[RER . Lo di iium ACTA SOCIETATIS SCIENTIARUM BOESNON I C 2E. TOMUS VII. HELSINGFORSLE. Ex officina typographica societatis litterariae fennicae. MDCCCLXIIT. Imprimatur: Z. Heimbürger. TABLE DES ARTICLES CONTENUS DANS CE TOME. Liste des Membres de la Société Membres décédés Beiträge zur Kenntniss des Knochenbaues der Æhytina Stelleri von ALEXANDER vON NORDMANN Mies JR SU ANA ACE XOT ORM on. d ox Ethnographische Skizzen über die Völker des russischen Amerika, von H. J. HOLMBERG ne ee oC Moule PS ETAT AEN: Die Arten der Gattung ocu Perty, monographisch dargestellt von F. W. MÄKLIN d FAT RE REN DR I sö Et at oe Pros XE. ae ct Bemerkungen über Donne (Curculio) EM Mel van 196 Wc MÂKLIN SNL Te AE dE: Je : 2 € Zur Synonymie einiger nordischer Käferarten von F. W. MAXUIN DH Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. Beschrieben von F. W. MÄKLIN Om K. Alexanders Universitetets Muhammedanska Mynt. Af G. GEITLIN Théorie des Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. Par L. Liw- DELÓF 5. 6o d BARON PO OP PRO HORDE dARO- Ge Ueber die Parallaxe des Sternes LL 21258, von A. KRUEGER Ueber die Parallaxe des Sternes Oeltzen N:o 17415,6, von A. KRUEGER Cirea Liehenes Armoricae et Alpium Delphinatus Observationes. Scripsit W. NYLANDER QD ST ET NOU OE TE RE VOOR Lichenographiae Novo- Cranalensis Prodromus. Seripsit W. NYLANDER Beitrag zur Kentniss der Schrammen in Finland, von N. NORDENSKIÖLD . Bemerkungen über einige von Fabricius beschriebene Zelops-Arten von F. W. MAKLIN IV Die Gattung Praogena und deren Repräsentanten. Beschrieben von F. W. Màx- Mexicanische Arten der Gattung Statira Latr. Beschrieben von F. W. MÄKLIN Om Thorjord i Euxenit af J. J. CHYDENIUS . . . De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. Seripsit Epuarpus A BRU- NÉR . A ce tome appartiennent 12 planches et 1 carte. MEMBRES DE LA SOCIÉTÉ DES SCIENCES DE FINLANDE. 4 = M. ————-— — MEMBRES HONORAIRES RUSSES ET FINLANDAIS. . le Prince ALEXANDRE MENSCHIKOFF, Aide-de-Camp Général, Amiral, Membre du Conseil de l'Empire, Chevalier des Ordres de St.-André, de St.-Vladimir de la l'" classe, de St.-Alexandre-Nevsky avec les insignes en diamants, de Ste.- Anne de la 1'° elasse, avec les insignes en diamants, de St.-Stanislas de la I" classe, de St.-George de la 3"* classe, etc. le Baron CHARLES WALLEEN, Docteur en droit, Conseiller privé, ci-devant Procu- reur-général du Sénat Impérial de Finlande, Chev. des Ordres de St.-Alexandre- Nevsky avec les insignes en diamants, de l'Aigle blanc, de St.-Vladimir de la 24e classe, etc. . le Comte ALEXANDRE D’ARMFELT, Conseiller privé actuel, Membre du Conseil de l'Empire, Ministre-Secrétaire d'Etat du Grand-Duché de Finlande, Chev. des Or- dres de St.-Vladimir de la 1" classe, de St.-Alexandre-Nevsky avec les insignes en diamants, de l'Aigle blane, etc. M. FRÉDÉRIC-GUILLAUME STRUVE, D" en phil. et en droit, Conseiller d'Etat actuel, D I ci-devant Direeteur et premier Astronome de l'Observatoire astronomique superieur de Nicolas 1*, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 1'* elasse décoré de la cou- ronne Imp., de St.-Stanislas de la 1'* classe, de St.-Vladimir de la 3"* classe, etc. . le Baron JEAn-MAURICE NORDENSTAM, Lieutenant-général, Vice-Précident du De- partement d'Economie du Sénat Imp. de Finlande, Chev. des Ordres de l'Aigle blanc, de St.-Vladimir de la 2"* classe, de Ste.-Anne de la l'* elasse, décoré de la couronne Impériale, de St.-Stanislas de la 1'* classe, etc. . le Baron PLATON RoKassovsky, Général d'Infanterie, membre du Conseil de l'Em- pire Gouverneur-général de Finlande, Chev. des Ordres de l'Aigle blanc, de St.-Vladimir de la 2% classe, de Ste.-Anne de la l'* classe décoré de la cou- ronne Impériale, ete. VI M. le Comte THéopore DE BERG, Aide-de-Camp général, Général d'Infanterie, Mem- bre du Conseil de l'Empire, Lieutenant de l'Empereur et Commandant en chef des troupes dans le royaume de Pologne, Chev. des Ordres de St.-André avec les insignes ornés de glaives, de St.-Vladimir de la 1'* classe, de St.-Alexandre- Nevsky avec les insignes en diamants, de l'Aigle blanc, ete. M. le Baron JEAN-RENAUD MUNCK, Général d'Infanterie, Vice-Chancellier de l'Univer- sité d'Alexandre, Chev. des Ordres de l'Aigle blanc, de St.-Vladimir de la 24 classe, de Ste.-Anne de la 1'* classe, etc. M. FREDERIC-GUILLAUME PIPPING, D' en phil, Conseiller d'Etat, ei-devant Membre du Sénat Imp. de Finlande, Professeur émérite de l'Univ. d'Alexandre, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 2% elasse décoré de la couronne Imp., et de St.-Vladimir de la 4"* classe. M. M. M. M. M. M. M. MEMBRES HONORAIRES ÉTRANGERS. FREDERIC-GUILLAUME ARGELANDER, D' en phil, Professeur d'Astronomie à l'Uni- versité de Bonn, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2% et de St.-Vladimir de la 4e classe, ete. FREDERIC WÖHLER, D" en phil, Professeur de Chimie à l'Université de Goettin- gue, ete. Erie Fries, D' en phil., Professeur émérite de l'Université d'Upsal, ete. JEAN-GUILLAUME ZETTERSTEDT, D" en phil., Professeur émérite de l'Université de Lund, ete. MEMBRES ORDINAIRES. I. Section des sciences mathématiques et physiques. NICOLAS NORDENSKIÖLD, D' en phil, Conseiller d'Etat, ci-devant Sur-Intendant des mines de Finlande, Chev. des Ordres de Ste.-Anne et de St.-Stanislas de la 2** classe, de St.-Vladimir de la 4"* classe, ete. HENRI-GUSTAVE BORENIUS, D' en phil, Professeur-Adjoint de mathématiques et de physique et Directeur de l'Observatoire magnétique à l'Université d'Alexandre. . ADOLPHE-EDOUARD ÅRPPE, D' en phil., Conseiller de Chancellerie, Recteur actuel et Professeur de Chimie à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de Ste.- Anne de la 24* et de St.-Stanislas de la 2% classe. (Secrétaire perpétuel de la Société). . ADOLPHE MOBERG, D' en phil., Professeur de Physique à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2% et de Ste.-Anne de la 3"* classe. . HENRI-JEAN HOLMBERG, Inspecteur des pêcheries de Finlande. . LAURENT-LEONARD LINDELÖF, D' en sciences physieo-mathématiques, Professeur de Mathématiques à l'Université d'Alexandre, Chev. de l'Ordre de Ste.-Anne de la 3"* classe. (Président de la société depuis le 29 Avril 1862 jusqu au 29 Avril 1863). . ADALBERT KRUEGER, D' en phil, Professeur d'Astronomie à l’Université d'Ale- xandre. (Elu le 13 Avril 1863). II. Section d'histoire naturelle. CHARLES-DANIEL DE HAARTMAN, D' en phil. et en med., Conseiller d'Etat, ci-devant Directeur-général des établissements sanitaires de Finlande, Chev. des Ordres de M. Fa mA — M. M. . Orro-Epovamgp-AucvsT HJELT, Professeur de l'Anatomie pathologique à l'Univer- M 4 M M. M. M. I. VIII Ste.-Anne de la 2% classe décoré de la couronne Impériale et de St.- Vladimir de la 4me classe. . ALEXANDRE DE NORDMANN, D' en phil. et en méd., Conseiller d'Etat actuel, Pro- fesseur de Zoologie à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 2% classe décoré de la couronne Imperiale, de St.-Vladimir de la 4"* classe, ete. EvEnT-JunLEs BONSDORFF, D' en méd., Professeur de Physiologie et d'Anatomie à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2% classe de- coré de la couronne Imperiale et de Ste.-Anne de la 3"* classe. . LAURENT-HENRT TÖRNROTH, D" en phil. et en méd., Conseiller d'Etat, ei-devant Direeteur-général des établissements sanitaires de Finlande, Professeur émérite de l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 24 classe dé- coré de la couronne Impériale et de St.-Vladimir de la 4"* classe. JEAN-FERDINAND HEYFELDER, D' en phil. et méd., ci-devant Professeur de Chi- rurgie à l'Université d'Erlangen, Chev. de l'Ordre de St.-Stanislas de la 24° classe, ete. FnÉDÉRIC-GUILLAUME MÄKLIN, D' en sciences physiso-mathématiques, Professeur extraordinaire de Zoologie à l'Université d'Alexandre. (Président actuel de la société). CANUT-FELIX DE WILLEBRAND, D' en méd., Professeur de médecine à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 24* et de Ste.-Anne de la 3"* classe. MAGNUS DE WRIGHT, Maitre de dessin à l'Université d'Alexandre, Chev. de l'Or- dre de St.-Stanislas de la 3"* classe. GUILLAUME NYLANDER, D' en méd., Professeur de Botanique à l'Université d'Alexandre. sité d'Alexandre. (Elu le 7 Avril 1862). III. Section d'histoire et de philologie. . JEAN-GABRIEL DE BONSDORFF, D' en phil. et en droit, Conseiller d'Etat, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 21% classe décoré de la couronne Imp., de St.- Stanislas de la 24 classe, etc. GABRIEL REIN, D' en phil., Conseiller de Chancellerie, Professeur émérite de l'U- niversité d'Alexandre, Chev. des Ordres de Ste.-Anne de la 2** et de St.-Vladi- mir de la 4"* classe. . Ezte LÖNNROT, D' en méd., Conseiller de Chancellerie, Professeur émérite de l'U- M. M. M. M. M. M. M. M. M. IX niversité d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 24* et de Ste.-Anne de la 3"* classe. GABRIEL GEITLIN, D' en phil. et en théol., Professeur de l'Exégése biblique à l'Université d'Alexandre, Agrégé aux Ordres de St.-Stanislas de la 2% et de St.-Vladimir de la 4"* classe. NICOLAS-ABRAHAM GYLDEN, D' en phil, Professeur de la Littérature grecque à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2% et de Ste.- Anne de la 3"* classe. FRÉDÉRIC ÖCYGNAEUS, D' en phil., Professeur d'Esthétique et de la Littérature mo- derne à l’Université d'Alexandre, Chev. de l'Ordre de St.-Stanislas de la 92'* classe décoré de la couronne Imp. ANTOINE SCHIEFNER, Conseiller d'Etat, Membre effectiv de l’Académie Imp. des sciences de St.-Petersbourg, etc. MATHIAS AKIANDER, D' en phil, Professeur de la Litterature russe à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2" et de Ste.-Anne de la 3"* classe. EDOUARD-JONAS-GUILLAUME DE BRUNER, D' en phil., Professeur de la Littérature romaine à l'Université d'Alexandre, Chev. des Ordres de St.-Stanislas de la 2'* et de Ste.-Anne de la 3"* classe. (Président de la société depuis le 29 Avril 1861 jusqu au 29 Avril 1862). JEAN-JACQUES-GUILLAUME Lacus, D' en phil, Professeur de la Litterature orien- tale à l'Université d'Alexandre, Chev. de l'Ordre de Ste.-Anne de la 3"* classe. (Vice-Président actuel de la société). JEAN-GUILLAUME SNELLMAN, D' en phil, ci-devant Professeur de Morale et du Systéme des sciences à l'Université d'Alexandre, Senateur, Chef du Bureau des Finances du Sénat Impériale de Finlande. AUGUST-ENGELBRECHT ÅHLQVIST, D' en phil, Professeur de la langue et de la litterature finnoises à l'Université d'Alexandre. (Elu le 7 Avril 1863). | ARA ae E i as PRE nm. V aille ant ve Pra M " Fa in tati ir TET D Coi WR LU AL. Myr ne ch A Ud roter PIG NT um t£ rt á ee ses Dep PU = inl ET (le LU B mr Man Ne pri ne Me by ^ atn Wen. m N We N qu Die OUT s É : (M as TE OU eh x, F TE SEN RE CT AM Tien S09] 24 WAS A br Omer rene emm Sn LE Le ? m $ ; F N Te mE 210 ER a E is vd LC NITE in HAE nt o eus Md WORT, AM M 4 P sd Lem Aw? RR, AVE M CARE à | mL IM. vi UV M rw re ARE qoem MN a 5 ir "hi (CP , , dt M» ipte o7 id, 117 INR T N WC ^e pel nr M Wr baie VA a d A à - , FE it oi lat test D Bh Vinh t á ARN eM PILAM eS - M M P" f " 4 FOTR i "LE gi Ma / 4 reu t T y " ? BAT: f 4 I i B A Ih yet Af | i , TL I i vi | VIN Sos AEST + oem "p wi M. Wan fw au m JN MEI (COTE DETTE CNRS, é | | - AAA nmt EH | L4 € - : dE IT ) 5 + * n - i i he XI MEMBRES DE LA SOCIÉTÉ DES SCIENCES DÉCÉDES M. M. M. M. M. DEPUIS LE 1 SEPT. 1861. Membres honoraires: Dates des décès. CHRETIEN STEVEN, Conseiller d'Etat actuel . . ................ 18763. Le Baron CHARLES-FABIAN-THÉODORE LANGENSKJÖLD, Conseiller privé . . 187,63. Membres ordinaires: HRÉDER CAN OLDSTEDE, DFOÍGSSCUE .. 2%... em anche: ea een 18761. IVAR-JEAN-ALBIN STJERNCREUTZ, Lieutenant-Colonel............. 185.62. TEANSANDRESLHIBPING;SPEeVOLU E Crater CC ee Lie 18.62 Helsingfors le 1 Novembre 1863. -BEWOTT ATWSMMOO . = Be woran ee dag Agde ROUE A P r iion di UE D 2 os j : " ' "f 4 5 AN E A | LIU A: ; A d cdi 4 Dé j » PR i , | m bpm n Y 4 zumal d vui ME 71 ACIER = : i P n " b pn -— »- wt / y 4 í i al = Lun 4 D " M j 1 i 4 - n Í 1 ST M- = + 3 * p. zu > EURO 9 E : = t | i IH x LA x a COMMENTATIONES SOCIETATIS SCIENTIARUM FENNICÆ. Eum SES vat "-— ee Ÿÿ TO] T al LIBRARY TOM. VII. | AN $7 LABS 4 e y a d T4 e B. * mm % SE A 213 ar ] 4 ' p | ka JR CRE TOR "a BT [ tn T 2 Oe SURLIERTMFMN AR] a 2 Solus Ct aio AME aita Vr ocn AME d ET ra d MMNESTOX 1; 2008 AA # ti ah € - i I B ^ Sas g | "n E. m wp d s necp | . i; | + Y ^ ( BEITRÄGE ZUR KENNTNISS DES KNOCHEN-BAUES RHYTINA STELLERI VON ALEXANDER v. NORDMANN. Vorgetr. in der finnländischen Societät der Wissenschaften d. 9 September 1861. ELI : | UM a 5 sh M" "MED. FA asso EIUS y 2700 | * : Em, ONU Ve ate rv: NEN | | a pate wa Aden Are i ; ne N CE sf as d Ld m ire A an? yn C A à n p E E Nh | vin Km eoo em HC 9m : TH Pres hac ap 4 ME As nam PEN É . Ulp mr ik ugnás cb Mai jet i | | » 3. "m wur E TT A x LL "y 1 | bad EM I an ut 3 ENT per" : ET yw e Bass RR den LE B T ARS H u > TL à adi T" Br à - u fån »t — VAM, £t í a PC M CTI EL ELT flo A LL EN j [ap * i UL i | m ® Die während der historischen Zeit ausgerotteten und verschwundenen Thiere haben die Aufmerksamkeit der Naturforscher von jeher in Anspruch ge- nommen, nur beiläufig erinnere ich dabei an den Didus, über welchen so viel geschrieben worden ist. Wir, Russlands Naturforscher, haben auch in dieser Hinsicht unter anderen in der sogenannten nordischen Seekuh einen ungemein interessanten Anhaltspunkt. Dieses grosse Thier, von S0 Centnern Gewicht, welches vor 100 Jahren die Ufer der Berings-Insel belebte und aus- schliesslich von Meerespflanzen sich ernährte, ist trotz dem, was mein geehrter Freund R. Owen *) dagegen bemerkt, wie v. Baer in zwei Abhandlungen nachgewiesen hat, — seitdem völlig verschwunden, und namentlich „ist in der älteren Vertilgungs-Geschichte desselben angegeben, dass Sauver, der Secretär des Capt. Bırume’s auf dessen Expedition in den Jahren 1789— 93, mit Bestimmtheit das Jahr 1768 nennt, in welchem das letzte Individuum der Rhytina exlegt sei“. **) Als vor drei Jahren, ein Landsmann von mir, der Capit. 1:sten Ranges H. FURUHJELM zum Gouvernör der Russisch-amerikanischen Besitzungen er- nannt worden war, besuchte er mich, welches zu Folge hatte, dass zwei andere Collegen, nämlich Professor Mixrim und Herr HoLMmBErG, welcher letztere vor 10 Jahren in S//cha und der Umgegend naturwissenschaftliche und ethnographische Untersuchungen angestellt hatte, zusammentraten, — gemein- schaftlich eine Instruction aufsetzten und Herrn FURUHJELM besonders ans *) Palaeontology or a systematic sumary of extinct animals and their geological rela- tions. -1860. p. 400. **) v. BAER, Untersuchungen über die ehemalige Verbreitung und die gänzliche Vertil- gung der von STELLER beobachteten nordischen Seekuh (Ahytina Mig). Mémoires del Acad. de St. Pétersbourg, 1840, VI:me série, sc. mathématiques, physiques et naturelles, T. V. p. 53—80. v. BAER, Über das Aussterben der Thierarten in physiologischer und nicht physiolo- gischer Hinsicht überhaupt, und den Untergang von Arten, die mit dem Menschen zusammen gelebt haben, insbesondere. Bulletin de l'Académie de St. Pétersbourg. Tome III. 1861. p. 390. 1 4 ALEXANDER V. NORDMANN. Herz legten, — unserem zoologischen Museum wo möglich das Skelet der Rhylina verschaffen zu suchen. Nach meiner Rückkehr aus der Krim, den 14:ten Juni 1861, fand ich von dem Herrn FURUHJELM ein Schreiben vor, datirt Siteha d. 24 December 1860, in welchem er mir anzeigte, dass er unter anderen „Bagatellen“ auch das von zwei Aleuten auf der Berings-Insel gefundene Knochengerüst der „Morskaja Korowa“ (Seekuh) dem nach Finnland zu Wasser zurückkehren- den Capit. Krocius übergeben habe. Den 23 August hatte ich die Freude den kostbaren Gegenstand in Helsingfors entgegennehmen zu kónnen, und in der ersten Herbst-sitzung, d. 9 September, war ich schon im Stande die- sen Beitrag nebst den hingehórenden Abbildungen unserer finnlündischen Societät der Wissenschaften vorzulegen. Mit meinem zum zveiten Male nach dem Amurgebiete reisenden Sohne, ARTHUR, habe ich nicht unterlassen von dem seltenen Funde und meinem Bei- trage d. (13) 25 October meinen vieljihrigen Freund und Günner, den Herrn Akademiker BRANDT in St. Petersburg davon in Kenntniss zu setzen und schickte sowohl ihm wie auch dem Dr. L. v. SCHRENCK ein photographirtes Bild des Schädels mit dem bisher nicht bekannt gemachten Unterkiefer. — . Die Rhytina, das Borkenthier, ist bekanntlich von dem Reisegefährten und Leidensgenossen Berings, dem fleissigen STELLER für die damalige Zeit, bis auf den Knochen-bau, zoologisch, anatomisch und der Lebensweise nach sehr ausführlich beschrieben worden; abgebildet hat er indessen nur die merk- würdigen Zahnplatten. *) Die obere Platte und ein Schädelfragment, welches die Akademie der Wissenschaften in St. Petersburg den jahrelangen Nachforschungen des Hrn WoswEsENSsKI verdankt, wie auch alles was STELLER über das fragliche Thier bekannt gemacht, ist in zwei Aufsützen von dem Akademiker BRANDT meister- haft beschrieben, abgebildet und zusammengetragen worden. **) +) De Bestiis marinis, auctore GEORG WILHELM STELLER in Novi Commentarii Acade- miae sientiarum Imper. Petropolitanae Tom. 11. MDCCLI Pag. 294—330. . Descriptio Manati seu vaccae marinae, Russorum „Morskaia Korowa*, occisa 12 Jul. 1742 in insula Beringii Americam inter et Asiam in eanali sita. Wie auch die Übersetzung; G. W. STEL- LERS ausführliche Beschreibung von sonderbaren Meerthieren, Halle 1753. p. 48—107. **) I. F. BRANDT, Über den Zahnbau der Stellerschen Seekuh (Zhytina Stelleri) nebst Bemerkungen zur Charakteristik der in zwei Unterfamilien zu zerfallenden Familie der pflan- zenfressenden Cetaceen, in Mémoires de l'Académie de St. P:bourg 1833, Vl:me série, ma- them. ete. T. 11. p. 103—118, und Symbolae sirenologicae, quibus praecipue hhytinae historia naturalis illustratur, 1849. VI:me série, sc. mathém. ete. T. V. Zoologie p. 1—160. (avec 5 planches lith.) N Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 5 Nun ist es mir zwar bekannt, dass das zoologische Museum der Akade- mie der Wissenschaften vor einigen Jahren auch ein, wie v. Barm schreibt, fast vollständiges Skelet der Rhytina acquirirt hat, auch habe ich die ein- zelnen Knochen selbst gesehen; eine Beschreibung derselben von BRANDT ist auch bald zu erwarten. Stellers Beschreibung des Knochengerüstes ist wie gesagt, kurz und mangelhaft; sie lautet: ,Ossium brevis descriptio. *) Ad ossa Manati (Rhytinae) quod attinet capitis ossa soliditate et robore equina referunt, reliqua vero et magnitudine et soliditate omnium terrestrium animalium ossa vincunt. Cranii ossa conjunctim nee equino capite majora, nec forma, nec ossium eonjunetione multum differunt. **) Cranium absque ulla sutura integrum anterius duobus processibus duris versus narium ossa extenditur ac arthrodia diarthrodes ossibus nasi et maxil- laribus jungitur, ossa vero nasi maxillaribus ginglimo diarthrodes junguntur- Ossa nasi rudi sutura junguntur. Os temporum cranio sutura, os occipitis autem harmonia jungitur, durissimum ae fere saxeum est. Maxilla inferior in adultis ex uno, in vitulis duplici osse constat. Caput a naribus usque ad occiput 27 pollices longum, ad oceiput 13V, pollicem latum. ' Vertebrae in universum 60 sunt; 6 colli, 19 (17) dorsi, 35 caudae. Costarum verarum 5 paria, spuriarum 12. Vertebrarum colli corpora angusta sunt, generali structura equorum colli vertebris similes, quantum vero differant specialibus differentiis, nolo indicare, eum libris et sceleto equino destituar, nee memoriae et phantasiae credam. Vertebrarum dorsi spinae acutae et latae sunt, ac non obstante crassa cuticola erassoque panniculo adiposo in siecis animalibus valde eminent ac conspicuae sunt. Vertebrae dorsi e regione ventriculi et hepatis interna parte acuminatae evadunt, reliquae vero omnes rotundae sunt, ac eminentia hae accuminata "carent. Vertebrae caudae singulae processus 4 singulares habent, laterales longae ac latae sunt, exterior processus lateralibus similis latitudine, sed brevior, interiores processus singularia ossa sunt Lamda graecorum exprimentia cor- +) L. cit. de bestiis marinis p. 318—920. **) Dass der Schädel der Rhytina mit dem eines Pferdes nicht verglichen werden kann, und dass STELLER mit ossa nasi die intermaxillaria versteht, haben BRANDT und BLAIN- VILLE bereits hervorgehoben. för Sh "mem "ua LIBRAR 6 ALEXANDER V. NORDMANN. pori vertebrarum per lineam junguntur et validissimis ligamentis firmantur. Omnes vertebrae plurimis robustissimis latis tendinibus secundum longitudinem invicem conjunguntur, et quaquaversum ita obteguntur, ut prae illis nec ossa in conspectum veniant. Costarum verarum 5 paria sterno junguntur cartilaginibus, tam verae, quam spuriae omnes solidae sunt, valde ponderosae, crassae. Sternum superiori parte, qua costae junguntur, cartilagineum est, inferiori versus scrobieulum cordis ad 1'5 pedem osseum. Loco ossis innominati coxæ duo ossa, utrimque unum magnitudine et forma ulnam sceleti humani referentia, ac fortissimis ligamentis ex una parte vertebrae 35 (25?) ex altera ossi pubis junguntur. Clavieulis caret. Brachia e 2 ossibus tarso et metatarso constant.“ Indem wir mit den übrigen Knochen glücklicherweise auch die der vorderen Extremitäten erhalten haben, müge hier noch eine Stelle bei STELLER angeführt werden: L. eit. p. 306. „Curiosissimum omnium in quo animal hoc ab omnibus tam terrestribus quam marinis amphibiis et animalibus discrepat, brachia sunt seu si mavis pedes anteriores, scapulis scilicet statim. a collo duo brachia junguntur 26'5 poll. longa, binis articulationibus constantia, superius os hu- meri cum scapulis per arthrodiam articulatur. Cum ulna et radio sieut in homine: ulna et radius praefiniuntur cum metatarso et tarso, digitorum aut nulla vestigia adsunt aeque ae unguium et ungularum ete.“ Hinsichtlich der Wirbel heisst es noch auf der vorhergehenden Seite 305: „A vertebra 26 cauda incipit et 35 vertebris continuatur. Cauda ab ano versus pinnam sensim attenuatur, omnes scilicet caudae vertebrae duas epi- physes et 4 processus habent, inter quos processus laterales lati, plani et apice resimi sunt, superior vero in dorso seu spina acuminata est, inferior os est latum planum figura Lamdae Graecorum, hoc conjungitur corpori costae per lineam, ac robustissimis ligamentis et tendinibus cum illo confirmatur. Wie wenig von der Beschreibung zu gebrauchen ist, sieht jeder ein. Das mir jetzt zu Gebote stehende Knochengerüst von ungefähr 16!5: Fuss Länge, *) oder vielmehr der Complex sämmtlicher Knochen gehört einem jüngeren Thierindividuum und ist so vollständig, dass man ein ziemlich richtiges Bild von dem Skelet entwerfen kann. Es fehlen nur die Knochen der Hand- wurzel, der Mittelhand, einige kleinere Schwanzwirbel, die unteren Sehwanz- +) Die Länge des von STELLER untersuchten Individuums betrug: „Ab apice labii su- perioris ad extremum caudae forcipis cornu dextrum 296 engl. Zoll.* Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. í wirbelfortsütze, und leider haben auch die Epiphysen des Schulterblattes, des Humerus, der Ulna und des Radius sich abgelóst, wie es an jüngeren Thieren geschieht. Die Knochen gehüren ohne Zweifel einem und demselben Indivi- duum und müssen, indem ich an denselben keine Spur von Balanus, Serpula und anderen Meeresgeschöpfen entdecken kann, alle beisammen und zwar aus der Erde gegraben worden sein. Ein Sachverständiger hätte beim Herausgraben auch die fehlenden Knochenpartien finden können. Die Reihen- folge der Wirbel und Rippen ist an Ort und Stelle oder in Siteha ziemlich richtig beziffert, auf dem Sternum steht aber deutlich geschrieben „Hwost“ Schwanz! Wie Herr FURUEJELM mir schreibt, kennen die „Aleuten“ das "T hier oder dessen Reste unter dem russischen Namen „Morskaja Korowa.* A) Sehádelknochen (tar. I und ID. Der mir vorliegende Schädel mit dem vollkommen anpassenden Unter- kiefer kommt, wie gesagt, von einem zwar grossen, aber jüngeren Thier- individuum. Die meisten Nähte sind deutlich und klaffen zum Theil; be- schädigt ist der Schädel eigentlich nur in sofern als die hintere Partie der Gaumenbeine abgebrochen ist, auch fehlen der Fomer, die Zahnplatten und die nur durch fibröses Gewebe mit den Schläfenbeinen zusammenhängenden Gehörtheile. Indem ich die Beschreibung von Dr. Braxpr als bekannt voraussetze und Wiederholungen vermeiden will, wird es genügen, wenn ich mich aller Weitschweifigkeit enthalte und statt jede Knochenpartie noch einmal ausführ- lich zu beschreiben, eine gehörige Anzahl von Abbildungen liefere, und nur die Differenzen, welche der jüngere wohlerhaltene Schädel etwa darbietet, summarisch hervorhebe. *) Aus den Bildern, welche unter meiner serupulösen Leitung von meiner Reisefährtin und ausgezeichneten Spinnenmalerin D:lle *) Als Dr. Brandt 1849 das Schüdelfragment der Rhytina beschrieb, schilderte er den Zustand desselben, Symbolae sirenologieae p. 4 mit folgenden Worten: „Felici fortuna enim longe majorem ossium numerum cranium, nominatim cavitatem cerebralem ejus et partem facialem formantium, satis bono conservationis statu ostendit. Ossa temporum, ossa jugalia, ossa laerymalia, vomer, nec non laminae perpendieularis ossis palati superior pars et mandibula prorsus quidem desunt; omnia reliqua ossa autem, practer os frontis, os nasale lateris dextri, nec non praeter partem nasalem ossis frontis, porro alae magnae ossis sphenoidei partem superiorem, sieuti ossis intermaxilaris partis nasalis apicem lateris sinistri, satis integra suturisque adhue conjuncta animadvertuntur.* T 8 ALEXANDER V. NORDMANN. Hizpa OLSON sowohl gezeichnet als auch lithographirt worden sind, — wird der Fachgenosse bald heraussehen, in welchen Stücken der Knochen-Bau der Rhytina von dem der anderen verwandten pflanzenfressenden Cetaceen sich un- terscheidet. Nachdem wir jetzt auch den Unterkiefer haben kennen lernen, wird der Knochen-Bau der ZAyfima wohl am meisten dem des Dugong sich nähern, hat aber auch viele Eigenthümlichkeiten aufzuweisen, welche hinsichtlich des Schädels schon von Branpr besprochen worden sind. Die vielfach unter- suchten Knochen des surinamischen Manatus bieten zwar auch mehrere An- haltspunkte zum Vergleichen, treten aber doch schon mehr in den Hinter- grund. *) Zufolge der enormen Entwickelung und Länge der Zwischenkieferbeine, welche die ungemein weite Nasenöffnung wie zwei Hörner umfassen, dann im Bogen bis zur Symphysis hinaufsteigen und zur Schnauzenspitze allmälig heruntergebogen sind, — hat der Schädel, ohne den Unterkiefer und von der Seite betrachtet, möcht! ich sagen, eine gewisse Ähnlichkeit mit dem eines Riesenvogels. Die grösste Breite fällt natürlicherweise zwischen den Jochbögen, die schmälste, wenn man den Schnauzentheil nicht berücksichtigt, gleich unterhalb der Veremigung der Stirnbeine ungefähr in der Mitte des Schädeldaches. Besonders in die Augen fallend sind die auseinander ge- spreizten, knopfförmig verdickten Processus orbilales und die schon erwähnte Cavitas narium, während die Nasenbeine selbst reducirt sind und gesucht werden müssen. Die Oberkieferbeine treten ganz zurück und werden von den massigen Zwischenkieferknochen von oben verdeckt. Zieht man von dem Punkte, wo .die Stirnbeine nach hinten zusammenlaufend einen Winkel bilden, eine senkrechte Linie herunter, so erhält man die grösste Höhe des Schädels. Das Schädeldach ist etwas kürzer als der Schauzentheil und fällt in seinem mittleren Theile nach beiden Seiten und hinten steil ab. +) Abgesehen von CUVIER, BLAINVILLE und Owen hat Manatus in der letzteren Zeit etwa folgende Litteratur veranlasst. H. Srannius und W. VROLIK, Beiträge zur Kenntniss der amerikanischen Manati’s. Rostock 1845 und Bijdrage tot de Natuur-en ontleedkundige Kennis van den Manatus ame- ricanus in Bijdragen tot de Dierkunde. Amsterdam 1848—1854. G. v. JÄGER in den osteologischen Bemerkungen (Nova Acta Acad. Naturae curiosorum Vol BT) Dr. Krauss, Beiträge zur Osteologie des surinamischen Manatus, in J. MÜLLERS Archiv für Anatomie und Physiologie. Jahrgang 1858 p. 390—425. Ist sehr belehrend, nicht weitschweifig und auf ein ungewöhnlich reiches Material gestützt. An diesen schliesst sich sein Beitrag zur Kenntniss dess Schädelbaues von Halitherium. N. Jahrbuch für Mineralogie 1858. Separat-Abdruck. Beiträge zur Kenniniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 9 Die stark entwickelten Ossa femporum wit ihren grossen Schuppentheilen und den mächtigen Jochfortsätzen sind weder mit dem Grundbeine noch mit dem Hinterhauptsknochen verwachsen, vielmehr von dem letzteren durch eine grosse und langgestreckte Spalte getrennt. Die zum grossen Theil in der Mittellinie verwachsenen Scheitelbeine sind auf der oberen Fläche abgeflacht und bilden daselbst eine von den Sei- tenleisten umgrenzte dreiseitige, vorn offene Ebene. Der hintere Rand mit dem die Scheitelbeine an den Hinterhauptsknochen sich legen, ist an den Winkeln rauh, zerfressen und überragt um ein bedeutendes den Schuppen- theil des Os occipilis. Die mittlere, hintere Partie, entsprechend der Stelle, wo auf der inneren Schädelhöhle die Ossa interparietalia sich bemerklich machen, bildet ein dreiseitiges kleineres Feld, umschrieben von zwei schwach vertieften Linien. In der Mitte dieses Feldes befinden sich zwei schief ge- stellte Löcher, welche beide den Schädel durchbohren. Das vordere Zwickel- bein ist unregelmässig vierseitig und mit dem Scheitelbeine grossentheils ver- wachsen, das hintere ragt wie ein kleiner Zapfen in die Schädelhöhle hinein, übereinstimmend mit der Figur bei Branpr. Alle Nähte in der Schädel- höhle, jedoch mit Ausnahme der Lambdanaht haben Ränder mit dendritischen Zacken und die fig. 5 Taf. IX bei Branpr ist in dieser Hinsicht weniger richtig. Der mit dem Keilbeine vollkommen verwachsene Hinterhauptsknochen ist die grösste Knochenpartie des Schädels und zeichnet sich durch ihre Dicke und beinahe steinharte Consistenz aus. Die ganze obere und hintere Fläche ist ungemein rauh, überall mit kleinen Vertiefungen und Kanälen ver- sehen, welche nach allen Richtungen sich strecken. Der obere Schuppentheil ist nur in dem mittleren Verlaufe der Lambdanaht mit den Scheitelbeinen verwachsen. In der Mittellinie macht sich ein unsymmetrisch geformter Puc- kel oder undeutlicher Kamm bemerklich; was aber am meisten in die Augen fällt sind zwei ungefähr 33 Millim. lange und 27 M. breite, mit rauhen und zerfressenen Rändern versehene Gruben, (Taf. I, Fig. 1, 3. Taf. II Fig. 1), welche, jederseits eine, in den oberen Seitenwinkeln der Schuppe sich be- finden. Indem diese Gruben nicht gleich gross und dazu verschieden ge- formt sind, wäre man geneigt anzunehmen, dass dieselben zufällig sein könn- ten und zufolge einiger heftigen Schläge während der Lebenszeit des Thieres entstanden seien, auch zeigen die Ränder gewissermassen eine Art von Ver- narbung; andererseits befinden sie sich in der Region, wo der Knochen am dicksten und festesten ist. Ihrer Lage nach entsprechen sie den von BRANDT *) JU Ct EE 10 ALEXANDER V. NORDMANN. erwähnten oberen „eminentiae rotundatae minores.“ Der von der Grube her- absteigende Rand bildet an der Stelle, wo der Hinterhauptsknochen durcli eine Spalte von dem Schläfenbein am meisten absteht, jederseits eine halb- mondfórmige nach aussen und hinten gerichtete zerfressene Wulst, biegt sich dann wieder nach vorn und endigt mit dem dicken ebenfalls rauhen und zerfressenen Seitenknorren der Pars condyloidea. Der Knorren entspricht dem Processus mammilarıs bei Braxpr, eine Bezeichnung, welche zwar von BLAINVILLE in der Osteographie, aber nicht von Krauss bei der Beschreibung der Manati Schüdel gebraucht wird. In dem breit vertieften Kanal zwischen dem Knorren und dem Py. condyloideus befindet sich auf der unteren Fläche beiderseits das Foramen condyloideum. Ein Tentorium cerebelli ist nicht vorhanden, oder vielmehr nur in so fern angedeutet, als der Winkelrand des Schuppentheils an der Ecke, wo er sich an das Scheitelbein und an die Schuppe des Schläfenbeins lehnt, nach innen umgebogen ist und bei klaffen- der Naht als ein dünner Kamm in die Schädelhöhle hineinragt. Das Foramen occipitale ist sehr gross, schräg nach hinten gerichtet und am hinteren Rande des Grundtheils befindet sich zwischen den Pr. con- dyloidei ein abgerundeter Ausschnitt. Die Processus condyloidei, am oberen Rande abgerundet, am unteren zugespitzt, divergiren nach oben und aussen. Ihre Gelenkflächen, welchen die Knorpeln fehlen, sind mit vielen Vertiefungen versehen. Die Pars basilaris ist verhältnissmässig breit und durch den vorderen Theil mit dem Keilbein und mittelst der beiden hinteren divergirenden Äste mit der Pars condyloidea verwachsen. Hinter den Flügelfortsätzen des Keil- beins befinden sich in der Mittellinie zwei grosse längliche Höcker (Taf. I Fig. 2. Taf. I Fig. 2 f. f.) mit rauher zerfressener Oberfläche. Eine Strecke vor der Zamina cribrosa des Siebbeins liegt auf der inneren Fläche eine Vertiefung für die G/andula pituitaria. Die grossen Flügelfortsätze des Keilbeins sind breit, stark und ragen divergirend weit herunter (Taf. IL Fig. 2 g. 9.) An unserem-Schädel sind dieselben nicht vollständig erhalten. Das Schläfenbein, welches an dem von BRANDT früher beschriebenen Schädelfragment gänzlich fehlte, besteht aus der Schuppe und dem Jochfortsatz. Der vordere, ab- gerundete Rand der Schuppe, begrenzt von einer gezähnten Naht, legt sich an den grossen Flügel des Keilbeins, während der obere Rand mit einer noch mehr gezackten und gezähnten Naht und etwa in der Mitte seines Ver- Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 11 laufs einen nach unten gerichteten Winkel bildend und dann wieder, nach hinten heraufsteigend, das Scheitelbein abtheilt. Von der obersten dem Hin- terhauptsbeine schief zugerichteten Ecke läuft eine schräge, nach vorn bogen- förmig gekrümmte etwas erhabene Leiste zur Basis des Jochfortsatzes, in- dem eine andere hintere zum vorderen Rand des Knorrens der Schuppe sich streckt. Der Knorren ist an seinem unteren Rande 55 M. breit und klafft von dem Hinterhauptsbeine um 14 Millim. ab. Die hintere und mittlere Par- tie der Schuppe bildet ein dreiseitig umschriebenes vertieftes Thal. Die in- nere dem Gehirn zugekehrte Fläche der Schuppe, an der Basis des Joch- fortsatzes, zeigt zwei starke Vertiefungen, von welchen die vordere grüssere und schüsselförmige von der hinteren, kleineren und weniger tiefen durch eine kammähnliche Scheidewand abgetheilt wird. Der Knorren ist unförmlich dick, abgerundet, in der Mitte seiner äusseren unebnen Fläche mit einer höcker- förmigen Anschwellung versehen, welche von beiden Seiten von einer Vertiefung umgrenzt wird. Sein unterer und hinterer zu den Scheitelbeinen heraufstei- gende Rand ist zerfressen mit vielen kleinen Hügeln und Vertiefungen ver- sehen und kann verglichen werden mit dem Aussehen gewisser Tropfstein- Bildungen. Die Spalte, welche die Schuppe von dem Hinterhauptsbein voll- ständig trennt, ist beiläufig 108 M. lang und an der breitesten Stelle 19 Mil- lim. breit, so dass zwischen den beiden Knochenpartien drei Fingerspitzen hinein geschoben werden können. Am Ursprung des Jochfortsatzes befindet sich auf der unteren Fläche ein Höcker und vor diesem ein von vorn nach hinten schief gerichtetes, un- deutlich umschriebenes breites Thal als Artikulationsfläche für den Unter- kiefer. Von der Schuppe geht der ungemein dicke, jedoch nicht aufgetrie- bene und schwammige (wie bei Manatus), oben bogenförmig abgerundete, hinten mit einer Ecke versehene Jochfortsatz auswärts und wird in seinem weiteren Verlauf immer höher und weniger dick. An seinem hinteren Rande verläuft von der Artikulationsfläche ein kurzer Kanal und endigt nach innen mit einem kleinen Höcker. Auf der unteren Fläche des Jochfortsatzes legt sich beweglich das Joch- bein mit seinem nach hinten allmälig verschmälerten Fortsatz an. Der letztere ist für die Anlagerung des Jochfortsatzes des Schläfenbeins tief ausgehöhlt. Das Mittelstüick des Jochbeins ist hoch, schief vierseitig, oben und beson- ders unten mit einer grossen abgerundeten Zacke versehen, und verläuft nach vorn, einen Bogen bildend, zum Orbital-Fortsatz, ohne indessen ihn zu erreichen, wo es von innen von dem Jochfortsatz des Oberkiefers und dem Processus nasalis des Zwischenkieferbeines eingeklemmt wird. 12 ALEXANDER V. NORDMANN. Der Augenhóhlenring ist nicht geschlossen, sondern wie beim Dugong hinten weit offen. Das Siebbein. Zufolge dem, dass der hintere Theil der Gaumbeine abgebrochen ist, liegt das complicirt gestaltete und einen grossen Raum einnehmende Os eth- moideum, von der unteren Fläche betrachtet, zu Tage, und erlaubt mir von demselben drei Abbildungen zu liefern. Die Beschreibung des Knochens von Bnaxpr ist ausführlich, die Abbildung der Lamina eribosa weniger befriedigend. Die letztere (Taf. I Fig. 4) ist an unserem Schädel vortrefflich erhalten, und wenn man durch das weite Foramen occipitale in die Schädelhöhle hin- einsieht, erhält man eine Übersicht der Configuration ihrer hinteren Fläche. Die Lamina ist ungefähr 78 Mill hoch, in ihrer grössten Breitenaus- dehnung 73 M. breit, und hat wie man aus unserer Abbildung ersehen kann, eine dreilappige Gestalt. Die seitlichen Lappen sind kleiner als der obere unpaare. Von dem stark hervorstehenden Kamm wird die Platte in zwei Hälften getheilt. Die Seitenlappen sind rauh, vertieft und von vielen Off nungen (Foramina cribrosa) durchbohrt. Unter diesen zeichnen sich zwei untere durch ihre Grösse aus. Die oberen kleineren und zahlreichen Öffnun- gen haben eine ziemlich regelmässige Stellung und verlaufen reihenweise schief von aussen nach innen und oben zu dem breiten Kamm. Zu beiden Seiten des Kammes macht sich eine längliche grössere Öffnung bemerklich, deren äussere Ränder erhoben und etwas nach aussen umgeschlagen sind. An der Basis des Kammes, wo die Platte mit den schwertförmigen Fortsätzen des Keilbeins zusammenhängt, befinden sich die Foramina optica und führen in zwei 70 Mill. lange knöcherne Kanäle, welche von aussen von den weiten Öffnungen der grossen Flügelfortsätze begrenzt werden. Von der Siebplatte streckt sich die perpendikuläre Scheidewand 7af. II Fig. 2e) nach vorn; dieselbe ist 96 Mill. hoch und an der Stelle, wo sie mit der unteren Partie der Muscheln der Quere nach verbunden wird 24 M. breit. Das innere Gefüge der Scheidewand ist körnig und porös, in der Mitte ihres Verlaufs befinden sich zwei runde Vertiefungen. Der vordere Theil ist beschädigt. Zu beiden Seiten der Scheidewand liegen die Muscheln, an welchen man den oberen und unteren Fortsatz unterscheiden kann, beide sind indessen unter sich und auf der unteren Fläche mit dem Keilbein verwachsen und bilden ein Convolut von wulstförmigen Platten. Der obere Fortsatz, an die Wand des mittleren Stirngewölbes sich legend, ist eine lange, vorn 56 Mill. Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 13 breite nach innen convexe Platte; sie begrenzt den innern Rand des Nasen- beines, umfasst von unten die Basis des Processus orbitalis und reicht mit ihrem vordersten nach innen gekehrten Zipfel (Taf. II Fig. 3 d. d.) über den Stirnrand weit hervor. An ihrer inneren und unteren Fläche ist sie ausgehóhlt und geht dann, getrennt durch eine von innen nach vorn sich streckende knócherne Scheidewand, oder vielmehr eine andere Muschel, in den anderen, unteren kürzeren Fortsatz über, welcher mit einer flachen und dünnen spatelfórmigen Spitze endet (Taf. II Fig. 3 e links) und von der perpendikuliren Scheidewand durch eine tiefe nach vorn sich erweiternde Höhlung geschieden ist. Die letztere wird in ihrem tieferen Theile wieder durch eine der Quere nach verlaufende dünne Knochenplatte in zwei Höhlen getheilt. Übrigens sind die beiden Hälften des Siebbein-Complexes nicht ganz symmetrisch construirt; so besitzt das rechte Labyrinth zwei Muscheln, wührend das linke noch eine dritte mittlere wiewohl kleinere aufzuweisen hat. Dieselbe trennt in der Gestalt einer dünnen Knochenplatte die obere Höhlung in zwei Hälften. Der seitliche Theil des Siebbeins wird durch eine aus vielen splittrigen Lamellen bestehenden Platte, welche von dem unteren Theil des Stirnbeins entspringt und hinten von dem schwertfürmigen Fortsatz des Keilbeins begrenzt ist, bedeckt. Die untere Naht zwischen dem Siebbeine und dem Stirnbeine ist zackig. Ein eigenes Thränenbein ist nicht vorhanden, auch haben die von Krauss untersuchten Manatus-Schädel in dieser Hinsicht keinen Aufschluss geben kónnen. Die Nasenbeine. (Taf. II Fig. 2c.c. Taf. V Fig. 4c. in natürl. Grösse.) Die Untersuchungen über die Nasenbeine bei den Sirenen gehóren zu den interessanteren Gegenstünden der vergleichenden Anatomie, und wenn man die von Cuvier, BLAINVILLE, KÖSTLIN, Srannius und VROLIK verschieden ausgesprochenen Ansichten über das Vorhandensein oder Fehlen dieser Beine bei Manatus und anderen verwandten Formen, wie es von Prof. Krauss *) geschehen ist, noch ein Mal zusammenstellt, und den Untersuchungen des letzgenannten Gelehrten alle Gerechtigkeit wiederfahren lässt, — so kommt man mit ihm doch wohl zu der Überzeugung, dass die Nasenbeine bei dieser Thiergruppe sowohl in ihrer Lage und Anlagerung an andere Knochen sehr varüren. Krauss **) beschreibt das Nasenbein des Manatus und bildet das *) L cit. zur Osteologie des surinamischen Manatus, p. 101 seqq. ++) Beiträge zur Kenntniss des Schädel-Baues von Halitherium. Taf. XX Fig. 2, ? und Fig. 4. 14 ALEXANDER V. NORDMANN. rechte Nasenbein des Halitherium Bronni aus Flonheim ab, und indem ich zum Vergleich für unsere Rhytina einige Anhaltspunkte nöthig habe, und eine Abbildung der vorderen Ansicht des Schädeldaches der RAhytina, ähnlich der Figur 3 bei Krauss liefere, — so nehme ich zunächst die Beschreibung des Nasenbeines des surinamischen Manatus hier wörtlich auf: „In der Ecke des von dem Augenhöhlen-Fortsatz eingefassten vordern Randes des Stirnbeins ist eine tiefe, nach hinten sich verschmälernde Bucht, in weleher ein kleiner Knochen mit seinem oberen Rande eingekeilt ist, der nur das Nasenbein seyn kann und auch als solches bezeichnet worden ist. Dieses Nasenbein liegt mit seiner äusseren bauchigen Seite und dem untern Theile seines hinteren Randes in einer schwachen Vertiefung der innern, der Nasen-Hóhle zugekehrten Wand des Augenhöhlen-Fortsatzes und berührt mit dem unteren Theïl seiner innern Seite den obern Rand der oberen Muschel, ist aber an dem mittleren Theile seiner innern Seite und an seinem ganzen vordern Ende ganz frei. Das Nasenbein ist in der Gestalt einem kurzen Mandel-Kern ähnlich, 19 M. lang, 16 M. hoch, oben gerade abgestutzt und nur 6 M., unten abgerundet und 6—8 M. dick. (S. Taf. XX Fig. 4).* Leider ist der Knochen an seiner vordern oberen Seite etwas beschädigt. Das Nasenbein des Za/ifherium Bronni steckt dagegen „nicht im Stirn- bein, sondern in dem ungewöhnlich verlängerten Siebbein.“ Dr. Bnawpr hat an dem Schädel-Fragment der Ahytina ebenfalls das Nasenbein entdeckt und dasselbe genau beschrieben und abgebildet. Nach diesem Vorgange hätte ich an dem mir vorliegenden und besser erhaltenen Schädel auch die besagten Knochen auffinden müssen. Dieses ist, wie ich glaube auch der Fall, und was ich in dieser Hinsicht zu berichten habe, wäre etwa folgendes: Der vorderste und papierdünne Rand der in der Mittellinie durch eine Naht von einander klaffenden Stirnbeine ist an dem Schädel-Dache nicht im geringsten beschädigt; ebenso verhalten sich die weit vorspringenden abgerun- deten Augenhöhlen-Fortsätze wie auch der äusserste Zipfel der oberen Mu- schelpartie des linken Siebbeins. Nachdem ich die mit den Stirnbeinen nicht verwachsenen Äste der Intermaxillarbeine abgehoben, — findet sich in der in- nern Ecke, zwischen dem mittleren gewölbten Theil der Stirn, von innen von den oberen Muscheln, nach aussen von den Augenhöhlen-Fortsätzen be- grenzt, beiderseits ein eingekeilter unregelmässig gestalteter Knochen, dessen obere Nähte beim Anblick des Schädeldaches in die Augen fallen. Die vor- dere Ansicht des Knochens (Taf. V. Fig. Ac) bildet ein unregelmässiges Viereck mit einem oberen langausgezogenen Zipfel, welcher wie ein Keil im Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 15 Stirnbeine fest steckt. Die innere, dem mittleren gewölbten Theile der Stirn- beine und dem obersten Fortsatz des Siebbeins zugekehrte Seite zeigt in der Mitte des Randes einen Ausschnitt und führt nach innen in eine, wie es scheint, tiefe Rinne, wührend der untere Rand des Knochens eine nach unten sich streckende Zacke hat, die vierte äussere Seite dagegen gerade abgestutzt ist. Die vordere Fläche bildet eine Vertiefung, welcher der Nasenfortsatz des Zwischenkiefer-Beines aufliegt und das Nasenbein von vorn ganz zudeckt. *) Die grösste Länge der vorderen sichtbaren Fläche des Knochens beträgt 45, die grösste Höhe, gemessen von der erwähnten nach unten gerichteten Zacke 38 Mill. Vergleicht man die beiden Nasenbeine genauer mit einander, so stellt sich heraus, dass dieselben nicht ganz symmetrisch gebaut sind, auch fehlt dem Knochen der linken Seite die innere obere Naht und ein vollstän- diges Verwachsen mit dem Stirnbeine ist an dieser Stelle bereits vor sich gegangen. Das rechte Nasenbein aus seiner wahrscheinlich tiefen Höhlung herauszuheben, würde nur gelingen wenn man den Augenhöhlen-Fortsatz ab- sägen wollte, welches ich indessen unterlassen habe, zumal ich, wie gesagt, kaum zweifle, dass die von mir für Nasenbeine gehaltenen Theile mit den von Dr. BRANDT beschriebenen zusammenfallen. **) Die Stirnbeine betreffend, will ich nur nachtragen, dass die zu beiden Seiten der klaffenden Naht befindlichen oberen Flächen etwas vertieft sind; — dass der hintere zwischen die beiden Scheitelbeinen eingekeilte, in eine Spitze auslaufende +) Den Dugong in dieser Hinsicht betreffend, vergleiche: Krauss, Za/itherium p. 4. ++) Die Beschreibung bei BRANDT, /. cif. p. 38, stimmt so weit ich dieselbe mit der Ansicht der vorderen, blossgelegten Fläche des Knochens vergleichen kann, wohl überein, namentlich der Passus: „inter os frontis et parietem externum lateralem ossis ethmoidei os peculiare trigono-pyramidale angulo superiore angustissimo, brevissimo (8" longo, 2—3" lato) in frontalis ossis margine interno prominens, facie anteriore excavata, triangulari, per- pendieulari, versus narium operturam externam et processus nasalis ossis intermaxillaris api- cem directum; facie anteriore et angulo superioro exceptis, totum in cavitate triangulari satis insigni, subinfundibuliformi ab ossa frontis et osse ethmoideo formato inclusum, sed liberum (?) ita ut e cavitate extrahi possit et harmonia tantum conjunetum videatur detexi, quod ulla dubitatione os nasi repraesentat. — Facies seu pars anterior ejus triangularis medio toto excavata, eavitate sua canalis infundibuliformis parte interiore aperti initium ostendit. Da- gegen wil die angegebene Grüsse im Texte und in der Erklürung der Taf. II Fig. 8, mit welcher das Nasenbein in 1 Grösse dargestellt ist, durchaus nicht passen, und bleibt mir unverständlich. 16 ALEXANDER V. NORDMANN. Rand ungemein zackig ist, einige Zwickelbeine umschliesst und an der Ver- einigungs-Stelle in der Mittellinie eine Erhóhung bildet. Die Forsetzung der Seitenleisten auf den Scheitelbeinen ist auf der oberen Fläche der Stirnbeine kaum angedeutet. Da der Gaumenantheil des Oberkiefers zwischen den Jochfortsätzen ab- gebrochen ist, erhält man eine Ansicht von dem inneren Gefüge. Dasselbe besteht aus einer grossen Anzahl von dünnen und breiten auf einander ge- schichteten Knochen-Lamellen oder Platten, die von Gefässkanälen durchbohrt sind. Die letzteren communiciren mit den, unter dem nach innen umgeschla- genen breiten Rande der Gaumenbeine befindlichen Öffnungen. Die übrigen von BRANDT bereits beschriebenen Schädel-Knochen kann ich vorübergehen und indem ich auf meine Abbildungen hinweise, will ich nur hinsichtlich der merkwürdig entwickelten Ossa intermaxilaria bemerken, dass von den vier seitlichen, der nasenähnlichen Spitze zunächst stehenden, Gefässlöchern, nur die beiden unteren, an ihrer Mündung 7 Mill. weiten, mit den Foramina infraorbitalia durch einen langen Kanal in Verbindung stehen. Dass die Rhylina wenigstens während ihres Foetal-Zustandes mit Zähnen versehen gewesen ist, kann der Analogie nach, nur muthmassungsweise aus- gesprochen werden. *) Der Unterkiefer, (Tat. II Fig. 4,5) zeichnet sich bei den Sirenen durch seine verhältnissmässig bedeutende Grösse aus, — so auch bei unserer Æhylina. Stellt man ihn neben dem Schädel, so überragt der Kronenfortsatz den letztgenannten wohl um 24 Zoll an Höhe, dabei ist der horizontale Theil oder der Körper in der Gegend des *) In meiner Paläontologie Südrusslands p. 301 habe ich den Zahnwechsel während der Foetal-Periode bei den Seehunden namentlich, bei Zalichoerus grypus nachgewiesen, glaubte aber damals dass die mit Ohren versehenen Seehunde, Ofaria, in dieser Hinsicht eine Ausnahme machen würden. Ganz unabhüngig von meinen Untersuchungen hat Prof. W. LIELJEBORG in Upsala dasselbe Thema behandelt, und bei einem muthmaslichen Foetus der Phoca minuta oder pusilla THUNBERG vom Cap d. g. H. einen ähnlichen Zahnwechsel gefunden. Vergl. Upsala Kongl. Vetenskaps-Societets Ärsskrift, 1 häft. Bidrag till känne- dom om tandómsningen hos O/aria och Zalichoerus. Dass der Zahnwechsel bei Za/pa und Sorex auch während des Foetal-Zustandes vor sich geht, hat bekanntlich OWEN schon vor längerer Zeit nachgewiesen. Vergl. dessen Odonto- graphy, Vol. 1, p. 423. (Citat nach LILLJEBORG). Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. lt Foramen maxillare anterius ungemein verdiekt, die Äste dagegen breit und hoch, die heruntergebogene Fläche der Symphysis für die Aufnahme der Zahn- platte breit, oval, concav und mit stufenähnlichen Vertiefungen versehen. Der Gelenkkopf des Processus condyloideus, dem der Knorpel-Überzug in- dessen fehlt, bildet eine dreiseitige Fläche mit dem spitzeren Winkel dem Kronenfortsatz zugekehrt. Der letztere ist an seinem oberen, nach vorn convexen und nach aussen umgeschlagenen Rande in eine nach oben und hinten gerichtete Spitze ausgezogen, während der hintere verdünnte Rand die Ineisura semilunaris beschreibt. Der hintere Rand des Pr. condyloideus ist in der Mitte seines Verlaufs verdickt, von innen nach aussen gebogen und bildet mit dem unteren Rande des Körpers den abgerundeten Angulus maxillae. Von diesem Winkel erhebt sich der untere Kürperrand, einen langen Bogen beschreibend, senkt sich vor dem Foramen mentale zur Kinnecke, um dann zur Spitze der Symphysis wieder hinaufzusteigen. Unterhalb der Symphysis- Platte ist der vordere Kürpertheil von beiden Seiten stark zusammengedrückt, wodureh der vordere, zur Spitze etwas beschüdigte Kinnrand sehr verdünnt, — die abgerundete und lang ausgezogene Kinnecke dagegen ungemein ver- diekt wird. Die Naht zwischen den beiden Kieferhälften klafft und ist auch auf der oberen Fläche der Platte sichtbar. Der obere Rand des Körpers ist von der Basis des Kronenfortsatzes anfangs sehr dick, abgeflacht, von aussen nach innen geschlungen und verdünnt sich dann bis zur Platte der Symphysis. Die Mündung des Foramen internum bildet eine weite schiefperpendikuläre Offnung, deren innerer Rand als hervorstehende Leiste zum Kronenfortsatz hinaufsteigt ohne indessen die Spitze zu erreichen. Das Foramen mentale ist noch grösser, erweitert sich an der äusseren Fläche des Körpers und ver- liert sich in ein breites vertieftes Thal bis zum vorderen Rand des Kiefers. Im ganzen genommen hat der Unterkiefer der Rhytina eme grosse Ähn- lichkeit mit dem des Zalicore, unterscheidet sich aber, abgesehen davon, dass keine Zähne vorhanden sind, durch die gestrecktere und schlanke Ge- stalt des horizontalen Theils und dass die Platte, in Übereinstimmung mit der Configuration der oberen Schnauzenpartie weniger jäh herabfällt. D) Knochen des Stammes. Die Halswirbel. Die Rhytina besitzt, wie STELLER richtig bemerkt, nur sechs Halswirbel, welche nicht verwachsen sind, und wiewohl der siebente eine grosse Ähnlich- 3 18 ALEXANDER V. NORDMANN. keit mit dem 6ten hat, so unterscheidet er sich namentlich dadurch, dass seine Querfortsütze nicht durchbohrt sind, und auf dessen hintere Fläche, für den Ansatz des ersten Rippen-Paares, Gelenkflächen sich befinden. Manatus australis hat gewöhnlich ebenfalls sechs, Lrvckamgr hat indessen übereinstim- mend mit BLAINVILLE zuweilen auch sieben gefunden. Der Atlas, (Tat. II Fig. 1 und 2) hat eine Breite von 275, eine Höhe von 143, und gleicht dem des Dugong, nur sind dessen Flügel oder Querfortsätze verhältnissmässig etwas breiter und dicker, wie auch, wenn man den Knochen von vorn betrachtet, der Ab- stand von den Rändern der Gelenkvertiefungen bis zum Rande der Fortsätze beträchlicher ist. Die vorderen vertieften Gelenkflächen stehen am unteren Halbringe um 93 Mill. auseinander; auf dem oberen rechten Halbringe befindet sich für den obersten Halsnerv (?) ein der Quere nach verlaufender Kanal, welcher aber auf der linken Seite. nicht einmal durch eine Grube angedeutet ist. Der Dornfortsatz bildet nur eine stumpf dreieckige Hervorragung (7»- berculum), deren vorderer Rand etwas nach innen sich krümmt. Die vor- deren Gelenkvertiefungen haben in ihrem oberen Theile für den Ansatz der Ligamenta eine 17 M. lange und 10 M. breite Grube. Die dicken Querfortsätze sind an ihrer Oberfläche uneben, knorrig und voll Vertiefungen und Gruben, namentlich erscheinen die verwitterten Flächen der Gelenkvertiefungen porós und schwammig. Betrachtet man den Knochen von der Seite, so bildet die Mitte des unteren Halbringes einen nach hinten vorspringenden abgerundeten Winkel mit einer flachen Vertiefung, auf welcher die überknorpelte untere Gelenkfläche des Processus odontoideus des zweiten Halswirbels ruhet. Bansedes Ko pesn: oO pai np C ott Länge: desoberen) Bogens 1. M Lc des aile Grösste- Breite der Flügel... «0 HOME t Querausdehnung der vorderen CCR lichen TAMEN: Volle «Hohe deas 6 2 FE E Vu ior: Höhe des Wirbelkanals hinten . .......... . 113. Grösster Breitesdesselben «2535 9 See uos IE Der Epistrophaeus, (rat. nt Fig. 3, 4) unterscheidet sich von dem gleichnamigen Knochen bei den ächten Cetaceen unter anderen auch dadurch, dass er mit einem stark hervorragenden Zahn versehen ist. Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 19 Länge des Körpers bis zur Zahnspitze . . . . . . . 105. Hohesdes Iüorpetsohihten u... 0 pig Cte o 15064. Höbe «des ganzen Knochens ht... 2 iE na LTS. Abstand der Gelenkfortsätze von éidander ES SATS 311A Abstand der unteren Fortsätze . . . . . . . . . . . . 180. Breite der hinteren ovalen Gelenkfläche . . . . . . . 107. Der dem Dornfortsatz entsprechende 'lheil, welcher an der oberen Fläche etwas abgerieben und nicht kammähnlich von den Seiten zusammengedrückt ist, bildet einen ungemein dicken, vorn abgerundeten Knorren, der den oberen Halbring des Atlas wohl um 25 Mill. an Hóhe überragt. Von den unteren, dünnen nach hinten gerichteten Fortsützen ist der rechte für den Durchgang der Wirbelarterie durchbohrt, während der linke dafür einen Ausschnitt hat. Die hintere Gelenkfläche des Körpers ist merklich concav, die vordere Fläche mit Ausnahme der Bogenschenkel porós und voll mit Lóchern, die untere Fläche des Körpers uneben, rauh mit tiefen Gruben und einer unregelmässig der Quere nach sich streckenden Vertiefung versehen. Bei /alicore scheint der Knorren noch unfórmlicher und die hintere Körperfläche verhältnissmässig höher und schmäler zu sein. Die vier folgenden Halswirbel sind scheibenfürmig, mit sehr kurzen Körpern und dünnen Bogentheilen. Der 3te Wirbel (7af. HI Fig. 5 mit der vorderen Ansicht) ist der kleinste, die folgenden der Reihenfolge nach immer grösser, zur Zygapophys-Spitze höher und namentlich ihr Körper breiter. Alle besitzen die Foramina trans- versaria. Die Breite des 3te Wirbels beträgt . .... . . . 182 M. b » des 4ten b » EC VRAI: 3 » des 5ten 5 " Ah S DA 228 5 » des Gten " 2450 Die Bogenschenkel sind abgeplattet, Gub. Zur TE des von ihnen gebildeten gleichseitigen Dreiecks oben verschmälert, nach unten viel breiter werdend, mit stark vertieften Gelenkgruben. Die Bögen des 3ten und 4ten Wirbels sind an der oberen Spitze ver- knöchert, die des 5ten und 6ten offen und während der Lebenzeit des Thieres durch Knorpel geschlossen gewesen. ^ Von dem scheibenförmigen Körper eines jeden dieser Wirbel gehen zwei Paar Fortsätze aus, nämlich ein mittleres und ein unteres Paar. Die mitt- leren bilden nur dünne Eckenvorsprunge, welche wie die des zweiten Wir- 20 ALEXANDER V. NORDMANN. bels mit ihren Spitzen nach hinten gerichtet sind, auch nehmen dieselben vom dritten bis zum inclusive den letzten Halswirbel an Umfang zu, indem die Foramina transversaria zugleich auch grösser werden. Die unteren, unter den Löchern belegenen Fortsätze sind kurze aber dicke nach vorn gerichtete Knorren, welche am 6ten Wirbel sich nur als Erhöhungen kundgeben. Das #oramen vertebrale, eine grosse, dreieckige Öffnung, nimmt vom 3t» zum 6t» Halswirbel an Weite zu. Stellt man die Wirbel der Reihe nach neben einander (Taf. V Fig. 2), so überragen die unteren Enden der vorderen Wirbel nicht die der hinteren; von oben betrachtet (Taf. V Fig. 3) treten die Seitenfortsätze auch weniger hervor. Vergl. damit die Abbildungen des Dugong’s bei BLAmvILLE, Osteographie, Manatus, ANE Die Höhe des Foramen am 3ten Wirbel beträgt 70, die grösste Breite 91 Millim. Der 6te oder letzte Halswirbel (Taf. III Fig. 6, von hinten) besitzt die hüchsten perpendikulären Fortsätze, ist übrigens nicht ganz symmetrisch gebaut, so wie auch die Löcher für den Durchgang der Wirbelarterie eine verschiedene Grósse haben. *) Die Rückenwirbel. Rippentragende Wirbel besitzt unser Æhylina-Exemplar übereinstimmend mit vier von Krauss untersuchten Skeletten des Mantus surinamensis 17 Paar. Von diesen sind der erste Rückenwirbel (7af. III Fig. 7 mit der hinte- ren und Fig. S mit der Seitenansicht) so wie auch der zweite und dritte noch immer nach dem Typus der Halswirbel gebaut, namentlich die beiden ersten. Ihr Kórper ist kurz, von dem oberen Dornfortsatz ist nur ein Anfang vorhanden, welcher indessen am 3ten Wirbel schon merklicher wird. Der erste Rückenwirbel hat im Vergleich mit den Halswirbeln verschmälerte Quer- +) Wie sehr die Durehbohrung der Querfortsütze bei dem Manatus aus Surinam varürt, oder auch vollens fehlt, lernen wir von Prof. Krauss. Noch interessanter ist seine Angabe L cil. p. 418, dass „an einem iu Stuttgart aufbewahrten Skelett derselben Thierart, der 6te Wirbel mit einem den Querfortsatz überragenden Rippenrudiment versehen ist, das gerade wie die erste Rippe mit dem Querfortsatz und dem Wirbelkórper artikulirt. Nach KÖLLIKERS Mittheilung hat ein anderes Skelett in Würzburg an dem 6ten Wirbel ebenfalls eine Rippe, die zwar lang, aber dass Siernum nicht erreicht. Nach W. VROLIK ist diese Rippe an einem Skelett in Leiden so verlängert, dass sie durch ein Band mit dem Knorpel des Brust- beins verbunden ist.‘ Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 21 fortsützte, auf der hinteren Fläche zwei ovale Gelenkstellen (Fig. 7) für den Ansatz des ersten Rippenpaares und an der Basis des linken Bogentheils ausnahmsweise ein 16 Millim. weites rundes Loch. Erster Rückenwirbel: Länge des Körpers an der Basis. . . . . . . . . . . 41. Höhe des Kürpers . . . . . vios P ER NOTE: Grüsste Breite von einem Qucrförtsatz zu V andalón 1280: Hohesdes onmmen wertebralen 222.22. nu. RE Grösste Breite desselben . . .. quie oos ODE Der 5te Rückenwirbel (Taf. III Fig. 9 id is vorderen und Fig. 10, mit der Seitenansicht) besitzt bereits einen stark hervortretenden nach hinten gerichteten Dornfortsatz, breite Bogentheile und einen längeren Kórper, welcher an seinem oberen Rande einen Ausschnitt zeigt. Der Dornfortsatz hat auf seiner hinteren Fläche in der Medianlinie einen vorstehenden Kamm, zur bei- den Seiten des letzteren eine Vertiefung, an den Seiten des Kórpers zwei Gruben für die entsprechenden Rippen, auf der oberen Fläche der Bogen- theile vorn zwei Gruben für die Anlagerung des vorhergehenden vierten Wir- bels. Die obere und untere Fläche des Wirbelkórpers zeigt mehrere tiefe Ernührungsgruben. 5ter Rückenwirbel: Länge des Körpers, an der Basis... .. S T8105 Hohe des Wirbels bis zur Spitze des D 250. Höhe des Körpers hinten . . . .. TREND: Grösste Breite, von einem Querfortsata. dei Bogen- antheils zum anderen . . . .. EINER TE Grösste Höhe des Foramen GU vorn x US wes Grösste Breite desselben ..... 95: Der 14te Rückenwirbel (Taf. III Fig. n von vorn Nd Fig 9. 12 von der Seite) gehört zu den höchsten und stärksten. Der Körper ist herzfórmig, am unteren Rande befindet sich in der Mittellinie ein Fortsatz, welcher etwas kürzer als der Körper und von einem Kanal durchbohrt ist. Nur 6 Rücken- wirbel besitzen einen ähnlichen Fortsatz. Bei den vorderen ist er einfach, bei den hintersten am hinteren Rande des Körpers doppelt. Das Foramen vertebrale ist oben zugespitzt, die obere und Seitenfläche des Körpers stark concav, der Dornfortsatz breit und wie gewöhnlich, nach hinten gerichtet. Die Gruben an den Seiten der Bogentheile sind für den Ansatz der Rippen ungemein tief. 22 ALEXANDER V. NORDMANN. 14ter Rückenwirbel: Fänge! desulSorpers. unten an... yrs er 00 Grösste Breite desselben vom . ... ud AVES TE Höhe des Wirbels bis zur Spitze des Douionteateos 340. Grüsste Breite des Wirbels in den Bogentheilen . . 217. Grösste Höhe des Foramen vertebrale. ....... 58. Gzösste, Breiter desselben: etsi di Suecia LAS Der letzte rippentragende Wirbel, den wir nicht abgebildet haben, gleicht was die Gestaltung des Kórpers be- trifft dem folgenden. Der Körper ist zwar herzförmig, aber mit den Flügeln in die Breite ausgedehnt, der Dornfortsatz stark und verdickt, dagegen sind die Gelenk- stellen für die Rippen klein und dreiseitig mit abgerundeten Ecken. Länge, des, Körpers unten . „u: 9 deos Ale Grösste, Breiter desselben: vor 20929 32 2582095 201927 Höhe desselben vom .... Md - Her MO Hóhe des Wirbels bis zur mtem d ne 263. Grösste Breite des Wirbels in den Bogentheilen . . 218. Breite des Wirbels in den Gelenkfortsätzen . . . . . 155. Grösste Höhe des Wirbelkanals ............85. Grösste Breite desselhen . . . . . A coelis Die Zahl der Lendenwirbel bei dem manchen Manatus variirt nach Krauss von 1—3. Wenn wir aber mit diesem Beobachter als Lendenwirbel solche bezeichnen, die „weder Rippen noch untere Fortsätze haben,“ so er- halten wir für die Ahyfina deren nicht weniger als 6, — denn die ganze Reihenfolge vom 24ten bis inclusive den 29ten Wirbel zeigen auf der unteren Fläche der Körper keine Gelenkstellen für den Ansatz der Lambdafortsätze. Sechs Lenden-saeralwirbel für ein dem Dugong und Manatus so nahestehendes Thier anzunehmen ist auf keinen Fall zulässig; nach dem Überblick des mir vorliegenden Knochen-Complexes wäre ich demnach geneigt nur einen und zwar den 24ten Wirbel als den der Lendenregion gehörend anzunehmen. Der Lendenwirbel (Taf. III Fig. 13 von der hinteren Fläche und Hig. 14 von oben gesehen) zeichnet sich von den folgenden Schwanzwirbeln ganz besonders dadurch aus, dass seine Querfortsätze, (von welchen indessen nur der der linken Seite vollständig ist) auffallend schmal sind und eine Rich- tung nach hinten haben. Der Wirbelkanal ist kaum merklich breiter als hoch. Beitrüge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rlytina Stelleri. 25 Binoesdes: Küôsperstuntent P347 Gadion. sue a9; Grösste Breite desselben vom . ........... 195. Höhe desselben vom . ... edd en edt Hóhe des Wirbels bis zur Ene TE. Dottförtsatets 239. Abstand der Querfortsatzenden von einander €. . . . 484. Breite des Wirbels in den Gelenkfortsätzen c. . . . 148. Grösste Höhe des Wirbelkanals . . . . . . . . . . . 80. Grösste Breite desselben . . . . . LE Mes RO: Breite des Querfortsatzes in der Mitte . Inda ape obo SE Dieke desselben in der Mitte . . . . . fy ips EA 22 Jetzt kommen wir zu den Schmanzwir Ben deren Zahl von STELLER mit Einschluss der Lendenwirbel zu 35 angegeben wird. Unser Rhytina- Exemplar hat 28 Wirbel, aber in der Serie fehlen, wie ich vermuthe etwa 5—6, so dass die von SrELLER angegebene Zahl ungefähr richtig heraus- käme. Bei Manatus beträgt die Anzahl nach Krauss von 24 bis 26, bei Halicore auch 26. Indem der erste und zweite Schwanzwirbel nicht ganz vollständig er- halten ist, habe ich den dritten ausgesucht und bemerke, dass die Schwanz- wirbel vom ersten bis inclusive den zehnten durch das, im Verhältnisse zu den Rückenwirbeln Breitwerden der Körper sich auszeichnen, so wie auch, dass ihre Querfortsätze in gerader Richtung nach den Seiten sich ausstrecken. Eine Symmetrie in” der Gestaltung der Fortsätze findet dabei nicht statt. Der dritte Schmanzmirbel hat einen sehr breiten Körper, die platten Querfortsätze, welche vom Wirbel- körper ausgehen, sind ebenfalls sehr breit, und an ihrem hinteren Rande mit einem knieförmigen Vorsprung versehen, in der Mitte ihres Verlaufs am breitesten und zum Ende unbedeutend verschmälert. Der Wirbelkanal ist breiter als hoch, der Dornfortsatz stark hervorstehend, die untere Fläche des Körpers mit tiefen der Länge nach verlaufenden Ernährungslöchern versehen, welche ungefähr in 3—4 Reihen der Breite nach sich strecken. pugevdesgisorpers unten ovo OR. RUN DE e gas Grösste Breite desselben vorn. ; . .......... 207. Höhe desselben vorn. . . . qw cog: Höhe des Wirbels bis zur Bits "dög Dominas 248. Abstand der Querfortsatzenden von einander €. . . . 612. Grösste Breite des Wirbels in den Gelenkfortsätzen e 125. 24 ÅLEXANDER V. NORDMANN. Grösste Höhe des Wirbelkanals . .......... 416 Grösste, Breite. desselben vorn re REEL Der 13: Schmanzmirbel, (Taf. II Fig. 15 von der unteren Fläche betrachtet) so wie auch die folgenden haben die Querfortsätze nach hinten gerichtet. länge -des@Korperszuntenee. Man se. p u): Grösste Breite desselben vorn . . . . . . . . . . . . 174. Hóhe des Wirbels bis zur Spitze des DO 232. Grösste Breite in den Gelenkfortsätzen . . . . . . . 95. Abstand der Querfortsatzenden von einander. . . . : 390. Hôhe des Wirbelkanals vorn CM" 0... 9e SS Grösste Breite desselben vom . . .. TE Auf der unteren Fläche des Wirbelkörpers Défier sick sowohl auf dem vorderen als auch hinteren Rande zwei dreiseitige Gelenkflüchen für die An- lagerung der Lambda-Fortsätze. Die hinteren von diesen schiefabgestutzten Flüchen sind wohl doppelt so gross als die vorderen. , Der 24° Schmanzmirbel (Tat. Il Fig. 16 von vorn und Fig. 17 von der Seite) besitzt mehr keine Gelenkfortsätze, dagegen sind die Querfortsätze hinauf- gerückt und bilden nicht platte, sondern dicke würfelfórmige nach hinten gerichtete Knorren. Am hinteren Rande des Wirbelkörpers bemerkt man zwei bedeutend grosse winklige Flüchen für die abgelósten unteren Fortsätze Linsesdes KGrpers@unten cu. „Kar 53 et Grósste Breite desselben vom . . . . . . . . . . . . 118. Hóhe desselben vorn . . . . Cose. dis Hóhe des Wirbels bis zum Donor cave samo»: Breite des Wirbels in den Querfortsützen . . . . . . 182. Grösste Höhe des Wirbelkanals vom . . . . . . . . 16. Grösste Breite desselben vorn . . . . tas dp (s Einen der letzteren kleinen Schwanzwirbel, vali scheïnlich der 7—9te vom Schwanzende gezählt, habe ich 7af. HI Fig. 18 mit der hinteren und Fig. 19 mit der oberen Ansicht abgebildet. Der Knochen ist porös, von schwam- miger Consistenz und ungemein leicht. Der Wirbelkanal ist nur eine Ritze; die Querfortsätze sind noch stark und nach den Seiten gerade gerichtet, nur am hinteren Rande des Wirbelkörpers machen sich die Gelenkstellen für die unteren Fortsätze bemerklich; die vordere Fläche des Körpers mit der anlie- genden Scheibe ist concav und voll mit Löchern, der ganze Wirbel, vom Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 25 Wasser zwar kaum abgerollt, aber an den Querfortsatzenden von der Zeit zerfressen. anserdes s Korpers? untenz oe 2.2. 020.0 00.22 589. Grösste Breite desselben vom . ........... 98. Höhe desselben vom. . . . . SE uS Breite des Wirbels in den Querfortsätzen . . . . . . 184. Noch kleinere Sehwanzwirbel sind auch vorhanden, aber dieselben sind so zerfressen, dass ich nicht wage sie zu messen, so wie ich auch überhaupt bemerken muss, dass meine Maassangaben des letzterwähnten Wirbels nur als ungeführ zu betrachten sind. *) Das Brustbein. (rat. V Fig 5 und 6) Nach SrELLERs Angabe stehen mit dem oberen knorpligen Theile des Sternum 5 Paar Rippen in Verbindung. Der mir vorliegende knöcherne Theil des Brustbeins hat eine Länge von ungefähr 305, und falls wir das schmälere Ende als das vordere annehmen, vorn eine Breite von 135 und hinten eine Breite von 145 Millim. Der Knochen bildet eine an der oberen Fläche etwas ausgehöhlte, an der unteren vorn in der Mittellinie erhabene, hinten abgeflachte unregelmässig vierseitige Platte, deren vorderer und hinterer Rand ausgeschnitten ist. Die unsymmetrische Gestaltung macht sich beson- ders dadurch bemerklich, dass das hintere und breitere Ende nach rechts sich krümmt, auch ist die rechte Seite in der Mitte convex, die linke con- cay und ansehnlich dieker als die rechte. Verglichen mit dem Sternum des Halicore und dem des Manatus, bei welchem der Knochen nach Krauss auch bald rechts, ein anderes Mal Iinks gekrümmt ist, weicht der Knochen in der Gestaltung ganz ab; unser Belegstück ist vielleicht auch nicht ganz voll- ständig. **) +) Bei der kurzen Beschreibung der Wirbel habe ich die zum Theil von OWEN, On the Archetype and Homologies of the vertebrate Skeleton, 1848, eingeführten Bezeichnungen der verschiedenen Fortsätze, wie: Neuro-, Para-, Pleura-, Haema-, Dia-, Zyga-, Prozyga- und Zypapophys nicht zu brauchen geglaubt, weil ich vermuthe, dass meine Abbildungen die betreffenden Knochentheile verständlich darstellen. In einem höchst schätzbaren neueren Werke: Die Fauna der Pfalbauten in der Schweiz von L. RHYTIMEYER 1861, sehe ich dass diese neue Terminologie in Anwendung gebracht worden ist. **) Bei den Delphinen scheint das Sternum in der Regel aus 3 Knochenstücken zu bestehen, doch lese ich in einem kürzlich erschienenen Aufsatze von Prof. LiLLJEBORG, dass er an einem in dem Museum zu Bergen aufbewahrten Skelett des Grampus Orca das Brust- bein als nur aus einem Knochen bestehend gefunden habe, wührend SCHLEGEL an einem an- deren Exemplare derselben Thierart diesen Knochen als dreitheilig angibt. Vergl. Öfversigt 4 26 ALEXANDER V. NORDMANN. Auf der Taf. V Fig. 5 habe ich das Brustbein von der oberen Fläche und Fig. 6 von der Seite betrachtet, darzustellen gesucht. Die Rippen (rat. v Fig. 7, 8 und 9), welche sich alle vorfinden, gleichen denen des Z/a/icore und sind in der Durchschnittsfläche keinesweges rundlich wie die einiger fossilen Manati's , sondern abgeplattet und zwar so, dass die äussere Fläche wie gewöhnlich gewülbter, die innere mehr abgeflacht ist. Ihre Länge nimmt von der er- sten bis zur 11—-12tn zu, dann aber allmälig ab, doch ist die letzte wohl noch ein Mal so lang als die erste. Die Krümmung der vorderen Rippen ist mehr winklig, die der übrigen ein Bogensegment eines Kreises beschreibend; die letzte Rippe ist am wenig- sten gekrümmt. Sämmtliche Rippen sind in dem oberen Theile des äusseren und hinteren Randes mit einem knieförmigen Vorsprung versehen, welcher an der ersten knorrenförmig, bei den folgenden winklig gestaltet, — bei der letzten indessen weniger merkbar ist. Der sogenannte Swlcus costalis ist sehr verschieden gestaltet. Die erste Rippe hat den breitesten Hals und das flachste Mittelstück. Wenn SrELLER sagt, dass die „costae tam verae, quam spuriae omnes soli- dae, valde ponderosae et crassae sunt^, so hat er gewissermaassen recht, ge- nauer betrachtet ist die innere Knochensubstanz doch porös und eine Diploe deutlich zu unterscheiden. Ein weit festeres Gefüge zeigten die Rippen des von mir in der Paläontologie Süd-Russlands beschriebenen fossilen Manatus aus dem Tertiärlager bei Kischinem in Bessarabien. Einige Masasangaben mógen nun folgen. Erste Rippe: Länge, oder vielmehr Spannweite von einem Ende zum anderen in gerader Strecke . . . .. . . . 300 M. Breite am hinteren Enter 2 9 Led Sn E EEUU SET Diekeram hinterenwEnde -- 2-2 2... RE QUIS Zweite Rippe: [unser ca. M NE A21 Breite am. hinteren Ende tie RUD Ls ÖDE Dieke "am-hinteren. Ende. MRC LR SS af de inom Skandinavien (Sverige och Norige) antrüffade Hvalartade Däggdjur (Cetacea) af W. LILLJEBORG, in Upsala Universitetets årsskrift, 1861. Heft. Mathematik och Naturveten- skap, p. 22. Beiträge zur Kenntniss des Rnochen-Baues der Rhytina Stelleri. 27 11t° Rippe, die längste: iunge oC DP Cer t SALSA dL SOM, Breite am hinieión Ende Auteur TP US anm (pes Dicke tam hinterenotonde 4 209 UNITED, 17t Rippe, die letzte: B ünpeso e oe Hrsg cds d SUL Oro WESS S! Breite am hinteren Erde. Sio eo EC e tn SER SEG Dicke am Ende der Rippe. . . . .. ; 30 „ Der grüsste Querdurchmesser der Rippen fällt bu so von einander ab- weichenden Stellen, dass die Angabe des Maasses füglich wegbleiben kann. *) Taf. N Fig. 7, a, die erste Rippe von der äusseren, 5 von der inneren Fliche, c, der Querdurchschnitt. Fig. S, die zweite Rippe von der äusseren Fläche und Fig. 9 die 11:* und längste Rippe mit dem Querdurchschnitt. C) Knochen der Extremitáten. Das Schulterblatt. (vat. (V. Fig. 1, 2 und 3) Dass die Scapula der Rhytina in der Gestaltung von der des gleichna- migen Knochens des Dugongs und besonders des Manatus australis nicht unbedeutend abweicht, scheint mir sehr bemerkenswerth zu sein; dies be- weist, dass der Gebrauch der Extremitäten bei den verschiedenen Gliedern dieser pflanzenfressenden und isolirt dastehenden Cetaceengruppe auch mehr oder weniger verschieden modificirt gewesen sein muss. Der flache, von innen nach aussen convex gebogene Knochen ist im Verhältnisse zum Skelett bedeutend gross, dick und schwer, hat im Ganzen genommen eine fücherfórmige Gestalt und unterscheidet sich von der Scapula der erwähnten Gattungen namentlich durch die überwiegende Breite seines oberen Theils, den weniger abgerundeten oberen Rand, den eigenthümlich angedeuteten vorderen unteren Winkel, wie auch durch die verschiedene Form der Gräte. Die obere Fläche ist oberhalb der Gräte breit vertieft oder leicht ausgehöhlt, ansehnlich diek, zum hinteren oberen Winkel aufgetrieben und massiv. Der vordere Rand ist nicht einfach abgerundet, sondern wellenfórmig *) Über die Artikulation der Rippen mit den Wirbelkörpern und den Querfortsätzen kann mit Bestimmtheit nichts gesagt werden; an einem Skelett des Wanatus surinamensis ar- tikuliren die beiden letzten Rippen nach KRAUSS gar nicht mit dem Wirbelkórper, sondern nur mit einer rauhen Fläche an dem Ende des 1 Cent. langen Querfortsatzes. Bei zwei anderen Skeletten verhalten sich die letzten Rippen wieder verschieden. Siehe Knavss L eit. p. 419. Die Zhytina scheint in dieser Hinsicht mehr mit Za/icore übereinzustimmen. 28 ALEXANDER V. NORDMANN. ausgeschweift, der hintere etwa wie beim Dugong ausgeschnitten und zeigt in seinem oberen Theile einen kleinen winkligen Vorsprung. Der obere vor- dere Winkel ist etwas grösser als 90°, — der hintere dagegen stumpf ab- gerundet. Die Gräte erhebt sich, wie bei Za/ieore eine Strecke oberhalb der Mitte der oberen Knochenfläche, also ganz verschieden von der bei den Pho- caceen und Enhydris, endigt hakenförmig an der schmalsten Stelle des Co/- hun, ist einfach, ungemein stark entwickelt, oben verdickt und nach der hin- teren Flüche hinübergebogen. Die untere Flüche ist in der Mitte und beson- ders zum hinteren Rand vertieft, beide Flächen haben der Länge nach ver- laufende tiefe Furchen, welche Ursprungsstellen der einzelnen Muskelbündel sind. Der Halstheil ist massiv. An beiden Schulterblättern unseres Rhytina- Exemplares fehlt die Epiphyse mit der Cavitas glenoidea; die Maasse in der Längenrichtung fallen demnach geringer aus als bei dem vollständig erhalte- nen Knochen. Länge der Scapula vom Ende des Collum bis zur Mitte des oberen Randes 455 M. Grösste Breite des oberen Theils LT, Breite des Halses an der Epiphysgrenze . 152 „ Dicke desselben in der Mitte 85 Grüsste Höhe der Gräte . TIE ec Unsere Abbildungen 74f. IV Fig. 1, 2 und 3 stellen das linke Schulter- blatt vor. Fig. 1 von der oberen; Fig. 2 von der unteren Fläche; Fig. 3 mit der Seitenansicht vom hintern Rande. Das Oberarmbein. (Taf. IV Fig. 4, 5, 6 und 7) Die charakteristischen Theile, die Epiphysen: das Capuf humeri, die Tubercula, die Trochlea, so wie die Condyli haben sich an beiden Oberarm- beinen abgelóst, so dass nur die Mittelstücke vorhanden sind. Aus der An- sicht derselben geht hervor, dass der Hwnerus verhältnissmässig zwar kurz, aber ungemein plump und dick ist. In dieser Hinsicht wie auch in der Ge- staltung überhaupt ist der Knochen dem des Dugongs wieder viel ähnlicher als dem des Manatus australis, bei welchem letzteren er eine gestrecktere und schmächtigere Form hat. Betrachtet man das Mittelstück von oben, so bildet die convexe rauhe Bruchfläche eine herzfórmige Figur, so zwar, dass der innere hintere Flügel sich schmäler herausstellt als der äussere. Die 7uberositas für den Delta- muskel ist an ihrem Ursprunge rauh, mit vielen unregelmässigen Vertiefun- gen versehen und läuft als ein gewaltiger, schiefgestellter Knorren bis über Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 29 die Mitte der äusseren Fläche herunter. In der Mitte ist der Knochen drei- seitig mit abgerundeten Kanten und oben convexer, unten concaver vorderer Fläche, während die äussere und innere Fläche in ihrer oberen Hälfte aus- gehöhlt ist. An dem unteren breiten Ende des Knochens, besonders an der hinteren Fläche, machen sich der Breite nach geschlungene tiefe Muskel- rinnen, hin und wieder auch grosse Ernährungslöcher bemerklich. Die Bruch- fläche des unteren Endes stellt ungefähr ein verschobenes Viereck mit ab- gerundeten Ecken dar und ist so wie auch das obere Ende porös, voll Lö- chern, Tuberkeln und wie gewisse Tropfsteinbildungen zerfressen. Dargestellt ist der linke Knochen Taf. IV Fig. 4 von aussen; Hig. 5 von vorn; Fig. 6 von hinten und Fig. 7 von innen. rrosstev ione e neh o here ume test cce AO OÙ 2 Breite am oberen Endes. ang. SELON 21798 - s PENUNLERER MEET te c RE Vii 5 5 rna densities ey öst Ere are SE Grösste Dicke am oberen Ende. = 7... 2. ..175. hs à vc ünterene Ende scu c EN SAID 24. dm der MIE Ss. ar. à 102. Die Ellbogenröhre und die Speiche (Taf. IV Fig. S—13) sind zwei beinahe gleich dicke und plumpgebaute Knochen, deren formloser Bau noch mehr in die Augen fällt, indem die Epiphysen sich wie beim Humerus ab- getrennt haben. Das Mittelstück des Cubitus (Fig. 12 von der vorderen Fläche) ist ein dicker, etwas nach hinten gebogener, in der Durchschnittsfläche dreiseitiger Knochen, dessen vordere, der Speiche zugekehrte Fläche in ihrem unteren Theile abplattet und von innen von einer scharfen Kante, der Cris{a ulnae begrenzt wird. Das obere Ende ist verdickt und für die Anlagerung der Epiphyse mit der Cavitas sigmoidea löftelförmig erweitert. Längs der Hinter- fläche läuft eine abgerundete Kante. Eine Strecke unterhalb des dickeren oberen Endes macht sich auf der inneren Flüche eine rauhe, von oben nach unten schief verlaufende Vertiefung bemerklich, in welche zwei Protuberan- zen der hinteren Flüche des Radius hineinpassen. Das Mittelstück der Speiche (Fig. 13 von der hinteren Fläche) ist eben- falls ein dicker, nach vorn gebogener, in der Durchschnittsfäche runder Knochen mit oberem breiteren Ende. Nur die innere Kante ist scharf und steht mit. der entsprechenden Kante des Cubitus in Contakt, so wie desglei- chen auch die demselben Knochen zugekehrte Fläche besonders in ihrem un- teren Theile abgeplattet oder wie abgeschliffen ist. 30 ALEXANDER V. NORDMANN. Unterhalb des oberen breiten Endes auf der vorderen Flüche befinden sich zwei starke unförmliche Höcker zur Anheftung des Musculus biceps brachii. Passt man die beiden Knochen an einander (Fig. 8 von der äusseren und Fig. 9 von der inneren Fläche), so zeigt sich das Spafiwm interosseum als ein nur unbedeutender Zwischenraum, und zwar weit geringer als es bei Halicore und Manafus der Fall ist. Dass die beiden Knochen im weiter fortgeschrittenen Alter des Thieres mit einander verwachsen, ist wohl keinem Zweifel unterworfen. *) | Cubitus. | Radius. Länge der Knochen ohne Epiphysen . . . . . . . . . . . . . | 320. | 280. Grösste Breite des oberen Endes . . .. .. .........| 112. | 113. Grüsster Querdurchmesser in der Mitte. x | 62. | 65. » " des unteren Endes . . . . . . . | 78. 81. Die Hand wie auch die Beckenknochen, von welchen bunc wie ich schon oben angeführt habe, SrELLER sagt: „loco ossis innominati coxae duo ossa, utrinque unum magnitudine et forma ulnam sceleti humani referentia, ac for- tissimis ligamentis ex una parte vertebrae 35 (?) ex altera ossi pubis jungun- tur^ — so wie auch die unteren Fortsätze der Schwanzwirbel, — fehlen an un- serem Rhytina-Skelett. **) Zuletzt will ich noch einige Maassverhältnisse des Schädels hier mit- theilen: 1. Länge des Schädels vom äusseren Rande des Foramen oceipitis bis zur Schnauzenspitze, an der Grundlage . . . . 590 Millim. 2. Grösste Breite des Schädels an den Jochbógen . . ..... 323 , 3. Grösste Breite des Hinterhauptes. . . . . stolas c DE > 4. Grösste Breite der Stirn in den Örbuslinetsätven 2 LÉ Spare Pel 5. Länge der Stirnbeine in der Mittellimie . ........-. 126 6. Geringste Breite des Schädelgewülbes in der See nAlt pres 7. Breite der Pars condyloidea, oder Abstand der Condyli von einander, gemessen an den äusseren Ründern. . . . . . . . 189 , *) An drei Skeletten des Manatus surinamensis fand Krauss den Cubilus und Radius am oberen Ende mit einander verwachsen, am untern Ende bald getrennt, bald verwachsen, was selbst an einem und demselben Thier vorkommt; an allen waren die Epiphysen am un- tern Ende getrennt. **) Hiebei ist zu bemerken, dass KavP bei der zu den Sirenen gehörenden fossilen Gattung Zalitherium eim Rudiment der Beckenknochen und des Femur beschrieben und ab- gebildet hat. Vergl. Halitherium besitzt einen rudimentären Femur. N. Jahrbuch für Mine- ralogie 1858. Separat-Abdruck p. 32, Taf. XXI. 2 Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 91 8. Grösste Breite des Foramen occipitale ........... 94 Millim. Setzosstertiöhe.desselbene. .. 0... us he die dede aa aa. TA. 10. Grüsste Breite des Schnauzentheils, oder grósster Abstand der Ossa intermaxillaria, oberhalb der For. infraorbitalia . . . 164. , 11. Grüsste Breite des heruntergebogenen Schnauzentheils . . . $9 >» 12. Abstand der For. infraorbitalia von einander an ihren vor- deren@Rändern ce scs ei Reo cale cm picos Wb JU ff. T2310 2. 13 SWAN Se der Nagenößnung 4... CONDI TT D. t OY s 205* 1, 19, Grösste Breite derselben, fam ds eges cernes re Ge eue eus 991; 15. Grösste Höhe des Schädelgewölbes vom Stirnleistenwinkel genkreeht.herabi Ara an lan ee ee ee o ad 207 fatu Grösste Höhelldes) Astacaipinsi. se a0. out ru P e 183 Ass bunsge'der'Joehpogen-. zes d D.) cT dott 249. 18. Grösste Breite derselben in der hinteren Hälfte. ...... Sh; 19. Grósste Breite derselben in der vorderen Hälfte . . . . . . OS 20. Länge des Unterkiefers vom hintersten Rande des Winkel- theils bis zur Spitze der Symphysis (auf der äusseren Seite FEMESSEN). At aesti d.c uibs noa ed rto etie: gale Kin sit, SA. M6: 21. Abstand der Gelenkkópfe von einander (an den äusseren Händen nemessen)., de. cta hunter tots eu GS 2 mec. 22. Grösste Höhe des aufsteigenden Astes . . . . . . . . . . .. 270 23. Grösste Höhe des Kieferkórpers am hinteren Rande des Fo- KAMEN OX aes e o ors Lo fio ov MD EN a a ec 84 24. Grösste Höhe des Kieferkórpers vor dem For. maxill.. . . 140 , 25. Länge der Symphysis beider Kieferhälften . . . . . . . .. 146741; 20: "Grosstes Breitesder, Symphysis EL ut NTI ne cT 27. Abstand der Foramina maxillaria interna von einander . . 142 , Die Tragweite meines Beitrags ist hiemit vorläufig erreicht; angenehm ist es zu vernehmen, dass die Akademie der Wissenschaften in St. Peters- burg ein vollständigeres Skelett der Rhyfina besitzen soll; ein drittes Exem- plar hat kürzlich die K. naturforschende Gesellschaft in Moskau ebenfalls von der Berings-Insel erhalten, welches wie ich hoffe auch beschrieben wird. Unsere merkwürdige Rhytina hat sich demnach bald einer ausführlichen Lit- teratur zu erfreuen. va Lo] Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. ALEXANDER V. NORDMANN. Erklárung der Abbildungen. Tar. I , Schädel der Rhytina von oben gesehen, 2 der natürlichen Grösse. , Derselbe Schüdel von unten. . 3, Der Schädel von hinten. , Lamina cribrosa, ? der natürlichen Grösse, gesehen von dem Foramen occipitale. Taf. IX. , Seitenansicht des Schädels, 2 der natürlichen Grüsse. 2, Vordere Ansicht des Schädeldaches, nachdem die Ossa intermazillaria abgehoben wor- den sind, 2 der natürlichen Grösse; a, a, das mittlere Gewölbe der Stirnbeine, b, b, die Augenhöhlen-Fortsätze; c, c, die Nasenbeine; d, die Höhlen des Siebbeins; e, die perpendikuläre Platte; /, /, die im Hintergrunde liegenden Hócker des Keilbeins ; g, 9, die abgebrochenen Flügelfortsätze; Ah, A, die Jochbeine. 3, dieselbe Knochenpartie mit der unteren Ansicht; «a, Stirnbeine; 5b, b, Augenhöhlen- fortsätze; c, c, Nasenbeine; d, d, Siebbeine, e, e, untere Partie der Siebbeine; /, vor- dere Spitze des Keilbeins; g, 9, die Flügelfortsätze. 4, Unterkiefer mit der Seitenansicht, 2 der natürlichen Grösse. 7 5, derselbe mit der Ansicht von oben. I 0» 072-05 D n 14, 15, 16, 17, 18 Taf. III. Sämmtliche Wirbel 4 der natürlichen Grösse. Atlas mit der Ansicht von vorn. derselbe mit der Ansicht von hinten. Epistrophaeus mit der Seitenansicht. derselbe mit der hinteren Fläche. dritter Halswirbel von vorn. sechster und letzter Halswirbel von hinten. erster Rückenwirbel von der hinteren Fläche; der linke Bogentheil mit einem grossen Loche; der Körper mit Gelenkstellen für das erste Rippenpaar. derselbe mit der Seitenansicht. fünfter Rückenwirbel von vorn. derselbe mit der Seitenansicht. vierzehnter Rückenwirbel von vorn. derselbe von der Seite gesehen. Lendenwirbel von der hinteren Fläche. derselbe von oben gesehen. dreizehnter Schwanzwirbel von der unteren Fläche betrachtet. vierundzwanzigster Schwanzwirbel von vorn. derselbe mit der Seitenansicht. und 19, einer der letzteren Schwanzwirbel, wahrscheinlich der 7te — 9te vom Ende, mit der hinteren und oberen Ansicht. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Beiträge zur Kenntniss des Knochen-Baues der Rhytina Stelleri. 33 Taf. IV. Sämmtliche Knochen 4 der natürlichen Grösse. linkes Schulterblatt von der oberen Fläche. , dasselbe von der unteren Fläche. dasselbe mit der Seitenansicht. linkes Oberarmbein von der üusseren Flüche. dasselbe von vorn gesehen. dasselbe von der hinteren Fläche. dasselbe von der inneren Fläche. linker Cubitus und Radius von der äusseren Fläche. dieselben Knochen von der inneren Fläche. und 11, Ansichten der oberen und unteren Enden bei abgetrennten Epiphysen. Cubitus von der dem Radius zugekehrten Fläche. Radius von der dem Cubilus zugekehrten Fläche. Taf. V. künstlich zusammengestelltes Skelett der Ahytina, 35 der natürlichen Grösse. An dem- selben fehlen die Epiphysen der Extremitäten, die Hand- und Beckenknochen, wie auch die unteren Fortsätze der Schwanzwirbel. sümmtliehe 6 Halswirbel mit der Seitenansicht, + der natürlichen Grösse. dieselben von oben gesehen. noch ein Mal die vordere Ansicht eines Theils des Schädeldaches, nachdem die Ossa intermaxillaria abgehoben sind, in natürlicher Grösse, etwas schief von der Seite ge- sehen, der Orbitalfortsatz daher in der Verkürzung; a, Stirnbein mit der Stirnnaht; b, Augenhöhlenfortsatz; c, Nasenbein; d, Siebbein. Brustbein von der inneren Fläche. dasselbe von der Seite geschen. erste Rippe, von der äusseren und von der inneren Fläche; c, Querdurchschnitt. zweite Rippe von der äusseren Fläche mit dem Querdurchschnitt. elfte und längste Rippe mit dem Querdurchschnitt. Das Brustbein und die Rippen, 1 der natürlichen Grösse. 6 ^4 ile H nid) ime o ENS vi? Mod T ERS t Tu i WEN Mo ee À I E 4 d N d LE u ! NP : A s fd IK: 27, dee" å , et odore de a tocan Bos Pen AU Een) = iii S dios | net Vanda wa ds st 5 bras i) Mi" v d | » 4 "í n vai n Lapi 1 dii í -— 5 (d. nor T m M | * e à sk alie db e roro MID fu Bun j ni aile AR e M Bess. co Syd j t | m" p" E " I ve hd à | 4 | L] - H Le é > z iS u x = JM. Ro Er à , zu JE El | E e N " = EL hd "E © | Vd * * yx 4 : | / Pr; | ; SS rm " 4 CL TE Sed. "PT " E rd ei d pa en los MR * L4 » 4 Pa q ETHNOGRAPHISCHE SKIZZEN ÜBER DIE VÓLKER DES RUSSISCHEN AMERIKA, H. J. HOLMBERG. Zweite Abtheilung. Entwickelung der Russisch-Amerikanischen Compagnie. — Miscellen. Vorgetragen d. 3 Febr. 1862. 3 * " LA LE RTS | i arte » LS n ; vo SF 59 Apri? uisa m ju Ji cun evo ab | m T ND how Wo åke à jin 3 DE DER j heb Ter Ts CR p "n pug v s LL [LES ur I fii pet oni PAU COS am E 220 20 v a" j H L ^W 1 u Í t : y! " Nac pi^. t i 5 v wer a VM P Ag iet "VT | # Le diei wi ^» Pas Fist vi PLATS un big. eV ran en arte CBS : wt Tortue pt dahin haee. 2 le Hes AD NE RARI agan PRIME sheet art ot xen aut di Can appd sås c eoe Lom 08. ee HU o6 re ST Slut s PAT 0 Pons be^ "^ tait ts ee vn "v hpc CIE ESS LES pi dh pu 1T. | x^ e Kr ee a ee EEE “nus: À A e ue Mr t LE L3 b fi RP macho ah e ae u AM adis TE ER E eil ati pos » Tigre V N HI, AIRE "MT deabus (ern ji eis | didi orm um. past —— un ‘+ tits Ua zem | LM LL. i A rite egi ADMIRE D dh. Ao d c 1 AP tt Mi xpi IM Lud e occhi Er ere x ee "à NI T. E : Sa 1 [E Mes UND MET VIA e EDU ve wer , MEET À 1 ee ca I ol j^. ee TM LT er I. uito Wi L age | Mi PS j| LEE ert LN e - V ' = . | VES | z * "a > i ' db ^w 4 Entwickelung der Russisch-Amerikanischen Compagnie. Wenn nach der Entdeckung Amerika’s die Berührung, die in Folge derselben zwischen der alten und neuen Welt stattfand, einen in jeder Hinsicht wich- tigen und bedeutenden Einfluss auf den Gang der Wissenschaften, der mensch- lichen Kultur und der Weltgeschichte ausübte, so muss schon der erste Schritt zu der gegenseitigen Wechselwirkung dieser beiden Welttheile an und für sich ein gewisses Interesse darbieten, wie es mit jedem andern, gross- artigen Ereigniss der Fall ist, das schon in seinem ersten Beginn den Keim einer zukünftigen Entwickelung in sich birgt. Es kann in Zukunft eine nähere Verbindung Asiens mit Amerika, die sich eigentlich erst vom Beginn dieses Jahrhunderts datirt, nicht ohne wich- tige Resultate sein, wenn sie auch nicht so grosses und entschiedenes In- teresse gewährt als die Verbindung zwischen letztgenanntem Welttheil und Europa. Doch wer kennt, was im Schoosse der Zeiten verborgen liegt? Wer ahnet oder berechnet wohl alle die möglichen Folgen einer näheren Verbindung nicht allein zwischen diesen verschiedenartigen Welttheilen, sondern zwischen der Civilisation und einer zahlreichen, rohen und halbwilden Menschenrace? Sowie Spanien und England hauptsächlich die Ehre gebührt, zuerst das Band vorbereitet und gebildet zu haben, welches durch den Atlantischen Ozean zwei entlegene Kontinente mit einander vereinigt, so geziemt ohne Zweifel Russland der Verdienst, zuerst im Norden des Stillen Meeres die Hand zum Bunde der grössten Welttheile unseres Planeten gereicht und dadurch sowohl in politischer und wissenschaftlicher, als in industrieller und kommerzieller Hinsicht die grossen Interessen der Menschheit befördert zu haben. Wie sich oft grosse Unternehmungen aus geringen, hin und wieder zu- fälligen Ursachen entwickeln, so ist dies auch hier der Fall gewesen. Es waren zuerst Pelzjäger aus Kamtschatka, die sich in gebrechlichen Fahrzeugen nach den östlich belegenen Inseln begaben. Diese alle Gefahren verachtende Abenteurer kehrten mit reicher Ausbeute zurück und machten die sibirische 38 H. J. HOLMBERG. Kaufmannschaft auf ein bis dahin unbekanntes Gebiet der Spekulation auf- merksam. Es bildeten sich sodann einzelne Handelsgesellschaften, die alle mehr oder weniger zu den Entdeckungen und der Besitznahme der Inseln im Stillen Ozean beitrugen, und endlich sehen wir aus diesen die Russisch- Amerikanische Compagnie entstehen, die durch Handlung den ersten Akt in der Vereinigung Asiens mit Amerika vollbrachte. Daher müsste eine Schil- derung von dem Ursprunge und der Entwickelung dieser Handelsgesellschaft, in welthistorischer Bedeutung, auch ein gewisses allgemeines und wissen- schaftliches Interesse haben. Russland besitzt hierüber, wenn auch nicht im Allgemeinen, so doch in vielen Einzelnheiten eine reiche Litteratur. Dem Auslande aber, welches soviel ich weiss nur Weniges hierüber kennt, habe ich durch nachstehende Schilderung in kurzer Zusammenstellung das Wich- tigste und Wesentlichste bei dem ersten Auftreten und der Ansiedelung der Russen auf amerikanischem Boden wiedergeben wollen, wobei ich zugleich des Wenige, das ich an Ort und Stelle selbst über den Gang der Ereignisse und Verhältnisse kennen lernte, der Vergessenheit‘ zu entziehen wünschte, obgleich das Meiste aus russischen Quellen entlehnt ist. Die wichtige Frage, ob Asien mit Amerika zusammenhinge, brachte schon Perer den Grossen auf den Gedanken, unten Berings Anführung eine Ex- pedition auszurüsten, die dieses Verhältniss näher untersuchen sollte; doch waren erst nach dem Tode dieses unternehmenden Monarchen die Anordnun- gen so weit gekommen, dass Bering Sf. Petersburg verlassen konnte. Diese erste sogenannte Kamtschadalische Expedition, die von 1725 bis 1730 währte, hatte einzig und allein die Untersuchung der asiatischen Küste des Stillen Meeres zur Absicht, so dass sie auf die Entdeckung der amerikanischen Lün- der keinen Einfluss ausübte. Wichtiger dahingegen und bedeutungsvoller war BERINGS zweite oder letzte Expedition von den Jahren 1733 bis 1743, da es eine Aufgabe derselben war, das Festland Amerika's aufzusuchen. Daher muss eine geschichtliche Darstellung der Russisch-Amerikanischen Kolonieen mit dem Jahre 1741 beginnen, in welchem es wirklich BEgmG, von Tschr- RIKOW begleitet, mit zwei Schiffen gelang, die Küste Amerika's in der Nähe des Kupferflusses zu erreichen, wobei ausserdem auf der Rückreise die Inseln Kadjak, Ukamok und mehrere der aleutischen Inseln entdeckt wurden. Der Zweck dieser Arbeit ist keinesweges, eine vollständige Geschichte der Russisch-Amerikanischen Kolonieen zu schreiben, denn dazu würden Über die Völker des Russischen Amerika. 39 weder das mir zugängliche Material, noch meine Krüfte hinreichen; *) meine Absicht ist bloss, in Kurzem die einzelnen Fakta darzustellen, die zusam- mengenommen ein Glied ihrer historischen Entwickelung bilden. Dennoch, um der Darstellung eine gewisse Zeitfolge zu geben, sehe ich mich veranlasst, sie in 3 verschiedene Zeitabschnitte einzutheilen, von denen der erste die Entdeckungsreisen der russischen Seefahrer an der amerikanischen Küste enthält, bis auf die Ansiedelung des Kaufmannes SchHerıcnow auf der Insel Kadjak, oder vom Jahre 1741 bis 1784. Die zweite Epoche umfasst die Entwickelung der Russisch-Amerikanischen Compagnie unter ScHELicHow und Baraxow und geht von 1784—1818, und die driffe, von letztgenanntem Jahre bis zur neuesten Zeit, werde ich hier ganz unberührt lassen. N. (1741—1784.) ** Unter den Bewohnern der aleutischen Inseln existirt noch jetzt eine alte Sage, welche erzählt, dass schon lange vor der Ankunft der Russen (die zweite Beringsche Expedition) auf dieser Inselgruppe ein Schiff mit weissen Menschen bei der Insel Avatanakh gelandet sein soll; und von diesen Argo- nauten sollen die Aleuten zuerst Eisen erhalten und den Werth dieses Me- talles kennen gelernt haben. Die Schiffsmannschaft hatte die besondere Eigen- schaft, sich bei herannahendem Hunger ins Meer zu stürzen, sich daselbst zu sättigen und wiederum aufs Schiff zu steigen. Woher dieses Schiff ge- kommen und wohin es gehen sollte, weiss Niemand zu berichten, daher auch die Erscheinung desselben sich in dem Dunkel einer mährchenhaften Mythe verliert. Die erste Entdeckung, von der wir mit einiger Sicherheit etwas wissen, fällt in das Jahr 1741, als BERING, vom amerikanischen Ufer zurückkehrend, die Inseln Aadjak und Ukamok***) sah und bei der Schu- maginschen Gruppe 1), östlich von der Südspitze Afljaskas belegen, ankerte. +) Auch ist neulich der erste Theil einer solchen Arbeit von TICHMENJEFF erschienen. ++) Vergl. 3anneku 00% OCTPOBAXE YHaAalıkumckaro OTABAA, cocranaemnas M. BeniamunHoBsIMB. Cr. Ierepôypre, 1840. IS Theil, XIX! Capitel; und Xponosoruyeckaa Meropia Aaeyrckux'b OCTPOBOBB mam mmoapuru Pocciickaro kyneuecTBa, CB IPUCOBORYLACHIeMB U3BECTIA 0 MBXOBOH ToproBJ5. Cr. I:6ypre, 1823. ###) BERING nannte sie die Nebelinsel (Tumannoi); später wurde sie von Vancouver nach TsCHIRIKOW benannt, bis endlich durch Saryrscæew der eigentliche Name der Einge- bornen (Ukamok) bekannt wurde. 1) BERING benannte diese Gruppe nach dem auf der Insel Nagai beerdigten Matrosen sejner Besatzung, Schumagin. 40 H. J. HOLMBERG; Auf der Rückreise, die bei der zunehmenden Krankheit BErNGs vom Lieut. Vaxez geleitet wurde, entdeckte man noch mehrere Inseln, von denen Uni- mak (Fuchs-Inseln), Amtschitka und Kyska (Ratten-Inseln) und die Simitschy- Inseln (zur Gruppe gehörig, die den Namen der nahen Inseln erhalten hat) die wichtigsten waren. Das Schiff landete darauf und überwinterte auf der Berings-Insel, welche mit den irdischen Ueberresten des am St Dee. 1741 daselbst verstorbenen Capt. Bering den Namen dieses berühmten Seefahrers der Nachwelt aufbewahrt. Mit dieser Expedition war nun auch der Grund zu ferneren Entdeckungen gelegt, und diese gebühren hauptsächlich den Handelsunternehmungen der russisch-sibirischen Kaufmannschaft, welche, keinesweges von BErmGs Geiste, neue Länder kennen zu lernen und sie der Nachwelt bekannt zu machen, beseelt, dabei einzig und allein ihrem Vortheile nachging, indem sich aus jeder neuen Entdeckung stets eine neue Quelle des Wohlstandes und Reich- thums entwickelte. Sowie aber gewöhnlich Praxis und Theorie mit einander Hand in Hand gehen, so erwuchs auch aus der Gewinnsucht dieser kühnen Abenteurer, — die sich oft mit kleinen Fahrzeugen und mit sehr mangelnden Kenntnissen in der Navigation in die offene See begaben, um auf den fernen Inseln die schónen, in Europa hochgeschätzten Pelzwerke theils selbst zu erjagen, theils von den Eingebornen zu erhandeln — der Vortheil, dass diese Inseln mehr und mehr bekannt wurden. Wir wollen uns hier jedoch nieht mit einer chronologischen Uebersicht der Seefahrten nach BErnés Zeit aufhalten — noch neuerdings hat Dr. GREWINGK eine solche in seinem ,, Pei- trag zur orographischen und geognostischen Beschaffenheit der Nordwest- küste Amerika s mit den anliegenden Inseln“ nach BErcHS vorhin angeführ- ter Arbeit in deutscher Sprache gegeben — sondern werden nur einige der ersten. Handelsunternehmungen nach diesen Gegenden anführen, die auf die Besitznahme der Inseln Einfluss haben. Die erste Entdeckung und Besitznahme der Fuchsinseln, welche später ihren Namen von der Menge der daselbst vorkommenden Füchse verschiedener Arten erhielten, schreibt BEncg dem Schiffe das Kaufmannes SEREBRENNIKOW zu, welches, unter Befehl eines gewissen Dascuwakow im Jahre 1753 ab- geschickt, mehrere früher unentdeckte Inseln wahrnahm und an einer der- selben strandete. BErcx will diese Insel für Umnak gelten lassen, WENIA- MINOW aber, die einzelnen Angaben im Berichte Bascuwakow's näher erwä- gend und prüfend, widerspricht dieses und hält Srepax Grorov, Bürger der Stadt Jarensk im Gouv. Wologda, welcher ein dem Moskauer Kaufmanne Nixrrogow gehörendes Boot, Namens Julian, befehligte, für den eigentlichen Über die Vülker des Russischen Amerika. 41 Entdecker dieser Inselgruppe. Am 1‘ Sept. 1759 landete er auf der Insel Umnak und hielt sich bis zum 23:**» Mai 1762 daselbst auf, während welcher Zeit er Gelegenheit hatte, sich mit den Bewohnern Umnaks, sowie auch Unalaschka's bekannt zu machen. Er taufte den Sohn eines Umnak schen Häuptlings und nannte ihn Iwaw Grorow, ein Name, der noch jetzt unter den Aleuten fortlebt. Als Beweis, dass Niemand vor GLorow die Fuchs- inseln besucht hatte, führt Wenmmmow, der viele Jahre sich daselbst als Geistlicher aufhielt, die Thatsachen an, dass sich damals die Aleuten noch seiner als des ersten Eroberers erinnerten, sowie auch, dass er die ersten Fuchsfelle ausführte. Nach Brrc#’s Angaben überlieferte Grorow bei seiner Rückkehr der Regierung eine nach damaligen Begriffen vollständige Karte dieser Inseln (ausser Unalaschka noch 8 grosse Inseln aufnehmend), welche der unter seinem Befehle stehende Kosack Poxomarew abgefasst hatte. Das zweite Schiff, das im fernen Osten eine bedeutendere Entdeckung machte, war Gabriel, dem /rkutzkisehen Kaufmanne Berschewin gehörig und unter dem Befehle Poxomarew’s *) stehend. Es segelte 1761 von der schon damals in Besitz genommenen Insel 4/cha der Andrejanomschen Gruppe und gelangte nach der Nordseite der Halbinsel A/aska, woselbst es nach Ausspruch der Aleuten in der Bucht Profassow der Meerenge /ssanach über- winterte. Nach BrncH's Aussage soll ein Theil der Besatzung die Insel Unga, zur Schumaginschen Gruppe gehörig, besetzt haben, welches jedoch der grossen Entfernung wegen nicht leicht denkbar ist. Aus der Menge und Güte der Pelzwaaren aber, die Poxomarew bei seiner Rückkehr überlieferte, lässt sich's schliessen, dass er auch die gegenüberliegende Insel Unimak be- suchte. Nach diesen ersten Seefahrern hatten bis zur Vereinigung der verschie- denen Compagnien oder bis zum Jahre 1799, wovon später die Rede sein wird, ungefähr 30 Schiffe verschiedener Eigenthümer und Gesellschaften diese Gegenden besucht, wobei ihre Besatzungen sowohl als ihr Befehl in Betreff des Umganges mit den Eingebornen leider Alle in einem und dem- selben Geiste verfuhren. Da aber keins derselben — das Schiff Georgi aus- genommen, welches die Pribylow-Inseln entdeckte — besondere Entdeckungen machte, sondern sich nur mit dem Einsammeln von verschiedenen Pelzwerken auf den schon bekannten Inseln beschäftigte, ist es unnütz sie hier weiter anzuführen. Anmerkenswerth ist aber das Schicksal dreier Fahrzeuge, welche 1762 von der ersten von sibirischen Kaufleuten gestifteten Handelsgesellschaft +) Nicht mit dem Begleiter GLorow’s zu verwechseln. 42 H. J. HOLMBERG. abgeschickt wurden und auch alle hier verloren gingen, weil es auf das erste Auftreten der neuen Eroberer unter den Bewohnern dieser Inselgruppe, sowie auf den wilden Charakter dieser letzteren einiges Licht wirft. Das erste dieser Schiffe hiess Sachar und Elisabeth und stand unter dem Befehle des Kaufmannes ArEexkr Drusumm; ihm kann man die Entdeckung des Hafens auf Unalaschka zuschreiben. Das zweite, dessen Name nicht bekannt ist, und das nach BErRcH's Ausspruche von dem Steuermannslehrlinge MEDWEDJEW befehligt wurde, ging auf Umnak verloren, und vom dritten Schiffe, welches in der Meerenge /ssanach vernichtet ward, kennt man weder den Namen noch den Befehlshaber. Das Schiff, welches Drusumm *) befehligte, segelte am 24 Juni 1762 aus Petropanlonsk auf Kamtschatka und gelangte im September desselben Jahres nach Umnak, wo es mit GLorow zusammentraf, stellte aber bald dar- auf seinen Cours auf Unalaschka. So lautet nämlich Bercæs Aussage. Ja- KIMOW aber und andere Aleuten, die sich Drusumms erinnern können, be- haupten, dass er im August oder vielleicht schon früher bei der Insel Ukna- dok (in der Nähe der Insel Amachnakh) vor Anker lag. Die Aleuten freu- ten sich ob der Ankunft der neuen Giüste, nahmen sie freundlich auf und gaben ihnen als Beweis ihrer Freundschaft Geisseln **). Aus der guten Auf- nahme der Bewohner voraussetzend, den Winter hier mit gutem Erfolge zu- bringen zu kónnen, indem die Insel reich an Füchsen war, beschlossen die Russen auf Ünalaschka zu bleiben. Am vierten Tage nach der Ankunft suchten sie fürs Schiff einen geeigneten Platz und fanden einen solchen am südlichen Ufer der Capitainsbay, an einem Flüsschen, das später nach der unglücklichen Zerstörung des Fahrzeuges von den Russen «Yó6iennas» benannt wurde. Nachdem das Schiff ans Land gezogen war, baute man aus Treib- holz eine Kaserne zum Ueberwintern. In der vollkommenen Ueberzeugung von Gefahrlosigkeit theilte sich die Mannschaft in 3 Abtheilungen und begab sich nach verschiedenen Richtungen, um ungestört von einander leichter die Jagd nach Pelzthieren betreiben, sowie auch sich leichter Nahrungsmittel ver- schaffen zu können. Die erste Abtheilung blieb unter Befehl eines gewissen Iwan IwawowrrscH in der Nähe des Schiffes, um dasselbe zugleich auch be- wachen zu können; die zweite begab sich nach Aw/ecAfa und die dritte unter Anführung Drusummw’s nach der Insel Sidanakh oder Spirkin ***). — Also +) WENIAMINOW hat selbst die Erzählung dieses Schiffbruches von dem Aleuten-Greise JAKIMOW, der bei DRUSHNN als Geissel gelebt hatte. **) JAKIMOW gehörte zu der Zahl dieser. ***) BERCH nennt die Insel, nach welcher DRUSHININ mit seinem Commando zog, Über die Völker des Russischen Amerika. 43 vertheilt lebten sie ruhig bis zum Herbste und beschüftigten sich mit dem Fuchsfange. Die Aleuten besuchten oft das Hauptquartier in der Capitains- Bucht und brachten Fische und Felle, die sie gegen andere Waaren austausch- ten. Bei einem solehen Besuche, erzählt Jaxmow, erfuhren sie von ihren Kindern, die in der russischen Ansiedelung als Geisseln lebten, dass eins derselben mit Ruthen bestraft worden war. Solch eine Körperstrafe, die nach ihren Begriffen nur an einem Sklaven oder ehrlosen Menschen ausgeübt werden darf, und welche jetzt sogar an dem Sohne eines Häuptlings voll- zogen worden, hielten sie für eine so grosse Beleidigung und Schmach, schlimmer als den Tod, und dieses brachte sie aufs Ausserste. Und als noch ausserdem, nach Ausspruch einiger Greise, so manche andere Kränkun- gen von Seiten der Russen erfolgten, namentlich was die Weiber und Töch- ter der Insulaner anbelangte, so beschlossen sie im Geheimen sich von so beschwerlichen und unangenehmen Gästen zu befreien. In der Mitte oder am Ende des October Monats begab sich der Anführer der ersten Ansiedelung, Iwan IwawowirscH, zu DRUSHININ nach der vorhin angegebenen Insel. Diese Abwesenheit benutzend kamen eines Tages die Aleuten in grösserer Menge dahin und führten mehr Fische und Felle als ge- wöhnlich zum Verkauf mit. Sie hatten unter sich beschlossen, in dem Augen- blicke, wo die Russen die Bündel losmachen sollten um die Felle zu besehen, sie zu überfallen und zu tödten. Bevor es aber zum Öffnen der Bündel kam, bemerkte einer der Russen im Ärmel eines Aleuten die Spitze einer ver- borgenen Lanze, welches um so auffallender erschien, da diese sie früher stets wenigstens scheinbar unbewaffnet besucht hatten. Er theilte sogleich die Beobachtung seinen Gefährten mit und Verrath ahnend liefen sie zu ihren Flinten. Dieses aber verhinderten die Aleuten, indem sie den Augenblick be- nutzend sie angriffen und nach langem Widerstande endlich Alle tödteten. Im Kampfe fielen 2 Aleuten und viele wurden verwundet, zu welchen letzte- ren auch JAkımow gehörte. Sogleich machten die Aleuten ihre vollbrachte That in den zunächst be- legenen Ansiedelungen bekannt und sogleich fasste man den Entschluss, mit den anderer Orten befindlichen Russen desgleichen zu verfahren. Von der- selben Wildheit und demselben Hasse beseelt folgten die übrigen Iusulaner der Mahnung und tödteten alle Russen bis auf einige, die in der dritten An- Inaläku, doch muss das ein Versehen sein, weil es keine des Namens gibt. Vielleicht meint er Unalga. 44 H. J. HOLMBERG. siedelung bei DRUSHININ gerettet wurden, nämlich SrEPAN KORELIN, DMITRI BrAGIN, GRIGORI SCHAWYRIN, Iwan KOKOWIN und noch einer, dessen Name nicht bekannt geworden. Nachdem die Mannschaft der Hauptniederlassung in der Capitains-bucht auf eine traurige Weise niedergemacht worden, zer- störten die bis zur Wildheit aufgebrachten Eingebornen die daselbst aufge- führte Kaserne und das Schiff, wobei sie alle Waaren, als Mehlsäcke, Tabak und drgl. ins Meer warfen und eigneten sich nur einige Sachen aus Eisen an. Dieses kann — sagt Wenmmmow — als Beweis dienen, dass nicht Eigennutz, sondern einzig und allein Rache die Insulaner zu dem grausamen Schritte der Vernichtung bewogen hatte. Von der Zerstörung der unter DrusHNIN stehenden Ansiedelung auf der Insel Sidanakh berichtet Bercn Folgendes. Die Russen, welche sich daselbst 30 Mann stark befanden, hatten sich, obzwar von Seiten der Aleuten keine Feindseligkeiten wahrgenommen wurden, Vorsichts halber dennoch so gut sich's machen liess befestigt und hielten unaufhörlich Wache. Eines Tages schickte Drusumm 5 Mann zur Besichtigung der in der Umgegend ausge- stellten Fuchsfallen ab und begab sich selbst mit dem gróssten 'Theil der Nachgebliebenen auf einen Besuch in die nahbelegene Ansiedelung der Ein- gebornen. Als sie sich eben auf den Rückweg begeben wollten, ward Dru- SHININ von einem Aleuten mit einer Holzkeule auf den Kopf geschlagen, so- dass er fast leblos zu Boden stürzte, worauf Andere sogleich hervoreilten und den Mord vollendeten. SCHAWwYRIN hatte zufälliger Weise ein Beil mit- genommen, und mit diesem als Waffe glückte es ihm, sich bis zu der be- festigten Wohnung durchzuschlagen. Korowm befand sich bei dieser Ge- legenheit in der Mitte einer Jurte und ward schon von Aleuten umringt und auf die Erde geworfen. Schon fing man an ihn mit knöchernen Messern und Spitzen zu verwunden, als ihm KoreuLm zu Hiülfe kam, wonach es Beiden gelang, ihre Wohnung zu erreichen. Ausser den schon oben Angeführten wurden Alle niedergemacht, und jene verschanzten sich noch mehr in ihrer Hütte, wurden aber bald daselbst von den Feinden angriffen und eingeschlos- sen, obzwar sie hier dem Angriffe derselben mit Feuergewehren widerstehen konnten. Mit wilder Freude zeigten ihnen die Aleuten Kleider und Waffen ihrer nach den Fuchsfallen ausgeschickten Kameraden. Ihre ganze Befestigung bestand nur aus einfachen, die Hütte umgebenden, hölzernen Pallisaden, und die Gefahr einsehend, wie leicht sie in diesem Asyl von den Fein- den verbrannt werden künnten, machten die Belagerten einen verzweifel- ten Ausfall, wobei sie 3 Aleuten tödteten, mehrere verwundeten und die Uebrigen auf die Flucht trieben. Sogleich stiessen sie eine am Ufer befindliche Über die Völker des Russischen Amerika. 45 Baidara*) ins Wasser und fuhren nach der zweiten Ansiedelung in Aw/ecAfa, fanden dieselbe aber gänglich zerstört. Endlich in der Capitains-Bucht angelangt, wo sie ihr Schiff zurückgelassen hatten, empfing sie noch ein fürchterlicheres Bild der Zerstörung. Nach mancherlei Leiden und Ueberfällen wurden sie im März Monat des folgenden Jahres von dem Schiffe Æorowins aufgenommen. Wenmnmow’s Erzählung dieser traurigen Begebenheit, welche ebenfalls von dem vorhin angeführten Jarmmow stammt, ist hiermit nicht übereinstim- mend. Er sagt, dass alle Russen, einen ausgenommen, in ihrer Wohnung von den Aleuten niedergemacht, aber von denen, die auf dem Fuchsfange waren, mehrere gerettet wurden, und schreibt dieses dem Umstande zu, dass die Aleuten nicht genau die Zahl der'in der Feste lebenden Russen kannten. Die Geretteten begaben sich über die Berge zu ihrem im Capitain’s-Hafen liegenden Schiffe, und nachdem sie auch hier das Unglück ihrer Gefährten gewahr wurden, verbargen sie sieh in den Schlupfwinkeln der Berge in der Nähe des Flüsschens Uhiennaja, von wo aus sie nächtliche Streifzüge zum Schiffe unternahmen, um sich mit Nahrungsmitteln zu versorgen. Die Aleuten aber mussten den Braten gemerkt haben, denn sie verbrannten bald darauf das Schiff mit seiner ganzen Ladung, so dass die Russen sich mit dem begnügen mussten, was sie bis dahin vom Schiffe gerettet hatten. So lebten nun diese armen Menschen 9 Monate, sich nur von Wurzeln und etwas Mehl ernährend, während welcher Zeit sie sich eine grosse Paidara erbauten. Von den Eingebornen soll Niemand ihren Aufenthaltsort gekannt haben, aus- genommen ein gewisser Iwan SCHUDROW aus der jetzt Nalykinsk genannten Ansiedelung (er starb 1820). Aber weit entfernt, die Unglücklichen seinen wilden Landsleuten zu entdecken, besuchte er sie oft im Stillen, versah sie hin und wieder mit frischen Fischen und benachrichtigte sie von dem Vor- haben der Insulaner. Dieser hübsche Charakterzug bei einem Wilden, der von warmer und edler Menschenliebe zeugt, ragt wie eine Oase in der Wüste, wie ein holder und wachender Genius bei einem verbrecherischen und blut- dürstigen Geschlechte hervor. Endlich brachte er ihnen im August oder Sep- tember des folgenden Jahres die freudige Nachricht, dass ein russisches Schiff bei der Insel Umnak vor Anker liege. Bei stiller Nacht trugen sie die Baidare ans Ufer und fuhren in derselben ab, wurden aber auf ihrem Wege von Stürmen und widrigen Winden aufgehalten, bis sie doch endlich zum Schiffe eines gewissen So/omiem ankamen, das an der bezeichneten Stelle stand. *) Das grosse Lederboot der Aleuten. 46 H. J. HOLMBERG. Das zweite Schiff, das von den Eingebornen in diesen Gegenden zer- stört wurde, stand nach Aussage derselben in der Nähe der jetzigen Ansie- delung JViko/skoi auf der Insel Umnak. Den Namen des Schiffes sowie Be- fehlhabers kennt man nicht mehr, doch soll sich ein Lootse, den die Russen damals mepeaormuks nannten, auf demselben befunden haben, der Jacob hiess und sich durch ungeheure Körperkraft auszeichnete. Aus Brncu's Er- zählungen ist man genöthigt anzunehmen, dass es das Schiff, welches unter Mepwesew’s Befehl 1762 aus Aamtschatka aussegelte, gewesen ist. Jacob und seine Geführten betrugen sich nicht so gut und ehrlich als ihre Vor- gänger auf dem Julian; sie liessen sich so manche Gewaltthaten zu Schul- den kommen. Unter andern wird erzühlt, dass sie mit Gewalt Tóchter und Weiber der Eingebornen zu sich schleppten, und JacoB soll sogar einige Aleuten todtgeschlagen haben. Dergleichen Grausamkeiten konnten natürlich nicht anders als die Eingebornen zur Rache reizen, und diese kamen nun überein, sich für immer von solchen Gästen zu befreien. Sie kamen da- her mannstark mit ihren Pelzwaaren nach der Wohnung der keinen Verdacht schüpfenden Russen, legten hier ihre Bündel auf die Diele nieder und setz- ten sich zu den Russen, wobei sie so viel als müglich sich so zu plaziren suchten, dass stets ein Russe zwischen zwei Aleuten zu sitzen kam. Als nun die Russen die mit Fleiss recht fest gebundenen Bündel zu lósen began- nen, warfen sich die Aleuten auf sie und tódteten sie. Der durch seine Stärke ausgezeichnete JacoB entkam, jedoch schwer verwundet, den Händen seiner Mörder; er erbrach die Thür, die ausserhalb von mehreren Menschen gehalten wurde, tödte dabei mehrere und lief darauf zum Schiffe, in dessen Nähe er aber in Folge der vielen ihm beigebrachten tödlichen Wunden todt zu Boden stürzte. Nachdem so die Aleuten alle Russen ohne Ausnahme vernichtet hatten, nahmen sie aus der Schiffsladung, so viel sie brauchen konnten, und verbrannten alles Uebrige zugleich mit dem Schiffe. Das dritte der oben erwähnten, hier verunglückten Schiffe stand auf der Nordseite der Halbinsel Aljaska in der Protassowschen Bucht der Meerenge Jssanach. Die Zeit war das schon oft genannte Jahr 1762. Man hat Ur- sache zu glauben, dass die Besatzung dieses Schiffes, dessen Name sowie der seines Befehlshabers nicht bekannt ist, nicht so ganz freundlich von den Eingebornen empfangen wurde, in Folge des schlechten Benehmens ihrer Vor- gänger auf dem Schiffe Zefschemins im Jahre 1761, welches auf derselben Stelle vor Anker lag. Offene Streitigkeiten fanden jedoch anfangs nicht statt, denn auch jetzt brachten die Aleuten Fische und Felle zum Austausch. Einst aber theilte der Dollmetscher den Russen mit, dass die Unimak'schen Aleu- Über die Völker des Russischen Amerika. 47 ten sich wider sie verschworen hatten, und das gab den Impuls zur offenen Fehde. Wexmmmow bezweifelt nicht die Richtigkeit dieses Verhaltens, in- dem, wie er sagt, die Unimaker selbst unter den Aleuten als die feindselig- sten und kampfsüchtigsten gelten, doch konnte, meint er, vielleicht diese Nachricht vom Dollmetscher und dem Mädchen, welches der Lootse (nepe08- umk5) mit sich führte, und welche Beide von der Insel Afcha *) waren, nur erdacht sein, um dadurch bei den Russen böses Blut gegen ihre eignen Fein- de, die hiesigen Aleuten, zu erzeugen. Wie dem auch sei, so glaubten es die Russen und zogen, um einen plötzlichen Ueberfall zu vermeiden, unter Anführung ihres Lootsen **) in den Krieg gegen die Unimaker. Anfangs war ihr Zug glücklich ***). Unbemerkt kamen sie nach einer Ansiedelung der Unimaker, wo sie sogleich am Ufer die auf den Baidarken liegenden Pfeile und Waffen zerbrachen, um sie sofort unschädlich zu machen. Dar- auf fielen sie die Jurten von allen Seiten an und verbrannten nicht allein diese, sondern auch die in denselben befindlichen Einwohner. Alle, die sich etwa dureh Flucht den Flammen zu retten suchten, wurden mit Waffen nieder- gemacht. Ausserdem wurden noch 2 andere Ansiedelungen an der Meerenge Issanach auf dieselbe Weise zerstört. Bevor sie aber zur vierten am Fusse des Berges Schischaldin belegenen Ansiedelung gelangten, wurden sie von Sturm und Regen aufgehalten und von den Bewohnern bemerkt, die unter sich Rath hielten, ob man die nahenden Giste feindlich oder freundlich em- pfangen sollte. Da jedoch kein eigentlicher Grund zur Fehde da war, so entschloss man sich zu dem letzteren, und die bis auf die Haut durchnässten und vor Kälte zitternden Russen wurden freundlich in den Jurten der Insu- laner empfangen, die sich alle mógliche Mühe gaben, ihre halberstarrten Gäste zu erwärmen und zu beköstigen. Als nun jene sich erholt hatten, ward wie in den früheren Ansiedelung ein ähnliches Blutbad vorgenommen. Einige Aleuten entkamen jedoch und flohen zur nüchsten Ansiedelung, welche dadurch vorbereitet sich zur Gegenwehr setzte, und zwar mit solchem Er- folge, dass mehrere Russen in dem darauf folgenden Kampfe ihr Leben ver- loren, andere verwundet wurden und den übrigen kein andrer Ausweg blieb, als sich auf das Schiff zurückzuziehen. In dem Kampfe verlor auch der russische Anführer sein Leben. Diese Ansiedelung erhielt später den Namen +) Der Andrejanowschen Gruppe. ++) Wahrscheinlich hatte das Schiff keinen andern Befehlshaber als diesen mepeaobiuuk», der schon auf dem Schiffe Zefschemiws diese Stelle besucht hatte. ***) WENIAMINOW berichtet hierüber ausführlich in dem 2!" Theile pag. 190 seiner schon oft angeführten Arbeit. 48 H. J. HOLMBERG. Pogromsk (worpows, Verheerung, Vernichtung) weil hier die Russen ver- nichtet wurden. Hiermit war aber die Sache noch nicht abgemacht. Zwar kamen die Nachgebliebenen, obzwar verfolgt, glücklig auf dem Schiffe an, wurden aber hier streng belagert, und als bald der Winter mit seiner gewühnlichen Strenge ausbrach, stellte sich Mangel an Nahrungsmitteln bei den Belagerten ein, weil sie sich auch nicht im Geringsten vom Schiffe entfernen durften, um etwas Essbares anzuschaffen. Eine Folge davon war der Skorbut, der eine schreckliche Verheerung unter ihnen anstellte, und die nicht von dieser Krank- heit dem Tode geweiht wurden, fielen in die Hände der Aleuten, von denen sie keine Schonung zu erwarten hatten. Von der unglücklichen Besatzung dieses Schiffes blieb nicht einer am Leben, und endlich wurde dasselbe mit Allem, was darin war, weil man es für verhext hielt, verbrannt. Diese Mei- nung bekräftigte sich auch bald, denn als die Flammen den in demselben be- findlichen Pulvervorrath erreichten, kamen mehrere in der Nähe stehende Aleuten um's Leben. Aus dem Schicksale dieser 3 Schiffe vernehmen wir, in welchem Geiste die russischen Abenteurer auf den von ihnen entdeckten Inseln verfuhren, und lernen dadurch den Keim zu den vielen Feindseligkeiten kennen, die so- fort zwischen den Eroberern und den Unterjochten ausbrachen und denen grüsstentheils die Abnahme der Bevölkerung auf den Inseln zuzuschreiben ist *). Doch möchten in dieser Beziehung die russischen Kolonien, vergli- chen mit denen anderer Länder, sich nicht zu beklagen haben, denn wo tra- ten wohl in den verflossenen Jahrhunderten Europäer unter wilden Völkern auf, ohne die Anerkennung ihrer Eroberung mit Blut zu besiegeln? Ferner geschahen die russischen Entdeckungen nicht etwa in Folge einer Eroberungs- sucht, sondern waren das Resultat der Gewinnsucht einzelner Kaufleute, die, keinen Blick in die Zukunft werfend, nur das einzige Ziel hatten, sich für den Augenblick zu bereichern, und da die Krone keinen Theil an diesen Unternehmungen hatte, so brauchten folglich auch die Unternehmer keine Rechenschaft für ihre Handlung und ihr Verfahren abzulegen, weshalb sie sich auch wenig um die Mittel ihrer Bereicherung kümmerten und liessen es auf Menschenleben nicht ankommen. Selten nahmen jedoch die Ausrüster eines Schiffes selbst Theil an den Abenteuern der Reise, sondern vertrauten es gewöhlich einem rohen und unkundigen Schiffer an, dem man als Ge- hülfen noch einen Mann mitgab, der schon früher ein Mal eine solche Reise ie +) Sauucku u. s. w. Beniamunoga. B. II, p. 187. Über die Völker des Russischen Amerika. 49 gemacht hatte und welcher gewissermassen die Rolle eines Lootsen (nepeaons- murs genannt) spielte. Einige Reisen waren dem Lootsen, der sonst keine Kenntnisse im Seewesen besass, mehr als genug, um auf einer nüchstfolgen- den Expedition das Schiffs-Commando zu übernehmen. Die Besatzung des Schiffes bestand aus zusammengerafften, nach Abenteuern und Gewinn dürsten- den Menschen, die man »mpowrunaennukm *) nannte, und diese hatten sowie der Schiffer und der Lootse einen gewissen Antheil an dem Gewinne der ganzen Unternehmung und mussten auf der Reise Matrosendienste leisten, auf den Inseln aber, wo gelandet wurde, die Jagd der Pelzthiere betreiben. Wenn man das hier Angeführte erwägt, im Verein mit der damaligen Wildheit der Aleuten ein Volk, das, in seinen natürlichen Rechten belei- digt, sich mit seiner wilden Leidenschaft dem Hass und der Grausamkeit er-- gibt — so lassen sich die Gräuelscenen beiderseits, sowohl bei den Erobe- rern als den Unterjochten, wenn auch nicht entschuldigen, so wenigstens doch bemänteln. Ich habe den unglücklichen Untergang der 3 Schiffe an- geführt, um durch das Zeugniss eines zuverlüssigen Berichterstatters **) die Haupteharakteristik der russischen Entdeckungen an den Tag zu legen, ziehe aber einen Schleier über die ferneren Einzelnheiten derselben, die WENIAMTI- Now in seinem zweiten Bande unter dem Titel: „Abnahme der Bevölkerung auf den aleutischen Inseln“ nur zu blutig, leider aber wahr enthüllt hat. Der unglückliche Erfolg so vieler Unternehmungen entmuthigte dennoch nicht die russische Kaufmannschaft, sich zu grösseren Handels-Compagnien zu vereinigen. Einer solchen verdankt man auch eine der letzten Entdeckun- gen, die im Berings-Meere gemacht wurden. Die russischen Pelzjäger, die sich nach Verlauf einiger Jahre auf den Fuchsinseln, namentlich auf Unalaschka, angesiedelt hatten, bemerkten alljährlich die Züge der Seebären (phoca ur- sind, KOTH), im Frühjahr von Süden nach Norden, im Herbst von Norden nach Süden, und schlossen daraus, dass es noch unentdeckte Inseln geben müsse im Norden, wo diese Thiere brüteten, und im Süden, wo sie über- winterten. In den Jahren 1781—1786 hatte man von Unalaschka aus meh- rere Entdeckungsreisen unternommen, allein ohne Erfolg. Unterdessen hatten sich schon so Viele auf den Fuchsinseln angesiedelt, dass man Mangel an Seeottern und Füchsen zu empfinden begann, und dieses veranlasste den +) Hipoupnunaenmnk bedeutet: ein Gerwerbe Treibender, Jäger, Fischer u. s. w. Noch jetzt betitelt man alle Arbeiter der russisch-amerikanischen Compagnie so. **) WENIAMINOW, jetzt Erzbischop der Aleuten, Kurilen, Kamtschadalen und Jakuten, war viele Jahre gemeiner Geistlicher auf der Insel Unalaschka. 7 50 H. J. HOLMBERG. Steuermann GERASIM PrRIBYLOW, welcher das der Handelscompagnie LEBEDEW- LasrorscukiN gehörige Schiff Georgi befehligte, sich im Jahre 1756 auf eine Entdeckungsreise zu begeben. Sein Unternehmen ward mit Erfolg ge- krónt. In den ersten Tagen des Juni sah er, nachdem er lange im Nebel umhergeirrt, das Ostufer einer Insel, die er nach seinem Schiffe Georgi be- nannte. Der Peredomschtschik des Schiffes, Jerm Porow, ward mit den Jügern auf die Insel gebracht und mit Prowiant versehen, um daselbst zu überwintern. Selbst begab sich PriBYLow mit dem Schiffe, welches hier keinen geeigneten Ankerplatz finden konnte, nach der Andrejanowschen Gruppe, um seine Entdeckung auf Unalaschka so viel als möglich geheim zu halten. Die hier gebliebenen Jäger erblickten am 29** Juni des folgen- den Jahres, dem Peter- und Pauls-Tage des russischen Kalenders, eine In- sel in nürdlicher Riehtung, die sie nach dem Feiertage S/. Paul benannten, und noch am selbigen Tage begab sich Porow in Baidarken dahin. Beide Inseln zusammengenommen erhielten nach ihrem Entdecker den Namen der Pribylow-Inseln, und namentlich auf der nördlichen befanden sich die langgesuchten Brüteplätze der Seebüren *), welches eine neue Quelle des Reiehthums eröffnete. Beide waren bei der Entdeckung unbewohnt, doch scheinen sie schon früher von civilisirten Menschen besucht gewesen zu sein, indem Porow an dem südwestlichen Ufer der Insel S4 Paul ein kupfernes Degengefäss, eine Tabakspfeife aus Thon und eine Feuerstätte antraf. Noch jetzt lebt unter den Aleuten eine Tradition, die von einer früheren Entdeckung der Pribylow-Inseln, die sie „Amik“ nennen, folgendermassen erzählt: .lecApaAemH, der Sohn eines Unimakschen Häuptlings, Namens ÅKKAG- NIKAKH, wurde bei einer Baidarkenfahrt von einem S. O. Sturme überfallen, so dass er nicht mehr im Stande war, ein ihm bekanntes Ufer zu erreichen, sondern musste, sich den Wellen preisgebend, mit dem Winde rudern. Nach einigen Tagen erblickte er Land und erreichte die Insel S£ Paul. Hier baute er sich eine Hütte und beschäftigte sich mit der Jagd verschiedener Thiere, an welehen die Insel Ueberfluss hatte, bis er im folgenden Frühjahr an einem heiteren Tage die Bergesgipfel seiner Heimath wahrnahm und sich sodann reich beladen nach Unimak zurück begab.“ Diese Tradition enthält nichts Unwahrscheinliches, indem man wirklich *) Der Winteraufenthalt dieser Thiere ist noch jetzt unbekannt. Während meines Aufenthaltes in Sicha kehrte die Brigg Ochotzk, die eigens für die Erforschung der Winter- lager nach Süden geschiekt war, dahin mit erfolglosem Resultate zurück. Über die Völker des Russischen Amerika. 51 an heiteren Frühlingstagen von Sf. Paul die Bergspitzen Unimak's sehen kann, und bekräftigt sich vielleicht durch die Angabe SanvrscuEw's *), welcher in einem alten Liede der Aleuten das Wort Amik (der Name dieser Insel) unterschied, worüber man ihm jedoch keine Auskunft geben konnte oder wollte. HH. (1784—1818). Wir sind, wenn wir obige Eintheilung beibehalten wollen, durch die Entdeckung der Pribylow-Inseln, als die letzte Entdeckung von Gewicht, den Ereignissen einwenig zuvor geeilt und müssen daher einige Jahre zu- rückgehn, um den Faden unserer Erzühlung wieder anzuknüpfen. Als auf den aleutischen Inseln die Pelzthiere dureh die planlose Jagd der Besucher schon bedeutend im Abnehmen begriffen waren, musste man sich nach andern Inseln. umsehen; und so geschah es, dass man die Insel Kadjak, die Berne auf seiner zweiten Expedition sah, zum Augenmerk künftiger Ausbeute machte. Nach SaryrscHew (B. Il, p. 37) überwinterte SrEPAN GLorow 1763 auf dieser Insel, und 2 Jahre später erschien daselbst derselbe Bracın, welcher sieh mit einigen seiner Kameraden von dem Unter- gange des Drushininschen Commando's gerettet hatte, als Befehlshaber eines Schiffes und brachte dort ebenfalls den Winter zu. Im Jahre 1770 soll der Steuermann OrscuHEREDIN diese Insel besucht haben, allein erst vom Jahre 1784 treffen wir auf derselben eine bleibende Ansiedelung, aus der sich bald eine gróssere Handels-Compagnie und später die jetzige russisch-amerikanische Compagnie entwickelte **). GREGOR SCHELICHOW stiftete 1783 einen neuen Handelsverein und begab sich selbst auf dem Schiffe 7recA-Svjatifelei ('Tpéxe CnoaTureaeii) als Ge- schüftsführer mit auf die Reise. Auf den Fuchsinseln lernte er bald einse- hen, dass hier keine besonderen Geschäfte zu machen seien, weshalb er, wahrscheinlich auch von der reichlichen Ausbeute seiner Vorgünger verlockt, +) IIyremeersie Paora Kanurana CapbreeBa. B. I. Abth. I. **) Die Besitznahme der Insel Æadjak von den Russen habe ich in der ersten Ab- theilung dieser Skizzen wörtlich wiedergegeben, wie ich sie aus dem Munde des Aonjagen- Greises ARSENTI AMINAK hörte. In chronologischer Hinsieht stimmt sie nieht mit hier angeführten Fakten überein, verdient aber jedenfalls doch der Beachtung, weil der Er- zähler derselben als Augenzeuge und als alleiniges Denkmal aus der Heldenepoche seines Volkes dasteht. 52 H. J. HOLMBERG. sich im folgenden Jahre entschloss, nach Aadjak zu segeln, um durch die Gründung einer bleibenden Ansiedelung sich den Besitz der Insel zu sichern. Er landete in dem Sunde zwischen der Insel Sachlidak und Kadjak, welcher sich als ein vortrefflicher Hafen erwies, und auf letzgenannter Insel stiftete er eine Ansiedelung, die nach seinem Schiffe den Namen „Hafen Trech Svja- Zitelei“ erhielt *). Anfangs widersetzten sich wohl die Bewohner der Insel Kadjak (Konjagen) und suchten auf jede Weise sich der neuen Gäste zu entledigen, wurden aber bald durch kräftige Mittel und leider durch vieler Menschen Opfer zur Ruhe gebracht und gezwungen, die Sóhne ihrer Häupt- linge den Russen als Geisseln auszuliefern. Dadurch wurde nicht allein diese, sondern auch alle in der Nähe liegenden Inseln unterjocht, und bei der Rückkehr ScHELICHOW'S im Jahre 1788 erklärte er die Bewohner des Æadjak- schen Archipels, die er freilich — wahrscheinlich um seiner Entdeckung mehr Gewicht zu verleihen — viel zu hoch auf 30,000 schätzte, für russi- sche Unterthanen. Bei der Abwesenheit ScHeLıcnow’s blieb das neue Besitzthum unter Auf- sicht und Verwaltung eines gewissen DELARow, Griechen von Geburt, der, mit SCHELICHOW an der Expedition Theil nehmend, später bei seiner Rück- kehr naeh Russland als Director der russisch-amerikanischen Compagnie starb. Decarow gründete auf der Halbinsel Aenai bei der Einfahrt in den Meerbusen desselben Namens die Mexandrowsche Redoute, welche noch jetzt als Odinotschka existirt. In Jakutzk machte ScHericHow Bekanntschaft mit einem Kargopolschen Kaufmanne, ALEXANDER ANDREJEWITSCH BARANOW, den ausgebreitete Handels- geschäfte nach Sibirien geführt hatten. Bei längerem Umgange mit diesem einsichtsvollen Manne immer mehr dessen Vielseitigkeit kennen lernend, machte SCHELICHOW ihm den Vorschlag, die Verwaltung der amerikanischen Besitzungen zu übernehmen. Baraxow schlug das Anerbieten ab, weil er sich in weitläuftige Unternehmungen eingelassen hatte. Unter andern unter- hielt er einen lebhaften Handel mit den Tschuktschen am Anadyr, in dem der grössere Theil seines Vermögens lag. Dieser Handel nahm aber zu selbiger Zeit eine für seine Vermögensumstände nicht vortheilhafte Wendung an, in- dem seine zu den Tschuktschen abgeschickten Commissionaire von diesen *) Diese Ansiedelung wurde, wie wir später erfahren werden, nach der Ostseite der Insel versetzt. Die neue wurde Pawlowscher Hafen benannt, und die alte führt noch jetzt auf allen Karten als „Odinotschka“ denselben Namen, heisst aber allgemein in den Colonieen crapoñ rapamb (d. h. alter Hafen). Über die Völker des Russischen Amerika. 53 Wilden überfallen wurden, wodurch alle Waaren verloren gingen; und in Folge dessen entschloss sich endlich Baraxow auf abermaliges Antragen ScHELICHOW's die Verwaltschaft der Aadjakschen Angelegenheiten zu über- nehmen. Für seine in Aargopol nachgebliebene Frau nebst Kindern sorgte er durch einen hinlänglichen jährlichen Anschlag und schloss mit SCHELICHOW einen Kontract ab, der ihm 10 ganze Theile (Aktien) der erbeuteten Pelz- werke in natura zusicherte. Bemerkenswerth ist, dass zu damaliger Zeit alle im Dienste dieser Compagnie stehenden sowohl Beainte als Jäger und Arbeiter gewisse Theile der Pelzausbeute statt eines Gehaltes bekamen. Im August des Jahres 1790 segelte Baranow auf der unter Befehl des Steuermannes BorscHarow stehenden Galiote Trech Svjatifelei aus dem Ha- fen Ochotzk, bald aber die Unmögligkeit einsehend, Aadjak erreichen zu können, weil sich Mangel an Wasser und in Folge dessen allerlei Krank- heiten unter der 52 Mann starken Besatzung zeigten, beschloss er auf Una- laschka anzulegen und ankerte am 28 September in der Bucht Koschiginsk. Nach einigen Tagen hatte man allen Mängeln abgeholfen, so dass das Fahr- zeug zur Reise bereit war, als eines Abends ein gewaltiger Sturm ausbrach, der das Schiff ans Ufer warf und zerschellte. Die ganze Mannschaft ward gerettet, sowie auch ein Theil der Ladung. Der grössere Theil derselben ging mit dem Privateigenthume der Besatzung verloren. In dieser bedenklichen Lage wusste Baraxow keinen andern Rath zu finden, als einen zuverlässigen Mann seiner Besatzung, Namens MoLJEw, mit einigen Fuchsaleuten in Baidarken nach Aadjak abzuschicken, um De- LAROW von dem unglücklichen Ereignisse zu benachrichtigen und von ihm Hülfe zu erhalten. Allein dieser Plan misslang. Etwa in einer Entfernung von 100 Werst von Kadjak wurde Mozsew auf Aljaska von den Bewohnern dieser Halbinsel (Aglegmjuten) überfallen, und nachdem er 5 Aleuten seiner Begleitung in dem Scharmützel verloren, gelang es ihm sich in einer Bai- darke nach der Insel Unga*) zu retten, woselbst er gezwungen war, die Ankunft Baranow’s abzuwarten, ohne ihm eine Kunde von sich geben zu können. Baraxow, von dem Verlaufe dieser Gesandschaft Nichts ahnend und zu- gleich auf Hülfe rechnend, sah sich aus Mangel an beinahe Allem genöthigt, sich und seine Leute auf die kümmerlichste Art zu ernühren. Wurzeln, Muscheln und das Fleisch von Seebären und Seelówen waren ihre einzige Nahrung; nur des Sonntags erhielten sie eine kleine Portion des beim Schiff- *) Der Schumaginschen Gruppe. 54 H. J. HOLMBERG. bruche geretteten Mehles. Hier in dieser Lage war es, wo Baraxow, des- sen umsichtsvoller Gründung der Colonieen die russisch-amerikanische Com- pagnie noch ihren jetzigen Wohlstand verdankt, zuerst mit der Gegend und den Völkerschaften Bekanntschaft machte und sich einen Plan schuf, nach welchem er das Ganze leiten sollte. Nicht dem Vorbilde seiner Vorgänger folgend, wollte er auf die wilden Bewohner nicht durch Strenge und Grau- samkeit, sondern durch Wohlwollen und Nachsicht wirken und sie, deren kindliche Wünsche oft mit einem kleinen, obzwar glänzenden Geschenke be- friedigt werden, so an sich gewöhnen und fesseln. Ausserdem war er der Meinung, dass die Verbreitung einer religiösen Kenntniss das sicherste Mit- tel sei. bei diesen unaufgeklürten Menschen gegenseitiges Vertrauen hervor- zurufen und zu bekräftigen. Daher äussert er in einem Berichte an ScHE- LiCHow den Wunsch, dass dieser ihn mit einsichtsvollen, keinesweges aber mit abergläubigen Priestern versehen solle. So wollte er nun sein Schöp- fungswerk mit dem erleuchtenden Lichte des Evangeliums beginnen, und wie ihm dieses gelang, das werden wir aus nachstehender Schilderung seiner Verwaltung, die ich grösstentheils aus ÜHLIEBNIKOW’S »>Kn3Heonncanie Auekcam- Apa Anuapeesnya Bapanosa, Paasnaro Ilpasureaa Pocciücknxp KRouonin BB Awepuks, Cr. I:öypr®, 1835, entlehnt habe, erfahren. Als im nächstfolgenden Frühjahr (1791) keine Hülfe aus Aadjak an- langte, mussten Maassregeln getroffen werden, die Reise dahin mit eignen Mitteln zu bestreiten. Zu dem Behufe baute man 3 Baidaren *), von denen aber 2 unter BorscHarow’s Befehl sich nach der Nordseite der Halbinsel Aljaska begaben, um dieses Ufer aufzunehmen. Selbst fuhr Baranow mit dem kleineren Theile seiner Leute ab und gelangte nach 2 monatlicher Fahrt am Ende Juni auf Aadjak an. Zu den ersten Verbesserungen, die der unternehmende Baranow in den neuen Colonieen vornahm, gehört 1792 die Versetzung der von SCHELICHOW angelegten Niederlassung nach der Ostküste der Insel, woselbst sie noch jetzt unter dem schon damals erhaltenen Namen des Pamwlowschen Hafens existirt. Den Grund dieser Versetzung sieht man bei einer näheren Kennt- niss der Insel Aadjak leicht ein, indem das Südufer derselben gänzlichen Mangel an Waldungen leidet, dahingegen ihr Ostufer reichlich mit solchen versehen ist. Auch konnte vom Ostufer leichter die Communikation mit dem Kenaischen Meerbusen ( Cooks Inlet) und der Bai Tschugatzk (Prince Wil- liams-Sound) unterhalten werden, welche Gegenden zu besetzen ebenfalls *) Siehe in der ersten Abtheilung dieser Skizzen über die Construction dieser Fahrzeuge. n C c Uber die Völker des Russischen Amerika. zum Plane Baranow’s gehörte. Auch begab er sich in Baidaren nach letzt- genannter Bai, um die hier wohnenden Völkerschaften (die 7schwgatschen) und die Gegend zur Gründung einer neuen Ansiedelung kennen zu lernen. In einer finstren Nacht wurde er hier plótzlich von einer ihm 5 Mal überlegenen Anzahl Jakhuthäth'scher Thlinkithen überfallen, wobei er 12 Mann seiner Be- gleitung verlor. Diese, nicht die Gegenwart der Russen ahnend, hatten gegen ihre Feinde, die 7'schugatschen, einen Kriegszug unternommen und mussten sieh nun, da sie ihren Anfall mit Feuergewehren erwiedert sahen, auf die Flucht begeben. Der grosse Verlust seiner Desatzung vermochte aber auch Baraxow zum Rückzuge, und kaum auf Aadjak wieder an- gelangt, erschien daselbst das aus OcAofzk kommende Pakettboot Ore/, auf welchem sich der Schiffsbaumeister Scururz, den ScHELIcHow für den Dienst der Colonieen angenommen hatte, befand. Im folgenden Jahre (1793) gründete Banawow in einer Dai an dem Süd- ostufer der Halbinsel Æerai eine Ansiedelung, die zugleich mit der Dai den Namen Woskressensk erhielt. Da dieselbe sich als ausserordentlich reich an Schiffsbauholz erwies, so beabsichtigte Baranow hier Schiffe bauen zu lassen, die ihm zum Unterhalte der Colonieen erforderlich waren. Zu diesem Zwecke musste das hier aufgeführte Gebäude, welches ausser den Wohnzimmern der Arbeiter noch ein Magazin zur Beherbergung der zum Schiffsbau erforderlichen Materialien enthielt, mit hólzernen Pallisaden umgeben werden, um dasselbe vor den Angriffen der feindlichen Bewohner (Thnaina) zu schützen +). SCHILTZ begann sogleich das Werk, und im folgenden Jahre (1794) hatte Baraxow die Freude, das erste Schiff, welches von Russen in Amerika ge- baut wurde und das den Namen Phoenix erhielt, vom Stapel gehen zu sehen. Im letztgenannten Jahre gelangten zwei Transportschiffe, nämlich Trech Svjatitelei unter Ismarow’s und Ekaterina unter Prieyrow’s Befehl in Kadjak an, welche beide von ScHELICHow mit Waaren und mit Verstärkung der Colonial- besatzung (130 Mann) aus Ochotzk abgeschickt wurden. Baranow’s Ansu- chung hatte ebenfalls Gehör gefunden, denn auf dem Schiffe 7rech-Svjatitelei befand sich die erste geistliche Mission, die mit Hoher Obrigkeitlicher Ge- nehmigung aus St. Petersburg abgefertigt war, um unter den heidnischen Völkern des neuerdings erworbenen Amerika das Christenthum zu predigen und zu verbreiten. *) Ich habe im Jahre 1851 noch die Ruinen dieser Feste in der Bai Woskressensk gesehen. 56 H. J. HOLMBERG. Zu dieser Mission gehörten folgende Mitglieder *): 1) Der ÅRCHMANDRIT Joasarr. — Er fuhr 1799 zur Erlangung der Archi- Jerei-Würde nach /rkutzk, und von da auf dem Schiffe Phoenix nach Kadjak zurückkehrend ging er mit dem Schiffe und der ganzen Mann- schaft verloren. 2) Der JEROMONACH JUWENALI (gewesener Bergoffizier) wurde 1796 auf der Halbinsel Aljaska am See /ljamna von den Eingebornen erschlagen. 3) Der JEnowowacH Mararı ertrank im Gefolge des Archijerei. 4) Der JEROMONACH Aranası war als Prediger bei der Kirche in Aadjak an- gestellt und kehrte 1825 nach Russland zurück. 5) Der JERODIAKON STEFAN (gewesener Offizier) ertrank ebenfalls bei dem Schiffbruche des Phoenix. 6) Der JERODIAKON Nrkram fuhr 1806 nach /rkufzk und starb 1814 als Jeromonach in dem Kloster Aörensk. 7) Der Moxacx Joasarr starb 1823 auf Aadjak und liegt auf der Insel Je- lomo? begraben. 8) Der Moxacx HERMANN starb 1837 auf letztgenannter Insel. 9 und 10). Von 2 Kirchendienern, die zur Mission gehürten, ertrank der eine auf Kadjak, der andere im Gefolge des Archijerei. In Folgendem wollen wir den Gang der Ereignisse ein wenig bei Seite lassen, um das Schicksal dieser Mission kurz zu berichten. Baranow’s Idee, die Colonieen mit Priestern zu versehen, welche durch Gottes Wort auf die Gemüther der Völker wirken sollten, scheint auch bei ScueLıchow Anklang gefunden zu haben, denn er begnügte sich ferner nicht mehr mit der Unter- haltung einer solchen Mission, sondern schlug die Eröffnung einer Eparchie in Amerika vor, die unter Aufsicht eines eigens dazu erwählten Archijerei stehen und deren Sitz auf Aadjak sein sollte, wo, wie wir wissen, er eine übertriebene Bevölkerung angegeben hatte. Dieser Vorschlag fand auch an Hóherem Orte Gehür, und in Folge dessen begab sich der Archimandrit der Kadjak schen Mission, Joasaff, nach /rkutzk, wo er im März des Jahres 1799 zum Archijerei eingeweiht wurde. In demselben Jahre aber ging das Schiff Phoenix, worauf sich auch der neue Archijerei mit seinem Gefolge auf der Rückreise nach Aadjak befand, mit Maus und Mann verloren, so dass, und da namentlich auch bald nach dieser traurigen Begebenheit SCHELICHOW starb, die Eparchie günzlich vergessen wurde. Man hat später auf dem Süd- ++) Vergl. Cocrosnie NpaBocAaBHoN mepksu B» Pocciückoii Awepuks, CouHHeHie nporoiepea U. Beniawumosa. Cr. Il:6sprs», 1840. Uber die Vülker des Russischen Amerika. 57 ufer der Halbinsel A/aska mehrere dieser Mission gehörige Sachen, wie z. B. die Kopfbedeckung des Archijerei u. a. d. vom Meere ausgeworfen ge- funden, weshalb zu vermuthen ist, dass das Schiff in der Nühe von Kadjak Schiffbruch gelitten. Bald nach ihrer Ankunft auf Aadjak begann die Mission ihr Bekehrungs- werk. Im selbigen Herbste umschifften Maxarı und Juwrwarr die Insel und tauften die Bewohner. Im darauf folgenden Jahre begab sich Maxamr nach den Fuchsinseln, woselbst er von den Schumaginschen Inseln an bis den Tschetiröch-Sopotschnie ( Viergipfel) Inseln allen noch ungetauften Aleuten die Taufe gab, und reiste in dem folgenden Jahre nach Irkutzk. Zugleich mit Mararı verliess auch Juwexaur Aadjak; er begab sich zuerst nach Nu- Ischek (in der Bai 7schugatzk), taufte daselbst mehr als 700 Zschugatschen, ging darauf über die Halbinsel Aenai nach dem Meerbusen desselben Namens, verbreitete auch hier die christliche Lehre, indem er die Bewohner (Thnaina) vermochte, die 'Paufe anzunehmen, und wanderte von hier im folgenden Jahre in derselben Absicht über die Halbinsel Aljaska, wo er am Z/jamna- See sein Apostelleben endete, nachdem er mehr als irgend einer seiner Mis- sionsbrüder das Christenthum verbreitet hatte. ^ Durch seine übertriebene Strenge in Sitten und in der Lebensart zog er sich den Hass der wilden Stämme zu, der noch dadurch vermehrt wurde, dass er seinen Adepten die von Alters her gebräuchliche und durch den Gebrauch selbst schon geheiligte Vielweiberei verbot. Dies allein brachte sie jedoch nicht aufs Äusserste. Er forderte die Auslieferung der Kinder ihrer Häuptlinge, welche auf Aadjak in der neuen Lehre unterrichtet werden sollten. Anfangs bewilligten sie es zwar, be- reuten es aber bald nach seiner Entfernung; sie setzten ihm nach und erschlu- gen ihn. Die Eingebornen dieser Gegend, ebenfalls ein 77maina-Volk, wis- sen zu erzühlen — und diese Erzählung gilt noch jetzt allgemein in den Colonieen als eine wahre und glaubwürdige — dass nämlich nach einiger Zeit JuwENALI von den Todten aufgestanden sei und seine Mörder verfolgt habe. Die Tradition fügt noch hinzu, dass die Wilden den Todschlag an ihm erneuerten, dass er aber dessen ungeachtet sich noch mehrmahls zeigte, bis sie, um ihn endlich ganz los zu werden, ihn in Stücke zerschnitten. "Von der Stelle, wo dieses geschah, erhob sich später eine Rauchsäule bis zum Himmel, und seit der Zeit erschien JUWENALI nicht mehr. Die übrigen Mitglieder der Mission, die nicht auf dem Phoenix ertranken, machten als Kirchengeistliche und als Lehrer in den Colonieen Dienste. Der Mónch HERMANN, aus dem Kloster Walamo im Ladogasee, liess sich sogleich als Eremit auf der Insel Je/owoi, in der Nähe von Kadjak, nieder und ver- 8 58 H. J. HOLMBERG: brachte dort die Zeit bis zu seinem Tode mit Buss- und Betübungen, neben- bei sich mit dem Gartenbau beschäftigend. In der letzten Zeit seines Lebens versammelte er um sich eine Menge elternloser Knaben und Miüdchen der Konjagen, denen er mit ungesparter Mühe Unterricht im Lesen und im Christenthume gab. Diese Schulanstalt soll zu WRANGELS Zeiten in gutem Zustande gewesen sein *). Mit Hrnwawss Tod 1837 endigte auch das Be- kehrungswerk der Aadjakschen Mission, und ihr Andenken steht da als eine alte Sage aus früheren Tagen. Baranow hatte auf der nicht weit von Æadjak belegenen Insel Je/omo? mehrere kleinere Fahrzeuge unter ScmmrZs Aufsicht bauen lassen, welche er nach der gegenüberliegenden Küste des Festlandes abschickte, um Nach- forschungen anzustellen, wo sich Seeottern in grösserer Menge aufhielten, und wo solches der Fall zugleich Untersuchungen der Küste und des Fahr- wassers vorzunehmen. So hatte der mehrmals erwähnte ScHmrtz die Küste vom S/. Elias-Berge bis zur Königinn-Charlotten-Insel nebst den dazu gehö- rigen Inseln (upoanBu) in Augenschein genommen und dabei diese ganze Ge- gend ausserordentlich reich an diesen kostbaren Pelzthieren gefunden. Mehr be- durfte es nicht, um Baraxows Erweiterungspläne ins Werk zu setzen, denn die nächste Folge davon waren zwei grössere Anlagen, die eine in Jakhu- thäth (von Cook Berings-Bai benannt) und die zweite im S//eha-Meerbusen ( Norfolk-Sound ). Im Jahre 1796 legte Baraxow die Feste in Jakhuthäth an. Sie war von so grósserem Gewichte, da sie zugleich den Vereinigungspunkt oder den Sammelplatz der sogenannten Seeotterpartien **) bildete, die jährlich von hier nach verschiedenen Richtungen zur Jagd des hochgeschätzten Pelzthieres abgeschickt wurden. Die Gegend war aber von einem wilden Volke des Thlinkith-Stammes bewohnt, das oft der neuen Anlage mit Untergang drohte. Zwölf Jahre hielt sie sich doch, bis sie endlich 1805 von den Eingebornen | +) Diese Eremitage existirt noch jetzt. Als ich 1851 die Insel Je/omo? besuchte, kehrte ich in derselben ein, die jetzt von einem Konjagen-Weibe, Namens MARIA, bewohnt wird. Sie hatte mit ihrem Manne unglücklich gelebt und begab sich deshalb zu HERMANN, wo sie Lesen lernte uud ihn bis zu seinem Tode bediente. Obgleich sie schon über die Sechsziger ist, verriehtet sie jeden Sonntag in der kleinen, von HERMANN aufgeführten Kapelle, die von den jetzt auf derselben Insel angesiedelten Russen und Kreolen besucht wird, den Gottes- dienst. Sie wird in den Colonieen allgemein als eine halbe Heilige gehalten, hin und wieder hórt man aber doch eine Anspielung, dass ihr Verhältniss zu HERMANN nicht so ganz tadel- frei gewesen sein möchte. **) Mit einer Partie versteht man eine gewisse Anzahl (oft 7 bis 800) Baidarken, mit Konjagen, Aleuten und Tschugatschen bemannt, die vereint sich auf die Seeotterjagd begeben. Uber die Vülker des Russischen Amerika. 59 überfallen und zerstórt wurde. Die Besatzung der Festung bestand damals nur aus 12 russischen Pelzjägern unter Aufsicht eines gewissen Lanroxow *), der, schon mehrere Jahre hier lebend und weil er seine Familie auf Kadjak zurückgelassen hatte, mit einer Häuptlingstochter hier eine neue Ehe schloss. Diese Handlungsweise, welche vormals nicht selten in den Colonieen vorkam, verschaffte ihm, wenigstens augenscheinlich, die Freundschaft der Eingebor- nen, und er glaubte sich schon dermassen sicher, dass er einigen Thlinkith- Familien gestattete, sich in der Festung anzusiedeln und zu verschie- denen Arbeiten gebrauchen zu lassen. Die Freundschaft mag aber nur ein Trug gewesen sein, um den sonst vorsichtigen LarroNow zu täuschen, denn im Stillen sannen sie schon lüngst auf Mittel und Auswege, sich der unge- betenen und ihnen wahrscheinlich beschwerlichen Gäste zu entledigen. Ohne besonderen Grund brach die Verschwórung eines Tages aus, als sich die Russen getrennt bei verschiedenen Arbeiten aufhielten. Auf ein gegebenes Zeichen stürzte eine Menge Thlinkithen herbei, die im Verein mit den in der Festung wohnenden Brüdern alle Russen erschlugen. Am Leben blieb nur Larioxows Weib mit 2 kleinen Kindern, die von den Eingebornen fortgeführt wurden **) Und seitdem ist die Ansiedelung in Jakhuthäth nicht erneuert worden. Die Ansiedelung auf der Insel Si/cha ward im Jahre 1799 gegründet. Selbst leitete Baraxow hier den Bau, ernannte aber, da seine Gegenwart hier nicht beständig sein konnte, MEDWJEDNIKOW zum Befehlshaber der neuen Feste, wozu der Platz von den 7#/inkith-Häuptlingen förmlich abgetreten wurde, nachdem sie Baranow durch Geschenke und sein freundliches Betragen dazu vermocht hatte. Die Aadjakschen Angelegenheiten hatte er dahingegen Kusskow anvertraut, der ohne Zweifel der zuverlässigste aller seiner Gehiil- +) Ich habe den Sohn dieses LARIONOW aus seiner ersten Kadjakschen Ehe als Bai- darschtschik (Befehlshaber) der Orlowschen Odinotschka auf Kadjak angetroflen, der mir diese Einzelnheiten bei der Zerstörung der Jakhuthäthschen Ansiedelung mittheilte. ++) Der vorhin erwähnte Sohn LARIONOW's hielt sieh als Anführer einer Seeotterpartie in den Jahren 1817 oder 1818 in der Gegend von Jakhuthdth auf, und wohl wissend, dass er hier Geschwister habe, gab er sich alle Mühe, dieselben ausfindig zu machen. Nach lan- gen Unterhandlungen mit den Eingebornen lieferte man ihm endlich eine Schwester aus, die ganz und gar eine Thlinkithin war. Zwei Versuche, dem ihr bevorstehenden civilisirten Leben zu entfliehen, vereitelte die Wachsamkeit des Bruders, und es gelang ihm, sie nach Sitcha zu bringen. Obzwar sie hier getauft wurde, die russische Sprache leidlich erlernte und mehrere Jahre unter Russen lebte, sehnte sie sich doch zurück nach der freien Wildheit ihres Volkes und heirathete einen Sitchaschen Thlinkithen. Sie lebt noch jetzt, heisst PELA- GEJA und ist die Frau des vornehmsten Sicha-Häuptlinges MICHAEL. 60 H. J. HOLMBERG. fen war, und blieb selbst den Winter in Sifcha. Hier machte er die Be- kanntschaft mehrerer englischer und amerikanischer Schiffscapitaine, die schon eine geraume Zeit mit den Bewohnern dieser Küste einen gefährlichen Han- del unterhielten, gefährlich, in so fern sie dieselben mit Feuergewehren, Pul- ver und sogar kleinen Kanonen in Austausch gegen Pelzwaaren versahen. Baraxow wusste durch seine Unerschrockenheit und persönliche Tapferkeit so auf die Eingebornen zu imponiren, dass er dadurch mehrmaligen Empö- rungen entging. Die gefährliche Lage der noch an so Manchem Mangel lei- denden Festung wohl einsehend, hinterliess er bei seiner Abfahrt nach Aa- djak, wohin ihn nun die Angelegenheiten der sämmtlichen Colonieen riefen, MEDWJEDNIKOW den strengen schriftlichen Befehl: den Eingebornen nicht die geringste Veranlassung zur Kränkung zu geben, Alles pünktlich zu zahlen, was man von ihnen nahm, die Häuptlinge durch Geschenke und Beküstigun- gen für sich zu gewinnen suchen, zugleich aber jede mögliche Vorsicht im Umgange mit ihnen zu beobachten. Alle diese in der That klugen und nothwendigen Vorsichtsmassregeln wurden aber, wie wir in der Folge sehen werden, nicht genau befolgt. Aus- ser den Russen, deren Anzahl nicht bestimmt angegeben wird, befand sich dort eine Menge Aleuten und Konjagen nebst Weibern, die für den Fischfang oder zum Unterhalt der Festung da gelassen waren. Die Russen knüpften bald Liebesverhältnisse an mit den langlippigen Töchtern der Wilden, und diese waren es, die, in der Festung ein und aus gehend, ihren Brüdern Kunde gaben von dem Thun und Treiben ihrer Liebhaber und dadurch den Letzteren Tod und Untergang brachten. Zu Anfange des Jahres 1802 mach- ten die Thlinkithen einen Anfall auf die Festung und an Zahl der Besat- zung um ein Grosses überlegen glückte es ihnen dieselbe, wahrscheinlich durch Verrath der Weiber, einzunehmen. Ein schreckliches Blutbad entstand. Alle Russen wurden schonungslos erschlagen, Aleuten und Konjagen mit ihren Weibern zu Sklaven gemacht und, nachdem die Pelzvorräthe geplün- dert, Feuergewehre und Pulver fortgebracht waren, zündeten sie die Festung an und verwandelten sie mit einem unter Dau befindlichen Fahrzeuge in einen Aschhaufen. Niemand entkam bei diesem schrecklichen Ereignisse. Die erste Nach- richt hierüber erhielt Baraxow von dem englischen Capitain BARBER, der am 24 Juni desselben Jahres auf Aadjak ankerte, und welcher im Si/cha- Archipel einige der zu Sklaven gemachten Aleuten- und Konjagen-Weiber eingelöst hatte. Diese traurige Nachricht wirkte wie ein Donnerschlag auf den sonst muthigen und starken Baraxow. Obgleich er sehr wohl einsah, Über die Völker des Russischen Amerika. 61 dass er für den Augenblick nicht im Stande war, den erlittenen Verlust zu bestrafen und zu rächen, so beschloss er doch in der Zukunft den verlorenen Platz wieder zu erobern und zugleich den Thlinkithen zu zeigen, dass sie jetzt für Trug und Verrätherei in den Russen ebenso strenge Richter und Rächer finden werden, wie sie in ihnen zur Zeit einer freundschaftlichen Ver- bindung treue Freunde hatten. Erst im Jahre 1804 konnte dieser Plan in Erfüllung gebracht werden, als der Capitain-Lieutenant Lisstansky *), Befehlshaber des Schiffes "Vea, aus S/. Petersburg in Kadjak ankam. Baraxow selbst rüstete 3 kleinere Fahrzeuge, Ekaterina, Alexandra und Jermak zu dieser Expedition aus, und die Eskader, ausser den 4 Schiffen noch aus einer Partie Aonjagen beste- hend, begab sich nach dem Sifcha-Archipel, woselbst sie am S September im Ärestowschen Hafen (zwischen den Inseln Zdgecombe und Sifcha) ankam. Am 17 Sept. verliess die Flottille ihren Hafen und ankerte am Abend vor der Ansiedelung der Sitchenser, die auf dem Felsen belegen war, welcher gegenwärtig den Kern der Festung Neu-Archangelsk bildet. Die Zhlinkithen, schon längst einen Rachezug der Russen ahnend, hatten ihre Ansiedelung günzlich verlassen und sich im Innern der Bucht auf einer Landzunge, die vom sogenannten Æo/oschen-Flusse gebildet wird, förmlich verschanzt **). Bei dem Bau dieser Feste waren sie dem russischen Beispiele gefolgt, indem sie dieselbe mit Erdwällen und dreifachen hólzernen Pallisaden umgaben, die nur eine Öffnung nach der Landseite hatten. Die Wille waren mit Kanonen bestückt, und im Innern der Feste wohnten sie mit ihren Familien. BARANOW verschanzte sich in der verlassenen Felsenansiedelung, liess die russische Flagge als Zeichen der Besitznahme wehen und nannte die Stelle Vew-Ar- changelsk. Am Abend des 1Sí* erschien ein Abgesandter der Thlinkithen mit Frie- densanträgen vor der russischen Verschanzung. Man antwortete ihm, dass sich die Häuptlinge selbst zur Unterhandlung einfinden möchten. Am folgenden Tage kam derselbe mit einem Geissel wieder, er wurde aber mit derselben Antwort abgefertigt. Bald darauf erschienen etwa 60 Eingeborne, alle mit Flinten und Wurfspiessen bewaffnet, unter denen auch die Häuptlinge, und Baranow versprach ihnen, alles Frühere zu vergessen, im Fall sie gutwillig +) Vergl. KRUsENsTERNS und ÅISSIANSKYS Weltumseglung auf den Schiffen Nadeshda und Newa. **) Auf derselben Stelle steht jetzt das Häuschen des pensionirten Promyschlenniks AWTSCHINNIKOW. 62 H. J. HOLMBERG: die bei ihnen noch befindlichen Gefangenen, zugleich mit einer gehórigen An- zahl Geisseln aus ihrem Volke überlieferten und sich aus ihrer Verschanzung nach einer andern weiteren Gegend entfernten. Nach 2 stündlicher Unter- handlung, wobei diese Bedingungen nicht angenommen wurden, entfernten sich die Thlinkithen mit einem 3 maligen Kriegsgeschrei. Am 20sten September nüherten sich die russischen Schiffe der feindlichen Festung, so viel die Tiefe der Bucht es erlaubte, liessen hier die Anker fallen und eröffneten ein Kanonenfeuer, welches die Festung erwiederte. Als Lissransky merkte, dass die Festungsmauern nicht nachgaben, setzte er in Booten die Zieutenants AnBusow und PowanrscumN mit einigen. Kanonen ans Land; Baraxow folgte demselben Beispiele, und so griffen sie mit 4 Kano- nen die Feste an, die alle ihre Kräfte zusammennehmend sich tapfer verthei- digte, so dass sich die Russen endlich bei der herannahenden Abenddäm- merung zurückziehen mussten. In diesem Kampfe ging es heiss her, die Russen verloren 10 Mann *) (6 Russen und 4 Konjagen) und hatten 24 Ver- wundete. Ausserdem erhielten Baraxow und PowariscHiN Kontusionen, wel- ches ersteren verhinderte, am folgenden Tage an den Kriegsoperationen Theil zu nehmen, und LrrissraxskY übernahm die ganze Leitung derselben. Von den Schiffen ward ein starkes Feuer eröffnet, welches die Ankunft eines Parlamentairs zur Folge hatte. Man trug ihm auf, Geisseln zu über- senden und die Gefangenen (von der früheren Zerstórung der russischen Fe- stung) auszuliefern. Solches geschach auch in den folgenden Tagen, aber lahm und langsam, so dass nämlich nur immer einige zur Zeit gebracht wurden. Als man am 26°tn keine Bewegungen in der Festung wahrnehmen konnte, fuhren die Russen von den Schiffen ans Land und fanden dieselbe von den Eingebornen verlassen. In der Nacht waren sie über die Berge nach dem Chutznou schen Sunde ( Chatam Street) entflohen und liessen nur 3 alte Weiber und 5 erschlagene Kinder nach, welchen letzteren sie selbst das Leben genommen hatten, damit sie ihnen nicht bei der Flucht beschwer- lich sein, sowie auch nicht lebendig in die Hände der Feinde gerathen sollten. 30 Todte umgaben die Festung, und man sagt, dass sie ebenfalls ihre Hunde getódtet hatten, damit diese nicht durch Bellen die Richtung ihrer Flucht verrathen sollten. Nach dieser Zeit hat die Festung Neu-Archangelsk auf der Insel Sifcha (auch Banaxow genannt) Bestand. d fme > +) Am Aoloschen-Flusse steht eine Denksäule, die das Andenken der hier Gefallenen aufbewahrt. Über die Völker des Russischen Amerika. 63 Kurz vor seinem Tode hatte ScHericHow es (1798) dahin gebracht, dass sieh alle russischen Pelzeompagnieen sowohl auf den Inseln als auf dem amerikanischen Festlande in eine einzige vereinigten, und diese erhielt unter dem Namen: „Unter S" Majestät Allerhöchsten Schutz stehende russisch- amerikanische Compagnie“ im Jahre 1799 ein eignes Reglement und Privi- legium auf 20 Jahre, die später zu verschiedenen Malen verlängert wurden. Die Inhaber der verschiedenen Compagnieen ausser der Schelichowschen, in welcher ein gewisser GoLıkow betheiligt war, sind folgende: ÖRJÄCHOW in Tula, Paxow in Wologda, Kisezew in /rkutzk und Lesepew-LasrorscHkIN in Jakutzk. Nächst der Schelichowschen Compagnie war wohl die Lebedem- Lastotschkinsche die wichtigste, indem sie im Meerbusen von Aena die JVi- kolajemsche Redoute (am Ausflusse des Kaktnu) und in der Bai Tschugatzk die Constantinowsche Redoute (in der Bucht JVufschek auf der Insel CAfa- galuk) gegründet, und ausserdem, wie schon bekannt, die Pribylow-Inseln besetzt hatte. Die Übrigen hatten es nicht zu festen Ansiedelungen gebracht, sondern schickten nur ihre Schiffe nach diesen Inseln für den Pelzhandel. Bei der Vereinigung erhielt Banaxow die Oberverwaltung sämmtlicher Com- pagnieen und ward mit einer goldenen Medaille beehrt *). Um einen Begriff vom Zustande der russischen Kauffahrer im Stillen Ozean zu Anfange dieses Jahrhunderts zu geben, will ieh in Folgendem den Zieutenant Dawypow, der mit Cawosrow im Jahre 1802 auf A«djak überwinterte, reden lassen **): „Es wird vielleicht nicht überflüssig sein, hier der Seefahrten russischer Promyschlenniks auf dem östlichen Ozeane zu erwähnen. Die Schiffahrt ist hier überhaupt noch jetzt in einem schlechten Zustande, doch kann sie mit dem, was früher war, nicht verglichen werden. Die Schwierigkeit wegen der grossen Entfernung geschickte Seeleute zu erhalten, die Theuerung der Nahrungsmittel und der Ausrüstung jeder Art, die Habsucht der einzelnen Verwalter, alte eingewurzelte Gewohnheiten, die schädliche Regel, statt zu verbessern, das Schlechte zu verbergen, und andere dergleichen Ursachen er- lauben es nicht anders, als nur mit leisen und langsamen Schritten einer erwünschten Vervollkomnung entgegen zu gehen. Diese Umstände zu ver- bergen wäre dasselbe als zu wünschen, dass sie nie in einen besseren Zustand *) Im Jahre 1805 erhielt BARANOW den Titel eines Collegien-Assessors und 1807 den Annen-Orden 2T Klasse. **) Agykparuoe nyTemectBie Bb AMEPHKY MOPCKUXB Ooemnmepons XBOCTOBA u Aa- BBIAOBA, INCAHNOe CHM'b MOCABAHLIMB. Cr. N:6yp%%, 1812. Bd. 1, p. 154. 64 H. J. HOLMBERG. kämen. Daher wollen wir diese Seefahrten in ihrem wahren Lichte dar- stellen. „Man baute dazumal in Ochotzk die Schiffe auf die aller schlechteste Weise. Der Bau wurde entweder von einem Promyschlennik, der gar keinen Begriff in der Schiffsbaukunst hatte, oder von einem wenig wissenden Schiffer- lehrlinge ausgeführt. Das mit solchen Mitteln erbaute Schiff wird mit eben so mangelnden Kenntnissen beladen und bewaffnet. Zur Leitung desselben ist es darauf nöthig einen Schiffer zu suchen, und dazu gibt der Befehls- haber des Ochotzkischen Hafens für einige hundert Rubel irgend einen Steuer- mannslehrling, der weder Kenntnisse hat noch sonst von guter Aufführung ist; gewöhnlicher wählte man aber einen der Promyschlenniks, die einige Male auf den Inseln gewesen waren und die den Namen «CTapoBOsDKHBIC» erhielten, wohingegen Neulinge .Kasapn* genannt wurden. Die ganze Kunst eines solehen Schiffers besteht darin, dass er den Kompass kennt und den Cours bestimmen kann, um von einem Ufer zum andern zu gelangen, sowie dass er von ungefähr die Umrisse einer Insel im Gedächtnisse hat. Aus Ochotzk begibt er sich zuerst nach der Halbinsel Aamtschatka, längs wel- cher er, im Fall sein Schiff nieht schon an ihren Ufern zerschlagen wird, bis zum ersten Aurilischen Sunde schleicht. Irgend eine bezeichnende Stelle wahrnehmen heisst in ihrer Sprache epexBaturs Gepers» (das Ufer erha- schen). Um von den Aurilischen Ufern weiter zu gelangen suchen sie eine der aleutischen Inseln zu erhaschen und gehen so längs der ganzen Insel- kette, ohne das Ufer aus dem Gesichte zu verlieren, nach Unalaschka oder Kadjak, wohin das Schiff bestimmt war. In Sicht der aleutischen Inseln segeln heisst nach ihrer Terminologie «npo6mparbes mo 3a oropoAy (längs dem Zaune schleichen), weil diese Inseln so nahe an einander liegen, dass man sie kaum aus den Augen verlieren kann. „Das Schiff, das aus Ochotzk abfährt, gelangt niemals im selbigen Jahre nach Aadjak. Der Schiffer fürchtet länger als zum Anfange des September in See zu bleiben. Sobald dieser Monat beginnt und er ein Ufer wahrnimmt, so steuert er in einen Meerbusen oder in eine etwas geschützte Bucht, wählt daselbst ein weiches sandiges Ufer aus, zieht sein Fahrzeug auf dasselbe, baut Erdhütten für seine Leute und füttert sie bis zum Juli Monat des nächsten Jahres mit an Ort und Stelle gefangenen Thieren und Fischen. Von dieser Zeit beginnt nach seiner Berechnung ein gefahrloses Segeln, er zieht sein Schiff ins Wasser und begibt sich weiter. Es sind Beispiele vorgekommen, dass Schiffe, aus Ochotzk abgehend, erst im vierten Jahre auf Aadjak ankamen, weil sie nur kurze Zeit und nur mit günstigen Uber die Volker des Russischen Amerika. 65 Winden segeln, bei widrigen aber im Dreif liegen müssen, indem sie vom Laviren keinen Begriff haben. Wenn dabei das Schiff durch Strömung oder starke Winde vom Ufer entfernt wird, so suchen sie es wieder zu erhaschen, sei es wo es wolle, um wieder einen neuen Cowrs zu nehmen; widrigenfalls setzt man sich ungeheuren Gefahren aus. Es traf sich, dass Schiffe sogar 2 Monate getrieben wurden, ohne dass man es wusste, von welcher Seite sich das Ufer befand. Es wurde dabei die Besatzung aus Mangel an Speise und Trank bis aufs Äusserste getrieben, so dass sie sogar ihre Stiefel und das Leder, womit die Takelage umwickelt war, zu essen sich genöthigt sa- hen. Manche Schiffe gingen dabei zu Grunde, andere verloren eine Menge ihrer Leute oder kamen so spät am Orte ihrer Bestimmung an, dass der grösste Theil der Ladung, die gewöhnlich aus Nahrungsmitteln bestand, ver- zehrt war. Solche Unglücksfälle, die nur eine Folge der Unkenntniss im Seewesen waren, schrieb man gewöhnlich der Fügung des Schicksals zu, und Niemand dachte daran sie zu beseitigen. Es ist bekannt, dass ein Schiff, welches aus Aamtschatka ausfuhr, die aleutischen Inseln nicht errei- chen konnte, sondern, diese Inseln stets noch auf derselben Seite erwartend, so weit nach Süden kam, dass das Pech im November Monat zu schmelzen anfıng. Ich habe mehrere Leute, die sich auf demselben Schiffe befanden, gesehen, und sie sagten mir, dass sie endlich nicht mehr wussten, welchen Cours sie halten sollten, und ausserdem gänzlichen Mangel an Wasser leidend beschlossen sie sich Gottes Willen anzuvertrauen. Das Bild der Mutter Gottes wurde aufs Verdeck getragen, ein Gebet daselbst gehalten und dar- auf beschlossen, mit der Richtung des Windes zu segeln. Eine Stunde später fing es zur Freude der Durstigen an zu regnen und ein starker Süd- wind zu wehen, der 18 Tage fortwährend anhielt. Die ganze Zeit mit gün- stigem Winde segelnd sahen sie endlich am 1Stn Tage Land. Hierüber so erfreut setzte die Besatzung, sich kreuzigend, das Schiff mit vollen Segeln ans Land. Es war die Insel Afognak nördlich von Kadjak, auf welcher letzteren schon damals die Ansiedelung Scheuicnow’s unter Baraxows Lei- tung stand. Die Reise dieser Promyschlenniks bestätigt die Existens eines Landes in der Parallele des 40***" Grades. „Mit diesen Seefahrern des östlichen Ozeans geschahen wahrhaft un- glaubliche Dinge. Einer derselben segelte 3 Mal in einem Sommer aus Unalaschka, um die «Korossie ocrpora» (Pribylow-Inseln), 160 engl. Mei- len von ersterer entfernt, zu erreichen und war nicht im Stande sie auf- zufinden. Ein Anderer wurde bei starkem Winde ans Aamtschatkische Ufer geworfen, und zwar so glücklich, dass selten eine Welle das Schiff - 9 66 H. J. HOLMBERG. mehr berührte. Als der Befehlshaber geweckt wurde, sagte man ihm, dass das Schiff auf dem Lande stehe. Da galt es nur den Ort zu erkennen, wo sie gestrandet, ob es Japan oder Amerika sei. Am andern Morgen wur- den sie jedoch von allen Zweifeln befreit, als ein russischer Soldat zu ihnen kam und sie in der Nähe von Dolscherjetsk (auf Kamtschatka) begrüsste. Ein Dritter liess, als sein Schiff bei Sturm sich dem Ufer näherte, 2 Anker fallen und fuhr mit allen seinen Leuten ans Land. Der Wind wandte sich darauf und trieb das Schiff in See; allein die Vorsehung, die gewöhnlich den Thoren besondern Schutz gewährt, brachte das Schiff nach einiger Zeit wie- der an dieselbe Küste, so dass die Leute ihre Reise fortsetzten konnten. „Das Ufer Aamtschatka's, welches damalige Seefahrer zu erhaschen suchten, war oft Zeuge ihrer Unkenntniss. Als ein Fahrzeug einst mit vollen Segeln ans Land kam, so wurden allerlei Mittel vorgeschlagen, um dasselbe wieder ins Wasser zu bekommen. Einige wollten es heraus warpen, andere mit Segeln befreien, bis endlich die Fluth es von selbst flott machte. „Das Schiff Orel, aus der Berings-Bai ( Jakhutháth) nach Kadjak ge- hend, ward von einem heftigen Windstosse auf die Seite gelegt. Der Führer desselben befand sich in der Kajüte und war nicht zu bewegen, aufs Ver- deck zu kommen, sondern las nur seine Gebete her und sagte: jetzt kann nur Gott helfen! Ein Promyschlennik, kühner als alle Andere, als er sah, dass Niemand sie vom Untergange retten wollte, löste die Schoten der Se- gel, und das Schiff erhob sich wieder. „Ähnliche Beispiele waren nicht selten. Diese neuen Argonauten, die sich nach einem andern Welttheil begaben, um ebenfalls Felle zu suchen, verdienen vielleicht mehr der Bewunderung als jene unter Jasow's Befehl, weil sie bei all ihrer Unkenntniss und sonstigen Mängeln einen weit länge- ren Raum durch ihnen unbekannte Meere zu durchschiffen hatten. Hiezu kann man noch den Mangel an hespekt legen, den die Untergebenen ihrem Befehlshaber zeigten, denn nicht selten geschah's, dass der Capitain von sei- nen eignen Leuten in seiner Kajüte geschlagen und gepeitscht wurde. Wenn z. B. lange kein Land sichtbar ward, so hielt man einen Rathschlag, in Folge dessen der Befehlshaber abgesetzt, oft in seine Kajüte eingesperrt und ein Anderer an seine Stelle gesetzt wurde.“ So weit Dawypow. Bis jetzt haben wir, die Entwickelung der russisch-amerikanischen Com- pagnie verfolgend, gesehen, wie es Baraxow ungeachtet so vieler Unglücks- fälle und Widerwärtigkeiten dennoch glückte, mit nur geringen Mitteln und einzig durch die Kraft seines Willens die Colonieen zu erweitern und da- Uber die Völker des Russischen Amerika. 67 dureh den Grund zu dem wachsenden Wohlstande derselben gelegt zu haben. Doch geziemt nieht ihm allein die Ehre, solehes durehgesetzt zu haben; wir müssen hierbei noch eines andern Mannes gedenken, der — wie WRANGEL sagt *) —, von menschenfreundlichen Zwecken beseelt, den Handel nur als ein Mittel zu schnellerer Erreichung seines edlen Zweckes betrachtete und in den Colonieen den Grund zu verschiedenen Anstalten legte, die zu schnel- lerer Verbreitung einiger Aufklärung in diesen entfernten Gegenden dienen sollten. Dieser Mannn war der wirkliche Kammerherr RJEsaxow. Er hatte die Tochter des verstorbenen ScELıcnow geheirathet und mit ihr ein ansehn- liches Vermügen erhalten, welches ganz in Aktien bestand, deren Werth von dem glücklichen oder unglücklichen Fortgange des amerikanischen Handels abhing. Seine Stellung als Staatsmann erlaubte ihm die vorhin erwühnten Privilegien bei dem Kaiser Paul durchzuführen, wobei auch der Sitz der Hauptverwaltung der Compagnie von /rkutz nach St. Petersburg versetzt wurde. Bald darauf wurde RJesaxow als Gesandter nach Japan abgeschickt. Das Schicksal dieser verunglückten Gesandtschaft kennen wir aus KRUSENSTERNS „Reise um die Welt.“ Er kam mit dem Schiffe Nadeshda ( Capit. KRUSENSTERN) nach Aamtschatka und begab sich von da als Bevollmächtigter der russisch-ameri- kanischen Compagnie, in welcher er selbst einen bedeutenden Antheil hatte, nach der von Neuem gegründeten Festung Neu-Archangelsk auf der Insel Sitcha. Von den vorhin erwähnten nützlichen Einrichtungen, die die Compagnie der Gegenwart RJEsaxow’s in den Colonieen verdankt, heben wir namentlich die Stiftung mehrerer Schulen hervor, sowie das Geschenk einer ziemlich grossen und werthvollen Bibliothek, abgerechnet von dem Rath und der That, womit er dem durch so mancherlei Unglücksfälle oft der Verzweiflung preis- gegebenen Baranow beistand. RJesaxow lernte vollends die Verdienste dieses Mannes kennen und schätzen und hätte sie auch in S/. Petersburg, wo man sie lange nicht zu würdigen wusste, zur Anerkennung gebracht, wenn nicht ein zu früher Tod ihn auf der Rückreise ereilt hätte. Er, der die Colonieen so gründlich und mit einem ihm eigenen Scharfblicke kennen gelernt hatte, würde von St. Petersburg aus noch manchen Segen auf die amerikanischen Besitzungen übertragen haben, wenn ihn vom Schicksal ein längeres Leben vergünnt worden. Ryesanow gab ebenfalls die Veranlassung, dass einige Jahre später die *) Beiträge zur Kenntniss des russischen Reiches, herausgegeben von BAER und HEL- MERSEN, St. Petersburg, 1839. Bd. I, p. 16. 68 H. J. HOLMBERG. Festung Ross mit ihrem Hafen Bodega an der Californischen Küste ange- legt wurde. Schon im Jahre 1806 begab er sich auf dem Schitfe Juno, welches kurze Zeit vordem, um dem grossen Mangel an Nahrungsmitteln abzuhelfen, mit voller Ladung von einem amerikanischen Schiffer gekauft worden war, nach Ca//formien, nicht wie man hat behaupten wollen, um da- selbst eine Colonie zu gründen, sondern in der Absicht, Versuche anzustellen, ob durch einen beständigen Verkehr daselbst so viel Weizen erhalten werden könne, als zum Unterhalt der russischen Colonieen nothwendig sei. Dieser erste Versuch fiel sehr glücklich aus. Gegen russische und andere Waaren wurden daselbst für einen Werth von 5557 Piastern, 671 «negas Weizen, 117 F. Gerste und 140 7. Erbsen und Bohnen von den dort ansässigen und Ackerbau treibenden Zranciscanern eingetauscht. Zugleich lernte man auf dieser Reise den Reichthum der Ca/iformischen Küste an Seeottern ken- nen, der zu vielfachen Jagdexpeditionen Veranlassung gab. Diese konnten weniger mit eignen Mitteln betrieben werden, da damals die Colonieen keine hin- längliche Anzahl eigener Fahrzeuge besass, destomehr aber mit den vielen frem- den, hauptsächlich amerikanischen Schiffen, die mit der neuangelegten Festung auf der Insel S//cha einen lebhaften Handel unterhielten. Man gab ihnen eine ge- wisse Anzahl A/euten oder Aonjagen mit ihren Baidarken, mit denen sie sich mo- natelang an der Ca/ifornischen Küste aufhielten, und nach beendigter Jagd kehr- ten sie nach Neu-Archangelsk zurück, woselbst der Capitain die Beute mit Baraxow theilte. Es lässt sich denken, dass Letzterer oft bei diesem Han- del im Nachtheile war, obwohl gewöhnlich ein Aufseher der Seeotterpartie mitgegeben wurde; und dieser Umstand brachte Baraxow zuerst auf den Ge- danken, eine feste Niederlassung auf der damals unbesetzten Ca//fornischen Küste zu gründen, wodurch nicht allein die Vortheile der Jagd, sondern auch die des Ackerbaues und der Viehzucht den russischen Colonieen erwachsen sollten. Baraxow hätte diese Idée gleich zur Ausführung gebracht, wenn er nicht erst die Bestätigung derselben aus der Hauptverwaltung der Colonieen in Sf. Petersburg hätte abwarten müssen, die erst zu Ende des Jahres 1811 er- folgte. Nun säumte er auch nicht mehr. Sogleich schickte er seinen Ge- hülfen Kusskow mit 25 russischen Arbeitern und 40 Baidarken (d. h. S0 Aleuten und Konjagen) dahin, und während die letzteren an der nahbelegenen Küste Seeottern jagten, gründeten die ersteren unter 389 33° N. DB. und 123° 15° W. L. von Greenwich die Festung Ross und 18 engl. Meilen süd- licher den Hafen Bodega. Kusskow ward Befehlshaber der neuen Niederlassung. Er erhielt in der Mission San Francisco Vieh und Getreide und begann damit die Landwirth- Über die Völker des Russischen Amerika. 