oe ae ach ST ee ve a ie Er 7 nir 2) JEN 4 E =D) — Ba cd War e ofi B era" A NR Tr v e | ? D, n PRU [ e BAY [ Lin? IR ; fA’ , ' : i” M sr N ! 2 } f | , ; " MEAT) yl EY AN P 4° i L] hå NV y NUM L 2 * ARKIV FÖR ESO TAN: I.E UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN I STOCKHOLM BAND 5 BOTANICAL DEN MED 15 AFHANDLINGAR OCH 54 TAFLOR + UPPSALA & STOCKHOLM ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. BERLIN LONDON PARIS R FRIEDLANDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON LIBRAIRIE H. LE SOUDIER 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET. STRAND 174 BOULEVARD S:T GERMAIN 1905— 1906 Häftet 1—2, innehållande N:o 1—7, utkom den 30 dec. 1905. » mem E ^ » 8—15, > » 30 april 1906. cae 14. 15. FEMTE BANDETS INNEHALL. BIRGER, S., De 1882—1886 sg sg Hjälmareöarnas vegetation. Med 12 Taflor SR ’ WULFF, TH., nmel Med 1 Tafla c ERIKSSON, J., Zur Frage der Entstehung und Verbreitung der Rostkrankheiten der Pflanzen . A Fries, R. E., Studien in der Riedelschen Kassen ee Mit 3 Tafeln . - : MALME, G. O., Die aueh von “Matto eee : MALME, G. O., Vochysiaceen Matto Grossos .... STARBÄCK, K., Ascomyceten der schwedischen Chaco- Cordilleren Expedition. Mit 1 Tafel . 2 {boy ee WiITTE, H., De svenska alfvarväxterna. Med 10 taflor. ... DAHLsTEDT, H., Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum (Led). Med 18 taflor. . RETZIUS, G., Ueber die Spermien der Fucaceen. Mit 5 Toxtfiguenn. WESTERGREN., T., Ein bemerkenswerter ed Mit 2 Tafeln . . SAMUELSSON, S., Bidrag till As iland 1 Sitorsteal-ten: Med 1 tafla a Friss, R. E., Zur este do Rare oos mpblTor. der pO biete zwischen Bolivia und Argentinien. 1. LR Mit 3 Tafeln . KJELLMAN, F. R., ae anne marinen ”Alediilbra von Jan Mayen. Mit 3 Tafeln -— — —. Om främmande alger Handdrifna ‘wid ee västkust Utgifvet den 30 april 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Sid. 1—152. 1— 29. 1—54 1—24. 1—16. 1 1% 13% 1—94. 144 1-9! 1° 14: 1—24. 1—36. 1—30 T 4 a m E © E A - SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN I STOCKHOLM HAFTE 1—2 _ UPPSALA & STOCKHOLM Y & SON /T GERMA 2 . STRAND 174 BOULEVARD S . WILLIAM WESL 28 ESSEX STREET ie Publikationen SEES af K. en ps-. Us lingar» sowie »Bihang till K. Svenska Vet Handlingar», von welchen bz. 59 und 28 Oktay-Ba wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An. der . gegeben unter Mp Namen: Arkiv 328 Matematik, Astronom Arkiv för Botanik. Arkiv för ere ee ; Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. t M Arkiv fór eo oles I A partir de l'année 1903 le SOR edu: at K e miens Fórbandlingar» ainsi que le »Bihang till K. T ""Akademiens N dont 59 et 28 vo. mes. _ €esseront. de paraitre, | Arkiv för Kemi, Minsralogi och Geologi, Arkiv för Botanik. Arkiv för Zoologi. Les »K. Vetenskaps- -Akademiens "endis! 0 quarto, continueront à paraítre comme par le passe, — u cM NN ARKIV FÓR BOTANIK. Band 5. N:o 1. De 1882—1886 nybildade Hjälmaröarnas vege- tation. Af Ng SELIM BIRGER. Med 14 figurer i texten, 11 taflor och 1 karta. Meddelad den 7 juni 1905 af V. Wirrrock och J. ERIKSSON. Inledning. Ar 1882 sänktes Hjälmarens yta 1,2 m. och 1886 ytter- ligare 0,7 m. Tack vare de ofta särdeles langgrunda strän- derna nyvanns flerstädes ett betydande strandomrade, men har och hvar uppstodo därjämte alldeles nya öar! ALFR. CALLME® fäste sig vid det enastående tillfälle, som härigenom föreläg, att studera växternas spridning samt vaxt- samhällens uppkomst och vidare utveckling. Sommaren 1886, strax efter andra sänkningens afslutning, undersökte han 28 alldeles nya skär och trenne skär bestäende af en ny och en gammal del, alla belägna i Hjälmarens mellersta del. Sex ar senare besöktes alla dessa samt ännu nagra andra skär af A. Y. GREVILLIUS?, som lämnat en ingäende skildring af de förändringar vegetationen undergátt aren 1886— 1892. ! Enligt P. LAURELL (Sjóarna Hjälmarens och Kvismarens sänkning. Ymer 1886 sid. 183) torde vid Hjälmarens sünkning c. 15,000 har odlings- bar mark ha nyvunnits. ? ALFR. CALLME. Om de nybildade Hjülmaróarnas vegetation. Bih. t. K. Vet. Akad. Handl: 12 (1887) III. N:o 7 > A. Y. GREVILLIUS. Om vegetationsförhällandena pa de genom sänk- ningarna 1882 och 1886 nybildade sküren i Hjàlmaren. Bot. Not 1893. — Om vegetationens utveckling pa de nybildade Hjàlmavóarna. Bih. t — K. Vet. Akad. Handl. 18 (1893) III. N:o 6. Arkiv für botanik... Bd 5. .V:o 1. 1 a oo EG 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. N:O 1. Varen 1903 fäste docenten GUNNAR ANDERSSON min upp- märksamhet pa detta intressanta ämne, och jag blef genom understöd af Vetenskapsakademien somrarna 1903 och 1904 i tillfälle att undersöka de ifrågavarande skären. Jag hoppas under de allra närmaste åren åter komma att besöka holmarna och då än mer i detalj studera där rådande förhållanden, särskildt moss- och laffloran. Nedan omtalade Hieracier ha godhetsfullt bestämts af amanuensen H. DAHLSTEDT, mossor af d:r HJALMAR MÖLLER, lafvar af rektor S. G. RINGSELLE, fågelägg af konservator G. KoLTHOFF. Med. kand. GUSTAF BERGMARK har bistått mig vid arbetena 1903, och därför riktar jag här till honom ett tack. Hvalöns vegetation. Kring den c. 3 km. Janga Hvalön gruppera sig samtliga undersökta skär på större eller mindre afstand (jfr kartan tafl. 12). Då de undersökta holmarna till en ej obetydlig grad torde ha erhållit sin flora från denna 6, lämnas har nedan en redogörelse äfven för Hvalóns vegetation. Före sänkningarna bestod ön af tvenne från hvarandra skilda delar, en östlig och en västlig. Ett betydande område nyvanns genom sänkningarna, och på vissa delar af detta träffas redan åker. Större delen af Hvalöns äldre parti intages af löfängar. Sammansättningen belyses af en anteckning från öns östra del: Träd: Greg.' Acer platanoides, Tilia europea. Spars. Fraxinus excelsior, Sorbus aucuparia, Prunus padus, Ulmus montana, Betula verrucosa. Sol. Populus tremula, Betula odorata. Lind, lönn och alm växa i täta grupper, vanligen pa ett afstand af 10—15 m. fran hvarandra. Mellan trädgrupperna träffas mera óppen ängs- mark. , ! Dar ej annat uppgifves, är nomenklaturen den samma, som i I1:te upplagan af Harrmans flora. Växternas ymnighetsgrader äro betecknade enligt nedanstående skala: 1. Sociales (massvis, ymnigt) grundtonen i växttäcket. 2. Gregarix® (mängdvis), i hufvudformationen plättvis hopade. 3. Copiose (talrikt, i flera grader. rikligt), rikligt inströdda. 4. Sparse (spridt, måttligt), här och där uppträdande inströdda. 5. Solitarie (sparsamt, enstaka, sällsynt). Jfr SeLım BiRGER. Vegetationen och floran i Pajala socken med Munio kapellag i arktiska Norrbotten. K. Vet.-Akad. Arkiv för Botanik. B. 3 (1904) N:o 4, s. 8. ———— BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 3 Buskar: Sol. Rhamnus frangula, R. cathartica. Ribes alpinum, Cratuqus monogyna, Rosa canina, Salix cinerea, Juniperus communis ? Rubus ideus. Gräs: Cop. Poa nemoralis, Anthoxanthum odoratum. Spars. Luzula multiflora, L. pallescens, Dactylis glomerata, Festuca ovina, Poa pratensis. Sol. Carex pallescens, Poa trivialis. Örter. Cop. Veronica chamedrys, Plantago lanceolata, Cerefolium silvestre, Ranunculus acris, Anemone nemorosa, A. hepatica, Rubus saxatilis, Rumex acetosa, Convallaria maialis. Spars. Scorzonera humilis, Galium boreale, Veronica officinalis, Pri- mula officinalis, Alliaria officinalis, Oxalis acetosella, Viola canina, Fragaria vesca, Potentilla erecta, Geum rivale. Orobus tuberosus, Vicia cracca, Convallaria polygonatum (fläckvis). Sol. Tanacetum vulgare, Taraxacum officinale, Valeriana offici- nalis, Galium verum, G. aparine, Campanula persicefolia, Scrophularia nodosa, Linaria vulgaris, Ficaria verna (fläckvis), Erysimum hieracifolium, Sedum telephium, Spirva ulmaria, Lathyrus pratensis, Orobus vernus, Vicia sepium, Polystichum spinulosum, P. filix mas. Under träden, där lösa stenar och multnade blad träffas, växa: Spars. Glechoma hederacea, Chelidoniwn majus, Geranium rober- tianum. Pa flera ställen, där träd blifvit fällda, växa i den upprifna myllan land kvarliggande barkbitar: Spars. Cynoglossum officinale, Rumex acetosella, Urtica dioica, Phleum pratense. Pa ett par ställen finnas i midten af de öppna partierna sma kärr med följande vegetation: Soc. I vattnet Carex vesicaria, pi stranden närmast vattenbrynet Ranunculus repens. Cop. Galium palustre, Comarum palustre, Agrostis stolonifera. Spars. Lysimachia vulgaris, Sium latifolium, Cardamine pratensis, Alopecurus gen. * fulvus. Sol. Veronica scutellata, Mentha arvensis, Alnus glutinosa. Pa Hvalöns NV sida finnas vidsträckta sandfält, hvilka till en del utgöra den gamla stranden. Här gjordes d. ”/; 04 följande anteckning: Cop.—Greg. Sedum acre, Fragaria vesca, Herniaria glabra, Festuca ovina. Cop. Antennaria dioica, Galium verum, Veronica chamedrys, Potentilla reptans, Schedonorus tectorum. Spars. Carlina vulgaris, Hieracium pilosella, Leontodon autumnalis, Campanula rotundifolia, Thymus serpyllum (fläckvis), Gle-, choma hederacea, Veronica officinalis, Plantago lanceolata Draba verna, Rubus ideus, Potentilla argentea, Urtica dioica. Sol. Erigeron acris, Hieracium umbellatum, Taraxacum off. + corniculatum, Galium aparine, Prunella vulgaris, Ver- bascumt hapsus, Veronica verna, Pimpinella saxifraga, Cheli- donium majus, Viola arvensis, Cerastium semidecandrum, Arenaria serpyllifolia, Viscaria vulgaris, Epilobium angusti- folium, Potentilla anserina, Trifolium repens. Scleranthus annuus, Carex ericetorum, Festuca rubra, Bromus mollis, Aira flexuosa. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND bi N:O I. Barrskog af tall och gran intager en relativt liten areal af ón. Undervegetationen är mycket gles och utgóres i huf- vudsak af Antennaria dioica, Pyrola rotundifolia, P. secunda, Luzula pilosa och ännu nágra andra arter. Ter sig vegetationen pà ofvan angifna sátt pà Hvalóns gamla delar, visa de genom sinkningarna uppkomna partierna i mycket afvikande forhallanden. Pa större delen af Hvalön, liksom pa norra fastlandet, intages sa godt som hela det genom sänkningarna af Hjälmaren nyvunna strandomradet upp till den forna strandvallen af en tät alskog (Alnus glutinosa). Följande anteckning (d. ?*/; 04) visar dennas utseende och undervegetationens sammansättning. Alskog pa Hvalóns södra strand vid Ostergarden pa det genom sänkningarna 1882 och 1886 uppkomna strandomradet. Alskogsbältet nar en bredd af cirka 15 —20 m. och består af ungefär 10 m. höga träd, hvilka sta pa ett inbördes afstand af I-2 m. Alskogsbältet nar fran den forna strandvallen, där skog af mest lind vidtar, till vattenranden, dar i kanten af alskogen enstaka strandváxter samt buskar af Salix cinerea och S. aurita träffas. Soc. Alnus glutinosa. Träden äro circa 10 em. i diameter vid brösthöjd. Cop. Veronica chamedrys, Ranunculus repens, R. acris, Oxalis acetosella, Malachium | aquaticum, Rubus saxatilis, Geum urbanum, Poa serotina. Spars. Hieracium sp., Galiwm palustre, Glechoma hederacea, Melam- pyrum silvaticum, Cerefolium silvestre, Ranunculus auricomus, Geranium robertianum, Arenaria trinervia, Rubus idus, Spirwa ulmaria, Rumex acetosa, Urtica dioica, Anthoxranthum odoratum. Sol. Träd och buskar, endast i unga individ: Acer platanoides, Tilia europea, Ribes alpinum, Sorbus aucuparia, Prunus padus, Quercus robur, Corylus aveltana, Populus tremula, Betula verrucosa, Pinus silvestris, P. abies, Juniperus communis. Örter och gras: Tussilago farfara, Cirsium palustre, Va- leriana officinalis, Campanula rotundifolia, Peucedanum pa- lustre, Viola riviniana, Stellaria media, Cerastium vulgatum, Epilobium montanum, Potentilla erecta, Vicia sepium, Pyrola secunda. Convallaria majalis, Majanthemum bifolium, Festuca rubra, Aspidium spinulosum. En mängd af de ofvan uppräknade arterna förekomma fläckvis, och deras förekomst ar icke sa likformig som i liknande växtsamhällen af högre älder. De ungefär 10 m. höga alarna äro alldeles kvistrena, om man undantar den lilla, i toppen sittande, kvastformiga kronan. Au samman bilda kronorna ett väl slutet hvalf, och öfverskuggningen blir därigenom inne i skogen mycket stark. I alskogens inre, liksom ock annorstädes pa öns och pa det närliggande fastlandets nya delar, iakttager man ofta tal- rika groddplantor, anordnade antingen fläckvis eller i hori- sontella rader, jämnlöpande med vattenlinjen. Dessa grodd- bäddar äro ganska artrika. Nära Hvalóns västra udde antecknades sålunda d. 15/5 04 för alskogen fläckar med ända BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 5 till 300—500 groddplantor af Fraxinus excelsior samt oräkne- liga plantor af andra arter, bland hvilka sarskildt ma fram- hållas Lampsana communis, Geranium robertianum, Epilobium montanum och Polygonum dumetorum. Utom alskog, hvilken är mest karakteristisk för Hvalöns nyvunna omräde, förekommer a detsamma äfven starrkärr samt partier med en mera typisk strandväxtflora. Där klipp- hällar na ut till böljranden, träffas i skefvorna en pa olika lokaler till sin sammansättning mycket växlande flora !. ! A Hvalön ha nedanstående 88 arter anträffats, hvilka ej antecknats a de undersökta skären. Listan gor dock ej ansprak pa att vara full- ständig. De arter, som sta inom parentes, aro äfven funna pa någon af de undersökta holmarnas gamla delar. Anthemis arvensis, Anemone nemorosa, Geum urbanum, Centaurea scabiosa, A. hepatica, G. rivale, C. cyanus, Berberis vulgaris, Lathyrus patensis, Carlina vulgaris, Erysimum cheiranthoides, Orobus tuberosus, Carduus crispus, Alliaria officinalis, O. vernus, Lappa sp., Arabis hirsuta, Lotus corniculatus Lampsana communis, (A. thaliana), Herniaria glabra, Taraxacum * corniculatum, Barbarea vulgaris, Scleranthus annuus, Galium uliginssum, Nasturtium armoracia Humulus lupulus, (Campanula persiceejolia), (Capsella bursa pastoris), (Chenopodium album), M yosotis stricta, Draba verna, Corylus avellana, Lithospermum arvense, Geranium molle, Hydrocharis morsus rane, Cynoglossum officinale, Ozalis acetosella, Convallaria majalis, Thymus serpyllum, Linum catharticum, (C. polygonatum , Clinopodium vulgare, Hypericum quadrangulum, Majanthemum bifolium Glechoma hederacea, Viola palustris. (funnen äfven på skär 5 Lamium amplexicaule, V. riviniana, vid Tjuran), Galeopsis versicolor, V. tricolor, Luzula pilosa, Hyoscyamus niger, V. arvensis, Lemna trisulca, Veronica serpyllifotia, Drosera rotundifolia, Scirpus paucijlorus, V. verna, Melandrium silvestre, Eriophorum vaginatum, Rhinanthus minor, Viscaria vulgaris, Carex ericetorum, Euphrasia sp., Dianthus delioides, (Triticum repens), Melampyrum pratense Sedum annuum, Schedonorus tectorum, M. silvaticum, Pyrus malus, Bromus mollis, Utricularia vulgaris, Sorbus scandica, Briza media, Carum carvi, Crat «gus monogyna, Avena elatior, Ranunculus auricomus, Alchemilla vulgaris, Nardus stricta, R. polyanthemos, Fragaria collina, Polypodium vulgare, Ficaria verna, Potentilla argentea, Botrychium lunaria. Under ett besök på N. fastlandet vid Essmyr sagos följande, ej pa Hvalön observerade arter: Centaurea jacea, Cuscula europea, Polygala vulgaris, Habenaria bijolia, Paris quadrijolia. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 0. N:O L I. Allman del. De undersökta holmarnas läge. Bade CaLLME och GREVILLIUS lämna ofta mycket knapp- händiga uppgifter, särskildt angaende holmarnas storlek. Sa godt sig göra later, har jag sökt fylla dessa luckor och i den specielia delen af denna uppsats lämnat redogörelse för hol- marnas storlek och läge m. m. Anmärkas bór, att à ena sidan delar af nagra holmar af isgangen utätas, hvadan are- alen minskas, medan a andra sidan denna ofta ökas da grus afsättes särskildt pa västra sidan. Ett formligt barrierref uppstar understundom af den utstrackning, att Phragmites communis snart nog slar sig ned dar. For mycket laga hol- mar, som ursprungligen endast utgjorts af ett ref af kuller- sten, spelar en sådan grusinlagring stor roll, da därigenom deras bebolighet för växter ökas. Pa angifvet sätt uppstå allt- jamt nya skär, hvarpa det sedan 1892 uppkomna skäret 7' vid Balgbergen lamnar ett exempel. En god orientering angaende laget af har ifragavarande holmar och skär lämnar kartan, pa hvilken äfven afstand till kringliggande större land angifvas i meter. Skären kunna indelas i följande grupper. A. Skär i närheten af norra fastlandet (belägna högst 600 m. fran närmaste fastland). a. skär med en gammal och en ny del: Ersön b. genom sänkningarna 1882 och 1886 uppkomna skär: 2 skär vid Heen, 1 skär vid Lilla Sand och 1 vid Alhammarsudde. B. Skär ej belägna i närheten af större land. a. skär med en gammal och en ny del: Grundholmen. b. genom sänkningarna 1882 och 1886 uppkomna skär: Stallgarn, 14 skär vid Balgbergen. C. Skär i närheten af Hvalón. (On är själf c. 3 km. lang och af- ståndet till norra fastlandet är 2,2 km.) a. skär med en gammal och en ny del. Tjuran. b. genom sänkningarna 1882 och 1886 uppkomna skär: J skär vid Hvalöns västra udde, 1 skär V om Foderön, 5 skär vid Tjuran. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 7 Florans invandring. De förändringar, som floran 1886—1904 i stort varit under- kastad pa de undersökta holmarna, framgar af tabell 1. Ehuru endast 22 ar förflutit sedan första och 18 ar sedan sista sänkningen, ha icke mindre iin 260 fanerogamer och kärl- kryptogamer, 45 mossor och 38 lafvar upptradt pa de nybildade holmarna, en del snart åter försvinnande, andra vinnande fast fot och ofta utgörande en riklig beståndsdel i de under ut- bildning varande växtsamhällena. (1886) 4 år efter första sänknin- gen hysa holmarna... ... . 113 fanerog. och karlkryptog. (1892) 10 år efter första sänknin- gen hysa holmarna. . . . . 184 > > (1903 och 1904) 22 ar efter ee sinkningen hysa holmarna . . 202 » » Af mossor och lafvar haantecknats 4 ar efter första sinkningen 2 10 » » > > 30 22...» » » » 19 1. Florans utveckling på de 29 holmarnas nya delar 1886—1904. E 9 = un SoS | 9 m v eet: | ot 5 | | e (4 ar efter (1886) första sänkningen anträf- = | —— | : | | I | | fades . = (H8, A Mr LD SO Anvtunnaxecbon e. dn er cu rus Ae | Li ja | 12) — || — ‚10 ar efter (1892) första sänkningen an- | | | la PRAMS . on ae oro non var l8 8. zr | 1 RA 1903 och 1904 af 1886 års arter, hvilka ej | | | | antecknats 1892, återfunna . . . . . .| 7/—/— | —|—|-| 7J— | [e| = | 1903 och 1904 nyfunna . . . . . . . .|48|—|29 — |24| — 101 — | 22 ar efter (1903 och 1904) första sünk- — — | | | mingen anträffades. . . . . . . a .|i— 209 — | 43 | — |82|.— 977 E 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:o 1. De fysiognomiska förändringar skären undergått belysas bättre än genom ord af en blick å bifogade bilder. Så visar t. ex. taflan 2, hurusom det 22 år gamla skäret 1 vid Tjuran redan är täckt af hög skog. Man förvånas i sanning öfver naturens alstringskraft äfven i vårt klimat, då man erinrar sig, att densamma på en tredjedels mansålder frambragt något dylikt af en gammal sjöbotten. Af de 29 holmar, som äga någon vegetation, äro 26 i sin helhet nybildade (18—22 år gamla), medan tre — Ersön, Tjuran och Grundholmen — äro gamla vegetationsklädda skär, hvilkas ytinnehåll genom sänkningarna afsevärdt utvid- gades. Den olikhet med hänsyn till kolonisation af växtarter, som äldre och nya delas af dessa holmar visa, belyses af tabell 2 öfver florans förändringar à Grundholmen. Dess nya del hyser nu 161 arter!, bland hvilka sannolikt 32 spridts från holmens äldre del — af de där 1886—1994 uppträdande 61 arterna — medan icke mindre än 129 arter invandrat ut- ifrån. Floran å holmens äldre del har under samma tid till- vuxit med 25 arter. 13 af dessa ha tydligen först uppträdt på holmens nya del och därifrån spridts till äldre delen, medan 12 arter troligen direkt invandrat dit. 3 af dessa senare ha möjligen därifrån vandrat ned på det nya området. Liknande förhållanden vid de nyvunna områdenas kolo- nisation visa Ersön och Tjuran (jfr tabell 23 och 25). I förevarande fall äger emellertid kolonisationen utifrån största intresset, hvadan i det följande så godt som enbart afseende fästes vid denna. De arter, som under de gångna 22 åren uppträdt på de undersökta holmarna, kunna fördelas i tvenne hufvudgrupper, nämligen: a) Arter, tillfälligt uppträdande på en eller några fa lo- kaler; vanligen åter försvinnande. b) Mera konstant uppträdande och kvarblifvande arter.: Till den förstnämnda gruppen äro att. räkna ett antal ett- åriga arter, antraffade i enstaka individ eller bestånd. Sa fanns den långväga främlingen Bidens radiata THUILL.? 1892 pa tvenne holmar, men eftersöktes 1903 och 1904 ófverallt för- gäfves. ! Da icke annat särskildt angifves, afse siffror m. m. blott fanero- gamer och kärlkryptogamer. Laf- och mossflorans förändring framgär af tabell 29. ? Närmaste förf. bekanta växplats är Vänersborg. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 9 2. Utbytet af vaxtarter mellan Grundholmens olika delar 1886—1904. Em | ET ET | Arter sannolikt Arter sannolikt Arter sannolikt er ridda fran äldre till spridda fran nya till spridda utifrån direkt orte : ld a till nya delarna | äldre delarna till äldre delarna ie ee BT ; | | nya delarna 1886 1886 1892 (0 1886 —1904 l'anacetum vulgare Ingen art. Lactuca muralis 129 arter. Artemisia absinthium | Galium aparine Solidago virgaurea 1892 Leonurus cardiaca Leontodon autumnalis "i Galeopsis tetrahit erbascum thapsus Cirsium arvense Polygonum aviculare urritis glabra Crepis tectorum P. dumetorum eranium robertianum Galium palustre Chenopodium album thrum salicaria ? Solanum dulcamara | Salix fragilis pilobium angustifo- | Epilobium montanum | Aira flecuosa lium 5 arter. 9 arter. opulus tremula alix cinerea 1904 1904 '"hraqmites communis ? 12 arter. Senecto viscosus — | Arabis thaliana Erysimum hieracifo- Capsella bursa pastoris is» Lum | Viola stagnina Num. verum | -Malachium aquaticum 3 arter. aria vulgaris Vicia cracca 1886 — 1904 | ypericum perforatum Salix pentandra | summa 12 arter. edum acre S. caprea | orbus aucuparia ? e oa Be Rubus idiwus . serotina r Lathyrus silvestris EE EAE a summa 13 arter. 8 arter. | 7 arter. 1904 Galium aparine (först 1892 pa gamla de- larna) Campanula rotundi- folia Cerefolium silvestre Pimpinella saxifraga Chelidonium majus Melandrium pratense Sedum telephium Rubus cesius nus padus ? Polygonum amp. f. ter- | restre . dumetorum = (först | 1892 pà gamla de- | larna) | | oa trivialis | ira flexuosa (först 1892 på gamla de- larna) | | 13 arter. | I 86—1904 summa 32 arter. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND Db. N:o I. En arts förekomst på en holme synes kunna stå i sam- band, dels med uppträdandet af något eller några få individ, hvilka sedan blifvit stamfäder till det befintliga beståndet, dels ock med en under åratal fortgående rekrytering af stam- men genom tillförsel af frön eller förökningsorgan i talrikt antal och fördelade på större eller mindre delar af holmen. Det förra sättet skulle man kunna kalla tillfällig spridning, det senare konstant spridning. Särskildt vid förklaringen af uppkomstsättet för de ofta inom mycket stora områden till artsammansättning likartade växtsamhällena, har den konstanta spridningen, enligt mitt förmenande, sin mycket stora betydelse. Först där betingel- serna för en konstant spridning finnas, blir arten i egentlig mening spridningsduglig och oberoende af lyckade eller miss- lyckade spridningstillfälligheter. Att i de enskilda fallen afgöra, hvilket af de nämnda sätten för spridning, en art, den må nu vara ett, två eller flerårig, har att tacka för sitt nuvarande uppträdande, är oftast särdeles svårt. Finner man emellertid en art å samma holme på talrika skilda punkter i uppenbarligen olikåriga be- stand, har man otvifvelaktigt rättighet att sluta till konstant spridning. En jämförelse mellan iakttagelserna de olika un- dersökningsåren, kan här ge ytterligare stöd. : Äfven genom granskning af ålder och antal af sådana träd och buskar, som behöfva många år, innan de blifva fortplantningsdugliga, och af hvilka inga fruktificerande individ finnas på de undersökta holmarna, utan af hvilka därför alla frön måste ha inkommit, kan man erhålla. säkra bevis för en konstant invandring. En sådan undersökning är å skäret 1 vid Heen gjord för samtliga individ af Fraxinus excelsior, Acer platanoides, Pinus abies, P. silvestris och Juniperus communis. Att spridningen för vissa arter varit bade snabb och ef- ; fektiv, framgar af tabell 3, som visar fordelningen af de under de gangna 22 aren vanligaste 73 arterna. Tabellerna 4 och 5 belysa huru oväntadt enhetlig floran pa de olika holmarna varit och ar. Detta är sa mycket mera påfallande, som dels kolonisationstiden varit jämförelsevis kort, dels föga mer än halfva antalet skär (16 af 29) äro nägor- lunda stora. Tabellerna visa ock, att floran nu är enhetligare an vid tiden for foregaende undersökningar. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 11 3. Forekomsten af de vanligare arterna pa de 29 holmarna. Pa antal | Pa antal holmar | holmar SVETT eio uw d Bidens tripartita . . . . 1426| 10 | P. lapathifolum . . . .|20294| 10 Tanacetum vulgare. | 513| 14 | P. hydropiper . . . . . 1819 | Senecio vulgaris. . . . .|1110| — | Rumex eriBpus vus ye eilt Bi 19 | Gnaphalium uliginosum . . 1221 4 | R. Geetosay I VoM s TA AITOS 12 ‚Tussilago farfara . . . . 2423 24 | Orica d'ioTCO A NP NEM bei Cirsium lanceolatum . 1213| 5 || Populus tremuta. . . . 1522 21 IC. palustre . . . . . .| 610] 16 || Salix pentandra gl OL TO [C. arvense. . . . . . .| 815 givlSeeaprek 2::. . .|1821| 21 Egonchus arvensis . UIS GTP VRS! cinerea 2 7.770. . | 2124" 27 Biarazacum officinale. . .|9292| 90 || S. aurita. *" . . . . .|—]14 20 Galium palustre. . . . . 15 21| 26 | Simágricansi. sol: 023158 a2 20 M yosotis cespitosa .|—]16| 11 | Betula verrucosa . . . . 1221 21 | Mentha arvensis . . . .\ 13 11 | Alnus glutinosa Aas . .| 3/18) 21 |Lycopus europeus . . . .| 5/22) 26 | Alisma plantago . . . .| 220 19 Solanum duleamara . . . 21 28 98 | Juncus articulatus . . . 511 6 Scrophularia nodosa . . .| 510 11 | Scirpus lacustris. . . .—20 18 | Veronica scutellata . 1| 2, 10 Eleocharis palustris . . .| 221, 24 I Lysimachia vulgaris . . .|—| 2| 12 | E. aciewlaris . . . . . 1 i Naumburgia thyrsiflora . .|—| 6 11 | Eriophorum angustifolium. — 11 4 Peucedanum palustre. . .|- 12) 17 I Gare vestcaria .. . . .116947 24 Ceuta virosa. . . >» .- - 117] 20 | C. ampullacea . . : . .|—19) 21 Ranunculus flammula . . 517) 22 C. pseudocyperus . . . . —ıll 3 AR. repens . An |4| 7| 10 | C. goodenoughi . . . .|—| 6 13 | Batrachium sceleratum . . 12/5 1 Qi.aentaias sl sedem 26 | Cardamine pratensis . . . | 3 U Gcameseenss ne el la Nasturtium palustre . . .|2023| 14 | C. leporina . . . . . .|-ll I Malachium aquaticum . . 1414| 9 || Poa serotina . . . . .| 7/20) 24 Lythrum salicaria .. s Bish 19: | Pina... Da... | 4) T] TH Epilobium angustifolium . 2120| 20 | Phragmites communis . . 121 21 IN. montanum. tes In eR vå 10 6 3 | Calamagrostis lanceolata . — 8 15 eepauisire . . 2. .l2019 21 Agrostis vulgaris... . IN 8 Sorbus aucuparia . . . .| 312) 17 Alopecurus geniculatus . . 523 5 meubus ideus. . ss. .-. | 310| 18 | Phleum pratense. . . .| 1/11 6 ll ruganig.nesca, .. o. . . °. | 412. 13 | Baldingera arundinacea . 417 28 Comarum palustre. . . . - 8| 13 | Pinus silvestris . . . .|—|8| 11 Pyrola secunda . M desi IOVIS AP Mabtesu 2.0.2... ae 4 Polygonum amp. f. terrestris | 21121 10 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:0 1. Samma ar, som sista sänkningen och endast 4 ar efter den första uppträda salunda: Pa 24 holmar: Twussilago farfara. » 22 » : Taraxacum officinale. 21 » + Solanum dulcamara, Epilobium angustifolium. 20 » : Nasturtium palustre, Epilobium palustre, Polygonum lapathi- ' folium. 10 är efter första sänkningen ha förhällandena ändrats därhän, att af de vanligare arterna förekomma: Pa 28 holmar: Solanum dulcamara. 26 » : Bidens tripartita. 24 » i Polygonum lapathifolium, Salix cinerea, Carex vesicaria. » 23 » +: Nasturtium palustre, Alopecurus geniculatus. » 22 » : Taraxacum officinale, Lycopus europeus, Populus tremula. » 21 » : Gnaphalówm uliginosum, Galium palustre, Salix caprea, Betula verrucosa, Eleocharis palustris, Phragmites communis. » 20 » i: Epilobium angustifolium, Alisma plantago, Scirpus lacustris, Poa serotina. 22 ar efter första sänkningen träffas: Pa 28 holmar: Solanum dulcamara, Baldingera arundinacea. » 27 » : Salix cinerea. » 26 » +: Galium palustre, Lycopus europeus, Carex acuta. » 24 » i: Tussilago farfara, Eleocharis palustris, Carex vesicaria, Poa serotina. » 22 » : Ranunculus flammula. » 21 » + Epüobium palustre, Populus tremula, Salix caprea, Betula verrucosa, Alnus glutinosa, Carex ampullacea, Phragmites communis. » 20 » : Taraxacum officinale, Cicuta virosa, Epilobium angustifolium, Salix aurita, S. nigricans. Synnerligen anmärkningsvärdt är att sadana arter, som Taraxacum officinale och Epilobium angustifolium redan samma ar, som större delen af det nybildade omradet blottlades, och da de äldsta delarna af de nybildade holmarna blott voro fyra ar gamla, fórekomma pa flera holmar àn i nàrvarande stund. * * AN 4. Fanerogamers och kárlkryptogamers fordelning pa de 29 skären. | 0/9 af Bamtliza xis | skiirens arter E MEE 5 | 1908. 1886. 1892 _ 1994, 1886 | 1892 —1904 Arter, gemensamma för mer än l5skär 10 | 31 | 33 | 8,9 */o16,8 9/o16,3 " > » » » 10 » | 20 | 59: Bo ier ee SN IS » [28 | 13 | 80 248 [397 1396 | ; , ^ » 38 » | 47 | 93 | 101 Me I | | | An BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 13 5. Fanerogamers och karlkryptogamers fordelning pa de 29 skären. ST ALIN 1) Pc Stil =| "/o af samtliga Antal arter x É Antal skürens arter ıssc see 1903) 1886 1892 103 Arter gemensamma för alla 20 skären — | — — 0 "fo 0 9fo| O fo 28 skür — 1 2 0 0.5 1,0 oA e» — — || 0 Ü 3) 20 '» == I 5j 0 0,5 1,5 25: så -— | — — 0 0 0 24 » il 3 4 0,9 1,6 2,0 23 » — 3 — 0 1,6 0 22,» ] 3 I 0,9 1,6 0,5 2I 55 2 > 7 1,8 2,7 3,4 20 » 3 4 5 2,7 2,8 2,5 197 » = l 4 0 2,2 2.0 IS » 2 2 3 1.8 0,5 155 17 » = 4 2 0 2,2 1,0 16 » 1 | 1 0.9 0,5 0,5 LS 3 3 ] 2,7 1.6 0,5 14 >» 2 4 + AES 2,2 2,0 13 >» = 2 4 0 lai 2,0 12:5 4. | 5 2 Ma 28 1,5 1 RE 1 ‘i i 0.9 3.9 3,4 10 » 1 5 5 RUNS 2,8 2,5 » 1 1 6 0,9 0,5 3,0 » 1 3 5 0,9 1,6 2,5 (NND ] 6 6 0,9 3,3 3.0 6 » + 6 6 3,5 3,3 3,0 5 » 10 9 9 8,9 4,9 4,4 4 >» Isa 12 8,1 6,0 5,9 S. 13 |: 16 dM 5 8,8 6,9 2m, 19 | 25 37 11655 13,7 18,3 Arter fórekomm. endast pa 1 » 34 | 50 | 50 (30,0 (27,3 247 De arter, som under de sista 12 ären (1892—1904) in- vandrat till de undersökta holmarna, äro fanerogamer och karlkryptogamer 55 (däribland dock 7 uppgifna fran 1886, men ej fran 1892), mossor 29, lafvar 24 (lafprof insamlades 1903 och 1904, dock endast pa 6 af de 29 holmarna). Summa 108 arter. 14 ARKIV FOR BOTANIK. oos lj BAND b. N:O 1. De nyfunna fanerogamerna och karlkryptogamerna äro följande — siffran efter namnet anger pa huru manga af de 29 holmarna arten antraffats —. Hieracium pilosella (1). H. rigidum *lineatum (1). Lactuca muralis (1). Scorzonera humilis (1 + skär 5 vid Tjuran). Valeriana officinalis (2 + skär 5 vid Tjuran). Myssotis arvensis (1). Fraxinus excelsior (7 Tjuran!. Veronica offieinalis (2). Hottonia palustris (1). Rhamnus cathartica {2). Cerefolium silvestre (2). Pimpinella saxifraga {1). Sium latifolium (2). Thalictrum flavum (2). Caltha palustris (2). Erusimum hieracifolium (1). Turritis glabra (2). Barbarea stricta (2). Tilia europwa (2 + skär 5 vid Tjuran). Viola canina? (1). Melandrium pratense (1). Stellaria graminea (1). Ribes nigrum (1). + skär 5 vid R. rubrum (1). R. alpinum (1). Rosa canina (2). Rubus cesius (1). KR. saxatilis (3 + skär 5 vid Tjuran). Prunus cerasus (1). P. padus (5 + skär 5 vid Tjuran). Myrtillus nigra (1). Pyrola rotundifolia (9 + skär 5 vid Tjuran). Empetrum nigrum (1). Rumex hydrolapathum (2). Quercus robur (1). Salix cinerea X nigricans (1). Luzula multiflora (1). L. pallescens (2). Typha latifolia (3). Carex filiformis (1). C. elongata (7). Festuca rubra (3). Poa annua (1). Aira flexuosa (2). Anthoxanthum odoratum (2). Cystopteris fragilis (1). Equisetum pratense (1). E. silvaticum (1). Arter, àterfunna 1903 och 1904 och upptagna i 1886 àrs listor, men ej i 1892 ars, dro: Eupatorium cannabinum. Galium aparine. Veronica chamwdrys. Spergularia campestris. Ribes grossularia. Rumex domesticus. Polystichum spinulosum. Spridningsfaktorer!. I det följande lämnas en ófversikt af de kända faktorer, som bidragit vid växternas kolonisation af de nybildade hol-. marna, samt af de direkta spár af deras verksamhet, som kunnat iakttagas. a) Vattnet. b) Vinden. c) Djuren. d) Människan. E: Dessa faktorer äro: ok * ' I den följande framställningen mäste »fró» och »frukt» ofta tagas i dess populära betydelse. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 15 Vattnet. CALLME kommer 1886 till den slutsatsen, att vattnet spelar ‚endast en obetydlig roll vid spridningen och formulerar sin asikt salunda: »Det är egentligen endast rinnande vatten, som far tagas med som en verksam faktor i fraga om frö- spridning, ej sjöar eller andra lugnvatten.» Isen däremot tillmätes större betydelse. Mina undersökningar ha däremot rotfäst den uppfattnin- gen, att vattnet vid holmarnas kolonisation af växtvärlden haft den ojämförligt största betydelsen såsom öfverförare af växtdelar. Intressant vore att kunna exakt uppgifva, huru mänga af de pa holmarna anträffade arterna, som äga fortplant- ningsorgan, hvilka längre tid kunna flottera i vattnet. Kän- nedomen om frónas flytformaga hos pa torrare mark lefvande växtarter ar dessvärre mycket bristfällig. I någon man har jag själf genom direkta experiment med frön af arter, som antraffats pa de undersökta holmarna. försökt fylla dessa luckor. Flertalet arter har visat sig äga frön, som icke längre tid kunna hålla sig flytande, och man måste därför antaga, att en stor del fortplantningsorgan vid sin transport behöfva en flottör. Detta gäller, om än i mindre grad, äfven för en del förökningsorgan. TI största antalet fall torde denna flottör vara isen. Angående andra slag af flottörer vill jag här fatta mig kort och endast erinra om att isynnerhet små frön, såsom Sagina procumbens i vatten mycket lätt häfta fast vid olika slags föremål, såsom barkbitar, grässtrån, fjädrar, de i sin öfre del klibbiga bladskaften af Nuphar m. fl. och sålunda kunna använda dessa som flottörer. Äfven under fullt alldagliga förhållanden torde i vattnet flotterande föröknings- och fortplantningsorgan med lätthet af vågsvallet kunna föras till holmarna, icke allenast från N. fastlandet, utan äfven från Hjälmarens 1—2 mil aflägsna S. stränder. En mängd observationer af ortbefolkningen, t. ex. fynden af flöten märkta med ägarnas märken bekräfta detta. Ett flertal fakta tala dock för, att ett mycket stort antal af de arter, som spridts till holmarna, landat där under högvatten, väl i regeln i samband med islossningen. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. N:O 1. Att Hjälmarens vattenstand verkligen, afven efter regle- ringen, ar underkastadt stora variationer, framgår af tabel- lerna 6 och 7. 6. Medelvattenstandet i Hjälmaren under arets olika , månader 1889—1899 !. 1898 1899. | | | | Januari . . .|43, | 28,5 | 20,0 |38,1 |. 4,6 | 39,3 | 32,3 13,3 | 19,9 | 41,0 | 45,6 | Februari. . . | 37,0 40,1 27,5 |23,4 3,6 | 39,9 | 33,4 | 16,0 | 19.1 | 36,5 | 48,0 Mars . . . .[31,7|40,1 29,5 |22,3| 5,6 | 43,9 | 22,4 | 94.9 [28,7 [25,6 | 45,7 | | | | | April. . . .,36,6 |39,2 | 26,4 | 33,8 | 30,6 | 40,0 | 22,4 | 19,9 | 37,0 | 38,6 | 34,8 | Maj . . . .|48,3 | 36,2 | 44,9 | 47,5 | 28,7 | 37,4 | 26,8 | 25,9 | 24,4 | 47,7 | 42,0 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895/1896 1897 Juni . . . .|42;9 | 35,1 | 42,0 | 40,1 | 32,5 36.2.1 3274 131.1. 736,5.1745,0.185,5 Jul* . « «= | 295466 ols) 92:620 2253 35,9 | 32,3 | 22.3 | 21,5 | 39,8 | 26,6 Augusti . . .|24,1 48,1 | 24,7 | 25,7 | 18,1 | 28,7 | 24,5 | 17,7 | 18,0 | 38,1 | 10,2 September . . 13,8 | 34,5 | 26,9 160 | 13,3 | 15,4 | 12,3 | 17,5 | 22,0 |24,0| 3,6 Oktober. . .|15,7/31,4|22,0| 84|34,5| 9,3|13,9| 19,4 | 20,5 | 10,8 | 12,0 November . . | 23,7 | 34,1 | 24,8 | 11,7 | 87,5 | 16,3 | 21,8 | 23,9 | 22,5 | 11,3 | 10.0 2,8 | 14,7 | 35,5| 8,2| 35,7 | 26,3 | 17,4 | 23,9 | 22,7 |36,2 | 9,5 ee wo December . .| 2: - i. Lägsta och högsta vattenständet i Hjálmaren 1889— 1899. Lagsta vattenstàndet | Hogsta vattenstandet Höjd i em. | Dag PS s | 1889108 H0 1 25 sept 54 | 21 maj | 19902. ov 4 7 2 okt. 58 | 7 juli | 189] brv RE 14 10 jan. | 53 13 maj isgy2ah. ast ds 31 dee. mafigs 28 maj 1893 . 3 Större del. af febr. | 58 | 29 okt. PSO SEA STR ge 8 Flera dagar i okt. | 58 | 14 mars 1895 . 1 14 sept. | 41 | 30 maj 1896 . 8 4 maj | 38 27 maj 1891025207395: 15 4 aug. | 50 20 april 18988 c Jat 8 21 okt. | 52 | 17 maj | pane dad, 1 5 sept. | 50 | 21 jan. | ' Siffrorna liksom öfriga upplysningar om Hjälmarens vattenstånd äro hämtade ur G. NERMAN, Hjälmarens vattenförhållande åren 1889—1897. Ymer 1898. — Studier öfver vattenförhållandena i svenska sjöar. IT. Hjäl- marens vattenförhållanden åren 1898 och 1899. Ymer 1900. Vattenhöjderna äro relaterade till ett fast märke; jämför förstnämnda uppsats sid. 155. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 17 Fig. 1 lämnar en grafisk bild af manadsmedias stora olikheter åren 1893 och 1894. Störst var under de nämnda åren skillnaden mellan högsta och lägsta vattenståndet 1893, da den belöpte sig till 55 em. Då de flesta holmarna äro mycket låga — de äro nämligen alla uppkomna genom en Jan. Febr. Mars. April. Maj. Juni. Juli. Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. ni IN LALA TET Wr MY 1 | N : dL EHEN Hp LH HE Fig. 1. Medelvattenständet i Hjälmaren aren 1893 (obrutna linjen) och 1894 (prickade linjen) i centimeter för àrets olika mänader. sinkning pa tillsamman 1,9 m. — ar ett sadan högvatten som 1893 ars tillräckligt för att sätta större delen af deras yta under vatten. Hur stor areal af Hjälmarens stränder, som genom ett högvatten kan dOfversvimmas, kan ej bestämdt angifvas, Arkiv för botanik. Bd 5. Neo 1, : 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 I. men af de siffror man ager fran den i mycket analoga Mä- laren!, far man den uppfattning, att mycket stora strand- marker vid högvatten Ofversvammas. 1851—1853 inträffade i Mälaren mycket höga vattenständ, och mätningar gjordes ófver de strandmarkers fórdelning, som lago mellan 3.86—5,70 m., d. v. s. det kända lägsta och hógsta vattenstandet, och man fann, att icke mindre an 7215 hektar under högvatten varit 6fversvammade. Dessa aro för- delade pa följande sätt: Mellan lägsta vattenståndet och 14 cm. dárófver . . . . 518 hektar » 14 cm. och 39 cm. öfver lägsta vattenständet WERDET » » 39 >» » 64 » » » » soos PD — Ce » 64 » » 89 » » » » L $T iat A as » 89 » » 114 » » » » .o$ i 120600] » » | 114.» » 139 » » » » . t 4 2800"]*» Om man sálunda, tack vare de mindre variationerna i vattenständet, icke for Hjälmaren kan antaga, att sa stora strandmarker 6fversvammas som vid Mälaren, sa torde i alla fall vid högvattnen högst betydande arealer, i förhällande till bäckenets storlek, sättas under vatten. Ett högvattens betydelse för växternas spridning torde kunna karaktäriseras som följer. 1. Genom högvattnet komma växternas fortplantnings- och förökningsorgan in i driften. (Sa lösgöras t. ex. hela in- divid af den ofta i strandbrinken lefvande Solanum dulcamara.) Vattnet bottenfryser vanligen närmast stranden pa de ófver- svammade partierna, och da det under islossningen stiger, bortföras stora kvantiteter jord jämte inneslutna växtdelar med isen. Ett vackert exempel pa isens lösgörande förmäga har hemmansägaren GUSTAF JONSSON a Östra Hvalön omtalat. Han har sålunda iakttagit, hur den här i vissa vikar mycket ymmigt förekommande Helodea canadensis frusit inne i isen, och under islossningen bortförts, så att på detta sätt hela vikar under våren ränsats från växten. 2. Af särskild betydelse är, att i drift varande växtdelar af högvattnen utplanteras högre än vattnet i vanliga fall når, och därigenom tillfälle lämnas för en del icke fuktighetsför- ! Jfr G. NERMAN. Några anteckningar om Mälaren och dess vatten- stånd. Ymer 1897. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 19 dragande växter att utveckla sig pa lämpliga lokaler. Pa skäret 5 vid Tjuran träffades t. ex. (''/; 03) i en högvattens- strandvall, nàende öfver skärets midt, 5—8 m. fran böljranden flera groddplantor af Tilia europea. Utsadda i den under sommarmanaderna normala böljgränsen, skulle dessa plantor sannolikt gå under. Samma gäller de i högvattensstrand- vallar à flera holmars inre delar funna Pyrola minor, P. rotundi- folia och P. secunda. 3. Af det sjunkande vattnet utsas växterna dels pa en mycket varierande hójd och pa olika afstand fran medel- vattenstandet, dels öfver en relativt stor yta. Arterna ha därigenom stórre utsikt att inkomma just i de växtsamhällen de biologiskt sedt tillhóra. Redan vid sjülfva sänkningen torde en del arter af det sjunkande vattnet utsátts öfver det torrlagda landet. Sjunker vattnet stegvis, blir följden en utplantering i en eller flera ófver hvarandra liggande rader. Ett exempel pa en dylik rad äro de uppenbarligen ur en hógvattensrand har- stammande bjórkarna vid Ersöns N. sida, som tafl. 7 aterger. Afven pa Grundholmens N. del tráffas en dylik rad af bjorkar, jfr fig. 12 linjen d—b. Ett än mera instruktivt exempel lämnar fig. 5 fran skäret väster om Foderón. Här träffas 12 granar, hvaraf 5 i en Ofre, 7 i en lägre linje, utvuxna pa tvenne gamla hógvattensstrandvallar. Da alla granarna tyckas vara af samma Alder, ar det möjligt att de blifvit utplanterade under tvenne olika facer af ett och samma hógvatten. Mangtaliga exempel pa hógvattnens otvifvelaktiga bety- delse för växternas spridning meddelas under redogörelsen för de olika arternas uppträdande, här mä blott nämnas nägra ord om Juniperus communis spridning till de nybildade hol- marna. Enen förekommer ytterligt allmänt sa val pa Hvalón som pä fastlandet!. Fiskegarn och vintervägar öfver sjön utmärkas vanligen med enar, och pa sa sätt komma bärkottar eller hela enar med i driften. Inne i skogen pa det nybildade omrädet af Ersön träffades cirka 10 m. fran stranden en en, inkilad mellan träden, hvilken tydligen blifvit ditförd med | ' Pa Hvalön finnas ovanligt manga gamla och stora enar. Vid Väster- garden mättes salunda en en, som ägde en nästan rund krona och hvars kvistfria stam var 2,5 m. hög med en stamdiameter något ofvanför roten | af 0,7 m. 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. w:o 1. högvattnet. Barren voro länge sedan affallna, men under densamma sköto ett par sma enbuskar upp. Tack vare de olika inflytanden holmarnas form, olika lage etc. utöfva med hänsyn till driftföremälens kvarhallande, kan ofta en rikare flora pa en holme än pa en annan finna för- klaring. I slutet af uppsatsen omtalas, huru rik floran är pa ett litet, enbart af en enda klipphall bestäende skär. Da man iakt- tager de talrika sprickorna i hällens yta a detta skär, före- faller det ytterligt sannolikt, att artrikedomen star i samband harmed, detta sa mycket mera, som pa skar med samma storlek, men bestaende af runda stenar, sa godt som ingen vegetation träffas. Genom vattenöfverständarnas rikliga före- komst närmast vattenranden bildas ofta pa holmarna en barrier, hvilken da högvattnet sjunker kvarhälleridrift varande växtdelar. Pa nu antydda lokaler finner man ocksa största antalet nya arter och största rikedomen pä groddplantor. Hur fullständigt blott en fördjupning i en klippa förmär häjda driftföremäl, visar en stor urgröpning, dit endast högvattnet nar, i hällen pa skär 1 vid Tjuran — jfr s. 63 —. Har träffas bland kvarliggande hela och söndriga kraftburar, flöten, bradbitar, korkar etc., en rik vegetation af Typha latifolia, Solanum dulcamara, Cicuta virosa, Naumburgia thyrsiflora, Calamagrostis lanceolata, Carex canescens, C. vesicaria, C. goode- noughi, Rumex hydrolapathum, Peucedanum palustre, Lycopus europeus, Galium palustre. Vinden. CALLME har särskildt framhållit den betydelse, som vinden - skulle äga vid spridningen af vaxterna till de nybildade hol- marna. Mera lokalt, t. ex. pa en och samma holme, har vinden afven utomordentligt stor spridande betydelse; sa t. ex. var vid besök i juni 1903 och 1904 pa ett stort antal holmar marken, trädstammarna etc. nästan hvita af Salix fron. Vid spridningen till holmarna tyckes vinden: atminstone direkt ej ha spelat den stora roll, som man vid en flyktig gransk- ning kunde vara bójd att tro. Vindens förmäga att fora en del frukter och frön fran fastlandet till de undersökta hol- marna, má ingalunda förnekas, men à dessa har icke atmin- stone de fórsta aren funnits, och finnes endast delvis nu, BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 21 nägot, som i större omfattning kan hejda och vid respektive holmar kvarhälla vinddriftens innehåll. Indirekt har nog vinden större betydelse därigenom, att en del arters frön och frukter af vinden föras ut 6fver Hjälmaren, pa ena eller andra sättet inkomma i vattendriften — vanligen torde de nedsläs af regn — och genom denna i sista hand na holmarna. Harpa tyder att flera vindspridare träffas, växande sa, att en sprid- ning med vattnet är sannolik, jfr t. ex. 54 for Epilobium angustifolium. I hvad män arter med frön och frukter lämpade för vind- spridning inga sa val bland samtliga de arter, som 1886 — 1904 uppträdt pa holmarna, som ock bland de under dessa ar mest utbredda 73 arterna, framgar af tabellerna 8 och 9. 8. Anpassning för olika spridningssätt hos samtliga 250 fanerogamer. fone! ET SE Antal arter m af samt- | 1ga arter | Manmoainukteri 208, . AS oll sr vo IUS eM 19 | 7,6 | Flygfrukter ! DERI EGP ARE KET DER 53 21,2 | Frukter med vidfästningshakar Aga | 4 1,6 a en a ed le 174 69,6 9. Anpassning för olika spridningssätt hos de 73 vanli- gaste arterna. M. | 9/o af 73 Antal arter oa | Kóttiga DEUTER: Ro UE LL I M ee 4 5,5 | Flygfrukter ate e soon qae d Te, rane 19 | 26.0 | Frukter med vidfästningshakar äga . . . . 1 | 1,4 — QnseSypuns CR acres 49 | 67,1 En art af vindspridning synes böra tillmätas en synner- ligen stor betydelse vid holmarnas kolonisation, nämligen * Hit äro ej räknade 18 arter med mindre väl uttalad flygapparat (t. ex. Fraxinus excelsior, Peucedanum palustre, Ulmus montana, Pinus sil- vestris, P. abies m. fl), hvilka dock särskildt öfver isen med vinden torde ha kunnat spridas till holmarna. é 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. wol. vinddriften öfver isen, särskildt glansisen. SERNANDER ! har därom meddelat en del iakttagelser, men särskildt genom HorwB5oEss? undersökningar har rikare iakttagelsematerial för bedómande af denna fraga vunnits. Indirekt spelar vinden äfvenledes en mycket stor roll genom den riktning den ger vágsvallet. Saval CALLME som GREVILLIUS ha framhållit, att de sydvästliga vindarna äro fórhürskande i dessa trakter och satt den i allmanhet rikli- gare bade individ och artförekomsten pa holmarnas västra sida i sammanhang därmed. En stor mängd arter ha ocksa obestridligen forst upptradt pa holmarnas vastra sida. Under instämmande i äsikten om vindriktningens betydelse, vill jag dock samtidigt papeka, att i samma riktning verkar äfven strömsättning, hvilken gar i V.—O. mot Hjälmarens utlopp vid Hyndevad. Djuren. CALLME fann 1886 i ett sorkbo pa Hvalön fruktsamlingar och fron af Gnaphalium uliginosum, Polygonum lapathifolium, Juncus articulatus, J. bufonius och Alopecurus geniculatus(?) Afven pa de nybildade holmarna torde sorkarna aga bety- delse för fröspridningen. Sorkar finnas nämligen pa alla de större skären, och pa Stallgarn var marken 1904 formligen underminerad af deras gångsystem och där dessa nådde dagen voro växterna upprifna och kringspridda. Har nedan ha nagra iakttagelser öfver den betydelse faglarna kunna ha vid växternas spridning till holmarna sam- manställts. Det intressantaste exemplet lämnar södra, yttre Nyckel- grundet, ett endast 18 ar gammalt lägt ref. Floran pa grundet utgöres endast af Carex acuta, Solanum dulcamara, Baldingera arundinacea samt ett ilandflutet, delvis växande 2 m. högt individ af Populus tremula. Har anträffades d. ''/; 03 tvenne bon: 1. Bo af af fisktärna (Sterna hirudo). Boet bestar huf- vudsakligen af nagra fa stran och rotstockar af Phragmites com- ! R. SERNANDER. Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. ?^ Y, HormBozr. Nogle iagttagelser over frospedning paa ferskvandis. Bot. Not. 1898. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 23 munis, delar af Solanum dulcamara-buskar samt rikligt stjälkar af Helodea canadensis. Vidare träffas blad af Carex sp. samt langa gröna, hoptofvade algbollar. 2. Bo af fiskmas (Larus canus). Boet ligger inne i ett valdigt exemplar af Carex acuta, det enda pa skäret. Boet bestar af grenar och rötter af Solanwm dulcamara, blad af Carex sp. och Baldingera arundinacea, samt ett halft fortor- kadt individ af Tussilago farfara med val utvecklad, ännu lefvande rotstock. Pa NV. sidan af skäret 2 vid Heen traffades i inre delen af strandväxtbältet d. !?/; 03 ett bo af dopping (Podiceps). Boet, som upptil! höll 20 em. och nedtill 60 cm. i diameter, var 30 cm. högt och hvarftals uppbygdt af växtdelar. Ofverst bestod det, utom af fjädrar och dun, hufvudsakligast af föl- jande mossor: Hypnum cuspidatum, H. fluitans, Amblystegium, riparium — den senare ej växande pa holmen —, Brachythe- cium rutabulum, samt Jefvande individ af Galiwm palustre. I öfvergängen till undre delen af boet anträffades en växande rotstock med kort stjälkbit af Lysimachia vulgaris samt en hel del grenar och rötter af Solanum dulcamara, hvilka i boet utskjutit 5—10 cm. langa, bleka skott. Nedre delen af boet består af fast hopfogade Salixkvistar — af hvilka en del tyckas tillhöra S. fragilis, en del S. cinerea — samt Phrag- mites communisstran. Upp till de i dunbädden liggande äggen var boet vattendränkt. Ett doppingbo i hufvudsak liknande detta iakttogs d. ?" 04 pa skäret V. om Foderón. Nedre delen, som utgjordes af gröfre, torra grenar af Alnus glutinosa, var inkilad mellan träden, sa att vattnet kunde fritt passera utan att fora med sig boet. Det nyss öfvergifna boets nedre del bestod, utom af grenar af al, äfven af sadana af Salix, mestadels S. cinerea — nägra fa af dem lefvande — samt massvis strän och rotstockar af Phragmites communis. Ofre delen bestod äfven har till största delen af mossor. Annu ett doppingbo anträffades d. !'5/; 04 pa skäret 3 vid Tjuran. I hufvudsak uppbygdt som de föregäende, inne- höll boet af lefvande växtdelar endast växande Agrostis sto- lonifera. Pa Grundholmens S. dels Ö. sida och pa skär 3 vid Tjuran funnos 1904 i traden bon af krakor. I bona, som bestodo af 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3D. N:O Ll. allehanda kvistar, mest torra alkvistar, traffades inga lefvande växtdelar, liksom det icke under bona växte nägra arter, hvilkas förekomst kunde förklaras genom spridning genom kråkor (jfr.dock nedan). Äfven för en del andra fåglar torde holmarna vara ett bra tillhall eller en hviloplats. Pa skaret Henan nära skäret vid Hvalóns udde antraffades d. !5/; 04 ett bo af gräsand (Anas Boschas) innehållande 9 ägg. Boet innehöll utom fjädrar och dun talrika 9 hängen af Salix ci- nerea, ett par sadana af Alnus glutinosa samt nagra halft viss- nade vippor af Poa trivialis. Framgar af det ofvan sagda, att en del af de undersökta holmarna är tillhåll for särskildt sjöfågel, äfven nu nar skogen så godt som alldeles betäcker dem, så torde detta i än högre grad varit fallet, då holmarna endast täcktes af sammanhän- gande högörts och buskvegetation. Äfven vid den endozoiska spridningen af en del växtarter torde fåglarna ha haft betydelse. Hvilka arter af holmarnas flora, som genom köttiga frukter eller dylikt, äro ägnade att förtäras af djur, framgår af ta- bellen 10. Ribes grossularias förekomst pa 4 holmar torde gifvetvis vara att tillskrifva människans exkrementer. | Empetrum nigrums förekomst på mellersta Grundholmen är sådan, att en spridning med kråkor, af hvilka på ett af- stand af c. 500 m. på Grundholmens S. del ett bo finnes, är sannolik. | Till Tjurans äldre del har sedan 1892 invandrat 2 individ af Convallaria polygonatum och 1 af Juniperus communis. Bägge arterna växa i mossan på de stora stenblocken på holmens högsta del — jfr tafl. 5 — och en spridning genom fåglar kan knappast betviflas. Äfven många arter utan köt- tiga frukter torde ha fåglar att tacka för sin spridning, men en diskussion häraf skulle dock föra för långt, så mycket mera, som inga direkta iakttagelser föreligga. Ingenting, som kan tala för en spridning genom myror har kunnat iakttagas, ehuru myror finnas på några af holmarna. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 25 10. Arter med köttiga frukter pa de 29 holmarna. | | Pä antal holmar + | 1886 1892 1903—1904 Solanum dulcamara . . . . . . . . 21 28 28 Rhammus cathartica . . . . . 2: 0. == — 2 | R. CV C PV ST es ac ae ee — 1 2 | IRiBes'groaswlaria . . oc 0. 9 oo 1 -— 4 | FERRAN SI OTT Ar onen Leg SÅ — — 1 | I DUST hd FE — = 1 | MEMES EA n.o 0. 02.4 $7 ee — — 1 | | Sorbus aucuparia. . .... + - + Sun 12 17 | na 2a ol eee erg — — 2 | ee... - - 2s cung s 3 10 [tn | LES Cte” Loh eee ae a ee = — 1 | N eis pe = — 3 | | Fragaria vesca. . . . . . ee ew 4 12 13 | ES AA SDL LR = — 1 | IU. REN IIT ie Ge PNE = — 5 | Momus UGTA ee = aay a | Vaccinium vitis idea . . . . . . «| mes 1 | — | | Jimvpetrum, mgrum |. m... 4 LA | -— | Juniperus communis ...... . — | mr 5 Människan. Att människan pä flerfaldiga sätt spelat en roll vid väx- ternas spridning till holmarna och vegetationens vidare ut- bildning, framhälles redan af CaLım£. Alla grund och skär i Hjälmaren äro nämligen goda fiskeplatser och besökas sär- 'skildt på hösten under kräftfängsttiden, d. v. s. under en tid da de flesta vaxtarterna äga moget fro. Af stort intresse vore det, om holmarna varit platser, beträffande hvilkas ko- lonisation människans inflytande helt varit uteslutet, da dàr- igenom tolkningen af en del arters spridning skulle betydligt förenklas, och möjligheten för direkta felslut minskas. De undersökta holmarna äga emellertid den fördelen, att de äro sä smä, att hvarken slätter eller betning nu eller i framtiden där torde löna sig. 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o 1. De spar jag funnit efter människans besök pa holmarna äro fà och kunna sammanfattas som följer: Norra Nyckelgrundet. Hela det centrala skoglösa partiets midtdel var 1903 fullsatt med från föregående år kvarstående kräftburar. Skär 1 vid Tjuran. I juni 1904 anträffades här en del nyss använda kräftburar. Skär 2 Balghergen. Skogen var inom mellersta delen af skärets nordligaste parti 1903 borthuggen och stänger upp- satta för att där torka nät. Grundholmen. Denna holme besökes af fiskare från Mel- lösa församling vid Hjälmarens S. strand, och CALLMÉ sätter 1886 några arter, hvilka endast förekomma på södra Hjälmar- stranden och på Grundholmen, i sammanhang med dessa besök. Saval 1886 som 1892 funnos à holmens N. äldre del fiskarkojor. 1904 voro dessa nedrifna, men pa NV. delen af holmens yngre parti — jfr kartskissen fig. 12 — var ett slags koja uppford af en omhvälfd bat och sammanflätade grenar. Holmen besöktes tydligen äfven för att darifran bort- fora grus, att döma af ett par kvarstående grussall. På mel- lersta nya delens Ó. sida voro därjämte (juni 1904) ett flertal gröfre trad nyligen uthuggna. I vissa arters upptradande pa en del holmar kan man tydligt spara en spridning genom människan. CALLME under- sökte d. 1 aug. 1886 yttre Nyckelgrundet och träffade da ej nagon vegetation. Vid ett besök d. 5 okt. samma ar fann han följande arter i ett fatal exemplar: Senecio vulgaris. Epilobium angustifolium. Taraxacum officinale E. montanum. Galium aparine. Poa sp.? En mangd kraftburar voro uppradade pa skaret, och vax- terna hade tydligen ditforts af fiskare. Kräftfisket tillgar pa sa sätt, att ett stort antal af de har brukliga koniska burarna, försedda med ett flöte, ned- sinkas i närheten af skären. Inne i buren ligger som bete potatis. Det är otvifvelaktigt, att det är just med den till bete använda potatisen, som en del arter tillförts skären, | helst som vittjning af burarna och ombyte af bete vanligen torde ske i land. Pa skär 5 Balgbergen uppträda sålunda 1886: BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 27 Matricaria inodora. Tr. hybridum. Crepis tectorum. Polygonum aviculare. Thlaspi arvense. Secale cereale. Trifolium medium. Ingen af dessa arter finnes samtidigt pa nagot af de andra Balgbergssküren, och samtliga arter äro redan 1892 utdöda. Anmärkningsvärdt ar att dessa arter just aro i po- tatisakrar vanliga ruderatväxter. Antagligen har Lamium purpureums uppträdande 1886 pa skär 6 Balgbergen samma förklaring. Pä N. Nyckelgrundet, där kräftburar är efter ar förvaras, anträffades 1892 Prunella vulgaris och 1903 Cerefolium silvestre Barbarea stricta Stellaria graminea, hvilkas förekomst jag anser vara att tillskrifva människan. 1892 fann GREVILLIUS vid fiskarkojorna pa Grundholmens gamla del i enstaka exemplar de dar sedan dar utdoda Leonurus cardiaca Polygonum aviculare Chenopodium album. 1904 träffade jag pa holmens nordöstra nya del Myosotis arvensis i ett par blommande individ vid en eldstad; samt vaxande inne i den ofvan omtalade kojan Rumex domesticus, och strax utanför denna Matricaria inodora Polygonum aviculare i nàgra fa individ, hvilkas förekomst tydligen äfven hade att göra med fiskares besök pa holmen. Den pa holmens N. gamla del efter 1892 invandrade Capsella bursa pastoris har troligen äfven pa ett eller annat sätt ditförts af män- niskan. 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Spridningens resultat störande omstandigheter. Här ofvan har redogjorts for de hjälpmedel, genom hvilka spridning af frön och andra växtdelar till de nybildade hol- marna ägt rum, och de otvifvelaktiga spar, jag lyckats finna, tydande pa, att understundom en spridningsfaktor, under- stundom en annan, varit den bestämmande. Har nedan redo- göres för de nuvarande slutresultaten, sådana de visa sig i de färdigbildade eller under utbildning varande växtsam- hällena. Innan jag öfvergår härtill, torde dock något böra dröjas vid de omständigheter, som verkat störande vid florans in- vandring, och hvilka på sina ställen i betydlig mån minskat spridningens effektivitet. Detta har kunnat ske antingen vid själfva det första kolonisationsförsöket, eller vid florans vidare utveckling på en holme. I förra fallet möta vi först sådana omständigheter, som från början omöjliggöra kolonisationsförsöket. Sa kan för- ökningsorganet hamna på en plats, där det icke alls kan ut- veckla sig, eller där det inom kort går under. Fördelen af att en del ej fuktighetsfördragande arter af högvattnet spridas till holmarnas centrala, mera torra delar, har redan framhäfts. I motsats härtill har på flera ställen iakttagits, hurusom frön af dylika arter efter en kort utveckling a alltför fuktiga lo- kaler snart nog gått under. Sa observerades 1903 på skär 5 vid Tjuran, i dyn inne i Carex acuta-beståndet på holmens sydvästra del, ett litet 2-årigt individ af Fraxinus eacelsior. 1904 hade det dödt troligen på grund af markens alltför stora fuktighet !. Som ofvan nämndes, góra sig äfven fórhállanden gällande, hvilka skadligt inverka pà den vidare utvecklingen af individ, som redan lyckats förvärfva sig en plats à holmarna. Bland dessa ar särskildt isgangen af vikt, men àfven högvattnet " Ett liknande förhållande har jag observerat vid Stafsnäs i Stock- holms skärgärd. I tángvallen växte d. */; 02 i det inre af en vik en massa - öfverstigande 500 — groddplantor af Acer platanoides, tydligen uppvuxna ur fron, som blifvit ditfórda af vattnet. Varen 1903 besókte jag ater lo- kalen, fór att se om nagon af alla dessa plantor lyckats halla sig kvar, men alla voro fórsvunna. Här torde de unga lónnplantorna ej ha kunnat fordraga markens fuktighet och salthalt. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 29 med dess driftföremäl kan genom ófverlagring döda i utveck- ling stadda plantor. Pa skär 3 vid Tjuran har mellan besöken 1903 och 1904 en högvattensstrandvall uppkastats, ungefar midt öfver skäret, och därigenom ha talrika exemplar af Pyrola minor samt ett par af de 9 Polypodium dryopteris in- divid, som 1903 observerades, dödats. Ett ytterligare exempel pa af högvattnet, antagligen i förening med isen, förorsakad förödande inverkan, lämnar ett par växtförekomster pä den stora hällen i södra delen af skär 3 vid Tjuran. Vid B (se kartskissen fig. 4) växte i vatten- randen bland nägra stenar 1903: Cicuta virosa, 1 individ. Salix nigricans, 1 ungefär 30 cm. högt exemplar. Bada voro 1904 försvunna, men i stället uppträdde har: Tussilago farfara, 1 ex. Lycopus europeus, » Pa samma sätt växte 1903 pa hällen vid G 3 plantor af Lycopus europeus samt i de algsamlingar, som beklädde klippan, en stor mängd unga groddplantor af en art Polygonum, hvilka alla, i likhet med Lycopus individen, voro försvunna 1904. Mycket svartydda äro öfverhufvudtaget orsakerna till att en fran början allman art blir sällsynt. Följande omständig- heter torde dock darvid vara att beakta: Öfverskuggningen är särskildt af stor betydelse. Arter, som 1886 eller ännu 1892 förekommo spridda öfver holmarnas hela yta, ha alldeles utdödt eller blifvit inskränkta till skogs- kanterna, dar ljustillgangen mera motsvarar deras behof. Sa har det af GREVILLIUS 1892 omtalade buskbältet, som antraf- fades pa de flesta holmar, nu i regeln alldeles försvunnit och endast kvarstaende döda buskar vittna om dess forna tillvaro. Ett annat exempel lämnar Marchantia polymorpha. 1892 förekom den öfver hela ytan pa de flesta holmar, 1904 ar den nästan uteslutande inskränkt till det mer eller mindre smala strandbältet. Afven de massor af löf, som hopas inne i skogen, minska i hög grad möjligheten for ätskilliga arter att lefva kvar, och dar traffas endast en gles vegetation af Geranium robertianum, Urtica dioica, Scrophularia nodosa och ännu nagra andra arter. 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 1. Andrade konkurrensförhällanden kunna äfven göra, att arter, som i bórjan af holmarnas tillvaro ej mötte andra starkare arter, tvingas att helt eller delvis utdö. Tabell 3 ófver de 73 pà holmarna vanligaste arterna visar att en del váxters utbredning 1892—1904 afsevárdt minskats. Lattbegripligt är detta, beträffande 1 och 2 åriga arter såsom Bidens tripartita, Senecio vulgaris, Gnaphalium | uliginosum, Polygonum lapathifolium, P. hydropiper m. fl. For arter sadana som Bidens tripartita, hvilken före- kommer 4 ar efter l:sta sänkningen pa 14 af 29 holmar 10 » » » » 26 » » 22 Du e » » 10 » » eller Batrachium sceleratum, hvars utdöende ar mera kontinu- erligt, sà att den fórekommer 4 ar efter l:sta sänkningen pa 12 af 29 holmar nn at. kan möjligen utdöendet fórklaras pa följande sátt. Sedan 1886, dà holmarna i sin helhet làmnade en god vàxtplats fór de nämnda arterna, har skogen allt mera vuxit upp; i den starka skuggan i dess inre kunna de icke normalt utveckla sig och mogna sitt frö. Den skogfria strandremsan ater, dar ljuset ar tillräckligt, och där arterna ännu 1892 funno det ut- rymme de behöfva, upptages nu af konkurrenskraftigare arter, hvilkas öfvertag möjligen ligger i deras starka vegetativa förökning. Sadana arter äro Lysimachia vulgaris, Naumburgia thyrsiflora, Eleocharis palustris, Carex vesicaria, C. ampullacea, C. acuta, Phragmites communis, Baldingera arundinacea m. fl. Ville man gruppera växtarterna efter deras formaga att behalla det omrade de en gang besatt 4 holmarna, torde man salunda kunna urskilja tvenne grupper: 1. Pioniärer, som strax taga dem i besittning, den ena arten öfvervägande i individ och utbredning har, den andra dar, men aldrig bildande nagra skarpt afgränsade vaxtsam- hallen. 2. Kolonister, som uppträda efter de förra, uttranga dem och taga marken i stadigvarande besittning, bilda vaxt- samhällen af jämförelsevis lätt karaktäriserad typ och med en sammansättning, som endast föga under ärens lopp för- ändras. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 31 Om arternas spridning. Särskildt de iakttagelser, som tvingat mig till ofverty- gelsen, att vattnet vid växternas besittningstagande af hol- marna varit den verksammaste spridningsfaktorn, torde vara egnade att här nagot mera i detalj omnämnas. SERNANDER! har ganska ingaende behandlat de i driften anträffade vegetativa organens möjlighet att föröka arten à de ställen, där de hamna, hvadan härför mä hänvisas till hans arbete. Genom egna experiment har jag däremot sökt nagot vidga kunskapen om fröns och fruktens betydelse i detta afseende och därvid särskildt riktat uppmärksamheten at dessas flytformaga. Bidens tripartita. Frukternas langvariga flytformaga be- tingar tydligen artens stora utbredning. Matricaria inodora. Af 100 frukter flyta alla ànnu efter 30 dygn. Tanacetum vulgare. Talrika groddplantor nära bóljranden t. ex. pa Stallgàrn (d. *°/5 04), tyda pa en spridning med vattnet. Frukterna sjunka dock inom 2 dygn. Senecio viscosus. Denna art var ej känd för Närike, nar den 1886 anträffades i fyra exemplar, ett pa hvardera af 4 af de nya skären. 2 af exemplaren växte salunda pa skären 2 och 3 vid Tjuran, 1 pa det ungefär 3200 m. V. om dessa liggande skäret vid Hvalöns V. udde, och det 4:de slutligen pä det 2000 m. N. om det sistnämnda skäret liggande skäret 1 Balgbergen. 6 är senare var arten utdöd pä skäret 3 vid Tjuran, men fanns kvar pä de tre andra och uppträdde där- jämte pa skär 5 Balgbergen och Grundholmen. 12 ar senare anträffas Senecio viscosus endast pa Grundholmen af de skär där den förut iakttagits, men är allmän pä skär 8 Balgbergen och Stallgarn. Därjämte fann jag den pa fastlandet vid L. Sand. En blick pa kartan visar, hur ytterligt intressant hela artens uppträdande än här, an där pa långt fran hvarandra liggande holmar är. Då den därtill är ettårig, är det sanno- ! R. SERNANDER. Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. — Flytförmågan hos frukter och frön har förut särskildt stu- derats at F. Körrın Ravn (Om Flydeevnen hos Froene af vore Vand og Sumpplanter. Bot. Tidskr. Band 19. (1894)), C. C. ANDRESEN (Om Klit- formationen. Kjobenhavn 1861) och H. B. Guppy. The River Thames as an Agent in Plant Dispersal. Journ. of Linnean Society 29. (1892— 1893). 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o 1. likt, att den under de ar, som ligga mellan observationsaren, uppträdt och ater forsvunnit pa flera skar. Artens spridning pa Grundholmen är äfven af intresse. Först 10 år efter L:sta sänkningen uppträder den dar, och da pa S. nya delen. 12 ar senare var den utdöd pa denna del, men förekom rikligt pa N. och mellersta nya samt N. gamla delen af holmen. Pa Stallgarn fanns den nu äfven, dar särskildt pa V. sidan i närheten af böljgränsen stcra massor af groddplantor träffades (d. ?"/; 04). Frukter utan hárpensel sjunka sa fort de vätas, med harpenseln tyckas de aga god flytformaga. Tussilago farfara. Pa artens spridning med vattnet tyda de t. ex. pa N. Nyckelgrundets 0. sida strax ofvanför bölj- gränsen bandformigt förekommande groddplantorna (d. 17/5 03). I samma riktning talar, att pa det låga af vattnet öfver- sköljda S. Nyckelgrundet (d. !*/; 03) endast träffades grodd- plantor. Anmärkningsvärdt ar dock, att pa det senare skäret i bo af fiskmas (Larus canus) fanns ett T'ussilago individ med val utvecklad ännu lefvande rotstock. | Artens stora utbredning, redan 4 ar efter I:sta sänknin- gen pa 24 af 29 holmar, 6 ar därefter pa 23 och efter ytter- ligare 12 år på 24 holmar hänvisar på dess stora spridnings- möjligheter. Växtens starkt utbildade vegetativa system sörjer för, att den kan hålla sig kvar och än vidare utbreda sig på holmarna. Angående frukternas flytformaga jfr SERNANDER !. | Leontodon autumnalis. Flytförsök med frukter visa, att dessa utan härpensel genast sjunka. Af 50 frukter med kvar- sittande hårpensel sjunka alla inom ett dygn. Fröna hållas dock lätt flytande af en luftblåsa omsluten af penselns hår. Frukternas ringa flytförmåga samt bristen på vegetativa för- ökningsorgan ägnade för driften äro sannolikt orsaken till artens sparsamma förekomst — 1886 på 2, 1892 på 2 och 1903 och 1904 på 1 skär — då den annars på Hjälmarens och Hvalöns stränder är en af de vanligaste växterna. Valeriana officinalis.: Förekomsten af arten, som först uppträder 1903 och 1904, men då på tre-lokaler, tyder på en spridning med högvatten. På skär 5 vid Tjuran träffades den sålunda (d. 17/6 03) i den hógvattensvall, som sträcker sig tvärt öfver skäret, talrika groddplantor; på skär 1 vid Heen i Lo: 8.1200; BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 33 fanns endast ett individ, växande i en stenspringa nara bölj- gränsen, och pa Ersöns nya del var det tydligt, att arten höll pa att sprida sig fran vattenranden in mot holmen. Af 50 frukter hade 3 sjunkit efter 2 dygn, sammanlagdt 6 efter 14 dygn och 12 efter 30 dygn, d. v. s. efter en mánad voro ännu 76 °/o af frukterna flytande. Galium palustre ar, tydligen tack vare frukternas lang- variga flytfórmága, en af de allmännaste arterna. 1886 före- kom den pa 15, 1892 pa 21 och 1903 och 1904 pa 26 holmar. Lycopus europeus. Denna art, som 1886 endast fórekom pa 4 af Balgbergsskären samt pa Stallgárn, saknades 1892 endast pa 7 af de 29 skären, och 1903 och 1904 fanns den pa alla med undantag af yttre Nyckelgrunden och Stallgarn. Redan Guppy observerade nötternas långvariga flyt- formaga. Af egna experiment framgar, att af 200 nötter alla ännu voro flytande efter 30 dygn. Scutellaria galericulata. Smäfrukternas långvariga flyt- fórmága (enl. Guppy) fórklarar artens allt mer ókade utbred- ning 1886 pa 1, 1892 pa 4 och 1903 och 1904 pa 9 holmar. Har arten en gang kommit til en holme, torde den ocksa, i allmänhet tack vare den effektiva vegetativa förökningen, med lütthet halla sig kvar. Fraxinus excelsior. Uppträdde först 1903 och 1904, men da pa 7 holmar (+ skär 5 vid Tjuran). Sa godt som öfver- allt är dess spridning med vattnet påtaglig, t. ex. pa skär 1 vid Tjuran, där 4 groddplantor (d. !7/& 03) växte i en skrefva på S. hällen 1 m. fran böljgränsen och 15—20 cm. öfver vatten- ytan; på skär 5 vid Tjuran, där ett 2 årigt individ (1903) växte i dyn inne i Carex acuta beståndet på SV. sidan, samt slutligen pa N. Nyckelgrundet, där 3 groddplantor (d. '*/; 03) triffades nara böljgränsen pa SV. sidan. Afstandet fran den senare lokalen till närmaste askförekomst är öfver 2000 m., afständet till land och äldre öar mot S. och SV. 7—9000 m. Jfr äfven den s. 57 omtalade förekomsten af Fraxinus pa skär 1 vid Heen. Solanum dulcamara. Utan att den egentligen kan sagas ens vara allmän pa Hjälmarens eller Hvalóns gamla stränder, fórekommer arten redan 1886 pà 21, 1892, 1903 och 1904 pà 28 af 29 holmar och är därjämte ytterligt allman pa fastlan- dets och Hvalöns nya delar. Arkiv für botanik. Band 5. N:o 1. 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o 1. Bären tyckas vara giftiga och ej ätas af fåglar. Tillsam- mans med Phragmites-stran och torra Alnus glutinosa-grenar utgöra delar af Solanum buskarna en ofta aterkommande be- standsdel i bon af krakor, skator, doppingar (s. 23) och fisk- mäsar (s. 23). Ofta torde harvid afven bar medfölja. Enligt SERNANDER! äga grenbitarna stor reproduktionskraft, och da sa väl de torra bären som fruktstenarna äro tyngre än vattnet, är det antagligt, att arten till största delen spridts genom vegetativa delar. Ä Grundholmen t. ex. ha dock groddplantor anträffats nära böljranden. Scrophularia nodosa. Fröna sjunka genast, men såsom SERNANDER” påpekat, hållas de flytande af kapslarna och den i dem inneslutna luftmängden. Kapselvalvlerna äro starkt hygroskopiska och sluta sig i fuktig tillstånd. Redan 1886 har arten lyckats att nå Grundholmens N. nya del, hvarvid den haft att öfvergå ett minst 1500—2000 m. bredt vatten. 6 år senare har den spridts äfven till nya mellersta delen, och efter 22 år förekommer den äfven på nya S. delen d. v. s. den växer här och hvar på en landfast sträcka af ungefär 1 kms längd. Linaria vulgaris, som 1886 endast fanns på Grundholmens mellersta gamla del, hade 6 år därefter spridt sig så väl till N. och S. gamla delarna som S., mellersta och N. nya delarna, där den öfverallt rikligt förekom äfven 1904. Af 100 frön flyta 16 efter ett dygn, men efter 2 dygn ha alla sjunkit. Pedicularis palustris iakttogs 4 år efter 1:sta sänkningen på Grundholmen och Stallgårn. Då den är en af de allmän- naste strandväxterna och fröna äga långvarig flytförmåga, är det anmärkningsvärdt, att den sedan dess ej uppträdt på någon holme. Orsaken härtill tyckes mig vara följande. Ge- nom sänkningen af Hjälmaren har denna art i likhet med en hel del andra strandarter blifvit förflyttad ofta 20—30 m. från vattnet och ibland kommit under så ogynnsamma för- hållanden, att den utdödt. På andra ställen har den funnit en fristad i de små kärr, som uppstått nära stranden. I allmänhet har den sålunda, där den kvarlefver, blifvit så af- lägsnad från den nuvarande stranden, att dess frön i större utsträckning ej kunnat inkomma i driften. Da den om en IA ©,48:4210305 TONG 8.206 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 35 del ar åter blifvit allman pa fastlandets stränder, torde den äfven börja att uppträda pa holmarna. Lysimachia vulgaris ar à skäret 2 vid Heen antraffad i ett doppingbo (se s. 23). Fröna äga langvarig flytformaga. Den uppträder först 10 ar efter första sänkningen och dä pa 2 holmar. 12 ar senare är den vanlig pa 12 holmar. Naumburgia thyrsiflora. SERNANDER! skildrar ingaende i driften funna förökningsorgan af denna art. och enligt KoLprn Ravn kunna fröna halla sig flytande langre tid. Den kraf- tiga vegetativa förökningen gor, att den efter forsta kolonisa- tionen vanligen vinner fast fot. 1892 är den funnen pa 6, 1903 och 1904 pa 11 holmar + skär 5 vid Tjuran. Plantago major. Fröna aro tyngre än vatten, men den uppträder dock individrikt 1886 pa 4, 1892 pa 6 och 1903 och 1904 pa 4 skär. Kapsel + foder eller ena kapselhalfvan balla fröna flytande. Rhamnus frangula. Såväl bär som fruktstenar kunna halla sig flytande upp till 5 dygn. Angelica silvestris. Guppy anger frönas flytfórmága som langvarig, SERNANDER däremot har funnit, att vid experiment med »en hel del» frukter alla hade sjunkit efter 14 dygn. Eget försök (börjadt d. !7/5 04 med frukter, insamlade d. 7/9 03) visar att af 100 frukter alla flóto efter 14 och 85 efter 30 dagar. Peucedanum palustre saknas alldeles 4 ar efter fórsta sank- ningen, men 6 ar senare finnes den pa 12 och efter ytterligare 12 ar pa 17 af de 29 holmarna. Möjligt ar, att den a Hjäl- marlandets gamla delar, i likhet med hvad som antagits for Pedicularis palustris, genom sankningen blifvit flyttad fran stranden. Under de 6 aren närmast efter sänkningen har den ater spridts till vattenranden, och dess frukter ha nu kunnat inkomma i driften. Nyckfullheten af dess spridning framgar af att den 1892 saknas pa Tjuran och skären vid Tjuran, ehuru de ligga en- dast ett par hundra m. fran Hvalön, där arten ar mycket allmän, men samtidigt uppträder pa flera fran land långt af- lägsna holmar. _ Af 100 frukter flöto alla ännu efter 30 dygn. Cicuta virosa. Uppträder först 10 ar efter första sänk- ningen, men da pa 17 holmar, for att 12 ar senare forekomma BSc S 187. 36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o 1. på 20. Orsaken till dess sena uppträdande torde vara den- samma som for Peucedanum antagits. Frukterna flyta enligt Kopin Ravn länge. Sium latifolium. Antraffas for forsta gangen 22 ar efter lista sänkningen pa skär 1 vid Tjuran och pa skäret V. om Foderön. SERNANDER! lämnar en redogörelse för dess för- ökning och de förökningsorgan, som träffas i driften. D B Fig. 2. Karta öfver S?um latifoliums förekomst pa NV. udden af skär 1 vid Tjuran d. '*/s 1904. Orienteringen ar ungefär N—S. Hvarje ruta ar en kvm. Linjen C—B är strandlinjen, dar vid B träffas två stora spet- siga stenar. Den krokiga prickade linjen visar bestandets gräns inåt holmen. Vid A växer en 3,5 m. hög Salix caprea och linjen A—D är insyftad mot ett stort Salix pentandra träd. Vid a tyckes den första kolonisationen ha ägt rum. Vid b växer en 1,5 hög Alnus glutinosa. Första siffran angifver antalet större, sista siffran antalet mindre exemplar på hvarje kvm. Fig. 1 visar dess förekomst på skär 1 vid Tjuran. Det har varit mig omöjligt att utreda i hvad mån de 62 större och 211 mindre exemplar, som här träffas, sammanhänga med hvarandra, då det måste vara ett önskemål att låta vegeta- 1720282207: BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 37 | tionen ostórdt utveckla sig. Att döma af vid a kvarstäende gamla fruktställningar, har första exemplaret dar landat. . Darifran har arten antagligen mest pa vegetativ vag, men kanske äfven genom frön spridt sig inåt holmen. Att hela detta öfver 9 kvm. sig utrückande bestánd harstammar fran ett individ ar otvifvelaktigt. Kartan möjliggör att folja dess vidare utbredning. Frönas flytförmäga är enligt KoLrın Ravn långvarig. Acer platanoides. Har ännu endast antecknats fran de nära fastlandet eller Hvalón belägna två skären vid Heen samt Tjuran och Ersön. Ranunculus acris. Af 100 färska karpeller sjunka 71 ge- nast, om de i sin helhet vätas. 93 ha sammanlagdt sjunkit efter 1 dygn och alla efter 3. R. repens. Karpellerna äga i allmänhet långvarig flyt- förmåga. Batrachium sceleratum. Guppy uppger karpellernas flyt- förmäga vara langvarig. Caltha palustris. Kotrtn Ravn upptager Caltha bland arter| med långvarig flytformaga. Eget försök med 100 val mogna färska frön visar, att alla flyta efter 1 dygn, 74 efter 2, 31 efter 8 och efter 14 endast 13. Erysimum hieracifolium, Turritis glabra, Thlaspi arvense. Fröna aro tyngre än vatten. Tilia europea. Förekomsten af ett enstaka lindindivid pa hvart och ett af de nära land belägna skären 1 och 2 vid Heen pa lokaler, dit högvattnet ej nar, tyder pa en spridning med vinden. I en högvattensstrandvall gäende tvärt öfver skär 5 vid Tjuran anträffades d. 17/6 03 flera groddplantor. Melandrium pratense och Lychnis flos cuculi. Fröna aro tyngre an vatten. Stellaria media. Da frona ej flyta, maste man antaga en flottör eller spridning af reproduktionsdugliga vegetativa delar!. Människan har dock sannolikt spelat en viss roll vid dess spridning. Arenaria serpyllifolia, Sagina nodosa och Svergula arvensis. Fröna aro tyngre än vatten. Spergularia campestris. CALLME antar, att denna art spridts till det skär vid Tjuran, dar den 1886 iakttogs, fran 1 Jfr SERNANDER |. c. s. 215. 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND Db. N:o 1. Hjälmarens S. strand. Som skäl härför anför han, att arten ej iakttagits på Hvalön. 1904 anträffades den emellertid där i stora massor, och härmed minskas sannolikheten för en spridning fran S. fastlandsstranden. På skär 1 vid Heen växte 1903 ett enda individ i en stenspringa på holmens S. udde nära böljgränsen. Förekomstsättet tyder på spridning med vattnet eller möjligen med fåglar. Ribes alpinum. Såväl hela bär som fruktstenar äro tyngre än vatten. Sedum acre. 4 år efter första sänkningen träffas arten på Tjuran samt på Grundholmens N., mellersta och S. gamla del. 6 år senare har den spridt sig till holmens N. och mel- lersta del och till den ett par hundra meter därifrån liggande Stallgårn. 12 år senare växer den äfven på Grundholmens S. nya del. På skär 5 vid Tjuran förekommer Sedum acre i sprin- gorna på den under högvattensgränsen liggande hällen i söder, dit den tydligen kommit med vattnet. Epilobium angustifolium. Flygapparaten underlättar sprid- ningen så väl med vind som vatten. Talrika groddplantor i strandvallar t. ex. på skär 1 vid Heen (d. !?/; 03) tala för en spridning med vattnet. E. palustre. SERNANDER! lämnar en redogörelse för för- ökningsorganen. Sorbus aucuparia. Att arten 1892 uppträder på Grund- holmens S. gamla del, tyder på en spridning med fåglar. Fruktstenarna sjunka, men de hela bären flyta länge. Rubus ideus förekommer 1886 på 3, 1892 pa 10 och 1903 och 1904 pa 18 holmar, vanligen i det inre af skogen, hvilket möjligen tyder på en spridning med fåglar. R. saxatilis. Hela frukter sjunka så godt som genast Äfven de isolerade fruktstenarna äro tyngre än vatten. Fragaria vesca. 4 ar efter 1:sta sänkningen finnes vild- smultronet på de nära land belägna två skären vid Heen och skär 2 Balgbergen. 6 år senare är det spridt till 12 holmar och efter ytterligare 12 år till 13. Skenfrukter af alla åldrar äga god flytförmåga. Det är därför antagligt, att så väl vattnet som fåglarna bidragit till artens spridande. På några skär, som t. ex. skär 1 vid Heen förekommer vildsmultronet Ze Bloß: BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 39 dels pa stränderna, dels i det inre af skogen, men saknas alldeles pa mellanliggande omrade. Möjligen ha fäglar, som hvilat i de höga träden, utsätt arten pa den inre delen, da den diiremot med vattnet hamnat pa holmens stränder. Comarum palustre. Af 100 smänötter flöto 95 ännu efter 30 dygn. Potentilla norvegica. Af 100 smänötter flöto 83 efter 2 dygn och 76 efter 30. Spirea ulmaria. KorrrN Ravn räknar arten till arter med frukter med långvarig flytförmäga. Prunus padus. Endozoisk spridning antages i allmänhet for haggen, men till flera af holmarna torde den ha kommit med vattnet. Den antecknas forst 10 ar efter första sänk- ningen, men ett individ pa skär 1 vid Tjuran, som ar mer än manshögt och rikligt fruktificerande, torde vara äldre. Med vattnet har häggen tydligen inkommit till skär 5 vid Tjuran, där (d. '/s 03) 4 stycken tvååriga plantor träffades i den tvärt öfver skäret gående hógvattensstrandvallen. Pa en liknande lokal pa skär 12 Balgbergen antecknades 1903 4 stycken tvääriga plantor. 4 ar efter första sänkningen finnes häggen endast pa N. gamla delen af Grundholmen. 6 är senare antecknas den äfven fran mellersta gamla delen. Efter ytterligare 12 ar förekommer den såväl pa N., mellersta och S. gamla delen, som äfven pa N. och mellersta nya delen. Till Grundholmens gamla delar, liksom till Ersóns gamla del, dár den fórst ob- serveras 1903, torde den ha spridts pa endozoisk vag. SERNANDER har träffat fruktstenar i drift. Försök med val mogna bar visa, att dessa, såväl som fruktstenarna ge- nast sjunka. Lathyrus silvestris spridning pa Grundholmen 1886—1904 lämnar ett intressant exempel pa mera lokal spridning. Lathyrus silvestris kan, som bekant, i likhet med en del andra Papilionaceer, sjalf utkasta sina frón. Af betydelse är emel- lertid äfven artens växtsätt. : Där vinden ej ar för stark, blir Lathyrusruggen vanligen cirkelrund med stjälkarna näende ända till 2 m. fran den plats, där plantan grott. Pa Grund- holmen, dar vinden är stark, bli ruggarna vanligen oriente- rade med stjälkspetsarne i 0. eller NO. Da frukterna van- ligen sitta nära stjälkspetsarna, kan växten, äfven om det mest ogynnsamma inträffar, eller att fröna endast falla rakt 40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. ned, relativt hastigt generation efter generation sprida sig allt mer centrifugalt fran moderplantan. Att spridningen forsiggatt pa sa sätt pa Grundholmen är säkert. Afven Ru- bus cesius har pa liknande satt, ehuru forst 10—22 ar efter l:sta sänkningen, vandrat fran holmens gamla till nya om- rade. 4 ar efter första sänkningen fanns Lathyrus silvestris endast pa Grundholmens mellersta och S. gamla del (jfr fig. 12 och 13). 6 ar senare uppträder den äfven pa motsvarande nya delar, och efter ytterligare 12 ar har den vandrat öfver det smala sundet till icke blott N. nya delen, utan äfven till N. gamla. Därjämte har den öfver det ett par hundra m. breda sundet natt Stallgarn, dar den först uppträdt pa V. stranden, för att därifrän sprida sig inat holmen. Att den fran Grundholmen spridts till Stallgarn ar mycket troligt, da enligt CALLME arten för öfrigt saknas pa Hvalón samt när- lisgande delar af N. Hjälmarlandet. Fröna sjunka genast, men samman med baljorna kunna de flyta längre tid. Ervum hirsutum, Trifolium repens och T. pratense. Fröna äro tyngre än vatten. Myrtillus nigra. Pa Ersön har arten under de senaste 12 aren lyckats vandra ned fran gamla till nya delen. Calluna vulgaris. Endast iakttagen pa Grundholmen, upp- trädde den där 1892 med »ett frodigt, gammalt individ». Tydligen pa precis samma plats fanns 12 ar senare ett utat glesare, 3 m. 1 diameter hallande bestand, utan tvifvel ut- ganget fran det 1892 observerade individet. Pyrola. Flera förekomster af P. rotundifolia, P. minor, P. secunda tyda pa en spridning med vattnet. I juni 1904 traffades i en af driftprodukter fylld sänka pa Tjuran en del stora groddplantor, tydligen tillhörande Pyrola secunda!. Empetrum nigrum. Jfr s. 24. Polygonum lapathifolium. Isolerade sjunka nötterna genast, men kunna hallas flytande af kalkbladen och mellan dem innesluten luft. 1886—-1904 har Polygonum lapathifolium upp- trädt pa sammanlagdt 24 af de 29 holmarna. P. aviculare. Notterna äro tyngre än vatten. P. dumetorum. Från Grundholmens S. gamla del, där den * Detta är anmärkningsvärdt, dà A. CLEvE (Studier öfver några svenska växters groningstid och förstärkningsstadium. Upsala 1898. s. 38) ej lyckats få frön af denna art att gro. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 41 icke blott till N. och mellersta nya, utan äfven till N. gamla delen af holmen. Rumex hydrolapathum. Guppy uppger frukternas flytför- maga vara langvarig. Pa skär 1 vid Tjuran förekommer den i en af driftföremäl fylld sinka i S. hällen pa ett sätt, som gor en spridning med vattnet otvifvelaktig. Rumex acetosa och R. acetosella. Nötterna äro tyngre än vatten. Ulmus montana. Spridningen till de nya holmarna har antagligen i allmänhet gatt till sa, att frukterna af vinden forts öfver den strandremsa, som efter sänkningarna skiljer de gamla almarna! fran vattnet. Att sa verkligen sker, har jag iakttagit pa Ö. delen af Hvalön, dar synnerligen resliga almar växa ned till den gamla strandlinjen. Med vattnet föras frukterna till holmarna, där de antingen gro i bölj- gränsen, eller efter att ha torkat blåsa inåt holmen. D. !*/; 04 fann jag pà Tjuran tvenne almfrukter, hvilka naturligtvis fingo kvarligga, den ena liggande cirka 1 m. fran vattenranden pa N.—V. sidan af holmen, den andra ungefär 2 m. öfver och 4-5 m. fran bóljranden. Da närmaste almförekomst ligger pa ett afstand af 700—1000 m., ar det ej troligt, att vinden kunnat fora frukterna hela denna stracka. 1903 antecknades en 3 ärig almplanta nära böljgränsen pa SO. delen af Nyckelgrundet. Afständet till närmaste alm- förekomst är minst 2000 m., och afstandet till land i SO. ar ungefär 8500 m., i O. 15000 m. Pa mellersta nya delen af Grundholmen fanns 1904 ett 2 m. högt trad, kanske här- stammande fran en frukt, som kommit den ungefär 1,500 m. langa vägen fran Hvalön. Quercus robur. Pa skär 1 vid Heen antecknades 1903 ett tvà arigt individ. Möjligt ar att det kommit dit med isen !. Populus tremula och Salix-arterna. Sammanställningen nedan visar, hur egendomlig dessa arters utbredning varit. I ögonen fallande ar genast, att Salix caprea 4 ar efter l:sta sänkningen redan uppträder pa 18 holmar, dà S. pentandra och S. cinerea endast spridts till 2 samt S. aurita och S. ni- gricans ej alls förekomma. Salix capreas uppträdande pa 18 holmar skulle möjligen ha sin orsak i ett exceptionelt godt fröär, samt att dess frön vid en gynnsam tid inkommit i ! Jfr SERNANDER |. c. s. 199. 42 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Förekomst pa antal holmar af 29. 4 ar efter | 10 ar efter | 22 ar efter l:sta sänkn. l:sta sänkn. |l:sta sänkn.| — Populus tremula. . 2. 24 15 | 22 21 Salix pentandra . . » . . . . 2 | 18 19 Bsugnren! OUI EIER SE 18 | 21 21 S. cinerea . 2 | 24 27 ST andthe). NE ET Se 0 | 14 | 20 S. nigricans 0 | 12 20 | driften. Enligt SERNANDER!, ar frönas grobarhet hos såväl S. caprea och S. aurita som S. cinera kortvarig. Märkvärdigt är äfven, att på några holmar den ena, på andra holmar den andra arten är afgjordt förhärskande. Detta tyckes ej vara resultatet af en strid arterna emellan, utan vara beroende af den första kolonisationen. På samma sätt är på skär 9 Balg- bergen aspen det dominerade trädet, då på de i alla afseenden likartade kringliggande holmarna, på en del alen; på andra björken är förhärskande. Att grenar kunnat sprida Salixarterna framgår af att pa stranden af skär 2 vid Tjuran 1904 antraffades en 50 cm. lång Salix viminalis-gren, med rötter på undersidan och 3—4 cm. höga skott på öfre sidan. På en sandstrand på Hvalön hade från en 1 m. lang och 1 em. i diameter hållande Salix pentandra- gren en rad af 8—9 cm. höga skott utvuxit. | Betula och Alnus glutinosa. CALLME (s. 41) anför som bevis för en direkt vindspridning till holmarna, att björken 4 ar efter l:sta sänkningen förekommer pa 12, men alen endast pa 3 skär. Redan 6 ar senare finnes alen pa 18 och björken pa 21, samt ytterligare 12 ar därefter al och bjork hvardera pa 21 holmar. Som redan a s. 4 omtalats, beklades Hvalons och fastlandets nyuppkomna omrade till stor del af en tät alskog. Pa ingen af holmarna äro alen däremot ensam domi- nerande. Detta tyckes mig kunna fórklaras i likhet med hvad som förut anförts för en del strandväxter. Björkens vingade frön ha kunnat föras ut till vattnet öfver det genom sänk- ningarna uppkomna, till en början vegationsfria omrädet och inkomma i driften, alens ovingade däremot icke. Frön fran 1 L. c. 8, 387. | BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 43 de vid den gamla vattenranden växande alarna kunde där- emot i större mängd spridas ut pä det nya omrädet, liksom förökningen genom skott härvid torde spelat stor roll. Härmed kan dock ej förklaras, att sa godt som öfver allt en alzon uppkommit. Alens vandring mot vattnet har snart gjort, att dess frön i större antal inkommit i driften, och den uppen- barar sig nu mera allmänt äfven pä de alldeles nybildade holmarna. Utsäning af björken pa en linje i ett högvattens öfre rand har a s. 19 omtalats. Helodea canadensis. Af högvatten eller vid storm har denna art samman med Lemna minor forts till en vattenfylld sänka pä skär 3 vid Tjuran, där den trifves bra. S. 23 har redan Helodea omtalats som beständsdel i bo af fisktärna. Majanthemum bifolium. Fröna aro tyngre än vatten, men de torra bären flyta länge. Är endast anträffad i ett individ i en högvattensstrandvall pa skär 5 vid Tjuran. Alisma plantago. KoLrın Ravn för arten till arter med kortvarig (högst 8—10 dagars) flytfórmága. Af 100 nötter flyta dock 97 efter 30 dygn, något som stämmer väl öfverens med att Alisma plantago frukter träffas i driften året om. Juncus. Enligt SERNANDER! äga de små fröna i sitt vårt- formiga bihang med luftfyllda celler en god flottörapparat. KorrrN Ravn hänför J. articulatus och J. bufonius till arter med frón utan flytfórmága. Afven J. compressus frön sjunka genast. Typha latifolia. Enligt KorrrN Ravn sakna fröna flyt- förmåga. Enligt SERNANDER? hållas de lätt flytande af luft- blåsor. På skär 1 vid Tjuran växer arten 1 en med drift- föremål fylld sänka. Att den spridts hit med vattnet är san- nolikt. Scirpus lacustris och Eleocharis palustris. Bägges frön sakna enligt KoLrın Ravn flytförmåga. Hvilken roll sprid- ning af vegetativa delar eller flottörer af ena eller andra slaget måste spela, framgår af att Scirpus lacustris 10 år efter 1:sta sänkningen förekom pa 20 och efter ytterligare 12 år pa 18 af 29 holmar. 10 ar efter l:sta sänkningen finnes Eleocharis palustris pa 21 och 12 ar därefter pa 24 holmar. pela c. 8. L7 4. PE. elle - 220 . - 44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND S. N:O 1. Förekomst på antal holmar af 29 | 4 ar efter | 10 ar efter | 22 ar efter l:sta sünkn.|l:sta sánkn.|l:sta sänkn. Carex vesicaria 16 24 | 24 C. ampullacea. 0 19 21 | ©. pseudocyperus 0 11 3 C. goodenoughi 0 6 13 C. cespitosa 1 1 6 C. acuta. 0 13 26 C. elongata. 0 0 7 C. canescens 0 15 19 C. leporina . 0 11 1 Carex. Sarskildt de pa stränderna allmänna C. vesicaria, C. ampullacea, C. pseudocyperus, C. goodenoughi, C. acuta och C. canescens hora, tack vare att frukten genom den omgif- vande utriculus far langvarig flytformaga, till de vanligaste vaxterna pa de nya holmarna. Carex arternas utbredning framgar af sammanställningen ofvan. Anmärkningsvärdt är, att 4 ar efter l:sta sänkningen C. vesicaria uppträder pa 16 holmar, da den pa Hjälmarens stränder minst lika vanliga C. ampullacea först 6 år senare antecknas, men då från 19 holmar. Af intresse är äfven, att C. acuta, C. pseudocyperus och C. goodenoughi uppträda först 10 år efter 1:sta sänkningen, men då ganska allmänt. Hordeum distichon, Secale cereale och Avena sativa. Dessa arter träffas redan 4 år efter första sänkningen på respektive 2, 3 och 5 holmar, men äro sedan ej funna på någon holme. Poa serotina. Denna art tyckes på ena eller andra sättet i allmänhet ha inkommit till holmarnas högre delar, dit hög- vattnen ej når. Vippor af P. trivialis äro funna i gräsandbo (Mrs. 24). Phragmites communis. 4 ar efter l:sta sánkningen fore- kommer denna art endast i ett enda individ pa skar 2 vid Tjuran. 6 ar senare antecknas den för 21 holmar, och efter ytterligare 12 år finnes den äfven på 21 holmar. Allt i allt har den uppträdt på 23 af de 29 skären. WARMING har pa- visat, att Phragmiles kan sätta moget frö, men en mängd iakttagelser tyda på att detta sker rent undantagsvis. Arten har därför med all säkerhet genom vegetativa delar vunnit en BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 45 sin stora utbredning. S. 6 har redan omtalats de grusref, som anhopas kring holmarna. Da de SV. och V. vindarna äro de förhärskande, sker denna grusanlagring mest pa holmarnas V. sida, och det är äfven dir som Phragmites träffas. Fig. 3 af norra Nyckelgrundet och fig. 7 af skär 9 Balgbergen visa, att Phragmites sa godt som endast finnes pa denna sida. Agrostis stolonifera och A. vulgaris. Enligt ANDRESEN! äro den förra artens frö lättare, den senares tyngre än vatten. Alopecurus geniculatus. Enligt SERNANDER? sjunker den isolerade skalfrukten genast, men hälles flytande af mellan agnarna innesluten luft. 4 ar efter sänkningen finnes arten pa 5, 10 ar efter pa 23 och 22 ar efter pa 5 af 29 holmar. Phleum pratense. 1904 anträffades pa Ö. mellersta delen af Grundholmen bland kraftburar, massor af halm, vippor af hafre och andra driftföremäl, äfven en upprifven stoldyna hufvudsakligen stoppad med hö af denna art. Baldingera arundinacea. 4 ar efter 1:sta sänkningen spridd till 4 holmar, har Baldingera 6 ar därefter antecknats fran 17 skär, för att efter ytterligare 12 ar tillsammans med Solanum dulcamara ha blifvit holmarnas vanligaste vaxt och forekommer nu pa 28 af 29 holmar. Som redan SERNANDER® visat, betingas fruktens flytförmäga af den mellan agnarna inneslutna luftmassan. Flytförsök (började d. 9/5 04) med 100 frukter, insamlade vid Sandhamn d. */ıo 03, visade att redan efter 11 dygn hade vid + 15° C. temperatur 66 frukter grott flytande vid ytan; af de aterstaende 32 voro 7 ánnu flytande. Efter ytterligare 8 dygn grodde 19 frukter. 85 °/o hade. sálunda efter 20 dygn grott mestadels flotterande pà vattenytan. Om förhållandena i naturen äro liknande, tyckes arten vara gynnsamt ställd för spridning med vattnet. SER- NANDER redogör för förökningsorganen. Där Baldingera väl engång inkommit utbreder den sig snabbt. På de lägsta af vattnet ofta öfversköljda skären (jfr t. ex. skär 11 Balgbergen) är Baldingera den enda art, som i längden kan hålla sig kvar. Pinus silvestris. Af 100 frön flöto alla genast, men hade sjunkit redan efter 1 dygn. P. abies. Jfr s. 19 och fig. 5. Juniperus communis. Jfr s. 19. 46 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Växtsamhällenas sammansättning. Att ge en framställning af hufvuddragen af de föränd- ringar, som vegetationen som helhet under de gängna ären genomgätt, är svärt, da holmarna visa stor inbördes olikhet. Hänvisande till den speciella redogörelsen, beröras här endast nägra hufvudsynpunkter, och för att göra jämförelsen med föregående observationer lättare, fasthálles vid GREVIL- LIUS indelning af skären i tre grupper. A. De lägsta, tidtals af vattnet ófverspolade skären. (Nyckelgrunden 2 och 3, skär 4 vid Tjuran, Balgbergen 10 och 11.) Af dessa sakna skär 4 vid Tjuran och Balgbergen 10 nu som föregäende är hvarje vegetation. Pä de andra träffas en gles vegetation af ett fatal arter. Under de senaste 12 aren ha vattenöfverständarna afgjordt fatt öfverhanden, och sam- hallen af Phragmites communis eller Baldingera arundinacea finnas eller äro under utbildning fran de redan förefintliga sma bestanden. B. Skär höjande sig 30—410 em. öfver vattenytan. (Älhammarsuddeskäret, Balgbergen 1, 7, 9 och 12'.) Vegetationen pa dessa skär är i allmänhet skyddad för vågornas förstörande inverkan. 1886 träffas endast enstaka stående individ, och de olika arterna representeras vanligen endast af enstaka exemplar. Redan 6 år senare har i allmänhet en mer eller mindre täc- kande växtmatta utbildat sig. GREVILLIUS! säger härom: »Arterna voro här talrika och tätt stående, men utan ordning blandade med hvarandra, bildande ett oregelbundet, vågigt växttäcke med i hvarandra utan gräns öfvergående skikt. Det högsta skiktet utgjordes vanligen af några få, smärre, enstaka buskar. Dessa skärs ringa höjd öfver vattnet torde väl äfven för framtiden förhindra uppkomsten af differentie- rade formationer». De förändringar, som de sista 12 åren 1 Bot. Not. 1893 s. 100. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 47 fort med sig, belysas af redogörelsen för Älhammarsuddeskäret s. 53 och skär 1 Balgbergen s. 76. Regel ar, att äfven om differentiering icke ägt rum pa dessa skärs centrala torrare delar, så äro afgjordt en del arter pa vig att dar bli domi- nerande med utträngande af andra. Utät skärens kanter ha redan växtsamhällen af vattenöfverständare uppstått. Pa skiirens V. sida finnas vanligen bestånd af Phragmites com- munis. Ett mosstäcke, mestadels bestaende af Marchantia poly- morpha, har utbildats, och de öfver vattnet naende stenarna äro öfvervuxna af lafvar. | C. Större skär, höjande sig 75 em. eller mera öfver vattenytan !. Om dessa holmar säger GREVILLIUS 1892: »Pa de skär, som äro höjda ?/; m. eller mer, hade regelbundet formationer uppkommit, hvilka dock ännu icke blifvit fullt utbildade och begränsade frän hvarandra. I allmänhet utgjordes de af föl- jande bälten: 4) Ytterst ett bälte af vanligen tätt stående höga strand- gräs och starrväxter (Baldingera arundinacea, Phragmites, Scirpus lacustris, Calamagrostis lanceolata, Carex pseudocyperus, ampullacea, vesicaria etc.) med undervegetation af atskilliga lägre och högre strandörter och strandgräs, af hvilka somliga (t. ex. Ranunculus flammula, Eleocharis acicularis och palustris) bildade smärre bestand, de flesta däremot stodo mera enstaka. Dessutom förekomma här mossar i växlande mängd, samt tunnsädda — enstaka lafvar pa stenarna. 6) Därinnanför ett buskbalte, mest bestående af tätt sta- ende Salices, isynnerhet Salix cinerea (dessutom aurita, caprea, nigricans etc.). I detta bälte hade åtskilliga strandváxter, såväl lägre som högre, intringt. Pa sankare ställen bli stundom buskarna helt och hållet undanträngda af det yt- tersta bältets karaktäristiska växter. Buskbältet hyste en i allmänhet mager undervegetation af örter och gräs (af de sistnämnda i synnerhet Poa serotina); talrikast och frodigast var Marchantia polymorpha. Ofta bildade Polytrichum juni- perinum och commune sammanhängande mattor. Lafvar före- ! Hit räknas alla de öfriga holmarna. 48 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. kommo mest enstaka, isynnerhet pa stenarna och voro repre- senterade af hogst fa arter. 1) Innanför buskbältet, pa något högre delar af skären, har på de 5 sista åren en mycket tät, omkring 4 meter hög ungskog af företrädesvis Betula verrucosa, i andra er Populus tremula och Alnus glutinosa utbildats. (Dessa 3, jämte några andra trad funnos redan 1886, ehuru de dä voro: mycket låga och glest stående; äfven da var Betula talrikast. | Pinus silvestris och Abies excelsa forekommo 1892 pa ätskil-' liga skär, ehuru alltid sparsamt; 1886 hade de ännu icke in- vandrat på området.) — — — — »d) Inuti skogen uppträda ofta, på de högsta delarna af skären, trädlösa grusfläckar med en mycket sparsam vegeta- tion af delvis karaktäristiska arter (i synnerhet Zpilobium angustifolium; Rubus ideus, Fragaria vesca, Urtica dioica, | Phleum pratense. Pa skär, hvilkas centrala delar varit höjda öfver vattnet fore sänkningarna, motsvaras denna formation vanligen af ett bälte högväxta örter, som uppträder närmast nedanför den gamla strandvallen, på grusigt eller stenigt — grusigt underlag.» De mest genomgripande förändringar, som de sista 12 åren fört med sig för de större holmarna, äro att skrifva på skogen och dennas uppväxt. I första hand har skogen ut- bredt sig, och därigenom har det; under $ $ fran 1892 omtalade buskbältet nästan alldeles försvunnit. På att denna omgestaltning i allmänhet tillgått så, att träd uppvuxit öfver buskarna och dödat dessa genom öfverskuggning, tyda de på de flesta holmarna under träden kvarstående döda buskarna. Rester af buskbältet, som 1892 som en gördel omgaf hela holmen, träffas nu endast på några få holmars V. sida, jfr t. ex. kartskissen af skäret vid Foderön fig. 5. Tafl. 2 ger en bild af en holme, där skogen nu nar ut till böljranden. För 12 år sedan kantades här ännu löfskogen af ett bälte af Salix cinerea. En Ofvergàngsform visar tafl. 6 fran Ersöns 18 ar gamla SV. del. Har finnas ännu närmast vattnet massor af Salix-buskar, men sa fort björkar, alar och aspar hunnit utveckla sig och fatt tätare kronor, torde buskarnas öde vara att försvinna. Skogen pa de större holmarna utgöres nu till öfvervä- gande del af Betula verrucosa samt i andra rummet af Populus tremula, Betula odorata, Alnus glutinosa, Sorbus aucuparia och | BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 49 Salix caprea. Den kanske till sina foljder mest vidtgaende förändring, som holmarnas vegetation under de sista 12 aren undergatt, ar den allt talrikare invandringen af barrträden samt andra löfträd än de ofvan omtalade. Som synes af tabell 11 anträffades granen och furen 4 ar efter l:sta sänkningen icke pa nagon holme, 6 ar därefter vaxer granen redan pa 4 och furen pa 8 holmar. Efter yt- terligare 12 ar ar den forra spridd till 13, den senare till 11 holmar. Men vida anmärkningsvärdare än invandringen till nya holmar är att barrträden tillhöra de arter, som konstant spridas till holmarna, sa att de uppträda i individ af alla åldrar. A s. 56 synes sålunda, att for skär 1 vid Heen 1892 antecknades några 1 à 2 m. höga furor pa V. och O. sidan, men 12 ar senare 17 exemplar af olika storlek och váxande pa olika delar af holmen. Till samma holme hade granen ännu 10 ar efter l:sta sänkningen ej invandrat, men 12 ar senare finnas 8 individ af olika alder. Af än större betydelse blir naturligtvis barrträdens; invandring till holmarna, när de där växande individen börja sätta frö. På Grundhol- mens N. nya del torde under en snar framtid en furskog uppstå. Äfven uppträdandet af ask, lind, hägg, alm och ek under de senaste 12 åren (jfr tabell 11) torde blifva af stor betydelse. Har skogens uppväxt spelat stor roll för buskbältets för- svinnande, så har den äfven blifvit af stor betydelse för de lägre skikten af undervegetationen. Denna är nu liksom 1892 mycket gles samt utgöres inne i den täta skogen mest af Fragaria vesca, Poa serotina, Geranium robertianum, Epilobium angustifolium, Tanacetum vulgare, Malachiwm aquaticum, Urtica dioica. Jfr vidare standortsanteckningarna fran skär 1 vid Heen s. 56, Balgbergen 2 sid. 76 och Balgbergen 5 sid. 78. Till de ofvan omtalade arterna har särskildt under de senaste 12 aren sällat sig enstaka individ af en del ängs- och skogs- arter, såsom AZpilobiwm | montanum, Potentilla erecta, Solidago virgaurea, Polypodium dryopteris, Pteris aquilina, Ranunculus acris, Carex pallescens, Luzula pallescens, L. multiflora, Ange- lica silvestris. Pa samma sätt, som buskbältet numera nästan enbart blifvit lokaliseradt till holmarnas V. sida, äterfinnes äfven det under « omtalade bältet af strandgräs och strandväxter, som for 12 ar sedan ringformigt omgaf holmarna, sa godt som Arkiv für botanik. Bd 5. No 1. 4 50 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. 1l. Trädens fordelning 1886—1904. | Antal skär af 29. | 1886 1892 1903 och 1904 PALIN CLCELSIOT. 2 RENE — — 7 | Talia Curopea er SERA SENS — — Sorbus aucuparia . » . . . . 3 12 17 Prunus cerasus . . soc. so . = — 1 | D. aos c m ke S = | = 5 | Ulmus montana. . . . . . . | == 1 | 2 Quercus) 7O0UT y oci "6s oe = = 1 PPopulusttremaula 9. tee | 15 22 22 | Sane caprea te ee 18 | 21 21 | (Bena verrucosa... =) EES 12 2] 21 IB odorata, 5 CN REN — | 5 | 8 | nata glutinosan. =) ee ae 3 18 | 21 Panis’ BULVCBITER sf Ls ee = | 8 | 11 pU Wn oe ze 4 | 13 enbart på V. sidan. Där busk- och strandväxtbältet är som bäst utbildadt, kan man nu urskilja följande delar: a) utanför holmarna nående ut till ett djup af 40 cm. träffas ett vattendfverstandare samhälle. Karaktärsväxter äro: Phragmites communis, Carex acuta, Baldingera arundinacea. Mera enstaka, och vanligen endast i mindre beständ före- komma: Rumex hydrolapathum, Scirpus lacustris, Typha latifolra, Equisetum fluv. B limosum, Glyceria fluitans. b) I själfva böljranden träffas ett bälte af högre strand- växter, som utät sammanhänger med det under a) omtalade samhället och inät holmarna har olika bredd. Karaktärsväxter: Carex cespitosa, Eleocharis palustris, C. ampullacea, Calamagrostis lanceolata, C. vesicaria, BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 51 Instródda i större eller mindre bestånd förekomma: Lysimachia vulgaris, Cicuta virosa, Scutellaria galericulata, Alisma plantago, Mentha arvensis, Lycopus europeus, Juncus-arterna, Lythrum salicaria, Veronica scutellata, Stellaria palustris. Stachys palustris, Under de Salix cinerea- och S. auritabuskar, som traffas i gränsen mellan bältet b) och skogen samt utgöra en rest af 1892 ars buskbälte, har vanligen en täckande mossmatta af Marchantia polymorpha med inblandade andra mossarter ut- bildat sig. I denna fuktiga mossmatta har ett ofta ganska typiskt växtsamhälle uppkommit. Karaktärsväxter äro: Ranunculus repens, Fragaria vesca, Carex canescens, Galium palustre, C. goodenoughi, Epilobium palustre. Inströdda förekomma: Rumex acetosa, Myosotis ccspitosa. Cardamine pratensis, Agrostis stolonifera, Nasturtium palustre, Comarum palustre. Har traffas afven en del icke fuktighetsfördragande arter, tydligen pa väg fran stranden in mot skogen. Någon fullstän- dig differentiering i skarpt markerade växtsamhällen har har lika sa litet som pa holmarna i öfrigt ägt rum. En del arter sàsom T'ussilago farfara, Taraxacum officinale, Cirsium palustre, Solanum dulcamara och Peucedanum palustre aro ej bundna till nagon viss del af holmarna, utan träffas lika val i det grunda vattnet vid stranden som bland stenarna langt inne i skogen. Anmärkningsvärdt ar afven att en art sadan som Phragmites communis pa flera holmar träffas langt inne i skogen t. ex. pa skär 1 vid Tjuran. GREVILLIUS har papekat att Phragmites och Polygonum amph. f. terrestre pa Grundholmens gamla del lyckats halla sig kvar kring den gamla strandlinjen langt fran vattnet. 1904 iakttogos dessa arter pa samma lokal och tycktes trifvas 52 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. ganska bra. Hvad slutligen vegetationen angár pa de under 6) af GREVILLIUS omtalade grusasarna och stenvallarna, hän- visas till den speciella redogórelsen fór N. Nyckelgrundet, Grundholmen, Stallgarn och Ersón. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 53 Il. De olika holmarnas vegetation. A. Nybildade holmar. Alhammarsuddeskaret. Undersökt d. '?/; 03. Skäret, som är ungefär 10 m. långt, höjer sig knappt 1 m. öfver vattenytan. Det bestär af en klipphäll med kringlig- gande kummel, sträckande sig i N. och S. Pä V. sidan päbygges skäret oupphörligen af grus och sand, som kvarhälles af de där rikliga vatten öfverständarna. gefär 300 m. dels af ett längsträckt nybildadt ref med synnerligen fattig flora. Afständet till närmaste land vid Alhammarsudde är un- Denna udde bestär dels af en gammal barrskogsklädd del, 4—500 m. norr om skäret ligger ön Rinken med en rik löfskogsvegetation. Pä Älhammarsuddeskäret antecknas: Tussilago farfara', cop. Sonchus arvensis, cop. Taraxacum officinale, flera individ, blommande. *Galium palustre, cop. *Lycopus europeus cop. särskildt pa V. sidan. Solanum dulcamara, flera stora buskar. *Veronica scutellata. *Peucedanum palustre, ett individ pa V. sidan. *Cicuta virosa. Ranunculus flammula, cop. R. repens, ©. sidan bestandsbil- dande, blommande. Epilobium palustre. S. delen. *Rubus ideus, flera buskar. *Rumex acetosa, ett par individ vä- xande i Marchantiamattan. *Urtica dioica, spars. Salix cinerea, flera buskar. =S. cinerea Y nigricans, ett individ. S. nigricans. S. aurita. * Alnus glutinosa. *Juncus articulatus. Scirpus lacustris, V. sidan, glest be- stand. *Eleocharis palustris, cop. vid vat- tenranden. *E. acicularis. Carex vesicaria. *C. ampullacea. *C. acuta. *C. canescens, cop. Poa serotina. Phragmites communis, pa NV. sidan ett S—10 m. stort bestånd. *Calamagrostis lanceolata, cop. *Baldingera arundinacea, cop. 4 ar efter första sänkningen uppträda pa skäret endast ett par grodd- plantor af Tussilago farfara och ett blommande stand af Hordewm distichon. 6 ar senare har skärets flora ökats till 18 arter, och 1903 antecknades 32 arter utom 5 mossor och talrika stenlafvar. Af för 12 år sedan observe- rade arter ha Bidens tripartita, Senecio vulgaris, Nasturtium palustre, Poly- gonum lapathifolium och Populus tremula forsvunnit. Strandremsan, som för 12 ar sedan var nästan bar, upptages nu särskildt på V. sidan af stora bestand af vattendfverstandare. Phragmites, som dä bildade en tät skog 1 En stjärna fore artnamnet betyder för denna liksom de andra hol- marna, att arten invandrat under de senaste 12 aren (1892—1904) 54 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. pa skärets inre del har där utdött, men bildar ett stort bestand i vattnet vid skärets NV. sida. Ett par stora Salix cinereabuskar bilda pa N. sidan ett tätt snär, under hvilket en riklig mossmatta af Marchantia polymorpha, med inströdda Bryum pseudotriquetrum, Hypnum cuspidatum, Ceratodon purpureus och Plagiothecium silvaticum träffas. Har växa äfven Rubus ideus, Rumex acetosa, Ranunculus repens, Urtica dioica, Calamagrostis lan- ceolata och Poa serotina. Skiren vid Heen. Skar I, sóder om Heen. Besökt d. !?/s 03. Skäret, som ar höjdt öfver vattnet sedan 1882, sträcker sig i NV. och SO. med en längd af ungefär 100 m. 5—8 m. fran stranden träffades pa NV. delen en bred grusvall, omslutande nedre delen af där växande träd. Pa denna vall växa bland andra Veronica chamedrys samt massor af groddplantor, till största delen tillhörande Epilobium an- gustifolium och Tussilago farfara. Pa att isgängen har varit svar tyder att barken pa de flesta träd pa S. udden ar afskalad fran något öfver marken upp till en höjd af öfver 2m. En del trad och buskar ligga kullvräkta inat holmen. Afven pa NO. udden tyckes isgangen ha varit svar. Följande arter ha antecknats för holmen: *Tanacetum vulgare. Solidago virgaurea, spars. pa O. si- dan, rikligare i skogen pa V. delen. Tussilago farfara. * Eupatorium cannabinum, h. o. d. pa V. stranden. Cirsium lanceolatum. C. palustre. Sonchus arvensis. Hieracium umbellatum, särskildt pa N. delen. *H. rigidum *lineatum Almqu., mest i skogen pa N. delen. Taraxacum officinale. *Valeriana officinalis, ett individ i en stenspringa pa V. stranden. Galium palustre. *G. verum, enstaka ruggar nära O. stranden. Myosotis cespitosa, NV. stranden. Mentha arvensis, ett par kraftiga beständ pa V. sidan. Lycopus europeus, NV. stranden, *Fraxinus excelsior, se nedan. Solanum dulcamara. Scrophularia nodosa. *Veronica chamedrys, ett stort be- stand i sanden pa V. sidan af N. udden. *Lysimachia vulgaris, dande pa V. sidan. *Plantago major, ett valdigt bestand nära V. stranden. och V. bestandsbil- *Rhamnus cathartica, 3 individ med en höjd af respektive 20—30—40 cm., staende tatt intill hvarandra i skogen pa NO. delen. R. frangula, ett 30 och ett 50 cm. högt exemplar pa den ofvan om- talade grusvallen pa NV. delen. Peucedanum palustre h. o. d. Cicuta virosa, V. sidan allm. Acer platanoides, se nedan. Ranunculus flammula, NV.stranden. *R. acris, enstaka individi SV. delen af skogen. R. repens, NY. stranden bestands- bildande. *Cardamine pratensis, allm. särskildt pa V. stranden och da vanligen i Marchantiamattan. *Tilia europea, ett lagvaxt, gammalt, endast 40 cm. högt individ med 50—60 cm. langa grenar inne i skogen pa S. delen. *Geranium robertianum, allm. inne i skogen. *Viola canina(?) ett par individ i SV. delen af skogen. *Arenaria trinervia, ett stort blom- mande individ i skogen pa NV. delen. *Spergularia campestris, ett individ i en stenspringa nära böljgränsen pa S. udden. Lythrum salicaria, särskildt på NV. stranden. | BIRGER, DE NYBILDADE HJÄLMARÖARNAS VEGETATION. 55 Epilobium angustifolium, allm. mest i skogen. E. palustre, NV. stranden. Sorbus aucuparia. *Rosa canina, en 50 cm. hög buske i skogen nara SO. stranden. Rubus ideus. Fragaria vesca, mest i skogen, men äfven pa stränderna, växande ut bland strandgräsen. *Comarum palustre, särskildt pa V. stranden. Potentilla erecta, spars. i SV. delen af skogen. Spirea ulmaria, allm. *Vicia sepium, ett par sma individ pa N. delen, ett stort blommande bestand pa SO. delen af ön. *Pyrola rotundifolia, flerstädes större eller mindre blommande bestand. *P. secunda, allm. förekommer be- ständsvis, blommande. *Rumex crispus. *R. acetosa, flerst.. mest i skogen. Urtica dioica. *Quercus robur, 2 ärigt exemplar pa Ö. sidan af N. udden. Populus tremula, allm. ett stort in- divid visade vid brösthöjd en diameter af 13 cm. Salix viminalis. S. pentandra. S. caprea. S. cinerea. *S. aurita. S. nigricans. Betula verrucosa. *B. odorata. Alnus glutinosa, ett stort individ vid brösthöjd 25 cm. i diameter. * Alisma plantago. Juncus articulatus, NV. stranden. Scirpus lacustris, bildande större och mindre bestand pa V. och NV. sidorna. Eleocharis palustris. Eriophorum angustifolium, ett blom- mande beständ mellan stenarna pa S. udden. Carex vesicaria. C. ampullacea. C. pseudocyperus. *C. pallescens, sparsamt i NV. delen af skogen. C. goodenought. C. acuta. C. canescens. Festuca ovina, ett par stora bestand i SV. delen. Poa trwialis. P. pratensis. P. serotina. Phragmites communis. Calamagrostis lanceolata. Baldingera arundinacea. *Anthoxanthum odoratum, ett par in- divid i skogen pa SV. delen. Pinus silvestris, se nedan. *P. abies, se nedan. *Juniperus communis, se nedan. *Polypodium dryopteris, enstaka i skogen. Polystichum filix mas, några fà rug- gar inne iskogen, en ensam rugge pa N. udden och en vid S. udden 2—3 m. fran böljranden. *Pteris aquilina, enstaka exemplar i skogen samt ett ensamt individ vid N. udden. Tabell 12 visar artantalets förändringar pa denna holme 1886—1903. Någon tydlig gräns mellan 1882 och 1886 ars sänkningsomräde kan nu än mindre an 1892 iakttagas. ning äro de mest framträdande. Följande förändringar i vegetationens fördel- 1) Bältet närmast böljgränsen, som för 18 ar sedan bestod af om- växlande beständ af Phragmites communis, Scirpus lacustris, Baldingera arundinacea, Carex acuta, C. vesicaria, C. ampullacea, Eleocharis palustris och Eriophorum angustifolium, har undergatt en viss organisation, ett par arter ha utbredt sig pa de andras bekostnad och blitvit dominerande. Phragmites communis har vanligen flyttat fran själfva stranden ut i vattnet utanför holmen. Det är särskildt Baldingera arundinacea, Carex acuta och Scirpus lacustrisbestanden, som vuxit i storlek och nu bilda verkliga samhällen. 4 2) Det bälte af buskar och lagre trad, som fanns för 12 ar sedan, har i allmànhet redan fórsvunnit och skogen nàr ut till bóljranden. 56 ARKIV FOR BOTANIK. BAND à. N:O 1. 12. Floran pà skáren vid Heen 1886—1903. | | Antal arter | | —Á — | Fanerogamer ‚och kärlkryp- Mossor | Lafvar | togamer S x | På det 4 år gamla skäret 38 | 2 — | Skär 1 söder Bana = 80 6 2 om Heen | diet Sa a 89 | 18 5 | | På det 4 år gamla skäret | 35 | ei — Skar 2 vaster 4 | Få » ^ » » » » » H | | Ge rn | 0 638 2271 UNES » » | 67 | [PS a a. s och 33 15 7 | Nyfunna aed 9 14 : | » » sake ge itera | m 3) Skogen, som ursprungligen var mycket tät har genom själfgallring blifvit glesare. Större delen Salixbuskar och en del trad mest af Alnus glutinosa och Salix caprea ha dódats. Undervegetationen ar rikligast mot kanterna af skogen, dà växternas ljustillgang är större. Inne i skogen ut- góres den af: Cop. Rubus ideus, Epilobium angustifolium. Spars. Solidago virgaurea, Urtica dioica, Poa serotina, Tanacetum vul- gare, Spirwa ulmaria, Rwumez acetosa, Pyrola secunda (fläckvis), Potentilla erecta (SV. delen), Geranium robertianum. Sol. Pteris aquilina, Polystichum filix mas, Polypodium dryopteris, Carex pallescens, Ranunculus acris, Cirsium lanceolatum m. fl. Den invandring, som under de sista 12 aren ägt rum af löfträd och buskar, samt särskildt af barrtıäden, är så intressant, att har nedan med- delas en noggrannare redogorelse därför. Pinus silvestris; 10 ar efter första sänkningen »funnos nägra 1 à 2 m. hóga träd pa V. och O. sidan». 21 ar efter l:sta sänkningen antecknades 17 exemplar: NV. delen: 1 pa ! m.; V. delen: 1 tvåårigt, 2 pa 1 m., I pa 2,5 m.; SV. delen: 3 st. på 1,5 m.; S. delen: 1 treärigt, 1 pa 1 m., 1 pa 1,5 m., 2 gamla individ atbrutna cirka 1 m. öfver marken, vid roten hällande respektive 6 och 9 cm. i diameter; SO. delen: 1 pa 1 m., 1 pa 1,5 m., 1 pa 3,5 m.; NO. delen: 1 pa 1,5 m:s höjd. P. abies saknades 10 ar efter l:sta sänkningen. ll ar senare funnos 8 individ: SV. delen: 3 st. 2 äriga, 2 st. pa 50 cm., 1 större individ, lägt, delvis växande under en sten; 1 tväärigt midt pa ön, 1 ettarigt pa N. delen. Juniperus communis saknades pa den 10 ar gamla holmen. ll'ár senare funnos 12 individ: N. delen: 1 ettärigt, 2 st. på 20 cm.; midt i skogen: 1 ettärigt samt 3 ex. pa respektive 30, 50 och 75 cm.; SO. delen: 3 st. pa 50 cm.; NO. delen: 1 pa 30 cm.; S. delen: 1 på 40 em:s höjd. LJ BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 57 Acer platanoides. 10 ar efter l:sta sánkningen fanns ett 3—4 ar gammalt ex. pa 6—7 cm. 11 ar senare funnos 9 individ: N. delen: 2 st. ettåriga; NO. delen: 1 treårigt; O. delen: 1 sjuärigt; V. delen: 1 tväärigt; SV. delen: 2 trearigt 5—6 m. fran vattnet. st. tvääriga, 1 fyraärigt; S. udden: 1 Fraxinus excelsior; saknades 10 ar efter l:sta sänkningen. 11 år senare anträffades 5 individ. V. stranden: 1 treärigt, 1 tväärigt individ 4 m. fran böljgränsen ; SV. stranden: 1 50 em. högt individ 3 m. fran béljgransen; Ö. stranden: 1 treårigt 5—6 m. fran vattnet: N. delen: 1 tvåårigt individ. Dessutom ha till holmen under de sista 11 aren nyin- vandrat Tilia europea, Rhamnus cathartica, Quercus robur och Rosa canina. Skar 2, vaster om Heen. Besökt d. !?/s 03. *Solidago virgaurea. Tussilago farfara. *Cirsium palustre. C. arvense. Sonchus arvensis. Hieracium sp. H. umbellatum. Taraxacum officinale. Galium palustre. Myosotis cespitosa. Mentha arvensis. Lycopus europeus. *Fraxinus excelsior. Ett 50 cm., ett 70 em. hégt individ pa N. sidan. Solanum dulcamara. Scrophularia nodosa. Veronica scutellata. *Lysimachia vulgaris. Peucedanum palustre. Cicuta virosa. *Acer platanoides, 1 treärigt, 3 fyra- ariga individ (tva af dessa midt i skogen). Ranunculus flammula. R. repens. Cardamine pratensis. *Tilia europea, en enstaka ettarig planta ungefär midt pa ön. Geranium robertianum. Lythrum salicaria. Epilobium angustifolium. E. palustre. Sorbus aucuparia. *Rubus ideus, allm. Fragaria vesca. Följande arter anträffades: *Comarum palustre. Vicia sepium. *Pyrola rotundifolia. P. secunda, h. o. d. Polygonum lapathifoliwm. Rumex crispus. Populus tremula. Salix pentandra. S. caprea. S. cinerea. S. aurita. Betula verrucosa. B. odorata. Alnus glutinosa. Alisma plantago. Juncus filiformis. Scirpus lacustris. Eleocharis palustris. E. acicularis. Carex vesicaria. C. ampullacea. *C. pallescens. *C. elongata. *C. leporina. C. acuta. C. canescens. Poa trivialis. P. serotina. Phragmites communis, växande äf- ven làngt inne i skogen. Calamagrostis lanceolata. * Baldingera arundinacea. Pinus silvestris, 1,5 m. hógt exemplar pa NO. delen, 2 st. tvääriga pa SO. delen. 58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. P. abies, 5 individ pà respektive 30, 40, 50, 70 och 150 ems höjd i skogen; pa NO. delen 3 individ af 50, 60 och 100 cms höjd. *Juniperus communis. *Polystichum spinulosum, V. delen i skogen. : Pteris aquilina, några få individ !. Här liksom på föregående skär har buskbältet så godt som alldeles försvunnit, äfven om buskpartier ännu träffas på S. udden och V. sidan. Bältet af vattenöfverståndare och högre strandväxter har blifvit begränsadt till S. och V. sidorna, där särskildt Phragmites communis bildar ända till 10 m. stora bestånd. Äfven Baldingera arundinacea, som först under de 12 senaste åren invandrat till holmen, uppträder beståndsbildande. På N. och Ö. sidorna når skogen ned till böljgränsen. Artantalets variationer synas af tabellen 12. På holmens NV. del träffades ett bo af dopping innehållande en mängd växtdelar; jfr s. 23. Nyckelgrunden. Skär 1, störst, beläget längst i norr. Besökt d. ''/; 03. Holmen ligger pa ett afständ af ungefär 2000 m. från Hvalöns V. udde, 18—1900 m. fran N. fastlandet samt cirka 8—9000 från närmaste land mot S. Holmens största längd, ungefär 100 m., är i S—N. allmänna fördelning af tig. 3. Strandbältet pa V. sidan. Bidens tripartita. Tussilago farfara. *Cirsium lanceolatum, groddplantor, bladrosetter, vinterständare med frön. *O. arvense, ett mycket stort bestånd pa NV. delen. *Sonchus arvensis, spars. Galium palustre. *Myosotis palustris. Lycopus europeus, cop. *Scutellaria galericulata. * Fraxinus excelsior, 3 st. groddplantor nära böljgränsen pa SV. delen. Solanum dulcamara. > * Veronica scutellata. Naumburgia thyrsiflora, ett 2—3 m. stort beständ, blommande. *Cicuta virosa, spars.—cop., krattiga exemplar med kvarsittande frukt- ställningar fran föregående ar. Ranunculus flammula. *Cardamine pratensis. *Nasturtium palustre. *Ribes nigrum, en stor yppig buske nagra meter fran böljgränsen. beilen 29. Största bredden är 35—40 m. grusäs, nästan fri fran trad eller buskar. Dess centrala parti utgöres af en I öfrigt framgär vegetationens *Lythrum salicaria. Rubus ideus. Fragaria vesca. Comarum palustre. Polygonum amph. f. terrestris. P. lapathifolium. *Rumex crispus, spars. *R. acetosella. Urtica dioica. Juncus articulatus. J. compressus. Scirpus lacustris, ett par bestand. Hleocharis palustris. Carex vesicaria. C. ampullacea. C. acuta, bildande stora bestand. C. canescens. Poa serotina. Phragmites communis, se fig. 3. Calamagrostis lanceolata. Agrostis stolonifera. Baldingera arundinacea, se fig. 3. Marchantia polymorpha. *Bryum coespititium. *B. pseudotriquetrum. 59 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. "Duno4as DOT — "Pop PIN | ‘wunyofysnbun wunagondg CO) ‘snapr snqny e ‘yoprauro wpZepjorq (cSSI) WosuruyuRS 99103 urouog yop 4eamAsjour awjodun uos[rA,q f*uosesnixr) "4e3[9eqxsnq Yoo So»xg moonurpunm n4obwwppq e "siwnauwuoo sopauDpAwqgq + 'g€euojs BSOT 911098 wusoo3eq uefurppuwajs JOJURIN BUIBI_YIIO :303[8qpu9v 43$ -e06T runf I I o:N 3epunaS[oxoKN Je SSD[Sjga€ N “gE Si "III ‘II I 60 ARKIV FOR BOTANIK. Strandbältet pa O. sidan: Tussilago farfara, särskildt grodd- plantor i böljgränsen. Lycopus europeus. Solanum dulcamara. *Cicuta virosa. *Lythrum salicaria. Rubus ideus. *Potentilla anserina, stort bestand i SO. i gränsen till skogsbältet. Polygonum amphibium f. aquatica, i en liten afstängd vik. P. amphibium f. terrestris. P. sp., massor at groddplantor. *Rumex crispus. Urtica dioica. BAND B. wol. . Alisma plantago. Scirpus lacustris. Eleocharis palustris. *E. acicularis. Carex vesicaria. C. acuta. Phragmites communis, se fig. 3. *Calamagrostis lanceolata. Agrostis stolonifera. Baldingera arundinacea, se fig. 3. * Hypnum stramineum. *H. fluitans, *Bryum cespititium. Marchantia polymorpha. Pa ön förekomma följande Salxarter. mest pa V. sidan i kanten till strandbältet: S. aurita, S. caprea, S. cinerea, S. nigricans, S. viminalis och SS. pentandra. Vid mätningar pa de största träden visade en Betula ver- rucosa 9,5 em., en Populus tremula 11 cm. och en Alnus glutinosa 12 cm. i diameter vid brösthöjd. Fran V. sidans skogsbälte antecknades särskildt: Taraxacum officinale, spars. Galium palustre, cop. särskildt ut mot stranden. Epilobium angustifolium, cop. Sorbus aucuparia. Rubus ideus, spars. Fragaria vesca, spars. Comarum palustre. * Pyrola rotundifolia, SV. delen 10—20 plantor af olika älder. Populus tremula. Betula verrucosa. B. odorata. Poa serotina, har och hvar soc. *Pinus silvestris, 2 individ, det stör- sta 1,5 m. hógt. I kanten till det trädlösa inre partiet: *Oirsium arvense. Barbarea stricta, flera stora blom- mande individ. Malachium aquaticum, NV. delen. *Ulmus montana, ett troligen 3 ärigt individ, SO. delen. *Carex elongata. I ©. sidans skogsbälte särskildt följande arter: Tussilago farfara. Taraxacum officinale. *Stellaria graminea, ett par blom- mande individ i NO. i gränsen mot det trädlösa partiet. Sorbus aucwparia, Fragaria vesca. *Rumex acetosella. Populus tremula. Alnus glutinosa. Picea abies Grusasen d. v. s. det trädlösa innersta partiet: *Tanacetum vulgare, sol.—spars. Tussilago farfara, sol. särskildt pa N. sidan, Hieracium *vulgatum, i gränsen till trädbältet pa SV. sidan. Taraxacum officinale, spars. Solanum dulcamara, sol. i gränsen till trädbältet. *Cerefolium silvestre, spars. stora blommande individ sárskildt pa NV. sidan. *Stellaria media, i gränsen till trád- bältet pa V. sidan. *Ribes grossularia, 1 ungefär 50 cm. hög buske pa N. sidan, 1 tvåårig planta i S. delen samt 4—5, 60 —70 cm. höga buskar. Epilobium angustifolium, greg.—soc. Rubus ideus, cop.—greg. Fragaria vesca, spars.—cop. *Rumex acetosella, några fa individ pa N. delen. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 61 Urtica dioica, cop. bildande väldiga Phleum pratense, sol. mest pa V. bestand. sidan. Poa serotina, cop. Brachythecium salebrosum. Phragmites communis, i NV. delen B. velutinum. en del individ. Artantalets variationer 1886—1903 pä denna liksom pä de tvä föl- jande holmarna framgär af tabellen. Vegetationens fördelning i stort äskädliggöres af fig. 3. 13. Floran pa Nyckelgrunden 1886—1903. Antal arter Fanerogamer | | | ‚och karlkryp-, Mossor | Lafvar | | togamer | | | | | | frön det 4 år gamla skäret . 36 | 0 = Skäret Nj Sein AO nd » Bree cao a co xd » 3139]. 5» » » «i Hos 7| ? | Pa det samma ar (1886) bil-. | dade skäret . er] 2 0 — | Skäret 24 __ ^ | | | det 6 ar gamla sküret . | 0 0 = on » » 17 » » » + | 3 | 0 0 | På det samma år (1886) bil- | | dade*sskürebtz. , mes | 1l 0 — | Skäret 3 - | | E det 6 ar gamla skäret .. 7 0 0 | CORP vane ES FS 6 Oi a 2 | | Barskan u | 28 0 | — | Nyfunna 19033 ‚San Ze BAe: | 3 | — | = | | ER 5 | — | = Södra Nyckelgrunden, 2 och 3. Dessa skär äro smala och mycket läga, ligga inbördes i nästan rak linje med sträckning i NV.—SO. och utgöras af ett med rullstenar kantadt sandref. Det ar ett ganska stort antal arter, som under de 17 ar skären existerat, där uppträdt, de flesta för att ater försvinna. Floran 1903 ut- göres af växter, som torde äga större möjligheter att kvarlefva pa det af vattnet ofta öfversköljda skäret, än de som 1886 och 1892 antecknats darifran. A s. 23 har redan redogjorts för de växtdelar, som anträffats i bon af mas och tärna pa dessa skär. 62 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. 14. Floran pa S. Nyckelgrunden 1886—1903. | to ME vies S - | 1903 | Skar 2. | | Senecio vulgaris, | blom- | Ingen vegetation. mande individ. Epilobium montanum, 1 individ. | * Skär 3. | Senecio vulgaris, 3— 4 in- | Senecio vulgaris, 1 liten | divid. | groddplanta. | Taraxacum officinale, 10. Taraxacum officinale, à 12 individ. | | Galóum aparine, 2 unga individ. | Lycopus europeus, 1 litet individ i en springa pa en stor sten. | Solanum dulcamara, | sma | jämte ett nägot | större 1 årigt, ännu | | icke blomm. stånd. | Epilobium anqustifolium, | |! 1 tumshógt individ. | |! E. montanum, 5—6 unga | nagot öfver tumshöga exemplar. | Polygonum lium, enstaka, med | nyss utslagna blom- | mor. Rumex acetosa, 1 större | ständ. | | Salix sp., Ett2 cm. högt individ. | Carex sp., blad. | (Poa sp.?) Ett par tuf- vor af ett gräs, sanno- likt af nämnda släkte. nàgra bladrosetter. | groddplantor, | lapathifo- | Tussilago farfara, massor af olikstoragroddplan- | tor. Solanum dulcamara, en | stor buske. Carex sp., bladruggar. * | | | | | | | | Tussilago farfara, rikligt. | | Solanum dulcamara, flera stora ruggar sa val pa norra som sódra delen. Cicuta virosa, ett individ. Populus tremula, cirka 2 m. högt individ, iland- flutet pa V. sidan. Trots att det endast delvis rotslagit, hade det utvecklade blad och skott. Carex acuta, en väldig, 1 m. i diameter hällan- de, metershög rugge. I denna bo af Larus canus jir s. 23. Baldingera arundinacea, | en stor rugge. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 63 Skären vid Tjuran. | Sküret 4, som bestär af en endast föga öfver vattnet höjd klipphäll, saknade nu liksom 1886 och 1892 hvarje växtlighet. Under somrarna 1903 ‚och 1904 undersóktes dels de med 1, 2, 3 betecknade, bade af Grevillius ‘och Callmé undersökta skären, samt ett först 1892 af Grevillius under- sökt skär, af honom betecknadt med nummer 5. Dessutom besöktes ett par mycket låga, sma, förut ej undersökta skär, for hvilkas vegetation ‚redogöres i slutet af denna uppsats, Skar 1. Besökt d. ''/; 03 och °'/s 04. Skärets S. del utgöres af en väldig cirka '1,5 m. hög klipphäll, genomsatt af talrika större och mindre sprickor och fördjupningar. Norra delen, som består af krosstensgrus och rullstenar, intages af en högrest skog i N. näende till vattenranden, i S. till klipp- hällen (jfr tafl. 1). I en fördjupning i Ó. delen af hällen, dit högvattnet nar, träffas: Typha latifolia, Solanum dulcamara, Cicuta virosa, Naumburgia thyrsiflora, Calamagrostis lanceolata, Carex canescens, C. vesicaria, C. good. enought, Rumex hydrolapathum (flera kraftiga ruggar), Peucedanum palustre, Lycopus europeus, Galium palustre. Strandvegetation af vattenöfverständare saknas alldeles, med undantag af midt pä N. sidan, där ett kraftigt Phragmites communisbeständ finnes, och vid NV. udden, dir ett samhälle af ytterst Scirpus lacustris samt längre in Baldingera arundinacea, Eleocharis palustris, Alisma plantago, Cicuta virosa samt den här mest submersa Ranunculus flammula 3 reptans uppstatt. En redogörelse för fórekomsten af Siwm latifolium träffas à s. 36. Det fran 1892 omtalade buskbältet af Salix cinerea har, såsom af tafl. | synes, under de 12 senaste aren så godt som alldeles försvunnit. Skar 2. Besókt d. !'/s 03 och ?!/s 04. Skäret utgöres så godt som endast af en samling rullstenar och är af samtliga undersökta större skär det, som ligger lägst öfver vattenytan.. Flera strandväxter, särskildt Phragmites communis, triftas också öfver hela skäret. S. och SV. sidan upptagas af ett yppigt samhälle af vattenöfverstän- dare med följande sammansättning: Rumex hydrolapathum, greg. Typha latifolia, greg.—soc. Scirpus lacustris, cop. Cicuta virosa, spars. Tvärt öfver N. udden nar en nyligen uppkastad strandvall en god bit in i skogen. Skogen gar särskildt pa N. sidan ända ut till vattnet, pa S. sidan träffas däremot nägra fa buskar i öfvergängen till vattenöfverständare- samhället. Skärets utseende framgär af tafl. 1. SKkampse: Besókt d. ''/; 03 och ?'/; 04. I planen för undersökningen af de ny- uppkomna holmarna ingick äfven en mera ingäende undersökning af ett par holmar fór att mójliggóra att om nagra ar i detalj kunna bedóma de w:o I. BAND D. ARKIV FÓR BOTANIK. 64 Fig. 4. Kartskiss af skär 3 vid Tjuran d. !'/c 03 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 65 förändringar, som floran pa dessa holmar wundergátt. Härför utvaldes äfven detta skär, dà dess olika delar äro mycket lätta att skilja fran hvarandra. Den meddelade kartskissen fig. 4 och tafl. 1 lämna ett begrepp om holmens utseende och storlek. I och II på kartan motsvaras af en djup sänka mellan hällen i S. och den på gruset och rullstenarna i N. stående skogen. Vid högvatten eller hög sjö kan vatten insköljas i denna fördjupning, där det vanligen i Ö. delen nar ett djup af 20 cm. Vid I växa: Carex acuta, ett stort sammanhängande bestånd, intagande större delen af denna del af fördjupningen; Tussilago farfara, sol. *Lycopus europeus, spars. Agrostis stolonifera, i kanten inåt skogen cop. Ila. Vegetationen här har följande sammansättning: Galium palustre, sol Scirpus lacustris, sol. Myosotis cespitosa, sol. Eleocharis palustris, spars. *Lycopus europeus, spars. Carex ampullacea, cop. Solanum dulcamara, sol. C. canescens, spars. Cicuta virosa, sol. Glyceria fluitans, flera stora bestand. Ranunculus flammula, sol. *Calamagrostis lanceolata, greg. i *Nasturtium palustre, sol. gränsen mot skogen. Comarum palustre, sol. * Agrostis stolonifera, cop. * Alisma plantago, sol. Alopecurus geniculatus * fulvus, spars. Dessutom träffas af arter, hvilka icke strängt taget kunna räknas till holmens flora, Helodea canadensis, cop. och Lemna minor, spars. Vid II b har Phragmites communis blifvit dominerande med inblandade : *Lycopus europeus, spars. Scirpus lacustris, sol. Cicuta virosa, sol. * Baldingera arundinacea, spars. III utgöres at ett stenigt parti, med grundt vatten mellan stenarna. Vid F finnes en 2 m. hög *Salix aurita buske. I öfrigt växa har: Solanum dulcamara, spars. Polygonum amph. f. terrestris, spars. Carex ampullacea, cop. Baldingera arundinacea, cop. C. vesicaria, spars. Phragmites communis, soc. fast gles. Vid G träffas en i Ö. och V. gäende springa i hällen med ruggar af Eleocharis palustris och Baldingera arundinacea samt ett individ at Alisma plantago. D och E äro fördjupningar i hällen fyllda af vatten, men saknande all vegetation. Skogen — pä kartan streckadt omräde — utgöres mest af Betula verrucosa, Populus tremula samt i mindre grad af Salix caprea, Alnus glu- tinosa och Sorbus aucuparia. Skogens utseende framgar af tafl. 1. Skogen gar ej anda ut till böljgränsen pa norra sidan, till följd af där förekom- mande stora stenar. Inne i skogen växa: Tussilago farfara. *Lythrum salicaria. Cirsium palustre, spars. Epilobium angustifolium. Hieracium umbellatum, cop. E. palustre. Taraxacum officinale. Rubus ideus. Galium palustre, sol. Fragaria vesca. *Lucopus europeus, sol. J Ett 75 em. högt, och Scrophularia nodosa. | 1 ettärigt individ. Cardamine pratensis. *Pyrola rotundifolia, litet bestand. Sedum acre. *Rumex acetosa, sol. Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 1. 5 *Prunus padus, 66 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Salix pentandra. Poa serotina, greg. S. cinerea. *Calamagrostis lanceolata. *S. aurita. * Agrostis stolonifera. *S nigricans. * Polypodiwm dryopteris, 9 individ Betula odorata. 