:^xl:^. ^^y:^L ^>3:>^ 3fCT ^^ ""KföS^Aj ^^7:^.^2^ 7— - W-^- -=-^-r-r2riJ:'=L-;^^^'^ ^>>' OCT or? 1983 COMP ARATIYK ,?,QÖLOGY, AT HARVARD COLLEGE, CAMBRIDGE, MASS. iFountie"ö h^ pribatc suliscription, in 1861. ^ \, "- fe^-^--*-— Ti" V \^ BIDRAG till KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR ocn FOLK utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. Tjugondeandra Häftet. :jt-;L:]h=^?^ -t, BIDRAG m KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR och FOLK, utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. Tjugondeandra Häftet, HELSINGFORS, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1873. FINLANDS FOGLAR, hufvudsakligen till deras drägter beskrifna af MAGNUS von WRIGHT. Senare afdelningen, efter författarens död. omarbetad med särskild hänsyn till arternas utbredning och utgifven af JOHAN AXEL PALMEN. HELSINGFORS, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1873. JJå Magnus v. Wright år 1859 utgaf „FiDlands foglar, hufvud- sakligen till deras drägler beskrifua; förra afdelningen*' var jemväl fortsättningen redan till stor del afFattad i manuskript, men blef emellertid ej vidare utarbetad intill författarens den 5 juli 1868 timade frånfälle. Hans rättsinnehafvare inlemnade detsamma i början af år 1871 till granskning af finska Veten- skaps Societeten, som fann det vara alltför ofulländadt för att i sådant skick kunna publiceras; men emedan skäl likväl före- fanns att söka tillgodogöra det nedlagda arbetet, erbjöd So- cieteten undertecknad att redigera verket för offentligheten. Då det nu efter tvenne års förlopp öfverlemnas till allmän- heten, omarbetadt i högre grad än först varit afsedt, åligger det utgifvaren att framställa och motivera de genomförda ändringarne, till hvilka den aflidnes rättsinnehafvare på för- hand lemnat sitt medgifvande. Manuskriptet bestod hufvudsakligen af drägtbeskrifningar till de finska hönsfoglarne, vadarne och simfoglarne. Vissa delar saknades dock helt och hållet eller voro blott påbör- jade och hafva derföre utarbetats af undertecknad allena. Så är fallet med slägtena Cygnus och Anser (sid. 308—360), nästan hela familjen Pelecanidce (sid. 548 — 561), si. Larus^ Lestris och fam. Procellariidce (sid. 581 — 633) samt nästan allt af fam. Alcidce (sid. 664 — 680), hvarutom enskilda drägt- beskrifningar tillkommit i alla delar af arbetet. — Den jem- förelsevis bäst affattade delen utgjordes af si. A7ias^ FuU- gula och Mergus, hvilka varit förf:s starkaste sida. Inom dessa slägten voro drägterna beskrifna omständligt, meren- dels efter färska foglar eller exemplar i Universitetets finska fogelsamling, hvilka vanligen citerats genom anfördt datum, eller också efter originalmålningar af förf. och hans bröder de hafva således ingått i arbetet med blott formella ändringar (sid. 360—547). 1 öfrigt har deremot manuskriptet erfor- drat betydliga ändringar, till följd af åtskilliga brister i an- ordningen och behandlingen af ämnet, bland hvilka tvenne synas här böra särskildt framhållas. Såsom M. v. Wright redan i förordet till förra afdel- ningen uppgifvit har Naumanns Naturgeschichte derVö- gel Deutschlands varit hans förebild i flere afseenden. Detta framstår mest påtagligt inom hela ordningen vadare samt i slägtena Sterna^ Colymhus och Podiceps bland sim- foglarne. Här är nemligen originalet så troget följdt beträf- fande både drägtbeskrifningarne och arternas allmänna ut- bredning, att manuskriptet i det närmaste varit en med urval gjord och sammandragen öfversättning deraf, äfvensom på många ställen märkes, att finska exemplar icke begagnats såsom nödvändig kontroll för öf v ersättningens återgifvande af rätta förhållandet. Då nu emellertid arbetets deskriptiva värde väsentligen beror derpå, att beskrifningarne troget åter- gifva inhemska original, såg sig utgifvaren nödsakad att jem- föra manuskriptets samtliga beskrifningar med exemplar i universitetets finska museum (betecknadt med F. 31.) eller, om drägten saknats derstädes, åtminstone med utländska exem- plar uti zoologiska musei systematiska fogelsamling (Z. M.) samt att i enlighet dermed korrigera dem. — De från Naic- manns verk lånade, onödigtvis omständliga beskrifningarne på sådana drägter, som bäras i andra länder, men aldrig hos oss (t. ex. flere vadares vinterdrägter), har utg. ofta i saknad af exemplar icke vågat afkorta på egen hand, utan nödgats låta qvarstå. — Af samma anledning som drägtbeskrifnin- garne hafva alla i arbetet angifna mått på näbbar och fötter blifvit ånyo uppmätta på exemplar, der sådana funnits på orten, hvaremot uppgifterna om kroppslängden och ving- bredden endast i få fall kunnat kontrolleras genom original- mätningar och qvarstå derföre mest lånade från Naumanns eller Nilssons verk. I likhet med Naumann hade äfven M. v. Wright upp- tagit hvarje arts drägter i den ordningsföljd fogeln sjelf ge- ni nomgår dem, iiemligen först dun- och ungfoglars samt sedan de gamlas. En sådan anordning kunde lämpa sig för ett omfattande vetenskapligt verk, hvarest de utbildade drägterna i alla fall slutligen beskrifvas fullständigt; men uti en sam- mandragen eller förkortad öfversättning uppstod derigenom den oegentlighet, att beskrifningen på artens fullt utvecklade och således hufvudsakliga drägt innehöll hänvisningar till mindre utvecklade och yngre uti alla delar, hvari begge öf- verenstämde med hvarandra, ehuru förhållandet borde vara omvändt. Då åter på denna grund hufvuddrägten af utg. blifvit ställd främst och de öfriga anslutits till densamma, blef det nödvändigt att sönderstycka alla beskrifningarne och af delarne sedan hopfoga nya enligt någon antagen ordningsföljd *). Den systematiska anordningen af grupper och slägten var uti manuskriptet endast ofullständigt (för vadarne) eller all- deles icke (för simfoglarne) genomförd, hvarföre utg. ej an- sett sig bunden deraf, utan enligt egen öfvertygelse anslutit sig till de bästa tillgängliga arbeten. Likväl har utg. icke funnit lämpligt att uti en specialfauna öfver ett mindre om- råde antaga den af nyare systematiker öfverdrifna sönder- delningen i små slägten, utan bibehållit dessa endast såsom underslägten, hvilkas inbördes ställning framgår ur en kort inledande öfversigt af hvarje grupp. — En liknande anord- ning har vidtagits med några mycket nära beslägtade s. k. arter, hvilka här anföras endast såsom vikarierande geogra- fiska varieteter eller ett slag af underarter (t. ex. inom släg- tet Anser)] dock har denna uppfattning ej kunnat genom- föras uti hela arbetet. — Hvad åter angår sjelfva artnamnen har utg. ansett det vara hvarken nödigt eller nyttigt att uti en handbok med faunistiskt syftemål alltid med sträng kon- seqvens antaga den benämning, som för närvarande utredts vara äldst, utan merendels bibehållit ett yngre, men eljest *) Emedan manuskriptet således icke blifvit ofientliggjordt i oför- ändrad! skick och derföre möjligen ännu kan ega något intresse, förvaras det framdeles uti Vetenskaps-Societetens arkiv. IV klanderfritt artnamn, då fogeln är derunder väl bekant öf- verallt i literaturen och särskildt i Skandinavien. Härigenom borde något tvifvel ej kunna uppstå hvilken fogel med namnet åsyftas och således är afsigten med detsamma utan vidare omgångar fullständigt vunnen. Till den deraf intresserades tjenst anföras dock jemte de i texten antagna äfven de enligt nomenklaturens regler prioriterade benämningarne. Då nu så vidlyftiga förändringar blifvit genomförda i afseende å manuskriptets hufvudsakliga del, den deskriptiva, har utg. ansett sig oförhindrad att äfven i sjelfva plananlägg- ningen göra en af behofvet påkallad utvidgning i så måtto, att arternas geografiska utbredning blifvit omständligt be- handlad. Det ligger i sakens natur, att specialfaunan öfver en mycket bearbetad djurgrupp just i denna del kan fram- bära sina jemförelsevis rikhaltigaste bidrag till vetenskapens förkofran. Ett inskränkt område, beläget så som vårt, har nemligen ej att uppvisa någon egen art, drägterna äro i det närmaste de samma och lefnadssättet afviker föga från det uti närgränsande länder observerade; än mindre kunna några bidrag lemnas till den vetenskapliga systematiken, hvilken bör grundas på mera omfattande undersökningar. Annorlunda är deremot förhållandet med zoogeografin, som ännu hvarken fått ett tillräckligt material af fakta insamladt, eller stadgat grunderna för en planmässig bearbetning af dem. Så mycket är likväl redan säkert, att forskningen här måste stöda sig på alldeles lokala och i detalj gående observationer. Det är derföre hvarje specialfaunas uppgift att framlägga ett så rik- haltigt och tillförlitligt material som möjligt från hela det behandlade området. Enhvar som egnar frågan någon upp- märksamhet skall medgifva, att en dylik uppgift icke kan lösas utan förenade ansträngningar af alla landets sakkän- nare, hvilka böra meddela sin erfarenhet, hvarje från sin ort. Om de rätt uppfatta forskningens syfte, hafva de här ett vid- sträckt fält för nyttig verksamhet samt kunna uti ändamåls- enligt affattade lokalförteckningar från mindre delar af landet meddela iakttagelser, som äfven för vetenskapen i sin helhet blifva värdefulla. Begagnande dessa nödvändiga före- löpare bör specialfaunan ordna och sammansluta hela det småningom insamlade materialet, hvars vetenskapliga bear- betning härefter vidtager *). Enligt denna uppfattning af den zoogeografiska forskningens gång blifva lokalförteckningarne de första inom literaturen synliga utgångspunkterna för den- samma, hvarföre också dem måste tillerkännas en fram- stående betydelse, jemte det synnerlig vigt bör läggas der- uppå, att de noggrant återgifva faktiska förhållandena i na- turen. Utg. har med afsigt här egnat så mycken uppmärk- samhet åt ämnet, såväl för att framhålla denna sist anförda omständighet till behjertande af dem, hvilka deltaga i utred- ningen af fosterlandets fauna, som ock derföre att sjelfva frågan om lokalförteckningarnes värde icke alltid blifvit så bedömd som här ofvan. Stundom har skarpt klander utta- lats emot dem och särskildt emot deras offentliggörande, i det man förmenat, att slika afhandlingar icke skulle lända vetenskapen till någon nytta, men väl vore skadliga såsom onödig barlast och ett lockbete för dilettanter att uppträda som författare; som deras enda resultat framhålles då, att de ut- visa författarenes egen okunnighet i ämnet och bristen på vetenskaplig kritik hos dem, som bringa dylika namnlistor för offentligheten. Svaret härpå ligger redan i det ofvan yttrade; de uttalade satserna äro icke vederlagda med blotta klandret, utan bör derjemte antydas på hvilket annat sätt något allmänt resultat eljest må kunna ernås uti denna fråga. *) Oaktadt rikedomen på arbeten, som öka och ordna det i Skan- dinavien insamlade ornitologiska materialet, finnes icke mer än ett försök att pä ofvan antydt sätt bearbeta detsamma, nemligen Wallengrens för- tjenstfulla afhandling Briitezonen der Vögel innerhalb Skandi- navien (Naumannia 1854 — 56). Icke ens detta har tillbörligen blifvit uppmärksammadt af nordens faunistiska författare, ty svenska allmän- heten har fått del deraf endast genom en mycket sammandragen upp- repning af dess slutresultat, meddelad af Westerlund i hans Skandi- naviska 00 logi (inledn., mom. 2—4 sidd. 5 — 19). Besynnerligt nog har deremot detta referat blifvit till tyskan öfversatt af en hr K. v. Willemoes-Suhm och infördt i Petermanns Geographische Mitthei- lungen, 16 Bd. 1870 sidd. 373-379, med fullständigt förtigande af det ursprungliga, på samma språk aflfattade men vida fullständigare originalet. VI Ty när uppgifterna äro riktiga, måste de vara till gagn, och detta i allt högre grad, ju mera väsentliga luckor de fylla, och ju fullständigare de äro. Om de erhållas från många närliggande orter, så rätta och komplettera de hvarandra desto bättre, och meddelas de äfven af mindre vidtbekanta personer, så förtjena de likväl att bevaras. Vårt på fackmän fattiga land har icke råd att ringakta de små krafterna; detta skulle tillintetgöra ett allmännare intresse för ämnet och i stället för åsyftad vetenskaplig grundlighet finge man ingen vetenskaplighet alls. I enlighet med nu uttalade åsigter kan en arts före- komst inom landet rätt uppfattas först då synkretsen vidgas utom vår faunas trånga gränser. Ärternas allmänna geogra- fiska uthrednmg anföres derföre uti denna senare af del- ning mer omständligt och planmässigt än i den förra, och med särskilt afseende å såväl häckningsom rådet som vinterstationerna. Vid denna framställning har utg. för- sökt stöda sig direkte på originaluppgifter från olika länder och dervid användt nästan all den literatur våra bibliotek erbjuda. Angående flyttningarne meddelas här endast preliminärt resultaten af egna undersökningar, hvilka äro afsedda att ingå uti ett annat arbete. Beträfiande fogelarternas utbredning inom Finlands na- tur alhistoris ka område — begränsadt från finska viken till Hvita hafvet såsom numera allmänt antages — är visserligen ganska mycket härförinnan utredt, men detta har delvis för- felat sin verkan, då det mesta varit splittradt på olika håll och vigtiga delar ingått endast uti några fÖr allmänheten nästan oåtkomliga tidskrifter. I närvarande bearbetning har utg. velat sammanställa allt det material i ämnet, som varit honom bekant, såväl i afsigt att upplysa hvad hittills är kändt, som ock för att bristerna i vårt vetande må vara synliga och luckorna derigenom hastigare kunna fyllas samt felen rättas. Framställningen af hvarje art inledes genom ett kort och på enskildheterna grundadt allmänt omdöme; derefter upptagas enskilda observationer från hvarje ort, i ordnings- följd från söder till norr eller tvertom allt efter som arten VII är sydlig eller nordisk. Till förekommande af oriktiga tolk- ningar är originalens ordalydelse begagnad så vidt samman- hanget tillåtit det, mest dock i förkortad form. Äfven här anföras först häckningsorterna och derefter de ställen, hvarest arten träffats endast stadd på flyttning eller vintertid. Såsom källor hafva anlitats alla hittills tryckta afhandlingar an- gående Finlands fogelfauna, och uppräknas de här nedan, hvar- vid för vår allmänhet mera obekanta arbeten beledsagas af an- märkningar, mest om författarenes vetenskapliga resor i landet. — Då dessa afhandlingar emellertid icke kunnat anses allena för sig motsvara den kännedom man för närvarande verkligen eger om vår fogelfauna, utan mycken erfarenhet bort an- tagas ytterligare ligga spridd hos enskilda sakkännare, ville utg. ock erbjuda dem tillfälle att inlemna meddelanden, hvar- igenom någon del af luckorna redan nu skulle fyllas och ar- betets värde derjemte ökas med originaluppgifter. Sedan tvenne år tillbaka har utg. derföre anhållit om bidrag af de ärade landsmän, utaf hvilkas intresse för saken och kännedom af ämnet dylika varit att vänta, och han beklagar endast att sannolikt mången för honom obekant kännare dervid blifvit oafsigtligt förbigången. Flertalet af desse landsmän har också gått uttalade önskningar till mötes och lemnat mer eller mindre omfattande skriftliga förteckningar och meddelanden att fritt begagnas. Utgifvaren uppfyller en kär pligt då han härmed offentligen betygar desse landsmän sin varma tack- samhet såväl för de insända bidragen, hvilka längre fram uppräknas, som ock för det välvilliga tillmötesgåendet vid efteråt gjorda förfrågningar. Likaledes bör utg. med tack- samhet omnämna, att M. v. Wrights närmaste anhöriga välvilligt upplåtit den aflidnes samtliga anteckningar till be- gagnande; medan sjelfva manuskriptet innehållit endast få originalnotiser, hafva deremot den aflidnes enskilda dagboks- anteckningar från 1825 till hans död 1868 erbjudit en mängd uppgifter om foglarnes ankomst till Helsingfors och Hami- nanlaks, hvilka anteckningar utg. ordnat och vid enskilda arter meddelat i texten. — Hvarje anförd uppgift står, såsom lätt inses, för den persons räkning, som meddelat densamma Tin och citeras; tryckta notiser, som utg. ansett vara oriktiga, hafva särskildt blifvit vederlagda med anförande af skäl, hvaremot dylika från skriftliga meddelanden antingen alldeles icke upptagits eller ock endast med utgifvarens reservation. — En yttre förändring är slutligen vidtagen i så måtto, att af alla arter, hvilka anträffats inom området, endast de som häcka inom detsamma försetts med nummer, fortlöpande i skild följd för hvarje ordning, hvaremot de, som blott flytta derigenom eller tillfälligtvis förekommit, sakna nummer (jfr sid. 682). Med fin stil anföras likasom förut sådana arter, som anträffats endast i grannländerna, men ännu ej hos oss *). Frågan om foglarnes flyttningar genom vårt område står i så nära sammanhang med föregående ämne, att också den upptages till närmare skärskådande. I de fall, der utg. för vårt område kommit till något resultat beträffande stråk- vägarne, anföras dessa och motiveras. Medeltiden för arternas ankomst till olika orter angifves för de arter, som erbjudit ett så stort material af iakttagelser, att en beräk- ning varit möjlig; likväl kunna resultaten ingalunda gälla för vetenskapligt noggranna, utan äro blott approximativa, enär de grundats allenast på omedelbar beräkning af me- deltalet utaf tillgängliga data. Der ett tillräckligt antal fakta icke funnits att tillgå anföres endast ungefärliga an- komsttiden, mest till sydkusten; och för arter, om hvilka knappast någon observation förut funnits offentliggjord, har utg. bifogat alla data han kunnat öfverkomma uti de begag- nade källorna. Särskild uppmärksamhet har egnats allmogens benäm- ningar på fogelarterna, hvilka här sammanställas, så vidt det varit möjligt, med anförande af orten der de begagnas; nöd- *) Från sistnämnda regel måste anmärkas några undantag. Tetrao hybr. lagopides har af förbiseende erhållit grof stil. Med afsigt hafva dereraot Limosa cegocephala, Anser segetum varr. rufescens och brachy- rhynchus fått samma stilart, ehuru eller snarare emedan de anträffats straxt utom våra naturhistoriska gränser och utan tvifvel någon gång stå att finna äfven inom dera. Med grof stil upptagas äfven ett par icke fullt säkert observerade arter iFuligula histrionica och Puffinus major). IX vändigheten att bifoga denna uppgift framgår af sig sjelf, men har icke alltid blifvit iakttagen uti de samlingar af lo- kalnamn, som literaturen erbjuder. Uti förra afdelningen af arbetet hade M. v. Wright för åtskilliga arter meddelat omständliga och på egen erfarenhet grundade framställningar af foglarnes lefnadssätt, bon, ägg m. m. Det obetydliga, som fanns häraf uti manuskriptet till senare afdelningen har naturligtvis ingått i arbetet, liksom ock det af andra personer skriftligen meddelade, men derut- öfver har utgifvaren icke fullföljt planen. Orsaken härtill är ej ett omotiveradt underskattande af frågans vigt, utan ligger helt enkelt deri, att utg. sjelf saknat tillräcklig erfarenhet i ämnet och ej heller ansett det lämpligt att ur andras ar- beten afkopiera sådant, som hvarje läsare hellre inhemtar ur originalen. Hellre än att meddela korta och otillfreds- ställande beskrifningar och mått af ägg enligt finska sam- lingen, får utg. hänvisa till en fullständig handbok i frågan, Westerlnnds Skandinaviska oologi (Stockholm 1867). Så- dant förevarande arbete nu framträder kan det icke anses vara en fullständig fauna, jemförlig med Nilssons^ Sundevalls eller Lilljeborgs svenska arbeten, utan allenast ett förarbete till en sådan. I öfrigt upprepar utgifvaren äfven för sin del v. Wrights motto till förra afdelningen: mina annan jonka tiiän, toinen lisät jatkakoon. Om den nu gjorda omständliga framställningen af ar- ternas utbredning skulle anses lända den fosterländska forsk- ningen till gagn och en bearbetning i samma syfte jemväl af de öfriga fogelordningarne blefve af behofvet påkallad, vore det utg:s afsigt att söka åstadkomma en sådan. Skulle ärade landsmän för detta ändamål vilja fortfarande tillsända mig meddelanden, vore dylika i hög grad tacknämliga, liksom jag saken till fromma utber mig äfven rättelser och tillägg till närvarande arbete. Högsta värde ega de bidrag, som med tillförlitlighet och fullständighet förena största möjliga de- taljrikedom ; men äfven hvarje liten uppgift eger sitt intresse blott den stöder sig på en fullt pålithg observation. Bättre är att uppgifva de flere eller färre enskilda fall, då man observerat en på orten sällsynt art samt dagen för obser- vationen, än att på måfå meddela, att arten är temligen sällsynt eller något dylikt. Likaså må datum angifvas då en nordisk fogel om sommaren blifvit skjuten i sydliga delen af landet, men icke på grund af detta enda fall utan vidare påstås, att fogeln också skulle häckat på platsen, då man likväl funnit hvarken bo, ägg eller späda ungar. — Med denna uppmaning öfverlemnas närvarande arbete åt den finska fogelfaunans vänner. Helsingfors i september 1873. J. A. Palmen. XI Tryckta källor angående fogelarternas förekomst inom Finlands naturalhistoriska område. (Uppräknade i tidsföljd*). E. J. Grape. Utkast till Beskrifning öfver Enontekis Sokn i Torneå Lappmark **). P. U, Sadelin. Fauna fennica sive enumeratio anima- lium, qvee alit terra Finlandise insulseque ei adjacentes. Diss. acad., Abose 1810, — jerate Addenda 1819. Dessa äldre förteckningar meddela jemförelsevis få specialupp- gifter, deribland åtskilliga otillförlitliga, men ega dock intresse såsom de första i sitt slag. Sadelin upptager svenska och finska benämningar,, ehuru utan lokaluppgift. A. Th. v. Middendorff. Bericht iiber die ornith. Ergeb- nisse der naturhist. Reise in Lappland während des Som- mars 1840***). Innehåller en omständlig och vigtig redogörelse för fogelfaunan omkring lappska halfön. Förf. lemnade Archangel d. 26 juni n. st,, passerade Sossnowetz, Triostrow, Ponoj d. 12 juli, Schuretskaja, Teri- berskaja, trakterna vid Kola vikens mynning och Fiskare-halföarne (Ri- batschi) till d. 2 aug., Kola, Wadsö till d. 18 aug., Wardö till d. 25^ aug., Nordkap, ytterligare Kola till d. 7 sepi, och begaf sig sedan tvärs öfver land till Kantalahti d. 18 sept. samt tillbaka till Archangel. — K. E. v. Baer har till arbetet fogat ett Nachtrag (1. c. sid. 259—272). L. Schrader^ meddelanden uti Isis 1842 (se nedan). A. W. Malm, Ornitologiska bidrag till Skandinavisk fauna f ). *) Här upptagas ej afhandlingar om enskilda arter, utan citeras de i texten, der så ansetts nödigt. **) K. Vet. Ak. nya Handl. 1803—4; foglarne uppräknas sidd. 92—97, årg. 1804. ***) Baer und Eelmersen, Beitr. z. Kenntn. d. Russ. Reiches VIII sid. 187-258, S:t Petersburg 1843. t) Kroeyers Nat.-hist. Tidsskr. ny rsekke Bd 1, Köpenhamn 1844—45; XIT Innehåller från vårt område uppgifter om flyttfoglarnes ankomst till Enare från medlet af april till slutet af maj 1841 samt anteckningar om foglarne i Enare och Utsjoki lappmarker under samma tid ända till medlet af aug. äfvensom under följande vinter, samt slutligen om fogel- faunan längs kusten mellan Pasvikelfvens mynning och Nordkap under aug. och halfva sept. 1841 samt förra delen af sommaren 1842. Magnus v. Wright. Helsingforstraktens fogelfauna jemte anmärkningar vid en del dithörande fogelarter, enligt an- teckningar åren 1831 — 47*). Wilh. Lilljehorg. Bidrag till norra Rysslands och Nor- ges fauna, samlade under en vetenskaplig resa i dessa län- der 1848**). Inom vårt område besökte förf. blott Schuretskaja på lappska halföns norra kust, resten af resan skedde ostligare; foglarne uppräknas sid. 231-313. C. E. Bergstrand. Ålands däggdjur, foglar, amfibier och fiskar. Westerås 1852. En i många afseenden mindre pålitlig, naken namnförteckning, upptagande fiere arter endast på grund af förmodanden eller åtminstone utan att exemplar erhållits. Leoio. Schrader. Beobachtungen Uber die Vögel Lapp- lands ***). Arbetet innehåller vigtiga notiser om fogelfaunan vid vestligaste delen af vår ishafskust. — Schrader var född i Braunschweig och uppe- höll sig flere skof uti nordligaste Skandinavien. Ar 1841 vistades han f) i Enare från medlet af april till midsommaren, sedermera i Utsjoki till medlet af aug. och i Nyborg vid Warangerfjord till medlet af september s. å., hvarefter han öfver Enare återvände till Haaparanta. Om vår- vintern år 1842 begaf han sig åter upp till Nyborg och dröjde der från *) Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora fennica förh., hft. I. Helsingfors 1848, sidd. 33-68. Tillägg s. 305—306. **) Sv. Vet. Ak. förh. 1850 s. 231—341; författaren har offentlig- gjort äfven andra afhandlingar i samma ämne. ***) Cabanis Journ. f. Ornith. 1853 sidd. 240—260 och 305—326. Auteckningarne äro redigerade af pastor W. Pässler. t) Schrader och Malm synas hafva följts åt, ehuru ingendera om- nämner sin reskamrat; åtminstone framgår det af samstämmigheten uti data och orter samt deraf, att en ung svensk hr „ Malmö'' i förbigående omtalas uti Isis (1. c). XIII medlet af mars till slutet af juli då han återvände till Tyskland. Ar 1844 infann han sig åter i Nyborg i hörjan af mars och stannade uu ända till medlet af augusti år 1847. Efter att å nyo hafva besökt sitt hemland kom han slutligen i medlet af sept. 1848 till Nyborg och dröjde nu till slutet af aug. 1850. — Största delen af hans iakttagelser äro gjorda i omgifningarne af Nyborg och på Warangerfjord, således på gränsen af vårt område; de angå detsamma likväl så nära, att de fullt försvara sin plats uti närvarande arbete. — En naken namnlista på de arter Schrader år 1841 fann i „ryska lappland" (Enare och Utsjoki) finnes meddelad uti tidskriften Isis 1842, sidd. 616—618 samt reprodu- cerad uti v. Baers Nachträge (1. c); den är likväl mindre tillförlitlig och äger intresse endast emedan den förklarar uppkomsten af några misstag uti den fullständigare förteckningen af år 1853 (Limosa cegoc, Anser cin.); den ersattes i stället genom Mahns af handling. Alex. v. Nordmann. Några sällsyntare finska högre djurarter, tillhörande universitetets zool. samlingar *). Arthur v. Nordmann, Ubersicht der bis jetzt (1856) in Finnland und Lappland vorgekommenen Vögelarten **) ; — med särskildt signerade tillägg af Alex. v. Nordmann. Innehåller få originalobservationer, men tyvärr en mängd oriktiga uppgifter, hvarjemte många arters utbredning angifves på grund af för få fakta och derföre äfven orätt eller sväfvande. Emellertid är förteck- ningen, såsom affattad på tyska, nästan den enda afhandling, hvarifrån utländske författare hemta sina uppgifter om Finlands fogelfauna. Julius v. Wright. Kuopiotraktens fogelfauna***). En af de bästa bland våra lokalfaunor. Magnus v. Wright. Anteckningar under en ornith. resa från Kuopio till Aavasaksa om sommaren år 1856. (På samma ställe s. 54 — 80). Bruno Fab. Nyländer. Foglar som förekomma i trak- ten af Uleåborg. (Bifogad föreg. afh., sid. 81 — 85). A. J. Malmgren. Anteckningar om de i trakten af Kajana förekommande foglar f). *) Öfv. F. V. Soc. förh. II, 1853-55 sid. 69-73. **) Mosc. bull. 1860; med obetydliga tillägg å nyo införd uti (7a- hanis Journ. f. Orn. 1864, sidd. 353-382. ***) Bidrag till Finl. Naturkänn. IL H:fors 1857, sid. 1—52. t) Notiser--, hft VI, H:fors 1861, sid. 99-108. II XIV J. J. Mcexmontan. Strödda meddelanden om jagten i sydvestra Finland *). J. A. Palmen och J. R. Sahlberg. Ornith. iakttagelser under en resa i Torneå Lappmark år 1867**). K. Kessle7\ MaTepiaJiEi ji^äh nosHaHia OHesKCKaro osepa H OöoHeJKCKaro Kpaa, iipenMymecTBeHHo b^ i];oojorHiiecKOMi. OTHOiKeHiH. S:t Petersburg 1868. Innehåller angående fogelfaunan i Onega-Karelen en redogörelse, hållen i mycket allmän stil, nästan utan speciela iakttagelser; arterna uppräknas sidd. 23—29. C. Bränder. Fogelarter iakttagna inom Pudasjärvi soc- ken af Uleåborgs län***). A. J. Malmgren. Anteckningar om Finlands och Skan- dinaviska halföns Anseridse f ). Rosing^ Allén^ Lagerstedt och Herpman. Notiser, an- gående vildafveln i Wasa län ff). K. Hildén och L. Pfaler. Detsamma från Uleåborgs och S:t Michels länfff). A. L. Hollmerus; några uppgifter om fogelfaunan i Sotkamo socken, insända 1870 till Skpt pro Fn. & Fl. fen- nica *t). A. J. Malmberg. Fauna fennica. Suomen eläimistö nuorisolle. Helsingissä 1872. En exkursionsfauna på finska, upptagande korta artkarakterer och arternas ungefärliga utbredning i landet samt några egna iakttagelser. Slutligen må nämnas en tryckt katalog (H:fors 1857) öfver C. F. Ekeboms samling af foglar från Nyland, erhållna *) Jäg. förb. tidskr. 1865, sid. 79. **) Notiser--, hft. IX, 1867, sid. 237—252. ***) Notiser--, hft. X, 1869, sid. 377-386. t) Notiser--, hft. X, 1869, sid. 387—401; — införd på tyska uti Cabanis Journ. f. Om. 1869, s. 2S7— 303. tt) Jäg. förb. tidskr. 1869, sid. 160. ttt) Jäg. förb. tidskr. 1870, sid. 182. *t) Notiser--, hft. XI, 1871, sid. 463. XV 1839—56, med uppgifna data. -— En och annan notis har dessutom erhållits från ÅHlssons Skandinaviska fauna samt andra större arbeten. — För fullständighetens skull må ännu nämnas de uppgifter, som uti Holmgrens Skandinaviens fog- lar meddelas från Finland samt en af utg. upprättad och på Universitetets bekostnad offentliggjord, sammandragen för- teckning öfver Universitetets finska fog ehamlingy ehuru någon originalnotis icke erhållits från dessa förteckningar. Särskildt med afseende å foglarnes allmogenamn har begagnats : W. Nyländer. Finska foglars namn, systematiskt ord- nade *); och med afseende å flyttningstiderna: A. Moberg. Naturalhistoriska daganteckningar gjorda i Finland åren 1750—1845**), — och Naturalhistoriska an- teckningar åren 1846 — 55 ***), — samt de följande åren (se Öfversigterna af V. Soc. förh.), äfvensom ett föredrag om samma anteckningar åren 1750 — 1850 f). Skriftliga förteckningar angående samma ämne. (Se företalet sid. VII). Hr Rob. Aleenius, en förteckning öfver foglar som fö- rekomma i Wasa— G:la Karleby trakten, förut insänd till Skpt pro F. & F. fenn. och nu något omredigerad; dessutom rättelser och tillägg i bref. — Iakttagelser uti Wasa skär- gård 1873, meddelade i bref, sedan arbetets tryckning fort- skridit till sid. 625. Konrektor C. Ä. Aschan., meddelanden om hönsfoglar, vadare och simfoglar uti nyländska skärgården samt norra *) Tidskriften Suomi 1848, sid. 285 -295. **) Notiser--, hft. III. H:fors 1857. ***) Bidr. t. Finl. natiirk. VII. H:fors 1860. t) - _ II. „ 1857. XV[ Savolaks. — Anteckningarne innehålla pålitliga och detaljerade uppgifter samt omständligare framställningar af några arters lefnadssätt; de insändes hösten 1871 och hafva ytterligare blifvit kompletterade i bref. D:r H. Backman^ foglar observerade i Ladoga-Karelen (Impilaks, Salmis, Korpiselkä, Suojärvi och Suistamo sock- nar); ins. i okt. 1871. Prosten J. Fellman^ ett uti Skpts pro F. & F. fenn. arkiv förvaradt manuskript: Bidrag till finska lappmarkens fauna. — Afhandlingen omfattar de under förf:s vistelse i Enare och Utsjoki socknar observerade foglarne samt deras lappska och finska namn; originalet innehåller dock några påtag- liga misstag. Possessionaten C. Ph. Lindfor ss, anteckningar om fo- glar, som förekomma i trakten af Nyslott, i Sääminge, Keri- mäki och Sulkava socknar, grundade på egna iakttagelser och samlingar; ins. i juni 1871. Stud. K. E. Lydén^ en förteckning öfver fogelarter, som anträffats längs Kumo vattendrag, förnämligast i Hvittis socken, upptagande äfven allmogenamn; ins. i dec. 1871. Doc. J. R, Sahlberg, anteckningar om hönsfoglar, va- dare och simfoglar, iakttagna uti Yläne och ryska (Onega-) Karelen år 1869, samt tillsammans med mag. A. J. Malmberg uti ryska lappmarken år 1870. Stud. Rich. Sieversj anteckningar om vadare och sim- foglar på Klåfskär uti Ålands sydliga skärgård under som- maren 1872, upptagande äfven allmogenamn. Stadsläkaren J, M. J. af Tengström, anteckningar om foglar i södra Karelen, mest i trakten af Kexholm; ins. i okt. 1871. Magnus v. Wrights manuskript, dagboksanteckningar 1825 — 68 samt tillfälliga annotationer. Mindre meddelanden om foglar på olika orter hafva dessutom lemnats af: Stud. A. Boden, simfoglar i Wasatrakten. Statsrådet E. J. Bonsdorff, foglar i Äbo skärgärd och Uskela socken. xvn Forstm. C. Bränder, ytterligare om foglar i Puclasjärvi samt uppgifter från Kuusamo lappmark. Mag. M. Brenner^ iakttagelser från lappska halfön. Mag. G. Grönfeldt^ foglar vid Björneborg och Kumo elf. Forstm. A. L. Hollmerus^ ytterligare om foglar i Sot- kamo. Hr F. W. Knoblock i Muonioniska socken, om intres- santare foglar anträffade på senare år i Muonio lappmark. Ingeniör E. v. Knorring, några notiser från Tavastland. Stud. O. Londén^ uppgifter från Ruokolaks. Mag. A. J, Malmberg, notiser från norra Savolaks och Karelen. Kapten L. Pfaler samt studd. J. och E. Grennian, upp- gifter från S:t Michel (meddelade finska jagtföreningen). Hr Hugo Sandberg meddelanden från Kankaanpää soc- ken af Åbo och Björneborgs läns norra del. Mag. C. Savander, anteckningar från Kuopiotrakten. Lektor V, Sohlman, uppgifter från Fredrikshamn. Hr Ferd. v. Wright, några meddelanden från Haminan- laks i Kuopiotrakten. Genom hr lektor Arrhenii medverkan har utg. erhållit till begagnande ett ex. af Nilssons fauna med interfolierade anteckningar af framl. prot. sekr. V. Falck. Dessutom hafva enstaka upplysningar lemnats af föl- jande personer: dr Hellström i G:la Karleby, landssekrete- raren K. Hildén i Uleåborg, kommissionslandtmätaren Konst. Järnefelt i Wiborg, apoth. A. Gilnther i Fetrosawodsk, doc. J. Krohij mag. K. J. W. Unonius, studd. K. O. Brusiin, O. Engström^ W. Snellman samt hr A, Hintze. Slutligen hafva Universitetets inhemska och systematiska fogel- och äggsam- lingar begagnats äfvensom Normalskolans i Helsingfors fogel- samling. Tredje Ordningen. Ilönsfoglar (Gallinae limé). Näbben kort^ livälfd^ hos några vid roten betäcJd med en vaxhud; öfverkäken ända från roten eller blott i spet- sen nedhöjdj med kanterna omfattande underkäken. Näsborrarne nära näbbroten, täckta af en broskartad hud, hvilken är antingeyi naken eller fjäderklädd. Benen starka (utom hos stepphönsen), längre eller kortare j underbenet fritt, helt och hållet befjädradt. Tårna tre framåt, vid roten förenade genom en hud, baktån belägen högre ui^j), eller saknas stundom-, klorna starka^ trubbiga, oftast hvälfda och inunder urgi^öpta. V in g ar ne af rundade och kupiga (hos stepphönsen spetsiga) bestående af 10 hand-, och 12 — 20 armpennor ; under- armens öfre täckfjädrar räcka längre än till pennornas midt. Stjerten består af 12 — 20 pennor. Denna ordning omfattar en mängd arter från alla verlds- delar; ehuru den bildar en naturlig grupp för sig, ansluter den sig dock genom stepphönsen till dufvorna och genom några andra former till vadarne. De flesta arterna uppnå en medelmåttig, ganska många en ansenlig storlek; könen äro ofta mycket olika tecknade och hos många arter äro isynnerhet hanarne bekanta för sin färgprakt. På hufvudet hafva de merendels egendomliga, nakna och bjert färgade 1 hudflikar, kammar och dylikt eller fjäderbuskar. Nästan alla hafva en tät och fast fjäderklädnad och isynnerhet bestå de korta, mycket hvälfda vingarne af styfva pennor; flygten är i allmänhet trög och bullrande. Benen äro muskulösa och starka; de fortskafifa sig derföre lätt på marken, der de vanligen uppehålla sig för att söka sin föda. För att rena sina fjädrar bada de sig gerna i torr sand och mull. Un- garne förtära ofta insekter och larver, men äfven i likhet med de gamla, säd, frön, växtblad och knoppar, de sist- nämnda förnämligast under vintern. Då de dricka intaga de vattnet i små portioner i näbben och låta med upp- lyft hufvud det rinna ned i kräfvan. Uti denna uppmjukas de hårdare födoämnena, hvarefter de komma i den starkt byggda muskelmagen och derstädes söndermalas bland sand och små stenar, som fogeln för detta ändamål nedsväljer. De flesta hithörande foglar lefva i månggifte, några i engifte; alla häcka på marken och lägga blott en, af många ägg bestående, kull om året. Uti en obetydlig fördjupning i marken rufvas de hos alla våra arter af honan ensam, hvarefter hon likaledes i de flesta fall ensam drager försorg om ungarnes uppfödande. Genast efter det dessa blifvit kläckta äro de så försigkomna, att de öfvergifva boet och skyddas sedermera vid annalkande fara af modren, samt hvila om nätterna under hennes vingar. Inom kort lära de sig att flyga, men åtfölja dock föräldrarne, i många fall till följande vår. De flesta arterna undergå en enkel ruggning om året öfver hela kroppen; några rugga flere gånger, åtmin- stone på vissa kroppsdelar. Sedan längre tider tillbaka hafva hönsfoglarne genom sin matnyttighet ådragit sig mycken uppmärksamhet. Mer- ändels äro de lätta att tämja och emedan de finna sig väl och föröka sig starkt i fångenskapen hafva många arter blif- vit husdjur och gifvit upphof åt en stor mängd raser och varieteter. De vilda arterna äro i alla länder föremål för jagt; för att likväl ej helt och hållet utrotas äro de i de flesta stater skyddade genom lagar under en viss tid af året. Enligt jagtförordningen af år 1868 äro samtliga hönsfoglar fridlysta i Finland från den 1 5 mars till och med den 9 au- gusti, rapphönsen dock från den 15 november till och med den 31 augusti. Våra inhemska och i vildt tillstånd förekommande arter af denna ordning höra alla till familjen Tetraonidae och för- delas på 3 slägten: skogshöns^ Tetrao, och snö- eller fjell- hönsy Lagopus, hvilka äro nära beslägtade med hvarandra, samt fältJiönSj Perdix. Af stepphönsens familj, Pteroclidae. har en art af slägtet Syrrhaptes tillfälligtvis förirrat sig till oss. Familjen Tetraonidae. Näbben och fötterna starka, baktån väl utvecklad^ vin- garn e truhhiga och afriindade. Skogshöns- eller Orr-slägtet (Tetrao lim p. pt.) Näbben Ä:orf, stark^ tjock, mycket livälfdj pa sidorna hop- trycktj ofvan kullrig^ i spetsen stundom (hos tjädertup- pen) starkt höjd med skarpa käkkanter, som omfatta underkäken. Näsborr arne vid nähhroten^ rundade^ något snedt stående^ med en mjuk^ hvälfd och tätt hefjädrad hud^ ofvan omgifna och dolda af pannans fjädrar. Ögonlockens kanter nakna; ofvanföre dem en halfmånfor- mig^ bar och med små vårtor tätt belagd högröd hud. Tarserne antingen helt och hållet eller till större delen tätt befjcidrade; tårna nakna, ofvan belagda med hornplå- taVf j)å kanterna med fjäll och en rad kamlika hihang (med undantag af riporren)^ hvilka årligen ombytas; klorna truhhiga. Vin g ar ne mycket hvälfda eller skålformiga^ korta; liand- jpennorna mot sj^etsen jemnt ef smalnande, den första kortj den 3:dje och 4:de längst. Stjerten af olika form, bred och hos våra arter bestående af 16 till 18 styfva i^ennor. De hithörande foglarne bebo skogsmarken, der de allt efter årstiden och tillgången på födoämnen föra ett oravex- lande lefnadssätt. Om sommaren uppehålla de sig för det mesta på marken och förtära der växtknoppar och blad, bär, frön, insekter och larver äfvensom maskar, som de skrapa upp ur jorden. Om vintern deremot föda de sig mest af björkknopp och (tjädern) af tallbarr; de uppehålla sig denna tid mera i träden och anträffas ofta i stora skaror eller flockar strykande omkring från en ort till en annan. De större arterna uppflyga med någon ansträngning, men sedan de uppkommit flyga de ganska snabbt och tillryggalägga mången gång långa sträckor i en fortsättning. Deras kött är utmärkt godt, och emedan de för öfrigt äro våra största och ymnigast förekommande, användbara foglar, utgöra de ett vigtigt föremål föremål för jagt och fänge. Från vårt land utföras årligen stora qvantiteter. De lefva antingen i månggifte eller (hjerpen) i engifte; de förra, hos hvilka könen dessutom äro hvarandra mycket olika till storlek och färg, samlas om våren under parnings- tiden till spel och upphäfva derunder egna höga läten, samt hafva egendomliga åtbörder. Sina 8 — 16 gulaktiga, af brunt spräckliga ägg lägga de i en rede uti skogen eller bland snår, buskar, ljung eller dylikt, ibland på temligen öppna platser. Såsom nykläckta och späda vårdas ungarne med ömhet af modren; efter några dagar kunna de redan flyga korta stycken och från spädaste ålder förstå de att vid annalkande fara ögonblickligen dölja sig på marken, så att man vanligen förgäfves söker efter dem, ehuru man just varit nära att trampa på dem; på den lika färgade marken har man nemligen svårt att upptäcka de brunfläckiga dun- ungarne. Sedan honorna om våren eller i början af som- maren begynt rufva sina ägg, ströfva hanarne allena om- kring ända till hösten, då de åter sälla sig till familjen. Under denna tid hafva de förrättat sin ruggning och på huf- vudet och öfre delen af halsen burit en från vinterdrägten skild sommardrägt, hvilken äfven honorna anlägga och en kort tid bära. De nya fjädrarne för vinterdrägten fram- komma på hösten och utvexa långsamt på halsen hos de gamla foglarne, så att de vanligen ännu före medlet af no- vember icke äro fullt utbildade hos orrar och tjädrar. Äfven klorna undergå hos flere arter, vanligen hos begge könen, en förändring, hvarom närmare meddelas under riporna. Skogshönsen, eller skogsfoglarne, såsom de hos oss oftast kallas, tycka mycket om att såsom ofvan nämndes bada sig i sand, mull, multnadt träpulver och dylikt, eller om vintern i snön och öfverhölja sig dermed, arbetande med fötter och vingar. Om de skola trifvas väl i fångenskapen böra de äfven få tillfälle härtill; torr sand är för ändamålet det lämpligaste. Då de fullkomligt ostörda söka sin föda på marken, utmärker sig deras kroppsform genom mycket hvälfd rygg, nedhängande stjert och indragen hals; upp- skrämda löpa de undan med framåt sträckt hals och något upplyft stjert. Detta gäller äfven om riporna och rapp- hönsen, som dessutom hafva egenheten att bära äfven ving- pennorna öfverskylda af bakryggens fjädrar, då deremot hos skogsfoglarne blott den öfriga delen af vingen är till större 6 eller mindre del undangömd af vingskylarne, hvilka i nedåt- gående rader betäcka desamma. Våra inhemska hönsfoglar hafva för sed att hela den tid af vintern då kölden är stark och tillräckligt djup snö finnes, gräfva sig ned deri till natten*); äfven om dagarne pläga de göra detta för att skydda sig emot ett starkt yr- väder eller köld och dröja der tills de nödgas uppstiga för att söka sig föda. Någon gång händer det dervid, att de ej förmå arbeta sig upp genom den under natten bildade snö- skaren, utan omkomma. Ibland åter är snön så lös, att fogeln ej kan gräfva sig en gång deri, utan blir med hufvu- det ofvan ytan; af denna anledning säger finska allmogen, att tjädern tillbringar natten i snön med hufvudet of vanför (makaa avopäin). A7im. Att deremot någon fågel af orrslägtet formeligen skulle låta snöa ned sig såsom flera författare uppgifvit om orrarna, rapphönsan m. fl. har icke någon observerat i Finland **}. Af våra till detta slägte hörande inhemska foglar hän- föra nyare författare tjädern och orren till det egentliga slägtet Tetrao; hjerpen deremot uppföres såsom ett eget un- derslägte Tetrastes, på grund af sina i spetsen nakna underben. 1. Tetrao urogallus Linn. Tjäder. Metso. Artmärke. Sfjerten afriindady tarserna helt och hållet befjä- drade. Hanen: näbben tjock^ starkt nedböjd, hvitgulj hak- *) I Europa, der vakteln är en flyttfogel, utgör den ett undantag i detta afseende; men i södra Sibirien, hvarest den öfvervintrar, skall den hafva samma vana, som da andra arterna hos oss. **) Jemför härom: Jäg. fb. tidskr. 1834, Ekström p. 824 och W. v. Wright p. 837, samt Göteb. handl. 1850, W. v. Wright p. 78. — Herr konservator W. Meves har likväl meddelat utg., att lektor J. Meves under sin vistelse såsom jägmästare i Norrland iakttagit skogsfogel, som verk- ligen låtit snöa in sig. fjädrarne förlängda; halsen sidorna af bröstet och bakre delen af ryggen gråblåa^ vingarne rostbruna^ öfverallt vältrade med svart; hufviidet och undre kroppsdelarne svarta; iiå kräfvan en starkt glänsande mörkgrön gör- del. — Honan: näbben knllrig^ mörkt hornfärgad; krop- pen på tvären fläckig af svart, rostgult och Ijusgrått; inunder ljusa7'e och med rost gul strupe^ f ramhals och kräfva. Längd: hanen 3 fot 7 tura, vingbr. 4 f. 272 t.; honan 2 fot 3 tum, vingbr. 3 fot 6 tum. — Dessa mått äfvensom kroppsvigten variera efter ålder och hemort. I södra Fin- land väger en stor tupp 12 och som det säges ända till 15 ■ff, och hönsen 4 — 6 %\ i mellersta delarne af landet tuppen vanligen 9 '/a — H ^ och hönsen 3— 4V2 ^; i Lappland skall tuppen väga 8 — 9 %'^). Lokala namn. Svenska tjädertupp, — höna, {tjädur och i Österbotten röijo). Finska, efter uttalet i de olika dialekterna, tuppen: mefsäs (eller mettets) i vestra, metso, mehto i östra och norra Finland samt messo i Wiborgs län; hönan emä metso i sydliga, koppelo i norra Finland och Karelen. Beskrifning. Hane. Näbben tjock, hos de gamle med starkt nedböjd öfverkäk, hvitgul; de mörkbruna ögonen om- gifvas fram och baktill samt isynnerhet ofvan af klart röda ögonbryn, hvilka om våren under speltiden förstoras så, att de gå upp i jemn höjd med hjessan. De på senhösten, under vintern och in pä sommaren starkt fjäderklädda tar- serna svartbrunaktiga, framtill, nedåt samt på insidan lju- sare och fläckiga. Hufvudet nästan rent svart, strupfjädrarne *) Småväxta tjädrar, som erhållas i norra delarne af landet (Pu- dasjärvi och Kunsamo, Bränder) benämnas af allmogen lapin-metto och antagas komma norrifrån. 8 långa; halsen, bakre delen af ryggen, öfre stjerttäckarne och sidorna af bröstet vackert gråblåa eller blågråa, ljusast på halsen, öfverallt fint vattrade med svart, liksom på framryg- gen, skuldrorna och vingarne, ehuru der på en roströd bot- ten; öfver kräfvan finnes en bred gördel af skönt glänsande, mörkgröna fjädrar; underlifvet svart med mindre, hvita fläc- kar; de svarta vingskylarne bakut med stora hvita ändfläc- kar och ytterst fin, hvitgrå vattring på den svarta delen; gumpsidorna äfven mörka, vattrade och nedtill med hvita fjäderändar likasom öfre stjerttäckarne; de undre hvita med stora, svarta fläckar. Den afrundade stjertens pennor svarta, med ett band af hvita fläckar 2 å 3 tum innanför spetsen. Handpennorna med svartbruna skaft, mörkt gråbruna med ljusare kanter, på utfanet ljusa eller bruna och vattrade af svart; armpennorna i spetsen smalt kantade af hvitt; inre vingpennorna och de 2 — 3 första raderna af vingtäckarne uppåt, mot ändarne med grå bottenfärg; vid armhålan en hvit fläck. Sv. foyl, fig. af W. v. Wriyht — F. M. Hona. Näbben mindre svullen och krökt än hos ha- nen, gråblå, vid roten på underkäken hvitgulaktig; ögonrin- gen brun, ögonbrynen mindre än hos hanen; tarserna ljusa, tvärfläckade af mörkt; tårna gråa, brunaktiga. Hufvudet ofvan, halsen ända ut på sidorna samt ryggen tvärbandade af svart, grått och rostgult (fjädrarne äro rostgult och svart bandade samt hafva ljusgråa, af fint svart spräckliga änd- kanter); nedre delarne af hufvudet, strupen och halsen fram- till vackert rostgula med glest strödda svarta tvärfläckar, utom midt fram på halsen. Alla nedre kroppsdelar på hvit botten tvärbandade af svart och rostgult; skuldrorna och vingarne fläckiga och spräckliga af svart, rostgult och grått samt af hvitt på ändarne af de bakre skuldertjädrarne, inre vingpennorna och armpennorna, äfvensom af hvitgrått på ving- täckarne, hancipennornas skaft svart- eller mörkt gråbruna; stjerten rostbrun med hvit spetskant och svarta tvärfläckar, dess öfre täckare med hvita ändkanter. Sv. foijl. fig, af W. v. Wright. — F. M, Dundrägt. Ofversidan rostgul, undersidan ljusgul; tätt öfver näbbroten en mindre, och högre upp mot pannan en större bågformig fläck, flere obestämda, svartaktiga fläckar och streck på hjessan, framför och under ögonen, samt ett längdstreck i nacken, på sidorna af nacken en större brun fläck. Vingarne fläckade af svart och rostgrått, med tvenne Ijusii band. Meves, Ungdrägt. Tvärfläckad af svart och rostgult; hufvudet fint vattradt med svart och grått; hakan ljus, tvärb ändad; rygg- och vingtäckarne med hvita skaft och spetsfläckar, vingskylarne med rostgråa tvärband; bröstet rostgult, buken hvitaktig. Af ungdrägten qvarstanna fjädrarne längst midt på bröstet och buken. Hanens sommardrägt i juli och augusti: fjädrarne på hufvudet och halsen sotbruna, något spräckliga samt likasom skäggfjädrarne under hakan, mycket kortare än om vin- tern. Sk. Fn. Honan har i juli fjädrarne på halssidorna kortare och spensligare än vinterfjädrarne, af nästan samma färg, men försedda med tätare tvärband. Meves. Tjädern varierar någon gång mer eller mindre ljus eller hvitfläckig; våra samlingar ega intet sådant exemplar, men Nilsson beskrifver en sådan hona från Enontekis, hvilken är smutsigt hvit, der och hvar skuggad med brunaktigt; den förvaras uti Svenska Riksmuseum. En anmärkningsvärd färgdrägt bära de s. k. gallhönsen eller sterila hönorna. Till storleken öfverensstämma de med vanliga hönan, men närma sig till färgen tuppens drägt; 10 såsom uiigfoglar hafva de ännu samma form och färg på näbben, som hönan och äro mer eller mindre spräckliga likasom hon, men skiljas derigenom, att de inre vingpen- norna och de längre skulderfjädrarne, som hos ungtjädern äro spräckliga med gult och i kanten knappt märkbart rost- gråa, hos gallhönsen äro kantade med hvitt; sedermera an- tager fogeln småningom hanens näbbform och färg och skil- jes slutligen från honom blott derigenom, att hufvudet är mindre svart, undre kroppsdelarne ha mera hvitt, benen äro ljusare och stjerten kortare samt kropps storleken vida min- dre (efter Nilsson). — Någon steril tjäderhöna har jag icke öfverkommit härstädes; formen saknas ännu i finska sam- lingen. Tjädern förekommer uti de skogrikare nordliga delarne af Europa och Asien; i de sydligare delarne är den genom kulturen så tillbakaträngd, att den numera ej anträffas annat än i bergstrakter, ända ned till Pyrenéerna och Alperna; uti Storbrittannien och Holland är den formligen utrotad eller utträngd redan sen längre tid tillbaka, men har på sina ställen i vår tid åter blifvit införd. Hos oss finnes denna våra skogars yppersta prydnad ännu nästan öfver hela landet i mon af tillgången på grof barrskog eller åtminstone vidsträckta skogsmarker. På Äland saknas den för närvarande alldeles (såsom fallet är också på Gotland och Oland) och är för allmogen fullkomligt obekant. Uti de bättre odlade och bebygda sydvestra de- larne af landet, samt uti södra och vestra kusttrakterna fin- nes den till mindre antal i behåll samt aftager allt efter som skogarne uthuggas och förföljelse eger rum; ännu för vid pass 30 år sedan var den bosatt på Drumsö invid Hel- singfors (M. v. IV. Jj men numera torde dess spelställen icke anträffas närmare än 2 a 3 ijerdedels mil från staden, ehuru 11 enstaka tjädrar om hösten visa sig t. o. m. på Degerö. I Uskela ar den icke så sällsynt och i mer skogrika trakter, sådana som Yläne {ShlhgJ i sydvestra delen af landet, samt längre inåt är tillgången rikligare. Till större antal före- kommer den isynnerhet uti finska och Onega Karelen. Mot norden häckar den regelbundet ännu vid 68" i Muonioniska (W. v. W., Shfj & Pn); Malm fann år 1841 ett ex. vid Karesuanto och i Enare var den allmän, men förekom ej mer i det skoglösa Utsjoki. Enligt Middendorff upphör den i östra lappmarken norr om Imandra sjö (68*^); längs syd- vestra kusten af halfön funno Sahlberg och Mahnherg tjä- drar. Den håller sig sålunda i norden inom gränsen för barrskogsregionen. Medeldatum för spelets början är i olika delar af lan- det ungefär följande: uti södra kustländerna omkr. „ inre delarne mellan 61^ — 64 „ södra Uleåborgs län . . . „ norra „ „ . . . „ lappmarken till 69^' . . . någongång begynnes spelet i södra Finland redan i början af april månad. Mer än någon annan af våra matnyttiga foglar har tjädern varit i fara att utrotas genom tanklös förföljelse från men- niskans sida; sedan den numera blifvit tagen i lagens skydd och medvetandet om nödvändigheten häraf alltmera spridt sig i olika samhällskretsar kan man dock hoppas, att den ännu skall kunna säkerställas emot fullständig förödelse. För att denna förhoppning likväl ej må slå fel är det nöd- vändigt, att den bestående jagtlagen hålles i sträng helgd såväl af den bildade jägaren som allmogen samt af den kö- pande och konsumerande delen af allmänheten. Våra jagt- d. 13 april 11 16 „ n 20 „ }J 29 „ T) 1 maj; 12 föreningar hafva i detta afseende ett vidsträckt fält för sin verksamhet: få torde de trakter vara der öfverträdelser icke ske ostraffadt, utan tvärtom bedrifves mångenstädes ännu t. ex. det råa nöje som benämnes tjäderskytte på spel om vå- ren. Man undanskyller sig vanligen dermed att det alltid finnes flere tuppar än som för slägtets bibehållande behöf- ves, men begriper icke att man genom jagten efter dem bortskrämmer alla, såväl tuppar som hönor till mera aflägsna trakter, tills de blifva fullkomligt utrotade äfven från dem. Må våra bildade jägare allvarligen besinna detta och föregå de andra med bättre exempel och de skola uti medvetandet att hafva gjort någonting godt för sig sjelfva och kommande slägten finna en riklig ersättning för hvad de tro sig hafva försakat genom att låta de oskyldiga foglarne vara i fred under den årstid då hela naturen borde få andas frid och glädje. *) 2. Tetrao tetrix Linn. Orre. Tceri. Artra. Tar serna helt och hållet hefjädrade; stjerten khifveiiy hos gamla hanen med starkt ntåt böjda sidopennor^ till färgen är denne svart med hlå hals och hakrt/gg, två hvita band öfver vingen och hvita nndre stjerttäc- kare. Honan är öfverallt tvärbandad och fläckig af svart rostgult och grått. Längd: g:l tupp fr. näbbspetsen 24 Va tum, vingbr. 1 aln IIV2 tum, mellan ving- och stjertspetsarne 6 tum, vin- *) Senare hälften af ofvanstående st^-cke är af ÅL v. Wrights hand och skrefs redan på 1850 talet; sedan dess har mycket förändrats be- träffande intresset för jagtens vård, men varningen torde dock ännu vara tidsenlig. Utg. 13 gen 10% tum, stjerten 9 72 tum; hönan fr. iiäbbsp. 19 — 20 tum, vingbr. 1 abi 7 tum. Vigt gammal tupp om bösten 3Vi ^, ung tupp 23/4 "B, hönan 2— 21/4 ^. Lokala namn. Tuppen koiras-teeri, hönan naaras-teeri. Namnet uttalas mycket olika: teeri, teyri, töyri, teiri (enl. Sadelin äfven tieri och terri); i Wiborgs län säges tetri. Beskrifning. Hane. Näbben tjock, något nedböjd, svart; iris mörkbrun; ögonbrynen röda, om våren höga och stora, om hösten mindre, ehuru något större än under öfriga tider af året; de under den kalla årstiden rikt fjäderklädda tarserna framtill svartbruna, inåt ljusare gråaktiga och öfver- allt fint vattrade; tårna gråbrun aktiga. Hela hufvudet, fram- ryggen, vingarne, stjerten och underlifvet hos äldre foglar rent svarta; halsen och bakryggen vackert mörkblåa med stark glans; armpennorna med hvita ändkanter, bildande ett smalt hvitt band på den hoplagda vingen ; ett annat bredare uppstår framom detta derigenom, att armpennorna inåt äro hvita; en hvit fläck finnes vid armhålan och tvenne små dy- lika på vingens utkant. Handpennorna med hvitaktiga skaft, svartbruna med något ljusare, smala spetskanter och ljusare gråbrunt utfan, icke spräckliga hos de gamla tupparne; undre stjerttäckarne hvita, de yttre stundom med stora, svarta fläc- kar, en på hvarje; de öfre svarta, stundom om hösten med en ytterst smal hvit spetsrand. De svarta starkt glänsande stjertpennorna äro hos gamla hanar nästan, om icke fullt dubbelt längre och bredare än hos hanar under första året, samt mycket mera utböjda. F. M. och orig. målning. Hona. Hufvud och hals på rostgul bottenfärg tvärban- dade af svart och Ijusgrått; strupen ljus, mer eller mindre fläckig; bakom ögat en liten ljus fläck; framrygg och skul- dror hafva svarta fjädrar med breda rostgula, af svart fläc- 14 kiga fjäderkanter och innanför deras ljusgrå spetskanter ett svart, spräckligt, smalt tvärband: öfriga ryggen af nästan samma teckning, men då fjädrarne der mer täcka hvarandra blir färgteckningen något olika. Hela fogeln inunder teck- nad af svarta, rostgula (smala) och gråa tvärband; buken vanligen nästan gråsvart; på vingskylarne bildas, då de äro ordnade, snedtgående breda band, på tvären fläckade eller bandade ytterst af ett Ijusgrått och fint svartspräckligt band (såsom öfver allt på fjädrarnes gråa ända); derinnanför äro de tvärbandade af svart och rostgult. De inre ving- och armpennorna med hvita spetskanter, annars fläckiga och spräckliga af svart och rostgult; handpennorna mörkt grå- bruna, i utfanet spräckliga af svart, men hvitaktiga skaft; vingtäckarne, som bilda 5 — 6 tydliga rader, hafva gråa spet- sar på de större samt äro i öfrigt fläckiga och spräckliga af svart och rostgult; stundom har någon af de bakre skulder- fjädrarne en hvit spetsfläck. Stjertpennorna äro tvärbandade och spräckliga af svart och rostgult, med smala hvita änd- kanter; deras undre täckare hvita med svarta, tillspetsade tvärband och rostgult innanför banden. Näbb, ögon och ben såsom hos hanen, men tarsernas fjädrar ljusgrågula, framtill fint fläckiga af mörkt. F. M. och orig. målning af F. v. Wria Anm. Vid en närmare jämförelse af flere orrliönor finner man snart, att deras färgteckning är mycket olika. De gamla hafva i allmänhet en renare och mera bestämd teckning än de unga, som hafva bre- dare, ljusa och svartspräckliga fjäderspetsar, hvarigenom den svarta teckningen hos dem blir mindre utmärkt och de få ett finspräckligt utseende; de utmärkas dessutom vanligen af ett hvitt band på arm- pennorna utmed dessas täckare (såsom hos hanarne). De gamla hönorna ha blå glans på bakryggens svarta band, öfverallt mera utmärkta svarta fläckar och band, samt se mörkare ut. Afven foglar af samma ålder äro olika tecknade, — men alla äro de bland våra allra vackraste foglar, isynnerhet under vintern och mot våren, så länge deras fjädrar och färger ännu äro friska. 15 Orrtuppens sommardrägt i juli och augusti. Hufvudet, jemte öfre delen af halsen, är mindre och smalare derige- nom, att dessa delar nu hafva betydligt kortare och smärre fjädrar, än uti vinterdrägten. Strupen nästan hvit eller obe- tydligt fläckig, men dess sidor fläckiga af svartaktigt, hvilket på lialssidorna öfvergår i den fint rostbrunt spräckliga och af en ljus spolfläck utmärkta fjäderteckinngen; hufvudet ofvan och nacken finspräckliga af rostbrunt eller rostgult och svart; främre delen af hufvudet nästan svart med blott några små hvita teckningar framom ögonen; på den nedre hälften af halsen, framryggen och isynnerhet bakryggen finnas redan en mängd nya fjädrar, bredvid hvilka de gamla på skuldrorna se alldeles bruna ut. Nya stjertpennor komma fram. — Skjuten den 20 Aug. Oriij. målning. Anm. W. v. Wright är den förste som fast uppmärksamheten på orr- tuppens sommardrägt; lian redogör nemligen uti Sv. jäg. förb. tid- skrift (juni häftet 1833 sid. 563) för de iakttagelser, som han haft tillfälle att göra härom uti Finland, — således redan tidigare än år 1828, då han om sommaren flyttade öfver till Sverge. Jfr. Sk. fn. 1835 p. G2 och Hl. fig. till Sk. fn. 1840. Orrhöna i sommardrägt. Denna drägt inskränker sig liksom hos tuppen endast till hufvudet och öfre delen af halsen, samt består deri, att fjäcVarne äro ungefär hälften smalare än i vinterdrägten, hafva blekare färger samt sma- lare och färre tvärband; den är således ej olik ungarnes drägt på samma delar. Denna drägt är hos hönan af ännu kortare varaktighet än hos tuppen, ty den anlägges hos henne vid början af den öfriga kroppens ruggning och afläg- ges omedelbart efter dess slut. Den anlägges hos hönan senare än hos tuppen, eller först i början af augusti; af 3 gauila honor, som undersöktes d. 9 aug. hade blott en full sommardrägt och de två öfriga voro i öfvergång dertill; 16 ännu den 24: de hafva orrhöns anträffats i full sommardrägt. W. v. Wrightr^') Årsgammal hane. Denna är betydligt mindre än de gamla tupparne. Hufvudet svart med knappt märkbar blå glans; dess fjädrar ofvan från näbbroten till ned på bak- halsen fint spräckliga af rostbrunt mellan näbben och ögonbry- nen. På hufvudets sidor och på svalget hafva fjädrarne smala, hvita eller hvitgrå kanter, bredare på sistnämnda ställe; på det becksvarta bröstet och underlifvets sidor äro fjädrarne smalt kantade med hvitgrått. Den svarta halsens blåa glans är svagare, än hos de gamla hanarne, likaså på bakryggen och öfvergumpen; den senares jemte stjertens öfre täckfjädrar fint spräckliga af brunt. Skuldrorna, inre ving- pennorna och isynnerhet de större vingtäckarne vattrade m.ed brunt; den mest bakutliggande skulderfjädern med hvit spets- fläck; en eller flere af innersta vingpennorna tillhöra ännu ungdrägten och stundom äfven någon på utsidan af skuldran; arm- och handpennorna på utfanet brunspräckliga. De mel- lersta af stjertpennorna smalt kantade med hvitt; de yttre blott obetydligt böjda, smalare och mycket kortare än gamla hanens. Tarsfjädrarne ljusa och framtill spräckliga. De röda ögonbrynen mindre, än hos gamla hanar. F. M. Den årsgamla honan har strupen nästan hvit, med små svarta fläckar, fjädrarne på hela kroppen med bredare, hvita *) Göteborgs handl. 1850 sid. 77 anm. der han yttrar: ,.jag hj^ser den öfvertygelse, att alla de skandinaviska gallinae hafva en sommar- drägt, bestående i smalare och iingarnes första drägt mera liknande fjädrar på Imfvudet och halsens öfre del, ty det är nu endast hos tjä- dern jag ej haft tillfälle att observera en sådan, men tager likväl för afgjordt, att äfven den ej är utan, sedan jag funnit en sådan såväl hos hjerpen, som rapphönsen. (Redan 1844 aflemnade jag till riksmuseum tvenne exemplar af hjerpen, hanar i full sommardrägt, skjutna i au- gusti)". — Dessa hjerpar blefvo skjutna och konserverade på Haminan- laks år 1838. 17 spetsfläckar, fint spräckliga med svart, hvarigenom fogeln erhåller en vacker dragning åt grått (jmf. anm. efter honan). Sterila orrhönan närmar sig mer eller mindre tuppens färgdrägt. — Ett i finska samlingen förvaradt exemplar, skju- tet vid Ekenäs, har följande utseende. Stjertens sidopennnor äro långa och starkt utböjda såsom hos hanen; hufvudet och halsens öfra del spräckliga och tvärbandade med rostgult och glänsande svartblått; isynnerhet på nedre delen och sidorna af halsen; öfversta delen af framhalsen hvitfläckig; bröstet svart med blått skimmer, fjädrarne inåt tvärbandade med rostgult; buken sotbrun. Hela öfre delen af kroppen svartbrun med blå glans, isynnerhet på öfvergumpen, öfver- allt med smala rostgula tvärband samt mycket tät och fin vattring af rostgult och grått; vingskylarne mörkbruna, spräck- liga såsom vingtäckarena; vid armhålan en hvit fläck; arm- pennorna tecknade såsom hos hanen, men på den mörka delen något spräckliga med rostgrått och de inre handpen- norna likaledes i utfanet med hvitt; undergumpen gråbrun; undre stjerttäckarne helt och hållet hvita, stjertpennorna svarta, i utfanet spräckliga med rostgult, i de trubbiga spet- sarne smalt kantade med hvitt; tarserna hvitgråa, utåt mörkt vattrade. F. M. Ofvan beskrifna exemplar, samlingens enda, afviker från planchen i Sv. fogl. af Sundevall blott derigenom, att öfre delen af framhalsen är rostgult tvärbandad. En annan steril orrhöna är skjuten på Haminanlaks den 5 No v. 1835 och liknar till färgteckningen hönan; enligt orig. måln. af F. v. Wright (Univ. bibi.) är den öfverallt vattrad och bandad af rostbrunt och svart, samt tecknad med dylika hvita och gråa fjäderspetsar, såsom vanligen orrhönan. Bakryggen är lik- väl jemte öfre stjerttäckarne af samma rostbruna teckning som öfriga ryggen, och de lika tecknade, långa stjertpennorna 2 18 äro starkt utåt böjda såsom hos tuppen *). Exemplaret torde befinua sig i svenska riksmuseum. Enligt prof. Sundevall skilja sig de sterila hönorna stundom från de vanliga blott genom en något mörkare färg med gulbruna fläckar i stället för tvärband, obetydligt längre sidopennor i stjerten och hvit, föga fläckig undergump. De uppgifvas i allmänhet förekomma talrikare mer österut, såsom i norra Ryssland och Sibirien, om med eller utan skäl måste likväl lemnas derhän. Orrkyckling. Öfverallt tvärbandad af svart och rostgult, undertill ljusare, gråaktig; stjert- och armpennorna samt vingtäckarne spräckliga med svart, de senare med hvita spo- lar; hakan hvitaktig med små svarta fläckar; undre stjert- täckarne gråhvita. F. M. Dundrägt. Ofvan ljust rostgul, undertill grönaktigt gul; hufvudet först med små oregelbundna fläckar, som sedermera blifva svarta och mera markerade, nemligen en kretsformig infattning kring den rostbruna hjessan, två merendels sam- manflytande fläckar vid näbbroten, en större dylik af tre- kantig form på pannan, ett afbrutet band från munvinkeln genom ögat, en fläck bakom örontrakten och ett längdstreck på bakhalsen; ving- och ryggfjädrarne rostgula, svartfläckade, med hvit spole och spets, bildande tvenne tvärband på vin- gen. F. M. Orren varierar ibland med ett större eller mindre antal hvita fjädrar inblandade på olika kroppsdelar, samt mer eller mindre helhvit. I finska samlingen förvaras följande varieteter: *) „Flere af dessa foglar har jag ej sett hos oss**" anmärker M. v. Wright uti sitt efterlemnade manuskript. Vid sådant förhållande nödgas man väl draga i tvifvelsmål uppgifter om gallhönsens talrikare förekomst der och hvar i landet (jfr t. ex. jäg. förb. tidskr. 1869 s. 161, Wasatrakten). 19 1. En hane från Wiborg, ins. i Mars 1852 af lektor Lille: alla kroppsdelar utom halsen med glest inströdda hvita fläckar; de två första handpennorna på högra sidan helt och hållet, på venstra endast den andra i infanet hvita; undre stjerttäckarne deremot med ett par mörka fläckar. 2. En hane från Heinola, ins. år 1858 af löjtn. Glan- senstjerna: svart, med några hvita fjäckar på skulderfjädrarne och vingtäckarne; handpennorna i utfanet, stjerten med ett bredt tvärband och alla undre kroppsdelar hvita; på midten af buken en mängd svarta fläckar. 3. En hane från Mohla, ins. i April 1860 af landt- mäteridirektorn J. W. Lindberg: hufvudet helt och hållet, halsen, bröstet, vingtäckarne, ryggen, öfvergumpen och öfre stjerttäckarne hvita, med talrika svarta fjädrar inströdda. 4. En hona från Åbo, skjuten i Nov. 1849 af hr Knohhe: hufvudet, isynnerhet omkring ögonen, en och annan fjäder på bröstet och buken, flere på vingtäckarne och ryg= gen hvita; de 5 första handpennorna på venstra sidan helt och hållet hvita, på högra endast i infanet, utom i spetsen; tarsernas fjädrar ganska ljusa. 5. En hona från Joensuu, ins. i Febr. 1855 af postförv. Aschan: hela drägten hvitaktig, med de vanliga bandade teckningarne mycket ljusa, mest framträdande på hufvud, hals och öfre kroppsdelarne. 6. En hona från Helsingfors, i Dec. 1848 förärad af statsr, A. v. Nordmann: ljusgrå, med svagt antydda teck- ningar, tydligast på hufvudet och nacken. En hane, skjuten i Ingå d. 9 Jan. 1862, fullkomligt lik ofvanbeskrifna n:o 2 tillhör Tavastehus gymnasii samling. En öfverallt hvitfläckig gammal hane med hvitgula tår och dylik näbb, skjuten vid Kexholm, eges af D:r Tengström. En i grå färgton tecknad ljus hona förvaras uti normalsko- 20 lans i Helsingfors museum. — Dessa ljusa varieteter äro i allmänhet sällsynta hos oss. I likhet med tjädern är orren utbredd öfver nästan hela Europa ända till Italien, samt i Sibirien, och förekommer i södra delarne af detta område blott i bergstrakterna. Otvifvelaktigt är den en af våra vackraste och stoltaste foglar; förutom i de allra nordligaste delarne finnes den i alla delar af landet der björk och barrskogar omvexla med beteshagar, ängar, mossar och bergbunden mark. Afven denna art har minskats betydligt genom den hänsynslösa förföljelse, hvarför den varit utsatt, men är dock ännu temligen allmän öfverallt, till och med i de närmaste omgifningarne af Hel- singfors och Åbo, samt på Åland; talrikast förekommer den i de mellersta och östra delarue. Norrut häckar den regel- bundet i hela Kemi lappmark, ännu i Kolari, Sodankylä och Kittilä (67V2^); någongång ses den i Muonioniska (W. v. W.) och Malm säger sig (sid. 182) hafva träifat några exemplar ännu vid Peltovuoma i södra Enontekis; prosten Fellman har antecknat, att den ännu i Enare (69^) skulle förekomma inom granens gräns och någongång till och med förvilla sig derutöfver. Ostligare finnes den vid Soukelo mellan Kuu- samo och Kantalaks (Shg & Mbg)- på sistnämnda ställe går den ännu något nordligare och upphör vid 67^ 15' straxt söder om Imandras södra strand (Midd.J — I Norges kust- trakter går orren ej så långt mot norden, hvarföre den sak- nas vid hela ishafskusten. Orrens speltid begynner hos oss enligt medelberäkning ungefär på följande tider: på Åland (60'^) . . . den 23 MarsUvarierande mellan si. längs södra kusten (60^) „ 30 „ jFebr. — börj. April); i södra inre landet (6 P — 63"^) „ 3— 5 Apr.l(medl. Mars — börj. i Uleåborgstrakten (65«) „ 18 „ J Maj). 21 norr om Torneå (Q6^) . den 3 Maj | (börj. April — iupå vidSoclankyläpolhöjcl(67V2^) „ 6 „ f Maj). Hönan väljer ofta sitt liggställe bland risen uti en före- gående år nedhuggen svedjeskog, der äggen mången gång då sveden afbrännes gå förlorade "*"). De läggas från medlet af maj och kläckas i juni (Kuopio, Aschan). Anm. Såsom ett faktiskt bevis uppå huru mycket skogsfogelus fredande om våren, och så länge ungarne äro små, bidrager att qvarhålla dem på en viss trakt, må liär anföras, att ehuru vid mitt fäderne- hem Haminanlaks under årtionden det betydliga antalet af 200 hjer- par och vida öfver 100 orrar i medeltal blefvo skjutna under hösten och vintern, deraf ingen minskning i fogeltillgången förmärktes. Ännu år 1825, det sista under hvilket vi bröder ännu alla voro hemma skjötos der 300 hjerpar och öfver 200 orrar **). Men det skulle der aldrig fallit någon in att om våren och sommaren, förrän i augusti, skjuta någon af dessa foglar. Snaror, flakor och andra dylika grymma giller voro totalt bannlysta från ägorna. Sedan likvisst de kringstrykande bondskyttarnes antal varit i beständigt stigande och det utrotande bul vansky ttet blifvit kändt, samt skytte och snaror om våren, m. fl. dylika metoder äfven kommit i bruk bland allmogen, hafva foglarnes antal så minskats att knappt 20 ä 30 stycken af hvartdera förenämnda fogelslag årligen der numera (1850-talet) blifva skjutna. Ja man kan der nu få vandra under flere timmar utan att stöta upp en enda hjerpe, och under vintern kunna flere veckar förgå utan att en orre visar sig, i fall icke, hvil- ket stundom inträffar, t. ex. om vintern 1855—56, orrar i större antal ankomma från andra trakter och blifva qvar på orten till åt- minstone senare på vintern. *) Konrektor C. A. Aschan har härom meddelat följande: Den 16 Juni 1869 afbrändes en mindre sved i Jännevirta b}' nära Kuopio och sedermera påträfi'ades derstädes en död orrhöna jemte bo och okläckta ägg samt nykläckta ungar, för hvilkas skyddande modren uppoffrat sig; sålunda omkomma hundradetals orrfoglar emedan just denna tid en stor mängd sveder af brännas i Savolaks i och för kornsådd. **) Enligt M. v. W:s anteckningar skötos derstädes ännu år 1834, från början af augusti till den 27 okt. 220 hjerpar och 20 orrar, och enligt meddelande af Hr Ferd. v. Wright är tillgången för närvarande mindre än på 1830-talet och för några år sedan var hjerpen nära nog utrotad, men har de senaste åren åter tilltagit i antal. Vintern 1871 — 1872 infunno sig orrarne åter talrikt. 22 Bastard af orrtupp och tjäderhöna. 2 a. Tetrao hybridus urogallides Nilss. Rackelfogcl. Teerimetso. Stjerten klufven, med raka pennor^ hvaraf de yttersta äro i 3/4 tum längre än de mellersta -j handpennornas skaft ljust gulbruna. Hanens grundfärg svart^ med violett metallglans på bröstet och en hvit fläck vid armhålan. Honan spräcklig af rostgult^ med bröstet mörkare rost- brunt. Finska namn. Korpimetso, mustateeri (enl. Malmbg^ Lundahl); puolimetso (i Rautalampi enl. landtdagsmannen Jalkanen)\ kurvilo (i Nj^kyrka s:n) och tetrin huoripoika (i Wiborgs trakten enl. J. Krohn). Beskrifning. Gammal hane. Längd 28 V2 tum, vingbr. 1 aln 2Ya t., vigt 4: % S lod. — Näbben kullrig, måttligt nedböjd, svart; iris brun, ögonbrynen klart röda, besatta med vårtor. Hufvudet, halsen och kräfvan svarta, med röd- violett metallglans starkast på f ramhals och kräfva, der intet af fjädrarnas inåt svarta del synes; på halsens bakre del äro fjädrarne dessutom fint spräckliga af hvitgrått; hela fogeln inunder brunsvart, fint spräcklig med hvitgrått på sidorna af kroppen (vingskylarne) och gumpen; större och mindre hvita fläckar finnas midtunder på bröstet, på ändarne af de bakre vingskylarne och helt små på sidorna af kroppen. Fram- rygg, skuldror och vingtäckare, inre ving- och armpennorna brunsvarta, fint spräckliga af gråaktigt gulbrunt; inre ving- pennorna med en smal hvit spetskantning, armpennorna med en något bredare, bildande ett band öfver vingen (men af dessa pennors inåt roten belägna hvita del synes nästan intet); handpennorna gråbruna, på utfanet hvitaktigt spräckliga, med gul- eller gråbruna pSnnspolar. Bakryggen och öfvergum- 23 pen svartaktiga, fint spräckliga af gråhvitt; öfre stjerttäc- karne svarta med smala, hvita ändkanter, de undre inåt svarta och utåt hvita; stjertpennorna svarta, de mellersta med en fin hvit ändkantning och med hvita fläckar inåt roten på hvartdera fanet, de yttre endast på infanet. Tarser- nas fjäderklädnad gråbrunaktig, invändigt ljus och framtill spräcklig af hvitgrått och så yfvig, att den går ut till midten af ut och intån *) ; tårna brunaktigt blygråa, med långa sido- fransar (kamtänder) och svarta klor. (Skjuten den 20 No- vember 1846 i Lojo). F. M. Yngre hanar äro mindre, ha mindre klufven stjert, en mindre utbredd och svagare metallglans på hufvud och hals, der den isynnerhet ofvan skiftar i grönaktigt. Deras ljusa vattring på rygg och vingar är betydligt gröfre, och sträcker sig på öfre stjerttäckarne samt större delen af kroppens sidor, hvarigenom hela fogeln ser ljusare ut. Anm. Ehuru olika individer af rackelhanen äfven hos oss äro underka- stade mindre olikheter hvad deras färgteckning angår, så har jag dock aldrig funnit något exemplar med det i Sk. Fn. denna fogel tillagda utseendet, eller att rygg och öfvergump vore svarta och att vingarne skulle hafva blåaktig glans. Hona. Längd 1 fot 9 tum. Stjerten mindre klufven än hos orrhönan; hufvudet och halsen rostgula med svarta tvär- band och yttersta ändarna af fjädrarne kantade med grått; ryggens svarta fjädrar med breda rostgula och ytterst smala, gråa kanter, så att blott ett tvärband af det svarta synes; skulder- och vingfjädrarna inåt svarta, med rostgula ändkan- ter; de bakre skulderfjädrarne, inre vingpennorna och de större täckfjädrarna hafva dessutom temligen breda hvita ändkanter. Armpennorna med hvita spetskanter, i öfrigt spräckliga och fläckiga af svart och rostgult, likasom äfven *) En den 5 maj skjuten fogel har tarsernas fjäderklädnad redan betydligt afnött. 24 skulderfjädrarna och vingtäckarne ; öfre stjerttäckarne tvär- fläckade eller bandade af svart och rostgult samt med hvita ändkanter; stjertpennorna lika tecknade. Bröst och iinderlif tvärbandade af grått, svart och rostgult, med smala spräck- liga tvärband på den grå spetsen; vingskylarne med breda hvita ändkanter och bredare rostgula och svarta tvärband; gurapsidorna svartaktiga med hvitaktiga ändkanter; nedre stjerttäckarne hvita med mörka fläckar inåt; tarsernes bekläd- nad grågul med små mörka tvärfläckar; tårna gråbrunaktiga ; näbben svart, ögonringen brun; ögonbrynen röda. — Efter Sv. Jäg. förb. tidskr. 1832 med planch af W. v. Winght. Från tjäderhönan skiljes rackelhönan lätt genom sin klufna eller åtminstone tvära, icke afrundade, stjert; från orrhönan åter genom den betydligare storleken hos en full- vuxen fogel, men dessutom genom sina breda hvita ändkan- ter på vingskylarne, som likna tjäderhönans. Hela färgteck- ningen hos denna fogel är annars en blandning af tjäderns och orrens. Hane i sommardrägt. Halsen sotbrun, gråvattrad; på tvären hvitrandad på haka, strupe och kinder. Sk. fn. Hanen i ungdrägt skiljer sig från ungtjädern genom mörkare svartbrun näbb med ljusare kanter och spets; öfver ögonen är en långsgående, rostbrun fläck med små svarta fjäderspetsar; bakhalsen och framryggen sakna de gråaktiga, med svart vattrade fjädrarne och armpennorna äro något mörkare, utan hvit vingspegel. — Från ungorren afviker fogeln genom violett, i purpurrödt stötande glans på den rost- bruna bröstfläckens svarta tvärband, samt derigenom, att undre stjerttäckarne äro svarta, med hvita kanter och spet- sar. — Eft. Jäg. förb. tidskr. 1866 sid. 234. En hane i öfvergång från ung- till utbildad drägt, bär den förras brunspräckliga tjädrar qvar på hufvudet och hal- 25 sen, framhalsen, midten af den gredlina bröstgördeln, samt vingskylarne och de yttre skulderfjädrarne, men har i öfrigt erhållit den utbildade drägten. Orig. måln. af W. v. W, (Univ. bibi) Såsom afkomling af orrtupp och tjäderhöna finnes rackelfogeln utbredd endast i de länder der dessa båda arter förekomma tillsammans; mest har den anträffats i nordliga Europa. Hos oss är hanen temligen sällsynt, men förekommer dock oftare i landets mellersta och sydligare, än i de nord- liga delarne. Vid Björneborg är den ganska sällsynt (Grön- feldt). V. Falck har antecknat fiere exemplar från Tam- mela, under det rik tillgång fanns derstädes på tjädertuppar; då och då finnes något exemplar till salu i Helsingfors, och enligt J. v. Wright skjutes den någon gång här och hvar i Kuopio trakten; prosten J. Fellman har antecknat den från Kuusamo och Sdirarhr uppgifver den från Enare. Hönan deremot har högst sällan anträffats; finska samlingen eger endast en^ och den ej ens fullt utbildad, skjuten i Uskela den 5 Sept. 1850 af J. v. Wright. Då dess sällsynthet lik- väl torde bero deraf, att den lätt förvexlas med tjäderhö- nan får jag fästa våra herrar jägares uppmärksamhet på densamma, äfvensora derpå, att om de öfverkomraa någon rackelhöna, de måtte till finska museum insända densamma jemte nödiga uppgifter om tid, ort, o. s. v. Bastard af orrtupp och dalripa. Tetrao hybridus lagopides Nilss. Riporre. Stjerten något klufven med svarta pennor; fötterna fjäder - beklädda ända ut på tårna^ hvilka senare i yttre hälf- ten är o nakna j i kanten tandade och i den inre be- fjädradej utan kamtänder. 