69 schaft, die den russischen Colonieen von besonderem Vortheile gewesen wäre, wenn man sie nicht anfangs der Seeotterjagd wegen vernachlässigt hätte. Dieser schenkte man eine solche Aufmerksamkeit, dass im Jahre 1817 diese Thiere an der nordealifornischen Küste bis zur Bai von San Francisco gänz- lich vertilgt waren, und nachdem man die der erwähnten Bai gegenüberliegen- den Inseln Farallones eingenommen und daselbst den Seeotterfang ebenfalls bis zur Vertilgung betrieben hatte, fing man an sich ernstlich mit der Vieh- zucht und dem Ackerbau zu beschäftigen. Dass diese Zweige der Landwirthschaft sich ganz vorzüglich in Ross entwickelten, erfahren wir aus den Berichten des französischen Reisenden Durcor pe Morras, der bei der Uebergabe der Colonie an Capit. Surrer zugegen war. Er sagt nämlich, dass 1841 Ross 2500 Fanegas Getreide (Gerste und Weizen) produzirte und 350 Stück Hornvieh an Surrer verkaufte. Unter andern Vortheilen, die diese Colonie den russisch-amerikanischen Be- sitzungen brachte, war der gewiss nicht der kleinste, dass in den Jahren 1817—24 dort 4 Briggs erbaut wurden. Betrachtet man alles dieses zu- sammengenommen, so kann man sich nicht genug über das endliche Schick- sal dieser Colonie wundern. Im Jahre 1839 suchte die russisch-amerikanische Compagnie bei der Regierung um die Erlaubniss an, Ross aufgeben zu dür- fen, und nach erhaltener Genehmigung wurde es 1841 mit allen Inwentarien dem Schweizer Capitain Surrer für 30,000 Piaster verkauft. Baraxow war schon allmälig alt geworden und sehnte sich nach Ruhe und nach seiner Heimath *). Man muss daher doch nicht glauben, dass sein stets thätiger Geist etwas von der Kraft und Energie verloren hatte. Es war nur der Körper, der bei dem langen Aufenthalte in den Colonieen den strengsten Strapazen ausgesetzt sich nun dem Joche der siebenziger Jahre zu beugen begann. Zu verschiedenen Malen hatte er bei der Oberverwaltung in St. Petersburg um Entlassung aus dem Dienste angehalten, weil aber nicht sogleich Jemand zu finden war, der seine Stelle hätte einnehmen kön- nen, so wurde damit gesäumt, obgleich sein Anliegen Gehör fand. Endlich bestimmte man zu seinem Nachfolger einen Co//egien-Assessor Koch, von Ge- burt ein Hamburger, der zuerst ein Jahr als Gehülfe Baraxow's sich mit der Leitung der Colonieen vertraut machen und dann den Befehl übernehmen sollte, nach welcher Zeit es Baraxow gestattet war, nach Russland zurück- zukehren. Ein grosser Fehler fand jedoch bei dieser Wahl statt. Koch war schon in einem sehr vorgerückten Alter, so dass er die lange Seereise von *) Er war im Jahre 1746 geboren. 70 H. J. HOLMBERG. Ochotzk bis Sitcha nicht aushalten konnte. Er starb auf dem Wege im Peter-Pauls-Hafen auf Kamtschatka d. 25 Jan. 1S11, und die Brigg Maria, auf welcher er sich als Passagier befand, brachte im October desselben Jahres diese für Baranow so traurige Nachricht nach Sifcha. Selbst die Vorsehung schien sich seiner Entlassung zu widersetzen. Als Kocm's Tod in S£. Petersburg bekannt wurde, sah sich die Oberverwal- tung nach einem Andern um, und die Wahl traf den Collegien-Rath Borxo- WOLOKOW, der sich im Jahre 1812 auf dem Schiffe Vewa, Capit. Popvscn- xın, von Üchofzk nach Sifcha begab. Das Schiff litt Schiffbruch am 9 Jan. 1813 an dem Cap Edgecombe in der Nähe Sichas, und von der ganzen Besatzung retteten sich nur einige Wenige *) Bonwoworokow befand sich in der Zahl der Ertrunkenen. Diese Nachricht wirkte niederschlagend auf Baraxow. Bis jetzt hatte er geglaubt, dass die Oberverwaltung in S/. Pe- lersburg seiner dringenden Bitte um Entlassung kein Gehör geschenkt hatte, jetzt musste er sich aber vom Gegentheil überzeugen, da er zum zweiten Mal die Abfertigung eines Mannes vernahm, der dazu bestimmt war, die Co- lonial-Regierung aus seinen Händen in Empfang zu nehmen. Er sah ein, dass nur das Schicksal sich ihm feindselig widersetzte und fügte sich end- lich dessen Willen. Dass Baranow auch in diesen Jahren, wo er sich schon so schwach fühlte, dass er sich der grossen Verantwortlichkeit bei der Leitung so aus- gedehnter Besitzungen entziehen wollte, noch thätig war für das Wohl der ihm anvertrauten Gegenden, erfahren wir aus dem Rufe und der Achtung, die ihm vom Auslande zu Theil wurden. Der König der Sandwich-Inseln, KawEHAMEHA I, der durch die Eroberung dieser Inselgruppe und als Gründer des /amwajischen Reiches berühmt geworden ist, hatte von den amerikani- schen Schiffern, die aus Si/cha kommend auf seinen Inseln anlegten, von den Unternehmungen und der Thätigkeit Baranow’s erfahren, und weil er in ihm ebenfalls einen Eroberer und Stifter eines neuen Reiches sah, äusserte er den Wunsch, mit ihm in freundschaftliche Verhältnisse zu treten. Als Beweis seiner besonderen Achtung übersandte er der Sitte seines Landes ge- miss ihm unter andern auch seinen eignen purpurrothen Federmantel. Seit- dem waren diese beiden gewiss nicht wenig hervorragenden Männer ihrer Zeit, obgleich sie nie einander persönlich kennen lernten, die besten Freunde und bezeugten gegenseitig ihre Achtung durch Geschenke. Auch verehrte +) Ueber diesen Schiffbruch ist ausführlich zu lesen in «Onncanie Ropa6aexkpyureniii b. M. Foaonuna» 4% Theile. Auch BERCH hat eine Beschreibung desselben ausgegeben. Uber die Völker des Russischen Amerika. 71 KAMEHAMEHA dem Baraxow Ländereien auf den Inseln Oahu und Zanai, die meines Wissens jedoch nie in Anspruch genommen wurden. Das Auftreten des von Baranow abgeschickten Dr. SCHEFFER auf den Sandwich-Inseln, einige Jahre nach eben angeführten Thatsachen, wirft, so- wie es Cnawrsso erzählt, einen bedeutenden Schatten auf das freundliche Verhältniss beider Männer; doch wollen wir in Folgendem sowohl durch die Angabe Cmawisso's, der wie es scheint von unrichtigen Nachrichten irre ge- leitet war, als durch erläuternde Berichtigungen das wahre Verhältniss an den Tag legen. Im 1sten 'Theile seines Werkes Seite 175 und 176 berichtet Cuawrsso *) Folgendes: .Ich werde hier mit wenigen Worten über die Ereignisse berichten, die unserer Ankunft auf den Sandmich-Inseln zuvorgegangen waren. „Ein gewisser Doctor SCHEFFER, im Jahre 1815 als Schiffsarzt am Bord des Swworom, Capit. Lieut. Lasarew, zu Sifcha angelangt und daselbst im Dienste der amerikanischen Compagnie zurückgeblieben, war, vermuth- lich von Herrn Banaow ausgesandt, anscheinlich zu wissenschaftlichen Zwecken auf die Sandwich-Inseln angekommen, wo er den Schutz des Kü- nigs genossen hatte. Der Doctor SCHEFFER hatte die verschiedenen Inseln bereist. Auf Oahu, wo zwei Schiffe der russisch-amerikanischen Compagnie angelegt, war verschiedentlich gegen den Kónig und gegen die Volksreligion gefrevelt worden. Die Russen hatten einen Morai entweiht, und die Förm- lichkeit der Besitznahme der Insel, bei Aufziehung der russischen Flagge auf dem Lande, vollzogen. Vermittelnde Europäer hatten das Dlutvergiessen verhindert, und die übermüthigen Fremden hatten, gezwungen sich einzu- schiffen, mit Krieg und Eroberung gedroht. Welch ein Antheil der Schuld jenen Schiffen, welcher dem Doctor zuzuschreiben sei, bleibe unentschieden ; die grössere Erbitterung war gegen den Doctor. Gegenwärtig war derselbe auf den westlichen Inseln, deren König Tamarr er vermocht hatte, sich unter russischer Flagge gegen seinen Lehnsherrn KAMEHAMEHA zu empüren. „Das war der jetzige Stand der Dinge. Als wir im Spätjahre 1817 nach den Sandwich-Inseln zurückkamen, hatte auf diesem Schauplatze der Doctor Scuerrer seine Rolle bereits ausgespielt; der König von Afuai, dem er lästig geworden, hatte ihn weggewiesen und aufs Neue KAMEHAMEHA ge- *) Reise um die Welt mit der Romanzo/fischen Entdeckungs-Expedition in den Jahren 1815—18 auf der Brigg Rurik, Capit. O. v. KOTZEBUE von A. von CHamsso. 2'^ Aufl. Leipzig, 1842. 72 H. J. HOLMBERG. huldigt. Der Doctor SCHEFFER kam nach Pefersburg, wo er mit abenteuer- lichen Anschlägen und Rathschlägen kein Gehör gefunden zu haben scheint. Er tritt später als Kaiserlich Brasilianischer Werboffizier in Hamburg auf.“ So berichtet CHAMISSO. Im Jahre 1813 hatte Baraxow von dem amerikanischen Capitain BEx- NET zwei Fahrzeuge (Afahuelpy und Lady) gekauft, von denen das erste, ein Dreimaster, nach dem berühmten Seefahrer BERING, das zweite, eine Brigg, Jünen benannt wurde. BENNET sollte einen "Theil der Kaufsumme in Pelz- werken bekommen, da aber solche nicht in /Veu-Archangelsk vorräthig waren, kam er mit Baraxow überein, dieselben auf dem Schiffe Bering von der In- sel Sr. Paul abzuholen. Im April des folgenden Jahres segelte er dahin ab, empfing dort die ihm versprochenen Seebären-Felle und begab sich nach Ochotzk, wo er die Compagnie-Ladung dem Commissionair überlieferte. Laut Abmachung sollte er auf der Rückreise die Sandwich-Inseln anlaufen, um von dort eine Ladung verschiedener Nahrungsmittel und Bedürfnisse nach Sitcha zu bringen. Er hatte auf Oa/uw schon die nöthigen Ankäufe gemacht und legte sich bei der Insel Kauai (Atawai oder Afuai) aus welchem Grunde, ist nicht bekannt — vor Anker, als in der Nacht ein heftiger Wind das Schiff ans Ufer warf und an den spitzen Korallenriffen, welche alle In- seln dieser Gruppe umgeben, zerschellte. Der Herrscher der Insel Kauai, König Tamarı, erbot sich die Ladung mit seinen Leuten zu retten; und als solches geschehen und Alles in Sicherheit gebracht war, behauptete Tamarr, dass kraft dort geltender Gesetze Alles, was das Meer auswirft, Eigenthum des Beherrschers der Insel sei. BENNET, der sich der Uebermacht des trug- vollen Königs zu widersetzen nicht im Stande war, verliess auf einem ame- rikanischen Schiffe die Insel. Das war die erste Veranlassung zu dem Auftreten SCHEFFERS auf dieser Inselgruppe. Baraxows Absicht war, durch den Einfluss, den sein Freund KawEHaAMEHA auf dessen Wasallen Tamarı ausübte, die verlorene Ladung wieder zu gewinnen, BENNET aber, der sich Gelegenheit verschafft hatte, wieder nach Si/fch« zu kommen, rieth dazu, mit bewaffneter Hand sich Ge- nugthuung zu verschaffen, welcher Rath jedoch nicht von Baraxow angenom- men wurde. Nach langen Berathungen ward endlich beschlossen, dass sich SCHEFFER als Naturforscher auf einem fremden Schiffe nach den Sandwich- Inseln begeben sollte, um im Geheimen mit KAMEHAMEHA zu verhandeln, und falls es gelingen sollte, durch des Letztgenannten Einfluss auf Tamarr die verlorene Ladung vergütigt zu erhalten, durch die Anlage einer Factori da- selbst mit diesen Inseln eine beständige Handelsverbindung anzuknüpfen. Uber die Vülker des Russischen Amerika. 13 Baraxows Pläne bei der Sandwichschen Expedition waren also nur auf den Vortheil der Compagnie, keinesweges aber, wie man hat behaupten wollen, auf Rache oder Eroberung abgesehen *). SCHEFFER verliess Si/cha im October 1815, angeblich auf einem frem- den Schiffe Isabella. Bei seiner Ankunft auf der Insel Hamaji ( O-Waihi), wo sich damals der König I&kawEHAMEHA aufhielt, fand er diesen so zu seinen Gunsten gestimmt, dass er nicht allein versprach, Tamarr zum Ersatz der in Beschlag genommenen Ladung zu vermögen, sondern auch dem Baraxow mehrere Ländereien auf den Inseln Zanai (Ranai) und Oahu (O-Wahu) schenkte, die in der Zukunft bei der Anlage einer Factorei und den beab- sichtigten Handelsverbindungen von wesentlichem Vortheile gewesen wären. Auf letztgenannter Insel nahm SCHEFFER sogleich das ihm angewiesene Land in der Nähe des. Hafens Zonolulu (Hanaruru) in Besitz und begann die Anlage einer kleinen Plantage. Nach Abmachung gelangten im folgenden Jahre (1816) in demselben Hafen die der russischen Compagnie gehörigen Schiffe Ofkrilie (Entdeckung) und Aadjak, beide mit Waaren zum Austausch gegen Producte dieser Insel- gruppe beladen, an. Zu diesen beiden gesellte sich noch zufällig ein drittes, die Brigg //men, welches mit Salz und Weizen beladen sich aus der neuen Ansiedelung in Californien nach Sifcha begeben sollte, weil es aber auf der Reise einen bedeutenden Leck erhalten hatte, suchte es zur Ausbesserung des Schadens diesen Hafen auf. SCHEFFER überliess seine neue Plantage einigen auf den Schiffen angekommenen Aleuten unter Aufsicht eines Russen und begab sich mit der O/kritie nach Hawaji, von wo er mit einem Befehle von KAMEHAMEHA an Tamarı sich nach 7444? einschiffte. Hier empfing ihn der Kónig ebenfalls gut; er versprach die Auslieferung der ganzen vom Schiffe Bering geretteten Ladung, beschenkte ihn ebenfalls mit Land zur Anlage einer Factorei nebst Plantagen und wollte sogar all sein Sandelholz keinem andern als.der russisch-amerikanischen Compagnie verkaufen. Hier nun war es, wo SCHEFFER, von so unerwarteten und unvorhergese- henen Fortschritten geblendet, die Ränke zu schmieden begann, die dem Ba- +) Dass SCHEFFER nicht offen als Unterhändler, sondern unter der Maske eines Natur- forschers auf einem fremden Schiffe abgeschickt wurde, ist freilich ein zweideutiges Verfahren. Da wir aber sonst keinen Grund haben, Baranows Redliehkeit in Frage zu setzen, so ge- schah dieses wohl, um keinen Verdacht bei TAMARI zu erregen, der bei dem sich verbreiten- den Gerüchte von der Ankunft eines Unterhändlers leicht alle friedlichen Pline hätte verei- teln kónnen. 10 74 H. J. HOLMBERG. RANOW so manchen tadelnden, obzwar ungerechten Vorwurf von Sf. Peters- burg aus und der Compagnie einige hundert tausend Rubel kosteten. An- statt nur den Vortheil der Compagnie, von der er ausgeschickt war, abzu- sehen, scheint ihn die eigne Ruhmsucht, vielleicht auch Habgier bewogen zu haben, Tawanr vom Abfall von KAMEHAMEHA und zur Anerkennung der russischen Obergewalt zu überreden. Tamarr, der ihn für einen Abgesandten und Bevollmächtigten der russischen Regierung hielt, liess sich, seinerseits von der Hoffnung zukünftiger Macht und Grüsse verblendet, überreden, und hieraus entwickelten sich die Reibungen zwischen den Insulanern und den in Honolulu liegenden russischen Schiffen, deren Cnawrsso erwähnt, und über die sich selbst der König KawEHaMEHA bei dem russischen Weltumsegler Korzegue beklagte. Lange dauerte doch nicht dieses durch das eigenmächtige Verfahren SCHEFFERS hervorgebrachte gespannte Verhältniss. Tamarı durchschaute bald seinen Gast, liess ihn gefangen nehmen, schickte ihn mit einem amerikani- schen Schiffe nach Canton und huldigte wiederum seinem früheren Lehns- herrn KAMEHAMEHA, der ebenfalls das Vorgefallene bald zu vergessen schien, indem das an Baranow geschenkte Land noch lange nach SCHEFFERS Ver- bannung von den Inseln für Rechnung des neuen Besitzers dastand. Bara- xows Pläne aber strandeten alle an den übereilten Schritten seines Bevoll- mächtigten. Obgleich wohl noch jetzt der Handel zwischen den Sandnich- Inseln und Sifcha jährlich durch mehrere Fahrzeuge unterhalten wird, so ist seit der Zeit doch nie aus einer stehenden Factorei auf diesen Inseln etwas geworden. Wenn Baraxow bei dieser Expedition irgend einen Tadel ver- dient, so ist es wohl der, dass er blindlings dieselbe den Händen eines Mannes vertraute, den er nicht genuglich kannte, aber auch dabei dürfte man seine Handlungsweise entschuldigen können, wenn man bedenkt, dass dazumal nicht ein einziger Diener der Compagnie der englischen Sprache mächtig war, und dass grade das Erscheinen SCcHEFFERS in Sifcha, der mit einer sonstigen Gewandtheit eine grosse Sprachkenntniss verband, zu der Sandwichschen Expedition die eigentliche Veranlassung gab. Einen andern Beweis für den Ruf Baranows im Auslande liefern die Bemühungen des Nemw-Yorkschen Kaufmannes Astor, mit der russisch-ameri- kanischen Colonie oder vielmehr mit deren Verwalter in freundschaftliche Verhältnisse und Handelsverbindungen zu treten. Sich auf diese letzteren verlassend, gründete Astor am Ausflusse des Co/umbia-Stromes 1812 die Ansiedelung, die nach ihm Astoria benannt wurde und unterhielt in der freilich kurzen Zeit, deren seine Anlage sich zu erfreuen hatte, einen steten Verkehr Über die Völker des Russischen Amerika. 1 an mit Sifcha *). WASHINGTON IRWING hat in seiner „Astoria oder die Colonie Jenseit des Felsengebirges* ausserordentlich interessant geschildert, keines- weges aber treu, soviel er die russischen Besitzungen und den Charakter ihres Gowverneuren berührt. Man sieht darin deutlich, dass der amerikani- sche Verfasser keine nähere Kenntniss von den Verhältnissen daselbst hatte, sondern alle seine Angaben aus den Berichten eigennütziger Schiffscapitaine schöpfte, welche, da sie den alten und im Umgange mit Fremden vorsichtigen Baraxow nicht zu betrügen im Stande waren, dessen Charakter in einem unvortheilhaften Lichte darzustellen suchten. Doch sei dem, wie ihm wolle; wir wollen uns nicht zum Richter aufwerfen, sondern haben nur zu BARANOW'S Gunsten andeuten wollen, dass nicht er, aber Asror die Verbindung suchte, die bei längerem Bestande der Co/wnbia-Compagnie auch der russischen von wesentlichen Vortheilen hätte sein kónnen. Im Laufe des Jahres 1817 kamen aus S/. Petersburg die Schiffe Swmwo- rom und Autusow, letzteres unter Befehl des Capit. Lieut. HAGEMEISTER, in Sitcha an. Dieser hatte den Auftrag erhalten, Banawow von der Ver- waltung der Colonieen zu befreien; da er aber diese selbst noch nicht über- nehmen wollte, trug er sie einstweilen dem Z/ewf. Janowsky an und segelte im Spätherbst des folgenden Jahres nach 87. Petersburg. Auf demselben Fahrzeuge verliess jetzt auch Baranow S//cha, doch ihm ward die Freude nieht vergónnt, das Vaterland wiederzusehen. Auf dem Wege legte das Schiff unter andern auch in Datavia an, und das Clima dieses Ortes wirkte so nachtheilig auf die Gesundheit des 73 jährigen Greises, dass er wenige Tage nach der Abfahrt (am 16 April 1819) sein Leben in der Sunda-Strasse endete. *) In dem Kriege zwischen England und den Vereinigten Staaten ward ein englisches Kriegsschiff zur Einnahme von Astoria ausgerüstet. Als Astor dieses erfuhr, eilte er seine Niederlassung der englischen Nordwestcompagnie zu übergeben, die später 1822 mit der englischen Zudsonsbay- Compagnie vereinigt wurde. 2 H. J. HOLMBERG. 1 fer) Miscellen. Der entlaufene Sklave. Bei meinem Aufenthalte in Sifcha im Jahre 1850 hatte ich mir in dem Häuptlinge Scmenaknü, dessen schon in der ersten Abtheilung dieser Skizzen erwähnt worden, einen wirklichen Freund erworben. In der Taufe hatte er den Namen MicHaez erhalten, welchen ich der Kürze wegen auch in folgender Erzählung anwenden will, in der er die Hauptrolle spielt. MrcuaEgn war als vornehmster Häuptling der Sicha-Thlinkilhen von der russischen Regierung mit einem goldgestickten Talar, einem Degen und einem dreieckigen Hute ausgezeichnet worden, in welcher Tracht er an allen Feierlichkeiten in der Festung, ja selbst an den Gastmählern beim Gowverneur Theil nahm. Ich besuchte ihn oft mit dem Dolmetscher, welche Besuche er stets beantwortete und jedesmal nach der Sitte seines Volkes von einem Geschenke begleiten liess, welches mich bald in den Besitz der hauptsächlichsten Geräthschaften der Thlinkithen brachte. Mein Umgang mit ihm belehrte mich aber auch über die Sitten und Gebräuche, sowie über die Religion dieses Volkes, wel- ches ich in der ersten Abtheilung dieser Skizzen mitgetheilt habe. Als MicuarnL meinen Hang zum Sammeln von Naturalien wahrnahm, so war er mir dabei oft behülflich, indem er sein Kanot nebst Leuten zu meiner Disposition stellte. Eines Tages meldete er mir, dass er eine Expedition nach Sfach'in unternehmen wolle und forderte mich auf an derselben Theil zu nehmen. Ich lebte schon in der freudigen Hoffnung, auf dem Festlande Amerikas meine Sammlungen bereichern zu kónnen, doch sie ward bald zer- stört. Der Gouverneur von Sifcha, der diese Reise für mich als lebensge- fährlich ansah, gab seine Einwilligung nicht, weshalb ich gezwungen war Mr- CHAEL allein reisen zu lassen. Nach einer Abwesenheit von 2 Wochen kehrte er wieder zurück und theilte mir die Erfolge seiner Reise mit, die ich hier als einen Beitrag zu der Lebensart der Thlinkithen wiedergeben will. Die russisch-amerikanische Compagnie hatte im Jahre 1834 am Aus- flusse des Stachin (auf englischen Karten Prince-Fredriks-Sound) ein Fort angelegt, welches 1839 der englischen Zudsonsbay-Compagnie abgetreten wurde. Im vorigen Jahre (1849) gaben auch die Engländer diesen Platz auf und, nachdem sie Geschütze und andere brauchbare Gegenstände nach Fort Simson gebracht, überliessen sie das nackte Fort den dortlebenden -1 1 Uber die Völker des Russischen Amerika. Thlinkithen. Eben dieses Stachin war der Zweck der Reise meines Thlin- kithen-Freundes. Die Stachinzer lebten schon seit vielen Jahren in Feind- schaft mit ihren S#chaer Stammverwandten und hatten einst bei einem Ueber- fallskriege mehrere Hunderte der Sifehaenzer niedergemetzelt. Nach Thlin- kith-Gesetzen erfordert jeder Todschlag eine Bezahlung mit gleicher Münze, oder auch als Ersatz einige wollene Decken je nach dem Ansehen des Er- schlagenen. Es schienen aber die Sifchaer nicht hinlängliche Streitkräfte gehabt zu haben, um einen Rachekrieg gegen die Stach'inzer zu unternehmen, weshalb seitdem jede Communikation und in Folge dessen jeder Handel zwischen beiden Stämmen unterblieben war. MICHAEL wollte auch jetzt keinen Rachezug unternehmen, sondern war der Zweck seiner Reise ein ganz anderer. Er hatte vor einiger Zeit einen Sklaven gekauft, der ihm bald darauf entlaufen war. Nach Gerüchten, die sich überhaupt unter diesen wilden Völkern schnell verbreiten, sollte der ent- laufene Sklave sich bei einem Stachinzer-Häuptlinge aufhalten. Diesen wollte er nun zurückfordern und, wenn möglich, wieder ein freundschaftliches Verhältniss anknüpfen. Am Nachmittage des fünften Tages gelangte er nach Stachin und fand die ganze Ansiedelung (das ehemalige Fort) leer. Es zeigte sich sonst Niemand als die alte Frau des Häuptlings, bei dem der Aussage nach sich sein Sklave aufhalten sollte. Sie kam ihm entgegen und erzählte, dass ihr Mann, der blind sei, sich mit den übrigen Bewohnern der Ansiedelung auf dem Fischfange befinde, um Wintervorräthe einzusammeln. MICHAEL, dessen Gefolge aus 17 seiner Verwandten bestand, theilte ferner nichts von dem Zwecke seiner Reise mit, sondern nahm ohne Weiteres einen Flügel der alten Feste in Besitz und verschanzte sich so gut er konnte in demselben. Der blinde Häuptling hatte als Vornehmster der Ansiedelung das ehemalige Herrenhaus zur Wohnung erwählt. Die Frau desselben hatte gleich bei der Ankunft MicrArr’s Boten zu den am oberen Flusse fischenden Thlinkithen abgeschickt, mit der Aussage, es seien aus Si/cha eine Menge Aochantanen (ein wilder Kriegerstamm vom Wolfsge- schlechte der Sichaer-Thlinkithen; MicuagL stammt aber vom Rabengeschlechte) angekommen, die schon im Besitze der Festung wiiren und zur Absicht hätten, die Stachinzer mit Krieg zu überfallen. Friih am folgenden Morgen sah MICHAEL 5 Kanote mit bewaffneten Kriegern, die zum Kampfe ihre Gesichter roth gefärbt hatten und Kriegslieder sangen, den Strom herabkommen. Er weckte seine Leute und machte sich bereit den Feind mit Kugeln zu empfangen. Als die feindlichen 7Alinkithen nahten, wandten sie sich an die ihnen be- 78 H. J. HOLMBERG. gegnende Häuptlingsfrau mit der Frage, wo die Sichaer Kochantanen wären. MICHAEL hörte diese Worte, trat aus dem Hause heraus und sprach zu ihnen mit hoher Stimme: „wir sind nicht Aochantanen, auch sind wir nicht ge- kommen, um mit Euch zu kämpfen, obwohl es unsere Pflicht wäre Euch alle zu tódten in Folge Eures letzten Ueberfalles, allein jetzt führen wir Waaren mit uns und wollen mit Euch handeln. ^ Da wandte sich der Zorn der Angekommenen gegen die Häuptlingsfrau, die sie zum Kampfe und nicht zum Handeln hatte rufen lassen, indem sie falsch benachrichtigt alle ihre Waaren in den Sommerwohnungen am oberen Flusse zurückgelassen hatten. Ein freundschaftliches Verhältniss war bald hergestellt, die ange- kommenen Krieger kehrten nach ihren Sommerjurten zurück. Als sich das Gerücht verbreitete, MICHAEL sei zum Handeln gekommen, erschien auch der blinde Häuptling, der aus Furcht sich während der ganzen Zeit auf dem Boden seines Hauses versteckt gehalten. Wie nun wiederum MicHaEL bei der Entfernung der Krieger die Obermacht erhielt, trat er zum blinden Häuptling und, ihm einige Geschenke überreichend, trug er folgen- des Anliegen vor: „Diese Geschenke mögen Dir beweisen, dass ich in freundschaftlicher Absicht gekommen bin, doch will ich Dir nicht verhehlen, dass ich, um deine Krieger zu entfernen, vorgab viel Waaren mitgeführt zu haben. Das ist nicht der Fall Ich bin gekommen, um einen meiner Skla- ven, der entlaufen ist und von dem ich erfahren, dass er sich bei Dir auf- halte, zurückzufordern. Liefere mir sogleich den Läufling aus und ich ver- doppele meine Geschenk.“ Da erwiederte der blinde Häuptling: „Es ist wahr, dass dein entlaufener Sklave vor einem Jahre sich mir zu Füssen warf und Schutz flehte. Ich liess ihn leben und habe ihn bei mir gehalten, bis vor einigen Monaten meine Tochter von einem Häuptlinge in Tschishlkhäth (Lynns Canal der englischen Karten) zur Frau genommen wurde; da habe ich denselben als Aussteuer mitgegeben. Nimm daher deine Geschenke zurück und lass uns ferner Freunde sein.“ Den folgenden Tag brachte er noch als Gast bei dem Blinden zu und verliess Stachin kurz vor der Ankunft einer Menge feindlicher Kanots, die er von allen Seiten zuströmen sah, nachdem sich die Kunde von der Ankunft der Sichaer verbreitet hatte. Er entkam jedoch glücklich. Einige Wochen später unternahm MicHarr für dieselben Zwecke eine Reise nach 7schishlkhäth. Die Einzelnheiten derselben hat er mir nie mit- getheilt, das Resultat war aber günstig, denn im Triumpfe brachte er einen Uber die Völker des Russischen Amerika. 79 andern Sklaven mit, und diese beiden Reisen trugen nicht wenig dazu bei, den Ruhm und das Ansehen des Häuptlings zu erhöhen. Rede eines Thlinkithen-Háuptlings. Ein Thlinkith aus Sifcha hatte auf seinen Jagdfahrten in der Gegend von Chutznou (Chatam-street der Engländer) einen schwarzen Stein mitge- bracht, der für Steinkohle erkannt wurde, und diese Entdeckung veranlasste den Gouverneur eine Untersuchung der Stelle veranstalten zu lassen, an der auch ich Theil nehmen durfte. Das Dampfschiff Nicolai I ward zu unserer Disposition gestellt, und eines Morgens verliessen wir Si/cha, begleitet von dem Dolmetscher und einem 7hlinkithen-Führer, dem Entdecker des Kohlen- lagers. Erst am folgenden Tage gelangten wir in die Gegend von Chutz- nou, konnten aber in Folge der starken Strömung den Ankerplatz bei der Thlinkith-Ansiedelung desselben Namens nicht erreichen, sondern waren ge- nöthigt umzukehren und in einer nahbelegenen Bucht zu ankern. Der folgende Tag sollte zur Untersuchung des angeblichen Kohlenlagers angewandt werden. Hiezu wurde das grosse Schiffsboot mit 2 Falkonetten armirt und S bewaffneten Matrosen bemannt. Der Führer sowie der Dolmet- scher mussten ‘mit ins Boot und wir fuhren ab. Dieser erste Versuch, mit dem Boote gegen die Strómung und gegen den Wind, der fast zum Sturme herangewachsen, zu rudern, misslang gänzlich. Nach einer Stunde mussten wir wieder aufs Dampfschiff zurückkehren, und für den folgenden Tag wurde ein neuer Versuch in den Kanots der Eingebornen bestimmt. Der Dolmetscher, ein alter, fast schon nationalisirter Russe, Sohn eines der ersten Häuptlinge seines Volkes, der schon jung von Baraxow als Geis- sel genommen wurde, ward in die nahbelegene Ansiedelung abgeschickt, um Kanots anzuschaffen. Bald kehrte er mit einem Häuptlinge zurück, welcher in die Kajüte zum Unterhandeln gebracht wurde. Er schlug seine Beine auf der Mitte der Diele unter sich und erwartete nach üblicher Landessitte ein Gastmahl, welches ihm auch in Reiss, mit Sirop abgekocht, zu Theil ward. Wie die ganze ihm vorgelegte Portion zu Ende war, erhielt er eine Zigarre, die er ansteckte, und hórte der langen an ihn durch den Dolmet- scher von dem Capitain des Dampfschiffes gestellten Rede an, die den Grund des Besuches, den Bedarf eines bemannten Kanots, sowie die Bedingungen desselben verhandelte. Als der Capitain seine Rede beendigt hatte, stiess 80 H. J. HOLMBERG. der Häuptling eine lange Rauchsäule aus dem Munde, nahm eine wichtige Miene an und gab folgende Antwort: „Ich sehe wohl ein, dass Ihr in freundschaftlicher Absicht hier seid, begreife auch wohl, da Ihr nicht kamet, um mit uns zu handeln, dass Euch durch das Auffinden des brennbaren Steines ein grosser Vortheil erwächst, und ich bin nicht derjenige, der Euch in der Erlangung Eurer Zwecke hin- derlieh sein will. Was meine Bedingung anbelangt, Euch an Ort und Stelle des brennbaren Steines zu geleiten, so ist sie nicht gross, denn ich bin ein reicher Mann und besitze viele Sklaven. Noch neulich habe ich einen sol- chen geschlachtet zum Andenken der Asche meines Vaters, der sich den Vater des Heichen nannte, und habe ihn, der nicht werth ist verbrannt zu werden, wie einen Hund mit einem Steine am Halse ins Meer geworfen. Ich besitze aber eine Leidenschaft und diese ist die Jagd. Wollet Ihr mir daher 10 Spitzgläser Pulver und 5 Do Schrot mit Hinzufügung einiger Faden Scherting ( Mifka/) und einiger Päckchen Tabak — wollene Decken besitze ich in Ueberfluss — geben, so bin ich morgen früh, wenn die Sonne einen Faden über dem Horizonte steht, mit meinem Kanot und einem Sklaven zu Euren Diensten.“ Schiffbruch des Heiligen Nicolai. Dieser Schiffbruch am 1**" November des Jahres 1808 in einer Breite von ungefähr 474 Grad bei der Insel, die von Vancouver Destruction Island genannt wurde, ist hier von einem‘ Beamten (mnpmukamuk») der Compagnie, Timorer TARAKANOW, geschildert, der sich selbst auf dem verunglückten Schiffe befand. Da die Eingebornen dieser Insel ebenfalls zu dem grossen Stamme der Thlinkiihen gehören, säume ich nicht diese Erzählung hier mit- zutheilen, indem sie manches Licht auf das Leben und Treiben dieses Volkes wirft. Sie ist übrigens entlehnt aus GoLowxixs «Onucanie npmw$uaTe.IbHbIX'b KOopa6Aekpyntrenim.» Die Brigg, der Heilige Nicolai, auf der ich mich als Superkarg befand, stand unter dem Befehle des Steuermannsoffizieres Burıcın und war vom Vorsteher der Colonieen mit besonderen Aufträgen nach den Ufern Neu-Al- bions bestimmt. Am 29**" September 1808 begaben wir uns auf die Reise und nüherten uns am 10t* October dem Vorgebirge Juan de Fuka, welches unter dem 48° 22° der Breite belegen ist”). Hier hielt uns Windstille vier +) VANCOUVER nennt auf seiner Karte dieses Vorgebirge Cape Flattery und versetzt es unter 489 25°, Über die Vôlker des Russischen Amerika. Si Tage auf, bis endlich ein leiser Westwind uns längs der Küste nach Süden führte. Wir nahmen das Ufer auf und machten unsere Bemerkungen auf der Karte. Zur Nacht entfernten wir uns gewöhnlich vom Ufer, hielten aber am Tage demselben sehr nahe, wobei uns die Eingebornen in ihren Booten besuchten, deren Anzahl sich sogar bis auf 100 belaufen mochte. Gross waren diese Boote iibrigens nicht; nur selten konnten sie zehn Personen fas- sen, gewöhnlich sassen aber nur drei bis vier in ihnen. Vorsichtig mussten wir jedenfalls sein und liessen nie mehr als 3 zugleich das Schiff betreten, jedoch schien uns diese Vorsicht um so nothwendiger, da grösstentheils die Eingebornen alle bewaffnet waren. Viele von ihnen hatten sogar Flinten, andere wiederum Pfeile aus Elennthiergeweihen, eiserne Spiesse ohne Stiele und knócherne Speere an langen Stielen befestigt, welche letztere unseren Heugabeln ähnlich sahen. Ausserdem trugen einige Waffen, die aus Wall- fischknochen gleich Sensen oder türkischen Säbeln geformt waren, von der Lünge einer halben Arschin, 24 Zoll breit und + Z. dick, jedoch abgestumpft an beiden Seiten. Anfangs konnten wir nicht begreifen, wozu diese Waffe dienen sollte, erfuhren aber spüter, dass sie bei nächtlichen Ueberfällen, die unter diesen Völkern gebräuchlich sind, angewandt werden. Sie schleichen sich nämlich zu den Hütten ihrer Feinde und versetzen den Schlafenden mit dieser Waffe Hiebe an den Kopf. Die Eingebornen boten uns Meerotter- und Elennthierfelle, sowie auch Fische zum Verkauf an. Für eine grosse Riesenbutte zahlte ich ihnen eine Schnur blauer Glasperlen von der Länge einer viertel Arschin; für Meer- otterfelle nahmen sie diese Waare jedoch nicht an, wiesen sogar mit Ver- acht chinesisches Zeug und verschiedene eiserne Instrumente von sich ab, sondern verlangten durchaus solches Tuch, woraus unsere Matrosen Jacken trugen. Da wir ihnen solches aber nicht geben konnten, so wurde aus dem Handel nichts. Leise Winde und angenehmes Wetter fuhren einige Tage fort, bis end- lich um Mitternacht sich ein starker Südostwind erhob, der sich bei An- bruch des Tages in einen vollkommenen Sturm verwandelte. Der Befehls- haber der Brigg liess alle Segel einnehmen, und so lagen wir nur mit dem Gross-segel, das gänzlich gerifft war, im Dreif. Der Sturm wüthete mit derselben Kraft drei Tage lang, nur dass er am letzten Tage von Süden her kam. Darauf legte er sich auf ein Mal zur völligen Windstille, wobei die Wellen ungewöhnlich hoch gingen und ein starker Nebel uns umhüllte. Bei Sonnenaufgang verschwand der Nebel, und wir befanden uns nur drei (eng- lische) Meilen vom Ufer. Das Loth zeigte 15 Faden Tiefe an. Die Wind- 11 82 H. J. HOLMBERG. stille hinderte uns mit Segeln, die ungeheuren Wellen wiederum durch Buxi- rung der Gefahr zu entgehen; sie führte uns dem Ufer stets näher, so dass wir bald mit blossem Auge deutlich die Vógel unterscheiden konnten, die auf den Ufersteinen sassen. Nach der Berechnung befanden wir uns einer Bucht gegenüber, deren südliche Spitze unter 49? und einigen Minuten der Breite belegen ist. Amerikanische Schiffe pflegen oft bei leisem Winde diese Bucht zu besuchen, bei Sturm aber und bei hohen Wellen würde man sich in dem Falle der gróssten Gefahr aussetzen. Der Untergang der Brigg schien unvermeidlich, wir mussten jede Minute auf den Tod in den Wellen gefasst sein, wenn nicht ein S. W. Wind die Hoffnung eróffnete uns vom Ufer zu entfernen. Zu unserer Freude fing er wirklich an zu wehen und hielt so 6 Stunden lang an, bis er in Sturm überging. Wir hatten uns aber schon vom Ufer entfernt und lagen im Dreif. Als sich der Sturm gelegt hatte, wehten verschiedene Winde mit ungleicher Kraft; wir benutzten sie und ent- fernten uns nach Süden. Am 29sten October näherten wir uns bei gelindem Winde der Südküste der Insel Destruction, die unter 47? 33° belegen ist"). Zu unserem Un- glück fanden wir aber hier keinen Ankerplatz und mussten wiederum in See stechen. Kaum hatten wir uns aber 3 Meilen vom Ufer entfernt, als aber- mals Windstille uns demselben näher führte. Am 31° führte sie uns um 2 Uhr Nachmittags der Nordseite der Insel vorbei in die Nähe einer langen Kette steinerner Riffe, die etwa nur eine halbe Meile vom festen Ufer ent- fernt lag. In dieser gefählichen Lage rief der Befehlshaber die ganze Besatzung zu Rath und beschloss in Folge dessen den Steinen vorbei ans Ufer zu hal- ten. Dieses glückte auch, wir gelangten aber dadurch in eine Region von Riffen, die unter dem Wasser lagen. Ein Anker ging in den Boden und bald darauf ein anderer, beide waren aber nicht im Stande das Schiff zu hal- ten, welches mehr und mehr ans Ufer getrieben wurde. Die zwei noch vor- räthigen Anker vermochten zwar dasselbe zu halten, allein in der Dämme- rung rissen zwei Taue, von den scharfen Steinen zernagt, um Mitternacht geschah dasselbe mit dem dritten, und als sich bald darauf ein starker S. ©. Wind erhoben hatte, verloren wir den vierten Anker. Da war zur Rettung des Schiffes und der Mannschaft kein anderes Mittel übrig, als sich zwischen den Steinen ins Meer zu begeben. Denselben Weg, den wir gekommen, erlaubte der Wind nicht zu machen, und so mussten wir einen neuen aufs *) VANCOUVERS Karte gibt die Breite auf 47° 38° an. Uber die Völker des Russischen Amerika. 83 Gerathewohl aufsuchen. Die allmächtige Vorsehung war uns dabei behülflich; Zwischen den Felsen segelten wir bei Stockfinsterniss hindurch, wo sicher- lich es kein Segler bei Tage gewagt hätte. Kaum aber waren wir der Ge- fahr entgangen, als die Fockraa brach und wir augenblicklich kein Mittel in Händen hatten sie zu bessern oder umzutauschen. Bis dahin hatte der Wind aus S. O. geweht, bei Anbruch des Tages aber ging er auf S. und später auf S. W. über. Da wir ohne Fockraa uns nicht vom Ufer entfernen konnten, wurden wir demselben immer näher ge- führt, bis wir endlich am 1st* November um 10 Uhr Morgens von der Bran- dung ans Ufer geworfen wurden. Dieses geschah in der Breite von 47° 56*. Das Schicksal der Brigg war entschieden, wir mussten auf das eigne be- dacht sein. Wir sahen genuglich die Gefahr ein, der wir ferner von den wilden Eingebornen ausgesetzt waren, und mussten daher, um einer lebens- länglichen Sklaverei bei denselben, die noch ärger war als der Tod, zu ent- gehen, darauf bedacht sein Pulver und Flinten und somit das eigne Leben zu retten. Das Schiff wurde von der starken Brandung rechts und links geworfen und war unten im Raume schon halb mit Wasser angefüllt. Mit den Gewehren in der Hand warteten wir die Zeit ab. Als die ungeheure Welle der Brandung, die das ganze Schiff erschütterte, zurückgerollt war, und bevor noch eine andere schäumend nachfolgte, warfen wir uns vom Bord des Schiffes und erreichten laufend das trockene Ufer. Dieses Manöver bei dem Wellenwechsel oft wiederholend empfingen wir von den auf dem Schiffe gebliebenen Kameraden Flinten und Ammunition. Zu unserem grossen Glücke waren wir bei der Fluth und zwar auf weichem Boden gestrandet, so dass das Schiff, obgleich es starke Stösse erhalten und sich mit Wasser gefüllt hatte, doch heil und bei der Ebbe auf trockenem Boden stehen blieb. Sogleich führten wir Kanonen, Pulver und andere nothwendige Artikel ans Land, reinigten und luden die Waffen, um einem Anfalle der Wilden begegnen zu kónnen. Aus den Segeln machten wir zwei Zelte und führten sie ungeführ in einer Entfernung von 7 Faden von einander auf. Das eine bestimmte Buricn für sich und mich. Ein grosses Feuer ward aufgemacht um sich zu erwürmen und zu trocknen. Kaum hatten wir diese ersten Maassregel getroffen, als sich viele der Eingebornen einfanden und sich uns näherten. Unterdessen hatte sich der Capitain mit 4 Matrosen aufs Schiff begeben in der Absicht die Stangen und Raaen zu entfernen, damit bei hohem Wasser dasselbe nicht hin und her ge- worfen würde. Vorsichtshalber nahmen sie eine brennende Lunte mit, weil auf dem Schiffe noch einige Kanonen nachgeblieben waren. Der Capitain 84 H. J. HOLMBERG. stand selbst am Ufer bei der Brigg und leitete die Arbeit; mir hatte er an- befohlen alle Bewegungen und Unternehmungen der Wilden genau zu beo- bachten. Ich bestimmte und vertheilte die Wachen bei unserem kleinen Lager. In unserem Zelte sassen die Frau Burıcms, ein Mann und ein Weib der Aonjagen von der Insel A«djak, ich und zwei Eingeborne, welche letztere sich ohne Einladung bei uns eingefunden hatten. Einer derselben, ein junger Mensch, der sich für einen Häuptling ausgab, lud mich ein seine Hütte zu besuchen, die nicht weit von unserem Lager entfernt lag. Ich hatte mich fast schon entschlossen mit ihm zu gehen, allein meine Kameraden, die sei- nerseits eine Treulosigkeit befürchteten, hielten mich davon ab. Ich bemühte mich so viel als müglich dem Häuptlinge unsere Friedliebe aus einander zu setzen, machte ihn aber auch auf die Gefahr aufmerksam, der sie sich selbst aussetzten, wenn sie feindlieh gegen uns verfahren wollten. Er versprach freundschaftlich aufzutreten und dieselbe Gesinnung seinen Landsleuten ein- zuflóssen. Während dessen war mir schon 2 Mal gemeldet worden, dass die Eingebornen unsere Sachen nahmen und fortführten. Ich bat meine Leute lieber einen kleinen Verlust zu leiden als Händel zu beginnen, und theilte dem Häuptlinge das Benehmen der Seinigen mit, ihm zugleich verständlich machend, dass er durch seinen Einfluss das Volk zwingen könnte uns in Ruhe zu lassen. Da wir aber nur schwer uns mit einander verständigen konnten, so nahmen auch die Verhandlungen eine lange Zeit auf, so dass es draussen schon heiss herzugehen anfing. Die Unsrigen suchten die Wil- den aus dem Lager zu vertreiben, diese fingen an mit Steinen zu werfen, wurden aber mit Flintenschüssen verdrängt. Ich lief aus dem Zelte und wurde von einem abgeworfenen Speere in der Brust verwundet. Meine Flinte aus dem Zelte holend verwundete ich einen Wilden. Er stand in einiger Entfernung, in der einen Hand einen Speer, in der andern einen Stein hal- tend, den er mir mit solcher Kraft an den Kopf warf, dass ich nicht auf den Füssen stehen konnte, sondern mich auf einen Holzblock setzen musste. Nun war aber auch meine Geduld zu Ende. Ich streckte ihn mit einem Schusse todt zu Boden nieder. Bald darauf ergriffen die Wilden die Flucht, fanden dabei aber doch Gelegenheit unseren Befehlshaber mit einem Speere zu verwunden. Ausser den 4 Matrosen, die auf dem Schiffe waren, hatten durchgängig alle mehr oder weniger von den geworfenen Steinen zu leiden gehabt. Von den Feinden waren drei erschossen, von denen einer fortgetra- gen wurde, und mehrere verwundet. Als Beute erhielten wir viele auf dem Platze gebliebene Speere, Kleider, Hiüte u. drgl. In der Nacht musste die eine Hälfte der Mannschaft unser kleines Lager Uber die Völker des Russischen Amerika. 85 bewachen, die anderen überdachten in den Zelten ihr trauriges Loos. Am folgenden Morgen gingen wir aus, die Umgegend näher in Augenschein zu nehmen, und suchten einen Platz, wo wir uns für den Winter befestigen konnten. Das Ufer aber gewährte hiezu die unvortheilhafteste Lage, indem es mit dichtem Walde bewachsen zugleich so niedrig war, dass es bei hohem Wasser überschwemmt wurde. Der Capitain versammelte uns um sich und theilte uns seine Ansicht in folgenden Worten mit: „Meine Herrn! Nach der Vorschrift, die mir vom Hauptverwalter der Colonieen mitgetheilt ist, weiss ich, dass nach einiger Zeit das der Compagnie gehörige Schiff Kadjak dieses Ufer besuchen muss, und zwar einen Hafen, der nicht mehr als 65 Meilen von dem Platze entfernt ist, an dem wir uns gegenwärtig befinden. Zwischen diesen beiden Plätzen ist auf der Karte weder eine grössere Bucht, noch irgend ein Fluss bezeichnet, so dass wir ziemlich bald den erwähnten Hafen erreichen können. Ihr sehet wohl selbst ein, dass wir hier einem fast siche- ren Untergange nicht entgehen können. Wenn wir uns allmälig entfernen, so werden sich die Wilden aufs Fahrzeug werfen, dasselbe plündern und sich dabei bereichern, so dass sie es nicht mehr nöthig haben uns ferner zu verfolgen.“ Einstimmig billigsten wir seinen Vorschlag und versprachen ihm als unserem Anführer Gehorsam. Nachdem wir uns ein jeder mit 2 Flinten, einer Pistole und hinlänglich viel Patronen, ausserdem noch mit 3 Pulverfässern und einigen Nahrungs- mitteln versorgt hatten, begaben wir uns auf den Weg. Von den zurück- gelassenen Waffen wurden die Kanonen vernagelt, Flinten und Pistolen von ihren Schlössern befreit, welche letztere nebst Pulver, Spiessen, Beilen und anderem eisernen Geräthe ins Meer geworfen wurden. Mit dem Schiffsboote setzten wir über einen Fluss und wanderten so 3 Meilen durch den Wald. Bei der Abenddämmerung schlugen wir unser Lager auf und von 4 Wachen vor Anfall der Wilden geschützt brachten wir die erste Nacht in Ruhe zu. Am folgenden Morgen kamen wir aus dem Walde an das Meeresufer, und nachdem wir ein wenig ausgeruht und die Waffen gereinigt, zogen wir weiter. Um 1 Uhr Mittags holten uns 2 Wilde ein. Der eine war der- selbe Häuptling, der vor Beginn des Kampfes in unserem Zelte gewesen war. Auf die Frage, was sie haben wollten, antworteten sie, dass sie uns den Weg zu zeigen die Absicht hätten, indem das Ufer voll von Krümmungen und unübersteiglichen Felsenklüften sei. Sie zeigten uns auch einen geraden und guten Weg im Walde und riethen denselben zu verfolgen, indem sie sich selbst entfernen wollten. Ich hielt sie aber zurück, um ihnen einen Begriff von der Wirkung unserer Gewehre zu geben. Ein Holzstück wurde 86 H. J. HOLMBERG. nämlich mit einem Reife bezeichnet, und nachdem ich in einer Entfernung von 30 Faden dieses Ziel getroffen, machte ich sie auf die Gefahr aufmerk- sam, der sie sich aussetzen mochten, wenn sie uns zu überfallen gedachten. Die Wilden betrachteten das durchschossene Holzstück, massen die Entfer- nung und verliessen uns; wir aber setzten den Weg fort und übernächtigten in einer zufällig entdeckten Höhle. In der Nacht wüthete ein schrecklicher Sturm mit Regen und Schnee; gegen Morgen legte sich zwar der Wind, aber da sonst das Wetter schlecht war, beschlossen wir den Tag über die Höhle zu benutzen. Steine fielen von oben herab; wir konnten anfangs den Grund dieser Erscheinung nicht fassen, erfuhren aber bald, dass unsere Feinde, die Wilden, ‚sie herabwälzten. Am folgenden Morgen setzten wir bei heiterem und sehr schönem Wetter den Weg fort und gelangten zu Mittag an einen nicht grossen aber ziemlich tiefen Fluss, an dem ein Fussweg aufwärts führte. Diesen verfolgten wir in der Hoffnung, eine Stelle zum Durchwaten aufzufinden, und kamen gegen Abend zu einer grossen Hütte, die, von Menschen völlig leer, eine grosse Menge getrockneter Lachse enthielt. Die Nähe von Menschen ward uns aber kund durch ein noch brennendes Feuer und durch ein Pfahlwerk, das der Hütte gegenüber im Flusse zum Fischfang aufgeführt war. Wir nahmen 25 getrocknete Lachse, hingen an deren Stelle 3 Faden Glasperlen auf und entfernten uns etwa 100 Faden in den Wald, um daselbst zu übernächtigen. Als wir uns den nächsten Morgen auf den Weg begeben wollten, sahen wir uns von bewaffneten Wilden umringt. Ich ging voran und schoss meine Flinte in die Luft ab, um keinen zu verwunden oder zu tödten. Der Knall des Schusses und das Pfeifen der Kugel brachten die erwünschte Wirkung hervor, die Eingebornen waren überrascht, versteckten sich hinter den Bäumen, und wir setzten den Weg fort. Wer könnte wohl glauben, dass es auf der Erde ein so grausames und barbarisches Volk gäbe als dieses, unter welchem wir uns jetzt befanden? Es war ihnen nicht genug, dass wir ihnen das Schiff, welches sie plünderten und verbrannten, mit der ganzen Ladung über- lassen hatten; sie verfolgten uns noch in der Absicht uns das Leben zu nehmen, uns die wir ihnen doch nie etwas zu Leide gethan *). In solcher Weise wurden wir bis zum 7** November unaufhörlich von +) TARAKANOW urtheilt hier nach seinen Begriffen. Er meint, dass sich Alles den Europäern unterwerfen muss. Die Eingebornen wiederum betrachten diese als Räuber und Unterdrücker ihrer Freiheit und geben sich deshalb Mühe und halten es sogar für ihre Pflicht, jene zu vernichten, wo sich ihnen nur die Gelegenheit darbietet. Uber die Völker des Russischen Amerika. 87 den Wilden verfolgt; es schien als ob sie eine günstige Gelegenheit abwar- teten uns zu überfallen. Am Morgen des eben erwühnten Tages begegneten wir dreien Männern und einem Weibe, die uns mit getrockneten Fischen ver- sahen. Sie fingen an den Stamm zu schelten, von dem wir so viel gelitten hatten, wobei sie ihren eigenen lobten. Diese Leute folgten uns, und zu- sammen gelangten wir am Abend an die Mündung eines kleinen Flusses, an dessen gegenüberliegendem Ufer sich ihre Niederlassung, aus 6 grossen Hütten bestehend, befand. Wir verlangten von ihnen Boote, um über den Fluss zu setzen; sie riethen uns aber die Fluth abzuwarten und sagten, dass bei niedrigem Wasser die Ueberfahrt schwer unternommen werden könnte, und dass sie uns in der Nacht, sobald das Wasser gestiegen sei, hinüber bringen wollten. Da wir aber im Dunkeln diese Fahrt nicht machen wollten, gingen wir eine Werst auf dem schon gemachten Wege zurück und über- nächtigten daselbst. Früh am folgenden Morgen begaben wir uns wieder an die Mündung und verlangten über den Fluss gesetzt zu werden. Die Wilden, etwa 200 Mann stark, sassen bei ihren Hütten und beantworteten unsere Frage nicht mit einem Worte. Wir entschlossen uns daher am Ufer des Flusses auf- wärts zu gehen, um eine passende Stelle zum Uebersetzen ausfindig zu machen. Als die Eingebornen unsere Absicht wahrnahmen, schickten sie sogleich ein Boot mit 2 nackten Ruderern. Da dasselbe aber nur 10 Per- sonen fassen konnte, verlangten wir noch ein anderes, um alle gleichzeitig über den Fluss zu kommen. Unser Wunsch ward erfüllt; sie schiekten noch eins, welches aber unmöglich mehr als 4 Personen fasste. In demselben sass dasselbe Weib, das mit den 3 Männern uns auf dem Wege begegnet war. Es setzte sich die Frau Burıcıms mit dem Aadjakschen Weibe, dem Aleuten und dem halberwachsenen Schifferlehrlinge KoTELLxıkow hinein, das grosse Boot ward mit 9 der tüchtigsten und stärksten Matrosen bemannt, und die übrigen blieben am Ufer. Als das grosse Boot die Mitte des Flusses erreichte, zogen die beiden nackten Ruderer den Korken aus einem in den Boden gebohrten Loche, warfen sich selbst ins Wasser und schwammen ans Ufer. Das Boot wurde von der Strömung den Hütten vorbei geführt, von wo aus die Wilden Wurf- spiesse und Pfeile auf dasselbe schleuderten. Zum Glück wurde es von der Strömung an das Ufer geführt, wo wir uns befanden, bevor es ganz mit Wasser angefüllt und dem Sinken nahe war. Die im Boote befindlichen 9 Matrosen waren durchgängig alle, zwei sogar sehr schwer verwundet; das kleine Boot wurde mit seinen 4 Personen von den Wilden gefangen genommen. 88 H. J. HOLMBERG. Diese müssen wahrscheinlich eingesehen haben, dass der gróssere Theil unserer Feuergewehre im Boote nass und folglich für den Dienst untauglich wurden, denn sie setzten auf unsere Seite über. Alle waren sie mit Speeren und Pfeilen, zwei sogar mit Flinten bewaffnet. Wir sahen sogleich ihre feindliche Absicht ein und befestigten uns so gut sich's machen liess. Sie machten cirea 40 Faden von uns Halt und fingen an uns mit Pfeilen, ein Mal sogar mit der Flinte zu beschiessen. Wir hatten noch einige trockene Gewehre, mit denen wir sie eine ganze Stunde vom Leibe hielten, und nicht eher liessen sie sich auf die Flucht jagen, bis viele von ihnen verwundet und zwei getödtet wurden. Von den unsrigen war nur SOBATSCHNIKOW töd- lich verwundet; ein Pfeil war ihm durch den Leib gegangen und hatte Split- ter daselbst nachgelassen. Er war nicht im Stande mit uns zu gehen, und da wir ihn nicht diesen Barbaren als Opfer nachlassen wollten, trugen wir ihn auf den Händen. Als wir eine Werst vom Kampfplatze entfernt waren, bat unser ver- wundete Kamerade, der einen unleidlichen Schmerz und den nahen Tod fühlte, ihn im Walde nachzulassen um ruhig sterben zu kónnen, und rieth so schnell als müglich uns von den Wilden zu entfernen, die natürlich neue Kräfte sammeln würden um uns zu verfolgen. Nachdem wir von dem un- glücklichen Freunde Abschied genommen und sein bitteres Schicksal beweint hatten, verliessen wir ihn in den letzten Minuten seines Lebens, begaben uns auf den Weg und wühlten in den mit Wald bewachsenen Bergen einen geeigneten Platz zum Nachtlager. Die Gefahr, in der wir den Tag durch geschwebt, die Furcht und un- aufhörliche Sorge für die Erhaltung des eignen Lebens liessen uns keine Zeit übrig, unsere Lage recht zu bedenken; jetzt aber, in der Nacht fiel der erste Gedanke auf die grosse Anzahl der Wilden. Wir konnten es gar- nieht begreifen, wie mehr denn 200 Menschen in den 6 kleinen Hütten wohnen konnten, spüter erfuhren wir jedoch, dass sie sich von verschiedenen Stellen hier versammelt hatten um uns zu vernichten. Mehr als 50 dersel- ben gehórten zu dem Stamme, der uns schon bei dem Schiffbruche über- fallen hatte. Unsere trostlose Lage erfüllte uns mit Schrecken und Verzweif- lung, am meisten aber litt der unglückliche Befehlshaber, der seine geliebte Frau in den Hünden dieser Barbaren wusste. Man konnte ihn unmôglich ohne Bedauern und Thränen ansehen. Am 9, 10, und 11 November fiel ein starker Regen. Ohne einmal die Richtung zu kennen zogen wir durch den Wald, nur um den Wilden zu entgehen. Es würe bei diesem Wetter der Gebrauch der Feuergewehre ver- Über die Völker des Russischen Amerika. 89 geblich und unser Untergang sicher gewesen sein, wenn wir ihnen begegnet. Vom Hunger hatten wir ebenfalls zu leiden; weder fanden wir Pilze noch andere essbare Pflanzen, sondern mussten uns mit Baumschwämmen, Stiefel- sohlen, Flintenfoderale aus Seehundsleder und drgl. ernähren *) Endlich gingen auch diese Vorräthe aus, und wir beschlossen uns wieder demselben Flusse zu nähern, an dessen Ufer wir 2 Hütten fanden. Da aber das Wetter nass war, wagten wir es nicht den Wilden zu begegnen, sondern entfernten uns 5 Werst vom Ufer und schlugen hier unser Nachtquartier auf. Am 12ten hatten wir schon nichts mehr zu essen, weshalb der Befehlshaber eine Abtheilung in den Wald schickte um Holzschwämme zu sammeln. Konnten aber damit 16 Personen gesättigt werden? Wir beschlossen unseren treuen Freund, den steten Begleiter, unseren Hund zu schlachten und theilten das Fleisch in 16 gleiche Theile. In dieser unglücklichen Lage sprach Burıcın zu uns mit Thränen in den Augen: „Brüder! solche Leiden habe ich noch nie erduldet; ich bin auf dem Wege den Verstand zu verlieren und fühle nicht mehr die Kraft Euer Anführer zu sein. Ich übertrage dieses Amt auf TARAKANow, er wird Euch ferner anführen; gehorchet ihm, wie auch ich ihm gehorchen werde. Übrigens möget Ihr, wen Ihr wollet, zum Anführer wählen!“ Alle stimmten ihm in seiner Wahl bei, und er überreichte mir ein Papier, worauf er mit einer Bleifeder meine Ernennung zum Anführer der Unglücklichen geschrieben hatte. Am 13'^ November fiel wiederum ein starker Regen, der uns den ganzen Tag zurückhielt. Wir verzehrten den Rest des Hundefleisches, und da wir keine andere Nahrung mehr hatten, beschlossen wir am folgenden Tage die zwei von uns wahrgenommenen Hütten zu überfallen. Der 14t war ein klarer Tag und begünstigte unser Unternehmen. Wir schlichen zu den Hütten, umringten sie und schrieen, damit alle darin befindlichen sich aus denselben entfernen sollten, fanden aber nur einen gefangenen Knaben von 13 Jahren, der uns mit Zeichen zu verstehen gab, dass alle Leute, unsere Nähe kennend und fürchtend, über den Fluss gezogen waren. Wir versahen uns hier ein jeder mit 25 Fischen und suchten wieder das frühere Lager auf. Kaum waren wir aber eine Werst von den Hütten entfernt, als wir einen Wilden wahrnahmen, der schreiend nach uns kam. Fürchtend dass er unser Versteck entdecken sollte, vermochten wir ihn durch einen Flinten- schuss sich zu entfernen. Wir gingen über emen Bach, an dem wir Halt +) Diese Angabe TARAKANOW'S schiene übertrieben, wenn nicht andere ähnliche Bei- spiele aus den russischen Colonieen thatsächlich bekannt wären. 12 90 H. J. HOLMBERG. machten um auszuruhen und zu frühstücken; ich benutzte diese Zeit und stieg mit dem Matrosen ÖWwTSCHINNIKOW und einem Aleuten auf einen nah- belegenen Berg, um die Umgegend in Augenschein zu nehmen. Owrscniw- NIKOW ging voran, und als er den Gipfel des Berges erreicht. hatte, erhielt er einen Pfeil in die Seite. Ich rief sogleich dem nachfolgenden Aleuten zu, dass er den Pfeil herausziehen sollte, in demselben Augenblicke aber ward auch er verwundet. Da sah ich mich um und erblickte auf dem Berge, der auf der andern Seite des Baches belegen war, eine Menge der Eingebornen, von denen sich ungefähr 20 trennten, um durch Laufen uns von den Gefährten abzuschneiden. Pfeile hagelte es um uns herum. Ich schoss meine Büchse ab und verwundete einen im Fusse. Die andern nahmen ihn auf die Schulter und ergriffen die Flucht; wir vereinigten uns bald mit den Gefährten und erreichten das Nachtlager, woselbst die Wunden der beiden von Pfeilen Getroffenen unter- sucht und für gefahrlos erklärt wurden. “Wir verweilten hier 2 Tage um durch Nahrung und Ruhe für die ferneren Schicksale Kräfte zu sammeln. Hier war es, wo wir einen neuen Plan entwarfen. Die späte Jahres- zeit gestattete nicht mehr das Vordringen nach dem Hafen, wo wir das er- wartete Schiff anzutreffen hofften. Wann und wie wir über den Fluss setzen konnten war ganz ungewiss, weshalb wir uns entschlossen seine Quellen aufzusuchen, um möglicher Weise daselbst einen geeigneten Platz für den Fischfang ausfindig zu machen, an dem wir uns für den Winter befestigen konnten. So wanderten wir unaufhürlich an dem Ufer des Flusses und ver- liessen es nur auf kurze Zeit, wenn schroffe Felsen den Weg sperrten. Ein bestündiger Regen erschwerte bedeutend das Vorrücken, glücklicher Weise aber befanden sich oft einzelne Wilde in Booten auf dem Flusse, von denen wir für Glasperlen, Knöpfe und allerlei Kleinigkeiten Fische kaufen konnten. Eines Tages befanden wir uns in der Nähe zweier Hütten, wo- selbst wir um käufliche Fische anhielten, die uns aber nur in sehr geringer Menge gereicht wurden. Man gab vor, dass der Fischfang des hohen Was- sers wegen nicht ergiebig sei. Die Noth zwang uns gewaltsame Massregel zu ergreifen, die unser Gewissen vollkommen billigte. Es hatten ja die Eingebornen uns auf die höchste Stufe menschlichen Leidens gebracht, folglich hatten wir auch das Recht nicht nur mit Gewalt uns die nothwendige Nah- rung zu verschaffen, sondern auch uns an ihnen zu rächen, weshalb es uns nur als Grossmuth angerechnet werden kann, dass wir ihnen nichts zu Leide thun wollten. So befahlen wir ihnen denn mit donnernder und gebieterischer Stimme uns sogleich ihren ganzen Fischvorrath zu bringen. Der Befehl ward augenblicklich befolgt; wir versahen uns jeder mit einem grossen Bün- ch am e Über die Völker des Russischen Amerika. 91 del derselben, und ausserdem wurden 2 Säcke, aus Seehundsleder angefer- tigt, mit Fischrogen angefüllt und mitgenommen. Für diesen ganzen Vor- rath zahlten wir ihnen Glasperlen, die sie zu ihrer vollkommenen Zufrieden- heit in Empfang nahmen. Zwei Leute mussten uns noch als Träger folgen, bis wir etwa nach 2 Wersten das Nachtlager aufschlugen; sie wurden mit baumwollenen Tüchern beschenkt und entlassen. Am folgenden Tage fanden sich 2 Eingeborne in unserem Lager ein. Der eine war der Wirth derselben Hütte, aus der wir die Fische genommen hatten, der andere aber uns völlig unbekannt. Sie boten eine Blase mit Wallfischthran zum Verkauf an. Als wir uns mit ihnen von verschiedenen Gegenständen unterhielten, fragte uns der Unbekannte, ob wir ihm nicht unsere Gefährtin Anna, unter welchem Namen er die Frau Burns ver- stand, abkaufen wollten. Dieser Vorschlag erfreute uns Alle, Burıcın aber äusserte eine ausgelassene Freude. Wir fingen die Unterhandlungen an. Buricıy bot seinen letzten Mantel für die Frau, ich fügte einen neuen Schlaf- rock hinzu, und alle Andere, die Aleuten selbst nicht ausgenommen, gaben von sich Jacken, Beinkleider und sonstige Kleidungsstücke, so dass ein ganzer Haufen Gegenstände da lag. Der Wilde versicherte aber, dass seine Landsleute dieses für zu wenig fänden, wenn wir nicht noch 4 Flinten hin- zufügten. Wir schlugen ihm dieses nicht gänzlich ab, verlangten aber vor Abschluss des Handels die Frau Buziaws zu sehen. Er versprach diesen Wunsch zu erfüllen und entfernte sich augenblicklich. Bald darauf wurde sie ans gegenüberliegende Ufer geführt; als wir sie aber auf unser Ufer haben wollten, setzte man sie mit 2 Männern in ein Boot und über den Fluss und hielt sie etwa 20 Faden von uns entfernt. Ich habe nicht Kraft das unglückliche Ehepaar bei diesem Wiedersehen zu beschreiben; sie zer- flossen in Thränen und konnten kaum ein Wort hervorbringen. Wir Alle mussten bitter weinen, wenn wir sie ansahen, nur die Wilden zeigten kein Gefühl. Die Frau bemühte sich ihren Mann zu beruhigen und versicherte uns, dass sie von den Wilden in jeder Hinsicht gut behandelt wurde, und dass die andern Gefangenen alle am Leben wären und sich gegenwärtig an der Mündung des Flusses befünden. Da begannen die Unterhandlungen. Wir fügten den schon früher gebotenen Kleidungsstücken noch eine verdor- bene Flinte hinzu, die Wilden aber gingen nicht von ihrer Forderung der 4 Gewehre ab. Als sie sahen, dass wir ernstlich ihre Bedingungen nicht an- nahmen, führten sie sogleich die Frau auf das andere Ufer. Da nahm Buzien sich das Ansehen eines Befehlshabers und sagte mir mit strengen Worten, dass ich die Forderung der Wilden bewilligen sollte, 92 H. J. HOLMBERG. ich stellte ihm aber vor, dass wir überhaupt nur eine brauchbare Flinte per Mann hatten und dass unsere einzige Rettung in denselben lüge. Wenn wir also eine bedeutende Anzahl Flinten von uns güben, die ausserdem noch sogleich gegen uns benutzt werden, so würde unser Untergang sicher sein. Ich bat ihn daher mich zu entschuldigen, wenn ich ihm in diesem Falle nicht gehorche. Er aber wollte nicht, aus Gründen, die man leicht einsehen und verzeihen konnte, meine Vorstellung billigen, sondern wandte sich mit Lieb- kosungen und Versprechungen zu den Andern, dass sie seinen Wunsch er- füllen sollten. Da war ich gezwungen streng aufzutreten. Ich sagte den Geführten, dass ich mich sogleich von ihnen trennen und zu den Wilden übergehen werde, im Fall sie nur eine einzige brauchbare Flinte abzugeben sich entschliessen. Da antworteten Alle, ausgenommen Bvuriew, dass sie, so lange sie leben, sich nieht von den Flinten trennen würden. Wir fühlten wohl, dass wir dadurch den unglückligen BuLicın gänzlich vernichteten; was sollten wir aber thun? Das Leben und die Freiheit sind dem Menschen ja das Liebste hier auf Erden; wir wollten beides uns erhalten: richte uns Gott. dafür! Nach dieser traurigen Begebenheit gingen wir einige Tage den Fluss aufwürts und sahen auf demselben oft Boote fahren. Daraus schlossen wir, dass eine Ansiedelung nicht weit entfernt sein konnte, die wir zu erreichen suchten. Am 10: December aber fiel der erste Schnee und zwar sehr. stark und vereitelte diese unsere Absicht. Der Schnee verging nicht mehr, weshalb wir auch den Weg nicht weiter fortsetzen konnten. Rath wurde gehalten, wie der Winter zuzubringen sei und wie wir uns ernähren sollten. Ich liess am Ufer einen Platz reinigen und den Wald zur Aufführung einer Hütte hauen; bis dahin hatten wir uns dureh Baumzweige und Rinde vor dem Wetter geschützt. Hauptsächlich beunruhigte uns die Sorge für die Anschaffung von Lebensmitteln. Als wir grade mit dem Bau unserer Be- hausung beschäftigt waren, kam eines Abends zu uns ein Boot mit 3 Men- schen, von denen einer, ein gewandter Junge, sich für den Sohn eines Häuptlings ausgab. Bei der Anfrage theilte er uns mit, dass seine Wohnung ganz in unserer Nühe belegen sei. Wir fragten ihn ferner, ob er nicht einen unserer Leute mit sich nehmen wolle, um Fische zu kaufen, jedoch mit der Bedingung ihn wieder zurückzubringen. Hierauf gingen sie gleich mit Freuden ein und beeilten sich schon zur Abfahrt; ohne Zweifel freuten sie sich so leicht einen Gefangenen machen zu künnen. Von den unsrigen ent- schloss sich KURMATSCHEW mit ihnen zu fahren, wir forderten aber von den Wilden, dass sie einen Geissel zurücklassen sollten. Das schien sie sehr Über die Vülker des Russischen Amerika. 93 zu überraschen, mussten aber doch darauf eingehen. Wir bewachten ihn streng die ganze Nacht, gaben ihm aber am folgenden Tage die Freiheit, als KURMATSCHEW zurück gebracht wurde. Er kehrte jedoch mit leeren Händen wieder, weil ihm die Eingebornen nichts verkaufen wollten. Ihre Behausung bestand aus einer Hütte, in welcher er ausser den 3 angeführten noch 6 Männer und 2 Weiber gesehen hatte. Die Wilden hatten uns betrogen, darum wollten wir jetzt anders mit ihnen verfahren. Wir nahmen unsere Gäste gefangen und schickten in ihrem Boote 6 unserer Leute, alle mit Flinten bewaffnet, nach ihrer Ansiedelung; diese versahen sich daselbst mit allen vorräthigen Fischen und kehrten am Abend wieder. Da befreiten wir die Gefangenen und beschenkten sie so viel wir nur konnten. Bald darauf landete bei uns ein Greis und bot uns 90 Lachse zum Verkauf an, die mit kupfernen Knöpfen bezahlt wurden. In einigen Tagen war auch unsere Hütte fertig. Sie bestand aus einem grossen Viereck, das in den Ecken mit Wachtthürmen versehen war. Es besuchte uns derselbe junge Häuptlingssohn, mit dem wir früher in Berüh- rung gekommen waren. Wir fragten ihn wieder, ob er uns nicht Fische verkaufen wolle, erhielten aber eine grobe Antwort, weshalb wir ihn in Arrest steckten und ihm erklärten, dass er solange gefangen bliebe, als bis er uns für den ganzen Winter eine hinlüngliche Anzahl Fische anschaffen würde. Wir forderten nämlich 400 Lachse und 10 Blasen Fischrogen, ihm diese Anzahl durch Striche deutlich machend. Als er dieses begriffen hatte, entfernte er sogleich seine Leute, die in der nächstfolgenden Woche 2 Mal wieder kamen und oft leise mit dem Gefangenen sprachen. Als sie zum zweiten Male da waren, bat unser Gefangene, dass wir sein Boot mit seinen Leuten den Fluss abwärts fahren liessen, welches gern bewilligt wurde, und nach einer halben Stunde fuhren uns 13 Boote vorbei, in denen wenigstens 70 Personen beiderlei Geschlechts sassen. Diese kehrten bald zurück und überlieferten uns die verlangten Fische und Fischrogen, wozu noch ein Boot gefügt wurde, welches 6 Personen fassen konnte. Da wurde der junge Mensch aus seinem Kerker befreit und mit einer verdorbenen Flinte, einem tuchernen Rocke und einem baumwollenen Hemde beschenkt. Jetzt hatten wir ein eignes Boot, welches wir oft mit bewaffneten Leuten den Fluss hinauf schickten, um uns mit dem Rechte der Stärke Fische zu verschaffen. Als einst das Boot entfernt war, hielten wir bis zu dessen Rück- kehr eine Partie der Wilden auf, die sich hinauf begeben wollten; wir er- klärten ihnen, dass wir oben Leute hätten und wir befürchteten, sie möchten ihnen was zu Leide thun. Wie das Boot zurückkehrte, wollten die Wilden 94 H. J. HOLMBERG. nicht mehr hinauffahren; sie behaupteten ferner daselbst nichts zu thun zu haben, da sich alle ihre Fische in unserem Boote befanden. Bei der Gele- genheit that ich ihnen kund, dass sie selbst uns vertrieben und gezwungen hatten hier zu überwintern, weshalb wir es für unser Recht hielten, uns den obern Fluss anzueignen. Sie, die Wilden, seien ja im Besitze des un- tern Flusses, und wenn sie uns nur im Geringsten in dem erworbenen Ge- biete beunruhigen, so würden wir feindlich gegen sie verfahren, dahingegen wir uns aber verpflichten, sie ebenfalls in ihrem Gebiete in Ruhe zu lassen. Sie verliessen uns. Durch diesen diplomatischen Vertrag blieben wir lange Zeit die Alleinherrscher in dem erworbenen Gebiete sowohl zu Lande als zu Wasser und lebten den ganzen Winter in Ruhe und hatten Ueberfluss an Nahrungsmitteln. Wir beschäftigten uns jetzt mit Plänen der Zukunft. Mein Vorschlag wurde angenommen, nämlich ein Boot zu erbauen, mit dem wir im Frühjahr den Fluss hinauf so weit als möglich fahren sollten, darauf das Boot zurück- lassen und über die Berge nach Süden gehen, bis wir den Fluss Columbia erreichen, an dessen Ufern ein nicht so wildes Volk wohnt, als mit dem wir es jetzt zu thun hatten. Um jedoch diesen Plan auszuführen, erforderte es gewaltige Anstrengungen. Wir wussten, dass die Eingebornen an der Mündung des Flusses grosse Ausrüstungen machten, um unsern Zug längs der Küste des Meeres so viel als möglich zu erschweren. Dennoch gingen wir an die Arbeit, das Boot wurde gebaut, und wir warteten nur noch auf wärmere Tage, als ein unerwarteter Vorfall alle unsere Pläne vereitelte. Buuıcıy kündigte an, dass er wiederum im Stande sei das Commando zu übernehmen. Ohne Widerrede gab ich ihm dasselbe zurück und war so- gar zufrieden dieser Sorge und Unruhe überhoben zu sein. Am St Februar 1809 verliessen wir unsere Wohnung und in derselben eine grosse Menge von Fischen und fuhren den Fluss hinab bis zu derselben Stelle, wo im vorigen Jahre die Eingebornen die Frau Burienvs zum Verkauf ausgeboten hatten. Jetzt sahen wir wohl. die Absicht des Befehlshabers ein, konnten uns aber nicht aus Achtung für seine Leiden ihm widersetzen, sondern wollten uns lieber der Gefahr preisgeben, als ihn zur Verzweiflung zu bringen. Hier besuchte uns ein Greis der Eingebornen und schenkte uns einen Korb mit gekochten und gesäuerten Wurzeln. Er erkundigte sich, wohin wir fahren wollten, und als er erfuhr, dass unsere Reise die Mündung des Flusses bezweckte, bot er sich uns als Wegweiser an. Ueberhaupt war der Alte sehr dienstfertig; was er dabei erzielte, wussten wir nicht. So z. B. sah er, dass unser Feuer des starken Regens halber nicht brennen wollte, Über die Völker des Russischen Amerika. 95 und entfernte sich auf kurze Zeit, kehrte jedoch mit 2 breiten Brettern zu- rück, mit denen es müglich wurde das Feuer vor dem Winde und Regen zu schützen. Für diesen Eifer wurde er mit einem Tuche und einem Hute belohnt. Er suchte uns auf die Gefahr aufmerksam zu machen, der unsere Boote in Bezug auf die vielen schwimmenden Baumstämme ausgesetzt waren, weshalb wir uns entschlossen, ihn zum Führer anzunehmen, und damit waren wir im Grunde sehr zufrieden. Er fuhr voran und zeigte wo der Weg ge- fahrlos war; woselbst aber viele Baumstämme waren, da setzte er sich in unser Boot und führte uns mit grosser Vorsicht durch die Gefahr. So setz- ten wir den Weg fort und gelangten in die Nähe einer grossen Insel. Der Führer hielt an und rieth uns ans Land zu steigen, fuhr aber selbst nach der Insel, wo wir bald mehrere bewaffnete Leute hin und her laufen sahen. Der Alte kehrte zu uns zurück und theilte uns mit, dass auf der Insel viele Leute versammelt wären, die uns mit Pfeilen und Wurfspiessen zu über- fallen gedachten, sobald wir ihnen vorbei fahren. Er übernahm es uns einen andern Weg, nämlich durch einen sehr schmalen Sund zu führen und hielt auch richtig sein Wort. Als wir die Mündung des Flusses erreichten, machten wir Halt gegen- über der Ansiedelung der Eingebornen, führten in der Eile eine Hütte auf und zogen die Boote ans Land. Unserem greisen Führer schenkten wir ein Hemd und ein Halstuch und belohnten ihn ausserdem mit einer Medallie, die eigens für diesen Fall aus Blei gegossen wurde. Auf der einen Seite der- selben ward ziemlich erkenntlich ein Adler dargestellt, auf der andern Jahr, Monat und Tag, wo dieser Wilde, Namens LJUTHLJULJUK, dieselbe erhielt, um sie als Ehrenzeichen am Halse zu tragen. Am folgenden Tage kamen eine Menge Menschen von der andern Seite des Flusses zu uns herüber, unter denen sich auch dasselbe Weib befand, das betrügerischer Weise die Frau Buricivs über den Fluss gesetzt und in die Gefangenschaft geführt hatte. Wir ergriffen sogleich dieses Weib und noch einen jungen Kerl, setzten ihnen Blöcke an und erklärten ihren Lands- leuten, dass wir sie so lange gefangen halten, bis sie unsere Gefangenen ausliefern. Bald darauf fand sich der Mann des Weibes ein und versicherte, dass unsere Leute nicht bei ihnen seien, sondern durch Loosung einem an- dern Stamme anheim gefallen wären; er wolle aber gleich zu ihnen fahren und uns nach 4 Tagen alle unsere Gefangenen überliefern, wenn wir ihm nur das Versprechen geben, sein Weib nicht zu tódten. Als der Befehlshaber dieses vernahm, war er ausser sich vor Freude, und wir beschlossen einige Tage hier zu verweilen. Da aber der von 96 H. J. HOLMBERG. uns eingenommene Platz sehr niedrig belegen und in der Nacht bei starkem Winde überschwemmt war, zogen wir auf einen nahbelegenen Berg und be- festigten uns daselbst. Acht Tage nach den erwähnten Unterhandlungen gelangten ungeführ 50 Eingeborne ans Ufer des Flusses. Sie lagerten an dem jenseitigen Ufer und gaben zu verstehen, dass sie die Unterhandlungen beginnen móchten. Ich ging sogleich mit einigen unserer Leute ans Ufer. Die Wilden standen unter Anführung eines alten Mannes, der in Jacke, Hosen und Pelzmütze gekleidet war. Unter ihnen sahen wir zu unserer grossen Freude die Frau Burr. Sie theilte nach gegenseitiger Begrüssung mit, dass das bei uns zurückgehaltene Weib die Schwester des europäisch gekleideten Häuptlings sei, und dass sowohl sie als ihr Bruder sehr liebe Leute wären, die ihr persünlich grosse Dienste geleistet haben, weshalb sie sogleich die Auslieferung des Weibes verlangte. Als ich ihr erklärte, dass ihr Mann die Gefangenen nicht anders freigibt als in Austausch für seine Frau, da gab sie uns zur Antwort, die uns Alle wie mit Dlitzen traf und der wir anfangs keinen Glauben zollen wollten. Mit Entsetzen, Wehmuth und Aerger hörten wir, wie sie mit Bestimmtheit erklärte, dass sie mit ihrer Lage vollkommen zufrieden, nicht mehr mit uns leben wolle, und gab uns den Rath, uns freiwillig den Händen des Stammes zu übergeben, bei dem sie sich aufhielt. Sie theilte ausserdem mit, dass der Häuptling ein recht- schaffener und tugendhafter Mensch sei, als soleher bekannt an dem ganzen hiesigen Ufer, der uns gewiss befreien und zweien europäischen Schiffen ausliefern würde, die gegenwärtig sich im Sunde Juan de Fuka aufhielten. Von den andern Gefangenen wusste sie zu erzählen, dass KOTELNIKOW einem Stamme angehöre, der bei Cap Greville wohnt, Jacoë dem Stamme an den Ufern unseres Schiffbruches anheim gefallen und die Konsacın Mari sich an der Mündung des Flusses befinde. Ich wusste nicht, wie ich diese Nachricht BuriGin, der seine Frau so leidenschaftlich liebte, mittheilen sollte. Vergeblich bat ich sie, dass sie eingedenk des unglücklichen Gemahles sich zu Anderem entschliessen sollte, aber nichts half. Es war hier unmöglich die Wahrheit zu verschweigen; ich musste Alles dem Befehlshaber mittheilen und ihn zugleich dadurch ver- nichten. Wie er mich anhürte, wollte er meinen Worten nicht glauben, son- dern hielt sie nur für Scherz. Wie er aber einige Zeit nachgedacht hatte, ward er rasend, ergriff eine Flinte und rannte ans Ufer, um seine Frau zu erschiessen. Nach einigen Schritten aber blieb er stehen, fing an zu weinen und bat mich, nochmals allein hinzugehen um sie zu überreden, und wenn das nicht hilft, zu drohen, dass er sie erschiessen werde. Ich erfüllte den Über die Völker des Russischen Amerika. 97 Wunsch des unglücklichen Mannes; ich ging von Neuem hin und flehte die Frau an, allein vergebens, sie wollte bei den Wilden bleiben. „Ich fürchte den Tod nicht“, sagte sie, „und will lieber sterben, als mit Euch im Walde umherstreichen und vielleicht zu grausamen und ganz wilden Völkern zu gelangen. Jetzt wohne ich bei guten Menschen; sage meinem Manne, dass ich seine Drohungen verachte. * Als ich zurückkehrte, hörte mich Buricın geduldig an; er schwieg und stand da wie ein Mensch, der den Verstand verloren. Endlich aber fing er an zu weinen und fiel wie todt zu Boden nieder. Als wir ihn wieder zum Leben brachten, weinte er bitterlich, sprach aber kein Wort. Ich hatte nun Gelegenheit unsere schwierige Lage recht zu besinnen und stellte sowohl Buricix als den übrigen Cameraden vor, dass seine Frau, als geborene Russin, ja unmöglich im Stande wäre dieses Volk zu rühmen, nur um uns in ihre Hände zu bringen, sondern dass wir ihr Glauben zollen müssten und es folglich besser wäre uns freiwillig der Gewalt der Wilden zu überliefern, als so im Walde umher zu ziehen und vielleicht endlich noch viel wildere Stämme anzutreffen. Burısın schwieg, alle Uebrigen aber verwarfen meinen Vorschlag und wollten nicht darin einstimmen. Da sagte ich ihnen, dass ich sie nicht mehr überreden würde, sondern selbst so handeln, wie ich vor- geschlagen hatte, nämlich mich den Wilden anzuvertrauen. Zu gleicher Zeit erklärte auch Buzian, dass er meiner Meinung beistimme, die andern Came- raden baten sich aber Zeit zum Bedenken aus. So endeten an diesem Tage die Unterhandlungen; die Wilden zogen nach der Mündung des Flusses und wir blieben die Nacht auf der Anhöhe. Am folgenden Morgen fanden sich die Wilden auf demselben Platze ein und baten wiederum um die Befreiung ihrer Gefangenen. Da erklärte ich dem Häuptlinge, dass 5 Personen unserer Gesellschaft (BULIGIN, TARAKANOW, Owrscumwrkow und 2 Aleuten) sie (die Wilden) für ehrliche und gute Leute hielten und deshalb beschlossen hätten uns ihnen anzuvertrauen in der Hoff- nung, dass sie uns nichts Büses zufügen und uns mit dem ersten Schiffe in unser Vaterland schicken würden. Der Häuptling versicherte, dass wir uns keinesweges in unserer Meinung geirrt hätten und überredete auch die An- deren unserem Beispiele zu folgen. Sie blieben aber bei ihrem Entschlusse, lieferten die gefesselten Eingebornen aus und nahmen mit Thränen von uns Abschied. Wir begaben uns mit den Wilden auf den Weg; unsere früheren Geführten blieben auf dem von ihnen eingenommenen Platze. 13 98 H. J. HOLMBERG. Am andern Tage erreichten wir die Ansiedelung Äunischtschath *), wo- selbst mein Wirth, der vorhin erwühnte Häuptling, dem ich anheim fiel, diesen Winter seine Wohnung aufgeschlagen hatte. Burien hatte denselben Wirthen, wurde aber auf eigenes Verlangen einem anderen übergeben, bei dem sich seine Frau aufhielt. OMWTSCHINNIKOW und die beiden 4/ewfen gerie- then alle in verschiedene Hände. Was die andern Cameraden anbelangt, so hatten sie beschlossen sich nach der Insel Destruction zu begeben; auf der Ueberfahrt geriethen sie aber auf einen Stein, zerschlugen ihr Boot, wobei all ihr Pulver nass wurde, und retteten mit genauer Noth ihr Leben. Ihres einzigen Rettungsmittels, des Pulvers beraubt, wollten sie uns aufsuchen und sich dem Stamme Aunischtschath übergeben. Allein nicht genau mit dem Wege vertraut begegneten sie einem andern Stamme, als sie grade über einen Fluss setzen wollten. Sie wurden von diesen überfallen und gefangen genommen; einige kamen doch durch Kauf an den Stamm Aunischtschath. Mein Wirth blieb noch ungefähr einen Monat in seiner Winterwohnung. Da beschloss er nach seiner gewöhnlichen Ansiedelung zu ziehen, die auf dem Vorgebirge Juan de Fuka selbst belegen war. Vor der Abfahrt eignete er sich durch Kauf Burısw an und gab ihm das Versprechen, seine Frau ebenfalls auch bald abzukaufen. Diese hatte schon von ihrem Manne Ver- zeihung erhalten und lebte mit ihm zusammen. In der neuen Ansiedelung lebten Buzicix und ich sehr ruhig; unser Hausherr behandelte uns freundlich und liebreieh, bis dass zwischen ihm und Burns früherem Besitzer ein Streit ausbrach. Dieser hatte nämlich den für Burn gezahlten Kaufschil- ling, em Mädchen und zwei Faden Tuch, zurückgeschickt und verlangte die Auslieferung des Gefangenen, worauf jedoch unser Wirth nicht eingehen wollte. Endlich erklärte ihm Buxian, dass er aus Liebe zu seiner Frau durchaus mit ihr zusammen wohnen möchte und bat, dass er wieder seinem früheren Wirthen verkauft würde. Sein Wunsch ging auch in Erfüllung, aber seit der Zeit wurden wir unaufhörlich aus einer Hand in die andere theils verkauft und vertauscht, theils verschenkt. Dabei hatten Burıcıy und seine Frau ein bitteres Loos; sie wurden bald vereinigt, bald wieder getrennt und lebten so in einer fortwährenden Qual. Endlich endete jedoch der Tod die Leiden dieses Ehepaares. Die Frau starb im August des Jahres 1809 getrennt von ihrem Manne, der bei dieser Nachricht zu kränkeln anfing und an vollkommen entwickelter Schwindsucht am 14 Februar 1810 sein Leben endete. Die Frau Buricw’s war kurz vor ihrem Tode in die Hände eines *) Der Name eines Stammes, der nicht weit vom Vorgebirge Juan de Fuka wohnt. Uber die Völker des Russischen Amerika. 99 solchen Unmenschen gerathen, der ihren todten Körper nicht einmal in die Erde graben, sondern in den Wald werfen liess. Die grösste Zeit meiner Gefangenschaft hatte ich das Glück bei meinem guten, vorhin erwühnten Häuptlinge zu bleiben, der mit mir wie ein Freund umging. Ich bemühte mich auch in Allem seine Freundschaft zu verdienen. Diese Leute sind wahrhafte Kinder; jede Kleinigkeit macht ihnen Freude. Ich benutzte ihre Unwissenheit, damit sie mich zu lieben und zu achten lernten. So z. B. machte ich aus Papier einen Drachen, den ich an einer aus Thiersehnen angefertigten Schnur hoch in die Luft steigen liess. Dies versetzte sie in das grósste Staunen und machte sie glauben, dass die Russen die Sonne erreichen könnten. Nichts erfreute aber meinen Wirthen so sehr als eine Nachtwächterschnarre, die ich ihm angefertigt hatte. Ich setzte ihm aus einander, dass die verschiedenen Töne der Schnarre verschiedene Bewe- gungen im Kriege bezeichnen und beim Ueberfalle der Feinde von grossem Nutzen sein können. Dieses Instrument bekräftigte vollkommen meinen Ruhm. Im September verliessen wir das Vorgebirge Juan de Fuka und be- gaben uns für den Winter höher hinauf nach der Bai desselben Namens. Hier erbaute ich mir eine eigene kleine Erdhütte und wohnte allen. Im Herbst beschäftigte ich mich mit der Jagd und im Winter machte ich sowohl meinem Wirthen als auch zum Verkauf verschiedene Holzgeräthe. Zu diesem Zwecke fertigte ich mir aus Nägeln die Instrumente an, indem ich sie an Steinen schliff Die Eingebornen wunderten sich über diese Kunstfertigkeit. In einer öffentlichen Versammlung kamen alle Häuptlinge überein, dass ein so geschickter Mensch wie ich durchaus selbst ein Häuptling sein müsse, weshalb ich auch ferner mit meinem Wirthen überall zu Gast eingeladen und traktirt wurde. Sie wunderten sich allgemein, wie Burian unser Be- fehlshaber sein konnte, der weder Vögel im Fluge zu schiessen, noch das Beil gut zu führen verstand. Diesen Winter litten die Eingebornen grossen Mangel an Nahrungs- mitteln, so dass sie sich genöthigt sahen einer dem andern ein Biberfell für 10 getrocknete Lachse zu zahlen, und namentlich wandte mein Wirth viele solcher Felle zum Ankauf von Fischen an. Einige Häuptlinge mussten sogar ordentlichen Hunger leiden. Die Matrosen PErucHow, SCHUBIN und SUJEW entliefen deshalb ihren Herren und kamen zu mir. Mein Wirth ernährte sie auch eine Zeit, als aber ihre Herren sie zurückforderten, gab er ihnen zur Antwort, dass sie bei mir leben und folglich nicht von ihm abhängig sind. Als sich dieselben an mich wandten, lieferte ich ihnen die Läuflinge nicht 100 H. J. HOLMBERG. eher aus, als bis sie mir die Versicherung gaben, den armen Matrosen hin- linglich Nahrung zu verabfolgen. Im März bezogen wir wiederum die Sommerwohnung, woselbst ich mir eine grössere Erdhütte baute, die ich von der Seeseite mit Pallisaden und Schiesscharten befestigte. Der Ruhm dieses Gebäudes ging weit und breit umher, und aus weiter Ferne kamen Häuptlinge um dieses Wundergebäude zu betrachten. Endlich erhórte Gott unser Flehen und sandte uns Rettung. Früh Morgens am 6*'* Mai zeigte sich ein Zweimaster und näherte sich schnell der Küste. Mein Wirth nahm mich mit und fuhr sogleich auf's Schiff. Die Brigg gehórte den Vereinigten Staaten, hiess Lydia und stand unter Be- fehl des Capitain Brown. Zu meiner nicht geringen Freude fand ich auf derselben meinen Gefährten Worcvsow, der den Eingebornen am Flusse Columbia verkauft und jetzt von dem Capitain losgekauft worden war. Dieser letztere sprach lange mit mir und gab darauf meinem Wirthen zu verstehen, dass er die Absicht hätte alle russische Gefangene loszukaufen. Mein Wirth begab sich ans Land und ich blieb auf der Brigg. Am folgenden Tage brachten die Eingebornen den Engländer Jon Wir- LIAMS, der mit uns Schiffbruch gelitten hatte, und verlangten anfangs für denselben eine ungeheure Summe, gingen aber bald ab für 5 wollene Decken, 5 Faden Tuch, eine eiserne Feile, 2 Messer, 2 Spiegel, 5 Patronen Pulver und 5 Päckchen Schrot, jedes von der Grüsse der Patronen. Wir wurden Alle mit dieser Summe bezahlt, ausgenommen Bororow und KURMATSCHEW, welche 2 Mal auf's Schiff gebracht und für einen so hohen Preis ausgeboten wurden, dass die Summe mehr als das Doppelte von dem überstieg, als was für uns Alle zusammengenommen gezahlt worden war. Als die Wilden den verlang- ten Preis nicht erhielten, führten sie diese unglücklichen Menschen zurück und erklärten auch, dass wir SCHUBIN nicht mehr sehen würden, weil er jetzt einen neuen Herrn hatte, der sich nach der Insel Destruction auf den Wall- fischfang begeben hatte. Die Hartnückigkeit der Wilden vermochte den Capitain Brown andere Maassregel zu ergreifen. Er bemächtigte sich eines Häuptlings, dessen Bru- der Bororow und KURMATSCHEW angehörten, und erklärte ihm, dass er nicht eher seine Freiheit erhalte, bevor diese beiden Russen befreit wären. Dies brachte eine erwünschte Wirkung hervor. Am selbigen Tage wurden Boro- row und KURMATSCHEW gebracht. Da bestanden wir ebenfalls auf die Aus- lieferung ScHUBIN'S und gaben ihnen 24 Stunden Zeit. Er wurde aber erst einen Tag später gebracht, als wir uns schon 15 Meilen vom Lande unter Segel befanden. Da wurde auch der Häuptling entlassen und mit denselben Waa- 5 di diii nü EE! Über die Völker des Russischen Amerika. 101 ren versehen, als für alle Andere bezahlt worden war. Auf solche Weise hatte Capitain Brown 13 Menschen aus der Gefangenschaft befreit, nämlich: TARAKANOW, SCHUBIN, Bororow, KURMATSCHEW, WOLGUSOW, SYRJANOW, SusEw, ABRAHAM PETUCHOW, JOHN WILLIAMS und 2 Aleuten mit ihren Wei- bern. Während der Zeit unserer Gefangenschaft, sowie auch vor derselben, waren 7 gestorben (Burram mit der Frau, JAKOB PETUCHOW, OWTSCHINNIKOW, SOBATSCHNIKOW und 2 Aleuten) und einer, der minderjährige Schifferlehrling KOTELNIKOW, den entfernt belegenen Stämmen verkauft worden, bei denen er auch blieb. Ein A/eut wurde schon im Jahre 1809 vom Capitain des amerikanischen Schiffes Merkur an den Ufern des Columbia-Stromes los- gekauft. Am 10tm Mai begaben wir uns auf die Reise, und nachdem wir einige Zeit an der Küste mit den Eingebornen gehandelt hatten, gelangten wir glücklich den 9 Juni nach Neu-Archangelsk. 1 en * ain. qum te | Wet - en F bei fte mom Mi roe ieu tatio tot M E a wot wif m vesti NI. EE IEEE ii 7 Ion E Ben: Ri | « mm idi TE PR M i UTE an "m b " " yp ub yc ne Mn h a E remit, ia = ! nita me LE | peu L edes "IE XU Eod iom mos Jus Pt iii omo PON Ti | PATES MEE höst ers wm Mya "isi aie MEME wWeilgcode 11 Le d ULM dé AA be EMILE UL D NR : | ^ DAS TEL Le teur 217,2 ve m j Yum TOU m. listé an ue 6 H » " | i » | ' à. = 4 | un 2 E. | a am NIIAA I "P 5 ' u " x "die = " Ar N Li . " vr a4 Par {A UT T us Lee ie en, > [4 i pt i n ES ji : T IL 1 | B - maU ® _— - EM E : ] [ di 5 | uw rx ee : N 2 PER uL > KE apad d Pod de : LI v DIE ARTEN DER GATTUNG ACROPTERON PERT Y, monographisch dargestellt F. W. MÁELIN. Vorgetr. in der finnländischen Societät der Wissenschaften d. 3 März 1862. E VE er P P e ; 3 à fr dme "— UP e . X | > px x PAM fe TA nr Fer ar el > DENE vt i ane vous xal. be 4 LUN tree p v eic d met Ez ad " TT de n HE a. det ey. ror qp e) Hh e » Papa får es E r » L vias eli dh L A | fe & ' LL. m EE ^d T. 2 EU " ex LIE E * 0 SM og " JU ULIS 4 be — ng m FNS A uidi crines FR Bab. | Zw Wat! ai nda eR DE de voue » ME B TPES P file Later ni it, de il Die Gattung Aeropteron, deren Name von den griechischen Wörtern &xgog = Spitze und areoov = Flügel gebildet ist, wurde zuerst von Dr. Perty in Delectus. animalium. articulatorum, quae in itinere per brasiliam | annis 1817—415820 Jussu et auspiciis Maximiliani Josephi 1. Bavariae Regis Au- qustissimi peracto, Monachii 1830—1834^ wissenschaftlich gegründet. Frü- her waren die Arten dieser Gattung allgemein unter dem von Dejean in seinem Cataloge vorgeschlagenen Namen Sphenosoma in den europäischen Sammlungen bekannt, und in der 3'* Auflage desselben Werkes erwähnt Dejean in seiner Sammlung sieben Arten, nämlich 5 aus Brasilien und 2 aus Cayenne. Jedoch sind bis jetzt, so viel mir bekannt, im Ganzen nur fünf Arten beschrieben worden, oder wahrscheinlich nur vier, indem Aer. geniculatum Germ. und Aer. rufipes Perty dieselbe Art sein könnte. Die erste Art dieser Gattung, nämlich geniculatum, wurde von Germar 1821 im „Magazin der Entomologie; herausgegeben von E. F. Germar und J. L. T. F. ZiwckEN, genannt Sommer“; Bnd. 4, irrthümlich als ein Toxicum be- schrieben, und unter demselben Gattungsnamen ist auch die zweite Art ni- gripes in „Insectorum species novae aut minus cognitae, descriptionibus illu- stratae, auctore E. F. Grrmar, Halae 1824, characterisirt. Später wurden von Perty Acropteron rufipes und Aer. aeneum in dem oben erwähnten Werke beschrieben und abgebildet. In der neueren Zeit ist zuletzt in der ,, Historia fisica y politica de Chile por Ornavpio Gar", Zoologia Tom. Vt®, eine Art pallipes als Repräsentant einer neuen Gattung Arthroplatus aufgestellt, die aber Lacordaire sowohl nach der Abbildung als nach der von Solier p. 246 und 247 gegebenen Beschreibung zu schliessen mit vollem Rechte zum Ge- nus Z4eropteron rechnet. Die Arten der Gattung Acropteron sind der äusseren Form mach ziem- lich eigenthümlieh gebildet und können nicht gern mit anderen verwechselt werden. Dejean stellte seine Gattung Sphenosoma nach Amarygmus Dalm. und Agapetus Dejean und vor die Genera Afractus Mac-Leay und Prostenus Latr., vermuthlich weil dieselben mit einigen Arten der Gattung S/rongylium Kirby und der damit vereinigten Stenochia Kirby in Hinsicht der Färbung 14 106 F. W. MÄKLIN. u. s. w. eine entfernte Ähnlichkeit zeigen. Lacordaire hat aber in ,, Histoire naturelle des Insectes; Genera des Coleopteres“, 1859, Tom. V, p. 426 der Gattung Acropleron eine neue natürlichere Stelle im Systeme angewiesen und zwar nach Camaria, Campsia und Dlapida. Als Character der Gattung Acropteron können folgende Merkmale an- gegeben werden: Corpus totum gracile, elongatum, alatum. Caput planiusculum vel leviter convexum, fere ad oculos usque pronoto insertum, antice plus minusve ob- tuse rotundatum, ante oculos transversim late at plerumque obsoletius im- pressum, fronte saepe foveola impressa notata, punetura in diversis speciebus diversa. Labrum transversum, brevissimum, apice truncatum, angulis rotun- datis, integrum, pilis brevibus apice parcius vestitum. Mandibulae corneae, breves, validae. Maxillae stipite subeorneo, mala membranaceo-carnosa, bilo- ba; lobo exteriore apice dilatato, piloso, interiore multo minore, nonnihil cur- vato. Palpi maxillares quadri-articulati; art. primo brevi, secundo elongato, apicem versus sensim incrassato, subclavato, tertio obconico, quarto apicem versus in diversis speciebus plus minusve dilatato, obliquo, securiformi. Men- tum planiuseulum, apicem versus nonnihil dilatatum, trapeziforme, angulis anticis oblique truncatis. Ligula apicem versus nonnihil dilatata, apice trun- cato aut leviter emarginato. Oculi admodum prominuli, convexiusculi, subre- niformes, antice enim leviter emarginati. Antennae sub capitis margine insertae, capite eum pronoto parum, plerumque tertia parte, interdum dimidia longiores, subfiliformes, apicem versus tamen leviter incrassatae, 11 articulatae; art. primo majore, crassiusculo, subclavato, quoad partem sub margine capitis recondito, secundo breviusculo et quidem tertio quadruplo fere breviore, obconico, art. tertio subcylindrico, apice tantum nonnihil inerassato, sequentibus duplo fere longiore, art. 6—7 apicem versus sensim parum incrassatis, art. S—11 paulo magis dilatatis, subcompressis, art. ultimo ovato, subacuminato, prenultimo parum, interdum tertia parte vel etiam dimidia, nonnumquam duplo longiore. Pronotum elytrorum latitudine, subquadratum, longitudine tamen plerumque tertia aut nonnumquam dimidia fere parte latius, in speciebus plerisque api- cem versus paulo angustius (in Aer. crenaticolli basin versus angustatum), antice leviter emarginatum, angulis anticis plerumque latiusculis, rotundatis, obtusis, nonnihil productis, nonnumquam tamen (in Aer. humili) minus latis, subacutis, lateribus integris (in 4er. crenaticolli admodum profunde crenatis et evidenter marginatis, i. e. linea prope totum marginem lateralem impressa), ante angulos basales saepissime tamen leviter sinuatum, hisce angulis magis minusve productis et acuminatis, margine basali bisinuato et ante seutellum > Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 107 insuper plus minusve emarginato, linea prope marginem impressa, — in di- visione prima (A) versus angulos basales profundiore, in medio obsoleta aut omnino interrupta, in divisione altera (D) seeundum totam longitudinem aequali, — ante scutellum leviter transversim plus minusve late impressum et prae- terea lineola abbreviata inter scutellum et angulos basales et quidem propius ad hos impressa notatum. Punctura pronoti in diversis speciebus diversa. Seutellum semicireulare aut subtriangulare, laevigatum, nonnumquam longitu- dinaliter impressum. Elytra valde elongata, basi levissime trisinuata, angulis humeralibus plerumque parum productis, obtusis, interdum tamen paulo magis produetis et subacutis (ex. gr. in der. nigricorni), aut acutis, subspinosis ( Aer. crenaticolle), apicem versus saepissime sensim angustata, in speciebus quibus- dam sublinearia et tantum paulo ante apicem subito magis attenuata, apice de- hiscentia et mucrone in singulo plerumque nonnihil obliquo instructa, mucronibus elytrorum tamen in divisione altera bevioribus (in Aer. crenaticolli omnino nullis), regulariter striato-punctata, stria enim punctorum prope scutellum brevissima et deinde praeter marginalem striis novem aut decem plerumque ante apicem desinentibus, aut ad apicem usque productis ibique inter se connexis, stria octava semper tamen abbreviata, interdum minus regulari et nonnumquam quasi duplicata. —Prosternum processu intercoxali elongato, subtriangulari, acuminato, in divisione prima plano (ut in generibus Camaria, Campsia et Blapida), in divisione secunda curvato. Mesosternum in divisione prima in medio subhorizontale, pro receptione processus intercoxalis prosterni profunde et acute triangulariter incisum, quasi furcatum, eodem fere modo ut in gene- ribus supra indicatis, in divisione altera in medio antice magis declive et pro receptione processus intercoxalis prosterni minus profunde et admodum oblique incisum. Metasternum convexum, in medio postice ad processum segmenti primi abdominis recipiendum profunde triangulariter incisum. Abdomen valde elongatum, segmento primo processu sat elongato, triangulari, angusto, inter pedes posticos protraeto. Pedes admodum breves, anteriores paulo breviores, posteriores longiores et plerumque nonnihil debiliores; femoribus parum eur- vatis, crassiusculis, basin versus angustatis, anticis pronoti fere longitudine, intermediis anticis tertia saltem parte longioribus, posticis brevioribus quam quae ad apicem usque segmenti secundi abdominis pertineant; tibiis ealearibus brevissimis vix conspicuis, latere interiore praefertim apicem versus pilis bre- vissimis pallidis sat dense vestitis, anticis levissime incurvis, posticis subrec- tis; tarsis filiformibus, articulo primo duobus sequentibus longitudine fere aequali, penultimo brevissimo, ultimo elongato, apicem versus sensim incras- sato, unguieulis duobus intus muticis. 108 F. W. MÄKLIN. Differentia sexualis: Mas paulo minor, antennis gracilioribus, longioribus et praesertim articulo earum ultimo magis elongato apiceque magis acuminato, femoribus (saltem in divisione A) plerumque plaga longitudinali pilis brevibus pallidis vestita. : Um die Ubersicht der Arten zu erleichtern, habe ich die ganze Gattung in zwei Hauptgruppen eingetheilt. Bei den Arten der ersten Abtheilung ist der Hinterrand des Halsschildes nieht gleichmässig erhoben; die eingedrückte, mit dem Hinterrande parallel laufende Linie ist an den Seiten viel tiefer, in der Mitte aber vor dem Schildehen gleichsam abgebrochen oder abgewischt. In der zweiten Abtheilung dagegen ist der Hinterrand gleichmässig erhoben und bildet einen mehr oder weniger hervorstehenden Wulst. Die Bildung des Brustkastens ist ausserdem verschieden, so wie es in der Characteristik der Gattung angegeben ist. Von den übrigen Arten der zweiten Abtheilung habe ich übrigens Acropteron crenaticolle abgesondert, indem diese Species durch die eigenthümliche Bildung des Halsschildes besonders ausgezeichnet ist. Dass ich in diesem Aufsatze Gelegenheit gehabt die Beschreibung einer so grossen Anzahl neuer Arten dieser Gattung hinzuzufügen, dafür stehe ich zunächst in grösster Verbindlichkeit dem Herrn Dr. A. Gerstaecker, der bei meinem Aufenthalte in Berlin den vergangenen Sommer mir gütigst er- laubte, aus den reichen und werthvollen Sammlungen, die unter seiner näch- sten Aufsicht stehen, sämmtliche hieher gehörende Arten zu beschreiben. Mit allgemein anerkannter Dienstfertigkeit hat ausserdem Herr Director Dohrn in Stettin mir zur Benutzung alle Arten dieser Gattung seiner bedeutenden Sammlung geliehen. Zwei neue Arten konnte ich ebenfalls aus den ausge- zeichneten und sorgfältig geordneten Sammlungen der Academie der Wissen- schaften in Stockholm beschreiben, die unter Aufsicht des Herrn Prof. Bohe- man stehen. Es sei mir daher gestattet hier öffentlich diesen Herren meinen aufrichtigsten Dank auszusprechen. Divisio A: Linea prope et secundum marginem pronoti basalem in medio ante scutellum obsoleta aut omnino interrupta. 1. Acropteron rufipes: Viridi-aeneum, nitidum, tarsis plerumque apicem versus, palpis antennisque nigro-piceis, harum articulo primo, femoribus tibiis- que testaceo-rufis, abdomine apicem versus plus minusve rufo-brunneo; pro- Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 109 noto leviter transverso, postice paulo latiore, angulis posticis nonnihil pro- ductis, acuminatis; elytris sat profunde et regulariter striato-punetatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem evanescentibus, stria octava dimidiata, mucronibus sat elongatis, non- nihil obliquis; peetore metathoracis medio impunetato, lateribus parce profun- de punctato. Longit. 16—20 m. m.; Latit. hum. 3,7—4, 3 m. m. Acropteron rufipes Perty, Delect. Anim. Artie. p. 65, pl. 13, fig. 8. Sphenosoma angustatum Dejean, Cat. éd. 3, p. 233. Toxicum geniculatum? Germar, Magaz. d. Entomol. Bnd. IV, p. 150. Variat supra rubro-eupreum, colore viridi-aeneo mieans. Palpi maxillares interdum testaceo-rufi, articulo tantum ultimo nigro-pieeo. Color tarsorum plerumque magis minusve nigro-piceus, nonnumquam tamen testaceo-rufus, articulis ultimis tantum nonnihil picescentibus. Habitat Brasiliam meridionalem et inter congeneres certe maxime notum. Caput planiusculum, ante oculos late at parum profunde transversim im- pressum, foveolisque duabus prope basin antennarum longitudinalibus profun- dioribus notatum, crebre sat profunde, in fronte parcius obsoletiusque puneta- tum; fronte media fovea sat profunde impressa notata. Antennae capite cum pronoto tertia parte longiores, apicem versus sensim incrassatae, articulis duobus penultimis tamen magis ovatis, nigro-piceae aut praesertim basin ver- sus magis rufo-piceae, art. primo semper tamen dilutius rufo-testaceo. —Pro- notum leviter transversum, longitudine tertia parte latius, angulis anticis latis, obtuse rotundatis, lateribus inter se fere parallelis, postice tamen paulo latius, angulis basalibus nonnihil productis, acuminatis, lateribus confertim, in medio parcius sat profunde punctatum, prope basin utrinque inter scutel- lum et angulos laterales longitudinaliter sat profunde impressum, ante scutel- lum leviter emarginatum et paulo ante emarginaturam fovea lata at parum profunda et obsoleta notatum. Scutellum semicireulare aut subtriangulare, aeneum, laevigatum. Elytra apicem versus sensim acuminata, regulariter sat profunde striato-punetata, lineis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem evanescentibus, linea octava ceteris multo breviore, abbreviata, mucronibus sat elongatis, nonnihil obliquis. Pectus pro- thoraeis lateribus confertim punetatum, longitudinaliter rugulosum; metathora- eis in medio impunctatum, lateribus parce profunde punctatum. Abdomen viridi- cupreum, apicem versus praesertim ad latera rubro-subcupreum, in medio laevigatum, lateribus tantum parce obsoleteque punctulatis. Pedes rufo-testa- 110 F. W. MàELIN. cei, summis geniculis interdum tarsisque, praesertim apicem versus, plerumque plus minusve piceis. Dejean hat an Mannerheim ein Männchen dieser Art als seine Spheno- soma angustatum bestimmt und in seinem Cataloge ist Zoxicum geniculatum Germar als synonym mit dieser Art angeführt. Es könnte wohl müglieh sein, dass Dejean die Germarsche Art nach Originalexemplaren kennt und dass diese Bestimmung richtig sein móchte, indem aber das von Germar an- gegebene Längenmaass sehr gering ist und die Kniegelenke bei Aer. rufipes kaum mit brauner Farbe angestrichen sind und wenigstens nicht als schwarz beschrieben werden können, scheint es mir der Vollständigkeit wegen noth- wendig hier die von Germar gegebene Beschreibung wieder zu geben. Aer. geniculatum: „Viridi-aeneum, pedibus rufis, geniculis nigris, ely- tris striato-punetatis, attenuatis, apice mucronatis. Longit. lin. 44. Brasilia." Toxicum geniculatum Germar, Magaz. d. Entomol. Bnd. IV, p. 150. „Beim flüchtigen Anblicke einer schmalen langen Buprestis ähnlich. Der Kopf kurz und breit, vorn stumpf gerundet, die Augen ganz eingesenkt, der Vorderrand etwas aufgebogen, in der Mitte ein kurzer Quereindruck, der nach vorn an zwei Längseindrücke anschliesst, die Oberfläche gepunktet. Die Fühler von halber Körperlänge, dünn, nach der Spitze zu etwas dicker. Das Halsschild etwas breiter als lang, hinten kaum merklich schmäler, der interrand schwach geschweift und über dem Schildchen etwas ausgerandet, der Seitenrand gerade, die Oberfläche sehr flach gewölbt, dicht und fein ge- punktet, parallel mit dem Hinterrande und dicht neben ihm eine feine ein- gedrückte Linie. Die Deckschilde an der Wurzel so breit als das Hals- schild, aber fast viermal so lang, nach der Spitze zu allmählig verschmälert, die Spitzen selbst dolehfórmig vorgezogen, die Oberfläche flach gewölbt, grob gestreift punktirt, neben der Naht zwei Längsfurchen, welche jedoch die Wurzel nicht erreichen. Die Farbe metallisch grün, Kopf und Halsschild dunkler, Hinterleib rothbraun, Beine roth, Knie und Tarsen schwarz.“ Germar, L c. Wäre Acr. geniculatum Germ. dieselbe Art als Aer. rufipes Perty, so würde wohl die Germarsche Benennung als die ältere beibehalten werden müssen; jedoch könnte bemerkt werden, dass der Name geniculatum dieser - Art weniger entsprechend ist, als der von Perty gegebene. 2. Acr. acuminatum: Viridi-aeneum, nitidum, corpore subtus pedibusque piceo-aenescentibus; pronoto leviter transverso, angulis posticis nonnihil pro- ductis, minus tamen acutis; elytris subtiliter striato-punetatis, striis puncto- Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 111 rum praeter seutellarem abbreviatam et marginalem novem longe ante apicem evanescentibus, octava dimidiata 1. abbreviata, mueronibus elongatis obliquis; pectore metathoracis medio impunctato, lateribus transversim erebre aciculato et parcius punctato. Longit. 18,3 m. m.; Lat. hum. 4,5 m. m. Acropteron acuminatum Mus. Berol. Habitat in Para interiore Brasiliae; Mus. Berol. (pr Sieber). Magnitudine et statura corporis der. rufipedi proximum, sed colore par- tis superioris corporis nonnihil obscuriore, pedibus brunneo-piceis et inprimis pronoto magis transverso et elytris subtiliter striato-punetatis diversum. | Caput planiusculum, ante oculos transversim late at obsolete impressum, confertim punetatum, fronte media inter oculos laevigata. Antennae apicem versus pa- rum inerassatae, nigrae, articulis duobus primis picescentibus. Pronotum trans- versum, longitudine plus quam tertia parte latius, lateribus inter se fere pa- rallelis, angulis anticis latis obtuse rotundatis, posticis nonnihil productis, ipso acumine tamen minus acuto quam in Aer. rufipedi, lateribus confertim, in medio parce punctatum, margine postico sinuato et partim elevato impres- sionibusque ut in 4er. rufipedi omnino. Forma elytrorum eadem atque in Aer. rufipedi, sed subtiliter striato-punctata, striis punctorum praeter scutel- larem abbreviatam et marginalem novem longe ante apicem evanescentibus, stria octava abbreviata. Pectus prothoracis confertim, ad latera tamen et postice parcius punctatum; pectus metathoracis in medio laevigatum, lateribus cre- berrime transversim aciculatum et parcius punctatum. Abdomen omnino fere laevigatum, parum viridi-micans, apicem versus dilutius brunneo-aenescens. Pedes brunneo-picei, aenescentes, tarsis tamen omnino nigris. 3. Acr. nigripes: „Viridi-aeneum, antennis pedibusque nigris, thorace profunde punetato, elytris striato-punctatis, attenuatis, apice mucronatis.^ „Habitat in Brasilia.“ Toxicum nigripes Germ. Insectorum species novae aut minus cognitae, pag. 147. »Statura et summa affinitas 7ox. geniculati (Germ. Mag. IV, p. 150), thorace profundius punctato et colore dissimile. Caput subrotundum, profunde punctatum, viridi-aeneum, medio impressum. Antennae dimidii corporis lon- gitudine, nigrae, articulo primo brevi, nodoso, secundo brevi, subelavato, 3 — 7 elongatis, aequalibus, subclavatis, S—10 compressis, dilatatis, trigonis, ultimo elongato, compresso, acuminato. Thorax transverso-quadratus, antice 112 F. W. MÄKLIN. truncatus, lateribus rectis, tenuissime marginatis, postice bisinuatus, supra parum convexus, profunde et dense punctatus, viridi-aeneus, lineola intra marginem et medium postice utrinque impressa. Scutellum rotundatum. Coleoptera basi thoracis latitudine, sed quinquies longiora, a basi ad apicem sensim attenuata, apice mucronata; convexa, striato-punctata, viridi-aenea, nitida. Pectus vage punctatum, viridi-aeneum. Abdomen cum pedibus nigrum. * Germar, l. c. Species mihi plane ignota. 4. Aer. ruficorne: Viridi-aeneum, antennis, palpis, pedibus abdomineque rufis; pronoto modice transverso, antice haud angustato, lateribus parcius pro- funde, in medio absolete pareissime punetato, ante scutellum omnino immar- ginato; elytris apicem versus sensim acuminatis, sat profunde striato-punctatis ; mucronibus elytrorum brevioribus, obliquis, acutiusculis. Longit. 15 m. m.; Latit. hum. 4 m. m. Habitat Brasiliam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis pr Dre" R. F. Sahl- berg (indiv. unie. cf). Acr. rufipedi latitudine subaequale sed brevius, pronoto basin versus omnino non dilatato, lateribus minus confertim, in medio obsoletius parcissime punetato, sublaevigato, elytris subtilius striato-punetatis, mucrone eorum paulo breviore, magis acuto, ut et colore antennarum diversum. Caput planiusculum, impressionibus sat latis at parum profundis, parcius profunde punctatum, oc- eipite subtiliter punetato, media fronte fere omnino laevigata. Antennae ca- pite eum pronoto tertia parte longiores, graciles, apicem versus parum incras- satae, articulo ultimo penultimo parum longiore, rufae, articulo apicali dilutius rufo-testaceo. Pronotum subtransversum, longitudine tertia parte latius, la- teribus inter se parallelis, angulis anticis obtusis, posticis acuminatis et qui- dem adhue magis quam in Aer. rufipedi productis, lateribus sat dense pro- funde in medio parcissime subtiliter punctato, impressione transversa ante scutellum sat profunda, eamque ob causam regio inter impressionem et mar- ginem posticum magis elevata, fere impunctata et immarginata. Scutellum subtriangulare, laevigatum. Elytra apicem versus sensim acuminata; paulo subtilius quam in der. rufipedi striato-punctato, lineis punctorum praeter scu- tellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem desinentibus, linea octava dimidiata; mucronibus obliquis, brevioribus at magis acuminatis quam in Aer. rufipedi. Pectus prothoracis lateribus confertim punctatum et aciculatum; metathoracis lateribus parce profunde punctatum, in medio sublae- Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 113 vigatum. Abdomen sublaevigatum, rufo-aeneum, certo situ nonnihil virescenti co- lore micans. Pedes toti rufo-testacei, tibiis basi tantum nonnihil picescentibus. 5. Acr. modestum: Piceo-aenescens, nitidum, parum viridi colore mi- cans, pedibus abdomineque dilutius brunneo-aenescentibus ; pronoto subqua- drato, longitudine tertia parte latiore, angulis posticis minus produetis, acu- mine ipso subrotundato, versus latera confertim, in medio parcius punctato ; elytris apicem versus sensim minus angustatis, sed paulo ante apicem subito magis attenuatis, mucrone in singulo minus elongato, sat profunde striato- punctatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem no- vem ad apicem usque fere productis, inter octavam et nonam accessoria dimidiata; pectore metathoracis medio parce paulo subtilius, versus latera profundius punctato. Longit. 15,5 m. m.; Latit. hum. 3,7 m. m. Var. Palpis, antennarum basi pedibusque rufis, tarsis picescentibus. Habitat Brasiliam; Mus. Academiae Berolinensis (e San Joao del Rey pr Sello). Aer. rufipedi Perty minus et praeterea pronoto minus transverso, sub- quadrato, angulis ejus posticis obtusioribus, pectore metathoracis medio pun- ctato, forma et mucronibus elytrorum brevioribus ut et colore totius corporis ab eodem diversum. Caput planiusculum, ante oculos late at obsolete im- pressum, confertim profunde punctatum. Antennae apicem versus leviter in- crassatae, nigro-piceae, basi interdum rufa, feminae capite cum pronoto pa- rum, maris dimidio fere longiores. Pronotum leviter transversum, subqua- dratum, longitudine tertia parte latius, lateribus inter se fere parallelis, an- gulis anticis latis, obtuse rotundatis, posticis nonnihil productis, acumine ipso minus quam in 4er. rwfipedi acuminato, subrotundato, lateribus con- fertim, in medio parcius punctatum, impressionibus fere ut in 4er. rwfipedi. margine basali fortasse paulo magis elevato. Elytra apicem versus minus quam in 4er. rufipedi angustata, sed paulo ante apicem subito magis atte- nuata, mucronibus minus productis, sat profunde striato-punetata, lineis pun- etorum praeter seutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque fere productis, inter octavam et nonam tamen accessoria dimidiata, dilutius quam caput et pronotum piceo-aenescentia. Pectus prothoracis creberrime: metathoraeis in medio parce paulo obsoletius, lateribus densius profundiusque punctatum. Abdomen dilutius brunneo-aenescens, parce obsoletiusque punctu- latum. Pedes brunneo-aenescentes, femoribus in medio magis viridi colore micantibus, interdum vero rufi, tarsis solis brunneo-picescentibus. 15 114 F. W. MAKLIN. 6. Acr. castaneum: Castaneum, nitidum, viridi-aeneo colore mieans, ab- domine pedibusque rufo-testaceis, palpis, antennis tarsisque apicem versus nigro-piceis; pronoto transverso, longitudine dimidio fere latiore, apicem ver- sus paulo angustiore, angulis anticis latis obtusis, posticis acuminatis, pro- ductis, lateribus minus dense, in medio parce punctato, ante scutellum om- nino fere laevigato; elytris sat regulariter at minus profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem evanescentibus, octava dimidiata; mucronibus elytrorum obliquis, acutis. Longit. 14—16 m. m.; Latit. hum. 3—4 m. m. Aer. castaneum Mannerh. sec. coll. ejus. Var. Elytris viridi-aeneis, aut pronoto elytrisque simul ejusdem coloris. Sphenosoma, affine Dej. sec. coll. Mannerh. Habitat interiorem partem Brasiliae; Mus. Academiae Alex. Helsingforsiensis et coll. V. Cl. Dohrn. Species pronoto lateribus minus dense, in medio parcissime punctato ut et colore inter congeneres insignis. Caput planiusculum, castaneum, nitidum, antice densius sat profunde punctatum, fronte sublaevigata, interdum fovea sat profunda notata, ante oculos transversim late impressum. Antennae ca- pite eum pronoto tertia parte longiores, apicem versus modice incrassatae, articulo ultimo penultimo paulo plus quam tertia parte longiore, piceo-nigrae, art. primo dilutius rufo-piceo; antennae maris paulo longiores et fortasse graciliores. Pronotum transversum, latitudine basali dimidio fere brevius, an- gulis anticis latis obtusis, lateribus rectis, basin versus sensim evidenter di- latatum, angulis posticis acutis, margine postico profundius bisinuato, lineola ante marginem impressa tenuissima ante scutellum omnino fere evanescenti, eastaneum, nitidum, aeneo colore micans, lateribus minus dense profundius, in medio parce obsoletius punctatum et ante scutellum omnino fere laeviga- tum; impressionibus basalibus inter scutellum et angulos brevibus, impres- sione vero ante scutellum latissima at parum profunda. Scutellum semicir- culare, castaneum, nitidum, omnino laevigatum. Elytra apicem versus sen- sim attenuata, mucronibus obliquis, acutis, multo minus profunde quam in Aer. rufipedi striato-punctata, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem desinentibus, octava dimidiata et in- terdum in medio minus regulari, castanea, nitida, praesertim apicem versus viridi-aeneo colore mieantia. Pectus prothoracis minus confertim punctatum, strigulosum, summo margine laterali subtilius parciusque punctato, magis vi- ridiaeneum. Pectus metathoracis rufo-castaneum, lateribus parce punctatum, Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 115 in medio omnino laevigatum. Abdomen dilute rufo-castaneum, laevigatum, ad latera vix punctulatum. Pedes quoque dilute rufo-castanei, summo basi tibiarum tarsisque (praesertim articulo ultimo) plerumqe rufo-piceis. In eoll. V. Cl. Dohrn individuum exstat pronoto ruguloso insigne. 7. Acr. eupriventer: Viridi-aeneum, nitidum, abdomine eupreo, antennis nigro-piceis, pedibus rufo-testaceis, tarsis tamen apicem versus picescentibus (an omnibus?); pronoto leviter transverso, basin versus paulo latiore, angulis anticis obtusis, latis, rotundatis, posticis acuminatis, parum productis, versus latera dense, in medio antice parce profundius punctato, postice ante scutel- lum omnino fere laevigato; elytris apicem versus sensim acuminatis, sat pro- funde striato-punetatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem paulo ante apicem evanescentibus, octava ceteris breviore; mucronibus elytrorum sat elongatis, obliquis, acutis. Longit. 17 m. m.; Latit. hum. 3,5 m. m. In Museo Academiae Berolinensis exstat individuum hujus speciei multis in partibus mutilatum e Bahia Brasilae allatnm. Species Acr. castaneo affinis et proxima, pronoto tamen longiore minus transverso, lateribus densius punctato, angulis posticis multo minus productis ut et colore praesertim abdominis diversa mihi esse videtur. Antennarum nulla restat nisi dextrae dimidia pars, cujus color nigro-piceus. Pedes rufo- testacei; solus qui restat pedis posterioris dextri tarsus apicem versus pice- scens. Abdomen eupreo-aureum. Ceterum Aer. castaneo simile. S. Aer. viride: viridi-aeneum, nitidum, antennis, geniculis late tarsisque nigris aut nigro-piceis; pronoto transverso, longitudine dimidio latiore, angulis postieis nonnihil productis, subacuminatis, lateribus confertim, in medio dense minus profunde punetato, subruguloso; elytris subtilius striato-punetatis, striis punctorum praeter scutellarum abbrevitam et marginalem novem longe ante apicem evanescentibus, octava ceteris breviore partim quasi duplicata, mucro- nibus sat elongatis, parum obliquis; pectore metathoracis lateribus parce pun- ctato, in medio omnino laevigato. Longit. 13—15,5 m. m.; Latit. hum. 3—4 m. m. Habitat in Brasilia; e Bahia in Mus. Berolinensi (pr Sello) et coll. Dohrn. Species punctura pronoti etiam in medio densiore, minus profunda, ely- tris subtilius striato-punctatis, mucrone elytrorum parum obliquo, subrecto, . ut et colore pedum insignis. Caput totum dense punctatum, ante oculos so- lito modo transversim late at obsolete impressum. Antennae praesertim femi- nae apicem versus paulo magis quam in speciebus plerisque incrassatae; 116 F. W. MAKLIN. maris Capite cum pronoto fere plus quam dimidio longiores, articulo ultimo penultimo duplo longiore; feminae capite cum pronoto tertia tantum parte lon- giores, art. ultimo penultimo dimidio longiore, nigrae, art. primo interdum dilutiore, rufo aut rufo-piceo. Pronotum transversum, longitudine dimidio la- tius, angulis anticis latis, obtusis, rotundatis, lateribus levissime rotundato- dilatatis, angulis posticis nonnihil productis, subacuminatis, lateribus confer- tim, in medio praesertim apicem versus sat dense, basi tantum ante scutel- lum paulo parcius minus profunde punetatum, impressionibus inter scutellum et angulos laterales brevioribus et multo minus profundis quam in Aer. ru- fipedi. Seutellum semicireulare, aeneum, sublaevigatum. Elytra apicem ver- sus sensim attenuata, subtilius striato-punetata, striis punctorum praeter scu- tellarem abbreviatam et marginalem novem longe ante apicem evanescentibus, stria octava ceteris multo breviore punetis quibusdam accessoriis partim quasi duplicata, viridi-aenea, certo situ interdum cupreo colore micantia; mucronibus elytrorum sat elongatis, parum obliquis, sub-rectis. — Pectus prothoracis an- tice et lateribus confertim punctatum, rugulosum; metathoracis lateribus parce punctatum, in medio omnino laevigatum. Abdomen subtus viridi-aeneum, apicem versus magis minusve eupreo-aut rufo-aeneum, nitidum, parcius pun- ctatum. Color pedum admodum varius; hi enim aut rufo-testacei, geniculis late tarsisque nigro-piceis, aut rufo-testacei, tarsis, femorum apice anguste annu- loque tibiarum nigro-piceis, aut denique viridi-aenei, femoribus in medio late tibiisque apiee abrupte rufo-testaceis. 9. Acr. stimuleum: Viridi-aeneum, nitidum, abdomine rubro-aeneo, pe- dibus rufo-testaceis, antennis, palpis maxillaribus, genieulis tarsisque nigris aut nigro-piceis; pronoto leviter transverso, longitudine paulo plus quam ter- tia parte latiore, lateribus fere parallelis, postice paululum tamen latiore, an- gulis basalibus minus acutis, versus latera confertim profunde, in medio mi- nus dense et praesertim ante scutellum paulo obsoletius punctato; elytris api- cem versus sensim acuminatis, profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque fere produetis, octava nonnihil irregulari et partim quasi duplicata; mucronibus elytrorum minus elongatis, obliquis, acutis. Longit. 13—16 m. m.; Latit. hum. 3—3,2 m. m. Acropleron femorale Mus. Berol. Variat pedibus totis, tarsis exceptis, rufo-testaceis. Habitat Brasiliam; Mus. Academiae Berolinensis (e San Joao del Rey pr Sello) et Aea- demiae Helsingforsiensis (pr R. F. Sahlberg). Caput confertim punetatum, subrugulosum, paulo ante oculos solito modo Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 117 obsolete at late transversim impressum. Antennae apicem versus sensim le- viter incrassatae; feminae capite cum pronoto parum longiores, articulo ultimo penultimo paulo longiore; maris capite cum pronoto plus quam tertia parte longiores, articulo ultimo penultimo duplo fere longiore, nigrae, articulo pri- mo interdum dilutius rufo-piceo. Pronotum leviter transversum, longitudine paulo plus quam tertia parte latius, angulis anticis obtusis, rotundatis, late- ribus fere parallelis, postice paululum tamen latius, angulis basalibus nonni- hil produetis, minus acutis, versus latera confertim profunde, in medio minus dense et in regione proxima ante seutellum paulo obsoletius punetatum. Margo postieus pronoti et impressiones ejusdem fere ut in speciebus praecedentibus ; impressio ante emarginaturam scutellarem fortasse paulo profundior. Scutel- lum semieirculare, aeneum, impressum. Elytra apicem versus sensim atte- nuata, viridi-aenea, certo quodam situ rubro-cupreo colore micantia, profunde striato-punctata, lineis punctorum praeter seutellarem abbreviatam et margina- lem novem paululum ante apicem evanescentibus, prima et secunda punctis paulo subtilioribus, octava dimidiata, nonnihil irregulari et partim punctis quibusdam accessoriis quasi duplicata; mucronibus elytrorum ut in diagnosi indieatis. Peetus prothoracis creberrime, metathoracis lateribus parce at paulo profundius punctatum. Abdomen rubro-aeneum, viridi colore in certa posi- tione nitens, lateribus parce obsoleteque punctatum, in medio sublaevigatum. Pedes rufo-testacei, femorum apice, tibiis basi tarsisque plus minusve nigri- cantibus. 10. Acr. lineare: Viridi-aeneum, antennis, palporum artieulo ultimo tarsisque apicem versus nigro-piceis, antennarum basi articulisque primis pal- porum, coxis, femoribus tibiisque rufo-testaceis; pronoto subquadrato, angulis posticis obtusiusculis haud productis, parcius punctato, ante scutellum omnino immarginato; elytris sublinearibus, subtilius striato-punctatis, lineis punctorum ante apicem evanescentibus; mucronibus elytrorum sat elongatis, obliquis. Longit. 10,5—11 m. m.; Latitud. hum. 2 m. m. Sphenosoma acuminalum Dej. sec. coll. Dohrn. Acropleron gilvipes Mannerh. sec. coll. Mannerh. Habitat interiorem partem Brasiliae; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis (pr Bescke) et coll. V. Cl. Dohrn. Statura sublineari angusta in hae divisione insigne, ab Aer. affini et cupriventri, quibus fortasse proximum, magnitudine minore, statura angu- stiore, pronoto magis quadrato, postice vix latiore angulisque posticis obtusioribus vix productis satis diversum. Caput paulo magis quam in ce- 118 ' F. W. MiELIN. teris plerisque convexum, antice sat crebre, in vertice parce obsoletius puncta- to, sublaevigato, ante oculos arcuatim transversim impresso. Antennae ca- pite cum pronoto dimidio longiores, apicem versus parum incrassatae, art. ultimo penultimo dimidio longiore, nigrae aut nigro-piceae, basin versus rufae aut rufo-piceae. Pronotum subquadratum, convexiuseulum, longitudine parum latius, lateribus inter se fere parallelis, postice vix latius, angulis omnibus obtusiusculis, subrectis, perparum productis, lateribus densius, in medio parce sat profunde punetatum, impressionibus inter seutellum et margines laterales sat profundis, impressione transversali ante scutellum autem obsoletiore, margine postico levissime repando, versus angulos posticos tenuiter, in medio ante scutel- lum omnino immarginato. Scutellum subtriangulare, laevigatum, cupreo-aene- um. Elytra sublinearia, apicem versus angustata, mucrone in singulo obliquo, ut in ceteris striato-punctata, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ante apicem desinentibus, Sv et 9»? irregularibus. Pec- tus prothoracis parce punetatum, strigulosum; metathoracis lateribus parce profunde punetatum, in medio laevigatum. Abdomen basi viridi —, apicem versus cupreo-aeneum, fere omnino laevigatum. Pedes cum coxis rufo-testacei, tarsis apicem versus plus minusve picescentibus. Divisio B: Pronotum basi aequaliter marginatum et elevatum, subcallo- sum; linea scilicet prope et secundum marginem pronoti basalem in medio aute scutellum haud obsoleta aut interrupta, sed seeundum totam longitudinem aequaliter impressa. *) Pronotum lateribus integris, haud crenatis. 12. Acr. nigricorne: Aeneum, nonnihil viridi-micans, palpis maxillaribus, pedibus abdomineque rufis, palporum articulo ultimo, antennis, genieulis, ti- biis anticis tarsisque omnibus piceis aut nigro-piceis; pronoto leviter trans- verso, subtilius lateribus crebre, in medio paulo parcius punctato; elytris praesertim versus suturam subtilius punctatis; mucronibus elytrorum bevibus. Longit. 14,5 m. m.; Latit. hum. 3,5 m. m. Acropteron femorale Mannerh. sec. coll. ejus. Sphenosoma flavipes? Dej. cat. sec coll. Mannerh. In Brasilia a D. Bescke collectum; Mus. Acad. Alexandrinae Helsingforsiensis (€). Statura corporis speciebus divisionis primae admodum simile, sed margo postieus pronoti totus altius elevatus et linea profunde aequaliter impressa antice. determinatus; species praeterea punctura subtiliore pronoti insignis. Caput planiusculum, ante oculos profunde transversim impressum, confertim Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 119 subtilius punetatum. Antennae capite cum pronoto paulo longiores, apicem versus parum incrassatae, artieulo ultimo penultimo tertia parte longiore, to- tae nigrae. Pronotum nonnihil transversum, longitudine enim plus quam ter- tia parte latius, angulis anticis latiusculis, obtusis, lateribus inter se fere parallelis, angulis posticis acutis, productis, subtilius lateribus erebre, in me- dio nonnihil parcius tamen sat dense punetatum, ante scutellum levissime emarginatum et ante emarginaturam obsoletissime late impressum, impressio- nibus inter seutellum et margines laterales profundis at brevissimis. Scutel- lum semicireulare, obsure aeneum, laevigatum. Elytra angulis humeralibus magis productis, subacutis, apicem versus sensim angustata, mucronibus bre- vibus, acutis, praesertim suturam versus subtiliter striato-punctato, striis punetorum praeter seutellarem abbreviatam et marginalem novem, paulo ante apieem evanescentibus, linea oetava nonnihil irregulari. Pectus prothoracis confertim punctatum; metathoraeis lateribus parce profunde, in medio obsoletis- sime punetatum, sublaevigatum. Abdomen lateribus parce profundius, in me- dio tenuissime punetulatum, rufum nonnihil aeneo colore micans. Pedes rufo- testacei, geniculis, tibiis anticis tarsisque omnibus picescentibus. Denominatio huie speciei a Com. Mannerheim data inepta esse videtur, neque me judice nomen Sphenosoma flavipes Dej. Cat. hane speciem respicit. 12. Acr. brunneum: Obscure brunneo-vel piceo-aeneum; pronoto sub- quadrato, longitudine vix tertia parte latiore, lateribus fere rectis et inter se parallelis, angulis posticis productis, acutis, nonnihil divergentibus, emargi- natura ante seutellum obsoletissima, creberrime, in medio paulo parcius sub- tiliter punctato; elytris non sensim angustatis, sed paulo ante apicem magis attenuatis, mucrone in singulo breviore, versus suturam subtilius, versus margines laterales sat profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter seutellarem abbreviatam et marginalem novem, octava abbreviata, partim du- pliei et minus regulari; pectore metathoracis toto parce sat profunde punctato. Longit. 13 m. m.; Latit hum. 3 m. m. Habitat Brasiliam; Mus. Aeademiae Berolinensis (e Costa Riea pr Wagner). Statura corporis, colore, mucronibus brevioribus elytrorum ete. quandam sane praebet similitudinem cum Aer. modesto m., sed magnitudine minore, pronoto multo subtilius punetato ut et margine toto ejus postico elevato di- versum. Caput inaequale, confertim subtilius punctatum, ante oculos trans- versim et quidem arcuatim profundius late impressum et in media fronte fo- veola absoleta notatum. Antennae nigro-piceae, capite cum pronoto tertia parte longiores. Pronotum subquadratum, longitudine vix tertia parte latius, 120 F. W. MAELIN. angulis anticis latis, obtusis, rotundatis, lateribus fere rectis et inter se pa- rallelis, angulis posticis acuminatis, produetis, nonnihil divergentibus, ante seutellum vix emarginatum, et ante emarginaturam illam fossulis duabus ob- soletis notatum, versus latera dense, in medio paulo parcius subtiliter puncta- tum. Impressiones pronoti inter scutellum et angulos basales minus profun- dae quam in speciebus praecedentibus. Elytra sublinearia, 4 ante apicem sensim magis attenuata, mucrone in singulo brevi, magis quam caput et pro- notum aenescentia et nitida. Punctura elytrorum ut in diagnosi indicatum est. Pectus prothoracis confertim; metathoracis totum parce sat profunde punctatum. Abdomen dilutius brunneo-aenescens, totum parce, lateribus ta- men paulo crebrius punctatum. Pedes piceo-vel rufo-brunnei, tarsis nigro- piceis. 13. Acr. fastigiatum: Brunneo-aenescens, nonnihil viridimicans, anten- nis tarsisque nigro-piceis; pronoto subquadrato, longitudine parum latiore, la- teribus parallelis, angulis anticis latis, rotundatis, nonnihil productis, posticis acutiusculis, confertim punctato, spatio tamen ante scutellum sublaevigato; elytris sublinearibus, mucrone in singulo nonnihil obliquo sat producto, regulariter striato- punctatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem no- vem ad apicem usque productis ibique inter se connexis, octava dimidiata. Longit. 10—12 m. m.; Latit. hum. 2—2,7 m. m. Acropteron fastigiatum Mus. Berol. Habitat in Columbia ibique a Moritz collectum; Mus. Berol. et Acad. Alex. Helsing- forsiensis. In coll. V. Cl. Dohrn Cayenna patria indicata est. Caput confertissime punctatum, fovea in media fronte impressioque trans- versali areuata ante oculos latis et sat profundis. Antennae maris capite cum pronoto tertia parte longiores, articulo ultimo penultimo tertia parte longiore; feminae capite cum pronoto parum longiores et art. ultimo praecendenti vix vel parum longiore. Pronotum fere quadratum, longitudine parum latiore, lateribus inter se parallelis, angulis anticis nonnihil productis, latis, rotun- datis, posticis acutiusculis, productis, margine postico toto aequaliter elevato, sat evidenter bisinuato, cupreo-aeneum, confertim punctatum, relieto tamen ante scutellum spatio longitudinali irregulari sublaevigato, impressionibus prope angulos posticos et ante scutellum solitis sat conspicuis. Scutellum transversum, aeneum, sublaevigatum. Elytra sublinearia, ante apicem for- tius angustata, mucronibus nonnihil obliquis sat productis, feminae tamen paulo brevioribus, regulariter striato-punctatis, lineis punctorum praeter seutella- rem abbreviatam et marginalem novem, octava dimidiata, ceteris ad apicem usque Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 121 productis ibique inter se conjunctis, brunneo-aenescentia. Pectus prothoracis viridi-aeneum, lateribus confertim subtilius punctatum; mesothoracis aeneum, lateribus paree profunde punctatum, in medio sublaevigatum. Abdomen brun- neo-aeneum, parcius, in medio subtilius punctatum. — Pedes rufo-brunnei, femo- ribus praesertim postieis nonnihil picescentibus, tarsis omnibus totis nigro- piceis. 14. Acr. picipes: Obscure viridi-aenescens, femoribus brunneis, tibiis tarsisque picescentibus; pronoto quadrato, longitudine vix aut perparum lati- ore, angulis posticis vix productis, acutis, confertim fortius punctato; elytris ad apicem usque dense fortius striato-punctatis, transversim subrugolosis, mucrone in singulo minus producto. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Acropteron picipes Mus. Berol. Ad Puerto Caballo Columbiae a D. Moritz collectum. In Mus. Academiae Berolinensis individuum unieum male conservatum et omni modo mutilatum descripsimus. Stratura corporis, magnitudine et pronoto quadrato 4er. fastigiato proxi- mum, sed pronoto multo fortius punetato angulisque ejus posticis vix pro- duetis elytrisque multo densius fortiusque striato-punctatis diversum. Ceteris vero parum simile. 15. Acr. agriloides: Brunneo-aenescens, nonnihil viridi colore micans, antennis nigris; pronoto subquadrato, longitudine tertia tantum parte latiore, lateribus fere rectis, angulis postieis productis, acuminatis; elytris striato- punetatis, striis punetorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem decem, octava et nona abbreviatis, ceteris ad apicem usque productis; mu- cronibus elytrorum brevibus; pectore metathoracis lateribus densius, in medio pareius subtiliusque punctato. Longit. 9—11 m. m.; Latit. hum. 2—2,5 m. m. Acropteron agriloides Chevrolat, sec. Mus. Acad. Seient. Holmiensis. Habitat in Mexico; Mus. Academiae Scientiarum Holmiensis. Punetura elytrorum facile a ceteris speciebus hujus divisionis dignoscitur. Caput confertim. punctatum, fronte foveola impressa, et impressione altera ante oculos transversali, profunda notatum. Antennae nigrae, capite eum pronoto dimidio fere longiores, — feminae apicem versus parum, maris vix incras- satae —, articulo ultimo penultimo dimidio fere longiore. Pronotum subqua- dratum, longitudine tertia parte latius, dense subtilius punetatum, angulis 16 122 F. W. MAELIN. anticis latis, obtusis, posticis productis, acuminatis, lateribus fere rectis, margine postico toto elevato, ante scutellum leviter emarginatum, sed ante emarginaturam haud transversim impressum, impressionibus quoque inter scu- tellum et angulos laterales obsoletioribus. Seutellum impunctatum. Elytra apicem versus sensim angustata, striato-punctata, lineis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem decem, octava et nona in 3 parte ely- trorum abbreviatis ibique irregularibus, ceteris vero ad apicem usque produ- ctis; mucronibus elytrorum brevibus. Pectus prothoracis brunneo-piceum , con- fertim punctatum; metathoracis viridi-aeneum, versus latera densius, in medio pareius subtiliusque punctatum. Abdomen viridi-aeneum, densius, apicem versus subtilius punctatum, segmentis ultimis rufo-marginatis. Pedes rufo- brunnei, femoribus nonnihil aenescentibus, tarsis apicem versus infuscatis. Quantum mihi innotuit nusquam antea descriptum. 16. Aer. aeneum: Obscure aeneum, palporum maxillarium articulo ul- timo, antennis tarsisque nigris aut nigro-piceis, ore, palporum basi, elytris, femoribus tibiisque brunneo-aeneis; capite pronotoque densissime subtilissime punctulatis, hoc leviter transverso, angulis posticis acutis, productis; elytris profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis; mucronibus elytrorum brevibus. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Acropteron aeneum Perty, Delect. Anim. Artic. p. 65, pl. 13, fig. 9. Acr. orichalcicum Mannerh. in coll. Mannerh. Habitat interiorem partem Brasiliae; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis (pr Beseke). Prope Sebastianopolin Brasiliae sec. Perty 1. c. Pronoto vix nitido, densissime subtilissimeque punctulato, elytris e con- trario profundius punetatis ab 4er. brunneo diversum. Caput obscure aene- um, creberrime et subtilissime punctulatum, fronte parum late at profunde impressa, ante oculos transversim sat profunde et late impressum. Antennae capite cum pronoto parum longiores, apicem versus paulo fortius incrassatae, articulo ultimo penultimo tertia parte longiore, nigrae, articulis duobus primis nonnihil picescentibus. Pronotum parum convexum, leviter transversum, lon- gitudine fortasse paulo plus quam tertia parte latius, basin versus paululum angustius, angulis anticis parum latis, subobtusis, lateribus ante angulos posticos levissime sinuatis, angulis posticis acutis, nonnihil productis, mar- gine postico leviter sinuato, ante scutellum levissime transversim impressum, impressionibus inter scutellum et angulos posticos brevissimis vix nisi puncto impresso indicatis, obscure aeneum, densissime at subtilissime punctulatum. Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 123 Seutellum semicireulare, obseure aeneum, laevigatum. Elytra pronoto paulo plus quam quadruplo longiora, apicem versus sensim attenuata, mucronibus brevibus, latiusculis, minus acutis, brunneo-aenea, multo magis quam caput et pronotum nitida, transversim subrugulosa, regulariter dense, basin versus profunde, apicem versus paulo obsoletius striato-punctata, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque pro- ductis, ibique inter se connexis, octava tamen longe ante apicem desinente. Pectus prothoracis opacum, confertissime punctulatum; metathoracis magis aeneum et nitidum, lateribus parce subtiliter, in medio subtilissime vix con- spicue punetulatum. Abdomen aeneum aut viridi-aeneum, parum nitidum, omnium subtilissime densius punctulatum, segmentis 3 et 4 pallide marginatis. 17. Aer. teres: Sub-cylindricum, obscure aeneum, antennis, elytris, pedibus abdomineque brunnescentibus; pronoto subquadrato, confertim den- sissime punetato, angulis postieis acutis minus tamen productis; elytris pro- funde striato-punetatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis, mucronibus elytrorum brevis- simis. Longit. 9,5—10,3 m. m.; Latit. hum. 2—2,3 m. m. Habitat in Brasilia; Mus. Academiae Berolinensis & Academiae Alexandrinae Helsing- forsiensis (pr D"" R. F. Sahlberg). Aer. aeneo affine et simile, sed paulo minus, sub-cylindricum, antennis gracilioribus, pronoto magis quadrato, angulis ejus posticis minus productis ut et margine postico latiore, magis calloso, mucrone elytrorum brevissimo et palporum maxillarium articulo ultimo duplo latiore. Caput planiuseulum, obscure aeneum, confertissime subtilissimeque pun- etulatum, ante et inter oculos arcuatim profunde et late transversim impres- sum. Palpi maxillares rufo-testacei, art. ultimo fortiter securiformi, brunneo- piceo. Antennae capite eum pronoto tertia parte longiores, graciles, apicem versus perparum inerassatae, art. ultimo penultimo vix tertia parte longiore, brunneo-piceae, art. primis rufo-brunneis. Pronotum subquadratum, longitu- dine vix latius, angulis anticis latioribus obtusis, lateribus inter se fere parallelis, paulo enim ante medium perparum dilatatum, basin versus nonni- hil angustatum & ante angulos basales levissime sinuatum, angulis posticis acutiusculis parum. tamen productis, confertim densissime et quidem eviden- tius et profundius quam in Aer. aeneo punctatum. Scutellum semicireulare, aeneum, laevigatum, magis quam in der. aeneo transversum. Elytra magis quam in ceteris plerisque convexa, apicem versus sensim attenuata, mucroni- 122 F. W. MARLIN. anticis latis, obtusis, posticis productis, acuminatis, lateribus fere rectis, margine postico toto elevato, ante scutellum leviter emarginatum, sed ante emarginaturam haud transversim impressum, impressionibus quoque inter scu- tellum et angulos laterales obsoletioribus. Scutellum impunctatum. Elytra apicem versus sensim angustata, striato-punctata, lineis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem decem, octava et nona in 3 parte ely- trorum abbreviatis ibique irregularibus, ceteris vero ad apicem usque produ- ctis; mucronibus elytrorum brevibus. Pectus prothoracis brunneo-piceum , con- fertim punctatum; metathoracis viridi-aeneum, versus latera densius, in medio parcius subtiliusque punctatum. Abdomen viridi-aeneum, densius, apicem versus subtilius punctatum, segmentis ultimis rufo-marginatis. Pedes rufo- brunnei, femoribus nonnihil aenescentibus, tarsis apicem versus infuscatis. Quantum mihi innotuit nusquam antea descriptum. 16. Aer. aeneum: Obscure aeneum, palporum maxillarium articulo ul- timo, antennis tarsisque nigris aut nigro-piceis, ore, palporum basi, elytris, femoribus tibiisque brunneo-aeneis; capite pronotoque densissime subtilissime punctulatis, hoc leviter transverso, angulis posticis acutis, productis; elytris profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis; mucronibus elytrorum brevibus. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Acropteron aeneum Perty, Delect. Anim. Artic. p. 65, pl. 13, fig. 9. Acr. orichaleicum Mannerh. in coll. Mannerh. Habitat interiorem partem Brasiliae; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis (pr Bescke). Prope Sebastianopolin Brasiliae sec. Perty l. c. Pronoto vix nitido, densissime subtilissimeque punetulato, elytris e con- trario profundius punctatis ab 4er. brunneo diversum. Caput obscure aene- um, creberrime et subtilissime punctulatum, fronte parum late at profunde impressa, ante oculos transversim sat profunde et late impressum. Antennae capite eum pronoto parum longiores, apicem versus paulo fortius incrassatae, articulo ultimo penultimo tertia parte longiore, nigrae, articulis duobus primis nonnihil pieescentibus. Pronotum parum convexum, leviter transversum, lon- gitudine fortasse paulo plus quam tertia parte latius, basin versus paululum angustius, angulis anticis parum latis, subobtusis, lateribus ante angulos posticos levissime sinuatis, angulis posticis acutis, nonnihil productis, mar- gine postico leviter sinuato, ante scutellum levissime transversim impressum, impressionibus inter scutellum et angulos posticos brevissimis vix nisi puncto impresso indicatis, obscure aeneum, densissime at subtilissime punctulatum. Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 123 Seutellum semieireulare, obseure aeneum, laevigatum. Elytra pronoto paulo plus quam quadruplo longiora, apicem versus sensim attenuata, mucronibus brevibus, latiusculis, minus acutis, brunneo-aenea, multo magis quam caput et pronotum nitida, transversim subrugulosa, regulariter dense, basin versus profunde, apicem versus paulo obsoletius striato-punctata, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque pro- duetis, ibique inter se connexis, octava tamen longe ante apicem desinente. Pectus prothoracis opacum, confertissime punctulatum; metathoracis magis aeneum et nitidum, lateribus parce subtiliter, in medio subtilissime vix con- spicue punetulatum. Abdomen aeneum aut viridi-aeneum, parum nitidum, omnium subtilissime densius punctulatum, segmentis 3 et 4 pallide marginatis. 17. Aer. teres: Sub-cylindricum, obscure aeneum, antennis, elytris, pedibus abdomineque brunnescentibus; pronoto subquadrato, confertim den- sissime punetato, angulis postieis acutis minus tamen productis; elytris pro- funde striato-punetatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis, mucronibus elytrorum brevis- simis. Longit. 9,5—10,3 m. m.; Latit. hum. 2—2,3 m. m. Habitat in Brasilia; Mus. Academiae Berolinensis & Academiae Alexandrinae Helsing- forsiensis (pr D"" R. F. Sahlberg). Aer. aeneo affine et simile, sed paulo minus, sub-cylindricum, antennis gracilioribus, pronoto magis quadrato, angulis ejus posticis minus productis ut et margine postico latiore, magis calloso, mucrone elytrorum brevissimo et palporum maxillarium articulo ultimo duplo latiore. Caput planiuseulum, obscure aeneum, confertissime subtilissimeque pun- etulatum, ante et inter oculos arcuatim profunde et late transversim impres- sum. Palpi maxillares rufo-testacei, art. ultimo fortiter securiformi, brunneo- piceo. Antennae capite eum pronoto tertia parte longiores, graciles, apicem versus perparum incrassatae, art. ultimo penultimo vix tertia parte longiore, brunneo-piceae, art. primis rufo-brunneis. Pronotum subquadratum, longitu- dine vix latius, angulis anticis latioribus obtusis, lateribus inter se fere parallelis, paulo enim ante medium perparum dilatatum, basin versus nonni- hil angustatum & ante angulos basales levissime sinuatum, angulis posticis acutiusculis parum tamen productis, confertim densissime et quidem eviden- tius et profundius quam in Acr. aeneo punctatum. Scutellum semicireulare, aeneum, laevigatum, magis quam in der. aeneo transversum. Elytra magis quam in ceteris plerisque convexa, apicem versus sensim attenuata, mucroni- 124 F. W. MÄKLIN. bus brevissimis, latiusculis, subacutis, dense, basin versus sat profunde, api- cem versus paulo absoletius striato-punctata, striis punctorum praeter sutura- lem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis ibique inter se connexis, S'2 tamen longe anteapicem disinente, brunneo-aenescentia, trans- versim subrugulosa, magis quam caput et pronotum nitida. Pectus prothoraeis opacum, confertissime punctulatum; metathoracis magis nitidum, lateribus parce evidentius, in medio densius subtilissime punctatum. Abdomen aeneum, prae- sertim apicem versus rufo-brunneum, densius obsolete punctulatum. Pedes rufo-brunnei, femoribus piceo-aenescentibus. Antennae feminae minus graciles, capite cum pronoto vix tertia parte longiores, art. ultimo penultimo parum longiore. Pronotum ejusdem paulo latius et mucrones elytrorum fortasse adhue breviores. 18. Acr. humile: Sublineare, aeneum, palporum basi, pedibus abdomi- neque apicem versus rufo-testaceis, palporum artieulo ultimo, geniculis late tarsisque ut et mucrone elytrorum nigro-piceis; pronoto leviter transverso, basin versus nonnihil angustato, angulis posticis acutis productis, dense sub- tiliter punctato; elytris minus profunde striato-punctatis, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque pro- ductis, mucronibus elytrorum brevibus. Longit. 6,5—9,5 m. m.; Latit. hum. 1,5—2 m. m. Sphenosoma humile Dej. Cat. sec. coll. Mannerh. Habitat interiorem partem Brasiliae; Mus. Academiae Berolinensis et Academiae Alexan- drinae Helsingforsiensis (pr Bescke). In catalogo Comitis Dejean Cayenna ut patria Sp. humilis indieata est. Aer. «aeneo multo minus praesertim angustius, sublineare, praeterea pronoto minus transverso, magis nitido et praesertim elytris multo subtilius striato-punctatis diversum. Caput aeneum, nitidulum, dense subtiliter at sat conspicue punctatum, ante oculos transversim profunde impressum. Palpi maxillares rufo-testacei, art. ultimo nigro-piceo, multo fortius quam in der. «aeneo securiformi. Antennae graciles apicem versus leviter incrassatae, ca- pite cum pronoto paulo plus quam tertia parte longiores, art. ultimo penultimo dimidio longiore, nigro-piceae; art. duobus primis interdum dilutius rufo-pi- ceis. Pronotum longitudine tertia parte latius, basin versus evidenter an- gustatum, angulis anticis minus latis, subacutis, lateribus ante medium vix dilatatis, deinde vero sensim angustatis et ante angulos posticos acutiusculos nonnihil productos levissime sinuatis, densissime subtiliter punetulatum, mar- gine postico tenui toto aequaliter elevato et leviter sinuato, ante emarginatu- Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 125 ram scutellarem leviter at latissime transversim impressum, impressionibus inter scutellum et angulos laterales brevissimis. Interdum quoque post mar- ginem antieum pronoti impressio lata, transversa, obsoleta observatur. Scutellum semicireulare, aeneum, laevigatum. Elytra pronoto paulo angustiora, apicem versus sensim angustata, mucrone in singulo brevi, basi latiuseulo, minus acuto, sat regulariter at minus profunde quam in der. «eneo striato-punctata, striis punctorum praeter suturalem abbreviatam et marginalem novem ad api- cem usque productis ibique paululum obsoletioribus et inter se connexis, $"* ante apieem desinente, dilutius brunneo-aenescentia, mucronibus nigro-piceis, obsolete transversim rugulosa. Pectus prothoracis opacum, confertissime punetulatum; metathoracis aeneum, nitidum, parce subtiliter, in medio obso- lete punetulatum. Abdomen aeneum, apicem versus magis rufo-testaceum, subtiliter densius punctulatum. Pedes rufi, plerumque dilutius rufo-testacei, femoribus apice late, tibiis basi late et apice anguste tarsisque piceo-nigris aut dilutius nigro-piceis. 19. Acer. transversicolle: Brunneo-aenescens, capite, pronoto corporeque subtus obscure viridi-aenescentibus, palporum maxillarium articulo ultimo an- tennisque apicem versus picescentibus; pronoto transverso, longitudine plus quam dimidio latiore, creberrime punctato, angulis anticis subacutis, lateribus fere parallelis, in medio tamen paulo latiore, angulis posticis acutis; elytris sublinearibus, paulo ante apicem sensim attenuatis, mucrone in singulo minus produeto, versus suturam subtilius, versus margines laterales profundius stri- ato-punetatis, striis punctorum praeter scutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apieem usque productis, ibique inter se connexis, stria octava ta- men abbreviata; pectore metathoracis medio subtiliter, versus latera densius sat profunde punctato. Longit. 9,5 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Habitat Columbiam ibique in Bogota a D. Hoffmann colleetum; Mus. Academiae Beroli- nensis. Species a ceteris omnibus sat diversa. Caput confertim punctatum, occi- pite tamen paulo parcius punctato, ante oculos profunde et late transversim impressum, obscure viridi-aenescens, margine antico rufo-piceo. Antennae capite eum pronoto dimidio longiores, apicem versus perparum inerassatae, articulo ultimo penultimo parum longiore, piceae, basi et articuli ultimi apice rufis vel potius rufo-brunneis. Pronotum transversum, longitudine plus quam dimidio latius, obscure viridi-aenescens, nitidum, angulis anticis subacutis, apice ipso parum rotundato, lateribus inter se fere parallelis, in medio tamen 126 F. W. MÄKLIN. paulo latius, angulis posticis acutis, ante scutellum leviter emarginatum et ante emarginaturam transversim late at obsolete impressum, impressionibus utrinque inter scutellum et angulos basales obsoletioribus, creberrime, versus latera confertim, postice autem in medio minus dense punctatum, relicta linea longitudinali abbreviata minus regulari laevi ante scutellum. — Elytra primum parallela, deinde apicem versus sensim angustata, mucronibus minus pro- ductis, brunnea, nitida, punetura ut in diagnosi supra descriptum est. Ab- domen parcius subtiliter punetatum. Pedes brunnei, femoribus apice, tibiis latere externo tarsisque plus minusve obscure viridi-aenescentibus. 20. Acr. abbreviatum: Obscure brunneo-aeneum, elytris nonnihil viridi colore micantibus, parce pubescentibus; pronoto quadrato, creberrime punctato, angulis anticis lobatim fere productis, posticis acuminatis; elytris profunde et fortiter striato-punctatis, rugulis quibusdam majoribus nonnihil inaequalibus oblique transversim positis; mueronibus apicalibus elytrorum parum productis. Longit. 8 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Acropteron abbreviatum Mus. Berol. Habitat in Columbia, ibique a D. Moritz collectum; Mus. Academiae Berolinensis. Ceteris brevius; praeterea elytris rugulosis, apicem versus minus angu- statis, muerone in singulo brevi punetisque elytrorum multo fortioribus ab omnibus speciebus mihi saltem cognitis facile distinguitur. Caput creberrime punetatum, fronte impressa, obscure cupreum. Antennae capite cum pronoto dimidio fere longiores, apicem versus parum incrassatae, nigro-piceae. Pro- notum exacte fere quadratum, latitudine perparum brevius, angulis anticis lo- batim productis, angulo ipso extremo rotundato, nonnihil reflexo, lateribus rectis, inter se parallelis, angulis posticis acuminatis, margine postico altius elevato, fere recto, ante scutellum parum exciso. Elytra paulo magis quam caput et pronotum nitida, parce pilosa, minus quam in speciebus plerisque apicem versus angustata, sed paulo ante apicem fortius attenuata, mucronibus parum productis, supra rugulis nonnullis majoribus, parum elevatis oblique transversim positis admodum inaequalia, punctis sat fortis et profundis stria- tim positis, versus latera haud evanescentibus. Corpus subtus nigro-piceum, abdomine pareius at profunde puntato. Pedes rufo-picei, parum aenescentes, femoribus basin versus dilutius rufis, crebrius at obsolete punctatis. 21. Acr. pallipes: „Rufum, angustatum, parallelum; tergo prothoracis punetulato; elytris punetato-striatis; pedibus pallidis, geniculis obscuris. Long. 6 lin. 1; Lat. 1 lin. 4.“ Die Arten der Gattung Acropteron Perty. 12 Arthroplatus pallipes Solier in Gay, Historia fisica y politica de Chile, Zoologia, Tomo V, pag. 247, pl. 20. f. 11 a-d. Patria: Chili (pars interior). „Rojo, muy angosto y paralelo. Tergum del protórax muy finamente puntuado; elitros con estrias finamente puntuadas y separadas por intérvalos estrechos y planos. Patas pálidas con las rodillas negruzcas.* **) Pronotum lateribus crenatis. 22. Acr. erenaticolle: Obscure viridi-aeneum, nitidum, corpore subtus pedibusque brunneo-piceis; pronoto transverso, antice paulo latiore, angulis anticis obtusis, posticis acuminatis, productis, margine laterali inaequaliter admodum profunde crenato; elytris dense striato-punctatis, striis punctorum ad apicem usque productis ibique inter se connexis, angulis humeralibus acu- minatis, productis; mucronibus elytrorum omnino nullis. Longit. 17 m. m.; Latit. hum. 4,5 m. m. Habitat in Cayenna. Individuum unicum in Museo Academiae scientiarum Holmiensis. Species pronoto antice paulo latiore, margine laterali crenato elytrorumque angulis humeralibus acuminatis, produetis inter congeneres insignis. Caput pronoto fortius at minus dense punctatum, impressione ante et inter oculos sat profunda notatum. Antennae capite cum pronoto vix longiores, apicem versus parum incrassatae, articulo ultimo penultimo paululum longiore, nigrae, art. primo rufo-piceo. Pronotum transversum, longitudine plus quam dimidio latius, ante medium nonnihil dilatatum et basin versus angustatum, angulis anticis latis obtusis, posticis acuminatis, produetis, marginibus lateralibus in- aequaliter obtuse sed admodum profunde crenatis, linea prope omnes margines sat evidenter impressa, margine postico s. basali toto elevato, calloso, ante scutellum emarginato, impressionibus inter scutellum et angulos laterales bre- vibus sed sat profunde impressis, parum nitidum, dense at minus profunde punctatum, ante emarginaturam scutellarem obsoletius transversim impressum. Scutellum semicirculare, impunctatum. Elytra apicem versus minus angustata, angulis humeralibus acuminatis, productis, subspinosis, sat dense sed minus profunde striato-punctata, striis punctorum praeter seutellarem abbreviatam et marginalem novem ad apicem usque productis ibique inter se connexis, mu- erone in singulo omnino nullo. Pectus prothoracis crebre inaequaliter pun- ctatum; metathoraeis magis nitidum, totum parcius sat profunde punctatum. Abdomen sat dense obsoletius punctatum. Pedes picei, femoribus tamen basin versus dilutius brunneis. d MIRI SSR TOUT TC - Adi ue T ja 3 " A Mad | " - a | AFS au j LE T4 Kor jp be pr à 9$ H iiid; pe 7. A "#4 NE P Len] " t fcn i E. N DNE Medida t, ed nes LII MEM i ^od d MORIS nid Qm Él pA NIE CIT NL Puer ur ERU sms d, Ps TT E uso hid m v srl | , x We CA (a p^ i RU" br 2d UE AT ’ Matos, 4 After mer 2 irn UL. wl Ans T ASIE) OX ^i n "M LUE riy lu Ma, D ur Pul GMAT M to sw TU L7 Tn 1 Wi | r Ma TET A T MP FR Lå Um ny» f v / (e - T ION ifa | TIC xs ES I " { ^ , { LL i id f d J 1 "adn rw OUI VAR 1 Typs ; * " D à x HUN IM LI j ii ni do + LIP" $) ri 4 Uu Mri * -— Bc Ta j sh 9 pt T T ? d à p i" "* * Le e < , BEMERKUNGEN ÜBER TANYMECUS (CURCULIO) CIRCUMDATUS Wiedemann VON F. W. MÄ KLIN. rares Vorgetr. in der finnlündischen Societüt der Wissenschaften d. 5 Mürz 1862. In dem 1*9 Theile des zweiten Bandes seiner Genera et species Curculio- nidum hat Schónherr pag. 81 und 82 eine von Gyllenhal ausgearbeitete Be- schreibung des in Ägypten und Senegal vorkommenden 7 anymecus albomar- ginatus Lefebvre mitgetheilt und später im 1st "Theile des sechsten Bandes nach der Sammlung des Herrn Westermann in Kopenhagen die Berichtigung gemacht, es sei dieser Tun. albomarginatus der von Wiedemann im Maga- zin der Entomologie, herausgegeben von Germar und Zincken, genannt Sommer, 4t* Band pag. 156 aus Bengalen beschriebene Cwrculio circumda- fus. Als Vaterland dieser Art hat Schönherr an derselben Ställe Ägypten, Senegal und Bengalen angegeben. In der Sammlung der hiesigen Universi- tät befindet sich nicht nur ein aus Bengalen stammendes Exemplar des Tany- mecus circumdatus. Wied. und zwar von Herrn Westermann selbst dem ver- storbenem Grafen Mannerheim gegeben, sondern auch ein von Schünherr un- ter demselben Namen mitgetheiltes Exemplar aus Afrika, jedoch ohne nähere Angabe des. Fundortes. Indem aber diese Exemplare aus Bengalen und A- frika von einander sehr abweichen und zu verschiedenen Arten gehören, scheint es mir nicht überflüssig hier diese von Neuem zu beschreiben und den Unter- schied zwischen diesen zwei Arten genauer hervor zu heben. Tanymecus circumdatus Wiedemann: Oblongus, niger, squamositate densa pallide cinerea tectus; pronoto lati- tudine basali vix longiore, obsolete nigro-trivittato; elytris latiusculis, minus 17 130 F. W. MÄKLIN. convexis, apicem versus sensim aequaliter aeuminatis, submucronatis, colore dilutiore suberetaceo marginatis, sutura lineisque tribus in singulo fuscis. Longit. corporis capite subdeflexo 16,5 m. m. Longit. pronoti 3,6 m. m. Latit. pronoti basalis 3,5 m. m. Longit. elytrorum 11 m. m. Summa latit. elytrorum 5,4 m. m. Ratio quae longitudinem elytrorum et latitudinem intercedit — 2,04. Curculio eircumdatus W. in „Neue exotische Käfer beschrieben von C. R. W. Wiede- mann und E. F. Germar.“ (Magazin der Entomologie. Herausg. von Germar und Zincken. 4ter Band, p. 156. 65). Patria: Zengalia. Statura eorporis magnam cum speciebus generis Hypomecis praebet si- militudinem; rostro paulo longiore et praesertim latiore, pronoto basi latiore, apice leviter emarginato, elytris latioribus, minus convexis, apicem versus sensim aequaliter angustatis ut et colore a Tanymeco albomarginato Lefebvre, Gyll. evidenter diversus. Caput eum rostro latiuseulum, planum, in medio longitudinaliter carinatum, obsolete punetulatum, nigrum, dense dilute cinereo- squamosum, carinula tamen squamositate omnino destituta; infra squamulis adhue dilutioribus sub-cretaceis tectum. Os pilis paulo longioribus quam in Tan. albomarginato ornatum, apertura majore mandibulisque quoque majori- bus. Antennae nigrae, scapus pilis breviusculis albidis parce (in Tan. albo- marginato pilis breviusculis cinereis dense) vestitus. Pronotum latitudine basali vix longius, apice late subemarginatum, basi levissime bisinuatum, an- terius evidenter angustius (et multo magis quam in Tan. albomarginato), la- teribus paulo ante medium nonnihil ampliatum, supra adhuc magis quam in Tan. albomarginato planum, densissime obsolete punctulatum, nigrum, squa- mulis cinereis nonnihil flavescentibus dense vestitum, relietis lineis tribus subdenudatis fusco-nigris. Scutellum ovale, subelongatum, pilis cinereo-albi- dis dense tectum. Elytra antice conjunctim et quidem angulatim emarginata ibique pronoti basi non latiora, pone basin oblique ampliata, humeris parum elevatis, obtusis; apicem versus sensim aequaliter attenuata, apice singulatim in mucronem rectum, acutum exeurrentia, supra minus quam in Tan. albo- marginato convexa et paulo ante apicem quasi depressa, obsoletius striato- punctata, nigra, squamulis flavescenti-cinereis dense vestita, sutura lineisque tribus in singulo fusco-nigris, subdenudatis, lineis punctorum utrinque in- clusis; margo lateralis late cretaceo-sqamosus. Corpus subtus dense cretaceo- squamosum. Pedes longiusculi, validi, nigri, dense cinereo-albido-squamulosi et pubescentes, squamulis longioribus, angustioribus, subpiliformibus. Bemerkungen über Tanymecus circumdatus Wied. 131 Wiedemann beschreibt die Farbe dieser Art als eine ins kupferrothe ziehende wenig glänzende Goldfarbe; indem aber das von mir hier beschrie- bene Exemplar auf der oberen Seite mit gelblich grauen Schüppchen bedeckt ist, muss man wohl vermuthen dass frische Exemplare mit einer mehr me- tallischen Farbe geziert sind. Im übrigen stimmt die von Wiedemann ge- gebene kurze Beschreibung mit dieser Art sehr gut überein, mit der folgen- den dagegen nicht. Des Vergleiches wegen will ich hier die Wiedemannsche Beschreibung anführen: „Dubauratus, thorace elytrisque obsolete nigro-vittatis, his albomargina- tis. Longit. lin. 52. Bengalia.“ „Gestalt wie C. viridis F.* (Chlorophanus viridis L. Fabr.) „Fühler schwarz, mit weissen Härchen besetzt. Kopf oben auf wenig goldglänzend, ins kupferrothe ziehend, mit schwarzer Längslinie in der Mitte; unter den Augen weiss. Halsschild und Flügeldecken von gleicher nur wenig glän- zender ins kopferrothe ziehender Goldfarbe, Halsschild mit drei schwarzen Striemen, wo die Goldschüppchen gleichsam abgerieben oder dünner aufgelegt erscheinen, so dass die Grundfarbe durchscheint. _Flügeldecken an der Naht, und drei Striemen eben so; am Aussenrande aber breit, und an der Wurzel schmal weiss gesäumt; übrigens mit undeutlichen Punktreihen. Die ganze untere Fläche des Körpers nebst den Beinen, weisslich. Schenkel ungezahnt.“ An der von Gylienhal gegebenen Beschreibung über Tan. albomargina- (u$ könnten auch einige Stellen etwas verändert werden, um den Unter- schied von der vorigen Art anzuzeigen. Meiner Ansicht nach würde sie am Besten auf folgende Weise abgefasst werden: Tanymecus albomarginatus (Lefebvre) Gyllenhal: Oblongus, niger, supra squamositate densa cinerea, subtus et lateribus cretacea tectus; pronoto latitudine basali paulo longiore elytrisque vitta intra- marginali fusca notatis, his convexiuseulis, apicem versus sensim et quidem paulo ante apicem fortius angustatis, apice submucronatis. Longit. corporis capite subdeflexo 14,5 m. m. Longit. pronoti 3,3 m. m. Latit. pronoti basalis 2,9 m. m. Longit. elytrorum 10 m. m. Summa latit. elytrorum 4,9 m. m. Ratio quae longitudinem elytrorum et latitudinem intercedit — 2,56. Tan. alb omarginatus (Lefebvre) Gyll. in Schönh. Gen. et spec. Cure. Vol. II, p. 81, 10. Tan. circumdatus Schónh. Gen. et spec. Curc. Vol. VL, p. 234, 20. Patria: Aegyptus, Senegallia. 132 F. W. MAELIN. Hypomeci squamoso longitudine aequalis, sed angustior; Tan. rustico aequalis. Caput cum rostro latum, porrectum, brevius tamen et angustius quam in Tan. circumdato, fere planum, obsolete punctulatum et carinatum, nigrum, dense squamulis cinereis paulo longioribus vestitum, carinula vix vel parum denudata. Os pilosum. Oculi ovati, nigri, modice prominuli. An- tennae breviusculae, nigrae, dense cinereo-pubescentes, scapo magis quam in Tan. circumdato eurvato. Pronotum latitudine basali paulo longius, apice subtruncatum, omnino non emarginatum, basi vix evidenter bisinuatum, an- terius paulo angustius, lateribus paulo ante medium nonnihil ampliatum, supra levissime convexum, confertim obsolete punctulatum, nigrum, squamulis flavo- cinereis dense tectum (in individuo nostro pronotum in medio detritum), ver- sus latera utrinque vitta fusco-nigra, squamulis subdenudata, notatum. Seu- tellum subtriangulare, dense squamulis flavo-cinereis obtectum. Elytra antice conjunetim et quidem rotundatim leviter emarginata, ibique pronoti basi non latiora, sed pone basin oblique ampliata, humeris parum elevatis, rotundatis; apicem versus primum sensim parum, deinde vero paulo ante apicem magis attenuata, apice singulatim in mucronem rectum, acutum excurrentia, supra parum sed aequaliter convexa, in dorso antico tamen subplana, obsoletius striato- punctata, nigra, interne dense cinereo-squamosa; margo lateralis late cretaceo- squamosus, cui interne adjacet vitta fusca, ab humero exiens, posterius inter- dum attenuata. Corpus subtus obsolete disperse punctatum, nigrum, dense cretaceo-squamosum. Pedes longiusculi, validi, nigri, dense cinereo-albido- squamulosi et pubescentes, squamulis brevioribus, latiusculis. ZUR SYNONYMIE EINIGER NORDISCHER KÁFERARTEN von F. W. MÄKLIN. Vorgetr. in der finnländischen Societät der Wi d. 7 April 1862. ssenschaften T ef E A X Re” LL 2 ar Al Ton À PTE PU Dr T H An Br Lu * « x" ^ di T T LR hn BR: rg Mt adi wo nee P jen 23 Ic A Eripe Puis. UPS n. Nur zu oft hat man die Erfahrung gemacht, dass besonders die von älteren Entomologen beschriebenen Arten nicht immer ohne Ansicht der Ori- ginalexemplare erkannt werden kónnen; jeder Versuch über diese Gegenstände neues Licht zu verbreiten, kann wohl desswegen heutigen Tages, wo man eine ganz besondere Sorgfalt daran verwendet, eine genaue und auf wissen- schaftlichen Principien gegründete Namenklatur einzuführen, nicht ganz ohne Intresse sein. Diese Überzeugung hat mich veranlasst nachstehende Bemer- kungen zu veröffentlichen, welche grösstentheils nach typischen Exemplaren sowohl in der früheren Mannerheimschen Sammlung gemacht worden sind, die von der hiesigen Universität eingekauft wurde, als auch nach solchen in der von Professor C. R. Sahlberg 1829 derselben Universität bedinglich abgetretenen Sammlung, welche auch alle von ihm, aber nur bis zu der Zeit, in /nsecta Fennica beschriebenen Arten enthält. Es sind ausserdem noch einige Notizen über einzelne Arten in der Paykull’schen Sammlung in Stock- holm hinzugefügt, wie auch in der Gyllenhalschen in Upsala, welche ich im letzten Sommer untersuchen konnte. Carabus pelidnus Paykull, Mon. Cure. App. p. 149 und Fauna Svec. I, 134. Mannerheim hatte die Vermuthung ausgesprochen, dass der von Chaudoir beschriebene Anchomenus (Agonum) Lehmanni, ein Thier von dem ich vor einigen Jahren in der nächsten Umgegend von Helsingfors eine grössere An- zahl Exemplare aufgefunden hatte, der von Paykull 1. c. characterisirte Ca- rabus pelidnus sein würde. Diese Ansicht gewann einen allgemeinen Beifall, und in den in Stettin gedruckten Verzeichnissen über die Käfer Europas wurde Arch. Lehmanni Chaud. als Synonym zu Anch. pelidnus Payk. aut- geführt. Es war mir desswegen von grösstem Intresse nachzusehen, welche Art sich in Paykulls eigener Sammlung mit dem obenstehendem Namen bezeichnet wäre. In derselben fand ich drei Exemplare neben der Etikette dieser Art eingesteckt, welche nicht nur zu drei verschiedenen Species, son- dern auch zu zwei verschiedenen Gattungen gehören, nämlich: Patrobus ru- 136 F. W. MÄKLIN. bripennis 'Thoms., bestimmt nach den Exemplaren in der Akademie d. Wissensch. in Stockholm, Anchomenus albipes Dlig. und Anchomenus livens Gyll. Es scheint mir demnach sehr zweifelhaft, welcher Art der von Paykull gegebene Name pelidnus ertheilt werden soll; wenigstens scheint es unberechtigt diese Benennung auf Anchomenus Lehmanni Chaud. überzuführen. Harpalus despectus Sahlberg, /ns. Fenn. I, p. 245. In der früheren Sammlung des Grafen Mannerheim befindet sich ein von Sahlberg selbst unter obenstehendem Namen mitgetheiltes Exemplar aus Lapp- land, welches zu Amara (Celia) sylvicola Zimm. = maritima Schiödte ge- _ hört. Ich habe sogar Gelegenheit gehabt das erwähnte Thier mit einem von Zimmermann selbst dem Grafen Mannerheim bestimmten Exemplare dieser Art zu vergleichen. Ich muss jedoch die Bemerkung machen, dass Celia syl- vicola Zimm. nicht mit der von Sahlberg gegebenen Beschreibung über die Farbe der Fühler und Füsse übereinstimmt; dagegen hat Sahlberg am Ende seiner Beschreibung folgende Bemerkung hinzugefügt: „Specimen quoque e Lapponia accepi antennis et pedibus totis rufo-ferrugineis; an diversa. spe- cies?“ und diese Worte passen auf das von Sahlberg mitgetheilte Exemplar sehr gut. Harpalus despectus Sahlb. könnte wohl demnach eine’ von Celia sylvicola Zimm. verschiedene Art sein, aber ohne Ansicht eines typischen Exemplares kann dieses wohl nicht ermittelt werden. ai Die von Sahlberg in /nsecta Fennica beschriebenen Arten Zarpalus despectus, praetermissus so wie auch furvus und afer sind von ihm der hiesigen Universitäts Sammlung nicht abgegeben worden und die Typen dieser Arten befinden sich auf dem Lande in der Umgegend von Åbo in der Samm- lung seines Sohnes, des Herrn D* R. F. Sahlberg. Bembidium Grapei Gyllenhal, /ns. Svec. IV, p. 403. Diese Art, welche von Gyllenhal eigentlich unter dem Namen Pembidium Grapii beschrieben wurde, ist bis zur letzten Zeit den Entomologen Europas vollkommen unbekannt geblieben, und wahrscheinlich zum Theil schon aus dem Grunde, dass Gyllenhal die Beine dieser Art als ganz schwarz beschrie- ben hat. Es fiel mir auf, dass in der einheimischen Sammlung der Akademie der Wissenschaften in Stockholm Bembidium Sahlbergi Dej., welches von Sahlberg in /ns. Fenn. mit dem schon früher vergebenen Namen Zembidium brunnipes beschrieben ist, unter diesem Namen gar nicht vorkam, obgleich diese Thierart gerade nicht zu den grossen Seltenheiten Lapplands gehört. Zu meinem Erstaunen fand ich jedoch, dass ganz ühnliche Thiere in der Zur Symonymie einiger nordischer Käferarten 137 Sammlung mit dem Namen Dembidium Grapei bezeichnet waren und unter diesen Exemplaren auch das von Gyllenhal aus Schünherrs Sammlung be- schriebene. Um mit Bestimmtheit über die Identität dieser Arten entscheiden zu kónnen, bekam ich durch die Gite des Herrn Prof. Boheman ein mit dem von Gyllenhal beschriebenen ganz ähnliches Exemplar, und seitdem ich jetzt dasselbe mit einem von Sahlberg selbst dem Grafen Mannerheim mit- getheilten Exemplare von Zembidium Sahlbergi verglichen, kann ich mit Sicherheit die Identitit dieser Arten bestätigen. Das von Zetterstedt und Thomson beschriebene Bembidium Sahlbergi kenne ich in der Natur nicht; es ist aber jedenfalls nicht das von Dejean unter demselben Namen beschriebene Thier. Ilybius Prescotti Mannerheim ( wmm. Ess. Entom.), Awbé, spec. gen. des Hydroc., p. 279. Es befindet sich nur ein einziges Exemplar dieser Art in der früheren Mannerheimsehen Sammlung, ich habe aber selbst einmal ganz gleiche Indi- viduen in dem östlichen Theile Finnlands vor einigen Jahren aufgefunden. Es ist mir nicht gelungen irgend einen specifisehen Charakter zwischen dieser Art und dem gewöhnlichen //ybius fenestratus Fabr. aufzufinden, und bin auch desswegen meines Theils vollkommen davon überzeugt, dass dieser Il. Prescotti nicht als eine von dem erwähnten J7. fenestratus verschiedene Art angesehen werden kann, sondern nur als eine zufällige Farbenvarietet dasteht. Hydroporus pallens (Mannerh.) Aubé, spec. gen. des Hydroc., p. 559. Herr Professor Schaum in Berlin hatte mir ganz speciell den Auftrag gegeben, diese von Aubé nach einem einzigen Exemplare in der Manner- heimschen Sammlung beschriebene Art mit Zydr. Marklini Gyl. zu ver- gleichen, weil er vermuthete, dass die obengenannte Species auf ein unaus- gefürbtes Thier dieser Art gegründet wäre. Nachdem ich jetzt das von Aubé beschriebene Exemplar mit //ydroporus Marklini verglichen, kan ich nur die von Prof. Schaum ausgesprochene Vermuthung bestütigen. Elophorus (Helophorus) Fennicus Paykull, Fauna Svec. I, p. 243 und 244. Aus der von Paykull gegebenen Beschreibung dieser Art ist es leicht einzusehen, dass die von ihm beschriebene keinesweges dieselbe ist als die von Gyllenhal und Thomson mit demselben Namen bezeichnete. Paykull 18 138 F. W. M&àELIN. sagt nämlich: „Thorax ferrugineus, latitudine undique aequali^, obgleich jedoch das Halsschild bei Z/e/ophorus fennicus GyM. nach hinten bedeutend verschmälert ist. Ausserdem hat Paykull noch folgende Worte hinzugefügt, die wohl kaum auf die von Gyllenhal beschriebene Art gedeutet werden kön- nen: „An potius ad Opatra est amandandus? mihi haud. rite notus. Valde affinis seque ti (sc. Hel. nubilo), sed differre videtur magnitudine, fronte integra, et clava antennarum magis elongata.“ Jedoch hätte wohl Niemand vermuthen können, dass der von Paykull beschriebene ,, E/ophorus fennicus* Helophorus rugosus Oliv. sein würde. Diese Art befindet sich mittlerweile in Paykull's Sammlung mit dem obenerwähnten Namen bezeichnet, und ein Vergleich mit den von mir aus Paykulls Arbeit eitirten Worten bezeugen es hinlänglich, dass diese Art, nicht aber Ze/ophorus fennicus Gyll von ihm beschrieben ist. Ze/ophorus fennicus Gyl. befand sich auch in Paykull's Sammlung, aber ohne Namen; es ist wohl desshalb zu vermuthen, dass Pay- kull selbst diese Exemplare verwechselt hat, denn Z//e/. rugosus Oliv. ist wohl doch niemals in Finnland aufgefunden worden. Sliesslich will ich noch hinzufügen, dass der von Sahlberg in /nsecta Fennica mit der aus Gyllenhals ns. Svecica abgeschriebenen Diagnose be- zeichnete Ze/ophorus fennicus, nach den Originalexemplaren in der hiesigen Universitäts Sammlung zu schliessen, auch die von Gyllenhal und Thom- son unter demselben Namen beschriebene Art ist, obgleich diese Art in Finn- land und Lappland viel seltener sein dürfte, als die von Thomson unter dem Namen Hel. borealis charakterisirte. Hiermit will ich jedoch nicht gesagt haben, dass ich von der Artverschiedenheit dieser Formen vollkommen über- zeugt bin. Helophorus borealis R. F. Sahlberg, Diss. Arad. Novas Col. Fenn. Spec. sist., p. 4 und 5. Diese Art ist keinesweges der von Thomson in Skandinaviens Coleo- ptera Yl, p. 79 beschriebene Zeleophorus borealis, sondern gehört zu Hel. lapponicus Thomson. Von Hel. borealis Sahlberg habe ich drei typische Exemplare gesehen, nämlich in der Sammlung der Akademie der Wissen- schaften in Stockholm, in der früheren Sammlung des Grafen Mannerheim so wie auch ein von Dr R. F. Sahlbergs eigener Hand bezetteltes Exemplar in der hiesigen Universitit. Alle diese gehóren zu derselben Art und stim- men vollkommen mit den Exemplaren von Hel. lapponicus Thomson überein, welche ich in Stockholm gesehen habe. Aus welchem Grunde Herr Thomson die Sahlbergsche Art auf seine Hel. borealis hat deuten kónnen, kann ich Zur Synonymie einiger nordischer Käferarten. 139 nicht einsehen, denn aus der von Sahlberg 1. e. gegebenen Beschreibung geht es nicht hervor. Sahlberg vergleicht nämlich erstens seine Art mit Hel. fennicus gar nicht, eine Art die ihm doch sehr bekannt war, sondern nur mit Hel. granularis und griseus; Zweitens hat Sahlberg von den Flygel- decken gesagt: „interstitüs alternis, inprimis versus latera, subelevatis“, und doch existirt bei Hel. borealis Thoms. gerade ein umgekehrtes Verhältniss, indem die am Rande gelegenen Rippen am wenigsten erhaben sind. Übri- gens variiren die Zwischenräume zwischen den Punktreihen auf den Flügel- decken bedeutend, so dass dieselben mehr oder weniger convex erscheinen; übertrieben ist jedenfalls bei Sahlberg der Ausdruck „interstitüs valde con- vexis.* Bolitochara suturalis Mannerheim, Préc. d'un now. arrang. d. I. fam. d. Brach. 82. Aleochara suturalis Sahlberg, /ns. Fenn. I, p. 376. Mannerheim hatte Exemplare dieser Art sowohl aus der Krim als auch aus Finnland unter verschiedenen Nummern an Erichson zur Bestimmung mitgetheilt. Erichson hat alle diese Exemplare mit „Oxypoda sp. mihi ign." bezeichnet, und doch gehören sie zu der von ihm selbst beschriebenen Aleo- chara ( Haploglossa) praetexta. Dass diese Bestimmung richtig ist, davon bin ich vollkommen überzeugt, denn ich habe Zaploglossa praetexta sowohl aus Österreich von D* Hampe als auch aus Sachsen von Herrn Märkel er- halten. In Skandinaviens Coleoptera IL, p. 283 hat Thomson eine neue Gattung Crataraea aufgestellt und zu derselben die von ihm früher in Öfv. af Vet. Ac. Förh. 1855, p. 201 beschriebene Oxypoda sufuralis gezogen. Diese Crataraea suturalis scheint wohl auch, nach der Beschreibung zu schliessen, mit /aploglossa praetexta identisch zu sein, und folglich wäre auch Thom- sons Vermuthung gegründet, dass seine Art die von Sahlberg beschriebene Aleochara suturalis wäre. Staphylinus orbiculatus Paykull, Mon. Staphyl. 35, 26 und Paederus orbiculatus Payk. Faun. Svecica, III, p. 431. Indem der von Erichson in Genera et species Staphylinorum p. 634 beschriebene S///ieus orbiculatus in Finnland nicht vorkommt und das einzige Exemplar dieser Art, welches ich selbst gefunden, von mir in Cathrinenthal bei Reval gefangen wurde, habe ich schon lange daran gezweifelt, ob die Paykull'sche Paederus orbiculatus wirklich zu dieser Art gehören könnte. 