1903. Hällen i söder saknar med undantag af stenlafvar — (Physcia cesia, Lecanora saxicola f. vulgaris och f. versicolor) — all vegetation. Vid A träffades bland nagra stenar 1903: En 1,5 m. hög Alnus glu- tinosa, en stor Carex acuta rugge (jfr tafl. 1), ett individ af Cicuta virosa, Solanum dulcamara och Lycopus europeus. Följande ar voro Solanum och Lycopus försvunna, men dar uppträdde nu ett par individ at Phragmites comunas, Vid B växte 1903 bland några stenar- C?cuta virosa och 1 cirka 30 cm. högt Salix nigricans individ. Bagge hade emellertid försvunnit 1904, och i stället träffades 1 Tussilago farfara och 1 Lycopeus europeus individ. Vid € ar klippan uppfläkt, och dar sägos 1903 3 st. Lycopus euro- peus plantor samt i de gröna, klippan beklädande algerna massor af grodd- plantor af antagligen Polygonum sp. Saval Lycopus som groddplantorna voro 1904 försvunna. Skär 5. Besökt d. !'/6 03 och d. ?!/s 04. Skogen nar böljgränsen pa N., Ö. och V. sidorna; pa S. sidan finnes däremot ett stort samhälle af Carex acuta, C. vesicaria, Phragmites communis och Eleocharis palustris. Skäret har sin langdriktning i Ö. och V., och gaende i denna riktning träffas midt inne 1 skogen en strandvall. Pa skäret antraffades följande mossor och lafvar: Hypnum cuspidatum, H. fluitans, H. cwpressiforme, Brachythecium rutabulum, Plagiothecium sil- vaticum, Climacium dendroides, Gymnocybe palustris, Bryum cespititium, Hedwigia ciliata, Ceratodon purpureus, Marchantia polymorpha, Physcia cesia. P. stellaris, Xanthoria parietina, Parmelia olivacea, Caloplaca cerina, Lecanora subfusca. I öfrigt framgår floran pa skären vid Tjuran af sammanställningarna har nedan: 15. Floran pa skären vid Tjuran 1903 och 1904 '. Skäret 1 D l9 | 5 | Några få Achillea millefolium . ay "Joen midt på _ : [ Billige ien holmen. af skrefvorna pa hallen Artemisia vulgaris . . X« motS.:nàgra = = Fa | enstaka in- divid ien an- nan skrefva. | | Gnaphalium | ulágino- sum + TT les IT ' * angifver att arten är ny för det ifrágavarande skäret. ^ BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 64 Tussilago farfara. . . Cirsium palustre... Brerarvense . ol. sc » Sonchus arvensis. . Scorzonera humilis. . Hieracium | umbella- Taraxacum vulgare. . Leontodon autumnalis Valeriana officinalis . Galium palustre Myosotis palustris . . M. cespitosa..... Lycopus europeus . . Stachys palustris. . . |Frarinus excelsior . . ' | Solanum dulcamara .: Serophularia nodosa . | R | Veronica scutellata . . | Lysimachia vulgaris . |Naumburgia — thyrsi- + zs EE =F + -—— ae 4 groddplan- tor i en skrefva pa S. hällen cirka ] m. fran böljgränsen, endast 15— 20 em. öfver vattenytan. + — Särskildt pa J) stranden | massor af ungaplantor. SH. o.d i det 35 inre. + + a + 4 Spars. pà | stranden. | Stort be- _ Jstand pa NO. | sidan vid stranden. X Pa S. sidan. ok Enstaka i 3-4 N O. delen af skogen. * ane X ( Dels ett blommande bestand, dels +‘ groddplan- tor i den s. 166 omtalade | vallen. IF vid (1903) i dyn inne i. Carex acuta bestandet pa SV. sidan. arigt indi- IFA | Cop. sär- XA skildt på NV. delen. X ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. wol. Rhamnus frangula . . Peucedanum palustre. Cicuta virosa Sium latifolium Ranunculus flammula R. R. BETEN a) TRAC TO. LEX 162 repens Cardamine pratensis . Nasturtium palustre . Tilia europea Malachium aquaticum | Cerastium vulgare . . Sagina procumbens. . Sedum acre D ETE Lythrum salicaria . . Epilobium angustifo- | lium e Xe 6 is) eset si el Le palustre Sorbus aucwparia Rubus ideus R. saxatilis 1% Skaret | 1 2 us 5 | AM ui : x | VEM af | | alla åldrar | 5. u | på V. udden. | | ir s. 36: | + + a) 4 | | I blom- Y KA SS: mande be- | stánd midt | pà holmen. | EN oa E 4 | Blommande | | | jindivid i det | | inre af sko-| | | gen; massor: i N lv) af grodd- | 4 "ie | plantor strax| | | ofvanfór | | | böljgränsen | | | pa N. stran- | den. | | Ettåriga | [plantor midt; Mo NL LT i skogen, và | P xande i den |, Ja s. 66 omta | lade vallen. + PähälleniS. E | — | ES | | | | | I ( Några indi- | vid i sprin- — + X/gorna på häl- | len i S. delen | af holmen. | x x* > E | | | E T + | * | + + | + | + | E E + + pis 3F et: * BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 69 Skäret | l 2 3 5 | | Fragaria vesca . ... 4 x + + Comarum palustre . . X + + + | Flera smärre | Spirea ulmaria ... = BU as inne| — | 3 individ i RHODE springorna pa hällen. | Prunus padus .... X*4 Det största | — Ge 4 | cirka 2 m. | | | högt, blom-; | | | mande. | Vicia sepuum..... = = = * | Ett stort, | | blommande | | Be _ ] bestånd va- , JBestandinne , | | Pyrola rotundifolia. . *- ben ander { i skogen. | zs X | ett snàr pà | hällen i S. | P. secunda ...... + I skogen E = * Polygonum amph. f. VERDERITRBN ern. — = mw — | P. lapathifolium . .. = | + — + |! Rumex hydrolapathum % Jfr s. 63 x Jfr s. 63 = — R. domesticus. . . .. * | = — = EDEOIDASDuSS. soc. a x | — — — iii acetosa. ...-.. & 1 skogen. + + = J Längst i S. ER > id Tévacetosella. ...... * | pà Tallon! Urtica diowa..... + a = — Populus tremula . .. + + + + Salix viminalis. . .. = + — — | S. fragilie........ AF —= = = | |S. pentandra..... + ze + = ls. COULCG. . 2. 2 oh ME + + + + | S. cinerea........ + dn + + i issues = E a + ps -niricans.. . . 2... = p x * Betula verrucosa... 3m + + + BG odorata... + — + BIT ji Alnus glutinosa. . . . c — a = E LLI * 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. wol. | Skäret is 2 lu s 1 | 2 | 3 5 Majanthemum _ bifo- | | dein. UND S SOT BIS DRE | = = | — |X4divid ungef. | | midt pa ön. Alisma plantago .. .| x | + | | + Juncus effusus... | -—- | de (= — J. fale Tor mas == nr = * I9 = | | S TRAY E 3.5 5 © | = | = — | = (Lemna minor)... .| — | == * | = Typha latifolia... . X Jfr s. 63 X Jfr s. 63 —| E. | Scirpus lacustris . . . + + | ae | Sr | Eleocharis palustris .| — + E | aE | E. acicularis ..... — = Keele 8 | Eriophorum | angusti- em | VOLUNT T e MESES — | + | — | -H | Carex vesicaria . . .. + | + i+ | E | C. ampullacea E | + | +) + | | [os fA inca | | |,J divid 3—4 | | | C. goodenoughi . . .. + | p Ivan NO är | | Bestandsbil- stranden. | ; dande sar- | | BC Nona SOR josnat på o. + |X | + | | udden. | | | | | | (05 Goya S S e S ac | + * 1 | C. canescens 5 | + + + | + t Poa trivialis .. ... + ES = + P. serotina ...... | + + E == F | 1 kraftigt in-| | | divid i en | springa nära; | vattenytan | |lüngst ut på TOP TOTEM one, eee iX« S. hällen. — | — e | : Samma indi- | | vid iakttogs. | | blommande | | både 1903 | | och 1904. | | Glyceria flwitans .. . — — | + | = Atra flevuosa(?) . . . * | — = E BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 71 --——1 = = = — nnnnno--—oe———KOKOKOOO——— Skäret I 2 o2 © Stort be- ständ sär- skildt pa N. sidan. Pa detta, som de s : flesta andra Phragmites communis + eee fs + + + kommer ar- ten äfven en- staka öfver- allt inne 1 skogen. Calamagrostis stricta . -— — == + ©. lanceolata . . . . . + d x = Agrostis stolonifera. . — = v = Anulganis c. ULT. + + — x Alopecurus geniculatus n = zs = | I gränsen mellan sko- Phleum pratense . . aa gen och == = = Baldingera arundina- hällen. I m TEE s x* + X + Ett 75 cm. pa SV. och fo cm. högt (2 individ pa m FS LER Jtrád med déd ,) respektive Jett 5 m. högt euer KK toppiskogen ^ |1,5 och 2m. "| träd pa O. i NÖ. delen. höjd. sidan anteck- adic nades. antecknade. Ett tvaarigt vid 0. udden. ett fyraarigt ( Ett 1,5 m. högt individ pa ©. delen, växande i en 2 individ på tt 75 c skrefva pà SV. sidan, um ies bo: IJ qnc 5E Eod ^ urs EM: %< hällen i S.,|X4 det ena 0,5 | — |X $5 pane SN ett femårigt det andra » m " * ELT: wid gränsen dues högt individ mellan sko- N gen och häl- | | wi Ih : len i NÖ., ett, Stranden 50 em. högt | i skogen. | Polypodium dryopteris = x c | Nc fà in- Pteris aquilina . ... divid inne i — — — id skogen. 72 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. 16. Floran pa skären vid Tjuran 1886—1904. Antal arter Fanerogamer i | j och kürlkryp- Mossor | Lafvar togamer | [eA det 4 ar gamla skäret . .. 31 0 | = Skard ac» $1007» » » WIDE 51 4 ooo 1 | > » 22 » » » 66 15 13 | » 4» » > 23 0 er Skär24» »10» » u «- 55 3 1 | pu 299 yk) us y SE 64 Teu ? | ^ » 4 > $c E 33 M. , Skär 34 » » 10 » » » 38 T 2 | 1 | >» » 22 » > > 50 9 4 | "ec > ; ^ "s Vs E. Skär 54 » » 10 » > > 52 2 1 | > » 22 % » » 67 11 6 lee skar 1. 26 12 12 Nyfunna 1903 och 1904 < Bu. a ER Så à | bos EBEN 14 7 3 nid) quiu 31 10 DR 1903 och 1904 ha pa samtliga 4 sküren | | | li»ipptrüdel....... 59d. 1. usto 103 20 14 Skar vid Hvalöns V. udde, strax V. om Henan. Besokt d. !*/; 04. Högsta delarna af skäret höjda öfver vattnet sedan 1882. Skäret ar litet, längden öfverstiger knappast 40 m., bredden 15 m. Här, som pä de flesta andra holmarna, när skogen nu ned till vatten- randen, och delar af de fran 1892 omtalade busk- uch strandväxtbältena aterfinnas endast vid S. udden. Enstaka strandarter träffas här och hvar i skogen närmast vattnet. Särskildt i NO., dar 1892 endast fanns ett litet bestånd af Carex acuta och ett bestånd af C. sp., har utanför själfva holmen utbildat sig ett stort sammanhängande beständ af vattenöfverständare. Vid den flacka S. udden träffas flera buskar och ett samhälle med Carex acuta, C. leporina, C. vesicaria, C. cespitosa som karaktärsväxter och in- blandade enstaka Lythrum salicaria, Lycopus europeus, Sonchus arvensis m. fl. Skogen utgóres mest af resliga Betula verrucosa, Salix caprea, Populus tremula samt i mindre grad af Alnus glutinosa -— jfr tafl. 3 — Pa holmen träffas en i NO.—SV. gående strandvall af grus. Pa denna växer ett kraftigt Veronica chamedrys bestand, och pa vallens Ö. sida har i skogen utbildat sig ett litet växtsamhälle af Hypericum perforatum, Rwmez aceto- sella, Fragaria vesca, Pyrola rotundifolia. I öfrigt utgöres holmens vege- tation af: - aS m Tanacetum vulgare. Tussilago farfara. *Cirsium lanceolatum. | €. palustre, Ö. och SV. sidorna. | €. arvense. Sonchus arvensis. Taraxacum offininale. Galium palustre. Lycopus europeus. Scutellaria galericulata. Solanum dulcamara. delen. *Veronica chamwdrys. Naumburgia thyrsiflora. Plantago major. Ranunculus flammula. Hypericum perforatum. Lythrum salicaria. Epilobium anqustifolium. E. palustre. Sorbus aucuparia. *Rubus ideus, N. delen. * R. saxatilis. Fragaria vesca. Comarum palustre. *Pyrola rotundifolia. P. secunda. Polygonum amph. f. terrestris. P. lapathifolium. BIRGER, DE NYBILDADE HJÄLMARÖARNAS VEGETATION. | Scrophularia nodosa, i skogen pa SO. D -i Rumex acetosella. *Urtica dioica. Populus tremula. Salix pentandra. S. caprea. S. cinerea. S. aurita. *S. nigricans. Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Eleocharis palustris. *Eriophorum angustifolium. Carex vesicaria. *O. goodenoughi. *O. cwspitosa. C. acuta. *C. elongata. C. canescens. Poa trivialis. *P. serotina. Phragmites communis. Calamagrostis lanceolata. * Agrostis stolonifera. Baldingera arundinacea. *Pinus abies, 4 arigt individ vid N. udden. *Juniperus communis, 6 individ, 15 —45 cm. höga, i närheten af N. udden. *Hquisetum flwviatile, V. sidan. 17. Floran pa skäret vid Hvalöns V. udde 1886—1904. tation: Tussilago farfara. Galium palustre. Myosotis cespitosa. Lycopus europeus. | Antal arter | Fanerogamer | ‚och kärlkryp- Mossor | Lafvar | togamer | | | mee 30 | 2] | | »» bono» Ot ew. 60 | 2 2 » > 2S » EEE m OPEP a Gy | 3 iq Skar väster om Foderön. Besökt d. ?/; 04. Höjdes först öfver vattnet 1886. Bättre an af hvarje beskrifning framgär skärets allmänna utseende af tafl. 3 och plan- kartan fig. 5. Pa NÖ. och O. sidorna gar skogen anda ut till böljranden, men pa NV., V. och S. sidorna finnes ett strandbälte med följande vege *Scutellaria galericulata. *Lysimachia vulgaris. *Sium latifolium. *Stellaria palustris. 74 ARKIV Lythrum salicaria. *Epilobium palustre. *Rumex domesticus. Salix cinerea. *S. aurita. =S. nigricans. Alisma plantago. "Juncus filiformis. Vid ©. stranden vaxa: Solanum dulcamara. *Lysimachia vulgaris. Nasturtium palustre. Fig. 5. Tecknen betyda: (mest Salix cinerea). FOR BOTANIK. BAND 0. N:ol. Eleocharis palustris. Carex vesicaria. C. ampullacea. *C. acuta. C. canescens. Phragmites communis. Calamagrostis lanceolata. * Agrostis stolonifera. *Spirea ulmaria. *Comarum palustre. * Aspidium spinulosum. Kartskiss af skäret V. om Foderön. + skog; 6 samhälle af vattenöfverständare; | buskar De tvenne svarta linjerna utmärka i skogen upp- kastade strandvallar. och hvarje punkt pa dessa linjer utmärker ett Pinus abies individ. Inne i den mycket sanka, mest af Betula verrucosa, Populus tremula och enstaka Alnus glutinosa och Salix caprea bestäende skogen, träffas föl- jande. mest enstaka eller i bestånd växande arter: Tanacetum vulgare. Tussilago farfara. Cirsium palustre. *Mentha arvensis. Solanum dulcamara. *Scrophularia nodosa. *Veronica scutellata. Peucedanum palustre. Ranunculus repens, dande. *Thalictrum flavum, nàgra fa individ pa V. sidan. *Caltha palustris, bildande sma be- stand särskildt pa NO. sidan, dar afven talrika unga plantor vaxa. *Cardamine pratensis. Malachium aquaticum. * Epilobium palustre. *Sorbus aucuparia. beständsbil- *Comarum palustre. *Spirea ulmaria. *Pyrola rotundifolia. *Rumex acetosa. Betula odorata. Poa serotina. Pinus abies, jfr kartskissen fig. 5. Granen fórekommer pà tvà olika linjer i gamla strandvallar, tro- ligen afsatta af olika högvatten. Trots mycket olika storlek torde individen i bada vallarne vara af samma alder, antagligen 12 ar. *Aspidium filix mas. *4. spinulosum, tämligen rikligt. Pteris aquilina. * Equisetum silvaticum, vikligt be- standsbildande pa N. delen. u AA BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 75 18. Floran pa skäret vid Foderon 1886—1904. Antal arter Fanerogamer och kärlkryp- Mossor Lafvar | togamer Pa det samma ar (1886) bildade skäret 9 — » » 6 àr gamla 55 5 2 » » » 18 » » DT 3 IE LOOL enn nee BOY lr 25 ] Skaret utanfor L. Sand. Besökt d. !?/; 04. Hojdt öfver vattnet sedan 1886. Skäret är litet och lågt — jfr tafl, 3 —, ungefär 20 m. i diameter och ligger några hundra meter från land. Buskar af Salix cinerea, S. caprea och Betula verrucosa utgjorde på det 6 år gamla (1892) skäret högsta vegetationsskiktet. Nu är det nästan helt beklädt af skog. Pa NÖ. delen finnes dock ett litet öppet parti. den V. steniga udden af Baldingera arundinacea. S. och NV. stranden intages af Phragmites communis bestand, Vegetationen utgöres af följande enstaka — sparsamt förekommande arter. Tussilago farfara. —* Taraxacum officinale. Galium palustre. *Mentha arvensis, Sppna partiet i NO. Lycopus europeus. Solanum dulcamara. *Lysimachia vulgaris. Peucedanum palustre. *Cicuta virosa. *Ranunculus flammula. *R. acris, flera individ, däraf ett blommande midt pa skäret. *Cardamine pratensis. Fragaria vesca. "Rumex domesticus, öppna partiet i NO. Urtica dioica. Populus tremula. Salix caprea. =S. pentandra. S. cinerea. S. aurita. Betula verrucosa. Alnus glutinosa. Juncus articulatus. Carex vesicaria. *C. ampullacea. *Stellaria palustris, vikligt pa ett C. acuta. stalle i skärets inre. Poa serotina. Lythrum salicaria. Phragmites communis. Epilobium angustifolium. *Calamagrostis lanceolata. *E. palustre. * Agrostis vulgaris. *Sorbus aucuparia. * Baldingera arundinacea. Balgbergen. CALLME säger om dessa skär: »Ungefär i medelpunkten till den stora fjärden mellan Lungers- och Hästnäsuddarna ligga tva sma holmar, Rättik- eller Balghergsholmarna. Pa nagot afstand söder ut fran dessa fanns före Hjälmarens sänkning ett stort grund, det s. k. Balgbergsgrundet. Genom sänkningen har dettas högsta partier kommit öfver vattenytan och bilda nu en hel liten lag skärgård af ej mindre än 14 större och mindre skär. omgifna af talrika, ur vattnet mer eller mindre uppskjutande lösa sten- block». Sju af skären ligga helt nära hvarandra, det ättonde pa nagot afstand fran dessa, dä de aterstaende däremot ligga mer eller mindre skilda fran hvarandra och de sju. 76 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 1. 19. Floran pa skäret vid L. Sand 1886—1904. | Antal arter Fanerogamer | och kärlkryp- Mossor Lafvar togamer | | | | . Pa det samma ar (1886) bildade skäret 6 a — Pa det 6Yar gamla Skärebi. "ORE 38 3 2 > 2,18. >. » DOFT lu og 36 4 | ? Nyfunna.1904. Tr TEM Ee 16 n! | =) Skär I. Besókt d. ?"/; 03. Höjdt öfver vattnet sedan 1886. Skärets längd Ofverstiger ej 30 m. I NV. ar skäret lägre, och dar träffas en vegetation af vattendfverstandare. Anmärkningsvärdt ar, att pa detta skär icke finnes något sammanhängande bälte af trad eller buskar. Pa den SÖ. högsta delen af skäret träffas endast en ungefär 4 och en 3 m. hög Betula verrucosa, vidare en reslig Salix caprea och ett par S. cinerea buskar. I öfrigt finnes endast ett par små Sorbus aucuparia, Alnus glutinosa och Salix pentandra samt ett 75 cm. högt Fraxinus excelsior individ. Särskildt i SÖ. delen har en sammanhängande växtmatta med rikligt med mossor uppkommit. Af nya arter för detta skär märkas bland andra Hupatorium canna- binum (ett stort bestånd med holkar med frön kvarsittande från föregående år, rikligt med groddplantor — juni 1903 —); Stellaria palustris, ett stort bestånd på Ö. sidan; Polystichum spinulosum, en rugge samt P. filix mas, tva ruggar. I öfrigt hänvisas för denna liksom de följande holmarnas flora till sammanställningarna i tabell. 20 och 21. Skär 2. Besökt d. "/; 03. Skäret, som är det näst största af Balgbergen. hestar af en mindre del i N., höjd öfver vattnet sedan 1886 och en större del i S., hvars midtparti redan 1882 höjdes öfver vatinet. De båda par- tierna äro skilda fran hvarandra genom ett smalt sund. Pa den N. delen, som för 12 ar sedan endast bar strödda, tämligen sma trad har en tät skog vuxit upp; tydligen for att dar erhalla plats for nättorkning har dock en stor del af skogen uthuggits. De större Alnus glutinosa träden mäta vid brósthójd !7 em. i diameter. Skogen nar på S. delen ut till vattnet, men sa godt som hela skäret kantas dock af ett smalt strandväxtbälte. Skogen består af tätt stående, nedtill kvistrena 8—10 m. höga Betula verrucosa, Populus tremula, Alnus glutinosa och Salix caprea. Mindre trad och buskar kvarsta inne i skogen. tydligen dódade genom ófverskuggning. Stenarna sticka har och hvar upp öfver den af mer eller mindre multnade blad bestäende myllan. En gles, ofta fläckvis fordelad vegetation med följande sammansättning träffas här: Greg. Taraxacum officinale, Fragaria vesca, Poa serotina. Cop. Geranium robertianum, Epilobium angustifolium, Urtica dioica. Spars. Tanacetum vulgare, Tussilago farfara, Malachium aquaticum, Pteris aquilina. Sol. Sonchus arvensis, Angelica silvestris, Epilobium montanum, Pyrola se- cunda, Poa trivialis, Polystichum spinulosum, samt ett enstaka 40 em. högt individ af Ribes grossularia. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 77 Inne i skogen ses stora fläckar af groddplantor (juni 1903) af Gera- nium robertianum, Malachium aquaticum och Urtica dioica. Af Pinus abies viixa pa NO. delen 3 individ af respektive 75, 100, 150 em:s storlek samt pa 8. delen ett 50 cm. högt exemplar. Skar 8. Besökt d. ??/; 03. De högsta delarna torrlagda sedan 1882. Som at kartskissen fig. 6 framgar, upptages större delen af skäret af skog. Denna utgöres af Betula verrucosa, Alnus glutinosa och Populus tremula med in- blandade enstaka Salix caprea samt mot stranden Salix cinerea och S. pen- tandra. Inuti skogen finnes ett glest växtsamhälle af: Poa serotina, Epi- lobium angustifolium, Rubus ideus. Malachium aquaticum, Urtica dioica, Taraxacum officinale, Tanacetum vulgare. I några fa individ kring den i holmens längdriktning uppkastade hög- vattensstrandvallen träffas Rubus saxatilis, Geranium robertianum och Pteris aquilina. Här förekomma äfven ett 40 och ett 100 cm. högt Pinus abies individ. Kartskissen visar, att pa ett stort parti af skäret Baldingera arundinacea, Carex acuta och Phragmites communis äro karaktürsvüxter. Spars.—sol. inblandade i detta växtsamhälle förekomma: Galium palustre, Alisma plantago, Cicuta virosa, Carex vesicaria, C. canescens, Stachys pa- lustris, Lycopus europeus, Ranunculus flammula, Lythrum salicaria, Mentha arvensis, Carex ampullacea och Peucedanum palustre. yee SS Fig. 6. Skär 3 Balgbergen. Skärets längd 30—40 m., bredd cirka 20 m. Det streckade partiet bevuxet med skog. Beteckningen i öfrigt: + Baldingera arundinacea, () Phragmites communis, @ Carex acuta. Skar 4. Besökt d. ?”/s 03. Höjdt öfver vattnet sedan 1886. Populus tremula, som antecknades 1892 är utdöd, och pä skäret finnes endast nägra fa buskar af Salix cinerea och S. aurita. För 12 ar sedan fanns ingen formations- bildning; nu har Baldingera arundinacea med fläckvis inblandad Eleocharis palustris blifvit dominerande. De öfriga arterna träffas mest enstaka. växande i vattenöfverståndarsamhället eller i den särskildt under buskarna utbildade Marchantia polymorpha mattan. Skäret, som består af ett stenkummel med uppkastadt grus, är högst 20 m. långt. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:o 1. . -l BD Skar 5. Besökt d. ?"/; 03. Höjdt öfver vattnet sedan 1882. Ar det största af Balgbergen och bestar af tvenne delar, skilda fran hvarandra af en cirka S m. bred, grund kanal. Längdriktningen är SV.—NO. N. delens längd ar 30 m., södra 85 m,; bredden af skäret växlar mellan 15 m. i N. delen och 30 i södra. 1892 saknades ett bälte af vattenstandare sa godt som alldeles pa norra delen, nu finnes ett sadant af Phragmites communis pa hela holmens V. sida samt NÖ. och SÖ. delen vid kanalen. Pa NV. delen träffas ett stort sammanhängande bestånd af den för samtliga holmar nya Carex fili- jormis. Pa N. delens V. sida träffas ett smalt bälte af strandväxter och enstaka Salix aurita och S. cinerea, där särskildt Carex goudenoughi. Scu- tellaria galericulata, Comarum palustre, Rumex crispus, Peucedanum palustre, Lysimachia vulgaris, Stellaria palustris och Stachys palustris iro att anteckna. I öfrigt upptages N. delen af en ganska tät skog. som mot O. nar ut till vattenranden. Undervegetationen är gles, och särskildt märkas enstaka individ eller bestand af Spirea ulmaria, Cirsium arvense, Polystichum spi- nulosum, Pyrola secunda, Scrophularia nodosa och unga Pinus silvestris. Kanalen mellan holmens N. och S. del visar en rik vegetation af pa ©. sidan Phragmites communis, pa V. sidan Baldingera arundinacea med inblandad Glyceria fluitans. i S. delens V. sida upptages i N. af ett sammanhängande Phragmites bestånd med på ett ställe ett inblandadt stort bestånd af Typha latifolia. I SV. delen är äfven Phragmites dominerande i det djupare vattnet när- mast stranden, men där utanför vidtager ett vidsträckt Baldingera arundi- nacea samhälle. I en bukt pa ©. sidan växer innerst ett glest bestånd af Equisetum flwviatile, därutanför ett bälte af Carex cespitesa ruggar och utanför detta ett stort Phragmites bestånd. Här växte äfven ett enstaka exemplar af Hottonia palustris. Liksom på N. delen träffas pa S. delens V. sida mellan skogen och vattenöfverståndaresamhället ett smalt bälte af strandväxter, enstaka buskar och en riklig mossmatta. Skogen på S. delen utgöres af Betula verrucosa. Alnus glutinosa, Salix caprea och Populus tremula. "Träden äro ända till 10 m. höga och ganska grofva — en tredelad Salix caprea var vid roten 27 cm. 1 diameter —. Massor af mindre träd och buskar kvarstå, äfven här döda. Da ljustill- gången mot skogens kanter är rikligare, intränga en del strandväxter och mossor i skogen, men i öfrigt är vegetationen mellan de af talrika mult- nade löf öfvertäckta stenarna i skogens inre gles och äger i hufvudsak följande sammansättning: Greg. Poa serotina. Cop. T'ussilago farfara, Malachium aquaticum, Epilobium angustifolium, Rubus ideus, Fragaria vesca, Urtica dioica, Pteris aquilina. pars. Tanacetum vulgare, Taraxacum vulgare. Spi Sol. Cirsium arvense, C. palustre, Solanum dulcamara, Polystichum spi- nulosum. Skär 6. Besökt d. *""/; 03. Skäret är cirka 30 m. långt med längdriktning i S—N. och en bredd varierande mellan 10—15 m. Vattenöfverständare- samhället ar föga utbildadt, dock är Scirpus lacustris bestandsbildande pa NY. sidan. Af Pinus silvestris tvüffades midt pa skäret ett 1,5 m. hógt individ, BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 79 Skar 7. Besökt d. ?"/; 03. Höjdt öfver vattnet sedan 1886. Skäret ar 20—30 m. langt och ll af ett kummel i N. och i S. af ett par låga, af sprickor genomsatta klipphällar. Skärets öde är tydligen att förenas med skär 5, fran hvilkets vattenöfverständaresamhälle pa V. sidan motsvarande sam- hälle pä skäret 7 endast skiljes genom en nägra meter bred kanal. Af buskar träffas endast ett par Salix cinerea och S. aurita i N. pa kumlet, samt en liten S. pentandra pa hällen mot S. Baldingera arundinacea, Carex acuta och Eleocharis palustris upptaga det grunda vattnet kring kumlet och hällarna. I en liten vattensamling pa hällen i S. växer Lemna minor. Skar 8. Besökt d. °"/s 03. De högsta delarna torrlagda 1882. Vattendfver- standaresamhälle saknas så godt som alldeles. 1892 fanns endast ett obe- tydligt bestand af Scirpus lacustris, ett nagot större af Carex ampullacea samt ett dylikt af C. vesicaria. Strandremsan var bar äfven ett stycke ofvanför böljgränsen och hyste en fattig, mest af Solanum duleamara be- staende vegetation. Fóljande strandväxter ha under de senaste 12 aren invandrat: Stachys palustris, Eleocharis palustris, Carex acuta och Baldingera arundinacea. An- märkningsvärdt àv, att Phragmites saknas pa denna holme. Skogen, hvilken pa alla sidor nar vattenranden, bestär till öfvervä- gande del af Alnus glutinosa. Af den glesa undervegetationen märkas Epilobium anqustifolium, Rubus ideus, Urtica dioica, Polypodium dryopteris samt af efter 1892 invandrade arter: Lactuca muralis — ett blommande individ pa N. delen — Spirea ulmaria, Pyrola secunda, Poa serotina, Ca- lamagrostis lanceolata, Polystichum filix mas och P. spinulosum. Af nyin- vandrade växter märkes vidare en Rosa canina buske pa N. sidan. Skär 9. Besökt d. °”/s 03. De högsta partierna höjda öfver vattnet sedan 1882. Af vattenöfverständare funnos 1892 en Carex ampullacea med ett Phragmites beständ pa hvar sida. Som af kartskissen fig. 7 framgär, har nu pa hela V. sidan utbildat sig ett anda till 8 m. bredt bälte af Phrag- mites, hvilket inat stranden ersättes af bestand af Carex acuta samt i mindre man Baldingera arundinacea. Innanför detta vattenöfverständare- bälte träffas pa V. sidan ett smalt strandbälte, dir Marchantia polymorpha bildar en sammanhängande matta. Af nyinvandrade arter förekomma här Cirsium arvense och Scutellaria galericulata. Vattenöfverständaresamhälle saknas sa godt som pa holmens hela Ö. sida. Skogen är tämligen tät och består mest af aspar, näende en höjd af 7—8—9 m. En al mätte vid brésth6jd 17 cm. i diameter. Skogens utseende pa S. delen framgår af tafl. 4, Asparna vinna tydligen öfvertaget öfver de andra träden och ha E. öfverskuggning dódat massor af mindre träd och buskar, särskildt alix cinerea och S. caprea. Af under de senaste 12 aren invandrade arter märkas bland undervegetationen Cirsium lanceolatum, C. palustre, Taraxa- cum officinale, Thalictrum flavum, Malachium aquaticum, Stellaria palustris — NO. udden —. Rubus ideus, Rumex crispus och Agrostis stolonifera. Pa holmens 8. sida finnes en strandvall af uppsköljdt grus, hvilken en sträcka — se den prickade linjen pa fig. 7 — ür 2 m. bred och har lagt sig kring träden till en höjd af 20—30—50 cm. Söderut blir vallen mindre tydlig och bredare. Genom denna vall har en del af vegetationen blifvit dödad. 80 ARKIV FOR BOTANIK. BAND DB. N:0 I. + Kartskiss af skär 9 Balgbergen. Det strec- +e kade omradet intages af skog. @ Carex acuta; "ne ut + Phragmites communis. N. partiet af holmen ar his t+ cirka 8, S. 48 m. långt. Bredden af holmen är ° + cirka 10 m., mot N. nägot mindre. Längdrikt- ++ +4t : : 2 Le Tit ningen i SO—NV. Herz teat 1 Skar 9’. ++ +4 Besökt d. ??/; 03. Torrlagdt sedan 1886. Skäret, tt som i sin helhet ej är mer àn 15 m. langt, bestar +t t af en större N. del — jfr vidstäende figur — och t en mindre S. del, bestáende af nàgra stora stenar f 4i med mellan dem uppsköljdt grus. Utom de pa tut fig. 8 utmärkta Carex acuta och Baldingera arundi- +te, nacea förekommer pä del I vid A en stor Salix +1 Se cinerea buske, vid B ett snar af Salix buskar. mer + e? I öfrigt växa har: ee = + ar yee Salix nigricans. ui S. aurita. Tp Ranunculus flammula. her Galium palustre. E rU Poa serotina. ash Nasturtium palustre. Carex vesicaria, enstaka. C. ampullacea, bestandsbildande. Lycopus europeus, NÖ. delen. Eleocharis palustris, stora beständ. E. acicularis. » M yosotis ccspitosa. Hypnum cordifolium. 4- + + +A ( + På del IT träffas: Baldingera arundinacea. Salix nigricans, mycket ungt individ i en stenspringa. Solanum dulcamara. Skär 10. Besökt d. °”/s 03. Isolerade och af vattnet öfverspolade stenar. Sak- nade nu liksom föregående år all vegetation. Skär 1l. Besökt d. ””/6 03. Utgöres af en 10—15 m. lång samling stenar utan nämnvärd mängd mellanliggande grus med längdriktningen i S—N. 1892 träffades här endast ett Solanum dulcamara individ och 2 bladrosetter af Taraxacum officinale. Under de 12 ar, som förflutit sedan dess har vegetationen fatt föl- jande utseende. Skäret intages sa godt som i sin helhet af Baldingera arundinacea bestånd, och i NV. träffas ett litet bestånd af Phragmites communis. Lycopus europeus uppträder talrikt och af Solanum dulcamara finnas trenne sma individ. Pa stenarna växa rikligt med lafvar. FM BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 81 Skar 12. Besökt d. "/; 03. Delvis höjdt sedan 1882? Skäret, som torde vara 30—40 m. längt. har längdriktningen i Ö—V. Vattenöfverständare före- komma glest kring skäret och bilda ej större beständ. Af strandväxter ha sedan 1892 invandrat anmärkningsvärdt manga, nämligen Scutellaria galeri- culata, Veronica scutellata, Lysimachia vulgaris, Lythrum salicaria, Epilobium palustre, Comarum palustre och Alisma plantago. Skogen, som nästan öfverallt nar ut till vattenranden, är — jfr tafl. 4 — gles. Anmärkningsvärdt är, att till holmen sedan 1892 invandrat Betula odorata, Pinus abies (ett 75 cm. hógt exemplar, 2 m. fran S. stranden), Sorbus aucuparia och Prunus padus (4 st. 2 ariga plantor i den lilla strand- vall, som gar öfver skäret fran NV.—SO.). Af andra nyinvandrade arter märkas: Solidago virgaurea, Ribes gros- sularia (ett cirka 50 cm. högt individ i N. och ett 75 cm. hégt midt inne i skogen), Rubus ideus, Pyrola rotundifolia, Carex goodenoughi, C. canescens, Poa pratensis och Calamagrostis lanceolata. Fig. S. Skär 9' Balgbergen. Den inre linjen à del I utmärker den del af skäret, som ligger öfver vattnet. Ovalerna à II beteckna stora stenar. + Baldingera arundinacea. @ Carex acuta. Skär 12’. Besökt d. *°/s 03. Skäret ar mycket lågt och högst 25 m. långt. Dess utseende framgär af tafl. 4. Atständet till 12 i N. öfverstiger ej 10 m. I S. finnes en stor vegetationsfri klipphäll. Phragmites communis bildar pa V. och Ö. sidorna glesa bestand. Till skäret ha under de senaste 12 aren invandrat följande arter, mest strandväxter: Galium palustre, Myosotis cespitosa, Lycopus europeus, Peucedanum palustre, Cicuta virosa, Ranunculus flammula, Caltha palustris — ett stort blommande individ midt pa skäret — Eleocharis palustris, Carex goodenoughi, C. acuta. Poa serotina och Agrostis stolonifera. * * Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 1. 6 82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 1. Kring nagra mellan skären 1 och 7 belägna stenar ha under de se- naste aren sand och grus uppsköljts, sa att ett litet skär uppstatt. Skäret, som häller en knapp m. öfver vattnet i diameter kan lämpligen betecknas som 7'. Vegetationen bestar af: Baldingera arundinacea, stora bestand. Carex acuta, en rugge. Cicuta virosa, ett individ. * Florans sammansättning pa de olika Balgbergsskären, liksom arternas fördelning pa holmarne framgår af tabellerna här nedan. 20. Floran på Balgbergen 1903’. Skäret | 1|2]|s|4|8 e|v |8|9 |o |u 12 12" | Bidens tripartita... ale ente s Mr rM Tanacetum vulgare . .. .|-- ++ + + Ar] US. |i Senecio viscosus...... fer rer UAE s Gnaphalium uliginosum .| «I al el oc I + SS S5; | Solidago virgaurea .... . It de T" e | e pnmum us | : | x | | | Eupatorium cannabinum x 2... ESEAIES | A LEER | Tussilago farfara..... | X St | Sp : (= [== + | + | | Pee langue Munceolatum" oo ole ea ee | eq | : E | x | 2 Oh (MOUTH. 205 sse Xx + e" We Dale cia brea aca 1 CO SOTUCNSC RS hares wee oe 45 hr - Ans ee) | | | | pce | | Sonchus arvensis . .... Lee | ia | | zh | + | + + sal Lactuca muralis Cs 2-24 A.) ES | | % | E | | Hieracium sp. ..... . „> afi ön] SVEN EEE ESA EE sederet | H. umbellatum...... : öd PRIN od s 1% | | Taraxacum officinale... | + | + | +/+]. Se | *|- PNE d | Galium palustre JI ys + +11 4] x ++ UEM SES L| Myosotis palustris . + E +|* Reiki Mee v AVIS EG DOUOT, 5 3 5 3 0 a e | + Ex Ie | x | | Mentha arvensis. . . . .. *X ¥ x* EET | No | NM Lycopus europeus... . | ee ee eee | Scutellaria galericulata .. + + :- FIXA T b | Re | IX Stachys palustris ..... | X | pal 13) | | x | | | Fraxinus excelsior ;.'. . 3e [os |o os] cot n e NP LE Solanum dulcamara....}+})+\/+/+{/+]./+ | Fl +++ +] ! Fetstil anger att arten 1903 är ny för samtliga skären vid Balgbergen ; * att arten är ny för det ifrågavarande skäret. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 83 Skäret ) n2 r3 BA E50 70 7 99 TE 1272 Scrophularia nodosa + Veronica scutellata . . . x 4 x x Lysimachia vulgaris x x % Naumburgia thyrsiflora. . + + He | ye Hottonia palustris X | Angelica silvestris x Peucedanum palustre... + ++ + + + de x | Cicuta virosa........ + + + + + | + ELSE Ranunculus flammula ¥/*% ¥/+ 4+/4+'* -E»[hsle + | % | ICT Be lt Se 2 | EK Wnepensi ge ag le a S + ox Thalictrum flavum x Caltha palustris ..... X | | Cardamine pratensis x =e | Bc parviflora. .—-— .. dE | Nasturtium palustre... . + + ++ + | lich dT | Geranium robertianum . Se | 3 | Hypericum perforatum. ES | Malachium aquaticum * + + lee | Stellaria media ...... ar | Sopalustris. 2).-.r-. . - SENSE 4 x | Sagina procumbens... x Ribes grossularia . . . . x x Lythrum salicaria . . . . . + I++ + == x | Epilobium angustifolium . + + + + + de =e E. montanum....... xr EU pnalustre« Js + + + + ¥ + 4 x Sorbus aucuparia . .... * * Isis * | Rosa canina... ..... x Meubusı adeeus o 2 - * x + +/% x Bo snxatllis - 5. + Fragaria vesca....... + + + Comarum palustre. . . .. + ps 2.5 Spirea ulmaria ..... IR * * Prunus padus ...... x * Pyrola rotundifolia. . . X Eo secunda. = 4..s. * S * 84 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O I. 1j2z|s|4|[s|e|v|s|9 [o |u |a2 e^ | Polygonum amph. f. ter- | wenns! FT BERNIE Ne. Ål fre us HRSG | spen | [store P. lapathifolium...... +/+ {4+ | + si | IN | IZ OVERDO ODI AS be tur & © ES pe VER BE | Rumex domesticus. . . . . - 34 Ie beu | R. crispus M IR i = Fee | E |A | E. acetosa ......... IX ++ Wc | | IF Urticar diotca E ee | + | + | + | + | + Stau | Populus tremula... . « | {cota at eka = =: st cad a Salix pentandra...... | * + | + | + + | + | EL E | S. caprea CU or Ese 1 anta Mesa a Ns IS HCHRENERN Boas deae d eR oo sel 2 |. aurita RE rer efr: be + x | Fee ees du H or | S. nigricans... 2... | - |+|* X | poen ie c erating ists ete Betula verrucosa. . . . .. I++) FF) steel ; ha B. odorata. ae ET Be Zr | Alnus glutinosa . . . . .. | x* | | + | 4 T | | xls | == | | Mi. | Alisma plantago..... . EE UE dE + |. jepuep os Xx + Juncus filiformis .... . x. - eo trn erg | | (Lemna minor) ;..... lye [hee lacie (QC) (3€) | | | | Typha latifolia... . . . A ese lat Me paid thi | Scirpus lacustris ..... a EF) > | le | + | - | är | = | Eleocharis palustris... + + + + ++): X ++ ate ic PM eaerculania du er: {es lake *|*| | me: | | eed s | Carex vesicaria ...... Baie EE LESEN C. ampullacea Aus... Moe Mene icta + I Il | ^ Bliformisl.n..n. Le E MU |o Mm C. pseudocyperus ..... Mar ket | + | pisa | C. goodenoughi ...... X gx | | px | | XX ^ cwspitosa ....... sele | ELT Lu n: RE bue Ls x x [5e be lt | + [5 | ee le x iG, cAnieseensaner un +} + | | ++ | E | | RE | Poa, trivialis cos a an eS. Moe X | | | en TOIT q m a monio 38 LEO | | | | fee HL eene | [ 49. Serotina-. cta dio i EIS + eter s +1 % |. ft | * I, VENEN a a 6g 6 5 © Mean | | ae 3] Ba | Glyceria flürtans ..... | wed ¥ i. 1% | . | . Aira cespitosa.. 9... || Edd | VOX | BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 85 | Skäret 1,2]3|4/5|6|7 8/9 |9' |11 12 12' Phragmites communis ..|- + *|- | +|+|:-|- |+| - |%|+#|+ Calamagrostis lanceolata . . Selen Wiles ESE "Agrostia stolonifera =. -|- | || sb =» fie | lo bR [ehe PAS TALIGONSD Er o. thon oh us) A S Ty a ld lst lee | Alopecurus geniculatus..|- | -| -|- 1T Pl |l dl n 1+ | Phleum pratense. . . . .. E LA ero. Pus | 22 | Sue | Baldingera arundinacea . +++, %* + + + * + *|*| ++ Pinus silvestris... 2). - sse tes bp apa eet SE a | so e Beatles +. 5 0-4 « - LIES v |: e. ones Re Bonmpoawm dryopteris - s | = sem |. |. |. I | Polystichum filix mas .. X + - De | Baspıinulosum 2. . 21.» | ET M * = | Pteris aquilina ...... 1% ae 9m | Equisetum fluviatile. ... | - + XL S Antal fanerogamer och kürlkryptogamer 1903 . 47 65 47 17 69 4619 44 43 16 492 23 Düraf nya ar 1903... . .|23|24|16| 7|21|14| 9|17/12| 9| 3|25/12 21. Balgbergens flora 1886— 1903. Fanerogamer och | karlkryptogamer | 1886 | 1892 | 1903 | 1886 | 1892 1903 Mossor Tillsammans ägde skären ... 70 | 102 111 1 1 20 IPASSE AT furmostu.. zellen: cin 20 Sv 47 | 0 I 5 es EO, sd gins 29 | 67 | 65 1 a > oo» 3 Mcd aon e pent. 23 47 47 0 + 6 ye. SE See N. 7 19 17 0 1 4 > ED DENE Po. 1-8 1 ae 55 68 69 ] 3 9 > 9.06 N [ESTO 47 46 1 2 3 xs T yu oes! B. nro ud 0 19 19 0 1 4 > PT M la reu ECCE 20 42 44 1 3 5 » ju. —»R ub b PARSE 16 45 43 0 I 4 LS 9 DY ucc em eei 1 14 16 0 0 I "v uer EMI Qe net inerc NM e 0 2 4 0 0 0 ye 12 5 anes a ML 21 39 52 0 2 5 Dx so 49 x bar M T. 0 17 23 0 I 3 ARKIR FOR BOTANIK. BAND D. N:O 1. D 22. Florans enhetlighet pà Balgbergen 1886— 1903. Gemensamma för alla 13 skären voro » » | */o af alla 13 skär | Antal arter rens arter (1886 1892 1903 1886 | 1892 | 1903 | | | | 0 1 gv 0 9 [o 0,9 9/o| 1,8 0/0 | | | | | | | DIN DIREATEVOLOE NN 0 9. 85 9: lan, 5119 78 a DM 3 | 280%, 2,9 »| 3,6 »| > 10 » pda sat Del een » 9 » "».-.|* sd ie REESE I Ten jig es » .c.1. Bab [ape] DNUS OO IR Nolan. x ey > D 8, 9 | DQ eye RIVS rn Se yoy 5: » 2 6 | 8 2, 531553915 792 > >» 75 > » 6 | | DXX LIPO) poisons || A S Td 3| 4|11 423» /39»|99» ^3.» "»5..,]* ol aen 14 eic anne oe to - m = — oO ae = 2 110,3 » | 9,0 » Férekommande endast pa 1 skar | (endemiska arter).......... | 30 | 31 | 32 |42,9 » 30,4 » 28,9 »| Ha de redan omtalade holmarna lämnat exempel pa skar, hvilka alldeles nydanats genom 1882 och 1886 ars sänkningar, redogöres har nedan för trenne gamla holmar, hvilka genom sänkningarna fingo sitt omrade betydligt forstoradt. 1 1892: 1903 : ? 1892: 1903 : 3°1892: 1903 : ' 1886: 1892: 1903 : 5 1886: 1892: 1903 : " 1886: 1892: 1903 ; Solanum dulcamara. Lycopus europeus, Baldingera arundinacea. Bidens tripartita, Alopecurus geniculatus. Galium palustre, Solanum dulcamara, Salix cinerea. Nasturtium pabustre, Alisma plantago, Carex vesicaria. Ranunculus flammula, Eleocharis palustris, Carex vesicaria, C. acuta. Tussilago farfara. | Gnaphalium uliginosum, Lycopus europeus, Polygonum hydro- — piper, Salix cinerea. Eleocharis palustris. Poa serotina. Bidens tripartita, Taraxacum officinale, Solanum dulcamara. Tussilago farfara, Taraxacum officinale, Populus tremula, Scirpus lacustris, Baldingera arundinacea, Cicuta virosa. Alisma plantago, Carex ampullacea. Nasturtium palustre, Epilobium angustifolium, E. palustre, Po- lyqonum lapathifolium. P. hydropiper. Galium palustre, Epilobium palustre, Polygonum lapathifolium, Salix caprea, Betula verrucosa, Carex ampullacea, Peucedanum palustre. Tussilago farfara, Peucedanum palustre, Cicuta virosa, Nastur- tiwm palustre, Epilobium palustre, Populus tremula, Salix caprea, S. nigricans, Betula verrucosa. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 87 B. Holmar med en gammal och en 1882-1886 nybildad del. Tjuran. Besökt d. '%/6 03 och '"/s 04. Denna holme består af en mellersta äldre del (III a vidstaende kartskiss), bildad af väldiga öfver hvarandra vräkta flyttblock, och en västra (T) och en östra (II) ny del. Den förra bestär af en af talrika sprickor genomsatt klipphäll, dar särskildt en större sänka (Ib) ar att märka. Ostra nya delen utgóres i midten af en väldig klipphäll (II b) med sprickor och fördjupningar, omgifven mot N. och $. af skogklädda partier af lösa stenar och grus. Bilderna tafl. 5 tjäna att belysa holmens utseende. Fig. 9. Kartskiss af Tjuran. Holmens längd ungefär 60—80 m., bredden 100 m., III gamla delen, det öfriga nybildadt 1882— 1886. Under de senaste 12 aren ha ett par nya arter enbart invandrat till holmens gamla del, nämligen Cerastiwm semidecandrum, som förekommer rikligt à S. gamla delen, samt trenne individ af Convallaria polygonatum. Under samma tidrymd har äfven en del andra arter invandrat till gamla delen, men vaxa dessa äfven à nya. Dessa üro T'anacetum vulgare, Taraxa- cum officinale, Epilobium montanum, Poa pratensis, Pinus silvestris och Juniperus communis (ett 15 em. högt individ i mossar pa de öfversta blocken). Sorbus aucuparia och Festuca ovina, som fór 12 ar sedan endast funnos pa gamla området, finnas nu äfven på nya. Endast vid SO. udden träffas ett glest samhälle af vattenöfverståndare. I tabellen 23 öfver Tjurans flora 1886—1904 har för hvarje art an- gifvits förekomsten på holmens olika delar med hänvisning till kartskissen fig. 9. 88 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. .N:O 1. 23: bids flora 1903 och 1904. väst Cera Mellersta | ARP gamla Ostra nya partiet | | partiet partiet! | E E 19031904 | E |1903—| | z| 19931904 | &| t$| >| t| 1904 |. iS Bidens tripartita . . .|. p | +++ b. | Tanacetum vulgare . .| . ++ a. | Toss b. | | Senecio vulgaris... .|-|- | spes | Gnaphalium uligino- | | | | Dh Str See. : HERE a. I NM FI | Tussilago farfara... +++ a. T | ., EEE a ce | Cirsium lanceolatum . +] 3 | 6 |. fe +/+ | Oh, VOTÜNYCEAS Ge n eo c | | | ++ a | (0 GIRNGIOEI2-s o a o o oc a |: - "Res | +] Sonchus arvensis . . . | +a | : + a, C | Hieracium cymosum | | | | | *heterotrichum Dahlst. | . | . | . | Beale leo + br ce. H. Speo: nee en: 2 : AE. ./.|+ Taraxacum officinale. |. ++ a, b. NN ee nn Galiwm palustre... . S n + a, b. Ze . Ela ar Aue. Lycopus europeus .|. . |+ a. al Aa rain 2: | Galeopsis tetrahit . . . |. |. + a. | RUE +++ | Fraxinus excelsior . . |. ; leda] = |.|. + a, ett litet ex. Solanum dulcamara . +++ a, b. + tetas + a, b. c. Scrophularia nodosa . REDE a, b | Js + HEH e. Lysimachia vulgaris |. |. 4- a. M es |a |Naumburgia thyrsiflora . EET | - | "eI | Plantago major... .|. IF leer: tte | um | | | | fie on 3-arig Rhamnus cathartica . |. i [virt cad Da + " aaa | m ee: | | m. árig planta R. frangula ..... | AB HH cee | 2.) a ae Acer platanoides inn | E : T ES ; IET Ranunculus PTATEM : | sil ; i | s | 1 pare e. Rs repens; ot vem oli TELE B | Fetstil anger att arten forst 1903 och 1904 iakttagits. ' Pa gamla delen anträffades 1903 och 1904 följande mossor och lafvar: Hypnum cupressiforme, Brachythecium albicans. Bryum nehm, Ramalina polymorpha. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. Västra nya Meee | östra en ee Ter | Ostra nya partie Z9 1003-1904 Z 8 0 2 3 1903— 1904 Batrachium scelera- | | m. Ss, aa AT | Chelidonium majus . . : si aa + | Il Cardamine pratensis |. |. + a, b. Se Nasturtium palustre . ir a. | + +/+ b, c Malachium aquaticum | +] . | Cerastium — semide- | candrum ...... | a Sagina procumbens . .| . ++ a. u: + + a Ribes grossularia . . .|. |. | Sur NE sales | Sedum acre ...... SERENA ail je EE el ri d Lythrum salicaria. . . . + a, b. ny . ++ a, ec Epilobium angustifo-| | UOTE ius Bob eee! DEOS +++ a, a Erici fay Daw: E. montanum..... T.H a, b. | + ++ Hi UPAUUeine. c. os s .! ++ a. Peal la . ib. i+ Sorbus aucuparia. . .|. |. |d- a. pde + .|+ a, b, c Rubus ideus ..... elta as D s gis m +/+ a, b, c Potentilla argentea . .|.| ++ + | Prunus cerasus ... | SUME] . + a. 1 GOGH iS one sn | : + =| Pyrola secunda .. . IE i+ b 5 bs a. ‘Polygonum amph. f. | terrestre - av ... alae | fe}. it P. lapathifolium Sa + ee P. hydropiper..... +. |) os +++ b. P. dumetorum..... ; ++ a HÖRS + jt). | Rumex domesticus . | leases | Så + b.c WLNEGCELOSQ. . » san E | | | -r Toe a, b Populus tremula ++ a. harem ee Bern ac Salix pentandra... | .\.|+ a Wee | | lil a, b, c | | | Se capred URS les a ie | 35 Tier e |S. CUBCREE d. diu eds |*|* ]+ a. eL Ed il: H+ a, b, c |S. magia’. V i.t s Se «HH ++ as ++ ES auria. |... .. "us + a. ; | id: . ++ | Betula verrucosa ...++-+.a. FRER ar alas a, c. 89 90 ARKIV FOR BOTANIK. BAND DB. N:O 1. Vastra nya | Mir Öst Ae | partiet | bees stra nya partie ZZ 1903—1804 & AH Me 2 2 19031904 "BaRodonogtas o peat | | | MEE Alnus glutinosa . . .. | it a ++ + [EHE a, b, e. Convallaria polygo- | | | | natüm. ..." seed AE | | | + | | Alisma plantago + + a. far + c. | Juncus filiformis.. . |. + a. He . ++ a. e. | J. articulatus .|.{+ a. | =e ; | . T? c. | | Vs IX. aii E Ryle: {+/+ e. | Scirpus lacustris ++ a eee I++ c. | Eleocharis palustris. .| + a. | | i” +++ b | Eriophorum angustifo- | | | (POW) Bere : | + | Carex vesicaria... . | 3 + a, b m beu +e. €. ampullacea . . 0... | |. Fe | C. goodenoughi ... . . . | .|+ a, bestånd. | OR 5 MEE elt a. . I+ + a, c. | C. canescens... . . | E | l.|- + b. | C. leporing om ole 4. . idis md +] € Hesiuca ouma E de ++ + led : E. rnbra, . POE Mz Jd a,b Poa pratensis .... RES | "IE I. + a, b TSC OL CU RP ++ a, b else] + RE 8: Avena sativa...... | | +). | Phragmites communis u a. | | |. ++ a, ¢ | Calamagrostis lan- | | | eeolatazı a ee T | .+ ec. Agrostis stolonifera . . | ; | | E le A. vulgaris HONO | | | | . I++ e. | Alopecurus geniculatus | . | | | | . ++ b. Baldingera arundi- ^ | | | | NACED | > oe FAKTA |« |. Fa. | slets a DUC: | Pinus silvestris . . .. a, flera yngre] och äldre in-| divid. | dO lindividd e. ett 6 m. | hógt. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 91 Västra svank Mellersta | N gamla | Östra nya partiet partiet ICI er. : | partiet | % % 1903—1904 FÅ (el, 188 1903— 1904 SIN 28 1904 FT | | TNI | | | [* 7 individ - | | au 'knade. | BEoabiess 2 oer | : re: 9 st. 95 och | | | 50 cm. |Juniperus communis . |. |. + +++ | ? A | | ‚ Polystichum spinu- | | OR INN t au; .|.|+ a. | Cystopteris fragilis. . |. + a. 24. Tjurans flora 1886—1904. Antal arter | Fanerogamer och kürlkryp-, Mossor Lafvar togamer | | | IS = sc UTE as. ek 14 ? ? Bt uu delen$s (Sone. oil o uu 17 2 1 190380ch 71904 = ee. = 22 3 | E : for parmminal, 1c 28 0 - | Nya delen : 3 10 » ara a dey: 57 1 6 sin helhet yp 22 » p Ap LE ue 75 6 8 [cs > ere E udi ut. 11 = = | Nya. V. delen, 10 » ge © se 27 = — I" 22 » Pre: 47 — — | Zope Ver fos OIN poe Lote 27 | = - Nya, Ö.delen \ 10 » IET | 47 | = = | 22 » SA RE Med EN nie 63 = = | Nyfunna 1903 ( gamla delen ....... 8 — — | och 1904 \nya “So ES "NS CREE 25 -- — Ersón. Besókt d. °”/s 03. Holmens bredd ar ungefär 110 m. och den ligger omkring 600 m. fran fastlandet. Den består, som kartskissen fie. 11 och tafl. 5 och 7 visa, af ett äldre mindre och ett nytt stórre parti. Äldre delen utgóres af en omkring 3 m. hóg plata, hvilken genom den gamla af vüldiga upptornade block bestaende strandvallen skiljes fran den nya delen. 92 ARKIV FOR ROTANIK. BANDd. N:o 1. . Gamla delen. Med den fördelningen, som fig. 11 visar, träffas i kanten af platan mycket låga, buskartade exemplar af Tilia europea. Pa Ö. sidan växa mellan den gamla strandvallens stora block väldiga ruggar af Polystichum filie mas. Pa platans SV. del träffas ett bestånd af Populus tremula. Växttäcket bildas si godt som uteslutande af Convallaria majalis och Aira flexuosa. Af för 12 ar sedan antecknade arter aterfunnos ej Trientalis eu- ropea och Alnus glutinosa, däremot hade under dessa 12 ar invandrat icke mindre än 12 nya arter. Anmärkningsvärdt ar, att af dessa Campanula persicefolia, Turritis glabra, Prunus padus och Poa pratensis endast anträf- fats pa den äldre delen, da Galeopsis tetrahit, Arenaria trinervia, Sorbus aucuparia, Urtica dioica, Poa trivialis, P. serotina, Agrostis vulgaris och Polystichum spinulosum äfven iakttagits a nya delen. För gamla delen angifvas inga mossor, hvarken 1886 eller 1892, men Hypnum cupressiforme, Dicranum scoparium och Mnium cuspidatum förekomma där rikligt. 1892 le ERAN Fig. 10. Ersön 1892 (efter GREVILUUS). a= gamla centralplatan, OR UE 3 ın. öfver vattnet. b = klipphall, ---- ungefärliga gränsen mellan 1882 och 1886 ars sänkningsomräde. — formation af hóga strandgrüs och Carices, med inblandade lägre och medelhöga strandórter. + = for- mation af buskar af 1 m. och något däröfver, mest Salix cinerea. | = hög- växta, strödda örter, såsom Epilobium angustifolium, Tanacetum vulgare, Solidago virgaurea m. fl. O = strödd Betula verrucosa 1 till nära 2 m. hög. Jfr i öfrigt den mera ingäende beskrifningen till fig. i Bot. Not. 1893 sid. 103. Nya delen. Tafl. 5 och 7 visa huru det gamla omradet omgifves af ett bälte, motsvarande den genom 1882 ars sänkning nyvunna delen, dir träd saknas, och där mellan de mer eller mindre rundslipade stenarna Epilobium an- gustifolium, Solidago virgaurea, Rubus ideus, Hieracium wmbellatum, Sedum telephium bilda ett glest vüxtsamhülle. Vid NO. udden (2 à fig.‘11) vidgar sig detta omrade, och mellan de här ej sa stora stenarna träffas ett växt- samhälle med följande sammansättning: BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 93 Soc. Hieracium umbellatum och Aira flexuosa. Cop. Epilobium angustifolium, Rubus ideus Polytrichum commune. Spars. Solidago virgaurea, Galium verum. Sol. Tanacetum vulgare. Till det omtalade bältet äro äfven de pa kartan med B och C be- tecknade hällarna att räkna. De visa dock en ganska olikartad vegetation. och fran den större hällen B äro antecknade : Bidens tripartita, Galium palustre — uppåt ända i strandvallen mot äldre området —, Nasturtium palustre — ett individ —, Arenaria trinervia. Carex canescens, Festuca rubra. Aira cespitosa och Phlewm pratense. 1903 Fig. 11. Ersön 1903. Största bredden af holmen 112m. A= gamla centralplatàn; X = Tilia europea, e Populus tremula. Nya delen; — — — ungefärliga gränsen mellan 1882 och 1886 ars sünkningsomráden. Området innanför denna linje intages af ett glest váxt- samhälle, mest bestaende af Rubus ideus, Epilobium angustifolium, Solidago virgaurea, Hieracium umbellatum, Sedum telephium, jtv texten. Området utanför linjen intages nästan helt af skog, jfr texten. @ = Carex acuta. + = Phragmites communis. Pa hällen A växa 1 skrefvorna: Bidens tripartita, Solanum dulcamara, Galeopsis tetrahit, Chelidonium majus, Epilobiwm palustre. Polygonum minus, Carex canescens och Baldin- gera arundinacea. Utanför detta trädlösa bülte växer pa det omräde, som vunnits genom 1886 ars sänkning, en mer eller mindre tät skog. I NO., Ö. och NV. nav den nästan ut till vattenranden. Pa SV. delen 6fvergar skogen utåt i ett busksnar (se tafl. 6). Motsvarande D à fig. 11 finnes pa Ersöns NO. och ©. del ett lund- samhälle med tätt staende Betula verrucosa, Alnus glutinosa och mera en- staka Salix caprea. Den ganska rika undervegetationen pa den fuktiga. mest af multnande löf bestående myllan, har följande sammansättning : 94 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 1. Greg. Poa serotina. Cop. Hieracium wmbellatum, Galiwm palustre. Spars. Scrophularia nodosa, Rubus ideus, Luzula pallescens, Anthoxanthum odoratum. Sol. Campanula rotundifolia, Hypericum perforatum, Poa trivialis, Pinus abies I den under uppväxt varande skogen i SV., hvaraf tafl. 6 ger en bild. märkas följande arter: Solidago virgaurea, Mentha arvensis, Juncus articulatus, Aspidium filix mas och Equisetum pratense. Af vattenöfverständare äro endast (jfr fig. 11) Phragmites communis, Carex acuta och vid SV. udden Equisetum fluviatile samhällsbildande. I öfrigt hänvisas till tabell 25 och 26. 25. Ersöns flora 1886—1903. Gamla delen (platan jämte gamla | strandvallen) | delen | 2% 1903 FEE Erg É ET | | | Bidens tripartita ..... Is | : ++! + | Tanacetum vulgare . .. A Pee ie ++ Senecio silvaticus ..... | +] 4| | | Gnaphalium silvaticum | : + | |G. uliginosum....... es | +] Antennaria dioica... .|.|. |. Kanes Solidago virgaurea .. . yee Tee | +++ Tussilago farfara . . . . 33 | | a | Cirsium lanceolatum A. | SEN GC. palustre. 5. ane Se + ++ Sonchus arvensis ..... Alle IE pide Hieracium umbellatum . . +++ : ++ BH. vuleatum °°. Me: ase PIE Taraxacum officinale. . .| | +++ Valeriana officinalis . . - |... a Galium palustre...... E | ; rrr Gi Rent Gee So. Nese +++ as eh Campanula rotundifolia. +++ : + aa C. persicefolia. . .... lee jS AE Myosotis palustris... . . MR ES a NS COOSTTLOSO En. di : | Se Tue "ml Mentha arvensis. .. ..|.|.|. ines =f | Lycopus europeus..... bee edm mel ' Fetstil anger att arten anträffats först 1903. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 95 | Gamla delen (platån jämte gamla Nya | strandvallen) delen | 12 2 1903 2 z = Galeopsis tetrahit ..... + . + mycket rikligt poh kc | Solanum dulcamara . . . . + +: apap | Scrophularia nodosa. . . . +++ +++ | Veronica officinalis... .|- hi n n | Trientalis europea E Lysimachia vulgaris EN + Naumburgia thyrsiflora. . |. . -- HF |Plantago major ..... iHa Ranunculus flammula p EE +++ Bar) #2. rti | | Peucedanum palustre... | . + 1Gicuta vwosa .......- | I++ | Angelica silvestris. . . . . MESE | Acer platanoides. . . . . - ZI ++ Chelidonium majus . .. . +++ Eks |Turritis glabra...... | M + NO. delen. »1 Nasturtium palustre Me | +++ | Tilia europga ....... +++ | | Geranium robertianum . . | +++ Hypericum perforatum . . +++ särskildt NO. delen. +++ ‚, Malachium aquaticum hes | . ++ | Stellaria palustris... - | | «T | Arenaria trinervia. . - - - | : | (UT Eu due tremula berbän- | ++ BEN V oviijelia s sss BN ND ex 2 | Sagina nodosa. .. . . . . | | BEA IS. procumbens. ......- | Ht . ++ Ribes apmum!....... $ + „Str manchög MER LU “Sedum telephium ..... folate aa a Lythrum salicaria. ... . 28 . ++ | Epilobium angustifolium .|\+++ n EE pabusire. ......%. d P +++ | Sorbus aucuparia..... bill |+ — Rubus ideus. .. .. . .. +++ ++ R. saxatilis Rosa canina . ++ rikligt pa platån. . +/+ 1892 en buske, nu ett par buskar. 96 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. ! ! Gamla delen (platan jámte gamla | N ya | strandvallen) | delen | Comarum palustre ... . | ài fend as ; + + Prunus padus ...... _+ +/+ Ett par stora individ i NO. el | Vicia sepium....... Me I "V Trifolium pratense... . | 21 |. mE IPoyrola MANON ED. | E P. secundu-. . 27) sc. 05. EE + Myrtillus nigra... .|. E [Bt par Renta unse emm || Polygonum amp. f.terrestre | . . +. | Polygonum lapathifolium. T s +++ 2 IRUNUB ne Van aS PO +] diee | P. hydropiper.......|. 2 in. P. dumetorum....... +++ mycket rikligt. +++ | Rumex acetosa. .... 27 m + Fa Mieneetosellan EE | +. R. CFESDUS ze ea lle JR | Urtica dioica | + ++ | Populus tremula. ..... +++ may | Salix pentandra..... . | «IHF SO 2/01 oe BG i | | +++ | 8. CUINEKEG:. sa, oe Wee | | ++I IS. Gala. ^. ee nee |. i+ |S. viminalis........ s | e "1 | Betula verrucosa. . . . .. Iu ceti ++ +) Alnus glutinosa . ..... ee +. . ++ | Convallaria majalis . . . . +++ IC. polygonatum . ..... | ++ SEI ss Alisma plantago ..... |- ee I3 Ead lm Juncus articulatus | petty A J. compressus...... .| E hu id, Bllformin — +.) Bal | PEE ‚Luzula palleseens ... |... MM Scirpus lacustris ..... | leg] ++ | Eleocharis palustris... . | | BER sk: IE. acicularis. ....... Fe 44 Eriophorum angustifolium | . | sla Carex vesicaria....:i.. Sky BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 97 | | Gamla delen (platån jämte gama Nya | strandvallen) delen (©. ampullacea .....-- I+I+ | C. pseudocyperus M ++ O. nalldens ........ | : IH. C. goodenoughi.......|.|.). ei C. cwspitosa........ | NNI Rees DIET MN m ap I elongata» - vss. 1%. |. i+} D emmencens . oo os rs lege E genes €. UNTIL U 130 WO hier. rt : | "T Festuca ovina ....... firj ag ++] | F. ov. 8 duriuscula .... |. |. |. MESE Ul oo. oss ll] 2p Poa trivialia ........ ENSE + + P. pratensis:. Juni vh. fip. i+ 4 IDIMRerOEma, osos I ie PENES : + + P. nemoralis ....... M | : m | Avena sativa ........ sa x oe |. |: | Adira flezuosa........ I-I--IH- |. i+ IA. cespitosa........ alle AES | Phragmites communis. . | Uh nd . ++ Calamagrostis lanceolata . .,.|. be + Agrostis stolonifera .: . . |. |. | : t's rt d WAR COUIGOT (Riga vs «os en +... Rusts | Sale“ + tr 2 Alopecurus geniculatus . Apt] | | T | Phleum pratense...... sälla, a IH! . Baldingera arundinacea. «| nr : ++ Anthoxanthumodoratum . . We ME Pinus silvestris... sd a MIC ' Mn EIUS I odio mano Hope] igus Juniperus communis .. . . . i Wal Polystichum filix mas... +++ pus P. spinulosum ...... 5. . + Pete Athyrium filix femina . IPIE | : IH es Equisetum pratense . . | man: | FF] B mfuviatile.. ...... D ie ney Arkiv für botanik. Bd 5. Neo 1. i 98 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. . 26. Ersöns flora 1886—1903. Antal arter | | | Fanerogamer I | | och kärlkryp-, Mossor | Lafvar | | togamer | 1886: >). C TM 23 — —..| | (Gamila delen 5 1892 70 — Se 26 | = = | 1903:322. 20.2.2: NS 35 3 = | 4&7 gammal..... er | 33 | 1 — , Nya delen 10 x... ee 84 ei 3 Eee... . 93 11 8 gamla delen...... , 12 | 3j — | Nyfunna 1903 | ] | nya EE: 28 1j 8 Grundholmen. Besokt d. "?"/; och ??/; 04. Holmen är olik de förut omtalade, dà den i sin helhet utgöres af rullstensgrus. I själfva verket är den endast en fortsättning af den stora Lungersásen. Atven den genom ett sund fran Grundholmen skilda Stallgarn utgór en del af denna às Före sänknin- garna lägo här trenne sma holmar, som nu förenats till ett ungefär 1 km. langt ref med stráckning i NNV.—SSO. CALLME och GREVILLIUS ha användt on indelning af denna holmes nybildade omráde, som genom vegetationens utveckling under de senaste 12 aren blifvit omöjlig att fasthalla. Da jag sälunda for holmens gamla delar följer den fórut använda i en norra, en mellersta och södra, maste beteckningarna för det nya omradet ändras därhän, att mellersta nya delen kommer att omfatta äfven en del af CALLMES oah GmEvirLius S. och N. delar. Med mellersta delen menar jag salunda allt, som i GREVILLIUS uppsats omtalas fran s. 65: »I söder vidgar sig ater näset etc.» till s. 70: »Pà det smala nüs, som utgör fortsüttningen i söder etc.». Vid denna in- delning bli holmens tre nya delar skilda frán hvarandra genom smala sund. I det följande har denna indelning äfven följts, dà floran fran 1888 och 1892 omtalas: Norra nya delen. For 12 ar sedan var den yttersta strandremsan fullkomligt bar till ungefär 2 m. innanför vattenbrynet, men där vidtog ett bälte af vatten- öfverständare och lügre strandvüxter. Som af kartskissen fig. 12 framgar, har pa holmens NO. delar utbildat sig ett verkligt bälte af vattenöfver- standare och nar detta nu langt ut i vattnet. Pa öfriga sidor af holmen ligger den grusiga stranden sa godt som alldeles vegetationslós. Särskildt i NV. intages holmen numera af sammanhängande tät skog, dür Pinus silvestris tydligen mer och mer vinner terräng. På öfriga delar af holmen träffas en gles, af höga örter bestående vegetation, till sin artsamman- sättning ganska varierande. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 99 Mellersta nya delen. Som af kartskissen framgar, ar vattenöfverständaresamhället mycket litet utbildadt och, i likhet med pa norra holmen och Stallgarn, sä godt som alldeles lokaliseradt till V. sidan. Pa SÖ. sidan träffas inne i skogen Pinus silvestris, växande i en bagformig rad, tydligen utplanterad i ett högvattens öfre gräns. Fig. 12. Skematisk bild af Grund- 5 holmens N. del. Det helsvarta om- a& rådet motsvarar holmens gamla del, e det streckade omradet intages af skog, € € motsvarar ett bälte af höga strand- € växter och vattenöfverständare, mest Carex acuta, C. ampullacea, C. vesicaria, Eleocharis palustris, Alisma plantago, Calamagrostis lanceolata. Det hvita omradet slutligen intages af en gles vegetation af höga örter. Den pric- kade; linjen anger den ungefärliga gränsen mellan 1882 och 1886 ärs sänk- ning; mellan a—b träffas en rad af Betula verrucosa — jfr sid. 19. — Vid e förekommer ett enstaka exemplar af Ribes grossularia, vid d af R. rubrum, Vid e, f, g träffas beständ af Anten- naria dioica. Södra nya delen. I ögonen fallande ar hur mycket rikare floran ar pa V. än pa öfriga partier af denna del. Det inre af holmen ir trädlöst. pa V. sidan träffas bland en del kvarliggande driftprodukter 20—30 em. högre än böljranden rika groddplantsbüddar med Senecio viscosus, Myosotis cespitosa, Artemisia absinthium, Galium aparine m. fl. A tabell 2 har redan gifvits en bild af utbytet af växtarter mellan Grundholmens olika delar. I öfrigt hänvisas till tabellerna 4 nästföljande sidor. ol. N BAND 5. FÖR BOTANIK. ARKIV 100 Fig. 13. Skematisk bild af Grundholmens mellersta del. Holmen är tecknad proportionsvis nägot för kort. Det helsvarta omrädet motsvarar holmens gamla delar; det streckade omr af en gles vegetation af högre örter (mest Epilobium angustifolium). @ af Carex acuta. Vid A träffas ett par kraftiga ruggar af Empetrum ädet intages af skog. Det hvita omräde t ar betackt + utmiirker bestand af Baldingera arundinacea och nigrum. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 101 Grundholmens och Stallgarns flora 1886— 1904 !. | Grundholmen | | pe —— | Stall | KI Gamla delen _ M3 Nya delen gärn | Norra Mellersta Södra | _|Norra | Stra, | eee RE E Core Ex pem nasa | ea prn po | inu n | | ed | us | Bidens tripartita.... - | | | J| | | HR | Loe]. | | pen Chrysanthemum | leucan- | | | ‘| | | | po] oll fa] REM ern ke A ded kann) |. | i+. Matricaria inodora ala Nos | +Hroxo x Olt. ! M. chamomilla..... .| I ME qe E. ports Tanacetum vulgare. .. . |. |. |. | 1 bebes FEL: olxloxloı. 310 | Artemisia absinthium . | Ol . | dx Ol--xoixi lol ¥/O| . 1310 Senecio viscosus ..... | «lo || ets ns |: jo} oix ke S. silvaticus........ HEN ue Yi Jes fa ed n | Jefe] S Teulgaria o... iesu] l| | Mas Pete ps pe RE Gnaphalium uliginosum | | | EE SO] |. | @. silvaticum.......- | | | DX eases | Antennaria dioica... . JU 154 541 ji BE 6) | | Filago montana ..... e. | I + 3 | ZEE | Erigeron GCSE. MAS CH, | | | IK: P ; [6] | | Solidago virgaurea . . . .| Sel 4 | +*0++* O}*|O} BEE ins Eupatorium cannabinum | . [ce e | | feat fd let s ch ck ende lel. | Tussilago farfara Re hale be ++ xloxlol+x!o | Cirsium lanceolatum | + | | |. e LIESS C. palustre ...... ; | s | I. H+belolto ES | C. THEN BOs: i. vs oe 1%]. ey |- [E18 Ox tx. Sonchus arvensis. . ... | | le] | | I+belolx Q*|. m SACOIONSETQUSE QU E [le + b^ ee | Lactuca muralis ..... | x|. | : | - | . E Scorzonera humilis . . | E ba Aya ba | : | Os reme Crepis tectorum ..... | + || | 1% - |. 18101%* ol. [O!- | | Hieracium auricula . . . - | ls] | Ix - [xL [e] | | IH. pilosella....... " uH INMENSO | H. mur. *reclinat. Amgv. | | ball. lem 20s | Qi*1O! - iO A. vulgatum I Arter som först iakttagits 1904 betecknas med fetstil. — 102 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. i Grundholmen WARME = Stall- . Gamla delen Nya delen ' gárn | Norra | Mellersta Södra de Norra rere Södra EBEHEREEEEBEEHEEEEE SDR SR RS RR NEN NES DOE ap] | HH. glomeratum I. .... .- bet ¥/O]¥/O} - | | H. umbellatum ...... an | - X IOlxlo!. Taraxacum officinale . .| -Ol--xoxlio-.o-m-.!io | Leantodon autumnalis . « FA) j - "t ExXIOxO.IOo!.. t Galium palustre ..... | M -| + stl NORDNET NG. worum. Sa bee | oO. | +%0|.1+#[O| Ol . IG Tama a M MA I.Ix|. | |» TERMS Campanula rotundifolia + ©) . | | ©) = | a E cespitosa | | . XO. 9l. 'M. arvensis ....... I i |: os (OW Mentha arvensis .... SÖT 5 incl eo D | Lycopus €uropeus . ... * 0: OEM * Scutellaria galericulata . | | | | X +. | Leonurus cardiaca . ...\. %|. | | | | | Galeopsis tetrahit.... . s ol : mI : ! Fraxinus excelsior . . . |. |. S de eX | «| t. uns | Solanum dulcamara . . .\. IX Ol. lee +*0*#0*0+*Io) | Verbascum thapsus . . | |x Ol ecole + (Ol-+la€ X*|O*o|. Scrophularia nodosa. . . Mis | | >| | | Hx QNiX*xIOo!.!o!|. Linaria vulgaris ..... lx ©) +|*/0| KIO]. HIOKIOLEIO!. Veronica officinalis . . | | Qoi. V. scutellata ......| IE. els sale | Pedicularis palustris | | | ME ; eB. Lysimachia vulgaris. . . | | | .|1- XII. Plantago major...... | | | | SNS en lela Prrlomeeolata 222.2. | | | Kl: MILES Torilis anthriseus ....|.|.| Hx [e| [||| | e| e rmn Cerefolium silvestre . .. | IO|-+1*« ae ¥|/O} . | HS) HOW Peucedanum palustre . | oe Cucuta virosa....... | - D della -IX9l. Pimpinella saxifraga . .|* % . IFO Ol: Ol: Ranunculus flammula. . |» [¥HIOIM] » dx. 1 Fran 1592 anföras H. glomeratum fran mellersta och H. glom. glo- meratulum Almqu. från norra; af mig insamlade exemplar ha bestämts till H. glam. *umbelliflorum N. & P. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 103 Grundholmen | | Gamla delen | Nyadelen | gårn Norra Mellersta Södra lerstal Södra FERFEFFEEFEFEFFEFF | [9 = I) Rw BO) Ne | | | | | | | | IB seris. 200x129; | | || I IR repens ..,2. 85%, | le^ Batrachium sceleratum e EPIIT | | Chelidonium majus .. .. MONT | Erysimum hieracifo- |= | | ame... | oO}. \o! | 'Cardamine pratensis .|. |. Moe ET Arabis thaliana... . . Dey. ics [wot e pce | Turritis glabra....... ka 6) + oO, i fo] Zo Barbarea stricta... . | | (OMe | Nasturtium palustre... . IO! 2 (6) 3o | Capsella bursa pastoris . | D M 2 Tilia europea ...... | zie a ec dius ae 9 | Geranium. robertianum .\. . (+ x/OxIo-rxo | Hypericum perforatum . | ao xiQ xo I | | Viola stagnina ..... | s [rd | Melandrium pratense . . rie. quisjaque | Malachium aquaticum IOK] 4131 med um). | |S. palustris ....... | Sagina nodosa ...... E. xnbrum...1-..; BR: alpinum. ... pc Få | Sedum telephium.... . Lythrum salicaria .. . | Epilobium anqustifolium E. montanum....... | IE nali stre = racc Mi Sorbus aucuparia . | Rosa camina ..... | Rubussidous vcr. | | R. cesius ..... Uissaxatilis..:..-. Ribes grossularia ... . leer delen xo. I*|O|. |O a LC uie Ol - | . *16l *(O*O-*o elo] | I | | | | | 104 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. | Grundholmen | = Stall- | Gamla delen | — Nya delen gám | Norra |Mellersta| Südra „| Norra ee Södra. ——— zzzzzzzzrzt5zzzzszr SIE BEBERSBEBEREEBE | Fragaria vesca...... | | AOI - x*(O | Comarum. palustre . . . |. | ESIOIE SION EDS Potentilla anserina Allee | : X * 12 GUAIAQOIZ 3 8 oo -Hx|o SET ti Seen oa ele RS S ES ke P. norvegica . se . dd il | le] - x > |¥/O}]- Spirea ulmaria ..... Al 3 lo: | heel (ee KG) Es exe Prunus padus ...... +xo RESO IRI ION ere lus 131 Lathyrus silvestris... . x Orr *!o-T*|9|-. . Ola «(sd | Vicia eracca 4 s x - | | | Be Iul ln Ban Viseplum . 5 „u... | | B | | a Ol i | Trifolium repens... .. | mT 2X | T. hybridum ....... | n. lad. | Vaccinwum vitis idea... fe Ee cee ee | Calluna vulgaris... . . | MEN 2i Pyrola minor ...... ee i a d IP. secunda 2... ES | | - 1L Mel Ole: dio Empetrum nigrum. . J 2 | | vds EM Polygonum amp. f.ter- | | | | | | TE, 1.21. |. 110]. 10] 2] [el lei NE P. lapathifolium ..... EXE I EO} «|. Il. He el e| | P. hydropiper....... e HEX xXx IE - | Itn: avieulamen + 2 Geel BAe aloe ie + © WEN MI | P. dumetorum ...... 1G . XQ « Ol: Ol EE | Rumex domesticus . . . | « IFO] » JO} IO} eles |= TE UCTOSTYAARI een | 5 We MEME SO Fiacetosa meo SA | +/*¥!1OC|*!1O El (OD T2 xacetoselloa qoa E 310) . |x1O Ulmus montana. .... S [ose | u [all | CD tee Urtica dioica. .. . . .. IU e «x O*l9!.|o | Chenopodium album. . m LE |= EXE | SÅ soles ET SN EG | Populus tremula . . ... |. |+#10l - | +/¥/0]*/O}*/O/+/*|O | Salix viminalis...... | ©) «Ol .- IS FOU e SE d | Alle ERES Des PEN Des e d. ete | IS. pentandra....... | iO - |. 14+4%101%10] I «Ja o ies Cope o cem TES IMMENSE E. E SIO] BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 105 Grundholmen — — ———— Stall- — Gamla delen sög s gárn Norra [Menterstal Södra | „| Norra oe Södra | peers eee Ee Eee SRR SE RSE | $3] RSS] om ROO [EM EST SE | ST | | | SMCUnereg. »- Cs Mia. | | | +|*/O} - | */O|*|O|*|O + 6) N Ca ESSEN B | + | " Eoo T. o] S.repens.......... ehe |= |» Ol} | Jm ass lee S. nigricans. ..:.: =. | | nee *|O *|O| (Ol : P Oi Betula verrucosa . . . .. m : xlolxlolxı |. |X[O! B. odorata.....:.. | | «|= (OA RAR Alnus glutinosa ..... d | : 22/0) Seu ete us E39) Alisma plantago . . . .. | | 51% Q. | | | Juncus effusus «uns I MU I*o | J. artwulatus....... | let Ee | P= |e] = | Un dlpinus.. s ... ie. | | sill el |J. bufonius........ | | : m ln | 3 | |Luzula multiflora ... .. Io. Ins | IL. palleseens ...... | | | [o | | E Scirpus lacustris... .. | | 2 xo | m | AR | S. siwatieus ....... | | X penne ta | Eleocharis palustris . . . | METOT SIN Is E | [o WP HACICULATES. . ss | ; x aen =| | | | Eriophorum angustifo- Ia | NS S ssec | | 10] - ae Carex vesicaria. . .... | + *o!x*|.|./Ol+|- | | | C. ampullacea ...... . X9. | (OL NNSA Ne ee aS « || | ters | C. pseudocyperus MS t | x ES nanicea : sch 3's Ol | C. goodenoughi...... | |: [XO Ol : Dvewspitosa. 5 .. 2. | BE) ; | | (FE (LETA fa Re ESA | | -1%0| - [0/*|O| - | . (O| IC. elongata ....... Soo . [OI n eanescens ....... de rey] m fe] sel. | GRIlEPOTING ees ss : | NI | Seque Triticum repens ..... ++ Dactylis glomerata.... | *|- Festuca rubra. ..... els: ceo cen ee 3 fo : | Poa trwialis ..... a: | XIX. :1O | | . [Oi 106 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Grundholmen mas Stall- Gamla delen Nya delen gärn | Norra Mellersta Södra __ Norra Fm Södra E1635: 5:3 72 73 0:3 053173 53 5] E] 5:41 E33 ES ES 2 SES See Sel Sel Sel Sie sl sie TEL i | Prat ens Sk soe D ©) 10 . Ó. 1x Olx|. 6) P. serotina ........ + 1810 AU AD Qi- XO xX*Qo*|io -.io Aira flexuosa . . . . . |. X*|O| Zo Phragmites communis. . | le xXQ!.! E SAS X(OQ3io!.ix* Calamagrostis stricta ..|.|.). le: ue | o c S RENI G. lanceolata 9: E did eA ed SN IE) Io». E Agrostis vulgaris... .. m | m fo) «Je» + Ol Ay canına 6 *« Kor) S Dn | iR EM Alopecurus pratensis . . | | rl. : A geniculatus ...... | | | | « lackar |» fe löss à Phleum pratense... .. VIER | . | *|. NE 10 Baldingera arundinacea | le X(QxiQom!.!-mio Authoxanthum odora- | | | | dum Sera ee al | | | . ON j : | Pinus silvestris ..... EE el |-1%101%*10|%|0| - !*|© Piae. e ae RR Be D « 3619) 3 "9! Juniperus communis | | | | Ms IO -Io9l-Io Polystichum spinulo-| | | | | | | | SUM: = fo fia e BR S E 28. Grundholmens och Stallgarns flora 1886— 1904. lAntalot arter! Antal arter | som upptradt Fanerogamer och kärlkryptogamer. 1886-1904 | 4886) HRS en Hela nuvarande Grundholmen + Stallgärn | 182 | Enbart hela nuvarande Grundholmen | 176 Grundholmens gamla delar tillsammans .| 61 | | Enbart gamla norra delen ........ 13 27 32 > > mellersta delen...... | 20 |-30 | 20 » » sddra vrbe 18214259 RS Grundholmens nya delar tillsammans | 163 40 | 111 | 129 Enbart nya norra delen ......... | — | 86 | 102 > » mellersta delen....... — | 62, 96 | » » södra Loti eee — |, 35 4l | BUBlIgAID. Lu 2.0925 m. ERES | 72 27 44 41 BIRGER, DE NYBILDADR HJALMAROARNAS VEGETATION. 107 Efterföljande tabell 29 visar arternas förekomst under de olika under- sökningsären pa de beskrifna holmarna. För Ersön, Tjuran och Grund- holmen har endast floran pa de nybildade delarna medtagits. 108 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. N:o 1. 29. Floran pà de 29 undersókta - 4 EN RS TE IV. [sl Re 3 ss | = Nyckel- | Skür vid 5 S es grunden | Tjuran OU B BIB | amm | £/2.2/12/3]41]5|g I. Fanerogamer och kürlkrypto- | £& 5 P5 NwN.sg|sg. | gamer. - | + + Bidens tripartita e | 36 | ae || ae 25 || cop ams | © | B. radiata . «dt Ly, GA ERBEN 10 LR a MEE poesis pente eee ues | Chrysanthemum leucanthemum | : na | Hr See | Matricaria inodora | M. chamomilla . | Achillea millefolium . "ao | Artemisia absinthium K+ | A. vulgaris | Ox - * + * + - Pan ie di ae, cos Wis | Senecio viscosus | S. silvaticus . getty pede] | " Skäret 5 vid Tjuran, hvilket endast undersöktes 1892 ej 1886 ar ej har medtaget. + betecknar att arten anträffats 1886. x » » » » 1892. © » » 1903—1904. Fetstil Hotecknar aut arten först anträffats 1903 och 1904. 109 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. holmarnas nya delar 1886--1904. XII. Stallgärn XI. Grundholmen | NS Ersön nr ® | IX. Tjuran O/0/0|0| Balgbergen ++ VIDET: 2/3|4/5|6|7/8|9 | 9 11|12 12 | - + + +++ + VII. Vid L. Sand VI. V. om Foderön + zu || ae | eae WS) Ils V. Hvalöns V. udde | 25 Fa leas tras za Da sr || az ORG ae 110 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. a SA "INI £^. | i-o IB: IVz E A Nyckel- | Skär vid E '" |**| grunden Tjuran SLUTS | IE | atm É E 2 Lr ZU LT 93 = la oe ls | | I | 18. vulgaris | i MT | * el läg | | + tt tt + : AS |) AS Gnaphalium uliginosum . | TR i | ; I +) - G. silvaticum . SA EL x | | | Antennaria dioica . 1 I | | Filago montana . { PI IM | in | Erigeron acris 4 j | Solidago virgaurea . | s "re .lolo|.| | | Eupatorium cannabinum 1 i 5 IC . . E . . . | ++ ++). B E | Tussilago farfara . AI IX | KI]. Te TRL KI X1 0|6|o6|o|o0|0|O|O|O. | Tace det a Cirsium lanceolatum . 1 Sl Seal Sea oh de * x | he eas | IB + C. palustre A MESE. Xx * | TN OK | : +). +/+). C. arvense . ES Ee d c 41% + | | eS rae O ; cov Sonchus arvensis Al 36 136136 136) os * | * | | OV@ tone CL O 111 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMARÓARNAS VEGETATION. > XII. Stallgárn d EE S X ws ee RITU A XI. Grundholmen | + * + KO: * KO+**O+*O FRÖ ie :# ko -E OO toe | fe Pe O Bore 8.422 253 wee PO Le 5 "OVEM Sy Peer Te ; O--t*O0O-ck---0-:-0-- | alk cae tees er Er 3M. D «t "n | B Lm us : | :+%*0+:0::0::0:%*0 i x + x I +*OF* => *kO-* + + *O á en ee : RER RO RA Me di oi t | «€ + x PRO) =e ye cum un et omens mcer | "B ee ee E kOF* :+*0+*0+*0 | | e * + x = Mone ONE E 30m. cS AES | AN Ok ET or VII. Vid L. Sand ND | VI. V. om Foderón per aite uit = > = Og a VOR No i: + E | DTI ee eee Er ae a hi . i | | E ose Sr cela 7 2 | + + + V. Hvalóns V. udde| + k Ft KK c c: c os + e 112 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. - =a | SAS JES TTT: Iv. | = » = Nyckel- | Skär vid 2 |" |: | grunden | Tjuran IBloe|lo B BB 2mm |i£1$918/1]2/.3]|1]2 3 & PIPIN.|S.|8 B. asper s.s. db soe e 2 a ede BT ne Lactuca muralis . | Tragopogon pratensis. . . = . . . . | AE ul 3e | Scorzonera humilis . | : | | ar repas tectorum.. re 1 Sweat er tc RAN dme dena | Haeracuum pilosella Va. ee eee | - ; A auricula. ur. te So EES 1 al E | |) ale H. cymosum *heterotrichum Dahist. . 1 | | Be lobe oe | H. cym. *leptadenium Dahlst. . . . .| . |. > LH = glomeranumn: Urocl ee EE 1 | H. glom. *dubium L.. | | | |. glom. *glomeratulum Almqu.. 2. . 8. | SISSE | H. glom. *umbelliflorum N. & P. . |H. murorum. *reclinatum Almqu. 39 | H. vulgatum. . + E H. rigidum *lineatum Dahlst. . . . |. | : | a H. umbellatum . A ofl Seal Se) See Xxx | |'6o|o|-|.|O]O 0| H. sp. . a Poe e : | | +++. ++) +) Taraxacum officinale. . en Al Re m 3r de + 1|0|0/0/0|.|.|oelo|e Leontodon autumnalis | 113 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XII. Stallgärn 4 ©. 3 E E ee B eS ome XL Grundholmen | + - * O00 x * O0 -x* Ox O 0: Bx NUS NS X. Ersön . 2 * © Jet D i IX. Tjuran * © 90578) 4k oO = H | a 3 » > us 2 re Sy 3 : e -©00+x* © = + | 6 * = | 5 & a | 5 LT - © Qe s 3 "1o "e Bae 3 r- d ; d MR z = ij - = EEE z = Sr ds 25 : oe ET ii E: n. RR) m | a de Eg AO) § > = Ey 3 = KE VII. Vid L. Sand Hc pres” 3 VI. V. om Foderön a: gi E V. Hvalóns V. udde ois) 114 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 1. FS ah | Phan HER IV. Za Nyckel | Skär vid Sl: grunden | Tjuran Bi) exu B BiB 2 5 4 1,23 Sd GR i93 2 eo] IN| SNS - Valeriana officinalis . Q ae | | Galium boreale . SEES o a -/+|. | ++ +++ |G. palustre . See east cae || aes ae | ms CO HON ON Oe |G. verum . | I | 2 6) : | a. apárine { N i | : c Campanula rotundifolia | 4 . IT + | Myosotis palustris SE : : : O © M : | | *1% x*|** | .M. cespitosa 5 | . [010 O|O | M. arvensis . e dte | : | Mentha arvensis SV | a Ires rms | FOIS | Lycopus europeus | es eos |a 23 ake M S NER (| CXION (9 O|O|O Scutellaria galericulata . | . 5 : (©) Prunella vulgaris . eM * | Stachys palustris . { à | ; © Lamium purpureum . ie Galeopsis tetrahit . | ; 115 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XI. Stallgarn re E Om s 0X Lk XI. Grundholmen = Wor 0-0 G3 Of kta GE dor! 9 x dtm 1 bee Ox 0 +38 OO + O CIE E. ENT ix. Tjuran 4 E20 TES Wo E ko) 6 1 35 3 23 EX u OR To EE vos Ore e E ES - © (Ou e e uS e 6) Ton. x H oo PE er $565 seq o" b 3E: z ps "216 SE ONCE A ONE Te FO CONES Zero MC + See -+* O EX OO xoc Neun =O) - (COE "x E ENS x -+*O ae) = 9*9 * © (ee One CRON or ROME No : Ws gm * oO: * © Oma ZcNE VIT. Vid L. Sand EK CIT Orr ME. VI. V. om Foderón KO - © -O:*O- V. Hvalöns V. udde L4 NC @ = > LO, 116 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. N:O 1. Fraxinus excelsior ! Solanum dulcamara . |! Verbascum thapsus | Scrophularia nodosa. | Linaria vulgaris . Veronica officinalis | V. chamedrys . | |! V. scutellata | | Pedicularis palustris | Lysimachia vulgaris . | Naumburgia thyrsiflora. Hottonia palustris . | Plantago major Plantago lanceolata . | R. frangula . | Rhamnus cathartica . | Cerefolium silvestre . 2| BE El | os III. IV. |&|” |") | Nyckel- | Skär vid E a s re E ran iBlei!o! FRE 2 mm | eer - ou EB I xs [s |! |*|? 5. lelole|. | le]. |. SE EE är (er er Ap* px || x *»*xx*xx QbOoiopohbop mp uw) | © | decis Qo OTO it © | © 1010 © 1./0|0 (OO | : x : Ye | © OO fo =F © © le 1. lo 117 XII. Stallgårn * © BIRGER, DE NYBILDADE HJÄLMARÖARNAS VEGETATION. ae a . 5 4 3 | XL Gmndhoknm | SF 390 E D4«*XO*XOD-.--:-busb5 X. Ersön ET E. p B | IX.Tjan | O+ * ©. TE Se me Ox OF qox m a NO à i i-a a EEO " eG =” E E Q ry Le a m Ti. ce > * © are ee DE One Br å | el cosi a | E M DIS © 6 : E: = lod ote E = ee E = rs Xx © TES | + -+x*O m0) Eu en » + ae © 7 : 1 le] -+xo prt O--0*0 - L-zmle-s9 — VII. Vid L. Sand INE 30. VI. V. om Foderön | ; + # © 6) SK © V. Hvalóns V. udde] ' + * © LO ES © 118 ARKIV FOR BOTANIK. Angelica silvestris | Peucedanum palustre | Cicuta virosa Pimpinella saxifraga . | Sium latifolium . Acer platanoides . Ranunculus lingua R. flammula MrRacrısı ss R. repens Batrachium sceleratum . ' Thalictrum flavum . | Caltha palustris. Chelinonium majus . Erysimum hieracifolium Cardamine pratensis . | C. parviflora ates : M BAND 5. N:0 I. Er PII CONES IV. ES IT Nyekel- | Skär vid pits = grunden Tjuran MESES EB B d Hd HH | gom 39559 | SEE ta ||? 80|0|90] O|Oo 2 (eee ~ |X 136 | | Qoo COO © E o eee Oo! MEM Ar gle bam ox %¥|*¥|* ole [01010 (uS: / A ae 3r x* xx] OO. 9|- | he alan Teer ar xx *|* | | + OO 210) © ee | + 119 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XII. Stallgarn . ote > : XE Grundholmen d E PE * oo ume * © © 2. o as x; : 6 © : © ] [| X imn | +0 22 OB EHO «G | IX. Tjuren | UE 4 E" = © +26 GO -Of = s | Dx (0-0 - - © =E * «O0 -*k © 5 = — = 4 = = -+*O*O-* EE : E! | * KK Ox © : E. Es MCN oe I E " t5 ES x © = eese) . -© > 5 E = * Ox ee ae C RP IESU Oe tes an) *O+* © - sees e = GUN c te e c gem PH *O*0- c= k + a fs Ok 0-%-0©- or © : DE |- *Ox*xO- 0 - - © | VII. Vid L. Sand * © o— Ve, ES ye Sexo) agere VI. V. om Foderön * Oxo . -*O- * © 708 No ÖT - u: V. Hvalöns V. udde 120 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. Noll. Turritis glabra . Barbarea stricta | Nasturtium palustre . | Thlaspi arvense | Tilia europea | Geranium robertianum . Hypericum perforatum . Viola canina(?) . | V. staqnina . AT | Melandrium pratense . | Lychnis flos cuculi Malachium aquaticum . | Stellaria media | | | | S. palustris . | S. graminea | | Cerastium vulgare . Arenaria trinervia A. serpyllifolia. PIE: | Fa IH. EV. | (E | | Nyckel- | Skär vid |5 |® x grunden Brut NE IB BIB a | | 29.9 1/2183 | 2) 2 ön fe en ENE | 7 | MINUS nc | Tar 5 me 3 | 3 | 3 | x*|*|- © ol SALE) + [X ORO | © Oe | sel det het: 3 Oo Lire .- | : T or är E. o | aoe +1. (+) ^ > Ed | Oo | | ir to 121 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XII. Stallgärn Bere. +*6© Rok BE . EIN EI GOUWI€*oL d sagas] II EI ET 8 FT x umen lu - 1-40? -IrL.£ 0 PO — — ER $0.23 95 (o IX. Tjuran — j C+ £0. DEE: vd s ^ ‘ | a NER 3 +e O oe a as 30 NORD * © Eu dere er 3 Sit cc TU ARM E Seren E x +x - * © des 3 x ee Be RS 3 T E = * © : ] i er ; - z 0L OO : Fa EXER - hee Oo mr E == | - = +k: - © +*O+t+ = N KO EC EE een E EIS | egeo rede E VIL Vid L. Sand er T = VI. V. om Foderön aig RO) us * * © 2e = V. Hvalóns V. udde sc 2:80 rae 122 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O I. 5 | I2IB B | | = . 4 | | F1] es iB IV. | | = AE Nyckel- | Skär vid [EIN les grunden | Tjuran | B e o FEN tins ad E /1/2\8|, 10]. a) Peas |. lSagananodosa > TES 1 I a 3 1 ; x | ~ {+}. |S. procumbens. . vel bo to «fake | m T xx | O | Spergula arvensis . + Spergularia campestris. . . . + . 1 E + | Ribes grossularia . . . . » - va 1 3 R. nigrum . ©) R. rubrum . P no R. alpinum. le. Sedum telephium . 4 Hd S. acre J . | | * * M o Lythrum salicaria . | Une OE 2 : i-[o0|0|o -|-'o|o Oo +++ ++ ++ Epilobium angustifolium ee ae a oe xxx OAC HEC) S. GONG) ++ E. montanum . A. | HI | M |+/+]+ +++ E. palustre . | “111% * xx QOO (Qu 1 © IB TRE Sorbus aucwparia . | DO e eser rms oes) | eras BAS rd | | EN ONDE QOO 123 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XI Grundholmen a. - UR Re€E ae: - OO Xo -kO+KO++*KO - Sn aa ] ee ee > ore merk O x O + + Ör ai = a X. Ersön ede nee OR vM occae Be ee ek aes Oy Se ek a IX. Tjuran kOe B wa oo Fo tkG KO ReO + KID 7|8|9|9 1 12|19/ Balgbergen ES) VIII. Y [2 3 also | 3 See TTE wot NG | VII Vid L. Sand ee rS ES MEUS Se IBTILCTUOABESaG UE IDEE ERN C LX Ico TU m ass v Yo RA a P P. Be BEG) dccus os SIME E XN Gm BI GELTEN NENNEN MISERE TEE TEE NUBE Rm rm SS S ! LLL 124 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. | Rosa canina Rubus ideus | R. e:esius | R. saxatilis Fragaria vesca. Comarum palustre Potentilla anserina P. norvegica P. erecta . Spirea ulmaria Prunus cerasus . P. padus Lathyrus silvestris Vicia cracca V. sepium Ervum hirsutum E. tetraspermum . Trifolium repens . T. hybridum T. pratense . oppnsaeurureq[y PLA T Iz iw Q4 88 i | tz Ko es ONO) + I e KOKO) 00 x! Q9. *| 9|. : | © | OO] + |x|x* N:O 1. * | III. vu d Nyckel- | Skür vid | grunden | Tjuran | B 3 (m 213 N. | 8. |S. | | +i. ]. t+ m * | = bo | Se) © | OO ar | | QI. CC I N *“|x*| Qe eoo! ©) a | O ©) 125 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. | XI. Stallgärn ee Fr cdam x * PS = m Xi. Grundholmen * 008 2804845 468: LOE GH Se 26 KO - | X. Ereón *Oo- oe oe oe I ice fon 0 ws x | IX. Tjura + * © ev 1 Ti E 6 e E Lo TER; E E i E "TEN S : & r- - © oe — = is RONNE MONA :0 - © E x ^ WONCNC UR E EON OO NES: : 3 ^ TREE Rok Mes - © E - EO) ae VII. Vid L. Sand oO VI. V. om Foderön 2E © -*0-.0 V. Hvalóns V. udde 126 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. N:O 1. - X ERO = | < | H | = | | AK II IV. | | = E E Nyckel- | Skar vid | B 2m Es grunden | Tjuran | o 153 z BIB [783 7, | le Bela 213 1818| 1|2,3 (g 9 IN.| 8.18 T. medium . | Myrtillus nigra . | Vaccinium vitis idea | | | Calluna vulgaris . | | | | | | ; ; Pyrola rotundifolia OW Ore (9149 | G | ? | P. minor. | | d * EE NI IS he | | | ere hee | P. secunda . | ololo O i] | Empetrum nigrum . | | | | | E Menu en m : Polygonum amphibium f. terrestris. | iXX X1. * | SM LO Se) | |-- gs ed eds er | P. lapathifolium . | FE Fe | | | elo}. © | P. persicaria | | 464 +). liege | + 21043 | P. minus | 11% les | ++ + +. + | P. hydropiper . % 33€ *|* | BRE P. aviculare. | | ^R eT CE INE | P. dumetorum . | MES 1p. vs | | Rumex hydrolapathum , . . . . .|. . |. |. ||: |O/}O} EH. domestiena: u. bu Eb of { | OS 127 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XII. Stallgarn . © © + * ; | XI Grundhomen | - -* *0O-.0-00 O+xo eS Seow Poy xs X. Enn = D9 44005 * $i olq Se De QUE e YX. Tran | ] REOS ÖR £ + Bet HO © + PHO ~ Oo |s8 rcr RR * © + x Here Amie Sale = ACA i NIS. * E KIT, E FRENCH s Es 3 o | - ee diese ee ee et ee! om E - : ces oa AR sO a Ex x. bis L RER : ‘ « | : SE : ! = 2 Su T Cua SE * E oo | + ND TRO Mle ae eee ane en mA suy. » ¥ 4 1 3: . T " -— ET "- ERN 3 = pé cce a ee) ae oe on oe ^ z torem cime sese scies ae rer x 2 2 : Ba a OR Sette nsnG) 5 am VII. Vid L. Sand Way aaa cem wei Ox NE IOGT gem ee = = * Om VI. V. om Foderén x TED Q SUUS Dun ar > E a Ker rs V. Hvalóns V. udde 128 ARKIV FOR ROTANIK. BAND D. w:o 1. > — Tat FIEIE | Pa) ess III. IV. | | = m 4 Nyckel- | Skür vid | 3 . grunden | Tjuran MN E BB z H v0 E 3 AMPPEMII | © | FL SOUS R. crispus 1 MN 2 KOlLs! EO © R. erispus X domesticus e] * KR. maritimus DE | ke exa ed E 3 3s] Meer sta erg e beni] d B. aeetosd 8. |o ete S bet obo en HEURE *|.| EN OO \R. acetosella | 3 , . | ie 6) O | Ulmus montana | | i eme: © cd Urtica dioica 3.13% + : OO ©) O Quercus robur : (E) A bc ++. ++ Populus tremula . AX 1%) KH) 8 [X0 X|x* OFOG GESTIONE) Salir viminalis 1 ^ ^ J | lol KSL eo S. triandra . : | | S. fragilis | * : ©) | : + ; S. pentandra USER See za as as | EC © ©) ©] OF | | | FS x BOE i S. caprea E Et ses Mes v b ad us | QUESO e SORES) | | + : S. cinerea | 36 | Se) Se Se 23 | 3 | 2 | OL EOS MOD 129 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. XII. Stallgàrn XI. Grundholmen X. Ersön IX. Tjuran 9' | 11 | 12 | 12! = © e E | - 2 00 5t a = fs E: et 2s : = = = 12 > -— en a = VII. Vid L. Sand _V. Hvalóns V. udde © +t + O+F*O + RO KO -O+*O LO o|© All x | lOlololo!o!o I0!0|010 1 k | Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 1. 130 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. 3 p T "" 1 Zu | Sö bra pent BE 18% | = - Nyckel- | Skär vid 2 | |*"| grunden Tjuran Ben oz |8|B|B 2.0) ZEN S ie ||| 5 In r1|2|3 | = ^ S. S. | | | | e | mri | S. cinerea X nigricans 1G Dd e | : | o] | 5 : f + | N | | * | | S. aurita . lololo ol | lolo! Si I PO Ey: Bex o IE | fi x 1 X IN : | c i E . S. repens . al | I NN S. nigricans . Volo! fol | lOlOlo NATA | " p (S. sp.) UI Ir ess M | I | | ! | | Se NR at Ir Betula verrucosa | . 1% | ence Sense | * | | oyente ceo 1) PS f. pee EX 136 | . odorata " .\oloeio! | lo | fo | | I I Alnus glutinosa | . 1% | * * | EE ME ME Kole en eno o! |: RE 2 LEARN Alisma plantaqo | | Xx fr EA ae | säll Pee | He | |: doo AG 0/0 J if Dra ERU ie wncus effusus. 4 | i | LUC | | OM eee | J. filitormis 1 1 | | | 5 | i E P | Creel | + B | sau + | J. articulatus '. | ETSI | X | i i 13 | | | | | |O | O | KO) | Is | | | I Par: x Y I | i | J. alpinus : | IC UH a) | | | 24M | | (| lee jae i fe COWVpressus , il ° | X ' | | os: | N } | + J. bufomius . 4 | ra x . Ir SACS: | | bg ' Den fran 1892 uppgifna J. silvaticus Reich. har här innefattats i J. articulatus I. 131 VEGETATION. HJA LMAROARNAS NY BILDADE ^ 4 D BIRGER, XII. Stallgarn Do O EG * © » x o , »* XI. Grundholmen [ : * © r Oo * © . > © oF : * © * Oxo = RE * x d. X. Enn EO IIIO lb +O. ao ADR ee eee IX. Tjuran P23 OS 4. Q 4% Ok 3$ 0 TE 2 DE es B OE * © a ¥O-+*O::0 © ::© E" SA 58 none wee ERE QUEE 5 o £6 KO ro E oo | o OQ x D MD | E r- * © : met * © E » * © * © * © o ouem 3 - is 5) or uuo S Os. at er ! = ..© Or #2 Of 4 £67 Se. x Tu *k O. ome ae wo. = : * © S eoe ^x emp +30 ::::0:%*0 Rm EB: * © * * © KO * © iam toda -© * © Door Re V. Hvalöns V. udde 20) NO ES , * on * = = Luzula multiflora IL. pallescens . (Lemna minor) Typha latifolia Sparganium ramosum S. simplex Scirpus silvaticus . (S. lacustris . Eleocharis palustris . E. acicularis | Eriophorum angustifolium . | | | Carex vesicaria ‚C. ampullacea . | €. filiformis | C. hirta |C. pseydocyperus . C. pallescens C. oederi . C. panicea | C. goodenoughi . ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. uec *Ox*x +0 * — mn ee N— — ea, — — — = ISA > FN sn 4 S Bie} 2 | BI BB ee eio > sieie cu BIS [e] | > OO snes I | = KO: NEOMIE JOT Nyckel- | grunden i|z]|s M S.| 8. : | | - | Q | | | iN CUM QE BV Skür vid Tjuran 133 NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. DE BIRGER, XII. Stallgarn XI. Grundholmen X. Ersön IX. Tjuran m Pa I [pp m | a — — — ec = 3 o 20 E EY a oo 5f = AL i = = -— = en a E VII. Vid L. Sand VI. V. om Foderón | | I I I V. Hvalóns V. udde koy Iz © © * © * © Di © * © * © x ©) * © * * Ox ao: o * © |* KORRORKO) iens *O-*Ox*O0 xx X Sila oec ORTE Qc MET * © AO : : © ; 5 roh Com wo er 0 SO. 4G ce -O+F* OKO: 1 lolo 134 ————————— 7 C. cespitosa . C. acuta . €. elongata C. canescens C. leporina . (C. sp. j ARKIV FÖR BOTANIK. Hordeum distichon Dactylis glomerata Secale cereale Festuca rubra F ovina . F. ovina 6 duriuscula . Poa trivialis P. pratensis P. serotina . P. nemoralis P. annua Glyceria fluitans BAND 5. N:O I. Ka — — S BR ANNEXE TT EV. e ze 4| Nyekek | Skär vid | 5|" |-'| grunden | Tjuran Bolo! BIB | 3 | 2 I | | a | it} m wa Eig 8212/8 es [o a EAE DENTS SS I © | ! | | lu Al MESES | '!ioiolo!o!. 'olojo|o! 02862 xe | ee sn Le, | il VOlelole olo o| INE. % | % ai LÖ d il B ji o, + + ES al i. | | > |: ++) ls ER ITO | + e | = JS | | 18 I: X 0*0 x* Ix * * [ekke oe DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 135 ER, 4 L BIRGI XII. Stallgarn FOO x x wool G XI. Grundholmen PI. © * Oo © Qo * * © = Ue | * 6) E p 5] . X. Emin | © -O# 0040 OLG* LO se rd @ 239 icu qui + Oe. GO x © (Gi pee eG foo os (8 EX PNG = Ronald, meh (ELSE Pee has ee "EG 3 > * Oo - 4 *O-*0*0 E ? -© -*O © DA] Oe UD NE ra E ^ Ops ome NOB: a © + *k Ox + C SESS » 2 SOCKER OR +* © a oe. Oo no | - (OTROS TS Tum ae ox | VIL Vid L. SERVER RR ERR QNO. * © | VI. V. om Foderón Q 4 cR GL + * © b EO die: O* OO Hol Son. 4c + * © © | V. Hvalöns V. udde aO 136 ARKIV FOR BOTANIK. BAND X N:O 1. | | EE IS ER Z a | Nyckel | Skär vid la |” |-| grunden | Tjuran | | S| Onion FIL 8 | | E |. NM E FIL T 1/2 3 i53 AM CERRO Ls I2 a m | ay 8. Ba MR | Kuda | I i i | 1 I 1 I Avena sativa .-. Is ae m ne e Fee CBE S DIS lU AZQsMaxnise 5 59 6 6 9 9 3 6 a} al | Ae flexuüsa* 44002 bn MEDIE TL NE | o Ee EE M [or ; EE uc Phraqmites communis i *|% | + | * | | SN | * | |0/0/0|0 |0/0/0 Calamaarostis stricta. X " C. lanceolata | Agrostis stolonifera A. vulgaris . - | | | A. canina os «6 a KP ees) Nero ee eee Alopecurus pratensis A. geniculatus . Phlewm pratense ie ae | * | * | | * | fo) Oa M UM Baldingera arundinacea | | Ne E | * | B en (C) Anthoxanthum odoratum Pinus silvestris © O*OOx*- © Ox Ke IE ha be . nO) ©) | P. abies Se Zu Na YY pe iu, 137 NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. DE BIRGER, SEIT. Stallgarn é 4 D : v sk 5 a . ^ 5 E 5 CREDE © m 5 ^ 5 5 5 5 © 2 SK © 5 Sk © T © XI. Grundholmen - ED sEsk © KEK (CO T He me Os © aS SOM Ets ET vn er (E) eee IGI) © X. Ersön EFF QU ak Ge FE Die rer IX. Tjuran ENS IA ov o GRO OE ee er BE) 11 C) Ko | | | | I | | { | | | | | | I | | i I i Balgbergen 6 ice poet © * Ar O © lO o i mc. ©) x* XX x EM rast Re A elo ololo Vill * o + X I- EL. | [X Oo * o o + | - | + * + * © VIL Vid L. Sand i «- 3k . . 2 Se © . . © . . . . * © 5 o Ü " b "IS . . . © | VE V. om Foderin | -* :- c XOX *¥O- © ie ee rae oe EUN. pr ! V. Hvalóns V. udde : 5 E 6 so > © o EE (©) ; N © + 5 5 : : + * : c i : 5 SEU * a : . Oo 138 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 93. N:O 1. | SV uc = | ul I. EV- + I» » tt . a «| Nyckel- | Skär vid & | |-'| grunden | Tjuran E gue EIBIB =) | 2 m T 1/2/13) 2,18 | © |o M IE: g ONCE ONS | S | Juniperus communis . "AE FÖRS Polypodium dryopteris . . . = . . 4| ] ; d ; ; | s d | Olten EIC ee |: x Polystichum filix mas... .... | à | (*) P. cristatum . Pspinidosum "Oe IRS J I © Cystopteris fragilis . Athyrium filix femina | a PLCHIBNAGULLING RU MEE A! Equisetum pratense. E. silvaticum XE. Tlumarile V cM EE 4l Inalles (1886 118 1886 . ., 2/38/35/36 2| 7/81 23/88 fanero- Pà de be Ål | gamer o. » sar- o SIT lee | | » SAU kärl- en 184 | Jälda 91892 - > 11880/81166 0] 7|87 55 41 krypto- [uo skären | 1908 o. | t gamer |1904 202 1904 . . 132189167172) 3) 6166 64/50 Il. Mossor. Hylocomium splendens . | = D RS Hypnum stelatum. 2 wm nu: ‘| 1 H. chrysophyllum H. cordifolium H.aghreberl] . 5 2:1. 42.) » ee H. ecuspidatum — BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 4 "A SUOTBAH ^A oppn UOA9POT uro Ae A "| PIA “ITA pues i VIII. Balgbergen. "XT ueanfr, 139 we 9| 6) 20/29 | 28 | Ded) Sr z 38 31/67 | 47 19 36 | 47 | 65 | 47 | 17 - Lj b | 69 iO, |55| 19] 0/20 68 47 19 42 4619 44 16 45 43 © rm ws a D om — wa} M2] . rs e - c UN EI ee eh - fs | 8 un — oad mel E LES €:|o | a w sx el hae ~ lac] 5S if [7] T © 3 va © f ^ OG) © 33. 40 27 84 111 44 93 129 41 © 140 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 1. PI Be) npe ILI. IV. zie | Nyckel- | Skär vid = ° |: | grunden | Tjuran Bl eile Sil aaa 2 Nilla £l 3 | ie | 1 I D i 3 = F^ EUIS | S | | © I | | i | ! | I | | I H. stramineum ... - kod & Sed ES H. crista castrensisı- . . . . | =) ea H. unci is * . unematum - | | We VO [oo + H. fluitans J | U-[-109/0| H. exannulatunm. MAU Ga NE | all, > ly: . cupressiforme | Lot | : | [ol ie) ake. | 5 ; | 1% (X Brachythecium albicans . B. salebrosum. . . = «des 2 S do Ne B. velutinum =» ss 2 & jb. cod CUM EU | B. rutabulum : Ce «0 1 re ee eo Re B. plumosdum . <<: 3 re 6 ej) NE Amblystegrium riparium . . . . . .1» |O|- | | A. serpens | © | Plagiothecium silvatieum . . . . . © Eurhynchium prelongum . . . .. - © E. piliferum Climacium dendroides. . . . . . . - |9i : Ko | | * [x 0|* Polytrichum commune | | | mter {l= 1a Ar [X P. juniperinum . | | A one EO) Philonotis fontana . er NR ME Gymnocybe palustris . . . Ios s. J “1 "| 6o x» | ©| , ; : : © Mnium cuspidatum. . ... « ... i. | er 1 Og dc MIRO, Bryum pseudotriquetrum . . . . . J ML | i | (o|o/8l0|.]|:|- B. pallescens . ... cs cv: « «+ eu] SNR EE © | BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 141 "A 8UO[SART “A | _ Bis 2 E [n un PE Er = VIII. Balgbergen zu A 2 Hits ez gu BE; .MiB|Bs | - u eta Mes EI Fa S| = | 6 I 3 2 Oo |9Qq [em E B z Tz =] wo z Kd I] D [z4 H - "] f | 2 o0! 2 z I: iB NOS | 7 158- [n9 119^ | YT 19 EY 3 3 | | = oppn Bm Oil o1 QUERN NIIS uS Lee. ix e © Satan. Ee rs ede loeo Chee Ma dE vp te wu ME. Du TOUS © 142 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. B. cespiticium B. argenteum 3 lanatum Webera nutans . Funaria hygrometrica Hedwiaia ciliata Grimmia apocarpa G. pulvinata Racomitrium acieulare | R. canescens Tortula ruralis Ceratodon purpureus . Dicranum undulatum . D. palustre D. scoparium "Anmeura pinguis Marchantia polymorpha . Inalles mossor | 1556 2 1886 Pa de es >| sär- 1892 18 aida 1892 . 1905 oO. skären 1903 oO. 1904 43 1904 III. Lafvar. Ramalina calicaris « fraxinea Ramalina 5 farinacea . R. polymorpha ‘IL | =o. ay SA 2 aa SEI IV. = |a Nyckel | Skär vid 5" |- | grunden Tjuran EIBIS E5494 tr uh if» de £|"|PIN.|S.|S. | © | | "WE. | 2 aa © Gu. Ho Q | MR | EIKE | | © 6) © JO. Tero © dT OAS SNS I: + 3 Olu | a a «| "E $5 bes pus px x X ORO) Fo) Ko) lOlO|O TR | 0; 2| 21 0| 0| 0| 0| 0; 0 0, 6 8| 5, 0| 0/8] 4| 2 518| 9| 7700035 1| 9 +? 143 NYBILDADE HJÄLMARÖARNAS VEGETATION. BIRGER, DE i XII. Stallgarn XI. Grundholmen X. Ersón IX. Tjuran e — a - _ -— e ei - — Q we of = “4 0.0) of m t- an - - = Ned -— + eo a = VII. Vid L. Sand VI. V. om Foderön V. Hvalöns v. udde © © ©) © © x e © X (3X KIRK AK OO EOS O1 © il 2 Se mw C» Cp © $3|.6|ninio > 0 144 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O I. HI 4 BB S| jum] b. IV. z » p Nyekel- | Skür vid $|' |” | grunden | Tjuran - | 2 | o | 55/85 = | | | "3 I I I I ZY T | = IPEA EX | aul Ske tg E12 |-8 u EN | o | | | es | | I | I 1 Stereocaulon sp. . x St. coralloides. 2 St. paschale. Oj | Cladonia rangiferina : €. coccifera . Kol C. furcata 3 racemosa fol C. » + subulata . ©} €. gracilis thik C. fimbriata "Oi Parmelia saxatilis Ön | P. physodes . |. P. olivacea „ corticola Ol p. *aspidota . M P. conspersa Qo! N Physcia stellaris . 2.5] | [5s P. 2 adscendens IO - Q [s | | i | FAN as Mua P. ceesia P. obscura Xanthoria parietina X. lychnea & pygmaa Xx. 55 3 polycarpa Caloplaca elegans? . €. cerina . C. vitellina Rinodina sp. Lecanora saxicola «u. vulgaris . L. 2 versicolor L. subfusea . L. * albella . u” o0: Som BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 145 < = a | be < E r Sr h a = gj < VIII. Balgbergen. Ai A) @| = je o -I 7 : - El 5 = im | eli = U. = = as ERIS Pale | | oe: eae a 2 BF a FSEME a = $ ig SED EI bO RG) 7 oe 9} 9 |11|11|I92' pui 2 I - 18) © f OH | IORO Tm — (e ©) (-) UL * >k * * * * * * * k k | © | ONE) + X xix X3 * OM GNO, 6» Q Q | | | 6 | x | M | EB o Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 1. 10 146 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. e RI | x ZR | | P^ su sl IDE | IV. | = En p | Nyckel- | Skar vid EAT" grunden | Tjuran SMS | | |B BIB | & : x RE rv ni | | | | | E m m 1|2 | ies | eine ec m ale S [ge P| IN SN SS |= | | Qi | | | | | | | | | | | L. cinerea . | | | | Lecania sp. . | | | | JO Bacidiasmnundaias RENE eee | 3 E lerne Verrucaria sp. | | X | | Beltigenakcanına m NEC" SE EE o ERA... — Peltigera:f.spusillamunsag 2 14$ = (em | | | I | | | Biaterina spi: „ulmlale. 2.25 a fc A eee | | | 1892 12 På de [18922 . 0 Inalles | sär- . ; | 2 PI | | lafvar 1908 o. SA | skilda 1903 o. | SN , Ne ee | 1904 32 | skären (14. 2 7) 2/2] 9] a m 2] 4 | L0 ae Inalles fane-( 1886 115 | 1886 . 2 4037: 36 2 7312333 rogamer, | Pà de | | | je Sn dur A) kärlkrypto-) 1892 214| sär- !1892 . 18 88 95 71 0 7 61/60 50 gamer, | skilda ER MA "debel M mossor och | 19020. | sküre 903 o. EA SA | | lafvar (qoM ez?| oni 7/97 TG KB US else ea 94 dro ttre + Nyundersókta skär. Da det pa de mycket sma sküren dels blir lüttare att följa växtar- ternas upptradande och forsvinnande, dels möjligheten att afgöra spridnings- faktorerna med de enklare förhållandena blifva större, redogöres här för ett par förut ej undersökta smärre skär. Till följd af de i mycket från de andra skären afvikande vegetationsförhållandena, har äfven ett större skär nyundersökts. Det har däremot ej varit mig möjligt att besöka de i västra Hjälmaren belägna skär som 1892 undersöktes af GREVILLIUS. Skär 6 vid Tjuran. Besökt d. *'/s 04. Skäret ligger mellan skär 5 vid Tjuran och Hval- ons ©. udde, pa ett afstånd af ungefär 100 m. från den senare. Det är litet och består af ett knappt 10 m. i diameter hållande, af grus betäckt stenkummel samt en 2—3 m. stor sten, liggande på ganska djupt vatten. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 147 EM a u — E |. 94 a = fal - bd | 54 ol me Bash = VIII. Balgbergen ESSET HE Ro = a te: SB ie JB SIE ao | Serio Ete) Qui fo; . - - a e a | 2 E 2. | % bets |p tila ix I2 3 15 Pele LR | 2) 2] 3 | #15 167 | 8| 919'|11 |12|12 3 [e] zi | | | | X | O * x | Y o 380 9 6203023 7/5620 0 2116 1 64 62 43 33 74 52 20 74 51 20 46 wou 60 | 60 | 40 352 72/58 91 78 49 |19 49 47 17 + TEE THE BS ei ela e+ Bt te ate I en springa pa den fritt liggande stora 0; 01 01 61 31 01 0 2 41 18 64 93 117 46 4 57% 89 112157 stenen växa: Öfverst en Poa serotina rugge och nedanför ett par individ af Calamagrostis lanceolata. Förekomsten af Baldingera arundinacea. Carex acuta och Eleocharis palustris framgar af kartskissen. fig. 14. I öfrigt förekomma här: Salix aurita, en 2'/2 m, hög 9 buske. Scirpus lacustris, på Ö. sidan rikligt. Cicuta virosa, flera individ. Lythrum salicaria, flera individ. Lycopus europeus, flera individ. Skar 7 vid Tjuran. Besökt d. ''/; 03. Skäret ligger ungefär pa en linje mellan Tjuran och Östergärdens bathamn pa Hvalóns sydsida, cirka 2—300 m. fran land. Skäret bestär blott och bart af en högst 15 m. höjande sig mer än 1 m. öfver vattenytan. läng klipphäll, knappast 148 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 1. Hällen är alldeles genomsatt af sprickor och hyser sammanlagdt 16 arter: Salix aurita, en stor buske. S. nigricans. Sorbus aucuparia. Prunus padus, 30 em. högt individ. Populus tremula, 3 exemplar. Betula odorata, ett 2 m. högt individ, med död, torr topp. för öfrigt illa ätgänget af V. och SV. vindar och vagslag. Solanum dulcamara, rikligt. Ranunculus repens. Lycopus europeus, Juncus alpinus. Galium palustre. Sagina procumbens. Baldingera arundinacea. Carex acuta. Eleocharis palustris. Tussilago farfara, rikligt med sma och stora plantor. Fig. 14. Kartskiss öfver skär 6 vid Tjuran. © Eleocharis palustris. @ Carex acuta. Salix aurita 9. + Baldingera arundinacea. Vid a en 2,5 m. hög Södra Henberget. Besökt d. ??/; 04. Skäret ligger SO. om Henan vid Hvalöns V. udde. Större delen af skäret intages af skog, men pä S. delen träffas ett vid- sträckt samhälle af vattenöfverständare. Baldingera arundinacea är den afgjort dominerande arten och bildar äfven ute i vattnet S. om holmen ett stort beständ. utan inblandning af andra arter. Pa SV. sidan finnes ett stort Phragmites communis bestand. Strandväxtfloran är i öfrigt sa godt som enbart lokaliserad till V. stranden och utgöres af: Tussilago farfara, Cirsium arvense. Taraxacum officinale. Galium palustre. Mentha arvensis, S. delen. Lycopus europwus. Scutellaria galericulata. Solanum dulcamara. Plantago major, S. delen. Peucedanum palustre. Cicuia virosa. Ranunculus & reptans. R. repens, S. delen. Cardamine pratensis. Nasturtium palustre. Lythrum salicaria, Rubus ideus. Rumex hydrolapathum, ett par stora ruggar pa N. udden. Populus tremula. BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. Salix nigricans. Alnus glutinosa. Alisma plantago. Juncus articulatus. Eleocharis palustris. Carex vesicaria. C. ampullacea. C. cespitosa. 149 C. acuta, C. canescens. Poa serotina. Phragmites communis. Agrostis stolonifera. Baldingera arundinacea. Juniperus communis. Marchantia polymorpha. I skogen, som bestär af Betula verrucosa, Populus tremula, Alnus glu- tinosa med i kanten Salix cinerea, träffas följande arter: Achillea millefolium, mest pa V. sidan rikligt. Tanacetum vulgare. Cirsium palustre. Fraxinus excelsior, ett 2-avigt individ pa O. sidan. Scrophularia nodosa. Linaria vulgaris. Veronica scutellata. Cerefolium silvestre. Ranunculus acris. stand. R. repens. Epilobium angustifolium. E. palustre. Rubus saxatilis. Fragaria vesca. blommande be- Comarum palustre. Potentilla anserina, V. sidan rikligt. Spirea ulmaria. Prunus padus. Trifolium repens. Pyrola secunda. P. rotundifolia (?) Rumex acetosa. Poa serotina. P. trivialis. Pinus silvestris, tre individ pa 1—1,5 m. hojd. P.abies, ett ex. pa 0,5 m. pa O. sidan, ett pa NO. delen, Aspidium spinulosum, O. sidan. A. filiv mas. 150 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 1. Forteckning ofver tabellerna. Sid. 1. Florans utveckling pa de 29 holmarnas nya delar 1886—1904 . . 7 2. Utbytet af vaxtarter mellan Grundholmens olika delar . . . . . 19 3. Förekomsten af de vanligare arterna på de 29 holmarna . . . . U 4. Fanerogamers och kärlkryptogamers fördelning pa de 29 skären . 12 5. Fanerogamers och kärlkryptogamers fördelning pa de 29 skären . 13 6. Medelvattenstándet i Hjälmaren under årets olika månader 1889 — 18997 7 RR ye: re Lägsta och högsta vorkbuständet 3 i Hijalmatent 1889— 1899 atria lord6 8. Anpassning för olika spridningssätt hos samtliga 250 fanerogamer 21 9. Anpassning för olika spridningssätt hos de 73 vanligaste arterna 21 10. Arter med köttiga frukter pa de 29 holmarna ......... 265 ll. Trüdens fórdelning-0886—1004.. 4 >. . DEDE 500 12. Floran pa skären vid Heéen|l1880- 1900 2] E 5b 13. Floran pa Nyckelgrunden 1886- 1902 72 OTT 14- "Bloran pa S: Nyckelszwunden [886—100 M Os 15. Floran pa skären vid Tjuran 1903 och 1904 > 3) =: = 66 16. Floran pa skären vid) Dyjuran 1836—]9 04 2 172 17. Floran pa skäret vid Hvalöns V.sudde 1886—1904 . . . .- .. 7 18. Floran, pa skäret vid Foderon 1886-1904 — s 19. Floran på skäret! vid E> Sande 8 86-0 DEE 76 20. Floran pa Balgbergen 1903-73 =e 100 52 21. Balgbergens flora 1886—1903 ... . xc EIE IE S5 22. Florans enhetlighet pa Balgbergen 1886—1903 ee SÖ 28. Tyurans flora 1903 och 19044 7 Fer SR 24. Tjurans flora 1886—1904 «= . 0. ES! 25. Ersöns flora 1886—1904. .. . I al. Gye eee en CRE en OREL DE 24 20.. Ersöns flora 1886—1904 (ofversikt)™ - 42 NN ERUNT NS 27. Grundholmens och Stallgarns flora 1886—1904 . . . .. "mE LOL 28. Grundholmens och Stallgárns flora 1886—1904 (éfversikt) . . 106 29. Floran pa de 29 undersókta holmarnas nya delar 1886—1904 2 08 BIRGER, DE NYBILDADE HJALMAROARNAS VEGETATION. 15] Innehäll. Sid. Enleduime -/ RR U en 1 IEigalons; ve Oe la MOD ke en een net 2 I. Allmän del. Efölmarnas läge. sc «ch 4 > cm cs ode Textusto EE 6 Florans invandring . : : Artantalets variationer 18861904. = ead N hei = De vanligare arternas utbredning. — Under de senaste 12 ären in- vandrade arter. Spridningsfaktorer. a. Vattnet. — Högvattnens och islossningens betydelse . . . . . 15 bsvanden Vala : m E to ace. en c. Djuren. — Vüxtdelar ERE i fagelbon EET JC UNE "Sal c3: 1 22 d. Máànniskan. . . . eR: s uot or se EE ee DD Spridningens resultat stör ob Gi, eee Se UB ono meto NE OM MOLLUS STINGING = ol) ee ol Vaztsamhällenas sammansdtining -.......-.-+-+-+.-.-.-... «46 II. De olika holmarnas vegetation. A. 1882—1886 nybildade holmar . : : : Älhammarsuddeskäret s. 53; skären a ay S. 54; N yakelorán: den s. 58; skären vid Tjuran s. 63; skäret vid Hvalóns V. udde s. 72; skäret V. om Foderón s. 73; skäret utanför L. Sand s. 75; Balgbergen s. 75; Stallgàrn s. 101. B. Holmar med en gammal och en 1882—1886 nybildad del . . . . 87 Tjuran s. 87; Ersón s. 91; Grundholmen s. 98. Tabell öfver floran pa de 29 undersókta holmarnas nya delar 1886—1904 108 Maroche 1904 nyundersokta Skat. eee 6 5 2 sais aos. 146 Skar 6 vid Tjuran s. 146; skär 7 vid Tjuran s. 147; S. Henberget s. 148. Hortecknımp#orverstabelleman. (a. u. of eqs 1c ee ane, voii op icky ee EOD. -I -I 152 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o Ll. Rattelser och tryckfel. Sid. 7 rad 4 nedifr. star: 7 läs: 5. » 8 » 15 uppifr. » hyser nu 161 arter » har hyst 163 arter. o AM > 129 >> “le » 13 » 4 nedifr. NEST > B5 » 14 utgår i första stycket Turritis glabra, i andra Eupatorium canna- binum och Rumex domesticus. » 61 rad 15 uppifr. stár: 4 las: 5. > Nous I » » 4 ni: eK) » » 3 v4: gee) ioe Ir » for skar 12’: 12 ute » 85 » 12 nedifr. » 4 est » 94 tillägges for Sonchus arvensis nya delen 1886 ett +. » 95 > » Veronica officinalis gamla delen 1892 ett +. Tafl. 1 rad 5 nedifr., star: punkten H las: punkten E. » 9 star: fig. 14 a » fig. 18. » 10 » » 13 De ox MAP UE ue Tryckt den 30 december 1905. Uppsala 1905, Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. rkiv för Botanik. Band 5 N:o 1. Teil ıl: Det 22 är gamla skäret 2 vid Tjuran. För framtida orientering mä meddelas, att bilden är tagen fran bat som roddes i linjen Tjuran — skäret. (s. B. foto. d. 18. 6. 04.) Skär 3 vid Tjuran (22 ar gammalt). Bilden är tagen fran punkten H fig. 4. I bildens vänstra kant synes en CAREX ACUTA rugge och en ALNUS GLUTINOSA, motsvarar A fig. 4. I fonden den med D. fig. 4 betecknade vattensamlingen. Mellan skogen och hállen den vattenfyllda sänkan der HELODEA CANADENSIS och LEMNA MINOR lefva. cs. B. foto d. 21. 6. 04.) J. Cederquist Auto. o. tr. /f u* Dr Tafl. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 1. "un *Q WAOA "n= *D "OL .q - ILVT WI S) ‘uvin{[], prA e aps Je Uoppn QS ucip uode] Je uop[rq (c "Sip 9 e de1eAsjour uouojg) , US JouMWoyosO] Joppnayny suowyoy ed uouojs PAY uop prA "ueinfp pr^ [ jo1exs ejued 19 cc PA tr. O: J. Cederquist Auto: Arkiv for Botanik. Band 5 N:o Sand. Bilderna dro tagna iran skärets V. udde, Det 18 ar gamla skäret vid L. i dess helhet. (s. B. foto. d. 19. 6. 04) sa att de tillsammans visa skäret | » | Ko . TE rr pie 2 — m n rus u " e a -— 5 & x pee e E ias. = a Det 22 år gamla skäret vid Hvalöns V. udde. Bilden tagen från Henans V. udde. (s. B. foto. d. 18. 6. 04.) Arkiv for botanik Band 5. N:o 1. en Det 22 är gamla skäret 9 Balgbergen. Skog bestäende af POPULUS TREMULA, SALIX CAPREA med enstaka ALNUS GLUTINOSA och BETULA VERRUCOSA. En mängd af de pa bilden synliga träden äro dödade genom Ofverskuggning. (G. Bergmark foto. d. 22. 6. -}) Skär 12 Balgbergen (antagligen 22 är gammalt) till höger pä bilden; till vänster det laga skär 12 Balgbergen (18 är.) Fotografien tagen tran skär 11 Balgbergen. (s. B. foto. d. 22. 6. 03.) t Auto. /? mno D ^ Tu = mrt D [i 4 Arkiv for Botanik. Band 5 Nio 1. Tafl. 5. Tjuran. Vänstra bilden visar nya delen (la fig. 9) fran S; högra visar Tjurans gamla del (III fig. 9) fran O. (II b.) Parti af Ersöns nya del. Fotografien ar tagen fran punkt 3 pa fig. 11 bort mot den pa fig. 11 med C betecknade hällen, som har synes i bakgrunden. Till höger synes den gamla strandvallen mot centralplatan med dess lindar och aspar; i fonden synes det 22 ar gamla skoglósa partiet bevuxet mest af RUBUS IDZEUS och EPILOBIUM ANGUSTIFOLIUM. (S. B. foto. d. 22. 6. 04.) J. Cederquist Auto. o. tr. " # al äv 6. Tafl. N.o 1 Arkiv för Botanik. Band 5. (t 0'9« 9 9194 8 S) 'SINQWWOO SALIWOVUHd Je pugjseq uopunidxeq I "VI(JOV XHIVO Je 9[peuures 19 Jo}SUPA TIN 490 uapunudag! ene VlIMOV 'S 490 VAYHNID XITVS P9ur peywey VSONIL(YID SONIV 10 vTDWSHWI SATNdOd 'VSOOImREIA VI ee je uosoys opueleA jxeAddn jopun uop souds Josoy mL ‘Ll 8 8 F sand ut aoe 'A S jour uode) AP UOLEISONO,] “opRsWO e[ured. Jp QT suosr] Je nieq py bs oe E Alt TT visit TD Tien Wi Ol: Arkiv för Botanik. Band 5 N (EO '9 '66 "P "0304 -SQy epua qo Ie eso jq (Aa ‘a 'S) opel 2) 3jut dyn uoSt[S3vjue Q jopunuo p[ureS ye '€ Mud jour J1oq IT “sy ed [ uojqund upt uogej 1p uotpe13o JleN1ofq pei uo seuds q [op uo Yoo uo[[e APULA]S v uofur PIA "9881 Wes 19504 [ILL "ePIs DW 788 [ JOUUNAAU JOH In ] "N SUOSIq ug nie “Ud}JRA optpiuro dpueng // PLA ' Du LS Tafl. 8. Arkiv för Botanik. Band 5 No 1. (0 "9 05 "P "330 -8 "S) 'oumeui[ot[ ejsro[[pur YOO "N uv[[our souÁs uopiuq ed Ipıw "uspunidjop I sous uox[rAq oppn ^N SU9u[oupunit) ejslo[[our Je uo[op "A Uy u tete me itn UN IER Si TP RR CV! jopuns v[puis Jap JUOYPUNIH PION tr. Oo. J. Cederquist Auto. + a me i 9. Tafl. Arkiv för botanik. Band 5. N:o 1. Te) 0G 'P "040% '8 'S) ‘ZQQT uepos jouyeA JOAJO jpfou ie uop[iq ed souÁs wos HIV ‘Sy cy yyund uen epSun uo8e] Je uonger20)0] "PP "N Yo niedjprur s[op ejsio][our suouroupunjr) ue[[pur JOSEN Arkiv för Botanik. Band 5. N:o 1. 108 I bakgrunden till — as + — : e o — nı Iholmens N. del. (Fo‘ografien tagen fran punkt d. pa fig. gärn. Allt som synes pä bilden höjdt öfver vattnat sedan 188 Mellersta Grundholmens N. parti fran Grunc vänster skymtas Stall Arkiv for botanik. Band 5 N:o 1. Tafl. 11. Parti af norra nya delen af Grundhol- Detalj af föregäende bild. I förgrunden mens SV sida. | fórgrunden ett bälte af PHRAGMITES COMMUNIS i bakgrun- vattenófverstándare, där bakom skogen. den samhälle af CARICES etc. samt Jmir. fig. 12. (s. B. foto. d. 20. 6. 04.) skogen. (s. B. foto. d. 20. 6. 04.) Parti af Stallgärns vänstra sida. Pa den af rundade stenar bestäende stranden till hoger bestand af BALDINGERA ARUNDINACEA, Till vänster i öfvergängen till skogen en grusvall med beständ mestadels af ARTEMISIA ABSINTHIUM och TANACETUM VULGARE. cs. 8. foto. d. 20. 6. 04.) J» Cederquist Auto: o. tr. li LJ | A 21 » f tan LI m í 4 shit IS oe 000/01 iafl 12: kiv för Botanik. Band 5 N:o 1. | Out 1111 q uupbnnns "% Df PULLIAM Of PUT, i) 64 He | à 5 vän. 2 29d 'QOgg; PI gopur, v41s50 2111, e EEG : KÖ Till södra landet 71500. Till Vinén 4750 >; ae qe. S Ex TER "ppns.n urutmp ar o 5 2. Bye! 17 000" q uhuis¢ Va ie Ha ca FULDUjOYD E ; WII LO e % SPURS T PDUZID CDS Pw25 NUES, Q [ES i a Vest ie ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 2. Plasmodesmastudier. Af THORILD WULFF. Med en tafla. (Mit deutscher Figuren-Erklärung. ) Meddelad den 7 juni 1905 af A. G. NATHORST och J. ERIKSSON. Flertalet forskare i plasmodesmafragan äro af gammalt ense om att tillskrifva de plasmatiska forbindelsetradarna cel- lerna emellan en viss roll icke blott vid fortledningen af ret- ningar utan ock som ledningskanaler for materiella substanser, erkannerligen fermenter. Sa tillskrifver bl. a. TANGL! plasma- bryggorna funktionen som fermenttransportkanaler vid sädes- kornens groning, och GARDINER? har direkt kunnat pavisa fermentcorrosionens början vid groningen i samband med plasmabryggornas förlopp i de tjockväggiga endospermcellerna hos Tamus communis. Det ligger da ej heller langt borta att formoda, det fore- komsten och utbredningen af plasmodesmer? mellan gräsens vegetativa celler kan tänkas spela en viss roll vid diverse para- sitsvampars vandring i värdplantans váfnader. Denna tanke, att parasitsvampar vid sitt intrangande i värdplantorna och vandring genom väfnaderna skulle begagna sig af plasmo- ! TANGL, Studien über das Endosperm einiger Graminéen. — Sitzb. d. k. Akad. d. Wissenschaften. Mathem.-Naturw. Classe. Wien. XCII Bd. 1885. ? GARDINER, (I), The Histology of the cell wall with special refe- rence to the mode of connexion of cells. — Proceedings of the Roy. Soc., London. 1897— 98. p. 106 och fig. 3. — Jfr ock STRASBURGER, Ueber Plasmaverbindungen pflanzlicher Zellen. — Jahrb. f. wiss. Botanik. 1901. pag. 537 och Taf. XV fig. 60. 3 Här användes denna term i enlighet med STRASBURGER, I. c. p. 503. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 2. 1 2 ARKIV FOR BOTANÉK. BAND 35. N:O 2, desmerna och deras kanaler, exempelvis som angreppspunkter för membranlósande fermenter uttalar for öfrigt redan GAR- DINER!, och i samband med sin mycoplasmateori, framkastar äfven ERIKSSON” en likartad förmodan beträffande mycoplas- mans utvandring från cellumen till intercellulärerna. Vid granskning af den numera tämligen vidlyftiga litte- raturen om plasmaförbindelser mellan vegetabiliska celler vi- sade sig snart nog, att, ehuru plasmodesmer anträffats hos ett flertal växter af de mäst skilda grupper, dock inga som hälst uppgifter föreligga angående förekomsten af dylika plasma- tiska forbindelsetradar hos gräsen, om man undantager TANGL'S ofvan citerade undersökningar öfver plasmatrådarna mellan endospermcellerna hos korn. hafre, råg, hvete och majs. En dylik undersökning har undertecknad därför ansett icke vara utan sitt intresse, dels emedan darigenom en vasentlig lucka i var kännedom om plasmodesmerna hos växterna blefve fylid, dels emedan möjligheten icke pa förhand kunde anses utesluten, att icke nagot samband kunde finnas mellan eventuella plas- modesmer och utbredningen af speciellt vara sädesslags para- sitsvampar. For den alskvarda liberalitet, med hvilken Herr Professor J. Eriksson i och för denna min undersökning ställde sitt laboratorium och bibliotek till min disposition, ber jag att fa framfora mitt vordsamma tack. I sitt utförliga plasmodesmaarbete lämnar KiENITZ-GER- LOFF® en längre lista öfver växtarter, hos hvilka han påträffat dessa förbindelsetrådar. I ögonen fallande är i denna lista disproportionen mellan dicotyledoner och monocotyledoner. i det plasmodesmerna hos de senare i regeln visat sig högst betyd- ligt svårare att påvisa, än hvad fallet är med dicotylernas. Detta beror enl. K.-G.* på, att de monocotyla membranerna i allman- het äro mindre svällbara vid svafvelsyrebehandling än dicotyler- nas, en omständighet, som är af stor betydelse för den teknik, genom hvilken plasmodesmerna vanligen göras synliga. Häri ligger sålunda orsaken till, att K.-G. i sin nämnda lista sp. 14176: pa ? ERIKSSON (I) On the vegetative life of some Uredinex. — An- nals of Botany XIX. 1905. (II) Über das vegetative Leben der Getrei- derostpilze II—III. — Kgl. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 38. N:o 3 1904. -12 p. 11—12. > KIENITZ-GERLOFF, Die Protoplasmaverbindungen zwischen benach- barten Gewebselementen in der Pflanze. Botan. Zeitg. 1891. * KIENITZ-GERLOFF |. c. sp. 24. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 3 19 under Graminee endast kan anteckna negativa resultat af sin undersökning öfver plasmodesmafórekomsten hos Zea Mays. Da han har ock anfór plasmatradarnas fórekomst i endospermet hos Triticum vulgare, hvilken f. 6. TANGL redan fórut pavisat, sa är därvid att märka, att hvad som i detta sammanhang närmast har intresse för oss är icke endospermcellernas utan de vegetativa, erkannerligen parenchym- och epidermisceller- nas plasmodesmer, och dylika har K.-G. ej kunnat påvisa, hos något gräs lika litet som någon annan af de många for- skare, hvilka egnat sin uppmärksamhet åt denna fråga. När STRASBURGER! omtalar sina försök med plasmolyse- rade hela växtdelar, hvilka genom försiktig, kraftig plasmolys fått sina plasmodesmer förstörda och hvilka efter gradvis ut- tvättning och plasmolysens tillbakagång visa sig geotropiskt reaktionsfria, så uppräknar han bland sina försöksväxter äfven Alopecurus pratensis, med hvars strån han arbetat. Emeller- tid tyder intet i afhandlingen på, att han hos detta gräs verk- ligen förvissat sig om befintligheten eller utbredningen af plasmodesmer, utan synes han a priori förutsatt, att Alope- curus i likhet med de många andra förut kända plasmodesma- förande växterna äfven den ägde dylika organ, som plasmo- lysen förstört. Svårigheten att åskådliggöra plasmodesmer hos gräsen, speciellt i deras mesofyllceller, ligger emellertid icke blott i den med många öfriga monocotyledoner gemensamma egenska- pen hos membranerna, att icke svälla vid inverkan af svaf- velsyra, utan äfven däri att alla tunnväggiga celler öfverhuf- vud äro synnerligen resistenta mot de gängse tekniska plas- modesmafärgmetoderna. Sålunda visar K.-G.’s lista visserligen en mängd fall af fullt påvisbara plasmodesmer mellan alle- handa väfnadsslags celler hos både monocotyla och dicotyla växter, men ytterst få exempel där plasmodermer kunnat påvi- sas mellan sa tunnväggiga celler, som exempelvis mesofyllceller i regeln áro?. Dylika positiva resultat har han vunnit exem- pelvis med mesofyllet hos Viola odorata, Sedum album, Vis- cum”, hos hvilka växter det äfven lyckats mig utan större svårighet få fram tydliga plasmatrådar äfven mellan bladets * KUHLA, Die Plasmaverbindungen bei Viscum album. — Bot. Zeitg. 1900. Förf. skildrar i detalj plasmodesmerna i mesofyllparenchymet. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 2. parenchymeeller. Ej blott K.-G. utan jämväl Russow! och GAR- DINER? ha med användande af olika modifierade undersöknings- metoder ständigt gjort samma erfarenhet, att tunnväggiga och unga membraner genom sin obenägenhet att svälla äro synnerligen motsträfvigt material för plasmodesmaundersók- ningar. Det material, som kommit till anvandning i föreliggande undersökning, utgöres af under hösten och vintern fran faltet direkt insamlade plantor af hösthvete (»Horsfords pärlhvete»), vinterrag (»Schwedischer Winterroggen»), vinterkorn samt i krukor inomhus uppdragen hafre (Avena sativa montana). Där- jämte kommo i ett par fall Baldingera arundinacea [picta samt Panicum plicatum till användning. Allt material an- vandes i friskt tillstand och skars for hand. Sedan de gängse tekniska metoderna för pavisande af plasmodesmer genomprofvats pa det klassiska materialet: Viscum, Rhamnus Frangula-barken och hveteendospermet m. fl. lampliga instruktionsobjekt, hvaribland särskildt äppleska- lets epidermis är synnerligen lampligt material, visande por- membraner i alla aldrar, beslöt jag mig att sasom i förelig- gande fall lampligast använda följande tillvagagangssatt, där- vid med sma afvikelser i hufvudsak följande, A. MEYERS? anvisningar. I regeln visade sig en snabb fixering af de handskurna snitten i 1 °/» osmiumsyra synnerligen fördelaktig. Kontrak- tion af plasmasäcken blef dà obetydlig eller ingen. Efter tvätt- ning betades snitten i jodjodkaliumlösning [1 jod + 1 jodka- lium + 200 H, OÖ], förnyad snabb tvättning eller afsugning af lösningen med filtrerpapper och behandling i svafvelsyra, bör- jande med 5 °/ och stigande i gradationer upp till 25 °/o. För att under alla omständigheter icke löpa risk att genom användande af för stark svafvelsyra (75 °/o—conc. syra) begå samma felaktighet, som A. MEYER påvisat hos KrENITZ- ! Russow, Perforation der Zellwand und Zusammenhang der Proto- plasmakörper benachbarter Zellen. — Sitzber. d. Naturf.-Ges. b. d. Univ. Dorpat. Bd VI, Heft. 3. 1884. ? GARDINER (IT), On the continuity of the protoplasm through the walls of vegetable cells. Arb. d. Bot. Inst. in Würzburg. III, 1. p. 65. >? A. MEVER (I), Das irrthiimliche der Angaben über das Vorkom- men dicker Plasmaverbindungen zwischen den Parenchymzellen einiger Fili- cinen und Angiospermen. Ber. d. d. bot. Ges. 1896. — (II), Ueber die Methoden zur Nachweisung der Plasmaverbindungen. — Ber. d. d. bot. Ges. 1897. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. D GERLOFF och TERLETZKi', kom i regeln aldrig starkare än 25 ?/o syra till användning for svällningen, men i stället fick sy- ran vanl. invärka pa snitten först 1 timma i hvarje koncentra- tion upp till 25 °/o och sedan i denna anda till 20—30 tim. Nàgon risk att fórblanda plasmatiska porutfyllningar med thy ätföljande förstörda pormembraner (= Schliesshäute) och de värkliga plasmodesmerna kunde sälunda icke ifrägakomma. I enstaka fall da starkare syra användts, liksom öfverhufvud under hela teknikens gäng, följdes vanligen reaktionens för- lopp i mikroskopet för att ständigt ha kontroll pa behandlingens invärkan. Öfverhufvud svälla som ofvan sagdt här ifrägava- rande gräsmembraner mycket litet, ofta knappt märkbart, sa att nagon felkälla, liggande i allt för kraftig svällning med svafvelsyra härvidlag under alla förhällanden synes utesluten. Efter svafvelsyrebehandlingen följde en stunds förnyad bet- ning i med jod mättad 25 °o H, SO, för den händelse den föregående jodbehandlingen genom urlakning under den lànga svafvelsyreinvärkan skulle forsvagats. De sa behand- lade snitten fargades i 10 min. 1 en blandning (gulbrun) af 1 droppe pyoktanin (1 gr. i 30 gr. vatten) + 1 droppe 25—50 % H, SO,, hvarefter vatten tillsattes först droppvis, da vätskan blir mörkt bläsvart, sedan i riklig mängd, da de mörka snitten lätt uppfängas i den ljusblà vätskan. Efter fullbordad tvättning följde stundom en afborstning af snitten med pensel. Undersökning företogs alltid i glycerin. Sedan snitten legat nägra dagar i glycerin och ytterligare urlakats, framträdde plasmodesmerna i regeln mycket tydligare än vid mönstring direkt efter öfverförandet i glycerin. Efter några veckors eller i basta. fall mänaders förlopp aro preparaten odugliga. Enligt denna ofvan skildrade metod erhöllos de bästa resultaten, om ock äfven denna teknik ej alltid slår till utan liksom plasmodesmametoderna öfverhufvud alltför ofta är ganska nyckfull. Med ungefär samma effekt som pyoktanin (fr. Merck) kunde ock methylviolett 5 B (fr. Griibler) användas, hvarvid färgningen ej blef fullt så mörk som med pyoktanin. I st. för 1 ° osmiumsyra fixerades ibland direkt i en stark jodjodkaliumlösning [30 jod + 30 jodkalium + 200 vatten], men härvid uppstod ofta en störande kontraktion af plasmasäcken. 1 TERLETzZKI, Ber. d. d. bot. Ges. 1884 och Jahrb. f. wiss. Bot. Bd. 15. 1884. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 2. Jämte ofvannämda pyoktaninmetod kom äfven GARDI- NERS färgning med Hoffmansblatt [fr. Morelli i Würzburg] till användning, hvarvid efter osm. fix, J J K, 5—25 °%/o H, SO, behandlingen och snabb tvatt som ofvan, snitten i 10—15 min. fargades i en lösning af 1 gr. fargstoft i 150 cem. 50 °/o alkohol. Efter förnyad snabb tvätt i vatten, eventuellt pensling, observerades i glycerin. Ej häller denna fargning ar hallbar langre tid, men blir klarare efter ett par dagars glycerinurlakning. I st. f. Hoffmansblatt kom med sam- ma effekt äfven syreviolett 6 B (fr. Fr. Bayer, Elberfeld) till användning. Dessa bada färgämnen ha fördelen framför exem- pelvis methylenblätt, att de färga enbart plasman men icke alls eller högst obetydligt pormembranen eller cellmem- branen i öfrigt! Äfven försöktes anilinblatt fr. Grübler (1 gr. i 150 eem. 50 °/ alkohol) samt anilinblätt i pikrin- syremättad 50 °/o alkohollósning (GARDINERS reagens) men med klent resultat. Den länga svafvelsyrebehandlingen, som jag användt för gräsens membraner (ända till 30 tim.), har lämnat Konr? goda resultat vid undersökningen af plasmodesmerna hos mossor (ex. Catharinea undulata), dar KIENITZ-GERLOFF stötte pa sva- righeter. KoHL använde [1 H,SO, + 3 H,O] i mer än 24 tim. För mycket svärsvällda membraner som grasens och mossornas synes denna prolongerade behandling i jämförelse- vis svag svafvelsyra salunda ha sina fördelar. Äfven ha mikrotomsnitt efter i Flemmings vätska fixeradt material (endosperm) användts och efter färgning med pyok- tanin eller Hoffmansblätt stundom gifvit användbara utslag, ehuru handsnitt dock alltid visa vackrare bilder. I de senare tjockare snitten framträda plasmodesmerna bäst i hela oläde- rade celler, där fixering och färgning slagit väl an. Däremot har jag ännu icke haft tillfälle pröfva GARDI- NERS? metod med fixering genom »osmic-acid-uraniumnitrate mixture af Kolossow» och »safranin as a dye», hvilken tek- nik G. framhäller som mycket tillförlitlig och som äfven skall ! efr. GARDINER 1. c. (II) p. 55—60 och samma fórf. (II) On the continuity of the Protoplasm through the walls of vegetable cells. — Pro- ceed. Roy. Society. vol. XXXV. 1883. p. 164. samt A. MEYER 1. c. (II) p. 171— 72. * Kost (I) Die Protoplasmaverbindungen der Spaltóffnungs-Schliess- zellen und der Moosblattzellen. Botan. Centralblatt. 1897. p. 263. > ]. e. (I) p. 102—103. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. / ha den fördelen, att materialet kan förvaras i thymolvatten i aratal och sedan skäras för hand eller med frysmikrotom. Den metod, att fixera och härda hela cm.-stora stycken af växtdelen i en jodlósning. sedan skära och färga med di- verse nya färgämnen, som PorRAULT! med god framgäng an- vändt vid sina studier öfver kärlkryptogamernas plasmaför- bindelser, blef mig bekant först efter undersökningens afslu- tande och har därför icke kunnat pröfvas för mitt ändamål. Vid undersökningen har företrädesvis användts Zeiss’ Ob- jektiv Homog. Immers. Apert. 1.30, Focus Eqv. 2.0 mm. samt Comp. Ocular 4, 8 och 18. Eburu jag vid undersökningen i synnerhet haft uppmärk- samheten riktad pa plasmodesmerna i de undersökta gräsens mesofyll och epidermisceller, har afven ett och annat rön be- träffande: plasmabryggorna i endospermen ansetts vardt att här meddela. Hvete (Horsfords vinterparlhvete). I epidermis framträda pa ytsnitt efter svafvelsyrebehandlingen tydliga porer, talri- kare pa de i organets làngdriktning sträckta cellernas la- terala sidor, fataligare pa de kortare tvarvaggarne. Visserligen svälla de epidermala gräsmembranerna ingalunda sa idealiskt som hos Viscum, appleskalet eller hos manga endosperm, men i alla händelser bättre än alla andra vegetativa gräsceller, Vanligen kontraheras trots omsorgsfull osmiumfixering plasma- säcken i mer eller mindre hög grad (fig. 1 och 2) därvid ofta kvarlämnande plasmabryggor, som ga till porerna och vanli- gen motsvara hvarandra i tva närliggande grannceller. Ehuru redan dessa kvarstaende, fixerade och färgade korresponde- rande plasmasträngar till porerna i hög grad inge föreställ- ningen om varklig kontinuitet mellan granncellernas plasma- sickar, är dock därmed ingalunda pa ett definitivt sätt be- fintligheten af värkliga, pormembranerna genomsättande plas- modesmer bestyrkt. Pa grund af den erfarenhet man äger fran liknande förhällanden hos andra försöksobjekt, har dock redan i och for sig dessa till porerna gaende plasmabryggor en viss beviskraft?. Ehuru det pa grund af pormembranens ! G. POIRAULT, Recherches anatomiques sur les cryptogames vascu- laires. — Ann. des se. nat. Botanique. 7:de ser. 18 Bd. 1893. pag. 216. ° Om de vid plasmolys och kontraktion kvarstående plasmasträn- garna till membranen och porerna och deras förhällande till plasmodesmerna jfr bl. a. GARDINER (IIII) p. 273, samme förf. (II) p. 66; SPENCER LE M. Moore, Observations of the continuity of protoplasm i Journ. Linn. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. No. ofantliga tunnhet är förenadt med stor svårighet att direkt pavisa de individuella, pormembranen genomsattande plasmo- desmerna, lider dock intet tvifvel om att sådana äro förhan- den. I lyckade snitt fargade med Hoffmansblatt framtrader tydligt i den svällda, ofargade membranen midtellamellen, hvilken fortsätter öfver poren sasom den likaledes ofärgade, fullt skönjbara pormembranen, hvilken emellertid vid högsta förstoring befinnes öfverkorsad af den blatingerade plasma- bryggan. Pa grund af plasmodesmernas tunnhet och däraf följande svaga tingering lyckas det emellertid icke att optiskt upplösa den pormembranen bestämdt öfverkorsande plasma- förbindelsen i dess eventuella enskilda komponenter (fig. 2). Likasa kunde otvifvelaktiga plasmaförbindelser konsta- teras mellan klyföppningarnes biceller och närgränsande epi- dermisceller. Däremot motstodo själfva klyföppningarnes slut- celler alla försök att i deras membraner pavisa plasmodesmer. Att slutcellerna i högre grad än andra celler motsätta sig plasmaförbindelsernas påvisande fann redan KrENrTZ-GER- LOFF! konstant hos allt af honom undersökt material, hvaraf han t. o. m. ville draga den slutsatsen, att klyföppningscel- lerna skulle sakna plasmatisk kommunikation med öfriga celler. Emellertid har sedan Kon? lyckats i flera fall öfvervinna de tekniska svårigheter, som slutcellerna erbjuda, hvadan man väl äfven hos gräsen må antaga, att förhållandena äro ana- loga, om än tillsvidare tekniken där sviker. Då plasmaförbindelserna i hvetets epidermis endast kun- nat påvisas i samband med porer, torde dessa plasmodesmer vara att hänföra till de »aggregerade» i enlighet med Konrs? klassificering, om än själfva de individuella plasmodesmatrå- darne i pormembranen ej kunnat optiskt urskiljas. KoHLs indelning i aggregerade och solitära plasmodesmer motsvaras för öfrigt fullständigt af GARDINERS* redan några år förut in- förda beteckning a) pit-threads, som gå genom pormembranerna och b) wall-threads, som gå direkt genom själfva cellväggen. Society. Botany. vol. XXI, 1886 p. 601 och fig. 13, 16, 17, 18; STRAS- BURGER l. c. p. 565—570 och Konr (IT) Beiträge zur Kentniss der Plasma- verbindungen in den Pflanzen. — Beih. z. Bot. Centralblatt. 1902. p. 565. | 1. sp. 25—26 och 57. cae boron tU ock Et: >? Kost (III), Dimorphismus der Plasmaverbindungen. — Ber. d. d. bot. Ges. 1900. cay d THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 9 I ett par enstaka fall päträffades i hvetets epidermis, hvad som föreföll vara porliknande i yttervaggarne fran cell- lumen mot kutikulan inskjutande vikar, fyllda med plasma. Fran dessa halfva utàt vettande »porer» sträckte sig emeller- tid icke nàgra plasmodesmaliknande tràdar ut i membranmas- san. Da dessa i ytterväggen uppträdande plasmainbuktnin- gar emeilertid forekommo ytterst sporadiskt, anser jag det for ganska troligt, att nagon artefact af ett eller annat slag har forelegat. Da emellertid ett antal egendomliga uppgifter i litte- raturen föreligga om dylika plasmautskott och plasmodesmer i ytterväggar och mot intercellulärer, och detta organisations- förhällande, om det skulle visa sig halla streck, vore af stort inträsse just med afseende pä parasitsvampars inträngande i cellerna utifrän, sa tillater jag mig att har nagot dröja vid denna fraga. Att plasma skulle forekomma i intercellularrummen later ju enligt gängse askadningssatt högst egendomligt, men icke förthy uppgifva sig flera forskare ha iakttagit ett dylikt för- hållande. Russow! har sålunda trott sig finna intercellulä- rerna i det unga barkparenchymet af Acer, i Mimosa-bladets ledparti, i knoppfjällen hos Fraxinus, i rhizomet hos fris och hos en mängd ormbunkar fyllda af eller åtminstone öfver- klädda med ett plasmaskikt. Icke nog härmed utan R. på- står sig ock ha, hvad fallet Acer beträffar, kunnat påvisa plasmatrådar i membranen, genom hvilka den yttre och inre plasman stå i kontakt med hvarandra. Äfven BERTHOLD” säger sig ha konstaterat plasma 1 intercellulärerna i barken hos ettåriga grenar af Ligustrum vulgare och Cornus Mas. Också TERLETZK1? kunde påvisa samma sak 1 intercellularerna hos ett flertal ormbunkrhizom och anser sig ock ha konsta- terat plasmaförbindelse mellan den yttre och inre plasman. — GARDINER? tror sig 1 epidermala ytterväggar hos Tamus com- munis och Lilium Martagon ha funnit mot kutikulan riktade, blindt slutande plasmodesmer, hvilka han också afbildar fig. 6, och om hvilken upptäckt han skrifver: »The important bearings of this observation are obvious.» — ! ]. e. p. 578—580. ? BERTHOLD, Ueber das Vorkommen von Protoplasma in Intercellu- larräumen. — Ber. d. d. bot. Ges. Bd il. 1884. E se: 21x e:- (0). pa Lovech) tig.) 6: 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. NO. Kwny'! trodde sig i Lupinus-frönas cotyledoner och grodd- plantor ha funnit intercellulärerna beklädande och stundom helt utfyllande yttre plasma, men nagon plasmodesmakommu- nikation kunde han icke pavisa, hvilket senare förhällande bast forklaras däraf, att han i sin sista publikation (IIT) fórklarar hela företeelsen vara en artefact, uppkommen vid snittskärningen, hvarvid helt enkelt plasma runnit eller prässats ut i intercel- lularerna! STRASBURGER® kritiserar GARDINERS här ofvan refererade uppgifter och förklarar för radierande strukturstrimmor i mem- branmassan, hvad GARDINER ansett vara utåtriktade plasmo- desmer. I de plasmafyllda papillformiga inbuktningar, som PFEFFER”, HABERLANDT* och STRASBURGER påvisadt i epi- dermala ytterväggen hos de känsliga klangena hos ett fler- tal klattervaxter och i andra for beróringsretningar mottag- liga organ, ha hvarken PFEFFER eller STRASBURGER kunnat finna några utåt orienterade, i membranen mot kutikulan blindt slutande plasmatradar. Nar ERIKSSON? uttrycker som sin förmodan, att myco- plasman möjligen kan begagna sig af plasmodesmakanaler som utvandringsväg, da den lämnar cellumen for att enligt ERIKS- son anskicka sig till hyfstadiet i intercellulärerna, sa ma i detta samband papekas, dels att aldre uppgifter om plasmodesmer fran cellumen till en eventuellt extracellular plasma näppel- gen i sitt nuvarande skick äro fullt öfvertygande, dels att jag hvarken i de ofvan omtalade i epidermala yttervaggarne hos hvetet stundom iakttagna plasmautbuktningarne, ej häller någonsin eljest anträffat plasmastrangar i ytterväggar eller i väggar gränsande mot intercellulärer. Lyckades det utan större svärighet pavisa plasmodesmer mellan epidermiscellerna, hvilka om än obetydligt dock svällde nagot lite for svafvelsyra, sa visade sig däremot snart nog gra- sens mesofyllceller vara ett synnerligen hardnackadt material att afvinna nagra positiva resultat. Hvad närmast hvetet angar, svallde de ytterst tunna mesofyllmembranerna knappast mark- | Kwv, Studien über intercellulares Protoplasma 1I, III i Ber. d. d. bot. Ges. 1904 och 1905. 2 1..c.,.p. :515,—517. > PFEFFER, Zur Kenntniss der Contactreize. Unters. aus dem botan. Inst. zu Thübingen. Bd I, 1881—85. p. 524. ' HABERLANDT, Physiologische Pflanzenanatomie, II Aufl. 1896. p. 478. 5 1. c. TI p. 11—12 och taf. 2 fig. 10—12. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 11 bart. Vid intrüffad kontraktion aflóste sig vanligen plasman full- ständigt fran cellväggen, utan att kvarlàmna nagra cellumen óf- verkorsande plasmabryggor. Först efter mycket sökande lyc- kades det mig i nàgra fall att med full visshet fá fram odispu- tabla plasmodesmer (fig. 3). Pa gränsen mellan mesofyllce!