26 Längd kring 18 tum, hvaraf stjerten utgör 6 t.; hönan mindre. Beskrifning. Hane i vårdrägt. Ofvan svart, gråvattrad eller hvitbrämad; inunder, samt på hals och vingar hvit och svartfläckig, med en större, svart, blåglänsande fläck på fram- halsen; öfre stjertfåckarne svarta, med hvita bräm. Hona i vinterdrägt. Ofvan spräcklig af hvitt, rostgult och svart, inunder hvit; på hals och sidor med svarta och rostgula tvärband; stjertens mellersta pennor spräckliga af rostgult, de yttersta svarta, endast i utfanet spräckliga. Denna märkvärdiga fogel förenar hos sig begge föräl- drarnes karakterer. Liksom hos orren är den nakna fläcken öfver ögat belagd med vårtor, men såsom hos riporna är den derjemte upptill försedd med en tandad kam. Tårnas byggnad är ofvanför omnämnd; stjerten är mindre klufven än hos orren, de yttre pennorna litet utböjda och de mel- lersta bredt kantade med hvitt; storleken är midt emellan begges. — Efter Sk. fn. Denna fogel har veterligen ännu icke med säkerhet blifvit tagen i Finland, åtminstone har den aldrig blifvit in- sänd till våra samlingar; sannolikt förekommer den likväl och borde derföre närmare efterspanas. Anm. Man har någon gång hos oss förvexlat riporren med hvitspräck- liga orrtuppar •, det är sannolikt, att detta äfven är grunden till en uppgift af prosten Felhnan, att riporren skulle blifvit fångad i So- dankylä. En förmodad bastard af orre och fjellripa omnämnes af E. Collett (Norges Fugle), utmärkt genom svarta tyglar. Lloyd (anteckn. om jagt, 1855 s. 140) omtalar till och med en bastard af orre och ringdufva skjuten i Dalarne, under benämning af duf-orre. — Ehuru dylika bastarder icke blif- vit funna i vårt land, må de här omnämnas endast för att 27 fästa våra jägares uppmärksamhet på dylika sällsynta resul- tat af orrens illegitima förbindelser. TJnderslägtet Tetrastes Keys & Blås., omfattande af våra arter endast hjerpen, af utländska ett par nordamerikanska arter, särskiljes från de två föregående på grund af sina i spetsen nakna tarser, hvilka derstädes äro beklädda med hornartade plåtar; fjädrarne på hjessan äro äfven förlängda hos vår art. 3. Tetrao bonasia Linn. Ejerpe. Pyy. Artm. Ofvan grå^ inunder hvit^ med svartbruna fläckar; hufvudets fjädrar ofvan fö7'längda till en kort tofs; strupen hos hanen svart^ hos honan ljus; stjerten med 16 pennor^ tecknade med ett hredty svart band öfver ändan. Längd kring 14 tum, vingbr. kring 20; en fullvuxen fo- gel väger i det närmaste ett skålpund. Beskrifning, Näbben svart, iris ljusare nötbrun; tårna brunaktigt blygråa. Hanen om våren. Straxt of v anför näbbroten en af små, svarta och ljusa fläckar bildad, större fläck; från denna och pannan går ett rent hvitt, mer eller mindre småfläckigt band, som omgifver den rent kolsvarta strupen och sedan fortsat- tes nedåt utmed framhalsen, der det ånyo delar sig och, gående snedt öfver halsen, försvinner på framryggen; en smal rand under ögat, en liten fläck bakom densamma och ännu en liten längdfläck längre bakut ofvanför örontrakten, hvita. Hufvudet, halsen och framryggen på en vacker, rent grå botten tvärbandade med svartbrunt; grundfärgen ofvanpå hufvudet mera brunaktig; öfriga ryggen äfven askgrå; fjä- 28 clrarne med mer eller mindre starka, mörka, spräckliga, smala band, öfverskylda af närliggande fjädrar, och en mörk spolrand; skulderfjädrarne på grå botten inåt fläckiga af svart och kastanjebrunt; deras yttre rad med hvitt utfan, hvarigenom ett hvitt längsband uppstår på skuldrorna, nästan sammanhängande med det från framhalsen kommande; de öfriga fjädrarne hafva utåt bredare, hvita spolfläckar. Vin- garne och deras täckare äfven med stora, trekantiga, inåt spetsiga, hvita fläckar; inre vingpennorna med hvitgula, breda ändkanter och på utfanet stora, svarta fläckar; armpennorna hafva innanföre sin ljusgråa ändkant först ett mörkt, derefter ett ljust och ännu ett mörkt, af fläckar bestående tvärband, handpennorna svartbruna med ljusa änd- kanter ocli ljust fläckadt utfan. Stjertpennorna, som innan- före sin ljusgråa, breda ändkant hafva ett bredt svart tvär- band, äro i öfrigt på blågrå botten fint spräckliga af svart, med undantag af det mellersta paret, som har smala tvär- band af svart och Ijusgrågult, samt spräckligt af svart der- emellan. På framhalsen, nedanom förenämnda hvita band, äro fjädrarne trubbigt tillspetsade och hafva innanför den breda, hvita ändkanten ett svartbrunt tvärband, synligt utan- för föregående fjäder; vingskylarne vackert rostgula, med ett svartbrunt band innanför den breda, hvita ändkanten; nedåt bröstet och på magen hafva fjädrarne innanför sin derstädes hvitgula, äfven breda ändkant, hästskoformiga svartbruna band. Gumpens sidor gråa med ljusa fjäderändar och der- innanför mörkt; undre stjerttäckarne hvita, med anstrykning af rostgult och mer eller mindre synliga, mörka fläckar in- nanför den breda ändkanten. - Skjuten i april. Orig. målning. Honan, som hufvudsakligen är lika tecknad som hanen, skiljer sig derigenom, att strupen är ljus, tvärfläckad af svart 29 och ljust gulbrunaktig; örontrakten rödbrun, öfre kroppsdelarne öfverallt med blandning af rostbrunt på fjädrarnes inre del; den rostgula färgen på vingskylarne är mindre klar och fär- gerna i allmänhet mindre rena. Orig. målning af W. v, Wright, Sommardrägt. I likhet med orren och tjädern bära begge könen sommartiden en skild drägt på hufvudet och halsen. Den skiljes från vinter- eller vårdrägten derigenom, att fjädrarne äro betydligt smalare, af en lättare, glesare beskaffenhet och de olika färgerna sålunda på dem mindre markera sig, samt synas liksom urblekta. De mörka tvär- banden äro ljusare och smalare, samt hafva en mindre ren grundfärg, nemligen mera gulaktigt rödgrå; tvärbanden gå icke tvärsöfver utan äro bågformiga; den annars märkbara nacktofsen utgöres denna tid af blott några få fjädrar och det synes som vore dessa ej egna för sommardrägten utan ombyttes blott en gång om året. F. M. Anm. Då jag icke haft tillfälle att nu *) undersöka flere än tre hjerpar i sommardrägt, vore det förhastadt att i ofvannämnda afseende ut- tala en bestämd åsigt. Af dessa tre hjerpar äro ett par skjutna i Borgå skärgård den 8 augusti 1847 och den tredje vid Haminanlaks den 22 augusti samma år; de stå i den finska samlingen. **) TJngdrägt. Strupen, trakten vid näbbroten, under ögat och ett band från detta åt nacken, hvita, med några små svarta fläckar på det sistnämnda; hufvudet ofvan, halsen och örontrakten gulbruna med svarta fläckar, halsen gulbrunak- tig med mörka (brunsvarta) tvärband, som afbrytas af en hvitaktig fläck åt hvarje fjäderspole; dessa äro på halssidorna större och trekantiga; bröstet, magen och sidorna hvitaktiga med en halfmånformig svartbrun fläck på hvarje fjäder och en linea inom spetsen, af bruten af den hvita spolfläcken; *) Detta skrefs af M. v. Wright före 1859. **) Alla äro stadda i klo-ombyte. 30 på bröstet, isynnerhet dess sidor, äro fläckarne mörkare och hela fjädern inom fläcken gulbrun, så att dessa ställen synas spräckliga af gulbrunt, svart och hvitt. Gumpens sidor, likasom ryggen, täckta af nästan dunlika fjädrar, grågula med fin svartaktig vattring. Stjertpennorna mycket korta, af hufvudets längd, båg- och skofvelformiga, nästan svart- gråa, med fin, svartbrun vattring och 4 — 5 otydliga, mörkare tvärband, utom på det mellersta penn-paret, som är grågult med dylik vattring och otydliga tvärband, och äro dessa pennor derjemte en tredjedel kortare än de öfriga; under- gumpen hvitaktig. Skuldrorna rostbruna, med några större svarta fläckar och fin, svart vattring, samt jemte vingtäc- karne med ett hvitt, utåt bredare spolstreck; vingtäckarne med en stor, svart fläck och på denna ett brunt tvärstreck på öfra fanet; andra ordningens vingpennor långa bruna, med svartaktiga tvärband och vattring, samt ljusare spolar; handpennorna spetsiga, i yttre fanet och spetsen rödgula med svart vattring och större fläckar. Benen grågula, fjäderbe- klädda endast på sin öfre hälft framtill; tårna gråblåa, nästan utan fransar; klorna brunaktiga; näbben hornfärgad, under- till ljusare; iris Ijusbrun; den nakna fläcken öfver ögat gan- ska smal och blekt mönjeröd. Eft. W. v. Winght (Sv. jäg. förb. tidskr. 1834 sid. 1131) och Orig. måln. af W. v. W. Dundrägt. Ofvan kopparröd, inunder ljusgulaktig; vin- garne med tvenne ljusa tvärband; hjessan, en mörk fläck på örontrakten, nacken, halsen baktill och ryggen, kopparröda. Uti den ljusgulaktiga färgen på hufvudet och bakre delen af kroppen blandar sig en brunare; vingpennorna af båda ord- ningarne och deras täckfjädrar spräckliga af mörkare och ljusare brunaktigt. Näbben ljust horngrå, med ljus spets och käkkanter; iris brun; benen vackert ljust ockergula med 31 tarserna upptill kladda af Ijusgult dun. Längd omkr. 4 tum. Togs på Aavasaksa den 29 Juni 1856. F. M. Af ljusare färgförändringar har finska samlingen tvenne exemplar, begge honor: det ena skjutet vid Borgå d. 11 Aug. 1863 af hr C. Aschan^ har ljusbruna, otydliga tecknin- gar, vingskylarne och någon fjäder här och der mörkare, samt stjertens tvärband Ijusbrunt; fjäderklädnaden å hufvu- det är gles samt tår och klor såsom hos de ofvan beskrifne i sommardrägt. Det andra exemplaret från Kauttua i Eura s:n, föräradt af lagm. Falck, har en hvitgrå grundfärg med mycket ljusa spår af teckningarne, ljusast på undre kropps- delarne; stjerten är nästan enfärgad, ytterst ljust vattrad och utan spår af tvärband. Hmthrohig varietet, hane. En fläck straxt ofvan näbb- roten liksom äfven hela hakan svarta såsom vanligt, ofläc- kade; hela öfriga fjäderklädnaden på hvit grundfärg tecknad med de vanliga banden och fläckarne, hvilka dock äro svarta, skarpt markerade, endast med spår af brunt innanför synligt uppå de större fjädrarne på bröstet, buken samt på skulder- fjädrarne, arm-, hand- och stjertpennorna; på bakhalsen, öfvergumpen och en del af undre kroppsdelarne stöter den hvita färgen i grått, på öfre delen af hufvudet svagt i brunt; hjessans förlängda fjädrar svartfläckade på brun botten; benen hvitaktiga. — Orig. måln. af W. v. Wright, gjord före år 1825 efter ett på Haminanlaks skjutet exemplar (Univ.s Bihl) Hjerpen, som såväl till sin färgteckning som hela sitt väsende är en särdeles behaglig fogel, har ungefär samma utbredning, som dess större slägting tjädern. Uti norra Eu- ropa och Asien är den allmän och sträcker sig österut ända till Ochotska hafvet, men uti sydliga och mellersta Europa finnes den numera blott i de mer skogbevuxna bergstrak- 32 terna; i England, Danmark och södra Sverige saknas den deremot alldeles, liksom äfven på Östersjöns öar. Hos oss är den utbredd öfver hela landet utom i den allra nordligaste delen. I alla de inre mer skogsrika delarne är den allmän, men finnes deremot alls icke på Åländska öarne. Uti sydvestra kusttrakten anträffas den till temligt antal, ehuru ej ymnigt (J. J. Moixm.)^ likaledes längs södra kusten-, i Helsingfors trakten får man någon gång se den t. o. m. i stadens närmaste granskap (Äschan). Längs vest- kusten har arten också betydligt aftagit i trakten af Björne- borg (Grönfeldt), icke heller finnes den ymnigt i Wasatrakten (jg. förb. tidskr. 1869) eller i Uleåborgs omgifningar (Br, Nyl.). I Lappmarken går den upp till Kihlanki, några mil söder om Muonioniska {Shg & Pn) samt skall enligt en anteckning af prosten J. Fellman finnas till mindre antal ännu några mil norr om Enari kyrkoby (69®), i sydvestra delen af rysk-lappska halfön finnes den längs kusten af Kan- talaks viken af Hvita hafvet (Slilhg och Mlmhg) samt går mot norden till 67*^ 15®, således ej ens fram till Imandras södra strand (Middendorjff). — Hjerpen håller sig alltså inom området för barrskogen och saknas på de skoglösa ishafs- kusterna och i största delen af lappska halfön. *) Hjerpen uti mellersta och södra Europa skiljer sig från den nordiska derigenom, att färgen på öfre kroppsdelarne icke är askgrå utan rödbrun eller rostfärgad (L. Brelwis underart sylvesfrisj. Det är oss icke bekant huru långt emot norr och öster denna form är utbredd; ännu uti Östersjö- provinserna skall den nordiska förekomma enligt benäget *) Hos oss uppiiiir hjerpen sin nordligaste punkt, ty i Norge går den endast till Nordlanden (Collett). Föga nog torde något afseende derföre kunna lastas vid den af Heuglin (Journ. f. Ornith. 1871 s. 107) meddelade försäkran af hr Pedersen, att hjerpen skulle kläcka ännu vid Wadsö, — i samma nejd som Fnligula Stelleri äfven skulle göra det. 33 meddelande af hr konservator Russoiv i Dorpat, det synes likväl ej vara omöjligt, att den tyska formen skulle sträcka sig ända till vårt område. Studeranden Londén uppgifver sig nemligen uti Ruokolaks socken i sydöstra delen af landet liafva skjutit tvenne hjerpar, hvilka varit olika de vanliga; de voro större, hade brun rygg och lydde icke vanlig hjerp- pipa. Exemplaren blefvo dock ej tillvaratagna, hvarföre frågan ej kunnat afgöras; emellertid torde formen förtjena att på orten närmare uppmärksammas af våra jägare. Anm, Denna geografiska ras bör icke förblandas med de hjerpar, som omtalas af framlidne statsrådet v. Nordmann (Mose, bnll. 1860) före- komma i ryska karelen. Fogelhandlare i Petersburg skola nemligen från dessa trakter och ända från Archangel erhålla hjerpar, som äro större än våra finska och till skilnad från denna gråa art hjerpe (ctpHil paonHKi.) benämnas röda hjerpar (KpacHLifi i^ndrnmjh). Genom benägen medverkan af apothekaren A. Gunther har utg. erhållit exemplar af denna röda art (h vilken i Petrosawodsk kallas nojreBoft paoHiiKTD, såsom Kessler äfven anför), men erfarit, att det är rapphönan som kallas så; i r3'ska språket sammanfattas alla de inhemska mindre hönsfoglarne under den gemensamma benämningen pfloHHKTi. Från de båda andra af våra äkta skogsfoglar skiljer sig hjerpen ej allenast derigenom att underbenen i spetsen äro nakna samt könen till färgteckningen äro föga olika h varandra, utan äfven genom egendomligheter i lefnads- sättet. Hanen parar sig nemligen blott med en hona *) och spelar dervid icke högljudt, utan könen blott locka hvaran- dra. Efter parningen vistas hanen merendels ensam för sig. I södra Finland läggas äggen i medlet af maj, i Kuopio- trakten ett par veckor senare, och nykläckta ungar anträffas i medlet af juni eller midsommartiden (Aschan). Efter *) Enligt uppgift af hr Aschan öfverstiger hanarnes antal betyd- ligt honornas: man kan af de förra räkna 3—5 emot en af de senare, och ehuru man på en holme skjutit bort flere hanar i juli månad, yppar sig derstädes om hösten likväl ej mer äu en ungkull. 3 34 dundrägten antager ungen genast de gamlas färgdrägt och uppnår i september eller oktober i det närmaste dessas stor- lek. Under sommaren vistas hjerpen mest i blandskog, syn- nerligen der bäckar och källor finnas, men vid löffallningen drager den sig in i den tätare barrskogen, der den under hela vintern finner bättre skydd emot sina fiender, framför allt dufhöken. Sedan ungkullen blifvit fullvuxen ansluter sig hanen till densamma. Hos begge könen har man iakt- tagit ett ombyte af klorna om sommaren (se riporna). Flyg- ten är jemförelsevis lätt och snabb, går stundom i längre sträckor t. ex. öfver smalare sund och vikar, samt utmärkes genom ett surrande, som ej är särdeles starkt. Rörande denna och öfriga hönsfoglar får jag hänvisa till J. v, Winghts Kuopio-traktens fogelfauna, der många iakttagelser af stort intresse finnas meddelade angående deras skaplynne och lefnadssätt. FjellliöRS- iiier Ri|)-slägtet (Lagopus Briss.) Näbben, näsborrarne och vingarne såsom hos slägtet Tetrao. Ögonbrynen nakna, 7'öda, ^qyptill hamtandade. Tärs er och tår, isynnerhet om vintern tätt och rikt befjä- dradej tårna utan sidofjäll och kamtänder, men beklädda med små rundade fjäll; klorna om sommaren koQ-ta och trubbiga, om vintern långa, lindrigt böjda och i kanterna tunna. Stjerten tvär, bestående af 16 raka pennor; de två mel- lersta äro af drägtens färg och ombytas med den- samma. Riporna uppehålla sig dels på jemnare marker med mindre skog och buskar, dels i skoglösa fjelltrakter eller 35 deras granskap. De bebo norden af gamla och nya verlden samt i sydligare länder endast de högre bergstrakterna; i allmänhet vistas de blott på marken, der de föda sig af växt- knoppar, späda plantor, bär och frön samt insekter och ma- skar; om vintern förtära de nästan uteslutande växtknopp. Begge våra arter lefva i engifte, men blott af den ena, dal- ripan, åtföljer hanen ständigt sin hona och ungarne. Äggen äro till antalet 10 — 12, rostgula och spräckliga af svartbrunt, och läggas i ett enkelt bo på marken. Under vintern sam- las de i större eller mindre flockar och ströfva så omkring i nejden. I likhet med skogshönsen nedkrypa de i snön för att skydda sig mot sträng köld. De bära tvenne olika färg- drägter om året; vintertiden äro de nemligen hvita, om som- maren åter spräckliga; ving- och de svarta stjertpennorna ombytas dock endast en gång; men på den öfriga delen af kroppen hafva de ej mindre än tre, mer eller mindre full- ständiga omgångar fjädrar, hvilka hastigt afiösa hvarandra; sålunda fortgår ruggningen hela sommaren. Könen äro icke mycket olika hvarandra. De bära sina vingar nästan helt och hållet undangömda af bakryggens fjädrar och vingsky- larne. Isynnerhet äro de hvita vingpennorna alldeles betäckta, hvarföre man på riporna i sommardrägt ej ser något hvitt, förutom det smutsigt gulhvita på magen. Anm. Såsom af beskrifiiingen framgår äro ripornas klor under skilda årstider ganska olika hvarandra; de långa vinterklorna fällas nem- ligen frampå sommaren och gifva rum för andra, som till en början äro betydligt kortare. Denna klofällning har tilldragit sig en viss uppmärksamhet och blifvit tolkad på olika sätt af särskilda förfat- tare; för utg. synes följande sätt att förklara detsamma vara det mest antagliga. — Uppå hvarje mjukt underlag, såsom mossa eller nyfallen snö, äro klorna utsatta för endast en lindrig slitning, hvar- före de om hösten växa ut till sin fulla längd och form; de äro nu långa och spadlika samt bibehållas ungefär dylika till frampå vå- ren, I april och början af maj slitas de deremot så starkt emot den skarpa snöskaren och den bar blifna marken, att t. o. m. styc- 36 ken brytas lös från kanterna och spetsen. Detta mekaniska våld på nagelns yttre del förlöper icke utan en motsvarande åverkan på de mjukare väfnaderna i nagelbädden; tvertom förorsakar det här en retning och deraf beroende störing i nagelrotens normala nutrition, hvaraf följden blir ett af brott uti sjelfva nagelns fysiologiska fort- växt. Den upphör att stå i omedelbart sammanhang med det na- gelbildande cell-lagret, hvilket emellertid snart återtager sin funk- tion och bildar början till en ny nagel inunder den förra. Inom kort tilltager den nya i omfång, skyddad genom den gamla, som allt sitter qvar utan att egentligen nutrieras, tills denna under förra delen af sommaren tränges undan från roten och endast såsom en förtorkad skida häftar vid den nya färdigbildade klon samt slutli- gen affaller. Fällningen sker de sista dagarne af juni eller i början af juli månader, beroende af lokala och individuella förhållanden ■, merendels inträffar den samtidigt på de två motsvarande tårna och till först på de längsta, der den mekaniska inverkan naturligtvis varit störst och skett tidigast. De nya klorna äro korta och trub- biga samt tillväxa småningom, tills de uppnå sin fulla längd om hösten, — På sådant sätt synes den omtvistade klofällningen kunna återföras till sina verkande orsaker. Ytterst beror fenomenet af en mekanisk åverkan på nagelbädden; denna inträffar regelbundet eme- dan orsakerna till densamma återkomma med årstidernas vexlingar. Genom artificiel mekanisk behandling bör man kunna framkalla samma verkan när som helst *), såsom fallet också är med däggdju- rens naglar och klöfvar. Å andra sidan bör fällningen åter kunna förekommas, om orsakerna till densamma förebyggas, t. ex, om fo- geln hela året vistas på enahanda mark. Den inträffar visserligen regelbundet hos våra ripor i naturen, men får derföre ej likställas med sådana periodiskt återkommande företeelser som bero på en rent fysiologisk grund, ss. t. ex. den årliga ruggningen. Förutom hos begge könen af riparterna har man iakttagit en klofällning också hos andra af våra hönsfoglar, nemligen begge kö- nen af hjerpen och tjädern (äfven tjäderhanen enl. medd, af konserv. Meves) samt hos honan af orren. Ännu är det likväl ej afgjordt om alla eller blott flertalet af exemplaren i fritt tillstånd fälla sina klor. Det är högst vanskligt att redan nu angifva orsakerna hvarföre bland foglarne just hönsen bilda ett undantag från regeln om klor- nas oafbrutna fortväxt; troligen beror det deraf, att de såsom på en gång stannfoglar och gångfoglar mer än andra äro utsatte för *) Det förtjenar omnämnas, att man en gång iakttagit ett ombyte af klor hos en vaktel (enl. Collett, Nyt. Mag. for nat. vidensk. 1871. sid. 194); anmärkningsvärdt nog inträffade likväl fällningen här i februari månad, då den gamla klon på uttån var öVa ni. m. lång och den nya 4 '/g m. m.; exemplaret hade blifvit hållet i fångenskap. 37 skarpa vexlingar i markens beskaffenhet under olika årstider; andra foglar flytta nemligen bort till vintern, eller uppehålla sig företrä- desvis på träd och buskar eller något dylikt underlag. Måhända bidrager äfven den omständigheten, att hönsen i allmänhet hafva en större och klumpigare kroppsbyggnad samt mer oviga rörelser. Angående de från ofvanstående framställning och tolkning afvi- kande eller emot densamma stridande åsigter, som af olika förfat- tare uttalats, se: Nilsson, Sk. fu. fogl. 1858 sid. 93; Bonsdorff, Ups. Vet. Soc. årsskr. 1859 och Ö. V. A. förh. 1862 sid. 77; Meves, samma öfv. 1860 sid. 214; Malmgren, notiser ur Skpt p. Fn. et Fl. f. förh,, hft 6 sid. 89; Gloger Cab. journ. f. ornith. 1861 sid. 287 samt Allg. Först- und Jagdzeitung 1861 sid. 401; Holmgren, Handb. i zool. sid. 713; SiindevaU, Sv. fogl. 1871 sid. 263; Meves, Ö. V. A. förh. 1871 sid. 770; Bonsdorff, samma öfv. 1872. 4. Lagopus al bus Gmel. Dalripa. Metsäkana. Riekko. Artm. Näbben tjock, kullrig; öfverkäken i spetsen nedtryckt; stjertens 14 sidopennor svarta, med hvit ändkant, det mellersta paret af drägtens färg. Vinterdrägten rerit hvit\ sommardrägten rostbrun med tvärband och spräck- lig af svart, hos honan på en ljusare, gulbrun botten. Längd: hanen 157-2 till 16 tum, vingbr. 24 tum; honan något mindre. Tetrao lagopus L. pt. 1758; Lag. alb. Gm. 1788 (n:o 23); Tetrao subalpinus Nilss. 1817, Holmgr. ; Lag. lapponicus Gm. 1788 (n:o 25), Sun- dev. — L. alb. bibehålles här såsom allmänt begagnadt ; måhända borde L. lapp. föredragas, som hänför sig till fortplantningsdrägten. Beskrifning. Näbben svart; dess längd från näsbor- rarne lika med dess höjd, mätt emellan näsborrarne och näbbvinkeln; öfverkäken i spetsen platt-tryckt, hvälfd; iris mörkbrun. Vinterdrägten hos båda könen är snöhvit med svag an- strykning af liffärg på de undre kroppsdelarne, isynnerhet på sidorna, inunder vingarne; handpennornas spolar svarta; stjertpennorna, utom det mellersta hvita paret, svarta, vid basen och i spetsen smalt hvita; de långa klorna inåt roten 38 mörka, i ötrigt ljust hornfärgade; den cinnoberröda, nakna fläcken öfver ögonen mindre synlig, dock mera hos hanen. Hane i sommardrägt. Hela fogeln på en mörkbrun bottenfärg (mörkast på hufvud och hals) tecknad med smala, svarta och spräckliga tvärband; hand- och de yttre armpen= norna, vingtäckarne på vingens inre kant, och magen hvita, den sistnämnda till större eller mindre del; de längre, mel- lersta stjertpennorna jemte deras täckfjädrar spräckliga af samma färg som hos vinterdrägten. Tarserna blott framtill befjädrade, orent hvita; vid näbbroten, kring ögonen samt längre bakut finnas vanligen små, hvita fläckar. På rygg och skuldror hafva fjädrarne blott till en del ljusa ändkan- ter, samt bestå af något olika tecknade fjädrar: de fleste äro smalt tvärbandade med svart, andra på en mörkare kastan- jebrun botten finare spräckliga af svart, och ännu andra med breda, svarta tvärband på ljusare gulbrun botten och med hvitaktiga ändkanter. Det synes som skulle de gamla hanarne hafva både en mörkare grundfärg och i allmänhet mera enformig teckning än de yngre; hos många äro hufvud och hals mörkt kastanjebruna, då andra hafva dem ljusare rostbruna. F. M. Anm. Dessa olikheter i dalripans drägt bero deraf, att sommar- drägtens första fjädrar på rygg, skuldror och öfvergurap äro teck- nade med bredare rostgula tvärstreck, och under juli och augusti månader småningom fällas, medan andra nya utvexa, fint vattrade med rostgult brunt och svart hos de gamla, eller med tätt gående lika färgade, vågformiga tvärlinier hos årsungarne; undre stjerttäc- karne äro denna tid redan hvita. En sådan höstdrägt bäres i sep- tember, men är ej så skarpt markerad, som hos fjellripan. (Lilljeborg). Hona i sommardrägt (d. 21 juli i Kuopio). Hela fogelns grundfärg med undantag af den på midten hvitaktiga buken, ljusare rost- eller ockragul. Hufvudet ofvan tätt fläckadt af större, svarta, oregelbundna figurer; hela öfre delen af hal- sen med små längdfläckar, men strupen ofläckad; på nedre 39 delarne af halsen äro de svarta fläckarne oregelbundna, större och mindre, stundom bildande tvärband, och isynner- het framtill glesa; vingskylarne äfven glest fläckade och ban- dade, många fjädrar ofläckade eller med blott små, glesa fläckar äfven nedtill på magen, som annars är orent hvit. På alla öfre kroppsdelar intager den svarta färgen större delen af fjädrarne, som hafva blott en kantning och längd- eller tvärfläckar derinnanför, samt en ljusare, gråaktigt hvit- gul ändkant; de upp mot skuldrorna liggande mellersta ving- pennorna äro tätare tecknade med slingrande tvärband och fläc- kar ; de öfriga hvita likasom handpennorna. Gumpen och undre stjerttäckarne svartaktigt fläckade; de öfre jemte mellersta paret stjertpennor spräckliga af rostgult med svarta slingrande fläckar och band. Tarserna och tårna, med undantag af baktån klädda med korta, hvitaktiga härfjädrar; klorna vid pass 2V2 1. långa, mot spetsen smalare och grågula. F. M. Öfvergången om våren och hösten mellan de begge huf- vudsakliga färgdrägterna sker sålunda, att den nya drägtens fjädrar komma fram till först på hufvudet och halsen nedåt bröstet. Då dessa delar i södra Finland redan i april blifva bruna förblir den Öfriga kroppen mer eller mindre i sin vinterdrägt under parningstiden, eller under större delen af maj månad. I september framkomma de hvita fjädrarne i samma ordning. 1 Sverige har Meves ådagalagt, att dalripan någon gång, ehuru mycket sällan, också i vinterdrägt har brunspräckliga fjädrar inströdda bland de hvita och sålunda visar en benägenhet att bära en brun vinterdrägt liksom m ori- pan. Något dylikt exemplar är väl ej tillvarataget hos oss, men väl anträffas här ibland sådana *), som bära enstaka brunspräckliga vingpennor bland de rent hvita, såväl i lill- *) Normalskolans i Helsingfors samling. 40 vingen som bland de stora vingpennorna, hvilket på sitt sätt kunde anses som benägenhet för en öfvergång. Det vore af intresse att erfara om brunspräckliga ripor om vintern anträffas hos oss, h vårföre vi vilja fästa herrar jägares upp» märksamhet härpå. Ungarna i första fjäderdrägten äro of van spräckliga af rostgult och svart, med hvita spetsfläckar på skulderfjädrarne; hjessans och örontraktens utvexande fjädrar bruna, svartban- dade, den förra med infattning af ett svart band från näbb- roten ut på nacken; hufvudet i öfrigt orent gulgrått. Ving- pennorna gråbruna, i utfanet äfvensom stjertpennorna ljust bandade och fläckade ; bröstet och vingskylarne rostgula med små fläckar, buken grågul. F. M, Vid derpå följande fjäderombyte in på hösten erhåller kycklingen den utbildade drägtens färg på ving- och stjert- pennorna. Dundrägt. Ofvan rostgul med svarta teckningar, under- till ljusare gul; hjessan kastanjebrun, kantad med ett svart band, som förlöper från näbbroten ända ut på bakhalsen; örontrakten och ett band mellan näbbroten och ögat svarta; ryggen tecknad med svartbruna och rostgula fläckar; hakan svafvelgul, bröstet stötande i rostgult; buken och benen blek- gula. F, M. Dalripan är en rent nordisk fogel och eger en mycket vidsträckt utbredning i alla länder omkring polen. På Skan- dinaviska halfön häckar den söderut blott till 6P— 60*' n. br., men på kontinenten ända till 55^ uti Östersjöprovinserna (Kurland) uti Lithauen och hela norra Ryssland samt Sibi- rien; i Amerikas nordliga delar förekommer den äfven. Hos oss finnes den öfver hela landet mer eller mindre talrikt uppå skogskärr, mossar och myrar med dvergbjörk och videbuskar, samt på raoar och sidlända, med yngre bland- 41 skog bevuxna betesmarker. Den saknas dock alldeles pä Åland (Bergstr.). I sydvestra kustlandet förekommer den sparsamt (J. J. Ma^xm.) och likaså något inåt landet: J. v. Wright fann den blott en enda gång under de år han var bosatt i Uskela. Uppå holmarne i nyländska skärgården anträffas blott enstaka exemplar, men på fasta landet häc- kar den ehuru sällsynt redan i omgifningarne af Helsingfors och Borgå (Aschan). I Tammela är den allmän {E. J. Bonsd.) och likaså i alla inre delar af landet, äfven uppå insjöholmarne. Också längs vestra kusten synes den finnas blott till mindre antal åtminstone i Björneborgstrakten (Grön- feldt)\ Alcenius upptager den för Wasa— G:la Karleby trakten. Uti nordliga delarne förekommer den öfverallt på lämpliga ställen, så långt upp på fjellsidorna som björken och videt sträcka sig — ända ut till ishafskusten (Schrad.J och på lappska halfön (Midd., Shlbg), Dalripans lektid infaller i maj månad och begge könen följas ständigt åt. Till sitt lefnadssätt visar den deruti en olikhet från sin samslägting fjellripan, att den någon gång anträffas sittande i träd för att förtära björkknopp. Uti Sv. jäg. förb. tidskrift år 1869 meddelar J. B. Barth en omständligare redogörelse för denna arts lefnadssätt och jagten på densamma. Anm. I Storbrittanien förekommer en ganska anmärkningsvärd geo- grafisk ras af dalripan, benämnd Lagopus scoticus Briss., Skotsk ripa eller moripa, hvllken bär en brunspräcklig drägt äfven om vintern, samt har bruna vingpennor; några författare upptaga den såsom en skild art, ja den har till och med förut blifvit förd till ett skildt slägte, men anses numera af de fleste såsom en af det tempererade klimatet beroende lokal form af vår dalripa. Utg. skulle för sin del vilja tyda denna form sålunda, att då vår ripa lefver i ett klimat der vintern är öfvervägande, komma äfven de stora vingpennorna, som blott en gång om året vexlas, att tillhöra den typiska hvita vinterdrägteu ; i Skotland åter får ripan alls ingen hvit drägt till den korta vintern och vingpennorna höra till den typiskt bruna upp- 42 lagan af ripans sonimarfiädrar. ehuru denna i vårt klimat aldrig utvecklas, då ombytet sker blott en gäng om året. Också den skotska har man någon gång anträffat hvitspräcklig om vintern. I senare år har man med framgång försökt införa den i södra Sverige der dalripan saknas. 5. Lagopus alpinus Nilss. Fjellripa. Kiiruna. Artm. Näbben onindre tjock., öfverPcäken tillspetsad., hop- tryckt] klorna temligen krökta, briina\ stjertpennorna lå svarta., och mellersta paret af drägtens färg. Vin- terdrägten hvit^ hos hanen med ett svart band mellan näbbroten och ögat] sommardrägten spräcklig af svart, rostgrått och gult., samt hvitt och askgrått] underlifvet och vingpennorna hvita. Längd: hanen 14 — 14V2 ^^^i^? vingbr. 2 fot; honan något mindre. Beskrifning. Näbben svart; dess längd från näsborrarne större än dess höjd; öfverkäken i spetsen från sidorna sam- mantryckt; iris svartbrun. Vinterdrägten hos begge könen är ötVerallt hvit; de 6 första vingpennornas spolar svartbruna och de 14 yttre stjert- pennorna svarta med hvit spetskant; hos hanen ett mer eller mindre bredt svart band från näbbroten genom ögat; klorna långa, starkare krökta, än hos dalripan, bruna, i spetsen bleka. Hane i juni. Framkroppens och ryggens fjädrar svarta, med små, strödda, hvita och rostgula tvärstreck och fjäder- kanten på hjessan, nacken och frainhalsen; nedre delen af bröstet, hela buken och somliga delar af bakryggen hvita; på ryggen framkomma några mörkt gråbruna och svartvatt- rade fjädrar af nästa drägt. F. M. Hona i juni. Svart med rostgula tvärstreck på krop- pens öfra delar, och rostgul med smalare, svarta tvärstreck 43 på de undre; hakan och strupen hvitaktiga med små svarta fläckar. Den rostguhi färgen är i aUmänhet ljusare och mindre stötande i brunt, än hos dahipans liona i samma drägt, hvilken den eljest mycket liknar. Denna fjäderklädnad framkommer tidigast pä hufvudet och halsen, i lappmarken i slutet af maj *), hos hanen några dagar förr än hos honan. Höstdrägten uppstår sålunda, att de svarta vårfjädrarne i juli och augusti småningom utbytas emot andra, som på en mörkt brungrå och slutligen (i septendier) allt ljusare ask- eller blågrå botten äro allt finare tecknade med svart vattring, ju senare de framkommit; halsens främre sida med små hvita fläckar, buken och undre stjerttäckarne hvita. Under loppet af september fällas de vattrade gråblå fjädrarne småningom, till först på hufvud och hals, samt ersättas af hvita och i oktober är vinterdrägten färdig. — Efter Nihson och Barth. Ungarne i första fjäderdrägten hafva skulderfjädrarne, vingtäckarne, bröst och stjertfjädrarne bandade med rostgult och svart, med hvita spetsar; vingpennorna ljust brungråa, underlifvet hvitgrått med ljusa tvärband på sidorna; hufvudet och halsen bära dundrägtens beklädnad. F. ål. I andra drägten liknar kycklingen mer honan ; den är ofvan tvärb ändad af svart och rostgrått på hufvud och hals, bröst, vingtäckare och stjertfjädrar, samt vattrad med svart på grå botten uppå rygg och öfvergump; underlifvet orent hvitt; hvita vingpennor och svarta stjertpennor utvecklas. F, M. Dundrägten liknar dalripans, men är mer grå. *) Barfhs uppgift i ^^midten af april" gäller troligen sydliga delen af Norge. 44 I motsats till dalripan, sora äi' en småskogens och busk- markernas innebyggare, älskar fjellripan att vistas på fjell- hedar samt stenrös ofvanför trädregionen. Den förekom- mer nemligen endast uppå Pyrenéerna, Alperna och andra fjell uti Europas södra och mellersta delar samt uti Skott- lands och Skandinaviens fjellbygder; i norra Ryssland saknas den allt från hvita hafvet, men uppträder åter på tundrorna i norra Ural och Sibirien samt i Norra Amerika. På de af- skilda områdena uppträda närstående, men något afvikande former. Hos oss förekommer fjellripan endast i landets nordli- gaste delar. Den finnes allmänt på fjellen vid Ishafvet *) fSchr.) och Enontekis, men sparsammare på de mer en- staka fjellen i Muonioniska, uppå Olostunturi fSbg & Pn) och Pallastunturi (Mäklin och Arth. v. Nordm.J; på lapp- ska halfön är den enl. Middendorff allt sällsyntare österut **), men förekommer dock ännu vid Triostrow mycket sparsamt; i den skogiga sydvestra delen finnes den blott på fjelltopparne (Shlbg och Mlmbg), t. ex. Poads oawenj n. v. om Imandra sjö (Midd,)\ — huruvida den möjligen förekommer ännu pä Kuusamo fjellen är oss icke bekant. Anm. EnUgt livad E. Grape uppgifver skall det stundom hafva händt, att hela skaror komma ända ned till Haaparanta, likvisst blott mider mycket sträng och fortfarande köld (Malm) ; man känner dock ej att dylika tåg skulle hafva förekommit på senare tider. Angående denna arts lefnadsförhållanden har J. B. Barth *) Prosten /. Fellman har antecknat, att han en gång på de yt- tersta bergspetsarne åt ishafvet uppå halfön Tana-horn funnit en fjell- ripa i augusti månad om kroppen alldeles hvit. **) Middendorf uppgifver sig uppå kusten af ryska lappland hafva skjutit formen Lag. rupestris (Sibir. Beise II. 2. s, 194); huru dermed sig förhåller känna vi ej, men antaga att det ej kunnat vara annat än vår lappska fjellripa. 45 lemnat en omständlig och intressant redogörelse uti sv. jäg, förh, tidskr. iSGl. Anm. Liksom föregående art Leiinner sig också denna hela året om uti fortfarande ruggning, is3'nnerhet på kroppens öfra sida; med ledning af fjädrarnes grundfärg och teckning kan man dervid urskilja be- stämda, i vårt land tvenne upplagor af spräckliga sommarfjädrar. I Skotland, der klimatet är mildare och sommaren längre, vill man hafva iakttagit tre sådana {Cab. journ. 1856 sid. 461), nemligen ännu en öfvergångsdrägt om våren, motsvarande höstdrägten ; på Spets- bergen åter bär den, såsom det synes, endast en upplaga af som- marfjädrar (Malmgr.). Dessa af klimatet beroende afvikelser och andra dertill, både i färgteckning och dimensioner *), som gå hand i hand med de förra, äro utmärkande för några på mer begränsade områden förekommande former af fjellripan såsom den Spetsbergska (L. hyperboreus Sundev. Mgrn.), Isländska och Grönländska (L. Rein- hardii Brehm, L. rtipestris Leach) m. fl., hvilka olika författare, dels uppfatta såsom sjelfständiga arter, dels såsom geografiska lokalformer eller raser, analoga med moripan. Fältliöns- eller Rai)i)liöiis-sIägtet(Per(lixBriss.) Näbben kort.) tjock., vid roten of van försedd med en vaxhud. Näsborr ar ne vid näbbroten till hälften täckta af en hvälfd, naken sköldformig hud. Ögonbrynen fjäderklädda; bakom dem en naken, vårtig .^ röd fläck. Tar ser och tår nakna'., de förra framtill med 2 rader tvär- sköldar., de senare ofvan med hornartade ringar., -på sidorna täckta, af fjäll ^ men utan tydliga kamtänder. V ingår ne korta^ rundade, skålformigt hvälfda:, pennorna styfva, i vtfanet urringade. Stjerten kort, ef täckfjädrarnes längd, afrnndad., bestående af 12 till J8 raka. pennor. *) Prof. A. Newton (Journ. f. Om. 1871 p. 205) meddelar, att han erhållit de största exemplar af den skandinaviska rasen från Hammerfest, de minsta från fjellen på Svensk-norska gränsen, 60 (eng.) mil sydligare. — Spetsbergska ripan är ännu större. 46 Fälthönsen vistas nästan alltid på marken, der de lefva af korn, frön af sädesväxter och skidväxter, sädesbrodd och späda örter af allahanda slag. Sina ägg lägga de i en liten fördjupning i marken ; dessa äro många till antalet och rufvas af honan ensam. Deras kött är mycket värderadt; enligt 1868 års jagtstadga äro rapphönsen hos oss fridlysta från och med den 15 november till och med den 31 nästföljande augusti; i vårt land äro de nemligen mest värnlösa om vintern och sålunda blottstälda för faran att utrotas genom oförstån- digt skytte; vakteln är fridlyst såsom de andra hönsarterna. Deras fjäderklädnad är tät och len, och begge könen äro temligen lika tecknade ; endast hos den ena af våra båda arter (rapphönan) bära ungarne en från de gamlas skild drägt. Af nyare systematiker hänföres den andra, vakteln^ jemte några exotiska arter till ett särskildt slägte Ortygion Keys. & Bias., utmärkt genom endast 12 sfjertpennovj hefjä- drade ögonlockskanter och ett afvikande lefnadssätt. 6. Perdix cinerea Lath. Rapphöna. Turkinpyy. Artm. Hufvudetj utom hj essän och örontrakten^ vackert rostguUj skuldrorna grågulaktiga med livitgula hand längs fjäder spolarne\ halsen, bröstet och sidorna ljust hlågråa, jint vattrade af svart\ hakryggen grå^ vattrad, med hruna tvärhand] stjertens 14 sidojjennor hrunröda, de 4 mellersta vattrade. Längd 1 fot, vingbr. 1 f. 8 tum. Tetrao perdix Linn. 1761; Perdix cinerea Lath. 1790; Starna Bonap. 1838; — riktigast borde arten således heta Starna perdix L. Bp., men ofvanstående allmänt begagnade namn har här likväl bibehållits. Finska benämningar. Turkinpyy (Savolaks m. fl. st.); 47 peltopyy ; — utan uppgift om källan anför Sadelin (Acldenda) namnen kejsarinkana, ryssänkana, englanninkana och viiriäinen. Beskrifning. Näbben ljust gråaktigt grön; iris brun; benen ockergula. Af vingpennorna äro 2 — 5 längst, den första lika lång som den 6:te. Hane. Hufvudet ofvan Ijusgrått, fint spräckligt af svart, på midten brunt, med ljusa fläckar längs fjäderspolarne; öf- riga hufvudet och strupen vackert rostgula eller gulbruna; bakpå örontrakten en mörk fläck, med smala ljusa spolstreck; hela halsen, bröstet och sidorna af kroppen (vingskylarne) *) vackert vattrade af svart på en ljust gråblå botten; vingsky- larne dessutom med breda rostbruna tvärband. Skuldrorna och vingtäckarne hafva samma färg, som ryggen, men deras fjädrar äro inåt kastanjebruna och hafva en hvitgul, utåt bre- dare rand längs spolarne; handpennorna gråbruna med gul- aktigt gråa tvärband; armpennorna af samma färgteckning, fint spräckliga af rostgult och svart; undergumpen och undre stjerttäckarne grågula, spräckliga af svart, den förra med ljusa smala spolfläckar; stjertpennorna roströda, det mellersta paret, som mest döljes af täckfjädrarne, lika tecknadt som de, eller svartspräckliga på grågul botten. F. M. och orig. moln. Hona. Hufvudet ofvan fläckigt af rostgult och svart; derunder på sidorna ett hvitgråaktigt band ofvanför det rost- gula, som går längs pannan samt mellan ögon och näbb ned på strupen ; från ögat bakåt ett bredt band, nedtill hvit- grått, ofvan svartaktigtmed ljusgråa längdstreck; halsen bakom rostgulaktig, med svarta tvärfläckar nedåt; framtill och in- *) Då dessa fjädrar hafva sitt naturliga läge, betäcka de större delen af vingen, ligga uti ned- och bakåt snedt gående rader, hvarigenom deras rostbruna tvärband bilda länga band. På samma sätt undandöljas hos rapphönsen, vaktlarne och riporna äfven vingpennorna af öfvergum- pens långa fjädrar, så att blott en del af vingtäckarne och armpennorna blifva synliga. 48 under temligen lik hanen, men den kastanjebruna fläcken saknas stundom alldeles, (gamla honor skola få den i likhet med hanen); vanligast har dock honan der enskilda bruna fläckar af större eller mindre omfång. Rygg, vingar och öfre stjerttäckare hafva tvärband och fläckar af svart, men sakna de rostbruna hos hanen; gumpen jemte undre stjerttäckarne, stjerten, näbben, benen och ögonringen nästan lika med hanens. F. M. och orig. måln. Gamla foglar i sommardrägt. ..Rapphönsens sommardrägt intager samma delar, som orrens och hjerpens, nemligen hufvudet och halsens öfre del, och närmar sig äfven till utse- endet ungdrägten derigenom, att fjädrarne äro hälften sma- lare än vinterfjädrarne på halsen, ej äro skönt blågrå med fin vattring som dessa, utan ]:>lekt grågula, med en mörkare rand utefter midten, nästan utan all vattring och med mindre rena färger på hufvudet. Tiden då denna anlägges känner jag ännu ej så bestämdt, men såväl hanar som honor skjutna i senare hälften af oktober hade den till större delen qvar, isynnerhet de senare, ehuru ruggningen på den öfriga kroppen var i det närmaste fullbordad. Sannolikt är den ungefär af lika kort varaktighet, som hos de andra hönsen, något tidi- gare hos tuppen än hos hönan". W. v. Wright, Göteborgs Handl. 1850 sid. 78. Ungdrägt. Hufvudet ofvan svartbrunt med gulaktiga, i pannan och på sidorna hvitaktiga längslinier och småstreck. Halsen bröstet och sidorna gulaktigt bruna, med ett blekgult streck åt hvarje fjäderspole. Frannygg, skuldror och ving- täckare med längsgående, blekgula streck och med större svartaktiga fläckar på skuldror och vingar, hvilka äfven äro på tvären spräckliga med gulaktigt. — Hos hankycklingen finnas några brunröda fläckar på skullror och vingtäckare, 49 hvilka saknas hos honkyckliugen , som deremot är mera svart på dessa delar. Benen gulaktiga, näbben brun. Sk. Fn, Dundrägt. Hjessan ljust rostbrun, hufvud och hals i öfrigt hvitgrågula med talrika, små, svarta fläckar öfverallt utom på strupen och framhalsen; på nacken ett svart längsband ända från hjessan; de på kroppens ofvansida utväxande fjä- drarne äro svartbruna, baktill och på bröstet gråbruna med hvita spolfläckar och på ryggen rostbruna tvärstreck; buken, näbben och benen ljusgula. F. M. Sitt egentliga hem har rapphönan uti mellersta delarne af Europa och Asien. Den finnes mer eller mindre ymnigt uti England och Tyskland ända till Medelhafsländerna och norra Afrika, samt uti de tempererade delarne af Sibirien ända till Lena och söderut till och med Persien och mindre Asien. — I Skandinavien har den utbredt sig *) ända till Wermland och Ångermanland samt visar sig någongång vida nordligare, ända till några mil norr om Haaparanta (jäg. förb. tdskr. 1863, p. 190). I Östersjöprovinserna finnes den äfven till temlig mängd. Dess förekomst i Finland är ganska ojemn, sålunda att den vissa år utbreder sig vidt omkring i landet ända upp till 65:te breddgraden, hvarefter den åter kan dö bort under kalla och snörika vintrar samt försvinna från större eller mindre områden. Så uppgifves det nästan enstämmigt från de flesta delar af landet att rapphönsen de sista åren af *) Man har uppgifvit, att rapphönan blifvit införd i Sverige för omkr, 300 år sedan, men Sundevall (Sv. fogl. 1871) har såsom det synes på goda grunder betviflat detta. Antagligen gäller detsamma om Sa- delins uppgift, att arten infördes i Ej^ssland på befallning af kejsarinnan Elisabeth och derifrån spridt sig till vårt land, äfvensom en anteckning af F. Falck att den under kejsarinnan Katarina II:s tid skulle blifvit införd i Finland. 50 1860:talet *) varit försvunna; sedan 1871 synas de åter vara stadda på inflyttning och i tillväxt. — Från Åland finnes arten icke anförd**); i Abotrakten förekommer den temligen sparsamt {J. J. Mcexm.)^ allmännare i Uskela, der den funnits alla vintrar de senare åren {E. J. Bonsd.), och i Björne- borgstrakten (Grönfeldt) samt Hvittis (Lt/dén) mindre talrikt. Uti Kankaanpää i nordliga delen af Björneborgs län har den ej visat sig sedan vintern år 1866, men i grannsocknen Mou- hijärvi om höstvintern år 1871 {Sandberg). I Nyland kommer den någongång ända intill Helsingfors {Aschan) och i Ta- vastland iakttogs den af lektor A. Blomqvist om hösten 1871. Uti Nyslottstrakten samt södra Karelen {Tengström) var den för några år sedan allmän, särdeles i Sakkola och Pyhäjoki socknar, men äfven här har den nästan försvunnit sedan år 1869 tills den år 1871 åter visade sig vid Kexholm. Kessler uppger, att rapphönan för icke länge sedan inkom- mit till Olonetz'ska guvernementet och till Petrosawodsk i början af 1840 talet. I Kuopio trakten är den vintertid an- träffad vid bebodda ställen (J. v, W.), någongång har den äfven häckat (Malmberg), men under de senaste snödigra vintrarne har den ej synts till (Aschan). J. Sahlberg fann den 1872 vid Jyväskylä. I Wasa trakten fanns den till år 1868 i obetydligt antal (jäg. förb. tidskr. 1869), men har ej visat sig de senare åren (Alcenius). J. Fellman har antecknat, att den funnits ymnigt i Lappajärvi, och år 1865 var den mycket talrik i trakten af Brahestad (K. Hildén); någongång har den *) Äfven i Liflaud uppgifves den stränga vintern 1867—68 hafva härjat svårt bland rapphönsen (Sv. jäg. förb. tidskr. 1870. sid. 142). — I Norge försvinner den äfven ibland och rekryteras ånyo från Bohuslän (Collett). **) Då den förekommit på Gotland och Oland torde den likväl ej heller saknas på Åland. 51 i större mängd förekommit äfven vid Uleåborg (Br. Nyl.) men försvunnit; om höstvintern år 1871 visade sig åter något enda exemplar (HUdén). I Sotkamo har den äfven de senare åren varit försvunnen (HoUmerits), men har likväl förut an- träjffats vid Kajana och ända upp i Hyrynsalmi (65'^) {Malmgr.)\ enligt en anteckning af prosten J. Fellman skall den hafva blifvit sedd och fångad ända uti Kuusamo (66^). — Nordli- gare är den veterligen icke sedd hos oss. Ehuru rapphönsen sålunda uthärda vårt klimat, lida de dock ofta svårt afbräck genom stora snömassor och för stark bildning af skare, som utestänger dem från marken och fö- doämnena, hvarigenom de omkomma i följd af hunger, eller tvingas att sträcka till andra trakter. De bosätta sig före- trädesvis der större, sammanhängande åkerfält finnas, om- gifna af skogsbackar, hvarest de under vintern finna skydd mot kölden och sina farligaste fiender, hökarna. Under snörika och kalla vintrar samlas de för att söka sig föda invid bebodda ställen och fångas då i myckenhet vid rior, logar och sädestackar. Hanen parar sig med endast en hona, med hvilken den hela lifvet lefver tillsamman; denna lägger 12 till 18, någongång mycket flere *) ägg, till färgen olivgrå, ofläckade, och rufvar dem i ett enkelt bo på någon åker, äng eller under en buske. Anm. Rörande rapphönsens uppgifna vana, att „låta snöa ned sig" se ofvan sid. 6, 8. Perdix coturnix (Linn). Vaktel. Peltopyy. Artm. Ofver midten af hjessan^ samt öfver ögonen ett hvit' gult band, hela ryggen brun med flere längd.rader hvit- *) Enligt uppgift af Äschan fann framl. stud. C. Dahlström den 12 Juni 1861 ett t)0 med 26 ägg i närheten af Helsingfors; landssekre» teraren K Eildén har uti Lappo funnit 25 ägg uti samma bo. 52 gula spolfläckar och många afhrutna svarta och ljus- bruna tvärhand; de tre första vingpennorna längst och lika långa; stjerten hestår af 12 mycket korta loennor. Längd 7 till 8 tum, vingbr. 14 till 15 tum. Tetrao coturnix Linn. 1766; Coturnix communis Bonnat. 1791; Ortygion coturnix (L). K. ^" Bl. 1840. Finska namn. Peltopyy, pieni peltopyy, viiriäinen (^Nyldr. Mahnhg); vutti-pyy (föreslås af Dr. J. Krohn, härledt från fogelns estniska namn wutt). Beskrifning. Näbben svagare i förhållande till rapp- hönans, mot roten ljus, i öfrigt brungrå och i spetsen svart; iris Ijusbrun; fötterna gulaktigt liffärgade. Gammal hane. Hela hufvudet ofvan svart med fläckar af rostbrunt och smala gråaktiga fjäderkanter; ett ljust oc- kergult band delar hjessan längs midten, tvenne andra bre- dare gå från näsborrarne öfver ögonen åt nacken; en fläck ofvan ögonen klart rostbrun och mörkfläckig, ett band af samma färg går från munviken nedåt hufvudets sidor, eller gående under ögat förenar det sig med ett annat, som står nära den mörka örontrakten ; från sistnämnda ställe går ett halfmånformigt band, af samma färger som de förra, nedåt strupen, och bakom samt parallelt med detta ännu ett, som på strupen vanligen förenar sig med det från andra sidan; hakan och strupen innanför banden antingen ljusgula, rostbruna, mörk- bruna med fläckar eller svarta. Äfven strupbanden, mellan hvilka färgen är hvitgul. äro mycket olika markerade hos olika individer. Halsen bakom, bakryggen och hela ryggen ända ned till stjerten gulaktigt rostbruna med tillspetsade, rostgulaktiga, hvita spolfläckar och hvita spolar; dessa långa spolfläckar äro infattade i sammetsvart, hvilken färg inåt fjäderroten bildar fläckar och tvärband ; de små vingtäckarne äro antingen enfärgadt gråbruna eller med hvita spolar och ' 53 afbrutna, rostgula tvärband, som på de större täckfjädrarna äro talrikare och till en del skuggade af svart. Inre ving- pennorna af samma, men mera markerade teckning med gul- bruna och af hvitt kantade spetsar, samt enstaka djupt svarta tvärband eller uddiga fläckar; de stora vingpennorna svart- brunaktiga på utfanet med rostgula tvärfläckar, de yttersta med ljus kantniug; deras täckare af samma utseende. Halsen på sidorna och framtill samt kräfvan vackert rostgula, med fina hvita spolstreck, som på halssidorna der och hvar äro infattade af rent svart; bröstet och magen hvita, men undre stjerttäckarne rostgulaktiga; vingskylarne vackert ljust rost- gula med bredare ljusa (hvitaktigt gula) spolband med svart infattning och fläckar. De rostgula stjertpennorna med hvita spolar och svarta tvärband, hvilka icke nå fjäderkanterna, men ofta sammanlöpa vid spolen. Z, M. och Naumann. Den gamla hönan skiljes lätt från hanen, utom genom mörkare rygg, genom sina blekare färger och mattare teckning; hennes strupe är nemligen alltid rostgulaktigt hvit, det första strupbandet utmärkt blott genom rostbruna fläckar, det andra mest äfven ofullkomligt och vanligen icke sammanlöpande på strupen. Kräfvans rostfärg blekare och af mindre omfång, samt mera fläckig. Ofvan anförda olikheter i färgteckningen på strupen hos hanarne äro individuella, men uppstå äfven till en del genom olika åldrar och årstider. — En af F. v. Wright målad hane, skjuten på Haminanlaks, skiljer sig från ofvan- beskrifna hufvudsakligen derigenom, att den har hakan och strupen svarta, hufvudets sidor mera enfärgade och mörka, knapt någon antydning af de rostbruna banden på sidorna af strupen, mattare rostgult på halsen och kräfvan, samt genom i allmänhet mindre markerad färgteckning och ore- nare färger, isynnerhet på öfre kroppsdelarne och vingarne. 54 Det bör härvid anmärkas, att enligt all sannolikhet våra vaktlar hafva blekare och mindre rena färger än de tyska; sådant är åtminstone fallet med flere andra foglar, ehuru äfven ett motsatt förhållande inträffar t. ex. med hjerpen, orren och förmodligen flere andra mera nordiska foglar. De unga vaktlarne i sin första höstdrägt skiljas från de gamla foglarne genom hvit strupe och knapt någon an- tydning af strupbanden (dock mera hos hanen), samt genom en i allmänhet mindre regelbunden färgteckning. De öfvergå i denna sin första höstdrägt omedelbart*) från Dundrägten, som är af följande teckning. Sidorna af hufvudet, halsen, strupen, bröstet och vingkanterna äro ljust ockergula; genom tinningarne ett svartaktigt band; hufvudet ofvan rostfärgadt, med ett ljust band längs hjessan, med svart infattning ; hela kroppen ofvan rostfärgad med blandning af grått och två svartaktiga band längs framryggen, ett eller två utmed sidorna och ett bredt på bakryggen; vingarne med blandning af svart och fläckiga band. Näbb och ben ljust liffärgade; ögonringen ljust gulbrunaktig. Denna så angenäma färgteckning förbleknar snart och efter åtta dagar fram- komma redan fjädrar öfverallt, på vingarna till först, så att de ganska snart äro fjäderklädda och likna temligen de gamla, samt flyga lika väl som dessa. Naumann. Vakteln finnes mer eller mindre talrikt öfver hela mel- lersta och södra Europa samt i södra Sibirien. Den är en flyttfogel, som under den kalla årstiden uppehåller sig i södra Europa och i Asien från Persien till Kina; den vandrar äfven vida längre ned i Afrika, ända till Kaplandet. I Sverige skall den förekomma till temligt antal ännu i *) Vakteln skiljer sig häruti från alla våra andra liönsfoglar, emedan dessa bära en ungdrägt. 55 Upsala trakten *), men går i Norge betydligt högre upp mot norden, till Trondhjemsf jorden och någongång till Tromsö; i Östersjöprovinserna förekommer den äfven ehuru den ställvis saknas. Hos oss är den en temligen sällsynt fogel, men före- kommer dock i spridda par der och hvar i landets södra och mellersta delar. — Uti Tenala, Ingå och Walkeala har M. v. Wright antecknat arten; stud. Zidbäck har meddelat, att år 1862 tvenne bon med ägg anträffats i Pälkäne och år 1864 ett med 9 ägg i Wånå socknar af Tavastland; vissa år ses den vid Kexholm, i slutet af juli 1851 fanns den i Kronoborg enligt Teng ström; Arth. v. Nordmann iakt- tog den äfven nära Sordavala år 1856. Kessler anför en uppgift om dess förekomst i södra delen af 01onetz'ska gu- vernementet till Petrosawodsk-trakten och enligt en källa ända till Povänetz. I Savolaks har M. v, Wright iakttagit den vid Kuopio, J. v. Wright i Tuusniemi, och det efter originalmålning beskrifna exemplaret skjöts om sommaren år 1832 af Ad. v. Wright vid Haminanlaks, der äfven boet med ägg anträffades i en kornåker; i Maaninka kapell fann eleven Försten likaledes bo med 11 ägg år 1870. Sadelin anför den från Malaks socken i södra Österbotten och enligt R. Alcenius vistades ett par om våren och sommaren år 1858 på ett åkerfält i Kronoby nära Gamla Karleby. Slutligen har J. M. J. af Tengström den 29 Juni år 1839 hört och sett fogeln på ett stenrös i en kornåker vid Latvajärvi sjö i Archangelska guvernementet helt nära finska gränsen, vid 65^ n. br. — hittills den nordligaste punkt der den hos oss *) En insändare i Jäg. förb. tidskrift (1870 p. 20) uppgifver, ehuru ej med säkerhet, att en flock skulle hafva uppehållit sig en tid vid Pa- jala by, 10 mil norr om polcirkeln, således strax invid finska gränsen. 56 blifvit med säkerhet observerad*). — Ostligare fann Meves den ännu vid staden Onega och på sommarudden mellan Onega och Dvina vikarne nästan vid samma polhöjd. Hanens vidt omkring hörbara så kallade slag kunna igenkänneligt återgifvas med pickverwick pickverwicky flere gånger å rad upprepadt; men de hafva derjemte flere andra svagare läten; så är båda makarnes gemensamma lockljud ett svagt, kärligt hyhivi och prickick eller hryhryh hryhryh m. m. vid olika tillfällen. Deras födoämnen utgöras af mindre fröarter och in- sekter, samt gröna örter och plantor. I trakter der de fö- rekomma i mindre antal lefva de i engifte, men annars i månggifte, och vaktelhanen är en lika flyktig make, som dålig familjefader, i det han lefver utom densamma medan den är uppvexande. Honan lägger sitt konstlösa näste i en liten fördjupning i åkerjorden, den hon uppkrafsar och belägger med finare halm och grässtrån. Äggen äro på en ljus brungul, stundom nästan hvit bottenfärg tecknade med större och mindre, ore- gelbundna och glänsande, mörk- eller svartbruna fläckar; de läggas helst uti en med ärter besådd åker, men äfven på så- dana, som bära sädesvexter och sällan på gräsfält. Om säden eller gräset blir afmejadt omkring boet, öfvergifves det i de flesta fall. Hos oss synes den mest hålla sig till kornåkrar. Familjen Pteroclidae. Näbben liten och klen; fötterna svaga och små^ fjäder- klädda; tårna mycket korta, haktån rudimentär eller ingen; vingarne och stjerten långa, spetsiga. *j Ehuru sålunda sedd och skjuten flere gånger i vårt land, sak- nas denna art dock ännu i finska fogelsamlingen, och endast ett 'Åg^ (från Pälkäne) har blifvit insändt. Det vore således af intresse att denna brist blefve afhulpen. 57 Hithörande former tillhöra gamla kontinentens stepper; en art af följande slägte har likväl i större och mindre floc- kar besökt de flesta länder i Europa, ehuru den sedermera åter försvunnit. Saiidhöns-slägtet (Syrrhaptes Illig,). Näbben mycket Jcorfy öfverkciken svagt höjd. Näsborrarne täckta af en fjäderklädd hud. Benen korta; tarserna helt och hållet, äfvensom tårna, fjäderklädda; de tre framtårna ända till klorna för- enade med hvarandra; b akta saknas. V in g ar ne mycket långa och spetsiga; första pennan längst. Stjerten lång, de två mellersta pennorna mycket längre än de öfriga, spetsiga. Syrrhaptes paradoxus (Pall.) Sand- eller stepphöna. Artm. Of van grågul, med svarta fläckar eller tvärstreck; under hvit, med en hrun fläck på magen; öfver vingen ett rödbrunt hand; första vingpennan i iitfanet svart eller hrun; de undre stjertpennorna af stjertens längd. Längd omkr. 15 tum (utom de långa stjertpennorna). Tetrao Pall. Beskrifning. Hane. Grågul, hela ryggsidan med korta svarta tvärlinier; ett bredt, svartbrunt tvärband öfver buken. Hufvudets sidor och pannan brungula, med en grå fläck på örat; öfverstrupen brungul, nedtill knappt begränsad af ett svart streck; framom bröstet ett tvärbälte af flere smala, svarta tvärstreck med hvita mellanrum; vingpennorna grå- aktiga ; den första längst, med ganska lång spets, som räcker ut öfver stjertspetsen; de största vingtäckarnes yttre fan mot 58 ändan mörkt rödbrunt; stjertpennorna inåt svartbandade med hvit äudkant, de två mellersta med lång, syllik spets. Näbb och iris bruna; klorna svarta. Honan liknar hanen, men saknar tvärbältet framom bröstet och har i stället den gulaktiga öfverstrupen nedtill begränsad af ett fint. svart streck; hela ryggsidan har i stället för tvärband böjda, svarta tvärfläckar, som äfven betäcka nedre strupens sidor och vingarne; de gul- och röd- bruna teckningarne ljusare ; första vingpennans spets mycket kortare, ej räckande utom stjertspetsen. Sundevall. På kirgisiska stepperna från Kaspiska hafvet österut ända till Mongoliet och Kina har denna egendomliga fogel sitt hem; men åren 1859 — 61 uppträdde den plötsligt i större och mindre flockar och år 1863 i större mängd i Europas flesta länder. De följande åren fanns ett fåtal ännu qvar och i Danmark till och med fortplantade den sig, men sedermera försvann den åter från Europa. I mindre flockar eller enstaka exemplar anträffades den under nämnda år också i södra hälften af Sverige och Norge, på Gotland och Oland samt i Östersjöprovinserna. *) Enligt uppgift skall arten åter i nyaste tider hafva visat sig i England. I Finland blef veterligen icke något exemplar tillvara- taget dessa år och vi känna om dess möjliga förekomst här intet annat än hvad framl. statsr. v. Nordmann den 16 okt. 1865 meddelade finska Vet. Societeten **) nemligen att „en- ligt säker uppgift tvenne flockar visat sig i Helsingfors' om- gifningar," — utan att vi hafva oss bekant sagesmannen eller observatorn samt tiden då detta skulle hafva passerat. *) Corresp.-bl. d. nat. forsch. Ver. zu Kiga XIV 1862 sid. 124, och Sitzungs-ber. d. Dorpater nat. forsch. Ges., 1870 s. 144. **) Öfv. af finska Vet. Soc. förh. VIII sid. 34. 59 Från våra andra hönsfoglar afviker sandhÖnan lika mycket genom sin för oss fremmande hemort och sin egen- domliga organisation, som genom sina olika lefnadsvanor. De hafva en mycket stark flygt, men springa dåligt och blott trippande på marken. Deras mest omtyckta födoämnen äro blad, stjelkar och frön af saltväxter, som växa uti de salt- haltiga sandöknarne, der de äro hemma, men de förtära äfven andra växter. Könen hålla sig parvis tillsamman och hanarne blifva, liksom hos de föregående stridslystna under fortplant- ningstiden. Aggen äro 3—4 och läggas i en fördjupning i marken, der de rufvas af begge föräldrarne turvis. 60 Fjerde Ordningen. Vadare (Grallae umt). Näbben något vek, med hornartad spets^ eller helt ock hål- let hornartad; till formen omvexlande^ dock oftast lång^ tunn^ rät eller höjd, mer eller mindre spetsig och med slöa eller hvassa käkkanter. Näsborrarne fria, oftast smala och omslutne af en mjuk hud, eller med hård mynning. Benen höga eller mycket höga., smala och spensliga', under- benen helt och hållet fria från kroppshuden, i spetsen mer eller mindre hredt nakna (utom hos morkullan) '^ tarserna beklädda med hotmplåtar^ eller med nätlikt delad hud. Tårna tre framåt, fria eller vid roten förenade genom en hud, hos några kantade med hudflikar', baktån är belä- gen högre upp, medelmåttig och kort, eller saknas all- deles; klorna små (hos hägrarne är baktån fäst i samma plan som f ramtårna, och klorna starkare, krökta). Vingarne mer eller mindre kupiga, hos de flesta med långa armben och långa eller medelmåttiga pennor, öfre ving- täckarne på underarmen öfv er skjutande pennornas halfva längd. Stjerten vanligen kort; halsen oftast lång och kroppsfor- men smärt, högrest. 61 Vadarne bilda en mycket stor ordning hvars represen- tanter förekomma i alla verdsdelar och klimat. De äro till storleken lika omvexlande som till kroppsställning, val af födoämnen och vistelseort; de röra sig alla med lätthet på marken och flyga merendels väl. Vissa former t. ex. trap- parne närma sig hönsfoglarne^ andra åter såsom sothönsen förete till sitt lefnadssätt en viss likhet med simfoglarne. De äkta vadarne åter utmärkas framför andra foglar genom benens, halsens och näbbens ovanliga längd. Iväbbformen hos ditliö rande arter är mycket olikartad och står i närmaste sammanhang med olikheten i lefnadssätt och födoämnen. Hos de flesta slägten är den helt och hållet vek, hos många i spetsen känslig och särdeles användbar till att leta med efter maskar och insektlarver i vatten och mjuk gyttja; hos andra är den i spetsen hård, än trubbig än afplattad; ännu andra hafva hela näbben hård, vid basen starkt förenad med hufvudskålen, sedermera mer eller mindre hoptryckt med hvass spets och skarpa käkkanter, lämplig för att gripa kräldjur och fiskar (hos storkar och hägrar). I allmänhet har näbben en anmärkningsvärd längd hos dem, som söka sin föda från vattensamlingar och sumpiga ställen. De former, som lefva af växtfrön eller genom dykning komma åt sin föda, hafva näbben kortare, nästan påminnande om hönsfoglarnes. Lika omvexlande som näbben är till sin bildning, äro äfven fötterna och benen. Alla hithörande foglar gå steg- vis; många om icke de flesta löpa dervid snabbt, hvaremot några blott långsamt och allvarsamt framskrida; det förra är förnämligast fallet med dem, som hafva en liten eller iagen baktå; det senare åter hos dem med lång dylik i samma plan med de öfriga tårna, eller de hägerartade foglarne. Hos alla egentliga vadare äro benen inrättade till gång uppå 62 sumpiga ställen eller uppå sandig mark och att vada i grundt vatten; den mer eller mindre fullständiga huden mellan basen af tårna hindrar dervid fogeln att nedsjunka i det mjuka un- derlaget; blott i nödfall begagna de dem som simfötter, ehuru de flesta kunna simma och många till och med dyka när de äro i fara; några äro formligen anvisade till att uppehålla sig i vatten. Vid gåendet bilda benen blott en liten eller ingen vinkel, och under flygten sträckas de bakåt. De arter som löpa snabbt hafva äfven en hastig flygt, de långsamt gående en långsam; de förra sätta sig sällan (många aldrig) i träden, utan vistas på marken, der de äfven med få undan- tag häcka; andra, L ex. hägrarne bygga sina nästen uti träd och på dylika höga ställen. Hos de flesta är hufvudet fullständigt befjädradt; endast de häger- och storkartade vadarne hafva trakten omkring näbbroten och ögonen mer eller mindre naken likasom äfven tranorna på hjessan. De förra rugga merendels tvenne gån- ger om året på vissa kroppsdelar; flere slägten bära olika färgdrägter om sommarn och vintern samt såsom årsungar, men könen likna hvarandra i allmänhet temmeligen; de senare åter rugga blott om hösten och behöfva några år innan de få sin utbildade drägt. De flesta lefva i engifte, blott trapparne delvis i månggifte; genast efter det ungarne blifvit utkläckte öfvergifva de det enkla bo^ hvari honan rufvat äggen; hägrarne och storkarne uppföda deremot sina ungar i boet tills de kunna sköta sig sjelfva. Alla yngre foglar hafva knä- och hällederna förtjockade. Födoämnena utgöras af insekter, larver, kraft- och blöt- djur, hvilka uppsökas på stränder, i kärr och mossar, samt på fjellmyrar och stepper; några förtära frön och vextdelar, de större åter sluka kräldjur och andra mindre ryggradsdjur. De flesta lefva parvis, men några i större flockar (trapparne) 63 eller i kolonier (hägrarne) uti de länder, der de förekomma till större antal. Många äro i rörelse blott morgon och qväll, några endast om natten; hos oss äro de alla flytt- foglar och tillbringa den kalla årstiden dels i södra Europa dels ända långt ned i Afrika. Emedan några arter äro före- mål för jagt, äro de äfven hos oss tagna i lagens hägn under en viss tid på året, hvarom särskildt för hvarje art skall anföras. Hela ordningen indelar prof. Sundevall på grund af de stora olikheter, som ofvan redan framhållits, uti tvenne stora hufvudafdelningar : A. Grallae debilirostres. Näbben antingen något kort och fast y eller lång^ tunn och böjlig ^ vid roten smal i förhål- lande till hufvudety samt beklädd ined en vek hud^ som om- sluter 7icisborrarne • hufvudet (med få undantag) helt och hål- let befjädradt. De häcka på marken och de späda ungarne följa nästan genast föräldrarne. B. Grallae fortirostres. Näbben stor, stark och ända till roten benhård^ mot basen tilltagande i bredd och höjd, samt fast förenad med skallen', näsborrarnes mynning ben- hård^ belägen närmare näbbryggen -, hufvudet mer eller min- dre naket. De häcka på upphöjda ställen, der ungarne upp- födas af föräldrarne. *) De uti vår nord anträffade arterna af de svagnäbbade vadarne (debilirostres) fördelas lämpligast uti tvenne under- afdelningar^ hvilka tillsammans omfatta fem familjer. a. Limicolae, snäppartade vadare. — Näbben vanligen förlängd och vid basen sammandragen^ mer eller mindre tunn och vek- tårna vid basen mer eller mindre förenade^ klorna små, baktån är liten och upphjft eller saknas den alldeles; vin- *) Många författare uppföra begge afdelningarne såsom skilda ordningar: Grallae L. Bp. och Ciconiae Bp. 64 g ar ne merendels spetsiga med långa inre armpennor '^ stjerten styf. — Hitliörande arter uppehålla sig på stränder, kärr eller öppna fält. De bilda familjerna: 1. Otididae, 2. Cha- radriidae, 3. Scolopacidae och 4. Gruidae. b. Paludicolae, sumphöns artade vadare. — Näbben temligen kort och hård samt vid roten hög', tårna och klorna långa, de förra fria intill basen^ baktån stor, fäst lägre nedj vingarne korta och afrundade och stjerten vekare. — De vistas på sumpiga, gräsbevuxna ställen eller på vatten. Hit hör en enda familj : 5. Rallidae. Första familjen: Trappar eller hönslika vadare, Otididae. Näbben medelmåttigt lång, stark och hård^ med ett i7i skur et hak bakom siJetsen; näsborrarne ovala och öppiia^ belägna vid midten af näbben j benen starka^ utan baktäj med nätformigt delad hudbeklädnad; vingarne tillspetsade^ med andra och tredje p)^nnan längst', stjer- ten består af omkring 20 pennor. Till denna familj hör endast ett slägte: Trappslägtet (Olis lim.). Näbben af hufvudets längd eller kortare., rät, hoptryckt eller vid roten nedtryckt., i öfrigt nästan kägelformig, med öfverkäkens spets hvälfd. Näsborrarne ej långt från hvarandra., äggrunda, belägna vid midten af näbben. Benen starka, temligen korta', de tre framåt riktade tårna korta., inunder breda; vid roten förenade med hvar- andra; tar serna framtill och tårna of v an beklädda med gröfrcy de förra baktill med finare nätformigt 65 delad hud; klorna Ireda, nästan som naglar^ inunder urgröpta^ af rundade och med skarpkantade spetsar. Vingarn e stora^ något hvälfda^ med breda styfva pennor; handpennorna på midten urringade i utfanet; den för- sta kortare än den andra^ denna och den tredje längst. Stjerten något kort., af rundad och bestående af omkring 20 pennor. Kroppen är tung och fjäclerkläclnaden fast, samt tätt åtliggande. Hanen skiljes från honan genom betydligare storlek och hvarjehanda fjäderprydnader på hufvud och hals. De unga likna modren under första året, men hanarne ut- märka sig redan inom det andra genom sin storlek, ehuru de först såsom två års gamla äro fullt utbildade. De rugga endast en gång om året. Trapparne bebo stora öppna fält, i såväl odlade som ödsliga trakter af gamla verlden; de hysa en naturlig mot- vilja mot skogar och buskmark. Mycket försigtiga undfly de menniskan redan på betydligt afstånd, särdeles på orter der de förföljas. Flyttfoglar äro de icke, men stryka dock omkring höstetid, sedan de samlats i stora skaror; den öfriga delen af året lefva de i mindre flockar eller ensamma. De- ras gång är afmätt och långsam, men då omständigheterna fordra kunna de springa mycket snabbt. Flygten är trög, men de icke allenast uppflyga med lätthet från marken, utan kunna äfven stundom hålla ut dermed miltal och flyga högt, samt med mindre ansträngning, mera uthållande och bättre, än skogs- och fälthönsen. — Hela deras lefnadssätt står midt emellan hönsens och brockfoglarnes. De föda sig af örter, frön och insekter, samt gå nästan aldrig till vatten, utan bada sig i sand och mull. De uppgifvas lefva i in- skränkt polygami, d. ä. de unga hanarne hafva vanligen blott en hona, de gamla stundom flera, men få dock ofta åtnöja 5 66 sig med blott en; i hvartdera fallet bekymrar han sig ej det ringaste om sin afföda. Vid parningstiden hafva hanarne åtbörder liknande kalkontuppens. Honan lägger sina ägg uti en liten, af henne sjelf gjord fördjupning i marken uppå något sädesfält eller bland lägre växter^ och rufvar dem ensam; de dunklädda ungarne äro under de första dagarne oförmögna att lemna nästet, men åtfölja snart modren, som ensam vårdar dem. Af flere arter har man hos gamla fullvuxna hanar un- der brunsttiden iakttagit en luftsäck under huden fram på halsen; den är af 14 tums längd hos stortrappen och öppnar sig genom en mynning under tungan. Otis tärda Linn. Stora trappen. Artm. Näbben hoptryckt] hufvudet och halsen askgråa; öfre kropp sdelar ne tvärbandade och spräckliga af svart och rostgult'j handpennorna mörkbruna^ armpennorna lika- som hela underlifvet hvittj stjertpennorna med ett svart tvärband innanför den hvita spetsen. Längd: hanen 3 fot 7 till 9 tum, vingbr. 7 f. 10 t. till 8 fot; honan 2 f. 11 t., vingbr. 6 fot. Beskrifning. Näbben under hela sin längd samman- tryckt från sidan, till färgen ljust blygrå, mot spetsen mörkt hornfärgad; de stora ögonen hafva mörkbrun iris; benen rödaktigt grå. Gammal hane. På sidorna af strupen ända från under- käksroten utgå omkring 30 tagelartade, veka fjäderspolar, med glesa, utåt allt kortare, gråhvita fanstrålar, af vid pass 4 — 6 tum längd; dessa fjädermustascher kunna utbredas i form af en solfjäder. Bakom denna prydnad nedgår på sidorna af hal- sen en smal, obefjädrad rand, som slutar vid halsens halfva längd, till färgen mörkgrå och belagd med glest stående 67 små, hvita, hårartade fjädrar; straxt bakom mungipan finnes en annan äfvenledes bar hudfläck (honan saknar begge); hjessans fjädrar äro förlängda, samt bilda ett slags tofs, som dock sällan uppreses. — Hufvudets och halsens glesa fjädrar äro ljusgråa, ljusast kring ögonen och på framhalsen; på halsens nedre del öfvergår denna färg i vackert rostgult och bildar hos de gamla en halsring, men är framtill öppen hos de yngre; hela ryggen, skuldrorna, alla mindre vingtäckare och de breda inre vingpennorna skönt rostgula, i ändarne ljusare och med afbrutna eller vågiga, svarta tvärband och en spräcklig teckning; de svarta banden, som på de stora fjädrarne äro breda, delas i midten af ett smalt, ljust band; öfre stjerttäckarne af samma färgteckning; bröstet, magen, kroppssidorna och undre stjerttäckarne äro rent hvita lika- ledes vingens framkant och de yttre vingtäckarne; de mera inåt belägna hafva en ljusgrå anstrykning och äro hvita blott i ändarne. Handpennorna svartbruna med gulhvita spolar, armpennorna svarta, inåt hvita, hvilket så tilltager, att de inre äro nästan helt hvita, pudrade med askgrått, och svarta blott i yttersta spetsen. Stjertpennornas grundfä]'g är hvit, de yttersta helt och hållet, de följande inåt ljust rostgula med kantning af hvitt på utfanet, alla med hvita spetsar och innanför detta ett svart band och små fläckar; den rostgula grundfärgen är starkast inåt midten af stjerten. Z. M. och Naum. Hos de årsgamla hanarne äro mustascherne ännu korta och de nakna halsfläckarne knappt märkbara; de likna då mycket honan, men äro större. Honan, som är en fjerdedel mindre, än gamla hanen, skiljes genom frånvaron af mustascherne, samt derigenom, att halsen öfverallt är fjäderklädd och hjessans fjädrar knapt 68 förlängda. I öfrigt har hon nästan alldeles samma färgdrägt, ehuru något mattare och de svartbruna banden smalare *). F. M. Ungfoglarne likna nästan alldeles honan. Ungarne i dundrägt hafva stora hufvuden och vid le- derna tjocka ben. Färgen på hufvudet, halsen och kroppen ofvan hvitbrunaktig, öfverallt fläckad med brunt och svart- brunt; på hj essän och öfver ögonen ett svartbrunt längd- band; underlifvet enfärgadt hvitbrunaktigt, på bröstet och framhalsen med glest stående mörka fläckar. — Naumann, Denna stora och prydliga fogel är hemma i de tem- pererade delarne af gamla verlden; den förekommer i södra Sibirien ända från Lenafloden, i Mongoliet samt i stor ym- nighet på stepperna i sydvestra Asien och sydöstra Europa; i södra och mellersta Europa aftager den till antal, men häckar ännu talrikt nog på vissa ställen. Ännu i norra Tyskland fortplantar den sig, men om den fordom kläckt till större antal i Skåne och England, så torde den numera åtminstone der vara utrotad; enstaka individer förirra sig ibland vida nordligare, till Östersjöprovinserna och mellersta Sverige. Hos oss hafva dylika vilsekomna exemplar veterligen blott två gånger anträffats. Sadelin omtalar ett år 1806 observeradt uti lio socken af Österbotten (65^ 20'). Ett annat exemplar, en ung hona, skjöts den 17 maj 1853**) på Bredvik hemman beläget uti Bromarf kapell af Tenala soc- ken i sydvestra delen af Finland; den anträffades uppå en *) Begge uti Universitetets fogelsamlingar förvarade hon-exemplaren hafva stjerten tecknad med tvenne mörka tvärband, af hvilka det öfre på sidopennorna, småningom försvinner, först på infanet, sedan helt och hållet **) Icke år 1854 såsom framl. statsr. von Nordmann flerstädes uppgifvit, ej heller år 1857 såsom Arth. von Nordmann säger i sin Ofver- sigt af Finlands foglar. 