140 F. W. M&ELIN. Es war mir desswegen sehr daran gelegen die typischen Exemplare in Pay- kulls Sammlung zu sehen. In derselben befanden sich im Ganzen unter obenstehendem Namen nur zwei Exemplare, welche zu Sflicus affinis Erichs. gehören. Von diesen hat das eine ganz deutlich gebräunte Schienen, aber solehen Kleinigkeiten hat Paykull in seinen Beschreibungen überhaupt keine Aufmerksamkeit gewidmet; das zweite etwas gróssere Exemplar mit hellgelben Beinen verglich ich mit den Exemplaren in der einheimischen Sammlung der Akademie, und es befand sich darunter auch ein ganz gleiches von Boheman als Stl. affinis Erichs. bestimmtes Individuum; zu Säl. rufipes Germ. und Stil. similis Erichs. gehörte es gewiss nicht. Auf diese Farbenverschieden- heit der Beine seiner Exemplare können wohl die Paykull'schen Worte: ,, Pe- des rufi, vel pallide rufescentes“ gedeutet werden. Auch in Gyllenhals Sammlung in Upsala befindet sich kein Exemplar von S//iews orbiculatus Erichs., ja diese Art fehlt sogar in der einheimischen Sammlung in Stock- holm. Bei solchen Umständen scheint es wohl unbegründet, wenn Paykull's und Gyllenhals Arbeiten bei dieser Art citirt werden. Paederus orbiculatus Gyll. Sahlb. Mannerh. kann eigentlich zu keiner Art gezogen werden, denn in ihren Sammlungen sind unter diesem Namen verschiedene Arten zusam- men gestellt worden. Omalium laeviusculum Gyllenhal, ns. Svec. IV, p. 464 und 465. Im vorigen Sommer während meines Aufenthaltes in Stettin erhielt ich von Herrn Direktor Dohrn eine Anzahl Käferarten von der Insel Island und darunter auch das von Kraatz in der S/eff. Ent. Zeitung 1851, p. 286 und 287 beschriebene Omalium fucicola. Als ich nachher durch Stockholm reiste, hatte ich Gelegenheit diese Art mit dem typischen Exemplare von Omalium laeviusculum Gyll. aus Nord-Cap, welches aus der früheren Schönherrschen Sammlung in die der Akademie der Wissenschaften übergangen ist, zu ver- gleichen. Der mit grüsster Sorgfallt angestellte Vergleich liess aber zwischen diesen Arten keine Spur von Verschiedenheit auffinden. Die von Gyllenhal 1. c. aus Westergöthland beschriebenen Var. b und c des Omalium laeviusculum, von welchen sich ein Exemplar in der Samm- lung der Akademie der Wissenschaften in Stockholm befindet, scheint zu einer anderen Art zu gehören. In Skandinaviens Coleoptera, Tom. II, p. 212, hat Thomson Omalium fucicola Kraatz als Synonym mit dem von ihm selbst beschriebenen Omalium riparium bezeichnet. Dieses Omalium riparium 'Thoms. habe ich auch in der Sammlung der Akademie gesehen und mit Omalium fucicola verglichen; Zur Synonymie einiger nordischer Küferarten. 141 Omalium riparium wnterscheidet sich aber schon durch eine viel gróbere Punktirung. Die synonymische Angabe Thomsons ist also auszulassen. Scaphidium pusillum Gyllenhal, 77s. Svec. I, p. 189; IV, p. 293. Diese Art ist von Erichson in Naturgeschichte d. Ins. Deutschl., nach einem von Gyllenhal selbst an Herrn Schüppel mitgetheilten Exemplare, und später von allen übrigen Verfassern als identisch mit der von Heer in Fauna Col. Helv. beschriebenen Pfenidium (Trichopteryx) nitidum angesehen wor- den. In der Sammlung in Upsala, welche die Gyllenhalschen Typen enthält, befinden sich unter dem Namen Scaphidium pusillum im Ganzen vier Exem- plare, von welchen ein mit einer Nummer (S6) bezeichnet auf einem kleinen Papierschnitzel den Namen Schüppel trägt und sehr wahrscheinlich das von Gyllenhal im IVte Bande eitirte P///iwn evanescens Schüppel in litt. ist. Dieses Exemplar gehört zwar zu Pfenidium nitidum Heer (= pusillum Erichs.), aber die drei übrigen, zusammen auf ein Papierchen aufgeklebt und an einer groben Nadel, wie die älteren schwedischen Entomologen sie benutzten, be- festigt, gehören zu Pfenidium apicale Sturm, Erichson und sind ohne Zwei- fel aus Schweden. Indem zugleich die von Gyllenhal im zweiten Bande sei- ner /nsecta Svecica gegebene Beschreibung mit dieser Art, nicht aber mit Pten. nitidum übereinstimmt, muss wohl der Name Pfenidium apicale Sturm, Erichs. in Pfen. pusillum Gy. verändert und Prien. pusillum Erichs. als synonym zu Pfen. nitidum Heer beigelegt werden. Dass Gyllenhal zufällig und ohne genauere Untersuchung ein Exemplar von Zen. nitidum, ein Thier welches sowohl in Schweden als auch in Finnland vorkommt, als sein Sea- phidium pusillum Herrn Schüppel hat mittheilen können, ist nicht zu ver- wundern, namentlich da er auch in späteren Jahren das von Schüppel ge- schickte Exemplar mit seinen Typen verwechseln konnte. Nitidula castanea Sahlberg, /ns. Fenn. I, p. 74. Erichson beschreibt in Naturgeschichte der Ins. Deutschlands IL, p. 160 zwei Abünderungen von Nitidula obscura Fabr., eine grössere und eine klei- nere. Zu der grösseren Form gehört auch die von Sahlberg beschriebene Nitidula obscura; zu der kleineren dagegen, welche wenig über eine Linie lang und ausserdem durch eine lichtere braune Körperfarbe ausgezeichnet ist, die obengenannte von Sahlberg beschriebene N. castanea. Ein typisches Exemplar aus der früheren Sammlung des Herrn Professor Sahlberg befindet sich in der Sammlung der Kaiserl. Alexanders Universität in Helsingfors. 142 F. W. MÂKLIN. Nitidula lateralis Sahlberg, /ns. Fenn. I, p. 77 und 78. Diese Art ist in den Verzeichnissen über die europäischen Käferarten ausgelassen, ohne dass, so viel mir bekannt, von demselben irgend eine Anzeige gemacht wäre. Es ist wohl möglich und sogar wahrscheinlich, dass sie in der That von Cryplarcha strigata Fabr. nicht verschieden ist, jedoch ist das Originalexemplar, welches Sahlberg beschrieben hat und sich gegen- wärtig in der Universitäts Sammlung in Helsingfors befindet, dadurch aus- gezeichnet, dass die Flügeldecken die gelben Zeichnungen vermissen; die Spitze derselben ist schmäler und mehr ausgezogen und der Seitenrand vor der Endspitze seicht ausgebuchtet. Cryptophagus umbrinus Gyllenhal, /ns. Svec. IV, p. 291. In der früheren Mannerheimschen Sammlung befinden sich zwei von Gyllenhal selbst unter obenstehendem Namen mitgetheilte Exemplare; diese gehören aber nicht zu der von Erichson in Nafurgesch. der Ins. Deutschl. beschriebenen Afomaria umbrina, sondern zu Af. fumata Erichs. Wenn man ausserdem die von Gyllenhal gegebene Beschreibung mit der Erichson- schen über Åt. fumata und Af. umbrina vergleicht, ist es leicht einzusehen, dass die von Gyllenhal gelieferte viel mehr mit Åf. fumata, als mit der zu- letz genannten Art übereinstimmt, denn er sagt ausdrücklich „Thorax valde convexus^, geschweige denn dass er der bei Afomaria umbrina Er. auf dem Hintertheile des Halsschildes sehr deutlichen Längsfalten nicht erwähnt. Der Name Alomaria umbrina Gyl. muss also der A“. fumata Erichs. zuertheilt werden, und für At. umbrina Erichs., die in der That namenlos ist, sei es mir erlaubt den Namen Af. plicicollis vorzuschlagen. Cryptophagus affinis R. F. Sahlberg, Nov. Coll. Fenn. spec., p. 7 und 8. Diese Art, von der ich Gelegenheit gehabt eine grössere Anzahl Exem- plare zu untersuchen, gehört zu der eben erwähnten Afomaria umbrina Gyl. = fumata Vrichs. Ich habe auch schon vor einigen Jahren Herrn Dr Kraatz diese Sahlbergsche Art zur Ansicht mitgetheilt, und er hat dieselbe als A/o- maria fumata Exichs. erkannt. Bei den von Sahlberg beschriebenen Exem- plaren ist die gewöhnlich nur auf den Schulterbeulen sichtbare lichtbraune Farbe mehr gelbroth und erstreckt sich über die ganze vordere Seite der Flügeldecken, so dass nur in der Mitte derselben eine dunkelbraune Quer- binde gebildet wird. Zur Synonymie einiger nordischer Küferarten. 143 Atomaria morio (Mannerheim) Kolenati, Meletem. Entom., Fase. V, p. 55. Nach den Exemplaren in Mannerheims Sammlung gehórt diese von Ko- lenati aus der Provinz Karabagh in Transcaucasien mit zehn Worten 1846 beschriebene Art zu der in demselben Jahre von Erichson beschriebenen 4f. cognata, welche auch in Finnland vorkommt. Dermestes glaber Sahlberg, /ns. Penn. I, p. 50 und 51. Diese Art ist in Catalogus Coleopterorum Europae zum genus #adro- (oma Erichson gerechnet worden, gehört aber zur Gattung Megatoma Herbst. und ist ein abgeriebenes Exemplar von der schon von Linné beschriebenen Meg. undata. — Sahlberg beschrieb diese Art aus der Sammlung des Herrn Wasastjerna, eine Sammlung die zwar bei dem Brande der Stadt Wasa ge- rettet wurde, aber später, mehrere Jahre vernachlässigt, bedeutend gelitten hatte und erst vor einiger Zeit von dem Sohne desselben Naturforschers, Herrn Kapitain Wasastjerna, der hiesigen Universität zum Geschenk abge- geben wurde. In dieser Sammlung befanden sich nämlich zwei Exemplare unter dem Namen Dermestes glaber: ein abgeriebenes Exemplar von Mega- (oma undata, an dem nicht einmal die geringste Spur von den weissen Bin- den zu sehen war, und ein ebenfalls abgeriebenes Exemplar von Affagenus pellio L. Von diesen zwei Exemplaren stimmt nur das von Megatoma un- data wit der von Sahlberg gegebenen Beschreibung, und zwar sehr gut, überein und ist desswegen ohne Zweifel das von Sahlberg beschriebene Thier. Die Art Dermestes glaber Sahlberg ist also aus der Wissenschaft zu streichen. Dermestes holosericeus Sahlberg, /ns. Kenn. I, p. 52. Man hat es allgemein vermuthet, dass Dermestes holosericeus Sahlb. zur Gattung Trogoderma Latr. gehören würde; sie gehört aber zu A//agenus Latr. Das einzige Originalexemplar in der früheren Sammlung des Herrn Wasastjerna, nach welchem Sahlberg seine Beschreibung gemacht, ist voll- kommen gut erhalten, bildet aber nicht eine eigene Art, sondern stimmt in jeder Hinsicht mit A/fagenus obtusus Gyl. Schönh. überein. Zu verwundern ist es jedenfalls, das diese Art so hoch im Norden aufgefunden ist, wie in der Umgegend von Wasa in Finnland. Dircaea livida (Dej. Caf.) Sahlberg, /ns. Fenn. I, p. 44S und 449. Mannerheim hatte dem Grafen Dejean die Vermuthung ausgesprochen, dass die von Dejean benannte und von Sahlberg beschriebene Dircaea livida 144 F. W. MAELIN. die von Gyllenhal in seiner /ns. Svec. IL, p. 519 aus Finnland beschriebene Dire. rufipes wäre. Hierdurch verleitet hatte Dejean in der neuen Ausgabe seines Cataloges diese Arten als Synonyme vereinigt, und dieses ist wahr- scheinlich die Ursache, wesshalb Dire. livida aus allen Verzeichnissen über die Käfer Europas ausgelassen wurde. Mittlerweile sind diese Arten nicht nur specifisch, sondern sogar der Gattung nach von einander verschieden, indem Stephens in Manual of British Coleoptera für Dirc. rufipes ein eigenes Genus P%loiotrya errichtet. Als ich in Berlin Herrn Professor Schaum darauf aufmerksam machte, dass die Dircaea livida in seinem Verzeichnisse der Käfer Europas nicht aufgenommen war, zeigte er mir die von ihm in der Berlin. Ent. Zeitschr. 1859, p. 50 aus den baierschen Alpen beschriebene Dire. ephippium Waltl mit der Anfrage, ob sie nicht die von Sahlberg beschriebene Art sein künnte. Ich vermuthete es schon damals, und meine Vermuthung wurde vollkommen bestätigt, als ich später in Stettin bei Herrn Direktor Dohrn Gelegenheit hatte Exemplare aus den baierschen Alpen und aus Finnland mit einander zu vergleichen. Sahlberg sagt in /ns. Fennica, dass Herr Wasastjerna ihm brieflich mitgetheilt, dass Dre. rufipes auch in der Umgegend von der Stadt Wasa aufgefunden wäre. Das Exemplar in Wasastjernas Sammlung gehört aber zu Dire. livida. Das einzige Exemplar von der echten PA/oiotryia rufipes Gyl., welches in den finnischen Sammlungen existirt, wurde von Professor Bons- dorff in der Gemeinde Kakskerta in der Umgegend von Âbo eingefangen, dem verstorbenen Professor Sahlberg für die Ausarbeitung seiner /ns. Fennica geliehen und ist seit der Zeit in der Sahlbergschen Sammlung geblieben. Aphthona nigritarsis Motschulsky, Bull. d. I. Soc. Imp. d. Nat. d. Moscou 1845, p. 381. Diese von Motschulsky aus Kamtschatka und Daurien beschriebene Art ist dieselbe, welche Zetterstedt in seiner Arbeit /nsecta Lapponica 1840, p. 222 aus dem sydlichen Theile Lapplands unter dem Namen Z/a/fica Erich- soni beschrieben hat. Unter meinen Händen befinden sich ganz ähnliche Exemplare, die aus der Umgegend von Berlin von Herrn Dr Kraatz und aus Kamtschatka von Herrn Collan mitgetheilt worden, so wie auch ein in der Umgegend von Wasa in Finnland aufgefundenes Exemplar in der frühe- ren Sammlung des Grafen Mannerheim. BRASILIANISCHE ARTEN DER GATTUNG STATIRA rare. BESCHRIEBEN VON F. W. MÄKLIN. Vorgetr. in der finnländischen Societät der Wissenschaften d. 7 April 1862. a d Mi 3g OPERE | NIE PONT TL malt ren rm a ES "| 5 E TOT idi y t E #54 LS Z5 der | m EL "a v "i | CIN A dei ROME dd a s TTE "m T m lis (as ie MN UP TAN CPR eA a E Lo mile ly ù co pmi at id pe va don oc En BEE ae i — i à p m | + » | parer nor ish; du. Ko w | à We 1 b nali rz i ; * T ARN M NT "x etg LA L A A vidi + À Jan "d e reli p d yu 7 TRI y 2 ee SE in ee. lee Calc arabe tee MN ur bed MEET lå iL id "^. ‘hi s edipi, y 1 | | | t m "n mI WI TM ti simum vM PE M > se Spi. s har wahrer cane Mae ee = Fr dan Z1 i dédie - vtl | » id EE and 'h TN "ter Falli v LATE COS PTE CE OO LE Re: Meca hee un » dns ufi Mul ee "TIN ud Vatt dee avra aba Pod bd an us bee tud Ro dun mud "Pan re Pur art ale POLE LEP n add eur aps ra | wen M « S: \ j + NÉ T MM ME E 0 H ) MO = in Al MEN el us i E ila dés » E. | ME T He AMI ode n d ne indi tee i | ( | , " | AIR pr ie Lu Bares ve TONI Ets fut TULIT u Hid Ee. b | } sh 43 " ++ DIR TOROS YN qud EM "um Ep "TM T . * |! vv | PATTES ANS , « À dmt mut THTA TNR de TARA LL | " 1 «pss 1 E VE Peas PAU EL UN EU d mann ish ET In der Hoffnung künftig ein reicheres Material zusammen bringen zu kónnen, um monographisch die Arten dieser Gattung zu bearbeiten, habe ich mich entschlossen einstweilen die mir in der hiesigen Universitäts Sammlung zu Gebote stehenden brasilianischen Species zu beschreiben. Ein Theil derselben stammt aus der früheren Mannerheimschen Sammlung und ist von Bescke eingekauft, die übrigen sind sämmtlich von Dr R. F. Sahlberg selbst in Brasilien eingesammelt und der Universität zum Geschenk gegeben. Herr D' Sahlberg hatte nämlich mit seltener Freigebigkeit nach seiner letzten Reise nach Brasilien der Sammlung der hiesigen Universität nicht nur eine bedentende Anzahl Thierarten fast aus allen Klassen, welche er dort ein- gefangen hatte, sondern zugleich auch eine Menge bei seiner vorherigen Reise nach N. W. Amerika in Sitcha und in Ost Sibirien eingesammelter Hemi- pteren, Hymenopteren und Dipteren verehrt. Dass ich ausserdem in diesem Aufsatze die Beschreibung einiger brasi- lianischer Arten, welche von Lacordaire in Histoire naturelle des Insectes zum Genus S/afira gerechnet worden und mir in der Natur unbekannt sind, aus anderen Arbeiten abgeschrieben habe, bedarf wohl keiner Entschuldigung: nur hierdurch wurde es müglich über alle bis jetzt beschriebenen brasiliani- sehen S/afira-Arten eine Übersicht zu erhalten. 1. Statira gemmifer: Fusco-testacea, nitida, pectore, abdomine pedi- busque rufo-testaceis; elytris apice mucronatis, pallidis, nitore subvirescenti micantibus, subtiliter subundulatim punctato-striatis, interstitiis alternis parum latioribus, tuberculis elevatis, oblongis, catenatis. Longit. 15—16 m. m.; Latit. hum. 3,9—4 m. m. Statira gemmata Dej. Cat.? Statura corporis speciebus quibusdam generis Agrae admodum similis. Caput fusco-vel obscure rufo-testaceum, sublaevigatum. Antennae fusco-nigrae, 148 F. W. MAKLIN. apicem versus dilutius piceo-rufae, articulo ultimo penultimis quatuor simul sumtis longitudine aequali. Pronotum oblongum, in medio leviter dilatatum et ante marginem basalem sat alte elevatum profundius constrietum, fusco- testaceum, praesertim in medio certo situ virescenti colore micans, dense at subtilissime punetulatum, ante seutellum obsoletius late impressum. Elytra capite cum pronoto triplo fere longiora, apice mucronata, pilis parcis longio- ribus praesertim. versus margines obsita, pallide testacea, colore subvirescenti micantia, sat dense subtiliter concinne subundulatim punctato-striata, inter- stitiis alternis nonnihil latioribus, tubereulis elevatis, oblongis catenatis, quae luci oblique oblata fere gemmarum more resplendent. Corpus subtus pedesque dilutius rufo-testacel. 2. St. agroides: „Fusco-testacea, elytris apice mucronatis, caeruleo submieantibus, punctulato-striatis, punctisque excavatis quadratis, in series dispositis. * „Statira agroides Dej. collect." Lepell. d. Saint-Fargeau et A. Serville, Encycl. meth. Ins. X, p. 480. » Longueur 5 lig. D'un testacé brun; élytres plus foncées, mucronées à l'extrémité, avec un reflet bleu-violet, qui devoit être plus sensible dans l'in- secte vivant. Ces élytres chargées de stries longitudinales formées par de petits points enfoncés, ayant dans les intervalles des stries de larges dépres- sions carrées, disposées en séries. Du Brésil.“ Lep. et Serv. L c. 3. St. catenata: Fusco-brunnea, nitida, antennis, pedibus abdomineque apicem versus dilutius rufo-testaceis; elytris nonnihil subvirescenti colore mi- cantibus, dense punctato-striatis, interstitiis alternis, tertio, quinto, septimo et nono, multo latioribus et paulo magis elevatis punetisque majoribus obli- quis, subtriangularibus impressis catenato-interruptis. Longit. 12 m. m.; Latit. hum. 3 m. m. Palpi fusco-brunnei, articulo ultimo brunneo-piceo. ^ Antennae dilutius rufo-testaceae, art. duobus primis saturatius rufis. Pronotum oblongum, fusco- brunneum, in medio parum dilatatum et ante basin constrietum, margine ba- sali sat alte elevato, obsoletius subtiliter punctulatum et ante marginem ba- salem in medio obsoletius impressum. Elytra fusco-brunnea, apice mutica, colore subvirescenti micantia et sculptura ut in diagnosi indicatum est. Pectus piceum, nitidum. Abdomen fusco-brunneum, apicem versus dilutius rufo-testa- ceum. Pedes rufo-testacei, tarsis subtus pilis densis pallidis ornatis. Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 149 4. St. meleagris: Brunneo-testacea, palporum maxillarium articulo ul- timo summaque apice articulorum intermedium antennarum infuscatis, pedibus dilute rufo-testaceis; elytris flavo-testaceis, apice muticis, subundulatim con- cinne punctato-striatis, interstitiis alternis multo latioribus, foveolis impressis nigris subquadratis catenato-interruptis. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 3 m. m. Species colore et seulptura elytrorum insignis. Palpi maxillares brunneo- testacei, artieulo ultimo fusco-pieeo. Caput laevigatum, rufo-testaceum , fronte media inter oeulos impressa. Antennae rufo-testaceae, articulis 3—S summa apice plus minusve infuscatis, art. ultimo penultimis quatuor simul sumtis longitudine aequali vel paulo longiore. Pronotum oblongum, brunneo-testa- ceum, in medio parum dilatatum et ante basin constrictum, margine basali pallide testaceo, altius elevato, in medio minus dense subtiliter punctulatum, versus latera omnino fere laevigatum. Elytra flavo-testacea, apice mutica, subundulatim dense et concinne punctato-striata, interstitiis tertio, quinto, septimo et nono latioribus, foveolis impressis nigris subquadratis a basi ad apicem usque catenato-interruptis. Pedes dilutius rufo-testacei. 9. St. aegrota: Pallide-brunnea, nitida, antennis pedibusque dilutius rufo-testaceis, pronoto oblongo, dense at vix conspicue punctulato; elytris virescenti colore nonnihil micantibus, subtiliter punctato-striatis, interstitiis alternis, primo, tertio, quinto et septimo tubercula minuta, rotundata, elevata gerentibus. Longit. 10,5 m. m.; Latit. hum. 2,7 m. m. Statira aegrota Mannerh. in coll. Mannerh. Caput rufo-brunneum, omnino laevigatum. Antennae rufo-testaceae, ar- ticulo ultimo penultimis quatuor paulo longiore. Pronotum oblongum, in me- dio perparum dilatatum, ante basin coarctatum, margine basali altius elevato, dense at obsoletissime punctulatum. Elytra rufo-brunnea, colore virescenti nonnihil mieantia, subtiliter et obsoletius punctato-striata; interstitia alterna, primum, tertium, quintum et septimum, tuberculis minutis, rotundatis. inter se admodum distantibus, et quodque pilo elongato munitum, ornata. 6. St. viridipennis: „Testacea, elytris apice muticis, viridi-aeneis, punctulato-striatis, punetisque excavatis subtriangularibus, subtemere positis. * Lepell. d. Saint-Fargeau et A. Serville, Encycl. meth. Ins. X, p. 480. 150 F. W. MÄktin. .Longueur 7 lig. Testacée. Tête un peu plus foncée ainsi que le pre- mier article des antennes. Elytres mutiques, d'un vert métallique, chargées de stries formées de petits points enfoncés, ayant en outre des dépressions presque triangulaires, placées sans beaucoup d'ordre. Même patrie que la précédente“ (se. St. agroides). Ad hanc. speciem non sine dubitatione individuum referimus, quod est in museo Hel- singforsiensi et eujus descriptionem heie adjungere liceat. Rufo-testacea, capite saturatius rufo-brunneo, ore, palpis articulisque duo- bus primis antennarum nigro-piceis, elytris viridi-aeneis, apice muticis, dense punctato-striatis, interstitiis tertio et quinto parum latioribus punetis inter se admodum distantibus impressis, ante apicem catenato-interruptis. 2 Longit. 12 m. m.; Latit. hnm. 3 m. m. Antennarum articulus ultimus penultimis tribus simul sumtis longitudine vix aequalis. Pronotum oblongum, in medio levissime dilatatum et ante basin minus profunde coarctatum, subtilissime obsoletissimeque punctulatum. Elytra dense punetato-striata, interstitio tertio punctis impressis decem et quinto punctis sex, utroque ante apicem catenato-interrupto; interstitio nono prope apicem punctis impressis tribus. 7. St. geniculata: Picea, nitida, antennis pedibusque testaceis, articu- lis duobus primis antennarum, geniculis tarsisque anterioribus picescentibus ; pronoto oblongo, in medio parum dilatato, basin versus densius subtilissime punetulato; elytris pallide viridi-aeneis, subtiliter punctato-striatis, interstitiis alternis, tertio, quinto, septimo et nono, parum latioribus, punctis nonnullis inter se admodum distantibus impressis, paulo ante apicem nonnihil elevatis et subcatenato-interruptis. Longit. 12,5 m. m.; Latit. hum. 2,7 m. m. Statira geniculata Dej. Cat.? in coll. Mannerh. Caput laevigatum, nigro-piceum. Antennae testaceae, articulis duobus primis nigro-piceis, art. ultimo penultimis tribus simul sumtis paulo breviore. Pronotum oblongum, dilutius piceum, lateribus in medio parum sensim dila- tatum et ante basin constrictum, margine basali modice elevato, basin versus densius subtilissime punctulatum et ante scutellum longitudinaliter obsolete impressum. Elytra pallide viridi-aenea, subtiliter sat concinne punctato-striata, punctis ut in speciebus ceteris hujus generis subtransversis, interstitiis alternis parum latioribus, tertio punetis impressis decem, quinto septem, septimo tribus Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 151 et nono sex vel septem, omnibus paulo ante apicem nonnihil elevatis et sub- catenato-interruptis. 8. St. longicollis: Dilute fusco-picea, nitida, antennis testaceis, harum articulis duobus primis palpisque nigro-piceis; pronoto latitudine dimidio fere longiore, in medio parum dilatato, obsoletissime parce punctulato; elytris pallide viridi-aeneis, subtiliter punetato-striatis, interstitiis tertio, quinto et nono punetis nonnullis inter se admodum distantibus impressis, paulo ante apicem nonnihil elevatis et subcatenato-interruptis. Longit. 12,5 m. m.; Latit. hum. 2,7—3 m. m. Statira longicollis Mannerh. in coll. Mannerh. St. geniculatae proxima, sed pronoto paulo longiore, interstitio septimo elytrorum punctis impressis nullis ut et colore pedum diversa. Caput fusco- pieeum, ore palpisque saturatius nigro-piceis. Antennae testaceae, articulis duobus primis nigro-piceis, art. ultimo penultimis tribus simul sumtis parum breviore. Pronotum latitudine dimidio fere longius, in medio parum dilata- tum et ante basin minus profunde constrictum, margine basali modice elevato, parce obsoletissime punctulatum. Elytra pallide viridi-aenea, subtiliter sat coneinne punctato-striata, interstitiis alternis vix latioribus, tertio punctis im- pressis novem aut decem, quinto tribus et nono quinque, omnibus his paulo ante apicem nonnihil elevatis et subcatenato interruptis. Pedes quattuor poste- riores dilute fusco-picei, antici adhue pallidiores. 9. St. splendicans: hufo-testacea, nitida; pronoto oblongo, in medio parum dilatato, margine basali altius elevato, dense subtilissime punctulato; elytris pallide viridi-aeneis, subtiliter at dense punctato-striatis, interstitiis primo, tertio, quinto et nono punctis paucis impressis, ante apicem haud ca- tenato-interruptis. Longit. 9,5 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. Praecedentibus statura corporis et colore admodum similis, sed inprimis interstitiis alternis elytrorum ante apicem haud catenato-interruptis diversa. Caput rufo-testaceum, subtilissime punctulatum, palpis nigro-piceis. Antennae totae testaceae, articulo ultimo penultimis quattuor longitudine subaequali. Pro- notum dilute fusco-brunneum, in medio parum dilatatum et ante basin ut in praecedentibus constrictum, margine basali sat alte elevato, dense subtilissime punctulatum. Elytra parum omnino convexa, pallide viridi-aenea, subtiliter dense punctato-striata, interstitiis primo et tertio punctis nonnullis inter se 152 F. W. MAKLIN. valde distantibus, quinto duobus aut tribus marginalibus, nono paulo ante apicem nonnullis submarginalibus impressis. Corpus subtus et pedes pallide rufo-testacel. 10. St. rufifrons: Fusco-pallida, aeneo-micans, antennis dilute rufo-, pedibus pallide-testaceis; pronoto latitudine tertia parte longiore, basin versus evidenter angustato, subcordato, dense subtilissime punctulato; elytris subti- liter punctato-striatis, interstitiis tertio, quinto et nono paulo latioribus pun- ctis nonnullis impressis, paulo ante apicem subcatenato-interruptis. Longit. 8,5 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. Statira rufifrons Mannerh. in coll. Mannerh. Caput pallide rufescens, nitidum, subaeneum, fronte profunde longitudina- liter foveolata, palpis fuscis. Antennae in hoe genere breviusculae, capite cum pronoto vix dimidio longiores, articulis breviusculis, obconicis, art. ultimo penultimis tribus simul sumtis longitudine fere aequali, dilute rufo-testaceae. Pronotum fusco-aeneum, viridi colore nonnihil micans, subcordatum, latitudine tertia parte longius, paulo ante medium leviter dilatatum et deinde versus basin iterum angustatum, margine basali modice elevato, pallide testaceo, dense subtilissime punetulatum. Elytra pallide aenescentia, viridi colore pa- rum micantia, subtiliter punctato-striata, interstitiis tertio et quinto paulo la- tioribus, secundum totam longitudinem punctis quibusdam inter se admodum distantibus impressis, praesertim interst. tertio paulo ante apicem punctis impressis magis approximatis subcatenato-interrupto ; interstitio nono quoque paulo ante apicem punctis impressis magis approximatis subcatenato-interrupto. Corpus subtus dilute fusco-rufum. Pedes pallide-testacei. 11. St. amoena: Nigra, nitida, antennis pedibusque fusco-piceis; pro- noto oblongo in medio parum dilatato, densius subtiliter punctato; elytris sa- turate viridi-aeneis, apice muticis, dense punctato-striatis, interstitiis alternis paulo ante apicem nonnihil elevatis, tertio, quinto et nono ibidem catenato- interruptis, tertio punctis impressis novem, quinto quattuor ante medium et uno versus apicem, septimo omnino nullo. Longit. 12 m. m.; Latit. hum 3 m. m. Caput laevigatum. Antennae fusco-piceae, articulo primo nigro, art. ul- timo penultimis tribus simul sumtis longitudine subaequali. Pronotum in me- dio parum dilatatum, ante basin constrictum, margine basali parum elevato, densius subtiliter punctatum. Elytra pulchre viridi-aenea, nitida, dense pun- ctato-striata, interstitiis alternis paulo ante apicem elevatis; tertio punctis im- Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 153 pressis novem et in parte apicali elevata catenato-interrupto; quinto punctis prope basin duobus, deinde paulo ante medium duobus et ante tuberculum elongatum apieale unico impresso; nono paulo ante apicem subcatenato-inter- rupto. Abdomen et pedes fusco-picei. 12. St. micans: Nigro-picea, nitida, antennis apicem versus dilutius fusco-rufis; pronoto oblongo, in medio nonnihil dilatato et ante basin profun- dius coaretato, minus dense subtiliter punctato; elytris saturate viridi-aeneis, apice muticis, dense punctato-striatis, interstitiis alternis, tertio, quinto et septimo, paulo ante apicem elevatis et ibidem subcatenato-interruptis, secun- dum totam longitudinem praeterea punctis quibusdam inter se magis distanti- bus impressis. Longit. 11 m. m., Latit. hum. 2,7 m. m. Praecedenti statura corporis et colore simillima, sed antennarum articulo ultimo magis elongato, pronoto paulo angustiore, in medio magis dilatato, margine ejus basali paulo altius elevato ut et interstitio septimo elytrorum punctis quibusdam impresso diversa. Caput laevigatum. ^ Antennae fusco- rufae, articulis quattuor primis nigricantibus, art. ultimo penultimis quinque simul sumtis longitudine subaequali. Pronotum oblongum, virescenti-nigrum, in medio nonnihil dilatatum et ante basin profundius coarctatum, margine ba- sali brunneo, altius elevato. Elytra saturate et pulchre viridi-aenea, nitida, apice mutica, dense punetato-striata, interstitiis alternis punctis inter se magis distantibus impressis; tertio punctis octo vel novem, ultimis in parte apicali elevata, subcatenato-interrupta; quinto punctis septem, quorum tria in parte apicali elevata; septimo punctis quinque vel sex et nono punctis tribus, quo- rum duo ultima paulo ante apicem posita sunt. Abdomen et pedes picei, fe- moribus apicem versus tibiisque basi saturatius nigro-piceis. 13. St. nigra: Nigerrima, nitida, capite, antennis tarsisque piceis; pronoto latitudine paulo longiore, ante medium leviter dilatato et ante basin coarctato, dense, profundius punctato; elytris dense punctato-striatis, striis apicem versus undulatis, interstitiis alternis paulo latioribus, tertio, quinto et septimo apicem versus, nono fere toto catenato-interruptis. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 3,5 m. m. St. caelatae Erichs. e montibus Peruanis in Wiegm. Arch. f. Natur- gesch., 1847, I p. 122, descriptae secundum individuum in museo Berolinensi typieum simillima, sed inprimis pronoto dense et sat profunde punctato di- 20 154 F. W. MAKLIN. versa. Caput pieeum, obsolete parce punctatum, fronte media inter oculos late sed obsoletius impressa. Antennae piceae, artieulis tribus vel quattuor primis nigricantibus, ultimis vero dilutius rufis, art. ultimo penultimis quinque simul sumtis longitudine fere aequali. Pronotum perparum convexum, ante medium leviter dilatatum et deinde versus basin latiorem iterum nonnihil an- gustatum, margine basali minus alte elevato, dense sat profunde punctatum. Elytra subcoerulescenti-nigra, nitida, seulptura ut in diagnosi indieatum est. 14. St. rufa: Testaceo-rufa, nitida; pronoto latitudine parum longiore, paulo ante medium nonnihil dilatato et ante basin leviter eonstrieto, margine basali altius elevato, confertim subtiliter punetulato; elytris dilutius rufo-palli- dis, subtiliter punetato-striatis, interstitiis tertio, quinto, septimo et nono paulo ante apicem subcatenato-interruptis. 2 Longit. 11,5 m. m.; Latit. hum. 3 m. m. Colore a speciebus praecedentibus facile dignoscitur. Caput rufum, ocu- lis solis nigris, fronte plana. Antennae testaceo-rufae, artieulis duobus pri- mis adhuc dilutioribus, art. ultimo praecedentibus quinque simul sumtis paulo breviore. Pronotum rufum, nitidum, latitudine parum longius, paulo ante me- dium leviter dilatatum, deinde versus basin sensim angustatum et ante basin minus profunde constrietum, margine basali altius elevato, pallide-testaceo , praesertim. versus latera confertissime subtiliter punetulatum. Elytra magis rufo-pallida, subtiliter concinne punctato-striata, interstitiis tertio, quinto, septimo et nono, ut in diagnosi dietum est, subeatenato-interruptis, versus basin elytrorum punetis impressis nullis. Pedes rufo-testacei. | 15. St. pallida: Rufo-testacea, antennis elytrisque pallide-testaceis; pronoto latitudine plus quam tertia parte longiore, paulo ante medium nonni- hil dilatato, deinde versus basin sensim angustato et ante basin leviter con- stricto, margine basali pallide testaceo modice elevato; elytris subtiliter pun- ctato-striatis, interstitiis tertio et quinto punctis inter se sat distantibus se- eundum totam longitudinem impressis et paulo ante apicem subcatenato-inter- ruptis. Longit. 10,5 m. m.; Latit. hum. 2,7 m. m. Praecedenti colore admodum similis, sed differt pronoto longiore et an- gustiore, impunctato, margine ejusdem basali minus elevato ut et sculptura elytrorum alia. Caput laevigatum, rufo-testaceum. ^ Antennae pallide-testa- ceae, articulo ultimo penultimis quattuor simul sumtis longitudine subaequali. Pronotum rufo-testaceum, parum nitidum, impunctatum, ante scutellum late Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 155 at obsoletissime impressum, lateribus paulo ante medium leviter dilatatum. deinde versus basin sensim angustatum et ante basin leviter constrictum, margine basali pallide-testaceo multo minus quam in specie paecedenti ele- vato. Elytra pallida, dense et subtiliter punctato-striata, interstitiis tertio et quinto punetis nonnullis secundum totam longitudinem impressis et paulo ante apicem subeatenato-interruptis; interstitio nono versus apicem quoque punctis nonnullis impresso. Pedes rufo-testacei. 16. St. thoracica: Nigra, subopaca, prothorace toto, margine elytro- rum laterali, coxis et femoribus ad medium usque testaceo-pallidis; pronoto oblongo, laevigato, margine basali sat alte elevato; elytris convexiusculis , dense et sat fortiter punctato-striatis, utrinque macula laterali magna atra paulo post medium elytrorum sita. Longit. 11,5 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Statira thoracica Mannerh. in coll. Mannerh. A speciebus ceteris hujus generis vario modo diversa, proprii fortasse generis. Caput parvulum, oculis maximis antice in fronte cohaerentibus, occipite longitudinaliter canaliculato. Antennae subserratae, fusco-nigrae, ar- ticulo ultimo penultimis tribus simul sumtis longitudine aequali. Pronotum latitu- dine quarta parte longius, paulo ante medium rotundato-ampliatum, deinde basin versus sensim leviter angustatum et ante basin constrictum, margine basali sat alte elevato, pallide testaceum. — Scutellum laevigatum, nigrum. Elytra pronoto quadruplo longiora, convexiuscula, dense et sat profunde pun- ctato-striata, interstitio primo, vel suturae proximo, multo latiore, apicem versus impressionibus transversis subcatenato-interrupto, anthracino-nigra, macula magna, oblonga, pone medium elytrorum sita, laterali atra, margine toto la- terali pallide-testaceo. — Pedes nigri, coxis et femoribus ad medium usque pallide-testaceis. 17. St. flavicornis: Piceo-nigra, parum nitida, ore, antennis tarsisque rufo-testaceis; pronoto latitudine quarta parte longiore, basin versus evidenter latiore, margine basali modice elevato, dense subtilissime punetato; elytris dense subtiliter, versus suturam obsoletius punctato-striatis. Longit. 8 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Stalira flavicornis Mannerh. in coll. Mannerh. Caput laevigatum, nigrum, subnitidum, fronte media inter oculos longi- tudinaliter profunde impressa, clypeo rufo, palpis nigro-piceis. Antennae ca- 156 F. W. MAKkLIN. pite eum pronoto plus quam dimidio longiores, rufo-testaceae, articulo ultimo nonnihil infuscato, penultimis duobus simul sumtis parum longiore. Prono- tum basin versus latius, paulo ante medium nonnihil dilatatum, deinde vix angustatum et ante basin levissime coarctatum, margine basali sensim modice elevato, piceo-nigrum, parum nitidum, dense subtilissime punetatum. Elytra parum convexa, pieeo-nigra, magis quam pronotum nitida, dense, suturam versus obsoletius punctato-striata. Abdomen dilutius piceum. Pedes nigro- picei, tarsis rufo-testaceis. 18. St. elegans: Nitida, capite, antennis, prothorace toto, scutello pe- dibusque rufo-testaceis, elytris laete smaragdinis, pectore abdomineque nigris, nitidissimis; pronoto oblongo, laevigato, paulo ante medium perparum dilatato, ante basin levissime contracto, margine basali modice elevato; elytris dense et subtiliter punctato-striatis, interstitio tertio apicem versus punctis nonnullis inter se admodum distantibus impresso. Longit. 7,2 m. m.; Latit. hum. 1,8 m. m. Caput laevigatum, rufo-testaceum, oculis nigris. "Antennae rufo-testa- ceae, articulis duobus primis pallidioribus, art. ultimo penultimis quattuor simul sumtis longitudine subaequali. Pronotum latitudine tertia fere parte longius, paulo ante medium perparum dilatatum, deinde versus basin levissime sensim angustatum et ante basin contractum, margine basali modice elevato, rufo-testaceum, nitidum, impunctatum, antice longitudinaliter obsoletius canali- culatum. Scutellum rufo-testaceum. Elytra smaragdina, nitidissima, regula- riter dense et subtiliter punetato-striata, interstitio tertio apicem versus pun- ctis quattuor aut quinque inter se admodum distantibus impresso, ante apicem haud catenato-interrupto. Pectus et abdomen nigra, nitidissima. Pedes pal- lide rufo-testacei. 19. St. festiva: Picea, nitida, antennis pedibusque pallide-testaceis , elytris smaragdinis; pronoto latitudine dimidio fere longiore, in medio vix dilatato et ante basin profundius constrieto, margine basali modice elevato; elytris dense subtiliter punctato-striatis, interstitio tertio apicem versus pun- etis nonnullis impresso. Longit. 7,7 m. m.; Latit. hum. 1,7 m. m. St. eleganti admodum similis, sed statura corporis angustiore, pronoto longiore ut et eolore diversa. Caput laevigatum, piceum, ore palpisque paulo dilutioribus. Antennae pallide testaceae, articulo ultimo infuscato, penultimis Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 157 quattuor simul sumtis longitudine subaequali. Pronotum elongatum, piceum, nitidum, versus medium sensim vix vel perparum dilatatum, deinde angusta- tum et ante basin profundius constrietum, margine basali dilutius rufo-piceo, modice elevato, antice longitudinaliter obsoletissime canaliculatum. . Scutellum breve, piceum, leviter impressum. Elytra smaragdina, nitidissima, dense subtiliter punctato-striata, interstitio tertio punctis tribus aut quattuor obsole- tioribus impresso. Abdomen nigro-piceum. Pedes pallide-testacei, coxis piceis. 20. St. lugubris: Picea, nitida, capite nigro, tibiis summa apice tar- sisque pallidis; pronoto oblongo, versus medium leviter dilatato et ante basin latiorem nonnihil constricto, margine basali modice elevato, minus dense sub- tilissime punetato; elytris obsolete punctato-striatis, interstitiis tertio et quinto tubereulis nonnullis parvis obsoletis munitis. Longit. 6,5 m. m.; Latit. hum. 1,5 m. m. Caput nigrum, parum nitidum, ore dilutius piceo. Antennae in individuo deseripto desunt. Pronotum latitudine paulo plus quam tertia parte longius, versus medium sensim nonnihil dilatatum, deinde angustatum et ante basin multo latiorem leviter constrictum, margine basali paulo dilutiore modice ele- vato, in medio parcius, versus latera dense subtilissimeque punetatum. Elytra depressiuscula, picea, nitida, dense subtiliter et obsolete punctato-striata, in- terstitiis tertio et quinto tuberculis nonnullis parvis, rotundatis, obsoletis et parum elevatis, inter se admodum distantibus armatis. Pedes picei, femori- bus basin versus dilutioribus, summa apice tibiarum tarsisque pallidis. 21. St. suturalis: hufo-brunnea, nitida, antennis pedibusque rufo-testa- ceis; pronoto oblongo, ante medium nonnihil dilatato, parcius obsoletissime punctulato; elytris rufo-testaceis, sutura infuscata, dense, concinne et minus subtiliter punetato-striatis, interstitiis tertio, quinto et nono punetis nonnullis sat profunde impressis. Longit. 6,5 m. m.; Latit. hum. 1,7 m. m. Caput rufo-brunneum, laevigatum, media fronte obsolete impressa. An- tennae rufo-testaceae, articulo ultimo penultimis duobus simul sumtis paulo longiore. Pronotum latitudine tertia fere parte longius, ante medium rotun- datim ampliatum, deinde sensim angustatum et ante basin leviter constrictum, margine basali modice elevato, parce obsoletissime punetulatum. Elytra rufo- testacea, sutura a basi ultra medium infuscata, dense, concinne et sat pro- funde punctato-striata; interstitio tertio punctis sat profunde impressis quinque, 158 F. W. MÄKLIN. inter se valde distantibus, quinto apicem versus punctis duobus et nono sex vel septem secundum totam longitudinem dispositis. Pedes rufo-testacei, tarsis pilis pallidioribus vestitis. 22. St. debilis: Rufo-testacea, subnitida, palpis, geniculis apiceque tibiarum piceis; pronoto elongato, ante basin parum constricto, margine ba- sali in medio vix elevato; elytris dense, subtiliter, obsoletius punctato-striatis, interstitiis tertio et quinto versus medium punctis paucis inter se valde di- stantibus impressis. Longit. 6 m. m.; Latit. hum. 1,3 m. m. Minima inter omnes species mihi cognitas hujus generis; sublinearis. Caput rufo-testaceum, oculis nigris, palpis nigro-piceis. Antennae dilute rufo- testaceae, articulo ultimo praecedentibus tribus simul sumtis longitudine sub- aequali. Pronotum latitudine plus quam dimidio longius, ante medium levis- sime ampliatum, deinde versus basin perparum angustatum et ante basin pa- rum profunde constrictum, margine basali versus latera leviter, in medio fere omnino non elevato, subnitidum, impunetatum. Elytra paulo dilutius rufo- testacea, apice mutica, magis quam caput et pronotum nitida, subtiliter dense et obsoletius punctato-striata; interstitio tertio versus medium elytrorum pun- ctis tribus minutis inter se valde distantibus impresso, quinto punctis tantum duobus. 23. St. caraboides: , Testacée; tête et corselet noirátres très finement chagrinés, vus à la loupe; antennes brunes, plus longues que la téte et le corselet; élytres ayant chacune neuf stries assez profondes et ponctuées. Long. 9, Larg. 21 m. m.“ Guérin-Méneville, Icon. du règne anim. Tom. III, p. 128; Pl. 34, fig. 2. „Hab. le Brésil intérieur.“ | Guér.-Ménev. l. c. 24. St. figurata: Pallide-testacea, nitida; pronoto oblongo, lineis dua- bus lateralibus nigris, confertim subtiliter punctato; elytris ultra medium ni- gris, maculis quinque pallide-testaceis, dense subtiliter punctato-striatis , inter- stitiis omnibus pilosis et seriatim punctatis. Longit. 7,9 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. Species colore et punetura elytrorum a ceteris omnibus hujus generis mihi cognitis valde diversa. Caput pallide rufo-testaceum, parce punctatum. Antennae pallide-testaceae, articulo ultimo penultimis quattuor simul sumtis Brasilianische Arten der Gattung Statira Latr. 159 paulo breviore. Pronotum latitudine paulo longius, ante medium nonnihil dilatatum, deinde versus basin leviter angustatum et ante ipsam basin con- strietum, margine basali parum elevato, pallide-testaceum, lineis duabus la- teribus nigris, confertim subtiliter punctatum. Scutellum latiusculum, pallide- testaceum, in medio impressum. Elytra latiuscula, parum convexa, dense subtiliter punctato-striata, interstitiis omnibus secundum totam longitudinem seriatim pilosis et punetatis, punctis inter se parum distantibus, pallide te- stacea, ultra medium nigra, relictis tamen margine laterali maculisque quinque, una seutellari, duabus humeralibus et duabus majoribus ante medium elytro- rum, pallide testaceis. Corpus subtus et pedes dilute rufo-testacei. 25. St. lagrioides: Brunnea, nitida, antennis pedibusque dilutius rufo- testaceis; prothorace subcylindrico, lateribus tamen paulo ante medium nonni- hil dilatato et ante basin latiorem constrieto, margine basali modice elevato, supra in medio parcius, versus latera confertim punctato; elytris leviter con- vexis, paulo pone medium nonnihil dilatatis, dense minus subtiliter punctato- striatis, interstitiis tertio et quinto punctis paucis obsoletis impressis. Longit. 6,9 m. m.; Latit. hum. 1,5 m. m.; Summa latit. elytror. 2 m. m. Statura eorporis speciebus generis Zagriae admodum similis. Caput brunneum, laevigatum, fronte media profunde impressa et crebre punctata. Antennae capite cum. pronoto tertia parte longiores, rufo-testaceae, articulo ultimo penultimis duobus simul sumtis paulo longiore. Pronotum saturatius brunneum, lateribus versus medium sensim nonnihil dilatatum, deinde leviter angustatum et ante basin constrictum, margine basali dilutiore, modice ele- vato. Seutelum semicirculare, brunneum, laevigatum. Elytra leviter con- vexa, sed pone basin transversim obsoletius impressa, sensim nonnihil dila- tata et pone medium apicem versus fortius angustata, apice mutica, brunnea, nitida, dense minus subtiliter punctato-striata, interstitiis tertio et quinto ver- sus medium punetis paueis inter se longe distantibus, obsoletis impressis. Pedes rufo-brunnei, tarsis rufo-testaceis. Fabricius in Syst. Æleuth. I, p. 289 et 290 species quattuor generis Anthici ex America meridionali deseripsit, quas sine dubio generi Stafirae adnumerandas esse primus docuit La- cordaire. Quum verisimile sit has species e Brasilia originem ducere, earum etiam descrip- tionem hie referre liceat. 1. ,Anthicus ruficollis: Niger, capite thoraceque rufis.“ Fabr. Syst. El. I, p. 289,5. 160 F. W. MÄKLIN. „A. florali triplo major. Caput rufum, ore fusco. Antennae filiformes, nigrae, articulo ultimo crassiori, longiori, cylindrico. Thorax rotundatus, laevis, rufus, nitidus, immaculatus. Elytra vix striata, cyaneo-nigra, nitida. Corpus nigrum.“ 2. „Anth. fulvicollis: Ater, thorace rotundato rufo.* Fabr. Syst. El. I, p. 290,6. .Statura et summa affinitas praecedentis. Caput cum antennis atrum. Thorax rotundatus, laevis, rufus, immaculatus. Elytra pubescentia, nigra. Jorpus atrum.* 3. ,Anth. abdominalis: Niger, thorace rufo, elytris basi testaceis, apice nigris.^ Fabr. Syst. El. I, p. 290,7. „Statura et summa affinitas praecedentium. Caput cum antennis nigrum. Thorax rotundatus, rufus, immaculatus. Elytra pubescentia, basi testacea, apice nigra. Corpus nigrum, abdomine testaceo, apice nigro. Pedes nigri, femoribus basi testaceis.“ 4. „Anth. fuscipennis: Åter, nitidus, elytris obscuris.^ Fabr. Syst. El. I, p. 290,8. ,Statura omnino praecedentium. Antennae obscurae. Caput et thorax atra, nitida, immaculata. Elytra pubescentia, fusca, obscura, immaculata. Corpus nigrum. Inledning. I en liten uppsats: om österländska mynt, funna à finsk jord, intagen i Finska Ve- tenskaps-Societetens Handlingar Tom. III, sid. 299—323, yttrade jag ibland annat: .üfven hos oss, i Finland, hafva orientaliska mynt väckt ett välförtjent intresse, och ehuru de samlingar som hos oss förefinnas icke äga den utsträckning och betydenhet, att de kunde tåla någon jemförelse med de stora och berömda myntkabinetten i S:t Petersburg, Kasan, Stockholm, Köpenhamn, London, Oxford, Gotha, Dresden m. fl., äro de likväl af den vigt, att de väl förtjente beskrifvas och allmängöras, emedan de, gömda i sitt nuvarande mörker, äga föga värde.” Dessa ord innebära för mig en förbindelse att, så vidt det står i min förmåga, söka bidraga dertill, att de skatter af större och mindre betydenhet, hvilka förvaras i vårt myntkabinett, måtte genom trycket blifva allmännare kända. Länge har jag ock varit betänkt uppå att innan jag åt yngre, kraftigare händer får öfverlemna vården öfver vårt Universitets mynt- samling, hvilken genom Consistorii Academici beslut redan i April 1849 mig anför- troddes, åtminstone öfver de orientaliska mynten i tryck utgifva en förteckning och beskrifning; öfvertygad derom, att den öfriga rikhaltigare delen af Universitetets dyrbara samling framdeles skall kunna allmängöras lättare än den orientaliska, hvars beskrifning förutsätter insigt i språk, de der blott undantagsvis hos oss studeras. När sedermera, för några år sedan, den frejdade Numismatikern, Riksantiqvarien B. E. Hildebrand, vid det besök hvarmed han under sin korta vistelse i Helsingfors be- hedrade äfven vårt myntkabinett, yttrade ,att det bästa lås för en myntsamling är en tryckt beskrifning derüfver“, stadgades hos mig, såsom vederbörligen konstituerad numophylax, beslutet att ju förr dess hellre utföra min redan länge hysta afsigt !), 1) Det måste förefalla hvarochen, som ej närmare känner förhållandet, nog besynnerligt, att förestån- daren för en af Universitetets samlingar, hvilken i en lång rad af år varit i hans vård, talar om afsigter och beslut att sent omsider fullgöra något som utan vidare omständigheter redan långt före detta bordt verkställas. Härvid bör dock märkas, att prefekturen för vårt myntkabinett är endast en bibefattning, ett officium subsecivum, som i alla tider innehafts af någon bland Consistorii ledamöter — och då man be- sinnar huru ytterst få de studerande äro som intressera sig för eller hafva tid att sysselsätta sig med nu- mismatik, finner man lätt att särskild lön å stat för en sådan tjensteman vore snart sagdt bortkastade pen- ningar, sålänge någon finnes, som, enligt gammaldags sed, vill åtaga sig detta i sjelfva verket icke ointres- santa besvär. — Såsom ursäkt för undertecknads dröjsmål med denna förteckning må ock den omständighet gälla hvad den kan, att sedan myntkabinettet med benäget biträde af en sakkännare, vice häradshöfdingen J. Calonius, år 1851 blifvit provisionelt ordnadt och förtecknadt, ett par år derefter allt, för detinbrytan- de krigets skull, måste i största hast inpackas och afsändas till Tavastehus. Efter krigets slut förestod mig att ånyo iordningställa hyad sålunda hade blifvit rubbadt och kastadt om hvartannat, hvilket fordrade en längre tids arbete. 21 164 GABRIEL GEITLIN och erhöll jag jemväl dà Finska Vetenskaps-Societetens löfte att für en sådan för- teckning få plats i dess Handlingar. — Min långt framskridna ålder och i följd deraf försvagade syn hafva vållat att dermed utdragits ända tills nu. Medan Finlands Universitet var förlagdt i Åbo, ä&de dess myntkabinett, grun- dadt, äfven det, af den store Porthan ?), en icke obetydlig rikedom isynnerhet af svenska mynt och medaljer, hvilka dock vid den olycksdigra branden i Åbo, år 1827, gingo förlorade, med undantag af några större silfvermedaljer, som sedermera ur askan uppgrüfdes och af hvilka de bäst bibehállna ännu finnas qvar?) Huru fattig deremot den orientaliska myntsamlingen i Åbo före branden varit finner man deraf, att en af dåvarande linguarum orientalium adjunkten Carl af Tengström till statsrådet v. Fraehn i S:t Petersburg insänd förteckning öfver dessa, utan tvifvel i Finlands jord funna, mynt upptager endast 14 hela och 6 fragmenter, alla, utom ett enda khalifmynt, hörande till den talrikast förekommande Samanidiska klassen (jfr ofvannämnde uppsats: om österländska mynt funna i finsk jord, pag. 308). Or- saken till detta missförhållande bör tvifvelsutan sökas deri, att då några nedgräfda skatter (aarteet, aarni-haudat) med österländska och andra gamla mynt påträffades, desamma, såframt de icke hemligen bortsålts och funnit sin ändalykt i smältdegeln, samt förvandlats ,till skedar och knappar”, hembjódos Svenska kronan till inlösen och sålunda stadnade i de kongl. samlingarna i Stockholm. Emellertid bevisa re- dan de i finsk jord påträffade fynd om hvilka man hittills lyckats få kännedom (och att deras antal hädanefter skall ökas kan man med säkerhet hoppas, sedan numera ändamålsenliga mått och steg blifvit vidtagna för forntida minnesmärkens bevarande och hembjudande till Universitetet) att jemväl Finnarne, liksom Ryssarne och Skan- dinaverne, i 9:de och 10:de seklet stodo i handelsförbindelser med Orienten, och att således troligen de äldsta metallpenningar som i Finland kurserat varit österländska, kufiska silfvermynt, hvilka naturligtvis gått och gällt endast efter vigt, samt brutits i stycken vid behofvet af smärre mynt +), hvarföre ock en stor mängd sönderbrutna 2) ,Ejusdem (Henrici Gabrielis Porthan) praecipue cura institutum (est) Academiae numophylacium, quod insiguiter auxit camenarum nostrarum alumnus quondam, Joh. Arckenholz Alandus, Hasso-Casselano a Consiliis Bibliothecaeque et Gazophylacio Casselano Praefectus (dono addens partem dactyliothecae Profes- soris Dresdensis v. Lippert), ulterius amplificatum tam Academiae sumtibus, quam, et majori ex parte, do- nis ipsius Porthan aliorumque, velut C. G. Nordin, Secretarii Neapoli N. N. Schyrer & C. G. C. Fredenheim &c.* Se: Oratio qua Alexandri Primi . . . in camenas Aboënses lautissima beneficia . . . pie celebravit À. J. Lagus, die 27 Junii 1811. Aboae, pag. 167. 3) De odugliga, af hettan ihopsmultna, utgörande efter rysk vigt 28 funt, 51 zolotnik, inlöstes af Myntet i S:t Petersburg fór 2,183 rub. 24 kop. B:co Assignationer. Se Consistorii Acad. protokoll fór den 3 December 1831, $ 7. 1) Deraf måhända har det finska verbet rikon, rikkoa, som betyder bryta sönder, sónderslà, äfven fått betydelsen: vexla större mynt till smått. Om detta slags smamynt säger Tychsen (introductio ad rem numariam Muhammedanorum, pag. 81): ,Ratio autem, cur interdum numorum fragmenta variae magnitu- dinis integris numis consociata reperta sint, nulla videtur alia esse, quam quod hi argentei mercis loco a christianis mercatoribus habiti, eamque ob caussam ad explendum pondus, in frusta majora & minora, ur- gente necessitate, confracti fuerint. Quae quidem fragmenta non modo rarissima sed et, ex parte, haud le- vis momenti sunt.* — G. G. Adlerberth (Vitterh. Hist. och Antiq. Akademiens Handlingar I, pag. 108) BESKRIFNING KEJSERL. ALEXANDERS-UNIVERSITETETS I FINLAND MUHAMMEDANSKA MYNTSAMLING AF GABRIEL GEITLIN. (Föredr. för Vet.-Societeten d. 13 Januari 1862.) — EC er > —— MR FIL "bri Pat s , RES Mt 4 ) 2 L P . i à DIXI iz : EL à ERE $ »u ENCORE: ft Re PAN MNT. vend cM weh À uei TU " LIE Da; LA. mn sure LI ^ 0 VL Eia. 20 "PT S URL MN Sio à + "RT "Son icis ety iiid: Dt P T rerit po ge iud "ie LD ad Na Prio MTM Y d i. i il Me. IN i Te í Yos PE ANTT fl dr UU. cl qot ' ORALE "Y EIE FRERE DATES Le d ero d DR EAU TE CURE T vim TON D HAUT i i d'u EP 25M BL Ad ded Np Me Ail . I | vill 2 " d "m oh 1 ia M gestat ze " qure EO rre ro ded HN "MS nv A ETT B - TS q CAT E Tad lest i Ll % , ) -—l ime oc 4A MW i 4s d eia n s $ "T , E E n (y TEN F ss "t À | ys M oM 2 ET r d san i E d wer L Lu iL. : ] h Nm tee u e : Bede sé 1 ' mt da EMT is c. Y | ei F J ] A T A À sd ex M 1 4E er. T PL Jj som JE EKA 6 n. 14 € ! m Le | T! zm 4 2 A A LA DATE JA en dn di Munro « nz : zu | Cr PERS LA Om K. Alexanders- Universitetets Muhammedanska mynt. 167 y Hartman 13%), Minutoli 12), Stüwe !5), Bohlen 15) och Ledebur 7). Den sist- nümndes korta men innehällsrika arbete fóranledde den orientaliska numismatikens störste kännare och befordrare Fraehn, att i detta ämne, hvilket af honom genom så många andra redan förut offentliggjorda skrifter blifvit belyst, med särskildt fástadt afseende på myntfynden i Ryssland, utgifva en afhandling meddelad i Bulletin scien- tifique, tome IX, pagg. 301—331 (föredr. i Vet. Akad. d. 8 Oct. 1841), under titel: Topographische Uebersicht der Ausgrabungen von altem arabischen Gelde in Russland, nebst chronologischer und geographischer Bestimmung des Inhalts der verschiedenen Funde. Denna skrift föranledde äter, i sin tur, den säsom rysk numismatiker berömligen kände Saweljeff, att i första delen af sitt arbete: Myxammeaancraa Hywu3waruka BB oruomeniu Kb Pycckoi Heropiu, hvilken innehåller ofvan citerade Topografi, ieke allenast till ryskan ófversütta Fraehns afhandling samt ytterligare med nya myntfynd rikta densamma, utan ock lemna en rysk bearbetning af Le deburs i dennes ofvannämnde arbete förekommande öfversigt af alla för honom kända hithörande fynd i de Baltiska länderne. Samtidigt med Saweljeff publicerade en annan rysk orien- talist, Grigorjeff, i Litteratursällskapets i Odessa Memoirer för 1844 (3anucku Ogec- ckaro oónjecrba ucTopin m Apesxocreñ) en på Fraehns undersökningar grundad framställning af Rysslands äldsta historia sávidt den med ledning af de hittills kända kufiska mynten kunde utrünas: O Kyemueckuxs wouemaxs VII, IX, X u omuacru VII u XI BBKa, HAXOAUMBIXE BB Poccin u npu6aaTmilickux'b cTpaHax'b, Kak'b HCTOUHHKAX'b aa Apenmsiünmel orewecTsennoii ucropin. — En den fullständigaste üfversigt af de i svensk jord påträffade österländska myntfynd läses i inledningen till C. J. Torn- bergs Numi cufici regii numophylacii Holmiensis Upsaliae 1848, pagg. V—LIV. Här är icke stället — och tiden medger det icke — att ingå i en närmare ut- veckling och jemförelse af förenämnde forskares åsigter; endast hufvudresultatet, hvilket tvifvelsutan kommer sanningen närmast i samma mån det öfverensstämmer med Adlerbeths och Fraehns äsigter 15), må här i största korthet anföras. Efter arabiska halföns, Syriens och Mesopotamiens inkräktande vände sig Mu- 13) Oluf Gerh. Tychsen oder Wanderungen durch die mannigfaltige Gebiete der biblisch-asiatischen Lit- teratur, II, 2, pag. 36—47. 14) Topographische Uebersicht der Ausgrabungen griechischer, rômischer, arabischer und anderer Münzen und Kunstgegenstünde, wie solche zu verschiedenen Zeiten in den Küstenlündern des baltischen Meeres statt ge- habt; zugleich als Andeutung über den Handelsverkehr der nordischen und morgenlündischen Völker, von H. C. v. Minutoli, Kónigl. Preuss. General-Lieutenant &c. Berlin 1849. — General Minutolis forskningar äro, enligt hvad Sa weljeff (l. c. pag. CCXXIL—CCXXVI och 124) med ófverdrifven bitterhet ådagalagt, i af- seende à de österländska mynten af föga värde. 15) Die Handelszüge der Araber unter den Abbasiden durch Afrika, Asien und Europa. Berlin 1836, 368 sidd. 8:o. (En af K. Vet. Societeten i Göttingen år 1836 prisbelönt skrift, hvars tjugotre år gamla för- fattare två år sednare, d. 14 Jan. 1838, afled.) 16) Ueber den wissenschaftlichen Werth und die Bedeutsamkeit der in den Ostsee-Lündern vorkommenden Arabischen Münzen; i Preussische Provinzial-Blätter, Kónigsberg, 1835. 17) I dess ofvan anförda arbete: Zeugniss eines Handelsverkehrs &c. 48) Hufvudkällan för de här meddelade notiser är: Ibn Foszlans und anderer Araber Berichte über die Russen älterer Zeit. Text und Uebersetzung mit Anmerkungen und drei Beilagen von C. M. Fraehn. St. Petersburg 1823. 281 sidd. in 4:0. 168 GABRIEL GEITLIN hammedanernes af religionsfanatismen 19) föranledda eröfringstäg emot Persien. Dess siste konung, Sasaniden Jezdegird IV, blef i medlet af sjunde seklet e. Chr. be- segrad, och Iran jemte Kaspiska hafvets üstra omráde füll i Arabernas händer; men pà sydvestra kusten af detta haf mótte dem ett váldigt motstánd. Khasarerne, ett râtt men krigiskt folk — hvilket man i äldre tider allmänt ansett hóra till den tur- kiska racen, men enligt sednaste forskningar, isynnerhet af Vivien de Saint-Martin, börjat hänföra till den finska 2°) — innehade dà dessa trakter och satte sig i det längsta emot Islams inflytande 21). Slutligen blefvo dock äfven de tillbakadrifne, nödgades draga sig upp mot norden, inträngde i södra Ryssland och bosatte sig emellan nedra Wolga och Don samt gjorde der boende folkstammar sig underdånige och skattskyldige. Araberne utbredde sig nu i trakten af Kaukasus dit talrika kolonier skickades, och blefvo i Harun-el-Reschids tid herrar öfver hela vestra kusten af Kha- sariska eller Kaspiska hafvet, således äfven öfver portarnes port, Bab-el-abwab eller Derbend, det vigtigaste pass, genom hvilket vägen från Asien gick till Europa. Emellan Araber och Khasarer uppstodo efterhand mera vänskapliga förhållanden. Den bekantskap kriget begynt, slutades med handel och köpmanskap, det Islamitiska religionskrigets vanliga följeslagare. Redan tidigt — enligt en uppgift år 690 e. Chr., enligt en annan år 868??) — blef Muhammeds religion bland dem införd, förhållandet emellan de båda nationerna derigenom allt bättre, och i slutet af åttonde seklet (799) skall t. o. m. Harün-el Reschids Vesir, Fadhl, begärt och erhållit Khasar-Khaqanens bifall till äktenskap med dennes dotter 23). — Khasarerne blefvo sålunda de förste medlare genom hvilka Asiens och Europas handel underhölls. Derom vittna ännu i dag åtskilliga kufiska mynt från denna tid, hvilka nu förvaras i Rysslands och de Baltiska ländernas mynt- kabinetter, men hvilka utan tvifvel gått genom Khasarernes händer innan de hunnit till den höga norden. Tvenne städer: Semender, norr om Derbend, der nu sta- den Tarkhu är belägen, och Itil, vid utloppet af Itil- eller Wolga-floden i trakten af nuvarande Astrachan, voro de förnämsta upplagsplatserna för Khasarernes han- del. I sistnämnde stad — hvilken genom sitt fördelaktiga läge på ömse sidor om Wolgas utlopp i Kaspiska hafvet, var särdeles passande till stapelplats, så väl för 19) Denna har dock i Stüwe funnit en varm försvarare. Se Handelszüge der Araber, pag. 24, 29. 20) Till detta ämne hoppas jag en annan gång kunna återkomma. 2%) Om Arabernes strider med Khasarerne har Akademikern B. Dorn ur österländska källor lemnat många i detalj gående upplysningar i Petersburgska Vet.-Akademiens Mémoirer, sciences politiques &e., Tom. VI: Beiträge zur Geschichte der Kaukasischen Länder und Völker. IV. Tabarys Nachrichten über die Chasaren &e., persisk text med varianter och tysk öfversättning, pagg. 446—599. — Dock synes Tabary, ehuru i allmänhet trovärdig, någon gång slå öfver till det fnbelaktiga, såsom t. ex. i artikeln H), der det bland annat berättas (pag. 479 af den tyska och pag. 530 af den persiska öfversättningen) att Said-ben- ‘Amru-el-hareschi, efter en stor seger öfver Khasarerne, af krigsbytet utdelat åt hvarje af sina 50000 krigare 1700 dukater (dinarer) sedan likväl dessförinnan 3 af bytet blifvit afsänd till Khalifen Hischam i Damascus. Hela bytet skulle sålunda hafva uppgått till 106,250,000 dinarer! Hvarifrän Khasarerne på den tiden fått en så ofantlig summa guldmynt är väl obegripligt: åtminstone passar det illa ihop med de uppgifter den trovärdige Jaqut, Ibn-Fodhlan, Ibn-Hauqal o. a. lemnat om den tidens Khasarer. 32) Jbn-Fozlans &c. l. c. pag. IX. — De Chasaris. Excerpta ex scriptoribus arabicis. Interprete Fraehnio. Petropoli 1822, pag. 22. 23) Ibidem pag. VIII, not. — Saweljeff l c, pag LIM. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 165 kufiska dirhemer, mest halfvor och fjerndelar, i norden påträffats, hvilket icke är fallet med de myntfynd, man öfverkommit i Asien, Afrika och Spanien. Att flere österländska mynt i Finland framdeles skola påträffas, kan jemväl för- hällandet i Sverige lära oss. „Omkring 130 dylika fynd", skrifver Professor C. J Tornberg (i Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens Handlingar, 2] delen, sid. 69), ,kunna numera uppvisas inom Sveriges grünser. Deras antal har på sista åren af bekanta orsaker?) betydligen tilltagit, så att blott något öfver 30 tillhöra tiden före 1800 och af de öfriga de flesta tillkommit efter 1820. — Det är hufvudsakligast Östersjöns kuster som lemnat dessa skatter, men framför alla Gott- land, som lemnat nära hälften. — Det med hvarje år växande antalet lemnar en glad tillförsigt, att framtiden betydligt kan förkofra samlingen." I Ryssland och på andra orter, der österländska mynt i jorden påträffats, har förhållandet nära nog varit detsamma (se Fraehn, Ueber das Asiatische Museum der K. Akad. der Wiss. zu St. Petersburg, pag. 97 fülj. jfr Ledebur, Zeugniss eines Handelsverkehrs mit dem Orient zur Zeit der Arabischen Weltherrschaft, Berlin 1840, pag. 34 följ.). — I Ryss- land har man stundom påträffat alldeles sagolika massor af dessa mynt. Sawéljeff (Tonorpavia K1a40BB c BOCTOuNBIMU MOHerawu u naasalama Vli, VHE IX, X x XI B5Ka, BB Pocciu u npuéazriñckuxr crpanaxr, CII6. 1846, pag. XXIV, CXXXVII) uppskattar endast metallvürdet af ett i Pskowska guvernementet nära staden Ve- likie Luki år 1802 eller 1503 skedt myntfynd till mer än sjutusen rubel silfver, hvilka mynt han, på sannolika grunder, anser hafva tillhört blott en person, någon rik Nowgorodsbo, som lefvat i sednare hälften af tionde seklet e. Chr. Utomordent- ligt rikt var ock det år 1834 af några arbetare på godset Hoen i socknen Eger af Aggerhus stift i Norge gjorda fyndet af guld- och silfversmycken och mynt, ibland dem äfven gamla ER guldmynt, hvilka eljest ytterst sällan anträffas. Univer- sitetet betalade fyndet med 2030 norska specieriksdalrar. Bland de i Sverige funna och af Tornberg iinledningen till hans utmärkta arbete: Numi Cufici regii numophylaci Holmiensis (Ups. 1848) beskrifna 134 kufiska myntfynd, innehöll ett enda från Öland (1840) icke mindre än 1122 särdeles rara kufiska mynt och nästan likaså många fragmenter, utom en halsring och 4 armband, allt af silfver. 9) omnämner att man på Öland år 4771 ,funnit 40 hela arabiska penningar ibland ungefär 800 större och mindre afbrott, af hvilka icke ett enda stycke passade ihop med något af de öfriga, så att de tycktes kunna utgjort samma penning." 5) Bland hvilka Förordningen af den 17 April 1828, om forntida minnesmärkens fredande och beva- rande, intager främsta rummet; dernäst underrättelser och uppmaningar, i almanachorna, till allmogen. 6) Anmärkningsvärdt är att i sjelfva Orienten, de kufiska myntens hemland, dylika fynd föga påträffats. Carsten Niebuhr säger i sin Beschreibung von Arabien, Kopenhagen 1772, pag. 99: ,Silberne Münzen mit kufischer Schrift habe ich auf meiner Reise nicht erhalten. Sie werden bisweilen in Jätland, auf der Insel Bornholm, und in andern Gegenden der Ostsee gefunden, und sind deswegen in den Münzsamlun- gen gar nicht selten.“ Jfr O. G. Tychsen, von dem so häufigen alten Arabischen Silbergelde am Balthischen Meer, i Eichorns Repertorium VI, 185: ,— — — es fast scheint, als wenn alles alte Arabische Silber- geld sein Grab in den Gegenden am Balthischen Meere gesucht und auch gefunden hat.“ Jfr G. G. Ad- lerbeth 1. c., pag. 145. Redan i Tamerlans tid skall man förgäfves hafva efterletat kufiska mynt i sjelfva Samarqand, der en så ofantlig mängd af dem i åttonde, nionde och tionde seklet blifvit preglade. Se Il. C. Caseasesa Myxawwe4ganckag Hywuaswaruka, I, pag. XXXV. — Dessa uppgifter kunna dock icke anses tillräckligt bevisande, emedan det naturligtvis beror mycket pà sättet huru sádana mynt blifvit efter- LO|LIBRAF tz Ao. e oj 166 GABRIEL GEITLIN Men huru har, frågar man sig, en så stor mängd af Arabiskt mynt hittat vägen till den höga norden? På mycket olika sätt har man besvarat denna fråga. Än har man ansett att dessa penningar af Tyska Riddarne under korstågen hemtats till Preussen, än att Jorsalafarande pilgrimer medtagit dem från Palestina, än att de hit- kommit genom Normannernas ströfverier i Asien och Afrika, eller slutligen genom Mon- golers och Tatarers infall i Ryssland och Polen (se Eichhorns Repertorium fir bibl. und morgenl. Litteratur Tom. V, pag. 185; G. Adlerbeth, Vitterhets &e. Akademiens Handlingar I, pag. 110); men alla dessa hypotheser har redan G. O. Tychsen i Eichhorns Repertorium 1. c. gendrifvit, ej heller hafva de funnit erkännande i sednare tider. „Es haben zwar viele“ skrifver Tychsen, ,tiber die Wanderung dieser Orientalischen Münzen geschrieben; allein sie haben fast alle, aus Mangel hin- länglicher Kenntnisse von diesen gefundenen Münzen geirret. Jedoch nehme ich hie- von den berühmten Aurivillius aus, welcher geneigt zu seyn scheinet, diese Münzen dem Handel mit den Russen &e. zuzuschreiben.“ I sistnämnde syfte äro i detta in- tressanta ümne vidstrückta forskningar, till stórsta delen grundade pà de i norden skedda myntfynd samt österländska historieskrifvares och geografers äfvensom ryska chrónikors uppgifter, anstälde, bland andra af Svenskarne Aurivillius?), G. G. Ad- lerbeth 5) och Tornberg 9), af Oluf Gerh. Tychsen 19), Adler !), Rasmussen !?), sökta. Att det jemväl i Orienten är möjligt att komma öfver dem, bevisar bland annat Ignatii Pietra- szewskis exempel: anstäld vid Ryska ambassaden i Konstantinopel, såsom Dragoman, lyckades det honom att derstädes samla omkring 1000 gamla österländska mynt, samt i andra trakter af Turkiska riket, särdeles i staden Jaffa, omkring 3000 dylika. — ,Etenim“, säger han i företalet till sitt 1843 i Berlin utgifna ar- bete, Numi Mohamedani, pag. V: .si tibi non parcis et ejusmodi fructum ex vitae consuetudinibus hujus populi capere scis: etiam nunc in bazaris urbis, in chanis (tabernis), sarraforumque casis (mensis publicis) numismata magni momenti et ponderis acquirere potes, dummodo attente animadvertas, ne in errorem inductus adulteratas tibi monetas compares." Huru stor svårighet insamlandet af dylika mynt likväl möter i dessa länder framgår af följande ord i samma fóretal pag. Vl: ,Jaffae, ubi per biennium Consulis munere fun- gebar, a misero Fellah (agricola) magnus mihi monetarum numerus, que ruinis Ascalonis obrutae erant, argenti tantum pretio oblatus est. De qua emptione mihi admodum gratulatus sum, quippe quae non sine magno periculo ac labore perfici potuerit; omnem enim hujus generis thesaurum Ibrahimus Pascha con- fiscandum jusserat. Itaque nocte et agricolam et ruinas visitans illum acquisivi thesaurum, quo monetarum ad Mamlukorum dynastiam pertinentium plenam fere collectionem contineri, pro certo habueram.* Äfven i Balkh, en stad som under ‘Abbasidernes tid var utmärkt genom sin rikedom, sin vidsträckta handel, sina trädgårdar och vattenledningar, äfvensom sina jurister och skriftlärde, men som nu ligger i ruiner, har man i sednaste tider på flere ställen uppgräfvit kufiska, arabiska och indiska mynt. (Stüwe, die Handelszüge der Araber, pag. 202, enligt Engländaren Burnes reseanteckningar I, pag. 237.) 7) I Nova Acta regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis, vol. 2, pag. 79—107. 8) K. Vitterhets Historie- och Antigvitets-Academiens Handlingar, I, 102—174. 9) I nästnämnde Handlingar, XXI, 62 följ. 10) I Eichhorns Repertorium für biblische und morgenländische Litteratur, Tom. VI, 182—195. {1) I hans Collectio nova numorum Cuficorum Hafniae 1792, pag. 65—71. 12) De Orientis commercio cum Russia et Scandinavia, Acad. Program, Havniae 1825. Om samma amne hade Rasmussen meddelat en uppsats i Molbechs Athene, B. II, öfversatt till Svenskan af J. A d- lerbeth Sthlm 1817, med titel: Om Arabernes och Persernes bekantskap och handel under medeltiden med Eyssland och Skandinavien. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 169 de varor som med karavaner hemtades från Asien (Eufrats och Tigris! städer, Kau- kasien, Khovaresm, och Transoxana), som de hvilka utfór den nästan üfverallt segel- bara Wolgafloden dit transporterades — fórenade handelsintresset folk af alla reli- gioner: Judar, Muhammedaner, Christne och hedningar. Märkvärdigt härvid är, att den regerande dynastien hörde till Judiska nationen: „Rex eorum Judaeus est, cui comites quatuor mille adhaerere dicunt. Chasari autem (ipsi) Muhammedani & Christiani sunt. Etiam idololatrae inter eos reperiuntur. Qui paucissimo numero ibi exstant, Judaei sunt, licet eorum ex numero ipse Rex sit.“ Detta anför Fraehn, i sin skrift de Chasaris (pag. 8, 14), ur den genom sin lärdom och tillförlitlighet mest framstående arabiska geografen och historikern Jaquts stora verk: mod djem-el-buldan (ländernas alfabet) d. v.s. geografiskt (och historiskt) lexikon, men supplerar samma uppgift ur Schems-ed-din Dimeshqi med följande tillsats (pag. 21): ,Refert Ibn-el-Asir, imperatorem Constantinopolis, regnante Harun- Raschido, expulisse quidquid Judaeorum in ipsius regno erat. Hi quum in Chasa- rorum terram sese recepissent, populumque experti essent socordem et simplicem, suam eis obtulere religionem, quam illi suis institutis saeris potiorem quum cogno- vissent, eam amplexi aliquamdiu servabant **).“ 2) Jag vill begagna detta tillfälle för att framställa ett af ofvan anförda citater föranledt försök att uppkasta också en möjlighet för upphofvet till namnet Khazar eller Khozar, hvilket så olika blifvit för- klaradt (Katiar, Agathyrs, Agatsir, Kadjar, Kasak, Khasack &c.) och på så mångfaldigt sätt corrumperadt (Djasar, Harar, Hasas, Khasas, Khars, Khard, Hurri &c., hvilket härrört af det olika ljud en genom afskrif- varnes oaktsamhet än utelemnad, än tillagd punkt ófver bokstäfverna och 3 åstadkommer). Ur Ibn-el-Athirs anförda notis framgår, att de såkallade Khasarerne på den tid Judarne kom- mo till dem — hvilken tilldragelse Ibn-el-Athir hänför till Harun-el-Reschids dagar, medan andra författare (Ibn Hauqal, Jaqut, Ibn-el-Wardi) omtala Judiska synagogor och Judiska konungar hos Khasarerne redan på den tid då de ännu innehade staden Semender som i medlet af 7:de seklet af Araberne eröfrades (Fraehn De Chasaris, 39—41) — voro ett rått och okunnigt folk, som icke hade någon religion („olim nullam profitebantur religionem ad instar Turcorum“ heter det uttryckligen några rader förut) och följaktligen icke heller någon samhällsförfattning, utan lifnärde sig med jagt och fiske. Judarne synas hafva organiserat den huglósa massan, vänjt dem vid åkerbruk (l. c. pag. 9 not. 67; pag. 24, not. 69) och byggnadskonst (1. c. pag. 7, not. 15) och infört stadiga boningar omgifna med en mur: ,haec pars (urbis) occidentalis in parassangae longitudinem extenditur muro cincta“ (pag. 7 & 13). Sistanförda ord gälla den efter Semenders fall vordna hufvudstaden Itils på vestra sidan om floden af samma namn belägna hälft; den östra kallad Khazeran, var den egentliga handelsstaden. På Judarnes språk heter en med murar omgifven stad "^37, VEN, "SA (Khazor, Khazir 1. Khazër) så hette t. ex. Naphtaliternes af Salomo befästade stad: Khazor, 1 Kon. B. IX, 15), af verbalstammen "2n circumvallavit, omhägna. Det ür icke otroligt, att de i staden bosatte och i synnerhet den regerande dynastien (om hvars pà vestra sidan om Wolga befintliga residens uttryckligen nämnes att den var omgifven af en mur eller vall) till skil- nad från de kring landet spridda Nomaderne antagit namnet ^37) eller TXT Khazar, Khazir, som ur- sprungligen betyder omgifven med en hägnad, mur eller stakett*). Jfr 772 gadar, gärda, hägna. Men innan jag går vidare, bör jag vederlägga eft vigtigt inkast som emot denna hypothes ligger nàr- mast: att neml. Khasarerne omnämnas redan från en långt tidigare period och att således de sednare inflyttade Judarne och deras språk icke kunnat hafva något inflytande på namnet Khasar. — Härvid bör först märkas, att andra folkslag än de, som säkert och bevisligen hetat Khasarer, här icke kunna komma i fråga. Sådant är t. ex. förhållandet med Herodots Katiarer, hans och Virgilii Agathyrser m. fl, *) Mähända ha de i våra vesterländska språk så vanliga, men uppenbart fremmande orden Kasern, Caserne, Caserma Ka3apMa samma ursprung. 22 170 GABRIEL GEITLIN Föröfrigt synes detta folk hafva varit mera böjdt för krig och nomadlefnad än slöjd och konstflit. Om Derbends invånare säger väl Tabary, enl. Dorn, att de hvilkas identitet med Khasarerne Vivien de St. Martin med stor lärdom och talang sókt ädagalägga i Nouvelles annales des Voyages för år 1851, Tome 2ème, sidd. 132—148, men hvilken identitet dock såsom hvilande på gissningar och osäker grund man icke kan öfvertygas om. Då nämnde författare t. ex. säger: „Ce n'est qu’ à partir de la premiere moitié du VIl:e siècle de notre ère que les Khäzars sont mentionnés par les auteurs byzantins; mais il est possible de suivre historiquement leurs traces en remontant de mille ans au moins dans les temps antérieurs“, så stámmes man ovilkorligen till en. viss misstänksam- het mot möjligheten af en slik historisk bevisning, och denna stämning vill hålla ut alltigenom, oaktadt den beundransvärda lärdom som på hvarje sida öfverraskar läsaren. — Att söka vederlägga den lärde für- fattarens påståenden vore hos den som skrifver detta höjden af all förmätenhet; jag inskränker mig der- fóre blott till citerandet af en period i fórfattarens egen artikel Sur les Khazars, hvarigenom halten af den histo- riska bevisningen i detta dunkla ämne torde framstà. Det heter (l. c. pag. 145): ,On ne trouve, au sur- plus, rien de précis dans les auteus sur ces flux et reflux continuels de populations nomades de sang hunnique (c'est à dire finnois), dont les tribus, que rapprochait l'analogie des dialectes [men denna analogie ür ej bevisad], se poussent, se croisent et s'enchevétrent dans ce mouvement de va-et-vient qui se prolonge pendant des siècles.“ Dock, om vi äfven inskränka oss endast till den tid på hvilken Khasarernes namn klart och tyd- ligt framstår, så gäller likväl allt ännu mot hypothesen om detta namns hebreiska ursprung den invänd- ning, att Judarne berättas först sednare, i Harun-el-Reschids tid, hos dem fått insteg. — Men redan i det föregående är anmärkt, att olika författare för denna tilldragelse uppgifva olika tider, att redan i Se- mender, före denna stads öfvergång till Araberne i medlet af 7:de seklet, Judiska synagogor och konun- gar omtalas, hvilka således långt förut kunnat finnas hos Khasarerne. Men icke nog dermed, man bör äfven ihågkomma, att de auktorer, hvilka skrifvit om detta folk, lefvat några århundraden sednare än de händelser inträffat, om hvilka de gifva besked. Då de författade sina arbeten var Khasar-namnet redan allmänt bekant, om ock samma folk på den tid som af häfdatecknarne beskrifyes ännu icke skulle antagit detsamma. Ett undantag härifrån gör visserligen den Armeniska författaren Moses Chorenensis som lefde i sednare hälften af 5:te seklet, men det är bekant att hans geografi blifvit i tionde seklet ökad med talrika interpolationer, till hvilka Vivien de St. Martin just räknar ett ställe om Khasarerne (I. c. pag. 149). Slutligen och sist är anmärkningsvärdt, att såväl Byzantinska som Arabiska författare, ehuru de lefvat hundradetals år efter de händelser som af dem omtalas, likväl icke alltid om ifrågavarande folk nyttja namnet Khasar. Nicephorus Constantinopolitanus kallar dem helt enkelt Turkar, rovg Tovoxovs, och Theophanes benämner dem ,östra Turkar, hvilka man ger namnet Khasarer* rove Tovexovs cz Ts Eng ovg yaícoovg óvoud£ovcw (Theophanis Chronographia, Bonnae 1839, Vol. I, pag. 485), hvilket uttryck vidhandenger att det sistnämnde namnet är likasom något fremmande, sednare tillkommet; hos österländska författare förekomma de jemväl ofta under namnet Turkar äfvensom Jureh, hvilket man ansett vara detsamma som Jugrier, Ugrier, Juhari, se B. Dorn, Nachrichten über die Chasaren i Mémoires de l’Aead. imp. des sciences, Sixième série. Tom. VI, pag. 456. De omständigheter hvilka hos mig styrkt den förmodan att namnet Khasar ifrån Hebreerna leder sitt ursprung, äro fóljande: 1:0) Khasarernes konung och üfverherre kallades, enligt Jaqut, Khaqan (l. c. pag. 10 & 16); äfven denna benämning får sin förklaring ur det hebreiska språket. Verbet PT, contracte 7 betyder vanligen decrevit, statuit, afgöra, besluta, bestämma; deraf iier bestämning, beslut, lag. Derivations- ändelsen | — än utmärker, utom annat, åtminstone i Ny-hebreiskan, áfven den verkande personen (se Gesenius, Lehrgebäude der hebr Sprache, $ 120: 15, not.) alltså: En khaqqan, beslutare, lagstif- tare, likasom af det Khaldeiska 277 s'rab vara upprorisk, bildats j=27© sarban upprorsstiftare. — Benämningen Khaqän och dess förkortning qän, khan har sedermera kunnat öfvergå äfven till andra turkiska folkslag, likasom det hebreiska mn, lag, och det grekiska xovov norm, lag, vunnit burskap hos Mongolerne (Hammer-Purgstall, Geschichte der gold. Horde, pag. 164, 183). — Jag förmodar att den här gifna derivationen af ordet Khagan icke öfverensstämmer med någon förut lemnad förklaring af denna titel, likasom jag högeligen beklagar att Fraehns Kasanska program: De titulorum et cognominum honori Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 171 sysselsatte sig med ylleväfnader; men Ibn-Hauqal anfór om Khasarerne: ,Intet slag af kläder finnes hos dem sjelfve, utan dessa transporteras till dem ifrån när- ficorum, quibus Chani hordae aureae usi sunt, origine, natura atque usu, ej varit mig tillgängligt, utan är mig bekant blott genom en citation af Hammer-Purgstall l. c. pag. 226, not. 6. Det enda jag lyckats inhemta om Fraehns äsigt angående ifrågavarande titel är följande yttrande af honom: „Dem Könige des Volks der Rhos aber gaben die Griechen, wie den Häuptern der ihnen bekannteren Avaren und Chazaren den Titel Chakan; denn Strube's Vermuthung, die Schlözer S. 181 billigt, es sei der Name Hacon gemeint (isl. Håkon, dàn. Haagen oder Hagen, Schwed. Håkan) hat nicht meinen Beifall.“ (Bulletin Scientifique, IV, 142.) Ett yttrande, som vida mer bekräftar än motsäger den af mig framställda äsigt. 2:0) Ett annat namn, som Khasarernes konung enligt samma forfattare (pag. 7 & 13) tillades, var SL Bak. Deremot svarar fullständigt det hebreiska M2 pakh (praefectus provinciae). Se Gesenii lexicon under ordet i;7E. Detta ord har sednare öfvergått till Beg, Bej. 3:0) Den tredje benämningen på Khasarernes konung su, hvilket Fraehn |. e. oförändradt äter- gifver: Ilek, synes vid första päseendet icke hafva någon likhet med Judarnes språk. Men i not. 6 om- nämner Fraehn att här troligen en corruption i texten ägt rum och att ab och Sl, hvilka i arabi- skan sä lätt kunnat förvexlas, troligen äro ett och samma genom misskrifning upprepade ord, samt tillägger slutligen: „Cel. Ousely vertentem: he is stiled King, pro su Ilek, SÅR melik legisse puto. . Sàle- des åter rena hebreiskan: 5272 mälek, konung. — Den engelska öfversättningen af hithörande ställe ur Ibn-Hauqal pag. 185 (enl. Fraehns citation) har, i stället för SL Bak, ordet Bal, i hvilket man åter genast igenkänner det hebreiska 222, Baal, herre, (äfven: afgud). 4:0) Vivien de Saint Martin anför (l c. pag. 149) följande från Armeniskan öfversatta uppgift af Moses från Chorene: ,Le roi du nord, ou le Khagan, est le prince des Khazirs; la reine ou la Khatoun, femme du Khagan, est de la nation des Barzeliens.“ Får man anse la Khatoun, såsom ett femininum af Khatoun, hvilket i hebreiskan är participium passivum af verbet 35 m filiam collocavit, nuptum dedit, bortgifta, så kan väl hända, att konungens rätta gemål kallats så par excellence. — Äfven namnet , Barze- liens“ kan ur hebreiskan få sin förklaring: Barzel 22 betyder jern; Gesenius säger om detta ord: „Saepe adhibetur ad duritiem et firmitatem adumbrandam.* Ett derifrän bildadt adjectivum vore derföre icke opassiigt till betecknande af ett härdadt och kraftigt folk. I Talmudiskan betyder ordet Po Barzilin: de främste, förnämste, och i Chaldeiskan: styresmän, guvernörer. ir 5:0) Stadens namn Ahaserün är ett vanligt hebreiskt adjektiv bildadt a "37 Khazer, genom här- ledningsstafvelsen jT ün. Man jemfóre TEST Khezron, inclusus, circumvallatus, se Gesenii Lex. u. d. o. Märkvärdig är ock 6:0) följande uppgift af Ibn-Fodhlan (hos Fraehn, De Chasaris, pag. 12 & 17): ,Ad imperium Regi eorum anni quadraginta destinantur. Hunc terminum si vel uno die excesserit, cives purpuratique eum interficiunt.* Männe icke de störste konungarnes i Israel, Davids och Salomos, fyratioáriga regeringar varit anledningen till och utgjort mättstocken för denna, i annat fall nog besynner- liga och godtyckliga, bestämning? 7:0) Enligt Ibn-Hauqal och Dimeschqi framstår väl Khasarernes Khaqan helt annorlunda än hos Jaqut. Men äfven som sådan påminner Ahagünem starkt om förhållandena i det fordna Israel; man tycker sig i honom se en gengångare från den stränge suffeten Samuels tider, hvilken till- och afsatte Israels konungar och i sin hand förenade den högsta, så andeliga som verldsliga makt, den han ville göra ärftlig inom sitt hus. Det heter hos Ibn-Haugal (Fraehn |. c. pag. 30, 31): , Rempublicam administrandi sum- mamque rei gerendi cura apud ipsos principi eorum, cui titulus Chaqani Chasarorum, mandata est. Hic regibus Chasarorum major est. Rex enim Chasarorum ab eo instauratur ejusque ad nutum et voluntatem se totus convertit. (Jfr 4 Sam. XV.) Dignitas autem Chakani non nisi certae alicui familiae competit . . Kay lon at enimvero Chakanatus non nisi Judaeis mandatur.* 8:0) I sin Numismatik (Myxawweganckas Hywnawaruka erp. LVIT) anför Saweljeff, enligt Ibn- Hauqal: „I Khazarstaden Semender funnos Moskeer för Muselmän, kyrkor för Christne, synagogor för Judar", och tillägger i en not: „Man kan ej lemna oanmärkt den, likhet som äger rum emellan de fordna Chasarstädernas och våra nuvarande vid Kaspiska hafvet belägna städers befolkning. En af vår 172 GABRIEL GEITLIN gränsande länder Djordjan, Taberistan och Aserbejdsehan* (Fraehns Zbn- Foszlan, pag. 29); -— den enda industri som, utom handeln, hos dem omtalas är trädgårdsodling, särdeles i Semender, hvars trädgårdar med omkring 40000 vinstockar (enl. en annan uppgift 4000 vingårdar) arabiska författare omnämna. Också handeln var hos Khasarerne till största delen blott passiv; det enda, af dem sjelfva exporterades, var husbloss (,fisk-lim“), möjligen äfven kaviar, enligt Sa- weljeffs sannolika gissning (1. c. pag. LXI). Tvifvelsutan äfven vin åtminstone från Semender. — Alla öfriga varor, såsom mjöl, honing, vax, utterskinn och andra pels- verk, importerades från Ryssland, Bulgarien (vid Wolga) och Kurthaba (enligt Fraehns tids statistiker, som ingenting vetat om Ibn-Hauqal, likasom upprepar hans ord angående en af dessa städer: „I staden finnas 17 Moskeer, Armenierne hafva en kyrka, Hebreerna fira sin gudstjenst i Synagogan“ (O6o3pbnie Pocc. nJa4buitüi 3a Kasrkasom®, uacrb IV, erp. 167). Saweljeff tillägger: „Försvunnit har endast namnet Khasar, ett namn som måhända blott tillhört en dynastie, icke ett särskildt folk, ehuru det tillika betecknat Wolga-Chakanernes land och underhafvande. På en sådan utsträckning af den herrskande dynastiens benämning till de den underlydande folkkstammar finnas flere än ett exempel i medlersta Asiens historia.“ — Är denna åsigt grundad, kan man med fullt skäl anse namnet Khasar hafva ett hebreiskt ur- sprung; stöd för samma äsigt lemna åter följande Ibn-Foszlans ord (1. c. pag. 7): XXI! e d de 3, Kid pal N hvilka kunna ófversáttas: och Khasar är namnet på regeringen (de regerande) icke namn på stad och folk. Fraehn öfversätter blott de 6 första orden: ,Chasar autem nomen regni non urbis* och nämner i noten 5: ,textum hic corruptum esse patet, licet codex Oxoniensis cum Petropolitano conveniat. Ju>Y, quid sibi velit non video. Facilis quidem conjectura suppeditat da I“; sedan üfvergar han till andra conjecturer. Den förstnämnda, naturligaste förändringen da betyder: hominum agmen, gens, natio, och gäfve samma mening som är uttryckt i anförda svenska öfversättning, dà deremot sjelfva textens ord om man vokaliserar det med fatha (vokalen a) skulle gifva det opassliga: och icke (namn på) berg; men i fall man icke här nödvändigt vill se detta vanliga arabiska substantiv, utan läser samma 55 5 >» konsonanter antingen med vokalen u eller i d eller de ; som betyder hominum turba, folksvärm, “r folkmassa, sà behófs ingen ändring af texten, och meningen är icke dess mindre klar och tydlig. — Ett ytterligare stöd för den af mig föreslagna öfversättningen kan ses i Fraehns Ibn-Foszlan pag. 261, in fine. Att de regerandes eller styrandes namn sälunda kan ófvergà pà ett helt folk, derpà lemnar oss, ibland annat, Ryska folkets benämning det evidentaste exempel. Den af mig nu framställda hypothes är icke den första som hänför ordet Khasar till hebreiska språ- ket. Sådant har skett redan långt förut i ett af Joh. Buxtorf för första gången år 1660 ifrån hebreiskan till latinet öfversatt bref, sepher kosri, som omkring år 958 e. Chr. skall blifvit skrifvet af Khasarernes konung, en Israelit, vid namn Joseph, till en spansk Rabbin, Hasdai-ben Ishaq i Cordova, läkare och minister hos konung "Abd-er-rahman derstädes. Konung Joseph, anmodad af Rabbinen att lemna ho- nom underrättelser om sitt genom ryktet äfven i Spanien bekanta rike, vet berätta, att Khasarerne här- stamma från Japhets son (rättare: sonson) Thogarmah, som enligt Khasarernes genealogiska dokumen- ter skall haft tio söner, af hvilka den sjunde Kasar ^12 varit deras stamfader. Derefter utbreder sig konung Joseph öfver sin stora makt &c., och nämner ibland annat om åtskilliga folkstammar som bo i byar utan murar och betala honom skatt. („Les habitants y demeurent dans de villages sans murailles et ils occupent, nombreux comme le sable de la mer, toutes les plaines jusq'aux limites des Hougriens. Tous me payent le tribut“ &e. Se Vivien de Saint-Martin, Sur les Khasares i Nouvelles Annales des Voyages, Année 1851, Tome III, pag. 6—25). Ifall brefvet är äkta, hvarpa väl i alla tider tviflats, men hvarom redaktören för Nouvelles annales des voyages, på af honom anförda skäl, är fullt ófvertygad, så bevisar det åtminstone att namnet Khasar har ett hebreiskt ursprung. Läsaren må afgöra, hvilketdera som är trovärdigare, antingen att den i 1:sta Moseboks X:de kapitel omnämnde Thogarmas sjunde son gifvit upphof till namnet (likasom en österländsk tradition härleder ordet Rus, Ryss, från en Japhets son), eller att det uppkommit af orsak som i det föregående blifvit anförd. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 173 eonjeetur: Kujaba d. v. s. Kiew); äfven slafvar voro hos de hedniske Khasarerne en handelsvara, men ,hvad Judar och Christne, som i landet bo, beträffar, så an- sägo de, likasom Muhammedanerne, det vara stridande mot religionen att den ene med våld tager den andre till slaf och säljer honom" (Fraehns Zbn-Foszlan pag. 11 & 15). — Ifrån Asien kommo, i utbyte mot nordens varor, vin, siden-, ull- och bom- ulls-tyger, perlor, frukter, kryddor; men dessa lyxartiklar kunde i norden icke, då för tiden, vara så begärliga och så högtuppskattade, som nordens exportvaror voro det i Asien, isynnerhet de dyra pelsverk, hvilka allt sedan Harun-el-Reschids tid hörde, och ännu höra till Asiaternes oumbärliga lyxartiklar, framför allt svarta räf- skinn, hvilka skattades högst bland alla pelsvaror. Skilnaden måste derfüre fyllas med guld och silfver, dels myntadt dels eljest bearbetadt till armringar, halsband, spännen, brisker och andra smycken, sådana man, jemte kufiska och andra medel- tidens mynt, funnit i mängd nedgräfda i synnerhet i Rysslands och Skandinaviens jord 25); Ehuru i industrielt hänseende föga utmärkte, förstodo Khasarerne dock att draga en icke ringa nytta af det fördelaktiga läge de vid utloppet af Rysslands största, nästan öfverallt segelbara flod, hvilken måhända genom en kanal dåförtiden var förenad med Don (Stüwe die Handelszüge der Araber, pag. 258 följ.), innehade. Sä- som medlare emellan Asiens och Rysslands lifliga handel, beskattade de alla genom dem fortskaffade varor. ,Portarne till rikedom för Khasarernes land (säger Ibn- Foszlan l. e. pag. 8 & 14) äro dels frakter, dels tionde för varor som enligt deras stadganden betalas på hvarje väg och haf och flod.” Men icke omedelbart genom Khasarerne hafva alla dessa österlandets mynt kommit från Asien till Europa. Nordligare än Khasarerne bodde på ömse sidor om Wolga ett genom sin vidsträckta handel och idoghet bekant folk, Bul gharerne 26), 25) Genom det i Jaroslawska guvernementet år 1836 gjorda fynd af dylika smycken och prydnader, försedda med kufiska inskrifter (se Fraehns ofvanciterade Topografische Uebersicht, N:o 7), är liknande effekters österländska ursprung satt utom allt tvifvel. — Ibland sådana fynd är ett, som år 1841 i Finland påträffades, ganska märkvärdigt genom fyndortens läge i den högsta norden. Emellan Kuolajärvi och Sodankylä Lappförsamlingar fann man nämnde år under en jordsten följande till härvarande Universitet af d. v. Landskamreraren i Uleåborg, Assessoren €. G. Bergbom förärade smycken: en flätad balsring af silfver, tvenne armringar och en brisk af blandad metall, samt dessutom en liten vågbalance af metall med dertill hörande små vägskälar och 12 mindre vigter (se Finska Vet. Soc. Handlingar Tom. I, sid. 731, Tom. IH, 319.) Af ofvananfórde orsak har jag — aliis quantumvis renitentibus — ansett dessa effekter, böra, såsom förut, förvaras tillsammans med de österländska mynten, och icke från dem afskiljas för Musei ethnographici räkning. 26) Öfver uppkomsten af namnet Bolgar, Bulghar, Burghar, Burghas (hvilket står i närmaste förhållande till floden Rha's eller Itils sednare namn: Wolga), äfvensom isynnerhet öfver Bulgharernes ursprung, hvilka i början voro e/f folk men sedermera, i femte seklet, delade sig i tvenne: Wolga-Bul- gharerne (= öst-Bulgharer, inre Bulgharer, svarta Bulgharer) och Donau-Bulgharerne (hvita Bulgha- rer) ligger ännu, enligt den lärde forskarens i deras historia, Fraehns, eget erkännande, mycken dun- kelhet. Man har ansett Bulgharerne än för Slawer, än för Turkar, än åter hänfört dem till Finnarne. Här- om säger Fraehn i sin afhandling Die ältesten Arabischen Nachrichten über die Wolga-Bulgharen, införd i Mémoires de l’Acad. des Sc. de St. P:brg, Sixième série, Tome I, sid. 549: „so verschiedenartig sind die Schattirungen und Gestaltungen, unter welchen diess Volk sich unsern Blicken darbietet. Es geht daraus deutlich hervor, dass es schon in früher Zeit eben so wenig ein rein Slawisches, als rein Finnisches oder Türkisches, sondern ein Amalgama von allen drei Racen war. Aller Wahrscheinlichkeit nach, gehörte es 174 GABRIEL GEITLIN hvilkas hufvudstad var Bulghär, der Kama faller i Wolga, och hvaraf ännu ruiner finnas qvar på 132 wersts afständ från, Kasan ?7), ehuru osäkert är huruvida de härröra från Bulgharernes välmaktstid eller, hvilket är troligare, från Mongolernes maktperiod (Fraehn, Mémoires de lAcad. 6/v* Série Tome I, pag. 528). Emellan Araberne och Bulgharerne rådde alltid ett vänskapligt förhållande, fóranledt af deras lifliga internationella handel. Islam hade tidigt bland dem vunnit insteg och med densam- ma en större bildning och insigt än som dåförtiden bestods i dessa nordliga trakter, hvilka af Araberne icke utan skäl betecknades såsom mörkrets land. Enligt en skriftlig tradition, befintlig i en tatarisk legendsamling (Ferheng-nameh) skall redan Muhammed sjelf år 9 efter Hidjra till Bulgharernes omvändande ditsändt 3 missio- närer, af hvilka en, Hanzala, genom ett underverk botade Bulghar-Khanens dotter, hvilket haft till påföljd att Aidar-Khan sjelf (så hette han) och hans folk antagit Islam. Den 12:te Ramazan år 12 e. H. (= 21 Nov. 633 e. Chr.) skall Hanzala i den på Aidar-Khans befallning uppbyggda moskeen offentligen för första gången förkun- nat Muhammeds lära. Hanzalah, berättas det, blef qvar i Bulghar och gifte sig med den af honom botade prinsessan, de öfrige missionärerne återvände till Medina, sedan de i tio års tid i den af dem inrättade skola lemnat undervisning. Fraehn har in extenso, både i original och öfversättning, meddelat denna le- gend i sitt arbete: De numorum Bulgharicorum forte antiquissimo (Kasan 1816) pag. 75—86, och menar, att ehuru denna berättelse smakar af fabel (fabulam sapiat), en så tidig Bulgharernes omvändelse till Islam dock icke innehåller någon omöjlighet; sednare har han likväl ansett Ardar-Khans regering ha infallit på Abbasidiske Khalifen Muq- tedirs tid i början af /0:de seklet e. Chr.; (Mémoires, 6 Série Tome I, 188—190.) ursprünglich zum grossen Finnischen Völkerstamme, erlitt aber in der Folge der Zeit eine starke Ver- mischung mit Slawischen und mit Türkischen Völkern, und die Bulgharen an der Wolga wurden endlich fast ganz zu Türken, während ihre Brüder an der Donau in Slawen umgewandelt wurden.“ — Huru mycket án en så djup forskares och stor auktoritets ord måste väga i hithörande frågor, måste dock äfven denna lösning af det svåra problemet förefalla icke fullt tillfredsställande: en slik amalgamering af tre särskilda folkracer, så att hvarje spår af det ursprungliga språket försvunnit, innebär någonting syärfattligt och onatur- ligt. — Vivien de Saint Martin antager för gifvet att Bulgharerne — likasom Khasarerne — voro Finnar; „il est bien connu que les Boulghärs étaient un peuple d'extraction finnoise* (Sur les Khasares), i Nouvelles Annales des voyages, Année 1851, Tome 2, pag. 164 fólj. Detsamma pästär han i sin artikel Sur les Bul- gares, |. c. Année 1850, Tome 2, pag. 34 Men om detta outredda ämne kan man väl, åtminstone tills vidare, ej annat säga, àn hvad Araberne i dylika fall plága yttra: el xA, „Alläh vet det bäst." 21) v. Erdmann, Ueber die Tataren Kasans, Zeitschrift d. Deutschen Morgenl. Gesellschaft, XIII, 673, jfr Hammer-Purgstall, Geschichte der goldenen Horde, pag. 8, not. 15. — Emellan Khasarerne och Bulgharerne skall, enligt Arabiska och Ryska uppgifter, ett folk benämndt Burtas eller Bertas (Hammer- Purgstall 1. c. pag. 14, not. 1), haft sina bopälar. Men uppgifterna om dessa Burtaser äro dunkla och hvarandra motsägande. Fraehn (l c. pag. 62) säger: „Das land der Burtas (Bypracn der Russ. Chron.) zog sich von der linken Seite der Wolga da, wo es den Zwischenraum zwischen der Bulgharen und Cha- saren bildete, herunter bis nach Choresm, eine Strecke von mehr als 15 Tagsreisen.“ Pà den karta som medföljer Stüwes förutnämnda arbete: Handelszüge der Araber ser man ock das Volk der Bertas (— Bur- tas) upptaga venstra Wolgastranden. Saweljeff deremot I. c. LXV, anser dem hafva bott på högra eller vestra sidan af Wolga (ehuru den hans arbete medföljande kartan ,genom gravörens misstag" upp- tager dem på flodens östra sida). Sitt påstående grundar han förnämligast pa de många orts- och bya- namn som ännu finnas vester om Wolga, påminnande om de fordne Burtas, äfvensom floden af detta namn. Saweljeff fórmenar Burtas ha varit desamma som Mokscha. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 175 y. Erdman har deremot 1. c. pag. 675, förklarat att berättelsen icke är någon fa- bel utan har verklig historisk grund. Huru härmed än må förhålla sig, det säkra är, att Bulgharerne redan en lång tid före år 922 e. Chr., då Muhammedanska reli- gionen hos dem (för andra gången) blef högtidligen införd och landet införlifvadt med Khalifatet, bland sig ägde mången Islams bekännare, och att den inbördes handeln emellan Araber och Bulgharer länge dessförinnan varit i gång. Ibn Fodhlan, som åtföljde den beskickning, Khalifen i Baghdad, Muqtedir-billah, sistnämnde år på Bulghar-konungens begäran afsände till staden Bulghar, har öfver de omständigheter hvilka ägde rum vid de Muhammedanska sändebudens ankomst lemnat en noggrann beskrifning, hvaraf en äldre bekantskap emellan båda nationerna tydligen framstår. Bland annat omnämner han att Khalifens missionärer vid första mötet med Bulgha- rerne blefvo af de sistnämndes konung öfverströdda med dirhemer eller silfverpen- ningar, dem han skakade ur ärmen (se oftanämnda memoirer, pag. 191, 544, 556, 558), hvilket mer än något annat bevisar att Wolga-Bulgharerne dessförinnan drifvit en ganska fördelaktig handel med Muselmännen (Muslimin) ?*). Men längre än till staden Bulghär sträckte sig icke Arabernes handelsfärder. Orsaken dertill uppgifves af Arabiska författare (Istakhri, Ibn-Hauqal, Idrisi) hafva varit, att den till Bulgharerne gränsande folkstam var ett grymt slägte, som dödade enhvar till dem kommande fremling; Idrisi begagnar vid berättelsen härom tillochmed kraftuttrycket: „de äta upp hvarje fremling^ (se Fraehn, Ibn-Foszlans &e., pp. 168, följ. 258, 264). — Men hvilka voro då dessa menniskofrätare? — Turkar? Tatarer? Kalmucker? Icke de, utan en fraktion af våra egna i sednare tider inom det stora ryska riket upptäckte talrika stamförvandter, neml. Ersa- eller Ersä-folket, hvilket jemte Mokscha utgör den finska Mordva-stammen??) som ännu innehar samma boningsplatser som då, emellan floderna Wolga och Okå. Betraktar man lik- väl saken närmare, så finner man lätt att det ej är så farligt med denna Mord- vinernes lystnad efter menniskokött, ehuru sägnen om deras grymma vildhet nog långt och bredt fortplantat sig °°). — För all denna ryktbarhet har Mordvastammen — oafsedt namnet som påminner om mordere, mord, mörda, mors. cmepmv, myrden (persiskt) &c., ehuru just detta namn är det oskyldigaste och enl. Castrén betyder: 28) Att Bulgharerne sednare äfven sjelfve låtit slå mynt, bar Fraehn ådagalaggt (Mémoires &c. 6 série, Tom. I, pag. 171 följ.); deremot har han genom noggrannare forskningar sett sig föranlåten att äter- taga den åsigt han i ett arbete: de numorum Bulgharicorum forte antiquissimo, yttrat, och hänfört det deri beskrifna myntet till mongholiska perioden (l. c. pag. 543). Föröfrigt äro Bulghariska mynt sällsynta och troligen präglade icke af Bulgharerne sjelfva utan af hos dem vistande Araber. Myntstäderne voro Bulghar och Suvar eller, enl. Saweljeff: Suvaz = nuvarande Sviaschk, 1. c sid. 118. 29) D:r Ahlqvist i sin dissertation om wverbet i Mokscha-dialekten (Helsingfors 1859) har visat, att den förmenta tredje utgreningen af Mordyastammen, de såkallade Karataierne, icke äro Finnar, utan döpta Tatarer. Hvad det dervid af D:r Ahlqvist omnämnda , misstaget af den annars grundlige och utmärkt lärde Fraehn* beträffar, så slutar ju Fraehn sjelf $ 3, der han framkastat hypothesen om Kertijana (Kaparas) med dessa ord: ,Jedoch ich will lieber meine Emendation dieses Namens, als etwas hart, und Lepechins Nachricht, als durch anderer Zeugnisse nicht bekräftigt, dahingestellt seyn lassen.* 30) „Auch in der Epistola cujusdam Episcopi Ungariensis ad Episcopum Parisiensem (um das J. 1235) heisst es von den Mordanis: ,interficiunt omnes homines indifferenter; et nullus de eis audet cal- ceare pedes suos, donec interficiat hominem.* — Fraehn, 1. c. pag. 169; der flere dylika sägner anföras. 176 ; GABRIEL GEITLIN menniskor (mort) vid vattnet (va) — att tacka sina industriósa grannar, de idoge Bulgharerne, hvilka funno sin uträkning vid att för Araberne utmåla de närmast boende folken sásom de grymmaste och vildaste menniskor, med hvilka hvarje beróring vore lifsfarlig; i Arabernes lifliga fantasi växte dessa gestalter snart till menniskofrätare och fruktansvärda vilddjur, med hvilka några handelsförbindelser ej vore lüngtans- värda. Ganska träffande anmärker härom Saweljeff (l. e. pag. CXVIID:: „Det är hógst troligt att Bulgharerne med afsigt bidragit till utspridandet af dessa falska ryk- ten om Mord va-folkets grymhet, för att hindra de företagsamma Araberne från di- rekta förbindelser med detsamma: ett folk som tog del i den östra nordens handel, var kunnigt i sjómansyrket och hemtade sina varor till Bulghars marknad, kunde icke vara alldeles vildt. Ja, sjelfva uppgifterna om deras grymhet äro ej bestämda — — — — Istakhri och Ibn-Hauqal motsäga sig sjelfve, dà de längre fram an- märka att Ersanerne hafva handelsrelationer med sjelfva Kiew och dit beledsaga utländske köpmän (men icke äta upp dem!).* Wolga-Bulgharerne sjelfve voro deremot i ständiga handelsförbindelser med de dem omgifvande folkstammar, såsom det redan nämnda Ersa, äfvenså med Wesi eller Wiisu-folket, dit vägen gick uppför Wolga och Scheksna. Bulgharernes stad var, enligt Ibn-Hauqal (Fraehn l. e. pag. 64, Saweljeff XCIX), berömd såsom upplags- eller marknadsplats 31) för dessa länders handel som förnämligast bestod i pelsverk, bernsten, mammuthsben och — slafvinnor (Fraehns Zbn-Foszlan, pag. 6, 7, 94). Den mest indrägtiga handel bedrefs dock med de af Orientalerne så högt värderade pelsverk, hvilka för deras furstar och furstinnor samt högre embetsmän voro en oumbärlig lyxartikel. Für Bulgharerne var det derfóre af högsta vigt att ställa sig i omedelbara handelsrelationer med de folkstammar, hvilka hufvudsakligen syssel- satte sig med jagt i de ofantliga skogarne. inom Wolgas och Kamas flodomräden i nordvest och nordost om Bulgharernes land, samt derfóre i ymnighet och tvifvelsutan för en ringa ersättning ??) kunde förse dem med dyrbara pelsverk, bland hvilka 31) Arabiska ordet Kö, (furdha) som egentl. betyder hamn plats, sf/atio navium, üfversättes af Fraehn: ,Stapelplats*, men Saweljeff, som antager att varutransporten såväl till sjôs från Kaspiska hafvets stränder, som till lands med karavaner från Kharesm (Khovaresm) och Bukhariet, egentligen kunnat üga rum endast vartiden, April—Juni, anser nämnde arabiska ord här betyda marknadsplats, mark- nad, hvilken, efter hans äsigt, hölls i medlet af Maj eller början af Juni månader. 32) Handeln bestod hufvudsakligast i varubyte och kallades den stumma handeln, emedan trafikan- terne ej fórstodo hvarandras språk. Om den finska folkstammen Wiisu, Becb, (Wesi, Wesilüiset?) som bodde i trakten af Bielosersk, är särskildt nàmndt (Ibn-Foszl. pag. 205, 210, 211) ,att det ej var dem till- lätet beträda Bulgharernes område, emedan de alltid hemtade med sig en odräglig köld som förstörde all växtlighet — äfven midt i sommaren. Bulgharerne voro derfóre nódsakade att uppför Wolga och dess nordliga bifloder góra en làng fárd till dem; varorna (och silfvermynten?) utstálldes pà nägon bestämd plats och hvarje Bulghar utmärkte sina med något tecken. Följande dagen besöktes platsen äter, och ifall tillräckligt skinnvaror blifvit till utbyte framsatte, tog Bulgharen dem, och handeln var uppgjord utan att köpare och säljare sett hyarandra. Föreföll ersättningen alltför klen, lemnades allt orördt tills större be- talning utstülldes.* — Det är ej svårt att jemväl här uppspåra samma köpmannaklyftighet som genom ut- spridandet af så förfärliga rykten om Mord va-folket förstod att afhálla de lättrogne Araberne från alla handelsförbindelser med detsamma. Wiisu-stammen, äfven den, liksom andra tschudiska folk, ibland hvilka i detta afseende särskildt nämnes Jura eller Jugra (Jögrajass, Sjögren), skulle ej få komma i beröring med de i Bulghar gästande Araberne, utan fingo så Wesiläiset som Jögrajass et consortes Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 177 sobel-, bäfver-, utter-, räf- och hermelins- (enl. en annan tolkning: ickorn-) skinn särskildt af arabiska författare omnämnas. Icke blott med nästnämnde och andra nord-tschudiska folk, äfven med Slavä- nerne drefvo Bulgharerne en icke obetydlig handel. Nowgorod var näst Bulghar den andra vigtiga orten, hvarigenom Asiens och Europas handel förmedlades. Der var medelpunkten för Slavänernes och Krivitschernas handelsförbund, hvars verksamhet sträckte sig åt öster till Wolga och Bulghar; i söder — utför Dniepern genom Kiew — till Svarta hafvet, som af arabiska författare derföre ock kallades det Ryska, och Konstantinopel; i norr till Finland samt Östersjöns trakter. — Det förutnämnda rika myntfyndet i Pskovska guvernementet bevisar nogsamt huru betyd- lig och för Nowgoroderne indrägtig denna handel varit. Men äfven långt ned i sydost, ända till de mäktige och rike Samanidernes område, derifrån den största massan af de i Europas jord funna arabiska silfvermyn- ten beskrifver sig, sträckte sig Bulgharernes handel. Enligt en af Fraehn citerad uppgift af arabiska historieskrifvaren Mes udi (i dennes historiskt-geografiska verk: guld-ängarne, skrifvet omkr. år 944 e. Chr.) .gingo oupphörligt ??) karavaner ifrån Bulgharerne till Kharesm (landet öster om Kaspiska hafvet), hörande till Khorasan, och från Kharesm till dem; dock detta måste ske genom stepper der andra turkiska folk strüfvade, mot hvilka karavanerne måste vara beredde att försvara sig.“ (Mé- moires de l'Aead. de St. P:trbrg, 6®"° série, Tome I, pag. 178). Ganska vidsträckt var således Bulgharernes handelsverksamhet åt alla håll; men äfven många finska, eller som de af Ryssarne kallades, tschudiska folk deltogo i denna, såsom förut är anmärkt, genom Novgoroderne förmedlade österländska handel. Härom säger Saweljeff (1. e. pag. CLIX följ.): ,Stränderne af Ladoga sjön, följaktligen också sjelfva Wolkhows mynning, innehades af tschudiska (finska) folkstammar, och Novgorodernes farkoster skulle icke ens kunnat gå ut från Wolkhow — d. v. s. deras handel med vestern skulle icke kunnat existera — om icke Slo- venerne vid Ilmen-sjón hade stått i likaså ne fürbund med dessa Tschuder som med Wesi (Becs) vid üfra Wolga. Desse Téchuder voro en oumbärlig och en sista länk i kedjan af de folk som öfverfört österns varor ifrån Wolgas mynning till mynningen af Neva. Ladoga — är en rent fink sjö, Altokas [rättare: aaltokas] „den svallande ?2).< Krönikan (d. v. s. Nestor) känner denna sjö under namn af Nevo (neml. osero, sjö), och äfven detta är rent finskt: Neva betyder ingenting annat än kärr, sumpigt land, en benämning ganska passlig för dess stränder. — — Att Tschuderne färdades på dessa vatten, förr än Slavänerne, kan ej vara tvifvelaktigt, oskyldigtvis uppbära all den skuld, som endast och allenast bordt tillskrifvas de kalla vindar, hvilka kom- mande ifrån deras trakter hemsökte Bulgharernes land och hemtade med sig den ófverklagade kólden. — Om Wiisu- eller Wisu-folket har Fraehn skrifvit en särskild afhandling i Ibn-Foszlans &c. pag. 205—233. — J. A. Sjögren har om samma folk lemnat intressanta upplysningar: Gesammelte Schriften, 1, 470 följ. 33) Det i denna uppgift (hvilken jemväl bekräftas af andra Arabiska författare) begagnade ordet la (oupphörligen) synes nog mycket motsäga Saweljeffs ofvan (pag. 176, not. 31) anfürda förmodan, att karavanerne endast en kort tid af äret, eller om vären, skulle varit i rörelse. 31) Enligt Sjögren kallas ännu i dag, analogt härmed, Onega-sjón Aäninen, eller enligt derboende Tschuders fórderfvade uttal änine, den högljudda. Se Johan Andreas Sjögrens Gesammelte Schriften Tom. I, pag. 585, not. 143. 23 178 GABRIEL GEITLIN Det äldsta namn på våra farkoster, hvilket begagnas i ryska krönikorna, är 41084, laiva, hvarmed Finnarne %) ännu i dag beteckna större fartyg. Med Norrmannerna kommo umeru, snaeka och a0Aabu, lodja. — — Allt bevisar att den novgorodska sjö- farten bildades under inflytande af Tschuderne och utvecklades af Normannerne. — Hafva Slovenerne vid Ilmen före Normannernes ankomst gjort sjöfärder till desses land? — derom finnas inga skriftliga uppgifter. Krönikans första underrättelse om deras seglats hänför sig till året 862, då de maoma 3a mope [,gingo öfver hafvet”, Nestors ord] till Waregerne, till Rhos (Pyes), — måhända på finska laivor. Huru härmed än må förhålla sig, öfver Ladoga sjön och Neva transporterades österländ- ska varor och penningar till vestern i IX och X seklet. Bevis derpå har man i de myntfynd som üfverkommits nära Wolkhovs mynning, i gamla Ladoga [Aldejuborg, Aldeigiaborg?], på stranden af Ladoga sjön, och vid Nevas mynning i nuvarande galérehamnen i Petersburg 3%), der troligen varorna lastades på fartygen (laivorna, AafiBbr ).* Om den fordna gemenskapen emellan Skandinavien och Ryssland lemnar historien ojüfaktiga, allmänt kända vittnesbórd. Normannerne, dessa djerfve äfven- tyrare, för hvilka det syntes pigrum, quin immo et iners sudore adquirere, quod. possis sanguine parare ?), och hvilka ej anságo det besvärligt att besöka Frankrike, Eng- land, Sicilien, Italien, Spanien och Afrika, skonade naturligtvis ej heller sina närma- ste grannar. Det rika Biarmaland och Holmgárd med sin Jumala, ,hvars hals- ked och stora silfverskäl med penningar uti” (Lagerbring, Svearikes hist. I, 321) troligen hade genom varubyte inkommit från Asien och kostat mänget djur pelsen 35), voro ock alltför lockande för att ej af Normannerne hemsökas och plundras. Men just dessa plundringståg banade vägen för sednare fredligare förbindelser. — Om Warägernes och särskildt den fraktions af dem, som benämndes Rhos, Ros, Rods, Ruotsi, förhållande till Slavänerne samt de förres inkallande till Ryssland, som af dem fick sitt namn, är öfverflödigt att här orda. Striden om Ruriks och hans bró- ders härkomst, hvarom i så lång tid tvistats, kan numera anses afgjord, hvartill i synnerhet bidragit Krugs, Fraehns, Senkowskis, vår celebre landsman J. A. Sjögrens samt Akademikern E. Kuniks lärda och berómligen kända arbeten °°). 35 Hr Saweljeff begagnar här, ganska opassligt, ordet uyxusı; något som man af denne författare minst väntat: det nyttjas blott i föraktlig mening, och har öfvergätt nästan till ett oqvädinsord. 36) Dessa fynd äro beskrifna i Fraehns Topographische Übersicht N:ris 33, 34, 35, bland hvilka i synnerhet N:o 35 är anmärkningsvärdt für den ofantliga mängd mynt, en fiskare år 1809 eller 1810 vid La- dogas strand ófverkom. Tjugo gånger måste han med sin båt återvända för att få hela skatten transpor- terad till byn. — Ägarinnan af denna by — en Bestuschef — gjorde sina anspråk gällande och tillfreds- ställdes med sju pud eller 352 e af dessa silfverpenningar. Fiskaren glömde dock ej heller sig sjelf. Ef- ter några år köpte han sig fri och blef köpman i Tichvin. 37) Tacitus, de Germania, cap. XIV. 38) Detta synes antagligare, än att dessa skatter genom fornfinnarnes egen konstfärdighet skulle till- kommit. Att Wäinämöinen smidit sig en häst och Ilmarinen hulpit till att smida himlahvalfvet samt af guld gjort sig en brud, sådant kan väl förmå någon att tro det Jumalas halsked och silfverskäl varit af finsk fabrik; men att den tidens Finnar slagit mynt, derom förtäljer sagan och historien intet. 39) Framför allt Kuniks skrift: Die Berufung der Schwedischen Rodsen durch die Finnen und Slawen, (St. Pbrg 1844). Att författaren i nägra enskiltheter, isynnerhet rörande finska spräket, misstagit sig, sà- Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 179 Det evidentaste och handgripligaste bevis pä den ómsesidiga och nära beröring som, synnerligen i nionde och tionde seklet, ägt rum emellan Warägerne eller Skandina- verne och de pä östra sidan om „Warägiska hafvet“ (Östersjön) bosatte Finska och Slaviska folkstammar, lemnas oss dock af den stora mängd vittnen, hvilka, efter att flere ärhundraden hafva hvilat i jordens sköte, nu tala till oss ett tydligt, af alla for- nimbart språk — och dessa vittnens antal ökas snart sagdt med hvarje år. Man behüfver blott kasta en flyktig blick på de topografiska kartor, hvilka åtfölja Lede- burs och Saweljeffs ofvan anförda, i detta ämne utgifna arbeten, för att finna huru liflig handelsrürelsen emellan Ryssland och Östersjöns kustländer fordom varit. På sistnämnda karta äro myntfynden ganska ändamålsenligt betecknade med små röda punkter, med ledning af hvilka man från ort till ort kan följa dessa mynts gång och tillika anställa jemförelse emellan den mer och mindre lifliga handel, på hvarje ort gjort sig gällande. Märkvärdig är isynnerhet den stora mängd jordfynd man üfver- kommit på Mälarens stränder och på öarne Gottland, Öland och Bornholm; dessa äro på kartan nästan üfverhüljde med sådane myntfynd betecknande punkter. Af det föregående torde man utan fara för misstag kunna draga den slutföljd, att dét varit hufvudsakligast genom handeln som dessa skatter af österlandets mynt och rikedomar — hvilka i synnerhet under de förste Abbasidernes tid voro ofantliga 29) — hittat vägen från medlersta Asien (länderna emellan Eufrat och Sihon eller Sir) till Europa, der de spridt sig från Bjarmaland (Permien) och Bulghar i öster, till Norrige, England och Island i vester, från Krim i söder, ända upp till Ångermanland i Sverige *!), ja troligen ända till Sodankylä och Kuolajärvi Lappfórsamlingar i Finland 22). som Sjögren i Bulletin hist. philolog. N:o 31 ådagalaggt, kan på det förtjenstfulla arbetets värde i sin helhet hafva föga inflytande. 40) Härom säger C. J. Tornberg lika sannt som vältaligt: ,Under de fyra första seklerna efter Muhammed utgjorde ännu Khalifatet det band, som sammanhóll det hela. Handeln tillväxte nu oupphör- ligt, talrika karavaner genomtågade Asiens och Afrikas öknar, oräkneliga skepp öfverseglade gamla verldens alla kända haf, konstfliten skapade nya näringar och bildningen utvidgade på alla håll sitt område. Verlds- historien äger knappast någon skönare tafla att uppvisa, än den muhammedanska verldens lif, prakt och herrlighet under denna tid, då ett djupt mörker hvilade ófver en så stor del af vesterländerna. Otrolig är den rikedom, som då var utbredd i östern. Väl må traditionen någon gång hafva öfverdrifvit berättelserna; men vi hafva inga skäl, att i allmänhet misstro de många alfvarliga, sannfärdiga häfdatecknare, som sam- fäldt intyga furstars och enskildas slöseri. Blott Romerska republikens sista dagar kunna härmed jemföras. Man tror sig läsa fabler, då man hör förtäljas om oerhörda massor af guld, silfver, perlor och ädla stenar, innan ännu Amerikas schakter öppnats för vinningslystnaden. Men Asien ägde i sitt sköte skatter till- fyllest. Guld- och silfvergrufvor bearbetades på flera ställen, perlor lemnade de närbelägna hafven och ädel- stenar brötos i otaliga berg. Den gamle Arabiske geografen Istakhri eller som han ock kallas Abu- Ishak Faresi, hvilken i sin „klimaternas bok" lemnat en högst dyrbar framställning af den då kända verlden, sådan han sett den sjelf på sina vidsträckta resor, omtalar silfvergrufvor i Kerman, Adherbejdjan, Khorasan, Arran och på flera ställen i Mavera-elnahr (Bukhariet). Guldgrufyor hade han sett vid Hamedan och många orter i och utom Persien. Inom hvarje provins funnos ofta flera myntstäder och den obetyd- ligaste furste förevigade sig åtminstone genom det bevis på myndighet, att han lät pregla guld och silfver med sitt namn. Och alla dessa rikedomar spriddes kring hela verlden, från China till Atlantiska oceanen, genom krig och handel." Kongl. Vitterhets Hist. och Antiqv. Akademiens Handlingar XXI delen, pag. 66, 67. Jfr Stüwe, die Handelszüge der Araber, pag. 48 följ. 11) Se Fraehns ofvanciterade afhandl.: Topographische Uebersicht der Ausgrabungen von altem Aru- bischen Gelde in Russland, i sjelfva början. 42) Se ofvan, not. 23. 180 GABRIEL GEITLIN Dock är högst sannolikt, att det icke varit endast och uteslutande genom han- deln, som dessa österlandets skatter från denna period kommit till den europeiska norden. Arabiska författare omtala huru ett folk benämndt Us» eller Kama | rüs, er-rüsijeh d. v. s. Ryssar, „högväxta som palmträd, med köttfärgad, röd hy, ständigt beväpnade med yxa, dolk och svärd“, drefvo handel med Wolga-Bulgharerne, huru de vidare efter år 300 (= 912 e. Chr.) på femhundra skepp, med 100 man på hvarje, gjorde ett plundringstäg till Kaspiska hafvet, till Gilan, Deilem, Taberistan, Djordjän och Aserbeidjän, utgöto mycket blod, rófvade qvinnor och barn, plun- drade all deras egendom, härjade och brände; huru de en annan gäng plundrade städerne Bulghär, Khaserän, Itil och Semender (se Fraehns Zbn-Foszlan pag. 5, 60 —67, 242); slutligen berätta bäde Arabiska (Ibn-el-Athir) och Armenianska (Moses Caghantovatsi) författare om ett dylikt ströftäg, derifràn Ryssarne (Warügerne) âtervände lastade med rikt byte (se Kunik, Bulletin philolog. Tom. IV, pag. 198 f6lj.); af allt detta kan man draga den slutsats, att några af de särdeles inom Ryss- land päräffade jordfynden härröra frân Ryss-Warägernes pà gammalt vikingavis före- tagna plundringstäg till trakterna af Kaspiska hafvet. Hvad särskildt beträffar hithörande mynt, sä äro de, med fä undantag, preglade i silfver och beskrifva sig frän de sista ären af det sjunde till början af det elfte seklet (1012) e. Chr. dà de alldeles upphöra 23). Just på samma tid (1015) dog Wladimir den store och de olyckliga fóljderne af Ryska rikets delning emellan hans många söner uteblefvo icke. Ständiga inbördes fejder och brüdrakrig medförde allmän osäkerhet, hvaraf handelns förfall — åtminstone för någon tid, ty ett århun- drade sednare ser man Novgoroderne åter taga verksam del i Hanse-förbundet — var den oundvikliga följden. Samtidigt blefvo Khasarerne och Wolga-Bulgharerne under- kufvade af Ryssarne, hvilket naturligtvis förlamade den genom dessa folk förmedlade och underhållna handeln. I sjelfva Orienten följde ock nu, genom den mäktige Se- bukteghiniden eller Ghasnaviden Mahmuds uppträdande på verldstheatern, den ena hvälfningen den andra i spåren, och karavanernas fridsamma tåg upphörde eller åtminstone försvårades i högsta grad. — Allt detta torde tillräckligt förklara orsaken till de kufiska myntens upphörande i början af elfte seklet. Genom eget mynt, som på denna tid i Sverige och snart derpå äfven i Ryssland begynte preglas, blef det österländska öfverflödigt, hvaraf man således också till någon del kan härleda det sednares försvinnande i Norden #). Bland hithörande Asiatiska mynt, som i nordens jord anträffats, intaga de Sa- manidiska silfvermynten 23) i afseende à mängden det första rummet, dernäst 43) De af Mongolerne i Ryssland i en sednare tid preglade mynt — Gyllene hordens eller Djutschidernes mynt — af hvilka stora massor i Ryssland påträffats, komma naturligtvis här icke i fråga. 4) Se vidare härom G. G. Adlerbeths intressanta och lärda afhandling: om Sveriges fordna öster- ländska handel i anledning af Arabiska penningar fundne i Svensk jord. (Kongl. Vitterh. Hist. och Antiqv. Academiens Handlingar Tom. I, pag. 154 följ.) 45) De Samanidiska kopparmynten, af hvilka jemväl vårt myntkabinett äger flera sällsynta, höra icke till ifrågavarande myntfynd. De äro först i sednaste tider uppgräfda i ruinerne efter Buchariets städer. Ibn-Foszl. pag. 82. Om K. Alevanders- Universitetets Muhammedanska mynt. 181 Abasidernes och östra Umajadernes. Äfven förekomma, ehuru mera sällan, Ispeh- bedi-mynt från Taberistan (med dels pehlevi dels pehlevi-arabiska inskriptioner), Tahi- rider, Soffarider, Ilekider, Bujider, Hamdanider, Oqailider, Mervanider, Ortoqider, allt dynastier, som afskuddat sig Khalifens i Baghdad ok, hvilken slutligen, berófvad all verldslig makt, blef endast religions-chef — en Islamitisk pàfve. — De affallne Emirerne upphäfde sig till oberoende herrskare, fórst i de aflügsnare provin- serne, slutligen t. o. m. i sjelfva Baghdad, och läto slå mynt i sitt eget namn, en rüttighet som, under namn af Sikkeh, egentligen och endast tillkom Khalifen, likasom ett annat prerogativ, det, att vid den offentliga bönen Khalifens namn nämndes näst efter Profeten, tillhörde suverünen ensam och kallades AAutbeh. — Enstaka mynt af några mindre bekanta dynastier anträffas ock någon gång, ehuru ytterst sällan. Att man äfven öfverkommit mynt slagne af Wolga-Bulgharerne är förut omnämndt. Angående samtliga till nämnde klasser hörande österländska mynt är man nu- mera, oaktadt den lärde A. W. v. Schlözers deremot inlaggda stränga protest (Nestor II, pag. 281 följ.), ense derom, att de åtminstone till största delen, såsom ofvanföre är visadt, genom handeln kommit till norden. Men utom redan anförda slag af kufiska mynt, har man någon gång jemväl påträffat arabiska dirhemer slagna i Afrika och Spanien. Hit höra (utom de i Misr d. v. s. i Egyptens dåvarande huf- vudstad Fostat preglade, hvilka höra till samma kategori som de Asiatiska mynten) de af Khalifernes ståthållare i provinsen Afrigijah ( i trakten af nuvarande Tunis och Tripolis) emellan år 103 och 187 (= 721—803), af Aghlabiderne, som kort derpå upphäfde sig till oberoende Suveräner dersammastädes, af Idrisiderne i Vest- Afrika, Meghreb-el-akså (Marokko), emellan 173—186 (= 789—802), och af öst-Uma- jadiske Khalifens ståthållare i södra Spanien, el-Andalas, åren 110, 118 (= 728, 736) samt af de första Vest-Umaijadiske Khaliferne emellan åren 150 och 186 (= 767 — 802) slagne arabiska silfverpenningar. (Se Fraehns Ibn-Foszlan pag. 249, samt oftanämnde Topographische Uebersicht, äfvensom Tornbergs inträdestal i K. Vitterh. Hist. och Antig. Akademien 1. c. pag. 79 följ.) Huru dessa mynt ifrån nordvestra Afrika och Spanien hittat vägen upp till Bal- tiska länderne och Ryssland, derom äro åsigterna ännu i dag delade. Någon direkt handelsväg ifrån Vest-Afrika och Spanien till norden fanns på denna tid icke, det synes således otroligt att dessa mynt, i likhet med de Asiatiska, skulle hitförts genom handeln. — Fraehn har med anledning af ett särdeles märkvärdigt myntfynd, som år 1822 påträffades i Mohilewska guvernementet och innehöll utom Ispehbedier och vanliga Öst-Umaijadiska och Abbasidiska, från åren 699 till 815 e. Chr., jemväl ett betydligt antal af i Spanien och nordvestra Afrika preglade kufiska mynt, hvilka be- skrifva sig från åren 727—802 enl. vår tideräkning, således från tiden före Ruriks ankomst till Ryssland, framställt den åsigt, att dessa Afrikanska och Spanska mynt genom Normannernes vikingatäg till Spanien och Afrika — derifrån de efter sin vana hemfört rika byten — kommit till Skandinavien, Tyskland och Ryssland. Såsom be- vis för denna hypothes anför Fraehn, utom Abulfedas och Mesu dis vittnesbörd, i synnerhet historikern Ben-abi-Ja aqub Ahmed el-Katibs (omkr. 890 e. Chr.) uppgift att: El-Magaus (läs: el-Medjus), de der kallas el-ras (d. v. s. hedningar, ma- gier, som kallas rus eller ryssar) år 229 (— 844) inryckt i Zschbilije (Sevilla) som är 183 GABRIEL GEITLIN belägen vid en stor flod, och det är Qortobas (Cordovas) flod, samt der rófvat, plundrat och bründt.^ (Buletin Scientifique IV, 139). — Då härtill kommer, att på Afrikas nord- vestra kust mot Atlantiska oceanen, ingången till en redd, der flere Normanniska skepp sistnämnde år förolyckades, enligt Arabiska geografen Abu-Obeid, kallats Bab-el-Medjus, hedninga porten, samt att i nordvest från Constantine, i nuvarande Algeriet, ett dylikt ställe haft namnet Bab-el-rus (Bulletin Scient. IX, 310) Ryss- porten, så synes Ryss-Normannernes besök på dessa orter vara tillräckligt konstateradt. Äfven år 859 e. Chr. skola desse Normanner, enligt biskopen i Salamanca, Seba- stiani intyg, hemsökt Mauritanien, som då innehades af Idrisiderne, hvilkas mynt just det ofvannämnde Mohilewska fyndet innehåller. Samma år hemsökte Warägerne, enligt Nestor, jemväl nuvarande vestra Ryssland, och brandskattade derboende stam- mar: Slaver, Tschuder, Merer och Krivitscher samt trängde in i södra Ryssland, ja ända till Konstantinopel. Deras väg gick, enligt Nestor, sålunda: ifrån Varäger- sjön (Östersjön) in i Newa och Ladoga, derifrån på Wolkhow till Ilmensjön, derifrån vidare uppför Lovat; hvarefter farkosterna måste dragas på land och släpas ett långt stycke öfver en landtfürsel eller sákallad wolok (af ryska verbet wleki, urspr. æwolok, draga, släpa) ned till Dniepern, utför hvilken flod sjöfärden sedan fortsattes ända till och öfver Svarta hafvet. Emedan Mohilewska guvernementet, der de ifrågava- rande Afrikanska och Spanska dirhemerne hittats, genomskäres af Dniepern, så dra- ger Fraehn af allt det föregående den slutföljd, att desamma just under detta eller något dylikt vikingatåg der qvarblifvit efter Ryss-Normannerne; äfvensom att andra fynd, der dylika mynt anträffats, på samma sätt kunna förklaras. (Ibn-Foszlan, pag. 136 fülj.; Topographische Uebersicht der Ausgrabungen &e. pag. 249 följ. Bulletin Scientifique Tome IV, 139 följ. Saweljeff, 1. e. pag. 43). Emot denna åsigt har Tornberg ansett ett vigtigt inkast kunna göras med an- ledning deraf, att de Svenska fyndens alla Afrikanska mynt äro slagna långt före den tid då dessa plundringståg egentligen kommo i gång, och anmärker vidare att ,om dessa penningar skola tillskrifvas dylika plundringar, så borde väl, såsom med de Asiatiska mynten ofta synes vara fallet, samtida mynt i större mängd någon gång upphemtas ur jorden. Detta har hittills i Sverige icke inträffat. Afrikas mynt ut- göra alltid en högst obetydlig del i fynden, äro dessutom oftast utslitna, sönderbrutna, huggna i kanterne, med ett ord, de hafva skenbarligen länge varit i omlopp på sin väg hit upp. Att nu inom den muhammedanska verlden, der handeln var så ut- sträckt, Afrikanskt mynt utgått till Asien, kan svårligen förnekas. Det förefaller mig derföre sannolikt att hvad vi deraf hos oss funnit, hitkommit på samma vägar, som allt det öfriga kufiska, genom Asien upp till Armenien och derifrån öfver Svarta hafvet in i Europa eller ock öfver Transoxana till Kaspiska hafvet och sedan der- ifrån af Bulgharerne förts in åt Ryssland. Emedlertid bör härvid för sakens när- mare utredande anmärkas, att detta slags dirhemer aldrig hos oss anträffas blandade med Samanider (blott i det stora Ölandsfyndet funnos tre Samanider), och således tillhöra de äldsta fynd af detta slag, som vår jord kan uppvisa." (K. Vitterh. Hist. och An- tiqvit. Akademiens Handlingar, 21:sta delen, pag. 80. Jemför densammes Numi Cufici regii numophylacii Holmiensis, pag. XXV, LXI.) Det vore likaså förmätet som ändamälslöst, om jag skulle tilltro mig kunna fälla Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 183 något utslag i denna omtvistade punkt, hvars fullständiga utredning genom de hit- intills kända data knappt ännu ens kan slutföras. Å ena sidan tyckes mig den om- ständighet, att i det ofvananfürda Mohilewska fyndet, hvilket egentligen hos Fraehn väckte tanken på de Afrikanska och Spanska dirhemernes ditkomst genom Ryss- Normanerne, jemte de Afrikanska och Spanska dirhemerne äfven fanns en mängd sådana mynt som preglats i sjelfva Arabien, i Syrien, Mesopotamien, Iraq ' Arabi, Armenien, Taberistän, Iraq Adjemi, Khusistän, Kermän m. m., högt tala för den af Tornberg gynnade åsigt, att de till nämnde fynd hörande mynt kommit först till Armenien och Transoxana samt sedan på den vanliga handelsvägen förts in i Ryss- land; men å andra sidan blir det svårt att antaga, attt. ex. Idrisidernes och Vest- Umaijadernes, desse mot den rättmätige Khalifen revolterande och från honom af- fallne dynasters mynt skulle inom Khalifatet fått gå och gälla i handeln samt genom den kommit upp till Armenien och Transoxana, helst det, enligt Maqrisi, är kändt, att t. ex. Egyptens Khalifer och Sultaner förbjudit införseln af Khalifernes i Baghdad mynt till Egypten, der de icke voro gällande (0. G. Tychsen, introd. in rem numariam Muhammedanorum, pag. 80), och man således med största sannolikhet kan förutsätta att inom det egentliga Khalifatet de affällige dynasternes mynt med vida större skäl varit till införsel förbjudne. Huru än härmed må förhålla sig, på ett af de två an- förde sätten eller, hvilket ingalunda är otroligt, på båda, d. v. s. så väl genom han- deln som plundringståg, måste dessa mynt hafva kommit till norden; måhända hafva ock de i allt, särdeles hvad guld- och silfvermynt vidkommer, så driftige och verk- samme Judarne, om hvilka man vet att de i Harun-el-Reschids tid blefvo för- drifne från Khalifatet, haft sin hand med i spelet; och att de förstått så drifva sin sak, att äfven förbjudet silfvermynt kunnat komma till norden, är mer än troligt. Men det är tid att återvända till vårt egentliga ämne. Af det ofvan anförda framgår, att den orientaliska numismatiken — oafsedt det ljus som genom densamma sprides öfver Orientens egentliga historia — lemnat, och tvifvelsutan äfven framdeles skall lemna, många vigtiga upplysningar om österns och nordens ömsesidiga handels- förhållanden, hvilka förut varit fullkomligen okända. Häraf förklaras det ökade in- tresse hvarmed denna vetenskapsgren begynt omfattas och den lifliga uppmärksamhet, man numera fäster vid hvarje hithörande fynd. — Ett mångfaldt högre värde skulle visserligen också det finska universitetets orientaliska myntsamling äga, ifall alla dit- hörande muhammedanska mynt vore funna i Finland, men det är, af redan antydd orsak, icke fallet, utan har — hvarom jag nu går att närmare redogöra — denna samling till största delen uppstått genom gåfvor och inköp från olika håll. Emeller- tid saknas icke heller sådana muhammedanska mynt, om hvilka det är fullkomligt säkert att de funnits i finsk jord, och andra, om hvilka man med största sannolikhet kan antaga detsamma. — Vid beskrifningen af hvarje sådant, skall detta förhållande i det följande särskildt antydas. Sedan Finlands universitet, tillfölje af den Åbo stad år 1827 öfvergångna för- störelsen, blifvit förflyttadt till Helsingfors, skyndade man från alla håll, både inom och utom landet, att med ädel frikostighet bidraga till de vetenskapliga samlingarnas 184 GABRIEL GEITLIN. áterupphjelpande. — Den fürsta varaktiga grunden till vàr orientaliska myntsam- ling lades af Kejserl. Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg, genom föranstaltande af verklige Statsrádet Christian Martin von Fraehn (f6dd i Rostock 1782, död i S:t Petersburg 18351), en man, om hvars utomordentliga och oförtröttade nit för Orientens spräk och litteratur, särdeles dess numismatik — omkring tre millioner muhammedanska mynt hafva gått genom hans händer #5) — icke blott det af honom inrättade Asiatiska museum vid Kejserl. Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg, utan ock mer än 140 af honom i tryck utgifna skrifter bära ett ovanskeligt vittnesbörd 27). Ibland förteckningar öfver mynt, förärade till Kejserl. Alexanders-Universitetet, för- varas ännu en med Fraehns egen hand skrifven ,collectio numorum Muhammedano- rum CLII numero, maximam partem ab Emiris Samanidicis et Chanis Ordae Aureae cusorum* 38), Samtidigt hade vårt Universitet lyckan att af Hans Kejserliga Majestät fà emottaga en högst dyrbar gåfva, hvilken nu utgör den orientaliska myntsamlingens ntmürktaste prydnad. Jemte skrifvelse af den 7" 1829 öfversände Hans Kej- 46) Se Fraehns Leben af Bernhard Dorn, sid. 410 i Ch. M. Fraehnii opusculorum postumorum pars prima, imagine beati ornata. ed. Bernh. Dorn, Petropoli 1855, 8:o. 47) Huru angelägen Fraehn varit, att ,f. d. Åbo Universitet" skulle erhålla en ny grund für sitt orientaliska myntkabinett, framgår af följande: ,An die Conferenz der Kaiserl. Academie der Wissenschaften! Von dem Hrn Grafen v. Rehbinder weiss ich, dass die ehemalige Universität zu Ábo in dem letzten unglücklichen Brande auch ihr Münzkabinett eingebüsst hat, und dass S. Majestät der Kaiser geson- nen ist, derselben aus den Persischen Entschädigungsgeldern eine kleine Sammlung wieder zuzuwenden. Dadurch veranlasst erlaube ich mir die Anfrage, ob die Akademie, welche der gedachten Universität bereits eine so achtbare Bereicherung ihrer Bibliothek verheissen hat, derselben nicht etwa auch eine von den kleinen Orientalischen Münzsammlungen, die ich einst aus den Doubletten des akademischen Kabinettes formirt, von denen nur erst fünf verkauft worden sind, und die alle zu verkaufen, bei dem gegenwärtigen Stande der Dinge, doch vielleicht nie möglich seyn dürfte, zum Geschenk machen wolle? Ich würde zu dem Behufe Nr X der erwähnten Sammlungen, welche 152 verschiedene Münzen zählt und dreihundert und achzig Rub. B. von mir taxirt worden ist, vorschlagen. Die Allerhöchste Genehmigung würde auch dieser freiwilligen Abtretung von Seiten der Akademie an die ehemalige Äboer Universität gewiss nicht entstehen. St. Petersburg d. 14 Januar 1829. Ch. M. Fraehn.* Se das Asiatische Museum der Kaiserl. Akademie der Wissenschaften zu St. Petersburg von Dr Bern- hard Dorn. S:t Pbrg 1846, sid. 400, jfr sid. 56. 48) Denna katalog är affattad i största korthet och i fullkomlig öfverensstämmelse med den af B. v. Dorn i hans nyss citerade arbete, pag. 220, följ. Beilage 11, fullständigt aftryckta förteck- ning af N:o IV bland de 12 smärre orientaliska myntsamlingar, dem Fraehns okufveliga flit af de tusentals dupletter, som gingo genom hans händer, till afsalu för Musei Asiatici räkning samman- bragte, med den skillnad blott, att N:o IV innehåller 82 mynt mer än N:o X. De isistnámnde katalog be- tecknade och numrerade mynten voro inlagda i deremot svarande, med numror fórsedda pappershylsor. Med anledning af ett år 1833 väntadt högt besök hade dåvarande prefekten för myntkabinettet, Professoren J. G. Linsén, framtagit mynten ur deras hylsor, för att uppställas på parad. Då de toma kapslarne här- igenom blefvo blandade om hyarandra, var det sedermera omöjligt att utan deschiffrering af myntens in- skriptioner, hvilka alla voro arabiska, komma underfund med, till hvilken kapsel hvarje mynt hörde. An- modad af Professor Linsén att taga rätt på denna kinkiga sak, fick den som skrifver detta lof att nolens volens gifva sig in på ett nytt fält, hvilket för mig haft och har många och svåra stötestenar, men tillika skänkt mig mången fröjd. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 185 serliga Höghet, Universitetets dåvarande Hóge Kansler, vår nu regerande allernädigste Kejsare och Storfurste, fem väldiga persiska medaljer i guld, tre gångbara persiska guldmynt och fem silfvermynt (rialer) hvilka alla Kejsar Ni- kolai I utaf det i grund af fredstraktaten i Turkmantschai från Persien utbetalta guld och silfver i náder behagat till Kejserl. Alexanders-universitetet fórüra. — Con- sistorium beslót i anledning hüraf icke blott att en underdànig tacksägelse fór detta nya vedermäle af H. K. M:s fortfarande nåd för dess Alexanders-universitet skulle till högvederbörlig ort afgà, utan ock, till följd af Professor Linséns hemställan, att de fem större medaljerna, i afseende till deras höga värde, skulle i aerarium nedsättas och derstädes tills vidare förvaras 29). — Sedermera hafva de — troligen med anledning af det i nästföregäende not omnämnda höga besöket — blifvit förflyttade till sin rätta plats, myntkabinettet, der de ock förnärvarande finnas, i glans och värde öfverträffande alla ófriga der fórvarade mynt och medaljer. Den tredje betydliga gáfva, som här bör särskildt omnämnas, är en af Ryska Ministern i Stockholm, Generalen af Infanteriet Grefve Peter van Suchtelen till vårt myntkabinett år 1834 förärad samling af 110 österländska mynt, neml. 5 i guld, 71 i silfver och 34 i koppar. Denna betydliga och värderika gáfva omnämnes i Con- sistorii Academici protokoll för den 24 Maj 1834, $ 21, med den anmärkning, att ,vid skedd jemförelse med den vidliggande förteckningen ett af de persiska mynten saknades." — Ibland de i vårt myntkabinett förvarade papper och förteckningar har jag förgäfves efterletat något vehikel eller någon förteckning, hvars öfverskrift skulle häntyda på den af Grefve Suchtelen nämnde år förärade skänk. Otvifvelaktigt är dock, att en knapphändig och, såsom det synes, i hast uppsatt samt med in- skjutna tillägg sednare ökad förteckning, utan öfverskrift, men med följande un- derskrift: ,Raptim scripsit C. M. Fraehn, Petropoli d. 17 Sept. 1822“ hänför sig till denna af Grefve Suchtelen år 1834 till vårt Universitet gjorda föräring 5°), ehuru 19) Se Consistorii Academici protokoll för den 21 Mars 1829, $ 4. — Af Protokollet für den 27 Januari 1829, $ 3 framgår, att man varit betünkt uppå och, med anledning af Ryska Finansministern, Grefve Cancrins löfte, haft förhoppning om, att det efter branden i Åbo år 1827 uppgráfda och sammansmälta silfret skulle få utbytas mot ett lika stort värde af de ifrån Persien till Kejserl. Riks-skattkammaren an- komna österländska mynt. Men saken tog en bättre vändning än man ens kunnat hoppas: det nedsmälta silfret betaltes i kontant af Myntet i S:t Petersburg med 2483 rubel 24 kop. B. A., och icke dess mindre hugnades vårt myntkabinett med ifrågavarande dyrbara gåfva i persiskt guld och silfver. — Huru ofantlig den kontributionsmassa i guld och silfver var, som Persien till följd af fredstraktaten i Turkmantschai nödgades betala till Ryssland, dertill kan man sluta äfven af dessa Fraehns ord: ,Diejenigen Persischen Entschädigungsgelder welche bisher (Januar 1829) auf dem hiesigen Münzhofe angelangt, betrugen in Gold 709 Pud, in Silber 3000. (1800 Säcke, deren jeder 2900 Stück enthielt).* Se das Asiatische Museum der K. Akad. d. Wissenschaften zu St. P:burg von Dr. Bernh. Dorn, pag. 387. 50) De af Grefve v. Suchtelen till K. Alexanders-Universitetet förärade mynt äro onekligen af ett ganska högt värde, ehuru de utgöra endast en rik efterskörd af hans rara orientaliska samling, hvaraf först- lingen tillfallit det asiatiska museum i S:t Petersburg, såsom synes af följande ord ur ett föredrag af Fraehn vid Vetenskaps-Akademiens derstädes sammankomst den 48 December 1822: ,Ich freue mich, der Confe- renz die Anzeige von einer neuen Bereicherung des orientalischen Münzkabinettes der Akademie machen zu können. S. Erl. der Hr Graf v. Suchtelen, Russisch Kaiserl. Gesandter am Königl. Schwedischen Hofe, der mir die Orientalischen Münzen seines Kabinettes zur Erklärung zugesandt hatte, hat mir in seinem Briefe von 9 September aufgetragen, diejenigen Stücke seiner Sammlung, die, als im Asiatischen Museum noch nicht befindlich, von mir angemerkt waren, der Kaiserl. Akademie der Wissenschaften als ein Zeichen 24 186 GABRIEL GEITLIN. troligt àr, att nâgot vehikel, der myntens antal och klassificering tydligare angifvits, men som sedermera förkommit eller fürlagts, åtföljt sjelfva gåfvan. Någon med de hittills anförda större bidragen till K. Alexanders-Universitetets orientaliska myntkabinett jemfürlig gáfva har sedermera icke ingått förrän framlidne Kammarrådet Carl Schaumans arfvingar, år 1852 i Oktober, ihågkommo detsamma med en dyrbar samling af österländska mynt, hvilka för Universitetets räkning af- skiljdes från deras aflidne faders betydliga myntsamling, som på annat håll föryttra- des. Den Schaumanska donationen bestod, enligt en af mig då i hast uppgjord och till Consistorium Academicum inlemnad förteckning, af 14 österländska guldmynt (bland dem ett östromerskt); samt i silfver: 61 turkiska (d. ä. Osmanider), 10 Ulus Dschutschi's eller gyllene hordens mynt, 3 Baberider, 2 kufiska (Samanidiska), 1 Buwaihid, 1 Marokkanskt, 1 af Tipo Sahib i Mysore, och 12 nötta och obestämda. — I koppar: 13 Sefider (?), 7 Turkiska, 5 Ostindiska, 3 Baberider samt 11 obestämda; och slutligen af icke-muhammedanska mynt, hvilka egentligen icke nu höra hit: 2 judiska sikler i silfver, 2 d:o i bly, samt 5 kinesiska kopparmynt. — Ibland de hithörande guldmynten äro tvenne khalifmynt, en Umaijad af år 123 efter Hidjra (= 740 e. Chr.) af Hiseham ben 'Abd-el-melik, och en ‘Abbasid af Harun-el- Reschid (àr 171 — 787) särdeles anmärkningsvärda, äfvensom, bland silfvermynten, det Buweihidiska hitintills icke torde blifvit utgifvet (numus ineditus). — Vidare böra följande betydligare bidrag till vår orientaliska myntsamling här särskildt omnämnas: Af Professor G. A. Wallin (i Mars 1851): 1 Fatimidiskt guldmynt, 1 Aijubidiskt silfvermynt, 1 Egyptisk piaster, 3 halfpiastrar, 1 st. 20-parah, 1 st. 10-parah, 1 Tur- kisk piaster, 2 st. Turkiska 5-parah, 4 st. Egyptiska 5-parah, 4 kopparmynt från Baghdad, 1 d:o Bengaliskt, 2 Sefider d:o, 3 Ostindiska d:o, och 5 st. små mynt gång- bara i Basra, äfvenledes i koppar. Af Professorskan Castalia Lagus (Maj 1855): 25 st. turkiska silfvermynt (Os- manider) vackra och välbehällna, de flesta från Sultan "Abd-el-Medjids tid, äfven- som 3 turkiska kopparmynt. Af Enkefru Charlotte Thorell (bekant under det hedrande namnet af „den finska frun", emedan hon helst och nästan uteslutande talar Finska,) har jemväl den orien- taliska samlingen (år 1858 i Oktober) erhållit några ganska värderika bidrag. Ibland de 322 kopparmynt, hvilka jemte de af henne till Universitetet förärade 31 vester- ländska silfvermynt och 53 medaljer af brons, kompositionsmetall och tenn — många seiner Hochachtung und Theilnahme in seinem Namen zu überreichen; welches ich hiebei zu thun die Ehre habe. Das Geschenk des Hrn Grafen besteht in nicht weniger als fünf und sechzig Münzen, wovon 1 in Gold, 51 von Silber und 13 von Kupfer. — — — Unter diesen Münzen, die, wie bereits erinnert, simmt- lich dem Asiatischen Museum abgingen, befinden sich viele sehr seltene und schätzbare Stücke die zur Erhóhung des Werthes der Akademischen Sammlung ein Wesentliches beitragen.* Dorn, l. c. pag. 262 följ. — Den till vårt Universitet insända katalog innehåller, jemte väl bibehällna mynt, äfven många sä- dana, om hvilka det i samma katalog ofta heter: „unleserlich“, „das Datum verwischt“, „der Name fast ver- wischt*, „das Datum fehlt“, „wie es scheint“, „wenig brauchbar“, m. m. Dessa och dylika mynt hafva kostat mig mycken möda och tid — ofta utan resultat, emedan jag ej kunnat med visshet utröna, hvilka bland de i vår samling befintliga många lika beskaffade mynt egentligen åsyftats i den af Fraehn upp- gjorda katalog, som synes tillkommit kort efter inhändigandet af det nyssnämnda brefvet af d. 9 September 1822, sedan utgallringen af de för asiatiska museum behöfliga mynten blifvit verkställd. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 187 utmärkt vackra och väl konserverade — betydligt ökat myntkabinettets samlingar, fanns äfven en mängd högst ruskiga och af erg betäckta. Sedan dessa genom ke- misk behandling blifvit rengjorda, befanns, att icke få ibland dem — 19 st., några dock ohjelpligen skadade — voro kufiska kopparmynt, de flesta hörande till Sema- niderne, med hvilka det egna förhållande äger rum, att kopparmynten äro vida rarare och sällsyntare än de af silfver. Några Khalifmynt och Djutschider funnos der ock. På hvad väg deremot en liten samling muhammedanska mynt, isynnerhet an- märkningsvärd för stället der den anträffats, nemligen i Rautus socken af Wiborgs län, kommit till vårt myntkabinett, har länge varit mig okändt; Prosten, Lector Bo- renius, hvilken af mig anlitades om uppgift angående alla för honom kända orter inom Finland der orientaliska mynt, isynnerhet de som förvaras i Borgå gymnasii myntsamling, påträffats, hade, år 1847, godheten meddela mig följande: — — — 3:0) »Pà kapellansbolets åkrar i Rautus socken af Wiborgs län år 1832: fyndet utgjordes af nära 20 st. silfvermynt af nio olika slag, af hvilka några skola varit trekantiga. Till storleken uppgifvas några hafva varit lika med en silfver-rubel, de flesta lika med 20 kop. sr. De inlöstes af öfverste Fock och förärades af honom troligen till någon samling i Petersburg eller England. De beskrifvas uti Sanan Saattaja Wü- purista 1833, N:o 50.“ — Uppsatsen i nästnämnde finska tidning fann jag snart vara ingenting annat, än en öfversättning af en på tyska språket af Fraehn uppsatt för- teckning öfver ,9 orientaliska mynt funna i Rautus, på vägen till Kexholm nära stationen Mögri“, hvilken förteckning, jemte en fransysk öfversättning deraf, förvaras bland vårt myntkabinetts papper. Deremot svarande mynt funnos likaledes; det var således klart, att öfverste Fock ansett det bättre och berömligare att till eget lands Universitet aflemna dessa värderika, i Finland funna mynt, än att bortskänka eller föryttra dem till utländska samlingar. Men huru och när de kommit hit, visste jag icke. I de af Professor Linsén uppsatta och i kabinettet förvarade förteckningar „öfver mynt-, medalje- och konstkabinettets tillväxt" för åren 1829, 39, 40, 41, 42, 43, 44 och 45 (flere finnas icke) stod ingen upplysning härom att vinnas. Slutligen fann jag, icke längesedan, i Consistorii Academiei protokoll för den 13 Febr. 1836, 8 17: ,att Öfversten och Riddaren Alexander Fock till Kejserl. Universitetet för- ärat 9 stycken sällsynta österländska mynt och 8 st. europeiska från medeltiden. Som antecknades. Kommande dessa mynt att i mynt-, medalj- och konst-kabinettet förvaras; och beslöts att bref med tacksägelse för denna skänk skulle till Herr Öf- versten Fock afgá.* Jfr protok. 18536, $ 1, 3:o. I beskrifningen af dessa rara mynt skall särskild uppmärksamhet vid dem fästas. Äfven af flere andra för Universitetet intresserade personer har myntkabinettets mu- hammedanska samling ihågkommits med gåfvor, hvilka, om de ock stundom utgjorts af ett enda mynt, dock förtjena att med all tacksamhet omnämnas, emedan de tillsammantagna i icke ringa mån bidragit till samlingens förkofran. Det blefve likväl för vidlyftigt att här i detalj uppräkna hvarje enskildt bidrag, hvarföre jag inskränker mig till att blott uppräkna de aktade gifvarnes namn i kronologisk ordning, med iakttagande af den titel och värdighet de, på den tid gåfvorna till Universitetet inlemnats, innehaft: Herrar Apothe- karen Synnerberg (18339), Geheime-Rädet Walléen (184541), Kyrkoherden G. W. Homén, Landtmätaren M. K. F. Tudeer (182243); Studeranden Leidenius (1846), 188 GABRIEL GEITLIN. Apothekaren Mæxmontan (181949), Notarien Bergman (18250), Sjükaptenen G. Mattsson (181250); Fru Generalskan Nordenstam (181350); Hrr Läraren vid real- skolan i Åbo 8. P. Dahlbeck (18351, 18152 och 182153), Kontorsskrifvaren vid Åbo tullkammare C. G. Ekman (18351), Postexpeditören M. Weckström (18,551), Kap- tenen af första rangen D. Nordmann (181252), Studeranden Grönfelt 18553), Kom- merserädet J. Etholén (18553), Stabskaptenen Westermark (185,53), vice Härads- höfdingen J. Calonius (18554), vice Häradshöfdingen J. C. Svanljung (1857), Ba- ron Alfons Walléen (1859 i Febr.), Apothekaren A. Bäcker (182359), F. M. Kan- didaten C. L. Lindberg, Pastoren J. F. Svinhufvud (1860 i Maj), Kapellanen Bredenberg (181260), Pastorsadjunkten Bergman (1861 i Januari) Kanslirádet Lagus' arfvingar (18161), Sjókaptenen Krogius (18,561) Handlanden Axel OI denburg (181561), och Skorstensfejaremästaren A. W. Andersen (1845,61). — Här- vid bör märkas, att icke orientaliska mynt i allmänhet, utan endast muhammedan- ska (arabiska, persiska, turkiska) här komma i fråga. Sä hafva t. ex. hvarken de af Major Bartram, år 1849, och af sjöfaranden Herman Möller (1855) förärade japa- nesiska, malabariska och siamesiska silfver- och guldmynt, eller den värderika gåfva, Mon Enqvist àr 1857 skänkte till Uses (ett stort och tvenne min- dre japanesiska guldmynt och 2 dito i silfver) i fórteckningen afsetts. För fullständigheten af ofvananfórda förteckning kan undertecknad dock icke ansvara, emedan det väl är möjligt, att en eller annan gifvares namn uteblifvit af den orsak att, med undantag af Hr G. Fr. Bönings ganska många, tid efter annan till Universitetet insända gáfvor, hvilka alltid ätföljts af dertill hörande kataloger, de förhandenvarande uppgifterna och anteckningarne icke sällan äro ofullständiga eller rättare sagdt, i alltför allmänna ordalag affattade; t. ex. protokollet för den 21 Sept. 1841, $ 11: ,Enligt derom nu skedd anmälan har v. Pastorn Klerck uti Lemlands socken på Åland till Kejserl. Universitetet förärat åtskilliga uti St. Olofs kapell funna gamla mynt äfvensom ett petrifikat, hvilka gåfvor Cons” med tacksamhet &e.“; huruvida i detta och dylika bidrag till myntsamlingen jemväl österländska mynt ingått, kan numera — då ingen förteckning öfver dem finnes eller funnits — omöj- e utredas. re är förhällandet med sädana mynt, som mot lösen erhällits; ex. (protok. 183933, $ 7): „ett jordfynd, innehållande utom andra fornlem- sde üfven en pe sällsynta mynt, inlöses“. Prot. 18235, $ 22: Tjugusju stycken „större och mindre” silfvermynt och medaljer, jemte några koppar- mynt inlösas för 183 rubel B. A.; protok. 181548: „Guvernören i Åbo insünder ett guldmynt, funnet i Saltvik på Aland, inlöses för 3 Rub. 38 kop. sır.“ Antagligt är likväl, att vid sådana allmänt hållna uppgifter, åtminstone i de allra festa fall, üster- ländska mynt icke förekommit, emedan dessa, såsom mera sällsynta och er vanligen särskildt omnämnas. Men att i den rika samling, som år 1830 af Med. Dok- torn, Professor Anders Blad, frän Stockholm, till Alexanders-Universitetet försäldes för 4500 Rdlr Sv. B:co, och som bestod af 3200 gamla och 900 i sednare tider slagna mynt (Consistorii prot. 181529 $ 11, 181330, $ 16, 182230 $ 9) åtminstone några österländska bordt finnas, är högst sannolikt, ehuru derom, i brist på specifik katalog, hvartill i vårt myntkabinett ej finnes något tecken 5’), ingen upplysning kunnat vinnas. 51) Ända till sednaste tid har jag om denna sak varit i stor förblindelse, bärrörande deraf, att de Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 189 Äfven genom köp har vår muhammedanska samling vunnit någon tillväxt: år 1849, i Maj, försålde Studeranden Forsberg, Viburgensis, 180 st. gamla silfvermynt, mest vesterländska, men äfven några orientaliska (hvilka sednare, såvida de troligen blifvit funna i Finland, i det följande, då de i förteckningen beskrifvas, särskildt skola påpekas), tillsammans vägande 25 lod, för en summa af 40 Rub. sr. — År 151749 inköptes 8 österländska silfvermynt och 11 svenska kopparmynt genom vice Häradshöfding J. Calonius. — År 1851, i December, föryttrade d. v. Assessoren Meinander ett Stor-Moguls mynt i guld för 12 Rub. S:r, och, år 1861, afstod Me- kanikern Wetzer ett sällsynt turkiskt guldmynt af år 1012 (—1603), funnet som- maren förut nära schweitz-tyrolska gränsen, för endast metallvärdet. — På samma billiga vilkor aflemnade ock, 1862 i Maj, guld- och silfverarbetaren Fagerroos till myntkabinettet ett persiskt silfver- och ett litet turkiskt guldmynt. — Att jemväl ibland andra Universitetet till inlósen hembjudna fynd och samlingar ett eller annat österländskt mynt kunnat finnas, ehuru derom ingen särskild uppgift förekommer, har i det föregående blifvit antydt. Hvad beträffar sjelfva anordningen och uppställningen af närvarande beskrifning öfver K. Alexanders-universitetets Muhammedanska mynt, så har den af Fraehn år 1826, vid firandet af K. Vetenskaps-Akademiens sekular-fest utgifna Recensio numo- rum Muhammedanorum Academiae Imp. Seient. Petropolitanae tjenat mig till mönster, likasom densamma varit min fórnümsta hjelpreda, hvilken i tvifvelaktiga fall oftast lemnat mig ónskad upplysning. Af denna anledning har jag ock vid hvarje sádant mynt, som är lika med de i Petersburgska Vet.-Akademiens Museum Asiat. betint- liga, citerat pagina och nummer, under hvilka detsamma i Æecensio är upptaget. Endast deri har jag ansett mig böra afvika från sistnämnde arbetes plan, att jag jemväl anfört hvarje mynts storlek, enligt den Appelska myntmätaren (se planchen I) emedan ganska många mynt hafva alldeles lika inskriptioner, men i anseende till storleken äro mycket olika. Myntens vigt, hvilken i Fraehns Æecensio icke heller vesterländska myntens katalogisering år 1850 utfördes icke af mig, som då var mer än tillräckligt sysselsatt med de österländska, utan af vice Häradshöfdingen J. Calonius. Jag har nemligen länge ansett en af 5 lösa ark bestående gammal förteckning — skrifven med en stil, så förvillande lik framlidne prefekten för myntkabinettet, Professor Linséns hand, att jag ej annat kunde förmoda, än att densamma blifvit uppsatt af honom — innehålla den Bladska samlingens antiker, helst förteckningen börjar med „Äldre Folkslags mynt. I. Numi veteres cusi extra metropolin Imperii Romani. — Vid närmare påseende finner jag nu tydligt, att nämnde förteckning är författad af framlidne Akademie-Adjunkten, Professor von Becker, och det ex nobili officio samt med den största noggrannhet (se Cons. protokoll 182229 $ 9), och innehåller „sadana mynt och skädepenningar, hvilka, efter den genom Åbo stads brand år 1827 lidna för- stórelsen ur gruset uppgräfne, tills vidare äro till uppställning i Mynt- och Medalje-Cabinettet bibehállne.* — Härigenom är allt hopp om närmare upplysning angående den Bladska myntsamlingens innehåll af- skuret, och endast genom korrespondens på Sverige torde sådant framdeles kunna vinnas. — Emellertid bör jag här rätta ett i början af denna uppsats begånget misstag: icke blott , några större silfver- medaljer, som ur askan uppgräfdes, finnas ännu qvar;* enligt von Beckers förteckning funnos efter bran- den i Åbo år 1827: 40 guld-, 1062 silfver- och 1192 kopparmynt samt 10 i tackjern; bland dem följande orientaliska: 1 i guld, 14 i silfver och 6 i koppar. Härvid gör von Becker dock följande anmärkningar: „en stor del af anförde Mynt och Skädepenningar äro af elden mycket skadade; många dupletter före- komma." 190 | GABRIEL GEITLIN ingått, bar likväl i de fall af mig blifvit uppgifven, då denna omständighet synts mig vara förtjent af en större uppmärksamhet. Äfven har jag ansett korta notiser om de dynastier, under hvilkas regeringstid mynten äro preglade, här vara pà sin plats. Vid vokaliseringen af muhammedanska namn, då de med våra bokstäfver skolat âtergifvas, har jag, efter mycken tvekan, beslutit att folja det nu brukliga uttalet, och skrifver derfüre t. ex.: El-Mehdi, Harün-el- Reschid, Mesi di, Gentsche, icke Al-Mahdıy, Harün-ul- Raschid, Masu di, Gantscha. Hvad hvarje särskild bokstaf beträffar, har jag sökt använda sådana i vårt alfabet, hvilkas ljud närmast liknar de arabiska bok- stäfvernas; det egentliga uttalet kan med vår skrift dock aldrig återgifvas. Den nu- varande tyska methoden, med punkter och och streck öfver och under våra konso- nanter, t. ex. &, 6, z, d, d &c., kan visserligen utan möda följas, och är för sin kon- seqvens” skull af stort värde, har dock den olägenhet, att den blott för orientalister ex professo är användbar, men af andra läsare — för hvilka närvarande arbete jem- väl är ämnadt — fordrar ett studium, lika svårt som det, att lära läsa arabisk text. Jag har derföre åtnöjt mig med att, med få undantag, följa det äldre och äfven ännu nog allmänna skrifsättet, hvarigenom t. ex. det veka g c betecknas med dj — bättre än med det skarpa dsch —, det palatina À _ med ^A eller enligt tyska sättet med h, likasom ock de emfatiska bokstäfverna (jo och L med s och f, det djupa strupljudet , ; med q (hvilken bokstaf, ófverflódig i våra alfabet, enkom tyckes vara ämnad att begagnas som tecken för orientalernes .3 eller 7, af hvilket sednare den ock lånat sitt utseende), samt föröfrigt icke skytt sammansatta konsonanter t. ex. tsch för —, th för &, kh för „ o. s. v. Sådana inkonseqvenser, som t. ex. € € »Ibn-Fodhlan, hvilket förekommer jemte Ibn-Foszlan, härröra deraf, att det sednare skrifsättet användes af Fraehn (ehuru det af andra orientalister icke godkännts) och vid citater ur hans arbeten bordt bibehållas. Den för våra organer endast med svårighet utsägbara konsonaten ‘ain (g) betecknas med spiritus asper (° ). Nürljudet li Arabernes bestämda artikel al eller el framför vissa konsonanter (d, t, v, s, l, n och deras slägtingar) für välljudets skull assimileras med följande konsonant (t. ex. el-reschid, läs: er-reschid; el-dunja, läs: ed-dunja, plägar man med ett tvärstreck öfver | det antyda, men dà sådant (äfvensom punkten under t och A) skulle försvårat sätt- ningsarbetet och medfürt kostnader, är det af typografiska skäl underlátet, helst saken icke är af synnerlig vigt. Hithórande plancher hafva, dä detta tryckes, ännu icke kunnat förfärdigas; de skola lithografieras i höst, och komma att innehålla icke blott inedita, ty sådana finnas endast få i vår samling ??), utan äfven andra märkvärdigare mynt, om de ock äro förut aftecknade, men i dyrbara, svårligen tillgängliga verk, äfvensom sådana 52) Och äfven dessa kunna af mig blott med tvekan, eller frågetecken, uppgifvas. För att med full sä- kerhet afgöra sådant, dertill fordras, att man skall hafva framför sig alla i denna vetenskapsgren utgifna arbeten och uppsatser i lärda tidskrifter och journaler, och icke blott det, man bör äfven noga känna dessa skrifters innehåll. Sädant skall ingen billig domare fordra af mig vid detta försök på ett hos oss nytt fält, som blott en gång förut blifvit beträdt, och det för mer än 100 år sedan, af Prof. C. A. Clewberg, hyilken i en dissertation, utgifven i Åbo år 1755, uttydde ett arabiskt silfvermynt, som förvaras i Kongl. Svenska myntkabinettet, en rar dirhem af år 79 = 698. Om K. Alexanders-Universitetets Muhammedanska mynt. 191 mynt, hvilkas inskriptioner äro mycket svårlästa och af mig icke kunnat med süker- het dechiffreras, eller hvilka eljest utmärka sig genom sitt höga värde, sin skön- het m. m. Jag slutar denna inledning med förbindlig anhållan om sakkännares benägna üfverseende med detta mitt arbetes fel och brister, äfvensom jag vågar hoppas, att de många och stora luckor, i den af mig beskrifna myntsamling nu finnas, smänin- gom skola fyllas, eller átminstone güras mindre märkbara, genom samma deltagande och ädla frikostighet, hvarmed det finska Universitetets myntsamling hitintills blifvit ihågkommen, 0 RISE K. ALEXANDERS-UNIVERSITETETS MUHAMMEDANSKA MYNT. A) UMAIJADER I ÖSTERN. Umaijadernes dynasti, grundad af Muawijah I, afkomling i fjerde led af Umaijah, herrskade i 90 år eller från år 41 till 132 eft. Muhammeds flykt — d. v. s. ifr. år 661 till 750 eft. Chr. — öfver Arabien, Syrien, Persien, Palestina, Egypten, Cypern, Rhodus, hvar- till de ytterligare eröfrade Mawarannahr (Trans-oxana), Nordvestra Afrika och Spanien. Den siste af desse, den 154° i ordningen, Merwan II ben Mu hammed, blef af“ Abbasiderne mördad jemte hela sin slägt (med undantag af två personer, bland dem“ Abd-el-raà hman, som flydde till Spanien och der, i Qorduba (Cordova), grundlade den Vest-Umaijadiska dy- nastin). — Under den 74 Umaijadiske Khalifen 'Abd-el-melik, son till Merwan I, in- fördes år 76 (= 695) hos Araberne det första bildlüsa, rent arabiska mynt. — Residens: Damascus (Dimeschg). HESCHAM BEN-ABD-EL-MELIK. N:o 1. (Koppar. Storlek: 12.) W (ätsidan): SI xM S Det finnes ingen gud utom so. all Allah den ende, Moos 9 Ej är någon jemlik honom. Omskriften (margo) är bortnött och oläslig, men har varit densamma som på nästföljande mynt. XE (frånsidan): «Ut ou! if Allah är en, Allah Aa M avel den evige, ej har han födt A M. och ej är han född. Af omskriften återstår blott: &&e Sys... Kin... . U| eem d Allahs TOL. SE år . . tio och hundra; (enheterna kunna ej mer skönjas; myntet är således från något af åren 111—119 efter hidjra, eller 729 —737 enligt vår tideräkning.) K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Umaijader. 198 N:o 2. (Guld. Storlek: 12.) I. Såsom på nästföregående: Def finnes ingen gud utom | Allah den ende | Ej är någon jemlik honom. Omskriften utgöres af en vers ur Alquràn (Sur. IX, v. 33): dus AS nal de se Lad! Q9, uolo xl) xAJ Jam, Muhammed är Allahs profet (egentl. utsände), Han har sändt honom med ledningen och sanningens religion, att höja den öfver alla religioner. EE. Såsom à föregående mynt: Allah är en, Allah | den evige ej har födt | och ej är född. (Ur Alqurans CXII Sura.) Omskrift: &ey sys A Eus RIT lis må Ul pus I Allahs namn är denna dinar slagen år tre och tjugu och hundra. (123 — 740 e. Chr. föd.) Detta till Schaumanska donationen hörande guldmynt är omständligare be- skrifvet i Finska Vet. Societ. Handlingar, Tom. VI, sid. 551 följ. MERWAN II. N:o 3. (Silfver. Storlek: 15.) JF. Det finnes ingen gud utom | Allah den ende | Ej är någon jemlik honom. Omskriften inom tre fina concentriska cirklar: Sa läs ye pus KA. Oe, cos LSU Lulu I Allahs namn är denna dirhem preglad i Wasit år ett och trettio och hundra (131 = 748.) Emellan kantupphöjningen och den yttersta cirkeln synas oo som åter- komma på fem ställen med lika afstånd från hvarandra. IE. xAM oA! UN Allah är en, Allah A M Occ)! den evige ej har födt "e gb 2r "^ och ej är född, och icke är As d$ XJ honom jemlik någon. Omskriften emellan 2 cirklar: (521 0, sJTL Aut Ul Jun, us aye pl Gal de à 194 GABRIEL GEITLIN Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom med ledningen och sanningens religion, att höja den öfver alla religioner, om ock deremot tredska de månggudadyrkare (egentl. de som antaga någon jemlik med Allah). Emellan yttre cirkeln och kantupphöjningen en liten rundel (o) som på fem ställen återkommer (blott fyra kunna numera skönjas). — Då detta säll- synta mynt, hvilket troligen är funnet i finsk jord (i Wiborgs län), och till Universitetet öfverlåtits af Stud. Forsberg, Viburgensis, är utmärkt väl bi- behållet, är detsamma här aftecknadt, så mycket mer som det ej finnes hvarken i Kasanska Universitetets, eller i Vet. Akademiens i St. Petersburg, eller i Kongl. Myntkabinettets i Stockholm samlingar (ty osäkert är, huru- vida den , pars numi diffracti^ som är upptagen af Tornberg i hans Numi Cufici Regii numophylacii Holmiensis pag. 11, N:o 66, är preglad i Wasit). B) ABBASIDER. : “Abbasiderne, så kallade efter Muhammeds farbroder Abbas ben-el-Muffalib, innehade Khalifvärdigheten i 524 (mån-) år, eller från 132 till 656 enl. Muhammedanska tideräk- ningen d. v. s. ifr. 750 till 1258 eft. Chr. Den förste Abbasidiske Khalif var Abu-l- ‘Abbas es-Saffah (= bödeln); den andre, Abu-Djz far el-Mansur uppbygde Baghdad som han gjorde till det ofantliga rikets hufvudstad. Den siste eller 371° Abbasiden el-Muståsim billah blef sistnämnde år dödad af Mongolernes anförare Hulagu Khan, som bemäktigade sig Baghdad och gjorde slut på ‘Abbasidernes välde, hvilket redan i århundraden hade lutat till sitt fall. EL-MANSUR. INFÖRAS (Koppar. Storlek: 12. Jfr Fræhn, Recensio, pag. 19: *10 ,rariss. notabiliss.“) I. Det finnes ingen gud | utom Allah | den ende. Omskrift: [£s] Qe, „us == mel dE = peo Xo Pal xl) mol [i namn Aljlahs! På befallning af Emiren Khalid Ibrahims son, år åtta och trettio [och hundra] 138 — 758 eft. Chr. f. HE. Muhammed | profet | Allahs. Ofvan och nedantill: ooo Omskrift: 24 à © 59.191 O bel xe O UE I ds Säg: icke begär jag af eder — für henne (neml. den Muhammedanska läran) annan K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Abbasider. 195 lön — än kärlek emot slägfen. Denna ur Alqurán lånade vers (Sura XLII, 22) anbragtes af ‘Abbasiderne, Muhammeds anförvandter, à mynten, fór att üfven derigenom tillbakavisa Umaijadernas ansprák. Detta ytterst sällsynta mynt aftecknas här, helst Universitetets exemplar är särdeles väl bibehållet, hvilket icke varit fallet med det af Fræhn (Rec. l. e.) beskrifna. N:o 2. (Koppar. Storlek: 12. Jfr Fræhn, Rec. pag. 21: "22 ,rarissim. notabilissim.“) EB. Inom en cirkel: Def finnes ingen gud utom | Allah | den ende. Omskrift: äv QM wA Eus d lau Sy sul pus © Allahs namn preglad i Bokhara år tre och fyratio och hundra = 760 eft. Chr. f. Punkten öfver ordet «A-—J| är ingenting annat än märket efter cirkeln vid estampens förfärdigande. Xx. oes Muhammed Fd) profet Al U as. Omskriften: jp un Je (sic) al sr u à P! Poe EUH Befallt härom har Elaschar under skyddet af Mehdi Muhammeds Emir, son till de trognes beherrskare. Der omskriften börjar, stär en punkt upptill, höger om eliph. Om detta rara mynt se Stickel (das Oriental. Münzkab. zu Jena) pag. 42, XXVII, och Fræhn (die Münzen der Chane etc.) Anhang pag. 49, N:o 412. Tab. XIV, N:o VIII, der detsamma finnes afbildadt, men efter ett bristfälligt exemplar ur Fuchska samlingen. Närvarande exemplar är fullständigare och har det egna att orden bismillahi dhuriba börjas, emot vanligheten, vid nedra kanten. N:o 3. (Koppar. Storlek: 12.) Är måhända samma mynt som nästföregående, men omskrifterna till en stor del utplånade, så att hvarken enheterna af årtalet, eller preglings-orten kan skönjas. N:o 4. (Silfver. Storlek: 16. Jfr Rec. pag. 30: N:o 63.) X. Det finnes ingen gud, utom | Allah den ende | Ej är någon jemlik honom. 196 GABRIEL GEITLIN. Omskrift: 7 Allahs namn är denna dirhem preglad six pull Kids any Qe, me d fridens stad (Baghdad) år 157 = 773. YE. Muhammed är Allahs profet. Derinunder: €€ Omskriften den vanliga: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom etc. (se N:o 3 bland Umaijaderna). EL-MEHDI såsom thronföljare. N:0, 3. (Koppar. Storlek: 12; men ett stycke ofvanifrän afbrutet.) W. Det finnes ingen gud | utom Allah | den ende. Omskriften hel och hállen utplánad. WR. Muhammed | profet | Allahs. Derinunder en prydnad =»: :. Omskrift: (mul Age de sa hä . . . . .. EIS Inder skyddet af Mehdi föreståndaren för de rättro[ gnes] förbund (d. ä. efterträdaren i Khalifatet). Detta mynt är sáledes pregladt redan under El-Mansürs tid, sedan Mehdi blifvit utnämnd till thronföljare. EL-MEHDI sasom Khalif. N:o 6. (Silfver. Storlek: 15. Rec. pag. 34: N:o 81.) EB. Det finnes ingen gud utom | Allah den ende | ej är någon jemlik honom. Omskrift: I Allahs namn dr denna dirhem preglad six Auf Kids Ke) ex) ue 2 fridens stad (Baghdad) år 162 = 778. Vid årtalet äro enheterna och tiotalet nog otydliga, men kunna föga läsas annorlunda än ofvan uppgifvits. IE. sagt låt | Mu, le | al do UI Ju, dus Muhammed är profet | Allahs. Välsigne Allah | honom och bevare! | Khalifen El- Mehdi. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Abbasider. TOIT Undertill en grof punkt. Omskrift: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom etc. (se N:o 3 bland Abbasiderne.) f N:o 7. (Silfver. Storlek: 15. Jfr Rec. pag. 2" N:o 91.) E. Lika med nästföregäende. Omskrift: Preglad ss im, ques Riu xem JG i el-Muhammedija (Rej) år 165 — 781. AN. Såsom i nästföregäende dirhem, omskriften likaså; men detta utmärkt väl bibehällna mynt skiljer sig från N:o 6 derigenom, att under frän- sidans legend i stüllet fór en punkt stár ett » och att areans inskrifter à ömse sidor äro inneslutna inom två fina concentriska cirklar. På ât- sidan är dessutom kanten prydd med zirater: tre o och tre ©. hvilka, på lika afstånd, vexla om med hvarandra. HARUN-EL-RESCHID. N:o 8. (Guld. Storlek: 11.) X. Det finnes ingen gud utom | o. s. v. Omskrift: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom ete. men orden: om ock deremot tredska de mänggudadyrkare hafva på detta mindre mynt ej fått utrymme. HE. Muhammed | profet | Allahs. Undertill .. namn dr denna dinar preglad år 171 = 787. Denna dinar skiljer sig betydligt från den Umaijadiska N:o 2, genom sina perlaktiga, tillkonstlade karaktärer. N:o 9. (Koppar. Storlek emellan 12 och 13. Jfr Rec. pag. 17* N:o "164. „Rar. notab.“) X. Det finnes ingen gud utom | Allah den ende | Ej dr någon jemlik honom. Omskriften bortnött. 198 GABRIEL GEITLIN NE. Joel | x4 | dus, Tous Muhammed | profet | Allahs. El-Fadhl. Ofvanfóre: o elis Omskriften äfven här försvunnen. — Men af namnet Fadhl kan slu- tas, att detta mynt är liktidigt med den i Rec. 1. e. anförda dirhem, och således blifvit pregladt i .4/rikijah (Libyen) der Fadhl var Harun-el- Reschids stâthällare eller Emir, omkring àr 178 — 794. N:o 10 och 11. + (Silfver. Storlek: 13. Rec. pag. 1** N:o 243 , Freqventissimus.“) X. Den vanliga Sunnitiska trosbekännelsen: Det finnes ingen gud utom | Allah ete. Omskrift: Preglad i fridens stad (Baghdad) år 192 = 807.) EX. Muhammed (är) Allahs profet. Undertill ett | Omskriften vanlig: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom etc. Hvardera myntet med ett hål i kanten, hvaraf synes att de burits som prydnad eller amulett. N:o: (Silfver. Fragment. Storlek: 13.) Ett afbrutet stycke af en dirhem, samma mynt som nästföregående. Af den vigtigare omskriften återstår blott . . . . denna dirhem i fridens stad Qr N:o 12. (Koppar. Storlek: 13.) X. Ej finnes qud | utom Allah | den ende. Omskriften heltochhállet utplànad. WX. Muhammed | profet | Allahs. (Knappt skünjbart.) Cms ker ttd: Ne. ses eM X2 ^ all I Allahs namn på befall- ning af Emir . .. . . Det öfriga bortnött. N:o 13. (Koppar. Storlek: 11. Märkvärdig.) X. Det vanliga: La aha | illa Allahu | vahduhu. Det finnes ingen &c. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Abbasider (Harün). 199 EI. des Muhammed (är) N Axe Allahs tjenare Ko» och Hans profet. Det ovanliga vid detta mynt består i epithetet Abdallah (Allahs tjenare) som här tillägges Muhammed. N:o 14—17. (Koppar. Storlek: emellan 10 och 7.) Innehålla blott den Sunnitiska trosbekännelsen. Vid N:o 14 är anmärk- ningsvärdt, att trosbekännelsens förra del (på åtsidan) är innesluten inom en qvadrat, och att den sednare delen (å frånsidan) sjelf bildar tre sidor af en qvadrat: (m Midtpà myntet en upphöjning. EL-MUQTEDIR-BILLAH. N:o 18. (Silfver. Storlek: 15.) LE NS INS Ej finnes en gud utom som, «A Allah den ende, I 5 Le Mj är någon jemlik honom. er ur Um st Abu Abbas, son Qu gall zul (af) de trognes beherrskare. Abu-l Abbas kallades såsom Khalif Rahdi-billah, af hvilken framdeles (N:o 20) ett rart mynt, funnet i Rautus, på vägen som leder till Kexholm. Äfven närvarande mynt är troligen funnet i finsk jord, emedan det är lem- nadt till Universitetet af Stud. Forsberg, Viburgensis. Inre omskrift: I Allahs namn är denna dirhem preglad si lake ol wu, a i Tous (?) år sju och tre hundra. 301 = 919. Orten är ej säker, ty just der har man anbragt ett större hål i kanten för att kunna bära penningen som prydnad. Yttre omskrift: U ais ops] cf Lyrese] JR pes de jod I xl Allahs är väldet från fordom och för det tillkommande [och på den 200 GABRIEL GEITLIN dagen] skola sig glädja de trogne öfver Allahs hjelp. (Sura XXX vers. 3, 4) HE. «VU Åt Allah! dee, dus Muhammed profet xeu 91-74]: UL Vox EI Mugtedir billah. Omskrift: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom etc. EL-QAHIR-BILLAH. N:o 19. (Silfver. Storlek: 16, mycket nött. Sällsynt, outgifvet?) 8. Den vanliga trosbekännelsen, men knappt synlig; derefter: [> pal Ut Si Abu-lqalsim, son tl] Wil zul de trognes beherrskare. Yttre omskriften: Allahs är väldet ete.; till det mesta bortnött. Inre omskriften: .. . preglad lx3Ucl dis Qué ml. : gna à Nisibin år två och fjugu och tre [hundra], 322 = 934. xU) Åt Allah sl dus, Aus Muhammed är Allahs profet 3e ROUE? ar el L2 Omskriften den vanliga (Sur. IX, 33), men pä flere ställen skadad. Samma är förhällandet med de öfriga inskrifterna, dem jag ej kan utreda. EL-RADHI-BILLAH. N:o 20. (Silfver. Storlek: 15; rart. Funnet i Rautus, se N:o 18.) X. Inom en cirkel den vanliga legenden: Def finnes &c. Inre omskriften inom två cirklar: a>l» od, Ras) cel Ki pad Kou i fridens stad (Baghdad) år 324 = 936. Yttre omskriften likaledes inom cirklar: Allahs dr väldet etc. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Ispehbedi. 201 HE. U Åt Allah! des Muhammed dee, (dr) profet xA Allahs. JUL elf! El-Rahdi-billah. Omskrift: Muh. är Allahs profet, Han har sändt honom etc. I vårt myntkabinett förvaras en med Fræhns egen hand år 1832 d. 30 Nov. skrifven: Aurze Erklärung der 9 Oriental. Silbermünzen, die SO Werst von St. Petersb. auf dem Wege nach Kexholm unweit der Station Mägri gefunden morden*). Ytrágavarande mynt förekommer främst bland dem och det heter derom: Radhi, 20: Chalif von Hause Abbas. Bagdad im J. d. Heg. 324 d. i. 936 n. Chr. (Selten, nur in Gótting. Museum befindl.) C) ISPEHBEDI, PEHLEVI-MYNT FRÀN TAPURISTAN. Nom (Silfver. Storlek: 15. Märkv.) E. Furstens bröstbild med en bevingad tiar på hufvudet. EE. Ett altare med offereld; à hvardera sidan derom en väktare. Inskrifterna à detta sällsynta mynt äro alla tecknade med pehlevi- eller gammalpersisk skrift, hvilken länge var en gåta intill dess Professoren, Dr Justus Olshausen under sin vistelse 1 Köpenhamn, hösten 1842, lycka- des finna claven dertill. Förevarande mynt liknar fullkomligt N:o 1 à den till Prof. Olshausens skrift: Die Pehlevi-legenden etc. hörande tabell, endast preglings-året är ett annat. Åtsidans inskrifter, uttryckta med nu bruklig persisk skrift, äro tyd- ligen följande: (framför det åt höger vända ansigtet) (Omr = Oman). (Bakom ansigtet, eller pà myntets venstra sida:) 2553! (efzud, d. à. mátte han tillväxa! crescat! — Ordet som står bakom detta, eller närmast peri- ferien inom cirkeln, äfvensom de tvenne orden utom cirkeln har Olshausen ej lyckats dechiffrera. Fränsidans legend à högra sidan: (jUe.^,4le Tpuristän = Zubu- ristän. =) Jfr I. C. Caseasena Myxammedancran Iymusmamura I, pag. 36. 