- lerna och epidermis framträda har ett stórre antal med pyok- taninmetoden svagt fargade plasmatradar, forenande de bada närgränsande cellslagens plasmakroppar. Som synes af bilden visade sig ofta bade hos hvetet och de andra undersökta gräs- arterna dessa mesofyllets plasmodesmer vara af sinsemellan olika tjocklek. Dock föreföll det mig stundom som om de till- synes bredare plasmodesmerna i grunden blott utgjordes af tunnare men hvarandra sa starkt närmade plasmaträdar, att de för ögat äfven vid högsta förstoring framstodo som kom- pakta. Stundom kunde dock hos dem en langsgaende strim- ning uppfattas, tydande pä att de utgjordes af flera, närlig- gande plasmodesmer. Mellan mesofyllceller inbördes iakttogos i lyckade prepa- rat stundom likartade, membranen öfverkorsande band, men sa svagt tingerade, att det i betraktande af dessa membra- ners ofantliga finhet och ljussvagheten hos bilden vid star- kaste förstoring icke var mig möjligt att med full bestämd- het afgöra deras plasmodesmanatur, ehuru för mig, som under arbetets gang naturligen erhallit en viss traning i fraga om tydningen af dessa strukturer, intet tvifvel forelag om dessa svagt färgade tvärbandens art. Nagra strukturstrimmor i membranernas massa var det i alla händelser icke. De plasmodesmer, som konstaterades hos hvetet mellan mesofylleeller och epidermis tillhörde Konr’s »solitära» för- bindelseträdar, och samma var förhällandet hos alla andra undersökta gräs. Hos dessa växter skulle vi sälunda ha bäde aggregerade plasmodesmer (mellan epidermiscellerna) och soli- tara (mellan mesofyllceller inbördes, mellan mesofyll och epi- dermis och i endospermet). Ett alldeles särskildt intresse har fig. 3 sätillvida, att den utgör ett ganska talande inlägg i diskussionen om plasmo- desmernas uppkomstsätt. Medan särskildt deäldre plasmodesma- forskarne (RUSSOW, GARDINER och delvis KIENITZ-GERLOFF) lutade at den äsikten, att plasmafórbindelserna voro af pri- mar art och hárstammande fran karyokinesen, antingen fran »linin»-trädarne i kärnspolen mellan dotterkürnorna eller fran 19 ARKIV FÓR BOTANIK. BAND 5. N:O 2. »plasmastralningen», sa framhaller senare STRASBURGER! med eftertryck, att plasmodesmerna om ej alltid sa atminstone i manga fall torde utbildas sekundart efter celldelningen, ehuru sa tidigt, att de sekundara förtjockningsskikten ännu ej hun- nit aflagras a membranerna. Skulle plasmodesmerna enbart ha sitt upphof fran celldelningen. sa vore det svart att för- klara den rikliga förekomsten af plasmodesmer pa gränsen mellan olika väfnadssystem, sasom i foreliggande fall, fig. 3, mellan dermatogen och mesofyll. Ty som bekant ske ju i dermatogenet endast eller atminstone i regel celldelningar ute- slutande genom antiklina och radiala vaggar, men icke genom periklina. Ifragavarande fig. 3 visar emellertid just en dylik periklin vägg rikligen genomborrad af plasmodesmer, hvilka tydligen endast kunnat utbildas sekundärt men näppeligen ha sitt ursprung fran någon karyokines. Jfr härutinnan KuHLA’s* undersökningar öfver antalet plasmodesmer i epidermcellernas olika väggar hos Viscum. Att mesofyllcellernas plasma vanligen vid kontraktion aflöste sig fran cellväggen utan att kvarlämna plasmabryggor, kan möjligen fa tydas som ett bevis för, att plasmodesmerna mesofylleellerna emellan äro ytterst fina och lätt afslitna. JARDINER?, som särskildt studerat dessa vid plasmolys kvar- staende förbindelseträdars förhällande till plasmodesmerna, yttrar nämligen härom: »It is also of extreme interest to note that the degree of tenacity with which the apices of the processes cling to the pit-closing-membranes — — — bears some very definite relation to the degree of development of the threads crossing the pit-closing-membrane». Hos hvetets endosperm kunde utan svärighet vackra plasmodesmer pävisas bäde i gluten- och stärkelselagret, hvilket ju àr ett lüngesedan kändt förhällande. Däremot lyckades det ej fä fram nägra plasmaförbindelser i embryots väfnader. Endospermeellväggarne svälla mycket lätt och jämt vid svaf- velsyrebehandlingen, medan däremot embryoväfnaderna voro mycket resistenta. Rag (»Schwedischer Winterroggen»). Hos ragen ligga bla- dets plasmodesmaförhällanden ungefär likartade som ofvan be- skrifvits hos hvete. Epidermisväggarne svälla ej fullt sa val 11. e. p. 495 och 499—500. * ]. e. p. 51—52. S dtc. (IT) p. 66. 2 dmm —- THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 13 som hos hvetet, men visa samma plasmagenomdragna pormem- braner som hos denna art. Det epidermala vaxkornöfverdra- get hindrar undersökningen rätt mycket, da epidermis be- traktas fran 6fre ytan. Särskildt erhöllos goda bilder med Hoffmansblätt som tinktionsmedel. Äfven mesofyllcellerna förhålla sig i allt väsentligt som hos hvetet äfven vid kontraktion. Hos ragen lyckades det emel- lertid vida bättre att pavisa distinkta plasmodesmer mesofyll- cellerna emellan (fig. 4). Har visa sig plasmaförbindelserna liksom pa fig. 3 bestå af smala membranen tvärt öfverkor- sande band, tydligen äfven här utgörande »solitära» plasmo- desmer. Den nagot olika grofleken hos plasmatradarne torde äfven hos ragen tillata samma förklaring som ofvan hos hvetet. Mellan bastgruppernas celler i bladkanten kunde i de stora korresponderande porerna inga plasmodesmer hittas, men bastcellerna förlora ju ocksa fort nog sitt lefvande innehall, da val ock plasmatradarne forsvinna. Snitt fran ragembryot, tagna fran osvällda korn, visade för svafvelsyra nagot lite svällbara membraner, som utan större svärighet framvisade spridda, enkla forbindelsetradar ungefär sa som nedan för hafreembryot omtalas. Fig. 5 visar ett par celler frän scutellums inre, centrala cellager med en ganska val svälld membran, genomkorsad af omkr. 12 tydliga plasmodesmer. Mellan scutellums cylinderepithel och innanför liggande kortare celler funnos ock förbindelseträdar, liksom mellan cylinderepithelcellerna inbördes. Mellan scutellum och endospermet saknas plasmaförbindelse, hvilket f. ö. redan KrENITZ-GERLOFF! pävisadt för hvetets vidkommande. Att plasmodesmer äro tillstädes i ett mycket tidigt sta- dium af cellväggens utveckling ha ofverensstammande pävi- sats af flera forskare? fran kambium och meristematiska väf- nader. hos olika växtgrupper. Liksom fallet är här hos grä- sens embryoner, visar i allmänhet den embryonala cellväggen stor resistens mot svafvelsyra med thy ätföljande svärighet att vid färgningen tydligt fa fram plasmodesmerna. Det är ju egentligen endast de sekundära förtjockningsskikten som svälla, mindre eller icke alls själfva midtellamellen. Hafre (Avena sativa montana). — Hafrens epidermiscell- vaggar visa ungefär samma förhällanden som hvete och rag, men svällde sämre i svafvelsyra och plasmat föreföll mindre A eX sp365. ! Se STRASBURGER l. c. p. 500. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 2. mottagligt for färgning (Hoffmansblatt), hvadan inga sa goda bilder stodo att fa som hos de nämda sädesslagen. I mesofyllet däremot lyckades ganska skarpa plasmo- desmer påvisas med methylviolett 5 B och medelst pyokta- ninfärgning (fig. 6). Bilden visar kortväggen mellan två i bladets langdriktning sträckta mesofyllceller, genombruten af ett antal förbindelsetrådar. Från hafreembryot gjordes handsnitt, hvarvid torra, osvällda sädeskorn användes. Här kunde trots nästan ute- blifven svällning för svafvelsyra synnerligen eleganta plasmo- desmer påvisas (fig. 7). Bilden är tagen från basen af ett bladanlag i grodden och visar de förut nämda omväxlande gröfre och finare plasmodesmerna. Från hafrens endosperm har det lyckats mig erhålla ganska goda plasmodesmastrukturer från såväl gluten- som stärkelselagrets cellskikt. TANGL!, som utfört synnerligen de- taljerade undersökningar öfver sädesslagens endosperm, upp- gifver, att han funnit plasmodesmer i såväl aleuron- som stär- kelselager, men att de äro vida svårare att påvisa i de stär- kelseförande cellernas membraner än i de förras samt betyd- ligt svårare hos hafre än hos råg och hvete. Denna skillnad mellan de båda cellskiktens plasmodesmer anser TANGL bero icke på någon egentlig substansiel skillnad i själfva membra- nerna eller plasmatrådarna utan snarare på att gluten- och stärkelsecellernas förbindelsebryggor tjänstgöra som lednings- banor för helt olika substanser. Med de sedan tiden för TANGI'S undersökningar väsentligen förbättrade metoder, som stodo mig till buds, kunde med samma lätthet plasmaförbin- delserna påvisas genom endospermets alla skikt (figg. 8 och 9). De talrika fina plasmodesmerna visa här ofta på midten små, starkt tingerade förtjockningar, hvilka emellertid enl. KIENITZ-GERLOFF”, KOHL” m. fl. äro att uppfatta som konst- produkter, uppkomna genom midtellamellens mindre sväll- barhet jämförd med öfriga membranskikt. Än skarpare fram- träda dessa plasmaansvällningar å fig. 10 från endospermets stärkelselager hos Hordeum. På bilden 9 synas bland de plasmodesmer, som gå från aleuroncellernas ändar till de mörkfärgade döda yttre nu- 1 p. 83, 90 och 92. Der: a") Sel Agp. 44 Nee OUND To. STE THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 15 cellskikten, ett par som aro förgrenade, ett forhallande, som jag icke förut funnit omnämndt i den hithörande litteraturen. I regeln äro ju ock plasmodesmerna enkla, men att de under- stundom äfven hos andra växter kunna vara grenade pa samma sätt som fig. 9 fran hafreendospermet visar, tyckes framgå af Tawar's! figurer öfver plasmodesmerna i endo- spermet hos Strychnos mux vomica, ehuru intet därom ater- finnes i texten. FROMANN* uppgifver fran parenchymet i rot- knólen hos Cyclamen, att membranen innehaller protoplasma i »Gerüstform», hvilket möjligen far tydas, som nagot liknande här afhandlade företeelse. Vill man som WIESNER” betrakta plasmodesmerna sasom »nur ein specieller Fall des Auftretens von lebender Substanz in der Membran», sa ar det ju i enlighet med WIESNERS hela betraktelsesátt ingalunda oväntadt att träffa »dermatoplasman» äfven i form af en eller annan för- grenad plasmodesm. Korn. I förhållande till de öfriga i det föregående be- handlade sädesslagen var kornet ett vida otacksammare ob- jekt för plasmodesmaarbete. Svällning och tinktion lyckades aldrig i nagot enda fall ens tillnärmelsevis sa bra som hos hvete eller rag. Oklara bilder erhöllos alltid, hvadan om kor- net endast så mycket kan sägas, att det i stort sedt föreföll visa ett med hafren närmast öfverensstämmande förhållande vid den mikrotekniska behandlingen, ehuru varkligen distinkta plasmodesmer sällan framträdde. Värd att har anföra ar egentligen blott en ytbild af ett vàggparti fràn en endosperm- cell i stárkelselagret, som i fägelperspektiv visar plasmodes- mernas perforationsställen (Fig. 11). I hógra sidan af bilden ar membranen träffad snedt sa, att plasmodesmerna framtrada un- der en del af sitt Jopp. Äfven här synas några plasmatradar för- grenade, men dà tvärsnittet tagit snedt öfver membranen, är har en optisk villa icke utesluten. I granncellen synes i bildens hógra sida den skarpt pyoktaninfärgade intill cellväg- gen liggande plasman. Plasmodesmerna visa sig har fórdelade öfver membranyt@n i oregelbundna grupper. 1 TANGL, Ueber offene Communicationen zwischen den Zellen des Endosperms einiger Samen. — Jahrb. f. wiss. Bot. 1879—1881. Taf. V figg. 8. 9, 10. ? FROMANN i Anat. Anzeiger 1887 efter citat hos WIESNER, Die Ele- mentarstructur und das Wachsthum der lebenden Substanz. Wien. 1892. p. 150. ' 1. c. p. 149 och i Untersuchungen über d. Organisation der vege- tabilischen Zellhaut. — Sitzb. d. kaiserl. Akad. d. Wissenschaften. Wien. Math. Naturw. Cl. 1886. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 2. Panicum plicatum — ett ännu sämre material for ifra- gavarande undersökningar an kornet. Baldingera arundinacea & picta. Af intrásse hos denna art är särskildt, att med pyoktaninmetoden plasmodesmer kunde pavisas i xylemelementen i ett mycket ungt internodium, troligen i väggen till unga porkärl, som ännu hade lefvande innehall och tvärväggarne i behäll. Ehuru gräsens membraner, speciellt de ytterst tunnväggiga mesofyllcellernas, torde fa räknas till de mera besvärliga ma- terialen för plasmodesmaundersökningar, har det säledes ge- nom detta lilla arbete till full evidens lyckats pävisa, att äfven gräsen äga plasmaförbindelser cellerna emellan samt nägor- lunda fullständigt fastställa deras utseende och förlopp för en del väfnadselement. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDIER. 17 Litteratur. BertHoLD, Ueber das Vorkommen von Protoplasma in Intercellular- räumen. — Ber. d. d. bot. Ges. Bd. II. 1884. Eriksson (I) On the vegetative life of some Uredinee. — Ann. of Botany XIX 1905. —»— (ID, Uber das vegetative Leben der Getreiderostpilze II—III. — Kgl. Sv. Vet. Akad. Handl, Bd. 38 N:o 3. 1904. FROMANN, i Anatom, Anzeiger 1887. GARDINER (I) The Histology of the Cell Wall with special reference to the mode of Connexion of cells. — Proceed. Roy. Soc. 1897—98. —»-— (ID, On the continuity of the protoplasm through the walls of vegetable cells. — Arb. d. Bot. Inst. in Würzburg. III 1. 1884. —»— (III) Med samma titel i Proceed. Roy. Society. Vol. XXXV. 1883, —»— (HI) Med samma titel i Proceed. Roy. Society. Vol. XXXIV. 1882. HABERLANDT, Physiologische Pflanzenanatomie. II Aufl. 1896. KigNITZ-GERLOFF, Die Protoplasmaverbindungen zwischen benach- barten Gewebselementen in der Pflanze. — Botan. Zeitg. 1891. Konr (I), Die Protoplasmaverbindungen der Spaltöffnungsschliesszellen und der Moosblattzellen. — Botan. Centralblatt. 1897. —»— (ID, Beiträge zur Kenntniss der Plasmaverbindungen in den Pflanzen. — Beih. z. Botan. Centralblatt. 1902. —»— (HI), Dimorphismus der Plasmaverbindungen. — Ber, d. d. bot. Ges. 1900. Kunua, Die Plasmaverbindungen bei Viscum album, — Bot. Zeitg. 1900, A. Meyer (I), Das Irrthümliche der Angaben über das Vorkommen dicker Plasmaverbindungen zwischen den Parenchymzellen eini- ger Filicinen und Angiospermen. — Ber. d. d. bot. Ges. 1896. —«— (II), Ueber die Methoden zur Nachweisung der Plasma- verbindungen. Ber. d. d. bot. Ges. 1897. SPENCER LE M, Moore, Observations on the continuity of protoplasm. — The Journal of the Linnean Society. Botany, vol. XXI, 1886. PFEFFER, Zur Kenntniss der Contactreize. — Unters. aus dem botan, Inst. zu Thübingen. Bd. I. 1881—85. POIRAULT, Recherches anatomiques sur les cryptogames vasculaires. Ann. des se. nat. Botanique. 7:de ser. Bd. 18. 1893. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 2. 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NO Russow, Perforation der Zellwand und Zusammenhang der Protoplasma- körper benachbarter Zellen. — Sitzb. d. Naturforsch.-Gesell- schaft b. d. Univ. Dorpat. Bd VI, 3. 1884. STRASBURGER, Ueber Plasmaverbindungen pflanzlicher Zellen. — Jahrb. f. wiss. Botanik. 1901. TanGL, Ueber offene Communicationen zwischen den Zellen des Endo- sperms einiger Samen. Jahrb. f. wiss. Bot. 1879—1881. —»— Studien über das Endosperm einiger Graminéen. — Sitzb. d. k. Akad. d. Wissenschaften, Wien. Mathem. — Naturw. Ol. XCII. 1885. TERLETZKI, Ber. d. d. bot. Ges. 1884 och Jahrb. f. wiss. Botanik, Bd 15. 1884. Wiesner, Die Elementarstructur und das Wachsthum der lebenden Substanz. Wien 1892. THORILD WULFF, PLASMODESMASTUDTER. 19 Figuren-Erklarung. (Zeiss: Hom. Imm. Apert. 1,30; Comp. Oc. 4. 8 und 18. — Abbe’s Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fie. Zeichnungscamera). Weizen. 1. Optischer Querschnitt der senkrecht zur Blattoberfläche ori- entierten Längswand der Epidermis. Der Plasmaschlauch der oberen Zelle ein wenig contrahiert. — Hoffmannsblau. — *°%°°. 2. Desgleichen. — Die beiden correspondierenden Plasma- schläuche noch mehr contrahiert. Durch die deutlich unter- scheidbare ungefärbte Mittellamelle (= Porenschliesshaut) kann man den blautingierten Verbindungsfaden verfolgen. — Hoff- mansblau. 2000, 3. Plasmodesmen zwischen zwei Mesofyllzellen einerseits und die obere Epidermis anderseits, — Methylviolett 5 B. — 2229, Roggen. 4, Plasmodesmen zwischen zwei Mesofyllzellen, — Hoffmans- 1000 blau. — *°°°. 5. Plasmodesmen zwischen zwei embryonalen Zellen der inne- ren, centralen Partie des Scutellum. — Pyoktanin. — 1°°°. Hafer. 6. Plasmodesmen zwischen zwei Mesofyllzellen, — Pyoktanin. — 1000 29. 7. Schnitt durch den Basaltheil der Blattanlage des Embryo aus den trockenen Samen dargestellt, zerstreute Plasmodesmen zeigend. — Pyoktanin, — +*°°°, 8. | Plasmodesmen zwischen Endospermzellen der Stärkeschicht. — Pyoktanin. — '°°®, — Die Plasmodesmen der verschiede- 1 nen Bündel sind beim Zeichnen gezählt worden! 9. Plasmodesmen der endospermalen Aleuronschicht, worunter ein Paar verzweigt. i. = Integument und Parenchymzellen, zerquollen. n. = äusserste Schicht des Nucellus. k. = Kle- berschicht. — Pyoktanin. 1009 1 20 Fig. Fig. Lj = ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 2. Gerste. 10. Membranstiick mit in der Mitte knötchenförmig verdickten Plasmodesmen der Stärkeschicht des Endosperms. — Pyok- tanin, — 222°. 11. Flächenansicht eines Membranstückchens der endospermalen Stirkeschicht, die Mündungen der Plasmodesmencanäle in zer- streuten Gruppen zeigend. Rechts ist die Zellwand schief durchschnitten den Verlauf der Plasmodesmen theilweise zei- gend, — Pyoktanin. — '*?*, Tryckt den 22 augusti 1905. Uppsala 1905. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. aes, Stockholm Tholander, Lith Wulff. del at od Arkiv för Botanik. Band 5.N LithG.Tholander Stockholm. T. Wulff. del. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 3. Zur Frage der Entstehung und Verbreitung der Rostkrankheiten der Pflanzen. Kritische Bemerkungen von JAKOB ERIKSSON. Eingereicht am 7. Juni 1905. iP Das Uredostadium des Pilzes im Dienste der Uberwinterung. Je mehr sich die Schwierigkeiten vermehrten, das all- jährliche Wiedererscheinen derjenigen Rostpilzarten, bei denen ein Wirtswechsel konstatiert war, aus der Nachbarschaft des Zwischenwirts hinreichend zu erklären, um so eifriger hat man sich darum bemüht, der Erkrankung der Pflanzen im neuen Jahre eine andere Erklärung zu geben. Man hat hierfür in erster Reihe gewisse, während der Winter- oder ersten Früh- jahrsmonate beobachtete lebende Uredopusteln der betreffen- den Pilzarten in Anspruch genommen. Damit sei ohne wei- teres das Neuauftreten der Krankheiten erklärt. Auf diese Weise hat man ein überwinterndes Uredostadium als ein wesent- liches Glied in den Entwickelungscyklus dieser Pilze einreihen wollen. Ohne jegliche Einschränkung hat man jedoch diese Lehre in der Wissenschaft nicht festsetzen können. Eine solche Entwickelungsmöglichkeit hat man südlicheren Gegen- den mit milden Wintern vorbehalten müssen, und man hat Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 3. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. von der auffallenden Thatsache nicht abkommen können, dass auch sehr nahe verwandte Arten bisweilen sehr verschieden sind, da es gelungen sei, bei einer Art eine solche Uberwin- terung aufzuweisen, bei der anderen aber nicht. Wie ver- halten sich denn, so muss man fragen, die betreffenden Pilze in nördlicheren Gegenden mit strengen Wintern? Und wie soll man eine derartige Inkonsequenz der Natur, dem einen Pilze diese Überwinterungsmöglichkeit zu verleihen, dem anderen aber zu entziehen, richtig auffassen können? Diese offen ge- lassenen Fragen müssen jeden bedächtigen Betrachter bedenk- lich machen, und sie erheischen jedenfalls dringend eine ge- naue Musterung der einzelnen Beobachtungen, auf denen die ganze Lehre aufgebaut ist. | Um diese Lehre zu begründen haben in neuester Zeit spe- ziel H. KrEeBAHN! und H. MARSHALL WARD? gewisse Ein- zelfälle zusammengestellt, mit welchen man eine Uredoüber- winterung beweisen will. Durch sorgfältige Prüfung dieser Fälle wird jedermann in den Stand gesetzt werden, sich eine selbständige Auffassung darüber zu bilden, ob die aufgestellte Lehre gut begründet ist oder nicht. KLEBAHN nimmt in einem besonderen Kapitel, das »Ent- behrlicher Wirtswechsel, überwinternde und selbständigwer- dende Uredo» hetitelt ist, eine Anzahl teils von ihm selbst teils von anderen Forschern beobachtete Falle auf, wo in ir- gend einem der für die Ruhezeit der betreffenden Pilze ge- haltenen Monate, d. h. während der Periode November—A pril, einzelne Uredopusteln, nicht selten auch die Keimfahigkeit oder bisweilen sogar Infektionsfáhigkeit der in den Pusteln vor- handenen Uredosporen, koristatiert wurden. Ich bin weit da- von entfernt, die Richtigkeit der besprochenen Wahrnehmun- gen auch nur im geringsten zu bezweifeln. Wohl hege ich aber grosses Bedenken, aus den vorgelegten Beobachtungen solche Schlussfolgerungen zu ziehen, wie sie KLEBAHN ge- zogen hat. Ich will aus der Menge der angeführten Fälle für eine nähere Betrachtung den folgenden wählen. Bei der Bespre- chung von Melampsora Allii-Salicis albe sagt KLEBAHN (S. 49): »Kürzlich erhielt ich bereits am 17. April von Herrn G. Ozn- ! H. KLEBAHN, Die wirtswechselnden Rostpilze. Berlin, 1904, S. 47 etc. * H. MARSHALL Warp, Recent researches on the Parasitism of fungi. Ann. of Botany, Vol. 19, London 1905, S. 12 etc. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 3 TEL in Sondershausen Rindenstiicke von Salix alba vitellina mit massenhaften derartigen Uredolagern, und es gelang, durch Aussaat auf die Blätter der genannten Weidenart reichliche Infektionen hervorzurufen». So weit habe ich nichts zu be- merken, um so viel mehr aber, wenn es darauf heisst: »Die- selbe Infektion wird offenbar im Freien eintreten, und es ist damit verständlich, dass der genannte Pilz sich auf demselben Baume erhalten kann und der Dazwischenkunft des Aecidi- ums nicht bedarf». Wie kann, darf man wohl fragen, Kr.r- BAHN das behaupten? Eine Angabe vom Fundorte wird nicht vorgelegt, die uns von dem Verlaufe der Krankheit an die- sem Orte Kenntnis brächte, auch wird es nicht gesagt, ob die Epidemie am Platze von eben dem citierten Tage an ver- folgt worden sei. Man wird vielleicht zur Entschuldigung anführen wollen, dass KLEBAHN sich nicht selbst am Fund- orte befand und demzufolge unbefähigt war, die Krankheit in ihrem dortigen Verlauf zu verfolgen. Er hätte also einen Analogieschluss gezogen, der durch zahlreiche eigene, ähn- liche Beobachtungen hinreichend gestützt werden könne, und unter solchen Umständen sei die Schlussfolgerung als berech- tigt zu rechnen. Durchsucht man sämtliche, wohl an die dreissig betra- gende, in demselben Kapitel aufgezählte analoge Einzelfälle genau, um einige zu entdecken, wo der Zusammenhang zwischen Observation und Konklusion könnte als besser und unwider- legbar bezeichnet werden, so sucht man vergebens, ja man findet sogar den erwünschten Zusammenhang, wenn möglich, noch schwächer als in dem hier oben herausgegriffenem Falle. Die aller meisten dieser Fälle zeigen allein, wie sehr die Ver- schiedenheit der klimatischen Verhältnisse in Verbindung mit der Verschiedenheit der umgebenden Vegetation die Ent- wickelung der betreffenden Pilzarten wesentlich beeinflussen, und zwar so, dass bei einer und derselben Pilzart an einem Orte die eine Sporenform, an einem anderen die andere vor- zugsweise und auf Kosten der übrigen zur Entwicklung kommt, ja dass bisweilen eine Sporenform an einem Orte vollständig unterdrückt zu sein scheint. Dazu gehören z. B. die erwähn- ten Fälle von Chrysomyxa Rhododendri, Coleosporium Sene- cionis, Melampsorella Cerastii u. a. Mit der Frage von einem überwinternden Uredostadium haben dieselben aber wenig zu schaffen, denn wenn es auch in gewissen dieser Fälle eben 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 3. dieses Stadium ist, dass die kraftigste Entwicklung erreicht, so kann doch dieser Umstand nicht hinreichen dem Uredo- stadium eine wesentliche Uberwinterungsrolle in anderen Fal- len zuzuerkennen, als an dem oder den Orten, wo dasselbe beobachtet wurde. Es scheint mir recht natürlich zu sein, dass, wenn eine und dieselbe Pilzart an verschiedenen Orten unter sehr ver- schiedenen Verhältnissen sowohl mit Rücksicht auf Klima wie auf umgebende Vegetation — speziell die An- oder Ab- wesenheit eines benachbarten Aecidienwirts — Generation nach Generation fortlebt, dieselbe von den örtlichen Verhält- nissen einen so tiefen Eindruck erfährt, dass sie an dem einen Orte gewissermassen andere Eigenschaften zeigt als an dem anderen. Dagegen finde ich es nicht gut gegründet, eine auf diese Weise erworbene örtliche Eigenschaft als wesentlich zu betrachten und daraus eine gemeingültige Lehre herzuleiten. Die von KLEBAHN citierten Fälle, die vorzugsweise be- anspruchen, die Lehre von einem überwinternden Uredosta- dium zu stützen, dürften solche sein, wie die Beobachtung von J. SCHRÖTER über Puccinia Luzule auf Luzula pilosa (1875), die von P. Magnus über Puccinia Caricis auf Carex hirta (1885), die von P. DrgTEL über Uromyces Junci auf Juncus conglomeratus (1889), die von A. BaARCLAY über Puccinia coro- nata var. himalensis auf Piptaterum holciforme (1891), die von G. LAGERHEIM über Puccinia Poarum auf Poa sp. (1893) und die von MARSHALL Warp über Puccinia bromina auf Bromus- Arten (1903). Geht man an die Quellen, um nachzusehen, welcher Art die citierten Beobachtungen sind, so wird man jedoch finden, dass diese kaum der Art sind, dass sie die aus denselben ge- zogenen Schlussfolgerungen recht motivieren. MAGNUS! sagt am 31. Oktober von gewissen Stöcken von Carex hirta, die er eben frisch im Universitätsgarten zu Berlin gesammelt hatte: »Diese Stöcke tragen trotz der späten Jahreszeit noch viele Uredosporen, und sind auf den jungen grünen Blättern noch vielfach junge Uredolager vorhanden. Vortragender hat schon seit mehreren Jahren in Berliner Universitätsgarten beobachtet, wie P. Caricis dort jedes Jahr bis in den Herbst ! P. Magnus, Uber das Überwintern der Puccinia Caricis (ScHUM.) im Berliner Universitätsgarten. Verh. d. Bot. Ver. d. Prov. Brand., 1885, S. XVIII. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 5 hinein fortfahrt, Uredolager anzulegen, und durch diese Uredo- sporen und das Mycel der Lager derselben überwintert». DrgTEL! sagt von Uromyces Junci: »In der Harth bei Leipzig kommt auf Juncus conglomeratus die Uredo jenes Pilzes all- mählich an einer bestimmten Stelle in grosser Menge vor, wüh- rend die Teleutosporen bisher im Herbste und zeitigem Früh- jahr immer vergeblich gesucht werden». SCHRÖTER? sagt von Puceinia Luzule: »Pflanzen von Luzula pilosa, die am oberen Teile der Blätter mit den Teleutosporen von Puccinia Luzule besetzt waren, hatten am unteren Teile derselben gelbrothe Flecke, die von Mycel durchzogen waren. Als ich die Pflan- zen im warmen Zimmer im Winter kultivierte, traten aus die- sen Flecken sofort Uredolager auf». BaRcLAY? sagt von Puccinia coronata var. himalensis: »Uredo pustules are found frequently on Piptaterum and Festuca gigantea throughout winter in sheltered places, and in early spring on the newly- unfolded blades, long before Rhamnus bears any leaves. These could not, therefore, have been produced by aecidiospores; and I suspected either that a continous reproduction of uredo- spores occured throughout the year (an improbable hypothe- sis) or that the mycelium persisted in the root, though I could not detect any hyph& by microscopic examination. Early in the spring of this year (1890) I uprooted a plant with dried leaves bearing numerous teleutospores pustules and kept it in my laboratory with its roots in water, changing the water frequently. It unfolded new green leaves shortly afterwards, and on the 17th of May I found several uredo pustules on one of them, proving almost conclusively that the mycelium is perennial». LAGERHEIM* sagt von Puccinia Poarum: »Wenn man die überwinterten Exemplare von Poa alpina nach dem Schmelzen des Schnees im Frühjahr unter- sucht, so bemerkt man an den Blättern Uredolager und die neu entwickelten Blätter sind oft reichlich mit frischer Uredo besetzt zu einer Zeit, wenn von Tussilago noch keine Blätter 1 P. DigTEL, Bemerkungen über einige in- und ausländische Rostpilze. Hedwigia, 1889, S. 23. ? J. SCHRÖTER, Entwickelungsgeschichte einiger Rostpilze. Cohn’s Beitr. 24 Biol., dH. 9, 1875,82 3. > A. BarcrLay, On the Life-history of Puccinia coronata var. himalensis. The Transact. of Linn. Soc. of London, Ser. 2, Vol. 3, London 1891, S. 228—29. * G. LAGERHFIM, Über Uredineen mit variablem Pleomorphismus. Tromsö Museums Aarshefte, 16, 1893; Trornsö, 1894, S. 124. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. sichtbar sind, und also das Aecidium auch nicht verkommen kann». Endlich MARSHALL Warp! sagt von Puccinia bro- mina: »I am able to record, that pustules have been found on one species or another of the genus Bromus during every month of the year 1901—02, and that even in February and March, when they appear to be rarest on the wild Bromus, I was successful in the search for them, here and there, on careful examination of the leaves. Moreover, such spores are quite normal and capable of germination». Wir finden also, dass sich sämtliche Beobachter darauf beschränken zu erwähnen, dass Uredopusteln der einen oder anderen Rostpilzart während des Winter- halbjahres beobachtet worden sind. Wäre nun durch solehe Funde die Überwinterung der verschiedenen Arten aufgeklärt, dann wäre auch alles gut. Dies ist aber keineswegs der Fall. Die Untersuchungen, die ich seit einer Reihe von ken über unsere Getreiderostarten verfolge, haben mich gelehrt, dass, wenn man von einem überwinternden Uredostadium als einem wirklichen Gliede des Entwickelungscyklus sprechen will, es nicht damit genug ist, dass man, wie es in sämtlichen oben citierten Fällen geschah, das Vorhandensein von Uredo- pusteln in diesem oder jenem Wintermonate, von November bis April, konstatiert, sondern es ist nicht weniger wichtig zu beweisen, dass die aus diesen Pusteln stammen- den Sporen in der That die Quelle seien, aus der die wirkliche Verwüstung der neuen Jahrgänge ihren Ursprung leitet. Es liegt freilich nahe, dieses als selbst- verständlich vorauszusetzen, und man hat deshalb wenig Recht, diejenigen Forscher zu tadeln, die noch im Anfange der neun- ziger des vorigen Jahrhunderts meinten, eine Verschmelzung der Epidemien von zwei nach einander folgenden Jahren sei durch derartige Beobachtungen ohne weiteres bewiesen. Eine solche Entschuldigung können aber nicht diejenigen Forscher beanspruchen, welche in der allerletzten Zeit noch ebenso schliessen, seitdem in den letzten 10 Jahren so viel Neues über die Entstehung und Verbreitung der Rostarten ' MARSHALL WARD, Further Observations on the Brown Rust of the Bromes, Puccinia dispersa (ERIKS.) and its adaptive parasitism. Ann. myco- log., Vol. I, 1903, S. 132. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 7 bekannt geworden ist, was zur grössten Vorsicht im Urteilen, wenn nicht zum Aufschieben jeglichen Urteils, auffordert, bis die in den Observationen vorhandenen Liicken ausgefüllt sind. Geht man die Darstellungen der einzelnen, oben citierten, Verfasser genau durch, wird man finden, dass in der That keiner die wirkliche Verheerung im Sommer oder im Herbste beschreibt. Es wird nicht angegeben, zu welcher Zeit in je- dem Falle eine solche Verheerung beginnt, — und es ist, wie unten gezeigt werden soll, gar nicht sicher, dass der Anfang mit der Entdeckung der ersten Pustel aus der Wintersaison zusammenfällt, — auch nicht wie die Verheerung verläuft. So lange die sehr wichtige Frage vom Zusammen- hange der ersten Frühjahrspusteln und der später im Sommer oder im Herbste eintretenden Verwüst- ung vollständig offen liegt, hat man kein Recht, von einem überwinternden Uredostadium zu sprechen, wenn man darunter ein Glied im Entwickelungscyklus des Pilzes ver- stehen will. Ein gewisses Gefühl der Schwäche in seiner Beweisfüh- rung verrät KLEBAHN selbst, wenn er am Ende des Kapitels (S. 53), wo er die vorliegende Frage behandelt, folgendes sagt; »Nur kurz berührt wurde im Voraufgehenden die Frage, wie der Vorgang der Erhaltung der Rostpilz in der Uredogene- ration im Einzelnen verläuft. Eingehendere Untersuchungen über diesen Gegenstand liegen kaum vor, und es kann sich daher an dieser Stelle nur um ein Zurechtlegen dessen han- deln, was sich auf Grund der vorhandenen Beobachtungen vermuten lässt». Nur hätte KLEBAHN hier, wenn er wahr und korrekt sein wollte, für die Getreideroste eine Ausnahme machen dürfen, da der Verlauf dieser Krankheiten in den verschiedenen Jahreszeiten durch die am Experimentalfältet bei Stockholm ausgeführten Untersuchungen thatsächlich gut bekannt ist. Auf ein gewisses Schwanken deuten auch mehrere darauf folgende Äusserungen hin, wie z. B.: »Im allgemeinen schei- nen die Uredosporen den Winter nicht keimfähig zu über- stehen», »Der eigentliche Träger der Überwinterung muss das Mycel sein», und »Die in Betracht kommenden Mycelien wird man sich im allgemeinen als lokalisierte, d. h. auf sehr kleine Teile der Nährpflanze, auf die später sichtbare Uredopustel in deren nächste Umgebung, beschränkt denken. Dement- 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. sprechend sind diese Mycelien auch von kurzer Dauer; sie halten sich nur im Winter länger wegen der allgemeinen Ver- langsamung der Lebensprozesse». Es ist nur grosse Schade, dass solche lokalisierte, in den Geweben während der Ruhe- zeit versteckte Mycelien nie aufgewiesen worden sind. Ehe ich zur näheren Besprechung der Studien, die mich zu der hier verfochteten Auffassung geführt haben, übergehe, will ich aber auch darauf hinweisen, was MARSHALL WARD! zur Stütze einer Uredoüberwinterung vorbringt. Hat dieser Forscher etwas Neues vorgelegt, wodurch die Lehre von einem Uredostadium im Dienste der Überwinterung bestätigt wird, oder finden wir bei ihm nur eine Wiederholung allbekannter Einzelbeobachtungen? Nachdem MARSHALL Warp einige Fälle beschrieben hat. wo Uredosporen sich noch nach Monaten als keimfahig er- wiesen, wenn die Sporen während der Zeit trocken aufbe- wahrt wurden, äussert er sich (S. 13) so: »It is clear that facts such as the above will have to be reckoned with before any one can deny the possibility of a uredo being carried safely through the winter period». Er bezieht sich hierbei auf Beobachtungen verschiedener Forscher, teils die schon oben citierten und diskutierten von MAGNUS, DIETEL, SCHRÖ- TER, BARCLAY und LAGERHEIM, teils auf andere von KUHN, BLOMEYER, PLOWRIGHT, ROSTRUP, BOLLEY, Mc ALPINE, COBE, HrrcHcOCK & CARLETON, und er stützt sich endlich auf ver- meintliche eigene Erfahrung. Untersucht man näher, was die hier in zweiter Reihe genannten Verfasser mitteilen, so ist indessen dieses, wie ich schon früher an anderem Orte? angeführt habe, und jetzt kurz wiederholen muss, wesentlich folgendes. Kühn (1875) halt es für »wahrscheinlich», dass, wie Uredo rubigo-vera, so auch U. graminis »unter günstigen Umständen den Win- ter zu überdauern und somit den Grasrost von einem Jahr in das andere zu übertragen vermag», wenn er es auch »nicht hat positiv nachweisen können». BLoMEYER (1875) fand auf seinem Versuchsfelde bei Leipzig die Uredo graminis schon Ende Mai und sieht hierein eine Andeutung davon, dass die- ser Pilz ausnahmsweise von einem Jahre bis zum anderen als Uredo leben kann. PrLowrIGHT (1882) sagt: »During the ' H. MARSHALL WARD, Recent researches etc. S. 12 etc. ? J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc., S. 38 etc. d J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 9 winter months, in a not exceptionally severe winter, it is possible to find stray pustules of Uredo either upon wheat. or, more commonly, upon Twitch (Triticum repens), growing in sheltered situations. Thus, last December (1881), I found a fresh pustule of Uredo upon Twitch in a wood, and also one in the Month of March on a hedge-bank at Flitcham». RosrRuP (1884) halt eine überwinternde Uredo graminis für »vielleicht möglich in milden Wintern», besonders da sie »zuweilen vor Aecidium Berberidis vorkommen kann», ebenso wie an solchen Plätzen, wo »die Berberitze auf vielen Meilen in die Runde nicht vorkommt». BoLLEY (1889) fand in In- diana (Nordamerika) in der Wintersaison 1888 —89 bei mikro- skopischer Untersuchung besonders gezeichneter Weizenpflan- zen »healthy fungal mycelium within the tissues of the leaves. At the first appearance of the warm weather of March, the rust produced spores upon the wheat, but did not make much showing during the dry weather which followed. Immediately following the first heavy rains, the disease developed rapidly — becoming generally distributed». Mc ALPINE (1891) wirft den Gedanken auf, »that the red spores (Uredo graminis) can prolong their germinating power in this genial climat (Vic- toria, Australien) and carry on the life of the rust-fungus from year to year». CoBB (1892) meint, »that the wheat rusts, i. e. Puccinia graminis and P. rubigo-vera, exist in the uredo stage all the year round in Australia, either on selfsown wheat, oats, barley etc., or on certain grasses». HrTCHCOCK & CARLETON ! (1893) berichten aus Nordamerika von mehreren Fallen, wo Uredopusteln mit keimfahigen Sporen von Puccinia rubigo-vera in Kansas während der Wintermonate (November —Marz) beobachtet wurden. Etwas mehr verwickelt stellt sich die Frage der Uredoüberwinterung der Getreideroste für CARLETON sechs Jahre später (1899)?. Für Puceinia tritieina und P. dispersa wird eine solche Überwinterung als möglich, ja als wahrscheinlich, eingeräumt, nicht aber für P. graminis und P. coronifera.* "A. S. HrrcHcock. & M. A. CARLETON, Preliminary report on rusts of grain. Exper. Stat. Kansas State Agric. Coll, Bull. 38, Manhattan. 1893, S. 11. ? M. A. CARLETON, Cereal rusts of the United States. U.S. Departm. of Agric. Div. of Veget. Phys. and Path., Bull. 16. Washington, 1899. * Ein ausführlicheres Referat über diese neue Studien von CARLETON. nebst eigenen Reflektionen dazu. habe ich an anderem Orte gegeben. Vergl. J. ERIKSSON. Sur l'origine etc., T. 15. S. 132—136 ( Sep. S. 256—260). 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5$. N:O 3. Endlich bezieht sich auch MARSHALL Warp auf Angaben von mir, indem er sagt: »Even ERIKSSON admits NIELSEN’S statement that Uredo withstands the winter on green leaves». Wer diese Worte liest, erhält jedoch eine ganz verkehrte Vor- stellung von der Bedeutung, welche ich an citiertem Orte! einem überwinternden Uredo-Stadium in der That zuerkannt habe. Nachdem ich die NIELSEN’sche Beobachtung mit fol- genden Worten besprochen habe: »Wir meinen hier die Worte NIELSEN’S im Jahre 1875, dass das Mycelium (von Uredo rubigo-vera) die Winterkälte (in Dänemark) gut vertragen könne, so lange das Blatt, in dem es lebt, sich frisch halte, dass es aber in strenger Kälte nicht im Stande sei, im Freien auf dem Felde Sporen zu entwickeln, sondern nur bei mildem Wetter im Frühling, oder wenn die Pflanzen in Töpfe einge- pflanzt worden, die einige Zeit in einem warmen Zimmer oder im Gewächshause gestanden»; — so gebe ich eine aus- führliche, mehrere Druckseiten umfassende Beschreibung mei- ner eigenen Studien über überwinternde Uredo glumarum in den Wintersaisons 1890—91, 1891—92 und 1892—93. Es wird da- bei als Resultate hervorgehoben 1) dass dieim Spätherbst gebildeten Uredosporen nicht die Träger der Le- benskraft während des Winters sein können (S. 154), 2) dass die Wahrscheinlichkeit, dass diese Pilzart durch Uredosporen überwintere, eine so kleine wie möglich ist (S. 157), und 3) dass eine Überwinterung des Pilzes durch Mycelium im Keimpflänzchen nur in den Jahren von Bedeutung sein kann, wo die Witterungsverhältnisse günstig sind, um die Wei- zenpflanze am Leben zu erhalten» (S. 158). Ich habe mich also gar nicht unbedingt, sondern zuerst nach vielen Bedenken und nur unter bestimmter Beschrankung im ange- cebenen Sinne geäussert. Unter solchen Umständen muss ich als wenig glücklich bezeichnen, dass MARSHALL WARD mich unter die Verteidiger der Lehre der Uredoüberwinterung mitrechnet, und ich finde auch dies Verfahren überraschend, seitdem ich in mehreren späteren Arbeiten, die MARSHALL Warp citiert und also kennt, eine bestimmte ellung gegen diese Lehre eingenommen habe. Ich habe hiermit alles Wesentliches referiert, was KLE- BAHN und MARSHALL WARD zusammengestellt haben, um ein 1 J. Eriksson & E. HENNING, Die Getreideroste ete., S. 153 ete. | J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. il überwinterndes Uredostadium als ein Glied der Entwickelungs- kette der Uredineen zu beweisen. Dass ich durch diese Zu- sammenstellungen nicht von der Beweiskraft des von ihnen vorgebrachten Materials überzeugt worden bin, beruht, wie ich schon früher bemerkt habe, auf die Studien, die ich selbst im Laufe der Jahre über die Entstehung und den Verlauf gewisser Rostepidemien gemacht habe. Ich wähle hier den Gelbrostpilz (Puccinia glumarum) als Beispiel und gebe zuerst eine tabellarische Übersicht dieser Rostart, wie dieselbe in den Jahrgängen 1890—91, 1891— 92, 1892—92, 1893—94, 1902—03 und 1903—04 am Platze aufge- treten ist. Die Verbreitung von Uredo glumarum ! auf den Winterweizen-Parzellen des Versuchfeldes am Experimentalfältet (Stockholm) in den sechs Jahren 1890—94 und 1902—04. Tabelle 1. N Zahl der Weizen- parzelien Jahrgan Observa- E ost en Up Bemerkungen Bang tionstag Cie - | 8 , raden = | a ANI PASOS TEENS | Fake [| 1890 ?/ 119 6 — — — | 135 | — "Vo 60, — —|— — 60 (Herbst-Prolepsis, schwach. | | — fio 713 — — io I | | | Pars dogm m S Sp om | Ph ey MIELE 15 n 1890—91 En | | Frühjahrs-Prolepsis, | — Ws gig = = 5 | NS pa | f schwach. — js 50| 4|—|— — | 54 — 20/6 59/87.) 8| 2| €| 7| — m | 54/11 4| 1| 9 | 2 | Sommer-Epidemie, von | h | 35120) 6| 4| v| 72 l| — % | 24/18/16] 4| 8| 65 Mitte Juni an. »Nicht Rostjahr». * Es werden 4 Rostigkeitsgrade unterschieden, und bezeichnet 1 = Spuren von, 2 — spärlichen, 3 = recht vielen, und 4 — vielen Rost. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Zahl der Were parzellen | Gbsereaz1| «co Wa ae f Jahrgang : | rostig nach | wm Bemerkungen ©) tionstag | = = 7 o AME Graden = jrern a a Is | =: 1/2|3/4] © [ 1891 90 | 9 14 17 10) 4| 54 | [ed iad ls | 15 | 67/—| 8 | 90 ( Herbst-Prolepsis, stark. — 2/0 | — | 2/29) 7210| 54 NI 189? 5^ | 84) 1 —|— |— | 85 prr aene Pince ERO 11 | Frühjahrs-Prolepsis, 1891—921| — 3/6 Rome tesa ves. | schwach. og ee | — 9/6 ET "M 9 o 2a | hom i 4 10 9,10, 6 39 | Sommer-Epidemie, von | — "h | 4|18| 9.18 87 81 |1 Ende Juni an. | |i ri, | 5 16| 7| 14 40. 82 || »Rostjahr», schweres. | — M — * | «|| 8/15/89] so | | | | | | | | (| 18925» (M (———|—|M M | = il =| 2 | Li | — fo | 8 | 88| 51112/19128] E | i | ' Herbst-Prolepsis, stark. | — "fo 5 | 33 | 51 | 18 | 22 | 129 | | — "lu | 8]58|48|12| 9/130) | | mI | | | 1893/4 | 86 |—|—|—|—| 86| "UE sl l| — % | 79 | 8|.—|—|—| 82| Frühjahrs-Prolepsis, | — Ble) lg em ie e schwach. | —. %% | Big) gl) a Festi i Bed irs bp | Ip Wi 63 |12| 1 | 4 ee | 80 Sommer-Epidemie, von | — 14 | 49/18] 8| 8| 8| 76| Ende Juni an. — Wh. 321 14 | 13 5 3| 70 |»Fast rostfreies Jahr». — 20% 9710]14| 5| 8. 59 J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 13 po j zahl der Weizen- | parzellen | Observa- FL Jahrgang : rostig nach | 2 Bemerkungen ^| tionstag | En = rein! = aden 5 1|2|3|4 ° 1893 276 | 73112 | — — | — | 90 — ho 119169 2, —— | 90 |; Herbst-Prolepsis, stark. — 1/1 |.3|80|89|17| 1| 90 | 1894 9^ | 83 | 8|—|—|— | 86 | 2 apu bee ea | | Frühjahrs-Prolepsis, schwach. | 1893—94 Mu | | =E oun aes ni | Neg a y cinjg od) agr [idis | sss e Ale 67 |15| 31 — | z= high | Sommer-Epidemie, von — 5/ | 51 117/12) 5|— | 85 Ende Mai an. — 22/6 17147| 8| 5/12! 84 era mässiges. — "Wh | 4|45|18| 2|15| 84 1902 *ho | 56 |— — |—|— | 56 | — lio 564, SR — |— 56 | -—— hoe. | 56 |—|— — | — | 56 Herbst-Prolepsis — 0. or [en] | | | , | e eo 1903 ?*/4 |1902—034| —— Mist LB ssl Laser en) oo ne Zee ss | Frühjahrs-Prolepsis = 0. — Mg bo. |) — 206 | | Sommer-Epidemie, von | Mitte Juni an. »Rostjahr», mässiges. | 53 | Herbst-Prolepsis, schwach. | d 903—04 sd : Frühjahrs-Prolepsis, stark. | no (=) 19 Qo b e BE CX QU OQ t2 DD ilie CUBE 93 | — % | 25 |96| 11—|—| 5 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. | | Zahl der Weizen- | | " | parzellen | | Jahrgang | on bor | rostig nach | zo Bemerkungen ‚ein Qraden |5 | rein — % | 3 | | | FENG | dere | | | | | | | | | 1904 27/6 1/|98|17| 6|—| 52 | | | | | | | — 111618 | 122| 5, 52 | j ie [12 Sommer-Epidemie, von T | — uj ka 10 28 9, 52 || ; End 1 | 1903—04 P anra set | 4| 9.30 9| f nde Juni an. | : | | | || »Rostjahr», mässiges. | — 25/7 | — | 8 Aalen |; ! uiis Aus dieser Tabelle sind ersichtlich teils die Zeiten des Jahres, in denen diese Pilzart aufgetreten ist, teils die Inten- sität, mit der die Krankheit in den einzelnen Zeitabschnitten sämtliche Jahre gewüstet hat. Schon bei dem ersten Blicke auf diese Tabelle muss es in die Augen springen, dass sich ein erster Krankheits- ausbruch regelmässig schon vor Eintritt des Win- ters auf der zarten Wintersaat zeigt. Dieser Ausbruch ist demjenigen, der im folgenden Hochsommer kommt, insofern ungleich, das er nur die Uredoform des Pilzes zur Entwicke- lung bringt und die Lebensenergie der befallenen Saatpflanzen nicht herabdrückt, ja es scheint sogar die Regel zu sein, dass die im Spätherbste am meisten rostbefallener, oder anders ausgedrückt die am meisten rostempfänglichen, Winterweizen- sorten die Winterkälte entschieden besser vertragen als die weniger befallenen Sorten. Dieser Herbstausbruch beginnt 1—1 '/ Monat nach der Saat, erreicht in verschiedenen Jahren eine hóchst wech- selnde Verbreitung und lntensitát, und dauert bis zu der Zeit, wo die Winterkälte eintritt und der Schnee die Saatpflanzen bedeckt. Untersucht man die auf der Tabelle 1 verzeichneten Jahrgänge, so findet man, dass die Herbstausbrüche in den Jahren 1891 und 1892 am heftigsten waren. Danach kommt das Jahr 1893 mit recht verbreiteten, aber nicht so inten- sivem Rost. Sehr unbedeutend waren die Ausbrüche der Jahre 1890 und 1903. In einem Jahre, 1902, blieb der Herbst- ausbruch ganz aus. J, ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 15 Schon diese grossen Schwankungen in der Ver- breitung und der Intensität des Herbstausbruches der einzelnen Jahrgünge muss einen Zweifel über die wirkliche Bedeutung desselben in der Okonomie des Pilzes erregen. Der Zweifel wächst aber, wenn man den weiteren Verlauf der Krankheit an einem und demselben Getreidejahr- gang verfolgt. Man könnte sich zwar denken, dass ein starker Herbstausbruch eine schwere Epidemie des darauffolgenden Sommers bedeuten würde, und umgekehrt ein schwacher Herbstausbruch eine leichte Sommerepidemie. Dies ist jedoch nicht der Fall. Es herrscht keine directe Proportion zwischen dem Herbstausbruche und der darauf folgenden Sommerepidemie. Nach dem heftigen Herbst- ausbruche des Jahres 1891 folgte wohl ein schlimmes Rostjahr 1892, nicht aber nach dem starken Herbstausbruche von 1892, sondern das Jahr 1893 war, praktisch gesehen, ein »fast rost- freies Jahr». Im Sommer 1893 erreichte nämlich die Inten- sität der Krankheit nur in 3 Fällen die höchste Gradzahl (4), und damals war der Pilz kaum in den Ähren zu entdecken. Andererseits findet man, dass nach dem sehr schwachen Herbstausbruche des Jahres 1903 ein starker Frühjahrsaus- bruch im Jahre 1904 folgte, — der überhaupt heftigste der von mir wahrgenommenen, — so wie auch eine recht arge Verwüstung im Sommer desselben Jahres. Endlich folgte nach dem vollständig rostfreien Spätherbste 1902 und dem auch vollständig rostfreien Frühjahre 1903 ein Sommeraus- bruch, der in den letzten Tagen des Juni gleichzeitig auf einer Menge Versuchsparzellen anfing und sich in den nächst- folgenden Wochen schnell entwickelte, so dass sich Rostpulver schon am 11. Juli in den Ähren der empfänglichsten Sorten vorfand!. Nur beim Jahrgange 1890—91 passte ein mässiger Herbstausbruch mit einer folgenden mässigen Sommerepidemie gut zusammen, ebenso wie gewissermassen beim Jahrgange 1893—94, als auf einem recht heftigen Herbstausbruch eine recht ernsthafte Sommerverwüstung folgte. ! Ein ähnlicher Jahrgang ist auch der jetzige 1904—05. Es wurde - im Spätherbste 1904 auf dem Versuchsfelde kein Rost beobachtet, und im Frühjahre 1905 standen die sämtlichen (86) Ww TNI an allen Ob- servationstagen (!5—?5/,, 8—9/5;, 1/5, 1!1— 16/5. 9/5, "fe, ^1[8)- bis-zu-dem "5/5 vollständig rostfrei. Die ersten Gainiostpuntdla wurden am ?5/; beobach- lot, und zwar auf 2 Parzellen (Rostigkeitsgrad 1). Spät. Anm. (18 ?*/; 05) 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Diese jetzt angeführten Umstände sind geeignet, zu gros- ser Vorsicht zu mahnen, wenn die Frage entsteht, das gegen- seitige Verhältnis zwischen dem Krankheitsausbruche im Spät- herbste des einen Jahres und demjenigen im Hochsommer des folgenden festzustellen. Da Uredopusteln des Pilzes im Spätherbste schon auf der Wintersaat vorhanden sind und hier gedeihen, so lange die Witterungsverhältnisse noch gün- stig sind, und da vereinzelte derartige Pusteln auch im zeitigen Frühling des nächsten Jahres von März oder April an, bis- weilen (1894) sogar im Februar, beobachtet worden sind, so liest der Gedanke am nächsten, sich die Sache so zu denken, dass der frühe Ausbruch des Frühjahrs die direkte Fortset- zung des Herbstausbruches sei, und zwar so dass die aller- ersten Pusteln, die im Frühjahre entdeckt werden, die ersten Ausschläge eines Myceliums zeigen, das schon im vorigen Herbste durch Ansteckung von dann befindlichen Uredosporen entstand und seit der Zeit in den Blättern fortlebte, nur durch die Winterkälte in seiner Entwickelung vorübergehend gehemmt. Auch liegt es nahe sich vorzustellen, dass die ei- gentliche Rostepidemie des Hochsommers die direkte Fort- setzung des etwaigen Frühjahrsausbruches sei. Damit wäre auch ein überwinterndes Uredostadium im rechten Sinne fest- gestellt. Gegen eine solche Deutung sprechen jedoch sehr wichtige Umstände. Es ist niemals genügend erwiesen, dass das My- celium, welches die ersten im Frühjahre hervorbrechenden Uredopusteln erzeugt, schon im vorigen Herbste in den Blät- tern vorhanden war, allerdings nicht dass es aus einer da stattgefundenen Uredoinfektion herstammt. Die diesbezüg- lichen Untersuchungen, welche in der Wintersaison 1892—93 auf 32 auserlesenen und beobachteten Weizenpflanzen am Experimentalfältet bei Stockholm ausgeführt wurden, zeigen, dass die bei weitem überwiegende Mehrzahl der vor Eintritt des Winters rostigen Blätter später im Frühling, nach Schmelzen des Schnees, abgestorben waren!. Von den im Herbste vorhandenen Blättern, welche im Frühjahre noch lebendig waren, starb auch im Laufe des April die überwiegende Mehrzahl aus, ohne jemals Uredopu- | J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc., S. 156 ete. [ J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 17 steln getragen zu haben. Die ersten Pusteln des Frühjahrs traten an solchen Blättern hervor, die sich im vorigen Herb- ste nur als sehr zarte Anlagen vorfanden, und zwar in den Scheiden der allerjiingsten Blatter versteckt und dadurch gegen jede àussere Sporenansteckung geschützt waren. Gegen die Annahme, dass der Herbstausbruch ein wesent- liches Glied in der Entwickelungskette des Pilzes sei, das die Epidemie des einen Jahres mit derjenigen des anderen ver- binde, spricht aber noch bestimmter der Jahrgang 1902—03, wo der Pilz weder im Herbste noch im Frühjahre zum Vor- schein kam, aber doch im Hochsommer eine normale Epide- mie eintrat. Diese merkwürdigen Erscheinungen des Jahrganges 1902 —03 fordern uns auch besonders dazu auf, die Frage über den Ursprung des Herbstausbruches, wenn ein sol- cher auftritt, näher zu betrachten. Die Zeit von 1 bis 12/3 Monat, welche zwischen dem Entspriessen der Saat und dem Bersten der ersten Pusteln zu verstreichen pflegt, ist über- raschend lang im Vergleich mit der nach einer Infektion mit Uredo glumarum gefundenen Inkubationszeit von etwa 10 Tagen, und die im September des Jahres 1902 herrschende Witterung kann nicht als für Infektion ungünstig bezeichnet werden. Die lange Zeit passt nicht gut mit der Annahme zusammen, dass die Herbstpusteln der Saatpflanzen aus Ure- dosporen herzuleiten seien, die mit dem Winde aus gewissen in der Nähe wachsenden, spät geschossenen und möglicher- weise uredotragenden Halmen des Sommerweizens dahingeführt worden seien. Es muss auch ein Zweifel über einen solchen Ursprung der genannten Saatpusteln aus dem Umstande entstehen, dass die Häufigkeit und die Intensität des Herbst- ausbruches in keinem direkten Verhältnisse zur Intensität derjenigen Rostepidemie steht, die sich auf der eben reif gewordenen und eingebrachten Ernte gezeigt hat. Ein starker Herbstausbruch folgte wohl im Jahre 1892 auf die sehr heftige Epidemie des vergangenen Sommers. In allen übrigen Fällen verhielt es sich jedoch anders. So folgte ein recht starker Herbstausbruch nach einem Sommer mit mässigem Rost in den Jahren 1891 und 1893, und ein schwacher Herbstausbruch nach einer recht ernsten Sommerepidemie im Jahre 1903. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 3. [v] 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Man möchte vielleicht einwenden, dass auch in dem Falle einer unbedeutenden Epidemie des Sommers doch im- mer Sporen in völlig hinreichender Zahl, in Millionen von Millionen, zur Hand seien, um die zarte Weizensaat zu in- fizieren. Dieses mag wahr sein, aber berechtigt ist es sicher- lich auch anzunehmen, dass eine grosse Intensität der Epi- demie des Sommers teils ein Zeugnis von einer grösseren inne- wohnenden Lebenskraft gerade in dem betreffenden Jahre ablegt, teils einen reichlicheren Überfluss als sonst von an- steckenden Sporen der sprossenden Saat bietet. Das jetzt angeführte stützt die Annahme, die ich schon früher aufgestellt habe!, dass der Ursprung des Herbst- ausbruches zum wesentlichen Teile nicht in einer Sporen- ansteckung von der umgebenden Vegetation, sondern in einem inneren allmählich reifenden Krankheitskeime zu su- chen ist. Das angeführte stützt auch weiter die Auffassung, dass der Herbstausbruch, der nichts anderes als Uredopusteln entwickelt und durch den eintretenden Winter unterbrochen wird, nur als eine Prolepsis zu betrachten ist, also mit dem vorzeitigen Aufbrechen einzelner Blüten der Obst- und anderen Bäume im Herbste anstatt im folgenden Frühjahre zu vergleichen, und dass demzufolge der Herbstausbruch in der Ökonomie des Pilzes eben so wenig Bedeutung hat, wie die vorzeitige Blütenentwickelung in der Ökonomie jener Baumarten. Dem Herbstausbruch eine andere Rolle als die hier angegebene zuzuschreiben, dazu berechtigt keine bisjetzt gemachte Beobachtung. Aus der oben gegebenen Tabelle 1 geht ferner hervor, dass man in der Regel auch mit einem frühen Krank- heitsausbruche im Frühjahre zu rechnen hat. Ebenso wie der Herbstausbruch zeigt sich der Frühjahrsausbruch in den einzelnen Jahren sehr verschieden sowohl an Umfang als auch an Intensität. In der Regel ist dieser Aus- bruch sehr schwach, wie in den Jahren 1891, 1892, 1893 und 1894, wo nur eine geringe Zahl Parzellen sehr schwache Spu- ren von Rostpusteln aufwies. In diesen Jahren erfolgten die Frühjahrsausbrüche im Jahre 1891 zwischen dem 4. und dem 1 J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc., S. 15 und B. 150 ete. i J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 19 27. Mai, im Jahre 1892 zwischen dem 8. März und etwa dem 10. Juni, im Jahre 1893 zwischen dem 29. April und dem 12. Juni und im Jahre 1894 zwischen dem 6. Februar und dem 10. Mai. Kräftig war der Frühjahrsausbruch im Jahre 1904, wo derselbe zwischen dem 2. Mai und dem 14. Juni beobachtet wurde. Endlich kommt das extreme Jahr 1903 ohne jegliche Spur von Frühjahrsausbruch. Untersucht man die Zahlen der Tabelle, die den Umfang und die Intensität des Frühjahrsausbruches der verschiedenen Jahre veranschaulichen, so wird man gewisse Eigentümlich- keiten im Verlauf der Krankheit entdecken, besonders wenn man mit den Verhältnissen im Spätherbst vergleicht. Nimmt man zuerst die 4 Jahre 1891—94 in Betracht, in welchen der Frühjahrsausbruch schwach war, so wird man finden, 1) dass sich die Krankheit während dieser Periode eine Zeit lang (1—2 Monate) sehr wenig verbreitet, und 2) dass sie danach mehr oder weniger abnimmt, bis end- lich eine Periode von 2—3 Wochen kommt. wo fast nichts oder gar nichts von Pusteln zu entdecken ist. Die- ses wird besonders auffallend, wenn man die Verteilung der äusserst spärlichen Pusteln über das Versuchsfeld in Betracht zieht. So findet man z. B., wenn man die Detailsaufzeich- nungen für das Frühjahr 1894 befragt, dass die 4 Parzellen, auf denen am 11. April sehr vereinzelte Pusteln — im allge- meinen nur ein einzelnes Pustelfeld an jeder Parzelle — ent- deckt wurden, nicht dieselben waren, wie die 3 Parzellen, die am 6. Februar als rostig notiert wurden, und die einzige am 1. Mai rostige Parzelle war auch mit keiner der am 11. April rosttragenden identisch. In solchen Fällen ist es gewöhnlich, dass eine Parzelle, auf der man an einem Observationstage ein oder einige Pustelfelder gesehen hat, am nächsten Obser- vationstage, 2—3 Wochen später, trotz eifrigen Suchens, kein einziges pusteltragendes Blatt aufzuweisen hat. Im Hauptsache war auch im Jahre 1904, wo der Früh- jahrsausbruch kräftig, war, der Krankheitsverlauf derselbe. Die Krankheit hielt sich während der ganzen Periode, welche hier etwas später, zwischen dem 2. Mai und dem 14. Juni, eintraf, ziemlich gleich, und wir finden auch in diesem Jahre einen Rückgang der Krankheit gegen das Ende der Periode, und besonders hier ist dieser Rückgang bemerkenswert, da 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. er auf eine Zeit kommt, welche kaum als ftir Neuinfektionen ungiinstig bezeichnet werden kann. Diese wiederholten Beobachtungen zeigen, wie es mir scheint, ganz entschieden, dass diese ersten, gewöhnlich spärlichen Pusteln, mit darin gebildeten Sporen, nicht als die wahre Krankheitsquelle betrachtet werden können, aus der die im Hochsommer auftretende, eigent- liche und zerstörende Epidemie herzuleiten wäre. Denn wäre dies der Fall, so hätte man regelmässig auf einer Parzelle, wo an einem Observationstage offene Pusteln be- obachtet waren — und nur eine einzelne Pustel enthält ja Tausende von Sporen -- ganz sicher auch am nächsten Ob- servationstage, 2—3 Wochen später, solche Pusteln, und zwar in weit grösserer Menge, entdecken müssen. In diesem Zusammenhange verdient der ausserordent- lich heftige Frühjahrsausbruch von 1904 eine be- sondere Aufmerksamkeit. Derselbe beschränkte sich nicht auf die Umgegend von Stockholm, sondern scheint eine weite Verbreitung nicht nur in unserem Lande, sondern auch an verschiedenen Orten von mittleren und südlichen Europa ge- habt zu haben. Von dem Landwirtschaftlichen Institute Al- narp (Südschweden) lief am 9. Mai die Mitteilung ein, dass auf mehreren Weizenfeldern der dortigen Gegend reichlicher Gelbrost verheerend aufgetreten sei, und Proben von kranken Saatpflanzen wurden eingeschickt, wodurch konstatiert wurde, dass hier ein sehr heftiger Angriff von Uredo glumarum vorlag. In Bayern wurde, nach L. HirTNER!, ein ähnlicher An- griff am Winterweizen in demselben Monat beobachtet, und die Krankheit richtete in manchen Gebieten von Oberbayern, Niederbayern und Oberpfalz, besonders an den Landweizen- sorten, ernstliche Verwüstungen an. Aus Südfrankreich schreibt in einer landwirtschaftlichen Zeitung am 5. Juni desselben Jahres B. CorwTRE? folgendes, das sich offenbar auf Uredo glumarum bezieht: »Cette maladie a sérvi cette année avec beaucoup d'intensité dans tout notre région du Midi; de nom- breuses excursions faites tout spécialement dans les départe- ments de l’Arriege, du Tarn, de Tarn-et-Garonne, de l'Aude, | L. HILTSER, Über das Auftreten des Rostes am Winterweizen. Prakt. Blütt. f. Pflanzenbau und Pflanzenschutz, 1904, Juli, S. 100. ? B. Corre, Les Rouilles des Blés. L'Agriculture Moderne, Paris, 1904, 5 juin. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 21 du Gers et de la Haute-Garonne m’ont permis de constater que la rouille n'est pas une maladie aussi bénigne qu'on peut le supposer et qu'elle gagne chaque année plus de terrain». Über eine ähnliche Gelbrostverwüstung am Roggen in Öster- reich berichtet auch G. Höck!. Nach einer ihm gemachten Mitteilung von der K. K. Landw.-Gesellschaft in Linz, trat »diese Roggenkrankheit, die gelber Brand genannt wird, nicht nur im siidlichen Bóhmen, sondern auch in Oberósterreich und auch im nórdlichen Bóhmen derart in verheerender Weise auf, dass das Getreide vielerorts noch grün abgemüht wurde». Es lag die Vermutung nahe, dass diesem heftigen Früh- jahrsausbruch ganz sicher eine sehr schlimme Verheerung der Weizenernte im Hochsommer folgen würde. Man kónnte ja voraussetzen, dass je zahlreicher die zur Verfügung stehenden Sporen waren, desto reichlicher neue Krankheitscentra ent- stehen würden, und demzufolge die übliche eigentliche Epi- demie des Hochsommers würde verschoben werden, und zwar so dass sie früher eintreten und eine intensivere Verwüstung hervorrufen müsste, als in gewóhnlichen Jahren. Selbst hegte ich jedoch darüber keine ernste Befürchtung, da ich aus früheren Erfahrungen wusste, dass ein Rückgang des Krankheitangriffes Ende Mai oder Anfang Juni einzu- treten pflegt, und dass es dann 1—2 Wochen oder mehr dau- ert, bis die Krankheit wieder in Schuss kommt, und zwar in einer Weise, die in mehreren Hinsichten den proleptischen Ausbrüchen des Spätherbstes und des Frühjahrs unähnlich ist. Meine Erfahrung wurde auch jetzt bestatigt. Zwischen dem 27. Mai und dem 4. Juni war eine unverkennbare Abnahme der Intensitàt zu bemerken. In 9 Fallen konnte man auf Parzellen, die an jenem Tage als rostig (Grad 1) notiert worden waren, an diesem Tage kein einziges rostiges Blatt mehr entdecken, und auf 1 Par- zelle, wo am ersten Tage der Rostigkeitsgrad zu 2 bestimmt worden war, musste man jetzt den Grad auf 1 herabsetzen. Gleichzeitig war die Rostigkeit nur in 4 Parzellen von 0 auf 1 und in 1 Parzelle von 1 auf 2 angewachsen. Zwischen dem 4. und dem 1l. Juni trat wohl eine ge- ringe Steigerung in der Rostigkeit ein, — von 27 auf 34 rostige ' G. Hóck, Eine neue Rostgefahr für den Roggen. Wiener Landw. Zeit., 1904, Nr 64, 10. August. 29 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Parzellen, — wahrscheinlich durch die Niederschläge des 4. (4,s mm) und des 6. Juni (5,7 mm) hervorgerufen. Dann kam aber wieder ein Rückgang der Krank- heit zwischen dem 11. und dem 14. Juni zum Vor- schein, während welcher Zeit der Rostigkeitsgrad herabging: in 20 Parzellen von Grad 1 auf Grad 1?, in 7 Parzellen von Grad 1 auf Grad 0 und in 2 Parzellen von Grad 2 auf Grad 1. Eine Steigerung konnte jetzt auf keiner Parzelle konsta- tiert werden. Etwa am 14. Juni traf dasendliche Minimum des Frühjahrsausbruches ein, und jetzt näherte sich die Zeit des Hervortretens der eigentlichen Sommerverheerung, die von jenem Tage an bis zum 1. August verfolgt wurde. Man wird vielleicht sagen, dass diese Sommerverheerung doch aus einer Ansteckung mittels derjenigen Sporen herzu- leiten wäre, die sich ja immerhin in mehr als hinreichender Menge auf den 27 Parzellen fanden, wo Pusteln am 14. Juni beobachtet worden waren, wenn auch diese Pusteln gar nicht den Eindruck einer besonderen Lebenskraft oder Ansteckungs- fähigkeit machten. Untersuchte man aber bei dieser Zeit des Minimums des Frühjahrsausbruches die sämtlichen Weizenparzellen des Ver- suchsfeldes etwas näher, so erstaunte man fast über das gesunde und kräftige Aussehen der Pflanzen. Bei genauer Durchmusterung der einzelnen Pflanzen konnte man freilich hier und da die Reste sterbender Rostpusteln an den untersten, jetzt meistens halb oder ganz verwelkten Blättern der Pflanzen entdecken, aber alle die oberen Blätter derselben sahen dunkelgrün und kräftig aus, wie alle Jahre in dieser Zeit. Um eine recht genaue Kenntnis von der Verbreitung und der Beschaffenheit der damaligen Pustelfelder, und damit auch eine sichere Basis für die Schätzung der Rostigkeit der Par- zellen zu gewinnen, wurden am 15. Juni 5 Parzellen des Fel- des ausgewählt, eine mit Grad 2, zwei mit Grad 1 und zwei mit Grad 0 bezeichnet. Aus jeder dieser Parzellen wurden 10 Pflanzen genommen und von jeder dieser Pflanzen der Haupttrieb minutiös untersucht. Die Ergebnisse der Unter- suchung sind in unterstehender Tabelle 2 zusammengestellt. Die Verbreitung von Uredo g£lumarum an 5 Winterweizensorten (10 Pflanzen jeder Sorte untersucht) am 15.—16. Juni 1904. Tabelle 2. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN 23 H C dm Die Beschaffenheit der einzelnen Blatter E E. ange dE Br; Spitze desl (Die Blätter von unten gerechnet) E d obersten |. Berne == = un : = j RO NN Blattes) | Nr. | Nr. | Nr. Nr. Nr. a - —— te 1C À— E ——— ÀÀÁ——ÀM— e BÓ ÉÜÀ Qe MÀ € € € — nosti guod u P QU TTDLMELS Hors- |711(62-81) + Halbver- | Grün, aber | Dunkelgrün, Dunkelgrün, ford's (Tote | welkt, mit | schlaff, mit kräftig. Pu- kräftig, ohne Perl- | | Rost- teils frischen vielen Pu- | steln zer- | Pusteln 2 weizen | pusteln) teils ver- | stelfeldern | streut. Ei- (Nur 1 Blatt trockneten | über die nige Pustel- mit einem | | Pusteln ganze Blatt-| felder lang- | Pustelfelde) | | fläche gestreckt | | 2 (14) 3 4 5—7 fichigan 70 (6378) Y Halbver- |Grün, halb- | Dunkelgriin, Bronce (Keine |welkt. (Nur verwelkt, kräftig, ohne 1 tote 1 Blatt mit ohne Pusteln Pusteln) frischen | Pusteln | | | | Pusteln) | 3 4 5 6—8 | Schwar- 55(44—64), + Halbver- Halbver- Dunkelgriin, er sam-| (zahl- | welkt, mit | welkt, bis- kraftig (In 3 netiger | reiche toten weilen kräf- Fällen Blatt | 12 Emmer tote Pusteln | tig und mit 3 von oben | Pusteln) frischen | mit Pustel- | Pusteln feldern, sonst rein) 3 4 | 5 6—8 aiser- |57 (46-73) T Halbver- | Verwelkend, Dunkelgriin, weizen (Nur 1 |welktbistot, ohne Pu- ikräftig, ohne | 0 Blatt mit, ohne Spur 'steln. Gelbe Pusteln | toten |von Pusteln| Flecken Pusteln) | 3 4 5 | 6-8 | Blé hy- 46(37-53) — 1 Halbver- |Verwelkt, in Dunkelgrün, | bride à welkt der Spitze kräftig, ohne 0 grosse gelbe Pusteln tete Flecken 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Fasse ich die oben angeführten Studien und Beobach- tungen sämtlich zusammen, so kann ich nur finden, dass wir in der Regel zwischen drei verschiedenen Perioden im sporenerzeugenden Leben des Gelbrostpilzes, wie dieses sich an dem Winterweizen in den hiesigen Gegenden kund- giebt, zu unterscheiden haben. Die erste Periode nenne ich die Herbst-Prolepsis, in welcher der Pilz an der Wintersaat als Uredo auftritt. Diese Periode fängt 1—1!/s Monat nach der Saat an und dauert bis zu der Zeit, wo die Winterkälte alles Wachstum hemmt und der Schnee sich über das Feld legt. Der Herbstausbruch, der eine wöchentlich vermehrte Verbreitung zeigt, ist in verschiedenen Jahren sehr verschieden rücksichtlich seiner Intensität, tötet aber nicht die befallenen Pflanzen, setzt auch nicht die Winterfestigkeit der Pflanzen merkbar herab. In einzelnen Jahrgängen bleibt dieser Ausbruch ganz aus, und die Saatpflanzen stehen im ganzen Spätherbst durch- aus rein da. Die zweite Periode möchte ich die Frühjahrs-Pro- lepsis nennen, in welcher der Pilz im zeitigen Frühjahre ebenfalls nur im Uredostadium auftritt. Diese Periode fängt im allgemeinen im April an, selten früher, und sie dau- ert bis Mitte oder Ende Mai, seiten bis Anfang oder Mitte Juni. Der Ausbruch, der sich ja eine Zeit lang ziem- lich gleich hält, ist in der Regel sehr schwach und übt keine sichtbare herabsetzende Wirkung auf das Gedeihen der Pflanzen aus. Gegen Ende der Periode wird eine Ab- nahme der Intenstät der Krankheit merkbar und end- lich ein Minimum erreicht. Nicht selten kommt zuletzt eine kurze Zeit von 1—2 Wochen, in welchen gar keine Pu- steln zu entdecken sind. In einzelnen Jahren bleibt auch der Frühjahrsausbruch vollständig aus. Die dritte Periode, die eigentliche Verwüstungg- periode, beginnt in der Regel Mitte oder Ende Juni, in Ausnahmefüllen etwas früher (Anfang Juni) oder etwas spáter (Anfang Juli) Der Pilz tritt erst als Uredo an einem der mittleren, sonst dunkelgrünen Blatter der kraftig wachsenden Pflanze auf, und er wandert nach und nach den Halm auf- warts, nicht selten bis in die Ahre hinauf. Nach 2—3 Wochen tritt auch die Puccinia hervor, erst an den unteren Schei- den und an den ältesten zuerst befallenen Blattspreiten. Die J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 25 Intensität der Epidemie wechselt in verschiedenen Jahren, ist aber von der Beschaffenheit der proleptischen Ausbrüche voll- ständig unabhängig. In schweren Rostjahren wird die Ernte beträchtlich reduziert, die Körner sind stark verschrumpft und daher unverkäuflich, aber ihre Keimfähigkeit ist nicht getötet. Bei den empfänglichsten Weizensorten bleibt dieser Ausbruch kein Jahr vollständig aus, obgleich oft die Körner verschont sind und gesund aussehen. Alle drei; jetzt beschriebenen Ausbrüche leiten ihren Ur- sprung wesentlich aus einer und derselben Quelle, aus einem in der heranwachsenden Weizenpflanze innewohnenden Krank- heitskeim, der eine kürzere oder längere Zeit hindurch im Plasmastadium mit dem Protoplasma der Weizenzelle selbst symbiotisch, als Mycoplasma, zusammenlebt. Das Myco- plasma reift allmählich, in den verschiedenen Blättern un- gleichzeitig, zu einem interzellularen Mycelium, das seinerseits Uredopusteln erzeugt. Der proleptische Ausbruch im Herbste ist das Resultat eines derzeitigen Reifens in den 2—3 ersten Herbstblättern der Saatpflànzchen. Diese Reife tritt 1—1 '/» Monat nach der Saat ein. Der proleptische Frühjahrsaus- bruch ist das Resultat eines ahnlichen Reifwerdens in den darauf folgenden, im Frühjahre sich entwickelnden, Blättern, den 4:ten bis 5:ten von der Saat an gerechnet. Endlich kommt im Hochsommer der grosse Ausbruch als Resultat der Reife des plasmatischen Krankheitsstoffes in den Blattern, welche sich zu der Zeit entwickeln. Mir sind keine Beobachtungen bekannt, die beweisen, dass der Frühlingsausbruch die direkte Fortsetzung des Herbst- ausbruches in der Weise wire, dass die ersten Pusteln des Frühjahres aus Uredosporen herstammten, die seit dem vori- gen Herbste fortlebten. Und die Beobachtungen, die für die Möglichkeit angeführt werden könnten, dass ein im Frühjahr hervorbrechendes Pustelfeld aus einem Mycelium stammte, das im vorigen Spätherbste beinahe fertig gewesen, Sporen zu produzieren, aber plótzlich durch die eintretende Winter- kalte in seiner ungestórten Entwickelung gehemmt worden, diese Beobachtungen sind so äusserst spärlich !, dass sie schwer- lich in ernstlichen Betracht kommen kónnen oder dürfen, ! J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc., S. 156, Tab. 24, II, Kol. 3. — Vgl. auch die oben gelieferte Tab. 1, S. 13, die Notierung für den 6. Februar 1894. 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NO 3. wenn es gilt, die Frage von der etwaigen Uberwinterung des Pilzes im Stadium eines Myceliums zu erörtern. Auf Grund des jetzt angefiihrten, und besonders da es sich ausserdem gezeigt hat, dass sowohl der Herbst- wie der Frühjahrs-Ausbruch haben ganz ausbleiben können, ohne dass irgend welche Storung im Verlaufe der eigentlichen Epidemie des Pilzes im Hochsommer beobachtet wurde, halte ich mich für gut berechtigt zu behaupten, dass ein überwintern- des Uredostadium bei dem Gelbrostpilze des Win- terweizens als ein wirkliches Glied im Entwicke- lungscyklus des Pilzes nicht mehr in Betracht kommen kann, weder in der Form von Sporen noch in der Form von Mycelium, als Urheber der ersten im Früh- jahre hervorbrechenden Pusteln, ebensowie dass der Früh- jahrsausbruch nicht direkt die wirkliche Epide- demie des Hochsommers hervorruft. Damit ist selbstverständlich nicht die Entstehung neuer Krankheitszentren infolge stattgefundener Neuinfektionen im Laufe der proleptischen Ausbrüche und während der eigent- lichen Sommerverwüstung in irgend einer Weise ausgeschlossen oder bestritten. Ich brauche hier nur daran zu erinnern, dass ich schon vor mehr als 10 Jahren zwei verschiedene Stadien der Sommerverwüstung ausgeschieden und ausführlich be- schrieben habe!, ein primäres, wo die Häufchen in einer geringen Zahl oft weit von einander getrennter, schmaler, langgestreckter Streifen auftreten, und ein sekundäres, wo zuletzt das ganze Blatt auf seiner ganzen Oberseite von Häuf- chenreihen bedeckt ist. Während das erste Stadium einem innewohnenden Krankheitskeime seinen Ursprung zu verdan- ken scheint, muss das zweite Stadium wesentlich den Neu- infektionen durch Uredosporen zugeschrieben werden. Mit dem jetzt angeführten will ich freilich nicht die Frage von einem überwinternden Uredostadium bei den Ure- dineen überhaupt für endgültig gelöst halten, — jede Verall- gemeinerung ist gefährlich, — ich hoffe nur damit genügende Motivierung gegeben zu haben, weshalb ich die in der Litte- ratur bisjetzt vorgebrachten Beweise für eine solche Überwin- terung der betreffenden Pilze nicht für hinreichend rechnen kann. 1 J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc., S. 189 etc. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 27 PE Die Verbreitung der Rostpilzsporen durch den Wind. In den Fallen, wo man das Wiederauftreten der Rost- krankheiten an den Gewächsen im Hochsommer weder aus aecidientragenden Zwischenwirten der unmittelbaren Nachbar- schaft, noch aus überwinternder Uredo hat erklären können, hat man angenommen, dass Sporen irgend welcher Art weite Strecken durch den Wind verbreitet werden kónnten und auf diese Weise eine Ansteckung der Pflanzen zu Stande komme. Der Eifer, eine solche Herkunft des neuen Krankheits- ausschlages sicher festzustellen, ist ganz besonders gewachsen, seitdem ich in mehreren Arbeiten auf Grund eigener im Freien angestellten Beobachtungen davor warnte, sowohl die Bedeu- tung der Sporen als Krankheitsverbreiter wie auch überhaupt die Rolle des Sporenlebens in der Lebensgeschichte der krank- heitserregenden Pilze zu überschätzen, und. gleichzeitig die Meinung geltend machte, dass man das vegetative Leben die- ser Pilze sowohl hinsichtlich seiner Dauer als seiner Rolle mehr beachten müsse. Die Verteidigung der Lehre der überwältigenden, ja fast alleinherrschenden, Bedeutung des Sporenlebens in dem Leben und der Geschichte der Schmarotzerpilze und in den durch dieselben hervorgerufenen Krankheiten, speciell den Rost- krankheiten, ist in der allerletzten Zeit besonders durch H. KLEBAHN geführt. In einem besonderen Kapitel seines schon erwähnten Buches über die wirtswechselnden Rostpilze bespricht KLE- BAHN (S. 15—19) einige, nach seiner Ansicht wohl die be- weiskräftigsten, Fälle weitreichender Verbreitung von Aeci- dien- und Uredosporen. Unter den aecidienartigen For- men nennt er an erster Stelle Peridermium Strobi und P. Cornui. Über diese beiden Pilze schickt KLEBAHN anfänglich die Bemerkung voraus, dass sie »durch die Massenhaftigkeit der Sporenbildung alle anderen Rostpilze übertreffen». Für diese Behauptung führt er jedoch keinen Beweis an. Als Beweis kann nämlich nicht gerechnet werden, wenn KLEBAHN sagt: 1 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 35. N: 3 »die Erzeugung der Sporen hält in demselben Aecidium eine geraume Zeit vor, unter günstigen Umständen wahrscheinlich weit über 14 Tage», und er rechnet wohl auch nicht selbst diese Angabe als einen Beweis, denn er fügt hinzu: »es fehlt mir leider an bestimmten Zahlen». Mir erscheint die behauptete Überlegenheit zum wenig- sten sehr zweifelhaft. Die Wirtspflanze von Peridermium Strobi, die Weymouthskiefer, ist keine allgemein verbreitete Pflanzenart — diese Kiefer kommt z. B. in Schweden nur in vereinzelten Park- und Gartenanlagen vor — und es scheint mir unter diesen Umständen nicht berechtigt zu behaupten, dass die beschädigende Pilzart derselben häufiger wäre als viele andere fast ubiquistisch vorkommenden Pilzspecies. Und was das Peridermium Cornui betrifft, so tritt dasselbe, wenig- stens in den Gegenden, die ich kenne, nur recht spärlich an sehr vereinzelten Bäumen auf. Die allermeisten Bäume un- serer Wälder stehen ganz rein davon, auch wo Cronartiwm asclepiadeum sehr allgemein ist. Will man von einer »über- treffenden Massenhaftigkeit der Sporenbildung» in absolutem Sinne reden, — und das meint offenbar KLEBAHN, — so will ich meinerseits solche Pilzformen wie Uredo graminis und Uredo glumarum, wenigstens für Schweden, den beiden Peri- dermien-Arten weit voranstellen. Auch finde ich keinen Beweis fiir eine sehr weitreichende Windverbreitung der beiden Kieferschmarotzer in dem von KLEBAHN weiter angeführten vorgebracht. Er sagt wohl, dass »die Sporen bei trockener Aufbewahrung nachgewiesenermas- sen über einen Monat infektionstüchtig bleiben, also ohne Zweifel auch, wenn sie bei trockener Witterung vom Winde umhergeführt werden», und dass sie »als so lockerer Staub und in einer solchen Höhe über den Boden gebildet werden, dass sie vom Winde leicht ergriffen und fortgeführt werden». Das hıer erwiesene ist die Infektionstüchtigkeit gewisser trocken aufbewahrter Sporen noch nach einem Monat, das übrige ist lauter subjektive Ver- mutungen. Als wirkliche Beweise für die Lehre würde vielleicht je- mand gewisse von C. von TUBEUF! gemachte und von KLE- ! C. vox TUBEUF, Einige Beobachtungen über die Verbreitung parasitärer Pilze durch den Wind. Arbeit. aus d. Biol. Aht. für Land- u. Forstwirthsch. am Kais. Gesundheitsamte, Bd. 2, Berlin, 1902. S. 176. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 29 BAHN auch hier citierten Studien rechnen wollen. Dieser sagt nämlich: »So hat vow TUBEUF durch Versuche gezeigt, dass die Wirkung einer mit Peridermium Strobi behaftenen Wey- mouthskiefer sich auf 120 m Entfernung bemerkbar machte; ferner berichtet er über eine in einer Entfernung von 500 m beobachtete Infektion». Geht man aber zu der citierten Quelle, so findet man diese Studien von von TUBEUF selbst folgendermassen beschrie- ben: »Inmitten eines ausgedehnten Föhrenbestandes, entfernt von etwaigen Gärten oder sonstigen Anlagen mit Weymouths- kiefern, wurde eine grosse, durch einen Waldbrand im Vor- jahre entstandene Blösse für den Versuch ausgewählt. Auf dieser Fläche wurden auf der Westseite drei Hügel von 1 m Höhe aufgeworfen und mit Grasplaggen beschlagen. Auf jeden Hügel wurde im Frühjahr eine 6—7 jährige Weymouths- kiefer angepflanzt. Die Weymouthskiefern hatten im Vor- jahre den Blasenrost und trugen hiervon dicke Stammbeulen. Der Blasenrost entwickelte daher auch in diesem Jahre seine Aecidien, deren Sporen, wie ich annahm, vom Westwind über die Fläche geweht würden. Dementsprechend wurden in Ab- ständen von je 20—30 m von den Weymouthskiefern gegen Osten, ebenfalls auf 3 bis 5 Hügeln Ribessträucher gepflanzt; die Hügel waren innerhalb der Reihe auch ca. 20 m von einander entfernt. So entstanden Ribesreihen in einer Ent- fernung von 20, 40, 60, 80—100, 120 m von den 3 Pinus Strobus-Pflanzen. Später wurden auch noch Ribessträucher auf der Fläche verteilt ohne Hügel. Die Ribespflanzen wur- den nun durch die vom Winde verwehten Peridermium-Sporen der 3 Weymouthskiefern infiziert, und zwar 4 in etwa 20 m Entfernung, und je 1 oder 2 in einer resp. Entfernung von 40, 70, 100, 120 m von den 3 Pinus Strobus-Pflanzen. Es geht demnach aus dem Versuch zweifellos hervor, dass das Sporenmaterial von 3 Rostbeulen der Weymouthskiefer ge- nügt, um eine Fläche von 120 m Quadratseite zu gefährden und dass der Wind die Sporen thatsächlich auf diese Ent- fernungen verweht und in solcher Menge mit sich führt, dass eine grössere Zahl von Infektionen erfolgen kann. Die Kon- statierung der Uredolager wurde so frühzeitig vorgenommen, dass man annehmen kann, die Infektionen seien alle primär durch Peridermium Strobi erzeugte gewesen». “fs 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. Gegen die Schlussfolgerung des Versuchsanstellers muss ich folgendes bemerken. Wir vermissen in dieser Beschrei- bung jede Zeitangabe. Es wird nicht angegeben, zu welcher Zeit die Verpflanzung der Weymouthskiefern so wie die der Ribessträucher stattfand, auch nicht an welchen Tagen und in welchem Umfange die Pusteln an den einzelnen Ribes- sträuchern zum Vorschein kamen. Wir finden auch keine Beschreibung über den Verlauf der Krankheit in ihrer Weiter- entwickelung. Ohne derartige Angaben ist es dem Leser un- möglich, sich ein richtiges Urtel darüber zu bilden, ob der Krankheitsausbruch der Ribessträucher aus den verpflanzten Weymouthskiefern herrührte oder nicht. Es ist fürwahr nicht genug, dass der Versuchsansteller erklärt, er sei überzeugt, dass »der Wind die Sporen tbatsáchlich auf diese Entfer- nungen verweht», dass »die Ribespflanzen durch die vom Winde verwehten Peridermium-Sporen infiziert wurden» u. s. w., oder dass er »nicht zweifle, dass die Infektionen auf viel wei- tere Entfernungen erfolgt wären». In dieser Überzeugung liegt kein Beweis; es muss die Versuchsanordnung, wie auch die Beschreibung der Versuche, der Beschaffenheit sein, dass auch der Leser überzeugt wird, dass die ersten hervorbre- chenden Pusteln der Ribessträucher wirklich aus Sporen von den Weymouthskiefern stammten, und nicht aus einem Krank- heitsstoff, das schon vor der Verpflanzung in den Sträuchern vorhanden war. Es wird von den Kiefern gesagt, dass sie »im Vorjahre Blasenrost hatten», aber es wird nichts darüber gesagt, woher die Ribessträucher stammten, aus, einer ge- sunden Schule (Garten) oder aus einer Schule, wo vielleicht Cronartium ribicolum schon seit Jahren endemisch auftrat. Ich habe selbst in mehreren Jahren diese Krankheit der Ribes- sträucher an mehreren Lokalitäten in Schweden verfolgt, und ich bin dabei zu der Vermutung geleitet, dass wir es wahrschein- lich auch hier mit einer inneren Krankheitsstoffe zu rechnen haben. Die Zeit des Ausbruches, so wie der ganze Verlauf der Krankheit lässt sich nicht recht mit einer äusseren Ansteckung von mehr oder weniger entfernten Weymouthskiefern vereinigen. Ich kann also aus der von von TUBEUF gegebenen Darstellung nur so viel herausnehmen, dass gewisse Ribessträucher, die in verschiedenen Entfernun- gen von 3 Weymouthskiefern in einem Walde ange- pflanzt waren, krank wurden, nichts mehr. Woher J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 3] die Krankheit stammmte, ist unbewiesen. Hätte von TUBEUF zum Vergleich einige andere Ribessträucher desselben Sortiments an einem anderen Platze gepflanzt, wo keine Wey- mouthskiefern in der Nähe wuchsen, so hätte er vielleicht auch an diesen Sträuchern die Krankheit finden können. Man kann wenigstens fordern, dass eine solche Möglichkeit in Betracht gezogen und experimentell geprüft wird, che eine bestimmte Schlussfolgerung gezogen wird. Mit der Beweisführung von TUBEUFS erklärt sich indessen KLEBAHN überbefriedigt, ja er ist geneigt, viel weiter zu ge- hen, indem er (S. 16) die von von TUBEUF angegebenen Zah- len als »gering» bezeichnet, im Vergleiche mit den Entfer- nungen, »auf die thatsächlich oft wirksame Infektionen durch P. Strobi eintreten», wie er »aus Beobachtungen in der Um- gebung Hamburgs und Bremens schliessen muss». Diese Beobachtungen werden in folgender Weise beschrieben: »In Bremer Bürgerpark waren z. B. überall die schwarzen Johan- nisbeeren (Ribes nigrum) infiziert, auch an den von den Wey- mouthskiefern entferntesten Stellen, ebenso war der Pilz viel- fach in der Umgebung anzutreffen; dabei ist die Verbreitung der Sporen hier durch die Baum- und Gebüschpflanzungen vielfach gehindert. Auch bei Hamburg habe ich das Cronar- tium oft angetroffen, ohne dass ich in der Nähe Weymouths- kiefern gesehen hatte». Ganz anders stellt sich KLEBAHN, wenn es gielt, eine Angabe von mir über das Auftreten von Cronartium asclepia- piadeum zu referieren. Meine Angabe war folgende: »Es ist an einer Lokalität am Experimentalfältet C. asclepiadeum auf Cynanchum am Saume eines Kiefernwaldes seit dem Jahre 1881 vorhanden, ohne dass man bisher an den danebenan- stehenden Kiefern Blasenrost hat beobachten kónnen. Be- sonders wurden im Frühjahre 1895, Anfang Juni, alle die Kie- fern, ältere wie jüngere, welche an dieser Lokalität oder in deren unmittelbaren Nachbarschaft wuchsen, sehr genau unter- sucht, aber umsonst. Auch die Kiefern, deren Zweige die Cynanchum-Lokalität überragten, trugen nicht die geringste Spur von Blasenrost, sondern waren alle ganz gesund. Dieses zeigt, dass C. asclepiadewm von einem Jahre bis zum anderen ! J. ERIKSSON. Einige Beobachtungen über den stammbewohnenden Kie- fernblasenrost, seine Natur und Erscheinungsweise. Centr.-bl. f. Bakt.. Abt. 2, 1896, S. 384. * 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. fortleben kann, ohne durch P. cornui abgelöst zu werden, zugleich aber, dass die Verbreitung jener Pilzform auf die ablósende Wirtspflanzenart, obgleich diese sich in der Nach- barschaft befindet, weder so leicht zu Stande kommt, noch für das Fortleben des Pilzes von einer so grossen Bedeutung ist, wie man bis jetzt angenommen hat». Wie behandelt KLEBAHN diese Angabe? Er erklärt ganz unbefangen (S. 376): »Ich lege der Angabe von ERIKSSON, dass er Cronartium as- clepiadeum beobachtet habe, ohne dass es ihm gelungen sei, Peridermium Cornui in der Nahe aufzufinden, keine Bedeu- tung bei». Ebenso verfährt er mit einer anderen Angabe von mir. Ich habe (a. a. O., S. 382) das Vorkommen von Cronartium ribicolum an einem Orte besprochen, »wo in der ganzen Ge- gend keine Weymouthskiefer vorkam und wo die nächste Entfernung der gemeinen Kiefer auf wenigstens !/s Meile zu schätzen war». Von dieser Beobachtung, sowie von einigen derartigen anderer Forscher, schreibt KLEBAHN (S. 386); »Bei weiterer Nachforschung würde die Ursache des Auftretens des Cronartium wohl in einem Aecidium gefunden worden sein». Ein solches Verfaren, die Thatsachen, die nicht mit einer vorausbestimmten Meinung gut zusammenpassen, ohne wei- teres ganz willkürlich abzufertigen, ist freilich sehr bequem, auf die Dauer aber wird es sich nicht gut als beweiskräftig erweisen. Sieht man näher nach, so findet man ganz dasselbe Ver- fahren wieder, wenn es andere von KLEBAHN citierte Fälle gilt, wie Cawoma Laricis, Aecidium elatinum u. a. Aus dem Vorkommmen einer Entwickelungsform des Pilzes an einem Orte und aus dem der anderen an einem anderen schliesst KLEBAHN ohne weiteres, dasseine durch den Wind vermittelte Sporenansteckung die Krankheit hervorgerufen hat, und zwar unab- hängig von den gegenseitigen Entfernungen der beiden Orten, von dazwischen liegenden Gebüschen u. s. w. Ja, in seinem Fifer geht KLEBAHN sogar so weit, dass er »das Vorkommen von Coleosporium Euphrasie auf den ost- friesischen Inseln Wangeroog, Langeroog und Juist, auf denen es überhaupt keine Kiefern oder höchstens ein paar ange- pflanzte Exemplare gibt», in Übereinstimmung mit E. LEw- J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 33 MERMANN so erklärt (S. 17), dass »die Sporen des Peridermiums vom Festlande hiniiberfliegen». In einem zweiten Abschnitte desselben Kapitels spricht KLEBAHN über die Verbreitung von Uredosporen, und er hält sich dabei vorzugsweise bei gewissen Melampsora-Arten auf. Er beginnt die Darstellung mit folgender Behauptung (S. 18): »Die Uredosporen scheinen auf den ersten Blick der Verbrei- tung durch den Wind keineswegs so hervorragend angepasst zu sein, wie die Aecidiosporen». Worauf diese Behauptung sich stützt, wird nicht gesagt, und ich kann nicht umhin diese Unterlassung zu bedauern. Die Ähnlichkeit der beiden Sporenformen in Dimensionen, im Bau u. s. w. ist so gross, dass nach meiner Meinung beide in Bezug auf eventuelle Windverbreitung gleich viel wert sind. Die darauf folgende Darstellung KLEBAHNS gibt uns we- sentlich folgende Daten: »Zu Anfang der Uredoperiode findet man an den Weiden und Pappeln nur nach langem Suchen sehr vereinzelte Pilzlager, die sich oft durch ihre Grösse von den späteren auszeichnen. Später werden die Lager kleiner und zahlreicher, nicht selten findet man sie zuletzt über die ganze Unterseite der Blätter zerstreut, auf zahlreichen, ja mitunter auf sämtlichen Blättern der Sträucher». Nichts weiter! Man findet keine Beobachtungstage ange- geben, und es wird kein Verfolgen der Epidemie vorgelegt. Auf die citierten Angaben, sowie auch auf die Beobachtung, dass die Uredosporen »stets sehr leicht infizie- ren», baut KLEBAHN, indem er erklärt, dass »gar kein Grund vorliegt, daran zu zweifeln, dass diesen Sporen das Auftre- ten und die Verbreitung der Pilze in erster Linie zuzuschrei- ben ist». Es wird weiter angeführt, dass B. D. HALSTED Puccinia Asparagi »auf abgeschnittenen und dann nachgewachsenen Spargel neben einem stark infizierten Felde nur auf der dem Felde zugekehrten Seite der Pflanzen auftrat, und da nicht, wo ein dazwischen befindliches Haus das Zuwehen der Spo- ren hinderte». Dieser Fall scheint mir eher wider als für eine bedeutende Windverbreitung zu sprechen. Um seine Behauptung zu stützen, dass die Luft eine so grosse Rolle als Sporenverbreiterin spiele, ja sogar hinreiche, um die Entstehung von Pilzepidemien an vereinzelten iso- lierten Lokalen zu erklären, hebt KrEBAHN bei seinen spe- Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 3. 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. ziellen Betrachtungen über den Getreiderost (S. 67) gewisse Umstände hervor, die er mir vorwirft »vollständig unter- schützt» zu haben. Ein solcher Umstand ist »die Massenhaf- tigkeit des Getreidebaues in fast allen Weltteilen». »Da nur selten», meint KLEBAHN, »eine Getreidepflanze ganz ohne Rost ist und ein einzelnes Rostlager hunderte von Sporen der Verbreitung durch den Wind darbietet, so müssen grosse Mengen von Rostsporen in die Luft gelangen». Er hat aber nicht den Beweis geliefert, den man zu fordern berechtigt ist. Es ist hier nicht die Rede davon, ob sich überhaupt Sporen in der Luft finden oder finden kónnen, — dieses dürfte kein vernünftiger Mensch bestreiten wollen, — sondern es kommt darauf an zu zeigen, teils in welcher Menge sie dort in verschiedenen Entfernungen von der Sporenquelle vorkommmen, teils ob der neue Krankheitsaus- bruch in dem einen oder dem anderen Falle seine Entstehung thatsüchlich einer Ansteckungdurch die mit dem Wind verbreiteten Sporen verdanken. Weder das eine noch das andere hat KLEBAHN gezeigt. Er hat aber ge- wisse Beobachtungen, die ich früher an anderen Orten aus- führlich beschrieben und in einer gleichzeitig hiermit erschei- nenden anderen Arbeit! teilweise wieder kurz zusammenge- fasst habe, nicht nur »vollständig unterschätzt», sondern so- gar vollständig ignoriert. Diese Beobachtungen zeigen nach eine ganz andere Seite, als KLEBAHN selbst es haben will. Ein anderer Umstand, der hier beachtet werden miisste, aber den ich sollte unterschätzt haben, ist »die Thatsache, dass der Wind wesentlich schwerere Gegenstände als die Rost- sporen mit Leichtigkeit hunderte von Meilen fortzuführen vermag». KLEBAHN hält als »einen trefflichen Beleg dafür die Beobachtungen einer Staubmasse, die vom 9.—12. Marz 1901 von Nord-Afrika nach Nord-Europa vorrückend an zahl- reichen Stationen beobachtet wurde». Mir scheint es sehr bedenklich, für eine besonnene wirkliche Erklarung der auf bestimmten Pflanzen alljährlich an bestimmten Zeiten auf- tretenden Pilzkrankheiten solche aussergewóhnliche und zu- fällige Naturphänomene in Anspruch zu nehmen, dass an- organische Staubpartikeln, die durch heftige Wirbelwinde aus einem endlosen Sandmeer (z. B. Sahara) emporgetrieben oder | J. ERIKSSON, Über das vegetative Leben der Getreiderostpilze, IV, Kgl. Vet. Ak. Handl.. Bd 39, Nr. 5. Stockholm, 1905. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 35 durch vulkanische Eruption (z. B. von Vesuvius) in höhere Luftschichten hinaufgeschleudert worden sind, sich mit den Luftströmmagen hunderte, ja tausende von Meilen verbreiten und, wenn die Staubmassen sich auflösen, frei werden und zum Boden fallen. Eine solche Beweisführung scheint mir die sichere, endgültige Lösung der vorliegenden Frage gar nicht zu fördern, sondern leitet die ganze Diskussion auf Abwege. Eine andere Auffassung hegt jedoch KLEBAHN. Er sagt nämlich (S. 68): »Ohne Zweifel können die Rostsporen, die viel leichter sind als derartige Quarz- und Tonteichen, noch ‚viel leichter von den Luftströmungen fortgeführt werden; sie werden unter Umständen viel länger suspendiert bleiben und können mindestens ebensoweit oder noch weiter transportiert werden. Auf diese Weise kann man sich also vorstellen, dass die Rostsporen, und zwar die Uredosporen aus Gegenden, wo der Getreiderost infolge des Vorhandenseins der Aecidien- träger reichlich auftritt, oder auch solchen, wo er infolge der klimatischen Vorhältnisse im Uredozustande überwintert und daher zeitig zur Entwickelung kommt, in solche Gebiete, wo noch kein Rost ist, getragen werden und hier das Auftreten der Krankheit veranlassen. So wird es auch verständlich, dass unter geeigneten Bedingungen, das heisst wenn die Rost- sporen massenhaft herbeigeweht werden und die Keimungs- bedingungen günstig sind, der Rost sich plötzlich epidemisch auf allen Feldern einer ganzen Gegend zeigen kann». Hierbei vergisst KLFBAHN jedoch, dass der erwähnte lange Transport von anorganischen Staubkörnchen voraussetzt, dass die Körnchen durch einen Wirbelwind oder eine Eruption in die Höhe getrieben werden, um dort von den Wasserbläschen der Wolken aufgenommen und mit diesen auf ihren Irrfahrten in den Lüften umhergetragen zu werden. Will KLEBAHN wirklich mit dem angeführten die Meinung geltend machen, dass ein ähnlicher Transport von ansteckungsfähigen Rostpilz- sporen stattfinde? Will er es nicht, so hat die Aufnahme dieser Staubregen hier wenig Berechtigung. Gegen die Ver- breitung ansteckungsfähiger Rostsporen mit den Staubmassen spricht schon der Umstand, dass in den niedrigen Tem- peraturen (wenigstens — 40° C), die in den Wolken konsta- tiert worden sind, sowie auch in dem dort herrschenden, sehr 36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. abweichenden Luftdruck, eine grosse Gefahr fiir tötende Her- absetzung des Keimvermögens der Sporen liegt. Es muss übrigens beachtet werden, dass die Verfolgung des Gedankenganges KLEBAHNS zu Konsequenzen führt, die wenig stichhaltig sind. Wäre nämlich in der That die Luft in der Vegetationszeit überall so von Millionen und aber Mil- lionen von Sporen aller in einer Gegend vorkommenden Pilz- arten (Uredineen, Erysipheen, Peronosporeen u. a.) durch- setzt, wie es KLEBAHN wahrscheinlich machen will, dann wären wir sicherlich nirgends, weder im Hause noch im Freien, im Stande ihrer Massenhaftigkeit zu entgehen, und jedes Pflanzenindividuum wäre einer Unzahl Sporen allerlei Art . ausgesetzt, welche dasselbe krank machen müssten, wo es auch wüchse. Die grösste Beweiskraft dürfte KLEBAHN einigen von ihm selbst ausgeführten Versuchen zuschreiben wollen, die in der Luft befindlichen Sporen aufzusammeln. Im Jahre 1899 hatte er die Watte, die zum Abhalten des Staubes der Luft von gewissen in einem Glashäuschen kultivierter Getreidepflanzen gedient hatte, und zwar speziell die oberste Schicht dieser Watte, durch den Staub geschwärzt gefunden. »Neben mas- senhaften anderen Pilzsporen», berichtet KLEBAHN (S. 69), »fanden sich zahlreiche Uredosporen von Rostpilzen, die, so- weit dies ausschliesslich nach dem mikroskoskopischen Bilde beurteilt werden kann, zum grossen Teil Getreiderostsporen waren». Im „Jahre 1900 wurden in einem ähnlichen Staub, der sich in einigen auf dem Dache des Hygienischen Insti- tuts in Hamburg aufgestellten Glasschalen angesammelt hatte, gleichfalls Rostsporen gefunden. Im Jahre 1901 konstruierte KuEBAHN »kleine Schutzdächer aus Zinkblech, unter denen auf einer kreisförmigen Scheibe von ca. 12 cm Durchmesser ein Wattebausch (feine Verbandwatte) befestigt wurde», um die Sporen aus der Luft aufzusammeln. Diese Apparate wur- den »während des Sommers im Freien an Bäumen» ausge- hängt, — die Zeit des Aushängens wird nicht näher ange- geben, — »Nr. 1 in Niendorf bei Hamburg am Rande eines Landgutes, Felder in der Nähe; Nr. 2 auf einer Weide zu Hamburg-Hoheluft, südlich die Stadt, nördlich, östlich und westlich freies Land angrenzend; Nr. 3 am Rande eines Obst- gartens bei Stadtsulza in Thüringen, am Abhange eines Ber- ges, Getreidefelder in der Nähe. Der in der Watte enthal- J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 37 tene Staub wurde durch Auswaschen und Filtrieren gesam- melt», — die Zeit des Einsammelns auch nicht angegeben —, und aus diesem Staube wurden dann Präparate hergestellt. Nach der Untersuchung dieser Präparate wurde endlich »die Gesamtmenge der auf der angegebenen Fläche während des Sommers niedergefallenen Rostsporen» festgestellt. Die Unter- suchung gab folgende Resultate: fiir, Nr. 1: 4,600 Rostsporen (Uredo), darunter 2,700 im Aussehen P. graminis entspre- chend; Nr. 2: 120 Tropfen, 8,400 Rostsporen, darunter 3,840 P. graminis gleichend; Nr. 3: 400 Tropfen, 31,200 Rostsporen, darunter 5,600 P. graminis gleichend». »Aecidiosporen», fügt KLEBAHN hinzu, »wurden nur in geringer Zahl gefunden; Teleutosporen nur sehr vereinzelt». Ausserdem waren »zahl- lose andere Pilzsporen, Pollenkórner, einzelne Schmetterlings- schuppen u. s. w. in der Staubmasse» enthalten. Durch diese Untersuchung soll nach KLEBAHN »zu Ge- nüge bewiesen sein, nicht nur, dass zahllose Uredosporen in der Luft enthalten sind und durch sie verbreitet werden, sondern auch, dass sie in grosser Zahl auf einen verhältnis- mässig kleinen Raum niederfallen». »Es kann nicht», sagt KLEBAHN weiter, »zweifelhaft sein, dass diese durch die Luft herbeigeführten Sporen von dem gróssten Einflusse auf die Entstehung und die Ausbreitung der Rostepidemien sein müssen; vielleicht lassen sich sogar diese in der Luft verbrei- teten Keime überhaupt für das Auftreten der Krankheiten in gewissen Gegenden verantwortlich machen». KLEBAHN lässt es jedoch nicht damit bewendet sein. Er erklärt, dass »die ausgesprochenen Gedanken sofort eine Reihe von neuen Fragen anregen, ohne deren Beantwortung sich die Erórterung der Angelegenheit nicht gut weiter führen lässt. Wenn das erste Auftreten des Rosts in unseren Gegenden auf den mit den Luftstrómungen herbeigeführten Uredosporen beruht, so müsste sich zeigen lassen, dass die Rostsporen auch an sol- chen Orten, wo kein Getreide gebaut wird, z. B. auf dem Meere, etwa über der Nordsee, wenn auch nicht gleich mitten über dem Atlantischen Ozean in der Luft enthalten sind». Untersuchen wir die hier referierten Versuche etwas na- her, ohne uns durch eine erregte Phantasie zu hoch ins Blaue erheben zu lassen, so müssen wir folgende Umstände be- achten. 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. Erstens vermisst man hinreichende Angaben über die Zeit oder Zeiten, wo die Fangapparate ausgehangt und hereingenommen wurden. Man findet nur die Worte »während des Sommers». Will man untersuchen, welche krankheitsverbreitende Rolle die Luft spielt, dann müssen Fangapparate zu verschiedenenen Zeiten der Verheerungen, ganz speziell aber kurz vor dem Ausbruch derselben, ausgehängt werden, da es ja in erster Reihe wich- tig ist, den Ursprung der allerersten Pusteln kennen zu ler- nen. Auch dürfen die Apparate nicht den ganzen Sommer hindurch ausgehängt bleiben, sondern von Zeit zu Zeit, nach- dem sie gewisse Tage exponiert gewesen, hereingenommen und untersucht werden. Nur in diesem Falle können die ge- fundenen Resultate als Unterlage der Lehre von einer sporen- verbreitenden Fähigkeit der Luft benutzt werden. Wie die Versuche von KLEBAHN uns mitgeteilt werden, zeigen sie nur, welche Menge von Sporen im Laufe des Som- mers, nach vollendeter Verwüstung, durch die umgebende Luft verbreitet worden sind und sich auf einer bestimm- ten Fläche angesammelt haben. Unter diesen Umständen kann ich auch nicht, wie KrEBAHN, die gefundenen Zahlen so »überraschend gross» finden, wenn ich bedenke, wie viele Millionen von Millionen Sporen nur von einer einzigen kran- ken Getreidepflanze während der ganzen Vegetationszeit pro- duziert und in die unmittelbare Nachbarschaft verbreitet werden. Zweitens muss ich in Betreff der referierten Versuche bemerken, dass man keine genügende Angaben über die Entfernungen der Fangapparate von den an- genommenen Krankheitszentren findet. Es wird nur von »Fäldern in der Nähe», von einem »nördlich, östlich und westlich angrenzenden freien Lande» und von »Getreidefel- dern in der Nähe» gesprochen. In der Lage, in der sich diese Frage jetzt befindet, hätte KrEgBAHN die Nothwendigkeit mehr detaillierter Angaben einsehen müssen, wenn er fordert, dass die Versuche beweiskraftig sein sollen. Er hatte genaue Angaben über die Plätze der Aushängung geben sollen, über die Entfernungen, über das Terrain, über die Vegetation u. s. w. Das ist nicht geschehen, und dadurch ist die Beweiskraft der Versuche hóchst wesentlich redu- ziert worden. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 39 KLEBAHN schliesst seine recht ausführliche Behandlung der Entstehungs- und Verbreitungsfrage der Getreideroste mit folgenden Worten (S. 227): »Das jährliche Wiedererschei- nen des Rosts ist daher zwar ein noch nicht völlig gelöstes Problem, aber es kann meines Erachtens nicht mehr ernst- haft bestritten werden, dass dem Transport der Sporen durch die Luft die wesentlichste Rolle dabei zufüllt». Ich stimme gern in den ersten Abschnitt dieses Urteils ein, dass nach der von KLEBAHN gegebenen Darstellung wir vor einem »nicht gelösten Probleme» stehen. Dagegen muss ich in Betreff der Fortsetzung eine andere Meinung geltend machen, indem ich der Auffassung, dass die sporenverbreitende Fähigkeit der Luft diese Frage im wesentlichen klar- stellen könnte, in keiner Weise beipflichten kann. IL. Die Mycoplasmatheorie vor der modernen Kritik. Im September 1903 schrieb KLEBAHN in seinem schon oft eitierten Buche »Die wirtswechselnden Rostpilze» (S. 76) folgendes: »Es erscheint daher überflüssig weitere Worte über das Mycoplasma zu verlieren». Er spricht dieses Urteil aus, nachdem er viele Beobachtungen und Versuche, worauf ich die Mycoplasmatheorie gestützt habe, recht ausführlich kriti- siert hat. Man könnte sich vorstellen, dass nach dieser Kri- tik die genannte Theorie ihre Rolle ausgespielt hätte. Bei der Kenntnisnahme der Kritik kam ich indessen zu einer ganz anderen Auffassung. Ich fand freilich, dass sich KLEBAHN eine grosse Mühe gemacht hatte, in seinem Buche die reiche, oft sehr zerstreute und schwerzugängliche fachliche Litteratur möglichst vollständig zu verzeichnen und zu be- nutzen. Aber ich fand zugleich, dass der Verfasser an sein recht forderndes Werk mit derselben in gewissen wichtigen Fragen vorausgefassten Meinung gegangen ist, die er früher vorfochten hat, ohne sich in irgend welcher Weise durch die sich gegen diese Meinung in stets wachsender Zahl häufenden Schwierigkeiten stören zu lassen. 40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NO 38. Der Grundgedanke der KrEBAHN'schen allgemeinen Auf- fassung ist, wie auch schon aus dem Titel des Buches ge- wissermassen erhellt, der, dass der Wirtswechsel den Schwer- punkt in der Biologie der Rostpilze bildet. Um diesen Wirts- wechsel als das Zentrum werden alle vorliegenden Wahrneh- mungen gruppiert; aber wenn zufällig besondere Schwierig- keiten eintreffen sollten, gewisse Beobachtungen in das Schema reicht einzupassen, dann werden sie entweder als unvollstän- dig oder als wahrscheinlich unrichtig bezeichnet, wenn nicht vollständig ignoriert. Ausser dem Wirtswechsel, und zwar speziell in den Fällen, wo dieser schlecht oder gar nicht hin- reicht, wird zur Erklärung des Wiedererscheinens der Krank- heit an der neuen Pflanzen-Generation ein überwintern- des Uredostadium als ein Verbindungsglied der Epidemie des alten und der des neuen Jahres zu Hilfe gerufen, oder, wo auch dieses nicht genügt, im äussersten Notfalle die sp o- renverbreitende Fähigkeit der Luft, und man scheut sich nicht, im letztgenannten Falle, diesen Faktor für so gut wie unbegrenzte Entfernungen, sei es über Land oder über Wasser, zu benutzen. : Ich habe im Vorhergehenden gesucht zu zeigen, dass keiner der beiden letzten Auswege zu dem erwünschten Ziele führen. Die Beobachtungen, womit man ein überwinterndes Uredostadium in den Entwickelungscyklus dieser Pilze ein- zureihen gesucht hat, sind nur vereinzelt und getrennt und demzufolge nicht genug beweisend, und in den Fällen, wo wirklich zusammenhängende Beobachtungen vorliegen, z. B. betreffs des Gelbrostes des Winterweizens, stellt sich die ver- meintliche Überwinterung als ein Irrtum heraus. Auch zeigen sich die Wahrnehmungen und Versuche, durch welche man die ausserordentliche Fähigkeit der Luft, Sporen zu verbreiten, beweisen wollen, bei eingehender Prüfung in keiner Weise stichhaltig. Unter diesen Umständen wird man, wenn man, wie KrE- BAHN, auf dem alten Standpunkte stehen bleibt, dahin zu- rückgeführt, anzunehmen, dass der Wirtswechsel das stets wichtigste sei, das die Schwierigkeiten aufklären müsse und solle. Aber wie geht es damit? Ich zeige an anderem Orte!, dass in Bezug auf den Schwarzrostpilz der Wirtswechsel auf 1 J. ERIKSSON. Über das vegetative Leben ete., IV, S. 4 etc. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 41 der Berberitze durchaus keine gentigende Erklärung gibt, da die krankheitsverbreitende Fähigkeit dieses Strauches auf recht kleine Entfernungen, 25—50 m, beschränkt ist. Äusserst leitet sich die von KLEBAHN verfochtene Lehre aus der allgemeinen Vorstellung her, dass bei den Uredineen, sowie bei den Schmarotzerpilzen überhaupt, das Sporenleben das wichtigste sei, was hauptsächlich die Pilzspezies von Ge- neration zu Generation am Leben erhalte. Ich habe bei mehreren Gelegenheiten eine andere Auffassung geltend ge- macht. Ohne die Bedeutung dieses Lebens für die Erhaltung und die Verbreitung der betreffenden Organismen zu unter- schätzen, fordere ich, dass man auch dem vorausgehenden vegetativen Leben des Schmarotzers, wo er in den Geweben der Wirtspflanze eine versteckte Existenz als Mycelium o. dgl. führt, die Bedeutung zuerkenne, welche demselben offen- bahr gebührt. Ebenso wie es unzweifelhaft als einseitig be- zeichnet werden würde, wenn die Botaniker bei ihren Studien und Betrachtungen über die höheren Gewächse nur die Frukti- fikationsorgane, die Blüten und was zu denselben gehört, beachteten und die Wurzel, den Stamm und die Laubblätter ausser Acht liessen, so muss es wohl auch für unrichtig ge- halten werden, wenn man vergisst, den Schmarotzer in sei- nem vegetativen Leben im Inneren der Nährpflanze recht zu beachten und zu studieren. Denn zuletzt hängt doch das mehr oder weniger heftige und zerstörende Auftreten der Epidemie von dem Verlauf dieses Lebens ab. Es ist freilich weniger überraschend, dass KLEBAHN auf Grund seiner allgemeinen Auffassung, infolge deren wir »keine neue Lehre vonnöten» hätten, um das Wesen und die Be- dingungen der Rostkrankheiten der Gewächse zu verstehen und zu erklären, nichts von einer inneren Krankheitsquelle wissen will. Der Widerwille dagegen und das Festhalten an vorausgefassten Meinungen führt ihn jedoch weiter als gebührlich zu sein scheint. Wo auch immer eine meine Observation, welche in irgend einer Weise die Frage von einem inneren Krankheitskeime tangiert, besprochen wird, da geschieht das Referieren entweder so lückenhaft oder so schief, dass die Observation wider anstatt für die Myco- plasmatheorie benutzt werden könne, oder wenn es sich als unmöglich zeigt, ein bestimmtes Versuchsergebnis in das kon- struirte Schema einzupassen, wird dasselbe ganz einfach un- 42 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. beriicksichtigt gelassen. Ich habe im Vorhergehenden, sowie in meiner an anderem Orte gegebenen Darstellung über die Berberitzenrostfrage!, Beispiele dieses Verfahrens angeführt. Ich will hier nicht mit der Vorführung weiterer ähnlicher Beispiele ermüden. Ich will mich darauf beschränken, im Folgenden nur diejenige Kritik der Mycoplasmatheorie in Betracht zu ziehen, die nach dem Erscheinen der von mir, gemeinsam mit G. TiscHLER, Ende März 1904, veröffentlich- ten ersten Abteilung der Serie Über das vegetative Leben der Getreiderostpilze hervorgetreten ist. Durch moderne cytolo- gische Arbeitsmethoden wurde es möglich der betreffenden Theorie eine sichere anatomische Stütze zu verschaffen, und die Theorie trat deshalb mit der genannten Publikation in eine neue Phase ein. Die erste überraschende Folge dieser neuen Publikation war diejenige, dass KLEBAHN, der im September des vorher- gehenden Jahres erklärt hatte, es sei »überflüssig weitere Worte über das Mycoplasma zu verlieren», sich beeilte in der nächst folgenden Sitzung der Deutschen Botanischen Gesell- schaft in Berlin, am 29. April, einige Bemerkungen über das Thema zu machen’, ja dass er es für wichtig hielt, der Ge- sellschaft gewisse ältere mikroskopische Präparate vorzulegen und zu demonstrieren. Was bringt nun diese Mitteilung und was zeigen uns die dieselbe begleitenden Zeichnungen? Es wird berichtet, dass »die thatsächlichen Beobachtungen», welche in unserer neuen Arbeit hervorgelegt wurden, dem Verfasser (KLEBAHN) »zum grössten Teile nicht neu» seien, und er eitiert, um das zu zeigen, — oder, wie es heisst, um »die Priorität» seiner Beobachtungen »inbezug auf das son- derbare Verhalten des Gelbrostmycels ausdrücklich zu wah- ren», — eine im Jahre 1900 gegebene kurze Beschreibung eines jungen Stadiums des interzellularen Myceliums des Gelb- rostpilzes. Es wird in jener Beschreibung von der Dicke, dem Inhalt und dem Verlauf der Hyphen gesprochen. Dies war alles! Jetzt fügt aber KLEBAHN hinzu, dass »auch das eigen- tümliche dicke Plasma in gewissen Zellen des Weizenblattes» | J. ERIKSSON, Uber das vegetative Leben etc., IV, S. 4 ete. ^ H. KrEBAHN, Einige Bemerkungen über das Mycel des Gelbrostes und über die neueste Phase der Mycoplasma-Hypothese. Ber. d. D. Bot. Ges., Bd. 22, Berlin. 1904, S. 255 ete. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D PFLANZEN. 43 ihm »damals bereits aufgefallen» sei, und es beziehe sich dar- auf ein Satz an der citierten Stelle, wo es heisst: »In einer Schnittserie fand ich eine Absonderlichkeit, die ich nicht zu deuten vermag, und die weiterer Untersuchung bedarf, da ich nicht weiss, ob ich es mit einem normalen Vorgange zu thun hatte». Dann folgt eine Demonstration von zwei neuen Figuren. Ich muss gestehen, dass es mir nicht recht klar ist, was KLEBAHN mit dieser Publikation eigentlich für die Lösung der vorliegenden Frage geleistet hat. Er wagt es nicht, eine eigene Deutung seiner älteren Beobachtun- gen zu geben, er wagt es aber auch nicht, unsere Deutung unserer Beobachtungen für durchaus unrichtig zu erklären. Welcher soll denn der Sinn des so voreiligen, neuen Aus- spruches eigentlich sein? Der unklare und schwebende In- halt des Artikels schliesst jede Möglichkeit eines entscheiden- den Einflusses auf die Lösung der Mycoplasmafrage vollständig aus, und eine solche Folge hat der Artikel auch nicht gehabt. Einige Verfasser, die darüber etwas geschrieben haben, haben darin eine Stütze für die Mycoplasmalehre sehen wollen, an- dere haben gesucht, Waffen gegen diese Lehre daraus zu schmieden. Ist der Artikel, so kann man fragen, eigentlich nur deshalb geschrieben, um die eventuelle »Priorität» gewis- ser Beobachtungen dem Verfasser »ausdrücklich zu wahren»? Mit vollem Rechte bemerkt auch TIscHLER in seinem kurz danach veröffentlichten Berichte über unsere gemein- same Arbeit! betreffs der neuen KLEBAHN’schen Publikation folgendes: »Hätte KLEBAHN seine Funde schon vor 4 Jahren publiziert, wären wir vielleicht z. Zt. bereits mit der Frage nach der Plasmodienbedeutung weiter gekommen. Auch die Begründung der Unterlassung, dass eine frühere Publikation bei Aussenstehenden vielleicht hätte Schaden stiften können, halte ich nicht für sonderlich glücklich. Gibt KLEBAHN ja selbst zu, er hätte damals gedacht, so wie in seinem Präpa- rat müsste das theoretisch von ERIKSSON geforderte Myco- plasma aussehen! Es wäre wohl richtiger gewesen, auch den anderen Fachgenossen diese eigenartige Erscheinung bis jetzt nicht vorenthalten zu haben». ^ G. TiscHLER, Kurzer Bericht über die von Eriksson und mir ausge- führten Untersuchungen iiber das vegetative Leben des Gelbrostes. Biol. Cen- tralbl., Bd. 24, 1904, S. 422. 44 ARKIV FÓR:;BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Ein neuer Ausspruch in der Frage ist seit der Zeit, so viel ich weiss, von seiten KLEBAHNS nicht gemacht. Die Kritik der Mycoplasmatheorie in ihrer neuen Gestalt, wie sie sich jetzt auf eine recht umfassende cytologische Untersuchung stützt, ist in neuester Zeit eigentlich von Mar- SHALL WARD übernommen. Die Kritik ven MARSHALL Warp fing schon in einer der Royal Society in London am 12. März 1903 vorgelegten Mit- teilung an. In dieser am 27. Mai desselben Jahres verteilten Arbeit! berichtet der Verfasser von seinen Studien über das erste Eindringen und das Festnisten des von der keimenden Uredospore ausgeschickten Keimfadens in dem Grasblatte. Er meint, dass er damit auch dem Mycoplasma auf den Leib gerückt sei, und er sucht auf diesem Wege die Unhalt- barkeit der Mycoplasmalehre zu beweisen. Dass er sich da- bei vollständig geirrt hat, suchte ich in einer kurz darauf erschienen Schrift? zu zeigen. Ich mache in dieser Schrift darauf aufmerksam, dass die Untersuchung von MARSHALL Warp eine wertvolle Auskunft über die ersten Stadien des- jenigen Myceliumlebens bringt, das auf eine Uredoinfektion folgt, nicht aber über dasjenige vegetative Leben, das einer primär entstehenden Pustel vorausgeht. Ich komme zu dem Schlusse, >that the histological research, which Mar- SHALL Warp tells us that he has carried out by fol- lowing step for step the development of secondary pustule flecks which have developed after infec- tion by uredospores, quite as little as what Mar- SHALL Warp formerly adduced from his infection- experiments, including the pure cultures, has in no degree refuted, or even touched upon the theory I have avanced». In seinem Vortrage vor der British Association in Cam- bridge, am 22. August 1904, über den Parasitismus der Pilze? kommt MARSHALL Warp wieder auf die Kritik der Myco- plasmatheorie zurück. Man hatte wohl erwarten kónnen, dass ! H. MARSHALL Warp, On the Histology of Uredo dispersa Eriks., and the »Mycoplasm» Hypothesis. Phil. Transact. of the Roy. Soc. of London, Ser. B. Vol. 196, London, 1903, S. 29 ete. 2 J. ERIKSSON. The researches of Professor H. Marshall Ward on the roum Rust on the Bromes and the Mycoplasm Hypothesis. Ark. f. Bot., Bd. 1, Stockholm, 1903, S. 140 ete. >? H. MARSHALL Warp, Recent Researches on the Parasitism of Fungi. Ann. of Botany, Vol. 19, London & Oxford, 1905, S. 1 etc. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 45 er dabei auch den neuen Beitrag zur Lösung der Frage, den ich der Pariser-Akademie am vorausgehenden 4 Juli! gab und der eine Woche später im Druck vorlag, hätte beachten sollen, oder wenn diese kleine vorläufige Mitteilung ihm ent- gangen sein sollte, dass er bei der Veröffentlichung seiner ausführlichen Arbeit zu Anfang des Jahres 1905 meine im Laufe des Sommers erschienenen ausführliche Arbeit über dasselbe Thema”? von der ich dem Vortragenden am Tage des Vortrages persönlich ein Exemplar überreichte, hätte be- gründen und berücksichtigen sollen. Nichts davon ist jedoch geschehen. Die Darstellung zieht nur das früher publicierte in Betracht. Man hätte auch erwarten können, dass MARSHALL WARD, da er jetzt wieder hervortritt, um die betreffende Theorie zu kritisieren, mit neuem, wichtigem, eigenem Studienmaterial ausgerüstet wäre. Aber auch dies ist nicht der Fall. Demzufolge fällt die Kritik, sowohl was den Gegenstand als auch was die Motive betrifft, mit der von MARSHALL Warp fast 1'/2 Jahre früher der Royal Society of London vorgelegten in dem wesentlichen zusammen, und die Haupt- momente dieser Kritik habe ich schon in meiner citierten Mitteilung an die Akademie der Wissenschaften in Stockholm beantwortet. Der Hauptunterschied liegt darin, dass einige neue Einwände gegen gewisse von meinen älteren Versuchen und gegen gewisse Einzelheiten der von TISCHLER und mir gemeinsam herausgegebenen Arbeit hervorgebracht werden. In meiner 1900—01 erschienenen Arbeit über die Entste- hung und Verbreitung der Getreideroste durch das Saatkorn habe ich zahlreiche im Freien gemachte Beobachtungen sowie auch eine Reihe künstlicher Isolierkulturversuche ausführlich beschrieben, und die betreffenden Abschnitte bilden in der That den Schwerpunkt dieser Arbeit. Gegen gewisse dort vorkommende Angaben richtet MARSHALL WARD seine neue Kritik, nicht auf Grund eigener kontrollierender Beobachtun- gen oder Versuche, sondern nur auf Basis der von mir ge- gebenen Darstellung. Unter den von mir vorgelegten Beobachtungen im Freien hat indessen MARSHALL WARD nur eine geringe Zahl zur Be- ! J. ERIKSSON, Nouvelles recherches sur l'appareil végetatif de certaines Uredinées. Compt. rend., Paris, 4 juillet 1904. * J. ERIKSSON. Über das vegetative Lehen des Getreiderostpilze, ICH. Kgl. Vet. Ak. Handl., Bd 38, Nr. 3, Stockholm, 1904. 46 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. trachtung ausgewählt. Eine derartige Erscheinung ist die Ungleichzeitigkeit im Auftreten einer und derselben Rostart auf Winter- und auf Sommer-Getreide, eine andere das zer- streute Vorkommen oder die totale Abwesenheit der Berbe- ritze an Plätzen, die durch Schwarzrost verwüstet werden, eine dritte die Beschränkung der sporenverbreitenden Fähig- keit der Luft. Ich habe in dem oben angeführten den ersten und den letzten dieser Spezialfragen ausführlich behandelt, so wie auch an anderem Orte! die Frage von der Berberitze als Rostverbreiterin. Recht ausführlieh behandelt der Kritiker die von mir wührend der Jahre 1892—98 ausgeführten Isolierkulturver- suche, auch hier jedoch ohne eigene Versuche zu erwahnen. Er findet es überraschend, dass die positiven Ergebnisse ver- hältnismässig wenige an der Zahl waren; er sieht darin einen Umstand, der die Beweiskraft der Versuche herabsetzt, und er betrachtet diese Beweiskraft dadurch noch mehr vermin- dert, dass in einigen dieser Versuche zufällig unbefugte Gäste, in einem Falle Blattlause, in einem anderen Meltau, auftraten. Was die Spärlichkeit der positiven Ergebnisse betrifft, so lasst sie sich mit der Theorie gut vereinen, und ich habe das Phánomen am angeführten Orte ausführlich diskutiert, aber diese meine Darstellung scheint der Aufmerksamkeit sowie der Kritik MARSHALL WARDs entgangen zu sein. Da MARSHALL Warp an mehreren Stellen, nicht ohne ein gewisses Vergnügen, auf die in einigen meinen Versuchen auftretenden Blattläuse zurückkommt, und da er seine Re- flektionen darüber in solche Worte wie die folgenden kleidet: »Are the Aphides derived also from an internal source, like mycoplasm?» oder »Does ERIKSSON imagine that the Aphides arose from within?», — so zeigt er damit, dass er meine Er- wähnung derselben missverstanden hat. Bei den Schlussfol- gerungen habe ich diese Versuche nicht benutzt, da ich die- selben selbstverständlich für missgeglückt und unbrauchbar hielt, und ich konnte mir nicht gern denken, dass man mir das zur Last legen würde, dass ich dieselben dennoch so, wie sie waren, in dem Berichte mitnahm. Eine Anmerkung des Kritikers richtet sich auch gegen die von mir in früheren Arbeiten unter den Namen »corpu- 1 J. ERIKSSON, Über das vegetative Leben ete., IV, S. 4 etc. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 47 scules speciaux» (»plasmatische Körperchen») besprochenen Gebilde. Diese Kritik, welche dieselbe ist wie die 11/2 Jahre früher gegebene, scheint mir jetzt allzu antiquiert, nachdem meine Stellung zu dieser Frage durch die im vorigen Herbste publicierte neue Mitteilung eine wesentlich andere geworden ist, was jedoch MARSHALL Warp vollkommen ignoriert. Sein Kapitel »EnrkKssON's criticismus» (S. 32) beginnt MARSHALL WARD mit einem Bedauern darüber, dass ich in meiner kleinen, schon oben citierten Gegenschrift meine frü- here Auffassung aufrecht halte. Ich habe in dieser Schrift folgendes gesagt (S. 142): »The histological researches of MARSHALL Warp have been carried out with leaves which had been infected with uredospores. After 1, 2, 6 and 8 days, preparations have been made of the infected leaf-flecks and, parallel with these, preparations of non-in- fected leaves have also been made», und »I cannot but deeply deplore that MARSHALL Warp should have drawn such er- roneous conclusions from a research so valuable in itself as I premise this te be». Gleichzeitig hob ich hervor, wie eine histologische Prüfung der Mycoplasmatheorie ausgeführt wer- den muss (S. 144): »This examination must be carried out with parts of plants, which are in the primary sta- dium of disease, where the outbreak of pustules could not be explained as a consequence of ex- ternal infection by means of uredospores or »cidiospores, a stadium which had been described in detail as early as 1896 and has been distinguished from the secondary sta- dium which can be wholly explained by the assumption that infection is of external origin. To presuppose an in- ternal germ of disease in a case where infection by uredo- or aecidiospores has already taken place, an infection which gives visible pustules after but 8 to 10 days, is unreasonable, just as it is incorrect to wish to apply my way of explaining the origine of a primary pustule fleck to the origine of a secondary one, or, upon the ground of a histological examination of a secondary pustule fleck to base a condemnation of a hypothesis which is applicable to a primary pustule fleck alone. It is, however, this mis- take of which MARSHALL Warp now makes himself guilty». Dies ist auch jetzt meine Auffassung. Es wird 48 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. von MARSHALL WARD in seiner neuen Arbeit nichts angeführt, was diese Auffassung ändern kann. Die ganze Darstellung des Kritikers zeigt offenbar, dass er keine Getreidegeneration, wie sie sich in der Feldkultur im Freien darstellt, — ich rede hier nicht von eventuellen Miniaturversuchen in einem botanischen Garten, — von dem Entspriessen der junger Saat an bis zum Abmähen der reifen Ernte selbst verfolgt habe. Wäre dies der Fall ge- wesen, so hätte ganz sicher die jetzt veröffentlichte Kritik nie das Licht der Welt erblickt. Die Natur selbst hätte ihren Protest dagegen eingelegt. Wie willkürlich MARSHALL WARD in seiner neuen Ar- beit bei der Abfertigung der neuen cytologischen Grundlage der Mycoplasmatheorie verfährt, wird aus folgendem hervorgehen. Die Gründe, worauf TISCHLER und ich das in gewissen Zellen wahrgenommene dicke Plasma als ein inniges Gemisch von Zell- und Pilzplasma, als Mycoplasma, bezeichnen, wer- den auf folgende Weise expediert (S. 33): »I see no reason for altering my opinion that ERIKSSON had here before him simply the intact protoplasmic contents of normal cells, which had taken up the stain, and so showed up these cells, distinguished of course from cells which had been cut into». Dies ist alles! Von unserer Erinnerung an Pseudocommis Vitis als viel- leicht unserem Mycoplasma analog, gibt MARSHALL WARD ein sehr schwaches und irreführendes Referat (S. 34), da er verschweigt, dass wir dabei alle die sowohl gegen als auch für die organisierte Natur der Pseudocommis-Bildungen vor- gebrachten wesentlichen Gründe genau diskutiert haben. Vollständig unrichtig ist die darauf folgende Darstellung: »ERIKSSON then proceeds to a curious shifting of his posi- tion. Hitherto, as we have seen, the mycoplasm was intra- cellular. He now passes to the consideration of a stage, where it is intercellular, but concludes that this position was accidentally attained owing to manipulation during the pre- paration», — und vollständig unrichtig ist der hier gemachte Hinweis auf die Figur 10 unserer Tafel 2. Es wird von uns (S. 14) ausdrücklich betont, dass die in dieser Figur abge- bildete Plasmamasse »kein natürliches Entwickelungsstadium des Plasmas» ist, sondern »nur ein Kunstprodukt, das durch J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 49 das Praparieren erzeugt worden war». Was wir als Fortset- zungsstadium des intrazellularen Mycoplasmas bezeichnen wollen, findet man in den übrigen Figuren derselben Tafel abgebildet und im Text, S. 14—16, unter der Rubrix »Proto- mycelium» beschrieben. Ganz fehlerhaft ist es auch, wenn MARSHALL WARD das von uns beschriebene Protomycelium mit dem von ihm be- obachtenen jungen Fadenstadium vergleicht, das aus einer keimenden Uredospore in das Blatt hinein wächst. Es heisst (S. 36): »It is a noteworthy point that ERIKSSON figures and describes his protomycelium as devoid of distinct nuclei. We find that the nuclei become more and more indistinct, and for the most part diminish in size, as the mycelium ages». Das unrichtige liegt darin, dass MARSHALL WARD übersieht, ‘dass auch wir ein Stadium des Protomyceliums beschreiben und abbilden (S. 17. Taf. 3, Fig. 14), wo »wir die Kerne mit ihren grossen Nukleolen nicht mehr sehen, nur stärker färb- bare Körner, denen gleichend, die wir im Primärstadium des Protomycels hatten». Wollte MARSHALL Warp seine Gebilde mit einigen von uns geschilderten vergleichen, so müsste er eben dieses alte Protomyceliumstadium wählen, wo das Proto- mycelium im Begriff steht, ein normales Mycelium zu er- zeugen, aber nicht mit dem allerersten, dem primären, Proto- myceliumstadium (Fig. 11 der Tafel 2), das in der von Mar- SHALL WARD untersuchten Lebensphase kein Gegenstück hat, sofern nicht »the vesicle», wovon gesprochen wird, als bio- logisch vergleichbar aufzufassen wäre. Der überraschendste Ausdruck der vorgebrachten Kritik ist jedoch folgender (S. 36): »It is impossible to avoid the suspicion that, had ERIKSSON cut serial sections through the patches at the margins of which he finds his protomycelia and mycoplasm, he would have discovered the sub-stomatal vesicle an entering germ-tube». Ich muss mit grosser Ver- wunderung fragen, ob der Kritiker unsere Darstellung S. 6 etc. gelesen hat, wo wir von eben solchen Serienschnitten in verschiedenen Entfernungen von den Pusteln — bei Hors- fords Weizen teils 0—2, 2—4, 4—6, 6—8, teils 0—3, 3—6 mm, bei Sicilianischem Weizen €—9, 15—18, 20—23, 25 —28 mm, und bei Skinless-Gerste 3—6, 7—10, 10—13 und 20—23 mm — gesprochen haben. Hat er nicht verstanden, dass sich unsere ganze Darstellung auf das Studium Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 3. 1 50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. solcher Serienschnitte gründet? Diese Nachlassigkeit des Kritikers scheint mir schier unerklärlich. Wenn MARSHALL WARD kurz darauf sagt: »We want not only the preparations from the margins of the young pustular- patches, but from every part of the infected area to its centre; at that centre the presumption is that he will find some of the cases of entry described», — so hat er damit ein neues Zeugnis von dieser Unaufmerksamkeit abgelegt, aber er hat dadurch ausserdem gezeigt, dass er unfähig ist, den Unterschied zu fassen, der sich zwischen einer sekundären Pustel — darauf bezieht sich seine Unter- suchung — und einer primären Pustel — für deren Herkunft keine äussere Ansteckung aufweisbar ist, in der That findet. Diese Unfähigkeit kann nicht anders erklärt werden, als durch die Annahme, dass MARSHALL WARD nie selbst einer Rostepidemie, wie sie sich in der Feldkultur kundgibt, vom ersten Anfange an gefolgt ist. Er setzt eine Ansteckung voraus, auch bei den allererst hervorbrechenden Pusteln, ob aber zu der Zeit irgend ein Stoff für diese Ansteckung im Freien existiert oder nicht, gibt er sich keine Mühe zu untersuchen. Zur Erklärung des Auftretens des Rostes an bestimmten Pflanzenindividuen will auch MARSHALL WARD eine Entdec- kung benutzen, die er bei seinen speziellen Studien über Puccinia bromina! gemacht hat. Er hat gefunden, dass ver- schiedene Bromus-Arten sich zu einem und demselben Sporen- material insoweit verschieden verhalten, dass die eine Art infiziert wird, die andere nicht. »In the vast majority of cases», sagt er (S. 42), »the uredospores from a given species of Bromus only infect the same species or, usually in dimin- ishing proportions, species closely allied to it and in the same group». Von dieser Regel gibt es jedoch gewisse Aus- nahmen. Es zeigte sich also? z. B. Bromus arduennensis (aus der Gruppe Libertie) »not only particularly suspectible to spores from its own species, but also to those from B. mollis ' MARSHALL WarD beharrt fortgesetzt darauf, den ganz falschenNamen Puccinia dispersa ERIKS. zu brauchen. Dieser Name bezeichnet nur den Braunrostpilz des Roggens. Der Braunrostpilz der Bromus-Arten, der von MARSHALL Warp beachsichtigt wird, muss entweder Puccinia dispersa Eriks. & HENN., f. sp. Brom? Erıks. (1894) oder Puccinia bromina ERIKS. (1899) benannt werden. * H. MARSHALL Warp, Further Observations etc.. S. 150. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 51 and B. patulus (Serrofalcus), and, in the case of its variety villosus at any rate, also to spores from B. sterilis (Steno- bromus) as well». Infolge dessen wird B. arduennensis als »a bridging species by means of which P. dispersa» — d.h. P. bromina — »can pass into three of the five groups of Bromes». Er schliesst auch daraus, »that we have in these cases of bridging species the clue to an explanation of a phenomen which must be assumed to occur in nature. We may suppose a uredospore from JB. sterilis to infect B. ardu- ennensis var. villosus, and the crop of spores produced on this to further infect B. arduennensis: thence the Fungus could pass to B. secalinus, and, further, to B. brizeformis». Selbst will ich in keiner Weise das wissenschaftliche In- teresse der entdeckten Erscheinung unterschätzen. Das Phä- nomen der Späzialisierung an und für sich wird dadurch ge- wissermassen beleuchtet. Ich kann aber nicht dieser Erschei- nung eine nennenswerte Bedeutung in der Ökonomie der Pilzart zuerkennen, wenn es das Hervortreten des Braun- rostes im Freien an der einen oder anderen Bromusart gilt. MARSHALL WARD vergisst ganz, dass sich in seinen Spezies- Ketten oft solehe Formen finden, die fast nur in einem oder anderem botanischen Garten kultiviert werden, und deshalb nicht mitgerechnet werden können, wenn man die Verhält- nisse in der Feldkultur oder in der Wildnis erklären will. Die »bridging species» können meiner Meinung nach nur dort eine Rolle spielen, wo zahlreiche Spezies in nächster Nähe an einander kultiviert werden. MARSHALL WARD hat sich auch grosse Mühe gegeben, durch künstliche Infektionsversuche zu erforschen, inwiefern eine als immun angesehene Getreidesorte, z. B. Rivetts Gran- nen Weizen, sich doch mit Rost, und zwar in diesem Falle mit Gelbrost, anstecken lasse, und er hat gefunden, dass eine solche Infektion möglich ist, wenn auch die Aus- schläge wenig zahlreich und schwach sind. Diese Ergebnisse sind kaum überraschend, da sie mit schon alten Erfahrungen im Freien vollständig übereinstimmen. Wer selbst Gelegen- heit gehabt hat, vergleichende Anbauversuche mehrerer Ge- treidesorten derselben Arten an nebeneinander liegenden Par- zellen auszuführen, hat unzweifelhaft dies konstatieren können. Ich erlaube mir hier nur an die Zusammenstellung betreffs 52 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 3. der verschiedenen Empfänglichkeit gegen Gelb-, Schwarz- und Braunrost bei 134 verschiedenen Weizensorten am Experi- mentalfältet bei Stockholm in den Jahren 1890-—93 hinzu- weisen, welche früher an anderem Orte gegeben worden ist! In dieser Zusammenstellung findet man z. B. dass die Sorte Rivetts Grannen Weizen im Jahre 1892 wohl mit dem Gelb- rostigkeitsgrad 0 notiert wurde, aber im Jahre 1890 die Zif- fern 2—3 aufweist. MARSHALL Warp schliesst seine Betrachtung über den Parasitismus der Pilze mit folgenden Worten (S. 49) : »Seeing that uredospores can be found nearly or quite all the year round; that they can be developed on odd tufts of grass here and there during the winter, and tbat they will retain their germinating power for two to three months — perhaps longer; that, further, specialized forms are not absolutely adapted to their hosts, but can occasionally infect races of Wheat, etc., which normally prove immune, or can pass from one hitherto excluded variety to another by means of bridg- ing species, where is the necessity of the mycoplasm hypo- thesis?» Ich habe im Vorhergehenden gesucht zu zeigen, dass keine der hier gemachten Voraussetzungen richtig ist. Folglich kann auch nicht, wie offenbar MARSHALL WARD will, die Antwort auf die gestellte Frage negativ ausfallen. Durch das ganze von MARSHALL Warp gesammelte Material ist in der That die Mycoplasmatheorie in keiner Weise erschüttert. Zum Schluss will ich auch einige, wie es scheint auf dem Betrieb von MARSHALL Warp, auf dem Versuchsfeld des Agricultural Departments, Cambridge University (England) seit dem Jahre 1901 fortgehende Kreuzungsversuche verschiedener Weizensorten etwas besprechen, welche Ver- suche die Mycoplasmafrage berühren. Diese Versuche sind von R. H. BIFFEN ausgeführt worden, und die bis jetzt ge- wonnenen Resultate werden in einem vor kurzem erschie- nenen Bericht mitgeteilt?. Für die Versuche wurden hauptsächlich folgende zwei Weizensorten ausgewählt: Michigan Bronze als »prebably the ' J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideraste ete., S. 333—38. ^R. H. Birren, Mendel’s Laws of Inheritance and Wheat Breeding. The Journ. of Agrie. Science, Vol. 1, P. 1, Cambridge, 1905. J. ERIKSSON, ENTSTEHUNG D. ROSTKRANKH. D. PFLANZEN. 53 most susceptible wheat to yellow rust in existence» (S. 41) und Rivett Wheat als »a rule fairly immune to yellow rust», und benutzte BIFFEN von dieser Sorte »a strain selected two years previously (in 1899) which was peculiarly so». Die Kreuzung geschah so: I) Rivett 4 X Michigan 9, und II) Mi- chigan 4 X Rivett 9. Ausserdem wurde in gewissen Versu- chen der Michigan Weizen gegen Red King Weizen vertaucht, auch diese Sorte sehr gelbrostempfänglich, »possibly», sagt BIFFEN, »because Michigan Bronze is one of its parents». Aus den Körnern, die nach diesen Kreuzungen geerntet wurden, wuchsen Pflanzen heran, die stark rostig waren, gleich- gültig ob eine rostige Sorte als Vateroderals Mut- ter in das Kreuzungsprodukt einging. BIFFEN, der auf Grund eigener Erfahrung, sowie durch das Studium der an anderen Orten erhaltenen Versuchser- gebnisse davon überzeugt ist (S. 40), »that some varieties in- herit a constitution making them capable of withstanding the attacks of certain fungi, others one making them sus- ceptible», schliesst aus den Kreuzungsresultaten (S. 42), »that the latent germs» — d. h. die innewohnende Krankheitsan- lage — »can be handed on by the male parent as well, that is by way of the generative nuclei». Gilt es aber, die gewonnenen Ergebnisse mit der Myco- plasmatheorie in Einklang zu bringen, so findet BIFFEN Schwierigkeiten, und zwar aus dem Grunde, dass er in diese Theorie ein Moment hineinbringt, woran ich selbst aus natür- lichen Ursachen nie gedacht habe. BIFFEN sagt nämlich (8. 42): »The main point of the mycoplasm hypothesis ERIKS- son’s is that a latent germ of disease is inherited from the parent plant, the parent being the mother plant». Was diese Sache belangt, habe ich keine Ursache gehabt, hier zwischen Vater- und Mutterpflanze zu unterscheiden, da ich es nicht mit Kreuzungen zu thun hatte. Ich habe meine Studien auf im Freien natiirlich fruktifizierenden Feldpar- zellen gemacht, und ich habe meine Auffassung auf diese Studien gegründet. Unter solehen Umständen, und da beim Weizen eine Selbstbefruchtung sehr gewöhnlich ist, hatte ich keine Ursache darüber zu reflektieren, ob eine Übertragung der Rostempfänglichkeit durch das weibliche oder durch das männliche Organ der Weizenblüte oder eventuell durch beide 54 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 3. stattfinde. Erst durch die Versuchsergebnisse von BIFFEN tritt diese hochinteressante Frage in den Vordergrund. Wie die Sache jetzt liegt, scheint es mir gar nicht un- möglich oder unsinnig zu sein an eine Erblichkeit der Krankheitsanlage auch durch dass männliche Or- gan, die Pollenkörner, zu denken. Ich muss darauf auf- merksam machen, dass bei den am meisten gelbrostempfäng- lichen Weizensorten das Vorhandensein des Pilzes schon im Jahre 1894 in allen oberirdischen Teilen der Weizenpflanze konstatiert worden war, wenn ich nur die noch nicht dar- auf untersuchten Staubblätter ausnehme!. Wir fanden den Pilzkörper in allen Blattteilen (Taf. VI), im Stamme (Fig. 82), in den Klappen (Fig. 76 a, 79, 83) und Spelzen (Fig. 76 b, c, 80), in den Spindelgliedern (Fig. 84), in den Blüten- stielen (Fig. 85) und in dem Korn selbst (Fig. 76 d, e, Taf. IX, Fig. 101—105). Ist es nun der Fall, dass alle diese Pflanzenteile pilzführend sind, so wäre es eher natürlich als unnatürlich, das etwaige Vorhandensein des Pilzes in der einen oder anderen Gestalt auch in den Staubblättern vor- auszusetzen. Die Staubblätter wachsen aus derselben Unter- lage wie die übrigen Blütenteile hervor, und das Protoplasma bildet mittels den zarten die Wandporen durchziehenden Plasmodesmen eine zusammenhängende organische Einheit den ganzen Pflanzenkörper hindurch. Wenn man berechtigt ist, aus den BrrrEN'schen Versuchen etwas auf die vorliegende Frage zn schliessen, so hat man wenigstens mit der Möglich- keit zu rechnen, dass auch die Gewebe der Staubblätter, und zwar speziell die der Antheren, mycoplasmaführend sein kön- nen. Inwiefern diese Voraussetzung richtig ist, und wie sich in diesem Falle die Embryobildung im Einzelnen gestaltet, darüber bleibt es fortgesetzten Untersuchungen vorbehalten das nötige Licht zu bringen. 