69 broddåker, der den för tillfället åtföljdes af en Ijungspof (Charadr. apricarius). Fogeln ankom till Helsingfors allde- les frisk och väl bibehållen samt förvaras nu uti den finska fogelsamlingen. Oaktadt stortrappen är den tyngsta af alla europeiska foglar (hanen uppgifvas väga 22 — 23, någon gång ända till 30 skålpund och honan omkring 12), kan den likväl med ett par språng lyfta sig från marken och flyger, ehuru ej fort, dock utan särdeles ansträngning; den är ytterst skygg och försigtig, samt har mycket skarp syn och lukt, men hör- selförmågan är mindre väl utvecklad. I slutet af april eller senare, i södra Europa deremot mycket tidigare, försiggår parningen efter heta strider mellan hanarne; honan lägger 2 — 3 ägg, till färgen olivgråa otydligt brunfläckade. Otis tetrax Linn. Lilla trappen. Artm. Näbben hoptryckt; hjessan och öfre kroppsdelarne spräckliga eller vattrade af svart och rostguU; halsen hos hanen svai^t med två hvita tvärband och en svart fjäderkrage^ hos honan mörkt rostgul^ tätt fläckad med brunsvai^t', vingarne mörka^ med hvita armpennor; stjerten med tvenne mörka tvärband. Längd: hanen omkr. 20 tum, vingbr. kring 39; honan 18 Va tum, vingbr. 34 tum. Beskrifning. Näbben hoptryckt från sidorna, till färgen horngrå med svart spets och gulaktig underkäksrot; iris ljust gulbrun; benen smutsigt ockergula. Gamla hanen har fjädrarne på bakhufvudet förlängda och på öfra delen af bakhalsen ännu längre, smala, bildande en krage eller hellre en man, som kan uppresas mer eller mindre; hos yngre hanar äro de kortare och kunna lätt 70 förbises. — Hufvudet of van på rostgulbrun botten tätt fläc- kadt af svartbrunt; haka, kinder och tinningar blågråa (men ögonens närmaste omgifning hvit), med enstaka smala svarta fjäderkanter, nedåt småningom öfvergående i svart; halsen och kragen svarta, med ett smalt, hvitt band, som börjar i nacken och förlöper snedt nedåt m&t framhalsen; nedanför detta några hvita fläckar på strupen; på halsroten afbrytes åter den svarta färgen af ett hvitt tvärband. Nedre delen af halsen baktill, sidorna af bröstet, ryggen och skuldrorna, öfre delen af vingarne och de mellersta öfre stjerttäckarne äro på en rostgulbrun botten tätt tecknade af talrika bruna och svartbruna punkter, ziczaclinier och fina vågiga tvär- streck; på ryggen finnas enstaka svarta fjädrar med ljusa spolar, hvarigenom fogeln der blir mera fläckig. Midten af kräfvan och bröstet, samt alla undre kroppsdelar äro hvita; vingkanterna och dess mellersta täckfjädrar äfven hvita; lill- vingens pennor och handpennorna svartbruna, de fyra första med ljus spetskant och hvit inre del, hvilken färg inåt till- tager mer och mer, så att de innersta blott i spetsen äro tecknade med svart. Stjertens grundfärg hvit, med tvenne band af svarta fläckar på dess yttre hälft, och deremellan fint mörkspräcklig, de mellersta pennorna tecknade såsom stjerttäckarne, men med hvita spetsar och kanter; de yttre öfre stjerttäckarne hvita med glesa svarta fläckar och streck; de yttre af de hvita undre stjerttäckarne hafva äfven svarta fläckar. Z. M. och Naum. Unga hanar hafva de förlängda fjädrarne på halsen mindre utbildade, teckningen på de öfre kroppsdelarne gröfre och flere svarta fläckar på de mellersta, hvita vingtäckarne. Gammal hona. Hufvudet och halsen på rostgulbrun bottenfärg fint fläckade med svartbrunt, ett band från näbb- roten och öfver ögonen ljust, strupen hvitaktig; nedåt halsen 71 blifva fläckarne gröfre, bilda böjda tvärband och upphöra på det hvita bröstet, särat nägot längre bakut. Ryggen, skul- drorna och lillvingens pennor, samt inre vingpennorna på mörkt rostgul botten tecknade med smala, vågiga tvärband och ziczaclinier; på framryggen finnas några i svart infattade droppformiga hvita fläckar, och alla fjädrarne hafva ljusa ändkanter; de öfre stjerttäckarne med breda, hvita kanter; de mot skuldrorna stående vingtäckarne med glesa, svarta tvärfläckar på en ljusare grund än ryggens, de öfriga hvita, äfven med glesa svarta tvärfläckar. Armpennorna hvita med några svarta tvärband på midten af infanet, hand- och stjert- pennorna såsom hos hanen; näbben vid roten ljusare än hos hanen. Z. M. och Naum. En ung hona skiljer sig från de äldre knappast genom annat än mindre storlek och ljusare, nästan svafvelgula ben. Lilla trappens egentliga hemland är det sydliga Europa, angränsande delar af Asien och nordliga Afrika. I de syd- vestliga delarne af asiatiska och i europeiska Ryssland samt Turkiet förekommer den i mängd. Den häckar ej så nordligt som föregående, men förvillar sig likasom den mot norden ända till Östersjöprovinserna och Skandinavien, der den till- fälligtvis anträöats till och med i nordliga delarne. Rörande dess tillfälliga förekomst i vårt land hafva vi endast få uppgifter. Grapte säger uti sin beskrifning på Enontekis socken af Torneå lappmark*), att den „är skjuten vid lisalmi och Enare, torde således äfven finnas här", och Sadelin (Fn. fennica p. 26) anför den från Karelen (och lisalmi) samt Larsmo kapell af Pedersöre s:n i Österbotten; M. v. Wright har slutligen antecknat, „att den med säkerhet blifvit skjuten på Kuustö vid Åbo af öfverste v. Willehrand^ . *) Svenska Vet. Ak. HandL 1804, sid 96 („Otis terax".) 72 Isynnerhet spridda individer af denna art hafva egen- heten att vid annalkandet af menniskor trycka sig ned utmed marken, och låta då ofta komma sig ganska nära förrän de uppflyga. Deras flygt är lätt, snabb och uthållande, samt högre än föregåendes, med hvilken den i hufvudsak har samma lefnadssätt och födoämnen. — Efter Naumann. Otis Macqueenii Gra^. Asiatisk kragtrapp. Artm. Näbben temligen lång^ vid roten nedtryckt^ endast i spetsen hoptryckt ; längs halsens sidor en krage af långa svarta och hvita, samt på hjessan en tofs af lika fär- gade fjädrar; frambröstet med förlängda, askgråa fjä- drar; öfre kroppsdelarne rostgula^fint svartspräckliga, de undre hvita; handpennorna vid basen hvita, bildande ett hvitt band öfver de eljest svartbruna vingarne; stjerten med tre mörka tvärband. — Ang. längden se längre fram sid. 75 noten. J. E. Gray uti Eardivickes Illustr. indian zoology, 1830—34, p. 786. G. R. Gray: List of birds in the brit. mus., 1844 pt. III, p. 57. Yarrel: Brit. birds, 1856 pt. II p. 457. Degland et Gerbe: ornith. eu- ropéenne, 1867 II, p. 105. Otis houhara auct. p. pt. Beskrifning. Näbben hornsvart, vid basen ända till näsborrarne gulaktig; benen gröngula; iris gul. Gammal hane. Hjessans fjädrar måttligt förlängda, svagt böjda, de mellersta vid basen hvita, i midten svarta och i spetsen likasom hela öfriga delen af hufvudet rostfärgade, fint vattrade med svart, nacken och bakhalsen hvitaktiga, med rostgul anstrykning och svarta punkter; hakan och strupen hvita, ofläckade. Halsen och bröstet framtill äfvensom öfre kroppsdelarne ljust rostbruna, tecknade med fina, svarta, vågformiga linier och punkter; skulderfjädrarne och de öfre vingtäckarne äro mörkast, med en, de största med två svarta, 73 spräckliga tvärband*); utåt vingkanten äro täckfjädrarne lju- sare, med en tillspetsad fläck i midten, och slutligen livita med glesare svarta punkter. På hvardera sidan af halsen, ända från örontrakten nedåt står en serie af ända till 5 tum långa, silkesartade fjädrar, de öfversta svarta, de mellersta i midten hvita, med utspärradt fan, de nedersta helt hvita; på nedre delen af framhalsen och på frambröstet äro fjä- drarne förlängda, af vackert askgrå färg. Yingarnes undre sida samt hela underlifvet hvita, utom undergumpens sido- fjädrar, som hafva en rostgul anstrykning samt svartbruna tvärband och punkter; de 5 första handpennorna hvita, med rostgul anstrykning på utfanet och närmast basen, samt vid öfvergången till den svartbruna spetshälften; första pennan i utfanet svart högre upp mot basen, den andra till något mindre utsträckning; alla öfriga vingpennor helt svartbruna, och samtliga med en smal, hvit spetskant, som tilltager på de inre pennorna. Öfre stjerttäckarne samt stjertpennorna rostbruna, mot spetsen fint svartspräckliga, tecknade med tre svartbruna band, som på alla af närliggande fjädrar icke be- täckta ställen äro askblått pudrade; undertill äro banden bruna på ljust rostfärgad botten; alla stjertpennorna i spetsen hvita. Efter Degl. et Gerhe och ett exemplar från Holland i Zool, mus. Den nedan omnämnda i Finland erhållna yngre hanen har hela hjessan rostfärgad och svartspräcklig, utan hvita och svarta tofsfjädrar; kragens fjädrar äro svarta, nederst några få hvita, de längsta af endast två tums längd; under- gumpen är hvit, och de yttre undre stjerttäckarne, isynnerhet i utfanet ljust rostfärgade med svarta punkter; i öfrigt öf- verenstämmer färgdrägten med ofvanstående beskrifning. — *) Hos O. houbara Gm. äro dessa vida gröfre spräckliga liksom äfven alla öfre delar af kroppen. 74 M. v, Wright har om densamma i färskt tillstånd antecknat: „vingbredd 2 aln 1% tum; från näbb- till stjertspetsen 25 tum; från näbb- till tåspetsen 1 aln 2 tum; från näbb- spetsen till halsroten IO72 tum; vingeii 13 tum, räcker stjert- spetsen på 2 tum nära. De 5 första vingpennorna hvita med svart spets, tilltaga hastigt i bredd från midten inåt; penn- täckarne svarta, inåt roten grågulakligt bruna, de fyra första (gamla fjädrar) med smal, hvit spetskant; de öfriga vingpen- norna svarta med hvit spetskant, de inre på gulbrun botten vattrade af svart ; lillvingen svart, de små vingtäckarne der- under hvita; alla undre vingtäckare hvita". — Enligt en vid tillfället gjord färglagd teckning är näbben vid basen ända framom näsborrarne ljusgulaktig, vid midten öfvergående i den hornfärgade spetsen; benen gula med grön anstrykning, samt iris ljusgul, något black. — ,,Då Arkiater Bonsdorff undersökte dess ventrikel, befanns densamma innehålla föl- jande födoämnen: gräshoppor i mängd, Limax^ ScarahcEus stercorarius och silvaticus, Harpalus arter, saltsjösnäckor i betydlig qvantitet, en ödla, larver af Noctum och Cimhex, blommor af Lapsana communis och rågbrodd. Också var fogeln ganska väl bibehållen och vid godt hull". Denna särdeles fint tecknade kragtrapp är hemma från sandstepperna i sydvestra Asien. Den finnes i Hindostan, Beludschistan, Afghanistan och Persien, på turanska step- perna och i Arabien, är sällsyntare i Turkiet och har sär- skilda gånger, särdeles på 1840 talet, förvillat sig om höstarne långt in i Europa, ända till Holland, Danmark, England och till Öland. *) Afven till vårt land har en enda af dessa långväga fremlingar kommit. En yngre hane skjöts här den 19 Sep- *) De på Ölaud tillvaratagna fjädrarne tillhöra denna kragtrapp. Utg, 75 tember 1861 iippå Drumsö holme i närheten af Helsingfors och utgör nu en af finska samlingens vackraste och sällsam- maste prydnader. 1 sitt hemland vistas den på sandiga, gräsbevuxna fält och åkrar i flockar om 5 eller 6 stycken; den flyger tungt och oftast blott i mindre sträckor. (Yarrell). Anm. Ofvan beskrifna asiatiska form särskildes en tid ej från den afri- kanska kragtrappen *), Otis houbara Gmel. (Syst. Nat. XIII p. 7:25), som finnes i hela norra Afrika, angränsande delar af Spanska halfön samt ännu i europeiska Turkiet. De uti mellersta Europa er- hållna kragtrapparne äro derföre först anförda under detta namn; så äfven de från Danmark och Öland {Sk. fn., hvari dock beskrifningen påtagligen hänför sig till ett äkta afrikanskt exemplar) och vårt finska {Holmgren s. 762 j. Den afrikanska formen, O. houbara Gm., afviker från den asiatiska genom mindre **) kroppslängd, enfärgadt hvita hjessfjädrar, ljusare grundfärg på ryggen, med gröfre svartspräckliga teckningar, samt mer markerade tvärhand på fjädrarne, längre hals- krage, mer hvit fjädertofs på bröstet och enfärgad, mörk näbb. — Olika författare uppföra dera som arter eller varieteter. — Ehuru mycket fremmande för vår fauna hafva de dock blifvit nog vidlyftigt behandlade här emedan de i våra öfriga handböcker åter varit det alltför ofullständigt eller oriktigt. Andra familjens Brockfoglar, Charadriidae. Näbben koi^t, tunn och syllik, i spetsen förtjockad^ temligen hårdj utan inskärning vid spetsen; näsborrarne be- lägna på första tredjedelen af nähhen.^ uti en näsgrop; *) Begge tillsamman bilda underslägtet Chlamydotis Less, **) Enligt Sundevall (Sv. fgl. s. 326) är O. Macqueenii vanligen något större: vinglängd 400 millim., då den hos O. houbara är 390. Cabanis säger äfven, att Macqueenii är större (Journ. f. Om. 1857 s. 292) och rättar derigenom Dubois, som anför ett motsatt förhållande (J. f. O. 1856 s. 303). Deremot låta Degland och Gerbe O. houbara vara omkr. 26 tum lång medan O. Macqueenii vore blott 22 ^/o å 23 V2 tum. (öfverfördt fr. franskt mått). 76 benen medelmåttiga <^ merendels utan haktå^)', v in- ga rne mer eller mindre tillspetsade j stjerten hestår af 12 pennor. Till denna familj höra slägtena Charadrius och Va^nellii^Sj som med hvarandra förete mycken slägtskap, samt Hcema- topus och Strepsilas som inbördes äro mer beslägtade. — Fa- miljens svenska benämning är en förändring af det tyska namnet Brachvogel som betyder en fogel, som vistas på trä- desåkrar fSundev.) Pipareslägtet (Cliaradnus l™. p. pt.) Näbben kortare än det stora^ högpannade hufvudet, ofta knappt hälften så lång^ svag, rät, tunnare än högj med klubblik^ hård spets j Öfverkäken knappt längre än den undre^ i spetsen obetydligt nedböjd, ofvan, framom näs- borrarne, starkt 7iedtryckt'y munnen icke klufven bakom näbbroten. Näsborrarne långdragna, mycket smala, och i ändarne något uppåtböjda, omslutna af en har hinna uti den ända till midten af näbben räckande näsgropen. Benen af medelmåttig längd och temligen tjocka vid knäet; tarserna framtill beklädda af hoymplåtar^ eller finare nätligt delad såsom på baksidan-, af de tre korta och smala framtårna äro den yttersta och mellersta genom en hud förenade med hvarandra vid roten \ baktån saknas alldeles eller är rudimentär och belägen högre upp. V in ga rne medelmåttigt långa, smala, spetsiga, den första pennan längst', de innersta vingpennorna långa, bildande en annan vingspets. *) Baktå finnes blott hos tre af våra arter, Charadr. helveticus, Vanellus och Strepsilas. 77 Stjerten temligen kort, hestående af 12 pennor, af rundad eller tvär. Halsen är tjock och fjäderrik och hela fjäderkläclnaclen tät, len och mest alltid åtliggande. Färgteckningen är på flere kroppsdelar olika under olika årstider och åldrar, ty dessa foglar rugga tvenne gånger om året och sommardrägten är mycket olika vinter dr ägten^ hvilken imgdrägten liknar; håda könen äro nästan lika tecknade ; de späda ungarne äro klädda med mjukt och tätt dun. Hithörande foglar uppehålla sig dels vid sjö- och flod- stränder, sumpiga och kärraktiga trakter, dels på torra fält och hedar; alla äro hos oss flyttfoglar och de gamla flytta tidigare än unga foglarne. De löpa snabbt och hafva ett klart pipande läte (hvaraf namnet pipare) och äro mest i rö- relse morgon och afton samt under ljusare nätter; födoäm- nena utgöras af insekter och maskar, samt andra lägre djur. De lefva i engifte och häcka antingen i närheten af vatten eller aflägset derifrån; begge könen deltaga i rufningen af äggen, och ungarne följa föräldrarne genast efter kläckningen. På grund af tarsernas beklädnad, baktåns när- eller frånvaro, samt färgernas fördelning hafva nyare systematiker fördelat detta slägte på följande sätt uti underslägten: a) Eudromias Boie. — Baktå saknas; tarsernas framsida med tvenne längdrader af större plåtar', halsen utan hvit ring och stjerten icke med flere tvärhand; — häcka på fjell- hedar. — Ch, morinellus. h) Aegialitis Boie. — Baktå saknas; tarsernas framsida nätlikt delad med 2 — 3 små majskor i bredd; färgdrägten med markerade svarta teckningar, halsen med en hvit ring^ stjerten med ett svart tvärhand; — häcka vid stränder. — Ch. hiaticula, minor (och alexandrinvs). 78 c) Charadrius Linn. s. str. — Baktå saknas^ eller finnes rudimentär', tarsernas framsida delad i sexhörmngar^ ställda 5 — 6 i hredd; färgdräyten småjläckig, stjerten medflere tvär- band; — vistas på myrar och moar: utan baktå — Ch. apricarius. med baktå (si. Sqvatarola Cuv.). Ch. helv eticus. a) Underslägtet Eudromias Boie. 1. Charadrius morinellus Linn. Fjellpipare. Keräjiti^urmitsa, kcräjäiiutu. Artin. Hufvudet ofvan svaribrunt med ljusa fjäderkanter, ett hvitt band öfver ögonen till nacken; öfre kroppsde- larne rostgrå med rostbruna fjäderkanter, undertill om sommaren rödbrun med svart mage^ om vintern kvit; vingarne svartbruna, blott första pennan med hvit spole. Längd 9 till 9 Va tum, vingbredd 19 — 20 tum. Beskrifning. Näbben svart; iris mörkbrun ; benen ljust ockergula; hela fjäderkläduaden mjuk och len. Gammal fogel i sommardrägt. Pannan, tyglarne och till en del kinderna äro på en hvitaktig bottenfärg tydligt fläckade med mörkgråbrunt; från pannan går ofvanför ögonen och till nacken ett isynnerhet bakom ögonen bredt, hvitt band, som hos hanen är litet smalare än hos honan, omgifvande den svartbruna, med små ljusgula fläckar tecknade hjessan; örontrakten gråaktig med mörka streck; hakan och strupen hvita, framhalsen upptill af samma grundfärg, men med gråa i rader ställda läiigdfläckar; halsen i öfrigt ljust brunaktigt grå med blandning af rostgult. Kräfvan och öfverbröstet ljusgråbruna med rostgula fjäderkanter; emellan dem går ett mer eller mindre bredt, hvitt tvärbälte, upptill med mörk in- fattning, upp emot framryggen; vingskylarne framtill af kräfvans färgteckning, bakåt småningom öfvergående i underbröstet 79 och sidornas starkt ockergula, eller nästan pomeransgiila, färg; magen med en djupt svart färgad fläck på midten; un- dergumpen och undre stjerttäckarne hvita, på sidorna med rostgul anstrykning och ljusbruna tvärband. Ryggen, skul- derfjädrarne, vingtäckarne och öfre stjerttäckarne gulaktigt brungrå med smala, bakåt bredare, ockergula kanter; ving- kanten hvit; vingpennorna brungrå, de yttre på utfanet och i spetsarne nästan svartbruna; från och med den 5:te eller 6:te hafva de en hvitgrå ändkant, tydligast på de i utfanets spets tvärt urringade armpennorna; pennspolarne af pennans färg, undertill ljusare, endast första pennan har hvit spole; stjertpennorna brungrå, åt spetsen mörkare, bildande ett på sidopennorna aftagande tvärband, ytterst med ljust rostfär- gade spetskanter, hvilka utåt tilltaga i längd, så att den yt- tersta pennan är deraf kantad ända till roten. F. M. Vinterdrägten är betydligt olika sommardrägten isyn- nerhet på de undre kroppsdelarne. Pannan gulaktigt hvit, uppåt småfläckig; hufvudet ofvan svartbrunt med blekt rost- färgade fjäderkanter; det hvita bandet öfver ögonen är bak- till rostgult, halsen grå, framtill med rostfärgad anstrykning och fjäderkanter; kräfvan och öfverbröstet såsom hos som- mardrägten, småningom öfvergående i den hvita färgen på underlifvet och magen, de senare baktill och undre stjert- täckarne med rostgul anstrykning. Framrygg och skuldror mörkt brungråa med matt rostfärgade fjäderkanter, bredare inåt fjädrarne och isynnerhet på skuldrorna; vingtäckarne och inre vingpennorna af samma färgteckning, blott att kant- färgen är ljusare på de större fjädrarne, och utåt deras spet- sar öfvergår i hvitaktigt rostgult; ving- och stjertpennorna, samt de senares öfre och undre täckare såsom hos sommar- drägten. Denna drägt är sålunda öfver hufvud taget mörkare än sommardrägten, med bredare, nästan rostgula fjäderkanter. 80 — Könen äro hvaranclra nästan alldeles lika till färgdragten. — Efter Naumann. Ungdrägt. Hufvudets färgteckning lika med de gamlas, blott att hjessans fjädrar äro bredare kantade med rostgult, tyglarne och kiuderne mera fläckade och hakan hvitaktig. Halsen och öfverbröstet rostgula med ljusgråa spolstreck och fläckar, isynnerhet nedåt på kräfvans sidor, tätare fläckad på bakhalsen. Fjädrarne på ryggen, skuldrorna och inre vingpennerna svartbruna, vingtäckarne gråbruna, alla med breda, rostgula kanter; de små vingtäckarne svartbruna, kan- tade med rostbrunt; vingarne såsom hos de gamla, äfvensom stjerten, som dock har bredare hvitgul spetskant. Öfre stjert- täckarne gråaktigt mörkbruna med ljusgråa och rostgula fjäderkanter; underlifvet hvitt på sidorna med obestämda gråa tvärfläckar och ljus rostgul anstrykning. — F. M, I sin första vinterdrägt skiljas ungarna från de gamla derigenom, att de ännu hafva qvar ungdrägtens vingtäckare med hvitaktiga fjäderkanter, oftast sakna det hvita bandet öfver bröstet, eller hafva det smalt, samt buken och undre stjerttäckarne helt hvita. Naumann. Under våren anträffas individer, hvilka bland sommar- drägtens rostfärgade och svarta fjädrar på buken ännu hafva flere eller färre hvita qvar från vinterdrägten. Dundrägt. Hjessan oregelbundet fläckad med svart, rostbrunt och orent hvitt, rundtomkring kantad med svart; ett band i pannan, ett från munvinkeln genom ögat och en båge under ögat, svarta; hufvudet i öfrigt, äfvensom nacken, hvita med gulaktig anstrykning; strupen rent hvit; kroppen ofvan oregelbundet fläckig af samma färger som hufvudet; underlifvet hvitt med gul anstrykning isynnerhet på bröstet. F. M. 81 Såsom redan namnet antyder är denna art en äkta fjellfogel; den vistas om sommaren och kläcker uppå fjellen i Skotland, Skandinavien och Sibirien, utom i dess nord- ostligaste del; någongång stannar den äfven att häcka på sydligare belägna fjell såsom Sajanska bergen i södra Si- birien, på Riesengebirge samt i Tyrolen och Steyermark. — Under flyttningarne, som i Skandinavien merendels ske längs fjellryggen*), visar den sig uti de flesta länder af Europa, ehuru blott till ringa antal; vintern tillbringar arten i Euro- peiska Medelhafsländerna och Algier samt i Turkiet, Tar- tariet och Persien, äfvensom i Egypten och ända ned i Nubien. Till vårt land anländer fjelljjiparen i slutet af maj eller början af juni, då den anträflfats der och hvar, ehuru nästan alltid blott i få exemplar; den häckar hos oss blott på lappska fjellen. — ■ Vid Åbo är den skjuten af F. Falck d. 28 maj 185.5; vidare är den funnen vid Anjala enl. mag. Sohlman och på Tanuila i Sulkava s:n nära Ny slott den 1 juni 1868 af Lindfors. I närheten af Kuopio erhöllos exem- plar enl. Savander den 28 maj 1864 och enligt öfv. löjtn. Försten d. 30 och 31 maj 1867. Sadelin anför fogeln från Wasa och enl. mag. O. Heikel skjöts den om våren år 1867 vid G:la Karleby, hvarjemte Bränder iakttog ett par i Pudas- järvi den 1 juni 1871. — Under sin nedfärd om hösten har den erhållits mera sällan: i Helsinge socken**) erhöll Kom- *) Enligt Sundevall skall t/årflyttningen ske öfver Jutland, Kat- tegat, södra Norge och längs Kölen, men höstflyttningen gå något ostli- gare längs Sveriges vestkust. — De få data vi hafva från Finland till- låta oss ej att döma om någon olikhet i stråkvägarne eger rum äfven här. **) Arthur v. Nordmann uppger, att arten i medlet af maj skulle anträffas i Helsingforstrakten ; hvarken M. v. W. eller utg. hafva sig be- kant något exemplar från denna tid och ort, åtminstone torde slutet af maj vara den normala tiden för södra Finland. 6 82 miss. Ekehom en fogel den 13 sept. 1842 och vissa år har den anträffats på fälten vid Kexhohn i slutet af augusti må- nad enligt Tengström. — Den anlände väl i stora och täta flockar till Muonioniska den 29 maj 1867 och uppehöll sig der i två veckor på åkerfälten, hvarefter den begaf sig till fjellen {Shg och Pn), men likväl är den ej talrik på sina häckningsställen. Malm fann den vara sällsynt på alla fjell i norra lappmarken, Schrader likaså i nordvestra delarna af vårt område från slutet af maj till slutet af augusti. I Enon- tekis förekommer den på fjellen vid norska gränsen (Knoh- lock)^ men äfven sydligare t. ex. uppå Ounastunturi, der små dunungar anträffades den 26 juli 1867 (Sbg & PnJ och på Pallastunturi der Äi^th. v. Nordmann fann den häckande. Uti ryska lappmarken är den likaledes sällsynt enligt Mid- dendorff; Lilljehorg fann vid Schuretskaja den 30 juli knappt flygfärdiga ungar, hvarjemte Sahlberg och Malmberg anträf- fade den på fjellen vid Imandra och vid Ponoj på ost- kusten *). Huruvida den ej förekommer också på fjellen i Kuusamo vore af intresse att erfara. Fjellpiparen är en ganska litet skygg fogel; den flyttar vanligen i mindre flockar och håller sig någongång tillsam- mans med ljungpiparen. Den häckar endast på torra och sterila, jemna fjellhedar och förekommer icke på sumpiga ställen. Aggen äro 3 eller 4, olivgula eller ljust olivbruna med svartbruna och mindre askblåa fläckar. Anm. En närstående art, Eudr. asiaticus Pall., har flere vingpennors spolar i midten hvita; den förekommer i Sibirien och öfvervintrar vid Kaspiska hafvet samt ryska stepperna, kommer ibland till syd- östra Europa och är en gång funnen på Helgoland. — En annan beslägtad art, som man hänfört också till Äegialitis, neml. Charadr. mongolicus Pall., eller pyrrhothorax Temm. är hemma från ännu ost- i *) Äfven vid Archangel är den skjuten (enl. Meves), troligen stadd på flyttning. 83 ligare nejder i Asien, men uppgifves en gång hafva ertappats invid Petersburg, enligt Temminck {Degl. & Gerhe Ornith. europ., II. 1867. sid. 141). Såsom en tillfällig främling i vårt närmaste granskap må den derföre här endast omnämnas. h) Andra under slägtet Aegialitis Boie. (se sid. 77). 2. Charadrius hiaticula Linn. Större Strandpiparc. Tyllikurmitsa, rantaraukuja. Artm. Näbben kort., till yttre hälften svart^ till inre gul (hos ungarne till största delen svart)., benen gulaj kropjj^'^^ ofvan brungrå med svarta teckningar på huf- vud och bröstj ett tvärband öfver 2>ctnnan^ en ring om- kring halsen och hela underlifvet hvita; de 4 första vingpennornas spolar hvita endast i midten, stjerten med ett mörkt tvärband., som icke sträcker sig till den helt hvita yttersta pennan. Längd omkr. 8 tum, vingbr. 17 till 17 Va t. Lokala namn. Tyllikurmitsa, tyllikkä (Muonio), tylli (Pudasj.), ranta-raukka , -raukuja (Nyldr, ^^bg). — Enl. stud. R. Sievers är arten på Klåfskär (i Ålands sydl. skärg.) känd endast under namn af enkel beckasin och skall såsom sådan årligen fridlysas i kyrkorna (jfr. Streps. interpres). Beskrifning. Gammal fogel om våren. Näbb och ben såsom ofvan nämndt; iris brun, ögonlockskanterna merendels smalt kantade med gult. Näbbroten ofvan omgifven af en smal, svart rand, som utbreder sig på tyglarne och under ögat samt intager dess bakre rand och större delen af örontrakten ; mellan ögonen, tvärs öfver hjessan går äfven ett svart band, hvilket framåt gränsar intill pannan, som är rent hvit; bakom ögonen en fläck af samma färg; hela bakdelen af hufvudet och nacken äro gråbruna eller gulaktigt gråa. Strupen och halsen, inunder det från näbbroten bakut gående svarta 84 bandet, rent hvita, ända till den breda, svarta gördeln, som omgifver nedre delen af halsen samt upptill afsmalnar och sammanlöper på halsroten; nedanom denna gördel är hela underlifvet rent hvitt; rygg, skuldror, vingtäckare och de inre långa vingpennorna jemte den hvitspetsade stjerten, grågula eller brunaktigt gråa, de största vingtäckarnes hvita änd- kanter bilda ett tvärband öfver vingen ; vingkanten hvit, hand- pennorna svartbruna, de fyra första ofvan på midten af spolen hvita, de följande dessutom äfven på utfanet, vid basen småningom tilltagande tills de mellersta armpennorna äro helt hvita; de långa 3 — 4 innersta äro åter af ryggens färg, stjertpennorna gråbruna, mot spetsen brunsvarta, hvilken färg bildar ett tvärband, som åt sidorna aftager i bredd, med spetskanten hvit, utom hos mellersta paret, åt si- dorna tilltagande i bredd, så att yttersta pennan är helt hvit. F. M. ^0 Hos yngre hanar äro färgerna på näbb och ben mindre klara, det svarta icke så rent och så skarpt begränsadt af det hvita; de likna den Gamla honan, som i allmänhet är större än hanen, har smalare svarta band, hvilkas fjädrar isynnerhet på bröstet äro kantade med brungrått. De yngre hafva än mindre rena färger och nästan blott örontrakten mörkbrun. Dundrägt. Hjessan tätt fläckad med grått och svart, ljusare åt näbbroten till, med ett svart längdstreck i midten, rundtomkring kantad med ett svart band, som från munviken med en gren går genom, m.ed en annan under ögat, bakåt till nacken. Halsen, hakan, vingkanten och underlifvet hvita; *) M. v. Wright har af bildat en ljus färgföräudring af denna art tagen uti Mörkö s:n i Sverige. Alla gråbruna partier äro här hvita med brun anstrykning, de svarta eller svartbruna åter äro ljust gråbruna. (Univ. Bibi.) 85 kroppen ofvan tätt fläckig med svart och grått; näbben när- mast roten, och benen gulaktiga. F. M, Ungdrägten liknar mindre strandpiparens, men skiljes genom storleken, en i allmänhet renare färgteckning, svart- aktig, vid roten mer eller mindre ljus näbb, samt röd- aktigt ljusgula ben. Bandet vid näbbroten, på tyglarne, under ögonen och ut på Örontrakten är gråbrunt med ljusa fjäder- kanter på tyglarne ; pannan, en båge under ögonen, ett band ofvanom dem, samt halsringen gråhvita, hela öfre delen af hufvudet, ryggen och skuldrorna, vingtäckarne, de inre ving- pennorna, samt stjerttäckarne gråbruna med rostgråa, baktill nästan rostfärgade fjäderkanter; bröstgördeln mörkgrå, med ljusare fjäderkanter; hakan och underlifvet rent hvita; vin- garne i öfrigt såsom hos gamla fogeln. F. M. Större strandpip aren ^ eller strån drullingen såsom senare svenske författare benämna arten, har en ganska vidsträckt utbredning uti den nordliga delen af gamla verlden. Den förekommer vid alla hafskuster från Grönland, Spetsbergen och Taimyrlandet, samt går i Europa ända till Kanalen; endast i nordligare delar af kontinenten häckar den vid de inre vattendragen, sydligare blott vid vissa större insjöar *) — Arten flyttar från Europa merendels längs hafskusterna vester- och söderut, öfvervintrar redan från och med Frank- rikes kuster och vestra Medelhafvet. Från Sibirien kommer den att öfvervintra vid Svarta, Kaspiska och östra Medel- hafvet och i Egypten; längs Afrikas begge kuster går den långt nedåt; likaså kommer den till Indien och flyttar utmed *) Att döma af Yarrell och Nilsson vore arten i England och Skandinavien lika mycket en iulandsfogel som kustbo, hvilket icke är fallet uti Finland; Sundevall framställer likväl förhållandet såsom vore kläckställena vid insjöarne att anse som undantagsfall också i södra Sverige. 86 östra Asien; den amerikanska formen torde ej vara till arten skild. Hos oss finnes den på låga och sandiga stränder ut- efter samtliga kuster, men uti det inre egentligen blott i landets norra delar. Vid hela ishafskusten (Malm, Schrad.^ Miclcl) samt alla till vårt område stötande stränder af hvita hafvet (Sbg & Mbg) förekommer den mycket talrikt. Den är allmän äfven vid Bottniska viken vid Uleåborg (Br. Nyl.) och Wasatrakten (Älcenius), samt finnes på Åland (Bergstr. SieversJ och på Kakskerta (E. J, Bonsd.)^ men vid södra kusten är den mindre allmän, åtminstone i närheten af Hel- singfors, hvarest den dock kläcker och först i September för- svinner (M. v. W.); vid de inre delarne af finska viken finnes den äfven. — Uti det inre af landet häckar den såsom nämndes till större antal blott i de nordliga delarne: på sandiga stränder af insjöar i Enari och Utsjoki är den allmän (Malm); till Muonioniska kom den 1867 i flockar den 8 juni och fanns mer eller mindre talrikt högt upp i buskregionen i Enontekis, samt hade den 23 juli späda ungar (Sbg & Pn); ännu högre upp i fjelltrakterna fann W. v. Wright den mellan Kilpisjärvi i Enontekis och Lyngenfjord i Norge den 9 juli 1832. Äfven i det inre af lappska halfön torde den vara allmän (Midd.). I norra delen af ryska Karelen är den likaså allmän och häckar der (förutom vid kusten af hvita hafvet) vid Segosero sjö, enligt J. Sahlberg. Ännu i Pudas- järvi finnes den mindre allmänt kläckande (Bj^dr). — Der- emot är arten härtill observerad blott under flyttningstiderna i mellersta och södra Finlands inre delar; det är osäkert om den häckar annat än på något enda ställe. I närheten af Kajana har Malmgren skjutit den i slutet af maj 1856; Sa- vander anträflPade den vid Kuopionjoki i flock den 19 aug. 1868 (måhända kläckt i norra Sav.?) och enstaka den 17 87 sept. 1869, och W. v. Wright fanh arten en gång i Leppä- virta. Vid Ladoga finnes den sparsamt höst och vår fTgstr., Backm. och AschanJ och Kessler anför den från 01onetz'ska guvernementet, men uppger den icke såsom häckande der. I Yläne kläcker den enligt J. Sahlberg vid stranden af Pyhä- järvi sjö, hvilken likväl icke ligger synnerligen långt från kusttrakten. Uti en liten fördjupning i sanden, invändigt fodrad med små stenar (MevesJ lägger den 4 ägg, hvilka till färgen äro gulgråa med små askgråa och svartbruna fläckar och prickar. 3. Charadrius minor Mey. & Wolff. Mindre Strandpipare. Artm. Näbben svag^ svart med undantag af en liten ljus fläck vid roten af underkäken; benen gulaktigt köttfär- gade; färgteckningen såsom hos föregående art^ men handpennornas spolar bruna, blott på den yttersta hvit, och stjertens svarta tvärband gående äfven öfver den yttersta pennan *). Längd 6 till 7 tura, vingbr. 14 till 15. Finska namn. Pieni rantaraukuja 1. -raukka (Nyländer), pikku kurmitsa, pikku tylli (Mbg). Beskrifning. Gammal hane i sommardrägt är af nästan alldeles samma färgteckning som större strandpiparen, men har det svarta bandet kring näbbroten bredare, tyglarne deremot smalare, äfvenså det svarta på örontrakten; den svarta gördeln rundtomkring halsens nedre del är smalare och på midten urringad genom en från det hvita underlifvet gående inskärning. Pannan ofvanföre det svarta bandet kring *) Rörande de två äldre men mindre användbara artnamnen phi- lippinus Scop. och curonicus Besecke, Gm., se Sundevall Sv.foglar sid. 345. 88 näbbroten bvit, bakom densamma mellan ögonen ett svart band, som baktill och öfver örontrakten är kantadt med hvitt; hakan och en bred ring eller ett band kring halsen hvita. Nacken och kroppen ofvan brungråa, vingtäckarne i spetsen obetydligt ljusare, hvarigenom intet hvitt tvärband uppstår öfver vingen; handpennorna utåt svartbruna, men inåt små- ningom ljusare, den 5:te och 6:te med hvit spetskant, som på de följande inåt blir bredare isynnerhet på infanet, de sista armpennorna åter gråbruna, långa. Stjertpennorna grå- bruna, vid basen ljusare, mot spetsen svarta, bildande ett åt sidorna aftagande, men öfver alla pennorna sig sträckande svart tvärband, i spetsen, utom hos de mellersta, med en hvit fläck, som tillvexer på sidorna, så att de två yttersta äro helhvita, så när som på tvärbandets fläckar. — F. M. Gamla honan har de svarta teckningarna på hufvudet mindre och icke rent svarta, utan mera brungråa; den svarta halsgördeln består af ett smalare band med en på sidorna nedgående flik; den hvita färgen är icke heller alldeles ren; vingpennorna hafva bredare hvita spetskanter än hos hanen. Hon liknar härigenom en Ung hane, som äfven har de svarta teckningarne mindre rena och af mindre omfång samt halsgördelns sidoflikar bak- till af ryggens färg. De unga honorna hafva äfven tecknin- garna mer bruna. Höst- eller vinterdrägten har öfre kroppsdelarne mör- kare, men då med ljust rostgulaktiga fjäderkanter; det svarta bandet öfver pannan, och sidorna af det öfver kräfvan med smala hvitaktiga fjäderkanter; det sistnämnda endast framför och baktill gråsvart likasom det på örontrakten. Honan skiljes blott genom att de mörka teckningarne äro mindre och snarare mörkbruna än svarta. Naum. I 89 Ungdrägt. Näbben svartgrå, underkäken vid roten gul- aktig; benen köttfärgade, vid ledgångarne med blandning af grått; ögonlockskauten belagd med små hvita fjädrar; hjessan framtill, der de gamla hafva det mörka bandet, mörkgrå med hvita fjäderkanter, bakåt nacken mörkare, med en ljus, och derinnanföre en mörk kant omkring livar fjäder; tyglarne mörkbruna, hvitfläckade, örontrakten brunaktigt rostgrå; hakan och halsbandet hvita, öfver halsroten ett smalt mörkbrunt band, som nedåt halssidorna och kräfvan har ljusare fjäder- kanter; öfre kroppsdelarne gråbruna med hvitaktigt bruna fjäderkanter och inom dem ett mörkare band och mörka spolar; gumpsidorna, bröstet, magen och undre stjerttäckarne rent hvita; vingar och stjert såsom hos de gamle. Båda könen äro alldeles lika tecknade. Unga foglar i sin första höstdrägt hafva hela färgteck- ningen mycket lik gamla honans om hösten, men med lju- sare och från grundfärgen mer framstående fjäderkanter, hufvudets mörka band äro blott antydda genom en mörkare färg, isynnerhet hos hanen. — Efter Nanmann. Dundrägt. Pannan gulaktigt hvit, ett streck ofvanom ögonen, hakan, halsen, vingkanten och hela underlifvet snö- hvita; ett svartaktigt band från näbben genom ögat; hjessan ofvan grå, fläckad med rödaktigt gult och omgifven af en svartaktig rand; kroppen ofvan från halsroten fint fläckad af mörkgrått och brungult; på halssidorna vid roten en mörk fläck. F. M. — Benen först hvitblåaktiga, derefter smutsigt ljust köttfärgade. Efter knappt 8 dagar framsticka redan ving- och stjertpennorna och inom kort tid har fogeln redan fullständig ungdrägt. Naum. Denna art, som i svenska arbeten benämnes lilla strand- rullmgen, häckar företrädesvis vid sandiga flod- och sjö- stränder, men derjemte också vid hafskusterna; den går ej 90 så nordligt som föregående art, utan kläcker uti mellersta Europa och södra Sibirien ända till Japan; nordligast fin- nes den i England och mellersta Skandinavien; ostligare går den måhända längs floderna något mer norrut *). — Dess flyttningståg gå till den väsendtligaste delen längs vatten- dragen genom kontinenten, der arten öfvervintrar redan i södra Europa, men den drager sig likväl också längs Afrikas kuster ända till Guinea och Mozambique; också i södra Asien och Ostindien har den vinterstationer. Hos oss finnes arten blott i södra och mellersta de- larne af landet. Den är allmän på sandstränderna vid södra kusten, t. ex. i närheten af Wiborg (Londén) och på flere ställen i Borgå skärgård, der den häckar spridt, men någon- gång flere par tillsamman; så anträffades på Nordsjöskatan öster om Helsingfors flere bon år 1861 omkring den 1 juni (Äschan)^ i Helsinge socken är den äfven funnen (EkebomJ; den uppehåller sig vid dessa kuster ända till slutet af sep- tember (31. v. W.). I sydvestra delen af landet är den sedd några gånger vid Pyhäjärvi sjö af J. Sahlberg, och före- kommer uti skärgården samt på Åland (Bergstrand). Mer norrut längs vestkusten finnes den ännu i södra Österbotten; på ett ställe i Larsmo kapell anträö*ade E. Alcenius flere exemplar af arten, äfvensom dess bo. Uti de inre delarne af landet finnes den vid Ladoga, på hvars stränder den är allmän, hvarjemte den stundom häckar äfven på sandfälten vid Kexholm (Tgstr.). Också vid Kuopio har den iakttagits af J. v. WrigJit under vårsträckningen; dess bo fanns der- städes i början af juni 1869, och följande år den 14 juni sköts vid Ahkionlaks kanal i Maaninka k:ll (63^ 10') hanen *) Meves uppgifver den förekomma i norra Eyssland ännu vid Onega viken och Cholmogori (64'*); i Sverige går den föga öfver 60^ och i Norge till 63o n. br. 91 af ett par, hvilket påtagligen hade för afsigt att bosätta sig der (Aschan). Aggen äro 4, till storleken något mindre än större strandpiparens och finare prickiga; de läggas uti en för- djupning i sanden och småstenen. Charadrius alexandrinus Hasselqv. Artm. Nähhen svart, benen svartgråa; pannan hvit ända till näbbroten; öfre kroppsdelarne brungråa, halsringen och de undre hvita; på si- dorna af hräfvan en svart eller grå fiäck; yttersta vingpennans spole helt och hållet, de följandes blott i midten hvita, de 2 — 3 yttre sijertpennorna helt hvita, de följande bruna, mot spetsen svartaktiga. Längd omkr. 7 tum, vingbr. 14 — 15 tum. Ch. alex. Hasselqv. 1757; Char. cantianus Latb. ISOl; Nilss. Hvitbröstad strandpipare; svartbent sandrulliug. Denna art tillbör mellersta ocli södra Europas kusttrakter ända till Östersjöns södra del, samt dessutom saltsjöarne i inre Asien; den öfvervintrar omkring Medelbafvet äfvensom i Afrika och södra Asien. Arten finnes ännu i södra Sverige, men har aldrig anträlfats hos oss. c) Tredje iinderslägtet : Charadrius Lt>?i. s. str. 4. Charadrius apricarius Linn. Ijungpipare, brockfogel. Peltokaoa. Artm. Baktå saknas. Hela fogeln ofvan på svartaktig grund småfiäckig af guldgult , undre kroppsdelarne om sommaren svarta^ om vintern ljusa', armhålans långa fjädrar under vingarne hvita (hos den europ. formen.) Längd lOy^ till IIV2 tum, vingb. 24 — 25 tum. Finska namn. Peltokana torde begagnas öfver hela landet. Peltoraukka {Nylander)\ tunturikurmitsa och kapusta- rinta (Muonio); tilleri (Soukelo by vid Kantalaks, Malmberg). Beskrifning. Näbben af måttlig storlek, svart; iris brun; benen mattsvarta, utan baktå. Gammal fogel i sommardrägt. Trakten vid näbbroten, tyglarne, kinderna, örontrakten, strupen och framhalsen samt 92 hela underlifvet rent svarta, hvilken färg begränsas af ett hvitt band, gående från näbbroten ofvan ögonen, utmed halsen, J ned på sidorna af kräfvan och än vidare utmed kropps- sidorna, ehuru der med mörka längdfläckar. Hela fogeln ofvan, från den hvita pannan till stjerten, på en svart, olivbrun bottenfärg med talrika, mest afrundade småfläckar af guldgul färg. Handpennorna svartbruna med spolarne i midten, och en smal spetskant på de inre, hvita; armpennorna inåt och vid basen ljusare, de inre nästan hvita, men de sista långa åter af ryggens färg, med trekantiga gula fläckar i kanten af fanet. Stjertpennorna brunsvarta med många hvitgulaktiga tvärband i kanten af fanet; undre stjerttäckarne hvita med mörka fläckar. F. M. Honan, som knappt skiljes från hanen, har mindre lif- liga färger och hvita fläckar på kinderna. Höst- eller vinterdrägt. Gammal fogel. Panna och tyglar smutsigt hvita med mörkgråa småfläckar; hakan och ögonens omgifningar rent hvita, ofvan ögat och mot nacken ett bredt hvitt band, med dragning åt gult och upptill med mörka längdstreck; hufvudet ofvan svart med små aflånga gula fläckar; halsen grönaktigt guldgul, med mörkgråa och svarta längd- fläckar, utmed strupen på en blekgul botten med täta grå- bruna, nästan trekantiga fläckar. Hela ryggen, skuldrorna och vingtäckarne jemte de inre vingpennorna olivsvarta med sidenglans och småfläckiga af gult, likasom i sommardrägten, ehuru blekare ; bröstet och öfriga underlifvet hvita, det förra med vågiga fläckar af brungrått; vingskylarne med dragning åt gult, och fläckar af mörkt. I öfrigt lika med sommar- drägten; äfven i denna drägt äro båda könen lika, honans färger blott något mattare. Naumann. XJngdrägten liknar alldeles gamla fogelns vinterdrägt, men afviker derifrån genom följande: näbben mattsvart, föt- 93 terna blyfärgacle och benen upptill tjocka; fogelns grundfärg ofvan är matt brunsvart och fläckarne blekt gulgröna, färg- teckningen i allmänhet mera fläckig och orenare; undre stjert- täckarne äro hvita, på sidorna blekgråa med ljusgulaktiga tvärband. Hane och hona lika tecknade. F. M. Emedan fogeln småningom erhåller underlifvets som- mardrägt i april och maj samt åter ruggar öfver hela kroppen i augusti finnas bland de nya, rent svarta fjädrarne på un- derlifvet vid ankomsten hit om våren flere hvita af den förra vinterdrägten ; på kroppens ofvansida hafva de nya fjädrarne guldgula fläckar på kanten af fanet, då de gamla åter hafva dem urblekta, nästan hvita eller afslitna, hvarigenom dessa fjädrar, isynnerhet innersta vingpennorna samt stjertpennorna äro ojenma, i kanten nästan sågtandade. Dundrägt. Ofvan grön- eller guldgul, fint blandad med svart; pannan, ett tvärband framför hjessan, ett streck öfver ögonen och nacken gulaktigt hvita; en större fläck under ögonen, hakan och buken rent hvita, bröstet med gulgrå an- strykning; från näbbroten till ögat går ett svart streck, som skickar en gren öfver ögat och en annan längs hakan. Meves. Ljungpiparen häckar uti alla nordliga delar af begge kontinenterna och förekommer uti tre närstående raser, den europeiska kläcker talrikt i norra Europa och i Sibirien; ställvis gör den det ännu i norra Tyskland; den flyttar tal- rikt genom alla delar af Europa såväl utmed kuster och floder som antagligen också längs öppna marker och tillbrin- gar vintern i Europas södra delar, men kommer också på ömse sidor om Afrika ända till dess södra del. — Den asia- tiska *) formen förekommer ostligare i Sibirien och östra *) Den asiatiska rasen (Ch. fulvus Gra. eller orientalis Schleg.) skiljer sig från vår genom ljust, men tydligt askgråa långa fjädrar i arm- hålan under vingen, något kortare vinge (7^V" ^^^'^) och längre tärs 94 Asien samt flyttar till dess sydliga delar, men har också anträffats någongång i Europa. Amerika äger också sin vi- karierande form. I Finland häckar den regelbundet och i mängd uti de nordliga delarne, men också på sina ställen vida sydligare ehuru mycket sparsammare. Deremot visar den sig flyttnings- tiderna äfven här i större mängd. — I hela finska och ryska (Midd.) lappmarken kläcker den särdeles talrikt på alla fjellhedar och myrar; i trakten af Uleåborg är den äfven allmän (Br. Nyl.^ Brdr.). Enligt Malmgren häckar den vid Kajana och enligt uppgift af E. Älcenius förekommer den till mindre antal i Wasa— G:la Karleby trakten. Uti Suonenjoki k:ll *) i norra Savolaks (62^ 40') fann E. J. Warén en häc- kande hona den 31 maj 1871. — Dessutom har den kläck- ningstiden blifvit sedd i Paltamo i juni 1867 af Aschan, li- kaså af M. v. Wright emellan Jorois och Jockas (62^) och af stud K. Lydén i Hvittis under juni — aug. månader. Under kläckningstiden är den vidare observerad parvis uti Säkk- järvi s:n af Wiborgs län af J. Krohn. Det är antagligt, att arten åtminstone på några af dessa ställen verkligen häckat. — Uti alla delar af mellersta och södra Finland anträffas arten i större eller mindre flockar under flyttningstiderna, mest uppå åkrar med rågbrådd. (If t.); vinterdrägten är mindre rent gulgrönt fläckad. (Vår europeiska ras har måtten 8| tum och 1^ tum). Efter Sundevall. — Några för- fattare anse den som skild art. Det är icke utredt huru långt den går vesterut. Under flyttning är den funnen en gång på Helgoland, men torde oftare komma till sydöstra Europa. — Den amerikanska formen bär namnet Ch. apr. virginicus Bechst., och har äfven kommit vilse till Europa. *) Ett derifrån till finska museum insändt, ur fogeln skuret, ä,gg är ännu alldeles ljust, blåaktigt grönt, med mycket små och glesa, bruna fläckar. 95 Enligt medelberäkning anländer arten till olika delar af Finland ungefär på följande tider: till södra Finland i början af maj. „ Österbotten (64^— 65<^) omkr. d. 12 maj. „ Lappmarken „ 15 „ Bortflyttningen sker under loppet af september månad. Företrädesvis håller sig ljungpiparen till torra, med kråkris eller ljung bevuxna hedar, jemna marker och myrar, samt besöker vatten blott för att dricka eller då och då bada deri. Äggen äro fyra till antalet, olivgula eller bruna, med större och mindre svarta och några gråa fläckar, isynnerhet omkring den tjockare ändan. — Under sträcktiderna äro de oftare i rörelse om nätterna än om dagarne; då de flyga längre sträckor bilda de en spetsig vinkel, hvars ena sida är kortare än den andra, samt flyga då särdeles fort. Under flyttningarne och isynnerhet om vintern hålla de sig tillsam- mans, ofta i ofantliga skaror. Såsom ett nyttigt vildbråd är ljungpiparen enligt vår gällande jagtlag fridlyst från och med den 15 mars till och med den 9 augusti. d) Under slägtet Squatarola Cuv. (se sid. 78). Charadrius helveticus (Linn.) Rustpipare. Rantakurmitsa. Artm. Baktå finnes^ men är rudimentär^ nähhen stark. O fre kroppsdelarne med hvita fläckar ^ de undre om sommaren svarta^ om vintern Jivita] de långa armhålfjädrarne under vingen svarta j stjerttäckfjädrarna hvita, de öfre med' svarta tvärhand. Längd 12 till I2V2 tum, vingbr. 26 V2 tum. — Tringa LiiNN. ; Tr. sqvatarola L. 96 Beskrifning. Till utseendet liknar den ljungpiparen, men skiljes lätt genom sin högt upp belägna, ganska korta, men med liten klo försedda baktå, genom starkare och längre näbb, samt större storlek. De särdeles stora ögonen hafva brun iris; näbben svart och benen mörkgråa. Vår- eller sommardrägten hos de gamla foglarne är sär- deles utmärkt och kan kallas vacker. En rent svart färg in- tager alla undre delar ; omgifvande med en smal rand näbb- roten, utbreder den sig straxt ofvan ögonen längs sidorna af halsen och kräfvan till magen och kroppsidorna; den svarta färgen begränsas af hvitt på pannan och främre delen af hjessan, på sidorna af halsen och kräfvan, der den hvita färgen är bredast och utbreder sig mot bakhalseu och skul- drorna; undergumpen jemte undre stjerttäckarne hvita, den yttre raden af de senare med svarta, sneda tvärfläckar. Bakre delen af hjessan svartgrå, ned på nacken med hvita, något brunaktiga fjäderkanter som framåt småningom blifva bredare, hvarigenom den fläckiga teckningen der öfvergår i hvitt. Bakhalsen af samma färg, dess nedre del, framdelen af ryggen och skuldrorna svarta med breda hvita ändkanter på fjädrarne; bakryggen mörkt brungrå med tvärfläckar af hvitt, på öfvergumpen än mera hvitt, och öfre stjerttäckarne alldeles hvita, der och hvar med en liten mörkbrun fläck; armhålans långa fjädrar svarta. Vingtäckarne och de inre armpennorna af ryggens färgteckning på de mindre af de förstnämnde med blandning af gråbrunt och på de senare med trekantiga fläckar på fanet; handpennorna svartbruna, deras täckare likaså, men med hvita spetskanter; spolarne af de 5 första pennorna vid roten och i spetsen svarta, men på midten hvita; redan på den 5:te synes ett hvitt streck på fanet utmed spolen, hvilket tilltager mer och mer på de följande, så att hela utfanet vid roten är hvitt; längs 97 midten af infaiiet finnes dessutom en lång hvit fläck; armpen- norna, utom de sista, vid roten mörka med hvita spetsar, inåt lju- sare och vid roten hvita. Stjertpennorna hvita med 6 å 7 lika breda, svartbruna tvärband, på utfanet smalare och ljusare, samt inåt roten försvinnande. — Från ljungpiparen skiljer sig denna färgdrägt genom gröfre teckning och saknaden af allt gult. F. M. De yngre hanarne hafva denna drägt aldrig så ren, som de gamla; det hvita intager ett mindre rum och fjäderkan- terna på rygg och skuldror hafva en anstrykning af brun- aktigt; slutligen är det svarta på alla undre kroppsdelar ej så rent. — Sådan är äfven gamla honans drägt. De unga i sin första höstdrägt hafva vanligen qvar flere eller färre fjädrar från ungdrägten på såväl öfre som undre kroppsdelarne. Uti höst- eller vinterdrägten har den äfven någon likhet med Ch. apricarius. Pannan gråhvit, svartaktigt streckad; ofvan ögonen går ett bredt hvitt, af mörkt streckadt band; hjessans fjädrar svartbruna, kantade med ljust gröngulaktigt; halsen bakom ljusgrå, fläckad af mörkt och gulaktigt hvitt. Rygg och skuldror matt brunsvarta, med ljusa, grönaktigt rostgula, kantiga fläckar på sidorna af fjädrarne, hvilka dess- utom hafva en spetsfläck af denna färg; hakan hvit; öron- trakten grå med mörka längdstreck; framhalsen hvit, något fläckig af Ijusgrått, kräfvan och sidorna af öfverbrÖstet med gråa vågiga tvärband och mörka spolstreck. Bröst, mage och undre stjerttäckare rent hvita, de yttersta af de senare på utfanet med en rad svartgråa fläckar; vingtäckarne grå- aktigt svartbruna med (oftast blott tvenne) små hvita, i rost- gulaktigt stötande kant- och spetsfläckar, som på inre ving- pennorna äro trekantiga. Bakrygg, öfvergump, ving- och stjert- pennor såsom hos sommardrägten. Naum. och Zool. Mus. Denna drägt undergår redan om vintern och våren en betydlig förändring derigenom, att de ljusgula fläckarne på 7 98 kroppens öfre sida förblekna till hvita ocli småningom af- slitas, så att fjädrarne få ojemna kanter, som äro blott något ljusare än grundfärgen. — Båda könen äro lika tecknade; den något mindre honan har dock mattare färger. TJngdrägten liknar den derefter följande höstdrägten, och skiljer sig från de gamlas höstdrägt på följande sätt: fjäderkanterna på hjessan hafva en grönaktig anstrykning, likasom äfven bakhalsen; kant- och spetsfläckarne på man- teln äro äfven grönare; stjertpennorna hafva ljust rostfär- gade spetsar; strupe och halssidor med tätare och mörkare streck, isynnerhet breda på sidorna af kräfvan och öfre bröstet, och icke spetsiga såsom hos de gamla; på bröstets sidor synas flere fjädrar med grågula kanter. Efter Naumann och en original målning af M. v. W. (Mörkö). Så mycket man med säkerhet känner häckar denna i flere afseenden intressanta fogel blott uti de högarktiska nejderna, uti nordliga Grönland och i Taimyrlandet; man uppger dock, att den kläcker också sydligare, i Finmarken och måhända på Novaja Semlja. — Flyttningstiderna passerar den talrikt längs Norges och utmed Östersjöns kuster till vestra Europa, kommer genom vestra Sibirien till södra Ryss- land, och fortsätter från vestra Europa samt östra delen af Medelhafvet utmed Afrikas begge kuster ända till Kaplandet; om vintern vistas den också i Indien, kommer genom östra Sibirien till ostkusten och Australien; i Amerika passerar den också utmed kusten; — arten besöker följaktligen nästan alla kuster på jorden. Högst sällan är den härtills iakttagen inom vårt område. Nära vår ishafskust fann Malm den 30 aug. 1841 tvenne in- divider vid Vejnäs mellan Nordkyn och Wardöhus; Nordvi har också iakttagit arten vid Mortensnses (Waranger) den 23 sept. 1861. För öfrigt kan med full säkerhet anföras 99 blott ett exemplar skjutet vid Helsingfors den 7 juni 1847, förvaradt först uti hr Udelii samling, sedermera i Finska Museum. — Det är likväl fullt antagligt att arten sträcker regelbundet längs finska vikens yttre skär, och vore här att sökas troligen i maj och september månader *). Anm. Sadelin omtalar väl att denna art år 1794 skulle hafva anträffats vid Uleåborg och märkligt nog skall den enligt Br. Nyländer åter skjutits der om hösten år 1853 samt ytterligare blifvit observerad någon gång senare på orten. Att döma af artens kända häckställen och normala flyttningsvägar, hvilka beröra Finlands norra och södra kuststräckor och således ej den anförda orten, synas uppgifterna likväl vara osäkra. — Framl. statsr. v. Nordmanns uppgift **}, att han skulle träffat en ungkull vid Kajana beror uppenbarligen på en för- vexling med Char. apricarius och är rättad af Malmgren (Eolmgr. Hdbk i Zool. s. 799 not.). Vip-slägtet (Vanellös im). Näbben och näsborrarne såsom hos slägtet Charadrius. Benen framtill på tar serna helagda med stora tvär sköldar j baktill och vid lederna nätlikt delad; uttån förenad med mellantån genom en hud vid hasen; haktån fullständig j ehuru liten och högt sittande. Vingarne mera trubbiga; 2 — 4 pennorna lika långa och längst. Stjerten hestår af 12 pennor. Viporna äro närmast beslägtade med piparena och skil- jas från dem genom sina af rundade vingar samt genom före- komsten af en fullständig baktå hos de fleste ; några utländska *) Arten är funnen vid Matzalviken i Estland d. 17 maj 1870 af Russow. **) Meddelad i Sk. fn. samt Cah. J. f. o 1858 sid. 310 och uppre- pad i begge uppl. af Arth. v. N:nns förteckning samt reproducerad i Droste - Hiilshoffå Vogelwelt Borkums 1869 sid. 142 ~ ehuru af sistnämnde förf. förlagd till ,,Nordrussland". lOö arter sakna likväl en sådan och bilda härigenom en öfver- gång. Vid handleden hafva många arter en hård och skarp, framåt riktad sporre, men hos vår art finnes på samma ställe blott en liten knöl under huden. En lång fjädertofs pryder hjessan hos samma art. De vistas på låglända, sumpiga trakter, fuktiga betes- marker, kärr och vid sjöstränder, men hålla sig under van- dringarne också till öppna fält. Till vår fauna hör endast en art. 5. Vanellus cristatus Mey. & Wolff. Tofsvipa. Eyyppä, töyhtöhyyppä. Artm. Bakhufviidet prydes af en lång^ smal^ uppåt böjd fjädertofs; öfre kroppsdelarne hafva grön metallglans och purpurfärg, de 3 — 4 första vingpennorna hrun- sva7'ta, före spetsen ljusa ; undre vingtäckarne hrun- svartaj stjerttäckarne ofvan och under roströda under- lifvet hvitt. Längd 12 V4 till 13 tum, vingbr. 30 till 31 tum. — Tringa vanellus Linn. Beskrifning. Näbben svart, iris brun; benen hos de gamla köttröda, hos de unga först grönaktigt rödgråa, der- efter rödbruna. Gammal hane om våren. Pannan och öfre delen af hufvudet jerate de långa smala tofsfjädrarne djupt svarta med blågrön stålglans, isynnerhet på de sistnämnde; trakten kring ögonen, sidorna af hufvudet och halsens öfre del hvita; ofvan ögonen ett smalt svart band och ett annat något bre- dare af samma färg från mungipan bakåt nacken, som är fläckig; hakan, strupen och kräfvan djupt svarta, sammets- artade, hvilken färg på öfverbröstet är skarpt begränsad mot det rent hvita underlifvet; undre stjerttäckarne matt rostfär- 101 gade; nedre delen af halsen bakom olivgrå, nedtill öfver- gående i en skön, metallisk, grön färg, som intager främre delen af ryggen, skuldrorna och en del af vingarne; på skul- drorna baktill och nedåt en af ren purpurfärg skinande fläck; ryggens bakre del olivgrå, med skiftning af grönt, öfre stjert- täckarne skönt roströda; alla vingpennorna (med undantag af de innersta), deras stora täckare, framkanten af vingen och dess undre täckare svarta; de tre (eller fyra) första med en brunaktigt hvit fläck innanför spetsen; de fyra innersta vingpennorna jemte mellersta vingtäckarne gröna med blå glans på de senare, de små svarta vingtäckarne äfven med stålblå glans; stjertpennorna hvita med ett bredt, svart tvär= band innanför den smala hvita spetskanten, den yttersta pennan med mindre svartbruna fläckar eller helt hvit. — F, M. I juli är denna präktiga drägt betydligt fulare, derige- nom att fjädrarne dels afnötts, dels förbleknat. Såsom ny, om hösten, är drägten temmeligen lik ofvan beskrifna, men visar följande olikheter: det hvita på sidorna af hufvudet har en större utbredning och anstrykning af rostfärg; hakan och strupen fläckiga af hvitt; på öfre kroppsdelarne hafva fjä- drarne smala, ljusa kantränder och de inre vingpennorna äro äfven fläckade med rostgult; stjertpennorna med dylika spetskanter. Den något spensligare honan har kortare nacktofs, pan- nan brunsvart och hjessan utan glans, dessutom hvita fläckar på haka och strupe, samt i allmänhet mindre glänsande och rena färger. Äfven hanen har ännu i mars och april spår af de rostgula fjäderkanterna och fläckarne, som utmärka höstdräg- ten. Unga hanar likna mycket gamla honan men skiljas genom längre nacktofs. Naumann. 102 TJngdrägt. Näbben svartgrå; de upptill tjocka benen gråaktigt röda; hufvudet ofvan jemte den korta nacktofsen svarta med smala rostfärgade fjäderkanter; från mun vinkeln ned på kinderna, under ögonen samt ut på den fläckiga nacken förlöper ett svartbrunt band; hakan, strupen och framhalsen hvita, tyglarne och nedre örontrakten likaså, men med brun anstrykning. De öfriga delarne af hufvudet lik- som äfven halssidorna och ett smalt band uppåt från näbb- roten gulaktigt bruna; en smal hvit ring omkring ögonen; på hvardera sidan af kräfvan en i midten af bröstet samman- flytande, svart sköld med smala, afbrutna, rostgula fjäder- kanter; bakom denna är hela underlifvet hvitt, med undan- tag af de rostfärgade mindre stjerttäckarne. I öfrigt är fo- geln lik de gamla men har ofvan öfverallt rostgula kantfläc- kar på fjädrarne, äfven på de mellersta vingtäckarne; dessa fläckar äro stora och trekantiga på inre vingpennorna och hafva öfverallt svartaktig infattning framtill; vingar och stjert i Öfrigt såsom hos de gamla, den senare likväl i spetsen med ett rostfärgadt tvärband. F. M. Dundrägt. Hjessan rödgrå, fläckig af svart med en större mörk fläck på bakhufvudet, ögontrakten gråhvit, ty- geln med ett smalt mörkt band; halsen bakom fläckig af hvitt och grått; hakan, strupen och framhalsen jemte alla undre kroppsdelarne rent hvita; på halsens och kräfvans si- dor ett bredt, mörkt tvärbälte; öfre kroppsdelarne brungråa med i vågiga rader ställda svarta fläckar, benens utsida af samma färgteckning. Naum. Tofsvipan förekommer endast uti gamla verlden och häckar här uti de mera tempererade delarne, nemligen i nordliga delarne af Frankrike och Tyskland, på britiska öarne, i södra Skandinavien, Östersjöprovinserna och mel- lersta Ryssland samt i södra Sibirien i hela dess utsträck- 103 ning; den synes i allmänhet kläcka inom 50^ — 6P n. br. men går i Norge upp till 63^. — Flyttningarne företagas såväl genom kontinentens inre som utmed hafskusterna och om vintern vistas arten till stort antal i mellersta och södra Europa samt norra Afrika, ända i Nubien, äfvensom i vissa delar af Indien, i China och Japan. Nordliga gränsen för artens utbredning går öfver södra Finland, der den också förekommer endast till ringa antal. — Uti Nyland finnes den flerstädes och anländer till Helsing- fors trakten i slutet af mars månad; i Mäntsälä har hr Nor- denskiöld erhållit ungfoglar (M. v. W.)^ Ekehom fann arten i Helsinge, Esbo och Kyrkslätt socknar, hvarjemte dess bo anträffats i sydvestra delen af landet uppå Åminne vid Salo ås mynning (E. J. Bonsd.J. Bergstrand upptager vipan fÖr Åland och J. Sahlherg har skjutit den vid Tammerfors (6P 32'), der den årligen häckar på Hatanpää egendom. Från Hei- nola har den erhållits genom hr Moilanen; vid Kexholm har Tengsiröm iakttagit den om våren och enligt Kessler före- kommer den också uti de inre delarne af 01onetz'ska gu- vernementet *). — Till nordliga delar af vårt land förvillar sig fogeln någon gång; så har ett exemplar anträffats dödt uppå ett tak uti Brahestad (K. Hildén) och i Pudasjärvi har Bränder tvenne gånger erhållit exemplar, nemligeu ett par i april 1865 och ett enstaka i samma månad år 1868; det senare omkom vid en vak, troligen i följd af köld och hunger **). *) Uti Estland förekommer vipan i stor mängd (Russoiv) ; ännu vid Ladogas sydliga stränder finnes den talrikt (Lilljehorg) och någon gång har den förirrat sig ända till Aretiangel (Meves). **) I Sverige skall den likaså hafva anträffats uti Lycksele lapp- mark (Wallengren, Briitezonen) ; förmodligen grundar sig härpå Droste- Hulshoffs uppgift (Borkums Yogelwelt) om vipans förekomst i Lappland, — men ingalunda på Nordmanns förteckning, hvilken dock citeras. — Vilsekomna exemplar hafva för öfrigt anträffats ända på Island och Grönland. 104 Vipan är en vig, snabb, orolig, och klok fogel; den up- pehåller sig på sumpiga och låglända ängar och är redan på afstånd igenkänlig på sina breda afrundade vingar. Un- der flygten gör den skarpa vändningar och visar omvexlande sina ljusa och mörka kroppsdelar, hvarigenom den företer ett vackert skådespel. Dess läte är ett klart kihit eller hivit. De äro mycket sällskapliga och i de länder, der de finnas till större antal än hos oss, häcka flere par i närheten af hvarandra. Uti en liten fördjupning på en tufva lägger den sina 4 ägg, som till färgen äro olivgröna med svartbruna och grå- svarta fläckar, punkter och hårstreck. I länder der fogeln finnes i myckenhet anses den vara en särdeles läckerhet. Höttriiig-slägtet (Strepsilas Illig.) Näbben något kortare än hufvudet, hård, ej särdeles stark, utdraget kägelformig, utåt tillspetsad och lindrigt uppåt höjd', nähhryggen af plattad äfven i spetsen, som är rak och skarp. Näsborr ar ne belägna nära pannan uti en mjuk hiid^ som ej räcker till midten af näbben; de äro små, korta, smala och genomsigtiga, med den mjuka öj're randen utstående. Benen temligen korta, framtill beklädda med tvärsköldar; tårna måttligt långa, nästan fria, endast den yttre vid roten litet förenad med mellantån; baktån smal, liten och högt belägen. Vingarn e smala, spetsiga, de inre armpennorna långa och smala; första vingpennan längst. Stjerten af rundad, af medelmåttig längd, bestående af 12 pennor. 105 Fjäderklädnaden är temligen tätt åtsittande och hos de gamla foglarne tecknad med skarpa, hvita, svarta och roströda färger; de yngre bära en mera gråaktig drägt. De rugga tvenne gånger om året, men sommar- och vinterdräg- terna äro icke särdeles olika; ungdrägten närmar sig mera vinterdrägten. Könen äro sinsemellan lika tecknade, blott att honan har mattare färger. De två till detta slägte hörande arterna likna till kropps- form piparena, men till lefnadssätt strandlöparne; näbben närmar sig till formen strandskatans, ehuru den ej uppnår samma längd i förhållande till kroppsstorleken. De uppe- hålla sig uppå flacka hafsstränder och förtära insekter, lar- ver och andra små djur, hvilka de flitigt uppsöka bland ste- narne, hvaraf äfven namnet stenvändare (Strepsilas). Der de ej finna sällskap af egen art, sälla de sig till andra min- dre strandfoglar; de lefva i engifte och häcka vid hafssträn- der. Uti gamla verlden finnes blott en art: 6. Strepsilas interpres (Linn.) flöttring, roskarl. LiiotoIaineD. Artm. Ofvan brokig af svart, kvitt och (hos gamla) röd- brunt; iinderlifvetj hakaii, bakryggen och stjerten hvita, den sistnämnde med ett brunsvart tvärband innanför spetsen; bröstet och halsen svarta; benen gulaktiga. Längd 9 — 9 '4 tum, vingbr. 19 — 20 tum. Tringa interpres Linn. 1766. — Str. collaris (M. ^' W. 1810^) Temm. 1815; Nilss. Svenska namn. I literaturen benämnes arten vanligen tolk, roskarl; Sadelin anför fisklita; allmoge från Kökar på Åland kalla den vittrick (från svenskarnes vittring, höttring af hötter, hafstång). Enligt stud. R. Sievers bär fogeln på 106 Klåfskär i södra Åländska skärgården namnet dubbel becka- sin och anses vara fridlyst. Beskrifning. Näbben svart, hos de yngre mattsvart; iris brun. — Alla fjäderdrägter hafva följande teckningar ge- mensamma: samtliga vingpennor hafva livita, blott åt spet- sen bruna spolar; handpennorna svartbruna, vid roten på infanet hvita, hvilken färg på de inre pennorna så tilltager, att de från och med den 6:te äro hvita vid roten äfven på utfanet, och armpennorna helt och hållet, utom i spetsen, som är svartbrun; de innersta äro åter svartbruna med rost- gula kanter; de yttersta vingtäckarne, som äro svartbruna hafva breda hvita ändkanter och bilda ett snedt öfver vin- gen gående band; äfven de kortare handpennorna äro hvit- kantade; de närmast till vingen liggande skulderfjädrarne äro vid roten hvita och bilda der ett mer eller mindre syn- ligt längdband, som framtill är bredare derigenom, att en del af de små vingtäckarne äfven äro hvita. Bröstet, magen, öfre och undre stjerttäckarne samt hela bakryggen äro hvita; stjertpennornas inre del hvit, den yttre svartbrun med hvit spetskant; det svarta tvärbandet afsmalnar på de utåt lig- gande pennorna, så att den yttersta är nästan helt hvit. — Denna teckning förfullständigas hos de olika drägterna genom följande färger: Gammal hane i vår- eller sommardrägt. Hufvudet och halsen hafva på en rent hvit botten följande svarta tecknin- gar: ett smalt band går från pannan vid näbbryggen till ögonen, fortsattes smalt framom och inunder dem och bre- dare ned på strupsidorna, der det förenas med ett från un- derkäksroten kommande band, går nedåt på halsen och om- sluter den hvita hakan; på halsen nedanför den hvita öron- trakten en baktill afbruten, svart ring; framhalsen helt och hållet svart, bröstet med tvenne stora, afrundade, svarta I 107 fläckar, som på sidorna stiga upp Öfver vingleden och sålunda omsluta ett snedtgående, rent hvitt band längs halsens och kräfvans sidor; hjessan framtill rent hvit, bakåt allt starkare fläckad med rostgrått eller svart. Främre delen af ryggen svart, med oregelbundna roströda fläckar; skuldrorna roströda, nedåt midten tecknade med en svart fläck med hvita fjäder- kanter, och derbakom några äfven af hvitt kantade och svart- fläckade fjädrar; inre vingpennorna svarta med rostgul kant- ning och hvita spetsar; samtliga skulderfjädrarne äro kan- tade af en ljusare färg; vingtäckarne mattsvarta med ljus- grågula kanter; benen vackert orangeröda. — Honan har alla de svarta teckningarne svartbruna eller gråbruna och det roströda blekare; bröstets svarta fläckar förorenade af h vitgråa fjäderkanter. F. M. Vinterdrägten skiljer sig derigenom, att hufvudets och halsens grundfärg är mera gråbrun med mörka längdfläckar, tyglarne fint fläckade med mörkt, isynnerhet framför ögat, och bandet på pannan mindre tydligt samt det från under- käksroten smalare; det sneda hvita bandet längs halssidorna är ofvan hvitaktigt och nedan gråaktigt, ofta med rostfär- gad anstrykning; alla svarta partier hafva hvitgråa fjäder- kanter; ryggen och vingtäckarne svartbruna med brunaktiga fjäderkanter, som på skuldrorna och innersta vingpennorna blifva rostfärgade, ehuru ej skarpt markerade; äldre foglar hafva färgerna renare, isynnerhet hanarne. — Efter Naumann. TJngdrägt. Näbben mattsvart; iris mörkbrun, benen smutsigt orangegula. Öfre delen af hufvudet, en fläck fram- för ögat och ett längre band derifrån bakut fint fläckiga med grått och grågult; en svagare dylik teckning på örontrakten samt bakåt nacken; hakan, ett otydligt band ofvan ögat mot nacken samt framdelen af kinderna hvita; det svarta bandet från näbbvinkeln blott antydt och den svarta, baktill öppna hals- 108 ringen, smalare än hos vinterdrägten; ryggen svartbrun med ljusare fjäderkanter; de mellersta stjertpennornas spetsar med rostgul anstrykning; teckningen i öfrigt såsom ofvan angif- vits. Begge könen likna hvarandra. Denna drägt skiljer sig således obetydligt från de gam- las vinterdrägt; detsamma är fallet med Första vinterdrägten, som bar renare gul färg på benen samt de svarta färgerna på bufvudet mera markerade och bredare än i ungdrägten; hela trakten mellan näbben och ögonen samt örontrakten ljusgrå; kinderna nedåt hvita med en mörk fläck utmed det svarta bandet från näbb viken ; ryg- gen af ungdrägtens färg, men de inre viDgpennorna med hvita spetskanter. Efter Naumann. Dundrägt. Hjessan och kroppens öfre sida fläckade med svart, grått och rostgrått; ett band längs midten af pannan, ett dylikt från näsborren till ögat, en fläck under detta, ett band på bakhalsen, samt ett par längs ryggen äro särskildt tydliga; halsen och tvenne fläckar på frambröstet hvitgråa, nacken gråhvit och ett band öfver ögonen, hakan samt hela underlifvet rent hvita. F, M. Denna art är en verklig hafskust-fogel, som tillhör norden; den häckar i Europa från Skandinaviens nordligaste delar omkring Östersjön och dess vikar, samt vid britiska öarne; endast tillfälligtvis torde den förekomma på Spets- bergen och Novaja Semlja men regelbundet vid kusterna af norra Sibirien ända bortåt Kamtschatka; på Grönland och i norra Amerika kläcker den också, — I de östra och vestra delarne af gamla verlden flyttar den nästan uteslutande ut- med hafskusterna, men i Sibirien äfven längs floderna. Un- der vintern kommer arten sålunda ända till Afrikas sydli- ' gaste delar, Australiska överiden och södra Amerika, hvadan den besöker de flesta kuster på jorden. Någon del stannar 109 öfver sommaren vid Meclelhafvets och röda hafvets kuster, men utan att kläcka. Uti vårt land förekommer den såväl vid finska och bottniska vikarne som på ishafvets stränder. — I omgifnin- garne af Helsingfors finnes den i yttre skärgården; i bör- jan af juli äro dunungar anträffade härstädes äfvensom bon uppå Enskärskatan (Dalilström). Uppå Lavansaari i finska viken finnes den i mängd enligt hr A. Hintze] deremot är den ganska sällsynt längre inåt skärgården t. ex. på Kaks- kerta (E. J. Bonscl). På Åland finnes den enligt Sievers utmed alla skär och stränder. Uppå vestkusten är den der- emot temligen sällsynt i yttre skären norr om Wasa (E. Al- ceniusj, men skall dock hafva anträffats om våren vid Uleå- borg, ehuru sällsynt (Br. Nyl.). — Vid ishafvet finnes den norrut så långt fasta landet och skärgården sträcka sig. Schrader säger, att den ej var sällsynt i Waranger-trakten, äfven uppå öarne, och Middendorff på fiskare-halföarne (Ry- batschi) öster derom, men han tillägger, att den uppå lappska halfön icke var allmän. Om artens sannolika före- komst längs hvita hafvets kuster hafva vi ännu icke någon säker kännedom. — Uti de inre delarne af landet är den sedd ganska sällan under flyttningstiderna. D:r K. P. Malm- gren har skjutit den vid Kajana i slutet af maj 1856 och Nilsson omnämner ett exemplar från Karesuanto i Torneå lappmark. Fogeln är liflig och rörlig samt har ett särdeles högt och rent ljudande läte. Uti en med några grässtrån belagd grop på ett upphöjdt ställe lägger den sina 3 — 4 blekgröna, brun- eller svartprickiga och fläckiga ägg. För sina ungar visa föräldrarne stor ömhet. 110 Strandskate-slägtet (Haematopus im) Näbben hetydUgtj eller ?iästan dubhelt längre än hufvudetj som är stort och har hög panna', rät, från sidorna starkt hoptryckt och mycket hård^ mot den tvära spet- sen ännu mera hoptryckt och tunn; båda käkarne fram- för näshorrarne vid basen nedtryckta. Näsborrarne litet aflägsnade från pannan^ smala, genom- sigtiga och belägna vid käkkanterna uti en vek hud i nähbfåran, som ej räcker till midten af näbben. Benen starka, knappt af medellängd-, tar serna framtill be- klädda med en nätlikt delad hud; tårna breda, tre framåt, af hvilka den yttre vid roten är förenad med mellantån; baktån saknas (eller representeras snarare genom en liten knöl under huden). Vingarn e stora, långa och spetsiga, med första pennan längst. Stjerten af knappt medelmåttig längd, bred, i ändan tvär, bestående af 12 pennor. Fjäderklädnaden är mycket tät och fast åtliggande, en- färgad eller tecknad med svart och hvitt. Ruggningen för- siggår tvenne gånger årligen, men skilnaden emellan som- mar- och vinter dr äg ter na är obetydlig, så äfven mellan dessa och ungdrägten', båda könen äro alldeles lika tecknade. Likasom föregående slägte tillhör detta hafskusterna. Om sommarn finnas hithörande arter ända högt upp i nor- den, men vintern tillbringa de i sydligare klimat. De äro lifliga om aftnarne, sofva sällan om nätterne, utan mest un- der den varmaste tiden af dagen. De hafva en lätt och vacker flygt, löpa äfven snabbt, samt äro försigtiga och skygga. Deras födoämnen äro vatteninsekter och larver, maskar, blöt- djur och några växtdelar. Den hårda kilformiga näbben 111 användes vid uppsökandet af födoämnena på stränder, bland stenar och i jorden. Under fortplantningstiden lefva de par- vis bland andra strandfoglar, hvilkas sällskap de älska. 7. Haematopus ostreologus Linn. Strand- skata. Pliiski. Artm. Svart med undantag af ett hredt hand öfver vin- garne, en stor del af handpennornas spolar i midten^ stjertroten^ öfvergumpen^ haknjggen^ undre stjerttäckarne och hela underlifvet^ som äro hvita. Längd (utan näbb) 157.2 till 16 tum, vingbr. 33 — 34 tum. (Sundevall har ortografiskt rättat namnet från det vanliga ostralegus.) Lokala namn. Svenska: på Åland spikgubbe (Bergstr.)^ alvreck, ibi. alvrick på Klåfskär, samt albleck i Lemland enl. R. Sievers- glip uti Hiittis kapell enl. past. Reinholm; al- blekta och alvigg i nyländska skärg. ; strandskata och strand- skjura i Österbotten (Sadelin). — Finska: pliiski, piikkiläi- nen, rantaharakka (W. Nyl.J- kivi-pivi uti ryska lappmar- ken enl. Malmberg. Beskrifning. Den o tum långa näbben, som hos ha- nen är något kortare, är hos gamla foglar, isynnerhet om våren, utmärkt af vackra färger. Dess inre del klart oran- geröd, yttre hälften klart ockergul eller rostgul, spetsen ljus- gul. Hos unga foglar om hösten är den mot roten brun- röd utåt horngul. Ogonringen klart karminröd med gula ögonlockskanter; benen hos de gamla starkt liffärgade, nästan blodröda eller rättare starkt rosenröda; hos unga med bland- ning af grått; de äro befjädrade ända straxt ofvan hälleden ; kroppslängden är hos honan något större. Gammal fogel i vårdrägt. Hela hufvudet, utom en liten, hvit fläck under ögat, halsen, kräfvan, alla synliga öfre 112 kroppsdelar, vingarna till större delen och stjertens yttre hälft djupt kolsvarta med glans på hals och skuldror; hela underlifvet från den svarta, skarpt begränsade kräfvan, vin- gens framkant och undre täckare samt bakryggen, inre delen af stjerten och benens fjäderklädnad snöhvita. Vingarnes handpennor utåt svarta, den första mot spetsen med en hvit strimma längs spolen och en hvit fläck från basen på infa- net, hvilka på de följande breda sig ut, den förra på utfa- net, den senare på infanet så, att den innersta af pennorna är helt hvit med undantag af en svart spets på utfanet; armpennorna äfven hvita med svart, af hvitt kantad spets, de mera inåt belägna nästan helt hvita, de innersta långa deremot åter helt svarta; de yttersta, största vingtäckarne hvita, inåt roten svarta, de följande svarta med hvita änd- kanter, de öfriga helt svarta. F. M. Höst- och vinterdräkten skiljer sig från föregående genom en större hvit längdfläck under ögat, samt en framtill bre- dare, åt sidorna tillspetsad, hvit tvärfläck på framhalsens öfre del. — Uti denna drägt förekommer fogeln ej hos oss. Uti första höstdrägten är det svarta på hufvudet, halsen och vingarne brunsvart, fläcken på framhalsen bredare, nästan ringformig, och färgen på ögonen, näbben och benen på långt när ej så vacker som hos gamla foglarne. TJngdrägten har hufvudet och halsen temligen svarta, men de öfriga mörka partierna bruna, hvarjemte alla fjädrar på ryggen, skuldrorna och vingarne äro försedda med ljust rostgulbruna, smala fjäderkanter; stundom hafva äfven kräf- vans fjädrar ljusare kanter; den hvita fläcken under ögat är icke skarpt begränsad, halsringen smal, mindre väl marke- rad och de inre bruna vingpennorna med ljus kantning. F. M, Dundrägt. Hufvudet och halsen gråa med små svarta fläckar och streck isynnerhet på bakhufvudet; öfre kropps- 113 delarne och vingens ofvansida af samma färg, men med blandning af rostfärg; tydligare svarta linier gå längs ryg- gen och utmed bakkroppens sidor; stjertdunet långt och svart med rostbruna spetsar; framb rostet svartgrått med rost- gråa spetsar, underlifvet och vingarnes undersida rent hvita. F. M. Äfven denna art häckar uppå hafsstränder, men tillhör endast gamla verlden. Den förekommer på norra Europas kuster från norra Ryssland, omkring Östersjön och dess vikar, och häckar vesterut ända till norra Frankrike. Dessutom kläcker den vid Svarta *) och Kaspiska hafven samt ytterli- gare vid Ochotska hafvet och i Amurlandet. — Från sina häck- ställen i Europa drager den sig om vintern nedåt längs hvar- dera kusten af Afrika ända till Senegambien och Mozam- bique men stannar delvis qvar redan vid Holland, England och Frankrike. Vid alla våra kuster förekommer den till större eller mindre antal. Den finnes vid Fredrikshamn (Sohlman), är ej just allmän vid Helsingfors (M. v. W.)