26 202 GABRIEL GEITLIN Inskriften till venster, som innefattar årtalet, synes mig vara due cms Les Ischehar bist sad fyra tjugu hundra, hvilket, enligt arabiskans, men icke efter nuvarande persiska språkets sätt att uttrycka räkneorden, kan betyda: 124, som, enligt hvad Olshausen utredt, borde svara emot år 160 efter hidjra = ud on Che D) IDRISID. Idrisidernas välde sträckte sig öfver nordvestra Afrika, Meghreb-el-aksa, med hufvud- staden Welila, dit dynastiens grundläggare (år 172 — 788) Idris-ben- Abdallah, en afkomling i fjerde rätt nedstigande led af Khalifen "Ali, förlade sitt residens; detta förflyt- tades sedermera år 191 (= 806) till den då uppbyggda staden Fez. Mynt af denna dy- nasti äro mycket sällsynta och först i sednare tider beskrifna. IDRIS I. NEO (Silfver. Storlek: 15. Rart; outgifvet? Tab. 1.) I. x! ey 9 | sos, xU | SE aH S. Def fines ingen gud utom etc. COND. ^n (9 c toe $9 3 = Omskrift: E um 0) a Bu (2) Eco N län os Ul fw I Allahs namn är preglad denna dirhem i Beddah (?) år 179 (= 795). Denna omskrift är ytterst svårläst, emedan grofva streck och de finaste hakformiga bokstäfver deri omvexla; ortbestämningen och enheterna af årtalet äro derföre osäkra, hvarföre ock myntet är aftecknadt. ER. Jam) das Muhammed (är) profet xA Lo all Allahs; välsigne Allah us le honom och bevare! V Idris. Omskriften den vanliga: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom &c. (se N:o 3 bland Umaijaderne). E) SAMANIDER. Denna mäktiga dynasti var en ibland de fórsta som i det fordna persisk-parthiska riket, begagnande sig af Khalifernes i Baghdad svaghet, gjorde sig oberoende. Samani- derne herrskade i mer än hundrade år — ifr. 279 till 389 (= 892—999) — öfver Ma- werannahr, Khorasan, Khowaresm, Irak adjemi, Masanderan, Taberistan, Sed- K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider. 203 sestan m. m., till dess Turkistans Khan, Ilek, intog Bokhara och gjorde slut på deras välde. Samanid-mynt hafva i stora massor påträffats i Ryssland, Skandinavien och Öster- sjöns södra kustlinder, men förekomma icke i de myntfynd som egt rum i Europas sydli- gare trakter. — Samarqand vid Soghdfloden var residens. : ISMAIL BEN AHMED. NO d (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 41: 10, a.) LN | sas, Ut | ME XN. Def finnes ingen gud utom &ct. Inre omskrift: eel ex Kin lub ya lån ons Al pus „le, I Allahs namn är denna dirhem preglad 1 El-Schasch (Taschkent) år 283 (= S96). Yttre omskrift: &I des Qus dé ue Nl «UI Herrans är väldet från fordom och framdeles &c. se N:o 18 bland Abbasiderna. HE. U Åt Allah! oes Mi hammed (är) xA des, profet Allahs. UL ouaxsAM Al Mi tadhed billah. (Khalifens namn). dust hp (sic) Larne sima il (1) ben Ahmed (Emirens namn). Omskriften den vanliga (se N:o 3 bland Umaijaderne): Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom med ledningen och sanningens religion att höja den öfver alla religioner, om ock sig sätta deremot de mångguda- dyrkare *). N:o 2; (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 41: 14.) Lika med nästföregäende, men pregladt sl, (4363, a är 284 sn! 1 N:o 2 a). Samma mynt, men utmärkt väl bibehållet, (troligen) funnet i Wiborgs län. Det är aftecknadt såsom prof på Samanid-mynt i silfver. N:o 3. (Silfver. Storlek: 18. Rart. Rec. pag. 42: *16). Lika med de föregående men pregladt år bles alé yu> 285 +) Vid de följande Samanid-mynten — hvilka hafva fränsidans vidlyftiga omskrift och den yttre omskriften på átsidan lika med nu beskrifna mynt, äfvensom den Sunnitiska tros- formeln — förbigås dessa omständigheter framdeles. 204 GABRIEL GEITLIN N:o 4. (Silfver. Storlek: 12.) Pregladt likaledes i E/-Schasch år 285, men yttre omskriften på ätsidan samt fránsidans hela omskrift bortskuren. N:0 5. (Silfver. Storlek: 18, nött. Rec. pag. 42: 18). Af preglings-äret skünjes blott — — 3145, ww dr sex och áffa|tio och tvåhundra] 286 (= $899). Afven i El-Schasch. N:o 5 a). (Silfver. Storlek: 18. Rec. I. c.) Samma mynt, vida bättre conserveradt, dock synes af sjelfva preglings- året icke vidare än 43, c» sex och äfftatio och tvåhundra] 286 (= 899). N:o 6. (Silfver. Storlek: 18, rart. Rec. pag. 42: *19.) Pregladt ‚ur, el, wm ELS M ee i Samargand år 286 (= 899) NEO NT (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 43: 20.) Pregladt i El-Schasch år 287 (= 900). Föröfrigt lika med de föregående, nemligen på frånsidan efter Muham- meds namn: Khalifens (Ebnmitadhed billah) och Emirens i Transoxanien (Ismdil ben Ahmed). N:0 7 a). Samma mynt, men har gátt genom eld. Sannolikt uppgräfd efter bran- den i Åbo år 1827. N:o 8. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 43: 21.) Pregladt öl Lilas Que ER yen i Samarqand år 287 (= 900). Föröfrigt som nästföregäende. wN:o 9. Lika med föregående men pregladt i El-Schasch år 288 (= 901). Fránsidans omskrift illa medfaren, oläslig. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider (Isma il b. Ahmed). 205 N:o 10. X. Lika med föregående men pregladt i El-Schasch 289 (= 902). EN. Nederst står tydligt dust (y duse! | xJU Sad Eimugtadhed-billah, icke Elmuktefi billah, såsom i Rec. pag. 44 N:o *28. "N:o 10 a). (Silfver.) Samma som nästföregäende: Æ/-Schasch år 279, men Khalifens namn mindre tydligt. N:o 11. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 45, N:o 19.) JW. Pregladt i El-Schasch år 290 (= 903). Ex. Nederst: Z/muktefi-billah | Ismail ben Ahmed. N:0 11 a). Samma mynt, men med finare karaktärer, nâgot tunnare och obetydligt mindre. N:o 12. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 46: 33, ,notabiliss.“) E. NMS Det finnes ingen gud utom e Aa, «Mi Allah den ende I Gi I Ej är någon jemlik honom. a do eel sot Abu-l Husein Weli-el-davla p» Vesiren. Inre omskrift: I Allahs namn är denna dirhem preglad i El-Schasch le, „maus, sel Kus dr 291 (= 903). Yttre omskrift som vanligt: Ållahs är väldet &c. WE. Muhammed är Allahs profet &c., derunder otydligt: JUL xt Elmuktefi billah ou! m Jur Ismåil ben Ahmed. N:o 13. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 47, N:o 38.) AX. Nederst: ELMuktefi-billah (Khalifens namn). Ismail ben Ahmed (Emirens namn). 206 GABRIEL GEITLIN N:o 14. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 48, N:o *39.) Lika med nästföregäende, men preglad Asus i Samargand år 292 (= 904) À ömse sidor om ordet xU på frånsidan en punkt, samt under legenden två punkter. N:0219. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 49, N:o 45.) X. Pregladt i Æ/-Schasch al, ms, SU Fin år 293 (= 905). WE. El-Muktefi-billah | Isma‘il-ben Ahmed. N:o 16. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 51, N:o 56.) Med samma inskriptioner som nästföregäende, pregladt i El-Schasch år 294 (906). INco mI (Koppar. Storlek: 15, rart, men bristfälligt och nött, med afbrutna kanter.) E. x) sé I | 5 Ass «li | EUR) Det finnes ingen gud utom | Allah den ende | ingen är jemlik honom Omskrift: (? sb 3S3, - 0.2... 20 Usi M uso Sy x ess I Allahs namn är detta kopparmynt pregladt i Sam[arqaud?] år . . . . och ättatio? tvåhundra? Men bokstüfverna äro härvidlag så nötta och otydliga, att ingenting kan bestämmas om preglingsåret. Mycken likhet synes förefinnas emellan detta och det i Rec. pag. 44, N:o "26 beskrifna kopparmynt EE. «Ut | Jeu) des xU Åt Allah! Muhammed är Allahs profet. Nederst ett tydligt | Omskrift: Als ..... TUUS RE Mal pae x pal Les Af dem (som preglats) på befallning af Emiren Ismail ben Ahmed, [förherrlige] honom Allah! AHMED BEN-ISMA IL. N:o 18. (Silfver. Storlek: 18. Jfr Rec. pag. 56, N:o *81.) Pregladt sl 3 Gates 5 ya Riu ul i El-Schasch år 295 (= 907). Öfver hvarje af bokstäfverna, som beteckna årtalet, en liten punkt till prydnad, så att skriften der har ett perlartadt utseende. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider. 207 LEE JUL SN ELMuktefi-billah. del Lx Jet Ahmed ben Ismail. IN:DETI: (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 57, N:o *82.) Pregladt „ol, maus, Quem Ku Mies i Samargand år 295 (= 907). Inskriptionen finare än à föregående. Min dr tecknadt nästan som NH. Lika med nästföregäende. go 39) ey Samma mynt, men Emirens namn med Neskhi-skrift; ordet Aus , De som vanligt. Ofvanom trosbekännelsen .. N:o 20, (Silfver. Storlek: 18.) Pregladt ‚ir, ume. a Ks Mira à Samargand år 296 (?). WE. Nederst: UL „uf — EL Mugtedir-billah. dae > oen! Ahmed ben-IEsmd i. N:o 20 a). (Silfver. Rec. pag. 57, N:o *85). Lika med nästföregäende, blott att karaktärerna på frånsidan här mera likna den vanliga Weskhi-skriften. N:o 21. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 57, N:o 84.) Pregladt izle, game ww Riu la i El-Schasch år 296 (= 908). WW. El-Mugtedir-billah. | Ahmed ben-Ismd il. N:o 22. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 58, N:o 89.) Pregladt ‚sl, yate erm Kin lab i El-Schasch år 297 (= 909). WX. Nederst: UL „aut ELMugtedir-billah. def vo dsl A’hmed ben-Ismd il. N:o 23. (Silfver.) Samma mynt, men med tydligare karaktärer; vid årtalet står „au B 208 GABRIEL GEITLIN \ N:o 24. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 98 N:o 90) — Pregladt: (sic) ZU, sms, arm Rte Dire I Samargand år 297 (= 909). HE. UL äl EL Mugtedir-billah. dal u oan! Ahmed ben-Ismd if. Inskriptionerna likna JVeskAi-skrift. N:0-25. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 59, N:o *95.) Pregladt sl, aus, Ole äv Gill ? El-Schasch är 298 (= 910). WE. El-Mugtedir billah | Ahmed ben-Ismd if. N:o 26. (Silfver.) à Samma mynt, men preglings-orten mindre tydlig. N:o 27. (Silfver. Storlek: 19. Rec. pag. 61, N:o 101.) Pregladt pales aate, eS] LIL i El-Schasch àr 299 (= 911). EE. ul; ya El-Mugtedir billah. daseul u dust A’hmed ben-Ismd il. Karaktärerna närma sig den vanliga Neskhi-skriften. N:o 28. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 61, N:o 102.) E. U| SE S Det finnes ingen gud utom Allah E so. Den ende, E Sy I Ej är någon jemlik honom. Inre omskrift: (i. st. f. guild) (33Ue maus, Qu RR Mies I Allahs namn är denna dirhem preglad i Samargand år 299 (= 911). Sista bokstafven i ordet „3% förlänger sig ned på sjelfva fältet och slutas i en blomforwig prydnad.) HE. Nederst: UL xl Æ/-Mugtedir billah. . dual us del Ahmed ben-Ismd il. Det sista med Neskhi-skrift. „> nästan som , K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider. 209 N:o 29. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 61, N:o o *106). Pregladt öl, russ Es Rn Men d Samargand år 299 (= 911). Ofverst en prydnad, nederst € WX. El-Mugtedir billah | A’hmed ben-Ismá it. N:o 29 a). (Silfver.) Samma mynt, men icke så väl bibehållet. mindre. Prydnaden ofvantill något N:o 30. Storlek: 20. Dee (Silfver. E. Nederst: Rec. pag. 62, N:o 108.) Abu Nasr. Pregladt „sb (passe es RR has i Enderabe år 299 (= 911). > saknas emellan tio- och hundratalet, hvars sista bokstaf förlänger sig ned och slutar i en blomlik prydnad. UL PRESSE BE. Nederst: El-Mugtedir-billah. Ahmed ben-Ismd il. N:o 30 a). Fragment af en dirhem. E. Äterstär blott: anc xA x) Be N 2 42 u jo f Omskriften är bortnütt. Omskrift: EI. Allah den end . Ingen jemlik honom. Abu Nasr. oo GUDONATNE De à Muham . . . rof «s El-Mugtedir. A’hmed ben-Is . ... Nrogale (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 63, N:o *113.) Pregladt sus iu ll i El-Schasch år 300 (= 912). #8. Nederst: El-Mugtedir billah | A’hmed ben-Ismd il. [o] =] 210 GABRIEL GEITLIN. N:o 32. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 64, N:o 114, ,freqventiss.") Pregladt zw di gu. Mens d Samargand år 300 (= 912). HI. dal y dsl A’hmedben-Ismdil(med Neskhi-skrift). N:o 32 a). (Silfver.) Samma mynt, funnet i Finland; gáfva af Stud. Leidenius (1846). N:o 33. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 65, N:o 120.) Pregladt sal A st äv Gil i EbSchasch år 301 (= 914). Ofverst i fältet en prydnad liknande en harpa. EX. Som vanligt. N:o 34. (Silfver. Storlek: 18.) Pregladt xus A, (gam Ru dés d Samarqand àr 301 (— 913). EH. Som vanligt; men Emiren Ahmed ben-Ismails namn med Neskhi-skrift. N:o 35. (Silfver. Storlek: 17, med vidhäftad messingsógla. Rec. pag. 66, N:o "123; „rar. & notab.*) Pregladt HU, sos Kus hub i Enderabe år 301 (= 913) På átsidan under den vanliga trosformeln: UL „aut Æ/-Mugtedir billah, och derinunder ai XN. Nederst ordet: 8,043 makten, som hänför sig till det ófverst stående ordet xA! åt Allah, eller Allahs. Detta sällsynta mynt är funnet i Finland, i Rautus, nära stationen Mögri. Jfr N:o 20 bland ‘Abbasiderna. N:o 36. (Silfver.) Samma mynt, men vida bättre conserveradt; (gifvet, likasom de fleste Samanider, af Vet.-Akademien i S:t Petersburg). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider. 211 NASR II BEN-AHMED. N:o 37. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 70, N:o *142). Pregladt suis (go äv DE ee i Samarqand år 301 (= 914). Eu. Nederst: UL jac — EL Mugtedir-billah. dsl s pes Nasr ben-Ahmed. N:o 38. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 71, N:o *145.) Pregladt Uk sl gs Gil i El-Schasch år 302 (?) (= 914). Ofverst en prydnad HE. Såsom föregående, N:o 37. N:o 39. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 71, N:o *146.) Pregladt BU, part iin Oye à Samargand år 302 (= 914). EX. Lika med N:o 37. N:o 39 a). (Silfver.) Samma mynt som nästföregäende, men bättre bibehållet, har ófverst i átsidans fält en punkt. Ar troligen funnet i Finland, emedan det iir lem- nadt till Universitetet af Stud. Forsberg, Viburgens. N:o 40. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 73, N:o 153.) Pregladt x34X)3, A äv gUsJG i ELSchasch år 303 (= 915). . AE. El-Mugtedir-billah. | Nasr ben-Ahmed. N:o 41. (Silfver. Storlek: 18. Jfr Rec. pag. 74, N:o 159, „notab.“) Pregladt ul, S Eus al XL i Enderabe år 303 (= 915). EK. Under den vanliga trosbekännelsen står guvernörens i Enderabe namn: des > oun! Ahmed ben-Sahl. EE. Nederst: xo ox) EL Mugtedir-billah. ou us pe Nasr ben-Ahmed. Ur 8. 212 GABRIEL GEITLIN Kanten prydes af två koncentriska cirklar, emellan dem sex circeller (blott 4 synliga) på lika afstánd från hvarandra. — Detta sällsynta och sür- deles väl bibehållna mynt, en gåfva af Grefve van Suchtelen, utmärker sig genom de kufiska karaktärernas egendomliga form, särdeles vid den inre omskriften, och är derföre aftecknadt. N:o 41 a). (Silfver.) Samma mynt, men sämre konserveradt, bokstäfverna mindre tydliga. N:o 42. (Silfver. Storlek: 48. Rec. pag. 73, N:o 156.) Pregladt sil, ls Kw Jörn d Samargand är 303 (= 915). EE. El-Mugtedir-billah. | Nasr ben-Ahmed. N:o 43. (Silfver. Storlek: 18. Jfr Rec. pag. 67, N:o 131.) Pregladt xA, e Ku GLJL i El-Schasch år 304 (= 916). Ofverst en blomlik prydnad. HE. ELMugtedir-billah. | Nasr ben-Ahmed. N:o 43 a). (Silfver.) Samma mynt. N:o 44. (Koppar. Storlek: 13. Jfr Rec. pag. 75, N:o "165, ,rar.“) E. M xt Ÿ Det finnes ingen gud utom AN Allah so. den ende. Omskrift: ul, er TUN bleus VOD Sy xA me À Allahs namn är delta kopparmynt pregladt i Bokhara år fyra och trehundra (304 — 916). Ofverst en blomlik prydnad. HE. xU At Allah! aus Muhammed (är) Jes profet K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider (Nasr II ben-A hmed). — 218 xJN Allahs. pe Nasr. Omskrift: all set Just a a aol ot Le Af dem som Emiren Nasr Ahmeds son befallt (pregla); styrke honom Allah! N:o 45. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 75, N:o *164.) Pregladt su, qu! öm Ms d Samargand är 304 (= 916). EE. Lika med N:o 43. N:o 45 a). (Silfver.) Samma mynt, men med vidfästadt handtag af koppar. Denna dirhem àr funnen i Finland, i Rautus socken. Jfr N:o 20 bland 'Abbasiderne. N:o 46. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 75, N:o *166, „notab.“) Pregladt suis, e N Kim hos i Enderabe år 304 (= 916). Inskriptionerna de vanliga, under fránsidans legend står ett |j N:o 47. (Silfver. Storlek: 19. Rec. pag. 77, N:o *175.) ; Pregladt y AA. ym> äv sb P Enderabe år fem och trehundra (305 = 917). JE. Nederst: dug vy o2! Ahmed ben-Sahl. Jfr N:o 41. WE. Som vanligt; men nederst ett j. Kanten prydes af två koncentriska cirklar och några små circeller emellan dem. N:o 48. (Silfver. Storlek: 16. Rec. pag. 77, N:o *173.) Pregladt i Samarqand år 305 (= 917). Märkvärdig för sin litenhet och två större punkter under fränsidans legend, likasom i Tornbergs Numi Cuf. Holmiens. pag. 192 N:o 265. Har ett hål i kanten. Myntet är funnet (1826) vid Eura prestgård och skänkt till Universitetet af Prosten Homén. N:o 49. (Silfver. Storlek: 18.) Äfvenledes pregladt i Samargand år 305 (= 911). Är af vanlig storlek. 214 GABRIEL GEITLIN N:o 50. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 76, N:o 172.) Pregladt Gill i El-Schasch samma år (305 = 917). Utmärker sig genom en blomlik prydnad öfverst så väl på ätsidan som frånsidan. Für öfrigt lika med föregående. INED. Silo (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 78, N:o *178.) Pregladt ss, wm Exe lil i Bl-Schasch år 306 (= 918). EE. Som vanligt; men legenden på hvardera sidan mycket skadad. Myntet är blankt men af hetta fórderfvadt, har måhända varit på väg att, lik mången kamrat, försvinna i degeln. Funnet i Upland, i Sverige. N:o 51 a). Samma mynt, ett fullständigt exemplar, men med ett hål i kanten. N:o 52. (Silfver. Storlek: 19. Rec. pag. 79, N:o "182, „notab.“) Pregladt xhaab i Enderabe samma år (306 = 918). H. Nederst har stått: Jew Lys desf A'/med ben Sahl, men inskriften är nu till stórsta delen utplänad. EH. Utplänad, endast sista raden dust (os pes ( Nasr ben-A' hmed ) läslig. Nederst: |» N:o 53. (Silfver. Storlek: 17. Rec. pag. 78, N:o 179.) Pregladt sid, wm Eie Jiörem I Samargand år 306 (= 918). N:o 53 a). Ett litet fragment af en dirhem. E. Äterstär blott: 9 Æ7 ..... samt af omskriften årtalet: ml, wu sex och trehundra (306 — 918). MH. > son . . . samt af omskriften: sea GA ao . . . sanningens re- ligion att han må upphöja henne . . .. N:o 54. (Koppar. Storlek: 13. Rec. pag. 79, N:o 185, ,rar.“) X. Ofverst en blomlik prydnad. Derunder det vanliga: Det finnes &c. Nederst spår af några bokstäfver eller någon grannlät. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider (Nasr II ben-A hmed). — 215 Omen so Es. OMEN. ls läs Sy KE pus i Allahs namn är pregladt [detta kopparmynt i Bokhara (?) år] sex och trehundra (306 — 918). FT. , pe | xA. | din) | JAS | xA At Allah | Muhammed | profet | A//ahs. | Nasr. Omskriften utplänad, på högra sidan bortskuren. N:o 55. (Silfver. Storlek: 18. Rec. pag. 80, N:o *191.) Pregladt US Cu ER QUE eus d Samarqand àr 307 (— 919). FE. sul „aut EL Mugtedir-billah. Jem! y pes Nasr ben-A hmed. N:o 56. (Silfver. Storlek: 18.) Pregladt suis SS as WL i El-Schasch år åtta och trehundra (308 = 920): Allt det öfriga som i N:o 55. Särdeles väl bibehållet. N:o 56 a). (Silfver.) Samma mynt som det nästföregäende, men nun finale i ordet |j i Emi- rens namn slutas i en prydnad. N:o 57. (Silfver. Storlek: 48. Rec. pag. 81, N:o 196.) Pregladt i Samargand samma år 308 (= 920). N:o 58. (Silfver. Storlek: 48. Rec. pag. 83, N:o 205.) Pregladt sis Qu) Ri AE au à Samargand år nio och trehundra (309 — 921). WX. El-Mugtedir-billah. | Nasr ben-A med. N:o 58 a) och b). (Silfver.) Samma mynt. Men ártalet pà b), som har gâtt genom eld och derfüre är nästan alldeles svart, är otydligt. 218 GABRIEL GEITLIN. NX. Nederst: xU uu EL Mutteqi-billah (? ). rök c? Nik ben-Nasr. Uppgräfvet ur askan, efter branden i Âbo, 1827. N:o 68. (Silfver. Storlek: 18. Jfr Rec. pag. 94, N:o 247, ,notab.“) I. Nederst: tvenne små fjüril-lika prydnader. Omskriften mycket nött, dock synes tydligt preglingsorten di Samargand. Årtalet tyckes vara . . . Qu, qu sju och trettio, således 337 (— 948). EE. Nederst: «UL eid El-Mustekfi-billah. eo Nuh ben-Nasr. Funnet i Sääksmäki; gäfva af vice landtmätaren Tudeer. N:o 69. (Koppar. Storlek: 14. Rec. pag. 94, N:o “250, ,rariss.*) E. «fi 9 &e. liksom à silfvermynten. Pregladt BU, x, ca RERO eme d Bokhara år 337 (= 948). WX. Lilahi | Mu hammed | resul | ullähi. Nederst: Omskrift: Nl xA! Allahs är väldet &e. Sista ordet «AM har, för brist på utrymme, uteblifvit. N:o 69 a). (Koppar. Storlek: 13; ett stycke från kanten afbrutet.) X. Det finnes ingen &c. Undertill: . . . , (?). Omskrift: li, . ..... VOU pé XUI wo à Allahs namn dr slaget detta kopparmynt . . . . .. och trehundra. At Allah! | Mi hammed | profet | Allahs. | Nik. Omskritt ae EEE Hull x bel Le Af dem som (preglas) ber nllioberren gU [stärke] honom Allah! N:o 69 b). (Koppar. Storlek: 14; mycket nótt.) X. Alldeles bortsliten. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider (Nük ben-Nasr). 219 II. 8A | Jeu, I ouem | xl Derinunder: c? (Nuh). N:o 70, (Silfver. Storlek: 18; med 3 häl i kanten.) Pregladt US, ul, 3 Kus Amos 2 Samargand år mio och trettio? och tre? hundra 339 (= 950). Nederst spår af två e EX. Nederst: UL uf ELMustekfi-billah. pea cS Nih ben-Nasr. Omskriften till stôrsta delen bortnütt. N:o 70 a). (Koppar. Storlek: 15. Rec. pag. 96, N:o *258, „rar.“). Pregladt US, li, eus äv P Uno i Bokhara år 339 (= 950). Nederst ett namnchiffer, som måhända skall innefatta både namnet cr och pe EN. I slutet af den vanliga omskriften 7 x Allahs är väldet &c., saknas det sista ordet xl. ABD-EL-MELIK BEN-NUH. N:o 71. (Silfver. Storlek: 19. Outgifvet?.) E. Nederst: e Inre omskrift: (yet, um Kim... pe al lès cose JUN pus SU, I Allahs namn är detta silfvermynt pregladt i Samar[qand] år fem och trettio och fyrahundra (345 = 956). Yttre omskriften: Lillahi el-amru &e. är till det mesta bortsliten. — Sista stafvelsen Jus gand i inre omskriften är förstörd genom ett i kanten anbragt hål. IX. x Åt Allah! ous Muhammed (är) x Jus, Allahs profet. xU Cu) ELMustekfi billah. SU due “Abd-el-Melik I: ben-Nuh. Omskriften bortmött. © 220 GABRIEL GEITLIN N:o 72. (Koppar. Storlek: 15. Sällsynt. Rec. pag. 98, N:o 266 (?). I. I Sö I | so. «I | St x N Det finnes ingen gud utom | Allah den ende | ej är någon jemlik honom. Öfverst står en grof punkt med en spets uppåt. ^ är tecknadt nästan som ett )(. I Allahs namn är pregladt detta kopparm el ei ser, 6. 16 IDE feine af lån cona Ul pund à [Bokhlara år Chu TO POP CIC RC EC: . och fyratio och trehundra (347? = 958). EI. xJJ Qus Quel ya su dus zw» Àt Allah! Muhammed (är) Allahs profet. Emiren, herren " Abd-el- Melik ben-Nu h. Omskriften: xl Pan xA! Allahs dr väldet &e. är nästan hel och hållen bortsliten. N:o 72 a). Samma mynt, men átsidan af erg förtärd. N:o 73. (Koppar. Storlek: 14. I. MIN Det finnes ingen &c. Rec. pag. 99, N:o 271, „rar. & notab.“) Öfverst en prydnad bestående af 6 punkter omkring en medelpunkt; nederst står ye Nasr. Omskrift: LU, Qus I Allahs namn är pregladt detta kopparmynt i Bokhara år 349 (= 960). EI. U Jas N Joa Cl N Åt Allah! Muhammed (är) Allahs profet. El-Melik El-Munef eq d. à. , Konungen den gynnade". Nederst en prydnad; nästan som L och f laggda i kors. Omskriften som vanligt: xt PM I Allahs är väldet &c. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider. 221 MANSUR BEN-NUH. N:o 74. (Kopparmynt. Storlek: 16. Rec. pag. 101, N:o 280.) Pregladt ll, nuam, AS Rus Les i Bokhara år 353 (= 904). Öfverst en prydnad. NE. Nederst: EL Mansür c D ben- Nu h. N:0, 75. (Koppar. Storlek: 13. Jfr Rec. pag. 102, N:o 982, „rariss. notab.“) |. Legenden går i cirkel: ss! I Det finnes ingen &c. Omskrift: Li, rés ES Eus bleus will på x us I Allahs namn slogs kopparmyntet i Bokhara år 353 (= 964). FE. Nederst: jenem Mansür a c? o ben-Nih. Omskriften den vanliga: Allahs dr väldet &c., men slutet deraf är ut- plänadt. — Ifrån det i Rec. pag. 102, *282 beskrifna skiljer sig detta mynt i tre hänseenden: 1:0) ordet c». är fullständigt utfördt (men lös saknas likasom i Rec.). 2:0) 95,4" är regelrätt, och 3:0) inskriptionen på ätsidan innehåller jemväl orden: aJ exis y N:o 76. (Koppar. Storlek: 13. Rec. pag. 102, N:o 284, ,rar.*) Pregladt BUS uu>, Ji Khan us i Bokhara àr 354 (— 965). NH. Nederst: je Mansür c? oe ben-Nuh. Omskriften till det mesta utplänad. N:o 76 a). Samma mynt, men af erg illa skadadt. N:o 77. (Koppar. Storlek: 14. Sällsynt, outgifvet?) X. Ofvanom legenden med finare bokstäfver «! (åt honom)? 229 GABRIEL GEITLIN M INS Det finnes ingen gud utom sm. JUN Allah den ende I à I Ej är någon jemlik honom. su Konungen, 2 Gör) el den (af Allah) gynnade (). Omskrift: .. . russe sy! Kim haus I Bokhara år fyra och fem- tio [och trehundra] (345 = 965). EX. Nederst: je Mansür c» os ben-Nu h. N:o 78. (Koppar. Storlek: 14. Skadadt.) Pregladt 2... ww Raw haus à Bokhara år sex [och femtio och trehundra] (356 = 966). EK. Nedantill en liten kroklinie. EN. Nederst: n Mansür 5 c» o? ben- Nu A. N:o 78 a). (Koppar.) Samma mynt; |... . e ee Riu pues 2 Bokhara år sex och femtio . . N:o 78 b) Ett dylikt mycket skadadt kopparmynt; pregladt, tyckes det, . Qua uen Ki hin à Bokhara år sju och femtio [och trehundra]. N:o 79. (Silfver, med vidfästad kopparógla. Storlek: 19. Sällsynt.) I. x INS Det finnes ingen &c. Inre omskrift: . . . .. 2 Ce Ru an JL Ut lan... JU us I Allahs namn [slogs] denna dirhem i Ende[ra]be år sextio och [trehundra] (360 = 970). Yttre omskriften utplånad. EX. xJ Åt Allah! ous Muhammed KE. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Samanider (Mansür ben-Nu h). 223 all Jeu, Allahs profet. SJ eb ELMuti-lillah > Ör dMansür ben-Nu[h]. Omskriften till det mesta bortnött; numera återstå blott orden: As“. . 0M su y alla, om ock tredska de (mánggudadyrkare]. Äfven detta sällsynta mynt är funnet i Finland och hör till Rautus-fyn- det. I den ofvanfüre ("Abbasid. N:o 20) omnämnda „Aurze Erklärung der 9 Orient. Silbermünzen &e. säger Fraehn om detta mynt: „Enderabe a. 360 = 971. (Die Minze ist selten, aber leider an zwei Hauptstellen ver- dorben. Ein besseres Exemplar besitzt die Oriental. Münzsaml. der Asiat. Schule beim Ministerium d. ausw. Angeleg.^) NU'H BEN-MANSUR. N:o 80. (Koppar. Storlek: 16. Jfr Rec. pag. 115, N:o “336, ,rariss. notab.“) I. Öfverst med fina bokstüfver: xUl Aus lycka gifve Allah! I ME EN Det finnes ingen gud utom &c. Omskrift: mil, jam, ww Ene Leu Gal fån cona all pus J Allahs namn slogs detta kopparmynt i Gs a àr 376 (— 986). AE. Nederst: | ri > c? Iw h ben-Mansür. Omskrift: ali sol rl SUN uud & yel Lo Af de mynt som (preglas) befallt Emiren, herren, konungen den segersälle; styrke honom Allah! N:o 81. (Koppar. Storlek: 42. Sällsynt. Jfr Rec. pag. 118, N:o *351.) E. Öfver den vanliga inskriptionen läses med fina bokstäfver: dust A’hmed, och under densamma: Je (55 ben“ Ali. Af den till en del utplånade omskriften återstår blott: EM, wm Eis Les udi... wes P namm ...... kopparmynt i Bokhara år sex och trehundra. Årtalet nog otydligt, bokstäfverna likasom sammanflutna; tiotalet utelemnadt.' EX. I ordet «= är den andra bokstafven tveklufven upptill och liknar ett kors. — Nederst läses: „LS 44.2? med fina Neskhi-bokstäfver (jfr Rec. pag. 117, N:o *347). 294 GABRIEL GEITLIN Af omskriften äterstär: all sa1. .. 2... BECK y; xs. 2d Ordet sas med finare stilar än den öfriga omskriften. N:o 81 a). (Koppar.) Samma mynt, men mycket mera skadadt. Fränsidans inskription hel och hållen utplänad och myntet på samma sida alldeles slätt. N:o 82. (Silfver.) Båda hälfterna af ett falskt Samanid-mynt, troligen pregladt af Wolga- Bulgharerne, pà hvilket blott streck och figurer, aflägset liknande kufisk skrift, fürefinnas. Om dessa falska orientaliska mynt se Tornberg, Numi Cufici regii numophylacii Holmiensis, pag. 242. N:o 83. (Silfver.) Fragment af ett, som det tyckes, ganska vil efterhärmadt Samanid-mynt, men átsidans på de äkta mynten så vigtiga omskrift är på detta mynt, ät- minstone för mig, outgrundelig. F) ILEKIDER, KHANER I TURKISTAN. Ilekiderne (üfven Hoeihe-Turkar, óst-turkar kallade) benämnas sá efter Ilek, Qara-Khans son, hvilken erbjudande sig till hjelp át den siste Samaniden, Abd-el-Melik II, emot Ghasnaviden Mahmud, på ett förrädiskt sätt anföll Abd-el-Melik i Bokhara och gjorde honom till sin fánge, men snart derefter sjelf dukade under fór den müktige Ghazna- viden. Om desse Khaner säger Fraehn: , Detta är en dynasti, hvarom Muhammedanska historieskrifvarne nästan ingenting nämna, men af hvilken de nu och dà vid berättelsen om de sista Samanidernes och Ghasnavidernes óden, omtala en eller annan regent, utan att be- teckna desse annorlunda än Turk-Khaner. Men just denna brist i historien om detta Khanat gór hithórande mynt dubbelt dyrbara.* N:o 1. (Silfver. Storleken har varit, 16. Sällsynt.) I. . . 4 9. Aj finnes gu... AI Allah... a) Så I Ej är någon jemlik honom. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Tlekider. 225 Af omskriften, som mot vanligheten är ställd i qvadrat, kan skönjas endast: . . . . X3, gas 3S, eJ es tre och nittio och tre .. 393 (— 1002). Preglingsorten förstörd genom ett i kanten anbragt hål. HI. U Åt Allah! xl Jeu, 9 > [Muhamme]/ Allahs profet. QU qim ... hagqg Khan Ast sten gat [den] Vo den rättvise [tek pe Nasr(?). Det sista ordet med ovanliga bokstäfver, af hvilka de två första se ut nästan som ett ca Omskriften den vanliga: Muhammed är Allahs profet, Han har sändt honom &c. Jfr följande mynt. N:o 2. (Silfver, mycket nött. Högst sällsynt. Rec. pag. 590, *10 a). re [P IM INS Det finnes ingen gud utom sos, Ull [Allah den en]de I Soy 3 Hj är någon jemlik honom. Nederst några fina bokstäfver: (? „U>) Af omskriften återstår: Qj mö, ws Riu ...... J lån cou af pus LES, i namn Allahs är pregladt detta ...... år nio och niftio] och trehundra (399 = 1008). EI. Löols Padischa. LUE Il, dus Muhammed [Allayis pro[fet] ou [GA je GI UL jou — EL Qadir-billah [Nasir-el-haqq] Khan. sl ae Sala] [Den (af Allah) styr]k/e, den ráttvise, Ilek. Lei] [Nasr] Allt hvad här är inneslutet inom uncini är bortnött på förevarande mynt; legenderna äro supplerade ur Fraehns och Tornbergs beskrifningar af hit- hörande fullständiga exemplar. Detta exemplar är funnet i Finland och hör till ofta förut omtalta fyndet i Rautus. N:o 3. (Koppar. Storlek: 43. Sällsynt.) [9] o I. I HUN Det finnes ingen gud utom 29 226 GABRIEL GEITLIN sm, UN Allah den ende x St I Ej är någon jemlik honom. Omskrift: xL eh yes dsl REG. Les Hill fö ré xr pregladt i Bokhara (otydligt), år e/fva och fyrahundra 411 (= 1020). EL. xU Åt Allah! Ms Muhammed Pau Jen) Allahs profet. SN us est Ahmed ben-Ilek. Nederst: med finare bokstäfver ett svärläst ord som knappt kan dechiffreras. Omskriften „I XJ &c., till det mesta utplànad. Myntet har likhet med det i Rec. pag. 130, N:o *31, beskrifna, men skiljer sig derifrän genom sistnämnda ord och har dessutom icke något , framför ie. N:o 4. (Koppar. Storlek: 13. Rec. pag. 130, *33, „rar. & notab.“) X. Pregladt x\x Qul ro hl P Dokhara . . . . tio och fyra hun- dra. Häraf, samt den egendomliga inskriptionen à fränsidan, kan med största sannolikhet slutas att vårt mynt är detsamma som Rec. *33, eller'at ar 412.7: 1021). Öfverst en liten cirkel. I. xU Åt Allah! ds Muhammed (är) xb In, Allahs profet. AN Les Beha-ed-daula „SG GS Tigha-tegin (2). Omskriften: xl PARLES fullständigt. Till dessa Khaner, ehuru till en tidigare period, räknas ock följande ut- märkt rara, i Finland funna numus bilinguis: N:o 5. (Silfver. Storlek: 17. Jfr Fraehn, die Minzen der Chane, pag. 55.) I. &Ss Välsignelse exe 33 öfver Usbik! Omskriften pà denna sida, och hela fránsidan, är tecknad med en hit- tills obekant skrift. I den ofta förut omtalta Awrze Erklärung der 9 Silber- K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Ilekider. 227 münzen &e. skrifver Fraehn om detta mynt: „ist ein Numus bilinguis, näml. in Arabischer und einer andern noch unbekannten Schrift. Exemplare dieser sehr merkwürdigen Münze waren mir bisher nur anderthalb bekannt geworden: ein ganzes, bei Reval ausgegrabenes, besitzt die Akademie der Wiss., eine Hälfte, bei Gefle in Schweden gefunden, das Kön. Museum zu Stockholm. In der unlängst hier erschienenen Schrift: „Die Münzen der Chane von Ulus Dschutschi's, ist diese Münze Usbeg einem der frühern Chakane der Osttürken Hoeihu beigelegt u. Seit. 47 in Kupferstick abgedruckt.“ — Om det vid Gefle, enligt ofvannämnde uppgift, skedda fyndet, eller det i Kongl. myntkabinettet förvarade fragmentet, har jag icke funnit nägon upp- lysning i Tornbergs Numi Cufici regii. numophylacii Holmiensis; ej heller nämnes derom något i Saweljeffs Tomorpaeis KAa40BB Cb BOCTOUHBIMH MO- uerawmm, CIIG. 1846, der svenska fynd omtalas, pag. 57—71, samt 163—166. G) BUWEIHIDER ELLER BUJIDER. Buweihiderne, vanligen Bujider kallade, herrskade i tionde och elfte seklet ófver Persien och Khalifatets vestra provinser. De härstammade från Abu-Buje, en fiskare från staden Deilem vid Kaspiska hafvet (hvilkens genealogi man sedermera ledt upp ända till Sasaniderne). Dennes 3 söner Ali, Hasan och Ahmed blefvo — enligt en långt förut förkunnad profetia alla regerande personer. Den äldste, Ali, blef anförare för en mot Khalifen Rhadi-billah fiendtlig här, segrade, och blef år 321 (= 932) af Khalifen erkänd som herrskare i Farsistan med hederstiteln ‘Imad-ed-daula (rikets stöd). Han utvidgade sina eröfringar och delade dem med sina bröder, hvilka af Khalifen fingo hedersnamnen Rukn-ed-daula (rikets pelare) och Muizz ed-daula (rikets befästare). Den sisnämnde, den yngste af bröderne, intog Baghdad, afsatte den dåvarande Khalifen Mustekfi-billah, upphöjde dennes slägting Muti-lillah på den vacklande thronen, antog titel af Emirernas Emir (Emir-el-umera) och gjorde den ärftlig inom sin slägt. Rukn-ed-daula öfverlefde sina bröder och var herre öfver hela Persien. Den i N:o 3 af nästföljande mynt omnämnda Izz-ed-daula (357—367 — 967—978) var son till Muizz-ed-daula. — Bujidernas välde störtades af Toghrul-bek och hans efterträdare Alp-Arslan år 455 — 1063 e. Chr. MUIZZ-ED-DAULA AHMED. N:o 1. (Silfver. Storlek: 17. Tornberg, pag. 252, N:o 11, ,raris. & notabilis.) I. xU SI x Ÿ Der finnes ingen gud utom Allah aJ Så I s. den ende, ej är någon jemlik honom. WON sue Muizz-ed-daula GABRIEL GEITLIN Quee sol Abu-l-Husein oo Dumeihi. Inre omskrift: (eller ans) ex Bu 8)... ..... eJ lär oue... XXX, AS, pregladt i [Bas]rah år fre (eller nio) och trettio och tre hundra (337 el. 339 — 948 el. 950). Yttre omskriften 2! x &e. på flere ställen skadad. XR. xl ee [3 xale] xt de U a x, sole dit > Åt Allah! Muhammed (är) Allahs profet. Välsigne Allah honom och beskydde ! ET-Muti-lillah. Imad-ed-daula. Abu-l-Husein Bumeihi (Bujid). Myntet är troligen funnet i Finland, säldt till Univers. af Stud. Fors- berg, Viburgensis. N:o 2. (Silfver, med vidnitad kopparögla. Med samma inskriptioner som nästföregäende, men mycket förslitna. ätsidans inre omskrift äterstär blott: ... na dirhem i el-Basra är nio . fran àr 339 eller 349 = au AS Kim 8 Storlek: 15.) Af td len- aao seo) Tàu. . den Myntet måste således vara antingen 950 el. 960) Funnet i Finland, i Rautus. N:o 3. (Silfver. Storlek: 18, rart, outgifvet?) IZZ-ED-DAULA. FE. dixe vit: UN St INS Det finnes ingen gud utom Allah xD dé I sae. den ende, ej dr någon Jemlik honom. x), oJ! ze Izzed-.daula pres „I Abu-Mansür E DBumeihi (Bujid). Inre omskriften: „US öv ees Kos N läs yo JU us Lil, james, à Allahs namn är denna dirhem slagen i fridens stad (Baghdad) år åtta och femtio och trehundra (358 = 968). Yttre omskriften zer! JU &c. är skadad och otydlig. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. 229 HH. x Åt Allah! xL dis, des Muhammed är Allahs profet. Au xale xAM do Välsigne Allah honom och beskydde! xA! cas Et-Muti -lillah pre) o5 Rukn-ed-daulet. de „I Abu Ali. Omskriften den vanliga (Sur. IX, 33), men svårläst. Myntet hör till Schaumanska donationen, men huruvida det blifvit funnet i Finland kan nu- mera ej utredas. H) OQAILIDER Desse Emirer herrskade i Mosul och trakterna deromkring (Mesopotamien och Iraq- “Arabi) i tionde och elfte seklet e. Chr. Af hithörande rara och märkvärdiga mynt äger värt Universitet sex, men beklagligen alla mer eller mindre skadade och ofullständiga. N:o 1. (Silfver. Storlek: 17. Outgifvet.) LE xA ST INS Def finnes ingen gud utom Allah d'à I sår, den ende, ej är någon jemlik honom. N Les SUN Konungen Beha-el-daula A la "Husam el-daula ul st Abu Hasan. @ Inre omskrift: ..0 &A3, el, „US äv Jo. . . i Mamsil (Mosul) år åtta och åttatio och treh(undra). 388 (= 998). Mbbvre"omskrift: e s. a... de frog(ne) . . . I. U Åt Allah! KE Jeu, dus Muhammed är Allahs profet xe xÀM Lo Välsigne Allah honom! UL Jo El-Oadir-billah. du LU Djennäch-ed-daula Que! gt Abu-l "Hasan. 230 GABRIEL GEITLIN Omskrift: .... Ba! (ätt usos seb xu all... ... Allah, han har sündt honom med ledningen och sanningens religion pá det han má IDD SRI N:o 2. (Silfver. Storlek: 17.) Har samma inskriptioner i sjelfva fältet som nästföregäende mynt, men omskrifterna äro så fürslitna, att hvarken tiden eller orten för myntets preg- ling kan utrónas. N:o 3. (Silfver. Storlek: 15. Outgifvet?) EF. Nederst: la SUN Aonungen Beha-el-daula ue e ot Aburel-Meni-ben a lus "Husam-el-daula. Inre omskrift: al, ..... Ku... . doll ail as pi... preglades detta. silfvermynt i el-Mawsil (Mosul) år . . . och trehundra. TI. XE dis, uso Muhammed (är) Allahs profet. xe UN Le Välsigne Allah honom! UL oU El Qadir-billah. al D. . s ed-daula te 1 Abu Amir. N:o 4. (Silfver. Storlek: 16.) Pregladt i El-Mansil är..... Detta mynt synes hafva misslyckats vid preglingen genom dubbelstämp- ling. Af omskriften på I skönjes endast orten Ju, (Mosul), men icke ti- den för myntets pregling. N:o 5. (Silfver. Storlek: 15; mycket nött.) Ort- och tidsbestämningen finnes ej mera qvar. Inskriptionerna äro de- samma som i N:o 1, dock att tredje raden på frånsidan här tyckes vara: x, aule xÀM Lo Välsigne Allah honom och hans slägt. N:o 6. (Silfver. Storlek: 15; med ett hål i kanten, som är försliten.) I. xA Si x Ÿ Det finnes ingen gud utom Allah K. Alex.-Univ:s Muham. mint. — Oqailider. x! G3 à 5o. UL jouit Omskrifterna utplånade. x xL diss JAS Ay sale all do A aut e Ace S S a | EI. 231 den ende, ej är någon jemlik honom. EI-Oddir-billah. Abu-I- Hasan. Åt Allah! Muhammed Allahs profet. Välsigne Allah honom och bevare! El-Muti-lillah. " Abd-el? . .. P UN 2 0: 1) MERWANID. Merwanidernes dynasti, af Kurdisk härkomst, herrskade i Diarbekr och landet der- omkring i slutet af tionde och större delen af elfte århundradet enligt vår tideräkning. — Alla hithörande mynt äro mycket sällsynta och först i sednaste tider bekantgjorda. N:on 1e (Silfver. Storlek: 17. Med vidnitad kopparögla.) LE AW Emiren . xJM M xM S Det finnes ingen gud utom Allah x) 6e W N SÄS Af inre omskriften återstår blott: „Lu p J Allahs namn slogs de[nna] [dirhe}» i Mejafarlegin] den ende, ej är någon jemlik honom. Konungen Beha-ed-daula. Vadhia-l-milleh. ab VOR TC EON C IO Af yttre omskriften finnes nüstan intet qvar. JU sf, alle xU Lo UL Lil SMÖR ze EE. Åt Allah! Muhammed Allahs profet Välsigne Allah honom och bevare! El-Oadir-billah. [ Hu]sein-ben- Merman. Omskriften förstörd. — Myntet är funnet i Finland, i Rautus. 239 GABRIEL GEITLIN K) ORTOQIDER. Denna dynasti herrskade, under loppet af det tolfte och bürjan af det trettonde seklet e. Chr., i norra Mesopotamien och var delad i tvenne linier, den Maredinska och den Keifiska. Endast af den förra äger vårt Universitet 3 rara mynt, märkvärdiga särdeles derigenom, att på dem förekomma bilder, ehuru sådant strider emot Muhammeds lära (men turkiska, persiska och mongoliska Muhammedaner voro härmed icke så nogräknade) och att dessa bilder oftast äro efterhärmningar af grekiska och romerska mynt, hvilka under kors- tågen och genom handel kommit öfver från Constantinopel till ofvannämnde trakter och der eftergjordes samt förseddes med arabiska inskriptioner. HUSAM-ED-DIN-TEMIR-TASCH. N:o 1. (Koppar. Storlek: 21. Rec. pag. 159, N:o A, ,notabiliss.*) E. Tvenne bröstbilder vända mot hvarandra. Öfverom dem står: BU = Nedjm-el-dın. Nederst: „G ‚Lo Sk Diar-bekrs Konung. — Derinvid en prydnad liknande en krona. EE. Jungfru Maria krónande Romerska Kejsaren Diogenes. Till höger: cet! kl st Abu-l-Mudheffer Alpi Till venster: (syle da! o» Gb > Temir-Tasch sons Il-Ghasis Emellan bilderna (üfverst): Lys son (nederst): (à5j Ortog. N:o 2. Samma mynt, üfven det väl bibehállet, men af en mindre vacker typ. HUSAM-ED-DIN JULUG. N:o 3. (Koppar. Storlek: 19. Rec. pag. 161, N:o 7, ,notabiliss.*) JW. Ett diadem-beprydt hufvud. Deromkring (till hóger): „mal elus Husam-ed-din (till venster): rl Ge Julug Erslan. AH. (Inom en stjerna eller figur med sex utstående hörn). CAI ESI UN exu Konungen En-Nasir Wal Ro Saldh-ed-dunya un al, wed-din Jusuf " son. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Ortogider (Husam-ed-din Julug). 233 I kanten emellan hörnen: x3 | Gus | „US | SAS PES | vé Pregladt | år | vå? | átta(tio) | fem | hundra (582 = 1186). Det nedersta ordet (son) hänför sig till det öfverst stående, hvilket man förmodat vara os! 4/jwb; på detta exemplar saknas dock konsonanten c. — Myntet är skadadt genom tvenne hål, ett i kanten och ett i midten. I Castiglionis Monete Cufiche dell J. R. Museo di Milano Tab. VII, 7, är det afbildadt, men också efter ett bristfälligt exemplar, samt beskrifvet pag. 174 N:o CLXI, men fullstindigare af Fraehn 1. c. L) FATIMID. Fatimiderne, härstammande från Mu hammeds dotter Fatima och hans måg ‘Ali, grundade år 296 (= 908) sitt välde i Meghreb eller nordvestra Afrika. Stiftaren för denna dynasti var El-Mehdi Abu Muhammed 'Obeid-Allah, som tog titel af Khalif och Imam, uppbyggde staden Mehedijah och gjorde den till sitt residens. Muisslidin- Allah Ma'add, den fjerde af hans efterträdare, erófrade år 362 (= 972) Egypten och anlade el-Qähirah (Kairo) som nu blef residens. När den 14% Fatimiden 'Added-lidin- Allah år 567 (= 1171) dog, gjorde Aijubs son Sala h-ed-din (Saladin) sig till herrskare öfver Egypten och erkände Khalifen i Baghdad (Fatimidernes ständige, afsvurne fiende) för hógsta andelige chef. MUISS-LIDIN-ALLAH MA ADD. INEONBIE (Guld. Storlek: 8.) EF. Tre concentriska cirklar, med tvenne i krets gående inskrifter: Inre kretsen: gar zul AE al pull EL Muiss-lidin-Allah, de tro- endes Emir. Yttre kretsen: Qua] Ul Ass Je LI les /mamen Måadd kal- lar till erkännande af enhet hos Gud den evige. EK. Inre kretsen: Al Jeu, dus x1 I IN I Det finnes ingen gud utom Allah, Muhammed (är) Allahs profet Yttre kretsen: crade all jj» Quse]! doas! de, och Ali är den ypperste bland de befullmäktigade [Imamerne] och den bäste Vesir bland de utsände. Om hithórande mynt, hvilka äro ganska sällsynta, se Adler, Museum Cuficum Borgianum pag. 153, XCOI, XCIV, samt densammes Co//ectio nova 30 234 GABRIEL GEITLIN. num. Cuf. pag. 144 följ. XCIV B, äfvensom Dorn, das Asiatische Museum, pag. 593, och Fraehns opuscula postuma pag. S0. — Nürvarande mynt, som är skänkt till vårt Myntkabinett af Professor Wallin, skiljer sig från andra hithörande genom frånvaron af orts- och tids-bestämningar; orsaken dertill kan väl ej vara annan än den, att detta guldmynt råkat ut för någon oblid sax, som afklippt hela den yttersta kanten. I öfrigt öfverensstämmer det nära nog — endast formen på bokstäfverna är något olik — med N:o XCIV i Adlers collectio nova, hvilket är pregladt i Mansurijah år 359 (= 969); möjligt är dock att vårt mynt är pregladt i Egypten (Kairo), sedan Khalifen, hvars egentliga namn var Ma'add, år 362 flyttat till sistnämnde land. x) MUWAHHID. Muwahhider (d. ä. Unitarier) kallade sig en dynasti, grundad af en bland "Alis efter- kommande vid namn El-Mehdi ben-Tomrut, hvilken efter att hafva studerat i Baghdad återkom till sitt hemland i trakten af berget Atlas, upphäfde sig till reformator ock utbredde i spetsen för sina stamförvandter sin lära med härsmakt, eröfrade Marokko och gjorde år 516 (= 1122) slut på Murabetuns eller Muravidernes, d. v. s. de förbundnes (hvilka ock- så utgjorde en religionsekt) välde. Af denne dynasti, som sednare eröfrade äfven Spanien, regerade efter hvarandra fjorton regenter; den elfte af dem, från år 629 (= 1231) till 640 (= 1242), hette ‘ABD-EL-WA'HID II, EL-RESCHID. (Silfver. Ovalt; höjd: 13, bredd: 11. Rec. pag. 624 N:o 3, „notabilis.“) X. Har innehållit, inom en qvadrat, den vanliga formeln: UL III 555 13, due y Icke (finnes) kraft och icke | makt utan | genom Allah. Nu äterstär blott: 0: 9. dicke malkt] . . . UL genom Allah. I kanten nederst: {= (pepsaad); till höger: . . . ,” Mar(okko). II. Un, «UT Allah (är) vår herre, Us, aus Mu’hammed vår profet, [ele Aus EL Reschid vår I[mam]. I kanten otydliga spär af nägra streck. LN. OT n E K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. 235 N) AIJUBID. Dynastien har sitt namn af Aijub, Sultan Saladins fader. Den sistnämnde uppsteg, efter Fatimidernes fall, år 567 (= 1171) på Egyptens thron, erófrade Syrien och Palestina samt erkünde Khalifen i Baghdad säsom sitt och alla Muselmäns enda andeliga ófverhufvud — hvarfüre han, som egentligen hette Jüsuf, ock erhöll hedersnamnen Sala’ h-ed-din (Saladin) d. à. religionens välfärd och Wasir-lidin-Allah, försvararen af Allahs reli- gion. Den siste af hans efterträdare, Mu adhem, blef år 648 (= 1250) mördad af Bah- ritiske Mamlukerne, hvilka då tillvällade sig högsta makten. N:o 1. (Silfver. Storlek: 13; rart, outgifvet? Jfr Adler, Museum Cuf. Borgianum. Tab. III N:o XXIV. Fraehn, opp. postuma pag. 280.) I. UN SUME Inamen Na- U ul 7? sir-lidin- Allah. BI T y^ De rättrognes beherrskare (Khalifen i Baghdad). Omskrifter: öfverst: May Ej finnes någon gud utom till venster: sm. all Allah den ende nederst: yo = Muhammed (är) pro- till höger: UJ fet Allahs. EX. eut dl Konungen en-Nasir a ce Sala h ed-du- al, Us. nja we ed-din. Omskrifter: öfverst: Sal m cb. Josef son af Aijab. till venster: rd Sy Pregladt i Damaskus nederst: ne kw dr fem till höger: 2 u^ em [hundra] (således år 575 eller 85 = luv er SN Detta sällsynta mynt, hitfört från Orienten af Professor Georg Wallin, är särdeles väl bibehållet. Obestämbara mynt, hörande till föregående klasser: N:o 1. (Silfver. Storlek: 16.) Inskriften pà hvardera arean utnótt, endast namnet xA! a EH Muti -lillah är läsligt. Myntet torde höra till Buweihiderne. 236 GABRIEL GEITLIN N:o 2—6. Fem ‘Abbasidiska (?) kopparmynt à hvilka endast den Sunnitiska tros- formeln är läslig. N:o 7—10. Tre Samanider, kopparmynt af samma beskaffenhet som nästföregående, jemte ett fragment. 0) HULAGUIDER. Desse kallas så efter Mongol-Khanen Hulagu, Tulis (Tschengis-Khans fjerde sons) son, åt hvilken hans broder, Stor-Khanen Mengku (Mangu, Móngke) gaf i uppdrag att erófra Baghdad. Det skedde, staden füll efter sex veckors belägring i Hulagus händer. Den siste Khalifen, den trettiondesjunde Abbasiden El-Musta' sem-billah, bragtes om lifvet och Khalifatet i Baghdad kastades öfverända år 656 (= 1258). Hulagu stiftade i Khanatet Iran en ny dynasti, som under 16 regenter fortfor, och slocknade med Anuschirwan-Khan omkring ár 750 (— 1350). Endast fem sällsynta Hulaguid-mynt fórvaras i vär samling, neml. ett af Hulagu sjelf, ett af Arghun-Khan, ett af Öldscheitu, och två af Abu- Said, den nionde Hulaguiden. : HULAGU-KHAN. N:o (Koppar. Storlek: 17; rart, outgifvet?) I. „Ur Hulaku | „IE aan de- dol n ráttvise. HE. Inom en cirkel: fyra större punkter, på lika afstánd från medelpunkten, omslingrade af en symetrisk kroklinie; omskriften utplånad, nu skönjes blott: på [. .. y pregladt . ..) ARGHUN KHAN. | N:0 2. (Silfver. Storlek: 13. Rec. pag. 180, N:o 3, ,notabilissimus*). X. Fyra rader med mongolisk skrift, af hvilka den 3'"" innefattar orden: Arghun Khan. II. NM uw / namn fadrens c» M, och sonens och den heli- x «Ax ge andes, Guds T 955 den endes. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. 237 Den sista raden fattas, äfvensom den venstra och nedersta sidan af den qvadrat inom hvilken sistanförda inskrift inrymmes. Utanför de qvarstáende sidorna synas några svårlästa bokstäfver. Slika mynt härröra, enligt Fraehn, af någon Georgisk konung, som låtit pregla dem i Arghuns namn. GHAIATH-ED-DUNJA-WE-ED-DIN ÖLDSCHEITU SULTAN. N:o 3. | (Silfver. Storlek: 16. Rec. pag. 180, N:o A, „rar. & notab.“). I. pé Pregladt out ko à under Sultanens regering e SAN ENN den mäktiges, [konungens] e. Wolf ole MM öfver folken, Ghajath-ed-dunja . . . Qus Qual. Sud. Oldjeitu [Sultan Mu hammed]. ae at als — Porevige Allah [hans rike?] Omskrift: x Em... wy pregladt . . . . . sjuhundra. Det mesta af omskriften är bortskuret. Det i Rec. loc. e. beskrifna är af år 714 — 1314). II. all Allah al) Def finnes ingen gud utom. ds Muhammed (är) xL. dre) Allahs profet. xUl d. de "Ali (är) Allahs ombud. Omskriften till det mesta utplänad, en del deraf bortskuren. Legen- derna äro omslutne af en sexhörning med rundade hörn; bokstäfverne ofull- ständigt och illa formade. ABU-SAID BEHADUR-KHAN. N:o 4. (Silfver. Storlek: 14; outgifvet?) I. vé Pregladt out go ee! à À Sultanens regerings dagar dau P EM den mäktige Abu-Sa ids IL «Ut ode Förevige Allah hans rike! 238 GABRIEL GEITLIN Denna legend är innesluten inom en qvadrat, hvars hvarje sida pà midten är utvidgad till ett cirkelsegment; inom dessa segment finnas inskrifter, af hvilka på vårt mynt blott återstår, öfverst: D pregladt; till höger: m herrligt! De två öfriga inskrifterna utplånade. Inom den yttersta randeirkeln qvarstár ännu: Le | cs eee wyé pregladt . . . . sju | Aundra. Således emellan 716 (= 1316), dä han uppsteg pä thronen, och 736 (= 1335) dä han dog. IT. M xl Ÿ Det finnes ingen gud utom dus U| Allah. Muhammed (är) Fou] Jam) Allahs profet. ;S > Abu-Bekr. Je ze * Ali "Omar S Othman. Af omskriften äterstär ofvantill: al! $8. SEN Allah, och han är den som hör. IN:029: (Silfver. Storlek: 13. Skadad i eld.) I. œyé mynt (af) Dus ect SAIT Sultan Abu-Sa id(? ) eU MN . . . hans rike? Randskriften skadad, ännu återstår: ... JE ge Kim (7)75 (T1924 ET. Kufisk skrift (mom en qvadrat): xA NE all M Def finnes ingen gud utom Allah. oes Muhammed x dus, Allahs profet. Omkring qvadraten: de fyra första Khalifernas namn Abu-Bekr, Omar, Othman, Ali. Dock skónjes numera endast Soi (Abu-bek) till höger. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. 239 P) DJELAIRID. Härstammande genom Arghun, Abakas son, från Khanen i Iran, Hulagu, residerade desse i Baghdad frân ár 737 till 813 (— 1336—1410), samt innehade nägra af Hulagu- idernes provinser, Iraq, Aserbeidjan m. m. Dynastiens grundläggare var "Hasan bysyrg (den store). Deras välde upplóstes af Qara Jusuf. HUSEIN KHAN (?). N:o 1. (Silfver. Storlek: 9; mycket nött.) Detta mynt är snarlikt de af Fraehn i Die Münzen der Chäne Tab. XI, N:o CCCLXXXV och CCCLXXXVI aftecknade. X. Här äro legenderna nästan utplånade, dock synes spår af namnet „mal JN> Djelal-el-din (läs: Djelal-ed-din). FF. Innehåller det vanliga Sunnitiska symbolum: la ilaha illa Allahu &e. ganska tydligt, men omskriften är oläslig; har troligen innehållit de fyra första Khalifernes namn, af hvilka de ännu kan skönjas. Jfr Rec. Pag. 185, N:o 1. 9) DJUTSCHIDER ELLER GYLLENE HORDENS KHANER, ÄFVEN KALLADE TSCHENGISIDER I QIPTSCHAQ (KAPTSCHAK). Desse i Rysslands historia sorgligt ryktbare Khaner kallades Tschengisider (Dschin- gisider) efter verldsbestormaren Temutschin, äfven benämnd Tschengis-Khan, d. à. den mäktigaste Khan (född 1155, död 1227 e. Chr). Djutschider heta de efter Djutsehi (Dsehudschi, Tusehi, i mongoliskan: Tschutschi), Tschengis-Khans äldste, mest älskade son med hans ungdomsgemäl Burte-Futschin eller kanske rättare Burte- Qutschin *), hvilken ständigt blef herrskarinna inom Temutschins harem, äfven sedan han ökat antalet af sina hustrur ända till femhundra. Djutsehi hade af fadren fått på sin lott det östliga Qiptschaq — landet norr och öster om Svarta hafvet — men dog redan år 624 (= 1227) ett halft år före fadren; då fick den andre af Djutschis 40 söner, Batu, sin faders länder sig tilldelade och uppsteg på den gyllene thronen. — Öfver Batus efterträ- dare, Mongol-Khanerne i Qiptschaq, hvilka i nära två och ett halft sekel med barbarisk +) Se Prof. Erdmans afhandling, införd i #Kypmaap MHHUCTEPCTBA mapoau. UpocB. 1844, N:o 11, under titel: K» ucropin Huurucb-Xaua, pag. 56, not. 240 GABRIEL GEITLIN grymhet sträckte sitt välde öfver Ryssland, och inalles torde varit omkring 50 — stundom flere på en gång — finnes ingen säker regentlängd, och i allmänhet äro de skriftliga under- rättelserna om dem sparsamma; af så mycket större vigt äro derföre de upplysningar som vinnas genom årtalen och preglingsorterna å de af dem slagne mynt, af hvilka en ofantlig mängd ännu förefinnes. "Utom Khanernes rätta namn finner man sålunda jemväl tiden dä de lefde och utsträckningen af deras besittningar. Denna för Rysslands historia vigtiga gren af den orientaliska numismatiken har först blifvit ansad och bearbetad af Fraehn, hvilken äfven öfver detta dunkla ämne spridt ett nytt ljus. Han har åtagit sig och med sin vanliga samvetsgrannhet och lärdom genomfört det svåra uppdrag, att ur desse Khaners, ofta med den mest svårlästa och förvrängda arabiska skrift preglade mynt uppställa en tabellarisk öfversigt öfver samtlige Khaner, dem han funnit på mynten, jemte uppgift af årtalen och de ställen der dessa blifvit preglade (se härom, ibland annat, hans utgifna arbeten: „das Muhammed. Münzkabinet des Asiatischen Museums zu St.Pbrg* (år 1821, pag. 50—61) och .Die Münzen der Chane von Ulus Dscehutschis* (St. Pbrg 1832). — Den celebre Hammer-Purgstall har dessutom om Mongolerne i Ryssland publicerat ett lärdt och digert arbete: „Geschichte der goldenen Horde in Kiptsehak* (Pesth 1840), hvilket dock blifvit mycket olika bedümdt. — I Fraehns fotspår hafva sedermera, med anledning af nya rika fynd af hithórande mynt — ett ár 1848 i Sarajs, gyllene hordens fordna hufvudstads, rui- ner, ett annat ár 1852 i Jekaterinoslawska guvernementet och ett tredje (1856) i Tet- juschka distriktet af Kasanska guvernementet — trädt tvenne ryska orientaliser, P. Sa- welieff och W. Grigorieff. Det fórstnimnda fyndet är beskrifvet af Grigorieff i andra tomen af det Archeologisk-numismatiska sällskapets på ryska språket utgifna memoirer (3annern), och de två sednare af Sawelieff i ett särskildt arbete, äfvenledes på ryska: „Mynt af Djudschider, Djagataider och Djelairider m. fl, hvilka i Tokhtamisch's tid voro i omlopp inom gyllene horden*, hvaraf första häftet utkom år 1857 och det andra 1858, men det utlofvade tredje häftet torde, med anledning af författarens år 1859 inträffade död, icke hunnit publiceras. — Vårt myntkabinett äger en icke obetydlig samling af Mongol- Khanernes i Ryssland mynt, såsom synes af det följande. GHAIJATH-ED-DIN TOXHTOGU-KHAN, ÄFVEN TOQTU-BEK ELLER TOKTOMER. NHR (Silfver. Storlek: 12; ett stycke från venstra sidan afbrutet. Jfr Rec. pag. 203, N:o *12, ,raris. & notab.*) I. GS | Togf(u bek] Jo! : den rättvise. esee Saraj. gu I IE. xl Sg! Ara ät Allah a, och åt hans profet! ....[àr 693 — 1293]. Denne Toqtubek, ryska krónikornas Tokroweps, har man i sednaste K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 241 tider (se Saweljeffs nyssnämnde arbete, häft. 2, pag. 289) börjat anse für samma person som Tokhtogu, med hvilket namn vi äge endast följande mynt: N:o 2. (Silfver. Storlek: 10. Rec. 199, N:o 7. Namnet Tokhtogu med mongolisk skrift, hvilken emot vanlig- EI. heten är ställd horisontelt, att läsas frän höger ät venster, för att passa in med den arabiska in- skriptionen, ehuru mongol-skriften ordentligtvis stär perpendikulärt och läses uppifrän nedát). sl oues Sultanen den störste R „nal els Ghajath-ed-din gun, — Tokhtogu (läses Tokhtu) Jol) den rättvise. sl epe Pregladt i Saraj zul! del välbevarade, vie Kao dr 710 (— 1310). På ätsidan emellan första och andra raden en /amgha eller myntstämpel 3 . Nederst en prydnad, liknande en löst bunden knut med fladdrande ändar. I. IX. GHAJATH-ED-DIN MU HAMMED USBEK KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10. Jfr Rec. 206 N:o 3.) (sic) „UA! Sultanen paz! den störste ex», Usbek. Omskriften nederst: ele Sara); till höger: viv &w dr 717 (= 1317.) (sic) 1! ! | x 9 Det finnes ingen gud utom usw xU Allah. Muhammed (är) mb] hans sändebud (profet). N:o 2. (Silfyer. Storlek: 9.) Lika med föregående, men på ófre kanten af I synas spår af ordet |, La. N:o 3. (Silfver. Storlek: 10. Rec. 210, N:o 13.) ds oed Sultan Mu hammed „le SS Usbek Khan, Jolle] rättvis. 242 GABRIEL GEITLIN y“ rö Mynt från Saraj u ul! det välbevarade, WP dr 722 (— 1222). N:o 3 a). Samma mynt, men ett bättre bibehållet exemplar; ordet Jole fullständigt. N:o 4. (Silfver. Storlek: 10. Jfr Rec. 211, N:o *18.) I. Set SIT Sultanen den störste. des Muhammed ge ex 3,5! Usbek Khan. DJELAL-ED-DIN MA'HMUD DJANI-BEK KHAN ÄFVEN TSCHAMBEK, WVaun6Gekb, 3anuóek5. NOM (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 227, N:o 7, ,notab.* Namnet Tschambek Khan med mongolisk skrift.) I. Jolall HUN Sultanen den rättvise rs Zus = Tschambek Khan os mal JS Djelal-ed-din Mahmud we (med finare skrift). Sultan. HI. sly ore Mynt från Sara) à st det nya, i ver &iw dr 743 (= 1342). Detta, ibland Djutschid-mynt sürdeles vackra och väl konserverade, af- tecknas här såsom prof på de bästa och lättast läsliga af denna klass. Det första ordet (Lu, Sultan, är likväl äfven på detta mynt, såsom ofta eljest, förkortadt till LU, och det följande ordets begynnelsebokstaf | står midtuti detta första ord. N:0° 1 a): (Silfver.) Lika med föregående, men likväl icke pregladt med samma stämpel. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 243 Mi JL Joy (Silfver.) Samma mynt, men med något grófre karakterer än de båda föregående. N:o 2. (Silfver. Storlek: 11.) Inskrifterna desamma, som på föregående, men preglingsáret är ver, 744 (= 1343). N:o 3. (Silver. Storlek: 10.) I. .. oU LAIT Sultanen den ráttvi(se) Opec? ad JS — Djelal-ed-din Ma hmud ve & ue Djani bek Khan. EI. £ Sr Mynt (från) 4 a sl! Saraj 5 socad! det nya, Ris dr (745 = 1344). Siffran # är uppochned ställd. N:o 4. (Silfver. Storlek: 10.) Inskrifterna de samma som à N:o 3; men für preglings áret finnes ingen annan ledning än på venstra sidan af II ett o (= 5). Myntet daterar sig derföre troligen från år 745, likasom nästföregående. N:o 5. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 231, N:o *15.) I. Jol „Lulu Sultanen den ráttvise X x SX oUedeie Djani-bek Khan. 4 6 II. le sé Mynt (från) Saraj * Oeo! det nya. 4 v TÍ Det vill säga: (pregladt år) 746 (= 1345). 244 GABRIEL GEITLIN N:o 6. (Silfver. Storlek: 9; rart och vackert mynt. Jfr Rec. pag. 232, N:o 17.) [E 4 X. Sultanen den rättise II. lu o2 Pregladt i Sara) X X X X Pp ood! det nya. 2 Djani-bek Khan. ^ 8. Då hvarken årtalet arr eller Are (842 eller $24) passa in på Djanibeks regeringstid, måste vid estampens förfärdigande ett misstag blifvit begånget; man bör derföre läsa: ve*, 746, det vill säga vända om a4 till v och + till 4. N:o 7. (Süfver. Storlek: 9. Rec. pag. 234, N:o *23.) I. e well Sultanen [den rättvise] D in oJ JXa — Djelal-ed-d . & gie Djani-bek [Khan.] EX, 0pm we Pregladt i Sar[aj] oen! det nya, vev iw dr 747 (= 1346). Ärtalet med illa formade siffror. N:o 8. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 233, N:o 21; men för frånsidan: N:o 20 b). I. sk „ulm Sultanen Djani II. Pregladt i Saraj v ES Gel det nya +. Jolall den rättvise. Siffran # är sammangjuten med ordet A3%dt (det nya); nedersta siffran v (7) jemte nedra kanten bortskuren. Myntet är af år 747 (= 1346). Ät- sidans ex» (bek) är egendomligt formadt, mycket utdraget, bildande tre pa- rallela, tjocka streck, som upptaga midten af inskriptionen. N:o 9. (Silfver. Storlek: 10.) I. (sic) UJ HUA Sultanen den rättvise X X oS de Djani bek Khan. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider (Djani-bek). 245 es! v 7 IT. y. [Pregladt i] Saraj f 0 .. [det n]ya. 4 Y 7 Således af år 747; likasom de föregående. N:o 10. (Silfver. Storlek: 9.) Y. Sultanen den rättvise II. ı sto Mynt (från) S Ro Mahmud yn ré Saraj R R Djani-bek Khan. e uadl det nya. 4 Ätsidans sista rad blott till öfre hälften synlig. Siffrorna på sidan af reversen antyda preglingsåret 748 (= 1347). N:o 10 a). (Silfver. Storlek: 10 à 8; myntet är aflångt. Jfr Rec. 234, N:o *24) mm Y. Swilanen den rättvise, WE. Mynt från Saraj & BR & R Djani-bek Khan. det nya. + bd w och ^A i stället för v och ^; således från år 748 (= 1347). + (4) år sammangjutet med sista bokstafven i Jos (det nya). N:o 11. (Silfver. Storlek: 9.) X. Sultanen den rát((vise] WR. Pregladt i Saraj R Djani-bek Khan. det nya ve .. (14.9) N:o 12. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 236, N:o *28, ,notab.“) I. guae. Sultan[en] Se o5. [Mah}nud Djani o e. [bey Khan. X. le sé Mynt från Saraj us SN det välbevarade JM. (Gr/7492);: 246 GABRIEL GEITLIN N:o 13. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 243, N:o 54.) Y. Sultanen den ráttvise LEE sé Mynt från Djelal-ed-din Mahmud OMS Gulisan (ist. f. Gulistan). Djani-bek Khan. var Kx. dr 752. Ordet „UA är på dessa mynt förkortadt till LAS, stundom med tre punkter i rad öfver Ge. N:o 14. (Silfver. Storlek: 9.) I. GM „Ib... [Sulltanen den ráffo . . HH. Pregladt i Saraj ve & >. - [Djalni-bek Khan. det nya är var (752 — 1351). Ätsidans högra och fränsidans üfra sida äro likasom genom hammarslag plattade och inskrifterna fórderfvade. N:o 15. (Silver. Storlek: 10. Rec. pag. 243, N:o *53.) I. .... [Sultanen den rättvise] Le & SR Djani-bek Khan. x AS Evigt vare hans välde! II sto Mynt från ys 52 Saraj OSA! det nya. (ver (7)52. N:o 16. (Sifver. Storlek: emellan 8 och 9. Rec. pag. 244, N:o *59.) GNE I. JU le)... [Sultanen den rättvise ve SS. . [Djlani-bek Khan. Ir. «sl yw . . [Pregladt i] Saraj O30 .. [det] »ya v 753 (= 1352). Inskrifterna à detta mynt äro ovanligt tydliga. to re 1 K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider (Djani-bek). N:o 17. (Koppar. Storlek: 40. Rec. 244, N:o 60.) 1. vrå Mynt (från) sm ei lm Saraj det nya or (ER) 193 (= 1352) ET. En regulier femhórning omkring en liten cirkel; deromkring prydnader liknande blomblad. Det hela måhända föreställande en utsprucken blomma (,ornamentum floris expansi* Fr.). N:o 18. (Silfver. Storlek: 9. mec. 248, N:o *62.) E. „> So> Djani-bek Khan. A. Tre Mynt från .. LAS Gulisa . . (Gulistän) Eu dr su RR HIS B Inskriptionerna gammalmodiga, kufiska. N:o 19. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 246, N:o *65.) W. Sultanen den rättvise WE. Mynt från Ds (sic) „LAS Gulistan Djani-bek Khan. AFNOR 154. (— 1953): Artalets sista siffra är otydlig. N:o 20. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 247, N:o *70). o I. WI UG UAE Sultan den rättv[ise ©) ve su sl» Djani-bek Khan. IK. Med kufiska bokstäfver: — à Mynt från (sic) 9 UA Gulistan Kus år v4 756 (= 1355). N:o 21. (Silfver. Storlek: 10; sällsynt.) I. Que... Sultanen 2 Djelal-ed-din [Aes Ste Djani Ma hn[ud]. 248 GABRIEL GEITLIN ss & Mynt från EX. bull ré Saraj sad! def nya (olisligt) år .. N:o 22. (Silfver. Storlek: 10.) W. Sultanen den ráttvise NX. Ar högst otydlig. Saraj át- RR x minstone två gånger kan läsas Djani-bek Khan. der. Frånsidan tyckes vara vid stämplingen misslyckad, eller ock är der en ny stämpel på gammal ännu synlig pregel. N:o 23. (Silfver. Storlek: 9.) x W. Sultanen den rättvise WR. Mynt från Saraj Djelal-ed-din Ma hmud det nya. Djani-beh Khan. Ätsidans första rad liknar mer ett chiffer än bokstäfver och består af flere perpendikulära streck. — Fränsidan har åt höger siffrorna 2 , nedtill: v; åt venster e? Myntet daterar sig således troligen från år 757 (= 1356). N:o 24. (Silfver. Storlek: 10.) R W. Sultanen den rättvise EX. Mynt från Saraj Djani-bek . . det nya. v (7). Tyckes vara ett ompregladt mynt, der spår af gamla pregeln blanda bort den nya. MU’HAMMED BIRDI-BEK KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 258, N:o 6.) PARU) I. JU Elu Sultanen den rättvise so» dus Muhammed Birdi gu & Bek Khan. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider 249 LLE Mots yà Mynt från Sara) Oud! det nya. va4 759 (— 1358). N:o 2. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 259, N:o 8.). I. (sic) old „Ib .. [Sultanen den rättvise Le &0.. Birdibek Khan SL AS] evigt vare hans rike! LL. -. [Pregladt] . WAS Gulis[t]a[n] vad 759 Kw à i året. R ER Inskriptionerna à detta mynt, likasom ä de flesta Djutschider, äro ganska invecklade, och aftecknas detta derföre säsom prof pä motsatsen af de tvä förut afbildade mynten af Djanibek (N:o 1 och 6). N:o 3. (Silfver. Storlek: 9.) ww Y. Sultanen den rättvise LLC y? Mynt från Birdi-bek Khan. VS oJ, Stad Gulistan evigt vare hans rike! vad à^ 3 159 N:o 4. (Silfver. Storlek: 9.) ' Lika med N:o 2, med obetydliga variationer i ordens ställning. N:o 3. (Silfver. Storlek: 8.) Lika med N:o 3; men kanterna alltomkring bortklippta. N:o 6. (Silfver. Storlek: 8. Rec. pag. 258, N:o 7.) —2— : e LE + Bir- I. 55! —s Mynt från Asag (Asow) (e di Mondeo o & Bek Khan. vad 759. 250 GABRIEL GEITLIN MA‘HMUD KHISR-KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10 à 11, ovalt. Jfr Hec. pag. 265, N:o *2.) LE Jol „ent Sultanen den rättoise HN. à i ol és Khisr-Khan à pregladt «Xe AlS evigt vare hans rike! . LAS Gulistan var Km dr 161(— 1359) N:o 2. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 266, N:o 4.) I. Sultan den rüttvise IE. sw Mynt från [Khi]sz- Khan | lyw xà Saraj [evigt vare] hans rike! Oed! def nya. (161: = 30 N:o 3. (Silfyer. Storlek: 10.) Lika med N:o 1, men bokstäfverne något annorlunda formade. Efter v och 4 stå punkter. N:o 4. (Koppar. Storlek: 11. Rec. 266, N:o "8, ,frequentissimus*.) Y. Sultanen den rättvise, WX. Mynt från Saraj Khisr-Khan. det nya. evigt vare hans rike! 162 (— 1360). N:0 03007 de (Koppar. Storlek: 11.) Lika med nästföregående. På N:o 5 synes årtalet v4r tydligt, à N:o 6 mindre tydligt och N:o 7 alldeles icke. N:o 8. (Koppar. Storlek: 11. Rec. pag. 267, N:o 12, .freqventissimus.*) I. Lika med N:o 4. LE. à eypé Pregladt i HMS Gulsan (Gulistan). var 762 (= 1360). N:o 9. (Koppar. Storlek: 12.) E och EE lika med N:o 8. Första raden på E nästan hel och hållen bortfilad. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 251 N:o 10 och 11. (Koppar. Storlek: 11.) Lika med N:o 4. Årtalen saknas. N:o 12. (Koppar. Storlek: 11; mycket skadadt.) K. Sultanen den rättv. EI... Khisr [Khan]. Gulis . . N:o 13. (Koppar. Storlek: 14; nött och af erg skadadt.) L Le | és | „al EK. Olislig. KILDI-BEK KHAN. N:o 1. (Süfver. Storlek: 9. Rec. pag. 273, N:o 1.) — I. .. a DJ .. [Sultanen den ráf(vise] KE. D ré Mynt från Saraj ge Se aS Audi) Bik Khan. sooad! def nya. axe ME evigt vare hans rike. vi? 762: (e 1361). MURID-KHAN, ÀFVEN AMURAT, MURUT. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 275 N:o 1.) NS XY. Ju ULLAM Sultanen den rätwise HH. à i oe oup Murid Khan. epé preglädt SL AL evigt vare hans rike! .. MAS Exe dr Gulistan. var ba 1861): d. v. s. pregladt i Gulistan år 763. — Myntet är väl bibehållet; dylika, med högst obetydlig skilnad, äro aftecknade i Fr. die Münzen der Chane Tab. À IX, samt Tab. V, CXXIX. 252 GABRIEL GEITLIN PULAD KHAN (BEK-PULAD). N:o 1: (Silfver. Storlek: 10. Outgifvet?) SRE LE JU EL Sultanen den rättwise I. sv Mynt från se S Pulad Khan law på Saraj JU MÀ [evigt vare] hans regering. sut det nya. vie 2164. (— 4962) Detta mynt skiljer sig från Rec. pag. 278, N:o 1, derigenom att ordet E (Fr) saknas framför oM.» och att sigillum Salomonis icke omgifver fránsidans inskriptioner; möjligt är dock att detta stycke varit ovanligt stort och kanten blifvit bortskuren. 'ABDULLAH KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10; men ett stort stycke afbrutet. Rec. pag. 285, N:o 5.) I. ... Malus Sultanen [den rättvise] X3. QU sé Mynt från ho- . & xAMoue ‘Abdullah Khan]. Ke. „o rden år axe Ads evigt vare hans rike! 0 Res. Sju[ttio] v "i d. v. s. pregladt i horden (i Khanens lüger) àr 770 (— 1368). GHAJATH-ED-DIN MUHAMMED BULAK KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10. Jfr Rec. 290, N:o 8.) Qum) I. Jet LU Sultan den rättvise es (ua, A Ls — GAajath-ed-din we-ed-dunja [o «KL ME UR aus Muhammed Khan. Evigt vare hans välde! — 5 Pregladt i x SL — Riket är Allahs — 29» Urdu (horden, lägret). Årtalet saknas, men har troligen befunnits in margine. TI. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 253 N:o 2. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 288, N:o 4.) I. Lika med nästföregående, N:o 1. Er. Med kufisk skrift: eye Mynt från 32539! Urdu (d. v. s. horden, lägret). Ku. dr ..P» [778 (= 1371) Detta stycke är aftecknadt i Saweljeffs Moners /bkyaxnaoss &c. Tab. II, N:o 19. Ordet ,9,,Y (el-Urdu) är på detta mynt ganska egen- domligt och svårläst. NASIR-ED-DIN MA'HMUD TOQTAMISCH- ELLER TUKHTAMISCH-KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 305, N:o 6). I. ... [Den rättvise Sultanen] IE. so Mynt från EIER mal peo Wassir-ed-din y“ ye Sara) oue . ur Tugltajmisch Khan. x (Qu Lt det nya. var 182 (— 1380). N:o 2. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 305, N:o 2.) EK. ... UL Sultanen [den rättvise] EN. Lika med föregående Tukhtamisch N:o 1. A ul Khan. Evigt vare [hans vlde]. Khanens namn, på átsidans andra rad, med mongolisk skrift. N:o 3. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 304, N:o 1.) X. Lika med nästföregäende, men HE. vé Pregladt namnet Tuqtamisch med arabi- slyw AL à i staden Saraj ska karaktärer. var 782 (— 1380). N:o 4. (Koppar. Storlek: 10. Rec. pag. 307, N:o 13.) I. Lika med nästföregäende. 254 GABRIEL GEITLIN EI. ... [Pregladt i] [all AL staden Asag (Asow var 182 (= 1380). N:o 5. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 312, N:o 28.) I. .. D... Sultanen des oJ JY . Djelal-ed-din Muhammed . L vibes, + tuglamisch Khan . M> evigt vare hans rike. EE. -.. Pregladt i + 931. Urdu det ny-] Use Eus Oeo a, dr fem oe. och åttatio c och sju -... hundra. 785 (= 1383). N:o 6. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 313, N:o *29.) E. Lika med átsidan à nästföre- ET. so Mynt från gående N:o 2. Lu ze Sara) Ad det nya. . 4 [7]86 (= 1384). Khanens namn med mongolisk skrift. Jfr N:o 2. N:o 7. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 315, N:o *38.) I. Sultan EN. sé Mynt från Tuqtamisch Khan. Qi! Ab staden Asay (Asow). Evigt vare hans välde! VAY TS 1385): N:o 8. (Silfver. Storlek: 9.) X. Lika med nästföregäende; men NK. — à. Mynt från ny pregel pà gammalt mynt. 2 ) & > + Urdu [d. v. s. horden, lägret]. .M [7]89 (= 1387). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider (Tukhtamisch). 255 N:o 9. (Silver. Storlek: 10. Rec. pag. 347, N:o "45.) X. Sultanen den ráttvise IT. Sré Mynt från Tuqtamisch Khan. 351 horden Fortvare hans välde! (lis: Jar) Lu den höga. w4 7897 (— 1387). Âtsidans inskription är högst otydlig och kan blott genom jemfürelse med dylika, bättre konserverade mynt läsas. N:o 10. (Silfver. Storlek: 10. Jfr Rec. pag. 320, N:o 56 & 57.) X. Lika som nästföregäende; Jo UAM är dock tydligt. AW. Mynt från Urdu. var d. &. 791 (= 1389). Detta skiljer sig från ofvannümnda, N:is 56 och 57 i Rec., genom frän- varon af ordet wax). N:o 11. (Silver. Storlek: 10. — Med kufiska bokstäfver.) X. 5 uL Sultan Tu- YF. vå Mynt frán Je glamisch Sly Saraj bel Se Khan, den störste. AA det nya. var 132° 1390). N:o 12. (Silfver. Storlek: 9; outgifvet?) X. JUL Sultanen EN. v SCD 7e Vis Tugtamisch D à VE Mynt från Asaq (Asow). ola LR Khan. Evigt vare! Nederst pà KE: wat?) 1 st. f. vds d. v. s. 761 i st. f£. 791 (= 1389). Den första svårlästa raden är måhända en fortsättning af ätsidans tvärt afbrutna önskningsformel, som i detta fall blefve: Le alt ala fórevige Allah hans välde; eller betyder den U bebeledi (i staden), så att meningen blefve | $5! As or pregladt i staden Asag; eller ock: ze xA Deo gloria! tecknet v emellan första och andra raden skulle dà föreställa bokstafven ;. 256 GABRIEL GEITLIN N:o 13. Samma mynt som nästföregäende, men mindre väl konserveradt. N:o 14. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 323, N:o 64.) W. Sultanen WE. Mynt från Tuqtamisch Khan. Urdu (horden, lägret). var 794 (1391). N:o 15. (Silfver. Storlek: 8 à 10.) £ u. Sultanen den rättvise WE. Mynt från Tugtamisch Khan. Saraj Evigt vare hans välde! det nya. v4 d. v. s. år 794 (= 1391,2). Detta mynt är särdeles vackert och väl bi- behållet. Såsom ett sällsynt undantag från Tuqtamisch-myntens vanligen svår- lästa och vanställda pregel är det aftecknadt. N:o 16. (Silfver. Storlek: 10. Outgifvet?) 1. . x Ue. Sultanen den ráffrise EI. -. Mynt från Saraj? „> Khan -. det välbevarade? Less Tugtamisch. VIEN Ar. 194^ ea): Su AU> Evigt vare hans välde! Fránsidans inskription högst invecklad; den här gifna üfversättningen deraf osäker, myntet är derfóre aftecknadt. N:o 17. (Silfver. Storlek: 10. Outgifvet?) I. Såsom à nästföregäende. EX. Tore Mynt från (sic) «55, Urdu (horden) real den höga. ve — 794 (= 1391). Endast ófra delen af ärtalets siffror synlig. N:o 18. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 326, N:o 73.) I. Säsom à N:o 16. I Gé Pregladt i my e staden Orim (Krim) vai — 796 (= 1393). K. Aleæ.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 257 N:o 19. (Silfver. Storlek: emellan 8 och 10; ovalt genom ena kantens bortklippning; illa medfaret.) I. .. N (D .. Sultanen den rättvise EE. .. Pregladt i s Khan ot Urdu um. "Toqtamisch 44968501393): C Od evigt vare hans rike. N:o 20. (Silfver. Storlek: 9; skadadt.) Y. Sultanen den rättvise WE. Mynt från Tugtamisch Khan Urdu N:o 21. (Silfver. Storlek: 9.) e I. oua» Sultanen AW. 5 Mynt från 5 Jol den rättoise Tu- = Orim. va. [qtajmisch. Frånsidans inskription invecklad och svårläst. — Något årtal finnes ej och har ej funnits derpå. N:o 22. (Silfver. Storlek: 10.) X. Sultanen EX. Tre Mynt från Tugtamisch Khan. Slyw JL staden Saraj. Årtalet saknas. N:o 23. (Silfver. Storlek: 8 à 10, ovalt. Rec. pag. 350, N:o 191.) Hvardera sidan inneháller en och samma inskription, med kufisk skrift: Sultanen | den ráttvise | Tugtamisch. Hvarken årtal eller preglingsort äro uppgifne. N:o 24. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 349, N:o *187.) X. Med kufisk skrift: Sultanen | den ráttvise Tu | qtamisch Khan. XX. Innehåller, inom en qvadrat, den sunnitiska trosbekännelsen. Def finnes ingen gud utom | Allah, Mu hammed (är) Allahs profet (egentl. sände- bud). — TI stället för lm) stär orätt Nm). 33 958 GABRIEL GEITLIN N:o 25. (Silfver. Storlek: 10. Jfr Rec. pag. 310, N:o *21, och 347, N:o *176.) E. well Sultanen II. or Mynt från Jol den rättvise al SUN — Riket är Allahs — weis Tugtamisch. .. sx (Urdu? Kasan?) Om fränsidans sista ord säger Fraehn 1. c. „infra nomen, quod fere &&AP legeris; sed censeo 25, pro ,255! Urdu in eo latere. Ut oi pro ul: scriptum admittam, vix a me impetro.“ | N:o 26. (Silfver. Ovalt. Storlek: 8 à 10.) Till Tugtamisch-mynten hör troligen äfven detta monstrum med bakfram vänd kufisk skrift à ena sidan, som inneháller den vanliga trosformeln; den andra sidans innehåll tyckes vara detsamma, men med fin, knappt läslig stil. À första sidan till höger några bokstäfver, som likna ye "Omar. N:o 27. (Silfver. Storlek: 10.) D H. Lei Lt Sultanen den rátt- EX. yà Mynt från TNT RS Ha s:-- [Sara]j Ma RE S... BEN det nya? BEK-PULAD KHAN. IN:owel® (Silfver. Storlek: 9 à 10. Jfr Rec. pag. 357, N:o *1.) 3. N. sus Bek Pulad EI. œyé Mynt från X o 32953! Urdu (horden) (En Khan. Oo ny. ar [79]3 (= 1390). N:o 2. (Sillver. Storlek: 9. Jfr Rec. pag. 375, N:o 3.) E. YA Sultanen XE. Är utplänad. N Sy Bek-Pulad vs .. [Khan] 794 = 1391). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 259 SCHADI-BEK KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 6 à 8. Rec. pag. 362, N:o 3.) 3 Bus Sultanen den II. axe Os Kvigt vare hans välde! cols Mas mäktige Schadi Jak pé mynt från Bulghar uc ome Aa (n): [o S053 (9402)! N:o 2. (Silfver. Storlek: 6 à 8.) Nästan som å föregående. Ordet JN. .: M2 Evigl vare . . & bek är synligt, men af (goLa & ’ blott första bokstafven. 72 Mynt från Rb Bulghar 14 806 (= 1403). N:o 3. (Silfver. Storlek: S. Rec. pag. 364, N:o 9.) Lika med fóregáende, EF. «Ut os] Förevige Allah men till stórsta delen ut- x [xXÀ«] hans välde. Mynt från plånad. m y Bulghar. 807 (= 1404). N:o 4. (Silfver. Storlek: 8; mycket skadadt.) Ds Schad.. Leu Bek Bulghar ? LENS OS Khan? N:o 5. (Silfver. Ovalt. Storlek: 8 à 10. Nedra kanten bortskuren.) Jol SAMI Sultanen den rätlvise 3H. Innehåller den Sun- . oUà Schad i-Bek Khan. nitiska trosformeln, .. xl ada Förevige Allah hans rike. till en del utplánad. PULAD KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 7 à 8; aflängt, skadadt. Rec. pag. 369, N:o *5.) o ddp Sut WE. ju ov Mynt frán Bulghar. I Pulad. Ce AS Eviglvare hans välde! 260 GABRIEL GEITLIN. Fränsidans inskription går bakfram; af ätsidans sista rad är den ne- dersta delen utplänad. N:o 2. (Silfver. Storlek: 8. Rec. pag. 369, N:o 6.) X. Sultan Pulad; WX. (Mynt från) Bulghar. Evigt vare hans rike! R eh ISERE ND) SE ec HAND): N:o 3. (Silfver. Storlek: 8.) X. Sultan Pulad Khan, XE. ,..J Bu/ghar. evigt vare hans rike! te 815 (eller 810) = 1412). N:o 4. (Silfver. Storlek: 8.) EK. Likasom nästföregäende. EX. Sy Sara Oo .. (det) nya. N:o 5. (Silfver. Storlek: 6 à 8; ovalt, skadadt.) I. I Puläd XE. (NS, lb Bulyhar. Förevige ve Khan. AV UV Allah! 817 (= 1414). N:o 6. (Silfver. Storlek: 7. Rec. pag. 369, N:o *9.) XY. Sultanen IL. Bulghars Pu- den rätt[vise] mynt Förevige lad. . .. TIMUR KHAN. N:o (Silfver. Storlek: 8. Rec. pag. 373, N:o 1) I. wall Sultanen I. yo Mynt från Jol den ráttvise jS)» Bulghar > Timur. | sw ar [sies = 14715: N:o 2. (Silver. Storlek: 8. Rec. pag. 373, N:o *2.) X. Inskriptionen likasom à föregående, men ännu mer skadad och svårläst. K. Aleæ.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 261 EX. Nästan utplänad; ett bättre exemplar finnes aftecknadt i Fraehns Die Münzen der Chane Tab. VIII N:o CCLXI. KIBAK KHAN. N:o 1. (Silfver. Storlek: 8. Rec. pag. 377, N:o ‘1.) X. 3 lu Sullanen den EX. à Mynt frán Tas mäktigste „u Bulghar. .& dus Kibak Kh(an). N:o 2. (Silfver, Storlek: S. Rec. 377, N:o *2.) LE ..Ua.. Sultanen EX. Lika med N:o t. .. LS Kibak > Khan). N:o 3. (Koppar. Storlek: 9 à 12; ovalt, mycket nött; outgifvet?) Re. ec XE. En ornat, inom hvilken tyckes stå: cow Us vrå Mynt från x xl As BIL — Bulghar. Atsidans sista rad består nästan endast af rakt uppstáende streck. N:o 4. (Silfver. Storlek: 7; illa medfaret.) I. Y GUAE Sultanen den EX. Oläsligt. re mäkligste . US Kibalk]? TSCHEGREH KHAN. N:o 1. Silfver. Storlek; 7. Jfr Rec. pag. 378, N:o 4 och 8.) LE -. LA. Sultanen EI. re Mynt från ble Joa! . den rättvise, Tschekr “y jus Bulghar Ma o. Khan. Förevige vi TAN. Sr alt Allah hans välde. I stället för viv (717) bör läsas atv eller 44 (817, S18) = 1414 eller 1415. 262 GABRIEL GEITLIN N:o 2. (Silfver. Storlek: 7. Jfr Rec. pag. 379, N:o *8.) LE „le > Tschekr Khan. EE. .. jh Bulghar år MU'HAMMED KHAN. None (Silfver. Storlek: 6 à 7. Rec. pag. 389, N:o *15.) I. ed Sultanen WE. D, Mynt från „> des Mu hammed Khan kb Bulghar. Be den müktigste. N:o 2. (Silfver. Storlek: 8 à 9. Rec. pag. 388, N:o 9 & 11.) H. Sultanen EX. orö Mynt från Mu hammed Khan. p cR “Hadji Ter- [oe Alan]. N:o 3. (Silfver. Storlek: S. Rec. pag. 387, N:o *5.) a. Well Sultanen YE. yo Mynt från Jus doux den ráttvise, Mu hammed. 991 Urdu (Evigt vare hans välde!) blb] Basar. Fránsidans inskription gär omkring tvenne midt pà myntet uppä hvar- andra stülda Zamghas d. v. s. bomärken eller stämplar: n us N:o 4. (Silfver. Storlek: 9. Rec. pag. 386, N:o *1.) 3. Inom en cirkel midt uppå myntet: oec Mu hammed Q3 ben oS Timur. Deromkring: . . . . fell Ue ... . Sultanen den máktigste Khan. HE. I midten Tamgha: E och deromkring: )5L 59,1 ls el Mynt från Urdu basar. N:o 5. (Silfver. Storlek: 8; mycket nött.) I. Ox Muhammed. HH. Tamgha; deromkring bokstäfverne nästan alla utplånade; endast Au och ett o qvarstå; måhända har der stått: frö M ye Pregladt i staden Krim (d. v. s. Solghat). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 263 N:o 6. (Silfver. Storlek: 7.) I „> ds Mihammed Khan. EX. Endast Tamgha: # N:o 7. (Koppar. Storlek: 7. Nästan fyrkantigt; outgifvet?) I. Inom en cirkel: ls des Jolell „luft Sultanen den rättvise Mu- hammed Khan. EX. Innehåller endast en grannlät. N:o 8. (Koppar. Storlek: 6; ett stycke af ett större mynt.) Er ru EF. Otydligt; kanske: Ge sé Mynt från N:o 9. Sara). (Koppar. Storlek: 9. Kanterna afskurna, derigenom nästan fyrkantigt. Outgifvet?) X. Otydlig, kretsformig inskription: so As des Muhammed. Evigt vare hans välde! EX. Innehåller, utom ett par oläsliga bokstäfver, årtalet: &4P, 862 (= 1455). N:o 10. (Silfver. Storlek: 8 à 10. Outgifvet.) LE el SEL Sultanen den mäktigste De = JR 17077 e JE des. .. Hu’hammed Khan (?) AVE 874 (— 1469). XE. Innehåller den Sunnitiska trosformeln, men Mu'hammeds namn på ett eget, ovanligt sätt tecknadt. Framför Muhammed, på ätsidan, äro några oläsliga bokstäfver >] > 3 S ; se planchen. DJUTSCHIDER UTAN KHANENS NAMN, samt sådane, hvilka för sitt bristfälliga skick ej kunnat dechiffreras. N:o 1. (Silfver. Storlek: 8.) I. out Sultanen EI. v Jole ... den rättise. PE Mynt frán Bulghar. 264 GABRIEL GEITLIN. N:o 2. (Koppar. Storlek: 14. Rec. pag. 295, N:o 2. Nova Suppl. pag. 320.) LE à re Pregladt i EX. Ett lejon, med MR en stjerna üfver OLA Gulistan hufvudet. [vale [764 (= 1362. N:o 3. (Koppar. Storlek: 11.) I. ale Se Mynt från Saraj WE. En blomma, eller Xl det nya annan liknande vw vi (ESD prydnad. Myntet härrör måhända af Khaghanbek, en Khan, hvars namn först i sednaste tider (1857) genom ett väl bibehållet mynt blifvit kändt. Se Saweljeff Moners Axyunaoss &e. I, pag. 59, XII. N:o 4. (Silfver. Storlek: 8. Outgifvet?) Detta temmeligen väl bibehällna mynt hör, om man får sluta af bo- märket (Tamgha) à hvardera sidan, till Djutschidernes sednase period. X. Synes innehålla, i mindre vil formade bokstäfver, hvilka omgifva den inom en cirkel inneslutna Tamghan 55, orden: oues T y Mynt från Hadji-Terchan (d. v. s. Astrachan). JE. Tamgha E. omgifven af fyra halfeirklar; i kanten: spår af bokstäfver som nágot likna latinska uncialer. N:o 4 a), b). Tvenne liknande mynt, men mindre väl conserverade än N:o 4; på det papper inom hvilket de hittills förvarats, står skrifvet: HaiaecHb BB Anyns rops, KOTOpaa BS Kepum d. v. s. „funna i (sic) berget Apup, som är i Kertsch (på Krim). ; N:o 5; (Koppar. Storlek: 9. Rec. pag. 400, N:o 7.) | „ul [6l Mynt från Bulghar. (Med illa tillkonstlad skrift.) 41. En figur med rundade hörn indelad i nio små fält. N:o 5 a). (Koppar. Storlek: 12 å 15; aflångt, med ett hål i kanten.) Återstår blott sx det nya (Saraj?). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Djutschider. 265 N:0.6.& 7. (Koppar. Storlek: 14) Innehälla blott tvenne korsvis laggda liksidiga trianglar, eller det sä- kallade Salomos sigill SX: N:o 8—94. En mängd till största delen obrukbara kopparmynt, bland hvilka de fleste äro så nötta, att dels ingen, dels blott en obetydlig del af inskriptio- nerne återstår, så att deras dechiffrering, utan jemförelse med bättre konser- verade mynt, är omöjlig. Några åter innehålla alls ingen skrift, utan blott märken eller stämplar (tamghor) och zirater. Dock är möjligt, att äfven bland dessa ett eller annat rart mynt förefinnes, och böra de derföre icke anses värdelösa. R) KRIMSKA KHANER ELLER GIRAI-KHANER. Äfven desse härstammade från Tschengis-Khan. De kallades Girai-Khaner efter dynastiens stiftare Hadji-Girai, Khanens i Qiptschaq ståthållare på Krim. År 859, d. v. s. 1455 e. Chr., besegrade Hadji-Girai den i Qiptschaq då herrskande Khanen, Seid Ahmed, och gjorde sig oberoende af gyllene horden. Tio år sednare dog Hadji och efterträddes af sin son Mengeli, hvilken, likasom alla hans efterträdare, jemte sitt eget namn bar namnet Girai t. ex. Ghasi-Girai, Mu hammed Girai, Selim-Girai, Murad-Girai, Kaplan-Girai, Ahmed Girai m. m. Mynt af de äldre Khanerne äro sällsynta, men af den siste Khanen Schahin-Girai finnes en sa mycket stórre mängd kopparmynt, alla med ártalet 1191 (— 1777) dä han började sin regering, hvars slut är allmänt bekant. NEO) le (Koppar. Storlek: 7. Illa skadadt.) 1. .$5...- QGh[asi] Gir[ai] HE. Spår af cleexmeb Baghtschesara). N:o 2. (Koppar. Storlek: 5. Nästan odugligt.) I. j^ Gr... WE op Pregladt... 7. N:o 3. (Koppar. Storlek: höjd 12, bredd 10.) I. „> Khan II. à sé Pregladt i elle Schahin- Slywxålb Daghtscheseraj Us Girai. TET 1191. 34 266 GABRIEL GEITLIN Öfver & står Tamgha eller stämpeln m, samt öfver L siffran # (4) ut- märkande regerings-äret, således 1194 (= 1780). N:o 4. (Koppar. Storlek: 12 à 10.) Lika med föregående, blott att Tamgha och regerings-äret saknas. N:o 5. (Koppar. Storlek: 13. Ompregladt.) I. .. — [Khan] EX. sé Pregladt à ege? -- [Scha]hin CE E Daghtscheserag dual m ÄAhmeds son E år .. Li. [Sultan]. N:o 5:2). Samma mynt, men nâgot bättre konserveradt. N:o 6. (Koppar. Aflängt; storlek: 13 à 10.) I. eoo i Khan EI. us Pregladt las hingira- à på uti TI Là Scha- clpexmb5 Baghtschesera). Siffran * (3) öfver c utmärker Khanens tredje regerings-àr. N:o 7. (Koppar. Storlek: 18.) c I. „> Khan II. à ' e Pregladt i el obs Schahin Girai «sl PAS + Baghtscheseraj ais du! qe son fill Ahmed Girai, Kim är oues Sultan. ta 1191 (= 1777). Detta mynt innehäller den pä Schahin-Girais mynt vanliga inskrip- tionen fullständig. Pä dem alla förekommer samma ärtal 1191 (= 1777), Khanens thronbestignings-är. De följande ären af hans regering betecknas på sednare slagna mynt med en siffra vanligast öfver eller framför ordet clypeo (Baghtscheseraj), någon gång ock öfver bokstafven © i ordet 2t pregladt). Detta är således pregladt i fjerde regerings-äret eller är 1194 (180). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Krimska Khaner. 961 N:o 7 a) b). Lika med nästföregäende. N:o 8. (Koppar. Storlek: 30.) Inskriptionerna desamma som på föregående N:o 6; men siffran e (5) framför L antyder Khanens femte regerings-är 1195 (= 1781). N:o 9. (Koppar. Storlek: 33; mycket nótt. Rec. pag. 421.) W. Khanen Schahin Girais Tughra eller namnchiffer WE. Pregladt i Kaffa(?) 1191 (= 1777). Till höger Tamgha: m; öfverst 4 (6) utmärkande sjette regerings-äret. N:o 10. (Silfver. Storlek: 9. Skadadt) I. VR HE. sé Pregladi i „> Khan. slyuxsél —Baghtscheseraj. N:o 11—42. Dupletter — till största delen odugliga — af N:is 2, 4, 5, 8. S) KHANER I BUKHARIET. a) DJANID. Den Djanidiska dynastien, säsom den kallas af Fraehn, eller den Astrakhanska, såsom Senkoffsky benämner densamma, upprättade sitt välde på ruinerna af Scheibani- dernes rike och herrskade i Stora Bukhariet från första början af sextonhundra-talet intill år 1785 (eller, enligt Muham. tideräkningen från år 1008 till 1200). De flesta mynt af denna dynasti, hvilka ännu förefinnas, äro preglade i guld och anses ganska rara. Vårt universitet äger af dem blott ett enda, utan årtal, men med Djaniden Seid Abul-Feidhs namn tydligen utsatt. Öfver hithörande mynt har ryske Orientalisten Weljaminoff-Sernoff utgifvit en monografi jemte intressanta historiska upplysningar i en afhandling med titel: Monersı byxapckia m Xusuncria. Couunemie B. BeasamunoBa-3epnoga. Cn6. 1859, pag. 402—413. SEID ABUL FEIDH MUHAMMED KHAN. N:o 1. (Guld. Storlek: 10. Rec. pag. 442, N:o 16.) Ou Läs: Ox. Seid ou cà. Abul-Feidh (Feiz) 268 GABRIEL GEITLIN „ Le ds Muhammed o Quse péril e Behadur pl Qu Khan. Inskriften inom tvá koncentriska cirklar, den yttre nürmast kanten är prydd med blomlika zirater, hvilkas ófre del dock alltomkring blifvit bortklippt. EX. Innehåller blott den Sunnitiska trosformeln. — Myntet härrör från förra hälften af adertonde seklet (1705—1747). b) MANGHYTID. Den Manghytiska nu regerande dynastien i Bukhariet härstammar från Schahh Murad Ma’asum-Ghäsi, en Usbekid, hvilken såsom religionschef och utmärkt Murschid (d. v. s. orthodox lärare) tillvann sig ett stort förtroende hos Bukhariets folk och der no- madiserande stammar samt erhöll den nyssnämnde, svage Abu-l-Feidhs bifall att äkta hans dotter, hvarigenom han slutligen lyckades uppstiga på Khanatets thron. Af Ma'asum-Ghasi (1785— 1801) och hans tvenne efterträdare, sonen Emir Heider Seid (1801—1826) samt Nasr-Ullah (1827— ) finnas såväl guldmynt (hvilka kallas filla) som silfver- (tenga) och kopparmynt (fus äfven pul), om hvilka närmare detaljer kunna inhemtas ur N. W. Khanykoffs bref till Akademikern Dorn (Nova Supplem, pag. 334) och i nyssciterade arbete af Weljaminoff-Sernoff pag. 414 följ. — Vårt myntkabinett äger af dessa mynt blott en tenga: MIR HEIDER, EMIR-EL-MUMININ. N:o 2. (Silfver. Storlek: 10. Rec. pag. 443, N:o *21.) I. du Seid EE. ré Det ädla jw» Weider DR 1226 pp Emir sh= Bokharas tra, 1226 (= 1811). Sys mynt. Till denna klass höra troligen ock följande: N:o 3. (Koppar; ett afskuret stycke af en plattad ten eller stång. Längd: 6; bredd: 2; tjocklek: 1.) I. puse Bokhara- EE. Streck och punkter. Ed Mynt. Jfr Fraehn, Die Münzen der Chane, pag. 61, N:o 447, Tab. XV, N:o 10. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Baberider. 269 N:o 4. En dylik utplattad koppar-ten, men större, neml. 17, 6, 2. På den ena sidan är afbildad en sabel och deröfver ett par oläsliga bokstäfver; på andra sidan synes intet. T) BABERIDER ELLER STOR-MOGULER. Baberider benämnas Indiens f. d. müktige och rike beherrskare, efter dynastiens stiftare Mu hammed Bäber, som i rakt nedstigande led härstammade från Timur-leng (Timur den halte) eller Tamerlan. Mera känd är dock denna dynasti under namnet Stor-Mogul, måhända derfóre att det var med hjelp af Mongoler som den tappre och i flere afseenden — äfven såsom skald och historiker — utmärkte Baber först lyckades, i bórjan af sextonde seklet, grundlägga sitt välde, hvilket slutligen sträckte sig frän persiska gränsen ända till China och från Tibet ned til Indiska oceanen. — Af Baber och hans närmaste efterträdare: Humajun, Ekber (Akbar) och Djehangir, hvilka, oaktadt blodiga brüdrafejder och svára strider med den fürra dynastien i Ostindien, den Afghaniska, fórstodo att befästa, utvidga och vidmakthálla det ofantliga riket, üger vär samling inga mynt, men väl af de följande: Sehahh Djehan, Ewreng Sib, Schahh 'Alem I, Ferrukh-Sijer (hvilken beviljade engelsk-ostindiska kompaniet den mürkeliga firman, som tillät Engels- männen fritt drifva handel på Ostindien), äfvensom af Mu hammed Schahh, Alemgir och den olycklige Sehahh *Alem II, hvars herrskaremakt slutligen, tack vare Engländarnes ho- nom bevisade frikostighet och hjelp mot Mahratterne, inskrünkte sig till det kejserliga pa- latset i Dehli och alla en Stor-Mogul tillkommande yttre hedersbevisningar. — Hans efter- trädare äro föga bemärkte. SCHEHAB-ED-DIN SCHAHH-DJEHAN. N:o1> (Silfver. Storlek: 10.) EF. Aii std HE. Den Sunnitiska trosformeln. je 3 : : 2 Det öfriga utplänadt, eller oe sé Schahh-Djehan nugis 15. Xe SCA rüttare, bortskuret. Siffran på ätsidan utmärker 3%° regerings-âret. Schahh-Djehän upp- steg på thronen år 1037 (= 1627), således är myntet af år 1039 (= 1629). N:o 2, (Silfver. Storlek: 8. Mycket kringskuret.) 2. eS. sS ob Padischahh . . EE. Den Sunnitiska tros- - Les slö Sehahh-Djeha(n) formeln. 270 GABRIEL GEITLIN EWRENG-SIB. N:o 3. (Silfver. Storlek: 12. Rec. pag. 452, N:o 24). I. 5 pu Läs: xx El mynt FÖRS) ya 300 > som månen lysande wo à exe. alé (af) Schahh Enreng-Sib . . TT. JA y> ; „le Alem gir (d. à. verldsgriparen eller verldserófraren). IK. vs» 4 lis: år 9 Kim df regeringen ex den med lyckan uk förenade. wow Surat. Myntet är således pregladt i Surat år 1069 + 8 = 1077 (= 1666), af Ewreng-Sibs regering det nionde. N:o 4. (Silfver. Storlek: 12; men dubbelt tjockare án N:o 3.) I. DER WA HE. RES s ^ . lysande nell med lyckan ww mynt. pp u [Le] Pi 23: As evigt vare! Således i 23 året af Ewreng-Sibs regering, d. v. s. 1069 + 29 —:1091 (— 1680). SCHAH- ALEM I BEHADUR. N:0 5. (Silfver. Storlek: 11.) # JE s. EI. Ne sols — Padischahh w > regeringen © .. Leg Bcehadur] wm /yckan .. . Le slö Schahh ‘ Allem] vrå Mynt (från) Cyg Surat. n2 1 m K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Baberider. FERRUKH SIJER. N:o 6. (Silfver. Storlek: 13. Jfr Fraehnii opp. postuma I, pag. 339 a). X. Innehåller några reminiscenser af den i nyss citerade arbete 1. c. an- förda inskription af Ferrukh Sijers der beskrifna mynt, neml. . . .. ob (ös dés (af) Guds nåd pad(ischah) e, pa (à) silfver och [guld har slagit myntet]. WR. Mynt från 24^ året af den med lycka förenade regeringen . . .. Denna inskription öfverensstämmer ock med sistnämnde beskrifning, och är derföre säkert att vårt ofullständiga mynt verkligen härrör af Ferrukh Sijer. NASIR-ED-DIN MU HAMMED-SCHAHH. N:o 7. (Guld. Storlek: 13. Outgifvet?) EF. syleslisb sl As] [Muhammed Schahh Ghasi EU uus selle] wes [Salhib geran den andre. 1140. Sur [KA EU lyckosamt — egentl. välsignadt — [mynt]. Den förste Sahib-qeran (d. ä. den lycklige konstellationens herre, den under en lycklig stjerna födde) var Timur-leng (Tamerlan). I" ... [Mynt från] Oc abi... WES] Khaliffatets] säte [Schahh-Djehan-Abad] usa wine d gum af den med lyckan förenade regeringens 9% Kw år. Detta guldmynt beskrifver sig således från år 1140 (= 1727) och är troligen pregladt i staden Schahh-Djehan-Abad, d. v. s. Dehli, i Muhammed Schahs 9d regerings-är. N:o 8. (Silfver. Storlek: 14. Upptill ihopplattadt.) E. Endast de två sista raderna äro läsliga och lyda som à nästföregäende mynt. X3. Lika med N:o 6, men i 17 regerings-äret, alltså 1131 + 16 = 1147 (ESD 212 GABRIEL GEITLIN SCHAHH 'ALEM GIR. N:o 9. (Silfver. Storlek: 16; kringskuret.) LE E Le "Allem] Gir Ex. vp I den lycko- .. l& sliol Padischahh Ghalsi]. eue samma (SL xXw) (vdlsignadt mynt.) UM o2 regeringens första Kw ar. (pé Mynt från . Myntet daterar sig således från år 1166 (= 1752) Preglings-orten kan ej utredas. N:o 10. (Silfver. Storlek: 13.) Är samma mynt som nästföregäende N:o 9. Orden eU xx (välsig- nadt mynt) synas här tydligare, men föröfrigt är detta mynt mycket skadadt allt omkring. NE) BEC (Siliver. Storlek: 10.) Lika med de nästföregäende, men ännu mer kringskuret. N:o 12. (Silfver. Storlek: 5.) Också detta är af samma slag som N:o 9, men så starkt kringskuret att på åtsidan icke en enda bokstaf återstår, på frånsidan läses blott A>| äv år eft (d. v. s. första regerings-året.) N:o 13. (Silfver, Storlek: 5.) Äfven detta mycket illa kringskurna mynt synes höra till samma slag som de föregående, men daterar sig från det sjette (9) regerings-året. N:o 14. (Silfver. Storlek: 13. Med upphöjda kanter. Fraehnii opp. postuma, I pag. 340, N:o 41 aa.) I. tv? des Muhammed (år) 1172 (= 1758). pe Quad sae Asisseddin *Alemgir, slsliol stor-konungens, stridshjeltens Su Fe lyckosamma (välsignade) mynt. -1 = K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Baberider. DIE 11. uk Den Iycko- eee samma 4 Uum Eus fhronbestigningens 6 år. vrå Mynt eS från Arkat. Detta vackra mynt är troligen pregladt af Engländare eller Fransmän i Ostindien (se ©. G. Tychsen, Znfroductio in rem numariam Mu hamm. 1. pag. 203). SCHAHH 'ALEM II. N:o 15 och N:o 15 a). (Silfver. Storlek: 12. Kanterna bortskurna; återstår blott:) E. .. Le sl of.. [Pjadischahh (storkonungen), s/rids[hjelten]. LEE exe Den lyckosamma ue 4 P regeringens 4 6 (år). À ümse sidor stjernor till prydnad; hvilket gäller om alla hithürande mynt. N:o 16. (Silfver. Storlek: 14. Myntet kringskuret.) X. Inneháller blott fragmenter af den under följande N:o 18 anförda full- stindiga inskriptionen. 1i. Lurlt> te REIS Ar 10 af regeringen. | ob Ad Murschidabad (d. v. s. Calcutta). N:o 17. (Silfver. Storlek: 14.) Lika med nästföregäende N:o 16, men ifrän 12'* regerings-äret. N:o 18. (Guld. Storlek: 15. Vigt: 12,350 gramm. *) A. u po „la all läs: us po ls Försvararen af Muhammeds lära ge eise. s xJ duas xl Skuggan af Guds nåd ob Mie Ux duas — sUzob „le sl Schahh “Alem Padischahh 5 xL få ENE IN.., Ce +) Denna och följande vigtbestämningar enligt af hr Prof. A. Moberg godhetsfullt an- ställd vägning. (detta) mynt har slagit 35 274 XABRIEL GEITLIN HAT HAr DS RRD po» DLL po» (att gälla) öfver 7 klimat (hela jorden). 1184 (= 1111). EI. le läs: oypö Mynt (från) ra OLIN 0 Murschidabad (Calcutta) Uem 11 Ki Uum "Ros året det Il“ från thronbestigningen vy wi den med lyckan baie ue förbundna. N:o 18 a). (Guld. Storlek: 15. Vigt: 12,376 gramm.) Samma inskriptioner som à nästföregäende, men med gröfre karaktärer, och af år t^e (1185 = 1772), från regerings-äret tr (12). N:o 19. (Koppar. Storlek: 15.) EK. „le sts Schahh * Alem sl ie ol, Padischahh 1195 (= 1781). Öfverst en större stjerna; nederst till höger en mindre dylik. Ur S , EI. er „> Thronbestigningens 224r« Frs år. Fem stjernor, 3 ofvantill och 2 nederst. N:o 20 och 20 a). (Koppar. Storlek: 18.) Legenderna desamma som à N:o 19. — N:o 20 a) är skadadt genom eld, troligen vid branden i Åbo år 1827, hvarefter det, jemte en mängd andra mynt, blifvit uppgräfvet ur askan. Niom2moch#21# a) (Koppar. Storlek: 11.) W. Schahh Alem. Padischahh BB. Thronbestigningens 1195. 2220 a7: En stjerna öfverst. Fem stjernor deromkring. N:o 22 och 22 a). (Silfver. Storlek: 17). X. Lika med N:o 18. 38. Lika med följande N:o 24. An K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Baberider. 27: N:o 23. (Silfver. Storlek: 14.) Alldeles lika med nästföregäende, frän hvilket det skiljer sig endast genom sin litenhet. N:o 24, (Silfver. Storlek: 40. Fraehnii opuscula postuma I, 341. LE "e 1204 (= sl Schahh s „le ‘4ems XX. mynt sUxol —Padischahens (storkonungens). 1. S ow At 19% Kx året. ré Mynt (från) ol! oux rn Murschidabad (Calcutta). tegerings-àret 19. slår icke in med ätsidans årtal 1204, hvilket miss- förhållande ofta inträffar med dessa mynt. Schah-Alem anträdde regerin- gen år 1172 (= 1758); det 19% regerings-året inträffade således 1190, icke 1204. Detta kan förklaras endast derigenom, att man nygjort stämpeln blott till den ena sidan af myntet, medan man för den andra sidan begagnat en äldre estamp. À Khanernes i Bokhara mynt äger samma missförhällande rum. IN:0725 samt 25 a,b, c,.d,.e). (Koppar. Storlek: emellan 17 och 19. 6 exx.) I. slö Schahh sliob dl Alem. Padischahh. P UST Regerings-året 37. fre EH. Emellan tvenne rader med bengalisk skrift: Kw sb ee EU Pai-mynt. Denna sida på ett af dessa mynt mycket nött. N:o 26. (Silfver. Storlek: 18.) I. Ior 1215 EX. veple läs: Mynt från „le lé Schahh "Alem eA #4 Surat; är 46 276 GABRIEL GEITLIN aie suos Padischahh Ghasi. Qm Kin af den med lycka eS bus «km Välsignadt mynt. Sr förenade y regeringen. Ätsidans årtal 1215 (= 1800) slår ej in med fränsidans uppgift om 46t regerings-äret, som var det 1217% (= 1802); jfr anmärkningen vid Baberiden N:o 24, üfvensom anm. vid N:o 14. N:o 27. (Silfver. Storlek: 10. Kanten alltomkring illa skattad. Återstår blott:) I. ... & slio .. [Pa]disehah Gh(asi). FE. excel Lyckliga eq — 46" Lille Rie regerings-áret. N:o 28, 29 och 30. (Silfver. Storlek: 14; 12.) Ilafarna Baberider utan tids- och orts-bestimmelser. Det största har gátt genom eld och tagit skada, trol. vid Åbo brand. Till denna klass må föras jemväl ett silfvermynt /rwpie) af TIPO SA'HIB i Meisura (Mysore). (Silver. Storlek: 16. Rec. pag. 457. „Notabilissim.“ b). I. Au Muhammeds, uR> > dun! 0 A’hmeds religion i verlden esl ür vorden pé qM! co & Qus lysande genom * Heiders "H(eiders) seger. Gé JV x. mami [detta är myntets namn] pregladt i rt äv Patan (Seringapatam) i året (af Cykeln) Schita är $121 (lis: 1218, ty pà Tipo Sa hibs mynt äro siffrorna ställda bakfram). fe Han (är) | SN Slt Sultanen den en- dus de, E JU. ide e» Jolelt rättvise. Tidsbestämningen från thronbestig- (e^ ningen i året Sach (är) tredje (dagen af „> v ER ste my månaden) Behara i 14 regerings-üret. KE. RK. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Baberider. 277 Inskriptionerna à detta mynt äro lika med det i Rec. pag. 457 b) an- förda, med undantag af ordet Ms (se Rec. pag. 657 irüttelserna), i hvars ställe här står gU. Enligt Fraehn bör tidsbestämmelsen à dessa mynt beräknas 14 år tidigare än //idjra, således 1218 = 1204 H. eller 1789 Chr. PERSISKE SCHAHHER, SEFIDER, EFSCHARIDER, SENDIDER, QATSCHARIDER. Efter en lång för den persiska nationen olycksdiger period, som började med den siste Sasaniden, Jesdegird IVS fall för Khalifen "Omars öfvermakt, i förra hälften af sjunde se- klet, och som räckte inemot niohundrade år, under hvilka Persernes land var en tummel- plats för dels fremmande dels inländske inkräktare — Arabiske Khalifer, Tahirider, Soffari- der, Samanider, Buweihider, Ghasnavider, Seldschuker, Ghurider, Khowaresm-Schahher, Hula- guider, Timurider, Turkomanner — lyckades det ändteligen en Perser, Isma'il af slägten Sefi, att göra slut på detta nesliga beroende af alltid nye våldsverkare och omkring år 1500 e. Chr. ånyo upprätta ett sjelfständigt persiskt rike, dock icke mer af äkta, oblandade, utan arabiserade Perser, hvilka nödgats utbyta Zoroasters lära mot Mu hammeds, och hvilkas språk numera utgjorde blott ett brokigt inslag af arabiska och turkiska ord med Persiskan till ränning. — Religions-enthusiasmen var den makt, Isma il Sefi begagnade för att uppnå sitt mål. Emot Muhammeds lära hade inom Persien i alla tider en hemlig oppo- sition ägt rum, men då hvarje direkt motstånd medförde död eller landsflykt, inskränkte man sig till att uppträda emot den form af Islam, som under namn afsunnah (den ortho- doxa, för traditionen gynnsamma) bekändes af de maktägande, samt att med största hän- förelse sluta sig till den deremot motsatta schi ah, som förkastade traditionen och bland Mu’hammeds närmaste efterträdare för rättmätig och laglig Khalif erkände endast "Ali, Mu hammeds måg, men ansåg de öfrige, äfvensom hela Umaijadiska dynastien, för orättmätige usurpatörer. Ifrån första början hade således denna schism mer en politisk än religiös be- tydelse. — I förra hälften af 14% århundradet hade Scheikh Sefi-ed-din (7 1334) såsom en utomordentlig man och nitisk ifrare för schi ah, således ock för" Ali, sin föregifne stam- fader, och för dennes son "Husein, vunnit de egentliga Persernes oinskränkta förtroende, kärlek och vördnad, hvilka fortforo och oupphörligt tilltogo efter „den helige" Schei- khens död. Från denne Sefi, föregaf Isma i I sig härstamma; inom kort hade han vunnit ett så stort medhåll att han kunde bjuda Turkomannerne spetsen, öfvervinna dem, och åter upprätta det persiska riket, som under flere århundraden varit försvunnet. Denne Isma il Sefi, — men icke Scheikh-Sefi, såsom några uppgifvit — är det således som grundat den Sefidiska dynastien — blodig i åminnelse — hvars välde en tid sträckte sig så vidt som fordom Sasanidernes, öfver 24 provinser, af hvilka dock nuförtiden blott hälften återstår, sedan Afghanerne (9 provinser) affallit och gjort sig oberoende, samt Ryssland tagit allt land norr om floden Arasch eller Araxes. Af Isma il I (1486—1523) och hans närmaste efterträdare Tahmasp I (till 1575), Ismail II (t. 1577), Mu hammed Khudabende (t. 1583), Hamseh (1583), och Isma il 278 GABRIEL GEITLIN III (1588) äger vårt universitet ännu icke något mynt, men af den store Abbas I (t. 1629) under hvars kraftfulla regering Persien stod på höjden af sin makt, äge vi ett rart silfver- mynt; af hans eftertrüdare, den vansinnigt vilde Sefi (t. 1642) intet, men flera af Sefi's son den veklige Abbas II (t. 1666), äfvensom dennes son Suleiman (t. 1682) och sonson Husein (t. 1722), med hvilken den allt mer fórsvagade Sefidiska dynastien, genom O wei- siden Mir Ma hmud, Afghanernes tappre anförare, som bemäktigade sig regeringen, för en tid upphórde att vara den herrskande, intill dess Nadir Kuli-Khan, af Efscharidernes stam, ursprungligen anförare für eu rófvarhord, antog sig Sefidernes sak och (1730) på thro- nen upphöjde den olycklige "Huseins son Tahmasp IL den han kort derpá åter afsatte, gifvande Schahh-värdigheten åt hans son, den 40 dagar gamle "Abbas II, hvilken han lät lefva i fyra ár (t. 1736) och som var den siste allmänt erkünde konung af Sefid-dyna- stien; — man äger mynt af "Abbas III, på hvilka detta barn kallas , Guds skugga på jor- den och den andre Tamerlan*, (se das Asiatische Museum von B. Dorn, pag. 391). — Af den segerrike men vildsinte och grymme Kuli-Khan, som nu sjelf intog thronen (t. 1748) under namn af Schahh-Nadir, äge vi tvenne, och af hans son Schahh-Rokh ett silfver- mynt. Den följande dynastien Send, af Kurdisk härkomst, börjades med Persiens visaste regent, den milde Kerim, hvilken räddade det af oupphörliga familje-fejder och gränslös förvirring sönderslitna riket från undergång. Äfven af honom äge vi flere mynt, de fleste preglade till den helige Imamen ^Ali-Ridhas minne, men af öfrige Sendider intet. Der- emot prydes vår orientaliska myntsamling af flera högst dyrbara skädepenningar och mynt i guld och silfver, hörande till den nu regerande Qatschar-dynastien, nemligen af Agha- Muhammed-Khan och af hans brorson Fet’h-Ali-Schahh. — Af Fet'h- Alis efter- trädare och sonson den berömde 'Abbas-Mirzas son, Mu hammed-Schahh (t. 1848), och den nu regerande Schahhen Nasr-ed-din, hafva några mynt ännu icke hunnit till vårt aflägsna land. "ABBAS I. N:o (Silfver. Storlek: 11. Jfr Rec. pag. 461, N:o 4, „rarissim. notab.“) #. Inom en mänghörning: - lee M yes Mynt (af) p uèlke ‘Abbas. À Rer Schuster — = 53 do te 1005 (= 1596). Le Omskriften oläslig. II. dass: ES EP Un) m XI 4, Allahs Weli (ombud, vikarie). Detta står inom två concentriska, illa formade cirklar. Omskriften är till det mesta dels bortskuren dels nött; blott en zirat till höger och namnet Mu hammed återstår af de 12 Imamerne, hvilkas namn den innehållit, nem- K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 279 ligen: "Ali, "Hasan, "Husein, “Ali (I), Muhammed, Djafar, Musa, ‘Ali (UN), Mohammed (ID), "Ali (IV), "Hasan (M) och Muhammed (Il). ER. EE. ABBAS II. N:o 2. (Silver. Storlek: 43. Jfr Rec. pag. 463.) Inskriptionens ófre del är obegagnelig och blott den nedre läslig, men med tillhjelp af nästföljande mynt, hvaraf tvärtom endast den ófre delen är läslig, kan man ihopsätta följande, på "Abbas II mynt vanliga vers: EFS SER St pls Ge (ins) I verlden sitt mynt för att herrska och vandra Med stöd af Allah sände "Abbas den andra. Innehåller blott den Schiitiska trosbekännelsen: Det finnes ingen gud utom Allah | Muhammed | (är) Allahs sändebud | Ali (är) Allahs ombud. Nederst: „245 Tebris (Tauris); men intet årtal synes. N:o 3. (Silfver. Storlek: 15.) Se nästföregäende N:o 2. Lika med N:o 2. Nederst spår af ys Tiflis. SULEIMAN I. N:o 4. (Silfver. Storlek: 9. Jfr Rec. pag. 470, N:o 48.) Återstår blott: se lis: Hu- > meise. (Hawisa i Khusistän). Midtpä arean synes ordet de "Ali. Myntet har fordom innehållit den Schiitiska trosformeln. N:005: (Silfver. Storlek: 9.) Lika med fóregáende; men är stämpladt med en kontramark, som skall 280 GABRIEL GEITLIN utvisa att myntet är af äkta skrot och korn. Öfver bokstafen © stär i (S5); myntet daterar sig således från år 1085 (= 1674). N:o 6. (Silfver. Storlek: 13; kringskuret och slitet.) su leds Suleiman [Alis] tjenare 4r (2) «=S Gentsche (?) 1092 (= 1681). XX. Den Schiitiska trosformeln; (som till den Sunnitiska tillägger orden: xA d, (Ae "Ali (dr) Allahs vikarie (eller ombud). I omskriften återstå blott 3 Imamers namn: . . . „> de des Mu- ‘hammed, ‘Ali, Has{[an]. Midtpà är intryckt en stämpel eller kontramark, som skall utvisa att myntet är äkta. N:o 7. (Silfver. Storlek: 15 à 16. Jír Rec. pag. 469, N:o 44.) I. ad, slå läs: so al Suleiman tjenare af sr (lente eM. li Welijatets konung (d. v. s. 'AW). ol! pé olg! pe Mynt från Irvan (Eriwan). EE. Innehåller endast den Schiitiska trosformeln. I omskriften läsas Imamernes namn: jim ldes el e ue de Jfr ofvan, nüstfóreg. N:o 1. — De inom uncini inneslutna namnen äro förstörda genom ett i myntets kant anbragt hål. "HUSEIN. N:o 8. (Silfver. Storlek: 16; ófre delen skadad. Jfr Rec. pag. 472, N:o 57 följ.) MR UI UU VM DOR [Myntets herre vorden är, cog GER med bistånd af Herren öfver solens uppgångar, eget vel „> i] verlden de trognes Emirs [hund] us quae Sultanen "Husein. py vre Mynt från Tebris. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiska Shahher. 981 Början af inskriften à detta mynt är utplänad, och i allmänhet äro. en- list Fraehn 1. c. alla hithörande mynt bristfälliga; genom jemförelse af elfva sådana har han sammanställt den inskription, som här ofvan i ófver- sättning är meddelad och på persiska lyder fullständigt: el oo Gas, au ale cual Que ya yet | AS les > (Sultan Husein älskade, för att uttrycka sin obegränsade hängifvenhet för den helige Imamen ‘Ali, Abu-Talibs son, kalla sig hans „hund“, eller ock , hunden vid "Alis tröskel", derigenom tillika antydande sin vaksamhet och omsorg för okränkbarheten af den Schiitiska sektens lüra). 44. Innehåller den Schiitiska trosformeln, men "Alis namn står högre och med stórre bokstäfver in Mu'hammeds, sálunda: &e «UT NEUEN. Def finnes ingen gud utom Allah. Ali (är) xA dis, Allahs sändebud (är) de e Muhammed. vikarie [xA] [Allahs] Denna omkastning af orden — hvilken på persiska mynt äfven eljest är så vanlig att man oftast bör begynna läsningen nedanifrån — synes här vara använd med afsigt, att förhöja "Alis ära. — I omskriften kunna endast följande Imamers namn numera läsas: "Ali, Muhammed, Musa, "Ali, Mu- "hammed. N:o 9, (Silfver. Storlek: 16. Med hål i kanten.) I. un), slö läs: Ave ouem Husein tjenare (åt) MES ges SÄL wu), sux Welijatets konung (C Ali). — NEP vå N SMS rå Mynt från Tebris 1131 (1718) IE. Den Schiitiska trosformeln i vanlig ordning. N:o 10. (Koppar. Storlek: 14. Rec. pag. 475, N:o 77.) I. .. Lé& Schemakhi (i Schirvan) FF. Solen uppgående bakom wu: Fulüs (koppar-) lejonet (det persiska vé mynt. riksvapnet). op 56 282 GABRIEL GEITLIN NEON. (Koppar. Storlek: 14 à 15.) I. sel Schemakhi. ES. En hist. ums Fulüs (kopparmynt). D Preg- W^ à adf 1120 (= 1108). N:o 12. (Koppar; aflängt. Storlek: 1S à 16. Rec. pag. 476, N:o 83.) X. Lika med nästföregäende. tite 1120 (= 1708). EX. En häst; öfverst en hängande qvist. N:o 18. (Koppar. Storlek: 15. Rec. pag. 477, N:o 93.) W. Fulüs, mynt från Tiflis wee, 1124 (= 1712). HE. En flygande drake. TAHMASP II. N:o 14. (Koppar. Storlek: 15.) us Fulüs WP oyö 4 713 Mynt. 6. d. v. s. 1136 (= 1723). Preglings-orten är förstörd genom en derpà anbragt stämpel. WE. venne kuriósa djur; det större stående ett stycke öfver det mindre. SCHAHH-NADIR. N:0215. (Silfver. Storlek: 12. Rec. pag. 493, N:o 189.) X. Ar förderfvadt genom en derä anbragt, men nu mera afbruten koppar- ögla; äterstär blott . . . G (5 . . . . [Sulta]e Na[dir]. A CE A EI. xA Allah ode Förevige DS Su hans välde! Schiras- —- nd Ho à mynt. 1150 (1737). XI. står K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 283 N:o 16. (Silfver. Storlek: 12. Tjockt mynt, illa skattadt allt omkring. Rec. pag. 495, N:o 199?) Aterstär blott: [oam able — Verldens Sultaners „ulm Sultan. „rel Isfahan kill n Sultanatets säte. Årtalet utplänadt (1156? = 1743?) SCHAHH ROKH. NOS (Silfver. Storlek: 43. Mycket tjockt. Jfr Rec. pag. 496, N:o 204.) (E? bit läs: „Ulf Sultanen ;? sl Schahh Li c» Rokh. lis: (xU! als] [Fürevige Allah] ö Ads Ur hans välde! Us «XL epxeé.. Mynt från Oeo Oups martyrstaden Naf „Aw den helige. (Tüs.) ré tat 7161 (— 1748). KERIM. N:o 18. (Silver. Mycket skattadt. Storlek: 11. Jfr Rec. pag. 498, N:o 209.) BUM. EE. oU Kaschans, Lu yes yos j) Quee lo de frognes stads, a œyé Mynt. „ur! = LI V A Atsidans inskription, hvaraf på detta mynt endast det ofvan anförda áter- , har, likasom de två följande, innehållit detta persiska rim: 284 GABRIEL GEITLIN oues jS ms >) slog „ll aus o! ele (ös plot xx y! Nu solens glans och månens ljus det guld och silfver får, Som bär Imämens sanna namn, hvars minne ej förgår. Denna prydliga penning, likasom ock de näst följande, är preglad till den helige Imamen "Ali Ridhas ära. IN: omo" (Silfver. Storlek: 19.) A. Innehäller sist anförda persiska vers, hvaraf början, som à nästfüre- gående mynt var förstörd, här är tydlig, men det öfriga har till stor del blifvit oläsligt genom tvenne å myntet anbragta koppar-öglor, hvar- igenom de med en nål eller ten kunnat fästas samt användas som broche eller amulett. De två följande penningarne äro ock försedde med dylika öglor. " IE. sus ose Mynt från Gentscheh 1178 eller 1187 = 1764 eller 1773. Fránsidans inskription, som innehåller tids- och ortsbestämningen, står inom en cirkel, hvilken är omgifven af en bred krans, formad af smärre cirkel- segmenter och emellan dem i trekant ställda större punkter, hvarigenom myntet fått ett egendomligt och prydligt utseende. N:o 20. (Silfver. Storlek: 17.) B. Lika med de nästföregående. NN. xm Gentsches Ji epé Il mynt kA 88 d.v. 8. 1188 —1774 Fránsidan utstyrd som à föregående mynt. N:o 21. (Silfver. Storlek: 17.) F. ol tidens ! EE. T L 0! du milde (Herre!) ES WE sus Gentsches Le UG 0! her- M oy mynt. 1189 = 1775. Ätsidan bör läsas nedifrån uppåt. Fränsidan liknar till sin utstyrsel de tvenne nästföregående. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 285 Persiska mynt, som sannolikt höra till denna period, men på hvilka hvarken årtal eller preglings-ort skönjes. N:o 22. (Guld. Storlek: 9.) Afven detta är slaget till Imämen ‘Ali Ridhas minne. E. » lis: à 0! du EE. das Tiflis- n? su my milde! Sys mynt. N:o 23. (Silfver. Storlek: 17.) Likaledes ett ‘Ali Ridhas mynt, hvars ätsida innehäller den vid Schahh Kerim, N:o 18, anförda versen. Fränsidan, utstyrd såsom nästförut anförda Nds 19, 20 och 21, innehåller: Mynt från Tebris, Sullanatets säte. N:o 24. (Guld, starkt blandadt med silfver. Storlek: 13.) Ett mynt hvars arabiska inskriptioner à hvardera sidan blifvit förstörda genom ny, troligen rysk stämpling, hvaraf på ena sidan ett € (Erxamepuna?) på den andra ett J återstå. N:o 25. (Koppar. Storlek: 12. Om detta och följande, jfr Rec. pag. 502— 509.) I. Fulus, mynt från . .. HE. Solen uppgår bakom lejonet. N:o 26. (Koppar. Storlek: 15.) Y. ws) pregl. i Gentsche. EE. En gumse, deromkring lófqvistar. Nor (Koppar. Storlek: 15.) I. Pulas. Mynt från Schemakhhi. WA. En päfägel. 286 GABRIEL GEITLIN N:o 28. (Koppar. Storlek: 14.) Ac olus ... =. NH. Solen bakom lejonet, under detta ett träd. N:o 29. (Koppar. Storlek: 17.) X. Puls. Mynt från Isfahan. HR. Solen bakom lejonet, som är vid- underligt formadt. N:o 30. (Koppar. Storlek: 14.) M uus ess . HE. Solen. N:o 31. (Koppar; aflängt. Storlek: 18 à 13.) 5. Mynt från Isfahan? 4E. Ett uppåtstigande lejon (hufvudet och ena framfoten äro bortskurna). N:o 32. (Koppar; aflångt. Storlek: 17 à 13.) W. Fulüs. Schemakhi? HH. Nedra hilften af ett lejon. N:o 33. (Koppar. Storlek: 12.) W. Fulüs. Mynt från Schemakhi? #8. Ett lejon vid ett uppochned- stående träd. N:o 34. (Koppar; aflångt. Storlek: 16 à 9.) W. Fulüs. Tebris. XX. En oxe. N:0 35: (Koppar. Storlek: 13.) | als 2s? KE. En oxe. U^ N:o 36. (Koppar. Storlek: 11.) På hvardera sidan en råtta eller mus. N:o 27. (Koppar. Storlek: 17.) På hvardera sidan vanskapliga, till stor del bortnötta djurfigurer. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 28 -ld N:o 38. (Koppar. Storlek: 12.) I. — Kran. EB. Föreställer något obestämbart djur. N:o 39. (Koppar. Storlek: 16 à 14.) Y. oU xl Penah-abäd? EE. Som nästföregäende. > Mynt eye 4H unit. N:o 40. (Koppar. Storlek: 13.) De orientaliska inskrifterna och figurerna till största delen förstörda ge- nom nyare (rysk) stämpling, hvaraf ett R tydligt kan läsas. N:o 41. (Koppar. Storlek: 11.) M uus. Mynt frân . ... HE. En kamel. N:o 42. (Koppar. Storlek: 15.) Y. Fus. Mynt från Tiflis? EH. En päfägel. N:o 43. (Koppar; nästan trekantig (genom nötning). Höjd: 10.) X. Fulus. : EX. En prydnad (blomma eller dyl.) N:o 44. (Koppar. Storlek: 10.) W. Fulüs . . Sche(makhi)? HH. Ett obestiimbart kräk. AGHA MU HAMMED KHAN. N:o 45 g*). (Guld. Storlek: 8 à 9; kringskuret. Vigt: 4,044 gramm.) JF. Inskriften lika med nästföljande mynts, men ofullständig. *) De med tecknet jj utmärkta mynt och medaljer höra till antalet af dem, som Per- sien vid freden i Turkmantschaj, 182228, älades i krigsomkostnader betala till Ryssland, och af hvilka nágra stycken genom kejserlig frikostighet skänktes jemväl till K. Alexanders- Universitetet. Se ofvan, Inledningen, pag. 184 (241) följ. 288 GABRIEL GEITLIN LEE ei (Frän) Isfahan, za n Sullanatets säte, eov Cf mynt. d «4 42(0)06 (= 1791.) N:o 46. & (Guld. Myntet är aflängt genom nötning på ena kanten. Höjd: 17; bredd: 15; vigt: 16,109 gramm.) E... 135205 GLAS Ls PE På silfver och på guld så länge pregel finnes dub u Le Lo sku Jemväl för myntets skuld man tidens herre minnes. Imamen Mu'hammed Mehdi, till hvars minne och ära detta mynt är slaget, erhöll hedersnamnet: tidens herre — den oförgänglige. — I Numi Asiati Musei Universitatis Litt. Casanensis Vol. II, pag. 727, är denna persiska inskrip- 2 oO tion mycket annorlunda uttydd; jag tror för visso, att författaren farit vilse. EE. Dé Mynt från ^ 7 2 3 y obe Teher in El y? Sultanatets säte. (eq - 4209 (= 1794). N:o 47. 3 (Guld. Fyrkantig skadepenning eller medalj. Höjd: 39, bredd: 43, tjocklek: 3; vigt: 401,16 gramm.) = X. Inom en cirkel omgifven af blomlika prydnader: JU Mah de NE alt $ Def finnes ingen qud utom A- "Ali är xA M Joss) dez Mu hammed är Allahs profet. T ut dj Allahs ombud. Ofverst utom cirkeln: jus L 0! Mu hammed. Nederst x. aes 0 174; EX. Inom en qvadrat omgifven med hvarjehanda zirater: oe läs: Dé Mynt d A E Sy web Teheran Kxla uM PES UR a) jl? Sultanatets säte. Ofverom qvadraten: x\! Allahs surf dr väldet. Nedanom qvadraten: vn wav 1795) K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 289 Agha Muhammed Khans namn (hvilken ej antog titel af Schahh) är väl icke på myntet utsatt, men ligger doldt i ätsidans första ord: O! Muhammed, hvilka egentligen gälla profeten, men tillika Khanen, hans namne. — På samma sätt förhåller det sig med Schahh Kerims mynt (se ofvan). Utropet: ja Kerim! (d. v. s. O du milde! gäller egentligen Allah, men derjemte Schahhen af detta namn, hvilken ock genom sin mennisko- kärlek och mildhet, ovanliga hos Persiens Schahher, gjorde skäl för namnet. N:o 48. 3 (Guld. Rund skådepenning, likasom de följande N:is 49, 50, 51. — Storlek: 28; tjocklek: 3. Vigt: 161,192 gramm.) E. En strålande sol uppstigande bakom lejonet (det persiska riksvapnet). Ofvanom lejonet: dues UG 0! Muhammed. Nedanom detsamma: de L 0!°Añ. WE. Lika med nästföregäende. N:o 49. 3 (Guld. Storlek: 25; tjocklek: 3. Vigt: 161,612 gramm.) I. * En päfogel. EX. Lika med N:o 47. N:o 50. 3 (Guld. Storlek: 21; tjocklek: 2. Vigt: 80,152.) Inskriptionerna desamma som à N:o 47, men orden ja Muhammed! ja “Ali! saknas på åtsidan, hvaremot blott: ja Muhammed! öfverst på frånsidan. N:o 51. g (Guld. Storlek: 22; tjocklek: 41. Vigt: 161,710.) Lika med N:o 50, men af år !'^ = 1211 (1796). FETH- ALI SCHAHH. N:o 52. g (Silfver. Storlek: 17.) E. „et sl Jäs: „ums Sultanen Jesus gl ct Sultanens son ELU LULU slt damus Heh Ali Schahh OJOS et Outschar. 290 GABRIEL GEITLIN EE. oe (Från) Teheran Sy ett mynt GEL (från) Sultanatets Irre jo säte. 1222 (= 1807). N:o 58. & (Silfver. Storlek: 14.) X. Lika med nästföregäende. HI. Kal. M (Från) Sultanatets n säte — HS på Tebris, ett mynt. Irre xu. dr 1223 (= 1808). N:o 54. 3 (Silfver. Storlek: 14.) I. Lika med nästföregående. LEE „ls LS (från) Kaschan, E ne nz de rättrognes stad, Wee ve elf mynt. 1224 (— 1809). N:o 55. 3 (Silfver. Storlek: 15.) X. Lika med föregående. EE. ht jo läs: osé Mynt från x S Schiras, jai Hal jo Vetenskapens säte, Ire E ür FS Irre 7225 (= 1810). N:o 56. 3 (Silfver. Storlek: 16). X. Lika med N:o 52. ME. „leiel Frän Isfahan, kil Lu lo Sultanatets säte, sé ett mynt. lio 22252 1810): N:o 57. (Guld. Storlek: 14. Vigt: 4,575 gramm.) X. Lika med N:o 52. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Persiske Schahher. 291 EI. eO Mynt cR på från Khoi "ee år kw 1232 (= 1816). N:o 58. 3 (Guld. Storlek: 14. Vigt: 4,628 gramm.) Samma mynt som nästföregäende, men af år 1233 (= 1817). N:o 59, 60, 61. (Koppar. Storlek: 16.) I. TJS y Mynt frän Tebris PPS 1523). HE. Solen, eller ett af strålar omgifvet ansigte. Ätsidan af N:o 60 och 61 är till det mesta utplänad. N:o 62. (Koppar. Storlek: 16.) 2. Spå Pregladt HH. En drake, som biter und: kopparmynt sig i stjerten. oh! à Erivan. N:o 63, 64, 65, 66. Fuluser eller kopparmynt, på hvilka pregeln till största delen är utnótt. N:o 67. (Silfver. Storlek: 10.) Ett obestämbart mynt från nyare tider, så nött, att endast orden: Pr Sr mynt från Tebris derå kunna skönjas. 292 GABRIEL GEITLIN V) TURKISKE SULTANER, OSMANIDER. Om desse kan läsas i hvarje historiskt compendium. — Vårt myntkabinett äger af dem, särdeles af sednare tiders Sultaner, med undantag af den sedan år 1861 regerande '"Abdu-l- Asis, ganska många, fórnümligast silfver-mynt, bland dem en mängd dupletter, såsom synes af det följande. MURAD II BEN MU HAMMED. N°0 (Koppar. Storlek: 10. Sällsynt.) LE ue Ole Murad, son af YE. axe Al Evigt vare hans välde 0 S es Mu hammed Khan. [4d]e4? (8)49? (= 1445.) MUHAMMED (II?) N:o 2. (Silfver. Storlek: 6 à 8; mycket tunnt, kanter afbrutna.) EK. Qe oe Muhammed son (af) EI. à Sr Pregladt i ‚ib . 3 Oo[sta]nfi[nijeh] d. ä. Constantinopel. BAJASID II. N:o 3. (Koppar. Storlek: 7.) EK. Otydliga spår af: à sé Pregladt i xaalaus Oostantinijeh Ew ar 4 91271506). EX, Innehåller endast zirater; midtpä: sex punkter omkring en medelpunkt, deromkring sex hjertformiga figurer. K. Ale».-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 295 SULEIMAN I. N:o 4. (Koppar. Storlek: 8. Skadadt.) ey Pregkadt) xsisbilwö Oostantinijeh (Constantinopel). dere 953 (— 1546). MUHAMMED III. N:osn: (Koppar. Rektangulärt, tjockt mynt. Storlek: 7 och 6.) xau: Oostantinijeh. 1e 4009 (— 1600). #8. Innehåller blott det såkallade S/gi/lum Salomonis; derinom 6 punkter stillda omkring en medelpunkt. A'HMED I. N:o 6. (Guld. Storlek: 12. Vigt: 3,441 gramm.) 1. xU A is: x Åt Allah! za le Den som låtit pregla detta renaste guld rM EN | pe pal Le nad, p Le (är) herre öfver makten och segern 2 2 ya ;U à zu) ze & pä land och pä haf. Oen! A Ahmed Qe oues Sultan, son À ble Le aes af Muhammed Khan, herrlig [lé Sys spe» (vare) hans seger! Pregladt i (Beo Damaskus Ku år NOR (01604): Ex. 294 GABRIEL GEITLIN Detta rara mynt har àr 1860 blifvit funnet i en äker vid Pfronten pà gränsen emellan Schweiz och Tyrolen. N:o 7. (Silfver. Storlek: 6. Myntet är qvadratiskt. Rec. pag. 515, N:o 7.) E. oua Sultan LB des y dust Ahmed son af Muhammed Khan]. (pel ye Âlerrlig vare hans seger! . . . IT. & see Udpou 1 8504) 4paà np iQ wlols 28 S Vår domare i alla öden! Preglings-orten, Tunis, är utplänad; något årtal synes icke heller till. Myntet härrör från början af 174 seklet. (1603— 1617). N:o 723): Samma mynt, men på ett hörn skadadt och liksom med hammarslag plattadt; ett hál i kanten utvisar att myntet blifvit begagnadt som amulett. N:o 8. (Silfver. Storlek: 21.) I. Jar! ole Herren af rättvisa (22) Sala ye och seger, den (af Allah) styrkte (?) „Let P Abu-l- Abbas. Qo Ou! Ahmed son (af) Jus (?) Auf Sultanen Mu hammed. Omskrifterna till största delen utplånade. IT. os exo Herrskaren öfver de båda fasta landen (i Europa och Asien) tt, u), och de bäda hafven (det Svarta o. det Aegeiska) och Syrien As Qt och de båda Iraq. Förevige x AU Allah hans -välde! Herr Akademikern Dorn i S:t Petersburg, hvilken jag rädfrägat om detta intrikata mynt, har haft godheten derom meddela mig följande: „Die Münze ist unter einem Sultan A‘hmed geprägt, aber ich will nicht entschei- den ob es Sultan A'hmed I oder S. A‘hmed III ist. Auf jeden Fall ist sie eine maroccanische und «Us „| vielleicht der Saadische Scherif Abul Abbas Mansur. Fraehn hat diese Münze schon in den Händen gehabt, oder eine K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 295 Nachbildung, aber auch nicht gewisses darüber bestimmt. Cf. Soret, lettre à M. Dorn 1856 p. 44.“ — Härvid är således ingenting att göra. Hvad beträffar sista ordet på ätsidans andra rad, hvilket Hr Dorn läser all likväl med tillägg af två frågetecken, skulle jag våga föreslå lectionen Xi, den ädelborne, nobilis parentibus. Se planchen, der myntet är aftecknadt. IN:0/19; (Koppar. Storlek: 15 à 16.) X. oues Sultan WE. à Lö Pregladt i Qe! ue st Ahmed Khan, son af wulb Tarabulus ds „ul, Sultan Mu hammed (?) » "s i Vestern (Tripoli). oue Khan. N:o 10. (Silfver. Storlek: 9. Med ett hàl i kanten.) R E. mom en liten cirkel: axlzfl [A’h)med? X3. Olisligt. MUHAMMED IV BEN IBRAHIM. N:o 11. (Guld. Storlek: 15. Vigt: 3,498 gramm.) LE oues Sultan mn r! oe des Muhammed son till Ibrahim or M „> Khan. Herrlig vare hans seger! SR Pregladt i Tunis s Es ar feto 370601 = 1654): EI. pex & Le Herren öfver segern „> å& poll, ja, och makten och segern på eh Al fasta landet och på hafvet. Märkeligt nog förekommer ordet 143 (seger) två gånger; man kunde väl på första stället läsa „as (guld) men detta ord plär föregås af ls (preglande). Helst skulle man vilja lisa: gie men den tydliga pregeln tilläter det icke. Se planchen. E. 296 GABRIEL GEITLIN N:o 12. (Koppar. Storlek: 8.) oues Sultan EX. QU Sex] Muhammed Khan [son af] ies dae ges Jbra{him] pes Misr. SULEIMAN II. Neo: (Silfver. Storlek: 8 à 9.) | ox ds Suleiman (son till) EH. 5,25 5. [herr]lig vare hans seger! „le ge as Ibrahim Khan. xaxa Constantinopel. N:o 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20. (Koppar. Storlek: 12. Rec. pag. 518, N:o 16.) Sultanens namnchiffer IL | à oL Pregladt i eller Tughra. vil: Constantinopel 144 7099- — 1687): Alla desse äro väl samma slags mynt, men pregeln i flere af dem är dock något olika; à N:o 17 är preglings-àret utplänadt, à 18, 19 och 20 âter- stå blott de sista siffrorna 44. I. A'HMED II BEN IBRAHIM. N:o 21. (Förgyldt. Storlek: 19. Två hål i kanten.) s r V „Url Sultanen öfver de båda fasta landen (Europ. o. Asiat. Turkiet), 5 sd QUU, o. Herre (,, Khaqan*) öfver de båda hafven (Svarta o. Aegeiska) I QT Sultanen, son till Ulkl Sultanen. TI. j al „lu Sultanen Ahmed ve mel phus son af Ibrahim Khan; à få ee Herrlig vare hans seger! Pregladt à la Oostantinijeh (Constantinopel). Preglings-äret saknas. u - AT. RR. I. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiska Sultaner. 297 N:o 22. (Koppar. Storlek: 11.) EAS Sultan A‘hmeds Tughra ILL à oc Pregladt i eller namnchiffer. ns Misr Kim dr (2) 270022) CE 1691). MUSTAFA II BEN MU HAMMED. N:o 23. (Silfver. Storlek: 25.) Sultan öfver de båda fasta landen | och herre öfver de båda hafven Sultanen son | till Sultanen. Quad Sultanen QU des us ber Mustafa son af Muhammed Khan à eee ae „lo Länge vare hans välde! Pregladt i bis Oostantinijyeh (Constantinopel). T 1106 (— 1695). N:o 24. (Silfver. Storlek: 27. Rec. pag. 519, N:o 23.) Lika med N:o 22: Sultan öfver de båda fasta landen &c. Ole Sultanen „BE des ue sken Mustafa son till Mu hammed Khan. — Ur „lo Länge vare hans rike! Pregladt uti CET] Edrene (Adrianopel) Kw år Hes 1106 (— 1695). Öfver „ i ordet „I på âtsidan står ett =. A'HMED III BEN MU HAMMED. N:o 25. (Silfver. Storlek: 26.) Sultan öfver de båda fasta landen &e. 298 GABRIEL GEITLIN IF. Sultanens namnchiffer eller Tughra; derunder : à epe Pregladt i xxu — Oostantinijeh Ie 11195 = 1103): N:o 26. (Silfver. Storlek: 26.) Lika med nästföregäende N:o 25. N:o 26 a). (Silfver. Storlek: 14.) X. Sultan öfver de båda landen &e. Er. Ahmed II: Tughra. Derunder: Pregladt à | - - - (Tiflis?). N:o\ 27. (Silfver, tunnt. Storlek: 7.) "Ali Pascha parasi). E. Ahmed III: namnehiffer eller Tughra. I g EL. à ib au /slambul (Stambul, Constantinopel). TIS ür 1115 (= 1103): N:o 27 a). (Silfver. Storlek: 7. Vanlig parah.) X. Tughra. II. Preglad i Qostantinijeh 1115 (= 1703). N:o 28. (Silfvermynt af minsta slaget. Aktsche xx! = 1 parah. Storlek: 4.) X. le sus] yr oun Sultanen | Ahmed son | (till) Ma‘hmud Khan. Ex. Pregladt i Constantinopel 1115 (= 1703). N:o 28 a). Samma mynt. MA'HMUD I BEN MUSTAFA. iN:0729* (Silfver. Storlek: 16.) Sultanen öfver de båda landen och de båda hafven, Sultanen, son till | Sultanen. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiska Sultaner. 299 EE. Sultan Ma‘hmud 1° namnchiffer eller Tughra. Derinunder: Pregladt i Oostantinijeh (Constantinopel) 7743 (= 1730). Öfver c» d ordet „el, stär Ae? eller Me? N:o 30. (Silfver. Storlek: 14. Långt från kanten ett hål.) I. ot: [Sultlan „el Ad öfver de båda landen, Herre [Ör … Ua [= öfver de båda hafven, Sultanen O,Xex Ma hmud IT. iles Mustafa sad ye Herrlig vare hans seger! -3 5 Pregladt i C[onstantinopel?]. Ye ed 4149 (= 1736). N:o 31—34. ' (Silfver. Storlek: 10.) I. Sultanens Tughra. WX. Pregladt i Oostantinijeh 1143 (= 1730). Alla fyra exx. äro samma mynt, men icke alla lika väl conserverade. N:o 33 är af 94e storleken. N:o 35. (Silfver. Storlek: 8.) I. Quee Sultan WE. Gé Pregladt i ouem Ma’hmüd (1) uS Tunis. top 207792, Kal): N:o 36. (Silfver. Storlek: 12.) 3. Inom en krans: oua. Sultan V Den Ma‘ hmüd. V EX. Inom en krans: av Wap] 7753 (e 4740) uS Tunis. 300 GABRIEL GEITLIN - EE. IX. N:o 37. (Silfver. Storlek: 8.) oues Sultan EE. Mas 7764 (= 1750). 7 29,.. [Ma’hmjüd. à pà Pregladt i ue Tunis. N:o 88. (Silfver. Storlek: 7.) u Inom en krans: „U Sultan EI. à = Pregladt i da Mahmud. ue Tunis lav 2167 (= 1153). OTHMAN (OSMAN) III. N:o 39. (Silfver. Storlek: 16.) Sultan öfver de båda fasta landen &e. Sultan Osmän III namnchiffer eller Tughra. Nederst: Pregladt i | Oostantinijeh | 1168 (= 1754). MUSTAFA III BEN AHMED. N:o 40. (Silver. Storlek: 8.) Sultan Mustafas namnchiffer eller Tughra. Pregladt i | Islambul (Stambul, Constantinopel) | 77/77. — Öfver + en etta, betecknande första regerings-året, som var 1171 (= 1757). N:o 40 a). (Silfver. Storlek: 6.) Tughra. WR. Pregladt i | Istanbul 1171. N:o 41 samt 41 a, b, c, d). (Silfver. Storlek: 9.) Sultan Mustafa III Tughra eller namnchiffer. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 301 IT. à epe Pregladt uti Jet Zs/ambal (Stambul, Constantinopel) INRA (— TIS Öfver ordet 4 har N:o 41 e siffran ? utmärkande andra regerings- året, och à N:o 41, c, stå siffrorna ^P, utvisande året 1182 (= 1768). N:o 42 och N:o 42 a). (Silfver. Storlek: 9, N:o 42, a) skadadt genom ett hàl i kanten.) Lika med nästföregäende, men pregladt i | Oostantinijeh 1171 (= 1157). N:o 42 b). Lika med N:o 42, men pregladt i Misr (Kairo) 7/71 (= 1757). N:o 43. (Guld. Storlek: 7. Vigt: 1,753 gramm.) E. Sultan Mustafas namnchiffer. YE. Pregladt i | Zslambul (Stambul, Constantinopel) år 1771; men öfver bok- stafven > står en tvåa, således i andra regerings-äret eller år 7/72 =S). N:o 44. (Koppar. Storlek: 12 à 13.) E. © Sultan I. IN 277200 2159): sies Mustafa à sé Pregladt i ou Khan. ws Tunis. N:o 45; N:o 45 a). (Silfver. Storlek: 9.) EK. Mustafa III: namnchiffer eller Tughra. WE. Pregladt i | Zslambul 1171, i 3%° regerings-áret, d. v. s. 7773 (= 1759). N:o 45 b). (Koppar. Storlek: 13.) LE „ulm Sultan I. 50, Pregladt i ter Mustafa uS Tunis „> Khan. steve [4:12 302 GABRIEL GEITLIN. N:o 46. (Silfver. Storlek: 8.) X. Sultan | Mustafa. XN. Pregladt i | Tunis | 1175 (= 1761). N:o 47. (Silfver. Storlek: 23.) EK. Sultan Mustafa III® Tughra. XE. Pregladt i | Zslambul | Wi = 1171. Men öfver c» står a (S), således är myntet rätteligen pregladt år 1178 — 1168): N:o 48; N:o 48 a). (Koppar. Storlek: 13.) X. Sultan | Mustafa | Khan. WW. Pregladt i | Tunis | 1178 (= 1164). N:o 49 och 50. (Koppar. Storlek: 13.) Lika med nästföregående, men N:o 49 är pregl. år 7779 och N:o 50 En 7180. (— 1165): N:o 51. (Silfver. Storlek: 30.) X. Sultan öfver de båda landen &e., se N:o 17. IX. Hat Sultanen VU des! ael aber Mustafa son af Ahmed Khan à pé ae „Io Länge vare hans välde! Pregladt à Jul Zslambül (Constantinopel). Ni 2471 (1757). Öfver ordet url (son) synes på ätsidan siffrorna ^! ($1), som utvisa rätta preglings-året 1181 (= 1767). N:o 52. (Silfver. Storlek: 25.) I. Tughra. Ir. Pregladt i Islambal (Stambul, Constantinopel) år 1171; men öfver ordet c r (pregladt) står w, således rätteligen: 1187 (= 1773), Mu- stafa d. III: sista år. I. M. I. EI. I. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 303 N:o 53. (Silfver. Storlek: 21.) Sultanens Tughra eller namnchiffer. EX. Lika med N:o 52. N:o 54. (Silfver. Storlek: 9.) Inskriptionerna desamma som á föregående, men pregladt i Misr. N:o 55. (Koppar. Storlek: 13.) Lika med N:o 44, men årtalet är utplånadt. "ABDU-L-HAMID. N:o 56. (Silfver. Storlek: 16.) Sultanen öfver de båda fasta landen | och Khaqanen öfver de båda hafven | Sultanen, son af | Sultanen. Öfver ordet .! (son) står en elta utmärkande detta första regerings-äret. Sultanens Tughra. Derinunder: Pregladt i | Oostantinijeh | 1157 (= 1774). N:o 57. (Silfver. Storlek: 27.) Tughra. Derinunder: Pregladt i | Qostantinijeh | 1187 (= 1774). Sultanen öfver de båda fasta landen &e. Från andra regerings-äret, d. v. s. 1188 (= 1775, såsom synes af siffran P öfver ordet „el. N:o 58. (Guld. Storlek: 14. Vigt: 2,629 gramm.) Sultanen öfver de båda fasta landen &c. se N:o 21. Sultanens Tughra eller namnchiffer; derinunder: sj : herrlig vare hans seger! samt: pregladt i | Islambul | 1157. * öfver „>! utmärker andra vegerings-äret: 1188 (= 1775). N:o 59; N:o 60. (Silfver. Storlek: 9.) Tughra. XX. Pregladt i | Oostantinijeh | 1187; men v öfver — i ordet Se (pregladt) utvisar tredje regerings-äret 1189 (= 1775, 6). 304 GABRIEL GEITLIN N:o 60 a). (Silfver. Storlek: 21.) W. Sultanen öfver de båda landen | och herren öfver de båda hafven Sultan Abddu-L- Hamid | Khan; herrlig vare hans seger. WW. Pregladt i Islambul år 1189 (= 1773). Dd N:o 61—63. (Silfver. Storlek: 9.) Tre dylika mynt som nästföregäende, men siffran, som antyder regerings- året, är otydlig. N:o 64. (Koppar. Storlek: 14. Mycket nött.) LE „U - [Sul]/an NE. Ni. 27790 = Ju -. [Abdul Zamid. à cà Pregladt i N:o 65. (Silfver. Storlek: 12.) W. Sultanen öfver de båda fasta landen &c. XT. Tughra. Derunder: Pregladt i | Oostantinijeh | 1187. Men öfver ordet (2! på átsidan står v, utmärkande sjunde reg.-áret, 1193 (= 1780). N:o 65 a). I. Ulkl Sultan ER. Gé Pregladt i © n UE od! Hamid Kha phe Algier Asse en A Lbs u: udi. 4797 (e M TB see» je herrlig vare hans seger: N:o 66. (Silfver. Storlek: 25.) Y. Sultanen öfver de båda fasta landen &e. (se N:o 21.) EX. Tughra. Derinunder: Pregladt i | Oostantinijeh 1187, men à andra sidan utmärker siffran ^ regeringens Sd år, alltså 1194 (= 1751). N:o 67. (Silfver. Storlek: 9.) W. Tughra. WW. Pregladt i | Oostantinijeh | 1187; men öfver vi > r® utvisar siffran S att myntet är pregladt är 1194, säsom nästföregäende. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 305 N:o 68. (Silfver. Storlek: 6.) E. Tughra. WE. Pregl. i | Qostantinijeh. | 1187. Men öfver > står tt, alltsà àr 1197 (= 1783). N:o 69. (Guld. Storlek: 8. Vigt: 0,848 gramm.) rue | I. oua Sultan WE. à o6 Pregladt i V | Aus Hamid pss Algier due ‘Abdu- Dav TOT ESO) V N:o 70. (Koppar. Storlek: 12; mycket nött.) LE oua... [Su]fan HE. nav 7197 — A: [Abdul"-Hamj4 ^ à...5 Pregl... i „> Khan. 5 Tunis]. N:o 71. (Silfver. Storlek: 6.) X. Tughra. WW. Pregl. i | Qostantinijeh. | 1187. Öfver «o står iP så- ledes rütteligen: 1198 (— 1784). N:o 72. (Silfver. Storlek: 26.) H. Sultanen öfver de båda fasta landen &e. — Öfver ‚gel: 18, utmärkande 13% regerings-äret, således 1199 (= 1785). HE. Tughra. Derunder: Pregladt i | Oostantinijeh. | 1187. N:o 73—75. (Silfver. Storlek: 6.) I. Tughra. WWE. Pregladt i | Qostantinijeh.| 1187, men rätteligen 1199, eller i 13% regerings-áret, liksom nästföregäende mynt. 3 exx. N:o 76. (Silfver. Storlek: 13.) EX. Sultanen öfver de båda fasta landen &e. 39 306 GABRIEL GEITLIN XH. Tughra. Derunder: Pregladt i | Oostantinijeh | 1157; men te, öfver ordet |»! (son) på âtsidan, utmärker 14% regerings-äret 1200 (= 1786). N:o 77, 78. (Silfver. Storlek: 9.) E. Tughra. WW. Pregladt i | Oostantinijeh | 1187. "Talet tr öfver S utvisar 14% regerings-äret. WR) Qr (Silfver. Storlek: 6.) EK. Tughra. EX. Pregladt i 14% regerings-äret: 1200 (= 1756). N:o 80. (Guld. Storlek: 9. Vigt: 0,872 gramm.) E. Sultanens Tughra eller namnchiffer. YA. Pregladt i | Qostantinijeh | 1157. Öfver © står te, utmärkande 15% regerings-äret, således 1201 (= 1787). N:o 81. (Silfver [med tvenne hàl i kanten]. Storlek: 16.) K. Sultan öfver de båda landen &c. (se N:o 21). XX. Sultanens Tughra. Derinunder: Preg/. i Constantinopel 1187. Öfver qu! (son) på första sidan står le (15), betecknande 15% regerings-áret, AA MASTER 14 12010 187): N:o 82. (Silver. Storlek: 29.) Inskriptionerna desamma som ä nästföregäende mynt. N:o 85, 84. (Silfver? Storlek: 6.) X. Tughra. XX. Pregladt i Qostantinijeh, när? synes ej. N:o 85. (Koppar. Storlek: 14.) I. ol Sultan XE. Oläslig. Myntet är troligen pre- da Abd gladt antingen i Tunis eller Tri- [u-l-“ Hamid]. poli. E. c (= IE. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 307 SELIM III. N:o 86. (Silfver. Storlek: 18.) I 1 oua Sultan EX D Qu! e Selim son af à pé Pregladt à LR ber Mustafa Khan. usJetylo Tarabulus (Tripoli) Kl Mo Länge vare hans regering! wm» 7203. Siffran öfver © utmärker första regerings-äret, som just var 1203 1789). N:o 87. (Silfver. Storlek: 15.) ! 1 Sultan Selims namn- LI. oo chiffer eller Tughra. diré Pregladt i Joo Nl Islambul In) 772037 1189) * . | ! I första regerings-äret, som synes af |, N:o 88, 89. (Silfver. Storlek: 12.) Inskriptionerna desamma som à nästföregäende. 2 exx. - N:o 90. (Silfver. Storlek: 28.) Inskriptionerna lika med nästföregäende, men från andra regerings-äret. N:o 91, 92. (Silfver. Storlek: 29 och 30.) Sultanen öfver de båda fasta landen o. s. v. (se N:o 21). Sultan Selim II Tughra eller namnchiffer. Derunder: Pregladt i Islambül | 1203. — Öfver ordet 5! (son), på ätsidan, utvisar siffran 4 det fjerde regerings-àret: 1206 (— 1792). 2 exx. N:o 93. (Silfver. Storlek: 15. Med ett hàl i kanten.) Tughra. XL. Pregladt | i Islambal. | 1203. | 5, = i fjerde reg.-äret. 308 LE I I. EI. EE. GABRIEL GEITLIN N:o 94. (Silfver. Storlek: 9.) Selim III: Tughra. EX. Pregladt i | Islambal. | 1203. Öfver > står e. Myntet således pregladt år 1206 (= 1792). N:o 95. (Silfver. Storlek: 43. Ett hål i kanten.) Tughra. WE. Pregladt i | Misr. | 1203. Men öfver c står 4 utvi- sande sjette regerings-àret: 1208 (— 1794). N:0, 9523): (Silfver. Storlek: 241.) Tughra. Till hóger derom en prydnad (blomma) och till venster en mindre dylik. Pregladt i | Zslambul. | 1203. Siffran + öfverst utvisar femte regerings- året 1207 (= 1193). N:o 96. (Silfver. Storlek: 45. Med hål i kanten.) Inskrifterna desamma som å nästföregående. Ne SUIS: (Silfver. Storlek: 10.) ol Sultan „> pal Selm Khan 5,223 js Herrlig vare hans seger! s vrå Pregladt i „he Algier 112427209 (— $105) D xe xx- N:o 99. . Silfver. Storlek; 12. oue. Sultan oe pds Selim Khan. Spas ze Herrlig vare hans seger! Wu. Pregladt i | > Djesair (Algier) | 12/1 (= 1797). 1. AN. X. EX. X. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 309 N:o 100, (Silfver. Storlek: 29.) Sultanen öfver de båda fasta landen &e. (se N:o 21). Tughra. Derunder: Pregladt i Islambul. 1203. Öfver ut på åt- sidan står |- utvisande tionde reg.-äret: 7272 (= 1798). N:o 101. (Silfver. Storlek: 9.) Sultan Selim III namnchiffer. €. Ir ci vrå Pregladt Jeu Islambul Toe 270055 SN Ir öfver © betecknar 13% regerings-äret. Tughra. N:o 102, 103. (Silfver. Storlek: 9.) XE. Pregl. i | /slambul. | 1203. Från 16% regerings-äret, Ey 1218 (= 1804) 2 jexz, N:o 104. (Silver. Storlek: 20.) was Sultan WE. 3 we Pregladt i ur! €: Selim son af uet lo Tarabulus „rer Mustafa e$ ! Vestern (Tripoli). SERM ENUC Af årtalet synes blott Ir (72...) N:o 105. (Silfver. Storlek: 6. Ensidigt mynt.) Tyckes vara Sultan Selim III* namnchiffer eller Tughra. Tughra. MA’HMÜD II. N:o 106. (Guld. Storlek: 7.) XX. Pregl. i | Misr (Cairo) | 7223 (= 1808.) 310 GABRIEL GEITLIN E. ER. EX. HE. N:o 107. (Silfver. Storlek: 9.) Sultan Ma’hmuds namnchiffer eller Tughra. Pregl. i Oostantinijeh 1223 (= 1808). Siffran | öfver — utvisar att myntet är pregladt i första regerings-äret, som var 1223 eller 1508. N:o 108. (Silfver. Storlek: 14.) Sultan Ma‘hmüd II* namnchiffer. Pregladt i Misr 1223. (1808.) N:o 109, 110. (Silfver. Storlek: 6. Ensidiga mynt eller bracteater.) ci Pregladt i Misr Hipp. 7225 (— RS 2 TTR N:o 111. (Silfver. Storlek: 27.) Sultan Ma’hmuds namnchiffer eller Tughra. Till höger derom en rhom- boid indelad i flera små dylika. Pregl. i | Qostantinijeh. 1223 (= 1808). Detta årtal betecknar thron- bestignings-äret. Ofverst står # (= 4) utmärkande det 4% regerings- året, då myntet blifvit pregladt. N:o 112? (Silfver. Storlek: 9.) Tughra. WE. Pregl. i | Oostantinijeh. | 1223. Ofverst står & (5), d. v. s. i femte regerings-äret. N:0 113: (Guld. Storlek: 8. Vigt: 0,790 gramm.) Tughra. WX. Pregladt i | Oostantinijeh. | 1223. Öfverst: e d. v. s. i femte regerings-àret — 7227 (1812).- N:o 114. (Silfver. Storlek: 6.) Tughra. Er. Pregl. i | Zslambul. | 1223. Y sjette reg.-äret (1813). EE. IX. EX. EE. RK. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. 311 N:o 115. (Silfver. Storlek: 28.) Ma‘hmud IP Tughra eller namnchiffer; deromkring tvenne kretsar, den yttre bredare. Till höger en rhomb, afdelad i flere små rhomber. Inom dylik omgifning. Pregl. i Qostantinijeh (Constantinopel) 1223. Öfver s i. y står regerings-äret v. Således 1223 + 6 = 1229 (= 1814). N:o 116, 117. (Silfver. Storlek: 9.) Spår af Sultanens namnchiffer, hvilket, för myntets tunnhet, af andra sidans pregel bortblandats. Pregladt i Qostantinijeh. 1223. Öfver & står 4 utmärkande åttonde âret af regeringen, alltsà 1230 — 1815. 2 exx. N:o 118. (Silfver. Storlek: 11. Mycket nótt.) A Utplänad. WX. Soé Pregladt i Misr. .. P [122] = 1808.) ^ öfverst utvisar Sd reg.-äret für myntets pregling (1814). NE LED (Silfver. Storlek: 23.) Inom en bred granulerad bigerning och en inre smal krans: Mahmud IF Tughra eller namnchiffer. Till höger en rhomb. Pregladt i Oostantinijeh (Constantinopel). Nederst 1223 (thronbestig- nings-äret). Öfver & står » = 10, betecknande regerings-äret. Sä- ledes 1223 + 9 = 1232 — 1816, 17. N:o 120. (Silfver. Storlek: 11. Eski beschlik d. à. gammalt fem-parah-stycke.) Ofverst: Ma'hmud IIS namnchiffer. Derunder: Pregladt i Qostantinijeh. | 1223. il Sultan öfver de båda fasta landen (i Asien och Europa) | och de båda hafven (det Svarta och det Aegeiska) | Sultanen, son | till Sultanen. I elfte året af Ma‘hmud IP regering: 1233 = 1818. EE. EX. 2 GABRIEL GEITLIN N:012/1 (Silfver. Storlek: 8. Eski parah d. à. gammal parah.) Tughra. HE. Pregladt i Oostantinijeh 1223. Öfver c står M. Sä- ledes 1233. — 1810 N:o 122. (Guld. Storlek: 8; skadadt.) Tughra. XE. Pregladt i | Oostantinijeh. | 1223. Ófverst: s herrlig vare hans seger! samt årtalet &e (14). Således är detta guld- mynt pregladt àr 1236 (— 15820.) N:o 123. (Koppar. Storlek: 10.) oues Sultan Qu os Ma'hmüd Khan. Bees 38 Herrlig vare hans seger! Pregladt i | Djesair (Algier) Irev (1237 = 1821, 2). N:o 124. (Koppar. Storlek: 6.) DS ol Sultan Ma hmud. Pregladt i Djesair 1231 (— 1821, 2). N:o 125. (Guld. Storlek: 141. Vigt: 2,375 gramm.) Inom en mindre eirkel: Sultanens Tughra; till hóger derom en blomma; inom en yttre större cirkel går kretsformigt den vanliga inskriften: Sw/- tan öfver de båda fasta landen &e. se N:o 21; men sist förekommer ett & hvars betydelse är mig obekant, häntydande möjligen på gravörens eller myntmästarens namn. Pregladt i | Oostantinijeh. | 1223. Deromkring i en krets: Zz „lo SES dell Jae oues ox! „> Due B Sultanen Mahmud Khan, son till Sultanen ‘ Abdul Hamid Khan. Länge vare hans regering! Öfver &yö står fe (15) utmärkande regerings- året. Alltså beskrifver sig detta guldmynt från år 7237 (= 1821, 2.) a1. IE. BE. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (Ma hmüd II). 313 N:o 126. (Guld; borradt i kanten. Storlek: 12. Vigt: 1,603 gramm.) Sultanens Tughra, omgifven af blommor. ja 16 E : ei yé Pregladt i ME lo Khalifatets residens wr JU det höga. (år) 1223 = 1808). Från 16% regerings-året: 1238 (= 1822). N:o 127. (Silfver. Storlek: 23.) Sultanen öfver de båda landen | och herre öfver de båda hafven &c. Öfver st står Iv utmärkande 179 regerings-året, alltså 1239 (= 1823). Sultanen | Ma hind. Khan | son till * Abdul Hamid | Länge vare hans regering! | Pregladt i Qostantinijeh. 12(2)3 (= 1808). N:o 128. (Silfver. Storlek: 23.) Inom tvenne cirklar en krans. Derinom med invecklade, om hvarandra kastade bokstäfver: quad d. à. Sultanen „t> Jlous o Ma’hmüd Aula po pe son fill * Abdul- Hamid Khan. or ae elo Fortvare hans regimente! Pregladt i Kal Qostantinijeh (Constantinopel) eere 1223. oue oed Sultan öfver de båda landen osse o Uis, och herre Pe de báda hafven iv "i oe! wall Sultanen, son quedas till Sultanen. Hvardera sidan prydes af blommor och blad. Af talet iv (17) öfver Qe! synes att detta stycke är pregladt i Ma‘hmüd den II 17% regerings-år. Sáledes: 1223 + 16 — 1239 (— 1823, 4). 40 314 GABRIEL GEITLIN EX. IT. I. IX. N:o 129. (Silfver. Storlek: 23.) Alldeles lika med föregående N:o 128, men från 18% regerings-äret. N:o 130. (Silfver. Storlek: 9.) Tughra. WE. Pregladt i Misr (Egypten, Cairo). 7223. Så Ge ge regerings-året: 1239 = 1823, 4. i; N:o 131. (Silfver. Storlek: 6.) Lika med föregående, endast mindre. N:o 132. (Guld. Storlek: 7. Vigt: 0,443 gramm.) Tughra; till höger derom: das den rättvise, Ma hmud II: antagna epithet. Deromkring : ge I dos ou oues JUL. Tidens Sultaners Sultan den rättvise Ma hmüd Khan. Iv (Fri su | als | & e Pregladt i | Qostantinijeh | det välbevarade. 1223. I sjuttonde (lv) re- gerings-äret: 1239 (= 1823). I en krets deromkring : oo >! Gi xs, Zl „Io y Fortvare hans regering och hans Sultanat intill de yttersta tider! N:o 133. (Koppar. Storlek: 10.) Tughra; till höger derom: 4e den rättvise. Pregladt i | Qostantinijeh | Wr. Öfver — står lv, således 172 reg.-áret. N:o 134; N:o 134 a). (Silfver. Storlek: 18.) Sultanen öfver de båda fasta landen &e. (se N:o 21). Im munis | 5 coe IL elo | Yle Andi due gal ous | alu Sultan Ma hmud, son till "Abdul: Hamid Khan, länge vare hans regering! Pregladt à Qostantinijeh. 1223. Talet !4 (otydligt) öfver (52! på andra sidan antyder 19% regerings-äret: 1241 (= 1825). 2 exx. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (Ma hmüd II.) 315 N:o 135. (Silfver. Storlek: 13.) A I. ol Sultan HE. à L5 Pregladt i ge ones Ma hmud Khan phe Algier, sas ye Herrlig vare hans seger! irer 2242 (— 1826, 7). : N:o 156. (Guld. Storlek: 12. Vigt: 1,590 gramm.) Har samma inskriptioner som det mindre guldmyntet N:o 132. N:o 137. (Guld. Storlek: 7. Vigt: 0,396 gramm.) I. Tughra. Till höger: JAs den ráffvise. WE. Pregladt i | Qostan- tinijeh. | 1233. N, således i 21% året: 1243 (= 1827). N:o 138. (Guld. Storlek: 7. Vigt: 0,398 gramm.) Lika med föregående N:o 137, men regerings-äret förstördt genom ett hàl i kanten. N:o 139, 140. (Koppar. Storlek: 10.) X. Sultan | Ma hinud. Khan. | Herrlig vare hans seger! wu. Pregladt i | ys (Algier) | Iree 7244 (= 1828). 2 exx. N:o 141. (Silfver. Storlek: 24.) X. Inom tvenne cirklar: Sultan Ma hmuds Tughra; till höger en halfmäne. Derinunder. 3 lis: & — à Pregladt uti ollpé „b uJelde Tarabulus (Tripoli) VE ey i Vestern Im (sic) pm 1323 (0 fo at 1223)) IE. Sultan öfver de båda landen och herre öfver de båda hafven &e. &e. se N:o 21. Öfver us! (son) står (P) häntydande på Ma‘hmüds 215 regerings-ár. Detta vackra mynt är således slaget år 1243 (= 1827, 8. — Tarabulus i vester — Tripoli. 316 GABRIEL GEITLIN ER. LEE N:o 142. (Silfver, starkt kopparblandadt. Storlek: 23.) Tughra. Åt höger: Jae den rättise. Pregladt i Qostantinijeh (Constantinopel) 7223, men högst uppe till- künnagifva siffrorna det 224 regerings-äret, således 1244 (= 1828, 9.) Gäller 21 piaster eller 100 parah, och kallas derfóre juslyq. N:o 143. (Silfver. Storlek: 18.) Lika med N:o 142, blott mindre. N:o 144. (Silfver, starkt kopparblandadt. Storlek: 27.) Inskriptionerna desamma som à N:o 142. N:o 145. (Silfver. Storlek: 11.) Inom en krans af 8 ovaler, med en punkt i hvarje: Ma hmud IF Tughra; till hóger en blomstängel. Pregladt i | Misr (Cairo). 7223. Rätteligen 7244 (= 1828.) N:o 146. (Silfver. Storlek: 11. Tughra. YR. Pregl. i | Oostantinijeh. 1223. Siffrorna öfver — till- kännagifva det 224 året — 1244. N:o 147, 148, 149. (Guld. Storlek: 13. Vigt, N:o 147: 1,814; N:o 148, 149: 1,803 gramm.) Sultanens namnchiffer eller Tughra inom en liten cirkel; emellan denne och en stürre cirkel som omger kanten äro tre blomstänglar och emellan dem tre ovaler med hvar sin inskrift, neml. le | Ab | os Tidens Sultaners Sultan. Pregladt i | Qostantinijeh. | 1223. Rätteligen från år 1244. Inom tre ovaler i kanten: (ej „l> ous Ma’hmud Khan, stridshjelten. 3 exx. m K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (Ma hmüd II.) 317 N:o 150. (Guld. Storlek: 7. Vigt: 0,392 gramm.) Tughra; till höger de den rättwise. Omskrift: „Us „> 254423 dos ou obs Mahmud Khan, tidens Sultaners Sultan, den rättvise. Pregladt i | Oostantinijeh | det välbevarade | år 1223; men u att myntet daterar sig från år 1244, 22%a regerings-áret. utvisar N:o 151. (Silfver. Storlek: 10.) Sultan | Ma'hmud Khan | Herrlig vare hans seger! Wee I al lé sé Pregladt i | Algier | 1244. IN:05192> (Silfver. Storlek: 13.) Lika med N:o 135, men pregladt år 1245 (= 1829.) N:o 153. (Silfver. Storlek: 18.) Inom en krans af ovaler, med 6 punkter i hvarje, ses Sultanens namn- chiffer och till höger derom en blomstängel. Preglad i Misr (Egypten). 1223. — Öfver & står 23. Således 1223 + 22 = 1245 (= 1829, 30). N:o 154. (Silfver? koppar? Storlek: 23.) Lika med 142, men från 2343/* regerings-äret: 1245. N:o 155—158. (Silfver? Storlek: 14.) Tughra. WE. Pregladt i Qostantinijeh. 1223. Rätteligen 1245. 4 exx. N:o 159. (Silfver, starkt kopparblandadt. Storlek: 26.) Tughra. Till höger JAe den ráffvise. Pregladt i | Qostantinijeh. | 1223. — Från tjugofjerde året, således år 1245. 318 GABRIEL GEITLIN N:o 160, 161. (Däligt silfver. Storlek: 18.) Lika med föregående N:o 159, men mindre. N:o 162. (Silfver. Storlek: 4.) Minsta sortens silfvermynt (Aktsche) med dylika inskriptioner som före- gående. N:o 163. Silfver? Storlek: 26-) Lika med N:o 139, men e utmärker tjugofemte regerings-àret: 1247 (— 1831). ! N:o 163, a, b). (Silfver? Storlek: 13.) E och HE lika med N:o 159. N:o 164. Silfver. Storlek: 8.) Y. Sultan Mahmud. WE. Pregladt i | sh Algier. 1248 (— 1832). N:o 165. (Silfver. Storlek: 4. 1. Tughra. HE. Pregl. i | Constantinopel. | 1223. I 26'* regerings- aret: 1248 (— 1832). N:o 165, a). (Silfver? Storlek: 11.) Pregeln densamma som à nästföregäende mynt. N:o 166. (Silfver. Storlek: 18.) X. Sultanen öfver de båda landen och herren öfver de båda hafven (se N:o 21), Sultan Mahmud Khan, herrlig vare hans seger! an. Pregladt i | yz (Algier) | 1249 (= 1833. — Ett prydligt mynt. N:o 167, 168. (Silfver. Storlek: 22.) I. Ma hmud II: namnchiffer inom en trefaldig krans och 4 blommor. Till höger: JAs den ráttvise. HE. I. EX. EE. A. HE. E. A. LEE K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (Ma hmüd II). 319 Pregl. i Constantinopel 1223. Talet 27 öfver «5 utmärker Sultanens 27de regerings-är, följaktligen 1249 = 1833. 2 exx. N:o 169. (Silfver. Storlek: 19. Ett hàl i kanten.) En upphöjd sextonhórning eller strålande sol, deruppà Ma'hmüd ITS namn- chiffer och till höger: Jae den rättvise. Nedantill tvenne lagerqvistar, som omsluta Sultanens Tughra. Nederst årtalet 1fr4 (1249) inom en oval. Inom tvenne lagerqvistar: nymänen med en stjerna (turkiska riksvapnet); nederst, inom en oval, med våra vanliga siffror: 1833. (Medalj, som utdelades bland dem af turkiska hären, hvilka under Syriska fälttåget utmärkt sig i striden mot den revolterande Paschan af Egyp- ten, sistnämnde år). N:o 170. (Guld. Storlek: 9. Vigt: 0,772 gramm.) Inom en vacker krans: Ma’hmüd den andres namnchiffer. Till höger: Jae den rättvise. Till venster 3 blommor. Inom en dylik krans: Pregladt i Oostantinijeh 1223. Öfver — står fv utmärkande 27% regerings-året. Alltså 1223 + 26 — 1249 (= 1834). N:o 171, 172, 173. (Silfver, dåligt. Storlek: 13.) Ma’hmüd IT: namnchiffer. Till höger Jae (den rättvise). Pregladt i Oostantinijeh 1223. Öfver «5: tv,utmärkande 272 regerings- året, således. 1249 (= 1833). 3 lika exx. N:o 174. (Försilfrad koppar. Storlek: 14. Ett hål i kanten.) Tughra. WE. Pregl. i | Oostantinijeh. | 1223. — 2 således i 284° reg.-äret. N:o 175. (Silfver. Storlek: 18.) Ma’hmüd II namnchiffer. Till höger: de den rättise. Pregl. i Oostantinijeh 1223 + 27 — 1250 — 1834, 5.) 320 GABRIEL GEITLIN N:o 176, 176 a). (Silfver. Storlek: 13.) E. Ma’hmüd den IP Tughra. Till höger derom Jae den rättvise. HH. Pregladt i Oostantinijeh 1223. Men öfverst står Fa utmärkande 284 regerings-äret. Således 1250 (= 1834). N:o 177, 178, 179. (Koppar. Storlek: 14.) H. Inom en bugtig krans emellan tvenne cirklar: Ma’hmüd IS Tughra; en rhomb till hóger. #8. Inom en dylik omfattning: Irr® | ola | à vine Pregladt i | Baghdad 1223 (= 1808). Öfver > står Pa (d. ä 28% regerings-áret). 3 exx. Dessa mynt hemtade Prof. G. Wallin direkte frán Baghdad. N:o 180—184. (Koppar och messing. Storlek: ifrån 12 till 8.) Fem stycken kopparmynt, dels med ingen, dels med utnótta inskrifter, endast å N:o 181, som är ensidigt, kan man skönja orden: cod lo (från) Styrelsens säte rs etl mynt slx .. Schahh? Alla dessa mynt, rüttare messings- eller kopparbitar, voro, enligt Prof. Wallins utsago, gångbara i Basra och gälde en half parah d. v. s. „1, plaster, = o e 80 ungefärligen „5 kop. s:r. N:o 185. (Silfver. Storlek: 25. Ett hàl i kanten.) EF. Ma hmüd IP Tughra eller namnchiffer inom en fyrdubbel krans och fyra blommor. Till höger ordet de den rättvise, såsom han kallade sig. XE. Pregl. i Constantinopel 1223. Men öfver > står 29. Alltså: 1223 ar 28 = 1251 — 1835, 5: N:o 186, 187. (Koppar. Storlek: 16.) H. Inom en bugtig krans: Mahmud IP Tughra. HE. Pregladt i Misr (Cairo) 1223 (= 1808). Öfver — står 29, utmärkande regerings-äret: 1251 (= 1835). 2 exx. K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (Ma hmäd JT» 7321 N:o 188, 189, 190, 190 a), 190 b). (Dåligt silfver. Storlek: 13.) X. Tughra. WX. Pregl. i Qostantinijeh.| 1223. M d. v. s. 1251. 2 exx. Nor LOT (Guld. Storlek: 7.) X. Tughra. II. Pregladt i | Misr (Cairo). 7223. — ">, således 1252 (1836). i N:o 192. (Silfver. Storlek: 18.) Lika med N:o 175, men från 30% året "*: 1252. NOTIS (Silfver, ytterst tunnt. Storlek: 7.) X. Tughra. WW. Pregladt i Oostantinijeh. 1223. Talet 30 öfver > utmärker regerings-året. Således 1223 + 29 = 1252 (22-1836; 37) N:o 194. (Koppar. Storlek: 14.) I. Tughra. Derinunder: ?, = 5 parah. WX. Pregladt i | Misr. | 1223. Öfver > står #- (30), utmärkande regerings- äret 1252 (— 1836). IN: 195: (Koppar. Storlek: 10.) Lika med föregående N:o 194, men under Tughra: b — panralt. N:o 195 a). (Silfver. Storlek: 13.) I. Sultan Ma hmud I Tughra eller namnehiffer; derunder: lj: d. v. s. lj. En Grusch (eller piaster). N:o 195 b), 196, 197, 198. (Silfver? Storlek: 13.) Lika med N:o 138, men från 3152 regerings-áret: za 2531837). 4 exx. N:o 199. (Silfver? Storlek: 10.) Inskriptionerne desamma som à nästföregäende. 41 922 GABRIEL GEITLIN N:o 200. (Silfver? Storlek: 7, ytterst tunnt.) Med samma inskriptioner som N:o 199. n Se följ. mynt. N:o 201, 202. (Koppar. Storlek: 14.) Lika med N:o 194, men n utvisar 315% äret: 1253 (= 1837). N:o 208. (Silfver? Storlek: 13.) Lika med N:o 18$, men dà utmärker det 32%* eller sista året af Sultan Ma‘hmud IF regering: 1254 (= 1838). N:o 204. (Silver? Zink? Storlek: 10.) I. „ll Sultan I. io, Pregladt i ove Ma hnud wthb — Tarabulus oe Khan. eb ? Vestern. Något årtal synes icke till. ‘ABDU-L-MEDJID. N:o 205, 206. (Silfver. Storlek: 25.) |. Sultan Abdul-Medjids namnchiffer eller Tughra; på högra sidan derom en blomstjelk. ! XX. ttes | xls] à cé Pregl.i|Qostantinijeh (Constantinopel) | 2255. |! öfver © utmärker Sultanens första regerings-är, som just var 1255 (= 1839) — 2 exx. N:o 207, 208. (Silfver. Storlek: 22.) Pregeln alldeles lika med N:o 205. — 2 exx. N:o 209, 210, 211. (Silver, ytterst dåligt; gäller derfóre blott 1 piaster, ehuru af 13de storleken.) Pregeln densamma som à N:o 205. — 3 exx. NOM bz e K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner. N:o 212. (Koppar. Storlek: 13.) I. "Abdu-l-Medjids namnchiffer. EX. Pregladt i Baghdad. 1225 (1839). — Öfver > en etta, utmärkande första regerings-àret (1255). N:o 212 a). (Koppar. Storlek: 13.) E. Tughra. Derunder: e öfver & d. v. s. 5 parah. 38H. Pregl. i | Misr. | 1255, och t öfver © utmärker just detta år. N:o 213, 214, 215. (Silfver: Storlek: 9.) Lika med N:o 209. Men r öfver = utmärker andra regerings-áret. N:o 213 är af något bättre silfver än de andra, samt litet tjockare, torde derföre gällt en hel piaster. N:o 216. (Silfver? Storlek: 10.) Pregeln dylik som å de nästföregående. N:o 216 a). (Koppar. Storlek: 13.) Lika med N:o 212 a): men från andra regerings-året: 1256 = 1840. IN:02 27: . (Silfver. Storlek: 17.) Pregeln densamma som à N:o 205. Men # öfver © utmärker 34: reg. aret: 1257 (= 1841). Kallas Alönyschlyg (en sextia) d. v. s. 60 parah eller 11 piaster. N:o 218, 219, 220. (Silfver. Storlek: 13.) Lika med N:o 209, men från 343i* regerings-äret. N:o 221. (Silfver. Storlek: 10.) X. Sultanens namnchiffer. Derunder: ++ öfver e»d:ov: SA 20 parah — 4 piaster 324 GABRIEL GEITLIN. IX. II. a ioo | pe^ là eps Pregladt i Misr (Cairo) 1255. Men v öfver D visar rätta året, det 3de af 'Abdu-l-Medjids regering, 1257 (= 1841). N:o 222. (Silfver? Storlek: 10.) Den vanliga pregeln. # öfver c» utvisar 39* regerings-äret. N:o 223. (Koppar. Storlek: 13.) "Abdu-l-Medjids Tughra. Derunder: + öfver > (5 parah). Pregladt i Misr (Cairo). 1225. — Öfver © en + alltså från år 1257 — 1841: N:o 224. (Silfver. Storlek: 17.) Tughra. WE. Pregl. i | Oostantinijeh. | 1255. + öfver >, således i fjerde regerings-äret 1258 (= 1542). N:o 225, 226, 227. (Silfver, dàligt. Storlek: 13.) "Abdu-l-Medjids namnchiffer. En blomstängel till höger. Pregladt i | Oostantinijeh.\ 1255. Öfver c» en +, således 1258 (= 1842). 3 exx. (gäller blott 20 parah eller 4 piaster). N:o 228, 229. (Silfver? Storlek: 13.) Samma mynt som fórgáende, men rena kopparn lyser fram. N:o 230, 231, 232, 233. (Koppar. Storlek: 10.) Tughra; derunder: | öfver & = / parah = 4 piaster. Pregladt i | Misr. | 1255; 4 öfver > utvisar fjerde året, således 125$ (= 1842). N:o 234, 235. (Silfver? Storlek: 10.) Vanlig Tughra. EX. Pregl. i | Oostantinijeh. | 1255. 4 öfver —. d. v. s. fjerde året, 1258 (= 1842); (gäller 10 parah, kallas derfóre onlyq (en tia). K. Aleæ.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (° Abdu-l-Medjid). 325 N:o 236. (Silfver. Storlek: 8.) X. Sultanens namnchiffer. Derinunder: | öfver > d. ä. 10 p(arah) = l piaster). HI. Pregladt i Qostantinijeh. 1255. — Öfver c» + d. ä. fjerde regerings-äret, sâledes 1258 (— 1842). N:o 237. Lika med N:o 234, men från femte regerings-året. N:o 238. (Koppar. Storlek: 14.) X. Tughra. Derinunder: o öfver © = 5 parah (4 piaster). EI. Pregl. i | Misr. | 1255. + öfver c5, femte regerings-äret: 1259 (1843). N:o 239. (Godt silfver. Ny pregel. Storlek: 18.) X. Sultan Abdu--Medjids Tughra eller namnchiffer, omgifven af en krans bildad af 12 halfmänar med 24, större och mindre, stjernor; till höger om Tughra en rosenstängel; nedantill 4 öfver £u. utmärkande Sulta- nens sjette regerings-är 1260 (1844, 5), dä en genomgripande reform i det dittills gällande osäkra myntväsendet synes hafva försiggätt. Detta mynt, ungefärligen af samma storlek som en 50 kop:s silfverslant, men något tjockare, gäller 10 piaster; (onlydq). EX. spei je Herrlig vare hans seger! sé Pregladt uti wubibus (ostantinijeh (Constantinopel). Poe 1255! Detta inom en dylik krans som átsidans inskription. N:o 240, 240 a). (Silfver. Storlek: 15.) Har samma vackra pregel som N:o 239, men v öfver &x under Tughra utvisar, att myntet härrör från 74* regerings-äret, 1261 (1845, 6). Myntet güller fem piaster (beschlik). 2 exx. 326 GABRIEL GEITLIN N:o 241, 242. (Silfver. Storlek: 11.) 4. Pregeln lika med föregående, dock att Tughra omgifves blott af 12 stjernor. 83. Inom sistnämnda omgifning samma inskription som à N:o 239, men från sjunde regerings-áret. Gäller 2 piaster (ikilik). 2 exx. N:o 243. (Koppar. Storlek: 13.) E. Tughra. Nedantill: » öfver & = 5 paral. WW. Pregladt i | Misr. | 1255 i sjunde året, v öfver . Afven detta är ett vackert mynt af ny pregel. N:o 244. (Koppar. Storlek: 13.) Pregeln alldeles lika med N:o 243, men från åttonde året: v öfver D (1262 = 1845). N:o 245, 246. (Koppar. Storlek: 14.) EF. Sultanens Tughra med en rosenqvist till höger. Nederst: 4 öfver &èw, år S. EI. I medelpunkten af arean: e (5) d. v. s. fem parah. Deromkring en i krets gående inskription: tes Siw pes Emy À D på Byss je Herrlig vare hans seger! Pregladt i Misr (Cairo) det välbevarade. Ar 1255. 2 exx. N:o 247. (Koppar. Storlek: 7.) Inskriptionen densamma som ä nästföregäende, men finare, och med siffran t (1) d. v. s. en parah, på midten af frånsidan. N:o 248. (Silfver. Storlek: 24.) Inskriptionen och hela pregeln lika med N:o 239, blott att under Tughra står 4 öfver äiw (år 9). Detta vackra mynt, som gäller tjugo piaster (igir- milik) daterar sig således från år 1263 = 1846, 7. N:o 249, 250. (Silfver. Storlek: 11.) Samma mynt som N:o 241, men från 94 året (1263 = 1846). 2 exx. Il bl | K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (^ Abdu-l-Medjid). N:0 251, (Koppar. Storlek: 7.) Samma mynt som N:o 247, men från 9% regerings-áret. à , 5 5 N:o 252. (Silfver? Storlek: emellan 12 och 13.) X. Med äldre pregel: Tughra; till höger en blomstängel. Nederst: tj d. v. s. ls, en gurusch eller piaster. HI. Pregladt i | Misr (Cairo) | 7255. t öfver © utmärker 104% året: (1264 — 1847.) N:o 253. (Silfver? Storlek: 10.) Pregeln lika med N:o 252, men under Tughra står f. öfver S d. v. s. 20 parah = 4 piaster. N:o 254. (Silfver. Storlek: 8.) EB. (Ny pregel på godt silfver): Tughra; derinunder: | öfver &iw, tionde året. WE. Ofverst: # d. v. s. 20 parah. Föröfrigt är inskriptionen lika med N:o 239. N:o 255. (Silfver. Storlek: 9.) Pregeln lika med N:o 241; gäller 1 piaster. !« öfver &iw (10 året.) N:o 256. (Koppar. Storlek: 14.) Samma mynt som N:o 245, men från 104% året (1264 = 1847). N:o 257. (Koppar. Storlek: 15.) 3. Inom en krans af 2 palmqvistar: EX. Inom en myrtenkrans: (DS te] Sultanen à epe Pregladt i o——s Abdu- uses Tunis Desa /-Medjid teas. 2264 (= 1841). oe Khan. 328 GABRIEL GEITLIN N:o 258. (Koppar. Storlek: 14.) Samma pregel som à nästföregäende mynt. N:o 259. (Koppar. Storlek: 14.) Samma mynt som N:o 245, men från elfte året (1265 = 1848). N:o 260, 261. (Silfver. Storlek: 9.) Samma mynt som N:o 255, men från 12'* regerings-äret (1266 — 1849). N:o 262. (Silfver. Storlek: 15.) Lika med N:o 240, men från 12t året: tr? öfver äw (1267 = 1850). N:o 263. (Koppar. Storlek: 14.) Samma mynt som N:o 245, men från 13% året: t^ öfver as (1268 — 1851). N:o 264. (Silfver. Storlek: 24.) Likadant mynt som N:o 248, men från 149 året: te öfver äi. (1268 — 1851). N:o 265. (Silfver. Storlek; 15). Samma slags mynt som N:o 240, men från 14% året: !e öfver äm. N:o 266. (Koppar. Storlek: 19.) Pregeln densamma som à N:o 257, men af år tF4a (1268 — 1851). N:o 267. (Koppar. Storlek: 14.) Samma slags mynt som N:o 245, men från 14% året (1268). N:o 268. (Koppar. Storlek: 18.) I. Sultanens Tughra med en rosenqvist till höger; derunder te öfver äv. ár 15 (1269 — 1852). K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Turkiske Sultaner (^ Abdu-l-Medjid.) 329 HE. I midten: te /0 (nemligen parah). Omskrift: y? Wee Kim xaubilbus & ré spa ys Herrlig vare hans seger! Pregladt i Qostantinijeh år 1255 hidjra. — Bokstäfverne y? üro fór symetrins skull vid kanten upprepade. N:o 268, a). (Koppar. Storlek: 18.) Samma slags mynt och af samma valör som N:o 26$, men hälften tun- nare och från 212 regerings-àret (Ft öfver äv) d. v. s. år 1275 (1858). [e] o N:o 269. (Silfver? Storlek: 13.) En gammal halfpiaster, nött och illa medfaren, årtalet 1255 är dock synligt. N:o 270. (Koppar. Storlek: 10. Skadadt.) W. Sultan | ‘Abdu-l-Medjid | Khan; men ganska otydligt. un. Pregiadt.i |... ... |.1255. N:o 271—275. (Koppar. Storlek: 7.) Illa medfarna och nötta mynt, med inskriptionen till största delen utplänad. N:o 276— 286. (Silfver. Storlek: 6 à 9.) Parah- och Agtsche-stycken, hvilkas pregel är utplänad. X) MAROKKANSKE SCHERIFER. Från Mauritanien, den yttersta vestern (meghreb-el-aksa), såsom Araberne kalla detta land, hvilket i början af 8% seklet foll i deras våld, hafva redan i det föregående nágra mynt fórekommit, sásom en Idrisid, pag. 202 (42), en Fatimid, p. 233 (73) och en Muwz h' hid, p. 234 (74), hvilka dynastier, äfvensom Zeiriderne, Murawiderne (Mura- betun) och Meriniderne, en efter annan derstädes tillvällade sig högsta makten. Under Meriniderne, hvilka omkring ár 1270 e. Chr. kommo till väldet, hójde sig landets makt och betydenhet i bórjan, men genom inbórdes fejder och täta uppror begynte äfven denna dynasti att i 14% seklet mer och mer försvagas, hvartill sedermera ytterligare bidrogo upprepade an- 42 330 GABRIEL GEITLIN fall af Portugisarne, hvilka är 1415 erófrade den vigtiga orten Ceuta, de Marokkanska sjó- rófvarnes fórnümsta stamhäll. Spanien, särdeles under Kardinal Ximenes, oroade likaledes Marokkanerne, hvilkas läge sålunda blef allt svårare. Då inträffade, omkring år 1500, den stora revolution, hvarigenom de såkallade Scheriferne kommo till styrelsen och Merinidernes afkomlingar utrotades. — A'hmed ben-'Husein var den förste Scherif, hvilket ord be- tyder ädel, ädelboren, nemligen härstammande från Mu hammed, profeten, genom dottren Fatima. (Redan Idrisiderne och Fatimiderne voro således, strängt taget, Scherifer). — Likasom samtidigt i Persien, så äfven här var religionsfanatismen medlet för den nya dyna- stiens uppstigande på thronen. Intill närvarande tid hafva inalles 23 Scherifer — alla (med undantag måhända af Sidi Muhammed 1759—1790) vilda despoter och giriga samlare af skatter — herrskat i Mauritanien. Endast af den 3° i ordningen, Abd-Allah, af den 16% Mulei Isma il, tapper och segersäll, men grym, och af den 204, ofvannämnde Mu- lei Sidi Mu hammed finnas några få, men rara mynt i vår samling, äfvensom ett af en onämnd Scherif, det äldsta bland dem alla. Av@orvuog. N:o V. (Guld; borradt i kanten. Storlek: 20. Vigt: 4,616 gramm. Jfr Tychsen, Introd. pag. 168.) X. Inom en qvadrat: xJI Ast En är Allah xb des, ous Muhammed är Allahs apostel xL „AS oil, och Alquran är Allahs ord. Omskrift, upptill: „> yp! gem pl sese Znamn Allahs den nádige förbarmarens! till venster: des Lam de alt de Välsigne Allah vår herre Mu hammed och hans slägt, och förherrlige! Allah nedtill: Ant, all p xl, Tm till hóger: ms y ae y! Mal) Ej finnes någon gud utom honom, den nådige förbarmaren. EX. Inom en dylik qvadrat: xl! ll Pris vare Allah! U As N, och riket allt är Allahs, UL 5,1, JAI, och kraften och makten hos Allah. Omskrift, upptill: ^M, JM „eo Han är den förste och den siste, till venster: oe Uu, JEU, och den synlige och den fördolde, nedtill: AG 5? och han är i all- till höger: es qe ling vis. (Sur. LVO: 3.) K. Alex.-Univ:s Muham. mynt. — Marokkanske Scherifer. 391 ‘ABD-ALLAH EL-GHALIB BILLAH. N:o 2. I. Aen XE. xloue ‘4bd-Allah wall Sultanen eU Æghallib] ll oae ‘Abd-Allah. UL — billah. Årtal och preglings-ort utplänade.— 'Abd-Allàh I herrskade från år 964 till 982 (= 1556 —1574). MULEI ISMA' IL. N:o 3. (Guld; med 4 hål i kanten. Storlek: 14. Vigt: 3,443 gramm. Rec. pag. 536: 2.) 1. M x Ÿ Ej finnes någon qud utom y st Allah. Riket al xAS allt är Allahs. Omskrift: ci, (asi, XS „le all leblat juli ès Sr Pregladt i det höga Fas (Fez), Allah omhägne det! år 1093 (= 1682). HE. QE» All Allah är sanningen. Ga yeb Han försvarar sanningen mu den klara. Omskrift: sl ll, Ass zule UL II axées Log Ma oem y us I namn Allahs den nädige förbarmarens! Ingen dr min hjelp utom Allah. På honom hoppas jag och till honom skall jag återvända. (Sura XI: 90). MULEI SIDI MU HAMMED. N:o 4. (Silfver. Storlek: 14.) På hvardera sidan samma inskription: © pà Mynt från UL Mekinas (Mequinez, Meknes). Derunder icke med arabiska, utan med våra vanliga siffror: 1179 (= 1765). 332 SABRIEL GEITLIN N:o 5. (Silfver. Storlek: 12.) KR. as! En. TE. „Le ar As! En. 1187271874, MIU S): N:o 6. (Silfver. Storlek: 414.) Endast årtalet 1188 (med våra vanliga siffror) är läsligt. Spår af Mekinas. N:o 7. (Silfver; aflàngt. Storlek: 13 à 16.) RB. T ast En NE. Qi... [Te]fuan ims 2/7 1195 7/95 (= 1781). N:o 8. (Silfver. Storlek: 9.) I. e» LIL,1 Hebat-el-Fet h. II. 1201 (= 1786). N:o 9, 10. (Guld; aflàngt. Storlek: 12, 9. Vigt, N:o 9: 1,692; N:o 10: 1,696 gramm.) E. U| Allah är IH. = Muhammed yet > sanning. Han försvarar A åt son af Sch[erif?] NV ele UM sanningen. 1207 7202. SO) N:o 11. (Koppar. Storlek: 13.) #. Inneháller blott det såkallade Sigillum Salomonis: IE, 1207 Y) ABD-EL-QADER BEN MUHI-ED-DIN. Universitetets myntkabinett äger af denne vår tids utmärkte politiska personlighet icke mindre än sex mynt, preglade i staden Taqedemt, emellan Algier och Mascara. Huru och när dessa mynt kommit hit är mig obekant; att de icke höra till alldagliga företeelser fram- går ur dessa Fraehns ord (Bulletin hist. philol. Ill: 270): „Es war mir wohl bekannt, dass derselbe (Abd-el-Qader) einmal auch das Münzregal geübt, und lange hatte ich den Wunsch gehegt, unserm Asiatischen Museum, das in seiner numismatischen Abtheilung so viele an- dere Merkwürdigkeiten und Seltenheiten aufzuweisen hat, auch von diesem gewandten und K. Alew.-Univ:s Muham. mynt. 333 mannhaften Verfechter der Arabischen Nationalität ein Münzdenkmal zuzuwenden. Aber er- folglos blieben alle die Schritte, die ich zu dem Behufe that, alle die Aufträge, die ich zu geben Gelegenheit fand. Wider Erwarten ist mir indessen — — das Desideratum zugekom- men. Der geh. Legationsrath Soret zu Genf — — dieser gelehrte Numismatiker ist es, der die Gefälligkeit gehabt hat, mich auch in den Besitz des von mir so lange und umsonst Gesuchten zu setzen.“ N:0 1, N:0 2. (Koppar. Storlek: 10.) W. Qe SE 7 sanning, den religion FH. à 2 Pregladt i xA die (som gäller) inför Allah uw Tagedemt ud (är) Islam. rer — 1254 (1835). N:o 3—6. I. Lika med nästföregäende N:o 1. HE. Äfven denna sida lika med HH å N:o |, men med årtalet !?ee = 1255 (1839). N:o 5 och 6 äro skadade, så att årtalet med säkerhet icke kan bestämmas. (Att "Abd-el-Qader låtit pregla äfven silfvermynt (af år 1256 = 1840) med inskrift: um Lissis lya Lule gr! Lo, O vår Herre! utqjut öfver oss tålamod och låt oss dö som muselmän, omnämner Fraehn i en not till ofvan citerade ställe. — Sitt namn har Abd-el-Qader ieke utsatt pà nàgot af sina mynt.) 7) Här må slutligen följande två egendomliga mynt af en Sultan (sjü- röfvarehöfding?) från ön Solor i Malesien (Sunda-öarne) få sin plats: N:0 1. (Bly. Storlek: 14.) I. WA Sultanen WE. Tyckes innehålla konturerna Si ds Muhammed Scheref- af ett skepp. — Nederst står : ouod ed-din. AMP 0822141789). N:o 2. (Bly. Storlek: 14.) 4. Samma inskription som på nästföregäende, men mycket sliten och otydlig. 334 GABRIEL GEITLIN EE. En krona eller annan liknande prydnad. — À det gamla och nedsülade papper, hvari dessa mynt tvifvelsutan redan länge förvarats, är skrifvet: ,Jfr ön Solor i Polynesien." Troligen äro dessa mynt dock preglade på ön Timor, der ,, Sultanen” residerar. BIHANG. Mynt med till största delen arabiska inskriptioner, men som blifvit preglade af Christne. a) GEORGISKA MYNT. (AF DYNASTIEN BAGRAT) DROTTNING RUSUDAN. N:o, Il. (Koppar. Storlek: 15; bristfälligt. Rec. pag. 541, N:o 3.) I. Åtsidan innehåller bokstäfverne R, S, N med georgisk uncial eller kyrkoskrift, kallad khutsuri eller assomthawruli, samt u, d, a, med vanlig krigare-skrift (mkhedruli), af hvilka inom hvarandra flätade bok- stäfver drottningens namn RuSudaN utgöres. Se härom Furst Barata- jeffs monografi: Monerbr mapersa lpysnncraro cOOPaHHBIA H ONMCAHHbIA Kuaasews M. IL baparaenBbiw?, Cn6. 1844, p. 124 följ. Tab. VI. EX. SLA St KON Aonungars och Drotiningars drottning, Verldens och rikets och religionens VES, [st JY] ord xA m glans, y Rusudan, dotter «f Tamar, Messiae [Ue] Last La] pu Fórherrlige Gud hennes segrar! De inom uncini slutna orden äro supplerade ur nästnämnde arbete af Barata jeff. N:o 2. (Koppar. Oregelbundet, gjutet mynt. Höjd: 25; största bredd: 15. Rec. pag. 541, N:o 5.) KY. LA Sulfan]en YE. .. oJ JS Djelal ed-d[unja] . ball den mäk[tige]. «+ A, ve-ed-d(in]. Omskriften är utplänad. Enligt Fraehn, Rec. pag. 541, äro dessa mynt, hvilka ofta uppgräfvas i Grusien, preglade eller rättare gjutna under drott- ning Rusudäns regering år 623—628 (1226—1230) medan Kharesm-Schahhen K. Alex.-Univ:s oriental. mynt. 335 Djelal-ed-din innehade Grusien; men i Nova Supplementa, pag. 212, för- vises ett dylikt mynt till Kharesm-Schahhernes klass. — Furst Barata- jeff anser liknande mynt ursprungligen vara georgiska, men att de blifvit ompreglade af Sultan Djelal-ed-din; 1. c. pag. 131 följ. N:o 3. (Koppar. Storlek: 11. Kanterna alltomkring afnötta.) Samma inskriptioner som à nästföregäende mynt. N:o 4. (Koppar. Storlek: 7; mycket nött.) LE Oye, Rusud(an). Ofriga inskrifter oläsliga. IRAELI. N:o 5. (Koppar. Storlek: 15.) I. Ätsidan är af hetta förstörd; myntet har troligen uppgräfvits ur gruset efter branden i Åbo, 1827. WX. Tre Georgiska konsonanter (med assomthamruli skrift): R, K, L, för- enade med hvarandra och — utsagda med tillhjelp af vokalen e — bil- dande namnet eReKLe, d. v. s. Zrakli = Heraclius. Derunder: als cre Mynt från Tiflis. Dessa arabiska ord äro dock till en del förstörda genom en kontramark, som också innehåller bokstäfverna R, K, L. Preglings-áret är jemväl försvunnet, men då detta mynt högst sannolikt är detsamma som beskrifves inyssnämnde monografi, Pa3pa48 IV, pag. 10 följ., daterar det sig troligen från 1201 (= 1786). N:o 6. (Silfver. Storlek: 12.) X. Med /a'ahq skrift: U o4! Pris vare Gud, gell os verldarnes herre! XN. Ofverst: ey 0! du náderike! I sjelfva fültet, inom en mánghórning, med vanlig skrift: eO —AMynt från ws Tiflis ir 0 92247^0— 1796). Pra 336 GABRIEL GEITLIN N:o 7. (Silfver. Storlek: 19.) Likadana inskriptioner som nästföregäende, men årtalet otydligt, endast te synes; 1210 eller 1215? GIORGI XIII (XII). N:o 8—11. (Koppar. Storlek: 15.) 8H. Med Georgisk kyrkoskrift: Giorgi. Derunder: sy Mynt från ues Tiflis ipo 2261798): EE. En fisk. Upptill och nedtill tvenne lófqvistar. — 4 exx., alla af samma storlek, men olika tjocklek. Här böra ock följande, af Ryska regeringen preglade, georgiska mynt anföras: N:omi: (Koppar. Storlek: 20.) E. Öfverst: en corona muralis; nederst: en palm- och en lagerqvist laggda i kors. Deremellan med georgisk mkhedruli kheli, d. v. s. vanlig eller krigare-skrift [så kallad till skilnad från kyrko-skriften]: 7p'Ailis? (Tiflis). WE. 20 Karthuli phuli d. v. s. tjugo karthuliska (georgiska) koppar- pengar. (Talet 20 är uttryckt genom bokstafven AÁ'a», jfr kaph i hebr. och z'i grekiskan och slavonskan). Nederst står årtalet, uttryckt med bokstüfverna: fschim = 1000, gar = 800 och e» = 5, således 1805. N:o 2. (Koppar. Storlek: 20.) Ett dylikt mynt, men från år 1810 (Zschin, gar, in = 10). N:o 3. (Silfver. Storlek: 15.) # Inskriptionen på denna sida lika med N:o 1. n oem ew K. Alex.