1 J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc. Tryckt den 22 augusti 1905. Uppsala 1905. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. ARKIV FOR BOTANIK. y Pees d Studien in der Riedel’schen Anonaceen-Sammlung. Von ROB. E. FRIES. Mit 3 Tafeln. Mitgeteilt am 13. September 1905 durch V. WrrTROCK und A. G. NATHORST. Bei der Bearbeitung der während der zweiten Regnell- schen Reise, hauptsächlich in der Provinz Matto Grosso in Brasilien, eingesammelten Anonaceen! war es für mich von besonderer Wichtigkeit, einige der Exemplare zu sehen, die RIEDEL in Matto Grosso sammelte, und auf die später MaARTIUS einige in Flora Brasiliensis beschriebene Arten grün- dete. Dank dem liberalen Entgegenkommen seitens des Prä- fekten des Petersburger Museums, Herrn Geheimerat Dr. A. FISCHER VON WALDHEIM, ging mein Wunsch in Erfüllung, indem er mir freundlichst das gesamte von RIEDEL auf seinen zahlreichen Reisen durch Brasilien zusammengebrachte, in dem genannten Museum befindliche Anonaceenmaterial zur Prüfung überliess. Die Sammlung bestand aus unaufgeklebten, fast vollstandig unbestimmten Exemplaren, meist mit zahlreichen Dubletten versehen, so dass in den meisten Fallen ein reiches Material mir zur Verfügung stand. Durch die angeführten Lokale hat, ! Ros. E. Fries, Die Anonaceen der zweiten Regnell’schen Reise (K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik. Bd. 4. N:o 19. 1905). Arkiv für botanik. Bd. 5. N:o 4. l 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 4. obwohl die Namen nicht angegeben waren, doch mit Sicher- heit entschieden werden können, welche Exemplare MARTIUS bei der Aufstellung der Arten vor sich gehabt hat. Hierdurch haben mehrere Arten klargestellt und näher bestimmt werden können. Da ausserdem einige zuvor unbekannte. zum Teil sehr interessante Formen in der Sammlung angetroffen und verschiedene andere Beiträge zur Kenntnis ihrer geographischen Verbreitung, ihres Aussehens u.s. w. gewonnen wurden, habe ich gemeint, es möchte nicht ohne Interesse sein, die Resul- tate vorzulegen, zu denen ich bei der Prüfung der fraglichen Sammlung gekommen bin. Es sei zunächst, bevor ich beginne, erwähnt, dass ausser den von RIEDEL allein eingesammelten Arten einige laut den Etiketten von ihm und LANGSDORFF zusammen gesammelt worden sind. Ferner sei betreffs der für unsere Kenntnis der brasilianischen Flora so wichtigen Arbeiten und Reisen RIEDELS auf die von I. URBAN 1894 veröffentlichte Biographie über ihn in EnGLers Bot. Jahrbüchern Bd. 18, Beibl. 44 ver- wiesen. Oxandra A. Ricg. Die Gattung Oxandra ist in der Sammlung mit 2 Arten vertreten. Die eine ist nur in spárlichem Materiale vorhanden, das ausserdem nur mit ein paar Blüten versehen ist. Sie steht der O. Espintana (Spr.) Batty. sehr nahe und ist mit dieser auch vielleicht identisch. Wegen des unvollstándigen Materiales kann ich es jedoch mit Sicherheit nicht entscheiden, ob wir hier eine oder zwei Arten haben. Der Fundort der Pflanze (Rio de Janeiro, Mandiocea in silvis; Jan. 1824) ist von demjenigen der O. Espintana, die bisher nur vom östlichen Peru bekannt ist, weit entfernt, was ja gegen eine Zusammen- führung der beiden spricht. Die zweite Art dagegen ist in mehreren reichblütigen Exemplaren vorhanden, so dass eine Untersuchung der Blüten möglich war. Sie ist bisher nicht beschrieben worden, weshalb hier eine Beschreibung mit Abbildung gegeben wird. Oxandra Riedeliana nov. sp. (Taf. II, Fig. 79). Arbor parva, ramulis glabris, foliis basi acutissimis, apice longe acuminatis, summo apice obtusatis, glaberrimis, subtus R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL'SCHEN ANONACEEN-SAMML. 3 sparse verruculosis; inflorescentiis multifloris axillaribus vel ex axillis foliorum delapsorum erumpentibus ; pedunculis ferrugineo- hirsutulis, basi ac medio bracteolatis; alabastris ovoideis, qlabris; staminibus 11—16; pistillis 2—4. Ein 15—20 Fuss hoher Baum; die jüngeren Zweige mit brauner und von zahlreichen Lentizellen dicht punktierter Rinde bedeckt, nur auf den allerjüngsten Sprossteilen spärlich behaart, sehr bald vollig kahl; Internodien 1,5—3 em lang. Blattstiel 2—4 mm lang, unbehaart, oben abgeplattet. Blatt- spreite lanzettlich bis schmal elliptisch, 9—12 cm lang, 2—4 cm breit, an der Basis allmählich verjüngt und spitz. oben gleich- falls sich langsam verjüngend oder auch mit einer mehr oder weniger abgesetzten, langen und stumpfen Spitze versehen; Mittelnerv, wie die jederseits 7—10 gröberen Seitennerven, sowohl oben als besonders unten hervorstehend; Konsistenz ungefähr dieselbe wie bei Oxandra laurifolia (Sw.) Ricu. Inflo- reszenz bis 7-blütig; Blüten in lebendem Zustande weiss und wohlriechend (nach RIEDEL); Blütenstiele bis 4 mm lang, an der Basis und ungeführ auf der Mitte zwei stielumfassende, kaum 1 mm grosse, abgerundete Brakteen tragend; Blütenstiel wie auch die Brakteen und der Kelch aussen mit rostbraunen. mehr oder weniger angedrückten Härchen besetzt. Blüten- knospen eifórmig, bis 4,5 mm lang und 3 mm im Durchmesser, in trockenem Zustande schwarz. Kelchblätter triangular, ungefähr 1 mm lang und ebenso breit. Kronenblätter unge- fahr 6 mm lang und 2—3 mm breit, die inneren etwas schmäler, oben abgerundet, glatt. Staubblätter 11—16, schmal lanzettlich, 2 mm lang; Pollensäcke */: mm lang, '; mm oberhalb der Basis sitzend; über denselben geht das Konnektiv 1mm weiter, sich allmählich verjüngend. Fruchtknoten 2—4, länglich, 1 mm lang; Narbe ungestielt. Frucht unbekannt. Amazonas: in silvis humidis prope Borba (Aug. 1828; RIEDEL 1389). Malmea nov. gen. (Sect. Uvariine). ass le big. 7— 12): > Flores actinomorphi, hermaphroditi. Sepala 3, wstivatione imbricata. Petala 6, sepalis multo majora, libera, biseriata et subrequalia, rotundato-ovalia, patentia, cstivatione omnium im- bricata. Stamina numerosa, cuneata. connectivo supra loculos 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. simplices | extrorsos truncato-dilatato. Torus | hemispherico- columneformis. | Carpella mwmerosa, ovulo solitario, basali, stigmate clavato, sessili. Fructus (ignotus). — Arbor vel frutex foliis distichis, breviter petiolatis, integerrimis, penninerviis, floribus mediocribus, in cicinno oppositifolio sitis. Die Pflanze, die der hier fraglichen Gattung zu Grunde liegt, lag in der RiEDEL’schen Sammlung unter den Guatterien, zusammen mit Guaticria psilopus MART., an welche sie auch bei flüchtiger Betrachtung habituell etwas erinnert. Von dieser Gattung wie von allen anderen Anonaceen-Gattungen unter- scheidet sie sich jedoch durch solche Charaktere, dass sie mir den Rang einer besonderen Gattung zu verdienen scheint. Als ein besonders wichtiges Merkmal sei die imbrikate Knospenlage sowohl des Kelches als aller Blatter der Blumen- krone hervorgehoben. Von amerikanischen Gattungen ist nur Oxandra durch dasselbe Verhältnis ausgezeichnet. von dieser aber unterscheidet sich unsere Art ausser durch die Grósse der Blüte, die Form der Blütenblätter u. s. w. leicht und sehr scharf durch den Bau der Staubblütter mit dem oberhalb der Pollensácke ausgebreiteten Konnektivum. Die Malmea- Gattung steht auch in Wirklichkeit weit von Oxandra ab. Nähere Verwandtschaft dürfte sie dagegen mit der malai- ischen Gattung Griffithia haben, mit der sie in vielen Hin- sichten nach KiNc's Beschreibung dieser Gattung übereinstimmt. Durch folgende Charaktere unterscheidet sie sich jedoch von derselben: die Blüten haben weit geringere Dimensionen und sitzen in einem den Blàttern entgegengesetzten Wickel; die Kelchblátter decken einander tütenfórmig in der Knospenlage (das erste die beiden inneren, das zweite das innerste), alter aber decken sich ihre Ränder nicht; die beiden Kränze der Blumenblatter sind einander ziemlich gleich, die inneren sind nicht kleiner und schmäler, nicht an der Basis dicker und ausgehöhlt, wie das bei Griffithia der Fall ist; die Blumen- krone ist bei der entfalteten Blüte ausgebreitet; die Narben sind ungestielt, keulenfórmig. Mehrere dieser Charaktere sind von so grosser Bedeutung für die Abgrenzung der Gattungen innerhalb der Familie, dass es mir unmóglich erschienen ist, die Gattungen zu vereinigen, wogegen auch die geographische Verbreitung entschieden spricht. . In einer Reihe von Charakteren, in der Knospenlage der Kronenblätter, dem Bau der Staubfäden und Fruchtknoten R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL’ SCHEN ANONACEEN-SAMML. 5 mit einzelnen basalen Samenknospen u. s. w., zeigt unsere Pflanze recht grosse Übereinstimmung mit den Gattungen Guatteria, Ephedranthus und Aberemoa. Abgesehen von der dachigen Knospenlage der Kelchblütter!, die an und für sich es unmóglich macht, die Art zu einer der genannten zu stellen, sprechen indessen noch andere Sachen gegen eine solche Zusammenstellung. Die in einem Wickel angeordneten, mit zwei Vorblüttern versehenen Blüten nebst dem den Blattern entgegengesetzten Platz der Infloreszenz sprechen gegen die Zuordnung der Pflanze zu einer der beiden erstgenannten Gattungen, wahrend sie hierin mit der letztgenannten überein- stimmt. Von dieser unterscheidet sie sich jedoch gut durch die ungestielten Narben. Ich kann es nicht unterlassen, hier einige Worte dem Bau der Infloreszenz im Vergleich mit dem bei der Aberemoa- Gattung zu widmen. Schon an anderen Orten ist der Bau der Infloreszenz bei dieser Gattung geschildert worden; hier sei nur in Kürze darauf hingewiesen, dass die Blüte den Blattern entgegengesetzt entspringt und mit zwei Vorblüttern versehen ist. Aus der Achsel des unteren entwickelt sich eine sekundäre Blüte mit gleichfalls zwei Vorblüttern; in der Achsel des oberen bildet sich keine Blütenknospe. Das untere Vor- blatt der sekundären Blüte kann wiederum eine Blüte stützen, gewöhnlich kommen jedoch bloss eine oder zwei Blüten- generationen in der Infloreszenz zur Entwickelung (»flores solitarii v. gemini»). Der Blütenstand besteht also aus einem typischen Wickel, obwohl äusserst wenigblütig und mit im allgemeinen verkümmerten Internodien. Nach demselben Plan ist er bei Malmea gebaut. Die erste Blüte wird hier von einem ca. 5 cm langen, schlanken Stiel getragen, der ungefähr 1 em von der Basis die untere Braktee und 1,5—2 cm höher hinauf die obere trägt. Die Internodien sind hier also bedeu- tend mehr gestreckt und deutlicher. Ein paar Millimeter ober- halb des unteren dieser ist der Stiel gegliedert und trägt ausserdem hier einen Kranz von längeren Haaren. Wie bei Aberemoa entspringt aus der Achse! der unteren Braktee eine ! Die Knospenlage der Kelchblütter der Gattung Ephedranthus ist freilich noeh nicht mit voller Sicherheit bekannt; nach der Gattungs- beschreibung SPENCER Moore’s ist sie jedoch dachig. Vgl. hierüber Ros. E. Fries. Die Anonaceen der zweiten Regnell’schen Reise, pag. 6 (K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik. Bd. 4. N:o 19. 1905). 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. langgestielte Blüte, gleichfalls mit zwei Vorblättern, von denen das untere bloss ein paar Millimeter von der Basis entfernt, das obere ungefähr an der Mitte des Bliitenstieles sitzt. So legt sich an und entwickelt sich die eine Blüte nach der an- deren (ich habe deren bis zu 5 gezählt) aus den Achseln der unteren Brakteen, während die der oberen stets leer sind. Dadurch, dass die Vorblätter dorsal und ventral gestellt sind, wird ein in der Vertikalebene verlaufender, zuweilen jedoch durch Verschiebungen nicht ganz regelmässiger Wickel gebil- det. Nun kommt jedoch der Umstand hinzu, dass, wenn eine jüngere Blüte ihre volle Entwickelung erreicht hat, die nächst ältere die ihrige abgeschlossen hat und an dem oben erwähnten Gelenke abgefallen ist; bloss an einer Infloreszenz habe ich eine entfaltete Blüte beobachtet, während der Stiel der nächst älteren noch vorhanden war (siehe Taf. I, Fig. 7, die auch den Bau der Infloreszenz bei der Malmea zeigt). Grosser Übereinstimmung mit der eben geschilderten Infloreszenz der Malmea begegnen wir bei einer Aberemoa-Art, nämlich Ab. bracteosa (MaRT.), die von ihren Gattungsgenossen dadurch abweicht, dass die Infloreszenz eine sehr grosse Reihenfolge von Blüten entwickelt, obwohl auch hier — wie bei Malmea — gewöhnlich die Blüten schon abgefallen sind, wenn deren Tochterblüten sich entfaltet haben. Ihren Blüten- stand, von dem Fig. 6 der Tafel I ein Bild nach von RIEDEL eingesammeltem Material gibt, erhält man, wenn man sich das untere Internodium der Malmea-Blüte bedeutend reduziert und ausserdem das Gelenk, an dem die Blüte abfällt, als unmittelbar oberhalb des unteren Vorblattes sitzend denkt. Tafel I, Fig. 8 zeigt das Diagramm einer Malmea-Blüte. Zu demselben sei hier nur bemerkt, dass die Blätter des Kelches und des inneren Kronenblätterkranzes in derselben Spirale sitzen, während die äusseren Kronenblätter in einer anderen Spirale angelegt sind. An der Tochterblüte gebt die Spirale aller Kränze in entgegengesetzter Richtung; ein Um- schlag derselben geschieht bei jeder neuen Blütengeneration. Leider fehlen bei dem vorhandenen Material Früchte. Einige Fruchtstiele sind jedoch noch vorhanden, obwohl die Früchte selbst abgefallen. An dem Fruchtboden sieht man zahlreiche Narben, welche beweisen, dass die Frucht nicht aus einer zusammengewachsenen Bildung, wie bei Aberemoa, Anona u. a. besteht, sondern aus Einzelfrüchten; da ausserdem R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL’ SCHEN ANONACEEN-SAMML. 7 die Fruchtknoten bloss eine Samenknospe wie bei Guatteria besitzen, ist es am wahrscheinlichsten, dass die reife Frucht auch in Ubereinstimmung mit der dieser Gattung gebaut ist. Den Namen der neuen Gattung habe ich nach meinem Freunde, dem hervorragenden Kenner der brasilianischen Flora, Herrn Oberlehrer Dr. G. O. Matme gewählt. Ich will hier auch die Gelegenheit benützen, ihm für das mir stets bewie- sene grosse Entgegenkommen und die wertvolle Hülfe, die er mir während meiner Arbeiten über die südamerikanische Flora so oft geleistet hat, meinen verbindlichsten Dank zu sagen. Malmea obovata nov. sp. Ramulis foliisque novellis pilis adpressis ferrugineis vestitis, mox glabrescentibus; foliis vetustioribus firmiter membranaceis, glaberrimis, subtus in nervo medio solum parcissime pilosis, obovatis vel obovato-oblanceolatis, cuspidatis et summo apice obtusis, basi acutis; inflorescentiis oppositifoliis; floribus longe et graciliter pedunculatis; petalis glabris, margine solum ferru- gineo-ciliatis. Baum; alle jiingeren Sprossteile mit aufwartsgerichteten, rostbraunen Haaren dicht besetzt, etwas altere Zweige mit (in trockenem Zustande) braunschwarzer, fein Jangsstreitiger Rinde bedeckt. Internodien 1—4 em lang. Blattstiel 4—5 mm lang, oben rinnenförmig, spärlich behaart. Blattspreite bis 22 cm lang und 7 cm breit, im allgemeinen jedoch etwa 15, resp. 5 cm messend, mit der grössten Breite etwas oberhalb der Mitte, in einer abgesetzten, 1,5—3 cm langen, stumpfen Spitze endend, gegen die spitze Basis hin allmählich verjüngt; die ausgewachsenen Blatter vollig glatt, nur einzelne angedrückte, gelbbraune Härchen unten auf dem Mittelnerv tragend; dieser auf der Oberseite unbedeutend eingesenkt, unten deut- lich hervorstehend und rotbraun gefärbt, beiderseits ca. 12 gröbere Seitennerven entsendend; Nervennetz von sehr feinen Nerven gebildet, auf trockenen Blättern sowohl oben als unten etwas hervorstehend; Blattrand ein wenig zurück- gebogen. Die Infloreszenzen sind schon oben geschildert wor- den; Blütenstiele, Brakteen und Blütenknospe mit angedrück- ten, gelbbraunen Haaren bedeckt, die bald teilweise abfallen ; Brakteen 2—3 mm Jang, von breiter Basis aus lanzettlich, 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. spitz. Kelch aussen mit reichlichen, gelbbraunen, angedriick- ten Harchen besetzt, innen glatt; Kelchblatter rundlich bis breit eirund, spitz, ca. 3 mm lang und ebenso breit. Blumenblätter ziemlich kreisförmig, oben abgerundet, der Form und Grösse nach ziemlich gleich, 6—8 mm lang und ungefähr ebenso breit, glatt, nur die Ränder mehr oder weniger dicht mit gelb- braunen Härchen besetzt. Staubblätter 1,5 mm lang. Pistille 1,5 mm lang; Fruchtknoten dicht behaart, Narben glatt. Prov. Bahia: in silvis prope Castelnovo [Nov. 1821; RIEDEL 525]. »Arborescens; corolla zequalis, petalis viridibus, basi albis.» Guatteria Ruiz et Pav. Die Arten dieser grossen und ausserordentlich schwierigen Gattung habe ich in mehreren Fallen noch nicht mit Sicher- heit identifizieren können, da mir genügendes Vergleichsmaterial nicht zugänglich war. Ich überlasse daher diese Gattung künftigen Bearbeitern und beschranke mich hier darauf, eine einzige Art, die noch nicht beschrieben ist, zu erwähnen und zu beschreiben, da diese aus der, was die Anonaceen betrifft, jetzt ziemlich gut bekannten Provinz Matto Grosso stammt. Guatteria rigida nov. sp. (Taf. I, Fig. 12% Arbor; ramulis novellis parcissime strigillosis et mox glabre- scentibus; foliis rigidis, obovato-ellipticis, basi cuneatis, apice obtusis, supra glaberrimis, subtus subtilissime strigillosis, glabre- scentibus ; pedunculis solitariis, glaberrimis, diametro floris bre- vioribus; sepalis acuminatis; petalis obovatis, apice rotundatis obtusisque, presertim. extus ad basim fulvo-sericeis. Ca. 20 Fuss hoher Baum; nur die allerjüngsten Sprossteile mit sparlichen, angedrückten, gelblichen Harchen besetzt, sehr bald völlig kahl und (trocken) schwarz; Internodien 1—1,5 cm fang. Blattstiel 2—4 mm lang, oben rinnenförmig, unten querrunzelig. Blattspreite 7—12 cm lang (im allgemeinen ca. 10 cm) und 3—4,5 cm breit, umgekehrt eiförmig bis schmal elliptisch, gegen die stumpfe Spitze hin sich bald verjüngend, an der Basis langsamer verjüngt und am Blattstiel herab- laufend: Konsistenz ungefähr wie bei Anona muricata. Ober- R. E. FRIES, STUDIEN IND. RIEDEL SCHEN ANONACEEN-SAMML. 9 seite hell griin und glatt, Unterseite an gepresstem Material gelbbraun mit sehr kurzen, angedrückten, weisslichen und nur bei Vergrösserung sichtbaren Härchen besetzt, in alterem Zu- stande fast oder völlig kahl; Mittelnerv oben nur an der Basis etwas eingesenkt, sonst eben oder unbedeutend hervor- stehend, unten sehr hervortretend, beiderseits 10—12 gröbere Seitennerven entsendend; Nervennetz beiderseits, aber beson- ders oben hervorstehend. Blütenstiele stets einzeln in den Blattachseln sitzend, auch an den jüngsten Knospen völlig unbehaart, schwärzlich, bis 2 cm lang, ungefähr ein Drittel oberhalb der Basis gegliedert; im Knospenstadium der Blüten trägt der Blütenstiel nahe an der Basis ein paar und an dem Gelenk zwei lanzettliche und spitze, bis 4 mm lange, schwarz- braune Brakteen, die jedoch sehr bald abfallen. Kelchblätter 4—5 mm lang und ungefähr ebenso breit, rundlich triangular, in eine kurze Spitze verjüngt, aussen und innen an der Spitze gelblich behaart. Kronenblätter der Form nach alle ziemlich gleich, umgekehrt eiförmig bis zungenförmig und oben abge- rundet, besonders an der Basis der Aussenseite und im Knospenstadium dicht, sonst spärlich gelbbraun behaart; die äusseren Kronenblätter bis 13 mm lang und S mm breit, die inneren etwas grösser, bis 16 mm lang und 10 mm breit. Staubblätter 1—1,5 mm lang. Frucht unbekannt. Matto Grosso: in silvis umbrosis ad Rio Pardo [Aug. 1826; RIEDEL 438]. Aberemoa AUBL. Diese Gattung bietet auch weniges Interesse dar. Sie ist mit 7 Arten vertreten, wovon die Aberemoa Marcgraviana (MART.) R. E. Fr. schon anderwärts ' behandelt ist. 4b. lanceolata (Sr. Hir.) WARM. liegt in reichem Material vor. das teils typisches Aussehen hat, teils durch kleinere Blätter ab- weicht; diese letzteren Exemplare, die zur Varietät parvifolia R. E. Fr. ? gehören, stammen aus der Provinz Sao Paulo (»in silvis primevis pr. Ypanema, Jan. 1826»). ! Ros. E. FRIES, Die Anonaceen der zweiten Regnell’schen Reise (in K. Sv. Vet-Akad:s Arkiv fór Botanik. Bd. 4. N:o 19 pag. 7. 1905). > Ros. E. Fries, Beiträge zur Kenntnis der südamerikanischen Anona- ceen (ia K. Sv. Vet.-Akad:s Handl. Bd. 34. N:o 5 pag. 20. 1900). 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. Betreffs der Ab. furfuracea (Sr. Hir.) BALL. mag hier nur angeführt werden, dass der RıiEDEL’sche Fundort dieser Art, S. Carlos, in der Provinz Sao Paulo und nicht am Rio Negro liegt, welch letzteres ich in »Beiträge» etc. pag. 21 angegeben habe. Die Art ist hiermit auf die trockenen Gegen- den der Provinzen Bahia, Minas Geraés und Sao Paulo, Goyaz und Matto Grosso wie auch Paraguay beschrankt. Die drei sehr seltenen Arten bracteosa, Spixiana und uniflora hat RIEDEL an neuen, bisher nicht publizierten Fund- orten gesammelt; sie stimmen alle ausserordentlich gut mit den Marrıus’schen Originalexemplaren des Münchener Her- bariums überein, mit welchen sie verglichen sind. Ab. bracteosa ist bei Castelnovo in der Provinz Bahia (Nov. 1821; RIEDEL 493) gesammelt; die beiden anderen stammen aus der Provinz Amazonas, Ab. Spixiana von Borba am Rio Madeira (»in humidis umbrosis. Aug. 1828.» RIEDEL 1390) und Ab. uni- flora von S. José am Rio Negro (»in silvis locis humidis. Sept. 1828.» RIEDEL 1456). Die siebente Art der Gattung scheint mir eine noch nicht beschriebene zu sein, zwischen Ab. lanceolata (ST. Hin.) WARM. und microphylla R. E. FR. stehend. Da jedoch das vorhan- dene Material keine Blüten oder reife Früchte besitzt, nur unreife Früchte tragt, ist es gegenwartig am besten, nicht die Art nach diesem unvollständigen Materiale aufzustellen und zu beschreiben. Sie wurde von RIEDEL bei Rio de Janeiro 1836 eingesammelt. Anaxagorea ST. Hir. Bemerkenswert ist, ihres Fundortes wegen (Provinz Ba- hia: »in sylvis pr. Esperanda. Maio 1822»), die einzige in der Sammlung vertretene Art, A. acuminata (Dun.) St. Hir. Diese ist nämlich zuvor nur von Venezuela, Guiana und Amazonas bekannt, sodass die Südgrenze des Verbreitungsareales der Art — wie auch der ganzen Gattung — durch das RıiEDEL’sche Exemplar bedeutend südwärts verschoben wird. Unonopsis R. E. Fr. Von dieser Gattung hat RIEDEL zwei Arten heimgebracht. Die eine ist die schon bekannte Unonopsis Lindmani R. E. FR., R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL’ SCHEN ANONACEEN-SAMML. 1l die er teils — in einer kleinblüttrigen Form — vom südlich- sten Matto Grosso (»in silvis. Dec. 1826»), teils vom west- lichen Teil dieser Provinz am Rio Guaporé (Apr. 1828) ein- sammelte. Von hier aus ist die Art westwürts bis in den westlichen Teil der Minas Geraés verbreitet. Die andere Art ist — soweit ich weiss — noch nicht bekannt, weshalb eine Beschreibung hier geliefert wird. Nach dem Sammler nenne ich sie Unonopsis Riedeliana nov. sp. (Taf. IL, Fig. 1—6). Arbor; ramulis novellis, pedunculis et floribus extus dense fulvo-tomentosis ; foliis breviter petiolatis, lineari-lanceolatis, basi acutis, in apicem longum sensim contractis, summo apice obtu- siusculis, rigido-membranaceis, novellis supra et subtus parcissime adpresse hirsutis et mox glabrescentibus, | vetustioribus supra glaberrimis nitidisque, subtus crebre verruculosis et in nervo medio solum pilis adpressis rarissimis vestitis; floribus paucis v. nu- merosis in ramulis decurtatis sitis. Ein 20—30 Fuss hoher Baum; die älteren Sprossteile mit grauer Rinde bekleidet, die jüngsten mit gelbbraunen, kurzen. dichten, bald abfallenden Härchen bedeckt. Internodien 0,5 bis 1,5 cm lang. Blattstiel querrunzelig, oben abgeplattet oder schwach rinnenförmig, 4—5 mm lang, mit kurzen, spär- lichen, angedrückten Härchen besetzt. Blattspreite 8—13 cm lang, 1,5—2,5 cm breit, gleichbreit lanzettlich, an der spitzen Basis kaum merkbar schräg, gegen die abgestumpfte Spitze hin sich allmählich und langsam verjiingend; die Konsistenz ungefähr wie bei Unonopsis Lindmani; Blattoberseite nur an den allerjiingsten Blättern mit kurzen, angedrückten, weiss- lichen bis gelbbraunen Härchen besetzt, bald völlig kahl; die Unterseite auch an den älteren Blättern auf dem Mittelnerv mit angedrückten, kurzen Härchen versehen, sonst völlig kahl., Mittelnerv sowohl oben als unten hervorstehend, beiderseits 12—15 unter spitzem Winkel entspringende Nerven entsen- dend; diese wie das Nervennetz oben kaum merkbar, unten hervorstehend. Die Blüten sitzen alternierend in zwei Reihen auf kurzen, graugelb behaarten und mit rundlichen, stengel- umfassenden Brakteen dicht besetzten Kurzsprossen, welche auch oft verzweigt sind; Blütenstiele 1—1,7 cm lang, mit dichten, gelbbraunen, kurzen Härchen bedeckt, ca. 2—4 mm 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4 von der Basis eine stielumfassende, oben abgerundete Braktee tragend. Die Infloreszenz ähnelt sehr dem oben (8. 6) behan- delten Blütenstand bei der Aberemoa bracteosa und scheint auch hier ein Wickel zu sein. Kelch aussen wie der Blüten- stiel behaart, innen glatt; Kelchblätter triangulär oder rund- lich triangular, spitz oder abgestumpft, ca. 1,5 mm lang und 2 mm breit. Die unentwickelten Blüten kugelrund, erbsen- gross. Aussere Kronenblätter breit oval, spitz, mit verdünnten Rändern, aussen mit gelbbraunen, kurzen Härchen besetzt, innen unbehaart, ca. 10 mm lang und 7 mm breit. Innere Kronenblätter rundlich, spitz, mit dicken Rändern versehen, unbehaart, nur der gekielte und in der Knospenlage von den äusseren unbedeckte Mittelnerv trägt am unteren Teil eine ähnliche Haarbekleidung wie die äusseren Kronenblätter. Staubblätter 1mm lang, oben beinahe ebenso breit. Frucht- knoten zahlreich, behaart, ungefähr 1 mm lang. Frucht unbekannt. Brasilien ohne nähere Angabe des Fundortes [RIEDEL et LANGSDORFF]|. Rio de Janeiro: Mandiocca in silvis [ Oct. 1823; RIEDEL]. Die Art weicht von allen anderen Arten der Gattung durch die Form der Blatter ab: sie ist auch durch den Bau der Infloreszenzen, durch die gelbbraune Behaarung der Blütenstiele etc. gut charakterisiert. Cardiopetalum ScHLECHT. Die einzige bekannte Art dieser Gattung, Cardiopetalum calophyllum SCHLECHT., hat RIEDEL sowohl an dem bekannten Fundort der Pflanze, Cuyaba in Matto Grosso, wie auch in der Provinz Minas Geraés gefunden. Dies letztere Exemplar wurde bei Paracatu (Sept. 1834) gesammelt und ist mit Blüten- knospen versehen. Die Art hat hiermit eine bekannte Ver- breitung von den westlichen Minas Geraés (Paracatu) durch das südliche Goyaz (Rio Corumba: PoHL!) bis nach Cuyaba und Santa Cruz in Matto Grosso. ! Dieser von Martius in der Flora bras. zitierte Fundort ist nicht identisch mit dem in der botanischen Litteratur oft erwähnten, im südlich- sten Matto Grosso liegenden Städtchen gleichen Namens, welches PoHr während seiner Reise nicht besuchte. R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL SCHEN ANONACEEN-SAMML. 13 Bocagea 5r. Hir. Bocagea multiflora Marr. ist in sehr reichem, blühendem Material vertreten. Sie stammt von Barra do Rio Negro (»arbor 20 ped. in collibus sylvaticis umbrosis, Sept. 1828»), wo sie übrigens auch von SPRUCE wiedergefunden ist. Die Exemplare habe ich mit einem Typusexemplare aus dem Berliner Herbarium (von PóPPrG gesammelt) verglichen. und stimmen sie mit diesem ausserordentlich gut überein. Xylopia L. Diese Gattung, die durch 9 Arten repräsentiert ist, bietet nur weniges von Interesse dar. Von X. emarginata MART. und barbata Marv. finden sich in der Sammlung die Original- exemplare der Flora brasiliensis. Die vorhandenen RiEDEL- schen Exemplare der X. grandiflora ST. HıL., carminativa (AR. DA Cam.) R. E. FR. (= sericea ST. H1u.) und ligustrifolia Dun. werden auch schon von Martius zitiert. Von X. brasiliensis SPRENG. gibt es ein reichliches blühendes Material vom typi- schen Aussehen, aus der Provinz Sao Paulo stammend (»syl- vulis montosis collibusq. siccis inter Taubaté et Mugy. Nov. 1833»). Interessanter ist eine andere Art, welche mir der von Martius aufgestellten X. ochrantha anzugehören scheint. Sie ist in den Wäldern bei Macahé in dem nördlichen Teile der Provinz Rio de Janeiro (Juni 1832) gesammelt worden und ist — soweit ich weiss — zuvor nur von der nördlich davon liegenden Provinz Espirito Santo angegeben. Die Exemplare sind mit Früchten versehen, die bisher nicht beschrieben sind. Die Einzelfrüchte sitzen in grosser Anzahl (ein Dutzend oder mehr) auf einem ca. 1 cm grossen Receptaculum, das von einem kurzen (etwa 8 mm langen) und dicken Stiele getragen wird. Die Einzelfrüchte sind sichelförmig rückwärts gebogen. bis 3 em lang und 7—10 mm breit, an der Spitze abgerun- det, jedoch mit einem kleinen Spitzchen versehen, an der Basis in einen 2-4 mm langen Stiel sich allmählich ver- jüngend; die ganze Oberfläche ist mit kurzen, angedrückten, goldglänzenden Härchen dicht bedeckt. Die Samen bis 6 in jeder Einzelfrucht, nicht selten jedoch weniger, eifórmig, 8 mm 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. lang, 5 mm breit, mit Arillus versehen; Samenschale glänzend braun. Xylopia levigata (MART.) R. E. FR., eine zuerst der Gattung Anona zugerechnete Art, kommt in einem sehr reichhaltigen und schönen Materiale vor; es stammt aus der Nähe von Rio de Janeiro (»in sylv. Corcovado, Octbr. 1832»). Diese Exemplare haben die Blatter schmal lanzettlich, etwas langer und schmäler als gewöhnlich der Fall ist; sie messen 7—10,5 cm in der Lange und 2,7 cm in der Breite, sind auch durch eine allmählich sich verjüngende Spitze ausgezeichnet. Im Blüten- bau stimmen sie dagegen völlig mit den typischen überein. Ein paar Exemplare tragen junge, unreife Früchte, die auf dem allerjüngsten Stadium, ehe die Stiele der Einzelfrüchte ausgewachsen sind, an die der Anonen erinnern. Der X. levigata nahe steht X. lanceolata R. E. Fr., die bisher nur von einem Lokal bei Rio de Janeiro (WIDGREN N:o 1037) bekannt war. Von dieser Art finden sich in der RIEDEL’schen Sammlung Exemplare von zwei Orten stammend, gleichfalls aus den Umgebungen von Rio de Janeiro, nämlich von Porto Estrella (»in sylvis umbrosis humidiusculis; Febr. — März 1823») und von Corcovado (Sept. 1832). Jenes Exem- plar weicht ein wenig ab durch unbedeutend kürzere und breitere Blattspreiten (ungefähr 14 em lang und 4 cm breit) mit beinahe völlig unbehaarter Unterseite; es dürfte jedoch nicht von der lanceolata zu trennen sein; es trägt Blüten, die eine Länge von bis 17 mm und einen Durchschnitt von 7 mm erreichen. Das corcovadensische Exemplar dagegen stimmt ganz und gar mit dem Originalexemplare überein; es ist mit Früchten versehen, welche bisher nicht bekannt waren. Der Fruchtstiel misst ungefähr 1 cm in der Länge und 2 mm im Querschnitt, trägt etwa 10 Einzelfrüchte. Diese sind 1—3samig. 1,5 bis beinahe 3 cm lang und etwa 0,s cm breit mit Ausbuchtungen für die Samen; an der Spitze sind sie abgerundet, auf der Oberflüche in trockenem Zustande run- zelig, blauschwarz und unbehaart oder nur in den Einbuch- tungen mit einzelnen weissen, angedrückten Härchen versehen; an der Basis verjüngen sie sich allmühlich in einen 3—4 mm langen Stiel. Die Samen sind ziemlich eifórmig, unbedeutend abgeplattet, 10 mm lang, 6,5 mm breit und 5 mm dick, schwarz und glänzend, an der Basis mit einem grossen Arillus versehen. R. E. FRIES, STUDIEN IN D.RIEDEL SCHEN ANONACEEN-SAMML. 15 Anona L. Die Gattung Anona ist in den Sammlungen mit 16 Arten vertreten. Einige von diesen (muricata L., palustris L., crassiflora MART., dioica ST. Hir., acutiflora MART., cornifolia Sr. Hir. und squamosa L.) gehören denjenigen an, die in Sammlungen gewöhnlich vorkommen, und bieten darum weniger von Interesse dar. Die Exemplare der Anona phwo- clados Marv. sind schon bei anderer Gelegenheit behandelt worden.! Was dagegen die übrigen betrifft, so scheinen sie mir in pflanzengeographischer oder systematischer Hinsicht ein paar Worte wert. Mehr im Vorbeigehen mag zunächst erwähnt werden, dass sowohl die von Sr.-MoonE 1895 beschriebene Anona Walkeri, sowie Anona aurantiaca BARB.-ROoDR. (1898) und die von mir 1904 aufgestellte glaucophylla schon in der RiEDEL’schen Sammlung in typischen, wenn auch teilweise übel zugerich- teten Exemplaren sich vorfanden, alle von RIEDEL in der Nähe von Cuyaba eingesammelt; diese haben folglich seit 1827 unbeachtet da gelegen. Die letztgenannte hat er auch im östlichen Teil der Provinz Matto Grosso, bei Rio Pardo im Oct. 1826 eingesammelt. Schon anderswo ist die ausserordentlich grosse Veränder- lichkeit der Anona coriacea Mart. hervorgehoben worden. Sie tritt teils als Baum, teils als Strauch auf und zeigt auch in der Blattform bedeutende Verschiedenheiten. Die in Kleinheit am weitesten gehende Form ist diejenige, welche von WARMING als var. pygmea beschrieben ist. Dieselbe war in der Samm- lung durch schöne, typische Exemplare vertreten, die aus dem westlichen Teil der Provinz Minas Geraés (»in campis editis inter Alegres et Rio S. Francisco, Sept. 1834») stammten. Diese Form kenne ich gegenwärtig, ausser von dem Fundorte WARMING'S bei Lagoa Santa, von Caldas und Capivary; sie ist also bisher auf die Provinz Minas Geraös beschränkt. Die Hauptart hat auch RIEDEL von mehreren Lokalen in der Provinz Sao Paulo eingesammelt. Anona monticola Mart. wurde von RIEDEL bei Rio Pardo (>in campis, Oct. 1826») im östlichsten Matto Grosso gesammelt; * Ros. E. FRIES, Die Anonaceen der zweiten Regnell’schen Reise (in K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik. Bd. 4. N:o 19 pag. 17). 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 35. N:O 4. die Exemplare stimmen — von der ansehnlicheren Blattgrösse abgesehen — mit dem Marrıus’schen Originalexemplar des Münchener Herbariums gut überein, besonders was die Haar- bekleidung betrifft, die etwas reicher und dichter ist als an dem Exemplar MALmE’s von Santa Anna da Chapada. Die Bliite ist aussen mit abstehenden, wollfilzigen Haaren bekleidet, wogegen die Blumenblätter der MarwE'schen Exemplare die Haare aufgerichtet haben und dadurch an der äusseren Seite seidigglänzend ist. Die Verbreitungsareale der Art sind die trockenen Campos von Minas Geraés westwarts bis nach Santa Anna da Chapada in der Provinz Matto Grosso. In der Sammlung liegt ein Exemplar einer kleinblütigen Anona (RIEDEL und LANGSDORFF n. 653), die der Anona cacans WARM. sehr ähnelt. Von dieser weicht sie beinahe nur durch verschiedene Behaarung ab. Die jüngeren Spross- achsen sind beinahe völlig glatt wie auch die Oberseite der jüngeren Blätter; die Unterseite derselben ist nicht nur mit spärlicheren und früher abfallenden Härchen besetzt, sondern die Haare sind auch von denjenigen der Anona cacans ver- schieden; während diese rostbraune, abstehende, krause Haare besitzt, trägt das RiEDEL’sche Exemplar kürzere. angedrückte und weisse Härchen. Das Nervennetz ist bei diesem letzteren aus grösseren Maschen gebildet. Die Infloreszenzen sind auch weniger behaart, die Haare angedrückt. Im REGNELL'schen Herbarium des Naturhist. Reichs- museums zu Stockholm liegen ein paar Exemplare, von DUTRA gesammelt und von ihm als Anona quaresma (mscpt.) bezeich- net, welche mit jenem RIEDEL’schen gut übereinstimmen. Dasselbe ist auch der Fall mit einer im Bot. Museum zu Kopenhagen befindlichen Anona (GLAZIoU n. 16687). Diese drei von RIEDEL, GLAzIoU und DuTRA gesammelten Exem- plare repräsentieren vielleicht eine besondere Art; da jedoch, wie oben erwähnt, der Unterschied hauptsächlich nur in der Behaarung liegt, führe ich sie gegenwärtig nur als eine Varietät, var. glabriuscula, auf, die durch die oben angeführten Merkmale charakterisiert ist (Taf. I, Fig. 5). Das RIEDEL'sche Exemplar stammt aus Brasilien ohne nähere Angabe des Fundortes; das von GLAZIOU gesammelte wurde in Rio de Janeiro kultiviert; Durra’s ist bei S. Leopoldo in Rio Grande do Sul gesammeit. Betreffs dieser Pflanze hat DuTRA mitgeteilt, dass die Früchte essbar seien, was ja gegen das Verhältnis bei cacans streitet. R. E. FRIES, STUDIEN IN D.RIEDEL’SCHEN ANONACERN-SAMML. 17 Die interessanteste Art der Gattung Anona stellt jedoch in der Sammlung die A. crotonifolia dar. Von dieser kam nämlich u. a. das Originalexemplar Martius’ vom Rio Pardo ! im östlichen Matto Grosso vor. Bei einer Untersuchung des- selben und des mir zugänglichen Materials der Art ergab es sich bald, dass Anona crotonifolia, wie sie bis jetzt aufgefasst wird, zwei verschiedene Arten in sich begreift. Die eine ist die von Marrıus aufgestellte, die andere eine zuerst von WARMING erwähnte, welche er nur mit Zögern zu crotonifolia rechnete. Es mögen hier Beschreibungen der beiden Arten geliefert werden. Anona erotonifolia MART. (Taf. III, Fig. 1-4). Martius, Fl. Bras. XIII: 1 pag. 46. — Warmine, Symb. ad floram Brasiliz centr. cognoscendam. Anonacez (in Medd. fra Naturhist. Foren. Kjöbenh. 1873 pag. 157. Pro parte). — Ros. E. Fries, Beitr. etc. (in K. Sv. Vet. Akad:s Handl. Bd. 34. N:o.5 pag. 44. Pro parte). — Derselbe, Plants Hassleriane. Anonacex (in Bull. de Herb. Boiss., Ser. 2, Tome 4 pag. 1171). Suffrutex parvulus; ramis, foliis supra et subtus, pedunculis et calyce petalisque exterioribus extus fulvo-cinereo-tomentosis ; foliis lanceolatis vel lineari-oblongis vel ovatis, basi acutis, apice acutis vel rarissime rotundatis; floribus solitariis, terminalibus vel oppositifoliis; sepalis rotundato-triangularibus, acutis; petalis omnibus subequilongis, exterioribus quam interioribus. duplo latioribus. Halbstrauch mit aufrechten, (an allen gesehenen Exem- plaren) unverzweigten, 3—6 dm hohen, blatttragenden Sprossen, die mit einer Blüte endigen. Sprossachse mit dichtem, gelb- grauem Wollfilz bedeckt. Internodien drehrund, im allgemeinen 1—2 em lang, bisweilen verlängert und bis 7 cm lang. Blatt- stiel 0,5 em lang, oben rinnenfórmig, wie die Sprossachsen wollig behaart. Blattspreite oft mehr oder weniger zusammen- gerollt, der Form nach ziemlich variierend, gewöhnlich lan- zettlich oder langlich, bisweilen jedoch eirund-lanzettlich oder ! Diese Gegend gehörte zu der Zeit Martius’ zur Provinz Sao Paulo, welche auch Martius für die Art angibt; gegenwürtig ist sie mit Matto Grosso vereint. Arkiv för Botanik, Bd 5. N:o 4. 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. No 4 eirund [CLAUSSEN n. 1091] oder auch linealisch länglich [HassLER 4928 und ein Rieper’sches Exemplar]; an der Basis sind sie stets mehr oder weniger zugespitzt, oben gewöhnlich spitz, nur ausnahmsweise abgerundet [CLAUSSEN n. 1091]; sie sind 8,5 X 1,5 — 15 X 5,5 cm gross, in der Konsistenz denjenigen der Anona dioica ahnlich, sowohl oben wie beson- ders unten mit graugelben, abstehenden und krausen Stern- haaren oder bisweilen auf den groberen Nerven mit geraden und aufwärtsgerichteten Haaren bedeckt; Mittelnerv, wie auch die gröbsten Seitennerven, oben eingesenkt, unter sehr spitzem Winkel beiderseits 7—10 kräftigere Seitennerven entsendend; Nervennetz feinmaschig, unten sehr hervorstehend. Die Blüten stets einzeln, an allen gesehenen Exemplaren terminal, nur an einem einzigen von WARMING gesammelten war die Blüte durch einen kurzen achselständigen Spross seitwärts gebeugt und stand dem Blatt gegenüber; Blütenstiel 1—1,5 cm lang, wollfilzig, mit drei schmal triangelförmigen, spitzen und wollig behaarten Brakteen versehen. Kelchblätter rundlich triangulär, spitz, aussen mit dichtem Wollfilz bekleidet, innen nur längs den Rändern und an der Spitze behaart, sonst glatt, 7—10 mm lang, 7—8 mm breit. Kronenblätter unter einander frei; die äusseren breit eirund, abgestumpft spitz, bis 1,3 cm lang und 2 cm breit, aussen mit abstehenden, krausen oder mehr oder weniger aufwärtsgerichteten Haaren dicht bekleidet, innen kurz graufilzig; die inneren ungefähr ebenso lang wie die äusseren, lanzettlich, spitz oder abgestumpft, bis 1,8 em lang und 0,9 cm breit, kurz graufilzig. Staubblätter 3 mm lang. Fruchtknoten 2,5 mm lang, dicht behaart. Minas Geraés: ohne nähere Angabe des Fundortes [M. CLAUSSEN n. 1091; in herb. Regnell.]; in campis ad Curvello [Apr. 1835; LUND; herb. Hauniense]; Lagoa Santa in campis siccis glareosis [Sept. — Oct. 1824; RIEDEL]; ibid. [WARMING ; herb. Hauniense]. Matto Grosso: Rio Pardo in campis [Sept. — Oct. 1826; RIEDEL n. 597]. Paraguay: in campo Nanduracay [HASSLER n. 4928]. Anona tomentosa nov. sp. (Taf. III, Fig. 5—7). Syn: Anona crotonifolia [pro parte] in WARMING, l. c. pag. 157, et in Ros. E. FnrEs, Beiträge pag. 44. R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL SCHEN ANONACEEN-SAMML. 19 Frutex mediocris ; ramulis, foliis supra et subtus, pedunculis, calyce et petalis exterioribus extus dense fulvo-tomentosis; foliis oblongis, ovatis vel ovalibus, basi rotundatis vel subcordatis, apice brevissime acutis, rotundatis vel interdum emarginatis; inflores- centiis 1—2-floris extraaxillaribus, ex internodiis erumpentibus ; sepalis rotundatis, acuminatis; petalis omnibus subaquilongis, exterioribus quam interioribus duplo triplove latioribus. 0,5—1,5 m hoher, verzweigter Strauch; die jüngeren Zweige mit gelbbraunem Wollfilz bedeckt. Internodien 1-—4 em lang. Blattstiel 3—4 mm lang, dicht wollfilzig, oben seicht rinnen- fórmig. Blattspreite oft zusammengefaltet, länglich bis eirund oder oval, an der Basis abgerundet oder eingebuchtet, an der Spitze rasch verjüngt, zugespitzt, abgerundet oder oft sogar eingebuchtet, 7X 3,5 — 19 X 9 em gross, im allgemeinen jedoch ca. 10 cm lang und 5—6 cm breit; die Konsistenz wie bei voriger Art; sowohl die Ober- als die Unterseite mit abstehenden, krausen Sternhaaren dicht bedeckt, an jüngeren Bláttern gelbbraun gefárbt und in den gróberen Nerven oft dunkler gelb, an àlteren Blüttern ergrauend; Mittelnerv, wie auch die gróberen Nerven, oben rinnenfórmig eingesenkt, unten hervorstehend, beiderseits 8—11 gróbere Seitennerven unter spitzem Winkel entsendend; Nervennetz unten deutlich hervorstehend, wenn auch weniger als bei der vorigen Art. Infloreszenzen stets extraaxillàr zwischen zwei Nodi und zwar nüher dem oberen entspringend, gewóhnlich zwei-, oft jedoch nur einbliitig. Bliitenstiele 1—1,5 cm lang, nahe an der Basis mit zwei nierenfórmigen bis langlichen, stielumfassenden Brakteen versehen, dicht wollfilzig. Kelchblätter rundlich, mit einer abgesetzten, scharfen Spitze versehen, aussen dicht wollfilzig, innen glatt. Äussere Kronenblätter breit eirund, allmählich verjüngt, spitz oder abgestumpft, aussen mit grau- gelben, aufwärtsgerichteten Haaren dicht bedeckt, innen kurz graufilzig, bis 2 cm lang und 1,7 cm breit; innere Kronen- blätter ungefähr ebenso lang, aber nur 6—7 mm breit, lan- zettlich und spitz, längs dem Rücken gekielt, kurz graufilzig. Staubblätter 3 mm lang. Fruchtknoten 1 mm lang, dicht weiss behaart. Brasilia: S. Antonio do Monte [SeLLow 1965; in herb. Berolin.; specimen foliis vetustioribus glabrioribus praeditum |]. Minas Geraés: ohne nähere Angabe des Fundortes [1824; RIEDEL ]; in campis siccis arenosis inter Paracatü et Rio S. Francisco 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4 [Sept. 1834; RIEDEL 2648]; Lagoa Santa in campis siccis [Oct. 1824; RIEDEL 736]; ibid. [1864; Warmtne 744]; Caldas (2) [REGNELL IIT: 251; in herb. Upsal.]. Sao Paulo: in campis Ytu, Sorocaba et S. Carlos [Febr.—Mart. 1834; RıEDEL]; S. Simao in cerrado [19 Nov. 1889; Commissao Geographica e Geologica da Prov. 8. Paulo n. 267; in herb. Hauniensi]. Anona tomentosa unterscheidet sich sehr deutlich von crotonifolia, u. a. hauptsächlich durch folgende Merkmale. Sie ist ein höherer, verzweigter Strauch; die Blätter sind an der Basis stets abgerundet oder eingebuchtet; die Blüten sitzen in 1—2-blütigen Infloreszenzen zwischen den Nodi, nicht end- ständig oder blattgegenständig; die Kelchblätter sind kürzer und breiter und sind mit einer abgesetzten, scharfen Spitze versehen. Tatsächlich scheinen die zwei Arten nur wenig ver- wandt zu sein; Anona tomentosa steht der Malmeana viel näher, was besonders in den Infloreszenzen und in der Form sowohl der Laubblätter als der Kronenblätter hervortritt. Von dieser weicht jedoch A. tomentosa u. a. durch die auch oben dicht filzhaarigen Blätter ab. Rollinia Sr. Hir. 1 Es sind 7 Arten in der Sammlung vertreten: Rollinia dolabripetala (Rappı) St. Hır., laurifolia SCHLECHT., silvatica (Sr. Hin.) Marr., parviflora Sr. Hir., rugulosa SCHLECHT., Warming RB. E. Fr. und emarginata SCHLECHT. Betreffs derselben sei nur Folgendes hervorgehoben. Rollinia laurifolia kommt in einer neuen Form, var. lon- gipes, vor [Taf: I, Fig. 3—4], die nahe bei Rio de Janeiro (»in sylvis montosis pr. Mandiocca. Oct. 1823») gesammelt ist. Diese ist durch die auffallend und durchgehends langen Blüten- stiele ausgezeichnet, die 4—5 cm messen und doppelt oder mehr als doppelt länger sind alses gewöhnlich der Fall ist. Die Blüten selbst sind typisch gebaut; die Blätter oben sehr spärlich behaart. Von der R. parviflora gibt es ein ausserordentlich reiches Material, alles bei Rio de Janeiro gesammelt, das teilweise auch fruktifizierend ist. Die Früchte, die für diese Art bis- her nicht bekannt sind, bieten ein sehr eigentümliches Aus- sehen dar. Die Einzelfrüchte sind nicht in einem Syncarpium vereint; sie sind länglich eiförmig, 1 cm lang und 0,5 cm im R. E. FRIES, STUDIEN IND. RIEDEL SCHEN ANONACEEN-SAMML. 21 Durchmesser und sitzen ungestielt auf dem Receptaculum dicht zusammen, unter einander jedoch frei; sie fallen auch von einander getrennt ab, wie z. B. bei den Guatterien. Hierin weicht R. parviflora von den allermeisten übrigen Rollinia- Arten ab, von denen man Früchte kennt; nur R. leptopetala R. E. Fr. hat die Frucht auf ähnliche Weise gebaut!. Die Blüten dieser beiden Arten sind typische Rollinia-Blüten. Von AR. Warming waren bisher nur die GLAzıou’schen Exemplare von Tijuca bekannt, auf welche die Art gegründet wurde. Es war daher von besonderem Interesse, ein schónes und reiches Material dieser Art in der RıEDEL’schen Samm- lung zu finden, auch von Tijuca (»arbor in sylvis. Oct. 1835») stammend. Wabrend jene Exemplare mit Blüten versehen waren, tragen diese Früchte. In den vegetativen Teilen stimmen sie sehr gut überein. Die Früchte sitzen an etwa 2.5 em langen Stielen, sind ziemlich kugelrund, ca. 1,5 cm gross mit 12—15 schwach erhabenen und abgerundeten Kar- pellen. Sie ahneln am meisten den Früchten der R. rugulosa, welcher Art die R. Warming auch unzweifelhaft nahesteht; die Früchte der letzteren sind jedoch kleiner und von weniger Karpellen gebildet. ! Siehe Ros. E. FrıEs, Beiträge etc. Taf. VII Fig. 4 (in K. Sv. Vet. Akad:s Handl. Band 34. N:o 5. 1900). bo bo Register. Aberemoa bracteosa (Mart.) R. E. FR. » . furfuracea (St. Hit.) Barr. » lanceolata (St. Hii.) WARM. . > » var. parvifolia R. E. FR. » Marcgraviana (MaRr.) R. E. Fr. » microphylla R. E. FR. . . . . . » Spiriana (Mamr.) R. F. Fr. » uniflora (Dun.) R. E. FR. Anaxagorea acuminata (Dun.) Sr. Hir. Anona acutiflora Mart. . B » aurantiaca BARB.-RoDR. » | cacans WARM. » » | var. glabr iuscula Ri E. FR. » coriacea MART. » » var. pygmea WARM. » cornifolia ST. Hir. » crassiflora MART. » crotonifolia MART. >. “dheica Sr) Hu. i». » glaucophylla R. E. Fr. » monticola Marr. . » muricata L. » palustris L. » pheoclados MART. » squamosa L. . » tomentosa R. E. Fr. » Walkeri Sp.-Moore Bocagea multiflora Marr. . Cardiopetalum calophyllum SCHLECHT. Guatteria rigida R. E. FR. Malmea obovata R. E. FR. . . . Oxandra Espintana (Spr.) BAI. » Riedeliana RB. E. FR. .. Rollinia dolabripetala (RAppr) Sr. Hu. » emarginata SCHLECHT. . » laurifolia SCHLECHT. » » var. longipes R. E. Fr... à » parviflora St. Hir. . M - » rugulosa SCHLECHT. » silvatica (St. Hir.) Marr, . » Warming RB. E. Fr. . Unonopsis Lindmani R. E. Fr. » Riedeliana R. E. Fr. ARKIV FOR BOTANIK. BAND à. N:O 4. y= R. E. FRIES, STUDIEN IN D. RIEDEL’SCHEN ANONACEEN-SAMML. 23 Xylopia barbata Marr. brasiliensis SPRENG. carminativa (AR. DA Cam.) R. E. Fn. : emarginata MART. grandiflora Sv. Hir. . . levigata (Mart.) R. E. FR. lanceolata R. E. FR. 1 ligustrifolia Dun. . ochrantha Marr. sericea ST. Hir. Seite . A9 . 13 ola . 13 ARKIV FOR ROTANIK. BAND 5. N:O 4. Erklàrung der Tafeln. Tafel I. 1. Guatteria rigida R. E. FR. Teil eines blühenden Sprosses. 1/1. 2 > » Kelch.’ 4/1. [von oben gesehen. 1/1. 3. Rollinia laurifolia Scutucnt. var. longipes R. E. Fr. Blatt 4. » » > Blüten. 1/1. 5. Anona cacans WARM. var. glabriuscula R. E. Fr. Blatt und Blüte (nach dem Exemplare Durra’s). 1/1. * 6. Aberemoa bracteosa (MaAnr.) R. E. Fr. Infloreszenz. 1/1. 7. Malmea obovata R. E. Fr. Teil eines blühenden Sprosses. 1/1. 8. » » Diagramm der Blüte. 9. » » Keleh, 3/3; 10 » > Staubblatt. °/1. jus » » Pistill. u 12. puto » im Längsschnitt. 10/ı. Tafel II. 1. Unonopsis Riedeliana R. E. Fr. Blatt. !/i. 2. » » Infloreszenz. ?/i. 3. » » Ausseres Kronenblatt, von innen gesehen. 7/1. 4. » » Inneres Kronenblatt, von innen gesehen. 1/1. 5. » » Staubblatt, von aussen ge- sehen. 5/1. 6. » » Staubblatt, von innen ge- sehen. °/1. 7. Oxandra Riedeliana R. E. Fr. Teil einesblühend»nSprosses. '/1. 8. » » Staubblatt, v. d. Seite gesehen. °/1. 9. » » » » aussen pastos Tafel III. 1. Anona crotonifolia Marr. Blatt, von unten gesehen. 1/4. 2.) » Kelch. 4/1. a » Ausseres Kronenbl., v. innen ges. 1/1. 4. » » Inneres » » aussen » Yı. o, » tomentosa R. E. Fn. Blatt, von unten gesehen. 1/1. 6.» » Infloreszenz. 4/1. The » » Kelch. are I eet ursa ca Tryckt den 18 oktober 1905. Uppsala 1905. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Taf. 1. J. Cederquist, Auto. o. tr. tr. es R. E. Fr. n. var. — — 7-12. Malmea obovata R. E. Fr. n. sp. Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 4. Tarıl. Th. Ekblom del. J. Cederquist, Auto. o. tr. 1-2. Guatteria rigida R. E. Fr. n. sp. — 3-4. Rollinia laurifolia Schlecht. var. longipes R. E. Fr. n. var. — 5. Anona cacans Warm. var. glabriuscula R. E. Fr. n. var. — 6. Abererhoa bracteosa (Mart.) R. E. Fr. — 7-19. Malmea obovata R. E. Fr. n. sp. ei. 2 Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 4. J. Cederquist, Auto. o. tr. Th. Ekblom del. 1-6. Unonopsis Riedeliana R. E. Fr. n. sp. 7-9. Oxandra Riedeliana R. E. Fr. n. sp. HEN ier o 4. Arkiv fór botanik. Band 5 N pereas rtt parar Pn QE S J. Cederquist, Auto. o. tr. Th. Ekblom del. 1-4. Anona crotonifolia Mart. — 5-7. Anona tomentosa RoE. ER oie-sp: + ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 5. Die Bauhinien von Matto Grosso. Von GUST. O. A:N MALME. Mitgeteilt am 13. September 1905 durch V. Wirrrock und A. G. NATHORST. Der brasilianisehe Staat Matto Grosso ist sehr reich an Bauhinien. Es kommen hier Repriisentanten dieser Gattung in fast allen Pflanzenvereinen vor, sowohl in den Urwäldern oder den »Capoeiras» (z. B. B. coronata BENTH. und B. longi- folia |Bona.}), als auf den Grassteppen, »Campos limpos» (z. B. B. campestris MALME und B. curvula BENTH.), sowohl in den Sümpfen (z. B. B. cupulata BENTH.) und den feuchten, oft überschwemmten Galleriewäldern oder Gebüschen der Fluss- oder Bachufer (z. B. B. cuyabensis [Bona.] und B. pentandra [Bone.]), als in den trockenen, kiesigen »Cerrados» (z. B. B. hiemalis MALME und B. caloneura MALME). Einige Spezies treten in der Form von Bäumen (z. B. B. longifolia [Bowa.] und B. cuyabensis [BoNG.]) oder von Lianen (z. B. B. coronata, BENTH. und B. cumanensis H. B. K.), andere als verhältnis- mässig niedrige Sträucher (z. B. B. dodecandra |Bong.] und B. hiemalis MALME) oder sogar als Stauden (z. B. B. campestris MALME) auf. Auch die Blütezeit kann sehr verschieden sein. Einige Spezies blühen während der Trockenzeit (in den Monaten Mai bis September, z. B. B. cupulata BENTH., B. cuyabensis |BonG.] und JB. hiemalis MALME), andere in der Regenzeit (in den Monaten Oktober bis April, z. B. B. mollis [BonG.] und B. cheilantha [BowG.]. Man findet Arkiv für botanik. Bd. 5. N:o 5. B 6i 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND b. N:O 5. also hier Bauhinien fast überall und blühende Spezies zu jeder Jahreszeit. Schon der erste botanische Reisende, der Matto Grosso besuchte, oder wenigstens dessen Sammlungen in der Flora brasiliensis berücksichtigt worden sind, L. RIEDEL, brachte denn auch von den betreffenden Pflanzen eine recht grosse Ausbeute nach Europa mit; und dieser Teil seiner Samm- lungen hatte das Glück, bald bearbeitet zu werden, und zwar* von einem sehr gewissenhaften Phytographen, Dr. H. G. BONGARD. Die Bearbeitung! lag schon im Jahre 1833 in Manuskript fertig, nach dem Umschlage zu urteilen ist sie aber erst im Jahre 1838 (nach SPENCER Moore im Jahre 1836) gedruckt worden. Fast sámtliche mattogrossische Spezies in der Riedel'schen Sammlung erwiesen sich als für die Wissen- schaft neu, und BonGarp, der die Pauletia Cav. noch als eine besondere Gattung betrachtete, beschreibt deren nicht weniger als neun. und zwar ferruginea Bowa., cheilantha Bowa., holophylla Bone., longifolia Bone., cuyabensis BONG., pentandra BonG., dodecandra BoNa., mollis Bone. und hirsuta Bone. EL Ri Tenge BSD P. DA SILVA Manso, der als botanischer Sammler bekannte brasilianische Arzt, der sich längere Zeit in Matto Grosso aufhielt, scheint den Bauhinien keine besondere Aufmerk- samkeit gewidmet zu haben. In der Flora brasiliensis werden nur zwei Spezies (B. Bongardii Strup. [= Pauletia ferruginea Bone.| und B. cuyabensis [BonG.]) als von ihm in diesem Staate gesammelt aufgeführt. Möglicherweise ist noch eine dritte, B. obtusata Voa. (nach der Bestimmung von BENTHAM), zuzufügen, da mit »Morro d’Ernesto» vielleicht gemeint wird der bei Cuyabá gelegene Hügel mit diesem Namen, wo Dr. Manso häufig gesammelt hat. * Bauhinie et Pauletie species brasilienses nova (Mémoires de? l'Académie impériale des Sciences de Saint-Pétersbourg. Ser. VI. Tome IV. St. Petersbourg 1838). MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 3 In der Flora brasiliensis (fasc. 50 [1870]) erwähnt G. BENTHAM ausserdem zwei mattogrossische Bauhinien, und zwar B. microphylla Voa., die WEDDELL an den Ufern des Paraguay-Stromes gefunden hatte, und B. cumanensis H. B. K., die schon von RIEDEL gesammelt worden war, aber bei BowGaRD keine Erwähnung gefunden hatte. Im ganzen waren also im Jahre 1870 elf oder zwölf Bauhinien aus Matto Grosso bekannt. SPENCER LE MARCHANT Moore, der in den Jahren 1891—92 einen Teil von Matto Grosso bereiste, sammelte sieben Spezies der betreffenden Gattung', und zwar obtusata VoG., microphylla V oa., heterandra BENTH., vespertilio Sp. MOORE, corumbensis SP. MOORE, rubiginosa Bone. und . cumanensis H. B. K. Vier sollten neue Bürger der mattogrossischen Flora sein. Da ich keine Belegexemplare der von ihm aufgeführten Pflanzen gesehen habe, erlaube ich mir kein Urteil über seine Bestimmungen auszusprechen. Die Angabe, dass B. obtu- sata VoG. »circum Cuyaba frequens» vorkommt, scheint mir jedoch etwas zweifelhaft, da ich diese Pflanze gar nicht habe finden können. Ebenfalls ist es nicht ausgeschlossen, dass »B. heterandra BENTH.» eben die am Paraguay-Flusse häufig vorkommende B. pentandra (BonG.) WALP. ist. Die neu be- schriebene B. vespertilio Sp. MOORE ist, nach der Beschreibung zu urteilen, kaum von B. mollis (BoNG.) WALP. zu unterscheiden. Dr. O. KvNTZE, dessen grosse Reise (in den Jahren 1891—92) auch Matto Grosso berührte, sammelte hier P. cuyabensis STEUDEL (BoNa.) und B. longipetala WAaur®. C. A. M. LINDMAN, der in den Jahren 1893—94 Matto Grosso besuchte, führt in seiner Bearbeitung der von ihm gesammelten Leguminosen? vier mattogrossische Spezies auf, und zwar SU GS ED S E SU m * The Phanerogamie Botany of the Matto Grosso Expedition 1891—92 (The Transactions of The Linnean Society of London. 2nd Serie. Vol. IV. Part 3 [1895]). > Revisio generum plantarum. III! (1898), p. 53. * Leguminose austro-americane (Bihang till K. svenska Vet.-akad. Handlingar. Band 24. Afd. III. N:o 7 [1898]). 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NO B. obtusata Voc. (?), B. pentandra Wap. (ein einziges Blatt liegt in seiner Sammlung vor), B. platypetala Burcu. und B. mollis (Bone.) War». B. obtusata ist aber falsch bestimmt; wie aus dem im Regnell’schen Herbar aufbewahrten Lindman’schen Exemplar, sowie aus den Bemerkungen LixpMan’s zur Genüge hervor- geht, handelt es sich um B. Bongardii SrEUD. (= Pauletia ferruginea Bong.). Neu für Matto Grosso ist B. platypetala BURCH. Zur selben Zeit hielt ich mich in Matto Grosso auf. Da ich mich damals hauptsächlich mit den Thallophyten be- schäftigte, ist meine Ausbeute von Bauhinien eine verhält- nismässig geringe geworden, indem ich nur acht Spezies mitbrachte!, und zwar . dodecandra (Bowco.) WALP., . caloneura MALME, . hirsuta (BonG.) Voe., . pentandra (BoNc.) WALP., . platypetala BURcH., mollis (Bonc.) WALP., . cheilantha (Bone.) STEUD. und cumanensis H. B. K. eu für das betreffende Gebiet, sowie für die Wissen- schaft, ist B. caloneura. Im Jahre 1899 unternahm R. PircER eine Reise nach Matto Grosso. Seine bei dieser Gelegenheit gemachte Samm- lung enthält sieben Bauhinien®, und zwar . Bongardii STEUD., . cheilantha (BonG.) BTH.. . cumanensis KTH., . cupulata BTH., . curvula BTH., . cuyabensis (Boxc.) STEUD. und . longifolia (Bonc.) STEUD. Neu fiir das Gebiet sind B. cupulata und B. curvula. Aww Eu by by by ty by 1 NN NR NN ' Ex Herbario Regnelliano. Part. III (Bihang till K. svenska Vet.- akad. ‚Handlingar. Band 25. Aid. III. Nr. 11. 11900]). * Beitrag zur Flora von Mattogrosso (ENGLER’s Botanische Jahr- bücher. Band 30. Heft 2 [1901]). MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 2 Als ich in den Jahren 1902—1903 zum zweiten Mal Matto Grosso besuchte, beschäftigte ich mich vorzugsweise mit den Phanerogamen und widmete den Bauhinien besondere Aufmerksamkeit. Es ist mir auch gelungen nicht weniger als 19 Spezies zu finden, darunter eine leider ohne Bliten und deshalb nicht sicher zu bestimmen. Ausserdem habe ich von Dr. J. D. Antstrs in Asuncion eine von ihm in der Um- gegend von Fuerte Olympo an der mattogrossischen Grenze gesammelte Spezies, B. microphylla Voa., erhalten, die schon von WEDDELL und Spencer Moore in Matto Grosso ge- funden worden ist, die ich aber in der freien Natur in Matto Grosso nicht beobachtet habe. Schon PILGER bemerkt, dass die in den Museen und in der einschlägigen Litteratur vorhandenen Bestimmungen der Bauhinien nicht selten unsicher und unzuverlässig sind. Sogar BENTHAM, dessen Bearbeitung der Leguminosen in der Flora bra- siliensis sonst musterhaft ist, scheint sich recht oft geirrt zu haben bei den Bauhinien. Es bietet denn auch diese Gattung, ganz besonders die Sektion Pauletia, dem Bearbeiter grosse Schwierig- keiten, teils wegen des grossen Formenreichtums, teils weil viele Spezies — soweit ich habe finden können, sämtliche Pauletien — Nachtblütler mit sehr zarten Blütenteilen sind, weshalb das in den Herbarien vorliegende Material, eben was die Blüten betrifft, sehr unvollständig und mangelhaft ist. Beobachtungen in der freien Natur sind deshalb nötig, um über mehrere Verhältnisse ins Reine zu kommen. Ich benutzte auch die Gelegenheit, während der Reise derartige Beobachtungen zu machen und brachte, ausser einem um- fassenden Herbarmaterial, auch zahlreiche trockene Früchte, in Alkohol konservierte Blüten u.s. w. mit, und es ist meine Absicht, später sämtliche Bauhirien Matto Grossos, mit Be- rücksichtigung einiger in angrenzenden Teilen von Südamerika vorkommenden Spezies, ausführlich zu beschreiben und dabei ihre Biologie, Morphologie und Anatomie in der Kürze zu be- handeln. Da es aber wegen anderer Beschäftigung noch eine längere Zeit dauern wird, ehe diese Arbeit beendigt wird. will ich hier eine Aufzählung der von mir gefundenen Spezies nebst kurzen Beschreibungen der Neuigkeiten liefern. Um die ver- wandtschaftlichen Beziehungen der neuen Spezies, die sämtlich zur Sektion Pauletia gehören, zu den übrigen in Matto Grosso vorkommenden klarzulegen, gebe ich einen kurzen »Conspectus 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 35. N:O 5. specierum» dieser Sektion, worin ich hauptsachlich diejenigen Charaktere berücksichtige, die auch an Herbarexemplaren be- obachtet werden können. Pauletia (Cav.) A. P. DC. " BENTHAM in Flora brasil., fasc. 50 (1870), p. 183. Conspectus specierum. I. Aculeatz, ramis vulgo subhorizontalibus. Inflorescentize universales foliose, inflorescentiis partialibus (bifloris) foliis bene evolutis suboppositis. A. Alabastra florum subteretia, exalata, manifeste clavata. Folia suborbicularia, basi cordata, apice biloba, lobis latis, rotundatis. a) Folia subtus pubescentia. Bauhinia mollis (BoNG.) WALP. b) Folia subtus glabra v. pilis minutissimis, oculis nudis haud visibilibus puberula. b. platypetala BunRcH. B. Alabastra florum manifeste pentagona, sepissime quinque- alata, superne paullulum tantum incrassata. a) Arbores parva v. frutices alti, foliis glabris v. subtus "puberulis, usque ad basin v. fere usque ad basin bilobis (v. bipartitis). x) Folia majuscula (vulgo circiter 5 cm. longa), lobis e basi lata sensim angustatis, superne vulgo divergentibus et excurvatis, apice obtusis. B. pentandra (Bone.) WALP. £) Folia minuta (haud ultra 2,5 cm. longa), lobis obovatis, apice rotundatis. B. microphylla V 06. b) Frutex .parvus v. suffrutex, folis subtus hirsutis, tantum apice bilobis, lobis latissimis, acutiusculis v. summo apice truncatis. B. hirsuta (BoNa.) Voa. II. Inermes, ramis vulgo erecto-patentibus. Inflorescentiz aphylle. A. Alabastra florum pentagona, vulgo manifeste quinque- alata. Inflerescentiz szpissime pauciflorz. MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 7 a) Folia + coriacea, subtus reticulato-venosissima et tomentoso-pubescentia. 4) Folia minuscula (vulgo 4—6 cm. longa), omnino eglandulosa. DB. caloneura MALME. 6) Folia magna (10 cm. v. ultra longa), subtus elandulis ornata. + Folia vulgo 13-nervia, subtus ferrugineo- pilosa. Pedunculus brevis. B. dodecandra (Bona.) STEUD. ++ Folia vulgo 7-nervia, subtus haud ferruginea. Pedunculus longissimus. B. campestris MALME sp. n. b) Folia membranacea, subtus puberula, haud reticulato- venosissima. B. leptantha MALME sp. n. B. Alabastra florum subteretia, exalata. Inflorescentie mul- tifloree. a) Alabastra florum (circiter 3 cm. longa, superne valde incrassata), manifeste 15-costata, costis undulatis. Stipulae bene evolutz, foliacez, falcate. B. cheilantha (BoNG.) STEUD. b) Alabastra florum ecostata v. leviter costulata, costulis rectis. Stipule subulatze v. setacex, recte. 4) Folia (+ coriacea) subtus reticulato-venosissima et sepissime tomentoso-pubescentia. + Folia minuscula (vulgo 4—6 cm. longa). Alabastra circiter 3 cm. longa, apice mani- feste 5-cuspidata. DB. Bongardii STEUD. ++ Folia magna (10 cm. v. ultra longa). Ala- bastra 5 cm. v. ultra longa, mutica v. saltem submutica. t Folia in parte tertia summa biloba, lobis e basi lata sensim angustatis, acutiusculis— obtusis. Rami florigeri basi foliosi. Ala- bastra 15-costulata, ferruginea. B. longifolia (BonG.) STEUD. tf? Folia ultra medium biloba, lobis oblongis, apice obtusissimis-rotundatis. Rami flo- 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 5. rigeri aphylli. Alabastra omnino ecostu- lata, ferrugineo-rubiginosa. B. cupulata BENTH. ß) Folia (vulgo membranacea) subtus haud reticulato- venosissima, sepissime puberula v. subglabra. « + Folia parva (2,5—4 em. longa), fere usque ad basin biloba (v. bipartita), lobis apice obtusissimis — rotundatis. Alabastra ferru- gineo-tomentella. B. curvula BENTH. ++ Folia majuscula. ad medium v. minus alte biloba. T Folia latissima (latitudine longitudinenr superante), coriacea, subtus subglabra, lobis latissimis, rotundatis. Alabastra densissime ferrugineo-tomentella. B. hiemalis MALME sp. n. TT Folia angustiora (longitudine latitudinem superante), membranacea v. submem- branacea,subtus puberula — pubescentia. * Folia vulgo 7-nervia, subtus cinereo- puberula, lobis obtusis — rotun- datis. Alabastra cinereo-pubescentia. B. cuyabensis (BoNG.) STEUD. ** Folia vulgo 9-nervia, subtus precipue in nervis ferrugineo-puberula v.pubes- centia, lobis acutis. Alabastra ferru- gineo-pubescentia — tomentella. B. chapadensis MALME sp. n. Bauhinia mollis (BONGARD) WALPERS. Repertorium. I (1842), p. 849. BENTHAM, l. c., p. 199. Pauletia mollis BONGARD, Bauhinie et Pauletie (Mém. de l’Acad. im- périale des sciences de Saint-Pétersbourg. Ser. VI. Tome IV [1833—38]), p. 133. Cuyaba, in dumetis silvulisque tempore pluviali sepe + inundatis, solo arenoso, nec non in ripis humidis rivulorum, pluribus locis (IL: 25601, 256028, 2560b, 2560e; I: 1308B; ' Significant 1 plantas a me in Itinere Regnelliano primo, U in Ttinere Regnelliano secundo collectas. IB MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 9 LINDMAN 2493); Corumbá, in silva clara, interdum inundata regionis calcarie (II : 2756). Florere ineipit mense Nov.; mense Aprili jam omnino deflorata. Legumina matura mense Junio collegi. B. platypetala BURCHELL (ms.) apud BENTHAM. D c.p. 198. In viciniis oppidi Cuyabá, in silvulis dumetisque sub- humidis et in silva clara, tempore pluviali sepe + inundata ripe fluminis Cuyabá (II : 1790, 17902; I : 1500 B); Santa Cruz da Barra do Rio dos Bugres (LINDMAN 3097). Specimina florentia mense Martio collecta; mense Majo jam omnino deflorata. Legumina matura mense Junio collegi. B. pentandra (BONGARD) WALPERS. L. c., p. 848. BENTHAM, l. c., p. 195. Pauletia pentandra BONGARD, 1. c., p. 126. In viciniis oppidi Cuyaba, in silvis ripariis claris et in silvulis dumetisque tempore pluviali sepe + inundatis, pluribus locis (II : 1725, II: 1827, 18275, 1827e; I: 1500 C); in declivibus montis Serra da Chapada (specimina non repor- tata); Corumbá, in silva clara regionis calcariz tempore pluviali sepe inundata (II : 3056). Floret mensibus Dec.—Junio. B. species (ob flores mihi ignotos haud determinanda). Frutex v. arbor parva, aculeata, habitu B. pentandrz similis. Folia sat longepetiolata, petiolo 2—3 cm. longo, ovata v. triangulari-ovata, 7—11 cm. longa, 5—8 cm. lata, basi leviter cordata, sinu apertissimo, auriculis rotundatis, summo apice biloba, sinu 0,5—1 cm. longo, lobis rotundatis, supra glabra, subtus subglabra v. pilis minutissimis, oculo nudo haud visibilibus ornata, 9-nervia, venis subtus haud multum emersis. Corumbá, in palude arboribus sparsis obsita; mense Julio specimina fructibus maturis submaturisve ornata collegi. B. ovate (BowG.) peraffinis esse videtur, at folia basi subcordata sunt et saltem s&pissime 9-nervia. B. microphylla VOGEL. Linnea. XTII (1839), p. 301. BENTHAM, l. c., p. 195. | Paraguay: Fuerte Olympo; mense Oct. specimina florentia legit Dr. J. D. ANISITS. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 5. B. hirsuta (BONGARD) VOGEL. Linnea. XIII (1839), p. 300. BENTHAM, l. c., p. 191. 4 Pauletia hirsuta BONGARD, 1. c., p. 134. In viciniis oppidi Cuyaba, in »cerrados» subruderalibus et in oris subhumidis silvularum dumetorumque, pluribus locis (II: 2519, 25198, 2519b, 2519e; I:s. n.). Observavi etiam in declivibus montis Serra da Chapada. Floret mensibus Oct.—Dec. B. caloneura MALME. Ex Herbario Regnelliano. III (Bihang till K. svenska Vet.-akad. Handiingar. Band 25. Afd. III. N:o 11 [1900]), p. 29. In vicinis oppidi Cuyabá, in »cerrados», pluribus locis (II : 1757, 2515, 25155, 2515b, 2515t- 22132): Floret mensibus Oct. —Dec.; mense Junio legumina matura collegi. DB. dodecandra (BoNGARD) STEUDEL. Nomenclator botanicus. Ed. II (1840), p. 191 (errore typogr. 291). Pauletia dodecandra BONGARD, |. c., p. 126. Bauhinia rufa (Bowc.) STEUD. var. dodecandra (BowaG.) BENTHAM, NB cp SES Santa Anna da Chapada, in campis aridis et tantum graminosis, et arboribus quoque sparsis obsitis (II : 2364 B, 2364 Ba, 2364 Bb), et alibi in Serra da Chapada, ex. gr. prope Bocca da Serra (I : 1754 B). Mense Oct. specimina florentia, mense Junio legumina matura collegi. B. campestris MALME sp. n. Suffrutex v. herba perennis usque 70 cm. altus, gregatim crescens. Caulis sepe flexuosus, + 5-angulatus, glandulis sparsis et pilis patentissimis, brevibus, subferrugineis, crebris vestitus, internodiis brevibus, vulgo, 4—5 cm. longis. Folia brevipetiolata, petiolo 4—8 mm. longo, subcoriacea, latissima, quadrato-suborbicularia, vulgo 10—12 cm. longa, 11—14 cm. lata, basi leviter cordata, rarius rotundato-truncata, apice leviter (!/;—'/1) biloba, sinu apertissimo, lobis vulgo obtusissi- mis v. rotundatis, 7-, rarius 9-nervia, subtus reticulato-veno- MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 11 sissima, supra glaucescentia et glaberrima v. in nervis pilis brevibus raris ornata, subtus parce glandulosa et pilis brevi- bus, patentissimis, canescentibus v. pallide rufescentibus pubescenti-tomentosa. Inflorescentia terminalis, racemiformis, pauciflora, longepedunculata (pedunculo eireiter 20 cm. longo). Alabastra florum 5-gona, circiter 5 cm. longa, superne haud incrassata, glandulis et pilis brevibus, creberrimis vestita. Petala angustissima, acuta, albido-viridula. Stamina omnia fertilia, antheris linearibus. Santa Anna da Chapada, in campis elevatis, pr&cipue in locis paullo ante flammis vexatis (II : 2364, 2364 a, 2364). Floret mensibus Julio—Oct. A B. dodecandra (BowG.). cui sine dubio affinis est, recedit foliis multo brevius petiolatis, vulgo tantum 7-nerviis, subtus haud ferrugineis, pedunculo longissimo, .alabastris longioribus, multo angustius alatis ete. DB. leptantha MALME sp. n. Arbor parva v. frutex arborescens, ramis erecto-patenti- bus v. patentibus, puberulis et glandulis raris ornatis, inter- nodiis brevibus, vulgo 1,5—2 em. longis. Folia membranacea, sat longepetiolata (petiolo vulgo 1,5—2 cm. longo), ovata, 5—10 em. longa, 4—7 cm. lata, basi rotundata, rarius sub- truncato-cordata, apice breviter biloba, sinu acuto, latissimo, circiter 1 em. longo; lobis acutiusculis — obtusis, rarius rotundatis, vulgo 9-, rarius 7-nervia, venis sat inconspicuis, subtus haud multum emersis, supra glabra, opaca, subtus pilis brevissimis, albidulis puberula v. pubescentia et glandulis raris ornata. Inflorescentie terminales, racemiformes, satis pauciflore, pedunculo brevi, pedicellis 1,5—2 cm. longis. Alabastra florum curvula, 5—6 cm. longa, pentagona v. anguste 5-alata, canescenti-pubescentia et crebre glandulosa, apicem versus haud incrassata. Petala angusta, acuta, alba. Stamina omnia fertilia. Legumina sublinearia, usque 20 cm. longa, 1,5—2 cm. lata, basi acuta et longe stipitata, apice acuminata, juniora puberula et glandulosa. Corumbá, in silva clara regionis calcarie, precipue in locis tempore pluviah + inundatis (II : 2730, 27302, 2730, 2730 c). Floret mensibus Dec.—Aprili. Species ob alabastrorum foliorumque formam distinctissima, nulli mihi note arctius affinis. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 5. B. cheilantha (BONGARD) STEUDEL. * Nomenclator botanicus. Ed. II (1840), p. 191 (errore typogr. 291). BENTHAM. l. c., p. 199. Pauletia cheilantha BONGARD, l. c., p. 120. In viciniis oppidi Cuyabá, pluribus locis, precipue in argillaceo-arenosis, apertis subapertisve, tempore pluviali + inundatis (II: 2627, 26276, 2627e, 26974; I: 1226B); Corumba, in silva clara, sepe + inundata regionis calcarize (II: 3020, 30204, 30205). Floret prsecipue mensibus Dec.—Febr. (rarius—Aprili); | mensibus Majo et Junio legumina matura collegi. | B. Bongardii STEUDEL. Nomenclator botanicus. Ed. II (1840), p. 191 (errore typogr. 291). BENTHAM, ]. c., p. 189. Pauletia ferruginea BONGARD, |. c., p. 119. In viciniis oppidi Cuyaba, in »cerrados» pr&cipue sub- ruderalibus nec non in silvulis crisque silvarum subhumidarum (II: 1641, 1641a, 1641b); ad eandem speciem pertinent specimina Lindmaniana (N:r 3291) e montibus Serra do Itapirapuan reportata a collectore »B. obtusata Vog.(?)» nuncupata. Floret mensibus Apr.—Junio. B. longifolia (BONGARD) STEUDEL. Nomenclator botanicus. Ed. II (1840), p. 191 (errore typogr. 291). BENTHAM, 1. c., p. 192. Pauletia longifolia BONGARD, |. c., p. 122. In viciniis oppidi Cuyaba, in silvis silvulisve riparum rivorum, ex, gr. pr. Aricá (II: 3266); Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Chapada, in silvis ceduis (»capoeiras»), in oris silve primeeve etc. frequenter (II: 2118, Il: 3296). Floret precipue mensibus Majo et Junio. b. cupulata BENTHAM. [2 Ce: pes LSS: In viciniis oppidi Cuyaba, in ripis paludosis humidisve, apertis rivorum, in dumetis humidis ete., pluribus locis fre- quenter (II: 1642, 1642, 1642b, 1642c, 16424, 1642e, 1642 f). Floret mensibus Junio—Sept. MALME, DIE BAUHINIEN VON MATTO GROSSO. 13 B. curvula BENTHAM. Flora brasiliensis, fase. 50 (1870), p. 194. Serra da Chapada, pr. Bocca da Serra, in campo arenoso, alte graminoso, arbusculis raris obsito (II: 3490). Mense Junio florentem collegi. B. hiemalis MALME sp. n. Frutex parce ramosus, vulgo 1—2 m., rarius usque 3 m. altus, ramis crassiusculis, subglabris v. puberulis. internodiis 4—5 cm. longis. Folia pro rata bevipetiolata, petiolo 1.5—2 cm. longo, coriacea, suborbicularia v. reniformi-sub- orbicularia 5—10 cm. longa, 6—12 cm. lata, basi cordata, sinu apertissimo, auriculis rotundatis, in parte tertia summa v. paullulo altius biloba, lobis latissimis, rotundatis, vulgo 9-nervia, venis subtus haud multum emersis, supra glaber- rima, nitidula, subtus subglabra v. pilis minutissimis oculo nudo haud visibilibus puberula et glandulis rarissimis ornata. Inflorescentia terminalis, racemiformis v. subpaniculata. multiflora. Alabastra florum teretia, 3—4 cm. longa, mutica. densissime ferrugineo-tomentella, in parte superiore leviter incrassata. Petala angusta, acuta, alba. Stamina omnia fertilia. In viciniis oppidi Cuyabá, in »cerrados» glareosis s. in campis arbusculis sparsis obsitis, rarius in »cerrados» sub- ruderalibus (II: 1628, 16283, 1628b, 16284, 16281). Floret precipue mensibus Junio — Augusto. Differt a B. curvula BENTH., cui sine dubio affinis est, jam foliis multo majoribus et tantum in parte tertia summa bilobis, a B. cuyabensi (Bowc.) STEUD. foliorum indole et colore alabastrorum (nec non statione). B. cuyabensis (BoNGARD) STEUDEL. Nomenclator botanicus. Ed. II (1840). p. 191 (errore typogr. 291). BENTHAM, l. c., p. 191. Pauletia cuyabensis BONGARD, 1. c., p. 125. In viciniis oppidi Cuyaba, in silvulis riparum rivulorum et in silvis claris, tempore pluviali + inundatis ripae fluminis Cuyabá frequentissime (II: 1643, 1643 a, 1643 ^, 1643 c, 1643 e). Floret praecipue mensibus Junio—Augusto. B. chapadensis MALME sp. n. Arbor parva v.frutex usque 4 m. alta, ramis erecto-patenti- bus patentibusve, puberulis. internodiis 2—4 cm. longis. Folia 4 14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 5. N:O B. : sat longepetiolata. petiolo rubusto, 1,5—2 em. longo, sub- membranacea, ovali-rectangularia, vulgo 8—12 cm. longa, 5—9 em. lata, basi rotundato-truncata. rarius leviter cordata, usque ad medium v. nonnumquam paullulo altius biloba, sinu sat angusto, lobis oblongc-triangularibus, leviter divergentibus, apice acutis v. saltem acutiusculis, vulgo 9-nervia, venis subtus haud multum emersis, supra glaberrima et subnitida, subtus pilis brevibus ferrugineo-puberula v. pubescentia et glandulis minutis, sparsis ornata. [Inflorescentia terminalis, racemiformis, multiflora. Alabastra florum teretia, circiter 4 cm. longa, mutica v. submutica, densissime ferrugineo- tomentella, in parte superiore leviter incrassata. Petala angusta, acuta, alba. Stamina omnia fertilia. Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Chapada, in »capoeiras», in oris silvarum, in silvulis subruderalibus etc. frequenter (IT: 3409, 34092, 3409 b). Floret praecipue mensibus Majo— Augusto. B. cuyabensi (Bowa.) STEUD. peraffinis, cujus forsan sit subspecies ; recedit colore indumenti et foliis paullulo majoribus, vulgo 9-nerviis. lobis acutis. Tylotea VOGEL. BENTHAM in Flora brasiliensis, fasc. 50 (1870). p. 205. B. coronata BENTHAM. " L. c., p. 209. Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Chapada. in silvis (le 2127 2027 ay: Floret precipue mensibus Sept. et Oct. B. cumanensis H. B. K. (secundum BENTHAM, |. c., D. 212). In viciniis oppidi Cuyabá, in »cerrados», prsecipue in subruderalibus, et in silvis ripe fluminis (II: s. n.; I: 1144). Floret mensibus Aug.—Dec. Num hee planta mattogrossensis (ab auctoribus semper ad B. cumanensem relata) eadem sit ac Humboldtiana, in- certum mihi videtur. Specimina columbiensia a BILLBERG collecta, in Mus. botan. Stockholm. asservata (= B. colum- MALME, DIE BAUHINJEN VON MATTO GROSSO. 15 biensis VOGEL) folis munita sunt minoribus, 7—9-nerviis, minus profunde bilobis et supra quoque puberulis v. pubes- centibus. In planta mattogrossensi folia sunt 9—11-nervia et supra glabra. Bi pd d bd Gi E GU dd ty Dd bu kd Dd DX be Dd DW bd bd Ed by bv Dd DW hd kd kd hd Hd Hj kd tg kg ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 5. N:O 5. Index nominum. Bauhinia L. . Bongardii STEUD. . caloneura MALME . campestris MALME sp. n. chapadensis MALME sp. n. . cheilantha (Bowa.) STEUD. . columbiensis VOGEL coronata BENTH. AUN corumbensis SPENC. MOORE . eupulata BENTH. . curvula BENTH. . cuyabensis (BoNnG.) STEUD. . dodecandra (BONG.) STEUD. heterandra BENTH. . . hiemalis MALME sp. n. . hirsuta (Bone.) VOGEL . leptantha MALME sp. n. longifolia (BonG.) STEUD. microphylla VOGEL . mollis (Bonc.) WALPERS obtusata VOGEL - ovata (BonG.) VOGEL. . . pentandra (Bowc.) WALPERS platypetala Burcu. ap. BENTH. rubiginosa Bone. rufa (BonG.) STEUD. var. dodecandra (Bowa.) BENTH. vespertilio SPENC. MOORE Pauletia Cay. . cheilantha Bone. cuyabensis Bone. dodecandra Bone. ferruginea Bone. hirsuta Bone. . holophylla Bone. . longifolia Bone. . mollis Bone. . pentandra Bone. Tryckt den 16 oktober 1905. Upsala 1905. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. „12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 6. Die Vochysiaceen Matto Grossos, Von GUST. O. A:n MALME. Mitgeteilt am 11. Oktober 1905 durch V. WrrTROCK und A. G. NATHORST. Schon in »Ex Herbario Regnelliano» (III', p. 44) habe ich hervorgehoben, dass die Vochysiaceen eine überaus grosse Rolle in der Vegetation Matto Grossos, besonders in der Um- gegend von Cuyaba, spielen. Die Anzahl der Spezies ist aller- dings nicht sehr gross, der Reichtum an Individuen dagegen ein bedeutender. Die floristische Kenntnis von Matto Grosso war bis vor kurzem sehr gering. Es lagen zwar Sammlungen aus diesem Teile Brasiliens in den europäischen Herbarien vor (z. B. die von RIEDEL, SILVA Manso, TAMBERLIK, WEDDELL und LHOT- zkY), aber teils blieben sie bei der Ausarbeitung der Flora brasiliensis unbenutzt, teils wurden, wegen der unvollständigen Etikettierung, die Fundorte als in anderen Teilen des Reiches gelegen aufgeführt. In Brasilien kommt es sehr häufig, vielleicht häufiger als in anderen Teilen der Welt, vor, dass dieselben Ortschaftsnamen oder geographischen Namen anderer Art in verschiedenen Staaten (oder Provinzen) oder in verschiedenen Teilen desselben Staates zur Verwendung gebracht worden sind. »Santo Antonio», »Cachoeira» und »Rio Pardo» z. B. dürften in fast allen Staaten des Reiches vorkommen. Wenn also von irgend einer Pflanze angegeben wird, dass sie bei »Rio Pardo» gesammelt worden ist, weiss ! Bihang till K. Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar. Band: 29. Afd. II. N:o lY (1900). Arkiv für Botanik, Bd 5. N:o 6. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 6. man, wenn der Name des Sammlers keine Aufschlüsse giebt, gar nicht, ob sie aus Rio Grande do Sul, Sao Paulo, Minas Geraes oder Matto Grosso stammt, denn in allen diesen Staa- ten giebt es einen Rio Pardo. In der Flora brasiliensis sind die Vochysiaceen von E. WARMING bearbeitet worden !, und bei einer sachverständigen Prüfung muss zweifelsohne eingeräumt werden, dass diese Be- arbeitung eine ausgezeichnete, sogar eine musterhafte Lei- stung ist. Aus den oben kurz angedeuteten Gründen sind aber nur fünf Spezies bei ihm als in Matto Grosso gesammelt aufgeführt, und zwar Callisthene fasciculata Marr., Vochysia rufa Marr. var. brevipetiolata WARM., V. sessilifolia WARM., V. divergens Pont und Salvertia convallarieodora S:t Hir. Ganz gewiss lagen ihm jedoch einige andere Spezies aus dem betreffenden Staate vor, denn »Serra da Chapada», wo RIEDEL Vochysia petrea WARM., V. herbacea Pour und V. Henkeana Marr. gesammelt hat, ist zweifelsohne dieselbe Serra da Cha- pada in Matto Grosso, wo ich diese Pflanzen gefunden habe; und es ist gar nicht ausgeschlossen, dass noch andere Riedel- sche Vochysiaceen eben aus diesem Staate, wo RIEDEL sich langere Zeit aufhielt, stammen. SPENCER LE MARCHANT MOORE, dessen Arbeit »The pha- nerogamic botany of de Matto Grosso expedition 1891—92» ? einen grossen Fortschritt in der botanischen Erforschung Matto Grossos bezeichnet, hatte nur sechs Vochysiaceen ge- sammelt: Callisthene fasciculata MART., Qualea grandiflora MART., Qu. parviflora Mart., Qu. pilosa WARM., Salvertia convallarieodora Sr. Hir. und eine kurz erwähnte, nicht nam- haft gemachte Spezies der Gattung Callisthene. Neu für das Gebiet waren die drei Qualeen. Ich braehte von meiner ersten Reise nach Südamerika (1892—94) acht Vochysiaceen nach Europa mit, und zwar Qualea grandiflora Mamr., Qu. parviflora MART., Qu. pilosa Warm., Vochysia petrea WARM., V. rufa Marr. var. brevi- petiolata Warm., V. Henkeana MART., V. tucanorum Marr. und Salvertia convallarieodora Sv. Hit. Ausser V. petreea und V. Henkeana, die aller Wahrscheinlichkeit nach schon von ' Fasciculus LXVII (1875). * The Transactions of the Linnean society of London. 2:nd Ser. Vol. IV. Part 3 (1895). MALME, DIE VOCHYSTACEEN MATTO GROSSOS. 3 RIEDEL in Matto Grosso gesammelt worden waren, war J. tucanorum für den Staat neu. R. PILGER erwähnt in seinem »Beitrag zur Flora von Matto Grosso»! ausser vier schon früher hier gesammelten Spezies (Vochysia rufa Marv. var. brevipetiolata WARM., Qualea parviflora Mamgr., Qu. pilosa Warm. und Salvertia convalla- rieodora Sv. Hir.) eine »Qualea sp. nur in Frucht», die er nicht hat bestimmen können. Im Jahre 1901 waren somit elf mattogrossische Vochy- siaceen sicher bekannt. Von meiner zweiten Reise (1901— 1903) brachte ich noch sechs Spezies mit, so dass die Anzahl jetzt siebzehn betragt. Zum Vergleich kann herangezogen werden, dass WARMING in der Umgegend von Lagoa Santa elf (oder zwölf) Spezies gesammelt hat, und dass in den Reg- nellschen Sammlungen aus der Umgegend von Caldas nur sechs (oder sieben) Spezies vorliegen. Der grössere Reichtum an Spezies in der Umgegend von Cuyabá ist teils von der Configuration der Oberfläche ab- hängig, die die Entstehung verschiedener Pflanzenvereine befördert, teils von der geographischen Lage des Bezirkes an der Grenze zwischen zwei pflanzengeographischen Provinzen. Die Hauptmasse der Vegetation gehört, wie schon öfters hervorgehoben worden ist, zu den Oreaden; zu denselben gesellen sich aber recht viele Najaden. Was die Vochysiaceen betrifft, ist Qualea Wittrockii MALME zweifels- ohne ein Hyleaelement (eine »planta Najas»), denn ihre nächsten Verwandten kommen fast ausschliesslich in der nord- brasilianischen Provinz, in der Provinz des Amazonenstromes, vor. Sie wächst denn auch in Matto Grosso in einem Pflan- zenvereine, in den Sumpfwäldern der Quellen der Flüsse oder Bäche (den »Cabeceira»-Waldern), wo eben Hyleaelemente eine hervorragende Rolle spielen. Als Najas ist ebenfalls Vochysia Heenkeana MART. zu bezeichnen. Wahrscheinlich ist auch V. divergens PoHL hierher zu rechnen, denn ihr (leider wenig bekanntes) Verbreitungsgebiet liegt an der Grenze zwischen den beiden brasilianischen Provinzen, und ihr Auftreten in Matto Grosso erinnert sehr an das der Najaden. Mehrmals habe ich die Aufmerksamkeit darauf zu lenken gesucht, dass unter den Oreaselementen der mattogrossischen Flora viele Endemen sich befinden. Dies ist auch der Fall 1 ENGLER’s Botanische Jahrbücher. 30. Band. 2. Heft (1901). 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5: N:O 6. mit den Vochysiaceen. Vochysia sessilifolia WARM. ist nur in der Umgegend von Cuyabá (und Santa Anna da Chapada) angetroffen worden. V. brevipetiolata (WARM.) MALME (= V. rufa Mamm. var. brevipeticlata WARM.) scheint ebenfalls auf dieselbe Gegend beschränkt zu sein; die von WARMING er- wähnten Exemplare aus Piauhy dürften, nach der kurzen Beschreibung zu urteilen, verschieden sein. V. petrea WARM. ist nur aus der Serra da Chapada bekannt, und V. herbacea Pont kommt ebenfalls nur im Westen der Oreaszone vor. Andererseits haben Qualea grandiflora MART., Qu. parviflora MART., Vochysia tucanorum Marv. und Salvertia convallarieo- dora St. Hir. eine weite geographische Verbreitung. Es spielen aber die Vochysiaceen eine so hervorragende, bisweilen sogar dominierende Rolle in der Flora von Matto Grosso nicht durch die Anzahl der Spezies. Wiichsen die einzelnen Arten nur spärlich und zerstreut, würden sie in der formenreichen Vegetation fast vollständig in den Hintergrund treten. Sie kommen aber oft massenhaft vor. Qualea Witt- rockii MALME gehört zu den Charakterbaumen der »Cabeceira» - Wälder, wo ihre schirmförmige, dunkelgrüne Krone oft über die übrigen Bäume weit emporragt. In den Wäldern an den Abhangen der Serra da Chapada ist Vochysia Hankeana MART. einer der häufigsten Bestandteile; ihre gelblichen Stämme und Äste und ihre grossen, grell gelben Blütenstände sind oft von weitem zu sehen. Die riesenhafte, vereinzelt wachsende oder (allein oder mit anderen Bäumen vergesellschaftet) kleine Waldungen bildende V. divergens Pout (vergl. unten, S. 10) ist eine der gewöhnlichsten Erscheinungen in den weiten, monotonen Pantanaes (Sümpfen) am unteren Laufe des Rio Cuyaba und des Rio Sao Lourenco. Und in der Umgegend von Cuyabä, z. B. zwischen der Stadt und dem Dorfe Guia, trifft man oft in den Cerrados Lokalitäten an, wo die Vochy- siaceen (Qualea grandiflora, Qu. parviflora, Vochysia brevipe- tiolata und Salvertia convallaricodora) wenigstens die Hälfte der Baumvegetation bilden. Da die hier behandelten Pflanzen an den verschiedensten Standorten (in Sumpfwäldern, gewöhnlichen Hochwäldern, Cerrados und fast baumlosen Campos) wachsen, kann von einem physiognomischen Vochysiaceentypus keine Rede sein. Die Tracht (der Habitus) ist bei verschiedenen Spezies eine sehr verschiedenartige. Qualea Wittrockii MALME und Vochysia MALME, DIE VOCHYSIACEEN MATTO GROSSOS. 5 Henkeana Marr. z. B. sind riesige Baume mit geraden Stiim- men: Qualea grandiflora MART., Qu. pilosa WARM., Vochysia cinnamomea Pont, V. sessilifolia Warm. und Salvertia con- vallarieodora Sv. Hir. sind dagegen Krüppelbäume mit den jedem Reisenden in Brasilien bekannten Eigentümlichkeiten der Cerradobáume, entweder candelaberförmig (Salvertia) oder fruchtbaumähnlich ! (die Qualeen und Vochysien). Und Vochy- sia herbacea POHL ist eine Staude (wie der Name angibt) oder ein nur etwa meterhoher Halbstrauch. In der Lebensweise weisen sie auch sonst grosse Mannig- faltigkeit auf. Callisthene fasciculata Marr. entfaltet ihre Blätter schnell nach den ersten Regen oder kurz vor den- selben und ist gegen Ende der Trockenzeit vollständig kahl. Die Einzelnblütenstände stehen in den Achseln von Nieder- blättern am unteren Teile der Jahressprosse; die Blüten ent- wickeln sich fast gleichzeitig mit den Blättern und die Blüte- zeit jedes Individuums oder wenigstens jedes Sprosses ist eine sehr kurze. Qualea parviflora Mart. und mehrere andere Cerradoformen stehen ebenfalls gegen Ende der Trockenzeit fast kahl; ihre Blätter entwickeln sich gewöhnlich etwas lang- samer. Die Einzelnblütenstände bilden zusammen grosse ter- minale Gesamtinflorescenzen. Die Blüten kommen in der Regel erst nach dem Eintritte der Regen zum Vorschein, und die Blütezeit jedes Individuums kann mehrere Monate lang dauern. Vochysia brevipetiolata (WARM.) MALME und JV. sessilifoliu WARM. (ebenfalls mit terminalen Blütenständen) blühen gegen Ende der Regenzeit oder kurz nach dem Auf- hören der Regen. Die Salvertia steht mitten in der Trocken- zeit mit den grossen, weissen, duftenden Blüten geziert. Fast zu jeder Jahreszeit trifft man also blühende Vochysiaceen in den Cerrados. Die in den Hochwäldern vorkommende immergrüne Vochysia Henkeana Mart. blüht in der Trockenzeit, während die daselbst, aber gewöhnlich in der Nähe des Waldrandes, wachsende V. tucanorum MART. hauptsächlich in den Monaten Januar und Februar ihre reichblütigen Inflorescenzen ent- faltet. Die in den »Cabeceira»-Wäldern auftretenden Qualea Wittrockii MALME und Vochysia chapadensis MALME, sowie V. divergens Pout, der Charakterbaum der Pantanaes, blühen ! Vergl. WARMING, Lagoa Santa, p. 72. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 6. in der Trockenzeit und scheinen hauptsächlich zur selben Zeit oder kurz vor dem Aufhören der Regen ihre Blätter zu entfalten !. Die Zeit, die die einzelnen Spezies erfordern um ihre Früchte zu reifen, ist auch sehr verschieden. Wie im all- gemeinen bei den Cerrado-Bäumen mit Kapseln, öffnen sich die Früchte der campobewohnenden Vochysiaceen in der Regel gegen Ende der Trockenzeit; die geflügelten Samen werden somit kurz vor den Regen verbreitet. - Qualea grandiflora MaRT. braucht also zur vólligen Entwickelung der Früchte etwa doppelt so lange Zeit als Vochysia brevipetiolata (W ARM.) MALME. Callisthene Marrıvs. C. fasciculata Martius. Nova gen. et spec. plantarum. I (1824), p. 126. — Warmine, Flora brasil. fasc. 67 (1875). p. 23. Cuyabá, in silvis claris tempore pluviali + ‘mundatis, ubi mense Oct. floret (IT: 2545). Observavi etiam in »cerrados» subruderalibus nec non in campis arenosis subhumidis prope Aricá. Qualea AUBLET. Qu. Wittrockii MALME spec. nov. Arbor maxima, trunco recto, cortice paullulum rimoso, capite umbraculiformi, coma obscura. Ramuli teretes, glabri v. tenuissime puberuli, internodiis 2—4 cm. longis; rami ali- quantulum decorticantes. Folia subcoriacea, brevipetiolata, petiolo circiter 4 mm. longo, glandulis ovalibus v. ovatis, circiter 2 mm. longis, oblongo-lanceolata, vulgo 8—10 cm. longa, 2,75—3,5 cm. lata, basi rotundata v. levissime cordata, apice longe acuminata, supra glaberrima nitidaque, subtus ! Nebenbei soll bemerkt werden, dass die Vochysiaceen, soweit ich sie kenne, proterandrisch sind, besonders die Vochysien, bei denen die Corolla sehr früh (kurz nachdem die Blüte sich geöffnet hat) und die Anthere etwas später wegfallen, nachdem diese ihren Pollen an den Rücken des Griffels abgeladen hat. Die Blüten, besonders die der Salvertia und der Qualeen, werden oft von Kolibris besucht. MALME, DIE VOCHYSIACEEN MATTO GROSSOS. T in nervo primario levissime puberula, ceterum glabra, opaca, nervo primario subtus valde emerso, secundariis numerosis- simis, parallelis, costa marginali junctis. Inflorescentia racemi- formis v. paniculata, brevis, vulgo tantum 4 cm. longa, pauciflora, axibus puberulis, cincinnis vulgo bifloris, pedicellis circiter 4 mm. longis. Alabastra oblongo-fusiformia, usque 15 mm. longa, acutiuscula. Calycis lacinie quatuor late ovato-triangulares, circiter 2 mm. longs, acute, dorso pube- scentes; quarta late oblonga, circiter 15 mm. longa, (expla- nata) usque 10 mm. lata, apice rotundata v. obtusissima, dorso pubescens. Calcar subrectum, 4—5 mm. longum, cy- lindrieum, apice rotundatum. Petalum late obovatum v. obeordatum, usque 3 cm. longum, glabrum, album v. stra- mineum, punctis lineisque purpureis pictum. Filamentum staminis usque 7 mm. longum, crassum, glabrum; anthera usque 10 mm. longa, unilateraliter albido-barbata. Ovarium pubescenti-sericeum; stylus filiformis, in parte tertia summa glaber, ceterum sericeo-pubescens. Santa Anna da Chapada, in silvis paludosis humidisve fontium rivorum, ubi mense Aug. floret (IT: 2248). Species e serie Calophylloidearum pevinsignis. folis magnis. basi ro- tundatis, apice longe acuminatis, calcare brevi, cylindrico facile dignota; Qu. cassiquiarenst SPRUCE affinis, etsi haud arctius. Qu. grandiflora Marrivs. Nova gen. et spec. plantarum. I (1824), p. 133. — WARMING, Flora brasil. fase. 67 (1875), p. 41. In »cerrados» ubique, et in viciniis oppidi Cuyabá et in Santa Anna da Chapada (I: 1142). Floret tempore pluviali, precipue mensibus Dec. et Jan., rarius, offensa incendiis cam- porum, jam ante pluvia. Qu. parviflora MaRrivs. L. c. p. 135. — Warming, 1. c. p. 43. In »cerrados» ubique, et in viciniis oppidi Cuyabá et in Santa Anna da Chapada (I: 1136, II: 1806, II: 2291). Floret cum precedente et, offensa incendiis camporum, jam ante pluvia, ex. gr. mense Sept. Tantum var. glabratam observavi. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 6. Qu. pilosa WARMING. L. c. p. 45. — Matme, Ex Herbario Regnelliano. III [Bihang till K. Svenska Vet-akad. Handlingar. Band 25. Afd. III. N:o 11 (1900)], p. 45. In »cerrados» pluribus locis, et in viciniis oppidi Cuyaba et in Santa Anna da Chapada (I: 1168). Floret tempore pluviali. Qu. glauca WARMING. L. c. p. 49. Santa Anna da Chapada, in silva admodum clara, locis arenosis, precipue oram silvae versus, rarius in adjacente »cerrado» arenoso (II: 2380 & 2280 a). Floret mensibus Sept. et Oct. Arbor grandis v. mediocris, trunco + recto, cortice ob- scure griseo, rimoso, aliquantulum desquamescente, capite + globoso, coma obscure viridi. Petalum album, basin versus punetulis oblongis violaceis pictum. Vochysia AUBLET (Vochy). V. petra WARMING. 1h OS (0. (Ry Serra da Chapada, pr. Sao Jeronymo, in rupibus apricis, ventosis, nebulis sepe humectatis (I: 1654 B), ubi mensibus Majo et Junio floret. V. herbacea Pont. Plantarum Brasilie icones et descriptiones. II (1831), p. 27. — WARMING, Flora brasil. fase. 67 (1875) p. 64. Serra da Chapada, Cascata grande haud procul a Sao Jeronymo, in campo arenoso, graminoso, subhumido (II: 3475), ubi mense Junio specimina floribus nonnullis fructibus- que immaturis submaturisve ornata collegi. Suffrutex (v. herba perennis) usque I m. altus, gregatim crescens. V. einnamomea Port. D.C pA 29! WARMING, l. c. p. 69. Santa Anna da Chapada, in »cerrados» arenosis (II: 2017, II: 3372), ubi tempore pluviali florere videtur; mense Majo MALME, DIE VOCHYSIACEEN MATTO GROSSOS. 9 specimina floribus nonnullis fructibusque submaturis ornata collegi, mense Oct. flores nondum erant evoluti. Arbuscula 2—3 m. alta. A ceteris speciminibus in Her- bario Regnelliano asservatis recedit planta mattogrossensis foliis (sessilibus) longioribus, lanceolato-oblongis, 15—20 cm. longis, 4—7 cm. latis, apice rotundatis et sepe mucronatis, subtus tomento denso, molli (haud appresso), cinnamomeo v. ferrugineo vestitis; ab icone Pohliana quoque foliis longiori- bus angustioribusque recedit. V. brevipetiolata (WARMING) MALME. V. rufa Martius 3 brevipetiolata WARMING, l. c. p. 66 (saltem quoad specimen Riedelianum). — MALME, l. c. p. 48 (excepto specimine in Serra da Chapada collecto, quod ad specienr praecedentem pertinet). In »cerrados» et in campis arboribus raris obsitis, pre- cipue in arenosis subhumidis, pluribus locis, et in viciniis op- pidi Cuyabá et in Santa Anna da Chapada (I: 1540 B, II: 1851, II: 3216). Floret imprimis mensibus Aprili et Majo. Arbor inter maximas campestres. Jam foliorum forma et indumento [foliis subsessilibus, obovato-cuneatis v. spathu- latis, 15—20 cm., rarius usque 25 cm. longis, 5—8 cm., ra- rius usque 10 cm. latis, supra subglabris, subtus, (dilute) fulvescentibus, tomentosis v. pubescentibus] a V. rufa Mar- TIUS recedit; etiam a precedente et a sequente perbene di- stinctam semper inveni. V. sessilifolia WARMING. Ec. p. 67- In »cerrados» et in campis graminosis, arboribus raris obsitis, in Santa Anna da Chapada et alibi in Serra da Cha- pada nec non inter Serra da Chapada et Cabral (Il: 3362 & 3362 a), ubi mensibus Majo et Junio floret. Verosimiliter ad eandem speciem pertinent specimina foliis novellis alabastris- que florum ornata, que in »cerrado» paullo ante flammis vexato haud procul a Cuyabá mense Julio collegi (II: 1929). Arbor campestris parva. cortice crasso, suberoso, rimoso. V. pumila Ponr. Plantarum Brasilie icones et descriptiones. II (1831), p. 21. — WARMING. l. c. p. 69. Santa Anna da Chapada, in campo arenoso, graminoso, subhumido (Il: 2339, 2339 a & 2339 b); specimina floribus or- nata collegi mense Sept. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 6. 2 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 6. Frutex v. suffrutex usque 1 m. altus. — Quoad flores et alabastra cum icone Pohliana et descriptionibus a PoHL et a WARMING datis bene congruit planta mattogrossensis; at folia majora sunt, obovato-lanceolata, 11—17 cm. longa, 3,5—5 cm. lata, apice rotundata et vulgo mucronata, rarius leviter emarginata, basi anguste cuneata, subsessilia, subtus opaca et reticulato-venosa, nervo primario subtus valde ele- vato et rufescente. Internodia in speciminibus reportatis tantum 2,5—5 cm. longa. — V. herbacee PoHL vix arctius affinis. V. divergens Pout. I; cup WARMING, l. c. p. 70. In viciniis oppidi Cuyabá, in silvis claris, tempore plu- viali + inundatis, ad rivum Ribeirao et ad fluvium Coxipo Mirim (II: 1744), ubi mensibus Junio — Augusto floret. Verosimillime ad eandem speciem pertinet arbor grandis (cortice obscuro, rimuloso predita), quam pluribus locis in paludibus (»pantanaes») et in campis tempore pluviali inun- datis in viciniis oppidi Corumba et inter hoe oppidum et Cuyaba observavi. V. Henkeana MaRTIUS. Nova gen. et spec. plantarum. I (1824), p. 147. — WARMING, lI. CD. Serra da Chapada, in silvis. pluribus locis; rarius in vi ciniis oppidi Cuyabá, in silvulis riparum rivorum (I: s. n., II: 1735). Floret mensibus Junio—Augusto. Arbor excelsa, silvarum decus, cortice lutescente, coma elegante nitenteque, inflorescentiis numerosis, multifloris, erec- tis jam e longinquo facillime dignota. V. tucanorum MARTIUS. L. ce. p- 142, — WARMING. Cip 89. Serra da’ Chapada, in silvis, precipue oram versus (I: 1676 B). Floret tempore pluviali; mense Oct. flores nondum evoluti erant, tantum alabastra tunc observavi. Ut et V. divergens Pont et V. Henkeana Martius »cam- bara» incolarum. | MALME, DIE VOCHYSIACEEN MATTO GROSSOS. 11 V. chapadensis MALME. Arbor mediocris--grandis, ramosa, cortice crassiusculo, ri- moso. Ramuli subteretes, pilis mollissimis, + adpressis, ful- vescentibus pubescentes, internodiis 2—4 cm. longis. Folia opposita, pro rata longepetiolata, petiolo 1—1,5 cm. longo, ovato-lanceolata v. oblongo-lanceolata, 8—12 cm. longa, 3—3,5 cm., rarius usque 4 em. lata, basi rotundata apice longe acu- minata, supra glaberrima nitidulaque, subtus pilis brevissi- mis, adpressis, admixtis nonnullis longioribus puberula, nervo primario subtus valde prominente, secundariis utroque latere vulgo 12—14, angulo fere semirecto insidentibus, superioribus marginem folii versus anastomosantibus et costam margina- lem formantibus. Inflorescentia terminalis, 10—15 cm. longa, diam. circ. 5 cm., rachide puberula v. subglabra, cincinnis vulgo circ. 5-floris, pedicellis usque 5 mm. longis, gracilibus, subglabris. Alabastra curvula, subcylindrica, circiter 14 mm. longa, apice obtusa v. subrotundata. Sepala quatuor late ovato-triangularia, circiter 2 mm. longa, acuta, dorso pube- rula. quartum oblongum v. obovato-oblongum, circiter 15 mm. longum, (explanatum) circiter 5 mm. latum, apice ro- tundatum, dorso subglabrum v. pilis raris puberulum. Cal- car leviter curvatum, cylindricum, 7—8 mm. longum, apice obtusum v. rotundatum, subglabrum. Petala dorso sericeo- puberula, intermedium lineari-oblongum, usque 12 mm. lon- gum, 3—3.5 mm. latum, apice rotundatum, lateralia fere ejusdem forme, 6—7 mm. longa, usque 3 mm. lata. Anthera semicylindrica, sublinearis, usque 10 mm. longa, basin versus ciliata, filamento usque 3 mm. longo, superne ciliato, cete- rum glabro. Ovarium glabrum: stylus superne sensim leviter incrassatus, glaberrimus. Santa Anna da Chapada, in oris silvarum paludosarum fontium rivorum, pluribus locis (II: 2183 & 2183 a). Floret mensibus Aug. et Sept. Peraftinis V. pyramidali Martius, abs qua indumento multo parci ore, foliis pro rata longius petiolatis, calcare breviore nec non statione recedit. Species Martiana secundum auctores campestris est. — WARMING (l. e. p. 93) commemorat arborem ad fluvios civitatis Goyaz a Ponr lec- tam, que forsan ad speciem supra descriptam pertineat. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 6. Salvertia S:r HILAIRE. S. eonvallaric*odora S:7 HILAIRE. WARMING, l. c. p. 105. In »cerrados» ubique, et in viciniis oppidi Cuyabá et in Santa Anna da Chapada (I: 1758 B). Floret tempore sicco, imprimis mensibus Junio et Julio. Tryckt den 30 december 1905. Uppsala 1905, Almqvist & Wiksella Boktryckeri-A-.B. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 7. Ascomyceten der schwedischen Chaco- Cordilleren-Expedition. Von KARL STARBACK. Mit 1 Tafel. Mitgeteilt am ll. Oktober 1905 durch A. G. NATHORST und J. ERIKSSON. Ein nicht unwesentlicher Teil der Pilze, welche Dr. Phil. ROBERT E. Fries während der schwedischen Chaco-Cordilleren- Expedition 1901—02 sammelte, ist mir gütigst von Herrn Prof. V. Wirrrock zur Bestimmung überlassen worden. Das Resultat meiner Untersuchungen der Ascomyceten lege ich hierunten vor. Natürlicherweise sind mehrere Arten neu, eini- ge scheinen besonders von Interesse darzubieten und will ich hier Robertomyces, eine von mir als neu aufgestellte Gat- tung, die einen eigentümlichen, bisjetzt nicht bekannten Typus representiert, hervorheben. Wenige Arten, die von den Sammlungen der ersten Reg- nellschen Expedition zurückgeblieben sind, habe ich mitge- nommen. Wo nichts anders angegeben ist, hat FRIES den Pilz gesammelt. Es ist mir eine angenehme Pflicht dem Herrn Dr. G. MALME für freundliche Hilfe verschiedener Art meinen besten Dank hier auszusprechen. Arkiv für Botanik. Bd 5. N:o 7. 1 ~ 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND X. N:O 4. Pezizinee. Diseina. D.? lenia STARB. nov. sp. Fig. 1. Apothecia evoluta late expansa, disco convexo vel appla- nato, acute marginata, subtus stipiteque breve et crasse sul- cata, farinoso-puberula, insqualiter sed non lobatim deter- minata, sordide albida, hymenio flavc-virescente; textura dense intricata hyphis angustis, stipitem versus magis porrecta, in pariete excipuli membranaceo-porrecta, 1—3 cm. diam. Asci octospori, cylindracei vel cylindraceo-subblavati, sursum obtuse rotundati, membrana perpaullum incrassata, 140—153 x 15 v. Sporidia hyalina, imbricatim monosticha, oblongatim ellipsoi- dea, plerumque curvula vel insquilateralia, guttulis duabus ornata, 25--30 x 11,5—12 ». Paraphyses numerose, hyaline, conglutinatz, filiformes, 1—2 w late, sursum perpaullum cla- vulatim incrassatz, clavula 1.5— 2,5 w crassa, ascos sequantes. J—.— Hab.: Brasil, Rio Grande do Sul, col. Ijuhy, 18 5/193. (MALME) — Quoad genus dubia species, contextu distincta. D? disticha STARB. nov. sp. Fig. 2. Apothecia cupulatim applanata, basim versus oblique contracta vel breviter fere stipitata, stipite plicato, margine acuto, paullum repando, crenulato, lateritia, disco pallidiore, textura carnoso-gelatinosa, hyalina, intricata, c. 3 em. diam. Asci octospori, cylindracei vel subclavati, sursum obtusati, 80—90 x 25 v... Sporidia hyalina, oblongata, curvula vel inzequi- lateralia, in superiore parte asci primo szpe transversim ja- centia ve! conglobata, denique omnia sepissime disticha. guttulata, 25 X 11 v. Paraphyses numerosz, hyaline, guttu- late, filiformes, 1,5 w crasse, sursum non incrassate. — Hab.: Brasil. Rio Grande do Sul, col. Ijuhy in ligno mucido in silva primsva, 18?/,93, N:o 328 B. (MALME) — Quoad locum in systemate hzc species valde dubia; ob texturam facile inter Ombrophilas locanda, ab illis autem magnitudine, a Pezizis veris sporidiis distichis divergit. STARBÄCK. ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 3 'Trichoseypha. T. tricholoma MONT. Asci (p. sp.) 210 X 15 u: (s. pedicello) c. 360 X 14 —16 ». Sporidia 25—34,2 x 11—12,7 u. Pili 2—4 mm. longi. — Hab.: Brasil., Matto Grosso, Santa Anna da Chapada, in ligno mu- cido, 182/594; N:o 550. (MALME) — Secundum notas Malmei hee forma cupula ochraceo-aurantia, margine obscuriore, sti- pite pallidiore, fere albido a typo differt: pilis autem species mox cognoscenda. Lachnea. L. (Sepultaria) grisea (CLEM.) Sacc. et SYD. Sporidia 23—25 X 11—13 u. — Hab.: Bolivia, Tarija, ad humum aquosum 1979/02. — Specimina in spiritu conser- vata, apotheciis extus lateritiis (notavit collector). vix recte determinavi; pili partesque interiores cum descriptione con- venientes. Sphierospora. S. trechispora B. ET Br. Sporidia 16— 19 ». diam. Paraphyses 10— 12 1. late. — Hab.: Argentina, Jujuy, Ojo de Aqua, 19 /1101. Melachroia. M. furfurella STARB. nov. sp. Fig. 3 a—c. Apothecia sparsa vel nonnulla gregaria, superficialia, primo cylindraceo-spherioidea vel paullum turbinata, mox expansa, cupulatim patellata. late centraliter ad matricem fixa, exci- pulo pallide furfuraceo, margine orbiculare, acuto, perpaullum crenulato, tota cremea vel incarnata, disco interdum obscu- riore. pellucida, textura cartilagineo-gelatinosa, hypothecii intricata, excipuli porrecta, 2—8 mm. diam. Asci octospori, clavati, sursum rotundati, longissime pedicellati, p. sp. 105 -140 X 12—14 4; pedicellum zquilongum vel longius. Spori- dia recte vel sspe oblique vel fere transversim monosticha. ellipsoidea, interdum inequilateralia, guttulis duabus ornata, lenissime colore roseo tincta, 19—90 X 10—11.5 ». Paraphyses filiformes. fere ad medium furcate, sursum vix elavulatim inerassate, 2—2.5 w. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 4. in ramulis mucidis, 19?/,02; N:o 396, 398. — Sieca apothecia varie contracta, extus ochraceo-albida, furfuracea, rugoso- plicatula, hymenio obscuriore, sepe fulvo-rubescente; hyphae breves, flexuosz, sepe globulosim vel ovatim inflate e pariete exeuntes furfurem excipuli formant. Ciboria. C.? sessilis STARB. Asc. Regn. Exp. III p. 3. Pluria specimina in spiritu conservata descriptionem meam (l. c. Arkiv f. Bot. Bd. 2. N:o 5) eonfirmant; nonnulla ta- men stipitem usque ad 3 cm. longum prebent. Helotium. H. pezizordeum Cooke v. quadrinucleatum STARB. nov. var. Apothecia gregaria vel sparsa, turbinata, deinde appla- nata, citrina. Asci anguste clavati, sursum rotundati, longis- sime pedicellati, 75—90 X 5—5,5 vw. Sporidia octona, mono- vel disticha, clavulatim fusoidea, quadri-nucleata, 7,5—9 X 2 p. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in ligno mucido. 19?/,02; N:o 397. Ascoholus. A. levisporus SPEG. Asci 95—105 x 20—23 «. Sporidia 24—28 x 11,5—12 y. membrana valde crassa. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tata- renda in fimo, 19?/,02. — Apothecia extus ochroleuca. hy- menio olivaceo sec. notas collectoris. Lecideopsis. L. dubia, STARB. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Piquete ad Rio 5S. Fran- cisco in truneo arido, 19?1/s01. Tryblidiella. T. rufula (SPRENG.) Sacc. Hab.: Argentina. Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 195/,01; N:o 36. 1919/01; N:o. 108. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19?5/;02; N:o 349. . STARBÄCK. ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 5 Robertomyces STARB. nov. gen. Apothecia erumpentia, patellariacee, textura fuligineo- atrata, coriaceo-carbonacea. globulosa, in juvenibus stratu superficiale textura erecta, prismatica, pallidiore. Asci in stratu prismatico gignuntur: inter ascos evolutos restant re- liquiz eontextus prismatici in epithecium globulosum, fuligi- neo-nigrum transeuntes. Sporidia hyalina, continua. Para- physes nulle. — Mirabile hoc genus Med. D:ri Robert Fries. peritissimo mycologo, fratrisque ejus filio Phil. D:ri Robert E. Fries, diligentissimo botanico, ut amicitie pignus dedica- tum volui. R. mirabilis STARB. nov. sp. Fig. 4 a—c. Apothecia gregaria, sepe nonnulla conferta vel fere con- fluentia, sessilia, erumpentia, peridermio relaxato irregulariter, orbiculariter, polygone vel elliptice determinata, juniora ci- nereo-albida, tumidule nigro-marginata, !/»- 1 mm. diam., demum crassiora, tota nigra, usque ad 2 mm. diam.; textura hypothecii globulosa coriacea, partis parietalis excipuli den- sissime carbonacea, partis hymenialis, ubi asci oriuntur, por- recto-prismatica, cellulis minutis, pallidis. Asci octospori, ellipsoideo-elongati vel late cylindracei, sursum primo valde incrassati, sessiles, 101—127 X 23—25 wv». Sporidia hyalina, continua, conglobata vel disticha, ellipsoidea szepe inzequila- teralia vel late allantoidea, 28—32 X 12—14 ». Paraphyses nulle. Jodi ope asei non cerulescentes. — Hab.: Argentina. Salta circa 100 m. supra oppidum in ligno, 195/01; N:o 3, i. Argentina, Jujuy, S:ta Clara in ramulis aridis, 19 °°/s01: N:o 190, 191. Bolivia, Tarija in ramulis siccis Gourlieze de- corticantis (Papilionacez), 19 '°/202; N:o 287. Bolivia, Soururo inter Tarija et Gran Chaco, 195/502; N:o 313. Phacidiineae. Stictis. S. ramuligera STARB. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea; N:o 37. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NiO 1. Schizoxylon. S. albo-atrum Rehm. Asci 300—380 X9 u. Sporidia 2—2,5 » er. Apotheciis erumpentibus, minoribus circa 0,5 mm. diam., albidis, pulvere albido-farinoso dejecto nigricantibus a typo differt. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Piquete ad Rio S. Francisco in ra- mulis aridis in »saladillo redonda», 19?°/s01: N:o 175. Bo- livia. Gran Chaco, Tatarenda, 19?/,02: N:o 416. * Hysteriinae. Parmularia. P. reticulata STARB. nov. sp. Fig. 5. Stromata epiphylla. gregaria, interdum nonnulla confluen- tia. facile secernentia, fere membranacea, peritheciis elongatis e centrocommune radiantibus, apicibus exterioribus plus mi- nusve distantibus stellulata, circa 1 mm. diam. Perithecia apicibus , centralibus mutua depressione compressis angusti- oribus, apicibus excentricis latioribus, obtusis, !/,—!/» mm. longa, circa 0,1 mm. lata, denique longitudinaliter rimosim dehiscentia, tota reticulo chordis mycelialibus anastomosanti- bus in hyphas 3,s—6,5 uy crassas, circa stromata retiformes transeuntibus. maculas longitudinales formantibus composito circumtexta. Asci ovoidei, sursum magnopere incrassati. 18—52 X 19 v. Sporidia octona, conglobata, medio uniseptata. constrictula, cellula superiore interdum spherioidea vel du: conicze, primo hyalina, denique fuliginea, membrana crassula. 16,5—21,5 x 7,5—10 v». Paraphyses filiformes, flexuos&, sep- tate, ad septa superiora constricta, circ. 5 p cr. — Hab.: Paraguay, Colonia Risso in folio humi jacente in rara silva. 187??/,93 (MALME) — Peritheciis magis divergentibus, reticulo vestitis distincta species. Etiam P. Styracis Liv. habet my- celium, cujus chorde stromata circumdantes in perithecia ascendunt, sed vix anastomosant et retieulum manifestum non formant. STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 7 Plectascinez. Meliola. M. erucifera STARB. nov. sp. Fig. 6 a—b. Maculee epihylle, rarius hypophylle, sine ordine consperse, interdum confluentes, vage orbiculariter et dendritice deter- minate, 1—3 mm. diam., atre. Mycelium facillime secernens, melioloideum, hyphis septatis, ramosis, 5— 10 w latis compo- situm, hyphopodiis capitatis plerumque oppositis, cylindraceis, cellula basilare discoidea, exteriore sepe curvula; hyphopodiis mucronatis non visis. Seta numerosz, etiam sed rarissime e peritheciis orientes, erecta, rigid®, opacze, non septate, seepis- sime sursum quadrifurcat&, ramulis omnibus ad apicem iterum dichotome furcatis vel alternantibus binis indivisis, binis se- mel furcatis, interdum ramulis duobus vel tribus indivisis, vel uno alterove furcato, omnibus acutatis, primo eleganter recurvatis, denique angulum rectum formantibus, 140—200 X8—12 w; ramulis primariis 7,5—15 X 5, secundariis 4 X 2 y. Perithecia centrum maculz versus plerumque conferta, primo globosa, mox ut videtur collapsa, verruculosa. 150—200 p. diam. Asci ovoidei, bispori c. 63 X 25 v. trispori c. 76 X 38 p. Sporidia 4-septata, ad septa constricta, utrinque rotundata. fuliginea, 38—45 X 15—17 v. Hyphopodia capitata 19—21 X 9 ^, cellula externa 12—15 vw long. — Hab.: Paraguay, Asun- cion in foliis vivis Meliococce lepidopetale Radlk., 18*/; 93; N:o 368. (Maumee). — A M. furcata LÉv.. cui affinis, plane setis et hyphopodiis divergit (Cfr. GAILLARD, Le genre Meli- ola, Paris 1892, p. 107, Pl. XIX fig. 4); etiam a JM. sapin- dacearum SPEG. bene diversa secundum figuram apud GarrrARD (Soc. myc. 1892 T. XV fig. 3.) M. zig-zag. BERK. var. discreta STARB. nov. var. Apothecia discreta siccitate collapsa; sete rarissime sep- tate, leniter undulate, fere plane, acumine excepto, impellu- cide, acutate. rarissime obtuse, 150—250 X 8—10 nw. Asci cirea 51x32. Sporidia 44—48 x 15—18. Conidia nulla. = Hab.: Brasil, Rio Grande do Sul, Hamburgersberg, Sept. 1892 (MALME) — Conidiis nullis, situ et forma peritheciorum differt. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BANDS. N:O 4%, Pyrenomycetine. Phyllaetinia. P. corylea (PERS.) KARST. Hab.: Paraguay, Trinidad pr. Asuncion in foliis arboris Terebinthinearum, 18 °°/-93; N:o 391. (MALME) — Cfr. SALMON Monogr. Erysiph. Mem. Torr. Bot. Club. IX p. 224 seq. 1900. Uneinula. U. polycheta (B. er C.) Trac. et GALL. Hab.: Bolivia, Tarija, in foliis Prosopidis; N:o 281. — SALMON in lit.: »I do not find that this differs in any way from typical U. polycheta, except in the amphigenous habit of the mycelium. — a character which I consider of little importance». Neetria. N. coccineo-nigra STARB. nov. sp. Stromata immersa, erumpentia, pulvinatulo-applanata, basi paullum contracta, gregaria, interdum confluentia. intus aurantiaco-lutea, acervulas orbiculatim vel polygone deter- minatas efficientia, 1—3 mm. diam. Perithecia superficialia, 2—50 densissime aggregata. plane fere inter se libera vel basi confluentia, sphzrioidea vel paullum ovoidea, pulcherrime verruculosa, primo aurantiaco-coccinea, distincte obscurius fere nigro-papillata. deinde rubro-fuscescentia vel nigro-pur- purea, 250—300 ». diam., textura hypocreacea. Asci octo- spori, forma maxime varia, fusiformes vel cylindraceo-clavati vel. sporidiis conglobatis, oblongati, 57—65 x 10—12 w. Spo- ridia mono — disticha, interdum conglobata, ellipsoidea, medio . septata, non vel vix constricta episporio crasso, distincte oblique et undulatim striato, loculis grande guttulatis, 12.5 15 x 6—7,5 v. Paraphyses nulle (?). — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in ramulis aridis, 19°/:02; N:o 418. 19?7/509: N:o 348. — N. hematochroma SPEG. quam maxime affinis: species nostra differt tamen ostiolis, situ et modis sporidiorum: inter Nectrias sporidiis striatis bene distincta. STARBÄCK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 9 N. epispheria FR. var. gregaria STARB. nov. var. Perithecia gregaria, interdum cespitulosim aggregata, in- terdum nonnulla solitaria, e sphaerioideis compressa vel um- bilicatim collabescentia, sanguinea. Asci cylindraceo-clavati. 76—100 x 10—12 ». Sporidia superiora disticha, inferiora monosticha, ellipsoidea, vix medio-constricta, 15 —18 x 6—7,5 uw. — Hab.: Bolivia, Sta Anna pr. Tarija, 19”/202. — AN. epispheria et hujus varietatibus magnitudine ascorum et spo- ridiorum differt: a N. Leptospheriw Nrgssu sporidiis latioribus. peritheciis gregariis. N. sordida. SPEG. Asci 101-115x19--25 y. Sporidia 30—32 x 11,5—13 u». Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19?/,02; N:o 414. — Sec. descriptionem apud Saccarpo (Syl. XVI p. 567) relatam recte determinata. Stromata primo lete coccineo- rubella, pulvere vel squamulis concoloribus dispersa, ostiolis peritheciorum obscurioribus punctata. deinde fuscescentia. N. lophiostomacea STARB. nov. sp. Perithecia sparsa vel nonnulla gregaria, superficialia. primo fere hyalina, sphzrioidea, deinde pallide ochracea, colla- bescentia, medio szpissime ostiolo longitudinale, compresso. obseuriore costata, glaberrima, textura membranacea, intrica- tim prismatica, cellulis indistinctis, mycelio hyalino, tenuis- sime crustaceo cincta, 75—90 ». diam. Asci octospori, clavati. sessiles, sursum acutiusculi, 35,5--38x9—10 ». Sporidia disticha, primo 4-guttulata, deinde medio-septata, cylindraceo- fusoidea, utrinque obtusa, hyalina, 14—15 x 3,5-—4,5 v. Para- physes nulle. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in caulibus Equiseti, 19!5/;01; N:o 87. — Peritheciis minutissimis, siccitate (?) lophiostomaceis praedi- stincta species. Lisea. L. verrucosa STARB. nov. sp. Perithecia solitaria vel ssepius in acervulis longitudina- libus, seriatim erumpentibus aggregata, primo globulosa, de- inde cylindraceo-conoidea et mutua depressione difformia. interdum fere turbinata, manifestim rugosim verruculosa, vix 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 7. papillulata, demum poro lato pertusa. atra, contra lucem amoene ceeruleo-violacea, vetustiora fuligineo-violacea, textura mollissima, hypocreacea. cellulis 6—20 u. diam., ad basin hy- phis cyaneo-fuligineis parce cincta, 100—175 w diam. Asci octospori, cylindracei vel cylindraceo-clavati, fere sessiles, sursum obtuse detruncatuli, 75—90 X 7,5—9 w. Sporidia mo- nosticha vel superiora disticha, cllipsoidea vel ellipsoideo- fusoidea, utrinque obtusiuscula, primo 4-guttulata, demum, quod e germinantibus liquet, medio-septata, interdum con- stricta, rarissime 3-septata, hyalina. Paraphyses nulle vel mox diffluentes. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in caulibus Equiseti una cum N. lophio- stomacea STARB., 1915/01; N:o 87. — Ab aliis speciebus Lisew peritheciis rugoso-verruculosis, a Giberellis sporidiis diferre videtur. Calonectria. C. Equiseti STARB. nov. sp. Perithecia plerumque ad nodos 3—30 aggregata, czspi- tosim vel inter nodos in seriebus longitudinaliter erumpentia, rarissime nonnulla solitaria. primo globulosa, deinde turbi- nata et mutua depressione difformia, demum collabescentia, manifestim, sed non papillatim ostiolata, primo pallide ochracea, deinde leniter fuscescentia, albido-puberula, 200—300 u. diam. Asci octospori, clavati, sessiles, sursum lumine szpe acutato. 14—50 x 6—7,5 w. Sporidia in superiore parte disticha vel conglobata, in inferiore monosticha, oblongata, utrinque ob- tusiuscula, guttulis 2 apicalibus, 2 mediis ornata, hyalina, 9—10x2,5—3,5 uw. Paraphyses nulle. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in caulibus aridis Equiseti, 1917/01: N:o 86. — Species nulli descripte affinis sporidiis minoribus nec non matrice distineta videtur. Hypocrea. H. rufa (PErs.) FR. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in ligno mucido: N:o 110, 113. STARBÄCK. ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 11 H. turbinata STARB. nov. sp. Fig. 7. a—c. Stromata dense gregaria, superficialia, basi matrice in- sculpta, crasse discoidea vel discoideo-turbinata, disco dilatato, mutua depressione undulatim vel polygone, rarius orbicula- riter determinato. superficie insqualiter rugoso vel plicato. obscure cerino, basin versus perpaullum flocculosa, pallide flavescentia vel fere albida, 0,5—2 mm. lata, sepe usque ad 2 mm. alta. Perithecia numerosa, plane stromate immersa. spheerioidea, vertice paullum convexula, 150—200 w diam. Asci octospori, cylindracei, sursum detruncati, deorsum lon- giuscule pedicellati, circa 100 x 6,5 v. Sporidia monosticha. bilocularia, articulis varia forma, plerumque globoso-cuboideis. interdum fere rhombiformibus vel conice cylindraceis, sspe superiore ellipsoideo-cylindraceo, 5—6,3 x 3,s—5 wu, inferiore spherioideo 4—5 v diam., obscure olivaceis, uniguttulatis. Paraphyses nulle. Textura stromatis intricata, hyphis crassis. turgidis, ramosis, flexuosis, composita; parietum peritheciorum prismatico-globulosa. — Hab.: Brasil, Matto Grosso, Serra da Chapada, Buriti, 18?!/,94; N:o 504. (MarwE.) — Forma stromatum insignis species vix ulli adhuc descripte affinis. Clavieeps. C. ranunculoides A. Mol. Hab.: Bolivia, Tarija e sclerotiis in spica Setariz, 19?"/,02. Phyllachora. P. Acacie P. Henn. Asci 75—90 x12—14 u. Sporidia 12—15 x 5—6 u. — Hab.: Bolivia. Tarija in foliis Acaciz Caveniz vivis, 19°°/202: N:o 295. P. acuminata Starb. nov. sp. Fig. 8 a— b. Stromata epidermide nigrefacta tecta, epiphylla vel am- phigena, gregatim sparsa, interdum confluentia, oblongata. varie determinata, applanatim depressa; loculi non prominuli. lentieulares, fere confluentes. Asci octospori. cylindracei. sepe curvati, deorsum paullum angustiores in pedicellum sensim attenuati, sursum obtusi, fere decidui, 100—140 x 9—10 u. Sporidia recte, interdum oblique monosticha, oviformia. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5! NEO sursum rotundata, deorsum cuspidatim acuminata, hyalina, 14—17,7 x 5—6,5 v. Paraphyses hyaline, fere simplices, fili- formes, elegantissime flexuose. Stromata minora, elliptica, /4—] mm. longa, dimidio lata, spermatia clavulatim acicula- ria, sepissime curvula, 12—20 x 1 » includunt. — Hab.: Ar- gentina, Salta in folis vivis Paspali, 191/502. -— P. oxyspora STARB. affinis; et ab illa et a P. Cyper? v. Donacis BERL. et Sacc. sporidiis latioribus, cuspidatis differt. P. Crotonis (COOKE) SACC. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy. Arroyo del medio in foliis Crotonis, 19?5/;01; N:o 183. In Hedwigia 1902 p. 12 hat P. .HENNiNGS eine kurze Auseinandersetzung der auf Croton-Arten und nahestehenden Formen parasitischen Phyllachorz gegeben. Ohne Zweifel ist seine Auffassung richtig, dass T'rabutia crotonicola Rnum, Phylla- chora crotonicola Pat., P. Julocrotonis BRES. und P. Crotonis (CookE) Sacc. identisch sind. Ganz zweifelhaft scheint es mir dagegen zu sein, ob P. Henningsii BACC. et SYD. (syn. P. crotonicola P. Henn. Hedw. 1895 p. 322, P. Crotonis v. consimilis P. Henn. Hedw. 1902 p. 12), mit welcher móg- licherweise (P. HENNINGS, Hedwig. 1904 p. 25) P. crotonicola Par. synonym wire, als eigene Art zu trennen ist. Obschon ich kein Material zu Vergleichung besitze, darf ich doch Recht zum Zweifel haben. weil die Charaktere, welche diese Art (oder Varietät) bezeichnen, nach Hennings selbst sehr wechselnd sind. Er gibt an: Hedw. 1902 p. 12, »Asken 80 —100x12—14 ww, Sporen 11—13 x 8—9 y»; Hedw. 1902 p. 303, »die Asken bis 18 v breit, die Sporen 14—18 X 10— 13 v»: und Hedw. 1904 p. 250, »die Asken sind meist 60—90 X 7—12 v. die Sporen 8—12 X 6—10 v»; legen wir noch hinzu die von PATOUILLARD (Saec. Syll. XI p. 372) angegebene Masse — Asken 100—120 X 13—15, Sporen 14—16 X10 — finden wir eine Latitüde von respective 60—120 X 7—18 v und 8—18 X 6— 13 u.. Für die Haupt-Art werden dieselben Masse, wenn ich auch iücksieht auf die mir vorliegenden Exemplare nehme, 65— 120 x 10—19 » für die Sporenschlàuche, 12,7—17 x 7—-10 v. für die Sporen.. Übrigens findet man leicht, wie in demselben Stroma manche Phyllachora-Arten nicht nur die Schläuche, sondern noch mehr die Sporen in Form, Grósse und Lage variieren. So habe ich für den von mir untersuchten Pilz STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 13 annotiert: Sporidia ellipsoideo-oblongata vel late ellipsoidea. recte vel transversim monosticha vel disticha vel fere con- globata. 12,7—-16,5 x 8.s—10 ». Wahrscheinlich gehören die Crotonbewohnenden Phyllachoraformen nur einer, sehr variablen Art. (Vergl. P. Crotonis var. parvula SYD. Annal. myc. 1904 p. 162.) P. goyazensis P. HENN. Asei 70,5—100 X 15—22 u. Sporidia 14—19 X 10—11 p. — Hab.: BrasiL, Rio Grande do Sul, Porto Alegre in foliis Myrtacearum, 18?!/,92; N:o 25. (MALME). P. graminis var. Tupi SPEG. Hab.: Bolivia, Tarija in Paspalo, 197/202: N:o 283: Ar- gentina. Prov. Jujuy, Quinta in Paspalo: N:o 97. P. Lindmani STARB. nov. sp. Fig. 9. Stromata epiphylla, ascigera applanatim pulvinata, irre- gulariter costato-rugosa vel tuberculata, varie determinata. undulata vel lobata, sepe rhombiformia, nitidula, nigra, 3— 10 mm. lata; stromata spermogonia gerentia alia circinantia, aream szpissime rhombiformem limitantia, periferice ramosa, erustacea vel submembranacea. alia sed rarius solitaria, ellip- tice vel varie limitata, maculis fuscis, arescendo folii obscu- rioribus insidentia. Perithecia tecta, griseo-farcta. astoma, tuberculatim prominentia, forma varia, plerumque undulato- lobatim determinata, 400—500 » diam.; textura coriaceo- carbonacea, denique pulveracea. Asci crasse cylindracei, sur- sum obtusati vel fusiformes, utrinque attenuati, 75— 90 x 9 —16 vw. Sporidia octona, valde variantia, plerumque ellip- soidea, non rarius elongata et curvula, conglobata vel disticha, hyalina, 16,5—25 x 6,5—9 v. Paraphyses filiformes, numero- sissime. Spermatia hyalina, allantoidea, 5—9 x 1.5 u. — Hab.: Brasil, Sao Paulo, Cruz Alta, in foliis Myrtacez, 181/193; N:o 349. (LrNDMAN.) — Quoad habitum Rhytismam in me- moriam revocans. ob perithecia autem etiam jam evacuata non rimosim dehiscentia ad Phyllachoram | ducenda hac distincta species. JP. rhytismoides Cpa., cui sec. specimen a BERKELEY determinatum species mea affinis, sec. figuram tamen apud CoRDa (le. fung. IV, 42 fig. 122) plane divergit. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:07. P. Ocotee P. HENN. Asci 100—140 x 15—19 ». Sporidia 17—19 x 7—9 u. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Arroyo de los matos ad Sierra Sta Barbara in foliis Nectandre sp., 19?9/,001; N:o 134 — Specimina mea plane cum descriptione (Hedw. 1904, p. 86) quoad maculas, stromata congruunt; quamquam modi ascorum sporidiorumque divergunt, verisimiliter recte determinata. P. Ruprechtie SPEG. Asci 63--70xX10--13 p. Sporidia 10—11,5 x 6—7,5 4. Paraphyses hyaline, filiformes, robuste. — Hab.: Argentina. Prov. Jujuy. Piquete ad Rio S. Francisco in foliis aridis humi jacentibus Ruprechtiz. — Paraphysibus presentibus h&c forma non paullum divergens. Forsan ad Physalosporam ducenda ? P. simplex STARB. nov. sp. Fig. 10. Stromata minutissima, non maculeformia, ad utramque paginam folii dispersa, solitaria et uni — bilocularia, rarissime confluentia, multilocularia, lenticulariter perithecioidea, niti- diuscula, nigra, '/—1 mm. diam. Spermogonia epihylla nu- merosa, dense sparsa interdum aggregata vel nonnulla con- fertula, ostiolo pertuso, applanato erumpentia, circa 150 ». diam. Asci octospori, magnopere varii, plerumque fusoidei, medio latissimo, interdum obovati vel fere eylindraceo-clavati, superne incrassati, 90—115 x 19—24 t (p. sp.). Sporidia con- globata, ellipsoidea, utrinque rotundata vel fere detruncatula. medio interdum incurvata, vel ovato-pyriformia, inferne acu- tata, vel late ellipsoidea, fere spharioidea, 15,2 x 10, 19— 25 x 7—8 y». Paraphyses hyaline, filiformes, ascos superantes. Spermatia bacillaria, utrinque acutiuscula, curvata, interdum genuflexa, 17,7—21,5 x 1,5—2 v. — Hab.: Paraguay, Asuncion in foliis Coccolobe, 18!9/293; N:o 381 (MALME) — Species ascis sporidiisque valde variantibus distincta videtur, ad Physalosporam nonnihil accedens. sed a P. Coccolobe REHM plane divergens. P. vilis STARB. nov. sp. Stromata minutissima, secundum folium filiforme sparsa, interdum confluentia, elongata, 0,2—0,5 mm. longa, vix 0.1 mm. lata. Perithecia pauca, vix elevatim prominula, ostiolo pertusa, minima. Asci cylindracei vel attenuatim fusiformes. STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDiLL.-EXP. 15 sursum obtuse rotundati, vix pedicellati, 50— 63 x 10—12 yp. Sporidia octona, inordinatim disticha, semper utrinque acutata, plerumque clavulata, inferne longe attenuata, interdum fusoi- dea, e medio lato mox acutata, guttulata, 18—20 x 5 v. Para- physes filiformes, robuste. flexuos®, ascos obvallantes. Hab.: Brasil, Minao Geraes, S. Joao del Rey in foliis Bul- bostylis capillaris Kunth, 18'/,92; N:o 18. (LINDMAN) — P. oxyspor®@ STARB. affinis. Munkiella. JAM. Mascagni® STARB. ab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Hab.: Argentina, Prov. Jujuy unt Lag le | Brea. — Sporidia primo continua, deinde endoplasmate prope basin partito. demum septata. Sordaria. S. Olerum (FR.) Syn.: Spheria olerum FR. El. Fung. II p. 99; 1828! S. Brassice KroTscH in Sm. Engl. Fl. V p. 261; 1836! S. lanuginosa Preuss Linnea XXVI, p. 714; 1853! Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, in caulibus aridis Zex, 19%/s01; N:o 45. — De syno- nymis cfr. SAcCARDO, Syll. I p. 237 et STARBÄCK, Studier El. Fries svampherb. Bih. K. V. A:s Handl. Bd. 19. Afd. TH N:o 2 p. 22. S. lutea ELL. et Ev. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinto pr. Laguna de la Brea in trunco mucido humi jacente, 195/501: N:o 163 — Non plane evoluta, quare tomentum peritheciorum candidum vel albido-lutescens: mox dignoscitur autem species sporidiis lete virido-flavis. primo Leptospore, demum Sordariz. Hypocopra. H . capture (SPEG.) Sacc. var. discopapillata STARB. nov. var. Asci 200—250 x 19—21 y. Sporidia 25—30 x 12—14 y. "pecimina perpauca a typo differunt modis sporidiorum et ascorum nec non peritheciis late ostiolatis, ostiolo disciforme 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 4. centro pertuso supra matricem elevantibus. — Hab.: Argen- tina, Prov. Salta, Organalloc pr. San Antonio de los Cobres in fimo ovino, 19!/,01; N:o 216. Sporormia. S. ambiqua NTESSL. Hab.: Argentina, Prov. Salta, Organelloc 4000 m. s. mare in fimo ovino, 191/101; N:o 216. Prov. Jujuy, Abra de Palomar, in fimo murino, 3800 m. supra mare, 19/001. S. minima Ausw. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Moreno, 3500 m. supra mare; N:o 231. Ss. vexans Avusw. f. australis. Asci 127—150 X 19—20. Sporidia 45—47 x 9—10 u, loculo terminale superiore fere sphsrioideo, minute mucronatulo, 7,5 py. diam., terminale inferiore, conico, 10 x 6 w; tertio su- periore latiore, 7,5 x 10 u. His notis paullum a typo hsc forma differt. — Hab.: intermixta cum anteriore. Neopeckia. N. Roberti STARB. nov. sp. Fig. 11 a—e, Subiculum longe lateque effusum, hyphis rigidis, longis- simis, parce septatis, simplicibus interdum paullum fasciculatis, rectis et divergentibus, vix repentibus, 5—9 uy. crassis com- positum. Perithecia primo gregaria vel confertula, deinde densissime aggregata, fere crustam valde effusam formantia, spherioidea vel mutua pressione paullum angulata, vertice applanata, pilis rigidis, flexuosis, sepe genuflexis, parce deor- sum dense septatis, fusco-nigris, ad apicem fragilem hyalinis, hyphis mycelii similibus undique vestita, nigra, vertice glabro, sordide griseo-rubello, paullum e centro poro pertuso radiatim suleatulo, denique tota levia, rugosa, textura minute globu- losa, molliuscule coriacea, 300—500 w diam. Asci octospori, cylindraceo-clavati, sursum rotundati, deorsum longe pedicel- lati, 94—102 x 12—14 t (p. sp.). Sporidia superiora di — tri- sticha, inferiora monosticha, fusoidea, medio constrictula, septata, primo hyalina, deinde pallide fuscescentia, utrinque STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 17 obtusiuscule apiculata appendicula longiuscula, angusta, hya- lina predita, 32—36 x 6,5 vu, cum appendice 40—45 y longa. Paraphyses filiformes. flexuoss, ramosissime, hyalinz ascos obvallantes. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in trunco mucido in silva primeva, 1915/;,01; N:o 106. — Herpotrichie Schiedermayeriane affinis videtur, sed sporidiis bilocularibus Neopeckis adscribenda. Rosellinia. R. breensis STARB. nov. sp. Perithecia superficialia, basi paullum infossa, longe late- que gregaria, sepe confertissima, crustam formantia, hemi- spherica, vertice semper applanata, minute sed manifestim papillata, carbonacea, atrata, !/—1 mm. diam. Asci octo- spori, cylindracei. sursum obtvsi, longissime pedicellati, jodo in areola minuta ad apicem cerulescentes, 50—65 x 6—7,5 uv. (p. sp.) Sporidia dense vel imbricatim vel oblique monosticha, irregulariter ellipsoidea, inzquilateralia, uni- vel sepissime bi-guttulata, fusca, 9—11 x 5—5,5 u. Paraphyses longissime, latiuscule, mucilaginose, multiguttulate, c. 2.5 pv crasse. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in trunco arido, 195/501; N:o 165. — R. Lindere PEck peraf- finis videtur, forma autem sporidiorum differt; A. imposite ScHw. quoad habitum affinis, sed sporidiis (Sacc. Syll. IX p. 496) multo majoribus diversa. R. cinereo-violascens STARB. nov. sp Perithecia inter fasciculas rigidas, rugosissimas, erectas, hyphis densissime conglutinatis, fuscis, inzequalibus, septatis, 3,5—6 w crassis compositas orientia, confertissime aggregata, confluentia et crustam longe lateque effusam facile formantia, superficialia, sphzerioidea, vertice paullum applanata. vix papillulata, poro minutissimo, areola nigra cincto perforata, pulvere cinereo-violascente ceterum obtecta, demum jam evacuata, crusta fere stromatica insidentia, tota nigra, !/»—1 mm. diam. Textura densissima, molliuscula, fere coriaceo- carbonacea. Asci octospori, cylindracei vel anguste cylindra- ceo-clavati, sursum rotundati, deorsum longe pedicellati, 85 —100 X 7,6 uw (p. sp.), cum pedicello circa 165 » longi. Spo- ridia monosticha, ellipsoidea, ineequilateralia, utrinque acutius- Arkiv för botanik. Bd. 5. N:o 7. 2 ~ 1 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 7. oo cula, sepe guttulata. Paraphyses numerose, filiformes, hy- aline. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea in trunco mucido humi jacente, 19!5/; 01; N:o 89. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda; N:o 323, 327. — Subiculum interdum olivaceo-virescens, deinde fuligineo-nigrum. Peri- theciis pulvere obscure violascentibus pr&distineta videtur species. R. griseo-cincta STARB. Hab.: Bolivia, Sourura inter Tarija et Chaco, 195/502: N:o 313. R. (Amphispherella) variospora STARB. nov. sp. Fig. 12. Perithecia sparsa, interdum aliquot conferta, primo plane immersa, vertice prominula, deinde deliberata, reliquiis ma- tricalibus dispersa, sphzrioidea, minutissime papillulata, mol- lissime verruculosa, textura carnoso-coriacea, nigra, 250—300 vu diam. Asci octospori, cylindracei, sursum rotundati, bre- vissime pedicellati, 50—63 x 6—7,5 w (p. sp.). Sporidia ple- rumque oblique et imbricatim monosticha, rarissime media disticha, forma quam maxime varia, breviter fusoidea, utrinque fere acutiuscula vel ellipsoidea utrinque obtusa vel non rare orbieularia, 10—13 x 5—6,5 u vel 6—8 v diam. Paraphyses copiose, filiformes, hyaline. — Hab.: Bolivia, Fortin Crevaux ad Rio Pilcomayo, in trunco arido Salicis, 191?