^ men kläcker dock här och der i Nyländska skärgården (t. ex. på Kardrag-gårds holmar, Lillpellinge Sandön, på Nordsjöskatan, der år 1861 ett bo d. 31 maj innehöll 3 ägg, Asclian). På Kakskerta (E. J. Bonsd.) och på Åland (Sievers) är den allmän; på vestkusten förekommer den i Wasa och Gamla Karleby trak- terna sparsamt (R. Alcenius)^ men uppgifves vara allmän vid Uleåborg (Br. Nyl.J. Den bebor äfven ishafskusten (Schrad.J och är omkring rysklappska halfön mycket all- män (Midd.) likasom äfven på alla kuster af hvita hafvet (J. Sahlberg). — Uti det inre af vårt land har den till- *) De sydryska exemplaren (H. ostr.) skola vara något större än våra (H. ostr. balthicus By.) ; de ost-sibiriska (E. longirostris Vieill.^ hafva en något längre näbb. 8 114 fälligtvis anträffats då och då, men veterligen kläcker den ej här (såsom fallet skall vara vid de stora sjöarne i Sverige). Så är den funnen i Jockas (Ryhälä) af pastor Pojypms den 19 April 1849 (klim. iaktt.), på Haminanlaks vid Kuopio af Ferd. v. Wright den 12 Sept. 1869 enligt Savander^ samt i Pudasjärvi i september 1865 (Brdr). I trakten af Muonio- niska blef ett exemplar skjutet år 1866 enligt hr Knohlock och enligt en anteckning af prosten J. Fellmcm är den flere gånger skjuten om sommaren uti Enare, ehuru ej anträffad häckande, äfvensom någon gång uti Utsjoki i augusti må- nad. Liksom föregående art måtte den från bottniska viken förvillat sig till södra lappmarken '•^), men kommit till Enari och Utsjoki från Ishafskusten. Strandskatan ankommer till södra kusten af vårt land enligt medelberäkning de sista dagarne af april månad. Dess ruggning inträffar från slutet af juli till slutet af augusti och i september flyttar den åter bort. Den är särdeles upp- märksam och vanligen den första, som vid annalkande fara varnar de andra foglarne med sitt gälla och genomträngande pipande hyihp, kicihp eller ^?ip, hvilket de ofta sluta med ett hastigt keivick, keioick, vanligen åtföljdt af ett långsamt kiicihp medan de ängsligt kretsa omkring sin fiende. De kunna simma ganska bra, men göra det blott vid stränderna. Honan lägger i en fördjupning **) på stränder 2 — 3 eller högst 4 ägg, som äro grågula och beströdda med oregel- bundna askgråa, svarta samt svartbruna fläckar och streck, hvilka hon rufvar mest om nätterna, hvarvid hanen äfven *) I Sverige är arten också skjuten i lappmarken vid Qvickjock (Widmark, Jg. fb. tidskr. 1864 s. 56; se äfven 1865 s. 237). **) Stud. R. Sievers meddelar från Åland: i dess bo fann jag bottnet betäckt en gäng med små barkflisor, en annan gång med små stenar; den 6 juni (1872) funnos små dunungar. 115 biträder. De älska mycket sina ungar och om dessa oroas, blifva de mera dristiga, ehuru de eljest äro skygga. Ungarne löpa vid annalkande fara genast till vattnet och rädda sig förträffligt genom att simma och dyka. Tredje familjen: Snäppor, Seolopacidae. (se sid. 64). Näbben längre än Jiufvudet, ofta mycket lång^ tunn och vek; näsborrarne smala, belägna på första fjerdede- len, nähhfåran vanligen räckande öfver midten af näh- hen; mimöppningen liten; benen medelmåttiga eller långa, merendels med haktå^); vin g ar ne spetsiga, stjerten hestår af 12 pennor, hos några arter 14 och 16. Denna familj innefattar de snäppartade vadarne, som framför alla andra utmärkas genom näbbens längd och vek- het. Den omfattar en synnerlig mängd former, som betyd- ligt af vika från hvarandra, h vårföre det är nödvändigt att sönderdela den i mindre grupper; dessa innehålla ett mycket olika antal arter. Förnämligast på grund af benens och näbbens byggnad kunna våra nordiska fördelas i fem grupper på följande sätt: A. Benen längre eller kortare, tarsernas framsida delad genom tvärsömmar; nähhfåran räckande till, eller öfver midten af nähhen. a. Tårna vid roten förenade genom ett hudveck; näh- hen i rothälften mjuk; underhenen merendels bre- dare nakna i sp)etsen. 1. Benen långa, tunna; nähhen i sista tredjedelen hård, med fåran gående till, eller något öfver midten. ■ — (Slägt. Numenius, Limosa, To- tanus, Machetes). — 1. Totaninae. *) Endast en af våra arter, Tringa (Calidris) arenaria, saknar den. 116 2. Benen korta; tårna vid hasen förenade genom ett liudveck och på sidorna kantade med hud- flikar; nabhfåran gående till nära nabhspetsen. (81. PhalaropusJ. — 2. Phalaropodinae. b. Tårna till roten skilda; näbben ända till spetsen mjuk; 3. Underbenen mer eller mindre nakna i spetsen; ögonen af vanlig storlek och läge (si. Tringaj — 3. Tringinae. 4. Underbenen mycket lågt befjädrade; ögonen ovan- ligt stora^ belägna bakut och nära intill hjes- san (si. Scolopax) 4. Scolopacinae. B. Benen långa, tarsernas framsida nätlikt delad i 6-kan- ter^ tårna till större eller mindre del af sin längd för- enade med hvarandro. genom en hud; näbben lång, fint tillspetsad^ näbb får an icke nående dess midt. (SI. Re- curvirostra) — 5. Recurvirostrinae. Första gruppen: Totaninae Baird. (Se ofvan). Denna grupp är den mest typiska af alla inom snäxD- pornas familj och återgifver äfven bäst af alla vadarnes typ öfver hufvud; i vår fauna intager den både till art- och indi- vidantalet det främsta rummet. Af de till densamma hörande slägtena står Numenius mest afskildt för sig, Limosa och To- tanus bilda hufvudstammen och Machetes står på öfvergån- gen till Tringinae. Spof-slägtet (Numenius moehr.) Näbben mycket lång^ längre än tarsen, vid roten rak^ men der efter lindrigt böjd nedåt; vid roten mera hög än bred; öfverkäken lärigre än den undre och trubbigt tillspetsad; L 117 längs kanten af hvardera käken går nähhfåran fram till % af nähhlängdenj blott vid spetsen är nähhen hård. Näsborrarne belägna nära pannan^ smala^ genomsigtiga, liggande uti en vek hud, genom hvars Öfre rand de kunna tillslutas. Benen långa^ högt öfver hälleden nakna; tarsernas fram- sida nedtill delad af tvärsömmar, upptill och bakom nätlikt delad; framtårna korta^ alla vid roten förenade genom hudveck; baktån liten och högt fästad] mellan- tåns klo försedd med en skarp kant på insidan. Vingarne stora^ spetsiga, i bakre kanten urringade, emedan mellersta armpennorna äro korta och de innersta åter långa; första pennan längst. Stjerten af medelmåttig längdy bestående af 12 pennor. Spofvarne äro af medelmåttig storlek och bland de snäppartade vadarne af de största. Från de flesta andra slägten inom familjen afvika de genom sin långa, nedåt böjda näbb, genom tarsernas beklädnad på baksidan och hudvec- ken mellan framtårna. Dessutom bära de både sommar och vinter enahauda färgdrägt, och undergå enl. Naumann blott en enkel ruggning om året. De äro välbildade foglar med långlagd kropp, lång och smal hals, litet hufvud och höga, temligen starka ben. Fjäderklädnaden är tät och fast åtlig- gande, utmärkes icke särskildt af vackra färger, men är det oaktadt behagligt tecknad; hufvudfärgerna utgöras af rost- gult, svartbrunt och hvitt. Honan är större än hanen samt har längre näbb och tarser. De vistas på öppna, mer eller mindre våta ängsmar- ker, antingen vid stränder af hafsvikar, eller vid sjöar och floder. Honan lägger 4 grönaktiga, svartbrunt fläckade ägg, dem begge föräldrarne rufva. Deras gång är afmätt, flygten hög och vacker, samt temligen snabb; under sträcktågen flyga 118 de efter hvarandra ordnade i en sned linie. Ofta låta de höra sitt klara flöjttoner liknande läte. Födoämnena utgö- ras af insekter och larver, maskar, blötdjur äfvensom vege- tabilier,- bär o. d. De äro i allmänhet mycket skygga och uppmärksamma foglar. 8. Numenius arcuata (Linn.) Storspof. Iso kuovi. Artm. Alla öfre ko^oppsdelar svartbruna med breda rostgula och gråaktiga fjäderkanter j undersidan hvit med mörka lä7igdfläckar ' vingarne svartbruna j de långa fjädrarne i armhålan under vingarne äro hvita med svartbruna längdjiäckar på spolarne. — Scolopax Linn. Längd 21 tum utom näbben; vingbredd 3 fot 5 tam eller derutöfver. Finska namn. Iso kuovi, kuovi och pä flere ställen om- vexlande kuiri, kurvi, kauri, kuikko; suo-kuiri. suo-kuUi, suo- kuikka (Nyländer). Beskrifning. Den ovanligt långa näbben är, mätt i båge, hos en gammal hona omkr. 6V2 tum lång, hos hanen omkr. 5 tum, men hos ungfoglarne betydligt kortare och rakare; den är till färgen vid roten gråaktigt liffärgad, utåt brunaktig och i spetsen svart; tarsen är SVi tum hög; be- nens färg blygrå eller grå. Gammal fogel. Hela hufvudet ofvan på ljust rostgul bottenfärg med svartbruna längdfläckar, störst på hjessan; öfver ögonen ett hvitt band, inunder dem en smal, lika fär- gad rand; tyglarne småfläckiga af svart och rostgult, bil- dande ett fläckigt band, som på baksidan af ögat på hvitare botten fortsattes ut på örontrakten; hakan och strupen hvita. Sidorna af hufvudet, hela halsen, kräfvan och bröstsidorna hafva en ljust rostgul (ockragul) bottenfärg, på öfre delen af halsen med fina, nedåt med bredare läugdfläckar och på 119 kroppssidorna med pil-lika längdfläckar och tvärband. Fram- ryggen och skuldrorna svarta med rostgula fjäderkanter; de bakre skulder-fjädrarne, inre vingpennorna, armpennorna och de stora vingtäckarne hafva längs midten ett uddigt svart band och äro i kanterna fläckade skiftevis af svart och rostgult, hvilken senare färg på fjädrarnes yttersta kanter öfvergår i hvitaktigt; de smärre vingtäckarne svartaktiga med hvitaktigt rostgul kantning, de minsta mörka; handpenntäc- karne med hvitaktiga ändkanter. Handpennorna svartbruna den första med hvit, de följande med ljusbruna spolar, alla med talrika, hvita tvärband på infanet, hvilka inåt och på armpennorna blifva allt större, så att de slutligen intaga nästan hela pennans rot; de inre handpennorna i spetsen hvitkantade. Bakryggen hvit; öfvergumpen och öfre stjert- täckarne äfvenledes, men med bruna tvärband och spetsfläc- kar samt rostgul anstrykning på de sistnämnda; buken och undergumpen hvita, i midten med glesa och smala, på sidorna med bredare spolstreck; stjertpennorna hvita med 9 till 12 smala, svartbruna tvärband. — Båda könen äro lika teck- nade. Under loppet af våren och sommaren förbleknar fär- gen betydligt och fjäderkanterna afslitas, tills den nya dräg- ten framkommer. F. M. De yngre foglarne skiljas från de gamla genom mindre storlek, tjockare ben, kortare och mindre krökt näbb samt mera rostgul totalfärg. Dessutom äro hos dem de mörkare spolfläckarne på bröstets och kroppens sidor bredare i bakre ändan, stjertpennornas band mindre skarpt markerade och mera oregelbundna; också hos dem äro könen lika tecknade. Dundrägt. Rostgulaktigt grå, ofvan mörkare med svarta fläckar, under ljusare; ett svart band från näbbvinkeln mot ögat, ett dylikt från näbbryggen till den mörkbruna, i midten obetydligt rostgula hjessan, bakåt fortsatt ut på ryggen; 120 örontrakten, skuldronia, samt fläckar på vingarne, bakrjggen, stjerttrakten och benen svartbruna; näbben kort, rak, benens leder mycket tjocka. F. M. Storspofven häckar uti norra och mellersta Europa un- gefär från 64 — 65^ n. br. ända ned på nordtyska låglandet, i Ungarn, en del af södra Ryssland och vidare i tempererade delen af Sibirien; en ytterst nära beslägtad form representerar arten i östra Sibirien och Japan. Till sjelfva ishafskusten kommer den icke annat än vid Finmarken. — Flyttningstågen gå utmed såväl hafskusterna som floderna; en del öfvervintrar redan temligen nordligt ss. på Färöarne och i England, medan arten egentligen har sina vinterstationer vid Medelhafvet och Röda hafvet"^) samt anträffats längs Afrikas kuster ända i Kaplandet. — Närstående arter finnas uti A murlandet, N. australis Gould., Nordamerika, N. longirostris Wils., och södra Europa, N. teninrostris Vieill. Uti alla delar af södi^a och mellersta Finland finnes denna art temligen talrikt samt häckar öfverallt der passande lokaler förefinnas. Nordligare blir den mindre allmän redan vid Kajana (Mgrn) och i Pudasjärvi (Brdr) samt är om våren anträfiad i Sotkamo af Hollmerus; deremot uppgifves den vara allmän vid Uleåborg (Bi\ Nyl.) och anföres af M. v. Wright såsom temligen allmän ännu vid Tengeliö (66^ 30') i Ofvertorneå. — Huruvida denna sistnämnda uppgift är riktig samt om arten hos oss alls uppnår eller möjligen öf- verskrider polcirkeln torde ännu böra undersökas ; på grund af en sannolik förvexling eller blandning med följande art kan frågan för närvarande ej afgöras med ledning af tillgäng- liga observationer **). *) Många exemplar vistas här hela sommaren utan att kläcka. **) Österut är den enl. Meves funnen vid städerna Onega och Ar- changel (64° n. br.;. 121 Anm. I Sverige uppgifves storspofven knappt gå nordligare än till 64^ n. br. och från våra lappmarker har ännn ingen erhållit fogeln ; Middendorf säger tvertom, att han fann ingendera arten på lappska halfön. Endast Arth. v. Nordmann iippgifver, att den ofta lät höra sig i Muonioniska år 1853; då han likväl icke nämner något om småspofveus förekomst derstädes, ehuru denna med visshet finnes allmänt, hvaremot den förra åtminstone år 1867 var fullkomligt obe- kant på orten, så måtte uppgiften bero på en förvexling. Detsamma är påtagligen fallet äfven med de klimatologiska iakttagelser, som från lappmarken insändts rörande storspofvens ankomst till åtskil- liga orter ända till Utsjoki; uppgiften uti Holmgrens Hdbk i Zool. sid. 796 är derföre mindre korrekt. — Skulle arten likväl anträffas någon gång uti vår lappmark, så måste den väl hafva anländt dit förvillad, antagligen från Norge; den förekommer neml. här ända upp i Ostfinmarken [Nordvi och Sommerfelt], hvarjemte Schrader fann den häckande vid Porsangerfjord vester om Nordkyn, — men öster derom är den ej anförd af någon. Enligt ungefärlig medelberäkniug anländer spofven (stor- dier småspofven?) till Åland omkring d. 18 april „ sydvestra och södra kustlandet omkr. d. 22 april „ södra Österbotten omkr. d. 29 april ,, norra Tavastl. och Savolaks 3 — 5 maj ,, Uleåborgs trakten första dagarne af maj alltså kommer den till landets inre delar något senare än till en ort vid samma breddgrad på vestkusten. — Bortflyttningen sker under loppet af september eller början af oktober månad. Storspofven uppehåller sig på vidsträckta, vattensjuka, flacka kärr och mossar, samt på tufviga, våta kärr-ängar (J. v. W.). Den är skygg och försigtig och låter redan på långt håll höra sitt gälla läte: ta-yiy ta-yi eller tla-yid, ila-yid. Den förtär hufvudsakligen maskar och insekter, men äfven vegetabilier, såsom bär o. d. (Nilss.). Mot hösten samlas den i mindre flockar på hafsstränderna innan den drager söderut. 122 9. Numenius phoeopus (Linn.) Småspof. Pieui kuovi. Artiii. Of van svaribrun, med smalare ljusa fjäderkanter; ett längdhand på hjessan^ ett dylikt öfver ögonen, hakan och underlifvet hvita^ det sistnämnda med mörka, glesa längdstreck', de långa hvita armhåls fjädrar ne under vin- gen med skarpt begränsade^ mörka tvärhand. — Sco- lopax Linn. Längd kring 15 tum (utom näbben); vingbr. 2 fot 8 tum. Finska namn. Kuovi (Muonio), ahokuovi (Kuusamo enl. Malmberg) . Beshnfning. Näbben hos gamla fogeln ända till 4 tum lång, kortare hos de yngre; till färgen vid roten gråaktigt liffärgad, mot spetsen svartaktigt; benen blygråa, tarsen 2 tum 5 — 7 linier; iris mörkbrun. Färgteckningen hufvudsakligen lika med föregående artens, men mörkare derigenom, att de ljusa fjäderkanterna äro något smalare, isynnerhet på de öfre kroppsdelarne. Gammal fogel. Hufvudet ofvan svartbrunt, nästan ofläc- kadt, med ett hvitaktigt band längs midten; ett på ljusgrågul botten fint fläckigt band går från näbbroten öfver ögat, bakom detsamma på örontrakten och ned på nacken; en hvit rand går äfven inunder ögat ; hakan hvit. Kinderna, hela halsen, kräfvan, sidorna af bröstet och kroppen på en ljus, gråaktigt ockergul bottenfärg med små svartbruna längdstreck, smalast på framhalsen, större på kräfvan och bröstets sidor, samt längre bakut öfvergående i pillika fläckar, och på de bakre vingskylarne i afbrutna tvärband; underlifvet hvitt, stjerttäc- karne med mörka spolfläckar. Framryggen, skuldrorna och vingtäckfjädrarne svarta, med gråaktigt rostgula fjäderkanter, bredare på de bakre skulderfjädrarne, inre armpennorna 123 och de större vingtäckarne, der den svarta färgen i form af uddar går in på den ljusa kanten, hvilken är blekare på vingarne, än på ryggen och skuldrorna. Handpennorna svart- bruna, den första med rent hvit, de följande med mer och mer Ijusbruna spolar; i kanten af infanet finnas rundadt tre- kantiga fläckar, som småningom utbreda sig tills de intaga större delen af infanet äfven på de yttre armpennorna, hvilka dessutom äro i spetsen smalt hvitkantade; de långa fjädrarne i armhålan under vingen rent hvita, med mörka tvärband af i en trubbig vinkel ställda fläckar, hvilka bilda snedtstående rader. Bakryggen och öfvergumpen hvita, med smala mörka spolstreck samt tvärband på de äfven hvita öfre stjerttäckarne; stjerten ljust brunaktigt grå, i spetsen hvitaktigt rostgul, med 7 till 8 mörkbruna tvärband. Begge könen äro lika teck- nade. F. M. De yngre foglarne likna de gamla, men hafva på skul- drorna och vingtäckfjädrarne talrika, runda, blekt rostgulaktiga fläckar, ett svart band mellan näbb och öga, samt svarta fläckar på bakryggen. Sk. Fn. Dundrägt. Grundfärgen gråhvit, på ryggen med rostgul anstrykning; från näbbroten uppstiger till pannan ett svart streck, som der delar sig i tvenne mycket breda grenar; dessa återförenas på bakhufvudet till ett band, som sträcker sig ned till ryggen; genom ögat går ett afbrutet streck, som i nacken korsar längdbandet; på ofvansidan äro de svarta längdfläckarne på skuldrorna och underryggen, samt en större fläck på öfvergumpen och några mindre vid sidan, mest ut- märkta. Bleves. Småspofven är en nordligare fogel än dess större sam- slägting; den häckar på Island, i Skotland, norra och mel- lersta Skandinavien ända till omkring 60^ n. br. (enligt några uppgifter ännu i södra delen); uti norra Ryssland 124 häckar den längre ned mot söder samt förekommer genom hela Sibirien till Kamtschatka och Japan; likväl går den icke till de allra nordligaste delarne. — Mellersta Europa *) be- söker arten blott under flyttningstiderna, och vintermåna- derna uppehåller den sig i Medelhafsländerna, södra Asien, indiska överiden och i Afrika, enligt uppgift ända i södra delen. I N. Amerika representeras den af en närstående art, N. hudsomcus Lath. Uti södra och mellersta Finland förekommer småspofven till ojemförligt mindre antal än storspofven och i sydvestra delarne torde den blott sällan, om någonsin kläcka; i norden är den deremot talrik ända från 64:de breddgraden och går således betydligt högre upp, än föregående art; vid ishafs- kusten saknas den åter. — Den är antecknad, ehuru föga nog annat än flyttningstiderna, på Åland (Bergstr.), i Hel- singfors trakten (M. v. W.) och vid Fredrikshamn (Sohlman); deremot är den för några år sedan funnen häckande i Wich- tis socken i Nyland (E. J. Bonscl.) och vid Kexholm kläcker den allmänt (Tgstr.). I socknarne norr om Ladoga **) finnes den t. o. m. ymnigare än storspofven (Bachn.J; vestligare kläcker den sällan i Nyslottstrakten (Majsund i Kerimäki, Lindfors). Till Kuopio-trakten anländer den enligt J. v. Wright i slutet af april månad samt är på senare tider år- ligen funnen häckande i mängd uti Suonenjoki af norra Savolaks (Aschan, Mahnherg). I Kajana är den allmännare än stor- spofven (Mgrn)^ äfvenså i Pudasjärvi (Brdr) och vid Uleå- borg (Br. Nijl.); uti Muonioniska var den allmän ännu på *) Äfven af denna art stanna flockar vid sydliga kuster utan att häcka, t. ex. vid Holland. **) Ehuru Kessler alls icke upptager arten för Olonetz, torde den så mycket säkrare förekomma der, som Meves fann begge arterna vid Ar- changel och på södra sidan af Onega sjön den 27 Jmii 1869, samt Meyer uppger att den häckar, men är sällsynt, i Östersjöprovinserna. 125 lägre fjell (8hg & Pn) och Malm träffade den på alla fjell och myrar i Enari och Utsjoki (70^) så långt tallen växte. Deremot synes den såsom häckfogel ej förekomma vid vår ishafskust öster om nordkap, ty Schrader fann den blott i enstaka exemplar om våren och i större flockar i september uppå öar i Warangerfjord, utan att de häckat derstädes *); ej heller omtalar Lilljehorg den från norra kusten och Mid- dendorff anträffade den ingenstädes omkring rysk-lappska hafön. Deremot funno Sahlherg och Malmberg arten längre i sydvest, vid Pääjärvi emellan Kantalaks och Paanajärvi i Kuusamo. Den tyckes således undvika de öppna skoglösa kusterna. Till lefnadssättet liknar den i allo storspofven; dock har man företrädesvis om denna art iakttagit; att den både höst och vår lifnär sig af bär (kråkbär), samt att den emel- lanåt sätter sig uti tallar. Anm. Angående förhållandet med denna och föregående arts utbredning och ankomsttid se sid. 121; till endast denna art torde de uppgifter böra hänföras, hvilka kommit från nordliga trakter, hvarföre dess medel-ankomsttid torde vara till nordligaste Österbotten 66—670 omkr. d. 11 maj „ Lappmarken 68—70'* „ 15—20 „ Långnäbb-slägtet (Limosa briss). Näbben mycket lång^ längre än tar sen, antingen rät eller endast lindrigt uppåtböjd; vid roten stark och hög^ småningom utåt afsmalnande i en afrundad och något utplattad spets^ och ända dit böjlig; näbbfåran gående nästan ända till spetsen. Näsborrarne belägna nära pannan, genom sigtiga och smala ; näbbfårans veka hud bildar en upphöjd, rand omkring dem. *) Uti norska finmarken går den enligt R. Collett ända upp till ryska gränsen. 126 Benen mycket höga^ smala^ på sidorna något hoptryckta och nakna högt öfver hälleden- tarsernas framsida nedtillj och hela baksidan delad af tv är sömmar ', uttån (och hos under slägtet Terekia äfven intånj genom ett hudveck förenad med mellantånj den lilla^ svaga haktån ej särdeles högt ställd^ hos några är mellantåns nagel på insidan försedd med en hvass kant. Vingarna temligen långa^ mycket spetsiga^ med urringad hakkant och långa inre armpennor; första viiigpennan längst^ men framom den finnes ännu en liten^ ofull- ständig, spetsig penna. Stjerten något kort, bestående af 12 pennor. De höga benen, den långa näbben och halsen samt den spensliga, välbildade kroppsformen utvisa detta slägtes nära förvantskap med slägtet Totanus, från hvilket det likväl af- viker genom näbbens form och näsfårans större längd; i sina vanor och lefnadssätt hafva de deremot mycket gemensamt med spofvarna och beckasinerna. Fjäderklädnaden är fast och tät; i följd af den dubbla ruggningen och dervid uppkommande färgförändringar äro drägterna ganska olika under olika årstider; i vår- eller som- mardrägten ar den rostbruna färgen rådande, i vinterdrägten deremot en mer eller mindre mörkt grå; ungfoglarne hafva en ljusare i rostgult stötande färgdrägt, äro småfläckiga och visa i allmänhet en viss likhet med spofvarne. Båda könen äro lika till färgen, men honan större än hanen, som har en fullständigare sommardrägt och renare färger. Långnäbbarne bebo sommartiden norden och häcka på sumpiga trakter i det inre af landet; men till sträcktågen samlas de på hafsstränderna och flytta sedan längs dessa, antingen i flock eller i sällskap med närstående arter. De hafva en vacker gång, löpa sällan samt kunna både simma 127 och dyka, men göra det blott i nödfall. Flygten är vacker och sker under sträcktågen i sneda rader; vid annalkande fara trycka de sig icke på marken för att dölja sig, utan flyga upp, och låta höra sitt högljudda läte. Födoämnena utgöras af maskar och insekter, äfvensom grod- och fiskrom. De vistas helst på sådana platser, der de hafva fri utsigt om- kring sig och der lågt vatten står öfver den med kort gräs bevuxna marken. 10. Limosa lapponica (Linn.) Myrspof. Punakuovi. Artm. Stjerten med talrika hvita och svarta tvärhand; näbben svagt uppåt böjdj mellantåns klo kort^ utan tand på insidan; öfre kroppsdelarne mörkbruna med roströda fjäderkanter^ de undre rostbruna eller hvitgråa. Längd omkr. 13 — 14 tum; vingbr. öfver 2 fot. Scolopax lapponica L. S. N. 1758; Limosa rufa Briss. 1761, Nilss., Holragr. m. fl. -— Roströd långnäbba, Miss. Beskrifning. Näbben hos hanen Sy^, hos honan 3% tum lång, på inre hälften gulaktigt liffärgad med undantag af öfverkäksryggen, som i likhet med öfriga delen af näbben är svartaktig, i spetsen rent svart; benen svarta; iris brun. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet, halsen, bröstet, hela underlifvet och undergumpen starkt roströd eller kop- parröd '^) ; på hufvudet äro tyglarne, isynnerhet vid näbbroten, och ett bredt band från näbbryggens rot, vidgande sig ut- öfver hela hj essän, ut på nacken, svartbruna med smala rostbruna fjäderkanter, som på nacken småningom blifva öfvervägande, så att bakhalsen är rostbrun med svartbruna längdfläckar; ett band öfver ögonen och kinderna äro rost- *) Deraf den skånska benämningen hopparsnäppa, hvilken Sunde- vall (sid. 300) adopterar för arten. 128 färgade; hakan obetydligt hvitaktig. På sidorna af halsroten och på vingskylarne finnas smala svartbruna spolstreck; ryggen svartbrun med rostbruna fjäderkanter; skulderfjädrarne och inre armpennorna af samma färgteckning, men med afrundadt trekantiga, rostbruna fläckar i kanterna af fanet; vingtäckarne mörkbruna med ljusare fjäderkanter, de undre med hvita kanter. Handpennorna och deras stora täckare svartbruna, de inre pennorna med hvita ändkanter, de 2 första med hvita, de följande med allt mer ljusbruna spolar, på infanet vid roten hvita, öfvergående marmoreradt uti det svartbruna; armpen- norna gråbruna med breda hvita kanter och ett hvitt streck längs spolen; de inre af ryggens färgteckning. Bakryggen, öfvergumpen och stjerttäckarne hvita, med svartbruna, längs spolen tillspetsade tvärfläckar eller tvärband; stjerten med 8—9 mörkbruna tvärband, på hvit botten, tydligare på ut- fanet och öfversidan, blekare på infanet och undersidan. F. M. Könen äro lika tecknade, honan är endast större i kroppen och har längre näbb. Gammal fogel i vinterdrägt. Hela grundfärgen ljusgrå, vackrare hos gamla än hos unga foglar. Ett band från näs- borrarne öfver ögonen, omkring dem, samt bakåt nacken äfvensom hakan hvita; Imfvudet ofvan på hvitgrå botten fläc- kigt af svartbrunt; nacken, tyglarne, örontrakten och hela halsen samt kräfvan, på ljusgrå bottenfärg, hos yngre stö- tande i rostgult, fint streckade på längden af mörkt, på på kinderna nedanom ögonen ljusast. Det hvita underlifvet på bröstets och kroppens sidor med oregelbundna, afbrutna vågiga tvärband och några pillika spolfläckar; magen hvit, undre stjerttäckarne äfvenledes, men med svartbruna fläckar. Ryggen, skuldrorna och vingtäckarne brunaktigt svarta, med breda, ljusgråa tjäderkanter; inre vingpennorna svarta med ljusgrå kantning, de öfriga pennorna äfvensom bakryggen, 129 öfvergumpen och öfre stjerttäckarne såsom hos sommar- drägten; på stjertens mellersta pennor sammanflyta de sista, mörka tvärbanden åt spetsen till en jemut gråbrun färg, men de öfriga tillhöra föregående drägt. — Könen äro lika tecknade. — Efter Naumann och F. M. *). Denna drägt utbytes redan tidigt emot sommar drägten. Ett exemplar i finska samlingen, skjutet d. 25 maj 1847 invid Helsingfors bär i öfrigt full sommardrägt, men har qvar af vinterdrägtens slitna och hvitaktiga fjädrar alla ving- täckare, en och annan fjäder på skuldrorna och bröstet, samt flere på magen och undergumpen. I ungdrägten har fogeln näbben vid roten gråaktigt ljusröd, derefter brun och mot spetsen svartaktig; benen smutsigt blygråa. Sedd i hast liknar hela fjäderklädnaden spofvarnes. Trakten från näsborrarne öfver ögonen samt något längre bakut hvitaktig; tyglarne mörkt fläckiga, hakan ljusare, ofläckad; hela hufvudet ofvan och Öfre nacken på gråbrun bottenfärg fläckade med svartbrunt. Halsen, kräfvan och bröstets samt kroppens sidor gråaktigt rostgula, med korta mörka spolstreck, tydligare fläckade på sidorna, sva- gare framtill, i midten nästan ofläckade och af renare grund- färg; underlifvet hvitt med svag anstrykning af rostgult samt mörka spol- och tvärfläckar på utfanet af undre stjerttäcka- rena. Framryggens och skuldrornas fjädrar samt vingtäc- karne svartbruna med ljust rostgråa sidokanter, bakut bil- dande uddiga kantfläckar, likasom på de inre vingpennorna; vingarne i öfrigt samt stjerten såsom hos de gamla fo- glarne; bakryggen och öfvergumpen hvita, nästan ofläckade. F. M. *) En fjolårig hona i F. M. bär ännu sin slitna första vinterdrägt, ehuru den är skjuten d. 30 juli; ex. torde icke hafva fortplantat sig, eftersom den ej redan ruggat utan anträffats på så ovanlig tid. 9 130 Dundrägt. En stor fläck på pannan, flere sådana på den rostgula öfvergumpen, samt stjertdunet svartgråa; pannan, hufvudets sidor och undersidan hvitgråa; halsen och skenkeln mörkare; ett otydligt streck genom ögat och ett dylikt öfver pannan, fortsatt öfver bakhalsen, mörkgråa. Meves (efter exemplar från Kyrö inom Kittilä socken). Denna vackra fogel häckar uti nordligaste Europa, uti Lappmarkens inre delar, troligen äfven i norra Ryssland, samt uti norra Sibirien. Flyttningstiderna besöker den norska kusten, kommer till Östersjön och anländer i stor mängd till Nordsjöns kuster; den flyttar till mindre antal längs flo- derna men talrikare längs kusterna, kommer till vestra Me- delhafvet och färdas längs hafskusten ända till Senegambien. Från Sibirien flyttar arten till Kaspiska och Svarta hafven samt kommer till Röda hafvet; äfven i Indien skall den öfvervintra. — 1 nordöstra Asien representeras den af en vikarierande form L. uropygialis Gould., som flyttar till Ostindien och Australien, dit äfven exemplar af hufvudarten komma. I vårt land kläcker den veterligen blott i de nordli- gaste delarne. Grafe anför den redan år 1804 från Enon- tekis, der den förekom sällsynt; enligt Malm var den år 1841 ganska allmän i Enare lappmark; vid Kyrö by i Kit- tilä häckar den {Meves) och är i trakten känd under namn af punahuovi *). Schrader träffade den i slutet af maj månad i skaror af 30 och i juni ända till 100 stycken på stranden af Warangerfj orden, samt senare äfven rufvande honor; ost- ligare fann Middendorff den ymnigt i ryska lappmarken, der *) Hr Konservator Meves har förklarat de dig^, som hemfördes från Torneå lappmark år 1867 af Shg och Pn och omnämnas i „ Notiser" IX sid. 248, icke tillhöra denna art, utan vara mindre exemplar af småspofvens. 131 de samlat sig om liöstsommaren i stor mängd isynnerhet på fiskarehalföarne (rybatschi) på nordkusten *). — I öfriga delar af landet är den så mycket vi känna icke funnen ens under flyttningarne, annat än vid vår sydkust; här har den dock några gånger erhållits i trakterna omkring Helsingfors. Exemplar äro tillvaratagna här: i nov. 1843, en gammal fogel den 25 maj 1847, en fjolårig hona den 80 juli 1859 **), en ungfogel i sept. 1865, ett ex. i Thusby (stud. Engström) och ett vid Helsingfors Gammelstad (lyc. Äström), begge om våren. Den passerar således ungefär i slutet af maj norrut och torde egentligen i slutet af augusti eller i september flytta tillbaka här förbi. Skulle den icke sträcka genom lan- dets inre så ser det ut, som skulle arten från lappmarken flytta längs Bottniska vikens kuster och Skandinaviska halfön, men komma till Helsingfors trakten från nordostligare nejder; detta dock endast såsom en förmodan. Den kläcker på myrar och sumpmarker, men samlas redan tidigt om hösten i flockar på hafsstränderna. Dess födoämnen äro maskar och andra små djur, hvilka den upp- söker uti vattenbrynet springande upp och ned undan våg- svallet (Midd.). Redan på långt håll flyger den upp och låter höra sitt läte, som något liknar spofvens. Limosa segocephala Linn. Svartstjertad långnäbba. Artm. Stjertens yttre hälft enfärgad, svart, den inre hvit; näbben nästan rät' mellantåns klo på inre kanten för - *) Meves fann den äfven på en ö i Onegaviken (Kiostrofl) den 12 juli 1869, ehuru ej häckande. **) Om denna har M. v. Wright antecknat: „näbben från pannan 36/g tum, från munviken S",'» t., nästan omärkligt uppåtböjd, dock något mera vid sjelfva spetsen; tarsens längd 2"/i6 tum; mellantån med klo 1V,6 t-; baktån m. klo »^ t.; fogelns längd (utan näbb) 12^8 tum, vingbr. 2 fot 57» t., vingen 8 '/a t.; dess spets lika lång som stjertspetsen". 132 sedd med en tand. Ofre krojopsdelarne svaribruna med rostgula fjäderkanter^ halsen roströd^ underlifvet kvitt. Längd 15 — 17 tum. Scolopax limosa Linn. (1761, vinterdr.) och cegoc. L. (1766, som- mardr.); Limosa melanura Leisl. (1811 — 15), Nilss. Holmgr. Beskrifning. Näbben mot roten gulbrun, mot spetsen svartaktig; benen svarta; iris mörkbrun. Gammal fogel om sommaren. Trakten mellan näbb och öga fläckig af rostgult och svart; derofvan ett hvitt band, som går öfver ögonen, bakåt nacken; hufvudet ofvan på mörkt rostbrun botten fläckigt af svart; kinderna rostfärgade, lju- sast nedom ögonen och öfverallt med små svartaktiga streck och fläckar; hakan hvitaktig med blandning af rostfärg på ett från underkäksgrenarne utgående smalt band. Hela halsen, nedpå kräfvan af en skönt rostgul färg, stundom med mör- kare spolstreck; på sidorna af kroppen är grundfärgen äfven starkt rostgul, på bröstet med smala, svarta tvärband, och nedåt småningom med allt mera hvitt, först i form af tvär- band; längre nedåt sidorna af kroppen stå svarta, af rost- färg omgifna tvärband och fläckar på hvit botten; undre stjerttäckarne hvita, med en och annan svart tvärfläck, Fram- ryggen, skuldrorna och inre vingpennorna rent svarta, med breda, uddiga, starkt rostfärgade fjäderkanter; några af vin g- täckarne (nya fjädrar) äro dylika, men de öfriga (gamla) mörkgråa med ljusare kantning. Handpennorna svartbruna med spolarna och infanet vid roten hvita; med undantag af de 4 första äro de hvita äfven på utfanet vid roten, hvar- igenom på den hoplagda vingen synes en hvit fläck eller ett tvärband; på de följande intager det hvita allt större rum, så att armpennorna inåt äro hvita med blott en mörk fläck på utfanet mot spetsen; derefter minskas det hvita, och de innersta äro åter af ryggens färg. Bakryggen svart, öfver- 133 gunipen och öfre stjerttäckarne rent hvita, de senare i spetsen svarta; underlifvet och undre stjerttäckarne hvita; stjertens mellersta pennor svarta, blott vid roten under täckarne hvita, de följande få utåt allt mera hvitt, och de yttersta äro på utfanet blott mot spetsen svarta, alla med rödgråaktigt hvita spetskanter. Efter Naumann och Zool, Mus. Gammal fogel om vintern. Kalott, rygg och skuldror brunt askgråa med små, svartaktiga streck på hjessan, hvilka hos hanen äro mer märkbara och talrikare; kring ögonen och till näbben en hvitaktig fläck, derunder en gråbrun; strupen hvit; hals och bröst blekgråa, det senare med bruna tvärstreck; bakryggen svart, öfre stjerttäckarne, magen och sidorna hvita, vingar och stjert såsom i sommardrägten. Sk,fn. Ungfogel om hösten. Kalotten brun med rostgula fjäder- kanter; ryggen och skuldrorna svartbruna med roströda fjäder- kanter; vingtäckarne brungråa med svarta spolstreck och breda, blekt rostgula eller rostgråa kanter; ögonbryn, haka, stjertrot, mage och ett band öfver vingen rent hvita. Sk. Fn. Dundrägten är rostgul med svarta teckningar, tydligast på hjessans midt och höfterna; ett smalt streck genom ögat handleden, kinderna och buken gulaktiga. Meves. Såsom häckfogel intager svartstjertade långnähhun^ eller fåvittan såsom den på Öland benämnes, ett bälte uti mellersta delen af Europa och Asien. Den kläcker på myrar och kärr, mer uti östra än vestra hälften af Europa; i Eng- land håller den på att dö ut, men finnes ännu uti Holland, Danmark och på Östersjöns öar *), i Tyskland, Östersjöpro- *) Då denna medelenropeiska art alldeles ej lilifvit funnen på Skandinaviska halfön, annat än någon gång tillfälligtvis (Christiania), synes uppgiften, att den skulle häcka i Finmarken (jfr Collett) i hög grad tarfva bekräftelse; föga nog har den varit annat än vilsekommen hit, liksom den kommit till Island och Grönland, om den ock häckat här. 134 vinserna*), mellersta och södra Ryssland. — Flyttnings- tågen torde företrädesvis ske utmed floderna genom konti- nentens inre. Sina vinterstationer har arten uti Medelhafs- länderna **), isynnerhet de östra, derifrån den kommer till Egypten och Afrikas inre delar; den öfvervintrar äfven uti Indien. — Uti ostligaste Sibirien och Japan representeras arten af en vikarierande form, L. brevipes Gr., som är mycket nära beslägtad och till vintern flyttar till China och Ostindien; äfven i N. Amerika förekommer en parallel art L. hudsonica Lath. Emedan artens nordliga gräns går straxt nedanom vårt område är den icke inhemsk hos oss; den borde likväl nå- gongång kunna anträffas i våra södra eller sydöstra trakter, ehuru det härtills veterligen icke inträffat. Den enda upp- gift vi ega från vårt område är den, att Sckrader skulle hafva erhållit fogeln under sin vistelse i det inre af lapp- marken, men det är högst antagligt, att denna uppgift beror på ett misstag. Anm. Då samma uppgift utan motsägelse synes gå från den ene för- fattaren till den andre (Nilsson, Holmgr. efter Malmgr., Mctlmhg) och arten derigenom med orätta komme att anses såsom en finska lappmar- kens innebyggare, bör utg. närmare motivera sitt tvifvel. — Kort efter sin första vistelse i lappmarken (Enare och Utsjoki) upptog Schrader arten uti sin förteckning öfver derstädes observerade foglar (Isis 1842 sid. 617), utan att uppgifva någon särskild lokal. Uti hans senare, icke af honom sjelf utan af W. Pässler, redigerade anteck- ningar {Cab. J. f. O. 1853) upptages arten på grund häraf från „ryska Lappland'* (Enare och Utsjoki), äfven här utan närmare detaljer. Deremot saknar man uti förra förteckningen den andra arten af *) Enligt Russoiu förekommer den ej allenast i Kurland, utan är i Lifland talrik i närheten af Werder och finnes i Estland vid Matzal- viken (Dorp. Sitz. ber. 1870 s. 152, 160 och 163). Meves fann den vi- dare på stora myrar straxt söder om Ladoga, Swir och Onega. **) Utan tvifvel hafva de flockar, som iakttagits om sommaren vid Baleariska öarne, endast varit sterila. 135 slägtet, ehuru denna med visshet finnes i samma trakter. Schrader måste således på grund af reminiscenser från sitt hemland först hafva bestämt arten orätt, hvarefter felet icke blef rättadt utan endast det riktiga namnet tillagdt; detta bestyrkes genom artens öfver hufvud taget sydliga utbredning. Det enda som synes tala/öV Schraders uppgift är den omständigheten, att fogeln uppgifves vara funnen i norska Finmarken. Skulle den verkligen förekommit der, så är det möjligt, att något exemplar kunnat förvilla sig derifrån till de af Schrader besökta trakterna; tills vidare måste uppgiften dock anses vara otillförlitlig. — Arten har likväl det intresse för oss att den här upptagits i likhet med de tillfälligtvis förekom- mande arterna. Efterföljande art har blifvit förd till ett skildt underslägte Terekia Bonap., förnämligast på grund deraf att både ut- och intån äro förenade med mellantån genom, ett hudveck. Limosa cinerea Guldenst. Grå långnäbba. Artm. Ofre kroppsdelarne askgråa med breda, svarta längdjläckar på ryggen; framhalsen och öfre bröstet hvitaktiga med mörka längd- jläckar; underlifvet rent hvitt; näbben svagt uppåt böjd *), nära dubbelt så lång, som tarsen. — Scolopax Giild., Terekia Bonap. Längd 9 tum 4 lin.; näbben 1 tum 2 lin. hos hanen, 2 tum 1 lin. hos honan; tarsen 1 tum eller 11 lin. lång. Beskrifning. Näbben svart, underkäken vid roten grönaktig, benen gulgröna och iris svartgrå; i färgteckningen ingen märkbar skilnad mellan könen (Lilljeb.). Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet och halsen ofvan askgråa med svaga mörkare fläckar; hakan hvit; pannan, kinderna och fram- halsen på hvitaktig botten med smala, gråa längdstreck, som på midten stå glesast och på öfverbröstets sidor tätast, öfvergående till ryggens färg. Eyggen, vingtäckarne och öfvergumpen gråa, på framryggen med smala, på skuldrorna med breda, bakåt tillspetsade fläckar på midten af fjädrarne; de på skuldrorna bilda tvenne svarta längdband på ryggen. Vingarnes handpennor svartbruna, den första med hvit, de följande med bruna spolar, de inre kantade med hvitt; armpennorna med mörk mar- morering och en bredare, hvit kant, hvilken synes såsom en fläck på den hoplagda vingen; de innersta vingpennorna gråa, enfärgade. Bak- ryggen och öfre stjerttäckarne gråa, de senare på sidorna hvitaktiga med mörka fläckar; hela underlifvet från underbröstet till stjerttäckarne rent hvitt; stjertpennorna gråa, de mellersta längre än de yttre, hvilka äro småfläckiga och kantade med hvitt. Zool. Mus. ^) Hos ungfoglarne är näbben rak enligt Lilljeborg. 136 TJng hane i första fjäderdrägten (d. 24 juli). Alla gråa fjädrar på öfversidan försedda med rostgula ränder; spetsarne på skulderfjädrarne samt de långa bakre vingtäckarne tecknade med svarta zickzacklinier. De två svarta längdbanden på skuldrorna äro mindre än hos de gamla eller utgöras blott af bakom hvarandra liggande fläckar. Stjerten otydligt bandad eller spräcklig, med rostgul, svartbandad spets. Undersidan smutsigt hvit, halsen och bröstet med mörka streck. Näbben mörkt olivbrun, underkäken vid basen gul ; benen smutsigt citrongula, iris grå- brun ; i öfrigt såsom de gamla. Meves. Den unga honan är något större och saknar zickzacklinierna på bakre vingtäckarne. Dundrägtens färgteckning liknar drillsnäppans. Öfversidan grön- aktigt rostgrå. fint melerad; ett streck genom ögat, ett smalt sådant från pannan öfver hjessau, ett bredare öfver r3^ggen samt en fläck på höften svarta; pannan gulaktig, undersidan hvit. De främre tårna för- enade vid roten genom en stor spännhud. Meves. Denna obetydliga lilla långnäbba förekommer talrikt uti Sibirien och norra delen af Europeiska Ryssland; österut går den ända till Ochotska hafvet och Araurlandet, vesterut till och med Dwina, Suchona och Wologda samt Onega floddalarne. — Flyttningarne torde ske utmed floderna, hvarigenom arten kommer till södra Ryssland och östra Afrika, der den anträffats ända i Damaralandet och Port Natal ; den öfvervintrar äfven i Kina, Indien och Australien. — Ibland har något exemplar flyttat vilse till Tyskland, Holland, Frankrike eller Italien. Inom vårt område eller Skandinavien är den ännu icke någonsin funnen, men den förekommer talrikt nog straxt ytter om detsamma längs Dvinafloden ända upp till Archangel och derutanför på några kala och sandiga halföar (Hof mansegg och Hencke), samt längs Ouegafloden vid Birythewa (Meves). — I Östersjöprovinserna är den funnen blott ett par gånger under flyttning: om senhösten 1834 i Livland och i maj 1871 vid Dorpat (enl. medd. af Russow). Måhända kan den anträffas också hos oss i de sydöstra delarne i maj eller september. Då den ej flyttar regel- bundet öfver Östersjöprovinserna är det föga troligt, att den skulle häcka vid vattendragen i våra ostligaste trakter. Den uppehåller sig på sandiga, flacka flodstränder bevuxna med pilbuskar och vistas gerna i sällskap med Totanus hiipoleucus, med hvilken hon i flygt, åtbörder och läte har mycken likhet. Då man nalkas stället der den har sina ungar, blir den ängslig och beger sig icke på flykten utan beter sig ungefär såsom Tot. glareola. Ehuru denna art är fremmande för vår fauna har utg. velat af- handla denna art något omständligt för att derigenom lerana en ledning till artens möjliga upptäckande hos oss. 137 (Siiäppslägtet Totaous bechst.) Näbben iinyefäv af tarsens längd, antingen alldeles rät eller från midten något uppåtböjd; svag isynnerhet mot spetsen, som är hård, något nedböjd, åtminstone öfver käken; på sidorna något hoptryckt; käkkanterna in- böjda, näbbfåran sträckande sig till midten eller längre fram åt spetsen. Näsborrarne belägna nära näbbroten, koy-ta, smala och genomsigtiga; de kunna tillslutas genom hudranden. Benen höga, svaga och sjje^isliga, nakna högt öfver hälleden; huden fram- och baktill delad genom tvärsömmar, på sidorna nätlikt delad; uttån *) vid roteri förenad med mellantån genom ett hudveck; den svaga baktån kort, fästad, högre upp än f ramtårna, så. att dess nagel knajjp)^ med spetsen vidrör marken; klorna svaga, smala och lindrigt böjda. V in g ar ne medelmåttigt långa med bakkanten starkt urring ad; första vingpennan längst och jemte öfriga handpen- norna med räta, starka spolar, armpennorna med sva- gare och böjda spolar. Stjerten består af 12 pennor, kort och i spetsen något af- rundad. Arterna af detta slägte äro särdeles vackert formade foglar af knappt medelmåttig storlek. Deras spensliga kropps- form, höga ben samt långa näbb och hals utmärka dem såsom typiskt utbildade vadare framför de flesta andra släg- ten; närmast till dem ansluta sig slägtena Limosa och Tringa. Fjäderklädnaden är tätt åtliggande, hos några isyn- nerhet på underlifvet. Den är i allmänhet icke utmärkt *) Hos Tot. semipalmatus Gm. (undersl. Symphemia Eafin.) äf- ven intån. 138 genom praktfärger, utan enkel och vanligen med hvita par- tier, oftast på underlif och bakrygg, hvarigenom några arter redan på afstånd äro igenkänneliga. De rugga alla tvenne gånger om året och hafva eu mer eller mindre olika drägt om sommaren och vintern samt såsom ungar. Begge könen äro lika tecknade. Äfven dessa tillhöra företrädesvis och häcka uti de nordligare trakterna af begge kontinenterna*); om vintern uppehålla de sig uti dessas sydligare delar och stryka då ofta vida omkring. De lefva vid stränderna af såväl rin- nande som stillastående vatten eller i sumpiga nejder, mindre ofta vid hafskusten, hvilken af några arter alldeles icke be- sökes; de uppsöka gerna sällskap af egna, men äfven af andra arter, men förekomma ej under flyttningarne i så stora skaror, som vissa arter af slägtet Tringa. Deras prydliga gång, lätta flygt och lifliga åtbörder göra dem till särdeles angenäma foglar. De äro i allmänhet skygga, utom då deras bo eller ungar äro stadda i fara, då de blifva mycket när- gångna; stadda i nöd kunna de både simma och dyka med hela kroppen; äfven eljest hålla de sig till vattendränkta ställen, der de vada för att söka sin föda. Denna består såsom hos andra närstående slägten af insekter, maskar och blötdjur, någongång äfven bär och dylikt. Aggen äro van- ligen 4 till antalet på grå, grön eller Ijusbrun botten fläc- kade med svartbrunt eller rödbrunt. Ungarna utmärkas genom sina starkt svullna, nästan klubblika leder på benen; de vårdas med ömhet af föräldrarne. Yåra hithörande arter kunna fördelas på följande sätt: *) Gemensamma for begge äro endast fä arter; många deremot uppträda såsom ytterst nära beslägtade former, hvilka med eller utan skäl ansetts vara till arten åtskilda. 139 Ä, Totanus Bechst. s. str. Näbben längre än hufvudetj öfver- käkens fåra räcker till dess halfva längdj stjerten icke länyre än vingarne. a. Bakryggen och armhålsfjädrarne under vingarne hvita. a'. Näbben vid roten mera hög än bred, svagt uppåt- böjd. — 1. T o t. glottis. a' , Näbben vid roten lika hög som bred, rak. — (Tot. stagnatilis) 2. T. fuscus, 3. T. c a Ii dr is. b. Bakryyyen mörk, armhålsfjädrarne mer eller mindre mörkt tvärbandade. 4. T. ylareola. 5. T. ochropus. B. Actitis Boie. Näbben af hufvudets länyd; öfre käkens fåra räcker till tre fjerdedelar af densamma ; stjerten länyre än vingarne. — 6. Tot. hy polenens. Anm. För de flesta af cle till den förra af delningen hörande arterna hafva nyare ornitologer bildat egna gene- riska benämningar, hvilka här kunna upptagas till namnet under samma nummer som motsvarande arter ofvan: 1. Glottis Kaup {Gl. chloropus (M. & W., Nilss., grisens Briss.), 3. Eryihroscelus Kaup, i. Gambetta Kaup, o. och 6. Ehyaco- philus Kaup; af dessa underslägten är det första bäst åt- skildt, men det öfvergår i det fjerde genom amerikanska arter; — till det egentliga slägtet Totanus hör T. stagnatilis hvilken man med orätta räknat till vår fauna. Första underslägtet : Totanus Bechst. p. pt. 11. Totanus glottis (Linn.) Gluttsnäppa. Valkea vikla. Artm. Grå med mörkare fläckar, underlifvet hvitt; bak- ryggen och armhålans långa fjädrar hvita^ stjerten med talrika tvärband', näbben temligen lång^ till midten rak-, derefter lindrigt uppåtböjd, vid roten mer hög än bred; benen höga, olivgröna. — Scolopax Linn. 1761. 140 Längd (näbben inberäknad) 13—1472 tum, vingbredd 23—23 tum. Finska namn. Vilda, vesivikla, iso vikla, valkea vikla, klivi, bykly. Beskrifning. Näbben af ofvanbeskrifna form, 2 tum 1 — 4 linier lång, svart, inåt roten blygrå; benen blyfärgade med gulaktig anstrykning, på ledgångarne grågrönaktiga; iris brun, ögonlockens ränder hvita. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet, halsen och öfre bröstet hvita, men blott hakan ofläckad, de öfriga par- tierna med svartbruna längdfläckar; tyglarne med små och hjessan ined långa fläckar på gulgrå eller brunaktig botten, sidorna af hufvudet och hela halsen med smala, mörka längd- fläckar, som på kräfvans och bröstets sidor äro större och ovala, på kinderna och bakhalsen bilda afbrutna längdband och på halsroten äro otydligast; kroppssidorna hafva smala, mörka spolstreck och tvärfläckar. Framryggen svart med hvitgråa fjäderkanter, bredast på fjädrarues sidor; skulder- fjädrarne och inre vingpennorna äfven svarta med gulgrå- aktigt hvita, sågtandade kanter; flere tjädrar derinnanför hafva askgrå grundfärg, så att de blott på midten och utåt vid spetsen äro svarta; de större vingtäckarne ljusgråa med hvitaktig kantning, de mindre svartbruna (gamla från vinter- drägten), några likväl (nya) mörkt askgråa, mörkt bandade innanför den hvitaktiga, sågtandade kantningen och teck- nade med svarta spolfläckar. Vingarnes handpennor och deras stora täckare, svarta, den första pennan med hvit, de följande med bruna spolar, de inre med hvita spets- kanter, alla på infanet vid roten gråa, på armpennorna öfvergående i gråhvitt; de senare hafva dessutom smutshvita spetsar och sidokanter samt äro fint spräckliga af mörkt; vingkanten hvit, fläckad med gråbrunt, de långa fjädrarne 141 under vingen nästan rent hvita. Bakryggen och hela under- lifvet jemte undre stjerttäckarne rent hvita, de yttersta af de sistnämnda med några tillspetsade spolstreck, men i öfrigt ofläckade; öfvergumpen och öfre stjerttäckarne med uddiga mörka tvärfläckar; de mellersta stjertpennorna ljust grågula med 10 — 11 mörka och spräckliga tvärband, som icke gå till spolen, de yttersta nästan rent hvita; stjerten inunder nästan rent hvit. F. M. Denna drägt är sålunda i allmänhet mörkare på alla Öfre kroppsdelarne och vingarne, men förekommer sällan ren, utan uppblandad med flere eller färre fjädrar från Vinterdrägten, som ofvan är mycket ljusare. Ett mörkt, fläckadt band på tyglarne och ett rent hvitt derofvan öfver ögonen; kinderna nedanom dessa, äfvensom hakan rent hvita, men i öfrigt, likasom äfven örontrakten fint streckade af mörkt; midten af pannan, hjessan och hela halsen af samma teckning, med glesare och större fläckar på hjessan och bak- halsen uppå en mera gråaktig grund. Framryggens hvitkan- tade fjädrar, ljusgråa med mörka tvärband; de mindre skul- derfjädrarne af samma färger, de större ljusgråa, med svarta spolar och en smal mörk rand innanför den hvita kantningen; de större vingtäckarne och inre vingpennorna äfven ljusgråa, med hvit kantning och svartaktiga mindre tvärfläckar in- nanför den hvita kantningen; de små vingtäckarne enfärgadt svartbruna. Bakryggen, öfvergumpen, strupen, halsen fram- till och hela underlifvet snöhvita och ofläckade, äfven på sidorna af kräfvan, bröstet och kroppssidorna; vingar och stjert såsom i föregående drägt. Efter Naumann, TJngdrägten liknar mera vinterdrägten. Öfver de mörk- fläckiga tyglarne och ögonen går ett rent hvitt band; huf- vudet ofvan svartbrunt med hvita fjäderkanter; kinderna och halsen bakom, på hvitgrå bottenfärg med mörka längdstreck, 142 som stå glesare eller tätare; halsroten är mörkare och mera fläckig. Hakan, strupen, hela framhalsen och underlifvet jemte undre stjerttäckarne rent hvita, på halssidorna framtill samt på kräfvan med smala mörka längdfläckar, större och bredare på de sistnämnda, ljusare, glesare och i form af slingrande tvärband på sidorna af bröstet (mycket olika hos olika individer). Framryggen, skuldrorna och de större ving- täckarne jemte inre vingpennorna mörkbruna med ljusgråa gulaktiga, skarpt markerade fjäderkanter, på de stora fjä- drarne med ett mörkt band derinom, och alla med svarta spolar; de mindre vingtäckarne småningom med smalare kantning, och de små enfargadt svartaktiga; inre vingpen- norna längs kanten med ljusa, af mörkt begränsade kantiga fläckar; vingar och stjert såsom hos gamla foglarne. F. M. Dundrägt. Ofversidan svart och grå, med rödaktig an- strykning; pannan, hufvudets sidor, samt hela undersidan hvita; ett streck genom ögat, ett fint streck längs pannan, en större fläck på hjessan, två band längs ryggen, några band eller fläckar öfver armen, gumpsidorna och stjertdunet svarta, ofta med inblandadt rödaktigt dun. Meves. Gluttsnäppan är en nordisk fogel, hvilken under som- marmånaderna finnes sparsamt uti nordhga delarne af bri- tiska öarne, häckar mer eller mindre allmänt i norra Skan- dinavien (ännu på Gotland och fjellmyrar i sydliga Norge) samt i Ryssland, genom hela Sibirien ända till ostkusten, utan att dock sträcka sig intill de öppna hafskusterna. — Den flyttar talrikt såväl längs vattendragen genom alla länder i Europa, som utmed kusterna, öfvervintrar merendels i Me- delhafs länderna, men går på ömse sidor om Afrikas kuster ända ned till Kaplandet. I sydligaste delarne af Asien ända i Kina äfvensom i Australien förekommer den äfven om vintern. — Uti motsvarande delen af Nordamerika företrädes 143 arten af en mycket närstående form, Glottis fioridanus Bon., som flyttar ända ned till Chili. I vårt land häckar den till större antal blott i Lapp- marken och angränsande nordliga delar af Österbotten, men äfven, ehuru sällsyntare uti mellersta delarne och undan- tagsvis någon gång ännu i sydliga Finland. — Artens häck- ningsställen tyckas i allmänhet inskränka sig till de inre^ af skog skyddade delarne af landet, ty vid ishafvets kust öster om Nordkap lärer den lika litet kläcka, som vid Rysslands och Sibiriens norra kuster. Schrader fann den neraligen vid Warangerfj orden blott om höstarne i sällskap med andra vadare och således stadd på flyttning, och hvarken Lilljeborg eller Middendorff omnämna den från kusten, den senare ej heller annorstädes från lappska halfön. Uti det inre af norra finska lappmarken fann deremot Malm den vara mycket allmän så långt tallskog växte, ända till Pasvik flodens myn- ning (70^). I Enontekis och Muonioniska är den äfven all- män i skogs- och buskregionerna ( Wolley, Sbg & Pn). Från Tengeliö och Uleåborgs trakten hafva väl M, v. Wright och Br. Nyländer ej anfört arten, men enligt Dresser (Birds of Europé) häckar den såväl på senare stället som uti lio socken årligen ehuru fåtaligt. I Pudasjärvi förekommer den spridt och kläcker (Brdr); i Kajana trakten, der den också häckar, finnes den om våren talrikt, om sommaren sällsyntare (Mgrn) ; Nordmann fann den också derstädes med flygvuxna ungar den 18 Juli 1856 äfvensom i Sotkamo. Söderut derifrån ända till Kuopio-trakten är den temligen allmän och kläcker årligen (J. v, IF., Savndr^ Asch.); påtagligen gör den det också på flere ställen ännu sydligare, ehuru till ringa antal och derföre sällan observerad; åtminstone är den ställvis "} EnUgt Collett går arten i Norge ända till Ostfinmarken. 144 funnen häckningstiden, t. ex. i Birkkala den 16 juli 18G6 af ingeniören v. Knorring, — På de flesta ställen är den allmän under vår- och höstflyttningarne, såsom vid Nyslott (Lindfors) och i Ladogatrakten, der den enligt Tengström någongång äfven lärer häcka. Vid Helsingfors anträffas den ej i mängd, oftare likväl om hösten (M. v. W.)- Ekebom har erhållit hanar i Helsinge redan den 19 juli 1848 och den 5 aug. 1842, hvarföre det ej synes omöjligt, att de häckat någon- städes i närheten. I Yläne äro enstaka individer likaså sedda och skjutna ännu midsommartiden (.7. Shlhg) och med sä- kerhet skall arten hafva häckat på Pullula egendom i Us- kela enl. E. J. Bonsdorff. Några iakttagelser om artens fö- rekomst uti ryska Karelen och på Åland känna vi icke till, ehuru den otvifvelaktigt förekommer äfven der, måhända t. o. m. häckande på det förra stället '^). Till södra kustlandet anländer den i böljan af maj (enl. medelberäkning d. 4 — 6), nästan samtidigt till Kuopio och några dagar senare till Uleåborgs-trakten. Redan i augusti anträffas söderut sträckande familjer och flyttningen fortgår hela september månad. Hon vistas helst på sådana tufviga kärrängar, som af vårfloden dränkas under vatten, samt ge- nomflytas af åar och bäckar, äfvensom på sjöstränderna i de vikbottnar, som hafva långgrund lerstrand {J. v. W.). Sina 4 ägg lägger den på någon tufva i öppna skogskärr. I likhet med de andra arterna af slägtet är den liflig och skygg, och har ett starkt ljudande läte, efter hvilket dess finska namn vikla och klivi äro bildade. Anm. En närstående art, Totanus stagnatilis (Scolopax totanus L.) Bechst, förekommer häckande från södra delen af Ochotska liafvet ända till sydöstra Europa (ännu i Ungarn), samt har anträffats under flytt- ♦) Öster om vårt område fann Meves arten från Archaugel ända ned till Wytegra (61*^), der något enstaka par ännu kläckte. 145 niiigarne flerstädes i Tyskland (nordligast på Helgoland), Frankrike och södra Europa. — Uti Skand. fauna (s. 223) uppgifves den fort- planta sig i norden: „i Finland och andra nordostliga länder skall hon förekomma". Hvarifrån denna uppgift är tagen känna vi ej, om den icke beror derpå, att Meyer *) påstår arten vara funnen vid Petersburg, utan närmare angifvande af källan. Uti vårt land är den veterligen ännu aldrig funnen och må således förbigås. 12. Totanus fuscus Briss. Svartgrå snäppa. Mtistavikla. Artm. Svartgrå^ ofvan med hvita prickai", hakryggems och armhålans långa fjädrar hvita- stjerten med hvita och svarta tvärhand; nähhen lång^ rak, vid roten gulröd, benen gulröda eller rödbruna. Längd, 11 — 12 tura, vingbr. 22 — 24 tum. Finska namn. Mustatiutti (Muonio); ruujäkä (Pudas- järvi). Beskrifning. Näbben två tum 2 — 9 linier lång, glän- sande svart, på underkäksroten och vid bakre randen af öf- verkäken röd; tarsen 2 till 27^ tura hög. Gammal fogel i sommardräkt. Benen mörkbruna, med röd färg skinande genom den mörka betäckningen. Hela hufvudet, halsen, kräfvau jemte hela öfriga underlifvet och dess sidor skifFersvarta eller svartaktigt askgråa; bröst, mage och undergump med helt fina, hvitgråa fjäderkanter; under- gumpens fjädrar bandade och fläckade af hvitt och mörkt. Hela fogeln ofvan, äfvensom vingtäckarne och inre vingpen- norna brunsvarta med svag, grönaktig sidenglans och fjä- drarne utmärkta af en, de bakre och större af två eller flere, hvitaktiga kantfläckar och spetskantning af samma färg. Hand- pennorna och deras täckare svartbruna, de senare och de inre af de förra hvitkantade, den första pennan med hvit, *) Vögel Liv- und Estlands, Niirnberg 1815, Vorrede sid. XIII. 10 146 de öfriga med mörka spolar; de 5 första hafva på infanet mot roten en hvitgrå, af svartbrunt spräcklig fläck, som på den 2:dra är liten, men blir större på de följande, så att de på armpennorna intaga hela infanet, äfvensom en del af det yttre och bilda tvärband vid ändarne af dessa pennor. Bak- ryggen rent hvit, ofläckad, öfvergumpen med mörka tvär- fläckar, som tilltaga i bredd, så att öfre stjerttäckarne äro svartbruna med livita tvärband; de mellersta stjertpennorna svartbruna, med hvitaktigt puder, sågformigt kantade af tal- rika, hvita fläckar, som på alla de yttre öfvergå till tvärband. F. M, Vinterdrägten är den ljusaste af alla; ett band från näbben, ofvan ögonen och ut på tinningen, samt hakan och strupen längs midten rent hvita; tyglarne fläckiga af mörkt askgrått; pannan ljusgrå, i ett smalt band mörkt fläckig; hjessan mörkt askgrå; kinder och halssidor på hvit botten tätt fläckade och streckade af ljust askgrått, kräfvan blott svagt fläckad, på midten äfvensom bröstet och magen rent hvita; vingskylarne upp emot vingen och undre stjerttäckarne med glesa, svaga ljusgråa tvärband; halsroten, framryggen och skuldrorna af en ren, vacker och ljus askgrå färg, med smala hvitaktiga fjäderkanter och fina svarta spolar; bak- ryggen, öfvergumpen, stjerten och vingarne såsom i sommar- drägten; benen gulröda. — Efter Naumann. Då denna drägt är ren, är fogeln utmärkt vacker och mycket olik de öfriga. Hos äldre foglar är den vackrast, eller af samma ljusa askblåa färg som hos måsarne; äfven vingtäckarne äro hos dem blågråa med svarta spolar och ett mörkt band innanför den hvitaktiga fjäderkauten. — Vi få lika litet se denna art hos oss i ren vinterdrägt, som de öfriga strandfoglarna, emedan de flytta från oss om hösten 147 tidigare, än cle anlagt densamma, och komma åter så sent, att de redan liafva nästan full sommardrägt. XJngdrägt. Ett band öfver ögonen, en smal ring om- kring dem, och hakan rent hvita; tyglarne och hufvudet ofvan svartbruna, det senare oftare utan än med ljusa fjäderkanter; kinderna fläckade och streckade af mörkbrunt och hvitaktigt ; halsen bakom brunaktigt svartgrå med hvitaktiga fläckar och streck; halsen i öfrigt, kräfvan och alla undre kropps- delar på en hvitaktigt grågul botten fint fläckade och spräck- liga af mörkt gråbrunt, ljusast och glesast på kroppens undre delar, starkast och tydligast samt i form af tvärband på vingskylarne ; alla öfre kroppsdelar jemte vingtäckarne svart- bruna med svag grön och röd purpurglans; fjädrarne äro mörkare utåt kanterna och hafva mest trekantiga rand- fläckar af brunaktigt hvit färg; på inre vingpennorna bildas härigenom sågtandade fjäderkanter af hvitgrått och svartbrunt; äfvenså på de stora vingtäckarne, de mindre äro otydligare fläckade; bakrygg, öfvergunap, stjert och öfriga delen af vin- garne såsom i sommardrägten. F. M, Likasom hos öfriga snäppor är dennas ungdrägt underka- stad hvarjehanda individuella olikheter; i alla drägter äro båda könen alldeles lika tecknade. En nyss fjäderklädd unge, med qvarsittande dun hade burit följande Dundrägt. Från näbbryggen till den svartbruna hjessan ett band af samma färg, fortsatt ut på bakhalsen; från näsbor- rarne genom ögonen ett dylikt band; hufvudet i öfrigt äf- vensom halsen gråhvita, med hvit, ofläckad haka och ljusare framhals; öfre kroppsdelarne fläckade af svartbrunt och grått, stjerttrakten svartbrun, bröstet Ijusgrått, underlifvet hvift F, M, — Öfversidan svartaktig med gråa fläckar och band, 148 bland hvilka ett på öfvergumpens midt och tvenne längs ryggsidorna äro tydliga. Meves. Såsom häckfogel har svartgråa snäppan ungefär samma utbrednings område, som gluttsnäppan och synes gå nästan lika långt åt söder, men vanligen uppträder den i mindre antal. Den kläcker i nordligaste delarne af Europa och Asien, nem- ligen i norra Skandinavien samt Kyssland och Sibirien. — Under flyttningstiderna synes den företrädesvis hålla sig till floderna och vattendragen i mellersta Europa, mindre till hafskusterna; den sträcker fåtaligt utmed norska kusten och på britiska öarne. Vintern tillbringar arten vid Medelhafvet, omkring Svarta och Kaspiska hafven samt i Bengalen och China, likväl kommer den i Afrika också ända till sydliga delarne. — I Amerika förekommer arten icke. Uti nordliga delarne af vårt land finnes den temligen talrikt, men har äfven anträffats häckande långt ned i mel- lersta Finland ; i öfriga delar blott sträcktiderna. — Icke heller denna art synes uppehålla sig på ishafskusten, ty Schrader och Lilljehorg hafva ej anfört den derifrån, och Middendorff säger den i ryska lappmarken vara sällsynt, utan att angifva närmare lokaler. Sahlberg och Malmberg funno den uti syd- vestra halfön vid Soukelo, Imandra m. fl. ställen. Uti inre lappmarken träffade Malm den allmänt på myrar med tall- skog, så långt detta trädslag växte till någon betydenhet, allmännast dock i Enare lappmark. 1 Muonioniska och Enon- tekis socknar finnes den allmänt och är sedd ända vid Kil- pisjärvi (69") invid fjellregionen (Sbg & PnJ; i slutet af maj eller början af juni anländer den till dessa trakter. Enligt Bränder är den allmän ännu i Pudasjärvi och kläcker der; om sommaren 1871 kläckte den i Suonenjoki kapell i Savolaks (62" 30') enligt Malmberg^ men sydligare är den ej med säkerhet funnen häckande. Sadelin (add.) anför arten 149 från Wasa och om somrarne 1852 samt 1860 tror hr Alcenius sig med säkerhet hafva sett den i Kronoby skärgård vid Gamla Karleby; hr Sandberg förmodar detsamma uti Kan- kaanpää socken af Björneborgs län. Också i Birkkala är den sommartid skjuten den 28 juli 1870 och i början af aug. af hrr L. och E. von Knorring. — Sträcktiderna är den för öfrigt sedd flerstädes, såsom något vester om Kajana den 31 maj 1856 (31. v. W.) i Maaninka den 8 aug. 1868 (Svndr), några stycken i medlet af juni år 1869 och större flockar i slutet af maj 1870 vid Jännevirta by nära Kuopio af Aschan; till denna trakt anländer den enligt /. v. WWight i förra hälften och till Helsingfors trakten enligt M, v, PF. i början af maj månad. På senare stället visa sig exemplar åter uti augusti, någongång *) redan i juli (EkebomJ; Aschan träffade den äfvenledes i augusti uti Pernå. Vår och höst har Tengström observerat den vid Kexholm och enligt Kessler är den funnen uti 01onetz'ska guvernementet. — Flyttnings- tiderna torde enligt regeln vara maj och september månader för södra Finland. Svartgråa snäppan vistas på dylika ställen som glutt- snäppan, vanligen i spridda par. Under våren låter den höra ett klart tjo-i-Oj tjo-i-o samt är då mycket skygg och vaksam isynnerhet under flyttningen. Så snart man i lappmarken beträder en öppen myr, der den kläcker, emottages man af dess högljudda läte tjoitt eller tjuitt, upprepadt med längre eller kortare mellanskof, hvarunder fogeln ängsligt förföljer sin fiende längs hela den öppna myren och i närheten af ungarne i ordets egentliga bemärkelse blir närgången. Pil- snabbt kommer den upprepade gånger flygande tätt förbi tills den sätter sig någonstädes i närheten i ett enstaka träd *) Exemplar äro här tillvaratagna år 1846 ännu den 13 juni, samt år 1840 redan den 28 juli och 6 aug. 150 eller vanligen på marken; ofta nickar den med hufvudet och halsen, medan den upphäfver sitt gälla läte. Denna art skall simma bättre än någon af våra snäppor och nickar då på samma sätt för hvarje rörelse med fötterna. Sina fyra gröna, svartfläckade ägg *), lägger den på någon tufva på myren eller i närheten af densamma. Den är i allo en inlandsfogel. 13. Totaniis calidris (Linn.). Rödbeiia. Punajalka-iikla. Artm. Of re hroppsdelarne brungråa^ fläckiga^ de undre livita- armhålans fjädrar och armpennorna i spetsen, samt hakryggen af samma färg; näbben något kortare än tarsen^ i inre hälften likasom benen röda. Längd 9% till IIV4 tum, vingbr. 20—21 tum. — Sco- lopax Linn. Beskrifning. Näbbens längd 1 tum 8 linier eller 2 tum, utåt s vartaktig, inåt vid roten mörkröd; iris mörkbrun; benen af en skönt orangeröd färg ; tarsens längd 2 tum 1 eller 2 linier. Gammal fogel i sommardrägt. Ögonen omgifna af en smal, hvit rand, fläckad med brunt; från näbbroten öfver ögonen går ett smalt hvitaktigt, fläckadt band; tyglarne mörka, likasom kinderna och örontrakten på gråaktigt gul- brun botten fläckade med svartbrunt; hufvudet ofvan svart- brunt med gulbrunaktiga fjäderkanter; bakhalsen streckad med mörkt och brunaktigt grågult; hakan och framhalsen på hvit botten småfläckiga af svartaktigt. Kräfvan, bröstet och hela öfriga underlifvet hvitt, tätt fläckigt af stora och små svarta, mer eller mindre runda fläckar, som på de bakre vingskylarne öfvergå till tvärband och småfläckar af \ *■) Dess 'é.g% upptäcktes först af Wolley i finska lappmarken. 151 olika former. Grundfärgen ofvan gråaktigt gulbrun, fjädrarne på rygg och skuldror längs midten svarta, hvilken färg har uddiga och vinkliga kanter, som stundom gå ut ända till fjäderkanten och på inre vingpennorna utgöras af snedtstå- eude fläckrader med ljusa mellanrum utåt kanterna af pen- norna; på de stora vingtäckarne bilda de smala, mer eller mindre markerade, sneda tvärband ända ut mot de hvita fjäderspetsarne; på de mindre vingtäckarne blifva de mörka fläckarne småningom otydliga. Af handpennorna och deras täckare har den första hvit, de följande bruna spolar, och hvitt infan, i utbredning tilltagande i samma förhållande, som fjädrarne blifva kortare; redan på den 6:te är spets- kanten inåt hvit, och på de följande småningom förenande sig med det hvita infanet längre inåt pennan, så att de in- nersta pennorna äro mera än till hälften hvita; på armpen- norna tilltager det hvita i yttre delen, så att de utåt vid spetsen äro rent hvita, bildande ett snedt band på den hop- lagda vingen, mera synligt än hos någon annan af våra snäppor. Gumpsidorna och undre stjerttäckarne hvita, tätt spräckliga af tvärband och småfläckar; de öfre stjerttäckarne och mellersta stjertpennorna med anstrykning af den gemen- samma grundfärgen på öfre kroppsdelarne. Bakryggen och öfvergumpen snöhvita, öfre stjerttäckarne med smala mörka tvärband och småfläckar; stjerttäckarne med omkring 10 svarta tvärband på hvit botten, hvilka småningom blifva sma- lare utåt, isynnerhet mot pennkanterna. — Honans grund- färg är ljusare och fläckarne mindre vackra än hanens^ men i öfrigt äro de lika tecknade. F. M. Vinterdrägt. Ett band från näbbroten öfver ögonen, samt hakan, strupen, midten af bröstet och magen rent hvita; tyglarne mörka och fläckiga; kinderna, halsens och kräfvans sidor på hvitgrå botten med små mörka längdfläckar, öron- 152 traktens grundfärg mera gulbrunaktig, hjessan af samma färg, men äfven der med mörka längdfläckar och streck; bakhalsen grå med hvitaktiga längdstreck; sidorna af bröstet och krop- pen på ljusgrå botten med mörka längdstreck; framrygg, skuldror och vingtäckare ljust brungråa med sidenartad, olivfärgad anstrykning; fjädrarne med svarta spolar och spräckliga af små mörka punkter och afbrutna uddband, på inre vingpennorna och de stora vingtäckarne öfvergående till smala tvärband och med livita eller rostgulaktiga fjäder- kanter; vingar och stjert såsom i föregående drägt. Efter Naumann. De yngre foglarne aflägga denna drägt så långsamt, att de oftast begynna anlägga den nya höstdrägten förr, än som- mardrägteu är fullt färdig. Ungdrägt. Det hvita bandet öfver ögonen bredare ; huf- vudet of van svartbrunt med ljust gulbrunaktiga fjäderkanter; från underkäksroten går ett fläckigt band utmed den hvita hakan; sidorna af bröstet med rostgul anstrykning och en- staka, bruna, långa pil- och tvärfläckar; på undre stjerttäc- karne hafva de hvita fjädrarne smala mörka spolstreck. Hela fogeln inunder för öfrigt rent hvit; framryggen, skuldrorna, inre vingpennorna och alla större vingtäckare mörkbruna, med långa gulbrunaktigt hvita kantfläckar mot spetsarne, på inre vingpennornas kanter bildande ett sågtandadt band. Bakrygg, stjert och vingar såsom hos de gamla. F. M. Dundrägt. Hufvudet gråhvitt med ett svartbrunt band från näbbviken genom ögat och ett annat oafbrutet från näbbryggen till hjessan, hvilken är fläckad af svartbrunt och rostgult; hakan hvit ofläckad, halsen gråhvit, med ett mörkt längdband baktill; öfre kroppsdelarne fläckade af svartbrunt, rostgult och gråhvitt med längdbanden särskildt tydliga på 153 skuldrorna samt den gråa bakryggens midt och sidor; under- lifvet hvitt. F, M. I motsats till de två föregående rent nordiska inlands- snäpporna är rödhenan en liafskustfogel, som finnes utbredd öfver ett mycket stort område. Den kläcker på alla kuster af Europa, från Island och Nordkap *) till Spanien, Medel- hafvets norra och södra kuster samt är öfverallt en af de allmännaste i sitt slägte. I norden fortplantar den sig endast undantagsvis i det inre af landet, såsom ställvis i Skandina- vien, oftare deremot uti södra Tyskland, Ungern och södra Ryssland på mossar och sumpmarker. — Från de förstnämnda orterna flyttar arten utmed kusterna till vestra Europa och tillbringar vintern omkring Frankrike, Spanien samt tro- ligen nordvestra Afrika; antagligen är det företrädesvis de från senare området, som komma till östra hälften af Me- delhafvet och flytta nedåt Röda hafvet, hvarefter de skola fortsätta vandringen ända till södra Afrika. — Den form **), som förekommer vid Ochotska hafvet och öfvervintrar i Kina torde vara något olika, hvilket äfven är fallet med den mot- svarande amerikanska arten, F. flavipes Gm. På alla våra hafskuster förekommer rödhenan^ isynner- het på den södra och ishafskusten, men inne i landet är den iakttagen till mycket ringa antal och egentligen blott i de nordligare och mellersta delarne. — I början af maj månad kommer den till vår södra kust och är uti Helsingfors-trak- ten allmän på mindre skär och klippor (M. v. W.); dess bo med tre ägg fann Aschan omkr. den 1 juni i Sibbo skär- gård och på klippholmarne nära Tunnholmen utanför Pel- linge i Borgå skärgård, der den i flere år kläckte. Den fin- I *) På Spetsbergen är arten likväl icke hemma, ej heller vid Ryss- lands norra kuster, annat än vid Obviken (Pall.) och andra flodmynningar. **) Jfr Midd. Sib. R. och Eomeyer, Journ. f. Orn. 1870 sid, 423. 154 nes vidare på Åland (Bergstr.J, häckar på Klåfskär (R, Sie- vers)^ men synes aftaga uppåt bottniska viken ty den finnes sparsamt i Wasa — Gamla Karleby trakten (Älcemus) och uppgifves vara skjuten en gång på Karlö vid Uleåborg den 21 juli 1856 (Bl'. Nyl.). I medlet af maj månad kommer den enligt Schrader till IshatVets kust^ påtagligen från Norge, och är derstädes rätt allmän till slutet af september samt kläcker i medlet af juni. Enligt Middendorff är den ej hel- ler sällsynt på lappska halföns norra och östra kuster; Sahlberg och Mcdmherg funno den vara allmän äfven om- kring hvita hafvet, både på lappska och karelska (Shg) kusten. — I de inre delarne af landet är den sedd dels under flyttningarne, dels häckande, dock icke sydligt. Uti Kankaan- pää i norra delen af Satakunta har den någongång anträffats (Sandberg); Aschan har meddelat, att den blifvit observe- rad i Savolaks vid Hankalampi sjö nära Jyrkkä bruk uti lisalmi socken, äfvensom vid Luupue sjö i Kiuruvesi k:lL Enligt Bränder finnes den spridd i Pudasjärvi och kläcker derstädes. I Muonioniska observerades den år 1867 den 9 juni (Shlbg och Pn) och prosten J. Fellman har antecknat den såsom sedd och fångad uti norra lappmarken, hvarför- utom tre ungar anträffats i början af augusti år 1826 på en gräsrik myr (i Utsjoki?); i zool. museum förvaras slutligen ett exemplar från Mandnjaur i Utsjoki, skjutet den 28 maj 1843. Denna art är måhända den vackraste af alla Europas snäppor; dess lockljud är en hög och klingande, dubbel flöjt-ton dja eller dju och sången återgifves med dälidl dlidl dlidl o. s. v., hvarförutom den vid olika tillfällen har flere andra läten. 1 likhet med de öfriga arterna af detta slägte vadar den ut i vattnet samt doppar hufvudet och halsen deri för att upphemta sina födoämnen, men blott i stor nöd dyker 155 den under vattnet med hela kroppen; den simmar också med lätthet. Sitt bo reder den på en tufva i ett kärr eller på någon holme; kort efter det ungarne blifvit fullvuxna flyttar familjen till hafsstranden. 14, Totanus glareola (Linn.). Mirsiiäpim, gröiibeiit snäppa. Liro. Artm. Gråbrun med hvita eller gulaktiga fläckar på krop- 27ens ofvansiday undertill hvit ; armhålans långa fjädrar hvita med några små^ mörka fläckar; stjerten med 7 ä 8 smala mörka tvärhand '^ första handpennans spole hvit^ de öfrigas hruna\ benen grågröna. Längd 8 tum, vingbr. 