-Univ:s oriental. mynt. 337 En. Med mikhedruli skrift: U (400) | karthuli | thethri (hvita penningar). Derunder: 1823, uttryckt med georgiska bokstäfver. Nederst med la- tinska uncialer: A. K. (myntmästarens namn.) N:o 4. (Silfver. Storlek: 15.) Lika med nästföregäende, men af år 1829, och med myntmästarens namn: A. Tfrifonoff]. N:o 5. (Silfver. Storlek: 10.) I. Lika med de föregående. WE. Rae (100) | karthuli | thetri. (år) 1827. Nederst: A. T. Fraehn i die Münzen der Chane &e. pag. 70 N:o 486 bestämmer värdet af ett à Tab. XVI N:o XIII aftecknadt georgiskt mynt, som i allo, utom preglings-äret, üfverens- stämmer med här anförda N:o 3 och 4, till 40 karthuli thetri; men dà georgiska bokstafven U alltid betecknar 400, förmodar jag att ett tryckfel der insmugit sig. I den ofta citerade monografin, af Furst Baratajeff, har jag härom ingen upplysning vunnit, emedan, åtminstone i det af mig begagnade exemplar, endast den första af ryska regeringen i Tiflis preglade / medalj, men intet mynt, der fórekommer. b) ENGELSKA HANDELS-KOMPANIETS I OSTINDIEN MYNT. N:o, 1° (Koppar. Storlek: 13.) I. CV d. v. s. United East India Company. Derunder: 17x83. [U D 2 & Keping, udy 2797. (— 1182). N:o 2. (Koppar. Storlek: 12.) I. Lika med nästföregäende, men med årtalet 1787. j 1 1. qi Keping, år ire 7202 (= 1787). 338 GABRIEL GEITLIN. I. EN. IE. IE. II. N:o 3. (Koppar. Storlek: 12. Rec. pag. 546, N:o 5.) Lika med N:o 2. WR. Gui; Prinsens ue Ü uz! (af) Wales. N:o 4. (Koppar. Storlek: 16. Rec. pag. 546, N:o 4.) Lika med N:o 1, men med årtalet: 1791. En våg i jemnvigt; emellan vigtskälarne: Jae rätt! N:o 5. (Koppar. Storlek: 14. Lika med N:o 1, men af àr 1802. Lika med nästföregäende N:o 4. — N:o 6, 7. (Koppar. Storlek: 12.) Samma mynt som N:o 5, men mycket nótta. 2 exx. N:o 8. (Koppar. Storlek: 13. Rec. pag. 947, N:o 7.) Engelsk-Ostindiska Kompaniets vapen. Derunder: AUSP. REGIS & war. ANGLLE. — Vanligen heter det: ET SENAT. ANGLLE, men på detta ut- märkt väl bibehällna mynt har stafvelsen sE antingen af en händelse eller med flit utelemnats, hvarigenom meningen blir annan. — Öfverst: EAST INDIA COMPANY. Nederst: 7803. ul | ya | GS Fem Casch | en Fulüs | är det. Nederst: V casn. N:o 9, 10. (Koppar. Storlek: 20.) Lika med N:o S, men under vapnet endast streck i stället för inskrip- tionen: Auspiciis &c. ee out eem I Dom Tjugo | Cash | Fyra Fulus | är det. Nederst: XX casn. K. Alex.-Univ:s orient mynt. 339 Neo 11e (Koppar. Storlek: 20.) I. Lika med nästföregäende, men med årtalet 1804. I. "s | eU- Sess Keping 1219 (4804): N:o 12, 13: (Koppar. Storlek: 14.) X. Ofverst vid randen: ske xls landet Malaja ; derunder en väl formad tupp. MI. e o9 Satu keping. Nederst: ev 7247 (= 1831). 2 exx. Pa Singapoor, derifran dessa mynt äro hemtade, skola de gilla en farthing = 4 engelsk penny. ÜFVERSIGT. Dynastiernas m. m. namn. Guld. | Silfver. | Koppar. | Summa. — Ay! Uma a den Oster sr. NIT TELS il 1 1 3 B) Abbasidex m ea SSE 1 9 11 21 O)sIspehbedie cius oss m ee pe s -- 1 — 1 D) PIRSTERR en SR à ee ee ete hen. — 1 — 1 Sander 71. ggr ec ae MER — 84 25 109 F) Khaner i Turkistan. . . - . .. .. . . . . . ... — 3 2 5 Gpuwellider 5s. e Men ER ep outs = 3 -— 3 "yi Oqailider es o9 EI RENE — 6 — 6 TYSMÉESCABIQOTI cc onere ME CEE ae — 1 — 1 7/9) MOT RENE RE M = — 3 3 D)WRatimider NME Ne — — 1 2f BN vy EB D LC EA e Aen. Ren M. cet Odes nee eee — 1 - 1 ENDESASIUbIdGE S e e eese oM ume FRONT — 1 — 1 DES TAN AA RER EE ee. -— 1 9 10 Qu iib DIS MEME ME E 4 1 5 P)EDjelawiderer. CE der sese as ei — 1 — 1 Gpyutschider c CEE CEE NL RTL NE — 106 20 126 D'omotta 0h ODEURDATS T MN -— — 87 87 FR) Kmaska Khuner ONCE OR Saee HEUS = 1 12 13 D:o skadade och nötta (dupletter). . . . . . .. — — 32 32 S) Khaner i Bukhariet ................ 1 1 — 2 T) Baberider och Tipo Sa‘ hib . ........... 3 26 11 40 U)’ Bersiske Schahher 5.5.2... ers 11 18 38 67 V) Durkiske Sultaner - - . . . . eere 21 220 13 314 X) Seherifer i Marokko . ............... 4 6 1 11 Mn Abdel-Qader.. ce ee nun une — — 6 6 Zi Schereted-dim. c iN de or — — | bly2 2 Bihang: a) Georgiska myntı 3. 2.0. foem e — 5 11 16 | 5) Engelsk-Ostindiska Kompaniets dio... ..... = 2 13 15 Summa | 43 | 502 | 358 | 903 Utom ofvanbeskrifna mynt fórvaras i K. Alexanders-Universitetets orientaliska samling följande ieke-muhammedanska mynt och medaljer: Guld. |Silfver.| Kop:ar | Bly. S:a. Be Japanesiska . . . . .. SENT SEES ee m a 4 3 | — | — 7 CDN ESS RAP PE COL: Rte dr — | — | 23 — | 23 Siamesiskt af oregelbunden, sferoid-form . . . . | — 1 | — | — 1 | Ma) UD SÄGA tf 0 P SR UU. oie" PL 1 4 Dun 7 | inks udd frin Madras EEE EEE — 2 | — — 2 | RSR ANNE t9 eu iT SINN xx 2 32 12165) | Summa | 5 | 20 | 27 [30/56 11959" Härtill komma: En till minne af staden Aqvileias förstöring (år 452 e. Chr.) slagen messings- medalj, af 34% storleken; åtsidan innehåller en mycket upphöjd, ful bröstbild med omskrift: ATTILA REX. På frånsidan, som är något nött, synes en med vallar befästad stad; öfverst står: AQVILEIA. — Något årtal synes icke till, hvarken på denna eller följande medalj. En kopparmedalj (storlek: 62), med Sultan Mu hammeds (ID?) bröstbild och följande omskrift: MAVMbET ASIE AC TRAPESVNZIS MAGNE QVE GRETIE IMPERAT. — Frånsidan framställer en af 2% hästar dragen triumfvagn; högst deruppå står en man i fladdrande mantel, dragande i släptåg tre nakna, med rep omslingrade qvinnor, hvilkas hufvud omgifvas af inskriptionerna: GRETIE — TRAPEZYNTY — ASIE. Nederst: OPVS | BERTOLDI | FLORENTIN | SCVLTOR | IS. Slutligen höra hit följande i finsk jord funna sällsyntheter: Trenne af grof silfverträd flätade halsringar (två af dem bristfälliga) samt två armringar likaledes af silfver, allt tillsammans vägande 1 ® 43 lod. Tvenne armringar af blandad metall. En liten vågbalance af dylik metall, med dertill hörande vågskålar och 12 små vigter. Se härom Finska Vetenskaps-Societetens Handlingar Tom I, pag. 731. *) Af dessa är blott ett enda äkta, med Feniciska (Samaritanska) karaktärer; de öfriga äro numi spurü, med säkallad qvadrat-skrift jemte latinska inskriptioner. Det äkta myntet är silfver, af 15de storleken. De Feniciska bokstäfverna, som omgifva myntets åtsida, äro (ätergifna med qvadrat-skrift): jen mem ENT Pro Israels sikel. Areans midt upptages af en kalk eller bägare (rókelsekar?), öfver hvilken ett Feniciskt aleph antyder första året (140 före Chr.) af Simon Maccabaei regering. (Jfr 1 Maccab. XV, 6). — Fränsidan innehåller en tregrenad qvist, som slår ut nya skott (Arons grönskande staf), med om- som skrift, som, átergifven med vanliga hebreiska bokstäfver, betyder: 127P 222777 heliga Jerusalem. Hänvisning till texten för de Planchen I. JM 1. Se beskrifn., sid. 193 (337), A£ 3. 7 oti AME . 194 (34), il, Se pne D „ 195 (35), 2. CEE AT . 199 (39), 18. GERNE uH „ 197 (37), ; Gel m , 200 (40), 19. [OMNIA c diio! . 200 (40), 20. Be Le: . 201 (41), ji OMNEM CO! , 209 (42), il. TONA NE HET „ 203 (43), 2a I MT er » 206 (46), ilr. Ma RR , 211 (51), 41. 90 Me. . 216 (56), 62. AR TON). 66. RE „ 219 (59), (ih 16285 MUR 2 «993 (61): 75. Te MEUM „ 291 (61), T TONS Le 9 cu „ 224 (64), 83. Planchen II. u, 221 e RTE sid. 225 (65), JE 3. DUREE N > 226 (66), 5. IDEAS NS , 228 (68), 3. IP , 230 (70), 3. OM Tee SL CAL), il DA: Ee son y 1289 (9): 1. 95. Wer ek » 282 (72), 3. D GERM ned n „ 233 (73), il QUE. » 285 (75), jl DONT T » 296 (76), 1 ER 2:129: (00) 4. o 43. Tipo-Sahib sid. 242 „ 244 » 248 . 255 » 256 » 256 258 (82), (84), (88), (95), (96), (96), (98), 263 (103), 264 (104), , 267 (107), . 268 (108), 2 275 » 216 » 282 Planchen III. sid. 288 (128), „ 288 (128), „ 289 (129), . 293 (133), „ 294 (134), „ 926 208920 à plancherna aftecknade mynten. Me]. 6. 22. 12. 15. 16. 26. 10. *) De inom parenthes slutna siffrorna afse de med särskild paginering ur Handlingarna aftryektà exemplar af närvarande arbete. Rättelser: Sidan 195 (35) rad. 1, står: alqu'ran läs: alqur'an. ? EY X ? 10, ” Ört n oem ; ABE. (GB 2 SIN „ Radhi Vor Aa EImugtadhed: . Elmmutadhed 2221068856) 1972825: tillägg: Nederst € n9 8 Gu. 975. re role Bl) „ 5; 2 dodi » Sud » 217 (117) , 16, , arabiska och turkiska , arabiska 982 (20 16, c "ADS Ridhas . Mehdi's , 285 (125) ,50.10,, ‘Ali Ridhas . Mehdis z XUL (aie. c NO Hilo NC, DEN: 317 (157 uy ; E ; DO ye o „> p*5 s ' zem HAUT x _ m B i D e te "5 A [^ mnm y ars yr + | BIER ET TUTTI "A yw | i (i I uu "d x ES beds: Lua ds 2 Du - e ut auTO PZN. m Hed | " P ia | LE m" 4! LÀ THÉORIE SURFACES DE RÉVOLUTION A COURBURE MOYENNE CONSTANTE. L. LINDELÓF. (Lu le 1 Décembre 1562.) 44 H khe" Nr jh 2 A np TEE LEA di ai Co po " Agen n T Er TET Urs ha ly * RES si à ii b AM NE HN DT NEL ' * 7 AT sh ! AMINO Lr and sale X ee + nz ^ | 14 * NOEL. I. Dans une suite de mémoires présentés à l'académie royale de Bel- gique, M. Plateau a examiné avec beaucoup de soin les figures d'équilibre de masses fluides soustraites à l'action de la pesanteur, et, en particulier, celles des lames fluides, auxquelles il a su donner une persistanee extraordi- naire, en employant, pour les former, un liquide composé de trois volumes de solution de savon et de deux volumes de glycérine. Les belles recherches du célèbre physicien n'ont pas moins d'importance pour la géométrie que pour la théorie des forces moléculaires. Le nouveau genre d'expériences créé par lui est devenu un moyen simple et charmant de réaliser certaines surfaces douées de propriétés remarquables et de vérifier ainsi d'une manière empirique la solution de plusieurs problémes intéressants, auxquels ces mémes expériences peuvent donner lieu. On sait, en effet, que la surface d'une masse liquide sollicitée par les seules forces moléculaires, ainsi que celle d'une lame liquide, jouit de la pro- priété que la somme des courbures principales est la méme dans tous les points de la surface. La courbure moyenne, regardée de l'intérieur de la figure, est positive, nulle ou négative, suivant que la pression intérieure ou de l'air em- prisonné est supérieure, égale ou inférieure à celle de l'air ambiant. Parmi les surfaces à courbure moyenne constante celles qui sont de révolution sem- blent mériter une attention particuliére. Il est aisé de voir que, dans ce cas, l'un des rayons de courbure principaux est celui de la ligne méridienne et que lautre coincide avec la normale prolongée jusquà laxe de révolution. Ainsi la méridienne ou la génératrice de la surface de révolution doit étre telle, qu'en appelant o le rayon de courbure et r la normale en un point N 1 1 5 sr quelconque — 4- — soit une quantité constante. C'est en partant de cette pro- [4] 7 priété que M. Plateau a déterminé, par un raisonnement ingénieux et sans calcul, la marche générale de la courbe. C'est encore de la méme propriété que M. Peer déduit l'équation différentielle de la courbe en coordonnées rec- tilignes, dont il se sert ensuite pour examiner la courbe en question *). *) Le mémoire de M. Beer auquel nous faisons allusion, est imprimé à Bonn 1857 et porte le titre: Tractatus de theoria mathematica phænomenorum in liquidis actioni gravita- lis detractis observatorum. 348 L. LINDELÖF. En reprenant ici la théorie de ces mêmes surfaces de révolution à cour- bure moyenne constante, nous allons nous placer à un point de vue différant. Nous considérons la ligne méridienne comme une roulette ou épicycloïde en- gendrée par une certaine courbe qui roule, sans glisser, sur l'axe de la figure; et après avoir reconnu la nature de cette courbe géneratrice, nous en dédui- sons les diverses propriétés des lignes méridiennes et des surfaces dont il s'agit. Cette manière de traiter le problème aura lavantage de simplifier les caleuls et d'y apporter la clarté des considérations géométriques. 2. Soit done ACD (fig. 1) une courbe qui roule, sans glisser, sur l'axe OX de gauche à droite, et F un point lié invariablement avec cette courbe; ce point décrira une certaine roulette qui doit satisfaire à léquation ue ttai FEE o étant le rayon de courbure de la roulette, 7 la normale et a une constante quelconque. Il s'agit de déterminer la nature de la courbe génératrice ACB. Remarquons d'abord que, par une propriété générale des épicycloïdes, le rayon veeteur FC, mené du point F au point de contaet C, est précisément la normale nommée 7. En appelant « l'angle FCO que cette normale fait avec laxe, æ et y les coordonnées du point F et s lare de la roulette, on aura done dx - diy Fo = SIM Cd, E UEM On trouve d’ailleurs y=r sina, et, en différentiant, dy = sin « dr + r cos « da, : c - 5 3 7i valeur qui substituée dans lexpression de ^ donne as : dr SIN « — +7 eos « de as, da. COS & De cette équation et de celles qui précèdent, on tire successivement do COS & 1 dr ? Sin « — +” COS « da dy CC sin « cos & — = — Sin & — —=— ds? 5 à dr SIN a — +? COS « da ^ Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 349 Or. la courbure s'exprime, comme on sait, par la formule dy ds? 1 NT ds yourvu quil soit convenu de regarder o comme positif ou négatif, suivant quil 1 5 Q S tombe à droite ou à gauche de la direction dans laquelle l'are s est compté. dy - : : dx En substituant les valeurs des dérivées ds et 7, OÙ aura donc cos & m : dr SIN & —— +” COS « do La normale à la roulette coïncide avec le rayon vecteur r, comme nous la- vons déjà fait remarquer. L'équation 1) deviendra par conséquent eos & 1 1 5 dr sin œ — +”? COS « da On en deduit (r — a) dr — cosa do Dar —r2 sine et, en integrant, c l V —————— —|]|sin «, 2ar — r? ou I : ini, 2ar — r? c étant une constante arbitraire, positive ou négative. Ayant trouvé la relation entre le rayon vecteur r et l'angle « quil fait avec la tangente à la courbe ACB, on en déduit facilement l'équation de cette courbe en coordonnées polaires. En effet, si l'on prend le point F pour ori- gine des coordonnées polaires, et pour axe une droite quelconque passant par ce point et invariablement liée avec la courbe ACB, on aura, en désignant par » langle compris entre le rayon vecteur r et laxe en question, : rdv BIN EL V dr? + r2dv? et par conséquent C r?dv? 2 —————————Á I 2ar —r? dr? +r?dv? 350 L. LINDELÓF. d'oü + cdr + cdr ver r N 2aer — cr? — ce? rN (a? —c) r* —(ar — cy? La différence a? — c devant être positive, sans quoi le radical deviendrait imaginaire, nous pouvons la désigner par "e^. Si lon fait d'ailleurs, pour simplifier, " = ut p ( )s l'équation précédente se mettra sous la forme + pdr eh ZW er =. r Vei — (r — p)? V: zs ( -— er et donnera, en intégrant, dv r—p v + k — are cos 1 ; er ou pP "TI-eesw+tk) k étant une nouvelle constante arbitraire, qu'on pourra égaler 4 x. C'est là l'équation connue d'une section conique dont e est l'excentricité et p le demi- paramètre Il en résulte ce théorème, énoncé d'abord, sous une forme un peu différente, par M. Delaunay: La meridienne d'une surface de révolution à courbure moyenne con- stante. est une courbe décrite par le foyer d'une section conique qui roule, sans glisser, sur l'axe de révolution. Dans le cas particulier où la conique génératrice est une parabole, la courbe décrite par son foyer se réduit à une cAaineffe, comme nous le ver- rons tantôt. Nous donnerons à ce dernier nom une signification plus étendue, et nous appellerons, par analogie, chainette elliptique, parabolique ou hyper- bolique la courbe décrite par le foyer d'une ellipse, d'une parabole ou d'une hyperbole. A ces trois classes de chaînettes correspondent les surfaces de révolution appelées respectivement onduloide, caténoide et nodoide par M. Plateau, et dont la théorie va être l'objet du présent mémoire. 3. Nous commençons par déduire l'équation différentielle et les proprié- tés générales de la courbe décrite par le foyer F (fig. 1) d'une section co- nique queleonque ACB, qui roule sur une droite OX. Soit A'E Taxe de la conique, prolongé jusqu'à la rencontre de la droite OX; désignons par r, v les Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 351 coordonnées polaires FÜ et CFA du point de contact C, par x, y les coor- données rectilignes OD, DF du point F, par « et ß les angles FCE et FEC que la tangente OX à la section conique fait avec le rayon veeteur et avec l'axe, enfin par p et e le demi-paramétre et lexcentrieité de la conique; nous aurons les relations suivantes, communes à toutes les courbes du second degré, NEM A 1+ecosv COS « = e COS p. Par suite d'une propriété générale des roulettes FC est normale à la courbe décrite par le point F; on a donc dx à dy — ein, COST ds Das On a dailleurs y=r7 sin PLA Eu Vies latii à y 1 + e cos v Ces équations, auxquelles il faut joindre celle-ci: «+ Q = x — v, renfer- ment tout ce qui est nécessaire pour résoudre le probléme en question. En effet, on en tire successivement 1+ecos v = 1 —ecos (« +P) =1— e cos « cos Pp + e sin « sin B = 1 — cos 20 + e sin « sin (9 — sin « (sin « + e sin B), et par suite in p . p (sine — e sin B) IT sma+esnp 1— e d'où . = D sin a + esi. = p2 FT Se iU, Pp et, en ajoutant, (E eR py 2 gin o — Substituant la valeur de sin « et transposant, on trouve : dx 2) (1 — e) yt — 2py 7: - p* — o, équation différentielle de la courbe cherchée. Nous n'allons point diseuter ici cette équation générale; il nous suffira, pour le moment, d'indiquer une conséquence importante qui en découle natu- L. LINDELÓF. 22 Qt I] rellement. Il résulte, en effet, de cette équation ari QUE e? yy? p? ds 2py et, en différentiant, ru — e) y? — p? dy a das? 2py? ds Or, la courbure est généralement exprimée par la formule connue d2x dy 1 d? ds "n d?x\? æy\? p ov wd y s) (as) ds ds Substituant, il vient donc 1 (1—e2)y? —p? 3) == Q 2py? On a d'ailleurs, 7 étant la normale à la roulette, OR Sn IE ED) WEDER r y 2py? Il en résulte, en ajoutant, 1 ee Q 2 p Comme nous l'avons déjà remarqué, o et 7 sont les deux rayons de courbure principaux de la surface de révolution engendrée par la courbe dont il s'agit. : : à 1 1 Quand au second membre de notre équation, il se réduit à = 0, OU en suivant que la conique génératrice est une ellipse, une parabole ou une hy- perbole, 24 désignant dans le premier cas le grand axe de l'ellipse, et dans le dernier l'axe transverse de l'hyperbole. Ainsi, en chaque point de la sur- face regardée de l'interieur, la somme des courbures principales, nulle pour le caténoïde, est, pour londuloide, positive et égale à la courbure du cercle eirconserit à ellipse génératrice, pour le nodoide, négative et égale à la cour- bure d'un cercle ayant pour diamètre laxe transverse de lhyperbole géné- ratrice. 4. Reprenons l'équation 2). Elle s'intègre facilement dans le cas où la conique est une parabole. En effet, si l'on suppose e — 1, elle devient 4 étant la distance focale; d'où il résulte ds de " dy y FOTEN YE QR Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 353 et, en intégrant, ETE TEST: 4% d pourvu que l'on choisisisse l'origine des coordonnées de manière qu'elle cor- responde à la plus petite valeur de l'ordonnée, ou à y — 4. On en déduit er LET VERUM UNT q et à cause de (y + My? — 42) (y — Vy? —q?) — q?, d'où q 2 équation connue d'une chainette ordinaire rapportée à sa directrice. Done, si une parabole roule sur une droite, son foyer décrira une chainette ayant cette même droite pour directrice. 5. Passons maintenant au cas ou la conique génératrice est une ellipse. En désignant par a et 5 les demi-axes de lellipse, on a et l'équation 2) de la courbe décrite par son foyer devient dx y? — 2uy — bu 70% y UT + 0 ou CHR NOP LE p ds 2ay d'où lon tire successivement ds dac dy = — = dE = ==) 2ay y? + p A/ Aa?y? — (y? + b2)2 5) et moe (y? + b?) dy N/Aa?y? —| (y? + 02)? Telle est l'équation différentielle en coordonnées rectilignes de la chainette elliptique. Son intégration exigerait l'emploi de fonctions elliptiques. Mais sans recourir à cette intégration, il facile de se rendre compte de la marche générale de la courbe dont i| s'agit, et de ses propriétés les plus caractéristiques. D’apres le mode de génération de la chainette elliptique, on comprend déjà qu'elle doit se composer d'une suite indéfinie d'ondulations, : 45 394 L. LINDELÖF. toutes semblables les unes aux autres. A chaque valeur de x correspond une seule valeur de l'ordonnée y; celle-ci est tantôt croissante tantôt décrois- sante entre les limites &(1—e) et a(1 He), en sorte que sa valeur mo- yenne est a. Des deux côtés d'un maximum ou d'un minimum de l'ordonnée la courbe est parfaitement symétrique. L'expression 3) de la courbure devient, dans le cas actuel, FE o 2ay?* Elle s’evanouit pour y — ^. Au point qui correspond à cette valeur de y, la courbure passe par zéro et change de signe. Dans ce point il y a donc une inflexion. La tangente à la courbe y fait avec laxe des x un angle dont le cosinus est = et dont le sinus est, par conséquent, rg =; La rectification de la chaînette elliptique ne souffre aucune difficulté. On déduit, en effet, de la formule 5) NER 2ay dy ee 2ay dy - V 4a2y? — (y? + 52)? N date? — (y? — 2a? + 52)2 et en intégrant N 9592 — Ba — y2 2 2) 2 k étant une constante arbitraire. Veut-on que lare s soit compté à partir du point où y a sa plus petite valeur 4(1—e), il faudra poser cos k — 1, ou £ — 0, ce qui réduira l'équation précédente à SAC ee COS — — a 2a?e On a done, par exemple, pour y — 5: hy cos AE e; OU s-— a are eos e, . et pour y — 4: S e e COS NOUS UT ATCICOBE dS a 2 2 enfin, si l'on donne à y sa plus grande valeur 4(1 +e), on trouvera dele 1, 0U s -—'a, a d'où l'on conelura que la longueur d'une ondulation complete de la chainette ellip- lique est égale à la circonférence du cercle circonserit à l'ellipse génératrice. La figure 2) donne une idée de la courbe que nous venons d'examiner. ABA'B! est l'ellipse génératrice, qui roule sur la droite AA'. En A le point Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 355 de contact coïncide d'abord avec le sommet de l'ellipse, dont le foyer se trouve alors en F. En ce point lordonnée y a sa plus petite valeur FA-—a4(1— e) Après un quart de révolution le sommet B du petit axe est venu se placer en C, AC étant égal à l'are AB; le foyer est venu en G, la droite CG étant la méme que BF — à et faisant avec l'axe un angle GCA = BFA" dont le cosinus est e. On sait, par ce qui précède, que la droite GC est normale à la courbe au point G, dont l'ordonnée est hb, et que, dans ce point, une inflexion a lieu. On a vu aussi que la longueur de l'arc FG s'exprime par aarccose; cet are est done égal à Farc de cercle GG' décrit du point C comme centre avec le rayon CG —=a. Aprés une demi- révolution le point de contact est arrivé en D, et l'ordonnée a acquis sa plus grande valeur DH — «(1--e). Trois quarts de révolution étant achevés, le point de contact se trouve en E et le foyer en I. En ce point une nou- velle inflexion a lieu, et l'ordonnée y a repris la valeur 5. Enfin, lorsque l'ellipse a accompli une révolution entière et que le point de contact est venu en A', l'ordonnée a repris sa valeur initiale 4 (1 — e) et un second minimum a lieu. Au delà du point A' les mémes circonstances se reproduisent dans le méme ordre, et ainsi de suite indéfiniment. L'are FHK est ce quon peut appeler une ondulation compléte de la chainette elliptique. Sa longueur est 2z4. Sa révolution autour de l'axe AA', fait naître un onduloide complet, dont la hauteur AA', égale à la cir- conférence C de lellipse génératrice, s'exprime par la série 1 M LONE coal A Tia AE peres ) | — 9 —À -— = ey 2 med ise Me) ar = 32a | 1 ee) (Se) 5 apa, pose Nous réunissons dans le petit tableau suivant les valeurs du rapport P 20 correspondant aux différentes valeurs de l'excentricité, de dixiéme en dixième: e C 2a eg hen 0,0 5 0,4 3,0119 0,5 2,9349 0,6 2,8362 0,7 2,7113 0,8 2,5927 0,9 2,3434 1,0 2,0000 396 L. LINDELÖF. Si lon fait varier le demi-axe a, sans altérer la valeur de l'excentricité e, quon laissera constante, la chaînette elliptique changera de dimensions, sans changer de forme; si, au contraire, l'excentricité vient à varier, la forme de la courbe sera elle-même variable. Pour e— 0, la courbe se réduit à une ligne droite parallèle à l'axe des x; pour e — 1, elle se transforme en une suite de demi-circonférences décrites avec le rayon 24 et tangentes les unes aux autres (fig. 3). Ce sont les deux variétés limites de la chainette elliptique. 6. Il reste à examiner le cas où la conique génératrice est une hyper- bole. Soit a le demi-axe transverse et 4 le demi-axe conjugué de l'hyperbole, en sorte que = il VEN (AI y? + 2ay Vz 0, ds ou de D? — 1? ds 2ay et donnera successivement 6) ds HA GANT zt dy 2 2ay 2 — y? N 4a2y? — (p? — y2)2 (b? — y?) dy dee = 4 4a?y? == ( 52 = y DZ En intégrant cette dernière équation différentielle, ce qui amènerait des fonc- tions elliptiques, on aurait l'équation de la chainette hyperbolique. Mais sans méme s'occuper de cette intégration, qui du reste n'aurait aucune diffi- culté, on pourra se faire une idée parfaitement claire de la courbe en ques- tion, en s'appuyant sur les considérations suivantes. AL (fig. 4) représente l'hyperbole génératrice au moment où le sommet À est en contact avec laxe XX', sur lequel l'hyperbole est censée rouler de gauche à droite. Son foyer occupe alors le point F, où lordonnée y de la roulette a sa plus petite valeur AF = a Ce 1). A mesure que le point de contact avance sur la droite AX, l'asymptote SS’ s'incline de plus en plus vers cette droite et finit par coïncider avec elle au moment où le point de contact se trouve à l'infini. On sait qu'en prenant sur l'hyperbole des points de plus en plus éloignés du centre, la différence entre la tangente prolongée oo or -d Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. jusquà laxe et l'are correspondant compté à partir du sommet tend vers une limite finie, exprimée par la série 1 1 \2 AE 2 Sn Vs a ee eo: et il est évident que si l'on fait AP — D, P sera la position occupée par le centre de lhyperbole, lorsque son asymptote est couchée sur XX. En ce moment laxe transverse de lhyperbole a la position A'A* et le foyer est venu en G. Le point de contaet étant à linfini, son rayon veeteur, ou la normale à la roulette au point G, est parallèle à XX!, d'où l'on conclut que lordonnée GB est tangente à la courbe. On voit d'ailleurs que cette ordon- née n'est autre chose que la distance du foyer à l'asymptote, distance qui est, comme on sait, égale au demi-axe conjugué hb. L'abscisse du point G est AB — BP — AP — 4 — D. Lorsque la branche supérieure A'L' de I’hyperbole touche laxe XX' dans un point infiniment éloigné vers la droite, la branche inférieure A°L° est aussi tangente au méme axe, mais à une distance infinie vers la gauche. Dés ce moment c'est la branche inférieure qui doit rouler sur l'axe des x de manière que le point de contact parcoure cet axe dans la direction de gauche à droite. Le foyer continue à monter ou à s'éloigner de l'axe des x, jusqu'à ce que le sommet de la branche inférieure soit venu au point C en contact avec la droite XX' et que laxe transverse de l'hyperbole soit devenu de nou- veau perpendiculaire à cette droite. Le foyer supérieur se trouve alors en H à sa plus grande distance a (e+ 1) de laxe des x. Puisque tous les élémens de la branche A?L? à partir de l'infini, ont touché successivement la droite X'C, CP sera évidemment la différence entre deux longueurs infi- nies portées la première sur lasymptote à partir du centre, la seconde sur l'hyperbole à partir du sommet, de manière que leurs extrémités répondent à la méme abscisse, différence que nous avons désignée par D. La branche inférieure de l'hyperbole continuant à rouler sur laxe des zx, le foyer, d'abord en H, commence à descendre vers cette droite, tout en dé- crivant de l'autre côté de l'ordonnée HC une courbe HIK symétrique à HGF. Le point de contact parcourt la droite CX jusqu'à l'infini, ou jusqu'à ce que lasymptote coincide avec cette droite. Le foyer arrive au point I, symétri- que de G, et le centre en Q, CQ étant égale à la différence D. En ce moment la branche supérieure devient tangente à la droite XX' et commence à rouler sur celle-ci. Enfin elle arrive à la position où le sommet est en contaet avec laxe des x en E, EQ étant égal à D; le foyer, alors en K, a acquis de nouveau sa distance minima KE = «(e — 1) de XX, et la chai- 358 L. LINDELÓF. nette hyperbolique vient d'achever une ondulation complète FGHIK. Au delà du point K les mêmes circonstances se reproduisent dans le même ordre et ainsi de suite indéfiniment. La chainette hyperbolique se compose ainsi d'une infinité d'ondulations ou de branches semblables, qui se coupent en certains points N, N',... de manière à former une espèce de noeuds ou de courbes fermées. L'ordonnée croît et décroit périodiquement entre les limites «(e — 1) et a(e + 1); sa valeur moyenne est ae. La largeur d'un noeud est 2AB — 2 (BP — AP) — 2 (a— D); la plus grande distance entre deux points symétriques G et I d'une méme ondulation est 2 (BP + PC) — 2 (a + D). Enfin, la hauteur AE d'une chaînette hyperbolique complète, ou du »odoide complet engendré par sa révolution, est //—4/D Dans le tableau suivant le lecteur trouve , L H EEE, | - z , réunies les valeurs du rapport 3, pour les dixiémes du réciproque de l'ex- a centricité : 0,9 — 1,6409 0,8 153951 0,7 1,1859 0,6 0,9920 0,5 0,8126 0,4 — 0,0417 0,3 0,4767 0200. 1979458 0,1 0,1573 0,0 0,0000 Dans le cas actuel, l'expression 3) de la courbure devient NEUVE a ONE TE Ainsi le rayon de courbure augmente avec y; il a, comme l'ordonnée, son minimum au point F, et son maximum au point H. Si l'on fait successive- ment y — a (e — 1), y — b, y — a(e-- 1), on trouve, abstraction faite du signe, pour le rayon de courbure - a(e—1) au point F: De ape au point G: od, Qo m) au point H: o— : Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 354 Disons encore quelques mots sur la rectification de la chainette hyper- bolique. On tire de la formule 6) 2ay dy 2ay dy EE N day? — (p? — y?y? AV Aarre? — (y? — 2a? — p)? et, en intégrant, 8 y? — 2a? — p? 2— ae + 1 T EH T, i ud D 3 gr a 2a?e 2a?e Si l'on veut que l'are s soit compté à partir du point ou y a sa plus petite valeur «(e — 1), il faudra poser cos £ — — 1, ou & — z, ce qui donne nec ae an mcd a 2a?e On a done, par exemple, pour y =>): s 1 1 cos — = OM 8 7 arc COS; a e e pour y = ae: COS lou a are : BOR — $ = d are eos , a 2e ? “» pour y — «4: rj e en COS —3— — 4201: S=8A8 are COS — > Cup 2 enfin, si l'on assigne à y sa plus grande valeur @(e+ 1), on trouve —— 1. OU s= KA, cos ; Ss a d'où l'on conclut que la longueur d'une chainette hyperbolique complète égale la circonférence du cercle ayant pour diamètre l'axe transverse de lhyper- hole génératrice. Les dimensions de la chaînette hyperbolique dépendent du demi-axe «a, la forme au contraire de l'excentricité e de l'hyperbole génératrice. Concevons quen laissant « constante, on fasse croître e à partir de e — 1, la roulette subira des transformations continues; les noeuds, d'abord insensibles, s'élar- giront peu à peu et prendront une forme de plus en plus circulaire. En méme temps la roulette s'éloignera de plus en plus de laxe des x. Les fi- gures 4) et 5) représentent des courbes décrites par les foyers de deux hy- perboles ayant le méme axe transverse, mais dont les excentricités sont: pour 5 E Pour e — 1 les noeuds disparaissent et la courbe se change en une suite la première e — pour la seconde e = 5. 360 L. LINDELÖF. de demi-circonférences, construites sur l'axe des x avec le rayon 24, et tan- gentes les unes aux autres (fig. à). Pour e — o, a conservant une valeur finie, on a b— a Ve? —1-— o. L'ordonnée y, toujours comprise entre «(e — 1) et a(e+1), est aussi infi- nie, tandisque le rapport 3 conserve une valeur finie ayant l'unité pour limite. 22a muc qv d'où, abstraction faite du signe, o — «. Done si lon fait croître indéfini- ment lexcentricité de l'hyperbole génératrice, la roulette aura pour limite un cercle au rayon a situé à l'infini. 7. Résumons en peu de mots les résultats principaux de la discussion précé- dente. Lorsqu'une section conique roule, sans glisser, sur une droite indé- terminée, son foyer décrit une courbe, dont la forme dépend de lexcentricité e de la conique génératrice. Pour e — 0 la roulette est d'abord une ligne droite menée à la distance a parallèlement à laxe. Lorsque e augmente, la courbe prend la forme d'une chainette elliptique affectant des ondulations de plus en plus prononcées, jusqu'à ce que, pour e — 1, elle se change en une suite de demi-circonférences construites sur laxe avec le rayon 24. Passé cette forme limite, si lexcentricité continue à croître, la courbe devient une chainette hyperbolique; aux points de rebroussement de la courbe précédente il se forme des noeuds, qui se développent et s'arrondissent de plus en plus. En méme temps la courbe s'éloigne de laxe, jusqu'à ce que, pour e — o, elle se change en un cerele au rayon «a, situé à l'infini. Dans ce qui précède, nous avons supposé que le demi-axe 4 conserve une valeur finie. Mais les choses se passent un peu autrement, si en dé- terminant la conique par la distance 4 du foyer au sommet, on maintient à 4 une valeur finie, tout en faisant varier e depuis zéro jusqu'à l'infini, ou si l'on fait passer le sommet inférieur de la roulette par un point donné. Pour € — 0, la roulette est d'abord une ligne droite parallèle à l'axe. Devenue chainette elliptique, elle affecte au sommet une courbure toujours croissante, à mesure que e augmente, et elle fait des ondulations de plus en plus grandes, jusquà ce que, pour e — 1, elle se change en une chainette para- bolique ou ordinaire ayant pour directrice l'axe des x. En ce moment le rayon de courbure au sommet est égal à lordonnée. Passé cet état inter- médiaire, la courbure au sommet continue à croitre; la courbe devenue chainette hyperbolique forme des noeuds, d'abord extrémement allongés en hauteur, puis s'abaissant et s’arrondissant successivement, à mesure que > . A 1 L'expression de la courbure se réduit, par conséquent, à mm Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 561 e augmente. En méme temps que les noeuds approchent ainsi de la forme circulaire, leurs proportions diminuent incessamment, jusqu'à ce que pour e — o» la courbe entiére se réduise enfin à un cercle infiniment petit, c'est à dire à un point. S. Pour achever l'étude des courbes dont nous venons de tracer la mar- che générale, et des surfaces engendrées par leur révolution, nous allons éta- blir quelques relations différentielles entre ces courbes et les coniques dont elles dérivent. Dans ce qui suit, les lettres 4, €, p, d, r, v, x, y, S, con- servent la signification qu'on leur a déjà attribuée (n° 3); nous désignons en outre par 6 lare de la section conique, par S la surface plane comprise entre la roulette, l'axe et deux ordonnées, par U la surface de révolution en- gendrée par la roulette, et par W le volume du solide de révolution, compris entre deux bases circulaires et perpendiculaires à laxe. Cela posé, en diffé- rentiant l'équation ) i mp o on trouve ar rdv do esinv 1+ecosv 4 1-r-2ecosv-- e? d'où v pW 1 + 2e cos v + e? dv 7) do i (1 + e cos v)? On a d'ailleurs, « étant l'angle compris entre la tangente à la conique et le rayon vecteur, . rdv 1 + e cos v sin « — = de M1+ 2ecosv+e? dr e sin v COS & — = Lee a do W1+2ecosv+e? et : p JS o — I MI+2ecosv+e? Cette dernière équation étant différentiée, il vient pe sinv dv p eos a dv dy = — : (1+2ecosv+e2)? 1+ 2e cos v + e? Or, nous avons trouvé (n° 3) = sin TE. «, ou bien s y ds ds | dx dy 1 sin« cos« 46 362 L. LINDELÖF. On aura donc p sina dv I p(Xi-eeosv) dv 8) dr = tange dy = = it 1+2eeosv+e? (1--2ecosv + e?)? 7 d 1 + 2e cos v + e? 9) ds A ces formules nous ajouterons les suivantes, sui se deduisent facilement de celles qui preeedent: p?(1+e cos v) dv RER m (1 + 2e cos v + e)? 2zp?d in dU = 2nyds DEM EN ai (1 + 2e cos v + e2)2 3 ) 12) dV = ny?dr = zip? (1+ecosv) dv (1 + 2e eos v + e2)? Dans les formules que nous venons de rapporter, Vexcentricité e peut avoir une valeur queleonque. Ces formules subsistent done en général pour toutes les surfaces de révolution à courbure moyenne constante. Leur inté- gration formera lobjet des numéros suivants. 9 Dans le cas particulier où e — 1, les équations que nous venons d'exposer, subissent des simplifieations considérables. Elles se réduisent en effet aux suivantes: D] v 2g d T = , x oh cos? + à dx = , M v . v COS — COS — qd + q? d > ds Zo ghe 2 — q ds, 9 V 2 V COS? cos? — 7 - 9mg*d 5 dU —.- 7 — sq do, Sti C08? > v nS ds gs Ua dy— = gue C089 — s On en déduit, en intégrant depuis v — 0, sin + : Wi zz T cos? — Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 363 = q Vang (4591): UE 7 cos 2 v i b v s — q tang, S = q?1iang 3 = 45: 4 20 eu ve U = I UE TQ6 m 3 L'are 6 étant égal à la partie de l'axe comprise entre l'origine et la nor- male à la chaînette, les deux dernières formules renferment évidemment les deux théorémes suivants: L'aire du catenoide, ou de la surface de révolution engendrée par une portion de chainette quelconque, est la moitié de la surface courbe d'un cylindre droit, ayant pour base le cercle de gorge du caténoide et pour hauteur la partie de l'axe comprise entre les normales menées aux deux extrémités de la chainette. Le volume du catenoide, termine par deux plans quelconques perpen- diculaires à l'axe, équivaut à la moilié du cylindre, ayant pour base le cercle de gorge el pour hauteur la partie de l'axe comprise entre les nor- males extrêmes à une méridienne. Le volume du caténoïde s'obtient aussi en multipliant la surface du ca- ténoïde par le demi-rayon du cercle de gorge. On sait que le caténoïde est la surface de révolution dont l'aire est mi- nima entre des limites données. Mais j'ai démontré ailleurs *) que cette pro- priété cesse d'avoir lieu, lorsque les tangentes aux points extrêmes d'une mé- ridienne se rencontrent sur laxe de révolution ou au-dessous de Jui. Suppo- sons que les tangentes extrêmes concourent à l’origine méme, ou au centre du cercle de gorge, en sorte que le caténoïde se compose de deux parties égales et symétriques, et appelons caféno?de complet la portion de caténoïde ainsi déterminée. Nous allons en évaluer la surface et le volume. Puisque la tangente menée à l'extrémité de la méridienne passe par l'ori- gine, on a pour cette extrémité rn — t COR, « étant l'angle que la normale 7 fait avec laxe. Cet angle est évidemment 909 — 2. On a d'ailleurs +) Lecons de calcul des variations par L. Lindelöf, rédigées en collaboration avec M. l'abbé Moigno, Paris 1861, p. 210. M. l'abbé Moigno m'a fait l'honneur d'insérer ce même ouvrage dans ses Zecons de calcul différentiel et de calcu! intégral, tome IV. 364 L. LINDELÓF. d'où il résulte q s qu 6 7 —6Ssn ou 6 lc. D A E ) vU cos? — D — eos? — 3 SIT 3 COS 2 On a donc ed. G Sin — 4 248 2 4 q——O0--r7e08tu-— — = , EL CIE "LL m SIN — COS*— 0087— SIN — 2 [U 2 co 2 Sin 2 = [/ uy = NEN a d , [^] 8 — co 9 Za et, par conséquent, xy” o="" "E Substituant cette valeur dans les expressions générales de U et de F, il vient zy 1 y? Est p SR EE q 2 La seconde équation fait voir que le volume du caténoide complet est la moitie d'un cylindre ayant les mêmes bases et la méme hauteur que le ca- lénoide. Ce dernier résultat nous a été communiqué par M. Plateau dans une lettre quil a bien voulu nous adresser, il y a quelque temps. En comparant la valeur générale de x avec celle relative à l'extrémité de la méridienne du caténoïde complet, on trouve sin Lang ( 450 1 =1, équation qui servira à déterminer la valeur de langle » relative à la limite du catenoide complet, et qui, résolue par des approximations successives, donne Telle est la valeur de l'angle que la tangente extrême à l'arc de chainette que lon considère, fait avec laxe. La cotangente de cet angle, ou 0,066274 ..., exprime le rapport entre la hauteur du caténoide complet et le diamétre de sa base. Nous retrouvons ainsi les mêmes résultats que nous avons déduits d'une manière différente dans nos „Lecons de calcul des variations“. 10. Reprenons les relations générales développées au n° 8, où nous sup- pérons e différente de l'unité. On les simplifie beaucoup en introduisant au Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 365 lieu de l'angle v, dont le sommet est au foyer même qui décrit la roulette, l'angle »' formé au second foyer entre le rayon vecteur 7' du point de con- tact et la droite qui joint les deux foyers. Pour effectuer cette transforma- tion, il faut d'abord chercher la relation entre les deux angles v et v». Afin d'éviter des répétitions, il sera à propos de traiter à la fois les deux cas où la conique génératrice est une ellipse ou une hyperbole: partout où il y aura deux signes, le supérieur se rapportera au premier cas, linferieur au second. Cela admis, on aura N £2) vae Te) SIE EIS RESI) * ^" 1—eeos v valeurs qui substituées dans léquation r Er=20 donnent dans les deux cas 1 — e? 1 — e 1+tecosv ' 1— ecos v En résolvant celle-ci, on trouve (14- e?) cos v' — 2e COS v = — 1 — 2ecosv + e? d'où l'on déduit successivement (1+e)2(1 — cos?) 1 — 2e cos v + e? (1— e)2 (1 4 eos v 1 — 22 cos 0 1 e? 1 — eos v — 1 + cos v — ,U 1—cosv SAC = cosw CC p \2 lang^--— = 7 = tang — | >» 2 1 + cos v l—e 1 + cos v (lee 2 ou bien 13 PET ) ang SN SS TEE ‚ang 2 Il est facile de s'assurer que dans cette formule aussi le signe supérieur ap- partient à l'ellipse, le signe inférieur à l'hyperbole >). *) Dans la théorie des planètes l'angle v est appelé anomalie vraie. On appelle ano- malie excentrique l'angle £ formé au centre de lellipse entre le demi-grand-axe et le rayon du cercle eirconserit mené au point où le prolongement de l'ordonnée rencontre la circonfé- rence du cercle. Ces deux anomalies sont liées entre elles par l'équation connue uc EE «MA tang 2 = V EE tang = ; On pourrait appeler anomalie conjuguée lYaugle »' dont il est question ci-dessus, et pour laquelle, en supposant e — 1, nous venons de trouver la formule 366 L. LINDELÔF. On en déduit, en différentiant, dv 1+e dv OA = "hores 2 cog? — 2 cos? — ou | dv unde dv es» —1—el-d eosv ou bien encore, en substituant la valeur de 1 + cos » trouvée plus haut, — e ; 14) jo cup ecce, 1 — 2e cos v + e? Il résulte encore des équations précédentes (1— e?)(1 — e cos v ) 1 — 2e cos v' + e? 15) 1+e cos » — 1 — e? =E = : A/1 — 2e cos v + e? 16) A/ 1 + 2e cos v + e? = En substituant ces valeurs et observant que u- p ee eng on verra les équations différentielles du n° S prendre la forme plus simple 17) ds — adv , 18) dS — -- a2 (1 — ecos v ) dv, 19) dU — 2xa2 M1 — 2e cos v + e? dv, 20) dV = + za? (1 — e cos v) 4A/1— 2ecosv Le? dv. Les deux premières équations sintegrent sur-le-champ et donnent SEU, S-—-Ea?*(v — esinv ), lare s et la surfare S étant comptés à partir de la plus petite ordonnée, ou de celle qui correspond à v — 0. L'intégration des deux autres exige au contraire l'emploi de fonctions elliptiques. v l+e v or . tang 3 — 1 Il s'ensuit cette relation remarquable v y E tang —.tang = = tang? => 82 55 5 que nous traduisons de la manière suivante: La tangente de la demi-anomalie excentrique est la moyenne proportionelle entre les tangentes de la demi-anomalie vraie et de la demi- anomalie conjuguée. Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 367 11. A cet effet, nous commencons par rappeler quelques formules soit connues, soit faciles à déduire, et qui se rapportent à la théorie des fonc- tions elliptiques. En faisant, conformement à la notation de Legendre, A(c,q)=V1 — c? sin?p 5 pag 9 : — nt (( À 1g . ; —IEICCH , Ih AC, 9) (6,9) dp.A(c,œ) (6,9) eo on trouve P sn?pdp | F(c,9) —E(c,9g) eo Ac; Pp) : c 9? sintpdp — (2-Fc?)F (c, g) — 2 (1-- c?) E (c, 9) ones: qiia 3c4 sin g cos o Alc, g). 3c? + Entre deux fonctions de la première espèce F (c,œ) et F(c', g), dont les mo- dules satisfont à l'équation NG, 1+c et dont les amplitudes vérifient celle-ci sin (29 — p)= csin 9, on a la relation connue 1+c 2 B (COSE F (6,9), d'où il résulte pour les fonctions complètes Riten) A CE (cc) Une fonction de la première espèce s'exprime par deux fonctions de la seconde espèce de la manière suivante: *) (1— c?) F(c, p)=2E(c, 9) —2 (1 +c) E(c, 9) + 20 sin y, équation qui devient, quand on passe aux fonctions complètes, (1 — c?) Fi(c) —2 El(c) — (1-- c) Et(c') et d'où l'on déduit, au moyen de la relation précédente entre F'(c) et File‘). 21) (1— c) Fi(c) -- (14- c) Et(c ) — 2 Ec). Ces formules suffiront pour effectuer les transformations quil nous reste à faire. 12. En reprenant le sujet de notre investigation, nous allons nous occu- per, en premier lieu, de l'équation 19), qui nous donnera l'aire de la surface *) Voyez Legendre, traité des fonctions elliptiques, Tome I, page 84. 368 L. LINDELÓF. de révolution. Son intégrale devient par une transformation simple " u ä 4e EU U- ra (1+e) | V uas bar; et si lon fait / 2 Ve y 1+e elle prend la forme U — 4za? (1 +e) y I — e? cos?g . dg. Pour obtenir l'aire de l'onduloide ou du nodoide complet, il faut intégrer depuis q —0 jusquà q — z. Dans l'intégrale définie ainsi obtenue il est permis de remplacer cosp par sing, substitution qui aura pour effet d'inter- vertir l'ordre des élements, sans changer leur somme. On trouvera done pour la surface dont il s'agit, e U — 8za? (He) fe A/1— e? sin?p dg — 8za? (1 + e) El(e,). eo Il est facile de prouver que la quantité e, est toujours inférieure à l'unité, quelque soit l'excentricité e; cela résulte en effet de ce que la différence i mec 1+e est essentiellement positive. On peut d'ailleurs regarder cette même quantité e, comme Jexcentrieite d'une ellipse dont les demi-axes sont 4(1 +e) et a(l—e), ou a(e+1) et a(e—1), suivant que e > ou «1, c’est-à-dire, suivant quil s'agit de londuloide ou du nodoide. Dans les deux cas e, est done lexeentrieité d'une ellipse ayant pour axes les diamètres du cercle de renflement et du cercle de gorge de la surface de révolution. Désignons par C, la circonférence de cette ellipse; nous aurons €, = 4a (1 + e) E((e,), et l'équation précédente prendra la forme simple | U=2xa €, Traduit en langage ordinaire, ce résultat renferme les deux théorèmes sui- vants : L'aire dun onduloïde complet équivaut à celle d'un cylindre dont la base est le cercle circonscrit à l'ellipse génératrice d'une meridienne, et dont la hauteur est la circonférence d'une ellipse ayant pour axes les dia- mètres du plus grand et du plus petit cercle parallele. L'aire d'un nodoïde complet équivaut à celle d'un cylindre droit à base circulaire dont le diamètre est Taxe transverse de l'hyperbole génératrice Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 369 d'une meridienne et dont la hauteur est la circonference d'une ellipse ayant pour axes les diamètres du plus grand et du plus petit cercle parallele. 13. Il reste encore à évaluer le volume des figures de révolution dont il sagit. En intégrant l'équation 20) depuis 0 jusqu'à 27, on trouve pour le volume soit d'un catenoide, soit d'un nodoide complet ^2zx | 02 2 SH O52 n9» 3 e€? — e(3 + e*) eos 2e? cos? v ; y — dz za? + ( SF 5 E dv : em A/1—2ecos v + e? «Vv : v etos lon eft op — € cette expression devient aprés quelques réductions faciles V= „Ama: (* te)? — 2e (1. 2) (3 + 8) cost Behewtg: x delito &/1— e? costg e, ayant la méme signification que dans le n° précédent. Observons main- tenant quil est évidemment permis de remplacer cos q par sing dans linté- grale définie, et rappelons-nous les formules suivantes (n° 11), dans lesquel- les F, et E, representent, pour abréger, les fonctions complétes de Legendre de première et de seconde espèce relativement au module e, : me. Mr an à e sin?g dp mE — E, em (1 + e)? (E. S E) Une ap t AEN, 1 E sintp dp _ (2-pe3)F, — 2(14- e?) E, =P Ge ter, — aser ens, |. Moyennant ces valeurs, notre équation devient 22) ye GEO [og ar]. Pour la simplifier davantage, il faut distinguer les deux cas oi e est inférieure ou supérieure à l'unité. Dans le premier cas, en prenant le signe supérieur, on aura le volume de l’onduloide complet; dans le second cas, on obtiendra le volume du nodoide complet, en prenant le signe inférieur. Supposons d'abord e — 1, et désignons par E la fonction complète de la seconde espèce relativement au module e. Les trois fonctions complètes E, E,. F, étant liées entre elles par la relation 21) 23) CDs eyP- ru -e)yE—2HB; 370 L. LINDELÖF. on peut éliminer F de la formule 22), qui devient . Ama? (1 +e) 3 3 y (45 —a— os). Or, en désignant par C la circonférence de lellipse génératrice et par € celle d'une seconde ellipse dont les demi-axes sont a(1 +e) et «(1 — e), on aura CA G=4a(l1+e)B. Substituant, il vient done , Aza0?6C — nb2C Carre Fe — par + AS TT : 2 o D résultat que nous énonçons de la manière suivante: Le volume d'un onduloide complet surpasse celui d'un cylindre dont la base est le cercle circonserit à l'ellipse génératrice d'une méridienne, et dont la hauteur est la circonférence de l'ellipse ayant pour axes les dia- mètres du plus grand et du plus petit cercle parallele, du tiers de l'excès de ce même cylindre sur un second cylindre de méme hauteur que londu- loide et dont la base est le cercle inscrit à l'ellipse génératrice. Supposons en second lieu e — | dans l'équation 22), où nous prendrons cette fois le signe inférieur. Elle se simplifiera par les considérations sui- vantes. Si dans l'équation de l'hyperbole génératrice a? y? ET 2 =1, a p? on fait en ^ eo8 g il vient y = b tang y, d'où l'on déduit, en différentiant, i b d a sin y äg "i 227 cos? cos? AV a? sin? pz dics ud PHP en cos?g et, en intégrant par parties depuis 0 jusqu'à g, ^? a?sin?g dg | y — 2 «02 am h2 B " Lee s = Va? sin?g + b?.tang p PI Jo V a? sin?p + 5? Or, il se trouve que Va”? sin?g + /?. tang 9 est précisément la partie de la Surfaces de révolution à courbure moyenne constante. 3 1 IO tangente à lhyperbole comprise entre le point de contact et l'axe transverse. Si l'on appelle D(q) l'excès de cette tangente sur Farc correspondant de l'hy- perbole, eompté à partir du sommet, on aura donc ES i a? sin? dp ” Jo M a? sin + b2 En observant que 5? — a?(e?— 1), on donnera successivement à la fonction multipliée par dp sous le signe intégral les formes suivantes: a sin? a 1 — cos? 1 ” Be) —— GR een) MIS 3 C0S?p => Vv Hem Cnil e V Ve 1 aD € Vi ere E e et l'on trouvera aq a 5 ag a(e?—1 d D(g) = ae | m En e C ) | de PAN Jo e^ e 20 1 ^. 1 — — COS*p e? C * Z Maintenant, si l'on suppose & = — 23 5» le premier membre se réduira à la diffé- rence D entre la tangente et lare de lhyperbole pour un point de contact situé à l'infini, c'est-à-dire pour un point dont la tangente coïncide avec l'a- symptote, et les deux intégrales, dans lesquelles il sera permis remplacer cos q par sing, deviendront des fonctions complètes de la première et de la seconde espèce, à savoir N D=aen| 1) EV w(2 lE e e . } D ou en faisant, pour abréger, + — Gr, Or, si l'on fait 1 9M — UT ANS LE 1 (mos 1+— et quon appelle, comme ci-dessus, F,, E, les fonctions complètes relativement au module e,, on aura 1 n=(1+))r() € € et aussi, en vertu de 21), 312 L. LINDELÓF. no j 1 T 1 — iR rl Po || ( cjn+(i+) (+) ce qui permettra d'exprimer le rapport G par les fonctions complètes E,, F,. En effectuant le calcul, on trouve 24) 2G —(e4-1) E, —(e—1)F, équation tout-à-fait analogue à 23). Il ne reste plus quà éliminer F, entre les équations 22) et 24), et l'on arrivera à cette valeur simple du volume du nodoide complet | 4zxa? (e - 1) 3 = [ Z5; 5E Ce NGE Le signe négatif du second membre est un fait analytique facile à ex- pliquer. Nous avons vu, en effet, que la méridienne du nodoide est une chaînette hyperbolique dont Yabseisse, d'abord croissante, finit par décroître à mesure que l'angle » augmente, d'où il résulte que les éléments négatifs de l'intégrale V — x fy? dx doivent nécessairement prévaloir sur les éléments po- positifs. Pour obtenir un résultat positif, il suffirait de compter les x en sens opposé. La hauteur du nodoide complet étant désignée par //, et la cireonférence de l'ellipse dont les demi-axes sont «(e 4- 1) et «(e — 1), par C,, on a H—4aG, C, — 4a (e 4-1) E, et l'expression du volume prend la forme définitive . 4za? C, cl: zb? H UM za? C + zb? H pr age 3 3 d'où résulte le théorème suivant: Le volume du nodoide complet surpasse celui du cylindre droit à base circulaire dont le diamètre est égal à l'axe transverse de l'hyperbole géne- ratrice dune méridienne et dont la hauteur est égale à la circonférence de l'ellipse ayant pour axes les diamètres du plus grand et du plus petit cercle parallèle, du tiers de la somme de ce même cylindre et d'un second cylindre de même hauteur que le nodoide et dont le diamètre est égal à l'axe conjugué de l'hyperbole génératrice. Dans ce qui précède, nous n'avons considéré les surfaces à courbure mo- yenne constante que sous un point de vue purement géométrique; quant à l'explication du rôle important que ces surfaces jouent dans la théorie des lames liquides, nous devons la réserver à une autre occasion. UEBER DIE PARALLAXE DES STERNS LL. 21250. A. KRUEGER. TP PR AM Ó pe e J = : def 2 2 yg it n | aim AVR FR lo E. tir de a” £^ ESOS | al Im a DEMNM UC. Unter den Sternen mit starker eigener Bewegung, die man in neuerer Zeit aufgefunden hat, nimmt der in Dailys Reduction der Lalandeschen Zonen- beobachtungen unter N:o 21258 aufgeführte eine hervorragende Stelle ein. Gruppiren wir die bisher bekannten Sterne dieser Klasse nach der Grösse ihrer Bewegung, so haben wir: 1) 1530 Groombridge Grösse 6m 5 jährliche Bewegung 7 © 0 2) 61 Cygni a LO E 3s 3) LL 21185 « S - » 4.1 4) € Indi 4 8 od 5 3 4.5 5) LL 21258 Så SEND 5 E 44 8) 6) 40 Eridani > 4.7 x 4.1 7) u Cass'opejae a 6 *5 4 35 Ti 8) « Centauri d 1 & 4 5 x Bro À In dieser Uebersicht sind alle Fixsterne mit einer jührlichen Bewegung von mehr als 3 Seeunden im grössten Kreise enthalten. Dehnt man dieselbe weiter bis zu den Sternen von 1 Seeunde Bewegung aus, so würde man nach dem gegenwärtigen Stande unserer Kenntniss auf mehr als 60 Sterne kommen, eine Anzahl, die sich ohne Zweifel bedeutend vergrössern wird, sobald man durch eine planmässige Bestimmung der schwächern Sterne in Meridianfern- rühren Material zur Vergleichung der gegenwärtigen Oerter mit den von La- lande und Bessel bestimmten erhält. Die Wichtigkeit der Erkennung der eigenen Bewegungen steht ausser Zweifel: sie liefert die Grundlagen zur Kenntniss der Bewegung des Sonnensystems einerseits; andrerseits lehrt sie diejenigen Sterne auffinden, welche der Wahrscheinlichkeit naeh die grüsste Parallaxe haben. Nachdem sich die Grósse der Sterne bisher als ein trüge- risches Criterium für die Entfernung erwiesen, bleibt nur die eigene Bewe- gung zur Beurtheilung derselben übrig: sie wird in der That einen weit si- cherern Grund zur Vermuthung einer messbaren Parallaxe geben, da eine be- liebige Bewegung eines Sternes bei grösserer Nähe zur Erde sich unter einem grössern Winkel projiciren muss. Aus diesem Grunde wandten sich auch sofort, nachdem Argelander im Jahre 1842 die eigene Bewegung des ersten Sternes im obigen Verzeichnisse angezeigt hatte, die Demühungen mehrerer 376 A. KRUEGER. Astronomen auf die Untersuchung der Parallaxe, die sich indess als unver- muthet klein herausstellte. Der zweite Argelandersche Stern, oben N:o 3, wurde von Winnecke vom Mai 1857 bis Mai 1858 mittelst des Bonner He- liometers beobachtet und man findet in N:o 1147 der Altonaer Astronomi- schen Nachrichten als vorläufiges Resultat dieser Beobachtungsreihe für die Parallaxe 0^ 51 angegeben, die zweitgrösste die wir überhaupt kennen. Als ich seit 1858 anfing, das vortreffliche Bonner Heliometer zu benutzen, be- schloss ich dasselbe auf ähnliche Untersuchungen zu verwenden und wählte damals zunächst den Doppelstern p Ophiuchi zu Untersuchungen über die Parallxe. Gerne hätte ich auch 40 Eridani, auf den Struve und Andere schon lange aufmerksam gemacht haben, vorgenommen; der Mangel geeigneter Vergleichsterne vereitelte aber diese Absicht. Sehr willkommen war mir daher die Auffindung des 3ten Argelanderschen Sternes, in obiger Uebersicht N:o 5, den ich mit A, bezeichnen will In N:o 1288 der Astronomischen Nachrichten ist ausführlicher über dessen eigene Bewegung berichtet. In der Nähe desselben finden sich 2 günstig gelegene Vergleichsterne, die allen Anforderungen entsprechen, welehe man stellen kann: sie liegen zu beiden Seiten des zu untersuchenden Sternes, nahe in der Richtung, welche ein Ma- ximum der Veränderungen der Abstände giebt; diese Abstände sind ausser- dem noch ziemlich gleich und somit die Differenzen beider Abstände nahe unabhängig von Beobachtungsfehlern, die eine Funktion der Entfernung selbst sind. In einer Hinsicht jedoch waren die Verhältnisse hier ungünstiger als bei p. Ophiuchi; die Beobachtungen haben nämlich nicht die Genauigkeit, die ich früher erreichen konnte, weil die Sterne von nur S.9ter bis 9ter Grösse bei dem grossen Abstande von beinahe 3 Grad im Heliometer nicht mehr so deutlich erschienen, als ich gewünscht hätte. Ausserdem begünstigte die Witterung sowohl im Winter 1S60—61 als 1561—62 die Beobachtungen des östlichen Maximum der Parallaxe wenig und so ist die Anzahl der Beobacht- ungen überhaupt geringer ausgefallen, als ich beabsichtigt hatte. Die genäherten Positionen der hier in Frage kommenden Sterne sind folgende: Vergleichstern a 10^ 54^ 22^ + 44° 13’ 48" A; 10 58 34 +44 14 24 > Mittleres Aequinoctium 1861 . 0 Vergleichstern hb 11 2 29 +44 15 25 Ich will in dem Folgenden die Entfernung des vorausgehenden Sternes a von A, mit a, die des folgenden 5 mit # bezeichnen und erlaube mir nun zunächst Ueber die Parallaxe des Sterns LL. 21258. 311 die aus den Beobachtungen unmittelbar gefolgerten Summen und Differenzen der Abstände, (a+b) und (a — b) aufzuführen. Dieselben sind bereits von dem Einflusse der Refraction und Aberration befreit; durch Wiederholung jeder Beobachtung bei 5 um 4 Umdrehung veränderten Stellungen der Mikro- meterschrauben sind die periodischen Fehler derselben eliminirt. Die Beob- achtungen sind überhaupt nach demselben Prineip angestellt, wie ich es früher bei p. Ophiuchi angewandt habe, d. h. es wurden zuerst beide Ver- gleichsterne in Lage I des Objectivs IT eingestellt, dann das Objectiv II in die Lage II gebracht und die Beobachtung der Vergleichsterne in umgekehrter Ordnung vollzogen und zwar jede einzelne dieser 4 Beobachtungen auf 5 Einstel- lungen gegründet, die um 0"2 auseinander lagen. In der folgenden Zusam- menstellung führe ich auf: Zeit der Beobachtung, Lage der Deklinationsaxe des Instrumentes (v- vorausgehend, f- folgend), laufende Nummer, Stunden- winkel, Angabe des innern Thermometers in Réaumurschen Graden, Zustand der Luft, und (a+b) u. (« — b), in Umdrehungen der Schraube angegeben. Die Angabe des Zustandes der Luft beruht auf einer willkührlichen Schätz- ung, nach welcher der günstigste Zustand mit 1, der schlechteste mit 4 bezeichnet ist. Die angewandte Vergrösserung betrug 290; zu erwähnen ist noch, dass in der Reihenfolge der 4 Beobachtungen jedes Abends stets gewech- selt wurde, um die Wirkung kleiner Veränderungen des Coineidenzpunktes der Objective zu eliminiren. Beobachtungen. Zeit. Axe. N:o Stundenwinkel. Temperatur. Luft. (a + b) (a — b) 1860 April 28 v 1 3559! + 5*6 3 109.5 9225 318.3523 Mar 1 % 2 3j dtl +11.5 2—3 . 9792 . 9548 2d 3 3» 5 + 9.2 2 . 9819 . 9469 B. d 4 2025 4- 10.1 2 . 9779 . 3471 i. 9 5 3 90 +13.2 1—2 . 9482 . 9444 Juni 22 «v 6 49 + 10.7 > . 9630 . 9908 2392 9 7 DNA + 15.0 2 — SE io) Juli 8 v 8 5 58 +12.8 3 . 9618 . 3168 ii, 9 9759 + 16.2 1 . 9814 . 9186 d * p XN ao) +18.9 2 . 9946 . 9120 Ger 12er 99 + 4.3 3 — . 2809 DAN MER 16 46 + 8.1 3 . 9278 . 2882 Nov DS 17 42 + 0.8 2 . 9472 . 2906 Dex T8 - P$ 16 55 — 1.2 3 . 9926 . 2548 48 318 A. KRUEGER. 1861, Jan. 19^ 7.45 18951 — 11.0 2—3 100.9305 3.2491 1 AN A a US 19220 — (02 3 E925 . 2471 März cn d 20 4 + 4.6 2 . 9628 . 2048 18; ARE 20 5 + 3.8 2 — . 2102 24: 1f TH 2 +10.1 1—2 . 9334 . 2009 April 16 » 20 3 + 8.0 2 . 9490 . 1870 Juni 4. 2079821 SY +13.2 3 . 9877 . 1621 Soap Mr 343 +12.3 2 299/71 .1599 dU "26058 4 1 +13.6 1 . 9503 MIO u- 9 paa 4 44 +16.3 1—2 101.0019 . 1549 Juli 29. ve. 925 6 37 + 16.0 2 100 . 9690 1478 Bl 218 6 53 + 15.5 2 . 9507 lon Oct 2012 + 0.7 2 . 9365 210285 Novest9/ 4.28 19 30 + 4.0 > . 9555 . 1043 24 TON 29 18 40 + 1.6 1 . 9294 . 0976 Ders 771730 19 38 + 0.4 | 932310440998 DL] 19. 5 — 2.0 3 . 9342 . 0834 21. fAnpd2 19 44 2 1542-3 . 9258 . 0810 AT ARE 19 . 5 — 2.0 2 482535. 20/065 260807 394 19 45 = 241 2 0215 N 18627 Jan 6077735 19 33 — 2.2 3 . 9441 . 0138 ih c 36 20 45 — 4.6 3 . 9254 . 0668 März 19^ ff 34 20 47 + 10.8 > . 9348 . 0400 157 038 20759 + 9.3 3 . 9699 . 0403 APR IL fl rod Bl 23 ER SE . 9318: :: 0268 Man findet in obiger Zusammenstellung 3 unvollständige Beobachtungen, wel- che wegen Unterbrechung durch Wolken nur in einer Lage der Hälfte II angestellt sind und somit für (4+ 5) keine Bestimmung geben. Sie sind über- haupt von der weitern Bearbeitung ausgeschlossen worden. Es bleiben dann 36 Beobachtungen übrig, denen ich gleiches Gewicht zugetheilt habe. Ich halte hier diese Abkürzung der Rechnung insofern für gerechtfertigt, als eine genauere Ableitung der Gewichte, entsprechend der Angabe des Luftzustan- des voraussichtlich die Resultate wenig modifieiren konnte, zumal da Beob- achtungen bei sehr schlechter Luft überhaupt vermieden worden sind. Die beobachteten Summen benutze ich zunächst, um den Einfluss der Temperatur auf den Werth der Umdrehungen der Schraube zu ermitteln. Be- zeichnet man mit (z + 5), + x den wahrscheinlichsten Werth von (a + b) für Ueber die Parallaxe des Sterns LL. 21958. 319 die Zeit 4, und die Temperatur z,, mit y die jährliche Aenderung von (a + ^) und mit z die Correction, die von der Temperatur abhängt, so liefert jede Beobachtung folgende Bedingungsgleichung : (a + b) beob. =(a+b, + +(t-L)y+(t—r)2 Um die Rechnung zu vereinfachen, nehme ich für (a +0), das Mittel aller beobachteten (4 + hb), ebenso für 4 das Mittel aller Beobachtungszeiten und für 7, das Mittel aller Thermometerangaben, so erhält man, wenn man nach den Regeln der Methode der kleinsten Quadrate die Coefficienten der Nor- malgleichungen aufstellt: o=2, Gewicht = Anzahl der Beobachtungen — 3. 0 = (bn) + (bb) y + (be) z o — (en) + (be y) + (ec) z Die numerischen Werthe werden hier (a + 5), = 100 9529, /, — 1861 April 23.7, v, — -6".5. Nimmt man für (/— 4) als Einheit 100 Tage, für 7 Zehntausendstel Umdrehungen, so findet sich: n=(a+b), —(a+b) beob b=((—4) ec-(v— t) (bn) — + 8314.6 (en) = — 40282.5 (nn) — 2167751 (bb)— 197.199 (cb)— — 201. 649 (co) AU Nach der Elimination wird die Summe der restirenden Fehlerquadrate — 1267945, der wahrscheinliche Fehler einer Beobachtung — + 0 * 01322 —PÓÉ 202685, ferner: y—— 0?002449 W. F. + 0° 0009929 z — + 0. 0017282 + 0 .00030831 Mit dem gefundenen Werthe von z wird die Reduction einer bei r Grad ge- messenen Distanz s, auf die Temperatur r,: — — 0.000017119 (r — t) X s für Réaumursche Grade — — 0.000007608 (r — v) Xs für Fahrenheitsche Grade. Dieses Ergebniss zeigt eine gute Uebereinstimmung mit dem früher aus den Beobachtungen von p. Ophiuchi abgeleiteten, sowie bei Gelegenheit einer an- dern Beobachtungsreihe gefundenen. Die gefundene eigene Bewegung y weicht etwas von derjenigen ab, die man aus den vorhandenen Meridianbeobacht- ungen erhält. Die Sterne a und 5 sind von Bessel in Zone 497. 1831 März 26 beob- achtet; ferner von Prof. Argelander 1860 Mai 2 und 3. Bezogen auf das mittlere Aequinoetium 1861.0 ergeben diese Beobachtungen, unter Anwend- ung der von Winnecke verbesserten Reductionstafel zu Zone 497: 380 A. KRUEGER. b AM AR wu mm — Bessel 1831.24 10654092712 14401375075 1109099/M81 4-449 15' 81" 1 Argelander 1860.34 22.299 48" 2 29.22 24" 5 Jährliche — E. B. +05 0072 — 0^ 079 — 0° 0031 — 0" 227 Der Stern D ist noch in Bessels Zone 461. 1529 April 27 beobachtet und zwar in AR 0° 03, in Dekl. 172 grösser als in 497; da aber a in dieser Zone nieht vorkommt, so lasse ich diese Bestimmung weg, um gleichartigere Daten zu behalten. Für A, habe ich 5 Beobachtungen von Argelander, 1860 und 61 angestellt, ferner eine Besselsche in der genannten Zone 497 und eine Beobachtung in der Histoire céleste von 1793. Argelanders Beobacht- ung giebt 1861.10 10^ 58' 337 52 + 44° 14' 23" 7 Mit einer jährlichen Bewegung von — 0: 4038 und +07 942 bleiben bei Bes- sel und Lalande folgende Fehler übrig: Bessel 1831.24 +033 +2’1 Lalande 1793.30 —0.34 —2’1 Ferner erhält man die jährlichen Aenderungen von (4 + b) und (a — b) = — 071272 und — 8” 7874 oder die 100-tägige ausgedrückt in Theilen der Mi- krometerschraube, wenn eine Umdrehung — 5175835 bei +6°5, Lad) | gn 00067 : d(a—b) — — OR 04641 dt dt cn Der durch Elimination gefundene Werth für die erstere Grösse weicht etwas um das doppelte seines wahrscheinlichen Fehlers von dem hier gefundenen ab, eine Differenz, die wohl keinen besondern Anstoss erregen wird. Ich gehe jetzt an die Berechnung der Parallaxe, das eigentliche Ziel unserer Untersuchung. Sie beruht wesentlich auf der Genauigkeit, mit wel- cher die (a — b) beobachtet sind, welche hier im Durchschnitt gegen 166” betragen. Die Erfahrung hat zu wiederholten Malen gezeigt, dass für die absolute Messung eines Winkels durch Mikrometer die Correctionen nach den Temperaturangaben nicht genügend sind; man muss vielmehr Fehlerquellen annehmen, welche etwa den Distanzen proportional wirken, oder mit andern Worten, das Verhältniss zwischen der Brennweite des Fernrohres und der Länge der Scale in einer für jeden Abend nicht hinlänglich genau angebbaren Weise modificiren. Der deutlichste Beweis hievon ist, dass sich die wahr- scheinlichen Fehler grösserer Distanzen immer bedeutender herausstellen als die kleinerer. Um die beobachtete Differenz von solchen Fehlern zu befreien, Ueber die Parallaxe des Sterns LL. 91258. 381 sehe ich die beobachtete Summe (a+ D) als das Maass an, durch welches die (4 — 5) auf eine constante Einheit zurückgeführt werden. Ich multiplicire desshalb die jeden Abend beobachteten (4 + #4) mit dem Factor: 1008 9529 — OR 00067 (4 — 4) (a+b) Dann habe ich noch eine zweite Hypothese so durchgeführt, dass ich gemäss der Angabe des Thermometers die unmittelbar beobachteten (y — b) mit dem oben gefundenen Wärmecoeffieienten corrigirt habe. Die Form der Beding- ungsgleichungen wird nun: (a — b) beob. — 3* 1900 + x — (0 04641 + y) (( — 4) +zX parall. Coeff. Der parallaktische Coefficient hat den numerischen Ausdruck : + 1 . 835 Cos (©+ 105°58’) R, wo © die Länge der Sonne und R ihre Entfernung von der Erde vorstellt. Um nicht zu ausführlich zu werden, setze ich in Kürze nur die Coefficienten der Normalgleichungen her. Hypothese 1. Hypothese II. (nn) = 240041 (4) = 233564 (an) = +13.0 (an) = +18.0 (bn) =— 1778.8 (bn) — — 1660.0 (cn) — — 3648.7 (en) — — 3608.6 (aa) = 36 (ab) — 0 (ac) o — 23 4021 (bb) = 191 . 616 (be) = + 62.357 (ec) = 81.399 Die Einheit von » bilden Zehntausendstel Umdrehungen. Es ergiebt sich ferner: Hypothese 1. Hypothese Il. Wahrscheinlicher Fehler einer Beob. (a — 5) = + 0R 003080 = + 0° 160 = + OR 002987 = + 0° 155 x IR 000476 + OR 000515 SR 000455 + OR 000499 y — — 0.000687 + 0.000252 — — 0.000745 + 0.000244 z = + 0.005030 + 0.000393 — + 0.005025 + 0.000381 oder Parallaxe — + 0" 2607 W.F. +0“ 02039 — 0^ 2604 +0“ 01976 Die Hesultate beider Rechnungen sind fast identisch, ein Zeichen, dass bei einer Distanz von 3 Umdrehungen der Einfluss unregelmässiger Fehlerquel- 382 A. KRUEGER. len noch unmerkbar ist. Als Resultat der Untersuchung können wir somit hinstellen: Jährliche Parallaxe des dritten Argelanderschen Sternes, relativ gegen die beiden Vergleichsterne = +0" 260 +0" 020. Einer kürzlich von meinem verehrten Lehrer, Prof. Argelander erhaltenen Nachricht zu Folge, hat Dr. Auwers die Parallaxe eben dieser Sternes mit dem Königsberger Heliometer bestimmt. Er findet + 072622 +0” 0109, eine Uebereinstimmung, die in der That überraschend ist und wohl geeignet die vorzügliche Anwendbarkeit des Heliometers bei derartigen Untersuchungen darzuthun. Zum Schlusse stelle ich noch die bei den Summen und Differen- zen übrigbleibenden Fehler zusammen, ausgedrückt in Zehntausendstel Um- drehungen. Vebrigbleibende Fehler. N:o (a+b) (a — b) (a — b) N:o (a+b) (a—b) (a—b) Hyp. I. Hyp. I. Hyp. I. Hyp. IL 1 4-376 — 9 + 3 22 —359 +10 — 2 2 — 90 — 31 — 34 23 FIT —928 HS 3 —156 +4 + 37 24 —334 +25 +16 4 —101 + 29 + 30 25 — 21 —82 —82 Bone de 2g Ub (53. cp ES 63 MH TEES RET) Qua qs YO erg 8279179457237 «1898 3809 y Ge (pcd SEES 9i — cA 1 EU 29 +100 — 2 — 3 109155505403 EN) ET 30035. 46 a ES 12 +323 — 66 — 55 31 — 19 +14 +14 13 U 5 8 32 + 67 +35 +38 14 —499 +52 +. 37 33 + 69 +55 +58 LS, RAS) hl 34 +105 — 2 + 2 16 + 76 — 37 — 35 35 —125 #824 7727 17 —121 + 65 + 61 36 + 17 +36 +35 19 +264 — 1 + S 37 --176 —38 — 33 20767 Eg SET 38 —202 —58 —65 201—942 LE 4 — 9 39 +253 —39 —31 UEBER DIE PARALLAXE DES STERNES OELTZEN N:o 17415,6. A. KRUEGER. Eingereicht den 9 Februar 1863. in LE Mr bon dob ame TA tai ias lY d i 3 ine ( ' sf Li DICA TS Ta u E | När ARTE. rn 1 1 f L LA [ref It Em RIS arme i ^" ' Tr ED | ymo doni dis x: Tu e „ Ph "n Jeu M Fat". Qi | hy , ud j | ) / At j^ k uh JA * us | , JAN p md j bf > — = N AN nn 1 A m p ó | b^ In Sommer 1861 wurde der in der Ueberschrift bezeichnete Stern, schwach 9ter Grösse, bei Gelegenheit der Revisionsbeobachtungen für die Durchmust- erung des nördlichen Himmels von Hrn Prof. Argelander im Meridiane be- stimmt. Er fand eine starke Abweichung zwischen dieser Bestimmung und derjenigen, die er 1842 bei Gelegenheit der nördlichen Zonenbeobachtungen erhalten hatte, und da die ältere Position auf 2 übereinstimmenden Beobacht- ungen beruhte, auch die genaue Einsicht der Originalbeobachtungen keinen Zweifel an der Richtigkeit derselben zuliess, wurde eine beträchtliche eigene Bewegung dieses schwachen Sternes von 174 im Bogen des grössten Krei- ses ausser Frage gestellt. Für einen so kleinen Stern ist diese Bewegung in der That auffallend: meines Wissens hat man keinen zweiten Fall einer so grossen Bewegung bei einem Sterne schwächer als 9ter Grösse aufzuwei- sen. Es schien mir desshalb interessant, denselben auf Parallaxe hin zu un- tersuchen: man muss gewiss das Bedürfniss anerkennen, dass derartige Un- tersuchungen auf eine recht grosse Anzahl von Sternen ausgedehnt werden, indem die Anzahl der bisher untersuchten Parallaxen noch so gering ist. Da der in Frage stehende Stern dem Pole der Ekliptik nahe steht, ist man bei der Auswahl der günstigsten Vergleichsterne von der Richtung der- selben unabhängig. Ich wählte a = Oeltzen 17404, 9ter Grösse, hb = Oeltzen 17423, 9ter Grösse, die nahe auf einem grössten Kreise mit unserm zu un- tersuchenden Sterne liegen, wie folgende Beobachtungen zeigen: Positionswinkel. Distanz. Mittl. Aequ. 1862.0 a b a b — man —— =, et —— x 1861 Aug 009549 34 3717149598 2984211 2289386 --15?1 — 4 DA 59.1 . 4196 .9343 +15.4 Oct. 5 20 BY 35) .4226 .9265 +10.4 Hiemit findet man die Unterschiede gegen den Hauptstern in Rectascen- sion und Declination: 49 386 A. KRUEGER. nn en, — 28*.95 +25 16. 41 + 18° 56 — 19 44.17 29.02 16227 18.60 43 . 92 29.206 16.66 18. 69 43 . 65 Für den Hauptstern finde ich aus 3 Meridianbeobachtungen von Prof. Ar- gelander, 1861 Juni 17, Juli 31, August 1 folgende Position, auf 1562 . 0 bezogen: 1861.54. 1172372 14900-682277 5623 und dureh Vergleiehung der Beobachtungen von 1842 die eigene Bewegung — — 0° 070 und +1” 135. Durch Anbringung obiger Unterschiede der Ver- gleichsterne an diese Position und Vergleichung derselben mit der 1842 beobachteten erhalte ich dann schliesslich folgende für 1862 geltenden Oerter: cs a 17536” 45" 00 + 689 53! 12" 6 eigene Bewegung + 0* 008 und — 0// 083 Hauptstern 17 37 13.97 +68 27 55. — 0.070 + 1.137 DIT 94 32.61--68 6 12.3 — 0.006 + 0.202 © Es braucht wohl nicht besonders bemerkt zu werden, dass die angeführten eigenen Bewegungen der Sterne wegen des kurzen Zeitraumes zwischen den Beobachtungen von nur 19 Jahren verhältnissmässig unsicher sind. Die For- mel für den Einfluss der Parallaxe auf die Distanz s der Sterne wird: für a / $—5,-4-0.999 z. R. cos (© + 89? 24") » b $-$,4-0.999z R cos (© — 89° 47') Berechnet man ferner noch die jährlichen Aenderungen von a und ^, (wenn ich wieder der Kürze halber die Abstände der Sterne a und 5 mit a, b be- zeichne), so erhält man, in Theilen der Mikrometerschraube ausgedrückt, (log R — 1. 71466) go s 018317 gue vs 025091 dt : dt Die Beobachtungen, 45 an der Zahl erstrecken sich von 1861 Aug. 1 bis 1862 Aug. 1. Sie sind mit dem zweitstärksten Oculare, welches 190 mal vergrössert, angestellt. Bei den Beobachtungen von LL 21258 hatte ich die Ueberzeugung gewonnen, dass das stärkste Ocular die schwachen Sterne nicht so deutlich zeigt, als man wünschen müsste. Ausserdem ist noch zu bemerken, dass hier nicht wie früher 5, sondern nur 4 einzelne Einstellungen, um 4 Umdrehung verschieden, in jeder Lage gemacht wurden. Somit beruht das Resultat jedes Abends auf 16 Einstellungen. In der folgenden Tabelle stelle ich die von Refraction und Aberration befreiten (a + ^) und (a — 5) zusammen. Zeit. 1861 Aug. Sept. Oet. Nov. Dec. 1862 Jan. Febr. März April Bo oOoRr D D D — NN D = = © Où OO Ot Axe. Sj Cep e C CO oe ee e SEC IBIS DS us us SSD NS SS SKE hp S SS N:o Stundenwinkel. 1 wm» HO Qv je 0) Beobachtungen. 341 mA — mi — OW ow (SN SU HN guo OT oc OU OUEN es | o» 1 MT COCO, —— — 1 C» -1 m Le 1 —1 -1 18 -— [La] 18 = © 5 93 23 0 43 19 18 30 16 11 31 24 27 55 21 42 33 33 34 45 | +t+tl++tttl +++ © D © D OA © D D Se m où oc HS Ut ttttttttl ++ T D OO À © © ww -Iwm wo SI) D © © © 00 cO CO» © m ww oo Luft. 1 -De NN D ND wer | D D © = — bo n2 — —— | m wm | Qo e N = Go N wW WIN RN uw ww | = (a+b) ©2 [9 2] = (a —b) 5253591. 654825 . 3539 . 3508 . 3502 . 9451 . 9479 . 9679 . 3491 . 3462 . 9694 . 9451 . 3326 . 3363 . 9392 . 9433 . 3309 . 9466 . 3987 . 3323 . 3985 . 3317 . 3277 . 3300 . 3399 . 3476 9211 . 9671 . 3465 . 9967 . 9449 . 9956 . 9530 . 3426 . 3927 . 3383 . 3451 . 4853 . 4828 . 4890 . 4935 . 4995 25019 . 4961 . 5012 . 5082 . 4999 . 5050 . 5037 . 5072 . 5133 29159 . 9160 . 5147 . 5125 .5121 25121 . 5141 . 5220 - 5211 . 5282 . 5317 5321 SG PA uri . 5153 . 5161 . 5268 . 5160 „5170 . 5245 . 5205 . 5181 A. KRUEGER. Apul 24 .--37. 949292" 1207 139085283545 1655991 2917 7398 1973 +11.0 2 . 3470 lt 30 7 DÖ 18 58 +13.5 2—3 22019 25125 Mu 6 f. 19 35 17.0 *9 . 3453 5253 ON 19 21 +11.6 2 . 3550 . 0186 Jun 4 f 32 20 48 +16.0 2 3503 22221] SNS 2-4 + 11.1 2—3 . 3990 2059 Jut 21 m —44 3) 816 417.4 3 . 9418 3598322 Ang 1% 45 "n 15.4 1—2 . 9419 5385 Die letzte Beobachtung ist überhaupt die letzte Heliometerbeobachtung, die ich in Bonn anzustellen Gelegenheit hatte; meine bald darauf erfolgte Abreise setzte der Verfolgung derselben ein Ziel. Um die beobachteten (a — b) von der Distanz proportionalen Fehlern zu T" : Ec ., 52^ 35 E : befreien, wurden dieselben multiplicirt mit LI. Im Zühler dieses Bruches ist die Aenderung von (4 +4) vernachlässigt; dadurch wird die zu berech- nende Aenderung von (v — b) um eine geringe Quantität modificirt, die man spüter berücksichtigen kann. Nimmt man als Zeiteinheit das Jahr, und setzt die der Epoche 1862.0 entsprechende Differenz (a — b) = 6* 5100 + x. fer- ner die Parallaxe — y, ihren Coefficienten — D, sowie die jährliche Aende- rung von (4 — b) =+ 0" 04032 -- z und den Coefficienten derselben (/ — /,) — e, so erhült man, wenn z in Hundertstel Umdrehungen ausgedrückt und das Gewicht aller Gleichungen — 1 angenommen wird: (nn) — 25 . 2094 0=— 4.400+45.000x + 8.9539 4-2.422z 0——30.475+ S.953x +77.592y —5.342z 0=— 0.935<+ 2.422 rv — 5.342y +3.2282 Nach der Elimination wird die Summe der Fehlerquadrate 9 . SS97, ferner: Wahrscheinlicher Fehler einer Gleichung = + 0^ 003273 = + 0° 1697 æ = — 0° 000574 + 0^ 000513 y =+0.004766 + 0. 0004064, oder die Parallaxe in Seeunden — + 0" 247 +0“ 0211 z —--0.01121 --0.002010 oder: (a — b) beob: — 6* 5094 + 0^ 05153 (1 — 1862) + 0* 004766 . 5. Nach Einsetzung der gefundenen Werthe der Unbekannten in die 45 Be- dingungsgleichungen erhält man folgende übrigbleibende Fehler, in hun- dertstel Umdrehungen ausgedrückt (0% 01 = 0752) 389 —0.08 —0.35 +0.46 —0.28 +0.36 —1.36 —0.54 +0.14 +0.25 —0 095 BK -—0.17..4-0/:01. 50517, 1-500..95 xS 01351: EI 717 0 . 00 —0.09 .-L0.80 +0.253 +0.14 —0.37 —0.12 +0.23 +0.73 —0.27 oe 0 OP 12.01.24 20,29 80.10 410169: az oT —0.10 —0.09 +0.05 +0.44 —0.74 +0.41 —0.17 —0.55 —0.69 Vergleicht man die Anzahl der Fehler von gewisser Grösse, mit der Zahl, welche die Theorie der Wahrscheinlichkeitsrechnung ergiebt, so findet man folgendes Resultat: Fehler nach der Erfahrung nach der Theorie zwischen 0.00 und 0.16 E 14 12 (16.151 0733 12 11 (UG. cS 09 8 5 (EE 065 4 6 002654 5-21 01:282 > 4 T S2 EI 2 D, 098 au éco 2 2 Die gefundene jährliche Aenderung von (4 — b) ist etwas zu gross, in sofern in dem Correctionsfactor die Veründerung des Zählers von — 0^ 00677 ver- nachlässigt war; berücksichtigt man dies, so erhält man: d (a — b) dt Die Meridianbestimmungen ergaben, um das 34 fache des wahrscheinlichen Fehlers obigen Resultates abweichend + 0" 04341. Bei dem geringen Gewicht, welehes beide Resultate haben, hat dieser Unterschied wohl nichts Befremden- des. Eine spätere Wiederholung der Beobachtungen wird die übrig bleibende Unsicherheit leicht aufheben. Lässt man die Grósse z unbestimmt, so er- hält man: = + 0% 05068 + 0^ 00201 xæ—+0"00020 — 0.0691 z y = + 0.003904 + 0 . 07682 z Die beobachteten Summen geben ein nicht unbeträchtliches Material zur Bestimmung des Temperaturcoefficienten. Zur Vereinfachung der Rechnung habe ich die 45 Beobachtungen nach der Temperatur gruppirt und in 5 Mit- tel vereinigt, nümlich: +15° 16 1862.150 52" 35172 + 0^ 00065 = 52" 35237 7 T0297 51802: 005 . 35202 — 0 . 00034 . 35168 ar 82270 1802: 110 . 94540 + 0 . 00041 . 34581 + 4:259*?"1861' 991 . 34630 — 0 . 00041 . 34559 — 1.02 "1862 008 . 33670 — 0 . 00033 . 33637 Mittel + 7°59 1862.054 52.340642 0 52 . 34642 390 A. KRUEGER. Die letzte Columne giebt die auf die mittlere Epoche redueirten Summen. Nach der Methode der kleinsten Quadrate erhält man: Wahrscheinlicher Fehler einer Gl. mit dem Gewichte 1.—+0% 0046938 Temperaturcoefficient = + 0% 0009876 oder für 19 Fahrenheit und eine Umdrehung derselbe — 0 . 000008587 + 0. 00000108 Aus den Beobachtungen von LL 21258 ergab sich 0. 000007608 + 0 . 00000136 Sq E » von 70 p. Ophiuchi 0 . 000008074 + 0 . 00000069 Diese 3 unabhängigen Resultate harmoniren vortrefflich; ihre Vereinigung in ein Mittel bei Berücksichtigung der Gewichte giebt: $,— s beob. { 1-—(0.000008078 + 0 . 000000535) (T — t, )} für Fahrenheitsche Grade. Man hat hier ferner: Wahrscheinl. Fehler von (a+ b) für 52* 3 =+ 0" 00469... 16 Pointirungen. bei p. Ophiuchi fand ich ee + 0.00537 20 3 ya IB PH en > 10140 207201822 20 - Mit Berücksichtigung des Umstandes, dass die Beobachtungen des letzten Sternes wegen merklicher Undeutlichkeit der Bilder nicht so scharf waren als unter andern Verhältnissen, wenn ich z. B. eine schwächeres Ocular ange- wendet hätte, würde man vielleicht, ceteris paribus, die wahrscheinlichen Feh- ler der Distanzen den letztern proportional annehmen kónnen. Zum Schluss habe ich noch die Parallaxe berechnet, indem ich die (a — 5) einfach der Thermometerangabe gemäss mit dem aus den (@-+ b) berechneten Wiürmecoefficienten corrigirte. Es ergaben sich fast dieselben Werthe wie vorher, nümlich: Wahrscheinlicher Fehler von (a — bh) — 4- 0" 003307 TE = — 0.000960 y — + 0.004695 — + 0" 243 + 0” 0223 z — + 0.001073 Ich sehe als Resultat das erstere an, nämlich: die jährliche Parallaxe von Oeltzen 17415,6, bezogen auf die beiden Vergleichsterne beträgt 07 247 mit dem W. F. 4-0 0211. Hiemit wäre der erste Versuch der Bestimmung der Entfernung eines Sternes, schwächer als 9ter Grösse gemacht. Ich verhehle mir nicht, dass eine weitere Untersuchung desselben durch ähnliche oder andere Beobach- tungsreihen winschenswerth erscheint, um den Grad der Zuverlässigkeit mei- nes Resultates genauer zu bestimmen. CIRCA LICHENES ARMORICÆ zr ALPIUM DELPHINATUS OBSERVATIONES. Seripsit W. NYLANDER. Exhibit. d. 19 Januarii 1863. "TT di Ne. 12 TL CE pu - [La DATE qa TM m we > TE" | & D Pes dioit tm EA | or, Coll 4 ha d 2 i jy: re. di uae ccn ne corned "Je Pancis diebus annorum 1860 et 1861 explorare mihi contigit vegetationem partium Galliæ inter se longe distantium et valde dissimilium, scilicit regio- nis alpinæ supra La Grave in Delphinatu anno 1860, regionis dein mari- time Armoricensis circa Pornic anno 1861. Varia ex observationibus liche- nologicis his duobus locis tune a me factis breviter sequentibus exponere liceat. I — lichenes regions alpine Delphinatus supra la Grave. Tres dies modo, d. 4, 5 et 6 mensis Augusti 1860, hic peregi in mon- tibus supra La Grave et Villars d'Aréne, altitudine semper amplius 1500 me- trorum supra mare in vieiniisque glacierum æternarum, quie fere ad vicum La Grave descendunt latere scilicet boream spectante convallis amnis torren- tis La Romanche *). Metam præcipuam mihi proposueram Lichenes saxicolas regionis glacialis et Squamarias in natura examinare, ubi summa copia vi- gentes formas plurimas et optime evolutas offerebant. De zona ita hic agitur supra regionem sylvaticam sita tantumque in parte infera arbores adhuc raras exhibente, tum vero mox solis pascuis declivibus aut alibi glaciebus aut ru- pibus nudis licheniferis constituta usque in summis montium cacuminibus. Quas species vegetatio hze tam alte elevata proferat, sequentibus videbitur paginis; corticolas ibi evanescere facile patet; saxicolæ contra vigorem alpi- num insignem abundantemque ubique ostendunt; terrestres quoque haud leve occupant momentum in natura eadem. *) Jam proxime ante (vel infra) Villars d'Aréne, supra lapides ad torrentem La Ro- manche legi species haud paucas, sicut ex. gr. sequentes, quæ hie enumeratæ imaginem præstent ejus particulæ montium Delphinatus. Sunt Collema flaccidum, Leplogium lacerum var. pulvinatum (Ach.), Physcia casia, Squamaria chrysoleuca (adhue parca et parum evoluta), Lecanora alphoplaca (plagas latas saxorum speciminibus inter se contiguis tegens, frequens), L. oreina (abundans), Z. argopholis (etiam hæc plagas latas interdum pedales formans), L. chlorophana (apotheciis thallo concoloribus), et cum hae Zecidea morio, L. squalida (at- que ejus var. thallo cinereo vel griseo rarius), Urceolaria scruposa, Endocarpon rufescens , Verrucaria pallida (hæc frequenter supra saxa et lapides inter muscos). Nonnihil inferius Lecanora epanora copiose obvia ad latera rupium ferrosarum prærupta juxta viam. 50 394 W. NYLANDER. 1. Synalissa symphorea (DC.). — Ad saxa supra Villars d'Aréne; etiam supra terram saxorum inter Endocarpon hepaticum. 2. Omphalaria nummularia Nyl. Syn. I, p. 99, var. thallo stellato- lobato *). — Circa La Grave, ad saxa. 3. Collema flaccidum Ach. **) — Passim, non vero supra Villars d'A- réne visum. 4. C. furvum Ach. — Ad rupes supra La Grave, altit. circa 1600 metr. 5. C. melenum Ach. — Passim. Var. polycarpum Scheer. supra- Vil- lars d’Arene. 6. C. plicatile Ach. — Etiam hoc ad saxa supra La Grave. 7. Leptogium saturninum (Dicks.) Nyl. — Ad latera subumbrosa ru- pium, ad saxa calcareo-schistosa, adhue altitudine cirea 100 metrorum supra La Grave. Inferius in montibus ad cortices arborum. Sed versus Gratia- nopolin (Grenoble) ejus loco occurrit Z. Æildenbrandii (Garov.). 8. L. lacerum var. pulvinatum (Ach.) — Ad La Grave. 9. Cladonia pyxidata formis symphycarpa et pocillo (Ach.). — Passim. 10. Cl. gracilis formis exoncera (Ach.) et aspera (FIk.). — Rarius. — Cl. cervicornis quoque rarius et sterilis obvia. 11. Cl. rangiferina var. sylvatica (Hffm.). — Passim. Sie character est vegetationis hujus raritas Cladoniarum. 12. Stereocaulon alpinum Laur. — Rarius. 13. Sf. tomentosum var. alpestre Th. Fr. — Rarius. 14. Thamnolia vermicularis (L.) Ach. — Sat frequens in regione ma- gis edita. 15. Alectoria jubata €. lanestris (Ach.). — Rarius, ad saxa. 16. À. ochroleuca (Ehrh.). — Passim in regione editiore. 17. Cetraria. Islandica var. erispa Ach. — Haud rara. 18. Platysma nivale (L.) et 19. Pl. cucullatum Hffm. — Passim. 20. Pl. juniperinum var. Tilesii (Ach.). Cf. Nyl. Lich. Scandin. p. 83. — Sterile sat frequens, raro fertile; quoque saxicola raro crescens. 21. Pelfidea aphthosa (L.) Ach. ***) — Rarius. *) Forte Omphalaria genere haud distinguenda sit a Syna/issa. **) Collema auriculatum Hffm., Nyl. Syn. I, p. 106, fertile lectum fuit ad la Grande- Chartreuse a cel. Brébisson. Etiam ad Pontarlier (Doubs) fertile id invenit D. Millardet. Spore form: ut in affinibus, longit. 0,024—0,031 millim., crassit. 0,009— 0,013 millim. ***) Ob differentiam gonidiorum Peltidea distinguenda sit a Peltigera. Similiter observan- dum, Nephromium expallidum Nyl. ob eandem eaussam transferendum esse ad genus Nephroma. Lichenes Delphinatus. 395 2, Pelfigera malacea (Ach.) Fr. — Ad summa cacumina supra terram parce. Sequentes species inferius obveniunt et in convallibus, æque ac Peltidea aphthosa. 23. P. rufescens Hffm. — Passim. Etiam ad La Grave forma trans- eunte in P. caninam, atque ibi adhue ipsa canina Hffm. 24. P. horizontalis Hffm. — Passim. 25. P. venosa Hffm. — Passim. 26. Solorina saccata Ach. — Rarius. Var. spongiosa (Sm.) Nyl. Syn. I, p. 331, quoque rarius obvia. 27. S. bispora Nyl. Syn. I, p. 331. — Rarius ad latera elivulorum in regione circiter 100 metra et amplius supra La Grave. 98. Parmelia saxatilis Ach. — Non frequens et vix nisi sterilis. 39. P. conspersa Ach. (f. hypoclysta Nyl.). — Passim. 30. P. prolixa Ach. — Frequens. — P. olivacea Ach. ad Larices prope La Grave. 31. P. stygia Ach. — Sat frequens. 32. P. lanata (L.) — Passim. 33. Physcia contortuplicata (Parmelia contortuplicata Ach. Syn. p. 210) Nyl. Syn. I, p. 411 (sub Ph. parietina) *). — Thallus cinerascens, pro parte vitellinus, anguste divisus, laciniis multifidis intricatis; apothecia (recepta- eulis podicellatis insidentia) vitellino-ochracea vel aurantiaco-rufescentia vel aurantiaca, mediocria (latit. 1—3 millim.), plana vel planiuscula et demum mar- ginem thallinum exeludentia; sporæ biloculares vel sæpe simpliciter 1—sep- tatæ (tubulo loculos jungente vix unquam visibili), longit. 0,011— 0,016 millim., crassit. 0,006— 0,008 millim. — Ad saxa schistosa (sat friabilia) vel supra ter- ram ad eadem saxa frequens mox supra La Grave et circa 150 metra adhue altius. Satis parce fertilis. 34. Ph. stellaris (L.). — Ad cortices prope La Grave. Etiam ad saxa ibidem. 35. Ph. cesia var. albinea (Ach.). — Ad schistos in regione superiore. 36. Ph. pulverulenta (Schreb.). — Ad Larices prope La Grave. — Var. muscigena (Whlnb.) in zona editiore passim. 37. Umbilicaria polyphylla Hffm. — Haud frequens. 38. U. afropruinosa var. cinerascens (Ach., quz eadem est ac var. levis Schær.). — Passim in zona editiore. - +) Physcia parietina (L.) in tota regione, qua oceupamur, deesse videtur, atque jam multo inferius desinit, nec (ni fallor) eam ultra Bourg d'Oisans vidi in itinere versus zonam alpinam. 396 W. NYLANDER. 39. Umbilicaria spodochroa Hffm., Nyl. Lich. Scandin. p. 115. — Passim. 40. U. cylindrica (L.) et var. fornata (Ach.). — Sat frequenter, præser- tim in zona superiore granitica. At. Psoroma hypnorum (Hffm.). — Supra terram haud rarum vel sat frequens. 42. Pannaria brunnea (Sw.) — Supra terram sat frequenter. 43. P. microphylla (Sw.). — Admixta cum Synalissa symphorea DC., ad saxa rarius. AA. P. nigra (Huds.) Nyl. Lich. Scandin. p. 126. — Ad saxa schi- stosa jurassica. 45. Squamaria gypsacea (Sm.) Nyl. 1. e. p. 130 *). — Rara supra ter- ram ad basin rupium calcis jurassicæ, altitudine usque 1750 metr. 46. Squ. chrysoleuca (Sm.) Nyl. 1. e. p. 131, Syn. IL, p. 60. — Va- riis ludens varietatibus, speciosa et abundans ad saxa schistosa et granitosa, ex altit. 1500 metr. usque ad summa cacumina. 47. Squ. melanophthalma (Ram.) DC., Nyl. ll. eitatt. — Socia præceden- tis (altit. 1500— 2000 metr. supra mare) et æque variabilis. Apotheciis ni- gris est primaria me/anophthalma DC., iis glaucescentibus est glauca Ach. (L. U. p. A11). Fere adhuc abundantior quam Squ. chrysoleuca. as. Squ. peltata DC., Nyl. Lich. Scandin. p. 132, Syn. II p. 62. — Simul cum chrysoleuca et melanophthalma frequentissime, supra altitudinem 1600 metrorum. Apotheciis pallidis vel testaceo-pallidis et thallo rugoso vel subrimose insculpto dignoscenda. 49. Squ. disperso-areolata (Schær.) Nyl. IL citatt. **) — Passim fre- quenter, una cum tribus Squamariis præcedentibus. ; 50. Squ. albula Nyl Syn. Il, p. 63. Arcte et forsan nimis affinis precedenti, at thallo magis depauperato, areolis subradiantibus (obsolete crenatis) vel effusis, opaco, hine inde subruguloso; apothecia flavescenti- pallida (latit. 1—2 millim.), sat conferta; sporæ longit. 0,011-—15 millim., crassit. 0,007—8 millim. — Supra Villars d’Arene (altit. fere 1750 metrorum). 51. Squ. saxicola (Poll. Nyl. Lich. Scand. p. 133, Syn. II, p. 65. — +) Sub nomine „Squamaria gypsacea* datur in Anz. L. Exs. 97 (Catal. Sondr. p. 46, saltem pro p.) Squamaria crassa war. liparia (Ach.). **) Nomen hoece Schærerianum forte ,sesquipedale* haberi possit, sed id ob talem caussam mutare ægre licitum est. Auctor Upsaliensis insinuationibus ridieulis gloriam quærens nomen verrucoso-areolala (Verrucari: datum) ,Nylanderianum* avide dieit (Arc. p. 265) et graviter eppugnat; animadvertere autem liceat nomen illud æque esse Schærerianum ae nomen disperso-areolata modo analogo compositum minimeque Nylanderianum. Lichenes Delphinatus. 391 Frequenter ad saxa vigens. Forma Garovaglii (Krb., Anz.) haud raro occur- rit in zona inter 1500—1700 metror. altitudine supra mare. Var. diffracta (Ach.) quoque haud rara. Var. versicolor (Pers.) ad calcem jurassicæ for- mationis passim *). 52. Squamaria concolor (Ram.) Nyl. — Prope glacies æternas, altit. 1750 metror. et ultra usque ad cacumina summa, passim frequens. Variat (subeffusa ) thallo vix effigurato areolato-subeffuso. 53. Placodium murorum. (Hffm.) DC., Nyl. Lich. Scandin. p. 130. — Frequens; etiam haud raro ad ligna vetusta. 54. Pl. elegans DC. — Frequens in zona editiore. Nonnisi varietatem sistit præcedentis. 55. Pl. bracteatum (Hffm.) Nyl. 1. e. p. 131 (Squamaria fulgens var. decipiens Anz. Catal. Sondr. p. 46). — Altit. 1600 metr. et amplius passim. 56. Pl. variabile var. alpestre (Ach. L. U. p. 679, Syn. p. 152) Nyl. l e. p. 138 **). — Ad saxa prope La Grave. 57. Lecanora vitellina Ach. — Ad saxa (præsertim schistosa) sat frequens. 58. L. aurantiaca var. érythrella (Ach.) Nyl. l. c. p. 142. — Ad saxa granitica supra La Grave. 59. L. cerina var. stillicidiorum (Œd.). — Supra muscos rarius. 60. L. ferruginea var. variata Nyl. — Thallus tenuissimus albidus, passim subgranulatus; apothecia biatorina ferruginee vel rubricose rufa (prze- sertim juniora) aut obscuriora vel fusco-nigra (in eodem specimine) aut rarius sordide subvirescentia (latit. circa 0,75 millim.), margine proprio integro (ju- niore saltem et extus pallidius tineto quam epithecium), inde fere explanato; sporæ longit. 0,011— 18 millim., crassit. 0,007—9 millim. — Supra muscos vetustos depressos in regione supra La Grave versus glacies, altitudine cir- citer 1650 metrorum supra mare. 61. Z. fulvolutea Nyl. 1. e. p. 146. — Supra Grimmias vetustas, altit. cirea 1600 metr., sat rara. Apothecia vix latit. 1 millim. adtingentia; sporze longit. 0,014—16 millim., erassit. 0,009 —0,012 millim. 62. L.fefraspora Nyl. n. sp. — Similis Lecanoræ sinapisperme (DC.), sed thecis (2-) 4-sporis, sporis longit. 0,017—27, crassit. 0,010—16 millim., loculis *) Ægre a var. versicolore nudiore separanda sit Squamaria albo-effigurata Anz. Ca- tal. Sondr. p. 46, L. Longob. exs. 41 „orbillis minoribus centrifugis, solis laciniis periphericis albo-pulverulentis, apotheciis minoribus, margine albo*, superficie thalli subareolato-ruguloso. **) Thallo nullo, ecrustaceum, est Lecanora Agardhiana Sehzr. L. H. 617 (non Ach.), Placodium Agardhianum Anz. Exs. 37 (Biatora albo-pruinosa Arn. Exs. 50). Quoque ..Ca- tillaria fraudulenta* Krb. est status eerustaceus Placodü variabilis. 398 W. NYLANDER. tubulo junctis. — Supra terram (herbulas emortuas) socia Zecanore turfaceæ var. mniare@ (Ach.), supra La Grave, altit. circa 1600 metr., rara *). 63. Lecanora oreina Ach. — Frequens ad saxa varia. Etiam ad calcem jurassicam (altit. circa 1750 metr.) et tum thallo sæpe dealbato. 64. L. nimbosa (Fr.). — Rara (altit. cirea 1650 metr. obveniens). Thal- lus ambitu vel locis umbrosis pallido-virescens. Quoque in Jura hane spe- ciem occurrere, obiter memoretur. 65. L. sophodes var. confragosa (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 149. — Ad saxa rarius (altit. 1500—1600 metr.). Sporæ longit. 0,018—23 millim., erassit. 0,009—0,013 millim. 66. L. turfacea Ach. et var. mniaræa (Ach.) Nyl. L c. p. 151. — Ra- rius (supra 1600 metr.) Etiam forma apotheciis albo-pruinosis ibidem; sporæ ei longit. 0,027—34 millim., crassit. 0,011—14 millim. 67. L. alphoplaca (Whlnb.) — Sat frequens in zona inferiore, ad gra- nitum. 68. L. circinata (Pers.) Ach. — Ad schistos et saxa calcarea (usque sal- tem altit. 1750 metr.) passim. 69. L. glaucoma *bicincta (Ram.). — In summis cacuminibus supra Villars d’Arene.. Spore longit. 0,011—14 millim., crassit. 0,007—s millim. 70. L. subfusca war. distans Ach. — Ad cortices arborum in regione infra La Grave. 74. L. argopholis (Whlnb.) Ach., Nyl. Lich. Scandin. p. 166. — Pas- sim sat frequenter. 72. L. badia Ach. — Typus sat rara, sed var. cinerascens Nyl. contra sat frequens. Forma coneinna, rimicola, typi, apotheciis confertis, thallo parco areolato (subeffigurato) in summis cacuminibus schistosis supra Villars d'Arène. 13. L. atra Ach. — Ad saxa usque in zonam maxime editam. 74. L. ventosa Ach. — Passim ad summa cacumina granitosa. 75. L. cinerea (L.) Smmrf. Zapp. p. 99, Nyl. l. e. p. 153. — Var. de- pressa (Ach.) passim et procedens usque in summa cacumina supra Villars d'Aréne; f. /evaía (Ach. ad La Grave. Supra Villars d’Arene (altit. circa *) Nomen De Candollei sinapisperma restituendum est pro /eucoræa Ach., Nyl. Lich. Scandin. p. 146. Vidi quidem et examinavi specimen archetypum ?afellariæ sinapispermæ DC. leetum in Ereslitz Pyrenzorum ab ill. Léon Dufour, in cujus herhario asservatur manu De Candollei anno 1799 inseriptum „P. sinapisperma*. Sporas habet hoc specimen 87%, longit. 0,016—18 millim., crassit. 0,010—12 millim. Apothecia interdum juniora margine obtuso. Est „Biatora euprea* Fr. L. S. exs. 349. Lichenes Delphinatus. 399 1750 metr.) var. gibbosa (Ach.) Nyl. 1. c. p. 154, transiens in calcaream. sed apotheciis nudis. — EL. calcarea (Ach.) ibidem ad schistos æque ac prope La Grave, sporis 6—S"%, — *Z. Dicksoniü (Ach.) Nyl. l €. p. 155, ad saxa granitosa versus La Grave. 16. L. tenebrosa *obscurissima Nyl. — Diférens a typo Zenebrose præ- cipue thecis amplioribus, sporis breviter ellipsoideis (longit. 0,009--0,011, cras- sit. 0,007—s millim.). Thallus nigricanti-cinereus vel cinereo-nigrescens. — Socia Lecanoræ ventosæ, altit. 1650 metrorum et amplius supra mare. Eti- amsi apothecia sint huic Licheni lecideina, forsan tamen locus systematicus eidem tribuendus est prope Lecanoram cineream, qui ipsa haud raro apo- thecia facie Lecideæ offert *). Limites inter ea genera nulli definiti. Ti. L. verrucosa Laur. — In regione superiore (supra altit. 1650 metr.) passim. 78. L. castanea (Ram.) f. percenoides Nyl. (L. cervina f. perezena Scheer. Hepp. echt. 378). — Differt a casfanea squamis thalli sæpissime albo- (vel cæsio-) pruinosis, apotheciis fuseis nudis. Sporæ longit. 0,004—6 millim., crassit. 0,002 millim., paraphyses plerumque articulatæ (erassit. circa 0,0025 millim.). Ad saxa calcarea in zona altit. 1600—1700 metrorum. Facie ssepe Lecanoræ calcareæ f. Hoffmannii (Ach.) Nyl. l e. p. 154. 79. L. fuscata (Schrad.) Nyl. l. e. p. 175 (Acarospora cervina var. squa- mulosa Mudd. Exs. 131). — Ad schistos frequens. 80. L. eucarpa Nyl. — Versus La Grave ad latera saxorum. Apothe- cia usque latit. 5 millim., aut simplicia umbilieato-adfixa aut nonnulla umbi- lico communi connata. Spore longit. 0,005—6 millim., crassit. 0,002 millim. (in statu vegeto ssepius guttula oleosa versus utrumque apicem). 81. L. simplex (Dav.) Nyl. 1. e. p. 176. — Simul eum P/acodio varia- bili var. alpestri (Ach.) sat rara. 82. Glypholecia rhagadiosa (Ach.) Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 194. — Ad saxa dispersa majora calearea sat frequens, semper solum lateri eorum meridiem spectanti adnascens, altit. 1600—1750 metrorum **). +) L. tenebrosa *obscurissima quoque in Pyrenæis ad Barèges (sæpe thallo tenui sub- nigro opaco) obvenit. Gelatina hymenea iodo cœrulescens (etiam thecæ similiter tinetæ). Acce- dit Z. tenebrosa *tumidior, similis fenebrosce typicæ, thallo cinereo-nigricante, apotheciis forte magis lecideinis (intus albidis vel pallidis), thecis amplioribus, ovoideis, sporis majoribus oblongo-ellipsoideis (longit. 0,016—18 millim., crassit. 0,008 millim.); ad saxa granitosa in Mont- Dore Arvernis. In Zecanora tenebrosa (Flot., Nyl. 1. e. p. 231) sporæ sunt longit. 0,010—17 millim., erassit. 0,006—8 millim. **) Differt G/ypholecia a Lecanora similiter ae Chiodeclon ab Opegrapha, h. e. forma 400 W. NYLANDER. 83. Urceolaria scruposa Ach. et var. gypsacea (Ach.). — Passim. 84. Lecidea lurida Ach. — Ad rupes schistosas supra La Grave (altit. cirea 1600 metr.) Sporæ longit. 0,011—15 millim., crassit. 0,008—0,010 millim. 85. L. globifera var. rubiformis (Whlnb.) — Animadvertere liceat me eam vidisse lectam a D' Ant. Mougeot in regione mox supra Villars d’Arene dicta Lautaret *). 86. L. atrorufa Ach., Nyl. Lich. Scandin. p. 198. — In regione supra 1650 metr. passim. "Thallus variat magis cinereo-albicans. Spore longit. 0,012—16 millim., crassit. 0,006 —7 millim. 87. L. cuprea Smmrf., Nyl. L c. p. 199. — Forma thallo albido macro, apotheciis atro-rufescentibus, sporis longit. 0,011—14 millim., crassit. 0,005—6 millim. Supra muscos minores vetustos, altit. cirea 1650— 1700 metror., rara. 88. L. vernalis Ach., Nyl. l. e. p. 200 (Biatora cuprea Anz. Exs. 179). — Supra muscos et terram altitudine amplius 1600 metr. passim. Sporæ oblongæ simplices (absque septo ullo), longit. 0,011— 16 millim., crassit. 0,0045—0,0065. Terrestris thallum habet magis evolutum (albidum) granulo- sum **), S9. L. spheroides (Ach.) Smmrf., Nyl. L c. p. 204. — Forma apothe- ciis pro parte obscuris, fuscescentibus. Supra muscos, altit. 1600—1700 metror., rarius. Sporæ fusiformes 3-septatæ, longit. 0,016—25 millim., cras- sit. 0,005—6 millim., hypothecium incolor. Sin apothecia haud raro etiam ve- tustiora essent pallide rufa hane formam Zecideæ subuletorum f. triplicanti jubjungerem; ita sese tangunt. 90. L. decipiens Ach. — Supra terram usque fere in zonam maxime elevatam. 91. L. candida Ach. — Passim usque altitudine 1650 metrorum. 92. L. vesicularis Ach., Nyl. L e. p. 214. — Supra terram saxorum inter muscos minores in zona minus elevata. Sæpius thallo nudo; var. opun- lioides (Vill. Dauph. p. 967) forte hæc forma est dicenda; occurrit altit. circa 1600 metr. thallo substipitato-squamuloso (squamis scilicet turgidis basi stipi- composita (glyphica) apotheciorum est in illo genere typica. Si aberratione quadam in Le- canoræ vel Lecidez specie una alterave aliquando occurrant apothecia subglyphica, hocce distinguendum est, nee miscendum eum re typica et normali. +) Datur haee eadem rubiformis in Nyl. Lich. Mt-Dor. 43, „ad basin saxorum vul- canicorum inter Puy-de-Dôme et Mont-Dore Arvernie* (Zrodr. Gall. Alger. p. 104). **) Lecidea sabuletorum f. montana Nyl. Lich. Scandin. p. 205 lecta fuit in regione saltem. vicina ad Briançon (sporæ in specimine inde 1-septatæ, rarius 3-septatæ, longit. 0,016—21 millim., crassit. 0,006—7 millim.). Lichenes Delphinatus. 401 tato-produetis), apotheciis latit. usque 6 millim., sporis fusiformibus 1-septa- tis (long. cirea 0,013 millim., crassit. 0,0045 millim.), gelatina hymenea iodo vinose rubens (precedente coerulescentia levi). 93. Lecidea tabacina (Ram.) Schær. — In zona minus elevata. Etiam forma facie externa Lecideæ confuse et sporis oblongis interdum tenuiter 1-septatis (long. 0,015—23 millim., erass. 0,004—6 millim.); ad saxa supra La Grave, fissuris adnascens saxorum (terra repletis). 94. L squalida Ach. — Sat frequens, præsertim in zona editiore. 95. L. conglomerata Ach. — Ibidem sat rara. 96. L. aromatica Ach. — Ad rupes usque altit. saltem 1600 metr. rarius. 97. L. parasema Ach., Nyl. — Ad cortices prope La Grave. Terrestris, altitudine circa 1600 metr., supra herbas vetustas destructas. Var. entero- /euca (Ach.) ad rupes calcareas (cum P/acodio elegante), apotheciis planius- culis vel nudis vel pruinosis, spermogoniis abundantibus; supra Villars d'A- rene, altit. circa 1700 metrorum. 98. L. episema Nyl. — Supra Squamariam saxicolam var. versicolorem. 99. L. vilellinaria Nyl. — Supra La Grave, altitudine circa 1600 metr. supra mare. Nec episema, nec vitellinaria a parasema sint separandæ. 100. L. contigua (Fr.) Nyl. Lich. Scandin. p. 224. — Ad saxa passim. *L. confluens (Ach.) Nyl.l. e. p. 225 (L. vapulata Anz. Exs. 283). F. subcalcarea Nyl (ibid. ad saxa supra Villars d’Arene (sporis long. 0,011—16 millim., crass. 0,007 —9 millim.). 101. L. po/ycarpa Flk. — Ad rupes altit. 1600—1700 metr. Sporæ lon- git. 0,009—0,010 millim., crassit. 0,0045—0,0055 millim. 102. L. amylacea Ach., Nyl I. e. p. 227. F. elata (Schær.) in summis alpibus supra Villars d'Aréne sat frequens. 103. L. marginata Schær. — Ibidem rarius. 104. L. armeniaca (Duf.) Nyl l. e. p. 229. — Typus (thallo flavo-ar- meniaco, nec bene armeniaco ut in Pyrenæis) rarius ad summa cacumina gra- nitosa. Var aglæoides Nyl, thallo flavo areolis plerumque rugosis, frequens ibidem; sporæ ei longit. 0,009—0,013 millim., crassit. 0,0045— 0,0055 millim. Variat ibi quoque thallo pallidiore (minus flavo, inde fere pallide ochroleuco). Adest ibidem denique var. /ufescens (Anz. Exs. 113) differens thallo pallide ochroleuco magis lævigato subopaco (vel thallo albido areolato-diffracto); sporæ ut in typo et in var. agleoide; hæcce varietas sspe faciem habet omnino Lecidee marginate Schær., sed apotheciis intus nigricantibus (vel nigro- cinerascentibus) mox differt. Mixtæ illie varietates crescunt et transitus ssepe al 402 W. NYLANDER. observantur. Occurrit adhuc armeniaca ex. gr. supra Villars d'Aréne ad cal- cem alpinam (altit. circa 1750 metr.) thallo pro parte leviter albo-pruinoso. 105. Lecidea «nea Duf., Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 134. — Ad saxa summorum cacuminum, socia Umbil. atropruinose var. cinerascentis (Ach.). 106. L. fuscoatra f. fumosa (Ach.). — Ad schistos, et simul var. gri- sella (Flk.), in zona minus elevata. 107. L. afrobrunnea (Ram.) Scher. — In zona elevata frequentissima. Etiam ad ealeem obvia. Ægre specie separanda a Z. fuscoatra. 108. L. morio (Ram., DC.) Schær. — Sat frequens. 109. Z. petrea *excentrica Ach., Nyl. Lich. Scandin. p. 234. — Ad saxa calearea usque altit. 1650 metr. passim. 110. L. geminata Flot., Nyl l. e. p. 234. — Rarius, usque saltem al- tit. 1800 metrorum. 111. L. triphragmia Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 141, Lich. Scandin. p. 230. — Museos vetustos obducens supra La Grave (altit. 1650 metror.). Spore longit. 0,027—36 millim., erassit. 0,011—12 millim. 112. L. disciformis (Fr. Nyl. — Thallo albo granulato-verrucoso fere mediocri, sporis longit. 0,018—24 millim., erassit. 0,008—0,010 millim.; supra muscos altit. 1600—1700 metr. rarius. 113. L. saxatilis (Schær.) Nyl. Lich. Scandin. p. 237. — Altit. 1600— 1700 metr. passim (sporis long. 0,012—15 millim., erass. 0,006—8 millim.). Etiam supra thallum areolatum vel granulato-areolatum sordide albido-flave- scentem sat tenuem (sporis long. 0,009—0,011 millim., crass. 0,006—7 millim.). 114. L. solorinaria Nyl. — Affinis Lecidee oxyspore (Tul), sed apo- theciis convexis, sporis minoribus (long. 0,010—14 millim., crassit. 0,0035— 0,0045 millim.), gelatina hymenea iodo vinose rubente (precedente coerule- scentia levi). Supra thallum Solorinæ bispore Nyl. rara. 115. L. Hookerii Schær., Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 139. — Sat rara, supra muscos vetustos et terram, altit. 1600—1700 metr. Sterilis. 116. L. scabrosa Ach., Nyl Lich. Scandin. p. 247. — Spore longit. 0,014—16 millim., crassit. 0,008—9 millim. Altit. 1600—1700 metror. rarius, supra terram nudam. 117. L. trypetheliza Nyl. — Thallus flavo-virescens verrucoso-granulo- sus vel verrucosus (verrucas sistens contiguas aut interdum subdispersas opacas, latit. cirea 1 millim. vel sæpe minores); apothecia nigra punctifor- mia (interdum nonnulla in singulis verrucis thallinis), demum plana latiora (usque latit. 0,3 millim. vel paullo amplius adtingentia), intus albida; sporæ incolores ovoideæ vel oblongo-ovoideæ (apice infero angustiores), 1-septatze, Lichenes Delphinatus. 403 longit. 0,012—18 millim., crassit. 0,005—6 millim., paraphyses graciles. Gela- tina hymenea iodo haud tineta (vel obsolete coerulescens). — Supra terram nudam basi saxorum, versus glacies æternas supra La Grave, altit. circa 1700 metr. supra mare. 118. Lecidea geographica (L.) Schær. — Frequens. Var. gerontica (Ach.) Nyl Lich. Scandin. p. 248, ad calcem passim (etiam statu var. afrovirenti Schær. analogo). 119. Endocarpon miniatum var. complicatissimum Nyl. — Ad saxa supra La Grave, altit. supra mare circa 1600 metr., rarius. Thallus densissime e squamis minutis (vel lobulis erectis vel adscendentibus) congestus, crustam formans nonnihil pulvinatam compaetam altit. fere 10 millim. (latit. max. bi- polliearis et amplius); squamæ albo-cinerascentes summo margine nigricante, infra sordide pallidæ vel sordide testaceæ (passim fuscescentes); sporæ lon- git. 0,009—0,011 millim., crassit. 0,006—8 millim. 120. E. fluviatile Web. — Ad lapides in torrentibus sat rarum. 121. E. rufescens Ach., Nyl Pyrenoc. p. 14. — In regione inferiore, ad rupes calcareas. Sporæ ei ibi longit. 0,015—16 millim., crassit. 0,009— 0,012 millim. 122. E. hepaticum Ach. — Adhue in zona superiore, supra terram. Sporæ longit. 0,012—15 millim., crassit. 0,007—8 millim. 193. E. compactum (Mass.) Nyl Pyreñoc. p. 16 *). — Ad saxa schi- stosa supra La Grave (altit. 1550—1600 metr.) innatum vel immixtum thallo Verrucariæ umbrine var. clopimæ. Spore longit. 0,012—15 millim., crassit. 0,008—0,010 millim. 124. Verrucaria fephroides (Ach.) Nyl. l. e. p. 17, Lich. Scandin. p. 267. — Pessim. Variat thallo ambitu subradiante. 125. V. radicescens Nyl. Thallus squamis erustose contiguis crustam cinerascentem vel cervino-cinerascentem formans crassam arcte congestam; sporæ ellipsoideze longit. 0,016—18 millim., crassit. 0,009—0,011 millim. Sper- matia (in spermogoniis conceptaeulo pallido et simili apotheciis, sed minore) longit. 0,007—9 millim., erassit. 0,001 millim. Crusta thallina erassit. 10—14 millim., adnumeratis scilicet radicibus, nam adsunt sæpe quasi radices ejus nigricantes infra angustatæ; erusta passim tenuior et vix radicose producta. — Creseit in fissuris rupium et inter muscos ad rupes, supra La Grave (versus glacies), altit. circiter 1650 metrorum. Affinis est Verrucarie dædaleæ (Kphb.), *) Jam in Flora 1860, p. 546, animadverti me spermogonia ejus speciei invenisse omnino conformia eum iisdem apud ceteras species generis Zndocarpi. Ibidem quoque notavi E. reticulatum Duf., Nyl. Pyrenoc. p. 17, sistere Lecideam e stirpe Zecidee mamillaris. 404 W. NYLANDER. sed thallo magis concreto, radicante, sporis crassioribus et brevioribus (in F. dedalea sunt longit. 0,017—21 millim., crassit. 0,007—s millim.). 126. Verrucaria pallida (Ach.) Nyl. — In regione inferiore obvia. Supra La Grave eam haud vidi. 127. V. umbrina (Whlnb., Fr.) Nyl. Pyrenoc. p. 21, Lich. Scandin. p. 269, var. clopima Whlnb. — Passim (in zona tamen maxime elevata haud obvia) Sporæ longit. 0,040—57 millim., crassit. 0,015—23 millim. 198. V. cataleptoides Nyl. Lich. Scandin. p. 212. — Ad caleem alpinam supra La Grave, (altit. cirea 1650 metr.) Sporæ longit. 0,018—24 millim., erassit. 0,010—12 millim. 129. V. subfuscella Nyl. Lich. Scandin. p. 271 (V. fuscella Ach., Nyl. Pyrenoc. p. 23). — Ad schistos supra La Grave; altit. usque saltem 1600 metrorum. Spore longit. 0,014—15 millim., crassit. 0,007—s millim. 130. V. integra Nyl. Lich. Scandin. p. 276. — Ad calcem altit. 1500— 1650 metr. passim. 131. V. Ungerii Flot., Nyl. Pyrenoc. p. 28. — In summis cacuminibus supra Villars d'Aréne frequens, ad rupes calcareo-schistosas. 132. V. Auruntii (Mass. ex specim. a D. v. Krempelhuber communicato; V. incavata Nyl. Lich. Scandin. p. 213, non vero apud Mudd. Zr. Lich. p. 295, sed Thelidium immersum Mudd. ibid.) — Ad saxa calcarea supra La Grave, altit. 1600—1650 metr., rarius, simul cum P/acodio elegante. Thal- lus macula alba vel albida indicatus; apothecia immersa (caleivora), peri- thecio integre nigricante (supra crasse nigro ibique ostiolo depresso inæquali Lecideam quasi minorem imitantia, latit. 0,5 millim.); sporæ ellipsoideæ 1-sep- tatæ (vel septo szepe solum spurio), longit. 0,030—34 millim., crassit. 0,014—16 millim. 133. V. intercedens Nyl. Pyrenoc. p. 33, Lich. Scandin. p. 276. — Ad schistos passim, usque altit. 1600 metror., sporis longit. 0,027—35 millim., erassit. 0,015—18 millim., perithecio subtus tenuiter nigricante nonnihilque immerso similiter ac in alpinis Pyrenæis. Adest quoque in summis cacumi- nibus supra glacies montium La Grave forma apotheciis confertis, sporis sze- pius long. 0,024—26 millim., crass. 0,015—16 millim. Prater species has enumeratas quasdam etiam alias vidi in eadem re- gione, sed specimina earum inde haud reportavi, vel quarumdam modo status parum evolutos animadverti, quare omittantur. Ex alpibus revertenti mihi occasio data fuit Gratianopoli examinandi her- barium a celeberrimo Villars olim compositum, ubi in Museo horti botanici con- servantur typi operis ejus Histoire des Plantes du Dauphiné, 1186 —1789 Lichenes Delphinatus. 405 editi. Sequentia, quz ex herbario auetoris notavi de lichenibus Delphinatus, hie appendieis loco afferre liceat. Ordinem sequor herbarii Villarsii. .Liehen consubstantialis“ videtur esse Squamaria (saæicola var.) insulata (Ram. ). Ex Obion. L. farinaceus^ est Squamaria pruinosa (Chaub.) Dub. Quoque ex Obion. L. dispermus“ Dauph. p. 994 est L. atrobrunnea (Ram.). L. saxipertusus“ est Zimboria sphinctrina Duf. L. seriptus* reete sistit Graphidem scriptam e viciniis urbis Gratianopolis. L. ocellatus* est Urceolaria ocellata DC. Quoque inde. L. elveloides“ 1. e. p. 987 est Bæomyces icmadophilus (Ehrh.) L. lentigerus^ 1. c. p. 978 est reete Squamaria lentigera (Web.). ,Le long du L. corallinus“ sistit Lecanoram tartaream Ach. sterilem. L. opuntioides* 1. e. p. 967 est Lecidea vesicularis Ach. „L. friabilis“ 1. e. p. 979 est Placodium fulgens DC. Ad Grenoble. L. mesenteriformis* est Lecidea mamillaris Gouan. L. fuseoater“ 1. e. p. 1001 videtur sistere Lecideam petræam Flot. (mieroseopice specimen examinare occasio non fuit). ,L. pinastri* 1. c. p. 954 est Platysma pinastri (Scop.). Ad Larices prope Briançon. „L. tartareus* 1. e. p. 989 est Urceolaria scruposa saxicola. „Il donne plus de teinture que le Z. parellus* notavit Villars. „L. lingulatus* l. e. p. 982 est Squamaria saxicola (Poll.). ,L essius* 1 e. p. 973 est Pannaria rubiginosa (Thunb.). In Val Gaudemar. „L. pantospermus“ 1. e. p. 969, t. 55, est Lecidea decipiens Ach. „L. cæspitosus“ est Squamaria crassa DC. ,L. agarieiformis* l. e. p. 949 Lecanorce ventosæ exprimit glomerulos vel gibhos thallinos verrucosos abnormes (latit. cirea 3—5 millim. vel quidem majores), quales supra thallum ejus sat raro protrusi inveniuntur. L. intestiniformis“ est Parmelia encausta Ach. L. eiliaris“ est Physcia ciliaris (L.) DC. L. croceus“ l. e. p. 961 est Solorina crocea Ach. ex alpibus summis Delphinatus. ,L. tinetorius“ 1. e. p. 952 est Ramalina pollinaria Ach. L. laeerus* 1. e. p. 936 est Cladonia deformis (L.) Hffm. Ad Briançon. „L. resupinatus“ 1. c. p. 959 est Nephromium tomentosum (Hffm.). La Grande- Chartreuse. ,L. ambiguus l. e. p. 934 est Cladonia alcicornis Flk. e Grenoble. „L. sylvatieus* est Stietina sylvatica (L.) Nyl. „L. eaninus* l. e. p. 958 est Peltigera canina Hffm. „L. velleus“ p. 964 pr. p. est Umbilicaria spodochroa (Ehrh.) Hffm. — B „L. po- lyrrhizus* est U. cylindrica (L.) Dub. „L. deeussatus* p. 964 est Umbilicaria atropruinosa var. reticulata (Duf.). No- men Villarsii sit retinendum. — U. hyperborea Hffm. in herbario Villarsii adest e Champoleon, af in Pl. Dauph. non indicatur. — U. flocculosa Hffm. quoque e Brian- con adest in hoc herbario, in libro autem citato non memoratur. 406 W. NYLANDER. „L. deustus^ 1. c. p. 963 pertinet ad Endocarpon fluviatile DC. ,L. ealiearis^ l. e. p. 937. Sub hoc nomine adest Zamalina polymorpha Ach. „L. fragilis" 1. e. p. 938 est Spherophoron coralloides Pers. e summis alpibus („la Drouveyre, prés de la source du Drac, &c.“). „L. rangiferinus“ l. e. p. 939. Sub hoe nomine in herbario asservatur Cladonia rangiferina, var. sylvatica (Hffm.). »L. spinosus“ 1. e. p. 940 est Cladonia furcata Hffm. ,L. paschalis" l. e. p. 950. Sub eo nomine adsunt Stereocaulon tomentosum var. alpestre Th. Fr. et var. alpinum (Laur.). „In montibus*. „L. fragilis“ L e. p. 938 videtur sistere Alectoriam ochroleucam (Ehrh.) juvenilem. „L. eornutus^ hb. Vill. est Thamnolia vermicularis Ach. „L. divarieatus^ 1. e. p. 942 est Evernia divaricata (L.) Ach. Frequens in sylvis abietinis. ,L. auratus" l. e. p. 954 est Chlorea vulpina (L.). Ad Larices prope Briançon. Etiam ad ligna a Villars lecta loco dieto Champsaur. ,L. pubescens* 1. e. p. 944 et „L. lanatus^ p. 943 respiciunt Parmelian lana- tam. (L.). ,L. mieroscopieus“ l. c. p. 946 est Stereocaulon nanum Ach. „L. hirtus^ et ,floridus“ ibid. p. 939 pertinent ad Usneum barbatam f. floridam (Ach.). Vidi adhue quosdam alios Lichenes e Delphinatu in herbario Villarsii, sieut Usneam barbatam 1f. dasypogam et plicatam (Ach.), Alectoriam jubatam et f. chaly- beiformem, Cladoniam gracilem, uneialem, Physciam stellarem var. tenellam (Seop.), Parmeliam physodem Ach., Physciam candelariam (ad Grenoble), &c. I. — lichenes adnotati in Armonca ad Porn. Mense Augusto anno 1861, Societate Botanica Galliæ in Armorica con- ventum extraordinarium ejus anni agente iterque illue facilius reddente, festi- nanter mihi lieuit duobus diebus explorare regionem maritimam eirca Pornie præsertimque littus rupestre ejusdem regionis. Cum terre ibi cultæ spatia omnia mari vicina occupent, quie non ericetis constituuntur sterilissimis, atque cum sylvæ simul omnino deficiant et saxa nuda vix nisi ad littus summum occurrant, mox patet regionem talem uniformem lichenes modo paucos pro- ferre, tamen ratione habita distributionis geographicæ eorum vegetabilium inte- rest, ut examinetur, quas species littus illud meridionale peninsulæ Armori- censis alat. Paucissimæ quidem ha sunt, at formas nonnullas notandas con- tinent, quare operæ pretium sit, ut seorsim expositio fiat vegetationis ita re- strictæ, atque ut videatur, quænam inprimis species ibi obveniant quænamque excludantur. Sed jam animadvertendum est, formas ibidem obvias minime de- Lichenes Armorice. 407 pauperatas aut parum evolutas observari; eontra eæ sub ccelo miti humoribus Maris Atlantiei nutritæ bene vigentes reperiuntur. Varie sunt caussæ, quæ ad tenuitatem numeri specierum conferunt, sed præcipua quærenda est in an- gustie summa et uniformitate zonæ lichenibus habitabilis, quæ scilicet defini- tur solo littore rupestri prærupto, Jes falaises gallice dicto, et parum elevato, planitie proxime vieina fere ubique culta; species sic tantum saxicolæ et ter- restres inveniuntur, Corticolæ autem modo pares, nam nonnisi arbores rare vel hortenses adsunt. In littore marino, de quo agitur, ad Pornie, supra rupes quie schisto micaceo constituuntur, copia maxima obveniunt Zecanora parella, L. atra, L. sulphurea, Parmelia prolixa, Lichina confinis, L. pygmea et Verrucaria maura. He frequentissimas sistunt species et ubique fere visibiles, at no- tandum est, quasdam earum zonam modo certam habitare, aut inferiorem aut superiorem rupium littoris illius. Sie infimum locum ad aquam occupat Zi- china pygmæa, nec nisi ibi in zona altitudine cireiter unius metri vel duo- rum occurrit; supra eam crescit Verrucaria maura, similiter zonam suam de- terminatam habens; deinde superposita est zona Zichinæ confinis; ita Verru- caria maura situ intermedia invenitur inter inferiorem eo Zichinam pygmæam et superiorem Zichinam confinem, omnes vero tres species accessu quoque æstuum omnino submerguntur vivuntque plane sieut algæ eadem loca habi- tantes. Jam quotidie emersæ aërem hauriunt, jam (et tempore pariter longo) submersæ aqua maris undique penetrantur. Lichenes ceteri superius ad rupes degunt, nee æstibus marinis adtinguntur. Sequentes sunt Lichenes præcipui ad Pornic *) observati. 1. Lichina confinis Ag. — Frequens, accessu quovis maris submersa. 2. L. pygmea Ag. — Copiosissime, zona infra præcedentem vigens. 3. Collema pulposum Ach. — Passim. . Leptogium subtile (Schrad.) Nyl. Lich. Scandin. p. 34. — Sterile, rarius obvium. 5. Cladonia alcicornis Flik. — Sat frequens. 6. CI. firma Nyl. in Bot. Zeit. 1861, p. 352 (Nyl. Syn. I, p. 191). — Frequentissime et ssepe admixta eum præcedente. Thallus laciniato-squamosus = *) Antequam ad Pornie perveni prope vieum Dorvault, a mare nonnullis milliariis di- stantem, notavi species quasdam. Aderant ibi ex. gr. Zecanora sophodes f. roboris (Duf.) sat frequens ad corticem quereus simul cum Zecidea myriocarpa et Pertusaria Wulfenii, Lecidea lutea Scher. quoque ad quereus, Z. umbrina f. vermifera (Nyl.) ibidem, Z. uliginosa, L. coarctata, Sphinctrina microcephala (Tul.), Graphis inusta Ach. ad Acer pseudoplatanum, Stereocaulon nanum Ach., Sirosiphon saxicola Nxg. 408 W. NYLANDER. pallide glauco-virescens, subtiliter subareolatim insculptus, laciniis crenatis et crenato-incisis, subtus albide glauco-rosellus (vel ibi albo-suffusus, colore pal- lido translucente). Podetia fere sicut in (7. a/cicormi, raro obvia. Laciniæ constipatæ adscendentes vel suberectæ. Late effusa crescit hæc Cladonia, quæ inter cervicornem majorem et «/cicornem locum quodammado medium occupare videtur. Bona quoque lecta fuit (7. firma in Belgia a el. Coemans, et certiorem sistat speciem propriam quam multæ aliæ in hoe genere admissæ. Color obscurior thalli jam recedit ab a/cicormi, quæ est longe magis flavicans. 7. Ramalina pollinaria Ach. (.insignior, latior, mollior et ssepius corti- cola“ Nyl Syn. I, p. 297). Rarius. — Sterilis modo obvia. Fere jungenda cum À. maciformi (Delil.) et tum separanda a pollinaria. 8. Parmelia prolixa (Ach.) Nyl. Syn. I, p. 404, Lich. Scandin. p. 102. — Frequens supra saxa. 9. Placodium murorum var. obliteratum (Pers.). — Ibidem sat frequen- ter obvia. Etiam typus speciei passim. 10. Lecanora vitellina Ach. — Supra schistos passim. 11. L. ferruginea f. festiva. (Ach.). — Supra schistos et quoque supra terram rupium ad mare passim. Etiam apotheciis obscure ferrugineis obvia. 12. L. holophea Mnt. Canar. p. 113 (Lecidea sublurida Nyl. Enum. Lich. suppl. p. 337, Thalloidima subluridum Mudd. Pr. L. p. 172). — Thal- lus luridus vel cervino-luridus squamosus, squamulis constans firmulis diffor- mibus ambitu repandis vel obtuse crenatis, passim subeontiguis et subeontinue expansis, vel passim nonnihil imbricatis; apothecia concoloria vel epithecio plano paululum obseuriore, fuscescente, prsesertim juniora lecanorina (demum vero faciel ssepius biatorinæ); sporæ S"* (interdum. 6"*) incolores oblongo- fusiformes 1-septatæ, longit. circa 0,011 millim., crassit. cirea 0,0045 millim., paraphyses mediocres, apice leviter incrassatæ leviterque ibi infuscatæ, hypo- thecium incolor. Gelatina hymenea iodo cœrulescens (thecæ præcipue apice). — Sat frequens ad rupes prope mare et supra terram in earum rimis. Vide- tur esse species omnino maritima et latissime distributa, nam jam leeta fuit in Insulis Canariis, Algeria (Letourneux) et in Hibernia (cf. Nyl in Ann. Sera A; RN, p: 9a 13. L. sophodes var. confragosa (Ach.) Nyl Lich. Scandin. p. 149. Hue pertineat Lecanora milvina Tayl. Zibern. p. 134. — Spore longit. circa 0,023 millim., crassit. circiter 0,011 millim. Apothecia margine thallino albido cincta et thallus ipse albus (albidus) tenuis areolatus. — Supra schistos ad mare passim. — Lecanora sophodes var. exigua (Ach.) Nyl. 1. e. p. 150, Lichenes Armoric«. 409 ibidem socia Z. /erruginee f. festivæ (Ach.). Sporæ longit. 0,015—17 millim., erassit. 0,008 millim. *). 14. Lecanora subfusca var. argentata (Ach.) — Etiam saxicola, thallo rugoso, sporis longit. 0,011—12 millim., crassit. circiter 0,008 millim. Ad mare passim. Quoque var. distans Ach. supra schistos (cum Zecanora athalla), apo- theciis pallidis, margine thallino erenulato vel flexuoso cinctis, sporis longit. 0,011—15 millim., erassit. 0,006—7 millim. — *Z. umbrina (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 102, f. apotheciis fuscis nudis interdum fusco-pallescentibus, supra schistos ad mare. Sporæ ei longit. 0,011—12 millim., crassit. circa 0,006 millim. 15. L. glaucoma Ach. — Supra schistos satis frequens. 16. Z. sulphurea Ach. — Frequentissime ibidem. 17. L. atra Ach. — Frequentissime ibidem. 18. L. parella Ach. — Etiam hæc valde frequens supra schistos ad mare. 19. L. dimera Nyl L e. p. 169, f. ecrustacea. — Spore rite evolutæ i-septatze, longit. 0,012—15 millim., crassit. 0,0055— 0,0065 millim. Supra schistos ibidem. Magis evoluta terrestris, ibidem, thallo albido vel albido- cinerascente granulato (sat tenui et friabili), apotheciis pallidis vel fuscis, demum convexis et tum biatorinis, sporis oblongis 1-septatis (vel simplicibus), longit. 0,011—21 millim., crassit. 0,005—6 millim. Gelatina hymenea iodo ccrulescens, deinde (saltem sordide) vinose rubens **). 20. L. cinerea *gibbosa (Ach.) Nyl 1. e. p. 154. — Forma atypica macra depressa, supra schistos ad mare. Spore longit. 0,026—32 millim., crassit. 0,015—18 millim. 21. L. sarcogynopsis Nyl. — "Thallus cinerascens subindeterminatus sat tenuis, inzequalis, rimosus vel rimoso-areolatus; apothecia nigra nuda me- diocria, ssepius lecideina, opaca, margine proprio distincto, flexuoso, haud raro nonnulla contigua; sporæ ellipsoideæ, longit. 0,0105—0,0115 millim., +) Hie sieut ubique in scriptis meis lichenographieis mensuras attente dedi sporarum, qui mensure formis distinguendis notas facillimas et pondere haud carentes præbent. Certe quoque in Bryologia, ubi tamen spore vulgo minoris habentur momenti inter characteres systematicos, mensurz illæ micrometricæ respiciendæ sæpeque admodum utiles essent, quan- tum equidem vidi. **) Non confundatur cum subsimili Zecanora erysibe. Hoc loco notetur, Patellariam confertam Dub. Bot. Gall. p. 654 (Fr. Z. E. p. 155 sub Parmelia) non athroocarpe sistere varietatem, sed subfusc@ (convenientem fere cum biatorea Nyl. Lich. Scandin. p. 161). In specimine archetypo a beato Aug. Le Prevost prope Bernaieum lecto sporz sunt oblongæ vel ellipsoidez simplices, longit. 0,040—15 millim., crassit. 0,0045—0,0055 millim.; gelatina hymenea iodo satis persistenter cœrulescens. en 19 410 W. NYLANDER. 4 crassit. cireiter 0,007 millim., paraphyses mediocres vel haud bene discretæ, hypotheeii stratum. subhymeniale (vel medium) fuscum et inferius pallidius sor- didum (in lamina tenui) Gelatina hymenea iodo ecrulescens, dein vinose (vel violacee) rubens. — Supra schistos. Faciem habet quasi Zecide® para- site in thallo Zecanore cinereæ (vel calcaree). Epithecium punctato-rugu- losum. Apotheeia lecanorina (vel margine thallino extus obdueta) satis rara. 33. *Lecanora athalla (Duf. sub Collemate). — Supra schistos atque etiam supra terram passim. 23. **L. simplex (Dav.). — Supra schistos ad mare passim. 24. Lecidea parasema f. flavens Nyl. Lich. Scandin. p. 217. — Ad pinos prope mare frequens. Var. /afypea (Ach.) Nyl. 1. c. supra rupes schi- stosas sat rara. 35. L. aromatica Ach. — Ad terram saxorum et in eorum rimis, rarius. Spore simpliees vel tenuiter 3-septatæ, longit. 0,016--23 millim., crassit. 0,0045—0,0065 millim. Gelatina hymenea iodo intense cœrulescens, dein vinose rubens. 26. EL. heferophora Nyl — Thallus sordide nigricans glebulose diffractus opaeus scabrosulus; apothecia nigra planiuscula mediocria margi- nata, intus eoncoloria; sporæ incolores oblongæ 3-septatæ, longit. 0,016—20 millim., erassit. 0,0045—0,0065 millim., paraphyses gracilescentes, apice nigri- canti-clavatæ, hypotheeium fusconigrum. Gelatina hymenea iodo intense et persistenter eceruleseens. — Supra terram in fissuris rupium schistosarum *). 27. L. contigua (Fr.) Nyl. l e. p. 224. — Passim supra schistos. 98. L. fuscoatra Ach. f. fumosa Ach. et Mosigii Ach., Nyl. L e. p. 230. — Sat frequenter. 39. L. stellulata Tayl. — Sat frequens supra schistos. Etiam var. ecru- stacea ibi raro occurrit, simul cum Zecanora umbrina. 30. Z. alboatra var. athroa (Ach. Nyl. L e. p. 235. — Schisticola, thallo cinerascente inæquali, sporis longit. 0,016—17 millim., crassit. 0,009— 0,010 millim., submurali-divisis. Occurrit simul ecrustacea. Crescit socia ZLe- cideæ lenticularis. 31. L. disciformis Fr., Nyl. — Etiam saxieola ad saxa quartzosa cre- *) Forsan solum sit status Lecidec aromalicæ, a qua vero jam differt thallo et colore iodo effeeto hymenii. Attamen observandum, thallum esse Sirosiphone saxicolu Næg. instra- tum indeque etiam obseuratum. Apothecia pyenides offerunt in thalamio immersas, ovoideas, stylosporis acieularibus eurvulis vel leviter flexuosis (longit. 0,020—23 millim., crassit. circiter 0,0025 millim.); pycnides hace nullum habent conceptaeulum distinctum et ad Hymenobice speciem pertineant (sin ad Z. insidiosam Nyl. Alger. p. 338, Prodr. Gall. Alger. p. 125). Lichenes Armoric®. 411 scens. Spore hie cirea longit. 0,013—16 millim., erassit. 0,006—8 millim. Ad Brest legerunt DD. Crouan varietatem hujus speciei diminutam, thallo albo sat tenui determinato, sporis longit. 0,025— 27 millim., crassit. 0,010—12 millim. 32. Lecidea lenticularis Ach. (chalybeia Borr.). — "Thallus fusconiger te- nuissimus subgranulosus. Hypothecium nigrum, superius fuseum. Sporæ oblongze I-septatze, longit. 0,008—9 millim., erassit 0,0035 millim. — Supra schistos passim. — *Z. chloropoliza Nyl. Similis /entieulari, sed thallo tenui cinereo- virescente inæquali vel ruguloso, aut tenuissimo vel fere evanescente, et apo- theeiis spe majoribus (latit. 0,5 —0,75 millim.). Quoque supra schistos prope mare passim. 33. L. sarcogynoides Krb. L. sel. 47. — "Thallus vix ullus distinctus; apothecia nigra mediocria plana marginata, intus concoloria; sporæ S"* in- colores fusiformes simplices, longit. 0,010—14 millim., crassit. 0,003—4 millim., paraphyses haud bene discretæ, hypothecium (lamina tenui visum) fuscum et medio dilutius. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Supra schistos, socia Lecanore glaucoma , passim. 34. *Opegrapha Chevalierii Leight. Forma apotheciis turgidulis linearibus flexuosis et sspe nonnihil agglomeratis; sporæ oblongo-ovoideæ, 3-septatæ, longit. 0,015—16 millim., crassit. 0,005—6 millim. — Supra schistos satis frequens. Fere duplo crassiora habet ibi apothecia quam forma, quæ datur in Leight. L. Br. exs. 67. 35. Arthonia varians (Dav.) Nyl. Lich. Scandin. p. 260. Spore 3-sep- tatze, longit. 0,014—15 millim., erassit. 0,006 millim. — Supra Zecanoram glaucomam passim. 36. Endocarpon hepaticum Ach., Nyl. l. e. p. 265. — Præcipue forma spermogonifera, ad littus maris sat frequens. 37. Verrucaria maura Whlnb., Nyl. 1. e. p. 273. Forma scilicet spo- ris majoribus (longit. 0,015—21 millim., crassit. 0,007—0,011 millim.) quam in scandinavica (eui sunt longit. 0,012—16 millim., crassit. 0,007—8 millim.). — Frequentissime, in zona infera rupium oræ, inter zonam Lichine confinis et pygmee locum medium occupans. 38. V. prominula Nyl. (in Mudd. Zr. Lich. p. 291), thallo macro ob- scuro evanescente vel nullo conspicuo, facie fere Verrucarie pyrenophore , perithecio integro, sporis simplicibus oblongo-ellipsoideis (utroque apice obtu- siusculis), 0,012—17 millim. longis, 0,007—s millim. crassis. — Supra saxa ad mare, socia Ferrucarie maure. 39. F. nigrata (Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 184, Pyrenoc. p. 34, Sphær- omphale nigrata Mudd. Pr. Lich. p. 282) *psammea Nyl., thallo nigricante 412 W. NYLANDER. tenui, sporis S"* incoloribus murali-divisis (longit. 0,036—54 millim., crassit. 0.015—23 millim.). — Cum Endocarpo hepatico rara, supra terram sabulosam. Hos solum Lichenes ad Pornic prope mare adnotavi Appendicis loco hic addere liceat enumerationem specierum nonnullarum, quas in collectione vidi facta in peninsula Armoricensi ad Brest ab algologis clarissimis DD. fra- tribus Crouan *). Collema? magmoides Nyl. Thallus parum distinctus (vel magmate algarum in- tertextus); apothecia biatorina sordide vel obscure pallescentia parva immarginata (subgelatinoidea); sporæ 8^* incolores oblongæ (altero apice crassiores) 1-septatæ, longit. 0,011—14 millim., erassit. 0,004—005 millim., paraphyses graciles. Gelatina hy- menea iodo dilute cœrulescens (etiam thecæ ita tinctæ). — Supra terram et museos minores ad Brest (DD. Crouan). Incerti generis. C. limosum Ach., C. pulposum Ach. et C. cheileum Ach. Placodium citrinum (Hffm.) Nyl. Lich. Scandin. p. 136. Pannaria nigra (Ach.). - Lecanora holophea (Mnt.), L. varia var. conizea (Ach.) et symmieta (Ach.), L. punicea Ach. (hzc ad corticem fagi, tangens L. hematommam). Pertusaria leioplaca Scher. et var. octospora Nyl. 1. e. p. 182, P. melaleuca Dub., P. pustulata (Ach.), P. multipuncta var. globulifera (Turn. ). Lecidea lutea (Dieks.), L. intermixta Nyl, L. metamorphea Nyl.**), L. carneola Ach., Z. luteola (porriginosa) Ach. ***), L. grossa Pers. Lecidea violacea Crouan., Nyl. in Flora 1862, p. 464. Est maxime affinis L. dubitanti Nyl. Lich. Scandin. p. 207. Thallus cinerascens tenuis subgranulosus; apo- theeia livida vel sordide livido-pallida sat parva, planiuscula, immarginata; sporæ se oblongæ 3-septatæ, longit. 0,014—417 millim., crassit. 0,005—7 millim., sæpius leviter curvule, paraphyses non distinctæ. Gelatina hymenea iodo ecruleseens. — Supra schistum ad Brest. Facillime hæc ZLecidea commiscatur eum Lecanora athroocarpa bia- torina, sed paraphyses haud bene discretæ. Spore sieut in Lecanora athroocarpa. Opegrapha prosodea Ach., Nyl. Lich. exot. p. 299 not. Graphis inusta Ach. et Gr. sophistica Nyl. frequentes. Arthonia cinnabarina var. kermesina Schær. +) Auctores operis insignis A/gues marines du Finistère, recueillies et publiées par Crouan, frères, Brest 1852 (IH vol., 404 numeris). **) Sporis 3-septatis (vel simplicibus), longit. 0,017—21 millim., crassit. 0,007 —8 millim. C£ Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 113. ***) Lecidea luteola var. porriginosa Ach. apothecia habet carneo-rubella, margine sepius albo-suffusa, at demum conyexa; sporæ acieulares 3—7-septatæ, longit. 0,048—62 millim., crassit. 0,003— 0,0035 millim. Ad cortices varios in Gallia, Anglia et Suecia (hue pertinere videtur „Bacidia fraxinea* Lennr. in Flora 1858, p. 618). In specimine Ehrhar- tiano (germanieo) „Lichenis rubelli* spore sunt 3—13-septatæ, long. 0,052— 0.105, crassit. 0,003—4 millim. Z. Zuteola var. chlorotica Ach. L. U. p. 196 non est nisi rube//a micro- carpa, sporis minoribus (Friesiana Krb.), ad ramulos, Hederam ete. obvia. Lichenes Armorice. 413 Verrucaria microsporoides Nyl. Similis V. mucosæ, sed sporis majoribus (longit. 0,010—14 millim., erassit. 0,006—7 millim.). Perithecium prope totum nigratum aut modo dimidiatum. Fere jungenda est eum Verr. cthiobola. — „Sur les pierres cou- vertes tous les jours par la mer haute* (DD. Crouan in litt.) *). +) Sub nomine Zecidea dolichotheca DD. Crouan mihi miserunt specimen microscopicum, quod certe pertinet ad novam speciem, an vero Zecidea sit vel anne Peziza nondum omnino liquet. Recepi eam hae nota „eroit sur la terre; on ne l’apergoit qu'à ia loupe. Cette espèce a un thalle granuleux d'un beau vert supportant des apothèces bruns, convexes; ses thèques sont grandes, allongées, très-atténuées à la base, renfermant 8 spores brunes, ovoides*. Thecas vidi eylindraceas elongatas, inferne attenuatas, sporas continentes ellipsoideas (longit. 0,032—34 millim., erassit. 0,015—16 millim.); paraphyses vix ullæ distinetz. — Thee: iodo mox cærulescentes: dein violacee tinctæ, apiee summo intensius colorato. Spore, quas vidi, in- colores erant. we 4 , | E | | i a^ 1 ETE ivi EEE | F. E" Miedo: aen | iu RN Piden LIT el DTA TE VM EON. dons nuls ftrt ARTE ^ Mec open NO UN KD vw EY iow " unda / » AN H t4 TM cine DI à e 2 BUM Ref enean à: std ifle ne V « Mo dedi verom Lans S e Pr TON M » L | Û ' , PELA 4 E P? l'un (UE E i > = mue met. Le “ i i4 & ! B j LE «n b e E TX bipes iie ipit, ome e s E . u et e = E. a Bin eue FAT" E =. ACTA I 2 wen ca " Pr mu Vv LY NEU LX E | u E i'n ' n diis y 2: = u h ES $2 | : d 4 a8 ASIE Lar. Val 72 ) A neu Te VO 4. t 7 » u - v usb. pou uf D u- 118 5 EM enär u E ; dä | FIRE DT ui var , lode. i DAD E 4 : À i ng P Tu »! nad à eM a 2 i à ! Mes rt «m dpt > u - » " : u, "Zur: a H 4 Sj Nis Le Y. * ees cm eX nS x [IP sv ws da ' 4 D P à a 2 4 Sad D + "S » D L æ , k [n í | : T LICHENOGRAPHLE NOVO-GRANATENSIS BPRODROMUS: Scripsit W. NYLANDER. Exhibit. d. 19 Januarii 1863. gra diem er 1,4 dp CS Hem | DL ehm aliu "xi "Tt TT a frs les tila ut a 4 Es ix^ 23 e Dan? Ih if ps pont E B. OT ONE AM Mq ROMANE ME As ar ae Le ET ces CUPIT ETE | Fra \ ven ee IRA E ic iUe Rufin pole nait ol, "5, a RE ie ri AnroN T ys A Pon | . v oL ES ipi L Et TU TL m e (rm [ L] - UN, Ba HH i Un " fi + OT à VO s { PIE L á 4 um LJ in] "$4 ; wi jr atate COTE ananas ROSA die. ir E mini d iiisil 205. Maruti. give BORK IK Me) uiiveliié sb x nee rw. nisi md been efie naine antibes. fee crie Br dE Se wann m^ STE RS. 2. Le | | NI Em. e "e UC CHA > be Pas zum Al po a" uu eundo nugroquiscabstiptud pat - DELI e fur état Een ri lad aces amit s såå a ques " yr E "LJ i" = Nd À E D ec s EMT 2 Ya u Lo Jam pluries de collectionis a Domino Al. Lindig e Nova Granata reportatæ pretio eximio mentionem feci*); atque plurimis jam cogniti sunt Lichenes ilius collectionis, presertim iis, quibus distributi fuerunt, ab iisdemque omni- bus oblectatione summa recepti, non solum ab raritatem multarum specierum, sed inprimis ob specimina optima et copiosa, qualia exotica ante omnino tan- tum rarissima in herbariis reperiuntur. Pretium auetum obtinuit collectio Lindi- giana eam ob causam, quod ita plurimis herbariis distributa exstat; hoc autem respectu observetur, series varias ejus collectionis distributas esse, alias scilicet numeris 500, alias solum numeris 300, alias denique numeris etiam paucioribus. Varie quum sint hæ collectiones compositæ, inde sequitur, ut qui earum minorem solum possident plurimis numeris necessario careant; tamen raritates vel novitias satis æqualiter illæ omnes continent. Lichenes Lindigiani fere omnia exprimunt, quæ e Nova Granata, quoad ea vegetabilia, cognita habemus **); ibi inde a littore maris depresso collecti fuerunt usque in montibus ad altitudinem 3600 metrorum supra superficiem maris. Sed longe maxima pars e regione Bogotensi (vel montibus convalli- busque haud procul a Bogota, circa 4° latit. bor.) provenit. Species corti- cole plurimos collectionis numeros præbuerunt; terrestres sat paucae sunt ra- tione habita superiorum; saxicolæ tantum minoris momenti conspiciuntur, quod ad partem pendet a natura saxorum ibi friabili (ut dixit D. Lindig) aut quo- niam hæc denudata modo rarius occurrunt in regione explorata. Lecideæ saxicolæ speciatim desiderantur, sed videntur quidem præcipue in regione edi- tiore Andium vigere (vid. Nyl. Lich. Boliv. in Ann. Sc. Nat. 4, xv, p. 381 et 382). Neque mirum inter vegetabilia, de quibus agitur, plurima minuta vel differentiis minutis invicem dignota, summa cura attentioneque observata et maxima copia reportata e terra lichenibus ditissima, haud paucas occurrere *) Ex. gr. in Ann. Sc. nat. 4, xv, p. 365, Bot. Zeit. 1862, p. 278. Plurimos nu- meros citavi in Ann. Sc. nat. 4, xvi, p. 89, 90, 92 et in Bot. Zeit. 1862, p. 351, 352. **) Inter ceteros colleetores maxime notandas messes fecerunt Goudot et Triana. 53 418 W. NYLANDER. novitias. "lamen Lichenes jam inter Classes naturæ vegetabilis optime co- gnitas certe pertinent; etiam in generibus in mea Synopsi Lichenum vel in monographiis meis expositis parum novi accedit, at nonnulla eximia quoque in his capitibus addere licuit. Multo major numerus novitiarum in ceteris vegetabilium Classibus ejusdem regionis invenitur, quod idem alibi similiter videre contigit, sicut ex. gr. in exploranda Nova Caledonia, ubi numerus no- vitiarum pareus inventus fuit inter Lichenes, si comparatur eum numero spe- cierum ibidem detectarum inter Filices vel Phanerogamas. Ita post Acharium, patrem Lichenographiæ (æque ac Persoon est Myco- logie et C. A. Agardh Algologiæ), sensim incrementum cepit hzee disciplina et ad perfectiorem statum, quem hodie exhibet, pervenit. Cel. Fée, sicut antea jam aliquoties animadverti, maxime evolutioni hodiernæ profuit præser- tim descriptionibus deinque analysibus microscopicis magnze specierum exotica- rum multitudinis; post eum Taylor præcipue ad cognitionem exoticarum plurima contulit *), et deinde cell. Tuckerman, Montagne, Babington et J. D. Hooker inter optime eodem respectu meritos citandi. Certa apprime genera studiis recentissimis incrementum ingens obtinuere, inter quæ genera Thelotrema et Arthonia maxime sunt notanda et numero specierum jam valde insignia, quum ab Achario constituta inter minora vel quidem minima adscriberentur; serius autem hæc nomina varie apud auctores divulsa et disjecta conspiciuntur, usque dum hodie utrumque genus Acharianum restitutum 60 saltem species com- plectitur. Quod ad ipsam distributionem collectionum singularum, eas paravit D. Lindig, idque cura tanta certe fecit, ut rarissime res diversæ sub eodem nu- +) Mire a cl. Stizenberger de litteratura lichenologica præsentis temporis disserente (in Flora 1862, n° 26) omittitur omnino Taylor, qui non solum floram Lichenum Hibernie me- ritissimam et propriis observationibus plenam conscripsit, sed adhue vastissime exoticorum studiis operam dedit (sic in unico commentario in Hook. Jowrn. of Bot. 1847 edito haud minus quam 130 species novas describit). Contra D" Stizenberger inter lichenographos citat rev. Berkeley, qui vix unam alteramve Lichenum speciem descripsit. Auctor idem germani- eus (similiter atque hoc apud alios etiam videre licet) de dispositionibus systematicis recen- tibus loquitur, quibus vix systematis dignatio tribuenda est, nam solum parte minore vel minima Lichenum telluris oceupantur. Sie Massalongo, Koerber et asseclæ eorum modo pa- rum in studiis generalibus ejus classis vegetabilium profecerunt, attamen quotquot sunt „sy- stema* novum exhibere numquam verentur. Immo D. Koerber opus edidit quod inseribit Systema Lichenum Germanice! Quid dicerent phanerogamistæ, si aliquis cognitione omni ca- rens naturz exoticæ, plantis europzis aut Germanie quodammodo examinatis, earum novum systema proponeret et tamquam normam pro tota tellure valentem offerre vellet? Quomodo talia seria censeri possint ægre patet. Lichenes Novo-Granatenses. 419 mero oceurrant. Accidere vero potuit aliquando, ut ex. gr. in iisdem corticis fragmentis binæ (immo tres) species commixtze fuerint et ita sub eodem nu- mero inveniantur, quod quidem in enumeratione sequente adnotatum exstat, ubi tale aliquid animadverti. Sed seriebus variis paratis et compositis minime otium mihi fuit eas recognoscendi. Ceteroquin in collectione Lindigiana quee- dam specimina unica aderant. In Museo parisiensi optima Lichenum horum pars, omnium scilicet numerorum, et simul specimina unica asservantur. Superfluum est addere, me hie, sieut semper in scriptis meis, species novas vel distinctas nonnisi caute admittere conatum esse; sæpe quidem formas nimias jungere videar iis, qui modo specimina sparsa vel pauca con- spiciunt, aliter autem se res offerant lis, quibus series speciminum pleniores examinare licuit !). Lichenes collectons Lindiglane, 2500. Stereocaulon proximum var. compres- | 2516. Sticta laciniata var. dilatata Nyl. ?) sum Nyl. 2517. Leptogium phyllocarpum var. macro- 2501. St. mixtum Nyl. carpum Nyl. 2502. St. albicans (Th. Fr.), Nyl. 2518. L. diaphanum (Sw.). 2503. Urceolaria seruposa (cinereo-cæsia |2519. Peltigera polydactyla Hffm. Sw.) Ach. 2520. P. pulverulenta Tayl. 2504. Leptogium inflexum Nyl. Cf. 2739. | 2521. Stictina tomentosa (Sw.). 2505. Cladonia aggregata Eschw. 2522. St. Lenormandii (v. d. B.). 2506. Cetraria Islandica var. crispa Ach. | 2523. Usnea ceratina Ach. 2507. Parmelia Kamtschadalis Ach. (ame- | 2524. Physcia flavicans Sw. ricana Mnt.). 2525. Stictina crocata (L.). 2508. Physeia leucomela Mich. (f. albo-| 2526. Usnea levis (Esehw.). ciliata). 2527. Stictina quercizans Nyl. 2509. Bæomyces imbricatus Hook. 2528. Parmelia osteoleuca Nyl. 2510. Cladonia degenerans var. trachyna | 2529. Ramalina calicaris f. Eeklonii (Spr.). (Ach.). 2530. Parmelia cervicornis Tuck. soredii- 2511. Cl. degenerans var. gracilescens fera. (FIk.). 2531. Eadem fertilis. 2512. CI. ochrochlora (Flk.). 2532. Parmelia perforata Ach. Cf. 2666. 2513. CI. rangiferina Hffm. 2553. Stietina peltigerella Nyl. 2514. Ricasolia pallida (Hook.). 2534. Physcia Domingensis (Ach.). 2515. R. erosa (Eschw.) 2535. Leptogium tremelloides (Ach.). !) Cel. J. D. Hooker bene monuit „It is always easier to indicate differences than to detect resem- blances* (Distribut. of Arct. pl. p. 279). ?) Sed datur quoque sub no 2516 Sticta laciniata var. denudata Nyl. et var. leviuscula Nyl., e regione Bogotensi, altit. 2800 metr. supra mare. Physeia obscura var. ulotrichoides Nyl. Stereocaulon proximum Nyl. Coccocarpia molybdea var. incisa (Pers.). Stietina quereizans Nyl. Lecidea proximans Nyl. Leptogium bullatum (Ach.). L. phylloearpum Pers. Ricasolia subdisseeta Nyl. Sticta laciniata var. leviuseula Nyl. . Leptogium foveolatum Nyl. . L. Menziesii (Ach.). Parmelia Borrerii Turn. (f. rudecta Ach.). . Stictina Lenormandii (v. d. B.). . Parmelia perforata Ach. . Physcia leucomela var. angustifolia Flot. . Ramalina calicaris f. Ecklonii (Spr.). . Cladonia stenophylla Nyl. . Cl. macilenta var. eareata (Ach.). . Bæomyces imbricatus var. glauce- scens Nyl. 1). . Physcia flavieans f. acromela (Pers.). . Ramalina complanata Ach. (protensa). . Physeia leucomela var. podocarpa (Bel.). . Peltigera leptoderma Nyl. . Cœnogonium Linkii Ehrnb. jl. C. interplexum Nyl. . Arthonia polymorpha Ach. . Graphis dendritiea Ach. f. . Lecidea disciformis (Fr.) Nyl. f. ?) . Cladonia fimbriata Hffm. . Cl. muscigena Eschw. . Bæomyces fungoides Ach. . Usnea ceratina Ach. . Chiodeeton rubrocinetum (Ehrnb.). 1) No 2555 datur Alga muscicola, e Fusagasuga, altit. 2510. 2511. 2512. 2513. 2514. 2575. 2576. 2511. 2578. 2579. 2580. 2581. 2582. 2583. 2584. 2585. 25806. 2587. 2588. 2589. 2590. 2591. 2592. 2593. 2594. 2595. 2596. 25917. 2598. 2599. 2600. 2601. 2602. 2603. 2604. 2605. W. NYLANDER. Chiodecton sphærale Ach. Alectoria Loxensis (Fée). Verrucaria marginata var. convexa Nyl. Parmelia cervicornis Tuck. Pertusaria confundens Nyl. Ramalina ealicaris Ach. Chiodecton sphærale Ach. Cf. 2630. Ch. perplexum Nyl. var. Graphis scalpturata Ach. Cf. 2853. Gr. intrieans Nyl. Thelotrema epitrypum Nyl. Lecidea lutea var. eximia Nyl. Verrucaria dolichophora Nyl. Myriangium Duriæi Brk. Mnt. Bæomyces imbrieatus (Hook.). Verruearia mastoidea (Ach.). Stereocaulon myriocarpum Fr. Bæomyces absolutus Tuck. Leeanora cæsiorubella Ach. Stictina Lenormandii (v. d. B.) f. lævis, minor ?). Glyphis confluens Mnt. Verrucaria dolichophora Nyl. Usnea longissima Ach. (f. corticata). Lecanora atra Ach. Parmelia cervicornis Tuck. Physcia hypoglauca Nyl. Lecidea lutea (Dicks.). Sphæria gracillima Fr. Graphis assimilis Nyl. Gr. dendritica Ach. Physeia candelaria f. orbieularis Nyl. Lecanora aurantiaea (Lghtf.). Physcia stellaris f. rosulata (Ach.). Arthonia polymorpha Ach. *) Verrucaria thelena Ach. (f. subvelata). Lecidea punctuliformis Nyl. (f. sub- ochracea). 2000 metr. 3) Sub no 2564 simul admixta est Lecidea parasema var. el&ochroma (Ach.). 3) Sub no 2589 quoque vidi S/ictinam Kunthü var. pilosellam Nyl. in collectione Lindigiana; nescio autem si distributa fuerit mixtim cum Stictina Lenormandii. 4) Sub no 2603 simul distributa adest Arthonia macrotheca Fée. 2606. 2607. 2608. 2609 2611. 2612. 2613. 2614. 2615. 2616. 2617. 2618. 2619. 2620. . Aseidium Cinchonarum Fee. . Thelotrema mieroporoides Nyl. . Pannaria nigrocineta (Mnt.). . Verrucaria intrusa Nyl. . Lecidea versicolor Fee. 2626. 2627. 2628. 2629. 2630. 2631. 2632. 2633. 2634. 2635. 224. Lichenes Novo-Granatenses. Arthonia cinnabarina Wallr. Lecanora albella Pers. Lecidea endoleuea Nyl. et 2610. Graphis (Medusula) intricans Nyl. Physeia adglutinata (FIk.). Leeidea luteola (rubella) Ach. !) Graphis Ruiziana (Fée) et Opegrapha Bonplandi: Fée. Lecanora subferruginea Nyl. ?) Lecidea punctuliformis Nyl. Leeanora insperata Nyl. ?) Graphis (Medusula) intrieans Nyl. Lecanora eolobinoides Nyl. 4) Chiodecton nigroeinetum (Ehrnb.). Lecanora mesoxantha Nyl. 5) Variis for- mis 9). Graphis frumentaria Fée. Lecidea lutea (Dieks.). L. millegrana (Tayl.). Physcia adglutinata f. minor (Fée). Chiodecton perplexum Nyl. Lachnea. Fungus e Villeta (alt. 2000 metr.). Chiodecton hypochnoides Nyl. Tylophoron protrudens Nyl. 7) Graphis anguilliformis Tayl. Gr. leucocheila Fée. f. irradiata Nyl. 1) Sub no 2612 etiam adest Lecidea millegrana (Tayl.). 2636. 2637. 2638. 2639. 2640. 2641. 2642. 2643. 2644. 2645. 2646. 2647. 2648. 2649. 2650. 2651. 2652. 2653. 2654. 2655. 2656. 2697. 2658. 2659. 2660. 2662. 2663. 2664. 2665. 2666. 2661. 421 Gr. scalpturata Ach. Gr. inusta Ach. Gr. glaucescens Fée. Lecidea Piperis Spr. var. eireum- tineta Nyl. Verruearia marginata Hook. 5) Trypethelium annulare (Fée) f. Melanotheea acieulifera Nyl. Lecidea Leprieurii Mnt. Opegrapha microsema Nyl. Lecidea albomaeulans Nyl. Stigmatidium leptostietum Nyl. Ascidium Domingense (Fée). Thelotrema ealvescens (Fée) f. Merisma palmatum var. flabellare Pers., Lév. Leeanora punicea Ach. °) Graphis reniformis Fée. Gr. frumentaria Fée. Tylophoron moderatum Nyl. Arthonia rubella Fée. Platygrapha phlyctella Nyl. Glyphis aetinobola Nyl. Gl. cicatricosa Ach. Pertusaria multipuneta Nyl. Leptogium corrugatulum Nyl. L. phylloearpum (Pers.). Thelotrema Wightii Tayl. Trypethelium pallescens Fée. f. Tr. pallescens Fée. f. Lecanora pallidior Nyl. Parmelia perforata Ach. Gyrostomum scyphuliferum (Ach.). 3) Sub no 2614 simul sæpe datur commixta Lecanora russeola Nyl. et adhuc Lecanora Brebissonü (Fée) et Lecanora subfusca var. distans (Pers.). 3) Sub no 2616 quoque vidi Lecanoram diplinthiam Nyl. et Lecanoram pyraceam (Ach.) Nyl. 1) Sub no 2618 vidi etiam Lecideæ myriocarpæ (DC.) formam. 5) Sub no 2620 quoque admixta occurrit Lecidea versicolor var. vigilans (Tayl) Nyl. Lich. ewot. p. Similiter sub no 2620 aliquando distributa fuerit Lecanora sulphureofusca Fée, Nyl. I. e. p. 220. 5) Simul sub no 2625 interdum dantur vel omnes vel una alterave sequentium: 1) Lecidea versicolor var. vigilans (Tayl), 2) L. tuberculosa Fée., 3) L. admixta Nyl. l. c. p. 222, A) L. insignior Nyl. et 4) Le- canora sulphureofusca Fée. 7) Simul sub no 2633 Spilomium eximium thallo albo insidens. 8) Et simul Verrucaria Santensis (Tuck.). 3) Sub no 2650 etiam admixtas vidi Lecanoram Brebissonii et Lecideam mutabilem. — N. 2661 Verrucaria. 492 W. NYLANDER. 2008. Lecidea hostheleoides Nyl. 2711. Thelotrema Auberianoides Nyl. 2669. Myriangium Duriæi Berk. 2713. Trypethelium annulare Mnt. 2670. Pertusaria rhodiza Nyl. 2714. Verrucaria punctella Nyl. 2671. Glyphis favulosa Ach. 2715. Ascidium Cinchonarum Fée. 2672. Lecidea russula Ach. 2116. Graphis striatula (Ach.) f. elongata. 2673. Physcia obsessa (Mnt.) Nyl. !) 2717. Platygrapha interrupta (Fée). Cf. 783. 2614. Sticta aurata Ach. 2118. Graphis intricans Nyl. 2615. Lecidea millegrana (Tayl.). 2119. Opegrapha abbreviata Fée. 2676. Cladonia rangiferina var. pyenoclada | 2720. Graphis reniformis (Fée). (Pers.). 2721. Gr. scalpturata Ach. 2677. Lecanora cæsiorubella Ach. 2122. Gr. cinnabarina Fée 3). 2618. Thelotrema leucomelanum Nyl. 2123. Gr. tumidula Fée. 2680. Verrucaria nitida *aspistea Ach. 2124. Gr. obtecta Nyl. 2681. Lecidea lecanorella Nyl. 2125. Gr. scripta var. serpentina (Ach.). 2682. L. vigilans (Tayl.). 2126. Gr. sophistica Nyl. 2683. Ascidium Domingense Fée. 2121. Gr. dendritiea Ach. Cf. 2733. 2684. Lecanora cæsiorubella Ach. 2128. Gr. mesographa Nyl. et Gr. pezizoi- 2685. Graphis obtecta Nyl. dea Ach. 2686. Verrucaria nitida *aspistea Ach. 2129. Gr. grammitis Fée. 2687. V. mastoidea Ach. 2730. Gr. chlorocarpa Fée. 2688. Lecidea insignior Nyl. 2731. Gr. anguilliformis (Tayl.). 2689. Thelotrema olivaceum Mnt. 2132. Gr. obtecta Nyl. *) 2690. Verrucaria marginata Hook. 2733. Gr. dendritica Ach. 2691. Parathelium polysemum Nyl. 2734. Gr. assimilis Nyl. 2694. Graphis alborosella Nyl. 2735. Gr. anguilliformis (Tayl.). 2696. Lecidea furfuracea Pers. 2736. Gr. cabbalistica Nyl. Cf. 797. 2697. L. tuberculosa Fée. 2737. Gr. sophistica Nyl. >?) 2698. Thelotrema olivaceum Mnt. 2738. Sticta damæcornis var. sinuosa (Pers.). 2699. Platygrapha ocellata Nyl. 2139. Leptogium inflexum Nyl. 2100. Pertusaria leioplaea Scheer. 2140. Stieta laciniata Ach., Nyl. 2701. Arthonia polymorpha Ach. f. 2741. Leptogium phylloearpum (Pers.). 5) 2102. Lecidea millegrana (Tayl). Cf. 771.| 2743. Parmelia reducens Nyl. Cf. 799. 2105. Lecanora albo-atrata Nyl. Cf. 777.| 2744. P. tæniata Nyl. Cf. 800. 2106. Pertusaria leioplaea var. octospora | 2745. Glossodium aversum Nyl. Nyl. 2) 2746. Alectoria Loxensis var. atro-albicans 2709. Arthonia xanthocarpa Nyl. Cf. 780. Nyl. 2710. A. miserula Nyl. 2747. Sphærophoron compressum Ach. 1) Sub no 2673 quoque adest interdum Physcia syncolla Tuck. 2) 2708 Chiodecton hymenio non rite evoluto. Cf. 779. — N. 2710 specimina simul sistit nibil rite formatum offerentia. — Idem valet de nonnullis aliis numeris. Sic etiam n. 2712 (Verrucaria?). — N. 2716 vix distributus fuit. 3) Sub no 2722 quoque obvenit Graphis hæmographa Nyl. 3) Sub hoc no 2732 simul distribuitur Fhlyctis Boliviensis Nyl. Lich. exol. p. 221 et Graphis sealpturata Ach. 5) Sub n» 2737 etiam distribuuntur Graphis lineola Ach. et Gr. striatula (Ach.). 5) No 2742 adest fungillus. D ND D h2 D a] ND Nb ov An © Qo -4 CS cc CS pesi or NN ND ND hZ = C» C» C» O9 ES c N D D ND D D ND bD [D N bD -1] l1 —-1] —1]1 —-I -1 -1 -1 -1 -1 -1 -1 -1 -41 D bL NN N BD 1 Lichenes Novo-Granatenses. . Usnea eeratina Ach. cephalodiifera. . Physeia leucomela Mich. . Ramalina ealiearis f. farinacea (L.). . Leeidea parvifolia Pers. 2. Ramalina Bogotensis Nyl. 3. Pertusaria dealbata (Ach.) Nyl. P. assimilans Nyl. 5. Spermogonia Verrucariæ (Ach.) '). Thelotrema eavatum Ach. Pertusaria tubereulifera Nyl. ?) . Lecidea squamulosula Nyl. Physeia adglutinata sit thallo obli- terato. . Verrucaria obvoluta Nyl. Cf. 809. . Spermogonia fungilli. Verrucaria apposita Nyl. Cf. 815 ?). . Collema glaucophthalmum Nyl. aspistex © NN I -l Oo Oo en Lo) Qoo eo -1 I I -1 eo co H c «2 ot eo -1 Ci ec c^ co D | 21 -1 1 -1 ) NO D NO N NO D D NN ) Oo © bo 2508. 2809. 2810. 2811. 423 Opegrapha diplasiospora Nyl. Pannaria nigrocineta (Mnt.). . Myriangium Duriæi Brk. Mnt. ?) . Graphis scripta Ach. . Trypethelium nigritulum Nyl. Aseidium Domingense Fée. . Thelotrema epitrypum Nyl. Pertusaria tubereulifera Nyl. Verrucaria punetella var. exstans Nyl. Trypethelium haud rite evolutum ®). . Thelotrema haud rite evolutum ?). Th. Bahianum (Ach.). Cf. 824 et 825. . Th. glyphieum Nyl. Cf. 826. Th. sphinctrinellum Nyl. Arthonia ambiguella Nyl. Chiodecton perplexum? Sporæ nullæ. Cf. 828. Pertusaria rhodostoma Nyl. Cf. 323. 69. Pannaria nigrocineta (Mnt.) 2812. Lecidea amplifieans Nyl. 10. Verruearia diffluens Nyl. 2813. Gyrostomum scyphuliferum (Ach.). 71. Melanotheca aciculifera Nyl. 2814. Thelotrema metaphorieum Nyl. 72. Lecidea vigilans (Tayl). Cf 811. |2815. Verrucaria mastophoroides Nyl. Cf. 73. L. isehnospora Nyl.*) Cf. 810. 118. 11. Thelotrema leucomelanum Nyl. 2816. Pertusaria albidella Nyl. Cf. 833. 18. Platygrapha leptographa Nyl. 2817. Arthonia cinnabarina var. adspersa 19. Verruearia nucula (Ach.). Cf. 816. (Mnt.). 80. Arthonia polymorpha Ach. 2819. Strigula complanata (Fée) °). 82. Lecanora granifera var. subæruginosa | 2822. Platygrapha phlyctella Nyl. Cf. 755. Nyl. 2823. Trypethelium ochrothelium Nyl. 184. Arthonia polygramma Nyl. Cf. 817.| 2824. Thelotrema Bahianum Ach. °) 185. Graphis inusta Ach. 2826. Leeidea tubereulosa Fée f. Cf. 768, 186. Gr. (Lecanactis) separanda Nyl. 835, 813. 1) Sub no 2756 nihil datur rite evolutum. 2) Statu isidiomorpho. 3) Ni 2764, 2765, 2766 nihil rite evolutum sistunt. — N. 2768 est fungillus. 4) N. 2774 est thallus sterilis. — N. 2775 est Spheria. — N. 2776 est thallus sterilis. — N. 2781 est etiam thallus sterilis. — N. 2783 nihil est rite evolutum. 5) N. 2790 est Phacidium e Bogota, alt. 2600—2800 metr., ad ramos Thibaudiæ, mense Octobri. — N. 5) Ni 2800 et 2801 pertinent ad fungos. 2791 est Spheria e La Vega, alt. 2300 metr., ad cort., mense Decembri. — N. 2792 est Hysterium supra folia Thibaudiæ, e Bogota, alt. 2800 metr., m. Octobri. 7) Similiter n. 2805 est Thelotrema haud rite evolutum. — N. 2803 est fungus et n. 2805 est lichen non bene formatus. 8) N. 2818 est Nectria e Villeta, alt. 1200 metr. — N. 2820 est Phacidium, e Villeta, alt. 1400 metr. . 2821 quoque est Phacidium e Villeta, alt. 1400 metr., supra folia dejecta. 9) N. 2825 est Spilomium. 494 W. NYLANDER. 2827. Verrucaria diremta Nyl. 2863. Lecidea Leprieurii Mnt. 2828. V. nucula var. endochrysa (Mnt.) |2864. Thelotrema leucocarpoides Nyl. 2829. V. nitidiuscula Nyl. 2865. Trachylia leptoconia Nyl. 2830. V. porinoides Mnt. Cf. 837 et 853.| 2866. Verrucaria aspistea Ach. (non Féei). ?) 2831. Physcia speciosa (Wulf.). 2868. Arthonia pulieosa Nyl. 2832. Lecanora concilians Nyl. 2869. Verrucaria catapasta Nyl. 2833. Leptogium phyllocarpum (Pers.). 2871. Pertusaria pyenophora Nyl. Cf. 870. 2834. Ramalina calicaris (Ach.). 2872. Collema pyenocarpum Nyl. 2) 2835. Lecidea furfuracea Pers. 2874. Physcia leucomela Mich. 2836. Ricasolia erenulata *stenospora Nyl.| 2875. Thelotrema pachystomum Nyl. 2837. Lecidea leucoxantha Spr. 2811. Verrucaria contendens Nyl. 2838. L. sororiella Nyl. 2879. Pertusaria melaleuca (Turn. et Borr.). 2839. Coccocarpia molybdea f. pellita (Sw.). | 2880. P. leioplaca var. octospora Nyl. ®) 2840. Pannaria pannosa (Ach.). 2882. Pannaria nigrocineta (Mnt.). 2841. Collema coccophylloides Nyl. 2883. Arthonia fuscoalbella Nyl. 2842. Graphis triticea Nyl. Cf. 841. 2884. A. cinnabarina Wallr. 2843. Gr. leucocheila (Fée). Cf. 842. 2885. Thelotrema compunetum (Sm.). 2844. Gr. dimorpha Nyl. Cf. 843. 2886. Verrucaria ochraceo-flava Nyl. 2845. Gr. serpentinella Nyl. (Vix distributa) | 2887. Platygrapha leucopsara Nyl. 2846. Gr. pachygrapha Nyl. Cf. 844. 2888. Graphis reniformis Fée. 2847. Gr. (Medusula) leiogramma Nyl. 2889. Gr. cometia Fée. 2848. Arthonia rubella Fée. 2890. Astrothelium hypoxylon Fée. 2849. Graphis hæmatites Fée. 2891. Tylophoron moderatum Nyl. 2850. Opegrapha interalbieans Nyl. !) 2892. Thelotrema Bahianum Ach. Cf. 855. 2852. Graphis vernicosa var. hyperbolizans | 2893. Trypethelium Sprengelii Ach. Nyl. | 2894. Graphis reniformis Fée. 2853. Gr. scalpturata Ach. 2895. Lecidea fulgidula Nyl. 2854. Gr. comma Eschw. ?). 2896. Stigmatidium granulatum (Mnt.). 2855. Gr. vernicosa (Fée). 2897. Verrucaria subprostans Nyl. 2856. Gr. vernieosa var. chrysocarpa | 2878. Graphis medusulina Nyl. (Eschw.). 2899. Ramalina complanata Ach. f. °) 2857. Gr. homographiza Nyl. Cf. 865. 2858. Gr. dolichographa Nyl. 700. Coccocarpia molybdea Pers. 2859. Gr. intricans Nyl. 701. Parmelia limbata Laur. 2860. Gr. grammitis Fee. 702. Stietina fuliginosa Ach. 7) 2861. Gr. dividens Nyl. Cf. 868. 104. Physcia obscurata Nyl. 2862. Gr. tachygrapha Nyl. Cf. 869. 105. Platygrapha endecamera Nyl. 1) Sub no 2850 quoque adest Melaspilea opegraphoides Nyl., qua apothecia multo majora habet, hy- pothecium nigrum, etc. — N. 2851 sistit Hysterium. 2) Est quoque n. 864 pr. p.. pro altera autem parte n. 864 pertinet ad Gräphidem tenellam. 3) Cf. 2680. — N. 2867 sistit pycnides. — N. 2870 sistit spermogonia sola. 4) N. 2873 sit Bæomyces n. sp., sed apothecia haud rite evoluta. — N. 2874 est fungus. — N. 2878 deest. 5) Cf. 871. — N. 2881 est tantum thallus sterilis. 6) Et simul Ramalina Ecklonü Spr. 7) N. 703 sistit thallum sterilem lichenis saxicolæ e Bogota, altit. 2900 metr. Lichenes Novo-Granatenses. ». Leeidea parvifolia Pers. 1. Stietina tomentella Nyl. . Bæomyces fungoides Ach. . Lecidea tubereulosa Fée. . Coccocarpia molybdea var. aurantiaea (Hook.). . Thelotrema lepadinum Ach. . Physeia stellaris Ach. 3. Rieasolia subdisseeta Nyl. . Cladonia degenerans var. trachyna (Ach.). 5. Graphis hypolepta Nyl. !) 5 et 717. Verruearia (Pyrenastrum) py- renuloides (Mnt.). . Verruearia mastophora Nyl. Cf. 831. 9. Thelotrema Bahianum var. obturascens Nyl. . Leeanora erythrantha Tuck. . Verrucaria (Pyrenastrum) pyrenuloides (Mnt.). 2. Arthonia melanophthalma Duf. 3. Lecidea tuberculosa Fée. . Cœnogonium Leprieurii (Mnt.). . Usnea ceratina Ach. . Eadem saxicola. 7. Pyxine Cocoës var. sorediata (Ach.). 3. Lecanora insperata Nyl. Cf. 2616. . Graphis inusta Ach. . Verruearia cinerella Flot. . Physcia stellaris (Ach.). . Arthonia macrotheca Fée. 3. A. excedens Nyl. . Lecidea disciformis (Fr.). . Parmelia Borrerii f. rudecta (Ach.). ;. P. tiliacea var. sublævigata Nyl. . Leeanora subfusca f. allophana (Ach.). . L. subfusca var conferta (Dub.), cor- ticola. 139. 140. 741. 742. 143. 744. 745. 746. 747. . Thelotrema albidum Nyl. . Collema implicatum Nyl. D. Graphis scalpturata Ach. Cf. 2636. . Gr. vernicosa var. monospora Nyl. . Gr. scalpturata Ach. . Platygrapha phlyetella Nyl. . Lecidea myriocarpa (DC.). . L. tuberculosa Fée ?). . Lecanora multifera Nyl. . L. subfusca f. distans (Pers.) +). . L. inæquata Nyl. . Arthonia complanata Fée. . Verruearia Peltigera rufescens Hffm. Parmelia latissima Fée (flavida). Usnea ceratina Ach. (sorediifera). Lecidea myriocarpa DC. Chiodecton perplexum var. Nyl. Lecanora erythroleucoides Nyl. ?) Ascidium Cinchonarum Fée. Lecidea vigilans Tayl. Eadem thallo macriore. exsium punetella var. exstans Nyl. 9). . Pyrenastrum pyrenuloides Mnt. . Lecidea Domingensis var. inexplicata Nyl. . Verrucaria mastoidea (Ach.). 5. Lecidea perminima Nyl. . L. sordidula Nyl. . L. melænella Nyl. Of. 2693 9). . L. tuberculosa Fée. 9. Physcia adglutinata (Flk.). . Verrucaria epidermidis var. Cerasi (Ach.). . Lecidea millegrana Tayl. f. Of. 2702. . Thelotrema cavatum var. confertum Nyl. 1) Sub no 715 datur simul Graphis seribillans Nyl. mox distineta apotheeiis simplicibes vel subsim- plicibus, a thallo marginatis, etc. 2) Simul sub no 774 distributa fuit Lecanora conjungens Nyl. 3) Scilicet statu transeunte in Lecideam pachycarpam Duf. 3) N. 758 modo lichenem sterilem sistit indeterminabilem. 5) Sub n° 761 etiam Verrucaria duplicans Nyl., sporis binis fuscis. 5) Simul sub n° 767 adest Lecidea fuscula Nyl. BE: 426 773. Pertusaria leioplaea var. pyenocarpa | 806 174. 115. 116. Wü ts 118. 180. 182. 183. 184. 185. 186. 181. 188. 189. 190. ale 192. 793. 194. 195. 796. 197. 499; 800. 501. 802. 803. 804. 805. Nyl. Thelotrema develatum Nyl. Lecidea Piperis var. eireumtineta Nyl. Cora pavonia (W. M.). Lecanora alboatrata Nyl. Cf. 2705. Pertusaria tetrathalamia Fée. !) Arthonia xanthocarpa Nyl. ?) Verrucaria punctella var. Nyl. 3) Platygrapha interrupta (Fée.). Graphis (Medusula) intrieans Nyl. Gr. obtecta Nyl. Arthonia miserula Nyl. Cœnogonium confervoides Nyl. var. Platygrapha ocellata Nyl. Pl. flavescens Nyl. Pyrenastrum astroideum (Fée) ?). Graphis grammitis Fée. Gr. chlorocarpa Fée. Gr. (Fissurina) radiata Nyl. Gr. obtecta Nyl. Gr. tumidula Fée. Gr. vernieosa var. monospora Nyl. Gr. cabbalistica Nyl. 5) Parmelia reducens Nyl. P. tæniata Nyl. Usnea ceratina Ach. Physcia leucomela Mich. Lecidea parvifolia Pers. Pertusaria dealbata (Ach.) Nyl. P. assimilans Nyl. exstans 1) No 2) No 807. 803. 809. 810. 811. 813. 814. 815. 816. 817. 818. 819. 820. 824. Oo Oo OO COO OO OO Q2 Q2 D ND mw e D I © C Oo part 779 datur Chiodecton? hymenio haud rite evoluto. 784 adest Verrucaria? E Bogota, altit. 2700 metr. © W. NYLANDER. . Ascidium Domingense Fée. Pertusaria tuberculifera Nyl. ©) Lecidea squamulosula Nyl. Verrucaria obvoluta Nyl. Lecidea isehnospora Nyl. L. vigilans (Tayl.) 7). Collema glaucophthalmum Nyl. Platygrapha interrupta (Fée). Verrucaria apposita Nyl. V. nucula (Ach.). Arthonia polygramma Nyl. Pannaria nigrocineta (Mnt.). Pertusaria leioplaea (Ach.). Pertusaria tubereulifera Nyl. *) Thelotrema Bahianum Ach. . Ejusdem varietates. . Thelotrema glyphicum Nyl. . Arthonia ambiguella Nyl. . Chiodecton perplexum Nyl. ?) Pertusaria rhodostoma Nyl. Gyrostomum scyphuliferum (Ach.). . Verruearia mastophoroides var. flavi- cans Nyl. 2. Arthonia cinnabarina var. adspersa (Mnt.). . Pertusaria albidella Nyl. 1°) . Lecidea tubereulosa Fée. f. 5. Verrucaria nucula f. endochrysa (Mnt.). . V. porinoides Mnt. Cf. 2830. . Ramalina ealicaris Ach. 9. Leptogium phylloearpum Pers. . Lecidea furfuracea Pers. Cf. 2855. E Bogota, altit. 2700 metr. 3) Simul sub ne 782 vidi Verrucariam aspisteam Ach. 3) Vel P. americanum (Spr.), et simul sub no 790 status junior conveniens cum 7. pyrenuloide (Mnt.). Etiam sub no 790 occurrit Verrucaria subducta Nyl. 5) N. 798 sistit modo mycelium funginum. 6) Scilicet statu isidiomorpho. Ceteroquin conferatur n. 820. 7) Etiam sub no 811 datur Lecidea byssomorpha Nyl. — N. 812 est fungus. 8) N. 821 est Trypethelium? non rite evolutum, e Villeta, altit. 2200 metr., ad corticem. — N. 822 (idem ac n. 2801) est Tubercularia, ibidem lecta. — N. 823 (idem ac 2802) est Thelotrema haud rite evo- lutum, ibidem lectum. 9) Ut videtur, sed imperfectum, .inde incertum. N. 2810 est idem. 10) N. 834 est Spilomium e Lamesa, altit. 2400 metr., ad corticem arboris. Lichenes Novo-Granatenses. 427 841. Graphis triticea Nyl. Cf. 2842. 869. Gr. (Fissurina) leptographa Nyl. Cf. 842. Gr. leueocheila Fée. Cf. 2843. 2862. 843. Gr. dimorpha Nyl. Cf. 2844. 870. Pertusaria pyenophora Nyl. 844. Gr. paehygrapha Nyl. Cf. 2846. 871. P. leioplaca var. octospora Nyl. 845. Gr. leiogramma Nyl. Cf. 2847. 812. Opegrapha chionographa Nyl. 846. Opegrapha diplasiospora Nyl. Cf. 2787. | 873. Lecidea tubereulosa Fée. 847. Platygrapha phlyctella Nyl. 874. Platygrapha phlyctella Nyl. 848. Glyphis labyrinthiea Ach. 815. Lecidea disciformis (Fr.). 849. Chiodecton inconspicuum Nyl. 876. Graphis sophistica Nyl. Cf. 902. 850. Arthonia fuscoalbella Nyl. !) 877. Gr. obteeta Nyl. 852. Thelotrema leucomelanum Nyl. 878. Gr. hemographa Nyl. >) 853. Verrucaria porinoides Mnt. 881. Gr. Ruiziana Fée. Cf. 887 *). 854. Trypethelium madreporiforme Eschw. | 886. Gr. cinnabarina Fée. 855. Thelotrema Bahianum Ach. 887. Gr. Ruiziana Fée. 5) 856. Th. Auberianoides Nyl. 889. Pertusaria leioplaea (Ach.) f. 857. Th. leucomelanum var. cathomalizans | 890. Arthonia polygramma Nyl. (f. denu- Nyl. data) 9). 858. Graphis subtraeta Nyl. 891. Mycoporam pyenocarpum Nyl. 859. Gr. tumidula Fée. Cf. 2723. 892. Pyxine Meissnerii Tuck. 860. Gr. scripta Ach. 893. Thelotrema lævigans Nyl. 861. Gr. vernicosa Fée. (albicans Nyl.). 894. Lecanora parella var. pallescens Ach. 562. Gr. striatula (Ach.). 895. Verrucaria subdueta Nyl. 863. Gr. Ruiziana (Fée). Cf. 881, 887. 896. Thelotrema cavatum Ach. 864. Gr. tenella Ach. ?) 897. Graphis obtecta Nyl. 365. Gr. homographiza Nyl. Cf. 2857. 899. Gr. dendritica Ach. 866. Gr. doliehographa Nyl. Cf. 2855. 900. Phlyetis Boliviensis Nyl. 867. Gr. grammitis Fée. 901. Graphis obtecta Nyl. 868. Gr. dividens Nyl. Cf. 2861. 902. Gr. sophistica Nyl. I. — Collemei. 1. Collema coccophylloides Nyl. — Thallus difformis (fere sieut in chalazano); apothecia rufescentia conglomerato-conferta urceolarioidea minuta, impressa; sporæ 8" breviter cuboideo-subglobosæ, semel vel demum crucia- tim bis divisæ (inde 4-loculares), longit. 0,012—16 millim., crassit 0,010—12 millim. — Villeta, altit. 2000 metr., ad truncos arborum (coll. Lindig. n° 2841). 1) N. 854 sit Bæomyces n. sp. Sterilis. E Bogota altit. 2800 metr. Idem datur no 2873. 2) Simul sub no 864 datur Graphis comma Eschw. 3) N. 879 fungus est e Villeta, altit. 1300 metr. — N. 880 similiter est fungus, Splueria, e Bogota, altit. 2300 metr. 1) N. 882 est fungus e Bogota, altit. 2600 metr. — N. 884 est fungus e Villeta, altit. 2000 metr. — N. 885 est fungus e Bogota, altit. 2500 metr. 5) N. 888 est Peziza e Bogota, altit. 2600 metr. 5) Sed sepius sub hoc numero 890 distribuitur Arthonia rubella Fée. 428 W. NYLANDER. Apothecia fere ut in Collemate verruciformi (sed magis urceolata); sporæ fere ut in C. coccophyllo (vid. Nyl. Syn. Lich. I, p. 112, t. IV, f. 20). In C. coccophyllo apo- thecia sunt rufa plana, igiturque longe diversa. Sporæ in C. coccophylloide spe ob- servantur superficie granulatæ, et vix nisi quoad sporas ke species comparanda est eum C. coccophyllo, nee autem thallo, nee apotheciis. 2. C. glaucophthalmum Nyl. Syn. I, p. 114. — Sporæ fusiformes vel cylindraceo-fusiformes (sspe nonnihil flexæ) 7—11-septatæ, longit. 0,062—74 millim., crassit. 0,005—7 millim. — Choachi, altit. 2600 metr., ad cortices (coll. Lindig. S13). Etiam in ditione Bogotensi, altit. 2900 metr. Non est Collema leucocarpum Tayl. L. antarct. 144, e Tasmania (C. nigrescens var. leueoearpum Bab. N. Zeal. p. 44), eui sporæ 5-septatæ longit. 0,036—50, crassit. 0,007 millim. Olim ea perperam identica habui. C. glaucophthalmwm e Mexico sporas offert long. 0,077—92 millim., crass. 0,006—7 millim., at observandum est nullas sporas magis quam has elongatas et longitudine variare et numero septorum. 3. C. implicatum Nyl. — Simile Collemati glaucophthalmo, sed apothe- ciis non pruinosis (læte rufis vel rufo-fuscescentibus), sporis rectis fusiformi- bus 7—9-septatis (longit. 0,048—66 millim., erassit. 0,006—8 millim.). — Bo- gota, 2400—2600 metr. Adhuc ad Villeta, altit. 1100 metr. (coll. Lindig. 749). Simile in Mexico legit Ghiesbreght. Forte nonnisi varietas: sit Collematis aggre- gati (Ach.), thallo hine inde fenestrato-disseeto et sporis erassioribus. In C. aggregato e Gallia sporz sæpius sunt bis flexuosæ 13—15-septatæ, long. 0,066—75 millim., eras- sit. 0,005 millim. 4. €. pyenocarpum Nyl. Syn. I, p. 115. — Spore fusiformi-ellipsoideze vel oblongze, simplices aut 1-septatæ, longit. 0,010—14 millim., crass. 0,0045— 0,0055 millim. — Bogota, altit. 2600 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2872). 5. Leptogium foveolatum Nyl. I. e. p. 124. — Bogota, supra radices, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2545). 6. L. tremelloides Ach. — Bogota, altit. 2600 metr., ad radices vel basin arborum (coll. Lindig. 2535). 7. L. diaphanum Ach., Nyl. l. c. p. 125. — Bogota, altit. 2600 metr., supra terram (coll. Lindig. 2518). Ægre specie separari possit a Leptogio tremelloide. 8. L. Menziesii Ach., Mnt. CA. p. 223, t. 13, £. 5, Nyl. l. c. p. 128. — Choachi, altit. 2600 metr., ad ramos arborum (coll. Lindig. 2546); Bo- cota, La Pena, altit. 2900 metr. 9. L. phyllocarpum (Pers.) Nyl. 1. c. p. 130. — Bogota, Villeta, altit. 1200—2600 metr., ad cortices arborum et ramos arbustorum (coll. Lindig. e Bogota 2542 et 2660; e Villeta 2741, 2833, 839). — Var. macrocarpum Nyl. Lichenes Novo-Granatenses. 499 l. c., apotheeiis usque 16 millimetra latis, ad Bogota, altit. 2900 metr., su- pra ramos arbustorum (coll. Lindig. 2517). 10. Leptogium bullatum Ach., Nyl. 1. e. p. 129. — Bogota, altit. 2700 metr., ad truncos et radices locis humidis, (coll. Lindig. 2541). 11. L. eorrugatulum Nyl. l c. p. 132, latius. — Sporæ nulle. Non rite evolutum, sed status juvenilis. Villeta, ad cortices, altitudine 1100 metr. (coll. Lindig. 2659). Ad Bogota vero legit D. Lindig specimen apotheciis bene formatis (latit. eireiter 2 millim.) urceolatis, epithecio rufescente (an de- mum planiore?), sporis (solitis in hoc genere) submurali-divisis (long. circa 0,027—32 millim., crassit. 0,012—15 millim.). 12. L. inflexum Nyl. l. e. — Bogota, altit 2800 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2504); vel jam altit. 2500 metr. (ead. coll. 2739), supra ra- dices arborum. L. infleæum var. isidiosulum Nyl. differt a typo thallo pro parte isidioso-furfura- eee adsperso (etiam sæpe in marginibus loborum, qui inde conferte dentieulati con- spieiuntur) apotheeiis margine isidiosulo (nec laciniolis eoronato); sporæ longit. 0,036— 44 millim., crassit. 0,018—25 millim. — Paramo Choachi, altit. 3600 metr., ad ramos arbustorum. Unieum specimen in eolleetione Lindigiana. Thallus subtus subnudus, mar- ginibus loborum passim isidioso-dissectis. Forsitan specie distingui debeat ab inflexo. IL — Myriangiei. 1. Myriangium Duriæi Mnt., Nyl L e. p. 139. — Cune, altit. 1100 metr., ad ramos arborum (coll. Lindig. 2583); Villeta, altit. ead. (ead. coll. 2669); Bogota, altit. 2900 metr. (ead. coll. 2789). Reetius dicenda est hee species M. glomerulosum (Tayl). Maxime recedit inter Lichenes. Miro modo adhuc apud Stizenberg Flechtensyst. p. 143 prætervidetur fa- briea singularis thalli et hymenii, nihil simile vel ne quidem analogum habens apud cetera Lichenum genera, nee quidem apud Fungorum genera theeasporea. Thecæ scilicet haud unico strato ordinatæ, sed seriebus pluribus inordinate superpositæ ob- servantur, qui character non solum tribum propriam indieat, sed certe familiam di- stinetam, nisi omnino Myriangia e Lichenibus sint excludenda. II. — Caliciei. i. Coniocybe furfuracea Ach. — Manzanos, altit. 2500 metr., supra Polyporum ad truneum arboris in sylva (coll. Lindig. 2929). Sporæ diam. 0,0025— 0,003 millim. 2. Trachylia leptoconia Nyl. — Thallus albus vel albidus tenuis sub- leprosus (vel tenuissimus albidus subeffusus, granulis subleprosis albis ad- 430 W. NYLANDER. spersus); apothecia atra minuta (latit. 0,2 millim.), æque fere lata ac alta, massa sporali atra cylindraceo-protrusa (ssepe altitudine excipuli); sporæ ni- gricantes ellipsoideæ 1-septatæ, longit. 0,006—8 millim., erassit. 0,004——0,0045 milim. — Fusagasuga, altit. 1900 metr., ad corticem læviusculum in sylva (coll. Lindig. 2865). Jam sporis multo minoribus differt a Trachylia stigonella (Ach.), et revera nulli alii hujus generis est affinis. Forte potius Trachylia quam Calicium ?). IV. — Tylophorei. 1. Tylophoron protrudens Nyl. in Bof. Zeif. 1862, p. 279. — Thal- lus albidus tenuis opacus ruguloso-inæqualis vel subleprosus effusus; apothe- cia nigra vel nigro-olivacea modiocria (latit. cirea 1 millim.), massa sporali integris longe (1 millim.) cylindraceo-protrusa aut (tacta) depressa latiore; sporæ obscure fuscæ (septo ob obscuritatem ssepe quasi minus definito visi- bili), longit. 0,010—18 millim., crassit. 0,007—9 millim. — Ad corticem quer- cus, Bogota, altit. circiter 2600 metr. (coll. Lindig. 2633). Apothecia juniora, vel massa sporali haud protrusa, speciem habent quasi Leca- nore. Spermatia acieularia, longit. 0,009—0,011 millim., erassit. vix 0,001 millim. Ge- nus Zylophoron propriam videtur sistere tribum, nisi ad sectionem peculiarem referri possit tribus Sphærophoreorum. Distinguitur thallo erustaceo, apotheciis (primo in verrueis vel tubereulis thallinis albidis vel albis subglobosis, latit. fere 1 millim. vel minoribus omnino includuntur in hae specie) receptaculo thallino breviter eylindrico vel eupulari innatis et massam sporalem protrudentibus. Spermogonia incoloria innata, sterigmatibus nonnihil ramosis cylindraceis, spermatiis acieularibus rectis. Locum naturalem habent Tylophorei inter Calicieos et Sphærophoreos; differt Tylophoron a Calicio vel Trachylia modo analogo ut Lecanora a Lecidea. — Simul sub n° 2633 in collectione Lindigiana distribuitur Spilomium eximium thallo albo insidens. Tab. fig. 1. — a spore, b sterigmata et spermatia. 3, T. moderatum Nyl. in Bot. Zeit. 1862, p. 279. — Simile præce- denti, sed omnibus partibus minus, thallo cinerascente vel albido tenui, apo- theciis minoribus (latit. circa 0,5 millim.), massa sporali (nigra) sporis multo 1) Hie obiter definiatur 7rachylia leucampyx Tuck. in Proceed. Amer. Acad. 1862, p. 390: Thallus glaueo-einerascens tenuissimus opaeus aut fere obsoletus; apothecia nigra innata parum prominula (massa sporali nigra paullum vel vix protrusa planiuscula), margine albo-suffusa; sporæ fuseæ oblongo-torulosæ 3-articulatæ (2-septatæ, articulis medio erassio- ribus, ita ad septum quodvis subconstrictæ, artieulo medioximo crassiore), long. 0,011— 16 millim., erass. 0,008 millim., paraphyses nullæ vel parcissimæ. — Ad truncos in Monte Verde insule Cube (C. Wright). Species paradoxa in hoe genere et maxime singularis, sporis vulgo 2-septatis. Lichenes Novo-Granatenses. 431 minoribus (longit. 0,009—0,011 millim., crassit. 0,005— 7 millim.) et distinctius i-septatis. — Ad cortices. Villeta, altit. 1200 metr. (collect. Lindig. 2653); Honda, altit. 250 metr. (ead. coll. 2391). Sie in regionibus calidioribus crescit quam prior atque in zona valde extensa, ut videtur. — Haud nescio jam existere inter Phanerogamas genus Tylophoram; hoc non impediat, quiu paullum differens nomen Tylophoron inter Liehenes admittatur. Tab. fig. 2. — Spore nonnulla. V. — Spherophorei. 1. Sphærophoron compressum Ach., Nyl. Syn. I, p. 170. — Choachi, altit. 2800 metr., ad truncos Cyathearum (coll. Lindig. 2747). VL — Beomycei. 1. Bæomyces absolutus Tuck., Nyl 1. c. p. 175. — Supra terram („barrancas“), Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 2587). 2. B. fungoides Ach., Nyl. 1. c. p. 179. — In sylvis supra terram, detritus et muscos. Fusagasuga, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 2567 et 70S). 3. B. imbricatus Hook., Nyl. l e. p. 181. — Supra terram nudam in zona editiore sat frequenter. Bogota, altit. 