/,02; N:o 435. — Sporidiis forma quam maxime varia distincta videtur hzc species, que textura valde a genere abhorret. An Antho- stomella ? Corynelia. Diese Gattung, die schon von ACHARIUS in FRIES (obs. Myc. II p. 343 und Syst. Myc. II p. 534) aufgestellt gewor- den ist, umfasst noch in Saccarpo (Syll. XVI p. 650) nur eine Art C. clavulata (L.) Sacc., die WINTER und PIROTTA in eigenen Schriften klargelegt haben. Sie ist làngst bekannt aber beinahe ausschliesslich aus der alten Welt, wo sie in tropischen Gegenden parasitisch auf verschiedenen Podocarpus- Arten auftritt; doch gibt es in der ülteren Literatur eine Angabe, dass sie nach STREINZ auch in Venezuela vorkomme, was doch ganz zweifelhaft ist und wahrscheinlicher irgend STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 19 eine von den zwei anderen Arten gilt. Sehr charakteristisch nicht nur durch den eigentümlichen Bau und Form der Pe- rithecien, sondern auch und nicht weniger durch die eiför- migen bis kugeligen, langgestielten Sporenschläuche und die kugeligen oder etwas polygonalen Sporen ist es unmöglich dieselbe mit irgend einer Art zu verwechseln. Bekanntlich hat man sehr oft gefunden, dass verschiedene auch völlig distinkte Pilzarten als Cosmopoliten vorkommen und es erregt also kein Erstaunen, wenn Saccarpo (l. c.) auf HENNINGS hinweisend als Synonyme mit C. clavata (L.) Sacc. Alboffia oreophila Spec. und Trullula tropica (Awp. et Repu.) Sacc. aufführt, welche beide aus Süd-Amerika beschrieben sind. Bei der ersten Untersuchung der von Robert Fries einge- sammelten Exemplare identifizierte ich diese mit der einzigen, von Saccardo angegebenen Art. Vergleich mit der Abbildung bei WINTER (Über die Gattung Corynelia, Ber. der deuts. Bot. Gesellschaft Il. 1884 p. 120 f.) und demzufolge sorg- fältigeres Studium der Beschreibung gab einen anderen Erfolg und bestätigte, dass ich zwei ganz verschiedene Arten vor mir hatte. Die früher bekannte Art ist »peritheciis lageni- formibus, collo elongato, cylindrico, apice dilatato preditis» wohl ausgezeichnet, die süd-amerikanischen Exemplare haben dagegen den oberen, etwas erweiterten, kegelformigen Teil der Perithecien in drei zusammenstehenden, aber durch tiefe Furchen scharf getrennten, buchtigen und gespitzt triangu- lären Lappen deutlich geteilt. Dieser Charakter, der gleich in die Augen fällt, wird auch von SPEGAZziNI (Fungi Argent. novi vel crit., Ann. d. mus. nac. de Buen. Ayr. Segund. Ser. T. VI p. 295) betont. Vollständig unrichtig wird also die Annahme von P. HENNINGS (Hedw. 1900 p. (76)): »Mit letz- terer Art (C. clavata) dürfte der Beschreibung nach Alboffia oreophila SPEG. identisch sein». Eine Untersuchung von den in Elias Fries’ Herbarium aufbewahrten Exemplaren von C. clavata und Rabh. Fungi Europ. 3149 gab dasselbe Resultat. Bei Durchmusterung der Sammlung von Podocarpus- Arten des bot. Museums zu Upsala fand ich ausserdem eine Pilzart auf Podocarpus andina parasitierend, die durch das Anhäufen und Gewächs der Perithecien sichtbarlich der Gattung Corynelia gehörte. Eine mikroskopische Unter- suchung zeigte die charakteristischen Asken und kugeligen Sporen, und Vergleichung mit Rabh. Fung. eur. 1261 erwies, 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. dass Hndohormidium tropicum Ausw. et RBH. identisch war. P. HENNINGS (Hedw. 1897 p. 230) gibt diese Art als f. andina unter C. clavata (L.) Sacc. an und sagt: »Ich finde keine hervorragenden Unterschiede zwischen den Exemplaren vom Caplande und aus Chili». Gewiss gibt es betreffs der inneren Teile nur geringer Unterschied, um so mehr aber betreffs der Perithecien, die cylindrisch, nach oben ein wenig verschmä- lert, abgestumpft und ganz und gar warzig sind, was auch deutlich von den Exemplaren in Rabh. Fung. eur. und mei- ner Figur hervorgeht. Ganz richtig sagt dagegen HENNINGS, dass »die von Fleischhak der n. 1261 der Fungi europ&i beigegebene Zeichnung nach einem älteren Exemplar gezeich- net ist, bei dem die Schlàuche schon zerstórt und die Sporen ausgetreten sind». Meine Untersuchung hat also klar ausei- nandergesetzt, dass wir von dieser hochinteressanten Gattung jetzt drei Arten kennen, die eine aus den tropischen Gegen- den der alten Welt, die anderen aus Süd-Amerika, alle para- sitisch auf Podocarpus-Arten nistend. | C. oreophila (SPEG.) STARB. Fig. 13 a—c. Syn.: C. clavata AUCTT. p. p. Alboffia oreophila SPEG. 1. c. Asci 38—50 x 20—32 u (p. sp.). Sporidia 10—15 p diam. i Spermatia 5—12 x 2,5—3 u. — Hab.: Bolivia, Narvais inter Tarija et Gran Chaco in foliis vivis Podocarpi sp., 19!/502; N:o 301. — Peritheciis capitulis manifestim sulcis altiusculis tripartitis przdistineta species. C. tropica (AuwD. ET RABH.) STARB. Fig. 14. Syn.: Endohormidium tropicum AUSWD. et RBH. Hedwigia 1869 p. 89. Trullula tropica Sacc. Syll. III p. 732. Corynelia elavata f. andina P. Henn. Hedw. 1897 p. 230. C. clavata Sacc. Syll. XVI p. 650. p. p. Asci circa 30 x16 y (p. sp.. Sporidia 9—11,5 p. diam. - Hab.: Chile, prope coloniam Arique, Martio m. 1851. W. Lechler pl. chilenses; ed. R. Fr. Hohenacker. — Partibus internis minoribus, peritheciis cylindricis, sursum paullum angustioribus, vertice detruncatim obtuso, undique gibberoso- verrucosis preedistincta species. STARBÄCK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL-EXP. 2] Mycospherella. M. asunciensis STARB. nov. sp. Fig. 15. Perithecia epiphylla, epidermidem utriusque pagine paul- lum pustulatim elevantia, ostiolis rimosim prominentia, aggre- gata et maculas orbiculares vel varie determinatas, 2—3 mm. diam., obscuriores efformantia, minutissima, circa 150 u. diam. Asci aparaphysati, cylindracei vel cylindraceo-obclavati, vel fusiformes, sessiles, sursum incrassati, 100—127 x 12,7—15 v. Sporidia octona, irregulariter monosticha vel nonnulla disticha, interdum inferiora conglobata, clavulata, sursum obtusa, deorsum anguste vel fere caudatim attenuata, cauda interdum paullum curvata, medio-septata, endoplasmate grumoso vel guttulis quatuor ornata, hyalina, 29—33 x 6—7 ». Spermo- gonia peritheciis similia adsunt spermatiis numerosissimis, bacillaribus, hyalinis, 6—8 x 1—2 t» e basidiis filiformibus 19—25 x 1—2 u orientibus. — Hab.: Paraguay, Asuncion, villa Morro in rara silva in foliis vivis Trichilie, 18 */; 93; N:o 376 (MaLME.) — Inter Mycospherellas sporidiis majoribus M. elatiori Sacc. (Syll. I p. 495) affinis maculis autem et pe- ritheciis parasitantibus nec non sporidiis valde differt. JM. exarida WINTER. Perithecia 75—100 u diam. Asci 38—56 x 9—10 v. Spo- ridia 12—15x3—4 v. — Hab.: Bolivia, Soururo inter Tarija et Gran Chaco, in foliis vivis et arescentibus Serjaniz, 19/502; N:o 306. — Specimina nostra maculis non elevatis, sporidiis minoribus a typo divergunt. M. pererigua STARB. nov. sp. Fig. 16. Perithecia numerosissima, caules totos nebulosim ambi- entia, sparsim gregaria, interdum conferta, immersa, vix pro- minula, globoso-lenticularia, poro minuto pertusa, textura membranacea, cellulis pro ratione magnis, polyedricis com- posita, nigricantia, minutissima, 75— 100 » diam. Asci octo- spori, late obclavati, sursum detruncato-obtusi, late sessiles, 30—33 x 7,5—9 vw. Sporidia conglobata vel superiora disticha, primo intra ascos qaadriguttulata, deinde medio-septata, clavulata, hyalina, 12,5—13 x 3—3,5 wu. Paraphyses nulla. — Hab.: Bolivia, Tarija in caulibus Compositarum speciei; 29 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. a N:o 268. — M. aliene PassER. affinis videtur, sec. descrip- tionem autem (Saee. Syll. IX p. 621) forma ascorum sporidi- orumque differt; cfr. etiam M. ambigua FAUTR. et LAMB. (Saec. Syll. XIV p. 529, descriptio brevissima.) Apiospora. A. controversa, STARB. nov. sp. Fig. 17 a—c. Perithecia densiuseule conferta, rarius nonnulla conflu- entia, aggregatione, non folio paullum flavide mutato, ma- culas irregulares formantia, primitus epidermide plane tecta, denique poro pertuso erumpentia, lenticularia, atrata, c. 200 —250 w diam. Asci octospori, oblongati vel late fusoidei, interdum clavulati, superne obtusi, fere sessiles, 65— 70 x 19 —20 wv. Sporidia disticha vel inordinatim conglobata, ple- rumque ovoideo-piriformia, rarissime ellipsoidea vel ellipsoideo- oblongata, ad apicem angustiorem septata, majore parte glo- buloidea, minore conica, sepimento szepissime supra, interdum infra medium, endoplasmate grumoso, hyalina, 15—19 x 7,5 —9 w; inferior pars globuloidea, 9—11,5 x 6—7 p. Paraphyses numerose, filiformes, ramose, guttulate, hyaline. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, fortin Crevaux ad Rio Pilcomayo in folis vivis Pithecolobü, 191%/102; N:o 436. — Nulli speciei adhue descripte affinis videtur, prsesertim sporidiis mirabile septatis pradistincta. Didymospheria. D. conoidea NiESSL. v. major STARB. nov. var. Perithecia plane immersa, spheerioidea, ostiolo cylindraceo, conico, rugosiusculo epidermidem perrumpentia. Asci octo- spori, cylindracei, 82,5—90 x 6—7 &. Sporidia plerumque im- bricatim monosticha, majora, 9—15 x 6—6,5 v. Paraphyses, numerose, filiformes, sursum ramulos®, ramulis flexuosis vel sepe tortuosis, hyaline. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea, 197/,01; N:o 37 — A typo sporidiis majoribus, a D. conoidella Sacc. et BERL. sporidiis monostichis, a D. subconoidea Bomm. Rovss. Sacc. paraphy- sibus non septatis diversa; forsitan specifice distinguenda. STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 23 Leptospheria. L. agnita (DEsw.) DE Nor. et Crs. var. acheniarum STARB. nov. var. Fig. 19. Perithecia minora, rugosiuscula, distincte conice papillata, 200—250 p diam. Asci 82—90 x 9—10 p. Sporidia 33 — 35 x5 vw — Hab.: Bolivia, Tarija in acheniis aridis Mikaniz; N:o 276. — A typo et aliis varietatibus, quarum var. ambigua BERL. quam maxime affinis, peritheciis minoribus, rugosius- eulis nee non matrice diversa. L. cylindrostoma STARB. nov. sp. Fig. 18 a— b. Perithecia sparsim gregaria, matrice infossa, spheerioidea vel spherioideo-lenticularia, ad basin filamentis mycelialibus, flexuosis, repentibus, parcissime obsessa, ostiolo cylindrico, longiusculo erumpentia, atrata, c. 100 » diam. Asci octospori, eylindraceo-clavati, sursum rotundati, deorsum fere sessiles, 76—83 x !1—11.5 wu. Sporidia plerumque quattuor vel quin- que superiora disticha vel conglobata, inferiora oblique im- brieatim monosticha, clavulatim ellipsoideo-oblongata, inzqui- lateralia vel fere curvula, triseptata, ad septa interdum lenis- sime constrictula, loculis plerumque guttulatis, fuligineo- nigricantia, 16,5—19 x 5—6,5 wu. Paraphyses simplices, fili- formes, hyaline. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea, 197/,01; N:o 37. — Peritheciis cy- lindrice et longiuscule ostiolatis, forma sporidiorum distincta videtur. L. Typhe Karst. Asci 50—55 x 10—11,5 nu. Sporidia 15—16,5 x 4,5—5 u. Paraphyses c. 2 u er. — Hab.: Bolivia, Tarija in culmis aridis Typh&, 195/02; N:o 267. — A typo specimina nostra vix differunt paraphysibus robustis, sporidiis denique olivascentibus. Ophiobolus. O. herpotrichus (FR.) Sacc. Hab.: Argentina, prov. Jujuy, Piquete ad Rio S. Fran- cisco in foliis aridis graminis (Digitarie sp.?) — A typo vix differre videtur nisi sporidiis hyalinis. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 54. O. rivulariospora STARB. nov. sp. Fig. 20. Perithecia immersa, per epidermidem fissam erumpentia, demum liberata, superficialia, interdum sparsa, sspissime seriatim vel aliter aggregata, conoideo-globosa, manifestim, interdum abrupte. conice vel fere cylindrice papillata, tota glabra, perpaullum rugosiuscula, textura coriacea, basin versus prismatica, cellulis seriatis, ostiolum versus globulosa, atrata. sub lente nigro-fuliginea, c. 300 uv diam. Asci octospori, cy- lindraceo-clavati, sursum rotundati, sessiles, 139—150 x 12,5 —14 ». Sporidia fasciculatim conglobata, clavulato-filiformia, sursum appendice mucoso, sphzrioideo, circa 5 p diam. sem- per ornata, clavulatim incrassata, clavula s&pissime triseptata, ad inferius septum paullum constricta, deorsum sensim et attenuatim acutata, guttulis moniliformiter ordinatis praedita, deinde tota septata, chlorino-olivacea, solitaria pallidiora, 127—135 w longa, superne 4,5 v, inferne 2,5 u crassa. Para- physes filiformes, conglutinate, hyaline. — Hab.: Bolivia, Tarija, in caulibus aridis Compositarum sp., 195/202; N:o 268. — Fabrica sporidiorum pulcherrima hee species przdistincta. Pleospora. P. mollis STARB. nov. sp. Fig. 21. Perithecia immersa, per rimas peridermii gregatim, sz- pissime in seriebus longitudinalibus ordinata, erumpentia, sphaerioidea vel mutua pressione difformia, fere astoma, de- nique vertice ore minuto perforato, rugosiuscula, interdum minute plicatula, reliquiis matricis dispersa, textura mollissima. globulosa, 125—150 y diam. Asci octospori, ellipsoideo-ovati, sursum rotundati et incrassati, sessiles 56—63 x 25— 30; inter- dum cylindraceo-clavati, c. 100 x 19 v, nodulosim pedicellati. Sporidia plerumque conglobata, ellipsoideo-oblongata, inzequi- lateralia, interdum fere solezformia, triseptata, medio con- stricta, parte supra septum medium latiore, uno alterove loculo sepimento longitudinale vel obliquo partito, loculis sepe guttulatis, flava,’ denique fuliginea, 21,5—25,5 X9 y. Paraphyses vix ulle. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Moreno (in puna de Jujuy) in ramulis aridis Ephedre american, 1916/1201; N:o 230. — A P. Ephedre FABR. (SAcc. Syll. Il p. 256) et homonyma P. Ephedre SPEG. (Saec. Syll. XVII STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 25 p. 753) diversissima; textura autem et peritheciis aggregatis Cucurbitaria Ephedre Tassı affinis est, a qua species nostra facile Cucurbitarie adseribenda peritheciis multo minoribus, forma ascorum dignoscitur. Anthostomella. A. minor ELL. et Ev. var. micrasca STARB. nov. var. Asci (p. sp.) sporidiis monostichis 50—54 x 3,5 —4 u.; spo- ridiis partim distichis 43 x 5,5 v. Sporidia 7,5—10 x 3—4 uw. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in ramulis aridis, 19*/;,01; N:o 38. — Secundum de- seriptionem apud Saccarpo (Syll. EX p. 510) specimina nostra a typo differunt modis ascorum et sporidiorum, sporidiis vix inzequilateralibus, sepe 4—5 distichis vel oblique-transversim monostichis, utrinque acutiusculis, peritheciis sparsim gre- gariis, epidermidem nigricantem ostiolo cylindrico-conico per- forantibus. Clypeospheria. C. minor STARB. Nov. sp. Perithecia gregaria, immersa, lenticulariter spharioidea, vertice applanato-convexulo, cum cortice atrato concrescente, perpaullum illum elevantia, centro lenissime papillulata, de- mum poro minutissimo perforata, atrata, textura carbonacea, membranacea, c. 200—250 u. diam. Asci octospori, late cy- lindracei, sursum rotundati, sessiles, 100—125 x 24—25 v. Sporidia disticha, ellipsoidea vel ellipsoideo-oblongata, primo triseptata, loculis uniguttulatis, deinde sepe quinque-septata, ad septa constrictula, veteriora septis obsoletis continua, vix muco tenuissimo obvoluta, (23—)30—32 x (10—)12 y». Para- physes copiosissime, filiformes, ramulosz, hyaline. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in ramulis aridis, 19!5/;,01; N:o 69. — A C. massariospora STARB. peritheciis minoribus, sporidiis majoribus plane differt. Diaporthe. D. cornicola ELL. ET Ev. var. acuta STARB. nov. var. Perithecia c. 200 v. diam. Asci 38—40 x 6,5—7,5 v. Spo- ridia 9—11,5 x 3—4 pv. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tata- 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. renda in ramis siccis Crotonis; N:o 395. — Peritheciis mi- noribus, ostiolis cylindraceis, acutiusculis peridermium per- forantibus, partibus internis minoribus a typo differt. D. orthocerus (FR.) Nits. var. decidua STARB. nov. var. Stromata obsoleta, linea nigra significata, elliptice vel oblongatim vel nonnumquam longe et angustissime lineariter limitata, I-nonnulla perithecia includentia. Perithecia cortice immersa, basi ligno insculpta, ostiolo cylindrico, interdum longiuscule exserto, sepissime abruptim deciduo erumpentia, c. 200 ». diam., textura membranacea. Asci late fusiformes vel clavati, utrinque acutiusculi, 32—38 x 6—7,5 u. Sporidia octona, disticha vel conglobata vel inferiora monosticha, fu- soidea, quadri-guttulata, deinde medio septata, 8—10 x 2,5—4 vu. Paraphyses nulle. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tata- renda in caulibus aridis liani, Compositarum spec., 19?/102; N:o 382. — A typo differt matrice non nierificata, peritheciis basi tantum ligno infossis. sporidiis minoribus. Diatrypella. D. macrotheca STARB. nov. sp. Stromata basi ligno affixa, vix in eo penetrantia, per peridermium erumpentia, gregaria, tubercularia, ellipsoidea vel fere spherioidea, !/—2 mm. diam, szepe et longitudinaliter et transversim confluentia, usque ad 5 mm. longa, atrata vel potius cbscure rufo-furfuracea, intus demum pulveracea, candida. Perithecia pauca, mono-polysticha, ovoideo-spheri- oidea, mutua depressione difformia, ostiolis latis, primo quadrangulatim limitatis et quadrisuleatis. deinde orbiculari- bus, umbilicatis, margine lenissime radiatim sulcatulo. c. 200 » diam. Asci polyspori, longissime pedicellati, parte sporifera clavata, sursum obtuse rotundati, 130—190 x 11,5—17 u; p. sp. e. 75 w long. Sporidia conglobata, olivacea, solitaria hyalina, allantoidea, 5—7 x 1,5—2 vw. Paraphyses nulle. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea in ramis aridis; N:o 70. — Species ascis longissimis, ostiolis peritheciorum distincta videtur. bo - STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. Botryosphieria. B. Berengeriana DE Nor. Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda; N:o 417. Valsa. V. Humboldtiana STARB. nov. sp. Stromata dense sparsa, cortice immersa, conica, disco sordide albido, peridermio adhzrente vix emergentia, ad basin vix !/ mm. diam. Perithecia pauca, —6 in quoque stromate, plerumque orbiculatim ordinata, ellipsoideo-cylindracea, sensim in collis ore minutissimo pertusis, prominentibus attenuata, atra, minutissima. Asci octospori, anguste clavati, 45—50 x 6,5—7,5 vw. Sporidia conglobata, allantoidea vel fere cy- lindrica, 10—15 x 2,5 uw. — Hab.: Bolivia, Tarija in ramulis aridis Salicis Humboldtianz, 195/5402; N:o 269. — V. salicine (PERs.) FR. affinis, omnibus partibus minoribus diversa. Kutypa. E. Tessarie STARB. nov. sp. p Stroma corticale, matrice carbonaceim mutata formatum, longe effusum, irregulariter determinatum, tenue, ligno ma- culis linea nigra limitatis inficiens. Perithecia densissime constipata, monosticha, sphzrioidea vel mutua depressione angulata, ostiolis breviusculis, conicis, latis, tri-quadrigonis vel plerumque irrégulariter gibberosis ornata, conice promi- nula, ad basin concrescentia, seepe ad verticem inter se libera, 200—250 u diam. Asci octospori, clavati, longiuscule pedi- cellati, 20—30 x 5—6 «wu (p. sp.). Sporidia conglobata, allan- toidea, olivascentia, 7,5 —— 10 x 2,5 mw. — Hab.: Bolivia, Fortin Crevaux ad Ric Pilcomayo in caulibus Tessariz integrifoliz »bubun» nominate, 197?/,02; N:o 428. — Species ostiolis irregularibus distineta videtur. Eutypella. E. aulacostoma (KNzE. et FR.) Sacc. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 19!5/;01; N:o 74. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda; N:o 414. Bolivia, Soururo, inter Tarija et Gran Chaco, 19”°/201. 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. Peroneuty pella. P. comosa (SPEG.) BERL. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in trunco jacente, 19 !5/;01. Endox ylon. E. comatum STARB. Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda; N:o 417. Cryptospheria. C. curvispora STARB. nov. sp. Stroma nullum, nisi matricis superficie fungillo obsesso paullum elevato indicatum. Perithecia discreta, interdum nonnulla confluentia et acervulatim erumpentia, plane in cortice immersa, basi non ligno affixa, globosa, ostiolis lon- giusculis, eylindricis, superne paullum dilatatis, 4—6-sulcatis vel potius verruculis 4—6 ornatis, ore latiusculo pertusis promi- nula, membranacea, atrata, 300—500 y. diam. Asci octospori, clavati, 10—15 x 4—5 u. (p. sp.). Sporidia conglobata, allan- toidea, valde curvata, fuscidula, 2,5—3 x 1,5 v. Paraphyses nulle. — Hab.: Bolivia, Soururo, inter Tarija et Chaco, 195/502; N:o 313. — Fungillus minutie partium interiorum nec non ostiolis mox dignoscenda. Endox ylina. E eutypoidea STARB. nov. sp. Stroma obsoletum, cortice nigrificato, vix mutato con- formatum, longe lateque effusum. Perithecia gregaria, corti- cem protuberantia, plane immersa, interdum intra matricem confluentia, ostiolis magnis conoideis, non paullum dilatatis, interdum leniter stellatim sulcatis erumpentia, 300—400 u. diam., textura membranacea, dense prismatica, nigra. Asci cylindracei vel cylindraceo-clavati, sursum rotundati, deorsum longe pedicellati, 107—127 x10—15,5 vu. Sporidia octona, recte, interdum imbricatim vel nonnulla oblique monosticha vel disticha, primo hyalina quadriguttulata, deinde medio STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 29 septata, constricta, loculis conicis, utrinque obtusiuscula vel fere acutata, fuliginea, 15—16 x 6,5—7 v. Paraphyses fili- formes, hyaline. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in ramulis aridis; N:o 418: et in ramulis aridis Crotonis: N:o 416. Daldinia. D. cuprea STARB. Sporidia 9—11,5 x 5 v, denique navicularia. Duo speci- mina stromatibus 60—62 x 13—15 mm. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda. 19 1%/,02; N:o 423. Ibidem 19/02; N:o 373. D. Eschholzii (EHRENB.) REHM. Sporidia 11,5—15 x 6,3—7,5 p».. Specimen maximum 5 cm. diam., 2,5 cm. altum. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, prope Laguna de la Brea; N:o 53. Bolivia, Tarija, 1921/),02: N:o 246. — Jam 1901 de hac specie locutus sum (Ascomycet. der erst. Regn. Exp. Bih. K. Sv. Akad. Handl. Bd. 27. Afd. III. N:o 9 p. 5): »die Varietät scheint gut unterschieden zu sein und beinahe verdient als eigene Art angesehen zu werden»; REHM. (Ann. Myc. 1904 p. 175) for- mam specifice distinxit. Hypoxylina STARB. nov. gen. Stroma pulvinatum vel pulvinato-effusum, tenue; peri- thecia acervulatim conjuncta, textura carnosa, densissime prismatica, nectrioidea; sporidia continua. ellipsoidea, fusca. — Hypoxylon primo obtuitu in memoriam revocans textura mollissima, sub lente si tenuissime preparata, lilacino-vinosa genus facile Hypocreaceis adscribendum; a Penzigia peritheciis semiliberis vel basi tantum conjunctis nec non textura plane differt. H. umbilicata STARB. nov. sp. Acervuli peritheciorum stromate basilare conjuncti et insidentes, sparsi, hemispherici vel tuberculati, denique ap- planati, interdum confluentes et effusi, orbiculares, 1—2 mm. diam. vel oblongati, 1—3 x !/»—2 mm., circa 1 mm. alti, ad basin pilis parcis, fuscis, septatis, cirea 5 w crassis obsessi. 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. Perithecia sphzrioidea, papilla discoidea, profunde nigro-um- bilicata ornata, villo furfuraceo, fusco-ferrugineo, deinde la- teritio-fusco omnino vestita, textura carnosa vel vix carnoso- coriacea, densissime prismatica vel prismatico-globulosa, sub lente fusco-nigra, sed tenuissime praeparata lilacina, 500—600 vu diam. Asci lineariter cylindracei, sursum obtusati, longe pedicellati, S9—101 x 9—10 (p. sp.) ». Sporidia octona, mo- nosticha, ssepe imbricata, ellipsoidea, inzequilateralia, vetera navicularia, utrinque acutiuscula, primo hyalina biguttulata, deinde fusca. Paraphyses parce, filiformes, diffluentes. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Piquete ad Rio S. Francisco in »saladillo redonda» in ramulis aridis arboris »algorobo» nominati, 19??/;01; N:o 175. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in ramulis Mimose sp., 19°/102; N:o 387. Hypox ylon. H. annulatum (SCHw.) MONT. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta prope Laguna de la Brea, 19?/,01; N:o 57. Ibidem 1918/01; N:o 72. H. fusco-purpureum (SCHW.) BERK. Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19°°/;02; N:o 341. H. ochraceum P. HENN. Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19?/,02; N:o 405. H. rubiginosum (PERS.) FR. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 1916/01; N:o 78. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19??/502; N:o 336. H. rubiginosum (PERS.) FR. var. robusta SPEG. Asci p. sp. 60—65 x 7,5—8,5 p. Sporidia 11,5— 12,5 x 5 —6 wv. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco. Tatarenda in ramis siccis, 19 ?5 302: N:o St. H. tenue STARB. Hab.: Argentina, prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 197/;01; N:o 39. STARBÄCK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 31 H. (Penzigia?) areolatum STARB. nov. sp. Fig. 22. Stromata applanata vel fere hemisph:erico-pulvinata, su- perficialia, margine tumido, fere libero, superficie primo lzevi- gata, verticibus peritheciorum applanatis, polygone sed sem- per irregulariter limitatis in areolis divisa, demum hinc inde tuberculosa, pruina primo ferrugineo-rubiginosa, denique fusco- nigra, desertile obsessa, vetustate rimosa. intus hinc inde ri- mosim excavata, 2—3 cm. longa, 1—2 cm. lata, '/—?/s cm. alta, textura fibroso-coriacea, fere suberosa vel daldiniacea, non zonata. Perithecia polysticha, marginem versus ssepe arcuata, tubulosa vel elongata, demum papillatim paullumque prominula, vertice vestimento pruinoso orbato plicato-rugoso. ore vix visibile perforato, usque ad 1!/» mm. alta, '/; mm. diam. Sporidia fusca, navicularia, 12—17 x 5—7,5 x 9—10 v. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19°°/;02; N:o 320. — H. solidum BERK. sporidiis diversum. H. dubiosum SPEG. peritheciorum dimensionibus preesertim divergens. H. (Penzigia?) Vere-Crucis BERK. et COOKE. Asci (p. sp.) 100x9 u. Sporidia 17,5—20 x 7,5 u. — Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in silva primseva ad ramos mucidos, 19°°/301; N:o 321. Nummularia. N. anthracodes (FR.) COOKE. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta, pr. Laguna de la Brea; N:o.17. N. tenuis STARB. nov. sp. Fig. 23 a—b. Stromata sparsa vel gregaria, interdum confluentia, plane irregulariter determinata, plerumque longitudinaliter attenuata, margine arcuato vel lobato, tenuissimo, peridermio vix pro- tuberante, lilacino-griseo, rugosiusculo diu tecta, denique illo deliberata nigra, superficie tota eleganter paralelliter striata, tenuissima, textura carbonacea, latiuscule effusa. Perithecia monosticha, dense constipata et mutua depressione diffor- mia, plerumque spherioideo-oblongata, ostiolis discoideo-co- nicis, sepe umbilicatis vel acutiuscule et gibberose marginatis. fere patelleformibus sparsim prominentia, minuta. Asci 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 4. octospori, cylindracei, sursum rotundati vel rotundato-detrun- catuli, plus minusve unifoveolati. fere sessiles, 100 x 8—9 u; jodi ope areola cuboidea sursum cerulescit. Sporidia mono- sticha, ellipsoidea, utrinque plerumque acutiuscula, interdum rotundata. ssepe guttulata, fusca, 12—14 x 6—7,5 u. Para- physes vix ramose, filiformes, ascos Superantes. — Hab.: Ar- gentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in ra- mulis humi jacentibus, 19 1%/,01: N:o 74. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda in ramis siccis, 19°°/s02; N:o 330. — Quoad habi- tum cum N. microplaca (BERK. et CURT.) COOKE et N. hypophlea (BERK. et Rev.) CookE (sec. specimina apud Err. et Ev. N. A. F. 1555 et 1554 distributa) valde congruens, partibus internis autem satis differt; a N. exutante COOKE, cui maxime affinis, sec. exemplaria ab auctore determinata, forma stromatum, peritheciis satis diversa. Penzigia. P. Polyporus STARB. nov. sp. Fig. 24. Stromata pileata, polyporoidea, pileo applanato, laccatim nigro-cuticulato, concentrice sulcato, centraliter tuberculatim affixo vel latius matrice adnato, margine acutiusculo, pulvi- nata, undulatim inzequalia, fusco-furfuracea, ambitu paullum lobata, 2—5 cm. diam. circa 1 cm. crassa, (specimen maxi- mum 5,5 X 3,5 X 1 cm.), textura stratus corticalis carbonacea, intus suberosa, radiante, sericeo-nitida. Perithecia monosticha, cylindraceo-elongata, mutua depressione angulata, non pro- minula, vix ostiolata, textura carbonacea, circa 1 mm. alta, '4 mm. diam. Asci resorpti. Sporidia ellipsoidea, inzequi- lateralia, plerumque biguttulata, 7,5—13 x 3,s—5 u. — Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in trunco humi jacente, 19!5/,01; N:o 81. — Species perpulchra ad instar Sterei vel Polypori resupinati pileata, textura intus suberosa, radiante, sericeo-nitente, non zonata recte Penzigiz adscribenda. Ustulina. U. vulgaris Tu. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, ad radices trunci humi jacentis, 19!5/;01; N:o 94. STARBÄCK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 33 Xylaria. X. emulans STARB. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 19:1%/,01; N:o 92. Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 19°?/302; N:o 335. Ibidem; N:o 404. X. janthino-velutina MONT. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea in fructibus humi jacentibus, 19!?/;01; N:o 101. X. Juniperus STARB. . Hab.: Bolivia, Gran Chaco, Tatarenda, 1977/,02; N:o 342. Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 1918/,01; N:o 90. X. microceras (MoNT.) BERK. var. sulphurella REHM. Hab.: Argentina, Prov. Jujuy, Quinta pr. Laguna de la Brea, 19!9/;01; N:o 107. X. guyanensis MONT. Hab.: Brasil, Matto Grosso, Serra do Itapirapuan, Af fonso, 18?/594; B. 564 (LINDMAN). X. rostrata (MoNT.) Sacc. Hab.: Brasil, Matto Grosso, Serra da Chapada, Buriti, 184/694. (MALME). Arkiv för botanik. Bd. 3. Neo 7. 3 34 Q2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 7. Figurenerklarung. Discina lenta. Sporenschlauch, oberer Teil mit Paraphysen und Sporen, ungef. 800/,. D. disticha. Sporenschlauch, oberer Teil, 800/,. Melachroia furfurella. a Sporenschlauch mit Paraphysen, b Sporen, c Partie des Apotecienwandes mit Hyphenen- dungen, ®00/;. Robertomyces mirabilis. a Habitusbild, etwas vergróss., b. Sporenschlauch, c. (etw. schematisch) das prismatische Gewebe, wo die Sporenschläuche gebildet werden, 999/,. Parmularia reticulata. Habitusbild von drei Apothecien etwas vergrossert. Meliola crucifera. a. Habitusbild, nat. Gr., b. Sete, ungef. WEE Hypocrea turbinata. a. Habitusbild etw. vergr., b. Asco- sporen, c. Sporenschlauch, 999/,. Phyllachora acuminata. a. Sporenschlauch mit Paraphyse, b. Askosporen, 999/, P. Lindmani. Habitusbild nat. Gr. P. simplex. Sporenschlauch und Sporen, 800/,. Neopeckia Roberti. a. Sporenschlauch mit Paraphysen, b. Ascosporen, c. Haare, 999/,, Rosellinia variospora. Ascosporen, 999/,. Corynelia oreophila. a. Habitusbild eines Perithecien- häufchens, etw. vergr., b. ein Perithecium von der Seite, c. ein Perithecium von oben stárker vergr. C. tropica. Ein Perithecium stark vergr. Mycospherella asunciensis. Sporenschläuehe und Asco- sporen, 600/;. M. perexigua. Sporenschlauch und Ascosporen, 800/;. Apiospora controversa. a. Habitusbild nat. Gr., b. Sporen- schläuche, c. Ascosporen, 9/;. Leptospheria cylindrostoma. a. Sporenschlauch, b. Asco- sporen, 600/,. L. acheniarum. Ascosporen, 999/,, STARBACK, ASCOMYCETEN D. SCHWED. CHACO-CORDILL.-EXP. 35 Ophiobolus rivulariospora. Ascosporen, °°°/;. Pleospora mollis. Ascosporen, 6/1. Hypoxylon areolatum. Habitusbild, nat. Gr. Nummularia tenuis. a. Habitusbild, nat Gr., b. Sporen- schlauch und Ascosporen, 999/,, Penzigia Polyporus. Habitusbild, nat. Gr. Tryckt den 30 december 1905. Uppsala 1905. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 94 da: Gelee nos ^ "In DIM 1 quoda E. esrb DULL ULT NEET 30 «0 blidenivel ven -hstogEl do, Isa” bildende” n MN 0 av 9 fattas AY haga | 10 Jeo lide — ceu k MIS ‚amt v 4 B - - - wF cu mr td $^ pens ^ uten hi E M". 1 OORT veddisosb:08 as D? 4.- mdi og peed edt S (inpulit ü C3sroorersreelelelore eereg oO Tabl ER \ PERL . NS) BOP CLE SS SO NND E mW > Sa. x RCM Arkiv fór Botanik und K. Starback del. K. Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 7. - ce |r Eee N N Gare —— Ilo TROR Sp Säg, rSn NX. ath d 7 A Die beiden letzten Bände der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» enthalten folgende Abhandlungen, welche dem Spezial- Gebiete dieses Archivs angehören: The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens "Handlingar» contain the following papers on subjects belonging to the ‚special matter of this Archiv: Les deux derniers volumes des »K, Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI K. VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) äro följande afhandlingar i Botanik publicerade sedan àr 1903: ARESCHOUG, F. W., Undersökningar öfver de tropiska växternas bladbyggnad i jamforelse med de arktiska och boreala, — Band 39 n:o 2. 1905. 207 pg. 25 Taf. OrrgvEe, P. T, Plankton-researches in 1901 and 1902, — Band 36 n:o 8. 1908. 53 pg. EmikssoN, J., Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. 1—4. — Band 37 n:o 6. 1904. 19 pg. 3 Taf.; Band 38 n:o 3. 1904. 18 pag. 3 Taf; Band 39 mo 5. 41 pg. 2 Taf InGvARson, F., Om drifveden i Norra Ishafvet, — Band 37 n:o 1. 1903. 84 pg. 7 Textfig. JuEL, O. Die Tetradenteilungen bei Taraxacum und anderen Cichoriaceen, — Band 39 n:o 4. 21 pg. 3 Taf. Levin, E., Bakteriologiska tarmundersökningar. — Band 37 n:o 2. 1903. 68 pg. Mörter, Hs., Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 36 n:o 6. 1903. 56 pg. 7 Taf. BIRGERAS., De 18821886 Shines Gales "Med DIL Taflor. 065%) 2 7 ses cake D Di WULFF, Tr., Plasmodesmastudier. à d 3. Ertxsson, J., Zur Frage der Entstehung 2 Rostkrankheiten der Pflanzen. . . Dios 4. Fries, R. E., Studien in der Riedelsehen. Mit 3 Tafeln . . . . 4 T 6. Man 6. O., Die Yoghvélageda Matt 7. STARHÄOR, K., Ascomyceten der schwi ‚disc : Expedition. Mit 1 a D ARKIV FÖR Eu AN I Ie UTGIFVET AF K. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN I STOCKHOLM UPPSALA & STOCKHOLM ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLANDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON LIBRAIRIE H. LE SOUDIER 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET. STRAND 174 BOULEVARD S:T GERMAIN 1906 ie Publikationen »Öfversigt af K. e D lingar» sowie »Bihang till K. Svenska wurden mit dem Jahr 1902 eingestellt. An ded Stelle w er 4 verschiedene Fachschriften und ein Jahrbuch von der Akademie ‚herans- SS gegeben unter folgenden Namen: Arkiv for Matematik, Astronomi och Pye Arkiv for Kemi, Mineralogi och Geologi. Arkiv för Botanik. ACRES YA Arkiv för Zoologi. i E. Dagegen werden die »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar» i 0, nach wie vor und zwar nach dem bis jetzt befolgten Plame erscheinen. The publication of »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akademiens Fér- handlingar» and »Bihang till K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Hand- - lingar», of which 59 and 28 octavo volumes respectively have been . issued, will not be continued. A yearbook and four publications, — dealing with special branches of science, will be published instead. These four publications are named: Arkiv för Matematik, Astronomi och Pyk Arkiv för Kemi, Mineralogi och Geologi. | MES Arkiv fór Botanik. | | Arkiv fór Zoologi. The »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», 4to, will continue bi to be issued on the same plan as hitherto. A partir de l'année 1903 le »Öfversigt af K. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar» ainsi que le »Bihang till K. Svenska Vetenskaps- Akademiens Handlingar», dont 59 et 28 volumes ont été publiés, — cesseront de paraitre. Ces deux publications seront remplacées par UR quatre différents recueils spéciaux et par un annuaire, Les quatre — MU M » recueils seront intitulés: Arkiv fór Matematik, Astronomi och Pat J i Arkiv fór Kemi, Mineralogi och Geologi. ix Arkiv for Botanik. | h- 5I Arkiv fór Zoologi. Peet a 3 Wah Les »K. Vetenskaps-Akademiens Handlingar», ou More ge quarto, continueront à paraítre comme par le passé. ARKIV FOR BOTANIK. BAND. 5. NOS: De svenska alfvarväxterna. Af NEW HERNFRID WITTE. Med 10 taflor. Meddelad den 8 november 1905 af TH. M. FRIES och F. R. KJELLMAN. Sveriges vegetation ar som bekant i stort sedt en skogs- vegetation, som tillhór den norra tempererade zonens stora circumpolära skogsbälte; den är med vissa undantag en ut- prügladt tropofil vegetationstyp och som sådan naturligtvis betingad af klimatiska faktorer. Inom denna tropofila skogs- vegetation fórekommer emellertid en hel del af edafiska fak- torer betingade vegetationstyper. Bland dessa torde kalk- hedarnes xerofila vegetation utan tvifvel vara en af de mest säregna. Jag upptager för denna namnet alfvarvegetation och vill har i stórsta korthet sóka karakterisera densamma. Alfvarvegetationen är en pa underlag af silurisk kalksten före- kommande, ofta ej fullt sluten, klippsteppartad vegetationstyp. Alfvarvegetationen är som nämndt till största delen be- tingad af edafiska faktorer; den förekommer på sådana stäl- len, där silurkalkstenen bildar ytor af större utsträckning och är blottad eller täckt af ett vanligen föga mäktigt jordlager. —hvilket oftast till största delen är en fórvittringsprodukt af — kalkstenen. 2 Ålfvarvegetationen är i stort sedt en öppen vegetation, en = klippsteppsvegetation, som dock i sig innesluter en del på menn ve) Arkiv för botanik. Bd 5. N:o S. 1 rv 4 7 era, S , wr. TITEL os DW BO ^ 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND Db. N:o 8. lokala afvikelser i underlaget beroende vaxtformationer eller artgrupperingar. Sa forekommer pa djupare jordlager ett af hufvudsakligen örter och gras bestaende oftast nästan full- ständigt slutet vegetationstacke. Dylika insprangda partier mäste emellertid räknas till alfvarvegetationen, da dar fére- kommande arter förete manga for denna för öfrigt karakte- ristiska drag. Alfvarvegetationen är en fullständigt trädlös vegetation, hvars hufvudmassa utgöres af örter, gräs, mossor och lafvar i växlande proportioner allt efter underlagets olika beskaf- fenhet; äfvensä förekomma rätt allmänt dvärgbuskar och af högre buskar Juniperus communis och pa en del omräden Prunus spinosa. i Alfvarvegetationen består, hvad blomväxterna beträffar, till största delen af pollakantiska arter, ehuru de hapaxantiska arternas antal ingalunda är litet. Alfvarvegetationen äger en hel del för xerofila växtsam- hällen i allmänhet karakteristiska drag, såsom förekomst af dvärgar, reduktion af ofvanjords- och kraftig utveckling at underjordssystem, anordningar mot för stark transpiration såsom reduktion af transpirerande ytor, hopvikning och hop- rullning af blad, nedliggande skottsystem, stark behåring o. s. v. Alfvarvegetation förekommer i vårt land på trenne skilda områden: Öland, Gotland och Vestergötland. De öländska alfvarområdena intaga den största utsträckningen; förutom en hel del smärre områden märkas bland dessa: 1) Södra Alf- varet, beläget inom As, Wentlinge, Gräsgård, S. Möckleby, Se- gerstad, Smedby, Hulterstad, Kastlösa, Mörbylånga, Stenåsa, Resmo, Wickleby, Sandby, Thorslunda och Gårdby socknar; 2) Borgholms alfvar, söder om Borgholms slott, hufvudsak- ligen beläget inom Räpplinge socken; samt 3) de norra alf- varområdena, hufvudsakligen belägna inom Alböke, Föra, Persnäs, Källa och Högby socknar (inom sistnämnda socken s. och v. om Hornsjön är det s. k. Horns alfvar beläget). De gotländska alfvarområdena, till utsträckning betydligt un- derlägsna de öländska, förekomma visserligen spridda här och där öfver hela ön, men hafva sin största utsträckning” inom 1) de sydligaste, i Sundre, Wamlingbo och Öja socknar, samt 2) de nordligare delarne af ön, i Hejnum, Fleringe och Fårö socknar. De vestgötska alfvarområdena äro jämförelsevis små: H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 3 1) Klefva hed pa västra sidan af Mösseberg i Vilske-Klefva socken; 2) Martorps och Osterplana hedar pa Kinnekulle, den forra i Vesterplana, den senare i Osterplana socken; samt 3) smärre omraden i Högstena och Dala (t. ex. Stenäsen) socknar strax norr om Plantaberget. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O S. ] största korthet har jag nu sökt karakterisera alfvar- vegetationen samt omnämnt dess utbredning 1 vart land. Afsikten med föreliggande arbete skulle vara att lämna en förteckning öfver alla i svensk alfvarvegetation iakttagna vaxt- arter. En del har upptagra arter äro val ej i strang mening alfvarvaxter, ehuru jag for fullständighetens skull upptagit dem. Dylika äro: 1) med * betecknade arter, hvilka uppträda i på alfvar- områdena förekommande smärre vattensamlingar och på fuk- tiga lokaler; 2) med © betecknade arter bland lafvar och mossor, hvilka endast uppträda på de på alfvarområdena kringspridda erup- tivstenarne eller såsom epifyter på buskar; samt 3) med — betecknade arter bland pteridofyter och blom- växter, hvilka uppträda antingen sporadiskt eller på någon enstaka lokal. (För lafvar och mossor har jag underlåtit att särskildt utmärka enstaka uppträdande arter, då dessa väx- ters utbredning på alfvarområdena oftast ännu ej är tillräck- ligt känd.) Af öfriga har jag med + betecknat de arter, som äro för alla eller för vissa alfvarområden att beteckna som karakte- ristiska. Föreliggande växtförteckning är resultatet dels af litte- raturuppgifter dels af mina egna iakttagelser under resor i Vestergötland 1900, 1901, 1902, 1903, 1904 och 1905 (de båda förstnämnda åren med understöd af Botaniska Sektionens af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala resestipendium), på Öland 1902, 1903 och 1905 (1903 med understöd af Kongl. Vetenskaps-Akademien och 1905 af Naturvetenskapliga Stu- dentsällskapet i Upsala) samt på Gotland 1905 (med under- stöd af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala.) En dylik förteckning kan omöjligen göra anspråk på att vara alldeles fullständig, ty dels har jag ej varit i tillfälle att be- H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVÄXTERNA. 5 | söka alla alfvaromraden, dels ar det af en uppgift i littera- turen ofta svart att afgöra om en uppgifven lokal verkligen hänför sig till alfvarvegetation eller ej. Emellertid torde nog nästan alla i alfvarvegetationen mera allmänt ingaende arter vara har upptagna, om ocksa ofta utbredning och frekvens ej kunnat närmare angifvas. I forteckningen upptagna arter äro till antalet 663, nämligen: arter underart. och former Charales cay «tha ib. dol 2 l Lichenes:: 115 eae) 7222 25 ATUBCLI- ... ctm LI 1 Pteridophyta. . 2.22. 11 2 Gymnosperme...... 3 1 Angiosperme ..... . 420 129 663 162 Ordningen de olika grupperna och familjerna emellan är efter A. ENGLER: Syllabus der Pflanzenfamilien. Berlin 1904; familjebegränsningen är i allmänhet i enlighet med A. ENGLER & K. PRANTL: Die natürlichen Pflanzenfamilien. Leipzig 1889— 1905, med undantag för lafvarne, for hvilka följts Tu. M. FRIES: Lichenographia seandinavicz. Upsala 1871—74, samt Points- förteckning öfver Skandinaviens växter. 4. Characéer, Alger och Lafvar. Lund 1880. Hvad artbegränsning och nomen- klatur för lafvar och mossor angar, har jag med ett eller annat undantag följt for de förra: TH. M. Fries: Licheno- graphia scandinavica. Upsala 1871—74, för de senare S. O. LINDBERG: Musci scandinavici in systemate novo naturali dispositi. Upsala 1879. Hvad blomväxterna betraffar, sa har jag i en hel del fall med tillhjälp af tillgänglig litteratur un- derkastat dem en mera ingaende granskning; en del mera utpräglade former hafva beskrifvits och namngifvits; med en del alfvarvaxter hafva odlingsförsök företagits i Upsala bota- niska trädgård, for hvilka odlingar redogörelse lämnas under respektive växter i förteckningen. Lokaluppgifterna äro för hvarje af de trenne stora alfvar- områdena ordnade från söder till norr; för S. Alfvaret på Öland-angifvas vanligen endast socknar. Alla af mig iakttagna arter äro betecknade med !. Slut- ligen vill jag härmed betyga min stora tacksamhet till nedan- 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND à N:O 5. nämnda personer, hvilka välvilligt bestämt större eller mindre grupper af mina fran alfvaromradena hopbragta samlingar: Lektorn Fil. D:r T. HEDLUND, Alnarp (lafvar), Lektorn Fil. D:r H. W. ARNELL, Upsala (mossor), Docenten Fil. D:r R. SERNANDER, Upsala (lafvar), Lektorn Fil. D:r E. JADERHOLM, Örebro (mossor), Konservatorn K. A. Tu. SETH, Upsala (mossor), Amanuensen H. DAHLSTEDT, Stockholm (Hieracia), Pastorn L. P. R. Matsson, Hanick (Ross) och Fil. lic. N. SYLVÉN, Upsala (characéer), till hvilken sistnämnde jag äfven star i stor tacksamhetsskuld för alla uppgifter och upplys- ningar, han lamnat mig om Olands alfvarvegetation. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. i Charales. Fam. Charace» * Chara aspera Witty. — Öl., 8S. Alfvaret: en liten vat- tensamling strax norr om »Torfmossen» i Stenasa socken !. * Ch. contraria A. BR. — ÖL, S. Alfvaret: »Móckelmossen» i Resmo sn ! en liten vattensamling ute pa alfvaret no. om Resmo kyrka !. — f. hispidula A. Br. — Öl, S. Alfvaret: Möckelmossen i Resmo s:n!; en liten vattensamling ett stycke so. om Wickleby kyrka !. Eumycetes.* Lichenes. Fam. Graphidacee. Arthonia vagans ALMQU. var. Kerberi (LAHM.) ALMQU. — ör. (Hem. Öl. Veg. p. 13°), Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. OF D. 1234). ' HEMMENDORFF angifver i »Olands Vegetation. Ak. Afh. Upsala 1897: p. 25, 26 förekomsten af characéer i vattensamlingar pa S. Alfvaret. 2 Förutom lafvarne har jag afven iakttagit en del verkliga eumyceter, hvilka jag här i förbigående vill omnämna: Poronia punctata (L.) Fr. — Öl., allm. på gamla häst- och nötkrea- turs-exkrementer ! ; Gt]. t. ex. Sundre alfvar. ' Coleosporium Campanule (PERS.) LEv. (Camp. rot.) — Vg.. Osterplana hed (19 25/6 01). ! Melampsora Lini (PERS.) Tur. (Lin. cath.) — Öl.. S. Alfvaret: Resmo (19 3/; 03). ! Phragmidium Potentille (PERS.) Karst. (Pot. vern.) — Vg., Oster- plana hed (19 ?*/s 01). ! Marasmius scorodonius FR. — Gtl., Visby alfvar (19 /s 05). ! “ Hemmenporrr, E., Om Ölands Vegetation. Ak. Afh. Upsala 1897. * ZETTERSTEDT, J. E. Botaniska excursioner på Öland under som- maren 1867. Bot. Tidskr. IV. Kobenhavn 1870—71. p. 113. d s ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 8. Opegrapha Persoonii AcH. — 01. (HEM. Öl. Veg. p. 14), Borgholms. alfvar (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 123). Fam. Gyalectacex. Ionaspis epolutica (ACH.) ARN. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 130). Fam. Lecideace:w. Bacidia atrosanguinea (SCHER.) TH. FR. 5 muscorum (Sw.) Tu. FR. — Vg.. Martorps och Österplana hedar (BLoms. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr p. 119, p. 1227). Bilimbia obscurata (SMRFT.) TH. FR. — Vg., Martorps hed (BrowB. Kinnek. Lafveg. p. 121). Blastenia albopruinosa (ARN.) TH. Fn. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret (FR. Lich. scand. p. 3947); Borgholms alfvar (Zwrr. Bot. Exe: OL p.123)! B. leucorea (Acu.) TH. Fr. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 13; STENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 113°); Gtl., »pà kalkhedarne» (LówxwR. Gotl. Laf-fl. p. 6*; SrENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 113; STENH. Gotl. Laf-veg. p. 215°) t. ex. Visby alfvar !. ? B. pyrithromodes (Nvr.) — 6tl., Sundre alfvar n. om kyrkan !. Buellia alboatra (HorrM.) TH. FR. $ venusta (KBR.) TH. Fr. — Öl, Alfvaret (SrENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 114 s. n. Lecidea trullisata b. microcarpa); Gtl., »pà heden kring Visby» (S&rENH. Gotl. o. Ol. Laf-fl. p. 114). D. epigea (PERs.) TUCKERM, — 6tl., »pa kalkhedarnes jordbetäckning, Fårö n. om kyrkan» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 217). ne Lecidea Berengeriana (Mass.) Tu. Fr. — 6tl., »kalkhedar flerstädes» t. ex. vid Fårö kyrka (LÖNNR. Scand. Laf. p. 277°). ' BLOMBERG, O. G., Bidrag till kännedomen om Kinnekulles Lafve- getation. Ofvers. K. V. A:s Förh. 1867. N:o 4. ” Fries, TH. M., Lichenographia scandinavica. Upsala 1871—74. * STENHAMMAR, CH., Bidrag till Gottlands och Ölands Laf-flora. Ofvers. K. V. A:s Förh. 1857. Stockholm 1858. p. 109. ' Lénnrotu, K. J., Till Gotlands Laf-Flora. Ofvers. K. V. A:s Forh. 1857. Stockholm 1858. p. 1. ” STENHAMMAR, CH., Om Gottlands Laf-Vegetation. K.V. A:s Handl. 1846. Stockholm 1848. p. 171. " LÖNNROTH, K.J., Nya Skandinaviska Laf-arter. Ofvers. K. V. A:s Handl. 1558. Stockholm 1859. p. 273. a H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 9 L. cyanea (AcH.) TH. Fr. o tessellata (Frk.) TH: Fr. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Gösslunda (Fr. Lich. scand. p. 490). L. decipiens (EHRH.) AcH. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret rätt allm. (FLOD. Bot. Ant. Öl. p. 168!) t. ex. As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 133), Resmo! (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 130), Wickleby (Hem. Ol. Veg. p. 18); Gtl., »sparsamt spridd pa de stora kalkkullarnes ófre slätter samt pa hedarna» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 214) t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar !. L. eleochroma (AcH.) Tu. FR. 2 latypea (Acu.) TH. Fr. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 130). — 5 pilularis (Dav. ?) TH. FR. — &tl., Sundre alfvar !, Visby alfvar (f. apoth.. pruin.)! — 7 @quata (FLK.) TH. Fr. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 14), S. Alfvaret (Fn. Lich. scand. p. 545). L. emergens Fw. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 130); &tl., troligen (jfr STENH. Gotl. o. Ól. Laf-fl. p. 115). L. fusca (SCHAR.) TH. FR. £ atrofusca (Fw.) Tu. FR. — Gtl.. »pà — — kalkslätternas mossa flerstädes» (LÓNNR. Scand. Lat. p. 275): Vg., Martorps hed (Brom. Kinnek. Lafveg. p. 121). OL. fuscoatra (L.) TH. FR. 9 fumosa (Horrw.) TH. Fr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14); Vg., Martorps och Osterplana hedar (Browse. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr p. 119). — % subcontigua Fr. — Öl., S. Alfvaret: mellan Smedby och Gösslunda (Frop. Bot. Ant. Ól. p. 168). L. immersa (WEB.*) KBR. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (Hem. Ol. Veg. p. 20); «tl. (STENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 115). L. lurida (Sw.) Acn. - öl. (Hem. Ol. Veg. p. 14), S. Alt- varet täml. allm. (FLop Bot. Ant. Öl. p. 168) t. ex. Resmo ! (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 130), Sandby (Zerr. Bot. Exc. Ol. p. 141); Gtl., Visby alfvar ! (jfr Zerr. Bot. Exe. Gotl. p. 137°); Yg.. Martorps och Osterplana hedar (Brows. Kinnek. Lafveg. IE LIS, 121): L. Metzleri (KBR.) Tu. Fr. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 20); Gtl., Wamlingbo alfvar c:a 1 km. n. om Sibbjens nara landsvägen !. ' Fropervs, M. M., Botaniska Anteckningar under en resa pa Öland och Örö-skären, sommaren 1853. Bot. Not. 1854. p. 161. ? ZETTERSTEDT, J. E., Botaniska exkursioner på Gotland 1872. Bot. Not. 1874. p. 133. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 0. N:O 8. L. rupestris (8cor.) AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZEgTT. Bot. Exc. Öl. p. 130); Gtl., Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar!; Vg.. Martorps hed (Brows. Kin- nek. Lafveg. p. 121 f. rufescens LIGHT.) — f. calva (Dicks.) TH. Fr. — Öl. (S.) Alfvaret (FLop. Bot. Ant. Öl. p. 168); Gtl., Visby alfvar !. L. testacea (Horrm.) AcH. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 130). Rhizocarpon calcareum (W&gis.) TH. FR. « Weisii (Mass.) Tu. Fr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 123); Gtl. jfr Fr. Lich. scand. p. 632), Sundre alfvar ! — ß concentricum (Dav.) Tum. Fr. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZzgTT. Bot. Exc. Öl. p. 130; Frop. Bot. Ant. Ol. p. 168); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 123); Vg.. Martorps och Osterplana hedar (BLomB. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr p. 119, p. 422), O Rh. geographicum (L.) DC. — 61. (Hmm. Öl. Veg. p. 14); Vg.. Klefva hed !. O Rh. obscuratum (AcH.) KBR. — Öl. (Hw. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Gosslunda (FR. Lich. scand. p. 628). Toninia aromotica (Sm.) Mass. 3 cervina (LONNR.) TH. FR. — &tl. (jfr Fr. Lich. scand. p. 333), Visby alfvar !. + T. ceruleonigricans (LiGHTF.) TH. FR. — ÖL, S. Alf- aret allm.! (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 168; ZzTT. Bot. Exc. Öl. p. 130, 133, 141; Hrm. Öl. Veg. p. 17, 20); Borgholms alfvar ! (ZEgTT. Bot. Exc. Öl. p. 123); Persnäs alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Horns alfvar (ZgTT. Bot. Exe. Öl. p. 140); Gtl.. »pà de högre kalkkullarnes öfre slätter» (STENH. Got]. Laf-veg. p. 117) Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Ve., Klefva hed !, Martorps och Österplana hedar ! (BLoMB. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr 119, p. 121); Stenäsen i Dala s:n !. T. syncomista (FLK.) TH. Fr. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 130); 6tl., pa kalkhedar t. ex. vid Fårö kyrka (Lönnr. Scand. Laf. p. 274). Fam. Collematacex. ! Collema cheileum AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), Horns alfvar (ZgTT. Bot. Exe. Ol. p. 140). C. crispum (L.) HorrM. — 6tl., Visby (Zerr. Bot. Exc. Gotl. p. 137). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 11 C. cristatum (L.) Horrm. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret t. ex. As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 133), Resmo! (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129), Wickleby !, Sandby (ZetT. Bot. Exc. Öl. p. 141); Horns alfvar (Zetr. Bot. Exc. Öl. p. 140); Gtl., Sundre alfvar!; Ve., Martorps hed!, Öster- plana hed!. C. furvum ACE. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: As och Wentlinge (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 133), Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129); Borgholms alfvar (Bere Lich. Ant. p. 173)'; 6tl., Visby alfvar !; Vg., Osterplana hed (Biome. Kinnek. Lafveg. p. 119, 124). C. multifidum (ScoP.) KBR. — Öl., Bergholms alfvar (BERG Lich. Ant. p. 173); Gtl., Visby (Zerr. Bot. Exc. Gotl. p. 137); Vg.. Martorps och Osterplana hedar (Biome. Kinnek. Lafveg. pnto, 124). C. plicatile Acn. — Öl. (Hum. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 133). C. polycarpum HorrM., SCHER. — Öl, Borgholms alfvar (BERG Lich. Ant. p. 173); Gtl., Visby alfvar !. C. pulposum BERNH. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 133). Resmo. (Zretr. Bot. Exe. Öl. p. 129); Gtl., Visby (ZETT. Bot. Exe. Gotl. p. 137); Vg., Kinnekulle: »pa en hed mellan Medelplana kyrka och Trollmen» (Broms. Kinnek. Lafveg. p. 124). Leptogium lacerum (Sw.) Ker. 3 pulvinatum (HOFFM.) AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg p. 14), S. Alfvaret: As och Went- linge (ZeTT. Bot. Exe. Ol. p. 133), Resmo (Zutr. Bot. Exc. Ol. p. 129); Borgholms alfvar!; Horns alfvar (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Gtl., Visby alfvar !. L. sinuatum (Hups.) KBR. — Öl., S. Alfvaret: Resmo !; Vz., Osterplana hed (Browse. Kinnek. Lafveg. p. 119). Physma myriococcum (AcH.) KBR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZzgTr. Bot. Exc. Öl. p. 129); Vg., Martorps och Österplana hedar (BLomB. Kinnek. Lafveg. p. 119, 124). * BERG, A., Lichenologiska Anteckningar. Bot. Not. 1890. p. 161. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 8. Fam. Pannariacex. Lecothecium corallinoides (HorrM.) KBR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 130); Borgholms alfvar (ZgTT. Bot. Exc. Ol. p. 123); 6tl.. Wam- lingbo alfvar!, Visby alfvar !. Fam. Peltizerace:w. + Peltigera rufescens (NECK.) FR. — ÖL, S. Alfvaret allm. !; Borgholms alfvar! Persnäs alfvar; (Hem. Öl. Veg. p. 32); Högby alfvar (Hem. Öl. Veg. p. 325); 6tl., »pà hedarna h. o. d.» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 209), Wamlingbo alfvar!; Ye., Klefva hed!, Osterplana hed !. Solorina saccata (L.) AcH. 2 genuina, KBR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14); Ve., Osterplana hed (Biome. Kinnek. Lafveg. p. 119). — € spongiosa-(SM.) — 6tl.. Wamlingbo alfvar !. Fam. Pertusariace:e. O Pertusaria orbiculata (AcH.) — Gtl., Öja: Burgsviks alfvar (epifyt pa Prunus spinosa L.)!. Fam. Lecanoracee. O Acarospora discreta (Acu.) TH. Fr. — Öl., Borgholms alfvar (BERG Lich. Ant. p. 164). A. glaucocarpa (WNBG.) KBR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 13), Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Ol. p. 123); &tl. (FR. Lich. scand. p. 212). O A. glebosa KBR. — Yg.. Martorps och Österplana hedar (BLomp. Kinnek. Lafveg. p. 120). Caloplaca aurantiaca (LIGHTF.) Tu. Fn. f. erythrella (Acn.) TH. Fr. — öl. (Hem. Ol. Veg. p. 13), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 130); Borgholms alfvar! (Zerr. Bot. ixe. Ol. p: 128); eu. (jfr Fre Lichiscand? prop Visby alfvar !. ! HEMMENDORFF upptager i Ol. Veg. P. canina (L.) såväl för S. Alf- varet som för Högby och Persnäs alfvar; troligen torde dock nämnde författares P. canina tillhöra P. rufescens, dà alla ex. af Peltigera, som jag insamlat på Ölands alfvar, tillhört denna sistnämnda art. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 13 C. callopisma (AcH.) TH. FR. 2 radiata Tu. Fr. — 6tl., Visby alfvar !. C. cerina (Euru.) Tn. Fn. f. stillicidiorum (Horn.) Acn. — ol. (Hem. Öl. Veg. p. 13); Gtl., »Heideby i Kräcklingbo pa heden» (LÖNNR. Gotl. Laf-fl. p. 4); Vg., Martorps och Osterplana hedar (BLoMB. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr 119). — E chloroleuca (Sw.) TH. FR. — Gtl., »allm. pa hedarnes mossa» (LONNR. Gotl. Laf-fl. p. 4). C. chalybea (FR.) TH. FR. — Ö1., Borgholm pa landborgen (STENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 111); «t. (jfr LóxNn. Gotl. Laf-fl. p. 4). C. subsimilis TH. FR. — 6tl., Sundre alfvar !. C. variabilis (PERs.) Tu. Fr. — ÖL, Borgholms alfvar !: “tl. (jfr Fr. Lich. scand. p. 173); Ve., Martorps och Oster- plana hedar (Broms. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 124). Lecania cyrtella (AcH.) Tu. Fr. f. proteiformis (Mass.. KBR.) TH. Fr. — Öl., Borgholms alfvar (BERG Lich. Ant. p. 164); vg.. Martorps och Osterplana hedar (BrowB. Kinnek. Lafveg. p. 119, 121), Lecanora albescens (Horrm.) TH. FR. « galactina (AcH.) TH. FR. — veg.. Martorps och Osterplana hedar (BLOMB. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 120). — * deminuta (STENH. ) Tu. Fr. — Gtl. (jfr STENH. Gotl. Laf-veg. p. 211). — £ cesioalba (KBR.) TH. FR. — Öl., Borgholms alfvar (BERG Lich. Ant. p. 166); Vg., Martorps och Osterplana hedar (BLome. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 121). L. atra (Hups.) AcH. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 13), Borg- holms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Ol. p. 123); Gtl., Visby alfvar !. + L. bracteata (Horrm.) AcH. — Öl., S. Alfvaret flerst. allm.! t. ex. As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 133). Resmo! (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129), Wickleby ! (Hem. Öl. Veg. p. 18), Sandby (Zgrr. Bot. Exc. Öl. p. 141); Borgholms alfvar!; Persnäs alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Horns alfvar (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 140); Gtl., »pà hederna man- genstädes» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 215) t. ex. Sundre alfvar !, Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar!; vg.. Klefva hed !; Stenasen i Dala s:n !. + Lecanora calcarea (L.) SMRFT. mycket allm. pa alla alfvaromráden: Öl. ! (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 123, 130, 133; Hem. Öl. Veg. p. 17, 20), Gtl.! (jfr STENH. Gotl. Laf-veg. p. 212) och Vg.! (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 118). — f. concreta 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 6. N:O 8. (SCHER.) STENH. — Gtl., Sundre alfvar !, Visby alfvar!; Vg., Klefva hed! — f. contorta Acn. — 6tl., Sundre alfvar !, Visby alfvar!; vg.. Klefva hed !, Osterplana hed! — f. Hoffmanni (AcH.) TH. FR. — Vg., Klefva hed !. O L. cinerea (L.) SMRFT. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14). L. eircinata (PERS.) Acu. — ÖL, S. Alfvaret: As och Wentlinge (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 133), Resmo (Hw. Öl. Veg. p. 20); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 123); 6tl., Sundre alfvar !. + L. crassa (Hups.) Acu. — Öl. allm. t. ex. S. Alfvaret ! (Ftop. Bot. Ant. Öl. p. 165): As och Wentlinge (ZgTT. Bot. Exe. Öl. p. 133), Resmo ! (ZzTT. Bot. Exe. Ol. p. 129). Wick- leby! (Hem. Ol. Veg. p. 18), Thorslunda !; Borgholms alfvar ! (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 123); Persnäs alfvar (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 140); Horns alfvar (ZgTT. Bot. Exe. Öl. p. 140); Gtl., »pa de stora kalkkullarnas 6fversta skoglösa slätter» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 210), Visby alfvar !. L. dispersa (PERs.) Fix. — Öl. (Hum. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: Resmo (ZEgTT. Bot. Exe. Ol. p. 130); Gti. (jfr Fr. Lich. scand. p. 254); Sundre alfvar !, Visby alfvar !. + L. fulgens (Sw.) Ach. — ÖL, S. Alfvaret flerst.!: As och Wentlinge (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 133), .Resmo! (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129). Wickleby ! (Hw. Öl. Veg. p. 18), Sandby (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 141); Persnäs alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Horns alfvar (Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 140); 6tl., »pà de större kalkkullarnes jordbetäckta slätter» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 215). L. gypsacea (Sm.) TH. Fr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret blott en gang, 1853, funnen nara Gösslunda (FLop. Bot. Ant. Öl. p. 165). O L. Hageni (Acu.) KBR. — Vg. Martorps hed (BLome. Kinnek. Lafveg. p. 121). L. hypnorum (Horrm.) Acn. — 6tl., »Färö pa kalkheden» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 210). L. lentigera (WEB.) AcH. — Öl.j (HEM. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret flerst.! (Frop.* Bot. Ant. Öl. p. 166): As och Wentlinge (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 133), Resmo ! (Zett. Bot. Exc. Öl. p. 129); Persnäs alfvar (Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 140); Horns alfvar (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Gtl., »pà de stora kalkkullarnas öfversta, nakna slätter» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 211): Sundre alfvar !; Vg., Stenäsen i Dala s:n !. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 15 O L. pallescens (L.) SCHER. — Gtl., »på förtorkade en- buskar pa heden vid Heideby i Kräcklingbo» (LONNR. Gotl. | Laf-fl. p. 4). — £ parella (L.) Schzr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), (S.) Alfvaret (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 166). O L. saxicola (PoLL.) STENH. — Öl. (Hw. Öl. Veg. p. 14). L. saxicola (PoLL.) STENH. ( versicolor (PERS.) TH. FR. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: As och Wentlinge (Z&ETT. Bot. Exc. Ol. p. 133), Resmo (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 129); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 123). L. subfusca (L.) AcH. 7 hypnorum (WULF.) SCHER. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: »mellan Grasgard och Alunbruket» (Frop. Bot. Ant. Ol. p. 166): Gtl., »flerestädes pa kalkhedarnes mossa» (LONNR. Gotl. Laf-fl. p. 4). O L. sulphurea (Horrm.) Ach. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 130). L. tartarea (L.) Acn. f. frigida (Sw.) Acn. — Öl., S. AIf- varet: »mellan Gräsgård och Alunbruket» (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 166). L. verrucosa (AcH.) Laur. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: »mellan Grasgard och Alunbruket» (LÖNNR. Bot. Ant. Öl. p. 166) Resmo (Zzrr. Bot. Exc. Öl. p. 130); &tl. »pà kalkhedar» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 213): Wamlingbo alfvar !. Rinodina Bischoffii (HEPP.) KBR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14) S. Alfvaret: Resmo (ZreTr. Bot. Exc. Ol. p. 130); Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 123); &Gtl., »Wisby — — — pa heden ofvan Galgberget» (LóNNR. Gotl. Laf-fl. p. 4): Ve., Martorps och Osterplana hedar (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 121). — £f immersa KBR. — Öl. (BERG Lich. Ant. p. 164); Vg.. Martorps och Österplana hedar (BrLows. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 121). R. lecanorina Mass. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), Borg- holm (Stenu. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 112); Gti. (jfr Fr. Lich. scand. p. 204); Vg.. »Klefva infra Mösseberg» (FR. Lich. scand. p. 204).! Urceolaria scruposa (L.) Acn. % vulgaris KBR. — Öl., S. Alf- varet: Resmo! (Hem. Öl. Veg. p. 14). — % bryophila (EHRH.) AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 130), »mellan Gräsgärd och Alunbruket» (FLop. ! Osäkert huruvida denna lokal är Klefva hed. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 8. Bot. Ant. Öl. p. 166); &tl., »spridd pa hedarna» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 212): Ve., Osterplana hed (Brows. Kinnek. Laf- veg. p. 119). Fam. Gyrophorace:e. 2 Gyrophora polyphylla (L.) Fw. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 129); Ye., Osterplana hed !. Fam. Parmeliace». + Cetraria aculeata (SCHREB.) FR. allm. pa alla alfvar- områden: Öl. ! (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 129; Hw. Öl. Veg. p. 17, 18), Gti. ! (STENH. Gotl. Laf-fl. p. 209) och Yg. !. + C. alvarensis (WNBG.)! — Öl., S. Alfvaret allm. ! (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 163; Zerr., Bot. Exc. Ol. p. 129,333; Hi EM. ÖL Veg. p. 17); Högby alfvar (Hem. Öl. Veg. p. 32); Persnäs alfvar (ZgrT. Bot. Exc. Öl. p. 140; Hum. OL Veg. p. 32); Gtl.. Visby (Fr. Lich. seand. p. 105): Ve., Osterplana hed ! (jfr Fr. Lich. scand. p. 105). C. cucullata (BELL.) Ach. — ÖL, S. Alfvaret (Hem. Öl. Veg. p. 17) t. ex. Resmo! (ZzgTT. Bot. Exe.. Öl. p. 129). + C. islandica (L.) Acn. allm. pa alla alfvaromraden: öl..!, (Zeit. Bot. Exe. ÖL p..129; Hw Ol Morum M 2D. Gtl.! (jfr SrENH. Gotl Laf-veg. p. 209) och vg.! — Fore- kommer ibland såsom f. crispa ACH. O C. juniperina (L.) Ach. — H. o. d. pa alfvaromradena sasom epifyt pa enbuskar !. + C. juniperina (L.) Acn. f. terrestris SCHZR. — ÖL, 8. Alfvaret allm.! (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 165; ZzTT. Bot. Exc. Ol. p. 129, 133, 141; Hem. Öl. Veg. p. 17); Borgholms alfvar !; Persnäs alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 140); Horns alfvar (ZErr. Bot. Exc. Öl. p. 140); &tl.. »öppna kalkhedar n. allestädes» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 209): Sundre alfvar ! (JoHans. Stud. Hapax. p. 33?), Visby. alfvar! (ZgTT. Bot. Exc. Gotl. p. 137); ' C. alvarensis (syn. C. juniperina (L.) Acn. & alvarensis (WNBG.) FR.) upptages såsom särskild art, da den är väl skiljd fran C. juniperina f. ter- restris, tillsammans med hvilken den nästan alltid förekommer utan att uppvisa några Ofvergangsformer till densamma. * JOHANSSON, K., Studier öfver Gotlands hapaxanthiska växter med hänsyn till deras groningstid och öfvervintring. Bih. K. V. A:s Handl. Bd 25. Afd. III. N:o 2. Stockholm 1899. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 17 Ve.. Martorps och Österplana hedar! (Browse. Kinnek. Laf- veg. p. 120). + €. nivalis (L.) AcH. — Öl, S. Alfvaret rätt allm. ! (Hem. Öl. Veg. p. 17; ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 129, 133); Borg- holms alfvar! (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 123); Horns alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 140); Gti. (jfr Fr. Lich. scand. p. 103): Sundre alfvar !; Vg., Osterplana hed !. C. sepincola (EHRH.) Acn. — Öl., Borgholms alfvar !. O Evernia prunastri (L.) Acn. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14; sásom epifyt pa Juniperus communis), Borgholms alfvar sasom epifyt pa Prunus spinosa !. E. prunastri (L.) AcH. 8 gracilis Ack. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), Alfvaret (Fr. Lich. scand. p. 31). O Parmelia conspersa (EHRH.) AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14); Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. O P. olivacea (L.) AcH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14). — % prolixa Ach. — Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. O P. physodes (L.) Acn. « vulgaris KBR. — H. o. d. såsom epifyt pa Juniperus communis t. ex. Vg., Klefva hed !. P. physodes (L.) Acn. « vulgaris KBR. f. terrestris. — Öl. S. Alfvaret !; Ve., Klefva hed !, Osterplana hed !. OP. saxatilis (L.) Fr. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 14), Borgholms alfvar! — ß sulcata (Tavr.) Nvr. — Ve., Klefva hed !, Ósterplana hed! — + omphalodes (L.) Fr. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 14); Vg..'Üsterplana hed !. O Physcia cesia (Horrw.) Nvr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14). Ph. pulverulenta (SCHREB.) NYL. muscigena (AcH.) NYL. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: As och Wentlinge (Zerr. Bot. Exc. Ol. p. 133), Resmo! (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 129); Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 123). Ph. subobscura Nyt. (syn. Ph. stellaris (L.) Nvv. 3 ad- scendens (FR.) TH. Fr. 2 marina E. Nvr., jfr Fr. Lich. Scand. p. 140) — Gtl., Visby alfvar !. © Ramalina polymorpha Acu. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: As och Wentlinge (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 133). (©) Xanthoria parietina (L.) TH. Fr. — 6tl., Visby alfvar pa kalksten; ve., Klefva hed såsom epifyt pa Juniperus com- munis !, Österplana hed såsom epifyt pa Juniperus communis !. Arkiv für botanik. Band 5. N:o 8. 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 8. Fam. Cladoniace:. + Cladonia alcicornis (LEIGHT.) FLK. 2 damecornis (ACH.) Ta. Fr. — 61, S. Alfvaret allm.! (Fuop. Bot. Ant. Öl. p. 167; ZETT. Bot. Exc. Ol p. 129, 133; Hum. OF) Veg p. 17); Borgholms alfvar!; &tl. »allm. pa kalkhedarne» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 213) t. ex. Sundre alfvar (JOHANS. Stud. Hapax. p. 33), Wamlingbo alfvar!, Visby alfvar!; Vg., Mar- torps och Osterplana hedar! (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 120). — 6 endiviefolia (Dicks.) Frk. — OL, S. Alfvaret mangenst.! (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 167; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 129, 133, 141; Hem. Öl. Veg. p. 17), Horns alfvar (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 140); Gtl., »pà kalkhedar» (LÖNNRE. Gotl. Laf-fl. p. 5) t. ex. Visby (ZETT. Bot. Exe. Gotl. p. 136). + C. furcata (Hups.) FR. allm. pa alla alfvaromraden: O1.!, 6tl.! och Ve. ! — 6 racemosa (HorrM.) Frx. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 13), S. Alfvaret: Resmo! (Frop. Bot. Ant. Öl. p. 168 var. alba FLoD.). — 7 subulata (L.) ELK: — Öl. S. Alfvaret: Wickleby (Hmm. Öl. Veg. p. 18). — © pungens (Acn.) Fr. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo!; Borgholms alfvar!; Gtl., »h. o. d. pa kalkhedar» (SrENH. Gotl. Laf-veg. p. 213) t. ex. Sundre alfvar !, Nas alfvar!, m. fl.; Vg., Klefva hed !, Oster- plana hed !. C. gracilis (L.) CogM. 3 macroceras ELK. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 13: jfr Fr. Lich. scand. p. 82). €. macrophyllodes Nyx. i Flora Regensb. 1875 p. 447. — ÖL, S. Alfvaret!; Vg., Osterplana hed !.' Denna art, som ej förut anmärkts för Sverige, torde hafva blifvit forvaxlad med C. py«data 8 pocillum, om hvilken den nagot erinrar. Den uppträder vanligen steril; blott nagra apothecier pa ex. fran Vg., Osterplana hed hafva iakttagits af D:r T. HEDLUND, som utfört bestämningen af denna art. + C. pyxidata (L.) Fr. allm. pa alla alfvaromraden: Öl. ! (FLtop. Bot. Ant. p. 167), «tl. ! (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 213) och vg. !. — 6 pocillum (Acu.) Fr. — Öl. (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129, 133; Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret!; Ye., Klefva hed!, Osterplana hed! — Se anm. om C. macro- phyllodes. C. rangiferina (L.) Horr. % vulgaris SCHER. — Öl., Borg- holms alfvar !; Gtl., flerstädes t. ex. Visby alfvar !. — ß s?lva- H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 19 tica (L.) Horrm. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret !; Borgholms alfvar !; Gtl., flerstädes !; Yg.. Österplana hed !. Stereocaulon paschale (L.) Fr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14). S. tomentosum (FR.) TH. Fr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14). S. Alfvaret: Resmo (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 129). Fam. Verrucariace:. Microglena muscorum (FR.) Tu. Fr. — ÖL, S. Alfvaret: Gösslunda (Stenu. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 118.); 6t1.,» pa heden vid Heideby i Kracklingbo» (LóNNR. Gotl. Laf-fl. p. 8); Ve., Martorps hed (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 118). Polyblastia nidulans (STENH.) KBR. — Öl.. »Alfvaren pa kalkstenar» (STENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 121). Staurothele orbicularis (Mass.) Tu. Fr. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 14), Borgholms alfvar (Zgrr. Bot. Exe. Ol. p. 123); Vg., Martorps och Österplana hedar (BrowB. Kinnek. Lafveg. Berater 119, p. 123). Thelidium crassum Mass. — Öl., Borgholms alfvar (BERG Lich: Ant. p. 171). Verrucaria depressa STENH. — Öl., »Alfvarens kalkstenar h. o. d. såsom mellan Smedby och Gösslunda» (STENH. Gotl. aol, Barfhp. 120): V. Dufourei DC. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 130). V. fuscella TURN. — Gtl., »pà kalkkullar» (LONNR. Gotl. Laf-fl. p. 8; Srenn. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 116): Vg., Martorps och Osterplana hedar (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr RIO, p.122). V. hiascens Acm. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 14), S. Alf- varet: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 130); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 123). V. immersa Horrm. — Öl., »Alvaren och Landborgen» (BERG Lich. Ant. p. 171); Gtl. (jfr LÖNNR. Scand. Laf. p. 282 not.). V. nigrescens PERS. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 14), S. Alf- varet: Resmo !: Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 123): «tl. (jfr LóxNR. Scand. Laf. p. 282 not.); vg.. Klefva hed !. Martorps och Österplana hedar ! (Browse. Kinnek. Lafveg. p. 118 jfr 119, p. 123). 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND D. N:O 8. V. plumbea Acn. — vg.. Osterplana hed (Brows. Kinnek. Lafveg. p. 119). V. rupestris SCHRAD. — Gtl., Sundre alfvar !, Wamlingbo alfvar !. V. subfuscella Nyt. — 61.. Borgholms alfvar !. Fam. Pyrenulacew. Segestria Kerberi (Fw.) HELLE. f. persicina (KBR.) — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 14), Borgholms alfvar (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p.123); Fam. Dermatocarpacex. Dermatocar pon cinereum PERS. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 130); Gtl., »pà alla de högre kalkkullarnas skoglösa slätter, samt pa nakna kalkhedar t. ex. Fårö» (STENH. Gotl. Laf-veg. p. 220; jfr STENH. Gotl. o. Ól. Laf-fl. p. 116). D. dedaleum (KnREMP.) Tu. FR. — Öl. (LONNR. Scand. Laf. p. 278); Gtl., »pà solbrända kalkhedar» t. ex. i Sundre och Öja (LóxwR. Scand. Laf. p. 278); Vg.. Martorps och Oster- plana hedar (Biome. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr p. 119, p. 123). D. hepaticum (AcH.) Th. FR. — 6tl., »pà kalkhedarnes mossa» (LÖNNR. Gotl. Laf-fl. p. 7); Ve., Martorps och Oster- plana hedar (BrowB. Kinnek. Lafveg. p. 119, 123). D. Michelii Mass. — Yg., Martorps och Österplana hedar (BLows. Kinnek. Lafveg. p. 118, jfr p. 119, p. 123). D. miniatum (L.) Tu. Fr. 3 complicatum (Sw.) TH. FR. — Yg., Klefva hed !. | Endocarpon pusillum Hepw. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 13), S. Alfvaret (Flod. Bot. Ant. Öl. p. 169): Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 20); Gti, »pà kalkhedarnes mossa» (LONNR. Gotl. Laf-fl. p. 8; jfr LóNNR. Scand. Laf. p. 279); Vg., Martorps och Österplana hedar (BLomB. Kinnek. Lafveg. p. 119, 123). Fam. Thamnoliacez. Thamnolia vermicularis Sw. — Öl... S. Alfvaret allm.! (Fron. Bot. Ant. Öl. p. 167; SmENH. Gotl. o. Öl. Laf-fl. p. 112; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 129, 133. 141; Hem. Öl. Veg. D -19). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVANTERNA. 2] Embryophyta asiphonogama. 1. Bryophyta. I. Hepatice. Fam. Ricciacer. Riccia erystallina L., SCHMID. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12). S. Alfvaret: Wickleby nära Karlevi (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 47?) Fam. Marchantiace:e. * Chomiocarpon quadratus (Scop.) LINDB. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 12), Borgholms alfvar (ZzgTT. Musc. Hep. Ol. p. 46); Vg., Klefva hed (Zerr. Vàxtl. Vg. silur. berg p. 63?). Clevea hyalina (SMRFT.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Gósslunda (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 46), Resmo (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 46; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 129), Wickleby (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 46); Gtl. (jfr ZETT. Muse. Hep. Gotl. p. 42?). C. suecica LiNDB. — 01.. Borgholms alfvar mellan slottet och Borgehage !. * Marchantia polymorpha L. — Öl, S. Alfvaret; Resmo i djupa springor !. Reboulia hemispherica (L. Rapp. — Or. S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129), Wickleby vid Karlevi (Zett. Musc. Hep. Ol. p. 47); Gti. (jfr ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 42); vg.. Klefva hed (Zerr. Växtl. Vg. silur. berg p. 63). Fam. Juugermanniace: acrogyne. O Frullania tamarisci (L.) Dum. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As såsom epifyt pa Potentilla fruticosa ^ ZETTERSTEDT, J. E., Musci et Hepatice Oelandiew. Nov. Act. Reg. Soc. Scient. Ups. Ser. IIl. Vol. VII. Upsala 1869. ? ZETTERSTEDT, J. E.. Om Växtligheten pa Vestergötlands siluriska berg med särskild hänsyn till mossvegetationen. Öfvers. K. V. A:s Förh 1876. Nio 1. * ZETTERSTEDT, J. E., Musei et Hepatice Gotlandie. K. V. A:s Handl. Bd. 13. N:o 14. Stockholm 1876. 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND Bb. N:O $. (Zert. Muse. Hep. Öl. p. 45; Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 133); Gtl.. Wamlingbo alfvar pa Juniperus communis !. O Radula complanata (L.) Dum. — Ve., Osterplana hed sasom epifyt pa Juniperus communis !. II. Musci. Fam. Dieranace». Anisothecium rubrum (Hvps.) Linps. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As (Zert. Muse. Hep. Öl. p. 11). Ceratodon purpureus (L.) Brip. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 1877). © Dicranoweissia cirrata (L.) LriNDB. — Ve., Osterplana hed !. Dicranum fuscescens TURN. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), pin campis calcareis sterilissimis» (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 11). ) ) O D. longifolium Enru. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Musc. Hep. Ol. p. 11; Zerr. Bot. Exe: 0L pn 129): D. scoparium (L.) HEpw. — Öl, S. Alfvaret (HEM. Öl. Veg. p. 21); Borgholms alfvar!; Gt. (jfr Zerr. Musc. Hep. Gotl. p. 11), Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar !. -- Ditrichum flexicaule (SCHLEICH.) Hamp. — Öl. allm. pa alfvaromrádena (jfr Zetr. Musc. Hep. Öl. p. 14; Zerr. Bot. Exc. Ol. p. 129; Hum. Öl. Veg. p. 24); Gt. (jfr ZgTT. Muse. Hep. Gotl. p. 14) t. ex. Sundre alfvar! (JOHANS. Stud. Hapax. p. 33), Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar!; Vg., Klefva hed! (Zetr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63), Osterplana hed !. * Swartzia inclinata Kuru. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12). Fam. Leucobryace:w. Leucobryum glaucum (L.) BR.-EUR. — Ve., Martorps hed (ZETT. Disp. Musc. Kinnek. p. 61?). * ! ERIKSON, J., Alfvarflcran pa Öland. Bot. Not. 1895. p. 185. ° ZETTERSTEDT, J. E. Dispositio muscorum frondosorum in monte I&innekulle nascentium. Ak. Afh. Upsala 1854. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 23 Fam. Fissidentacew. * Fissidens adianthordes (L.) Hepw. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (Zert. Musc. Hep. Öl. p. 13), Resmo (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 13). F. osmundioides (Sw.) HEpw. — Öl. S. Alfvaret: Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 21); Borgholms alfvar !; Gtl., Visby alfvar !. Fam. Pottiacer. Barbula convolula Hepw. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p: 11), S. Alfvaret: As, Resmo och Wickleby (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 15); Borgholms alfvar (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 15); Horns alfvar (ZETT. Musc. Hep. Ol. p. 15). B. curvirostris (EHRH.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 11), »in campis alvarensibus inter Tveta et templum Thors- lunda» (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 10). B. rigidula (HEpw.) ScHimP. — Öl., S. Alfvaret: As (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 14.). B. rubella (HorrM.) Mitr. — öl. (Hem. Ol. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As och Resmo (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 14); Gtl. (jfr ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 13); Vg., Klefva hed (ZETT. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63). Leersia contorta. (Wurr.) Linps. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12, 21), allm. fran As alfvar till Högby alfvar (Zerr. Musc. Hep. Ol. p. 20); Gtl. (jfr Zert. Muse. Hep. Gotl. p. 13); Yg., Klefva hed (Zerr. Vàxtl. Vg. silur. berg p. 13). L. exstinctoria (L.) Leyss. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), mängenstädes fran As alfvar till Horns alfvar (Zerr. Musc. Hep. Ol. p. 20). L. rhabdocarpa (SCHWEGR.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (ZgTT. Muse. Hep. Öl. p. 20); Vg., Osterplana hed (ARNELL Växtg. bidr. p. 121). Mollia brachydontia (BRvcH.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12). MM. fragilis (DRuUMM.) LinpB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZFTT. Musc. Hep. Ol. p. 16; Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 129); vg., Klefva hed (Zrerr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63). * ARNELL, H. W., Spridda växtgeografiska bidrag. Bot. Not. 1876. p. 8. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. M. sqarrosa (BR.-GERM.) LINDB. — Öl. (Hw. Öl Veg. p. 12). + M. tortuosa (L.) SCHRANK allm. pa alla alfvaromraden : öl: ! (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 15; Zurn Bot x MM. 129: Enrks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 17, 18, 19, 20, 21), Gtl.! (ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 16) och’ Vg. (Zw! Vaxt. Vg. silur. berg p. 63). — fb inclinata. (HEgpw.-r. LiNDB. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret allm. (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 15); Horns alfvar (ZeTT. Muse Hep. Öl. p. 15); Gti. (jfr Zwrr. Muse. Hep. Gotl ps 16): M. verticillata (L.) Linpe. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (Zert. Muse. Hep. Ol. p. 14), Resmo (Zerr. Bot. Exc. Oly p 199). Tortula montana (NEEs.) LINDB. — 6tl., Visby pa Galg- berget m. fl. stallen (ZgTT. Musc. Hep. Gotl. p. 17); Ye.. Klefva hed !. T. muralis (L.) Hepw. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12); Gti. (ji) ZurT. Musc. Hep. Goth, p. in): T. mutica LINDB. — Vg., Klefva hed !. T. pusilla (HEpw.) Mitt. — Vg., Osterplana (hed?) (Zerr. Supl. Disp. Muse. Kinnek. p. 721). + T. ruralis (L.) EHRH. — Öl. allm. pa alfvaromradena (jfr ZzgTT. Musc. Hep. Öl. p. 16; Hem. Öl. Veg. p. 17, 90); Borgholms alfvar!; Gti. (jfr Zerr. Muse. Hep. Gotl. p. 17); yg.. Klefva hed !, Osterplana hed !. T. subulata (L. Hepw. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), Borgholms alfvar ! — 5 mucronifolia (SCHWEGR.) LINDB. — Öl, Borgholms alfvar !. | Fam. Grimmiacer. + Grimmia apocarpa (L.) HEpw. allm. på alla alfvar- områden: Öl. ! (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 17; Enrks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 20), Gtl.! (ZgTT. Muse. Hep. Gotl. p. 18) och Ye. !: O G. decipiens (SCHULTZ.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZgTT. Muse. Hep. Öl. p. 17). G. ericoides (SCHRAD.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12). - 5 canescens (TımM.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret ! (Erıs. Alfvarfl. p. 187): As, Resmo och Wick- ' ZETTERSTEDT, J. E., Supplementum ad Dispositionem Muscorum frondosorum in monte Kinnekulle nascentium. Ofvers. IK. V. A:s Handl. 1877... N:0 2. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 25 leby (Zert. Musc. Hep. Öl. p. 18); Ve., Klefva hed !, Oster- plana hed! (Zerr. Disp. musc. Kinnek. p. 52). G. gracilis SCHLEICH. — Gtl., Nas alfvar !. © G. Hartmanni Scutmp. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (Zerr. Musc. Hep. Ol. p. 17). G. Mühlenbeckii Scurme. — Ol. (Hem. Öl. Veg. p. 12). G. ovalis (Hedw.) Linps. — Öl., Borgholms alfvar !. O G. ovata W. M. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alf- varet: Wentlinge vid Mörbylilla (Zerr. Musc. Hep. Ol. p. 17), Resmo (Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 129); Borgholms alfvar (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 17). G. pulvinata (L.) Sm. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret flerst.!: Resmo! (Zert. Bot. Exc. Öl. p. 129); Borg- holms alfvar!; «tl. (jfr Zerr. Muse. Hep. Gotl. p. 18): Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Vg., Osterplana (hed) (Zerr. Disp. Muse. Kinnek. p. 55). O G. trichophylla Grev. -— 01., Horns alfvar (ZgTT. Muse. Hep. Ol. p. 17). Fam. Orthotrichace:e. + Dorcadion anomalum (HEDWw.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), allm. fran As alfvar till Horns, alfvar (jfr ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 18; ZETT. Bot. Exc. Ol. p. 129); Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr Z&TT. Muse. Hep. Gotl. p. 19), Visby alfvar !: vg. Klefva hed! (Zerr. Vàxtl. Vg. silur. berg p. 63), Oster- plana hed (Zgrr. Disp. Musc. Kinnek. p. 45). + D. cupulatum (Horrm.) Linps. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), allm. fran As alfvar till Horns alfvar (jfr Zerr. Musc. Hep. Ol. p.18; Zurr. Bot. Exc. Öl. p. 129); &tu. (jfr ZzTT. Musc. Hep. Gotl. p. 19); vg., Klefva hed (Zzgrr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63). O D. rupestre (SCHLEICH.) LINDB. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 12), allm. ófver hela ön (ZgTr. Musc. Hep. Öl. p. 19; ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129); Gti. (jfr ZgTT. Musc. Hep. Gotl. p. 20); Yg.. Osterplana hed (Zerr. Supl. Disp. Muse. Kinnek. p. 69). Fam. Funariace:w. Funaria calcarea WNBG. — Gtl., »in terra calcarea-argil- lacea supra petra et saxa calcarea pluribus locis» (ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 21). ; 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. N:O S. Fam. Bryace:w. Bryum argenteum L. — Ö1., S. Alfvaret: Wickleby (HEw. Ol. Veg. p. 17); Vg., Martorps hed (Zerr. Disp. Muse. Kinnek. p- 36). B. capillare L. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (Zerr. Muse. Hep. Ol. p. 22). B. cespiticium L. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 12), allm. (jfr Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 22) t. ex. S. Alfvaret (ERrks. Alfvarfl. p. 187): Resmo (Zert. Bot. Exc. Öl. p. 129 not.); &tl. (jfr ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 23); Vg., Österplana hed !. B. elegans NEES. — Vg.. Klefva hed !. * B. neodamense Itz. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As, Wentlinge och Resmo (Zerr. Muse. Hep. Öl. p.22; Zerr. Bot. Exe. Ol. p. 129; 133)¢¢Hlornsvalivarl (Z E TT. Muse. Hep. Ol. p. 22). * B. pendulum (HoRNSCH.) SCHIMP. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As och Wentlinge (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 21), Resmo (ZETT. Bot. Exe. Ol. p. 129 not ); Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr ZETT. Muse. Hep. Gotl. p. 22). * B. ventricosum Dicks. — 61. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (Zert. Musc. Hep. Öl. p. 23), Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 129); Borgholms, alfvar (Zerr. Muse. Hep. Ol. p. 23); Horns alfvar (ZeTr. Musc. Hep. Ol. p. 25). Pohlia cruda (L.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 21). Fam. Mniacee. * Astrophyllum hornum (L.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 23). A. rostratum (SCHRAD.) LINDB. — Öl., Borgholms alfvar !. Fam. Catoscopiacee. * Catoscopium nigritum (HEpw.) Brip. — 61. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: mellan Thorslunda ech N. Möckleby samt Resmo vid Mysinge (Exstr. Växtgeogr. bidr. p. 3'); Jorgholms alfvar vid Repplinge (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 25). ! EKSTRAND, E. V., Spridda Växtgeografiska bidrag till Skandinaviens mossflora. 30t. Not. 1880. p. 3 aM H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 27 Fam. Polytrichace». * Catharinea undulata (L.) W. M. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (Zetr. Musc. Hep. Öl. p. 25). Polytrichum juniperinum WıLLp. — (Hem. Öl. Veg. p. 12), pa alfvaromradena flerst. t. ex. S. Alfvaret: As och Resmo (ZETT. Musc. Hep. Ol. p. 26); Vg., Klefva hed !. P. pilosum NECK. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 12). Fam. Hedwigiace:w. O Hedwigia albicans (WEB.) EHRH. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 129); Ve., Österplana hed !. Fam. Leucodontacex. O Leucodon sciuroides (L.) SCHWEGR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 129); Borgholms alfvar !. Fam. Leskeacex. Anomodon viticulosus (L.) H. T. — 61., S. Alfvaret: Resmo (Hem. Ol. Veg. p. 20). Leskea catenulata (Brip.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (ZerT. Muse. Hep. Öl. p. 28); Borgholms alfvar!; Vg., Klefva hed (Zrerr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63), Osterplana hed (Zrrr. Disp. Musc. Kinnek. p. 14). I. nervosa (BRrp. Myr. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 27); Vg.. Klefva hed (Zerr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63), Osterplana hed (ZETT. Disp. Musc. Kinnek. p. 23). + Thyidium abietinum (L.) BR.-EUR. — 0L. allm. pa alfvaromrádena fran As till Horns alfvar (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 28; jfr Hem. Öl. Veg. p. 21); Borgholms alfvar allm. !: Gtl. (ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 27): Sundre alfvar !, Wam- lingbo alfvar!, Visby alfvar!; vg.. Klefva hed! (Zerr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63), Osterplana hed !. 28 ARKIV FOR ROTANIK. BAND 0. N:O $8. Th. recognitum (Hepw.) Linps. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), allm. pa alfvaromradena öfver hela ön (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 28). Fam. Hypnacee. Acrocladium cuspidatum (L.) Mitt. — ÖL, S. Alfvaret (jfr Hem. Öl. Veg. p. 24). Amblystegium chrysophyllum (Brip.) Dg N. — 6tl., Visby alfvar!; vg., Klefva hed (Zerr. Växtl. Vg. silur. berg p. 63). * A. elodes (Spruc.) LINDB. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 11). S. Alfvaret: As, Hulterstad vid Gösslunda, Resmo (Zzrrr. Musc. Hep. Öl. p. 34); Borgholms alfvar (Zert. Muse. Hep. Ol. p. 34); Horns alfvar (Zerr. Musc. Hep. Ól..p. 34). * A. filicinum (L.) Linps. — Öl. (Hem. OL Veg. p. 11), S. Alfvaret: As (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 36); Horns alfvar (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 36). * A. fluitans (L.) Dg N. — ÖL (Hem. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As, Hulterstad vid Gösslunda (ZETT. Muse. Hep. Ol. p. 36). * A. giganteum (SCHIMP.) DE N. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p.11). * A. Kneiffii BR.-EUR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As och Resmo (Zert. Muse. Hep. Ol. p. 35). * A. Iycopodioides (Necx.) DE N. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As och Resmo (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 35): Horns alfvar (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 35). * A. polygamum BRn.-EvR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As nära Näsby (Zrerr. Muse. Hep. Ol. p. 34), Resmo (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 129). A. protensum (Brip.) LINDB. — Gtl., Visby alfvar !. * A. riparium (L.) BR.-EvuR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 11). S. Alfvaret: Resmo (Zerr. Muse. Hep. Ol. p. 34). * A. scorpioides (L.) LINDB. — Öl., S. Alfvaret: As och Hulterstad vid Gösslunda (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 38), Resmo! (ZETT. Musc. Hep. Öl. p. 38), Wickleby ! (Hw. Öl. Veg. p. 23): Borgbolms alfvar (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 38); Horns alfvar (Zert. Muse. Hep. Ol. p. 38); Gtl. (jfr ZgTT. Muse. Hep. Gotl. p. 35); Vg., Osterplana hed (Zerr. Supl. Disp. Muse. Kinnek. p. 64). * A. Sendtneri (SCHIMP.) LiNpB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As och Resmo (ZETT. Muse. Hep. Öl. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 29 p. 35); Horns alfvar (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 35); Gtl. (jfr Zetr. Musc. Hep. Gotl. p. 32); Ve., Osterplana hed (ZETT Supl. Disp. Muse. Kinnek. p. 65). * A. stellatum (SCHREB.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 11), S. Alfvaret: As, Hulterstad vid Gösslunda och Resmo (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 34); Horns alfvar (Zerr. Muse. Hep. Ol. p. 34). * A. turgescens (JENS.) LINDB. öl., S. Alfvaret: As och Hulterstad vid Gösslunda (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 38), Resmo (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 38; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 129; Hem. Öl. Veg. p. 25), Sandby (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 38); Borgholms alfvar (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 38); «tl. (jfr Zerr. Muse. Hep. Gotl. p. 34); Ve., Osterplana hed (ARNELL Vaxtg. bidr. p. 11). Ctenidium molluscum (HEpw.) Mitt. — Or, S. Alfvaret: As (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 37), Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 20), nordligaste delen (HEM. Öl. Veg. p. 24); Borgholms alfvar (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 37); Gtl. (jfr Zerr. Muse. Hep. Gott. p. 34); Vg., Klefva hed (Zerr. Växtl. Vg. silur. berg p. 63), Martorps hed (Zerr. Disp. Musc. Kinnek. p. 22). Hylocomium parietinum (L.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12); Vg., Klefva hed!, Osterplana hed !. H. proliferum (L.) Linps. — ÖL, S. Alfvaret (HEM. Öl. Veg. p. 21); Gtl., Wamlingbo alfvar!; Vg., Osterplana hed !. H. rugosum (L., Orp.) DE N. — üt, S. Alfvaret (HEM. Ol. Veg. p. 21): Hulterstad vid Gósslunda (Zerr. Musc. Hep. Ol. p. 36), Resmo (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 36; Zerr. Bot. Exe. Ol. p. 129), Sandby (ExsrR. Växtgeogr. bidr. p. 2); Ve., Klefva hed (Zerr. Vaxtl. Vg. silur. berg p. 63). H. triquetrum (L.) BR.-EvR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p 12): Gtl., Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !. Hypnum albicans NECK. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 30). H. glareosum B. S. — 61, S. Alfvaret: Resmo (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 30; Hem. Öl. Veg. p. 20); &tl., Visby alfvar !. + OH. lutescens Hups. — O1., allm. pa alfvaromradena pa hela ön (Zerr. Muse. Hep. Öl. p. 29; Hem. Öl. Veg. p. 20). Borgholms alfvar!; «tl. (ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 28) t. ex. Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Vg., Klefva hed!, Osterplana hed! (ZETT. Disp. Muse. Kinnek. p. 17). H. murale NECK. — Ve., Osterplana hed (ZErT. Supl. Disp. Musc. Kinnek. p. 61). 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. H. plumosum Huns. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (Zert. Muse. Hep. Öl. p. 30); Vg. Oster- plana hed!. H. purum L. — 6tl., Sundre alfvar!. H. sericeum L. — vg., Klefva hed !. H. turgidum (Hx.) LiNDB. — Ö1., S. Alfvaret »vid Eriksöre och Karlevi» (Exstr. Växsgeogr. bidr. p. 2). H. velutinum L. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 12). Isothecium viviparum (NECK.) LinpB. — Öl., allm. t. ex. S. Alfvaret: As (ZgTT. Musc. Hep. Öl. p. 29). Myurella julacea (Vırı.) Bm.-EvR. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: As, Hulterstad vid Gösslunda, Resmo (ZETT. Muse. Hep. Öl. p. 27); Vg.. Klefva hed (Zerr. Växtl. Vg. silur. berg p. 63). O Pterygynandrum filiforme (Tımm.) LINDB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Resmo (Zert. Musc. Hep. Öl. p. 28; ZBTT.' Bot. Exe!) Oly :p...129). Stereodon Bambergeri (SCHIMP.) Linps. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 12), S. Alfvaret: Wickleby och Thorslunda (Exstr. Vaxtgeogr. bidr. p. 2). + S. cupressiformis (L.) BRrp. — 0L, S. Alfvaret flerst. ! t. ex. Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 21); Borgholms alfvar !; 6tl. (ZETT. Musc. Hep. Gotl. p. 33) t. ex. Sundre alfvar !, Wam- lingbo alfvar!, Visby alfvar!; vg. Klefva hed!, Osterplana hed !. — * Vaucheri (Lesqu.) LiNDB. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 12), S. Alfvaret (Zerr. Musc. Hep. Öl. p. 37); Vg., Oster- plana hed (ZETT. Disp. Musc. Kinnek. p. 21). 2. Pteridophyta. Fam. Polypodiacew. + Asplenium Ruta muraria L. — 61. allm. (SzósTR. Öl. Fl. p. 3511), S. Alfvaret! (Hem. Öl. Veg. p. 20); Borgholms alfvar! (Zert. Bot. Exc. Öl. p. 120); et. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Váxtgeogr. p. 261?) t. ex. Sundre alfvar!, Visby alfvar!; vg.. Klefva hed!, Osterplana hed ! — f. tripinnatum HN. — vg. Osterplana hed (ÖSTERGR. Kinnek. fl. p. 120°). ! SJÖSTRAND, G., Calmar läns och Ölands flora. Calmar 1863. ? JOHANSSON, K.. Hufvuddragen af Gotlands Växttopografi och Vaxt- geografi. K. V. A:s Handl. Bd. 29. N:o 1. Stocholm 1897. " ÖSTERGREN, H;.. Bidrag till Kinnekulles kärlväxt-flora. Bot. Not. 1891. p. 115. d H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 31 A. trichomanes L. — 01, S. Alfvaret flerst.!: Resmo (Hem. Ol. Veg. 20); Borgholms alfvar !; «tl. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Växtgeogr. p. 261) t. ex. Visby alfvar!; Ye., Klefva hed !. Cystopteris fragilis (L.) BERNH. — 01., S. Alfvaret: Resmo! (Hem. Ol. Veg. p. 20); Borgholms alfvar!; vg., Klefva hed !. Phegopteris Dryopteris (L.) FÉg * Robertianum Horrw. — 6L, allm. (Ssöste. Öl. fl. p. 349; Hem. Öl. Veg. p. 11). — Ph. polypodioides Fix. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (HEM. Ol. Veg. p. 20). — Polystichum filix mas (L.) RoTH. — Öl., S. Alfvaret : Resmo (HEM. Öl. Veg. p. 20). — P. Thelypteris (L.) Roru. — Öl., S. Alfvaret: Resmo i djupa remnor (Hem. Öl. Veg. p. 21). Woodsia ilvensis (L.) R. Br. — Öl. (SJÖSTR. Öl. fl. p. 349; Hem. Öl. Veg. p. 11). Fam. Ophioglossacex. — Botrychium lunaria (L.) Sw. — 61. (Hem. Öl. Veg. p 11), Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 120). — Ophioglossum vulgatum L. — 01., S. Alfvaret (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 207 ): Resmo i djupa springor !; Ve., Osterplana hed vid ett kalldrag !. Fam. Equiseface. * Equisetum | fluviatile L. — 01, S. Alfvaret: Möckel- mossen (Hem. Öl. Veg. p. 25, 26). — * limosum L. — Öl., S. Alfvaret; Móckelmossen (HEM. Öl. Veg. p. 26). 1 EnrksowN. J.. Bidrag till det öländska Alfvarets floristik. Bot. Not. 1901. p. 201. 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O- 8. Embryophyta siphonogama. 1. Gymnosperme. Fam. Pinacee. - Lari« decidua Mitu. — Ve., Osterplana hed, planterad i början af 1890-talet. — Pinus silvestris L. — Öl., S. Alfvaret (Hem. Öl. Veg. p. 21 — 22, p. 35). — HEMMENDORFF omnàmner l. c. p. 21—22, att han i Calluna-heden rakt österut fran Wickleby kyrka påträffat 2 ex. af Pinus silvestris, »helt visst de enda pa alfvaret, och tillika de sydligaste vildväxande exemplaren pa hela Öland». Emellertid har jag (19?/; 03) ute pa alfvaret i Resmo s:n och strax norr om landsvagen mellan Resmo och Stenäsa päträffat ett enda omkring 0,5 m. hégt, buskartadt individ af P. silvestris. Denna lokal ar belägen c:a 5 km. sydligare än den af HEM- MENDORFF omnämnda. — 6tl., h. o. d. t. ex. Sundre alfvar !, Visby alfvar!; Vg., Osterplana hed, några enstaka buskartade individ. + Juniperus communis L. allm. pa alla alfvaromräden: ÖL !, Gtl.! och Vg.!. Mest framträdande i vaxttopografin ar den pa: OL, Borgholms alfvar!, de norra alfvaromrädena (Hem. Öl. Veg. p. 31); Gtl., flertalet alfvaromraden, t. ex. Wamlingbo. alfvar!, Öja alfvar! m. fl.; vg., Martorps hed !, Osterplana hed!, under det att den pa andra omraden gör sig betydligt mindre gällande t. ex. pa: O1., stora delar af S. Alf- varet; Gtl.. Sundre alfvar (delvis) !; Vg., Klefva hed !. — Denna art upptrader pa kalkhedarne i flera olika former. Sa t. ex. finnas saväl upprätta, rätt hogvaxta som laga, nedtryckta, mattformiga; afvenledes forekomma former, som kunna han- föras till f. subnana SELAN. 2. Angiosperme. i. Monocotyledone. Fam. Sparganiace:e. Sparganium simpler Hups. — 01. (HEM. Öl. Veg. p. 7). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 33 Fam. Potamogetonatew. * Potamogeton filiformis PERS. — OL, S. Alfvaret, i en liten vattensamling s. om Móckelmossen (N. SYLVÉN). * P. gramineus L. — 61.. S. Alfvaret flerst. ! t. ex.: Móc- kelmossen (Hmm. Öl. Veg. p. 25). * P.natans L. — 01., S. Alfvaret: Móckelmossen ! (HEM. Ol. Veg. p. 25). * P. pectinatus L. — Öl., 8. Alfvaret, i sma vattensam- lingar strax s. om Möckelmossen !. * P. polygonifolius Pourr. — 6r, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVEN). Fam. Juncaginacew. * * Triglochin palustre L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). Fam. Alismatace:we. * Alisma plantago L. — Öl., S. Alfvaret: Möckelmossen (Hem. Öl. Veg. p. 25); Vg., Osterplana hed !. * Echinodorus ranunculoides (L.) ENGELM. — Öl., flerst. (SzósTrR. Öl. fl. p. 125; Hem. Ol. Veg. p. 25), S. Alfvaret, i och invid vattensamlingar !. — f. zosterefolius FR. — ÖL, S. Alfvaret: Möckelmossen !. Fam. Gramine:e. — Agropyrum repens (L.) P. B. [Triticum repens L. Sp. pl. p. 86 (1753); Agropyrum repens P. B. Agrost. p. 146 (1812)] — Ve., Klefva hed !. Agrostis canina L. — Öl., S. Alfvaret flerst. ymnig (jfr (Hem. Ol. Veg. p. 22, 23); &tl., Wamlingbo alfvar (JOHANS. Gotl. Växttop. o. Váxtgeogr. p. 256); Ve., Klefva hed !, Mar- torps hed (ZETTERSTEDT'), Osterplana hed ! A. stolonifera L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret rätt allm.!, Borgholms alfvar allm.!; Gtl., Sundre alfvar !, Wamlingbo alfvar!, Nas alfvar!, Burgsviks alfvar i Öja s:n !, Visby alfvar!; Vg., Osterplana hed !. ! Enligt ex. i Upsala bot. museums herbarium. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 8. 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O S. A. vulgaris Wrrg. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 18, 19), S. Alfvaret ratt allm.!; Borgholms alfvar!; Gtl., t. ex. Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Yg., Klefva hed!, Osterplana hed !. — Aira precor L. — Öl., S. Alfvaret: Gässlunda (N. Svr- VEN); Gtl., alfvar i Bro s:n (N. SYLVÉN). Alopecurus fulvus Sm. — Öl., ymn. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 516'; Ssöste. Öl. fl. p. 43), S. Alfvaret: Wickleby (HEM. Ol. Veg. p. 23); Vg., Osterplana hed !. A. geniculatus L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187). — f. microstachyus UECHTR. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo vid Möckelmossen !. Anthoxanthum | odoratum L. — Ö1., S. Alfvaret ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 21); Borgholms alfvar !. Apera spica venti (L.) P. B. f. pygmea Fr. — Öl, S. Alfvaret h. o. d. t. ex. Resmo! (jfr SsósTR. Öl. fl. p. 40); Gtl., Gothem, »alfvarmark» (Jonmaws. Gotl. Växttop. o. Vaxt- geogr. p. 256). Avenastrum pratense (L.) JESSEN — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 514), S. Alfvaret (Eris. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 21); Borgholms alfvar allm.!; Gtl., flerst. t. ex. Visby alfvar!; YVg., Klefva hed!, Osterplana hed !. Brachypodium pinnatum (L.) P. B. — 6tl., flerst. allm. t. ex. Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Vg., Klefva hed(?) (jfr ZETT. Växtl. Vg. silur. berg p. 62). — f. rupestre (Hosr.) Reus. — Ye., Osterplana hed (ÖSTERGR. Kinnek. fl. p. 119). Briza media L. — 6.. S. Alfvaret (Hem. Ol. Veg. p. 24); Borgholms alfvar!; Gtl. flerst. t. ex. Sundre alfvar!, Wam- lingbo alfvar !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — f. lutescens (Fouc.) Les. [B. lutescens Fouc. i Desv. Journ. bot. III. t. 24. (1814); B. media var. lutescens Lug. Rev. Fl. de Spa. p. 17 (1824); B. media b) pallescens Dörr Rhein. Fl. p. 93 (1843)]. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6). + Bromus mollis L. — Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — + hordeaceus (L.) WNsa. — Öl. (Ss6stR. Enum. Pl. Öl. p. 513; Hem. OL Veg. p. 8), S. Alfvaret: As och Wentlinge (ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 132); Horns alfvar ((Zerr. Bot. Exe. Ol. p. 140). — f. nanus (WErg.) Hw. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret flerst.!, Borgholms alfvar mängenstädes mkt allm.!; et. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Vaxtgeogr. ' SIÖSTRAND, G., Enumeratio plantarum in Olandia sponta nascentium. Nov. Act. Reg. Soc Scient. Ups. XIV. Upsala 1851. p. 455. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 35 p. 252); Vg., Klefva hed allm.!, Osterplana hed allm.!, Mar- torps hed! (Zgrr. Kinnek. fanerog. p. 521). * Catabrosa aquatica L.— Yg.. Martorps hed (Zerr. Kinnek. fanerog. p. 53). — Dactylis glomerata L. — Öl., S. Alfvaret: Wentlinge (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 206). Deschampsia flevuosa (L.) TRIN. — vg., Klefva hed !. + Festuca ovina L. alm. pa alla alfvaromräden: Öl. ! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72, 92°; Ssöste. Enum. Pl. Öl. p. 513; SuósTR. Öl. fl. p. 28; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 17, 18, 19, 21, 23, 27, 31), Gtl.! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 256, 274, 284; JOHANS. Stud. Hapax. p. 33; jfr JOHANS. Gotl. Vàxttop. o. Vàxtgeogr. p. 250) och Vg.!. — Pa vissa ställen formationsbildande t. ex. Öl, S. Alfvaret (jfr HEM. Ol. Veg. p. 19); Gtl., Nàrs alfvar (jfr Jonans. Stud. Hapax. p. 33), Nas alfvar! (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 274). — * glauca (Lam.) Hack. var. cesia (Sm.) Hack.? — ÖL, S. Alfvaret allm. (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 513; Ssöste. Ol. fl. p. 28; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 17; m. fl). — Erikson upptager i Öl. Alf. flor. p. 206 denna art under namnet F. ovina var. glauca subvar. curvula (WNBG.). Jag ville mellertid nämna, att ex. ur WAHLENBERGS herbarium, etiketterade: »Festuca ovina curvula» blott äro lågväxt F. rubra f. elandica med starkt krökta blad. + F. rubra L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Gtl., flerst. t. ex. Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar!; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. f. @landica Hack. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret mängenstädes allm. !. Fullt typiska exemplar af denna form inplanterades i juli månad 1903 fran Resmo (OL, S. Alfvaret) till Upsala bot. tradgard, dar de under följande ar (1904 och 1905) kraftigt utvecklade sig; härvid visade det sig, att de för f. elandica karakteristiska, korta, krökta (fig. 4, taf. IIT), nästan cylind- riska bladen (jfr fig. 1 a, taf. I) under odling blefvo rätt langa (15—20 cm), n. plana — ngt hopvikna (jfr fig. 1 b, taf. I); * ZETTERSTEDT, J. E. Kinnekulles Phanerogamer och Ormbunkar. Bot. Not. 1851. p. 1—42, p. 49—55. ” Linnzus, C. Öländska och Gothlündska Resa. Stockholm & Up- sala 1745. * HAckEL, E., Monographia Festucarum europearum. Kassel & Ber- lin 1882. 36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. den hos f. elandica omedelbart innanför epidermis pa bladens undersida befintliga, blott pa tva stallen afbrutna stereom- manteln (jfr fig. 1a, taf. D, var hos de odlade exemplaren reducerad till oftast rátt fina, omedelbart invid epidermis midt under kärlsträngarna belägna, stereomstrangar (jfr fig. 1b, taf. D), hvilka ibland t. o. m. kunna na upp till en eller annan kärlsträng; äfven kan nägot, ehuru obetydligt stereom före- komma i äsarna pa bladens öfversida omedelbart under epi- dermis; bladanatomien 6fverensstammer hos de odlade exem- plaren af f. elandica med den hos var. genuina, GREN. & GODR. (fr Hack. Monogr. Fest.. Hvad de odlade exemplaren för öfrigt beträffar, sa voro strana högre, anda till 50 a 60 cm. langa, vipporna kraftigare, anda till 6 a 7 em. langa; bladen voro emellertid till fargen blagrona—gragrona. Af det ofvan anförda synes som om f. e@landica, som af HAcKEL, Monogr. Fest. p. 144, upptagits såsom var. 7 wlandica, jamnstilld med var. 1 genuina, blott vore en form af var. genuina. Emellertid hoppas jag genom fortsatta odlingsförsök, äfven medelst frö- sådd, kunna närmare utreda i hvilket förhållande f. e@landica står till var. genuina, från hvars typiska form, » vulgaris (Gaup.) Hack., den afviker genom sina åtminstone under odling (inplantering) blagr6na—gragrona blad. * Glyceria fluitans L. — Ö1., S. Alfvaret: Möckelmossen (Hem. Öl. Veg. p. 25). — Lolium perenne L. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). + Melica ciliata L. — 61., S. Alfvaret: pa landborgen fran S. Móckleby till Thorslunda (Ss6str. Öl. fl. p. 37), Hul- terstad vid Gösslunda (Ssöstr. Öl. fl. p. 37), Resmo! (HEM. Ol. Veg. p. 20); Borgholms alfvar, i sht. pa landborgen och nära densamma, men äfven màngenstádes ute pa själfva alf- varet!; Högby och Persnäs (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 515); Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Vaxtgeogr. p. 255) t. ex. Visby alfvar !. Molinia corulea (L.) MOENCcH — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 23) — f. depauperata (LINDL. Syn. Brit. Flora p. 307) AscH. & GRABN. Syn. II p.337. — Or, S. Alfvaret: Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN). — Denna form kännetecknas af: strån korta 5—10> hógst 20 cm. lánga, ofta 3-bladiga, bildande smá tufvor; blad H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 37 smala; vippor hopdragna, axliknande, fablommiga, ofta blott 1—2 cm. langa (fig. 2, taf. II). Nardus stricta L. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 6). Phleum Bohmeri Wis. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar rätt allm. !; Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 49, 257), t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar!, Visby alfvar!. — f. an- gustifolium BECK Fl. N.-O. p. 54. — Öl, Borgholms alfvar !. — Föga utmärkt form, karakteriserad genom: smala, blott till 2 mm. breda blad och 4 mm. tjocka axsamlingar. + Ph. pratense L. — Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — * nodosum (L.) SCHREB. — Öl. (SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 516; SJÖSTR. Öl. fl. p. 42), S. Alfvaret! (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 21, 23); Vg., Klefva hed!. — Har och dar pa kalkhedarna, i synnerhet pa mycket torra lokaler före- kommer Ph. * nodosum i dvàrgartade former (fig. 4, taf. IV), bland hvilka jag har kunnat identifiera tvenne, nämligen f. abbreviatum Borss. Voy. bot. II. p. 633 (se fig. 1, taf. II) och f. Warnstorfii AscH. & GREBN. Syn. Il. p. 143, ehuru det synes mig tvifvelaktigt om nagon skarp grans dem emellan förefinnes; den fórra af dessa karakteriseras af fina, korta, ofta knappast 1 dm. lànga strán, smala n. borstlika blad och hufvudlika till äggformiga eller kort cylindriska axsamlingar; den senare af n. nedliggande till uppstigande stran med ofta blott sista leden n. ratvinkligt uppbójd och sma axsamlingar (jfr Ascu. & Gran. Syn. II p. 143). — f. abbreviatum — Öl., S. Alfvaret: Resmo !; Gtl., pa heden vid Burgsvik i Öja ! (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Vàxtgeogr. p. 257); — f. Warnstorfii — Öl., S. Alfvaret: Resmo !. Ex. af f. Warnstorfii, som i juli månad 1903 inplanterades i Upsala botaniska trädgård, fóretedde i september månad 1905 ett ratt kraftigt utseende; de voro tatt tufvade med uppratta eller n. uppratta stran af dock blott 2—3 dm. langd, och tamligen korta, 2—3 em. langa, axsamlingar. Det för alfvarformen karakteristiska nedliggande växtsättet var saledes synbarligen blott beroende af yttre faktorer. * Phragmites communis Trin. — Öl., S. Alfvaret: Möckel- mossen ! (Hem. Öl. Veg. p. 25). + Poa alpina L. — Öl. (Ssöste. Enum. Pl. Öl. p. 513; 38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. No 8. Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret: Resmo !!, Wickleby !; Gt. (jfr Jonaws. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 49, 252—3); Vg., Klefva hed! (Zerr. Växtl. Vg. silur. berg p. 62), Stenasen i Dala s:n !. — f. nodosa Hn. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6); Ve., Klefva hed !. —. P. annua L. — 61., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 206); vg., Klefva hed !. P. bulbosa L. --- Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret i enstaka individ h. o. d.!; Borgholms alfvar !. P. compressa L. — 61. (Hw. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187): Resmo!; Gtl., Wamlingbo alfvar !; Vg., Osterplana hed !. P. pratensis L. — Öl., S. Alfvaret (Eris. Öl. Alf. flor. p. 206); Borgholms alfvar !: Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — f. angustifolia (L.) Sm. — 61., Borgholms alfvar (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 206). + Sesleria coerulea (L.) Arp. — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 21); 6tl., flerst. rätt allm. t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar !. — Setaria viridis (L.) P. B. — Öl., S. Alfvaret: Thors- lunda vid Skogsby (Anrqv. Öl. Veg. p. 299?). Ex.’ fran OL, insamlade af G.M. SJÖSTRAND pa »skarpaste alfvar», tillhöra f. pygmea AscH. & GRABN. Syn. II. p. 77. Denna dvärgform karakteriseras af: stran, vanligen flera tillsammans pa samma individ, korta, blott 1,5—5 cm. langa; blad 1—3,5 (sällan 5) mm. breda, till halfva sin längd naende öfver strana; axsam- lingar korta, c:a 1—1,5 (sállan 2) cm. langa (fig. 4, taf. II). Sieglingia decumbens (L.) BERNH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187); Vg., Martorps hed (ZETT. Kinnek. fanerog. p. 53). Fam. Cyperacex. * Carex dioica L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Ali- varet (ERrks. Alfvarfl. p. 187). C. ericetorum Porr. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6), allm. (jfr Ssostr. Öl. fl. p. 314). * C. filiformis L. — 61., S. Alfvaret: Móckelmossen (HEM. Ol. Veg. p. 26). ; | Jfr WESTERLUND, C. A, Botaniska anteckningar sommaren 1853. Bot. Not. 1853. p. 165. ^ AHLQVIST, A, Anmärkningar om Ölands Fysiska Beskaffenhet och Vegetation. K. V. A:s Handl. 1821. p. 278. "I Upsala bot. museums herbarium. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 39 * C. flava L. — Öl. (Hem. Ól.' Veg. p. 6). S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187). + C. glauca Murr. — Öl. (jfr Ssöste. Öl. fl. p. 315), S. Alfvaret ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 19); Gti. . (jfr Jonans. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 244), t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar!, Visby alfvar!: Vg., Osterplana hed !. C. Goodenoughii J. Gay — OL, S. Alfvaret (Hem. Öl. Veg. p. 24); vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — Q. hirta L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo !. + C. Hornschuchiana HoreE — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187), allm. (N. SYLVÉN); Ve., Österplana hed !. — C. Hornschuchiana HorPrE X Oederi (EHRH.) Horrw. — OL, S. Alfvaret: nära Borgby borg i Mörbylånga s:n (G. BAGENHOLM). — C. muricata L. — Vg., Osterplana hed !. C. obtusata LiLJEBL. — Öl., Borgholms alfvar (Hem. Öl. Veg. p. 31) vid Slottet och Halltorp (Ssöstr. Öl. fl. p. 327). C. Oederi (EHRH.) Horrm. — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23). C. panicea L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 24); Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — C. pilulifera L. — Yg., Martorps hed (ZETT. Kinnek. fanerog. p. 50). * C. pulicaris L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187). * C. stricta Goop. — OL, S. Alfvaret: Möckelmossen (Hem. Öl. Veg. p. 25, 26). C. tomentosa L. — Öl., S. Alfvaret (Hum. Öl. Veg. p. 24). C. verna, CHArx — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 21); Gtl., Wamlingbo alfvar!; Ye., Osterplana hed !. * ? Cladium mariscus (L.) R. BR. — Öl., S. Alfvaret: S. Mockleby i en vattensamling (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 206). Eriophorum latifolium HorreE — Öl., S. Alfvaret: Stenäsa nära Torfmossen (N. SYLVÉN). — Tämligen lågväxt form med 5—15 cm. (exklus. axsamlingen) länga strän och fä ax (1—2—3) i axsamlingen (jfr fig. 5, taf. II). * E. polystachyum L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret (Egrks. Alfvarfl. p. 187). 40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 0. N:O 8. * Schenus nigricans L. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 10). Scirpus compressus (L.) PERS. — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 206). | * 8. lacustris L. — Ö1., S. Alfvaret: Möckelmossen ! (HEM. Ol. Veg. p. 25). * S. palustris L. — Öl, S. Alfvaret: Möckelmossen (HEM. Ol. Veg. p. 25); Vg., Osterplana hed !. * S. uniglumis LINK — Ve., Osterplana hed !. — f. pu- milus BOENN. — Yg., Osterplana hed !. Fam. Juncacex. Juncus alpinus VILL. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6). — J. bufonius L. — Öl., S. Alfvaret! (Erıks. Ol. Alf. flor. p. 206). J. compressus JacQ. — ÖL, S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. fl. p. 206); vg., Klefva hed! — Pa Klefva hed förekommer denna art i en lågväxt form med 4—8 cm. långa strån (jfr 119.3. tar AN J. lamprocarpus EHRH. — Öl, S. Alfvaret: Möckelmossen (Hem. Öl. Veg. p. 25). — f. nanus Neun. (fig. 6, taf. II). — ÖL, S. Alfvaret: Resmo vid Mysinge ! (N. SvrvÉN), Thors- lunda !. — Luzula campestris (L.) DC. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6); Vg., Klefva hed !. Fam. Liliacex. Allium oleraceum L. — 61., Borgholms alfvar !. + A. schenoprasum L. — Öl., ymnig! (jfr LINS. Öl. Gotl. Resa p. 53; Ssöstr. Enum. Pl. Öl. p. 506; Ss6str. Öl. fl. p. 110; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 120, 132; . ERIKS Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 23, 31; m. fl); Gu. (jfr JoHans. Gotl. Vaxttop. o. Váxtgeogr. p. 231) t. ex. Sundre alfvar ! — Fórekommer pa Olands alfvar ofta hvitblommig (jfr Aurqv. Ol. Veg. p. 394) t. ex. S. Alfvaret: Resmo ! (N. SYLVÉN). — A. scorodoprasum L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVEN). A. vineale L. — Öl. (* Hum. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Hulterstad vid Gósslunda (N. SvrvÉN), Resmo!; Borgholms H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 41 alfvar (N. SYLVÉN). — f. compactum 'TRHviLL. — Öl., S. Alf- varet: Resmo (N. SYLVÉN). Anthericum | Liliago L. öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Hulterstad vid Gösslunda (SaósTR. Öl. fl. p. 112). + A. ramosum L. — O1, S. Alfvaret flerst. allm. ! (jfr Anrqv. Öl. Veg. p. 302; Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 506; SaósTR. Öl. fl. p. 112; Enixs. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 21; m. fl.); Gtl., flerst. t. ex. Sundre alfvar (Jonaws. Gotl. Vàxttop. o. Vàxtgeogr. p. 232), Lojsta pa Tomklint (SERN. Gotl. Veg. Utveckl.-hist. p. 83!), Visby alfvar !. f. fallar ZAB. — ÖL, S. Alfvaret t. ex. Resmo !. : Polygonatum officinale Au. — Öl. »i kalkflisans djupa springor nästan öfver hela Alfvaren» (SJÖSTR. Öl. fl. p. 113; SJöstR. Enum. Pl. Öl. p. 507; jfr Hem. Öl. Veg. p. 20!); Borgholms alfvar !. Fam. Orchidacew. — Celoglossum viride (L.) Hn. — Öl., S. Alfvaret: »blott söder om Kalkstad i Thorslunda» (Hem. Öl. Veg. p. 5 not.). Gymmadenia conopea (L.) R. BR. — Öl., S. Alfvaret: Mör- bylànga nara Gösslunda (N. SYLvEn). Herminium monorchis (L.) R. Br. — Öl. (Hum. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret flerst. t. ex. nara Möckelmossen !; Sandby (Zett. Bot. Exc. Öl. p. 141). — Orchis incarnata L. — Öl, S. Alfvaret: Mörbylånga nara Gösslunda (några ex. enl. N. SYLvÉN). — O. maculata L. — 01., S. Alfvaret: Mörbylånga nära Gösslunda (N. SYLVÉN). — O. mascula L. — Gtl., Lojsta pa Tomklint (Sern. Gotl. Veg. Utveckl.-hist. p. 83). — O. militaris L. — Öl., S. Alfvaret: Mörbylånga nära Gósslunda (1 ex. enl. N. SYLVÉN). O. morio L. — Öl., (HEM. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Mörbylånga nara Gösslunda (N. SYLVÉN). O. ustulata L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Mörbylånga nara Gösslunda (N. Sytvin); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 119). * SERNANDER, R., Studier öfver den gotländska vegetationens utveck- lingshistoria. Ak. Afh. Upsala 1894. L4 42 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. N:o 8. — Platanthera bifolia (L.) L. C. RicH. — Öl., S. Alfvaret (Erics. Öl. Alf. flor. p. 206): Mörbylånga vid Gösslunda (N. SYLVÉN). — P. montana (SCHMIDT) Rens. FIL. — Öl., S. Alfvaret: | vid en stengärdesgärd mellan Resmo och Wickleby (N. SYLVÉN). II. Dicotyledone. Fam. Salicacee. Salix repens L. — ÖL, S. Alfvaret! (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 24); Borgholms alfvar !. Fam. Betulaceze. — Betula verrucosa EHRH. — Öl., S. Alfvaret: sydligaste delen (Ertxs. Öl. Alf. flor. p. 206). — Corylus avellana L. — Öl., S. Alfvaret: mellan Drös- torp och Gardby kyrka (Hem. Ol. Veg. p. 21); Borgholms alfvar flerst. t. ex. nära Borgehage!; Vg., Osterplana hed !. Fam. Ulmace:e. — Ulmus montana WirH. — Yg., Klefva hed (vid en klippafsats ett par forkrympta individ) !. Fam. Urtieacex. — Urtica dioica L. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alf- varet: Wickleby (i större springor i kalkhällen) !; Borgholms alfvar vid ett större flyttblock !; vg., Klefva hed (mellan ut- sprang vid klippafsatser) !; Osterplana hed (i djupare springor i kalkhällen) !. — U. urens L. — O61, S. Alfvaret: Resmo (invid ett större flyttblock 0,5 km. 6. om kyrkan)!; YVg., Klefva hed (invid ett större flyttblock) !. Fam. Polygonace:w. * Polygonum, amphibium L. * aquaticum Rous. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (ErıKs. Alfvarfl. p. 187). — + terrestre Rous. — Öl., S. Alfvaret: Resmo nara Móckelmossen !. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 43 P. aviculare L. f. Dregeanum Meıssn. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN), Thorslunda !. — Rumew crispus L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo, i djupa springor i kalkhällen (Hmm. Öl. Veg. p. 20), i ett stenrós !. R. acetosa L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6); Vg., Oster- plana hed !. R. acetosella L. — 01. (HEM. Öl. Veg. p. 6). — f. angusti- folius Koch — Öl., S. Alfvaret: Wickleby !. Fam. Chenopodiacex. — Atriplex patulum L. B angustifolium J. E. Sm. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). — Chenopodium album L. — vg.. Klefva hed !. — Ch. rubrum L. — Öl. (? Hem. Öl. Veg. p. 8). Fam. Caryophylaceex. + Arenaria gothica FR. — Gtl., »flerstädes pa hallomra- dena» t. ex. Sundre pa den vidstrackta alfvaren bade v. och 6. om kyrkan ! (Jonaws. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 192); Vg., Martorps hed! (Zerr. Kinnek. Fanerog. p. 26); Öster- plana hed! (ZgTT. Kinnek. Fanerog. p. 26; Maru. Bot. Not. 1854. p. 131). + A. serpyllifolia L. — Öl., allm. pa alla alfvaromraden (jr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 491; ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23); Gtl., allm. flerst. t. ex. Sundre alfvar !; Vg., Klefva hed allm. !, Osterplana hed allm. !. — + leptoclados Reus. (syn. A. * tenuior Mert. & Koch) — Öl., S. Alfvaret: Resmo ! (N. SYLVÉN); Gtl., Sundre alfvar (JoHANs. Gotl. Växt- top. o. Vaxtgeogr. p. 192); Vg., Klefva hed! (Witte Tillägg Vg. p. 280?), Osterplana hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 280). — Cerastium arvense L. — vg., Osterplana hed (ÖSTERGR. Kinnek. fl. p. 119). C. glutinosum Fr. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205). ' MamHESIUS, J., lakttagelser öfver några inom Westergöthland före- kommande Naturalster. Bot. Not. 1854. p. 10. ? Wirte, H., Tillägg till »Rudberg: Växtförteckning öfver Västergöt- land». Bot. Not. 1902. p. 271. 44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O S. + C. pumilum Curt. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), »alfva- rets vanligaste Cerastiwm-art» (Erixs. Öl. Alf. flor. p. 205; jfr Ss6str. Öl. fl. p. 152), Resmo (ZgTT. Bot. Exe Ol. p. 128); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc.. Ol. p. 119); &tl., Närs alfvar (JoHANS. Stud. Hapax. p. 33); Vg., Martorps hed (Zrrr. Kin- nek. Fanerog. p. 25). C. semidecandrum L. — 01. (Hrm. Öl. Veg. p. 8), S. Alf- varet!, Borgholms alfvar! (ZzgTT. Bot. Exc. Öl. p. 119); Gtl., t. ex. Sundre alfvar (JoHANS. Stud. Hapax. p. 33); Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. C. subtetrandrum (Lag) Murs. — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 205); Gtl., Eke pa alfvaret vid Ofverostris (JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vàxtgeogr. p. 191). | — QC. vulgatum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), S. Alf- varet (Erıks. Alfvarfl. p. 187); Vg., Klefva hed !, Österplana hed !. ; Dianthus deltoides L. — Öl. (SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 490; Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret flerst.! (Erıks. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar !. + Gypsophila fastigiata L. — Ö1., S. Alfvaret allm. ! (SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 490; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hw. Öl. Veg. p. 19; m. fl); Gtl., Sundre alfvar s. om Skogsby (JoHANs. Gotl. Vaxttop. o. Växtgeogr. p. 190), St. Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 282). Herniaria glabra L. — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 500), S. Alfvaret (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hum. Ol. Veg. p. 22): Resmo!; Gtl., Öja alfvar!; Vg., Martorps hed (ZzgTT. Kinnek. fanerog. p. 53). Pa Olands sódra alfvar vid Resmo fórekommer fórutom den vanliga, nedliggande, greniga formen äfven en uppratt, 1—2 cm. hóg, vanligen ogrenad dvargform. Holosteum umbellatum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), »öfver hela Alfvaren — — spridd» (Ssésrr. Öl. fl. p. 45) t. ex. S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). Kohlrauschia prolifera (L.) Kuntu [Dianthus prolifer L. Sp. pl. p. 411 (1753); Tunica prolifera Scor. Fl. carn. ed. 2. I. p. 299 (1772); Kohlrauschia prolifera KuwTH Fl. berol. ed. 2. I. p. 108 (1838)] — 61., S. Alfvaret: Resmo (enl. ex. i Upsala bot. mus. herb.); Borgholms alfvar! (Hem. Öl. Veg. p. 9). — Lychnis flos cuculi L. — 6.1, S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 45 + Sagina nodosa (L.) Fenzu — 61., allm. pa alla alfvar- områden ! (jfr SoósrR. Enum. Pl. Öl. p. 431; Ss6srr. Öl. fl. p. 154; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 141; ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23, 31); Gtl.. flerst. t. ex. Sundre alfvar !, Wamlingbo alfvar!; Vg., Klefva hed ', Martorps hed (ZETT. Kinnek. fanerog. p. 26). — f. glandulosa (BEss.) — 01., S. Alf- varet flerst., t. ex. Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN), Resmo !; Borgholms alfvar!; Vg., Stenasen i Dala s:n!. — f. moniliformis Mey. — Öl., S. Alfvaret: Thorslunda !. S. procumbens L. — Öl. (jfr SyósTR. Enum. PI. Öl. p. 491; Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187). Scleranthus annuus L. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 9), 8. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Vg.. Osterplana hed !. S. perennis L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar !; Vg., Osterplana hed !. — Förekommer ofta sasom lagvaxt, n. ogrenad dvärg. + Silene maritima WitH. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 7), S. Alfvaret allm.! (jfr Ssöstk. Enum. Pl. Öl. p. 489; ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Gtl., t. ex. Sundre alfvar spridd ! (JOHANS. Gotl. Vàxttop. o. Váxtgeogr. p. 189). Denna art förekommer i alfvarvegetation såsom f. petrea Fr. (jfr Hem. Öl. Veg. p. 7; Jonans. Gotl. Växttop. o. Vaxt- geogr. p. 189), hvilken form dock ej är synnerligen utpräglad, dà den hufvudsakliga karaktären: bikronblad reducerade till knölar, ar föga konstant; pa samma individ fórekomma näm- ligen ofta såväl blommor med som dylika utan bikronblad. Äfven fullt typisk S. maritima från Sveriges västkust kan hafva bikronbladen reducerade. ! S. nutans L. — 01., Borgholms alfvar allm.! (Grev. Morf.- anat. Stud. p. 95); Högby och Persnäs alfvar allm. (Hem. Öl. Veg. p. 31). — * glabra SCHKUHR — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), Borgholms alfvar !; @tl., Sundre alfvar (JoHans. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 189), Visby alfvar !. S. venosa (GIL.) AscH. — Öl., S. Alfvaret (ERIKs. Ol. Alf. flor. p. 205) flerst. t. ex. Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar !. ! Jfr HARTMAN, C. Bot. Not. 1846. p. 169. ?* GREVILLIUS, A. Y. Morphologisch-anatomische Studien über die xerophile Phanerogamenvegetation der Insel Oeland. Engl. bot. Jahrb. Bd. 23. p. 26. Leipzig 1896. 46 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NOS. Stellaria graminea L. — 61. (HEM. Öl. Veg. p. 7), S. Alf- varet (ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar!; Vg., Sten- asen i Dala s:n !. — S. media (L.) Cyr. — Öl., S. Alfvaret (Erixs. Öl. Alf. flor. p. 205): Resmo vid ett storre flyttblock, c:a 2 km. sv. om kyrkan !; Vg.. Klefva hed vid ett större flyttblock !. + Viscaria alpina (L.) G. Don — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret mangenst.! (jfr SzósrR. Enum. Pl. Ol. p. 489; Ssdstr. Öl. fl. p. 151; m. fl.. — I allmänhet förekommer denna art pa alfvaret såsom f. suBacaulis FR. (syn. f. petrea Fr. Bot. Not. 1842 p. 170). — f. fl. alb. — Öl., S. Alfvaret: Hulterstad vid Gosslunda (N. SYLVEN). — V. viscosa (Git.) AscH. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9); Yg.. Klefva hed !. Fam. Ranunculace:e. Adonis vernalis L. — Öl., S. Alfvaret: pa västra land- borgen flerest.; Borgholms alfvar ! (ZgTT. Bot. Exe. Öl. p. 119; Hem. Ol. Veg. p. 31); Gtl., Sundre alfvar ymnig v. om kyrkan (JoHANS. Bidr. Gotl. Växtgeogr. p. 129!) och n. om Hoburgen (JoHans. Gotl. Vàxttop. o. Växtgeogr. p. 172); St. Karlsö (Linn. Ol. Gotl. Resa p. 284). * Batrachium paucistamineum (TAUSCH) GELERT * diversi- folium (SCHRANK) GELERT och * divaricatum (SCHRANK) GELERT — (Ol. S. Alfvaret: S. Möckleby i vattensamlingar (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204), Resmo i sma vattensamlingar nara Möckelmossen !. * Caltha palustris L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5). — Hepatica triloba Git. — 01., Borgholms alfvar ! (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 204). Myosurus minimus L. — Öl. (Hum. Öl. Veg. p. 8). S. Alfvaret flerst. allm.! (Grev. Morf.-Anat. Stud. p. 94); Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Váxtgeogr. p. 170). Pulsatilla pratensis (L.) Mitt. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9. 32), S. Alfvaret: Resmo (N. SYLvÉN); Borgholms alfvar flerst. !; Gtl., Lojsta pa Tomklint (SgRN. Gotl. Veg. Utveckl.- hist. p. 83); Visby alfvar !. — f. glabrata M. Frop. — 61., S. Alfvaret: Sandby pa en sandkulle (N. SYLVÉN). ' JOHANSSON, K.. Bidrag till Gotlands växtgeografi. Bot. Not. 1889. puis H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 47 — P. vulgaris MıLL. — vg., Klefva hed !. Ranunculus acer L. — 01., Borgholms alfvar !; Vg., Klefva hed !. — R. arvensis L. — Öl, S. Alfvaret: Mörbylånga vid Borgby (några ex. enl. N. SYLvEn). — RH. auricomus L. — Vg.. Klefva hed !. + R. bulbosus L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret flerst.!; Borgholms alfvar! (GREv. Morf.-anat. Stud. p. 92); Gtl., Sundre alfvar!; vg., Klefva hed! (Wirre Tillägg Vg. p. 279), Osterplana hed !. Pa Klefva hed har jag påträffat ett lågväxt ex. utan stjälkblad (fig. 5 b, taf. Ill), hari öfverensstämmande med ex., som af WULFF insamlats pa ön Wight i England, och om hvilka han säger p. 54: »The specimens are 1—1,5 cm. tall, the single flower — and the very few leaves egressing directly from the bulbe». + R. flammula L. — Öl., S. Alfvaret ! (Erics. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23). R. illyricus L. — Ö1., S. Alfvaret: såväl pa själfva alf- varet som vanligen pa landborgarna ! (jfr Ssésrr. Öl. fl. p. 189; Hem. Öl. Veg. p. 32); Borgholms alfvar (jfr SJÖSTR. Enum. Pl. Ól. p. 480). R. polyanthemos L. — OL, S. Alfvaret: Resmo vid My- singe (N. SYLVÉN); Vg.. Osterplana hed !. De af SYLVÉN vid Mysinge insamlade exemplaren voro i allm. ogrenade, enblommiga, 1,5—2,5 dm. hóga med relativt stora blommor. R. repens L. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204). — Thalictrum simplex L. * tenuifolium Sw. — (1. (HEM. Ol. Veg. p. 7), S. Alfvaret: Resmo nära en stenmur ute pa alfvaret !. Fam. Berberidacex. — Berberis vulgaris L. — Öl., Borgholms alfvar (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 204); Gtl., Visby alfvar!; Ve., Osterplana hed!. * WULFF J:R, TH., Some remarks on the flora of the Isle of Wight, England. Bot, Not. 1896. p. 53. 48 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. Fam. Papaverace:e. — Chelidoniwm majus L. — 0t. Borgholms alfvar i en liten grop (N. SYLVÉN); Böda, mindre alfvaromrade nara Torp (N. SYLVÉN). — Fumaria officinalis L. — 01., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). Fam. Crucifera. Alyssum calycinum L. — Öl., de norra alfvaromradena (Hem. Öl. Veg. p. 8). + Arabis hirsuta L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 5), S. Alf- varet: Resmo!; Vg., Osterplana hed !. — * glabra L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 484) flerst. ! t. ex. Resmo !; Borgholms alfvar flerst.!; Gt). (jfr Jonans. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 176) t. ex. Wam- lingbo alfvar !. — Ofvergangsformer mellan hufvudformen och + glabra förekomma t. ex. vid Resmo !. Braya supina, (L.) KocH — 01, mangenst.! pa alfvarom- råden öfver hela ön (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 483; SJÖSTR. Ol. fl. p. 224; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. OL Veg. p. 22). — Capsella bursa pastoris (L.) MED. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret: Mörbylånga !; Borgholms alfvar!; Ye., Klefva hed !, Osterplana hed !. — Coronopus squamatus (FORSK.) AscH. — Öl. (? HEM. Ol. Veg. p. 10), S. Alfvaret: Resmo nära Mysinge (N. SYLVÉN). Draba incana L. — 61. (HEM. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret h. o. d.!; &tl. (jfr Jonans. Gotl. Vaxttop. o. Växtgeogr. p. 180) t. ex. Wamlingbo alfvar!. — f. stricta Hn. — Öl. (HEM. Ol. Veg. p. 5), S. Alfvaret flerst. rátt allm.!; Borgholms alf- var! (jfr Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 486; m. fl); Gtl, Visby alfvar !. — Pa Visby alfvar vid Galgberget fann jag (19 12 05) en dvàrgartad form af f. stricta; den var lagvaxt, 1,5—2,5 (i medeltal 2) em. hög, ogrenad, med mycket tättsittande, sma (1,5X6—3X9 mm.), n. fullständigt helbräddade, tätt stjärn- häriga blad (jfr fig. 7, taf. ID. Pa Olands södra alfvar vid Resmo har jag funnit en del afvikande habituella modifikationer af f. stricta, sà exempelvis ex. med sma gyttrade blomställningar utvecklade i nästan alla stjälkbladsveck. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 49 — D. muralis L. — Ö1., Borgholms alfvar (Hem. Öl. Veg. pe 7). + D. verna L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret !; Gtl.: Ve.. Klefva hed !, Österplana hed !. — f. pinguis TH. FR. — vg.. Osterplana hed (ÖSTERGR. Kinnek. fl. p. 119). + Hutchinsia petrea (L.) R. Br. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), spridd pa alfvaromrädena öfver hela ön (jfr SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 485; Ss6srr. OJ. fl. p. 217); S. Alfvaret (Erics. Alfvarfl. p. 187) t. ex. Resmo (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 128); Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 119); Gtl., t. ex. Sundre alfvar (Jo- HANS. Stud. Hapax. p. 33); Vg., Martorps hed (ZETT. Kinnek. fanerog. p. 21), Osterplana hed allm. !. — Sinapis arvensis L. — Öl. (? Hex. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret: Mórbylànga vid vägen till Gósslunda !, Stenasa vid en vag till Froslunda !, mellan Skogsby och Wickleby (Enrks. Ol. Alf. flor. p. 204); Ve., Klefva hed !. — Förekommer n. alltid sasom dvärg. — Sisymbrium sophia L. — YVg., Klefva hed (tillfällig) !. Teesdalia nudicaulis (L.) R. Br. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret (Ssöste. Enum. Pl. Öl. p. 485). Thlaspi perfoliatum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), Borg- holms alfvar! (ZgTT. Bot. Exc. Öl. p. 119). Fam. Broserace:w. — Parnassia palustris L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret: Stenàsa !, Thorslunda !. Fam. Crassulace:e. + Sedum acre L. allm. pa alla alfvaromräden: Öl. ! (LINN. Öl. Gotl. Resa p. 72, 127; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23), Gtl.! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 227; Jonans. Stud. Hapax. p. 33) och Ye. !. + S. album L. allm. pa alla alfvaromráden: 01. (LINN. Ol.. Gotl. Resa p. 72, 127; Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 492; Emiks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 17, 19, 23), Gt. ! (Linn. Öl. Gotl. Resa 227, 274) och Vg.! (Österplana hed allm. !, men saknas pa Klefva hed). — * pallens Hn. Skand. fl. ed. 4. p. 150 (syn. BP balticum C. Hn. Skand. fl. ed. 9. p. 128). — Arkiv für botanik. Bd 3. N:o 8. : 4 50 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 8. öl. (Hem. Ol. Veg. p. 9), S. Alfvaret flerst. t. ex. Hulterstad (Murs. Växtgeogr. bidr. p. 196!), Resmo ! (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72). Wickleby !; Gtl. (jfr Jonans. Gotl. Váxttop. o. Vaxtgeogr. p. 196), Sundre alfvar !. — S. annuum L. — Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. + S. rupestre L. — 0L, spridd pa alfvaromradena fran Ottenby till Alböke (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 492; SJÖSTR. Ol. fl. p. 157), S. Alfvaret mangenst. allm.! (jfr Hem. Öl. Veg. p. 21; Erixs. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar !; 6tl., troligen (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 49); Vg., Martorps hed! (Zerr. Kinnek. fanerog. p. 27); Osterplana hed allm. !. S. sexangulare L. — Öl., alfvaromráden i Kalla och Hógby, »sasom en ganska väsentlig del i vegetationen» (Hmm. Öl. Veg. p. 9 not.). — 8. telephium L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9). Fam. Saxifragace:e. — Ribes alpinum L. — Öl., Borgholms alfvar !. — R. grossularia L. — 01., Borgholms alfvar !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed! — Pa samtliga af mig observerade lokaler forekommer denna art alltid invid större flyttblock. Sarifraga granulata L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret: Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN), Thorslunda (Grev. Morf.-anat. Stud. p. 98); Vg., Klefva hed !, Österplana hed !. — Pa Klefva hed (jfr WrrrE Tillägg Vg. p. 279) före- kommer äfven f. nana NEUM. Sv. Fl. p. 424 (fig. 2, taf. IV). + S. tridactylites L. — Öl. allm. (jfr SzósrR. Enum. PI. Öl. p. 492; Ssöstr. Öl. fl. p. 142), S. Alfvaret!; Gu. t. ex. Sundre alfvar (JoHans. Stud. Hapax. p. 33); Vg., Klefva hed allm. !; Osterplana hed allm.!. — Förekommer ofta såsom f. exilis (POLL) GAUD. t. ex. Vg., Klefva hed! (WrrrE Tillägg . Yg13p.4279), Fam. Rosace». — Agrimonia ewpatoria L. — Öl., S. Alfvaret, spriekväxt (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205): mellan Resmo och Wickleby (N. SYLVÉN); Gtl., Visby alfvar!; Vg., Osterplana hed !. ' MURBECK, Sv., Vaxtgeografiskt bidrag till Skandinaviens flora. Bot. Not. 1886. p. 191. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 51 — Alchemilla arvensis (L.) Scop. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); pa denna lokal förekommer endast en mycket lagvaxt dvargform: f. pygmma n. f. (fig. 6, taf. IV). Differt a forma typica caule erecto, simplice, 4—15 mm. alto, internodiis brevissimis foliis minoribus obtectis. Mycket lagvaxt form med upprätt. ogrenad, af de sma, rätt starkt hariga bladen n. alldeles tackt stam. A. vulgaris L. * pubescens (Lam.) Bus. — ÖL, S. Alfvaret (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 205); Vg., Klefva hed! Osterplana hed! (WirtE Tillägg Vg. p. 278). — Cotoneaster integerrima MED. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 19, 20); Gtl., Visby alfvar !; Ve., Öster- plana hed !. Crategus monogyna JAcQ. — OL, S. Alfvaret (Enrks. Alf- varfl. p. 187): Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 19, 20); Borgholms alfvar!; Gtl., Visby alfvar !. — C. oxyacantha L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205). Filipendula! hexapetala Git. |Spirea filipendula L. Sp. pl. p. 490 (1753); Ulmaria filipendula J. Hitt Hort. Kew. p. 213 (1768); Frlipendula hexapetala Gin. Fl. lith. V. p. 237 (1782); Filipendula vulgaris MOENCH Meth. p. 663 (1794); Filipendula hexapetala Maxim. Adnot. de Spirza i Act. hort. Petr. VI. p. 247 (1879)] — Allm. pa alla alfvaromraden: ÖL ! (Ss6srr. Enum. Pl. Öl. p. 496; Eniks. Alfvarfl. p. 187; HEM. Ol. Veg. p. 24), Gtl.! och Vg.!. — Förekommer pa Ölands sódra alfvar ibland med blott 4—10 cm. hóg stam och huf- vudlikt gyttrade blommor. Fragaria vesca L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret: Resmo !; Borgholms alfvar!; Gtl., Visby alfvar!; Vg.. Klefva hed !, Ósterplana hed !. F. viridis Ducu. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret ! (Erıks. Alfvarfl. p. 187): Resmo vid Mysinge (N. SYLVÉN); vg., Klefva hed !, Österplana hed !. Geum rivale L. — Öl., S. Alfvaret (Hem. Ol. Veg. p. 24): Resmo (N. SYLVÉN). ! Den andra i Sverige förekommande arten af detta släkte bör be- nämnas F. ulmaria (L.) Maxım. Adnot. de Spirea. i Act. hort. Petr. VI. p. 251 (1879). ARKIV FOR BOTANIK. BAND 0. N:O $8. Qu bo — G. urbanum L. — ÖL, S. Alfvaret, sprickvaxt (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 205); Boda, pa ett mindre alfvaromrade vid Torp (N. SYLVÉN). Potentilla anserina L. — 01., S. Alfvaret (Erixs. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 24): Resmo !, Wickleby !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — Förekommer ofta såsom f. sericea HAvYNE t. ex., Vg. Klefva hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 278), Osterplana hed !. P. arenaria BoRKH. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205): Wickleby !. + P. argentea L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (Eriks. Alfvarfl. p. 187) flerstädes !; Borgholms alfvar !; Gtl., Sundre alfvar !; Yg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — f. demissa (Jonp.) LEHM. — Vg., Stenàsen i Dala s:n. — f. minuta. (SER.) — ÖL, S. Alfvaret: Wickleby !. P. collina Wis. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret | (ErIKs. Alfvarfl. p. 187): Resmo !. + P. erecta (L.) Datta TORRE — Öl., S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 24); Gtl., Sundre alfvar !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. + P. fruticosa L. — Öl, S. Alfvaret mängenstädes (jfr Linn. OL. Gotl. Resa p. 64, 71, 92, 95; Aurev. Ol. Veg. p. 300; Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 495; ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 128, 132, 141; Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hw. Öl. Veg. p. 19, 23, 24). P. maculata Pourr. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (Linn. Ol. Gotl. Resa p. 72); Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. P. reptans L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret ! (Enrks. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar!; Gtl., Visby alfvar !. + P. verna (L. Lenm.! (syn. P. minor Git.) — Öl. (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 495; Hum. Öl. Veg. p. 8), S. Alf- varet allm.! (Erıks. Alfvarfl. p. 187), Borgholms alfvar !; Gtl., flerst. t. ex. Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar !; Vg., Klefva hed allm.!, Osterplana hed allm.!. — * croceolata K. JOHANS. — &tl. (jfr JOHANS. Pot. vern. p. 15). — * erythrodes K. Jo- HANS. — 6tl., flerst. t. ex. Wamlingbo alfvar (Jonas. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 203). ' Jfr JOHANSSON, K., Beiträge zur Kenntniss des Formenkreises der Potentilla verna (L. ex. p. LEHM. et auct. plur. mit besonderer Berück- sichtigung der gottlàndischen Formen. Ark. f. Bot. 1905. Bd. 4. N:o 2. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 53 Poterium sanguisorba L. — Gtl., Visby alfvar (N. SyLv£n). + Prunus spinosa L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 20); Borgholms alfvar allm. !; Gtl., flerst. allm. t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !, Visby alfvar !. Rosa canina L. — Öl., S. Alfvaret (Hmm. Ol. Veg. p. 19); Yg.. Osterplana hed!. — var. semibiserrata Matss. — Vg.. Osterplana hed !. — var. senticosa (AcH.) — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret flerst. (Marss. Bot. Reseant. p. 651). R. coriifolia Fr. var. lepida Matss. — Yg., Klefva hed !. R. glauca VILL. var. opaciformis Matss. & ALMQU. msc. — vg.. Stenasen i Dala sin !. — var. peropaciformis Martss. & ALMQU. msc. — Vg., Klefva hed !. R. rubiginosa L. var. horrida Len — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), »flerstädes pa alvaren» (Marss. Bot. Reseant. p. 67). Rubus cesius L. — ÖL, S. Alfvaret. sprickväxt (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 205): Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar !; Vg., Klefva hed vid en klippafsats !. — R. ideus L. — Yg., Osterplana hed, sprickvaxt !. — Sorbus scandica L. — Öl., Borgholms alfvar, ett rätt ungt ex. i ett stenrós!; Vg., Klefva hed, ett tämligen ungt, delvis dódt ex.!, Osterplana hed. ungplantor !. Fam. Leguminos:e. + Anthyllis vulneraria L. — Öl., allm. pa alla alfvarom- råden ! (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; Autev. Öl. Veg. p. 294; Hem. Öl. Veg. p. 6); Borgholms alfvar !; Gtl., flerst. t. ex. Sundre alfvar!, Stora Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283), Visby alfvar!. — f. alba L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret (Erixs. Alfvarfl. p. 187) flerst. t. ex. Resmo!. Stenasa nära Fröslunda !, Wickleby !; Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 212), Sundre alfvar !, Visby alfvar!. — f. coccinea L. — Öl., allm. pa alf- varomradena (jfr Linn. Ol. Gotl. Resa p. 71; Anurqv. Ol. Veg. p. 294; SsósTrR. Enum. Pl. Öl. p. 498; Zert. Bot. Exc. Öl. p. 119; ErıKs. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 6); Gtl. (jfr ' Marssow, L. P. R., Botaniska Reseanteckningar fran Gotland, Öland och Smaland 1893 och 1894. Bih. K. V. A:s Handl. Bd. 21. III. N:o 8, Stockholm 1895. 54 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 8. JOHANS. Gotl. Växttop. o. Vaxtgeogr. p. 212) t. ex. Sundre alfvar !, Visby alfvar !. Mängenstädes t. ex. pa Olands södra alfvar, dar f. typica och f. coccinea förekomma tillsammans, förefinnes en hel del öfvergängsformer mellan dessa i anseende till blomfärgen. Detta förhållande iakttogs redan af LINNÉ, som i Öl. Gotl. Resa p. 272 därom säger: »Anthyllis varierade artigt har pa Orten med ätskilliga Färgor: flore luteo, flore albo, flore ferru- gineo, flore coccineo.» BECK VON MANNAGETTA säger härom!: »Man kann leicht alle Farbenabstufungen zwischen roth und gelb beobachten». — Coronilla emerus L. — Öl., S. Alfvaret: Sandby vid Ekelunda, sprickväxt (Erixs. Öl. Alf. flor. p. 205); Borgholms alfvar vid Borgehage (N. SYLvEn). + Lotus corniculatus L. — Öl., allm. pa alfvaromradena: S. Alfvaret ! (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 24); Borgholms alfvar allm.!; Högby och Persnäs alfvar (HEM. ÖL Veg. p. 31); Gtl., Sundre alfvar !; Vg., Klefva hed allm. !, Osterplana hed allm.!. — f. parvifolia PETERM. — Öl., S. Alf- varet flerst. t. ex. Resmo !, Wickleby !. — f. villosus (THUILL.) DC. (syn. L. corniculatus = hirsuta HN. Skand. fl. ed. 2 (1832) p. 204) — Öl. (SséstR. Enum. Pl. Öl. p. 497; SsósTR. Öl. fl. p. 248; Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret rätt allm.!; Vg., Klefva hed! (Wrrrr Tillägg Vg. p. 278). — f. vulgaris KOCH — 6, S. Alfvaret rátt allm. !. Den starkt háriga formen, f. villosus, och den glatta eller n. alldeles glatta, f. vulgaris, fórekomma ofta alldeles bredvid hvarandra. + Medicago falcata L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8), S. Alf- varet flerst. !; Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 242) t. ex. Sundre alfvar !. — M. falcata L. X sativa L. — Vg., Osterplana hed (N. SYLVEN). M. lupulina L. — ÖL, allm. pa alfvaromrädena ! (jfr Ss6stR. Enum. Pl. Öl. p. 497; Ssöstr. Öl. fl. p. 250; Hem. Ol. Veg. p. 8), S. Alfvaret allm.! (Erıks. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar allm.!; Gtl., Visby alfvar !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed allm.!. — f. Wildenowii (BoENN.) Urs. — ! BECK VON MANNAGETTA, G., Flora von Nieder-Osterreich. Wien 1890— 93. p. 853. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 55 ÖL, S. Alfvaret !; Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Växt- geogr. p. 209). — M. minima (L.) Barr. — Öl., Borgholms alfvar nara slottet ! (Hmm. Öl. Veg. p. 31). — Alla af mig fran denna lokal granskade ex. tillhöra 7 viscida KocH * vulgaris UnB.! — Ononis arvensis L. — Öl., S. Alfvaret: Mörbylänga nara apoteket, enstaka (N. SYLVÉN). — O. repens L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo no. om kyrkan, enstaka ! (N. SYLVEN); Gtl., Visby alfvar !. + Oxytropis campestris L. — Öl., allm. på alla alfvarom- raden (jfr SJÖöstR. Enum. Pl. p. 497; SJÖSTR. Öl. fl. p. 247): S. Alfvaret mangenst. allm.! (jfr Aurqv. Ol. Veg. p. 294; ZrTT. Bot. Exc. Öl. p. 128; ERIKS. Alfvarfl. p. 187; HEM. Ol. Veg. p. 19, 20); Borgholms alfvar flerst. allm.! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 51, 57; ZgTT. Bot. Exc. Ol. p. 119). Trifolium arvense L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 9), S. Alf- varet! (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Grev. Morf.-anat. Stud. p. 102); Borgholms alfvar!; Vg., Osterplana hed !. Pa mycket torra lokaler blifver denna art dvärgartad, ogrenad och torde da vara f. perpusillum (SER. mss. i DC. Prodr. II. p. 191), som 1. c. kännetecknas af »spicis subglobosis, caulibus brevissimis». — Öl., S. Alfvaret: Wickleby !; Borg- holms alfvar !. — T. hybridum L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 206). — T. medium (L.) Hups. — Öl., S. Alfvaret: Resmo nara Mysinge (N. SYLVÉN). — T. minus RELHAN — Öl. (SzósTR. Öl. fl. p. 254; Hem. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret (Erixs. Alfvarfl. p. 187). — T. montanum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg p. 9), S. Alf- varet: Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN), Mörbylånga vid Borgby (N. SYLVEN). T. pratense L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar!. — f. depressum J. P. JacoBs. — OL, S. Alfvaret: Stenása nära vägen till Resmo !; Borgholms alfvar nära Borgehage!; Alböke strax v. om Djurstads träsk (N. SYLVÉN). ' URBAN, L, Prodromus einer Monographie der Gattung Medieago L Verh. bot. Ver. Brand. XV. Berlin 1873 (p. 78). 56 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. T. procumbens L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187; Grev. Morf.-anat. Stud. p. 104) mängenstädes !; Borgholms alfvar !. Förutom den nedliggande, greniga formen förekommer äfven en upprätt, n. ogrenad, 2—6 cm. hög dvärgform: f. na- num (SÉR.) DC. — Öl. (Sjóstr. Enum. Pl. Öl. p. 498), S. Alf- varet flerst. allm. t. ex. Thorslunda !. T. repens L. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 10), S. Alfvaret flerst. !; Borgholms alfvar!; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — f. pygmeum Lee (fig. 6, taf. III). — OL, S. Alfvaret flerst. t. ex. Wickleby !. — T. striatum L. — ÖL, S. Alfvaret: Mörbylånga nära landsvägen till Hulterstad (N. SYLVÉN). — Vicia angustifolia (L.) Reap. — Öl. (SJöstk. Enum. Pl. Öl. p. 496; SsósrR. Öl. fl. p. 245; Hem. Ol. Veg. p. 9). Vicia cracca L. — ÖL, S. Alfvaret (Hum. Öl. Veg. p. 24): Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN), Resmo (N. SYLVÉN); vg.. Klefva hed allm.!, Österplana hed !. — f. humilis NEUM. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187). — f. linearis PETERM. — Vg., Klefva hed !. — V. sepium L. — vg., Klefva hed !. — V. tenuifolia Bota — 6tl., Lojsta pa Tomklint (SERN. Gotl. Veg. Utveckl.-hist. p. 83). V. tetrasperma (L.) MoEncH — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8). Fam. Geraniacex. + Erodium cicutarium (L.) L'HeR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret t. ex. Resmo!; Borgholms alfvar allm. t. ex. mellan slottet och Borgehage !; Vg., Martorps hed (ZETT. Kinnek. fanerog. p. 25), Osterplana hed !. — f. crassicaule K. JOHANS. (fig. 9, taf. IT). — ÖL, S. Alfvaret: Resmo !; Gtl. (jfr JOHANS. Got]. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 183). — Geranium columbinum L. — Öl., Borgholms alfvar !; Gtl., alfvar i Bro (N. SYLVÉN). G. dissectum L. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (G. BAGEN- HOLM); Borgholms alfvar (N. SYLVÉN). G. lucidum L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 20). /. molle L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8, S. Alfvaret: Resmo (N. SvrLvÉN); Borgholms alfvar !. DHD H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. By Gi pusillum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret: 'Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar !; Vg.. Osterplana hed !. G. robertianum L. — Öl., S. Alfvaret: Resmo (Hem. Öl. Veg. p. 20), flerst. !: Borgholms alfvar !; Gtl.: Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — f. glabrescens A. Br. — Öl., Böda, mindre alfvaromrade vid Torp (N. Sytven); hela växten n. glatt eller obetydligt harig., blott strax under blommorna glandel- härig.! — f. rubricaule HoRNEM. — ÖL, S. Alfvaret t. ex. Resmo vid Mysinge (N. SYLVÉN). G. sanguineum L. — OL, S. Alfvaret, sprickvaéxt (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 205); Borgholms alfvar!; Gtl., flerst. t. ex. Lojsta pa Tomklint (Sern. Gotl. Veg. Utveckl.-hist. p. 83), Stora Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283); Ve., Osterplana hed !. Fam. Oxalidacew. — Ovalis acetosella L. — Yg., Klefva hed (mellan klipp- utsprang) !, Osterplana hed (i djupa springor) !. Fam. Linacex. + Linum catharticum V. allm. pa alla alfvaromräden: Öl. ! (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 487; Ss6srr. Öl. fl. p. 105; ERIKS. Alfvarfl. p. 187; Hem. Öl. Veg. p. 23; m. fl.); 6t1.! (JOHANS! Stud. Hapax. p. 33); Ve. !. — f. confertum Murs. — OL, S. Alfvaret: Resmo !. — f. minimum C. Hx. — Ot, S. Alfvaret flerst. ! Borgholms alfvar (HEBERT Vaxtg. bidr. p. 47°); Ve., Klefva hed !. Radiola multiflora (Lam.) AscH. [Linum radiola L. Sp. pl. p. 283 (1753); Linum multiflorum Law. Fl. fr. IV. p. 70 (1778); Radiola linoides Rotu Tent. fl. germ. I (1788): Radiola millegrana Sm. Fl. brit. I. p. 281 (1800); Radiola multiflora Ascu. Fl. Prov. Brandb. p. 106 (1864)] — Öl. (Hw. Ól. Veg. p. 9). Fam. Polygalacex. Polygala amarella CRANTZ — Öl., S. Alfvaret (N. SYLVÉN): Borgholms alfvar (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205); @tl.. Wam- lingbo alfvar !; Vg., Osterplana hed (N. SYLVÉN). "Jfr Brvrr, A, Haandbog i Norges Flora. Christiania 1904. p. 478. * HEBERT, P., Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens Flora. Bot. Not. 1884. p. 45. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. Or [9.0] P. comosa SCHKUHR — OL, S. Alfvaret (Errxs. Öl. Alf. flor. p. 205): Resmo (N. SYLVÉN). P. vulgaris L. — Öl. (Hum. Öl. Veg. p. 8); Vg., Osterplana hed !: pa sistnämnda ställe förekomma såväl f. cyanea Rone. som f. carnea RCHB. Fam. Rhamnaceex. — Rhamnus cathartica L. — 01., Borgholms alfvar ! (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 205); Gtl., Visby alfvar (N. SYLVÉN). — R. frangula L. — Öl., S. Alfvaret, sprickväxt (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 205). Fam. Guttifere. — Hypericum perforatum L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar!; 6tl., Visby alfvar !. Fam. Cistacex. Fumana procumbens (DuNn.) GREN. & GoDr.! [Cistus Fumana L. Sp. pl p. 525 (1753); Helianthemum Fumana MILL. Gard. Dict. ed. 8. n:o 6 (1768); Helianthemum pro- cumbens Dun. i DC. Prodr. regn. veg. I. p. 240 (1824); Fumana procumbens GREN. & GODR. Fl. fr. I. p. 173 (1848)] — Gtl., t. ex. Sundre alfvar (Jonas. Gotl. Vaxttop. o. Váxt- geogr. p. 184). + Helianthemum chamecistus MILL. — Öl. (AHLQV. Öl. Veg. p. 294), S. Alfvaret mangenst.! (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; Sz6stR. Enum. Pl. Ol. p. 487; Sa@sre elie eres Eriks. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 21); Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr Jonans. Gotl. Växttop. o. Vaxtgeogr. p. 185) t. ex. Sundre alfvar !, Visby alfvar !. Denna art uppträder pa alfvaromrädena n. alltid sasom f. petreum (AHLOV.) WNBG, hvilken form enl. GROSSER, l. c. p. 84, är identisk med subsp. 2. nummularıum (MILL.) GROSS. var. 4 tomentosum (ScoP.) Gross. f. vulgare (GERTN.) GROSS. ! GROSSER, W., Cistacer i A. ENGLER, Das Planzenreich. Heft. 14 (IV. 193). Leipzig 1903. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 59 + H. marifolium (L.) Miu. + canum (JAcQ.) GROSS. — öl. (Hem. Ol. Veg. p. 9), S. Alfvaret, sydligaste delen till Se- gerstad och Smedby (jfr SyósrR. Enum. Pl. Öl. p. 488; SJÓSTR. Öl. fl. p. 184; Zurr. Bot. Exe. Öl. p. 132; m. fl.). Huruvida den pa Öland förekommande ZH. «landicum 3 canescens HN. Skand. fl. ed. 1. p. 207, verkligen ar identisk med H. marifolium * canum eller blott ar en form !, f. micro- phyllum (WILLK.) Gross., af H. wlandicum såsom GROSSER, l. c. p. 119, ansett den vara, torde ej utan odlingsförsök kunna afgóras. Emellertid upptager jag tillsvidare namnet H. mari- folium. + canum för denna öländska form, emedan NEUMAN, Sv. fl. p. 280, tydligen ansett den vara identisk med denna art, dà han kallar den H. canwm (L.) DvN., hvilket namn dock ej kan upptagas, dà sásom GROSSER, |. c. p. 119, pavisar Cistus canus L. ar en helt annan, blott i Medelhafsomradet förekommande art än ZA. canum Duwn., hvilken senare där- emot är identisk med H. marifolium * canum (JACQ.) GROSS. + H. elandicum (L.) DC. — 01., S. Alfvaret, mycket allm. ! (jfr Linn. Ol. Gotl. Resa p. 66, 71, 72, 92; Anurqv. Öl. Veg. p. 298; Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 488; SaósTR. Öl. fl. p. 183; ZrETT. Bot. Exc. Öl. p. 128, 132; Enrxs. Alfvarfl. p. 187; Hem. Ol. Veg. p. 17, 18, 19, 20; m. fl); Borgholms alfvar, allm. vid Halltorp (jfr Zert. Bot. Exc. Ol. p. 120; Hem. Öl. Veg. p. 31): norr om Borgholm sparsam t. ex. Persnäs (Mensalf- varet) och Högby (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 488; SjÓSTR. Ol. fl. p. 183). — f. sulphurescens J. ERIKS. Bot. Not. 1901. — Öl. h. o. d. bland hufvudformen (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205). — Vidare hafva med afseende pa harigheten urskiljts tvenne, mindre val utpräglade former: f. denudatum (AHLQV.) Gross. och f. constrictum (AHLQV.) GROSS. (syn. f. ciliatum Wnea.) (jfr Antev. Ol. Veg. p. 298). v Fam. Violacex. Viola arenaria (DC.) FR. — Öl. (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 488; SzósrR. Öl. fl. p. 86; Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret: mangenst., t. ex. S. Möckleby, Segerstad, Kastlösa, Hulterstad, ' Jfr Hartman, C. Handbok i Skandinaviens Flora. ed. 5. p. 121. ZETTERSTEDT, J. E., Botaniska excursioner på Öland sommaren 1867. Bot. tidskr. IV. Kobenhavn 1870—71. p. 132—133. 60 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. Resmo !, Wickleby ! (jfr Murs. Öl. Gotl. Viola p. 1861); Vg.. Klefva hed !, Österplana hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 277). — f. rupestris SCHMIDT — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret: pa samma ställen som hufvudarten (Murs. Öl. Gotl. Viola p. 186); alfvar i Alböke (Anzsk. Öl. Viola p. 1622). V. arvensis Murr. — ÖL, S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205); Borgholms alfvar!; vg., Klefva hed !. V. canina L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret ! (Enrks. Alfvarfl. p. 187). V. canina L. X pumila Cuarx — Öl, S. Alfvaret: S. Möckleby (Murs. Öl. Gotl. Viola p. 186), Resmo (Anzsk. Öl. Viola p. 161), Thorslunda (Neum., WAHLST. o. Murs. Viol. suec. exs. II. n:o 48?) vid Eriksöre och Skogsby (Murs. Öl. Gotl. Viola p. 186). V. hirta L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret !; Borgholms alfvar!; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — V. odorata L. öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10). V. pumila Cuatx — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 488: SJÓsTR. Öl. fl. p. 87; Hem. Ol. Veg. p. 9), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 187): Resmo ! allm. (N. SYLVÉN). V. pumila CHAIx X arenaria (DC.) FR. — ÖL, S. Alfvaret: S. Möckleby, Hulterstad och Thorslunda vid Eriksöre (Murs. Ol. Gotl. Viola p. 186). — V. Riviniana RcuB. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 7). V. tricolor L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7) »ubique» (jfr SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 488), S. Alfvaret: Sandby (N. SYLVÉN). Fam. Lythraces. Lythrum salicaria L. — 01., S. Alfvaret: Resmo i Möckel- mossen (Hem. Ol. Veg. p. 26), Wickleby !, Thorslunda (N. SYLVÉN). Fam. Oenotherace:e. — Circea lutetiana L. — O01, S. Alfvaret: Resmo, strax v. om Möckelmossen i djupa springor (jfr Sséstr. Enum. Pl. Ol. p. 493; Ssöste. Öl. Fl. p. 3; Hem. Ol. Veg. p. 21). ' MuRBECK, S. Nagra nya eller föga kända Viola-former fran Öland och Gotland. Bot. Not. 1887. p. 185. " AnESKOG, C., Nagra for Ölands flora nya eller mindre kända Viola- former. Bot. Not. 1893. p. 161. * Neuman, L. M, WanHrsTrEDT, L. J., MURBECK, S. Viole suecic® exsiccate. II. Lund 1893. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 61 Epilobium angustifolium L. — O1, S. Alfvaret, sprick- växt (ERIKS. Öl. Alf. fl. p. 205); Borgholms alfvar invid ett större flyttblock !. — E. collinum €. C. GMEL. 01., Borgholms alfvar !; Böda, mindre alfvaromrade vid Torp (N. SYLVÉN). E. montanum L. — OL, S. Alfvaret, sprickväxt (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 205): Resmo (N. SYLvÉN). — E. palustre L. f. adenophorum Hausskn. — Öl., Böda, mindre alfvaromrade vid Torp (N. SYLVÉN). Fam. Halorrhagidacex. * Myriophyllum alterniflorum DC. — Öl, S. Alfvaret: Resmo och Wickleby i sma vattensamlingar !. — Ej fórut an- märkt för Öl. * M. spicatum L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 205). Fam. Araliacez. — Hedera Helix L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), Borg- holms alfvar !. Fam. Umbellifer:e. — Anthriscus vulgaris PERS. — 01., Böda, mindre alfvar- område vid Torp (N. SYLVÉN). Bupleurum tenuissimum L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret flerst. spridd t. ex. Hulterstad, Resmo, Thorslunda (jfr Auıov. Ol. Veg. p. 299; SJöstr. Enum. Pl. Öl. p. 479; SJÖSTR. ÖL fl. p. 95). Carum carvi L. — Ö1., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204): Resmo (N. SYLVÉN). — Cherophyllum temulum L. — Öl, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVEN). — Cnidium venosum (Horrm.) Kocu — OL, S. Alfvaret: Thorslunda (N. SYLVÉN). Daucus carota L. — 6tl., Visby alfvar !. f. contracta n. f. (fig. 10, taf. II) Planta nana contracta forma typica omnibus partibus multo minor, ssepe e collo ramosa, internodiis brevissimis, 62 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. caulibus szepe adscendentibus foliis radicalibus vix superantibus, aculeis fructus sspe rubro-violaceis. — 6tl., Sundre alfvar !. Denna form förekommer i öppen, mycket gles vegetation; genom sin organisation är den ju också en typisk »óppen- landsform», som endast nar en höjd af 2,5—6 cm. öfver marken. Den ar en hopdragen, till alla delar reducerad, vanligen ratt starkt grenig form med internodierna sa starkt fórkortade, att hela stamsystemet obetydligt nar öfver de rätt sma rosett- bladen; blomställningarna aro fablommiga. * Helosciadium inundatum (L.) Kocu — Öl., S. Alfvaret, i en liten vattensamling ett stycke so. om Wickleby kyrka !. * Hydrocotyle vulgaris L. — Öl., S. Alfvaret: Sandby vid en liten bäck (N. SYLVÉN). Pimpinella saxifraga L. — 01. (Hrm. Öl. Veg. p. 7), Borg- holms alfvar rätt allm.! (Grev. Morf.-anat. Stud. p. 88). — f. dissecta Sprenc. — OL, Borgholms alfvar!; Gtl. Visby alfvar !. — * nigra (WILLD.) — 6tl., Visby alfvar !. — Scandix pecten veneris L. — Öl., »pa Alfvaren jemte vagen emellan Repplinge kyrka och Borgholms ladugard» (AnrQv. Öl. Veg. p. 299). — Osäkert, huruvida den ännu finnes kvar pä denna lokal. Torilis anthriscus (L.) C. C. Gmer. — OL, S. Alfvaret: Resmo i djupa springor!; Borgholms alfvar flerst. !. Fam. Cornacex. — Cornus sanguinea L. — 01., Borgholms alfvar, enstaka ex. 1 stenrös !. Fam. Ericace:e. Calluna vulgaris L. — 01., S. Alfvaret (jfr Hem. Öl Veg. p. 21; Erixs. Alfvarfl. p. 187). Fam. Primulace:e. Anagallis arvensis L. — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 476; Hem. Ol. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Resmo !, Thorslunda !; Gtl., Sundre alfvar !. — Förekommer ofta såsom lågväxt, 1—5 em. hög, ogrenad eller obetydligt grenig dvärg (fig. 6, taf. VI). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 63 + Androsace septentrionalis L. — Öl., allmän pa alla alf- varomräden (jfr Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 476; Ssöstk. Öl. fl. p. 72; Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret ! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; m. fl.); Borgholms alfvar (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 57); Gtl.!; Ve., Klefva hed allm.!, Osterplana hed allm. !. Förekommer ofta sasom lägväxt dvärgform med smärre blad och fablommig, ofta till blott en blomma reducerad flock. Hooker säger också om denna växt i »Flora Boreali-americana II. London 1840» p. 119: »An exceedingly variable plant, from 1to 9 inches high. — — —. Peduncles with a single flower, or an umbell either few- or many-flowered». Pà Klefva hed (Vg.) har jag observerat ett par ex., hos hvilka en blomma i den fáblommiga flocken förskjutits ned pa blomställningsskaftet (fig. 4, taf. I). Dylika ex. skulle kunna anses såsom Ofvergángsformer till var. acaulis RETZ., hvilken dock ej fórekommer pà denna lokal. var. acaulis Rerz. — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 476; Sz6str. Öl. fl. p. 72; Erixs. Alfvarfl. p. 190) S. Alfvaret mangenst., t. ex. vid Wickleby !: Vg., Osterplana hed (OsTERGR. Kinnek. fl. p. 118). Med var. acaulis har jag anställt odlingsförsök i Upsala bot. trädgård. Frön, insamlade 1904 pa S. Alfvaret vid Wickleby, utsaddes pa hösten samma ar; af de därvid erhallna plan- torna omplanterades omkring 170 ex. pa lika afstand fran hvarandra. Af dessa gingo 151 ex. i blom, hvarvid det visade sig, att 130 ex. (86,09 °/o) voro ren var. acaulis af den typ. som fig. 2 a, b, c, d, taf. V, utvisa, under det att 16 ex. (10,60 °/o) voro Ofvergangstyper till hufvudformen, hvilka dock sta var. acaulis mycket nara (se fig. 2d, taf. V); dylika forekomma ofta äfven i alfvarvegetationen (fig. le, taf. V); återstoden 5 ex. (3,31 "/o) syntes tillhóra hufvudformen, ehuru blomställ- ningsskaften voro rätt korta (blott 2—5 cm. lànga). Af dessa odlingsförsök synes sálunda framga, att den acaula egenskapen är ärftlig. Visserligen syntes ju 3,31 °/o vara typiska, men detta behöfver ej tala emot ärftligheten, då det kan bero på hybridisering med hufvudformen, hvilken äfven förekommer tillsammans med var. acaulis. Genom fortsatta odlingar hoppas jag emellertid närmare kunna utreda, huru det förhåller sig med ärftligheten af denna egenskap. Huru- vida denna var. aculis uppstått genom mutation eller genom fixering af en genom yttre faktorers inverkan förvärfvad egen- 64 ARKIV! FOR BOTANIK. BAND!) lö NIO SE skap torde svarligen kunna afgoras. Det förhällandet, att alfvarväxterna ofta hafva en viss benägenhet att blifva acaula, talar emellertid for den senare eventualiteten. Vare harmed huru som helst, faktum ar emellertid, att af 151 ur fron af A. septentrionalis var. acaulis (fran Öl.) erhällna exemplar voro 146 ex. eller 96,69 °/o ren var. acaulis eller af denna mycket narstaende typer. * Lysimachia vulgaris L. — Öl., S. Alfvaret: Móckelmossen (HEM. Ól. Veg. p. 26). Primula farinosa L. — Öl. (jfr SzósrR. Öl. fl. p. 72; Hem. Ol. Veg. p. 6), S. Alfvaret!; Vg., Klefva hed !. — f. acaulis AHLQv. — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 476; Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret flerstádes pà nàgot fuktigare lokaler! (jfr Eriks. Alfvarfl. p. 186). — P. officinalis L. — vg., Klefva hed !. Fam. Plumbaginace». — Armeria vulgaris WiLLD. — ÖL, S. Alfvaret: Mörby- långa vid Borgby borg, enstaka (N. SYLVÉN). Fam. Oleaece:e. — Frawinus excelsior L. —- 01., Borgholms alfvar, ett för- krympt, buskliknande ex. !; Vg., Klefva hed, ett par förkrympta ex. mellan klipputsprang !. Fam. Gentianacex. Erythrea Centaurium (L.) Pers. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 8), S. Alfvaret: Hulterstad vid Gösslunda (N. SvrvÉN; jfr SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 473). E. pulchella (Sw.) Fr. — Ö1., S. Alfvaret: Thorslunda !; alfvaromraden pa norra delen af ön (jfr Hem. Öl. Veg. p. 8). 4 genuina WITTR. — Gtl.. Öja alfvar vid Boddenarve och Pettersvik (WrrrR. Erythr. exs. IV. n:o 271). E. vulgaris (RArN.) WirTrR. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8). — * Iitoralis (Turn.) Sm.; WrrTR. — 6tl., Öja, alfvar vid ' Wirrrock, V. Erythree exsiccate. Fasc. IV. Stockholm 1890. H. WITTE. DE SVENSKA ALFVARVÄXTERNA. 65 Boddenarve och Pettersvik (JoHANS. Gotl. Växttop o. Vaxt- geogr. p. 150). — Gentiana amarella L. * avillaris SCHMIDT — Vg.. Klefva hed !. — G. campestris L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 5). G. uliginosa WıLLD. — 01. (HEM. Öl. Veg. p. 10), S. Alf- varet flerst. t. ex. Kastlösa vid Bjärby, Resmo, Wickleby, Thorslunda vid Kalkstad, Lenstad och Skogsby (DusÉN Öl. Gentiane p. 16'j; Köping: Kolstads alfvar (DusÉN Öl. Gen- tians p. 16). * Menyanthes trifoliata L. — OL, S. Alfvaret: Möckel- mossen (HEM. Öl. Veg. p. 25). Fam. Aselepiadacex. + Cynanchum vincetoxicum (L.) R. Br. — Öl., allm. pa alfvaromrädena ! (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 473; Sséstr. Öl. fl. p. 93; Erixs. Alfvarfl. p. 186; HEM Öl. Veg. p. 19, 20); Gtl., mangenst. allm. (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 149) t. ex. Sundre mkt. allm.! (Jonaws. Stud. Hapax. p. 33), Wamlingbo alfvar !, St. Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283), Visby alfvar !, m. fl. ställen. Fam. Convolvulace:. + Convolvulus. arvensis L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8; jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 469; SzósTR. Öl. fl. p. 75), 8: Alfvaret mángenst. ! (jfr Erıks. Alfvarfl. p. 186; Grev. Morf.- anat. Stud. p. 74), Borgholms alfvar !; Gtl., Nas alfvar !. Pa Ölands södra alfvar förekommer af denna art såväl den vanliga formen (fig. 3d, taf. I), som en mera sma- och smalbladig (fig. 3 a, b, taf. I) samt smablommig form, emellan hvilka former ófvergàngsformer ingalunda saknas; den senare formen är mycket allmännare än den förra. SJÖSTRAND säger om denna sistnämnda form, Öl. fl. p. 75 (jfr SJösTR. Enum. Pl. Öl. p. 469): »En liten var. med jemnbreda blad förekommer all- mänt på Ölands Alfvar». Denna form har af ERIKSON, Öl. Alf. flor. p. 203, beskrifvits under namnet f. alvarensis såsom ' Dusen, K. F, Om Ölands och sydöstra Smålands Gentiane. Bot. Not. 1896: p. 11. Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 8. ; 5 66 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. N:O 8. smablommig och smalbladig. Den afviker enl. bemälde förf. »betydligt i bladform saval fran C. arvensis f. linearifolius Cuorsv som fran C. arvensis var. auriculatus Desk. Blad- öronen äro hos ólandsformen något utstående, hos linearifolius rätt bakatriktade och hos auriculatus utbójda». Att ölands- formen är skiljd fran f. auriculatus torde nog vara säkert, men att den skulle vara »betydligt» skiljd fran f. linearifolius kan jag ej finna vare sig af beskrifningar eller af herbarie- exemplar af sistnämnda form (jfr fig. 3a. b, med 3 c, taf. I). Den beskrifning af f. /nearifolius, som finnes i DE CANDOLLE, Prodr. regn. veg. IX p. 409, »foliis angustatis linearibus, flo- ribus minoribus», stämmer fullständigt in pa den öländska formen af C. arvensis, som jag darfor upptager sàsom f. li- nearifolius CHotsy. Den ar en lokalform, utbildad pa de torraste lokalerna pa alfvaret; pa skyddade stallen upptrader däremot C. arvensis typica. —Cuscuta europea L.— Öl., Borgholms alfvar nara slottet saväl pa Urtica dioica (C. O. NOREN) som äfven t. o. m. pa Prunus spinosa (N. SYLVEN). Fam. Borraginacex. — Oynoglossum officinale L. — 61., S. Alfvaret vid sten- gärdesgårdar enstaka ex. !. Echinospermum lappula (L.) Leum. — 61. (? Hem. Öl. Veg. p. 7), 8. Alfvaret: Resmo vid de norra vaderkvarnarna (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 203) och ute pa alfvaret no. om kyrkan !; Gtl., Sundre alfvar!, Nis alfvar! (jfr Linn. Ol. Gotl. Resa p. 274). — Forekommer dels sasom lagvaxt, ogrenad, 1,5—6 cm. hög dvärg (jfr fig. 1, taf. VI), dels såsom rätt lågväxt, men grenig form med nedátbójda eller nedät- och inátbójda eller pa flerfaldiga sätt nedat krumbójda grenar. Lithospermum officinale L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), S Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar !. — Myosotis cespitosa C. F. SCHULTZ f. simplex NEUM. - OL, S. Alfvaret ! (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 203). — M. collina Horrm. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor: p. 203). — M. palustris L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret: Resmo nära Möckelmossen !. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARV AXTERNA. 67 M. stricta Link — 01. (Hmm. Öl. Veg. p. 7); Vg., Martorps hed (ZzgTT. Kinnek. fanerog. p. 11). — AM. versicolor (PERs.) Sm. — 6tl., Öja alfvar (Jonas. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 144). Fam. Labiat:e. + Brunella grandiflora L. — O1., allm. fran Ottenby till Borgholm (jfr Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 472; Ssöstk. Öl. fl. p. 202), S. Alfvaret allm.! (jfr Zert. Bot. Exc. Ol. p. 141; Enrks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 21): Alböke alfvar (N. SYLVÉN); Gtl. (jfr JOHANS. Got]. Växttop. o. Växtgeogr. p. 146) t. ex. Wamlingbo alfvar !. Mera lagvaxta exemplar hafva af Erikson, Öl. Alf. flor. p. 204, beskrifvits sasom f. nana med den särdeles kortfattade diagnosen: »5 à 6 cm. hóg». — B. grandiflora L. X vulgaris L. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo vid Mysinge (N. SYLVÉN). + B. vulgaris L. — Öl., S. Alfvaret allm. ! (Erıks. Alf- varfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 24); Borgholms alfvar allm. !; Gtl., flerst. allm., t. ex. Sundre alfvar!, Visby alfvar!; Ve., Klefva hed allm.!, Osterplana hed allm. !. f. pygmea n. f. WITTE (fig. 5a, b, taf. VI) Planta annua, nana, erecta, caule simplice 1,3—3 cm. alto, internodiis brevissimis, foliis minoribus. — Öl., S. Alf- varet: Thorslunda !. Särdeles utpräglad dvärgform med korta, 1,3—3 (i medel- tal 1,8) em. långa, upprätta, ogrenade stammar; internodier mycket korta, ibland ett längre strax under blomställningen; mycket små blad (bladskifvan 6 X 12 mm.); nästan hufvudlik blomställning; fodrets öfre läpp ibland nästan tvärhuggen. Det kanske märkvärdigaste med denna form är, att den imot- sats mot typisk B. vulgaris är en annuell hapaxant med genomgående. obetydiigt grenad hufvudrot och en eller annan hypokotyl birot: föryngringsskott förefinnas blott hos ett eller annat ex. i form af sma bladrosetter i de nedersta blad- vecken, men dessa komma säkerligen ej till utveckling. Någon dylik form finnes, för så vidt jag kunnat finna, ej förut beskrifven. Visserligen har ERIKSON, Bot. Not. 1901. p. 203, beskrifvit en f. nana, men den |. c. gifna diagnosen: 68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 8. »3 à 4 em. hög» är högeligen kortfattad. Huruvida f. pygmea är identisk med £ cretica Boiss. Fl. Orient. IV. p. 652 ar det mig omöjligt att med full sannolikhet afgöra af brist pa jäm- förelsematerial, men troligen är sa ej förhällandet. + Calamintha acinos (L.) CrarRv. allm. pa alla alfvar- områden: 61.! (SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 471; Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 23), Gtl.! (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 146) och Vg. !. Af denna art fórekomma tvenne former: 1) f. perennans HN.; WiTTE Bot. Not. 1902. p. 276, hvilken är den vanligaste formen. — OL, S. Alfvaret allm.!, Borg- holms alfvar !; Gtl., t. ex. Sundre alfvar !; Vg., Osterplana hed !, Klefva hed !. 2) f. nana n. f. (fig. 2a, b, taf. VI) jfr Bot. Not. 1902. p. 276: caule erecto, simplice, 2,5 —7 cm. alto; planta annua. — ÖL, S. Alfvaret flerst.!; Borgholms alfvar; Gtl., Sundre alf- var !; Vg., Klefva hed! (jfr WrrrxE Tillägg Vg. p. 276). Dvärgform, 2,5—7 (i medeltal c:a 4) cm. hög, ogrenad eller med ett par grenar nedtill, ettarig. Bada formerna kunna uppträda hvitblommiga (jfr WrrTE Tillägg Vg. p. 276). Galeopsis ladanum L. f. globosa K. JOHANS. — Gtl. (jfr Jo- HANS. Gotl. Växttop. o. Vaxtgeogr. p. 148), t. ex. Sundre alfvar !. — Glechoma hederacea L. — Öl., Borgholms alfvar i dju- pare springor !; Vg.. Klefva hed mellan klipputsprang !. — Lamium amplevicaule L. — 01., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVEN). — Marrubium vulgare L. — O1., 8. Alfvaret: Wentlinge (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 204), Resmo !. Pa S. Alfvaret vid Resmo påträffade jag en form, som säkerligen torde vara f. lanatum BENTH.,' hvilken karakteri- seras af tjockt hvitulliga stjälkar, sma, n. rundade, pa bada sidor, dock i synnerhet pà undersidan, hvitulliga blad samt hàrigare blomfoder (jfr fig. 5. taf IV). — Mentha arvensis L. — Öl., S. Alfvaret, sprickvaxt (Enrks. Öl. Alf. flor. p. 204). M. austriaca Jace. f. elandica NEUM. — ÖL, flerstädes pa alfvaret (O. NoRDSTEDT i NEUM. Sv. fl. p. 162), S. Alf- ! Jfr WILLKOMM, M. & LANGE, J., Pordromus flore hispanice. II. Stuttgart 1870. p. 449. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVÄXTERNA. 69 varet: S. Möckleby (J. ERIKSON enl. ex. i Upsala bot. mus. herb.), Wickleby !. M. palustris MogNCH — Öl., allm. (jfr Ssésrr. Öl. fl. p. 199; Erixs. Alfvarfl. p. 186; Hem. Ol. Veg. p. 22. 23). — Det torde vara osäkert, huruvida med M. arvensis v. riparia betecknade uppgifter fran Olands alfvar verkligen bóra han- föras till M. palustris. — Nepeta cataria L. — Ö1., Borgholms alfvar i stenbrott !. Scutellaria galericulata L. öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7). S. hastefolia L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret: As och Wentlinge (ZgTT. Bot. Exe. Ol. p. 132), Mörbylånga (N. SYLVÉN); Horns alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 140). + Teucrium scordium L. — 601.. allm. fran Ottenby till Persnäs (jfr Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 472; Ss6srr. Öl. fl. p. 206), S. Alfvaret flerst. allm. ! (Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 22); Gtl. — Förekommer ofta pa Ölands södra alfvar sasom f. nana NEUM., sa t. ex. vid Wickleby !. + Thymus serpyllum L. mycket allm. pa alla alfvarom- råden: Öl. ! (jfr Erixs. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 18, 19, 23. 31), Gt. (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283; "JOHANS. Stud. Hapax. p. 33) och Vg. !. I afseende pa bladformen torde denna art pa alfvarom- rädena nästan alltid tillhöra f. angustifolius (PERS.) WEINM. (jfr Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204). I anseende till härigheten förekommer af denna art en hel del olika former; den alldeles glatta formen, f. glabratus Wımm. (fig. 2a, taf. I), ar mycket sällsynt (af N. Sytven funnen pa Persnäs alfvar, Öl.); af de håriga formerna förekommer allmänt såväl den vanliga formen, f. typicus (fig. 2b, taf. I), med fint korthåriga stam- mar, blott mot basen kanthåriga blad samt korthårigt blom- foder med kanthariga flikar, som f. ericoides WIMM. (fig. 2 c, d, taf. I) med tätt langhariga, ibland nästan hvitludna stammar, pa báda sidor hariga blad och starkt langharigt blomfoder; afven 6fvergangsformer mellan dessa bàda typer forekomma. Exemplar af såväl f. typicus, som f. ericoides inplanterades 1903 fran Ölands södra alfvar i Upsala bot. trädgård, dar de, växande bredvid hvarandra, fortfarande hafva att uppvisa hvar och en sin karakteristiska harighet. 70 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O S. Fam. Solanacex». — Solanum Dulcamara L. — Öl., S. Alfvaret: sydligaste delen (ERIKS. Öl. Alf. flor. p. 204), Resmo !, Stenása !. — f. marinum Bas. — OL, S. Alfvaret: Stenasa !. Fam. Serophulariace». — Ohenorrhinum minus (L.) Lag [Anthirrhinum minus L. Sp. pl. p. 617 (1753); Linaria minor Desr. Fl. atlant. If. p. 46 (1798— 1800); Chamorrhinum minus Lag i WILLE. & Lax Prodr. fl. hisp. II. p 577 (1870)] — Öl., S. Alfvaret: Resmo !. — En späd, 2—5 cm. hóg, ogrenad, vanligen 1-blom- mig dvärgform (fig. 4, taf. VI). Euphrasia! brevipila Burn. & GREMLI — Öl., Borgholms alfvar (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204). E. curta FR. — vg., Klefva hed !. E. gracilis FR. — Gtl., Wamlingbo alfvar (Jonas. Gotl. Vàxttop. o. Váxtgeogr. p. 156). i + E. stricta Host. — 61., S. Alfvaret (Enrxs. Öl. Alf. flor. p. 204); Borgholms alfvar allm. !; Gtl., flerst. allm. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 155) t. ex. Wamlingbo alfvar !. — £f. procumbens K. JOHANS. — Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 155). Linaria vulgaris L. — Öl., S. Alfvaret flerst.! (jfr ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Högby och Persnäs alfvar (Hmm. Öl. Veg. p. 31); Gtl., Stora Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283). — Pa Olands sódra alfvar vid Resmo fórekommer en lagvaxt, fáblommig form med smala blad och korta internodier. Odontites rubra GIL. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), allm.(?) (SaósrR. Enum. Pl. Öl. p. 475; Sséstr. Öl. fl. p. 208). * Pedicularis palustris L. — 01., S. Alfvaret: Sandby vid en bäck (N. SvrvÉN). — En lågväxt, c:a 10 em. hog, ogrenad, relativt storblommig form. Rhinanthus major EHRH. — Öl., S. Alfvaret: Resmo vid Mysinge, Mörbylånga samt flerst. allm. (N. SYLVÉN). Rh. minor EHRH. — Öl, S. Alfvaret: Resmo (N. Svr- VÉN). 1 E. officinalis L. angifves af SIÖSTRAND, Öl fl. p. 208, såsom allmän pa c sd g alfvarområdena på Öland. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 71 — Scrophularia nodosa L. —- ÖL, S. Alfvaret, sprickvaxt (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204). — Verbascum thapsiforme SCHRAD. — Öl. (HEM. Ol. Veg. P22): — V. thapsus L. — Öl. (SyósrR. Enum. Pl. Öl. p. 473), S. Alfvaret! (Hmm. Öl. Veg. p. 20); Borgholms alfvar !. * Veronica aquatica BERNH. — Or, S. Alfvaret (ERIKS. Ol. Alf. flor. p. 204): Resmo vid Móckelmossen (N. SYLVÉN), Wickleby vid en liten vattensamling !. — JV. arvensis L. — Öl., S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 204). * V. beccabunga L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 7), S. Alf- varet!: Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — V. chamedrys L. — Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. V. longifolia L: — Vg., Klefva hed !. — Lagvaxt, 4—12 cm. hog, rätt starkt harig form med smärre blad och kort ax, habituellt lik V. spicata L. — V. officinalis L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7). V. scutellata L. — Öl., S. Alfvaret (Hem. Öl. Veg. p. 23). Högby och Persnäs alfvar allm. (Hem. Öl. Veg. p. 31). — var. villosa SCHUM. — Öl., S. Alfvaret: Mörbylänga nüra Borgby (N. SYLVÉN), hvarest denna var. pa en lokal förekom nästan formationsbildande i blott dvargartade exemplar: f. maera n. f. (fig. 3, taf. II). Differt a v. villosa statura multo minore, caule c:a 2 em. alto, foliis minoribus, racemis paucifloris. Til alla delar mindre dvärgform med 1—3 (i medeltal c:a 2) em. hog, upprátt stam, mindre (c:a 2X7 mm.) blad och fablommigare (2—7 blommiga) klasar. V. serpyllifolia L. — 01. (Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret: Resmo!; 6tl., Sundre alfvar (JoHANS. Gotl. Växttop. o. Växt- geogr. p. 154). Såväl pa Ölands som Gotlands alfvaromräden (jfr JOHANS. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 154) förekommer af denna art en lågväxt dvärgform: f. minima n. f. (fig. 8, taf. II). Differt a forma typica statura multo minore, caulibus brevioribus, 1,5—4 cm. altis, internodiis brevissimis, foliis minoribus, racemis paucifloris. Till alla delar mindre form med korta, uppstigande stam- mar och internodier ofta blott af bladens halfva längd, sma 72 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. No S. (3X5—6 X98 mm.) blad och fáblommiga (3—12 blommiga) ofta blott 5—i2 mm. lànga blomstallningar. Denna form foreter en viss likhet med den i Alperna forekommande f. tenella (ALL.) GREN. & GODR. + V. spicata L. — Ö1., allm. pa alfvaromradena, särskildt Borgholms alfvar! och de nordliga (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 128; SyósrR. Enum. Pl. Ol. p. 474; Hem. Öl. Veg. p. 31); Gtl. (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 228); Vg., Osterplana hed !, Stenasen i Dala s:n!. — + nitens (Host.) — 61., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). — V. triphylla L. — 61. (? Hem. Öl. Veg. p. 8). V. verna L. — ÖL, S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Vg., Osterplana hed !. Fam. Lentibulariacex. Pinguicula vulgaris L. — Öl. (Hw. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret (Enrks. Alfvarfl. p. 186): Resmo !. Fam. Globulariace». + Globularia vulgaris (L.) Nvw. [G. vulgaris L. Sp. pl. p. 95 p. p. (1753); G. spinosa Lam. Enc. bot. IL p. 731 (1786); G. vulgaris Nym. Syl. p. 140 (1854); G. suecica Nym. Syll. p. 140 (1854); G. Linnei Rovy i Bull. soc. bot. France p. 351 (1882)] — 61. S. Alfvaret, i synnerhet mellan Resmo och Stenasa! samt sdderut till Gósslunda i Hulterstad (jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 476; Ssöstk. Öl. fl. p. 47—48; ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 128; Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Ol. Veg. p. 19), Borgholms alfvar (Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 119); Gtl., flerst. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 48, 160). Fam. Plantaginacez. * Litorella lacustris L. — Öl., S. Alfvaret flerst. (SIÖSTR. Enum. Pl. Ol. p. 477; SasósTR. Öl. fl. p. 327): vid Möckel- mossen ! (Hem. Öl. Veg. p. 25). + Plantago lanceolata L. * spherostachya WiwM. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7; jfr SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 477; SJÖSTR. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 13 Ol. fl. p. 53); Vg. Osterplana hed! — f. dubia (L.) Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 7), S. Alfvaret mangenst.! (jfr ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Borgholms alfvar !; Gtl., t. ex. Sundre alfvar !. Visby alfvar!; Vg., Klefva hed! (Wirre Tillägg Vg. p. 275), Osterplana hed !. Såväl genom frésadd som genom inplantering hafva od- lingar företagits med starkt utpräglad P. lanceolata f. dubia (jfr fig. la, b, taf. IIT) fran Ölands södra alfvar, Resmo, hvar- vid det i bada fallen visat sig, att en atergang till hufvud- formen inträffat, och att f. dubia säledes blott ar en af yttre faktorer betingad form. — P. major L. * asiatica (L.) f. minor (GiL.) WrrrE. [P. minor Gir. Fl. lith. p. 15 (1788); P. minima DC.) FI. foe i408.(1805); KRA nana "TRATT. Arch. p. 23, ¢. 1442 (1812); P. major v. microstachya WALLR. Sched. p. 62 (1822)] — Ö1., S. Alfvaret: Resmo ! (jfr LÉNsTR. Växtgeogr. bidr. p. 256! »En ytterst liten form, hela växten knappt tumshóg»): YVeg.. Klefva hed !. P. major (typica) fórekommer val ocksa pa Olands alfvar (jfr Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 476; SsósTR. Öl. Fl. p. 52; Enrks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Ol. Veg. p. 10). + P. maritima L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 6), »Olands alfvar ymnig» (f. gentilis FR., SIÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 477; SJÖSTR. Öl. fl. p. 53), S. Alfvaret mängenst. rätt allm. ! (jfr Erics. Alfvarfl. p. 187); Borgholms alfvar !; Gtl. (jfr JOHANS. Got]. Växttop. o. Vaxtgeogr. p. 161). Den i alfvarvegetationen vanligaste formen (fig. la, b, taf. VII) har tämligen korta. oftast nästan cylindriska (jfr GREV. Morf.-anat. Stud. p. 85), vid basen starkt hvitulliga blad samt tämligen korta, oftast uppatböjda till n. nedliggande stänglar med korta, ofta n. klotformiga ax: f. lanigera K. Jo- HANS. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 107. Jag upptager detta namn, emedan den af JOHANSSON, |. c., gifna diagnosen ar den fullstandigaste och den som just hanfor sig till alfvar- formen, detta oaktadt en hel del beskrifna former torde vara i det allra närmaste identiska med f. lanigera sásom t. ex. f. gentilis Fr. Fl. Hall. p. 35 (1817), f. leptophylla Mert. & Koch Deutsch. Fl. I. p. 808 (1823), f. tenuissima WNBG. Fl. suec. p. 98 (1831), f. pygmea Ler Haandb. Dan. fl. p. 122 !' LENSTRÖM, C. A. E, Spridda växtgeografiska bidrag till Skandina- viens flora. Bot. Not. 1888. p. 241. 74 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. NOS. (1864), m. fl. Denna form torde möjligen hafva varit den- samma som LINNÉ, Öl. Gotl. Resa p. 109, omnämner sålunda: »Plantago foliis semicylindraceis integerrimis waxte ófwer hela faltet inemot Tiusta-By; Bladen voro ofwan pa flückuge som en orm, och der bladen komma upp ur roten satt en làng hvit ull». Ex. fran ÖL, S. Alfvaret, Resmo, af det utseende, som fig. la, taf. VII utvisar. inplanterades 1903 i Upsala bot. träd- gard, dar de påföljande ar utvecklade sig till typisk P. ma- ritima (se fig. 1, taf. VII). P. media L. * longifolia G. Mey. [? P. media x Urvil- liana Rap. Hist. plant. p. 452 (1827); P. media v. longifolia G. Mey. Chl. han. p. 347 (1836); P. Urvillei Orız i BERCHT. Oek.-techn. fl. Bohm. IT. 1 p. 42 (1838); P. oblongifolia ScHUR. Ost. Bot. Zeit. p. 249 (1860)] f. pygmea n. f. (fig. 13, b, taf. IV; fig. 2a. b, taf. VIII). Differt a subspecie longifolia tvpica statura multo minore, foliis minoribus, 5X 13—17 X 22 (plerumque 9X 23) mm., 3- vel 5-nervatis, scapis decumbentibus—adscendentibus, 1,5—8 em. longis, spicis 2—20 (plerumque 8—10) mm. longis. vg.. Klefva hed !. En särdeles vacker dvärgform, som karakteriseras af smärre, härigare blad, kortare, nedliggande till uppàtbójda blomställningsaxlar och fáblommigare, ibland af blott 4—6 blommor bestáende ax. Nàgon dylik form af P. media ar, för sa vidt jag kunnat finna, ej fórut namngifven, ehuru visserligen i LEDEBOUR Fl. Ross. III. p. 481 finnes en beskrifning: »8 statura multo mi- nore, foliis anguste oblongis», hvilken dock ej fullt passar in pa denna form. G. MEYER nämner i Fl. han. exc. p. 452 om JP. media: »Auf nassmagrem Boden kommen 3" hohen Exemplare mit runder Blüthenähre vor (P. nana TRATT. Arch. I. p. 23. t. 42)», men vid en granskning af TRATTINIKS figur finner man genast. att denna P. nana maste vara en form af P. major, hvilket äfven bestyrkes därigenom, att flertalet florister föra P. nana TRATT. till denna sistnämnda art, sa t. ex. DC., Prodr. regn. veg. XIII: 1 p. 695; Beck, Fl. N.-O. p. 1094; AscH., Fl. Prov. Brandb. p. 545; NEuw., Sv. fl. p. 113. Sommaren 1901 insamlades frón af P. media f. pygmea, hvilka utsaddes i Upsala bot. trádg. våren 1902; ett ex. blommade redan pa hösten samma ar. de öfriga päföljande ar. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 15 Härvid visade det sig, att alla ex. voro typiska * longifolia (fig. 2, taf. VIII), och att detta subsp. ar val skiljdt fran * typica BECK, som samtidigt (fig. 1, taf. VIII) och under enahanda förhållanden som * longifolia odlades i bot. träd- garden. Dessa odlingsförsök utvisa saledes, att af P. media finnes ätminstone tvenne konstanta underarter, nämligen + typica och + longifolia, samt vidare att f. pygmea är en af yttre faktorer betingad form. Möjligen förekommer pa Klefva hed äfven en dvargform af * typica att doma af ett af mig patraffadt ex. (fig. la, taf. VIII). + Plantago tenuiflora Warpst. & Kir. (syn. P. minor FR. f. stricta Fr. H. N. 16 n:o 28). — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 10). — f£. depressa (SSÖSTR.) Witte. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret: As vid Kärra (jfr Zerr. Bot. Exc. Öl. p. 132), Grüsgárd vid Qvinsgóta och Segerstad vid Seby (Ss6str. Öl. fl. p. 52). — f. minor (FR.) Enrks. Bot. Not. 1905 p. 243 — ÖL. allm. i synnerhet pa var och höst öfversvämmade ställen ! fran As till Boda (jfr Fr Nov. fl. suec. p. 131; Ssöstr. Enum. Emp 076: ssosre. OL. fl.’ p52; Zerr "Bot.)Exe, OL p. fee 122-140. HM. Ol. ' Ves p. 22; m. fl). Sedan làng tid tillbaka har det varit skilda meningar rådande, huruvida den öländska P. minor Fr. verkligen ar identisk med den sydösteuropeiska P. tenuiflora WALDST. & Kir. Ehuru redan DE CAaNDOLLE 1852 i Prodr. regn. veg. XIII: 1. p. 697 upptager P. minor sasom synonym med P. tenuiflora, har det ej förrän 1904 genom ZINGERS? undersök- ningar blifvit konstateradt, att den förra blott är en form af den senare. For att i nagon man fullständiga det resultat, hvartill ZINGER kommit, vill jag i korthet omnämna de od- lingsförsök med denna växt, hvilka jag företagit i Upsala bot. tradgard. Saval ar 1904 som ar 1905 odlades den öländska (ur frön fran Öl., S. Alfvaret: Resmo), sistnämnda ar äfven den sydosteuropeiska P. tenuiflora (ur frön, som godhetsfullt erhållits af prof. N. ZiNGER, fran Poltawa i Ryssland). Härvid visade det sig, att ur frön af f. minor (af det utseende, som fig. 1—4, taf. IX utvisa) utvecklade sig kraftiga exemplar ' Fries, E, Novitiarum flore suecice mantissa altera. Upsala 1839. ? ZINGER, N., Plantago tenuiflora W. K. i Plantago minor FR. Kiew 1904. Referat af denna uppsats af J. Erikson återfinnes i Bot. Not. 1905 p. 189—190, p. 243. 76 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. (ett dylikt finnes afbildadt fig. 5, taf. IX), hvilka fullstandigt öfverensstämde med de samtidigt odlade exemplar, som här- stammade fran Sydryssland. Fam. Rubiace». + Asperula tinctoria L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8), allm. pa alfvaromradena (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 469; SJÖSTR. Ol. fl. p. 49), S. Alfvaret allm.! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; ZETT. Bot. Exe. Öl. p. 132; ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Borgholms alfvar! (ZgTT. Bot. Exe. Ol. p. 119; Grev. Morf.-Anat. Stud. p. 70); Gtl.. allm. (jfr Lrww. Öl. Gotl. Resa p. 238) t. ex. Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !, Stora Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283), Visby alfvar!. — f. nana NEUM. — Öl., S. Alfvaret: Resmo !. — Galium aparine L. * Vaillantii DC. — 01., Bóda, mindre alfvaromrade vid Torp (N. SYLvEn). + G. boreale L. allm. pa alla alfvaromraden: 61. ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 186; Hum. Öl. Veg. p. 5, 24), Gtl.! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 228, 283) och Vg.!. — f. arenosum NEUM. — ÖL, S. Alfvaret ! (Errxs. Öl. Alf. flor. p. 203); Vg., Osterplana hed !. — f. litorale K. JOHANS. — &tl.. Wamlingbo alfvar (JOHANS. Gotl. Vàxttop. o. Vaxtgeogr. p. 139). G. palustre L. — Öl., S. Alfvaret !: Möckelmossen (HEM. Öl. Veg. p. 26). — f. humifusum REvT. — Gtl., Wamlingbo alfvar (JoHANS. Gotl. Vàxttop. o. Vàxtgeogr. p. 140). + G. silvestre PoLL. * hirtum Mert. & KocH — YVzg., Osterplana hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 275). — + sudeticum Tausch — Öl. (AnrQv: Öl. Veg. p. 299; SséstR. Enum. PI. Öl. p. 468; SaósTR. Öl. fl. p. 50; Zerr. Bot. Exe. Öl. p. 119 *)), S. Alfvaret allm.! (Zert. Bot. Exe. Ol. p. 128; Erıks. Öl. Alf. flor. p. 203; Hem. Ol. Veg. p. 18, 19); Borgholms alfvar (ZETT. Bot. Exc. Öl. p. 119). G. uliginosum L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (ERIKS. Alfvarfl. p. 186). — Pa Ölands södra alfvar nara Mysinge vid Resmo har af N. SYLVÉN insamlats en n. all- deles glatt form. + G. verum L. allm. pa alla alfvaromraden: 61. ! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72: Erixs. Alfvarfl. p. 186; Hw. Öl. Veg. p. 21, 31), Gti. ! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 228; Jonans. Stud. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 17 Hapax. p. 33) och vg.!. — Förekommer vanligen i en làg- vüxt form med korta internodier, hoprullade blad och hop- dragen blomställning, bvilken form torde vara mycket när- stående till f. orale Bris. och säkerligen identisk med f. angustissimum WALLR. Fam. Caprifoliacee. — Lonicera Xylosteum L. — Öl., S. Alfvaret: sydligaste delen (Enrks. Öl. Alf. flor. p. 203): Ve.. Österplana hed vid en liten brant !. Fam. Valerianacex. * Valeriana dioica L. — O1., S. Alfvaret: Sandby vid en liten back (N. SYLVÉN). * V. excelsa. PoIR. — Vg., Klefva hed vid en liten rännil !. Valerianella olitoria (L.) Porr. — Öl. (? Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret: Resmo vid Mysinge (N. SyLvEN); Boda, mindre alfvaromrade vid Torp (N. SvrvÉN). — Vid Mysinge förekom- mer denna art såsom en lågväxt, 2,5-—5,5 em. hog, ogrenad eller obetydligt grenig dvärg. Fam. Dipsacace:e. Knautia arvensis (L.) CouULT. — 0t. S. Alfvaret (N. Svr- VEN); Gtl., Visby alfvar!. — f. campestris Buss. — ÖL, S. Alfvaret: Mörbylånga nara Borgby (N. SYLVÉN). — f. inte- grifolia CoULT. — Gtl.. Visby alfvar!. — f. isantha NEUM. — 01, S. Alfvaret: Mörbylånga nära Borgby (N. SYLVÉN). Scabiosa columbaria L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret! (Erıks. Alfvarfl. p. 186) flerstädes !; Borgholms alfvar allm. ! (GREv. Morf.-anat. Stud. p. 68); Gtl., t. ex. St. Karlsö (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283); vg.. Klefva hed (ZETT. Växtl. Vg. silur. berg p. 62). — f. holsatica E. H. L. KRAUSE — Öl., S. Alfvaret (Eriks. Öl. Alf. flor. p. 202) flerst. t. ex. Resmo !, Wickleby !; Borgholms alfvar !. Succisa pratensis MOENCH — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 467), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 24). — f. nana Botte — Öl., S. Alfvaret (Enrks. Öl. Alf. flor. p. 203). 78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. Fam. Campanulacer. — Campanula persicefolia: L. — Öl., S. Alfvaret !, sprick- växt (Emrks. Ol. Alf. flor. p. 203); Gtl. (jfr Jomaws. Gotl. Vaxttop. o. Váxtgeogr. p. 142). + C. rotundifolia L. — Öl. (jfr SsósrR. Enum. Pl. Öl. p. 469; Hem. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 186) allm. !; Borgholms alfvar allm. !; &tl., flerst. allm. ! t. ex. Visby alfvar!; Vg., Klefva hed allm. !, Osterplana hed allm. !. — f. linifolia L. — 61., S. Alfvaret flerst. ! (jfr SJöstr. Öl. fl. p. 81: »Pà Olands Alfvar med mindre blommor och syllika stjelkblad»); Borgholms alfvar!; Gtl. (jfr JoHans. Gotl. Vaxt- top. o. Vaxtgeogr. p. 142); vg., Klefva hed !. — C. trachelium L. — vg., Klefva hed (1 ex.) !. Fam. Composite. + Achillea millefolium L. — 61. (Hgw. Öl. Veg. p. 5), S. Alfvaret allm. ! (Erıks. Alfvarfl. p. 186); Borgholms alfvar !; Gtl., flerstädes !; Yg., Klefva hed allm. !, Osterplana hed allm. !. — f. pannonica (SCHEELE) — ÖL, S. Alfvaret flerst. !; Borg- holms alfvar!; vg.. Klefva hed !; Stenäsen i Dala s:n!. — f. fl. roseis — vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. + Antennaria dioica (L.) Gartn. allm. pa alla alfvar- områden; Öl. (jfr Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 464; ERIKS. Alfvarfl. p. 186; Hw. Ol. Veg. p. 27), Gtl.! och Vg.!. — f. hyperborea (D. Don) DC. — 61., S. Alfvaret allm. ! (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 201); Borgholms alfvar !; Gtl., flerst. t. ex. Visby alfvar!. — Af Camus i Bull. soc. bot. France 1892 p. 352 sürskiljes af A. dioica tvenne former med afseende pa bladens olika beharing, nämligen f. gallica (= hufvudformen) med blad pa Ofre sidan glatta och f. borealis (= f. hyperborea) med blad pa bada sidor gràludna. — Anthemis arvensis L. — ÖL, S. Alfvaret (Erıxs. Öl. Alf. flor. p. 201); Vg., Klefva hed !. — A. tinctoria L. — vg.. Osterplana hed, enstaka ex. !. + Artemisia campestris L. — Öl., S. Alfvaret mangenst. ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Borgholms alfvar!; Högby och Persnäs alfvar m. fl. (Hmm. Ol. Veg. p. 31; jfr Linn. Öl. Gotl. vesa p. 128); Gtl., flerst. t. ex. Sundre alfvar !, Wamlingbo H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 79 alfvar !; Vg., Klefva hed !; Osterplana hed !. — f. purpurascens Beck — Öl, S. Alfvaret: Thorslunda !. — + sericea FR. — öl. (Hem. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 186): Stenasa !. A. laciniata WiLtLp. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 9). S. Alf- varet flerst. i sht. vid västra landborgen (Ssöstr. Öl. fl. p. 275: »Altvarväxt, som bast trifves pa odlade ställen invid Alfvaret»); Borgholms alfvar pa och i närheten af landborgen (N. SyLv&n; jfr Ssöste. Enum. Pl. Öl. p. 463; Sadstr. Öl. ibm. 275). + A. rupestris L. — Öl., allm. pa alfvaromrädena ! (jfr AHLQv. Öl. Veg. p. 294; Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 463; SJÖSTR. OL ATS sr Ze. Bot. Exc. ÖL p.132, 140; ERIKS, Ali varfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 27); Gtl., flerst. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Växtgeogr. p. 115) t. ex. Sundre alfvar !, St. Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 285); Fårö (Jonaws. Gotl. Vaxttop. o. Vaxtgeogr. p. 115). — A. vulgaris L. — vg., Klefva hed, enstaka ex. !. Aster linosyris (L.) BERNH. (syn. Linosyris vulgaris Cass.) — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 9), S. Alfvaret t. ex. Thorslunda ! (jfr AHLQV. Öl. Veg. p. 300; Ssöstr. Enum. Pl. Öl. p. 465; m. fl.). Bellis perennis L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 10), S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar (Grev. Morf.-anat. Stud. p. 67); 6tl., Sundre alfvar!. — f. villosa PRAHL — ö1., Borgholms alfvar (N. SYLVÉN). — Pa Sundre alfvar före- komma dvärgar med 2—3 cm. langa stänglar, sma blad och smà blomkorgar. — Carduus nutans L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 10), Borg- holms alfvar sydl. delen vid vägen ett stycke norr om Hall- torp!, vid Repplinge (jfr SzósTR. Öl. fl. p. 270). Carlina vulgaris L. — Öl. (Ss6stR. Enum Pl. Öl. p. 465); S. Alfvaret mangenst.! (jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; ERIKS. Alfvarfl. p. 186; Hem. Ol. Veg. p. 21); Borgholms alfvar !; Gtl., mangenst. t. ex. Sundre alfvar! (JOHANS. Stud. Hapax. p. 33), Wamlingbo alfvar !, Nas alfvar! (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 274), Visby alfvar!; Vg., Osterplana hed !. — f. humillima WULFF (fig. 3., taf. III) — 61., S. Alfvaret ! (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 202) t. ex. Wickleby ! (jfr WrrrE Tillägg Vg. p. 273): Gtl., Visby alfvar!; Vg. Osterplana hed! (jfr WrrrE Tillägg Vg. p. 273). — Pa Visby alfvar vid Galgberget forekommer 80 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O S. denna form särdeles utpräglad med ett öfverjordssystem mä- tande i langd blott 3,5—5 a 6 cm. Centaurea jacea L. * genuina KocH — Öl. (SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 465; Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret flerst. ! (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 202); Borgholms alfvar!; 6tl.. Wam- lingbo alfvar!; Vg., Klefva hed !. — + lacera Kocg; Lee — ÖL, S. Alfvaret flerst. ! t. ex. Thorslunda !; Borgholms alfvar !; Gtl., Wamlingbo alfvar ! (Jomans. Gotl. Vàxttop. o. Vaxtgeogr. p. 119); alfvar i Öja s:n (WirrTR. Act. hort. Berg. I. n:o 3 Pr: Såväl pa Ölands som Gotlands alfvaromräden förekommer C. jacea i tvenne olika underarter, nämligen: + genuina och * lacera, hvilken sistnämnda först iakttogs pa alfvaromrade 1 Öja's:n' pa SI Gil; af Wirtrock, Le pers Båda dessa underarter uppträda i alfvarvegetationen i dvärgartade, hvarandra habituellt lika former, ehuru de got- ländska formerna i allmänhet synas vara betydligt starkare håriga än de öländska, hvadan de förra i berörda afseende skulle kunna hänföras till f. tomentosa Ascn. Fl. Prov. Brandb. p. 348. Hvad speciellt de öländska formerna (fig. 3, 4, 5, taf. X) beträffar, sa torde de kunna hänföras till f. humilis SCHRANK Bayer. flor. II. p. 376, ehuru detta namn endast bor upptagas for genuina-formen.? Den f. humilis habituellt alldeles lika alfvarformen af * /acera (fig. 5, taf. X) underlater jag tills vidare att namngifva, emedan det fórst torde erfordras odlings- försök för att kunna afgóra, i hvad förhällande de bada öländska underarterna sta til hvarandra, dà de genom olika harighet säkerligen ej aro fullt identiska med de gotländska, af hvilka senare * /acera under odling visat sig vara konstant (Jfr WITTRocK, |. c. p. 88). ' WrrrRock, V., De Centaurea Jacea L. var. lacera Kocu, LANGE i V. B. Wirrrock och H. O. JUEL: Catalogus plantarum Hort. Bot. Berg. ; Act. Hort. Berg. Bd I. n:o 3. Stockholm 1891. p 87. ” Jag vill här omnämna, att det torde vara denna C. + lacera, som redan af LINNÉ iakttagits i samma trakt som af WiTTROCK, da Linnii Öl. Gotl. Resa p. 272—3 for Burgsviken i Oja s:n säger: »Jacea nigra pratensis latifolia C. B. tycktes en Ort wara, som här wäxte, men wist at säga kunde man icke: ty Blommorna woro ünnu ej utslagna, och stjelkarne bade spä- dare och mjukare. Blomfodret, som redan syntes, gjorde oss tvehugsne om denna Ort, emedan Fjällen däruti woro släta aflanga och refna; utom det at Bladen woro ludna och silfwer-färgade». "^ Mycket lägväxta ex. med 1—2 cm. làng stam torde kunna hänföras till f. subacaulis ZABEL (jfr Pranu Fl. p. 128). H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 81 .Jag vill äfven omnämna en af ERIKSON, Öl. Alf. flor. p. 202, beskrifven alfvarform af C. jacea, nämligen f. alvarensis, hvilken beskrifves sålunda: »En decimeterhög, smalbladig form, hvilken, om det frånses den större höjden, mest påminner om den på hafsstränder växande Centawrea jacea f. humilis SCHRANK. Stjälkbladen ha på midten en bredd af endast 2—3 mm. Allt af derna art, som växer på alfvaret, tillhör denna form, så vidt jag kunnat se». ERIKSON har säkerligen ansett sin f. alvarensis tillhöra * genuina; på grund af den läm- nade beskrifningen torde det dock vara obehöfligt att upp- ställa någon ny form, då det enligt min åsikt emellan f. al- varensis och f. humilis ej förefinnes några skillnader, som kunna berättiga härtill. Äfven om så varit händelsen, borde ERIKSON ej upptagit något nytt namn, då den beskrifning, som i DC. Prodr. regn. veg. VI. p. 570 ar gifven för f. de- cumbens (Dupots) DC.: »caule humiliore decumbente, foliis lineari-lanceolatis, 4 in pratis siccioribus autumno», i alla af- seenden passar in pa f. alvarensis. Jag upptager ej namnet f. decumbens, emedan jag anser det vara synonym med f. humilis. — C. scabiosa L. — Ö1., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Gtl., Visby alfvar !. Chrysanthemum leucanthemum L. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret!; Gtl., Wamlingbo alfvar!; Vg., Österplana hed !. — f. denudatum BoENN. — Vg., Osterplana hed !. — f. hispidum BOoENN. — Öl. S. Alfvaret!; Ve. Klefva hed !, Osterplana hed !. f. subnudicaule n. f. (fig. 6, taf. X). Differt a forma typica statura multo minore, caule gra- cile, monocephalo, 2 ve! 3 partibus superioribus aphyllo, fo- liis fere rosulatis, capitulis minoribus. — ttl., Öja vid Burgsvik !. Lagvaxt, c:a 6—12 cm. hög dvärgform med fin, 1-korgig, upptill anda till */; af sin längd bladlós stam och sma blad, af hvilka de flesta àro rosettlikt anordnade vid stammens bas. C. arvense (L.) Scop. — Gtl., flerst. t. ex. Sundre alf- var !; Oja vid Burgsvik !. — Den'pà dessa lokaler fórekommande formen närmar sig f. feror Hx. + C. acaule (L.) Scop. — Öl. (Ss6stR. Enum. Pl. Öl. p. 166), S. Alfvaret rätt allm.! (Erixs. Alfvarfl. p. 186; Hem. Öl. Veg. p. 21); Borgholms alfvar!; Gtl, rätt allm. t. ex. Sundre alfvar ', Wamlingbo alfvar !, Oja vid Burgsvik !, Visby Arkiv für botanik. Bd 5. N:o S. 6 82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 8. alfvar!; Vg., Klefva hed allm.!, Osterplana hed allm. !. — f. caulescens PERS. — Ö1., Borgholms alfvar i springor!; Vg., Klefva hed !. C. lanceolatum (L.) Scop. — Öl. (SIÖSTR. Enum. Pl. Öl.p. 466), S. Alfvaret h. o. d.! (Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hum. Öl. Veg. p. 20); Borgholms alfvar !; Gtl.. Wamlingbo alfvar (JOHANS. Stud. Hapax. p. 33); Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — Fórekommer pà Ólands sódra alfvar t. ex. vid Resmo sásom 5—10 em. hog dvarg med 1 blomkorg och med pa ófre sidan starkt torniga, pa undre sidan grahvitulliga blad (fig. 2, taf. ITI). * C. palustre (L.) Scop. — ÖL, S. Alfvaret (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 202); vg., Klefva hed vid en liten rännil!. + Crepis tectorum L. — Vg., Klefva hed !. — f. glabrescens NEUM. — &tl. (jfr Jonans. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 123). — f. pygmea SJÖSTR. — Öl., allm. pa alfvaromradena ! (Sséstr. Enum. Pl. Öl. p. 466; Ssöste. Öl. fl. p. 267; Hem. OL Vers, pi 307 ms fli) — C. premorsa (L.) TauscH — vg., Klefva hed vid en rannil !. Erigeron acer L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 186); Gtl., Stora Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283); Vg., Klefva hed !. — f. dissolutus Hw. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 7). S. Alfvaret flerst. t. ex. Resmo !, Wick- leby !, Thorslunda ! (Neum. Bot. Not. 1887. p. 2); Borgholms alfvar! (NEUM. Bot. Not. 1887. p. 2); Gtl., Sundre alfvar !; Vg., Klefva hed !, Ósterplana hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 273). — Filago montana L. — Öl. (Ss6stR. Enum. Pl. Öl. p. 464; Hem. Öl. Veg. p. 7), S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). Gnaphalium | uliginosum L. * tomentosum (HorrM.) BECK f. acaule A. Br. (fig. 3 a, b, taf. VI). — 61. (? Hem. Öl. Veg. p. 6), 5. Alfvaret: Thorslunda! (jfr Erics. Öl. Alf. flor. p. 201). Hieracitum | auricula (Lam.) DC. — Öl. (SzósrR. Enum. Pl. Öl. p. 467; Hem. Ol. Veg. p. 7), S. Alfvaret flerst. !. (ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Borgholms alfvar !; Gtl., Nas alfvar !; Vg., Klefva hed !, Osterplana hed !. — H. bifidum Kit. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7), Borg- holms alfvar (KINDB. Bot. Not. 1887. p. 32). — H. murorum L. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6; jfr SJÖSTR. Enum. Pl. Öl. p. 467); Vg., Klefva hed !. ' KINDBERG, N. C., Bidrag till Ölands och Smålands flora. Bot. Not. 1887. p. 32. ; H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 83 H. pilosella L. — 61. (Hem. Öl. Veg. p. 7; jfr Linn. Öl. Gotl. Resa p. 72; Ssöstk. Enum. Pl. Öl. p. 467), S. Alf- varet!; Högby och Persnäs alfvar (Hem. Öl. Veg. p. 31); Gtl., Sundre alfvar!, Wamlingbo alfvar !; Vg., Klefva hed !. — + ericeticola DAHLST. i WittE Tillägg Vg. Bot. Not. 1902 p. 274-5. -- Ve., Klefva hed !. H. sabulosorum Dautst. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 8), S. Alfvaret (Erıks. Alfvarfl. p. 186). — 2 typicum DAHLST. — Öl., S. Alfvaret !; Vg., Osterplana hed ! (WrrrE Tillägg Vg. p. 274); Stenasen i Dala s:n! (WrrrE Tillägg Vg. p. 274). — f. rever- tens DAHrsT. — Vg., Klefva hed! (WrrrE Tillägg Vg. p. 274), Osterplana hed! (Wrrrk Tillägg Vg. p. 274). — H. subgotlandicum N. & P. f. alvarense K. JOHANS. — tl.. Wamlingbo alfvar (JoHans. Bidr. Hierac.-fl. p. 103). H. umbellatum L. — Ve., Klefva hed !. — * dunense REYN — Öl, Borgbolms alfvar !. — H. Westööi ALMQU. — Gtl., Wamlingbo alfvar (JOHANS. Gotl. Vàxttop. o. Vaxtgeogr. p. 129). Hypocheris maculata L. — Vg., Klefva hed !. — f. minor HN. Skand. fl. ed. 1—10; (fig. 1, taf. X). — OL, S. Alfvaret: Hulterstad vid Gösslunda (N. SYLVÉN), Resmo!.— Ex. mätte i hojd 9—15 cm. f. glabrescens n. f. (fig. 2, taf. X). Seapo simplice, ue ed fere omnino glabro vel sparsim piloso, foliis utrinque glabris in margine ciliatis vel pilosis. — 61., S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN). Làgvàxt, 4—8 cm. hög form med n. alldeles glatta stanglar och pa båda sidor glatta, blott i själfva kanten håriga blad af 1,5 X3—2X4 em:s storlek. — H. radicata L. — Ö1., S. Alfvaret: Resmo, enstaka (G. BÄGENHOLM). Inula britannica L. — Ö1.! (Hem. Öl. Veg. p. 9), allm. fran Ottenby till Persnäs (Ss6str. Enum. Pl. Öl. p. 464; jfr AHLov. Öl. Veg. p. 301). Af denna art förekomma atminstone tvenne val skilda former eller troligen underarter, för hvilkas närmare utredande odlingsförsök måste företagas; nämligen: 1) en lågväxt. 9—15 cm. hög form med ogrenad, starkt ullhårig stam, långa, 4—6 mm. breda, glest såg- ; TEEN K., Nägra bidrag till kännedomen om Hieraciumfloran i Södra Sverige. Bot. Not. 1905. p. 97. 84 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 6. NOS. tandade, i synnerhet pa undersidan starkt ullhariga blad och starkt ullhariga holkfjäll; denna form torde vara en monocephala-form af f. stricta WNBG. Nov. Act. reg. soc. scient. Ups. VIII (1821) p. 249 (= § @landica AnrQv. K. V. A:s Handl. (1821) p. 301); vid inplantering ar 1903 i Upsala bot. tradgard utvisade denna alfvarform redan följande ar (1904) ett betydligt kraftigare utseende; stammen var nu rátt hóg, starkt grenig, bladen tydligare sagtandade; hela vaxten var fortfa- rande rätt starkt ullharig, ehuru betydligt mindre än pa den ursprungliga växplatsen. — Öl., S. Alfvaret; Resmo !. 2) en 10—30 (i medeltal c:a 20) em. hög form, med fin, rödaktig, nedtill alldeles glatt, upptill något hårig, ogrenad stam och långa (de nedre ända till 15 cm.), 2—3 mm. breda, alldeles helbräddade, glatta blad och mindre håriga holk- fjäll; denna form torde såsom en monocephala-form kunna hänföras till f. angustifolia Marss. FI. Neu-Vorpom. p. 237 (»foliis elongato-lineari-lanceolatis»). — 61., S. Alfvaret: Thors- lunda (N. SYLVÉN). Vidare har jag i Upsala bot. museums herb. sett en af J. ERIKSON vid S. Móckleby insamlad, 3,5 —7,5 cm. hög form. habituellt lik 1), men till alla delar mindre harig och med kortare, helbräddade blad. — I. salicina L. — Öl, S. Alfvaret: Resmo vid Mysinge (N. SYLVÉN); Yg.. Österplana hed !. Lactuca muralis (L.) D. Dow — Öl. i springor flerst.! (jfr Sıöstrk. Enum. Pl. Öl. p. 466; Ssöstr. Öl. fl. p. 262; HEM. Öl. Veg. p. 20); etl., Visby alfvar !. + Leontodon autumnalis L. — Öl., allm. pa alfvaromrädena: S. Alfvaret ! (Erıks. Alfvarfl. p. 186; Hmm. Ol. Veg. p. 22); Borgholms alfvar !; Högby och Persnäs alfvar (Hw. Öl. Veg. p. 31); Gtl., allm. t. ex. Sundre alfvar !, Wamlingbo alfvar !, Nas alfvar !, Visby alfvar !; Vg.. Klefva hed !, Österplana hed !. Flerstädes pa alfvaromradena, särskildt pa Öl., fórekommer L. autumnalis i säkerligen flera olika elementararter, hvilka det dock utan odlingsförsök torde vara omöjligt att när- mare utreda. Den i anseende till växsätt och bladens form vanligast förekommande formen (jfr Erıks. Öl. Alf. flor. p. 202) torde vara f. coronopifolius Len, af hvilken f. procum- bens K. JOHANS. (Gtl., t. ex. Sundre alfvar !) är en form med mycket smala bladflikar. Hvad hárigheten betraffar, sa upp- träder f. coronopifolius såväl med håriga blad och starkt svart- H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 85 häriga holkfjàll (f. nigrolanatus FR.) som med glatta eller obetydligt hariga blad och n. glatta holkfjall, mellan hvilka bäda ytterlighetsformer med afseende pa harigheten dock ingalunda 6fvergangsformer saknas. Ex. såväl af den håriga som af den n. glatta formen frän Öl., S. Alfvaret, Resmo inplanterades 1903 i Upsala bot. trädgärd, där de fortfarande förete samma skillnad i afseende pä härigheten. Matricaria chamomilla UL. — vg.. Klefva hed (några ex.) !. — AM. discoidea DC. — Öl., S. Alfvaret: Resmo vid My- singe kvarn, nàgra ex. (N. SYLVÉN). — M. inodora L. — Öl. (? Hem. Öl. Veg. p. 6), S. Alf- varet: Stenása vid en väg ute pa alfvaret, flera lagvaxta ex. !; Borgholms alfvar !. — Scorzonera humilis L. — Gtl., Visby alfvar!; Ve., Klefva hed!. — f. angustifolia HogNEM. — Öl., S. Alfvaret (Enrks. Öl. Alf. flor. p. 202). — Den af ERIKSoN funna fcrmen beskrifves 1. c. såsom subf. nana med den kortfattade diagnosen: »5 à 6 em. hóg». — Senecio jacobea L. — 61. (HEM. Öl. Veg. p. 10). S. vulgaris L. — 61. (Hem. Ol. Veg. p. 7), S. Alfvaret: Resmo (N. SYLVÉN); Borgholms alfvar !; Vg., Klefva hed !. — f. lara. K. JoHANS. — Gu., Fårö pa alfvarmark (Jonaws. Gotl. Växttop. o. Växtgeogr. p. 117). — Pa Klefva hed (Vg.) före- kommer denna art såväl som dvärg (2—3 em. hög, ogrenad med 2—3 blomkorgar; jfr fig. 7, taf. VI) som afven i fran rot- halsen greniga ex. med n. nedliggande till uppatbojda grenar. — Solidago virga aurea L. — Gtl., St. Karlsö (Linn. Öl. Gotl. Resa p. 283); Vg., Klefva hed !. — Sonchus arvensis L. — Öl., S. Alfvaret: Kastlösa vid Dalby (N. SYLVEN); Vg., Klefva hed (ett par ex.) !. S. asper (L.) Att. — 61., Borgholms alfvar !. — En lag- växt, ofta blott 7—13 cm. hög, ofta alldeles ogrenad dvarg- form. — Tanacetum vulgare L. — Öl. (Hem. Öl. Veg. p. 7). Tarazacum erythrospermum ANDRZ. — Till denna art torde troligen såsom * corniculatum Kit. bestämda former bora föras. — Öl. (Hem. Ol. Veg. p. 6); Gtl.; vg., Klefva hed !, Osterplana hed!. — T. erythrospermum > letum DAHLST. Bot. Not. 1905 p. 169 och * rubicundum DAHLST. Bot. Not. 86 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 95. WON. 1905 p. 166 äro af mig insamlade pa hallmark i Vg. (Wran- gelsholm). T. officinale (WEB.) Manss. — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6), S. Alfvaret !, sprickväxt (Erıks. Öl. Alf. flor. p. 202); Borg- holms alfvar !; Gtl., Visby alfvar!: Vg., Klefva hed !, Öster- plana hed !. T. palustre (EHRH.) — Öl. (HEM. Öl. Veg. p. 6), S. Alf- varet ! (ERIKS. Alfvarfl. p. 186); Gtl. (jfr JOHANS. Gotl. Vaxttop. o. Växtgeogr. p. 137); Vg., Osterplana hed !. — Tragopogon pratensis L. — vg.. Klefva hed !. * Tussilago farfara L. — Vg., Klefva hed vid en liten rannil !. Rattelser och tillagg. P. 5 rad 14 uppifr. star: 420, lds: 419. 71 83) 5 129 pe » » 663, » 662. »tLb.» 6 » tillägges: Klefva hed !. » 13 » 22 » | > 30 “> “25 » x star: X lds: *. Dar" 97% > | Pill ie 25 » SATA deals » »1922 » Sp Taf. 5. Fig. i nedre högra hörnet är hetecknad 2 d, skall vara 2 oc. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 87 Litteraturforteckning. ÅHLQVIST, À., Anmärkningar om Ölands Fysiska Beskaffenhet och Ve- getation. K. V. A:s Handl. 1821. Stockholm 1821. p. 278. ALLIONI, C., Flora Pedemontana. Turin 1785. Areskoc, C., Nagra för Ölands flora nya eller mindre kinda Viola- former. Bot. Not. 1893. p. 161. ARNELL, H. W., Spridda växtgeografiska bidrag. Bot. Not. 1576. p. 8. Ascuerson, P., Flora der Provinz Brandenburg. Berlin 1864. —— «& GREBNER, P., Synopsis der mitteleuropäischen Flora. I. Leipzig 1898— 1902. Beck vox Mannacerra, G., Flora von Nieder-Osterreich. Wien 1890— 92. Bera, A., Lichenologiska anteckningar. Bot. Not. 1890. p. 161. BERTOLONI, A., Flora italiana. Bologne 1835— 1854. BLoMBERG, O. G., Bidrag till kännedomen om Kinnekulles lafvegetation. Ofvers. K. V. A:s Förhandl. 1867. N:o 4. Stockholm 1867. Bıyrt, A., Haandbog i Norges Flora. Kristiania 1902—. Boissrer, E., Flora orientalis. Genéve & Basel 1367— 1888. DE CANDOLLE, A., Prodromus systematis naturalis regni vegetabilis. I— XVII. Paris 1824— 1873. Dusan, K. F., Om Ölands och sydöstra Smålands Gentian®. Bot. Not. MOI Os spe Lal ExsrRAND, E. V., Spridda vástgeografiska bidrag till Skandinaviens mossflora. Bot. Not. 1880. p. 1. ExcLER, A. & PmawTL, K., Die natürlichen Pflanzenfamilien. Leipzig 1889—(1905). —— Syllabus der Pflanzentamilien. Berlin 1904. Erikson, J., Alfvarfloran på Öland. Bot. Not. 1895. p. 185. —— Bidrag till det öländska alfvarets floristik. Bot. Not. 1901. p- 201. —— Referat af: »N. Zinger: Plantago tenuiflora W. K. et Plantago minor Fr. Kiew 1904». Bot. Not. 1905. p. 189, p. 243. FropERUs, M. M., Botaniska anteckningar under en resa pa Öland och Örö-skären 1853. Bot. Not. 1854. p. 160. Fries, E.. Novitie Flore suecic® mantissa altera. Upsala 1839. —— Tu. M., Lichenographia scandinavica. I, II. Upsala 1871— 1874. GRENIER, C. & Gopron, D. A., Flore de France. I—III. Paris 1848 —1856. 88 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O S. E GaEVILLIUS, A. Y., Om Fanerogamvegetationen pa Ölands alvar. Bot. Not. 1889. p. 79. — — Morphologisch-anatomische Studien über die xerophile Phanero- gamenvegetation der Insel Oeland. Engl. bot. Jahrb. Bd. 23. Leipzig 1896. p. 24. Grosser, W.. Cistacez. i A. Engler: Das Planzenreich. haft. 14 (IV. 193). Leipzig 1903. Hacker, E., Monographia Festucarum europearum. Kassel & Berlin 1882. í Hartman, C. J., Handbok i Skandinaviens flora. ed. 1—12 (häft. 1) 1820—1888. HEBERT, P., Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens Flora. Bot. Not. 1884. p. 45. Hemmenvorrr, E., Om Ölands Vegetation. Ak. Afh. Upsala 1897. Horrman, H., Culturversuche über Variation. Bot. Zeit. 1881. p. 105. JOHANSSON, K., Bidrag till Gotlands Viaxtgeografi. Bot. Not. 1888. p. 128. —— Hufvuddragen af Gotlands Växttopografi och Växtgeografi grundad pa en kritisk behandling af dess kárlváxttlora. K. V. A:s Handl. Bd 29. N:o 1. Stockholm 1897. —— Studier öfver Gotlands hapaxanthiska växter med hänsyn till deras groningstid och öfvervintring. Bih. K. V. A:s Handl. Bd 25. IH. N:o 2. Stockholm 1899. —— Nagra bidrag till kännedomen om Hieraciumtloran i södra Sverige. Bot. Not. 1905! p. 97: —— Beiträge zur Kenntniss des Formenkreises der Potentilla verna (L. ex. p.) Lehm. et auct. plur., mit besonderer Berücksichtigung der gottlàndischen Formen. Ark. f. Bot. Bd 4. N:o 2. Upp- sala 1905. KiwpBERG, N. C., Bidrag till Ölands och Smålands flora. Bot. Not. 1887. p. 32. Kocg, J., Synopsis Flore Germanic et Helvetice. Frankfurt a. M. 1845— 1845. LANGE, J., Haandbog i den danske Flora. Kjobenhavn 1864. LEDEBOUR, C. F. a, Flora rossica. I—IV. Stuttgart 1842— 1843. Lenstrom, C. A. E., Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens flora. Bot. Not. 1888. p. 241. LINDBERG, S. O., Musci scandinavici in systemate novo naturali dispo- siti. Upsala 1879. LINDMAN, C. A. M., Kärlväxtfloran pa Visby ruiner. Ofvers. K. V. A:s Förhandl. 1895. N:o 8. Stockholm 1895. Linnmus, C., Öländska och Gothländska Resa. Stockholm & Upsala 1745. — — Species Plantarum. I, II. Stockholm 1753. LówwgorH, K. J., Till Gotlands Laf-Flora. Ofvers. K. V. A:s För- handl. 1857. p. 1. Stockholm 1858. —— Nya skandinaviska Laf-arter. Öfvers. K. V. A:s Förhandl. 1858. p. 275. Stockholm 1859. Marsson, Tu. Fr., Flora von Neu-Vorpommern. Leipzig 1869. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 89 Maruesius, J., lakttagelser öfver några inom Westergöthland förekom- mande Naturalster. Bot. Not. 1854. p. 10. Marsson, L. P. R., Botaniska Reseanteckningar fran Gotland, Öland och Smäland 1893 och 1894. Bih. K. V. A:s Handl. Bd 21. IH. N:o 8. Stockholm 1895. MEYER, G., Flora hannoverana excursoria. Göttingen 1849. MunBECK, S., Växtgeografiska bidrag till Skandinaviens flora. Bot. Not. 1886. p. 131. —— Nagra nya eller föga kinda Viola-former fran Öland och Got- land. Bot. Not. 1887. p. 185. Neuman, L. M., Botaniska anteckningar under sommaren 1556. Bot. Notes198 14. p...) —— Sveriges Flora. Lund 1901. —— WaHLsTEDT, L. J. & Murpeck, S., Viola suecice exsiccate. Il. Lund 1893. Nyman, C. F., Sylloge Flore Europe. Örebro 1854— 1855. —— Conspectus Flore Europe. Örebro 1878— 1882. Praur, P.. Kritische Flora der Provinz Schleswig-Holstein etc. Il. Kiel 1590. Rarın, Esquisse de l'Histoire naturelle des Plantaginées. Mem. Soc. Lin. de Paris. Bd. 18. Paris 1827. REICHENBACH, H. G. L. & H. G. (d. y.), Icones florz germanic® et helvetice. Leipzig 1834—. SCHRANK, F. von Paura, Baierische Flora. ll. München 1789. SERNANDER, R., Studier öfver den gotländska vegetationens utvecklings- historia. Ak. Afh. Uppsala 1594. SJÖSTRAND, G., Enumeratio Plantarum, in Olandia sponte nascentium. Nov. Act. reg. soc. scient. Ups. Bd XIV. Upsala 1850. p. 455. —— Om Ölands vegetation. Bot. Not. 1850. p. 234. —— Calmar läns och Ölands Flora. Calmar 1863. STEIN, B., Flechten. i P. Conn: Kryptogamen-Flora von Schlesien. II: 2. Breslau 1878. STENHAMMAR, CH., Om Gottlands Laf-Vegetation. K. V. A:s Handl. 1846. Stockholm 1848. p. 171. —— Till Gottlands och Olands Laf-flora. Ofvers. K. V. A:s Fór- handl. 1857. Stockholm 1858. p. 109. TRATTINICK, L., Arkiv der Gewächse. I. Wien 1812. Ursan, L, Prodromus einer Monographie der Gattung Medicago L. Verh. d. bot. Ver. Prov. Brand. 15. Berlin 1873. WAHLENBERG, G., Ytterligare anmärkningar om Ölands Natur. K. V. A:s Handl. 1821. Stockholm 1821. p. 305. —— Flora suecica. I, II. Upsala 1824— 926. WESTERLUND, C. A., Botaniska anteckningar sommaren 1853. IH. No- vitier och några nya växtlokaler för den öländska Floran. Bot. Not. 1853. p. 163. WiLLKoMM, M. & LANGE, J., Prodromus flore hispanice. I—III + suppl. Stuttgart 1861— 1393. Wimmer, F.. Flora von Schlesien. Breslau 1841. 90 ARKIV FOR BOTANIK. BAND OD. NOS. Wirte, H., Tillägg till »Rudberg: Växtförteckning öfver Västergötland». Bot. Not. 1902. p. 271: Wittrock, V. B., Erythrex® exsiccate. IV. Stockholm 1890. —— De Centaurea Jacea L. var. lacera Koch, Lange. i V. B. Wirrrock & H. O. JuEL: Catalogus plantarum Hort. Bot. Berg.; Act. Hort. Berg. Bd 1. Stockholm 1891. WULFF, XR, Tm., Some remarks on the flora of the Isle of Wight, England. Bot. Not. 1896. p. 53 ZETTERSTEDT, J. E., Kinnekulles Phanerogamer och Ormbunkar. Bot. N06 1851: pels py 497 —— Dispositio muscorum frondosorum in monte Kinnekulle nascen- tium. Ak. Afh. Upsala 1854. —-— Musei et Hepatice Oelandiz. Nov. Act. reg. soe. scient. Ups. II: vn. Uppsala 1869. —— Botaniska excursioner pa Öland sommaren 1867. Bot. Tidskr. Bd. 4. p. 113. Kgbenhavn 1870—71. — — Botaniska excursioner pa Gotland 1872. Bot. Not. 1874. p. 133. — — Musei et Hepatice Gotlandi&. K. V. b s Handl. Bd 13. N:o 14. Stockholm 1876. -—— Om växtligheten pa nik siluriska berg med särskild hänsyn till mossvegetationen. Ofvers. K. V. A:s Förh. 1876. N:o 1. Stockholm 1876. — — Supplementum ad Dispositionem Muscorum frondosorum in monte Kinnekulle nascentium. Öfvers. K. V. A:s Förhandl. 1877. N:o 2. Stockholm 1877. ZINGER, N., Plantago tenuiflora W. K. i Plantago minor Fr. Kiev, Zapiski Kievskago Obscestoa Estestvoispytatelej, T. 19: 1. 1904. ÖSTERGREN, Hj., Bidrag till Kinnekulles kärlväxttlora. Bot. Not. 1891. p. 719: Fig. Fig. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 1. Pip 2. Big. 3. Fig. 4. Em n. Fig. 6. In ouf: Fig. 8 Fig. 9. Fig. 10. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVÄXTERNA. 91 Figurforklaring. Pats b la. Tvärsnitt genom blad af Festuca rubra L. f. elandica Hack. fran ÖL, S. Alfvaret: Wickleby (4°). lb. Tvärsnitt genom blad at Festuca rubra L. f. wlandica HACK., odlad i Upsala bot. trädgård (4°). Thymus serpyllum L., del af stam jämte blad (4), a. f. glabratus Wim. fran ÖL, Persnäs alfvar; b. f. typicus fran Öl., Borgholms alfvar: c. £f. ericoides Wim. fran Vg., Klefva hed; d. f. ericoides Wim. fran Öl, Borgholms alfvar. Convolvulus arvensis L., blad (nat. storl.), a, b. f. linearifolius CHorsyY fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo; c. — f. linearifolius CHorsyY fran Sk., sandfält; d. — f typicus fran OL, S. Alfvaret: Resmo. Androsace septentrionalis L. fran Vg., Klefva hed (nat. storl.). Tal. 2. ‘le nat. storl.) (c:a Phleum pratense L. f. abbreviatum Boıss. från ÖL, S. Alf- varet: Resmo. : Molinia cerulea (L.) MorncH f. depauperata (Linpu.) Asch. & Green. fran ÖL, S. Alfvaret: Hulterstad. Veronica scutellata L. var. villosa Scuum. f. macra WITTE fran Öl., S. Alfvaret: Mörbylänga vid Borgby. Setaria viridis (L.) P. B. f. pygmea AscH. & GREEN. fran ÓL, S. Alfvaret. Eriophorum latifolium Horre fran Öl., S. Alfvaret: Stenäsa. Juncus lamprocarpus EHRH. f. nanus Neun. fran ÓL, S. Altvaret: Resmo. Draba incana L. fran Gtl., Visby altvar. Veronica serpyllifolia L. f. minima WrirrE fran ÓL, S. Alf- varet: Wickleby. Erodium cicutarium (L.) L’Her. f. erassicaule K. Jonas. fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo. Daucus carota L. f. contracta WrrrE från Gtl., Sundre alfvar. Fig. Fig. Fig. Fi: B 1g. la 2a ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:0 S. Taf. 3. Plantago lanceolata L. f. dubia (L.) fran ÖN, S. Alfvaret: Mörbylånga (7/3 nat. storl.). Cirsium lanceolatum (L.) Scop. fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo. (1/4 nat. storl.). Carlina vulgaris L. f. humillima Wurrr fran Vg., Osterplana hed (1/3 nat. storl.). Festuca rubra L. f. elandica Hack. fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo (!/ı nat. storl.). Ranunculus bulbosus L. a. fran ÖL, S. Alfvaret: Thorslunda (4/4 nat. storl.); b. tran Vg., Klefva hed (!/ı nat. storl.). Trifolium repens L. f£. pygmeum Ler fran OL, S. Alfvaret: Mörbylånga (14 nat. storl.). Taf. & a.b. Plantago media L. * longifolia G. Mer. f. pygmeea Wirte från: Vg., Klefva hed (nat. storl.). Saxifraga granulata L. f. nana Neun. fran Vg., Klefva hed (nat. storl.). Juncus compressus Jacq. fran Vg., Klefva hed (!/4 nat. storl.). Phleum pratense L. * nodosum (L.) ScHmEB. fran OL, S. Alfvaret: Resmo (7/4 nat. storl.). Marrubium vulgare IL. f. lanatum Bextn. fran ÓL, S. Alf- varet: Resmo (!/3 nat. storl.). Alchemilla arvensis (L.) Scor. t. pygmea Wirre tran Ól.,. 8. Alfvaret: Resmo (nat. storl.). Taf. 5. (c:a 3/5 nat. storl.) e. Androsace septentrionalis L. var. acaulis Rerz. fran ÖL, S. Alfvaret: Wickleby. j e. Androsace septentrionalis L. var. acaulis Retz. (fran OL, S. Alfvaret: Wickleby). odlad i Upsala bot. trädgård. H. WITTE, DE SVENSKA ALFVARVAXTERNA. 93 Taf. 6. (nat. storl.) 1l. Echinospermum lappula (L.) Leg. fran Ol, S. Alfvaret: Resmo. 3. Calamintha acinos (L.) CrLamv. f. nana WiTTE a. fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo: b. fran Vg., Klefva hed. 3. Gnaphalium uliginosum L. f. acaule A. Br. fran OL, S. Alf varet: Thorslunda. g 4. Chrnorrhinum minus (L.) Lee från Öl, S. Alfvaret: Resmo. 5. Brunella vulgaris L. f. pygmea Witre tran ÖL, S. Alf- varet: Thorslunda. . 6. Anagallis arvensis L. fran ÖL, S. Alfvaret: Resmo. 7. Senecio vulgaris L. fran Vg., Klefva hed. Taf. 17. (c:a '/2 nat. storl.) 1. Plantago maritima L., odlad i Upsala bot. trädgård. | al! >» > i f. Tanigera K. JoHAns. från ÖL, S. Altvaret. Taf. 8. (c:a ?/ nat. storl.) 1. Plantago media L. + typica Beck, odlad i Upsala bot. trädgard. la. Plantago media L. * typica BECK, dvärgform fran Vg., Klefva hed. . 2. Plantago media L. * longifolia G. Mey., odlad i Upsala bot. trädgård. 2a,b. Plantago media L. * longifolia G. Mer. f. pygmea WITTE från Vg., Klefva hed. pat 9: (nat storl.) 1—4. Plantago tenuiflora Wauvst. & Kir. f. minor (Fm.) J. Erıks. fran OL, S. Alfvaret: Resmo. v. 5. Plantago tenuiflora Warpst. & Kir., odlad i Upsala bot. trädgård. bo an — 9. , 4. ARKIV FÖR BOTANIK. BAND D. N:O S. Taf. 10. (e:a '/» nat. storl.) Hypocheris maculata L. f. minor Hy. fran ÓL, S. Alfvaret: Hulterstad. Hypocheris maculata L. f. glabrescens WirrE fran S. Alfvaret: Resmo. Centaurea jacea L. * genwina Koch f. humilis SCHRANK fran ÓL, S. Alfvaret: Thorslunda. Centaurea jacea L. * lacera Koch, Leer fran ÖL, S. Alfvaret: Thorslunda. Chrysanthemum leucanthemum L. f. subnudicaule WITTE fran Gtl.. Ója, Burgsviks alfvar. Tryckt den 14 februari 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. Ljustryck, Justus Cederquists Amst. Sthlm. Fig. 1, 2, 4, Us Lagerberg delin Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. hath e H. Osti. foto. Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthml. Arkiv for Botanik. Band 5 N:o 8. atlas: Auct. foto. Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthlm. Arkiv for Botanik. Band 5 N:o 8. Tara, Fig. 1. 2 O. Juel foto. Ljustryck, Justus Cederquists Anst. Sthlm. , 3-5 auct. foto. ,, €. T. Lagerberg delin. Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. Tafl. 5. H. Osti foto. Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthim. Arkiv for Botanik. Band 5 N:o 8 Tafl, 6, O. Juel foto. Ljustryck, Justus Cederquists Anst. Sthim, u Ih Ne je SVA vue | = Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. rates Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthlm. H. Osti foto. Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. Tafl. 8. H. Osti foto Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthlm Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. Tafl. 9. N we I f HK IN NN N Fig. 1-3 auct. delin. Ljustryck, Justus Cederquists Anst. Sthlm. ,, 4 O. Juel foto. ,, 5. T. Lagerberg delin. = í 7 ö , & NN 7% E a LM a NA. de Arkiv för Botanik. Band 5 N:o 8. Tafl. 107 H. Osti foto. Ljustryck. Justus Cederquists Anst. Sthlm. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 9. Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum (Lep.) DC. af H. DAHLSTEDT. Med 18 taflor. Meddelad den 6 december 1905 af A. G. NATHORST och J. ERIKSSON. Under namn af Leontodon ceratophorus har C. F. LEDEBOUR uti »Icones plant. ete. Flor. ross... .», Tom. I, 1829, p. 9, beskrifvit en sedermera till slaktet Taraxacum ford form, bland hvars karaktärer framhallas de strax under holkfjällens spets befintliga hornutskotten. Pa den af LEDE- BOUR citerade och i samma arbete befintliga farglagda bilden (tab. 34) ar det vid första blicken visserligen ej lätt att upp- täcka dem, men vid närmare granskning skal] man dock finna, att de verkligen forekomma pa själfva teckningen, ehuru de delvis äro dolda af färgen. Den pa samma bild framställda fruktens färg är halmgul. Åtskilliga former, på hvilka dessa allmänna karaktärer passa in, förekomma nu vidt spridda i de arktiska länderna äfvensom i östra och mellersta Asiens samt i Skandinaviens fjälltrakter. Af alla med dylika karaktärer utrustade former, som jag haft tillfälle att undersöka. finnes det emellertid ingen, som åtminstone hvad bladens konfiguration beträffar öfverensstämmer med afbildningen hos LEDEBOUR. Blad- formen är nämligen den enda karaktär, man här kan hålla Arkiv för botanik. Bd. 5. N:o 9. : 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. sig till, dà holkens detaljer pà bilden ej àro tillráckligt nog- grant framställda. Hvilken form LEDEBOUR i sitt ofvan anförda arbete afsett, eller huruvida han vid uppgörandet af sin beskrifning haft för ögonen en eller flera, troligen 1 så fall mycket närstående former, kan jag för närvarande ej afgöra af brist på jäm- förelsematerial. Jag har nämligen hittills saknat tillfälle att undersöka ryska samlingar, af hvilka helt säkert goda bidrag till frågans afgörande skulle kunna hämtas. I Prodromus syst. nat. regni. veget. etc., 7: 1, har A. P. DE CANDOLLE, säsom af de upptagna fyndorterna kan synas, sedermera gifvit LEDEBOURS art en mera kollektiv omfatt- ning, och han inbegriper utan tvifvel i densamma ätskilliga af de här nedan beskrifna formerna. I Flora Rossica, der Prodromus citeras, har LEDEBOUR synbarligen intet att invända mot denna uppfattning. Af senare ryska författare behandlar TRAUTVETTER i sina tidi- gare arbeten arten pa samma sätt. Han sammanför dock i sina yngre arbeten hithörande former under namn af cera- tophorum säsom en varietet af T. officinale (Web.) Wigg., och honom följa sedermera andra ryska författare. I Flora Danica upptages en och i Consp. flor& groenlan- dice uppföras två till denna komplex hörande och i denna uppsats behandlade former under namn af ceratophorum sasom underart af T. officinale (Web.) Wigg. Mina undersökningar hafva emellertid ófvertygat mig om, att de former, som hittills sammanförts under T. ceratopho- rum (Led.) DC., icke kunna fórenas kollektivt, utan anser jag, att de tillsammans bilda en naturlig grupp af visserli- gen nara beslüktade former, men dock sa val skilda genom ett antal viktiga karaktärer, att de bora uppfattas som olika arter. Såsom jag förut nämnt, aro hithörande former spridda öfver ett mycket stort område. Talrika former bebo nu de arktiska länderna polen rundt. Andra former, af hvilka jag här haft tillfälle att utreda endast ett färre antal, äro hemma i östra och mellersta Asiens fjäll, under det att några fram- trängt till nordligaste Skandinavien och en af dem till dess centrala fjälltrakter. Äfven Nordamerika äger, att döma af det ringa material jag sett därifrån, åtskilliga representanter af samma grupp. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 3 De olika formerna bebo mer eller mindre skilda utbred- ningsomräden, och för nägra af dem äro dessa ganska val kända, så att man med hänsyn härtill och till släktskapsför- hällanden, som kunna pävisas, redan nu torde väga att ut- tala en antydan om säväl läget för gruppens utvecklings- centrum som de vandringsvägar, pa hvilka nägra former uppnätt sina nutida omräden. Att döma af de mänga uppgifter, som anträffas i littera- turen om utbredningen af hithörande former, är gruppen utan tvifvel särdeles rikt företrädd i östra Asiens fjälltrakter. Här har sannolikt i en tidig period dess utveckling päbörjats. Nagra af dess} former hafva härifrän utbredt sig till de centralasiatiska fjällen. Andra hafva vandrat upp till Ishaf- vets kuster. Redan tidigt har en del kommit öfver till norra Amerika, hvarifran jag sett ätskilliga, ännu outredda former. Fran arktiska Nordamerika hafva några sedermera vandrat öfver till västra Grönland, nämligen T. aretogenum och den sä- kerligen tidigare än den nyssnämnda dit inkomna T. groen- landicum. Till östra Grönland hafva däremot dessa ännu ej hunnit sprida sig. Den utbredning, de nyssnämnda for- merna nu äga i västra Grönland, tyder på, att de invandrat under en senare period, än den på båda sidorna af norra Grönland förekommande T. phymatocarpum J. VAHL (jfr. H. DAHLSTEDT, Studier öfver arktiska Taraxaca). Däremot ger förekomsten ‘af T. arctogenum i norra delen af västra Grönland i sällskap med T. hyparcticum Danrsr. (I. c.) otvifvelaktigt vid handen, att dessa båda invandrat ungefär samtidigt och senare än vare sig T. groenlandicum eller T. phymatocarpum. En annan gren af gruppen har inslagit på en västlig väg utefter Ishafvets kuster i en så tidig period, att flera af dess former måste hafva uppnått den skandinaviska inlandsisens rand, då den började afsmälta. Åtskilliga af dessa hafva följt efter densamma och småningom trängt allt längre in på den skandinaviska halfön, där en af dem åtminstone nått så långt mot söder, som till Dovre. Därstädes förekommer näm- ligen nu T. cornutum, ehuru pa en enda lokal vid Kongs- vold. Dock äger densamma i nordliga Skandinavien en nära besläktad form, T. Hjeltii. Alltefter som klimatet blef var- mare och skogen utbredde sig öfver de lägre fjällen, fördref- 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. vos dessa former fran flertalet af sina lokaler och utdogo efterhand, sa att de slutligen funno sin sista tillflykt pa själfva högfjällen, sásom T. cornutum, eller pa spridda punk- ter i det nordligaste Skandinavien, sasom T. norvegicum, T. Hjeltii och T. brachyceras, om hvilken sistnämnda mera längre ned. Den första af dessa tre är bekant frän en enda lokal i norska Finnmarken, och för närvarande äro nägra närmare släktingar till densamma ej kända. T. Hjeltii är anträffad i norska Finnmarken, Kemi lappmark och pä Kola-halfön, men äger längre österut närbesläktade former, nämligen T. brevi- corne, som trängt upp till Waigatsch och Nowaja Semlja, utan tvifvel under en varmare period efter istiden, samt T. lon- gicorne, som hittills blott ar känd fran Lenaflodens ófre lopp. Här förekomma äfven de mera aflägset besläktade T. macroceras och dess sannolikt mycket nära frände, T. macilentum. En form, som för sin egendomliga geografiska utbred- ning förtjänar ett närmare omnämnande, är den ofvan om- talade T. brachyceras. Denna synes vara en af de tidigast till västra Sibirien invandrade eller i närmaste grannskap af sitt nuvarande omräde utbildade formerna. Den förekommer nu pa Waigatsch och är sedan gammalt känd fran flera stal- len pa Spetsbergen samt ar för nagra ar sedan funnen pa en punkt af östra Grönland. Enligt individer i Helsingfors bota- niska trädgärd, som uppgifvas vara forvildade efter exemplar, uppdragna af frukter antagligen fran Lenaflodens öfre lopp, skulle dess utbredningsomrade sträcka sig ända dit, något som dock behöfver ytterligare bestyrkas. Den har sälunda en utbredning, som i mycket erinrar om T. arcticum (Trautv.) Dautst. (jfr. H. DAHLSTEDT, l. c.) och som torde ha sin grund i samma orsaker, som dennas. Liksom nyss- nämnda art har den otvifvelaktigt kommit fran Spetsbergen till östra Grönland under en varmare period efter istiden. Men i olikhet med T. arcticum har T. brachyceras äfven uppnätt Skandinavien, sävida exemplaren frän Sverige verk- ligen tillhöra densamma, hvarpá jag likväl på grund af det ofullständiga materialet ännu ej är fullt säker. Hvad T. bicorne beträffar, så tillhör densamma den kategori af for- mer som från östra Asien vandrat till de centralasiatiska bergskedjorna. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 5 En mycket fristående art inom gruppen är T. lateritium, som ar rent arktisk och har sitt egentliga omrade i östra arktiska Sibirien. Den har dock, atminstone i en ytterst närbesläktad form, i väster uppnått Jenisei, där den är fun- nen pa en enda lokal. Fynd af mycket närstående former äro emellertid äfven gjorda i Nordamerika. Fragan, huruvida dessa nu omtalade arter tidigt utbil- dats och i sin närvarande gestalt invandrat till sina nutida omraden, eller först dir framgätt ur invandrade former, kan ännu ej afgöras; därtill fordras en langt vidsträcktare känne- dom om formgruppen, än som hittills föreligger. För utbildning inom sitt nuvarande omräde af ätminstone en hithörande art, talar dock en omständighet, som jag här anser mig böra påpeka. Af alla har behandlade former ar T. Hjeltii nämligen den enda, som saknar pollen, en omständighet, som synes antyda, att denna karaktär ej ursprungligen tillhör gruppen. Denna karaktär maste dessutom hafva uppstatt i en mycket sen period, enär den ej förefinnes hos andra former och de närmaste släktingarna, såväl västerut (T: cornutum), som österut (T. brevicorne, T. longicorne m. fl.) ej hafva för- värfvat densamma. Det synes mig därför sannolikt, att T. Hjeltii utbildats i eller i närheten af sitt nuvarande område under den postglaciala tidens första skede. De samlingar, jag användt för utarbetandet af denna uppsats, hafva godhetsfullt ställts till mitt förfogande från Riksmuseets botaniska afdelning härstädes (H. St.) genom Intendenten Professor C. A. M. LINDMAN, från museerna i Uppsala (H. Ups.) genom Professorn Dr F. R. KJELLMAN, i Lund (H. L.) genom Professorn Dr Sv. MURBECK, i Hel- singfors (H. Hels.) genom Professorn Dr Fr. ELFVING, i Kristiania (H. Krist.) genom Professorn Dr N. WirrEg, i Köpenhamn (H. Hafn.) genom Professorn Dr E. WARMING samt i Berlin (H. Berol.) genom Professorn Dr I. URBAN, och är det mig en kär plikt att till alla dessa uttala min tacksamhet, äfvensom till Dr H. G. SIMMONS, af hvilken jag till låns bekommit hans under SVERDRUPS polarexpedition 1898—1902 insamlade Taraxaca. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 3. N:O 9. Till Professorn Dr A. G.; NATHORST stannar jag i stor förbindelse för den välvilja, hvarmed han: tillhandahållit mig kartor och litteratur, hvarigenom mitt arbete betydligt under- lattats, samt till Professorn Dr V. B. WrrTROCK, som god- hetsfullt beredt mig tillfalle att i Bergianska tradgarden odla ätskilliga har behandlade former. Taraxacum Hjeltii DAHLST. Tafl. 1 & 2. T. officinale (WEB.) Wıce. v. boreale HJELT in Hy. HozgnLT och R. Hurt, Vegetationen och Floran i en del af Kemi Lappm. och N. Österbotten, s. 133; Meddel. af Soc. Fauna et Flora fennica. 12 Heft. 1885. (non T. boreale Turcz.; DC). — T. ceratophorum DC. subsp. Hjeltii Dautst., Om Skand. Taraxacumformer; Bot. Not. 1905. s. 162. Radix elongata + crassiuscula in rhizoma crassum abiens. Folia exteriora, vernalia parva, angusta + lingulata, basi denticulata, superne + late triangulari-lobata, lobis + denta- tis, proxima obovato-lingulata, inferne subintegra — dentata, superne lobis latioribus v. angustioribus, subintegris — den- tatis, patentibus usque porrectis instructa, lobo terminali vulgo parvo, intermedia + oblonga, lobulis dentatis et den- tibus crebris retroversis przedita, interiora oblonga — obovato- oblonga, paullo brevius dentato-lobulata, intima sub anthesi rarius evoluta exterioribus + similia, petiolis et nervo medi- ano + roseo-coloratis v. fusco-stramineis, glabra v. subglabra sat lete viridia. | Pedunculi 1—3, folia »quantes usque duplo superantes, deflorati + elongati, basi rosei, ceterum + cupreo-colorati, sub involucro contracti, pallidi, glabri v. sub involucro sepe + araneoso-tomentosi. Involucrum 17—20 mm. longum, sat latum, + fusco- virescens. Squame exteriores erecto-patentes, rarius adpresse, sspe sat pallide, vulgo quam interiores pallidiores, + scarioso- marginate, margine albido v. prsesertim superne + roseo- colorato, infime + anguste, ovate, superiores v. omnes + H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 7 ovato-lanceolate — lanceolate, ssepius supra medium sq. interiorum attingentes, sub apice cornu mediocri obtusiusculo v. longiore, + acuto (in sq. super. usque ad 3 mm longo), + fusco-purpureo instructz; interiores vulgo magis obscure, lineares, sub apice + colorato cornu parvo — mediocri, acutiusculo v. + obtuso, + colorato preedite. Calathium 50—70 mm. diametro, sat radians, sat late et amoene luteum. Ligule marginales c. 2,4 mm. late, subtus concolores v. stria olivaceo-violacea, inferne latiore, superne ad duos v. plures nervos limitata et vulgo parum conspicua notate, den- tibus + rubris. Anthere lute, polline carentes. Stylus et stigmata lutei. Achenium + olivaceo- v. sordide stramineum, superne + spinulosum, inferne + verruculosum — subleve, 3,5—3,7 mm. longum, usque ad 1 mm. latum, pyramide 0,6—0,75 mm., rostro 8—10 mm. longo, pappo nitido albo. | Utbredning: Norge: Finnmarken, Elvebakken i Alten (J. Norman, H. Krist.) Kaafjord, Matisdalen (O. Dart, 19!?/; 03, H. Krist.), Karasjok (O. Dann, 19 4/800, H. Krist.). Finland: Lapponia kemensis, sacell. Kolari, Yllässaari ad Tiensun in colle herbido fertili (Hs. HJELT & R. Hutt, 18 °/7 77, s. n. T. officinale v. boreale! spec. orig.!, Herb. Hels.). Kolahalfön: Lapp. ponojensis ad promontorium Orlow in graminosis lapidosis (A. Osw. KIHLMAN, 18 1°/7 89, s. n. T. officinale v. lapponicum Kırım., H. Hels. & H. St.) et ad scopulos marinos (A. Osw. KIHLMAN, 18!?/ 89, H. St.), Ponoj på ängar och backsluttningar (J. MowTELr, 18 5/: och !?/; 89, H. Hels.). Denna utmärkta form urskiljdes redan 1877 af Hs. HJELT under hans och R. Hurfts resa i Kemi Lappmark samma ar och beskrefs af honom 1885 (l. e.) som varietet af T. offici- nale (WEB.) WicG. Fran denna är den emellertid vida skild och hor till en helt annan formkrets, nimligen T. cerato- phorum DC. | Frän alla här behandlade former af denna grupp är den konstant skild bland annat genom saknad af pollen. I Bergi- anska trädgärden har jag haft den odlad af frukter, hämtade af exemplar fran Ponoj, och under de tre generationer, jag iakttagit densamma, har den bibehällit nyssnämnda karaktär. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 9. Jag anser mig darfore kunna antaga den vara till arten skild fran de säväl habituelt som till flera af sina karaktärer mycket närstående T. brevicorne och T. longicorne, dä dessa senare utom smärre olikheter konstant afvika genom utbildning af pollen. Hos T. Hjeltii äro bladen af ljust och vackert grön, nagot i gulgrönt dragande färg, oftast med mer eller mindre lifligt röd eller rödviolett medelnerv och skaft. Det sednare äro hos ängsformen smalt; hos former fran öppnare och torrare backar är skaftet mycket bredt och vingadt, hvari- senom bladet förefaller alldeles oskaftadt. De tidigt pa vären utbildade bladen aro mycket sma med smala, utat- eller uppatriktade, raka flikar. De darpa följande, af hvilka flera eller färre ofta kvarsitta vid blom- ningen, äro vid den än smala än breda basen glest fintandade, men få vid eller ofvan midten ända till spetsen m. e. m. breda, triangulära flikar, som äro rakt utstående eller m. e. m. uppåtriktade mot bladets spets. De därpå följande, vid blomningen dominerande bladen, äro utåt m. e. m. groft men ej särdeles djupt flikade med isynnerhet på öfverkanten tan- dade flikar, och öfvergå inåt i mer och mer hela blad med något oregelbundet anordnade, uppåt mera utåtriktade, nedåt mera bakåtböjda och hvassa tänder. Än kunna de förra än de senare bladen förhärska, och hos många individer ut- vecklas de helare bladen först efter blomningen. Efter dessa helare blad börja snart åter grofflikade att framkomma och visa sig ibland före blomningens slut. Mot hösten tilltager bladens flikighet, hvarjämte storleken småningom aftager, så att slutligen en bladform uppstår, som erinrar om vårbla- dens. Förhållandet mellan de olika bladformerna, hvilka för öfrigt utan gräns öfvergå 1 hvarandra, växlar efter individens ålder och ståndortens beskaffenhet. Särdeles karaktäristisk för ifrågavarande form är tenden- sen hos de yttre och åtskilliga af de inre bladen att isynner- het på friska ståndorter få flikarne riktade utåt eller uppåt, äfvensom den egendomliga, korta, triangulära bladspetsen med sina tvärt afsatta, korta sidoflikar (Tafl. 1, fig. 2 och 3), en egenskap som äfven kan spåras hos en del af de inre bla- den (Tafl. 2, fig. 1). Hos backformen däremot äro gärna flikarne bakåtriktade. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 9 Holkarna aro särdeles karaktiristiska genom de ljusa, i olivgrönt dragande fjällen. De yttre holkfjällen äro alltid ljusare än de inre och m. e. m. brokiga genom de hvitaktiga, uppåt m. e. m. i brun- eller rödviolett öfvergående hinnkan- terna, det nedåt gröna, uppåt m. e. m. violettfärgade midt- partiet och de brunröda eller brunvioletta hornutskotten. Dessa äro på de nedre ytterfjällen korta (omkr. 2 mm.), på de öfre längre (3—4 mm., sällan längre) och m. e. m. uppåt- riktade. Ytterfjällen äro vid blomningen snedt utstående, sällan nästan tilltryckta, och behålla denna ställning lange efter afblomstringen. | Korgen har en mycket vacker och ren, ljust gul färg, ar mycket radierande och varierar i storlek betydligt. Den kan hos frodiga exemplar bli anda till 70 mm. i diameter; hos sma exemplar är den nästan hälften mindre. Standarknap- parne aro föga mörkare 4n ligule, hvarigenom korgens färg blir mera likformig, ej som hos t. ex. T. macroceras med skarpare skillnad mellan korgens midt- och sidopartier. Ligula aro oftast enfärgade med mörkare gula eller röd- gula tinder. Pa kantblommornas utsida hos en del exem- plar eller i en ‘del korgar hos samma individ, stundom blott pa enstaka blommor, uppträder ibland en svagt markerad olivgrön strimma, som uppat med en m. e. m. i violett dra- gande färg fortsätter efter en eller flera af nerverna. Hos exemplar fran Norska Finnmarken ar denna strimma tydli- gare och utbreder sig mera jämnt anda ut i tänderna. Frukterna aro sma, bland de minsta inom gruppen. Taraxacum longicorne spec. nov. Tafl. 3. Radix elongata in rhizoma crassum abiens. Folia exteriora vernalia parva, lingulata, crebre et irre- gulariter lobato-dentata, lobis brevibus, anguste triangulari- bus, patentibus — sat porrectis, dentatis, sub anthesi vulgo emarcida, proxima lanceolato-linearia, sparsius et longius dentata, basi nunc lata nunc angusta, subintegra — denticu- lata, intermedia + oblongo-lanceolata, sepe ut pr&ced. apicem versus contracta, sparsim et inzqualiter dentata usque lobu- 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. lata, dentibus et lobulis sepe angustis, v. crebrius et inzequa- liter lobato-dentata, lobis latioribus, in margine superiore + dentatis, intima + obovato-oblonga, sub anthesi pauca v. plu- rima, crebre laciniata, laciniis + irregulariter dispositis, angustis — sat latis, recurvatis, patentibus v. superne + porrectis, in margine superiore + crebre et acute dentatis, lobo terminali in exterioribus parvo in interioribus majore, + obovato — triangulari, petiolis + roseo-purpureis, nervo mediano stramineo v. inferne + roseo-purpureo, glabra. Pedunculi 1—3, folia usque duplo superantes, basi + lucide roseo-purpurei, apice + cupreo-colorati. Involucrum + pallidum, fusco-virescens, 15—17 mm. lon- gum, sat latum. | Squame exteriores erectz, + adpresse, infime sat longe cornute, + ovate, superiores longe cornute, + ovato-lanceo- late, omnes + late scarioso-marginate, margine inferne al- bido, superne sepe + roseo-violaceo, cornubus + fusco-v. roseo-violaceis, + porrectis et + acutis; interiores obscurio- res, sub apice leviter colorato cornubus medioeribus — sat longis obturiusculis v. acutis, fusco-violaceis instructe. Calathium 45—55 (—60) mm. diametro, ut videtur lete luteum, radians. Ligule marginales c. 2,5 mm. late, extus rarius conco- lores, vulgo stria obsoleta — conspicua, inferne + olivaceo- violacea, superne magis violacea, interdum solum ad nervos limitata, notate. Stylus luteo-ferrugineus, fusco-hispidulus. Anthere sat obscure lutez, polline preedite. Achenium submaturum fusco-stramineum, apice spinuloso- muricatum, ceterum breviter verruculosum. Utbredning: Sibirien: Lena inf., inter Jakutsk et ostia fr. Aldan, Ytyh-Chaja »Step- penwiese» (A. K. CAJANDER, 19/701, H. Hels.), Bulun (N. Herm. Nirs- SON, 187/798, H. St.); ad fluvios Olenek et Lenam inf. et inter Olenek et Lenam (CzEKANOWSKI, 1875, H. Ups.). Denna art är ytterst nära besläktad med föregäende, fran hvilken den hufvudsakligen skiljes genom utbildadt pollen och genomsnittligt längre och spetsigare hornutskott pa ytterfjällen, där de pa de nedre aro 3—4 mm. och pa de H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 11 öfre 5—6 mm. länga eller stundom längre. De dro äfven mera uppätriktade än hos föregäende. Holkarna äga samma karaktäristiskt brokiga utseende, som hos T. Hjeltii, till följd af de yttre fjällens breda, bleka hinnkanter. I rosetten uppträda de olika bladtyperna i ungefär samma följd som hos föregående, men bladen äro vanligen smalare med mera oregelbundet anordnade tänder och flikar. De senare äro i allmänhet äfven smalare och isynnerhet på de yttre och mellersta bladen till hela sin längd eller utåt spet- sarna nästan jämnbreda. En stor del af de mellersta bladen hafva vanligen tänder eller flikar, hvaremot de innersta, som vid blomningen än börjat framkomma än förhärska, äro djupt och tätt flikade med ofta till större delen af sin längd nästan jamnbreda flikar. Taraxacum brevicorne spec. nov. Tafl. 4. Radix crassiuscula in rhizoma + crassum abiens. Folia exteriora parva, + dense triangulari- v. deltoideo- lobata, lobis recurvatis v. + patentibus, intermedia subin- tegra, nune sparsim et acutius, nunc latius dentata v. + late deltoideo-lobata, lobis in margine superiore + dentatis, inte- riora crebrius lobato-dentata—lobata, lobis + retroversis v. in spec. majoribus ssepe + patentibus, in margine superiore sepe + dentatis, + obtusiuscula — obtusa v. subacuta, in- tima acutiora, omnia glabra, petiolis pallidis v. roseo-vio- laceis, nervo mediano pallido v. presertim inferne + colorato. Pedunculi folia »quantes v. duplo superantes, basi + roseo-violacei, caeterum + pallidi v. superne cupreo-colorati, glabri v. apice + araneosi. Involucrum 13—15 mm. longum, sat latcem, + obscure fuscovirescens. Squame exteriores subadpresse, infimz + ovate — ovato- lanceolate, superiores + lanceolate, omnes latiuscule v. vulgo anguste scarioso-marginate, margine albido, superne leviter colorato, cornubus sat parvis 1—1,5 (rarius 2) mm. longis, obtusis — obtusiusculis + patentibus, fuscopurpureis; interio- res + lineares. sub apice leviter roseo cornubus patentibus, fuscopurpureis, 0,5—1 (rarius 1,5) mm. longis instructe. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Calathium 30—45 mm. diametro, sat radians, sat obscure luteum. Ligule marginales extus stria inferne olivacea, superne olivaceo-purpurea, sat lata v. solum ad nervos limitata notate, dentibus intensius coloratis. Anthere lutez, polline preeditz. Stylus + fuscovirescens. Achenium + stramineum apice + muricatum, inferne leviter verruculosum v. fere leve. Utbredning: Nowaja Semlja: utan angifven lokal (Expédition suédoise de 1875 et de 1876 au Yénisséi 18/775, H. St), Karmakulski (O. Exstam, 19 !?/s 01, H. St). Waigatsch: Cap Grebenij (F. R. KJELLMAN & A. N. LUNDSTROM, 18 °°/;—*1/; 75, H. Ups.). Sibirien: Jenisei, Dudino (M. BRENNER 1876, H. Hafn.), Tolstoinos (M. BRENNER, 18 75/3 & */9 76, H. St, H. Ups.); Jakutsk, »Kieferwaldung» (A. K. CAJANDER, 19 4/601, H. Hels.), Nikandroffski-ön (M. BRENNER, 18 !%/s 76, H. Berol); Karakol vid Sergeipol (Graf Waldburg-Zeil, Westsibi- rische Reise, 18 /; 76, H. Berol.). Afven denna form ar mycket nära besläktad med T. Hjeltii liksom med föregående. Fran båda ar den bland annat skild genom de korta och mera utátriktade hornut- skotten och frán den fórra genom fórekomst af pollen. Bladen äro i allmänhet betydligt svagare tandade eller flikade än hos båda de föregående. Stundom äro de vid blomningen befintliga bladen till stor del nästan helbräddade med få och otydliga tänder (hos små exemplar från torr, fast mark) eller tandade af breda utstående tänder, eller äro de försedda med korta, breda, triangulära, än utstående än ned- åtriktade, på öfre kanten icke eller svagt tandade flikar. De innersta bladen, som dock vid blomningen ofta ej hunnit utvecklas, äro djupare flikade. De yttre bladen hafva ofta kort triangulär spets och påminna härigenom om samma blad hos T. Hjeltii (Tafl. 4, fig. 1); de mellersta bladen äro oftast m. e. m. trubbiga med äggrund ändflik, men stundom uppträda äfven på dessa närmare spetsen ett par korta ut- stående tänder, hvarigenom spetsen får ett utseende, liknande ytterbladens. De innersta få återigen skarpare spetsar. Hos en frodig skogsform från Jakutsk bli alla bladen längre flikade med än utstående än uppåtriktade flikar och H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 13 spetsigare andflik. Dylika exemplar påminna om föregående arter. Små former från Nowaja Semlja, som synbarligen växt på öppen och fast mark, ha än nästan helbräddade än bakåt- riktadt långtandade till smalt och kort flikade blad. Exem- plar från Jenisei ha helare, bredtandade eller mycket kort och triangulärt flikade blad. Alla dessa former öfverens- stämma emellertid till holkarnes egenskaper i så hög grad, att jag måste anse dem tillhöra samma art. Men huruvida de äro att anse som ståndortsmodifikationer eller skilda raser, kan med det nu tillgängliga materialet ej afgöras. Holkarna äro hos alla, isynnerhet hos formen fran Jenisei, mörkare än hos de båda föregående och ytterfjällen äro ej så bredt eller knappt märkbart hvitkantade. Kantblommornas färgade strimma är upptill mera violett och i allmänhet bredare och mera tydlig än hos föregående former. Taraxacum cornutum DAHLST. Tafl. 5 & 6. T. ceratophorum DC. subsp. cornutum Danrsr., Om skand. Taraxacumformer, Bot. Not. 1905, sid. 163. Radix elongata in rhizoma crassum abiens. Folia exteriora vernalia parva, lingulata triangulari-lobata, sub anthesi vulgo emarcida, proxima oblongo-lingulata v. lati- ora, basi nunc angusta nunc lata integra, superne late tri- angulari-lobata, lobo terminali magno, intermedia + angusta et longe petiolata + oblonga — ovato-oblonga, subintegra — crebre et acute denticulata, dentibus nunc regulariter nunc irregulariter dispositis, retroversis, interiora anguste — late obovato-oblonga irregulariter et grosse retrorsum dentato- lobata, intima pauca sub anthesi interdum evoluta exteriori- bus similia v. haud raro inciso-lobata, lobis deltoideo-falcatis, + dentatis, amoene viridia, glabra v. parce araneosa, petio- lis et nervo mediano pallidis v. sordide stramineis. Pedunculi 1—2, elongati, folia fere duplo superantes, deflorati paullo longiores, basi pallidi, superne + cupreo- colorati. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:09. Involucrum 15—16 mm. longum, sat latum, + atrovirens. Squame exteriores erecto-patentes v. laxe adpresse, in- fime + ovato-lanceolate breviter cornutz, superiores + lanceolate, cornubus paullo v. duplo longioribus fusco-viola- ceis instructe, apice ipso + obscure roseo-violaceo, margine subsearioso sspe denticulato; interiores + latiuscule, linea- res, in apicem fusco-violaceum attenuate, sub apice cornu- bus minutis v. brevibus, fusco-purpureis preedite. Calathium 50—55 mm. diametro, sat radians, lete luteum (subsulphureum). Ligule marginales c. 2,75 mm. late, subtus stria olivaceo- vialascente notate. Anthere lutex, polline replete. Stylus et stigmata fere crocei. Achenium stramineo- v. fusco-olivaceum, 3,76 mm. lon- gum, 1 mm. latum, pyramide 1,25 mm., rostro 8 mm. longo, pappo albo. Utbredning: Norge: Dovre, Kongsvold (F. AHLLERG, 18 /7 70, H. Lund. & H. Hafn.; C. M. Nyman, 1871; T. Krox, 18/691; C. A. M. LInDMAN, 18 9/7 86, H. St.; A. ARRHENIUS, 18 ?/; 99). Denna art. hór otvifvelaktigt till samma formkrets som de foregaende och synes närmast besläktad med T. Hjeltii. Liksom hos denna och närstäende bestar rosetten vid blom- ningen ytterst af triangulart flikade blad, hvilka 4n kunna vara smalt än bredt skaftade med hel eller svagt tandad bas. Flikarna är dock bredare och vanligen otandade. De yttersta bladen hafva kort, de följande làng, nàstan eller alldeles helbráddad àndflik (tafl. 5. fig. 2). De inre vid blom- ningen dominerande bladen variera fran nästan helbräddade, glest skarptandade eller tátt och kort, nagot oregelbundet och bakatriktadt tandade til ojämnt kortflikade med tan- dade flikar och mellan dem inblandade tánder. Mot basen och spetsen äro dessa blad dock vanligen endast korttandade, och den öfversta delen af bladspetsen är helbräddad. Förmedlingen mellan de yttre, bredflikade bladen och dessa inre blad sker genom blad med allt längre, hel, ofta m. e. m. glestandad ändflik. Vanligen är likväl öfvergången tvär, i det de inre bladen alla äro hela och endast mer eller mindre tätt tandade. På dessa inre blad följa vanligen först H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 15 efter blomningen, sällan tidigare, blad, som erinra om de yttre och stundom kunna bli längre flikade (Tafl. 6, fig. 1), och ej sällan äro flikarnas kanter skarpt tandade. Äfven dessa inre blad, t. o. m. de mest långflikade, följa vanligen utan förmedling af öfvergångar på de helare bladen. Vårbladen, som äro små, smala och kortflikade, kvar- sitta mera sällan vid blomningen, och då till ett mindre antal. Öfvergången mellan dem och de följande är äfven mer eller mindre tvär. Holken är oftast mörkare och mindre än hos föregående former. Ytterfjällen äro dock ofta bleka. De sakna vanli- gen nästan helt och hållet eller hafva endast svagt antydda hinnkanter. Uppåt äro de helt eller delvis violettanlupna. Hornutskotten äro betydligt kortare än hos någon af de före- gående. På de nedre ytterfjällen kunna de nästan saknas eller äro de endast antydda som en låg ansvällning, men bli på de följande allt längre, ända till 2 mm. På de innersta fjällen äro de oftast äfven små och trubbiga eller ibland något spetsiga och längre. Bladen hafva en vacker lifligt och ljust grön färg samt äro glänsande; på ängsmark bli de upprätta, på öppen mark hålla de sig mera utbredda. Blad- skaften och medelnerverna äro sällan rödfärgade, vanligen bleka eller gulaktiga. Taraxacum macroceras spec. nov. Tafl. 7 & 8. Radix crassa elongata, in rhizoma crassum abiens. Folia exteriora vernalia parva, lingulata, + triangulari- lobata, in margine superiore + denticulata, proxima majora superne breviter et late triangulari-lobata v. lobis longioribus deltoideis, ssepe recurvatis, in margine superiore + dentatis instructa, basi sat lata — angusta, integra — parce dentata, intermedia et interiora sub anthesi dominantia + anguste ob- longo-lanceolata — lanceolata, + acuta, crebre et irregulari- ter retrorsum dentata v. lobulato-dentata, lobis in superiore margine crebre et inzqualiter dentatis, apice + longo integro, intima sub anthesi vix v. sparse evoluta exterioribus similli- ma; autumnalia magis magisque lobata — laciniata, laciniis valde retroversis, in margine superiore + dentatis, lobo ter- 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 9. minali + sagittato, lamina inter lacinias et inferne + den- tata, glabra — parce araneosa, + obscure viridia, petiolis et nervo dorsali + roseo-violaceis. Pedunculi 1—3, foliis breviores v. ea &quantes, raro superantes, crassiusculi, basi roseo-violascentes, superne cupreo- v. sordide virescentes, glabri v. parce arachnoidei, sub invo- lucro sepe araneoso-tomentosi. Involucrum 16—18 mm. longum, sat latum, basi ovoidea et subdecurrente, obscure atrovirens. Squame exteriores erecte, + laxe adpresse, infime + ovato-lanceolatz, sub apicibus cornubus mediocribus — mag- nis, + porrectis, + fusco-purpureis instructe, superiores + lanceolate, sub apicibus + coloratis cornubus magnis — maxi- mis, ut plurimum valde porrectis, sepe + fusco-purpurascen- tibus, interdum squamam ipsam fere equantibus preedite, + scarioso-marginate, margine inferne albo, superne + roseo- violaceo, + eximie denticulato; interiores lineares, sub apice + roseo-violaceo brevius cornute, cornubus fusco-purpuras- centibus, acutiusculis — obtusis. Calathium 40—50 mm. diametro, amoene luteum, subra- dians. Ligule marginales c. 2,5 mm. late, subtus concolores v. in nervis obsolete olivaceo-violacex, raro paullo evidentius vittate. Anthere fere crocee, polline replete. Stylus et stigmata lutei. Achenium fulvo-stramineum, c. 4 mm. longum, 1,5 mm. latum, pyramide 0,5 mm, rostro 8—10 mm. longo, pappo longo albo. Utbredning: Sibirien: Lena, Bulun (N. Herm. NILSSON, 18/7 98, H. St.) Bulkur (N. Herm. NILSSON, 18 6/6 98, H. St), Kiisiu (A. K. CAJANDER, 19 ?/s 01, H. Hels.), Tit-Ary et Tulach-Chaja (A. K. CAJANDER, 19 "1/01, H. Hels.). Denna särdeles vackra art utmärker sig genom sina rent och vackert gula, lysande korgar, sina mörkt grönsvarta, nedät i skaftet afsmalnande holkar med löst tilltryckta ytterfjäll, hvilka hafva ovanligt länga och kraftiga, pä de öfre ytter- fjällen ända till 6 mm. länga hornutskott, samt genom de smalt aflangt lancettlika eller lancettlika, tatt sagtandade H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 17 eller ojämnt och kort fliktandade innerbladen. De yttre fjal- len aro dessutom karaktäristiskt tandade. Kantblommorna äro vanligen alldeles i saknad af färgad strimma pa under- sidan. Afven tänderna skilja sig ej i färg fran den öfriga skifvan, 1 motsats mot förhällandet hos flertalet andra for- mer. Nagon gang bli 2 eller flera af nerverna graaktigt vio- lettfärgade, ofta mycket svagt; mera sällan utbreder sig fär- gen till en mera tydlig strimma. Äfven denna form är utan tvifvel besläktad med de fore - gående, ehuru släktskapen synes mera aflägsen. Liksom hos dessa äger en motsvarande växling i bladformer rum under vegetationsperioden. De ganska talrika vårbladen äro mycket små och kort- flikade. De öfvergå mycket hastigt i de yttre vid blomnin- gen delvis persisterande bladen, hvilka än äro bredt och kort triangulärt flikade (Tafl 7, fig. 1), än äga längre, deltoi- diska flikar (ett mellanstadium mellan fig. 4 och 5 på taflan 7). Dessa öfvergå tämligen omedelbart i de inre vid blomnin- gen dominerande, ojämnt sågtandade till kort och tätt flik- tandade bladen (Tafl. 7, fig. 2 och 3), men medelformer med allt längre sågtandad ändflik äro ej sällsynta. Efter de nämnda helare bladen uppträda ibland före blomningens slut, men vanligen efter densamma, allt talrikare blad, hvilka likna ytterbladen (tafl. 7, fig. 4) och småningom öfvergå i de allt efter höstens beskaffenhet och utsträckning m. e. m. talrika, slutligen ensamt rådande, långflikade höst- bladen (tafl. 7, fig 5, tafl. 8, fig. 1). De inre af dessa på- minna allt mer om vårbladen, men flikarna äro längre och mera nedåtriktade (tafl. 8, fig. 2). I detta höststadium kan växten, såsom jag i Bergianska trädgården haft tillfälle att iakttaga, komma till blomning och företer då ett så afvi- kande utseende från sommarstadiet med den å tafl. 7, fig. 2 och 3 afbildade bladtypen, att ingen, som ej skådat det verk- liga sambandet, skulle kunna ana, att dessa olikheter endast beteckna olika skeden i ett och samma individs lif. , Taraxacum macilentum spec. nov. Tafl. 9. Radiv tenuis — crassiuscula, in rhizoma + crassiusculum abiens. Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 9. bo I8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Folia omnia + lineari-lanceolata, parum inter se diffe- rentia, exteriora crebrius et late triangulari-lobata + obtu- siuscula — sat acuta, lobo terminali brevi, + hastato, inter- media sparsius et latius nune brevius nune longius triangu- lari-lobata, lobo terminali longiore, interiora sparsim usque crebrius et sepe + ineequaliter dentata, apice + longo integro acuto, intima exterioribus similia usque longius lobata, lobis patentibus — recurvatis, in margine superiore sepe + den- ticulatis, lobo terminali angustiore — latiore, integro v. parce denticulato, + acuto, petiolis pallidis, nervo mediano strami- neo v. leviter roseo-colorato. Peduncul? graciles folia sequantes v. paullo — subduplo superantes, deflorati + elongati, inferne pallidi, superne cupreo-colorati, glabri v. superne leviter araneosi, sub invo- lucro + tomentosi. Involuerum 15—16 mm. longum, latiusculum, basi ovoidea, + dilute atrovirens. Squame exteriores erectz et + adpresse, infime + an- guste ovato-lanceolate, vulgo breviter cornut&, superiores + lanceolate, longius et interdum sat longe cornute, cornubus + porrectis, acutis, + obscuris et sspe atro-violascentibus, anguste scarioso-marginate, margine inferne albo, superne + violaceo-colorato; interiores lineares, latiuscule, sub apice cornubus brevibus + acutis, erecto-patentibus. + fusco-viola- ceis instructze, apice sepe + roseo-violacez. Calathium c. 40 mm. diametro, amoene luteum. Ligule marginales c. 2,5 mm. late, extus stria obsoleta v. conspicua, + olivaceo-violascente notate. Anthere fere crocee, polline preedite. Stylus et stigmata fusco-virescentes. Achenium sordide stramineum, 3,75 mm. longum, ] mm. latum, pyramide 0,75—1 mm. et rostro 8—10 mm. longo, pappo albo. Utbredning: Sibirien: Lena, Kisiljach (N. Herm. NILSSON, 18 '/s 98, H. St.), Bulkur (N. H. N, 18*?9/598, H. St.), Balaganasch (N. EN, 182579887 St.); Jenisei, Verschininskoje (M. BRENNER, 18 */; 76, H. Hels.), Kantsika (J. R. SAHLBERG, 18 7?'/; 76, H. Hels.) Denna art star ytterst nära föregäende, hvilken den mycket liknar till blomfárgen och holkarnas form och fürg H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 19 samt fjällens riktning, men den skiljes genom mindre korgar med pa undersidan tydligare färgade kantblommor och m. e. m. grönaktiga stift samt kortare hornutskott. Mest skiljer den sig dock fran föregäende genom de betydligt smalare bla- den och den föga framträdande skillnaden mellan de olika bladformerna, som dessutom följa pa hvarandra med mindre tvära Ofvergàngar och i regel alla eller till större delen aro fórhanden vid blomningen. Hvarje bladform synes äfven ut- vecklas i ringare antal. Härigenom far ifrågavarande form en üfven fran fóregáendes mest smalbladiga former, dar bla- den vid blomningen hafva ett mera likformigt utseende, hógst skiljaktig habituell olikhet. Med afseende pa achenierna äro olikheterna formerna emellan störst. Hos T. macroceras-ar frukten mörkt halm- gul med rödgul anstrykning, taggutskotten äro längre och finare samt näbbet kort och otydligt. Längden är omkring 4 mm. och bredden 1,5 mm. Däremot är frukten hos T, macilentum blott 3,75 mm. lång och omkring 1 mm. bred med längre och tydligt näbb; färgen är halmgul med m. e. m. olivgrön anstrykning, och taggutskotten äro kortare och bredare. Taraxacum brachyceras spec. nov. Tafl. 10 & 11. T. palustre A. J. MALMGREN, Ofvers. af Spetsbergens Fanerogamflora; Ofvers. af Kgl. Vet.