16 — 17 tum. — Tringa Linn. Finska namn. Suovikla, suotiukka (Nyldr)^ liro (Muo- nio); viherjalka-vikla. Beskrifning. Näbben af 12 — 13 lin. längd, svartaktig, hos unga foglar smutsigt liffärgad på underkäksroten, hos de gamla olivgrönaktig; iris mörkbrun; ögat omgifves af en smal, hvit rand; benen grågröna, på lederna tydligare grön- aktiga. Gammal fogel i sommardrägt. Ofvanom den mörka tygeln går ett hvitt band från näbbroten, öfver och bakom ögonen, som omgifvas af en smal hvit ring; hakan hvit; kin- derna på hvit och örontrakten på ljusgrå botten fint strec- kade, med hvita fjäderkanter; bakhalsens grundfärg hvitgrå med mörka längdfläckar, halssidorna och kräfvan på hvit botten, de förra med fina, de senare med gröfre, svartbruna längdfläckar, som på sidorna af bröstet och kroppen öfvergå till blekare tvärlinier eller band; alla öfre kroppsdelar jemte inre vingpennorna och de större vingtäckarne svarta med stora, aflånga, hvita kantfläckar och spetskantning på alla 156 fjädrar; på inre vingpennorna äro fläckarne trekantiga med framsidan vertikalt ställd emot spolen. Samtliga öfriga ving- pennor svartbruna, den yttersta med hvit spole, de öfrigas bruna ofvan och hvita inunder; handpennorna i spetsen smalt, armpennorna bredare kantade med hvitt. Bakryggen svart med hvita fjäderkanter invid den snöhvita öfvergumpen; de yttersta öfre stjerttäckarne hafva en mörk pilfläck mot spetsen och mörka spolar, de undre åter mörka tvärband. Stjerten längs midten ända under sina täckare bredt och tätt bandad af svartbrunt och hvitt; det mellersta paret med 6 ä 7 breda, svarta tvärband och hvita kantfläckar emellan dem, de följande med lika breda, hvita och mörka band, de yttersta deremot öfvervägande hvita, med mörka fläckar på utfanet sammanflytande till längdfläckar; underbröstet och buken rent hvita. Båda könen äro lika tecknade. F. M. XJngdrägten har tyglarne mörka och hufvudet ofvan med smala, hvitaktiga fjäderkanter, hakan och strupen rent hvita, halsen framtill, kräfvan och dess sidor på hvit botten mörkt streckade; underlifvet från bröstet bakut rent hvitt, pä si- dorna och bakut med smala, mörka, vågiga tvärband och linier; de största undre stjerttäckarne med mörka spolfläc- kar mot spetsen. Framrygg, skuldror, inre vingpennor och de större vingtäckarne svartbruna, sidenartade, med skift- ning af grönt och purpur, samt på kanten af fjädrarne med flere temligen stora, trekantiga och aflånga, rostgula, der och hvar i hvitt öfvergående^ tillspetsade fläckar; de små vingtäckarne ofläckade ; bakrygg, vingar och stjert såsom hos de gamla, könen lika tecknade. F, M. Vinterdräkten liknar mycket ungdrägten; hufvudet lik- väl ofvan med flere och tydligare, afrundade rostgula fläckar; halsen bakom och på sidorna finare streckad, kräfvans sidor med mörkare tvärlinier på grå botten och kroppssidorna 157 med brungråa tvärlinier och spräckliga fläckar; på manteln hafva fjädrarne längre fläckar sammanflutna af tvenne och bildande uddiga längsband mellan fjäderkanterna, isynnerhet hos unga foglar starkt rostgula. — Efter Naumann, Dundrägt. Hufvudet ofvan, ett smalt streck längs nac- ken och ett bredare på halsryggen svarta; ett smalt, svart streck genom ögat utvidgar sig bakom detsamma; öfre kropps- delarne gråbruna med stora, svarta fläckar; hufvudets sidor, ett bredt streck öfver ögat, halsen framtill och kroppen in- under hvitaktiga; benen gråbruna; näbben svartaktig, af huf- vudets halfva längd. F. M. I jemförelse med andra arter af slägtet har grönhenta snäppan en ganska vidsträckt utbredning; till största antal kläcker den i nordliga Europa, såsom i Skandinavien, norra Ryssland och uti Sibirien ända till Taimyrlandet och Japan; den går likväl också betydligt sydligare, såsom till England, norra Frankrike, Holland, nordtyska låglandet samt Öster- sjöprovinserna. — Under flyttningarne synes den mest hålla sig längs floderna och kommer sålunda till vintern till län- derna omkring Medelhafvet samt Afrika, der den längs ku- sterna passerar ända till de sydligaste delarne; den öfver- vintrar äfven uti sydligaste Asien. I Amerika förekommer en närstående art, som uppträder redan i östra Sibirien. Näst drillsnäppan är denna vår allmännaste art inom slägtet, åtminstone i nordligare delar af vårt land, men uti de sydligare finnes den deremot sparsammare såsom häck- fogel. — Vid sjelfva ishafskusten torde den likväl ej uppe- hålla sig talrikt, åtminstone ej häckande; Schrader säger visserligen, att den ingalunda är sällsynt, men synes dervid inberäkna också det inre landet; Middendorff åter uppgifver den vara sällsynt på hela lappska halfön ända till dess nord- ligaste del (Rybatschi), hvarmed Lilljehorgs erfarenhet vid 158 Schuretskaja också öfverensstämmer. Deremot finnes den allmänt uti barrskogsregionen i sydvestra delen af lialfön (Shg och Mlmhg) samt likaså uti hela det inre af finska lappmarken mycket allmänt, i Enare och Utsjoki fMahnJ, Muonioniska och Enontekis (Sög & Pn). Detsamma är fallet i öfriga nordliga delar af landet, vid Torneå, Kemi (i flock ännu den 12 juni 1856), Uleåborg (M. v. W., Br. Nyl), i Pudasjärvi (Brdr)^ Kajana (Mgrn), Sotkamo (Aschan) samt mellan Wasa och Gamla Karleby (Äkenius) och i Kankaan- pää (Sandberg). Till Kuopiotrakten anländer den i senare hälften af april eller början af maj och flyttar derifrån i slutet af augusti (J. v. W.J; i juni månad har dess bo ofta anträffats i Suonenjoki k:ll, äfvensom i lisalmi (Aschan). På alla lämpliga ställen häckar den i norra Karelen (Nordm.); i trakten af Nyslott finnes den om våren mycket allmänt, men häckar sällan (Kerimäki, Lindforss); Tengström har funnit den kläckande vid Kexholm; norr om Ladoga är den icke allmän (Bachn.) och Sahlherg träffade den i ryska Karelen. Uti Birkkala fanns den talrikt i juli 1870 enl. ing. v. Knorring och vid Helsingfors förekommer den höst och vår, samt kläckte fordom talrikt omkring vattensamlin- garne i det s. k. Gloet (M. v. W.)\ något längre bort har Aschan anträffat den, möjligtvis kläckande, vid Ämans- träsket bakom Fredriksberg. I Yläne (J. Shlhg) och Uskela (E. J. Bonsd.) är den allmän och häckar; från Åland om- nämnes den af Bergstrand. Grönbenta snäppan vistas å till en del vattendränkta, tufviga kärrängar, såväl i närheten af, som aflägset från be- bodda ställen, samt på glest skogbeväxta, våta kärr med tufvor och stubbar (J. v. W.). Äfven denna fogel nickar med hufvudet och halsen samt observerar stillastående det den anser misstänkligt, hvarefter den pilsnabbt flyger upp i sned 159 riktning högt i luften. Då dess bo eller ungar ofredas flaxar den i luften nära intill och låter höra sitt ängsliga läte. Dess lockljud är ett klart och starkt jiff jiff, som höres ganska långt; dessutom har hanen om våren ett slags sång, hvilken han låter höra sväfvande högt i luften; den återgif- ves, ehuru knappt igenkänneligt med ett ofta upprep a dt tilidl tilidl. Sina fyra ägg lägger den i en fördjupning på en tufva i kärret. 15, Totanus ochropus (Linn.). Gråbcut snäppa, gropsnäppa. Musiasiipi-vikla, liarmaajalka-vikla. Artm. Of van mörkbrun med små hvita fläckar; vingarne svartbruna med alla si^olar af samma färg; armhåls- fjädrarne mörkbruna med smala hvita tvärband^ ställda snedt emot spolen; bakryggen svartbrun, stjerten och dess täckare hvita, i spetsen af pennorna 3 — å breda svarta tvärband; benen grågröna. Längd (näbben oberäknad) 9 tum, vingbr. 18 '/g till 19 tum, — Tringa Linn. Beskrifning. Den 1 y.^ tum långa näbben är utåt svart, mot roten blyfärgad; benen blygråa på ledgångarne grönak- tiga; iris mörkbrun. Gammal fogel i sommardrägt. Från näsborrarne till ögonen går på de småfläckiga tyglarne ett mörkt band; ofvanom detta och ögonen ett hvitt band, som baktill är fläckadt med små, mörka streck; hakan äfven hvit med myc- ket små, glesa punkter; kinderna hvitgråa, fläckade med svartbrunt; framhalsen på hvit botten med tätt stående mörka fläckar, som sammanflyta på sidorna af bröstet och kräfvan till jemngrått mot framryggen; hela underlifvet och undre stjerttäckarne rent hvita, ofläckade. Hufvudet ofvan, ända 160 från näbbroten svartbrunt med hvitaktiga fjäderkanter; öron- trakten på en ljusgrå bottenfärg med mörka längdstreck, halsen bakom matt svartbrun med hvitaktiga streck, fram- till öfvergående i fläckar af samma färg. Framrygg, skuldror, inre vingpennor och alla större vingtäckare på mörk, oliv- brun grund med gråhvita eller något mörka, mest trekantiga fläckar uppå fjäderkanterna och mörka fjäderspolar. Hand- pennorna svartbruna, alla med bruna spolar, de inre med något ljusare spetsar, armpennorna olivbruna; undre ving- täckarne och armhålans långa tjädrar svartbruna med många, smala, skarpt begränsade, hvita tvärband, som gå snedt öfver h vartdera fanet, bildande en vinkel med spetsen mot fjäderns rot. Bakryggen brunsvart med små, hvita fjäderkanter mot den snöhvita ofläckade öfvergumpen och öfre stjerttäckarne; stjertens inre tredjedel hvit, i öfrigt på hvit botten med 3 eller 4 breda, svarta tvärband på de mellersta, aftagande på de yttre från basen, så att den yttersta har blott ett tvär- band eller en fläck i utfanet vid spetsen. — Hanar och ho- nor äro lika tecknade. F. M. TJngdrägten skiljer sig från gamla foglarnes genom en mörkare, nästan svartaktig grundfärg på de öfre kroppsde- larne, der fjäderkanterna utmärkas af talrika, men små, gul- aktigt bruna fläckar; hjessan är mörkbrun, ofläckad och tyglarne svarta. F. M. Vinterdrägten är icke heller mycket olik; de hvita fläc- karne hafva en mer gråaktig anstrykning, hjessans fjädrar hafva hvitgråa kanter och sidorna af kräfvan äro tätare strec- kade af mörkt, utan fläckar och inblandning af grått. Efter Naumann. Dundrägt. (Maaninka d. 4 juni 1870). Ofvansidan öfver- vägande rostbrun med svarta fläckar och baud; hakan och underlifvet rent hvita med gråaktig kräfva; ett svart streck 161 går från näbbroten öfver hufvudet, blir bredare på nacken och fortsattes längs bakhalsen; från nacken sträcker sig en gren framåt på hvardera sidan af hufvudet; genom ögat går ett skarpt begränsadt svart streck från näbbviken öfver öron- trakten; längs midten af ryggen går ett band och andra på sidorna af bakkroppen, på vingarne och benen finnas svarta fläckar; stjertdunet långt och svart. F. M. Gråhenta snäpiyan har sitt utbrednings område uti mel- lersta och en del af norra Europa och Asien, men går icke särdeles högt upp mot norden; huruvida den kläcker i Stor- brittanien är osäkert, men deremot gör den det i Frankrike, Tyskland, i Skandinavien ända upp mot polcirkeln, i Öster- sjöprovinserna och största delen af Ryssland; söderut häckar den ända i Spanien och Grekland; i de sydligare delarne af Sibirien kläcker arten ända till Amurlandet och Japan. — Dess flyttningståg gå förnämligast längs floderna genom kon- tinentens inre, mindre talrikt längs kusterna. Arten öfver- vintrar i Medelhafsländerna och södra Asien och går äfven i Afrika ända till de sydliga delarne. I Finland är den jemförelsevis sällsynt och ej sedd nordligare än uti de mellersta delarne *), der den likväl ännu häckar. — F. Falck har skjutit den vid Åbo (Nordm.); i fin- ska fogelsamlingen finnas exemplar (IG juni 1855) från Us- kela, der äfven E. J. Bonsdorff skjutit en hona med fuUbil- dadt ägg (F. M.). Ekehom erhöll arten i Esbo d. 2 aug. 1840 och Kessler omnämner den från insjöstränderna i Olo- netz'ska guvernementet "'*). Vid Kuopio och Haminanlaks är den observerad årligen i enstaka exemplar (J, och M. v. *) Uppgiften att arten under flyttningarne ej skulle vara sällsynt uti Finland och Lappland (Droste-Hiilshoff, Borkums Vogelwelt 1869, s. 193) saknar således all grund. **) Meves fann den likaså ostligare vid Dwina. 11 1G2 W.) och en ungfogel (5 aug. 1847) från denna trakt förva- ras i finska samlingen. Slutligen har Aschan lyckats anträffa den häckande i Maaninka k:ll i norra Savolax den 4 juni 1870 nära intill Naarvanlaks gästgifveri (63^^ 12'); måhända går den i vårt land ännu nordligare, ehuru vi härtills icke hafva någon kännedom derom "■•'). Rörande fogelns förekomst i Maaninka har konrektor C. A. Aschan lemnat följande närmare meddelande. „ Stäl- let der fogeln anträffades med späda ungar utgjordes af en mindre äng, hvars midt upptogs af ett vattensjukt och med några videbuskar beväxt ställe. Ungarne, af hvilka tre sågos, voro nyss utkläckta, trafvade rätt raskt omkring i vattnet och vickade alltjemt på stjerten, då de stodo stilla, utstö- tande ett fint hsi eller psi. Föräldrarne flögo oroliga om- kring under det de läto höra sitt tick-tick-tick-tick^ hvilket blef allt hastigare ju närmare man nalkades ungarne. Der- under slogo de ned än på marken, än på någon gärdesgårds- stör eller dylikt och begge makarne tycktes vara lika ömma om sin afföda. Hanen blef skjuten och en unge tagen, hvilka sedermera öfversändes till sällskapet pro fauna et flora fen- nica. Äggen läggas således i medlet af maj; troligen före- kommer fogeln på långt flere ställen, men förblandas kanske ofta med grönbenan, hvilken han till storleken liknar." Liksom de närstående arterna låter äfven denna höra ett slags sång, hvilken Naumann återgifver med dlyih-dlyi- dlyi. Deremot afviker den på ett märkeligt sätt från de flesta andra små vadare derigenom, att den icke kläcker på marken, utan i träd; till detta ändamål begagnar den sig isynnerhet af gamla trastbon; ungarne skola utan vidare om- ständigheter utkastas derifrån och vårdas sedan på marken *) Grape förvexlar denna ocli föregående art bvarigenoni han kom- mer att anföra T. ochropus från Enontekis. 163 af förälclrarne. Förutom på kläckplatsen skall den vara mycket skygg. Äggen äro fyra till antalet, såsom hos de andra närslägtade arterna. Andra under slägtet: Actitis Boie (se sid. 139). 16, Totanus hypoleucus (Linn.). Drillsnäppa. Rantatilleri. Artm. Alla 'of re kroppsdelar^ äfven öfvergumpen^ samt krcif- vans sidor brungråa med svarta längd- och tvärfläckar; inunder rent hvit^ ofläckad; stjerten tillspetsad^ längre än vingarnej utåt med tvärband på hvit botten. Längd: 7 — 8 tum, vingbr. 14 — 15 tiiiu. — Tringa Linn. Benämningar^). Finska: tilleri, ranta-tilleri, -sipi, koski- sipi, sipitillus; tschipi, tschivi (uti Soukelo i ryska lappm. enl. Malmberg). Beskrifning. Näbben en tum lång, med näbbfåran gående till tre fjerdedelar af näbblängden, i spetsen hård och svart, mot basen svartgrå och på underkäken rödgrå; benen grönaktigt gråa, hos de unga mera gulaktiga; iris brun. Gammal fogel i sommardrägt. Från näbben ett hvitak- tigt band öfver de af en smal hvit rand omgifna ögonen tyglarne mörka, särdeles närmare emot ögonen; kinderna hvit- aktiga bakåt och på örontrakten streckade af brungrått; hufvudet ofvan brungrått, med mörka fläckar längs fjäder- spolarne; halsen ofvan och på sidorna ljust brungrå med mörka streck, tydligast på kräfvans sidor; hakan och stru- *) Vår svenska kustbefolkning sammanfattar alla små vadare som besöka stränderna (oftast Char. Mat. och minor, Tot. hypol., ochropus och glareola samt Tringa arterna) under benämningarne : strand-strykare, -springare och -strykel (Åland, Sievers) samt -stritjil och -löjpar (Osterb. Schalin) och -stripel (Porkkala). 164 pen på midten ofläckade, hvita; bröstet och hela underlifvet rent hvita, likasom äfven de undre stjerttäckarne. Hela ryg- gen, skuldrorna, öfvergumpen, öfre stjerttäckarne och ving- täckarne mörkt brungråa, med grönaktig sidenglans, ljusare fjäderkantuing och derinom ett svartbrunt, något slingrigt band, svarta spolfläckar och tvärs öfver dem ett eller två tvärband af samma färg*); på vingarne och bakryggen sak- nas dessa öfver spolfläcken gående mörka band. Handpen- norna svartbruna, inåt med smala, hvitgråa spetskanter, alla med bruna spolar; den andra med kanten af infanet på midten hvitspräckligt, den 3:dje med en hvit fläck på samma ställe, tilltagande på de följande pennorna, så att armpen- norna blifva hvita på begge fånen, på utkanten blott med en mörk fläck innanför den bredt hvita spetsen, vingens fram- kant hvit, de små undre vingtäckarne samt armhålans långa fjädrar rent hvita, ofläckade, de stora undre täckarne grå- bruna med hvita spetsar. De mellersta stjertpennorna brun- gråa med svarta spolar och tvärband, samt kantade med mörka fläckar; de följande lika, men med hvit spetskant, och sidorand; de yttre på hvit botten med svarta tvärband, som utåt blifva afkortade, så att yttersta pennan är hvit med blott ett tvärband eller en fläck i utfanet, innanför den bredt hvita spetsen, men med flere på infanet. F. M. Honan är något större än hanen, och har en mera enkel teckning. Ungdrägten liknar mycket föregående drägt, men har tyglarne småfläckiga, hufvudet ofvan brungrått med mörka och rostgula våglinier. Öfre kroppsdelarne brungråa med *) En af mig (M. v. W.) om våren målad fågel saknar de svart- bruna tvärbanden öfver spolfläckarne, men har i stället fjäderkanterna utmärkta af omvexlande mörka och ljusa tvärfläckar förutom på de främst liggande mindre skuklerfjädrarne. 165 svagt olivgrön, sidenartad glans, svartbruna spolar och fjä- drarne kantade af ytterst smala rostgula, och derinnanför ett svartbrunt band, som på de mellersta vingtäckarne och öfre stjerttäckarne ofta finnes dubbelt utmärkt; de sistnämnda dessutom jemte innersta vingpennorna, som äro af ryggens färg, med omvexlande mörka och ljust rostgula kantfläckar; de mellersta stjertpennorna hafva rostgul spetskant; näbben är blyfärgad, mot spetsen mörk. Nanm. och F. M. Viiiterdrägten hos yngre foglar liknar ungdrägten utom deri, att den saknar det mörka bandet innanför den ljusa ändkanten på fjädrarne å öfre kroppsdelarne, hvilka nu äro något mörkare utmed de svartbruna spolarne. Hos de gamla foglarne äro inre vingpennornas mörka tvärfläckar mera mar- kerade och gå delvis ända till spolen; på öfre kroppsdelar- nes öfriga fjädrar äro deremot de ljusa kanterna icke skarpt begränsade. Nauman n. Dundrägt. Ofvansidan ytterst fint fläckad, eller spräck- lig af svart, rostgult och grått; på hjessans midt utbreder sig ett svart längdband, med antydd fortsättning emot näbb- roten och på bakhalsen; från näbbvinkeln går ett smalt, och skarpt tecknadt, svart streck genom ögat och bakut i samma riktning; längs bakryggens midt ett bredare svart band; hal- sens sidor ofvan gråhvita, nedan af ryggens färg. Hakan, framhalsen, kroppssidorna under vingarne, vingkanten och hela underlifvet rent hvita; stjertens dun af ryggens färg, mycket långa. /'". M. Af alla våra strandpipare är dnllsnäppan den minsta och eger såsom häckfogel den vidsträcktaste utbredning. Den finnes till större eller mindre antal längs stränderna af haf, floder och sjöar i hela Europa från Nordkap till Grek- land och nordöstra Afrika; likväl torde den saknas vid Ryss- lands och Sibiriens emot det öppna Ishafvet vettande kuster 166 förutom möjligen vid floduiymiingarne. I de inre och tem- pererade delarne af samma länder går den deremot ända till Kamtschatka och kusten af Ochotska hafvet. — Den flyttar utefter floder och kuster samt vistas om vintern i sydliga delarne af Europa och Asien samt uti Afrika. — Uti Ame- rika finnes den icke, utan företrädes der af en annan art, T. maciilarius Z., som någon gång anträffats äfven i Europa till och med vid Östersjöns stränder. Det finnes knappt någon del af vårt land der den ej blifvit anträffad allmänt eller temligen allmänt, från sydli- gaste kusten ända upp till Ishafvet '^) (Schrader^ Malm)^ och österut ända till Onega (Kessl., Shlbg). Endast Middendorff säger uttryckeli gen (sid. 240), att han under sin resa ingen- städes såg den på lappska halfön och Lilljehorg anför den ej heller från Schuretskaja; troligtvis häckar den således ej på halföns yttre kuster åt ishafvet till (lika litet som vid Sibiriska kusten), men på dess sydkust och vid Imandra funno J. Sahlherg och Malmberg den år 1870 allmänt; för- modligen hade den redan flyttat bort, åk Middendorff \ iÖYV^^ hälften af september passerade samma trakter, i följd hvaraf den under hela resan ej blef observerad. — Äfven längs våra sydliga kuster uppehåller sig drillsnäppan knappast uppå de allra yttersta skärgårds klipporna. Enligt ungefärlig medelberäkning anländer drillsnäppan på följande tider till landets olika delar: till Åland omkr. den 29 april till Torneåtrakteu omkr. den 17 maj. ,. södra inre Österbotten ,, 18 „ ,, norra ,, ,, ,« ^.^ ,, „ södra lappmarken „ 26 „ „ norra „ „ 1 juni *) Af tillgängliga uppgifter framgår ej om arten går längre österut än till Nordkap eller Warangerfjord. „ sydvestra kusten „ 2 maj „ södra „ „ 7 „ „ Savolaks och Ka- relen 10- ■16 „ 167 Enligt dessa medeltal skulle den flytta hastigare längs kusten än uti det inre landet Mången gång anländer den tidigare, till södra kusten redan i medlet af april och till öfriga orter i samma förhållande. I medlet af juni kläcker den i Kuopiotrakten (Asch.) och i lappmarken i början af juli. Under senare hälften af augusti samt i september är den åter stadd på flyttning söderut. Sin hufvudsakliga rugg- ning har den då ännu ej afslutat och vid återkomsten om våren bär den redan sommardrägt. Den uppehåller sig mest partals och häckar vid insjöar, floder och bäckar, helst om stränderna äro steniga och busk- eller skogbevuxna. Företrädesvis håller den sig till de inre delarne af landet. Dess lockljud är ett behagligt sii-piip^ sii-piip och dess klingande, trefliga sång, om man så får kalla den, får man ofta höra under det fogel sväfvar fram öfver vattenytan och längs med strandens krökningar; den återgifves med tidihidi eller iittirili upprepadt flere gånger efter hvarandra, hvilket förskaffat den dess svenska namn drillsnäppa och det finska ranta-tilleri. Den är mindre rädd än någon af dess artförvanter och man kan. sakta roende i båt, lätt komma den nära och betrakta dess behändiga trip- pande och löpande utmed vattenranden uppå en ofta ganska starkt stupande bergsklack, mot hvars mörka fond fogeln synes än vackrare. Då den oroas låter den höra ett äng- sligt och långt utdraget tiih^ hvarvid den ofta sätter sig på stenar och andra upphöjda föremål. Sitt bo reder den bland gräs och buskar mer eller mindre nära vattnet, eller också begagnar den dertill en obetydlig fördjupning uti den jemna ler- eller sandstranden. 168 Brushane-slägtet Madietes cuv. Näbben af hufvudets längd, kortare än tarsen^ rät^ vid spetsen knappt nedböjd, mjuk, med af rundad^ hård spets; nähhfåran räcker nära till nähhspetsen. Näsborrarne smala, baktill bredare, omgifna af en hud- kant. Benen höga och spensliga med farsernas hud fram- och bak- till delad af tvärsömmar; uttån förenad genom ett hud- veck med mellantån ända mot första leden; intån har ett dylikt veck antydt; baktån liten, högt sittande, nående marken med spetsen; alla klorna något långa, svagt böjda. Vingarne inedelmåttigt långa, spetsiga, den första pennan längst, de inre armpennorna långa och vingens bakkant derigenom bågformigt urringad. Stjerten något afrundad, bestående af 12 jjennor. Fjäderkrädnaden är mjuk och tät, samt åtliggande, med undantag af hanarnes yfviga halskrage om våren. Brushanarne äro af medehnåttig storlek och stå nästan på öfvergång emellan slägtena Totanns och Tringa, till hvilka begge de af äldre författare blifvit förda. Att hanen i detta slägte är större än honan är ett egendomligt undantagsfall inom gruppen; hvad färgdrägten åter angår likna könen hvarandra blott i ungdrägten, men mindre i vinterdrägt och alldeles icke i sommardrägt. Eanarne äro då så olika teck- nade, att man knappt finner två individer, som vore hvaran- dra fullt lika, men den färgdrägt de en gång erhållit skola de återfå vid hvarje ruggning från vinter- till sommardrägt. Blott hanen bär under fortplantnings tiden en präktig hals- krage eller sköld af långa, täta, vid ändarne krusade fjädrar och har ansigtet betäckt med gula, tättstående vårtor, hvilka 169 under sommarens lopp spårlöst försvinna, hvarefter hufvudet åter blir helt och hållet befjädradt. Honans färgteckning är underkastad vida mindre förändringar och hon saknar äfven hvarje spår af ansigtsvårtor. — De lefva icke parvis utan i polygami och hanarne utkämpa före parningen häftiga stri- der sinsemellan; de samlas nemligen i mängd på bestämda platser, der de anfalla hvarandra, afvärjande med den ut- bredda skölden sina motparters hugg; också detta är en egen- domlighet som utmärker slägtet ej allenast bland de närmare slägtingarne, utan öfver hufvud i fogelverlden. Båda könen vistas tillsanmians endast under parningstiden; till och med flytt- ningstågen verkställa hanarne skildt från honorna och un- garne; endast såsom ungfoglar hållas könen ständigt i hvar- andras sällskap. Helst uppehålla sig brushanarne på sum- piga ängar, äfven nära hafskusten och förekomma vanligen under flyttningarne, isynnerhet om hösten, till mycket stort antal, så att de kunna utgöra ett fördelaktigt vildbråd; de äro enligt vår gällande lag fridlysta från sin ankomst om våren (eller redan från d. 15 mars) till och med den 14 juli. — Deras födoämnen utgöras af insekter, larver, maskar och dylikt, dem de uppsöka på våta eller fuktiga ställen vid sjöstränder, floder, elfvar och på kärr. Anm. Slägtnamnet Machetes, af Cuvier föreslaget är 1817, är inom ve- tenskapen allmänt begagnadt, hvarföre det bibehålles äfven här, ehuru Moehrings namn Philomachus är vida äldre (1752). 17. Machetes pugnax (Linn.). Brusliane. Suokukko. Artm. Hanen om våren 7iied halsh-age. Kroppens färgclrägt mycket varierande] vingpennorna svartaJdiga med första spolen hvit] stjertens mellersta j^^nnor med mörka band, de tre yttre gråa, merendels utan tydliga fläckar. Längd: hanen 12 tum, vingbr. 2-i t.; honan omkr. 10 tum lång. — Tringa L. 170 Finska namn. Suokukko, rautakukko ; pörhökukko, lie- jukukko (Pudasjärvi eiil. Bränder)] suokulainen (Muonio), tokkiinus (Mlmbg och J. Fellm.) Beskrifnmg, Näbben 1 7^ till 1 \'., tum lång, till färgen mycket olika hos hanen, vanligast mörk utåt spetsen, ofta isynnerhet om våren pomerans- eller rödgul, brungul eller liffärgad, sällan röd; hos unga foglar och honan är dess färg svartaktig, niot roten ljusare, gul- eller rödaktig. Iris mörk- brun. Benen äro till färgen underkastade lika stor förän- dring som näbben; hos ungfoglar men sällan hos gamla äro de grågröna; tarsen 2V2 tum hög. Fjädrarnes färgteckning är isynnerhet hos hanarne så omvexlande, att man såsom bestående knappt kan antyda annat än följande: de öfre vingtäckarne brunaktigt askgråa, med ljusare kantning och mörkare spolar; vingpennorna brunsvarta, spolarne hvita, utom i yttersta spetsen; de in- nersta vingpennorna äro på en ljus grundfärg tvärbandade af svart. Bakryggen jemte gumpen och stjerttäckarne mörk- gråa med ljusare ändkanter, de yttre hvita; armhålans långa fjädrar samt underlifvet bakut jemte undre stjerttäckarne hvita. Hos fogeln i ungdrägt saknas alltid de mörka tvär- banden på de inre ving- och mellersta stjertpennorna. Hanarne i vårdrägt hafva ansigtet, rdlt efter åldern mer eller mindre betäckt af gula. ujjuka vårtor; på halsen bära de en yfvig fjäderkrage, som börjar på nacken, betäcker hal- sens sidor och framdel, men är öppen baktill; ofvanför denna finnes en mindre nackkrage, bestående af kortare, från bak- hufvudet nedåt hvardera sidan liggande fjädrar, som oftast äro af annan färg an halskragen. Färgen på dessa kragar varierar hos olika exemplar i oändlighet: vanligen är dock en den rådande eller grundfärg (rostfärg i alla nyanser, gul- brunt, gråbrunt, rödgrått, hvitt och svart med violett, blå 171 eller grön skiftniug); merendels äro kragarne på denna grund- färg tecknade med fläckar eller tvärband af olika bredd, stundom mycket fint vattrade af svart eller grått på någon ljusare grund af annan färg, eller tvertom ljusa på mörk grund; någon gång äro de enfärgade, mörka eller ljusa, till ocli med hvita, men då ofta utåt kanterna med tvärband eller mindre fläckar af mörkt eller svart. Afven på ryggen och skuldrorna varierar färgen; vanligen äro fjädrarne der- städes mörka med ljusa kanter, mörkt fläckade eller vattrade af svart och hvitt eller rödbrunt; de undre partierna äro för det mesta svarta med inströdda ljusare fjädrar, eller rost- bruna, tvärbandade af svart, med eller utan blå glans; ving- täckarne äro vanligen qvar från vinterdrägten. — De flesta af dessa färgvariationer finnas representerade uti våra sam- lingar. Honorna i vårdrägt hafva merendels följande utseende: näbben svartaktig, stundom mot roten gulaktig; pannan vid näbben, ett otydligt band ofvan ögonen, samt hakan smut- sigt hvita; tyglarne mörkfläckiga; kinderna med mörkbruna streck; hjessan brungrå med svarta längdfläckar; halsen, kräfvan och bröstet gråbruna, med ljusare kanter på fjädrarne, och beströdda med rent svarta fläckar på ändarne af de nyutvuxna bland dem. På framryggen och skuldrorna finnas äfven nya, svarta fjädrar med skarpt markerade, gulbruna kanter bland de gråbruna från vinterdrägten, minst på vin- garne, som merendels hafva sina gamla fjädrar. F, M. — Denna drägt är renare hos gamla än unga honor. Uti vinterclrägt likna honorna och årets ungfoglar hvar- andra. Näbben är svart, och benen oftast gulaktiga; hakan, ett band ofvan och en fläck under ögat hvita; tyglarne svart- gråa, prickiga, stundom äfven ett från näbbroten nedåt gående fläckigt band; kinderna gråa, streckade; hufvudet 172 ofvan brungrått med svarta längdstreck; halsen, öfro bröstet och bröstsidorna brungråa med ljusare fjäderkanter; midten af underbröstet, buken, benens fjäderklädnad, undre stjert- täckarne, sidorna af öfvergumpen och öfre stjerttäckarne rent hvita. Framryggen och skuldrorna mörkt brungråa, med fjädrarne mörkare utmed spolarne, ljusare i kanterna; ving- täckarne af samma färg, men något ljusare och innanför den ljusa spetskanten mörkare; inre vingpennorna af ryg- gens färg och med svarta tvärfläckar; vingar och stjert såsom i sommardrägten. De två och fleråriga hanarne hafva uti denna drägt in- strödda fjädrar, antydande den individuella färgteckningen hos de olika exemplaren i sommardrägt, men dessa tillhöra vinterdrägten och utbytas om våren emot nya. Vid hvarje höstruggning förändras denna drägt i så måtto, att fogeln får allt flere dylika fjädrar af varierande färg, hvilka dock till formen öfverensstämma med de andra vintertjädrarne. Efter Naumann. Hos oss förekommer arten ej i vinterdrägt. Ungdrägt. Näbben svart, ljusare på underkäksroten; benen grönaktigt askgråa, grågula eller smutsigt orange- gula; hufvudet ofvan svart med rostgula fjäderkanter, livar- igenom svarta och rostgula längdband uppstå; dess öfriga partier samt halsen, kräfvan och bröstets sidor vackert rost- guhiktigt gråa, enfärgade, på kinderna, örontrakten och hal- sen bakom synas mörkare punkter och fläckar, hakan lju- sare, nästan ofläckad; halsroten, framryggen, skuldrorna, de större vingtäckarne och inre vingpennorna rent svarta med skarpt markerade, rostgula fjäderkanter. Stjertpennorna, isynnerhet de mellersta, äfven svarta med rostfärgad kant- ning, do yttre ljusare; vingarne såsom hos gamla foglarne, de små vingtäckarne mörkgråa med ljus grågul kantning. 173 Bakryggen, öfvergumpeu på midten och öfre stjerttäckarne brungråa med ljus kantning på de sistnämnda och derinom en mörk fläck; gumpsidorna, undre stjerttäckarne, buken, benens fjädrar samt midten af underbröstet rent hvita. F. M. Genom sin enfärgadt gråa hals skiljas de unga brus- hanarne från både de gamla och alla öfriga af våra smärre snäppor. Uti alla drägter skiljas hanarne derigenom, att de äro vid pass en tredjedel större än honorna] i ungdrägten hafva de samma färgteckning, men honornas är orenare, och benen oftast grågröna. Dundrägt. Hufvudets främre del ljust rostfärgad med ett svart streck längs midten af hjessan; mellan näbben och ögonen tvenne smala, nästan parallela små streck, som dock ej uppnå någondera; örontrakten ljusare, nästan hvit; nac- ken småfläckig af svart, öfre kroppsdelarne spräckliga af gulgrått, rostbrunt och svart, samt försedd med fina hvitaktiga spetsar på dunen; benens yttre delar mörkspräckliga; bröstet och underlifvet enfärgade, Ijusbruna eller blekt ockragula. (Gotland, Sv. riksmuseum.) De unga foglarne och isynnerhet sådana, som i sin utveckling blifvit mera sentida än andra, antaga den utpräg- lade vårdrägten senare än de gamla foglarne; det händer derföre, att en eller annan ännu vid sin återkomst till Tysk- land följande vår icke har halskragen fullt utvuxen; någon- gång kan detta vara fallet ännu då de anlända till vårt land; våra samlingar ega nemligen ett exemplar med ännu ej fullfärdig krage. Uti gamla verldens nordligare delar fortplantar sig hrushanen på ett temligen vidsträckt område; den häckar i mängd uti Skandinaviens norra, men till mindre antal i dess södra delar; vidare finnes den i Östersjöprovinserna talrikt samt i norra och mellersta Ryssland, äfvensom uti Sibirien 174 äium uti de arktiska trakterna (75^) och österut ända till Kam- tschatka. I mellersta Europa kläcker den ännu uti en del af Storbritannien och norra Frankrike, i Tyskland ända uti Sachsen, ehuru fåtaligt och blott ställvis, der uppodlingen af kärrmarker ännu ej undanträngt arten. 1 Holland och Bess- arabien skall den dock finnas ymnigare. — Flyttningstågen ske hufvudsakligen längs floderna, i någon mon äfven längs kusterna; arten kommer sålunda till vintern till länderna om- kring Medelhafvet och Svarta hafvet samt till södra Asien; i Afrika går den ända till södra delarne. — Ehuru an- träffad på Nord Amerikas vestkust är den likväl ej utbredd derstädes. Inom vårt område häckar den egentligen i de nordli- gare, men på sina ställen äfven i de sydligare delarne, ehuru här till mindre antal; under sträcktågen synes den vara tal- rikare i landets sydöstra än dess sydvestra delar. — I Lapp- marken anträffas den ofta häckande ända på kustlandet vid Ishafvet (SchracL); på norra och östra kusterna af lappska halfÖn är den icke sällsynt fMuId.J; i Utsjoki och Enari fann Malm. den allmänt så långt tallskog växte och i Torneå lappmark linnes den äfven uti skogsregionen fSbg & PnJ. I trakten af Torneå såg ilf. v. Wright år 1856 en flock hanar ännu den 10 juni och i Pudasjärvi finnes den under sträcktiderna allmänt, längre fram på sommaren sällsyntare, ehuru den dock kläcker derstädes (Brdr). I Uleåborgs trakten häckar den talrikt och finnes isynnerhet om hösten i stor mängd (K. HildénJ; i omgifningarne af Wasa och Gamla Karleby är den enl. B. Alcenius likaledes talrik om våren och häckar till mindre antal, men synes derstädes ej vara föremål för jagt (jäg. fb. tidskr. 18G9). I mindre floc- kar sträcker den vår och höst vid Kajana (Algrn), i Kuopio vissa år (J. v. IT., Svndr, Asch.); i Nyslotts trakten (Lind- 175 forss) samt Petrosawodsk (Gunther) anträffas den då och då, oftare vid Fredriksliamn (Sohlman); ehuru den antagligen häckar på sina ställen i dessa nejder är derom likväl intet meddeladt. Flyttningstiderna är den vid Kexholni allmän *) och häckar troligen der; åtminstone hafva nyss flygvuxna imgar visat sig tidigt nog i augusti (Tgstr.). I Nyland är den äfven allmän sträcktiderna (M. v. W., AscJian) och uti Mäntsälä socken fann eleven B. 82^00/ om sommaren år 1871 tvenne bon med ägg, hvilka fullkomligt öfverensstämma med brushanens; på stället hade häckat flere par, men följande år visade de sig icke mera. Afven i Abo trakten har arten häckat i Haliko s:n på Toppjoki egendom fE. J. Bonsd.j. I Yläne fShgJ och på Åland (Bergstr.) är den funnen, ehuru ej häckande. Till södra delarne af landet kommer brushanen, enligt ungefärlig medelberäkning, i början af maj; till Uleåborgs trakten (65«— 6G") i medlet, och till lappmarken (67^-69^) de sista dagarne af sannna månad; till ishafskusten uppger ScJwader att den anländer straxt efter medlet af juni månad. Andra gruppen: Phalaropodinae Gray. (se sid. llö). Närmast är denna lilla grupp beslägtad med slägtet Totanus isynnerhet underslägtet Aciitis, af föregående grupp, men den skiljes från detsamma och alla öfriga vadare genom egendomligheter, som stå i sammanhang med dess afvikande lefnadssätt. De äro nemligen mer än arterna af ofvannämnda slägte anvisade till vattnet såsom uppehållsort och hafva både fjäderklädnaden och fötterna lämpade derefter. I följd härai *) Får inau tro Fischer (Zool. Garten 1870), så häckar den allmänt på niorasen i Petersburger Guvernementet. 176 påminna cle på sätt och vis om simfoglarne, oaktadt de äro verkliga vadare. Med slägtet liecurvlr östra, som äfven har simfötter eger denna grupp ringa slägtskap och redan kropps- ställningen betingar deras särskiljande som egna grupper. Den för begge utmärkande simförmågan återfinner man, ehuru i mindre utvecklad form, hos öfriga vadare t. ex. af slägtet Totamis. — Hit hör blott ett slägte. Si msiiäpp -slägtet (Plialaropiis briss). Näbben rät^ medelmåttigt lång^ mycket svag^ vid roten något nedtrycJd, trind eller i spetsen af 'plattad -, öfverkäken i spetsen något nedböjd^ sidofåran räckande nära intill spetsen^ som är hård. Näsborrarne aflånga^ framtill smala^ korta^ liggande uti en mjuk hud^ som bildar en upphöjd kant omkring dem. Benen icke höga. svaga^ nakna högt öfver hälledenj tar- serna från sidorna starkt hoptryckta^ j^^ fram- och baksidan delade med tv är sömmar', tårna tunna^ de tre främre förenade med simhud till första leden^ derefter ända till klon kantade med en flikig hinna; baktån liten^ med. eller utan hudflik. Vingarn e temligen långa, mycket spetsiga, med långa inre armpennor och bakkanten af vinge7i derigenom inskuren; första handpennan längst, de öfriga jemnt aftagande i längd; fram.om första pennan finnes en liten outbildad. Stjärten icke lång, bestående af 12 pennor, nästan kil- formig med långa öfre och undre täckare, som, räcka till p)^nnornas spyets. Fjäderklädnaden är mjuk och tätt åtliggande och isyn- nerhet på undre kroppsdelarne sördeles tjock, liknande den hos simfoglarne. 177 Hithörande foglar äro små, tecknade med behagligt framstående askgråa och lifligt rödbruna färger. Tvenne gånger om året rugga de gamla foglarne fullständigt (utom de stora pennorna), men de unga göra det endast ofullstän- digt, och erhålla först såsom treåriga sin utbildade färg- drägt; de yngre foglarne äro också mindre vackra; könen äro öfver hufvud taget lika tecknade. Simsnäpporna tillhöra den kalla zonen, endast en nord- amerikansk art vistas i den mera tempererade, de öfriga uppehålla sig der blott under vintermånaderna. De häcka vid sött vatten, men vanligen icke långt från hafvet; flygten är lätt, snabb och vacker, på stränderna löpa de behändigt och fort, i hvilket hänseende de mycket likna småsnäpporna (Tringa)^ tillsammans med hvilka de ofta förekomma. Sina flyttningståg verkställa de, likasom nämnda foglar, ofta uti stora svärmar; i allmänhet äro de föga skygga och låta ofta höra sitt pipande läte, hvilket liknar småsnäppornas; de simma mycket lätt och stundom långt ute från stranden, samt nicka derunder med hufvudet; egendomligt nog skola de likväl icke dyka under vattnet. Födoämnena äro de vanliga, in- sekter, maskar och andra små djur. De lefva parvis och makarne visa hvarandra mycken tillgifvenhet. De två arter, som förekomma i Europa, hafva begge blifvit funna äfven hos oss. På grund af näbbens olika form hänföras de af flere författare till tvenne skilda slägten. a) Underslägtet Lobipes Cuv. Phalaropus hyperboreus (Linn.). Smalnäbbad simsnäppa. Vcsipääskynen. Artm. Näbben trind ända till den smala spetsen, vid roten mer hög än bred- baktån utan hudjlik. Om sommaren 12 178 ofvan svarthruii^ Jiakan^ halsen och underlifvet hvita^ hos gamla foglarne ett rostbrunt hand omkring halsen; vingarne med ett snedt^ kvitt tvärband. — Tvinga Linn. Tringa lohata L. S. N. 1758; Ph. cinereus Briss. 1760; Tr. hyp. Zr., 1766, Holmgr.; Fh. angustirostris Namn. 1836, Nilss. Namnet Ph. hyp. är således icke det äldsta, men bibehålles likväl här såsom det mest brukliga och derföre i en handbok lämpligaste. Finska namn. Vesipääskynen (Muonio), vesitiainen (norra lappm. enl. Malm); peukalonpää (Fellman); kaitanokka- vesipääskynen fMbgJ^ -vesisipi (Nyldr). Beskrifning. Den 10 — 11 linier långa näbben är svart; iris brun; tarsen 9 — 10 lin. lång; mellantån jemte klo 9 till 1 0 lin. lång. Benen äro hos unga foglar liäärgade med blå- aktiga ledgångar och simhud-flikar, hos de gamla smutsigt Ijusblåaktiga med mörka leder och tarserna inåt samt hud- flikarne mera liffärgade; om våren mera gulaktiga, då benen i öfrigt äro något grönaktiga. Gammal fogel i sommardrägt. Hakan och framhalsens öfre del, samt en ring omkring ögonen snöhvita; hela huf- vudet ofvan, på sidorna och ned på nacken mörkt skiffer- grått, längs bakhalsen fortsatt i ett smalt band; omkring nedre delen af halsen en vackert och starkt rostbrun ring, uppåt sträckande sig till örontrakten. Halsroten, kräfvan och bröstets sidor mörkt skiffergråa med ljusare fjäderkanter emot det rent hvita underlifvet; framrygg och skuldror svart- gråa, med tjädrarne på sidan af framryggen, åt utsidan, kan- tade med rostbrunt och sålunda bildande emot skuldrorna tvenne, i en spetsig vinkel sammanlöpande längdband af rostbrun färg; de öfriga fjädrarne med smal dylik kantning, de inre vingpennorna och mellersta stjertpennorna äfven bredt rostgult kantade, i spetsen smalt. Handpennorna ocli deras täckare svartbruna, de förra inåt fint kantade med hvitt, spolarne hvita, inåt ljust brunaktiga; armpennorna mattsvarta 179 med breda, hvita ändkanter, som fortsättas i smala sido- kanter; vingtäckarne svartbruiia, de stora med en bred, hvit spets, bildande ett snedt tvärband öfver den hoplagda vingen, de följande med smalare hvitgrå kantning, de minsta utan; vingkanten och vingen inunder gråa; bakryggen och öfver- gumpen ljusare, med mycket smala ljusa ijäderkanter; de yttre stjertpennorna brungrå med hvit kantning. F. M. Yngre fogel (2-årig) i sommardrägt. Isängs midten af pannan går ett prickigt band, upp till den svartbruna hjes- san; från näbbroten genom ögat och ned på örontrakten går ett dylikt och ofvanom detta ett hvitt; kinderna, hakan och strupen hvita; midten af nacken och i sammanhang dermed halsens nedre del rundt omkring rostfärgad; kräfvan derunder först hvit, derefter gulgrå, fläckig, på sidorna af bröstet och bakut öfvergående i allt mindre fläckar på den hvita grunden; — i öfrigt såsom hos de äldre foglarne. Vinterdrägten är sällan ren, emedan den ej hinner blifva färdigt utbildad innan sommardrägtens tjädrar framkomma; en utbildad sådan har följande utseende. — Pannan upp till hjessan, ett band ofvan ögonen och ut på tinningen, tyglarne, hakan, strupen, kinderna och större delen af framhalsen, samt bröstet och magen rent hvita; bakdelen af hjessan grå, med fläckar af blåaktigt hvitt och svarta spolstreck; ett mörkt band från framsidan af ögat, inunder detsamma och i en båge utlöpande på örontrakten, fläckigt af hvitgrått och svartaktigt. Halsen bakom, något på sidorna och kräfvans sidor ljusgråa, något fläckiga och på sistnämnda ställe med rostgul anstrykning; framrygg, skuldror och inre vingpennor gråa, inåt mörka, med svarta spolar och hvitgrå kantning; så äfven de mellersta stjertpennorna. Bakrygg, vingar och stjert såsom i sommardrägten. — Efter Naumann. 180 TJngdrägten liknar vinterdrägten, men har tyglarne svagt gråa; hjessans svartgråa färg framtill mera skarpt begränsad, och fjädrarne med smala, rostfärgade fjäderkanter; nedre delen af framhalsen, kräfvans och kroppens sidor mera jemnt gråa; utan fläckar, eller otydligt streckade. Framryggen, skuldrorna, och inre vingpennorna svartbruna med rostgula fjäderkanter, som äro smala i spetsarne, likaså de mellersta stjertpennorna; i öfrigt lik de andra drägterna. F. M. Dundrägt. Hufvudet, strupen och halsen beklädda med gulaktigt rödt dun, som vid roten är svart; denna senare färg träder tydligare fram på bakhufvudet, med inblandade röda fläckar, som hos äldre exemplar bilda ett längdband; ryggen och vingarnes ofvansida först gulröda med svarta fläckar; sedermera tilltager det svarta allt mera ; buken snö- hvit eller med grön anstrykning; näbben lång, tunn, svart; benen långa, gulaktiga, framtårna med små hudflikar. — Th. Kriiper (Naumannia 1857 sid. 59). Denna simsnäppa, den sydligare af Europas tvenne arter, fortplantar sig uti de arktiska delarne af begge kon- tinenterna. Sydligast gör den det i Skottland, på Hebri- derna och Island, der den förekommer icke sällsynt. På Spetsbergen saknas den, men kläcker deremot uti Lappmar- kerna till större antal; likaså uti nordligaste Sibirien från Obviken och Novaja Semlja till Kamtschatka och emot norden ända i Taimyrlandet. Uti Amerika är den funnen häckande ännu nordligare, ehuru den på Grönland ej går så högt upp som följande art. — Flyttningstiderna följa flockarne dels kusterna, dels också floder uti det inre af landet; arten kommer sålunda till sydliga Europa, samt Kaspiska hafvet; äfven i östra Sibirien, Japan och Ostindiska öarne sträcker den, samt i Amerika till Kalifornien och ända i tropikerna. 181 Hos oss häckar den smalnähhade simsnäppan blott i lappmarken, dit den om våren kommer i stora svärmar; i landets öfriga delar ses den sällan under fljttningarne och blott i mindre flockar. — Till norra lappmarken anländer den enligt Schrader mot medlet af maj och i slutet af au- gusti beger den sig åter bort; derunder anträffade samme ornitolog den mycket allmänt på kusten och öarne öfver- allt der smärre vattensamlingar funnos; uti de inre delarne, Enare och Utsjoki, fann deremot Malm den förekomma spar- samt; ehuru den var mycket utbredd. Om våren flyttar arten norrut allt efter som vattnen blifva isfria, och drager sig sedan till aflägsnare platser för att värpa (Fellm.J; så an- kom den under den sena våren år 1867 till Muonioniska först den 17 — 21 juni, eller vid islossningen, uti stora flockar längs Torne-elf (Norrlin och Malmberg) och den häckar äfven till mindre antal uti samma socken samt i Enontekis, der Mäklin vid Karesuanto fann ungfoglar den 8 aug. 1853 (Arth. v. N:nnJ, och B, Fries i medlet af juni 1832 såg den uti flock vid Wittanki (Sk. Fn.). Äfven på lappska halföns östra och norra kust är den allmän enligt Middendorff, som den 8 juli fann svärmar af ända till 100 stycken ungfoglar vid Eybatschi på nordkusten; vid mynningen af Hvita hafvet, Deveatoi, funno Sahlherg och Malmberg ungfoglar den 5 — 8 ang. 1870, men längre inåt visade de sig icke på kusterna af Hvita hafvet. — Under flyttningarne är den funnen på några ställen i öfriga delar af landet. D:r Ehr ström har insändt den från Torneå; vid Gamla Karleby är den skjuten enligt lektor E. Boehm. J. v. Wright träffade den 3 juni 1837 en flock af 3 st, vid Haminanlaks nära Kuopio, der den i öfrigt icke lärer blifvit anträffad. I Pieksämäki sköt mag, Majander en den 6 juni 1848 och på Harviala egen- dom nära Tavastehus anträffade hr Brusin tvenne exemplar 182 om våren år 1871; vidare är den skjuten på Onas i Sibbo s:n den 6 juni 1847 af V. Falck (alla i F, M.), AL v. Wright har derjemte antecknat den såsom insänd från Uguniemi socken och vid Borgå har hr Ekehom erhållit fogeln i juni 1847 (Norm. skol. mus.; d. 6 aug. enl. en tryckt katalog). Den kläcker vid små vattensamlingar både på öar och fasta landet, såväl i dalar som på lägre, jemna och träd- bevuxna berg. Boet är en liten fördjupning i marken, fo- drad med blad af dvergbjörk; äggen äro 4 till antalet. Fo- geln är föga skygg och särdeles behaglig samt ledig i sina rörelser, då den nickande simmar omkring på vattenytan (Schracl.). Ehuru den häckar vid sötvatten vistas den dock ofta simmande på hafvet, till och med långt från land; redan ungarne i dundrägt kunna simma. h) Underslägtet Phalaropus Citv. pt. Phalaropus fulicarius (Linn.). Brcdnäbbad simsnäppa, Artrn. Näbben bred^ ned plattad och framtill mycket mer bred än hög; baktån med en liten hudflik. O fre kroppsde- larne om sommaren svartbruna med rostgula fjäder- kanter', hufvudet grått och underlifvet rostbrunt; om vintern of van askgrå och under hvit. — Tringa Linn. Längd: 1^/2 till 9 tum. Tringa fulicaria Linn. S. N. 1758, Holmgr, ; Ph. rufescens Briss. 1760; Ph. platyrhinchus Temm. IS 15, Nilss. Finska namn. Leveänokka-vesipääskynen (3Lbg)., -vesi- sipi (Nyldr). Beskrifning. Näbben 10 till 11 tum lång, till färgen hos unga foglar smutsigt brunaktig, hos gamla grönaktigt brun, om våren olivgul. Iris brun. Benen hos gamla foglar 183 utvändigt olivgröna, invändigt och på tåflikarne ljust oliv- gula; tarsen 10 till 11 liuier hög, mellantån med klo lika lång. Gammal fogel i sommardrägt. Hela framdelen af huf- vudet, till nära ögonen, hjessan, samt i en fortsättning bakåt ett smalt band ut på bakhalsen sammetsartadt brunsvart; omkring ögonen ett hvitt fält, som fortsattes, ehuru orenare, ned på sidorna om bakhalsens mörka band. Den öfriga delen af halsen, kräfvan och hela fogeln inunder af en skön och frisk rostbrun färg. Halsroten, framryggen och skul- drorna brunsvarta eller rent svarta, med breda hvitaktigt rostgula fjäderkanter, på spetsarne ytterst fina, så att svarta och ljusgula, något ojemna längdband bildas på dessa kropps- delar; de inre vingpennorna och mellersta stjertpennorna mörkgråa med dylika kanter; vingtäckarne ljusgråa (urblekta sedan vinterdrägten) de större med hvit kantning, de största med breda, hvita ändkanter, bildande ett bredt, hvitt band snedt öfver den hoplagda vingen. Handpennorna och deras täckare, svarta med hvita spolar, på kanten af infanet lju- sare, mot roten hvitaktiga, de inre äfven på utfanet, och med gråhvita ändkanter; armpennorna först mörka, sedan jned grå spolfläck och hvit kantning, som tilltager så att den sista af de yttre är helt hvit; bakryggen svartgrå, med rostfärgade fjäderkanter; stjertpennorna mörka, de yttre, mörkgråa, med hvit kantning. ZooL mus. Begge könen äro lika tecknade; honan är något större än hanen, de yngre foglarne afvika isynnerhet beträffande hufvudets färgteckning, som har följande utseende hos en Ett- eller två-årig fogel. Ett band kring näbbroten mörkbrunt och i sammanhang dermed hufvudet ofvan samt ned längs nacken svartbrunt med rostgula fjäderkanter, i öfrigt grågulaktigt; omkring ögonen ett hvitaktigt fält, som bakåt blir orenare och på örontrakten har en mörk fläck; 184 kroppens ofvansida svart med starkt rostgulaktigt bruna fjä- derkanter, som i spetsarne äro smala; inre ving- och mel- lersta stjertpennorna med rostgula kanter; vingtäckarne mör- kare. I öfrigt af samma teckning som föregående. Temligen lika h varandra, men mycket olika föregående äro följande drägter. Vinterdrägten. Hufvudet, halsen, bröstet och underlifvet hvita, med undantag af ett svart böjdt band från trakten framom och inunder ögonen, bakåt och nedåt på örontrakten, samt en större flack på nacken och bakre delen af hjessan, hvilka äfven äro af svart färg, framåt öfvergående i små fläckar. Sidorna af halsroten, framryggen, skuldrorna och kroppsidorna behagligt ljust askblåa (af samma färg som manteln hos vissa Larus arter), med smala, på fjädriirnes ändar något bredare, ljusa fjäderkanter; på halsrotens rygg oftast några små mörka fläckar. Bakryggen och gumpen askgråa med en mörkare skuggning vid tjäderspolarne; ving- täckarne mörkgråa med smal, hvit kantning på de större samt breda spetskanter på de största; inre vingpennorna äfven med hvita kanter; ving- och stjertpennorna i öfrigt såsom ofvan. — Naum. och Zool. mus. TJngdrägten har på hufvudet ungefär samma teckning som vinterdrägten, men af svartbrun färg, äfvensom ett dylikt band från nackfläcken på hvardera sidan af hjessan ut på pannan, ofvanför det hvita bandet, som går öfver ögonen och upptill begränsar den rödgrått skuggade örontrakten. Huf- vudet i öfrigt, halsen och underlifvet hvita; bakhalsen, si- dorna af kräfvan och bröstet rödgulaktigt gråa. Framrygg, skuldror och inre vingpennor, samt mellersta stjertpennorna svartbruna, med ljust ockergula fjäderkanter; de små ving- täckarne mörkgråa, de större bakut ljusare och med hvit 185 kantning; de största med hvita spetskanter; vingar och stjert såsom hos de gamla. — Efter Naumann. Högst upp i den arktiska zonen har breduäbbade sim- snäppan sin sommarstation. Uppå Spetsbergens vestkust till (80^^ 10') häckar den, men finnes ymnigare uti nordligaste Sibirien till 75^ och österut ända till Kamtschatka, men icke uti de inre delarne. Också på överiden emellan Asien och Amerika förekommer arten; i norra delen af sistnännida verlds- del finnes den allmännare än föregående art samt går ända till Ib^ n. br.; på Grönland är den mycket allmän norr om 68^ — Arten flyttar enligt regeln utmed hafskusterna och endast undantagsvis längs de största flodvägarne. Dess stråkvägar gå utmed norska kusten till Nordsjöns stränder der den öf- vervintrar, något enda exemplar flyttar genom finska viken till Östersjön; lika fåtaligt kommer den till Svarta hafvet, men uppgifves finnas i större mängd vid Kaspiska hafvet, Aralsjön och Baikal. I östra Sibirien samt Amerika sträcker arten talrikare och går ända till Kalifornien. Äfven i Indien är den funnen någon gång liksom vid Medelhafvet. Egentligen tillhör den sålunda icke vår fauna ty den häckar ingenstädes hos oss och är äfven under flyttningarne ytterst sällan erhållen. Blott vid Ishafskusten förekommer den enligt Seh^ader årligen i oktober och in i november månader, stadd på flyttning vesterut, uti de små vikarne af Waranger fjorden; den 12 okt. 1849 fann han ett par vid Wadsö. Deremot har arten härtills aldrig erhållits uti någon annan del af Finland, än vid sydkusten, der ett exemplar *) *j Uti Öfv. af f. vet. soc. förh-, 1853—55 sid. 72 omnämner framl. statsr. v. Nordmann såsom nti Universitetets samlingar befintligt, ett exemplar skjutet i Esbo i maj 1841 ; att dermed rätteligen menats ofvan- nämnda exemplar är så mycket mer påtagligt, som M. v. W. uti sina noggranna daganteckningar från denna tid icke omtalar ett så anmärk- 186 blifvit skjutet och tillvarataget den 10 november 1851 uti Esbo (Tvielp) samt sedermera öfverlåtits af komiss. Ekehom till finska museum; det är en gammal fogel i öfvergång till vinterdrägt. Det synes icke vara omöjligt, att arten under förbifar- ten oftare besöker kusterna af finska viken om senhösten, men det förtjenar anmärkas, att den veterligen aldrig erhållits här eller vid Skandinaviska kusterna om våren; antagligen flyttar den då så långt från kusten att den ej ertappats. Tredje gruppen: Tringinae Bonap. (se sid. 116). Denna grupp sammanföres ofta med den följande på grund af näbbens mjukhet och de fria tårna, men ögonens ovanliga läge hos de senare tyckes dock göra dem till en naturlig grupp för sig. Hos den nu i fråga varande är näbben kortare än den nakna delen af benet, öfverkäken är urholkad ända i spetsen, men omfattar icke den undre med kanterna; mer- endels äro benen nakna något öfver hälleden och ögonen hafva alltid normalt läge. Det enda hithörande slägtet Tvinga har man fördelat i flere underslägten. Småsiiäpp-slägtet (Triiiga lio. p. pt.) Näbben af olika form^ lika lång eller längre än hufvudet, spenslig och mjuk med något hårdare spets • rät eller ningsvärdt fynd och alla anteckningar äfvensom kataloger för vårt exemplar uppgifva ofvanstående datum. — I förbigående må anmärkas, att M. v. W. uti en år 1848 handskrifven namnlista öfver Finlands foglar efter denna arts namn antecknat „Enare", utan att anledningen dertill kunnat utredas. Malm upptager alls icke arten från det inre af lapp- marken ej heller Schrader (uti Nanmannia 1853); den senares namnlista uti Isis (1842) lemnar det alldeles osagdt, om han trätfat arten blott vid kusten eller äfven inne i landet. 187 mot spetsen lindrigt nedböjd^ vid roten hoptryckt^ jramåt rundad eller under större eller mindre delen af sin längd afplattad'^ nähhfåran gående till två tredjedelar af öf- verkäkens längd. Näsborrarne nära pannan^ små, smala, baktill något bre- dare^ omgifna af en hudkant^ som kan tillsluta dem. Benen temligen höga, spensliga^ svaga och veka^ samt nakna till olika höjd öfver hälen; tårna tre framåt^ ända till roten fria från hvarandra, smala; baktån kort och liten^ knappjast nående marken, eller saknas alldeles (hos en enda art); benens hudbeklädnad delad fram och baktill genom tvärsömmar. Vin garn e medelmåttigt långa, mycket spetsiga; första pennan längst, armpennorna korta, de innersta förlängda; fram- för den första stora handpennan finnes en liten och outvecklad, styf penna. Stjärten bestående af 12 pennor, kort, antingen tvär, till- spetsad eller dubbelt inskuren. Såsom redan namnet antyder äro småsnäpporna *) foglar af mindre storlek; blott några kunna i detta afseende jemföras med en större trast, men de flesta äro betydligt mindre. Fjäderklädnadeii är mjuk och tät, samt ombytes tvenne gånger om året; dess färg är aldrig lysande, utan merendels grå eller bran, med rostfärgade teckningar, allt efter ålder och årstid. Båda könen likna hvarandra, ehuru honan är något större än hanen; ungarnes drägt närmar sig mera till vinterdrägten, men är olik både denna och som- mardrägten. *) I stället för den af Nilsson i literaturen införda benämningen strandvipor, hvilken kan vara missledande, har prof. Sundevall föresla- git småsnäppor; äfven för de enskilda arterna äro samma författares svenska namn här antagna. 188 De finnas utbredda uti alla delar af jorden, men till- höra såsom häckfoglar företrädesvis de kalla och tempere- rade delarne och tillbringa vintern uti varmare länder. Sträck- tågen mellan sina sommar- och vinterstationer verkställa de uti stora svärmar och flyga helst uti skymningen, morgon och qväll, äfven på häckningställena uppehålla de sig gerna i sällskap och en del arter draga sig straxt efter det un- garne blifvit fullvuxna till hafssträn derna, andra åter hålla sig mera uti inre delarne af landet på flodstränder der de finna en mjuk botten, hvarpå de vada och uppsöka sina födoäm- nen; blott sällan simma de på vattnet och endast uti stor nöd dyka de derunder. Likasom närstående smärre vadare lifnära de sig af insekter och vattendjur. Deras läte är ett fint pipande eller ett nästan surrande ljud, som hos några arter fortsattes utan af brott en längre stund. De för vår fauna anförda arterna kunna anordnas uti mindre under slag fen på följande sätt: A. Med baktå: 1. Näbben hoptryckt från sidorna ända till framom midten, mer hög än bred; underkäkens vinkel utdragen i en lång och smal fåra mot spetsen, d , Näbben längre än hufvudet och tar sen. a. Tringa L. s. str. Näbben blott i spetsen nedplattad och bredare än i midten, rak; tarsen lärigre än mellantån med klo; sfjerten tvär. Tr. canutus. b. Arqvatella Baird. Näbben såsom hos fö- regående^ näsfan räf ända till spetsen] un- derbenet befjädrat långt ned mot leden, tarsen kortare än ynellantån med klo; sfjertens mel- lersta pennor längst. Tr. maritima. 189 c. Pelidna (Cuv). Nabhen i spetsen höjd nedåt; underbenet naket högre upp^ tarsen längre än mellantån med klo; stjertens mellersta pennor längst. Tr. subarqvata, Tr. al- pina. a'. Actodromas Kaup. Nähhen af hufvudets och tarsens längdj rät; de mellersta stjertpennorna längst. Tr. minut a ^ Tr. Temminckii. 2. Limicola Koch. *) Nähhen hoptryckt vid hasen, från näshoi^rarne framåt nedplattad och mera bred än hög^ i spetsen afsmalnande och svagt nedåthöjd; underkäkens beg ge hälfter förenade i en vinkel, som räcker blott till näbbens första tredjedel^ utan fåra i midten. Tr. pygmcea. B. Utan b akta: Calidris Illig. Näbben af hufvudets längd. Tr. ar en aria. Af dessa arter utmärkas Tr. canutus och maritima genom en mera sammanträngd kroppsgestalt oeh genom sin storlek; de påminna derigenom något om Scolopax; hvilket äfven kan sägas om Limicola i följd af den böjliga näbbens byggnad. Actodromas åter visar en viss likhet med Actitis bland Totanerne, och ehuru Calidris genom sin brist på baktå *) De flesta författare särskilja åtminstone Calidris, men äfven Li- micola såsom egna slägten; så äfven Naumann, hvilken M. v. TT. här uti helt och hållet följt uti sitt efterlemnade manuskript. Utg. har likväl ansett sig för konseqvensens .skull böra sammanföra dem, emedan uti när- varande handbok andra arter, som förete samma eller en likartad afvi- kelse från sina saraslägtingar, icke särskiljas: så t. ex. Picus tridactylus. Lams tridactylus och Charadrius helveticus, hvilka alla framför de andra arterna uti sina slägten utmärkas förnämligast genom baktåns från- eller närvaro, samt å andra sidan Phalaropus fulicarius, hvars näbb lika myc- ket afviker från sin samarts i slägtet, som Limicola från sina. 190 kunde anses beslägtad med Charaårins^ är detta dock endast en oväsendtlig analogi, ty den är i öfrigt på det närmaste förvant med Actodromas. a) Underslägtet Tringa L, s. st7\ 19. Tringa canutus Linn. Riistsoäppa, RafitaslrriäineD. Artm. Näbben längre än Imfvudet^ rät; öfre kroppsdelarne om sommaren svarta^ med rostgula kantfläckar påfjä- drarne.j de undre rostbruna ; ung- och vinteT-drägterna gråa^ på fjäderkanterna ljusare^ och undertill hvitaj stjerten gråaktig^ med alla ^pennor nästan lika långa. Längd: 9 '4 — 10 tum, vingbr. 20 — 22 tum. Tr. canutus Linn. 1761; Tr. islandica Gmel. 1788. — Isländsk strandvipa. Nilss.; kustvipa Holmgr. Beskrifning. Denna är den största af våra småsnäppor; den uppnår ungefär en dubbeltrasts storlek, har en hopdra- gen kroppsform, kort hals, starka ben med korta tår, och en jemförelsevis stark, rät näbb, hvilket allt sammanlagdt gör den lätt igenkänlig äfven på afstånd. — Näbben 1 tum 5 — 7 lin. lång, lios de gamla mattsvart och de unga mörkt grå- grönaktig; iris mörkbrun; tarsen 1 tum 2 — 3 lin., benens färg hos de gamla svart, hos unga grönaktig. Gammal fogel i sommardrägt är särdeles vacker och mycket olik de andra drägterna. Ansigtet, sidorna af huf- vudet, halsen, kräfvan, bröstet, magen och kroppens sidor af en vacker roströd, nästan kopparröd färg, som längs kroppens medellinie framtill är alldeles ren, men på tyglarne, öron- trakten och kräfvans sidor är tecknad med streck eller små pilfläckar, på vingskylarne med mörka tvärfläckar; halsen bakom mörkare fläckig på en mera gråaktig botten ; hufvu- det svartbrunt med rostfärgade fjäderkanter. Af samma fär- ger är halsroten ofvan mot framryggen, hvilken jemte skul- 191 drorna, inre armpennorna och de dem närmare liggande vingtäckarne äro glänsande svarta med starkt rostfärgade kanter och på de större fjädrarne med fläckar emot spetsen, hvilken har en smal, rostgul kantning. De stora vingtäc- karne med hvita spetskanter, hvarigenom ett öfver den hop- lagda vingen snedt gående, hvitt band uppstår; de mellersta mörkbruna med rostgula kanter, de små enfärgade, mörk- gråa (från vinterdrägten). Handpennornas täckare svartbruna med hvita spetskanter, som inåt blifva bredare; alla ving- pennorna, utom de inre armpennorna, brunsvarta med hvitt infan vid roten, hvita spolar och en smal hvit spetskant, som på de yttre försvinner. Alla stjertpennorna af samma längd, de mellersta mörkare, de öfriga ljusgråa med hvit, utåt allt bredare kantning och alla med hvita spolar; bak- ryggen gråsvart med ljusa fjäderkanter, öfre stjerttäckarne i midten rostfärgade med svarta tvärfläckar, de undre hvita med dylika fläckar och inblandade rostbruna fjädrar. — Naiim. och Zool. mus. De begge andra hufvuddrägterna hafva en grå grundfärg. Vinterdrägtens färg är renare askgrå på alla öfre kropps- delar, der fjädrarne äro mörkgråa, utåt småningom ljusare, i kanten hvitgråa; inre vingpennorna af samma färg; tyglarne och en skuggning omkring ögontrakten mörkare, liksom äfven hela hufvudet ofvan, som är fint fläckadt med Ijusgrått; ett hvitt band från näbbroten öfver ögonen, omkring öron- trakten, nedtill förenande sig med det hvita på kinderna och hakan. Halsen ljusgrå, baktill mörkare med små, mörka iängdfläckar; kräfvan och kroppssidorna dylika, med fläc- karne nedåt mera tvärgående. Bakryggen och öfre stjert- täckarne hvita med framtill tätare ställda tvärfläckar; un- derlifvet och undre stjerttäckarne hvita; vingen och stjert- pennorna såsom i soramardrägten. Naum. 192 Ungdrägten liknar vinterdrägten, men har de hvita par- tierna på hufvudet mer tecknade med mörka småstreck; med undantag af den på hvit botten med glesa, mörka tvärstreck tecknade bakryggen och öfvergumpen, äro alla öfre kropps- dehir ljust askgråa med fjädrarne mörka i midten och i kanten ljusa, samt derinnanför ett smalt mörkt band; i öfrigt som föregående. Zool. mus. Kustsnäppan är en af de mest högnordiska foglar. Den säges häcka i norra Grönland och arktiska Amerika, men ännu är det ej med säkerhet utredt hvar den fortplantar sig uti gamla verlden"^); troligen sker det på öar i arktiska oceanen eller vid de allra nordligaste kusterna af fasta lan- det. — Under flyttningarne sträcker den i flockar utefter hafskusterna till vestra Europa, såväl längs Norge till Stor- britannien, som fåtaligt från hvita hafvet till Östersjön och förbi Skåne; till mindre antal färdas- arten längs vissa floder ge- nom kontinenten. — Fogeln öfvervintrar redan vid britiska och holländska kusterna, men går också längre ända till Senegambien; den kommer fåtaligt till Grekland, samt Egyp- ten och längs Nilen nedåt östra Afrika; deremot säges den i mängd besöka Baikal sjön och Amurlandet. I Amerika går den också längs kusterna. Det är icke sannolikt att arten regelbundet skulle kläcka någonstädes inom vårt område; hvarken Schrader eller Mid- dendorff lyckades finna den häckande i de delar af lapp- marken, som de besökte, ehuru begge vid Varangerfjord funno *) Man anför sedan gammalt, att arten skulle häcka på Island och i senare tider tror man sig äfven kunna upptaga detsamma från Ostfinraarken (Nordvi, Sommerfelt) ; likaså uppgaf i/a/m, att den är bosatt på Kölens nordligaste myrar. Med hänsyn dertill att arten ej är funnen häckande på andra, vida mer antagliga, ställen synas dessa uppgifter vara otillförlitliga; förmodligen bero de deraf, att arten flj-ttar mycket tidigt om hösten eller kanske stannat längs vägen utan att kläcka. 193 stora och täta svärmar om hösten från medlet af augusti till medlet af september, hvarefter de försvunno. Denna tid passerar fogeln således längs vår nordvestligaste kust; antag- ligen iakttogs den också då af Malm på fjellmyrarne i gran- skapet. — Från hela öfriga Finland hafva vi ingen enda på- litlig uppgift *) bekant, annat än från vår sydkust, der arten likväl mycket sällan blifvit anträffad. Enligt meddelande har nemligen Tengström en gång för längre tid sedan skjutit den vid Helsingfors och senast har den erhållits härstädes år 1859, då hr Fristedt den 2 augusti sköt en gammal fogel '^'^), — det enda exemplar, som för närvarande finnes uti finska fogelsamlingen. Det är likväl högst antagligt, att arten bör kunna anträffas oftare eller i flockar vid vår sydkust, efter- som så varit fallet på andra punkter längs dess flyttningsväg här förbi, t. ex. Petersburg (Fischer) och Dorpat (Meyer) samt Östersjöns kuster. Till lefnadssätt liknar den de öfriga småsnäpporna. Dess läte, tvih eller tvitvih, skall man knappast få höra under höstflyttningen, utan endast om våren. b) Underslägtet Arqvatella Baird. 20. Tringa maritima Brunn. Skärsnäppa. Meri-sirriäinen. Artm. Nähhen nästan rak^ längre än hufvudet och tarsen; benen befjädrade till nära hälleden; öfre kro2opsdelarne *) M. v. Wright (maiiuskr.) tror sig en gång för lång tid tillbaka, eller under sin barndomstid, emot hösten hafva skjutit tvenne foglar af denna art uti Leppävirta i norra Savolaks, Detta må här meddelas, ehuru utg. för sin del på det högsta betviäar denna sväfvande uppgift, på grund af sina resultat om denna arktiska arts flyttningsvägar. **) Om detta exemplar, en gammal hane, har M. v. W. antecknat: näbben från pannan P/g tum, tarsen P^e tum, vingen G^g t., vingbr. 20 '/.2 tum; hela fogeln (utom näbben) 9 '/4 tum ; vingspetsarne öfverskjuta 194 svarta med fjäderkanterna i sommar- och ungdrägterna rostfärgade, om. vintern gråa, iindertill hvit; stjertens yttre och mellersta pennor längre än de öfriga. Längd: 8 — 8V2 tum, vingbr. IG — 17 tum. Svartgrå straiidvipa Nilss. — Finska: Meritiivi, raappana (eul. W. Nyl.) Beskrifning. Den hopdragna kroppsformen, de låga benen, som knappt äro nakna ofvan hälleden, samt kropps- storleken särskilja denna art från de andra. — Näbben 12 — 14 lin., utåt svart, inåt småningom gul, hos yngre foglar ockragul, hos gamla mer saffransgul, om våren rödaktigt gul. Iris mörkbrun; benen hos de unga blekgula, hos gamla ockragula om våren klarare saffransgula. Gammal fogel i sommardrägt. Pannan vid näbbroten och derifrån ett band öfver samt bakom ögonen hvita, lik- som äfven hakan, ofläckade •, kinderna på hvit botten fint streckade och fläckade af mörkt, på örontrakten med rost- färgad anstrykning; hjessan vackert rostfärgad, med djupt svarta längdfläckar, halsen smutsigt hvit med mörkbruna längdstreck; på strupen, kräfvan och sidorna af bröstet äro fjädrarne brunaktigt gråa med breda, hvita kanter, smalare ändkant och en bred mörkbrun spolfläck, hvilken nedåt un- derlifvet afsmalnar; undre stjerttäckarne äfven hvita med pil- lika spolfläckar, de öfre på sidorna hvita med spetsiga, gråa spolfläckar; de mellersta af dem samt gumpen och bakryg- gen med fina, ljusa fjäderkanter. Framryggen, skuldrorna och inre vingpennorna djupt svarta med blå eller violett glans och skarpt begränsade, breda, rostfärgade fjäderkanter, på spetsen af de flesta fjädrarne öfvergående i hvitt; ving- stjertens med knappt V'2 tum ; näbben nära 3 '^ tum hög, innanför spet- sen blott Vs t. Afståndet mellan öfverkäksspetsen och främre ögon- vrån P/4 tum. 195 täckarne med småningom ljusare kanter af gråaktig färg, de yttersta med hvita spetsar, bildande ett livitt band öfver vingen. Handpennorna matt bruna med ljus spetskantning, den yttersta med hvit spole, de följandes blott i midten hvita, i öfrigt brunaktigt hvita; handpennorna, åtminstone från den tredje med en från roten på utfanet allt längre mot spetsen gående hvit kantning, som tilltager i bredd och, liksom på infanet uppå armpennorna, utbreder sig så, att dessa blifva helt hvita med en liten mörk spolfläck mot spetsen, hvar- igenom ett markeradt hvitt band uppstår på den utbredda vingen; den första pennans utfan med en smal, hvit rand äfven mot spetsen. De mellersta stjertpennorna svartbruna med rostgula, på spetsarne hvita kanter; de öfriga brunak- tigt askgråa, utåt allt ljusare med hvita spolar och kanter. Efter Naum. TJngdrägten liknar både sommar och vinterdrägten. Hakan och ett smalt band öfver ögat hvita; pannan, tyglarne och kinderna ljusgråa med fina, mörka streck; hufvudet ofvan mattsvart med gråaktigt rostfärgade fjäderkanter; halsen bakom och på sidorna ljusgrå, tätt och otydligt streckad med mörk färg; strupen hvitgrå med små, mörkare längdstreck; halsen framtill, kräfvan och till en del öfverbröstet mörk- brunaktigt gråa med hvitgråa fjäderkanter; midten af bröstet och buken, jemte undergumpen hvita, undre stjerttäckarne med mörka spolfläckar. Öfre kroppsdelarne af samma färg- teckning som i föregående drägten, men med fjädei^kanterna rostgula; vingar, stjert och bakrygg såsom hos föregående drägt. Efter Naum. och F. M. Vinterdrägten bäres af denna art en längre tid än de andra drägterna. Ett smalt och otydligt band öfver ögat, samt hakan hvita; för öfrigt äro hufvudet och halsen enfär- gadt mörkt brungråa, på örontrakten mörkare, på hjessan 196 svartbrungråa, kräfvan och vingskylarne af samma färg, men med ljusare, hvitgråa fjäderkanter, som tilltaga emot det rent hvita underlifvet. Framryggen, skuldrorna och inre vingpen- norna svartbruna med askgrå kantning på fjädrarne och hos gamla foglarne med skiftning i blått eller purpur; vingtäc- karne äfven mörka med hvitaktig kantning, som är skarpt begränsad; vingar och stjert såsom förut, de mellersta stjert- pennorna svarta med otydlig hvit kantning; bakrygg och öfvergump brunsvarta med knappt ljusare fjäderkanter. Zool. mus. Unga foglar hafva denna drägt mindre ren och vacker än de gamla. Dunungen är undertill hvitaktig, ofvan spräcklig af rost- brunt, svart och gulhvitt i punkter; öfver nacken ett ljusare band; de svarta och gulhvita punkterna tydligast på ryggen ; vingarnes spets hvit, näbben svartaktig, mjuk med undantag af spetsen; tarser och tår lika stora som hos de fullvuxna, ljust chocoladfärgade. Qvennerstedt (Spetsbergens däggdj. och fogl.). — Meves omnämner för dunungen ett svart längd- streck på hjessan, ännu ett streck genom ögat och ett der- med i spetsig vinkel sammanlöpande, som går ned åt kin- derna. Också denna bebyggare af Ishafvets kuster finnes rundt omkring polen och går här mycket högt upp, men den häc- kar äfven sydligare än föregående art. Fogeln kläcker på Spetsbergen, Novaja Semlja och Grönland samt ännu på Is- land, Färöarne och i Finmarken; uti Arktiska Sibirien synes den finnas fåtaligt, men talrikare österut; i arktiska Ame- rika är den vida utbredd. — Sträcktågen ske till allra största delen längs hafskusterna; arten flyttar i mängd utmed norska kusten samt öfvervintrar omkring Nordsjön och vid kanalen. I stora massor kommer den till södra Grönland äfvensom 197 till Island och likaså utmed kusterna af Nord Amerika och östra Sibirien. Deremot kommer den mycket fåtaligt till Östersjön *) vissa delar af Medelhafvet och södra Sibirien. Inom vårt område finnes således skärsnäppan i större mängd blott vid ishafskusten ; annorstädes är den högst sällan funnen. Schracler och Malm uppgifva, att den kläcker på fjellmyrar vid norra kusten **) och samlas till hösten i stora massor på kustlandet; vid Schuretskaja fann Li7//é^5or^ den och Midclendorff såg den omkring lappska halfön i stor myckenhet; Sahlherg och Malmherg funno likaså svärmar vid Ponoj i augusti månad 1870. Till det inre af lappmarken synes den någon gång komma vilse: Malm har nemligen skjutit en hane vid Utsjoki by den 9 oktober 1841. — Uti öfriga delar af vårt område är den veterligen aldrig ännu funnen, annat än vid sydkusten och äfven härifrån känna vi blott ett enda exemplar, troligen från Helsingforstrakten, hvilket utan lokaluppgift förvarats uti sällskapets pro fauna et flora fennica fogelsamling och af M. v. Wright vid en re- vision år 1858 igenkändes såsom hörande till denna art; exemplaret befinner sig i vinterdrägt och förvaras ännu uti finska fogelsamlingen. Skärsnäppan har en snabb, lätt och vacker flygt, och löper snabbt på marken, så att den dervid skall påminna om en springande råtta, hvadan den erhållit det norska nam- net ^aVemtts; efter sitt läte, phjt plyt^ kallas den äfven ^'ä- replyt; den vistas nemligen för det mesta på den genom ebben blottade hafsbottnen (fjären)^ der den uppsöker sin föda. Den är föga skygg, simmar bättre än de andra arterna samt sätter sig ofta på isstycken, strandstenar, klippor och *) Arten är icke heller angifven från Hvita hafvet. **) Så uppgifva äfven Sommer/elt och Nordvi från Ostfinmarken. 198 skär. Vanligen håller den sig i större sällskap af 10—100 stycken, ja om vintern på Island uppgående till och med till tusenden. Liksom alla dess samslägtingar lägger den sina 4 ägg i en fördjupning på marken och vistas klack- ningstiden mest på våta och mossbelupna ställen nedanför fjällen. c) Underslägtet Pelidna (Cuv.). Tringa subarcuata (Guldenst.) Spofsnäppa. Pitkänokka-slrriäiueu. Artm. Näbben längre än hufvudet, i yttre hälften lindrigt böjd nedåt; öfre kroppsdelar ne om sommaren svarta, med rostgula fläckar och fjäderkanter, de undre rost- bruna; ung- och Yinter- dr ägterna sva7^tgråa, med ljusare fjäderkanter och hvitt underlif; stjerttäckarne ofvan och under hvita^ med eller utan mörka fläckar; mellersta stjertpennorna något längre än de öfriga. Längd: 8 tum, vingbr. 16 t. — Scolopax Giild. Bågnäbbad strandvipa Nilss., Spofvipa Holmgr. — Käyränokka- tiivi (W. Nyldr). Beskrifning. Till färgteckningen öfverensstämmer denna art i alla drägter temligen med Tr. canutus och i vinter- samt ungdrägt med Tr. alpina, men skiljes från den förra genom näbbformen och den mindre storleken, från den se- nare genom längre näbb och större kroppsstorlek, samt från begge genom längre ben, som äro nakna högre upp öfver hälleden. Näbben är hos yngre foglar kortare och mindre böjd än hos gamla, alltid, likasom äfven benen, svart; iris mörkbrun, ögonlockens ränder hvita. Sommardrägt. Trakten närmast vid näbbroten, samt hakan hvitaktiga; tyglarne svartgråa; ett rostgult band öfver dem och bakom ögonen; hjessan och nacken fläckade med 199 brunsvart och rostbrunt, bakhalsen på rostbrun botten med mörka fläckar. Framryggen, skuldrorna och inre vingpen- norna svartbruna, med starkt rostgula bräm och trekantiga fläckar på fjäderkanterna, som utåt äro ljusast; strupen rost- gul, kinderna och örontrakten mera roströda med fina mörka streck; framhalsen, kräfvan och Öfriga underlifvet skönt rost- röda, med ljusare, hvitaktiga fjäderkanter och inom dem ett smalt, mörkt tvärband; undre stjerttäckarne hvita, med en- staka mörkbruna pilfläckar och tvärband; vingtäckarne (van- ligen sedan vinterdrägten) mörkbruna med svarta spolar och gråaktiga kanter; de större utåt ljusare, de största med hvita spetsar. Vingpennorna brunsvarta med hvita spolar, inåt med smala, hvita spetskanter, på infanet ljusgråa, mer inåt hvita till större utsträckning, men icke öfver hela fanet; bakryggen svartgrå med ljusare fjäderkanter, gumpen ljusare och på sidorna livit; öfre stjerttäckarne hvita med svart- bruna tvärfläckar; mellersta stjertpennorna mörkgråa med rostgul kantning, de öfriga ljusgråa, hvitkantade, isynnerhet de yttersta, alla spolame hvita. F. M. Hanar och honor äro lika tecknade. Ungdrägten står niidt emellan föregående och vinter- drägten. Tyglarne mörka; från näbbroten till ofvan Ögonen ett hvitt band; hakan hvit, ofläckad; hufvudet i öfrigt, samt halsen bakom och på sidorna ljusgråa med täta, mörka längdstreck, mest markerade på hjessan; halsen för öfrigt med rostgul anstrykning, tydligast på den framtill glesare streckade delen, på kräfvan öfvergående till mera rostgult med smala, glesa spolstreck af mörk färg, och på dess sidor i jemn grått; hela underlifvet för öfrigt hvitt, stundom der och hvar med gulaktig anstrykning. Alla öfre kroppsdelar, äfven vingtäckarne och inre vingpennorna, gulaktigt mörk- gråa med grön skiftning, och alla fjädrarne innanför den 200 smala, gulgråa, skarpt begränsade kantningen mörkare än längre inåt; de små vingtäckarne brunsvarta; vingar, stjert och öfriga kroppsdelar såsom hos föregående drägt, förutom att öfre stjerttäckarne äro hvita och ofläckade. F. M. Vinterdrägt. Pannan, ett band öfver ögonen, hela ha- kan, strupen, bröstet och underlifvet hvita; örontrakten, hal- sens sidor och bakre del, äfvensom sidorna af kräfvan på ljusgrå botten med små, mörka längdstreck, på sistnämnda del öfvergående i tvärfläckar, som framåt medellinien små- ningom försvinna; ryggen, skuldrorna och inre vingpennorna vackert askgråa samt fjädrarne der med mörka spolar och ljusare kantning; alla öfriga partier såsom hos sommardräg- ten. Efter Naumann. Hos gamla foglar är den askgråa färgen på öfre kropps- delarne renast, utan all inblandning af rostgult, de mörka fjäderspolarne skarpare markerade och hela fjädern i öfrigt enfärgadt grå utan ljusare kanter; drägten skall såsom ren erhållas mycket sällan; sannolikt bäres den nemligen sådan blott på sina aflägsnaste vinterstationer. Denna högarktiska arts häckställen äro ännu temligen outredda; den kläcker väl i arktiska Amerika och Taimyr- landet, men troligen också på andra ställen uti den högre norden, knappast dock inom Europa. — Deremot flyttar den redan mycket tidigt i svärmar genom vår verldsdel, hufvud- sakligen längs kusterna, såväl längs Norge och England, som från Hvita hafvet till Östersjön och derifrån vesterut. Längs floderna flyttar arten förnämligast utmed Rhen-Rhone linien till vestra, och utmed Ob-Wolga linien till östra delen af Medelhafsbäckenet samt vidare utmed Afrikas begge sidor bortåt Kaplandet. Genom Sibirien gå sträcktågen längs flo- derna samt utmed ostkusten, likaså i Amerika. 