2900 metr. (coll. Lindig. 2509, et 2584 altit. 2800 metr.). Variat maxime et thallo et forma apotheciorum. Maxime distineta sit var. glau- cescens Nyl., thallo glaueescente; Muzo, „barrancas“, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2554). 4. Glossodium aversum Nyl. l c. p. 185, t. 6, f. 5 et 6. — Supra terram nudam umbrosam, „barrancas“. Choachi, altit. 2900 metr. (coll. Lin- dig. 2745). VII. — Cladoniei. 1. Cladonia fimbriata Hffm. — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2565). 2. Cl. ochrochlora Flk. f. scyphosa, podetiis fere totis cartilagineo-corti- eatis. — Bogota, Peña, supra terram, altit. 2900 metr. (coll. Lindig. 2512). 3. Cl. degenerans f. trachyna (Ach.) Nyl Lich. Scandin. p. 54. — Paramo Choachi, altit. 3000 metr. (coll. Lindig. 2510; 714 est eadem bre- vior, e Bogota, altit. 2900 metr.. — F. gracilescens Flk. (Ach. Syn. p. 260); ibid., altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 2511). Goudot legit eandem in subalpinis novo-granatensibus podetiis valde gracilentis simplicibus. 432 W. NYLANDER. 4. Cladonia stenophylla Nyl. Syn. I, p. 201, f. foliolis thalli glauce- scentibus, podetiis ascyphis apice aut simplicibus aut bis vel ter divisis. — Supra terram umbrosam. Muzo, altit. 1100 metr. (coll. Lindig. 2552). 5. Cl. rangiferina Hffm., Nyl. l. c. p. 211. — Locis denudatis terræ inter muscos laxe adnascens. Bogota, altit. 3100 metr. (coll. Lindig. 2513). — Var. pyenoclada (Pers.), ibid., altit. 2700 metr. (ead. coll. 2676), supra terram inter arbusta. 6. Cl. aggregata (Sw.) Eschw., Nyl I. c. p. 218. — Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 2505). 7. Cl. macilenta Hffm. var. carcata (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 62. — Supra saxa schistosa. Muzo, altit. 1600 metr. (coll. Lindig. 2553). — *Cl. muscigena Eschw., Nyl Syn. I, p. 225. Villeta, altit. 2100 metr. (ead. coll. 2566). VIII. — Stereocaulei. 1. Stereocaulon lecanoreum Nyl in Flora 1858, p. 117, Syn. I, p. 233. — In montibus ad Antioquiam (Jervis). 2. St. ramulosum (Ach.) Nyl. Syn. I, p. 235, t. 7, £. 10, 11. — In montibus editissimis (Mus. Paris.). 3. St. proximum Nyl. l. e. p. 237. — Supra saxa et terram locis ele- vatis montium. Datur e Nova Granata, locis diversis, in coll. Linden. nu- meris 385, $66 et 1005; e Fusagasuga, altit. 1800 metr., in coll. Lindig. n° 2537. — Var. compressum Nyl 1. c., e Bogota, altit. 2800 metr., in coll. Lindig. n° 2500. 4. St. mixtum Nyl l. c. p. 238. — Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 2501). — Etiam a Goudot lectum in alpinis Bogotensibus. L. c. addendum est, hanc speciem occurrere etiam in Jamaica ex hb. Ach. (sub ra- muloso) atque in Brasilia !). " 1) Hoc loco animadvertere liceat, S/ereocaulon chlorellum Tuck. Suppl. 2, p. 202, ex specimine auctoris, pertinere ad Ramalinam (forte pollinariam) diminutam, miseram. — Simul animadvertam, scriptorem inventis quodammodo excellentem detexisse, Ozoc/adium propriam sistere tribum. In Nyl. Syn. I, p. 255, de eodem genere legitur: „parum cognitum et po- tissime tribus proprii ( Ozocladieorum)*. Ob apothecia haud rite evoluta visa nondum seor- sim ut talis l. c. expositus est hie lichen singularis, nam locus systematicus manet incertus. „Ad interim“ modo, ut expresse dieitur l. c., inter Stereocauleos descriptum est Ozocladium, ob analogam texturam thalli. Nulla vero adest ratio eur hocce genus inter Sphærophoreos relegetur. Sane sunt miranda inventa Friesiana. Ex eadem fabrica originem ducit inventum (quod inter satis eminentia ejusdem numerandum est), granula thallina Stereocaulorum Lichenes Novo-Granatenses. 433 5. Stereocaulon myriocarpum Th. Fr. — Supra terram, „barrancas“. Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2556). 6. St. albicans (Th. Fr.) Nyl. 1. e. p. 252. — Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2502). IX. — Siphulei. 1. Siphula fastigiata (Nyl. 1. c. p. 263, sub S. torulosa) — Inter mu- seos supra terram subalpinam in montibus elevatis (Goudot). Altit. 2500 metr. in alpibus Boliviæ (Mandon). 2. Thamnolia vermicularis Ach., Schær., Nyl l. c. p. 264. — In al- pibus Novo-Granatensibus (Goudot). X. — Usneei. 1. Usnea barbata f. plicata (L.) Fr., Nyl. L e. p. 268, vix distin- guenda a #ichodea Ach. — Bogota, altit. 2500 metr. (Al. Lindig). 2. U. eeratina Ach., Nyl. l. c. p. 268. — Frequens, cortieola et saxi- cola. Ad arbores et ramos arbustorum, in regionibus editioribus. Adhue ad ramos arbustorum, supra Dogotam, altit. 3100 metr. (coll. Lindig. 256$, ste- riis) Fusagasuga, ad cortices, altit. 1800 metr. (ibid. n° 725). Ad saxa arenaria tenaciter adfixa, Bogota, Pena, altit. 2800— 2900 metr. (collect. Lin- dig. 2523 et 726). Cephalodiifera quoque haud rara (talis e Bogota, altit. 2700 metr., ad arbores, in coll. Lindig. 2748). — Sorediifera, sorediis albis mediocribus subglobosis vel pla- niuseulis, ex. gr. prope Bogota, altit. 2650 metr. (coll. Lindig. 741); libere supra ter- ram pratorum alpinorum obveniens copiosa, numquam adfixa. A ventis tum disjicitur; equi bovesque eam removent, ut herbam, quam ita tegit hæc Usnea, adtingant. Odor peculiaris vivi teter (ex Lindig) ). nominanda esse phyllocladia; constat hocce vocabulum terminum sistere, qui Upsaliæ ignotus esse non debuit, in scientia botaniea jamdudum sensu definito et diversissimo adhibitum. Si- mili modo et æque infausto scriptor idem Stereocaula tractans inventum fecit, terminum in disciplina eryptogamica receptum et notissimum s/erigma in alium novum Friesianum „sper- matophorum* mutandum esse. Inventum adhue inutilissimum, sieut animadverti jam in Flora 1858, p. 115, nam adhibetur alio sensu. vocabulum spermatophorum in Zoologia. 1) Usnea ceratina Ach. transit omnino in implexam (Ach. Z. U. p. 622), quæ non differt a dasypoga (Ach.); ambabus thallus adest scabriusculus. U. plicata Ach. et ejus forma erectiuscula comosa haud magis differunt a ceratina atque vix ne quidem ut form: leviores distingui possunt. Thallus plus minus rigidus in ceratina nullam præstat notam stabilem, nec magis constanter est „asperrimus“ (papillis apice sæpe albo-punetatis vel albo- sorediellis); var. scabrosa Ach. I. c. p. 620 statum erectiusculum aut juniorem respicit. 92 434 W. NYLANDER. 3. Usnea gracilis Ach., Nyl. L c. p. 270. — Ad arbores pendula, con- fluens eum plicata Ach. Bogota, altit. 2500 metr. (Lindig). Non distributa. 4. U. longissima Ach. f. axi thallino corticato inæquali vel nonnihil scabro. — Villeta, altit. 2592 metr. (coll. Lindig. 2592) !). . U. levis (Eschw.) Nyl. L c. p. 271. — Bogota, altit. 2650 metr. (coll. Lindig. 2526), tenacissime saxis adhærens et tenacissimæ fabricæ. Qt XI. — Ramalinei. 1. Alectoria Loxensis (Fée) Nyl. L e. p. 278. — Ad arbores et arbu- sta in ditione Bogotensi, altit. 2500—3500 metr., sat frequens (coll. Lindig. 2571). Var. atroalbicans Nyl., thallo pro parte nigricante et pro maxime parte albicante. Sterilis. — Ad ramos arbustorum. Choachi, altit. 3600 metr. (coll. Lindig. 2746) 2). 2. Ramalina calicaris (Acn.) Fr., Nyl. L ce. p. 293. — Arboribus ad- nascens, passim. Villeta, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2834 et S38); Bo- gota, altit. 2900 metr. (ibid. n° 2575). — F. farinacea (L.) quoque in ea- dem regione obvenit; datur in coll. Lindig. n° 2750 (e Bogota, altit. 2600 metr.). Ramalina complanata (Sw.) Ach. jungenda sit cum farinacea; datur in eadem coll. n° 2557 f. protensa, thallo longiore, ,lorulis* sorediose tenuiter albo-marginatis. Pendula arboribus adnascens in sylvis altis. Fusagasuga, altit. 2100 metr. Vix hæc f. protensa differt a complanata Sw. Lich. Amer. t. 10, quie tamen sorediis punetifor- mibus (sæpe prominulis), marginalibus et sparsis, dignoscitur; eo pertinet rigida in Nyl. Syn. I, p. 295; denticulata Eschw. Brasil. p. 221 (Berterü Spr. S. V. 1v, p. 279) ea- dem est sorediis sepe magis vel subpapillose prominulis. Sporæ vulgo sunt long. 0,012—17 millim., crassit. 0,005—6 millim. BR. peruviana Ach. L. U. p. 599, Syn. p. 295, eadem est ae complanata Ach. vel potius farinacea (L.), magis divisa, sorediis (et marginalibus et sparsis) oblongis vel striæformibus; parum notabilis. Occurrit quoque complanata (Sw.) thallo magis evoluto et fere esoredioso, satius fertili, sore- diorum loco passim striis albidis; ex. gr. in Mexico talis leeta a Fr. Müller. R. cali- caris f. rigida Nyl. l. e., quam hodie non distinguo a complanata, datur in coll. Lin- 1) „Usnea trichodea* Ach. in Z. U. p. 626 citata e Promontorio Bon: Spei pertinet, ex speciminibus hb. Ach., ad U. longissimam. 2) Obiter hie describere lieeat apotheeia 4/ectorie? divergentis (Whlnb.) Nyl. Lich. Scan- din. p. 71. Sunt spadicea vel thalio fere coneoloria mediocria (1— 6 millim. lata) concavius- cula vel planiuseula, margine thallino crenulato-inz quali aut tubereulis obsoletis (apice albi- cantibus) nonnihil exasperato, rarius sublevi; sporæ 8"* ellipsoideæ ineolores simplices, lon- git. 0,008—0,010 millim., crassit. 0,0043—0,0035 millim. Ad genus Z/a/ysma haud paullum accedit. Frequenter fertilis oceurrit in Asia maxime orientali, ad Mare Ochotense (Middendorff). Lichenes Novo-Granatenses. 435 dig. n° 2899, e Honda, altit. 250 metr. (sed simul immixta invenitur À. Ecklonii Spr.) 1); hane post editam Z. U. ab Achario in hb. dispositam video sub polymorpha. — F. Ecklonii Spr. S. V. 1v, suppl. (cur. post.) p. 328, Nyl. l. c., ad cortices arborum haud rara (Bogota, altit. 2650 metr., coll. Lindig. n° 2551); etiam saxicola (Bogota, altit. 2400 metr., coll. Lindig. n? 2529). 3. Ramalina Bogotensis Nyl. — Thallus pallidus vel flavido-pallidus tenuiter compressus, subtiliter nervoso-striatulus, elongatus (latit. circa 1—2 millim.), ramosissimus, laxe pendulus (sæpe spiraliter siccitate tortus), fissilis; apothecia subconcoloria vel pallide carneo-testacea (latit. cirea 2—4 millim.), receptaculo basi contracto (ssepe nonnihil podicellato); sporæ ellipsoideæ 1-sep- tatæ, longit. 0,011—15 millim., crassit. 0,006—8 millim., ssepe curvulæ. — In sylvis ad Bogota, altit. 2700 metr., e ramis arborum longe pendula. Sporis brevioribus formæque alius differt a A. usneoide et magis accedit ad R. retiformem Menz., sed thallum retiferum non habet. Revera autem non sit nisi varie- tas A. usneoidis. "Thallus pedalis vel bipedalis et quidem longior. XII. — Cetrariei. 1. Cetraria Islandica var. crispa Ach. — Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2506). Sterilis. XII. — Peltigerei. 1. Peltigera pulverulenta Tayl. in Hook. Journ. Bof. 1847, p. 184, Nyl Sys. I, p. 325. — Ad basin arborum. Bogota, altit. 2900 metr. (coll. Lindig. 2520). Forsitan specie removenda est a P. rufescente, nec jungenda cum forma aretica (Freti Kotzebue, ad Mare Ochotense, in Fennia, Lapponia et usque in Greenlandia obvia), quam sub nomine ,pulverulenta* in Lich. Scandin. p. 89 exposui. 2. P. rufescens Hffm., Nyl Syn. I, p. 324. — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 739). 3. P. polydactyla Hffm., Nyl. Syn. l. c. p. 326. — Ad basin arborum. Bogota, altit. 2600—2700 metr. (coll. Lindig. 2519). F. dolichorhiza Nyl. 1) Ramalina straminea Ach. hb. (ex Antillis et Peruvia eam Acharius obtinuit) eadem est ac linearis Nyl. 1. e. et A. gracilenta Ach. hb. (ex India orientali Achario data, et ean- dem spectet R. gracilenta Fr. Z. EZ. p. 29, licet ibi citetur e China). A. /inearis (Sw. Lich. Amer. t. 11 et ex speciminibus ipsius) differt thallo canaliculato et apicibus sorediosis (vel capitato-sorediosis). A. rigida (Pers., ex speciminibus ipsius e Domingo) convenit cum gra- cilenta Ach. sat tenui (thallo ramoso haud nimis compresso), sorediis prominulos (haud eon- fertis) marginalibus vel subsparsis; thallus in speciminibus Persoonianis vix amplius 0,5 mil- limetre latus. 436 W. NYLANDER. 4. Peltigera leptoderma Nyl. 1. c. p. 325. Sterilis. Thallo variat minus tenui et sorediis planis marginalibus (aut sparsis). — Bogota, altit. 2500— 2600 metr., crescens supra terram ad latera abrupta viarum et collium, aut ad trun- cos putridos (coll. Lindig. 2559). XIV. — Parmelier. 1. Stietina erocata (L.), Nyl. l. e. p. 338. — Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2525). 2. St. tomentella Nyl. 1. c. p. 342. — Supra museos et detritus. Cho- achi, altit. 3100 metr. (coll. Lindig. 707). In Peruvia adest ad corticem arborum. 3. St. gyalocarpa Nyl. l. e. — Lecta in Nova Granata a Goudot. 4. St. Kunthii (Hook.) Nyl. l. e. — Lecta a cl. Triana in Nova Granata. Var. pilosella Nyl. Thallus cinerascens opacus (subtomentellus) pilis minutis tenuissimis albidis adspersus, lobatus (latit. 1—3-pollicaris); apothecia obscure spa- dieeo-rufescentia submarginalia (sspe conferta et usque fere versus mediam frondem rarius sparsa), fere mediocria (latit. 2—3 millim.), receptaculo albido-ciliato; sporæ (1—) 3-septatæ, long. 0,033—46 millim., crassit. 0,009-—0,011 millim. — Choachi, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. sub n? 2589, sed vix distributa). Differt a typo thallo opaeo, pilis minutis sparsis et sporis nonnihil majoribus. 5. St. Lenormandii (v. d. B.) Nyl 1. c. p. 343. — Ad truneos arbo- rum. Bogota et Choachi, altit. 2600—2900 metr. (coll. Lindig. 2522). Eti- am alibi in Nova Granata lecta a Goudot et Triana. Valde varians et insta- bilis. Forma brevior, thallo breviore, datur e Choachi, altit. 2600 metr., in coll. Lindig. 2548. F. Levis minor, intermedia inter Stietinam Lenormandü et St. tomentosam, e Bo- gota, altit. 2800 metr., ad ramos arbustorum, datur in eadem collectione n? 2589. 6. St. tomentosa (Sw.) Nyl. 1. c. — Tequendama et Choachi, altit. 2600 metr., ad truncos arborum (coll. Lindig. 2521). Etiam aliis locis in Nova Granata lecta a Triana; datur quoque in coll. F. et Schl. 1233. Var. dilatata Nyl. 1. e. p. 344, similiter ibi a Goudot et aliis leeta (ef. coll. F. et Sehl. 1087 et 1236). In Bolivia usque altitudine 3200 metr. obvenit (Mandon). 7. St. quercizans (Mich.) Nyl. l e. p. 344. — Bogota, altit. 2700— 2800 metr., ad truncos et supra lapides muscosos, haud rara (coll. Lindig. 2591002599): Var. Peruviana (Del.) Nyl 1. e., quoque in Nova Granata oceurrit. 8. St. fuliginosa (Ach.). — Choachi, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 702). Lichenes Novo- Granatenses. 437 9. St. peltigerella Nyl. — Thallus luridus sat parvus (latit. 1 —2-pol- licaris) substipitatus monophyllus, late lobatus vel lobo frondis aliquoties in- eiso-diviso, sat tenuis, laeviusculus et sæpius pro parte obscure olivaceo-fur- furaceus, subtus pallidus tomento rhizinoso sordido vel concolore mediocri vel parco aut late versus ambitum evanescente; apotheeia biatorina badiorufa, conceptaculo pallido margine nonnihil crenato vel erenulato; sporæ incolores fusiformes 1——3-septatze, longit. 0,030—36 millim., erassit. 0,008—0,010 mil- lim. — Ad lapides in rivulis rupestribus locis subumbrosis suberecto-adfixa crescens. Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 2533). Ad stirpem pertinet Stietine filicinæ (Ach.), species notis datis facillime digno- scenda. "Thallus interdum magis divisus (quodammodo fere sieut in St. sylvatica mi- nore), sed etiam tune mox pagina supera pro magna parte granulis minutissimis oli- vaceo-fuscis furfuracea mox dignota. Cyphelle mediocres, fundo albo plano glabro. 10. Sticta laciniata Ach., Nyl l. e. p. 354. — Bogota, altit. 2800 metr., in sylvis ad ramos arborum (coll. Lindig. 2740). Etiam alibi. Var. leviuscula Nyl. 1. e.; Tibacui, altit. 1800 metr., ad truneos arborum (coll. Lindig. 2544). — Var. dilatata Nyl. Boliv. p. 313 (angustior), Bogota, altit. 2800 metr. (coll. ead. 2516; sed dantur etiam sub hoc numero var. leviuscula et var. denudata Nyl. 1. e.). 11. St. damæcornis var. sinuosa (Pers. Nyl. 1. c. p. 356. — Villeta, altit. 2000 metr., ad truncos arborum in sylvis. Gonidia diam. 0,005—6 mil- lim. Sporæ incolores, vulgo 1-septatæ, longit. 0,025—36 millim., crassit. 0,008—9 millim. !). 12. St. aurata Ach., Nyl L e. p. 361. — Supra radices arborum et ad cortices. Bogota, altit. 2500—2700 metr. (coll. Lindig. 2674). 13. Rieasolia dissecta (Ach.) Nyl. L c. p. 370. — Lecta in Nova Gra- nata, ex Mus. Paris. 14. R. erosa (Eschw.?) Nyl. l e. p. 371. Sficta Fendlerii Mnt. et Tuck. — Prope Tolima ad truncos arborum (Goudot); Bogota, in sylvis al- tis, altit. 2600—2S00 metr. supra mare (coll. Lindig. 2515). 15. R. eorrosa (Ach.) Nyl. l. e. — Supra detritus inter arbusta. Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig., sed absque numero, nee distributa). 16. R. subdissecta Nyl. 1. c. p. 372. — Tibacui, altit. 1800 metr., ad truncos arborum (eoll. Lindig. 2543). 17. R. pallida (Hook.) Nyl. l. e. — Choachi, altit. 2600 metr., ad ra- mos arbustorum (coll. Lindig. 2514); Bogota, ead. altit. (coll. Lindig. 713). 1) In caperata Bor., Nyl. 1. e. p. 357, sporæ longit. 0,032—530 millim., erassit. 0,008— 0,011 millim. 438 W. NYLANDER. 18. Rieasolia Ravenelii (Tuck.) AR. crenulata var. stenospora Nyl. 1. e. p. 373. — Ad corticem arborum. Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 2836). Spore 1—3-septatæ, longitud. 0,060—70 millim., crassit. 0,0045 millim. !) 19. Parmelia perforata Ach., Nyl l. c. p. 377. — Præsertim saxicola. Latitudinis sspe pedalis, at interdum bipedalis et amplius, saxa arenaria et lapides late tegens. Bogota, altit. 2700—2500 metr. (coll. Lindig. 2532 et 2549); Choachi, altit. 2400 metr. (coll. ead. 2666). Spore longit. 0,011—14 millim., erassit. 0,008—9 millim. Apothecia non semper (non omnia) perforata. 20. P. perlata var. ciliata (DC.), scilicet f. macrocarpa (Pers.) Nyl. 1. e. p. 380, quoque in Nova Granata lecta fuit a Goudot. 21. P. latissima Fée. f. thallo flavescente. — Usque latit. 2-pedalis et amplius, supra truncos, ramos et terram crescens. Spore S"® longit. 0,032— 0,038 millim., crassit. 0,016—21 millim. Bogota, altit. 2900 metr. (coll. Lin- dig. 740). 99, P. tiliacea var. sublævigata Nyl 1. c. p. 383. — Lamesa, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 736). Spore longit. 0,008—11 millim , crassit. 0,007—8 millim. Etiam in colleetione Lindigiana vidi Parmeliam, que sit P. lœvigata var. sinuosa (Sm.), sed ob specimina sterilia incerta manet; e Bogota, supra saxa, altit. 2800 metrorum. 93. P. cervicornis Tuck., Nyl. 1. e. 2?) — In nova Granata hune liche- nem sspe valde insignem jam observarunt Goudot et Triana, altitudine 3000— 4000 metrorum. Supra detritus et ad arbusta eam legit frequenter Lindig, altit. 2700— 3500 metr., in „barrancas“ (coll. Lindig. 2531, 2573; sorediata 2530). Etiam ad Villeta, altit. 1400 metr. (ead. coll. 2594). Polymorpha, laeiniis statu sterili sæpe eximie elongatis; varians quoque colore thalli albo vel albido et flavescente, quod idem in affinibus interdum videre licet. 24. P. reducens Nyl. — Vix specie diversa a Parmelia cervicorni (licet laciniis brevioribus et facie Parmeliæ levigate) fertili, thallo stramineo (ex. gr. qualis distribuitur in Lechl. Pl. Peruv. 2725). "Thallus subtus dense atro- fibrilloso-pannosus. Apothecia latit. 4—6 millim. Sporæ longit. 0,009—11 millim., crassit. 0,007—s millim. — Ad truncos arborum. Choachi, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 799 et 2743). 1) Ricasolia Casarettiana (DN.) forsan quoque e A. crenulata est separanda (cf. Nyl. l. e. p. 373), thallo firmiore lævi fusconigro-rhizinoso, etc. Eam nonnisi e Brasilia vidi. 2) Synonyma pulvinata Fée. et Carraccensis Tayl. modo certas formas ejus speciei re- spiciunt; inde nomen Tuckermannii forte præferre liceat. Lichenes Novo-Granatenses. 439 Differt a P. cervicorni fertili (brevius laciniata), præsertim thallo supra fere sieut in levigata et sporis minoribus. 25. P. limbata Laur., Nyl. l c. p. 386. — Lamesa, altit. 1400 metr. 36. P. Kamtschadalis var. americana (Mey. et Flot.) Nyl. I. c. p. 357. — Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2507). 27. P. Borrerii Turn., Nyl. l. e. p. 389 (f. rudecta Ach.) — Ad lapi- des et saxa arida. Bogota, altit. 2600—2S00 metr. (coll. Lindig. 2547 et 735). 28. P. osteoleuca Nyl — "Thallus osseo-albidus orbiculari-expansus laciniato-divisus adpressus, laciniis (latitudinis 1—2 millim.) multifidis, imbri- cato-adpressis, subtus niger et nigro-fibrillosus (apice summo laciniarum ibi nonnihil badionigro vel pallidiore); apothecia spadicea (latit. vulgo circa 3—5 millim.), margine receptaculari lobato-crenato et ssepe conflexo; sporæ longit. 0,009—0,012 millim., crassit. 0,007—8 millim. — Bogota, altit. 2700 metr., ad saxa arenaria (coll. Lindig. 2528). "Thallus sæpe latitudinis pedalis et amplius. Affinis Parmeliæ conspersæ typicæ, sed eolor thalli alius, divisiones ejus angustiores. E Brasilia meridionali (Guillemin) adest in Museo Parisiensi forma sterilis, forsan hujus Parmeliæ, thallo magis opaco et infra nudiore. 29. P. tæniata Nyl. l. c. p. 405. — Ad ramos arbustorum, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2744, $00). Apotheeia latit. circa 10—15 millim. (minora quam deseripta 1. e.). Sporæ at- tenuato-fusiformes arcuatz vel bis flexæ, longit. 0,023—25 millim., crassit. 0,0025 —0,003 millim. (1. e. solum juveniles, nee adhuc rite format: indicantur). Tab. I, fig. 3: spore nonnulli. 30. P. hypotrachyna Nyl. 1. c. p. 405. — Prope Tolima, ad limitem superiorem arborum (Groudot). 31. Parmeliopsis angustior Nyl in Ann. sc. naf. 4, xi, p. 215, Syn. II, p. 56. — Prope "Tolima (Goudot) ad corticem //yperici crescens simul cum Alectoria Loxensi. 32. Physcia flavieans (Sw.) DC., Nyl. Syn. I, p. 406. — Bogota, ad ramos arborum, altit. 2600—2700 metr. (coll. Lindig. 2524). Occurrit quoque saxicola in eadem regione. 33. *Ph. acromela (Pers.) Nyl. l. e. p. 407, f. thallo pro parte sorediis flavis farinaceo. — Ad lapides et muros. Fusagasuga, altit. 1750 metr. (coll. Lindig. 2556). 34. Ph. hypoglauca Nyl. 1. c. p. 409. — Villeta, altit. 2600 metr.. ad corticem pruni, etc. (coll. Lindig. 2595). 35. Ph. candelaria (Ach.) Nyl. l. c. f. substellata (Ach.), thallo orbicu- lari. — Bogota, altit. 2600 metr. 440 W. NYLANDER. 36. Physcia leucomela (L.) Mich., Nyl. L c. p. 414. — Bogota. altit. 2600 metr., ad arbores sylvarum (coll. Lindig. 2749, 802); Fusagasuga, al- tit. 2200 metr. (ead. coll. 2874). — F. albociliata, Bogota (ead. coll. 2508). — Var. angustifolia (Mey. et Flot.) Nyl. 1. c. p. 415, Lich. Boliv. p. 315, laciniis valde gracilibus dichotome ramosis, apicibus scorpioidee involutis !), sterilis; ad ramos arbustorum in Paramo Choachi, altit. 3600 metr.; Bogota, supra detritus inter arbusta, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2550). — Var. podocarpa (Bél.) Nyl. 1. e.; Bogota, altit. 2500 metr., ad ramos arbustorum (coll. Lindig. 2558). 37. Ph. speciosa (Wulf.) Fr., Nyl. L e. p. 416. Forma apotheciis mar- sine thallino crenato. — Villeta, altit. 1100 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2831). — Var. hypoleuca (Ach.) Nyl. l. e. p. 417; Fusagasuga, altit. 2200 metr., ad cortices arborum in sylvis (Lindig). — *Ph. Domingensis (Ach.) Nyl. L e. p. 417, 423, f. isidiophora, sterilis; Bogota, altit. 2700 metr., ad saxa locis subumbrosis (coll. Lindig. 2534). — *Ph. obscurata Nyl. similis spe- ciosæ (formæ laciniis thalli szepe apice albo-sorediosis), sed color thalli fusce- scens vel pro parte vel apicibus laciniarum cinereo-albidis; sterilis, supra la- pides, Bogota, altit. 2900 metr. (coll. Lindig. 704). 38. Ph. stellaris (L.) Fr., Nyl L c. p. 424. — Bogota, altit. 2600 metr., ad salices et alnos (coll. Lindig. 2602); ad saxa et supra lapides ibi- dem typica, altit. 2800 metr. erescens, sporis long. 0,022—28 millim., crassit. 0,012—13 millim. (coll. Lindig. 712). — Fere var. /ene//a (Scop.), ei saltem arcte accedens, etiam prope Bogota ad cortices (coll. ead. 731). 39. Ph. obsessa (Mnt., non Ach.) Nyl l. c. p. 426. — Villeta, altit. 1200 metr. (coll Lindig. 2673). Spore longit. 0,021—27 millim., crassit. 0,008—0,011 millim. 40. Ph. obscura Fr., Nyl 1. c. p. 427, f. endochrysea Hmp. — Supra saxa et muscos, altit. 2700 metr.; sporis longit. 0,021—26 millim., crassit 0,010—14 millim. Hæc forma distribuitur in coll. Lindig. sub n° 2536. Thal- lus intus pro parte croceus vel croceo-flavus. — Var. ulotrichoides Nyl., si- milis var. sciastre (Ach.), sed apotheciis receptaculo subtus nigro-fibrilloso et thallo intus intense croceo; Bogota, altit. 2700—2900 metr., supra lapides (coll. Lindig. 2536, sæpe admixta endochrysea); sporæ longit. 0,023—27 millim., crassit. 0,011—14 millim. 41. Ph. adglutinata (FIk.) Nyl. 1. e. p. 428. — Ad cortices. Bogota, 1) Variant laciniæ subtus concolores albid aut passim nigrescentes vel simul ibi cæ- siopruinosze. Lichenes Novo-Granatenses. 441 altit. 2600—2S00 metr. (coll. Lindig. 2611, 2629 minor, 769). Sporæ lon- git. 0,018—28 millim., crassit. 0,007—11 millim. F. minor (Fée. Ess. p. 125, t. 33, f. 2) in coll. Lindig. distribuitur n^ 2629 et 769). — *Ph. syncolla Tuck. (cf. Nyl. 1. €.) interdum in ead. coll. distribuitur sub n° 2675; e Vil- leta, altit 1200 metr., ad cort. arborum. Sporæ longit. 0,020--24 millim., crassit. 0,008— 0,012 millim. !) Tab. I, fig. A: a spora syncollæ, b sterigmata spermatiifera ejusdem; c spermatia quædam libera. XV. — Pyainei. 1. Pyxine Cocoés (Sw.) — Cune, altit. 1200 metr. (Lindig). — Var. sore- diata (Ach., Tuck.). Villeta, altit. 1400 metr., supra saxa arenaria (coll. Lindig. 727). 2. P. Meissnerii Tuck., Nyl. in Ånn. sc. naf. 4, vi, p. 255, Syn. II, p. 1. — Villeta, altit. 1800 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. $92). ?) XVI. — Lecanorei. 1. Pannaria pannosa (Ach.) — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2840). 2. P. nigro-cincta (Mnt.) Nyl. Syn. II, p. 39. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2500— 2600 metr. (coll. Lindig. 2623, 2769, 2882), et adhuc altit. 2900 metr. (ead. coll. 2788). Spore longit. 0,012—18 millim., crassit. 0,008—9 millim. Gelatina hymenea iodo intense cœrulescens, deinde mox thecæ saltem sordide vinose rubentes. 3. Coccocarpia molybdea Pers. — Ad cortices. Lamesa, altit. 1400 metr. (coll Lindig. 700). — Var. incisa (Pers.), supra saxa arenaria nuda, ad Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2538). F. pellita (Sw.) e Villeta, Alto del Trigo, altit. 2000 metr., ad corticem in ead. coll. n° 2839. — Var. aurantiaca (Hook.) e Bogota, altit. 2800 metr., ad truncos arborum, in ead. coll. n^ 710. — Var. eronia (Tuck.), Nyl. Sy». II, p. 43, apotheciis rufis basi ciliis albidis radiantibus coronatis; ad ramos, Cune, altit. 1200 metr. !) Forte sit n. 2760 coll. Lindigianæ ?hysciæ adglutinatee status sporis longit. 0,027— 30 millim., erassit. 0,012—15 millim. Choachi, altit. 2600 metr., ad cortices. 2) Antea jam pluries observavi, Pyxineos haud rite tribu separandos esse a Parmelieis, nam confluunt eum Physciis certis melanocarpis. Nec quidem vere tribu distinguuntur Leci- dez a Lecanoris, sepe enim accidit ut eas dignoscere non valeamus. Tamen genera talia in plurima divelluntur a Massalongianis. 26 442 W. NYLANDER. 4. Lecanora aurantiaca (Lghtf.) — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2601). 5. L. erythrantha Tuck. — Thallus albus tenuis; apothecia ferru- gineo-coccinea mediocria (latit. 1— 1,5 millim.) plana, margine thallino de- presso (et proprio obsoleto) cineta; sporæ incolores ellipsoideæ utroque apice loculum et in axi tubulum jungentem habentes, longit. 0,016—18 millim., erassit. 0,008—9 millim. — Lamesa, altit. 2100 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 720). 6. L. crocantha Nyl. — Thallus albidus tenuissimus continuus, paul- lum inzqualis; apothecia croceo-rubescentia vel ferrugineo-rubescentia fere mediocria plana subbiatorina; sporæ (ut in priori) ellipsoideæ loculo sat magno in utroque apice (tubulo jungente in junioribus prsesertim visibili), longit. 0,023—30 millim., crassit. 0,013—18 millim. — Ad cortices; altit. 2800 metr. (coll. Lindig. immixta visa sub 2665). Affinis est erythranthæ et vix differt nisi sporis multo majoribus, fortasse tamen haud species est distincta. 7. L. conjungens Nyl — Similis Zecanora eryfhranthe , sed apothe- clis ferrugineo-rufis vel ferrugineo-rubentibus et sporis paullo minoribus (lon- git. 0,011—16 millim., crassit. 0,007—9 millim.). — Bogota, altit. 2500 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. sub n° 744 admixta). Differt mox a Lecanora russeola apotheciis margine thallino integro (in russeola seilicet hie margo est tenuior et crenulatus). 8. L. russeola Nyl. — "Thallus albidus vel albido-cinerascens tenuis eranulato-inzequalis subdeterminatus; apothecia testaceo-rufa vel testaceo-ru- bentia vel subferruginea, fere mediocria (latit. circiter 1 millim.), margine thallino tenui erenulato cincta, intus ineoloria; sporæ ellipsoideze (utroque apice loculum offerentes et interdum tubulum jungentem in axi), longit. 0,014— 16 millim., crassit. 0,007—9 millim. — Bogota, altit. 2600 metr., ad corti- cem arboris (sub n° 2614 eam vidi in coll. Lindig.). Differt a Lecanora pallidiore apotheeiorum colore, margine eorum thallino alio et sporis brevioribus. Z. erythrantha Tuck differt notis analogis. 9. L. subferruginea Nyl — Similis Lecanoræ ferrugineæ (apotheciis biatorinis ferrugineo-rubricose tinctis vel quasi suffusis), sed sporis multo majoribus (scilicet longit. 0,023—27, crassit. 0,011—15 millim.). Species vide- tur distincta. — Bogota, altit. 2600 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2614). Facile ea pro Lecidea russula Ach. sumitur, nisi mieroscopice examinatur. Lichenes Novo-Granatenses. 443 10. L. pallidior Nyl. — Thallus albidus rugulosus rimulosus subdeter- minatus vel indeterminatus; apothecia pallida vel testaceo-pallida plana fere medioeria (latit. 1 millim. vel paullo minora), spe conferta et tune angulosa, margine thallino vel epithallino obsolete proprium (subeoneolor vel dilutius albido-pallidum distinctum) tegente; sporæ ellipsoideze, utroque apice loculum sat parvum offerentes (interdum tubulo tenui in axi sporæ utrumque loeulum jungente), longit. 0,016—20 millim., crassit. 0,007—9 millim. — Lamesa, al- tit. 2100 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2665). Affinis Lecanoræ camptidiæ Tuck., hæc vero (in America Boreali e Pennsylvania usque in Texas obvia) differt apotheciis obscurioribus earneo rufis (margine palli- diore), sporis minoribus (longit. O,014—16 millim., erassit. 0,006—7 millim.), thallo te- nuissimo continuo. 11. L. pyracea (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 145. — Bogota, altit. 2600 metr. (sub n^ 2616 immixta in coll. Lindig.). Sporæ longit. cirea 0,015 millim., crassit. 0,008 millim. 12. L. Brebissonii (Fée) Nyl Zich. Boliv. p. 377. — Bogota, altit. 2600 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2614 pr. p.) Spore longit. 0,033—38, crassit. 0,018—19 millim. Etiam immixta sub n° 2650, lecta altit. 2100 metr. 13. L. erythroleuca Nyl. — "Thallus albidus tenuis inæqualis; apo- thecia rubra, fere mediocria (latit. circiter 1 millim.), margine thallino inte- gro haud prominulo (vel subexcluso) cincta; sporæ 3-loculares, longit. 0,018— 24, erassit. 0,009—0,016 millim. — Bogota, altit. 2500 metr., ad cortices (Al. Lindig). Affinis Lecanore Brebissonii, quacum sporarum forma convenit, at apotheciis omnino leeanorinis et sporis minoribus. Apothecia interdum fere rubro-ferruginea vel rubro-fuscescentia. Gelatina hymenea iodo intense cœrulescens. Etiam similior est L. erythroleucoidi Nyl., sed sporis minoribus. 14. *L. erythroleucoides Nyl. — Similis Zecanore erythroleuce, sed sporis majoribus (longit. 0,027—34, crassit. 0,014—21 millim.). Vix nisi va- rietas sit L. Drebissonii apotheciis rubricosis vel ruforubris. — Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 744). 15. L. insperata Nyl — Thallus cinerascens tenuis vel tenuissimus inæqualis vel sublævigatus, sæpius rimosus vel diffractus (interdum subareo- lato-diffractus), indeterminatus; apothecia fusconigra (vel nigra vel fusca) opaca parva (latit. 0,3—0,4 millim.) lecideina, planiuscula et demum convexa, absque margine proprio (nec ullo thallino distincto), intus obscura; sporæ fuscæ ellipsoideæ, utroque apice loculum offerentes (loculis his haud raro in- vicem tubulo tenui junctis), longit. 0,012—16, crassit. 0,006—8 millim., para- 444 W. NYLANDER. physes graciles, hypothecium fuscescens vel infuscatum. — Ad corticem pru- norum prope Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2616, 72$). Facie obiter visa est Lecideæ lenticularis vel myriocarpæ, sed revera ob formam sporarum Lecanora sit stirpis cerne; tamen spermogonia nondum vidi, quare incertus adhue manet locus systematieus. Color apotheciorum in memoriam revocat stirpem Lecanoræ sophodis. 16. Leeanora diplinthia Nyl. — Thallus pallido-cinerascens vel pallido- albidus sat tenuis vel tenuis, inæqualis vel subgranulosus, indeterminatus; apothecia fusca satis parva plana, margine thallino integro (intus pallescente) eineta; sporæ fuscæ ellipsoidæ seriebus 4 loculosæ (scilicet loeulis 2 apicali- bus simplicibus et seriebus 2 mediis singulis e loculis 2 constitutis vel in- terdum loculis 3), longit. 0,023--34 millim., erassit. 0,012—16 millim. — Ad corticem pruni in regione Bogotensi, altit. 2600 metr. Comparanda quoad sporas eum Lecanora pyreniospora Nyl. Lich. Scandin. p. 151,. fig. 6, que vero mox differt iis simpliciter 4-locularibus (nee loculis mediis divisis). 17. L. colobinoides Nyl. — Similis Zecanore sophodi f. colobine Ach. L. U. p. 358 (non colobina Ach. Syn. p. 153), sed thallus olivaceo-fusce- scens granulosus subleprosus effusus. Sporz longit. 0,018—23 millim., cras- sit. 0,009—0,011 millim. — Bogota, altit. 2600 metr., ad corticem arborum. 18. L. erysiphæa Nyl — Thallus cinerascens minute leproso-granulo- sus effusus; apothecia subfusco-rubella sat parva (latit. circiter 0,75 millim.), margine thallino granuloso cincta, intus albido-pallida; sporæ fuscæ 1-sep- tatæ ellipsoideze, longit. 0,023—27 millim., crassit. 0,008—0,011 millim. Ge- latina hymenea iodo intense cœrulescens. — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. sub n° 2612). 19. L. parella var. pallescens Ach. — Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 894); Acerradero, altit. 2500 metr., ad cortices (Lindig). 20. L. inæquata Nyl. — Thallus albidus granulato-inzequalis tenuis de- terminatus; apothecia pallida concaviuseula (latit. 1—2 millim.), margine thallino erasso erenato eineta; sporæ S"* incolores ellipsoideæ, longit. 0,058— 70 millim., crassit. 0,027—36 millim., paraphyses graciles. Gelatina hymenea et thecæ iodo intense cœrulescentes. — Villeta, altit. 1200 metr., ad corti- ces (coll. Lindig. 759). Pertinet ad stirpem ZLecanoræ tartareæ, sed diflert jam forma apotheciorum et margine thallino erenato. 12. L. blanda Nyl. Lich. exof. (in Ann. sc. nat. 4. xi) p. 216, Boliv. p. 378. — Ad rupes subumbrosas. Bogota, altit. 2800 metr. (Al. Lindig). Spore longit. 0,014—18 millim., erassit. 0,009—9,010 millim. Lichenes .Novo- Granatenses. 445 22 L. subfusca f. allophana (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 160, tran- siens in argentatam (Ach.). — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 737). — Var. distans (Pers. Ach., Nyl. l c., e Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 757; e Bogota, altit. 2600 metr., in ead. coll. immixta sub n° 2614). — Var. argentata Ach., Nyl. l c. p. 160, ad cortices prope Bogota. — Var. conferta (Dub. Bof. Gall. p. 654), corticola, e Bogota, altit. 2600 metr. Spore longit. 0,010—16 millim., erassit. 0,006—7 millim. 23. L. albella (Pers. Nyl. L e. p. 162. — Bogota, altit. 2600 metr., ad cortices. 24. L. cæsiorubella Ach. — Villeta, ad cortices Inge et aliarum arbo- rum (coll. Lindig. 2677, 2684). Spore ellipsoideæ, longit. 0,010—12 millim., crassit. 0,007 millim. — Minor ad ramos arbustorum in regione Bogotensi, altit. 2800 metr. (coll. ead. 2588). 25. L. granifera var. subæruginosa Nyl. — Differt a typo speciei thallo (intus vix vel leviter in receptaculis flavente) albido, tenuiter granuloso vel eranulato-inzequali, apotheciis (latit. 1—2 millim.) fusco-pallescentibus, sæpe æruginose tinctis, intus strato hypothecii fusco vel fuscescente; sporæ longit. 0,016—19 millim., erassit. 0,008—0,011 millim. — Ad corticem quercus prope Bogotam, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2782). 26. L. mesoxantha Nyl. — "Thallus albidus vel albido-cinerascens te- nuis, tenuiter granulato-inæqualis, intus citrino-flavus, nigrieanti-limitatus ; apothecia pallido-testacea mediocria (latit. fere 1,5 millim.), intus hypothecio nigro; sporæ incolores ellipsoideæ simplices, longit. 0,018—25 millim., cras- sit. 0,011—14 millim., paraphyses graciles. — Ad corticem. Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2620). Maxime affinis est Lecanoræ graniferæ, colore apotheciorum autem diverso et sporis majoribus. Gelatina hymenea iodo ccrulescens, deinde prsesertim thecæ sor- dide cœrulee obseuratz. Ad stirpem pertinet Lecanoræ subfuscæ, nam spermatia sunt eadem. 27. L. coneilians Nyl. — "Thallus albidus granulato-inæqualis, sat te- nuis vel fere mediocris, nigro-limitatus; apothecia nigra mediocria (latit. 1—2 millim.), margine thallino erenato (demum flexuoso) coronata, intus fusconigra vel nigricantia; sporæ $"* incolores ellipsoideze, longit. 0,015—18 millim.. crassit. 0,010—11 millim., paraphyses haud bene discrete, hypothecium (sal- tem leviter, lamina tenui visum) fusco-rufescens. Gelatina hymenea iodo cœ- rulescens (deinde thecæ obscuriores). — Villeta, Alto del Trigo, altit. 2000 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2832). 38. L. multifera Nyl — "Thallus albidus inæqualis vel rugulosus te- 446 W. NYLANDER. nuis subindeterminatus; apothecia spadicea vel badio-rufescentia (latit. 1 mil- lim. vel paullo minora) planiuseula conferta, margine tenui subexcluso, intus tota albida; thecæ polysporæ, sporæ simplices ellipsoideæ vel fusiformi-elli- psoideæ vel subfusiformes, longit. 0,007—8 millim., crassit. 0,0025—0,0035 mil- lim., paraphyses haud bene discretæ. Gelatina hymenea iodo intense coeru- lescens. — Villeta, altit. 1200 metr., socia Zecanore subfuscæ var. distan- fis Ach., ad cortices (coll. Lindig. 756). Color apotheciorum constans videtur. Spermatia recta acicularia, longit. 0,008— 0,010 millim., crassit. 0,001 millim. Ad stirpem pertineat potissime Zecanore badie Ach. Tab. I, fig. 6: theca sporifera. 29. Lecanora atra Ach. — Villeta, altit. 1400 metr., ad saxa arenaria (coll. Lindig. 2593). 30. L. sulphureofusca Fée., Nyl. Lich. exot. p. 220, thallo albido-sul- phureo vel albido, apotheeiis pallidorufis (vel interdum testaceo-subfuscis), re- ceptaculo thallino intus dilute sulphureo et margine obsolete crenulato aut in- tegro, sporis ellipsoideis 1-septatis, long. 0,088—0,108 millim., crassit. 0,020— 32 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Ad ramos arbustorum. Bogota, altit. 2500—2700 metr. (in coll. Lindig. immixta sub numeris 2620 et 2625), ad cortices læves. Ad S. Antonio, in sylvis profundis, altit. 1900 metr. (Lindig). 31. L. alboatrata Nyl. — Thallus albus tenuis inæqualis vel rugosus rimosus; apothecia nigra plana mediocria (latit. circa 1 millim.), margine thallino integro cincta; thecæ 2-sporæ, sporæ ellipsoideæ 1-septatæ, longit. 0,048—52 millim., crassit. 0,022—23 millim., paraphyses graciles, hypothe- cium incolor. Gelatina hymenea iodo intense cœrulescens. — Bogota, ad cortices, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2705 et 777). Pertinet hæc species ad stirpem Zecanoræ sulphureofusce. Tab. I, fig. 5: spore binæ auctæ 275 diametris. 32. L. punciea Ach. — Ad cortices altit. circiter 2100 metr. (coll. Lin- dig. 2650). Spore 7—15-septatæ, longit. 0,062—82 millim., erassit. 0,045 — 0,065 millim. Tab. I, fig. 7: spore tres speciminis collectionis Lindigianæ. 33. Urceolaria seruposa Ach. (cinereocæsia Sw.) — Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2503). Sporæ longit. 0,023—27 millim., crassit. 0,010— 12 millim. 34. Pertusaria pustulata Ach. Pertusaria melaleuca (Turn. et Borr:) Dub. — Bogota, altit. 2500 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2877). Spore 2'*, longit. 0,070—0,120 millim., crassit. 0,034—44 millim. Lichenes_Novo-Granatenses. 447 35. P. multipuncta (Turn.) Nyl. Lich. Scandin. p. 179. — Villeta, al- tit. 1200 metr. (coll. Lindig. 2658). Thecæ monosporæ; sporæ longit. 0,172— 0,200 millim., crassit. 0,052—0,064 millim. 36. P. dealbata (Ach.) Nyl. L c. p. 180. — Choachi, altit. 2600 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2753 et 804). !) 37. P. albidella Nyl. — "Thallus albidus tenuis vel tenuissimus conti- nuus determinatus; apothecia minuta, in protuberantiis thallinis depressulis (latit. circa 0,5 millim.) inclusa, ostiolo nigricante haud prominulo; sporæ 2" in thecis, longit. 0,070—0,116 millim., crassit. 0,027—35 millim. — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2816). Similis fere Pertusariæ porinelle (ad "Tampico in Mexico lectæ a Uzac), sed thallo non flavescente nee ostiolis incoloribus; amb:e species parvulæ, eoncinnæ. 38. P. achroiza Nyl. — Forte ut bona species distinguenda est a Per- tusaria Wulfenii, apotheciis epithecio pallido. (margine thallino tumido vel ere- nato-rugoso cincta). Thallus albus vel albidus. Spore SS” longit. 0,048— 0,102 millim., crassit. 0,030—42 millim., paraphyses parcæ vel non bene di- stinctæ. — Ad corticem, altit. 2200 metr. (coll. Lindig., sed vix distributa). 39. P. leioplaca (Ach.) Scher. — Spore 4", longit. 0,094—0,110 mil- lim., erassit. 0,042—55 millim. Ad cortices. Villeta, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 819) 2; Bogota, altit. 2500 metr. (ead. coll. 2700). Valde est varia- bilis. Etiam forma occurrit accedens ad Pertusariam Quassiæ Fée.; forma illa sporas habet 4"^ longit. 0,100—0,160 millim., crassit. 0,030—234 millim. (juve- niles primo, sicut etiam sæpe in aliis, sunt minutæ globuliformes sensim pa- riete præditæ); Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 889). — Var. octo- spora Nyl. Lich. Scandin. p. 182, sporis 8" longit. 0,060—0,105 millim., crassit. 0,027—36 millim.; ad cortices, Bogota, altit. 2500 metr. (ead. coll. 1) Memoretur hic Pertusaria alpina forsan late distributa, lieet hucusque nimis præter- visa: P. dactylina (Lichen dactylinus Ach. Zrodr. p. 89, Isidium dactylinum Ach. eth. p. 137, t. 3, fig. 6, Z. U. p. 576, Syn. p. 282). "Thallus ejus albus tenuis inæqualis, pa- pillas proferens crassulas dactyloideas (altit. 1— 4 millim., crassit. 0,5 millim. vel paullo cras- siores) erectas, sæpius sat constipatas, simplices (vel rarius semel aut bis divisas, ramis tune strietis simplieibus), apice apothecium pallidum includentes; thecæ monosporæ, sporæ (so- lite hujus generis) longit. 0,146—0,186 millim., erassit. 0,070—0,085 millim., paraphyses irre- gulares parez. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — In Lapponia tota obvenire videtur, et e Dovre Norvegiæ eam quoque habeo. Crescit supra terram, muscos et ad truneos pu- tridos. Fertilem optimam legit ad Mare Glaciale, Olenji, Lapponiæ orientalis, Candid. N. J. Fellman. Papillæ thallinæ erassiores sunt quam in Zecanora oculata (Dicks.), ad quam per- tinet sine dubio Lichen obtusatus Vahl. in 77. D.t. 1126, f. 1 (Dufourea Ach. Syn. p. 247). 2) Simul sub hoe numero interdum admixta occurrit Pertusaria mullipuncla (Turn.). 448 W. NYLANDER. 2706) — 2800 metr. (ead. coll. n° 2850 et 871). — Var. pycnocarpa Nyl., thallo toto verrucoso, verrucis confertis, ssepe monocarpis, ostiolis minutissi- mis nigricantibus vel incoloribus; sporæ S'"* longit. 0,060—84 millim., crassit. 0,027—34 millim.; Villeta, altit. 1200 metr., ad corticem arboris (coll. Lin- dig. 773). — Var. trypetheliiformis Nyl. in Ann. sc. nat. 4, xi, p. 241 et xv, p. 45, saltem parum differens; Cune, altit. 1200—2000 metr. (Lindig). Pertusaria tetrathalamia Fée. sporas habet 4—8"55 Jongit. 0,070--0,105 millim., eras- sit. 0,027—40 millim. et parum differt a P. leioplaca var. octospora; tamen est forma peculiaris. Datur e Bogota, altit. 2400 metr., corticola, in coll. Lindig. n° 778. — Pertusaria rhodiza Nyl. quoque vix est nisi varietas P. leioplace, similis fere P. Quas- sip Fée., ostiolis vero apotheciorum ssepius et thallo facile (præsertim verrucarum fructiferarum) dilute roseo-tinctis (saltem hine inde); sporæ vulgo 4"* (raro simul 2 vel 3 in thecis conspiciuntur), longit. 0,075—0,130 millim., crassit. 0,032—44 millim.; ad cortices, Villeta, altit. 1200—2000 metr. (coll. Lindig. 2670). 10. *Pertusaria assimilans Nyl. — Similis Perfusarie leioplace, verrucis fructiferis turgidulis sat confertis (latit. 1 millim. vel sæpius paullo latioribus) et monocarpis, epithecio impresso incolore (vel obsolete obscurato); sporæ $"* longit. 0,080—0,125 millim., crassit. 0,036—55 millim. — Ad cortices arborum. Choachi, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2754 et 805). Eadem datur in coll. Galeott. e Mexico n° 2928. Nimis arcte accedere videtur ad. P. leioplacam var. octosporam, faciem vero habet propriam verrucis turgidulis (inter- dum 2 vel 3 confluentibus), medio impressis. 41. *P. rhodostoma Nyl. — Similis etiam hæcce P. /eioplace, sed osti- olis apotheciorum minutis rosellis vel roseo-coceineis, paullum aut vix im- pressis. Spore S'"® longit. 0,050—74 millim., crassit. 0,025 0,034 millim. — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2811 et S29). Verrucæ apotheeiifer® (latit. circiter 1 millim.) satis confertæ convexæ, ssepius monocarpæ, sed etiam 2—6-carpæ. "Thallus rugoso-inæqualis albidus vel albo-cinera- scens; verruca variæ, sat parvæ. 42. P. tuberculifera Nyl. — Thallus albidus cartilagineo-continuus ri- mosus (vel rimose-diffractus); apothecia in verrucis thalli prominulis tuber- euliformibus hemisphærico-difformibus (latit. 2—4 millim.) levibus inclusa; sporæ $"* longit. 0,092 0,120 millim., crassit. 0,050—46 millim. — Ad cor- tices arborum. Villeta, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2797 et 820); etiam ad San Antonio, altit. 1900 metr. in sylva alta (Lindig). Statu isidiomorpho quoque occurrit. "Talis lecta ad Choachi, altit. 2600 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2758 et 807). 43. P. eonfundens Nyl — Thallus albidus vel albus effusus (in- crustans) rugoso-inæqualis, verrucis fructiferis difformi-confluentibus (ssepe Lichenes Novo-Granatenses. 449 verrucoso-inæqualibus vel quasi diffluentibus); apothecia extus solum ostiolis nigricantibus minutissimis parumque prominulis indicata; sporæ $'* longit. 0,115—0,185 millim., crassit, 0,040—48 millim. Gelatina hymenea iodo intense ecrulescens. — Bogota, la Pena, altit. 2900 metr., inter arbusta supra lapi- des, muscos et detritus varios vegetabiles (coll. Lindig. 2574). Parum notabilis quoad faciem externam. "Thallus sat tenuis vel prope medioeris in hoe genere crassitiei. Ostiola sspe parum visibilia vel vix tineta. Aecedit P. con- fundens potius ad P. leioplacam quam ad glomeratam. Verrucæ plerumque parum distinetze. 44. P. pyenophora Nyl — "Thallus albus cartilagineus rugosus vel granulato-corrugatus continuus, fere mediocris, determinatus; apothecia (so- litaria in tubereulis thallinis 1 millim. latis innata) plana pallida albo-suffusa. margine thallino haud prominulo; sporæ $'*^ incolores ellipsoideæ, longit. 0,030—57 millim., crassit. 0,018—34 millim. Gelatina hymenea et thecæ iodo ecrulee tinctze. — Bogota, altit. 2800 metr., ad corticem arborum (coll. Lin- dig. 2871, 870). Accedit faeie externa quodammodo ad Pertusariam dealbatam (Ach.), sed sporæ sunt 8"*, Tubereula apotheciifera sæpe breviter eylindracea, superne planiuseula et suffusa. Comparanda est Lecanora ambigens Nyl. Capensis !). 45. Thelotrema sphinctrinellum Nyl. — "Thallus albidus tenuis sub- determinatus (vel tamquam macula albida indicatus); apothecia conferta (quasi soredia alba depressa sæpe referentia), minuta, epithecio obscuro vel sordide pallido (vel velato), coronula alba tumidula (aut haud prominente) in integris sphinetrinoidee subtilissime crispula (latit. eireiter 0,3 millim.) eineta et thal- lum cireumscissum æquante, intus albido-pallida; sporæ incolores oblongo- ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,015—17 millim., crassit. 0,006—7 millim. (iodo non tinete). — Ad corticem. Alto del Trigo, altit. 2000 metr. (coll. Lin- dig. 2808). Species coneinnula distinetissima, apotheeiis actinostomo-sphinctrinellis insignis. Apotheciis fere tota sæpe tecta alba evadit et tune faciei quodammodo leprosæ. Nulli affine. Tab. I, fig. 8: spore tres speciminis Lindigiani. 1) Lecanora ambigens Nyl. — Thallus pallide albidus sat tenuis, expansus; apothe- cia in protuberantüs verruciformibus thalli recepta plana pallida cæsio-pruinosa mediocria (latit. interdum 1,5 millim. adtingentia), margine thallino demum attenuato et depresso cincta; sporæ 8?* incolores simplices ellipsoideæ, longit. 0,023—30 millim., erassit. 0,010—11 millim., paraphyses graciles. Gelatina hymenea iodo (præsertim thecarum) intense ecrulescens. — Ad corticem in Promontorio Bonæ Spei, ex hb. Sonder. Forte satius Pertusaria quam Le- eanora (Nyl. Znum. Lich. p. 113), licet paries sporarum sit tenuis. Aliquando apothecia quasi margine thallino duplici eingi videntur. ©! -g 450 W. NYLANDER. 46. Thelotrema pachystomum Nyl. Lich. exof. (in Ann. sc. nat. 4, x1) p. 221. — "Thallus albidus vel albido-glaucescens tenuissimus glabrescens determinatus; apothecia fuscescentia (vel pallidiora) urceolato-lecanorina mar- ginata (extus latit. demum 1 millim.), margine thallino albo erasso levi aut ruguloso; sporæ $"^ incolores vel demum fuscescentes 4-loculares, longit. 0,015—20 millim., erassit. 0,008—0,010 millim. — Fusagasuga, altit. 1900 metr., in sylva ad cortices arborum (coll. Lindig. 2875). Apothecia juniora margine thallino sspe sphinetrine ruguloso. Est Thelotrema globulare Tuck. Observ. in Proceed. Amer. Acad. 1862, p. 410, etiam in insula Cuba vigens (C. Wright) "). Tab. I, fig. 9: spore quinque speciminis Lindigiani. 47. Th. cavatum Ach. — Sporæ incolores oblongæ vel cylindraceo-oblon- gæ S—10-loculares, longit, 0,017—34 millim., crassit. 0,007—9 millim. (iodo violaceo-coerulescentes). — Bogota et Choachi, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2757, sub n° 2869 ad quercus prope Bogota); ad Villeta, altit. 2000 metr. (coll. ead. S96); Cune, altit. 1200 metr. — Var. confertum Nyl., apotheciis confertis, inde thallo quasi conferte verrucoso-granulato et rimoso, diffracto, sporis incoloribus 6—S-locularibus, longit. 0,020—27, crassit. 0,007—0,010 mil- lim., fere propria species thallo albido determinato, facie fere ut in Pertusaria leioplaca var. pycnocarpa minore; altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 772). Tab. I, fig. 10: sporæ tres speciminis archetypi Achariani e Guinea. 48. Th. microporoides Nyl. — Thallus albidus subnitidiusculus fere mediocris crassitiel aut sat tenuis, determinatus, rimosus aut hinc inde rimoso- diffractus; apothecia conferta immersa extus prominentiis vix ullis indicata, ostiolis firmis minutis (sæpe demum oblongis); margine proprio nullo visibili; sporz incolores ellipsoideæ 4—6 seriebus transversis loculos 1— 3 offeren- tibus, longit. 0,020—24 millim., crassit. 0,010—11 millim. (iodo cœrulee tinctæ). — Ad corticem quereus prope Bogota, altit. 2400 metr., in sylvis (coll. Lin- dig. 2622). Affine Thelotremati concreto Fée., sed levius et prominentiis apothecia recipien- tibus nullis distinctis. Spermogonia frequentia sspe in tubereulis thallinis pertusari- oideis inclusa, ostiolis nigricantibus minutissimis (sspe pluribus in quovis tubereulo thallino), conceptaculo incolore; spermatia oblonga (longit. 0,004—5 millim., crassit. 1) Definiatur hie comparationis caussa Zhe/otrema actinotum Tuck. ibid. p. 411: Thal- lus cinerascens, demum subleprosus, tenuis; apothecia in receptaculis albis vel albidis de- pressiuseulis (latit. tandem 1—2 millim.) immersa, disco varie pertuso vel glyphideo-inseulpto; sporæ incolores minut: oblongo-fusiformes 3-septatæ, longit. cirea 0,011 millim., crassit. cirea 0,0045 millim. (iodo leviter cœrulescentes). — Supra muscos, truncos et filices, ineru- stans, in insula Cuba (Wright). Lichenes Novo-Granatenses. 451 0,002 millim.), sterigmatibus simplieiuseulis vel ramosis. Apothecia hypothecio in colore. Tab. I, fig. 11: sterigmata et spermatia speciminis Lindigiani. 49. Thelotrema levigans Nyl. — Thallus macula albida indicatus; apo- thecia nigra immersa (prominentia thallina vix ulla vel obsoleta depressaque ostiolo simpliei minuto (latit. cirea 0,1 millim.) margine sat tenui, fundo (epi- thecio) sæpe tuberculum albicantem ostendente, intus tota alba; sporæ incolo- res ellipsoideæ fere murali-divisæ (seriebus 6 transversis 2— 3-loculares), longit. 0,025—32 millim., crassit. 0,011—14 millim. (iodo non tinctæ). — Ad corticem quercus, Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 893). Facie externa comparandum eum Thelotremate terebrato Ach., ostiolis minus firmis: tenuioribus. Affine aretissime Th. myriocarpo Fée., quod præcipue distinguitur sporis magis divisis majoribus (seriebus transversis loculorum numero 10—14). — Th. glauco- pallens Nyl. simile est Th. lœviganti Nyl., sed thallo tenero glaucescente vel glauco- pallescente subnitidiuseulo; sporæ incolores, longit. 0,023—27 millim., crassit. 0,011—43 millim. (iodo haud tinctz); ad cortices in insula Cuba (hb. Tuckerman). Vix specie distinguendum. Tab. I, fig. 12: spore quatuor Thelotrematis levigantis. 50. Th. olivaceum Mnt. — Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices syl- varum (coll. Lindig. 2689); Fusagasuga, altit 1900 metr. (ead. coll. 2698). Sporæ incolores oblongæ 6—8-loculares, longit. 0,047—27 millim., crassit. 0,007— 10 millim. 51. Th. calvescens Fée. f. thallo albo vel albido-glaucescente, epithecio ssepe albo-papillato, ita aecedens versus 7%. /eucotrema Nyl. Sporæ incolores 4—6-loculares, longit. 0,015—18 millim., crassit. 0,007 millim. — Ad corti- ces, Bogota, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 2645). 52. Th. albidum Nyl — Thallus albidus opacus tenuis inæqualis vel rugulosus, determinatus; apothecia alba aperta farinoso-suffusa bieineta (mar- gine thallino inæquali distincto vel erassiusculo at parum prominulo, eodem computato apothecia latit. circiter 1 millim.), margine proprio albo tenui sæ- pius sat discreto et suberecto; sporæ incolores cylindraceo-oblongæ 7—15- loculares, longit. 0,020—34 millim., erassit. 0,006—7 millim. (iodo vix tinctæ). — Lamesa, altit. 2300 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 748). Facie sæpius molli peculiaris species, ab aiiis bene distincta notis allatis. 53. Th. Auberianoides Nyl. — Subsimile 7helotremati Auberiano Mnt. (vel junius apotheciis simplicioribus), sed sporis incoloribus 6— S-locularibus (longit. 0,020—26 millim., erassit. 0,008—0,010 millim.), iodo cœrulescentibus. — Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2711); Honda, altit. 300 metr. (ead. coll. 856). 452 W. NYLANDER. Thelotrema Auberianum Mnt. Cub. p. 163, t. 8, f. 2, e Cuba, sporas habet fusee- scentes 4—6-loculares, longit. 0,017—20 millim., crassit. 0,007—9 millim., et videtur specie differre !). Tab. I, fig. 13: spore tres collectionis Lindigiani n. 856. 54. Thelotrema lepadinum Ach. saxicola. — Supra saxa umbrosa. Bo- gota, altit. 2700 metr. Spore longit. 0,098--0,140 millim., crassit. 0,024—32 millim. (coll. Lindig. 711). 55. Th. leucomelanum Nyl — 'lhallus albus tenuis vel tenuissimus opaeus lævigatus; apothecia nigra (vel primo albo-obturata aut pruina alba tecta, margine nigro) immersa in prominentiis conieis sat obsoletis, margine receptaculari ssepius parum prominulo et plerumque haud discreto, demum aperta (vetusta) discoidea nigra margine proprio denticulato-lacero divergente; sporæ incolores murali-divisæ (vel seriebus eireiter 8 transversim 2—3-locu- lares) ellipsoideze, longit. 0,027—32 millim., crassit. 0,012 —14 millim. (iodo haud tinetze) — Ad cortices arborum in sylvis. Lamesa, altit. 2300 metr. (coll. Lindig. 2678); Fusagasuga, altit. 2200 metr. (ead. coll. 2777); Bogota, altit. 2600 metr. Var. cathomalizans Nyl. 'Thallus albidus tenuissimus glaber vel maeula albida lactea indicatus; apotheeia nigra, punetis nigris minutissimis perforatis indicata, ostiolis firmis (diam. eireiter 0,05 millim.), prominentiis nullis vel obsoletis inclusa, conceptaculo supra nigro, haud conferta; sporæ 8"* incolores ellipsoideæ pluriloeula- res (vel circiter 8 seriebus 3—4-loculares vel inordinate murali-loculosæ), longit. 0,036— 41 millim., crassit. 0,011—17 millim. (iodo haud tinctæ). — Ad cortices, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 857). — Apothecia parte immersa (hymeniali), latit. circiter 0,4 millim. Nonnisi statum sistit minus evolutum Thelotrematis leucomelanz. Tab. I, fig. 14: spore tres typi (coll. Lindig. 2777). — Fig. 15: lamina tenuis apothecii varie- tatis cathomalizantis. 56. Th. monosporum Nyl. Lich. Nov. Caled. p. 46 var. patulum Nyl. — Thallus albidus vel albus tenuissimus opacus determinatus; apothecia denudata (aperta) ezesiopruinosa innata (latit. circiter 0,5 millim.), margine proprio parum elevato, thallino firmo prominulo; sporæ 1-4 in thecis (s:e- pius 2^") fuscæ oblongæ murali-divisæ, longit. 0,058—0,130 millim., crassit. 0,020—27 millim. (iodo vix tinctze). — Cune, altit. 1200 metr., ad cortices arborum (Al. Lindig) ?). 1) Thelotrema Auberianum Mnt. ,anamorphosis* a cel. Montagne dicitur Leprieurii Lich. Guyan. n. 1276 (e Cayenne). Sistit meum Th. anamorphum, quod apothecia habet difformia varie divisa et intrieato-contigua, sporas incolores (longit. 0,016—18 millim., eras- sit. 0,008 millim.). 2) Facie externa haud parum convenit Thelotrema lepadodes Tuck. Obs. in Proceed. Amer. Acad. 1862, p. 405, cui vero thallus albus tenuis vel tenuissimus opacus granuloso- Lichenes Novo-Granatenses. 453 57. Thelotrema glyphicum Nyl. — "Thallus cinereo-pallescens (nonnihil simul vel obsolete virescens), cartilagineo-glaber expansus, albido-punctatus, inæqualis, hinc inde rimulosus, intus strato gonidiali viridi distincto; apo- theeia pallido-albida rotundata vel oblonga vel demum oblongo-difformia (latit. cirea 1 millim. vel paullo quidem latiora), lateribus pluries pertusis et mar- gine thallino firmo suberecto cinetis; sporæ fuscæ ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,018—25 millim., crassit. 0,010—11 millim. (iodo vix tinete). — Vil- leta, altit. 2000 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2807, 826). Sporis suis sicut in Verrucaria nitida accedit ad Thelotrema Cubanum Tuck. et Th. pachystomum Nyl. Forma apotheciorum comparandum est eum Th. anamorpho Nyl. et Th. metaphorico Nyl., sed ab iis differt aliis notis. 58. Th. compunctum (Sm.) Ürceolaria compuncta Ach. Meth. p. 143, L. U. p. 343, Syn. p. 145. — "Thallus tenuis cinereo-albus opacus deter- minatus, continuus vel passim rimosus, integer sæpius fusco nigro- vel nigri- canti-limitatus; apothecia satis parva (in thallo vix vel obsolete supra eadem prominulo) immersa, margine thallino acutiusculo cincta, hine inde conferta, margine proprio albido distincto sæpe undulato; sporæ $"* fuscescentes mu- rali-divisæ (loculis seriebus transversis 7, medio 3, rarius 4 in quavis serie), longit. 0,027—30 millim., crassit. circiter 0,015 millim. Nec gelatina hymenea, nee sporæ iodo coerulescentes. — Barranquilla, prope mare (altit. 0 metr.). ad Opuntias (coll. Lindig. 2885). Vidi specimen D's Smith ex Amboyna, a Chr. Smith inde reportatum (hb. Hoo- ker.). Nec differt pertusarioides Nyl. Enum. génér. Lich. p. 118. Tab. I, fig. 16: spore quatuor speciminis Cubani herbarii Tuckermannii. 59. Th. Bahianum Ach. Sporæ fuscæ ellipsoideæ murali-divisæ, longit. 0,027—30 millim., erassit. 0,012—16 millim. (iodo vix tinctæ). — Villeta, al- tit. 2000 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2806, 2824, 824); sed jam in zona multo inferiore et calidiore occurrit (ex Honda, altit. 300 metr.. in coll. Lindig. 855 et 2592). Var. obturascens Nyl. Sporæ fuscescentes ellipsoideæ loculos: (seriebus 4 vel 6 transversis, loculis 1 vel 2 in quavis serie), longit. 0,048—24 millim., erassit. 0,011—13 inæqualis subeffusus; apothecia prominula, margine receptaculari ereeto-annulari truncato mediocri (latit. fere 1 millim. adtingente, altit. circiter 0,25 millim.), epithecio pallido cæsio- pruinoso, margine proprio demum evanescente; sporæ incolores vel demum fusez 4—3"* submurali-divisæ (transversim loculis 17—21 et his adhuc sensu longitudinali divisis), longit. 0,045—80 millim., crassit. 0,012—18 millim. (iodo vix cæruleseentes). — Ad cortices in Cuba (C. Wright, ex hb. Tuckerman.). Apotheciis omnino apertis et sporis dignoscendum; extus cum Th. diplotremate comparandum, sporis autem fere cum Th. conformi Fée., he tamen magis murali-divisæ et multo majores in Th. /epadode. 454 W. NYLANDER. millim. Lamesa, altit. 2400 metr., ad cortices (coll. Lindig. 719). Eadem varietas apotheciis centro albo-papillato vel inde subobturatis in eadem collectione datur sub n° 825, e Villeta, altit. 2000 metr., at simul adest varietas apertura thallodea apo- theciorum sæpe uno latere vel binis disrupta (dieatur var. ruptum, si placet), ad cor- ticem levem arboris. Sporæ in hae var. rupto longit. 0,021—26 millim., crassit. 0,011— 13 millim. (seriebus loeulorum transversis 6, in quavis loculus 1 vel 2). Tab. I, fig. 17: sporæ tres speciminis archetypi herbarii Achariani. *Thelotrema leucocarpoides Nyl. — Thallus tenuissimus macula (al- bido-Havida vel albido-cinerascente) determinata indieatus; apothecia innata (absque prominentia ulla thallina distineta vel in vetustis margine thallodeo interdum nonnihil crasse prominulo) minuta, ostiolo punctiformi rotundato vel oblongo firme marginato, fundo albo demum obturata et tum magis aperta (usque latit. 0,3—0,4 millim. adtingentia); sporze fuscæ ellipsoideze fere mu- rali-divisæ (seriebus 6 transversis 2—3-loculares), longit. 0,018—27 millim., crassit. 0,009—0,014 millim. (iodo non tinctæ). — Fusagasuga, altit. 1900 metr. (coll. Lindig. 2864); etiam ad Cune, altit. 1200—2000 metr. (Lindig). Comparandum cum Thelotremate compuncto (Sm.), sed mox distinctum margine proprio apotheciorum nullo eonspieuo et ostiolis firmis, fundo demum albo-suffuso visi- bili, ete. Apothecia haud conferta; sporæ 8"* et sicut in Graphide confluente (Mnt.). Facie externa fere convenit eum Th. leucocarpo Nyl in hb. Tuckerm., e Venezuela, hoe autem sporas habet alias vel prope sicut sunt in Verrucaria nitida. Forte nonnisi varietas sit Th. Bahiani. Tab. I, fig. 19: sporæ tres speciminis coll. Lindigianæ no 2864. 60. Th. develatum Nyl. — "Thallus glaucus vel glaucescens opaeus rugulosus determinatus; apothecia (thallum disrumpentia) pallida, leviter prui- nosa, mediocria urceolariiformia (epithecio latit. demum circiter 1 millim.), margine thallino erecto erassulo cincta (margine hoc in apotheciis juvenilibus ssepius angulose vel triangulariter aperto); sporæ fuscæ ellipsoideæ murali- divisæ, longit. 0,024—30 millim., crassit. 0,012—15 millim. (iodo cœrulee ob- scuratze) — Lamesa, altit. 2400 metr., in sylva ad cortices arborum (coll. Lindig. 774). Affine est Thelotremati Bahiano, differt antem mox thallo et apotheciis apertis crasse thallino-marginatis. 61. Th. epitrypum Nyl. — "Thallus albidus vel albus tenuissimus; apo- thecia lecanoroidee marginata (margine integro crassulo), fundo albo protruso et circumcirca fissura nigricante (demum foramina nonnulla referente) a mar- gine disjuncto, mediocria (diam. marginis thallodei circiter 1 millim.); sporæ fuscescentes ellipsoideæ (seriebus 4— 6 transversis plerumque 2-locularibus divise), longit. 0,016—22 millim., crassit. 0,008— 0,011 millim. (iodo coerulee Lichenes Novo-Granatenses. 455 vel violacee obseuratæ). — Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices arborum (eoll. Lindig. 2796). Facie externa maxime comparandum est cum Thelotremate Auberiano, sed mox sporis differens (etiam apothecia in epitrypo distinctius sunt marginata). Locum optime habeat prope Th. leucocarpum Nyl, quod quoque sporis simplicioribus differt. Tab. I, fig. 18: spore quinque speciminis Lindigiani. 62. Thelotrema metaphoricum Nyl. — 'lhallus albidus tenuis glaber; apothecia alba rotundata aut oblonga (latit. 1 millim. vel nonnihil amplius), foraminibus angustis punetata (nonnullis in quovis apothecio); sporæ S"* sat dilute fuscæ ellipsoideæ vel breviter ellipsoideze, seriebus 4 vel 6 transversis nonnihil inordinate minute loculares, longit. 0,012—17 millim., erassit. 0,008—9 millim. (iodo vix vel leviter cœruleo-violacee tinctæ). — Villeta, altit. 1900 metr., in sylva ad corticem arboris (coll. Lindig. 2814). Spore sieut in Thelotremate epitrypo affini, sed apothecia (epitheciis punetata) glyphidiformia, formæ fere ut in Th. glyphico, at alba et spors alix. 63. Th. Wightii (Tayl. sub Endocarpo in Hook. Journ. Bot. 1847, p. 155). — Honda, altit. 250 metr., ad cortices sylvæ (coll. Lindig. 2662). 64. Ascidium Domingense (Fée. Nyl. Enumer. génér. des Lich. p. 118 1). — Thecæ monosporæ. Spore fusiformes transversim. 25—31-locula- res, demum fuseæ, longit. 0,150—0,240 millim., crassit. 0,023—36 millim., iodo intense violacee tinctæ. — Ad cortices arborum. Villeta, altit. 2000 metr. (coll Lindig. 2795 et $06); Bogota, altit. 2500—2600 metr. (ead. coll. 2647, 2683). Tab. I, fig. 20: sporæ tres speciminis e Mexico. 65. A. Cinchonarum Fée. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2500— 2600 metr. (coll. Lindig. 2715, 745). F. thallo tenuissime granulato-rugu- loso, sporis 12—16-locularibus (longit. sæpius 0,058—68 millim., crassit. 0,009—0,011 millim.); Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2621). Tab. I, fig. 21: spore bin: collectionis Lindigianæ ni 2621. 66. Gyrostomum scyphuliferum (Ach.) Thelotrema atratum Fee. — Villeta, altit. 1100 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 830). Spore (demum fuscæ) murali-divisæ, longit. 0,038—48 millim., crassit. 0,012—16 millim. Potius inter Lecideeos quam inter Lecanoreos certe hæc species quæratur, sed affinitas ejus est omnis proxima Thelotremati atque revera, tamquam supra jam ani- 1) Vix differt 4. rhodostroma Mnt. in Ann. sc. nat. 3, XVI, p. 75, Syll. p. 364, nisi verrucis apotheciorum intus strato roseo. Forsan specie haud sint separanda 4. Domingense et rhodostroma. 456 W. NYLANDER. madverti minime bene separari possunt Lecanoreorum et Lecideeorum tribus, nam haud raris speciebus et formis omnino confluunt. Similiter in Graphideorum tribu jun- guntur genera (ex. gr. Graphis, Platygrapha, atque Opegrapha, Stigmatidium, ete.), qui inter se haud magis nec aliter distinguuntur quam Lecanoræ a Lecideis. Ob affini- tatem illam Gyrostomum disponendum esse videtur in subtribu Thelotremeorum, licet apothecia habeat typi quodammodo lecideini; nec Thelotrema quidem nisi typum spec- tat lecanorinum peculiarem, quo ipsa subtribus exprimitur. 67. Phlyctis Boliviensis Nyl. Lich. exof. p. 221. — Thec&e monosporze; sporæ incolores 15-septatæ, longit. 0,115— 0,210 millim., erassit. 0,022 —— 60,056 millim. Fere Graphis. — Bogota, altit. 2500 metr., ad cortices (in coll. Lindig. immixta sub n* 2732); Fusagasuga, altit. 2200 metr. (ead. coll. n* 900). Tab. I, fig. 22: sporæ tres speciminis Lindigiani. XVII. — Lecideet. 1. Cenogonium Leprieurii (Mnt.) Nyl. Cenog. in Ann. sc. nat. 4, xv, p. 89, t. 12, fig. 15—19. — Honda, altit. 300 metr. (coll. Lindig. 724). In Merida (Moritz) et in omnibus regionibus vicinis calidis adesse videtur ad cor- tices in sylvis. Differt præcipue filamentis thalli gracilioribus (crassit. 0,011—16 millim.) a sequente. 2, C, Linkii Ehrnb., Nyl. L e, fig. 1—14. — In Nova Granata jam lectum a Goudot et alis. Villeta, altit. 2000 metr., ad truncos in sylvis altis (coll. Lindig. 2560). Filamenta thallina crassitiei 0,020—30 millim., quod notam optimam sistit hujus speciei. Nonnihil adhue est incertum, si hue pertinet nomen Ehrenbergii. Est C. con- troversum Pers. pr. p. et C. Andinum Krst. 3. C. confervoides Nyl. I. c. p. 91, f. filamentis thalli gracilioribus (cras- sit. 0,012—18 millim.). — Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 787). 4. C. interplexum Nyl. 1. c. p. 92, fig. 20—21. — "Thallus flavidus laxe tomentoso-intricatus (filamentis crassit. 0,012 —16 millim.); apothecia carneo-aurantiaca vel amoene carneo-lutea (latit. circiter 1 millim. vel minora), plana vel planiuscula, margine albocarneo vel albido; sporæ breviter fusifor- mes 1-septate, longit. 0,008—0,010 millim., crassit. circiter 0,003 millim., paraphyses mediocres apice clavatæ. Gelatina hymenea iodo dilute ccerulescens, dein lutescens. — Ad truncos arborum. Fusagasuga, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2561). 5. Lecidea lutea (Dicks.). — Fusagasuga, altit. 1900 metr. (coll. Lin- dig. 2596), ad cortices; Choachi, altit. 2500—2600 metr. (ead. coll. 2627). Lichenes Novo-Granatenses. 457 — Var. eximia Nyl. Lich. exof. p. 223. Apothecia latit. 2-—4 millim. Bo- cota, altit. 2900 metr., in „barrancas“ supra muscos vetustos, detritus (ut di- eunt) varios et radices (coll. Lindig. 2581). 6. Lecidea parvifolia Pers. — Sporæ oblongæ vel cylindraceo-oblongæ, longit. 0,010—14 millim., crassit. 0,0025 0,0035 millim., paraphyses haud bene discretæ. Gelatina hymenea iodo (saltem leviter) cœrulescens. — Ad cortices et supra radices. Bogota, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 706); Cho- achi, altit. 2600 metr. (coll. ead. 2751, $03, etiam forma thallo pro parte in isidium bacillare abeunte). 7. L. russula Ach. — Sporæ incolores ellipsoideæ simplices, longit. 0,009—0,010 millim., crassit. 0,004—0,0045 millim. Gelatina hymenea 1odo cœrulescens. — Villeta, altit. 1200 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2672). 8. L. Piperis Spr. var. cireumtincta Nyl. — Apothecia margine miniato. Spore ellipsoideze simplices, longit. 0,012 —16 millim., crassit. 0,006—7 millim. — Lamesa, altit. 2300 metr., ad cortices (coll. Lindig. 775, 2639). Eadem varietas etiam in Peruvia et Dolivia adest. 9. L. furfuracea Pers. in Gaudich. Uran. p. 192. — Thallus cinera- scens vel einereo-virescens tenuis furfurellus; apothecia rufa vel obscure ru- fescentia fere mediocria (latit. 1 millim. vel paullo minora) convexa immar- ginata, intus hypothecio fuscescente; sporæ fusiformes vel oblongo-bacillares vel oblongæ, longit. 0,008—0,011 millim., erassit. 0,0025—0,003 millim., para- physes haud bene discretæ, hypothecium (lamina tenui) rufescens. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Ad corticem. Villeta, altit. 2000—2100 mil- lim. (coll. Lindig. 2696, 2835, 840). In specimine a Gaudichaud leeto in Brasilia sporæ sunt omnino similes. 10. L. sororiella Nyl. — "Thallus cinereo-virescens vel cinerascens le- proso-granulosus satis tenuis subeffusus (vel sat determinatus); apothecia fusca vel fusconigra (latit. circiter 0,5 —0,6 millim.) convexula immarginata , intus concoloria; sporæ $"* incolores oblongo-ellipsoideze, 3-septatæ, longit. 0,011—14 millim., crassit. 0,0045—0,006 millim., paraphyses haud bene dis- cretæ, hypothecium fusconigrum. Gelatina hymenea iodo intense cœrulee tincta. — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2838). Facie est Lecideæ sangwineoatre minoris, sed accedit ad L. trachonam; hypo- theeium proxime sieut in illa, sporæ fere ut in hac. Tab. I, fig. 23: a lamina tenuis apothecii aucta diemetris 25; b quinque spore auctæ diame- tris 285. 11. L. perminima Nyl. — "Thallus virens tenuis vel tenuissimus fur- furellus determinatus; apothecia carneo-albida minutissima (latit. circiter 0,1 58 458 W. NYLANDER. millim. vel minora, sed plerumque nonnulla vel plurima glomerulose conflu- entia), intus concoloria; sporæ incolores ovoideæ vel ovoideo-oblongze 1-sep- tatæ, longit. circiter 0,009 millim., erassit. circiter 0,0045 millim., paraphyses haud discretæ, hypothecium ineolor. Galatina hymenea iodo ccrulescens. — Villeta, altit 2000 metr., ad cortices leves. Est e stirpe Lecideæ vernalis et locum habens prope glomerellam Nyl. Lich. Scan- din. p. 208. 12. Lecidea melenella Nyl — Thallus virescens furfurellus (vel te- nuiter leprosus) tenuis, hypothallo nigro tenuissimo instratus, sat determinatus; apothecia nigra minuta (latit. circiter 0,5 millim.) convexa, immarginata, intus concoloria; sporæ oblongæ vel oblongo-ovoideæ, tenuiter vel fere obso- lete 1-septatze, longit. 0,008—0,012 millim., crassit. circiter 0,004 millim., hy- pothecium nigricans, hymenium nigro-coerulescens, paraphyses haud discretze. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Villeta, altit. 2000 metr., ad eorti- ces leves (coll. Lindig. 767). 13. L. sordidula Nyl. — Thallus albidus vel pallido-cinerascens tenuis- simus granulatus vel subpulverulento-granulatus, determinatus vel obscure li- mitatus; apothecia pallido-testacea (vel interdum pallido-sordida) minuta (la- tit. 0,2—0,3 millim.) conferta, plana vel convexiuscula, immarginata; sporæ S'* jneolores oblongæ, obsolete vel tenuiter 1-septatæ, longit. 0,011—13 mil- lim., crassit. 0,0035—0,0045 millim., paraphyses haud discretæ. Gelatina hy- menea iodo cœrulescens (deinde sordide tincta). — Villeta, altit. 2000 metr , ad corticem arborum (coll. Lindig. 766). Affinis est Lecideæ globulosæ Flk. (L. anomalæ Fr. L. S. exs. 350), a qua forsan non separanda sit. Spore interdum 2-septatæ. 14. L. byssomorpha Nyl — "Thallus albus byssino-intricatus tenuis; apotheeia fusca mediocria plana vel planiuscula (latit. circiter: 1 millim.), intus fuscescentia; sporæ $"^ incolores oblongæ 3-septatæ, longit. 0,015—16 millim., erassit. 0,004—5 millim., paraphyses haud discretæ, hypothecium in- color. Gelatina hymenea iodo ccrulescens, thecæ apice intensius tinctæ. — Ad corticem arborum. Choachi, altit. 2600 metr. (sub n° S11 admixtam vidi in coll. Lindig.). Thallus byssinus inæqualis, hinc inde attenuatus vel discontinuus; elementa fila- mentosa erassit. circiter 0,0045 millim. Locum habeat h:ze species in stirpe Lecideæ vernalis, sed thallus maxime differens et versus Byssocaula vergens. 15. L. hostheleoides Nyl. — "Thallus albidus tenuis vel tenuissimus subpulvereus; apothecia (nonnihil sordide) carneotestacea sat parva (latit. circiter 0,5 millim.) plana, margine pallido obtuso evanescente, intus tota pal- Lichenes Novo-Granatenses. 459 lide albido-cornea; sporæ cylindraceo-fusiformes 3-septatæ, longit. 0,027—30 millim., erassit. 0,003— 0,0035 millim. Gelatina hymenea iodo dilute cœrule- scens, dein mox vinose luteo-rubescens. — Villeta, altit. 1200 metr., ad cor- tieem Iævem (coll. Lindig. 2668). Facie est Lecideæ cyrtellæ (hostheleæ Ach.) et revera vix nisi forma L. bacilli- fere Nyl Lich. Scandin. p. 210 1), a qua differt hostheleoides præcipue apotheciorum eolore peeuliari et constante (ut videtur). Tab. I, fig. 28: spore binæ speeiminis Lindigiani. 16. Lecidea bacillifera Nyl. Lich. Scandin. p. 210. — Thallus macula albida opaca indicatus; apothecia nigricantia (vel subæruginose nigricantia), intus albida, parva, sparsa; sporæ acieulares (septis 3 obsoletis vel nullis), longit. 0,026—36 millim., crassit. circiter 0,0025 millim., rectæ vel curvatze. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde vinose tineta. — Choachi, altit. 2900 metr. (in coll. Lindig. admixta sub n° $10). *L. albo-maculans Nyl. — Thallus tenuis albus determinatus vel sub- determinatus; apothecia nigra vel fusconigra sat parva (latit. circiter 0,5 mil- lim.), non conferta, superficialia, plana vel planiuscula (intus sicut in incom- pla Borr.); sporæ aciculares (vulgo 3-septatæ), longit. circiter 0,031 millim., erassit. 0,0025 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde vinose rubens. — Altit. 2000 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2645). Ad formas polymorphæ Lecideæ bacilliferæ sine dubio sit referenda. Thallus ma- eulam dilatatam albam sistit. 17. L. ischnospora Nyl. — Thallus albidus tenuis leprosus (vel sæpe tenuissimus, passim sorediis parum distinctis albidis vel albo-flavescentibus adspersus), indeterminatus vel parum determinatus; apothecia pallido-fusce- scentia (vel partim fusco-nigricantia) parva (latit. 0,5—0,5 millim.; sporæ pertenues acicularis, longit. 0,022— 27 millim., erassit. 0,0015 millim. (septis nullis vel vix ullis), paraphyses haud bene discrete, hypotheeium infra fusco- nigrum. Gelatina hymenea iodo vinose rubescens, præcedente caerulescentia levi. — Choachi, altit. 2900 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2773, S10). 1) Comparetur ZLecidea rubellula Nyl., eui thallus cinereus tenuis opacus granuloso- inæqualis subindeterminatus; apothecia carneo-rubella vel carneo-luteola sat parva (latit. circiter 0,5 millim.), plana vel demum convexiuseula (margine evanescente), intus albida; sporæ bacillares 3-septatæ, longit. 0,016—21 millim., erassit. 0,004—0,0045 millim., paraphy- ses gracilescentes, hypotheeium ineolor. Gelatina hymenea iodo cærulescens, dein mox vinose rubens. — Ad corticem arborum in Balad Novæ Caledoniæ (eoll. Vieill. n^ 1836). Potius sit stirpis Zecidee luleolæ quam vernalis. Omissa in Nyl. Lich. Nov. Caled. 460 W. NYLANDER. Accedit Biatora vestita Mnt. in Lepr. Guyan. n° 505, sed ea habet apothecia paullo majora eolorisque rubelli (rufo-rubescentis) et sporas majores (longit. 0,033—44 millim., crassit. 0,002 millim.). 18. Lecidea fuscula Nyl — "Thallus (hypothallus) fuscus tenuis, gra- nulis pallidis subglobosis inspersus, determinatus; apothecia nigricantia (vel æruginascenti-nigra), sat parva (latit. circa 0,5, millim.) plana, margine obtuso vel evanescente (interdum sordide pallescente); sporæ aciculares gracillimæ, longit. 0,032—36 millim., crassit. 0,001—0,0015 millim., paraphyses non bene discretæ. — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 767 pro parte). Socia Lecideæ melænelle. 19. L. luteola Ach. (rubella Ach.) Sporæ 9—19-septatæ, longit. 0,060 — 92 millim., crassit. 0,004—0,005 millim. Accedens ad Z. rosellam. — Bo- gota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2612, sed admixta occurrit £L. mille- grana. Tayl.). *L. endoleuea Nyl. in Bot. Notis. 1853, p. 98, Chil. p. 162. Spore aciculares 9—15-septatæ, longit. 0,052—68 millim., crassit. 0,004 millim. — Ad cortices prope Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2608) !). 20. L. millegrana (Tayl. in Hook. Journ. Bot. 1847, p. 159, sub Le- canora) — Thallus albidus subdeterminatus granulato-rugosus; apothecia pallido-carnea aut carneo-fuscescentia majuseula (latit. eireiter 1 millim.), plana vel convexiuseula, marginata, margine vulgo pallidiore aut pallido-albido; sporæ 9—927-septatæ, longit. 0,060—0,114 millim., crassit. 0,0045— 0,005 millim., pa- raphyses graciles. Gelatina hymenea iodo eoerulescens, deinde dilute vinose rubens vel fulvescens. — Bogota, altit. 2600—2700 metr. (coll. Lindig. 2628). Variat forma thallo albo tenuissimo vel evanescente, sporis 7—15-septatis (lon- git. O,048—90 millim., erassit. 0,0045—0,005 millim.); talis datur e Bogota, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 2702, 771). In ea æque ac in typo spore rectæ vel parum flexæ, in apotheeiis juvenilibus breviores et minus septatz. Variat typus margine apothecio- rum albo-suffuso, itaque faciei lecanorinz (quo statu non commisceatur cum Lecanora ochrophea Tuck.); ex. gr. ad San Antonio, altit. 1900 metr. obvia (Liudig). — Quoque occurrit forma apotheeiis epithecio fusco vel fusconigro (sporis 13—17-septatis, longit. 1) „L. atrogrisea* Del. dieitur a quibusdam auctoribus, sed quid revera nomen illud Deliseanum, primitus respiciat parum liquet. — Z. /ufeo/a var. arceutina Ach. Meth. p. 61, L. U. p. 197, secundum specimen archetypum herbarii Achariani, „in truncis vetustis juni- peri Sueciæ“, eadem est quam dedi in Lich. Paris. n° 135. Habet hæcce Z. /uteola var. arceutina Ach. sporas acieulares, longit. 0,044—65 millim., crassit. 0,002—3 millim. (septulis paucis vel non distinetis). Var. chlorotica Ach. lufeolæ quoque sporis magis tenellis (æque ac apotheeiis minoribus differt a typo), longit. circiter 0,040—46, erassit. 0,002—3 millim., nec ab ea distinguenda sit inundata Fr. L. E. p. 261 (Arnoldiana Krb.). Cum var. fusco- rubella (Hffm.) Ach. nimis confluit var. acerina (Pers.) Ach. Lichenes Novo- Granatenses. 461 0,080—87, erassit. 0,0045—0,0055 millim.); dieatur f. fusco-nigrescens si placet; adest prope Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 2674, saltem pro parte). 21. Lecidea squamulosula Nyl. — "Thallus squamulis albidis minutis tenuibus constans adnatis crenatis, plus minus dispersis, et hypothallo nigro superstratis; apothecia fusca vel fusco-rufescentia aut obscuriora (fusconigra) mediocria (latit. 1—2 millim.) plana marginata (vel margine demum parum distineto), intus pallida; sporæ S"* fusiformi-cylindraceæ 7 — 1 7-septatze, lon- git. 0,059—76 millim., crassit. 0,0045 millim., paraphyses graciles, hypothe- eium ineolor. Gelatina hymenea iodo coerulescens, deinde sordide violacee obscurata. — Choachi, altit. 2600 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2159, S08). Thallus faeiei pannarioidez. Gonidia glomerulosa. Apothecia rufescentia mar- gine nigricante, sed sæpe apothecia Hymenobia (vel spermogoniis ejus spermatiis aci- cularibus) infestata et denigrata. 22. L. fulgidula Nyl. — "Thallus albus vel glaucescens tenuissimus subeffusus, parum inæqualis; apothecia læte crocea aurantiaco-suffusa parva (latit. 0,4—0,5 millim.), satis conferta, margine crassiusculo rarius distincto, intus corneo-pallescentia; sporæ anguste fusiformes (5—7-septatæ), longit. 0,038—44 millim., crassit. 0,0035—0,0045 millim., paraphyses graciles. Gela- tina hymenea iodo vix tincta, hypothecium iodo cœrulescens. — Ad corticem arboris prope flumen Magdalena, altit. 150 metr. (coll. Lindig. 2895). Species elegantula e stirpe Lecideæ luteole. Facie est obiter visa Lecanoræ py- raceæ (Ach.), quoad eolorem apotheciorum, sed color eorum adhue lætior est in Leci- dea fulgidula. In rimis profundioribus corticis color thalli conspicitur glauco-virescens. Hypothecium ineolor. 33. L. versicolor Fée. — Variis formis, thallo tenui vel variante cras- siusculo, albido vel albido-flavicante. Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2625). — Var. vigilans (Tayl) Nyl. Lich. exof. p. 224. Sporæ 2"^ (rarius simul 4"*) longit. 0,040—72 millim., crassit. 0,024—38 millim. Villeta, altit. 2100 metr. (coll. Lindig. 746); Bogota, altit. 2400—2700 metr. (ead. coll. 747, 2682 et mixta sub n^ 2620, 2625); Choachi, altit. 2600 metr. (ead. coll. 811, 2772). 24. L. tubereulosa Fée. — Thecæ monosporæ. Spore longit. 0,100 —0,160 millim., crassit. 0,027—38 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde sordide vinose rubescens. — Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices (coll. Lin- dig. 2697, 2826, 768, 835); Fusagasuga, altit. 2200 metr. (ead. coll. 709); Lamesa, altit. 2400 metr. (ead. coll. 723); Bogota, altit. 2500 metr. (ead. coll. 2625, $73). Etiam statu transeunte in Zecideam pachycarpam Duf. 462 W. NYLANDER. datur in coll. Lindig. n° 755 e Bogota, altit. 2500 metr.; sporæ 7—11-sep- tatæ, longit. 0,096— 0,138 millim., erassit. 0,026—32 millim. 25. Lecidea amplificans Nyl — "Thallus albidus granulato-inæqualis ; apothecia sordide testacea vel pallide spadiceo-testacea magna (latit. 3—5 millim.) plana marginata, margine pallido erassulo; sporæ 6—S"* oblongæ 9—11-septatæ, longit. 0,085—0,115 millim., erassit. 0,022—34 millim. Gela- tina hymenea iodo cœrulee colorata. — Villeta, altit. 1900 metr., ad corti- cem arborum (coll. Lindig. 2512). Apothecia quodammodo Lecanoram tartaream imitantia. In Insula Borbonia adest apotheciis sæpe obscurioribus et sporis 4—8" modo 5—9-septatis (longit. vulgo 0,100—0,125 millim., crassit. 0,030—38 millim.). Apothecia demum epithecio convexo. Lecidea amplificans differt a L. tuberculosa thallo et sporis 4—8"5 in thecis. Similiter distinguenda est a Z. tuberculosa L. conjuncta Nyl. („hautes forêts de Mascareigne, sur lécoree rugueuse des arbres“, Bory de S' Vincent) thallo albido (vel albido-fla- vido) crassiore granuloso (aut granuloso-papilloso), apotheeiis nigrieantibus (latit. eir- citer 3 millim.), sporis 5—7-septatis (longit. 0,115—0,150 millim., crassit. 0,035—53 mil- lim.) gelatina hymenea iodo coerulescente. 26. L. Domingensis (Ach. Syn. p. 174 sub Lecanora). Parmelia gyrosa (Spr.) Mnt. Cub. p. 212; Lecanora acervulata Radd., Spr. S. Veg. 1v, c. p., p. 330. — Parum evoluta sporisque 4—6-locularibus minoribus (longit. 0,012— 19, erassit. 0,007—8 millim.) quam in typo, forte var. inexplicata sit dicenda. Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices (coll. Lindig. 763). 27. L. lecanorella Nyl. Enwmér. génér. Lich. p. 123. — Thecæ mono- sporæ, sporis murali-divisis (longit. 0,038—48 millim., crassit. 0,018—23 mil- lim.), paraphyses fere mediocres vel gracilescentes non confertæ, interdum semel vel bis ramosæ. Gelatina hymenea et thecæ iodo cœrulescentes. — Villeta, altit. 1200 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2651). Apothecia nonnihil minora et sporæ breviores quam in forma typiea e Guyana (coll. Lepr. 1278). Tab. I, fig. 24: a lamina tenuis apothecii aucta diametris 25; b spore tres auctæ diametris 285. 38. L. admixta Nyl. Lich. exot. p. 222. — Thecæ monosporæ. Sporæ longit. 0,064—0,105 millim., crassit. 0,021—27 millim. (vel aliquando minores). Gelatina hymenea iodo cœrulee tincta. — Bogota, altit. 2500 metr., ad cor- tices (interdum admixta occurrit in coll. Lindig. sub n° 2625). 29. L. leucoxantha Spr. (Biatora tricolor Mnt.). — Villeta, altit. 1200 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2637). 30. L. parasema var. eleochroma Ach., Nyl. — Bogota, altit. 2600 metr. (in coll. Lindig. immixta sub n^ 2564 et 2616). — Var. enteroleuca (Ach.) ibidem ad cortices; etiam ad Lamesa, altit. 2400 metr. (Lindig). Lichenes Novo-Granatenses. 463 31. Lecidea disciformis (Fr. in Moug. St. Vog. 145) Nyl. — Frequens videtur ad cortices. Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. $75); Lamesa, altit. 2400 metr. (Lindig) Thallo rosello distribuitur in coll. Lindig. n° 2564 et 734. 32. L. myriocarpa DC. — F. thallo albido granulato sat tenui, sporis longit. 0,013—18 millim., crassit. 0,007—9 millim. Bogota, altit. 2600 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 742, 754). F. thallo fere sicut in Leca- nora colobinoide, sporis longit. circiter 0,011—12 millim., crassit. 0,006—7 millim. (in coll. Lindig. admixta sub n° 2615). 33. L. subjuneta Nyl. — Similis Zecidee disciformi minori, sed apothe- ciis intus albidis (hypothecio incolore); sporæ longit. 0,017—20 millim., cras- sit. 0,008—0,010 millim. — Ad cortices arborum, altit. 2600 metr. (Lindig). Forte solum varietas ZLecidee disciformis. 34. L. proximans Nyl. — Similis Lecideæ abietin® var. incrustanti (Ach.), at sporis minoribus (longit. 0,022—30 millim., crassit. circiter 0,0045 millim.) et forte specie diversa. — Supra saxa arenaria umbrosa. Bogota, Chapinero, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 2540). Thallus et apothecia eoneoloria flavido-albida. Thallus granuloso-pulverulentus satis tenuis. Apothecia (latit. 1,5 ad 3 millim.) pulvere thallo concolori tota suffusa, intus atra. Gelatina hymenea iodo vinose rubens. 35. L. insignior Nyl. — "Thallus fuscescens tenuis determinatus (vel tenuissimus); apothecia nigra (sspe epithecio virescenti-pruinoso, prsesertim juniora) plana majuseula (latit. 2 millim. vel minora), intus nigra et strato hy- meniali albo; sporæ S"” incolores fusiformes 9—13-septatulæ, longit. 0,052— 64 millim., crassit. 0,006—7 millim., hypothecium nigrum. Gelatina hymenea iodo vinose rubescens. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2625 pro parte); Villeta, altit. 2200 metr. (ead. coll. 2655). Affinis est Lecideæ pluri-loculari Nyl. Lich. Nov. Caled. p. 49 (quie fere varietas L. premneæ Ach.), sed distinguitur jam apotheciis vulgo majoribus, sporis longioribus septatulis (nec loculosis). Tab. I, fig. 25: a sectio apothecii sub lente visa; b spore quinque auctæ diametris 285. — Fig. 26: spore tres Lecideæ plurilocularis e Nova Caledonia. 36. L. Leprieurii Mnt. Guyan. p. 38 (coll Lepr. 763). — E stirpe sit Lecideæ premneæ, etiamsi apothecia epithecio rufo-fulvescente vel ruforubri- cose velato. Spore fusiformes 7—15-septatæ, longit. 0,055—78 millim., cras- sit. 0,000—7 millim. — Lamesa, altit. 2400 metr., ad cortices arborum in sylvis (coll. Lindig. 2643); Fusagasuga, altit. 2100 metr. (coll. ead. 2563); Acerradero, altit. 2500 metr. (ead. coll.). 464 W. NYLANDER. 37. L. punctuliformis Nyl. — Thallus albidus tenuis opacus sublepro- sus; apothecia nigra minuta (latit. 0,2—0,3 millim.) planiuscula immarginata, intus albida; sporæ 6—$"* simplices ellipsoideæ, longit. 0,011—16 millim., crassit. 0,006— 8 millim., hypothecium incolor, paraphyses mediocres apice clavato (clava ssepe sat magna) et ibi nigricantes. Grelatina hymenea iodo intense cœrulescens, etiam thecæ ita tinctze (apice intensius). — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2615). Variat thallo pallido-ochraceo vel cinerascenti-ochraceo; talis datur in coll. Lin- dig. n° 2605, e Bogota, quoque altit. 2600 metr. Typica etiam in insula Martinica lecta fuit a D. Jardin. Tab. I, fig. 27: theca et paraphyses binæ speciminis coll. Lindigianæ 2605. XVII. — Graphidei. 1. Graphis Ruiziana (Fée. Ass. p. 27, Suppl. p. 21, sub Opegrapha; Graphis plagiocarpa Fée Ess. p. 38, Suppl. p. 28, t. 39, fig. 13). — Bo- gota, altit. 2600—2700 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2613, 863, 881, 887). Faciei est s:pe Hysteri pulicaris (apotheciis tamen plerumque longioribus). Thecæ (2—) 8-sporæ, sporæ incolores oblongo-ellipsoideæ murali-divisæ, longit. 0,031— 57 millim., crassit. 0,011—18 millim. (seriebus transversis 8—12 bi-quadri-locularibus). Etiam altit. 2800 metr. in regione Bogotensi obvenit; inde admixtam vidi sub n° 2585 coll. Lindigianæ. Tab. I, fig. 29: spore binæ auetz diametris 285. 3. Gr. comma Eschw. — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arbo- rum (coll. Lindig. 2854). 3. Gr. tenella (Ach.). — Ibid., ead. altit. (coll. Lindig. admixta sub n° 864, sub quo simul datur Graphis comma). Etiam e Villeta, altit. 1200 metr. , in eadem coll. mixta sub n° 2737. 4. Gr. seripta Ach. — Bogota, altit. 2600— 2800 metr. (coll. Lindig. 2793, ad corticem alni, et 860, atque adhue immixta sub n° 2585). Spore 10—12-loculares, longit. fere 0,048 millim., erassit. 0,011 millim. — Var. serpentina (Ach.) e Villeta, altit. 2000—2400 metr., in coll. Lindig. 2725. 5. Gr. glaucescens Fée. — Thallus albidus vel albo-glaucescens te- nuis opacus; apothecia fusconigra vel fusca innata, epithecio rimiformi-pla- niusculo, angustata, flexuosa vel ramosa; sporæ S'* incolores fusiformes 6—S-loculares (loculis transversis vulgo angustis), longit. 0,014—18 millim., crassit. 0,006—7 millim. — Bogota (coll. Lindig. 2638). Sit Medusula. Lichenes Novo-Granatenses. 465 6. Graphis assimilis Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 150. — Variis formis ocewrit. F. brevior, faciem habens fere ut (Graphis comma, sporis S—10- locularibus, longit. 0,025—38 millim., crassit. 0,007—8 millim., e Villeta, altit. 2000 metr., immixta adest in coll. Lindig. sub n° 2585. — Forma alia eximia apotheciis longe radiato-ramosis, datur, e Bogota, altit. 2500 metr., in coll. Lindig. 2734. — Forma typica, modo apotheciis sæpe nonnihil glauco- pruinosis, datur e Bogota, altit. 2600 metr., in eadem collectione n^ 2598. 7. Gr. sophistica Nyl. Graphis scripta Leight. L. Br. exs. 18 et 19, Br. Graph. p. 21, t. 6, f. 17, et Gr. pulverulenta ejusdem Exs. 20, Pr. Graph. p. 31, t. 6, f. 18; Gr. anguina Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 149.3). — Villeta, altit. 1200 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2726, 2737, 876, 902). 8. Gr. dolichographa Nyl. — Thallus flavidus tenuissimus opacus sub- determinatus; apothecia nigra longissima vage divaricato-ramosa innata, epi- thecio rimiformi (vel interdum paullum hiascente et tune sæpe albo-suffuso), margine thallino nullo distincto (interdum obsolete discisso); sporæ $"* inco- lores (vel demum fuscescentes) oblongæ murali-divisæ, longit. 0,040— 64, cras- sit. 0,016—27 millim. (iodo coerulescentes), hypothecium nigrum. — Fusaga- suga, altit. 1900 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 285$). Est species maxime insignis stirpis Graphidis scriptæ, prope Gr. sophisticam lo- eum habens. Apothecia lateribus a thallo tecta, et hoc ibi sæpius albieante vel fere albo. 9. Gr. analoga Nyl. Lich. exot. p. 244, var. subtecta Nyl. — Differt a typo apotheciis ssepius subtectis et sporis majoribus (8"5, longit. 0,027—48 millim., erassit. 0,011—16 millim.). Villeta, altit. 2400 metr., ad cortices ar- borum, immixta in coll Lindig. sub n° 2725. — Var. subradiata Nyl. dif- fert a varietate priore apotheciis sæpius divisis, divisionibus subradiatis; sporæ vulgo 4"* (interdum 2"*), longit. 0,032—56 millim., crassit. 0,016—21 millim. (demum aliquando fuscescentes). Ibidem hæcce varietas etiam sub numero 212,5; 2). 1) Non Ustalia anguina Mnt. in Ann. sc. nat. 2, xvut, p. 287, Syll. p. 352, que apo- thecia habet planiuseula, sporas longit. 0,036—39 millim., erassit. 0,011—44 millim., et ad stir- pem pertineat Graphidis dendritice; ita omnino separanda sit anguina Mnt. a sophistica. 2) Comparetur Graphis heterocarpa (Fée. Ess. p. 29, t. 5, f. 2, sub Opegrapha). Thal- lus ei obsoletus albicans indeterminatus; apotheeia fusconigra vel nigra opaca sat gracilia longa, sspe anfraetuosa, epithecio canalieulato; thecæ monospore, sporæ murali-divisæ oblongæ, long. 0,080—0,125 millim., crassit. 0,035—0,045 millim., hypothecium infra vix colo- ratum. In Guyana et in Insulis Marianis lecta. Est quasi Gr. sophistica manospora. — Affi- nis est etiam. Gr. subserpentina Nyl., thallo sat tenui glauco-cinerascente levigato opaco deter- 59 466 W. NYLANDER. 10. Graphis rigida (Fée.). — Bogota, altit. 2500—2700 metr., ad cor- tices. Datur in coll. Lindig. mixta sub n° 2585. Thecæ monosporæ, sporæ incolores murali-divisæ (demum saltem leviter fuscescentes) oblongo-ellipsoide:e, longit. 0,095—0,125 millim., erassit. 0,030—38 millim. (iodo cœrulescentes). 11. Gr. vernicosa (Fée. Æss. Suppl. p. 24 sub Opegrapha). — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2855). Sporæ $"*, lon- git. 0,065—0,107 millim., erassit. 0,018—21 millim. Etiam ad Choachi. — F. monospora, (thecis ssepe monosporis) sporis murali-divisis, longit. 0,130— 0,145 millim., crassit. 0,027—34 millim.; e Bogota, altit. 2500 metr. (coll. ead. 751) et e Villeta, altit. 1800 metr. (coll. ead. 796). | Var. hyperbolizans Nyl. "Thallus albidus tenuissimus verniceus determinatus; apotheeia elongata prominula turgescentia flexuosa et ramosa (sæpe valde elongata), a strato verniceo thallino obducta, rima epitheciali angusta (demum distinctiore et cæsio-nigricante); sporze 4—8"® incolores oblongæ vel fusiformi-oblongz loculis trans- versis 22—30 (sæpius singulis semel vel bis divisis) vel fere murali-divise (demum interdum fuscescentes), longit. 0,072—0,125 millim., erassit. 0,014—21 millim. — Villeta, altit. 1900 metr., ad cortieem arborum (coll. Lindig. 2852). Var. albicans Nyl., sporis 8"* oblongo-fusiformibus 18—20-locularibus (uno alte- rove loculo vel nonnullis medio longitudinaliter divisis), longit. 0,080—0,118 millim., crassit. 0,013—16 millim. — Bogota, altit. 2800 metr. (coll. Lindig. 861 atque etiam immixta sub n? 2585), ad cortices. #Gr. chrysocarpa (Eschw.; Graphis ignea. Kphb. in Flora 1861, p. 181). Subsi- milis »igidæ, sed apotheciis einnamomeo-rubrieose suffusis. Spore demum fuscescen- tes 4—8"*, fusiformi-oblongæ, murali-divisæ, longit. sæpius 0,150—0,162 millim., cras- sit. 0,020—25 millim. "Thallus albus vel albido-glaucescens tenuissimus opacus deter- minatus. — Altit. 300—1200 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2856). Color apothe- ciorum hie sieut in Lecidea Leprieurii ortus. Tab. I, fig. 30: spore binæ varietatis albicantis. — Tab. IL, fig. 35: spore tres hyperbolizantis. — Fig. 36: spore bine chrysocarpe. 12. Gr. anguilliformis Tayl. — "Thallus albidus tenuissimus; apothe- cia concoloria mediocria vel majuscula flexuosa, epithecio (solum passim cæ- sio) albo-suffuso angusto; sporæ 8% incolores 12— 15-loculares, longit- 0,062 — 0,105 millim., crassit. 0,011—16 millim. — Bogota, altit. 2500—2600 metr., ad corticem quercus (coll. Lindig. 2634, 2731); Villeta, altit. 1800—2100 metr. (coll. ead. 2735, 898). Tab. I, fig. 31: spore binæ speciminis n! Lindigiani 2634. minato, apotheeiis innatis elongatis flexuosis graeilibus, passim ramosis, fissura thallina einc- tis, epithecio rimiformi, hypothecio solum infra medio non denigrato; thecæ monosporæ, sporæ incolores murali-divisæ, longit. 0,088—92 millim., erassit. 0,023—24 millim. Ad cortices arbo- rum in Ceylon (Gardner), ex hb. Hooker. Lichenes Novo- Granatenses. 467 13. Graphis tumidula (Fée. Ess. p. 32, t. 10, f. 6, Suppl. p. 25, sub Opegrapha; Graphis cinerea Fée. Ess. p. 37, t. 10, f. 3, Suppl. p. 25). — Spore 1—S'"* incolores (vel interdum demum fuscescentes), 20—34-loculares, longit. 0,094—0,276 millim., crassit. 0,015—30 millim. (iodo coerulescentes). Apothecia sspe demum striatula. Paraphyses interdum inspersæ. — Villeta, altit. 2000 metr. ad cortices (coll. Lindig. 2723); Choachi, altit. 2600 metr. (coll. ead. 859). Forma apotheciis linearibus elongatis datur in coll. Lin- dig. 795. Tab. II, fig. 32: spore binæ ni 859 (cinereæ Fée.) collectionis Lindigianæ. — Fig. 33: sporæ binæ n! 2723 ejusdem collectionis. 14. Gr. subtracta Nyl. — Thallus albus vel albidus tenuissimus rimu- losus determinatus; apothecia nigra sat elongata, simplicia aut furcato-di- visa, mediocria (obtecta vel demum) supra denudata, epithecio rimiformi, mar- ginibus obsolete 1-striatis, hypothecio subtus (medio) incolore; sporæ incolo- res (vel vetustæ fuscescentes), fusiformi-oblongæ 12-loculares, longit. 0,057— 0,107 millim., crassit. 0,015—18 millim. (iodo eceruleo-obseuratze). — Choachi, altit. 2900 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 858). Affinis et subsimilis Graphidi scripte, sed notis datis et præsertim sporis differt, acceditque quodammodo versus Graphidem anquilliformem Tayl. (quæ vero apothecia majora habet, hypotheeium infra nigrum, etc.). Tab. II, fig. 34: spore quatuor speciminis Lindigiani. 15. Gr. striatula (Ach. sub Opegrapha; Graphis duplicata Ach.; Ope- grapha rimulosa Mnt.). — Bogota, altit. 2600—2800 metr., ad cortices ar- borum (coll. Lindig. $62; etiam admixta sub 2585). F. e/ongata (apotheciis elongatis), e Bogota, altit 2500 metr., datur in coll. Lindig. n° 2716 (sed vix distributa est) *). 16. Gr. pezizoidea Ach. Syn. p. $6. — Forma apotheciis nigris nudis oblongis, magis evolutis oblongo-linearibus et nonnihil flexis. Sporæ fuscæ 1) Graphis substriatula Nyl. in hb. Tuck. similis omnino est Gr. striatule, sed apo- theciis minus distincte (vel sspe fere obsolete) striatulis, sporis oblongis murali-divisis, lon- git. 0,030—34 millim., erassit. 0,011—12 millim. Ad cortices in Nicaragua. Apothecia con- ceptaculo infra connivente, sed haud ibi continuo. Spore sspe halone gelatinosa erassius- cula involutæ. — Comparetur adhue Gr. asterizans Nyl., eui thallus cinereus vel pallide cinereus granuloso-inzqualis, sat tenuis; apothecia nigra vel nigrieantia linearia mediocria subdendroideo-ramosa vel subradiose divisa prominula, epithecio rimiformi, margine tumidulo pluries striatulo, basi a thallo leviter marginata; sporæ eylindracee 20— 24-loculares, lon- git. eireiter 0,105 millim., erassit. 0,008 millim. (iodo ccrulescentes); ad cortices arborum prope Hong-Kong in China (communicavit cel. Tuckerman). Affinis etiam hæcce s/riatule, apothecïis striatulis, sporis autem fere sieut in Graphide illinita Eschw. 468 W. NYLANDER. oblongæ 4-loculares, longit. 0,017—21 millim., erassit. 0,006—7 millim. (iodo saltem nonnihil violacee obscuratæ). Paraphyses haud bene distinctæ vel sal- tem granuloso-inspersze. Hypothecium incolor. — Villeta, altit. 1600 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2728). Satius ad Graphidem reducenda est hæc species in stirpem Graphidis diverse et scalpturatæ, quam disponatur in genere Lecanactide (forte potissime supprimenda, nam paraphyses plus minus indistinete in speciebus eo relatis haud raro observantur). 17. Graphis inusta Ach. (Ustalia ochroleuca Eschw.; Graphis Smithii Leight.). — Bogota, altit. 2600 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2785, 729). F. medusuliformis, facie externa accedens ad Graphidem tricosam (Ach.), sed sporis 6—8-locularibus (longit. 0,020—25 millim., erassit. 0,007—8 millim.). 18. Gr. dendritica Ach. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2599); Villeta, altit. 1200 metr. (coll. ead. 899). F. thallo albo datur in coll. Lindig. 2563, e Fusagasuga, altit. 2200 metr. F. apotheciis simplicioribus, in ead. coll. n^ 2727 et 2733, e Villeta, altit. 1200— 1600 metr. Spore S—10-loculares, longit. 0,026—34 millim., crassit. 0,007— 9 millim. 19. Gr. scalpturata Ach. — Thecæ monosporæ, sporæ fuscæ murali- divisæ, longit. 0,088—0,150 millim., erassit. 0,024—3s millim. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2500—2600 metr. (coll. Lindig. 2578, 2636, 2732, 150); Villeta, altit. 1100—2000 metr. (coll. ead. 2721, 2853, 752). 20. Gr. leucocheilea (Fée. Ess. p. 52, Suppl p. 38, t. 36, f. 3). — Optime evoluta, apotheciis margine thallino turgescente striatulo vel substria- tulo, epithecio nigricante dirumpente, demum planiusculo. Spore oblongæ nigrescentes vel fuscæ 6-loculares, longit. circa 0,030—42 millim., crassit. 0,011—14 millim. (iodo violacee obscuratæ). Hypothecium incolor. — Villeta, altit. 2200 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2543, 842). Faeie est speciei (prope rufulam Mnt. locum tenentis) e stirpe Graphidis frumen- tarie, sed ad stirpem accedere videtur Gr. dendritice. Sporis optime dignota. Para- physes haud apice distincte clavatæ. F. irradiata datur in coll. Lindig. 2655. 21. Gr. dimorpha Nyl. — Thallus albidus vel albido-glaucescens te- nuissimus, passim inæqualis, dilatatus; apothecia elongata flexuosa et divisa, fere mediocria vel angustiora, primo concoloria (margine thallino utrinque contiguo), dein epithecio aperto planiusculo nigricante, intus incoloria; sporæ S"* incolores (aut tandem fuscescentes) ellipsoideæ vel oblongo-ellipsoideze 4-loculares, longit. 0,010—13 millim., erassit. 0,006 millim. (iodo leviter cce- rulescentes), hypothecium incolor, paraphyses gracileseentes apice clavatze Lichenes Novo-Granatenses. 469 (clava fusca vel fuscescente). — Villeta, altit. 1800 metr., ad cortices arbo- rum (coll. Lindig. 2844, $43). Loeum habeat prope Graphidem leucocheileam, qus est nonnihil minor et sporas præbens multoties minores. Accedit versus Gr. grammitem. 32. Graphis serpentinella Nyl. — "Thallus albidus tenuis granulato- rugulosus vel verruculoso-inæqualis determinatus; apothecia nigra nuda sat tenella et sat conferta longiuscula flexuosa et sæpius furcato-divisa, intus al- bida; sporæ fuscæ ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,013—17 millim., crassit. 0,007—9 millim., hypothecium incolor. — Ad cortices arborum. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2845, sed vix distributa). Facie Graphidis scripte (var. serpentine minoris). Apothecia innata absque mar- gine thallode *) ullo distineto. Pertineat ad stirpem Graphidis dendritice. Sporæ iodo nonnihil obscuratze. 23. Gr. mesographa Nyl. — Thallus macula pallida determinata indi- catus; apothecia nigra nuda plana erumpentia, apicibus acutiusculis, mar- gine thallode sat tenui adscendente cincta, lanceolato-linearia nonnihil flexa et haud raro semel ramoso-divisa, intus albida; sporæ S"* fuscescentes oblongæ vel oblongo-ellipsoideze, seriebus 10— 14 transversim loculosæ (loculis 2—3 in quavis tali serie), longit. 0,058—57 millim., crassit. 0,013—16 millim. (iodo violacee obscurat®), paraphyses non bene distinetæ et granuloso-inspersæ. hypothecium incolor. — Ad corticem. Villeta, altit. 1600 metr. (coll. Lindig.). Eadem in Nova Zelandia occurrit (coll. Colens. 5161). Accedit ad Lecanactidem pruinosam Mnt. (Lepr. Guyan. 781), sed hæc (que a Graphide scalpturata ob thecas 8-sporas distinguenda sit) sporas habet majores et omnino murali-divisas. Gr. sero- grapta (Spr., Mnt.) differt sporis paullo minoribus et hypotheeio tenuiter nigro. 24. Gr. separanda Nyl. — Thallus macula pallida indicatus subdeter- minata vel sat determinata; apothecia nigra (sæpe leviter pruinosa) oblonga, plana vel concaviuscula, marginata (latit. circiter 0,5 millim.), intus hypothe- cio nigro; sporæ $"^ dilute nigrescentes (vel demum vetustate fuscæ) oblongo- attenuatæ (apice infero plus minus attenuatæ), 12—20-loculares, longit. 0,056— 82 millim., crassit. 0,008—9 millim., paraphyses non bene distinctæ. —Gela- tina hymenea iodo vinose rubescens, sporæ violacee tinctæ. — Bogota, altit. 2600 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2786). Similis est Graphidi pezizoidee Ach., sed mox distincta sporis longe aliis et tha- lamio iodo vinose rubescente. Tab. II, fig. 40: spore tres. 1) Non confundantur (sieut vulgo fit apud auctores) vocabula „margo thallodes* (thalloi- deus) et ,margo thallinus“. 470 W. NYLANDER. 25. Graphis grammitis Fée. — Spore incolores ellipsoideæ 4-loculares , longit. 0,011—12 millim., erassit 0,006—7 millim. (iodo saltem leviter eoerule- scentes). Paraphyses apice clavatz. — Ad cortices arborum. Villeta, altit. 1400—2000 metr. (coll. Lindig. 2729, 791); Fusagasuga, altit. 1900 metr. (ead. coll. 2860, 867). 26. Gr. leiogramma Nyl. — "Thallus albido-glaucescens tenuis levis subnitidiusculus determinatus; apothecia fusca vel fusconigra gracilenta fle- xuosa et sspe furcato-divisa vel ramosa plana, innata, absque ullo margine thallino; sporæ 8" ineolores (vel tandem fuscescentes) 4-loculares, longit. 0,011—15 millim., crassit.. 0,006—7 millim. (iodo vix tinctæ vel demum levi- ter cœrulescentes). — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2847, 845). Apotheeia humida fusco-rufescentia. Forte inter Medusulas sit disponenda. Pa- raphyses apice fuscescenti-clavatæ. Hypothecium incolor. Accedere videatur versus Graphidem colliculosam (Mnt.), sed in hae paraphyses apice haud distincte elavatze. 27. Gr. triticea Nyl. — Similis Graphidi frumentariæ brachycarpæ (apo- theciis brevioribus); sed sporæ dissimillimæ, S"® incolores ellipsoideæ 4-locu- lares, longit. 0,024—25 millim., crassit. 0,013—14 millim. (iodo leviter viola- cee tinctæ, æque ae halo gelatinosa, qua involutze sunt). — Villeta, altit. 2200 metr., ad corticem trunci arborei (coll. Lindig. 2842 et 841). Accedit ad Graphidem rufulam (Mnt.) que vero mox differt apotheeiis longiori- bus et sporis longe minoribus (longit. 0,015—16 millim., erassit. 0,007—8 millim.). See- - tio apothecii intus tota pallida. 28. Gr. frumentaria Fée. — Forma, quæ dicitur a cel. Fée Graphis cleitops !) in Ess. Suppl. p. 32, t. 35, f. 7 (sed sporarum nota erronee indi- cata, sicut videre licuit ex specimine ipsius auctoris) Thecæ 1—2-sporze; sporæ incolores ellipsoideze murali-divisze, longit. 0,086— 0,180 millim., cras- sit. 0,032—58 millim. — Bogota, altit. 2500 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2626); Villeta, altit. 1900 metr., ad corticem Ingæ (ead. coll. 2652). *Gr. chlorocarpa Fée. Ess. p. 47, t. 12, f. 2. — Thallus macula sat determinata pallescente vel albicante (vel interdum obscure limitata) indicatus; apothecia testaceo-pallida vel pallida elongata (ssepe conferta), plerumque nonnihil flexuosa, epithecio rimiformi, marginibus tumidis vel tumidiusculis, leviter aut obsolete striatulis; thecæ monosporæ, sporæ incolores ellipsoideze murali-divisæ, longit. 0,092— 0,115 millim., crassit. 0,030—36 millim. (iodo !) Nomen est spurie compositum. Reetius seribatur cZeistomma vel cleistoblephara , nam palpebras ocelusas apotheciis quodammodo fingi nomine exprimere voluit auctor. Lichenes Novo-Granatenses. 471 cœrulescentes). — Ad cortices. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2730 et 792). Vix differt a /rumentaria nisi apotheeiis longioribus. 29. Graphis cometia Fée. — Spore 4"* incolores murali-divisæ, longit. 0,075—0,100 millim., crassit. 0,018—21 millim. — Ad cortices arborum. Honda, altit. 250 metr. (coll. Lindig. 2889). Variant in hae specie sporæ S"*. 30. Gr. obtecta Nyl. (coll. Hook. Ind. Or. 2264). — Thallus albido- glaucescens sat tenuis opacus determinatus; apothecia albida a thallo obtecta vel tumidule marginata; thecæ monosporæ, sporæ incolores oblongæ murali- divisæ, longit. 0,125—0,185 millim., crassit, 0,032—54 millim. — Villeta, altit. 1100—2000 metr., ad cortices sylvæ (coll. Lindig. 2685, 2724, 755, 877, 897); Bogota, altit. 2500 metr. (coll. ead. 901); Fusagasuga, altit. 2200 metr. (coll. ead. 794). Facie externa est Graphidis cometiæ et reniformis (cum hae socia crescit). Sporæ iodo æque ae thalamium intense cœrulescentia. Hypothecium incolor. Indiea nonnihil differt thallo paullo crassiore hypothecioque non omnino. incolore. 31. Gr. scribillans Nyl. — 'lhallus albus tenuis vel tenuissimus sub- farinaceus; apothecia fusca vel fuscescentia opaca innata angustata, sat con- ferta, simplicia, flexuosa aut furcato-divisa, margine thallino fere discisso (sepe subleproso) irregulari cincta; thecæ monosporæ, sporæ incolores (vel demum leviter fuscescentes) ellipsoideæ murali-divisæ, longit. 0,068— 0,100 millim., erassit. 0,020—36 millim., hypothecium incolor. Gelatina hymenea iodo non tincta, sporæ demum cœrulescentes. — Bogota, altit. 2400 metr., ad cortices (in coll. Lindig. mixta sub n? 715). Affinis est (sin nimis) Graphidi obtecte. Gelatina hymenea iodo interdum leviter eoerulescens; spore non semper vel solum leviter iodo ecrulescentes. 32. Gr. homographiza Nyl. — "Thallus albus (vel albo-glaucescens) tenuis opacus; apothecia innata (sspe conferta) varie ramosa et flexuosa, epithecio fuscescente angusto vel rimiformi (ssepe parum visibili), marginibus thallinis discissis vix prominulis (sæpe irregularibus vel parum distinctis); sporæ $"* incolores oblongæ S—10-loculares, longit. 0,026—34 millim., cras- sit. 0,009 (iodo cœrulee coloratæ), hypothecium incolor. — Villeta, altit. 1900 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2857). Faeiem habet fere Graphidis Poitæi Fée., sed sporis eximie differt. 33. Gr. reniformis Fée. Ess. p. 46, t. 11, £: 2, Suppl. p. 34, t. 39, f. 33. — Ad cortices arborum. Villeta, altit. 1100—1900 metr. (coll. Lindig. 2720); Honda, altit. 250 metr. (ead. coll. 2888); Magdalena, altit. 150 metr. (ead. coll. 2651 et 2594), ad Theobroma Cacao. Affinis est Graphidi obtectæ. Thecæ monosporæ, sporis incoloribus murali-divisis. 472 W. NYLANDER. Hypothecium nigricans aut modo infra sat tenuiter obscuratum. Gelatina hymenea et sporæ iodo lutescentes, vel illa aut utræque interdum cœrulescentes. 34. Graphis pachygrapha Nyl. — "Thallus albido-glaucescens tenuis vel tenuissimus determinatus; apothecia linearia, sspe furcato-divisa (latit. 1,2—1,5 millim.), marginibus thallinis tumidis concoloribus (0,5 millim. cras- sis), epithecio rimiformi, hymenio albo; thecæ monosporæ, sporæ incolores murali-divisæ, longit. 0,205—0,240 millim., crassit. 0,040—55 millim. (iodo cœrulescentes). — Villeta, altit. 1400 metr., ad cortices arborum (coll. Lin- dig. 2846, 844). Pertinet ad stirpem Graphidis frumentarie. Apothecia extus margine thallino supra vel in rima epitheciali sæpe pallide ochracee tincta. Species admodum insignis. 35. Gr. dividens Nyl — "Thallus albus vel albidus opacus (vel sub- farinaceus) tenuis vel tenuissimus determinatus; apothecia fusca (epithecio fusco-nigro demum planiusculo), sat tenuia, flexuosa et ramosa, innata, mar- gine parum distincto vel sæpe discisso cincta; sporæ S"® incolores 6—S-lo- culares (loculis his sæpe sensu longitudinali semel divisæ), longit. 0,017—28 millim., crassit. 0,008 9 millim. (iodo coerulee coloratæ), hypothecium incolor. — Ad cortices arborum in sylvis. Fusagasuga, altit. 1900 metr. (coll. Lin- dig. 2861 et 868). Similis sepe fere Graphidi homographize Nyl., sed sporis magis divisis di- stincta 1). Forte satius Medusula. Variat apotheciis radiato-dendriticis medusulifor- mibus, epithecio fusconigro planiusculo; Cune, altit. 1200— 2000 metr. (Lindig). Tab. II, fig. 37: spore quatuor speciminis Lindigiani. 36. Gr. hypolepta Nyl. — Thallus albus opaeus tenuis vel tenuissimus lævis subfarinaceus; apothecia fusca vel fuscescentia opaca innata angustata flexuosa et (radiatim vel dendritice) ramosa; sporæ S'* ineolores oblongæ 6—S-loeulares, longit. 0,021—32 millim., crassit. 0,008—9 millim. (iodo cœru- 1) Definiantur hie species sequentes ad eandem pertinentes stirpem generis Graphidis. — Gr. leprocarpa Nyl. in hb. Tuck. "Thallus tenuissimus albus vel albo-glaucescens, sat determinatus; apothecia (in substrato) intrusa incoloria et pulvere albo crasse suffusa, ro- tundato-difformia vel oblonga (latit. circiter 1 millim.), margine thallode (partim a substrato formato) elevato irregulari; thecæ monosporæ (interdum disporæ), sporæ oblongæ, murali- divisæ, longit. circiter 0,115 millim., crassit. 0,017 millim. vel minores (præsertim ubi binæ in theca eadem occurrunt), paraphyses graciles valde confertæ. Nec sporæ, nec gelatina hymenea iodo cœrulescentes. Ad cortices in Louisiana. — Gr. iniricata Eschw. Thallus macula pallescente indicatus; apothecia linearia elongata flexuosa mediocria vel tumidula ramosa prominula, ab epithallo obtecta vel subfarinose adspersa, epithecio angusto; spor:e incolores ellipsoideze transversim 4-loeulares (vel loculis adhue 1 vel 2 sensu longitudinali semel divisis), longit. 0,014—417 millim., erassit. 0,007—9 millim., iodo haud tinctæ. Lichenes Novo-Granatenses. 473 lee obscuratæ), hypothecium incolor. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 715). Subsimilis Graphidi homographize, que affinis videtur, sed apothecia absque margine thallino distineto eingente et sporæ sæpius paullo minores. Comparetur Gr. (Medusula) dividens. 37. Graphis radiata Nyl. (Fissurina). — "Thallus pallidus nitidiusculus vel macula pallida nitidiuscula indicatus; apothecia pallida radiato-ramosa vel dendritica innata, epithecio rimiformi, intus incoloria; sporæ $"* incolores 3- septatæ, longit. 0,012—16 millim., crassit. 0,006—7 millim. — Villeta, altit. 2000 metr., ad cortices (coll. Lindig. 793). 38. Gr. tachygrapha Nyl. (Fissurina) — "Thallus macula alba vel al- bida sat determinata indicatus; apothecia pallida vel pallido-fuscescentia , gracilenta, oblongo-linearia vel graciliora, elongata, rimiformi-erumpentia, rarius divisa; sporæ incolores oblongæ 4-loculares, longit. 0,017—22 millim., cras- sit. 0,008—9 millim., halone mediocri involutze, hypothecium incolor. Sporæ iodo haud tinetæ. — Ad corticem arboris in sylva prope Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2862 et 869). Aecedit ad Fissurinam Dumastü Fée., a qua forsitan haud specie differat. In F. Dwmastü apothecia demum magis aperta (latiora) et sporæ minores (neque halone indutæ), ete. Diorygma insculptum Eschw., quod perperam eum 7. Dumastii conjunc- tum fuit, est Graphis (Fissurina) sporas habens magnas murali-divisas. 39. Gr. alborosella Nyl. (Fissurina). — "Thallus albidus tenuissimus opaeus subdeterminatus; apothecia albido-rosella (vel simul tenuiter albo- suffusa) rotundata vel rotundato-angulosa (latit. circiter 1 millim.) innata, mar- gine thallode lacero (in integris subdentato) coronata, intus incoloria; sporæ S"* incolores oblongæ vel cylindraceo-oblongze S— 10-loculares (iodo haud tinctæ, nee gelatina hymenea), longit. 0,020—23 millim., crassit. 0,005—6 millim. — Ad cortices arborum. Altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2694). 40. Gr. intrieans Nyl. (Medusula) — "Thallus macula obsoleta palle- scente vel pallido-virescente indicatus; apothecia in stromatibus thallinis al- bidis depressis (latit. 4—S millim.) innata, nigra Cæsio-pruinosa plana radiato- dendritiea centroque ssepe confluentia, intus incoloria; sporæ fuscæ oblongæ 6—S-loculares, longit. 0,021—97 millim:, crassit. 0,007—8 millim. (iodo parum vel vix cœruleo-obseuratæ). Ad corticem arborum. Fusagasuga, altit. 1900 metr. (coll. Lindig. 2579); Bogota, altit. 2500—2600 metr. (coll. ead. 2609, 2610, 2617, 2718. 784). Variat apotheciis sæpe nigris nudis (talis in coll. Lindig. 2859). Facile hæc spe- cies pro Glyphide medusulina sumitur, nisi attenditur ad hypothecium incolor; cete- 60 474 W. NYLANDER. roquin spore majores (atque simul majores quam in Graphide tricosa). Variat lirellis dendritico-radiatis non centro confluentibus, sed magis discrete ramosis (talis datur etiam e Bogota in coll. Lindig. n 2609 et 784). Variat contra lirellis eentro plane confluentibus, neque nisi ambitu effigurato (talis in ead. coll. n° 2610 adest). 41. Graphis cinnabarina Fée. — Ad cortices arborum Villeta, altit. 1100 metr. (coll. Lindig. 2722 et 886). Sporæ incolores oblongo-cylindraceæ S— 10-loculares, longit. 0,023—33 millim., crassit. 0,008—0,010 millim. (iodo co- rulescentes). 42. Gr. hæmatites Fée. — Ad corticem quercus prope Villeta, altit. 1500 metr. (coll. Lindig. 2849). Sporæ fuscescentes oblongæ S—10-locula- res, longit. 0,033—3s millim., crassit. 0,009—0,010 millim. 43. Gr. hæmographa Nyl. — "Thallus albus tenuissimus, linea obscura vel nigricante limitatus; apothecia obscure coccinea mediocria vel gracile- scentia ramosa (vel sæpe dendritice divisa) varia (latit. 0,3 —0,4 millim.), mar- ginibus parum vel vix adscendentibus et tenuiter einnabarino-tinetis (vel ibi cinnabarino-fatiscentibus); sporæ 4-—S"* incolores (vel vetustæ obsolete fusce- scentes), seriebus transversis S—10 bis vel ter divisæ (rarius quibusdam lo- culis transversis simplicibus), longit. 0,026—46 millim., erassit. 0,009—0,011 millim. (iodo cœrulee coloratæ). — Ad corticem arboris, prope Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. 878). Sporis mox differt a comparanda Graphide cinnabarina Fée. Tab. II, fig. 39: spore sex speciminis Lindigianæ. 44. Gr. cabbalistica Nyl. — "Thallus macula albido-cinerascente (levi- ter inæquali vel obsolete granulato-inzquali) subdeterminata indicatus; apo- thecia nigra (vel fusconigra) innata plano-concaviuseula elongata dendritico- ramosa (latit. cireiter 0,5 millim.), flexuosa, versus apices angustata (apicibus ipsis rimose dehiscentibus vel rimis disruptis strati thallodis prodeuntibus), immarginata; sporæ 8" fuscz (demum fusconigræ) ellipsoideæ vel oblongæ, 3—5-septatæ (aecedente sæpe uno alterove septulo sensu longitudinali), lon- git. 0,014—21 millim., crassit. 0,007—0,010 millim., paraphyses haud semper bene distinetæ, hypothecium incolor. Gelatina hymenea iodo cœærulescens, spore cœrulee obscuratæ. — Ad cortices arborum prope Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 2736 et 797). Ab omnibus Graphideis cognitis facile distincta notis allatis et jam sporis suis peculiaribus; inter Medusulas !) sit adscribenda. Apothecia primo tecta, sensim evoluta 1) Medusule dieuntur Graphides apotheciis planis vel planiuseulis discoloribus. Nimis accedere videntur ad stirpem Graphidis dendriticæ. Cf. Nyl. Enum. génér. des Lichens, p. 129 et 130). Lichenes Novo-Granatenses. 475 stratum thallodes tegens rimose rumpentia; inde apices eorum in rimis tegumenti atte- nuati szepius eonspiciuntur. Tab. II, fig. 38: sporæ quinque speciminis Lindigiani. 45. Opegrapha Bonplandiæ Fée., Nyl Lich. exot. p. 229. — Bogota, altit. 2600—2700 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2613). Sporæ incolores (vel demum fuscescentes) 7—9-septatæ, longit. 0,035—40 millim., erassit. cir- citer 0,009 millim. 46. O. abbreviata Fée., Nyl. Lich. exot. p. 229. — Apothecia oblonga sat parva. Spore fusiformes 5—7-septatæ, longit. 0,027—33 millim., crassit. 0,007—8 millim. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2400 metr. 47. O. varia f. diaphora (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 253. — Bogota, altit. 2600, in sylva, ad corticem arborum (Lindig). 48. O. mierosema Nyl. — "Thallus albidus vel albido-cinerascens tenuis opacus (fere leproso-inæqualis) subdeterminatus; apothecia rotundata lecidei- formia vel ellipsoidea parva (latit. 0,3—0,5 millim.) prominula rugulosa, im- marginata (juniora tenuiter marginata); sporæ fuscæ vel fuscescentes ovoideo- oblongæ 3-septatze, longit. 0,012—14 millim., crassit. 0,005 millim., hypothe- cium fuscum. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Lamesa, altit. 2400 metr. Cum nulia alia Opegrapha confundenda. Facie est Lecideæ eujusdam parvæ. Apothecia interdum leviter flavovirescenti-suffusa. Epitheeium explanatum. 49. O. chionographa Nyl. — Thallus albus tenuis opacus determina- tus vel subdeterminatus; apothecia atra oblonga vel nonnihil difformi-rotun- data vel angulosa, ssepe hine inde nonnulla aggregata, sat parva (latit. cir- citer 0,2 millim.), epithecio obtuse impresso aut planiusculo; sporæ fuscæ oblongo-ovoideze (utroque apice obtusæ) 3-septatæ, longit. 0,019—21 millim., crassit. 0,008—9 millim., hypothecium sat tenuiter fusco-nigrum. —Gelatina hymenea iodo dilute cœrulescens, deinde vinose fulvescens vel rubescens. — Ad cortices. Lamesa, altit 2600 metr. (coll. Lindig. $72). Species parvula, notis datis distineta. Apothecia parum prominula. Sporæ de- mum fuscæ. Tab. II, fig. 42: spore tres speciminis Lindigiani. 50. O. agelea Fée. Ess. Suppl. p. 23 (Opegrapha prosodea Mnt., non Ach.) — Bogota, altit. 2500—2700 metr., ad cortices arborum (Lindig). Sporæ incolores oblongo-ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,012—14 millim., crassit. 0,006 millim. Vix specie differt ab Opegrapha atra Pers. 51. O. onchospora Nyl — Thallus macula sordida vel pallido-fusce- scente determinata (nigricanti-limitata vel limite obsoleto) indicatus; apothe- 476 W. NYLANDER. eia linearia recta vel nonnihil flexuosa, epithecio rimiformi vel demum aperto et medio planiuseulo marginata, gracilenta; sporæ incolores fusiformes 3-sep- tatæ (infra angustatæ et apice vulgo hamato-curvatæ), longit. 0,026—37 mil- lim., erassit. fere 0,004 millim., hypothecium nigrum. Gelatina hymenea iodo vinose rubens, præcedente ccerulescentia. — Ad corticem arboris, prope Bo- gota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2787). Comparari possit, quoad formam externam cum Opegrapha rimali graciliore, sed sporis toto colo divergit; revera magis affinis est O. vulgate, sed epithecio demum (saltem medio) dilatato atque sporis hamatis distat. Tab. Il, fig. 43: sporæ quinque. 52. Opegrapha interalbicans Nyl. — Thallus pallido-virescens tenuis- simus vel obsoletus effusus; apothecia nigra linearia angusta simplicia, sat conferta, varie disposita, convexula, epithecio tenuiter rimiformi, intus albida; sporæ incolores vel demum fuse: ovoideæ 1-septatæ, longit. 0,012—16 mil- lim., crassit. 0,005—7 millim., hypothecium infra incolor. Gelatina hymenea iodo cœærulescens. — Villeta altit. 2000 metr., ad corticem arborum in sylva (coll. Lindig. 2850). Facie externa fere form» eujusdam Opegraphe vulgate, sed statu humido mox dignota parte apotheciorum media (hymeniali) albieante. Prope O. lentiginosam est disponenda, at sistit speciem eximie distinctam. 53. O. diplasiospora Nyl . — Similis Opegraphæ lentiginosæ Lyell. (vel fere major), sporis autem duplo majoribus, longit. 0,027—32 millim., crassit. 0,012—16 millim. Gelatina hymenea iodo dilute ccrulescens. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2787 et 846). Etiam ad Fusagasuga. Apothecia oblonga vel lanceolato-oblonga sat parva. Comparetur cum ea atque eum ©. lentiginosa O. confertula Nyl. Lich. Nov. Caled. p. 49. Tab. II, fig. 41: sporæ quatuor speciminis Lindigiani. 54. Platygrapha flavescens Nyl. — "Thallus flavescens vel pallido-Ha- vescens opaeus subleprosus tenuis, obscure limitatus; apotheeia fusconigra tenuiter flavescenti-suffusa, rotundata vel difformia lobata (lobis vel divisioni- bus rimose seu rhagadiose disjunctis), plana, mediocria (latit. 0,5 millim. vel pauxillum ultra), margine thallino parum distincto, interdum quasi seriatim disposita; sporæ incolores fusiformes 3-septatæ, longit. 0,035—40 millim., crassit. 0,006—7 millim., paraphyses graciles, hypothecium crasse nigrum. Gelatina hymenea iodo vinose fulvescens. — Lamesa, altit. 2400 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 789). Affinis est Platygraphæ albocinctæ Nyl. Prodr. Gall. Alger. p. 162, sed mox thallo flavido, apotheeiis paullo majoribus, magis determinatis, sporis majoribus, hypothecio Lichenes Novo-Granatenses. 477 fusco crassiore, ete., differt. Spermatia acicularia areuata, longit. eireiter 0,011 mil- lim., erassit. vix 0,001 millim. 55. Platygrapha permutans Nyl — "Thallus albido-cinerascens minute granulato-inzequalis subdeterminatus vel indeterminatus tenuis; apothecia ni- gra fere mediocria, primo ssepius lecanoroidea (margine thallino albo), sed dein epithecio varie diviso, intus nigricantia; sporæ incolores ovoideo-oblongæ vel oblongæ 1—3-septatæ, longit. 0,011—13 millim., crassit. 0,0035—45 millim., paraphyses haud bene discrete, hypothecium fuscum vel (lamina tenui) fusce- scens. CGelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde vinose rubescens. — Ad corticem arboris. Cune, altit. 1200 metr. (Lindig). Comparanda eum Platygrapha lecanoroide (Fée Ess. p. 54, t. 14, f. 6, Suppl. p. 40, sub Opegrapha), sed apotheeiis multo majoribus (latit. 0,5—0,7 millim.). Faeiem sepe habet Chiodecti, epitheciis nigris plus minus confluentibus. Thalamium lamina tenui visum est nonnihil cœrulescenti-obscuratum. 56. Pl. leucopsara Nyl. — Thallus albus vel albidus opacus tenuis (ssepe lineis fusco-nigricantibus hypothallinis tenuibus decussatus); apothecia fusco-nigrieantia cæsioalbido-suffusa prominula rotundata, fere mediocria (latit. 1 millim. vel minora), margine flexuoso cincta, sæpius conferta; sporæ in- colores fusiformes 3-septatæ, longit. 0,025—30 millim., crassit. 0,006—7 mil- lim., paraphyses irregulares gracilescentes, hypothecium incolor. Gelatina hymenea iodo vinose rubens vel vinose fülvescens. — Ad corticem arborum. Honda, altit. 250 metr. (coll. Lindig. 2887). Differt a Platygrapha dirinella Nyl. comparanda apotheeiis magis prominulis, majoribus, etc., atque ab aliis externa facie magis accedentibus hypothecio in- colore. E thallis minoribus confertis lineæ obscuræ deeussantes oriuntur. 57. Pl. phlyctella Nyl. Zich. exot. p. 229. — Thallus tenuissimus vel tenuis albus sat determinatus vel determinatus; apothecia albo-cæsia prui- nosa (aut nigricantia denudata) parva (latit. sæpius vix 0,5 millim.), rotundata aut subanguloso-difformia, intus incoloria; sporæ incolores fusiformes 5—7- septatæ, longit. 0,030—46. millim., erassit. 0,006—8 millim. — Ad corticem arborum. Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 753); Fusagasuga, altit. 2000 metr. (ead. coll. 2822, 847); Bogota, altit. 2500—2600 metr. (coll. ead. 2655, 874, etiam admixta sub n° 2621). Tab. II, fig. 46: spore tres. 58. Pl endecamera Nyl — Satis similis Platygraphe phlyctelle, sed forte specie diversa, sporis 9—11—13-septatis (longit. 0,035—48 millim., crassit. 0,007—0,010 millim.). Grelatina hymenea iodo dilute cœrulescens. — Bogota, altit. 2900 metr., ad ramos arborum (coll. Lindig. 705). 418 W. NYLANDER. Apotheeia rotundata vel nonnihil difformia (latit. circiter 0,5 millim.), epithecio albocæsio-suffuso. Tab. II, fig. 47: sporæ sex. 59. Platygrapha ocellata Nyl. — Thallus albidus vel albido-cinerascens tenuissimus, sæpe tenuiter granulato-adspersus; apothecia in verruculis innata parva nigricantia (vel cinereo-nigricantia) opaca rotundata plana; sporze.$"* incolores fusiformes 3-septatæ, longit. 0,017—21 millim., crassit. 0,004— 0,0045 millim., paraphyses graciles, hypothecium (lamina tenui visum) fusconigrum. Gelatina hymenea iodo vinose rubescens vel fulvescens. — Ad cortices arbo- rum. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2699, 788). Etiam alibi in America meridionali (ex. gr. ad cortices Cinchonarum) occurrit hæe species leeanoroidea. Quoque in Louisiana ad fagos (ex hb. Tuckerman.) atque in Madagascar (Mus. Paris.) Spermatia oblonga. 60. Pl. leptographa Nyl. — Thallus albus tenuis, leviter granulato- inæqualis vel obsolete rugosus; apothecia nigra innata gracilenta, nonnihil ramosa sat parva, intus albida; sporæ S"* oblongæ 5-septatæ, longit. 0,024— 33 millim., crassit. 0,007 millim. (et halone insuper indutæ), hypothecium in- color. Gelatina hymenea iodo vinose rubens (etiam thecæ ita tinctæ), præ- cedente cœrulescentia. — Ad corticem arboris, in sylva Tequendama regionis Bogotensis, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2778). Facile pro Platygrapha interrupta sumitur subsimili, quæ vero mox differt spo- ris minoribus 3-septatis. Hypothecium interdum obsolete rufescens. Sporæ demum, saltem vetustate, fuscze. Tab. II, fig. 45: sporæ quinque. 61. Pl. interrupta (Fée. Ess. p. 41, t. S, f. 1, Suppl. p. 30; Chiodee- ton monostichum Fee. Ess. Suppl p. 54). — Thallus macula albida indi- catus, obscure limitatus; apothecia nigra minuta punctiformia vel gracilia linearia, varie divisa; sporæ incolores oblongo-ovoideæ (apice supero cras- siore) 3-septatæ, longit. 0,018—23 millim., erassit. 0,007—9 millim. Gelatina hymenea iodo vinose fulvescens (precedente passim ecerulescentia levi) — Ad cortices arborum, altit. 2200—2700 metr. (coll. Lindig. 2717, 783, 814). Facie externa sspe Stigmatidi venosi (Sm.), accedit vero ad Platygrapham ri- matam (Flot.) Sporæ vetustate fuscescentes. Tab. II, fig. 44: spore tres speciminis Lindigiani. 62. Pl. extenuata Nyl. — Thallus glaucescens tenuis vel tenuissimus continuus, tenuissime granulato-rugulosus, determinatus; apothecia (in pro- minentiis thalli depressis obsoletis albidis oblongo-difformibus vel hine inde confluentibus innata) lineoliformia, valde tenella, longiuscula, simplicia aut furcato-divisa; sporæ incolores oblongo-ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,019—23 Lichenes Novo-Granatenses. 479 millim., erassit. 0,007—9 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde mox vinose rubescens. — San Antonio, altit. 2400 metr., ad corticem arbo- ris (Lindig). Arcte affinis est Platygraphe interrupte, sed apotheciis tenuissimis et tamen s&- pius longioribus, quare specie differat. 63. Stigmatidium granulatum (Mnt. Guyan. p. 54, sub Sagedia). — "Thallus albido-cinerascens pulveraceus tenuis subgranulatus, effusus; apo- thecia (in verrucis thallinis oblongo-variis prominulis, latit. circiter 1 millim., supra plano-convexulis) nigra punetiformia, plurima in quavis verruca thallina, intus incoloria; (spore $8'*—16"* fusiformes 1—3-septatæ, longit. 0,012—16 millim., crassit. 0,002—0,0025 millim.) — Magdalena, altit. 150 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2896). In speciminibus inde sporæ rite evo- lutæ haud obviæ. 64. St. leptostictum Nyl. — Thallus macula pallida vel pallido-flavida determinata indicatus; apothecia nigra vel fusconigra plana depressa tenuia minuta (latit. cireiter 0,2 millim.), rotundata vel oblongo-rotundata, sæpius sat conferta; sporæ fusiformes 3-septatæ, longit. 0,025—30 millim., crassit. 0,0045 millim., hypothecium incolor. Gelatina hymenea iodo vinose rubens. — Ad cortices arborum leves. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2646). 65. Arthonia cinnabarina Wallr. — Ad cortices arborum late distributa et haud parum variabilis. — Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2606) et descendens usque ad littus maris (e Barranquilla, altit. 0 metr., ad Opuntias, datur in ead coll. n° 2584). — Var. adspersa (Mnt. sub Ustalia). Spore (demum fuscæ) oblongo-ovoideæ, vulgo 4-septatæ, longit. 0,024— 28 millim., erassit. 0,010—11 millim. Villeta, altit. 1100 metr. (coll. Lindig. 2611628932); 66. A. rubella Fée. (Arthonia rufella Nyl. CA. p. 170). — Ad corti- ces arborum, altit 1100—1200 metr. (coll. Lindig. 2654, 2848). Spore ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,030—35 millim., crassit. 0,0011—15 millim. Ge- latina hymenea iodo cœrulescens. 1) Comparetur Arthonia subrubella Nyl., cui thallus hypophlæodes vel vix ullus; apo- thecia pallida vel pallido-fuscescentia linearia simplieiuseula vel sæpius ramulum emittentia, sat tenuia vel angustata, applanata; sporæ 6—8^* vel incolores vel fuscæ, oblongæ (utroque apice æqualiter attenuatæ), 5-septatæ, longit. 0,045—50 millim., erassit. 0,046—48 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. Ad corticem Melambo, in hb. Fée. Accedit ad A. An- tillarum. — Comparetur etiam Arthonia conturbata Nyl. Thallus ei albidus tenuis determi- natus nigricanti-limitatus; apothecia pallida gracilenta conferta elongato-intrieata inæqualia, intus incoloria; sporæ S"® incolores oblongæ (7—) 9—11-septatæ, longit. 0,035—48 millim., 480 W. NYLANDER. 67. Arthonia explanata Nyl. — Thallus macula albido-virescente indica- tus (an semper hypophleodes?), determinatus vel linea fusca cinctus; apothe- eia albo-pallida (obsolete albocæsio-suffusa) depressa plana dilatata (latit. 1— 2 millim.) difformia (interdum quasi indeterminata tenuissima); spore Sr oblongæ vel oblongo-ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,016—18 millim., crassit. 0,006 millim., hypothecium incolor. (Gelatina hymenea iodo vinose rubens. — Ad cortices arborum, prope littus maris (Lindig) !). 68. A. polygramma Nyl — Thallus albidus vel albus opacus tenuis vel tenuissimus subfarinaceus; apothecia fusconigra innata plana astroidea vel astroideo-versiformia, conferta, fere mediocria vel minora, tenuiter albo-prui- nosa; sporæ $"^ incolores ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,017—22 millim., cras- sit. 0,007—8 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde vinose ru- bens. — Bogota, altit. 2600 metr., ad cortices (coll. Lindig. 2784, 817). Comparanda videtur Arthonie pruinosæ, sed jam forma et magnitudine minore apotheciorum differens; hze formam habent fere ut sepe in A. rubella. — Var. denu- data, apotheciis denudatis nigrieantibus vel nigris, datur e Villeta, altit. 1200 metr., in coll. Lindig. sub n° 890 (at sepius sub eodem numero A. rubella). 69. A. fuscoalbella Nyl. — Thallus albus tenuissimus determinatus; apothecia fusconigra vel fusca aut pallescentia minuta oblongo-difformia vel subramosa planiuscula vel inæqualia, intus albida; sporæ $"* oblongæ vel oblongo-ovoideæ 3-septatæ, longit. 0,016—20 millim., crassit. 0,006—7 millim. Gelatina hymenea iodo vinose lutescens. — Ad cortices, in sylva, prope Bo- gota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2883 et $50). Comparanda est Arthoniæ varie (Ach., A. Antillarum Fée.) minori, sed diversa videtur apotheeiis minoribus minusque confertis, gelatina hymenea iodo haud cœrule- scente, etc. Admixta prope Bogota obvenit cum Opegrapha varia var. diaphora (Ach). 70. A. pulicosa Nyl. — "Thallus albidus (vel albus) subeffusus sat te- erassit. 0,012—17 millim. Gelatina hymenea iodo intense ccrulescens. Ad cortices prope Tam- pico in Mexico (Uzae). Differt A. subrubella apotheciis magis discrete dispositis magisque simplicibus, sporis 5-septatis, etc. 1) Comparetur Arthonia platyspilea Nyl., cui thallus albus vel albidus tenuis vel te- nuissimus, determinatus aut sæpius (et typice) fusconigro-limitatus; apothecia testacea vel pallida plana depressa dilatata, nuda vel albo-pruinosa, rotundato-difformia (latit. 1—3 mil- lim.), »sepe subeonfluentia; sporæ 8% oblongæ, utroque apice tenuiores, 7-septatæ, longit. 0,023—30 millim., erassit. 0,009—0,011 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. In Me- xieo prope Tampico (legit Uzac), ad corticem Rhizophoræ Mangles. Affinis Arthonie varie (Ach. Z. U. p. 259, sub Opegrapha abnormi ut var.), sed major, longe insignior, sporis 7- septatis majoribus. Variant apothecia plalyspilee testaceo-fuscescentia; variant confluentia ; thallus sæpe rimulosus vel rimosus. Lichenes Novo-Granatenses. 481 nuis rugoso-inzequalis vel ‘plicato-diffractus; apothecia fusca vel fusconigra (vel subnigra, et humida fusco-rufescentia) oblonga (rotundata aut sublinearia vel nonnihil difformia) planiuscula parva, ssepius sat conferta, intus pallida; sporæ S'* incolores (demum fuscescentes) oblongo-ovoideæ, 3-septatæ, longit. 0,011—16 millim., crassit. 0,0045 millim., thalamium et hypothecium fere in- coloria. Gelatina hymenea iodo (dilute) ecrulescens. — Ad corticem quer- cus in sylvis. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2868). Species optime distineta. Variat thallus rugosus rimulosus. Apothecia variant obseure rufescentia convexiuseula, magis sæpe rotundata (latit. 0,33—0,45 millim.). Arthonie luridæ sæpe, quoad apothecia, faciem habet !). 71. Arthonia scriblitella Nyl. — Thallus albus tenuissimus opacus (determinatus); apothecia concoloria (vel trita pallescentia), quasi suffusa. rotundata (latit. circiter 1 millim. vel paullo amplius) convexiuseula (vel depresso-pulvinata); sporæ SS" incolores ellipsoideæ murali-divisæ, longit. 0,072—88 millim., crassit. 0,034—44 millim., hypothecium incolor. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. — Altit. 1100 metr. vel paullo amplius, lecta a præstantissimo Lindig ad corticem levem arboris. Hujus speciei maxime singularis et distinetze modo speciminulum vidi aliquot of- ferens apothecia, socium Graphidis obtecte. Pertinet ad sectionem propriam apothe- ciis albis (pallidis) et sporis murali-divisis. Sporæ proxime sicut in Arthonia macro- theca Fée., sed adhue majores. Tab. II, fig. 49: spora speciminis Lindigiani. 72. A. xanthocarpa Nyl. — 'lhallus macula pallescente vel albida in- dicatus, obscure limitatus; apothecia flava opaca rotundata (latit. 1 millim. vel nonnihil minora) planiuseula, parum prominula, intus albicantia; sporæ 6—5'* incolores ellipsoideæ murali-divisze, longit. 0,060—74 millim., crassit. 0,025—28 millim. Gelatina hymenea iodo vinose rubens. — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2709 et 780). Species eximie distineta apotheeiis flavis (vel quasi flavo-suffusis) et sporis mu- rali-eellulosis. "Variant apotheeia rotundato-difformia. 1) Animadvertatur hie obiter, Myriangium inconspicuum Bab. N. Zea/. p. 46, t, 128, esse Arthoniam affinem /wridæ (nec eam ipsam, ut olim credidi). Dicere liceat illam speciem Novo-Zelandieam 4. conspicuam. "Thallus ei vix ullus distinctus; apothecia obscure lu- rido-nigrieantia vel fusca oblongo-rotundata vel obsolete lobata convexa, intus obscura; sporæ (sæpius 6^?) ovoidez 1-septatæ (demum fuscæ) majuscule, longit. 0,029—33 millim., crassit. 0,012—45 millim., thalamium fere incolor. Gelatina hymenea iodo vinose rubens. Supra folia emortua (Phormii tenacis?) in Nova Zelandia (Colenso). Ab 4. /urida differt apo- theeiis majoribus (diam. circiter 1 millim.) eonvexis vel convexulis, sporis fuscis majoribus et thalamio non succineo-rufescente. 61 482 W. NYLANDER. 73. Arthonia undenaria Nyl. — Thallus albus tenuissimus determinatus (obscure leviter limitatus); apothecia concoloria rotundata (vel nonnihil diffor- mia), convexiuscula, verruciformia (latit- circiter 0,6 millim.); sporæ $"* in- colores maximæ fusiformi-oblongæ 11-septatæ, longit. 0,158 —200 millim., cras- sit. 0,049—61 millim., thecae sphzeroideze, thalamium incolor. Gelatina hyme- nea lodo cœrulescens (sporarum paries tenuiter roseo-tinctus). — Altit. 1100 metr., ad corticem mixtim cum Graphide obtecta. Facie externa parum notabilis et facile prætervisa. Fere phlyctiformis. Linea limitans thalli interdum obsoleta. Tab. II, fig. 50: a theca sporifera aucta diametris 45: b sporæ binæ auctæ diametris 285. 74. A. purpurissata Nyl — Thallus albidus vel pallidus tenuissi- mus opacus determinatus vel linea nigrieante limitatus; apothecia fusco- nigra oblongo-difformia plana mediocria (latit. eireiter 0,5 millim.), vix promi- nula, interdum nonnihil rubescentia vel margine summo purpureo-tineto, intus obscure coccinea vel nonnihil erythrinose tineta; sporæ S"® fuscæ breviter ellipsoideæ vel subgloboso-ellipsoideze, 1-septatæ vel adhue septo alio addito sensu longitudinali (vel septo hoc dimidio aut integro), longit. 0,008—9 mil- lim., erassit. 0,007—S millim., hypothecium (lamina tenui visum) succineo- purpureum (vel erythrinosum), thalamium subincolor. Gelatina hymenea iodo vinose rubens (præcedente ecerulescentia). — Ad corticem arboris. Acerradero, altit. 2500 metr. (Lindig). Species generis maxime paradoxa presertim sporis, que subsimiles sunt sporis Graphidis heterospore Nyl. L. exot. p. 261. Obiter visa pro Arthonia complanata Fée. sumi possit, sed accuratius inspecta et sporis a congeneribus ceteris abunde distat. Ad divisionem generis propriam pertinet sectionis A. ,apotheeiis varie coloratis, non nigris“ (Nyl. Enumer. génér. des Lich. p. 132). 75. A. ambiguella Nyl. — Thallus albus tenuissimus levis, sorediis minutis adspersus; apothecia subrotundata vel oblongo-difformia minuta (latit. 0,3—0,5 millim.), depressiuseula, opaca; sporæ incolores oblongæ irregulariter 3—5-septatæ et simul septo uno alterove obliquo vel longitudinali divisæ, longit. 0,023—26 millim., crassit. 0,008 millim. Gelatina hymenea iodo non tincta. — Ad corticem arboris. Villeta, altit. 2100 metr. (coll. Lindig. 2509 else): Prope Arthoniam intervenientem Nyl. !) locum habet, differt vero minutie et ge- latina hymenea iodo haud tineta (nisi lutescente). Tab. II, fig. 48: sporæ tres speciminis Lindigiani. 1) Arthonia interveniens Nyl. "Thallus macula cinerascente vel albido-cinerascente sub- determinata indicatus; apotheeia fusconigra vel nigra rotundata (latit. 0,5—0,7 millim.) vel rotundato-oblonga, parum difformia, plana, immarginata, intus concoloria, aliquando 2 vel 3 Lichenes Novo- Granatenses. 483 76. Arthonia macrotheca Fée. Ess. Suppl. p. 42 (nec differt A. rugosa ejusd. ibid. p. 41, Ess. p. 56). — Choachi, altit. 2600 metr. ad cortices ar- borum (coll. Lindig. 732). Spore incolores murali-divisæ, longit. 0,045—64 millim., erassit. 0,022—25 millim. Gelatina hymenea (eum thecis) iodo vinose rubens vel vinose fulvescens. — Perperam hue ducta fuit Arthonia polymorpha Eschw., qu: eadem est ac angulata Fée. !) 77. A. polymorpha Ach., Syn. p. 7 (non Eschw., nec Mnt.). Arthonia dilatata Fée. Ess. p. 54, t. 19, £. 7; Suppl. p. 38 (excl. syn. Ach. pr. p.). — Thallus maeula albida indicatus; apothecia nigra rotundato-difformia (latit. circiter 1 millim.), intus fere concoloria; sporæ ovoideæ (3—) 5-sep- tate, longit. 0,018—24 millim., crassit. 0,007—9 millim., hypothecium fusce- scens vel fuscum. Gelatina hymenea iodo intense coerulescens (deinde pas- sim vel saltem circa thecas vinose rubens) — Ad corticem arborum et arbu- storum. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2562, 2780); Choachi, ea- dem altitudine (coll. ead. 2603). Spore paullo majores quam in forma typica solita ad corticem Crotonis casca- rille oceurrente. Variat sporis fusiformi-ovoideis vel fere oblongo-fusiformibus 5-sep- fatis; talis e Bogota, altit. 2400 metr., datur in coll. Lindig. n° 2701?). — Animad- contigua; sporæ 8"® ïincolores (vel interdum demum fuscescentes), 5—7-septatæ (et raro adhue septulis 2—3 longitudinalibus), longit. 0,022—29 millim., crassit. 0,008— 0,010 millim., hypotheeium fuscum. In America septentrionali ad cortices leves (ex hb. Tuckerm.). Facie fere 4. complanalæ, at differens lamina tenui apothecii fuscescente, hypothecio obseurato, sporis magis divisis majoribusque. Spore parte infera attenuata leviter curvatæ, quod satis constans observatur in hae specie. — A. abnormis (Ach. L. U. p. 259 a „in cortice lævi dura arborum Jamaiez*, Swartz) est, ex specimine hb. Ach., eadem ae A. anastomans Nyl. Nov. Caled. p. 51 (non Ach., Nyl. Lich. Scundin. p. 259, qui sporas habet murali-divisas et que arcte aceedit ad A. {ædiosam Nyl. Chil. p. 171); hocce obiter animadvertere liceat. 1) Arthonia mesoleuca Nyl. sat similis est znacrothece, sed epithecio (disco) pro parte albo-suffuso, sporis paullo minoribus (longit. 0,035—50 millim., erassit. 0,016—22 millim.) et demum sape fuscis. Ad corticem prope Tampico in Mexico (Uzae). — Memoretur hie nova species inde insignis 4. platygraphidea, cui thallus albidus (vel albus) sat tenuis rugulosus (vel subæqualis) determinatus (fusconigro-limitatus, linea limitante sæpe tenui); apothecia nigra vel fusconigra mediocria (latit. 1— 1,5 millim.), rotundata vel rotundato-difformia (ra- rius oblonga), plana, sæpius prominula, interdum margine thallino quasi spurio cincta, intus pallida; sporæ 8"? incolores (vel demum fuscæ) fusiformes 13—15-septatæ, longit. 0,052— 73 millim., crassit. 0,014—22 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens. Ad corticem prope Tampico (Uzac). Affinis est 4. angulatæ Fée. 2) Definiatur hie Arthonia oxytera Nyl. "Thallus albus tenuissimus determinatus vel tenuiter nigro-limitatus; apothecia nigra lineari-lanceolata vel lanceolato-difformia (latit. 0,4—0,5 millim.), interdum breviora, versiformia, plana, adpressa (vel innata); sporæ in- 484 W. NYLANDER. vertatur hoe loco A. polymorpham var. substellatam Ach. Syn. p. 7, ex speciminibus hb. Ach. ex India Occidentali, sistere Graphidem atratam Fée. Ess. p. 35, Suppl. p. 27, quæ igitur dicenda est A. substellata (Ach.); sporz ei (in specim. hb. Ach.) oblongæ vel oblongo-ovoideæ 5-septatæ (septis ab utroque apice inter se æqualiter distanti- bus), longit. 0,017—18, crassit. 0,007—8 millim., gelatina hymenea iodo cœrulescens. 78. Arthonia complanata Fée. — Villeta, altit. 1200 metr., ad corti- ces arborum (coll. Lindig. 760). Spore incolores oblongo-ovoideæ 5-septatæ, longit. 0,022—32 millim., crassit. 0,009— 0,012 millim. Gelatina hymenea iodo eoerulescens. Sporæ utroque apiee obtusæ interdum demum fuseeseentes. Arthonia propinqua Nyl. (in Enumer. génér. des Lich. p. 133) differt sporis constantius fuscescentibus 5— 5-septatis, longit. 0,019—25, erassit. 0,009—0,01t millim.), gelatina hymenea iodo ecerule- scente (deinde vinose rubescente vel vinose lutescente); in Ceylon (Gardner) et in Guinea (ex hb. Ach., sub A. polymorpha disposita). *A. excedens Nyl. — Similis Arthonie complanate , sed sporis fusce- scentibus majoribus (longit. 0,030—36 millim., crassit. 0,010—15 millim.). Gelatina hymenea iodo cœrulescens, thecæ vinose rubentes. Spore ovoideo- oblongæ, medio 5-septatæ. Forte nonnisi var. complanatæ. — Ad corticem arboris prope Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 733). 79. A. melanophthalma Duf., Nyl. Alger. p. 336, Arthon. p. 94. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 722). Spore incolores (aut demum fuscescentes) ovoideæ 3—4-septatæ, longit. 0,014—16 millim., crassit. 0,006—8 millim. Gelatina hymenea iodo intense cœrulee tincta. 80. A. miserula Nyl. — "Thallus albidus vel albo-cinerascens tenuis aut tenuissimus opacus, subfarinaceus (passim rimosus), determinatus; apo- thecia nigra minuta punctiformia, oblonga vel nonnihil difformia, plana vel planiuscula, opaea; sporæ incolores (demum fuscescentes) 3—4-septatæ, lon- git. 0,012—14 millim., crassit. 0,0045 millim. Gelatina hymenea iodo lute- scens. — Ad corticem arboris. Bogota, altit. 2700 metr. (coll. Lindig. n" 786). Comparanda est Arthonie mierospermoidi Nyl."), distat vero apotheeiis con- fertis. oblongo-difformibus vel sspe subangulosis (vel subramosis), sporis 3-septatis, ete. Externa quoque facie facile pro varietate paupereula sumi possit À. astroideæ colores (demum fuscescentes), fusiformi-ovoidez, 3-septatæ, longit. 0,013—14 millim., crassit. 0,006 millim., thalamium fere incolor. Gelatina hymenea iodo ccrulescens. Ad cortices prope Tampico (Uzac). Affinis est 4. polymorphæ, sed apotheeiis formæ alius forte specie sepa- randa. Comparanda est 4. varüformis Nyl. Alger. p. 336, Prodr. Gall. Alger. p. 167. 1!) Arthonia microspermoides Nyl. in hb. Lév. Thallus tenuissimus albidus opacus, sat indeterminatus; apothecia nigra conferta rotundato-patellaria vel rotundato-oblonga planiuseula, intus obscura; sporæ 6—8"* incolores parvæ ovoideæ 1- (vel 2-) septatæ, Lichenes Novo-Granatenses. 485 epipastoide Nyl. Lich. Scandin. p. 259. Affinior est À. palmicolæ Ach. Syn. p. 5, que parum differt thallo minus distineto, sporis incoloribus (3-septatis), ete. 81. Glyphis labyrinthica Ach. — Ad cortices arborum in regione calida. Magdalena, altit. 150 metr. (coll. Lindig. S4S). Spore fuscæ 4-loculares. longit. 0,015—16 millim., crassit. 0,006 —7 millim. 82. Gl. actinobola Nyl. — Thallus maeula obsoleta indicatus; apothe- cia in stromatibus albis rotundato-difformibus depressis (latit. 2—3 millim.) insidentia (epithecio planiusceulo vel leviter concavo aut omnino plano) graci- lenta, radiatim ramosa, ramis discretis; spore fusce oblongæ 6 — S-locula- res, longit. 0,023—27 millim., crassit. 0,008 millim. (iodo vix obseurat®). — Ad cortices. Cune, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 2656). Forsitan nonnisi varietas Glyphidis labyrinthicæ Ach., inter typum et medusuli- nam intermedia. Hypothecium fusconigrum. 83. Gl. medusulina Nyl. — Thallus macula pallido-flavida determinata indicatus (interdum obscure limitatus); apothecia medusuliformia, plana, intricato- ramosa vel subconfluentia (divisiones vari: tum plus minus rimis indicat:e). interdum magis discreto-ramosa, nuda vel leviter e pruina cæsio-tincta, intus nigra; sporæ demum fuscæ, oblongæ, 4—6-loculares, longit. 0,015 ——1s mil- lim., crassit. 0,007 millim. (iodo leviter vel vix cœrulescentes). — Ad corti- ces prope flumen Magdalenam, altit. 150 metr. (coll. Lindig. 2595). Forte nonnisi varietas sit eximie polymorphæ Graphidis labyrinthiee. Hypothe- cio nigro mox distinguitur a certis formis accedentibus Graphidis tricosæ (Ach.). 84. Gl. cicatricosa Ach. — Ad cortices arborum. Villeta, altit. 1200 metr. (coll. Lindig. 2657, et depravata n" 2671). Spore incolores oblongæ S—10-loculares, longit. 0,026—34 millim., crassit. 0,009 millim. Etiam var, favulosa (Ach. Syn. p. 107) in Nova Granata usque ad eandem alti- tutidinem procedit; adest in collectione Lindigiana e Cune (altit. 1200 metr.). Differt parum a typo stromatibus albido-,subpruinosis*; sporz similes, 8—12-loculares, lon- git. 0,029—30 millim., crassit. 0,007—0,010 millim. 85. Gl. confluens Mnt. — Ad cortices cum precedente, a qua vix dif- fert nisi sicut varietas apotheciis epitheciis longioribus et planioribus. Spore incolores oblongo-fusiformes 10—12-loculares, longit. 0,033 45 millim., eras- sit. 0,008—9 millim. 86. Chiodecton perplexum Nyl. — Thallus albidus tenuissimus sub- farinaceus vel obsoletus, exceptis jugis thallinis albis depressiusculis flexuo- longit. 0,0095—0,010 millim., crassit. 0,0035—0,004 millim. Gelatina hymenea iodo vix tineta vel obsolete passim cœrulescens. — Ad cortices in Java (Zippelius). Facie Lecideæ cujus- dam minute. 486 W. NYLANDER. sis confluenti-difformibus (latit. 1—2 millim. vel angustioribus) ramosis (inter- dumque nonnihil rimosis); apothecia fusconigra (leviter suffusa vel detrita nigra), transversim (in jugis stromatoideis) disposita, conferta, oblonga vel linearia (vel breviora vel longiora) et difformia, quasi margine thallino albo depresso cincta, intus nigra; sporze fusiformes (sæpe curvatze, apice præser- tim supero) 3-septatæ, longit. 0,033—40 millim., crassit. 0,006—7 millim., hypothecium atrum. Gelatina hymenea iodo dilute vinose rubens. — Ad cor- tices arborum. Bogota, altit. 2500—2600 metr. (coll. Lindig.); Choachi, al- tit. 2200 metr. (ead. coll. 2571). Affine est Chiodecto effuso Fée., stromatibus vero magis diseretis convexulis formæ flexuosæ et subramosæ. Apothecia sordide fuscescentia opaca nec misi trita nigra. Variat stromatibus minus (vel vix) prominulis, apotheciis sordide fuscescentibus magis divisis et dendroideo-figuratis (var. pelinum Nyl.), sed etiam interdum sat confluenti- bus; ad Fusagasuga (Lindig) — Var. cesium Nyl. thallo albo tenui vel tenuissimo, apotheciis in. stromatibus difformibus confluentia exsiopruinosa; sporæ longit. 0,033—38 millim., erassit. 0,006--8 millim.; Lamesa, altit. 2400 metr. (coll. Lindig. 543). Tab. II, fig. 51: spore tres. 87. Chiodecton inconspicuum Nyl. — "Thallus albus tenuis vel tenuis- simus subfarinaceus nigricanti-limitatus; apothecia (in verrucis thallinis pro- minulis convexis oblongis vel minoribus subglobosis fuscis albo-suffusis vel pruinosis innata), punetis minutissimis (parum ssepe conspicuis) indicata, epi- thecio parum evoluto (inde plerumque) pyrenocarpoidea, hypotheciis confluen- tibus nigris; sporæ incolores fusiformes 3-septatæ, longit. 0,026—34 millim., crassit. 0,004 millim. (Grelatina hymenea iodo vinose fulvescens (præsertim thecæ) vel passim cœrulescens. — Ad corticem arboris prope flumen Mag- dalenam, altit. 150 metr. (admixta in coll. Lindig. sub n° 2896). Thallo tenui subfarinaceo albo, verrucis stromaticis fuscis albo-suffusis (sæpius sterilibus), apotheeiis minutissime punctiformibus distinguenda est species. 88. Ch. rubro-cinctum (Ehrnb. sub Hypochno). — Thallo albido tenui minus vel parce erythrinoso differt ab „Hypochno rubrocineto“ communi ste- rili. Apothecia (in stromatibus thallo albioribus planiusculis prominulis sat parvis, latit. circiter 0,5 millim., innata) rotundato-difformia nigricantia, albide (vel sordide) suffusa; sporæ incolores fusiformes 3-septatæ, longit. 0,034—38 millim., crassit. 0,005—6 millim., hypothecium nigrum. Gelatina hymenea iodo vinose rubescens vel fulvescens. — Fusagasuga, altit. 2200 metr., ad cortices, fertilis (coll. Lindig. 2569); et sterile usque ad Bogota, altit. 2600 metr. (coll. ead. 2619). 89. Ch. sphærale Ach. Syn. p. 108. — Ad cortices arborum. Fusaga- suga, altit. 2100 metr. (coll. Lindig. 2576); Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lichenes Novo-Granatenses. 487 ead. 2570). Sporæ fusiformes 3-septatæ, longit. 0,025—34 millim., crassit. 0,003—4 millim. Gelatina hymenea iodo cœrulescens, deinde thecæ vinose rubescentes !). 90. Chiodecton hypochnoides Nyl. — Forte nimis accedit ad Chiodec- ton spherale, sed differt thallo (albo vel albido) ambitu (ex hypothallo) fusco- byssino (byssino-radiante, in spherali simpliciter obscure limitato). Apothe- eia nigra epitheciis punctiformibus vel oblongis minutis plus minus confluentia (et passim tum quasi rosulato-radiantia), in verruculis stromatieis albis. Spore fusiformes 3-septatæ, longit. 0,025—27 millim., crassit. 0,0035 millim. Gela- tina hymenea iodo cœrulescens, thecæ vinose rubescentes. — Ad corticem arborum. Villeta, altit. 2000—2300 metr. (coll. Lindig. 2632). 91. Mycoporum pyenocarpum Nyl in Flora 1858, p. 381. — Villeta. altit. 1200 metr., ad cortices (coll. Lindig. 891). 92, Melaspilea opegraphoides Nyl. — "Thallus macula indeterminata obsoleta indieatus; apotheeia nigra linearia (latit. circiter 0,25 millim.), lon- giuscula, flexuosa, convexa, rima epitheciali angustissima (subocelusa); sporæ incolores ovoideæ 1-septatæ, longit. 0,011—15 millim., crassit. 0,0045— 0,0065 millim., paraphyses graciles, hypothecium nigrum. Gelatina hymenea iodo non tineta. — Ad corticem arboris prope Villeta, altit. 2000 metr. (in coll. Lindig. admixta sub n" 2850). Forma apotheciorum facile dignota a ceteris congeneribus. XIX. — Pyrenocarpei. 1. Cora pavonia (Web.) Nyl. Lich. And. Boliv. p. 382. — Muzo, altit. 1600 metr., atque prope Bogota, altit. 2800 metr., ad saxa loeis umbrosis (coll. Lindig. 776). Sterilis ?). 1) Detur hie obiter definitio speciei alius Achariani. Chiodecton seriale Ach. Syn. p. 108: Thallus maeula pallida vel flavido-pallida indieatus; apothecia (in stromatibus de- pressis oblongo-difformibus, latit. cireiter 1 millim. vel latioribus innata) nigrieantia minuta punetiformia, seriatim vulgo disposita, plura in quavis verruca stromatica; sporæ 8"* inco- lores ovoidez vel oblongo-ovoideæ, 3-septatæ, longit. 0,018—20 millim., erassit. 0,007 millim., hypothecium fusconigrum. Gelatina hymenea iodo ccrulescens, deinde vinose rubeseens. Ad corticem Zonplandie trifoliate in America Meridionali (ex hb. Ach.). Facie haud parum trypethelioidea, quare etiam olim dietum fuit „Tr. paradoxum* ab Achario. 2) Dichonema sericeum (Sw.) Mnt. in Bel. Voy. Ind. Or. Crypt. p. 155, t. 14, f. 1 A—E, in Merida leetum a Moritz (hb. Mus. Berol... — Normandina pulchella (Borr.), in Me- xico et in Bolivia obveniens, forte non in Nova Granata deest. 458 W. NYLANDER. 2. Verrucaria mastoidea Ach., Nyl. Pyrenoc. p. 3S. — Villeta, altit. 2000 metr., in sylva ad cortices arborum (coll. Lindig. 2585, 2687, 764). 3. V. nucula (Ach. Nyl l. e. p. 40. — Ad cortices. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2779 et 816). Spore 5—9-septatæ, longit. 0,058— 66 millim., crassit. 0,011—14 millim. Var. endochrysea (Mnt. in Ann. Sc. nat. 2, XIX, p. 19), sporas habens 7—9-sep- fatas, longit. 0,045—57 millim., erassit. 0,007—14 millim. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2828 et 836). 4. V. dolichophora Nyl. — Similis Verrucarie nuculæ Ach. (vel en- dochryseæ Mnt.), sed sporis elongato-fusiformibus 11—19-septatis (longit. 0,067—96 millim., erassit. circiter 0,007 millim.). — Villeta, altit. 1800 metr., ad cortices arborum in sylva (coll. Lindig. 2582, 2591). Thallus sordide pallido-virescens tenuissimus subnitidiuseulus obducens conti- nuus. Apothecia mediocria perithecio pallido (vel earneoluteo), ostiolo pallido aut fuscescente. 5. V. catapasta Nyl — Thallus albidus tenuis opacus, vix determi- natus; apothecia a thallo tecta vel albido-suffusa mastoideo-prominula, peri- thecio obducto, integre nigro (at nonnisi trito supra nudiusculo vel nigrieante), fere mediocria (latit. 0,5 millim.), conferta; sporæ incolores oblongæ vel fusi- formi-oblongæ 3-septatæ, longit. 0,021—24 millim., crassit. 0,007—9 millim., paraphyses graciles. — Ad corticem quercus, prope Dogotam, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2869). Affinis videtur Verrucariæ dilute Fée. (V. Cinchonæ Nyl. Pyrenoc. p. 57, non Ach.), sed apotheciis epithallino-suffusis, quasi albido-farinosis. Gelatina hymenea iodo haud tineta. Epithecium punctiforme. Potissime hæc species locum teneat in stirpe. Verrucæiæ chloroticæ Y). 6. V. pyrenuloides (Mnt.) Nyl. l. e. p. 44 (Pyrenastrum). — Ad corti- ces arborum. Villeta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 716, 717); Fusagasuga, altit. 2100 metr. (coll. ead. 762, minor); Bogota, altit. 2500 metr. (721). Optime dieatur Pyrenastrum pyrenuloides, et admitti possit Pyrenastrum saltem ut subgenus Verrucari@; tendit versus Astrothelium, et occurrit interdum hæc species forma astrothelioidea (sie in coll. Lindig. sub n° 716). Spore 8" incolores vel fusce- scentes ellipsoideæ seriebus fere 12 transversis loculosæ (loculis 3 vel 4 in quavis serie), longit. 0,068—92 millim., erassit. 0,022—33 millim. (in coll. Lindig. n° 762 sporæ paullo minores, longit. 0,047—60, crassit. 0,021—24 millim.). 1) Memoretur hie nova species ex eadem stirpe, Verrucaria heteropsis Nyl. Affinis chloroticæ et leclissimæ; apothecia nigrieantia vel fusca (pro parte interdum rufo-fuscescen- tia), medioeria; spore 7—9-septatæ fusiformes, longit. 0,032—39 millim., crassit. 0,007—8 mil- lim. Ad cortices arborum prope Vera Cruz in Mexico (Jardin). Lichenes Novo-Granatenses. 489 7. Verrucaria duplicans Nyl. (Pyrenastrum). — Affinis et vix specie distincta a præcedente, tamen sporæ 2"* fuscæ oblongæ murali-divisæ, longit. 0,102—0,158 millim., erassit. 0,024—38 millim. — Ad corticem arboris prope Fusagasuga, altit. 2100 metr. (in coll. Lindig. sub n° 761 admixta occurrit). 8. V. intrusa Nyl. 1. c. p. 43, ut videtur, sed sporas haud inveni. — Bogota, altit. 2500 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2624). 9. V. astroidea (Fée) Pyrenastrum americanum Spr. Syst. Veg. IV, p. 248. Cf. Nyl Pyrenoc. p. 44. — Ad cortices arborum. Lamesa, altit. 2300 metr. (coll. Lindig. 790), simul eum statu juniore, qui haud differt a Pyrenastro pyrenuloide (Mnt.) Sporæ longit. 0,033—96 millim., crassit. 0,018—38 millim. 10. V. subdueta Nyl. — "Thallus macula pallida vel pallescente indi- catus; apothecia velata innata, vel demum saltem parte supera denudata, mediocria (latit. basi extus circiter 0,75 millim. aut aliquando paullo majora), perithecio integre nigro (sed parte infera tenuiore atque interdum obsolete ni- gro); sporæ S'* fuscæ 4-loculares ellipsoideæ vel ellipsoideo-oblongæ, longit. 0,051—0,102 millim., erassit. 0,021—32 millim. — Ad corticem arboris. La- mesa, altit. 2300 metr. (admixta in coll. Lindig. sub n^ 790); Villeta, altit. 1200 metr. (coll. ead. 895). Pertinet ad stirpem Verrucariæ nitide. Facile est ab affinibus distincta jam spo- ris multo majoribus. Sæpe apotheciis enucleatis occurrit (tum „V. adactæ“ Fée. simi- lis). Gelatina hymenea iodo dilute vinose rubeseens pro parte vel saltem thecæ ita tinctæ. Tab. II, fig. 52: a sectio apothecii lente visa; b sporæ quatuor auctæ diametris 285. 1t. V. marginata Hook. — Ad cortices arborum usque altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2640). E Villeta, altit. 2000 metr., datur in coll. Lindig. n° 2690. Spore fuscescentes 4-loculares ellipsoideæ, longit. 0,027—30 millim., crassit. 0,010—12 millim. Var. convexa Nyl. apothecia habet convexa, magis prominula, sporas longit. 0,030—39 millim., erassit. 0,012—17 millim. Obvenit usque altit. 2600 metr. (coll. Lin- dig. 2512). *V. Santensis Tuck. (Nyl. Pyrenoc. p. 45). Sporæ longit. 0,016 —18 millim., erassit. 0,007—s millim. In Nova Granata obvenit cum V. margi- nata, a qua vix differt nisi ut var. minor, sporis minoribus. 12. V. mastophora Nyl. Nov. Caled. p. 52. — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem arboris. Apothecia in protuberantiis mastoideis (basi latit. circiter 0,8 millim. vel paullo latioribus) inclusa, sporis fuscis ellipsoideis 4-locularibus (longit. 0,026—33, crassit. 0,011—14 millim. Thallus hypophleodes, macula pallida determinata indicatus. 62 490 W. NYLANDER. 13. Verrucaria mastophoroides Nyl — Thallus albidus vel albido- glaucescens tenuis, rugulosus aut læviusculus, rimulosus, obscure limitatus ; apothecia in protuberantiis supra depressiuseulis (latit. circiter 1 millim.) inclusa, ostiolo nigricante vix prominulo, perithecio integre nigro; sporæ fuscescentes ellipsoideze 4-loculares (loculis sæpius lentieularibus transversis), longit. 0,022—38 millim., crassit. 0,010—18 millim. — Villeta, altit. 1100 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2515). Facie est fere Verrucarie mastoideæ, sed revera affinis mastophoræ, thallo autem differt alio (epiphlæode) et forte specie distinguenda. Var. flavicans Nyl. distinguitur thallo minus evoluto albido-flavicante, sporis longit. 0,030—42 millim., crassit. 0,013—16 milim. Bogota, altit. 2500 metr. (coll. Lindig. 831). 14. V. nitida Schrad., Nyl Pyrenoc. p. 45. — Altit. 1200 metr. et amplius, ad cortices arborum (ex coll. Lindig.). Sporæ in speciminibus inde longit. 0,018—23 millim., crassit. 0,008—0,011 millim. !) *V. aspistea (Ach. Meth. p. 121, L. U. p. 281, Syn. p. 123) esse vi- detur modo PF. nitida minor, sporis minoribus. — Ad cortices arborum. Vil- leta, altit. 2000 metr. (coll. Lindig. 2687); Bogota, altit. 2400—2600 metr. (ead. coll. 2680, 2566, 782). Sporz longit. 0,014— 23 millim., crassit. 0,007—9 millim. ?) 15. V. punctella Nyl. Pyrenoc. p. 46. — Ad cortices arborum. Bogota, altit. 1900 metr. (coll. Lindig. 2714); Fusagasuga, altit. 1900 metr. (Lindig). Sporæ ellipsoideæ vel fusiformi-ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,023—36 mil- lim., crassit. 0,010—15 millim. ?) Var. exstans Nyl. Differt a typo apotheciis in prominentis thallodeis inclusis, de- mum sspe supra (parte supera depressiuseula peritheeii) denudatis; sporæ longit. 0,022—38, crassit. 0,010—16 millim. Villeta, altit. 2200 metr. (coll. Lindig. 2798); Fu- sagasuga, altit. 2100 metr. (coll. ead. 761); Bogota, altit. 2400 metr. (coll. ead. 782). 1) Comparetur Verrucaria sex-locularis Nyl., que differt a nifida minore (vel var. ni- tidella Flik.) sporis 6-locularibus (longit. 0,022—32 millim., erassit. 0,009 —0,011 millim.); thal- lus macula pallida (vel pallido-flavescente) sat determinata aut fere indeterminata indicatus, Ad corticem arborum in Nova Caledonia (coll. Vieill. n:o 1846). 2) Non differt Pyrenula porinoides Ach. Syn. p. 128, nisi ut status peritheciis immer- sis, extus modo ostiolo punctiformi nigro indicatis (et macula parva vel spatiolo einerascente cingente); sporz,in speciminibus hb. Ach. („in America meridionali ad corticem Cinchonæ flavæ*) nigrescentes ellipsoideæ, 4-loculares, longit. 0,016—18 millim., crassit. 0,007 millim. Faciem habet ut sspe Verr. pyrenuloides. — Pyrenula heteroclita Ach. pertinet ad F. aggregatam Fée. 3) Pyrenula cerina Eschw. est similis puneielle, apotheciis ostiolo adhue minus notato, sporis minoribus (long. 0,022—26, crass. 0,010—11 millim.); in Brasilia ad cortices (v. Martius). Lichenes Novo-Granatenses. 491 16. Verrucaria ochraceoflava Nyl. l. c. p. 50. — Ad Opuntias prope littus maris. Barranquilla altit. 0 metr. (coll Lindig. 2886). Spore fu- sex oblongo-ellipsoideæ vel ellipsoideæ, seriebus 4 vel 6 loculosæ, longit. 0,016—24 millim., erassit. 0,009—0,013 millim. !) 17. V. cartilaginea Fée. Ess. p. 79, t. 21, f. 4, Suppl. p. 77 (VV. po- rinoides Mnt., Nyl. Pyrenoc. p. 51, non Ach.). — Ad cortices arborum. Vil- leta, altit. 2000 —2200 metr. (coll. Lindig. 2830, 837 et 853). Spore in- eolores oblongo-ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,033—35 millim., crassit. 0,014—16 millim. 18. V. diffluens Nyl. — Vix nisi varietas sit Verrucarie catervarie Fee., Nyl L c. p. 52., differens ab ea apotheciis æqualiter sat conferte dis- positis (nee varie catervariis). Macula thallina pallida opaca. Sporæ (inco- lores ellipsoideæ 4-loculares) longit. 0,022—24 millim., crassit. 0,008—9 mil- lim. — Ad cortices. Bogota, altit. 2600 metr. (coll. Lindig. 2770). 19. V. nitidiuseula Nyl. — Similis Verrucariæ diffluenti, sed thallus (maeula thallina) subnitidus glaber (determinatus vel sat determinatus); apo- thecia ostiolis minutis (nigris) spatiolo albo cinctis; sporæ longit. 0,021—23 millim., erassit. 0,009 millim. — Villeta altit. 1200—2000 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2829). Non distinguenda sit a V. difluente. Ambæ jungendæ videntur eum V. ceratina Fée. Ess. Suppl. p. 77, quæ vix nisi ostiolis differt. 20. V. subprostans Nyl. Pyrenoc. p. 56. — Magdalena, altit. 150 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2897). Forma thallo tenuissimo albo chry- sogonimico (an proprio?) obveniens; sporæ ei incolores fusiformi-ellipsoideæ l-septatze, longit. 0,011—16 millim., crassit. 0,0045— 0,0065 millim. Perithe- cium interdum infra tenuiter fuscescens, ita tum quasi integrum. 21. V. obvoluta Nyl. — Thallus albidus subleprosus tenuis; apothecia nigra (perithecio integro nigro) ostiolo punctiformi minutissimo pallido vel fuscescente, sat parva vel fere mediocria; sporæ fuscescentes vel fuscæ, el- lipsoideze, 3-septatze, (pariete distincto), longit. 0,018—19 millim., crassit. 0,008— 0,010 millim., paraphyses graciles non confertæ. — Choachi, altit. 2800 metr., ad truneum Cyatheæ (coll. Lindig. S09). Loeum optime habeat ante Verrucariam subvelatam, licet quoque affinitatem of- ferat cum V. farrea. : 1) Vix differt nisi tamquam varietas: Verrucaria ochraceo-flavens Nyl., cui sporæ ma- gis pluri-loculares (loculis 6—8 series occupantibus, 3 vel 4 in quavis tali serie transversali , sed szpe nonnihil irregulariter dispositis), longit. 0,023—34 millim., crassit. 0,010—16 millim. Ad cortices in India Occidentali. Ceteroquin convenit cum ochraceo-flava. 492 W. NYLANDER. 22. Verrucaria diremta Nyl. — Similis Verrucarie dilute Fée (V. Cin- chonze Nyl. Pyrenoc. p. 51 !), sed macula thallina determinata nigrieanti-limi- tata, apothecia perithecio dimidiatim nigro. Sporæ incolores oblongo-ellipsoideæ 3-septatæ, longit. 0,023—26 millim., crassit. 0,008—9 millim., paraphyses graciles. — Villeta, altit. 2000 metr., ad corticem lævem (coll. Lindig. 2827). Haud esse videtur nisi varietas Verrucariæ dilute Fée. 23. V. eontendens Nyl — "Thallus obsoletus vel macula pallescente subdeterminata indicatus; apotheeia nigra subhemisphærico-convexa minora (latit. eireiter 0,3 millim.), nonnihil catervaria; spor:e incolores ellipsoideæ vel oblongo-ellipsoideæ 3-septatze, longit. 0,014—15 millim., crassit. 0,005—6 millim., paraphyses graciles haud confertæ. Gelatina hymenea iodo haud tincta. — Lamesa, altit. 2300 metr., ad corticem arboris (coll. Lindig. 2577). Apotheeia plerumque nonnulla catervarie disposita vel quidem sæpe 2 sive 3 con- tigua et confluentia vel connata. 24. V. epidermidis var. Cerasi (Ach.) Nyl. Lich. Scandin. p. 281. — Bogota, altit. 2400 metr., ad corticem prunorum (coll. Lindig. 770). Spore ineolores ovoideo-oblongæ 3-septatæ, longit. 0,024—29 millim., crassit. 0,009 millim., paraphyses parcæ vel vix ullæ. 25. V. apposita Nyl. — "Thallus albidus tenuissimus opacus sublepro- sus; apothecia perithecio integre nigro, fere mediocria; sporæ fuscæ ovoi- deze 1-septatæ, longit. 0,022—29 millim., crassit. 0,008— 0,011 millim., para- physes graciles sat confertæ. — Choachi, Paramo, altit. 3500 metr., ad ra- mos arbustorum (coll. Lindig. $15). Faeie est Verrucariæ farreæ, sed affinis V. thelene Ach., a qua prsecipue thallo et peritheciis integre nigris differt. 26. V. thelena Ach., Nyl. Pyrenoc. p. 60, f. apotheciis subvelatis. Sporæ fuscæ oblongæ 1-septatæ, longit. 0,020—22 millim., crassit. 0,010—11 millim. — Bogota, altit. 2600—2700 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. n° 2601, sed sub hoc numero sæpius fungillus distributus fuit). 97. V. cinerella Flot, Nyl. I. c. — Bogota, altit. 260 metr., ad corti- cem arboris. Sporæ fuscæ vel fuscescentes ovoideæ (medio subeonstriet®) 1-septatæ, longit. 0,016—17 millim., crassit. 0,007 —8 millim. 28. Strigula complanata (Fée) Mnt., Nyl. 1. e. p. 65. — Villeta, altit. 800 metr., ad folia dejecta (coll. Lindig. 2519). 29. Parathelium polysemum Nyl. in Bof. Zeit. 1862, p. 279. — Thal- lus albidus tenuissimus vel macula albida determinata indicatus; apothecia 1) Non est, ut 1. e. perperam dieitur, Verrucaria Cinchonæ Ach. Syn. p. 90, quod nomen pertinet ad V. prostantem Mnt. Lichenes Novo-Granatenses. 493 nigra (haud conferta) fere mediocria (diam. prope 1 millim. vel altero sensu nonnihil minus lata) depressiuscula, perithecio integre nigro, papilla laterali ostioli parum prominula; sporæ incolores (vel subincolores) ellipsoideæ 3-sep- tatæ, longit. 0,015—16 millim., erassit. 0,006—7 millim., paraphyses graciles. Gelatina hymenea iodo haud tineta. — Ad corticem lævem arborum in syl- vis. Villeta, altit. 1900 metr. (coll. Lindig. 2691). Similiter in sylva Te- quendama, altit. 2500 metr. (Lindig). Notis pro genere et specie allatis facile distinetum. Thee: cylindraceæ. Sper- matia longit. 0,008 millim., erassit. 0,001 millim. !) Tab. II, fig. 53: a sectio apothecii lente visa; b lamina tenuis ejusdem aucta 25 diametris; c spore quatuor auct diametris fere 285. 30. Parathelium indutum Nyl. 1. c. p. 279. — Thallus macula albida — determinata indicatus; apothecia hypophleodea demum subnuda (vel pellicula epidermidis obtecta), perithecio integre nigro, papilla ostiolari la- terali thallodea fusco-pallescente aut pallida aut fusca; sporæ fuscæ ellipsoi- deæ vel oblongo-ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,033—40, erassit. 0,011—16 millim. — In sylva Tequendama, altit. 2500 metr., ad corticem (Lindig). Faeiem externam habet quasi varietatis Verrucariæ nitide, ostiolis vero latera- libus et thallodeis. Apothecia basi latit. eireiter 0,6 millim. Tab. II, fig 54: a lamina tenuis apothecii aucta diametris 25: b spore binæ auctæ diametris 285. 31. Melanotheca aciculifera Nyl. Pyrenoc. p. 11. — Maculæ ex apotheciis confluentibus compositæ rotundato-difformes (latit. 1—2 millim.); sporæ acicu- lares (multi-septatæ vel septulis circiter 13 vel irregularibus inconspicuis), longit. circiter 0,053—60 millim., crassit. circiter 0,002—0,0025 millim. — Lamesa, altit. 2400 metr., ad truneos arborum (coll. Lindig. 2642; forma glomerulis apotheciorum ssepe substellaribus datur in ead. coll. n:o 2771, e Bogota, altit. 2600 metr.). 32. Trypethelium pallescens Fée., Nyl. I. c. p. 74. — Honda altit. 250 metr., ad cortices arborum in sylva (coll. Lindig. 2663); Magdalena, al- tit. 150 metr. (coll. ead. 2664). Sporæ S"* incolores oblongæ vel oblongo- ellipsoideæ 4-loculares, longit. 0,018—24 millim., crassit. 0,008—9 millim. 33. Tr. nigritulum Nyl. — Thallus macula pallida indieatus; apothe- cia in stromatibus (quoque intus) nigris depressis oblongis (latit. 2—3 mil- lim.) innata, minuta; sporæ S"" fuscescentes ellipsoideæ 4-loculares, longit. 1) Parathelium genus est Verrucariæ affine, at mox dignotum peritheciis ostiolo late- rali vel obliquo. Spermogonia punetis nigris indicata, spermatiis rectis eylindraceo-acieula- ribus (utroque apice acutiuseulis), sterigmatibus simplieibus. "Thallus tenuissimus aut vix nisi hypophleodes. Spore 8"* in thecis, paraphyses graciles. Gelatina hymenea iodo haud tincta 494 W. NYLANDER. 0,015—21 millim., erassit. 0,007—s millim. — Villeta, altit. 2100 metr., ad corticem arborum (coll. Lindig. 2794). Ab omnibus ceteris speciebus hujus generis longe distinetum, disponendum prope Trypethelium inconspieuum Fée., Nyl. Pyrenoc. p. 16. 34. Trypethelium annulare Mnt, Nyl. Pyrenoc. p. 16. — Bogota, altit. 2400 metr., ad cortices arborum (coll. Lindig. 2714; alia forma inde in ead. coll. n° 2641). Sporæ incolores anguloso-quadriloculares, longit. 0,040—45 millim., crassit. 0,013—16 millim. (loculis sese apicibus contiguis vulgo tangentibus). 