-Akad. Förh. B. 19, N:o 3, 1862. — T. officinale 2 alpinum Tu. M. Fries, Tillägg till Spets. fanerogamflora; Ofvers. af Kgl. Vet.-Akad. Förh. N:o 2, 1869. — T. officinale A. G. NATHoRST, Nya Bidr. till känned. om Spetsb. kärlväxter; Kgl. Vet.-Akad. Handl. B. 20, N:o 6, 1883. — T. officinale Wes. * ceratopho- rum J. Lance & C. JENSSEN, Consp. Flore groenl. Pars I p. 94 (p. p. quoad spec. e. Groenl. orient.) 1887. — T. croceum Danrsr. apud P. Dusen, Zur Kenntnis der Gefässpfl. Ostgrónlands p. 46; Bih. till Kgl Vet.-Akad. Handl. B. 27. Afd. III. N:o 3. 1891. Radix elongata crassa, in rhizoma validum abiens. Folia exteriora + obovato- v. oblongo-lingulata, sparsim et irregulariter dentata — dentato-lobulata, intermedia et 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. interdum plurima + late — anguste obovato-oblonga, + ineequaliter et retrorsum dentata, + acuta, interiora + spar- sim v. sat erebre, late — sat anguste lobata, lobis deltoideis, + petentibus v. retroversis, in margine superiore + crebre dentatis, lobo terminali magno + integro v. + denticulato, pauca profundius lobata, + cinerascenti-viridia, glabra et + nitentia, petiolis angustis v. ut plurimum latis, leviter roseo- coloratis v. fusco-stramineis nervo mediano pallido v. inferne + roseo-colorato. Pedunculi 1—3 validi, folia zquantes v. iis presertim deflorati usque duplo superantes, + cupreo-colorati, glabri v. glabriusculi v. sub involucro + araneosi. Involucrum 17—19 mm. longum, validum, + atrovirens. Squame exteriores: + adpresse, infime + ovato-lanceo- late, sub apice + callose; interiores + lanceolate, sub apice + obtuse corniculate, corniculis obscuris, haud marginate. Calathium 40—50 mm. diametro, plenum, sat obscure luteum. Ligule marginales c. 2,75 mm. late, extus stria olivaceo- violacea, superne magis violacea, sepe ad nervos solum limi- tata notate. Anthere obscure lutez, polline predite. Stylus et stigmata fusco-virescentes. Achenium fulvo-stramineum, apice breviter muricellatum ceterum leve v. fere ad medium verruculosum, c. 3,75 mm. longum, c. 1 mm. latum, pyramide 0,75—1 mm., rostro ad 10 mm. longo, pappo albo. Utbredning: Ó. Grönland: Cap Stewart (P. Dusun, 18 30/, 99, s. n. T. eroceum f. latifolia, det. H. DAHLSTEDT, H. St.). Spetsbergen: Kingsbay (A. v. Goss, 18'"/s61, H. St, H. Ups, H. L., H. Hels.), Kap Thordsen (A. G. NarHonsT & H. WILANDER, 1870, s. n. T. officinale, H. Hafn.; THORÉN, 185/582, s. n. T. officinale, H. St.; A. G. NATHORST, 18 5/82, s. n. T. officinale v. alpinum Koch, H. St., H. Ups. & H. L.); Isfjorden, Kolonien (P. ÖBERG, 1872, s. n. T. officinale v. alpinum, H. Ups.); Mimersdal (A. G. Natuorst, 18 °*/s 82, H. St.). Waigatsch: Wamekbukten (O. Exstam, 18 7°/s01 & 18°/8 02, H. St). (?) Sverige: Lul. Lappm., Njammats (18°/:56, ex. Hb. ÜEDERSTRÄHLE in H. St. et H. Ups.); Qvickjock, N. J. ANDERSSON, 1854, H. St.). Äfven denna art stär utan tvifvel i närmare genetiskt samband med föregående formgrupper. Genom flera af sina H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATHOPHORUM. 21 karaktärer, bland annat genom de ytterst korta, pa de yttre fjällen ofta blott antydda hornutskotten och den mörka blom- färgen ar den likväl mera aflägsnad fran någon af dem än dessa sinsemellan. Atskilliga egendomligheter i bladens tandning och flikig- het, isynnerhet den karaktäristiska, triangulära och korta, af ett par smä, uppätriktade tänder eller smä flikar begränsade spetsen hos de flesta eller de inre bladen, paminna i hög grad om T. Hjeltii och dess närmaste släktingar. Af dessa star ocksa med afseende pa de korta hornut- skotten T. brevicorne narmast. Hos T. brachyceras har emellertid reduceringen af hornutskotten gatt ännu ett steg langre. Men det kan äfven tänkas, att denna karaktär till- hör en mera alderdomlig typ inom T. ceratophori form- krets. T. brachyceras ager ocksa en utbredning, som synes peka i denna riktning, pa samma gang den har en ej obe- tydlig och kanske ej tillfallig likhet med vissa former af T. spectabile DAHLST., som bebo en del af samma område. För öfrigt karaktäriseras denna form af en föga utpräg- lad skillnad mellan de olika bladen i rosetten. De yttre äro m. e. m. kortflikade och ófvergà inat till mera hela, ojämnt och tätt korttandade blad, hvilka i inre delen af rosetten smaningom ersättas af blad med langre eller kortare tätt tan- dade flikar. Men dä de helare bladen ej förekomma i större antal än de öfriga, blir skillnaden i bladformer ej sa i ögonen fallande som hos föregående former. Bladen äro dessutom i allmänhet breda och bredt samt kort skaftade. Ytterfjallen äro i allmänhet tätt tryckta till de inre och äga ingen eller atminstone ej tydlig hinnkant. Achenierna äga upptill tämligen korta och grofva tagg- utskott, som nedåt hastigt aftaga och 6fverga i sma upphöj- ningar, hvilka vanligen upphöra ofvan midten. Nedre half- ten ar oftast alldeles slat. De svenska exemplaren afvika nagot fran hvarandra och fran de öfriga till bladens utseende, men dock ej mera, an att exemplar fran öfriga fyndorter förmedla ófvergángen. Jag san likväl ej med säkerhet afgöra om de tillhöra T. brachy- ceras eller en i alla fall mycket närstäende form, da jag ej pa dem antraffat utbildade frukter. 99 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Taraxacum norvegicum DAHLST. Tafl. 12 & 13. T. ceratophorum DC. subsp. norvegicum Daursr., Om skand. Taraxacumformer, Bot. Not. 1905. Radix crassa elongata in rhizoma validum ssepe divisum abiens. Folia plurima, exteriora + obovato-lanceolata sparsim, longe et anguste laciniata, lobis patentibus — porrectis acu- tis, inter lacinias majores lobulis v. dentibus + subulatis instructz, interiora latiora oblongo-lanceolata — obovato- oblonga, latius, densius et profunde laciniato-lobata, lobis in margine superiore 4- dentatis, dentibus subulatis inter lobos interpositis, lobo terminali in fol. ext. + angusto et longo, in fol. int. sat lato, hastato, lete viridia, glabra, petiolis et nervo dorsali sepius lucide roseo-purpureis. Pedunculi 2—12, folia squantes v. iis longiores, deflo- rati usque duplo superantes, + lucide roseo-purpurei v. cupreo-colorati, glabri usque leviter araneosi. Involucrum 16—17 mm. longum, sat latum, + atrovirens. Squame exteriores subpatentes v. erectz, subadpressz, infimi + ovatze v. ovato-lanceolate, cornubus brevibus, + fusco-purpureis przditz, superiores magis lanceolate, cornu- bus longioribus, + acutis et patentibus instructze, omnes angustissime scarioso-marginat&, margine inferne albo, superne magis roseo-colorato, sspe + denticulate, dorso superne + fusco-purpurascentes, ad medium v. paullo supra medium sq. int. attingentes; interiores + lineares cornubus parvis (sepe binis) predite, apice ipso fusco-purpuree. Calathium 45—50 mm. diametro, sat plenum, sat obscure luteum. Ligule marginales c. 2,5 mm. late, extus stria inferne + olivacea, superne magis purpurea notate. Anthere obscure lutez, polline replete. Stylus et stigmata lutei. Achenium lete theobrominum, 3,5—3,75 mm. longum c. 1 mm. latum, pyramide c. 1 mm., rostro 5,75—6 mm. longo, pappo albo. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATHOPHORUM. 23 Utbredning : Norge: Finnmarken, Kautokeino vid Habatvuoppebakte nära Maci (O. Daut, 19 */s 03, H. Krist.) Denna säväl habituellt som till sina karaktärer särdeles utmärkta art ar hittills blott antraffad pa en enda lokal. Den synes ej vara nära besläktad med nagon af de andra har be- skrifna formerna. Särdeles karaktäriseras densamma af de ljust gröna, lang- flikade bladen, hvilkas bladskaft och medelnerv atminstone till sin nedre del liksom basen af holkskaften äro lysande röda, vidare de korta, tämligen mörka holkarna med tämligen sma hornutskott, samt de sma mörka korgarna med korta och ganska breda kantblommor. Skillnaden i utseende mellan de olika bladen ar ej särdeles skarpt utpräglad. De yttre aro vanligen djupare delade med smalare och glesare flikar; hos de inre aro flikarna kortare, bredare och mera tatt sittande. Andfliken, som pa de yttre bladen är smal och lang, blir pa de inre större och bredare. Flikarna äro mestadels utat rik- tade, men bli ofta mot bladets öfre del med sina spetsar mer eller mindre riktade uppät. Mycket karaktäristisk ar fruk- tens färg, som närmar sig den hos T. lateritium, utan att i öfriga karaktärer nagon närmare slaktskap med denna kan sparas, samt sprötet, som ar betydligt kortare an hos fler- talet hithörande former. ‘Till bladens flikighet erinrar den om vissa former af T. groenlandicum, men ar genom ófriga karaktärer betydligt aflagsnad fran densamma. Taraxacum groenlandieum spec. nov. Tafl. 14 & 15. T. officinale (Wee.) * ceratophorum J. LANGE & C. JENSSEN (p. p.) Consp. Flore groenlandice. Pars I, p. 94. Meddel. om Gronland Heft. 3, 1880; Pars II pp. 271 & 695. Meddel. om Gronl., Heft. 3, 1887. — F. M. LiEBMANN & J. LANGE, Flora danica, Fasc. 45, Tab. 2659, 1861. Radix crassa, in rhizoma validum, sspe divisum abiens. Folia sub anthesi plurima, exteriora + linearia late triangulari-lobata — acute dentata v. subintegra, interiora + 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 9. lineari-lanceolata, raro lanceolata, breviter — longe triangu- lari- v. deltcideo-lobata usque crebre et irregulariter inciso- laciniata, laciniis deltoideis — linearibus, retroversis — paten- tibus v. subporrectis, sepe in eadem planta, margine supe- riore + dentato, dentibus lobulisque inter lacinias haud raro interjectis, lobo terminali seepe valde elongato, angusto, hastato- sagittato, petiolis et nervis vulgo intense et lucide claro-pur- pureis, glabra v. + araneosa. Pedunculi 1 — plures, folia equantes v. + superantes, deflorati fere duplo superantes, basi + purpurei, superne + cupreati, subglabri, sub involucro sepius + araneoso to- mentosi. Involucrum 16—18 mm. longum, crassiusculum, fusco- v. atro-virescens, radians. Squame exteriores + erecto-patentes v. subadpressz, infime + ovate — ovato-lanceolat®, cornubus brevibus — mediocribus v. sat magnis fusco-purpureis instructs, superio- res + lanceolatz cornubus majoribus fusco-purpureis preedite, omnes anguste scarioso-marginate, margine inferne albo su- perpe + purpurascente, ssepe + denticulato; interiores + lineares, sub apice cornubus parvis — mediocriter longis, + fusco-purpureis instructe. Calathium 50—60 mm. diametro, sat lete luteum, radians. Ligule marginales c. 2,6 mm. late, extus stria obsoleta v. lata, + olivaceo-purpurea notat®, dentibus intensius colorata. Stylus et stigmata luteo-virescentes. Anthere \utez, polline predite. Achenium fulvo-stramineum, c. 3,75 mm. longum, 1,35 mm. latum, pyramide c. 0,6 mm. longo, rostro 8,5—9,5 mm. longo, pappo albo. Utbredning: Östra arkt. Amerika: Ducket Cove (PAnnv 1821, H. Hafn.); Melvilleön, 75—76° (TREVELYAN, H. Hafn.). V. Grönland: lgnerit, 72° 41' (RYDERS expedition 18 *°/; 86, H. Hafn.); Akaliarusersuak i Umanakfjord, 70—71* (F. VANHOFFEN, 18 °°/: 92, H. Hafn.); Niakornak vid Umanakfjord, 70° 47' (Rısk, H. Hafn., H. Berol); Nugsuak peninsula, Den store dal, 70°—70° 50' (M. P. Ponsirp, 19 !"/: 02, H. Hafn.); Disco, nordvästkusten, Giesekes dal, c. 70° 18' (M. P. Porsixp, 19??/; 02, H. Hafn.); Disco, botten af Kuganguakdalen, 70° 17! (M. PEDERSEN, 18 °7/;—?9/; 98. H. Hafn.); Disco, Asuk, 70° 12’ (TH. M. Fries, 18 !?/; 72, H. Hafn; M. PEDERSEN, H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 2 18 ?/ 98, H. Hafn.); RrreNBENK 69° 44' (J. VAnr, H. Hafn.); Igulorsuitait i Tasiusak, 69° 4' (SÖREN Hansen, 18 ?/ 88, H. Berol); Pakitsak, distr Ja- kobshavn, in locis subhumidis ad pedes montium c. 69° 297! (J. Vanr(?), H. Hafn.; Lerbugten vid Christianshaab, 69? (S BERGGREN, 18 ?!/; 70, H. St, H. Ups): Kingua, Orpigsuit, lerbrinkar, c. 68° 37' (N. Harrz, 18 /: 90, H. Hafn.); © i Sydostbugten vid Christianshaab, 68° 35’ (N. Hartz, 18 /7 90, H. Hafn.); Aulatsivikfjorden, 68° 15' (S. BERGGREN, 18'°/7 70, H. St., H. Ups.); Ungoriarfik, N. Strémfjord vid Dolomitberget, 67? 42' (A. IKORNERUP, 18 !5/; 79, H. Hafn.); N. Isortok, 67° 10', locis subhumidis in propinq. litto- ris (J. Vaur, 18/532, H. Hafn.); Itivnek i Ikertakfjorden, flodstründer 66° 58' (E. WARMING & TH. Horw, 18 !"/: 84, H. Hafn.); Itertak, 66° 45', in locis subhumidis in propinq. littoris (I. Vann, 18 /s 32, H. Hafn.); Sigsardlugtok i Igalikofjord, 66° 53' (C. PETERSEN, 18 ”/ 80, H. Hafn.) T. groenlandicum utmärker sig genom smala. ofta nästan jämnbreda, spetsiga blad med vanligen mycket bredt skaft, hvilket liksom medelnervens nedre del ar lysande pur- purfärgadt, genom mörkt och nagot orent gröna, oftast stora holkar med uppratt utstaende, mera sällan löst tilltryckta yttre holkfjall, hvilkas hornutskott aro m. e. m. upprätta och vanligen spetsade, samt stora och vida, radierande, sasom det synes ganska ljust gula korgar, hvilkas kantblommer pa utsidan äro gräviolett (oftast svagt) strierade och hafva m. e. m. gröngula stift och märken. Olikheten mellan de yttre och inre bladen är i allmän- het ej sárdeles i ógonen fallande, och de skilda bladtyperna öfvergä, äfven där olikheten mellan bladen är större, sma- ningom i hvarandra. De yttre äro ofta glest triangulart tandade eller flikade, de därpå följande få tänderna eller fli- karna allt mer förlängda, och hos de innersta blifva de senare pa sin öfre kant vanligen m. e. m. skarpt och ofta äfven långt tandade. Flikarna kunna dessutom sitta glesare eller tätare och hafva hos olika individ, ej sällan hos samma exemplar, helt olika riktningar. Hos små och svagare exem- plar äro de ofta glesa och starkt nedåtriktade och reduceras ej sällan till glesa tänder. Hos frodiga exemplar tilltaga de m. e. m. i bredd och längd och äro pa sin öfre rand alltid glesare eller tätare skarptandade samt hafva åtminstone spetsarna mera utåtriktade. Ej sällan bli de oregelbundet nedåt-, utåt- eller uppåt- riktade och få stundom olika riktning på de motsatta sidorna. Ofta afsmalna de liksom tänderna småningom till en skarp spets, men ej sällan bli de mera jämnbreda eller hop- 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:09. dragna pa midten och darefter bredare med trubbad spets. Understundom kunna flikar eller tänder med alla dessa for- mer och riktningar träffas hos samma individ. Andfliken ar hos bredare och större blad m. e. m. ut- draget triangulär, hos smalare blad längt utdragen med ofta nästan jämnbred spets, och blir spjutlik eller pillik alltefter sidoflikarnas riktning. Holkarna fä stundom en mer eller mindre pruinös an- strykning. De variera mycket i storlek samt bli ofta myc- ket breda. Hornutskotten växla äfven rätt mycket i längd. Pä de nedre ytterfjällen äro de vanligen 1,5—2,5 mm. länga, pa de öfre oftast làngre, 2,5—3 mm., men de kunna pa enstaka fjall bli ännu längre, liksom de pa de yttersta ibland kunna saknas. Dock träffas ej sällan de längsta utskotten pä nägra af de yttre fjällen. | Deras storlek varierar mycket på samma holk. Inner- fjällen hafva nästan alltid kortare utskott. Vanligen äro ytterfjällen ej särdeles breda, oftast smalt äggrundt lancettlika, de öfre smalare. De senare nå vanligen med sina spetsar till eller något öfver midten af innerfjällen. Ytterfjällens hinnkanter äro smala men tydliga, oftast af m. e. m. hvit färg, men bli ej sällan uppåt liksom ryggen m. e. m. purpurfärgade, hvarigenom holkarna få ett m. e. m. tyd- ligt brokigt utseende. Frukten är bred och kort med myc- ket kort näbb och tämligen grofva utskott på öfre hälften. Formen är ej nära besläktad med någon af de föregående. Fran T. arctogenum, hvilken bebor en del af samma område, är den kanske ännu längre aflägsnad. Något närmare torde den stå till T. bicorne. Taraxacum aretogenum spec. nov. Tail. 16. tadix longa valida, in rhizoma crassum, sepe + divisum abiens. Folia glabra, lete viridia sepe + violascentia, nervo me- diano pallide v. + lucide purpureo, latiuscule petiolata, peti- olis pallidis v. purpurascentibus, exteriora mox emarcida, lingulata — linearia, denticulata — anguste laciniato-dentata, H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 27 lobis + denticulatis, intermedia vulgo + late triangulari- dentata, laciniis brevibus nune porrectis nune retrorsum cur- vatis, in superiore margine ssepe sparsim denticulatis, lobo terminali brevi obtusiusculo v. elongato subacuto, interiora parcius lobata et denticulata, intima fol. exterioribus si- millima. Pedimculi 2 — plures, florendi tempore folia :equantes v. jis paullo longiores, deflorati folia + superantes, basi pallidi, ceterum + fusco-purpurei v. medio violascentes, parce v. superne paullo densius araneosi — glabri. Involucrum 14—15 mm. longum, sat crassum, atrovirens. Squame exteriores florendi tempore subadpressz, postea magis magisque patentes, vix marginate, sepe + denticulat:e, inferiora ad medium sq. interiorum adtingentes, + ovate — ovate-lanceolate, sub apice cornu mediocri + porrecto in- structz, superiores magis elongate ovato-lanceolatz, supra medium sq. int. adtingentes, sub apice cornu nune angusto nune lato patente v. + porrecto longiore (raro longo) przdi- tz; interiores late lineares, sub apice cornu parvo instructe, omnes + atrovirides, apice ipso purpureo-colorate. Calathium parvum, ad 30 mm. diametro, sat plenum. Ligule ut videtur lutex, marginales breves, subtus stria inferne leviter olivacea, superne magis purpurea notate, den- tibus intensius coloratis. Anthere obscurze lutez, polline preeditze. Stylus inferne flavidus, superne cum stigmatibus vires- cens, fusco-hispidulus. Achenium -- stramineum v. fusco-stramineum, 4 mm. longum. 1,5 mm. latum, pyramide 1 mm., rostro 7 mm. longo, pappo albo. Utbredning: V. Grönland: Foulketjord, grusterasser vid (Etah) Ita (H. G. SIMMONS n:o. 198 o. 1473 p. max. p., 18 '%/s98 o. 187??/ 99); Kap. York, Ivsugigsok, 76° 7' (A. G. Naruorst, 18 5/83, H. St.); Ö i Sydostbugten, 68° 35' (N. Hartz, 18 /7 90, H. Hafn.). Denna vackra och karaktäristiska art anträffades under SVERDRUPS polarexpedition af H. G. Sruwows vid Foulkefjord i västra Grönland talrikt pa ett par ställen. På den ena lokalen förekom den i sällskap med T. hyparcticum, hvil- 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. ken den habituellt, fránsedt bladens tätare flikighet, kan vara mycket lik. Da jag närmare granskade härvarande riksmuseums ark- tiska Taraxaca, fann jag, att samma form förut var insam- lad i västra Grönland nämligen vid Ivsugsigsok vid Baffins- bay af A. G. NATHORST i några fa exemplar. Troligen tillhör ett individ, samladt af N. Hartz i Sydostbukten 68° 35’) i sillskap med T. groenlandicum samma form. Den synes salunda i västra Grönland utom i dess nordligaste del vara ganska sällsynt i motsats till T. groenlandicum, som in- samlats fran talrika lokaler och som fran nagra af dem före- ligger i rikliga exemplar. Fran T. groenlandicum är den mycket väl skild icke blott genom det olika utseendet hos bladflikarna, som oftast äro längre och alltid tätare samt i de flesta fall pa sin öfre rand m. e. m. fintandade, utan isynnerhet genom holkens och korgarnas karaktärer. Holken är alltid mörkt svartgrön och far ett särdeles karaktäristiskt och frän holken hos T. groenlandicum afvikande utseende genom de breda saval yttre som inre fjällen, af hvilka de förra vid blomningen äro mer eller mindre tilltryckta och i kanterna otydligt eller alls icke marginerade. Hornutskotten äro i allmänhet sma och uppåtriktade, på de yttre sällan öfverstigande 2 mm., oftast kortare, på de inre vanligen ej mer än 1 mm. långa. Horn- utskotten och ytterfjällens öfre partier äro ofta violettan- lupna. Korgen är liten och tät samt ganska mörkt gul. Kantblommorna äro korta och breda samt hafva undertill en mera i violett gående strimma, som oftast är svagt mar- kerad och inskränkt till några af nerverna, sällan bredare och mera tydlig. Frukten är mycket karaktäristisk genom sin ljust halmgula färg och de kraftiga åsarna, de grofva och breda taggutskotten och det korta sprötet. Hvad det vegetativa systemet beträffar, är det oftast mycket kraftigt utveckladt. Roten är lång och kraftig och öfvergår uppåt i ett ej sällan riktigt forgrenadt rhizom. Bla- den äro vid blomningen talrika, och ovanligt många holk- skaft äro samtidigt utvecklade. På de flesta exemplar, jag undersökt, äro dé yttre bla- den mera hela och vanligen endast tandade, under det att de mot rosettens midt bli allt djupare flikade. Bladskaften hafva i allmänhet bred bas och äro där vanligen bleka, hvare- H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 29 mot de uppat bli än svagare än lifligt rödviolett färgade. Medelnerven är atminstone nedtill svagare till mera lifligt rödviolett färgad, men ej sällan utbreder sig fargen efter hela dess längd och blir dà mera lvsande. Ej sällan far äfven bladskifvan helt eller delvis, isynnerhet pa 6fversidan, en mer eller mindre stark purpurfärg. Med T. groenlandicum synes denna form, sasom nämndt är, ej vara särdeles nära besläktad. Däremot ófverensstüm- mer en form från Nordamerika till holkens utseende så myc- ket med T. aretogenum, att de torde vara nära besläktade. Utan tvifvel leda bade T. arctogenum och T. groen- landicum sitt ursprung från nordamerikanska fastlandet. Taraxacum bicorne spec. nov. Tail. 17. Radix tenuis crassiuscula, in rhizoma crassiusculum abiens. Folia exteriora lingulata — lineari-lanceolata, subintegra, denticulata — dentata usque deltoideo-lobata, lobis in supe- riore margine + dentatis, intermedia + lineari-lanceolata — lanceolata, + anguste — late deltoideo-lobata v. laciniata, lobis + retrorsum curvatis v. patentibus, in superiore mar- gine + dentatis, dentibus inter lobos sepe evolutis, lobo ter- minali + angusto, acuto, interiora pauca + obovato-oblonga, latius laciniata, lobo terminali + lato, glabra, dilute et + glaucescenti-viridia, petiolis brevibus + roseo-violaceis, nervo dorsali 4 stramineo v. basi roseo-violaceo. Pedunculi 1—3, basi 4 roseo-violacei, superne pallidi v. + cupreo-colorati, subglabri, apice + araneosi et sub invo- lucro + albo-tomentosi, folia equantes v. + superantes, de- florati paullo longiores. Involuerum 11-13 mm. longum, gracile, pallide virens. Squame exteriores sepe dilute virescentes, erecto-paten- tes, infime + ovate — ovato-lanceolatze, superiores magis lanceolate, omnes + anguste albo-marginat®, cornubus erectis v. erecto-patentibus obtusis — obtusiusculis, sat longis, eque ac apice ipso squama + lato-obtuso + roseo-coloratis; interiores + lanceolatz — lineares apice lato-obtuso + roseo- violaceo, cornubus vulgo binis, + roseo-coloratis, mediocribus — sat longis, + obtusiusculis instructa. 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:09. Calathium 30—35 mm. diametro, sat late luteum, sub- plenum. Ligule marginales c. 2 mm. late, extus stria lata, + badio-violacea limbatze. Anthere lutex, polline replete. Stylus et stigmata lete lutei. Achenium olivaceo-stramineum, c. 3 mm. longum, c. 0,85 —0,9 mm. latum, pyramide 0,75 mm., rostro c. 7 mm. longo, pappo niveo. Utbredning: Turkestan: Alpes Alexandri, in valle fl. Kaschkara, locis graminosis. humidis (V. F. BmgorHERvus, 18 °/696, H. Hels. & H. Berol. s. n. T. offici- nale Web., det. C. WINKLER 1898). Denna vackra och lätt igenkänliga form star ganska langt skild fran öfriga här behandlade arter. Den utmärker sig genom sina smala, blekt gröna blad, hvilka till större delen äro grundt inskurna af tätt sittande breda, triangulära till deltoidiska flikar, men framför allt genom sina små holkar med blekgröna (till nästan hvitgröna) fjäll, mot hvilka de vackert purpurfärgade hornutskotten och fjällspetsarna, isyn- nerhet de inre fjällens, bilda en liflig motsats, vidare inner- fjällens i regel dubbla, åt sidorna riktade hornutskott och slutligen de små ljusa korgarna med utvändigt lifligt brun- violetta kantblommor. De yttre holkfjällen äro vid blomningen något frånstå- ende och ofta blekare färgade än de inre, isynnerhet i kan- terna, där ofta en hvit, smal hinnkant kommer till synes. Deras spetsar äro oftast m. e. m. rosenfärgade och denna färg sprider sig vanligen till de rätt långa (omkring 2—2,5 mm.), snedt uppstaende m. e. m. spetsiga hornutskotten, stundom äfven till fjällets ófre partier. De inre fjällen äga, säsom förut är nämndt, nästan all- tid två hornutskott, hvilka äro riktade något at sidorna och ofta nedåtriktadt skärformigt krökta. än med rundade, än med utdragna, afsmalnande spetsar, samt vackert röd- eller brunviolett färgade. Själfva fjällspetsen är vanligen Annu’ lifligare färgad, rosenröd eller purpurröd, ofta bred och run- dad samt m. e. m. sargad. Frukten är liten, omkring 3 mm., mindre än hos någon annan här omtalad form, i sin öfre del med långa utskott, H. DAHLSTEDT. TARAXACUM CERATOPHORUM. 31 nedåt til inemot midten med allt kortare, men alltid fina taggutskott och nedom midten slät. Spröt och näbb äro langa och pappus rent hvit, sidenglänsande. Hvad bladen beträffar äro de yttersta, vid blomningen sällan kvarsittande bladen fa till antalet, hela med glesa tän- der och tunglika. De därpå följande, vanligen äfven fåtaliga bladen äro nedtill tätt och ojämnt samt bredt triangulärt flikade, mot spetsen helare och ojämnt groftandade. Inåt i rosetten bli flikarna längre med sina öfre kanter m. e. m. tandade, och ändfliken blir smalare och mera utdragen samt spetsigare, utom hos de innersta, där den åter m. e. m. tilltager i bredd. Flikarnas längd varierar dock hos olika individ, utan tvifvel i sammanhang med växlingar i ståndortens beskaffenhet. Medan en del exemplar äga blad med öfvervägande samma utseende som på tafl. 17, fig. 3 och 4, äro hos andra de flesta bladen af samma form, som finnes afbildad på tafl. 17, fig. 5 eller fig. 1. Bladskaften äro bleka, sällan ett och annat med svag resenröd anstrykning, och hafva smal, mera sällan, såsom hos några få yttre, bred bas. Medelnerven är blek eller något gulaktig. Holkskaften äro smala och fina, vid sjalfva basen m. e. m. rosenröda, därpå bleka och upp- till återigen färgade (något gulröda), vanligen glatta, utom under själfva holken, där de ett kort väl begränsadt stycke äro tätt filtludna. En mycket närstående form, som måhända kan vara identisk, något som jag dock på grund af det ringa till buds stående materialet ej nu kan afgöra, äger något större kor- gar och kortare hornutskott på de yttre fjällen samt mindre ofta dubbla hornutskott på de inre, men öfverensstämmer i det närmaste till bladen och isynnerhet till holkfjällens form och färg samt det täta och karaktäristiska filtluddet under holken. Den är anträffad af TURCZANINOW »in pratis syl- vaticis Sablonovoichrebet» 1833 (H. Hels. ex H. Stev.). Samma form med nagot djupare flikade blad ar funnen vid Krasnojarsk (TURCZANINow, 1839, H. Krist. s. n. T. corni- culatum DC. f. gigantea). 32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:0 9. Taraxacum lateritium spec. noy. Tafl. 18. T. officinale F. R. KJELLMAN (saltim ex parte), Sibi- riska nordkustens fanerogamflora. Vegaexp. vetensk. iaktta- gelser. Band I. 1882. Radix tenuis — crassiuscula, in rhizoma sat crassum abiens. Folia + longe petiolata, exteriora + lineari-lanceolata sparsim dentata — breviter triangulari-lobata, lobis subinte- gris — dentatis, intermedia anguste oblonga — oblongo-lan- ceolata. + dense et late lobata, lobis brevibus — mediocri- ter longis, deltoideis, + recurvatis, in superiore margine + dentatis, lobo terminali + lato integro v. parce dentato, glabra v. subglabra. petiolis et nervo dorsali pallidis, stra- mineis. Pedunculi 1—3, quam folia breviores v. ea equantes — superantes, deflorati paullo longiores, basi pallidi, superne cupreo-colorati. Involuerum 13—15 mm. longum, gracile — crassiusculum, fusco- v. atro-virens. Squame exteriores + adpresse, infimz ovate ecornicu- late v. apice callose — breviter corniculatz, cornubus fusco- purpureis, superiores + late ovato-lanceolate — lanceolate, cornubus usque ad 1.5 mm. longis obtusis — acutiusculis, omnes obsolete v. vix albo-marginat&, apice + colorate v. pro majore parte roseo-violacez; interiores + elongate, lan- ceolato-lineares sub apice callosee — breviter corniculatz. apice ipso + purpureo. Calathium parvum, 35—40 mm. diametro, luteum. Ligule marginales extus stria inferne + olivacea, superne + olivaceo-purpurea. sepe solum ad nervos limitata notata. dentibus vulgo intensius coloratis. Anthere latex, polline preedite. Stylus et stigmata fusco-virescentes. Achenium immaturum + testaceum, maturum + lateri- tium, 3,5—4 mm. longum, c. 1 mm. latum, pyramide c. 1.25 mm.. rostro 5—6 mm. longo (in forma e Jenisei 7—8 mm. jongo). pappo albo. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 33 Utbredning: Arktiska Sibirien: Behringssund, Snetke-ön (Drr. AUREL u. ARTHUR IXRAUSE, Reise nach der Tschuktschen-Halbinsel, 1881, H. Berol.); St. Law- Lat. N.65 30° "Te 3 DEE, à Ns be rence bay, — —. (F. R.'KJELLman, 187/—7/; 79, H. St.j, Irkaipij Long. V. 171 Lat. N. 68° 55' Long. V. 179° 28' sei, Mesemkin (A. N. LUNDSTRÖM, 1875, H. St.). (F. R. KJELLMAN, 18 '5/9—!5/9 78, H. St.. H. Ups.); — Jeni- Anm. Ett ofullständigt exemplar fran Lenafloden (N. H. NILSSON) synes üfven hóra hit. Likasa synas exemplar, samlade vid Taymyrfloden (Exp. Sibir. Acad. 1843, Julio, H. Hafn. ex. H. Acad. Petrop. s. n. T. ceratophorum), att döma af bladformen och holkarnas beskaffenhet tillhöra denna form. T. lateritium hör strängt taget måhända ej till T. ceratophori formkrets. Den afviker nämligen betydligt genom frukten, som före mognaden är ljusare tegelfärgad, stötande mer eller mindre i rödt, och vid mognaden blir mera brunaktigt tegelröd. Däremot äger den i holkens färg, form och öfriga beskaffenhet stor likhet med flera forut omnämnda former, som hafva korta hornutskott, sasom T. brachyceras och T. arctogenum, men som a andra sidan afvika genom helt annorlunda färgade frukter. Till fruktens form pamin- ner den likväl ej sa litet om den senare. Den likhet, som förefinnes i fruktens färg mellan denna och T. norvegicum är måhända blott tillfällig; i form och taggbeväpning afvika nämligen bädas frukter högst betydligt fran hvarandra. I bladformen kan ej heller någon närmare öfverensstämmelse sparas. T. lateritium utmärker sig, som förut är nämndt, genom fruktens färg, vidare genom sina till öfvervägande del nedät- riktadt flikade blad med ovanligt breda deltoidiska flikar, som pa sin Ofre kant äro mer eller mindre groftandade. De yttre bladen, som vid blomningen mera sällan äro förhanden, äro smala, m. e. m. tunglika, och glestandade af nedatrik- tade tänder. Närmast dessa följa ett större eller mindre antal blad, som mot sin bas äro kortflikade och mot spetsen bli allt grundare flikade eller ojämnt groftandade. De vid blomningen talrikast utvecklade bladen få allt bredare flikar. Dessa intaga allt större del af bladets spets (tafl. 18, fig. 2 och 3), som på de inre blir allt smalare (tafl. 18, fig 4). Innanför dessa blad utvecklas mot blomningens slut eller Arkiv för botanik. Bd. 5. N:o 9. 3 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND & WN:o 9. efter densamma ännu smalare blad med langre andflik. For öfrigt variera bladen hos olika individ, allt efter beskaffen- heten af standorten, fran breda med höga och mera deltoi- diska flikar till smala med mera triangulära flikar. Holkarna äro korta af mörk färg med löst tilltryckta, mycket breda ytterfjäll, af hvilka de nedre äga mycket korta hornutskott eller stundom blott smä ansvällningar under spetsen. De inre ytterfjällen hafva vanligen de längsta horn- utskotten, sällan dock öfver 1.5 mm., alltid längre än hos innerfjällen. Hos små individ äro hornutskotten ibland så reducerade på alla fjällen, att endast svaga upphöjningar förefinnes. Frukten är bland annat egendomlig därigenom, att taggutskotten stiga mer eller mindre långt upp på det tämligen långa och i frukten småningom öfvergående näbbet. Sprötet är mycket kort, men hos formen. från Jenisei (hvil- ken måhända utgör en själfständig form, ehuru den i andra karaktärer öfverensstämmer) är det alltid längre. Detta har jag inom parentes angifvit i diagnosen, hvilken i öfrigt är uppgjord efter exemplar från Irkaipij. H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 35 Litteratur. Danıstept, H, Studier öfver arktiska Taraxaca: Arkiv för botanik; ntgifvet af K. Sv. Vet.-Akad. i Stockholm: B. 4, N:o 2, 1905. ——, Om skandinaviska Taraxacumformer: Botaniska notiser 1905. DE CANDOLLE. A. P., Prodromus systematis naturalis etc. Pars 7: 1. DusÉN, P., Zur Kenntnis der Gefässpflanzen Ostgrönlands: Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handlingar. Band 27, Afd. III, N:o 3. 1901. Fries, Tu. M., Tillägg till Spetsbergens fanerogamflora: Öfversikt af K. Vet.-Akad. Förhandlingar, N:o 2, 1869. HLgLT, Ha., och Hurt, R., Vegetationen och Floran i en del af Kemi Lappmark och N. Österbotten; Meddelanden of Societas pro Fauna et Flora fennica. 12 Heft., 1885. KJELLMAN, F. R., Sibiriska nordkustens fanerogamflora; Vegaexpeditio- nens vetenskapliga iakttagelser. Band 1. 1882. LANGE, J., & Jenssen. C., Conspectus Flore groenlandice. Pars I, 1880. Pars I], 1887. LEDEBOUR, C. F. a., Flora Rossica seu Enumeratio plantarum ete. Vol. II, 1844—46. ——, lcones plantarum novarum vel imperfecte cognitarum Floram rossicam imprimis altaicam illustrantes. C. I—V, 1829—354. MALMGREN, A. J., Ofversigt af Spetsbergens fanerogamflora. Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandlingar, B. 19, N:o 3, 1862. NATHORST, A. (G., Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens kärl- växter; K. Sv. Vet.-Akad. Handlingar, B. 20, N:o 6, 1883. 36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Namnförteckning. Taraxacum arctogenum DAHLSsT. . bicorne DAHLST. brachyceras DAHLST. boreale TunEZ.; DC. brevicorne, DAHLST. . ZINC TIDOTID TNT ceratophorum DC. subsp. cornutum DAHLST. . subsp. Hjeltii DAnrsT. . . > subsp. norveeicum Dans. cornutum DAHLST. croceum DAHLST. eroenlandicum DAHLST. Hjeltii DAHLST. lateritium DAHLST. longicorne Danrsr. macilentum Dans’. macroceras DAHLST. . norvegicum DAHLST. . officinale F. R. KokELLM. Az Nae... CS 3 alpinum Tr. M. Fr. v. boreale HJELT. . el. ceratophorum J. LE ete. . > » Fr. Dan. palustre A. J. MALMGR. spectabile Danis. 19 Rip Al: 2, 9 e). 4. Fig. D 2 ro t. 5. 6. ie 8. 9. 10. Fig al 2. — H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 37 Figurförklaring. Taflan 1. Taraxacum Hjeltii DAHLST. Yttre, kort efter varbladen utveckladt blad. Ett af de yttre mellanbladen. Ett inre mellanblad. Inre blad. Alla fran ett i Bergianska trädgården vid Stockholm af fruk- ter fran Kolahalfón, Ponoj, odladt individ. Naturlig storlek. Ett inre blad af ett litet pa backar vid Ponoj vuxet individ. Naturlig storlek. Taflan 2. Taraxacum Hjeltii Danrsr. Ett af de innersta bladen af exemplar, odladt från Ponoj. Naturlig storlek. Ett af de mellersta ytterfjällen, 3/1. Ett innerfjäll, °/1. Bada af ett exemplar, odladt från Ponoj. Nedre ytterfjäll, ?/1. Ett af de mellersta ytterfjällen, ?/1. Öfre ytterfjäll, 3/1. Innerfjäll, ”/1. Kantblomma, sedd framifrån, °/ı. Achenium med spröt och pappus, ”/ı. Achenium, 5/1, Fig. 4—10 alla af samma fran Ponoj odlade exemplar. Taflan 3. Taraxacum longicorne DAHtst. och 2. Vid blomningen kvarsittande värblad. Ett af de inre ytterbladen. 38 ARKIV FOR BOTANTK. BANDS. N:O 9. Fig. 4. Ett af de mellersta bladen. ». Ett af de innersta bladen. Alka i naturlig storlek. 6. Nedre ytterfjäll, ?/1. 7. Ett af de mellersta ytterfjällen. ?/1, S. Imnerfjäll, °/ı. 9. Spetsen af ett innerfjäll, 3/1. Alla af exemplar från Sibirien, Bulun vid Lenafloden. Taflan 4. Taraxacum brevicorne DAHLST. Fig. 1. Mellanblad af exemplar från Sibirien, Jenisei, Tolstoinos. Naturlig storlek. 2, 3 och 4. Innerblad af exemplar fran Waigatsch. Naturlig storlek. 5. Ytterblad. 6. Mellanblad. 7. Imerblad. Fig. 5—7 af ett litet exemplar fran Nowaja Semlja, Karmakulski. Naturlig storlek. 8. Nedre ytterfjäll, ?/1. 9. Ett af de mellersta ytterfjällen. ?/1. 10. Ofre ytterfjäll, 3/1. 11. Imnertjäll. ?/1. Fig. S—11 af exemplar från Karmakulski. Taflan 5. Taraxacum cornutum DAHLST. Fig. Ett af de yttersta bladen. Ett af de yttre bladen. Ett af de yttre innerbladen. Ett af innerbladen. Fig. 1—4 fran samma exemplar. 5. hmnerblad fran ett annat exemplar. Alla bladen à fig. 1—5 af exemplar fran Norge, Dovre. Konesvold. Naturlig storlek. — I NN - Taflan 6. Taraxacum cornutum DAHLST. Fig. 1. Ett af de innersta, vid blomningen mera sällan framkomna bladen. Naturlig storlek. Fig. Fig. 9 3% 4. Fy In oc 9, H Cl ID ee lo H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 29 Ett af de nedersta ytterfjällen, ?/1. Ett af de mellersta vtterfjállen, 3/1. Ett öfre ytterfjall, ?/1. och 6. Innerfjáll, ?/1. Kantblomma, sedd framifran, ?/1. Achenium med spröt och pappus, °/ 1. Achenium, 5/1. Alla figurerna etter exemplar fran Norge, Dovre, Kongsvold. Taflan '7. Taraxacum macroceras DAHLST. Ett af de inre. ytterbladen. Ett af mellanbladen. Ett närmast följande innerblad. Ett af de innersta. vid blomningen sällan eller sparsamt framkomna bladen. Alla af exemplar, odlade i Bergianska trädgården från Sibi- rien, Bulun vid Lenafloden. Naturlig storlek. Början af juni månad. Blad, samladt i början af oktober från samma exemplar som föregående. Naturlig storlek. : Taflan 8. Taraxacum macroceras DAHLST. Ett af de mellersta bladen fran en hóstrosett, oktober mä- nad. Naturlig storlek. Ett af de innersta bladen från samma rosett som föregående. Naturlig storlek. Ett af de nedre ytterfjällen, ?/ı. Ett af de mellersta ytterfjällen, ?/1, sedt framifrån och från sidan. Ett af de öfre ytterfjällen, ?/1. Innerfjäll, ?/1. Kantblomma, sedd framifran. Achenium med spröt och pappus. Achenium, °/1. Fjäll, blomma och frukt fran samma odlade exemplar, > j* 3 A 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Taflan 9. Taraxacum macilentum DAHLST. Fig. 1. Ytterblad af exemplar fran Sibirien, Kisiljach vid Lena- floden. 2. [nre ytterblad fran samma exemplar och lokal. 3. Mellanblad af exemplar fran Sibirien, Kantsika vid Jenisei. t. Innerblad. af exemplar fran Sibirien, Verschininskoje vid Jenisei. 5. Ytterblad af ett annat exemplar fran samma lokal som fore- gaende. Alla i naturlig storlek. 6. Nedre ytterfjäll, ?/1. 7. Ett af de mellersta ytterfjällen. ?/1. s. Ofre ytterfjäll, 3/1. 9. Innerfjall, 3/1. 10. Kantblomma, sedd framifrån, ?/1. 11. Achenium med spröt och pappus, °/1. 12. Achenium, ?/1. Fjäll, blomma och frukt af exemplar fran Kisiljach. Taflan 10. Taraxacum brachyceras DAHLST. 1. Ett af de inre. ytterbladen. 2. Ett af de mellersta bladen. 3. Ett af de innersta bladen. Alla af ett och samma exemplar fran Waigatsch. 1. Ett mellanblad af exemplar fran Cap Thordsen, Spetsbergen. 5. Ett inre blad af exemplar fran Spetsbergen, Isfjorden. Alla bladen i naturlig storlek. Taflan 11. Taraxacum brachyceras DAHLST. Fig. 1. Ett inre blad af ett litet exemplar fran Cap Thordsen pa Spetsbergen. Ett mellanblad. Ett af de innersta bladen. Q2 b2 Oo anno 10. is 1 3. 4 bo H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. Bada af exemplar fran Östra Grönland, Cap Stewart. turlig storlek. Ett af de nedre ytterfjällen, 3/1. Ett af de mellersta ytterfjällen, 3/1. Ett af de öfre ytterfjällen, 3/1. Innertjäll, ”/1. Innerfjäll med tvà hornutskott, Kantblomma, sedd framifrån, °/1. Achenium med spröt och pappus, °/1. Achenium, [i Fjäll, blomma och frukt af exemplar fran Waigatsch. 8/3. "leute 12: Taraxacum norvegicum DAHLST. och 2. Yttre blad. Mellanblad. Innerblad. 41 Na- Alla af exemplar fran Norge, Finnmarken, Kautokeino. Naturlig storlek. Taflan 13. Taraxacum norvegicum DAHLST. Ett af de innersta bladen. Naturlig storlek. Nedre ytterfjäll, 3/1. Ett af de mellersta ytterfjällen, Öfre ytterfjäll, ?/1. Två innerfjäll, det ena med två hornutskott, ?/1. Kantblomma, sedd framifrån, ?/1. Achenium med spröt och pappus, ?/1. Achenium, 5/1. 3/A. Alla figurerna efter exemplar fran Norge, Finnmarken Kautokeino. Taflan 14. Taraxacum groenlandicum Danrsr. Mellanblad. Inre blad. Bada af exemplar fran V. Grönland, Akaliarsuersuak. I > OUP oo ~ - Oo -1 Wh o ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 9. Inre blad af exemplar fràn V. Grónland. Ignerit. Inre blad. Mellanblad. Yttre blad. Fig. 4—6 af exemplar fran V. Grónland, Disco, Asuk. Mellanblad. Inre blad. Fig. 7 och 8 af exemplar fran V. Grönland, Itivnek, Iker- tokfjord. Taflan 15. Taraxacum groenlandicum DAHLST. och 2. Yttre blad af exemplar från V. Grönland, Sigsard- lugtok i Igaliko-fjord. Naturlig storlek. Inre blad af exemplar från V. Grönland, Disco. Naturlig storlek. Inre blad. Mellanblad. Yttre blad. Fig. 4—6 af exemplar från V. Grönland, Aulatsivikfjord. Naturlig storlek. Nedre ytterfjäll, ?/1. Mellersta ytterfjäll, °/1. Öfre ytterfjall, °/1. Innerfjall, ? 1. Kantblomma, sedd framifrån, °/1. Achenium med spröt och pappus, °/1. Achenium, ?,1. Fjäll, blomma och frukt af exemplar fran V. Grönland, Isortok. Taflan 16. Taraxacum arctogenum DAHLST. Yttre blad. Mellanblad. Inre blad. Alla af samma exemplar fran V. Grönland, Foulkefjord. Naturlig storlek. Mellanblad. Inre blad. Fig. 4 och 5 af samma exemplar fran V. Grönland, Ivsugigsok. Naturlig storlek. Nedre ytterfjäll, ?/1. bo ndo UA LL = DD - c» a H. DAHLSTEDT, TARAXACUM CERATOPHORUM. 43 Mellersta ytterfjäll, ?/1. Inre ytterfjäll, 3/1. Innerfjäll, sedda bakifrån och fran sidan, 3/1. Kantblomma, sedd framifrån, °/1. Achenium med spröt och pappus, °/1. Achenium, ”/1. Fjäll, blomma och frukt af exemplar från V. Grönland, Foulkefjord. Taflan 1'7. Taraxacum bicorne Danrsr. Mellanblad. Yttre blad. Båda från samma individ. Inre blad. Mellanblad. Båda från samma individ. Ett af de inre mellanbladen från ett annat individ. Alla bladen i naturlig storlek. Nedre ytterfjäll, ?/1. Mellersta ytterfjäll, °/1. Öfre ytterfjäll, ?/1. Ett af de mellersta ytterfjällen, ?/1. Innerfjäll, ?/1. Fig. 6, 7, 8 och 10 frän samma, fig. 9 frän ett annat individ. Kantblomma, sedd framifrån, °/1. Achenium med spröt och pappus, Achenium, °’/ı. Blomma och frukt fran samma individ. Alla fig. efter exem- plar fran Turkestan, Alpes Alexandri, Kaschkara. S fs Taflan 18. Taraxacum lateritium Danrsr. Yttre hlad. och 3. Mellanblad. Spetsen af ett inre blad. Naturlig storlek. Nedre ytterfjäll, ?/1. Mellersta ytterfjäll, ° 1. 44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:09. 7. Ofre ytterfjall, 3/1. 8 och 9. Innerfjall, */1. 10. Kantblomma, sedd framifrån, ?/1i. 11. Achenium med spröt och pappus, ?[1. 12. Achenium. */1. Alla fig. efter exemplar fran Irkaipij i Arkt. Sibirien. Fig. Tryckt den 16 februari 1906. Uppsala 1906, Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A-.B. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. Wahl lk A. Ekblom del. J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum Hjeltii Dahlst. o Tafl. o 9. Arkiv fór Botanik Band. 5. N I ACRE LE c Uwe TORE OL RE J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. Taraxacum Hjeltii Dalilst. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. Ten, & 6 J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. Taraxacum longicorne Dahlst. ^" \ " c . Ye n Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. A. Ekblom del. J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum brevicorne Dahlst. 6. Tafl. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. cum cornutum Dahlst. a Tarax Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. | | | / ). Cederquist foto. o. tr. A, Ekblom del. Taraxacum macroceras Dahlst. 8. Tafl. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. Taraxacum macroceras Dahlst. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. 8 9 A. Ekblom del. J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum macilentum Dahlst. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. Tafl. 10. A. Ekblom del. J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum brachyceras Dahlst. Arkiv for Botanik Band 5. N:o 9. eile. tile 5 4 A. Ekblom del, J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum brachyceras Dahlst. s44 0 Wen, We Arkiv for Botanik Band 5. N:o 9. A. Ekblom del. J. Cederquist foto, o. tr. Taraxacum norvegicum Dahlst. 13. Tafl. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9, J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del, Taraxacum norvegicum Dahlst. i Ll i i ‘ | h i Y ! i ^ = Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. Tafl. 14. A. Ekblom del J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum groenlandicum Dalılst. L 1 \ , i i i ) * I ’ Jj || ‘ , D * \ t 3 LI H LU ; - 4 Arkiv för Botanik Band 5 N:o 9. Tafl. 15. A. Ekblom del. J. Cederquist, foto. o. tr. Taraxacum groenlandicum Dahist. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 9. Tafl. 16. A. Ekblom del. J. Cederquist foto. o. tr. Taraxacum arctogenum Dahlst. + fl n I ah o2 || " brå - i We ' " ä i L LI I J i od ' i “ Y \ t N \ "n ’ à x n ' e n Li i " ilc Tafl. Arkiv fór Botanik Band 5. N:o 9. Vr Ute y inm B NA ah, Je eS: E EE EE IAM n AMD da i Se M fon J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. Taraxacum bicorne Dahlst "e s +ö 9 EA 18. anil Benn rn Adm E ee Boe Seca ar ok cff Se bl ^ Ps prx Arkiv fór Botanik Band 5. N:o 9. J. Cederquist foto. o. tr. A. Ekblom del. Taraxacum lateritium Dahlst. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 10. Uber die Spermien der Fucaceen. Von GUSTAF RETZIUS. Mit 5 Textfiguren. Mitgeteilt am 6. Dezember 1905. Seit einigen Jahren hin und wieder mit Untersuchungen über den feineren Bau der Spermien der Tiere und ganz besonders der Evertebraten beschaftigt, glaubte ich, es konne von Interesse sein, diese Studien auch auf die Spermien der Pflanzen auszudehnen, und zwar besonders um zu eruieren, ob prinzipiell wesentliche Ähnlichkeiten oder Unterschiede bei denselben nachzuweisen seien; v. a. aber, ob vielleicht die von mir bei vielen Evertebraten entdeckten Bauverhältnisse der Spermien auch bei denjenigen der Pflanzen vorkämen. Bei vielen Würmern, v. a. den Polychäten und Nemer- tinen, sowie bei vielen Mollusken, besonders den Amphineuren, den Lamellibranchiern und den niederen Gastropoden, hatte ich am hinteren Ende des Kopfes der Spermien statt des früher bei einigen Repräsentanten derselben gesehenen Knöpf- chens oder Scheibchens ein aus 4 oder 5 — selten mehr — Kugeln bestehendes Organ gefunden, dessen Kugeln in einem Ringe die Ansatzstelle des Schwanzes, resp. den vorderen Zentralkörper umgeben. Weil diese Bildung aus dem früheren Nebenkern herzustammen scheint, bezeichnete ich es bis auf weiteres als das Nebenkernorgan. Während meines Aufenthalts in der Zoolog. Station auf der Westküste Schwedens im Sommer 1905 suchte ich nun die Organisation der Spermien der Fucaceen zu studieren, Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 10, : 1 2 ARKIV FÓR BOTANIK. BAND 5. N:O 10. und mit der gütigen Beihülfe des Algologen Herrn Licentiat H. J. KvrrN gelang es mir bald, von Fucus Areschougii das nötige Material zu bekommen. Die im August erhaltenen reifen Spermien zeigten im Meerwasser unter dem Mikroskope die bekannte lebhafte Bewegung und wurden von den Eiern deutlich angezogen. Man erkannte, sobald die Bewegung aufhórte, den an ihnen von verschiedenen Autoren beschriebenen feinen, nach zwei Rich- tungen abgehenden Faden und den ovalen oder an einem Ende etwas zugespitzten Zellenkorper, welcher dem Faden dicht anliegt; dicht in der Nahe der Ansatzstelle des Fadens sah man das rotgelbe kleine Kórperchen, das als Augenfleck bezeichnet worden ist. An den frischen Spermien liess sich kaum etwas mehr sicher feststellen. Es war deshalb nótig, Fixierungs- und Färbemittel anzuwenden. Ehe ich aber auf die dadurch gewonnenen Ergebnisse näher eingehe, ist es am Platze, die Darstellung der Autoren etwas zu besprechen, welche bisher die Organisation der frag- lichen Spermien beschrieben haben, und die Auffassung von derselben wiederzugeben, welche jetzt unter den Botanikern die herrschende ist. Die älteren Darstellungen dieser Spermien von THURET und BoRNET, welche grossenteils schon aus der Mitte des vorigen Jahrhunderts herrühren, also aus einer Zeit, wo die mikroskopischen Hülfsmittel noch nicht hinreichten, um so feine Teile genauer zu eruieren, lassen sich in der Frage von ihrer feineren Organisation nicht mehr verwerten. Ihr Verdienst liegt wesentlich darin, das Vorhandensein dieser Spermien, ihre Entwicklung aus den Antheridien und ihre Bedeutung für die Befruchtung der Eier sicher nachgewiesen zu haben: in den Tuurrr’schen Abbildungen sind die Sper- mien als kleine, oval-spindelförmige Körperchen mit einem von jedem Ende derselben auslaufenden feinen Fadchen wiedergegeben; auch ist an dem Körperchen der gefärbte Fleck zu sehen. In den betreffenden botanischen Werken aus den letzten beiden Dezennien des verflossenen Jahrhunderts werden aber allmáhlich die Darstellungen der fraglichen Spermien deut- licher und präciser. In E. STRASBURGER'S »Das botanische Practicum» vom J. 1884 findet man jedoch nur ganz kurze Angaben iiber dieselben, und zwar eigentlich fast nur G. RETZIUS, UBER DIE SPERMIEN DER FUCACEEN. 3 über die in den Antheridien reifenden, aber nicht über die reifen Spermien. Von jenen sagt er, dass fast der ganze Kör- per derselben aus Kernsubstanz bestehe; er gibt aber eine Abbildung von vier Spermien des Fucus vesiculosus, welche einen an dem einen Ende zugespitzt ovalen Körper und einen ihm seitlich ansitzenden, sowohl vorn als hinten auslau- fenden Faden zeigen; an der Körperseite, wo der Faden be- festigt ist, findet sich ein kleines ovales Körperchen, ein Punkt, der auch im frischen Zustande, und zwar mit rot- brauner Farbe, bemerkbar ist. Im J. 1889 gab der französische Botaniker GUIGNARD in zwei verschiedenen Abhandlungen die, soweit ich ersehen kann, erste eingehendere Darstellung und Beschreibung der Spermien der Fucaceen. Er resumierte selbst seine Befunde folgendermassen: »Das Antherozoid (Spermium) dieser Pflanzen ist eine gewöhnlich birnförmige, nackte, mit einem neben dem roten Punkte, in dem breitesten Teil des Zellkörpers gelegenen Kern und mit zwei verschieden langen, sich aus einem Protoplasmaring ausbildenden Zilien versehene Zelle. Der rote Punkt stammt von den primitiven Chromato- phoren des Antherozoids her; der Inhalt der letzteren nimmt nicht vollständig an der Bildung der Antherozoiden teil; das Protoplasma bildet eine bemerkenswerte Partie des Körpers eines jeden von ihnen.» GUIGNARD betonte gegen BEHRENS und STRASBURGER, dass nicht nur im reifen Zustande, son- dern auch vor der Reife das Protoplasma der Zelle reichlich ist, so dass auch im letzteren — vor der Reife — das Vo- lumen des Protoplasmas demjenigen des Kerns beinahe gleich ist. Er lieferte auch Abbildungen von reifen Spermien, an denen man einen relativ sehr grossen birnförmigen Zellkörper sieht, in dessen dickerem Ende ein kleiner runder Kern — von etwa !/; der Grösse des Zellprotoplasmas — liegt, und davor sieht man den kleinen ovalen Augenfleck; dort, wo er sich befindet, sind die zwei Zilienfäden befestigt, und zwar so, dass der vordere kürzer, der hintere länger ist. Weil diese Abbildungen GUIGNARD’S in der späteren Littera- tur als die typischen, normgebenden angesehen und benutzt worden sind, teile ich hier die Wiedergabe einer derselben mit (Fig. 1). In OrTMANN's grossem, 1904 und 1905 herausgege- benen Spezialwerke » Morphologie und Biologie der Algen», in 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 10. Vor ASCARIS) Cn pera rete: ee rial! Fig. 1. Spermien von Fucaceen, teils schon reif (die obere Reihe) mit aus- gerollten Faden, teils unreif mit noch gerollten Faden. Unten rechts sieht man die Spitze eines Antheridiums mit noch unreifen Spermien. In allen erkennt man den grossen Zellkörper mit dem kleinen runden, dunklen Kern (und Kernkörperchen) in demselben; neben dem Kern sieht man den kleineren, hellen Augenfleck. Nach GUIGNARD, 1889. dem unsere jetzigen Kenntnisse von diesem Gebiet zusammen- gestellt sind, findet man, dass GUIGNARD'S Darstellung und Figuren von den Spermien der Fucaceen akzeptiert worden sind (Fig. 2). Fig. 2. Entwicklung der Fucus-Antheriedin. In der Mitte der Fig. sieht man die Spitze eines Antheridiums mit den darin sich entwickelnden Sper- mien; links eine Spermie mit gerollten, rechts eine Spermie mit ausgeroll- ten Fäden. a Augenflecke, k Kerne. Aus OrTMANNS' Morphologie und Bio- logie der Algen, 1905 (nach GUIGNARD). G. RETZIUS, UBER DIE SPERMIEN DER FUCACEEN. 5 Und schliesslich ist diese Darstellung und Auffassung GUIGNARD’S noch in dem in der allerletzten Zeit erschie- nenen grossen, von STRASBURGER, NOLL, SCHENCK und KARSTEN herausgegebenen Lehrbuch der Botanik für Hoch- schulen (siebente, umgearbeitete Auflage), mit der Abbil- dung des französischen Forschers, als die richtige wiedergege- ben (Fig. 3). Offenbar betrachtet man demnach allgemein in der bo- tanischen Welt die Darstellung und Anschauung GUIGNARD’S als die richtige. Zu meinem Erstaunen fand ich nun gleich in dem ersten Prä- parat, dasich nach der von mir für die Untersuchungen der Sper- mien der Evertebraten seit Jahren erprobten Methode machte — Fixierung in Überomiumsäure und Färbung mit Rosani- lin, Aufbewahrung in Kaliacetatlösung —, dass die herrschende Auffassung der Botaniker von der Organisation der fraglichen page k Spermien der Hauptsache nach 7$ ganz unrichtig sein muss. bd Der nach Guiaxann als Jie Hing Pogue Spormie, ¢ Augen, protoplasmatischer Zellkörper Botanik f. Hochschulen von STRASBUR- aufgefasste, verhültnismássig Sm Mag Yan Rae 7 grosse, birnförmige Körper GUIGNARD. stellt offenbar den Kern dar, welcher nur von einem äusserst dünnen Plasmamantel um- geben ist; man kann diesen dünnen Plasmabelag nur durch Färbung als ein dicht anliegendes Häutchen nachweisen. Der birnförmige Körper stellt also den Kopf des Spermiums dar, entspricht somit dieser Partie der Tierspermien. Der von GUIGNARD und den späteren Forschern be- schriebene kleine runde Kern liegt nicht, wie sie glauben, in dem birnförmigen Körper, sondern auswendig an dessen Seite und gehört zum Plasmamantel. Er ist auch nicht ein rundes, zusammenhängendes Körperchen, hat nicht die Gestalt und das Aussehen eines Zellkerns, sondern besteht aus abgeson- derten, von einander getrennten runden Körnchen. Zu meiner Überraschung fand ich diese Körnchen der Regel nach zu vieren vorhanden. Sie ähnelten in ganz auffallender Weise eben den Gebilden, die ich bei den oben erwähnten Spermien der niederen Tiere, v. A. den Würmern und vielen Mollusken, gefunden und als Nebenkernorgan beschrieben habe. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 10. Wenn keine Verschiebung dieser Körnchen durch die Behandlung bei der Präparation geschehen war, lagen die vier Körnchen auch bei den Fucusspermien in einem regelrechten Vierecke. Die hier beigefügten beiden Abbildungen geben zwei solcher Spermien bei sehr starker Vergrösserung wieder (Fig. 4 och 5). Man erkennt in diesen Figuren den grossen birnförmigen, mit dem oben (vorn) zugespitzten Ende ver- sehenen Kern und die Rosette von vier runden Körnchen, welche hier dunkel hervortreten, weil sie im Präparate mit Rosanilin gefärbt waren; eigentlich nimmt nur ihr Plasma- überzug diese stärkere Farbe an, während ihr Inneres mehr slänzend und weniger gefärbt erscheint. Vor dieser Körn- chen-Rosette sieht man in denselben Figuren ein ovales Kör- perchen; es ist dies der von den Forschern beschriebene »Augenfleck» oder Chromatophor, welcher auch ausserhalb des birnförmigen Körpers, im Plasmamantel, liegt. Schliesslich sieht man auch in den beiden Figuren die Zilienfäden. Diese liegen in der Tat stets an der Seite des birnförmigen Körpers, d. h. des Spermien-Kopfes, an dem sie stark befestigt sind. Ein Fadenstück zieht »nach vorn», neben dem zugespitzten Ende des Kopfes und läuft eine Strecke, etwa zwei Kopflängen, in dieser Richtung frei hinaus. Das andere Fadenstück zieht in entgegengesetzter Richtung nach hinten, ebenfalls frei, hin; dies hintere Fadenstück ist stets länger als das vordere, zuweilen sogar zweimal so lang. Die Länge der beiden Fadenstücke schwankt ein wenig, doch ist immer das hintere bedeutend länger als das vordere, in der Regel etwas weniger als zweimal so lang wie dieses. Die Befestigung der Fadenstücke ist besonders an einer Stelle des Kopfes, welche etwa an der Grenze des vorderen und mittle- ren Drittels seiner Länge gelegen ist, sehr stark, so dass sie bei der Ablösung vom Kopfe gewöhnlich an dieser Stelle noch festhaften. In der Nähe dieser Stelle liegt das rotgelbe Körperchen; sie scheinen jedoch nicht direkt mit diesem fest zusammenzuhängen; ich sah nämlich in. verschiedenen Fällen dies Körperchen von den Fadenstücken abgelöst und an einer anderen Stelle des Spermienkopfes liegen. Auch hängen die Fadenstücke mit dem oben beschriebenen Kórnchenorgan nicht direkt zusammen, obwohl diese Körnchen in der Regel in der Nähe der Fäden liegen. Die Fadenstücke sind nicht so unmessbar fein, wie man nach einigen Abbildungen glauben könnte, sondern zeigen eine G. RETZIUS, ÜBER DIE SPERMIEN DER FUCAOREN. 7 —— — — Tan | Fig. 4. Fig. 5. Fig. 4 und 5. Zwei reife Fucus-Spermien. Behandl. mit Übersomiumsäure, Rosanilin und Acetas kalicus. Gez. bei Zeiss’ Apochromat. Homog. Imm. 2,00. Apert. 1,30 und Comp. Ocul. 12, mit dem also gewonnenen Bilde noch dreimal linear vergróssert. Vom Fucus Areschougii. A: T iu Án. iuh nsu Md TURISTI M5 Roe, uelis ahnen, camel Ber Pru NH neas BR > I rm longer eme " RIES RUN aa FE EIER RN dag i qan M iig "Dy "Ton poy d su ia { mei ! ei " ‘ ion wale M, endo A anh 4 Lay Vay, LCD LATO t "TN TAE. i c daveo-deiibeanit "n 3s ns atireti í à 113 n9 ! aa "n In. “las 14 , jr T oJ) *ifi 17 TY! ringen D E Sibi Qeon "M d hy "mrt age gum jc Tha Vuupaoak apr BR! n N^ 1 JF | ! l iod pn NUT A TP rcp pub ron f ise talit ni | udi m «llotnabol ae : (335i. ole edm ‚Arab i T Sjal - Aged aluit sil olay 4i 4! iy Oe Oh 6b D | epi | ; qa audiat m aliad sons Lioik, OA Mj. (TAA CN olg Vatt. « AMI ‚asien we ob, Ah fj | av tobe bay LAT ab "t n a | | | | e Mi ' ! | on 4j a [ "ub neg Ru i 1 MS 11 ; "5 EY KA, am: M 4 | SUL, ^O TAL. UAE DIL. 2 ot Wyol dolares 33) bess, ak E i Iuli AW o Rer. alloigabel M u) lm ee STRE olla on 4 Lid Ih Bü: (9 sylt ME pU a eed Ne Tie | AR ^en » . 1] D: MUS E ste» di + n ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 1l. Ein bemerkenswerter Pyknidentypus (Diplodina Rostrupii n. sp.) von TYCHO VESTERGREN. Mit 2 Tafeln. Mitgeteilt am 16 Dezember 1905 durch A. G. NATHORST und J. ERIKSSON. Die Fruchtgehäuse (Pykniden) der Spheropsideen dürften in drei Haupttypen eingeteilt werden können. Der Spherioidaceen-typus, welcher die grosse Hauptmasse von den Sphzropsideen umfasst (die Spharioidaceen und die Nectrioidaceen), besitzt Pykniden von der Gestalt einer Hohl- kugel, die sich in den meisten Fallen am Scheitel mittels eines Porus öffnet. Der Porus kommt dadurch zustande, dass eine mehr oder weniger deutliche, von den übrigen Teilen der Pyknide abgegrenzte scheitelständige Gewebepartie wegge- sprengt wird, wenn das reife Fruchtgehäuse in Wasser auf- quillt. Die Conidien wachsen von der ganzen Innenfläche der Hohlkugel hervor und zwar entweder direkt aus dem zarten Innengewebe, oder auch aus den Spitzen dicht gestellter Conidienträger. Der Exeipulaceen-typus verhält sich zum Spherioidaceen- typus wie die Fruchtgehäuse der Discomyceten zu denjenigen der Pyrenomyceten. Die anfangs geschlossene Pyknide ist in reifem Zustande schüsselförmig geöffnet. . Die Conidienträger bilden in den meisten Fällen ein Hymenium am Boden der Pyknide. Arkiv för Botanik, Bd 5. N:o 11. | ~ 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5 No 11. Der dritte Typus, die Leptostromataceen, besitzt Pykniden von der Form einer halbierten Kugel, deren flacher Teil auf dem Substrat sitzt und deren gewölbter Teil schildförmig darüber liegt. Nur auf dem flachen Pyknidenboden spriessen die Conidien aus ihren Trägern hervor. Die Pykniden haben entweder keine besondere Mündung und entleeren in solchem Falle ihre Conidien infolge des unregelmässigen Zerfallens des schildförmigen Daches, oder sie besitzen auch eine spaltför- mige oder runde Entleerungsöffnung. Natürlich gibt es von diesen Typen viele Modifikationen. So kann das Vorhandensein eines Stromas, in oder auf welchem die Pykniden sitzen, in dem Bau der letzteren Abweichungen von dem gewöhnlichen Typus verursachen. Im folgenden will ich eine ausführlichere Beschreibung einer zu dem Spherioi- daceen-typus gehörigen neuen Art, Diplodina Rostrupii, liefern, welche in ihrem Pyknidenbau eine interessante Abweichung von dem gewöhnlichen Typus zeigt. Von den Resultaten meiner Untersuchung erlaube ich mir hervorzuheben: 1) Die bemerkenswerten Schwankungen in Bezug auf die Grösse der Pykniden, der Conidien und der Conidienträger. 2) Das Grössenverhältnis zwischen Conidien und Conidien- träger einerseits und den Pykniden andererseits. 3) Das Grösserwerden der hymeniumtragenden Fläche der Pyknide durch die von der Wandung aus in den Hohlraum hineinragenden Gewebepartien. Durch diese »unvollständigen Scheidewände» bildet die Art einen Uebergang zu der gekam- merten Pyknide. 4) Die Einrichtungen zum Oeffnen der Pyknide. In der Hochgebirgsregion Lapplands, sowohl in Torne als in Lule Lappmark, habe ich die hier zu beschreibende Spheropsidee auf den trockenen vorjährigen Kapseln zweier dort häufig vorkommenden Fricaceen, Phyllodoce coerulea und Andromeda hypnoides, wahrgenommen. Da ich die Absicht hatte, diese Art in einem von mir herausgegebenen Exsiccaten- werke zu verteilen, unterzog ich dieselbe einer genaueren T. VESTERGREN, EIN BEMERKENSWERTER PYKNIDENTYPUS. 3 Untersuchung und fand, dass sie zuvor noch nicht beschrieben worden ist. Diese Ansicht wurde von Prof. Dr. E. Rostrur bestätigt, und ich habe die Art zu Ehren dieses erfahrenen Kenners arktischer Pilze benannt. Die Art wurde ohne Beschreibung in Micromycetes rario- res selecti Fasc. 22, n:o 536 a), b) unter dem Gattungsnamen Ascochyta Lis. herausgegeben. Da indessen jetzt allgemein ! die Arten, deren Fruchtgehäuse nicht an entfärbten Flecken des Substrates sitzen, aus der Gattung Ascochyta Lis. entfernt und zur Gattung Diplodina WESTEND. gerechnet werden, so zähle ich die in Frage kommende Art nun lieber zur letzteren Gattung, da sie ohne jede Spur von Fleckenbildung ist. Folgende Beschreibung gründet sich auf die auf den Kap- seln von Phyllodoce coerulea vorkommenden Specimina. Die Form aut Andromeda hypnoides stimmt mit letzteren völlig überein, nur mit der Ausnahme, dass die Conidien auf Andro- medi durchschnittlich ein wenig kleiner sind. Die Pykniden, von denen hier in erster Linie die Rede sein soll, sitzen vereinzelt oder nur gelegentlich einander ge- nähert auf der Oberfläche der dürren Kapseln oder bisweilen der Kelchblätter. Sie kommen gewöhnlich sehr spärlich vor, so dass man oft nur sehr wenige Pykniden auf jeder Kapsel findet. Die Pykniden scheinen ganz oberflächlich zu sitzen, was aber nur eine sekundäre Erscheinung ist. Wie ich unten zeigen werde, brechen die Pykniden aus dem Innern der Kap- selwandung hervor. Dem unbewaffneten Auge erscheinen die Pykniden als kleine Pünktchen. Ihre Grösse ist sehr variabel. Sie schwankt zwischen 150 und 500 u. Bei schwacher Vergrösserung er- scheinen die Pykniden in dürrem Zustande gewöhnlich oben mehr oder weniger abgeplattet, von kreisförmigem Umriss. Ihre Oberfläche scheint ausserdem ziemlich uneben zu sein. oft mit 1—2 grösseren Einsenkungen versehen (Taf. I. Fig. 1). Sie haben keine deutlich abgesetzte Mündungspapille. Mit Wasser angefeuchtet, quellen die Pykniden schnell auf und nehmen die Kugelform an. ! Vergl. z. B. LINDAU, Sphzropsidales in ENGLER & PRANTL, Natürl. Pflanzenfam.; ALLESCHER, die Spheropsideen in RaABENHORST's Kryptog. FL, 2. Aufl. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. Noll. Kine Untersuchung des anatomischen Baues der Pyk- niden-wandung zeigt. dass sie aus drei verschiedenen Ge- weben gebildet wird. Der basale dem Substrat aufsitzende und mit den Hyphen des Myceliums in unmittelbarer Ver- bindung stehende Teil der Wandung besteht aus diinnwan- digen, schmalen, dicht verflochtenen Hyphen, die den Hyphen des Myceliums ähnlich sind. Nach SrARBACK'S Terminologie ! ist diese Gewebeart mit dem von ihm beschriebenen verfloch- tenen Filzgewebe (textura intricata) zu vergleichen. In den vom Substrate freien Seitenteilen der Pykuide geht dieses Gewebe in ein Gewebe von ziemlich parallel ver- laufenden, mit einander verklebten, ziemlich dicken und dick- wandigen, englumigen Hyphen tiber. Fig. 6 zeigt diese Hy- phen in Vertikalschnitt, Fig. 7 das Aussehen derselben in einem zum Substrat parallel liegenden Schnitt durch die Pyk- nidenwandung. In Fig. 7, die stärker vergrössert ist als Fig. 6, sieht man zwischen den Hyphen mehr oder weniger deutliche Interzellulargänge, die mit einer dunkelbraunen Substans aus- gefüllt zu sein scheinen. Dadurch scheint die feste Verkle- bung dieser zylinderförmigen Hyphen zu entstehen. Dieses Gewebe scheint dem von STARBÄCK angeführten verklebten Filzgewebe (textura oblita) zu entsprechen. Nach dem Scheitel der Pyknide hin geht dieses Gewebe in ein in Fig. 8 abgebildetes Gewebe von annähernd kugel- förmigen, ebenfalls diekwandigen Zellen über (kugeliges Filz- gewebe, textura globulosa nach STARBÄCK). Es ist noch zu bemerken, dass die Zellwände der drei genannten Gewebepartien braungefärbt sind, besonders diejeni- gen der Seiten- und Scheitelpartien der Pyknide. Die äussersten Zellschichten der beiden letzgenannten Gewebe sind zusam- mengefallen und mehr oder weniger zerstört, wodurch die Wandung uneben erscheint. Die braungefärbten Zellen der Seiten- und Scheitelgewebe der Pyknide sind natürlich tote Zellen, die hauptsächlich eine mechanische und schützende Aufgabe haben. (segen den Hohlraum der Pyknide hin wird die Wandung überall von einer dünnen Schicht von zarten, sehr kleinen, ungefärbten Zellen bedeckt, aus denen die Conidienträger hervorwachsen. Die für das Hymenium nötigen Nährstoffe | K. SrARBÁACK, Discomyceten-studien, pag. 11. (Bih. till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Band 21. Afd. III. N:o 5. Stockholm 1895). T. VESTERGREN, EIN BEMERKENSWERTER PYKNIDENTYPUS. 5 diirften aus dem Mycelium durch die zartzellige Schicht des Pyknidenbodens geleitet werden, um dann durch die Zellen der zarten Innenschicht zu dem die ganze Innenfläche mit Ausnahme der obersten Scheitelpartie bekleidenden Hyme- nium gelangen. Die in den Pyknidenraum hineinragenden Gewebepar- tien. Die Pyknide von Diplodina Rostrupii zeigt die bemer- kenswerte Eigentümlichkeit, dass sie eine Neigung hat, ge- kammert zu werden. Von der Wand der Pyknide aus wachsen scheibenförmige Gewebepartien wie hineinragende Balken in den Hohlraum der Pyknide hinein (Fig. 4, 5). Diese Balken. die man, wenn man so will, als unvollständige Scheidewände bezeichnen kann, haben ihren Ausgangspunkt vorzugsweise in den basalen, aber auch in den seitlichen Teilen der Pyk- nidenwandung. Die Balken bestehen in ihren basalen Teilen aus gebräunten Zellen von derselben Gestalt wie diejenigen der angrenzenden Wandpartie; ihre oberen Partien bestehen aus zarten, hyalinen Zellen, welche den Zellen der Hymenium- erzeugenden inneren Wandschicht ähnlich sind. Die Balken werden überall vom Hymenium bedeckt, wo- durch die conidienerzeugende Fläche der Pyknide nicht un- beträchtlich vergrössert wird. Nur einmal habe ich die Balken einen geschlossenen Raum bilden gesehen, nämlich in dem Basalteil der in Fig. 5 abgebildeten Pyknide. Kleine Pykniden können völlig ohne Balken sein. Fig. 3 zeigt eine kleine Pyknide, die nur an der Basis einen Ansatz zur Bildung einer hineinragenden Partie hat. Oeffnungsmechanismus der Pyknide. Wie schon hervor- gehoben ist, hat die Pyknide keine deutlich abgesetzte Mün- dungspapille. Trotz der Neigung mehrraumig zu werden, öffnet sich die Pyknide auf gewöhnliche Weise durch einen Scheitelporus. Wie dieser Porus zu Stande kommt, ist bei Kenntnis des anatomischen Baues der Pyknidenwandung leicht zu verstehen. Während die Seiten der Pyknide aus fest verklebten, langgestreckten Hyphen bestehen, wird die Scheitelpartie aus kugeligen Zellen gebildet (Fig. 8). Dadurch bildet die Scheitelpartie ein weniger festes und dehnbares Gewebe, als die Seitenwände. Wenn die reife Pyknide an- gefeuchtet wird, quillt sie schnell auf, wobei sich die Pyknide am Scheitel öffnet, indem die Wandung daselbst den gering- 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND O. Noll. sten Widerstand leistet. Das aus kugeligen Zellen bestehende Scheitelgewebe wird dabei unregelmässig zersprengt (Fig. 2) und die Pyknide bekommt eine ziemlich weite Entleerungs- öffnung. Wenn eine geöffnete Pyknide bei eintretendem Austrock- nen zusammenschrumpft, wird der Porus, trotz der Weg- sprengung des grössten Teils des Scheitelgewebes wieder geschlossen. Es ist in den meisten Fällen leicht zu entschei- den, ob eine getrocknete Pyknide geöffnet gewesen ist oder nicht, da man in ersterem Falle gewöhnlich eine Einsenkung an ihrem Scheitel wahrnehmen kann. Die Pykniden werden also in der Natur bei Regen und feuchtem Wetter geöffnet und bei dürrem Wetter wieder ge- schlossen. Dieses hat den Vorteil, dass die Conidien nur dann entleert werden, wenn sie geeignete Keimungsbedingun- gen vorfinden. Mehrmals geöffnete Pykniden bekommen eine so weite Entleerungsöffnung, dass sie an Exerpulaceen erinnern. Mit dem ersten Oeffnen der Pyknide ist die Conidien- bildung noch nicht abgeschlossen. In älteren, mehrmals geöffneten Pykniden findet man ar den Enden der Conidien- träger Conidien in allen Entwicklungsstufen, sowie zahlreiche den Pyknidenraum ausfüllende abgefallene Conidien. Es verdient hier erwähnt zu werden, dass solche in dürren Pykniden eingeschlossenen Conidien ihre Keimfähigkeit lange zu bewahren pflegen, obgleich sie bei ihrem zarten, dünn- wandigen Bau keine Eigenschaften von Dauerzellen zu be- sitzen scheinen. Ich habe mehrmals, obgleich nicht bei dieser Art, Gelegenheit gehabt zu konstatieren, dass bei länger als ein Jahr im Herbar aufbewahrten Pykniden die Conidien noch gute Keimfähigkeit besitzen. Mycelium. Ein Querschnitt durch die Kapselwand bei Phyllodoce coerulea zeigt zwei ungefähr gleich dicke Gewebe: zu innerst eine sklerenchymatische Schicht aus verdickten, getüpfelten Zellen, darüber eine Schicht von dünnwandigen Zelen. welche nach aussen von einer Epidermis mit ziem- lich schwach verdickter Aussenwand bedeckt ist. Das Mycelium verbreitet sich in der Sklerenchymschicht intrazellular. Die Hyphen sind eng, dünnwandig und wach- sen durch die Tüpfel von Zelle zu Zelle. Auf der Innenseite der Kapselwandung treten die Hyphen frei hervor und bilden T. VESTERGREN, EIN BEMERKENSWERTER PYKNIDENTYPUS. 7 dort einen spinngewebeartigen Ueberzug von dünnen, ver- zweigten, farblosen Hyphen. Die Pykniden werden aut der Grenze zwischen der dick- wandigen und der dünnwandigen Schicht in der Kapselwan- dung angelegt. An dieser Stelle findet man in der Nähe der Pykniden dicke Hyphen mit abgerundeten, isodiametrischen braunen Zellen. Während ihrer Entwicklung durchbrechen die Pykniden die äussere dünnwandige Kapselschicht. Bei den reifen, dürren Kapseln sind die Zellen der dünnwandigen Schicht zusammengefallen. Die Epidermis — welche wegen ihrer verdickten und kutinisierten Aussenwand dauerhafter ist — erscheint jetzt dem blossen Auge oder bei schwacher Vergrösserung als eine dünne, faltige, mit der Sklerenchym- schicht lose verbundene Haut, welche sich mit Leichtigkeit lösen lässt. Wegen des Zusammenfallens der dünnwandigen Schicht kommt es einem vor, als ob die Pykniden völlig oberflächlich auf der reifen Kapsel sässen. Dass indessen die Pykniden von Anfang an im Gewebe der Fruchtwandung angelegt werden, ergibt sich teils aus der Lage der jungen Pykniden zwischen der diekwandigen und der dünnwandigen Zellschicht der Kapselwandung, teils auch daraus, dass man auf der Ober- fläche der reifen Pyknide da und dort anhaftende Zellen der von der Pyknide durchbrochenen Kapselschicht findet. Das Hymenium bedeckt, wie schon erwähnt, die ganze Innenfläche der Pyknidenwand mit Ausnahme des allerober- sten Teils, welcher bei der Bildung der Entleerungsóffnung weggesprengt wird, sowie auch die beiden Seiten der hinein- ragenden Balken. Das Hymenium besteht aus mehrfach ver- zweigten — oft ziemlich regelmässig kandelaberförmig erschei- nenden — Conidientrágern, welche an ihren Zweigspitzen Conidien abschnüren. Diese habe ich niemals in Ketten zu- sammenhängend vorgefunden. Dagegen dürfte sich nach dem Abfallen einer Conidie von einer Zweigspitze eine neue durch wiederholte Sprossung bilden. Die Conidien sind schwach keulenförmig, zweizellig, nach den Enden hin verjüngt, an der Querwand nicht eingeschnürt. Bisweilen sind sie annähernd zylinderförmig oder ellipsoidisch. Selten habe ich 2, einmal sogar 3 Querwände beobachtet. Die untere Zelle ist schmäler und ein wenig länger, als die obere. An der Basis zeigt die untere Zelle keine Abplattung, 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND OD. N:O 1l. wo sie am Conidientrager befestigt gewesen ist, was man sonst häufig an Conidien beobachtet. Die Pykniden auf Andromeda hypnoides zeigen in ihrem Bau eine völlige Uebereinstimmung mit den auf Phyllodoce vorkommenden. Auch bei Andromeda hypnoides besteht die Kapselwand aus einer inneren sklerenchymatischen Schicht und einer äusseren, dünnwandigen, zusammenfallenden Schicht. In der äusseren Schicht oder auf der Grenze zwischen der inneren und der äusseren Schicht entwickeln sich die Pykniden. Bei Andromeda habe ich auch ein Paar grössere Pykniden ohne hineinragende Balken gefunden, bei anderen Pykniden dagegen waren solche reichlich vorhanden, und zwar gewöhn- lich um so besser entwickelt, je grösser die Pykniden waren. Auch auf Andromeda findet man eine grosse Verschiedenheit betreffs der Grösse der reifen Pykniden (150—500 p im Durch- messer). Schwankungen betreffs der Grösse der Conidien. Ebenso wie die Grösse der Pykniden sehr wechselnd ist, so auch die der Conidien. Im allgemeinen hat es sich gezeigt, dass das Verhältnis zwischen Pykniden- und Conidiengrösse derartig ist, dass die grössten Pykniden die grössten Conidien besitzen und die kleinsten Pykniden auch die kleinsten Conidien haben. Ein ähnliches Verhalten findet man betreffs der Conidien- träger. Während dieselben in grossen Pykniden eine Länge von 50—70 u haben und reich verzweigt sind, sind sie in kleinen Pykniden nur 13—25 y lang und wenig verzweigt oder sogar ganz einfach. In ein und derselben Pyknide sind die Conidien von unge- fahr gleicher Grósse. Auf ein und derselben Kapsel von Phyllodoce oder Andromeda findet man indessen sehr ungleich grosse Pykniden und sehr ungleich grosse Conidien. Die Schwankungen in der Grósse der Conidien werden am besten durch die beigefügten Figuren veranschauligt, welche alle in gleicher Vergrösserung gezeichnet sind (LErrZ Zeichen- okular, hom. Imm. !/;;). Fig. 13, von Phyllodoce. Conidien aus einer der gróssten Pykniden. Grösse: 13—17 x 2,5—3 v. Fig. 14, von Phyllodoce. Conidien aus einer sehr kleinen Pyknide. Grösse: 9--13 x 2,5—3 p.. In den auf Phyllodoce vorkommenden Pykniden habe ich keine bemerkenswerte Verschiedenheit betreffs der Dicke der T. VESTERGREN, EIN BEMERKENSWERTER PYKNIDENTYPUS. 9 Conidien wahrgenommen. Auf Andromeda findet man dagegen häufig sowohl in mittelgrossen als auch in kleinen Pykniden eine schmälere Conidienform (Fig. 12). Fig. 15. von Andromeda. Conidien aus einer der grössten Pykniden. Conidiengrösse: 10,5-—15 x 2— 2,5 v. Fig. 16, von Andromeda. Aus einer der gróssten Pykniden (500 » im Durchm.). Conidiengrösse: 9,5—13,5 X 2,5—3 4. Fig. 17, von Andromeda. Aus einer mittelgrossen Pyk- nide. Schmaler Conidientypus. Conidiengrösse: 10,5—14,5 X 5 —2,5' pp. Fig. 18, von Andromeda. Aus einer sehr kleinen Pyknide (100 » im Durchm.). Conidiengrósse: 8—12 x 1,5—2 v. Co- nidienträger 13 p. lang. Die Pykniden auf Phyllodoce sind durchschnittlich grósser als diejenigen auf Andromeda und man vermisst bei ihnen den schmalen Conidientypus, der auf Andromeda so haufig vorkommt. Bei der grossen Verschiedenheit in der Conidien- srösse ist es aber ohne Kulturversuche unmöglich zu ent- scheiden, ob der Andromeda-Pilz als eine auf diese Nähr- pflanze spezialisierte Rasse oder Varietát abzutrennen ist. Die so ungleiche Grósse der Pykniden und die damit zusammenhängende ungleiche Grösse der Conidien und Coni- dientrager dürfte ohne Zweifel mit dem Vorhandensein von mehr oder weniger reichlicher Nahrung und einem mehr oder wenig reich entwickelten nahrungsaufnehmenden Mycel in Verbindung stehen. In Reinkulturen mit reichlicher Nahrung erhielt KLEBAHN ' von dem unten näher erwähnten Fusicoccum vero- nense grössere und komplizierter gebaute Pykniden als sie in der Natur auf Platanenblättern auftreten. Das angeführte zeigt, wie vorsichtig man betreffs der Spheropsideen sein muss beim Aufstellen neuer Arten nur auf Grund von Verschiedenheiten in der Grösse der Conidien, Conidienträger und Pykniden. Besonders muss man dann kritisch sein. wenn die vermeintlich verschiedenen Arten auf ein und derselben Nährpflanze vorkommen. Ein nur allzu oft vernachlässigtes Moment von grosser Bedeutung bei der Artenunterscheidung scheint mir dagegen der anatomische Bau der Pykniden zu sein. ' H. KrEBAHN, Untersuchungen über einige Fungi imperfecti p. 547 —552 [Jahrb. wiss. Bot. XLI, H. 4, 1905]. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o il. Anmerkungen über den Pyknidentypus. Pykniden mit unvollständigen Scheidewänden dürften sich nicht allzu selten unter den Spheropsideen vorfinden, obgleich sie bei den oft mangelhaften Beschreibungen des Pyknidenbaues meist über- sehen oder auch als vollständige Scheidewände angesehen worden sind. H. KLEBAHN (I. c.) beschreibt und bildet als eine der drei Nebenfruchtformen zu Gnomonia veneta (Sacc. & SPEG.) KLEB. ab das auf abgestorbenen Platanenblattern auftretende Fu- sicoccum veronense C. Mass. (Syn. Sporonema Platani BAUMLER). Betreffs des Baues desselben sagt er: »Im Innern (des Frucht- gehauses) findet sich entweder ein einziger Hohlraum oder es bilden sich mehr oder weniger vollständige Scheidewände aus, indem schwärzliche Hyphen in den Hohlraum vordringen und zu Gewebeschichten zusammenschliessen. Ein Oeffnen des Gehäuses kommt zustande, indem die obere Wand in un- regelmässiger Weise zerreisst.» In ibrem Bau scheint also diese Pyknidenform grosse Uebereinstimmungen mit Diplodina Rostrupii zu zeigen. In- dessen scheinen sich bei dieser Fusicoceum-Art häufiger voll- ständige Kammern im Fruchtgehäuse zu bilden, als bei der hier beschriebenen Art, bei welcher ich dies nur einmal wahr- genommen habe. Nach der von PRILLIEUX und DELACROIX! gegebenen Abbildung zu urteilen, scheint die Pyknide von Diplodina Castanec einen zu der von Diplodina Rostrupii analogen Bau mit hineinragenden Balken zu besitzen. Indessen erwahnen die Verfasser nichts bestimmtes hiervon und wenden in der Diagnose nur den Ausdruck »peritheciis locellatis» an, indem sie hinzufügen: »Les périthéces de Diplodina sont simples; ceux de notre espece ont la forme et la constitution de ceux des Cytospora. Mais leurs spores uniseptées les éloignent de ce genre.» Das Stroma wird bekanntlich als ein vegetativer, die Fruchtkörper (Perithecien, Pykniden etc.) ernährender und aufbauender Teil des Pilzkörpers definiert.” In den meisten 'PRiILLIEUX & DELACROIX, Le Javart, maladie des Chätaigniers. [Bull. Soc. myc. France IX, p. 275, 1893.] — Die Abbildung von Diplodina Ca- stanee ist reproduziert in LINDAU, Spheropsidales p. 369 [ENGLER & PRANTL, Natürl. Pflanzenfam.]. ” Vergl. H. RUHLAND, Untersuchungen zu einer Morphologie der stro- mabildenden Spheriales [Hedwigia 39, 1900, p. 17]. T. VESTERGREN, EIN BEMERKENSWERTER PYKNIDENTYPUS. 11 Fallen ist es ja nicht schwer zu entscheiden, ob man einen einfachen Fruchtkórper oder ein Stroma vor sich hat. Die in einem Stroma eingebetteten oder demselben aufsitzenden Pyk- niden ete. besitzen jede für sich eine Mündung, wenn auch bei Formen mit verlängerten Mündungspartien letztere eine ge- meinsame Mündung nach aussen haben können. Doch gibt es auch Fülle, in welehen man im Zweifel darüber sein kann. ob man einen vereinzelten Fruchtkórper oder ein Stroma vor sich hat. Unter den Sphzeropsideen ist man ohne Zweifel nicht be- rechtigt, jeden Fruchtkórper, der in seinem Inneren Conidien bildet, ohne weiteres als Stroma anzusehen, und zwar nur darum, dass er mehrere Kammern enthalt. Es gibt auch ohne Zweifel gekammerte Pykniden, die entwicklungsgeschicht- lich keine Stromata sind. Obwohl natürlich nur entwick- lungsgeschichtliche Untersuchungen hierüber endgültig ent- scheiden kónnen, scheint mir, rein morphologisch betrachtet, kein Grund dafür vorzuliegen, die mit einem einzigen Ent- leerungsporus versehenen gekammerten Fruchtkórper unter den Sphzeropsideen als Stromata anzusehen. Dies wird in hohem Grade dadurch bestätigt, dass es Pyk- niden mit mehr oder weniger unvollständigen Scheidewänden gibt, und besonders dadurch, dass bei ein und derselben Art die kleinen Pykniden einräumig, die grösseren aber mehr oder weniger vollständig mehrräumig sind. Die hier beschriebene Diplodina-Art scheint mir — ebenso wie das von KLEBAHN beschriebene Fusicoccum — einen deutlichen Uebergangstypus von der einräumigen zu der mehrräumigen Pyknide zu reprä- sentieren. Arten mit gekammerten Pykniden dürften sich z. B. unter den Gattungen Fusicoccum Cpa, Dothiorella Sacc. und Ceuthospora GREV. finden, die in den Handbüchern als mit Stroma versehen angeführt werden. Als Beispiele solcher Arten will ich nur zwei von DELACRoIx beschriebene und abgebil- dete erwähnen, die von ihrem Auktor ohne Zweifel ganz richtig als einfache Pykniden (»conceptacles»), und nicht als Stro- mata, aufgefasst worden sind. Diese sind: Fusicoccum Amyg- dali DELACR.,' von welchem gesagt wird: »Les conceptacles pluriloculaires, plus rarement uniloculaires, ont une ostiole unique assez large», und Ceuthospora Cattleye Sacc. & Svp. !' G. DELACROIX, Sur une maladie des Amandiers de Provence, p. 180 |Bull. Soe. mye. France XXI, Fase. 3. 1905. Fig. IV, 2]. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND5. N:O Hl. (= C. minıma DELACK.)', welche eine einräumige bis gewöhn- lich dreiräumige Pyknide mit einer einzigen scheitelständigen, gewöhnlich etwas ausgezogenen Mündung hat. * ! G. DzrACROIX, Especes parasites nouvelles [Bull. Soc. myc. France XIII, p. 109, 1897. Pl 8 Fig. C] — Die Abbildung ist reproduziert in Linpavu, Spheropsidales p. 361, Fig. 190 G. [ENGLER & PmawTL, Natürl Pflanzenfam. ]. Figurenerklarung. rar. Fig. 1. Pykniden von Diplodina Rostrupii VESTERG. auf einer dürren Kapsel von Phyllodoce coerulea. Leitz Zeichenok., Obj. 1. Fig. 2. Eine bei Benetzung geöffnete Pyknide. Leirz’ Zeichenok., REICHERT Obj. 3. Fig. 3. Vertikaler Durchschnitt einer kleinen Pyknide. Nur am Boden derselben ein Ansatz zur Bildung eines hineinragenden Balkens. Lerrz’ Zeichenok., REICHERT Obj. 3. Fig. 4. Vertikaler Durchschnitt einer mittelgrossen Pyknide. Sowohl an der Basis als an den Seitenwänden hineinragende Partien (Balkenbildung). An der Basis ein Balken von der Breitseite ge- sehen. LErTZ Zeichenok., REICHERT Obj. 3. Fig. 5. Vertikaler Durchschnitt des unteren Teils einer grossen Pyknide mit zahlreichen Balken. An der Basis eine geschlossene Kammer. Leitz’ Zeichenok., Obj. 3. Fig. 6. Vertikaler Durchschnitt eines Teiles der Pyknide, das basale und das seitliche Wandgewebe darstellend. (errz’ Zeichenok., REICHERT Obj. 8 a. Fig. 7. Teil eines horizontalen (mit der Kapseloberfläche paral- lelen) Durchschnittes des seitlichen Pyknidengewebes. Obs. Stärker vergrössert als Fig. 6! Leitz’ Ok. I, hom. Imm. !/ıe. Fig. 8. Vertikaler Durchschnitt der Scheitelpartie der Pyknide. Leitz’ Zeichenok., REICHERT Obj. 8a. Fig. 9 und 10. Conidientriiger aus grösseren Pykniden mit unreifen Conidien an den Zweigspitzen. Leirz’ Ok. IIT, hom. Imm. 1/16. Fig. 11. Conidien aus einer grossen Pyknide auf Phyllodoce coerulea (breite Conidienform). Leitz’ Ok. III, hom. Imm. 1/16. Fig. 12. Conidien aus einer mittelgrossen Pyknide auf Andro- meda hypnoides (schmale Conidienform). Lerz’ Ok. III, hom. Imm. Yıe. Obs. Fig. 1—11 beziehen sich auf Pykniden von Phyllodoce coerulea, Fig. 12 von Andromeda hypnoides. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 11: Wale tts Darstellung der ungleichen Grósse der Conidien. Vergl. den Text, pag. 10! Alle Conidien bei derselben Vergrösserung: Leitz’ Zeichenok., REICHERT Obj. Sa gezeichnet. Fig. 13. Conidien aus einer der grössten Pykniden auf Phyllo- doce coerulea. Fig. 14. Conidien aus einer sehr kleinen Pyknide auf Phyllodoce coerulea. Fig. 15. Conidien aus einer der grössten Pykniden auf Andro- meda hypnoides. Fig. 16. Conidien aus einer anderen grossen Pyknide auf An- dromeda hypnoides. Fig. 17. Conidien aus einer mittelgrossen Pyknide auf Andro- meda hypnoides. Fig. 18. Conidien aus einer sehr kleinen Pyknide auf Andro- meda hypnoides, Tryckt den 29 januari 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryekeri-A.B. Arkiv för Botanik Band 5. N:o 11. Tafl. 1. 11 10 2 E. Rosenius & T. Vestergren del. Ljustryck J. Cederquist Kemigr. Anst. Sthlm. Diplodina Rostrupii Vesterg. ok Arkiv for Botanik Band 5. N:o 11. V^ M CSS a Tafl. 2. Diplodina Rostrupii Vesterg. ARKIV FOR BOTANIK. BAND <5.; N:0; 12; Bidrag till Archieraciumfloran i Säterstrakten. Af GUNNAR SAMUELSSON. Med en tafla. Meddelad den 14 februari 1906 af A. G. NATHORST och J. ERIKSSON. Det område, där nedanstående undersökningar ha ägt rum, är beläget inom södra Dalarnes bergslag och omfat- tar de utefter Dalälfven liggande socknarna Säter, Gustafs och Stora Skedvi. Blott några få anteckningar äro gjorda från ett par angränsande socknar. Området sammanhänger med öfriga kulturbygder inom Bergslagen åt alla håll utom nordost, där vidsträckta skogar aforänsa det från Gästrikland och Hälsingland. Det är hufvudsakligen två skilda delar af området, som ha varit föremål för mina undersökningar. Den ena, omfat- tande de undersökta delarna af Säters och Gustafs socknar, utgöres af nedre delen af Ljusteråns flodområde, en vidsträckt omkr. 150 m. ö. h. belägen sandplatå. Denna är genomsku- ren af det dalsystem, som bildas af Ljusterån och dess största tillflöde Solfvarboan, med alla dess förgreningar. Jordmånen utgöres således af de svämbildningar från Dalälfven, som af- sattes under den tid, området täcktes af hafvet. Det är i synnerhet de mot söder sluttande sidorna af dessa med rika bestånd af Alnus incana bevuxna raviner, som visat sig vara synnerligen omtyckta standorter för en rik Archieraciumflora. Den andra, på öfver en mils afstånd härifrån belägna delen af området är af en helt annan natur. Denna del är Arkiv für botanik. B:d 5. N:o 12. I 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 12. belägen inom St. Skedvi omkring sjoarna Nedre Klingen och Dammsjön, eller trakten kring Löfäsens och Nybergets gamla silfvergrufva. Afven denna trakt ar belägen nedanför högsta marina gränsen, men nagra svämbildningar förekomma ej. Nybergsbygden, dit äfven Lofasen kan räkras, ar pa de flesta sidor omgifven af berg. Byn Nyberget ar belágen inom ett sa langt som möjligt uppodladt moránomráde. Där marken är för mycket sluttande eller stenig, förekomma ouppodlade slätterängar, i hvilka en rik Archieraciumvegetation är att finna. Pa ett stalle gar fast berg, som utgöres af kornig kalksten, 1 dagen. Utom fran dessa båda hufvudomraden har jag gjort en del spridda anteckningar vid afstickare under fürder utefter landsvägarna. Mina undersokningar ha ägt rum under delar af somrarna 1902, 1904 och 1905. Sommaren 1902 ägnade jag omkr. 6 veckor, fran slutet af juni till början af augusti, hufvudsak- ligen at undersökningar inom St. Skedvi. Jag var dä i till- fälle att iakttaga såväl de tidigare H. silvatica som de senare murorum och rigide. De bada senare aren har jag vistats inom området något öfver en vecka i slutet af juni hvartdera året. Mina undersökningar ha då förnämligast gällt den andra delen af området, den egentliga Säterstrakten. Det är således silvatica, jag inom denna del hufvudsakligen påträffat, under det att kännedomen om de senare formerna är mera bristfällig. Att inom den senare af de båda ofvan beskrifna delarna af området finna en rik Archieraciumflora, var ej oväntadt. Naturen är ju i många afseenden af samma beskaffenhet som Siljanstraktens af K. JoHANSSON väl undersökta silurområde. Men att finna en lika rik Archieraciumflora inom Säterdalen var så mycket mera oväntadt. JOHANSSON uppger nämligen, att svämbildningar ! allmänhet undvikas af Archieracier, sa att t. ex. i de af honom undersökta delarna af Dalälfvens dalgång silvatica alldeles saknades, och murorum funnos endast till ett mindre antal. Hela antalet inom området anträffade former uppgår till omkr. 60, hvaraf nära två tredjedelar tillhöra silvaticum-typen. Från andra bättre undersökta trakter har antalet silvaticum- och murorum-former visat sig vara för de olika grupperna ungefär lika. Så torde i själfva verket vara fallet äfven inom detta område. Att mina undersökningar ej utvisa en sådan G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. 3 proportion torde finna sin förklaring i det ofvannämnda for- hallandet, att de flesta murorum ännu ej voro fullt utvecklade vid tiden för mina besök i Säterdalen. Betraktar man omradets ringa utsträckning och den korta tid, som ägnats ät undersökningarna, mäste man anse det nyssnämnda antalet ganska högt, kanske relativt lika högt som inom Siljanstraktens siluromrade, det rikaste omrade, som hittills ar beskrifvet. Litet är däremot antalet af fran andra trakter ej forut bekanta former. De uppga blott till två arter och lika manga varieteter.' Af dessa äro dock A. subulicuspis af mig funnen i Södermanland. Att jag funnit sa fà nya former ar äfven ganska naturligt, eftersom södra Sveriges ‘Hieraciumflora, hvad Archieracierna beträffar, numera är i de stora dragen ganska väl bekant. Af särskildt vikt ar, att angränsande trakter äro undersökta. Sa har JOHANSSON, sa- som ofvan nämnts, mycket noga undersökt Siljanstrakten samt gjort anteckningar från delar af Västmanlands, Värm- lands och södra Dalarnes bergslager, i den sistnämnda dock blott i allra sydligaste delen kring Smedjebacken och Ludvika. Södra Hälsinglands Hieraciumflora har genom A. MAGNUSSON och H. DAHLSTEDT blifvit väl bekant. Individfrekvensen är naturligtvis för de olika formerna växlande, men är ofta relativt hög. Sa är framför allt för- hållandet beträffande H. glandulosissimum, Hoegerstroemii, mar- ginellum, basifolium, constringens och leucotrachelum. En verk- lig karaktersvaxt pa manga stallen i ravinerna utefter Ljusteran under en sträcka af atminstone en half mil, raknadt fran dess mynning, ar H. Hegerstroemiv. Hieraciumtloran, ar af en öfvervägande sydlig prägel. Särskildt i ögonen fallande är likheten med Västmanlands. Af omrädets samtliga former är det föga mer än ett dussin, som ej äro anträffade inom Västmanland. Också är ju om- radet blott en del af Bergslagen. Flera former aro ej kända fran nordligare belägna platser och ha saledes inom Sverige antagligen sin nordgräns inom södra Dalarnes bergslag. Sa torde vara fallet med H. sinuosifrons, lacerifolium, meticeps, serratifrons, Hegerstroemit, ciliatum, sparsidens, marginellum, informe och resupinatum. Vida mindre är Öfverensstäm- * Dessutom finnas i mina samlingar enstaka exemplar af ett par for- mer, som möjligen aro nya, men ej ännu kunna beskrifvas pa grund af otillräckligt undersökningsmaterial. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BANDS. N:O 12. melsen med förhällandena i Siljanstrakten, dar flera af om- radets allmännare former saknas. Nagra fa aro dock förut blott kinda härifrån, nämligen H. mallopodum och perlacum. Utom dessa torde äfven följande ha en jämförelsevis nordlig utbredning: H. coadunatum, marginulatum, siljense, calatharium, amplificatum och acidodontum. Sasom vastliga bora anses: H. informe, stipatum och saxifragum v. rodense. Af de inom omrädet anträffade formerna aro mig veter- ligen följande förut ej funna inom Dalarne: H. coadunatum, siliginosum, meticeps, serratifrons, lepistoides, ciliatum, margi- nellum, informe, ceesiellum, resupinatum och saxifragum v. ro- dense. Beträffande den systematiska ordningen har jag sa långt möjligt användt den af DAHLSTEDT i hans arbete: »Bidrag till sydöstra Sveriges Hieraciumflora» begagnade, anseende att detta förfarande ar lampligare an att blott upptaga de olika formerna i bokstafsordning. Vid angifvande af frekvensen har jag användt de af JoHANSSON använda beteckningarna. Innan jag öfvergär till att lämna en förteckning pa de anträffade formerna, ber jag att till Amanuensen H. Danr- srEDT fa framföra min stora tacksamhet för den välvilja, hvarmed han understödt mitt arbete. Han har äfven med- delat beskrifning till en form. H. Hegerstroemii Dauıst. Tack ar jag äfven skyldig Läroverksadjunkten K. JOHANSSON i Visby, som granskat en stor del af de insamlade formerna. G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. > A. Subcesia (ALMQU.). Hieracium cesiiflorum ALMQU. H. silvaticum L. subsp. 5 AuMQu. Stud. p. XV. H. cesviflorum Atmau. in Nonnr. Bidr. p. 96. — DAHLsT. war: LI p. 50. St. Skedvi: Nyberget. Spars. H. coadunatum DAHLST. Daursr. Bidr. II p. 47. — -Dauust. Hier. exs. fasc. II n:o 21. Herb. Hier. Scand. Cent. III n:o 89 et Cent. X n:o 20. St. Skedvi: Nyberget. Spars. H. subulieuspis x. sp. Caulis 35—50 cm. altus, mediocris + flexuosus, totus virescens vel rare ima basi violascens, 0—1-folius, inferne parce — parcissime pilosus ceterum glaber v. subglaber, basi parce, medio sparsim, superne densiuscule stellatus. Folia rosularia vulgo 3—4, firmula, + longe petiolata, supra lutescenti-viridia, subtus + subcssia plerumque vio- laseentia; exteriora rotundato-ovata basi truncata v. subcor- data; intermedia ovato-elliptica obtusa mucronata, basi + sa- gittata v. truncata, dentibus + obtusis inzequalibus + del- taeformibus — mammatis v. biconvexis patentibus dentata, den- tibus liberis in petiolum decurrentibus szpe instructa; ntimum ovato-lanceolatum, dentibus in petiolum decurrentibus 4- del- taeformibus — biconvexis basi interdum falcatis, inter marginibus parum concavis; omnia supra subglabra, subtus sparsim v. in nervo dorsali + stellato — floccoso densius pilosa ceterum raris- 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 12. sime stellata — efloccosa, in marginibus sat dense ciliata, petiolis sepe coloratis molliter sat dense lanuginosis. Folium caulinum, si adest, petiolatum anguste ovato- lanceolatum longissime acuminatum, acute et + crebre den- tibus subulatis dentatum, supra et subtus sat dense stellatum. ceterum ut fol. rosul. vestitum. Anthela furcato-paniculata v. paniculata oligo-(4—-7)-ce- phala, ramo ex axillo folii caulini aucta, ramis + elongatis acladium 1—2 cm. longum superantibus, pedicellis acladioque dense subtomentellis — canotomentosis, vulgo glandulis sat parvis solitariis et pilis brevibus obtectis. Involucra sat (c:a 12 mm.) longa, ima basi + canotomen- tosa, ceterum canescenti-viridia, basi ovata. Squame exteriores sat longs a basi latiore in apicem an- sustum obtusiuscnlum sensim attenuate, inferne sat dense subtomentellae, ceterum floccis sparsis obsitze, in apice comose; intermediz a basi lata squaliter in apicem longum acutum — subulatum leviter comosum attenuate, glandulis tenuibus varie longitudinis et pilis apice longo claro sparsis — sat densis obsitz, basi subtomentelle, ceterum dorso leviter et sub api- cem marginibus dense stellatz; intime + subulate subglabre virescentes leviter stellate. Calathium c:a 40 mm. latum, lutescens. Ligule apice glabre. Stylus vivus et siccus luteus. Denna form star i systematiskt hänseende i närheten af H. acidotum DAHLsT. och H. stenolepis LINDEB., pa visst sätt forenande dem bada. Fran den förra skiljer den sig genom mindre rikt tandade blad och rikare stjärnludna holkar samt ljusare stift, fran den senare bl. a. genom annan bladform och bladfarg. Karakteristiskt for denna form ar det egendomliga stjalk- bladet. Det afsmalnar i en làng trubbig spets, hvilken ut emot själfva spetsen ar bredare än ett stycke längre ned. (Tafl. fol. caul.) Rosettbladen äro pa undersidan oftast vac- kert violett anlupna eller marmorerade. Exemplar fran Sö- dermanland ha ej sállan pa öfre sidan flackiga blad. Vippan ar ganska fablomstrig. Holkskaften och nedre delen af holkarna äro gråa af tätt ludd. Uppåt holkfjällen aftager luddet något. En del af de inre fjällen äro sylspet- sade. G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SÄTERSTRAKTEN. 7 St. Skedvi: Nyberget. Spars. Af mig dessutom an- träffad i Södermanland: Strängnäs vid Eldsund, Skäftkärr och Dammkärr. H. sinuosifrons ALMQU. H. silvaticum L. subsp. 4 Atmqu. Stud. p. XV. H. sinuosifrons ALMQU. in Dantst. Bidr. II p. 53. St. Skedvi: Nyberget. Spars. H. silvatieum (L.) ArwQv. H. silvaticum L. subsp. 2 ALMQuU. Stud. p. XII. H. silvaticum ALMQU. in STENSTR. Värml. Archier. p. 12. — DanrsT. Bidr. II p. 55. St. Skedvi: Nyberget vid Flyttjorna. Spars. H. psepharum Danursr. Dans. Bidr. IL. p.,63. Sater: Klacken; St. Skedvi: Nyberget. Mattl. H. cwsitium NORRL. NoRRL. in Herb. Mus. fenn. p. 150 et Hier. exs. fasc. VI ILO 2832. H. maculosum DAHLST. in STENSTR. Varml. Archier. p. 12. — Dautst. Bidr. II p. 65. Sater: Nordalen, Tingsvallen och Angarne; Gustafs: Solfvarbo; St. Skedvi: Lófásen, Nygàrden och Nyberget. Mattl. — talr. H. marginulatum (Danrsr.) K. Jou. H. ovylepium DAHLST. v. marginulatum Daursr. Herb. ‘Hier. Scand. Cent. XI n:o 11. H. marginulatum K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 14. St. Skedvi: Nyberget pa ett par ställen. Mattl. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 12, AJ H. triangulare ALMQU. H. murorum L. * sagittatum ALMQuU. in THED. Fl. H. triangulare Atmqgu. Stud. p. XIV. — Danrsr. Bidr. [T :p..:69; Gustafs: Solfvarbo: St. Skedvi: Nyberget. Spars. mattl. H. lacerifolium ALMQU. H. silvaticum L. subsp. 6 ALMQU. Stud. p. XV. H. lacerifolium ALMQU. in STENSTR. Värml. Archier. p. 19. — Daursr. Bidr. II p. 72. St. Skedvi: Nyberget pa ett par ställen. var. calathariodes m. var. Hee varietas a forma primaria sequentibus notis differt : Folia rosularia minus et obtusius dentata, subtus + hepatico- violacea; pedicelli glandulis densioribus (sub involucro sat densis) obtecti; squam:e totze sub apicem albo-comatum floceis sat late marginata. Denna form afviker habituellt starkt fran exemplar af H. la- cerifolium fran t. ex. Malartrakten genom sina smärre, mindre tandade blad. Bladen, som äro tätt tryckta till marken, äro på undersidan oftast vackert lefverbrunt — violett färgade. Största afvikelsen erbjuda dock holkskaften, som äro försedda med mycket talrikare glandler än hos hufvudformen. Hol- karna äro något gröfre och i följd af det uppåt fjällspetsarna och kanterna hopade luddet mera brokiga. Denna varietet synes intaga alldeles samma ställning till H. lacerifolium som H. calatharium K. Jou. till H. leticeps DAHEHLST. Antagligen är den att betrakta som motsvarande subcesium-form till H. calatharium. Möjligen bör den anses som en från H. lacerifolium skild form, fastän ytterst närstå- ende. Af intresse är att hufvudformen äfven är funnen inom området. Säter: Nordalen och Ängarne; Gustafs: Solfvarbo; St. Skedvi: Nyberget vid Skålbo. Mattl. — talr. Troligen hithörande former finnas i Botaniska Riksmuseets herbarium G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SÄTERSTRAKTEN. 9 fran Södermanland: St. Malm vid Sörgölet och Brännkärr (Gust. O. MarME) samt fran Dalsland: Ed (K. JOHANSSON). H. siliginosum STENSTR. STENSTR. Värml. Archier. p. 20. Sater: Angarne. Mattl. B. Subvulgata (Arwqv.). H. pellucidum L.zsr. Last. i Kgl. Sv. Vet. Ak. Handl. 1824 p. 172. — DAHLST. Bidr. II p. 80. H. silvaticum L. subsp. 9 Atmau. Stud. p. XVIII. H. melanolepis ALMQU. in Norru. Bidr. p. 87. Sater: Nordalen, Martensgard, Tingsvallen och Angarne; Gustafs: Solfvarbo; St. Skedvi: Nyberget vid Flyttjorna. Spars. — mattl. H. serratifrons ALMQu. H. silvaticum L. subsp. 11 pellucidum Last. var. 1 ALMQU. Stud. p. XX. H. crispulum Dautst. Hier. exs. fasc. I n:o 61. H. serratifrons ALMQU. in Dautst. Bidr. II p. 89. Säter: Ängarne och Tingsvallen; Gustafs: Solfvarbo. Mättl. — talr. H. glandulosissimum Danrsr. Dauist. Bidr. II p. 91. Sater: Ängarne pa flera ställen. Talr. H. lepistoides K. Jou. K. Jou. in Danıst. Bidr. II p. 92. Sater: Tingsvallen, Martensgard och Ängarne. Spars. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 12, H. meticeps ALMQU. H. silvaticum L. subsp. 11 pellucidum (f. primaria) ALMQU. Stud. p. XIX. H. meticeps AL MQU. in DanHrsT. Bidr. II p. 97. St. Skedvi: Nyberget vid Flyttjorna. Spars. H. canipes ALMQU. ALMQU. in STENSTR. Varml. Archier. p. 31. — Danrsr. Bidr. II p. 99. Sater: Nordalen, Martensgard, Tingsvallen och Angarne; Gustafs: Ljusterbro och Solfvarbo; St. Skedvi: Nyberget pa flera ställen, Lófásen, Persbo och Söder-Sätra vid Eriks- lund. Äfven i St. Tuna: Skärsjö. Spars. — mättl. H. siljense K. Jon. A. lissodermum DAHLST. v. siljense K. Jou. Nya Archier. p. n H. siljense K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 27. Gustafs: Solfvarbo. Talr. H. mallopodum K. Jon. K. Jon. Nya Archier. p. 37. St. Skedvi: Löfäsberget i djup skog. Mattl. H. subterseissum K. Jou. K. Jon. Nya Archier. p. 35. Sater: Martensgard. Mättl. — Fran exemplaret i DAHLST. Herb. Hier. Scand. Cent. XII n:o 49 afviker den af mig pa- träffade formen obetydligt hufvudsakligen genom helare. men pa samma gang hvassare tandade blad. G. SAMUELSSON, ARCHIERACTUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. 1I H. Hegerstroemii DAHLST. n. sp. Dautst. Bidr. II p. 148. — Danrsr. Herb. Hier. Scand. Cent. XII n:o 55. Caulis vulgo elatus 40—70 cm. altus, sspe flexuosus, 0—2-folius, inferne sparsim et longe pilosus, fere efloccosus, medio parce pilosus floccis raris v. sparsis obsitus, superne epilosus et glandulis solitariis v. raris obtectus sparsim floc- cosus, sub inflorescentia sparsim glandulosus. basi + violaceus. Folia basalia sub anthesi 4—6; exteriora parva ovata — elliptica basi seepe rotundata — subcordata + obtusa, parce et breviter denticulata; intermedia ovato-elliptica — ovata v. ovato-lanceolata + acuta, inferne crebre et late dentata den- tibus in petiolo interdum descentibus, apicem versus + in- tegra; intimum + elongatum late — anguste lanceolatum, crebre et irregulariter et prsesertim basin sepe longe decur- rentem versus longe dentatum v. laciniato-dentatum, dentibus angustioribus, petiolis laciniis liberis angustis vulgo instructis; omnia inferne sspe + violascentia et in nervo dorsali parce — sparsim stellato dense et longe ceterum densiuscule pilosa, in marginibus dense ciliata, in pagina superiore sparsius pilosa — dense lanuginosa, supra saturate viridia sublutescentia, infra pallidiora subcesia — viridia. Folium caulinum infimum + petiolatum + anguste — late lanceolatum v. ovato-lanceolatum, sspe supra medium latis- simum in apicem + integrum acutum — cuspidatum protractum, inferne dentibus inzquilongis crebris et acutis sat latis paten- tibus — sat erectis interdum + retroversis (recurvatis) laciniato- dentatum, superne latius et brevius dentatum, margine sepe plicato, in ipsa basi + longe decurrente dentibus vel laciniis crebris instructum, petiolo laciniis liberis omnino przdito. Fol. caulin. superius, si adest, lineare vulgo sessile subulato- dentatum. Inflorescentia + polycephala paniculata v. vulgo + um- bellata, sat expansa, ramo ex axillo folioli summi bracteiformis evoluto vulgo aucta, ramo summo monocephalo acladium 1,5 —3,5 em. longum + squante; ramo v. ramis inferioribus + polycephalis idem vulgo + superantibus + arcuatis dense, sub involucris densissime et longe glandulosis, sparsim v. sub involucris densius floccosis, epilosis. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 12. Involuerum angustum 12—14 mm. longum obscure atro- viride, basi + ovato-turbinata, squamis exterioribus linearibus v. elongate triangularibus margine parce stellatis apice + co- matis, intermediis angustis e basi latiore + lineari-lanceolatis in apicem acutum sensim et sat longe protractis dorso glan- dulis atris longis et mediocribus crebre vestitis, efloccosis, in- timis + viridimarginatis + longe subulatis parce glandulosis, omnibus apice + fuscis parce — parcissime comosis. Calathium c:a 40 mm. diametro, radians obscure luteum. Ligule apice glabre. Stylus virescens, siccus + niger. Ofvanstaende beskrifning är meddelad af H. DAHLSTEDT. Enligt exemplar i Botaniska Riksmuseets herbarium är den anträffad i Dalarne: Silfberg (1882 K. P. HÄGERSTRÖM), Västmanland: Grythytte s:n vid Loka (?/; 1897 K. JoHANS- son) och Elvestorp (?/; 1898 K. JOHANSSON; DAHLst. Herb. Hier. Scand. Cent. XII n:o 55), Gästrikland: Gäfle (71 78/6 1901 E. KÖHLER) och Södermanland: St. Malm s:n vid Sörgölet (* 1886 G. A:N MALME). Alla dessa exemplar äro bestämda af H. DAHLSTEDT. Dessutom af E. ADLERZ anträffad i Närke: Skagershult s:n vid Hasselfors (»Anteckningar till Hieracium- floran i Närke»). ; Denna ovanligt statliga form utmarker sig genom sin höga växt, sina ljust gröna, stora och längsträckta vid basen djupt flikade blad samt sina mörka holkar och stora kalatier. Denna form kan ställas i närheten af H. serratifrons ALMQU. (coll), pa sätt och vis förenande hithörande former med H. tenebricosum DAHLsT. och närstående. Holkarna er- inra genom sin smala och långsträckta form om ZH. meticeps Atmgu., men fjällen äro mycket bredare och glandelbekläd- naden rikare. Bladen hos de báda formerna erbjuda dáremot ingen likhet. Dessa visa en ej obetydlig ófverensstámmelse med den hos H. subterscissum K. JoH., men denna skiljes Jatt fran ifragavarande form genom sina rikare stjarnludna holkar och annorlunda byggda vippa. Bladen äro pa bada sidor jämförelsevis tätt smahariga, hos pa öppna lokaler vuxna individ t. o. m. mjukt hvitulliga, af en ljus i gräsgrönt gaende fürg. De mellersta och inre rosettbladen, äfvensom stundom det nedersta stjälkbladet, äro ofta ovanligt stora, vid basen djupt flikade med pa skaften G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. 13 nedlöpande lansettlika tänder. Mot basen aro tänderna nästan rakt utstaende, stundom svagt framatriktade, mot den hel- bräddade, ganska spetsiga spetsen mera glesa mer eller mindre vartlika. Vippan är vanligen tämligen rikblomstrig, omkring 10- hufvad, ganska utbredd, med akladieholken föga öfverskju- tande, bågböjda grenar. Holkarna äro stora och långa, men smala, svartgröna af mörka fjäll och glandler. Stjärnhären äro ytterst glesa och finnas endast i kanterna af de yttre fjällen. På akladieholken finnas stundom enstaka hår inströdda i den rika glandelbeklädnaden. Längfjällen äro breda, för- sedda med ljusare kanter, en del af de innersta äro hvasst sylspetsade. Stiften äro smutsgula eller något mörkare, men aldrig af mycket mörk färg. Säter: Nordalen, Mårtensgård, Tingsvallen och Ängarne: Gustafs: Ljusterbro. Mättl. — talr. H. ciliatum ALMQU. ALMQU. in THED. Fl. p. 360. — Dautst. Bidr. II p. 109. H. silvaticum L. subsp. 7 ciliatum ALMQU. Stud. p. XV. St. Skedvi: Stocksbro, Hysta, Lófásen och Nyberget. Spars. — mattl. H. cuprimontanum Danrsr. & K. Jon. K. JoH. Archier. i Siljanstr. p. 55. St. Skedvi: Nyberget pa ett par ställen. Mattl. H. perlaxum K. Jou: K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 31. Gustafs: Solfvarbo. Spars. H. Hjeltii Norrt. NonRL. in Herb. Mus. fenn. p. 151 et Hier. exs. fasc. VI 11:0 :5— 7. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 12. H. ptychophyllum DAursr. Nagra bidrag till kännedomen om Skanes Hieraciumflora (Bot. Not. 1892). — Dautsr. Bidr. II p. 116. Sater: Tingsvallen; St. Skedvi: Nyberget vid Skom- marsveden, L6ofasen och Arkhyttan. Spars. — talr. H. integratum Danursr. H. silvaticum L. subsp. 8 ALMQu. Stud. p. XVII p. p. H. integratum DAHLST. in STENSTR. Värml. Archier. p. 21. — Dautst. Bidr. II p. 118. St. Skedvi: Nyberget. Mattl. — En möjligen hithörande form är af mig funnen i Sater: Angarne. H. munduliforme Danrsr. DauzsT.:Bidr. TIHpm122. St. Skedvi: Arkhyttan. Spars. — H. patale NoRRL. Hier. exs. fasc. V (1905) n:o 65 frän Äland: Godby (11. 7. 1884) kan ej skiljas fran H. munduliforme. Beskrifningen i Herb. Mus. fenn. p. 151 synes äfven passa in pa svenska exemplar. Om, som jag antager, de båda formerna äro identiska, bör NORRLINS namn såsom äldre få företräde. H. tanyglochin K. Jou. (Archier. i Siljanstr. p. 37). var. amblyglochin n. var. A forma primaria foliis rosulariis interioribus plus den- tatis, squamis intermediis et interioribus + obtusiusculis in marginibus vulgo densius stellatis differt. Öfverensstämmelsen i afseende pa bladform och holkform ar sa stor, att släktskapen med A. tanyglochin K. Jon. ar alldeles tydlig. Huruvida den, sásom har har skett, bör an- ses som en varietet af denna eller som en sidostalld sjalf- ständig form är naturligtvis svärare att afgöra. Men i syn- nerhet de yttre rosettbladen öfverensstämma fullständigt bade till sin tandning och genom sina breda nedlöpande skaft. G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. 15 Den afviker dock genom mera rikligt och hvasst tandade inre rosettblad samt framför allt genom de trubbade aldrig syl- spetsade holkfjillen. Fjällen äro vanligen försedda med en tydlig rand stjärnludd, tydligare hopadt mot kanterna än hos hufvudformen. Lika väl som jag nu hänfört denna form till H. tanyglo- chin, kan den föras under H. moruloides E. ADLERZ. Dessa båda former visa emellertid så stor öfverensstämmelse, att de troligen blott äro modifikationer af samma form. Båda öf- verensstämma sinsemellan, i motsats mot v. amblyglochin, ge- nom sina hvasst sylspetsade inre holkfjäll. Bladformen är alldeles densamma. Det enda exemplar af H. moruloides (N. Koppang 26. 7. 1897 E. ADLERZ), som finnes i Riksmuseets herbarium, skiljer sig från H. tanyglochin blott genom två utvecklade stjälkblad och något svagare stjärnludna holkfjäll. För att kunna komma till säkert resultat angående de båda formernas ställning till hvarandra fordras emellertid rikare undersökningsmaterial. Om de båda formerna äro identiska, bör ADLERZ’ namn såsom äldre få företräde. Säter: Tingsvallen i ett måttligt antal exemplar 1905. H. sparsidens DAHLST. Dautst. Bidr. II p. 142. Sater: Angarne och Tingsvallen; St. Skedvi: Nyberget pa flera ställen. Äfven i Vika: Strand och Hagelsnäs. Mattl. — talr. H. scioides K. Jou. H. sparsidens DAHLST. v. scioides K. Jou. Nya Archier. p. 34. H. scioides K. Jon. Archier. 1 Siljanstr. p. 21. Sater: Tingsvallen. Spars. H. proximum NORRL. NoRRL. in Herb. Mus. fenn. p. 151 et Hier. exs. fasc. V 1::6,92. 93. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:0 12. H. silvaticum L. subsp. 11 var. 3 Atmqu. Stud. p. XX. H. pretenerum AnMQU. in Dautst. Bidr. II p. 158. Sater: Bispberg, Nordalen, Tingsvallen och Angarne; St. Skedvi: Nyberget. Spars. — mättl. H. orbicans ALMQU. H. silvaticum L. subsp. 10 ALmqv. Stud. p. XVIII. H. orbicans ALMQU. in STENSTR. Vàrml. Archier. p. 23. — DanrsT. Bidr. II p. 162. Sater: Tingsvallen; St. Skedvi: Nyberget vid Flyttje- sjön. Spars. — talr. H. chlorellum Sau. & NOoRRL. NORRL. in Herb. Mus. fenn. p. 151 et Hier. exs. fasc. VI nou. H. latilobum ALMQU. in DaAnHrsT. Bidr. II p. 166. Sater: Ángarne; Gustafs: Solfvarbo; St. Skedvi: Ny- berget. Spars. — talr. H. expallidiforme Danrsr. DAHLST. in SrENSTR. Varml. Archier. p. 26. — Danrsr. Bidr. p. 174. Sater: Klacken, Tingsvallen och Angarne; St. Skedvi: Nyberget pa ett par ställen. Spars. — mattl. H. marginellum Danrsr. DAHLST. in SrENSTR. Värml. Archier. p. 28. — Daursr. sid; IE p.182. Sater: Nordalen och Angarne; Gustafs: Solfvarbo och Mossby; St. Skedvi: Nyberget och Söder-Sätra vid Eriks- lund. Mattl. — talr. | H. informe STENSTR. STENSTR. Värml. Archier. p. 23. G. SAMUELSSON. ARCHIERACIUMFLORAN 1 SÄTERSTRAKTEN. 17 Sater: Martensgard. Spars. .H. philanthrax STENSTR. H. silvaticum L. subsp. 11 pellucidum Las. var. 4 ALMQU. Stud. p. XX. H. sagittatum LiNDEB. var. NORRL. Bidr. p. 89 et Hier. exs. fasc. I n:o 105. H. philanthrax STENSTR. Värml. Archier. p. 25. — DAHLST. Bidr. II p. 187. Sater: Johannesberg, Nordalen, Martensgard, Tingsvallen och Angarne; Gustafs: Solfvarbo. Mattl. — talr. C. Caesia (ALMQU.). H. galbanum Danrsm. (Bidr. III p. 20). var. eviridatum K. Jou. K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 66. Gustafs: Solfvarbo. Spars. H. basifolium (Fr.) ALMQU. ALMQU. Stud. p. XXIII. — Synonyma vide apud DAHLST. Bidr. III p. 38. Sater: Martensgard och Tingsvallen; Gustafs: Solf- varbo. Talr. H. cesiellum Daursr. Dautst. Herb. Hier. Scand. Cent. X n:o 36; Cent. XIII n:o 66. St. Skedvi: Nyberget. Mättl. H. calatharium K. Jou. K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 74. Gustafs: Solfvarbo. Spars. — Afven fran Falun: Gruf- riset (A. HAGLUND) i Botaniska Riksmuseets herbarium. Arkiv för botanik. B:d 5. N:o 12. ; 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N'O 12. H. resupinatum ALMQU. ALMQU. in STENSTR. Värml. Archier. p. 58. — Danrsr. Bidr. III p. 58. St. Skedvi: Nyberget. Mattl. H. orbolense STENSTR. STENSTR. Värml. Archier. p. 62. St. Skedvi: Nyberget pa ett par ställen. Spars. — Äfven fran Falun: Sjulsarfvet (O. JuEL!). D. Vulgata genuina (ArMqU.). H. acroleucum STENSTR. STENSTR. Vàrml. Archier. p. 55. — Danust. Bidr. III p. 69. Sater: Tingsvallen; St. Skedvi: Nyberget. Mattl. H. stipatum STENSTR. STENSTR. Vàrml. Archier. p. 48. Sater: Tingsvallen; Gustafs: Ljusterbro. Spars. — mattl De af mig anträffade exemplaren äro ovanligt smal- bladiga. H. vulgatum (FR. p. p.) ALMQU. ALMQU. Stud. p. XXIV. — Synonyma vide apud Daursr. Bidr. III p. 76. Sater: allmän: St. Skedvi: allmän; Gustafs: Solf- varbo. Äfven Silfberg: Grängshammar. Spars. — måttl. H. vulgatiforme DAHLST. Danıst. Bidr. IIT p. 81. : Nagra lokaluppgifter fran Falun äro hämtade ur Uppsala universitets hotaniska herbarium G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SÄTERSTRAKTEN. 19 Sater: Tingsvallen; Gustafs: Solfvarbo. Spars. H. amplificatum Danrsr. Danursm. in K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 114. Sater: Tingsvallen. Mattl. H. constringens NORRL. H. constrictum Norru. Bidr. p. 108. H. constringens NORRL. in Herb. Mus. fenn. p. 111. Allmän i Sater, Gustafs och St. Skedvi. Äfven Vika: Hagelsnäs. Mättl. — talr. H. Schlyteri LINDEB. Danursm. Bidr. III p. 110. Sater: Angarne och Tingsvallen; Gustafs: Solfvarbo. Mattl. — talr. H. lepidiceps Daursr. Dautst. Bidr. III p. 128. Sater: Martensgard och Angarne; St. Skedvi: Nyberget. Spars. matt. H. leucotrachelum K. Jon. K. JoH. Archier. i Siljanstr. p. 109. Säter: Tingsvallen; St. Skedvi: Nyberget pä flera stäl- len, Löfäsen, Nygärden och Kvista. Dessutom i Vika: Rank- hyttan och Torsang: Ornäs. Mättl. — talr. Äfven fran Falun: Hökviken och Hästberg (O. JUEL). H. diaphanoides LINDEB. LiwpEB. Hieraciol. Bidr. p. 11. — STENSTR. Värml. Arc- hier. p. 53. — Danrsr. Bidr. III p. 164. 20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 5. No 12. Säter: Nordalen och Ängarne; Gustafs: Mossby; St. Skedvi: allman. Spars. — talr. Äfven fran Falun: Hök- viken, Högtäkt och Grufriset (O. JUEL). H. acidodontum DAHLSsT. H. precipuum Dauust. Herb. Hier. Scand. Cent. V n:o 67 b. H. acidodontum Dantst. in K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 80. Süter: Tingsvallen och Angarne; St. Skedvi: Nyberget. Afven i Vika: Hellsjóberget. Spars. — Utom omradet fran Falun: Asbo (O. Just). H. n. sp. prope H. placolepis K. Jon. (Nya Archier. p. 61). Denna form star mycket nara H. placolepis K. JoH., men afviker fran denna genom farre har bland holkarnas glandler. Dessa sistnämnda äro äfven tätare och längre. Hos H. pla- colepis är stjälkens nedre del nästan alldeles glatt, medan den hos denna form är klädd af Jånga, ganska täta hvita hår. Blott tre exemplar anträffade i Säter: Tingsvallen 1/6 1905). — to E. Oreadea Fr. H. saxifragum Fr. v. rodense STENSTR. STENSTR. Värml. Archier. p. 10. St. Skedvi: Nyberget pa Märtaberget. Spars. F. Rigida LINDEB. H. epacrum STENSTR. STENSTR. Värml. Archier. p. 70. St. Skedvi: Nyberget. Máttl. G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SÄTERSTRAKTEN. 21 H. perlatescens DAHLST. Dauust. in K. Jon. Archier. i Siljanstr. p. 128. St. Skedvi: Léfasen. Spars. En sannolikt hithörande rikbladigare och mera tandad form vid Nyberget. G. Foliosa (Fn. ex. p.) LIiNDER. H. umbellatum L. Allmän i alla socknarna. Máttl. 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 12. Litteraturforteckning. | ADLERZ, E.. Nagra nya Hieraciumformer och Hieraciumlokaler. Bot. Notis. Lund 1901. ApLERZ, E.. Anteckningar till Hieraciumfloran i Närke. Bot. Notis. Lund 1903. ALMQUIST, S., Studier öfver slägtet Hieracium. Stockholm 1881 (ArwQv. Stud. ). Dantsteot, H., Bidrag till sydöstra Sveriges Hieraciumflora II, IH. K. Vet.-Ak. Handl. Stockholm 1893, 1894 (Danrsr. Bidr. II, HT). DAHLSTEDT, H., Nagra bidrag till kännedomen om Skanes Hieracium- flora. Bot. Notis. Lund 1892. JOHANSSON, K., Nya Archieracier fran Dalarne, Västmanland och Dals- land. Bih. t. Vet.-Ak. Handl. Stockholm 1900 (K. Jon. Nya Archier.). JOHANSSON, K., Archieraciumfloran inom Dalarnes siluromrade i Siljans- trakten. Bih. t. Vet.-Ak. Handl. Stockholm 1902 (K. Jom. Ar- chier. i Siljanstr.). JOHANSSON. K., Nagra bidrag till kännedomen om Hieraciumfloran i sódra Sverige. Bot. Notis. Lund 1905. Lastapius, L. L., I Kongl. Vetenskapsakademiens Handlingar 1824. LINDEBERG, C. J., Hieraciologiska bidrag. Göteborgs h. allm. lärov. program 1882. Norru, J. P., Bidrag till Hieraciumfloran i Skandinaviska halfóns mellersta delar. Acta Soc. pro fauna et flora fennica. Helsing- fors 1888. Porat, C. O. v., Kungsörtraktens Hieracier. Bot. Notis. 1894. Sian, TH., Kınıman, A. Osw., HoEgLT, Hs., Herbarium Musei fennici, editio secunda. I. Plante vasculares. Helsingfors 1889 (Herb. Mus. fenn.). STENSTRÖM, K. O. E., Vürml. Archier.). 'TuEgpENIUS, K. Fr., Flora öfver Uppland och Södermanland. Stock- | holm 1871 (Tuep. Fl.). Värmländska Archieracier. Upsala 1890 (STENSTR. G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. 23 Exsickat. NORRLIN, J. P., Hieracia exsiccata, fasc. I—VI, Helsingfors 1585— 19025. DaursrEDT, H., Hieracia exsiecata, fase. I—III, Linköping 1889: fasc. IV. Stockholm 1891. : Danustept, H.. Herbarium Hieraciorum Scandinaviw. Cent. I—-XVI, Stockholm 1892—1904. 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 12. T Explicatio tabula. Hieracium subulicuspis G. SAM. n. sp. Folia plantarum ad Ny- berget paroecie St. Skedvi lectarum. | Omnes figura ad plantas exsic- catas delineate sunt. r.e. significat folium rosulare exterius (7/3). rem. > > medium (?/s t^ > intimum (7/3). c. > caulinum (7/5). M/s; significat folium in alti- tudidem 11 cm. a basi caulis 37 cm. alti insertum esse. Tryckt den 27 mars 1906. Uppsala 1906, Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A,-D, G. SAMUELSSON, ARCHIERACIUMFLORAN I SATERSTRAKTEN. p ell Fe: Hieracium subulicuspis G. Sam. n. sp. Cala M|2 08 JCOUPAABHTUVPVHRATAUT A TR LE y =| 7 ' 7 Wr; Md DM &io, DEO ". , | x | | / AS AN \ | í » "3 ^ / ! i if j | I / j = Lå , p" Ye q NN kö NT , ; QA -— , Qe m 1 E ; | ; | pea NAR ^DOr et quentia J : Dr ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 13. Zur Kenntnis der Phanerogamenflora der Grenzgebiete zwischen Bolivia und Argentinien. I. Composite. Von ROB. E. FRIES. Mit 3 Tafeln. Mitgeteilt am 14. Februar 1906 durch A. G. NATHORST und J. ERIKSSON. Während ungefähr eines Jahres, von Anfang Mai 1901 bis Mitte desselben Monats 1902, hatte ich als Teilnehmer an der schwedischen Chaco-Cordilleren-Expedition Gelegenheit, mich in den Grenzgebieten zwischen Bolivia und Argentinien auf- zuhalten und daselbst botanische Untersuchungen anzustellen. Ein grosser Teil der Zeit wurde dabei der Zusammensetzung der Phanerogamenflora gewidmet, die ja anfangs die Auf- merksamkeit des Fremden am meisten auf sich zieht. In einer im vorigen Jahre veröffentlichten Abhandlung! habe ich bereits die Phanerogamenflora eines der von mir besuchten Gebiete beschrieben, nämlich die der Hochgebirgsgegend in Nordargentinien, die unter dem Namen »puna de Jujuy» be- kannt ist. Die übrigen Phanerogamensammlungen sind dagegen noch nicht behandelt worden, abgesehen von einigen wenigen Arten, die an verschiedenen Orten erwähnt worden sind. * ! Ros. E. Fries, Zur Kenntnis der alpinen Flora im nördlichen Ar- gentinien (Nova Acta Reg. Soc. Sc. Upsal. Ser IV. Vol. I. N:o 1. 1905). >” Ros. E. Fries, Beiträge zur Kenntnis der Ornithophilie in der süd- amerikanischen Flora (in K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik Bd. |. 1903); die Lythraceen von E. KoEHNE, Lythracee (in A. ENGLER, Das Pflan- zenreich. Heft 17. 1903); Asclepiadeen in einigen Abhandlungen von GUST. O. MALME (in K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik. Bd 2—4); U. DAMMER, Solanacex american» (in Engl. Bot. Jahrb. 37 p. 167). Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 13. : 1 9 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. No 13. Da jedoch die Flora der bereisten Gegenden als bisher sehr unzureichend bekannt anzusehen ist, schien es mir nicht un- angebracht zu sein, die gemachten Funde mitzuteilen. Mit der vorliegenden Arbeit will ich daher die Behandlung der auf der erwähnten Reise eingesammelten Phanerogamen beginnen, mich dabei auf diejenigen beschrünkend, die von dem Tief- lande und den östlichen Abhängen und Bergtälern der Cor- dilleren herstammen, unter Ausschluss der in der oben zitier- ten Arbeit angeführten Arten aus dem Puna-Gebiet. Diese Publikationen bestehen freilich hauptsáchlich nur aus Pflanzenlisten, die auch zahlreiche, wohlbekannte Arten enthalten; doch will es mir scheinen, als waren sie der Pu- blikation nicht unwert, da sie auch verschiedene, noch gar- nicht oder nur unvollständig bekannte Arten enthalten, und da sie ausserdem den einen und anderen Beitrag zur Kennt- nis der geographischen Verbreitung der übrigen u. s. w. lie- fern können. Die äusseren Verhältnisse, unter welchen die Arten auftreten, werden auch in den meisten Fällen angege- ben werden, wie auch einzelne bemerkenswertere morpholo- gische und biologische Eigentümlichkeiten. Die Behandlung der Familien wird nicht in systematischer Folge geschehen, sondern in der Reihenfolge, wie sie zur Bearbeitung gelangen: der Anfang wird hierbei mit den Compositen gemacht. der innerhalb des Gebiets’ unvergleichlich artenreichsten Familie. Die Stellen, wo auf der Reise längerer Aufenthalt ge- macht wurde und von wo daher grössere Sammlungen vor- liegen, sind folgende. ! Quinta, ein kleiner Ort, belegen in der argentinischen Provinz Jujuy an der nordwestlichen Ecke der Sierra S:a Barbara, ungefähr 5 km von der Laguna de la Brea; er liegt innerhalb der subtropischen Waldformation, die den Fuss der genannten Gebirgskette umgibt und ihre Abhänge bekleidet. Esperanza, eine grosse Zuckerfabrik in derselben Pro- vinz nicht weit vom Rio San Franeisco; die Vegetation in der Gegend gehört der Chaco-Formation an. Tarija, eine kleine Stadt im südlichen Bolivia, ca. 1900 m ü. d. M., belegen in dem ausgedehnten Tarijatale, das LIE ec - AA ^ . . . ' Berichte über den Gang der Expedition finden sich in der Zeitschrift Ymer 22 (1902) p. 437 und Geographical Journal, London 21 (1903) p. 510, worauf hier verwiesen wird, falls genauere Kenntnis der besuchten Gegen- den gewünscht wird. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 3 von oft wolkenhohen Gebirgsketten umgeben ist und von einem der Quellfliisse des Rio Vermejo durchflossen wird. Der Boden ist hier sandig und diirr, und die Vegetation besteht aus vereinzelten kleinen Mimosaceenbäumen und -gebiischen, zahlreichen Kakteen und einer spärlichen Kraut- und Gras- vegetation. An feuchteren Stellen, besonders lings dem Flusse, bestand eine reichere, üppigere Flora. Tatarenda, belegen zwischen Caiza und Aguairenda in dem belivianischen Chaco nicht weit vom Fusse der Cordilleren und auf der Grenze zwischen den subtropischen Wäldern und den dürren Chaco-Wäldern. Endlich Fortin Crevaux am Rio Pilcomayo, in typi- scher Chaco-Formation liegend. Die wichtigsten botanischen Untersuchungen in den be- treffenden Gegenden wurden von LORENTZ und HIERONYMUS angestellt, die von einer Reise daselbst 1873—74 bedeutende Sammlungen heimbrachten, die dem GRisEBACH'schen Symb. argent.’ zu Grunde gelegen haben. Erneute Prüfungen ge- wisser Teile davon sind spáter angestellt worden; im Folgen- den werde ich bei jeder Familie versuchen, diese wie auch die Litteratur anzugeben, die sich auf die betreffende Familie innerhalb des hier behandelten Gebietes bezieht. Was die Compositen betrifft, sei auf folgende Arbeiten hingewiesen: J. G. BAKER, Composite in Marrıus, Flora brasiliensis VI: 2—3. (>. HIERONYMUS, Plantz diaphoriez flore argentinze (in Bol. de la Acad. nac. de Ciencias en Cordoba | Argentina]. Tomo IV p. 337—363. 1882). » Erster Beitrag zur Kenntnis der Siphonoga- menflora der Argentina und der angren- zenden Linder, besonders von Uruguay, Pa- raguay, Brasilien und Bolivia (in Exar. Bot. Jahrb. 22 p. 672—798). O. Kuntzr, Rev. gen. pl. III: 2 p. 127—185. 1898. Bevor ich zur Behandlung der einzelnen Arten über- gehe, móchte ich hier die Gelegenheit benutzen, meinen Dank allen denen auszusprechen. die auf die eine oder andere Weise ! In Abhandl. der Kgl. Gesellsch. der Wissenschaften zu Göttingen, Bd. 24. 1879. 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 13. meine Arbeit erleichtert haben. Besonders wende ich mich dabei an Herrn Professor Dr. C. LINDMAN, Intendent für die botan. Abteilung des Naturhistorischen Reichsmuseums in Stockholm, wo die während meiner Reise gemachten Samm- lungen aufbewahrt werden, an Herrn Professor Dr. F. R. KJELLMAN, Präfekten des Botanischen Museums zu Upsala, dessen Sammlungen in vielem mir grosse Hülfe geleistet ha- ben, und an Herrn Professor Dr. Fr. Kurtz in Cordoba (Argentinien), welcher mir auch auf manche Weise, besonders während meines Aufenthaltes in Cordoba, geholfen hat. Von den Museen in Berlin und Göttingen sind mir mit dem grös- sten Entgegenkommen eine Reihe von Originalexemplaren leihweise überlassen worden. In besonderer Dankesschuld stehe ich Herrn Dr. W. HEERING gegenüber, der mir freund- lichst bei der Bestimmung der meisten Arten der schwierigen Gattung Baccharis geholfen hat. Vernonia SCHREB. V. fulta Gris. Symb. argent. p. 164. Argentine prov. Jujuy: Quinta pr. Laguna de la Brea, in margine silve [!9/ 1901; Fr. 245; florens]. — Vgl. Ros. E. Fries, Beiträge zur Kenntnis der Ornithophilie in der süd- amerikanischen Flora (K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv för Botanik. Bd. Ip. 3377 V. tricholepis DC. Prodr. V p. 54. Bolivia: Gran Chaco, Tatarenda, in silva minus densa, loco subumbroso inter herbas altas raro [''/ 02; Fr. 1363; florigera ]. V. rubricaulis Hump. Bonpu., Plant. Aequin. II p. 66 t. 99. Bolivia: Gran Chaco, Canto del monte pr. Fortin Cre- vaux [??/ı 02; Fr. 1685]. — Die Art kam reichlich auf feuch- tem Boden vor, am Rande der kleinen Lagunen u. s. w. V. saltensis Hier. in ENGL. Bot. Jahrb. 22 p. 691. Bolivia: Chaco, Tatarenda, loco aperto in silva inter her- bas altas. Frutex 6—7 dm. altus [!?/ 02; FR. 1374]. Die Exemplare stimmen mit den argentinischen, von LORENTZ und HIERONYMUS in der Provinz Salta eingesam- melten Exemplaren überein, auf welche die Art gegründet ist. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 5 V. amplexicaulis nov. sp. (Taf. I, Fig. 1—4). Lepidaploa scorpioidea perennis, herbacea; rhizomate brevi, radices numerosas validas emittente; caule erecto, sim- plici (in inflorescentia solum ramoso), viridi et glabro, evi- denter sulcato-striato, 0.6 —1 m. alto, 2—3 mm. crasso; inter- nodiis longitudine variantibus, sed semper foliis multoties brevioribus. Foliis membranaceis, viridibus subtusque palli- dioribus, spathulatis vel late obovatis, basim versus longe angustatis, sessilibus auriculisque rotundatis vel acutis amplexi- caulibus, acutis, basi integra vel minutissime denticulata excepta evidenter et irregulariter dentatis (dentibus triangu- laribus, acutis, ad 3 mm. altis), supra glabris vel foliis juni- oribus pilis brevissimis sparsis instructis, subtus glandulis minutissimis sub lente solum conspicuis et pilis adpressis brevissimis subtiliter strigillosis, pinninerviis; nervo medio lateralibusque utrinque 7—9 et supra et subtus prominentibus, venulis vix conspicuis; laminis maximis 14 cm. longis et in triente superiore 5—7 cm. latis; foliis superioribus decrescen- tibus, oblanceolatis vel linearibus et integris. Inflorescentiis laxis, 1—2 dm. latis, subdichotomis et aphyllis, bracteas su- bulatas, acutas, 2—3 mm. longas gerentibus. Capitulis c. 20- floris, longiuscule pedicellatis, pedunculis usque ad 1,5 cm. longis sed szepe brevioribus, glabris, bracteis paucis subulatis instructis; involucro turbinato, 7—8 mm. longo, squamis acu- tis, exterioribus brevibus et subulatis, viridibus atque ad mar- ginem pallidioribus, interioribus accrescentibus, intimis 6—7 mm. longis, 1—1,5 mm. latis, lanceolato-linearibus, pallide viridibus apicemque versus obscurioribus et rubro-marginatis; corollis 7 mm. longis, lividis; pappi setis niveis, exterioribus brevissimis, !/—?/; mm. longis, interioribus 5—6 mm. longis; acheniis (immaturis) hirsutis, 1,5 mm. longis. Argentine prov. Jujuy; Quinta pr. Laguna de la Brea, loco aperto in silva densa subtropica [!?/; 01; Fn. 249]. V. amplexicaulis steht in der Nähe von Vern. Tweedieana BAKER und verwandten Arten; der Blütenstand erinnert am meisten an den der Tweedieana. Durch den krautartigen Stamm, die ungestielten, stengelumfassenden Blätter, die sehr kurzen äusseren Pappusbörstchen etc. ist die neue Art sehr gut charakterisiert. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 13. V. seorpioides PERs. Ench. II p. 404. Bolivia: Chaco, Tatarenda, in margine silva [?/ı 02; FR. 1512]. Argentine prov. Jujuy: San Pedro [?9/; 01; Fr. 26; floribus nondum evolutis]; Quinta [?'/; 01; FR. 44]. Kine allgemeine Art sowohl in der subtropischen als in der Chaco-Formation, auf etwas feuchten, mit Sträuchern und hohen Gräsern bewachsenen Örtlichkeiten. V. squamulosa Hook. et ARN. in Hoox. Comp. Bot. Mag. II p. 44. Argentina: Salta, loco sicco aprico [74/9 01; FR. 569; fructifera]. Frutex ca. 1 m. altus, floribus atro-violaceis vel violaceo-albidis. Elephantopus Ls E. tomentosus L. Sp. pl., ed. I p. 814. Elephantopus scaber L. var. tomentosus (L.) SCH. Bre. Bolivia: San Diego inter Tarija et Chaco, in silva densa et umbrosa frequenter [?/; 02; FR. 1329; specimina floribus violaceis instructa] Argentina: Quinta, loco umbroso in ne- more Citri frequenter [?/; 01; FR. 78; fructigera]. Adenostemma Forst. A. viscosum Forst. Char. gen. p. 90. — BAKER in FI. bras. VI: 2: p85: Argentina: Quinta [?!/; 01; FR. 45; floribus fructibusque instructa |. Sehr allgemein auf feuchtem Boden, in Sümpfen, an Bachrandern u. s. w.. sowohl in Argentinien als Bolivia. Die Achenien werden — durch das Vorkommen von Glandeln — epizoisch verbreitet. Ageratum L. A. conyzoides L. Sp. pl, ed. I p. 839. — BAKER in Fl. bras. VI: 2 p. 194. : Argentina: Quinta, loco humido ad rivulum [?/s 01; FR. 89]. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 7 : Stevia Cav. Nt. chacoénsis nov. sp. (Taf. IT, Fig. 1—6) Herba perennis, erecta, ramosa, c. 1 m. alta; caule tereti, striato et lutescente, pilis longis albidis vestito, usque ad inflorescentiam folioso; internodiis ad 8 cm. longis, vulgo brevi- oribus. Foliis tenuiter membranaceis, flavovirescentibus, con- coloribus, alternis vel interdum suboppositis, utrinque pilis longis, sparsis, albidis (subtus in costa densioribus) hirsutis, et supra et praesertim subtus glandulis sessilibus numerosis, sub lente solum conspicuis crebre punctulatis; foliis inferioribus rhombeo-lanceolatis, acutis, ad basim longe cuneatis, sessilibus vel in petiolum alatum sensim angustatis, basi cuneata integra. excepta serratis (serraturis acutis, utrinque circiter 20, sub- - triangularibus, 0,5—1,5 mm. altis, 2—5 mm. distantibus), pin- ninerviis vel piunato-triplinerviis (nervis lateralibus utrinque 6—7, ut costa subtus prominulis, infimis ceteris longioribus); laminis maximis 10—12 cm. longis (parte cuneata 4—4,5 cm. metiente), 3—4 cm. latis; foliis superioribus sensim decrescenti- bus et in bracteas transeuntibus, lanceolatis vel lanceolato- linearibus, minoribus vix serratis. Inflorescentia subcorymbosa, laxiuscula; bracteis floralibus lanceolato-linearibus, hirsutis; capitulis 5-floris, cylindricis, sessilibus vel brevissime pedicel- latis, pedunculis ad 3 mm. longis, pilis albidis hirsutis; invo- lueri squamis lineari-oblongis, acuminatis, pallide viridibus marginibusque subscariosis, exterioribus extus pilosis et glan- dulis immersis punctulatis, intus glabris, interioribus utrinque glabris, 5,5—7 mm. longis, 1 mm. latis; corollis longe exsertis, 5 mm. longis, albidis, subeylindrieis et apicem versus sensim ampliatis, tubulo basi sparse glanduloso-punctatis, limbi laci- niis c. 1 mm. longis, hirsutulis; pappo florum 3 cujusque ca- pituli paleis lutescentibus, basi connatis, acutis vel laceratis, !/3 mm. longis et aristis 2—3 stramineis, usque ad 5,5 mm. longis formato, pappo floris quarti cujusque capituli paleis et arista una brevissima, 1 mm. longa, floris quinti paleis sed aristis nullis formato; acheniis linearibus, quinquangulis, nigris glabrisque, 3,5—4 mm. longis. Bolivia: Gran Chaco, ad Tatarenda, loco aperto in silva densa [27/3 02; Fr. 1388]. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 0. N:o 13. 9o Die Art steht der St. organensis GARDN. am nächsten; von dieser ist sie jedoch gut geschieden, besonders durch den völligen Mangel der gestielten Glandeln, wodurch diese Art charakterisiert ist, wie auch durch den lockeren Blütenstand. durch den etwas verschieden gebauten Pappus u. s. w. St. satureifolia (Lam.) ScH. Br». g genuina HIER. in ENar. Bot. Jahrb. 22 p. 736. Argentine prov. Salta: Tambo in Quebrada del Toro, ca. 3000 m. s. m. [?"i 01; FR. 832; specimina floribus roseis ornata leg. G. v. HOFSTEN]. Eupatorium L. E. conyzoides Vani. Symb. III p. 96. var. ciliata (Hook. et Arn.) HIER. in ENGL. Bot. Jahrb. 29 p 741. Bolivia: Tarija. loco umbroso in fruticetis [*°/1 02; FR. 1139]. var. affine (Hook. et Arn.) Bak. in Fl. bras. VI: 2 p. 278. Argentina: Quinta, in fruticetis marginis silve [1/« 01; FR. 55]. E. squarroso-ramosum Hier. in Ene. Bot. Jahrb. 22 p. 753. Bolivia: Chaco, Tatarenda [?!'/ 02; Fr. 1438. — 9/3 02; Fr. 1502]. — Eine nicht seltene Art im bolivianischen Chaco, auf sonnigen, wie auch schattigen und etwas feuchten Ort- lichkeiten vorkommend. E. buniifolium Hook. et ARN. in Hook. Comp. Bot. Mag. I p. 240. — Hier. in Ewcr. Bot. Jahrb. 