201 Arten förekommer hos oss talrikare under flyttningarne vid ishafskusten än vid finska viken, men det är icke bekant, att den skulle med säkerhet *) hafva anträffats någon annor- städes uti vårt område. Vid vestra delen af vår nordkust fann Schrader temligen ofta om hösten ungfoglar i sällskap med andra små vadare; från lappska halfön omnämnes den deremot hvarken af Middendorff eller Lilljeborg^ hvarföre den måhända icke sträcker här, men väl vid mynningen af Hvita hafvet, der J. Sahlherg observerade den vid Deveatoi den 7 aug. 1870. — Uti våra sydligaste kusttrakter är den temligen sällan iakttagen. Tvenne särskilda gånger har afl. kommissarien Ekehom erhållit exemplar från trakten af Hel- singfors; det ena, en ungfogel, erhölls den 13 sept. 1842 (norm. skolans samling), det andra, en gammal fogel i öfver- vägande sommardrägt står numera i finska samlingen, lika- som äfven en ung hona, inköpt här d. 24 aug. 1851 *^). Vid Pyhäjärvi sjö uti Yläne i sydvestra Finland har J. Sahl- herg en gång iakttagit ett exemplar och Bergstrand anför arten från Saltviks socken på Åland. Arten flyttar således förbi sydkusten i augusti och september månader***); den torde vanligen hålla sig i sällskap med följande art. Under vårsträckningen är den deremot ännu icke anmärkt hos oss. *) Br. Nyländer anför, att arten vore funnen om senhösten vid Uleåborg; utan att kunna bevisa någon oriktighet uti denna uppgift måste utg. dock betvifla densamma på grund af sträckningen af artens flyttningsvägar. Har den verkeligen förekommit der, måste den varit vilsekommen och derföre fördröjd, eller också är den funnen om våren. **) Ex. har sedan dess i samlingen burit namnet TV. alpina (vinterdr.). ***) Kanske redan tidigare, ty Meves iakttog arten år 1856 på Gotland redan den 12 juli och på Öland år 1867 i slutet af juli. 202 Tringa alpina Linn. Sumpsnäppa, Suo-sirriäinen. Artm. Näbben längre än hufvudet^ i spetsen obetydligt böjd nedåt; färgdrägten om sommaren of van svart med rost- 7'öda fjäderkanter, under med svarta fläckar på hvit botten och en stor svart fläck på magen; om vintern ofvan askgrå under hvit; öfre stjerttäckarne i midten svartb^^una^ utåt hvita. Tr. alp. L., Tr. cinclus L.; Tr. variabilis Mey. 1810. Föränderlig strandvipa Nilss.; kärrvipa Holmgr.; kärrsnäppa Sundev. (förut). Beskrifning. Näbben 13 — 16 lin. lång*) svagt nedåt krökt, till färgen svart, hos unga foglar stundom inunder vid roten rödaktigt grå, föga krökt. Benen äro kortare än hos föregående art och ej så högt öfver hälleden nakna, till fär- gen svarta, tarsen 11—13 lin.; mellantån med klo 10 — 11 lin. Iris mörkbrun. Sommardrägt. Trakten omkring näbbroten och ett band derifrån öfver ögonen, äfvensom hakan hvita, de förstnämnda ställena med glesa småstreck af mörk färg; tyglarne mörka; hufvudet ofvan fläckigt af rostgult och svart, kinderna fram- till gråhvita, i öfrigt jemte örontrakten gråa med mörka småstreck; halsen på hvit eller rostgrå botten, på sidorna och bakom med tätare längsgående, mörka fläckrader, fram- till blott med smalare längdstreck, som på kräfvan blifva gröfre och stå tätare, samt bilda pilformiga fläckar. Främre delen af underlifvet intages af en stor brunaktigt svart fläck, som sträcker sig ut på kroppssidorna ytterom benen; fjä- drarne här äro merendels mycket fint randade med hvitt i spetsen. Hela underlifvet i öfrigt, kroppssidorna och vin- garnes undre sida rent hvita, stjerttäckarne med flere eller färre svarta längdstrimmor. Framryggen, skuldrorna och *) Våra finska exemplar hafva näbben merendels 13 lin. lång. 203 inre vingpennorna svarta med jemna, breda, rostbruna och i spetsen hvita fjäderkanter; vingtäckarne mörkgråa med hvit- gråa kanter, de två yttersta raderna med hvitt i spetsarne. Handpennorna och deras täckare matt brunsvarta, de förra med smala, hvita kanter och spolarne hvita i midten, hos den första nästan i hela dess utsträckning; alla vingpennorna gråa på infanets kant invid roten, hvilken färg småningom utbreder sig, öfvergår till hvitt, på armpennorna intager hela infanet och slutligen äfven roten af utfanet, samt sålunda jemte sina hvitkantade täckare bildar ett hvitt band öfver vingen. Bakryggen, öfvergumpen och öfre stjerttäckarne svarta med rostfärgade eller (från föregående drägt) gråa fjäderkanter; de mellersta stjertpennorna likaså, det följande paret i spetsen mörkare, annars jemte de öfriga ljust brun- aktigt gråa, med hvita spolar och kanter. F. M. Ungdrägten har samma roströda färgteckning på ryg- gen. Förutom ett hvitt band öfver ögat är hufvudet ofvan, jemte Örontrakten och bakhalsen på rostgulbrun bottenfärg tecknade med fina, svartbruna streck. Framrygg och skuldror svarta med skarpt begränsade rostgula fjäderkanter och hvit- aktiga utkanter, bildande längsgående band, då fjädrarne ligga ordnade; kräfvans sidor med rostfärgad anstrykning, i öfrigt liksom framhalsen på ljus rostgulaktig bottenfärg med svarta längdstreck, på förstnämnda del nästan med tvär- fläckar; kroppssidorna af samma färgteckning. Midten af bröstet nedtill, buken och undre stjerttäckarne hvita, oftast ofläckade. Vingtäckarne svartaktiga med tydlig, rostgul kant- ning, de större med hvita spetsar; inre vingpennorna af samma färg. Bakryggen och öfre stjerttäckarne brunsvarta med småningom öfvergående rostfärgade ändkanter, de yttre hvita; vingar och stjert såsom hos föregående drägt. F. M, 204 Vinterdrägt. Pannan, ett band öfver ögat, hakan, stru- pen, framsidan af kinderna, bröstet nedtill och hela under- lifvet är o rent hvita; tyglarne mörkfläckiga; hjessan ljust askgrå med svarta längdfläckar; baksidan af kinderna och halsen, kräfvan och sidorna af bröstet ljusgråa med mörka längdstreck och jemn skuggning; alla öfre delar af kroppen ljust askgråa med svarta fjäderspolar och smal, ljus kant- ning på fjädrarne, de små vingtäckarne mörkast; bakryggen, öfvergumpen och stjerttäckarne svartgråa med ljusare fjäder- kanter; gumpens sidor hvita, de mellersta stjertpennorna grå- svarta med ljusare kanter; i öfrigt såsom hos föregående drägt, dock så att de unga foglarne hafva vingpennorna qvar sedan ungdrägten, något blekare och slitna; de gamlas drägt är renare. Naum. och Zool. mus. Vid höstruggningen försvinner den svarta fläcken på underlifvet till först; exemplar från medlet af september må- nad hafva redan hvita undre kroppsdelar och talrika vinter- fjädrar bland sommardrägtens urblekta och slitna. Dundrägt. Pannan och hufvudets sidor grågula; hufvu- det för öfrigt, bakhalsen och hela öfre sidan af kroppen fläckade med svart och orent rostgult (samt enl. Meves med perllika, hvitaktiga fläckar); strupen, framhalsen och kräfvan rostgråa, underlifvet orent hvitt, mot stjerten rostgult; näbben rak, mjuk, svartgrå; benen gråa. Efter Naum, Uti alla drägter äro hanar och honor lika tecknade, men honan är i allmänhet större och har ej så utbredd svart fläck på magen, ofta blott några fjädrar med denna färg. Af denna art förekommer en geografisk varietet, hvilken af en del författare *) anses som skild art, af andra åter alldeles icke särskiljes: *) M. v. Wright hade i sitt maniiskript omständligt återgifvit Naumanns vidlyftiga beskrifningar på dessa två »arter". Senare orni- 205 Tringa Schinzii Brehm.^ hvilken till färgdrägten knappt visar någon olikhet, men afviker från hufvudformen genom mindre hr opys storlek. Dess längd är 6 — ^V^ tum och vinghr. 13^1.2,— lå^ 1 2. t., nähhen är 11 — 12 linier och tarsen 9—11 Un.j mellantån med klo 9 — 10 lin. långa. — I ung- och vin- terdrägten skall den hafva större och bredare fläckar på kräfvan, i sommardrägt bredare rostfärgade kanter på fjä- drarne och en mindre svart fläck på underlifvet än Tr, alpina. Hufvudarten, Tr. alpina^ uppnår alltid en lärkas stor- lek och öfverträffar den stundom, då deremot varieteten Schinzii knappt skall blifva så stor som en gråsparf. Begge formernas utbredning torde ännu icke vara fullt utredd, emedan de ofta sammanblandats eller förvexlats med hvarandra; likväl tyckas de hafva olika häckställen och böra derföre skiljas åt. — Den större formen eller hufvudarten häckar i allmänhet i norra delarne af kontinenten, på Grön- land, Island, britiska öarne, i Skandinavien, norra Ryssland och Östersjöprovinserna"^) samt uti Sibiriens nordliga delar**). Den mindre eller underarten Tr. Schinzii säges deremot vara den enda, som häckar i Holland och på nordtyska låglandet, tologer (Middendorff. Keyserling och Blasius, Schlegel, Degland och Gerbe, Meves m. fl.) hafva ansett den ej kunna till arten skiljas, utan uppföra den ena såsom en mindre och sydligare ras. *) Uti Estland häckar arten i mängd t. ex. vid Matzal viken enl. Russow (Dorp. Sitz.-ber. 1870 sidd. 152 och 156); dessa exemplar skola enl. benäget meddelande varit verkliga Tr. alpina, hvilket vore anmärk- ningsvärdt, då arten ej torde häcka i södra och mellersta Finland. Me- dan många par voro sysselsatta med häckningen uppehöllo sig andra ännu i stora svärmar för att flytta vidare. — De exemplar, som verkli- gen anträffas häckande såväl här som uti södra Skandinavien, torde med anledning häraf ytterligare förtjena att undersökas och noggraunt sär- skiljas från dem, som endast flytta igenom. **) Antagligen har Middendorff, som anför begge formerna från Taimyrlandet, bestämt dem efter oriktiga grunder (jfr E. v. Horn. 1. c). 206 mot söder ungefär till 52^ n. br. *). Begge finnas talrikare emot norden inom hvartdera området. På gränsen emellan dem finnas troligen begge formerna, åtminstone under flytt- ningstiderna (bvarföre man gemenligen ej heller skilt dem åt) ; så torde förhållandet vara i England, Danmark, möjligen äfven i södra Sverige **). — Under flyttningstågen, som ske längs floder och kuster, synas begge formerna förekomma uti samma trakter; de öfvervintra redan i norra Tyskland, till större antal i södra Europa ***) vid Svarta och Kaspiska hafven, i norra Afrika samt på Asiens ostkust. — Uti Ame- rikas norra del kläcker arten också, men afviker här något från vår form (var. americanus Cass., med längre näbb); den öfvervintrar ända uti Vestindien. Vid^ en jemförelse med förhållandet i Sverige, der ar- ten uppgifves finnas såväl i norden som i södra delen samt uti Östersjöprovinserna synes det öfverraskande, att man hittills funnit hos oss häckande endast den större formen, samt ej ens detta annat än uti de nordligaste delarne af landet, medan den härtill blott under flyttningarne ertappats annorstädes f). — Redan Grape anför arten från Enon- tekis; enligt Malm kläcker den sparsamt på de högre fjell- *) E. v. Homeyer säger (Journ. f. Orn. 1870 s. 425): ^^Det lönar i alla händelser mödan att ännu icke döma Tr. Schinzii till döden, utan hellre anställa grundliga iakttagelser om densamma. Mig har det åtmin- stone icke lyckats att bland de många Tr. Sch., som jag funnit häckande på Pommerns kuster, finna en enda Tr. alpina.'' **) Jfr Skatid. fn. sid. 245; Westerlunds Oologi sid. 206 och Meves V. Ak. Ö. 1868 s. 277. Det synes som vore arten icke funnen såsom häckfogel uti Skandinaviens mellersta delar, utan endast antagits häcka här. ***) Det torde likaså förtjena undersökas, om icke den nordiska formen går något sydligare till vintern. t) Malmberg tror sig hafva ä,gg af Tr. alpina från något ställe i södra Finland; det måste lemnas oafgjordt, om de möjligen icke hellre tillhöra var. Schinzii. 207 myrarne öfverallt i norra lappmarken. Afven Schrader fann den der och Middendorff säger, att den är allmän på lappska halfön. — Sträcktiderna är den allmän på Karlö utanför Uleåborg (Br. Nyl.); i augusti månad för många år sedan har J. v. Wright skjutit ett exemplar på Haminanlaks och äfven på senare tider har Aschan vissa år funnit den vid Kuopio, t. ex. den 1 juni 1867 i stora flockar och de sista dagarne af maj 1871, då ett par blef skjutet. Herr Sandberg har erhållit den i Kankaanpää och Tengström har i oktober sett mindre flockar vid Kexholm; enligt Kessler flyttar den äfven öfver 01onetz'ska guvernementet och trakten af Onega. I Nyland har Ekehom erhållit arten i Esbo ännu den 10 juli år 1839 samt d. 19 juni 1840 och samma dag 1841 i Helsinge ; dessa anmärkningsvärdt sena data kunde möjligen antyda, att arten häckat här nere, särdeles som den eljest sträcker här tidigare: enligt statsr. v. Nordmann ankom den år 1855 redan d. 7 apr. och 1857 observerades den i Sibbo och Helsingforstrakten d. 16 och 18 maj. Om hösten har Arih. v. Nordmann samt de senare åren stud. W. Snellman iakttagit stora skaror uti nyländska skärgården stadda på flyttning och M. v. Wright säger, att den ibland stannar här ännu tills stränderna isbeläggas. På Kuustö vid Åbo har mag. Lundström skjutit den och Bergstrand anför den från Åland. Deremot känna vi af den mindre formen, Tr. Schinzu\ endast ett exemplar*), som skulle blifvit tillvarataget hos oss. Detta är sannolikt från trakten af Helsingfors och för- varades sedan någon tid under namn af Tr. alpina uti säll- *) Visserligen påstår Schrader, att Tr. Schinzii skulle finnas i Ostfinmarken, ehuru till mindre antal än alpina, äfvensom häcka derstä- des, men Sommerfelt bestrider med skäl riktigheten af denna uppgift (ColUtt). 208 skåpets pro fauna et flora fennica fogelsamling, men igen- kändes sedermera af 31, v. Wright såsom hörande till denna varietet; exemplaret förvaras ännu i finska samlingen. Det synes på grund häraf vara antagligt, att den tal- rika mängd, som höst och vår observerats vid vår sydkust varit stadd på flyttning från och till norra Finland och Ryss- land samt möjligen lappska halfön. — Deremot torde det enda exemplaret af den mindre rasen varit en från sydligare länder vilsekommen fogel. Framtida forskningar skola väl utvisa om också denna form förekommer här oftare samt om den någon gång också häckar hos oss. Kärrsnäppan är mycket sällskaplig och lefver gerna uti större flockar, hvilka flyttningstiderna i sydligare länder skola uppgå till tusenden. Ofta håller den sig också i säll- skap med andra små vadare, till och med af andra slägten. Dess läte är i likhet med de flesta småsnäppors ett ange- nämt pipande; lockljudet kan återgifvas med ett tlyi eller tryi. Om sommaren vistas den parvis på sänka och tufviga ängar, der den fortplantar sig, hvarefter den åter drager sig till kusterna och helst håller sig till de under ebben längs hafskusterna blottade ställena, för att der söka sin föda. cl) Underslägtet Actodromas Kaup. Tringa minuta Leisl. Småsnäppa. Pikku sirriäinen. Artm. Näbben af hufvudets och tarsens längd, rät; öfre kroppsdelarne om sommaren svarta med breda^ roströda fjäderkanter ^ om vintern gråa med mörka spolar \ undre partierna hvita; handpennornas alla spolar hvita i midten; stjertens mellersta och yttersta pennpar längre än de andra, de yttre hvitgråa med hvita kanter. Längd 6 tum, vingbr. omkr. 12 tum. 209 Liten strandvipa Nilss.; småvipa Holmgr. — Vähä tiivi (W- Nyldr). Beskrifning. Bland våra småsnäppor är denna art en af de minsta; från Tr. Temminckii skiljes den genom något större dimensioner, lifligare och mera utbredda, rostfärgade fjäderkanter på ryggen under sommarn samt genom vingpen- nornas hvita spolar. Näbb och ben svarta i alla åldrar, hos ungfoglarne mattare; iris mörkbrun. Gammal fogel i sommardräkt. Hufvudet ofvan svart, fläckigt af roströdt; pannan ända öfver ögat, hakan, strupen, kinderna, framhalsen och hela underlifvet samt öfre stjert- täckarne på sidorna snöhvita; tyglarne och delvis äfven pan- nan prickiga af brunsvart; örontrakten och bakhalsen rost- färgadt gråa med mörkare streck. Kräfvan gråaktig med rostfärgad anstrykning och små mörka fläckar, som blifva bredare mot sidorna, der fjäderkanterna äfven blifva tydli- gare rostgula. Framrygg, skuldror och de medelstora ving- täckarne i midten djupt svarta, med breda, roströda kanter på tjädrarne och hvitgråa spetsar; de små vingtäckarne mörk- gråa, de största och yttersta äfven mörka med bred hvit ändkant, hvarigenom ett hvitt band uppkommer öfver vin- gen; undre vingtäckarne hvita med mörkgråa spetsar. Hand- pennorna svartbruna, på infanets kant ljusare; inåt med en fin gråhvit spetskant, alla med hvita spolar och från den femte med en hvit kant på rotdelen af utfanet; armpennorna matt brunsvarta med smal, hvit ändkant och ett hvitt streck i kanten af infanet, mot roten bredare och på de följande pennorna inåt så tilltagande i bredd, att de slutligen hafva blott en liten fläck af den mörka färgen. De innersta arm- och mellersta stjertpennorna gråaktigt svarta med roströda, mot spetsen i grått öfvergående kanter; de öfriga pennorna *' utåt alltmera ljusgråa, kantade af hvitt och med hvita spet- sar; bakrygg, öfvergump och öfre stjerttäckare svartbruna 14 210 med smalare, rostfärgade fjäderkaiiter, de sistnämnda utåt hvita och ofläckade. Ncmm. och F. M. Yngre individer är o icke så rent och vackert tecknade och hafva de ljusa fjäderkanterna hredare. Ungdrägten liknar mycket de gamlas sommardrägt. Den hvita färgen på hufvudet och halsen har en större utbred- ning, så att halsen baktill och på sidorna är mycket ljusgrå med mörka längdfläckar eller streck, på sidorna af kräfvan med svartaktiga fläckar och rostfärgad anstrykning. Fram- ryggens och skuldrornas fjädrar svartbruna med skarpt be- gränsad rostfärgad kantning och hvita utkanter, på ryggens sidor bildande mot skuldrorna ett hvitt längdband, då fjä- drarne äro ordnade, samt med hvita spetskanter på skuldrorna; bakryggens och öfvergumpens rostfärgade fjäderkanter bre- dare; för öfrigt såsom föregående. Vinterdrägt. Alla sommardrägtens hvita partier äro äfven nu hvita; de färgade äro deremot öfverallt askgråa, med mörka fläckar pä hjessan, kräfvan med dylika tvärfläc- kar, och ryggsidans fjädrar med mörka spolar och midt, mot kanterna småningom ljusare. Efter Naumann. Småsnäppan såsom Sundevall företrädesvis benämner denna art är funnen häckande blott i Taimyrlandet och på Novaja Semlja; antagligen fortplantar den sig också på andra arktiska kuster, man uppger t. o. m. i Finmarken. Sträck- tågen gå företrädesvis längs kusterna uti Europa, men äfven längs flere floder, hvarigenom arten kommer till Medelhafvet, isynnerhet dess ostUga delar. Kaspiska hafvet och till Egyp- ten; längs Afrikas ost- och vestkust går arten ända till Kap. En stor mängd flyttar också genom östra Sibirien till Ostin- dien och södra Asien. Den besöker således mycket olika delar af jorden. 211 Såsom en till sin utbredning nordostlig fogel kunde man vänta, att den skulle förekomma och häcka på lappska halfön eller uti finska lappmarken, och dess förekomst under sträcktiderna också uti vårt lands inre delar synes antyda detsamma; men härtills har man likväl ej anträffat den häc- kande i nämnda trakter. Enligt Colleit skall arten vara funnen häckande på gränsen af vårt område vid Wadsö (Esmark juli 1866) norr om Warangerfjord, äfvensom uti det inre af landet vid Tana elf (Nordvi); på sistnämnda ställe har också Sommerfelt funnit den under sträcktiden om våren och under flyttningarne fann Schrader den vid Ishafs- kusten. Ganska sällan, men likvisst flerstädes, har man er- hållit den uti mellersta och södra delarne af landet, mest om våren: för många år sedan sköt hr F, v. Wright ett exem- plar i maj månad på Haminanlaks och mag. Savander äfven- ledes nära Kuopio ett år 1870, hvarjemte en flock af 4 — 5 stycken iakttogs derstädes för några år sedan. Uti Birkkala sköt ingeniören E. v. Knorring ett exemplar den 24 aug. 1870 på ett grund i Pyhäjärvi sjö; fogeln visade sig dervid så föga skygg, att man kunde närma sig henne på en famns afstånd. Vid Kexholm har Aschan fällt en hane den 8 juni 1851 och vid Helsingfors är den äfven anträfi*ad under båda sträcktiderna, senast den 18 sept. 1866 och om våren 1871, då hr F. A. Jernström skjutit den. Uti Esbo erhöll Ekehom ett par d. 12 sept. 1842*). Den sträcker således vid sydkusten i maj eller bör- jan af juni månader samt om hösten uti augusti och sep- tember. Äfven vid Archaugel skall den vara funnen (Meves). 212 22. Tringa Temminckii Leisl. Mosnäppa. Kangas-sirriäinen. Artm. Näbben af hufvudets och tarsens längd^ rät; öfre kroppsdelarne om sommaren svarta^ med smalare roströda fjäderkanter ^ om vintern jemngråa, undre delarne hvita<; första handpennans spole hvitj de öfrigas bruna; stjer- tens sidop)ennor småningom aftagande^ de yttersta helt hvita. Längd 6 tum, vingbr. 12 tum. Finska namn. Pikku sipi, sirriäinen (Muonio); pikku tiivi *). Beskrifning. Bland alla europeiska arter är denna den minsta och till kroppen något mindre än föregående art. Såsom nämndes är den ofvan mörkare och har smalare fjä- derkanter än denna, från hvilka den skiljes äfven genom pennspolarnes färg; vinterdrägten är äfven mer enfärgad. — Näbben svart, hos yngre brunsvart, vid roten ljusare; helt unga hafva den gröngulaktig eller grågrön; iris mörkbrun; benen grönaktigt svartgråa, hos yngre smutsigt grågröna. Gammal fogel i sommardrägt. Tyglarne mörka och fläckiga; ofvanför dem och ögonen ett hvitt band; hakan och framsidan af kinderna hvita, de senare prickiga af brunt, som på öron- trakten blir mörkare derigenom, att grundfärgen der är mera brun; hufvudet ofvan och bakhalsen fläckiga af rostfärg och svartaktigt; halsens sidor med mörka längdfläckar, som framtill blifva mera bestämda, aflånga; kräfvan på gråhvit botten tecknad med små mörkbruna hjertformiga fläckar, på sidorna med svag, rostfärgad anstrykning; öfriga underlifvet jemte sidorna af bakryggen och gumpeu hvita. Framryggen, skul- o *) För denna art har allmoge från Kökar kapell pa Åland upp- gifvit namnet killhena. 213 drorna och inre vingpennorna, brunaktigt svartgråa, med rost- färgade fjäderkanter, som äro bredast mot spetsen, minst synliga på framryggen, mest åter på de stora fjädrarne och inre vingpennorna; de små (från vinterdrägten qvarsittande) vingtäckarne mörkgråa, de mellersta äfvenså, men med rost- färgad kantning, de största svartbruna med breda, hvita änd- kanter; sålunda uppstår ett hvitt band öfver vingen, hvilket derigenom blir tydligare, att de mellersta vingpennorna äro hvita vid roten, de öfriga blott med hvit ändkant. Handpen- norna och deras täckare svartbruna, endast den yttersta med helt hvit spole, de öfriga med bruna, de inre med en smal hvit kant på utfanet vid roten och gulaktigt hvit spetskant; armpennorna svartgråa med en bredare ljus kant. Bakryggen, öfvergumpen och de öfre stjerttäckarne svartbruna, med smala rostgula fjäderkanter, de sistnämnda på yttre sidorna hvita, de fyra mellersta stjertpennorna mörkgråa, mot spetsen svart- bruna och kantade med rostfärg, det följande paret grått med hvita ändkanter, de derpå följande utåt allt ljusare längs den hvita spolen, och med smal hvit utkant, särdeles mot spetsen; de yttersta äro rent hvita. F. M, Könen äro här liksom hos de andra lika tecknade, men honan är större. Ungdrägten står emellan begge de andra drägterna. Det hvita på hufvudet och hakan är mindre utbredt och mera orent grått med otydliga mörka streck; hufvudet ofvan grå- brunt med gråaktigt rostgula längdfläckar; halsen bakom ljusgulaktigt grå med otydliga mörka längdstreck, dess sidor jemte kräfvan orent rostgrå med otydliga gråa småstreck; hela underlifvet rent hvitt, blott på kroppsidorna med gul- aktig anstrykning. Framryggen, skuldrorna och inre ving- pennorna mörkt brungråa, fjädrarne mörkast på midten, utåt kanten ljust grågulaktiga med ett smalt, mörkt band der 214 innanför; vingtäckarne och inre vingpennorna af samma färger, men med bredare, rostgulaktig kantning; vingar, stjert och öfriga kroppsdelar såsom i sommardrägten. F. M. Vinterdrägt. Näbbroten, trakten öfver ögonen och på öronen, hakan och underlifvet hvita; hufvudet ofvan, kring öronen, halsen och kräfvan brunaktigt gråa, med fina hvitaktiga längdstreck, tydligast framtill, och hvitaktiga fjä- derkanter på kräfvan. Frararygg och skuldror nästan en- färgadt brunaktigt askgråa med ljusare, men snart försvin- nande ändkanter och en smal svart strimma vid spolarne; vingtäckarne dylika med svartaktiga spolar; de mellersta stjert- pennorna hafva hvita ändkanter. I öfrigt såsom föregående drägter. Naumann. Häckande förekommer mosnäppan uti norra Skandina- vien och på vissa ställen också i dess sydligare delar^ samt uti norra Ryssland; uti Sibirien skall den fortplanta sig såväl i norden som uti de tempererade delarne. — • Under sina flytt- ningståg, som ske längs både floder och kuster visar den sig uti Europas flesta länder och arten öfvervintrar i Afrika, der den i vestra delen går åtminstone till Senegambien i den östra till Kordofan; i Asien går den likaså till de södra de- larne, men i Amerika ersattes arten af Tr. minutilla Vieill. Såvidt härtills är kändt kläcker denna art i Finland blott uti de nordligare delarne och synes göra det företrä- desvis uti det inre af lappmarken. Middendorff fann den nemligen på lappska halföns kuster ganska sällan, blott tvenne gånger, hvaraf den ena vid Vadsöe; Schrader åter uppgifver den icke vara sällsynt vid Varangerfjord och andra vikar, der den kläckte och i små flockar höll sig på gräsbevuxna stränder; i maj anlände den dit och flyttade bort i augusti. Malm säger, att den förekom sparsamt på de flesta fjellmy- rar och mossar i norra Lappmarken; exemplar från Kouto- 215 keino skjutna i juli förvaras i svenska riksmuseum. I Enon- tekis och Muonioniska anträffas den allmännare mer norrut (Sbg & Pn). Vid Haaparanta har W. v. Wright skjutit arten (sv. rms.) den 30 maj 1832; Dresser och mag. O. Heikel hafva funnit den häcka på holmar nära Uleåborg. — Uti öfriga delar af P'inland har man härtills funnit fogeln blott på genom- tåg. J. Sahlherg anträffade den vid Tschuja i ryska ka- relen nära Hvita hafvet*); enligt Savander erhölls den vid Kuopio **) den 18 aug. 1868, der Aschan likaså iakttog trenne exemplar den 30 aug. 1871 vid Klockare viken. Uti Birkkala observerade ingeniören E. v. Knorring den 27 aug. 1870 en flock uppå en sank äng vid Pyhäjärvi sjö. I trakten af Hel- singfors äro exemplar skjutna några gånger under olika år i maj och början af juni månader (mus.); äfven om hösten skall den hafva erhållits här (M. v. W.). Arten flyttar så- ledes genom sydliga Finland i maj och återvänder i god tid i auousti. o Nedanstående två meddelanden af engelsmännen Dresser och J, Wolley torde ega intresse för den finska allmänheten, då de grunda sig uppå observationer gjorda uti de nordliga delarne af vårt land. Det var nemligen här, som artens bo och ägg först upptäcktes af Wolley^ hvarom han gjort föl- jande meddelande till Mr Hewitsons arbete om britiska fog- lames ägg ***) : — „ J^g ^^^ funnit den häckande på flere ställen norrut från Bottniska viken, men den finnes sparsamt och, enligt min erfarenhet, inskränkt till några få favoritställen. Gräsbevuxna bankar och betesmarker nära vatten äro de slags lokaler, som den väljer till häckställen och den tyckes gerna *) Den häckar oclisä vid Arcbangel (Effmgg & Hencke). **) Antagligen utgjordes den flock som M. v. W. år 1856 d. 2G maj iakttog vid Kuopio, just af denna art (jfr. F. V. Soc. Bidr. II s. 69). ***) Aftryckt säväl i Yarrell Brit. Birds III s. 76, som af Skarpe and Dresser, Birds of Europé, 1871, pt. VII. 216 hålla sig i närheten af bebygda platser. Intet kan vara mer intressant och nätt än denna lilla fogel under tidigare delen af sommaren; den är så litet skygg, att man nästan skulle kunna fånga den med håf. An höjer den sig med vingarne lyfta öfver ryggen eller fladdrar omkring, hvarunder den sna- rare liknar en insekt än en fogel, än åter sätter den sig på en stör eller ett tak; i hvartdera fallet låter den förnöjd höra ett drillande läte, som helst kan liknas vid ett gräs- hopps-ljud, ehuru liknelsen icke är synnerligen träflande. Då dess bo befinner sig i närheten flyger den ibland emot ens fötter och ehuru den ej kan låta bli att ängslas, tyckes den vara lika verksam som förut och plockar insekter från gräset. Ett bo, som jag fann, var beläget ett litet stycke från en byggnad hvarest barn sprungo och lekte, ett annat fanns blott ett par steg från en källa, ur hvilken qvinnor dagligen buro vatten och hvarest förbiresande ofta stannade för att dricka. Boet är mycket enkelt ~ några få strån torrt hö uti en liten fördjupning bland gräs eller säf, ibland åter midt uppå en äng. Aggen lades detta år (1854) ungefär midsom- martiden " . ( Wolley.) Dresser meddelar: „Jag fann Tinnga Temminckii sparsamt häckande på yttre sidan af de holmar, som ligga utanför Uleå- borg och sköt några exemplar i full sommardrägt den 26 maj. De höllo sig i flockar och jag sökte förgäfves att ibland dem finna något exemplar af Tringa minuta. Den 12 juni till- bragte jag på holmar utanför Uleåborg för att söka bon och fann äfven en af foglarne på Akkiosaari. Både jag och gossen, som följde mig, sågo den gamla fogeln så snart vi landade, men boet anträffades ej förr än vi noggrant genom- letat hela holmen. Det var beläget nästan midt pä densamma, 20 steg eller mera från stranden, uti så tätt gräs, att man ej kunde upptäcka det förr, än man var nära att stiga på 217 det, samt bestod af en fördjupning i marken, som hade den varit gjord med tjocka ändan af ett hönsägg, fodrad med fina grässtrån på insidan; de fyra ägg, som det innehöll, voro ställda med den smalare ändan mot midten. Begge foglarne voro föga skygga och ville knappt lemna boet, men ibland flögo de upp i luften och sänkte sig åter sväfvande såsom sånglärkan, medan de läto höra ett dylikt drillande läte, som då de suto på någon upphöjd plats. Ett favoritställe för den ena var en 8 fot från marken af bruten påle; på denna satt fogeln ofta en fjerdedels timme i en fortsättning,^under oafbrutet ljud och lät mig derunder närma mig på några få fot nära". (Birds of Europé.) Under slägtet Limicola Koch (se sid. 189). 23. Tringa pygmaea (Lath). Myrsnäppa. Jänkkä-sirriäiiien. Artm. Näbben mycket mjiikj längre än hufvudet och tar sen, platt nedtryckt ända från näsborrarne, mer bred än hög och i spetsen svagt nedböjd; öfre kropjjsdelarne om sommaren svarta med rostfärgade och hvitgråa fjäder- kanter^ om vintern mera gråaktiga; undre delarne hvita; mellersta stjertpennorna längst. Längd 6 — 7 tum, vingbr. 13 — 14 tum. Nnmenius pj^^??icBns Lath. 1790; Tringa platyrhyncha Temm, 1820; Nilss. — Brednäbbad strandvipa. Pikku jänkkä- lintu (Muonio); leveä-nokkanen tiivi {W. Nijldr). Beskrifning. Näbben är särdeles mjuk och böjlig, af P/t! tums längd, mot roten rödgråaktig och utåt svartaktig; benen grågröna, tarsen 11 linier hög; iris mörkbrun. Gammal fogel i sommardrägt. Tyglarne bruna och fläc- kiga af svart; ett band ofvanför dem och ögonen, ut på tin- 218 iiingarne orent hvitt, med brungul anstrykning, mot näbben småfläckigt; midten af pannan brunsvart med ljusa fjäder- kanter, hufvudet ofvan och ned på nacken svartbrunt med tvenne hvitgula längdband; halsen bakom och på sidorna på rödaktigt h vitgrå botten med små, s vartaktiga längdfläckar; örontrakten rödgrå bakåt mörkare, kinderna och strupen hvitaktiga, de förra med små och tätt stående mörka små- fläckar, som framåt hakan alldeles aftaga. Halsen framtill och kräfvan på hvitaktig bottenfärg beströdda med svart- bruna tvärfläckar, der och hvar med rostgul infattning; brö- stets sidor hvita med ett rostgult infattadt, böj dt, svartbrunt band innanför spetsarne af fjädrarne; öfriga bröstet och un- derlifvet rent hvita; den yttre raden af stjerterfs undre täc- kare med svartbruna pilfläckar. Frararyggen, skuldrorna och inre vingpennorna svarta med skarp kantning af rostbrunt, gulbrunt och hvitgråaktigt; framryggens sidofjädrar med hvit- gula utkanter bildande tvenne längsgående band emot skul- drorna, då fjädrarne äro ordnade; vingtäckarne svartaktiga med rödgråa kanter (gamla), några med rostbruna (nya). Handpennorna svartbruna med smal kantning af ljusare färg, deras stora täckare med hvita spetsar; pennspolarne bruna, i midterf hvita, den första till större utsträckning; armpen- norna ljusare, på infanet gråa, mot roten öfvergående i hvitt och med hvita spolar samt ändkanter; undre vingtäckarne hvita, vid vingkanten fläckiga; bakryggen, öfvergumpen och de mellersta öfre stjerttäckarne svarta med rostfärgade fjä- derkanter; de mellersta stjertpennorna af samma färg, de öfriga mörkgråa. F. M, Ungdrägten skiljes knappast från de gamlas genom annat än mindre rena längdband och mindre mörk grund- färg på hufvudet, halsen bakom mera grå med otydligare fläckar på längden, och fjäderkanterna på kroppens öfre sida 219 mera rostgula än rostbruna; vingtäckarne äro mörkare och sidorna af unclerlifvet ofläckade; benen tjocka. (Naumann). Enl. Sk. fn. äro bakrjggen, öfre stjerttäckarne och mellersta stjertpennorna svarta, utan att några rostfärgade kanter framhållas. I vinterdrägt är fogeln ofvan grå, med mörkbruna streck längs fjäderspolarne; vingtäckarne svarta med hvitaktiga kan- ter; bakryggen s vartaktig med smala rostbruna fjäderkanter; undre kroppsdelarne hvita med gråbruna småfläckar p'å nedre framhalsen. Sk. fn. Kegelbundet häckar myrsnäppan på Lapplands myrar och Kölens utgreningar söderut, uti Norge ända till 6072^ n. br."^); likaså torde den finnas i norra Sibirien ända österut; men från Amerika omnämnes den icke. — Arten flyttar höst och vår längs floderna genom Europas flesta länder ända till Medel- och Svarta hafven; troligen går den också till norra Afrika; den har vidare yppats uti södra Asien och sträcker i stor mängd genom östra Sibirien samt utmed Ochotska hafvet. Från vårt eget land hafva vi ännu ganska knapphän- diga notiser om dess förekomst. Hvarken Schvader^ Malm^ Middendorff eller Lilljehorg omnämna den från norden, men J. Wollcy upptäckte första gången dess häckningsställe uti finska lappmarken, några mil öster om Muonio kyrkoby; senare hafva ägg erhållits från samma socken funna på åt- skilliga ställen såsom Ylikylä, Salmijärvi m. fl. (Sbg & Pw, Meves). På lappska halföns ostkust sköt J. Sahlherg den 6 aug. 1870 en fogel vid Deveätoi der den troligen hade häckat '^*). — Också under flyttningarne är den temligen sällan *) Ställvis kläcker den i Sverige äfven sydligare, i Dalsland och vid Skara (Meves). **) Meves anför den också från Archangel. 220 erhållen. Enligt Br. Nyländer fanns den på Karlö utanför Uleåborg i början af augusti 1856, men för öfrigt hafva vi notiser blott från sydligaste delen af landet. Framl. koni- miss. Ekebom erhöll den 31 juni 1841 3 exemplar i Esbo och V, Falck samma år den 15 aug. en hane i Helsinge. Dessa data synas dock vara nog ovanliga och artens sträcktid torde egentligen infalla tidigare och senare; så är den i Uskela funnen den 4 juni 1856 af framl. stud. Th. Blomqvist och senast tillvaratogos exemplar från Helsingforstrakten i slutet af september år 1871 *). Denna art synes i högre grad än de andra vara en in- landsfogel; den vistas ej heller såsom de i större svärmar, utan parvis på häckplatserna och i små flockar under flytt- ningarne. Under slägtet Calidris Illig. (se sid. 189). Tringa arenaria Linn. Sandlöparc. Artin. Näbben af hufvudets och tarsens längd, rät; fötterna utan baktåj öfre kroppsdelarne om sommaren svarta med rostfärgade fjäderkanter och kräfva, om. vintern askgråa; de undre hvita; ving- och stjertpennornas spolar hvita. Längd 8 tum, vingbr. omkr. 1 6 tum. — Tr. arenaria L., Tr. calidris L. Beskrifning. Näbb och ben svarta; iris mörkbrun. Sommardrägt. Tyglarne svartaktiga; ett band öfver ögat svagt roströdt; hufvudet ofvan fläckadt af roströdt och svart, med hvitaktiga fjäderspetsar; kinderna framtill hvita med mörka punkter, bakåt på örontrakten rostfärgade med mörka småstreck; strupen hvitaktig, ofläckad; men på sidorna med *) Äfven vid Re val är den skjuten (Russov). 221 små mörka fläckar, kräfvans och öfverbröstets sidor rostfär- gade med svartbruna fläckar af olika^ form, delvis med hvita fjäderspetsar. Framrygg och skuldror svarta med breda, tandade, Jrostfärgadt bruna fjäderkanter; en del vingtäckare af samma färg, de öfriga från nästföregående drägt, mörkgråa, ofläckade; de innersta vingpennorna af skuldrornas färg; de fyra första handpennorna svartbruna med hvita spolar och fina spetskanter, de följande derjemte i utfanet från roten hvita till midten, på armpennorna så tilltagande, att de näst innersta hafva blott en mörk spetsfläck på utfanet. Bakrygg och gump svartbruna med rödgråa fjäderkanter; de mellersta stjertpennorna dylika, kantade ytterst med hvitt, de öfriga gråa, utåt h vitgråa, alla med hvita kanter och spolar; midten af öfre och hela undre bröstet, benens fjädrar, buken, undre stjert- och vingtäckarne rent hvita. Naumann och Z. M. Ungdrägten skiljer sig från föregående derigenom, att bröstet är ofläckadt, hvitt, på sidorna med rostfärgad an- strykning, och öfre kroppsdelarne hafva hvitgråa fjäderkanter, i stället för rostfärgade. Vinterdrägten är mycket ljus. Alla öfre kroppsdelar, äfvensom sidorna af kräfvan behagligt, ljust askgråa (såsom hos Sterna liirundo)^ med fjäderkanterna ljusast och mörka spolar; tyglarne vid ögonen äfvensom vingens minsta täckare mörkare, svartaktiga; pannan, bandet öfver ögonen, hakan, kinderna, framhalsen, bröstet och hela underlifvet rent hvita ; vingar och stjert såsom hos föregående drägter. Efter Naumann. Sandlöparen häckar utan tvifvel uti den högsta norden af begge kontinenterna, men härtills torde man ännu icke någonstädes hafva funnit dess bo; sannolikt fortplantar den sig på Sibiriens nordligaste kuster eller ännu högre upp på öar uti Ishafvet. — Under flyttningstiderna passerar den utefter 222 Europas hafskuster, sparsamt i Norge samt längs flyttnings- vägen från norra Ryssland och Hvita liafvet till Östersjön, äfvensom vidare vesterut och utmed Afrikas atlantiska kuster ända till Kaplandet; deremot besöker den mycket fåtaligt det inre af Europa. Genom vestra Sibirien kommer arten till södra Ryssland och östra Medelhafvet samt Afrikas ost- kust. I Sibirien flyttar den för öfrigt längs floderna och utmed Ochotska hafvet. I Amerika går den också längs kusterna ända till södra hemisfären. Arten besöker så- lunda de flesta delar af jorden; den stannar på sina ställen också öfver sommaren utan att häcka. Den enda uppgift vi hafva om arten från vårt land är att Schrader vid Ishafskusten träfi'at enstaka individer till- sammans med Tr. alpina. Han tror sig t. o. m. tvenne gån- ger hafva funnit dess bo, men riktigheten af denna uppgift betviflas af Sommerfelt och Nordvi. — Ehuru arten härtill ej blifvit funnen annorstädes hos oss, är det likväl antagligt, att den sträcker äfven förbi vår sydkust. *) Sannolikt vore den att söka här om våren redan i april samt om hösten i augusti och september månader, kanske redan i slutet af juli (åtminstone fann Meves den på Öland den 31 juli 1867). Fjerde gruppen: Scolopacinae Bonap. (Se sid. 116). Ehuru man uppkallat vadarnes tredje familj efter det slägte **), som bildar dess fjerde grupp, träffar man ingalunda här den typiska, långsträckta och smärta vadareformen, utan hellre den mest sammanträngda kroppsställningen. Med före- *) Arten är nemligen funnen vid Archangel, Onegas södra kust (Blasius), i Estland, vid Riga, pä Gotland och Öland, vid Upsala, Gefle och på södra Sverges ostkust. — Härom, samt om de öfriga Tvinga ar- ternas flyttningar utförligare i en annan afhandling af utg. **) Linné inbegrep under slägtnamnen Scolopam och Tvinga samt- liga här ofvan afhandlade fyra grupper. 223 gående grupp har denna mycket gemensamt, men skiljes från densamma derigenom, att näbben är längre än den nakna delen af benet, öfverkäken i spetsen förtjockad och med kanterna omfattande underkäken, samt benen befjädrade långt ned; framför allt afviker den dock derigenom, att ögonen äro belägna långt bakut, rätt ofvanför öronöppningen. — Afven det hithörande slägtet Scolopax innehåller temligen olika former, som kunna fördelas i underslägten. Beckasin-slägteU (Scolopax um. p. pt.). Hufvudet från sidorna hoptryckt^ med särdeles hög jyamia och liten, afjjlattad hjessa; de stora ögonen belägna högt u'pp och långt hakut^ rätt öfver öronöppningen. Näbben lång^ rät^ svag^ mer smal än hög och framåt betyd- ligt smalare • mjuk och känslig^ i spetse7i hornartad' öfverkäken litet längre än den undre', käkkanten med en fåra, som räcker inemot spetsen af näbben. Näsborr ar ne belägna vid sidan af näbben och nära dess rofj små, smala, icke genomsigtiga och omgifna af en vek hudrand. Benen icke höga, svaga, veka, öfver hälleden litet eller all- deles icke nakna, med. 3 smala, ända till roten fria framtar och en liten, men utvecklad, högre stående baktå. Vin garn e af medelmåttig längd, något breda, mindre spet- siga; de inre vingpennorna icke synnerligen förlängda och vingens bakkant derigenom mindre urringad; de 3 första pennorna nästan lika långa; framom den första långa finnes en liten, ofullkomligt utvecklad, styf penna. Stjerten kort, bred, tillspetsad eller af rundad, bestående af 12, Ii, 20 eller ännu flere pennor. 224 Fjäderklädnaden är i allmänhet vek, mer eller mindre tät, vanligen åtliggande, men under vissa förhållanden pö- sande såsom hos ugglorna. Färgteckningen är spräcklig af svart, brunt och grått, utan alla praktfärger; karakteristiska för alla till slägtet hörande arter äro derjemte de längs öfre kroppsdelarne löpande, smala, ljusa banden. Ehuru de rugga tvenne gånger om året är sommardrägten knappt skild från vinterdrägten^ som blott är mindre glänsande; äfven äro könen lika tecknade och honan vanligen något större än hanen. De iinga i sin första drägt likna äfven de gamla. Arterna af detta slägte fortplanta sig uti norden och den tempererade zonen, men tillbringa den kalla årstiden uti sydligare länder. 1 allmänhet älska de sumpiga trakter; några lefva dock endast i skogarna, der de uppsöka lägre, fuktiga ställen, andra åter uppehålla sig på kärr och sum- piga ängsmarker, aflägset från skogarne. De äro till hälften nattliga fogiar, d. ä. flyga mest i morgon- och aftonskymnin- garne, samt under ljusa nätter, men hvila eller söka sin föda på marken om dagarne; vid annalkande fara trycka de sig på marken likasom hönsfoglarne och dölja sig sålunda, hvil- ket så mycket bättre lyckas, som deras färgteckning visar en öfverensstämmelse med jorden, der de ligga. Utan att dertill vara tvungna komma de nästan aldrig om dagen till öppna fält. Äfven under sina vandringar vår och höst äro de i rörelse om nätterna; i motsats till de föregående ar- terna äro de derunder högst litet sällskapliga och flytta mest enskildt för sig, någon gång i mindre flockar. Sin föda, som består af maskar, insekter, deras larver och äfven ibland af vegetabilier, söka de endast på stilla och undan- gömda ställen, oftast under skymningen, då de äfven besöka mera öppna platser. Deras ytterst finkänsliga näbb och långa tunga låta dem med lätthet finna sina födoämnen. — Under 225 parningstiden hafva hanarne egna ljud och åtbörder, påmin- nande om hönsfoglarnes lek. Honorna reda sitt konstlösa bo bland täta buskar och dylikt eller på en öppen plats bland gräset på ett torrt ställe; äggen äro såsom vanligt till antalet fyra, päronformiga, till färgen brunfläckiga på gul eller grönaktig grundfärg. Ungarne öfvergifva boet kort efter det de blifvit kläckta. Bland deras många fiender är menniskan den farligaste, hvilken uttänkt mångfaldiga metoder att komma åt den så läckra beckasinsteken. Isynnerhet är morkullan föremål för de ifrigaste förföljelser af de oräkneliga jägare, som jaga blott och bart for att få njuta en läcker stek, — och ofta skoningslöst mörda de ännu späda ungarnes beskyddarinna, deras moder, eller den under de varma våraftnarne lockande hanen. En gräns för det förderfliga och utödande vårskyt- tet är dock numera lagd hos oss, då de förnämsta af våra hithörande jagtbara arter, morkullan och dubbla beckasinen, genom 1868 års jagtförordning blifvit fridlysta från och med den 15 mars till och med den 14 juli. Man har delat detta slägte uti tvenne ganska väl åt- skilda underafdelningar, som äfven kunna antagas såsom skilda slägten inom gruppen Scolopacinae. Scolopax (L. s. str.). Näbben i spetsen trind; benen låga^ befjädrade ända ned till hälleden; baktån med kort^ trubbig klo^ ögonen mycket långt bakåt belägna och kropjoen mera sammanträngd. Se. rusticula. Telmatias Boie *). Näbben i spetsen nedplattad; benen nakna ett stycke öfver hälleden ', haktån med tillspetsad kloj ögonen mindre långt bakåt belägna och kroppen mindre sam- manträngd. Se. major, gallinago och gallinula. *) Gallinago Leach 1816; Telmatias Boie 1826; Äscalopax Keys. Sf Bias. 1840. 15 226 Arterna af den förra afdelningen, eller skogs-heckasi- nerna, hafva en i spetsen mera hård näbb, än sump-heckasi- nernaj det senare imderslägtet, hvilka hafva den i hög grad känslig och nervrik, samt efter döden och sedan den torkat, skrynklig på ytan. Förnämligast de senare hafva tydliga och skarpt begränsade gula band längs ryggen och deras ögon äro icke så långt bakut belägna som morkullans. Afven beträffande lefnadssättet äro de något olika; morkullan hål- ler sig till skogarne, då sump-beckasinerna åter mer älska öppna, sumpiga ställen. 24. Scolopax rusticula Linn. Morkulla. Lehlokurppa. Artm. Näbben två gånger så lång som hufvudetj bakhufvu- det svart med. rostfärgade tvärband j öfre kroppsdelarna spräckliga af rödbrunt^ svart och askgrått^ de undre med bruna^ vågiga tvärband^ vingarne mörkbruna med rostfärgade^ trekantiga fläckar på handpennornas ut- fan-j stjertpennornas spetsar ofvan gråa, undertill silf- verhvita. Längd: 14— HV^ tum, vingbr. omkr. 22 tum. Finska namn. Mäkikurppa; kyntölintu (Sav.); lehto- karppa (Wiborgs län); suokurppa. Beskrifning. Näbben 2 tum 6 lin. lång, gulaktigt lif- färgad och mot spetsen mörkare gråbrun; iris brun och be- nen gråaktigt gula, tarsen öfver en tum hög, mellantån med klo IV2 tum lång. Gammal fogel. Från näbbvinkeln till ögat och något bakom detsamma går ett smalt, i midten bredare, svartbrunt band; på öfre delen af örontrakten går ett dylikt på tvären ; trakten inunder detsamma, kinderna, pannan och framdelen 227 af hufvudet ljusgråa med små, mörka tvärband och fläckar; öfver tyglarne och ögonen ett band äfvensom hakan hvitgråa, ofläckade; resten af hufvudet ofvan ända på nacken svart med tre smala, rostfärgade tvärband; halsen ljusgrå, med smala, svartaktiga tvärfläckar och rostfärgad anstrykning på baksidan; ett rostbrunt band går snedt öfver halsrotens sidor och en dylik skuggning finnes på framhalsen under hakan. Kräfvan framtill och hela fogelu inunder på en ljus, gråak- tigt ockragul botten med af rostbrunt framtill infattade, slingriga tvärband och på undre stjerttäckarne med långs- gående spolfläckar, samt mer eller mindre tydliga svartbruna tvärband. Framryggen svart med rostbruna tjäderkanter och fläckar, på fjäderraden mest åt utkanten med breda, ljust askgråa, svartspräckliga utkanter, bildande längdband af denna färgteckning; af skulderfjädrarne äro de två öfre ra- derna framåt svarta med vackert rostfärgade kanter; de öfriga äfven svartaktiga med breda, ljusgråa ändkanter, fint spräckliga af svart, samt med ett af svart infattadt, blekt roströdt tvärband derinnanför, och ännu längre inåt med slingriga, svarta tvärband på den mörkgråa bottenfärgen. Vingtäckarne rödgråa med dylika ändkanter, som bilda fem bågband öfver vingen, de minsta utan gråa kanter; inre ving- pennorna likna de stora täckarne; de öfriga svartbruna, på kanten af infanet med ljusare tvärband, på utfanet med tre- kantiga fläckar, hvilka på yttersta handpennan sammanflyta till en hvitaktig kantning; alla hafva en ljus spetskant. Bak- ryggen och öfre stjerttäckarne rostfärgade med svarta uddiga tvärband, på de senare med ljusgråa, breda ändkanter; stjert- pennorna svarta, med rostfärgade, trekantiga fläckar isyn- nerhet på utfanet och breda, ofvan gråa, undertill glänsande hvita spetsar. F. M. 228 Honan är vanligen något större än hanen^ men båda äro de så lika tecknade, att de icke kunna skiljas genom hållbara, yttre kännetecken; de unga foglarne likna de gamla, utom deri att de gråa, spräckliga teckningarne äro otydligt markerade, samt de rödbruna tvärbanden bredare, icke så fint spräckliga. — Samma färgdrägt bäres året om, ehuru ruggningen sker tvenne gånger årligen. Dundrägt. Rostgul med ljusare och mörkare tecknin- gar; ett streck genom ögat och ett längs pannan svarta; hjessan med tre rostbruna tvärband, hvaraf det främre räc- ker till ögonen och det bakre löper ned öfver halssidorna; ett annat bredare går öfver kräfvan; längs ryggen ett mörk- brunt band; på sidorna och benen finnas några större och mindre fläckar. Näbben blysvart vid roten liksom benen bleka. Meves. Morkullan är utbredd öfver en stor del af gamla verlden, men i jemförelse med andra fogelarter förekommer den meren- dels i ett ringa antal individer. Den häckar uti största delen af Europa, nemligen från Tyrolen, Schweiz' och Greklands bergtrakter uti hela mellersta delen af vår verldsdel ända till ungefär G4:de breddgraden; i spridda par går den i Skan- dinavien ännu nordligare (67^ 20'); vidare finnes den uti hela det tempererade Sibirien. — Om vintern stannar den under mildare år redan i England, norra Frankrike och Tyskland men finnes vanligen i Medelhafslän derna, Algier, Egypten och södra Asien. Dess flyttningståg till och från Skandinaviska halfön gå dels öfver Danmark och Tyskland dels öfver England och Frankrike. Uti vårt lands södra och mellersta delar förekommer morkullan allmänt, men saknas uti noi*dliga hälften deraf. — Från Åland anföres den af Bergstrand^ men åtminstone i det skoglösa Kökar är den okänd I Åbo trakten häcka spridda 229 par här och der, men ej till betydligare antal (J. J. Mcexm.); ätVenså i Uskela (Bonsd.)^ Yläne (Shlbg) och Björneborgs- trakten (Grönfeldt); allmännare synes den vara uti Nyland (M. v. W.J, vid Ny slott (Lindforss) och Kexholm (Tystr.J. I trakten norr om Ladoga finnes den sparsamt (Backm.) och är enligt Kessler obekant för innevånarne uti 01onetz'ska guvernementet *). I Kuopio-trakten (J. v. W.) finnes den ännu häckande i temlig mängd, men Aschan anser den vara mindre talrik redan uti lisalmi. Temligen sällsynt är den i Kajanatrakten (64'^ 12') enligt Mahngren, men förekommer dock på enstaka ställen, t. ex. Polvila hemman (Aschan), Uti Sotkamo häckar den också och har under de senaste åren tilltagit så, att den (1872) kan sägas vara talrik, men i Kuhmo torde den icke mer anträffas (A. L. Hollmerus), Alcemus uppgifver, att den finnes i trakten mellan Wasa och Gamla Karleby, men icke till sådant antal, att jagt med för- del kan bedrifvas; för traktens jägare är den derföre också nästan okänd (jäg. fb. tidskr. 1869, sid. 160— 162). — Aschan anmärker, att man såkinda kan betrakta landthöjden mellan Savolaks och Österbotten (64*^) såsom nordliga grän- sen för morkullans allmännare förekomst uti inre delarne af mellersta Finland. Uti norra delen af landet är den någon gång anträffad: på Kraasime holme i Haukipudas norr om Uleåborg iakttog landssekreteraren K. Hildén ett par år 1870. Den anländer till sydligare delen af landet enligt me- delberäkning omkring den 26 april (observationerna variera mellan den 14 april och 15 maj) och qvarstannar här till oktober och november månader. Under fortplantningstiden plägar morkullan isynnerhet lugna och ljumma aftnar flyga fram och åter öfver samma *) Likväl skall arten häcka ännu i Archangel enl. Meves. 230 trakt af skogen; detta sker om våren och ännu in på som- maren. Dessa morkull- sträck eller drag hafva leninat vän- nerna af jagt ett godt och särdeles nöjsamt tillfälle att visa prof på sin färdighet att fälla fogeln i flygten. Konsten att på marken finna den nedskjutna morkullan är dock ofta större, än att träffa den med skottet. Emellertid bör detta skytte icke utöfvas på våren, om man vill spara på foglarne för framtiden; morkullan är också numera fridlyst hos oss denna tid. Man bedrager sig lätt vid bedömandet af den fart mor- kullan har under flygten, ty han flyger ganska skarpt, ehuru det ej så synes. Det läte han derunder låter höra är ett knorrande knort knort knisp eller ort ort pissp; de första ljuden äro långdragna näsljud, det sista kort och klingande *). Skrämda låta de stundom vid uppflygandet höra ett svagare, hest katsch, men stadda i nöd ett schcltsch^ dock icke alltid. Under den tid honan rufvar äggen är hon öfvergifven af hanen, men sedan ungarne framkommit och lemnat boet, infinner sig familjefadren åter. Så länge ungarne ännu äro späda visa föräldrarne dem mycken ömhet och om de ofre- das flaxa de gamla foglarne så nära omkring, att man h varje stund tror sig kunna taga dem med händerna, hvilket likvisst icke lyckas; ungarne hafva under tiden fått tillfälle att ganska väl gömma sig. Enligt flere iakttagelser skola föräldrarne ibland vid påkommande fara bortföra dem en och en, hål- lande dem under flygten antingen mellan näbben och halsen eller mellan fötterna. Man har ansett, att morkullan skulle lägga tvenne kul- *) Detta läte har förskaffat fogeln dess finska benämning Jcyntö- lintu, hvilket den bär i Kuopiotrakten ; det föregående knorrande ljudet betecknar plogskalmarnes knarrande vid plöjandet, det sista, korta och skarpa åter att ploggaffelns jernspetsar stött mot en sten. 231 lar om året. Hr C. A. Aschan hyser denna åsigt och med- delar derom (1871) följande. „Den första kullens ägg på- träffar man i medlet af maj, exempelvis här i Kuopio den 16 maj 1868, och flygfärdiga ungar i medlet af juni (Kex- holm den 18 juni 1851 uti F, il/.). Af den andra kullen har jag träffat flygfärdiga ungar i Borgå skärgård den 9 au- gusti 1866 samt här i Kuopio något senare i augusti. Dess- utom har jag midsommartiden skjutit hanar pä sträck, med mycket uppsvullna testiklar, utvisande fogelns andra par- ningstid. Detta sträckande räcker för öfrigt långt in i juli, bortåt medlet af månaden." Af denna art förekomma individer, som hafva en mindre storlek än den normala, men likvisst icke bilda någon skild art för sig, såsom man flerstädes velat anse (Scol. pinetorum Brehm.). I Tyskland är denna mindre form ofta anträffad, dess förekomst i Sverige är icke noga känd och hos oss är den icke särskildt anmärkt. Underslägtet Telmatias Boie. Sump-heckasiner. (Se sid. 225.) 25. Seolopax major Gmel. Dubbel beckasin. Hcifläkurppa. Artra. Näbben mer än dubbelt så lång som hufvudet; öfre kroppsdelarne^ halsen^ bröstet och underlifvet spräckliga och fläckiga af brunt och svart, längs hj essän ett, och på ryggen fyra gula^ skarpt begränsade längdband; spetsarne af vingtäcknm e samt de tre yttre af de IS stjertpennorna hrAta med mörka tvärband; första stora, vingpennans spole ljus] underlifvet hvitt med små mörka flMckar. Längd: 11 — 12 tum, vingbr. nära 20 tum. Beskrifning. Näbben 2^4 tum lång, vid roten smuts- gulaktigt liffärgad, utåt mera brungrå och vid spetsen svart- aktig, benen af näbbrotens färg, på ledgångarne blyfäi-gade; 232 tarsen 1 '/.^ tum hög. Iris brun. — Från följande art skiljes denna genom i allmänhet större och klumpigare byggd kropp, bredt hvitspetsade vingtäckare, samt småfläckigt underlit', förutom genom stjertpennornas antal. Gammal fogel. Hufvudet ofvan ända från näbben svart- brunt med små, ljust rostfärgade fläckar och ett ljust rostgult band längs midten, ända från näbbr^^ggen ; öfver de svartbruna tyglarne och ögonen går ett ljust rostgult, småfläckigt band ned på nacken; tvärs öfver den eljest hvita, småfläckiga öron- trakten förlöper ett mörkt band; trakten under detta och hakan ofläckade, rostgulaktigt hvita; halsen, kräfvan, bröstets och kroppens sidor på rostgul bottenfärg med svartbruna fläckar, tätast på halsen under hakan, der de bilda längdfläckar, nedåt allt större och kantiga, samt på sidorna af kroppen och gumpen öfvergående i tvärband, och småningom i små fläckar på det hvita underlifvet; halsen bakom mera rost- färgad med små fläckar, som tilltaga vid roten. Framryg- gen och skuldrorna svarta med smala, rostfärgade, bågiga, uddiga eller längs fjäder kanterna gående band och fläckar; alla fjädrar derstädes på utfanet rostgula, med breda, hvit- aktiga kanter, hvarigenom, likasom hos de föregående arterna bildas ett längdband på sidorna af ryggen och ett annat ut- med skuldrans utkant. Bakryggen och öfvergumpen svart- bruna med rostgula tjäderkanter och tvärfläckar samt af brutna band; öfre stjerttäckarne på rostgul bottenfärg med svarta tvärfläckar, de undre på än ljusare grundfärg med svarta spolfläckar. Inre vingpennorna rostgula med svarta tvärfläc- kar och hvitgulaktig ändkantning; de öfriga armpennorna gråsvarta med hvit spetskant samt af mörkt och ljust mar- moreradt infan; handpennorna svartbruna, de inre med hvita ändkanter, de första med smutshvit spole och något ljusare utfan. Handpennornas täckare och de stora vingtäckarne 233 svarta med breda, hvita ändkanter, som icke tudelas vid spolen; de små vingtäckariie med rostgråa kanter; vingens undre täckare hvita, med mörkgråa tvärband, regelbundna på de långa armhålsfjädrarne. Stjertpennorna utåt vackert rostfärgade med några uddiga, svarta tvärband och hvita spetsar, som blifva större på de yttre; grundfärgen på de tre yttersta hvit, med svarta tvärband vid roten. F. M. Hanen och honan äro lika tecknade, den senare vanli- gen något större; de gamla foglarne hafva mera markerade tvärband på underlifvet, än de unga, som ofta der äro ofläc- kade; detta inträffar likvisst äfven med de gamla i deras höstdrägt, som hufvudsakligen är af samma färgteckning, som ofvanbeskrifna vårdrägt, blott något mörkare, eller af mindre klara färger; vingpennorna rent svarta och de hvita ändkanterna på vingtäckarne hela, samt än mera hvita än om våren. De unga foglarne om hösten skiljas från de gamla blott genom mera böjlig näbb och tjockare ben, mindre hvitt på vingtäckarne, men mera på underlifvet. Dubbla beckasinen har ett vida mindre utbrednings om- råde än morkullan, men inom detta förekommer den ställvis och vissa år i ett större antal individer än denna. Den häc- kar uti Sibirien, i största mängd omkring Obflodens öfre lopp, uti Ryssland, Östersjöprovinserna, Polen, Galizien, Un- gern och norra Tyskland; ännu i Holland finnes den sällsynt, men icke längre vesterut; vidare häckar den i Danmark och Skandinavien, i Norge till Tromsö och i Sverige ungefär till 65:te breddgraden. — Sträcktiden går arten äfven genom England och Frankrike. Vintern tillbringar den i Medel- hafsländerna, isynnerhet de östra, i norra Afrika och sydli- gare Asien. 234 Uti Finland förekommer arten veterligen blott i landets södra del, och utom på vissa gynnsamma lokaler finnes den öfverallt blott till ringare antal; under vissa år är tillgången dock rikligare. — Från Åland anföres den af Bergstrand. J. J. Mce-xmontan säger *), att den i Abotrakten vissa år är tillfinnandes i temlig mängd och nämner såsom goda jagt- platser utflödet af Pemar å, vid Wiksbergs och Meltola sä- terier, äfvensom Saguvikens uppgrundade stränder nedanom Tappila säteri; bekanta äro äfven andra platser längre bort utefter kusten, mot Nystad och Björneborg; tillgången på dubbla beckasiner derstädes är likväl olika under särskilda år; så t. ex. fanns fogeln år 1850 i öfverflöd fJ. J, M.). Äfven vid mynningarne af Salo och Koskis åar finnes den (Bonsd.) liksom också uppå ängar längs Kumo elf ända till Hvittis, ehuru till mindre antal (Lydén); i Nyland är den ej heller allmän och ännu på 1840-talet sköts den vid Gloet vid Helsingfors (M. v. W.); \ trakten af Ny slott är den sällsynt och funnen häckande i juli 1871 på Tiittala egendom i Sulkava s:n af Lindforss. I Kuopio-trakten är den veterligen blott en gång skjuten, i augusti för flere år tillbaka af J. v. Wright. I finska och ryska Karelen är den icke anmärkt. Den enda trakt der den uppgifves förekomma ymnigare är den vidsträckta ängsmark, som genom Wuoksens fällning uppstått på Ka- relska näset invid Ladoga. Tengström meddelar härom föl- jande. „På de vidsträckta, nästan oöfverskådliga Suvanto ängarne i Metsäpirtti kapell förekommer dubbla beckasinen, på finska kallad tupj^eli**), vissa år under höstflyttningen i största mängd, och blir då föremål för en ganska lönande *) Sv. jäg. förb. tidskr. 1865 sid. 83. — I samma tidskrifts sjunde årgång, 1869 sid. 162, uppgifves dubbla beckasinen vissa år finnas ännu vid Kronoby, 13 mil norr om Wasa (Herpman), hvilket måhända undan- tagsvis torde vara fallet. Alcenius upptager den ej derifrån. **) Ett finskt uttal af dubbel beckasin. Utg. 235 och intressant jagt för stående hund, hvarvid ofta af en enda jägare 50 a 60 par om dagen nedläggas. Det höga pris hvartill fogehi i början af sträcktiden betingar sig i Peters- burg, uppgående ända till en rubel silfv. paret, har lockat ganska många af Sakkola sockens allmoge att gripa till bös- san och bland dem skapat flere utmärkta och skickliga skyt- tar. Till dessa jagter, som vid passande frostfri väderlek räcka en eller par veckor, infinna sig vanligtvis äfven talrika jägare från Petersburg och närliggande orter. Bland de bästa „tup2)eli-SiV^'' var året 1867, då många tusendetal fäll- des; på de senaste åren har jagten varit mera dålig utom år 1870, då åter riklig tillgång fanns under varm och gynn- sam väderlek en längre tid." Företrädesvis uppehåller sig dubbla beckasinen på våta, öppna ängar, med omvexlande torra platser; den synes i all- mänhet mindre än de närstående arterna vara beroende af vatten, men besöker likvisst äfven stränderna af åar, bäckar m. m. under morgon och aftonskymningarne. Den flyger mindre skarpt än horsgöken och skiljes derunder från den- samma genom sin mera plumpt byggda kropp, äfvensom derigenom, att den åstadkommer ett eget dån med vingarne, då den anstränger sig till skarp flygt vid första uppflygan- det låter den ibland höra ett kort bäd, häd, häd, men under den till hög grad af extas drifna leken om våren har den ett alldeles egendomligt läte. Under lifliga åtbörder skola foglarne då stå uti en der och hvar afbruten linie, medan de emellanåt uppflyga och efter en liten kretsformig utflygt åter- komma samt gifva ett fint hvisslande ljud, åtföljdt af ett knäppande med näbbarne; lätet återgifves med ett upprepadt dy dy di cJytteraraa. De äro derunder mycket litet skygga, men sällskapliga, ehuru de eljest mest hålla sig för sig sjelfva. 236 Angående denna arts lefnadsförhållanden och jagten på densamma finnes uti Svenska jägare förbundets nya tidskrift för år 1863 en omständligare, särdeles intressant redogörelse af d:r J. W. Lindblad. 26. Scolopax g al lin ag o Linn. Enkel beckasin, horsgök. Taivaan-vuohi, taivaao-jaara. Artm, Näbben mer än dubbelt så lång som hufvudet\ öfre kroppsdelarne och halsen spräckliga och fläckiga af brunt och svart^ underlifvet ofläckadt^ hvitt; längs hjes- san ett och längs ryggen fyra gula längdband- ving- täckarne med två hvita spetsfläckar] hakan, underlifvet och utfanet af yttersta ving- och de yttre ef de 1å stjertpennorna hvita. Längd: IOV2 — 12 tum, vingbr. 18 tum. T^oknla namn. Svenska: himmelsget (Osterb., Sadelin)^ mäkel-bäss (Jakobstad skären, Z. Schalin). — Finska: isompi taivaan-vuohi eller -jaara; taivaan mäkärä (lappm., Fellm.\ vanha piika (Pudasj., Bränder)^ ukon oinas (Soukelo i ryska lappm., Malmberg). Beskrifning. Näbben svag och mycket lång, längre än hos någon af våra öfriga arter eller 2^^ tum, till färgen gråaktigt liffärgad och småningom mot spetsen svartaktig; hos ungfoglar rödaktigt grå, inunder mot roten grönaktig, men äfven hos dessa mörk i spetsen; benen grönblåaktigt liffärgade, på lederna mera grönaktiga; tarsen 13 lin. hög, mellantån med nagel 15 lin.; iris brun. Från näbbroten öfver midten af pannan och hjessan går ett svartbrunt band med rostbruna småfläckar, hvilket snart blir bredare och intager hela öfre delen af hufvudet, samt delas af ett längs midten af hjessan gående ljust rost- 237 gult band; ytter om detta mörka bälte går ett amiat ljust rostgult band från näbbroten öfver ögat ut på nacken; dessa tre ljusa band på hufvudet äro framtill ljusare och renare, baktill mera rostfärgade och något fläckiga; på tyglarne och otj^dligt ännu bakom ögonen löper ett svartbrunt band; på öfre delen af örontrakten äfven ett mörkt tvärband; hakan ofläckad hvit, med starkare eller svagare anstrykning af rost- färg. Kinderna, halsen och kräfvan ända ned på sidorna af bröstet på ljust rostgul bottenfärg, starkast på bakhalsen, fläckiga af svartbrunt; på halsen äro fläckarne längsgående, blifva större ned på kräfvan, samt öfvergå till tvärband på sidorna af bröstet, kroppen och gumpen; midten af bröstet och magen äro rent hvita, ofläckade. Framryggens och skul- drornas fjädrar något långa, svarta, med smala, rostfärgade fläckar på sidokanterna, på yttre delen med en bred, ljus, ockragul utkant; då fjädrarne hafva sitt naturliga, ordnade läge, bildas derigenom fyra ljusa band, tvenne bredare på ömse sidor om ryggen och två andra på skuldrornas utsida. Bakryggen matt brunsvart, med strödda hvita och rostgula tvärfläckar; öfvergumpen och öfre stjerttäckarne på rostgul bottenfärg med oregelbundna, svarta tvärfläckar, de undre täckarne äfvenså, men på hvitaktig bottenfärg. Stjertpen- norna inåt svarta, för öfrigt vackert rostfärgade med böjda svarta tvärband och fläckar, samt svarta spolar, de yttre pennorna ljusare, med slutligen hvita utfan och spetsar; den lilla styfva pennan framom första långa vingpennan är hvit mot basen och längs spolen svart. De yttre handpennorna svartgråa med vid basen hvitgråa spolar, den första med hvitaktigt utfan, de kortare med hvitaktiga spetskanter; arm- pennorna äfven gråsvarta med hvita ändkanter; inre ving- pennorna af ryggens färgteckning med ljust rostgula eller hvitaktiga ändkanter och på svartbrun botten med rostfär- 238 gade, bugtiga tvärband och fläckar. Vingtäckarne svartbruna, de stora med hvitaktiga spetsar, afbrutna genom den mörka spolen, samt med rostbruna tvärband, de mindre dunklare kantade ocli ofläckade; vingpennorna inunder glänsande brungråa, på infanet hvitaktigt marmorerade; undre ving- täckarne hvita med mörka, snedt stående tvärfläckar. F. M. Den något större honan är lika tecknad som hanen, hvilken efter höstruggningen har starkare metallglans på ryg- gens och skuldrornas fjädrar; vår- och hö st- dr äg t er na äro hvarandra temligen lika, den senare har dock längdbanden på ryggen och skuldrorna mera rostgula. Afven ungfoglarnes drägt är af samma, ehuru mindre rena färger, har smalare läugdband och på skulderfjädrar- nes breda, ljusa utkanter finnes åtminstone stundom ytterst ett fint svart streck; alla vingtäckare ljust grågult kantade, och derinom tecknade med svarta och rostfärgade bågband, med undantag af de helt små, som äro svartbruna med lju- sare grågul kantning. Om hösten igenkännas dessa genom sina tjocka, mera grönaktiga ben, hvilka dessutom likasom näbben äro mjukare. Dundrägt, Ofvan rostbrun och svart, prydd med hvita dunspetsar, som bilda långs gående, breda band; en fläck vid pannan och armen vackert ljust mahognybruna; pannan utmärkt genom två svarta och två hvita tvärstreck; under ögat finnes en större svartkantad fläck (Meves). Undersidan hvit; näbben orent köttfärgad, iris gråbrun, benen rödaktigt hvita. (Naumann). Af alla våra Scolopax arter har denna den vidsträck- taste utbredning och är temligen allmän öfverallt der den förekommer. Den häckar förnämligast i norra hälften af Europa från Lappmarken och Island ned i mellersta Tysk- land och Frankrike, men äfven sydligare till mindre antal, 239 t. ex. i Ungern, Geneve dalen, Provence och uppgifves göra det till och med i norra Afrika. I norra Sibirien finnes den äfven ända till 70^ n. br. — Nästan hela öfriga delen af gamla verlden besöker den sträck- och vintertiden; den öfvervintrar ofta redan i England och mellersta Tyskland, men sträcker äfven långt in i Afrika, enl. Naumann till Kaplandet; i Asien går den till de sydligaste delarne. I Nordamerika företrä- des den af en geografisk underart Se. Wilsonii Gr. Hos oss häckar den temligen allmänt i nästan alla de- lar af landet. Den anföres från flere ställen på Åland (ilfo- herg., Klim. iaktt.) och om dess förekomst i sydvestra kust- landet yttrar J. J. Mcexmontan detsamma, som om föregåen- des art. Här och der ehuru ej i mängd häckar den i Uskela (Bonsd.), Yläne (Sbg), vid Björneborg (Grönfeldt), i Hvittis (Lydén) och i Helsingforstrakten (31. v. W.); den finnes allmänt vid Kexholm (Tgstr.)^ sparsammare norr om Ladoga fH. Backm.J och är observerad i ryska Karelen af /. Sahlherg (Kessler upptager den icke derifrån). På många ställen är den mycket allmän i det inre landet, i Tavastehus- trakten, Leppävirta, äfvensom i alla socknar af norra Savo- laks (Aschan och J. v. W.). I Kajanatrakten häckar den här och der (Mgm) äfvensom mellan Wasa och Gamla Kar- leby (Älcenius), och är temligen allmän vid Uleåborg (Br. Nyl.J samt i Pudasjärvi (BrdrJ. Sällsyntare förekommer den i lappmarken, men finnes dock i Muonioniska (Sbg och Pn) och norrut der och hvar till 69:de breddgraden vid Enare (Malm); från Utsjoki finnes den icke antecknad. I ryska lappmarken är den enligt Middendorff sällsynt; han fann blott enstaka exemplar på tre ställen och betviflar, att de häckat der. Schi^adev säger likväl, att den var allmän, men nämner ingen närmare lokal; i fall denna uppgift gäller ishafskusten och arten ej skulle häcka i Utsjoki äfvensom 240 ryska lappmarken, så utgör häckningsplatsen vid ishafvet en fortsättning från dem på norska kusten, der arten går upp till ryska gränsen. Till vårt lands olika delar kommer arten ungefär på följande medeltider: till sydvestra kustlandet . sista veckan i april. „ södra Nyland .... omkr. d. 1 maj. „ Åland första dagarne af maj. ,. mellersta Finland . . d. 4 — 9 maj. „ Uleåborgs trakten . . medlet af maj. „ polcirkeln (Rovaniemi) . d. 19 — 22 „ „ lappmarken .... i slutet af maj och början af juni; ofta kommer den förr, än snöfria ställen förekomma på marken. Uti nyländska skärgården, på Kardrag gård i Borgå s:n har Asclian funnit bo med 4 ägg redan i medlet af maj år 1863, äfvensom halfrufvade ägg den 7 juni 1871 vid Jän- nevirta nära Kuopio. Om hösten qvardröjer den ej hos oss så länge, som morkullan, men finnes dock ännu i slutet af september månad i södra delen af landet. Enkla beckasinen uppehåller sig på våta starrängar, myrar och öppna kärrkanter; från sina 'samslägtingar skiljes den lätt derigenom, att den vid olika tillfällen låter höra olika läten. Dess vanliga ljud, då den uppskrämd flyger pil- snabbt och i ziczac utmed en äng eller dylikt, är ett kätsch käfsch. Ett helt olika läte har den under sina sträcktåg om nätterna, nemligen ett hest greckgeckgäh och ett starkare zipp eller sipp (Naum.). Ännu ett annat läte får man höra om våren under parningstiden, nemligen ett ofta upprepadt vittja vittja^ hvarunder fogeln flyger upp högt i luften för att der- efter pilsnabbt skjuta ned med fladdrande vingar; dervid höres ett besynnerligt, förut ofta omtvistadt läte, som liknar ett bräkande eller gnäggande och förskafi*at fogeln det 241 svenska namnet horsgök (hästgök) och himmelsget samt det der- med liktydiga finska taivaanvuolii. Detta ljud uppkommer genom luften, som hastigt pressas mellan de starkt utbredda yttre stjertpennorna, under det fogeln i sned riktning skju- ter nedåt; man kan på experimentet väg åstadkomma ett dylikt med en lös fogelstjert (Jfr Meves, K. V. A. förh. 1856 sid. 275). Ämn. Kaup har under namn af Scolopax Brehmii beskrifvit en form af denna art med 16 stjertpemior likasom hos dubbla beckasinen. Lill- jeborg har funnit ett exemplar af denna form i närheten af Archan- gel; — hos oss är den veterligen ej anträffad men rekommenderas våra jägare till närmare uppmärksammande. 27. Scolopax gallinula Linn. Halfcnkel beckasin. Pieni kurppa. Artm. Hjessan mörk^ utan ljust längdhand; öfre kropj^sde- larne fläckiga och spräckliga af rosthrunt på svart^ metalliskt skiftande botten och tecknad med fyra gula längdbandj bröstet mörkt småfläckigt, underlifvet hvitt; stjertens 12 pennor svarta med roströda fläckar. Längd: 8 — 8V.2 tum, vingbr. 15 tum. Upptages ibland såsom eget underslägte: Lymnocryptes Kaup. — Finskt namn: Pienempi taivaan-vuohi 1. -jaara. Beskrifning. Den bakom spetsen något nedtryckta näb- ben är P/a tum lång, vid roten 4 lin. hÖg och hälften så bred, smutsigt gulaktig, framåt mörkare och vid spetsen svartaktig; tarsen en tum hög, mellantån med klo IV4 tum; benen gråaktiga, på ledgångarne grönaktiga; iris brun. Från näbbroten går öfver pannan ett svartbrunt band, hvilket tilltager i bredd på hjessan, går bakåt på nacken och har smala rostfärgade fjäderkanter; ytter om detta går från näbben öfver ögonen och nedåt nacken ett bredt ljus- 16 242 rostgult band, som framtill är ljusare, bakåt mera rostfär- gadt, samt liksom tudeladt af ett smalt, mörkt och småfläc- kigt band; tyglarne svartbruna; ett annat, mindre samman- hängande band går från underkäksroten, tilltagande i bredd på kinderna, ut på den ljusa, småfläckiga örontrakten; vid sidorna af den gulhvita, ofläckade hakan finnes ett af helt små fläckar bestående ganska smalt band från underkäks- roten nedåt. Halsen bakom på rostfärgadt grå botten fläc- kad af mörkt och hvitt ; på halssidorna äfvensom på kräfvan är grundfärgen mera grå och de svartbruna fläckarne gle- sare, der och hvar med litet rostfärg; i midten är grundfär- gen hvitare på framhalsen med tätare småfläckar; dessa upphöra småningom på bröstets sidor ned mot det hvita un- derlifvet, men fortsättas på kroppssidorna och bakre ving- skylarne, der de tilltaga i storlek. På framryggen och skul- drorna äro fjädrarne i förhållande längre och smalare än hos de andra arterna af slägtet; deras svarta grundfärg skif- tar skönt i grönt, blått och purpurfärg, samt de rostfärgade eller starkt rostgula, smala tvärfläckarne och vinkliga ban- den i purpurrödt och kopparfärg, isynnerhet vid stark dager; yttersta kanten af de mindre skulderfjädrarne smalt hvit, de stora äro utmärkta af en bred rostgul kantning på ena fanet, bildande tvenne längs ryggen gående, breda, och ytter om skuldrorna tvenne smalare ljust rostgula band, alla sträc- kande sig långt bakut. Bakryggen svart med violett metall- glans och fina, hvita fjäderkanter; gumpen och öfre stjert- täckarna äfven svarta, metallglänsande, på infanet med ore- gelbundna, rostfärgade tvärfläckar, på utfanet med hvit kant- ning; undre stjerttäckarne hvita med mörka spolfläckar. Vingtäckarne svartbruna med ljusare kantning, de stora med hvita spetsar; de öfre af dem äfvensom inre vingpennorna svartbruna, med fläckar och kantning af rostfärg; armpen- 243 norna brungråa, med hvit spetskantning; hanclpennorna äfven svartbruna, de kortare med hvita kanter i spetsarne; de yttre vid basen på utkanten hvita, sedermera ljusbruna. Stjert- pennorna svarta, i spetsen roströda, de mellersta till midten med tvärband af samma färg, utåt småningom öfvergående i längdband, nemligen på utfanet; yttersta spetsen af dessa pennor hafva hos de flesta individer en liten hvit fläck, då pennorna ännu äro nya. F. M. Af denna art är honan något mindre än lianen^ men båda könen äro lika tecknade, dock så att hanens fjädrar hafva starkare glans. Vårdrägten skiljer sig obetydligt från den nya om hösten, hufvudsakligen endast derigenom, att fjädrarne till den senare isynnerhet hos unga foglar hafva bredare hvit kantning på hufvudets sidor, kräfvan och bröstet framtill, hvarigenom de svartbruna fläckarne der mindre synas. Denna lilla, särdeles vackra beckasin har nästan lika vidsträckt utbredning som horsgöken, men förekommer till vida mindre antal, samt i allmänhet mer ostligt. Häckande finns den i Sibirien ända från 70^ n. br., sällsyntare dock uti södra delen, vidare i norra Kyssland och Skandinavien; mycket enstaka häckar den uti norra Tyskland och på bri- tiska öarne, någon gång ända uti södra Europa (Geneve). — Under sträcktågen besöker den alla delar af södra Europa, isynnerhet Grekland, drager sig i Afrika vesterut ända till Senegambien och österut till mellersta Nilen, samt i Asien till dess södra delar; redan i Tyskland öfvervintrar den lik- väl också samt anträffas i Skåne ännu mot midvintern. Hos oss är den funnen i de flesta delar af landet, men är öfverallt ganska sällsynt och litet känd, förmodligen emedan hon ej är så lätt åtkomlig bland högt gräs och kanske äfven förvexlas med föregående art (Asch.). I Uskela (Koskis gård) är den observerad af J. v. Wright den 24 244 apr. 1851 (KUm. iaktt.J; stud. Lydén har iakttagit den i Hvittis och mag. Grönfeldt vid Björneborg. Uti Nyland är den skjuten den 18 maj 1851 i Helsinge (Ekehom) samt några gånger vid Helsingfors, nemligen den 10 maj 1846 och af hr B. B. Brenner den 28 okt. 1850 (F. M.), samt den 16 maj 1849 af hr H. Alopceus och den 2 sept. 1845 iEsboaf hr H. Wetzer (Z. M.); den 7 okt. 1851 skjöts den i Borgå s:n (Boe gård) af Aschan. Tengström har högst sällan observerat den om hösten vid Kexholm och H, Backman norr om Ladoga"^'); uti Petrosavodsk har apoth. Gilnther egt ett exem- plar från orten och nordligare i ryska Karelen fann J. Sahl- berg den häcka i trakten af Wigfloden. Vid Nyslott har Lindfor SS funnit den en gång och J. v. Wright säger den vara sällsynt och tillfälligtvis förekommande i Kuopiotrakten (antecknad d. 2 maj 1826 af M. v. W. vid Haminanlaks, och den 23 maj 1848 i Rautalampi af J. v. W.). Äfven vid Kajana är den en gång erhållen i augusti 1860 (Mgm) och i södra Österbotten sköt it. Alcenius den år 1862 i Teeri- järvi. Uti Muonioniska sågs den i början af juni 1867 (Shg och Pn), och i ryska lappmarkens sydvestra del observera- des den vid Kantalaks samt på ostkusten vid Deveatoi af Sahlherg och Malmberg '^'^). Vid ishafskusten fann Sclirader den icke inom vårt område, men väl straxt vester derom uti Vestfinmarken vid 70^ n. br. — Den är sålunda oftare erhållen i sydUga och östra trakterna af landet än i de vestra, och torde egentligen häcka i de nordligare delarne. Att döma af ofvanstående data ankommer den till vårt land i början eller förra hälften af maj och flyttar bort i septem- ber och oktober. *) Vid Petersburg uppgifves den äfven häcka. **) Mkldendorff omnämner den icke från lappska halfön. Meves anför den häckande vid Archanocel. 