35. Tr. ochrothelium Nyl. — Thallus hypophleodes macula expansa determinata pallido-glaucescente indicatus, intus virens; apothecia in promi- nentiis stromaticis oblongis vel elongato-difformibus ochraceo-tinetis vel ochra- ceo-flavis inclusa, ostiolis minutis nigricantibus (aut incoloribus); sporæ in- colores oblongæ 4-loculares, longit. 0,038— 45 millim., crassit. 0,016—18 mil- lim. — Ad eorticem arborum. Villeta, altit 2000 metr. (coll. Lindig. 2823); etiam ad Honda, altit. solum 300 metr. (Lindig). Affine Trypethelio annulari et forsan non specie distinetum stromate intus (saltem in parte supera) flavo vel ochraceo-flavo. 36. Tr. Sprengelii Ach., Nyl. l. c. p. 77. — Ad cortices arborum. Honda. altit. 250 metr. (coll. Lindig. 2593). 37. Tr. madreporiforme Eschw., Nyl 1. e. p. 78. — Thallus macula pallido-flavicante vel sordida indicatus aut determinatus et obscure limitatus; apothecia in verrucis stromaticis fuscis convexis (intus pro parte aurantiaco- fulvis) innata, nonnulla in quavis verruca; sporæ incolores oblongæ murali- divise, longit. 0,039—54 millim., crassit. 0,012—17 millim. — Ad corticem arborum. Honda, altit. 300 metr. (coll. Lindig. 854). 38. Astrothelium hypoxylon (Fée.) Nyl 1. c. p. 80. — Honda, altit. 1700 metr. ad corticem quercus (coll. Lindig. 2590). ADDENDA. Leptogium pulchellum (Ach.) Nyl. Syn. I, p. 123. — Etiam in Nova Granata occurrit. Pertusaria ochrotheliza Nyl. — Thallus albidus tenuis granulato-inze- qualis determinatus vel subdeterminatus; apothecia in verrucis thallinis gra- nulato-inzequalibus inclusa (nonnulla in quavis verruca), ostiolis prominulis Lichenes Novo-Granatenses. 495 vel subpapillosis carneoluteis vel ochraceo-carneis; sporæ 4" longit. 0,115— 0,138 millim., crassit. 0,033—40 millim. — Chimbe, altit 1800 metr. (Al. Lindig). Facie est fere Pertusariæ Quassiæ, sed mox distineta papillis ostiolaribus læte tinetis apotheciorum. Sæpe etiam ips: verrucæ fructiferæ (et thallus hine inde) non- nihil eoloris earnei habent. P. tetrathalamia f. emaciata Nyl thallo albido tenuissimo determi- nato, verrucis apotheciiferis depressis 2—6-carpis, ostiolis obseuris (vel pallido-obseuris); sporæ 8” longit. 0,045—70 millim., crassit. 0,022—26 mil- lim. — Cune, altit. 1200 metr. (Lindig). Transire videtur in Pertusariam /eioplacam (Ach.). Thelotrema epitrypum Nyl. f. simplicius. Intermedium inter 77. epi- trypum et Th. Bahianum var. obturascens. — Fusagasuga, altit. 1900 metr. (coll. Lindig. 2580). Lecidea mutabilis Fée. f. sporis (incoloribus ellipsoideis) longit. 0,016— 18 millim., crassit. 0,007—8 millim. Paraphyses sat distincte. Gelatina hy- menea iodo intense cœrulescens. — Altit. 2200 metr. (coll. Lindig. sub n:o 2650 admixta). Byssocaulon? ochraceum Nyl. — Thallus ochraceus vel ochraceo-flavus subadpressus laciniato-lobatus, lobis congestis subimbricatis e filamentis gra- cilibus (crassit. 0,003 millim.) contextis. Sterilis. — La Vega, altit. 2200 metr., ad corticem arboris (Lindig). Citari supra omissa fuit Pannaria nigrocincta (Mnt.) e Bogota, altit. 2900 metr. Similiter omissa citatio figure 39"^ (tabulæ II) ubi delineatæ sunt thecæ binæ sporiferæ juniores et spora omnino evoluta Graphidis chlorocarpe Fée. Vid. supra p. 470 (56) 9). 1) Addendum supra p. 472 (58) ad Graphidem intricatam Eschw., sporas ejus esse 8" 4—6-loculares (loeulis mediis sæpius semel vel bis sensu longitudinali divisis). — *Gr. amicta Nyl. in hb. Tuckerm. (ex insulis japonieis Bonin) vix differt (nisi ut varietas) apo- theciis magis (cartilaginee) tectis; sporæ incolores ellipsoideæ 4— 7 seriebus transversis locu- lose (seriebus mediis 2—3-loculosis), longit 0,016—20 millim., erassit. 0,007 millim., iodo leviter (vel obsolete) ecrulescentes. — Ad Arthoniam rubellam Fée., supra pag. 479 (65) animadvertatur, eam esse Graphidem earibeam Ach. Z. /. p. 272 pro parte (ex hb. Ach.). Sporæ ei sspe 4-septatæ (interdum demum fuscescentes), longit. 0,026—35 millim., erassit. 0,011—15 millim. — Sed nomen Arthonia caribæa (Ach.) optime retineatur speciei accedenti, qui vero magis adhue affinis est subrubellæ, apotheciis (pallide fuscescentibus vel fuscis) den- dritiee ramosis; sporæ (ut in subrubella) (3—)5—7-septatæ, longit. 0,045—50 millim., crassit. 0,018—22 millim. (in suhrubella aliquando usque longit. 0,054 millim.), gelatina hymenea iodo 496 W. NYLANDER. Computatis speciebus, quæ supra enumerantur et exponuntur, numeros sequentes invenimus pro tribubus diversis Lichenum Novæ Granatæ. Ad- dantur tabulæ huic (comparationis caussa) numeri, qui ostendunt quot spe- cierum earum novo-granatensium in Europa occurrunt. Species in Nova Granata. Earum in Europa. Colleme NP u ee. xx. 18 1 RATE ET euh, Li. m de Ben PE ben 1 CEE oc c SNC" ES 1 IRylophorei oe cM 2 -— Sphærophorei 1 1 Bæomycei 4 — Cladoniei 7 NE Stereocaulei "c 6 — Siphule e No ros 2 1 Usneei 5 3 Ramalinei 3 1 Cetrariei 1 1 Peltigerei 4 3 Parmeliei 65 10 Pyxinei . 2 — li ccanorenee EE ACT PEN R68 9 TMecideeier e C A MEUS S NE 6 Grapiide Me gp 7 Pyrenocarpeu t leer OE Mene 3 Summa 54 — 52 Sunt ita species hodie cognitæ novo-granatenses 354 et ex iis obve- niunt in Europa solum 52. cœrulescens deindeque vinose rubescens. Hane Arfhoniam caribæam solum ad corticem Cro- ionis cascarillæ vidi, nec ibi sit rara. — Opegrapha abnormis var. varia Ach. L. U. p. 259, in Ach. Syn. p. 86 synonyma habita „Graphidis caribææ“, est omnino diversa species, licet extus sspe subsimilis; sporz ejus incolores ovoidez 3-septatæ, longit. circiter 0,014 millim., crassit. 0,003 millim., in specimine hb. Ach. e Jamaica. — Comparanda simul sit 4r/Aionia in- terducta Nyl., que sat similis quasi 4. caribe obscuriori vel fere À. astroideæ var. ope- graphinæ Ach., apotheciis nigricantibus (humidis pallescentibus), sat confertis, subdendritice ramosis, gracilescentibus; sporis incoloribus ovoideis 3-septatis, longit. 0,018—925 millim., erassit. 0,007— 9 millim., gelatina hymenea iodo ccrulescente; ad corticem in Nicaragua (hb. Tuckerm.). — Etiam comparetur interducte affinis Arthonia stenographella Nyl., eui thallus maeula albida indicatus obscure limitata; apothecia fusca vel fusconigra (humida pallescen- tia) dendritico-ramosa, apicibus acutis (suberumpentibus); sporæ incolores ovoidez 3-septatæ, longit. 0,015—17 millim., crassit. 0,006—7 millim., hypothecium incolor, gelatina hymenea iodo cœrulescens (dein sordide violacea et thecæ violacee tinet®); in Insulis Bonin (hb. Tuc- kerm.): etiam thallo indeterminato ad Hong-Kong in China (hb. Tuckerm.). FIG. FIG. Fi. Fra. Fra. Fic. Fire. FIG. FIG. Fra. F1c. Fic. Fic. Fro. FIG. Fra. FiG. Fita. FIG. Fie. Fre. Fra. FIG. > Fic. Fra. 2 FIG. FIG. FiG. 2 BIG Fic. Fie. Fic. Fic. Fre. 491 EXPLICATIO TABULARUM. "Tab. 1. Omnes figura sporarum diametris 285 aucti sunt. 1. — a Spore 5 Tylophori protrudentis Nyl.; b sterigmata et spermatia ejusdem (coll. Lindig. n:o 2633). 2. — Sporæ totidem Tylophori moderati Nyl. (coll. Lindig. 2653). 3. 4. 9. 6. 18. 20. 24. 26. 21. 33. 34. Spore 7 Parmeliæ teniate Nyl. (coll. Lindig. 2744). a spore Physciæ syncollæ Tuck.; b sterigmata ejusdem; c spermatia. Spore 2 Lecanoræ sulphureofuscæ Fée. Theca sporifera Lecanoræ multifere Nyl. Lecanoræ puniceæ Ach. sporæ 3 (coll. Lindig. n:o 2650). Spore tres Thelotrematis sphinctrinelli Nyl. Spore quinque Zhelotrematis pachystomi Nyl. Sporæ tres Thelotrematis cavati Ach., speciminis e Guinea herbarii Achariani. Sterigmata et spermatia Thelotrematis microporoidis Nyl. Spore quatuor T’helotrematis levigantis Nyl. Spore tres T'helotrematis Auberianoidis Nyl. Spore tres Thelotrematis leucomelani Nyl. Lamina tenuis apothecii ejusdem speciei varietatis cathomalizantıs. Spore quatuor Thelotrematis compuncti (Sm.). Spore tres Thelotrematis Bahiani Ach. Spore quinque Thelotrematis epitrypi Nyl. Sporæ tres Thelotrematis leucocarpoidis Nyl. Spore tres speciminis Mexicani Ascidii Domingensis Fée. Spore bins Ascidii Cinchonarum Fée. Sporæ tres Phlyctis Boliviensis Nyl. Lamina tenuis apotheeii et sporæ quinque Lecide® sororielle Nyl. Lamina tenuis apothecii et sporæ tres Lecideæ lecaronellæ Nyl. a sectio apotheeii Lecideæ insignioris Nyl. sub lente visa; 5 sporz quinque. Sporæ tres Lecideæ plurilocularis Nyl. Theca et paraphyses Lecideæ punctiformis Nyl. Spore binæ Lecideæ hostheleoidis Nyl. Spore bine Graphidis Ruizianæ (Fée). Sporæ binæ Graphis vernicosæ var. albicantis Nyl. Spore binæ Graphidis anguilliformis Tayl. Tab. II. Spore bins Graphidis tumidulæ cinerem (Fée). Spore bine Graphidis tumidulæ Fee. Spore quatuor Graphidis subtracte Nyl. 498 W. NYLANDER. Fi. 35. — Spore tres Graphidis vernicosæ Fée (hyperbolizantis): a speciminis eol- lectionis Lindigianæ n! 2852; 5 speciminis e Choachi. F1G. 36. — Spore bins Graphidis chrysocarpæ Eschw. Fi. 37. — Spore quatuor Graphidis dividentis Nyl. FrG. 38. — Spore quinque Graphidis cabbalistiee Nyl. FiG. 39. — Spore sex Graphidis hemographe Nyl. Fro. 39"* — Spore tres et thecæ Graphidis chlorocarpe Fee. FrG. 40. — Spore tres Graphidis separandæ Nyl. Fro. 41. — Spore quatuor Opegraphæ diplasiosporæ Nyl. Fra. 42. — Spore tres Opegraphe chionographæ Nyl. . 43. — Spore quinque Opegraphæ onchosporæ Nyl. . 44, — Spore tres Platygraphe interrupte Fée. a. 45. — Spore quinque Platygraphæ leptographe Nyl. . 46. — Spore tres Platygraphe phlyctelle Nyl. X 47. — Spore sex Platygraphe endecameræ Nyl. . 48. — Spore tres Arthoniæ ambiguelle Nyl. . 49. — Spora Arthonie scriblitellæ Nyl. FiG. 50. — a theca sporifera Arthonie undenariæ Nyl aucta diametris 45; 5 sporæ binæ ejusdem auctæ diametris 285. Fra. 51. — Spore tres Chiodecti perplexi Nyl. FiG. 52. — Verrucaria subducta: a sectio apothecii lente visa; 5 sporæ quatuor auctæ diametris 255. FrG. 53. — Parathelium polysemum: a sectio apothecii lente visa; 2 lamina tenuis ejusdem aueta 25 diametris; c sporæ quatuor auctæ diametris 255. FiG. 54. — Parathelium indutum Nyl.: a lamina tenuis apothecii aucta diametris 25; b sporæ bin: auctæ diametris 285. INDEX NOMINUM. abbreviata Fée. . . . . . . 475 (61) | agelæa Fée. . . . Su ceo T (D) abnormis (Ach.) . . . . . . 483 (69) | aggregata Fée. re zs xdg (TE) absolutus Tuck. . . . . . . A43L (1v) | agzgregata (Sw.) - el 7.0... 204327018) achroiza Nyl.. . . . . . . 447 (33) | aggregatum (Ach). . . . . 428 (14 aciculera Nyl » x. oc = .., 495779) .albellaafiBers.), - c. ec) acromela (Pers.). . . . . . 439 (25) | albicans Nyl. (Graph) ) . + . 466-(52) actinobola Nyl. . . . . . . 485 (71) | albicans Th. Fr. (Ster.) . . . 433 (19) actinotum Tuck.. . . . . . 450 (36) | albidella Ny. . . . . . . 447 (33) adglutinata Flk.. . . . . . 440 (36) | albidum Nyl.... ,. LU" #6) admixta Nyl. . . . . ch . . 462 (48) | alboatrata Nyl... . . . - 46 (32) adspersa (Mnt) . + .*. —- . 479 (65) | albocineta Nyl. ... . . . S98 (62) Lichenes Novo-Granatenses. 499 albosmaeulansoNyl: M EAN 5) e BorreriiBDurnsg e cus vr AB) (25) alborosella Nyl. . . . . . . 473 (59) | Brebissonii (Fee) . . . . . 448 (29) Alectoria . . . . . . . . 484 (20) | bullatum (Ach) .... . . . 429 (15) allophana Ach. . . . . . . 445 (31) | Byssoeaulon?. . . . . . . 495 (81) ambigens Ny. . . . . . . 449 (35) | byssomorpha Nyl. . . . . . 458 (44) ambiguella Nyl. . . . . . . 482 (68) | cabbalistica Nyl. . . . . . 474 (60) americana (M. Flot.) . . . . 439 (25) | cæsiorubella Ach. . . . . . 445 (31) amieta Nyl. . . . . . . 1495461) Meæsium Nyl... . urn. WB) amplificans Nyl.. . . . . . 462 (48) | ealiearis Ach.. . . . . . . 484 (20) analoga Nyl. . . . . . . . 465 (51) | ealveseens Fee... . . . . . 451 (87) anamorphum Nyl. . . . . . 452 (38) | camptidia Tuck.. . . . . . 443 (29) anguilliformis Tayl. . . . . 466 (52) | Camtschadalis Ach. . . . . 439 (25) anguina (Mnt.) . . . . . . 465 (51) | eandelaria (Ach) . . . . . 439 (25) angustifolia (M. Flot.) . . . 440 (26) | eaperata Bor. . . . . . . 437 (23) angustior Nyl. . . . . . . 439 (25) | Caraecensis Tayl. . . . . . 438 (24) annulare Mnt. . . . . . . 494 (80) | carcata (Ach) . . . . . . 482 (18) apposita Nyl.. . . . . . . 492 (78) | caribæa Ach. . . . . . . . 495 (81) arceutina Ach. . . . . . . 460 (46) | eartilaginea Fée. . . . . . 491 (77) argentata Ach. . . . . . . 445 (31) | Casarettiana (DN.). . . . . 438 (24) Arthonia . . . . . . . . 479 (65) | eatapasta Nyl. . . . . . . 488 (74) Ascidium . . . . . . . . 455 (41) | cathomalizans Nyl.. . . . . 452 (38) aspistea Ach.. . . . . . . 490 (76) | cavatum Ach.. . . . . . . 450 (36) assimilans Nyl. . . . . . 448 (84) | Cerasi (Aeh)) . .. 2 s. .- 492 (78) Ssmus Nyl. 0.0 2,2. 00. 4. nt405(DiD) | @eratina. Ach. -(lsn.)* 3239719200498 (19) asterizans Nyl . . . . . . 467 (53) | ceratina Fée. (Verr.) . . . . 491 (77) astroidea (Fee). . . . . . 489 (75) | cerina Eschw. . . . . . . 490 (76) Astrothelium . . . . . . . 494 (80) | cervicomis Tuck. . . . . . 438 (24) Hir Gh. 0. | v. cy 0%. s004403(32) 1iOetraria .- Le OPEN atroalbicans Nyl. . . . . . 434 (20) | Chiodecton . . . . . . . 485 (71) atrogrisea Del. . . . . . . 460 (46) | chionographa Nyl . . . . . 475 (61) Auberianoides Nyl.. . . . . 451 (37) | chlorocarpa Fée. . . . . . 470 (56) Auberianum Mnt. . . . . . 452 (38) | chlorotica Ach. . . . . . . 460 (46) aurantiaea (Hook.) . . . . . 441 (27) | chrysocarpa (Eschw.) . . . . 466 (52) aurantiaca Lightf. (Lecan.) . . 442 (28) | cicatricosa Aceh. . . . . . . 485 (71) aurata Ach. . . . . . . . 437 (28) | eiliata (DC.) . . . . . . . 438 (24) ayersum, Nyl... . . . Jc 4491. (H7) | Cinchons. Ach. .. | .. .. Eu 34991(78) Beomyees. . . . u. . AS (17) | Cinchonarum Fée. . . ..0:#455(41) bacillifera Nyl. . . . . . . 459 (45) | einerella Flot. . . . . . . 492 (78) Bahianum Aceh. . . . . . . 453 (39) | einnabarina Fée. (Graph.) . . 474 (60) barbata Ach. . . . . . . . 433 (19) | cinnabarina Wallr. (Arth.) . . 479 (65) blanda Ny. . . . . . . . 444 (80) | eireumtineta Nyl . -. . . . 457 (43) Bogotensis Nyl. . . . .....435 (21) | Cladonia .. . . . . . ... 481 (17) Boliviensis Ny . . . . . . 456 (42) | Coccocarpia . . . . . . . 441 (27) Bonplandie Fée. . . . . . 475 (61) | coccophylloides Nyl . . . . 427 (13) 300 Cocoës (Sw.). Coenogouium . Collema . > eollieulosa (Mnt.) colobinoides Nyl. cometia Fee. . comma Eschw. m eomplanata Fée. (Arth.) . complanata Fée. (Strig.) . complanata (Sw.) eompressum Ach. compunetum (Sm.) . eoneilians Nyl. confertum Nyl. eonfervoides Nyl. confluens Mnt. eonfundens Nyl. . Coniocybe . conjuncta Nyl. conjungens NyL. . . . conspicua Nyl. contendens Nyl. . eonturbata Nyl. . Cora . ! corrosa (Ach.) corrugatulum Nyl. erispa Ach. erocantha Nyl. erocata (L.) eronia (Tuck.) daetylina (Ach.). damæcornis Ach. dealbata (Ach.) . degenerans. Flk. . dendritiea Ach. develatum Nyl. diaphanum Ach. . diaphora (Ach.) . difluens Nyl.. . . dilatata Fée. (Arth.) diluta Fée . 5 dimorpha Nyl. diplasiospora Nyl. . diplinthia Nyl. W. NYLANDER. 441 (27) 456 (42) 427 (13) 470 (56) 444 (30) 471 (57) 464 (50) 484 (70) 492 (78) 434 (20) 431 (17) 453 (39) 445 (31) 450 (36) 456 (42) 485 (71) 448 (34) 429 (15) 462 (48) 442 (28) 481 (67) 492 (78) 479 (65) 487 (73) 437 (23) | 429 (15) | 435 (21) 442 (28) 436 (22 441 (27) 447 (33) 437 (23) 447 (33) 431 (17) 468 (54) 454 (40) | 428 (14) 475 (61) 491 (77) 483 (69) 488 (74) 468 (54) 476 (62) 444 (30) diremta Nyl. . disciformis Fr. disseeta (Ach.) distans (Pers.) dividens Nyl.. : doliehographa Nyl. . dolichophora Nyl. Domingense (Fée) . Domingensis (Ach.) Domingensis (Ach.) Dumastii Fée. . . duplicans Nyl. duplicata Ach. Durieui Mnt. . Ecklonii Spr. . effusum Fée. . elæochroma Ach. emaciata Nyl. endecamera Nyl. endochrysea Hmp. (Physe.) . endoehrysea (Mnt.) . endoleuca Nyl. epidermidis Ach. epitrypum Nyl. erosa (Eschw.) erysiphæa Nyl. erythrantha Tuck. . erythroleuca Nyl. erythroleucoides Nyl. . excedens Nyl. eximia Nyl. explanata Nyl. exstans Nyl. . extenuata Nyl. farinacea (L.) fastigiata Nyl. S we Fendlerii Mnt. Tuck. . Fissurina fimbriata Hffm. flavescens Nyl. flavieans (Sw.) foveolatum Nyl. . frumentaria Fée. fulgidula Nyl. 492 (18) 463 (49) 431 (23) 445 (31) 472 (58) 465 (51) 488 (74) 455 (41) 440 (26) 462 (48) 473 (59) 489 (15) 467 (53) 429 (15) 435 (21) 486 (72) 462 (48) 495 (81) 477 (63) 440 (26) 488 (74) 460 (46) 492 (78) 454 (40) 437 (23) 444 (30) 442 (28) 443 (29) 443 (29) 484 (70) 457 (43) 480 (66) 490 (76) 478 (64) 434 (20) 433 (19) 437 (23) 473 (59) 437 (17) 476 (62) 439 (25) 428 (14) 470 (56) 461 (47) à PT TT fuliginosa (Ach.) fungoides Ach. furfuracea Ach. (Conioe.) furfuracea Pers. (Lecid.) . fuscoalbella Nyl. fuscorubella (Hffm.) fuscula Nyl. glaucescens Fée. glauco-pallens Nyl.. glaucophthalmum Nyl. globulare Tuck. . glomerulosum (Tayl.) . Glossodium glyphieum Nyl. . Glyphis . : gracilenta Ach. . gracilescens Flk. gracilis Ach. . grammitis Fée. granifera Ach. granulatum (Mnt.) . Graphis . gyalocarpa Nyl. . Gyrostomum hæmatites Fée. hæmographa Nyl. heterocarpa (Fée.) . heteroclita Ach. . heteropsis Nyl. heterospora Nyl. homographiza Nyl. . hostheleoides Nyl. . hyperbolizans Nyl. . hypochnoides Nyl. . hypoglauca Nyl. hypolepta Nyl. hypoleuea (Ach.) . hypotrachyna Nyl. . hypoxylon (Fée.) ignea Kphb. imbrieatus Hook. implicatum Nyl. . inæquata Nyl. incisa Pers. Lichenes Novo-Granatenses.. 436 (22) 431 (17) 429 (15) 457 (43) 480 (66) 460 (46) 460 (46) 464 (50) 451 (37) 428 (14) 450 (36) 429 (15) 431 (17) 453 (39) 485 (71) 435 (21) 431 (17) 434 (20) 470 (56) 445 (31) 479 (65) 464 (50) 436 (22) 455 (41) 474 (60) 474 (60) 465 (51) 490 (76) 488 (74) 482 (68) 471 (57) 458 (44) 466 (52) 487 (73) 439 (25) 472 (58) 440 (26) 439 (25) 494 (80) 466 (52) 431 (17) 428 (14) 444 (30) 441 (27) ineonspienum Bab. inconspieuum Nyl. (chiod) indutum Nyl. . inflexum Nyl. . insculptum Eschw. . insignior Nyl.. insperata Nyl. interalbieans Nyl. interducta Nyl. interplexum Nvl. interrupta Fée. interveniens Nyl. intricans Nyl. intrieata Eschw. . intrusa Nyl. inusta Ach. ischnospora Nyl. isidiosulum Nyl.. Islandiea (L.) . Kamtsehadalis Ach. Kunthii Hook. labyrinthica Ach. laciniata Ach. lævigans Nyl. lævis Eschw. . leviuseula Nyl. . latissima Fée. Lecanora lecanorella Nyl. . lecanoreum Nyl.. leiogramma Nyl. leioplaea (Ach.) . Lenormandii (v. d. B.) lepadinum Ach. . lepadodes Tuck. Leprieurii (Mnt.) . Pb. Leprieurii Mnt. (Lecid.) . leproearpa Nyl. . leptoconia Nyl. leptoderma Nyl. . Leptogium . leptographa Nyl. leptostietum Nyl. leucampyx Tuck. 501 481 (67) 486 (12) 492 (18) 429 (15) 473 (59) 463 (49) 443 (29) 476 (62) 496 (82) 456 (42) 478 (64) 482 (68) 473 (59) 472 (58) 489 (75) 468 (54) 459 (45) 429 (15) 435 (21) 439. (25) 436 (22) 485 (71) 437 (23) 450 (36) 434 (20) 437 (23) 438 (24) 442 (28) 462 (48) 432 (18) 470 (56) 447 (33) 436 (22) 452 (38) 452 (38) 456 (42) 463 (49) 472 (58) 429 (15) 436 (22) 428 (14) 478 (64): 479 (65) 430 (16) 502 leucocarpoides Nyl. leucocarpum Tayl. leucocheilea (Fée) leucomela (L.) leucomelanum Nyl.. leucopsara Nyl. leucoxantha Spr. limbata Laur. linearis Sw. Linkii Ehrnb. longissima Ach. . Loxensis (Fée.) . lutea (Dicks.) luteola Ach. macilenta Hffm. . macrotheca Fée. madreporiforme Eschw. marginata Hook. mastoidea Ach. mastophora Nyl.. mastophoroides Nyl. Medusula medusulina Nyl.. Meissnerii Tuck. melænella Nyl. melaleuca Turn. . melanophthalma Dur. , Melanotheca Melaspilea . Menziesii Ach. mesographa Nyl. mesoleuca Nyl. mesoxantha Nyl. metaphorieum Nyl. . mieroporoides Nyl. . mierosema Nyl. . microspermoides Nyl. . millegrana (Tayl.) . miserula Nyl.. mixtum Nyl. moderatum Nyl.. molybdea Pers. monosporum Nyl. multifera Nyl. W. NYLANDER. 454 (40) 428 (14) 468 (54) 440 (26) 452 (38) 477 (63) 462 (48) 439 (25) 435 (21) 456 (42) 434 (20) 434 (20) 456 (42) 460 (46) 432 (18) 483 (69) 494 (80) 489 (75) 488 (74) 489 (75) 490 (76) 473 (59) 485 (71) 441 (27) 458 (44) 446 (32) 484 (10) 493 (79) 487 (73) 428 (14) 469 (55) 483 (69) 445 (31) 455 (41) 450 (36) 475 (61) 484 (10) 460 (46) 484 (70) 432 (18) 430 (16) 441 (27) 452 (38) 445 (31) multipuncta Turn. mutabilis Fée. Mycoporum Myriangium myriocarpa DC. myriocarpum Th.Fr. nigritulum Nyl . nigro-cincta (Mnt.) . nitida Schrad. nitidiuscula Nyl.. nucula Ach. . . obseura (Ehrh.) . obseurata Nyl. obsessa (Mnt.) obtecta Nyl. obturascens Nyl. obvoluta Nyl. ochraceo-flava Nyl. . ochraceo-flavens Nyl. . ochraceum Nyl. . ochrochlora FIK.. ochrotheliza Nyl. ochrothelium Nyl. ocellata Nyl. . octospora Nyl. olivaceum Mnt. onchospora Nyl.. . opegraphoides Nyl. osteoleuca Nyl. . oxytera Nyl. . . pachygrapha Nyl. pachystomum Nyl. pallescens Ach. pallescens Fée. rsp) pallida (Hook.) pallidior Nyl.. palmicola Ach. Pannaria pannosa Ach... parasema Ach. Parathelium parella Ach. . Parmelia Parmeliopsis 447 (33) 495 (81) 487 (73) 429 (15) 463 (49) 433 (19) 493 (79) 441 (27) 490 (76) 491 (77) 488 (74) 440 (26) 440 (26) 440 (26) 471 (57) 453 (39) 491 (77) 490 (76) 491 (77) 495 (81) 431 (17) 494 (80) 494 (80) 478 (64) 447 (33) 451 (37) 475 (61) 487 (73) 439 (25) 483 (69) 472 (58) 450 (36) 444 (30) 493 (79) 437 (23) 443 (29) 485 (71) 441 (27) 441 (27) 462 (48) 492 (78) 444 (30) 438 (24) 439 (25) parvifolia Pers. . pavonia (Web.) . pelinum Nyl. . pellita (Sw.) Peltigera MR. peltigerella Nyl. . perforata Ach. perlata Ach. perminima Nyl. . Pertusaria Ach. . pertusarioides Nyl. . permutans Nyl. perplexum Nyl. . Peruviana Ach. . pezizoidea Ach. phlyetella Nyl. Phlyetis . phylloearpum (Pers) ) Physcia c pilosella Nyl. . Piperis Spr. plagioearpa Fée. Platygrapha platyspilea Nyl. . plicata (L.) : pluri-loeularis Nyl. . podocarpa (Bel.) polydactyla Hffm. polygramma Nyl. polymorpha Ach. polysemum Nyl. . porinoides Ach. . porinoides Mnt. propinqua Nyl. protensa Nyl. . protrudens Nyl. . proximans Nyl. . proximum Nyl. pulchellum (Ach.) pulverulenta Tayl. pulvinata Fée. punetella Nyl. punetuliformis Nyl. . pulicosa Nyl. . Lichenes Novo-Granatenses. 451 (43) 487 (73) 486 (72) 441 (27) 435 (21) 437 (23) 438 (24) 438 (24) 457 (43) 446 (32) 453 (39) 477 (63) 485 (71) 434 (20) 467 (53) 477 (63) 456 (42) 428 (14 439 (25) 436 (22) 457 (43) 464 (50) 476 (62) 480 (66) 433 (19) 463 (49) 440 (26) 435 (21) 480 (66) 483 (69) 492 (78) 490 (76) 491 (77) 484 (70) 434 (20) 430 (16) 463 (49) 432 (18) 494 (80) 435 (21) 438 (24) 490 (76) 464 (50) 480 (66) punicea Ach. purpurissata Nyl. pustulata Ach. pyenocarpa Nyl. pyenoearpum Nyl. (Coll.) pyenocarpum Nyl. . pyenoelada (Pers.) . pyenophora Nyl. pyracea (Ach.) Pyrenastrum . : pyrenuloides (Mnt.) Pyxine . : quereizans (MIR) t radiata Nyl. Ramalina ramulosum (Ach.) rangiferina Hffm. Ravenelii Tuck. . reducens Nyl. reniformis Fée. rhodiza Nyl. rhodostoma Nyl. . Ricasolia rigida (Fée.) rigida (Pers.) . rimulosa Mnt. zubella Ach. 2 rubella Fee. (Arth.) rubellula Nyl. rubro-einetum Ehrnb. . rufella Nyl. rufescens Hffm. rufula (Mnt.) Ruiziana (Fée.) russeola Nyl. . russula Ach. Santensis Tuck. . scalpturata Ach. . seribillans Nyl. scriblitella Nyl. . scripta Ach. seruposa Ach. . . scyphuliferum (Ach.) separanda Nyl. 503 446 (32) 482 (685) 446 (92) 448 (34) 428 (14) 487 (73) 432 (18) 449 (35) 443 (29) 488 (74) 488 (74) 441 (27) 436 (22) 475 (59) 434 (20) 432 (18) 432 (18) 438 (24) 438 (24) 471 (57) 448 (34) 448 (34) 437 (29) 466 (52) 435 (21) 467 (53) 460 (46) 479 (65) 459 (45) 486 (72) 479 (65) 435 (21) 470 (56) 464 (50) 442 (28) 457 (43) 489 (75) 468 (54) 471 (57) 481 (67) 464 (50) 446 (32) 455 (41) 469 (55) 504 seriale Ach. serograpta (Spr.) serpentinella Nyl. sexlocularis Nyl. sinuosa (Pers.) Siphula . sophistica Nyl. sordidula Nyl. sorediata Ach. sororiella Nyl. speciosa (Wulf) . sphærale Ach. Sphærophoron sphinetrinellum Nyl. Sprengelii Ach. squamulosula Nyl. stellaris (L.) stenographella Nyl. stenophylla Nyl. . stenospora Nyl. . Stereocaulon . Stieta Stietina . Stigmatidium . straminea Ach. striatula (Ach.) Strigula . subæruginosa Nyl. . subdissecta Nyl. . subdueta Nyl. subferruginea Nyl. . subfusca Ach. . subjuneta Nyl. sublævigata Nyl. subprostans Nyl.. subrubella Nyl. subserpentina Nyl. . substellata (Ach.). W. NyLANDER. 487 (13) | substriatula Nyl. 469 (55) | subtracta Nyl. 469 (55) | sulphureofusca Fée. 490 (76) | syncolla Tuck. 431 (23) | tachygrapha Nyl. 433 (19) | tæniata Nyl. 465 (51) | tenella (Ach.) . 458 (44) | tetrathalania Fée. 441 (27) | Thamnolia . 457 (43) | thelena Ach. . 440 (26) | Thelotrema 486 (72) | tiliacea (Hffm.) 431 (17) | tomentella Nyl. 449 (35) | tomentosa (Sw.) . 494 (80) | Trachylia : 461 (47) | trachyna (Ach.) 440 (26) | tremelloides Ach. 496 (82) | tricolor Mnt. 452 (18) | triticea Nyl. : 455 (24) | trypetheliiformis Nyl. . 432 (18) | Trypethelium . 437 (23) | tuberculifera Nyl. 436 (22) | tuberculosa Fée . 419 (65) | tumidula Fée. 435 (21) | Tylophoron 467 (53) | ulotrichoides Nyl. 492 (78) | undenaria Nyl. 445 (31) | Urceolaria . 437 (23) | Usnea dara 489 (15) | varia Ach. (Arth.) 442 (28) | varia Pers. 445 (31) | vermicularis Ach. 463 (49) | vernicosa (Fée.) . 438 (24) | Verrucaria . 491 (77) | versieolor Fée. 419 (65) | vigilans (Tayl.) 465 (51) | Wightii (Tayl.) 484 (70) | xanthocarpa Nyl. 467 (53) 467 (53) 446 (32) 441 (27) 473 (59) 439 (25) 464 (50) 448 (34) 433 (19) 492 (78) 449 (35) 438 (24) 436 (22) 436 (22) 429 (15) 431 (17) 428 (14) 462 (48) 470 (56) 448 (34) 493 (79) 448 (34) 461 (47) 467 (53) 430 (16) 440 (26) 482 (68) 446 (32) 433 (19) 496 (82) 475 (61) 433 (19) 466 (52) 488 (74) 461 (47) 461 (47) 455 (41) 481 (67) BEITRAG ZUR KENNTNISS DER SCHRAMMEN IN FINNLAND N. NORDENSKIOLD. (Vorgetragen d. 21 Mai 1860.) nn,» De AME AR ARR ru 2] i ^ "e. . DI DEN ü PER deo Homer sooner d DE "ud : Pr n/a " an ble d FETTE iem EL n X E | j 1 ; A (sw EP, iar dts c Hii a 2 s Maa "NM mes La A "M LEUR | A Wit | TAPA o Anu EIL h í ii aret | \ d , dl BOLD 4 ait ea tit su alt: rm s 21 aiibenbsi d$ oun bí M NS sium tour | à PI I wer ax osa i auc i ha 2 bros: | NU 00 4 n foi "TIE TD 1; ön ; um oot Pow iei aa am. anon iu | mr asap, LA Tu pg å ax T. r ul idi "i à ^ 4 in V my 1 ^ n j 6. ^ € FA boites on! i 6 ü | vM od d io TL LL c A a pnt mer Vv me n Gn numm jn s e Fi ra s se Hi A V. im o d Nas on TEL URL nit, Alla , Br "WEIN wm LA Ae ok eni: Nagios vez n au ee Tr frt ote eov + duree Pe oni k^ edid Ld nn CEE IE Modos weder 4s m LRU rc am ipo APR. eni ctos view c^ s tli doli. Mus AA | Bald nachdem Professor Säfström das Phaenomen der sogenannten Rollsteine, oder mit anderen Worten die Schliff- und Schrammflüchen der skandinavischen Berge beschrieben hatte, fing ich auf meinen Reisen in Finnland an ähn- liche Beobachtungen zu machen, die ich erst jetzt der Öffentlichkeit übergebe. Ich habe in nachstehendem Verzeichniss alle Beobachtungen zusammenge- stellt, die theils von mir, theils von andern gemacht wurden, und zugleich auf einer Karte von Finnland alle Messungen zusammengeführt, die so weit von einander lagen, dass sie auf derselben Platz finden konnten, und die da- her jedenfalls die Hauptrichtung der Schrammen anzugeben scheinen. Um bei den Messungen Sicherheit und Genauigkeit zu gewinnen, fand ich es bald nöthig ein Instrument zur näheren Aufnahme der Schrammen zu konstruiren. Ein solches, wie Fig. 1 es darstellt, hat sich in jeder Hin- sicht als anwendbar und dem Zwecke entsprechend bewührt, so dass der grösste Theil der im Verzeichnisse bestimmten Schrammen mit demselben aufgenommen wurden. Nachstehend erlaube ich mir eine Erläuterung der Fig. 1. — Ein Brett- chen, etwa 1 Fuss lang und nach beiden Enden allmälig schmäler werdend, wird dergestalt mit einem Compass versehen, dass seine beiden Null-Punkte auf der Mittellinie a a des Brettchens liegen. Um sicherer die Abweichung bestimmen zu können, erhält das Brettchen auf der unteren Seite an beiden Enden die Zacken b b, deren Spitzen genau in derselben Mittellinie liegen müssen. Bei d ist das Brettchen abgeschnitten und mit einem Scharnier be- festigt, so dass das eine Ende gesenkt werden kann, um, wenn der Berg abschüssig ist, die Zacken in die Schramme zu stellen und doch den Com- pass horizontal zu halten. Dieser letztere ist so gradirt, dass auf der Mit- tellinie die Endpunkte mit Null bezeichnet sind, oder mit andern Worten N und S entsprechend; von diesen Nullpunkten geht die Gradirung nach bei- den Seiten, so dass 90° O und W entsprechen. Die Cirkelscheibe gibt je- den Grad an, von denen nur jeder zehnte mit Ziffern bezeichnet ist. Wenn man die Richtung einer Menge von Schrammen beobachtet, so gelangt man bald zur Einsicht, dass es nicht gleichgültig ist, auf welcher 508 N. NORDENSKIÓLD. Stelle des Berges dieselben aufgenommen werden. Wenn Fig. 2 einen der ovalen Berghügel mit gleichmüssigem Abhange nach allen Seiten vorstellt, der öfters anzutreffen ist, so findet man, dass die Richtung der Schrammen auf beiden Seiten etwas von der Hauptrichtung abweicht. Da es nicht im- mer müglich war die Schramme an der Stelle zu messen, wo man ihre wirk- liche Mittelrichtung erwarten konnte, so habe ich wo möglich die Lage der- selben nach folgender Terminologie bestimmt. Terminologie. a) Nórdlicher Abhang. b) Nördlicher Abhang östlich von der höchsten Kuppe. c) Abhang östlich von der höchsten Kuppe. d) Südlicher Abhang östlich von der höchsten Kuppe. e) Südlicher Abhang. /) Südlicher Abhang westlich von der höchsten Kuppe. 9) Abhang westlich von der höchsten Kuppe. h) Nördlicher Abhang westlich von der höchsten Kuppe. i) Höchste Kuppe. In nachstehendem Verzeichniss sind doch alle die Beobachtungen ausge- schlossen, die augenscheinlich irreleitend waren, und nur solche Schrammen benutzt, deren Lage sich in der Nähe der höchsten Kuppe befand. Ist da- her die Abweichung der Schrammen um ein Bedeutendes grösser, als wie die Figur 2 sie angibt, so muss der Ausdruck dafür modifieirt werden. Bemerken muss ich doch, dass ein so nach allen Seiten abschüssiger und abgeschliffener Berghügel, wie Fig. 2 ihn voraussetzt, nur selten anzu- treffen ist, sondern gewöhnlich ist die südliche, oder die von Säfström so- genannte Zeeseife steil und schroff abgebrochen, so dass sie nicht geschlif- fen werden konnte. Auf der Stosseite liegen selten andere als einige grosse Gerölle, doch auf der Leeseite unterhalb des Hügels, sind meistentheils Ge- rölle mit einer Menge Grus angesammelt. Wenn man die Scheerenfahrt von Helsingfors bis Äbo und von da durch den Äländischen Archipel nach Stockholm macht, findet man an vielen Stel- len ausgezeichnete Beispiele des eben angeführten Verhältnisses. Man beob- achtet alsdann nördlich vom Fahrzeuge gewöhnlich nur steile Klippen mit einem Uferbette von grobem Sand, oft mit jungem Walde bewachsen; süd- lich aber erscheinen alle Klippen kahl, allmälig abschüssig, geschliffen und gewöhnlich sehr schön geschrammt bis unter die Wasseroberfläche. Alles dieses erscheint so deutlich, dass man es aus weiter Entfernung wahrneh- men kann. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 509 Alle unsere Berge waren in der Urzeit geschliffen, geschrammt aber nur, wo grössere Felsblócke sie in ihrem Fortschreiten berührten. Woselbst sie gleich entblósst und nicht von Sand, Thon oder Wasser bedeckt wurden, da ward durch Einfluss der Athmosphäre ihre Oberfläche verwittert und fast jede Spur der Schleifung verwischt; nur wo sehr grobe Schrammen waren, erscheinen sie noch mehr oder weniger deutlich. Ganz anders stellt sich's heraus, wo die Berge beständig unter Wasser oder auch mit Sand oder Thon bedeckt waren. Es erscheint alsdann die Schleifung sehr deutlich, die Schrammen sind unverändert und der Berg zeigt keine Spuren der Verwit- terung an seiner Oberfläche. War das bedeckende Lager von Sand oder Thon müchtig genug, so entdeckt man noch in den Schrammen das weisse Pulver, welches stets entsteht, wenn Steine an einander gerieben werden. Obzwar wohl, wie ich schon vorhin aussprach, alle Berge in Finnland geschliffen waren, so ist doch der hóchste Punkt, wo Schrammen gemessen wurden, in Kuusamo und liegt wenigstens 1,100 Fuss über der Oberflüche des Meeres. In der Gegend von Helsingfors wurde vor vielen Jahren auf einer Wiese bei Hällvik, belegen auf der Insel Degeró, bis 16 Ellen Tiefe unter der Meeresoberfläche geschürft, und die aus dieser Tiefe losgesprengten Steine zeigten sowohl eine geschliffene als geschrammte Oberflüche. Es ist leicht denkbar, dass das Schleifungs-Phänomen auf dem Meeresboden noch in viel grösserer Tiefe stattfindet. Dureh den Umstand, dass die Berge auf der Stosseite abschüssiger, auf der Leeseite wiederum steiler und abgebrochen sind, lässt sich leicht die Richtung bestimmen, woher die schrammenden Gerólle kamen. Selbst klei- nere hisse in einem Berge zeigen dieses deutlich. Wenn Fig. 3 den Durch- schnitt eines kleinen 'Theiles einer so beschaffenen Klippe darstellt, so ist dieselbe von a bis zum äussersten Rande von b gut geschliffen, von b bis € ist jedoch die ursprüngliche Flüche; sie führt ungestórt von c bis d fort, wird aber dann wiederum geschliffen und geschrammt. Es scheint daher, als ob man durch die Fallhóhe b f und durch die Entfernung f d die Ge- schwindigkeit bestimmen könnte, mit der die schleifenden Sandmassen fort- geführt wurden, im Fall man sich nicht zur Annahme genöthigt sieht, dass sich zwischen b und d Sandmassen angesammelt haben, wodurch eine ähn- liche Bestimmung gänzlich verändert wird. Wenn sich auch die absolute Geschwindigkeit nicht bestimmen lässt, mit der die Schleifungsmittel fortgeführt wurden, so kann doch ziemlich gewiss ermittelt werden, dass diese Geschwindigkeit nicht stets dieselbe gewesen. So habe ich nämlich an einigen Stellen gefunden (siehe Fig. 4), dass ein 510 N. NORDENSKIÓLD. Berg, dessen Leeseite nicht sehr abgebrükelt war, von a bis b grobgeschliffen und geschrammt, von diesem Punkte aber bis d feiner geschliffen ist, wo- selbst wiederum die gróbere Schleifung mit den Schrammen beginnt. Man scheint daher berechtigt anzunehmen, dass an dieser Stelle die Oberflüche anfünglich durch eine weniger geschwinde Bewegung des Sandes fein geschliffen, später aber durch eine stürkere Bewegung grobgeschliffen und von grósseren Geróllen geschrammt wurde. Als Finnland aus dem Ocean auftauchte, bestand es aus einigen grós- seren Seen, begrenzt von geschichteten Sandwällen (åsar). Diese Wille wur- den allmälig vom Wasser durchschnitten und hinterliessen die ungeheure Menge von Seen, welche jetzt das Land charakterisiren. Noch heut zu Tage entstehen ähnliche Durchbrüche der Sandwälle sowohl durch Menschenhand als durch Naturereignisse. Eine Folge hiervon ist, dass viele unserer Seen und Moräste einen, wie man sagt, doppelten Boden haben. Wenn ein höher belegener See einen Sandwall durchbricht, so geschieht dieses nämlich mit einer solehen Geschwindigkeit, dass all der Sand und Thon des Walles her- abgespült wird und den Boden des niedriger liegenden See's oder Flachlandes bedeckt, woselbst der in Jahrhunderten angesammelte Schlamm von einer dün- neren oder diekeren Sandschicht belegt wurde, je nach der Geschwindigkeit, mit weleher der Durchbruch erfolgte. Obzwar, wie schon erwähnt worden, unsere Berge überall, wo sie ur- sprünglich mit Sand und Thon bedeckt waren, deutliche Schlifflächen und Schrammen zeigen, muss ich doch bemerken, dass Stellen anzutreffen sind, wo sich eine Schleifung, nicht aber eine Schrammung wahrnehmen lässt. Es hängt dies wahrscheinlich theils von dem Umstande ab, dass grössere Fels- blöcke solche Stellen nicht berührten, theils auch dass die Felsart härter war als die schrammenden Blöcke. So findet man z. B. das Quarzgestein nur sehr gering geschrammt, wenn überhaupt sich Schrammen in demselben beobachten lassen. Wenn man einen Sandwall durchschneidet, so findet man ihn aus über einander geschichteten Sand- und Thonlagern bestehen, die sattelfórmig ein- ander bedecken. Die Richtung derselben ist keinesweges von untenliegenden Gebirgszügen abhängig; sie ziehen sich oft quer über Berge, öfter jedoch über ein Flachland fort, wobei nicht selten die Erscheinung an den Tag tritt, dass die untenliegenden Schichten auf Schlamm ruhen. In allen grösseren Seen geht noch die Bildung der Sandwälle vor sich, obzwar sie nie so hoch werden können als die vor Zeiten gebildeten. Hin und wieder ist die Rich- Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 511 tung der Wille gleich der der Sehrammen, solches kann aber hier in Finn- land nur als Ausnahme betrachtet werden. Gerólle sind fast in allen Schichten eines Walles anzutreffen. Viele der an der Oberflüche liegenden Gerólle sind mit dem jährlich aus dem Innern dringenden Erdfrost gehoben worden, so dass sie fast die Oberflüche bedec- ken. Dieses erklärt wahrscheinlich die Beobachtung, dass die oberen Schich- ten eines Sandwalles ärmer an Geröllen sind als die niederen. Der Umstand, dass die Schrammen ihre Richtung an den Seiten eben eines kleinen Gebirgshügels verändern, erklärt deutlich die Entstehung der anomalen Kreuzschrammen. Lag nämlich ein hoher Fels an irgend einer Seite der Stelle, welche Kreuzschrammen hervorbrachte, so erhielten natür- lich die Schrammen darauf wieder ihre normale Richtung. Hieraus folgt auch, dass nicht Landgletscher das Phaenomen der Schrammen erzeugten, sondern dass dasselbe von einem mit Eismassen angefüllten Meere bedingt war, das von heftigen Strömungen und Stürmen bewegt wurde. Auch ist ein Gletscher nicht im Stande in allen Unebenheiten der Felsmassen fortzu- schreiten. Stellt man sich die Schrammenbildung vor als zu einer Zeit, wo noch die ganze Erde mit Wasser bedeckt war, so muss der damalige Ocean ausser- ordentlich heftige Strömungen gehabt haben, von denen der jetzige Golfstrom nur ein schwaches Bild zu liefern vermag. Dieses erklärt auch weshalb die Hauptrichtung der Schrammen in Finnland überhaupt genommen analog ist. Die Stoss- und Leeseite eines Berges oder Felshügels ist gewühnlich so ungleich, dass nicht leicht eine Verwechselung derselben statt finden kann. Man ist im Stande schon im voraus nach der Struktur der Berge die Rich- tung zu bestimmen, von wo die Schleifung begonnen, oder mit anderen Worten, von wo die Strómung gekommen. Eine Schramme beginnt oft als ein ganz feiner Strich, wird alsdann plötzlich grob und verschwindet gewöhnlich bald darauf; selten kann man sie mehr als 2 bis 3 Faden verfolgen. Wenn eine scharfe Kante eines Geröl- les, bei seinem Fortschreiten und ehe noch alle Kanten abgenutzt sind, eine Schramme bildet, so muss natürlich obenerwühntes Verhiltniss entstehen. Die tiefen und breiten Ausschleifungen, die bisweilen bei einigen Faden Lünge vorkommen und die auf der inneren Seite gleichsam wie polirt sind, entstan- den wahrscheinlich dadurch, dass mehrere Gerölle denselben Weg nahmen, oder auch dass sie von dem Wellenschlage hin und her geworfen wurden. Da jetzt erwiesen ist, dass sich in der nördlichen Hemisphäre im Boden des Oceans grosse Eismassen bilden, die zu den schwimmenden Eisbergen 512 N. NORDENSKIÓLD. das Material liefern, so ist auch die Wanderung der sowohl ungeheuer gros- sen als kleineren Felsblöcke erklärlich, die bisweilen bei uns vorkommen, und deren Heimath daher oft in weiter Entfernung zu suchen ist. Solche Blócke wurden von den Eismassen umgeben, erhoben sich mit denselben und wurden mit der Strómung fortgeführt, bis das Eis soviel zu schmelzen an- fing, dass nicht mehr der Block gehoben werden konnte. Er sank alsdann zu Boden und wurde vielleicht nur noch von der Strómung auf abschüssigen Bergen fortbewegt. Andere eigentliche Wanderblócke kenne ich nicht, als die nach eben er- wühnter - Art fortgeschafften. Bei nüherer Untersuchung wird man nämlich stets finden, dass je weiter sie von ihrem ursprünglichen anstehenden Ge- stein fortbewegt wurden, sie auch um so mehr abgerundet erscheinen. Ein ungewohnter Beobachter kann leicht eigentliche Schrammen mit lan- gen, gewöhnlich krummen, bisweilen aber auch ziemlich graden Streifen und Vertiefungen verwechseln, die nicht selten auf unseren Gneisbergen vorkom- men und die die Richtung der Schichtung angeben. Diese Berge bestehen nümlich aus ganz dünnen, mehr oder weniger glimmerreichen stehenden Schich- ten, die auf der ursprünglich geschliffenen jetzt verwitterten Oberfläche mehr vom Glimmer als von übrigen Bestandtheilen verloren haben. Ein gewohntes Auge entdeckt doch bald den Unterschied dieser Vertiefungen und der eigent- lichen Schrammen. Entblósst man den Berg von den ihn bedeckenden Sand- massen, so sind dergleichen Streifen gar nicht sichtbar. An vielen Sandwällen erkennt man sogenannte Uferbetten, welche die Hohe anzeigen, zu der das Wasser einst gestiegen war, bis dass durch ir- gend ein Walldurchbruch entweder der See bedeutend gesunken oder auch gänzlich verschwunden ist. Solche Uferbetten entstehen noch jetzt durch Wellenschlag an den Ufern unserer Seen, namentlich im Innern von Buchten, die heftig von Stürmen heimgesucht werden. Gerölle trifft man oft auf den Uferbetten unserer Seen, und zwar an solchen Stellen, wo sie früher nicht vorkamen. Ihr Transport erklärt sich durch das Schmelzen des Eises bei plötzlichem Steigen des Wassers. Waren nämlich solche Blöcke eingefroren, so werden sie vom Eise gehoben und ans Ufer geführt. In ähnlicher Art sind die oft recht grossen Gerölle gestrandet, die man häufig an den Ufer- betten unserer Sandwälle antrifit. Sie liegen oft so in einer Linie, als ob sie von Menschenhänden hingeführt wären, und geben dadurch die Höhe an, zu welcher der See einst gestiegen war. Auf beifolgender Karte habe ich rechts von den Pfeilen die Abweichung der Schrammen in Graden angegeben. Die Richtung gibt zur Genüge an, Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 513 ob diese Abweichung eine östliche, d. h. von N.W. bis S.O., oder eine west- liche, d. h. von N.O. bis S.W. gewesen. Die Abweichung der Magnetnadel habe ich weder in den Tabellen noch auf der Karte in Betracht genommen, und zwar aus dem einfachen Grunde, weil sie noch an so wenigen Orten genug- lich entziffert ist. Bei Åbo wird die Mittelabweichung ungefähr 12°, bei Helsingfors 10° und bei Wiborg ungefähr S? westlich sein. Nördlich von diesen Orten ist das Verhältniss fast dasselbe. In den Tabellen habe ich auch die Gebirgsart angeführt, in der die Sehrammen gemessen wurden, soweit sie nümlich beobachtet oder bestimmt werden konnte. So ist ebenfalls auf der Karte die Felsart mit Buch- staben angegeben nach der von H:n Holmberg vorgeschlagenen Methode. Ich halte diese Methode, auf geologischen Reisen die Gebirgsarten auf der Karte zu bezeichnen, für sehr zweckmässig, namentlich da dieselben bei uns gewaltig wariren und man nie sicher sein kann, dass nicht in der Nähe des Obserwationspunktes eine ganz andere Gebirgsart anzutreffen sei. Es ist alsdann leicht die Resultate der Beobachtungen zu generalisiren, und man wird stets auf unseren mit Moos bedeckten Bergen bei erneuerten Beobach- tungen mannigfache anomale Verhältnisse wahrnelimen. Bevor ich die obenerwühnten 'labellen mittheile, will ich noch bemer- ken, dass auf der Karte über die Richtung der Schrammen die Höhe der hauptsüchliehsten Seen über dem Meere mit rothen Ziffern in schwedischen Fussen angegeben ist. Diese Zahlen führe ich um so lieber an, da alle die in der Nähe der Seen vorkommenden Schrammen fast dicht am Ufer gemes- sen wurden, woselbst sie am schönsten anzutreffen sind. Was sonstige Hö- hen anbelangt, verweise ich auf die Hühen-Karte Finnlands, herausgegeben von dem Herrn Staatsrath Gyldén. Hohe Berge, mit Ausnahme der in Lappland, haben wir nicht. Die hóchsten isolirten Bergspitzen gehen nicht viel über 1,000 Fuss. Der Ge- birgszug (Maanselkä) in Kuusamo, der behufs der Anlage einer Landstrasse von seinen Sandmassen befreit wurde und woselbst ich gut erhaltene Schram- men gemessen habe, liegt, dem Augenmaasse nach zu urtheilen, nicht mehr als 300 F. über dem See Kuusamo, folglich also nur 1,100 F. über dem Meere. Bei der Gradmessung in Finnland ist die Höhe vieler Sandwälle und Bergspitzen über dem Meere mit Genauigkeit gemessen worden. Ich führe sie hier nicht an, weil sie im Tom. III dieser Akten in der Abhandlung des Herrn Prof. Woldstedt: „Die Höhen der Dreiecks-Punkte der Finnländischen Gradmessung über der Meeresfläche“ aufgenommen sind. 514 N. NORDENSKIÓLD. In nachstehenden Tabellen sind nicht allein die Beobachtungen aufgenom- men, die bis dahin gemacht waren, als ich die Abhandlung der Societät der Wissenschaften mittheilte; ich hatte nämlich Gelegenheit den vergangenen Sommer eine Reise zu machen, um die schon damals lithographirte Karte über die Richtung der Schrammen zu komplettiren, und alle auf derselben gemachten Beobachtungen sind sowohl auf der Karte als in den Tabellen angeführt. Leider sind doch grosse Theile des Landes weder von mir noch von andern Fachmännern besucht worden. Unter diesen muss ich namentlich dankbar die mir gelieferten Beitrüge des jetztigen Inspektors der Fischereien Finnlands 7. J. Holmberg, des Bergmeisters A. P. Thoreld anerkennen, so- wie des Studierenden Jernström, welcher letztere mich den vergangenen Som- mer auf der Reise begleitete. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 515 Verzeichniss über die Richtung der Schrammen in verschiedenen Theilen von Finnland. Gouvernement Nyland. Abweichung 2 on Sü : Orte wo die Obserwationen Vom INGE Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der gemacht sind. E i E Messungen und andere Bemerkungen. raden. | Seite. Kirchspiel Helsinge. $ Helsingfors, 1:ster Stadtheil| 17 | ©. |? Mittel der Messungen auf 13 Stellen. 2:ter d Jes Tod b 1: QUES = c 3:ter 3 Tow esr | " gl, 5:ter > 15 las 7 » Stadtheil Ródbergen| 13 | » B 16 Westl. vom Obser- E vatoriumie 3 s opo 9 | sg f 35 Ostl. vom Observa- di torium 9 « «vt jose b. rs ; De Berge bei Sandvik| 13 | „ = 5 46" Stadtheil Kampen .| 17 M cc E toos a Skatudden| 17 | , B 4 Berge bei Glovik .| 18 | , |& | nd Mittel aller obiger Bestim- MURS EN A ovest. . 161| , Inseln Blekholmarne . . | 16 | » |Granit-Gneis. Mittel von 39 Messungen In der Nühe der Kalkberge auf d. Insel Thurholm .| 18 | , |Gneis; höchste Kuppe. Insel Thurholm, nahe am Ufer» mamie ds 2 23 | „ |Granit-Gneis. Westlich von d. höchsten Räckhals an der Strasse Kuppe. nach. Sibbo Um 20 | „ |Granit-Gneis. Nördlicher Abhang. Gu Bodom base EN: 17 » » » N. NORDENSKIÓLD. 516 GatIGToN EUR vw o Em 36 Nördl. v. Gammelstad 23 Poststation Henriksdal 31 Ogelby; ein Berg in d. Nühe der Eisenbahn ..... 22 Scheeren um Helsingfors: Insel Wrakholm . . 2... 16 LM COL 1110) à 11 7 7,925 20 » Lángórn nahe bei Siansvike se 20 Bergvik auf d. Ins. Degerö) 29 Klippe zw. Rönnskär und Amt holes remm 18 Insel Glasmästarholm . . .| 16 x oon ke 5 nde, 14 MUR emer Lx 20 » Drumsjö (Mörknäs- pibe poc i 15 Klippen zw. Mälko und Drums - eus ere 17 Hällvik auf d. Ins. Degeró| 17 Insel Haüstnüs eun. SI, 29 Kirchspiel Thusby. Träskända; in d. Nähe der Eisenbahnstation 32 D:o, nórdl. v. d. Station 22 Nuppilinna an der Eisenbahn) 28 Koirinoila Wachthaus . . .| 25 An d. Eisenbahn, 1 Werst südl. v. Träskända . . .| 28 Kirchspiel Esbo. Bei der Poststation Finns. 22 Kirchspiel Sibbo. Bei der alten Station . . .| 28 Granit-Gneis. Rother Granit. Gneis. N. O. v. d. höchsten Kuppe. Granit. Hóchste Kuppe. 3 Mittel mehrerer Messungen. Granit-Gneis. „ . ” , 9 ? , ” ” ” ” Gneis mit Magnetkies. Mehrere ,, Granit u. Granit-Gneis ., Granit-Gneis. Abhang östl. v. d. höchst. Kuppe. Granit. Mehrere Beabachtungen. » » » Granit-Gneis. Nördlicher Abhang. Feldspathreicher Granit-Gneis. Mehrere Beabachtungen. Gneis-Granit. N.W. v. d. höchsten Kuppe. n ». Höchste Kuppe. Granit mit Dioritmassen. Gute Lage. Gneis-Granit. Höchste Kuppe. Pegmatit. Nördl. Abhang. Gneis. O. v. d. höchsten Kuppe. Feinkörniger Granit. Nördl. Abhang. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 517 Gutes "Een Ce s) Lei ss. ‘a Pile In der Nähe des Savijärvi Beim gute Eriksnäs . . . & nahe bei der Windmühle . Dortkalbeck "MERE NE." T ; ein anderer Platz Müstensbyi eoe det 359% Auf dem halben Wege zw. Güsterby und Mossby . . Gut Söderkulla Kirchspiel Mäntsälä. Gut Frugárd 5 „ Lazaruksenkallio 5 » Osmankallio. . . Haara b. d. Poststation . Kirchspiel Borgå. 4 Werst v. d. Stadt nach Lovisa hin In d. Nähe des Gutes Dressbyz- Kk D epe edt Zw. d. Stadt und Dregsby Dort Wekkoski. 2. indoor week... „ Hindor; an der Land- STARR e MEINE . Hindor; auf d. Mere nach Lófkoski. x LOÉKOSKI 2 d RER » » Südlich vom Dorf 23 18 20 19 22 25 21 Gneis. Nördl. Abhang. Granit-Gneis. Nórdl. Abhang westl. v. d. hóchst. Kuppe. Granit-Gneis. » Nórdl. Abhang. " N. O. x „ Mittel meh- 2” ” rerer Messungen. ?» 92 ? 2 2 ?) 9 Flache Kuppe. Gr Ent ei mit Granitgängen. Höchste Kuppe. Syenit-Gneis. Gneis. Nördl. Abhang. Gute Lage der Schrammen. Granit. Höchste Kuppe in der Nähe eines Riesentopfes. Gneis. Ostl v. d. höchsten Kuppe. 5 N. W. v. d. 5 5 " N. W. v. d. $ » Granit. Mehrere Schrammen. Südlicher Abhang. Granit-Gneis. Hohe Kuppe. » Nördl. Abhang. , Westl. " Grosse Schrammen. Feiner Gneis-Granit. Nördl. Abhang. Gneis. Nördl. Abhang. In O. einer hoen Berges. 518 Lófkoski. Nördlich vom Dorf eec uera te ^ E [ 20 | 32 (xut AA NAME TE EN ER 22 Dorf Gross-Halkis . . . . . 2 Kirchspiel Perno. S W. v. d. Stadt Lovisa .| 10 Kirchspiel Nurmijärvi. Bei der Eisenbahnstation Hyvingi, unter dem Sand- Del e eos 2°. 28 T'allbaelcngo ET PANNE I. 22 Kirchspiel Wihtis. In der Nähe der Kirche .| 19 Bei der alten Kirchenrume| 22 Station Suksela . . . . .. 25 PAIRARC ARE E Ag 10 EET 37 ANAL DORE THE 32 Kakkolar 2... AUOT 10 Dorbravala a LL" 37 SÖ kala xui. RN Cm 12 Havistolsno 2 Ha 18 Ce LT RGP ia 42 Kirchspiel Sjundeå. Poststation Bolsta . . . .. 20 Auf d. Gränze nach Lojo| 25 Kirchspiel Lojo. Poststation Tavala . . . . . 95. Kuivala N. NORDENSKIÓLD. |Hornblendeschiefer. Kreutzschrammen. | Südlieher Abhang. Grauer Gneis. Nördl. Abh. Flacher Berg. 2” 2” PE Gneis. Diorit Gute Lage. Höchste Kuppe. Granit- Gneis. Nördl. Abhang. Granit. Gneis. „ Höchste Kuppe. Westl. Abhang. Südwestl. Flacher Berg. Mittel mehrerer Messungen. Granit. Östl. Abhang. Gneis. Flacher Berg. N. W. Abhang. NEO: Mehrere Mes- sungen. Gneis-Granit? N. Abh. Niedriger Berg. 3? Höchster Berg. Undeut- liche Schrammen. Beitrag zur Kenntniss der Schammen in Finnland. Kirchspiel Kyrkslätt. Station Öfverby Insel Salmen bei Porkala . Br » In der Nähe des Riesentopfes Lootsenstation Räfsö Beim Porkala Leuchtthurm Kalljürvi Lappbóle Kauhala Lievasböle Kirchspiel Karis Lojo. Lönnhammar 7 Werst nórdl. v. IImoniemi Station Tavala Nahe bei Kärkölä Fiskars hin E (RN fee CCS nach Kirchspiel Karis. Station Nyby » Svedja Kirchspie! Kisko. Orijärvi Kupfergrube DEN CR eh secte, ja NL C Kirchspiel Pojo. Insel Bjürkskär bei mansó » Kuró Creer tre Ped E 32 33 28 24 ” ” ” 519 Gneis. Flacher Felsen. Gneis. Mittel mehrerer Messungen. Granit-Gneis. „ =» " » » 2” ? ?» Granit. S. W. Abhang. 2 Messungen. Granit-Gneis. Mehrere Messungen. Granit. Mehrere Messungen. 22 2 Grauer Gneis. Niedriger Hügel. Rother Granit. Hoher Berg. N. Abhang. Flacher „ » » Granit-Gneis. Hóchste Kuppe eines iso- lirt stehenden Berges. Gneis. Höchste Kuppe. Talkschiefer. Mittel mehrerer guter Messungen. "l'alkschiefer. N Grauer Gneis. N. Abhang. Granit? Mittel mehrerer Messungen. Granit-Gneis. N. Abhang. h Hóchste Kuppe. Messungen. Mehrere 520 Halbinsel Björkskär . . . .|1à2 5 0 Björkskär. Auf ei- ner nahbelege- nen Insel‘. . 3 86 Björsby, oberhalb des Dorfes| 27 a » 32 In der Nähe der Kirche 25 Insel Lerharu bei Jussaró| 13 DEISDSKHD Peu. 19 Klippe nahe bei Danskog| 15 Nordspitze der Insel Esp- RON S ME: 16 SUVS) atto Ea Pa IBI ME 20 Klein-Jussarö. Östl. Seite] 14 Insel Ängsholm in der Nähe bei Sommarö.| 12 3 » 22 Eknäs; in der Stadt 14 Nördl. v. d. Stadt.| 12 s: 2 5 16 Fiskars, in der Nähe des Walzwerkes . .. ..-- 28 ANIMS TS. TENOR RES 594 Kirchspiel Tenala. Syenakby or. m en. 25 CARS NYSE a a ch PAU 11 „ auf d. Wege nach d. RATCHOR cto ee ce © 25 Kirchspiel Orimattila. Malluks, bei d. Station . .| 28 Berg bei Malluks- jokiot sta: 25 0. 4. N. NORDENSKIÓLD. Granit-Gneis. Höchste Kuppe. N.Abhang. W. v. d. höchsten Kuppe. 5 N. Abhang. Höchste Kuppe. W. v.d. höchsten Kuppe. N. Abhang. In O. eines hohen Berges. Granit. Höchste Kuppe. Gneis. » Granit. N. Abhang. Feiner Gneis-Granit. N. Abhang. Südl. Abhang. Granit-Gneis mit Gneisgüngen. Höch- sten. Kuppe. S. O. v. d. hóchsten Kuppe. SS WS Web à 3 Mehrere Messungen. à N. W. Abhang. N. OQ. b 5 Niedriger Berg. Grauer Gneis. N. Abhang. | 'Gneis. Südl v. d. höchsten Kuppe. Mehrere Messungen. ıGranit-Gneis. Mittel mehrerer Mes- sungen. 3 N. Abhang. Ostl. v. d. höchst. Kuppe. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. Malluks Berg bei Malluks- joki.| 32 " 2” 21 Kirchspiel Lappträsk. Station Hietana, nahe bei RATIO EE. RSR 2 Nördlich von der Station .| 2 LS ?» O. !Granit-Gneis. S. Abhang. Östl. v. d. 2 höchst. Kuppe. Östlich vom Berge. Rapakivi. Mittel mehrerer Messungen. Glimmerreicher Gneis. T 66 cox no [I N. NORDENSKIÓLD. Gouvernement Abo. Orte wo die Obserwationen gemacht sind. Kirchspiel S:t Karin. Stadt Åbo 10 Werst östl. v. d. Stadt Kirchspiel Kimito. Östl. von der Eisen- grube Angsó Eisenhütte Dahls . .... beim Hohofen bei den Ver- kohlungs Oefen br] auf dem Gar- " D tenberge. . x „ bei den Rie- sentópfen . Bjórkboda, Bofalls Gesinde [IURI RER o ehh n su Kirchspiel Bjerno. Nahe bei Strómma Nuria ee CRE in Graden. | nach welcher Seite. Abweichung von Süden Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der Messungen und andere Bemerkungen. Granit. Granit-Gneis. Höchste Kuppe. Flacher Hügel. (Wahrschein- lich Attraktion des Eisens). Gneis. Höchste Kuppe. Mehrere Mes- sungen. Ir . Granit. Mehrere Messungen. Glimmerreicher Gneis. Mehrere Messun- Höchste Kuppe. gen. Gneis. Höchste Kuppe. Niedriger Hügel. Hornblendeschiefer. Nördl. v. d. höchst. Kuppe. Granit mit Gneis. N. W. Abhang. N. Abhang. Gneis mit Magnetkies. N. W. Abhang. 2 Messungen. Gmneis. Südlicher Abhang. 2 Nördlicher = Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. Nurkila, ein höherer Berg .| Skoila Auf d. Wege nach Åbo. . 10 Werst v. d. Station Lam- bola nach Koskis . . . . Kirchspiel Nagu. Wansock Kirchspiel Lemo. Lemsjóholm Kirchspiel Tófsala. Insel Inió Jermo Lootsenstation Lyperty .. Kirchspiel Korpo. InselsApplow. een sepBIOPKO. pus d nee J 171155 TRENT ERIT Palva (Südspitze) . . Kirchspiel Sagu. Sautila Kesknäs Attu Kirchspiel Pargas. Green: i E E . Nordspitze derInsel CRIE TC OR RES SORTE I 20 23 20 30 24 20 15 20 9 23 528 Gneis. Höchste Kuppe. Mehrere Mes- sungen. Gneis. N. Abhang. Granit-Gneis. Gneis. Mittel mehrerer Gebirgige Gegend. Messungen. Granit. N. Abhang. Hoher Berg am Ufer. Mittel mehrerer Messungen. ” ” ” Gneis-Granit. Mehrere Messungen. Granit-Gneis. N. O.Abhang. Mehrere Mes- sungen. Höchste Kuppe. 22 N. Abhang. Gneis. N. W. Abhang. 5 W. " Rother Granit. N. „, E 5 N. O. Abhang. N.: W. N. p] » Granit. 524 Gut Attu. Klippe óstl. vom Landungsplatze . „ Nahe bei » sou. ANordk. ov: «ale bruche » .lsolirterFelsennicht weit vom Kalk- bruche Mittel aller Messungen auf d. Insel Attu Lapplaks cree ete, soie Lok " Kirchspiel Uskela. Station Salo Kirchspiel Birkkala. Tammerfors, westlich von der Stromschnelle » flacher Berg westl. v. d. Stadt , etwas westlicher. . ” 2 Kirchspiel Wesilaks. Kurala, auf d. Wege nach Akkas 2” 2” 5 auf d. Tyrvis Gränze Kirchspiel Tyrvis. Zw. Kurala und Isojärvi . ” ” N. NORDENSKIÖLD. 15 14 12 14 13 12,6 20 17 Gneis. N. Abhang. 2 Höchste Kuppe. 5 W. Abhang. 7 Höchste Kuppe. T Mittel mehrerer Messungen. - Höchste Kuppe. N. Abhang. 5 N. Abhang westl. v. d. hóchsten Kuppe. " N. Abhang. Mittel mehrerer Messungen. " mit Quarzadern. Mittel mehre- rer Messungen. m < Grosse lange Schramme. Gneis. Wenig geneigte Fläche. o eo ” lacher Berg. Die letzteren ob kommen in grosser >» ]Menge vor, doch sind wahrschein- es die vorhergehenden normal. Schiefriger Gneis. Hoher Berg. Höchste Kuppe. Höchste Kuppe. Kreutzschrammen. ” 22 » » Beitrag der Kenntniss der Schrammen in Finnland. I Zw. Soinila u. Stormis . » » Beim Dorfe Ruotamo 3Werst v. d. Kirche DEC. MIO Sr. c Kirchspiel Karkku. 4 Werst vor VU 63 2 auf d. Wege von Tyrvis Nabe ber Salmis- „2.0 Kirchspiel Nykyrka. Insel Lökö, Tervaluoto . . Die Álands-Inseln. Kirchspiel Föglö. , Scehrammen in zwei Richtungen; südlicher un- deutliche. sogar krumme Schrammen 9... Dezerby vam. Ufer. - - » auf einem hohen Bern giuste Kirchspiel Hammarland. Lootsenstation Signildskär Zolhaus Eckerö...... Kirchspiel Lemland. Leuchtthurm Lågskär . . . Kirchspiel Jomala. Lootsenstation Berghamn . 2” ” 45 62-69 3) ND es 31 16 c c [Es] [ee 47 52 O. |Gneis. Zwei annormale Schrammen. 2” | | Gneis u. Glimmerschiefer. Viele Berg- kuppen. Mittel mehrerer Messungen; die Schrammen variirend von 40 bis 62. Glimmerschiefer mit Magnetkies. Welche von diesen normal sind, ist schwer zu bestimmen. Hoher Berg. Höchste Kuppe. Mittel mehrerer Messungen. Höchste Kuppe. Westlich von der höchsten Kuppe. Deutliche Schrammen. Porphyr. Mittel mehrerer Messungen. I . 526 N. NORDENSKIÖED. Kirchspiel Kumlinge. Lootsenstation Fiskó, Not- holm| 37 | ©. 44 Jürmo. N.-U fera e 31 | . ‚Mittel mehrerer Messungen. x SUR 334| » » Holmen. N. , 364 ; > an anderem Orte .| 444 Lillklynda nahe bei Jurmo, 36 Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 52 Gouvernement Wasa. Orte wo die Obserwationen gemacht sind. Kirchspiel Nykarleby. In der Stadt, südlich von der Kirche noch südlicher Kirchspiel Pedersöre. Berg Korsnäs (5 W. nörd- lich von Smedby) . . . . Stadt Jakobstad . . . . . . | Kirchspiel Lillkyrö. 2 W. nördlich von Bjórni| Bei der Station Bjórni. . . Bei der Kirche! - ..... Zw. Bjórni u. Dalkarl Kirchspiel Mustasaari. Hafen» Brände... 2. 75, Tkootzenplatz";, „lm! 24 Kirchspiel Malaks. Glashütte Johannisdal . . . Granoskatan auf Bergó . . Rönnskär, Fältskärholm. . Hamnskäl Wattungen . . . se , (andere Stelle). amo ETATS | Abweichung von Süden i Graden. | Welcher Seite 16 15 | Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der Messungen und andere Bemerkungen. Feiner Granit. N. Abhang. Granit. S. Abhang. Mehrere Messun- gen. Mittel mehrerer Messungen. Granit. N. Abhang. P 2” 5 W. von der hóchsten Kuppe. /. Grauer Gneis. Höchste Kuppe. Mittel mehrerer Messungen. 528 Kirchspiel Nárpes. IPirlake uo 3e. uox" ted Bei der Stadt Kaskö . . . Grytskür, óstliches Ufer. » westliches „, Kirchspiel Lappfjárd. Nahe bei Kristinestad. . . » „ (aufdem Berge) Kirchspiel Queflaks. Lootsenplats Korsö . . Kirchspiel Laukkas. S W. von Kärkas nach Sak- RATIO Me bg es e 3 W. nahe bei Sakkari . . 1 W. Bei der Station ,, SE: Bei der Stadt Jyväskylä . 5 W von der Stadt nach Sies- LE LEM iode TT EE ensis AN VOR NIeskaläs m: 9 W. von „ nach Raikela BeMR ARC RE EEE Eisenhütte Koskensaari . . IDorteiutola sars tba EAE 2W.von, nach Jümsü.. An demselben Orte . . .. N. NORDENSKIÓLD. 18 e 17 38 27 31 aV. 0. Granit-Gneis. . Granit-Gneis. 4 Höchste Kuppe. Granit. Grober Granit. Westl. von der höchsten Kuppe. Eine Schramme zeigte 5° nach W. » : 5 1971 Granit mit Gneis. Mittel mehrerer Mes- sungen. Granit. Schlechte Lage. Die Schram- men zeigten 54—5S", die meisten 55°. Granit. Gneis. W. von der hóchsten Kuppe. „ Höchste Kuppe. Ausgezeichnete Schrammen. Granit. Porphyrartiger Granit. Flacher Berg. -" - Wahrscheinlich annormale Schrammen. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 529 Gouvernement Tavastehus. Orte wo die Obserwationen gemacht sind. Abweichung | von Süden in Graden. nach welcher Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der Messungen und andere Bemerkungen. Seite. Kirchspiel Tammela. Dorf Torro. 51 | O. |Granit-Gneis. N. Abhang. Drei Mes- sungen. 53 | , |Feiner Gneis-Granit. Mehrere Messun- gen. Gut Wiksberg . 16 » |Gneis. Flacher Hügel. Niemenkylä 53. ts " N. W. Abhang. Nahe bei Laurimäki . 44 | „ |Granit-Gneis. Mehrere Messungen. Östlich von Torro . 41 " h N. Abhang. Bei dem Pfarrhause . 53 Gneis. N. Abhang. Kleiner Hügel. Gute Schrammen. Dorf Sukkula, Kulmala. .| 58 | , [Glimmerschiefer mit Staurolith. Weni- ger gute Schrammen auf einem fla- chen Berge. Dorf Waulammi . 54 | , |Verrotteter Gneis. N. Abhang. Undeut- liche Schrammen. Zw. Jokkis und Forssa. .| 52 | „ [Schiefriger Gmneis. Mittel mehrerer Mes- sungen. Station Kuustö 25(?)| „ |Stark verwitterter Gneis. Ausgeschlif- fene Vertiefung. Stosseite des Berges. Station Portas . 60 | „ [Rother Granit. N. Abhang. Undeutliche Schramme. Kirchspiel Somero. Oinasjárvi 34 | , |Granit. Mehrere Messungen. Wiüvala e RR S 25 | » |Gneis. Kopila . 30 | , |Grauer Gneis. N. Abhang. Joensuu 35-40) » IGrünstein. N. Seite des Berges. [ep] =] 530 Kirchspiel Wonä. Tavastehus. N.O.v.d.Stadt Leitsankanko 3 W. nach T:hus » » Kirchspiel Janakkala. Eisenbahnstation Riihimäki : 1 W. nórdl. v. d. SAONE cs a Arolampi nahe bei d. Eisen- bahn 55 3 1” ” " 1,200 Fuss süd- kehrt AR 2NmOS . Kenia anal. ehrt Kirchspiel Loppis. DL WET, Nahe bei Topeno 7 W. von da nach Wojakala Nach der Rengo Kirche hin Kirchspiel Messuby. Bei Tammerfors, östlich von dem Strome |: beim Hohofen Zw. Kekkois und Yrjälä . Näher nach T Im Dorfe » I | N. NORDENSKIÓLD. 24 50 51 35 Syenit. Höchste Kuppe. Grauer Gneis. Flacher Hügel. Gute Schrammen. Rother Granit. Weniger gute Lage der Schrammen. Kreutzschrammen. Granit-Gneis. Gute Lage aber undeut- liche Schrammen. Gneis-Granit. Höchste Kuppe. Mittel mehrerer Abweichungen. Gneis. Starker N. O. Abhang. 3 Kreutzen die Vorhergehenden. Schiefer mit Staurolith. N. O. Abhang. Gute Schrammen. Gneisschiefer. N. O. Abh. Mittel meh- rerer Messungen. 2 Fuss breit, 4 F. lang und 2 bis 3 Zoll tief ausgeschliffen. Granit-Gneis. Schlechte Lage. Gneis. Gute Schrammen in verwitter- tem Berge. Granit. S. W. Abhang. Granit-Gneis. Höchste Kuppe. E N. Abhang. Granit. XN. Abhang. 4 x Ganz parallele Schr. » Flacher Berg. Hier fanden sich auch Schrammen in 30 bis 40° W. Richtung. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 10 W. südlich von Yrjälä Ln » E (Guteleskalatt m us Station Toijola. . .. fe Südlieh von ., 1 Werst vor Suorila. . . . Kirchspiel Kangasala. In der Nähe der Kuhma- laks Kapellkirche . Kirchspiel Hauho. Hangasmäki Kirchspiel Lampis. Beim Forstinstitute Ewois Kirchspiel Padasjoki. Autois, bei der Lampis TANZ ee te Näher nach Autois. . . - Beil Auloisk, „u... Were ZN. u, Und, Nyysteläs. Nahe bei " Kirchspiel Asikkala. Zw. Wesiwehmais und Wie- make eh iungi niat 3 Werst vor Wierumäki Kirchspiel Jämsä. Zw. Kalmawirta u. Pullola Nahe bei Kalmawirta . Bei der Station im Dorfe ., Zw. D:o und Hawisto 50 30 22 14 29 za 24 24 35 26 30 | 22 OÖ. » LL) 531 Granit. Flacher Berg. Grünstein. . » Granit. " „ Annormale Sehr. 34 und 39° O. 5 „ Annormale 30 und 9240: Gneis mit Grünstein. N. Abhang. » Flacher Berg. Variirend bis 35°. Gneis. Mittel mehrerer Messungen. Granit-Gneis. N. Abhang. N. N. O. von der hóchsten Kuppe. Gneis-Granit. Deutliche Schrammen in verwittertem Gestein. Syenitartiger Gneis. Gebirgige Gegend. " » . Höchste Kuppe. Mittel mehrerer Messungen. Syenit. Höchste Kuppe. Granit. N. W. Abh. an der Landstrasse. Gneis. Lange, etwas gebogene Schram- men in einem hohen Berge. Grober Granit. Grosser flacher Berg. » » » Porphyrartiger Granit. W. Abhang. Gmneis-Granit. Flacher Berg. Porphyrartiger Granit. .. Gmeis. à 532 ej fe Prel CORSO. »CU SI Schmaler Bergrücken im See Kurgauselkà . u... Nahe bei Seppola Bei der Sägemühle Patalan- Ko SR Siete ois Kirchspiel Längelmäki. Von Hallinpenki nach der disi Grünzesv u) An demselben Orte . . .. Nahe bei Hallinpenki . . . Beim Dorfe Hallinpohja . . 9 Werst nach Langinpohja In der Nühe des Vorgehenden Doraıllaeena. nn: „ Eräslaks Kirchspiel Orihwesi. Zw. Eräslaks u. Orihwesi Bei Tamale a en. Nahe bei Kallenautio . . . Beim Dorfe nach d. Ruowesi Seiten Bar deo, uei cn. 3 W. vom Dorfe nach der Ruowesi Seite. . . . .. N. NORDENSKIÓLD. 22 24 24 n2 -1 5-24 28 24 20 Gneis. Flacher Berg. 5 Ausgeschliffene Schramme. Granit-Gneis. Flacher Berg. Porphyrartiger Granit. N. Abhang. Nie- driger Berg. + Flacher Berg, über den die Landstras- se führt. E „ N. Abhang. Meh- rere Messungen. Granit. ” » Flacher Berg. W. Abhang. „ Kreutzschrammen. » > Porphyrartiger Granit. Syenit-Granit mit Grünstein. Hübsche Schliffläche. Grünstein. Flacher Berg. Gute Schram- men. Syenit mit Grünstein. Viele fast paral- lele Schrammen. Thonschiefer. Flacher Berg. Eine Sei- tenschramme 30°. Grünstein. Flacher Berg. Eine annor- male Schramme 49°. „ Kleine aus dem Sandrücken hervorgehende Gebirgshügel. Syenit u. Grünstein. Annormale Schr. 619. Grünstein. Höchste Kuppe eines flachen Berges. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 5323 Kirchspiel Akkas. Nahe bei der Kirche 3 W. nach der Kalvola Seite 11 en : 2 Kirchspiel Hattula. Bei d. Station Sattula . . Kirchspiel Ruowesi. Zw. Ruhala u. Kekkais. . | Werst von Beim Dorfe d^ Klippe im See Hietaranta . Andere Klippe im . 33 41 O. Schiefriger Gneis. Niedriger Berg. An- dere Schr. 40—70?. Feiner Gneis. Hoher Berg. » 5 Hoher Gebirgshügel. Grünstein. Granit. Gute Lage. Undeutliche Schram- me. N. Abhang am Fusse eines ho- hen Berges. Mittel mehrerer mit 17" abwei- chender Schrammen. „ Mittel mehrerer mit 12° abwei- chender Schrammen. 534 N. NORDENSKIÓLD. Gouvernement Uleåborg. | Abweichung | von Süden Orte wo die Obserwationen Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der gemacht sind. in naeh | Messungen und andere Bemerkungen. Graden. | welcher | LI . . | Kirchspiel Kemi. Kallnkanpass. . ee ee 10 | ©. |Quarzfels, Mittel mehrerer Messungen. Kalkimaa (1 Meile von der Kirche) ese s 0 Marmor. Mehrere Messungen. Bei der neuen Kirche . . .| 14 | O. Quarzfels. Westlich von der „ ...| 5 3 E 3 À: Dorf Wurm Be T EM 614! , Beim Flusse Kemi. Kirchspiel Uleäborg. [me dera Ste EN T- 55 4 |Granit-Gneis. Kirchspiel Pyhäjoki. | | 1 W. südlich von Karja- | TOO APE eee. NE 2 | , |Rôthlicher Granit. Höchste Kuppe. Vie- le Messungen. ne : SRE : Bei der Station Luoto. . .| S | » Granit. Mittel mehrerer Messungen. Kirchspiel Kuusamo. Maanselkä, am neuen Wege, 571| , |Gneis-Granit. Höchste Kuppe. Viele Messungen. . nach Korkas hin, 58 | » * O. Abhang. Jussilamminvaara . .... 10 | » |Glimmerreicher Gneis. » (N.Seite desBerges)| 74 | » Re „ Sehr regelmässi- ge Schrammen. Oleksianvaara, südlich von PaaDAaj EN ER ee... S4 | , [Granit Undeutliche Schrammen. Nahe bei Haamanvaara . .| 73 | » Höchste Kuppe. Berg bei Maanselkä . . . .| 63 | „ |Gneis-Granit. N. Abhang. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 555 Berg bei Maanselkä (andere Stelle) Hukkavaara nahe bei Suin- kijärvi SAUDAVAATA EE. RE Pussisenvaara Nordufer von Tolpajärvi von Pitkäperä . . Ostlich von Hügel S. O. von Karhuvaara Iiyiaho bod esiti nou À Lammasvaaranaho Wilmila (bei Suingijärvi) . Pyhävaara à Samakkovaara (nach O. hin) Kirchspiel Pudasjärvi. Auf dem halben Wege von Uleåborg nach Kuusamo Kirchspiel Kalajoki. RAR OR NS Kirchspiel Paldamo. Wimpelinvaara, 14 W. von IKajana med $e Kirchspiel Hyrynsalmi. Kynteläkallio DIXIE CSC CO DC) te dre Qu 189) 40 ‚Grünstem. Starker Abfall nach Osten. W. Abhang. Granit. N. Abhang. Syenit. W. Abhang. Grauer Granit. N. Abhang westl. von d. hóchst. Kuppe. Diorit. S. Abhang. yenit. 9» . westl. v.d. höchsten Kuppe. Grauer Granit. N. Abh. óstl. v.d. Quarzit. Westlich von d. "Grauer glimmerfreier Granit. S. Abhang. Röthlicher Granit. S. Abh. westl. v. d. hóchst. Kuppe. Kieselschiefer und Quarzfels. Diorit. S. Abhang. Syenit. W. N. W. Abhang. |Gneis. Mehrere Messungen. N. Abhang. Quarzit. Viele Schrammen. Quarzfels. W. Abhang. » E 536 N. NORDENSKIÓLD. Gouvernement S:t Michel. Abweichung Orte wo die Obserwationen VOR Sign Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der gemacht sind. nach Messungen und andere Bemerkungen. in welcher Graden. | Seite, Kirchspiel Heinola. | Dorf Wierumäki . . .. . .| 30 | W. |Granit. N. Abhang. Sehr gute Schram- men. | Ein kleiner Bergrücken, nach 4 21 W. h Heinola hin .| 25 à 5 : À ANNEES : . der einen Seite westlich, nach 2 Zz Sn: der andern östlich geschrammt. 3 E " EL mW: A Undeutliche Schrammen. 4 » * .. 20 | , |Grauer Gneis. Mehrere fast parallele Schrammen. In der Stadt Heinola . . .| 16 | „ |Grneis. Viele Schrammen in der Nähe der Kirche. In der Nähe der Landkirche| 19 | „ |Grünstein mit Quarz und Granitgängen. MehrereSchrammen. T : 0|— » 5 5 Eine einzige Schramme. Station Lusi ........| 14 | W.|Gneis. Flache Berge. Die Schrammen variiren von 10—15". Koskimylly, nach Paaso zu 7-15 | „ |Grauer Gneis. Flache Hügel. Station Paaso .......| 0 | — |Gneis. Kirchspiel Mäntyharju. 4—159. 9 Werst naeh Toivola hin| 2 | » us Niedrige Hügel. Station Kuorit.7. 2000. 2. 4, Q: 4 W.nach Ahvenniemi hin! 15 T : i 4 ; 9 2 Grosser flacher Berg. 92” 22 u » » Station Ahvenniemi . . . .| 11 | W. = Die Schrammen variiren von Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 2 W.von Toivola nach S:t Mi- chel 8 W. > » à Kirchspiel S:t Michel. Station Hindikka. . . . . . 9 W. von da nach S:t Michel NV voraliiskanku uH . 5 W. vor d. Stadt S:t Michel KW: s 5 von da nach Toplases 7 W. 1 W. vor * Station Toplases. . . . . . Auf der Gränze nach Jokkas Kirchspiel Jokkas. Nahe beim Dorfe Kontila- mäki Auf d. halben Wege nach Turakkala Bei der Station » In der Nähe der Kirche 5 3 „ nach der Seite von Palois . Auf d.halben Wege nach ,, Station Palois 5 W. von hier nach Läskilä Nahe bei Pikilü sale) eme l'a Kirchspiel Rantasalmi. Aufd. halb. Wegezw.Läskilä und Kalliolaks „ (andere Stelle) 5 0 2 10 36 10-14 15 22 20 I Gmneis. Flache Berge. Die Schr. varii- ren von 5—10°. Grauer Gneis. Hóchste Kuppe. Grósste Abweichung 4°. Gneis. Eine gute und lange Schramme. Granit-Gneis. Mehrere flache Hügel. Gneis. Graben bei der Landstrasse. Glimmerschiefer. Flacher Berg. Granit-Gneis. Gneis. ad Flacher Berg. Die Schr. varii- ren von 15—-27?. = N. Abhang. rallele Schrammen. Mehrere fast pa- Schiefriger Gneis. Gneis. Höchste Kuppe. Flacher Berg, der höchste in der Gegend. Höchste Kuppe. Grosse Schram- me. Die Schr. variiren von 38— 55". Grosser flacher Berg an der Landstrasse. W.Abfall. Undeutliche Schram- men. Id as Andere zeigten 42 und 43°. ‚Grauer Gneis. Höchste Kuppe. Mittel mehrerer Messungen. ‚Gneis. | Niedrige Hügel südlich von | der Landstrasse. 65 538 Kirchspiel Puumala. Nahe bei Lewisinjoki . . . Kirchspiel Sääminge. Station Kalliolaks 5 W. von da nach Nyslott Nahe bei Nyslott . . . .. In der Stadt Nyslott Bei der Fähre Kirchspiel Kerimäki. In der Nähe von Antola SINON E CINE IT N'ES ee Bei d. Station Prrtildko AT: Nahe bei Pulliko 9 W. von da nach Multimäki N. NORDENSKIÓLD. 104 (9: Gneis und Granit. Mittel mehr. Mes- sungen. Gneis. Flacher Berg. Eine Schramme 24 Fuss lang. Mittel mehrerer Messungen. Granit-Gneis. Hóchste Kuppe. |Schiefriger Gneis mit Kalk und Quarz. Undeutliche Schrammen. ‚Gmeis. Deutliche Seitenschrammen. Feiner heller Granit. Schlechte Lage. » Hügel in einem Acker. Grobe ausgeschliffene Schrammen. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 539 Gouvernement Huopio. Orte wo die Obserwationen gemacht sind. Abweichung von Süden in Graden. nach welcher Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der Messungen und andere Bemerkungen. Seite, | Kirchspiel Kuopio. Zw. d. Stadt u. Henriksnäs| 45 | ©. |Gneis-Granit. Wenig sichtbare Schram- men. Henriksniis . 68 | „ ‚Schiefer. Der höchste Berg bei der Station. Nahe bei Wehmasmäki CHAR ml Granit Bei a 5er ma „ Grosser flacher Berg. Bei der Station Olkola 59^ leg » Viele Sehr. zwischen 52 u. 57°. Jünnewirta . e » Abhang in der Richtung der Schrammen. S. W. v. d. Stadt Kuopio| 54 | „ |Gneis. > (an an- | derem Orte | 162 | Keine sichere Messung. Särkelä, 5 W. v. d. Stadt| 66 | „ | , Kleiner Hügel. Variiren zw. 63 | und 68°. Nahe bei Haminanlaks 455 uos ; Hôherer Berg. Zw. 9 uw. Pikkelummiüki|462 | 5 w ON: W. Abhang. Löttökoski DA |, | » _NiedrieerÖBerg: Kartula . 45 AE. Gute Schrammen in einem klei- nen Berge. Zw. Kuuslaks und Kasurila 40 | , Grünstein mit Granit. Abhang in der Richtung der Schrammen. Kirchspiel Pielavesi. | Zw. Raisko u. Isakalu 55 | » |Porphyrartiger Granit. Undeutliche Schrammen. Gute Lage. N. Seite von Sunalammin- saari . 19 | , |Gneis. Gute Lage. Viele übereinstim- mende Schrammen. 540 Kirchspiel Idensalmi. Zw. Löytymäki u. Pörsa- MARIE ee 2 re a Nahe bei Mykkeli. . . . . 5 Werst von Kukkola Kirchspiel Nilsiä. Berm Kirehdorfe . . . . . . Klippe im See,'/; Meile von der Kirche Pisawuori 3 Werst von Haluna nach Kuuslaks An anderem Orte Nahe bei Kuuslaks Kirchspiel Leppäwirta. Zw. Wehmasmäki und Lem- RAA SR sioe Kirchspiel Rautalampi. Zw. Lemby u. Suonijärvi Nahe bei ? Zw. , und Toholaks . . Bei Toholaks Zw. „ und Kivisalmi Zw. Kiwisalmi u. Hindikka Bei Hindikka Etwas südlich von Hindikka Beim Pfarrhause Kirchspiel Kiides. Nahe bei der Kirche N. NORDENSKIÓLD. 49 62 Gneis. Flacher Undeutliche Schrammen. Diorit. Undeutliche Schrammen in ver- wittertem Gestein. Hornblendereicher Diorit. Berg. Quarzit. Hervorstehende Spitzen, 25 bis 509. Diorit. N. Abhang. Quarzit. Höchste Spitze. 10 bis 29°. Diorit. Grobe ausgeschliffene Schramme. Syenit mit Diorit. Undeutliche Schram- men in verwittertem Gestein. Diorit. Kreutzschrammen von 25 u. 50°. Grünstein. Höchste Kuppe. » Höchste Kuppe. Annormale Schramme 86°. Gneis. Flacher Berg. 5 Zwei grosse ausgeschliffene Schrammen. N. Abhang. 5 + Höchste Kuppe. Granit. " i Syenitartiger Gneis. Porphyrartiger Granit. 22 Thonschiefer. Flache Hiigel. Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. Andere Stellen bei d. Kirche Nahe bei Haarjärvi Kirchspiel Tohmajärvi. Bei der Station Kemie 1 W. von da nach Sorda- vala hin. . Zw. Tikkalan- und Honga- vaara Nüher bei Bei T" 3 West von Mulo . . Kirchspiel Libelits. Die grüssere Klippe am Aus- flusse des Höytiäinen . Die kleinere Klippe am Hóy- tiälnen Kirchspiel Kaavi. Nahe bei Marjanvaara. . . Zw. Retuis und Kaavi 2 W. von Kaavi nach Kuo- pio hin ee fa Ve LO s. € Kirchspiel Pelgjärvi. Beim Gute Alahovi . 2” .| 39-43 9 17 13 JE EE] CE) 22 i'"honschiefer. 541 Flache Hügel. Sehr undeutliche Schrammen. Glimmerschiefer. Abhang in der Richtung der Schrammen. Höchste Kuppe. Annor- male Schramme 67°. Thonschiefer. Höchste Kuppe. » » ” i: Abhang in der Richtung der Schrammen. Thonschiefer. Höchste Kuppe. Granit. Grauer Gneis. Flacher Berg. Gute Schrammen. ; " Flacher Berg. » 2 Mehrere Messungen. 5 3 Die vorhergehenden kreutzend. ut (1) N. NORDENSKIÖLD. Gouvernement Wiborg. Orte wo die Obserwationen gemacht sind. Kirchspiel Kymmene. In der Nähe der Festung. Kirchspiel Wekkelaks. Bei der Stadt Fredrikshamn Dorf Pahula Kirchspiel Lappvesi. ibi ESO Se Bei der 2:ten Station am Saima-Kanal Zw. der 2:ten u. 3:ten Sta- tion am Saima-Kanal . . Kirchspiel Parikkala. Station Tyrjä Nahe bei Tyrjä Kirchspiel Ruokolaks. Zw. Siitola u. Niskapietilä Kirchspiel Jaakimvaara. Bei Lahdenpohja Zw. und Reuskala Station Reuskala Insel, der Kirche gegenüber ee Telus] c Abweichung von Süden in Graden. n2 19 18 1 26 21 19 22 nach welcher Seite. O. Gebirgsart, Lage der Schrammen, Anzahl der Messungen und andere Bemerkungen. Rapakivi. Mittel mehrerer Messungen. N. Abhang. | Q . Li Li * Syenitartiger Rapakivi. ; Mittel mehrerer Messungen. Grauer Gneis. | Keine gute Lage der | Schrammen. | ew : ; Gneis mit Magnetkies. | Messungen. Mittel mehr. 'Gneis. Mittel mehrerer Messungen. | . Wenigergute Lageder Schrammen. | mit Magnetkies. Gute Feiner Granit. Lange und tiefe Beitrag zur Kenntniss der Schrammen in Finnland. 543 Kirchspiel Ruskiala. Nördlich vom Kalkbruche . Kirchspiel Sordavala. Ein Berg nürdl. v. d. Stadt 10 Werst 5; 5 Bei der Sägemühle Läskilä Staton Otsois 2. Ses „ nach der Sor- davala Seite Die 7:te Werst nach Die S:te e fs Die 4:te W. nach Kexholm Kirchspiel Imbilaks. BeiKoirngja Co . 2.2 0% Statton@Raudıläar. ze san: Insel Ruhkamosaari . . . . 22 » Kursikallio bei der Kirche SUMMER o ER 4 38 D D [89] ww o w O0 C2 O. Grauer Gneis. Gneis. N. W. Abhang. Gneis mit Magnetkies. Messungen. Mittel mehrerer Glimmerschiefer. Ostl. von der hóchsten Granit. » Kuppe. W. Abhang. | Mis mr Å 5 d CR LT a iil | Ponte TR TI | MEE om de ee " - A». [ ^u ew WE s "1 I 7 A HE "T * — J I + ur " - ! A. " | | , Deo T. Mri t 4 N = AL "1 T» uM ns » 4 Elfen M 2 Ios "Pm s. R P + € N By 1 à f N m. ic "dit prime iilii b gh M A ring M VT! id ew) PITT EL made? Zt | aa MAGIE ven on joo LAC 1 n dau daag ot Lt, Lal take pou dod | rj n à [Di mM mL ill , BEMERKUNGEN EINIGE VON FABRICIUS BESCHRIEBENE HELOPS-ARTEN F. W. MÄKLIN. (Vorgetragen d. 9 Febr. 1863.) : d eoi RE ide à á Tc n jd s^ A7 "EDITO or er lu der Absicht die Arten der Gattungen S/rongylium Kirby, Lacordaire und Praogena (Praeugena) De Castelnau, welche noch niemals monographisch dargestellt worden sind, näher zu untersuchen, hatte ich im vorigen Sommer sowohl die öffentlichen Museen in Stockholm, Berlin und Paris benutzt, als auch ausserdem durch die ganz besondere Gefälligkeit mehrerer Entomo- logen Europas ein bedeutendes Material zu diesem Zwecke zusammengebracht. Mit der gróssten Bereitwilligkeit hatte mir ausserdem Herr Professor Schaum in Berlin nicht nur die von Germar beschriebenen Strongylium-Arten zur Vergleichung und Untersuchung geliehen, sondern auch mit einer seltenen Li- beralitit mir fehlende Unica der oben erwühnten Gattungen aus seiner rei- chen Sammlung abgetreten. Ich hielt es aber für eine Nothwendigkeit, auch die von Fabricius beschriebenen Arten dieser Gattungen nach den typischen Exemplaren zu kennen und nahm desswegen, nach einem von Herrn Doctor Dohrn, bei dem ich acht Tage in Stettin aufs angenehmste zugebracht hatte, vorgeschlagenen Reiseplane, meinen Rückweg aus Frankreich über Lüttich, Leyden, Amsterdam, Hamburg, Kiel, Kopenhagen und Schweden. In Kiel hatte ich durch die ausgezeichnete Güte des Herrn Professor Behn Gelegen- heit, die Arten in Fabricius eigener Sammlung durchzusehen und in Kopen- hagen angelangt, erhielt ich nicht nur aus den bedeutenden Sammlungen des Herrn Westermann noch eine ansehnliche Bereicherung für meine beabsich- tigten monographischen Arbeiten, sondern hatte auch das Vergnügen, die per- sönliche Bekanntschaft des Herrn Professor Schiödte zu machen, der mit ei- ner ausgezeichneten Zuvorkommenheit von seinem Landhause in der Umge- gend von Kopenhagen nach der Stadt kam, um mir Gelegenheit zu geben, die von Fabricius aus den früheren Lund'schen und Sehestedtschen Samm- lungen beschriebenen Arten zu untersuchen. In dem Folgenden gebe ich die von mir notirten Demerkungen über die- jenigen von Fabricius beschriebenen Ze/ops-Arten, welche entweder wirklich zu den Gattungen S/rongylium und Praogena gehören, oder von Lacordaire 548 EF. W. MXG&LIN. als muthmasslich dahin gehórig angeführt worden sind, und benutze zugleich diese Gelegenheit um den Herrn Prof. Behn und Schiödte für die mir erwie- sene Gefälligkeit meinen Dank öffentlich auszusprechen. In , Histoire naturelle des insectes“, Tom. V, p. 486 führt Lacordaire folgende von Fabricius beschriebene Ze/ops-Arten an als zur Gattung S/ron- gylium gehörend: erythrocephalus, metallicus, aeneus. violaceus, morbillosus, bicolor, haemorrhoidalis und viridis. Von diesen Arten ist Helops erythrocephalus die in den Sammlungen gewöhnlich als die von Fabricius beschriebene S/rongylium-Art bezeichnete. Das typische Exemplar in Fabricius eigener Sammlung in Kiel hat am Kopfe, wie, wenn ich mich nieht irre, schon früher bemerkt worden, eine Bedeckung von rothgelbem Harz, die jetzt zersprungen ist, und da ein Stück in der Mitte herausgefal- len, kann man ganz deutlich die eigentliche blaugrüne Farbe des Kopfes se- hen. Dieser Überzug hat mittlerweile die Veranlassung zu dem von Fabri- cius ertheilten unpassenden Namen gegeben. Die Art scheint auf Java nicht selten zu sein. Helops metallicus Fabr. Syst. El. I, p. 157, 3, beschrieben nach Lunds Sammlung, ist indess die in den Sammlungen gewóhnlich mit Odonfopus cya- neus Fabr. bezeichnete Art. Lacordaire sagt nämlich 1. c. p. 402 von Tene- brio cyaneus Fabr.: , Fabricius l'a réuni plus tard (Syst. EL I, p. 157) à son Helops metallicus qui est de l'Amérique du Sud et appartient pro- bablement au genre Strongylium. In dem Exemplare aber von Fabricii Systema Eleutheratorum, welches Lund besass, ist, wie mir Herr Professor Schiödte zeigte, mit Lunds eigener Handschrift die Vaterlands-Angabe ,, Ame- rica meridionalis? in .Guinea* verändert. Den Namen cyaneus hatte Fa- bricius in #elallicus umgeündert, weil er schon früher in Ent. syst. I, 123 eine Zelops-Art unter demselben Namen beschrieben hatte. Helops aeneus Fabr. Ent. syst. suppl. p. 48,2; Syst. El. I, p. 157, ebenfalls nach Lunds Sammlung beschrieben, ist nicht ein S/rongylium, son- dern gehört zu der Gattung Camaria Encycl. méth. Von Helops violaceus Fabr. habe ich zwar kein typisches Exemplar ge- sehen, glaube aber, dass man diese Art in den Sammlungen ganz richtig auf die grösste in Brasilien vorkommende S/rongylium-Art gedeutet hat. Von dieser Art findet man nämlich zuweilen eine Varietät, die vollkommen mit der von Fabricius gegebenen Beschreibung übereinstimmt. Die Benennung Strongylium violaceum muss jedoch jedenfalls verändert werden, indem My- Bemerkungen über einige Helops-Arten. 549 laris violacea Pallas — Helops splendidus Germ. = Stenochia cylindrica Dej. Cat. in dieselbe Gattung gehört. Helops morbillosus Fabr. Syst. EL I, p. 158, beschrieben nach der Sehestedtschen Sammlung, gehört zur Gattung Strongylium und ist von Smidt aus Essequibo in Guyana gebracht worden. Diese Art scheint in den Sammlungen sehr selten zu sein, denn ich habe nur ein zweites Exemplar aus Maroni im Innern Guyanas in der Sammlung des Herrn Chevrolat in Paris gesehen, welches der Besitzer mir zur Untersuchung gütigst geliehen hat. Nach diesen zwei von mir gesehenen Exemplaren ist die folgende kurze Beschreibung entworfen. Strongylium morbillosum Fabr.: Subovatum, convexum, obscurius cya- neum, aut virescente cyaneum, admodum nitidum; capite et pectore magis violaceis; antennis apicem versus fortius. dilatatis et compressis; pronoto transverso, apicem versus multo magis quam basin versus angustato, confer- fissime subtiliter punctato, lateribus in medio tuberculo minuto, obtusiusculo armatis; elytris. subseriatim grosse foveolatis, foveolis subhexagonis, paulo ante apicem multo minoribus. Longit. 10,3— 11,3 m. m.; Latit. hum. 4 m. m, Caput eyaneo-violaceum, confertissime subtiliter punctatum, subrugulosum; oeulis modice distantibus. Antennae capite eum pronoto tertia parte longio- res, articulis sex ultimis fortius dilatatis et compressis, totae cyaneae. Pro- notum longitudine dimidio fere latius, in medio leviter dilatatum et apicem versus multo magis quam basin versus angustatum, lateribus in medio tuber- bulo minuto, obtusiusculo armatis, in medio transversim perparum convexum et prope marginem basalem et apicalem transversim depressum, confertissime subtiliter punctatum, versus latera subrugulosum, cyaneum aut virescenti- cyaneum, subopacum, margine basal praesertim in medio sat alte elevato. Seutellum triangulare, angustum, viridi-aeneum, nitidum, pareius minus sub- tiliter punctatum. Elytra pronoto tertia parte latiora, convexa, viridi-eyanea, admodum nitida, subseriatim inaequaliter grosse foveolata, foveolis praesertim in medio majuseulis, subhexagonis, ante apicem multo minoribus, margine inflexo violaceo. Corpus subtus magis violaceum, abdomine praesertim cyaneo colore nitenti. Pedes toti cyanei. Helops bicolor Fabr. Ent. syst. I, 118,7; Syst. El. I, 159,17, von dem ich das typische Exemplar in Kiel gesehen, ist eine mir vollkommen unbe- kannte Art und gehört gewiss nicht zur Gattung Sfrongylium, sondern mög- licher Weise zu den eigentlichen Zelopiden. Über diese Art habe ich nur folgende Worte aufgezeichnet: 550 F. W. MÄKLIN. Brevis, valde convexus, obscure et parum viridi-aeneus; pronoto trans- verso, dense obsoletius punctato, angulis. anticis. productis, acutis, posticis obtusis; elytris profundius striatis, striis punctis impressis nonnihil. distanti- bus; antennis pedibusque nigro-piceis. Longit. 8 m. m.; Latit. hum. 4,3 m. m. Zu dieser kurzen Diagnostik können noch Fabricius" Worte ,,subtus ater hinzugefügt werden. Bei Zelops haemorrhoidalis Fabr. Ent. syst. I, 119, 11; Syst. El. 1, 159, 18 eitirt wohl Fabricius „Mus. Brilann.“, aber in seiner eigenen Samm- lung in Kiel befindet sich die gewöhnlich als Strongylium hæmorrhoidale Fabr. angesehene Art mit Fabricius eigener Handschrift unter obenstehendem Namen bezettelt. Von dieser Art findet man oft in den Sammlungen eine Varietit mit kupferrothem Halsschilde, welche von Germar als Ze/ops auri- collis beschrieben ist. Helops viridis Fabr. Syst. El. I, p. 159, 20 gehört zur Gattung. Sfron- gylium, so wie es auch Lacordaire vermuthet hat. Das typische Exemplar ist aus Essequibo und befindet sich in Kopenhagen. Strongylium viride Fabr.: Æ/ongatum, subeylindricum, viridi-aeneum, nitidum, antennis nigris, tibiis tarsisque picescentibus; pronofo fransverso, sat profunde. dense punctato, angulis anticis productis, subspinosis, lateribus in medio modice rotundato-dilatatis: elytris elongatis, convexiusculis, sat forti- ter punctato-striatis. Longit. 9 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Caput viridiaeneum, dense subtiliter punctatum, fronte media obsolete foveolata; oculis valde approximatis. Antennae capite cum pronoto tertia parte longiores, nigrae, apicem versus modice dilatatae, articulo tertio quarto vix longiore, art. ultimis latitudine longioribus. Pronotum transversum, longitu- dine plus quam tertia parte latius, transversim leviter convexum, viridi-aeneum, nitidum, dense sat profunde, sed haud confertim punetatum, angulis anticis acutis, productis, subspinosis, lateribus in medio modice rotundatim dilatatis, angulis posticis subrectis, margine basali modice elevato. Elytra magis elon- gata, convexiuseula, viridi-aenea, nitida, brunneo colore nonnihil translucentia, pro ratione magnitudinis sat fortiter punctato-striata, interstitiis paulo ante apicem magis elevatis, subcarinulatis. Corpus subtus viridi-aeneum, nitidum; abdomine sat dense profundius punctato. Pedes viridi-aenei, tibiis tarsisque picescentibus. Als zur Gattung Praogena ( Praeugena) De Castelnau gehórend wird von Lacordaire Ze/ops marginatus Fabr. angeführt und ausserdem als muthmass- u An -— Bemerkungen über einige Helops- Arten. lich dahin gehörig Hel. cyanipes und Hel. aeruginosus („Les Hel. eyani- pes et aeruginosus de Fabricius, originaires de la côte de Guinée, ap- partiennent peut-être aussi au genre“. Lacordaire, Hist. nat. d. Ins. V, p. 489). Von diesen Arten gehört aber nur //elops marginatus Fabr. zur Gattung Praogena, und ist fast in allen Sammlungen mit dem richtigen Na- men bezeichnet. Helops cyanipes Fabr. Syst. El. I, p. 158 ist ein Strongylium. Herr Westermann in Kopenhagen hat mir gütigst ein aus Guinea stammendes und mit der Sehestedt'schen Sammlung verglichenes Exemplar geliehen und nach demselben ist beifolgende Beschreibung angefertigt. Strongylium cyanipes Fabr.: Æ/ongatum, subeylindricum, nigrum, niti- dum, antennis apicem versus sensim latioribus pedisbusque violaceo-nigris : pronoto subquadrato, transversim. leviter convexo, densius subtiliusque pun- ctato, margine. basali parum elevato; elytris sat convexis, subtiliter striato- punctatis, punctis. apicem versus sensim adhue subtilioribus el denique sub- filissimis, inferstitiis planis, omnino laevigatis. Longit. 19 m. m.; Latit. hum. 6 m. m. Var. Elytris brunneo-piceis, subaenescentibus. Longit. 15 m. m.; Latit. hum. 4 m. m. Von dieser kleineren Varietit befindet sich auch ein Exemplar in der küniglichen Sammlung in Kopenhagen. Die Art ist besonders durch ihr fast ganz glattes Aussehen sehr ausgezeichnet. Caput nigrum, nitidum, sat dense subtiliter punctatum; fronte convexa; oculis admodum approximatis. Antennae capite cum pronoto parum longiores, apicem versus sensim magis dilatatae et compressae, violaceo-nigrae, articulo quarto tertio paulo longiore, art. 6—10 fere triangularibus. Pronotum trans- versim subquadratum, longitudine vix quarta parte latius, angulis anticis ob- tusis, rotundatis, lateribus in medio levissime rotundatim dilatatis, angulis po- sticis subrectis, acumine tamen nonnihil prominenti et oblique producto, trans- versim leviter convexum, nigrum, nitidum, subtiliter densius punctatum, mar- gine basali parum alte elevato, utrinque versus angulos foveola minuta im- pressa notato. Scutellum subtriangulare, nigrum, nitidum, subtilissime pun- etatum. Elytra convexiuseula, nigra, nitida, pronoto tertia parte latiora, late- ribus ad i fere partem totius longitudinis inter se subparallelis, subtiliter striato-punetata, punctis, ut in diagnosi dietum est, apicem versus sensim ad- hue subtilioribus et denique ante apicem subtilissimis, interstitiis planis et omnino laevigatis. Corpus subtus nigrum, nitidum, obsoletius subtilissime punctulatum. Pedes violaceo-nigri. Helops aeruginosus Fabr. Ent. syst. I, 118, 6; Syst. El. I, 158, 14 ist 552 F. W. M&KLIN. nach Fabricius eigener Angabe aus „Cap. b. sp.^, es müsste aber- Sumatra heissen. Die erwähnte Art gehórt zur Gattung Cholipus Dej. Cat. 3 éd. p. 228. Diese Gattung Cholipus, welche noch niemals charakterisirt worden, scheint mir aber von der Gattung Encyalesthus Motschulsky (Reisen und Forschungen im Amur-Lande von Dr. L. von Schrenk IL, 2" Lief, p. 139) nicht verschieden zu sein. Von Encyalesthus aeruginosus Fabr. habe ich drei Exemplare vor meinen Augen, welche sämtlich aus Java stammen, nämlich zwei aus der hiesigen Universitäts-Sammlung und ein von Herrn Westermann geliehenes, welehes mit der Konigl Sammlung in Kopenhagen verglichen worden ist; von Æncyal. subviolaceus Motsch. hat mir dagegen Herr Dr. Dohrn sein zweites Exemplar gütigst abgetreten und ausserdem habe ich spä- ter diese Art auch von Herrn Motschulsky selbst in einem etwas defecten Exemplare erhalten. Hierdurch bin ich im Stande gewesen, diese Arten mit einander zu vergleichen. Encyalesthus aeruginosus Fabr.: Obscure viridi-aeneus, nitidus, anten- nis pedisbusque migris; antennis apicem versus fortius. dilatatis et compres- sis, articulis penultimis longitudine latioribus; pronoto transversim. subqua- drato, inaequaliter parce sat fortiter punctato; elytris subtilius punctato-stri- alis, interstitüs inter strias sublaevigatis. Longit. 16,3—1S m. m.; Latit. hum. 5,6—6,4 m. m. Encyal. subviolaceo Motsch. longitudine aequalis, sed latior et praeterea antennis apicem versus fortius dilatatis, pronoto magis transverso, inaequali- ter multo fortius punetato interstitiisque elytrorum sublaevigatis. Caput ob- scure aeneum, sat dense subtiliter punctatum. Antennae capite cum pronoto multo breviores, apicem versus fortius dilatatae et compressae, articulo tertio quarto plus quam dimidio longiore, art. 6—10 longitudine latioribus, totae nigrae. Pronotum transversim subquadratum, longitudine plus quam tertia parte latius, antice late, sed leviter emarginatum, angulis anticis obtusis, la- teribus ante medium modice rotundato-dilatatis, deinde basin versus sinuatim leviter angustatis, angulis posticis subrectis, margine basali minus tenui, mo- dice elevato, utrinque sinuato, transversim leviter convexum, obscure viridi- aeneum, nitidum, sat dense subtilissime punctatum et praeterea inaequaliter punctis sparsis multo majoribus, praesertim ante scutellum et versus angulos basales magis congestis, impressum, in medio canalicula latiori, sed obsoleta et bis interrupta notatum. Scutellum subtriangulare, obscure aeneum, sublae- vigatum. Elytra pronoto tertia parte latiora, admodum convexa, obscure viridi- aenea, humeris obtusis, lateribus ad i fere partem totius longitudinis inter se subparallelis vel apicem versus paulo dilatatis, subtilius, versus latera profundius Bemerkungen über einige Helops-Arten. 555 punetato-striata, striis ante apicem profundioribus, sed punctis striarum ibidem multo subtilioribus, interstitiis inter strias subtilissime vix conspicue punctula- tis, sublaevigatis, interioribus subplanis, exterioribus leviter convexis. Corpus subtus obscure virescenti-aeneum, nitidum, subtiliter punctulatum, obsolete ru- gulosum. Pedes nigri, politi; tarsis subtus dense fulvo-pilosis. Die Bildung des Brustkastens ist bei dieser Art vollkommen dieselbe wie bei /ncyal. subviolaceus. In der früheren Sammlung des Grafen Man- nerheim ist diese Art mit dem Namen Cholipus (Tenebrio) aereus De Haan in lit. bezeichnet *). Ausser den hier oben angeführten Species gehören noch zwei von Fa- bricius beschriebene //e/ops-Arten zu der Gattung Strongylium, welche von Lacordaire nicht erwähnt sind, nämlich Mel. cyanicollis Fabr. Syst. El. L p. 158, 15 und Hel. dama Fabr. Syst. El. I, p. 159, 21. Strongylium cyanicolle Fabr.: Obscure viridi-aeneum, nitidum, elytris plerumque cupreo-aeneo colore. nonnihil. micantibus, corpore subtus, anten- nis pedibusque nigris; pronoto transversim subquadrato, lateribus in medio leviter. rotundato-dilatatis, transversim. admodum convexo, dense punctato et longitudinaliter. sat late et profunde canaliculato; elytris sat profunde. pun- ctato-striatis, strüs et punctis ante apicem mullo minoribus et obsoletioribus. Longit. 12—14 m. m.; Latit. hum. 3,7-—4,5 m. m. Von dieser Art habe ich Exemplare aus Sumatra, Java und Borneo ge- sehen. Caput obscure viridi-aeneum, dense punctatum; fronte media sat profunde canalieulata; oculis praesertim. maris valde approximatis. Antennae subfilifor- mes, capite eum pronoto dimidio fere longiores, apicem versus sensim parum incrassatae, articulis etiam penultimis elongatis. Pronotum transversim sub- *) Zu der Gattung Zneyalesthus gehört wohl auch Cholipus brevicornis Dej. Cat. 3 éd., p. 228. Encyalesthus brevicornis Dej.: JVigro-aeneus, nitidus, subpolitus; antennis apicem ver- sus minus forliler incrassatis et compressis, articulis penultimis tamen longitudine latioribus; pronoto leviter transverso, lateribus in medio rotundato-dilatatis, ante angulos basales non- nihil prominentes leviter. sinuatis, sal dense, sed subtiliter et obsolete punctatos elytris con- vexis. subtiliter punctato-striatis, strüs punctisque ante apicem. subtilissimis, interstitiis inter strias omnium subtilissime punctulatis. Longit. 12,7—14 m. m.; Latit. hum. 4,7—5,5 m. m. Habitat in insula Java. Encyalestho aeruginoso Fabr. paulo minor, sed magis convexus et praeterea antennis apicem versus minus fortiter dilatatis, pronoto lateribus rotundato-dilatato, subtiliter et ob- solete punetato elytrisque multo subtilius punctato-striatis diversus. 70 554 F. W. MÄKLIN. quadratum, longitudine haud quarta parte latius, angulis anticis obtusis, ro- tundatis, lateribus versus medium rotundato-dilatatis, angulis posticis subrectis, nonnihil prominulis, margine basali minus tenui, sat alte elevato, ante medi- um transversim admodum convexum, deinde basin versus sensim magis de- clive, obscure viridi-aeneum, nitidum, sat dense punctatum et longitudinaliter late et profunde canalieulatum, prope marginem basalem versus angulos utrin- que fovea obliqua majori, sed minus profunde impressa notatum. Scutel- lum subtriangulare, viridi-aeneum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto vix tertia parte latiora, apicem versus sensim magis angustata, ad medium usque admodum convexa, deinde vero apicem versus magis declivia, obscure viridi- aenea, nitida, cupreo colore plerumque plus minusve micantia, versus basin sat profunde punctato-striata, striis punetisque ante apicem multo obsoletiori- bus minoribusque. Corpus subtus nigrum, nitidum, obsolete strigulosum, ab- domine apicem versus interdum picescenti. Pedes nigri, politi. Von Herrn Professor Schaum habe ich eine sehr nahestehende Form von der Insel Pulo-Penang erhalten, die doch wohl eine verschiedene Art sein dürfte. Strongylium dama Fabr.: Subovale, viridi-aeneum, nitidum, abdomine magis rufescenti, pedibus picescentibus; antennis apicem versus fortius dila- fatis, compressis; pronolo transverso, longitudinaliter obsoletius et in disco utrinque. profunde. et late transversim. foveolato, lateribus in medio parum rotundato-dilatatis, obsolete uniluberculatis: elytris convexiusculis, paulo pone basin. transversim. leviter depressis, punctato-striatis, striis sat profundis, pun- ctis striarum prope basin paulo profundioribus, ante apicem. subtilissimis. Longit. 7,9 m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. Inter species minimas hujus generis. Caput viridi-aeneum, nitidum, con- fertim punctatum; oculis modice distantibus. Antennae apicem versus fortiter dilatatae et compressae, articulo tertio quarto paulo breviore, art. penultimis duobus longitudine latioribus. Pronotum transversum, longitudine plus quam dimidio latius, apicem versus parum angustatum, angulis anticis obtusioribus, lateribus in medio parum rotundato-dilatatis, obsolete unitubereulatis, angulis posticis subrectis, margine basali modice elevato, transversim parum conve- xum, viridi-aeneum, nitidum, dense subtiliter punctatum, in medio longitudi- naliter obsoletius et in disco utrinque sat profunde et late oblique-transversim foveolatum. Elytra convexiuscula, apicem versus magis declivia, viridi-aenea, nitida, paulo pone basin transversim depressa, punctato-striata, punetis stria- rum prope basin profundioribus, apicem versus sensim subtilioribus et denique subtilissimis. Corpus subtus viridi-aeneum, nitidum, abdomine magis rufe- scenti. Pedes picescentes. DIE GATTUNG PRAOGENA UND DEREN REPRÄSENTANTEN BESCHRIEBEN F. W. MÁELIN. (Vorgetragen d. 9 Febr. 1863.) $4 am Prob NS quo QMGAPREOR, rar E | + pe ER it^dii m Die nur in Afrika. einheimische Gattung Praogena ist zuerst von Graf Ca- stelnau m , Histoire naturelle des Insectes“, Tom. II, p. 241 im Jahre 1851 aufgestellt und charakterisirt, seitdem aber unter demselben Namen von Lacordaire in , Histoire naturelle des Insectes“, Tom. V, p. 488 aus- führlich beschrieben worden. Um die Benennung dieser Gattung sprachrich- tig zu machen, hat Agassiz in seinem „Nomenclator zoologicus* den Namen Praeugena „in Praogena verändert. — Nach Lacordaire kommen in der Gat- tung Praogena in Bezug auf äussere Körperform zwei verschiedene Grup- pen vor, wovon die eine nur auf der Insel Madagascar eine kleinere Anzahl Repräsentanten hat, welche sich sämtlich durch eine ovale Körperform aus- zeichnen; die Arten der zweiten Gruppe dagegen, welche nur auf dem Afri- kanischen Continent angetroffen worden sind, haben eine mehr langgestreckte und fast parallele Körperform. Die erste dieser Gruppen kann aber meiner Überzeugung nach unter keiner Bedingung mit den übrigen Praogena-Arten in dieselbe Gattung vereinigt werden; in der Form des Körpers stimmen näm- lich die Arten derselben vielmehr mit den Cis/e/idem überein, von denen sie nur durch die einfachen Klauen der Füsse unterschieden werden können. Im zoologischen Museum in Berlin sind die Repräsentanten dieser Gruppe auch mit den Cisteliden zusammen gestellt worden. Ich habe ausserdem die Mund- theile bei einer Art (Adelphus hybridus Dupont sec. coll. Dohrn) untersucht, und weil sie auch in Hinsicht der Bildung derselben bedeutend von den ei- gentlichen Praogena-Arten abweichen, finde ich es berechtigt, diese Gruppe von der Gattung Praogena unter dem generischen Namen Nesogena auszu- schliessen. Ich hätte allerdings für diese neue Gattung den Namen Adelphus Dejean beibehalten können, aber in der Zoologie hat man schon unter den Lepidopteren eine Gattung Adelpha Hübner. Zur Feststellung der Gattung Nesogena kann Folgendes angeführt werden: Os protractum, angustum; labro minus fortiter transverso, longitudine duplo latiori. Maxillarum mala exterior. elongata, admodum curvata, margine. exteri- ore paulo ante apicem. dentibus duobus acutis quasi serrata, parcius pilosula : 558 F. W. MAELIN. maxillarum mala interior subfalcata, apice acuminata, praesertim latere. in- feriore sat dense ciliata. Corpus subovale, convexum, glabrum. Mesosternum, ut in genere Pra- ogena, antice declive. Patria: Insula Madagascar. Ich sehe mich aber veranlasst, ausserdem eine zweite, der Praogena sehr nahe verwandte, Gattung Dysgena aufzustellen, von der ich nur drei ebenfalls in Afrika vorkommende Arten kenne, und erlaube mir, nach der Be- schreibung der mir bekannten Praogena-Arten eine gleiche für die letztge- nannten beizufügen. Um die Gattungen Praogena und Dysgena von einander zu unterschei- den, will ieh hier die hauptsüchligsten Merkmale derselben hervorheben. Ge- nus Praogena Castelnau: Caput. ab oculis apicem versus sensim angustatum; ore haud protracto; labro plerumque brevissimo, transverso. Maxillarum mala exterior latiuscula, ciliis longis dense obsita, margine exteriori spina. elongata munito. Antennae. subfiliformes vel filiformes, articulis penultimis plerumque mi- nus fortiter. elongatis. Corpus glabrum. Genus Dysgena: Caput. ante oculos. nonnjhil contractum et deinde apicem versus admo- dum dilatatum; ore protracto; labro brevi transverso. Maxillarum mala exterior. admodum lata et apicem versus adhue fere latior, minus dense ciliata, apice ad marginem exteriorem dente parum pro- minenti armata, margine exteriore spina nulla. Antennae. filiformes, graciliores, articulis penultimis omnibus valde elon- gatis. Corpus totum, supra et infra, pilosum; pronoto confertim punctato. Ce- tera fere ut in genere Praogena. Ich muss noch bemerken, dass der von Germar in Linn. entom. IIl, p. 201 beschriebene Adelphus laesicollis nicht zur Gattung Praogena gehört und meiner Ansicht nach überhaupt nicht zur Gruppe der Strongyliiden gerech- net werden kann. Von allen mit Praogena zunüchst verwandten, hier be- schriebenen Gattungen unterscheidet sie sich schon durch ihre vollkommen platte Kórperform und durch die Bildung der Mittelbrust, welche ganz plan und nicht nach vorn abschüssig ist. Dass die von Fabricius beschriebenen Helops cyanipes und. Hel. aeruginosus ebenfalls nicht zu der Gattung Prao- Die Gattung Praogena. 559 gena gehören, habe ich schon früher in ,,Bemerkungen über einige von Fa- bricius beschriebene Helops-Arten* angezeigt. Die Arten der Gattung Praogena habe ich in zwei Gruppen eingetheilt. Bei den Arten der ersten Gruppe bildet der hintere Theil der Vorderbrust zwischen den Vorderbeinen einen hervorspringenden Knöchel; bei den Arten der zweiten Gruppe dagegen ist der Hintertheil der Vorderbrust zwischen den Vorderbeinen einfach eingebogen. A) Prosterno postice infer coxas anteriores tuberculato. 1. Praog. rubripes: Nigra, nitida, pronoto elytrisque viridi-aeneis, femo- ribus tibiisque brunneo-rufis; pronoto leviter transverso, longitudine tertia fere parte latiore, minus dense sat fortiter punctato, angulis posticis nonnihil pro- minulis; elytris parum convexis, apicem versus sensim angustatis, subtilius punetato-striatis, interstitis inter strias planiusculis. Longit. 16—18 m. m.; Latit. hum. 5,5—6,3 m. m. Praeugena rubripes Castelnau, Zistoir. nat. des Insect. Col. Tom. I, p. 241? Adelphus sanguinipes Dej. Cat. 3 éd. p. 230? Var. A: Pronoto nigro, nitido. Var. B: Pronoto elytrisque obscurius rubro-eupreis. Habitat Afrieam aequinoctialem; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis et Mus. Leydense. Varietatis B in coll. V. Cl. Westermann individuum unicum e Guinea. A speciebus ceteris pronoto minus dense sat fortiter punctato, angulis postieis nonnihil productis, elytris praesertim in disco multo minus convexis, subtilius punctato-striatis et praesertim interstitiis inter strias planiusculis fa- cillime dignoseitur; eum Praog. nigrilarsi colore pedum quidem convenit, sed statura corporis angustiore, multo minus convexa, apicem versus sensim ma- gis attenuata et punetura pronoti valde diversa. Caput nigrum, nitidum, pro- funde densius punetatum. Antennae dimidii corporis longitudine, subfiliformes, articulis mediis tamen paululum latioribus, totae nigrae. Pronotum leviter transversum, longitudine tertia fere parte latius, angulis anticis, ut in sequen- tibus, latis, obtusis, lateribus deinde perparum rotundatis, basin versus paulo magis, quam apicem versus angustatis et ante angulos basales levissime sinuatis, angulis his nonnihil prominentibus, margine basali utrinque eviden- ter sinuato, minus tenue marginato, minus dense sat fortiter punctatum, viridi- aeneum, nigrum aut obscurius rubro-cupreum, nitidum, ad marginem basalem utrinque versus angulos foveola obliqua et paulo latiore quam in plerisque 560 F. W. M&ELIN. sequentibus impressum et praeterea paulo ante marginem basalem et qui- dem cum eodem subparallela impressione transversa plus minusve obsoleta notatum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, sublaevigatum. Elytra pa- rum convexa, ab humeris ad 3 partem longitudinis sensim, deinde fortius an- gustata, subtilius punctato-striata, interstitiis omnibus, etiam marginalibus, planiusculis, vix conspicue punctulatis. Corpus subtus nigrum, nitidum, abdo- mine magis piceo-aeneo. Pedes brunneo-rufi vel interdum dilutius rufi, geni- culis tarsisque nigris aut nigro-piceis. Ich habe diese Art für die von Castelnau beschriebene Praeugena rubri- pes angesehen, weil dieselbe unter allen mir bekannten Praogena-Arten mit der von ihm gegebenen Beschreibung am besten übereinstimmt. Zur Verglei- chung will ich hier seine kurze Beschreibung mittheilen. „Long. 4 lig. Larg. 2 lig. 4. D'un bleu un peu verdatre, brilliant, couvert de points; féle et antennes noires; corselet rebordé en avant et en arriére: ecusson trés petit et noir; elyfres avec des stries longitudinales for- mées de petits. points trés-serrés; dessous du corps ponctué, noir; segments de l'abdomen impressionés de chaque coté; pattes ponctuées, d'un brun rouge, avec l'extremité des cuisses noire, ainsi que les larses. — Sénégal". Als Praogena rubripes würde ich auch geneigt sein zu deuten die von Thomson aus Gabon in Afrika beschriebene Praog. femorata: „Corps d'un noir tres-brillant; élytres d'un vert me- tallique trés-brillant avec quelques reflets cuivreux; pattes d'un noir brillant; cuisses, sauf les genoux, d'un testacé rougeátre: extremité des fibias d'un rougeátre obscur. Longit. 15 m. m.; Latit. 5,5 m. m. Praeugena femorata J. Thomson, Archive Entomologique, Tom. 2; Voyage au Gaubon Jag Eule „Corps assez épais, convexe. Tête à ponctuation tres-fine. Prothorax de moitié. plus large que long, fortement arrondi sur les cótés en avant; à ponctuation tres-fine et écartée. Elytres à stries fortement ponctuées , atté- nuées en arrière; intervalles lisses, à ponctuation indistincte. Poitrine pon- cluée sur les côtés. Parait trés-voisin de la P. rubripes, de Lap.; mais ce dernier serait, d'après la description quen a donnée cet auteur, couvert de points, avec le prothorax rebordé en avant et en arrière“. Thomson I. c. 2. Praog. nigritarsis: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, femoribus ti- biisque brunneo-rufis; pronoto leviter transverso. longitudine tertia parte la- Die Gattung Praogena. 561 tiore, laevigato; elytris latiusculis, magis convexis, dense at subtilius pun- ctato-striatis, interstitiis inter strias parum convexis. Longit. 19 m. m.; Latit. hum. 7 m. m. Seeundum individuum unicum in Museo Leydensi deseripta; patria haud indieata erat. Praog. sumptuosae magnitudine et statura corporis admodum similis, sed pronoto angustiore, minus transverso, laevigato, elytris convexioribus, multo subtilius punetato-striatis interstitiisque inter strias parum omnino convexis ut et colore pedum satis diversa. Caput parum convexum, nigrum, nitidum, sat dense subtiliter punctatum, fronte supra oculos subarcuatim laevigata. Anten- nae in individuo descripto desunt, sine dubio totae nigrae, nam articuli sal- tem duo primi nigri sunt. Pronotum leviter transversum, longitudine enim tertia tantum parte latius, leviter transversim convexum, angulis anticis latis obtuse rotundatis, lateribus ante medium leviter rotundato dilatatis, deinde subrectis et versus basin pronoti vix angustatis, angulis posticis subrectis, margine basali tenue marginato et utrinque versus angulos levissime sinuato, nigrum, nitidum. laevigatum et nonnisi punctis minutissimis, vix conspicuis notatum, ad marginem basalem, ut in praecedentibus, foveola utrinque propius angulos impressa, sed paulo majore et magis obsoleta, ante scutellum impres- sione lata, transversa, subarcuata profundiore notatum, nigrum, nitidum. Scu- tellum subtriangulare, nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, paulo magis quam in proxime affinibus convexa, viridi- aenea, nitida, dense subtilius punctato-striata, interstitiis inter strias in medio disco vix, versus latera parum convexis, sublaevigatis. Corpus subtus nigrum, nitidum, abdomine magis nigro-aeneo, virescenti colore nonnihil micanti. Pedes brunneo-rufi, geniculis anguste tarsisque totis nigris. 3. Praog. lucidula: Brunneo-rufescens, nitida, elytris dilute roseo-cu- preis, politis, antennis pedibusque piceis, femoribus in medio late et cingula- tim flavo-testaceis; pronoto longitudine tertia parte latiore, parcius subtilissime et vix .conspicue punctulato; elytris subtiliter punctato-striatis, interstitiis pla- niusculis. Longit. 16 m. m.; Latit. hum. 5,7 m. m. Habitat Guineam; in coll. V. Cl. Westermann Hafniae individum unieum (fortasse im- maturum ?). Species inprimis colore pedum et elytris subtiliter punctato-striatis inter "congeneres insignis; Praog. rubripedi fortasse proxima, sed pronoto subtilis- sime punctulato et elytris adhuc multo subtilius punctato-striatis diversa. Ca- 71 562 F. W. MAKLIN. put dilutius brunneo-rufum, nitidum, fronte inter oculos subplana, subtilissime parcius punetulata, palpis maxillaribus picescentibus. Antennae dimidio cor- pore paulo longiores, subfiliformes, basin versus rufo-piceis, apicem versus dilutius fusco-rufis. Pronotum leviter transversum, longitudine tertia parte latius, angulis anticis cum lateribus ante medium aequaliter fere rotundatis, lateribus deinde basin versus nonnihil angustatis, angulis posticis subrectis, parum prominulis, margine basali tenue marginato, utrinque versus angulos leviter sinuato, dilutius brunneo-rufescens, politum, subtilissime minus dense punctulatum, ad marginem basalem propius angulos utrinque solito modo fo- veola at obsoletissima et ante scutellum paulo ante marginem impressione longitudinali notatum. Scutellum subtriangulare, brunneo-rufum, sublaevigatum. Elytra pronoto tertia parte latiora, humeris paulo magis quam in ceteris ple- risque prominentibus, lateribus longe ultra medium, usque ad 3 partem totius longitudinis, subrectis et inter se fere parallelis, deinde fortius angustatis, su- pra parum convexa, dilute roseo-cuprea, polita, subtiliter punctato-striata, pune- tis striarum versus margines minus crebre positis, interstitiis inter strias planiusculis, densius at subtilissime et vix conspicue punctulatis. Corpus sub- tus praesertim apicem versus dilutius rufo-testaceum. Pedes picei, femoribus nigro-piceis, in medio late et determinate flavo-testaceis. 4. Praog. eupripennis: Nigra, nitida, pronoto elytrisque rubro-cupreis: pronoto longitudine tertia parte latiore, apicem versus nonnihil angustato, mi- nus dense, in medio sat fortiter, versus latera subtiliter punctato; elytris modice convexis, versus suturam subtilius, versus latera sat profunde punctato- striatis, interstitiis inter strias leviter convexis. Longit. 17,4 m. m.; Latit. hum. 6,3 m. m. Adelphus cupripennis Germar in coll. Germ. et hoe nomine individuum unieum hujus col- lectionis a Professore Schaum mihi generose donatum. Habitat Caffrariam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis et Mus. Regium Hol- miense (indiv. a V. Cl. Dohrn acceptum !). A praecedentibus omnibus pronoto apicem versus magis angustato et punctura ejusdem in medio sat forti, versus latera multo subtiliori omnino diversa. Caput planiusculum, densius sat profunde punctatum, nigrum, niti- dum; fronte media parcius punctata, cupreo colore nonnihil micanti. Antennae dimidio corpore breviores, minus quam in plerisque speciebus graciles, arti- culis mediis magis dilatatis et nonnihil compressis, art. 4 vel 5 primis nigris, nitidis, ceteris nigro-fuscis, opacis. Pronotum leviter transversum, longitudine paulo plus quam tertia parte latius, apicem versus magis quam basin versus Die Gattung Praogena. 563 angustatum, lateribus leviter rotundato-dilatatis, angulis posticis subrectis, mar- eine basali utrinque paulo profundius sinuato, minus tenue marginato, trans- versim leviter convexum, obseurius rubro-cupreum, nitidum, minus dense, in medio disco sat fortiter, versus latera subtiliter sed distincte punctatum, ad marginem basalem utrinque versus angulos oblique et ante scutellum late at obsoletissime impressum. Scutellum subtriangulare, obtusiuseulum, nigrum, nitidum, punctis paueis impressum. Elytra pronoto tertia parte latiora, ad 3 partem longitudinis sensim at parum, deinde fortius attenuata, modice convexa, rubro-cuprea, nitida, versus suturam paulo subtilius, versus latera sat pro- funde punctato-striata, punctis striarum sat crebre impressis, interstitiis inter strias subtilissime punctulatis, interioribus parum, exterioribus vero leviter convexis. Corpus subtus nigrum vel piceo-aeneum, nitidum, parce, subtiliter at distincte punetatum, prothoracis lateribus rubro-cupreis. Pedes nigri, nitidi, femoribus rude punctatis, basin versus interdum picescentibus. Formam minorem e Caffraria a J. A. Wahlberg reportatam et a V. Cel. Boheman nomine Praogenae resplendeníis sibi cum entomologis communica- tam marem hujus speciei esse existimamus. Longitudo ejusdem 15,3 m. m.; Latit. hum. 5,3—5,7 m. m. Formae majori, quam modo descripsimus, statura corporis, colore ut et punetura pronoti singulari simillima, sed magnitudine minori et angustiori, antennis paulo longioribus, dimidii corporis fere longitudine, gracilioribus, ar- ticulis quinque ultimis multo magis elongatis et segmento ultimo abdominis longitudinaliter late at obsoletius impresso diversa (Mus. Academiae Alexan- drinae Helsingforsiensis et Regium Holmiense). 5. Praog. parvicollis: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, femoribus ti- biisque laete rufis; pronoto leviter transverso, basin versus nonnihil angustato, subtilissime vix conspicue punctulato; elytris leviter eonvexis, subtilius pun- etato-striatis, interstitiis inter strias parum convexis. Longit. 16,5 m. m.; Latit. hum. 5,5 m. m. Habitat in Guinea inferiori; in Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis et in Mus. Regio Holmiensi individua ad Ambriz in Guinea inferiori collecta exstant. Inter elegantiores species hujus generis; Praog. calabaricae statura cor- poris admodum similis, sed vario modo, inprimis vero pronoto adhuc subtilius punctato, forma prosterni et colore pedum diversa. Caput planiusculum, ni- grum, nitidum densius subtiliusque punctatum; mandibulis rufis, margine ea- rum externo apiceque latius nigro-piceis. Antennae subfiliformes, dimidii cor- 564 F. W. MÁKLIN. poris longitudine vel paulo longiores, totae nigrae, articulis sex primis magis nitidis, ceteris nigro-fuseis. Pronotum leviter transversum, longitudine tertia parte latius, angulis anticis rotundatis, at minus latis quam in Praog. cala- barica, lateribus ante medium etiam nonnihil rotundatim dilatatis, deinde vero basin versus paulo angustatis, angulis posticis subreetis, margine basali mi- nus tenue quam in Praog. calabarica marginato, utrinque leviter sinuato, transversim parum convexum, nigrum, nitidum, subtilissime, interdum vix con- spicue punetulatum, foveolis ad marginem basalem solitis utrinque versus angulos latioribus, at obsoletis, impressione vero paulo ante scutellum trans- versali subareuata profundiori et latiori notatum. Scutellum triangulare, ni- grum, nitidum, sublaevigatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora. lateribus usque ad 3 partem totius longitudinis subparallelis, deinde apicem versus fortius angustatis, supra leviter convexa, laete viridi-aenea, nitida, sub- tilius punctato-striata, punctis striarum sat crebre positis, interstitiis inter strias parum convexis, omnium subtilissime punctulatis. Corpus subtus magis nigro-aeneum. Pedes laete sanguineo-rufi, tarsis nigris, unguiculis eorum ta- men rufis. Variat interdum femoribus tibiisque obscurius rufis. Diese Art ist in der früheren Mannerheimschen, so wie auch in der Kö- nigl. Sammlung in Stockholm mit dem Namen Praeugena rubripes Castelnau bezeichnet, sie scheint mir aber nicht mit der von Castelnau gegebenen Be- schreibung überein zustimmen. 6. Praog. cylindrica: Elongata, subeylindrica, nigra, nitida, elytris ni- gro-violaceis; pronoto angusto, latitudine fere longiore, basin versus nonnihil angustato et ante angulos basales leviter constricto, densius sat fortiter pun- etato; elytris convexiuseulis, dense et sat profunde striato-punctatis, interstitiis planiuseulis, subtilissime punctulatis et transversim obsoletius rugulosis. Longit. 18 m. m.; Latit. hum. 5,5 m. m. Nomine Praogenae cylindricae Deyrolle a denominatore Parisiis emta. Habitat Senegambiam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis. Statura corporis magis elongata, subeylindrica, ore paulo magis protracto, labro minus fortiter transverso et pronoto latitudine fere longiore lateribusque multo minus distincte marginatis speciebus ceteris hujus generis admodum dissimilis, sed tamen me judice genere haud diversa. Caput planiusculum, nigrum, nitidum, subtilius parce punctatum. Antennae dimidii corporis longi- tudine, subfiliformes, articulis mediis tamen paulo crassioribus, totae nigrae, opacae, articulis sex primis paulo magis nitidis. Pronotum latitudine fere lon- Die Gattung Praogena. 565 gius, lateribus ante medium cum angulis anterioribus late rotundatim dilatatis, deinde basin versus sensim leviter angustatis et ante angulos basales quasi sinuatim contractis, angulis hisce nonnihil prominentibus, subacutis, margine basali tenui, parum elevato, transversim leviter convexum, nigrum, nitidum, densius sat fortiter punctatum, paulo ante marginem basalem transversim ob- soletius depressum et prope angulos utrinque fovea lata, transversa profundiori notatum. Seutellum triangulare, nigrum, nitidum, sublaevigatum. Elytra pro- noto plus quam dimidio latiora, lateribus ultra 3 partem totius longitudinis inter se subparallelis, multo magis quam in speciebus ceteris hujus generis convexa, nigro-violacea, nitida, sat profunde striato-punetata, punctis sat dense impres- sis, interstitiis planiusculis, subtilissime punctulatis et transversim obsoletius rugulosis, ut in diagnosi indieatum est. Corpus subtus nigrum et magis quam supra nitidum. Pedes toti nigri. B) Prosterno postice inter coxas anteriores inflexo, tuberculo prominenti nullo. 7. Praog. sumptuosa: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, eupreo colore plus minusve mieantibus; pronoto transverso, longitudine dimidio fere latiore, praesertim versus latera dense sat profunde punetato, margine basali utrinque versus angulos leviter sinuato, minus tenue marginato; elytris latiusculis, mo- dice convexis, dense et profunde punctato-striatis. Longit. 17—18 m. m.; Latit. hum. 6,5 m. m. Longit. pronoti 3—3,5 m. m.; Latit. ejusdem 4,5—-4,7 m. m. Adelphus sumptuosus Dejean, Cat. 3 éd. p. 230 sec. individuum hoe nomine Comiti Mannerheim a V. Cl. Buquet transmissum. Habitat in Senegal; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis. Inter species maximas hujus generis, ceteris plerisque latior. Caput pa- rum convexum, nigrum, nitidum, densius subtiliter punctatum, fronte sublae- vigata. Antennae elongatae, dimidio corpore paulo longiores, ab articulo 5:to ad apicem usque paulo latiores et nonnihil compressae, aut totae nigrae aut praesertim apieem versus dilutius nigro-fuscae. Pronotum transversum, longi- tudine dimidio latius, leviter convexum, lateribus fere ad medium usque sen- sim rotundato-dilatatis, deinde basin versus levissime angustatis, angulis anti- cis latis, obtusis, posticis subrectis, margine basali minus tenue marginato, utrinque versus angulos leviter sinuato, nigrum, nitidum, in medio sat dense, versus latera crebre sat profunde punctatum, ad marginem basalem propius 566 F. W. MÄKLIN. angulos foveola impressa et in medio paululum ante marginem impressione lata, transversa, subarcuata notatum. Scutellum nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra admodum lata, pronoto saltem plus quam tertia parte latiora, lateribus longe ultra medium inter se fere parallelis, modice convexa, viridi-aenea, nitida, eupreo eolore plus minusve micantia, aut magis rubro-cuprea, sutura margini- busque lateralibus laetius viridi-aeneis, sat profunde punctato-striata, punctis striarum impressis crebre positis, interstitiis inter strias leviter convexis, par- cius subtilissime punctatis. Corpus subtus nigro-aeneum, nitidum. Pedes toti nigri, nitidi. Variat interdum antennis, pedibus corporeque subtus dilutius fusco-piceis. S. Praog. beniniensis: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, rubro-eupreo colore plus minusve mieantibus; pronoto longitudine tertia parte latiore, den- sius minus profunde punctato, margine basali utrinque versus angulos vix si- nuato, subtiliter marginato; elytris minus latis, modice convexis, dense et pro- funde punetato-striatis. Longit. 17—18 m. m.; Latit. hum. 5,7—6 m. m. Longit. pronoti 3 m. m.; Latit. ejusdem 3,7—4 m. m. Helops beniniensis? Palisot de Beauvois, Insectes recueillis en Afrique et en Amerique, p. 124, fig. 9. Adelphus beniniensis Beauvois, Dejean Cat. 3 éd., p. 230 see. individuum hoc nomine a V. Cl. Deyrolle e Senegambia acceptum. Habitat in Senegal, Senegambia et Guinea; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsi- ensis et coll. V. Cl. Motschulsky. Praecedenti magnitudine et colore simillima, sed antennis gracilioribus, pronoto evidenter angustiore, subtilius et prope margines laterales minus crebre punetato, lateribus magis rectis, elytris minus latis punetisque striarum adhue fere crebrius impressis diversa. Caput ut in Praog. sumptuosa parum con- vexum, nigrum, nitidum, sat dense subtiliter punetatum, fronte supra oculos sublaevigata. Antennae elongatae, magis filiformes, dimidio corpore paulo lon- giores, totae nigrae, articulis quinque primis magis nitidis. Pronotum trans- versum, longitudine tertia circa parte latius, transversim parum convexum, lateribus ante medium fortius rotundato-dilatatis, deinde inter se fere parallelis, angulis anticis latis, obtusis, postieis subrectis, margine basali tenue et sub- tiliter marginato, utrinque versus angulos levissime sinuato, nigrum, nitidum, sat dense, in medio subtiliter, versus margines laterales paulo profundius pun- etatum, ad marginem basalem utrinque propius angulos foveola rotundata im- pressum et praeterea impressione lata, transversa, subarcuata, obsoletissima ante scutellum notatum. Scutellum subtriangulare, obtusum, nigrum, nitidum, Die Gattung Praogena. 967 laevigatum. Elytra pronoto tertia parte latiora, lateribus subreetis et inter se fere parallelis, paulo ante apicem rotundatim attenuata, modice convexa, viridi- aenea, nitida, praesertim in medio disco plerumque rubro-cupreo eolore magis mieantia, sat profunde punctato-striata, punctis striarum crebre positis inter- stitiisque inter strias ut in praecedenti leviter convexis, parcius subtilissime punctatis. Corpus subtus nigro-aeneum, interdum magis picescens. Pedes toti nigri, nitidi. Ich habe den von Polisot de Beauvois gegebenen Namen für diese Art beibehalten, weil dieselbe unter dieser Benennung in den Sammlungen bekannt sein dürfte. Die von Palisot de Beauvois gegebene Beschreibung und Abbil- dung scheint mir dagegen mehr mit Praog. calabarica übereinzustimmen; Old Calabar ist ausserdem nieht weit von Benin entfernt. Zur Vergleichung will ich hier die von Palisot de Beauvois gegebene Beschreibung wie- derholen. Helops beniniensis. Elongatus, niger: Elytris striatis, cupreo-aeneis : Pedibus piceis. (Fig. 9)“. „Royaume de Benin“. „Obs. Nous avons déjà observé que, parmi les espèces cuivrées de ce genre, plusieurs d'entre elles réunissent des caractères communs qui en ren- dent la determination difficile. Celle-ci, au premier aspect, parait avoir beaucoup de rapport avec l'Helops americanus ci-dessus, n° 6; méme forme allongée; tele et corselet noir-luisans; élytres bronzées et passant du vert au violet, suivant le jour qui les frappe et la position de celui qui les regarde: cependant on distingue. celle-ci à deux caractères faciles à saisir par un observateur accoutumé à étudier les insectes: les stries des élytres, à peine marquées dans ÜHelops americanus, forment dans cette espèce des sillons enfoncés: enfin les pieds sont couleur de poix dans tU Helops beniniensis“. 9. Praog. calabarica: Nigra, nitida, elytris rubro-cupreis, nitidis, sutura marginibusque viridi-aeneis; pronoto longitudine tertia parte latiore, minus dense subtilissime punctato; elytris minus latis, parum convexis, dense et sat profunde punctato-striatis. Longit. 17 m. m.; Latit. hum. 5,5—6 m. m. Nomine Adelphi calabarici aut Praogenae calabaricae Murray in plerisque collectio- nibus signata. Habitat in Calabar vetere (Old Calabar), ibique, ut videtur, haud rara; Mus. Acade- miae Alexandrinae Helsingforsiensis et Regium Holmiense. 568 F. W. MÄ KLIN. Praog. beniniensi similis et affinis, sed imprimis pronoto parcius et ad- huc subtilius punctato, elytris magis rubro-cupreis et minus profunde punctato- striatis diversa. Caput parum convexum, sat dense subtilissime punetatum, nigrum, nitidum. Antennae subfiliformes, dimidio eorpore paulo longiores, totae nigrae, articulis sex primis magis nitidis. Pronotum transversum, lon- gitudine paulo plus quam tertia parte latius, transversim modice convexum, fere ad medium usque sensim rotundato-dilatatum, deinde basin versus nonni- hil angustatum et paulo ante angulos levissime sinuatum, angulis anticis ob- tusis, rotundatis, posticis subrectis, margine basali tenue marginato, utrinque versus angulos leviter sinuato, nigrum, nitidum, subtilissime minus dense punctatum, ad marginem basalem utrinque propius angulos foveola subrotun- data, ut in praecedentibus, profunde impressum; impressio vero subarcuata ante scutellum omnino fere obsoleta. Scutellum triangulare, latum, nigrum, nitidum, subtilissime punctulatum. Elytra pronoto tertia saltem parte latiora, lateribus longe ultra medium subrectis et inter se fere parallelis, parum con- vexa, obseurius rubro-cuprea, nitida, crebre et sat profunde, subtilius tamen quam in Praog. sumpluosa et beniniensi, punctato-striata, interstitiis parum convexis, parcius et omnium subtilissime punctatis. Corpus subtus cum pe- dibus nigrum, nitidum. 10. Praog. nobilis: Subelongata, nigra, nitida, elytris rubro-cupreis, nitidis, violaceo et viridi colore micantibus; pronoto leviter transverso, longi- tudine quarta parte latiore, parcius profunde punetato; elytris minus latis, parum. convexis, dense at minus profunde punctato-striatis. Longit. 16,5 m. m.; Latit. hum. 5,7 m. m. Habitat in Zanzibar; in eoll V. Cl. Thorey individuum unicum. Praecedentibus paulo magis elongata; Praog. calabaricae statura corpo- ris proxima, sed pronoto adhuc angustiore, parcius profunde punetato, elytris vero multo subtilius punctato-striatis diversa. Caput parum convexum, nigrum, nitidum, densius minus subtiliter punctatum, fronte inter oculos arcuatim sub- laevigata. Antennae dimidio corpore vix longiores, subfiliformes, articulis mediis tamen nonnihil dilatatis, totae nigrae, articulis quatuor primis magis nitidis. Pronotum transversim subquadratum, longitudine quarta tantum parte latius, angulis anticis obtusis, aequaliter rotundatis, lateribus subrectis et in- ter se fere parallelis, angulis posticis subrectis, margine basali admodum te- nue marginato, utrinque versus angulos levissime sinuato, leviter convexum, nigrum, nitidum, parcius in medio disco basin versus profunde, versus latera paulo subtilius punctatum, ad marginem basalem utrinque propius angulos Die Gattung Praogena. 569 foveola parva, sub rotundata et ante scutellum foveola unica paulo majore, sed obsoleta impressum. Scutellum triangulare, multo angustius quam in Praog. calabarica, nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra elongata, pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus usque ad 3 partem totius longitudi- nis rectis et inter se parallelis, praesertim in medio disco parum convexa, rubro-euprea, nitida, violaceo et viridi colore micantia, crebre at minus pro- funde punctato-striata, interstitiis convexis, vix conspicue punctulatis. Corpus subtus nigro-aeneum, nitidum, virescenti colore nonnihil micans. Pedes toti nigri. 11. Praog. subvittata: Piceo-rufa, nitida, elytris rufo-aeneis, sutura vitta- que longitudinali in singulo obsoletiori viridi-aeneis, abdomine pedibusque di- lutius rufis, geniculis, tibiis, tarsis antennisque nigricantibus; pronoto longi- tudine dimidio latiore, apicem versus nonnihil angustato, densius subtilissime punetulato; elytris latiuseulis, magis convexis, subtilius punctato-striatis, pun- ctis striarum sat dense positis, ante apicem omnino fere evanescentibus, inter- stitiis inter strias vix convexis. Longit. 15 m. m.; Latit. hum. 6 m. m. Habitat Caffrariam et ibidem a J. A. Wahlberg inventa; Mus. Regium Holmiense (3). Praog. cupripenni paulo brevior, sed praesertim in elytris latior et prae- terea pronoto breviore, subtilissime punctulato, antennis gracilioribus ut et colore satis diversa. Caput planiusculum, minus dense subtiliter punctatum, nigrum, nitidum. Antennae dimidio corpore fere longiores, graciles, subfiliformes, ar- ticulis 3—11 omnibus elongatis, nigrae, artic. sex primis paulo magis nitidis. Pronotum fortius transversum, longitudine dimidio saltem latius, apicem ver- sus angustatum, lateribus ultra medium sensim rotundatim at leviter dilatatis, deinde parum angustatis et ante angulos basales quasi levissime sinuatis, an- gulis hisce obtusiusculis, margine basali sat tenue marginato, utrinque late at levissime sinuato, transversim leviter convexum, rufo-piceum, nitidum, den- sius subtilissime, in medio disco vix visibiliter punctulato, ad marginem basa- lem utrinque versus angulos foveola obliqua et ante scutellum impressione longitudinali, brevi, omnino fere obsoleta, notatum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, obsoletius punctatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus ad 3 partem totius longitudinis inter se fere parallelis, deinde apicem versus rotundatim fortius angustatis, paulo magis quam in ceteris ple- risque convexa, rubro-aenea, nitida, sutura vittaque in singulo longitudinali obsoletius viridi-aeneis, versus suturam subtilius, versus margines paulo pro- fundius punctato-striata, punctis striarum ante apicem omnino fere obsoletis, 72 570 F. W. MAELIN. interstitiis etiam exterioribus perparum convexis, vix conspicue punctulatis. Corpus subtus piceo-rufum, nitidum, abdomine paulo dilutius rufo, densius obsoletius punctulato, substriguloso. Pedes saturate piceo-nigri, nitidi, femo- ribus rufis, geniculis tamen piceo-nigris. 12. Praog. viridescens: Nigro-aenea, nitida, elytris viridi-aeneis, femo- ribus obscure brunneo-rufis; pronoti longitudine dimidio latiore, densius sub- tiliter punctulato; elytris latiusculis, modiee convexis, subtilius punctato-stria- tis, striis crebre punctatis ante apicem profundius exaratis, interstitiis parum convexis. Longit. 15 m. m.; Latit. hum. 5,7 m. m. Praogena viridescens Gerstaecker, Naturw. Reise nach Mossambique ausgeführt von W. C. H. Peters, in ,Bericht d. Kónigl. Preuss. Akad. d. Wissensch. zu Berlin* 1854, p. 534. Habitat in Mozambique; in Coll. V. Cl. Dohrn individuum unicum, quod cum speci- mine typico comparandi occasio mihi Berolini versanti data erat. Statura corporis et magnitudine Praog. subvittatae similis et affinis, sed paulo angustior et praeterea pronoto apicem versus minus angustato, at paulo densius punetulato, elytris minus convexis, striis crebrius punctatis, ante api- cem profundius impressis, interstitiis inter strias vero angustioribus, paulo magis convexis ut et colore satis diversa. Caput planiusculum, nigro-aeneum, nitidum, minus dense, subtiliter et obsoletius punctatum, mandibulis piceo- brunneis, margine et apice tamen piceo-nigris. Antennae dimidio corpore fere longiores, subfiliformes, articulis 3—11 omnibus elongatis, nigrae, articulo primo piceo-brunneo. Pronotum fortius transversum, longitudine saltem dimi- dio latius, apicem versus nonnihil angustatum, lateribus ante medium cum angulis anterioribus rotundatim dilatatis, deinde basin versus vix angustatis, angulis postieis obtusiusculis, margine basali tenue marginato, utrinque levis- sime sinuato, transversim leviter convexum, nigro-aeneum, nonnihil virescens, nitidum, versus latera densius, in medio parcius subtilissime punctulatum, ad marginem basalem versus angulos utrinque foveola obliqua et paulo ante scu- tellum impressione obsoletissima vix conspicua notatum. Seutellum triangulare, piceo-ferrugineum, laevigatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus ad 2 partem totius longitudinis inter se subparallelis, modice con- vexa, viridi-aenea, nitida, subtilius punctato-striata, punctis striarum crebre positis, versus basin elytrorum profundioribus, ante apicem subtilissimis, striis vero ibidem multo profundius exaratis, interstitiis inter strias parum convexis, parce vix eonspicue punctulatis. Corpus subtus nigro-piceum, subaeneum, ni- tidum. Pedes nigro-aenei, femoribus brunneo-rufis. Die Gattung Praogena. 511 13. Praog. aeruginosa: Nigro-subaenea, nitida, pronoto elytrisque magis virescentibus, femoribus abdomineque rufo-piceis; pronoto longitudine plus quam dimidio latiore, densius subtiliter punctato; elytris latiusculis, parum convexis, subtilius et minus profunde punctato-striatis, striis sat dense pun- etatis, ante apicem paulo profundius exaratis, interstitiis inter strias perparum convexis. Longit. 14,5 m. m.; Latit. hum. 5,3 m. m. Habitat Caffrariam et ibidem a J. A. Wahlberg inventa; Mus. Regium Holmiense. Praog. viridescenti Gerst. paulo minor et praesertim angustior, et prae- terea pronoto adhuc fere breviore, paulo densius et distinctius punctato ut et colore obseuriore diversa. Caput planiusculum, nigro-aeneum, nitidum, minus dense, subtiliter at distinctius quam in Praog. viridescenti punctatum; labro fortius transverso. Antennae dimidii corporis longitudine, subfiliformes, arti- eulis 3—11 omnibus elongatis, art. ultimo penultimo tertia parte longiore, nigrae, art. sex primis magis nitidis, art. primo piceo. Pronotum fortiter transversum, longitudine plus quam dimidio latius, lateribus ante medium cum angulis anterioribus rotundatim dilatatis, deinde basin versus subrectis, inter se fere parallelis, angulis posticis subrectis, acumine ipso tamen obtusiusculo, margine basali sat tenue marginato et utrinque, ut in congeneribus, levissime sinuato, transversim parum convexum, nigro-aeneum nonnihil virescens, niti- dum, densius subtiliter at multo distinetius quam in Praog. viridescenti pun- ctatum, ad marginem basalem versus angulos utrinque foveola oblique im- pressa notatum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus fere ad 3 partem totius lon- gitudinis inter se subparallelis, parum convexa, obscure viridi-subaenea, non- nihil picescentia, multo minus quam in proxime affinibus nitida, subtilius pun- ctato-striata, striis sat dense punctatis, ante apicem paulo profundius exaratis, interstitiis inter strias vix vel perparum convexis. Corpus subtus nigro-ae- neum, nitidum, medio pectore abdomineque dilutius rufo-piceis. Pedes nigri, nitidi, femoribus ultra medium rufo-piceis. 14. Praog. humilis: Rufo-picea, nitida, antennis nigris, capite et pro- noto nigro-aeneis, elytris virescenti-aeneo colore parum micantibus; pronoto longitudine plus quam dimidio latiore, minus dense praesertim basin versus profundius punctato; elytris minus latis, parum convexis, subtilius et minus profunde punctato-striatis, striis sat dense punctatis, ante apicem paulo pro- fundius exaratis, interstitiis inter strias parum convexis. Longit. 12 m. m.; Latit. hum. 4,3 m. m. 572 F. W. MÁAKLIN. Habitat Caffrariam; in Mus. Regio Holmiensi individuum a D"° J. A. Wahlberg ibidem collectum. Praog. aeruginosae valde affinis et similis, sed magnitudine multo mi- nori et statura corporis angustiore, inprimis vero pronoto basin versus magis contracto, minus dense et praesertim basin versus distinctius et multo profun- dius punctato ut et labro leviter transverso diversa mihi esse videtur. Caput paulo minus quam in Praog. aeruginosa deplanatum, nigro-subaeneum, nitidum, minus dense subtiliter punctatum; labro leviter transverso. Antennae dimidio corpore paulo longiores, graciles, subfiliformes, artieulis tribus ultimis magis elongatis, art. ultimo penultimo dimidio fere longiore, nigrae, art. duobus pri- mis rufo-piceis. Pronotum transversum, longitudine plus quam tertia parte latius, lateribus fere ad medium usque cum angulis anterioribus rotundatim dilatatis; deinde basin versus sensim et subrotundatim leviter et minus quam apicem versus contractis, angulis posticis obtusiusculis, margine basali tenue marginato et utrinque paulo profundius quam in Praog. aeruginosa sinuato, transversim parum convexum, nigro-aeneum, nitidum, minus dense, basin ver- sus profundius punctatum, ad marginem basalem versus angulos utrinque fo- veola obliqua obsolete impressa notatum. Scutellum rufo-piceum, nitidum, lae- vigatum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus fere ad 3 partem totius longitudinis inter se subparallelis, parum convexa, obscure piceo- subaenea, viridi colore parum micantia et ut in Praog. aeruginosa minus quam in speciebus ceteris plerisque nitida, subtilius punctato-striata, striis sat dense punctatis et versus apicem sensim profundius exaratis, interstitiis inter strias parum convexis. Corpus subtus picescenti-rufum, nonnihil aeneum, nitidum. Pedes obseurius rufi, femoribus apicem versus magis nigro-piceis. 15. Praog. splendens: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, sutura vittis- que duabus longitudinalibus obscurius rubro-cupreis, femoribus ultra medium abdomineque rubris; pronoto longitudine dimidio latiore, ultra medium sensim rotundatim dilatato, parce et subtilissime vix conspicue punctulato, sublaevi- gato; elytris minus latis et parum convexis, subtilius punetato-striatis, striis sat dense punctatis, ante apicem paulo profundius exaratis, interstitiis inter strias parum convexis. Longit. 13—14, m. m.; Latit. hum. 4,6—5,2 m. m. Praogena splendens Boheman in lit. Habitat in Caffraria et ibidem a J. A. Wahlberg collecta; Mus. Academiae Alexan- drinae Helsingforsiensis et Regium Holmiense. Praog. aeruginosae statura corporis maxime affinis et magnitudine sub- Die Gattung Praogena. 573 aequalis, sed pronoto lateribus paulo magis rotundatim dilatato, parce subtilis- simeque punctulato, margine basali magis elevato, elytris profundius distin- etiusque punctatis ut et colore eorum satis diversa. Caput planiusculum, me- dia praesertim fronte minus dense subtiliter punctata, nigrum, nitidum, margi- nibus mandibulisque basin versus dilutius rufo-pieeis. Antennae subfiliformes, feminae dimidii corporis fere longitudine, maris paulo longiores, adhue magis filiformes, nigrae, articulis sex primis magis nitidis, art. primo plus minusve rufo-pieeo. Pronotum fortiter transversum, longitudine plus quam dimidio la- tius, lateribus in medio leviter rotundatim dilatatis, basin versus minus quam apicem versus angustatum, angulis posticis subobtusis, margine basali utrin- que levissime sinuato et altius sat distincte elevato, transversim parum con- vexum, nigrum aut interdum nonnihil rufo-piceum, nitidum parce et subtilis- sime punetulatum, ad marginem basalem foveola subobliqua utrinque cum im- pressione transversali secundum et prope marginem basalem connexa impres- sum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, basin versus obsoletius puncta- tum. Elytra pronoto plus quam tertia parte latiora, lateribus fere ad 3 par- tem totius longitudinis inter se subparallelis, parum convexa, viridi-aenea, nitida, vittis duabus longitudinalibus obscurius rubro-cupreis, subtilius sed ta- men distinctius et profundius quam in Praog. aeruginosa punctato-striata, stris ante apicem paulo profundius exaratis, punctis striarum crebre impres- sis, interstitiis inter strias parum convexis. Corpus subtus piceo-nigrum, ni- tidum, abdomine dilutius piceo-rufo. Pedes nigri, dense sat profunde punctati, femoribus fere ad apicem usque rubris. 16. Praog. rubripennis: Magis elongata, nigra, nitida, medio pectore abdomineque picescenti rubris, elytris rubro-aeneis, viridi-aeneo colore admo- dum micantibus; pronoto transversim subquadrato, in medio parcius fortiusque, versus latera dense subtilius punctato; elytris subparallelis, parum convexis, subtilius punctato-striatis, striis apicem versus parum profundius exaratis, pun- etis striarum sat crebre impressis, interstitiis inter strias interioribus parum, marginalibus leviter convexis. Longit. 14—15 m. m.; Latit. hum. 4,7—5 m. m. Adelphus rubripennis Germ. in coll. Germ. et hoc nomine a Professore Schaum mihi generose donatum. Habitat Africam meridionalem. Individuum a V. Cel. Schaum aeceptum ad Cap. b. sp. inventum est; in coll. V. Cl. Javet Parisiis Port Natal patria hujus speciei indieata est. In Caffraria eandem quoque collegit J. A. Wahlberg. (Mus. Aeademiae Alexandrinae Helsing- forsiensis et Regium Holmiense). 574 F. W. MÄKLIN. Praecedentibus magis elongata et angustior; Praog. marginatae Fabr. statura corporis magis similis sed paulo convexior et praeterea colore omnino diversa. Caput parum convexum, nigrum, nitidum, minus dense subtilius pun- ctatum. Antennae dimidii corporis fere longitudine, subfiliformes, feminae paulo breviores, totae nigrae, articulis quinque primis paulo magis nitidis. Pronotum transversim subquadratum, longitudine circa tertia parte latius, angulis anticis latis, obtuse rotundatis, lateribus subrectis et inter se fere parallelis, angulis po- sticis subrectis, margine basali sat distincte elevato, utrinque vix ne vix quidem sinuato, transversim parum convexum, nigrum, nitidum, in medio parcius sat fortiter, prope margines laterales dense et paulo subtilius punctatum, ad mar- ginem basalem versus angulos utrinque foveola subobliqua latiori at parum profunda impressum. Seutellum subtriangulare, angustius quam in speciebus plerisque, nigrum, nitidum, parce fortius punctatum. Elytra pronoto tertia parte latiora, elongata, lateribus fere ad 2 partem totius longitudinis inter se fere parallelis, deinde ad apicem fortius rotundatim angustatis, parum convexa, rubro-aenea, nitida, viridi-aeneo colore admodum micantia, subtilius punctato- striata, striis ante apicem parum profundius exaratis, interstitiis inter strias subtilissime punctulatis, interioribus parum, exterioribus leviter convexis. Cor- pus subtus picescenti-rubrum. Pedes nigri nitidi. 17. Praog. melanaria: Nigra, parum nitida; pronoto fortius transverso, longitudine dimidio latiore, basin versus nonnihil angustato, dense subtiliter punetato; elytris leviter convexis, subtilius punctato-striatis, punetis striarum apicem versus sensim obsoletioribus et denique ommino evanescentibus, inter- stitiis inter strias subplanis aut perparum convexis. Longit. 16—17 m. m.; Latit. hum. 5,5—6 m. m. Adelphus melanarius Dejean, Cat. 3 éd. p. 230 sec. individuum hoc nomine a V. Cl. Chevrolat Parisiis acceptum. Variat interdum elytris, abdomine femoribusque nigro-piceis. Habitat in Senegal; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis et coll. V. Cl. We- stermann Hafniae. Colore totius corporis a ceteris affinibus diversa. Caput nigrum, inter- dum tamen nonnihil picescens, parum nitidum, densius subtiliter punctatum; fronte leviter convexa. Antennae subfiliformes, dimidii corporis fere longitu- dine, nigrae, apicem versus magis fuscae. Pronotum fortius transversum, longitudine dimidio latius, lateribus ante medium cum angulis anterioribus ro- tundatim dilatatis, deinde basin versus leviter angustatum, angulis basalibus obtusis, latis et rotundatis, margine basali tenui et parum elevato, at distinete Die Gattung Praogena. 575 marginato, utrinque vix sinuato, transversim parum convexum, nigrum, admo- dum nitidum, dense subtiliter punetatum, ad marginem basalem utrinque ver- sus angulos foveola latiori at obsoleta notatum, in medio disco utrinque in- terdum foveola obsoletiori impressum. Scutellum subtriangulare, obtusiusculum, sublaevigatum. Elytra pronoto tertia fere parte latiora, lateribns fere ad 3 partem totius longitudinis inter se subparallelis, leviter convexa, nigra aut piceo-nigra, parum nitida, subtilius punctato-striata, punctis striarum, ut in diagnosi dietum est, apicem versus sensim obsoletioribus et denique omnino evanescentibus, interstitiis inter strias subplanis, impunctatis. Corpus subtus piceo-nigrum, nitidum, medio pectore interdum abdomineque dilutius nigro- piceis. Pedes nigri, femoribus interdum, praesertim basin versus, dilutius nigro-piceis. 18. Praog. festiva: Viridi-cyanea, nitida, ore, antennis tarsisque nigris, elytris laete purpureis, testaceo-rufo colore anguste marginatis et basin versus orichaleeo colore splendentibus; pronoto longitudine parum latiore, lateribus ante angulos basales leviter sinuatis, dense sat fortiter punctato; elytris sub- parallelis, modice convexis, sat profunde punctato-striatis, interstitiis inter strias praesertim exterioribus leviter convexis, subtilissime punctulatis. Longit. 12 m. m.; Latit. hum. 4 m. m. Praogena festiva Gerstaecker, Naturw. Reise nach Mossambique ausgeführt von W. QC. H. Peters, in „Bericht d. Königl. Preuss. Akad. d. Wissensch. zu Berlin“, 1854 p. 534. Var. A: Magis nigro-cyanea, antennis tarsisque nigris, elytris laete purpureis, testaceo- rufo colore anguste marginatis ut in specie genuina, sed basin versus colore orichaleeo haud splendentibus, thorace subtus pectorisque lateribus viridi-aeneis, medio pectore, abdomine, coxis femoribusque basin versus cyanescenti-rubris. Habitat in Mozambique; in Mus. Regio Holmiense individuum ex Africa meridionali, quod cum specimine typico Berolini comparavimus. Varietatis 4 in Caffraria individuum unieum cepit J. A. Wahlberg (Mus. Regium Holmiense). Praog. marginatae Fabr. statura corporis et punctura pronoti similis et affinis, sed pronoto angustiori, angulis ejus basalibus multo minus productis et praeterea colore diversa. Caput viridi-cyaneum, nitidum, profunde et sat dense punctatum; fronte media nigricanti, sublaevigata. Antennae dimidii cor- poris longitudine, in medio paulo magis compressae et dilatatae, totae nigrae, articulis quinque primis magis nitidis. Pronotum longitudine parum latius, lateribus ante medium cum angulis anticis leviter rotundatis, deinde basin ver- sus parum angustatis et ante angulos basales leviter sinuatis, angulis basali- bus subrectis, margine basali tenui, in medio parum, versus latera paulo ma- 576 F. W. MAELIN. gis elevato, utrinque leviter sinuato, transversim leviter convexum, viridi-eya- neum, nitidum, dense sat fortiter punctatum, ad marginem basalem versus an- gulos utrinque foveola obliqua profundiori impressum. Scutellum triangulare, viridi-aeneum, nitidum, sublaevigatum. Elytra pronoto plus quam dimidio la- tiora, elongata, sublinearia, lateribus scilicet fere ad 2 partem totius longitu- dinis inter se fere parallelis, modice convexa, laete purpurea, nitida, basin ver- sus colore aurichaleeo splendentia, margine exteriore dilutiore, testaceo-rufa, sat profunde punctato-striata, interstitiis inter strias praesertim exterioribus leviter convexis, subtilissime vix conspieue punctulatis. Corpus subtus viridi- cyaneum aut magis viridi-aeneum; in varietate supra descripta pectore medio abdomineque sat dense punctato dilutioribus, eyanescenti-rubris. Pedes viridi- cyanei, tarsis nigris; in var. À magis cyaneis, coxis femoribusque basin ver- sus rufescentibus. 19. Praog. cinctella: Nigra, minus nitida, medio pectore abdomineque obseurius rufis, elytris laete purpureis, viridi-aeneo colore anguste marginatis, nitidis; pronoto longitudine parum latiore, transversim modice convexo, sub- tilius densissime, lateribus confertim punctato, margine basali praesertim ver- sus angulos altius elevato; elytris subparallelis, modice convexis, subtiliter punctato-striatis, interstitiis parum convexis, subtilissime punctatis. Longit. 12,5 m. m.; Latit. hum. 4 m. m. Habitat in vieinitate fluminis Oranje Afrieae meridionalis; Coll. V. Cl. Westermann Hafniae. Praog. festivae Gerst. statura corporis ut et colore admodum similis, sed differt inprimis pronoto adhuc paulo angustiore, convexiore, multo densius et subtilius punetato, elytris subtilius punctato-striatis, interstitiis inter strias minus convexis, sed distinctius quamvis subtilissime punctatis. Caput nigrum, nitidum, leviter convexum, sat dense, media fronte tamen paulo parcius pun- ctata; mandibulis rufis, nigro marginatis. Antennae subfiliformes, dimidio cor- pore fere longiores, articulis tantum quatuor primis paulo magis nitidis. Pro- notum subquadratum, longitudine parum latius, angulis antieis obtusis, rotun- datis, lateribus ante medium parum dilatatis, deinde apicem versus subrectis et inter se fere parallelis, angulis basalibus nonnihil prominentibus, margine basali praesertim versus latera altius elevato, utrinque vix conspicue sinuato, transversim modice convexum, nigrum et multo minus quam in speciebus ple- risque nitidum, subtilius dense et praesertim versus latera sat confertim pun- ctatum, in medio postice linea longitudinali admodum irregulari sublaevigata notatum, ad marginem basalem versus angulos utrinque foveola obliqua et -1 -4 Die Gattung Praogena. ante scutellum linea abbreviata obsoletiori impressum. Scutellum triangulare, angustum, nigrum, nitidum, transversim obsolete impressum et parce obsoletius punctatum. Elytra pronoto plus quam dimidio latiora, elongata, lateribus fere ad 3 partem totius longitudinis inter se fere parallelis, modice convexa, laete purpurea, nitida, viridi-aeneo colore marginata, subtiliter minus profunde pun- etato-striata, interstitlis inter strias etiam exterioribus parum convexis, subti- lissime punctatis. Corpus subtus obscure rufum, pectoris lateribus nigrican- tibus. Pedes toti nigri, nitidi. 20. Praog. marginata: Nigra. nitida, elytris viridi-aeneis, interdum magis cyaneis, rufo colore marginatis, pectore et abdomine plerumque saltem longitudinaliter plus minusve late rufescentibus; pronoto subquadrato, dense subtiliusque punctato, angulis posticis in mare rotundatis et lobatim productis: elytris modice convexis, subtilius punctato-striatis, punctis striarum ante api- cem sensim multo subtilioribus. Longit. 12-—16 m. m.; Latit. hum. 4—5 m. m. Helops marginatus Fabr. Syst. Eleuth. I, p. 157. — Ent. syst. I, p. 1185. — Oliv. Bintom-/III,:585. pl. 3-fig-. 83. Habitat in Senegal et Guinea; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis. Inter congeneres maxime nota et in collectionibus plerisque obvia. Caput subplanum, nigrum, nitidum, minus dense subtilius punctatum. Antennae gra- ciliores, subfiliformes, articulis mediis parum latioribus, totae nigrae; feminae articulis mediis paulo magis dilatatis et nonnihil compressis. Pronotum sub- quadratum, longitudine fortasse quarta parte latius, — angulis anticis rotun- datis, at parum latis, lateribus paulo ante medium parum rotundatim dilatatis, deinde — et quidem magis quam basin versus — in femina levissime, in mare multo profundius sinuatim constrictum, angulis basalibus feminae subrectis, acu- mine tamen ipso obtusiusculo, maris rotundatis, plus minusve lobatim productis, margine basali tenui et praesertim versus latera sat distincte elevato, plerumque plus minusve rufescenti, — transversim parum convexum, nigrum, nitidum, dense sat distincte punctatum, ad marginem basalem utrinque versus angulos foveola obliqua, sed parum profunda impressum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto dimidio latiora, sublinearia, lateribus ultra i partem totius longitudinis inter se fere parallelis, feminae parum, maris modice convexa, viridiaenea vel interdum magis cyanescentia, aut omnino cyanea, nitida, margine basali et laterali laete rufis, aut interdum rufo-testa- ceis, subtilius punctato-striata, punctis striarum ante apicem sensim multo sub- tilioribus, at stri paulo profundioribus, interstitiis inter strias parum conve- 70 (o 578 F. W. MÄKLIN. xis, subtilissime parcius punctulatis. Corpus subtus nigrum, nitidum, pectore et abdomine, ut in diagnosi dictum est, plerumque longitudinaliter et interdum sat late rufescentibus. Pedes nigri, nitidi, femoribus prope basin coxisque rufescentibus. 21. Praog. flavolimbata: Nigra, nitida, elytris purpureo-violaceis, flavo- limbatis; pronoto transversim subquadrato, parcius minus subtiliter punetato, angulis posticis subrectis, haud productis; elytris parum convexis, subtilius punctato-striatis, punctis striarum basin versus paulo profundioribus, ante api- cem sensim multo subtilioribus, subevanescentibus. Longit. 17 m. m.; Latit. hum, 5,7 m. m. Habitat in Calabar vetere (Old Calabar); a V. Cl. Javet individuum (€) inde oriundum accepimus, antennis pedibusque ad partem mutilatis (Mus. Academiae Alexandrinae Helsing- forsiensis). Praog. marginatae Fabr. statura corporis et colore admodum similis, sed paulo major et praeterea pronoto magis transverso et multo pareius pun- ctato, angulis posticis omnino non lobatim productis diversa. Caput vix con- vexum, nigrum, nitidum, minus dense subtilius punetatum. Antennae individuo descripto ad partem desunt, articuli saltem septem primi nigri. Pronotum transversim. subquadratum, longitudine tertia parte latius, lateribus fere ultra medium cum angulis anterioribus rotundatim dilatatis, deinde basin versus nonnihil angustatis, angulis posticis subrectis, acumine ipso obtusiuseulo, mar- gine basali utrinque vix sinuato, distincte et praesertim versus latera paulo altius elevato, transversim parum convexum, nigrum, nitidum, parcius minus subtiliter punctatum, ad marginem basalem versus angulos utrinque foveola obliqua latiori at parum profunda impressum. Scutellum triangulare, nigrum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto plus quam dimidio latiora, lateribus usque ad i partem totius longitudinis inter se subparallelis, parum convexa, purpu- reo-violacea, nitida, flavo-limbata, subtilius punctato-striata, punetis striarum basin versus paulo profundioribus, sat dense impressis, ante apicem sensim multo subtilioribus, subevanescentibus, interstitiis inter strias parce et vix conspicue punetulatis. Corpus subtus magis nigro-aeneum, nitidum, abdominis lateribus oblique strigulosis. Pedes toti nigri. 22. Praog. circumcincta: Nigra, nitida, elytris viridi-aeneis, flavo-testa- ceo colore marginatis; pronoto subquadrato, praesertim in medio parce pun- ctato, angulis posticis subrectis, margine basali tenui, parum elevato; elytris Die Gattung Praogena. 519 modiee eonvexis, subtilius punctato-striatis, punctis striarum apicem versus sensim subtilioribus et denique subevanescentibus. Longit. 12,5 m. m.; Latit. hum. 4,3 m. m. Habitat Caffrariam; in Mus. Regio Holmiensi individuum masculinum a J. A. Wahl- berg inventum. Praog. marginatae Fabr. magnitudine, statura corporis et colore admo- dum similis et valde affinis, sed antennis minus filiformibus, pronoto multo parcius punetato et angulis basalibus haud productis diversa; a Praog. flavo- limbata discedit magnitudine multo minori et pronoto longitudine parum la- tiori. Caput subplanum, nigrum, nitidum, parce et paulo fortius quam in Praog. flavolimbata punctatum. Antennae minus graciles, dimidii corporis fere longitudine, articulis intermediis nonnihil compressis, totae nigrae. Pro- notum subquadratum, longitudine parum latius, in medio levissime dilatatum et apicem versus paulo magis quam basin versus angustatum, angulis posti- cis subrectis, margine basali tenui, leviter elevato et utrinque vix sinuato, transversim parum convexum, nigrum, nitidum, praesertim in medio parce pun- ctatum, ante scutellum late omnino fere impunctatum, ad marginem basalem utrinque versus angulos solito modo foveola, sed obsoletiori et minus lata quam in Praog. marginata impressum. Seutellum triangulare, angustius, ma- gis elongatum et magis acuminatum quam in Praog. marginata, nigrum, ni- tidum, laevigatum. Elytra pronoto dimidio fere latiora, sublinearia, lateribus ultra 3 partem totius longitudinis inter se fere parallelis, modice convexa, ob- securius viridi-aenea, nitida, flavo-testaceo colore marginata, subtilius punctato- striata, punctis striarum basin versus profundioribus, apicem versus multo sub- tilioribus et obsoletioribus, striis vero ibidem profundius exaratis, interstitiis inter strias param convexis, parcissime vix conspicue punctulatis. Corpus sub- tus nigrum, nitidum, pectore abdomineque longitudinaliter sat late rufescenti- bus. Pedes nigri, nitidi, femoribus prope basin coxisque refescentibus. 23. Praog. gagatina: Fusco-nigra, subopaca, antennis filiformibus ba- sin versus, margine inflexo elytrorum, pectoris lateribus, coxis femoribusque basin versus dilutius fusco-rufis; pronoto latitudine paulo longiore, in medio dilatato, transversim admodum convexo, confertissime punctato; elytris con- vexiusculis, subtilius punctato-striatis, interstitiis inter strias subplanis. Longit. 11 m. m.; Latit. hum. 3,4 m. m. Adelphus gagatinus Dejean, Cat. 3 éd. p. 230 see. individuum a V. Cl. Chevrolat hoc nomine acceptum. Habitat in Senegal; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis (g). 580 F. W. MÄKLIN. Statura corporis, antennis plane filiformibus et forma pronoti confertis- sime punetati ceteris speciebus hujus generis dissimilis et fortasse proprii ge- neris. Caput leviter convexum, nigrum, opaeum, confertissime subtiliter pun- ctatum. Antennae dimidio corpore longiores, filiformes, articulis omnibus, praesertim vero ultimis elongatis, fusco-nigrae, basin versus fusco-rufis. Pro- notum. latitudine paulo longius, angulis anticis obtusis, lateribus fere ad me- dium usque sensim rotundatim dilatatis, deinde basin versus rotundatim an- gustatis, angulis basalibus subobtusis, margine basali tenue marginato, parum elevato et utrinque vix sinuato, transvertim multo magis quam in speciebus ceteris convexum, fusco-nigrum, opacum, confertissime sed subtiliter puncta- tum, ad marginem basalem utrinque versus angulos foveola obliqua obsoletis- sima et vix conspicua impressum. Seutellum triangulare, fusco-piceum, sub- opacum, laevigatum. Elytra pronoto dimidio fere latiora, convexiuscula, late- ribus ad 3 partem totius longitudinis inter se subparallelis, deinde apicem versus angustatis, obscure fusco-picea, subopaca, margine omni inflexo obseu- rius rufo, subtilius punetato-striata, punetis striarum ante apicem obsoletissi- mis, interstitiis inter strias interioribus subplanis, exterioribus praesertim api- cem versus levissime convexis. Corpus subtus obscurius fusco-rufum, parum nitidum, pectoris lateribus dilutius rufis. Pedes fusco-nigri, coxis, femoribus basin — et tibiis apicem versus tarsisque subtus obscurius rufis. femora mutica! Individuum unicum, quod mihi adest ad oris partes accuratius exploran- das mutilare nolui. Parisiis in collectione V. Cl. Chevrolat hanc speciem quoque nomine Oplocheiri alleculoidis Dej. signatam vidimus, sed vix recte determinatam, quum Oplocheirus alleculoides antea a Dejean Allecula dentipes nominatus sit. De Oplocheiro alleculoidi Dej. in „Histoire naturelle des Insectes“ Tom. V, p. 469 Lacordaire dicit: „Z’alleculoides doit former un gente nou- veau, qui me parait devoir être placé prés des Praewgena*. I. Dysgena lugubris: Obscure nigro-fusca, pilis brevibus vestita, cor- pore subtus, scutello elytrisque obscure aenescentibus, antennis, tibiis tarsisque fusco-brunneis; pronoto transverso, longitudine dimidio latiore, lateribus aequa- liter rotundato-dilatatis, transversim modice convexo, confertissime punctato et inaequaliter subruguloso; elytris convexis, minus profunde punctato-striatis, [un Die Gattung Praogena. 55 punetis striarum apicem versus sensim subtilioribus et denique omnino fere evanescentibus, interstitiis inter strias densius subtiliter punctatis Longit. 16,3—17 m. m.: Latit. hum. 6,2—6,4 m. m. Var. Elytris subaeneis femoribusque basin versus fusco-brunneis. Habitat Caffrariam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis, Regium Holmiense et eoll. V. Cl. Dohrn. Speciebus ceteris hujus generis latior et praesertim in elytris multo ma- gis convexa. Caput confertim punctatum, obscure nigro-fuscum, opacum, pilis griseis sat dense obtectum. Antennae dimidio corpore paulo longiores, sub- filiformes, minus graciles, articulo ferfio quarto evidenter longiore, fusco-brun- neae, pilis brevibus griseis vestitae, articulis tribus primis plerumque obscu- rius nigro-fuscis. Pronotum fortius transversum, longitudine dimidio latius, angulis antieis latis, obtuse rotundatis, lateribus ad medium usque rotundato- dilatatis, deinde basin versus aequaliter rotundato-angustatis, angulis posticis vix prominentibus, margine basali minus tenui, sed parum elevato, utrinque late at levissime sinuato, transversim modiee convexum, nigro-fuscum, opacum, praesertim versus latera pilis brevissimis griseis minus dense vestitum, con- fertissime minus profunde punctatum, inaequaliter subrugulosum, in medio lon- gitudinaliter at obsoletissime impressum. Seutellum triangulare, fusco-aeneum. sublaevigatum. Elytra pronoto dimidio latiora, lateribus ultra 3 partem totius longitudinis subparallelis, deinde ad apicem rotundato-angustatis, praesertim posterius admodum convexa, obscure fusco-aenescentia vel interdum dilutius fusco-brunnea, subaenescentia, nonnihil nitida, pilis subtilibus griseis minus dense vestita, minus profunde punctato-striata, punetis striarum apicem versus, ut in diagnosi dietum est, sensim subtilioribus et denique omnino fere evane- scentibus, interstitiis inter strias densius obsoletiusque punctatis, interioribus planiusculis, exterioribus leviter convexis. Corpus subtus obscurius fusco-ae- neum, pilis brevibus griseis vestitum, sat dense subtilius punctatum. Pedes nigro-fusci, subaenei, femoribus interdum basin versus, tibiis tarsisque semper fusco-brunneis. | 2. Dysg. pilosula: Magis elongata, obscure fusco-picea, parum nitida, pilis paulo longioribus admodum dense vestita, antennis filiformibus tibiisque obseurius rufis: pronoto transversim subquadrato, lateribus vix vel parum di- latatis, transversim leviter convexo, sed in medio longitudinaliter obsolete de- presso, confertim at minus profunde punctato et inaequaliter obsoletius rugu- loso; elytris modice convexis, minus profunde punctato-striatis, punctis stria- 582 F. W. MAELIN. rum apicem versus subtilioribus et denique ommino evanescentibus, interstitiis inter strias sat dense subtilius punctatis. Longit. 14—15 m. m.; Latit. hum. 4,7—5 m. m. Var. Paulo minor, longit. 11 m. m. et latit. hum. 3,7 m. m., fusco-rufa, capite femo- ribusque apicem versus fusco-piceis; pronoto lateribus paulo magis rotundato-dilatatis. Habitat Caffrariam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis et coll. V. Cl. Dohrn. Varietatis supra descriptae in coll. Dohrn. individuum unicum. Dysg. lugubri paulo tantum brevior, sed multo angustior et praeterea antennis gracilioribus, filiformibus, pronoto minus lato, lateribus ejus parum dilatatis, elytrisque multo angustioribus, sublinearibus, modice convexis et pilis longioribus vestitis diversa. Caput confertim punctatum, piceo-nigrum, pilis griseis longioribus obteetum. Antennae dimidio corpore longiores, filiformes, sat graciles, articulo quarto tertio longiore, art. 5—11 omnibus valde elon- gatis, gracilibus, rufae, basin versus tamen paulo obscurioriores, articulo primo vel duobus primis picescentibus. Pronotum transversim subquadratum, longitudine vix tertia parte latius, lateribus parum rotundatis, angulis posticis subrectis, margine basali sat tenui, sed distincte determinato, utrinque late et paulo profundius quam in Dysg. lugubri sinuato, transversim leviter conve- xum, piceo-nigrum, parum nitidum, pilis longioribus praesertim versus latera sat dense vestitum, confertim minus profunde punctatum, inaequaliter obsole- tius subrugulosum, in medio longitudinaliter obsolete depressum et ante scu- tellum fovea latiori obsoletissima impressum et ad marginem basalem versus angulos utrinque foveola minuta notatum. Scutellum triangulare fusco-piceum, obsoletius punetatum, pilis longioribus dense vestitum. — Elytra pronoto tertia parte latiora, sublinearia, lateribus ad 2 partem totius longitudinis inter se subparallelis, modice convexa, fusco-picea, paulo magis quam caput et prono- tum nitida, pilis longioribus griseis vestita, minus profunde punctato-striata, punetis striarum apicem versus sensim subtilioribus et denique omnino evane- scentibus, interstitiis inter strias densius et distinctius quam in Dysg. lugubri punetatis, interioribus planiusculis, exterioribus parum convexis. Corpus sub- tus fusco-piceum, sat dense obsoletius punctatum, pilis longioribus griseis vestitum. Pedes nigro-picei, pilosi, tibiis femoribusque basin versus obscu- rius rufis. Haec species similitudinem quandam praebet cum Alleculis et in collec- tione V. Cl. Dohrn quoque ut A4//ecu/a nov. sp. a V. Cl. Boheman deter- minata erat, sed unguiculi tarsorum simplices. > 3. Dysg. nigrita: Nigra, admodum nitida; pilis brevioribus suberectis Die Gattung Praogena. 583 pareius vestita; pronoto leviter transverso, ante medium rotundatim dilatato, dense punctato; elytris modice convexis, sat distincte punctato-striatis, punctis striarum ante apicem sensim subtilioribus, interstitiis inter strias parcius sub- tiliter punetatis. Longit. 17 m. m.; Latit. hum. 6 m. m. Habitat Guineam; Mus. Academiae Alexandrinae Helsingforsiensis. Statura corporis speciebus generis Praogenae magis similis et Praog. melanariae magnitudine aequalis, sed pilositate, clypeo multo magis producto et antennarum forma cum speciebus hujus generis conveniens. Caput nigrum, nitidum, sat profunde punctatum, fronte media sublaevigata, pilis brevioribus griseis suberectis parce vestitum. — Antennae filiformes, dimidio corpore paulo longiores, nigro-fuscae, articulis quatuor primis magis nigris et nitidis, articulo tertio quarto evidenter longiore, art 5—11 omnibus sat elongatis et gracili- bus. Pronotum leviter transversum, longitudine vix tertia parte latius, late- ribus ante medium rotundatim dilatatis, deinde basin versus nonnihil angusta- tum, angulis posticis subrectis, margine basali minus tenui et sat distincte elevato, utrinque late sed leviter sinuato, transversim fortius convexum, nigrum, nonnihil nitidum, praesertim versus latera pilis longioribus suberectis vestitum. dense rudius punctatum et prope basin versus angulos utrinque impressione obsoletiori notatum. Seutellum triangulare, nigrum, nitidum, glabrum, obsole- tius parciusque punctatum. Elytra pronoti basi tertia parte latiora, angulis humeralibus subrectis, minus quam in ceteris speciebus hujus generis obtusis, lateribus fere ad 3 partem totius longitudinis inter se parallelis, deinde ad api- cem rotundato-angustatis, modice convexa, at paulo pone scutellum transversim late sed levissime depressa, nigra, admodum nitida, pilis brevioribus suberectis griseis parcius vestita, sat distincte punctato-striata, punctis striarum ante apicem sensim subtilioribus, interstitiis inter strias parcius subtiliter punetatis, interioribus planiuseulis, exterioribus levissime convexis. Corpus subtus ni- grum, nitidum, minus dense profundius punctatum et pilis griseis vestitum. Pedes nigri, tarsis rufo-piceis. ren E E. aT h "UN iren Ent PTT We et "wes f Vesti o» si ic å Des LIT LL. F n sapi E EE adipi LLL UTE o - Ma. wer up e" eil E y hien Tu iles Omer film: Tun vei wer E vv REI Er / HAT 2 — "ni ibl re erp Tome E «Fro ^ jn ff " å } Hase IT | " | j ar oi NE * m iji wire e PARS inco HR eh NR RNA PH SE Mi don. HEFT TIE vivi Hans Auc qe deir ef agre uirgo AE FORA AM E vno yr nni mem meris TRUEHTA ero Was GANT Count fre 3% tid x giros tiro AH Bist Are femp REA ENT PRSE Mem nd nig ' i 1 tri [ + hT 45697: [ [ h D ‘ ! wr vn fas | À | lt DEEE AAC "t 1 i E tre 1 | n ' 4" n H vn E NEN m ema 1 in om MR "^ M ! ai: EI" hr sn Rival mn am wert o odit oT meo t LL. ront INT I ha memor mew RE à " ru | uh | mbonm "aw has er y tei itid ipic rai a sm "ll mars wi We + TM Eu idée) Pul utu itk ' t aW 7 fecto mére RAR | pr | -. z Cr - i "wg > NU» t pu TE dl s 4 NT 6 ve data TTL niteat ut i | à iratis NT TR arii a - MEXICANISCHE ARTEN DER GATTUNG STATIRA rar. BESCHRIEBEN VON F. W. MÁELIN. (Vorgetragen d. 13 April 1863.) “ ' 1 "T atc pm Alpes | i £7 [4308 * LI N Mille e "wii La] F 4d d WET! es p 3 "wo ^v P 4 n vid MI 1 wb du ses [ IVA. M in^ v] aqui nm M Ue Pa P à EA i cul te ps | ne NEM hiv nies d E Mryt onde TIDAL Eu ul , hs [LUS EI pi nid Vor einem Jahre habe ich der Societät eine Beschreibung der in der hiesi- gen Universitäts-Sammlung vorhandenen Brasilianischen Arten der Gattung Statira zum Druck vorgelegt, und nachdem ich im vergangenen Sommer Ge- legenheit gehabt, von Herrn A. Sallé in Paris sieben früher nicht beschrie- bene von ihm selbst in Mexico eingesammelte Arten zu erwerben, will ich auch die Beschreibung der letztgenannten so wie auch einer schon früher in der Universitäts-Sammlung vorhanden gewesenen Mexicanischen Art mittheilen. Über das Vorkommen der S/afira-Arten hat mir Herr Sallé folgendes schriftlich mitgetheilt: „Les S/afira sont des Insectes très agiles qui courent res vite et sont difficiles à prendre; ils se tiennent dans le jour sous les feuilles ou blottis dans des fleurs en ombelle. Le soir et la nuit ifs volent à la lumière et aussi autour des fleurs. Leur. pattes sont trés fragiles; quand on les prend ou en les piquant on en fail presque toujours tomber“. Ich benutze zugleich diese Gelegenheit eine von Herrn V. v. Motschul- sky mir gegebene und von ihm am Mexicanischen Meerbusen in den Verei- nigten Staaten N. Americas aufgefundene neue Art zu beschreiben. |. Statira glabrata: Supra viridi, subtus nigro-aenea, nitida, antennis tarsisque piceis; pronoto latitudine quarta parte longiore, ante medium rotun- dato-dilatato, deinde basin versus sensim angustato et ante angulos basales contracto, sat dense sed subtilissime et obsolete punctulato; elytris apice mu- ticis, dense subtiliter punctato-striatis, interstiis inter strias ommibus planiu- sculis, tertio et quinto punctis nonnullis inter se admodum distantibus impressis. Longit. 10 m. m.; Latit. hum. 2,7 m. m. Stat. micanti magnitudine fere aequalis, sed inprimis sculptura elytrorum diversa. Caput nigrum, nitidum, colore viridi-aeneo nonnihil micans. Anten- nae capite cum pronoto plus quam quarta parte longiores, dilutius fusco-rufae articulis tribus primis saturatius nigro-piceis, art. ultimo penultimis tribus si- mul sumtis longitudine aequali vel paulo longiori. Pronotum oblongum, lati- 588 F. W. MÁELIN. tudine quarta parte longius, angulis anticis cum lateribus ante medium rotun- datis, lateribus deinde basin versus sensim angustatis et ante angulos basales fortius contractis, angulis hisce admodum prominentibus, margine basali sat alte elevato, viridi-aeneum, nitidum, sat dense at subtilissime et obsoletius pun- etulatum. Scutellum oblongum apice obtusiuseulum, nigrum, nitidum, dense obsoleteque punctulatum. Elytra pronoto plus quam dimidio latiora, ad 3 fere partem totius longitudinis sensim leviter dilatata, deinde apicem versus magis rotundatim angustata, parum convexa, viridi-aenea, nitida, praesertim apicem versus cupreo colore nonnihil micantia, apice mutica, dense subtiliter punctato-striata, interstitiis inter strias ommibus planiusculis, interstitio tertio basin versus punctis duobus vel tribus, apicem versus quatuor, interstitio quinto punctis quatuor vel quinque inter se longe distantibus impressis. Cor- pus subtus cum pedibus nigrum, subaeneum, nitidum, tibiis apicem versus tarsisque picescentibus. 2. Stat. decorata: Dilute rufo-brunnea, nitida, antennis, pedibus fasciis- que duabus elytrorum transversis, lineis nigris antice et postice determinatis, testaceis; pronoto oblongo, ante medium parum rotundato-dilatato et paulo ante angulos basales leviter contracto, laevigato; elytris parce pilosis, punctato- striatis, striis parum profunde exaratis, punctis vero striarum minus dense positis, paulo ante apicem omnino fere evanescentibus. Longit. 8 m. m.; Latit. hum. 2,5 m. m. Caput fusco-brunneum, nitidum, impunetatum; fronte media inter oculos fovea sat magna transversali impressa. Antennae capite cum pronoto plus quam tertia parte longiores, dilute fusco-testaceae, articulo primo nonnihil sa- turatiori, art. ultimo duobus praecedentibus simul sumtis evidenter breviori. Pronotum oblongum. latitudine quarta parte longius, angulis anticis cum late- ribus ante medium leviter rotundatis, lateribus deinde paulo pone medium late leviter contractis et versus angulos basales iterum dilatatis, angulis hisce admodum prominentibus sed parum acutis, modice convexum, rufo-brunneum, nitidum, laevigatum, ante marginem basalem admodum elevatum transversim impressum. Scutellum oblongum, obtusiusculum, testaceo-brunneum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto duplo latiora, lateribus ultra 3 partem totius lon- gitudinis inter se subparallelis vel nonnihil dilatatis, deinde apicem versus an- gustatis, apice mutica, leviter convexa, rufo-brunnea, nitida, pilis sat longis, suberectis, griseis parce vestita, fasciis duabus latioribus transversis dilutius testaceis, linea nigra antice et postice determinatis ornata; — fascia prima paulo ante medium latiori, quasi e maculis duabus composita, fascia secunda à te 5 ma di d Res. Se Mexicanische Arten der Gattung Statira Latr. 589 paulo ante apicem paulo angustiori et maculis duabus quoque quasi compo- sita, maculis hisce tamen postice emarginatis —, punctato-striata, striis tamen praesertim versus suturam parum distincte exaratis, punctis vero striarum mi- nus dense quam in specie praecedenti positis, sed sat profunde impressis, paulo ante apicem tamen omnino fere evanescentibus, interstitiis inter strlas subplanis. Corpus subtus rufo-brunneum, nitidum. — Pedes toti dilute-testacei. 