22 p. 773. Bolivia: Tarija, in colle aprico, 1900 m. s. m. [?*/ 02; Fr. 1219; floribus nondum evolutis]. Argentina: S:a Barbara, in campo sicco, aprico frequenter, ca. 1300 m. s. m. [*/ 01; Fr. 331; fructiferum]. E. megaphyllum Bax. in Mart. Fl. bras. VI: 2 p. 322. Argentina: Quinta [!% Ol; Fm. 244]. — Einer der ge- meinsten und für die Gebüsche des Urwaldrandes charakteri- stischsten Stráucher, 1—2 m hoch; die schmutzig weissen Blüten entwickelten sich im Juli. E. patens Don apud Hook. et ARN. in Hook. Comp. Bot. Mag. I p. 242. — Hırr. in Ener. Bot. Jahrb. 22 p. 773. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 9 Argentina: Quinta ["/; 01; Fr. 430] — Ein allgemei- ner Spreizklimmer, der die gelbgrünen Blüten Mitte Juli ent- wickelte, in den Gebüschen des Waldrandes und der Lich- tungen des Urwaldes vorkommend und mittelst der recht- winklig abstehenden Zweige bis 2 m hoch emporkletternd, oft die Striiucher wie mit einem Schleier überdeckend. E. urticefolium L. fil. Suppl. p. 354. — BAKER in Fl. bras. VI: 2 p. 343. Bolivia: Chaco, Tatarenda, in ripa rivuli graminosa [?*/; 02: Fn. 1474]. E. lasiophthalmum Gris. Pl. Lor. p. 129. Argentine prov. Jujuy: Quinta [?'/ 01; Fm. 394]. — Strauch oder kleiner Baum, eine Höhe von 5—7 m erreichend ; der Stamm bis 4 dm dick mit hellgrauer, glatter Rinde be- deckt. In der Gebüschvegetation des Urwaldrandes einzeln vorkommend und über die übrigen Sträucher emporragend. Die Blüten entwickelten sich während der späteren Hälfte des Juli. E. tenue nov. sp. (Taf. II, Fig. 7—9). Homolepis fruticosa, '/—?/, m. alta, gracilis. parce ra- mosa, ramis teretibus, 2—3,5 mm. crassis, cortice levi, fusca obtectis, ramulis junioribus viridibus, apicem versus pilis brevibus articulatis et glandulis stipitatis (sub lente solum conspicuis) instructis, mox glabrescentibus; internodiis 1,5— 2,5 em. longis, inferioribus longioribus. Foliis oppositis, te- nuissime membranaceis, viridibus et concoloribus, longe petio- latis; petiolis 1,5—3,5 cm. longis, gracilibus, junioribus pilis articulatis crispülis vel glanduliferis przditis, vetustioribus glabrescentibus; laminis triangulari-ovatis, basi truncatis et sepe inequilateris vel leviter cordatis, apicem versus sensim angustatis, summo apice acutis vel obtusiusculis, ad marginem erenulatis basi truncata et ipso apice integris exceptis (crena- turis utrinque circ. 18, rotundatis et apiculatis, !/» mm. altis, 1—5 mm. distantibus), junioribus supra et subtus pilis bre- vissimis adpressis (sub lente solum conspicuis) instructis, vetustioribus glabriusculis et subnitidis, tri- vel interdum quinque-nerviis (costa nervisque lateralibus validioribus subtus m prominentibus, albido-flavescentibus); laminis maximis 7 cm. 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND dö. N:O 13. longis, 4 cm. latis. Inflorescentia corymbosa, contracta, maxima visa 5 cm. diam.: bracteis linearibus, viridibus, hir- sutis, 2—5 mm. longis. Capitulis paucis (in speciminibus reportatis 3— 20), pedunculatis, pedunculis 4—7 mm. longis, pilis brevibus et interdum glandulis stipitatis bracteaque vulgo una alterave instructis; involucro subcampanulato, 5 mm. alto, squamis 14—18 subzquilongis, biseriatis, anguste ob- longis vel linearibus, 4,5—5 mm. longis et !/—?/, mm. latis, acutis, viridibus, dorso et margine (przsertim versus apicem) ciliatis, additis una vel duabus exterioribus ceteris '/3—1/2 brevioribus; floribus numerosis (in capitulo examinato 44); corolla albida (sicca straminea), 3—4 mm. longa, basi tubu- losa et filiformi, in medio sat abrupte ampliata et campanu- lato-inflata, apice pilosula; pappo niveo, setis 3 mm. longis: acheniis 1 '/»—1?/, mm. longis, angulatis, strigillosis, nigris. Argentine prov. Jujuy: Sierra S:a Barbara, loco subum- broso in regione Podocarpi, ca. 2000 m. s. m. [U/; 01; FR. 281]. Diese Art steht den Eup. glechonophyllum Less. und So- diroi Hier. (in ENar. Bot. Jahrb. 29 p. 12) sehr nahe. Sie scheint mir jedoch von beiden gut spezifisch geschieden, von jenem durch die etwas grösseren Blätter mit zahlreichen, niedrigen und abgerundeten Kerbzähnen, wie durch kürzere und schmälere Achznien, von diesem auch durch die Be- zahnung des Blattrandes, die länger ausgezogene Blattspitze. vielblütigere Kópfchen u. s. w. E. macrocephalum (DC.) Less. — Bax. in Fl. bras. VI: 2 p. 358. Bolivia: Pinos inter Tarija et San Luis, loco subhumido in regione Alm ferruginee |!/s 02; FR. 1298]. Herba ca. 7 dm. alta, floribus rubroviolaceis. Eine etwas abweichende Form mit kürzeren und verhält- nismässig breiteren Blättern mit schneller verjüngter Basis. E. hecatanthum (DC.) Bax. in Fl. bras. VI: 2 p. 365. Bolivia: Chaco, Tatarenda, in palude graminoso [??/; 02; Fr. 1492; florens]. Mikania WILLD. M. scandens (L.) Wırrn. Sp. pl. III p. 1743. — BAKER in Fl. bras. VI: 2. p. 248. | Argentine prov. Jujuy: Quinta, loco humido in fruticibus scandens [?/; 01; FR. 97]; Laguna de Sausal ad Sierra S:a Jarbara [?!/; 01; FR. 221]. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORAV. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. lI N:o 221 ist eine kleinblätterige Form mit fein behaarten und von zahlreichen Glandeln dicht punktierten Blättern, mit kleinen, dicht geknäuelten Köpfchen etc.; sie stimmt mit keiner der in Fl. bras. aufgenommenen Formen der M. scan- dens überein. *periplocifolia (Hook. et Arn.) Bak. in Fl. bras. VI: 2 p. 249. Bolivia: Tarija, in fruticibus ad 2—3 m. scandens [!?/s 02; Fr. 1236]. M. cordifolia (L. fil.) Wırnv..Sp. pl. III p. 1746. Argentina: Quinta [!?/; 01; FR. 201]. — In Gebüschen auf sonnigem und salzhaltigem Boden selten vorkommend, teils nach rechts, teils nach links sich windend, mit unten holzigem Stamme. M. phyllopoda Gris. Pl. Lor. p. 122. Bolivia: Tarija, loco umbroso in fruticibus ad 2—-3 m. scandens [5/ 02; FR. 1232; florigera J. Die Exemplare stimmen mit den GRISEBACH’schen Typus- exemplaren des Góttinger Herbariums gut überein; die Neben- blatter sind jedoch kleiner, nur bis 5 mm erreichend. Die Blütenfarbe ist »cremeo-ochroleuca.» Der Fruchtknoten misst 3 mm; die Krone ist 6,5—7 mm lang, unten róhrig, nach oben allmählich erweitert und in fünf gleichbreite, spitze, 2 mm lange Zipfel gespalten; Antherenróhre 2 mm lang; Nar- ben 4 mm lang, fadenfórmig. Hysterionica WILLD. H. jasionoides WirLn. in Ges. Nat. Fr. Berl. Mag. 1807 p. 140. — Baker in Fl. bras. VI: 3 p. 12. Argentine prov. Jujuy: S:a Barbara, in campo sicco aprico, ca. 1300 m. s. m. [7/; 01; Fr. 340; florens]. Solidago L. S. mieroglossa DC. Prodr. V p. 332. Bolivia: Tarija, in graminosis subhumidis [!?/; 02; FR. 1122]. Herba 0,5—1 m. alta, floribus flavis. 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. wo 13. Egletes Cass. E. viscosa (L.) Less. Syn. p. 252. - Bolivia: Gran Chaco pr. Fortin Crevaux [!?/, 02; FR. 1647]. — Kam auf dem lehmigen. dürren Ufer des Rio Pilcomayo vor, auf Boden, der während der Regenzeit überschwemmt war. Aster L. A. exilis Err. Sk. II p. 344. Syn.: A. divaricatus Torr. et Gray, Fl. N. Amer. II p. 163. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 21. Bolivia: Chaco, Tatarenda, loco humido graminoso [*/ı 02; Fr. 1489]. Junaca pr. Tarija, loco humido ad ripam ri- vuli in regione subalpina, ca. 2500 m. s. m. [?5/» 02; Fr. 1316]. N:o 1316 a typo differt caule humili (0,s—1,4 dm. alto), stricto et rubescente, foliis anguste spathulatis vel oblanceo- latis, 1,5—3 em. longis, 4—5 mm. latis, superioribus angusti- oribus, capitulis majusculis, 7—8 mm. longis atque involucri squamis violaceo-purpureis (f. subalpina). var. graminifolius (SPRENG.) Bak. in Fl. bras. VI: 3 p. 22. Argentina: Quinta, loco humidissimo [?/; 01; FR. 83]. Erigeron L. E. bonariensis L. Sp. pl. ed. I p. 863. — BAKER |. c. p. 30. Bolivia: Tarija, in graminosis subhumidis [?*/ 02; FR. 1196]. Argentine prov. Jujuy: Esperanza, in cultis [!?/s 01; Fr. 539; caule foliisque dense hirsuto-sericeis, canescentibus |. Conyza L. C. notobellidiastrum Gris. Symb. argent. p. 177. Argentine prov. Jujuy: Arroyo de los matos ad Sierra S:a Barbara, in ripa rivuli umbrosa, humida [?*/; 01; FR. 320]. Baccharis L. B. serrulata Pers. Ench. II p. 423. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 58. Bolivia: Gran Chaco, Fortin Crevaux ad Rio Pilcomayo, in paludibus [!5/, 02; FR. 1657]. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 13 B. marginalis DC. Prodr. V p: 402. [det. HEERING]. var. viminea Heer. in REICHE, Fl. de Chile IV p. 10. »forma folis integerrimis, nervis lateralibus minus ex- sculptis, involucri bracteis magis coloratis ac in formis chi- lensibus. — B. viminee DC., plant: californiese simillima, sed capitulis minoribus primo aspectu diversa.» (HEERING in lit.). Bolivia: Quebrada honda pr. Tarija in reg. subalpina [*/; 02; Fr. 1039; frutex 3—4 m. altus, valde ramosus, floribus 2 mstructus |]. var. coerulescens (DC.) HEER. Fl. de Chile IV p. 11. Bolivia: Tarija, in ripa fluminis arenosa, umbrosa et hu- mida ['?/ı 02; Fr. 1079 2; 1080 4]. B. flexuosa Baker in Mart. Fl. bras. VE 3 p. 83. [det. HEERING |. »forma corymbi ramis pedunculisque dense villosis» [ HEE- RING in lit.]. Argentine prov. Jujuy: ad Laguna de Sausal, in ripa inter frutices [!/s 01; FR. 482. Frutex 2—3 m. altus, floribus femineis instructus] Salta, ca. 1400 m. s. m. [!5/; 01; FR. 24; floribus nondum plane evolutis]. Die Art ist — soviel ich weiss — bisher nur aus der Provinz Minas Geraés in Brasilien bekannt, wo sie zuerst von WARMING bei Lagoa Santa angetroffen wurde. Mit den von mir eingesammelten Exemplaren stimmt jedoch vollig eine von LORENTZ und HIERONYMUS (vom »Rio seco entre Oran y San Andres», Prov. Salta) heimgebrachte Pflanze, welche O. Kuntze in Rev. gen. pl. III: 2 p. 135 als B. tri- nervis bestimmt hat, überein. | B. effusa Gris. Pl. Lor. p. 129. [det. HEERING]. Bolivia: Tarija, in ripa arenosa fluminis. Frutex 1 m. altus, laxus [?" 02; FR. 1270; floribus 2 fructibusque in- structa |. B. articulata Pers. Syn. II p. 425. [det. HEERING |]. Argentina: Salta, E! Carmen, in campo aprico, sicco ["/10 01; Fr. 610]. B. coridifolia DC. Prodr. V p. 422. Bolivia: San Luis inter Tarija et Chaco [?/s 02; FR. 1318 d; 1319 9]. Auf mit Gras bewachsenen Ebenen im ganzen bereisten Gebiete nicht selten, stellenweise sehr gemein; giftig (von den 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND d. NO 13. Eingeborenen »nio-nio» Oder »romerillo» genannt) und daher nicht abgeweidet. B. Gilliesii A. GRAY in Proc. Am. Ac. V p. 124. [det. HEERING |. Syn.: B. nana D. Don mscr. ex Bax. in Fl. bras. VI: 3 p. 56. Bolivia: Tarija, in campo arenoso, aprico [!?/ 02; FR. 1067 ]. B. ulicina Hook. et ARN. in Journ. Bot. III. p. 38. var. multifida (GRIS.) OK. Rev. gen. pl. III: 2 p. 135. Syn.: Vittadinia multifida Gris. Pl. Lor. p. 123. Bolivia: Tolomosa pr. Tarija, loco umbroso, graminoso [17/4 02; Fr. 1118; floribus 4 ornata]. B. tridentata DC. Prodr. V p. 409 ex parte [non VAHL!]. (det. HEERING). Bolivia: Pinos pr. Tarija, in regione Alm et Polylepidis, ca. .2500 m.. 87 m. [!/5.02; FB..1288 dil. B. alpina HBK. Nov. gen. et sp. pl. IV p. 48. Bolivia: Cuesta de Zama pr. Tarija, in fissuris rupium, ca. 4000—4500 m. s. m. [*/1 02; Fr. 1008]. Pluchea Cass. Pl. Quitoe DC. Prodr. V p. 450. Bolivia: "Tàrija. ca. /1900^ m: ' san. 7/20, Bee 1075; floribus roseis, vetustioribus sordide fulvis]; Chaco, Tatarenda [4/4 02; Fr. 1491]. Argentina: Quinta [?/; 01; FR. 101]. — Sehr gemein auf feuchtem Boden sowohl im Gebiete des subtropischen Waldes als in der Chaco-Formation. Pl. fastigiata Gris. Symb. argent. p. 184. Syn.: Pl. odorata Cass. var. sericea ScH. Bre. in Linnea 34 p. 533; nomen. Argentine prov. Jujuy: Quinta [*°/; 01; FR. 256]. Ein schwach halophiler Strauch, der 1—2 m hche Ge- büsche auf salzigem Boden bei der Sierra S:a Barbara bildete, an den Ufern der sogenannten »Saladillos» oder der Salzseen (z. B. Laguna de la Brea). Die Exemplare stimmen mit einem GRISEBACH’schen Typusexemplare des Berliner Herba- riums überein !, wie auch mit der MANDoN' schen N:o 206 von * Aus dem Berliner Museum habe ich auch die beiden anderen von GRISEBACH in Symb. argent. aufgestellten Arten dieser Gattung (glabra und FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 15 Sorota (Herb. Holmiense), obgleich bei dieser die jüngeren Blätter bedeutend dichter behaart sind. Tessaria Ruiz et Pav. T. integrifolia Ruiz et Pav. Syst. p. 213. — BAKER in EI bras. VI: 3 p. 108. Bolivia: Gran Chaco ad Fortin Crevaux [1*/; 02; Fr. 1632]. Bildete dichte, schwerdurchdringliche Walder am Rande des Rio Pileomayo, von den Eingeborenen »bubu» genannt. Bis 7—8 m hohe Bäume mit 1—2 dm dicken Stämmen. T. absinthioides (Hook. et Arn.) DC. Prodr. V p. 457. — BAKER |. c. p. 109. Bolivia: Tarija, in ripa arenosa fluminis in consortio Sa- licis Humboldtiane. Frutex 1 m. altus, parce ramosus, floribus lividis [!?/» 02; Fr. 1258]. Argentina: Quinta, loco humido, salso. Frutex 2—3 m. altus [?/; 01; Fr. 82]. Diese letzteren Exemplare nähern sich der Varietät ambigua (DC.) dureh umgekehrt lanzettliche, ganzrandige oder nur sparlich und undeutlich gezáhnte Blatter; von dieser unterschei- det sie sich durch ca. 7 zwitterige Blüten in jedem Köpfchen. Pterocaulon ELL. Pt. purpurascens MALME in K. Sv. Vet.-Akad:s Handl. Bd. 32. N:o 5 p. 55; et in Bihang till K. Sv. Vet.-Akad:s fone Bd. 27. Afd. Wi: N:o.125:p:.13. Bolivia: Chaco, Tatarenda [?'/j; 02; Fr. 1439; floribus atro-purpureis, staminibus flavo-virentibus]. — In der Vegeta- tion der sonnigen offenen Flächen im Walde einen spärlichen Bestandteil bildend. Pt. alopecuroides (Lam.) DC. Prodr. V p. 454. — MALME in Bihang ete. p. 17. Bolivia: Tatarenda [?' 02; Fr. 1487]. — Selten, auf ühnlichen Ortlichkeiten wie die vorige Art auftretend, jedoch dichtere Kraut- und Grasvegetation bevorzugend. montana) gesehen. Nach dem Bau der Köpfchen gehören diese nicht der Pluchea-, sondern der Baccharis-Gattung an. Pl fastigiata dagegen ist eine echte Pluchea-Art, mit odorata am nächsten verwandt. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 6. N:o 13. Achyrocline DC. A. eandicans (HBK.) DC. Prodr. VI p. 221. Bolivia: Cuesta de Zama pr. Tarija. in fissuris rupium, ca. 4500 m. s. m. [*/1 02; Fr. 1007]. Lucilia Cass. L. Jamesoni Bax. in Fl. bras. VI: 3 p. 113. Bolivia: Junaca pr. Tarija [?9/; 02; Fr. 1304]. L. recurva WEpp. Chl. and. I p. 156. Pl. 25 B. Bolivia: Junaca cum precedente [?5*/ 02; Fr. 1303]. Die beiden ZLucilia-Arten kamen unter einander auf mit Gras dünn bewachsenem Boden der Regio subalpina vor, 2500—3000 m ü. d. M. Gnaphalium L. Gn. Gaudichaudianum DC. Prodr. VI p. 226. Bolivia: Tarija. in ripa fluminis arenosa [!?/ 02; Fr. 1123]. Argentina: EI Carmen pr. Salta, in agro Medicaginis sative [8/1 01; FR. 639]. Gn. spicatum Lam. Encycl. II p. 757. Bolivia: Tarija. loco graminoso [?*/; 02; FR. 1201]. Gn. spathulatum Lam. Encycl. II p. 758. Argentine prov. Jujuy: Agua Blanca pr. Sierra S:a Bar- bara, in agris Sacchart, in fossis ete. [!*/s 01; Fr. 463]. Lagascea Cav. L. mollis Cav. in Ann. Sc. Nat. VII p. 333. t. 44. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 141. Bolivia: Chaco, Tatarenda [?*/; 02; Fr. 1475]. Corolla alba, antherz nigre. — Auf etwas feuchtem und schattigem Lokale in hohem Gras. Elvira Cass. E. biflora (L.) DC. Prodr. V p. 503. — BAKER |. c. p. 142. Bolivia: Tatarenda, loco aperto in silva inter herbas altas ["/s 02; Fr. 1373]. Flores citrini. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 17 Synedrellopsis Hier. et OK. S. Grisebachii Hier. et OK. in OK. Rev. gen. pl. III: 2 p. 180. Bolivia: Tatarenda, in campo aprico, arenoso [*°/; 02; Fr. 1466; floribus albido-viridibus instructa]. Argentine prov. Jujuy: Quinta, ad viam in silva densa [!?/; 01; Fr. 204; fructigera J. Auf Tafel III sind zwei Achznien eines Köpfchens dieser interessanten Pflanze abgebildet, aus einem von LoRENTZ und HIERONYMUS gesammelten Typusexemplare stammend; die in der Fig. 12 abgebildete gehört einer der äusseren, die in der Fig. 13 einer der inneren Blüten an. Acanthospermum SCHRANK. A. hispidum DC. Prodr. V p. 522. Bolivia: Tarija, in campo sicco, aprico [1/1 02; FR. 1056]. Flores citrini. — Argentine prov. Jujuy: Isla ad Sierra S:a Barbara, in agro aprico [?^; 01; FR. 344]. Parthenium L. P. Hysterophorus L. Sp. pl., ed. I p. 988. Bolivia: Tarija, in graminosis [??/» 02; Fr. 1272]. Flores albidi. Ambrosia L. A. artemisiefolia L. Sp. pl., ed. I p. 988. | Bolivia: Gran Chaco, in ripa argillacea fluminis Pilco- mayo pr. Fortin Crevaux [?'/ı 02; FR. 1667]. Xanthium L. X. orientale L. Sp. pl. ed. II p. 1400. Bolivia: Tarija, loco humido subumbroso [!*/^ 02; FR. 1256; florens]. Argentine prov. Jujuy: Quinta, in cultis [?!/5 01; FR. 46; fructigerum |]. X. spinosum L. Sp. pl., ed. I p. 987. Argentina: Salta, in cultis, loco sicco aprico [!*/; 01; FR. 17]. Arkiv für Botanik. Bd 5. N:o 13. i 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 13. Eine der allgemeinsten Unkrautpflanzen in der Nahe kultivierter Plätze, am Wegrande u. s. w. Sie wird besonders mit den Pferden und Maultieren epizoisch verbreitet und wächst auch ausserordentlich reichlich auf den Plätzen (»cor- rales»), wo diese übernachten. Zinnia L. Z. pauciflora L. Sp. pl., ed. II p. 1269. Bolivia: Tarija, loco graminoso [!*4/, 02; FR. 1053]. Ar- gentina: Salta, loco umbroso, sicco ['?/; 01; FR. 3]. Sanvitalia Law. S. versicolor Gris. Symb. argent. p. 189. Bolivia: Tarija [!%ı 02; FR. 1089]. Flores disci atroviren- tes, radii sulphurei. i Eine allgemeine Art auf dünn bewachsenen, dürren und sonnigen Örtlichkeiten der Tarija-Ebene, gewöhnlich mit vori- ger Art, mit Schkuhria octoaristata, Acanthospermum hispidum, Chrysanthellum procumbens und anderen Compositen zusam- menwachsend. Bisher nur von Tucuman in Argentinien be- kannt. Eclipta L. E. alba (L.) Hassx. Pl. Jav. rar. p. 528. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 170. Bolivia: Tarija [%/ı 02; Fr. 1172]. Flores albi. — Ar- gentine prov. Jujuy: Quinta [?/; 01; FR. 84]. Flores albi vel albo-coerulei. In Siimpfen, an feuchten Flussufern u. s. w. häufig vor- kommend. Viguiera HBK. V. anchusefolia (DC.) Bax. in Fl. bras. VI: 3 p. 222. Jolivia: Tarija, in fruticetis inter gramina alta [78/1 02; Fr. 1203]. Herba ca. 1 m. alta, floribus radii flavis, disci luteis. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 19 V. mollis Gris. Pl. Lor. p. 135. Bolivia: Tarija, in graminosis [!"/2 02; Fr. 1238]. Herba 2—3 m. alta, floribus radii flavis, disci luteis, antheris fuscis. Encelia ADANS. E. hirsuta OK. Rev. gen. pl. III: 2 p. 145. Bolivia: Tarija, in agro [??/, 02; Fr. 1166]. Herba 3—7 dm. alta. Auch eine zweite Art dieser Gattung wurde eingesammelt [in ripa argillacea sicca fluminis Pileomayo»; Fm. 1645], der E. hirsuta sehr nahestehend. Der Unvollstándigkeit des Mate- riales wegen habe ich diese nicht identifizieren kónnen. Verbesina L. V. flavovirens nov. sp. (Taf. III, Fig. 1—3). Lipactinia herbacea, erecta, ca. 1,5 m. alta, in inflores- centia solum ramosa; caule 0.5 cm. crasso, tereti striatoque, flavovirente et pilis albidis, validis, crispulis dense vestito; in- ternodiis longitudine variantibus, ad 8 cm. longis. Foliis al- ternis, oppositis vel ternis, rigidis, supra viridibus et basibus pilorum densorum scaberrimis, subtus pallidioribus, flavoviren- tibus et in nervis majoribus pilos longos, rigidos, densos ge- rentibus, ceterum glabris, sessilibus, lanceolatis vel rhomboideo- ellipticis, apicem acutum basimque versus angustatis, exauri- culatis nec decurrentibus (folio unico viso solum paullo de- currente), indivisis, sed (basi cuneata integra excepta) crebre et acute dentatis, dentibus ad 2 mm. altis et 8 mm. latis; nervo medio lateralibusque (utrinque circ. 10) et supra et subtus tamquam venis validioribus subtus prominentibus, ve- nulis reticulum cerebrum formantibus; laminis maximis 13 cm. longis et 5,5 cm. latis. Inflorescentia corymbosa et multi- capitata, ad 2 dm. lata, ramis sicut caule hirsutis, ramis in- ferioribus foliis parvis, anguste oblongis subintegrisque suffultis; capitulis congestis, ca. 1,5 cm. longis et 1 em. latis, peduncu- latis, pedunculis rigidis, usque ad 2 cm. longis, scabrido-hirsutis, angulatis, nudis vel bracteam linearem, hirsutam, 5—S mm. longam gerentibus; invclucro turbinato-campanulato, 7—9 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND db. N:0 13. mm. longo, squamis flavovirentibus, extus hirsutis, intus gla- bris, multiseriatis, oblongis vel oblanceolatis, acutis, intimis ad 9 mm. longis et 3.5 mm. latis, duplicatis, exterioribus sensim decrescentibus, extimis subplanis; bracteis receptaculi squamis interioribus involucri subsimilibus sed glabrioribus et magis scariosis. Floribus radii paucis (3—4), tubulo 3 mm. longo, dense hirsuto, ligula 4,5 mm. longa et 1,5 mm. lata, flavoviridi, lineari. apice truncata et tridentata, glabra: flori- bus disci flavovirentibus, tubulosis, 5—7 mm. longis, paucis (n capitulis examinatis 10—14), usque ad medium dense hirsutis, sursum glabris, apice in lacinias triangulares, !/—1 mm. longas divisis; acheeniis florum omnium obovatis vel oblanceolatis apiceque truncatis, adpresse et subtiliter hir- sutis, 5—7 mm. longis. 2 mm. latis, marginibus 1 mm. latis et sursum paulo ciliatis cinctis setisque duabus 3—4 mm. longis instructis. Bolivia: Pinos pr. Tarija, in fruticetis regionis Alni ferru- gine, ca. 2500 m. s- m. [4/3 02; Bee 12027 Chaenocephalus GRIS. Ch. heterophyllus Gris. Symb. argent. p. 196. Argentine prov. Jujuy: ad Rio S:a Rita in Sierra S:a Barbara ['°/; 01; Fr. 284] Frutex 4—5 m. altus, floribus citrinis ornatus. Chrysanthellum Ricu. Chr. procumbens Ricu. in Pers. Syn. II p. 471. — Ba- KER in Fl. bras. VI: 3 p. 238. Bolivia: Tarija, in campo graminoso [1%/; 02; FR. 1092]; Tatarenda, in campo arenoso, aprico [?*/; 02; Fr. 1459]. Flo- res flavi. Heterosperma Cav. H. maritimum HBK. Nov. gen. et sp. pl. IV p. 245 t. 383. Bolivia: Tarija, in ripa fluminis humida, arenosa [?*/; 02; Fr. 1170]. Ligule flavide; flores disci lutei. H. pinnatum Cav. Icon. III p. 34 t. 267. solivia: Tarija, in graminosis frequenter [!5/; 02; FR. 1090]. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U.ARGENTINIEN. 21 Bidens L. B. pilosa L. Sp. pl., ed. I p. 832. — BAKER in Fl. bras. VT: 3 p. 244. Argentina: Salta, in cultis ["?/; 01; FR. 7a]; El Carmen pr. Salta, in ripa arenosa rivuli [5/1w 01; FR. 643]; Esperanza, in cultis [14/9 01; FR. 544]. B. bipinnata L. Sp. pl, ed. I p. 832. — BAKER lI. c. p. 244. Bolivia: Tarija, loco umbroso, humido in fruticetis | '5/ 02; Fr. 1084]. Argentine prov. Jujuy: Quinta, in agro Zee [8/6 01; FR. 139]. Tridax-ii Tr. boliviensis (WEDD. ) Mandonia boliviensis WEDD. in Bull. Soc. Bot. Fr. XI (1864) Ps I. Mandonia boliviana Scu. Bre. in sched.: Pl. Mandon. n. 289. Tridax Mandoni Scu. Bir. in Bull. Soc. Bot. Fr. XII (1865) p. 82 et in Linnea 34 (1865—66) p. 536. — ROBINS. et GREENM. in Proc. Am. Acad. 32 (1897) p. 6. Belvia: Varga [?/-02- BR. 1173. — ?94 02; ER. 2055 Flores disci vinosi, radii lividi. Die Art kommt im Tarija-Tale, besonders an feuchten, sandigen Flussufern nicht selten vor; blühte im Januar und Februar. Galinsoga Ruiz et Pav. G. parviflora Cav. Icon. III p. 41 t. 281. Argentina: Salta, in cultis [!?/; 01; FR. 7]; Esperanza, in cultis frequentissime [*/» 01; FR. 514]. Bei Tatarenda im bolivianischen Chaco wurde |?° 5 02; Fr. 1481] an einem feuchten, sandigen Bachufer eine Galinsoga eingesammelt. die unzweifelhaft der parviflora Cav. wie auch caracasana (DC.) Scu. Bre. sehr nahe steht. Sie war von schlankerem und hóherem Wuchs und oben an den dünnen, bis 6 cm langen Stielen der Köpfchen spär- lich glandelhaarig; der Hüllkelch war jedoch völlig kahl. Was die Exemplare am meisten kennzeichnet, ist jedoch die Form der Pappus- schüppchen der Scheibenblüten. Diese sind nicht stumpf, wie typisch bei der parviflora und wie auch Hieronymus (in Exor. Bot. Jahrb. 28 p. 617) für caracasana angibt, sondern verjüngen sich allmählich in 22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND dö. N:o 13. kurze aber deutliche Börstchen, die über die Scheibenblüten des Köpf- chens emporragen. Da jedoch keine anderen konstanten Charaktere haben aufgefunden werden können, beschränke ich mich auf die Er- wähnung der Pflanze und die Abbildung der Frucht im Vergleich mit der der typischen G. parviflora (siehe Taf. III, Fig. 4—5). Flaveria Juss. Fl. Contrayerba Pers. Ench. II p. 489. Bolivia: Chaco, Tatarenda, loco uliginoso [*/ı 02; FR. 1514]. Argentina: Prov. Jujuy, Quinta, loco humido [*/; 01; Fr. 124]; Prov. Salta, Golgata in Quebrada del Toro, loco arenoso et interdum humido, ca. 2300 m. s. m. [1/10 01; FR. 124 a]. Schkuhria Roru. Nehk. octoaristata DC. Prodr. V p. 654. Bolivia: Tarija, in graminosis [!*/; 02; FR. 1054]. Argen- tina: El Cármen pr. Salta, loco arenoso aprico ad rivulum [3/10 01; FR. 646]. Flores flavi vel citrini; involucri squamae atro-purpuree vel virides et apice atro-purpuree. Schk. degenerica (OK.) Schk. pusilla WEDD. var. major SCH. Bre. in Linnea 34 p. 529, et in Bull. Soc. Bot. Fr. XII p. &0. Schk. oolepis SCH. Br». |. c. Rothia degenerica OK. Rev. gen. pl. ILI: 2 p. 169. Bolivia: Tarija [15-19 02; Fr. 1248 et 12480]. — Die Art kam nicht selten auf den sandigen und etwas feuchten, sonnigen Flussufern im Tarija-Tale (ca. 1900 m ü. d. M.) vor. Die von mir eingesammelten Exemplare stimmen mit dem Typusexemplare der Rothia degenerica OK., welches ich aus dem Berliner bot. Museum gesehen habe, sehr gut überein. Auch stimmen sie mit der Manpon’schen N. 72 (im Herb. zu Stockholm) überein, welche Pflanze ich von der KuNTzE’schen Art nicht unterscheiden kann. Die Art scheint mir eine echte Schkuhria zu sein. Da zu den von Scu. Bre. oben angeführ- ten Namen keine Beschreibungen gegeben sind, muss der von OK. gegebene und von einer guten Beschreibung begleitete Name degenerica verwendet werden. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 23 Hymenoxys Cass. H. anthemoides Cass. Dict. LV p. 278. — BAKER in FI. bras. VI: 3 p. 277. Argentina: Salta, loco aprico in cultis [*°/) 01; FR. 558]. Folia earnosa, laciniis teretibus; flores flavi. Cephalophora Cav. €. Doniana Hook. et ARN. in Hook. Journ. of Bot. III p. 324. Argentina: Salta, loco sieco. aprico, duro [!*/; 01; FR. 18. — 23/5 01; FR. 559]. Flores disci lutei, radii flavi. Tagetes L. T. terniflora HBK. Nov. gen. et sp. pl. IV p. 196. Argentine prov. Jujuy: Quinta, loco aperto in silva densa [18/5 01; FR. 192]. Herba ad 2 m. alta, valde graveolens, flo- ribus sulphureis. Porophyllum Vairr. P. ruderale (Jacg.) Cass. Dict. 43 p. 56. Bolivia: Chaco, Tatarenda [17=1" 02; FR. 1362 et 1362 a]. — Eine allgemeine Art in den lichten Wäldern, zusammen mit anderen hohen Kräutern und Gräsern wachsend. P. elliptieum Cass. Diet. 43 p. 56. Bolivia: Tarija, in monte aprico [?®/ı 02; Fr. 1212; florens]. P. sp. (P. lineari affine). Argentina: El. Carmen pr. Salta, in ripa rivuli arenosa rarissime [*/10 01; Fr. 645; florens]. Stimmt mit keiner von mir gesehenen Art noch mit der Beschrei- bung einer der übrigen überein. Da jedoch nur ein Exemplar ange- troffen wurde, beschränke ich mich hier darauf, folgende kurze Be- schreibung desselben zu geben: Aufrechtes, 7 dm hohes, einjähriges Kraut, an allen vegetativen Teilen stark bläulich bereift. Blätter linealisch, aber gegen die Basis hin deutlich verjüngt, spitz und deutlich fleischig, an den Rändern 6 —9 Paare grosse Glandeln tragend und hierdurch etwas gebuchtet, 25 —45 mm lang, 2—5 mm breit. Das einzige entwickelte Köpfchen 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 13. sass terminal auf einem langen, blattlosen, aufrechten Stiel; Hüllkelch- blätter 5, gleichbreit, spitz, rotbraun und schwach bläulich bereift, 16 mm lang, 5 mm breit. Blüten 12 im Köpfchen, 19 mm lang, wovon der Fruchtknoten 6 mm in Anspruch nimmt; Pappus 10—11 mm lang: Krone gelb (lutea), in gleichbreit lanzettliche, spitze, 1 mm lange Lappen gespalten. Von P. lineare, dem das Exemplar am nächsten steht, unter- scheidet es sich durch die kräftige bläuliche Bereifung des Sprosses, durch die fleischigeren Blätter, die längeren Köpfchen, wie durch den Mangel eines perennierenden Rhizomes. Pectis L. P. odorata Gris. Symb. argent. p. 200. Bolivia: Chaco, Tatarenda [?*/; 02; FR. 1468]. Flores flavi. — Auf offenen, sandigen und sonnigen Ortlichkeiten vorkommend. P. sessiliflora Sch. Bre. in SEEM. Bot. Voy. Herald p. 309. — Russy in Mem. Torrey bot. Club. UI: 3 p. 62. Bolivia: Tarija [!5/; 02; Fr. 1097]. — Auf dem sandigen und sonnigen Boden des Tarija-Tales allgemein (ca. 1900 m. ii. a ie) Liabum ADANS. L. uniflorum (PoEPr. et ENDL.) ScH. Bre. in Flora 36 p. 94. . Bolivia: Cuesta de Zama pr. Tarija, in fissuris rupium, ca. 4500 m. s. m. [*/; 02; Fr. 1014]. Folia indivisa, dentata, denti- bus magnis denticulatis; flores flavi. L. polymnioides nov. sp. (Taf. I, Fig. 10—11). Andromachia erecta, herbacea, ca. 1 m. alta; caule crasso (ca. 8 mm. diam.), fistuloso, viridi. exalato, striato, pilis 2 —3 mm. longis, albidis, patentibus et plus minus crispulis, articulatis et pro parte apice glanduliferis dense pilosis; inter- nodiis 18 cm. longis et verosimiliter etiam longioribus. Foliis tenuiter membranaceis, discoloribus, supra viridibus et pilis longis, albidis, sparsis preeditis, subtus niveis et dense (presertim in foliis junioribus) albo-tomentosis, oppositis, superioribus FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 25 subsessilibus, inferioribus longe petiolatis, petiolo ad 10 cm. longo (vel etiam longiore?), alato (alis 1—1,5 em. latis, in medio dente magno, ! cm. alto, triangulari sublyratis), basi auriculis semiorbieularibus, 1—1,5 cm. magnis, cum auriculis folii oppositi connatis instructis; laminis triangularibus (ma- xima visa 17 cm. longa et 19 cm. lata), triplinerviis, apice acutis basique truncatis vel subcordatis, ad margines apiculos minitissimos sparsos gerentibus et irregulariter leviterque si- nuatis. Inflorescentia terminali, corymbosa, in specimine viso 13 em. lata; capitulis subpaucis, pedunculatis, pedunculis ad 4,5 em. excrescentibus, pilis longis albidis et apice glanduloso- capitatis dense pilosis; involucri diam. 2,5—3 cm., squamis exterioribus paucis oblanceolatis, acutis, viridibus, l,s cm. longis et 5 mm. latis, extus dense et intus sparse albido-pilo- sis, interioribus subulato-linearibus, 12—13 mm. longis, 1,5 mm. latis, acutissimis, flavescentibus, extus sparse pilosulis, intus glabris. Floribus radiatis 60—100, ligulatis, femineis, tubulo c. 6 mm. longo, filiformi, basi glabro, sursum longe piloso, lamina flavida, lineari, basin versus sensim angustata, apice leviter tridentata, supra sparse pilosa, ca. 17 mm. longa et 2 mm. lata: floribus disci numerosissimis, corolla lutea, ca. 7 mm. longa, basi tubulosa, filiformi. in medio sat abrupte ampliata, apice in lacinias lineares, 1,5—2 mm. longas, revo- lutas divisa; pappo florum omnium paleis oblongis, acutius- culis, albido-stramineis, !'/—?/, mm. longis, et setis 12— 20, albidis, 5 mm. longis formato; achzeniis (immaturis) 1 mm. longis, striatis, dense fulvo-sericeis. Argentine prov. Jujuy: Quinta, in nemore Cif? raro [?/; 01; FR. 74]. Ist durch die langen und -breiten äusseren und die kür- zeren inneren Hüllkelchblätter charakterisiert; sie erinnert da- durch wie durch die Blattform und sonst an Polymnia sil- phioides, woher der Name. Erechthites Rarrx. E. hieraeifolia (L.) Rarın. ex DC. Prodr. VI p. 294. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 298. Bolivia: Chaco, Tatarenda, in silva minus densa [??/5 02: Fr. 1507]. Argentine prov. Jujuy: Quinta, loco graminoso, 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 13. humido [?/; 01; Fr. 100]; Esperanza, in cultis frequenter [°/s 01; FR. 100 a]. Senecio L. S. Hieronymi Gris. Symb. argent. p. 205. Argentina: Salta, locis siccis, apricis [?*/ 01; FR. 572. — M/; 01; Fr. 1693]. Prov. Jujuy: S:a Barbara, loco sicco, are- noso [?/ 01; FR. 297]. S. melanolepis DC. Prodr. VI p. 424. Bolivia: Quebrada honda pr. Tarija, in reg. subalpina [5/4 02; Fr. 1041]. Ein reich verzweigter, 2—3 m. hoher Strauch mit breit linealen, reichlich gezähnten Blättern; die Blattzähne jeder- seits ca. 15, zuweilen weniger, aufwärts gerichtet, schmal, ca. 1 mm lang. S. Hualtata Bert. ex DC. Prodr. VI p. 417. Bolivia: Tarija, locis humidis [Jan. 1902; Fr. 1127]. Herba 6—7 dm. alta, ligulis cremeis, floribus disci flavis. SN. Bomani nov. sp. (Taf. III, Fig. 6—11). Frutex amplus, ca. 2 m. altus, apicem versus foliosus. Foliis membranaceis, discoloribus, supra viridibus et puberulis (novellis subarachnoideis), subtus tenuiter arachnoideis et viridi- albidis, longe petiolatis (petiolis 3—4,5 cm. longis, striatis et supra canaliculatis, cinereo-tomentosulis). anguste obovatis, oblongis vel superioribus lineari-oblongis, basi truncatis et interdum inzquilateris vel minoribus basi angustatis, apicem versus angustatis et summo apice acutis, margine crenatis basi truncata supremoque apice integris exceptis (crenaturis triangularibus vel semiorbicularibus, apiculatis, 2—5 mm. altis, 1—1,5 mm. latis), pinninerviis, costa supra plana, subtus parum prominente striatoque, nervis lateralibus utrinque circ. 25. tenuibus, venis venulisque vix conspicuis; laminis maxi- mis speciminum collectorum 26 cm. longis et paulo supra me- dium 10 cm. latis. Inflorescentia terminali, paniculata, ampla et multicapitata (in maximis speciminibus reportatis late ovoi- FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 27 dea, 18 cm. longa et 16 cm. lata, vix dubie tamen etiam ma- jores sunt inveniendz), ramis tomentosulis, junioribus tenuis- sime arachnoideo-albidis; pedunculis 1—1,s cm. longis. debili- bus, tomentosulis, bracteas nonnullas lineari-subulatas, 3—7 mm. longas, tenuiter arachnoideas gerentibus. Involucro octo- phyllo; squamis zequilongis, floribus disci dimidio brevioribus, oblongis vel lineari-oblongis, acutis, medio viridibus et sub- tomentosulis, marginibus scariosis, 6—7 mm. longis et 1,5— 2.5 mm. latis. Floribus radii 7—8, corolle tubo 4—6 mm. longo, filiformi, ligula oblonga, apice inconspicue tridentata, 7 mm. longa et 2—2,5 mm. lata; pappo niveo, 6—7 mm. longo; floribus disci numerosis, corolla albida, tubulosa. sursum sen- sim ampliata et apice in lacinias !/» mm. longas incisa, sta- minibus stylisque flavidis; pappo 6—7 mm. longo; ach:eniis (immaturis) glabris, 1,5 mm. longis. Argentine prov. Jujuy: Laguna de Sausal ad Sierra S:a Barbara, in ripa ad marginem silve subtropice, gregatim [?7/; 01; Fr. 412]. Die Art gehört in die Verwandtschaft der 8. castanecfolia DC. (nach dem Exemplare Mawpow's N. 141) und der S. denticulata DC. Von beiden ist sie jedoch sehr gut geschieden, u. à. durch eine andere Blattform und andere Bezáhnung des Blattrandes, durch gróssere und reichblütigere Kópfchen, wie auch von der erstgenannten durch strauchartigen Wuchs. N. Benthamii Gris. Symb. argent. p. 206. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 318. Argentine prov. Jujuy: Quinta [?!/; 01; Fr. 37]. Flores disci citrini, apice obscure rubri, ligule lateritiz. Die Art kam auf feuchten Lokalitäten zerstreut vor, aber durch die hübschen, roten Köpfchen sehr leicht in die Augen fallend; sie kletterte in Sträuchern und Bäumchen bis 8—10 m. empor. — Die eingesammelten Exemplare weichen durch etwas minder gezähnte, an der Basis kurz und oft unsym- metrisch keilförmig verjüngte Blätter ab. S. flagellisectus Gris. Pl. Lor. p. 143. Argentine prov. Jujuy: San Rafaél in Sierra S:a Bar- bara, locis siccis frequenter [*/; 01; Fr. 347]. Frutex 1—2 m. altus, valde ramosus, floribus aureis. 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 13. Chuquiraga Juss. Ch. erinacea D. Don. in Phil. Mag. 1832 p. 392. Argentine prov. Salta: Ojo de Agua in Quebrada del Toro, ca. 3000 m. s. m. [1/11 01; FR. 827; specimina florigera legit G. v. HOFSTEN]. Ch. glabra (SPRENG.) BAKER. var. varians (GARDN.) Bak. in Fl. bras. VI: 3 p. 363. Bolivia: Cuesta Soururo inter Tarija et Chaco, loco aperto in silva frondosa [*/; 02; FR. 1356; floribus nondum evolutis]. Cyclolepis Girr. C. genistoides Carr. ex D. Dow. in Phil. Mag. 1832 p. 392. Argentine prov. Jujuy: Piquete ad Rio San Francisco [4/s 01; FR. 490; florigera ]. Ein kleiner, '/2— 1 m hoher, sparriger Strauch mit fleischigen Blättern, charakteristisch für die salzigen Lokalitäten (»sala- dillos») bei Piquete. Die Art ist von Patagonien bis Mendoza verbreitet, und, soviel ich weiss, bisher nicht aus Nordargen- tinien bekannt. Cnicothamnus Gnris. Cn. Lorentzii Gris. Pl. Lor. p. 149. Argentine prov. Jujuy: Quinta [!/; 01; FR. 63; florigera ]. Ein kleiner und für die subtropischen Wälder Nord- argentiniens charakteristischer Baum mit ornithophilen Blüten. [Vgl. Ros. E. Frres, Beiträge zur Kenntnis der Ornithophilie in der südamerikanischen Flora p. 35, in K. Sv. Vet.-Akad:s Arkiv fór Botanik. Bd. 1]. Plazia Ruiz. et Pav. Pl. spartioides (WEpp.) OK. Rev. gen. pl. III: 2 p. 167. Aphyllocladus spartioides Wen». Chl. and. I p. 11. Pl. 3 A. Hyalis spartioides (WEpp.) BENTH. et Hook. f., Gen. pl. II p. 486. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 29 Argentine prov. Salta: Golgata in Quebrada del Toro, in montibus siccis, apricis, 2380 m. s. m. [''/19 01; FR. 650; flori- gera] Frutex 0,5—1 m. altus. Hyalis D. Don. H. lancifolia Bax. in Fl. bras. VI: 3 p. 368. Hyalis argentea. GRIS. Symb. argent. p. 211 pro parte. Hyalis Lorentzii HrEgR. Icon. et descr. pl. Rep. Argent. I p 321.5 hg. 2 a—p. Bolivia: Chaco, Canto del monte pr. Fortin Crevaux [!5/, 02; FR. 1577; florigera]. — Auf feuchtem Boden am Rande der Sümpfe im Chaco häufig vorkommend. Die obenerwähnte. von HIERONYMUS 1885 aufgestellte Art habe ich als ein Synonym der BaxEmschen lancifolia aufgenommen. Sie scheint mir nàmlich — nach den Beschrei- bungen und der Abbildung zu urteilen — mit dieser vóllig identisch zu sein. Der Baker’sche Name muss dann als der ältere verwendet werden. Die von mir heimgebrachten Exem- plare stimmen mit dem Typusexemplar Hieronymus’ gut überein. Onoseris DC. 0. hastata Wepp. Chl. and. I p. 9 Pl. 7. Argentine prov. Jujuy: Isla ad Sierra S:a Barbara, in fissuris rupium, loco umbroso [°/; 01; FR. 345; floribus lividis ornata |]. Barnadesia Mvris. B. odorata Gris. Symb. argent. p. 210. Argentina: San Lorenzo pr. Salta, loco sicco [?/:0 01; FR. 607; florifera; foliis nondum plane evolutis]. Lophopappus Russy. L. cuneatus nov. sp. (Taf. I, Fig. 5—9). Frutex 6—7 dm. altus, valde ramosus, ramis vetustioribus cortice griseo, junioribus angulatis et glanduloso-punctulatis 30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:o 13. cortice flavescente tectis. Foliis rigidis, ad apices ramorum congestis, pulvinulis insidentibus et prseterea sessilibus, cune- atis basinque versus sensim angustatis, apice acutis et in acumen rigidum filiforme, ad 1 mm. longum et vulgo cur- vatum excurrentibus, margine integris vel vulgo utrinque den- tibus 2 (1—3) curvato-apiculatis preditis; laminas lateribus ambobus similibus, glandulis immersis (prsesertim in. foliis junioribus) glutinosis atque nervo medio venisque utrinque prominentibus reticulatis; laminis maximis 2,5 cm. longis et in triente superiore 8 mm. latis. Capitulis solitariis, in apice ramorum sessilibus vel brevissime pedunculatis, ca. 7-floris (vel interdum flores pauciores gerentibus); involuero anguste campanulato, ca. 12 mm. longo et 5 mm. diam. metiente, squa- mis fulvis, rigidis nitidisque, exterioribus ovato-triangularibus et acutissimis, interioribus longitudine accrescentibus et apice rotundatis acuteque apiculatis, oblongis vel intimis lineari- oblongis, ad 12 mm. longis. Floribus ca. 12 mm. longis (ovario excluso), deorsum tubulosis, medio paulo ampliatis et sursum bilabiatis, labiis c. 6 mm. longis, superiore ad basin in lacinias ? lineares diviso, inferiore (2 mm. lato) apice solum tridentato, dentibus !/—1 mm. longis; antheris 6 mm. longis, appendici- bus basalibus filiformibus, 1 mm. longis inclusis; stylo breviter bifido, ramis apice rotundatis; pappi setis numerosis, albidis vel fulvis, 8—9,5 mm. longis, hispidulis, apicem versus longius plumosis; acheniis (immaturis) linearibus, adpresse hirsutis, 3—5 mm. longis. Bolivia: Quebrada honda pr. Tarija in regione subalpina, loco sieco [9/; 02; Fr. 1045]. Diese Art bietet ein besonderes Interesse dar, weil sie den zweiten Repräsentanten der 1894 von RusBy! aufgestellten Gattung Lophopappus darstellt. Von der bisher bekannten einzigen Art, welche ich im Herbarium zu Kew gesehen habe, unterscheidet sich L. cuneatus am leichtesten durch die gros- seren, keilfórmigen Blatter mit ihrer charakteristischen Be- zahnung; die Blüten sind auch beinahe doppelt so gross. — In Kew habe ich unter den unbestimmten Proustia-Arten ein Exemplar gesehen, das von R. PEARCE (bei »Puquina, 9— 10000 f.; Sept. 1866») gesammelt war, und welches in allem 1H. H. Rvusey, Two new Genera of Plants from Bolivia (in Bull. Torrey Bot. Club. 21 p. 487. Pl. 225). FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 31 mit dem von mir heimgebrachten übereinstimmte und daher als L. cuneatus anzusprechen ist. M. viciwfolia Cav. Icon. V p. 62 t. 490. Bolivia: Polla inter Tarija et San Luis, in fruticetis ad 1—2 m. scandens, 2—2500 m. s. m. [!/s 02; Fr. 1285]. Ar- gentine prov. Jujuy: Sierra S:a Barbara in reg. Podocarpi, ca. 2000 m: s. m. [^ 01; Fs. 370]. M. Orbignyana WEpp. Chl. and. I p. 22. Bolivia: Quebrada honda pr. Tarija, in regione subalpina [%/ı 02; Fr. 1038]. Frutex 1—2 m. altus. Chaptalia VENT. Ch. nutans (L.) Hemst. Biol. Centr. Am. Bot. II p. 255. Bolivia: Tolomosa pr. Tarija, in graminosis. Flores al- bido-rosei [17/1 02: Fr. 1117]. Argentine prov. Jujuy: Arroyo del medio, in ripa rivuli loco humido [?"/; 01: Fn. 354]; Quinta, in ora silve [!!/; 01; Fr. 170]. Trixis P. Browne. Tr. papillosa Girt. et D. Dow. in Phil. Mag. 1832 p. 388. — BAKER in Fl. bras. VI: 3 p. 384. Argentine prov. Jujuy: Esperanza, loco sieco, duro, aprico [2/, 01; Fr. 538]. Flores flavi. Tr. divaricata (HBK.) Sprene. Syst. III p. 501. — BAKER l.'éip. 384. Argentine prov. Jujuy: Quinta [^55 01; FR. 405 a]. — Allgemein, in den Gebüschen der offenen Plätze des Urwaldes oder des Waldrandes bis 3 m hoch emporkletternd. Tr. ochroleuca (Cass.) Hook. et ARN. in Hoox. Comp. Bot. Mag. I p. 33. — BAKER |. c. p. 391. Argentine prov. Jujuy: Sierra S:a Barbara, in graminosis humidis in regione Podocarpi, ca. 2000 m. s. m. [!/; 01; FR. 272; florens]; Agua Blanca ad Sierra S:a Barbara, in agris [17/3 01; Fr. 467; floribus fructibusque instructa l. 32 ARKIV FOR BOTANIK.. BAND d. No 13. Jungia L. fil. J. divaricata RusBy in Mem. Torrey Bot. Club. VI p. 71. Bolivia: Pinos inter Tarija et Chaco, 2—2500 m. s. m. [1/; 02; FR. 1286; specimen floribus fructibusque preeditum ]. Stimmt mit einem Typusexemplare RusBY's im Bot. Mu- seum zu Upsala gut überein [MIGUEL Bang, Pl. boliv. n. 1115]. J. polita Gris. Symb. argent. p. 215. Argentine prov. Jujuy: Quinta [?*/; 01; FR. 393; floribus ornata]; Esperanza [7/5 01; FR. 393 a; fructigera). Die Art kam häufig am Waldrande, in Gebüschen u. s. w. in den Gegenden bei der Sierra S:a Barbara vor. Das heim- gebrachte Material stimmt mit dem GRISEBACH’schen Original- exemplar des Göttinger Museums überein, so weit es möglich war, an dem sehr unvollstandigen und schlechten Exemplar dies zu entscheiden. GRISEBACH’s Beschreibung der J. polita ist auch sehr unvollständig, weshalb hier eine neue nach dem von mir gesammelten Materiale geliefert werden mag. Frutex 1—2 m. altus, apice divaricato-ramosus, ramis cortice rufo, glabro et levissimo tectis, junioribus paulo prui- nosis; internodiis ad 6 cm. longis. Foliis membranaceo-rigidis, petiolatis (petiolis usque ad 7 cm. longis, teretibus et supra canaliculatis, prssertim apicem versus breviter hirsutulis), rotundatis, basi cordatis et apice acutis, margine palmato- sinuatis, lobis utrinque 2—4 quartam vel tertiam partem la- mine occupantibus, crenatis (crenaturis apiculatis, ad 3 mm. altis et 4—10 mm. latis), supra viridibus et scaberulis, subtus pallide virescentibus et glandulis irregulariter purpureo-stria- tis, novellis albido-subarachnoideis et glabrescentibus, vetusti- oribus in nervis solum pilos albidos, erispulos gerentibus; laminis palmato-nervosis, 5—7-nerviis, costa et venis validi- oribus supra planis, subtus valde prominentibus, albis; lami- nis maximis ca. 13 cm. longis et latis, superioribus decrescenti- bus. Inflorescentia paniculata, laxa, ramis divaricatis; capi- tulis longe pedunculatis, pedunculis usque ad 4 em. longis, bracteas nonnullas ovato-lanceolatas, acutas et amplexicaules, cire. 5 mm. longas gerentibus; involuero campanulato-turbi- nato, ca. 9 mm. longo, squamis acutis, glanduloso- punctulatis et subtiliter hirsutis, exterioribus lanceolatis et viridibus, in- terioribus linearibus, medio viridibus, margine late scariosis. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 33 Floribus circ. 25; corollae tubo 6—7 mm. longo, labio exteriore ovato-elliptico, 5—6 mm. longo et 2 mm. lato, apice incon- spicue tridentato, candido. labio inferiore ad basin bifido, laeiniis linearibus, revolutis; aeh:sniis teretibus, linearibus, albido-hispidulis, 4—4,5 mm. longis et in rostro sequilongo angustatis; pappi setis candidis vel albido-stramineis, 8 mm. longis, hispidulis. Hypocheeris L. H. apargioides (D. Don) Hook. et ARN. Bot. Beech. Voy. I p. 28. — Baker in Fl. bras. VI: 3 p. 333. Argentina: Salta, in graminosis siccis, apricis [?*/s Ol; FR. 575]. Differt foliis sparsissime pilosis, caule ramoso et capi- tula pauca gerente (an varietas vel species diversa ?). Taraxacum: 1. T. officinale (WEB.) Wiac. Prim. Fl. Holsat. p. 56. Argentina: El Carmen pr. Salta, in agro Medicaginis sa- tive [8/10 01; FR. 633]; ibid. [”/ıo 01; FR. 647; floribus mon- strosis, tubiformibus |. Sornchuüus E: S. oleraceus L. Sp. pl., ed. I p. 794. — BAKkER l. c. p. 335. Bolivia: Chaco, in ripa argillacea (temp. pluvial. inun- data) fluminis Pileomayo sat procul a Fortin Crevaux (?'/4 02; FR. 1675). Argentina: Prov. Jujuy. Quinta [?!/; 01; Fr. 40 et 42]. Salta, in horto [!5/; 01; FR. 8]. S. oleraceus kam überall als Unkraut bei den mensch- lichen Wohnstätten vor; unter den europäischen, eingeführten Pflanzen schien mir diese in den bereisten Gegenden die Art zu sein, welche am schnellsten den Spuren der menschlichen Kultur folgte. S. asper (L.) Vırr. Delph. III p. 158. — BAKER l. c. p. 335. Argentina: Salta, in graminosis siccis, apricis [**/9 Ol; FR. 574]; La Merced pr. Salta, in ruderatis [77/9 01; FR. 574 a]. Prov. Jujuy, S:a Barbara, loco arenoso, sicco [*/; 01; FR. 321]. Arkiv för botanik. Bd 5. N:o 13. : : > D 34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. N:O 13. Picrosia D. Down. P. longifolia D. Don in Trans. Linn. Soc. XVI p. 183. — BAKER |]. c. p. 340. Argentine prov. Jujuy: Quinta, loco graminoso |?'/; 01: Fr. 41]; Esperanza, in cultis [8/9 01; Fr. 41 a]. — Die Blüten waren nicht gelb, wie gewöhnlich angegeben wird, sondern stets rein weiss mit weissen Griffeln und Narben und grauen Antheren. FRIES, DIE PHANEROGAMENFLORA V. BOLIVIA U. ARGENTINIEN. 35 Fig. Fig. Bat. 1. Vernonia amplexicaulis R. E. Fr. Infloreszenz. 1/1. 2. Blatt. 3. Inneres Hüllblatt. 4/1. 4. Äusseres > Ei 5, Lophopappus cuneatus W. E. Fr. Sprossteil mit einem Blü- tenköpfchen. 1/1, 6 Blüte. ?/1. y» Ausseres Hüllblatt. —?/1:. 8. Inneres » » 9. > Pappushaare. ° 1. 10. Liabum polymnioides R. E. Fr. Randblüte. 3/1. Lr » » Scheibenblüte. —?/1. Taf. II. l. Stevia chacoénsis R. E. Fm. Iufloreszenz. 1/1, 2. Blatt: s. ee Blütenköpfehen. — ?/1. 4—6. » Achienien eines Köpfehens. °/1. 7. Eupatorium tenue R. E. Fr. Blatt. ^ 4/1. 8. Blütenkópfchen. ?/ı. 9. Blüte. °/ı. Taf. III. 1. Verbesina flavovirens R. E. Fr. Blütenkópfchen. — !/:. DE > > Randblüte. °/ı. a » > Scheibenblüte. °/1. 4.. Galinsoga parviflora Cay. forma. Achanie. — l/;. J. » » 6. Senecio Bomani R. E. Fr. Blatt. 2.1. 7. Blütenkópfchen. 1/1. 8— 9. Hüllblätter. — 9/1. Erklarung der Tafeln. 36 Fig. 10. i i fe 12. 15 Senecio Bomani RB. E. Fr. Randblüte. ARKIV FOR BOTANIK. BAND d. w:o 13. 35. Scheibenblüte. 3/1. Synedrellopsis Grisebachii Hırr. et OK. Achznie einer der äusseren Blüten des Kópfchens. 4/1. » Ach:nie einer der inneren Blüten des Kópfchens. */ı. Tryckt den 30 mars 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 1-4. Vernonia amplexicaulis R. E. Fr. — 5-9. Lophopappus cuneatus R. E. Fr. 10-11. Liabum polymnioides R. E. Fr. | | | | A. Ekblom del. Ljustryck J, Cederquist Sthlm. n KIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 13. TAF, 2 A. Ekblom del, Ljustryck J, Cederquist Sthlm. 1-3, Verbesina flavovirens R. E. Fr. — 4-5. Galinsoga parviflora Cav. 6-11. Senecio Bomani R. E. Fr. — 12-13. Synedrellopsis Grisebachii Hier. et OK. A. Ekblom del. Ljustryck x: Cederquist Sihlm. 1-6. Stevia chacoénsis Rk. E. Fr. —- 7-9. Expatorium tenue R. E. Fr. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 14. Zur Kenntnis der marinen Algenflora von Jan Mayen. Von F. R. KJELLMAN. Mit drei Tafeln. Eingereicht am 14. Februar 1906. Die Algenvegetation um die kleine, im Nördlichen Eis- meere ganz vereinzelt gelegene Vulkaninsel Jan Mayen ist bis jetzt nicht der Gegenstand näherer Beobachtungen ge- wesen. Kein Spezialist hat die Insel besucht und daselbst Untersuchungen gemacht. ‚Jedoch haben verschiedene Ex- peditionen die Insel angelaufen und sich dort längere oder kürzere Zeit aufgehalten. Von diesen sind einige Meeres- algen heimgebracht, die nachher bestimmt und so gut wie möglich bearbeitet worden sind. Bisjetzt sind vier Pub- likationen erschienen, die Meeresalgen von Jan Mayen behandeln. Die älteste hat zum Verfasser F. Hauck und beschreibt die Algen, zusammen zehn Arten, die von der österreichischen Expedition zusammengebracht sind, die an der internationalen Polarforschung 1882—83 teilnahm und die Jan Mayen zur Station hatte. Pflanzen im allgemeinen wurden während dieser Expedition vom Arzte F. FISCHER gesammelt (VI). Demnächst kommt ein Aufsatz von HARIOT, 1893, von Kryptogamen handelnd, welche gesammelt wurden von der Expedition auf »La Manche», die nebst anderen Teilen des Eismeeres auch Jan Mayen besuchte und sich dort 27.—28. Juli sowohl an der Nord- als der Südküste der Arkiv für botanik. Bd. 5. N:o 14. 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5, N:O 14. Insel aufhielt. Dieser Aufsatz nimmt elf Arten auf, von denen acht Meeresalgen sind. Zwei Arten von diesen, Ostreo- bium Queketti und Alaria grandifolia sind neu, d. h. von Hauck nicht angeführt (V). Eine dänische Expedition auf dem Kreuzer »Ingolf» besuchte am 22. Juli 1896 die Südost- kiiste der Insel. Die dort gesammelten Algen, die auf das Meeresufer hinaufgeworfen zu sein scheinen, sind von Dr. KOLDERUP ROSENVINGE bestimmt. Sie bestanden aus 16 Arten, von welchen 9 (8) von diesem Gebiete noch nicht bekannt waren (XII, S. 26—27). Eine andere dänische Expedition, die Amdrupexpedition nach Ostgrónland 1900, hielt sich bei Jan Mayen vom 25. bis 29. Juni auf und der Teilnehmer an dieser Expedition, Herr KRUUSE, sammelte Algen am 27. Die Sammlung ist von HELGI JONSSON bestimmt. Sie enthält 15 Arten, von diesen sechs, die von den vorherigen Verfassern nicht aufgenommen waren. (X, S. 305—306.) In demselben Jahr, als die letztgenannte Sammlung ge- macht wurde, aber im August, wurden einige Algen von Professor Dr. H. Gran, Teilnehmer an der norwegischen Expedition »Michael Sars», zusammengebracht. Diese sind mir zur Bestimmung und Bearbeitung übergeben worden. Das Resultat meiner Untersuchungen wird hier vorgelegt. Chlorophycee. Chlorochytrium inelusum KJELLM. Im Sprosse von Turnerella Pennyi. Fertil. Ich habe nur getrocknete Exemplare gesehen, die sich schwerlich unter- suchen lassen. ROSENVINGE erwähnt sie für die Insel. Er fand sie reichlich in Euthora cristata, Turnerella Pennyi und Halosaccion ramentaceum. Chlorochytrium Schmitzii Rosenv. f. elongata KJELLM. mscr. T. 2, Fig. 8—9. Die so benannte Pflanze kommt in einer neuen Art Cruoria vor, die bei Jan Mayen angetroffen ist und in der Sammlung sehr spärlich vorliegt. Sie weicht freilich von der grönländischen Chlorochytrium Schmitzii bedeutend ab (vgl. XII, S. 965, Fig. 56 und IX, S. 338, Fig. 1), aber die Formverschiedenheit dürfte KJELLMAN, Z. KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V.JAN MAYEN. 3 in Zusammenhang mit dem anatomischen Bau der Wirtpflanze stehen. Die Pflanze ist gewöhnlich keulenförmig oder fast zylindrisch mit dem schmäleren Ende nach innen (in der Kruste der Wirtpflanze) gerichtet. Bisweilen habe ich eine mützenförmige Partie gesehen, aber es ist mir nicht gelungen zu entscheiden, ob diese zu Chlorochytrium oder zu Cruoria gehört hat. Der grosse, die ganze Wand der Zelle einneh- mende Chloroplast ist mir vorgekommen als von kleinen rundlichen oder vorwiegend in einer Richtung gestreckten Löchern perforiert zu sein. Die Länge ist am meisten 150 wu. die Dicke 25 v. Fortpflanzungsorgane irgend einer Art habe ich nicht gesehen. Neu für Jan Mayen. Enteromorpha arctica J. G. Ac. T. 1. Fig. 14—15. Eine kleine Form dieser Art findet sich in der Samm- lung, im Spiritus aufbewahrt. Sie hat von der Konservierung und der Behandlung so viel gelitten, dass nur 1—2 cm lange Bruchstücke vorliegen. Es war mir daher unmöglich, mit Sicherheit ihre Tracht zu erforschen. Der Spross scheint einfach oder spärlich verzweigt zu sein, keulenförmig, erheb- lich gegen die Basis verschmälert, ein wenig zusammen- gedrückt, eben, nicht gerunzelt, zirka 1 cm in Diam. Die Zellen sind 1!/—2 mal höher als weit, ziemlich stark abge- rundet, von der Fläche aus gesehen, und die Zellenden, so- wohl die inneren als besonders die äusseren, rundlich und ein wenig hervorspringend. Die Wände sind nicht erheblich verdickt, aber zuweilen — und besonders ist dies der Fall mit den Zwischenwänden nach aussen — sind sie bedeutend geliniert. An der Innenwand findet sich keine solche Ver- dickungsschicht wie bei Enteromorpha intestinalis (T. 1, Fig. 15). Die Zellenstruktur ist nicht so deutlich retikulär wie bei übrigen Enteromorpha-Arten, insbesondere wie bei E. intesti- nalis. Durch leichtes Drücken wird sie in Stücke zerlegt, deren Struktur angibt, dass sie von einer und derselben Zelle stammen. Die Zellhóhe ist gewöhnlich etwa 5 ». Die Dicke wechselt erheblich, aber ist bei Zellen, die sich nicht unmittelbar vorher geteilt, am meisten 6—8 u. Der beigelegten Etikette nach ist die Pflanze */s 1900 in einer Tiefe von 50 m gefunden. In demselben Glas wie diese fanden sich Acrosiphonia glacialis und Urospora claviculata, 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. simtliche in sehr geringer Menge. Vorher von Jan Mayen nicht bekannt. Ulothrix flacea (DILLW.) THUR; WILLE. Auf getrockneter Acrosiphonia glacialis habe ich ein un- volistandiges Exemplar von einer Ulothrix gefunden, welche ich als U. flacca bestimmt habe. Die Pflanze ist 30 ». dick; der Chloroplast ist mit zwei Pyrenoiden versehen. Laut der Etikette am °/s 1900 in einer Meerestiefe von 50 m gefunden. Neu für Jan Mayen. Urospora claviculata KJELLM. mscr. Frons fibris alligantibus externis, e cellulis frondis inferioribus emergentibus adnata, subclaviformis, parte inferiori 35 w crassa, e cellulis cylindraceis, diametro 1—3 longioribus, parte superiori 60 ». crassa, e cellulis ventricosis, diametro :equalibus ad duplo longioribus constituta; pariete sat crasso; chloroplasto reticulato, foraminibus. parvis, rotundatis; pyrenoideis crebris. T. 1, Fig. 8, T. 3, Fig. 1—3. Schwach grün, erheblich bleicher als U. penicilliformis. Mittels Rhizinen wenigstens später angeheftet, deren Spitzen sich zusammenschliessen und eine Art Callus radicalis von geringem Diameter bilden. Die Rhizinen auswendig, fein, langzellig, von den unteren Sprosszellen in der Nähe der basalen Querwand ausgehend. Der Basalteil des Sprosses bei der Rhizinenbildung nicht deformiert. Spross deutlich, aber nicht so stark keulenförmig, an Dicke langsam gegen die Spitze zunehmend, oben doppelt so dick wie an der Basis. Er ist unten aus zylindrischen, oben aus tonnenförmigen, ziemlich bauchigen Zellen gebildet. (T. 3, Fig. 1-3.) Die oberen Zellen, wenn lange, teilen sich schliesslich vor der Bildung der Zoogonidien, so dass sie gleich lang oder kürzer als dick werden. Die dann entstehenden Querwände sind dünner als die übrigen. Der Chloroplast ist deutlich retikulär mit meistens kleinen Maschen und schmalen Maschenbändern. Pyrenoiden zahl- reich, zerstreut. Zellkerne klein, ebenfalls zahlreich. Die Schwärmkörper entstehen wahrscheinlich simultan. Ihre Form und die Weise, in der sie hinaustreten, bisher unbekannt. — Die Art steht ohne Zweifel der U. incrassata Kjellm. am nächsten. Mit dieser stimmt sie in der Form und dem Auf- bau des Sprosses überein, weicht aber von dieser Art durch KJELLMAN, Z. KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 5 viel geringere Grósse und geringere Bauchigkeit der Zellen ab. Von U. penicilliformis Aresch. ist sie durch den Bau des Chloroplasten, die Form des Sprosses, den Bau des An- haftungsorgans und wahrscheinlich auch durch die Form und die Entstehung der Zoogonidien verschieden. — Kam verein- zelt mit Acrosiphonia glacialis vor. Aerosiphonia glacialis KJELLM. mscr. A. fronde cwspitosa, cwspite late viridi, circa 7 cm alto, laxo, soluto, rhizinis paucioribus adnata, inferne 100 u crassa, superne quoad ramos principales duplo crassiore, racemose ramosa, ramulis sparsis, superioribus non raro secundis, erectis vel adpressis, summis adpressis, axem matricalem crassitudine fere :equantibus, cylindricis vel subclavatis, interdum —subattenuatis ; ramis spinescentibus et hamatis deficientibus: cellulis, peracta divisione intercalari, diametro iequalibus: chloroplasto arctius reticulato, pyrenoideis permultis prie- dito: cellulis fertilibus intercalaribus, solitaris vel geminis, a cellulis vegetativis forma vix discrepantibus. (T. 1, Fig. 16—18, T. 3, Fig. 4—12.) Büschelfórmig, ungefáhr 7 cm hoch, dunkelgrün, nur dicht an der Basis durch hier hinausgehende, so ziemlich spár- liche Rhizinen verfilzt. Spross unten in der scheinbaren oder wirklichen Hauptachse etwa 100 vw dick, gegen die Spitze sehr bedeutend an Dicke zunehmend, so dass der obere Teil der Hauptachse mindestens doppelt so dick als der Basalteil ist. Die Zweige von verschiedener Dicke und Stärke, einige von den obersten fast nicht schmäler als die Hauptachse, andere erheblich feiner. Ein Teil der Zweige nehmen gegen die Spitze an Dicke zu, andere werden erheblich schmäler, was besonders mit solehen der Fall ist, die ihren Zuwachs in der Lànge ab- geschlossen haben. Die Art gehört zu den Acrosiphonien, welchen sowohl Dorn- als Rankenzweige abgehen. (T. 3, Fig. 8—10. Die oberen Zweige sind oft zu grösserer Zahl einseitwendig. (T. 3, Fig. 7.) Die Rhizinen gehen von der Basis des Sprosses aus und sind beträchtlich feiner als der Spross. (T. 3, Fig. 4.) Gleich wie bei anderen Acrosiphonien sind einige in ihrem Spitzteil reichlich verzweigt und aus zahlreichen kurzen, an Stärke reicheren Zellen bestehend, die sich zu einer pseudoparenkymatischen Zellscheibe zu- sammenschliessen. Diese Zellscheiben sind wahrscheinlich eine Art Fortpflanzungsorgane. (T. 3, Fig. 5.) Die Zellen des Sprosses sind, seitdem die Teilung beendet ist, etwa ebenso 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. lang wie dick, bald ein wenig länger, bald kürzer. Die Zell- wand ist fest, in dem untersten Teil des Sprosses sehr ver- diekt, mit deutlicher, fast transversaler Schichtung. Radiäre Streifen umgeben den Rand der Löcher, wodurch die Fort- pflanzungskörper herausdringen, und strecken sich über einen Teil der Zellwand. (T. 3, Fig. 11—12.) Der Chloroplast ist reticulär mit kleinen rundlichen oder elliptischen Maschen und feinen Maschenbändern. Die Pyrenoiden sind zahlreich, von unbedeutender Grösse. Die Zellkerne sind in jeder Zelle klein und zahlreich. (T. 1, Fig. 16.) Die fertilen Zellen sind der Form nach den vegetativen fast nicht ungleich. Sie kommen gewöhnlich vereinzelt vor, durch viele vegetative Zellen geschieden, zuweilen zu zweien. Mehr als zwei an- einandergrenzende habe ich nicht gesehen, so dass verein- zelte oder zu zweien dürfte als für die Art typisch betrachtet sein. Die Schwärmkörper sind von der bei Acrosiphonien gewöhnlichen geringen Grösse. Die Löcher, durch welche sie herausdringen, haben wie bei anderen Acrosiphonien eine beträchtliche Grosse. (T. 1, Fig. 17—18.) Was ich selbst und andere, die sich mit der marinen Algenflora des Eismeeres beschäftigt haben, mit dem Namen Spongomorpha (Cladophora) arcta bezeichnet haben, gehört ohne Zweifel der Gattung Acrosiphonia in dem weiteren Sinne, in welchem J. G. AGARDH und ich diese Gattung ge- nommen, und ebenfalls in dem beschränkteren Sinne, welchen WILLE der Gattung zuerteilt. Nachdem ich die an der Skandinavischen Küste und insbesondere die an der schwedischen Küste vorkommenden Formen untersucht und, so gut als mir möglich war, behandelt habe, wurde es mir klar, dass Acrosiphonia arcta von dem nördlichen Teile des Atlantischen Meeres eine erhebliche Menge selbständiger verschiedener Arten vertritt. STRÖM- FELT gibt die Art für Island an; Jonsson, der später die Küsten dieser Insel untersucht hat, hält vor, dass die echte Acrosiphonia arcta dort nicht vorkomme, sondern dass die Gattung an diesen Küsten von Acrosiphonia albescens, A. hystrix in zwei Formen, von A. flacelliformis und A. penni- cilliformis vertreten ist. Derselbe Verfasser hat das Acrosi- phonia-Material von der Ost- und Westküste Grönlands durch- gegangen, erwähnt aber nicht A. arcta, sondern ist der An- sicht, dass das, was andere und insbesondere ROSENVINGE für KJELLMAN, Z. KENNTNIS D.MAR. ALGENFLORA V.JAN MAYEN. 7 Formen von Cladophora (Spongomorpha) arcta genommen haben, drei Arten, nämlich A. incurva, A. hystrix und A. penicilliformis ausmachen. Ganz dasselbe würde zweifels- ohne das Resultat werden, wenn man der von mir und J. G. AGARDH als Spongomorpha (Cladophora) arcta bezeichneten Pflanze von Spitzbergen, dem Murmannischen und Sibirischen Eismeere eine eingehendere Untersuchung widmete. Ich sehe mich nicht imstande eine solche Untersuchung vorzunehmen, besonders da das Material dafür nicht geeignet ist. Unter den von GRAN an der Insel Jan Mayen gesammelten Algen befindet sich ein Cladophoracé, der ganz gewiss der Gattung Acrosiphonia angehórt und der als A. arcta in der älteren weiteren Umfassung dieser Art be- stimmt werden sollte. Wie ich aber vorher gesagt habe (VII, S. 73), ist es nicht auseinandergesetzt, was darunter zu ver- stehen ist. Meiner Ansicht nach bin ich nicht berechtigt, die Jan Mayen’sche Acrosiphonia A. arcta zu benennen. Da ich ebensowenig mich imstande sehe, sie mit irgend einer der in neuerer Zeit untersuchten und genauer gekannten Acrosi- phonia-Arten zu identifizieren, halte ich es für am meisten angemessen, sie als eine besondere Art aufzunehmen. Sie kommt der vom borealen Atlantischen Meere und dem Eis- meere bekannten A. hystrix (SrRÓMF.) JONSSON am nächsten, weicht jedoch in verschiedenen Hinsichten von dieser ab, wenigstens so weit sie mir durch Exemplare von Island und Grönland bekannt ist, die von STRÖMFELT bestimmt sind und miteinander übereinstimmen. Man weiss gar nicht, welchen Einfluss äussere Verhältnisse auf die Gestalt der Acrosi- phonien ausüben; es scheint mir daher für Zeit richtiger Acrosiphonien, die sich unterscheiden lassen, als besondere Arten, nicht als Formen oder Varietäten einer Art zu be- trachten. ROSENVINGE nimmt fünf Formen von Spongomorpha arcta aus Grönland auf. Jonsson, der nachher das Grön- landische Acrosiphonien-Material untersucht hat, ist der An- sicht, dass zwei von diesen Formen «2 typica und 3 pulvi- nata A. incurva angehören und dass 7 hystrix und 4 penicilliformis als eigene von Acrosiphonia arcta verschie- dene Arten zu betrachten sind. Die fünfte der von RosEn- VINGE angeführten Formen = debilis schien JONSSON eine Form von A. hystrix zu sein. So verschieden sind die An- sichten dieser beiden Kenner der arktischen Algenflora. 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. (Vergl. XIII, S. 907—908 und IX, S. 43—49.) Die heim- gebrachten Exemplare der A. glacialis werden als gesammelt am 8. August in einer Meerestiefe von 50 m angegeben. Sie sind fertil. Fucoideae. Pylaiella penicilliformis KJELLM. mscr. P. minuta, penicilliformis, laxa; fila erecta longe simplicia, superne sparse ramosa, ramis brevibus, divaricatis, vulgo simplicibus, nullo ordine egredientibus; cellulis axis primarii, diametro :equilongis vel paulo longioribus, cylindricis, 15 » crassis, membrana crassioribus : sporangiis subglobosis, seriatis, seriebus vel intercalaribus vel terminali- bus; gametangiis ignotis. (T. 2, Fig. 5—7.) Fast mikroskopisch klein, pinselfórmig, dünn, aus gering- zühligen, auf dem Substrate ausgebreiteten, sich fast paren- kymatisch zusammenschliessenden, verzweigten Zellreihen und von diesen vertikal ausgehenden Achsen bestehend. Die letz- teren sind gleich dick oder ein wenig gegen die Spitze schmäler werdend, 15 » dick, nur in dem obersten Tei! spärlich ver- zweigt. Zweige einfach oder einige mit einem oder anderem Zweige der zweiten Ordnung. Zweige zerstreut, kurz, ab- stehend oder ausgesperrt. Die Zellen fast zylindrisch, gleich lang oder ein wenig lànger wie dick. Sporangien in meist kurzen, interkalaren oder terminalen Reihen geordnet, kugel- fórmig oder ein wenig hinabgedrückt; wenn sie sich 6ffnen, an der Seite, wo das Loch entsteht, ausgebuchtet. Ich habe nur ein einziges Exemplar der Pflanze gesehen; dieses war leider getrocknet und daher für eine nàhere Unter- suchung nicht geeignet. Es kam epiphytisch auf dem mem- branósen Teil der Rhizinen von Laminaria phyllopus Kjellm. mser. vor. Dichloria viridis (MÜLL.) GREV. Ein paar kleine, sterile aber sicher bestimmbare Bruch- stücke dieser Art. Vorher für Jan Mayen nicht bekannt. Elachista spec. efr. fucicola (VELL.) ARESCH. Auf Halosaccion ramentaceum kommt eine Elachista epi- phytisch vor, aber so wenig entwickelt, dass es unmöglich ist, die Art sicher zu bestimmen. Mit aller Wahrscheinlich- KJELLMAN, Z.KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V.JAN MAYEN. 9 keit ist es E. fucicola oder E. lubrica. Ich möchte sie am ehesten zu der vorigen dieser Arten oder Formen derselben Art rechnen. Keine Elachista ist fiir Jan Mayen bisher an- geführt. Laminaria phyllopus KJELLM. mser. L. rhizinis vel tota longitudine, vel apice tantum in membranam expansis, longis: stipite longiore; lamina lineari, basi rotundata, pa- pyracea, medio vitta crassiori utrinque serie circumdata bullarum per- ducta, margine subundulata. (T. 1, Fig. 9—13, T. 2, Fig. 13.) Diese Laminaria ist sehr eigentümlich. Die Rhizinen gehen auf gewöhnliche Weise aus, sind reich verzweigt, aber in ihrer ganzen Länge oder gegen die Spitzen membranartig ausgebreitet. Die membranöse Ausbreitung ist beträchtlich grösser als der bei den anderen Laminaria-Arten vorkom- mende apicale Callus. Mir standen nur getrocknete Exem- plare zur Verfügung, aber bei diesen habe ich solche mem- branöse Auswüchse, an der unteren Seite mit Anhaftungs- fläche versehen, gefunden, die eine Länge von 4cm und eine Breite von 1,5 em erreichten; ohne Zweifel sind diese nur Bruchstücke. Ich bin geneigt anzunehmen, dass diese Form der Rhizinen ganz natürlich und für die Pflanze charakte- ristisch sei. . Diese Erscheinung steht nicht vereinzelt. J. G. AGARDH führt in seiner Monographie der Laminariacéen eine L. ensi- formis aus Kamschatka an, bei welcher die Rhizinen eine gleichartige Ausbildung haben. Sie ähneln einer »kriechenden Zonaria«. (I, S. 10). Etwas ähnliches findet sich auch bei der später beschriebenen Alaria platyrhiza. Die Fig. 9—13, T. 1, zeigen stark ausgebreitete oder mit einem membranartigen Auswuchse versehene Rhizinenspitzen. Die unteren Rhizinen sind, wie Fig. 9 zeigt, schon an der Basis stark ausgebreitet und durch diesen membranartigen Auswuchs eine lange Strecke zu einer Scheibe vereinigt. Ich besitze zwei Exem- plare dieser Art. Bei der einen ist die Rhizinenform nicht so stark ausgeprägt, obschon sie nicht vermisst wird. Der Stamm ist gut entwickelt, stielrund, nach dem Trocknen schwarz, 25—30 cm lang, im Verhältnis zu der Länge ziem- lich fein, nach oben schmäler werdend und etwas zusammen- gedrückt. Das diesjährige Blatt, das seinen Zuwachs noch nicht beendet hat, ist bei dem grössten Exemplar 30 cm lang und 7,5 cm breit. Es ist dünnhäutig, in der Mitte von 10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. einem verdickten, etwa 1 cm breiten Mittelrippe-ähnlichen Band durchgezogen, welches an jeder Seite von einer Reihe sogenannter Bulle umgeben ist. Das vorjährige Blatt ist noch beibehalten. Es hat an dem einen Exemplar ein linea- lisches, 12 cm langes, 0,5—0,s cm breites Loch, das angibt, wo der Sorus seinen Platz gehabt hat. (T. 2, Fig. 13.) Soweit ich sehen kann, fehlen Schleimkanäle sowohl im Stamme wie im Blatte. Sowohl die Ausbildung der Rhizinen wie die Beschaffenheit des Blattes scheidet diese Laminaria von allen bisher bekannten. Sie kommt L. Agardhii am nächsten, aber ist sicher von dieser verschieden. RoSENVINGE erwähnt eine Laminaria Agardhii von Jan Mayen, welche hinsichtlich dem Bau des Blattes dieser zu ähneln scheint. Er gibt an, dass sie mit einer Reihe von Bulle längs jeder Seite der Mittellinie versehen ist. Laminaria nigripes J. Ac. Die Sammlung enthält viele junge Exemplare einer Laminaria, die ohne Zweifel zu dieser Art zu rechnen ist. Vorher war sie für Jan Mayen nicht angeführt. Aus dem Material geht nicht hervor, welche Form von dieser Art ver- treten ist. Laminaria solidungula J. Ac. Ein einziges Exemplar mit sowohl dem dies- wie vor- jährigen Blatt beibehalten, letzteres einen entleerten Sorus tragend. Das neue Blatt ist noch nicht völlig entwickelt; die Form ist oval. Der Stamm ist kräftig, (getrocknet) 25 em lang. Wahrscheinlich ist die Pflanze viele Jahre alt. Beide Jahrgänge des Blattes von beträchtlicher Dicke und Festigkeit. Neu für Jan Mayen. Alaria grandifolia J. Ac. Die Bestimmung beruht auf einem Exemplar. Es ist so jung, dass es noch nie Sporophyllen getragen. Der Stamm hat schon eine beträchtliche Länge (25 em) erreicht. Das Blatt ist an der Basis 7 em breit. Die Mittelrippe ist 4mm breit, deutlich zweischneidig. Die Pflanze hat grosse Ähn- lichkeit mit A. membranacea, aber sie scheint mir wahr- scheinlicher eine Jugendform der betreffenden Art zu sein. KJELLMAN, Z.KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 11 JONSSON hält vor, dass A. grandifolia von A. membranacea nicht verschieden ist (XI, S. 21). RosSENVINGE hat mit Zöge- rung ein Alaria-Exemplar von Jan Mayen als A. grandifolia aufgenommen, welche Art Harıor von dieser Insel erwähnt. JONSSON bestimmt diese zu A. Pylaii (Bory) J. Ac. 3 mem- branacea J. AG., RosENv. und nimmt unter dieser Benennung ein junges Exemplar auf, das die dänische Amdrup-Expedition von Jan Mayen heimgebracht hat. Alaria platyrhiza KoELLM. mscr. A. rhizinis summis basi cohierentibus, planis, plerisque late cunei- formibus, alcicornibus; stipite perbrevi, in regione sporophyllorum leviter compresso, et hic maximam latitudinem attingente; lamina sat tenaci, late lanceolata; costa inferne 5 mm lata, attenuata, crassiuscula, ancipiti: sporophyllis (juvenilibus) spathulatis. (T. 2, Fig. 10—12.) Der Stamm an der Basis im oberen Teile der Rhizinen- region von einem horizontalen, dick membranósen Kragen umgeben, welcher in einer Anzahl flacher, keilfórmiger oder schmal fächerförmiger, elenhornfórmig verzweigter Lappen tief geteilt ist. Die Verzweigungen dieses Kragens scheinen nicht angehaftet zu sein. Unter diesen findet sich ein Kreis schmaler, ein wenig zusammengedrückter, oberhalb hand- formig verzweigter, an der Basis zusammenhängender, kurzer Auswüchse mit ausgesperrten Zweigen, welche wenigstens stellenweise angehaftet sind. (T. 2, Fig. 11—12.) Der Stamm ist von geringer Lànge, etwa 3 cm, unten schmal, nach oben an Dicke zunehmend, am dicksten an dem Abschnitte, wo die Sporophyllen ausgehen. Die Mittelrippe ist unten breit (5 mm) und hoch, zweischneidig, nach oben an Breite stark abnehmend (an der Spitze 2 mm). Das Blatt ist ziemlich fest, breit lanzettlich, ein wenig über die Mitte. wo die Breite am grössten ist, 8 em breit. Haargrübchen ziemlich zahl- reich. Sporophylle jung, in Entwickelung begriffen. Nur ein Exemplar gesehen. Florideae. Chantransia unilateralis KJELLM. mscr. Ch. cellula singula affixa, inferne ex unaquaque cellula ramosa, ramis singulis vel interdum geminis, :eque ac axi principali sub- attenuatis, plurimis unilateralibus, subcorymbosis, uno alterove ramulo preeditis: ramulis et gonidiogoniis secundis, introrsis; cellulis inferioribus 12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. axis primarii ventricosis, diametro »quilongis, 20 ». crassis, superioribus | subeylindrieis, diametro 2—3 longioribus, iis ramorum inferioribus apice incrassatis, 15 w crassis, diametro sesqui- ad duplo longioribus, super- ioribus cylindricis, usque quadruplo diametro longioribus, ramulis in pilo desinentibus, gonidiogoniis subglobosis, gonidia singula generantibus. (Orat qp; 464 Von dieser Art habe ich nur eine geringe Zahl Exem- plare gesehen. Sie kamen auf Halosaccion ramentaceum vor. Die Art ist, wie das Bild zeigt, klein. Sie steht, wie es scheint, Ch. Alarie JÖNSSON am nächsten, weicht jedoch durch die fast durchgeführte einseitige Verzweigung von dieser ab. Gleich wie diese hat sie ein einzelliges Haftorgan. Die Verzweigung erinnert an die von Ch. secundata LYNGB., mit welcher sie nicht verwechselt werden kann. Die Un- gleichförmigkeit der Zellen ist bemerkenswert, ebenso, dass die Zweige fast dieselbe Hohe erreichen. Die Zweige zweiter Ordnung und die Gonidiogonien sind ebenfalls einseitig und nach innen gerichtet. Oft ist ein Zweig zweiter Ordnung durch ein Haar ersetzt. Turnerella Pennyi (HARv.) SCHMITZ. Die Sammlung enthalt zahlreiche Exemplare dieser Art, nach Angabe am */s 1900 in einer Meerestiefe von 50 m ge- funden. Sie sind gut entwickelt, aber steril. Alle sind an- gehaftet gewesen. Sie sind fast zirkelrund, mehr oder weniger gelappt, von beträchtlicher Dicke und Festigkeit, das grösste Exemplar 12 em im Diameter. RosENvINGE erwähnt, dass in den von ihm untersuchten Sammlungen von Jan Mayen die Art von vielen Exemplaren, davon zwei angehaftet von beträchtlicher Grösse (6,5 cm) vertreten war. Bei JONSSON findet sich die Mitteilung, dass in den von ihm durchge- gangenen Sammlungen »only some fragments« sich befanden. Hauck und Hartor erwähnen die Art nicht. Euthora cristata (L.) J. G. Ag. Eine ziemlich breitlaubige Form und steril. Am */s 1900 gesammelt. Die Tiefe nicht angegeben. Schon von RosEx- VINGE und Jonsson für Jan Mayen angeführt. Halosaccion ramentaceum (L.) J. G. Aa. f. robusta KJELLM. Von dieser Art liegen drei Exemplare vor, nach Angabe am */s 1900 in einer Meerestiefe von 50 m gesammelt. Sie KJELLMAN, Z.KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 13 sind gut entwickelt und tragen Gonidiogonien. Sie gehören der prächtigen Form an, die ich f. robusta genannt habe. Es ist, wie es scheint, die arktische Form der betreffenden Art. In den vorigen Listen nicht aufgenommen, aber von ROSENVINGE als Wirtpflanze fiir Chlorochytrium inclusum angeführt. Delesseria Barii Rupr. Eine grössere Menge Exemplare, nach Angabe am */s 1900 in einer Tiefe von 50 m gesammelt und °/s in einer Tiefe von 65 Faden. Sie sind steril und einander an Dicke, Festigkeit und Verzweigung sehr ungleich. Sie scheinen doch alle der Hauptform zu gehören. Für Jan Mayen von Hauck er- wahnt, der sie nicht selten, an gewissen Stellen gemein an- gibt. Von HarıoT wird sie erwähnt; RosENviNGE hat drei Exemplare gesehen; JONSSON nimmt sie ebenfalls auf. Delesseria corymbosa J. Ac. (KJELLM. Alge arctic Sea. T. 10, Fig. 3.) Ein sehr schönes, im Spiritus aufbewahrtes Exemplar dieser Art, die für Jan Mayen vorher nicht angeführt ist. Die Pflanze ist steril, aber es scheint mir doch ausser allem Zweifel, dass sie dieser Art angehört. Von D. Berii unter- scheidet sie sich durch die corymböse Verzweigung und den cespitösen Wuchs. Die Tracht wird vom Bilde in »the Algz of the Arctie Se» gut wiedergegeben. Die Pflanze wurde am */s 1900 in einer Meerestiefe von 50 m gesammelt. Delesseria Montagnei KJELLM. f. rostrata (Lyngb.) RosENv. ROSENVINGE gibt für Jan Mayen D. Montagnei $ an- gustifolia an. In der von mir untersuchten Sammlung findet sich eine Pflanze, die meiner Meinung nach dieser Art an- gehorig ist. Es sind ausschliesslich sehr junge, auf Ptilota pectinata befestigte Exemplare. Sie scheinen mir eher f. rostrata als f. angustifolia zu gehóren, obschon es schwer ist, sich eine sichere Ansicht darüber zu bilden. Von D. Berii unterscheidet sich diese Art, wie ROsENVINGE ganz richtig hervorhebt, dadurch, dass in dem oberen Teile des Sprosses eine Mittelrippe angedeutet ist, indem die axilen Zellen grósser und mehr in die Lànge gezogen sind als die Randzellen. 14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 14. Delesseria sinuosa (Goop. et Woopw.) Lamour. f. typica. Die Sammlung enthält einige Exemplare, am */s—*/s 1900 in einer Meerestiefe von 50 und 40 m gefunden. Ein Paar der Exemplare tragen reichlich Gonidiogonien. Die Art wird von Hauck, HARIOT, RosENvINGE und JONSSON angegeben. Hauck teilt mit, dass sie nach starker Brandung auf das Ufer aufgeworfen war. Polysiphonia arctica J. AG. Exemplare mit grossen Gonidiogonien reichlich versehen. Am °/s in einer Tiefe von 50 m und °/s in einer Tiefe von 60 Faden gefunden. Die Art wird für Jan Mayen von Hauck, HARIOT, ROSENVINGE und JONSSON angegeben. Ptilota pectinata (GuNN.) KJELLM. Liegt in einer Menge Exemplare vor. Sie sind gut ent- wickelt, Sporocarpien und Gonidiogonien tragend. Nach An- gabe sind sie am °/s 1900 in einer Tiefe von 50 m und am */s 1900 in einer Tiefe von 60 Faden gefunden. Hauck er- wähnt sie als nicht selten und in einer Tiefe von 50—70 m vorkommend. ROoSENVINGE gibt an, dass zahlreiche Sporo- carpien- und Gonidiogonien-Exemplare sich in der von ihm untersuchten Sammlung fanden. Von Hanrot und H. Jonsson wird sie nicht angegeben. Rhodochorton membranaceum Magnus f. macroclada RosEnv. Auf Bryozoen befestigt; mit Gonidiogonien versehen. Wird von ROSENVINGE und Jonsson für Jan Mayen an- gegeben ; der erstere nimmt sowohl f. typica als f. ma- croclada auf. Cruoria firma KJELLM. mscr. Cr. fronde crustacea, ambitu rotundata, margine sublobata, levi, arctissime adnata, nec a substrato soluta, rhizinis nullis, substantia firma, usque 0.5 mm crassa. Pars basalis e stratis duobus cellularum constituta, cellulis diametro sesqui- ad duplo longioribus. Fila erecta usque ad apicem pluries ramosa, inferne e cellulis subcylindricis con- fecta, mediis ventricosis, usque triplo diametro longioribus, summis eylindrieis vel angulatis, vulgo diametro :equilongis, chromatophoro singulo donatis, partem superiorem cellule oecupante. — Gonidiogonia KJELLMAN, Z.KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 15 sparsa, sat crebra, cylindrica, basim et apicem versus subattenuata, zonata, usque 90 y. longa, vulgo 15 w crassa. Celluke glandulinie inter fila verticalia presentes, in parte inferiori frondis numerosiores. T. 1, Fig. 1—7. Kommt auf einem Exemplare einer unbestimmbaren Lithothamium-Art vor. Die wenigen Exemplare sind in Spiritus aufbewahrt, so dass die Farbe nicht erhalten ist. Sie sind wahrscheinlich jung, tragen aber Gonidiogonien so- wohl in den tieferen wie in den mehr oberflachlichen Lagen der Kruste. Diese ist sehr fest. Soweit ich sehen kann, besteht die auf dem Substrate ausgebreitete Lage aus we- nigstens zwei Zellenschichten. Es sieht aus, als sollten die vertikalen Zellenreihen sich bogenfórmig von der Basallage erheben. Die vertikalen Faden bestehen im mittleren Teil aus Zellen, deren Form und Lànge von den basalen erheb- lich abweichen. Es verdient bemerkt zu werden, dass diese Faden ziemlich reich subdichotomisch verzweigt sind. Der einzige Kromatofor liegt bei der Aussenwand, insbesondere in den äusseren Zellen mächtig. Die Gonidiogonien sind zylindrisch, an beiden Enden verjüngt, so dass sie sich der Spindelform nähern und von ungewöhnlich geringer Dicke (nur 15 ») sind. Die Pflanze fängt frühzeitig an Gonidio- gonien zu bilden, denn solche finden sich überall in der Kruste. Die in RosENviNGES Arbeit Grönlands Hafsalger, S. 784 bei Cruoria arctica erwähnten Cellule glandulinz kommen auch bei dieser Art vor. Sie sind am zahlreichsten in den tieferen Lagen der Kruste. Es scheint mir, dass diese Alge zu keiner vorher be- schriebenen Art der Gattung Cruoria geführt werden kann. Sie zeigt mit Cr. arctica SCHMITZ eine gewisse Ähnlichkeit, aber ist von dieser durch den Bau der Verdickungsschicht und die abweichende Form und geringe Dicke der Gonidio- gonien geschieden. Wenn dieses Verzeichnis mit den vorhergehenden ver- glichen wird, zeigt es sich, dass es folgende Arten nicht aufnimmt: Ulvella confluens. Cladophora arcta 2 hystrix. Ostreobium Queketti. Pylaiella litoralis. Eetocarpus spec. 16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. N:O 14. Omphalophyllum ulvaceum. Desmarestia aculeata. Laminaria Agardhii. Laminaria digitata f. stenophylla und f. complanata. Alaria Pylaii $ membranacea. Fucus evanescens var. bursigera und var. nana. Ascophyllum nodosum. Phyllophora Brodizi *interrupta. Actinococcus subcutaneus. Delesseria Montagnei 3 augustifolia. Rhodochorton penicilliforme. Cruoria arctica. Lithothamnion glaciale. Mein Verzeichnis enthalt folgende Arten, die in denen der übrigen Verfasser unbefindlich sind: Chlorochytrium Schmitzü f. elongata. Enteromorpha arctica. Ulothrix flacca. Urospora claviculata. Acrosiphonia glacialis. Pylaiella penicilliformis. Dichloria viridis. Elachista spec. Laminaria phyllopus. Laminaria nigripes. Laminaria solidungula. Alaria platyrhiza. Chantransia unilateralis. Halosaccion ramentaceum. Delesseria corymbosa. Delesseria Montagnei f. rostrata. Cruoria firma. Möglich ist indessen, dass einige dieser Arten unter anderen Namen in den vorigen Listen aufgenommen sind. So ist wahrscheinlich die Pflanze, die ich Acrosiphonia glacialis genannt habe, dieselbe, die ROSENVINGE von einigen kleinen Bruchstücken als Cladophora arcta ( hystrix be- stimmt hat. Vielleicht ist die Laminaria, die von ihm als L. Agardhii angeführt ist, dieselbe, welche in meinem Ver- zeichnis unter dem Namen L. phyllopus steht. Auch ist es KJELLMAN, Z. KENNTNIS D.MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 17 wahrscheinlich, dass die Alaria, die von HELGI JONSSON als A. Pylaii 8 membranacea aufgenommen ist, keine andere ist als die, welche von Hartot, ROSENVINGE und mir Alaria grandi- folia genannt ist, was jedoch wohl als weniger bedeutend betrachtet werden dürfte, weil er Alaria grandifolia für eine Form (biologische) von A. Pylaii hält. Wie aus dem obigen hervorgeht, habe ich mich gezwungen gesehen, einige Algen der Gran’schen Sammlung als neue auf- zufassen. Zunächst denke ich dann an die beiden Lamina- riaceen. Laminaria phyllopus scheint mir eine gute Art, wenn auch fortgesetzte Beobachtungen zeigen sollen, dass die Bildung der Rhizinen von einer eigentümlichen Beschaf- fenheit des Bodens an den Plätzen, wo sie vorkommt, ab- hängt. Alaria platyrhiza kann möglicherweise eine biologische Form einer anderen Art sein, obgleich ich nicht einsehe, wie äussere Verhältnisse solch eine abweichende Entwickelung des Rhizinensystems haben hervorbringen können. Da ich nur ein Exemplar zur Untersuchung gehabt habe und nichts über das Vorkommen der Pflanzen kenne, muss die Art in einem gewissen Grade unsicher sein, obgleich mir nichts anderes offen stand, als sie als neu zu beschreiben. Cruoria firma könnte möglicherweise mit der von Jan Mayen vorher angegebenen, im Eismeere heimischen Cr. arctica identisch sein. Sie weicht doch in so vielen Be- ziehungen und so bedeutend von dieser Art ab, wie sie von ROSENVINGE in seinen Arbeiten über die Algenvegetation Grónlands beschrieben ist, dass ich die beiden Cruoria als ein und dieselbe Art habe ansehen können. Übrigens wäre es nicht merkwürdig, wenn diese Gattung im Eismeere von zwei Arten vertreten wäre. Der Auffassung von Chantransia unilateralis als selbständige Art dürfte kein Glauben bei- gemessen werden, besonders da sie, wie ich oben angegeben habe, sich auf die Untersuchung nur sehr weniger Exemplare gründet. Diese Chantransia ist jedoch so verschieden von allen anderen dieser Gattung, die ich kenne — in der letzten Zeit habe ich ein ganz erhebliches Material von diesen Pflanzen untersucht —, dass ich nicht umhin konnte, sie als neu zu be- schreiben. Wenn die Urosporen sehr veränderlich nicht sind, ist zweifelsohne U. claviculata eine selbständige Art. So ver- hält es sich auch mit Pylaiella penicilliformis. Freilich ist die Meeresalgenvegetation von Jan Mayen Arkiv för botanik. Bd. 5. No 14. : 2 18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND D. No 14. allzuwenig bekannt, als dass man sich darüber eine bestimmte Auffassung bilden kónnte; aus dem, was vorliegt, dürfte man doch schliessen kónnen, dass sie hocharktisch sei. Von den angeführten, vorher bekannten Arten gibt es keine, die im eigentlichen Eismeer-Gebiete nicht angetroffen ist und unter den aufgegebenen Arten sind mehrere, welche die Haupt- bestandteile der im eigentlichen Sinne arktischen Vegetation ausmachen. So gut als ausschliesslich arktisch ist Laminaria solidungula, die süd vom Eismeere mit Sicherheit nicht ge- funden ist und infolgedessen nach dem, was man jetzt kennt, als sehr charakteristisch für das arktische Gebiet angesehen werden muss (XVI, S. 170 und 175.) SIMMONS ràumt sogar ein, dass sie nebst Phyllophora interrupta seines Erachtens selbst wührend des Teiles der Eisperiode, da die Ubereisung ihren Hóhepunkt erreichte, im Eismeere hátte bestehen kónnen. (Vgl. VIII, S. 61). Algen, charakteristisch für das arktische Gebiet, sind ferner solche wie Polysiphonia arctica, Ptilota pectinata und Delesseria Berii, wenn sie auch im nörd- lichen Teile des Atlantischen Ozeans und dem nórdlichen Pacific vorkommen. An der Küste von Jan Mayen scheinen sie weit verbreitet und reichlich aufzutreten. Die Sammlung, die ich zur Untersuchung bekommen habe, enthält mehrere kräftig entwickelte Exemplare. Auch die, die über die Algenvegetation von Jan Mayen vorher geschrieben haben, führen diese an, was mir Grund gibt anzunehmen, dass sie einen gewöhnlichen Bestandteil der Flora ausmachen. Von Polysiphonia arctica mag angeführt werden, dass sie in der Gran’schen Sammlung in reich goni- diogonientragenden Exemplaren vorliegt, solche, wie ich in den übrigen Teilen des Eismeeres selten angetroffen habe, obgleich ich Gelegenheit gehabt, das ganze Jahr hindurch eine grosse Menge Exemplare zu untersuchen (VIII, S. 124). Turnerella Pennyi verdient auch in diesem Zusammenhange genannt zu werden. An der Küste von Jan Mayen kommt sie gewiss sehr reichlich vor. Die Gran’sche Sammlung ent- hält mehrere sehr kräftig entwickelte Exemplare. Schon von XOSENVINGE ist sie von hier angegeben. Vielleicht muss diese Art mit einer gewissen Vorsicht behandelt werden, denn meiner Meinung nach ist sie noch nicht völlig klar- gestellt; besonders scheint mir ihr Verhältnis zu Turnerella septentrionalis unklar. Wenn diese an der nord-nordwest- KJELLMAN, Z. KENNTNIS D.MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 19 küste Norwegens vorkommende Alge, wie FosLız (IV, S. 5—6) und RosENVINGE (XIV, S. 29—32) sie auffassen,! auch unter T. Pennyi geführt werden soll, wird ihre eigentlich arktische Verbreitung nicht so offenbar. Laminaria nigripes, die jetzt erst durch »Michael Sars» Expedition an der Küste von Jan Mayen gefunden worden ist und die der grossen Anzahl der Exemplare nach zu urteilen dort gut vertreten scheint, dürfte auch genannt werden wie darauf deutend, dass die Algen- vegetation arktisch sei.” Ist Hanrors, ROSENVINGES und meine eigene Bestimmung von Alaria grandifolia richtig, würde das Vorkommen dieser ausschliesslich arktischen Art bei Jan Mayen deutlich darlegen, dass die Vegetation arktisch sel. Laminaria Agardhii ist auch (von Harıor) für:Jan Mayen angegeben. Diese Art ist karakteristisch für das Eis- meer. Die Moglichkeit ist indessen nicht ausgeschlossen, dass eine fehlerhafte Bestimmung hier vorliegt. Hauck nimmt Fucus evanescens auf. Diese sogenannte arktische Art ist in letzterer Zeit, gewiss mit Unrecht, mit Fucus inflatus vereinigt worden, dass keine sicheren Schlüsse aus dieser Art gezogen werden kónnen. Dasselbe ist der Fall mit Enteromorpha arctica J. Agardh, betreffs welcher man nicht weiss, ob es richtig und möglich ist, sie von der weitverbreiteten Enteromorpha intestinalis zu scheiden. Kurz, aus dem, was man jetzt von der marinen Algenvegetation von Jan Mayen kennt, kann man ganz gewiss den Schluss ziehen, dass sie rein arktisch ist. In »The Algae of the arctic sea» teilte ich auf dann ge- kannte Tatsachen dieses Meer hinsichtlich der Algenvegetation in drei Provinzen ein: die Spitzbergische, die Sibirische und die Amerikanische, und war der Ansicht, dass die Grönlän- dische Ostküste zu der Spitzbergischen geführt werden solite, umsomehr, da Spitzbergen und Ostgrónland von demselben Strome -— dem Polarstrome berührt sind. Zu dieser Zeit war die Vegetation in diesem Teile von Grónland im Vergleich mit dem, was jetzt der Fall ist, äusserst wenig bekannt. RosEN- VINGE referiert meine Auffassung, erwühnt doch nicht, dass zu seiner Zeit ein weit grösseres Material vorlag, als zu der ! JÖNSSON und BómRGESEN sind der Ansicht, dass auch Kallymnia rosacea hierher geführt werden soll (IIT, S. XII). ? Die Art ist von JONSSON und BÖRGESEN als rein arktisch auf- genommen (III, S. XV). 20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 9. No 14. Zeit, da mein Buch erschienen ist; er kommt demzufolge in einem gewissen Grade zu einer anderen Auffassung als ich. Sein Schluss lautet in folgender Weise: »Hvis man skal regne - de foreliggende Fakta, forekommer det mig derfor, at Gron- lands Ostkyst snarare bor regnes til samme Provins, som Vestkysten end til Spitzbergens Provins. At den har flere ostlige Former end Vestkysten og derved indtager en floris- tisk Ssrstiling er forovrigt hojst naturligt, da Tilforseln af saadanne let kan ske ved Hjelp af Polarstrommen.» (XV, S. 179.) Der Verfasser sagt, wie man sieht, dass die Ost- küste lieber zu derselben Provinz wie die Westküste als zu der Spitzbergischen gerechnet werden soll, anderseits aber, dass sie mehr óstliche Formen als die Westküste aufzuweisen hat und dadurch eine floristische Sonderstellung einnimmt, was auch natürlich ist, da ihr solche mittelst des Polar- stromes zugeführt werden können. Sie sollte also nicht zu- sammen mit der Westküste gerechnet sein, sondern eine Provinz für sich bilden, die sich durch eine grössere Zahl östlicher Arten kennzeichnet. Für das Zählen der Ostküste zu derselben Provinz wie die Westküste kann ROSENVINGE sich darauf stützen, dass eine so wichtige Pflanze wie Agarum Turneri an der Ostküste befindlich ist. Zweifelsohne wäre ich zu einer etwas abweichenden Begrenzung der Algenprovinzen des Eismeeres gekommen, wenn diese Tatsache mir bekannt gewesen wäre, wie aus meiner Darstellung hervorgeht (VIII, S. 79) und ganz besonders ware dies der Fall gewesen, wenn ich gewusst hätte, dass Laminaria longieruris auf dieser Küste gleichfalls vorkommt. Diese Arten sind besonders wichtig für die Entscheidung dieser Frage und sprechen kräftig für RosENvINGES Auffassung, dass die Ostküste in floristischer Hinsicht eine Sonderstellung einnimmt. JONSSON bei seiner Untersuchung der Algenvegetation an der Ostküste Grónlands (1904), kommt zu einem Schlusse, der gewisser- massen von der Auffassung ROSENVINGES abweicht. Er ist nämlich der Ansicht, dass es aus seinen Untersuchungen und Bestimmungen hervorgeht, »that the resemblance between the marine flora of East Greenland and Spitsbergen ist still greater» als ROSENVINGE angenommen. (XI, S. 2—3.) SIMMONS hat eine Ansicht ausgesprochen, die mehr mit der von RosENVINGE in Übereinstimmung steht, die nümlich, dass die Flora an der Ostküste »is very closely allied to that 4 KJELLMAN, Z.KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 21 of western coast.» Bei Beurteilung des Verhältnisses zwischen der Flora an der West- und der Ostküste und des Unter- schiedes dieser letzteren von der auf Spitzbergen, hebt ROSENVINGE als wichtig hervor, darauf Rücksicht zu nehmen, dass sowohl an der West- als der Ostküste, nicht aber auf Spitzbergen mehrere arktisch-amerikanische Arten zu finden sind, unter welchen er besonders Agarum Turneri hervor- zuheben wünscht. Er könnte Laminaria longicruris beigefügt haben. Diese sind zweifelsohne sehr beweisend. Indessen hat Simmons (XVI, S. 166) gezeigt, dass die Flora der ganzen Küste entlang nicht gleichförmig ist, sondern dass ungefähr beim 66. Breitengrade ein Unterschied sich geltend macht. Es ist im südlichen Teile dieses Gebietes, wo die beiden arktisch-amerikanischen Laminariaceen bis jetzt angetroffen sind. Er setzt diesen Unterschied in der Algenvegetation in Verbindung mit einer früher befindlichen Landbrücke zwischen Island und Grönland, die dieses Jetztgenannte Land zwischen dem 65. und 69. Breitegrad traf. Es ist nicht unwahrschein- lich, dass Simmons das Richtige getroffen hat, in welchem Falle das nördliche Gebiet als mit Spitzbergen zusammen- gehörig betrachtet werden kann, das südliche aber durch arktisch-amerikanische Arten charakterisiert, sich an die West- küste ansehliesst. Es ist mir von Gewicht gewesen, mich auf dieses schwie- rice Kapitel einzulassen, da es darauf ankam, mir eine An- sicht darüber zu biiden, wohin die Algenflora von Jan Mayen mit grösster Wahrscheinlichkeit zu führen wäre. Die isolierte Lage der Insel macht sie in algengeografischer Hinsicht beson- ders wichtig und ihre Vegetation kónnte bedeutende algengeo- graphische Aufschlüsse geben. Sie ist ja aber bis jetzt sehr unvollstandig bekannt, ihre Arten sind von verschiedenen Personen mit ganz von einander abweichender Auffassung der Arten bestimmt, und das Material, worauf die Bestimmungen sich gründen, ist winzig. ROSENVINGE hat diese Frage be- rührt, aber auf Grund der geringen Zahl von Jan Mayen bekannter Arten ist es ihm natürlich nicht möglich gewesen, ein vollgültiges Resultat zu gewinnen. Er gelangt doch zu der Auffassung, dass die Flora dieser Insel dem vorliegenden Material nach zu urteilen einen Übergang zwischen der von Spitzbergen und Grönland zu bilden scheint. Besonders für diesen Übergang sprechen Laminaria Agardhii und Alaria 29 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. grandifolia, die charakteristisch für die Flora von Spitzbergen sind, und Delesseria Montagnei, die ihre Ostgrenze bei Jan Mayen hat (XV, 8. 157). Viel ist durch die Gran’sche Sammlung nicht hinzu- gekommen, was dazu dienen kann, die Verwandtschaft der Jan Mayen’schen Flora klarzumachen. Als beschriebene Arten, die von Jan Mayen vorher nicht bekannt waren, werden die folgenden in meinem Verzeichnis angeführt : Chlorochytrium Schmitzii. Enteromorpha arctica. Ulothrix flacca. Dichloria viridis. Elachista spec. cfr. fucicola oder lubrica. Laminaria nigripes. Laminaria solidungula. Halosaccion ramentaceum. Delesseria corymbosa. Dem Vorkommen von Delesseria corymbosa darf viel- leicht kein grösseres Gewicht beigemessen werden, weil sie mit D. Berii nahe verwandt ist und vielleicht zu derselben Art wie diese gehört. Es mag indessen hervorgehoben werden, dass diese Pflanze von Spitzbergen oder Ost davon nicht ge- kannt ist, wohl aber von Grönland, sowohl von der West- als der Ostküste, an letzterem Platze so nördlich wie Turner Sund (ungefähr 69?45' (Jonsson XI, S. 11). Diese könnte also als auf Übereinstimmung mit der Flora Grönlands deu- tend betrachtet sein. Halosaccion ramentaceum und Lami- naria solidungula kommen sowohl auf Spitzbergen als Grön- land vor und gehen an der Ostküste dieses Landes hoch gegen Norden hinauf. Beide sind im Eismeere weit ver- breitet. Sie liefern also keine Haltpunkte bei der Entschei- dung der vorliegenden Frage. Laminaria nigripes und Dichloria viridis geben auch keine bestimmte Aufklärung. Beide kommen sowohl bei Spitzbergen als bei Grönland vor, wenn ihre Ver- breitung auch, wie sie bis jetzt bekannt ist, betreffs der Ost- küste Grönlands verschieden ist, indem Laminaria nigripes von dem nördlichen Teile nicht angegeben ist, Dichloria dagegen nur von diesem. - Die bei Jan Mayen gefundene Art von der Gattung Elachista, sei nun dass sie E. fucicola oder E. lubrica ist, liefert in dieser Hinsicht keinen Aufschluss, da beide sowohl von Spitzbergen als von der Ostküste Grönlands KJELLMAN, Z. KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 23 gekannt sind. Die Pflanze, die ich Enteromorpha arctica genannt habe, ist so wenig aufgeklürt, dass ich mir nicht getraue sie irgendwelchen Schlüssen betreffs der Verwandt- schaft zwischen der Flora verschiedener Gebiete zu Grunde zu legen. Ulothrix flacca ist bei Spitzbergen nicht wahr- genommen, aber sowohl von der West- als der Ostküste Grönlands bekannt, an der letzteren so hoch wie 67°16’. Möglicherweise könnte dieses auf Verwandtschaft mit der Grönländischen Flora deuten: es braucht aber nicht so auf- gefasst zu sein, denn eine Art wie diese könnte leicht über- sehen werden. Es bleibt uns nun übrig zu sehen, ob uns die neu- beschriebenen Formen irgend einen Aufschluss pflanzen- geographischer Art zu geben haben. Neu sind die folgenden: Chlorochytrium Schmitzii f. elongata. Urospora claviculata. Acrosiphonia glacialis. Pylaiella penicilliformis. Laminaria phyllopus. Alaria platyrhiza. Chantransia unilateralis. Cruoria firma. Dass in einer Sammlung so klein wie die Gran’sche und, wie es scheint, mehr aufs gerathewohl als streng systematisch zusammengebracht, so viele Arten sich als neu zeigen, würde angeben können, dass bei Jan Mayen eine arktische Algen- flora eigentümlichen Charakters vorhanden sei, wohl arktisch und Verwandtschaft mit der von Spitzbergen und Grönland zeigend, aber auch mit selbständigem, scharf hervortretendem Charakter. Eigentlich scheint nur die Neuheit einer einzigen Art in Frage gesetzt werden zu können, Acrosiphonia glacialis. Wahrscheinlich ist diese schon vorher bekannt, mit Clado- phora arcta (von Spitzbergen) und mit Spongomorpha (Acrosi- phonia) hystrix (von Grönland) verwechselt; ganz sicher ist dies aber nicht. Die übrigen scheinen mir bis jetzt nicht beschrieben, und sie sind nicht derart, dass sie leicht zu übersehen und schwierig zu entscheiden sind. Ich möchte hinzufügen, dass es anmerkenswert ist, dass die beiden La- minariaceen, Agarum Turneri und Laminaria longieruris, in dem Material, das heimgebracht worden ist, ganz und gar mangeln. Das deutet darauf, wenn es auch nicht beweis- 24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. kräftig ist, dass diese Arten dort nicht vorkommen, da andere Laminariaceen von allen den Expeditionen, die die Insel besucht haben, eingesammelt worden sind. Hierdurch wird ein amerikanisch-gronlandisches Element vermisst, das man in dieser Flora erwarten sollte, wenn ihre Entwickelung mit der Grönländischen zusammenfiel, was, der Lage nach zu urteilen, das natürlichste ware. Ich komme folglich zu dem Schlusse, dass, soviel es nach dem vorliegenden flo- ristischen Material zu urteilen möglich ist, die Meeresalgen- vegetation von Jan Mayen arktisch mit einer selbständigen Entwickelung ist. Jan Mayen würde also in dem arktischen Meeresalgengebiete eine eigene Provinz bilden. Von den ökologischen Verhältnissen der Flora ist bis jetzt so gut wie nichts bekannt. Sie scheint eine aus- schliesslich tiefwässerige zu sein. Von einer Litoral-Vege- tation wird nichts mitgeteilt. Dagegen gibt Hauck an, dass so ausgeprägte Litoraliormen wie Fucus evanescens f. bursigera und f. nana 20—30 Meter tief gefunden sind. Wenn man auch, wie RosENvINGE bemerkt, nicht annehmen kann, dass sie in dieser bedeutenden Tiefe gewachsen sind (XII, S. 27), ins Litoralgebiet kann man sie gegen diese bestimmte Angabe nicht verlegen. Dieselbe Tiefe ist für Ascophyllum nodosum (VI, S. 3—4) angegeben. Die Tiefe, wo die Vegetation anfängt, sollte ungefähr 5 Meter sein. Hauck gibt an, dass Laminaria Agardhii und L. digitata in einer Tiefe von 5—20 Meter vorkommen. Auf 20—50 Meter scheint um vorliegenden, nicht so besonders zuverlässigen Angaben nach zu urteilen, die Mehrzahl vorzukommen. So wird von Turnerella Pennyi, Halosacecion ramentaceum, Delesseria corymbosa angegeben, dass sie in einer Tiefe von 50 Meter gefunden sind, Polysiphonia arctica in 20—30 und 50 Meter, Cruoria arctica in 20 Faden, Lithothamnion glaciale in 25 Faden. Noch tiefer sollten Delesseria Berii (65 Faden), D. sinuosa (50—110 Meter) und Ptilota pectinata (50--70 Meter) gehen. Die beiden grünen Algen Enteromorpha arctica und Acrosi- phonia glacialis wurden in einer Kollekt gefunden, die der Etikette nach auf 50 Meter heraufgeholt war. Wenn diese Angaben der Tiefe auch zu hoch angegeben sind, aus diesen dürfte man jedoch den Schluss ziehen, dass die Flora im ganzen eine Tiefwasserflora ist. Es verdient angeführt zu werden, was in dieser Hinsicht von der französischen »La KJELLMAN, Z.KENNTNIS D.MAR. ALGENFLORA V.JAN MAYEN. 25 Manche-Expedition» mitgeteilt wird. »Les Alges brunes et rouges rejetées par la mer et qui forment, sur le rivage, un bourrelet de goémon presque ininterrompu.» — »ll est a remarquer que nulle part nous n’avons vu a marée basse ces algues en place.» (V, S. 201—202.) Von der Verteilung der Flora oder dem Zusammenschluss zu Formationen liegt keine Mitteilung vor; das einzige, das dafür sprechen könnte, sind gewisse Angaben der Oster- reichischen Expedition. So erwähnt Hauck, dass Laminaria Agardhii an gewissen Plätzen allgemein sei; an einer Stelle kam sie in grosser Menge vor; von Laminaria digitata, dass sie um die sogenannten Eier-Inseln besonders zahlreich vor- kam; dass Fucus evanescens und Ascophyllum nodosum an einem angegebenen Platze gemein war. Dies könnte so auf- gefasst sein, dass es besondere Laminaria-, Fucus- und Asco- phyllum-Formationen gibt. Den Algen nach zu urteilen, die ich von Jan Mayen zur Untersuchung gehabt habe, ist die Flora dort sehr kräftig. Hieraus geht hervor, dass die Algen daselbst besonders günstige Lebensverhältnisse haben. In dieser Hinsicht stimmt die Flora von Jan Mayen mit der des Grönländischen Meeres, z. B. an den offenen Küsten Spitzbergens überein. Ich möchte als Beispiel dieser kräftigen Entwickelung Delesseria Berii, Poly- siphonia arctica und Ptilota pectinata anführen, welche an einer anderen Stelle schwerlich dieselbe Stärke der Entwicke- lung als bei Jan Mayen vorzuzeigen haben. Mehrere Arten sind mit Fortpflanzungsorganen verschie- dener Art angetroffen. So hat RosENviNcE Delesseria sinuosa, Rhodochorton penicilliforme, Rh. membranaceum, Polysiphonia arctica und Ptilota pectinata am Ende Juli fertil gefunden, die letzte sowohl mit Tetragonidiogonien als Sporangien (Cystocarpien), die übrigen mit Gonidiogonien versehen. Jonsson hat Rhodochorton penicilliforme, Delesseria sinuosa und Omphalophyllum fertil am Ende Juni gefunden. Unter den Gran’schen Algen, die im Anfang August gesammelt waren, sind folgende mit Fortpflanzungsorganen versehen: Urospora claviculata, Acrosiphonia glacialis (reich), Pylaiella penicilli- formis, Chantransia unilateralis, Halosaccion ramentaceum, Delesseria sinuosa, Polysiphonia arctica, Ptilota pectinata, Rhodochorton membranaceum und Cruoria firma. Die untersuchten Sammlungen sind zu derselben Zeit, im 26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. No 14. Sommer, gemacht, da die Algen des Eismeeres überhaupt zu einer sehr geringen Zahl fertil sind. Ich glaube nicht, dass die Meeresalgenvegetation von Jan Mayen als sehr arm zu bezeichnen ist. Ihre scheinbare Dürftigkeit beruht gewiss auf unserer geringen Kenntnis der Algenflora. Es scheint, als ob eine Einwanderung noch möglich | wäre, diese durch den Polarstrom, welcher der Auffassung ROSENVINGES nach der Flora östliche Bestandteile zugeführt hat. Hauck erwähnt, dass Desmarestia aculeata, die er als Element der Algenvegetation der Insel angibt, auf hin- getriebene Stämme von Nadelbäumen gefunden ist. Wenn sie vom Treibholze bei dessen Ankunft mitgebracht ist, teilt er freilich nicht mit, aber es ist nicht unwahrscheinlich. Sie könnte sich allzu wohl auf diesem Substrate reproduziert haben, wenn sie von weitem kommt, obgleich diese Alge zweifelsohne sehr alt wird. Ich stütze diese Ansicht auf die bedeutende Grösse, die sie im Eismeere erreicht. Nach J. SCHNEIDER (VI) stammten Picea obovata und Larix sibirica aus Sibirien. Ich behaupte durchaus nicht, dass Jan Mayen ihre ganze Vegetation durch den vom Osten her kommenden Polarstrom bekommen hat. Dagegen sprechen seine grönländischen und endemischen Arten. Möglich ist aber, dass noch in unseren Tagen Algen mit der grossen Menge Treibholz, die auf die Küste der Insel hinaufgeworfen sind, vom Osten her dahin zugeführt werden könnten. Nicht nur mit Treibholz vom Osten her können Algen kommen. Im Berichte von der französischen Expedition mit »La Manche» ist hervorgehoben, dass »Boules de verre dont font usage les pécheurs du nord pour soutenir leurs lignes et leurs filets», auf das Ufer hinaufgetrieben gefunden worden sind. Diese tragen, nach dem, was ich selbst in anderen Gegenden des Eismeeres gesehen habe, Algen angeheftet, und es ist ganz gut möglich, dass diese Fortpflanzungsorgane haben liefern können, die gekeimt und sich weiter entwickelt haben. Diese Glaskugeln kommen aus bebauten Orten, also von süd- lich von Jan Mayen gelegenen Plätzen. KJELLMAN, Z.KENNTNIS D.MAR. ALGENFLORA V.JAN MAYEN. 27 Litteratur-Verzeichnis. AGARDH, J. G. De Laminariis. Lunds universitets årsskrift. TIL V’!(L.) BÖRGESEn, F. The Alge-vegetation of the Faröese coast with Remarks on the Phyto-Geography. Copenhagen 1905. (TE) BÖRGESEN, F. und Jonsson, H. The Distribution of the marine Algz of the Arctic Sea and of the northernmost Part of the Atlantic. Botany of the Ferées. Appendix. (IIl.) Fosrre, M. The reproductive organs in Turnerella septen- trionalis. Det Kgl. Videnskap-Selskabs Skrifter No. 2—3 1896. Trondhjem. (IV.) Harior. Note sur les collections eryptogamiques, rapportées par La Manche. IJ. Ile Jan-Mayen. In voyage de »La Manche» a Vile de Jan Mayen et au Spitzberg 1892 par M. Bienaime. Nouvelles archives des missions scientifiques et litté- raires. Tome V. Paris 1893. (ES) Hauck, F. Alge, in der Internationalen Polarforschung 1882—83. Die Österreichische Polarstation Jan Mayen. Beobachtungsergebnisse. Bd. IIT. VIL. Teil. Botanik. A. Flora der Insel Jan Mayen von Dr. H. W. Reichardt. (VI.) Jonsson, H. The marine Alge of Iceland. Separat aus Botanisk Tidskrift 1903. (IX.) ——, A contribution to the knowledge of the marine Algz of Jan Mayen. Botanisk Tidsskrift 1894. CX.) ——, The Marine Algz of East Greenland. Meddelelser om Gronland. Vol. XXX. (XI.) KJELLMAN, F. R. Studier öfver Chlorophycé-sláktet Acrosi- phonia J. G. Ag. och dess skandinaviska arter. Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band 18, Afd. III, No. 5. (VIL) ——, The Alge of the Arctic Sea. K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band 20, No. 5. (VIIL.) KOLDERUP ROSENVINGE, L. Die Abteilung: Algues marines in C. Ostenfeld-Hansen, Contribution à la Flore de l'ile Jan Mayen. Botanisk Tidsskrift Bd. 21. 1897—98. (XII.) —-——, Gronlands Havsalger. Separatabdruck aus Meddelelser om Gronland. 1893. (XII) 28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. KOoLDERUP ROSENVINGE, L. Deuxiéme mémoire sur les Algues marines du Groenland. Separatabdruck aus Meddelelser om Groenland. 1898. (XIV.) ——, Om Algvegetationen ved Gronlands kyster. Separat- abdruck aus Meddelelser om Gronland. 1898. (XV.) Simmons, H. G. Remarks about the Relations of the Floras of the Northern Atlantic, the Polar-Sea and the Northern Pacific. In Beiheft zum Botanischen Centralblatt Bd. XIX Abies 9905; (XVI) KJELLMAN, Z. KENNTNIS D. MAR. ALGENFLORA V. JAN MAYEN. 29 Figuren-Erklärung. Tafel I. Cruoria firma KJELLM. Fig. 1—7. 42 Fig. 1. Fertiler Spross im Querschnitt “>. „ 2. Der untere Teil eines Querschnittes durch einen fertilen Teil des Sprosses "7° „ 9. Gonidiogon ?7° 4. Vom Basalteil des Sprosses ^i^ 5. Vom mittleren Teil des Sprosses ^T^ 6. Vom obersten Teil des Sprosses *?°. 500 7. Teil eines Querschnittes durch den obersten Teil des Sprosses ^7 Urospora claviculata KIerim. Fig. 8. Fig. 8. Fertile Zelle im oberen Teile des Sprossses vergr. Laminaria phyllopus Koeıın. Fig. 9—15. Fig. 9. Wurzel von unten aus gesehen | 10—13. Rhizinenzweige Enteromorpha arctica J. Ac. Fig. 14—15. Fig. 14. Spross von der Fläche aus =? » 15. Querschnitt des Sprosses 72^ Acrosiphonia glacialis Ksettm. Fig. 16—185. Fig. 16. Vegetativer Teil eines Zweiges ^. „ 17. Zweig mit einer fertilen und einer entleerten fertilen Zelle ^7". „ 18. Zweig mit emer entleerten und einer fast entleerten fertilen Zelle 439. 1 Tafel II. Chantransia wnilateralis KJELLM. Fig. 1—4. 250 Fig. 1. Fertiler Spross ^j 2. Zweig, an der Spitze mit Gonidiogonien versehen, ein durch- wachsen °°° 3. Spitze eines Zweiges ^T^ 4. Der untere Teil des Sprosses ?7^ Pylaiella penicilliformis KJELLM. Fig. 5—7. 9. Teil der Pflanze =". 6—7. Zweige mit gereihten Sporangien P] 50 1 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 14. Chlorochytrium Schmitzii RosENV. f. elongata Kyeıım. Fig. 8—9. s—9. Exemplar, die gewöhnliche Form der Pflanze zeigend *2°. Fig. Fig. 10. Alaria platyrhiza Ksetrm. Fig. 10—12. Der untere Teil der Pflanze. Das Rhizinensystem von oben gesehen. —. Das Rhizinensystem von unten gesehen 1 Eine der unteren (älteren) Rhizinen — 1 1° Laminaria phyllopus Kyeıım. Fig. 13. Exemplar mit kräftig hervortretendem Mittelnerv-ähnlichem Mittelteil, an beiden Seiten mit je einer Reihe Bulle. Auf IV I. dem vorjährigen Blatt ein lineares Loch, wahrscheinlich die Region, welche Sorus eingenommen hat. —. Tafel Ill. Urospora claviculata Kyeıım. Fig. 1—3. Der Basalteil des Sprosses mit Rhizinen =. Der untere Teil des Sprosses, unmittelbar über den rhizinen- tragenden 4. . Der obere Teil des Sprosses: in einer Zelle ist ein Teil des Chloroplasten mit Pyrenoiden wiedergegeben "7°, Acrosiphonia glacialis Kseıım. Fig. 4—12. Der untere Teil des Sprosses mit Rhizinen 4. . Die Spitze einer Rhizine, zum Speicherungsgewebe überge- gangen >=" Zweig mit zwei entleerten fertilen Zellen, die aneinander stossen ^7. Ein verzweigter Axe mit einer entleerten fertilen Zelle *°. 40 8—10. Zweigenspitzen verschiedener Form 7. i 12. Fertile Zelle mit Öffnung. Die Wand gestreift *5*, Aus dem Basalteil des Sprosses. Die Wand stark verdickt und gestreift. Im oberen Zellteile sind die Pyrenoiden hinein- gelegt. =. Tryckt den 21 april 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 1 d PISA 1 ate ' ALE mJ NARI C 1a raton "n. y —€— A EM JS a > MAD B Ys P 3 : a "al 5» V As «V * Pd, id = x WS e ) ] M " SN; > A OE nie f (SE b a; A ^ B. » ER 1 ^ 5.4 vt Mo th lig Ue a p. PL > pe e A L MV 4 bör M, =, 4 % * oy á Á Em ae ad —- - c1 ae m 4: "EA er ) ^ ^ | E uw = ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 14. = en I Juel foto., Kjellman & Ljunggren delin. 1-7. Cruoria firma n. sp., 8. Urospora claviculata n. sp., 9-13. Laminaria phyllopup Ljustryck J. Cederquist Sthlm, | | sp., 14-15. Enteromorpha aretica J. G. Ag., 16-18. Acrosiphonia glacialis n. sp. | | " ARKIV FOR BOTANIK, BAND 5. N:o 14. Kjellman & Ljunggren delin. 1-4, Chantransia unilateralis n. sp., 5-7 Pylaiella penicilliformis 10-12 Alaria platyrhiza n. : ~ Ljustryck J. Cederquist Sthlm. |sp., 8-9, Chlorochytrium Schmitzii Rosenv. f. elongata n. forma., - 13 Laminaria phyllcpus n. sp, : Rey ONY wie aoc ie TO N I v» 4 ze AP OT ) > DE s KIV FÓR BOTANIK. BAND 5. N:o 14 | AR Kjellman del, 1-3. Urospora clavicu 4 Acrosiphonia glacialis n. sp. ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:o 15. Om främmande alger ilanddrifna vid Sveriges västkust. Af F. R. KJELLMAN. Inlämnad den 14 februari 1906. P d I Botanisk Tidsskrift för nyss förflutna ar har L. KoLDpE- RUP ROSENVINGE offentliggjort en uppsats med titel: »Om fremmede Alger, ilanddrevne pa Jyllands Vestkyst». 1 slutet af denna uttalar han den förhoppningen, att hans lilla med- delande matte gifva anledning till, att likartade systematiska undersökningar företagas vid andra kuster. Jag hyser samma förhoppning, pa det man matte vinna insikt om driftalgernas betydelse i vaxtgeografiskt hänseende, en fraga som ofta varit pa tal, men vid denna tid fatt mer än vanligt aktuellt intresse (jfr ROSENVINGES arbete sid. 102). For att söka fa dylika undersökningar till stand vid Sveriges kuster skall jag meddela det lilla, jag har mig bekant om dessa férhallanden hos oss, där saken ställer sig annorlunda an vid Jyllands västkust. Afven till var västra kust ilanddrifvas alger. Att afgöra, om dessa äro främmande, är i vissa fall lätt, i andra ater svart. Förekommer arten icke vid vara kuster, sa ar den naturligtvis hitdrifven fran nagot annat närmare eller fjär- mare beläget land, men det kan ju hända, att bland drift- algerna finnas inhemska arter, om hvilka man svarligen kan veta, huruvida de faktiskt vuxit har eller kommit fran nagot annat land eller någon annan del af kusten. Äfven i detta Arkiv für botanik. Bd 5. N:o 15. ; 1 2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 15. senare fall är algen pa sätt och vis främmande och förtjänt att taga reda pa, emedan genom sadana driftalger artens ut- bredningsomrade kan forstoras eller förändras. I detta hän- seende blifva forhallandena nagot mera invecklade vid Sveri- ges nästan allestädes rikt bevuxna västkust 4n vid den bara Jylländska västkusten. Jag vill genast säga, att, ehuru jag är förvissad om, att redan inhemska arter kunna kommit drifvande frän andra länder, jag icke ager nagra observationer att stödja dessa antaganden pa. Nagra som helst »systematiska studier» i dessa ämnen har jag icke gjort. Det är nagra tillfälliga iakttagelser fran mina tidigaste studiear, jag vill meddela. Ar 1870, dä jag första gängen. besökte Bohuslän och gjorde mina första larospan såsom fykolog, nöjde jag mig icke med att tillvarataga och bestämma vidvuxna alger, utan ägnade äfven min uppmarksamhet at de tängbäddar, jag fann ihopdrifna och ilanddrifna pa vissa ställen af kust- sträckan omkring det ungefär midt i Bohuslän belägna Fiskebäckskil. Det var mycket jag dä anträffade, men vid undersökning befanns det mesta vara arter, som växte vid kusten. Jag fann dock tvenne alger, som väckte mitt lifli- gaste intresse och min stora gladje, emedan jag antog mig hafva funnit tva för Sveriges flora nya arter. Snart kom jag dock pa det klara med, hvad det var för alger och att de funna arterna icke vaxte vid var kust, utan maste anta- gas vara ditdrifna langväga ifran. Jag tog dem emellertid tillvara, pressade dem och inlade dem bland mina ófriga samlingar. Här ligga de ännu val förvarade. De voro Polysiphonia fastigiata fästad pa Acophyllum nodosum och Alaria esculenta. Af den förra (Acophyllum) bevarade jag blott de sma delar af skottet, pa hvilka tofsarne af Polysip- honian voro fastade, och har antagligen val rerigjort dessa sma stycken fran epifyter. De äro nämligen alldeles fria fran sadana. Däremot har jag vid nu företagen undersök- ning funnit sådana i tämligen stor mängd bade på Alarian och Polysiphonian. Jag tror mig kunna antaga, att de alla varit fasta pa dessa och icke, under det dessa flutit efter kusten, blifvit intrasslade i dem. Det är en, på hvilken jag ej ar fullt sáker; jag har endast funnit fragment af denna. Såsom främmande, vid Sveriges västkust ilanddrifna alger kan jag sålunda anföra följande: F.R. KJELLMAN, ALGER ILANDDRIFNA VID SVERIGES VASTKUST 3 Alaria esculenta. Mina samlingar innehalla af denna 4 exemplar, däraf ett med endast laminans ófre del i behall, ett med hela laminan, ett med rhiziner, stipes och nedre delen af laminan och ett fjärde nästan alldeles fullstandigt. Rhizinsystemet består af jämförelsevis fa, korta, men starka rhiziner. Jag sluter häraf, att exemplaren ursprungligen varit fästa pa klippbotten. Stipes är kort, omkr. 3 cm, något plattad i sporofyllregionen. Laminan är hos alla exemplaren mycket tunn och blek, rikligt försedd med kryp- tostomata. Laminans form är än jämnbredt lancettlik, än nästan äggrundt lancettlik. Bredden är betydligt olika, mest omkr. 3,4 cm, hos ett exemplar dubbelt så bred. Läng- den uppgår till omkr. 1 m, så vidt exemplaren tillåta en mätning. Två exemplar äro försedda med sporofyller. Hos det ena äro dessa unga, nyss anlagda, hos det andra af en för denna art ovanlig form och storlek och sterila. Längden uppgår till 15 em. Denna Alaria, som tvifvelsutan tillhör arten A. esculenta, afviker från typiska exemplar genom lami- nans tunnhet, blekhet och rikedom på kryptostomata, genom sporofyllernas form och betydande bredd i förhållande till längden. Jag känner icke under hvilka lefnadsförhållanden en sådan form framkommer. Jag skulle att döma efter andra arter vara benägen att tro, att den växt i lugnt, ovanligt litet salt vatten, (jfr Alaria elliptica, Alge arctic Sea tab. 23). Möjligt är, att en del af dessa karaktärer stå i samband med, att den en längre tid lös drifvit omkring. Jag kan emellertid ej finna annat än att den varit fullt lefvande, då den togs. Den anträffades vid en liten ö Mansholmen, strax i närheten af Fiskebäckskil, sålunda i yttre delen af Gullmarefjorden. På rhizinerna af denna alg funnos fästa följande: Laminaria saccharina. Groddplantor, just i sitt tidigaste utvecklingsstadium. Flera exemplar af denna alg förekommo. De afvika från hvarandra så till vida, att somliga hafva mycket kort stipes-del, andra en flera gånger längre. Då dessa förekommo alldeles bredvid hvarandra, vill det synas, att olikheten dem emellan ej kunde hafva framkallats af olika lefnadsförhållanden, utan berott af inre orsaker, så- lunda att de tillhörde två varieteter, så som man ofta finner en kortstjälkad form växa alldeles bredvid en långstjälkad. Vidare förekom jämte dessa unga Laminiarior: 4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. No 15. Pylaiella litoralis. Denna uppträdde i en lägvuxen form, som hade de öfre grenarna tätt sittande, motsatta till större delen. Till fargen ar den ovanligt mörk, ungefär lik de i Östersjön förekommande formerna af arten. Den var stadd i full utveckling, bar t. o. m. gametangier. af hvilka en del voro mogna eller nästan mogna. Bland denna funnos nágra fragment af en Cladophora. Jag har icke lyckats afgóra, om den var fastad pa rhizinerna eller om den endast var intrass- lad bland dessa eller skotten af Pylaiella. Jag vill icke vaga mig pa att bestämma den till arten. Blott så mycket kan jag sága, att den hór till de blekt gróna, mycket làngcelliga arterna. Efter allt att dóma var den dà Alarian insamlades lefvande och stadd i utveckling, men ännu icke fertil. Såsom förut är nämndt, funnos äfven ilanddrifna talrika exemplar Polysiphonia fastigiata, fästade på Ascophyllum nodosum. Denna föreskrifver sig naturligtvis också fran främmande kust, om också arten är allmän vid vår västkust. Epifyten P. fastigiata anger ju detta. Tyvärr tillvaratog jag, som sagdt, af dessa Ascophyllum-exemplar endast de stycken på hvilken Polysiphonian var fästad. Jag vet nu därför icke, om den var steril eller fertil och om den hade några andra epifyter än Polysiphonian. Jag antecknar sålunda endast, att Ascophyllum nodosum ar af mig funnen iland- drifven från främmande håll vid mellersta Bohusläns kust. Polysiphonia | fastigiata. Jag har till mitt förfogande flera exemplar, samlade vid samma tillfälle. Arten erbjuder med hänsyn till habitus just ej något afvikande. Den är möjligen af något mindre längd och kanske af något större finhet. Men skillnaden är så obetydlig, att det förmodligen icke är något att fästa sig vid. Exemplaren voro lefvande och stadda i full utveckling. Vegetationspunkterna voro fullt normalt utbildade och så vidt jag kan finna, försiggick här delning. En del af exemplaren voro rikt försedda med mogna antheridier eller sådana i alla utvecklingsstadier och några buro unga sporocarpier. Denna växt bär en ganska stor mångfald epifyter. Flertalet äro utan allt tvifvel fästade på Polysiphonian. Några förekomma så nära dess fästepunkt på Ascophyllum, att det är möjligt, att de hafva sitt egent- liga fäste på Ascophyllum. Detta betyder i detta fall intet; de voro fullt tydligt vidfästade. Följande epifytiska arter har jag anträffat: F.R. KJELLMAN, ALGER ILANDDRIFNA VID SVERIGES VÄSTKUST. 5 Enteromorpha compressa. Under detta namn forstar jag den Enteromorpha-art, som upptriider epifytiskt, bildar sma, mycket tiita tofsar, ar enkel eller sparsamt grenig, har skottet sammantryckt och bildadt af tunnväggiga, i tydliga rader ordnade celler. Den förekom typiskt utbildad och var syn- barligen stadd i liflig utveckling, men ännu i sterilt tillstånd. Pylaiella litoralis. Samma eller en närstående form som pa Alaria. Den hade dels mogna, dels unga gametangier, dels — andra individ val utvecklade gonidiogon. Eetocarpus confervoides. Nagra exemplar försedda med gametangier, mogna och nästan mogna. Bestämningen nagot osäker. Ectocarpus tomentosus. Ett tämligen stort exemplar, hvilket var fast antingen pa basaldelen af Polysiphonian eller intill den, direkt pa Ascophyllum. Den var icke sä starkt hopsnodd som denna art vanligen är, men jag tror, att den kan och maste föras till denna art. Tämligen rikt försedd med gametangier af typisk form och storlek. Fler- talet af dem voro mogna eller nära sin mognad. Elachista fucicola. Ett exemplar ännu sterilt, men med gonidiogon under anläggning. Synes hafva varit stadd i liflig utveckling. Laminaria saccharina. Riklig i groddplantstadium, bade exemplar med mycket kort stipes och sadana med denna ganska lang, lika lang som eller längre än laminan. Chantransia spec. Af denna art förekom rikligt med exemplar, af hvilka somliga natt en mycket ringa utveckling, andra kommit sa langt, att de voro försedda med gonidio- gon, fardiga att släppa sina gonidier. Den synes mig vara obeskrifven. Rhodymenia palmata. En groddplanta, frisk och kraftig. Antagligen och säkerligen stadd i full utveckling. Jämte dessa epifyter fanns pa Polysiphonian en parasit, nämligen Choreocolax polysiphonie. Denna var val utvecklad och bar mogna tetragonidier. Efter hvad jag har mig bekant, finnes ännu en främmande alg ofta ilanddrifven vid vara kuster. Det är Himanthalia lorea. Själf har jag icke sett den, men det lider intet tvifvel, att den sasom driftalg kommer till Bohus- läns kust. I litteraturen finnes den upptagen sasom sädan. 6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. No 15. ARESCHOUG omtalar den i sina Phycee sid. 259. Det heter om den har: »In litora Bahusiensia e Jutlandia occidentaii |. Norvegia undis adportata ejicitur sepe v. c. in insulis extra Fiskebäckskil et ad Koster, in Bahusiensi vero mari minime crescens.» Professor O. NORDSTEDT meddelar mig i bref, att han vid Marstrand sett ett flytande exemplar, som bar spar att hafva länge drifvit omkring. En af mina lärjungar, for när- varande sysselsatt med algologiska undersökningar, Lic. K vrrx, har gifvit mig den upplysningen, att han funnit ett drifvande exemplar af denna alg. Sälunda hafva tills dato följande alger funnits drifna till vara kuster fran frammande, aflägset hall: Cladophora spec. (?), Enteromorpha compressa, Pylaiella litoralis, Ectocarpus tomentosus, E. confervoides, Elachista fuci- cola, Laminaria saccharina, Alaria esculenta, Ascophyllum, nodosum, Himanthalia lorea, Chantransia spec., Rhodymenia palmata, Choreocolax polysiphonie, Polysiphonia fastigiata. Jag vet icke bestämdt, hvarifran dessa alger äro komna, men jag ser a andra sidan intet som helst hinder för att antaga dem vara hitforda fran Norges västra kust. De före- komma här alla med nästan full säkerhet. Hemlandet för den sasom obeskrifven ansedda Chantransian kunde val ifra- gasättas, men detta släkte har hittills varit foremal för sa ringa undersökning, att man faktiskt ej vet, hvilka arter som forekomma vid Norges kust. Detta har adagalagts af den granskning utaf Chantransia-samlingar, hvarmed jag varit svsselsatt under senare tid. Afven kunde det blifva fraga om den Cladophora, jag anträffat. Den var sa litet utveck- lad och förekom i sa ringa mängd, att jag anser mig ur stand att fälla nagot omdöme om den. För öfrigt vet ju hvarje nordisk hafs-algolog, huru outredda detta släktes vid Skandinaviens kuster förekommande arter äro. Jag tror salunda, att jag utan risk kan antaga, detta driftmaterial vara kommet fran Norges kuster. Om den tid det varit pa vägen, kan ingenting bestämdt sagas. Sa mycket tror jag mig kunna med visshet uppgifva, att algerna under farden icke tagit någon synbar skada. De bära alla spar af att vara fullt utvecklingsbara. Frågan blir nu den, om någon utsikt finnes att dessa arter skulle kunna blifva bofasta vid den kust. till hvilken F.R. KJELLMAN, ALGER ILANDDRIFNA VID SVERIGES VÄSTKUST. 7 de kommit. För en hel del arter ar detta icke antagligt. Jag har vid ett annat tillfälle framhallit, hvilken betydlig skillnad, som finnes mellan algvegetationen vid Norges och den tillgränsande Sverges kust. Arterna äro andra, vege- tationens fördelning ar i hog grad olika och de för gemen- samma antagna arterna till sitt lefnadssätt afvikande fran hvarandra (KJELLMAN, Uber Algenregionen und Algen- formationen etc. Bih. till K. V.-A. H. Bd 5. N:o 6.) En sa all- män norsk alg som Polysiphonia fastigiata, hvilken utan tvifvel ofta föres till den svenska västkusten, kommer dit, sasom mitt material visar, i fertilt tillstånd, öfverallt finner sin värd- planta, Ascophyllum nodosum, har icke lyckats sla upp sina bopalar, sa vidt man vet, nagonstiides vid den svenska kusten. Det samma kan sägas om Alaria esculenta. Choreo- colax polysiphonie ar sa bunden vid Polysiphonia fastigiata, att där denna alg saknas, där kan den icke förekomma. Rhodymenia palmata är vid Norges kust knuten vid litoralzonen, vid Bohuslän ater vid sublitoralzonen. Det är sålunda föga sannolikt, att arten, kommande från Norge, skulle kunna trifvas vid Sveriges kust. Också är den form, i hvilken den uppträder vid Sveriges kust, olik den norska. Jag tänker naturligtvis, att den kommit till oss mera utvecklad än jag träffat den och försedd med fortplantningsorgan. Jag kommer sålunda till den slutsatsen, att de biologiska förhållandena vid Bohusläns kust äro af den art, att de icke möjliggöra dessa arters fortkomst vid den svenska kusten. Laminaria saccharina, som i groddplant- stadium förekom i så riklig mängd, kan jag knappast antaga kunna komma till normal utveckling vid den kust, dit de förts. Jag har svårt att tänka mig, att den skulle komma lös från sitt fäste och i stället vidfästa sig på sådana ställen, där den skulle kunna trifvas. Rörande de öfriga, epifytiska arterna, så kanske man skulle kunna antaga, att de alstrade individ, som kunde slå sig ned hos oss. Säkert anser jag det emellertid icke. Ty äfven om de tillhöra samma arter, som förekomma hos oss, kunna de utgöra sådana biologiska former, för hvilka de vid Bohusläns kust rådande hydrogra- fiska förhållandena icke äro passande. Jag är därför mest böjd att antaga, att denna tillförsel af främmande alger icke har någon betydelse för vår algvegetation, om också en del af de hitförda arterna så nära morfologiskt öfverensstämma 8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 5. N:O 15. med motsvarande hos oss fórekommande arter, att nagot hinder härför ej synes finnas. Jag har ej nämnt Himanthalia lorea, detta darfor att jag ar osäker, om icke hitdrifna exemplar af denna nagon gang har kunna gifva upphof till individ, som ätminstone na en viss grad af utveckling. Man torde icke kunna räkna denna såsom svensk art. Professor C. LINDMAN meddelar mig, att i Riksmusei herbarium finnas tre stycken unga, knappt 10 cm langa exemplar, om hvilka den uppgift lämnas: »Boh., Fiskebäckskil, Harpeskar, 18 *°/; 65, Veit Wittrock, adnata !» Detta »adnata» gor det enligt min mening antagligt, att exemplar pa nämnda ställe uppkommit ur befruktade agg, frambragta af ditdrifna exemplar. Ett annat blir utan tvifvel forhallandet, om dessa drift- arter komma till en kust, där samma hydrografiska förhäl- landen rada som vid utgangspunkten. Jag ser icke nagot hinder för, att dessa och andra arter kunde sla sig ned dar. Ämnet är emellertid svart, emedan, som jag antydt, de drifvande arterna maste ha biologiska karaktärer, som pa land- ningsplatsen bli tillborligt tillgodosedda. Genom algdrift anser jag, att arters utbredning pa en gifven kust kan ske och detta efter ganska stor mattstock. Jag anser mig i sammanhang harmed bora eller kunna vidrora ett i var flora ganska egendomligt forhallande, hvil- ket möjligen star tillsammans med algdrift. Det ar bekant, att vid Bohusläns kust finnes en del alger, hvilka antraffas löst liggande pa bottnen. Jag vill har redogora for en af dessa. I Tentamen Hydrophytologie danice beskrifver och af- bildar LyNGBYE en växt under namn Sphacelaria spinulosa (sid. 106, tafl. 32 B). Han anger sig hafva funnit den vid Fyens norra kust och i Oxefjord i Norge. Den fanns »in Ahnfeltia plicata et aliis algis». LYNGBYE omtalar, att den äger en »radix pusilla», men nägon sadan framträder icke pa figuren. Denna framställer blott en gren. AGARDH (Spe- cies algarum II, sid. 27), som samlat den vid Hofmannsgave pa Fyen, anger om den »algis adnascens varius». Nagot vid- fästningsorgan omnämner han icke. Den ar för honom »spe- cies singularis» och han anser det vara osäkert, om den är en egen art eller en varietet af någon annan. J. G. AGARDH omtalar och anger, att den är funnen »ad oras Fionis et Norvegie inter Fucum plicatum aliasque algas implicata»; han F.R. KJELLMAN, ALGER ILANDDRIFNA VID SVERIGES VÄSTKUST. 9 är böjd att tro den blott vara en form af Sphacelaria cirrhosa, beroende af växtlokalen (Species alg. I, sid. 34). ARESCHOUG (Phycez Scand. sid. 393), som sett exemplar meddelade af HOFMANN Bana. anser arten »valde dubia», och säger sig aldrig hafva sett det minsta spar af den »ad littora occi- dentalia patrie». Antar den säsom möjligen en form af den mangformiga Sphacelaria cirrhosa. Under vären 1870 fann jag utanför Lysekil pa 5—10 famnars djup bland Furcellaria fastigiata och andra alger en liten Sphacelariace, som jag indentifierade med Sph. spinulosa Lyngb. Jag har sedermera funnit den pa samma ställe flera ganger sommar och vinter, men alltid i ringa mängd. Den forekommer i sma, löst hop- trasslade mattor, aldrig vidfästad, men invecklad bland andra alger och alltid utan spar till fortplantningsorgan. Jag antog den en tid vara en särskild art, men har sedermera vid en närmare undersökning af dess organisation mast antaga, att den icke tillhör släktet Sphacelaria, sasom det numera upp- fattas, utan släktet Stypocaulon och att den representerar en depaupererad form af arten Stypocaulon scoparium. REINKE, som funnit den ej langt fran Kiel, ansluter sig till min upp- fattning. Han har träffat den i fragment liggande lösa pa bottnen, utan spar af vidfästningsorgan, icke ens med s. k. »Wurzelfáden» och steril; han anser den som en »degenera- © tionsprodukt» af hufvudformen Stypocaulon scoparium; (jfr Atlas deutcher Meeres-algen tafl. 48, fig. 8—14, sid 68 —69), Om växtens förekomst vid Norges kust föreligger ingen uppgift mer än LYNGBYES. Vid Sveriges kust finns icke hufvudformen af Stypocaulon scoparium. Den är aldrig anträffad af någon af de manga, som här sysslat med alg- ologiska undersökningar. En sa stor och prydlig och lätt kännelig växt skulle omöjligen hafva undgätt uppmarksamhet. Förklaringen till den degenererade f. spinulosa’s förekomst har skulle dà vara att söka dari, att hufvudformen af växten nagon gang drifvit hit fran annat hall, stannat pa sublitoral- regionen, förblifvit lös, förökat sig pa vegetativ vig genom isolering af skott och så småningom reducerats och under- gått andra förändringar. En annan möjlighet vore den, att arten vid Sveriges kust vore en relikt. Man skulle då tänka sig, att under den s. k. litorina tiden, då ett mäktigare och varmare haf sköljde våra kuster Stypocaulon scoparium före- kom vid Sveriges västra kust i normal utveckling och mera E! ; ; x : + allmänt spridd, men att under den . fol dess förändrade hydrografiska förhållanden d gick tillbaka, sa att den nu endast är att anträl degenererade formen spinulosa. AN Jag har velat väcka uppmärksamheten harpa mänhet anbefalla de vid Sveriges kuster rid a bottnen lóst liggande algerna till noggranna undersókning: Nu antagas de vara mer eller mindre dir MM former a visadt uh synes mig i. stb fall höpst ann saknar emellertid ‚nödigt iakttagelsematerial att pum utrec Tryckt den 19 mars 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryekeri-A.-B. - Pat. pan STA $595) 2 S Die beiden letzten Bände der »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» enthalten folgende Abhandlungen, welche dem Spezial- Gebiete dieses Archivs angehóren: The two last volumes of »K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar» contain the following papers on subjects belonging to the special matter of this Archiv: Les deux derniers volumes des »K. Svenska Vetenskaps-Akade- miens Handlingar» contiennent. les memoires suivants rentrant dans le cadre scientifique des nouvelles Archives: UTI K. VETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR (stor 4:0) äro följande afhandlingar i Botanik publicerade sedan ar 1903: ARESCHouG, F. W., Undersökningar öfver de tropiska växternas bladbyggnad i jämförelse med de arktiska och boreala. — Band 39 n:o 2. 1905. 207 pg. 25 Taf. CLEVE, P. T, Plankton-researches in 1901 and 1902. — Band 36 n:o 8. 1903. 53 pg. ERIKSSON, J., Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. 1—4. — Band 37 n:o 6, 1904. 19 pg. 3 Taf; Band 38 n:o 3. 1904. 18 pag. 3 Taf; Band 39 n:o 5. 41 pg. 2 Taf INGvansoN, F., Om drifveden i Norra Ishafvet. — Band 37 n:o 1, 1903. 84 pg. 7 Textfig. JuEL, O., Die Tetradenteilungen bei Taraxacum und anderen Cichoriaceen. — Band 39 n:o 4. 21 pg. 3 Taf Levin, E., Bakteriologiska tarmundersökningar. — Band 37 n:o 2. 1903. 68 pg. MéuterR, Hz. Bidrag till Bornholms fossila flora. Gymnospermer. — Band 36 n:o 6. 1903. 56 pg. 7 Tafl | 14. 15. INNEHALL. Witte, H., De svenska alfvarväxterna. Med 10 taflor. . . . DAHLSTEDT, H., Arktiska och alpina arter inom formgruppen Taraxacum ceratophorum (Led). Med 18 taflor.. . . . . . . Rzrzrvs, G., Ueber die Spermien der Fucaceen. Mit 5 Textfiguren. WESTERGREN, T. Eu bemerkenswerter Pyknidentypus. Mit 2 Tafeln . ^... T vo LR MEAS Uis Te rep RE SAMUELSSON, S., Bidrag till Archiofact aufi c Pad i Sáterstrakten. Med l.taflg. . u: 11.36.65. ON. ea NIAE oe ER E FRIES, R. E., Zur Konntais dd Fran der Grenzge- biete zwischen Bolivia und Argentinien. 1. Composite. Mit 3 Tafeln X... El v Om TAS ee oe JOS KJELLMAN, F. R., Zu. Kenntnis der marinen Algontlana von Jan Mayen. Mit 3 Tafeln”. — ; per Le Ferse er — —, Om främmande alger ilanddrifna vid Sveriges västkust Utgifvet den 30 april 1906. Uppsala 1906. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. Sid. 1—94. 1—44. 1-9, 1—14. 1—24. Y \ 1—36. 1—30. ' 1—10. Seam "i. MD Ma p uU TA TR 3 5185 00297 2675 Fi Pm stein et qu Roa RG i OE SE SB acme RR mann a mann n