245 Likasom föregående art uppehåller sig denna på våta ängar och betesmarker, med omvexlande sumpiga ställen och grunda vatten med mjuk botten; under de ljusa nätterna kommer den fram äfven till öppna stränder. Det läte, som den vid uppflygandet om aftonen låter höra är ett fint, skarpt pipande liknande nattlapparnes, stundom äfven ett svagare ähtcli. Äfven af denna art får man om våren höra en slags sång, hvilken återgifves med ett enformigt i 4 till 6 sekun- der fortsatt tettettettett, hvarunder foglar flaxar upp och ned öfver en sumpig plats. Detta ljud är dock svagt och höres knappt längre än 100 steg derifrån. (Eft. Naumann). Femte gruppen: Recurvirostrinse Bonap. (se sid. 116). Inom familjen Scolopacidae visar denna sista grupp ej allenast väsendtliga afvikelser från de öfriga, utan är äfven den mest fremmande för vår fauna. Närmast står den till slägtet Totanus, men den långa egendomligt bildade näbben, benens längd och beklädnad, samt simhuden mellan tårna tillåta ej gerna att med någon af de föregående grupperna samman- föra det enda slägte, som i norden representerar gruppen. I sydligare länder finnes ett annat slägte Himantojms med rak näbb och hudveck blott mellan tårnas bas samt utan baktå. — Endast en art uppgifves vara funnen inom vårt område. Skärfläcke-slägtet (Recurvirostra um). Näbben långj svag^ ända från roten nedplattad, mot spetsen fint tillspetsad och höjd i hage uppåt, samt mjuk; öf- verkäkens fåra räcker icke till midten af nähhen. Näsborrarne smala^ helägna nära pannan invid käkkanten, omslutna af en hinna. 246 Benen höga och smala^ från sidorna hoptryckta^ nakna högt öfver hälleclen' farsernas hudheklädnad delad nät- formigt i sexkantiga eller af rundade figurer, större på fram- än baksidan^ på de nakna delarne af underbenet är huden odelad. Tårna tre framåt., kortare än tarsen^ under hela sin längd förenade med hva^^andra genom en djupt urringad sim- hud-, baktån liten, rudimentär., högt sittande. V in gar ne temligen långa, spetsiga-, första pennan längst. Stjerten består af 12 pennor. Fjäclerkläclnaclen är tät och dunrik; den ömsas genom ruggning blott en gång om året; Naumann uppgitVer dock, att blodpennor förefinnas äfven om våren, i hvilket fall rugg- ningen vore dubbel, ehuru endast partiet. De få till detta slägte hörande arterna finnas i olika delar af jorden; de up- pehålla sig i allmänhet på hafsstränderna ; i Europa finnes blott en art: Recurvirostra avocetta Linn. Skårfläcka. Artm. Hvit.) med svart hjessa, bakhals och band öfver skul- drorna samt vingarne. Längd 18 tum, vingbr. 30 — 32 tum. Beskrifning. Näbben temligen lång från roten utåt rak, dess yttre smala del starkt uppåt böjd, till färgen svart; benen ljust blygråa, tarsen 3 — 372 tum hög; iris brun. Gammal fogel. Näbbroten omgifves upptill af ett hvitaktigt band hela hufvudet ofvanom ögonen och ned på nacken, samt bakhalsen ända till framryggen svarta ; öfriga hufvudet, halsen, hela ryggen, öfvergumpen, samt stjertpennorna och alla undre kroppsdelar rent hvita. Längs skuldrornas inre, mot fram- ryggen vettande del löper ett snedt utifrån inåt och bakåt gående, skarpt begränsadt, svart band, som bakåt fortsattes 247 bredvid det på motsatta sidan; den öfriga delen af skuldrorna livit, bildande en fram- och bakåt tillspetsad fläck, hvilken nedåt åter begränsas af de svarta vingtäckarne. Ytter om det härigenom bildade sneda längdbandet öfver den hoplagda vingen synas de hvita arm- och inre vingpennorna, af hvilka sistnämnda några vid roten hafva en brunaktig anstrykning; handpennorna svarta, närmast basen hvita, småningom till- tagande, så att den 8:de är blott i spetsen svart; ving- kanten hvit. Z. M, Denna drägt bära begge könen sommar och vinter; honan har dock såväl de hvita som svarta färgerna mindre rena och är äfven mindre än hanen, samt har kortare näbb och lägre ben. Ungdrägten har alla de svarta partierna brunsvarta med ljusbruna fjäderkanter; de hvita kroppsdelarne hafva en gul- aktig anstrykning; färgen på kalotten mörkbrun, mindre ut- bredd; öfver ögonen går ett Ijusbrunt band och örontrakten är skuggad med samma färg; såväl fram- som bakom ögat finnas mörka fläckar. (Naumann). Dundrägt. Ofvansidan ljusgrå med rostgul anstrykning; svarta äro ett streck från näbbroten öfver hjessan samt ett genom ögat, en rad större fläckar längs öfvergumpen och ett bredt band på bakkroppen på gränsen mot den hvita undersidan; antydda äro äfven några fläckar på skuldrorna och låren; benen klart blyblåa, näbben blysvart. (Meves). Skärfläckan tillhör mellersta och södra delarne af Eu- ropa och mellersta Asien. Den vistas på vår verldsdels hafs- stränder från södra Östersjön och Nordsjön, ända till Frank- rikes och Spaniens södra kuster, och i stor mängd omkring Svarta hafvet, samt uppgifves häcka äfven i Algier. I kon- tinentens inre vistas den äfven vid Ungerns större insjöar, i Bauatet, omkring Kaspiska hafvet och steppernas sjöar samt 248 i Asien uti södra Sibirien. Vintern tillbringar arten i stort antal i Afrika, äfvensom i södra Asien. — Inom Skandinavien finnes den i södra Norge och på Oland häckande, men för en tid sedan förekom den äfven på Gotland ; den finnes också på Ösel och vid Liflands kust. '^) Egentligen tillhör den ej mer vårt nordiska land, men upptages dock här, emedan vi hafva några, om ock osäkra uppgifter om dess förekomst. — I sin förteckning öfver Ålands foglar anför Bergstrand den såsom funnen i Lemland, den sydligaste af Ålands socknar, men säger ej om uppgiften grundar sig på egen observation eller någon mer eller mindre tillförlitlig utsaga. Framl. statsrådet Ä. v. Nordmann säger uti sin sons förteckning, att efter den beskrifning, som hr Ekehom gifvit honom på en uti (Nyländska) skärgården ob- serverad fogel, det ej kunnat vara någon annan än denna art. Uti zoologiska museum har skärgårdsfolk äfven någon gång påstått sig hafva igenkänt fogeln. Det är sålunda ej osan- nolikt, att arten verkeligen ibland förekommit uti vår yttre skärgård, om ock såsom en sällsynt främling. Fjerde familjen: Tranor, Gruidae (se sid 64). Näbben stark., af Imfvudets längd eller längre; näsbor- rarne belägna mot midten af näbben^ öppna; benen långa och starka med medelmåttiga tår^ förenade vid basen genom en hud^ baktån kort^ högtsittande^ klorna spetsiga och krökta^ på intån störst; vin garn e långa., rundade] stjerten består af 12 pennor. Den sista familjen af de snäppartade vadarne bildas af tranorna. De äro till kroppen de största vadare och på- minna äfven eljest om de storväxta, starknäbbade foglarne i *) Russow, Dorpater Sitzungsberichte, 1S70 sid. 154 ocli 163. 249 den andra hufvudafdelningen af ordningen, och särskildt om storkarne. Likväl böra de i följd af sitt lefnadssätt, samt bildningen af näbben och tårna dock hellre räknas till de snäppartade vadarne, bland hvilka de således måste uppföras såsom en egen familj. Tranorna äro utbredda till de flesta delar af jorden; hos oss finnes blott en art af Tran-slägtet (Grus pall.). Näbben lika lång eller längre än hufvudet, starky rät^ mera smal än hög^ ofvan vid roten platt, framtill hoptryckt och småningom afsmalnandc mot den trubbiga spetsen- näsgropen bred, gående från roten utöfver midtenj käk- kanterna inböjda och skarpa; båda käkarne lika starka; munviken icke gående så långt som till ögats framkant. N ä sb o rr arn e temligen aflägsnade från pannan^ belägna vid gränsen mellan första och andra tredjedelen af näbben^ ofångt ovala, genomsigtiga, ofvan och baktill omgifna af en mjuk hinna. Benen mycket höga^ starka och nakna högt öfver hälleden; af de tre temligen starka fram tårna äro den yttre och mellersta till första leden förenade genom en hud-, b ak tån liten, belägen högt upp, så att endast spetsen af dess klo når marken; farserna framtill och tårna ofvan täckta af tvärplåtar, på öfriga ställen nätlikt delad i afrundade eller 6-kantiga fjell; klorna korta, lindrigt böjda och spetsiga, intåns störst. Vingarn e stora, långa, breda, med mycket långa öfver- armben, så att på den hoplagda vingen spetsarne af de inre vingpennorna betydligt öfverskjuta handpennorna; af dessa senare är den första kort, den 2:clra något längre, och den 3:dje längst; de innersta vingpennorna 250 jemte deras täckare mycket förlängda^ veka och håg- formigt nedåthöjda öfver stjerten. » Stjerten kort och af rundad, bestående af 12 pennor. Tranorna, Europas största vadare, äro särdeles ståtliga foglar, oaktadt deras färgteckning är temligen enkel och an- språkslös. Hufvudet är litet och prydes hos några sydligare arter af hvarjehanda fjäderbuskar. Båda könen äro lika tecknade, men honan är något mindre än hanen; ungarnes drägt afviker ej heller mycket från de gamlas; engång om året inträffar ruggningen. De häcka på öppna kärr och myrar, hvarefter de samlas och flytta i större eller, mindre flockar till varmare länder för att tillbringa vintern. Flygten är hög och lätt; på marken gå de långsamt och med af- mätta steg. Till sina förmögenheter äro de högt utvecklade, kloka och begåfvade med många intellektuella egenskaper, samt blifva i tamt tillstånd mycket tillgifna sina egare; i fritt åter aro de i hög grad skygga och vaksamma. Lätet är starkt och genomträngande samt höres på längre afstånd, än man är i stånd att se fogeln sjelf. Såsom födoämnen hålla de till godo med olika slags växtdelar, frön, blad och rötter, samt smådjur, såsom insekter, maskar, mindre am- fibier o. d. De lefva i engifte, häcka på marken och begge makarne uppföda ungarne gemensamt. Vi hafva i vår fauna endast en art. 28, Grus cinerea Bechst. Trana, Rurki, Artm. Askgrå, hufvudet of v an nästan naket^ hetäckt af hor st- hår^ till färgen likasom framhalsen svart; hjessan haktill röd; halssidorna hvita; de innersta vingpennorna böjda, med krusigt fan. Längd: 3 fot 10 tum, vingbr. G f. 10 t. till 7 fot. — Ardea grus Linn. 251 Beskrifnincj. Näbben öfver 4 tum lång, dess inre del gulgrönaktig, den yttre gul; iris röd; benen svarta, tarsen 10 tum, mellantån kring 4 tum. Gammal fogel. Ansigtet och hjessan tätt beklädda af svarta glänsande borsthår, bakre delen af hjessan högröd med glest ställda svarta hår; derifrån går ett svart band utmed nacken, hvilket på bakhalsen afsmalnar och försvinner; från ögonen bakut ett bredt hvitt band, som, ehuru smalare nedåt, fortsattes utmed bakhalsen och småningom förlorar sig i dess askgråa färg; hufvudet framom ögonen, hakan och strupen samt hela framhalsen svarta eller svartgråa. I öfrigt är hela fogeln vackert ljust askgrå; de bakre skulderfjädrarne och större vingtäckarne hafva svarta spolar, de senare med svarta droppformiga spetsfläckar; de inre största vingtäckarne förlängda, bågformigt tillspetsade samt svarta på nästan hela infanet; de sex innersta vingpennorna (hos honan och yngre foglar färre) mycket förlängda, spetsiga med veka spolar, inåt roten med långt och krusigt fan, samt bågformigt ned- hängande öfver vingspetsarne och stjerten, hvilken af dem alldeles döljes. Vingpennorna af första och andra ordningen svarta, med svartbruna spolar; stjertpennornas yttre hälft svartgrå, mot basen småningom askgrå. — Begge könen lika tecknade. F. M. Ungdrägten skiljer sig från de gamlas derigenom, att hufvudet är helt och hållet befjädradt, enfärgadt rostgult, li- kasom äfven nacken och bakhalsen rostgråa; äfven de in- nersta vingpennorna äro i spetsen rostfärgade. F. M. Anm. Jag har sett en ungfogel, hos hvilken de öfre kroppsdelarne voro öfverdragna med rostbrunt, och hade mörka tvärband; dess hufvud var starkt rostfärgadt. (M. v. W.) Dundrägt. På ofvansidan är det vackra dunet glänsande gulaktigt roströdt; öfver ryggen går ett mörkare längdstreck, 252 som delar sig på korset i tvenne bakåt gående armar; under- sidan ljusare och utan glans. Meves. Man har anmärkt, att tranan om sommaren vore rostbrun på ryggen. Meves har ådagalagt, att denna färg uppkommer då fogeln nedsölar sin näbb med starkt jernhaltig kärrmylla och dermed förorenar ryggens fjädrar; detta förhållande har konstaterats genom kemisk undersökning af de bruna fjädrarne. Vår tr^ana eger en ganska vidsträckt utbredning, men endast inom gamla verlden. Från lappmarken, norra Ryssland och Sibirien, med undantag af de mot öppna ishafskusten belägna delarne, sträcker sig dess häcknings område söderut genom hela östra Europa ända mot Tyroler alperna, till Ungern, Donau, Svarta hafvet och Kaukasien; deremot häckar den ej mer i vestra Tyskland, Frankrike eller England; österut går den uti det tempererade Sibirien ända in i Amurlandet *). Inom alla dessa länder är den likväl ej jemnt utbredd, utan saknas i alla bergiga trakter, äfvensom öfverallt der odlingen af kärrmarkerna utträngt densamma, såsom flerstädes i Tyskland. — Dess flyttningståg gå från Norge öfver britiska öarne söderut och i öfrigt genom kon- tinenten med undvikande af bergstrakterna, hvarigenom arten kommer till nordvestra och nordöstra Afrika samt öfver- vintrar uti dess inre delar och i södra Asien. 1 mån af tillgångar på lämpliga lokaler kläcker tranan i hela Finland förutom i norra lappmarken och största delen af lappska halfön, der den lärer saknas eller åtminstone ej häcka regelbundet. Icke heller torde den numera kläcka i de mera odlade kusttrakterna, åtminstone ej i de sydvestra (J. J. Mcexm.), men redan i Yläne fortplantar den sig på spridda ställen (J. Sbg) äfvensom vid Björneborg (Grönf.) och ym- nigare i Hvittis på kärr och kärrängar omkring Kumo elf *) I Japan företrädes den af en form med längre näbb, var. lo7i- girostris Temm. 253 (Lydén) samt i Tammela (E. J. Bonsd.) I Nyland finnes den sparsamt, ehuru flerstädes häckande (M. v. W.), likaså är fallet i Kexholms trakten (Kaukola, Tgstr). Uti ännu längre bort belägna delar finnes den till något större antal i hela Karelen samt Savolaks, der den häckar till och med på stora holmar i Kallavesi (Äschan, t. ex. på Papinsalo, en mil från Kuopio). Lika talrikt finnes den äfven i alla öfriga delar af mellersta Finland samt i hela Österbotten; till och med på Karlön vid Uleåborg skall den hafva förekom- mit häckande (Nyl.). I lappmarken fortplantar den sig ännu uti Muonioniska, Kittilä, Sodankylä (klim. iaktt.), eller hela Kemi flods område ända till Sompio (Fellman) straxt söder om den landthöjd, som skiljer nämnda flodområde från Enare vattendragen, samt öfverskrider således något 68:de bredd- graden ; norr om denna vattenskilnad skall den deremot icke mer häcka. I sydvestra delen af lappska halfön är den af Sahlherg och Malmberg funnen ända till Imandra (67*^ 20'), men hvarken Schmder, Malm^ Middendorff eller Lilljeborg omtala den från nordligare trakter. Regelbundet häckar den sålunda i vårt land nordligare än på något annat ställe i verlden, ty från Muonioniska går dess gräns i Sverige åt sydvest i följd af fjellryggens läge, och i norra Ryssland samt Sibirien sänker den sig äfven åt söder till följd af ishafvets och tundrornas nära granskap. Nord- ligare än den anförda gränsen visa sig stundom enstaka exemplar, t. ex. i Norge ända uti Ostfinmarken; från vårt område hafva vi äfven en anteckning af prosten J. Fellman, att exemplar visat sig i Enare, ja t. o. m. någongång i Utsjoki, men aldrig häckat derstädes. Tranans ankomst till vårt land inträffar efter unge- färlig medelberäkning de mellersta dagarne af april till nästan hela södra och vestra landet (ända till mellersta 254 Österbotten), dock något senare till Åland (17 — 20 apr.); till Savolaks och de öfriga inre delarne samt Uleåborgs- trakten kommer den omkr. den 20 — 23 april, norr derom de sista dagarne af månaden, och till lappmarken (G 7^ — 68^) i början af maj (4 — 12). Ankomstdagarne variera dock för södra Finland under hela april (någongång infaller den redan i slutet af mars) och i norden utöfver medlet af maj månad. — Bortflyttningen om hösten sker enligt ungefärlig medel- beräkning i midten af september månad, men fortgår länge nog; en del sträcker vissa år redan i sista veckan af au- gusti, andra ännu i oktober. Flyttningsriktningen torde inom vårt område merendels alltid vara N — S. Professor Sundevall har (Sv. fogl. 1871 sid. 315 — 317) lemnat en särdeles intressant redogörelse för tranornas flytt- ningståg uti Europa till och från Afrika. Enligt denna flytta de som häckat i Skandinavien rätt söderut genom Skåne öfver till Tyskland, isynnerhet Riigen; ett mindre an- tal passerar äfven danska öarne. Från Finland gå de öfver finska viken och Östersjöprovinserna nedåt och utbreda sig liksom de förra i Pommern; härifrån färdas de mot sydvest genom Sachsen, öfver Nassau och Mains floddal ned till östra Frankrike i stor mängd, vidare öfver Spanien och Sar- dinien till nordvestra Afrika. De som häckat i norra Ryss- land och Polen flytta rätt söderut till Svarta hafvet; vid Donaus delta ansluter sig till dem en mängd, som från Sachsen gått i sydlig riktning genom Bajern och längs Do- naus floddal genom Ungern; derifrån flyga de förbi Smyrna, möjligen också öfver Svarta hafvets ostkust, omkring eller öfver Medelhafvets östra del till Egypten, der de följa Nilens floddal och komma till de inre delarne af Afrika. Återtåget mot norden sker om våren längs samma stråtvägar. — Det synes derföre antagligt, att tranorna inslå dessa vägar för 255 att kringgå Karpatherna och böhmiska bergsbygderna samt Alperna, äfvensom bergen på turkiska halfön och mindre Asien. Såsom aUmänt bekant bilda de under sina flyttningståg tvenne i en vinkel sammanstötande linier med en fogel i spetsen; deras högljudda trumpetlika stämma höres derunder på mycket stort afstånd. Fogeln betraktas af enhvar såsom ett vårens förebud; ofta anlända de hit så tidigt om våren, att de ännu finna större delen af landet snöbetäckt, hvarföre de få hungra och frysa, samt stundom förgås. Äfven denna stora fogel är ej helt och hållet frem- mande för och redlös på vattnet; hr C. A. Aschan meddelar härom, att ;,ej allenast de gamla foglarne sätta sig på djupt vatten ett stycke från stranden, då de vilja afleda hundarne från ungarne, utan äfven dessa simma, ännu icke flygfärdiga, öfver ganska breda sund för att komma i säkerhet." Sina två stora ägg (enl. Meves ibland 3), som till fär- gen äro grönaktigt gråa eller gulaktigt gråbruna, med bruna fläckar och punkter, lägger tranan på någon gräsig tufva på myren och begge könen rufva dem vexelvis. Grus virgo (Linn.) JuDgfrutrana. Artm. Blågrå; bakom hvartdera örat en tofs af långa, smala och gles- stråliga, hvita fjädrar; f ramhalsen svart; de innersta vingpennorna mycket långa, något nedhängande och tillspetsade. Längd: omkr, 33 tura. — Ardea L. Hemma från mellersta Asien, trakterna af Kaspiska hafvet och södra Ryssland kommer denna art någon gång vilse till olika delar af öfriga Europa; i Skandinavien har ett exemplar i juni 1857 blifvit skju- tet i Nerike, men i Finland är den veterligen aldrig anträffad. Den är den minsta arten af slägtet. Uti mellersta delarne af Asien, i Mongoliet och Amurlandet, före- kommer en trana, Grus leucogeranus Pall. som någon gh^g visat sig också nordligare (Obviken) och flyttar ännu i Wolgatrakterna; denna art 256 har likväl en gång visat sig ända i granskapet af vårt lands sydostli- gaste delar, nemligen i närheten af Petersburg. Pallas (zoogr. rosso- asiat. II, 1811 — 31 sid. 105] säger nemligen härom : „etiam Petropoli medio aprilis bigam Leucogeranorum transvolantem vidi et vix dubito, eandem esse avem, qvam, pro ciconia alba habitam, in Japonia hybernare Valen- tyn et Kaempfer prodiderunt.'' Såsom en alldeles tillfällig och ovanlig fremling må den derföre här endast omnämnas. Bland de svagnähhade vadarne (grallae debilirostres) bildar den senare underafdelningen, eller de sumpliönsartade vadarne (paludicolae sid. 64), en enda familj, hvilken inom hela klassen är den femte i ordningen. 'ö' Femte familjen: Sumphöns, Rallidae. Näbben medelmåttigt lång eller kort^ hård och hoptryckty merendels hög och i spetsen trubbigt tillspetsad j benen ganska starka och tjocka^ med tre långa^ smala, från hvarandra fria tår framåt och en väl utvecklad, tem- ligen lågt sittande baktå, som med V^ eller Va <^/ s?''* längd stödjer sig på marken j vin gar ne koi^ta eller medelmåttiga^ breda och kiqnga; stjerten kort och mjuk, bestående merendels af 12 pennor. Kroppen spenslig^ från sidorna hoptryckt', hifvudet litet och hal- sen af medelmåttig längd. De till denna underafdelning och familj hörande foglarne lefva mest på fuktig mark och sumpiga ställen, äfvensom uppå vatten, men alltid på sådana platser der de kunna dölja sig bland sump- eller vattenväxter, i gräs på ängar och på sädesfält; några sätta sig stundom på trädgrenar och många älska buskiga ställen. De röra sig behändigt, gående stegvis eller snabbt löpande och tränga sig lätt mellan tätt- stående vattenväxter och dylikt för att undgå en annalkande 257 fara; deremot flyga de dåligt och ogerna. Stadda i nöd kunna alla simma, men flere göra det äfven utan sådan an- ledning; vid påkommande lifsfara dyka de flesta ganska bra och några söka till och med på detta sätt sin föda ur vatt- net. För menniskan dölja de sig sorgfälligt och förblifva orörliga så länge de icke hafva tillfälle att löpa undan. Deras födoämnen äro insekter, larver, puppor, maskar och små blötdjur samt friska växtdelar och frön. De lefva par- vis eller allena, bygga sina bon bland säf, som flyter på vattnet, eller bland gräs och lägga många (6 — 16) ägg, hvilka rufvas af båda makarne. Ungarne öfvergifva boet snart och löpa eller simma bort med föräldrarne. — De hit- hörande arterna finnas i alla verldsdelar, men gå i allmän- het ej högt upp mot norden; blott en af våra arter är ut- bredd ända till nya verlden. De hos oss anträffade arterna *) kunna fördelas i släg- ten på följande sätt: A. Rallinae. Pannan hefjädrad; tårna utan hudflikar, Rallus Linn. Näbben längre än hufvudet, smal, i?. aquaticus. Ortygometra Linn. Näbben kort^ tjock. O.crex^O.porzana. B. Gallinulinae. Pannan försedd med en naken hudplåt. Gallinula Lath. Framtårna utan hudflikar. G. chloropus. Fulica Linn. Framtårna kantade med hudflikar. F. atra. Rall-slägtet (Rallus lim). Näbben längre än hufvudet^ temligen svag, nästan rät eller lindrigt nedböjd^ hoptryckt och försedd med hvassa käk- *) Inom denna likasom inom småsnäppornas grupp har utg. anta- git de af prof. Sundevall (Sv. fogl. 1871) föreslagna svenska benämnin- garne såsom de i allo lämpligaste. 17 258 kanter j näsfåran går utöfver lialfva nähhen och utlö- per framtill spetsigt. Näsborrarne smala, genomsigtiga^ belägna nära nähhroten och omgifna af en hinna. Benen temligen stora och starka^ nakna något öfver knäna^ de tre framiårna långa., smala och fria; haktån unge- fär en tredjedel så lång som tar sen; klorna smala och spetsiga; den veka huden på tarsernas framsida och tårna of van täckt af tvärplåtar., på sidorna delad i fina och haktill i gröfre maskor. V in g ar ne hvälfda^ korta^ breda och afrundade, med veka pennor och något böjda spolar; första pennan kortare än 2 — å:de.f hvilka äro lika långa. Stjerten ganska kort., merendels dold under täckfjädrarne^ smal och afrundad. Fjäderklädnaden hos rallerna är mycket mjuk och på de undre kroppsdelarne särdeles tjock. Hufvudet är litet, pannan platt och halsen af medelmåttig längd. De äro af medelmåttig storlek eller derunder, och hanen är större än honan. I allmänhet bära de föga utmärkta färger och begge könen äro lika tecknade, men ungdrägten temligen olik de gamlas. En gång om året inträffar ruggningen. Uti kallare länder äro de flyttfoglar och verkställa flyttningen flygande, ehuru i kortare sträckor. Sitt höga, merendels skarpa läte låta de höra mest om aftnar och morgnar. Rallus aqvaticus Linn. Vattenrall. Artm. Of van svart med breda olivbruna fjäderkanter ^ fram- till skiffergrå och på kroppssidorna bakåt svart, med hvita tvärband och rostgul undergump. Längd: omkr. 10 tum, vingbredd omkr. IG tum. Finskt namn: rantakana (Mbg). 259 Beshrifnhig. Hos de gamla foglarne är näbben 1% t. lång, cinnoberröd med brun rygg och spets; iris gulröd; benen brunaktigt köttfärgade (Sk. fn.), tarsen 178 tum, mellantån 2 tum. Hos nngfogeln är näbben brun, mot spet- sen svartaktig, vid roten blekt röd; iris gråbrunaktig, benen rödgråa (Naiim.J. Gammal fogel om sommaren. Tyglarne svarta; den skif- fergråa pannan är utmärkt af liggande gulbruna och svarta, glänsande borsthår, utgörande fortsättningen af fjädrarnes spolar; hakan och strupen hvitgråa; sidorna af hufvudet, halsen framtill och på sidorna, kräfvan och bröstet ned på underlifvet vackert blåaktigt askgråa eller skifFergråa, på kroppen inunder med rödaktigt gråa fjäderkanter. De bakre vingskylarne jemte gumpens sidor svarta med hvita tvärband och rostfärgade spetsar på fjädrarne; midten af magen med hvitaktigt rostfärgade fjäderspetsar mot undre stjerttäckarne, som äro hvita till större delen. Midten af hufvudet of van, nacken, bakhalsen och hela fogeln ofvan, äfven på bakryggen, med svartaktiga fjädrar, som äro bredt kantade med oliv- brunt. Hand- och yttre armpennorna svartbruna; vingens framkant hvit och de yttre handpennorna vid basen af utfa- net ljusare bruna; undre vingtäckarne gråa, hvitfläckade, de långa armhålsfjädrarne bruna med sneda hvita tvärband. Stjertpennorna likasom ryggens fjädrar svarta med bred, oliv- brun kantning. F. M. Efter höstruggningen är denna drägt vackrast, då fär- gerna äro friska; de skifFergråa partierna på hals och bröst äro då prydda med smala, hvitaktiga fjäderkanter, och rost- färgen på fogelns undre sida är starkare. Könen äro lika hvarandra. Hos mycket gamla foglar går (enl. Naumann) längs midten af de svarta tyglarne ett naket guliödt band, 260 men förbises lätt, då det från båda sidorna täckes af fja- drarne, särdeles hos honan, som har det helt smalt. I ungdrägten likna de öfre kroj^psdelarne de gamlas; hufvudet och de undre delarne äro något olika. Hakan och hufvudets sidor öfver ögonen hvita, närmast till hjessan stö- tande i rostgult, tyglarne och örontrakten med täta, små, mörka fläckar på gråaktig botten. Halsens sidor och kräfvan samt öfverbröstet rödaktigt gråa med mörka tvärfläckar; midten af bröstet och buken hvita; kroppssidorna rödaktigt hvita med grå anstrykning och mörka tvärband eller fläckar. Gumpen inunder jemte undre stjerttäckarne rödaktigt hvita. Båda könen äro lika tecknade och få sin utbildade drägt efter denna. Naumann, Dundrägt. Svart; näbb och ben rödaktigt hvita; iris grå. Vattenrallen är utbredd öfver mellersta och södra Eu- ropa samt sydligare delarne af Sibirien ; mot norden går den till Island, mellersta Skandinavien och Östersjöprovinserna. — En del öfvervintrar i mellersta Europa (någon stannar t. o. m. i Skåne), men flertalet i Medelhafsländerna samt i södra Asien; i Afrika skall den gå ända till de sydliga delarne. Vår fauna tillhör arten egentligen icke, ty veterligen har man erhållit den här blott en enda gång. Ett exemplar fån- gades lef vande den 19 april 1844 här i Helsingfors uppå en gård, dit den, utmattad och utsvulten nödgats taga sin till- flykt (AL v. W.); det förvarades först uti hr Ekehoms sam- ling, men tillhör numera finska museum. — Flere finska exemplar äro utgifvaren icke bekanta; Sadelin upptager väl fogelns namn uti sin fauna fennica^ men angifver ingen fyndort, hvarigenom hans uppgift snarare synes bero på en förmodan än på något verkeligen erhållet exemplar. 261 Om sommaren vistas vattenrallen bland högt gräs, säf och buskar på fuktiga ängar och i närheten af vatten, der den om dagen ligger dold, men om natten är i rörelse för att söka sig föda. Han flyger högst ogerna, men löper hastigt och döljer sig skickligt (Sk. fn.); han simmar äfven med lätthet samt bär derunder vingspetsarne och stjerten upplyftade och nickar med hufvudet. Uppskrämd flyr den undan hälft flygande, hälft springande, och döljer sig ibland växterna, eller stadd i högsta nöd dyker den ned i vattnet (Naum.), Knarr-slägtet (Ortygometra i™.). Näbben kortare än hufvudet^ mera hög än hr ed, isynnerhet framtill starkt hoptryckt^ rät^ ofvan och under lika till- spetsad- käkkanterna räta och skarpa j näsgropen fram- till grund och afrundad^ räckande till hälften af näb- ben. Pannan ofvanför näbben befjädrad. Näsborrarne aflånga^ genomsigtiga^ belägna nära pannan. Benen stora och starka^ från sidorna hoptryckta; tarsernas hiid framtill delad i tvärsköldar^ baktill likaså eller nätlikt delad; baktån hälften eller tredjedelen så lång^ som tarsen. Vingarne korta, breda mycket hvälfda och afrundade; 2:dra och 3:dje pennan längst; skulderfjädrar ne mer eller mindre långa. Stjerten kort^ till större delen dold af sina tackar e^ be- stående af 12 pennor. Hithörande foglar äro mera småväxta och hafva en från sidorna hoptryckt kropp. De rugga tvenne gånger om året, men vinterdrägten är föga olik sommardrägten och begge könen äro lika hvarandra förutom deri, att hanarne äro något större; ungdrägten afviker något från de gamlas, 282 och dunungarne äro klädda med svartbrunt dun. De vistas merendels parvis för sig och flytta bort till vintern Helst up2:)ehålla de sig på sumpiga, med gräs och vattenväxter be- vuxna ställen nära vattensamlingar och visa äfven i öfrigt mycken likhet i lefnadsvanor med vattenrallen ; den förra af våra två arter håller sig dock mera till halftorra ängsmarker eller sädesåkrar, och är icke så beroende af vattnet. Deras födoämnen äro desamma som föregående arts. Man har fördelat detta slägte uti tvenne underslägten: Ortygometra (L.), Knarrslägtet: skuldevfjädrarne för- längda^ räckande till vingens spets; tarsernas baksida delad i tv är plåtar. Ort. er ex. Phalaridium Kaup., Kärrhöna: skulderfjädrarne af normal Icingd, tarsernas baksida nätlikt delad. — Ort. j^or- zana {och Ort. pa^^va). 29. Ortygometra crex Linn. Rornknarr, Ruisrääkkå. Artm. Gulgrå med svarta fläckar ofvan samt mörkare tvär- band på kroppssidorna] skulderfjädrarne långa^ brun- röda. Längd: 10 tum, vingbr. kring 18 tum. Ort. et Rallus crex L.; Crex. pratensis Bechst., H.o\mgi'.; Gallinula crex Lath., Nilss. Benämningar. Kornknarr, åker-, råg- eller ängknarr, rågskära; på finska vanligtvis ruis-rääkkä, äfven tapin-vään- täjä (tapp-vridare). Beskrifning. Den 7 lin. långa näbben är gråaktigt liffärgad; iris Ijusbrun; benen rödaktigt gråa, tarsen och mel- lantån 1 Va tum långa. Gammal fogel om våren. Hakan hvit med rostgul an- strykning; från näbben går genom ögonen och ut på öron- 263 trakten ett gråaktigt rostgult band; ofvan och under detta äro hufvudets sidor ända öfver ögonen och upp emot hjes- san askgVcåa, hvilken färg är utbredd på kinderna, större delen af halsen och ned på sidorna af kräfvan. Hufvudet ofvan, hela bakhalsen, ryggen och skuldrorna, inre vingpen- norna och bakryggen samt öfre stjerttäckarne gulgråa eller olivbruna med svarta fläckar i midten af fjädrarne, bredast på skuldrorna och inre vingpennorna, öfverallt med ljusare, gulaktigt gråa sido- och Ijusbi^ma ändkanter på fjädrarne; stjertpennorna af samma färgteckning. Vingtäckarne rent rostfärgade med hvitaktiga spetsar och tvärband mot än- dan af de större; alla vingpennorna utom de innersta mörk- bruna med ljusare utfan, den första med hvitgult utfan, de undre vingtäckarne gråbruna med rödbruna kanter, armhå- lans långa fjädrar af vingtäckarnes färg. Midten af bröstet och buken rent hvita, sidorna på hvitaktig botten med rost- bruna, af svart skuggade bågformiga tvärband; gumpsidorna och undre stjerttäckarne hvita med rostgul anstrykning och fläckade med rostbrunt. F. M. Honan skiljes knappt från hanen annat än derigenom, att hon har mindre askgrått. Om hösten har gamla fogeln lifligare färger på öfre kroppsdelarne, isynnerhet rostfärgen på vingtäckarne, hvilka ofta sakna de hvita spetskanterna. Fjädrarne på ryggen och skuldrorna hafva nu bredare olivbruna kanter än om våren. F. M. XJngdrägten, som tillika är fogelns första höstdrägt, skiljer sig från vårdrägten genom en mörkare och brunare färgteckning med bredare olivbruna fjäderkanter på öfre kroppsdelarne; vingarne hafva orenare och blekare färger och undre kroppsdelarne äro ljusare, hvarjemte den askblåa färgen på halsen helt och hållet saknas. Hakan och strupen 264 hvita; hufvudets sidor ända of van ögonen samt ut på kin- derna mot nacken ljust gulbruna, halsen nedåt sidorna af kräfvan af samma färg; bröstet och magen på midten hvita; vingskylarne på hvit grund oregelbundet tvärfläckade med svart och rostbrunt; vingtäckarne och skulderfjädrarne röd- bruna med tydligare hvita tvärband. Benen och näbben äro mer gråaktiga, än hos gamla foglarne. F. M, Dundrägten är helt svartbrun; näbben svart. — Vid öfvergången till ungdrägten q var stannar det svarta dunet längst uppå underlifvet, halsens framsida och omkring hjes- san. F. M. Kornknarrens häckningsområde sträcker sig öfver större delen af Europa, från polcirkeln *) ända ned emot Medel- hafsländerna, samt i Asien öfver sydvestra Sibirien. — Vin- termånaderna bebor den Afrika och går, efter hvad det upp- gifves ända till Kaplandet. I Finland finnes den allmänt och temligen regelbundet uti hela södra delen, från Åland till Onega, mot norden ännu i Kankaanpää (Sandberg )j Ny slott, (Lindforss) och Ladoga- Karelen (Tgstr., Backman) ; nordligare är den deremot sällsyn- tare redan i sydliga Österbotten (i Stora s:n, Sandberg) och förekommer temligen sparsamt i trakten mellan Wasa och Gamla Karleby ( Alcenius), Omkring Kuopio finnes den icke årligen talrikt, utan blott vissa år hvarefter den åter helt och hållet försvinner från trakten (J. v. W.J: under åren 1867 — 71 har den sålunda funnits allmännare endast åren 1868 och 1871, samt anträffades sistnämnda år häckande vid Kuopio, i Leppävirta och Maaninka (Aschan); t. o. m. uti staden hördes den på en obebygd tomt (SavanderJ **). Vid *) I Norge går den någongång upp till Trondhjem och är en gång funnen ända vid Tromsö (enl. Collett). **) Deremot liar arten icke observerats mer i Sotkamo (Hollmerus) ej heller anför Malmgren den från Kajanatrakten. 265 Uleåborg skall den ännu hafva anträffats sparsamt (Br. Nyl.)j antagligen likaledes under fördelaktiga år, men nordligare är den iakttagen mycket sällan, ehuru teinligen långt uppåt. År 1870 uppehöll den sig hela sommaren i en trakt af Pu- dasjärvi, i hvilken socken den blott en gång förut observe- rats (BrndrJ; samma år fann J. Sahlherg den ännu i sep- tember emellan Paanajärvi i Kuusamo och Soukelo i syd- vestra ryska lappmarken, nästan under polcirkeln; år 1864 anträffades enligt hr Knohlock ett bo med 8 ägg ännu uti Muonioniska (68^ n. br.), der den för öfrigt ej torde varit observerad. Till våra sydligaste nejder anländer den enligt unge- färlig medelberäkning den 21 maj, ankomstdagarne variera dock mellan den 17 maj och början af juni; om hösten flyt- tar den bort troligen i slutet af augusti eller i början af september, men slutar mest att låta höra sig *) redan i bör- jan af augusti. I de flesta språk har fogeln erhållit sina benämningar med anledning af det skarpa, väl bekanta ljud, som den oaf- brutet låter höra; aftnar och morgnar samt ibland nästan hela dagen, förutom den varmaste tiden, höres det från ängar med högt gräs, eller om de glesa naturliga ängarne icke lemna fogeln skydd, uti korn- och rågåkrar. I en håla på marken lägger den vanligen 8 — 10 hvitgula ägg, beströdda med rödbruna och gråa fläckar. Fogeln sjelf visar sig högst sällan; efter ett längre regn händer det stundom, att man får se honom sittande på en mindre sten uti en broddåker eller senare på sommaren uti ett sädesland; han vill nemli- gen gerna för en stund komma från de våta omgifningarne på marken. Det är fåfäng möda att försöka smyga sig så *) Detta torde åsyftas med uppgifterna i klimat, iaktt. om ar- tens »bortfärd". 266 nära honom, att han blir synlig; men på lock, antingen med munnen eller något derför inrättadt instrument, fås han ganska ofta fram till någon öppen, slät mark. För att få honom att flyga upp kan samma metod användas, som nedan omnämnes för följande art. 30. Ortygometra porzana (Linn.) Rärrhöna. Artm. Brunaktigt olivgrön; öfre kroppsdelar ne, halsens sidor och bröstet beströdda med hvita punkter och streck; kroppssidorna tvärbandade med hvitt och olivbrunt^ tinderlifvet hvitt; yttersta vingpennan med hvit utkant. Längd: Sy.^ till 9 tum, vingbr. 15 — 1672 tum. Rallus porzanus L.; Gallinula Lath., Nilss. ; Phalaridiiim Kp, Sundev. Sraåfläckig sumphöna, Nilss.; rörhöna Holmgr.; egent- lio- kärrhöna Sundev. — Kaisla-rääkkä, pilkka-rääkkä. Beskrifning. Näbben ^/^ tum lång, citrongul, vid roten gulröd, och vid spetsen orent gulaktig; iris kanelbrun; benen gråaktigt gulgröna med mörkare ledgångar; tarsen 1% tum, mellantån med klo 14 linier. — Hos denna art äro benen jemförelsevis gröfre och hafva längre tår än hos föregående art. Gammal hane om våren. Tyglarne vid näbben hvitak- tiga, mot ögat brunaktiga, ofvantill otydligt begränsade med svart närmast intill näbben, längs nedre randen tecknade med ett bredare svart band; örontrakten Ijusbrun, bakåt mörkare kantad; bakom och inunder ögat finnes en hvitak- tig skuggning. Hakan, nedre delen af kinderna, strupen och framhalsens öfre del vackert askblåa, småningom öfver- gående i halsens brunaktigt olivgröna färg. Hjessan fläckad af svart och olivbrunt; pannan jemte ett längdband öfver öo-onen och tyglarne på askblå, liksom halsens sidor mot nacken på en olivgrönaktig bottenfärg tätt beströdda med 267 små hvita fläckar, hvilka framåt småningom förlora sig på den gråa strupen, men fortsättas ned på kräfvans och brö- stets sidor, der de livita fläckarne blifva större, tvärstående mindre tydligt markerade och slutligen öfvergå i det hvita underlifvet. Fjädrarne på framryggen och skuldrorna svarta i midten, med mörkt olivbruna, breda sidokanter och be- strödda med små runda, hvita fläckar samt hvita med svart infattade längdstreck på fjäderkanterna, äfvensom snedt ställda dylika tvärstreck uppå utfanet af de inre vingpennorna, medan infanet af samma pennor inåt blir allt ljusare oliv- brunt. Bakryggen, öfvergumpen, stjertpennorna och deras täckare svarta, fläckade och kantade med olivbrunt samt glest ställda, hvita punkter. Vingtäckarne olivbruna med få hvita punkter; vingpennorna, utom de innersta, mörkt grå- bruna, utåt olivbruna, den första med hvit kant på utfanet; äfven vingens framkant hvit, undre vingtäckarne svartgråa med hvita tvärband, som bilda en vinkel vid fjäderspolen. Vingskylarne med omvexlande hvita eller gulaktiga och bruna, svart skuggade, mindre regelbundna tvärband; gumpens sidor af samma teckning, men, liksom äfven undre stjerttäckarne med rostgul anstrykning; midten af bröstet och buken hvita. F. M. Den gamla honan skiljes från hanen genom en mindre ren färgteckning och ett mindre antal hvita punkter, hvilka ofta alldeles saknas på de hos henne ljusare vingtäckarne och på stjertpennorna. Också hufvudets färgteckning är mindre tydligt utmärkt, framhalsens gråa färg mindre ren och ut- bredd samt hakan hvitaktig. Honan är dessutom något min- dre än hanen. I höstdrägten utmärkes fogeln genom samma teckning på hufvudet, men hakan är hvit, i större utsträckning hos honan än hos hanen. Många gamla, isynnerhet hanar, hafva 268 ett skiffergrått band öfver ögonen; detta band saknas der- emot alltid hos Ungfogeln i första höstdrägten, hvilken liknar de gamla, men har hakan hvit, fint fläckad med mörkt, och underlifvet, isynnerhet undre stjerttäckarne, med en behaglig, rostfärgad anstrykning. Ofre kroppsdelarne hafva tätare ställda, hvita streck och fläckar gående på hufvudet öfver ögonen, på hvardera sidan om hjessan. Fjädrarne hafva en friskare, svagt grön glans. F. M, Ungdrägten är mattare färgad, men föga olik föregående; benen äro gulgröna. Dundrägten är helt kolsvart, såsom hos föregående art. Denna art är företrädesvis utbredd uti mellersta och södra Europa samt uti de vestliga delarne af Asien, och finnes inom detta område talrikast der vidsträckta och okul- tiverade, sumpiga trakter erbjuda densamma lämpliga till- håll, såsom i Ungern, södra Ryssland samt mångenstädes i Tyskland och Frankrike. Mot norden blir den sällsyntare redan i Östersjöprovinserna samt aftager i Skandinavien småningom ända till Dalarne, der den upphör. Uti vårt lands sydligare delar är den anträffad på ganska många ställen ända till 63:dje breddgraden, flerstä- des äfven häckande, men den synes öfverallt förekomma i ringa antal; sannolikt finnes den dock mest uti landets syd- östra delar'''). — Från Åland och de sydvestligaste delarne af Finland ega vi härtills ej några iakttagelser om fogelns förekomst; någon enda gång är den i Uskela socken funnen häckande (vid Koskis träsk, E. J. Bonsd.) samt vid Ekenäs år 1867 af eleven Bceck. I Helsinge har Ekebom erhållit *) Lilljehorg säger, att den år 1S48 var allmän vid Novaja La- doga (utom vårt område) och Meves fann den år 1869 ej vara sällsynt ända till Archangel. 269 fogeln den 26 maj 1843; för omkring 30 år sedan fanns den hvarje sommar i Gloet vid Helsingfors, men allt efter som denna sumpiga trakt småningom uttorkades, uteblefvo äfven sumphönsen (M. v. W.J; år 1864 hörde statsr. v. Nord- mann *) dess läte hvarje natt omkring den 1 juli, midt emot botaniska trädgården och i finska museum förvaras ett ägg, funnet på Stansvik egendom invid Helsingfors af framl. prof. W, Pipping, Exemplar af fogeln äro härstädes tillvaratagna år 1 848 ännu den 7 och 1 1 september. Vid Borgå ås myn- ning har den också blifvit hörd samt i Pernå socken funnen häckande i juni år 1841 (zool. mus. äggsaml.), hvarförutom en ungfogel derstädes blifvit tillvaratagen af Ekehom den 27 aug. 1846. Ostligare har M. v. Wright antecknat arten den 29 juni 1831 i Walkeala socken och äfven vid Wiborg är den funnen. Något inåt landet fanns den år 1872 om som- maren i åtskilliga par invid Thusby träsk enl. stud, O. Eng- ström och i Mäntsälä enligt stud. Bernh. Spoof; stud. Ahlberg fann år 1869 ett bo i Holloia socken af Tavastland (Malm- gren **J. Finska fogelsamlingen eger ett expl. från Nyslott, hvarjemte hrr Carlenius och Lindforss år 1867 erhöUo en unge uti Sääminge socken. Enligt Teng ström har den vissa år häckat vid Kexholm och i ryska Karelen fann Sahlherg den vid Dv^oretz, något nordligare än Petrosawodsk, den 19 aug. 1869. Asclian meddelar, att ett bo år 1868 anträffades vid Niittylaks, en half mil från Kuopio stad, hvarefter arten åren 1870 och 1871 blifvit skjuten ännu närmare staden; dess- utom funnos ytterligare tvenne bon uti Kaavi s:n i norra Ka- relen (63") den 23-30 juli 1870. Malmherg har hört den i Tuusniemi och Nilsiä 1871 och 1872. Ännu nordligare har arten en gång iakttagits; under sin resa år 1856 hörde M. v, *) Öfv. F. Vet. Soc. förh. 1864 sid. 72. **) Sv. jäg. förb. tidskr. 1869 sid. 252. 270 Wright dess läte den 11 juli uti Haukipudas kapell (65^ 10') emellan Uleåborg och Torneå, vare sig att den häckat der eller ej. — Då arten intill senare år icke varit känd från mel- lersta Finland, men numera visat sig flere år å rad, synes det antagligt, att den nyligen utbredt sig här; det vore der- före skäl, att uppgifter om dess utbredning och årliga före- komst fortfarande blefve meddelade och samlades, för att kontrollera också denna arts sannolika periodiska till och af tågan de. Angående fogelns förekomst invid Kuopio under de senaste åren har konrektor C. A. Aschan benäget lemnat följande utförligare meddelande, som både karakteriserar fogelns lefnadsvanor och angifver sättet att åtkomma den- samma: „ Denna art torde ej vara så sällsynt, som man hittills af de tillvaratagna exemplarens antal förmodat, emedan få personer lackas få se sjelfva fogeln; många kunna deremot få höra hans ganska känspaka läte, så att man åtminstone derigenom får någon slags kännedom om hans förekomst. Lätet, som man åtminstone här invid Kuopio stad begynte få höra först omkring kl. 11 om aftonen, utgöres af ett hviss- lande huitt-hidU-huitt-huitt, som oaf brutet upprepas, och mest liknar det ljud, som uppkommer af hastiga piskslag? eller ljudet af ett fint spö eller en vidja, som hastigt föres gCJaom luften. Det höres på långt afstånd och tyckes komma fr.an luften någonstädes i närheten, så att man ofrivilligt blic- kar uppåt taken efter dess upphof, oaktadt man ännu kan vara en half verst aflägsen från fogeln. Kommen närmare tror man sig hafva den vid fötterna, men nej, ännu får man gå ett par hundra alnar och finner honom då bland det längsta och tätaste gräset. Nu får man höra (så var åtmin- stone fallet med den jag sköt år 1871 om sommaren) ett 271 annat ihåligt, svagare läte jemte det förra: gååmt^ gååmt, gååmtj liknande bullret af en på afstånd hörd sörpmaskin eller linbråka. Härunder har man så småningom kommit fogeln in på lifvet, men han låter alls icke genera sig det ringaste, utan fortfar att musicera, väl vetande, att det höga och täta gräset alltför väl döljer honom. Ehuru man nu befinner sig på några alnars afstånd, kan han ej upptäckas, hvarföre man sakta går ännu ett steg; då tiger han ändte- ligen och beger sig framåt, hvilket mycket väl kan ses af gräsets rörelse (det bör vid tillfället vara lugnt). Stannar man, så stannar fogeln äfven och är snart åter färdig med koncerten. Otåligt springer man fram för att få honom att flyga upp, men omöjligt, intet synes eller höres; man står stilla en stund och snart stämmer musikern åter upp, men på sidan om en eller bakom ryggen. Man skjuter naturligt- vis slutligen sigtande mot gräsrötterna, på det ställe, der man sett gräset röras, men icke heller detta ljudeliga till- kännagifvande af vår närvaro förmår rubba hans sinneslugn. Deremot synes ett slag med en åre eller stör i gräset vara ett kraftigare argument och nu tyckes han förstå hvad hans frid tillhörer, ty han tiger som muren. Stundom kan man få fogeln ut från det höga gräset till ett glesare bevuxet ställe, men då trycker han sig och går ej upp förr än man håller på att trampa på honom och då sker det med språng- marsch, ungefär såsom då sjöfogelungarne springa på land uti gräset. Så kan man få uppoffra en natt bland högt starrgräs och fräken på en så sank mark, att man stundom sjunker ned till knäet, utan att man lyckas få fogeln att taga till vingarne och man återvänder från expeditionen utan annat förvärf än vattnet i stöflarne. Detta år 1870. Då fo- geln följande år åter infann sig på samma lokal, föll det mig in att begagna en metod, som på vissa trakter lärer 272 vara i bruk för att på kärrmark hitta reda på fogelbon. Jag lät tvenne gossar, hållande i hvar sin ända af ett 25 — 30 alnar långt rep draga detta tvärs öfver gräset, der fogeln uppehöll sig. Försöket lyckades förträffligt, ity att den trenne gånger tvangs att flyga upp och vid tredje gången fälldes. Detta skedde den 10 juli 1871 sedan fogeln yppat sig på besagde ställe omkring den 7:de i samma månad. Dess flygt och mörka drägt, då den under qvällens dunkel framsväfvade lågt öfver gräset, påminte mycket om starens. Repmetoden försöktes dessutom samma qväll på en rågskära, och äfven denna fann för godt att taga till vingarne. Utom de två sista somrarne har småfläckiga sumphönan uppehållit sig på samma strand invid staden om sommaren 1868 då en hane den 9 juli sköts på så sätt, att man först nedslog grä- set till några alnars bredd och jagade fogeln deröfver, hvar- vid han fick sin bane af en i beredskap stående skytt. Den år 1871 skjutna var likaledes en hane, med mycket upp- svullna testiklar." Sitt bo skall den reda ej blott bland gräs och starr på fuktiga ängar, utan ibland äfven uppå samlingar af vat- tenväxter som flyta på vattnet. Aggen äro gulgråa med svartbruna fläckar samt bruna och gråa punkter. Ortygometra parva (Scop.) Lilla kärrhönan. Artm. Ofvansidan gulaktigt brun, med få, stora och hopflytande, svarta fläckar och några få, smala hvita streck. — På hanen i vårdrägt äro hufvudets sidor, ögonhrynstr akten, hakan, strupen och hela bröstet blågråa; bukens bakre del gulbrun med talrika aflånga, hvita fläckar. Honan är något mindre, och har strupen till stor del hvitaktig, men är nedtill på hela bröstet gulgrå. I höstdrägt är undersidan hvit med gråbruna fläckar på bröst och sidor (Sundev.) Längd endast 7— 7 '/a tura. Rallus Scop. 1769; Ortygometra pusilla Om. 1788; Nilss. Holmgr.; Phalaridium parvum Sundev. 273 Till utbredning och lefnadssätt öfverensstämmer denna med före- gående art; den går likväl ej så nordligt, men längre åt öster. 1 Östersjö- provinserna skall den vara mycket sällsynt *) och på Skandinavien är den funnen på Gotland och vid Kalmar (häckande), men hos oss är den veterligen ännu aldrig auträifad. Rörhöiis-slägtet (Galliimla lath.). Näbben och n ä s b o r r a r n e såsom hos föregående art. Näbh- rygyen utvidyas på pannan till en hård, platt., naken hudskifva^ som är större hos hanen än hos honan. Benen starka, hoptryckta från sidan-, tårna lånya^ enkla^ såsom hos föreyående släyte; haktån länyre än halfva t ar sen. Vingarne såsom hos föreyående släyte. Stjerten kort^ nåyot afrundad^ bestående af bredare pennor. Detta slägtes nära förvantskap med det föregående an- tydes genom hela kroppsställningen och fötternas bildning, men å andra sidan ansluter det sig till slägtet Fulica genom närvaron af den hudartade pannplåten; liksom hos detta slägte sker ruggningen blott en gång årligen. Till lefnads- sättet stå hithörande foglar nästan midt emellan begge; de vistas såväl uppå marken vid sumpiga ställen, som på vatt- net, der de simma omkring och dyka efter sin föda. Helst uppehålla de sig uti smärre sjöar, eller med säf och vass bevuxna vattensamlingar, hvarest de tillreda sitt bo flytande på vattnet eller på någon tufva; äggen rufvas af begge kö- nen, som äfven vårda sig om ungarne. I motsats till de föregående arterna äro dessa mer i rörelse om dagarne, flyga oftare omkring och pläga till och med klättra längs vass- strån, qvistar och dylikt. Flyttningarne verkställa de fly- gande och mest om nätterna. I alla delar af jorden finnas '') Funnen i södra Lifland enl. Meyer (Vög. Lif- und Kurl., 1815). 18 274 representanter af detta slägte, bland hvilka många i hög grad likna hvarandra och derföre af flere forskare anses vara endast varieteter eller geografiska lokalformer af en och samma art. I Europa finnes endast en art, hvilken äfven är funnen hos oss. Gallinula chloropus (Linn.). Rörhöna. Artm. Skiffersvart med rygg och vingar mörkt hrungrön- aktiga^ längs kroppssidorna gå på vingskylarne ett livitt hand', undre stjerttäckarne kvita^ de mellersta svarta. Längd: 1372 — 14 tum; vingbr. 22 — 24 tum. Fulica Linn. — Rörhöna Sundev. ; grönfotad sumphöna (Nilss.), sumphöna (Holmgr.). — Finska: liejukana (Mhg). Beskrifning. Näbben stark, mindre hoptryckt än hos föregående arter, 1 tum lång, jemte pannplåten IVa tum, till färgen hos gamla foglar om våren, jemte plåten, klart röd (en blandning af cinnober och karmin) vid spetsen vac- kert citrongul; pannplåten är temligen hård, aflång och konvex; iris rödbrun. Benen jemte de mycket långa tårna vackert ljusgröna med mörkare, mera blågröna ledgångar, och cinnoberröda fläckar på den nakna delen af underbenet; tarsen 1 tum 7 lin. lång; mellantån med klo 3 tum lång. Om hösten äro näbben, pannplåten och benen mindre lifligt färgade hos båda könen. Gammal fogel. Hela hufvudet, halsen, kräfvan och alla Öfriga undre kroppsdelar mörkt skiffergråa, hufvudet och halsen nästan svarta; den utmed vingarne gående öfre raden af vingskylare med en rent hvit längdfläck på öfre fanet, ofvan spolen; dessa af svart infattade band bilda, då fjä- drarne äro ordnade, ett sammanhängande hvitt band längs fogelns sidor; midten af underlifvet med smala hvitaktiga fjäderkanter. Hela fogeln ofvan svartaktigt olivbrun, på fram- 275 rygg, skuldror och bakrygg med en svag, gulgrönaktig siden- glans. Vingpennorna brunsvarta med gråaktig ändkantning, första pennan med hvit utkant, armpennorna med bredare olivbrun kantning; vingens utkant hvit, kroppssidorna och undre vingtäckarne äfven brunsvarta. Stjertpennorna svarta; undre stjerttäckarne hvita med svag, rostgul anstrykning vid roten, de mellersta rent svarta. F. M. Begge könen äro lika tecknade, men honan något mindre än hanen. Ungdrägt. Den lilla pannplåten äfvensom näbben orent gulgröna; benens färg mörkare än hos de gamla. Strupen hvit, tyglarne hvitaktiga, hufvudet ofvan, kinderna och bak- halsen olivbruna; sidorna af samma färg, men med askgrå anstrykning; kräfvan och midten af bröstet askgråa med hvita fjäderkanter, det senare isynnerhet nedtill hvitfläckigt vingskylarne olivgråa, de öfre med hvita fläckar längs öfre fanet; magen bakut rostgrå, sidorna af gumpen ljust och mörkt fläckiga, de mellersta undre stjerttäckarne svarta, de öfriga hvita med rostgul anstrykning. Hela fogeln ofvan och vingarne olivbruna. — Den derpå följande första utbildade drägten skiljes från de gamla toglarnes drägt genom ljusa fjäderkanter, som mot våren afnötas. Dundrägten är svart; tyglarne nakna, rödaktiga; näbben och pannplåten vackert gulröda, näbben blekare röd; benen rödgråa. Efter Naumann, Denna art synes hafva en särdeles vidsträckt utbred- ning; den häckar i hela mellersta och södra Europa, äfven- som i Algier och på Canariska öarne; mot norden går den upp till södra och mellersta Skandinavien och Östersjöpro- vinserna*); likaså förekommer den i mellersta och sydliga ^) Russow, Sitz.-ber. d. Dorp, nat.-f. Ges. 1870, s. 160, 162, 276 delarna af Asien. Den öfvervintrar redan i södra Europa, men merendels i Afrika, der den går ända ned till Kap. Till vår fauna kan hon ej med skäl räknas, ty nordliga gränsen för dess förekomst ligger utom vårt land. Likväl har den en gång blifvit ertappad hos oss, nemligen den 20 maj 1842 i Kyrkslätt socken i Nyland, då en hane erhölls och af M. v. Wright inköptes. Exemplaret förvarades först i sällskapets pro fauna et flora fennica samling, numera i finska museum. På de sumpiga och med vattenväxter rikt bevuxna ställen der fogeln förekommer är den lätt igenkänlig genom sitt omvexlande och skarpa läte, då den rör sig i vassen; det återgifves i skrift ungefärligen med kiirr-krex-kirrkreck- reck. Medan den simmar nickar den af och an med huf- vudet och håller stjerten upprätt. Sothöns-slägtet (Fiilica um,). Näbben kortare än hufvudet^ stark, hög och smal, hastigt tillspetsad och lika såväl ofvan som nedan. Näbb- ryggen smalt afrundad, utvidgande sig vid pannan till en oval, ända upp mellan ögonen gående, kullrig, naken pannplåt. Näsborrarne ajlånga, genomsigtiga, ofvan begränsade af en hinna, belägna nära midten af näbben i den stora näs- gropen, hvilken är flat och framtill afrundad. Benen stora, långt bakut belägna, nakna något ofvan häl- leden; de starka tarserna från sidorna hoptryckta, huden framtill delad i tvärsköldar, baktill nätlikt. Tårna tre framåt, mycket långa, smala, de mellersta längst j alla vid hvardera sidan kantade med breda, vid led- gångarne inskurna simhinnor eller hudflikar, störst på 277 mellantåns insida, mindre ur ring ad på intån och på uttån obetydligt. Baktån belägen litet högre upp, teni- ligen kort och nedtill kantad med en jemnbred hudflik; klorna temligen stora^ smala, litet böjda och spetsiga. Tårnas hudbetäckning ofvan består af tvärplåtar och är på simflikarne närmast tån delad i fyrkantiga stora rutor, på sidorna i små dylika. Vingar ne temligen korta, hvälfda och med temligen långa armben, men korta vingi^ennor, af hvilka den första är ko7'tare å'w den andra, som jemte den tredje är längst. På vingens framkant finnes en liten, kort, kägelformig och hornartad utväxt. Stjerten kort, nästan undangömd af täckfjädrar ne, afrun- dad, bildad af 12 eller flere pennor. Mest bland alla vadare äro arterna af detta slägte an- visade till vattnet såsom uppehållsort och hela deras kropps- byggnad bär prägel deraf. Fjäderklädnaden är mjuk, mycket tjock och tät såsom hos sjöfoglarne; till och med dunungarne äro i detta afseende särdeles väl försedda. Storleken är i allmänhet medelmåttig, kroppsformen något klumpig och färgteckningen enformig, mörk samt enahanda hela året, ehuru ruggningen sker tvenne gånger årligen; båda könen likna hvarandra, men ungarne äro något olika de gamla. Sothönsen tillhöra de tempererade och varma zonerna, äro flyttfoglar i de nordligare och öfvervintra i sydligare länder. De vistas i stillastående vatten, der de hafva till- gång på vattenväxter och vassar, dyka och simma förträffligt likasom simfoglar, men röras mindre vigt på land och taga sig derföre ej så fördelaktigt ut derstädes. Från vattnet flyga de upp med buller och under plaskande, men sedermera är flygten ganska lätt. Sina födoämnen uppsöka de dykande; dessa bestå af insekter och andra smådjur samt vattenväxter. 278 Makarne lefva i engifte och tillreda sitt bo antingen på fly- tande hopar af vass eller på stranden och de små dun- ungarne begifva sig genast i vattnet. Vi hafva af detta slägte blott en art. 31. Fulica atra Linn. Sothöna, vattenhöna. IVokikana, mustakana. Artm. PanniMten hvit; totalfärgen skiffersvart hos gamla foglar, hos de unga olivhrun^ med hvitahtiga undre kroppsdelar; armpennorna i spetsen hvitaktiga. Längd: 17 — 18 tum, vingbr. 2 fot 6 tum. Beskrifiiing. Den 13 lin. långa näbben är hvit med svagt röd anstrykning; pannplåten rent hvit; iris blodröd; benen mörkt grågröna, framtill gulgröna, i spetsen af under- benet rödgula, alla ledgångarne grå- eller grönblåaktiga; tårna jemte hudflikarne ljust olivgula, de senare utåt små- ningom blyfärgade och ytterst vid kanten mörkt blygråa eller svartaktiga. Gammal fogel. Hufvudet jemte halsen sammetssvarta, hvilken färg nedåt halsroten småningom öfvergår till mörkt skiffergrått på hela fogeln i öfrigt; underlifvet ljusare, de undre stjerttäckarne brunsvarta. Inre vingpennorna svarta; armpennorna ljusare och med hvitaktig spetskantning bil- dande ett snedt band öfver vingen; handpennorna utåt brun- svarta, den yttersta med en smal hvitaktig kant på utfanet; vingpennorna inunder på infanet gråhvita på utfanet svart- bruna. Stjerten svart, dess pennor på utfanet skiffersvarta. F. M. Honan är mindre än hanen och har något mattare, mera gråaktig färg. Mycket gamla foglar hafva, enl. Nau- mann^ svagt blåaktig glans på mantelns fjädrar och violett på kräfvan. 279 TJngdrägt. Näbben orent hvit, ofvan i spetsen mörk; pannplåten, som ännu är liten och smal, äfven hvitaktig; iris brun; benen ljusare och mer gråaktiga än hos de gamla. Pannan, hufvudet ofvan, halsen bakom, samt alla öfre kropps- delar mörkt olivbruna med skiflfergrå anstrykning; från näbben går genom ögonen ett mer eller mindre tydligt smutshvitt band ända ut på tinningarne; tyglarne svartaktiga; hakan och strupen orent hvita, på sidorna gulfläckiga; halsen framtill och på sidorna skifFergrå med ljusa tvärband, framtill med hvita fjäderkanter; bröstet askgrått, med breda, hvita fjäder- kanter, som täcka det mörka; på kroppssidorna äro dessa smala, bakut med olivbrun anstrykning; magen bakut mörkt skiflfergrå. — Efter första ruggningen erhålla ungfoglarne den utbildade drägten, men de undre kroppsdelarnes bredare hvita fjäderkanter försvinna ännu ej till följande vår helt och hållet. Naumann, Dundrägten är hos den lefvande ungen synnerligen egen- domlig. Näbben vid spetsen svart, i midten hvit och vid roten liksom pannfläcken cinnoberröd; huden på hjessan blå- och rödskiftande, med glesa svarta hår (efter döden förändras hudfärgen snart). Dunets grundfärg svart; pannan och ögon- trakten prydda af cinnoberröda hår- eller klubblika slidor för dunet, hvilka under hakan och kring halsen äro brand- gula, på underhalsen, ryggen och vingarne guldgula, hårlika. (Meves). — På kroppen aflfalla eller blekna dessa småningom ; en unge, stor som en strömstare, har dem qvarsittande på hufvudet, men på den öfriga delen af kroppen endast bil- dande en grå skiftning på det svartbruna dunet. Z. M. En något större unge, ännu utan vingpennor, har redan kinder, haka och framhalsen intill kräfvan rent hvita, magen och sidorna svartgråa. (Meves). 280 Sothönan är utbredd från Medelhafvet genom hela mel- lersta Europa till vidpass 60:de breddgraden, men går i Norge nordligare, till Trondhjemstrakten. Uti Asien finnes den uti motsvarande delar. Viatern tillbringar arten uti de sydligare delarne af begge verldsdelarne samt i Afrika. Nordliga gränsen för sothönans förekomst går öfver vårt lands sydligaste delar hvarföre den också förekommer här endast till ringa antal; den häckar likväl uti våra syd- vestligaste trakter. — På Åland har d:r Tapenius anträffat fogeln vid Godby (Bergstr.) och utg. har sett ägg från Åland (eller Korpo?) inköpta genom kronofogden Levison i Åbo. Från sistnämnde ort anföres arten redan af Sadelin (Add.) och hr W. Juselius har uti S:t Mårtens s:n skjutit ett exemplar (Shg). Nedanför Björneborg är fogeln en gång sedd på holmar uti Kumo elf (61^ 30') enligt stud. K. Lydén. Finska Museum eger exemplar från Kimito af d. 5 maj 1847 och enl. stud. H. Ingelius har arten anträffats vid Ekenäs. Ibland erhålles den här vid Helsingfors, t. ex. år 1846 (M. v. W.J, d. 6 aug. 1847 (Ekebom), d. 23 juni 1848 samt åren 1858 (Nordm.), 1870 (hr Jernström) och i maj 1872. Ett stycke inåt landet är den skjuten i Thusby af stud. O. Engström och vid Träskända den 11 maj 1859 (Z. M.). I Wiborgs län är den enligt stud. Londén skjuten tvenne gånger vid stränderna af Wuoksen och Teng ström uppger, att den någongång erhållits om våren vid Kexholm. — Ehuru arten sålunda knappast synes öfverskrida 61:sta breddgraden torde den likväl någougång visa sig också nord- ligare, ehuru antagligen vilsekommen*); Sadelin (Add) anför den nemligen från Wasa. *) Så torde fallet varit också med de exx. som någongång kom- mit ända till Archangel (enl. Meves), 281 Boet är stort, 1 V2 fot i diameter eller mera, hopsatt af vattenväxter och alltid beläget i vattnet, ofta flytande och då så tjockt, att äggen ständigt ligga torra. Dessa äro 8 till 12 stundom flere (Meves har funnit ända till 22), blekt brungulaktiga med täta, fina, gråa och bruna prickar. Under fortplantningstiden är sothönan ofördragsam och stridslysten samt söker fördrifva änder och andra foglar, som hålla sig i granskapet, men snart upphör detta sinnelag och hon lefver i förtrolighet med grannarna, blott de ej komma för nära boet. (Sundevall). Andra hiifviidafdelningen: Grallae fortirostres sundev. Såsom redan ofvan nämndes (sid. 63) utmärkas de till denna afdelning hörande vadarne derigenom, att näbben är synnerligen starkt utbildad, vid roten nästan af hufvudskålens bredd och höjd, samt småningom öfvergår uti densamma; ända till basen benhård *) omsluter den näsborrarnes myn- ningar, hvilka på sin höjd äro försedda med en smal hinna vid öfre randen. Merendels äro vissa partier af hufvudet nakna. Benen äro långa, underbenet bredt naket i spetsen och alla 4 tårna väl utvecklade med mer eller mindre starka klor; baktån sitter lågt, hos en del (hägrarne) i samma plan som framtårna. — I allmänhet äro hithörande arter stora eller medelstora; de gå högresta, långsamt och stegvis på marken, samt flyga väl och seglande i luften. Sina bon bygga de af ris, qvistar och jord uti höga träd och på andra upp- höjda platser, några arter likväl bland vattenväxter uppå sumpiga ställen; ungarne uppfödas af föräldrarne i nästet tills de äro någorlunda försigkomna. Endast en gång om *) Slägtet Ibis bildar i detta hänseende ett undantag. 282 året inträffar ruggningen; några erhålla den utbildade dräg- ten först efter flere år, andra redan tidigare. Födoämnena utgöras förnämligast af kallblodiga ryggradsdjur, men äfven af smärre varmblodiga samt större insekter; af några arter lefva många familjer tillsammans uti kolonier, merendels i sumpiga trakter, andra lefva parvis i skogarna eller i men- niskors granskap. I allmänhet äro de tröga foglar, och till- bringa långa stunder stående orörliga på ett ställe. Alla äro de flyttfoglar och finnas utspridda öfver hela jorden uti de tempererade och varma länderna. För vår fauna äro de samtligen temligen fremmande; endast tvenne arter hafva möjligen häckat på något ställe inom vårt om- råde, men flere äro anträffade såsom vilsekomna från syd- ligare länder. De fyra slägten, som hänföras hit afvika så från hvarandra, att de med skäl kunna uppföras såsom lika många skilda familjer — åtminstone Storharne (CiconiidcB eller Pelargi) och Hägrarne fArdeidce eller Herodii). Släg- tena Platalea och Ihis, torde likväl såsom synnerligen frem- mande för vår fauna, i denna handbok kunna uppföras endast såsom bihang till den förra af dessa två familjer. Sjette familjen: Storkar, CiconiidsB. Pannan något kuling; hufvudet vanligen till större delen hefjädradt, ögontrakten och hakan nakna; munnen kluf- ven blott till ögonens framkant; näbben kägelformig^ med obetydlig näbbfåra; benens hudbeklädnad nätlikt delad; tårna med små, nagellika, på kanterna hel- bräddade klor och en mindre baktå, som är fästad något högre tipp än framtar na. Hit hör endast ett slägte i Europa, nemligen 283 Stork-slägtet (Cicoiiia briss), Näbben nästan lika hög vid hasen^ som den svagt kullriga 'pannan, lång^ rät eller litet npi^åt höjd^ utdraget kä- gelformig^ vid spetsen svagt hoptryckt^ skarpt tillspetsad^ käkkanterna hvassa^ inåth'öjd.a^ med en kort, grund nähhfära. Näsborrarne korta och smala^ belägna vid näbbroten och högre upp åt näbbryggen till. Benen mycket långa^ temligen starka., obetydligt hoptryckta^ öfverallt beklädda med nätlikt delad hud; f ramtårna korta^ inunder breda^ kantade med ett hudveck, samt vid basen förenade med hvarandra; baktån belägen något högre upp^ hvilande med, halfva längden på marke^i; alla tårna i spetsen med tvärplåtar; klorna korta^ trub- biga^ hvälfda. Vin g ar ne stora, långa, temligen breda, med mycket för- längda armben, men mindre långa vingpennor; den första af dem är kort, de följande längre, den 4:de längst; de 5 första på infanet afsmalnande mot spetsen; de längsta armpennorna och skulder fjädrar ne stora, breda och i spetsen afrundade. Stjerten kort, af rundad, bestående af 12 pennor. Hufvudet är omkring ögonen mer eller mindre naket, fjäder- klädnaden i öfrigt tätt åtliggande. Till kroppsställning likna storkarne mer tranorna äu hägrarne; deras färgteckning är enkel och fördelad i stora, mera enfärgade partier, lika hos begge könen, men något olika hos ungarne ända till tredje året. De tillhöra de tem- pererade och varma länderna och uppehålla sig derpåjem- nare marker, vid floder, sjöar och träsk, på våta ängar och vid vattengrafvar, några i närheten af menniskoboningar. 284 På marken vandra de uppräta, rned svagt böjd bals, men under flygten utsträckes den rakt fram. Fortpkmtningstiden pläga de på ett egendomligt sätt klappra med näbben och frambringa sålunda ett läte. Om nätterna hvila de på träd, klippor, höga tak och andra dylika ställen, der de äfven bygga sina nästen. I de flesta länder der de förekomma fredas de af innebyggarne och blifva då mycket tama. Ciconia alba Briss. Hvit stork. Yalkea haikara. Tuonen kurki *). Artm. Helt hvit med svarta vingar; framhalsens fjädrar för- längda; den nakna huden omhnng ögonen svart; näbb och ben röda. Längd: (utom näbben) 3 fot 1 till 2 tum; vingbr. kring 7 fot. — Ardea ciconia Linn. Beskrifning. Gammal fogel. Näbben cinnoberröd, om- kring 7 tum lång, benen af samma färg, med ända till 8 tum höga tarser; iris brun. Samtliga vingpennor, deras stora täckare jemte de bakersta skulderfjädrarne rent svarta, hos mycket gamla foglar med grönaktig metallglans. Hela öfriga fjäderklädnaden hvit, med svag, gulaktig anstrykning. Fjädrarne på framhalsen samt på kräfvan mycket förlängda och spetsiga. — Honan är betydligt mindre än hanen, men af samma färgteckning som denne. Ungfoglarne hafva endast blekare färg på näbb och ben. Dundrägten är gråhvit; näbb och ben gulgråaktiga. Hvita storken tinnes utbredd i mellersta Europa ända från norra Frankrike, de mindre bergiga delarne af Schweiz, Ungarn och södra Ryssland, samt häckar mot norden ännu ♦) Denna finska benämning härledd af toone-kv.rg i estniskan före- slås af Doc. J. Krohn. 285 i Danmark, Skåne och Halland samt en del af Östersjöpro- provinserna *), mellersta Ryssland och vestra delarne af det tempererade Sibirien; äfven från Japan har man uppgifvit arten. I norra Europa visar den sig endast såsom vilse- kommen, men uti alla delar af sydligare Europa årligen på genomtåg. I södra Asien och norra Afrika tillbringar den vintern. Emedan dess häckningsområde sålunda upphör redan vid ungefär 57 — 58:de breddgraden, tillhör den icke mer vår fauna; vilsekomna exemplar hafva dock någongång blifvit funna på spridda ställen i landets södra och vestra delar. På Boe gård i Borgå socken sköts af sekret. B. W. Juselius i september år 1843 **) ett exemplar, som sedermera förva- rades uti sällskapets pro fauna et flora fennica samling tills det såsom bristfälligt kasserades. Enligt meddelande af mag. V. Sohlman skall en hvit stork i medlet af juni månad år 1861) observerats å Villnäs gårds egor nära Fre- drikshamn. Ett exemplar anträfifades i slutet af maj år 1865 vid Ylimäis by af Gustaf Adolfs socken nära Heinola, der det tillvaratogs af mag. Wilh. Hoffsti^öm^ hvilken numera förärat detsamma till finska fogelsamlingen. Vidare med- *) Före 1856 skall storken i Östersjöprovinserna varit utbredd till Diinafloden, d. v. s. till södra Livland (Naumannia 1858, sid. 354); nu- mera skall den enligt Russow häcka ännu i närheten af Dorpat och hvarje sommar visa sig i Estland (Sitz. Berichte d. Dorpater nat. forsch. Ges,, 1870 sid. 145)-, men att den, såsom samme författare äfven upp- gifver skulle „ årligen visa sig i Finland, der den i en nära framtid äfven torde komma att häcka" är icke öfverensstämmande med verklig- heten; ostligare synes den i Ryssland gå till omkr. 60" n. hr. **) M. v. W. uppger i Helsingforstraktens fogelfauna, att fogeln sköts om våren; ofvan upptagna, af framl. prot. sekr. V. Falck antecknade tidsuppgift är så mycket mer tillförlitlig, som skytten sjelf meddelat utg. genuin lektor Strömborg, att fogeln fälldes om hösten för många år sedan. 286 delar hr R. Alcenius, att underofficeren Ahhtröm om hösten 1869 uppå en flack strand i Kronoby uti Österbotten obser- verat några honom obekanta foglar, hvilkas läte och utse- ende öfverensstämde med hvita storkens. Slutligen blef en hvit stork sedd under vårsommaren år 1850 i södra delen af Sodankylä socken*), sittande i en trädtopp; den skall hafva varit mycket skygg. I de länder der hvita storken är inhemsk är den all- mänt bekant för sitt nära förhållande till menniskan i det den helst håller sig i granskapet af hennes boningar. För vårt land är den dock så fremmande, att de närmare om- ständigheterna uti dess lefnadssätt här kunna förbigås. Ciconia nigra (Linn.). Svart stork. Miista haikara. Artm. Brunsvart med sta7'k metallglans j endast underlifvet hvitt; näbb och ben röda. Längd (utom näbben) omkring 3 fot; vingbr. omkr. 6 fot. — Ardea Linn. Beskrifning. Näbben 7 Va tum lång, cinnoberröd, liksom den nakna huden kring ögonen och mellan underkäkens grenar. Iris brun; benen af näbbens färg med öfver 7 tum höga tarser. — Bröstet, buken de långa undre stjerttäckarne och benens fjädrar hvita; hela öfriga fjäderklädnaden röd- aktigt brunsvart med stark metallglans och skiftning af pur- pur, stålblått och grönt, starkast på hufvudet och halsen ; de kolsvarta stora vingpennorna hafva blott en svagare grön *) Notisen är sänd från Torneå till tidningen Aftonbladet, 1850 n:o 259; förmodligen är detta exemplar anledning till att arten säges (Skand. fauna) vara sedd ända upp mot Torneå. — I följd af en sär- egen sammanblandning af denna och en följande notis uppger framl. statsr. v. Nordmann uti begge upplagorna af sin sons fogelförteckning, att en hvit stork sköts på kyrktaket i Torneå, då det citerade stället i Sk. fn. anger „på domkjTkan i Upsala". 287 glans. Fjädrarne på bröstet och framhalsen äro måttligt långa. F. M, Den mindre honan har blott något svagare färgskiftning. Ungdrägten och yngre foglar hafva samma partier hvita som de gamla; vingarna och stjerten hafva en svagare metall- glans, och hela öfriga fjäderkläduaden är svartbrun, ljusast på hufvud och hals med svag, grönaktig glans på hjessan. Sidorna af hufvudet och hela halsen med hvitaktigt rostbruna fjäderspetsar, på kräfvan bredare fjädrar bildande tvärband. Framryggen mörkare med grön purpurglans; vingtäckarne med smal, Ijusbrunaktig kantning. Ögonens nakna omgif- ningar, näbb och ben grönaktiga. Z. M. Dundrägten är hvitgrå; iris hvitgrå, näbb och ben blå- aktiga eller grönaktiga. Denna stora och präktiga fogel har ungefär samma ut- bredning som föregående art, men finnes öfverallt mera få- taligt och synes ännu mera tillhöra östern; talrikast finnes den uti Polen, Ungarn, Turkiet och södra Ryssland; deremot häckar den icke i vestra Europa. I Skandinavien håller den sig, i motsats till föregående art, mera till östra kusten, der den går upp till 58 — 59^ n. br. ; äfven i Östersjöprovinserna *) är den sällan funnen. Dess vinterstationer äro södra delarne af Asien, äfvensom Afrika ända i södra delen. Äfven denna art har anträffats i vårt land såsom en vilsekommen fremling, men endast högst sällan. Sadelin upp- räknar den bland Finlands foglar och anger lisalmi socken **) såsom fyndort. För en längre tid sedan anträffades tidigt om våren ett af köld illa medtaget exemplar vid mynningen *) Heiligensee, juli 1856 enl. Seidlitz. **) Möjligtvis är det från denna källa som Naumann hemtat sin uppgift (Bd. IX sid. 286), att svarta storken skulle gå mot norden till Sverige och Finland. 288 af Borgå å samt blef genom prof. J. L, Runebergs försorg öf- versändt till sällsk. pro fauna et flora fennica; exemplaret är likväl icke mera i behåll. Det enda som för närvarande finnes i finska samlingen är en utbildad hona, som senare, omkr. den 25 maj 1847, skjutits i Perno sockens skärgård af Nylands län. Flere exemplar från vårt land känna vi icke till. Skedstork-slägtet (Platalea lim). Näbben mycket lång^ p?a^^ nedtryckt efter hela sin längd och isynnerhet mot spetsen utvidgad^ bred och afrundad. Näsborrarne afiångt ovala,, stående nära tillsamman på näbbryggen vid dess bas^ och belägna i en smal fåra^ soyn fortsattes längs randen af öfverkäken ända till spetsen. Benen höga, undersätsiga, med öfverallt nätlikt delad hud; tårna fyra^ långa, framtårna vid roten förenade genom ett hudveck starkast mellan iit- och mellantån; baktån något upplyftad. Vingarne temligen långa, breda ; första pennan nästan lika med den 4:de, den 2:dra längst. Stjerten koi-t, bestående af 12 pennor» Hufvudet naket OTukring ögonen,, vid strupen och mellan underkäkens grenar, eller till ännu större utsträckning. Hithörande foglar likna storkarne i de flesta hänseenden men hafva en alldeles afvikande näbbform; man återfinner denna form knappast hos någon annan fogel *). De lefva parvis eller i smärre flockar i granskapet af vatten, bygga *) Några författare hafva sammanställt detta slägte med Ihis såsom en familj Hemiglottides Nitsch, utmärkt genom sin korta tunga; andra bilda deraf en egen underafdelning inom storkarnes familj. 