3. Stat. conspicilata: Dilute rufo-testacea, nitida, antennis, pedibus maeulisque quatuor elytrorum fusco colore eircumeinctis pallide-testaceis; pro- noto latitudine summa paulo longiori, subcordato, basin versus enim magis quam apicem versus angustato; elytris parum convexis, obsoletius subtiliter punctato-striatis, interstitiis planiusculis, interst. tertio punetis nonnullis parum profundis et inter se valde et fere aequaliter distantibus impresso. Longit. 6,5 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Statira conspicillata Deyrolle in lit. sec. coll. Salléi. Statura corporis parum convexa maculisque elytrorum quatuor pallidis Dromiis quibusdam haud omnino dissimilis; inter species minores hujus gene- ris. Caput dilute rufo-testaceum, nitidum, laevigatum. Antennae capite cum thorace quarta parte longiores, apicem versus leviter incrassatae, totae pallide- testaceae, articulo ultimo tribus praecedentibus simul sumtis paulo longiori. Pronotum latitudine summa paulo longius, angulis anticis obtusiusculis, sub- rectis, lateribus fere ad medium usque levissime rotundato-dilatatis, deinde basin versus — et quidem multo fortius quam apicem versus — angustatis et ante angulos basales contractis, angulis hisce admodum prominentibus, acu- tiusculis, margine basali tenui, sed sat alte elevato, parum convexum, secun- dum marginem basalem leviter depressum, dilute rufo-testaceum, nitidum, sub- tilissime obsoleteque punctulatum. Scutellum subtriangulare, dilute rufo-testa- ceum, nitidum, sublaevigatum. Elytra pronoti basi duplo latiora, humeris sub- rectis, obtusiusculis, lateribus ad 3 partem totius longitudinis sensim levissime dilatatis et deinde rotundatim angustatis, apice mutica, parum convexa, dilute rufo-testacea, nitida, maculis quatuor oblongis, pallide-testaceis, fusco colore an- guste cireumcinctis, subtiliter obsoletiusque punctato-striata, punctis striarum dense impressis, interstitlis inter strias planiusculis, interst. a sutura tertio punetis quinque, inter se aequaliter fere distantibus, impresso. Corpus subtus dilute rufo-testaceum, nitidum. — Pedes pallide-testacei. 4. Stat. pulchella: Dilutius rufo-testacea, nida, antennis, pedibus ely- trisque pallide-testaceis, his macula scutellari fasciaque transversa paulo pone 590 F. W. MÄKLIN. medium nigris; antennis articulo ultimo longissimo; pronoto latitudine summa parum longiore, basin versus multo magis quam apicem versus angustato, subtilissime obsoleteque punctulato; elytris parum convexis, subtiliter punetato- striatis, interstitiis planiuseulis, interstitio tertio punctis quinque, aequaliter inter se distantibus, impresso. Longit. 5,3—6 m. m.; Latit. hum. 1,5—1,9 m. m. D Statira pulchella Dejean, Cat. 3 éd. p. 236 sec. coll. Salléi. Stat. conspicillatae statura corporis affinis, sed adhue minor, et prae- terea pietura elytrorum admodum dissimilis. Mas femina paulo minor, anten- nis gracilioribus, articulo ultimo earum adhue fere magis elongato et pronoto angustiorij basin versus magis angustato. Caput dilutius rufo-testaceum, ni- tidum, parum convexum, sublaevigatum; fronte media foveolis minutis oblon- gis longitudinalibus, obsoletis impressa. Antennae capite cum pronoto plus quam quarta parte longiores, totae pallide testaceae, articulo ultimo sex prae- cedentibus simul sumtis longitudine fere aequali. Pronotum subcordatum, la- titudine summa parum longius, angulis anticis obtusiusculis, lateribus fere ad medium usque levissime rotundato-dilatatis, deinde basin versus multo magis angustatis et ante angulos basales leviter contractis, angulis hisce admodum prominentibus, acutiuseulis, margine basali tenui modice elevato, levissime convexum, plerumque dilutius rufo-testaceum, nitidum, subtilissime obsoleteque punetulatum. Scutellum subtriangulare, rufo-testaceum, nitidum. Elytra pro- noto duplo latiora, humeris subrectis, obtusiusculis, lateribus ad 3 partem to- tius longitudinis sensim levissime dilatatis, deinde apicem versus rotundato- angustatis, apice mutica, parum convexa, callo humerali elongato, admodum elevato, dilute rufo-testacea vel pallide testacea, nitida, macula seutellari sat magna fasciaque transversa paululum pone medium versus latera latiori ni- gris, subtiliter punctato-striata, punctis striarum dense impressis, interstittiis inter strias planiusculis, interstitio tertio punctis quinque, aequaliter inter se distantibus, impresso. Corpus subtus rufo-testaceum, nitidum. Pedes pallide- testacel. 5. Stat. nigrosparsa: Fusco-nigra, capite pronotoque opacis, antennis, pedibus elytrisque pallide-testaceis; antennarum articulo ultimo longissimo; pronoto latitudine summa parum longiori, confertissime subtilissimeque sub- striguloso; elytris sat distincte punetato-striatis, interstitiis subplanis, interst. tertio punctis subquadratis nigris quatuor impresso, quinto tribus et nono ver- sus apicem elytrorum uno. * Mexicanische Arten der Gattung Statira Latr. 591 Longit. 8 m. m.; Latit. hum. 2,2 m. m. Statira nigrosparsa Deyrolle in lit. sec. coll. Salléi. Caput nigrum, opaeum, creberrime subtilissimeque punctatum. Antennae capite eum pronoto tertia fere parte longiores, totae pallide-testaceae, articulo ultimo quinque antecedentibus simul sumtis longitudine fere aequali. Prono- tum latitudine summa, ut in diagnosi dietum est, parum longius, angulis an- ticis subrectis, lobatim fere productis, lateribus fere ad medium levissime et subsinuatim dilatatis, deinde vero basin versus magis angustatis et ante an- gulos basales acutiusculos admodumque prominentes minus profunde sinuatis, parum eonvexum, nigrum, opaeum, margine basali tenui, sed sat alte elevato, rufo-testaceo, confertissime subtilissimeque breviter substrigulosum. Scutellum triangulare, fusco-nigrum, creberrime obsoletius punctulatum. — Elytra pronoto duplo latiora, humeris obtusis, rotundatis, lateribus usque ad 3 partem totius longitudinis levissime dilatatis, deinde apicem versus rotundato-angustatis, apice mutica, leviter eonvexa, dilute pallide-testacea, margine exteriori fusco- nigro, admodum nitida, sat distincte punetato-striata, punctis striarum dense impressis, paulo ante apicem obsoletioribus, interstitiis inter strias subplanis, interstitio a sutura tertio punctis impressis subquadratis nigris quatuor longe inter se distantibus, interst. quinto punctis talibus tribus et nono versus api- cem elytrorum unico, vel duobus, posteriori enim omnino fere obsoleto. Cor- pus subtus fusco-piceum, abdomine praesertim apicem versus magis rufo-piceo. Pedes toti dilute testacei. 6. Stat. cyanipennis: Nigra, parum nitida, capite, prothoraco toto, scu- tello, coxis summaque basi femorum rufo-testaceis, elytris obscure eyaneis, macula utrinque oblonga marginali nigra; antennis minus gracilibns, articulo ultimo tribus antecedentibus simul sumtis longitudine subaequali; pronoto summa latitudine haud longiori, ante medium modice rotundato-dilatato, ante angulos basales profundius sinuato, parce inaequaliter sat fortiter punctato et ante scutellum fovea majuscula, sed parum profunda impresso; elytris modice convexis, sat distincte punctato-striatis, interstitiis praesertim exterioribus le- viter convexis. Longit. 6—6,7 m. m.; Latit. hum. 1,9—2 m. m. Statira cyanipennis Chevrolat in lit. sec. coll. Salléi. Variat antennarum articulo primo, capite, prothorace toto, seutello, pectore pedibusque totis rufis, elytris magis cyaneo-violaceis, macula tamen laterali nigra ut in specie genuina. Praecedentibus vario modo dissimilis. Caput convexiuseulum, rufo-testa- ceum, subnitidum, parce sat fortiter punctatum. Antennae capite cum pronoto 592 F. W. MÄKLIN. plus quam tertia parte longiores, minus graciles, totae nigrae, articulo primo interdum rufo, art. ultimo tribus praecedentibus simul sumtis longitudine sub- aequali, vel paulo longiori. Pronotum latitudine summa haud longius, ante medium modice rotundato-dilatatum, deinde basin versus sinuatim angustatum, angulis basalibus prominulis, acutiusculis, margine basali modice elevato, le- vissime trisinuato, scilicet ante scutellum et utrinque versus angulos, modice convexum et nonnihil inaequale, obscurius rufum aut rufo-testaceum, parum nitidum, parce inaequaliter sat fortiter punetatum et ante seutellum fovea la- tiori, sed parum tamen profunda impressum. Scutellum subtriangulare, obtu- siusculum, rufum, subopacum — Elytra pronoto duplo latiora, usque ad 3 par- tem totius longitudinis levissime dilatata, deinde apicem versus rotundato- angustata, apice mutica, modice convexa, obseure cyanea vel cyaneo-violacea, admodum nitida, macula utrinque oblonga in medio marginis lateralis nigra sat magna, ad apicem fere usque sat distincte punctato-striata, punctis stria- rum nonnihil transversis, dense positis, interstitlis inter strias praesertim ex- terioribus leviter convexis. Pectus nigrum, interdum rufum; abdomine nigro, nitido. Pedes nigri, coxis summaque basi femorum rufis, aut pedes toti rufi. 1. Stat. vilis: Fusco-picea, nitida, capite, prothorace toto abdomineque obscurius rufo-testaceis; antennis gracilibus, articulo earum ultimo praeceden- tibus tribus simul sumtis longitudine aequali; pronoto latitudine summa parum longiore, subcordato, subtilissime vix conspicue punctulato; elytris suberenatim punctato-striatis, punctis striisque apicem versus obsoletioribus, interstitiis in- ter strias leviter convexis, interst. tertio et quinto punctis nonnullis inter se distantibus impressis. Longit. 6,6 m. m.; Latit. hum. 2 m. m. Stat. cyanipenni magnitudine aequalis, sed ore multo magis protracto, antennis gracilioribus, forma et punctura pronoti, punctura elytrorum ut et colore valde diversa. Caput obscure rufo-testaceum, nitidum, parce, subtilis- sime et vix conspicue punctulatum; fronte media foveola obsolete impressa. Antennae graciles, capite cum pronoto tertia parte longiores, nigrae, articulo ultimo tribus praecedentibus simul sumtis longitudine subaequal. Pronotum latitudine summa parum longius, subcordatum, ante medium enim modice ro- tundato-dilatatum, deinde basin versus subsinuatim angustatum, angulis basa- libus parum prominulis, margine basali tenui, parum alte elevato, parum con- vexum, obscurius rufo-testaceum, nitidum, subtilissime vix conspicue punctu- latum. Seutellum subsemicirculare, laevigatum, longitudinaliter obsolete cana- liculatum. Elytra pronoto duplo latiora, humeris obtusis, rotundatis, lateribus Mexicanische Arten der Gattung Statira Latr. 593 ad 2 partem totius longitudinis leviter dilatatis, deinde apicem versus rotun- dato-angustatis, apice mutica, modice convexa, fusco-picea, nitida, suberenatim punetato-striata, punctis striarum densissime impressis, apicem versus sensim multo obsoletioribus, interstitiis infer strias leviter convexis, interst. tertio et quinto punetis quatuor vel quinque obsoletioribus impressis. Corpus subtus rufo-testaceum, nitidum; pectore medio magis picescenti. Pedes nigri, nitidi, tarsis femoribusque basin versus rufo-piceis. S. Stat. melanocephala: Dilute rufo-testacea, nitida, capite, abdomine ad maximam partem geniculisque nigris; pronoto latitudine summa quarta fere parte longiori, ante medium levissime rotundato-dilatato, basin versus sinua- tim angustato, parce obsoleteque punctato; elytris parum convexis, subtilius obsoletiusque punctato-striatis, interstitiis inter strias planiuseulis, alternis — primo, tertio, quinto, septimo et nono — punctis minutis, inter se distantibus, impressis. Longit. 7—8,6 m. m.; Latit. hum. 2—2,3 m. m. Statira melanocephala Chevrolat, Dejean Cat, 3 éd. p. 236 sec. individuum a V. Cl. Chevrolat Comiti Mannerheim hoe nomine transmissum. Variat eapite toto abdomineque ad maximam partem rufo-testaceis. Statura elongata, angusta ut et punctura elytrorum inter species mexi- canas mihi cognitas insignis. Caput nigrum, interdum obscure rufo-testaceum, nitidum, pareissime punctatum, fronte media obsoletius impressa. Antennae individuis duobus a memet descriptis ad maximam partem desunt! Prono- tum latitudine summa quarta fere parte longius, angulis anticis obtusiusculis, lateribus ante medium levissime rotundato-dilatatis, deinde basin versus pro- fundius sinuatim et quidem magis quam apicem versus angustatis, angulis basalibus admodum prominentibus, acutiusculis, margine basali tenui et parum alte elevato, levissime convexum, dilutius rufo-testaceum, nitidum, praesertim in medio parcius subtiliter obsoletiusque punctulatum. Scutellum subtrian- gulare, dilute rufo-testaceum, nitidum parce obsoleteque punetulatum. — Elytra pronoto duplo saltem latiora, humeris obtusiusculis, lateribus ad 3 partem to- tius longitudinis levissime dilatatis, deinde apicem versus sensim angustatis, apice mutica, parum convexa dilute-testacea, nitida, subtilius obsoletiusque punctato-striata, interstitiis inter strias planiusculis, alternis — primo, tertio, quinto, septimo et nono — punctis 6—S minutis impressis, inter se distan- tibus et secundum totam longitudinem dispositis. Corpus subtus rufo-testa- ceum, nitidum, abdomine aut ad maximam partem nigro, aut rufo-testaceo, 75 594 F. W. MÄKLIN. apicem versus nigro-piceo. Pedes dilute rufo-testacei, femoribus apicem ver- sus nigrieantibus. 9. Stat. croceicollis: Rufo-testacea, nitida, elytris viridi-aeneis, abdo- mine nigro; antennarum articulo ultimo art. quinque praecedentibus simul sumtis longitudine aequali; pronoto latitudine quarta parte longiori, dense subtilissime punctulato; elytris leviter convexis, sat distincte punctato-striatis, interstitiis inter strias levissime convexis, interst. primo versus apicem pun- etis impressis tribus, tertio punctis septem vel octo, secundum totam longitu- dinem dispositis, et quinto punctis quatuor. Longit. 8, m. m.; Latit. hum. 2,3 m. m. Slatira croceicollis Motschulsky sec. coll. denominatoris. Ad Mobili in civitatibus foederatis Americae borealis a V. Cl. Motschulsky detecta. Caput obscurius rufo-testaceum, nitidum, dense subtilissime punctatum. Antennae capite cum pronoto tertia parte longiores, totae obscurius rufo-testa- ceae, articulo ultimo quinque praecedentibus simul sumtis longitudine aequali. Pronotum oblongum, latitudine quarta parte longius, in medio leviter rotun- dato-dilatatum, basin versus magis sinuatim angustatum, angulis basalibus prominentibus, acutiusculis, margine basali modice elevato, leviter convexum, rufum, nitidum, dense subtilissime punctulatum. Scutellum subsemicirculare, rufo-testaceum, nitidum, laevigatum. Elytra pronoto duplo latiora, humeris obtusiuseulis, lateribus ad 2 fere partem totius longitudinis inter se subparal- lelis vel levissime dilatatis, deinde apicem versus sensim et modice rotundato- angustatis, apice mutiea, leviter convexa, parcissime pilosa, sat distincte pun- ctato-striata, punetis striarum leviter transversis dense impressis, ante apicem vix obsoletioribus, interstitiis inter strias angustis, levissime convexis, inter- stitio primo paulo ante apicem punctis impressis duobus vel tribus, tertio pun- ctis septem vel octo, secundum totam longitudinem dispositis, quinto punctis quatuor, aequaliter inter se distantibus, et nono punctis duobus, paulo pone medium positis. Corpus subtus rufo-testaceum, nitidum, abdomine nigro, ni- tido. Pedes dilutius rufo-testacei. OM POP POMN BSESESU X-E-NSISB AF J. J. CHYDENIUS. (Föredragen d. 9 Mars 1865.) —— 008000. — —- loa afhandling benämnd , Kemisk undersökning af Thorjord och Thorsal- ler“, publicerad år 1861 såsom akademiskt specimen härstädes, anfóres att bland framlidne professor Mosanders qvarlemnade samlingar à Riksmusei mi- neralogiska laboratorium i Stockholm, finnes förvarade tvenne mindre glas- kärl, innehållande svafvelsyrad thorjord, hvilken enligt etiketten skulle vara framställd från euxenit. Till följe häraf företogs af mig tidigare ett försök att från euxenit framställa thorjord, hvilket dock ej lyckades, såsom i den nämnde afhandlingen omnämnes. Då likväl detta enda försök ej kunde an- ses afgöra frågan om thorjordens förekommande i det ifrågavarande minera- let, har jag ånyo upptagit undersökningen härom och nu lyckats att fram- ställa den sällsynta jordarten fullkomligt ren. Såsom material för undersökningen användes af den euxenit från trak- ten af Arendal i Norge, som finnes förvarad à Universitetets mineraliekabi- nett. — Det fint pulveriserade mineralet behandlades med svafvelsyra, sålunda att densamma tillblandades och afryktes, hvarefter ny syra tillslogs, hvarmed förfors på samma sätt, o. s. v. Massan som utgjorde en tjock deg, behand- lades derefter med en större qvantitet kallt vatten, då nästan fullständig lós- ning följde. Sedan vätskan blifvit från den lilla olösta återstoden affiltrerad, utspäddes den med mera vatten och kokades under en längre tid, då en fin hvit fällning uppstod. Denna fick stå tillsammans med lösningen i några dagar, under ofta skeende omrörning. Fällningen affiltrerades och filtratet utspäddes med mera vatten samt kokades ånyo, då ytterligare hvit fällning uppkom, hvilken behandlades likasom den föregående. De fällningar som 596 J. J. CHYDENIUS. genom kokningen bildades utgjordes af den eller de mineralsyror som finnas i euxeniten, och om hvilkas natur kemisterna ännu ej blifvit ense. Dessa fällningar löstes alldeles fullständigt i oxalsyrelósning vid svag uppvärmning. I den från mineralsyrorna affiltrerade lösningen gjordes fällning med ammoniak, hvilken tvättades och behandlades med saltsyra, då en liten del ej löstes, hvilken deremot lätt löstes i oxalsyra, hvarigenom den visade sig vara mineralsyra. Till saltsyrelösningen tillsattes en vid kokning mättad, ännu het, lösning af svafvelsyradt kali. Härigenom uppstod en fällning som upptogs, tvättades med lösning af svafvelsyradt kali, samt behandlades här- efter i värme med utspädd saltsyra. Större delen löstes häraf, men en del förblef olöst, hvilken dock fullständigt löstes i oxalsyra och således var mi- neralsyra. Saltsyrelösningen borde nu innehålla ceroxid, som af Scheerer samt For- bes och Dahl uppgifves i euxenit, samt /Aorjord, om den finnes. Genom före- gående arbeten med detta mineral var jag dock öfvertygad att ännu något af mineralsyran skulle finnas med, fastän densamma redan, som af det före- gående synes, trenne gånger afskiljts. Till följe häraf behandlades lösningen på följande sätt. Ammoniak tillslogs, hvarigenom en hvit flockig fällning uppkom. Denna upptogs, tvättades och behandlades med oxalsyra under längre tid i nichvärme. Genom denna behandling löstes en stor del af fäll- ningen, men något förblef olöst i form af ett fint hvitt pulver. Häraf visade sig att ännu mycket af mineralsyran medföljt, men att det tillika fanns en oxid som bildade en olöslig oxalsyreförening. Denna upptogs, uttvättades noga med varmt oxalsyrehaltigt vatten, hvar- efter den torkades och glödgades, och qvarlemnade då ett fint, något gul- brunt färgadt pulver. Detta behandlades med svafvelsyra, som afryktes, samt derefter med kallt vatten, då det nästan fullständigt löstes, med qvarlemnande af en obetydlig gulbrun återstod. Under förutsättning att denna lösning nu innehöll ceroxid och möjligen thorjord gjordes med ammoniak fällning, hvil- ken sedan löstes i så litet saltsyra som möjligt. Denna lösning uppkokades och en lösning af undersvafvelsyrligt natron tillslogs, hvarigenom afskildes en fällning som till utseendet var alldeles lik den som under likartade om- ständigheter bildas i en thorjordslósning. Densamma upptogs, uttvättades och löstes i saltsyra, dà svafvelsyrlighet utvecklades. I den från ifrågava- rande fällning affiltrerade vätskan erhölls med ammoniak endast en ytterst liten hvit fällning, som ej gulnade då den fick stå i luften. Den lösning som under utveckling af svafvelsyrlighet erhållits, neutrali- serades med ammoniak då en hvit, flockig fällning uppkom, hvilken vid när- Om Thorjord i Euæenit. 597 mare undersökning visade sig vara rent (horjordshydrat. — Efter tvättning elödgades den och bildade dä hårda, glasaktiga, något gulfärgade klumpar. Tvenne bestämningar af egentliga vigten företogos och gäfvo densamma — 9,25 och 9,17, hvilket fullkomligt öfverensstämmer med thorjordens egent- liga vigt. Härefter pulveriserades klumparne fint, samt behandlades med svafvel- syra, som afryktes, samt med kallt vatten, dä lösning följde. Jorden ut- fälldes med ammoniak, tvättades och löstes i saltsyra, hvarefter oxalsyra till- slogs. Härigenom bildades en fin, rent hvit fällning som upptogs, tvättades och torkades. Tvenne bestämningar af jordmängden i densamma företogos: I. 0,5450 gr. subst., torkad vid 1009 gaf 0,3220 gr. jord säledes 59,08 proc. II. 0,6925 gr. d:o d:o gaf 0,1090 gr. jord således 58,91 proc. Dessa tal üfverensstämma fullkomligt med dem Berlin och jag funnit vid analyser af oxalsyrad thorjord, hvilket salt den ifrågavarande hvita fórenin- gen sáledes bór anses vara. Für att dock yttermera prófva jordarten, lóstes den jord som erhällits från det oxalsyrade saltet genom svafvelsyra, och en svagt sur lösning af svafvelsyradt salt bereddes. Vid kokning af denna visade sig den för thor- jorden så karakteristiska reaktionen, att först en ull-lik flockig fällning, be- stående af fina kristallnålar, afskildes, hvilken, då vätskan fick kallna, åter fullständigt löstes. 0,1010 gr. af denna fällning, torkad öfver svafvelsyra gaf 0,0550 gr. jord: således 54,46 proc. Detta öfverensstämmer ganska väl med de bestämningar af thorjord jag förut gjort i likartade fällningar af svafvelsyrad thorjord, hvilka jag ansett vara sammansatta enligt formeln 2'ThOSO? 4- 3HO. Det bör dock anmärkas att man har ganska svårt att få en fällning med denna vattenhalt fullkomligt ren, emedan den alltid hinner upptaga något vatten till, då den upptages på filtrum och den vidhängande lösningen kallnar. Häraf kommer att halten af thorjord vanligen utfaller något för lågt. — I samman- hang härmed fórtjenar anmärkas att nu samma omständigheter vid den ifrå- gavarande fällningens bildande visade sig, som dem jag observerat då det gällt att framställa densamma från en lösning af svafvelsyrad thorjord, erhål- len från orangit. Fällningen uppkommer nemligen lättast och bäst vid kok- ning af lösningar af en viss koncentration. Då en lösning användes som in- nehöll 0,7 gr. thorjord på 300 e. c. vatten, uppstod endast en grumling, hvil- 598 J. J. CHYDENIUS. ken ytterst lätt åter löstes. Sedan lösningen deremot blifvit afdunstad till hälften af dess volum, uppkom fällningen vid kokning i stor ymnighet och till utseendet alldeles normal (ull-likt flockig). Vid starkare koncentrering bildades den åter svårare och ganska långsamt under längre fortsatt kokning. Till följe af allt det nu anförda framgår klart att den omtalade jorden är verklig thorjord och att således denna jordart ingår åtminstone i en del euxenit från Arendal. Uti denna euxenit tyckes deremot så godt som allde- les ej någon ceroxid finnas, om ej möjligen den lilla återstod som qvarlem- nades då jorden från det första oxalsyrade saltet behandlades med svafvel- syra, vore ceroxid, samt äfven den obetydliga fällning som uppkom i filtra- tet efter den undersvafvelsyrliga fällningen, möjligen kunde innehålla något deraf. För att lära känna thorjordens mängd i euxenit företogs en qvantitativ analys med följande resultat: Mimneralsyrat P CPE EN AR TR - Tad procs Gatohnitjordese Se. qe DIUI EE lc DD Wihorjordee qe ADORA ITE E RR Clone toe er sees FOE CO 60 Jern och uran, hvilka, troligen i form af oxidul, i ringa mängd ingå i mi- neralet, bestämdes ej vid denna analys. Den euxenit som användes vid dessa arbeten hade en egentlig vigt af 4,06. DE ORDINE TEMPORIBUS CARMINUM RSR] PQ DA bc tests SCRIPSIT EDUARDUS 4 BRUNÉR. Catulli carminum corpus olim a grammaticis Romanis, si non ab ipso poeta, secundum genera metrorum in tres libros divisum fuisse nonnulli opinati sunt *), dum alii, qvia triplex carminum distributio diversitati metrorum ma- jori non congrueret, plures partitiones aut incertum numerum commemorant **). Hae unde exstiterint sententiae, qvaerentem non potest causa fugere; primum enim id ipsum, qvod horum poematum corpus tam incompositum exstat,. ad suspicandum aliqvid de ordine olim servato commovit, deinde, etsi haec car- mina ne metrorum qvidem ratione constanter vereqve habita congesta sunt. qvia tamen eatenus sunt ordinata, ut omnes versus elegiaci post ceteros allati sint, vestigium ordinis antiqvi ad metrorum differentias constituti, sed pertur- bati apparere visum est. (Constat vero in codd. MSS. nullos inesse titulos, qvi partitiones ejusmodi significent. Neqve grammatici ceterive scriptores ve- teres, ubi verba Catulli proferunt, ulla dant testimonia pro ea re. Nam Sea- ligerum, qvi propter locum Charisii (p. 75 Putsch.) conclusit (1. c.) partem carminum Hendecasyllabos inscriptam fuisse, opinio fefellit: Charisius enim, poetam pugillaria neutraliter in hendecasyllabis dicere ***) memorans, eur car- men 42 eo nomine designaret, plus unam causam habuit, qvandoqvidem et +) Fabricius in Zibliothec. Latin. lib. 1 cap. 5 de iis loqvitur, qvi qvondam vel in edi- tionibus triplicem seriem carminum eodem modo dispertiverunt, qvo partitam narrans Onu- phrius Panvinius Antiqvitat. Veronens. lib. 6 p. 144 (ed. a. 1648) ait: Dividitur opus in libros tres, ut primus lyrica, secundus elegias, tertius autem epigrammata, contineat. Metro- rum item varietates Handius sine dubio spectavit, qvi Ovaestionum | Catullianarum (Jenae 1849) initio dicit tribus sibi videri libris comprehensa fuisse poemata Catulli. **) Josephus Scaliger Castigation. in Catull. p. 4 (ed. a. 1600): Opus videtur in ge- nera carminum distinctum fuisse: Hendecasyllabos, Heroica, Lyrica, Elegiaca. Munkii Ge- schichte der römischen Literatur, T. 2 p. 193, haec habet: Die alten Grammatiker haben die Gedichte Catulls nach der Form in verschiedene Bücher gebracht: Iambi, Hendecasyllabi, Lyrica, Erotica, Heroica und Elegiaca. Bernhardyus in sua historia litterarum Romanarum, p. 511 editionis 3, dicit: Unsere gegenwärtige Sammlung, die früher nach den Versmassen Bücher oder Abtheilungen unterschied, etc. ***) Saepius dicere ait, etsi pugillaria non amplius semel in c. 42 neqve usqvam in ullo alio legitur; in qva re Charisium memoria lapsum esse et qvidem eo facilius, qvod de iisdem pugillaribus Catullus vocabulum codicillorum qyingvies posuit, qvam hoc qvoqve in- dicium esse jacturae carminum aliorum putare malumus. 76 602 EDUARDUS A BRUNÉR. toto poemate Catullus hendecasyllabos suos alloqvitur et carmen hendeca- syllabis scriptum est. Atqve hane posteriorem ob causam etiam M. Seneca de carmine 53 eadem appellatione utitur (Controvers. lib. 7, p. 211 ed. Bur- sian.). Verum si carmina Catulli in unum volumen collecta ita fuissent, ut simul plures in libros dispertita essent, libri numerum, sicut persaepe in aliis scriptoribus vetustioribus citandis factum est, posteriores nonnunqvam, opinor, nomini poetae ad locum denotandum apposuissent; ac si non librorum dinu- meratio, sed tamen ad partes majores inter se separandas distinctio secun- dum metra adhibita fuisset, non duobus tribusve locis *) ad hendecasyllabos, sed etiam ad iambica et cetera lectores a veteribus illis relegarentur. Itaqve nihil est, qvod nobis qvidem persvaserit partium libri Catulliani descriptio- nem talem, qvalem multi dixerunt, a grammaticis, nedum a Catullo, institu- tam fuisse. Ac tamen poeta eam carminum suorum omnium seriem, qva postea tur- bata, tandem haee, qvae nune est, orta esset, ipse ordinasset, si vere dice- retur scripta sua omnia in unum librum collegisse colleetaqve ad Cornelium Nepotem cum poematio, qvod nune libro praepositum est, misisse. Hane autem iis, qvi de Catullo vel novissimis temporibus seripserunt, probatam opinionem a vero abhorrere primum omnium ostendere conabimur. Non est qvod demonstremus ab antiqvitate Romana propagatum non esse libri Catul- liani titulum, qvalem editores usqve ad Lachmannum ei praefigere solebant: Catulli Veronensis ad Cornelium Nepotem liber. Qvi modo inspexit Mureti, Achillis Statii aliorumqve editorum veterum verba disputantium, qvis fuerit Cornelius, cui poeta carmina miserit, scitqve editiones prineipem et anni 1475 habere Ziber ad Cornelium Gallum **), facile intelligit ab Italis seculi XV profectam esse et hane et illam in ipsa libri inscriptione mentionem Cor- neli. Qvam etsi inde rejeeit Lachmannus, utpote codicum MSS. fide desti- tutam, tamen etiamnune dieunt Catullum ipsum poemata sua in unum corpus redegisse et huie editioni praefatum esse, eum carmen ad scriptorem Chroni- con, qvae in eodem poematio memorantur, conferraneum suum (Plin. N. H. praef. $ 1), Cornelium Nepotem componeret. Cum ea sententia jam prima illa verba ejus carminis pugnant: Qvoi dono lepidum novum libellum , Arida modo pumice expolitum? *) Priscianus qvoqve, sed ita, ut de qvibusdam versuum generibus, in qvibus aliqvando necessaria fuisset in Y littera diaeresis, loqvatur, ait (p. 546 P.): Similiter Catullus Vero- nensis „Ovod zonam soluit diu ligatam* inter hendecasyllabos Phalaecios posuit. ++) Vid. I. G. Huschkii Analecta litteraria p. 53. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 603 7 Finge enim Catullum omnia sua in unum congesta edidisse et hoc corpus /j- bellum vocasse: debuit sane, si uno et eodem libro tot poemata, et argumen- tis et metris et ambitu tam varia, complecti voluisset, ea inter se in classes aliqvot divisa separare hisqve partibus aliqvid inscribere, qvo continerentur, appellationis; qvod ipsum olim factum multos existimasse jam diximus. At qvoniam ejusmodi partes communi loqvendi usu libri vocabantur, mirum vi- deretur, qva causa commotus opus in fibros partiendum Zibellum nominasset. Huie voci, qvae in versu 8 iteratur, interiorem illam libri notionem, signifi- cationem scripti operisve, subjectam ideo putare non licet, qvia in v. 2 spe- cies libri externa commemoratur et ideirco ad eandem in priore versu ambo libelli epitheta referenda sunt. Difficultatem igitur aliqvam vocabulum libelli de toto collectorum poematum corpore positum praeberet. Sed verbi impro- prietas vel in poeta ferri vel modestiae nomine excusari vel poetarum Roma- norum vetustiorum et ipsius Catulli amore deminutivorum defendi posset, nisi diffieultas aliunde ita augeretur, ut insuperabilis foret. Etenim contra morem suae aetatis atqve omnis antiqvitatis Catullus fecisset, si tantum volumen (co- dicem non dico), qvantum hoc fuisset Catullianum, edidisset; neqve est veri- simile deminutivam vocem bis ei placuisse de volumine usitatis libris triplo vel qvadruplo longiore. Disputatum est a nobis in alia commentatione de tempore, qvo primum per codices membraneos monumenta litterarum edi coepta sunt, qvam rem usqve a chartae pergamenae inventione vulgo repetunt, sed in partem posteriorem primi post Chr. n. seculi incidisse testimoniis veterum examinatis argumentati sumus *). Argumenta hoc loco non desiderantur; nam non verendum est, ne qvis qvidpiam, qvod contra afferri possit, in hae, de qva nunc qvaerimus, re invenire sibi videatur. Qvoniam enim in v. 2 abso- lutus liber significatur mentione injecta pumicis, cujus ad frontes voluminum levigandas usus notissimus est, qvalis fuerit Catulli ille liber, idem versus docet. Qvi poeta cum splendorem et magnificentiam malorum Suffeni librorum ridet (in c. 22), pluribus verbis tum pervulgatam librorum formam indicat, sicut post eum poetae qvidam aetatis Augusteae. Codices tempore Catulli erant cerati, neqve poetarum et scriptorum operibus edendis, sed longe di- versis consilis inserviebant; libellus autem ejus, ut poemata omnia unus com- prehenderet, codex membhraneus esset oportuit **). Sed necesse esse videtur hoe ipsum paucis explicare, non potuisse Catullum, nisi a consvetudine ho- minum recedentem, uno eodemqve volumine scripta sua complecti. +) Vid. dd rem librariam Graecorum et Romanorum pertinentia. qvaedam, in Actis Societatis Scientiarum Fennicae, T. VI p. 509—550. **) Papyracei codices ne posterioribus qvidem aetatibus celebrari solebant. 604 EDUARDUS A BRUNÉR. Isidorus Hispalensis, Origin. VI. 12. 1, Ovaedam, inqvit, genera libro- rum apud. gentiles certis modulis conficiebantur: breviore forma carmina at- qve epistolae, at vero historiae majore modulo scribebantur. Haee, qvae ad longitudinem voluminum, non ad altitudinem eorum seu, ut dicebant anti- qvi, latitudinem spectare demonstrat Ritschelius *), confirmantur de carmini- bus circuitu breviore earum partium poematum majorum eorumqve e collectis minoribus compositorum corporum, qvae librorum nomine insignita ad nostra tempora pervenerunt; qvos qvidem libros mos erat ad suum qvemqve volu- men referre, nisi forte amplitudo qvaedam impedire videbatur, qva causa etiam in plura volumina transcribebantur (cfr. Ritsch. l. e. p. 31). Nimirum cave- batur, ne longitudo volumen ad evolvendum incommodum redderet. Versuum Catulli circiter duo milia trecenti numerantur, ac multos intercidisse certum est; sed ad illum numerum qvi paulo propius accedant, nulli alii libri, qvi dicuntur, sunt poetarum Romanorum, verum pleriqve tertiae parti, alii qvartae, qvidam, qvi sunt longissimi, dimidiae vel appropinqvant vel eas partes plus minusve superant **). Jam volumina, qvae poemata continebant, ad eam normam scripta fuisse, ut carminum versus versibus pagellarum responderent, cum per se consentaneum est, tum id declarant vocabula versus et oöriyog ambabus significationibus praedita atqve insuper alia, qvae expromere non opus est (cfr. Ritsch. p. 122 sq.); qvam ob causam versus voluminis, qvod omnes Catulli nune superstites comprehendisset, fuissent item circiter 2300. De chartae papyraceae, hoc est de paginarum voluminum, altitudine certiores nos facit Plinius (N. H. XIII. 12), ut intelligatur varia genera chartae seri- ptoriae aetate Catulli digitos explesse supra sex usqve ad tredecim; cujus loci Pliniani eorumqve, qvae supersunt, voluminum, qvorum altitudo perparva est, ratione habita Ritschelius judicavit (p. 127) pagellas voluminum anti- qvorum habuisse versus minimum ad 25, summum circiter 50. 5i igitur po- nimus in volumine, qvod fingimus, Catulliano versus tot fuisse, qvot codici Veronensi, omnium Catulli, qvi nune sunt, fonti deperdito, Lachmannus attri- buit, id est 30, paginarum ejusdem voluminis summa evadit 77. Qvo major autem versuum paginae numerus fuit, eo pretiosior ac minus vulgaris charta (cfr. Plinius l. c.) qvo major numerus paginarum, eo minus usitatus propter longitudinem liber, qvippe cum ex Herculanensibus tantum duo 70 paginas vel paulo amplius contineant, qvorum alter 70, alter 77 habet, uterqve ora- +) In libro, qvi inscribitur Die Alexandrinischen Bibliotheken unter den ersten Plole- mäern ete., p. 124 sq. **) Heroides Ovidianae versus habent consummatos plures, qvam sunt Catulliani, sed liber non inscriptae, volumini convenisse non putandae sunt. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 605 tionis prosae *). Et ut tamen tam magna volumina solutae orationis non ad- modum rara fuerint, at scriptis poetarum adhibita non esse ex iis, qvae supra allata sunt, colligendum videtur. Ac de Catulli poematis tenendum est haud pauca eorum periisse. Demonstratum igitur jam esse putaverim hunc poetam isto libello non omnia sua coartanda eurasse. Sunt vero etiam alia, qvae hoc idem doceant. Dieunt Catullum primum earmina singula separatim, deinde collecta omnia una edidisse, eundemqve poetis Augusti aeqvalibus fuisse morem **). Duo erant genera scripta divulgandi poetis illorum temporum usitata, alterum per bibliopolas, qvae vera erat editio, per amicos alterum. Solebant illi qvidem earmina condita statim amicis legenda tradere, qvo facto descripta exempla saepe in manus hominum multorum venire poterant, velut Horatii satirae et epistolae odaeqve et epodi complures hae via multis innotuerant, anteqvam a poeta in libros digesta in tabernas librarias pervenerunt. Sed diutius eos con- tentos fuisse verisimile non est fortuito illo genere editionis, nisi carminum lyricorum aliorumqve ejusmodi, qvae volumen non per se qvaeqve complerent. At ejus certe poematis Catulliani, qvod est de Peleo et Thetide, scriptionem editio per bibliopolas continuo seqvi potuit, qvia hoc qvidem opus magnitudi- nem libri poetici per se aeqvat. Et qvaero, num sit probabilis opinio Catul- lum extremo demum vitae tempore — nam non multo ante mortem collectio- nem carminum omnium curavisse et dici deberet et dictus est — amore lau- dis subito incensum esse, ut librum in vulgus emitteret, sed nullum antea bi- bliopolis, qvorum in tabernis docti homines libros reqvirebant et juventus lit- teris dedita morabatur (vid. c. 14 v. 17 sq., c. 55 v. 4), ipsum tradere neqve poetas aeqvales ae sibi familiares Calvum, Cinnam ceterosqve in hae re ae- mulari eupivisse: nisi vero censemus eum qvoqve, a Cinnanis laboribus ope- rosis alienum sane scriptorem, zonam post deniqve messem (c. 95 v. 1) poe- mata perfecisse. Editos autem cura bibliopolarum totos libros qva ratione ductum denuo eum edidisse dicamus? Qvalium qvidem repetitionum exempla plura novi, sed retractandi aut nova addendi causa susceptarum omnia ante iteratam a Martiale librorum aliqvot suorum editionem, ad qvam is etiam rei nuper inventae commodo, eum unico codice membranaceo epigrammata pluri- bus voluminibus antea commissa comprehenderet, adductus est ***). Ut autem inter Catulli poemata exeipiamus etiam nuptialia, Callimachea, Attinem, hym- *) Ofr. Ritschelius l. c. p. 30 et 127. Vid. etiam qvae jam in ea commentatione mea, qvae supra commemorata est, narrantur p. 511. **) Vid. ex. e. verba Leutschii in Ephemerid. Gottingens. anni 1855 p. 1963. ***) V. de hae re commentationis meae supra citatae pag. 533 sq. 606 EDUARDUS A BRUNÉR. num ad Dianam eaqve epigrammata, qvae publicas res attingunt, cetera par- tim brevitatis eorum partim argumenti causa talia sunt, ut separatim biblio- polis mandari neqviverint. Qvae carmina Catullus in versibus ad Nepotem scriptis nugas suas mo- deste appellat, in eorum numero vix omnia illa majora esse potuerunt, qvae artis Alexandrinae doctrinam spirant et poetae apud veteres tam saepe docti cognomen conciliaverunt, sed amatoria, ludicra, maledica ceteraqve brevia ejus poematia fuerunt *); qvamqvam etiam ea carminum majorum spectare certe potuit , in qvibus de rebus suis ipsius loqvitur. Verum ne omnia qvidem amatoria et minora poemata in libello Cornelio Nepoti dedicato fuisse censeo. Primum enim, ut id negem, haec verba in allocutione Cornelii faciunt: — — — — — Namqve tu solebas Meas esse aliqvid putare nugas Jam tum, cum ausus es unus Italorum Omne aevum tribus explicare chartis. Etenim mentionem Catulli a scriptore Chronicon in hoc ipso opere, ut veris- sime qvidam dixerunt, factam edito in vulgus libro poetae, in qvo consimili modo nugatus esset, non aliqvot tantum carminibus a Cornelio et aliis ami- cis lectis innixam fuisse par est. Deinde, si forte incertius hoe argumentum videatur, tamen alio testimonio firmiter confidere liceat. Martialis illi versus ad Silium Italicum (IV, 14, 10 sqq.): Nostris ofia commoda Camenis, Nec torva lege fronte, sed remissa, Lascivis madidos jocis libellos. Sic forsan tener ausus est Catullus Magno mittere passerem Maroni. hi versus testari mihi videntur Martialem, poetam in lectione Catulli non obiter, sed studiosissime et assidue versatum atqve etiam carminis ad Nepo- tem imitatorem (VIII, 72, 1 sq.) hoc carmen in eodem libro eum hendeca- syllabis de passere Lesbiae non vidisse. Qvomodo enim non modo ratio- nem temporum negligere, qvod certi consilii causa sibi permisit, sed insuper etiam oculis Catullum legentium fucum facere conatus esset, fingens Virgilio fortasse missum esse passerem, si ommes in principio ejusdem libri verba +) Hoe voluisse videtur Munkius, qvi in sua historia litter. Roman., II. p. 186, dicit. Dem Cornelius Nepos midmete er (Catullus) eine Sammlung seiner kleineren Gedichte. Qvae verba attuli, qvia nulla alia mihi, seriptorum de Catullo gnaro, nota sunt, qvae cum illa sententia, qvam supra impugno, non conveniant. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 607 legissent ad Cornelium Nepotem seripta? Atqve ille, libellos aliqvos suos ad Silium mittens et epistolam his versibus finiens, passerem non potuit alter- utrum parvum carmen de passere aut utrumqve dicere, sed totum libellum qvendam Catulli intelligi voluit, qvi nemini erat dedicatus. Qvippe eam in- terpretationem non solum postulat libellorum Martialis comparatio, sed etiam vox passer, qvae ad utrum carmen aut num forte ad ambo poematia referre- tur, si in medio relietum esset, absurda exstitisset ambiguitas. Verumenim- vero qvemadmodum Martialis (XIV, 185. VIII, 56, 19) arma virumqve pro Aeneide posuit, sie idem, ut Catulli liber, cui modo ea fere verba in- seripta forsitan fuerint, designaretur, appellationem a prima carminum voce repetivit. At si non omnium primum locum tenuissent, sed secundi carminis initium fuissent verba Passer deliciae meae puellae, illa appellatione liber non esset denotatus; nec vero, ut hoc iterum dicam, Martialis finxisset Ma- roni missum esse librum, qvem ad Nepotem missum vidissent lectores. Se- qvitur autem, ut unus liber Catulli a carminibus de passere Lesbiae incepe- rit, alius a carmine ad Cornelium, atqve ut hie liber minorum qvidem poe- matum tantum partem continuerit. Antiqva ratio pro titulo libri prima ipsius operis verba ponendi a doctis saepe observata est; de qva sic sentio, rem ita aliqvando se habuisse, ut, qvae inscriptio praefixa libro esset, non satis eum ab aliis ejusdem scriptoris libris distingveret. Hie de aliis scriptoribus dis- putandi eura supersedere possum *), qvia unus qvidam Catulli liber non uno solo loco passer dictus est. Nam in alio Martialis epigrammate (XI, 6),. nondum satis recte, ut videtur, a qvoqvam enarrato, falso interpretantur in versu postremo: Donabo tibi passerem Catulli promitti a poeta versus non minus gratos, qvam qvos Catullus de passere scripsisset, ejusdemve generis poema: neqve enim id promissum talibus ver- bis recte exprimi potuit, neqve lusus illi de passere Lesbiae qvidqvam com- mune habent cum grati animi testificatione, qvam Martialis promittit, nec vero nostra interpretatio finem epigrammatis frigidiusculum ullo modo reddere *) Primis verbis allatis Aeneidem significant etiam Persius Sat. 1 v. 96, Ovidius Trist. I. 534, Ausonius epigr. 137 v. 1, dialogum suum de senectute Cieero ep. ad Att. XVI. 3. 1 et 11. 3, Lucretii poema Ovidius Trist. II. 534, Homeri et Hesiodi carmina alii. Cfr. Bentlejus ad Horat. Sat. I. 3. 7 et Jahnius ad Pers. 1. 96. — Qvidam rerum scriptores Graeci semetipsos in prooemii primis verbis nominare ac suum scribendi consilium ibi paulo uberius eommemorare, qvam titulum operi praeponere maluerunt; de qva re v. Boeckhii, Raumeri cet. 4nfiqvarische Briefe (Lips. 1851) p. 117. Cfr p. 91. 608 EDUARDUS A BRUNÉR. videbitur reputanti scriptum hoc esse Saturnalibus *), qvibus diebus et ejus- modi munuscula dari solebant et commode Martialis eum librum se dono da- turum spopondit, in qvo ipso illa basia Catulliana, de qvorum praemio atqve numero agebatur **), qvot fuissent, legere posset puer (in Catulli carm. 5 et 1) Vera utiqve haee est explicatio ***), eaqve superiora firmantur. Neqve mi- nus verum est, qvod Apuleji de orthographia fragmentorum editor Osannus annotavit, Catullum apud hune grammaticum spectari, ubi in ultimo frag- mento (S 64) post qvaedam de mortis genere Hippolyto diris patris illato et de auctoribus in hac fabula seqvendis dicta deinde inter duas lacunas haec verba leguntur: Poeta doctus in suo passere. Ad qvem locum praeterea Osannus, Martialis IV. 14 recordatus, seripsit passerem totum librum, qvi exstat, Catulli dici, de Epithalamio autem Pelei et Thetidos in verbis de- perditis Apulejum locutum esse. Qvorum illud non recte statuit, ut supra declaravi, neqve hoe sumpsit satis probabiliter: nam ad fabulam de Phaedra et Hippolyto, qvorum nulla mentio inest in epico Catulli poemate, non ad Thesei et Ariadnes amorem et interfectum a "Theseo Minotaurum, qvas res ante Apulejus attigit, proxime referenda ea sunt, qvae poeta doctus cecine- rat; qvocirea de carmine aliqvo nune amisso, qvod olim in illo volumine fuerit, — cujus qvidem libri etiam alias partes nune desiderari osten- dam, — Apulejum dixisse credo. Ceterum ut Osannus totum eum Catulli librum, qvi a codice Veronensi originem ducens ad aetatem nostram per- . venit, passeris nomine designari censuit, sie etiam tribus fere abhinc seculis, verba Martialis interpretans, Ludovicus Carrio, cujus sententiam Jos. Ca- stalio, qvi Carrionem refellendum suscepit, sola carmina de passere a Mar- tiale significari contendens, ita proponit f): asseris appellatione non hende- casyllabos de passere tantum, sed volumen epigrammatum universum venire *) V. 1—4: Unctis falciferi senis diebus, Regnator qvibus imperat fritillus, Versu ludere non laborioso Permittis, puto, pileata Roma. Ves Sq Da munc basia, sed Catulliana. Qvae si tot fuerint, qvot ille dixil, Donabo tibi passerem Catulli. ***) Contra apud Martialem I, 109, 1 et VII, 14, 4 passer Catulli est ipsa avis, nec secus ap. Juvenalem VI, 8; iisdemqve verbis Martialis I, 7, 3 poema de morte passeris significat. +) In Observationum in criticos decade prima (Lugduni 1606), cap. 7. De ordine et temporibus carminum Valerii. Catulli. 609 arbitratur. qvod. princeps. sit epigramma in passerem et inde factum sit to- fus operis initium. Ovodqve objici. possit. argumentum, diluere. conatur: epigramma enim ad | Cornelium. Nepotem, qvod. sit dedicutorium, non in operis corpore, sed extra ordinem esse vult *), uf causae suae inserviat. Neqve aliter sensisse inveniuntur ceteri, qvi per passerem apud Martialem IV. 14 librum indicari viderunt, velut olim G. J. Vossius **) et inter re- centiores Paldamus et Leutschius ***) Hoc tantum addo, perperam Palla- dium, auctorem, ut dieit Castalio, Carrionis, docuisse inscriptum isto nomine librum esse a poeta; qvam appellationem et Martialis et, qvi hujus exem- plum fortasse secutus est, Apulejus et, qvod facile crediderim, etiam alii homines Romani a primi poematis initio petiverunt. Consideranti mihi, qvo ordine perverso series carminum Catulli instructa sit, haud verisimile vel ideo visum est ea colligenda atqve una edenda sus- cepisse ipsum. Nam qvia colleetio - poemata tempore, consilio, argumento, sono diversissima in unam et eandem congeriem saepissime coegit, similia autem vel propter rerum cohaerentiam jungenda segregavit, cum praesertim primis eum postremis, diversis cum diversis commixtis imago rerum a poeta cantatarum vitaeqve ipsius historiola, qvae in poematis inest, convulsa mem- bris disjectis ac perturbata sit, tale genus editionis editorem testatur non ipsum fuisse scriptorem. Namqve tanta tamqve perpetua perversitas, qvae in ea parte libri, qvae versus omnes elegiacos coacervatos habet, non minor; qvam in ceteris, est, sl initio a libro abfuisset, sola culpa librariorum in descripta exempla irrepere non potuit: qvamqvam librariis versuum nonnul- lorum in alienos locos trajectio imputata est et a nobis qvoqve infra impu- tabitur. Qvi autem factum sit, ut omnia carmina in unum corpus redigeren- tur eaqve fere series, qvae nune est, oriretur, intelligi sane potest. Cum enim libri qvadrati voluminibus successissent, omnia volumina Catulli in uni- cum codicem eumqve non magnun transcribi poterant, atqve ita poemata in *) Hoe explieationis perieulum argumentatione superiore a me refutatum esse puto. Sed accurationis gratia fatendum est Catullum in alloeutione Cornelii ita de libro suo loqvi, qvasi hune exscriptum, comptum, paratum jam ante oculos habuerit, nec tantum animo et cogitatione viderit, et ob eam rem hoe loco me meminisse, qvod Peignotius (Sur la reli- ure des livres chez les Anciens, p. 53 sq.) dieit, epistolam, qva liber alieui dedicaretur, scriptam fuisse in parte interiore membranae, qvae involuerum voluminis esset. Ea tamen consvetudo, si qva erat, vix in descriptis exemplaribus retinebatur. **) De poetis Latinis, cap. 1. ***) Ile in libello, qvi inseribitur Römische Erotik, p. 31 sq., hie in ZAilologo anni 1835, p. 135 sq. 77 610 EDUARDUS A BRUNÉR. unum loeum congesta sunt; qvam curam homo nescio qvis susceptam sic persecutus est, ut ordinem in separatis voluminibus servatum negligeret at- qve mutaret. Qvi carmen ad Cornelium Nepotem propterea ceteris omnibus praeposuit, qvod hoe solum dedicationem in universum de libello suo loqven- tis poetae (qvoniam carmine 65 nominatim poemata Battiadae in Latinum versa Hortalo dicavit) atqve etiam — si in paenultimo versu reete legitur patrona virgo *) — invocationem continet **). Ceterum homo ille ignotus duo prima alius libri carmina, qvae sunt de passere Lesbiae, continuo seqvi jussit et deinde paulisper ex utroqve volumine alternatim haurire perrexit, sed mox ejus, unde inceperat, poemata fere continenter elegit, intermiscens tamen, ubi fors tulerat, ex altero qvaedam, qvae in ultima libri sui parte, qvo hujus voluminis reliqva minora cum omnibus aliis versu elegiaco scrip- tis referre decreverat, metri causa reponere noluit. In medio codice carmina majora collocavit, qvorum pars in alterutro, alia in neutro illorum voluminum duorum inerant. Deniqve post majores elegias cetera ejusdem metri, partim elegos breviores partim epigrammata, ita ordinavit, ut hie qvoqve modo ex hoe, modo ex illo voluminum duorum sumeret. Haee alucinari si legentibus videbor, at post lectam disputationem de temporibus carminum singulorum aliter. eos judieaturos confido. Nungvam adhue, qvod sciam, philologis in ventem venit animadvertere, num qvod forte momentum ad veterum seripto- rum collectiones codicum ad eam rem collatorum primus usus habuerit. Ac tamen etiam quattuor librorum Tibulli, qvi dicuntur, corpus a simili origine repetendum videtur, cum homines, oblata sibi opportunitate non antiqva usi, in unum et eundem codicem plurium poetarum scripta contulerint. Qvis fue- rit editor codicis Catulliani, ne suspicari qvidem licet; at sera eum aetate vixisse, qvam, carminum qvae esset sententia, fugerit, vixisse fortasse Vero- +) Valde mihi placet propositum conjecturarum, qvae tentatae sunt, ut pro patrona virgine Cornelius patronus (non Catulli, sed libri ejus) induceretur. Ceteris nescio an prae- stet illa Theod. Bergkii: patroni ut ergo; vid. Philologus a. 1857 p. 581. **) Hujus qvidem poematii saepe seriptores veteres meminerunt, sed nunqvam ita, ut appareat omnia sua scripta Catullum Nepoti dedicasse; qvod nullo modo Plinius indicat, ubi in praefat. Natur. hist. post verba ex eo earmine excerpta Titum orat, ut eandem severi- tatem, qvam poeta qvondam amieis amieus in adversarios protulisset, contra obtrectatores sui amici ostenderet; unde illud tantum intelligitur, in eodem libro fuisse e. 12 et 25 et vero etiam alia acerbae irrisionis plena. — Contorta Plinii verba Silligius bene interpreta- tus est, sed addenda fuit suspicio prineipem juventutis Titum eo tempore poematia scribere solitum magniqve ab eo Catullum habitum esse; id enim si ita non erat, subitae Titi cum Catullo, qvam Silligius agnovit, comparationis causam ne aeqvales qvidem homines Romani pereipere potuisse videntur. De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 611 nae, in qvo patrio poetae oppido poemata in oblivionem ceteroqvin redacta et X seculo lecta et XIV:o e tenebris tandem resuscitata sunt *), conjectura non absurda sit. Qvod si talis cura, qvalem poetae Veronensi cives saltem debuerunt, ut e papyraceis voluminibus, qvorum fragilitas causa interitus monumentis litterarum permultis fuit, in codicem solidiorem transcriberent rescriberentqve, si talis certe cura pluribus scriptoribus, qvam obtigit, obti- gisset, minorem nunc jacturam litterarum antiqvarum lugeremus. Duedeviginti circiter anni sunt, cum Joh. Froehlichius **) svasit, ut omisso ordine carminum Catullianorum, qvem libri MSS. proponunt, novus, qvi argumentis et temporibus eorum conveniret, reciperetur: qvippe in illo vetere ne metrorum qvidem rationes nisi ex parte qvadam ut legem ordina- tionis observatas esse, in argumenta autem carminum si qvis inqvireret, in- gratam et odiosam omnis ordinis perturbationem legentibus se praebere, atqve eam a poeta profectam haberi non posse. Haee verissime Froehlichius; qvi tamen magis ad rem perseqvendam cohortatus est, qvam ipse viam praemu- nivit. Ut autem huie viro doctissimo vix qvidqvam in hoc genere debemus, ita perpauca reapse, sed jure prioris scriptionis plura Gvil. Theod. Jung- clausseno accepta referimus, qvi de temporibus horum carminum copiosius diligentiusqve, qvam qvisqvam alius, disseruit ***). In suis illi viri disputa- tionibus tertiam fere partem poematum attigerunt. Praeterea de qvorundam tempore Hauptius in Qvaestionibus Catullianis et in Historia Romana Momm- senus egregie dixerunt. Si qvas autem temporum notas ab aliis recte indi- catas vidimus, sive illi nos docuerunt, sive iis non ducibus eandem opinio- nem amplexi sumus, suum cuiqve tribuere non omisimus. Sed in hae qvae- stione occupati brevi animadvertimus multo eam et verius et plenius qvam antea absolvi posse, dummodo non ea tantum temporis indicia accuratius ex- qvirerentur, qvae a rebus qvibusdam externis et a personis, de qvibus poeta loqvitur, repeti possent, sed etiam carminis cujusqve vera sententia et ea ratio, qva alia ad alia spectant, perciperetur. Huie igitur disputationi proposuimus, ut ordinem carminum omnium, qvem seqvi editores fortasse non dedignarentur, definiret et non illum qvi- *) Vid. Hauptii Ovaestiones Catullianae p. 2 sqq. et Naekii Opusc. philolog. T. 1 p. 150 sqq. **) Ueber die Anordnung der Gedichte des O. Valerius Catullus, von Joh. v. G. Fröh- lich. Vid. Abhandlungen der philosophisch-philolog. Classe der Bayerischen Akademie der Wissenschaften, 3:n Bandes 3:e Abtheilung, p. 691 sqq. ==) In libro: Zur Chronologie der Gedichte des Quintus Valerius Catullus (Itzehoae 1857). 612 EDUARDUS A BRUNÉR. dem antiqvum, qvem qvondam poeta praecepit, in singulis qvibusqve resti- tueret, id qvod fieri non potest, sed secundum originem eorum, qvoad liceret, exploratam aut etiam, deficientibus temporum signis, seeundum rationes qvas- dam internas et ad venustatis ac decentiae normam revocatas, non neglectis, qvae tamen tertio loco ponendae sunt, metrorum differentiis, novum consti- tueret. Qvalem si cui determinare contigerit, qvin adhue recepto praeferen- dus sit, haud dubium videri debebit. Nam, nisi me omnia fallunt, supra declaratum est non esse verendum, ne poetae institutis vis aliqva inferatur, neve ulla legitima vetustatis jura violentur, si tralaticius ordo mutetur. Qvan- tum vero intersit haec carmina praepostere collocata alio modo ordinari, nemo non perspiciet, qvi viderit, qvomodo inter se prope omnia tamqvam partes cohaereant. Catullus enim is est poeta, cujus fere omnia plerumqve brevia scripta non fictam materiam tractent, sed talem, qvae ex veris rebus, qvas inter vivebat, sumpta sit, cum suos amores, suas amicitias, sua odia, gau- dia, convivia, itinera cantaret ac tamen haee occasionibus fortuitis debita ar- gumenta simul ita ex intimo animo expromeret, ut ea, qva erat indole ad Musarum cultum nativa et felici instructus, vi mentis suae pertentata poeti- cis virtutibus perfunderet: qvo in genere carminum lyricorum conjungitur va- rietas qvamvis inter se diversorum poematum qvodam vinculo unitatis, qvod in vitae eurrieulo ejus, qvi haec cantavit, repositum est; qvare in serie car- minum hoe vinculum restitutum, hoe qvasi filum Parcarum nudatum seqvi recusare, id propemodum non minus mirum esset, qvam si qvis fabulae sce- nicae turbatas partes in rectum ordinem redactas nollet; nam in Catullo, etsi non artis illa unitas, tamen intelligentia rerum descriptarum et earum par- tium, qvas persona poetae in vita sua egit, nunc obscurata est. Qvod au- tem in libris veterum ordinem et numeros pridem, sed falso constitutos ideo saepe viri doeti mutari noluerunt, qvod eosdem numeros secula in scriptis suis afferre insveverunt, haec difficultas in Catullo qvidem, non multorum libro- rum auctore, inclusis intra parenthesis signa numeris veteribus additoqve ambarum numerationum conspectu omnis facile tolletur. Ut vita Catulli momentum rerum suarum in amore Lesbiae positum ha- buit, et inter gaudia ejus amoris et dolores vehementissimos indidem enatos poeta tum vixit, Jucundum cum aetas florida ver ageret (c. 68 v. 16), ita poesis eodem ardore alta effloruit et in ipsa adolescentia ad maturi- tatem pervenit. Carmen 6S et hujus amoris et poesis Catulli origines commemorat, neqve potest qvisqvam, qvi scripta ejus novit, dubitare, qvin initia ordinationis ad tempora instituendae ab iis poematis facienda sunt, De ordine et temporibus carminum Valerii. Catulli. 613 qvae ad Lesbiam sunt scripta aut aliqvam cum eodem amore rationem habent. Jam primum illud in qvaestionem venit, qvis Lesbia fuerit, cui /alsum no- men a Catullo inditum Ovidius (Trist. II, 428) dicit. Verum ei fuisse Clo- diae auctor est Apulejus Madaurensis *), nec video qvomodo negari contra hoe testimonium antiqvitatis possit, praesertim cum scriptor vitae Catulli anno 1472 in editione carminum principe in lucem revocatae **) idem tra- dat ***). Nec tamen continuo seqvitur, ut eadem illa Clodia fuerit, qvae ae- tate Catulli mulier non solum mobilis, sed etiam nota (Cic. or. pro Cael. cap. 13) fuit, P. Clodii, Ciceronis inimici, soror ea, qvae Q. Caecilio Me- tello Celeri, consuli an. u. 694 (a. Chr. n. 60), nupsit. Hanc Clodiam sub Lesbiae nomine latere, post Petrum Victorium, qvi primus id dixisse vide- tur, multi putaverunt, negarunt alii f), dum plurimi in suis de Catullo scriptis de tota re tacent. Bene factum est, qvod duae reliqvae sorores Clo- dii nemini in mentem venerunt; etenim tali opinationi tempora carminum re- pugnarent ff). Qvapropter aut ignota aliqva Clodia aut omnium notissima a Catullo cantata est. Sed non in dubio relinqvendum videtur, qvin femina a poeta tam ardenter amata revera fuerit famosa illa gvadrantaria, qvae mo- rum flagitiis et Ciceronis verbis tandem in ore hominum fabula facta est. Distingvantur modo tempora: non enim ea, cujus pulchritudine adolescens irretitus est, et in qva omnem formae venustatem et gratiam animiqve exculti lenocinia vidit (c. S6 et 36), ut et ardorem tantum conciperet, gvantum Tri- nacria rupes (c. 68 v. 53), et a sensuum voluptatibus revocatum in intimis mentis ingenuae recessibus hunc coleret amorem (c. 72 et 76), ea non talem se amantissimo juveni et poetae primis temporibus praebuit, qvalis non modo a Cicerone, nulla in re inimicae parcente, sed turpissima qvaeqve faciente *) De magia cap. 10: Zadem igitur opera accusent C. Catullum, qvod Lesbiam pro Clodia nominarit, et Ticidam similiter, qvod, qvae Metella erat, Perillam scripserit cet. **) Exstat etiam in Analectis Huschkii p. 53. ###) Dicit: 4mavit hic puellam primariam Clodiam, qvam Lesbiam suo appellat in carmine. +) Ajunt Muretus (ad Catulli e. 58), Achilles Statius (init. commentarii), Lipsius (Var. Lect. I, 5), in recentiorum autem numero Teuffelius (Catulli carm. select. germanice reddit. p. 6 sq.) et Jungclaussenus (l. c. p. 10 sq.); negant Sealiger, qvi plebejam aliqvam Clodiam fuisse judicat (l. e. p. 106), Doeringius (ed. prior. p. 105), Paldamus (l. c. p. 30 sq.). Loersius (ad Ovid. Trist. II, 428), alii. Tti) In ea sorore, qvae omnium maxima natu fuit, aetas ipsius, alia ut praetermittam, impedimento esset, in minima id, qvod jam anno a. Chr. n. 66 a Lucullo marito repudiata est, cum tamen Catullus mulierem, qvae cum marito habitavit, amare coepisset (c. 68 v. 143—146, e. 83), eademqve Clodia, si non antea, certe a. 61 infamia publice aspersa est. Vid. de tribus sororibus Drumanni Histor. Rom. II. p. 374 sqq. 614 EDUARDUS A BRUNÉR. turpiora, verum etiam in posterioribus poematis ab ipso Catullo describitur. Erat Clodia similis multarum illo tempore et seqvente Romae feminarum multorumqve virorum, in qvibus cum naturae dona praeclara elucerent, a me- lioribus illi homines magni aestimari ac diligi potuerunt, sed pravis cupi- ditatibus depravata aetate indulgentes ad maxima flagitia descenderunt: qvalis ex altero sexu M. Caelius Rufus erat, homo et magno ingenio et egregia forma excellens, qvem ipsum Caelium Catullus amicum et in Lesbia rivalem habuit, si Lesbia Clodia fuit. Atqve fuit; nam eadem illa matrona, qvam ironia Ciceronis perculit, eo loco Catulli agnoscitur, qvo post discidium jam ante annos faetum reconciliationem, ut videtur, petenti sic iterum valedixit (Gom vara o equ Cum suis vivat valeatqve moechis Qvos simul complexa tenet trecentos, Nullum. amans vere, sed identidem omnium Ilia rumpens: additqve dolenter, pristinarum rerum memor: Nec meum respectet, ut ante, amorem, Qvi illius culpa cecidit, velut prati Ultimi flos, praetereunte postquam Tactus aratro. est. Neqve ad summam vitae turpitudinem delapsam Clodiam non offert oculis legentium haec qverela (e. 5$): Caeli, Lesbia nostra, Lesbia illa, Illa Lesbia, qvam. Catullus unam Plus qvam se atqve suos amavit omnes, Nunc in qvadriviis et angiportis Glubit magnanimos Remi nepotes. Haec tam bene qvadrant, ut nihil sit, qvare credere nolimus, eam ipsam flagrantiam | oculorum (Cic. pro Cael. cap. 20 $ 49) a Tullio meretrice di- gnam indicari, qvam luctu de passeris obitu obscuratam poeta qvondam fin- xerat (c. 3 v. 17 sq.), et ejusdem fBowmodog lituos, de republica cum Metello bellum gerentis, bellicum contra se qvoqve canere Ciceroni visos esse (ad Attic. II, 12, 2 et IL 1, 5), cujus in se coram marito maledicta protervus adolescentulus arguere credidit, qvantum ipse occulte amaretur (c. 83). De Lesbiae igitur persona omnia bene se habent; Zesbius autem et vir Lesbiae et Caelius e tenebris profundis simul cum ea in lucem clarissimam protra- De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 615 huntur et jam a Victorio et Mureto protracti sunt; nee eqvidem, qvamobrem obscuritate rursus hos ommes premi tot editores voluerint, causam perspicio aliam, qvam qvod poeticam descriptionem arcanae veritate historiolae laedi aut eum ea conciliari non posse falso existimaverint. Sed etsi iis assentior, qvi Lesbiam pro Clodia, uxore Metelli, deinde vidua, habuerunt, tamen ob- servatum volo ea qvidem, qvae de certis annis, in qvos carmina ad hunc amorem pertinentia digerantur, dicere liceat, ex hae opinione pendere, sed ordinem ad tempora relatum non item: hune, qvem verissimum, qvoad pos- sem, constituere studui, eundem, qvidqvid de altera re judieabitur, manere. Ab illis de passere Lesbiae poematiis (c. 2 et 3) ordinem carminum in- choamus, qvia in primo initio libri Catulliani collocatum prius eorum Martia- lis et Apulejus viderunt, neqve decet alterum ab altero removere. Ambo poeta inter omnia carmina, qvibus amorem in Lesbiam cecinit, primis locis posuisse videtur. Hoc igitur erit forte fortuna principium antiqvissimum servare posse. Sed praeterea prioris poematis sententias ita accipio, ut nullo in alio tam recentis amoris signa conspiciam; qvare etiam temporis ratio sola per se ha- bita eundem ei carmini locum vindicaret. Poeta enim, cum Lesbiam induxit cum passere ludentem et deinde haec de ejus lusus causa et opportunitati- bus ait (v. 5 sqq.): Cum desiderio meo nitenti Carum nescio quid libel jocari, Ut * ) solatiolum sui doloris, Credo ufi gravis acqviescat ardor ; nonne in his versibus dicit dissimulatum tunc eam amorem aluisse, sibi tamen notum et perspectum? In domo Allii clandestinis congressionibus amantes primo, vivo viro Lesbiae, usos esse c. 68 docet. Ubi vero illa eum avi, suis deliciis, ludebat nisi domi suae? Perspicuum est matronam propter ean- dem eausam, cur juvenem in domo aliena clam conveniret, ubi — furtiva dedit rara munuscula nocte, Jpsius ex ipso dempta viri gremio (c. 68 v. 145 sq.), apud se, cum eo adolescens ventitaret (c. S v. 4 et c. S3), celare omnes omnia debuisse. taqve hoc carmen in primum amoris tempus incidit, cum dolor Lesbiae (v. 7) et illae in Catullo /risfes animi curae (v. 10) a diu in- terrupto illieitae felicitatis libero usu oriri potuerunt aut etiam amoris modo *) Ita mendum librarii ef, qvod est in omnibus MSS. et ab editoribus plerisqve nunc retinetur, jam olim Itali verissime correxerunt. 616 EDUARDUS A BRUNÉR. nati, et cui nondum esset satisfactum, indicia fuerunt et prima declaratio. Huie posteriori opinioni favere videtur laetus ille cum fidentia ad majus ascensus in v. 8, qvo poeta puellam, desiderium suum nitens, mutuo ardore incensam esse dicit; atqve eam interpretatiunculam firmat extrema allocutio passeris (v. 9 sqq.), si recte sic versus constituuntur: Tecum ludere, sicut ipsa, posse Et tristis animi levare curas Tam gratum est mihi, quam ferunt puellae Pernici aureolum fuisse malum, Qvod zonam soluit diu ligatam * ). Nam sibi qvoqve tamen cum passere ludere licere, hoc eurarum solatium cum mali aurei grato aspectu, qvo Atalanta in cursu impedita est, ita comparat, ut in utrisqve deliciis, in malo a Venere Milanioni seu Hippomeni dato, qvo is puellae pernieis conjugio potiretur (Ovid. Met. X. 644 sqq.), et in passere sibi a Lesbia ad lusum concesso, qvo ipsa ludens ardori se succumbere pro- didisset, vim ominis atqve certi pignoris amoris futuri agnoscat. Semet qva- tenus cum Atalanta componit, similitudo omnis continetur deliciarum tam grata utriqve specie et earundem (qvae in malo ‘Atalantam fugiebat) significatione. His finibus comprehensa sui cum femina comparatione (qvemadmodum c. 65 v. 13 sq. in sola qverelae maestitia et assiduitate se cum Philomela confert) nihil ait, quod offendat; namqve nullo modo ad ipsum spectat zonae solutae mentio, qva nihil exprimitur aliud qvam meta amoris attacta: non enim ullo ejus metae desiderio, sed tantummodo mali pulchritudine capta Atalanta, virgo fastidiosa, in curriculo superata est. Catullus vero, qvamvis poeta natus, non faetus esset, tamen doctus, ut postea non frustra vocabatur, ne in hen- *) Pro possem, qvod codd. MSS. in v. 9 habent, facillima mutatione posse legendum videtur, praeeunte Is. Vossio, qvi ceteroqvin non minus insulso qvam obscoenissimo modo interpretatur, obseoenam opinionem de passeris significatione amplexus, qvam primus protulit Angelus Politianus (Miscell. cent. 1 cap. 6), deinde praeter ceteros turpiter Verburgius pro- posuit (in Huschkïi Analectis p. 13 sq.). Refutaverunt alii. Castiores vero omnes interpretes optatum sane qvam puerile poetae attribuerunt, possem legentes, finita post curas exclama- tione aut e conditionali sententia, ut Doeringius, eadem optatione elieita. Versus 11 et sqq. superioribus rursus connectendos putaverim, qvos editores prope omnes inde a Lachmanno lineolae spatio sejunxerunt. Licet enim Avantius et Perrejus itemqve Achilles Statius in codd. vacuum spatium hie viderint, non tanti id est, qvia pluribus locis continuas partes inter se divulsas in codd. Catulli esse constat et hoc loco lacunae suspicio hominibus facile injecta est, sententiam non intelligentibus, cum possem sine dubio jam in cod. Veronensi, unde ceteri omnes manaverunt, inesset. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 611 decasyllabis qvidem more temporis sui esse noluit (cfr. inprimis €. 7 v. 3—6 et e. 55 v. 23—26). Interpretationi meae, qvae nova est, hoc addo, non male personas poematis velut in scenam produci, si fingamus Clodiam, a qva variis sui ostentandi artibus non minus qvam summa venustate adolescentem illeetum esse par est, ejus capiendi causa eum avi ludentem, audacem autem juvenem hos versus matronae porrigentem. Post carmen, si fere ita res se habuit, primum ad Lesbiam scriptum ac certe in libri, qvem primum edidit, principio a poeta positum alterumqve, in qvo mortem passeris cum omnibus Veneribus et Cupidinibus luxit, carmina 5 et 7, cum ambo in ipso flore amoris beatus cecinerit, locum sibi poscunt; eaqve Martialis, ut supra indieavi, in libro, qvem passerem appellat, fuisse testatur (XI, 6). Deinde horum qvattuor carminum versus Phalaecios recte duo se- qventur elegiaca, qvorum alterum est de Qvintia *) et Lesbia (c. 86), alte- rum maritum Lesbiae irridens epigramma (e. 83), utrumqve vel laetitiae vel superbiae felicis amatoris plenum. Posteriore tamen, de simulata, ut juvenis sibi persvaserat, iracundia in eum Lesbiae insolentius scripto, via commode munitur ad illud (c. 8): Miser Catulle, desinas ineptire Et, qvod vides perisse, perditum «ducas ete.; qvod poema Jungclaussenus ommino praetermisit, Froehlichius autem ad alteram aetatum, qvas sibi finxit tres, amoris in Lesbiam Catulli retulit (l. c. p. 697 et 714). Scriptum est nullo facto vero discidio ae totum est ejusmodi, ut poeta. etsi jam amori valedicit seqve a puella discessurum asseverat, tamen non serio qvidqvam minetur, sed iram effundit amantis, qvi reconciliationem et cupit et sperat. Hunc sensum percipiet, qvi satis animadverterit, qvid sibi velint talia verba (v. 12 sqq.): Vale, puella! Jam Catullus obdurat Nec te requiret nec rogabit invitam: Åt tu dolebis, cum rogaberis nulla. Scelesta, vae te! qvae tibi manet vita! Qvis nunc te adibil? cui videberis bella? Ovem nunc amabis? cujus esse diceris? Ovem basiabis? cui labella mordebis? At tu, Catulle, destinatus obdura. Haec sunt litigante amatore, sed qvi in amore permaneret, dignissima. Ca- tullus igitur, cum Lesbia invitam, offensam, stomachosam se ei praebuisset =) Ea non fuit libertina. sed soror fortasse Qvintii Catulliani (c. 82 et 100). 75 618 EDUARDUS A BRUNÉR. maledictisqve, ut solebat (c. 92 et 83), eum onerasset, ira tandem elatus ac majorem, qvam sentiebat, prae se ferens, tamen de perfidia puellae nondum certi qvidqvam cognoverat. Nam minas de solitudine, qva illam a se jam re- lictam afflictum iri praedicit, qvomodo jacere aut serio aut joco potuit, si rivalibus jam tum aemulatus esset? Neqve falso crediderim eosdem versus prodere scriptos se esse et Clodiae ad legendum traditos non multo post dis- cessum e vita Metelli, qvi subita morte abreptus est a. u. 695 (a. a. Chr. n. 59), de eujus mortis tempore accuratius paulo post dicam. Lesbiam autem, qvod nomen in hoe carmine non legitur, eam esse, qvam poeta alloqvatur, de qva re dubitasse videtur Jungclaussenus, tamen versus 3—S declarant; neqve vero de alia Catullus dixit: amata nobis qvantum amabitur nulla (ctr. c. 37 vo 12) Cum carmine 8 Froehlichius c. 60 in unum conjungendum illiusqve ini- tium hoe esse suspicatur *). Audacior haec qvidem esset conjunctio, neqve, ut mihi videtur, vera; nam in e. S ea est concinnitas partium, ut integrum om- nino ab initio ad finem videatur; nec vero id, qva est lepida simplicitate, pannum sibi praesui patitur, qvo circumdata Musa aliqvanto magnificentius in- cedit, grandibus et artificiosis verbis dicens: Num te leaena montibus. Libystinis Aut. Scylla latrans infima ingvinum parte Tam mente dura procreavit ac taetra, Ut supplicis vocem in novissimo casu Contemptam haberes, o nimis fero corde? Sed qvia ejusmodi verba aliis locis in infideles puellas et falsos amatores scripta exstant *), haec Catulli nescio an tamen aliqvid praeter metrum cum c. 5 commune habeant. Aut ea interrogatio fragmentum est, qvod qvo spec- tet, virine an feminae allocutionem contineat, nemo intelligat, et inter frag- menta Catulli poni debet, aut optimum locum post c. S habebit, separatum poematium, sed eadem causa, qva illud, conditum, qvo Catullus inceptas qve- relas continuaverit tristitiamqve mentis effundere perrexerit, ut est poeta, qvi plerumqve ea cecinerit, qvibus animum vitae suae rebus veris varie affectum levare cuperet, et propterea saepe in versiculis perpaucis acqvieverit. — Sub- seqvatur ode Sapphus a Catullo in Latinum conversa (c. 51). Pulcherrimi +) 0. Valerii Catulli Veron. liber. Vorschläge zur Berichtigung des Textes von Joh. v. G. Fröhlich. In Actis 1% Classis Academiae litterarum Bavaricae, Tom. V p. 236. **) Simillima sunt in Catull. c. 64 v. 154--157, Virg. Aen. 1. IV v. 366 sq., Ovid. Met. I. VII v. 120 sq. et Heroid. 7 v. 37—40, Tibull. l. III el. 4 v. 85— 92. De ordine et temporibus carminum. Valerii. Catulli. 619 hujus odarii ultimam stropham non a Catullo, sed aliena manu adjectam esse, ut Handio *) et Jungclausseno (l. e. p. 12) videtur, saltem, si tamen a Ca- tullo scriptam, alius poematis partem fuisse, ut 'leuffelio (l. c. p. 23) et Bergkio **) plaeuit, persvasum habeo. Qvae stropha, si ad c. 51 referenda esset, id tum compositum esse argueret, cum, qvantum sibi noceret in Les- biam amor, animadvertere poeta jam coepisset. Sed verae partes hujus poe- matis (qvarum qvaedam perierunt, qvoniam totum carmen Sapphieum, cujus graece qvaedam alia exstare notum est, Catullus sine dubio convertit), vehe- mentissimi illae qvidem amoris, sed etiam desiderii non expleti stimulis vul- neratum animum interpretantur; qvare hie loeus huie carmini conveniet; nec minus fere is conveniret, si finis suppositus defendi posset. Jam aliis metris non interrupta series duodeviginti carminum metro ele- giaco seqvi debere videtur. Qvorum prima ponantur c. 70 et 92. Prius illud, cum jam e vita abiisset maritus Lesbiae, factum est; neqve enim antea scribi haec potuerunt: Nulli se dicit mulier mea nubere malle Qvam mihi, non si se Juppiter ipse petat. Dicit: sed mulier cupido qvod dicit amanti, In vento et rapida scribere oportet aqva. Altero epigrammate ad confidentiam se exhortantis poetae ad facetam irrisionem Rufi in e. 69 transitus paratur. Hujus irrisionis causa eadem fuit, qvam ha- buit Catullus in pluribus hominibus efferendi partim ridicula qvaedam, seu vera seu ficta, partim vitia horrenda et detestabilia, videlieet ut rivalem de gradu dejiceret. Rufum rivalem in Lesbia eundemqve amieum Catulli fuisse prodit c. 77; de Caelio utrumqve docent c. 5S et 100; nee diversos fuisse homines Caelium et Rufum, sed utroqve nomine dici M. Caelium Rufum, ju- venem clarissimum, inter omnes conveniat necesse est, qvi puellam a Catullo cantatam sororem Clodii fuisse credunt. Hunc Caelium Rufum Cicero ait in notitiam Clodiae venisse ex Africa reducem (or. p. Cael. cap. 30 extr. et 31) eamqve coluisse, cum jam vidua esset (ibid. cap. 14 $ 34, cap. 16 extr.); fuerat in Africa in comitatu Q. Pompeji Rufi, qvi eum e provincia decederet, etiam Caelius revertit initio anni 59, qvo Romae verno tempore C. Antonium accusavit (Drumanni Hist. Rom. II. p. 412). Metellus autem, vir Clodiae, qvi eodem anno mortuus est, vixit mensibus Aprili et Majo, qvo tempore de lege Julia agraria agebatur (Cic. ad Att. IT. 16). cui qvidem legi Metellus adversatus *) Observat. critic. in Catulli carmina specim., editioni Doering. priori addit., p. 21 sq. **) In edit. Rossbachii p. X. 620 EDUARDUS A BRUNÉR. tandem in eam juravit (Dio Cass. XXXVIII, 7), neqve mortem obiit ante extremam partem Maji, cum Cicero, qvi ejus legis causa urbem vitaverat, rure Romam venisset (Cic. ad Att. II, 17 et 18), qvoniam idem Cicero lecto morientis assedit (or. p. Cael. cap. 24). Itaqve apparet carmina Catulli in Caelium (69 et 77) eum initiis amorum Caelii et Clodiae ad verna aesti- vaqve tempora anni 59 referri recte posse. Idem tempus in vita poetae magni momenti fuit, eum se jam ab amica et amico deceptum videret. Qvi ut in c. 69 suspectum rivalem joculari invento deridendum proponere voluit, ita in 77 detectum, et a qvo se jam victum sentiret, accusationibus amicitiae perfide violatae, maerore oppressus, aggreditur. Ab hoe poemate removeantur oportet versus, qvi in omnibus MSS. sunt 7—10 carminis 78 *), sed superiori a Scaligero adjuneti sunt, qvod Lachmannus, Hauptius, Rossbachius, alii male probaverunt. Nam fieri non potest, ut Catullus, postqvam verissimum dolo- rem de erepta sibi ab amico Lesbia protulit, dicat se, ut hujus rei rationem non habeat, (ea enim esset significatio in sed), nunc id dolere, qvod homo spureus Lesbiam dissvavietur: qvasi vero non in superioribus jam id ipsum doleat, qvod Rufus eum ea delicias fecerit, aut qvasi in summa maestitia id solum dolendum putare potuerit, qvod spurcum amatorem (qvalis minime om- nium fuit Caelius Rufus) nacta esset, qvo qvidem nihil magis a vero dolore abhorreret. Sed certum videtur ad aliud qvoddam carmen eosdem versus, a c. 18 utiqve sejungendos, pertinere; de qva re paulo post. Contra cum c. 77 tam insignem similitudinem habet c. 73, ut, in hoc qvin Caelius specte- tur, non, ut alii dixerunt, Alfenus ille carminis 30, dubitare eqvidem non possim. Et qvoniam librarii in eadem parte libri Catulliani plura turbaverunt, non semel carminis membra in diversos locos transponentes **), non me falli opinor existimantem hoe e. 73 in unum cum c. 77, ut hujus initium sit, con- trahendum potius qvam separatim collocandum esse. In integrum eo modo restitui videtur hoc poema: (73) Desine de gvogvam quicqvam bene velle mereri Aut aliquem fieri posse putare pium. Omnia sunt. ingrata, nihil fecisse benigne: 2) Sed nunc id doleo, qvod purae pura puellae Spavia comminzit spurca saliva tua. Verum id non impune feres: nam te omnia saecla Noscent et, qui sis, fama logvetur anus. ++) Exempla infra erunt ec. 87—75 et c. 80. In cod. Mediolanensi v. 3 et 4 ei 92 leguntur post c. 96. Intra fines unius et ejusdem poematis trajectio versuum facta est in c. 84, eujus v. 3 et 4 in eodd. transpositi sunt post v. 10. De ordine et temporibus carminum Valeri Catulli. 621 Immo etiam taedet, si fil, obestqve magis, Ut mihi, qvem nemo gravius nec acerbius urget. Qvam modo qvi me unum atqoe unicum amicum habuit. (77) Rufe, mihi frustra ac neqvieqvam credite amice ( Frustra? immo magno cum pretio atqve malo), Siccini subrepsti mi atqve intestina perurens Mi misero eripuisti omnia nostra bona? Eripuisti! heu heu nostrae erudele venenum Vitae, heu heu nostrae pestis amicitiae! *) Post e. 69 et 73—77 id pono, cujus duas partes in codd. MSS. divul- sas Scaliger rectissime, id qvod hoc tempore plerique ommes concedunt, con- cinnavit (e. ST—75). Et eum duo postrema disticha haee sint: Nunc est mens diducta tua, mea Lesbia, culpa Afqve ifa se officio perdidit ipsa suo, Ut jum nec bene velle qveat tibi, si optima fias, Nec desistere amare, omnia si facias. apponendum est €. 72, eujus prima verba: Dicebas qvondam solum te nosse Catullum , Lesbia, nec prae me velle tenere Jovem retro respicere videntur ad e. 70, qvod supra attuli, sed haec ultima: Nunc te cognovi: quare, etsi impensius uror, Multo mi tamen es vilior ef levior. Qvi potis est? inquis. Qvod amantem injuria. talis Cogit amare magis, sed bene velle minus. ostendunt id elegidion eodem tempore conscriptum esse, qvo e. 57— 75, sal- tem juxta esse collocandum, qvoniam in fine poeta eandem cogitationem repe- tivit; qvam pluries tum, velut sibi novam, animo contemplari voluisse vide- tur; idqve fecit etiam hoe epigrammate, qvod ideo seqvi debet (c. 85): Odi et amo. | Qvare id faciam, fortasse requiris. Nescio, sed fieri sentio et exerucior. Carmina in Gellium eo tempore facta sunt, qvo Catullus tali in Les- biam animo jam erat, qvalem in tribus poematis proxime memoratis proponit, cum ex intimo amore tantum formae pulcherrimae cupidinem servasset, eam vero tanto ardentiorem, qvanto magis se videbat rivalibus posthabitum. Non +) Commentarios editos inspiciens, non omnino supervacaneum duco annotare, poetam amicitiae suae pestem Rufum dicere, qvod amicis fidere jam ab illo prohiberetur. 622 EDUARDUS A BRUNER. igitur eam maestitiam, qvam in e. 73—77, postqvam a Caelio se elusum vidit, expressit, sed modo iram et odium flagrantissimum in rivalem Gel- lium spirat, qvippe cum Lesbiam infidelem non tum primum cognovisset, sed mores ejus jam satis perspectos haberet, ac consilium perseqvitur graviter pro aecepta injuria hominem flagitiosum ulciscendi, simul eo spectans, ut hor- renda imagine Gellii, qvam effingit, et infamia, qvam ei affigere studet, ani- mum Lesbiae ab eo avertat. Inter haee carmina ei, qvod in libro est 91, primum locum tribuo, qvod causam odii in rivalitate constitisse declarat at- qve etiam flagitia Gellii jam eommemorans, qvae in c. SS, 89, 90, 74 ma- gis singillatim exponuntur, ad haee earmina lectorem ducit. Addo illis c. S0, in qvo novam viam Gellium consectandi poeta iniit eamqve, qva nihil plus ad Lesbiam a talis hominis usu deterrendam valere posset. Qvod cum ita sit, huie carmini versus illos, qvos Scaliger a c. 78, qvocum nihil com- mune habent, bene sejunxit, sed non recte, ut supra indicavi, eum e. 77 colligavit, adjungendos ultimo loco esse persvasum mihi est; cui loco firmi- ter, flagitante sententiarum ratione, velut adhaerescere videntur; idqve eo certius contenderim, qvod hujus rei jam nullam esse novitatem, sed eandem conjunctionem ante me Bergkium svasisse *) video. Gellium (contra qvem carmen, qvod est 116, posteriore tempore Catullus scripsit) eundem fuisse hominem, in qvem Cicero in oratione pro Sestio et alibi invehitur, editores Catulli, qvotqvot de persona Gellii Catulliani aliqvid dicunt, Muretus et ante eum alii, deinde Statius, Scaliger, Vulpius, Doeringius tradunt. Sed verum jam intellexisse Octavium Pantagathum, qvi locum orationis Sestianae de ore impuro (cap. 52 $ 111) tam feliciter correxit, e verbis Statii (p. 363), eum tamen non secuti, cognosci potest. Argumentatio autem nostra erit. Nefanda illa, qvae de matre a Gellio incestata Catullus affert, illustrantur Valerii Maximi loco (V, 9, 1) de filio L. Gellii Poplicolae viri censorii (con- sulis a. u. 682—72, censoris duos post annos) a patre, cum filius stupri cum noverca sua facti et parricidii cogitati insimularetur, et paene universus senatus a parente in consilium adhibitus esset, defendere se jusso et infan- dis criminibus absoluto. Convenit etiam aetas L. Gellii Poplieolae filii (con- sulis a. u. 718—306 et in proelio Actiaco partis classis Antoninianae ducis); nam Gellius Catullianus in flore adolescentiae erat (cfr. c. S0 v. 1 sq.), cum +) In Museo Rhenano a. 1860, p. 508 sq. Admodum verisimiliter dicit: Wahrschein- lich waren diese vier Verse von dem Abschreiber übersehen, wurden am Rande nachgetra- gen und gelangten dann an falscher Stelle (zwölf Zeilen vorher) in den Text. Neqve vero minus facile intellectu est, translatis in marginem et inde rursus in contextum carminum receptis versibus divelli potuisse ae deinde separatim collocari, qvae vocantur e. 73 et 77. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 69; 1 rursus ille, qvem Cicero impugnat, Gellius Poplicola iis temporibus, cum vi- trieus ejus L. Marcius Philippus (consul a. 91, censor a. $6) summis honori- bus fungeretur, suam adolescentiam habuisse dicitur in Sestiana (cap. 51 $ 110). Deniqve ut er Gellii, qvae apud Catullum est, id est noverca L. Gellii filii, una cum hoc Gellio agnoscitur, ita, palruus qvis fuerit, apparet, qvi fuit ille ipse invisus Ciceroni assecula Clodii 5); nee patrui wxor plane ignota fit, qvoniam in eadem Sestiana narratur Publicola iste, ut plebicola videretur, libertinum duxisse uxorem, (cap. 52 $ 110), qvae res non minus bene cum foedis imaginibus a poeta propositis congruit, qvam nota neqvitia patrui; de sorore Gellii sola nihil constat. Neqve os impudicum, qvo Gel- lius Sestianae indicatur praeditus, apud Catullum non ascribitur etiam patruo, modo recte percipiantur omnia in e. 74, cujus qvanta sit obscoenitas, Mureto duce perspici poterit; addimus non veram causam silentii patrui ante ef par- tieulam in v. 4 afferri, sed id, qvod primum Gellius fecisset, memorari, de- inde, qvod alterum: sed alteram accusationem eatenus esse tectam, ut dilo- giae, in qva hujus epigrammatis vis inest, locus concessus sit. Haee foeditate rerum descriptarum inqvinata, ceterum egregie composita Gelliana excipiat simile in Lesbium conditum epigramma (e. 79). Sicut Les- biam Clodiam, ita Lesbium esse Clodium, Clodiae fratrem P. Clodium Pul- chrum, Muretus vidit. In libris MSS. qvibusdam Ge//ivs, non Lesbius, lec- tum esse Statius ait, et illud Scaliger probavit; in cod. Cujaciano idem Sca- liger legit Caelius, idqve nomen placuit Silligio (ad h. 1.) et Jungclausseno (p. 14); sed Zesbius firmatur et eo, qvod Catullus in ambiguitate vocis pul- eher, id qvod Muretus dicit, jocari voluisse videtur, et qvia nervi epigram- matis infringuntur, nisi aliqvis de gente Clodia Catullo atqve toti genti Va- leriae oppositus cogitatur, qvem unum a femina illa /recentos simul amatores complexa (c. 11 v. 18) pluris qvam omnes fieri acerba est cavillatio; in al- tera autem parte epigrammatis 20/7 opponuntur consangvineis. Reconciliatio cum tali muliere qvia pristinos sensus in mente Catulli re- suscitare non potuit, eam reconciliationem factam canit in c. 107 sine ulla intima veraqve laetitia, non animi sensa profundens, sed verba proferens ea- +) Hune fuisse fratrem L. Gellii, consulis a. 72, Drumannus l. c. II. p. 67, Orellius et Baiterus in Onomast. Tull. aliiqve arbitrantur, nee fuit, qvod de ea re dubitaret Haa- khius in Paulyi Eneyelopaed. HI. p. 663. Cieero p. Sest. c. 51 $ 110 inimicum suum vocas hominem fratre indignum, viro clarissimo atqve optimo consule, unius modo fratris et qvi- dem uterini, L. Marcii Philippi, mentionem faeit, eur autem tum hunc unum reliqvis con- sangvineis omnibus omissis speetaverit, haee causa manifesta est, qvod eodem anno, qvo habita est oratio, Marcius consulatum gessit. 624 EDUARDUS A BRUNÉR. qve et trita et contorta, qvalia esse etiam alii viderunt. Hoc igitur carmen seqvatur, et deinde c. 109, in qvo poeta, ut Lesbia jam sibi restituta fidem servet, optat, sed fidam se fore juranti parum se credere ostendit. Transgredimur ad c. 68. Duae hic elegiae in unam errore librariorum conflatae editoribus et interpretibus Catulli Froehlichio, Rossbachio, Heysio, 'euffelio recte videntur, idqve jam antea intellexerat Ramler *). lis ego as- sentior; nam versu 40 argumentum unius elegiae absolvitur, cum qvo fine seqventia conjungi propterea non qveunt, qvod poeta mirifice sibi repugnaret, si, cum proxime asseverasset se desiderio Manlii carmen petentis satisfacere non posse, subito Musas invocans ad versus in ejusdem hominis honorem condendos aggrederetur. Hoc igitur in uno et eodem poemate fieri non po- tuisse illi omnes jam perspexerunt. Accedit vero, qvod is, ad qvem misit Catullus versus 1—40, amicam nuper amissam vehementer dolebat, e con- trario ille, qvem in iis, qvae seqvuntur, poeta alloqvitur, caram tum ipsum habuit aut conjugem aut amicam (efr. v. 155): qvare duae diversae sunt ele- giae, sicut homines diversi fuerunt: etenim omnia eodem tempore scripta esse recens maeror ob mortem fratris in utraqve elegia testatur. Unum tamen esset, qvod faceret, ut in utraqve cum eodem homine poetam loqvi crederem, nisi id tamen aliter explicandum arbitrarer. Zospitis enim officio Catullus se Manlio obligatum in priore elegia dicit **), in posteriore de eo, ad qvem scripsit, grato animo haee narrat (v. 67 sqq.): Is clausum lato patefecit. limite campum , Isque domum nobis atqve dedit dominae *** ), Ad qvam. communes exerceremus amores: (Qvo mea se molli candida diva pede Intulit et trito fulgentem in limine plantam Jnnixa arguta. constituit. solea. Verum attentius mihi verba priora inspicienti poeta non illas sibi et Les- biae oblatas oecasiones in unum locum conveniendi recordatus esse, sed veri +) Kajus Valerius Katullus in einem Auszuge lateinisch und deutsch. — Halberstadii 1810. — Idem sentit Gruppius in libro, qvi Minos inscriptus est (Lipsiae 1859), p. 503 sq. ++) Neu me odisse putes hospilis officium (v. 12). +++) Froehlichius ( Vorschläge ete.) feliciter sie emendavit verba eodieum, qvae sunt: isque dedit. dominam; addiditqve hane explicationem: Is mihi et dominae (puellae) meae domum dedit, ad qvam (in qva domo) communes amores (ego et domina mea) exercere- mus. Videlieet communes poeta eos amores vocat, qvos meminerat non minoris Lesbiae tum fuisse qvam sibi. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 625 hospitii jura et officia apud antiqvos sanctissima spectasse visus est; qva- propter patrem Catulli Veronae domicilium habentem, ut hospitio cum Cae- sare, id qvod notum est, ita etiam eum Manlio vel cum patre ejus *) junc- tum fuisse atqve Catullum Romae primis temporibus in domo Manliana habi- tasse suspicor, nec tamen suspicarer, nisi in duabus utiqve elegiis ob cau- sas jam allatas distingvendi inter se essent homines item duo. Ei, ad qvem prior elegia scripta est, nomen Manlius in codd. MSS., leviter tantum vari- antibus, tribuitur. Alteri hoc idem in qvibusdam obtigit atqve omnino in v. 26 (66) locum occupavit, qvod non mirum est, cum duo carmina in unum coaluissent; sed e verae scripturae vestigiis erutum est 4///vs, qvod nomen per Scaligerum et Lachmannum, etsi neuter duas elegias esse existimavit, in editiones pridem venit. Horum carminum versus et Froehlichius **) et Jungelaussenus (p. 13) ea aetate conditos esse putant, qva amore in Lesbiam integro needum minuto Catullus inflammatus esset. Sed e contrario apparet eum haee scripsisse, cum id tempus, qvo hos suos amores cum maxime coluisset, longe in prae- teritis abesse ei videretur. Conferantur enim in elegia priore (c. 68 a.) v. 15—18 et in altera (c. 68 5.) v. 11—16 (51— 56), 26—32 (66—72), 91—94 (131—134), 103— 106 (143—146), ubi ejus temporis memoriam non ex pro- ximo vitae suae spatio, verum e jam longinqvo ac multo ante decurso evi- denter repetit. Atqve amoris sensum non illum acerrimum, qvem qvondam sibi fuisse narrat (c. 68 b. v. 11 sqq.), sed mitigatum qvendam et sane len- tiorem opinione ac frigidiorem prodit, qvippe cum facile concedat, ut etiam ali gratia et favore Lesbiae fruantur; de qva re cfr. c. 68 a. v. 27 — 30, e. 68 b. v. 95 —102 (135—142) et 107 sq. (147 sq.) Summo dolore prop- ter subitam fratris carissimi mortem perculsus, placabilem se et ad omnia ignoscenda paratum certe vel ideo praebet, sed tamen amorem talem, qvalem plerisqve superiorum poematum exprimit, jam non fuisse satis ostendit. Qvare, etsi recordatione dierum felicium dulcibus perfunditur sensibus (c. 68 /. v. 30—32 et 91—94), tamen non sine ironia Lesbiam, infidissimam feminam, cum Laodamia confert; qvi etiam Allio gratias agens grati animi significationem cum perspicua qvadam ironia conjunxit (c. 68 5. v. 1—10 et 109—112). Qvod autem in extrema parte elegiae posterioris, cum, qvae in se peccata +) Manlius Torqvatus, qvi apud Catullum est (efr. e. 61), qvis fuerit, certo explo- rare non lieet, sed potuit esse Lucius ille Lucii filius, qvi praetor fuit a. 49; de qvo vid. Paulyi Encyclop. IV. p. 1494. **) Ueber die Anordnung ete., p. 714. 626 EDUARDUS A BRUNER. essent, mitissime jam condonaret, ob pristina gaudia omnibus de se bene meritis gratias persolvens iisqve fausta omnia optans, post illud sitis felices dicit ultimo loco haee: Et longe ante omnes, inihi qvae me carior ipso est, Lux mea, qva viva vivere dulce mihi est, hi versus Jungclaussenum decipere non debuerunt; nam in carmine, qvo sui amoris historiam eum hominibus communicare voluit, puellam suam, saepis- sime a se cantatam, qvam nondum repudiaverat nee sane amare prorsus de- siverat, non minoris aestimare potuit poeta. Ceterum animo inter dolorem de fratre et amoris erga Lesbiam vel svaves recordationes vel parum vehe- mentem, qvi tunc erat, sensum et Allii laudationem prope jocularem mirum in modum vacillante, digressionem de Laodamia ab argumento profecto alie- nam ad ornatum exemplo artis Alexandrinae inserens, hanc elegiam compo- suit *) Utramqve scripsit Veronae (c. 68 a. v. 27 et 33— 36), qvo fortasse *) Vitiata est vel hodie mendis librariorum, ut nullum aliud Catulli earmen. Ad emen- dandum multa excogitavit Froehliehius (Vorschläge ete., p. 263—266), qvaedam praeclare, inprimis ad v. 16 et 22 (56, 62), ubi etiam Rossbachius interpunetiones mutavit, et in v. 28 (68), 35 (75), 116 (156), qvo loco Scaliger idem conjecit. Neqve iusitieiis versibus haec elegia earet, etsi Gruppius L e. p. 503 sqq., tota e. 68 a. et 68 b. Catullo abjudieans, immodieae illius in venatu interpolationum temeritatis exemplum immane proposuit. Agno- scitur in ambobus carminibus Catullus; sed insulse scripsit, qvi alias nunqvam, si ab eo compositi sunt v. 69—78 (109—113) in elegia altera. Hi qvidem manum alienam certe pro- dunt et inserti esse videntur, cum aliqvis ad voeem barathrum occasione usus esset osten- tandae eruditionis. Bene procedit exterminatis his versibus earmen; nam in v. 67 (107) tantus verlex dicitur de amoris aestu, non de barathro; cfr. enim v. 35—44 (75— 84). Recte jam legitur qvam qoae in v. 88 (128), ae pro Aorum in v. 89 (129) ex olim codicis Cujaciani ego alios eruendum censeo. — Qvaedam alia in eadem elegia spuria haberi pos- sunt. Ac verissime Gruppius monuit Catullum non bis terve ea scribere potuisse, qvae sunt eadem in e. 65 v. 9—20 (ut Lachmannus versus constituit), c. 68 a. v. 21—24, e. 68 b. v. 53—56 (93-—96). Sed in altero loeo omnia recte se habent, nee qvidqvam mutandum. In primo Gruppius omnia bene ejecit, qvod idem faeiendum putavit Rossbachius; in tertio Froehlichius versus illos exeludendos esse jam vidit. Hoc tamen modo versus ii, qvi, cum amoventur additamenta Lachmanni, sunt 9—14 e. 65, ad nullum carmen relati sunt. At hos versus arbitror. certe qvidem a Catullo seriptos, sed reliqvias esse poematis, qvod ille, cum de fratris obitu cognovisset, panxerit. Qvi qvo modo in istum locum illati sint, non magis est inexplieabile, qvam qvo paeto in carmen 68 D, qvi inde expelli debent similes versus, venerint. Hos, qvi omnes praeter primum etiam in c. 68 a. insunt, dum unus ille ex eadem amissa elegia Catulli profeetus videtur, hoe versu utentes ligamento, annexuerunt olim verbis, qvae in elegia ad Allium Catullus de fratre re vera protulit. ‘Is enim cum ibi hane qverelam posuisset: Hei misero frater ademple mihi, apte eo loco illi inserere sibi visi De ordine et temporibus carminum Valerii. Catulli. 621 pater juvenem redire jusserat, nisi forte ille audito Romae fratris in Troade mortui obitu ad patrem profeetus erat. Ibidem tum etiam poema Callimachi de coma Berenices (c. 66) in La- tinam lingvam transtulit ac translatum. ad Q. Hortensium Ortalum cum ele- gia ad hune scripta (e. 65) Romam misit. Moratus esse videtur tum diutius Veronae et in paeninsula Sirmione, retentus in illis locis luctu ex morte fratris svavissimi, cum qvo domum Catullianam sepultam totam esse qveri- tur, percepto neqve Romam revocatus satis magno desiderio mulieris, qvam, cum in ea jam non posset nisi corpus amare, in tali tempore res suas sibi habere facile passus est. Sed a verissimo illo gravissimoqve dolore, qvo captus studia poetica atqve omnes animi delicias tota de mente se fugavisse ait (c. 6S a. v. 25 sq.), tandem se ita sublevavit, ut non modo in elegia ad Allium deliciarum illarum memoriam recoleret, sed in poetica etiam extra sunt versum: Hei misero fratri jucundum lumen ademptum, et deinde, ut compleretur di- stichon, versum 22 ex c. 68 a. attulerunt, simul duos ibi seqventes versus repetentes. Eo- dem fere modo in e. 65 Lachmannus, sed ut sententiam expleret, fecit, qvi etiam audacius non modo aliunde versus Catullianos sumpsit, sed etiam qvaedam de suo addidit. Vetustio- res autem illi insitores in e. 65 idoneum locum esse putarunt, cui apponerent majus frag- mentum elegiae, cujus tum hi versus supererant: Hei misero fratri jucundum lumen ademptum Alloqvar, audiero nunqvam tua, loqventem , Nunqvam ego te, vita frater amabilior, Aspiciam posthac! At certe semper amabo, Semper maesta tua. carmina morte canam, Ovalia sub densis ramorum concinit umbris Daulias absumpti fata gemens Ityli. Catulli Zbros de corruptis exemplaribus factos Gellius (VIL, 20) jam commemorat, sed has insitiones post inventum seculo XIV codicem Veronensem exstitisse suspicor, qvem eodicem lacerum fuisse non ego primus intellexi; atqve iisdem temporibus scriptus est lacunae ex- plendae cansa in e. 68 D. loco versus septimi ille: Omnibus et triviis vulgetur fabula pas- sim, ad qvem versum in qvibusdam codicibus annotatum est Senecam sic supplevisse; Qvi Seneca fuit Tho. Seneca, qvi vixit Anconae cirea a. 1420 (v. Bernhardyi Grundriss der römischen Litteratur, p. 516 edit. 3). Praeter elegidion (e. 101), qvo postea ad sepulcrum fratris Catullus jam remissiorem, cum multum temporis praeterisset, dolorem extulit, singu- lare carmen eum de fratris morte, cum in recenti maestitia animum levare vellet, compo- suisse verisimile videatur oportet; nam in carmina sensus aeriores effundere solebat, et qvam carus ei frater fuerit, testantur verba, qvae de eo in tribus poematis illo tempore de aliis rebus institutis attulit, nec tamen ita, ut pluries plures versus plane eosdem poneret et ea repetitione cohaerentiam orationis turbaret. 628 EDUARDUS A BRUNÉR. rerum suarum campum interpres versaretur. Hoc suscepit rogatu Hortensii, qvi cum petivisset, ut Catullus Callimachi qvaedam in Latinum converteret (ce. 65 v. 17 sq), id ille in Veronensi commoratione fecit. Prorsus vero Rossbachio assentior, qvi idoneis rationibus (p. XVII sq.) arbitratur plura a Catullo conversa esse carmina Callimachi: id enim dicere, si recte intelliga- tur, ipsum (c. 65 v. 16), neqve aptas ex praecedentibus. esse sententias ver- suum 19 et seqv. carminis 65: eos igitur inde separandos et fragmentum ha- bendos poematis Callimachei injuria temporis ceteroqvin intercepti. Sed car- minibus 65 «., 65 5., 66, etsi Veronae tunc scriptis, non continuo post c. 68 a. et 68 b., sed alia infra sedes demonstrabitur, ne ordinem eorum, qvibus de sua ipsius vita Catullus cecinit, immiscendo aliena et ad haec du- centem epistolam interrumpamus. Inter c. 68 D. et 76, qvo tandem Catullus se in perpetuum a Lesbia avellit, aliqvod tempus, neqve id silentio Musarum mutum, interfuerit ne- cesse est. Romam redux juvenis ea vidit, qvae Manlius ei scripserat (c. 6S a. v. 2S sq.) sed amore nondum dimisso et in rivales invidia rursus exardescens vincula non abrupta resareire voluisse putandus certe est. Cer- tum etiam mihi videtur ad hoc tempus referendum esse €. 37. Feminam, de qva poeta dieit (v. 12 sq.): Amata tantum, quantum. amabitur nulla, Pro qva mihi sunt magna bella pugnata , Lesbiam fuisse liqvet; tabernam salacem autem, in qva puella cum amato- ribus innumeris consederat, nullam fuisse cauponam eqvidem putaverim, sed uti poetam similitudine, ut cum ejusmodi taberna domum Clodiae comparet; nam fieri sane potest, ut situs tabernae his verbis indicatus: A pileatis nona fratribus pila, (qvod ipsum significandi genus cireumlocutionis qvandam cautionem habet), in aedes Clodiae convenerit, siqvidem hae erant in colle Palatino (Cic. p. Cael. cap. 7 $ 17, cap. 20 $ 47, cap. 31 $ 75, cap. 8 $ 18), templum autem Castorum ad forum ita situm fuisse constat, ut etiam confine esset cum Pa- latio, qvoniam ad lacum Juturnae ac prope regiam erat (v. Prelleri Die Re- gionen der Stadt Rom p. 149). Qvod si recte illud suspicati sumus, anta- rum, qvae in angulis parietum prominebant, aut etiam postium ostiorum com- paratio in pi/a nona facta videtur cum columnis porticuum, in qvibus taber- nae ad forum Romanum collocatae erant (Horat. Sat. I, 4, 71). Arguit vero omnis ratio et sonus hujus carminis scriptum id esse non multo ante disci- dium in omne tempus factum. — In eo qvia rivalis inducitur Egnatius et De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 629 cum brevi repetitione ejusdem eavillationis commemoratur, qvae in eundem ho- minem in c. 39 copiose explicatur, hoc qvoqve carmen iisdem temporibus attri- bui debet. Praeterea existimaverim ad haee tempora revocari recte posse et irrisionem Volusii poetae *) in c. 36, qvem et ipsum denotat rivalem acerbi- tas atqve cum ea irrisione puellae illius conjunctio, et minas contra Ravi- dum rivalem in e. 40 ita jactas, ut, qvantum versus sui timendi essent, jam satis in aliis docuisse sibi videretur Catullus. Finem amoris indicat c. 42. In qvo a qva femina nisi a Lesbia, tot olim carminibus celebrata, codicillos suos reflagitavit Catullus poeta? Et qvando versus suos ab ea reposcebat cum tanta ira et contemptione, nisi cum res jam eo pervenisset, ut flagitia ejus tandem detestatus divortium cum ea faceret? Modo autem se digno bonum et ingenuum natura animum expressit elegia, qvae est c. 76, cum omni virium contentione adhibita jugum diuturnum fortiter exeutere se cogeret. Haec sex earmina sie ordinanda videntur: 40, 36, 39, 37, 42, 76. Seqvantur deinceps illa, de qvibus modo locuti sumus: 65 a, 65 5, 66. Optime autem in hae libri parte ordinem claudet c. 116, qvod eo tempore fac- tum, cum Catullus poematis Callimachi latine refingendis operam dedisset, ob hane rem in primis versibus memoratam **) bene iis, qvae ad Hortensium missa sunt, adjicietur. Sed alia et gravior causa accedit. Dicit in hoe car- mine poeta se Gellium, qvem illis in eum conditis et a multis sine dubio lectitatis epigrammatis laeserat, reconciliare sibi studuisse, sed frustra; jam ultionis cupiditate flagrantem ac tela vicissim in caput suum mittentem a se tamen contemni respondens ait: — nos tela ista tua evitamus amictu: At fixus. nostris tu dab? supplicium. Qvae post verba qvia nulla in Gellium scripsisse invenitur, non potest ullum tempus cogitari huie minationi aptius, qvam qvo carmina sua, qvae antea ii, qvorum causa faeta erant, vel amici vel inimici, ac certe praeterea haud pauci lectores viderant, sed nondum urbi et orbi terrarum Romano tradita erant, in librum congerenda scriptor in vulgus editurus erat. Ea demum editione verum supplicium Gellius subiit, ac fuit haec editio ad ea, qvae vi- *) Hauptius l. c. p. 98 sq. e Senecae ep. 93 ostendit hune Volusium eundem fuisse ac Tanusium Geminum poetam, celari autem a Catullo verum nomen. **) Hoc loco verissimam duco emendationem Sealigeri venanda et ita interpretor: Dum saepe reqviro earmina Dattiadae, qvae studioso animo venanda sunt, ut tibi mittere possem ete. Indieat enim Catullus difficile fuisse (inprimis Veronae) scripta Callimachi omnia sibi comparare, et hujus investigationis molestiam /abor signifieat. Non enim poeta ait (falsa est haee explieatio Doeringii) se earmina Gellio misisse. 630 EDUARDUS A BRUNÉR. detur Gellius (qvoniam jam tum innumerabiles erant versuum confectores) contra Catullum scripsisse, responsio, cui ne verbum qvidem addere opus foret, ut tamen esset horribilis: Qvam secutum esse conjectari potest judi- cium a patre de filio accusato exercitum, de qvo ante narravimus. Dignum autem est, qvod animadvertatur, praeterea nominatim neminem in eo volu- mine Catulli, eujus carmina, qvae supersunt, jam perlustravimus, infamia aliqva notatum esse. Lesbius et Lesbia nomina sunt ficta. Qvid, qvod etiam cacatae chartae scriptorem Tanusium sub falso nomine Volusius oceulere Catul- lus voluit. In Rufum, ut de perfidiae in amoribus crimine nihil dicam, meros jocos confinxit (in e. 69), ae perinde in Egnatium, qvamvis iratus. Rufum autem appellans ne eo qvidem nomine usus est, qvo Caelius designari sole- bat, qvi hoc gentili suo semper apud Ciceronem et alios eam, ut videtur, ob causam appellatus est, qvod multi tum erant ex aliis familiis Rufi. Ad- versus Ravidum Catullus nihil praeter minas attulit, sed nescio an sie, ut editionem libri in animo tunc eum habuisse haec prodant (c. 40): Ovaenam te mala mens, miselle Ravide, Agit praecipitem in meos iambos? Qvis deus (ibi non bene advocatus Vecordem parat excitare rixam? An ut pervenias in ora vulgi? Qvid vis? Qva lubet esse notus optas? Eris! Qvandoqvidem meos amores Cum longa voluisti amare poena. Qvamqvam hoe qvidem per se incertum indicium esset editionis apparatae; sed certius ex ultimo in Gellium carmine protuli. Cui homini Catullus, ut hue redeam, nihil pepercit, sed in eum nomine non suppresso acerbissimo modo invectus est. Carmine autem 116 non solum verba Gellio fecisse, sed etiam apud lectores de Gellianis se tamqvam excusasse videtur; cui senten- tiae firmamentum accedit ex ipso loco, qvem ultimum in libro Catulliano hoc carmen nune tenet. Etenim sic sentio, qvos versus in fine unius cujusdam voluminis compositor codicis ille viderit, hos eum in extremo codice posuisse; atqve sic non modo initium, sed etiam finem libelli, qvem nomine passer Martialis et Apulejus significant, inventum putare licet. Qvod si reete con- clusi e c. 116, hoc scribentem poetam de libro edendo cogitasse, (ac spero fore, ut lectores moniti mecum sentiant) etiam tempus hujus editionis reper- tum est, in versibus primis indicatum. Voluminis igitur praeparatio jam tum spectata esse videtur, cum Catullus Callimachi carmina qvaedam in De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 631 Latinum verteret et elegiam ad Allium, velut si rerum, de qvibus ipse ceci- nerat, paulo perfectiorem rationem pleniore imagine reddere vellet, compone- ret. Consilium institutum aliqvanto post, qvam Romam reverterat, ad effec- tum adduxit. Qvi eum sibi omnia cum Lesbia finita brevi vidisset, carmina sua parva, multis antea singillatim ad legendum tradita et ab iis laudata, qvibus nomen poetae jam sibi parasset, oblivioni futurae mandari nolens, libellum emisit. Poeta ad exitum argumenti, in qvo maxime versatus erat, jam pervenerat: qvidni hoe carminum corpus jam absolutum tum ederet? Neqve enim omnino poetae diutius, qvam dum summam operi manum impo- suerint, edere cunctantur. Et eodem tempore ad nova animus juvenis prope- rabat, qvi tune in annum Italiam atqve Europam relieturus et in Bithyniam eum C. Memmio Gemello, propraetore ejus provinciae, profecturus erat. Si conjectura nostra de editionis illius tempore probabalis habebitur, ipse annus editionis in occulto non erit. Nam saepe a multis observatum est, Catullum, qvi praetorem suum Memmium nominat (c. 28 v. 9), in Bi- thynia fuisse a. a. Chr. n. 57, eum Memmius anno 58 praetura urbana fun- geretur (Sveton. vit. Caes. cap. 23. Cic. in Vatin. c. 14) et provineiam in seqventem annum haberet. Itaqve circa exitum anni 58 Catullus libellum suum emisisse putandus est; neqve longum post tempus Cornelius Nepos libros Chronieon, in cujus operis parte extrema, ubi de aetate sua narravit, Catulli poetae mentionem fecerit, edidisse videtur *). Illine autem regredi- mur ad tempora carminum tum editorum seeundum annos, qvoad licebit, de- finienda. Nota temporis alia non incertior ante proposita est, qvia vere vel aestate anni 59 Catullum a Caelio deceptum et tune Metellum, Clodiae ma- ritum, mortuum esse ostendimus. Ergo in hune annum cadunt ea carmina, qvae in nostra serie sunt 7, 10, 12, 13 (in vulgari S, 70, 69, 73— 77). Qvae sunt a nobis interposita (vulgo 60, 51, 92), ea ad eundem annum, et qvae deinceps commemorata sunt numero duodecim ac nuntio de fratris morte et mansioni Veronensi praecessisse omnia videntur (vulgo c. 87—75, 72, $5, 91, SS, S9, 90, 74, 80, 79, 107, 109), haee vel ad eundem vel ad seqven- tis anni priores menses referimus. Hujus anni posterioris partem aliqvam et, ut videtur, mediam poeta Veronae transegit; et qvoniam sortitio provineiarum in annum 57 initio superioris ex legitimo ordine facta esse potuit, jam tum, cum *) Editi hi libri diei solent, ubi qvid de ea re affertur, aliqvot annis ante a. 47, sed hoe obiter computatum est ratione habita ejus temporis, qvo Catullum paulo ante mortem omnia sua scripta Nepoti, de hujus Chronicis loqventem, dedicasse pleriqve opinati sunt. Vid. enim C. F. Rankii de Cornelii Nepotis vita et scriptis commentatio (Qvedlinburgi 1827), p. 34 sq. 632 EDUARDUS A BRUNÉR. Veronae erat, Catullus in animum fortasse induxerat, ut Memmio — et ver- suum scriptori et Caesaris inimico atqve sic ob duas causas sibi tum pro- piori — se comitem in itinere Dithynieo praeberet; qvod iter ut decerneret, et aversa jam tune a Clodia mente divortioqve non ita multo post cum ea facto et desiderio sepulerum dilectissimi fratris, cui postea inferias ibi obtu- lit, invisendi commotum eum fuisse consentaneum est”). Poemata in regione Veronensi nata (c. 68 a, 68 b, 65 a, 65 5b, 66) originis suae vel locum vel tempus narrant. Nec fere minus apparet, qvae inscribuntur carmina 40, 36, 39, 37, 42, 76, 116, postea eodem anno 58 Romae condita esse, ut tan- tum de e. 36, qvod etiam ad aetatem superiorem revocare liceat, controver- sia oriri posse mihi videatur. Deniqve animadvertendum est, qvam pauca sint ex ea aetate, qva Catullus a Lesbia se solum amari credebat et hac felici- tate gloriabatur: qvi numerus tam parvus in eam opinionem me adducit, ut, etiamsi multa Catulli carmina perierint, tamen, nisi statuendum sit abolita praecipue esse, qvae ad hane aetatem pertinuerint, sentiendum potius existi- mem non nimis longam poetae illam contigisse felicitatem atqve eam una cum poematis, qvibus praedieatur, in annum 60 et in seqventis initium inci- disse. De Clodia Metelli Cieero tamen a. 62 mentionem fecit (ad Fam. V, 2. 6); qvapropter Catullus, qvi nuptam amare coepit, jam eo vel proximo anno in notitiam ejus venire certe potuit; qvae cum hune sibi adulterum parasset, diutius, fere qvoad vixit Metellus, eo contenta fuisse videtur. Ca- tullus qvidem ipse carminum et amorum principia sie attigit (c. 68 a. v. 15 sqq.): Tempore qvo primum vestis mihi tradita pura est, Jucundum cum aetas florida ver ageret, Multa satis lusi: non est dea nescia nostri, (vae dulcem curis miscet amaritiem: +) Catullus hoe iter fortasse in animo jam habuit, eum elegiam ad Allium scriberet. Certe in mirabili illa Lesbiae cum Laodamia comparatione verba insunt, qvibus poeta prae- dicere videtur, sieut Laodamiae et Protesilai amori itinere hujus in Troadem fatali finis im- positus esset, ita Lesbiae qvoqve et suo finem aliqvo modo imminere, cum uterqve amor male inceptus esset, — — — nondum cum sangvine sacro Hostia coelestis pacificasset heros. Cfr. v. 30—46 (70--86). Itaqve ab hae parte vera ratio illius comparationis se ostendere videtur, qvippe cum apertius de Lesbia poeta post dicat (v. 103 sq. — 143 sq.): Nec tamen illa mihi dextra deducta paterna Fragrantem Assyrio venit odore domum. De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 633 p sed duo tempora in priore disticho secerni debent, primum illud, a qvo in- ceperant amores et versiculi, deinde tota subseqvens adolescentia *), neqve amorum ante Lesbiam memoria et ipsa prima versus pangendi rudimenta ad posteritatem propagata sunt. ltaqve anno 60 scripta videntur carmina, qvae in vetere ordine sunt 2, 3, 5, 7, et aut eo aut seqvente c. 86 et 83. Ac fortasse etiam c. 51, cui locum paulo inferiorem assignavi, a. 60 factum est. Ceteroqvin autem de annis vix qvidqvam incerti me supra contendisse opinor, praeterqvam qvod tamen ambigua est conjectura de c. 60. Ut igitur hoc excipiam, qvin cetera, qvae jam enumerata sunt, poeta primo suo volumine comprehenderit, in dubio non ponendum arbitror; plurane ex iis, qvae aetatem tulerunt, hie libellus habuerit, modo in qvibusdam iis- qve non multis ambigi posse videbitur. In eorum autem numero, qvae fa- tum nobis invidit, certe haud pauca in eodem libro fuerunt. Nam qvae Ca- tullo eum Theocrito et Virgilio apud Plinium (H. N. XXVIII, 2, 4) ascri- bitur incantamentorum amatoria. imitatio, eam ile, ut verisimillimum videri debet, infidelis suae Lesbiae causa carmine expressit. Qvae autem cecinerit, cum in amore fausta omnia haberet, talia, ut jam diximus, exspectatione pauciora exstant. Hostilia qvoqve postea, de Lesbia pugnans, saepius for- tasse, qvam notum est, egit; ex qvo genere forsitan versus sit, qvem Ca- tulli maledicta minantis esse dicit Porphyrio ad Hor. Od. I. 16. 24: At non effugies meos iambos. Nec sine causa suspicatus mihi videor Catullum singulari carmine mortem fratris post nuntium de ea nuper aeceptum luxisse ejusqve poematis reliqvias superesse **). Amissum est etiam carmen, qvod Apulejus grammaticus, ut supra retulimus, in libro, qvem passerem vocat, ante oculos habuisse videtur. Transimus jam ad alteram seriem poematum, qvae servata sunt, eam- qve ordimur ab eo carmine, qvod in recepto ordine est 1, sed in nostro 38; eujus ante commemorati carminis tempus post nobis definiendi opportunitas erit. In ceteris vero qvia principatus aetatis, qvantum fieri potest, respicien- dus est, deinceps afferri debent c. 46, 101, 31, 4. Scripta sunt omnia anno 56: primum illud vere ineunte (cfr. v. 1— 3), cum Catullus Bithyniae post annuam commorationem valedixit, alterum ad tumulum fratris, qvo in hoc reditu venit, tertium in villa, qvam in paeninsula Sirmione poeta vel potius *) Loqvitur de adolescentia sua Catullus, qvasi jam tota praeterierit, sed ita loqvitur vitam humanam infortuniis amoris sui jam satis edoctus ae tum morte fratris afflictus et maerens. **) Vid. supra p. 626 sq. in annotatione. 80 634 EDUARDUS A BRUNÉR. pater ejus habuit, post recentem scriptoris adventum, qvartum post paulo, qvo poemate phaselum, in qvo ex Asia usqve in lacum Benacum vectus erat *), laudibus extulit. De primi et tertii tempore controversia nulla esse potest; alterum. etiam et qvartum ad eundem annum recte relata sunt a Jungelaus- seno (p. 18). Qvi qvod ob carminis 101 initium: Multas per gentes et multa per aeqvora vectus Advenio has miseras, frater, ad inferias, verisimile existimat Catullum e Dithynia redeuntem, non eo iter facientem, sepulerum fratris adisse, haec qvidem ratio, qva nititur ille, impugnari forsitan possit, si poeta via ex Italia in Bithyniam et illas partes Asiae tendentibus admodum, ut videtur, freqventata, profectus putatur, navi a Brundisio Dyrrha- chium aut Apolloniam, deinde via Egnatia per Macedoniam et Thraciam ad os Hebri, hinc rursus mari; sed Catullus, qvia comites praetoris simul domo profecti erant (c. 46 v. 10 sq.) et haud dubie una cum ipso praetore in pro- vineiam venire properante, eo qvidem comitatu ad litus Rhoeteum, ubi situs erat frater (c. 65 v. 7), accedere non potuit, verum postero anno Bithynia relicta, cum navigium sibi proprium comparasset, iter sie instituit, ut tunc etiam ad Troadem se converteret: id enim clare ipse significat reditumqve ita describit, ut in Phaselo suo loca qvaedam, qvae inviserat, inverso ordine, ut proxime qvaeqve viderat, enumerans ostendat se paululum in orientem dever- sum in portu Anastris navem solvisse (cfr. c. 4 v. 18), deinde per Ponticum sinum et Propontida et juxta Thraciam vectum, in meridiem navigasse us- qve ad Ahodum; in qvo itinere c/aras Asiae urbes Graecas, qvas visendi fuerat cupidus (e. 46 v. 6), sine dubio adiit et antea in tumulo fratris infe- rias ei dedit. Postqvam autem ad insulas Cycladas verso itinere inde **) in mare Adriaticum et postremo in lacum Benacum pervenerat, versibus phase- lum suum laudavit. De qvo qvoniam dicit: — — — — — cum veniret a mari Novissime hunc. ad usqve limpidum lacum, si in novissime, ut vult Jungelaussenus, rei nuperae neqve rei extremae si- gnificatio inest, ac si poeta, ut omnes interpretes sentire videntur, ipsum pha- *) Athesi et deinde fossa navigabili inter Athesim et Mincium olim ducta in hune la- cum pervenisse videtur. Vid. Philologus a. 1857, p. 754. **) Athenas et terram continentem Graeciae non invisit, qvo si venisset, id aliqvo certe modo indieatum esset. Hinc de eo tempore vitae Catulli ceteroqvin incognito, qvod inter sumptam togam virilem et notitiam Lesbiae intererat, aliqvid saltem conjicere licet. Videtur enim poeta tune studiorum eausa more adolescentium Romanorum fortunatiorum et doctrinam accuratiorem appetentium in Graecia fuisse. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 635 selum emeritum Dioscuris consecrasset, ille locus repugnaret his, qvae de valida et ob virtutes laudata navi seqvuntur: Sed haec prius fuere: nunc recondita Senet qviete seqve dedicat tibi, Gemelle Castor et gemelle Castoris. At arbitror hoc carmen inscriptum fuisse in tabula votiva, Dioscuris in sacello ad lacum Benacum posita cum depicta imagine navigii et ad hane picturam speetare prima verba: Phaselus ille, qvem videtis, hospites, Ait fuisse cet., eamqve ob causam anticipari conditiones temporis futuri, cui hoc monumen- tum destinatum fuerit. Versus autem tabulae votivae non multo post finitam navigationem, cujus causa gratiae diis persolutae sunt, scriptos esse apparet. Romam eodem anno Catullum venisse, propter ec. 10 et recentissimam in eo peregrinationis Bithynicae memoriam jam ab aliis dietum est (cfr. Jungel. p. 19). Sed ante hoc carmen duo poematia ponere decebit, qvorum alterum (c. 5S) ad Caelium, cum qvo poeta in gratiam redierat, est de Lesbia jam meretricio more vivente *), alterum (c. 49) ad Ciceronem ideo scriptum esse Teuffelius (l. c. p. 39) praeclare suspicatus est, qvod causam Caelii impulsu Clodiae aecusati "Tullius hoc anno ingeniose egerat; qvem profecto propterea patronum tanto omnium optimum esse, qvanto se ipsum (qvi Lesbiam olim ad coelum extulisset) pessimum omnium poetam, Catullus ait. — Post c. 58, 49, 10 afferenda haee sunt: 9, 28, 47. In nono poeta Verannium amicum ex Hi- beria rediisse laetatur, cui, nondum viso, sed domi apud suos penates, matrem fratresqve tune moranti (v. 3 sq.), hoe carmen alio ex loco epistolium (qvod genus scriptionis tenerrimorum affectuum tam effusa professio testificatur), nuperrime allato nuntio de reditu ejus (v. 5), missum esse mihi videtur. Carmine 28, ad ambos amicos Verannium et Fabullum scripto, Catullus jam praesentes (cfr. v. 11) salutat cum jocosa miseratione eorum et sui ob negli- gentiam et avaritiam tam Pisonis, cujus comites in provincia Hiberia (c. 9 v. 6) illi fuerant, qvam Memmii cumqve horum avarorum exsecrationibus. Qvos versus et c. 47, in qvo eorundem amicorum causa in eundem Pisonem et duos homines apud eum gratiosos opprobria continuantur, tempore a c. 9 separanda male Jungclaussenus existimat (p. 20); qvi Pisonem intelligendum putat L. Calpurnium Pisonem, C. Julii Caesaris postea socerum, qvi Mace- doniam pro consule administravit a. 57 et seqvente qvoqve anno 56, atqve verbis acerbis pete nobiles amicos (c. 28 v. 13) in Caesarem et Caesarianos, *) Post reditum e Dithynia hoe carmen faetum esse dicit etiam Jungelaussenus p. 16 et 19. 636 EDUARDUS A BRUNÉR. qvos tanto odio in aliis poematis Catullus incessit, jam tum eum invectüm esse sibi persvasit, etsi Memmium, qvi una cum Pisone Catulliano his verbis proxime denotatur, inimicissimum Caesaris iisdem temporibus fuisse constat (Svet. vit. Caes. cap. 23. Cie. in Vatin. c. 14. Schol. Bobiens. ad or. in Vatin. p. 317 et 323 Orell. et ad or. p. Sest. p. 297), et duobus locis (vid. enim etiam c. 12 v. 14 sqq.) Verannius et Fabullus ex Hispania redisse dicuntur. Tem- pora confunduntur in iis, qvae de Pisone Catulli alii conjecerunt (cfr. Jung- clauss. l. c.); sed qvia nemo scit, qvis Hispaniae ulteriori — in qva erat oppi- dum Saetabis, lini cultura insigne *) — anno 57 pro praetore praefectus fuerit, neqve omnes novimus Pisones, in hoc aeqviescendum est, aliqvem de ea fa- milia hane habuisse provinciam eo anno: nam in ec. 25 tam recens est ira in Memmium tamqve vividus paupertatis e Bithynia domum modo reportatae sensus, ut hoc carmen et cum eo c. 9 et 47 anno 56 condita esse intelli- gantur. De e. 13, 12, 25 Jungclaussenus nihil. Froehlichius autem e. 13 inter ea poemata reponit, qvae in prima aetatum, qvas constitui vult, trium amoris erga Lesbiam Catullus scripserit **). Ac tamen non Lesbia nominatur, sed puella, qvae, cum hoc poematium totum in joco versetur, ad veram certamqve personam vix debet revocari. Qvemadmodum Horatius Od. IV. 12, joca se- riaqve miscens, ignotum illum Virgilium ad coenam ita vocat, ne ille #ardo vina mereri non deberet, sic Catullus, meros jocos proponens ac de symbo- lis contrario modo paciscens, ungventum se daturum promittit, modo cetera omnia Fabullus apparet; utqve res jocandi causa ficta neqve ulla ad veram coenam vocatio jam in carminis hoc principio agnoscenda est: Coenabis bene, mi Fabulle, apud me Paucis, si tibi di favent, diebus, Si tecum attuleris bonam atqve magnam Coenam , non sine candida puella Et vino et sale et omnibus cachinnis ; ita, eum poeta se vicissim remuneraturum esse pollieetur amicitiae suae prae- stantissimo munere atqve insuper, si hac re ille contentus non esset, alia qva- dam etiam svaviore et elegantiore: odores enim se amieo daturum ungventi SA (OS I2 ve A MRC ES Nam sudaria Saetaba ex Hiberis Miserunt mihi muneri Fabullus Et Verannius. Eo loeo non ad verbum enuntiati, sed ad praecedentia referri debet ex Æiberis. **) Zur Anordnung ete., p. 697 et 714. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 631 a Venere et Cupidinibus puellae suae donati, qvibus olfactis deos Fabullo preeandos fore, ut totus in nasum transmutaretur: se tantam voluptatem animi et elegantiam pro optima coena libenter oblaturum: qvid de puella dicamus nisi eam, sieut ungventum ejus divinitus, ut e crinibus venustissimae spiraret, missum, in mediis rebus fictis fictam ipsam induci potuisse? Sed qvia tamen illud unum in re et veritate constitisse videtur: —————— tui. Catulli Plenus sacculus est aranearum , hoe carmen, licet tempus certissime definiri non possit, superioribus poematis ob vitae, qvam tum vivebant deficientibus crumenis Catullus et amici, simili- tudinem non minus, qvam propter Fabulli amici mentionem, adjiciendum est. Id vero excipiant e. 12 et 25, qvae cum superioribus conjunguntur muneris a Fabullo et Verannio ex Hispania Catullo allati commemoratione, inter se autem eo, qvod eundem furem sudarii Saetabi, qvem in priore poeta insecta- tur, vehementius accusat in altero, etsi hie falso nomine Thallus ob acerbita- tem versuum de fratre Asinii Pollionis adhibito et fortasse pro ignoto homi- nis praenomine secundum regulam illam notam de eadem syllabarum mensura in fictis nominibus servanda invento, cum insulsus adolescens interim se etiam catagraphis Thynis et pallio Catulli ditasset. Haec minima longius perseqvi nolumus; sed ne duo homines ex uno effieiantur, animadvertant lectores Ca- tulli etiam oportet, graviorem ultionem, qvam poeta in c. 12 v. 10 sq. mina- tur, patrari in c. 25. Atqve haec scripta videntur a. 56 vel 55, qvo tem- pore ille /eporum disertus puer ac facetiarum (e. 12 v. 8 sq.), Asinius Pol- lio, natus a 76 vel 75 *), annum circiter vicesimum agebat. Exinde collocanda sunt decem poemata, qvae qvomodo cohaereant inter se omnia, nusqvam exstat explicatum; qvamqvam de unius tempore Jungclaus- senus dixit. Haee carmina aliud ad aliud spectant, ut hoc modo ordinanda sint: 99, 48, 26, 23, 24, 21, 15, 16, 81, 11. Perplacebat Catullo Juven- tius puer, qvem alloqvitur svavissimis carminibus, qvae sunt 99 et 4S. Illud primam accessionem ad puerum fastidiosum, hoc successuum, ut videtur, lae- titiam proponit; efr. enim c. 7. "Tertium locum tribuo poematio 26, qvia jocus, qvem continet, causa fuit, ut Catullus in c. 23, cui qvartus locus debetur, suspectum jam rivalem Furium ita, ut fit, irrideret. Jocatur poeta cum Fu- rio de villula sua **) "Tiburtina, pignori ob aes alienum opposita. Cum autem =) Cfr. Fischeri Römische Zeittafeln p. 198. #*) Tillula nostra in v. 1 certissime legendum est, non vestra, ut est in multis edi- tionibus et, testibus Vossio et Silligio, in aliqvot etiam libris scriptis; qvae scriptura faeillime orta est, eum summa paupertas Furii et ejus parentium in hoc qvoqve carmine inerepitari 638 EDUARDUS A BRUNÉR. c. 23 in id exeat, ut post enumerata tam beata nihil habentis Furii commoda non esse dicatur, cur centum sestertia sibi optare pergat, hoc aliqvam ratio- nem certe habet cum timore procellae a pecuniae summa multo minore, pro- pter qvam villa oppignerata esset, imminentis, qvem poeta in medium protu- lerat nondum Furio iratus. Hie enim, Juventii et ipse admirator (cfr. c. 24), si eam confessam paupertatem ridens, sibi qvanta minimum optanda essent, dixit, Catullum zelotypiae stimulis jam irritatum in illam ipsam viam contu- meliarum direxit. Atqve scriptum est c. 25, ut rivalis miris risibus pueri ex- positus everteretur. Continuantur contumeliae cum eorundem verborum repe- titione in e. 24. Ruri tum prope Romam in villa sua suburbana Catullus vixit; etenim a praesentis aspectu rerum rusticarum comparatio in extremo c. 4S originem forsitan duxerit, ac certe in villula poeta cum Furio commorans de hujus refugii vel tranqvillitate vel periculo jocatus est. Erat Juventius puer ingenuus (c. 24 v. 1—3) de gente Juventiorum satis nota ae fortasse e Veronensi regione oriundus, siqvidem Juventios ibi habitasse inscriptiones docent (cfr. Paulyana Encyclopaed. IV. p. 693). Jam Romam, ut mos erat, edueationis causa missus fuisse videtur; ibi enim apud Aospifem *) Aurelium habitavit (c. 15 v. 1, 5—8, 12); tum autem, cum qvaedam horum carminum sunt condita, ruri versatus est et qvidem, opinor, apud eundem Aurelium in villa Catullianae finitima: nam c. 21 et in Aurelium, qvem Catullus etiam rivalem (tam erant mores corrupti!) metuebat, scriptum est continuo post c. 24, eui ideo habet initium compar **), et puerum apud hune hominem ad esu- putaretur. — Qvod autem Catullus patre vivo suam villam hane Tiburtinam et hoc loco et in e. 44 vocat atqve simili modo de ea, qvae in Sirmione erat, loqvitur (c. 31), et qvod haee suburbana ab eo oppignerari potuit, de hoc ita sentiendum videtur, villam Tiburtinam peculium ei fuisse et in ec. 31 jure poetae herilem filium se herum dicere. Observandum vero est, qvomodo in c. 23 a filio magna liberalitate habito is, eujus parentes parci et tenaces fuerint, derideatur. — Inopia pecuniae, de qva Catullus ipse iisdem temporibus saepius qve- stus est, prodige viventi exstiterat; qvamqvam divitiis minime abundabat, ut cui, Romam e Bithynia reduci, nemo in urbe fuerit, Fractum qui veteris pedem grabati In collo sibi collocare posset (c. 10 v. 22 sq.). *) In e. 81 v. 3 sq. Aurelius, homo Pisaurensis, sed Romae habitans, his verbis si- gnificatur: à — — iste (uus moribunda a sede Pisauri Hospes inaurata pallidior statua, ubi etiam in nomine Aurelii poeta ludit. Errant interpretes, qvorum plures Furium, qvidam aliqvem ignotum Pisaurensem eumqve hospitio pueri Romae utentem dici credunt. **) Nimirum hi versus alteri alteris respondent: O qui flosculus est Juventiorum, De ordine et temporibus carminum Valerii. Catulli. 639 riendum sitiendumqve destinatum miseratur (v. 10 sq.). Revertenti cum puero in urbem Aurelio oblatum est e. 15 (efr. v. 1 sqq.), et ad eum et Furium postea scriptum €. 16; in qvo Juventius spectatur in pweris (v. 10), qvae autem refutatur eriminatio eorum, qvi multa milia basiorum legerant, hane c. 48 Catullo contraxerat. Paenultimum ponendum erit c. SI, qvo Juventium poeta postremum alloqvitur; nam ei valedicere videtur, et in eum tum dudum Catullum jus aliqvod habere sibi visum esse finis indicat, sicut id etiam in c. 15, praecipue genere minationis in versibus ultimis, proditur. In c. 11 magnifica allocutio Furii et Aurelii, id qvod jam alii perspexerunt, qvantam sententiarum et verborum gravitatem, tantam habet ironiam. Hoc ut scribe- ret Catullus, mentionem ab illis de Lesbia tam vehementer olim amata et tum fortasse reconciliationis cupida injectam effecisse existimo. In eo autem com- memorata magni Caesaris monumenta Gallicus Rhenus, horribile aequor. ul- timiqve Britanni (v. 10 sqq.) de scriptionis tempore testantur id carmen scribi non potuisse ante auetumnum a. 55. Hoe Jungelaussenus vidit (p. 16); sed ad unum et eundem annum omnia haee decem carmina revocari oportet, cum fieri non potuerit, ut in amore pueri Catullus diu versaretur, derisio autem in e. 11 Furii et Aurelii, comitum Catulli (v. 1), et horum bilis contra eum commota, qvae eo magis significatur, qvo magis praedicatur amicitia, cum acerrimis superiorum carminum suggillationibus certissime cohaereant, nec vero bene possit e. 11 ad annum referri eo ipso inferiorem, qvo Caesar Rhenum transgressus est et postea in Britanniam primum venit (in qvo itinere priore classis eum maris tempestatibus conflictata est). Ut enim de tempore hujus carminis sie statuendum videatur, id facit, qvod, qvoad res publicas attingit, arcte conjungitur cum c. 29, de qvo infra, et qvod ambo Romae exstiterunt, poeta autem cirea initium anni 54, qvo ultimo aliqvid scripsit, Veronam se contulit. Praeterea decem illa poemata in annum 54 vel ideo non conveniunt. qvod hoe anno Catullus multa alia, sed superiore, si haec excipiuntur, pau- cissima scripsisse invenitur. Itaqve aestate a. 55 (nam aestate poeta rus profe- etus erat) et auctumno facta sunt c. 99, 48, 26, 23, 24, 21, 15, 16, 81, 11. Non horum modo, sed qvot aut fuerunt Aut posthac aliis erunt in annis, — — et Aureli, pater. esuritionum, Non harum modo, sed qvot aut fuerunt Aut sunt. aut aliis erunt in annis. Mirabiliter esurifiones hoc loco Froehlichius et Heysius et alii interpretantur esuriones, cum tamen pater esuritionum oppositum sit locutioni pater coenae (Hor. Sat. II, 8, 7). 640 EDUARDUS A BRUNÉR. Jam pervenimus ad ea, qvibus poeta odium maximum effudit in Caesa- rem, qvem reipublicae causa oderat *), et in Mamurram, hominem huie gra- tiosissimum et divitiis, qvibus affluebat ab eo datis, indignum, qvi etiam, ut post paulo apparebit, Catullo in amoribus obstiterat. Ad haee poemata adi- tus supra praeparatus est carmine 11, in cujus strophis prioribus cavillatione, qvae in iis inest, principes civitatis et eorum comitatus obliqve perstringun- tur **). Annum suum c. 113 nominat, Pompejo iterum consule (a. 55) se scri- ptum esse narrans; idqve epigramma in hune ordinem recipiendum censeo, pro certo ducens, qvod nonnulli inde a Scaligero suspicati sunt, duos moe- chos, qvi sine nominibus denotantur, Caesarem esse et Mamurram: ita, qvae ejus epigrammatis obscuritas fuit, ommis tolli potest, modo ne spernatur con- jectura Doeringii moechari ***), ac si pro inexplicabili in wnum recte conjeci in annum, ut versus hi fiant: Consule Pompejo primum duo, Cinna, solebant Moechari: facto consule nunc iterum Manserunt duo, sed creverunt milia in annum Singula. Fecundum semen adulterio! Primum consulatum Pompeji (a. 70) Catullus puer vidit, sed in ore omnium haud dubie fuerunt amores Caesaris, qvi in urbe circa illud tempus floresce- bant et aliqvanto post apud penates ipsius Pompeji f); qvi hujus epigram- matis vi non minimum petitur, cum e consulatibus ejus viri, tune amicitia et proxima affinitate cum adultero pristinae uxoris juncti, tempora definiantur depravationis morum, de qva poeta (ejusdem depravationis particeps) ita qve- ritur, ut a Caesare, matronarum puellarumqve amatore famosissimo, et ab vetere ejus familiari ff) Mamurra tot milia adulterorum novorum tamqvam a +) Vid. Mommseni Hist. Rom. II. p. 316—318 ed. 3. **) Cftr. Mommsenus l. e. p. 318. ***) In eodd. est Jecilia ( Micilia, Moechilia, Moechilla). Maeciliam, praeeunte Lach- manno, Hauptius et Heysius scripserunt; sed vix potuit fieri, ut post qvindecim annos moe- cha aliqva eosdem duos amatores retineret. Optimum esset Scaligeri moechi i//i si mutari posset solebant, pro qvo Froehlichius solita audacia posuit fuerunt, qvi etiam pro in unum conjecit numüm. 1) Nuntium uxori Muciae Pompejus hane ob causam remisit anno 62. (fr. Drumanni Hist. Rom. IV. p. 557. — De amoribus Caesaris cfr. Sveton. vit. Caes. c. 50 et Drumann. III. p. 741 sq. Ti) Hujus familiaritatis vetustas indicatur in e. 29 v. 18, ubi praeda Pontica, qva Ma- murra olim a Caesare ditatus signifieatur, est Mytilenaea, qvae Caesari obtigit a. 80 in exer- citu M. Minucii Thermi, Bithyniae et Ponto praefecti, militanti, qvam rem explicavit Momm- senus l. e. p. 318. De ordine et temporibus carminum. Valerii. Catulli. 641 suis genitoribus originem traxisse fingantur. Hoe jactum videtur in praesen- tem Romae Mamurram. Eum enim, praefeetum fabrum Caesaris in Gallia, Mommsenus commode suspicatus est ex hae terra in urbem regressum tum fuisse, eum Catullus acerbissimos illos iambos in Caesarem huneqve ejus ami- cum et in Pompejum carmine 29 emitteret *). De horum iamborum tempore Hauptius (1. e. p. 15—20) disseruit ae vetera errata sustulit scriptosqve esse demonstravit post priorem expeditionem Caesaris in Britanniam (cfr. v. 4, 11 sq., 20), etiamtum viva Julia ejus filia (cfr. v. 24), qvae excessit e vita mense Septembri a. 54, cum altera expeditio Britannica nondum finita esset. Subsecutum est, opinor, hoc c. 29, jam in medium prolato c. 113. Occultio- res enim impetus in hoc, apertissimi ac furentes in illo fiunt. Maledicta con- tinuantur aucta in Caesarem acerbitate in e. 57. Neqve id nisi parvo tem- poris discrimine a c. 29 sejungi posse atqve utrumqve eodem illo anno 55 in lucem editum esse ratiocinandum est conclusione prope necessaria, dum- modo memineris hos illos esse versiculos Catulli de Mamurra, qvibus Caesar, ut ait Svetonius (vit. Caes. e. 73), sibi perpetua stigmata inposita non dis- simulaverat, modo etiam concedas ista tela venenata, qvamvis celeriter per ora hominum evolaverint, post aliqvid demum temporis ad aures imperatoris pervenisse **), modo deniqve nobis largiaris id, qvod de Caesare addit Sve- tonius: Valerium Catullum, satisfacientem, eadem die adhibuit coenae, fieri non potuisse nisi hieme a. 54. Caesarem Catullus, qvi ante bellum civile mortuus est, tantum in Gallia post has contumelias summo viro illatas convenire potuit. Ille autem, trans Alpes bella gerens, exercitu in hiberna deducto fere qvotannis in cisalpinam provinciam profectus est, ubi, cum Veronam venerat, apud patrem Catulli jure hospitis habitabat; huc enim spectant ultima verba in narratione Tran- qvilli: hospifioqve patris ejus, sicut. consverat, uti perseveravit. Catulli nul- los versus habemus, qvi se in aetatem anno 54 inferiorem incidere prodant, neqve is huic anno, nisi forte per paucos menses, superstes fuit. Hiemali tamen tempore a. 53 satisfactionem illam locum habuisse credere liceret, si Caesar hae hieme in citeriore Gallia fuisset: tune vero trans Alpes mansit *) Vid. L e. — Verisimile mihi videtur Mamurram Romam missum tune fuisse cum lit- teris, qvas de suis expeditionibus Caesar qvotannis illo tempore ad senatum dabat: eum igi- tur rumores hominum in urbe excitasse de adita insula incognita et de Germania, qvae re- giones qvomodo omnium oculos tum ad se converterint, testantur etiam Catulli carmina 11 et 29. **) In provincia ejus cisalpina, praesente ipso, emissa neqvaqvam sunt, sed Romae in consortio Calvi et Bibaculi, qvos similia earmina probrosa in Caesarem seripsisse notum est, ceterorumqve sodalium Catulli. 81 642. EDUARDUS A BRUNÉR. neqve iter in meridiem, qvod jam inceperat, rebellione Gallorum audita fecit. Sed hieme superiore, cum jam iniisset annus 54 (Bell. Gall. V, 1), ex hiber- nis discessit et in Galliam cisalpinam venit, ibiqve conventibus peractis ma- ximam partem hiemis in Illyrico transegit. In eam terram proficiscens, si non alia causa Veronam visit, hoc oppidum, viis eo ducentibus, attigit; et eo in loco poetam, patre jubente, poenitere se, qvod fecisset, dicere coactum fuisse, ut imperator magnanimus veniam ei dare posset, suspicemur. At qvalem men- tem post coenam, in qva accubuit inter convivas cum eo viro, qvo nemo tum neqve ingenii vi neqve morum svavitate ad hominum animos capiendos plus valuisse videtur, Catullus, liberrimae contumaciae juvenis nec ob causas pri- vatas potentissimo civium inimicus, habuerit, expressisse eum existimo hoc epigrammate (e. 93): Nil nimium studeo, Caesar, tibi velle placere Nec scire, utrum sis albus an ater homo. A maledictis contumeliosis in ipsum Caesarem postea abstinuit, verum qvibusdam comitibus proconsulis tamen iisdem temporibus parcere noluit. Et inprimis Mamurram consectari perrexit, sed nomine vero suppresso Mentulam vocat *). Hoc nomen, convicii causa ei jam impertitum in c. 29 v. 13, inde arripuit Catullus, ut tamqvam proprio ejus uteretur; idqve novo usui velut initiavit epigrammate sic meditato (c. 94), velut si se criminationis suae ad- versus Caesarem prolatae memorem Mamurrae injectam non revocare primis verbis enuntiaret: Mentula moechatur. Moechatur Mentula certe. Hoc est, qvod dicunt, ipsa olera olla legit. Allatum deinde est hoe nomen in c. 105, 114, 115 **). Alii autem iiqve nune ignoti ***) comites Caesaris, (qvi cum in Illyricum se contulisset, hi et *) Mamurram et Mentulam eundem hominem fuisse Jungelaussenus contra Froehlichii sententiam bene explanavit p. 22— 26. **) Ad e. 115 haee duo animadverti cupio, primum nullum hie neqve Firmanum ne- qve Formianum saltum intelligi debere, sed possessiones aliqvas in Gallia comata, qvas se ibi habere Mamurra gloriatus sit; deinde in versu paenultimo maximus ultro vel wltor, qvorum neutrum sensum idoneum praebet, mutandum mihi videri in maximu multo, ut hoe qvoqve loco id genus elisionis poeta sibi permiserit, qvod in e. 116 v. 8 (tu dab? supplicium). Ce- terum ad earmina 114 et 115 emendanda nonnihil contulisse puto Froehlichium (Vorschläge etc., p. 274 sq.). +++) Fufieius, senex recoctus, sub qvo ceteri aligvo munere fungebantur, fuit fortasse C. Fufieius Fango, qvi ex milite mercenario etiam senator (postea, Caesare dietatore) factus est, de qvo vid. Dio Cass. XLVII. 22 et Paulyan. Encyclopaed. III. p. 527. In qvosdam seribas Caesaris hos versus conditos esse Scaliger optime suspicatur. De ordine et temporibus carminum. Valerii. Catulli. 643 Mamurra in Gallia togata morati esse videntur), in c. 54 deridentur, qvod carmen post illam non voluntariam reconciliationem scriptum esse finis arguit: Jrascere iterum meis iambis Immerentibus, unice imperator. Tanta vero cum eo poemate irrisionis est similitudo iis, qvae sunt 97 et 98, ut illi haec apponenda putemus. Aemilio prioris carminis (qvod in duo divi- dere nulla ratio est) in comitatu Caesaris aliqvod officium, qvod ad mulos eisiaqve et ploxema *) pertineret, mandatum forsitan fuerit; Vettius posterioris idem homo est atqve is, de qvo mentio fit in e. 54 v. 2, dummodo hoc loco reete a Vossio restitutum sit Vefius, qvod tam multi receperunt **). Amores sectantes Aemilium et Vettium his versibus increpitatos esse satis perspicuum est. Mamurram vero et Catullum in Veneris militia hostiliter inter se fuisse obvios e. 43 et 41 clarissime ostendunt, qvia in utroqve decocforis amica Formiani ridetur, eademqve /ofa decem milia à poeta non sine aliqvo amicae pristinae jure poscebat (c. 41 v. 2). Hi autem versus (6 et sq. c. 43): Ten provincia narrat esse bellam? Tecum Lesbia nostra comparatur? indicant, alter Catullum haee scribentem in Gallia cisalpina commoratum esse, alter pridem editum Romae tune fuisse libellum ejus de Lesbia, qvod nomen in provincia fama celebratum jam fuit; ae fuisse opinor in Gallia transpadana, qvi sibi persvasissent sub nomine Lesbiae illam feminam, cum qva in regione Veronensi usus poetae sine dubio fuerat ***) ab eo cantatam esse, qvali errore fieri non potuit qvin eo magis irasceretur, qvod ea jam amica Mamurrae erat. Hanc suspicionem non vereor ne verisimilem non arbitretur, qvi c. 43 attenter jam perleget, in qvo Catullus puella salutata enumerationem venustatum, qvas *) Vocabulum a Catullo cirea Padum inventum, judice Qvintiliano I. 5, ibiqve, credo, ab eo usurpatum. **) Non magis eum Vettium, de qvo Cicero loqvitur in orat. p. Cael. eap. 30 $ 71, qvam Vettium indicem, anno 59 mortuum (de qvo vid. Paulyi Encyclopæd. VI. p. 2530 sq.), in his epigrammatis commemorari posse censeo. ***) Qvod Ovidius de Catullo et ejus Lesbia dicit (Trist. II. 429 sq.): Nec contentus ed, multos vulgavit amores, In qvibus ipse suum fassus adulterium est, id Bernhardyus (l. e. p. 515) spectare putat ad amissa poemata Catulli. Ovidius autem, qvi semet excusandi causa Catullum accusat, non versuum ejus ullorum infidelem se confitentis, sed, ut opinamur, tempora parum curans, Ameanae hujusce et aliorum amorum, qvi post attingentur, meminerat. 644 EDUARDUS A BRUNÉR. non haberet certe tamen bella, cum indignatione de ejus eum Lesbia compa- ratione connexuit, ob hoc, ut videtur, lectorum suorum erratum ad extremum exclamans: O saeclum insapiens et infacetum! In hune igitur ordinem carmina proxime memorata redigi voluerim: 93, 94, 105, 114, 115, 54, 97, 9S, 43, 41. Qvamqvam fateor paulo audacius me de e. 97 et 98 judicasse, cautius ea in numerum versuum incerti temporis, de qvibus mox dicetur, relaturum fuisse. Ad amores suos in serie poematum regressi poetae €. 100, 82, 104, 110, 111 hie locanda censemus. Condita sunt in finibus Veronensium; ubi versantem Catullum carmina tribus diversis temporibus fudisse intelligentes, haec ad tertium tempus recte nobis referre videmur. Extremo anno 55 vel ineunte 54 Veronam profectus, per hiemem fortasse ac nescio an diutius in Gallia cisalpina poeta remansit. Ibi enim tune ea qvoqve, in qvibus Aufi- lena nominatur, scripsit (c. 100, 110, 111). Etenim partim loci partim tem- poris signa insunt in c. 100: Caelius. Aufilenum et Ovintius Aufilenam Flos Veronensum depereunt juvenum, Hic fratrem, ille sororem. Hoc est, qvod dicitur, illud Fraternum vere dulce sodalitium. Cui faveam potius? Caeli, tibi: nam tua nobis Per facta exhibita est unica amicitia , Cum vesana meas torreret flamma medullas. Sis felix, Caeli, sis in amore potens. Eum, qvem eum maxima ironia Catullus ob amicitiam laudat, eundem esse Caelium, qvi poetam loco apud Lesbiam expulit, sole ipso est clarius; tem- pus haud breve post haec praeterisse designatur, et qvoniam intervenit etiam peregrinatio Bithynica, et inde reversus Catullus Caelium Romae carmine 55 reconciliatus salutavit neqve deinde Veronam ante eam commorationem, eujus qvae sint monumenta, nunc ipsum qvaeritur, venisse reperitur, ad an- num 54 haee tria carmina pertinent. Qvod autem in numero Veronensium juvenum Caelius ille ponitur, id ejusmodi esse aliqvis dixerit, et dixit ad c. 58 Vulpius, ut totum illud corruat, qvod de persona Caelii sumptum est a multis, nobis qvoqve probatum, qvandoqvidem M. Caelius Rufus Puteolanus fuit (Cie. p. Cael. cap. 2 $ 5) nee usqvam alibi Veronensis dicitur. At vero ea diffieultas non tanta est: potuit locuples pater Caelii, ut possessiones in Africa habuit (Cie. p. Cael. eap. 30 $ 73), ita fundum Veronensem habere, De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 645 ac vetus filii et Catulli familiaritas municipali notitia et puerili sodalitate ex- stitisse: potuit Caelius etiam, qvavis alia causa Veronae paulo longius tem- pus degens, ob eam fortuitam habitationem inter Veronenses juvenes a poeta referri, qvo fortasse venerat homo ambitiosus Caesari sui commendandi gra- tia, cui se totum paucos post annos ad tempus dedit, vel etiam periculi cu- jusdam evitandi causa, qvod hoe anno amici metuebant ab accusatore ei im- minens Romae, ubi tamen idibus Februariis fuit *). — Inter €. 100 et 110 interponimus poematia 82 et 104, illud ratione certissima, hoc aliqvanto in- certiore ducti. In illo enim allocutio Qvintii persvadere debet non Lesbiae amatorem — (qvam contra a Qvintio amatum non fuisse c. 100 profecto osten- dit, in qvo unius Caelii rivalitas in Lesbia spectatur) — non igitur Lesbiae amatorem appellari, ut Froehlichius cum Doeringio putavit, sed Aufilenae: magna vero est in c. 100 astutia poetae, amori Qvintii reapse ob eam rem non faventis, qvod ipse sibi Aufilenam elegerat; id enim declarat c. 110. C. autem 104, qvod item inter poemata de Lesbia scripta numerari solet, rectius carmini 82 apponetur propter repetitionem in v. 2 sententiae. qvae toto illo epigrammate cireumvolvitur, qvoniam Catullo sententiarum et verbo- rum repetitiones in diversis poematis de iisdem rebus eodem tempore compo- sitis placuerunt. Cfr. ex. gr. c. 107 v. 6 et c. 68 D. v. 108 (148), c. 107 uds em Gå. NOS 0v21756. Av - D 8g. 1651672]. v. 2:80:,162129. ve Netze: DAV D RIGSMvbaeiNc RV de C. 67 et 17 locos proximos bene tenebunt, tam ob similitudinem argu- menti amatorii, qvam qvod fabellas provinciales proponunt, ut etiam haee in Gallia cisalpina scripta esse appareat. Ab iis incipiatur series qvorundam, qvorum tempus definiri non potest. De c. 30, et qvando et ubi et qvare fac- tum sit, ignoratur, nec ullum est carmen, cui locum aptum assignaré diffici- lius sit. Si de Alfeni Vari Cremonensis, clari postea jurisconsulti, perfidia aliqva poeta qveritur, ut pleriqve opinantur, non male juxta collocabitur c. 108, in qvo haud dubie oratorem Cominium Catullus ob inimicam bonorum lingoam tam gravi convicio incessit **). Deinde seqvantur e. 78, 71, 106, 119, 59, 33, ae postea c. 103, 56, 32, 27, 6. Priora nihil cum Catulli ip- +) Cie. ad Qvint. fratr. II, 13: Cognosce nunc idus. Decimus erat Caelio dies. Domi- lius ad numerum judices non habuit. | Vereor, ne homo taeter et ferus Pola Servius ad ac- cusationem veniat. Nam noster Caelius valde oppugnatur a gente Clodia. | Certi nihil est adhuc, sed veremur. Judicio ob deficientem numerum judicum non habito novam aceusatio- nem, eum de ea nihil postea legatur, aliqvo modo effugit Caelius. ++) Vid. Lipsii Var. Lect. II. 5 et annotationem Silligii ad hoc carmen. Cfr. etiam Paulyi Encyclop. II. p. 528, num. 5 et 6. 646 EDUARDUS A BRUNÉR. sius rebus conjunctum indicant, sed potius eum satirico mentis impulsu solo ad vitia aliena vel acerrime notanda vel eum animi levitate ridenda commo- tum, qvoad perspicere licet, ostendunt; qvalia qvidem in maturiorem ejus aetatem conveniunt. Posteriora ipsum in mediis rebus Venereis volutatum ac Liberi donis licentius. usum inducunt. Amoribus eum deditissimum jam ad maximam sine ullo rubore lasciviam vitae pervenisse tam certo arguunt talia poemata, qvalia sunt 56 et 32, ut nullus hie locus concedi possit excusa- tioni, qvam anno, ut videtur, superiore homo non mendax afferre posse sibi visus est *) Ac dispicitur in carminibus via, qva ille, qvi vero, qvamvis illicito, amore Lesbiae qvondam irretitus fuerat, cum, qvae animo adolescen- tis tune obversata essent pulcherrima, deformata et specie sua destituta vi- disset, alios perosus venena in eos profundere didicit et magis magisqve fervore libidinum ae taedio fortasse rerum suarum in voluptatum voraginem abreptus est. Hune ad extrema descensum poetae ingeniosi tot intra annum, opinor, nomina Juventii, Ameanae, Aufilenae, Ipsithillae, Postumiae signifi- cant. Nec mirum est tam effuse viventem tam cito vixisse, ut jam prope a fine vitae abesset. — Qvae poemata post c. 17 enumeravimus, ea, anteqvam Catullum a. 54 ex Italia superiore Romam reducem mox certissime videri- mus (in c. 53), hie in medio reposita vel Romana vel Veronensia existimare licebit; qvamqvam omnia, qvae non aliud docent, potius Romam versus, ubi plurimum Catullus versabatur **), animum ducunt legentis, et in turba homi- num, qva urbs magna fluctuabatur, plerosqve eorum, qvos dictis poeta con- sectatur, vidisse videtur easqve voluptates, qvarum ipse tenebatur studio, petivisse, ibi in senem Cominium, veterem accusatorem, invectus esse (c. 10S), ibi freqventatam Nasonis habitationem ***) ante oculos habuisse (c. 112), ibidem "Catonem, non illum qvidem Uticensem, sed Valerium grammaticum, impudenter esse allocutus (c. 56), ibi etiam, neqve in municipio, de Flavii amoribus in tanta fuisse ignoratione (e. 6). De alienis amoribus ut Catullus in c. 6 petulanter et obscoene, ita in ' 55 cum amabili lepore loqvitur ac svavissime canit in dulei c. 45, qvo ta- #) Nam castum esse decet pium poetam Jpsum, versiculos nihil necesse est, Qvi tum deniqve habent salem ac leporem, Si sunt molliculi ac parum pudici cet. (c. 16 v. 5 sqq). **) C. 68 a. v. 34 sq.: — — — Romae vivimus: illa domus, Illa mihi sedes, illic mea carpitur aetas. ***) Hoe epigramma bene restituit Froehlichius; vid. Vorschläge ete., p. 274. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 647 1 bula melioris sortis, qvam qvae ipsi obtigerat, qvanta venustate, tanta casti- tate pieta est. Haec duo lepida carmina indieia temporis prae se ferunt: al- terum, post aedificatum theatrum Pompejum, qvod a. 55 inauguratum est *), compositum (cfr. v. 6), ad a. 54 Jungelaussenus bene retulit (p. 26); et cum in altero, de qvo nihil ille, Septimius Acmen malle qvam Syrias Britanni- asqve (v. 22) dicatur, non ante aditam a Caesare Britanniam nuntiumqve de ea re Romam auctumno a. 55 perlatum id conditum est: ceterum illa verba ita interpretor, maluisse Septimium Acmen suam domi amare qvam cum tot aliis divitias aut in Britannia cum Caesare militantem aut in terras Orientis. signa Crassi proconsulis Syriae secutum sibi aeqvirere; ae potuit hoe qvidem poema, sieut etiam c. 55, jam anno 55 scribi, sed tamen non minore cum veri similitudine anno proximo, Crasso in Syria bellum Parthis apparante et Caesare Britanniam cum maxime subigente, seriptum haberi potest. Post c. 55 et 45 commoda sedes erit carmini 35, qvod huie posteriori aliqvatenus est simillimum. Hoc autem epistolium qvia ad poetam Caecilium da- tum est eumqve' ad consilia amici alicujus de opere Caecilii, cujus laudatur exordium, audienda vocasse videtur, continuo id seqvantur c. 95 et 96, illud in Cinna poeta extollendo, cui Catullus editam Smyrnam gratulatur, totum positum, hoc eo spectans, ut elegiam Licinii Calvi, qva mortem Qvintiliae defleverat, laude afficeret, utrumqve exemplum laudationum, qvibus amici ami- eorum scripta versibus tum prosecuti esse intelliguntur. His ex carminibus Catulli tribus primum illud Veronense se esse refert, sed qvia tempus om- nium ignoramus, conjunctim collocanda sunt. "Tertii autem poematii lateri brevissima epistola ad amicum Cornelium Nepotem, qvae est e. 102, se accom- modabit. Neqve locum, qvam proximum, meliorem excogitare potui carmini 54. Qvis Arrius in eo et qvando irrisus sit, explicandi perieulum hoe nostrum non absurdum erit. Q. Arrius praetorius, cujus Cicero saepe meminit, cum ?#- fino loco natus et sine doctrina (Cie. Brut. cap. 69) esset, idcirco in appel- latione litterarum rusticitatem qvandam forsitan prodiderit **); et qvi in causis agendis /wif M. Crassi qvasi secundarum (Cic. 1. c.), idqve non sine amici- ' tia et sodalitate, is eidem, proconsuli in Syria facto, legatus fortasse delec- tus est, praesertim cum ambo bello servili exercitus duxissent ***). Hoe igi- +) Vid. Fiseheri Römische Zeittafen p. 248. **) Gell. N. A. XIII, 6: P. Nigidius in commentarüs grammaticis, Rusticus fil sermo, inqvit, si aspires perperam. ***) Unum Q. Arrium apud Ciceronem Orellius in Onomastieo Tulliano et pleriqve agno- seunt. Haakhius autem in Encyclopaedia Paulyana I. p. 829 duos ex hoc uno fecit, pa- 648 EDUARDUS A BRUNÉR. tur oratore, qvo nemo saepius in foro audiebatur (cfr. Cie. 1. e.), Roma in Syriam profecto, versus illos scriptos esse suspicor: Chommoda dicebat, si qvando. commoda vellet Dicere, et insidias. Arrius hinsidias, Et tum mirifice sperabat se esse locutum, Cum, quantum poterat, dixerat. hinsidias. Credo, sic mater, sic Liber avunculus ejus, Sic maternus avus. dixerat atqve avia. Hoc misso in Syriam reqvierant omnibus aures: Audibant eadem haec. leniter et leviter, Nec sibi postilla metuebant talia verba, Cum subito affertur nuntius. horribilis , Jonios fluctus, postquam illuc Arrius. isset , Jam non lonios esse, sed Hionios. Si haee suspieio non contemnenda esse, ae si propterea jam anno 55, qvo Crassus ipse, consulatu nondum deposito, mense Novembri iter in Syriam ingressus est”), Catullus hoe epigramma facere potuisse videbitur, tamen satius erit hune ob falsam vocum aspirationem jocum, praesertim, ut vi- detur, in oratorem jactum, hie ponere, ut transitus sic fiat ad duo de ora- toribus carmina, qvae subjungi voluerim proxima. — Qvod si qvis illud in ordine nostro reprehendat, poemata, qvorum tempus accurate constitui non potuerit, non potius post omnia, qvae qvando sint scripta, definitum sit, al- lata qvam his intermixta esse, respondeo in hac altera carminum serie extre- mos locos ea reete obtinere, in qvibus poetam aegrotum et propius jam ad mortem accedentem videmus, cum eorum autem parte similitudine argumenti conjungi qvaedam, qvae de sua aetate verisimilia nonnunqvam conjectari sinunt, certo judicare non permittunt, et ex incertorum numero alia, qvae jam supra commemoravimus, in tabula vitae suae a Catullo proposita imagi- nes suis locis aptas exhibere. C. 53 de tempore suo dubitationem cuivis omnem eximit, qvia causa Vatinii ea, in qva C. Licinius Calvus orator et poeta accusator exstitit acer- trem et filium, deceptus eo, qvod ad Cie. Divin. in Caecil. p. 382 Orell. scholiasta Grono- vianus de morte Q. Arrii, praetoris a. 73, tradit. Verba Ciceronis Verr. II. 15. 37 et IV. 20. 42, nihil de morte Arrii afferentis, planum faciunt non fine vitae eum, sed bello servili, ut Orellius existimat, impeditum fuisse, ne Verri a. 72 in Sicilia succederet: sua igitur opi- nione duetum erravisse interpretem Gronovianum ejusqve auctorem. *) Vid. Fischeri Fastos Romanos, p. 250. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 649 1 rimus, mense Sextili a. 54 acta est *), qvo tempore Catullus in urbe prae- sens, ut hoe poema testatur, orationem Calvi haberi audivit. C. 44, tem- pore incerto, qvippe cum memoriae proditum non sit, qvando Sestius **) cum Antio petitore litem habuerit, proximo tamen loco propter argumentum affe- rendum arbitror; et observatu dignum est Catullum se incommodae valetudi- nis causa in sinum villae Tiburtinae fugisse dicere. C. 22 confinem supe- riori sedem satis apte oceupabit, eodem claudicantium senariorum metro lu- dens et Suffenum poetam, sicut Sestium oratorem c. 44, salse pungens, nec tamen maligne; e contrario mitigatum eundem, qvamvis lascivientem, ani- mum, qvem in ultimis paene omnibus poematis Catulli agnoscere licet, in hoc poeta prodere videtur, cum ad extremum, se qvoqve respiciens, ait: Nimirum idem omnes fallimur, neque est quisquam. Qvem non in aliqva re videre Suffenum Possis. Suus cuiqve attributus est error: Sed non videmus, manticae qvod in tergo est. Vel de poetis et oratoribus qvibusdam aeqvalibus vel ad poetas scripto- resqve amicos pleraqve omnia ea carmina conscripta sunt, qvae in ordine no- stro post c. 45 enumerantur. Ad amicissimum suum Licinium Catullus mi- sit c. 50 et 14, qvae etiam similitudine argumenti et, ut mea fert opinio, tempore inter se junguntur. Qvae poeta in illo, qvod prius ponendum de- signavi, de febriculosa sua insomnia narrat, ea occulto morbo tum eum la- borasse ostendere videntur; ac certe alterum aegrotantem eum proponit, ut qvi, etsi cras se foras exiturum minatur, tamen ipso die Saturnalium domi suae solus, jam post lectionem novi libri ineptorum aliqvot scriptorum ver- sus continentis et a Calvo ei hoc die dono missi qveratur: Di magni, horribilem et sacrum libellum, Ovem fu scilicet ad tuum. Catullum Misti, continuo ut die periret Saturnalibus, optimo dierum! Etenim atrox consilium, qvod amico hie joco attribuitur, in hominem, qvi aegrotabat, meditatum fingi declarant haee superiora, in qvibus intelligendum est poetam dicere se speratis amici commodis e morbo recreari: *) Ofr. Fischeri Fast. Rom. ad h. a. (p. 251) et Jungelauss. p. 26. **) Hune Sestium esse eum, pro qvo Cieero dixit, eum de insulsis ejusdem scriptis Ci- cero et ipse loqvatur (Ep. ad Att. VIL 17 et ad Fam. VIL 32), jam Doeringius, Teuffelius, alii intellexerunt. 82 650 EDUARDUS A BRUNÉR. Qvod si, ut suspicor, hoc novum ac repertum Munus. dat tibi Sulla litterator , Non est mi male, sed bene ac beate. Qvod non dispereunt tui labores +). Hujus carminis non modo annus, sed ipse dies constat; nam, ut Jungelaus- senus et alii perspexerunt, in versu 3: Odissem te odio Vatiniano odium dicitur ei simile, qvod nuper Vatinius in Calvum ob causam, de qva comme- morat ©. 53, conceperat: non est igitur dubium, qvin scriptum sit c. 14 anno 54 die 19 Decembris, qvi unus etiamtum Saturnalium fuit. — Sed miror ne- minem editorum atqve interpretum ullo modo se percepisse ostendere, Catul- lum in c. 38, in qvo de infortunio aliqvo incognito eum loqvi dicunt, ingra- vescentem aegrotationem, ut etiam aeger versiculis ludebat, his verbis signi- ficare: Male est, Cornifici, tuo Catullo, Male est, me hercule! ei et laboriose, Et magis magis in dies et horas. Qvae seqvuntur in eodem poematio, ita interpretor, Cornificium a Catullo ac- cusari, qvod amicum domi jacentem non visisset ac ne minima qvidem allo- eutione solatus esset, amores Catulli, id est intimam ejus amicitiam (cfr. c. 30 v. S), ingrato animo sic remuneratus. Carmen aliqvod consolatorium Ca- tullum adeo miserabiliter a Cornificio efflagitasse omnes adhuc putaverunt, sed poeta, scribens ad poetam **), de hujus verbis desideratis uti poterat com- paratione, qvae inest in versu ultimo, licet coram voce respondere amicus deberet. Hoc modo omnis in magnam perspicuitatem mutatur obscuritas ho- rum versuum: Qvem tu, qvod minimum facillimpumque est. Qva solatus es allocutione? Jrascor fibi. Sic meos amores? Paulum quid. lubet. allocutionis , Maestius lacrimis Simonideis! Haee eum scripsisse existimo, cum, ne sibi mors instaret, jam timeus, tene- bras Orci reformidaret florentissima aetate juvenis. Illacrimaverant autem *) Aliter interpretatur, sed tamen Catullum morbo implieitum fuisse vidit Teuffelius 1. c. **) De Cornificio poeta cfr. Theod. Bergkius in Indieibus leetionum Aeademiae Mar- burgensis per semestre aestivum a. MDCCCXLIII. De ordine et temporibus carminum Valerit. Catulli. 651 sine dubio non minimum, id qvod reliqviae confirmant, mortibus immaturis et tristibus inclytae illae Ceae naeniae. — Addo c. 52: Qvid est, Catulle? qvid moraris emori? Sella in curuli Struma Nonius. sedet, Per consulatum pejerat Vatinius: Ovid est, Catulle? qvid moraris emori? Id enim epigramma, ut ait Hauptius (1. c. p. 15), continet profecto qvandam qoasi mortis praesensionem fractiqve. animi el cui vitae pertaesum est affec- fum. Qvod carmen Q. Fufio Caleno P. Vatinio coss. (anno 47) conscriptum omnes crediderunt, donec Mommsenus, nihil in Catulli poematis tam seram aetatem indicare videns, spem consulatus, qvam Vatinius certam inde ab a. 56 habere potuerit, perstringi monuit in versu tertio *); qva observatione maxima diffieultas perfacile sublata est. — Deniqve Catullus mortem adven- tantem prospexisse mihi videtur, cum carmen componeret, eujus tres illi ver- sus supersunt. qvi in omnibus libris MSS. fini poematis 14 adjuncti sunt: Si qvi forte mearum ineptiarum Lectores eritis manusque vestras Non horrebitis admovere nobis — Nam id mihi persvadet tanta illa in versu ultimo animi demissio atqve vera sui despicientia poetae, qvaedam scripta cum poenitentia, ut apparet, excu- santis, qvanta sane nunqvam fuit in Catullo, cum integris viribus frueretur. Idcirco hos versus in priore volumine infuisse negamus. Sed oboritur hie difficultas, non tam eo qvod alio carmine ad Cornelium Nepotem seripto po- steriori volumini Catullum praefatum esse contendimus, in qvo libro hi ver- sus epilogi initium esse potuerunt, qvam qvia eum libellum, qvem ad Corne- lium poeta misit, descriptum jam vidit et munditia splendentem laudavit (e. | v. 1 sq.), ea autem carmina, qvae fecit morbo mortifero aeger, vix ipse edidit. Is vero nodus hoc modo expediri poterit. Post missum ad amicum suum et laudatorem librum, qvi ut plus uno seculo maneret, insigni cetero- qvin eum modestia optavit, nova qvaedam composuit, sensa animi versibus identidem exprimere pergens, eaqve poematia ut libri nuper editi novis ex- +) Hist. Rom. II. p. 316 sq.: Daraus, dass Vatinius „bei seinem Consulat sich ver- schwört,“ hat man mit Unrecht geschlossen, dass die Sammlung erst nach Vatinius Consu- lat (TOT) erschienen ist; es folgt daraus mur, dass Vatinius, als sie erschien, schon darauf rechnen durfle in einem bestimmten Jahre Consul zu werden, wozu er bereits 700 alle Ur- sache hatte; denn sicher stand sein Name mil auf der in Luca vereinbarten Candidatenli- ste (Cicero ad All. 4, 8 b, 2). 652 EDUARDUS A BRUNÉR. emplaribus insererentur, amicis, qvi apud aegrotum assidebant, mandavit. Hane rem cum post mortem ejus Licinius, Cornificius, et qvi erant ceteri, perfieiendam curarent, alia fortasse etiam atqve omnia vel minima inedita, qvae seriptor evulgare non decreverat (velut e. 102 et 103), in eodem libro posuerunt; ae forsitan tum primum in librum recepta sint, qvae in Caesarem scripta Catullus post gratiam reconciliatam perenni memoriae commendare non debuit. ‘Tres illos versus ex ultimo Catulli poemate exstare suspicamur; versus autem ad Nepotem scriptos esse credimus eodem anno 54; nam et propter numerum non nimis magnum minorum carminum post a. 58 condito- rum — (qvamqvam complura Catulli poemata amissa esse constat) — et propterea qvod Cornelium Nepotem conjecimus a. 57 Chronica sua edidisse, qvam inter editionem et eam Catullianam, in qva poeta laudes sibi a Corne- lio tempore jam longe remoto tributas significavit (c. 1 v. 3— 7), aliqvot anni interfuerint necesse est, haec posterior editio ad auctumnum a. 54, cum Catullus Verona Romam revertisset, non superiorem ad aetatem, referenda esse videtur. Duas carminum series percucurrimus, eaeqve qvo ordine constituendae essent, explicavimus. Vix autem argui poterit ullum carmen in posteriorem seriem prioremve collatum ad alteram pertinere; qvamqvam fieri sane potest, ut qvaedam, qvae de tempore suo nihil produnt et ob eam qvoqve causam in posteriore reposita sunt, superioribus annis scripta sint, qvo in genere sunt c. 17, 30, 35, 95, 96, 102. "Tertia series restat, in qva qvae poni- mus, ea per se ordinanda sunt, etsi nonnulla in alterutro eorum voluminum, de qvibus jam diximus, fuisse videntur. Sed differunt a ceteris haee omnia, qvia, dum in illis scriptor res suas ipsius canit suive animi judicia de ho- minibus aeqvalibus profert ac saepe epigrammatis brevitate sententiam con- cludit, e contrario in his argumenta, qvae nullas vitae morumqve ipsius ima- gines proponunt, copiosiore plerumqve modo tractavit; qvem in numerum eti- am Callimachea ab eo latine conversa venire debebant, nisi tam dilucide ap- pareret haec in primo libro Catulli locum tenuisse, eademgve praeterea cum qvibusdam carminibus ad ipsum poetam spectantibus rationem qvandam ha- berent. Haee autem poemata, de qvibus nunc qvaerimus, in hune ordinem, ut etiam metra respiciantur, nullo negotio digeruntur: 34, 61, 62, 64, 63; jisqve adjieimus et fragmentum de luco Lampsaceno Priapi, qvod gramma- tici servaverunt tribuuntqve Catullo, et duo illa Priapeia, qvae viri docti olim simul, utpote mentem Catulli et ejus elegantiam spirantia, in libro poetae collocarunt, sed ad extremum librum reservata volumus, cum, sintne Catulli, ex conjectura pendeat; qvae tria carmina signata sunt 18, 19, 20. De ordine et temporibus carminum Valerii. Catulli. 653 Qvo anno Catullus hymnum ad Dianam (c. 34) panxerit, ut die festo ac sollemni a puellis puerisqve caneretur, definiri posse non intelligimus, sed qvia nominis claritatem jam conseeuto poetae tale negotium mandatum fuerit, ad posteriorem partem non longae aetatis, qva carmina Catullus fudit, pro- pterqve eam causam item ad posteriorem illum librum hoc poema pertinuisse videtur. Neqve vero magis perspici potest, in utro duorum voluminum e. 61, qvo Manlii et Viniae nuptias poeta illustravit, fuerit *), qvam hoc suspicandi copia datur de c. 62, qvod aut iisdem nuptiis aut causae, qvae ignoratur, originem debuit. — Cum autem ex omnibus poematis, qvae adhue enumerata sunt, ne unum qvidem sit, qvod anno 57 conditum diei potuerit, et ex tem- pore peregrinationis in Asia tantum duo carmina, sed ambo vere a. 56 scri- pta afferre licuerit, nec vero sit credibile Musam tam loqvacem per annum integrum siluisse, sic sentio, id qvidem genus carminum, qvo animi affectus vitaeqve suae res varias poeta describere solebat, ab eo in Dithynia annum ingratum **) degente non multum fuisse celebratum, sed qvaedam alia tum scripta esse. Ac pro certo habeo Attinem, cum in Asia fabula hujus poe- matis versetur atqve ibi Catullus Dindymenae sacra aspicere potuerit, ibidem exstitisse. Eodemqve anno argumento mythico poetam aliqvanto majorem ope- ram navasse Epithalamiumqve Pelei et Thetidos composuisse meo jure suspi- cor. Neqve enim ei, qvi in Italia in mediis amoribus, desideriis odiisqve suis privatis et in rerum publicarum non ullis qvidem muneribus, sed cura animi non levi iis impensa vixit, alio tempore tam bona opportunitas ad hoc poema elueubrandum obtigisse videtur. In Asia etiam Priapo Lampsaceno eos ver- sus cecinit, qvorum qvattuor supersunt, tum, credo, cum ei a. 56 in phaselo suo redeunti diutius ad litora Hellesponti commorari lieuit. Qvaecunqve autem majora carmina editioni parata secum domum attulit, certe eodem anno Romae edidit ***). Poema de Peleo et Thetide tam longum est, ut circuitum volumi- +) Seriptum est post e. 68 a, qvo Catullus respondit ad epistolam ab hoe Manlio ad eum datam, qva infelieissimum se esse amica nuper amissa Manlius vehementer qvestus erat: is igitur postea pulcherrimam uxorem duxit. Perspicuum profecto est ex verbis Catulli, cum epistolam illam qveribundam ad eum amicus mitteret, hune non uxorem amisisse, sed ab amiea fuisse desertum; de qva re cfr. Vulpius ad c. 63 a. v. 6. =) (Ban, (5 1109280 2:05 ***) Cinnam poetam in Bithynia simul eum Catullo fuisse Hauptius l. e. p. 100 collegit ex Catuli e. 10 v. 29 sq. Sed neminem video animadvertisse de versibus Cinnae, qvi sunt apud Isidorum Hispalensem in l. VI cap. 12, sententiam versus qvarti hinc luce aspergi. Versus hi sunt: Haec tibi Arateis multum vigilata lucernis Carmina, qvis ignes novimus aelherios, 654 EDUARDUS A BRUNER. nis per se explere potuerit. Sed etiam Attis apud Terentianum Maurum liber dici videtur, pro titulo carminis initio ejus ex eo more, de qvo supra dispu- tatum est, posito *). Catullus, si fides habetur additamentis Hieronymi Stridoniensis ad Eusebii Canones, natus est Olymp. CLXXIIL 2 = 666 vel 667 ab u. e. (87 vel S6 ante Chr. n.) et decessit tricesimo aetatis anno Olymp. CLXXX. 4 — 697 vel 698 ab u. c. (57 vel 56 a. Chr. n). Sed erratum esse de tempore mor- tis pridem intellectum est; nam multa sunt scripta Catulli, qvae annos infe- riores spectent. Itaqve, ut de Scaligeri opinione ab aliis refutata nihil disse- ramus, qvi poetam decennium ante Chr. n. secundum vidisse putavit, multi eum qvadragenarium supremum diem obiisse dixerunt, cum in carm. 52 eum an- num, qvo consulatu Vatinius functus est, (a. 47) memoratum opinati sint. Lach- mannus autem et Hauptius (l e. p. 14 sq.) non multo post ereatum consulem Vatinium Catullum mortuum esse, sed natalem qvoqve ejus annum non reete ab Hieronymo annotatum existimant, errores ab ea re repetentes, qvod Cn. Octavius Cn. filius consul a. ab u. c. 667 cum Cn. Octavio M. filio consule a. u. 678 sive 76 ante Chr. n. confusus sit: decennio igitur post incidisse et annum, qvo genitus, et illum, qvo e vita egressus sit poeta. De eo, qvo vivere desiit, Mommsenus nobis lucem praetulit, qvi et, ut supra retulimus, de carmine 52 meliora docuit et brevi post annum 54, nisi eo ipso anno, Catullum, eum in carminibus inferiora tempora non attingantur, decessisse ju- dicat **). In vivis ille erat, sicut ante commemoravimus, die 19 Decembris a. 54, sed valetudine affectus; ac si recte interpretati sumus, plura exstant car- mina, qvae poetam morbo eo tentatum ostendere videntur, cui suceubuit. Eqvi- dem ergo in dubio non ponendum arbitror, qvin in extrema parte anni 54 vel ineunte a. 53 animam efflaverit. Lachmannum vero, qvale erratum Hiero- nymus commiserit, eatenus recte perspexisse credo, ut de anno natali Catulli Levis in aridulo malvae descripta libello Prusiaca vexi munera navicula. Poema, qvod Cinna nescio cui dedicavit, e Bithynia domum reportaverat, fortasse cum Ca- tullo phaselo ejus revectus. *y Vers. 2899 sq.: Servasse qvae Catullum probat ipse libi liber: „Super alla vectus. Attis celeri rate maria“. **) Vid. 1. e. p. 316 sq., ubi dieit: Die uns aufbehaltene Sammlung ist voll von Bezie- hungen auf die Ereignisse der J. 699 und 700 und ward ohne Zweifel in dem letzteren be- kannt gemacht; der jüngste Vorfall, dessen sie gedenkt, ist der Prozess des Vatinius (Aug. 700). Hieronymus Angabe, dass Catullus 697/8 gestorben, braucht also nur um wenige Jahre verschoben zu sein. De ordine et temporibus carminum Valerii Catulli. 655 1 duos consulatus, qvi facile confundi potuerint, inter se permutatos esse con- jecerit; sed eos ejusdem viri fuisse putaverim. In iis, qvae de scriptoribus annotavit, auctorem Hieronymus se maxime secutum indicat Svetonium; apud qvem si legerat, qvo consulatu poeta in vitam venisset, eumqve tricenarium "mortem obiisse, eum de hoe consulatu errasset, simul de tempore mortis opinio eum fefellit. L. Cornelius Cinna consul fuit eum Cn. Octavio a. 87, et idem a. S4 cum Cn. Papirio Carbone. Atqve hos annos confundere eo facilius erat. qvod utroqve alter consulum in magistratu occisus est, priore Octavius, po- steriore Cinna, praeterqvam qvod ut hic eo anno interfectus, sic superiore idem consulatu se abdicare coactus est. Quvocirca, si fide sunt digna, ut Lach- manno et Hauptio recte videntur, haec verba Hieronymi: Catullus tricesimo aetatis suae anno Romae moritur *), eaqve ad annum 54 vel 53 referenda fuerunt, seqvitur, ut in lucem poeta editus sit a. 84. Qvi ita non amplius biennio major natu fuit amicis suis Licinio Calvo et Caelio Rufo, qvi geniti sunt eodem die a. 82 (Plin. N. H. VIL 49). Qvod autem Catullum non plus qvam triginta annos natum de vita exiisse sic agnovimus, id conspirat cum his versibus Ovidii (Amor. IIL, 9, 59 sqq.): Si tamen e nobis aliqvid, nisi nomen et umbra, Restat, in Elysia valle Tibullus. erit. Obvius huic venias, hedera juvenilia cinctus Tempora, cum Calvo, docte Catulle, tuo. *) Repetuntur eadem in vetere illa vita Catulli, de qva supra. Haee et similes Ti- bulliana et Propertiana ab eodem homine conseriptae sunt, isqve in fine vitae Propertii no- minatur Hieronymus Alexandrinus (vid. Tibullus Dissenii p. XI). Vita Catulli haee qvoqve habet: Valerius Catullus, scriptor lyricus, Veronae nascitur Olympiade CLXIII. (Huschkius correxit: CLXXIII) anno ante natum Salustium Crispum diris Marii Syllaeque temporibus, qvo die Plotinus (Huschkius: Plotius) Latinam rhetoricam primus Romae docere coepit. Mirum commentum est de Plotio; id vero et alia excogitari potuerunt, eum semel ortus esset error de anno natali. wy LG jog AY 'z 7 Zr VV > e 656 EDUARDUS A BRUNÉR. Conspectum addimus, qvomodo carmina Catulli ordinanda et qvibus annis scripta nobis visa sint *). ET ar I noi ne ar. | Nm tte Nan rt Ans ant cr. Carm. 2 il Anno 60 Carm. 68 d.| 27 Anno 58 » 3 2 » » » 40 28 2» 7» "n o 3 20 90 » 286 29 ” 58 (?) (A 4 AES ss 30 + 58 eye 5 » 60vel59| „ 37 31 use 83 6 0) 9 9c ” 42 32 ” 2» S^ Nn 1 » 59 ee 33 am. MATO) 8 Sg ip) 25165 vr IR UMS VANUS 9 5 59-602) .- 65-5. 35 Ab TES 10 » 59 ina 36 Sel ” 92 1d » n „16 37 DRE. ” 69 12 2 292 SFR, ANT vn 505 d 4. 18 29. 25 Carm. 1 38 Anno 54 s ST-5 14 MS $i 39 NO TE 15 » » 101 40 » » n - Gb 16 "Ue No 41 2x M DT 17 „ 59vel58| , 4 42 > id H" 88 18 QU UD Og 5) » 98 43 » » 89 19 D'Ot I 9» » 49 44 en) 2 90 20 oo 9 AO 95 » 10 45 Qv 99 ” 74 21 Dp. my s t 95 ” 9 46 ms 2n 80: 22 DEE » 28 47 2200 n 19 23 » » » » » 41 48 » » Siva dia 24 Ee oh Syn das andis 49 „456, yvelss5 ED 109 25 2) 0000» 0m au + 50 er PITE UNA 26 te: MA) 51 MER UE #) Supra haee carmina fere semper eodem ordine commemorata inveniuntur. De annis qvorundam separatim dietum est p. 631—633. — Comparationis causa series a Froehlichio et Jungelausseno propositas, qvi non omnia poemata in qvaestionem vocaverunt, eum annis a Jungelausseno adseriptis hie subjungimus: Ordo Froehlichii. Carm. 2, 3, 5, 7, 18, 43, 51, 70, 86, 68. — C. 8, 11, 37, 38, 42, 58, 79, 75, 0816, 19, 191, 100. —0..36,. 33,85, 3927810425107, 109 — (074054510117 82 ad certos locos non relata). — C. 46, 31, 4, 10. — C. 12, 25, 28, 47, 9, 13. Ordo Jungclausseni (qvi de ordine in editionibus mutando nihil dixit). Carm. 5, 7, 51, 2, 3, 86, 83, 68 (a. 602—060); e. 65 et 66 (a. 60); e. 70, 72, 87475, 77, 79, 91, 85 92, 107, 109, 76 (a. 59—858); e. 46, 101, 31, 4, 58, 11, 10, 93 (a. 56); c. 28, 47, 113 (a. 55); e. 29 et 57 (a. 55—54); e. 94, 105, 114, 115, 55, 53, 14, 52, 1 (a. 54). De ordine et temporibus carminum. Valerii Catulli. 657 i is or- |Numeri ordi- : : Numeri veteris |Numeri ordi- : 3 Numeri veteris or- |Nume : Anni ante Chr. n. Anni ante Chr. n. dinis. nis nostri. ordinis. nis nostri. Carm. 99 52 Anno 55 Carm. 103 90 Anno ? SORTS 53 digi ue" 50 91 Me AG 54 Les 2 i2 92 5*3 X 22 55 pes 5s 21 93 * n mod 56 b T 94 rer 2. 51 51 aue Sa „ 54 (55?) is 58 d 25 96 M AND P 6 59 ipo d RE DE at URS SN 60 ed 52995 98 3 » a! 61 Tr 0:96 99 , "2.113 62 Mrd. ,. 102 | 100 we er 29 63 UN 0851 101 „55 vel 54(?) Rn 64 nmi 2x 83.01, 109 „ 54 A 93 65 Anno 54 44 103 2 do? 9 94 66 mr NA 2227 104 = 05 67 Ser; 50 | 105 UM HE 68 4 wen 106 04 115 69 AR NS is 107 , 554 10 zi et T 52 108 T dT 71 Kon 2 45. 109 NOS 12 A x = = = spem il Ta) - Carm. 34 110 |Anno ? “di 74 SR S su 401 111 » 58—54 - 100 75 suite 2-421402 142 nt um 82 16 NIS NCA 113 a UND) 5 104 TT À à Ss 63 114 bi] 410 78 ar ETS 115 >» 56 111 79 vd LLLI. = ; 67 80 en Carm. 19 116 ? 17 81 an i. (|| 117 ? » 30 82 220989855 , 108 83 a 33 548 S4 NES 71 85 - 106 86 been sm addio 87 un „+59 88 si , 33 89 ES 83 0 Ki "n. ! | VAR Ge | BU Lo $ "n | } | 7" Ned ha ER NLIS MERE ut 5 T LA A, 1 CT ow - à Li Pk D | i E i | i i "ww 2a Seller 22 Nordmann hay te QZse. Hilda e 2199798 2222) 2] Wu urp.ro t. 'er'Sur " qu 20510 PRA ( Taf. V. Nordmann, Arytıra Stelleri. EN NONE d | NS CSIRO apos NN À Fig. 6. Hilda Olsow lich A43 RR DU CORRER 2 a ABER HAVIVIN LNAN — fj ann "EIS = i "U Ni Ms] or) ee. quw. umynpy 7 CERTES Quin umynjy? Wap) — N Ys HE “Ir eon x e " 1 Tr 4 WS 1% we " ux lad. M v. « ? Nyl ander, ZzeZezes Noro- Granaltenses. nn HAE, FOI LE Et Y FE Diewardal n dise P | | » LULA ^ 00000000008 N N «1000000000008 del HT Wuylander > L ( iex le 3 ROLE CET m SES. Z CR SUA. V. Î | | | eso ODD ^ Nyl ander ^ Lichenes Novo-Grana Rei valise. iNuca 17 4 WW Av NE. N Fat quil a I skiöld, Schrammen. uu orden GE D) nz DE c t t i do BANI IU e» ce Dr =" uber die Richtung der Schrammen == NAN EN ? = CGFINNLANGTD EE ui > Ai X. NORDENSKIÖLD. | AN — Bedeutung der Buchstaben, qm Granit gor- Bine gn.- gun: Granit nea Glemmerschieher Gas A E : B Er LE