289 sitt bo af pinnar ocli qvistar i träd och hafva samma födo- äiinien som storkarne. En gång om året rugga de, och un- garne få först i tredje året de gamlas färg; könen äro lika h var an dra. Platalea leucorodia Linn. Skedslork. Artm. Hufvudet hefjädradt (förutom ofvan angifna partier)^ hos de gamla foglarne med en lång fjäde7'tofs i nacken j hela fjäderklädnaden hvit^ på halsroten en rostgulaktig gördel. Längd kring 30 tum, vingbr. omkr. 7 fot. Såsom finsk foenämning anför man kapusta-haikara — en öfversättning från svenskan. Beskrifning. Näbben stundom öfver 8 tum lång, vid roten temligen hög, framåt helt tunn, ofvan ända åt spetsen ut- märkt af tvärgående, svarta rynkor med mellanrummet blå- grått, för öfrigt svart förutom den breda gula spetsen; huden på hakan rödaktigt gul, på tyglarne hvitaktig; iris karmin röd, benen svarta. — Hufvudets och halsens fjädrar äro smala, nackens hos yngre knappt förlängda, hos tvååriga be- tydligt, hos gamla bildande en ända till 7 tum lång, yfvig tofs af smala gulaktiga fjädrar; öfver halsens nedre del en rödaktigt ockragul gördel: hela öfriga fjäderklädnaden rent hvit. — Honan är något mindre än hanen, har kortare näbb och nacktofs, samt liksom ungfoglarne smalare halsgördel. Naumann och Z. M. Denna egendomliga fogel tillhör de tempererade delarne af gamla verlden; i mellersta Europa och Asien häckar den längs hafskusterna och flodernas nedre lopp; till största antal finnes den uti Ungern, omkring Svarta och Kaspiska hafven ; också i Holland häckar den, men finnes i vestra Europa blott under sträcktiderna; ibland förvilla sig exemplar norrut till 19 290 södra Norge, Östersjöprovinserna*), ja ända till Lappland '^*). Om vintern vistas arten i Afrika. Också inom vårt område har skedstorken blifvit funnen ehuru vi derora hafva endast få och merendels osäkra upp- gifter. — Förutom en, uppenbarligen på Linnés auktoritet, hvilande, notis af Gadd **'^) känna vi en kanske lika sväfvande uppgift af Sadelin, att arten „från Lappmarken någongång sträcker sina vandringar till norra Finland" ; huruvida dessa på- ståenden grunda sig på något verkeligen erhållet exemplar eller ej torde numera vara omöjligt att afgöra. Ett ex. skall der- emot hafva funnits uti den samling af naturalier, som tillhörde brukspatron Wasastjeiiia och hvilken vid Wasa brand år 1852 gick förlorad; uti den numera, jemte återstoden af sam- lingen, till Universitetet öfverlemnade förteckningen uppgifves ex. hafva varit från lappmarken; det synes dock ej vara omöjligt att också denna uppgift berott af nyss anförda orsak. Deremot har i senare år ett exemplar verkeligen tillvaratagits här uppå Högland f), enligt meddelande af lektorn vid Fredrikshamns kadettkorps mag. V. SohlmaUj och förärats till korpsens samlingar af öfverste G. Tojypelius. Anm. I förbigående må här anmärkas, att en främling från södra En- loi^^i, Jiamingo, Phoenicopterus roseus Pall., hörande till en skild familj, år 1838 kommit vilse från södra Europa ända till Riga der den lärer hafva skjutits på en holme {Äsmuss, enl. Seidlitz ,Verz. d. Vög. d. Ostseepr. 1861 s. 40.) *) Enligt Meyer (1815) visar den sig ibland vid Östersjön, nära Riga, vid Peipus, nära Dorpat, vid Balderaa och på några ställen i Est- land, men öfverallt sällan och vilsekommen; enl. Seidlitz vid Mitau. **) Redan Linné uppger, att den erhållits från Lappland och Ve- sterbotten; sannolikt har den någongång kommit hit vilse, men veter- ligen har man dock ej sedan dess iakttagit arten derstädes. ***) Pl. leuc. „fenn. Ruocon päristäjä, vistas öfver sommaren i lapp- marken och finnes om våren ibland i liafvet af Norrbotn" säges det uti en akad. disp.: Om sjöfogelns vård och ans i finska skärgården, Åbo 1769. t) För några år sedan skall en flock af 4 exx. hafva förvillat sig ända till Archangel (MevesJ. 291 ibis-slägtet (Ibis civ.). Näbben smal, mycket lång och nedåthöjd, vid roten stark^ nästan fyrkantig och utåt hoptryckt; öfverkäken med en fåra från näshorrarne till nabhspetsen, käkarne af samma längd och forya-j hela nähhen mjuk och höjlig utom i spetsen, som är hård *). Näsborrarne nära ])annan och nähhryggen^ smala och korta, liggande i en smal och vek hudj som fortsattes i nabh- fåran. Benen höga^ smala^ nakna högt öfver hälleden; tarseoma hoptryckta^ framtill täckta af tv är sköldar^ liksom äfven tårna of van', för öfrigt är huden nätlikt delad^ utom. på den öfre delen af underhenets nakna del^ der den är odelad. Tårna långa och smala, de tre främre vid roten förenade genom en hud,, baktån belägen något högre upp; klorna temligen långa^ smala, lindrigt böjda och skarpa. Vin gar ne stora^ breda, med afrundade spetsar; första pen- nan mycket kort, knappt märkhar, de tre följande nästan lika långa och längst. Stjerten består af 12 pennor. Detta slägte finnes både uti gamla och nya verlden; uti Europa är dock blott en art inhemsk, men en annan är all- mänt bekant såsom en hos de gamle Egyptierne helig hållen fo- gel. De vistas på sumpiga ställen, der de uppsöka samma slags *\ Såsom ofvan namnes upptages detta för vår fauna fullkomligt fremmande slägte här såsom ett bihang till Ciconiidce, med hvilken familj det i öfrigt har endast liten förvan dtskap. Näbbens alldeles afvikande byggnad har föranledt bildandet af en egen underfamilj Jbidince Bp., som förts än till den ena än till den andra familjen; dess veka be- klädnad synes utgöra en anomali inom denna underordning dit slägtet dock af de flesta nutida författare föres. 292 födoämnen, som de föregående arterna. Till sitt yttre på- minna de mycket om spofvarne, men genom hela sitt bete- ende, sin gravitetiska gång, och vana att bygga sina bon på upphöjda ställen samt der uppföda ungarne visa de sig böra räknas till den senare hufvudafdelningen af vadarne; det samma utvisa äfven deras stora nakna partier på hufvudet. Den enda europeiska arten är Ibis falcinellus (Linn.) Artm. Hufvudj vingar, stjert^ skuldror och rygg mörkgröna med metallglans^ halsen och hela iinderlifvet rödbruna; tyglarne nakna. Längd 22 tum (utom näbben); viiigbr. 3 fot 4 tum. Ärdea L. Beskrifning. Till ställning och kroppsstorlek ungefär lik storspofven, men med högre ben. Näbben, i rät linie mätt, nära 5V2 ^^^^^^ lång, mörkgrönaktig, mot spetsen brun; benen grågröna med rödaktig anstrykning på lederna, tarsen 4V2 tum hög, den nakna delen af underbenet nära 3 tum, mellantån med klo Sy^ tum. Tyglarne mörkgröna, ögonlocks- kanterna och en smal linea på gränsen af ansigtets nakna och befjädrade del hvitblåa; iris rödbrun. Gammal fogel. Hufvudet och halsen hafva långa, smalt tillspetsade fjädrar. Halsen, framryggen, skuldrorna, de små vingtäckarne utmed vingkanten vid skuldrorna, äfvensom kräf- van, bröstet, magen och benens fjädrar vackert kastanjebruna eller mörkt roströda, på de öfre delarne med kopparröd an- strykning, på de undre ljusare; hufvudet med gulgrön glans. Bakre delen af framryggen och skuldrorna samt vingtäckarne, med undantag af de redan nämnda, mörkgröna med metall- glans, skiftande i blå- och gulgrönt, violett och purpurrödt. 293 Vingarne för öfrigt, stjerten och dess täckfjädrar, öfvergum- pen och bakryggen äfvenledes svai^tgröna med dylik skift- miig; vingarne äfven undertill mörka, skiftande. Z. M. Dimdrägten har hufvudet och halsen svartbruna med hvitaktiga tjäderkanter; halsen nedtill, främre delen af fram- ryggen och skuldrorna samt alla undre kroppsdelar grå- bruna, de undre delarne ljusare. De af metallglans skif- tande partierna äro såsom hos de gamla foglarne. Efter Nau'\nann. Uti sydöstra delarne af Europa, i Ungern vid Svarta och Kaspiska hafven samt i angränsande delar af Asien har denna art sitt hemland; den tillbringar vintern uti Egypten, Persien och Arabien. Enstaka exemplar komma ibland isyn- nerhet sträcktiderna till andra delar af Europa, någongång ända till England, Island mellersta Sverige och södra Norge samt Östersjöprovinserna *). Uti Finland är denna ovanliga fogel veterligen blott en enda gång erhållen. Den blef skjuten på Kuustö vid Åbo om sommaren något år i början af 1830 talet af öfversten baron v, Willehrand; foglarne hade vid tillfället varit tvenne (M. v. WWights manuskript^. — I våra samlingar finnes intet finskt exemplar. Sjunde familjen: Hägerartade vadare, Ardeidae. Pannan nedtryckfy af plattad; hufvudets sidoi^ nakna till större eller mindre del^ men hakan mellan underkäkens grenar befjädrad; munnen klufven bakom ögonen; *) Ett ex. skall liafva skjutits vid Mitau; äfven skall man erhållit arten i Livland enligt d:r Asmicss. Verz. d. Entoz. Lifl. (SeidlitZ; Verz. d. Vögel d. Ostseepr. p. 38). 294 näbben rak, hoptryckt-j benens hud frayntill delad i tvärsköldar; tårna merendels stora med starka, krökta och hvassa klor^ mellantåns klo på insidan delad i kam- tänder^ baktån i samma jjlan som framtårna^ stark, med stor klo. De till storlek och färgteckning mycket onivexlande arterna kunna såsom för oss fremmande här sammanfattas uti ett enda slägte. lläger-slägtet (Ardea l™.). Näbben lika lång eller längre än hnfvudetj temligen stark, rät, tillspetsad, från sidorna hoptryckt; käkkanterna hvassa. Näsborr arne aflånga^ smala, belägna vid näbbroten^ men icke så högt upp mot näbbryggen., som hos storkarne., vid öfre randen med en smal hinna., näsgropen fort- sättes framåt i en försvinnande fåra. Benen temligen höga, öfver knäna mer eller mindre högt nakna (hos några arter nästan alls icke); tårna långa och smala., den yttre förenad med mellantån vid basen., den inre fri, alla å i samma plan, baktån temligen lång, belägeyi något inåt; framsidan af benen och tårna betäckes af tumia, breda plåtar; klorna långa, smala, tillspetsade och lindrigt böjda, mellantåns med kamlik inkant, baktåns störst och mest krökt Vingarn e långa, temligen breda, i spetsen afrundade; arm- benen långa; vingpennorna temligen korta, den l:sta något kortare än den 2:dra, hvilken ofta är lika lång, som den 3:dje och 4:de, hvilka äro längst. Stjerten af rundad kort, bestående af 10 eller 12 pennor. Tyglar ne nakna; nacken och framhalsen bära vanligen fjädertofsar. 295 Framför alla andra vadare, utmärka sig hägrarne genom hufvudets och fötternas, särskildt baktåns bildning. Halsen är lång och smal samt S-formigt böjd, hvarigenom det lilla hufviidet kan komma att hvila ända på framryggen och näbben derigenom intaga en horizontel eller uppåt riktad ställning; äfven under fiygten bäres halsen krökt, men kan ögonblick- ligen rätas ut. Till storleken äro arterna mycket olika, några äro teraligen små, andra deremot lika stora som en yngre trana. Kroppen är lätt och något klen samt från sidorna hoptryckt; fjäderklädnaden ofta af lös beskaffenhet samt prydd med tofsar och dylikt på hjessan och bröstet m. fl. ställen; på begge sidorna af kroppen finnas tvenne dunklädda ställen, vid främre vingkanten och vid bäckenet. Färgteckningen är vanligen enkel, ofta hvit, hos hanen renare än hos honan; Ungarne få först småningom genom årlig ruggning de gamla foglarnes färgdrägt. Hägrarne tillhöra de tempererade delarne af begge kon- tinenterna och förekomma uti de kalla endast såsom frem- lingar; mest vistas de på sumpiga ställen bland vass, säf och andra höga vattenväxter, samt uppsöka sina födoämnen uti vattnet; dessa utgöras förnämligast af små fiskar, hvilka de vadande i vattnet behändigt fånga, genom att hugga efter dem med näbben. På samma sätt försvara de sig äfven mot sina fiender, då de äro stadde i trångmål. De lefva parvis, ibland i stor mängd tillsammans uti kolonier, bygga bon uti träden, några dock på marken, och uppföda der sina ungar. I Europa finnas många arter; till vår fauna kunna vi möj- ligen räkna tvenne, hvilka erhållits här; några andra äro funna i våra grannländer och kunna kanske framdeles förvilla sig hit. Man fördelar hägrarne i tvenne underslägten. A. Ardea L. s. str., egentliga h äg i' ar. Underhenen i spetsen hredt nakna, halsen smal och lång. 296 B. Botaurus Steph., natthägrar. Underbenets nakna del kort, halsen betäckt af yfviga pösande fjädrar. Underslägtet Ardea L. p. prt. Ardea cinerea Linn. Grå häger. Harinaa liaikara. Artm. Askgrå med svarta vingar och en lika färgad fjä- dergrupp framför vingleden^, hufvudet och halsen jemte bröstfjädrar ne hvita, nacktofsen och fläckar längs f ram- halsen sva7'ta, stje7'ten består af 12 pennor. Längd (utan näbb) 3 fot. 3 tum; vingbr. omkr. 5 fot 4 tum. Beskrifning. Gammal fogel. Näbben till mun viken, 6 V2 1- till pannan 4^4 t., gul, tyglarne med grå anstrykning; iris och ögonlocken klart gula. Benen rödbrunaktiga, ljusare vid knäna och på fötterna inunder, tarsen 6Y2 tum. — Pannans främsta fjädrar hvita, på midten täckande de svartblåa hjess- fjädrarne hvilka äro smala och starkt förlängda, isynnerhet 2 eller 3, som hänga ned ända till 6 tum utmed nacken. Kinder, halssidor och bakhals gulaktigt hvita, tinningarne, hakan och strupen rent hvita; framhalsen hvit med två till tre längsgående band, bildade af spetsiga svartblåa fläckar på ettdera fanet af fjädrarne, en fjäderbuske af långa, smala och spetsiga, hvita fjädrar pryder kräfvan, ett annat parti af glesstråliga, sammetsartade, svarta fjädrar vid sidan af bröstet går något öfver den hoplagda vingens framkant och fortsattes utmed sidorna af det hvita bröstet och buken ned mot underlifvet; benens fjädrar ljust askgråa med hvita längdfläckar, nedtill hvita. Alla öfriga kroppsdelar jeinte inre vingpennorna och stjerten ljust askgråa eller blågråa; framryggens och skuldrornas smala, tillspetsade fjädrar äro 297 längs midten hvita; vingkanten hvit; handpennorna och deras täckare blåsvarta, inåt småningom ljusare. Z. M, Ungdrägten. Näbben öV-i tum till mun viken, 47^ till pannan, jemte tyglarne grönaktig; ögonlockskanterna af samma färg; iris gul; benen olivbrunaktiga, på knäna och derofvan- för gula. Pannan ljust askgrå, uppåt hufvudet småningom mörkare, så att de i nacken fastade, endast ett par tum för- längda tofsfjädrarne äro svartaktiga; haka, strupe, kinder och öfre delen af halsen framtill hvita, med svag ockergul anstrykning; öfriga framhalsen askgrå, framtill med hvita fjädrar och längdrader af svarta fläckar, hvilkeu nedåt kräfvan uppå de förlängda fjädrarne blifva större och fortsättningsvis äro tecknade på midten af bröstet; hela underlifvet i öfrigt hvitt med svag ockragul infattning. Halsen hakom och på sidorna ljusgrå med blandning af ockragult. Kroppsidorna ljusgråa och hela fogeln ofvan af samma färg, ehuru mest öfverallt med svagt rostfärgad fjäderkantning; vingarne i öfrigt såsom hos gamla foglarne; benens befjädrade del helt hvit. Sv. fogl. af M. och W, v. W. samt F. M, En sådan ungfogel är ännu betydligt mindre än den gamla, och får dess drägt först vid tre års ålder. Redan i andra året blir pannan hvitare och framhalsens fläckar tyd- ligare, äfvensom kräfvans och nackens tofsar längre. Uti de tempererade delarne af gamla verlden eger gråa hägern en ganska vidsträckt utbredning. Den häckar i hela södra och mellersta Europa, åtminstone i några delar af norra Afrika samt motsvarande delar af Asien, ända i östra Sibirien. Dess utbrednings område sträcker sig mot norden, förutom till Britiska öarne, ända upp till södra Norge och mellersta Sve- rige, länderna söder om finska viken och mellersta Ryssland *). *) Lilljeborg fann den ännu vid No vaja Ladoga, straxt utom vårt område. 298 — Vintern tillbringar den redan vid mellersta Tysklands breddgrader, men går äfven vida längre, i Afrika ända emot Kaplandet och i Asien till Ostindiska öarne. Om denna präktiga fogels förekomst hos oss känna vi ganska litet. Vi veta ej om Sadelin verkligen haft något exemplar såsom grund för att redan 1810 upptaga den bland våra foglar. Enligt en af M. v. W^nght och E. J. Bons- dorff såsom trovärdig ansedd uppgift, är den fordom en gång (mot slutet af 1820 talet) skjuten i Gloet här vid Helsingfors. Enligt prof. W. Nyländer torde den förekomma samt möj- ligen också häcka uti sydöstra Finland; åtminstone skulle allmogens beskrifning på en uti Taipale observerad fogel tem- ligen väl slå in på denna art*). Det vore sålunda af syn- nerligt intresse, om saken blefve närmare utredd genom personer, som äro i tillfälle att undersöka dessa delar af vårt land. Det enda, men säkraste, bevis vi hafva på ar- tens tillfälliga förekomst i vårt land är att ett exemplar den 7 aug. 1872 blef skjutet af en person uti Esbo soc- ken, samt inhemtadt till Helsingfors ; det förvaras i finska samlingen. Gråa hägern är en ganska skygg och försigtig fogel. Der den förekommer i större antal, såsom på de vidsträckta försumpningarne och träsken i Ungern, häckar den i kolo- nier af stort antal, tillsammans med andra hägerarter, an- norstädes i mindre samfund eller enstaka. Genom det lif dessa kolonier förläna hela den omgifvande naturen skola de erbjuda ett i sitt slag lika egendomligt skådespel, som nordens bekanta fogelberg. Fogelns förnämsta föda utgöres *) W. Nyländer, Flora Karelica, Notiser ur Skpts pro Fn. et Fl. fenn. förh. Hft. II. 1852, sid. 117. — Folkets ord lydde: „pesänsä tekivät pulhin munat liarmajat; liniiut vähäu pienemmät kun kuret muuton kuren mukaiset, harmajat" (Taipale). 299 af mindre fiskar, hvarföre de ofta anställa stor förödelse i fiskevattnen der de finnas talrikare. Ardea purpurea Lmrv. Purpurhäger. Artm. Ofvan mörkt skifergrå, vingar och nacktofs svarta, halsen rostgul med svarta längdstreck, benens fjädrar rostgula, bröstets framför vingleden purpurröda. Näbb och tyglar gula, benen brungrönaktiga. Längd omkr. 32 tum, vingbr. 5 fot. Ardea Alba Linn. Hvit häger. Artm. Eela fogeln hvit. Längd o fot 4 tum, vingbr. omkr. 6 fot. Dessa tvä arter af de egentliga hägrarne hafva någongång för- villat sig från sina hemorter, sydöstra Europa, ända till sj^dliga Sverige och Östersjöprovinserna, men hafva härtills veterligen aldrig blifvit sedda hos oss. Underslägtet Botaurus Steph. Ardea stellaris Linn. Rördriim. Raulushaikara. Artm. Hjessan sva7'tj hela öfriga fj äderldädnaden spräcklig och fläckig af svart på rostgul botten^ vingpennorna svartaktiga med rostgula tvärhand', henen grofva, med starka klor^ stjerten hestår af 10 pennor. Längd omkr. 2V2 fot, vingbr. kring 3 '4 fot. Finska namn, Haikara; riiobon päristäjä; ruohotöy- väri (Sadelin). Beskrifning. Tyglarne liksom näbben gröna, den se- nare i spetsen svart, 3 tum lång; benen ljusgröna, tarsen 4V2 tum, mellantån 4^4 tum långa; iris brandgul. — Huf- vudet ofvan och nacken brunsvarta, de bakre fjädrarne med rostgul kantning och tvärband; från underkäksroten går ett svart band utmed den hvitaktigt rostfärgade strupen; sidorna af hufvudet och hela halsen rostgula med smala, vågiga och 300 vinkliga, svartaktiga tvärband, på hvarje fjäder, bildande 3 eller 4 längdband på framhalseu. Rygg, skuldror och vingar rostgula med större eller mindre, svartbruna längd- och tvär- fläckar, grundfärgen utmed ryggen mera rostbrun. Sidorna af öfverbröstet, straxt bakom kräfvans förlängda fjädrar med svarta, rostbrunt kantade fjädrar; underlifvet ljust rostgult med mörka, nedåt smalare längdfläckar. Vingpennorna svart- bruna med rostbruna tvärband; stjerten rödaktigt rostgul, svartspräcklig. Z. M. Begge könen och ungfoglarne äro temligen lika. .Dundrägten rostbrun, undertill rostgul, öfverallt med långt och glest dun. Naumann. Rördrummen är utbredd och häckar i hela Europa, norrut till och med på Britiska öarne, i mellersta Sverige, Östersjöprovinserna *) ända till finska viken och i mellersta Ryssland; vidare förekommer den uti hela sydliga Sibirien till Japan; Afven denna art är synnerligen talrik i vissa länder, såsom Ungern och Holland. Ibland öfvervintrar den redan uti Tyskland, men går vanligen sydligare, till södra Europa och Asien samt norra Afrika. Att också denna art någongång besöker sydliga delarne af vårt land är ådagalagdt genom skjutna exemplar, och att döma af nedannämnda mer eller mindre bestämda förmodan- den, torde den funnits på icke så få ställen isynnerhet i sydöstra delarne af landet; möjligtvis kan den fram- deles ådagaläggas till och med häcka här. — M. v. Wriyht har antecknat, att han redan före 1840-talet af en trovärdig jagtvän erhållit uppgift om artens förekomst i trakterna vester om Ladoga, {Tengström har dock icke observerat den N *) Russoiu säger, att den är talrik vid Matzalbugten pä Estlands vestkust; Lilljeborg faun den vid Novaja Ladoga och Meves Yiå Seimaks. 301 vid Kexholm), samt att vid utloppet af Kymmene elf före- kommit en fogel, som efter beskrifning varit en rördrum (anteckn. före 1857). Stud. Londén uppgifver likaledes efter andra personers beskrifning på kroppställningen och lätet, det senare hör dt äfven af honom sjelf, att denna art före- kommer uti Ruokolaks socken af Wiborgs län (benämnes på finska haikara). Enligt ett meddelande af hr A. Hintze, sköt hans aflidne fader lektor A. Hinfpje de första dagarne af juni år 1862 tvenne exemplar af denna art uppå Tammisaari holme af Naulasaari egendom invid Wiborg; exemplaren blefvo dock ej tillvaratagna. Deremot förvaras ännu uti Åbo Gym- nasii samling ett exemplar, som förärats dit af hrr Nils och Anton Bonsdorff^ på hvilkas egendom, Tappila säteri i Sagu socken, fogeln anfallit en halfvuxen gosse och derefter blef ihjälslagen. För några är sedan anträffade J. Sahlherg ett exemplar sittande på en sten i Pyhäjärvi sjö uti Yläne; fogeln visade sig särdeles dum och orädd, samt aflägsnade sig ej, ehuru den ofredades genom stenkastning på håll. Slutligen förmodar M. v. Wrighty att den en gång förekom- mit ända upp i Savolaks (manuskr.): under en jagtfärd, som han i sällskap med sina bröder företog i slutet af juli år 1848 till Tuusniemi kapell, tre mil sydost om Kuopio, öfvertygade han sig derom, att den besynnerliga fogel folket på ett hemman omtalade och hvilken hela sommaren uppehållit sig i trakten, varit en rördrum; fogeln lät dock ej vid tillfället höra af sig, bortskrämd förmodligen genom jagten på stället; det synes troligast att den varit ensam på platsen; — lokalen var i öfrigt särdeles lämplig för arten, — en alldeles jemn, skogig ängsmark genomskuren af flere genom bäckar sammanhängande gräsrika träsk. Något vidare om rördrummens förekomst här hafva vi icke erfarit; den saknas fortfarande uti den finska samlingen. 302 Såsom redan blifvit antyclt håller sig rördrummen helst till sumpiga ställen med riklig tillgång på vass och andra vattenväxter, samt till träsk, åar och andra vattensamlingar, med rik vegetation. Den döljer sig der för menniskan så mycket bättre, som den sällan flyger upp och merendels är i rörelse blott om natten och i skymningen. Då han upp- flyger sker det i kretsar, men derefter flyger den högt och lätt. Likasom hägern bär den halsen böjd både under flyg- ten och då den står, men ibland hålles den likväl alldeles rakt utsträckt, under det fogeln står orörlig. Lättast upp- täckes den på grund af sitt starka, vrålande eller bölande läte, som den aftnar och nätter låter hÖra och hvilket åter- gifves med ni prumh Im hu, samt genom ett kraxande, uttryckt genom krah, hvilka läten ofta upprepas och höras vidt om- kring. Sitt bo reder den vanligen på någon tufva, dold bland vattenväxterna. Både ungarne och de gamla klättra omkring längs vasstrån och qvistar i vattnet. Årdea nycticorax Liinn. Natthäger. Årtm. öfverkäken i spetsen krökt, stjerten består af 12 pennor. Gammal fogel: hufvudet o/van samt ryggen och skuldrorna svartgröna, krop- pen ofvan askgrå, halsen och imderlifvet gulhvita. Ungfogel: o/van brun med rostgula och hvitaktig a fläckar, tmder hvitaktig med bruna fläckar. — Längd. 21—22 tum. Ardea minuta Linn. Dverg-rördruni. Artm. Underbenen befjädrade nästan till spetsen, stjerten består af JO pennor. Gammal fogel: hjessan och kroppen ofvan svarta eller bruna; halsen, vingtäckarne och underlifvet rostgula. Ung fogel ^ ofvan mörkbrun med rostgula fjäderkanter, undertill ljus, med längd- fläckar, — Längd. 14—15 tum. Också dessa två arter hafva erhållits tillfälligtvis uti södra Sve- rige och Östersjöprovinserna, men ännu aldrig hos oss; de äro likasom de två förut omnämnda, hemma frän södra och sydöstra Europa. 303 Femte Ordningen. Sim fog I ar, Natatorcs ilug. Näbben heJdädd med en vek hud; af mångfaldig form^ hört eller medelmåttig^ trubbig eller tillspetsad^ hög-, hoptryckt eller nedjylattad; spetsen rät eller hakformigt böjd, ofta försedd med en hornartad nagel; käkkanterna försedda med kamlika tänder eller hvassa och jemna. Näsborrarne mycket olika^ oftast aflånga^ öppna eller föga genomsigtiga^ stimdom rörformigt stående utom nähben. Benen låga och under sätsiga; låren helt och hållet jemte öfre delen af underbenen omslutna af kroppshuden; tarserna hoptryckta från sidorna^ korta. Tårna långa^ de tre framåt riktade helt och hållet förenade genom en simhud^ eller blott vid roten och i öfrigt kan- tade med simflikar; baktån hos de flesta kort^ fri och belägen högre upp^ eller också längre^ mer inåt belägen^ samt förenad med de öfriga genom en simhud^ hos några saknas den alldeles eller är rudimentär; klorna meren- dels små. Vin garn e med långa eller mycket långa armben; breda och afrundade eller långa och spetsiga, hos några ofull- komligt utbildade; öfre vingtäckaime på underarmen långa^ räckande utöfver p)&'i^nor7ias midt. Stjerten består af 12 — 20 pennor ^ stundom lång, hos de flesta slägten kort; hos några saknas den alldeles. Simfoglarnes talrika ordning eger representanter uti alla delar af jorden, men företrädesvis tillhöra och karakte- 304 risera de länder med kallare klimat; de utgöra nemligen en väsendtlig del af dessas fogelfauna och fortplanta sig här uti mycket stor mängd. I förhållande till de andra ordnin- garne är denna ganska väl begränsad derigenom, att fog- larne äro organiserade till att uppehålla sig på vatten; kroppsställningen är sammanträngd, benen korta, till stor del dragna inom kroppshuden och fötterna äro alltid utru- stade till siraredskap. Näbben är olika bygd allt efter som arterna företrä- desvis lifnära sig antingen af vegetabilisk föda och smådjur eller af fisk. Största delen af de förra har den betäckt med en vekare, känslig hud och utvändigt särskildt utrustad med en af kamtänder bildad apparat för att utgallra de små fö- remål, som kunna användas till föda; de senare hafva mer- endels hård näbb med skarpa kanter. Inom den förra grup- pen träffar man otvifvelaktigt de högst stående simfoglarne, såväl med hänsyn till själsförmögenheter som förmåga att uppehålla sig uti simfoglarnes egentliga element, vattnet. Den senare gruppen har väl att uppvisa utmärkta dykare och arter med högt utvecklad flygförmåga, men vida under- lägsna de förra med hänsyn till intelligensen och merendels glupska foglar, som lefva af rof eller döda djur. Fötterna äro, såsom redan nämndes alltid egnade att begagnas i vattnet, men hafva i öfrigt en mycket olikartad beskaffenhet; de flesta arterna besitta en i hög grad utveck- lad förmåga att simma och dyka, samt kunna alldeles ej undvara vattnet; andra vistas ofta på land och kunna fort- skaä'a sig der temligen väl, medan andra simma sällan och dåligt oaktadt de hålla sig i närheten af vatten, men ega en så mycket bättre utbildad flygförmåga. Dykningen verkställa de flesta från ytan och många kunna på detta sätt gå gan- ska djupt ned samt uppehålla sig flere minuter uti vattnet; 305 de simma dervid antingen blott med tillhjelp af fötterna eller begagna äfven vingarne såsom årar. Andra åter äro s. k. störtdykare och kasta sig från luften mer eller mindre djupt ned i vattnet efter sitt rof, som de gripa med näbben, hvar- efter de åter genast komma upp. Fjäderklädnaden är särdeles tät och dunrik isynnerhet på de undre kroppsdelarne, samt bestrykes ytterligare med en fet massa från den s. k. gumpkörteln hvarigenom den blir vattentät. De flesta arterna rugga tvenne gånger årligen ; i följd häraf äro ung-, vinter- och sommardrägterna ganska olika hvarandra. Många fälla alla handpennorna nästan samtidigt och blifva då för en kort tid urståndsatta att flyga, samt äro nödsakade att rädda sig undan fiender antingen genom att dölja sig eller dyka, ehuru de eljest icke pläga göra det. Födoämnena utgöras af fisk och rom, maskar, insekter, kraft- och blötdjur, samt af färska växtdelar, blad och frön; några arter lefva af döda djur såsom skalar och fiskar. En del bebor under fortplantningstiden endast insjöar och flo- der, andra vistas vid såväl sött som salt vatten och ännu andra äro uteslutande hafs- eller t. o. m. oceanfoglar. De flesta lefva i engifte och största delen häckar på marken, några i bergskrefvor, jordhålor eller ihåliga träd; boet är alltid konstlöst, utan eller med en enkel bale. Aggen äro till antalet ganska vexlande inom de olika grupperna, hos vissa ett enda, hos andra många, och ungarne följa föräl- drarne genast efter det de blifvit kläckta; af några arter uppfödas de dock en kort tid i boet. Alla äro i vårt land flyttfoglar; några få arktiska arter öfvervintra ibland vid vårt områdes såväl norra som södra kuster. Många af våra simfoglar äro föremål för jagt och fänge, andra åter gagna genom sitt dyrbara dun; genom en för- 20 806 nuftig hushållning skulle många kunna blifva en vigtig in- komstkälla, men beklagligtvis äro de på de flesta ställen utsatta för en lika tanklös förödelse, som allt annat nyttigt vildbråd, särskildt för en skoningslös och nästan systematisk äggplundring. Vår jagtförordning har väl försökt sätta en gräns härför genom att fridlysa vissa arter, hvarom längre fram, men det torde väl ännu draga ut på tiden innan verk- ningarne häraf hinna visa sig. Den ofvan antydda olikheten i näbbens byggnad är grunden för hela ordningens fördelning uti två hufvudafdel- ningar, hvilka ytterligare på grund af näbbens beskaffenhet samt olikheter i fötternas och vingarnes byggnad, fördelas uti fyra sinsemellan så olika underordningar, att dessa af många författare uppföras såsom sjelfständiga ordningar. A. Lamellirostres eller Ånseres. Nähhen försedd med hornartade lameller ställda längs kanten såsom kam- tänder. Hit hör den första och största underordningen I. La- mellirostres med en familj j. A?iatidai. B, Simplicirostres eller Gaviae. Näbben medjemna kanter utan kamtänder. Hit höra följande tre underord- ningar : II. Steganopodes fTotijyalmi). Näbben längre än huf- vudety ofta bred vid basen och i spetsen hakformigt böjd; Öfre käken med en fåra i hvilken näsborrarne äro belägna; vingarne måttligt långa med långa spetsiga pennor; tarserna korta och alla fyra tårna förenade med hvarandra genom en simhud. Fam. 2. Pelecanidae. III. Longipennes. Näbben sammantryckt från sidorria., med hornartad^ ofta krökt spets; näsborrarne ibland fram- stående; vingarne mycket långa^ spetsiga och smala; tarserna temligen höga, tårna förenade genom simhud, baktån fri, eller felslagen. Fam. 3. Laridae. 4. Procellaridae. 307 IV. Pygopodes (Brachypteri). Näbben hoptryckt, spetsig^ vingarne och stjerten korta ^ den senare saknas hos några arter alldeles; benen belägna långt bakntj korta; tårnas simhud fullständig eller flikig; baktån är fri eller saknas. Fam. 5. Colymbidae. 6. Alcidae. Första uiulerordiiingeii: Lamellirostreis cuv. * och första familjen: Anatidae Leach. Såsom ofvan nämndes utmärkas hithörande simfoglar genom näbbens mera komplicerade byggnad: längs kanterna af käkarne stå i rad ställda hornartade lister eller tänder, hvilka utanför äro mer eller mindre synliga och tjena som en silningsapparat för att ur dy, slam o. s. v. utleta och fasthålla de djur och växtdelar, som användas till födoämnen. Vingarne äro medelmåttiga och räcka knappast till stjert- spetsen. Underbenet är blott vid hälleden naket och föt- terna merendels korta, med simhud mellan framtårna och fri baktå. Hithörande arter vistas under fortplantningstiden mer- endels vid sött vatten, men efter densamma begifva sig många ned till hafskusten innan de flytta söderut. De flesta kunna dyka, men blott från ytan, icke genom att störta sig ned från luften. De hos oss förekommande slägtena kunna grup- peras och i korthet karakteriseras på följande sätt: A. Näbben bred, i spetsen nedtryckt, med en rad vertikalt ställda tänder i kanten af öfverkäken. a. Tarsernas hudbeklädnad öfverallt nätlikt delad. 1. Halsen af kroppens längd, näbben längre än hufvudet., jemnbred till spetsen; tyglarne nakna; tarserna kortare än mellantån. Cygnus. 308 2. Halsen kortare än kroppen^ nähhen af hufvudets längd eller kortare^ mot spetsen sraalare än vid basen; tyglarne hefjädrade^ tar serna nästan längre än mellantån. Anser. b. Tarserna framtill beklädda med tvärsköldar: 3. Baktån utan hudflik. Anas. 4. Baktån med en hudflik på undre sidan. Fuligula. B. Näbben liög^ hoptryckt, med hakformigt böjd spets^samt tvenne rader bakåtriktade tänder i öfre och en rad i nedre käken '^ näbbens kanter nästan parallela'^ tarserna framtill med tvärsköldar. Mergus. Svaii-slägtet (Cypus bechst.*). Näbben af hufvudets längd eller längre', vid basen mer hög än bredj mot spetsen af samma bredd som vid basen samt afrundad^ med nageln knappast af näbbens halfva bredd', ända till nageln beklädd af en vek hud^ samt försedd med en näbbfåra vid kanten; lamellerna i öf- verkäken ställda vinkelrätt och i en enkel rad. Tyglarne hos gamla foglaime nakna. Näsborrarne genomsigtiga^ belägna vid midten af näbben. Benen något bakåt sittande., undersätsiga, befjädrade nästan till hälleden, i öfrigt beklädda med nätlikt delad hud, framtill gröfre, baktill finare; tarserna hoptryckta från sidorna., kortare än inellantån; dennas klo sned med skarp inkant., intåns klo störst; baktån fästad högre än de andra, utan hudflik. Vingarne icke öfo er skjutande stjertspetsen, med långa ann- *) Slägtet Cygnus är i sin helhet utarbetadt af utg., emedan något manuskript härom ej fauns af M. v. VVrtyht. 309 ben; joennorna medelmåttiyt låiiga^ den första lika lång som den fjerde, den andi^a och tredje längst. Stjerten temligen lång, afrundad eller tillspetsad^ bestående af 18— 2å pennor. Halsen smal, af kroppens längd. Svanariie äro de största och ståtligaste af alla sim- foglar, de förekomma uti alla delar af jorden, företrädesvis dock i de kallare, der de häcka vid insjöar och i sumpiga trakter. Tvertemot förhållandet inom följande slägten ut- märkes detta genom enkel och enformig färgdrägt, i det den hvita färgen är rådande hos gamla foglarne och grått hos de yngre (af våra arter). Rugguingen inträffar en gång år- ligen och de unga få sin utbildade drägt först i tredje året; begge könen likna hvarandra, honan är blott mindre till storleken. Sina födoämnen hemta svanarne förnämligast från växtriket och upphemta dem vanligen från grundt vatten med tillhjelp af näbben och den långa halsen, icke genom att dyka, ty detta göra de blott uti högsta nöd. De simma förträffligt och flyga väl, sedan de mer eller mindre buller- samt uppkommit från vattnet. För menniskan äro de mycket skygga och mot andra djur ofördragsamma, men makarne emellan råder mycken tillgifvenhet och de vistas ständigt tillsammans; vanligen uppsöka de aflägsna, mera fredade ställen för att häcka och reda sig der ett stort bo af hop- samlade vattenväxter. Efter fortplantningstidens slut och vid den kalla årstidens annalkande draga de sig till kusterna och undan isen söderut. En enda art är hos oss inhemsk, en annan har några gånger anträffats under sina flyttningståg från den högre norden; en art hålles någongång tam. I vårt land äro sva- narne fridlysta från och med den 15 mars till och med den U juli. 310 1. Cygnus musicus Bechst. SåDgsvan, vild svau. Joutsen. Artm. Pannan ofvan platt, näbben länyre än hufvudet^ i spetsen och kanterna svart, i öfrigt vid roten och ända under näsborrarne höggul, likasom tyglarne; näsbor- rarne parallela med käkkanten, genomsigtiga', stjerten afrundad bestående af 20 pennor j hela fjäder klädnaden hvit. — Anas cygnus Linn. Längd fr. näbb- till stjertsp. 2 aln 13 tum, vingbr. 4 aln. — Finska namn: jouhten, luiko. Beskrifning. Näbbens gula färg sträcker sig Öfver hela dess rot, äfven på ryggen, och på sidorna långt fram under näsborrarne; afståndet från näbbspetsen till munvinkeln 4'/4 tum och till ögat öYj t.; till formen är den ofvan vid roten plattad, närmast basen något bugtad, med i trubbig vin- kel tillstötande sidor, framtill kuUrig och nedtryckt. Iris brun. Fötterna mattsvarta, tarsen A*/^ tum, mellantån omkr. 6 tum lång. Gamla foglarne äro till hela sin färgdrägt snöhvita *). F. M. Yngre foglar äro askgråa öfver största delen af krop- pen, isynnerhet hufvudet, halsen och yttre delarne af de stora pennorna; vingpennornas skaft äro af samma färg, men pennorna inåt hvita. F. M. Denna herrliga fogel häckar uti de nordligare delarne af gamla verlden från Lappland till Kamtschatka, likväl torde den icke göra det invid sjelfva den öppna ishafskusten, annat än vid mynningarne af Sibiriens stora floder; norrut *) Isynnerhet på hufvudet och undre kroppsdelarne förorenas fjä- drarne ofta af rostbruna kanter, uppkomna i följd af jernhaltiga ämnens inverkan, hvilka finnas i jorden och vattnet på myrarne. 311 finnes den deremot ända vid TéV^^^ n. br. uti Taimyrlandet. — Sträcktiderna passerar arten talrikt längs floderna genom östra Europa samt flyttar, ehuru till mindre antal, utmed kusterna och kommer till vestra Europa. — Många öfvervintra på britiska öarne, vid norska kusten och Östersjöns södra stränder, andra gå genom kontinenten till Medelhafvet, Afrikas nordkust och Persien, men största antalet finnes i sydöstra Europa, omkring Svarta och Kaspiska hafven; arten flyttar också utmed östra Asien till Kina. Uti Amerika företrädes den af närstående arter. Hos oss häckar svanen uti det inre af lappmarken vid Kemi elfs och Enare vattendragen samt uti norra Finland; spridda par kläcka mer eller mindre regelbundet ännu uti Österbotten samt i landets östra ödemarker. Flyttnings- tiderna visa sig flockar uti de flesta delar af landet. — Enligt Schrader samt Sommerfelt och Nordvi (CoUett) häcka några par årligen i Tana och Pasvik elfdalar och Malm fann den på aflägsna myrar der och hvar i hela inre lapp- land. J. Fellman har likaså antecknat (ehuru för en längre tid sedan), att ett och annat par ses i Utsjoki (69^), men att den oftare förekommer uti Enare (t. ex. Patsjoen>niska, Padar-träsk, m. fl. st.) och på Sodankylä sockens träsk och elfvar. Det är icke kändt, att arten skulle kläcka uti Muo- nioniska eller Enontekis, ehuru något flyttande par ibland visat sig på det förra stället ( Knoblock) och Grape redan år 1804 säger, att den är sällsynt i Enontekis. Deremot häckar den i Sodankylä och Kittilä (F. M.). Middendorff fann svanar ganska sällan under sin rysk-lappska resa, men säger likvisst icke på hvilka ställen; föga nog häcka de vid kusterna af halfön, men troligen uti det inre och med all säkerhet uti den sydvestra, skogbeväxta delen, ty enligt Sahl- herg och Malmberg anträffas de vid Imandra, Olenitza och 312 Koutajärvi *). I Torneå trakten kläcker arten på något ställe ( Knohlock) och i vissa andra delar af Österbotten häcka spridda par, men under flyttningstiderna finnas de talrikare; så är fallet i Kuusanio och Pudasjärvi (Brdr) samt lio (Aschan)] äfven på Karlö vid Uieåborg skall arten hafva häckat enligt uppgift af allmoge (Br. Nyl.J. Inåt landet kläcker den mera i Hyrynsalmi och Puolanko socknar (vid Hossa och Veurjlä byar enl. Malmgren och Aschan)] i Pal- tamo finnes den sparsamt vid Saarestenmäki by af Säres- niemi kapell (Aschan). Undantagsvis skall svanen för någon tid sedan hafva kläckt någongång ännu uti tillstötande delar af norra Savolaks, uti trakten af Jyrkkä bruk (63^ 45') uti lisalmi socken enligt uppgift meddelad åt Aschan; (deremot häckar den ej mer uti Kuopio trakten, Asch., J. v. W.). Utan att uppgifva närmare lokaler säger Arth. v. Nordinann., att den i norra Karelen häckar i större antal; den torde likväl göra det endast på sina ställen; i Ilomants har Malm- berg funnit den bosatt. Enligt uppgift af allmoge, meddelad af d:r Backman skall svanen i östra Finland kläcka ännu så sydligt som uti Suojärvi sockens (62 — 62^/2*^) ödemarker norr om Ladoga och i ryska Karelen kläcker den årligen t. ex. vid Lischraajärvi och sjöarne norr om Povänetz (Sahl- herg)., samt enligt Kessler uti Olonetzska guvernementet, der han vid Aschebska sjön fann små ungar. — Södra gränsen för svanens häckningsområde synes således gå i Finland i mycket sned riktning från Finmarkens **) och Lapplands inre *) Meves meddelar, att svanen under fljttningarne torde före- komma allmänt på Sommarkusten vid Hvita liafvet, vid Archangel och Onega städerna. **) Collett (Norges Fugle) nämner såsom häckningsplatser i Norge allenast ett par elfdalar nära finska gränsen, men tillägger att den aldrig häckar söder om polcirkeln. 313 delar i sydostlig riktning öfver Uleåborgstrakten längs grän- sen af norra Savolaks genom finska och ryska Karelen till Onega sjön och inåt Ryssland, åtminstone att döma af de data vi hittills känna från vårt land. Utan tvifvel är det förnämligast kulturens framsteg, som betingat artens tillbaka- trängande så olika i östra och vestra delarne af vårt område. Deremot fiyttar svanen genom nästan alla delar af landet om våren och hösten, merendels i mindre, någongång i större *) flockar, hvilka ibland för en eller t. o. m. två veckor slå sig ned uti öppna strömmar och forsar, — de enda ställen, som då erbjuda dem tillträde till vatten. De flytta nästan blott undan isen, äro bland vårens första före- löpare och bland de sista, som lemna vårt land. Någongång komma svanar hit redan i slutet af mars, vanligen under loppet af april, ibland ännu i maj månad; medeldatum in- faller för största delen af landet d. 12 — 20 april. Bort- färden sker hufvudsakligen under loppet af oktober månad, likväl stanna några ibland vida längre; så t. ex. år 1833 i januari (Åbo) och åren 1847 och 1851 långt in i december; under den milda vintern är 1871 — 1872 observerades enligt tidningarne uti S:t Johannes socken en flock svanar, som ännu den 6 februari flyttade från öster till vester, och år 1873 sågos de åter mycket tidigt. *) M. v. Wright har antecknat en flock af omkring 100 st. vid Drumsö nära Helsingfors den 24 april 1862. **) Svanen anlände till Haminanlaks och H:fors enl, M. v. Wright, samt till Kuopio enl. ing.-öfv.-löjtn. L. Försten åren 1825 Hlks 28 nov. 1847 H:fors 8 maj. 1865 H:fors 1 nov. 1830 „ 16 okt. 1860 „ 17 dec. 1866 Kuopio 30 mars. 1831 „ 11 apr. 1862 „ 24 apr. 1867 „ 19 maj. 1833 „ 9 „ 1863 Kuopio 1 „ 1868 H:fors 22 mars. 1835 H:fors 15 „ 1864 „ 3 „ 1870 Kuopio 11 apr. 1846 Sibbo 6 nov. 1865 „ 4 maj. 314 Ur de anteckningar, som prosten J. Fellman gjort om svanens fortplantning uti lappmarken meddelas här följande sammandrag, hvilket torde förtjena afseende äfven der uppgif- terna afvika från andras iakttagelser, då ju antecknaren haft godt tillfälle att under sin vistelse i norra lappmarken skaffa sig kännedom härom. „Uppå djupa otillgängliga myrar lägger svanen kring Eriksmässan (d. 12 maj) 4 — 5*) eller färre ägg; har hon varit väl fredad begagnar hon dertill föregående årets bo och uiigarne påstås äfven följande vår söka upp sin födelse- bygd. De växa mycket långsamt och äro midsommartiden ej större än gräsänder samt komma vanligen till flygt mellan Bertilsmessan och Michseli (24 aug. — 29 sept.), ehuru ännu vid denna senare tid någon unge ses, hvilken ej kan flyga. Ruggningen varar så godt som hela augusti månad och de äro denna tid oförmögna att flyga; då de ej heller lätt kunna dyka, äro de tvungna att taga sin tillflykt till landet för att undgå sina fiender och löpa dervid så fort, att en karl ej upphinner dem uppå sank och knappast på jemn mark utan tillhjelp af hund; denna måste dock vara större än vanliga lapphunden för att kunna hindra den starka fo- geln i sitt språng. De första vårdagarne skjutas de på ställen der de om aftnarne pläga uppehålla sig och om hösten fån- gas de vanligen med räfsax vid åarnes utflöde ur träsken. I den trakt der de kläcka fångas sålunda årligen 15 a 20 stycken på hushållet, samt anses af lapparne vara välsmak- liga isynnerhet om våren, hvarjemte huden äfven tillvaratages för att säljas eller begagnas". *) Svenska författare uppgifva 6—8, till färgen bruugula, hvilket Meves rättat till smutsigt hvita; likaså uppgifves vanligen, att ungarne kläckas först i början af juli. 315 Cygnus minor Pall. Artm. Till kroppsstorleken mindre än föregående art j pannan utan knöl, näbben af hufvudets längd, svart, vid basen jemte tyglarne höggula, dock ej ända till näsborrarne; dessa äro mindre genomsigtiga, 7ner uppåtriktade; stjer- ten af rundad, bestående af 18 — 20 i^ennor*); hela fjä- derklädnaden hvit hos de gamla. Af Pallas hänfördes arten såsom var. § minor till sångsvanen {C. olor Pall. 1811-31); C. Bewickii Yarr. 1830, Nilss., Holmgr., Malmbg; C. melanorhinus Naum. 1842. Längd: nära 2 aln, vingbr. oiiikr. 3 aln 6 tum. Beskrifning. Näbben af ungefär samma form, som hos föregående art, men mindre i samma förhållande som hela kroppen, dryga 3^8 tum från spetsen till mun vinkeln ocli 41/2 t. till ögat, 1^"'% tum bred; den gula färgen intager deremot en mindre utsträckning öfver tyglarne och näbbens sidor vid basen, endast i en båge från randen af näbbryggens plattade del emot näsborrarne och parallelt med käkkanten till munvinkeln **); i öfrigt är näbben svart; iris brun. Benen svarta, tarsen nära 3^/4 tum, mellantån med klo 4% — 5 tum. Gamla foglarne äro rent hvita öfverallt ***). F. M. TJngdrägten är askgrå, de fjolgamla isynnerhet på huf- vudet, halsens baksida, framryggen och vingpennornas yttre del; öfriga delar mer eller mindre rent hvita. På tyglarne förekomma ännu spår af dundragtens betäckning. F. M. Denna mindre art af sångsvanarne tillhör ännu nordli- gare länder än föregående; man uppgifver att den förekom- *) Man anför vanligen 18 -20; begge våra ex. hafva 20. **) Våra båda ex. hafva näbbryggen svart emellan sidofläck arne; annorstädes har man erhållit individer med äfven näbbryggen vid basen gul eller svartfläckig. ***) Liksom föregående art har också denna omkring näbben, på hufvudet och undre kroppsdelarne en rostbrun eller gul anstrykning. 316 mer på Island, men egentligen torde den väl kläcka uti arktiska Sibirien, i Taimyrlandet och på Novaja Semlja, der den äfveii är funnen; föga nog häckar den vestligare. — Arten flyttar i Sibirien utefter floderna och längs östra kusten, men kommer äfven ibland utefter kusterna vesterut till finska viken och Östersjön, Danmark, norra kusten af Tyskland och Frankrike samt till England. I Skandinavien är den funnen blott en gång vid sjön Mjösen. Vårt land besöker arten blott under sina kanske till- fälliga förbiflyttningar och högst sällan har den här blifvit tillvaratagen vid vår södra kust; vi känna endast tre under olika år här ertappade exemplar. Det första, en ungfogel, blef skjutet om hösten år 1843 i Helsinge socken och er- hölls genom apotekaren Salingre (M. v. W.); dess skelett förvaras uti osteologiska samlingen. Det andra var en fjol- gammal hane, som fälldes i Sibbo den 3 maj 1851 (F. 31.) ; det tredje en gammal fogel uti ren hvit drägt tillvaratogs i närheten af Lovisa i april år 1869 genom rektor Nordströms försorg, samt förvaras numera uti finska fogelsamlingen *). Anm. Hos sångsvanarne är luftstrnpen af särskildt intresse derföre, att den i form af en lång ögla går in uti ett ihåligt rum i sjelfva bröst- benskammen, innan den beger sig uti brösthålan. Hos C. musicus gör den innerst en skarp vertikal och hos C. minor en horisontel slinga. — C. olor har samma partier såsom vanligt hos andra foglar. Cygnus olor Linn. Tam svan. Artm. Pannan försedd med en rund knöl, denna och tyglarne samt nageln svarta, öfriga delen af näbben gulröd; stjerten vigglik; hela fjä- derklädnaden hvit. Stjerten består af 22—24 pennor. Längd: 4 fot 6 — 8 tum. *) Det förtjenar kanske anmärkas, att de två senare exemplaren varit felaktiga ; det förra har haft högra tarsen afbruten, men åter läkt, hvarjemte simhinnorna på foten äro något ofullständiga; det senare har högra vingen afbruten vid handleden. 317 Denna art, som i sydligare länder ofta hålles i tamt tillstånd, fö- rekommer vild uti mellersta Europa, samt går emot norden till Mälaren och södra delen af Östersjöprovinserna. I vårt land har den veterligen icke någonsin blifvit skjuten, eller anträffad i vildt tillstånd; på några få ställen har den likväl hållits tam *). Gås-slägtet (Anser briss.**). Näbben af hufvudets längd eller kortare än detsamma^ mindadt loyramidlik^ vid roten hög och hr ed^ framåt af- smalnande; nageln intager hela spetsen. Tyglar ne lielt och hållet hefjädrade. Näsborr ar ne belägna vid midten af näbben^ genomsigtiga. Benen under sätsiga^ (j em för elsevis) något högre än hos fö- regående slägte; hudbeklädnaden nätlikt delad j tarsen af samma längd som mellaiitån utan klo, baktån utan hudflik. Vingarne med långa armben och måttligt stora pennor j den andra och tredje längst. Stj er ten består af 16 — 18 ( — 20) pennor^ i spetsen ofrundad. Halsen kortare än kroppen* *) Tamsvanens dundra gt beskrifves vara ofvan brungrå, under hvit (Meves); framl. prot. sekr, V. Falck, som på Kauttua bruk haft svanar, har härom antecknat: ,,lbland variera ungarne i samma kull; af 5 ungar ur samma bo voro 4 gråa och den 5:te ljusgul, alldeles af enahanda färg, som de gåsungar, hvilka med tiden blifva hvita. Det var skada att ett oförmodadt påkommet åskregn dödade hela kullen vid 10 dagars ålder, hvarigenom jag ej fick tillfälle att iakttaga, om icke denna unge redan uti sin första fjäderklädnad skulle blifvit hvit, såsom förhållandet är med de gås- och ankungar, hvilkas dundrägt är gul". **) Hela slägtet Anser är utarbetadt af utgifvaren. M. v. Wrights efterlemnade manuskript innehöll härom endast och allenast de drägter af A. cmereus, som också här nedan upprepas efter hans afhandling om resan år 1856 samt ett par från Naumanns verk öfversatta drägt- beskrifningar af A. segetum och minutus. De sistnämnda voro obegag- neliga såsom vilseledande i följd af namnförvexling och ofullständiga; om samma arters geografiska utbredning förefunnos endast fä och för det mesta oriktiga uppgifter. 318 Näst svanarne äro gässen bland de största af våra simfoglar. De häcka uti de tempererade och kalla klimaten; några arter endast uppe i den allra högsta norden. Till lef- nadssättet afvika de ganska mycket från svanarne och än- derna deri, att de mer uppehålla sig på land; de gå och springa snabbt och med lätthet, flyga högt och uthållande, och rädda sig härigenom från sina fiender, men de simma mindre väl samt dyka endast såsom små ungar och under ruggningen i nödfall. Födoämnena utsröras af växtdelar, frön, blad, gräs och späda örter, som de afbita med sin starka näbb. Ruggningen inträffar en gång årligen, om som- maren, men ungfoglarne utbyta de mindre fjädrarne af ung- drägten redan första hösten emot nya. Af några arter up- pehålla sig könen tillsammans en längre tid, utaf andra åter begifva sig hanarne till hafskusten eller afsides belägna in- sjöar för att ostörda rugga, antingen de då öfvergifva ho- norna och ungkullen eller alldeles ej parat sig det året i följd af brist på honor eller emedan de ännu ej uppnått könsmognad*). Mot vintern flytta de till varmare länder familjevis eller i skaror, ofta uppgående till ett ofantligt antal individer, ordnade i linier eller spetsiga vinklar. — De äro fridlysta hos oss från och med den 15 mars till och med den 14 juli. De arter, som häcka uti vårt land eller besöka det under flyttningarne, fördelas uti tvenne underslägten och kunna i korthet karakteriseras på följande sätt. A. Anser Bp.iss. p. p. Öfverkäkens tänder synliga utom käk- kanten; näbben mer eller mindre gulröd; benen gulröda. a. Näbben gulröd med Iwit nagel. A. cinereus. *] Enligt Naumann skall den vilda grågåsen uppnå könsmognad först tredje sommaren och hanarne skola till antal öfverträffa honorna. 319 b. Näbben svart och gulröd; nageln mörk. A. segetum jemte dess lokalformer. c. Näbben blekröd; pannan med hvitbläs. A. erythropus. samt A. albifrons. B. Bernicla Steph. Öfverkäkens tänder icke synliga utom käkkanten^ näbben liten^ äfvensom fötterna svarta. a. Med hvitt halsband. A. bernicla. b. „ hvita kinder och haka. A. leucopsis. (c. „ rödbrun framhals och bröst. A. ruficollis). Utgifvaren har tillåtit sig att omständligare än öfriga grupper afhandla våra gåsarters begränsning, utbredning och flyttningar, emedan han trott sig genom sammanställning af talrika data både ur den euro- peiska literaturen och enskilda meddelanden från vårt land, hafva kommit till åtskilliga resultat, hvilka i någon raon belysa denna intrasslade fråga. Då ämnet ännu är långt ifrån utredt, utan tvertom åtskilliga vinkar till vidare undersökningar inom vårt område här leran as åt dem, som äro intresserade af ämnet, så anhåller utg., att de af våra fogelkännare, som ytterligare kunna lemna bidrag, måtte saken till fromma meddela sina iakttagelser, vare sig att de endast bekräfta här redan framställda åsig- ter eller att de rätta nu möjligen begångna misstag. — Upplysningsvis bör tilläggas, att bearbetningen grundar sig på meddelanden, som kommit utg. till del senast inom de första dagarne af april månad 1873, då tryckningen af slägtet Anser vidtagit. Såsom ett erkännande af frågans intrasslade beskaffenhet meddelas här några ord af tvenne författare från de senaste åren: „Gässen höra till de svåraste grupperna med hänsyn till särskil- jandet af arterna, och en stor olikhet eger rum i olika ornitologiska ar- beten med afseende å arträttigheten och synonymin" (Fritsch, Nat. gesch, der Vögel Europas, Prag 1870 sid. 404). — „Eörande gässens utbredning och lefnadssätt återstår ännu mycket att utreda och man är för närva- rande knappt ense om de särskilda arternas begränsning". [Holmgren, Skandinaviens foglar 1871 sid. 1055). ^ A) Underslägtet Anser Briss. pt. 2. Anser cinereus Mey, Grågås. Mcrlhanhl, Artm. Näbben lång., hög., pyramidlikt tillspetsad, gulrödj med hvitaktig nagel; benen blekröda med ljusa klor; fjäder klädnad en brungrå, bakryggen askgrå, underlifvet 320 gråhvitt med hruna fläckar; vingspefsarne uppnå ej stjertspetsen. Finska namn. Harmaa hanhi (W. Nyl.j Mhg)^ hegRg- nadt i literaturen, men ej af folket; rönkähanhi (? Liminka); merihanhi (Wiborgs trakten enl. hr Jämefelt). Längd 2 fot 9 tum, vingbr. 5 f. 4 tum; vigt omkr. 12 U. — • Anas anser L. p. pt. Beskrifmng. Näbben af hufvuclets langcl, stark, vid basen hög, mot spetsen jemnt afsmalnande med bred, kupig, ljus nagel; näbbens färg orangegul, längs kanterna och vid näsborrarne stötande i rosenrödt; dess längd till pannan och mun vinkeln 2 tum 6 — 7 lin. Fötterna köttfärgade eller blek- röda, tarsen 3 tum, mellantån med klo 3Y2 tum, klorna bleka; iris brun. Gammal fogel. Hufvudet och halsen jemnt brungråa, mörkast vid näbbroten, på hjessan och bakhalsen, ljusare på kinderna och halsens sidor; dennas öfre del är fårad på längden derigenom att fjädrarne här äro tillspetsade, dess nedre del åter slät, framtill liksom öfverbröstet brunaktigt askgrå med gråhvita fjäderkanter, hvarigenom grundfärgen synes grå och bakåt på underlifvet blir allt ljusare, isynner- het i midten; på sidorna öfvergår den i brunaktigt och på de stora, trubbiga, hvitkantade vingskylarne till rent brunt. Bland bukens hvita fjädrar finnas inströdda bruna med lju- sare kanter; benens fjädrar ljusgråa. Framryggen gråbrun med smala, gråa spetskanter på de tvärt trubbade fjädrarne, allt tydligare på de stora skulderfjädrarne, samt hvitare och bredare åt sidorna emot vingarne. Armpennornas stora täc- kare samt innersta vingpennorna af samma färg, men med tydliga, hvita kanter på utfanet, smalare i spetsen; de mindre vingtäckarne allt ljusare askgråa emot vingkanten, lillvingen ljusast. Handpennorna svartbruna, de första vid basen nästan 321 askgråa; armpennorna brunsvarta med smala hvita kanter på utfanet; alla vingpennorna hafva hvita skaft utom de innersta, som hafva bruna; vingarnes undre sida askgrå. Stjertpen- norna 18 till antalet (ibland 16), svartbruna, de mellersta med breda, hvita spetsar och kanter, på de yttre utbredande sig på hela infanet och kanten af utfanet, så att den näst yttersta blott vid basen af utfanet har en brun fläck och den yttersta är nästan helt hvit. Bakryggen askgrå, mot öfver- gumpen mörkare, öfre och undre stjerttäckarne, samt gum- pens sidor och öfre del rent hvita. F. M. Begge könen hafva samma färgteckning, honan är endast något mindre än hanen. XJngdrägt (i slutet af augusti). Hufvudet, halsen och bröstet askgråa med dragning åt gulaktigt, ett band öfver bröstet och kroppsidorna hafva mörka fjädrar med ljusa kanter mest markerade på de bakre vingskylarne. Hela kroppen ofvan svartbrun med ljusa, bruuaktiga fjäderkanter; skulderfjädrarne äro afrundade i spetsen såsom hos änderna. På framryggen utväxa fjädrarne till sist och likna dem hos de gamla ; vingarne likna äfven de gamlas, men hafva mindre rena färger. Midten af buken, hela underlifvet bakåt, öfre och undre stjerttäckarne hvita, de öfre ofta med gråbrun skuggning; stjerten såsom hos de gamla. Näbben gul med dragning åt rödt framåt spetsen, ögat mörkbrunt med ljus- gula ögonlockskanter, fötterna mer eller mindre Ijusrödak- tiga. — Denna färgteckning varierar något hos olika indi- vider; bröstets och kroppens sidor äro mer eller mindre fläckiga, stundom med knappt märkbart ljusare fjäderkanter. Hos några öfvergår bukens hvita färg småningom uti sidor- nas gråa, hos andra är gränsen skarpare. M. v. W. (Orn. resa 1856). 21 322 Dundrägt (början af juli). Ofvaii olivgrönaktig, inunder ljusgul, med dragning åt grönaktigt; kalotten, nacken och bak- halsen mörkare. Trakten omkring ögonen och näbbroten ljus, äfvenså på kinderna, men med en starkare skuggning; ving- kanten ljus. Näbb och ben blygråa med dragning åt gul- aktigt. Längd omkr. 10 tum. M. v. W. (1. c). Anm. Ofvanstående beskrifningar af ung- och dundrägten äro gjorda efter uppfödda gäss, ehuru fångade såsom små ungar. Mot slutet af au- gusti begynte de flyga och kort derefter att utbj^ta uiigdrägten emot den utbildade. Huruvida detta öfverensstämmer med förhållandet hos de vilda känner jag icke, men alltför stor skilnad torde dervid dock ej inträifa. {M. v. Wrigths manuskr.). Grågåsen är stamarten för de tama gässen; af alla våra gåsarter intager den det sydligaste häckningsområdet, ty den fortplantar sig uti de tempererade delarne af gamla verlden. Den kläcker i nordligare hälften af Europa uti kusttrakterna: på öarne norr om Skotland och i Norge till 70^ n. br., ställvis vid frisiska och danska kusterna, på Sve- riges vest- och ostkust, vid bottniska *) och finska vikarne, omkring Östersjöprovinserna och vid kusterna af östra Po- mern. Vidare kläcker den merendels uti sydligare nejder i det inre af landet: i södra Sverige (Småland), Lithauen, Un- gern, Bessarabien, mellersta Ryssland och södra Sibirien ända till dess ostligaste delar. — Fordom har arten häckat äfven uti det inre af Tyskland, Frankrike och England, men besöker dessa länder numera blott under flyttningare, som merendels ske utefter kuster och floder. — Till vintern går *) Från svenska sidan finnas visserligen uppgifter blott till Gestrik- land, men då man öfver hufvud äger sä få meddelanden från kusten af Westerbotten och vi med säkerhet känna, att arten på finska sidan går ända till Torneä, så hafva vi intet skäl att betvifla förhållandet vara enahanda också på den svenska, såvidt lokaler förefinnas och arten ej blifvit fördrifven. — I Östersjöprovinserna häckar arten likaså blott i kusttrakterna enligt benäget svar på en förfrågan hos hr konserv. V. Russoiv uti Dorpat. 323 arten i södra Europa ända till Spanien och Grekland, men stannar också ej långt från Tyskland, träffas talrikt vid Kas- piska hafvet samt uppgifves förekomma i Persien äfvensom på kusterna af Stilla hafvet. Hos oss häckar grågåsen veterligen blott uti kusttrak- terna, hvarifrån den föga torde aflägsna sig långt, annat än på flyttning. Den finnes ställvis och fåtaligt i skärgården längs såväl finska som bottniska vikarne, talrikast troligen vid norra Österbotten. — Från Wiborgs trakten meddelar kommissions-landtmätaren hr Konst. Järnefelt., att „det icke är så ovanligt att här anträffa ungkullar, hvilka i fångenskap med största lätthet blifva tama; några dagar före midsom- mar år 1872 köpte jag i Wekkelaks sockens Willnäs by fyra stycken ännu med fjun betäckta vildgåsungar af en ankas storlek, hvilka i slutet af augusti blefvo fullvuxna. För flere år sedan öfverkom hr Alfthan på Alaurpala gård i Weder- laks en hel kull små ungar uppå hafsstranden *) ; i samma sockens skärgård fångades också för många år sedan vild- gåsungar på Martinsaari holme, men dessa flyttade följande höst bort med vildgässen**); andra togos ett annat år i Ylä- pihlaja by af samma socken". Enligt uppgift af skärgårds- folk kläcker något enda par i Borgå s:n på mossar å Kalf- holmen samt i Sibbo likaså vid Spjutsund. 1 Helsingfors- *) „Hr ^- plockade upp så många som möjligt, af ungarne, men märkte under vandringen hemåt, att några fallit; dessa tågade likväl efter honom, hvarefter han nedsläppte hela familjen, som mangrant följde honom till hans hemvist". **) Enligt hvad man uppgifvit for hr Järnefelt „infann sig föl- jande vår en stor flock vildgäss på samma gård, der föregående sommar ungarne uppvuxit, hvarvid gårdsfolket med hafre eller annan föda loc- kade den uti ett fähus, der skaran blef slagtad. Si fahula vera". — Hr J. säger i href sig icke kunna afgöra till hvilken art vildgässen hört, men det synes utg. ej lida något tvifvel, att de varit grågäss. 324 trakten (Rönnskär 1856, M. v. W.) stanna några par årligen för att kläcka*) och i finska museum förvaras ett ägg frånEsbo, för- äradt af hr W. v. Wright. Också på Åland förekommer arten ställvis, hvarom stud. i?. Sievers meddelat: „med all trovärdig- het berättades, att något eller några par af Anser cinereus nä- stan hvarje vår häcka här ute i trakten af Klåfskär; så hade förhållandet varit äfven denna vår (1872), ehuru äggen af äggtjufvar blifvit borttagna; jag såg dessa foglar här ute, men de kunde icke åtkommas". Vidare kläcker den enligt mag. Grönfelclt vid Björneborg på flere ställen uti skärgår- den norr och söder om staden. Inom Österbotten häc- kar den på sina ställen, t. ex. vid Ny Karleby (Alcenius) och norr derom längs hela kusten (K, Hildén^ jäg. förb. tid- skr. 1870 sid. 183), äfven på Karlö vid Uleåborgf 5r. Nyl). Ännu nordligare är särskildt kusttrakten mellan Uleåborg och Torneå bekant för att grågäss häcka här. Enligt M. v. Wrights och Branders iakttagelser är det ungar af endast denna art, som allmänt uppfödas uti kustsocknarne, Liminka, Haukipudas och Ijo; enligt Bränder hafva endast några få gånger exemplar anträffats så långt från kusten (4 mil), som i de delar af Pudasjärvi, hvilka gränsa intill Ijo. — Deremot har man hittills veterligen aldrig erhållit fogeln från nord- ligare trakter af Finland än Bottniska vikens norra del, ej heller är arten med säkerhet (jfr. anm. nedan) funnen häc- kande någonstädes uti det inre af Finland; icke ens i Kuo- piotrakten, den bäst undersökta delen, hafva J. v. Wright eller Aschan funnit den häcka, ej heller känner man något härom med säkerhet**) från ryska Karelen. *) Enligt en anteckning af F. Falck „träfias vildgäss stundom kläckande på klippor i hafvet;" lokalen eller arten uppgifves ej, men otvifvelaktigt voro dessa grågäss och anträffades sannolikt någonstädes i nyländska eller sydvestra skärgårdarne. **) För närmare utrednings skull bör meddelas, att d:r Backman 325 Oaktadt arten sålunda ej är synnerligen spridd, upp- gifves den esomoftast flytta genom de flesta delar af vårt land, hvilket utan tvifvel måste bero på förvexling eller blandning med sädgåsen. Att grågåsen flyttar regelbundet längs hela finska vestkusten ligger i sakens natur, då ju den häckar här, och antagligen passerar den också ibland genom det inre af landet på sina ställen, men ännu torde frågan härom böra anses oafgjord och underkastas en ytter- ligare granskning. Vildgässen flytta nemligen sålunda, att de sällan slå ned och äfven då veta att göra sig oåtkomliga i ödemarkerna; man har derföre jemförelsevis sällan med exemplar lyckats konstatera hvilkendera arten en flock till- hört, särdeles som iakttagarne oftast icke torde kunnat skilja arterna på lätet. Anm. Bland de många framställningarne af grågåsens liäckningsställen i Europa, likasom äfven i vårt land har ntg. icke lyckats finna en enda, som vore fullständig och tillförlitlig, utan hafva de merendels hvilat på oriktiga uppgifter och derigenom blifvit vilseledande. I den form artens geografiska utbredning här ofvan framställes synes den deremot vara temligen öfversigtlig och regelmässig. Likvisst är det utgifvarens skyldighet att här meddela äfven de notiser från vårt land, hvilka han anser vara oriktiga, såväl om häckställena som flyttningarne, för att riktigheten af antingen den ena eller andra åsigten må kunna utredas och bekräftas. Lika litet som man hittills erfarit, att grågåsen skulle häcka uti de inre delarne af mellersta och norra Sverige, lika litet torde den göra det i motsvarande delar af Finland. Att M. v. Wright uppger sig år 1856 vid Tengeliö hafva sett tvenne grågäss jlyga söderut lerauar ingen garanti för riktigheten af artbestämningen, än mindre för att arten skulle häckat der. Icke heller kan utg. utan faktiska bevis öfvertygas derom, att den gåsart, som kläcker spridd i hela Kajana härad och hvaraf ungar flerstädes uppfödas inom Kajana län (Malmgren, Kajanatraktens fogelfauna och Anseriderna^ vore A. ci- nereus, utan sädgåseu. En förvexling af begge arternas ungar sker lätt, särdeles som begge i den åldern hafva ljus näbbnagel och mer fylliga näbbar innan de blifvit fullvuxna; också på annat håll hafva uti Suojärvi i ostligaste delen af finska Karelen erhållit uppgiften, att begge våra vildgäss der skulle kläcka. 826 fogelkännare i senaste tider hos oss först ansett växande vildgås- ungar tillhöra grågåsen, ehuru de sedermera bevisat sig vara säd- gäss. — Påtagligen har ett misstag gifvit anledning dertill, att Schrader upptog Ä. cinereus bland de foglar han observerade i lapp- marken under sin första vistelse derstädes (Isis 1840 sid. 616-618) och derifrån härflyter uppgiften uti hans af annan person redigerade anteckningar {Cab. J. f. O. 1853 sid. 244), att han skulle funnit den i „ryska Lappland" (Utsjoki och Enare). — Det synes otvifvelaktigt, att de stora skaror vildgäss, som /. v. Wright hänför till A. cinereus och uppger flytta genom Kuopio trakten i senare hälften af april samt i slutet af maj och september, icke uteslutande tillhört denna art, om också exemplar någongång erhållits *) eller arten (såsom förhållandet lärer varit) ibland igenkänts på lätet. — Afven Arth. v. Nordmann låter de stora, på flyttning stadda skarorna bestå af A. cinereus; så äfven några till utg. gjorda skriftliga meddelanden af olika personer. — Slutligen hafva de båda arterna af vildgäss alldeles icke blifvit åtskilda från hvarandra uti de klimatologiska iakttagelser, som blifvit insända till finska vet. societeten och seder- mera offentliggjorda; ehuru angifna för A. cinereus komma åtmin- stone uppgifterna från lappmarken att med visshet afse endast säd- gåsen och de från det öfriga landet begge arterna biandvis **) eller rättare den af dem, som anländer förr till de olika orterna. En för- skottsvis gjord jemförelse emellan de båda arternas ankomsttider i Tyskland och Skåne ***) utvisar, att vår sädgås i norden flyttar ti- digare om våren och senare om hösten än grågåsen ; på grund häraf är det antagligt, att de hos oss antecknade vildgässen tvertom kanske till största delen varit sädgäss att döma af de afgjordt tidiga och sena ankomstdagarne samt deras medeltal (jfr följ. art sid. 335). Det är troligt att grågåsen anländer till vår sydkust först i början eller medlet af maj **) ; ex. förefinnas i våra samlingar eller äro anteck- nade af M. v. W. åren 1825 maj 5, Perno, Wr. 1852 maj 22, Sibbo, F. M. 1842 „ 6, Sibbo, Z. M. 1853 „ 10, Föglö, „ 1843 „ 6, H:fors, Wr. 1857 „ 10, Kökar, „ 1850 „ 20, Sibbo, F. M. I augusti torde arten småningom draga sig till yttre skären och sedermera anträda höstflyttningen, som troligen räcker ännu i september. *) Aschan känner icke, att något ex. skulle erhållits här. **) Jfr längre fram sid. 335 noten *). ***) A. cinereus passerar genom Anhalt i Tyskland i slutet af fe- bruari eller början af mars, och i Skåne i slutet af april; höstflyttningen börjar i Skåne i medlet och i Anhalt i slutet af augusti månad. Arten flyttar således ganska långsamt. 327 Under häckmngstiden hålla sig grågässen hos oss till mossar och skogsträsk i kusttrakterna, äfvensom holmar samt t. o. m. hafsklippor. Ruggningstiden vistas de i yttre skärgården, der de äro mer fredade; likvisst hafva vi oss ej bekanta några iakttagelser från eget land huru förhållandet härvid är könen emellan, om hanen öfverger honan för ligg- ningstideu eller om han ej, åtminstone i fredade delar af skärgården, stannar hos henne och om de i utskären an- träffade foglarne verkeligen häckat i trakten samma sommar; icke heller i Sverige har man fullt reda på dessa omstän- digheter. Det läte grågåsen vanligen låter höra är enligt Nau- mann ett föga högljudt men hastigt taddaddaddat ; lockljudet eller ropet under flygten är ett högt och vidt hörbart kaah- kahkak någon gång ett gällare kikkak, eller ett klingande tähng; uppskrämda ropa de ett längre eller kortare kahk och modren hos ungarne ett ofta upprepadt käng eller kähk, — Naumann uppger, att grågåsen i Tyskland flyttar fa- miljevis eller i mindre flockar, men icke i så stora skaror som följande art, — ett ytterligare skäl att betvifla iaktta- gelserna hos oss om artens talrikhet under vår- och höst- resorna. Med anledning häraf synes det knappast kunna vara grågåsen, som vore enda eller sannskyldiga upphofvet till „ Odens jagt" i Sverige (se Sk. fn. II s. 395), utan fastmer sädgåsen och sannolikt äfven andra större sjöfoglar. Såsom ofvan namnes blir denna art i fångenskap myc- ket lätt tam och uppfödes flerstädes vid våra kuster till slagt. 3. Anser segetum Gmel. Sädgås. Artm. Näbben innanför den svarta nageln nedtryckt och orangegul mer eller mindre högt ujyp på sidorna; benen rödgula med mörka klor; fjäder klädnaden brun^ bak- 328 ryggen svarthrun^ underlifvet hvitt, ofläckadtj ving- och stjertspetsarne af ungefä7' samma längd eller de förra något längre. Längd: 33 — 34: eller 28 — 30 tum. Anas anser L. omfattade både denna och föregående art. Den nu i fråga varande har man med skäl fördelat uti flere former, hufvudsakligen på grund af näbbens beskaffenhet, stjertpennornas antal samt kroppsstorleken; olika författare anse dem än såsom skilda arter, än såsom vikarierande for- mer af en och samma art uti olika länder. Uti närvarande arbete föredrages den senare åsigten och alla sammanfattas derföre under kollektivnamnet Anser segetum Gmel. Såsom hufvudform betraktas den mest utbredda och kontinentala, hvilken förekommer häckande också i Skandinavien och Finland samt bär namnet a) Anser arvensis Naum. Kontinentens sädgås, skogsgås. Metsähanhi. Nähhen af hufvudets längd^ vid basen hög och starh^ på midten starkare nedtryckt och i spetsen temligen bred, afplattad; öfverkäkens tänder omkring 24; nageln mindre kupigj svart; irinanför densamma är näbben omgifven af en rödgul ring, som under näsborr arne breder sig ut på sidorna, ibland ända upp till fjäderklädnaden; i öfrigt är näbben svart. Fötterna rent rödgula^ klorna mörkt hornfärgade. Vingarne räcka med spetsarne knappast till stjertspetsen *). Iris brun. Längd: 1 aln IOV2 tum, vingbr. 2 aln 19 t., vigt IOV2 ^• Anser segetum Gra. pt. ; Bechst., Meyer, Nilss. 111. fig, äfvensom Skand. fauna (jfr längre fram noten * sid. 340), Sclilegel, Collett, Holmgr., *) Färgen på näbb och ben, äfvensom ving- och stjertspetsarnes inbördes förhållande böra iakttagas på färska exemplar. 329 Malmgr., Malmbg; A. seg. & arvensis Brehui ; A. arvensis Naum. Vög. Deutschl. XI och Naiimannia 1853, hegge med pl., Kjserb., Selys, Fritsch och andra tyska författare; A. sylvestris Degl. & Grb. ex Briss. Finska namn. Det för vildgäss i allmänhet (sedermera äfven för grågässen särskildt, Sadelin) anförda finska nam- net metsähanhi lämpar sig särdeles väl för denna art (i motsats till merihanhi för föregående art). I lappmarken kallas fogeln isohanhi, i Uleåborgstrakten komohanhi; i li- teraturen jyvähanhi (W, Npl.^ Mbg.). Det är denna form, den enda som finnes häckande i Skandinavien och Finland, hvilken svenske författare be- teckna med namnet Ansei' segetum Gm.; då man fäster af- seende också vid geografiska varieteterna är det likväl nöd- vändigt att för densamma upptaga ett annat namn. Redan före Naumann har L. Brehm benämnt en del af denna form Ä. segetum (och Naumis lika nämnda A. rufescens)^ men vi tveka ej att här använda det, som är mest brukligt på kon- tinenten, samt minst åstadkommer förvexling och under hvil- ket formen utaf Naumann (1. c.) blifvit utförligt beskrifven och särskild från de andra. För att underlätta jemförelsen sammanställas här di- mensionerna för de underarter, som tillhöra norra Europa, A. arvensis efter finska exemplar, A. rufescens enligt Nau- mann och A. hrachyj^liynchus efter ett svenskt exemplar. Kroppslängd Näbbens största ( sidosnibben längd till ( munvinkeln öfverkäkens största bredd Käktändernas antal Tarsens längd Mellantån med klo Gammal fogel. Hufvudet gråbrunt, ljusare på kinderna, halsen bakom gråbrun, framtill ljusare, öfre delen fårad arvensis. rufesc. brachyrh. 33-34 t. 28-30 t. 28 t. 2^-0/8 23-V8 2V8 2V8 2 1-1V8 24 IV4 20 1 20 3 t. 33-V8 3 t. 33-V8 2V8 t. 3. 330 längsefter såsom hos föregående art; bröstets fjädrar brun- gråa, med ljusgråa kanter, bakåt på underlifvet allt ljusare; midten af buken hvit ofläckad, åt sidorna öfyergående uti vingskylarnes rent bruna färg och hvita spetskanter. Hela kroppen ofvau mörkbrun med smala hvita fjäderkanter, bre- dast på skuldrornas utsida och armpennornas stora täckare, de sistnämnda bildande ett snedt band öfver vingen; ving- täckarne äfven ljusbruna, mot vingkanten askgråa. Ving- pennorna brunsvarta, vid basen ljusare, med hvita spolar, de innersta svartbruna med mörka spolar och hvita kanter på utfanet. Bakryggen och öfvergumpen i midten svartbruna, den senare på sidorna, äfvensom stjerttäckarne och under- gumpen rent hvita. Stjertpennorna 16—18 till antalet*), bruna med hvita spetsar och sidokanter, tilltagande i omfång på de yttre pennorna, den yttersta likväl ännu öfvervägande brun. F. M. Ungdrägt. Hufvudet och halsen brungråa, mörkare ofvan isynnerhet på hjessan och fram emot näbbroten; fram- ryggen, skuldrorna och vingtäckarne äro dunkelt gråbruna med otydliga, ljusare fjäderkanter, samt ett otydligt, ljusare tvärband emot spetsen på de större skulderfjädrarne; ljusast äro kanterna på de mellersta vingtäckarne, de största täc- karne hafva en hvit spetskant, som bildar ett snedt hvitt streck öfver vingen. Nedre delen af halsen, bröstet och si- dorna ljusgråa, med brunaktig anstrykning, samt nästan *) Det synes vara mindre lämpligt att efter föredöme af Keyser- ling & Blasius fördela nnderslägtet Anser uti afdelningar med 16 och 18 stjertpennor, då ju redan af sädgåsen olika former eller exemplar hafva 16, 18 och 20 samt antalet ej torde vara fullt konstant. Brehm kallar dem med 18 till segetum och med 16 till arvensis; Naumann uppger för tyska exx. 18 — 20, Nilsson och Holmgren m. fl, för skandinaviska 18; hos de 5 finska exx., som utg. haft tillfälle att här undersöka, hade 3 endast 16, utan något spår af lucka, och tvenne 18, men utan tvifvel höra de likväl till samma form. 3S1 omärkligt ljusare spetskanter; nnderbröstet och magen rost* bruna, småningom öfvergående i den gråa färgen uppåt si- dorna. Undergumpen samt stjerttäckarne hvita; de öfre ifrån roten utåt, isynnerhet i inre fanet svartgråa; bakryggen lika- ledes svartgrå. Stjerten mörkt brungå med hvita spetsar, bredast på sidopennorna, som äfven hafva smala hvitaktiga kanter. Vingpennorna svarta, mot basen mörkt gråa med hvita spolar; vingleden och de närmaste täckarne nedåt mörkt askgråa, något ljusare än i allmänhet hos de gamla. Näbben svartaktig, stötande i rödgult, med ett ljusare, mera gult band emot spetsen, omkring nageln, som är svart med ljus spets. Benen och fötterna smutsigt pomeransgula med svarta klor. Iris mörkt brun. — Ferd. v. Wright i bref *). Såväl gamla som unga foglar skola ibland hafva en smal hvit rand vid näbbroten eller små fläckar på sidorna och vid pannans framkant; exemplaren i våra samlingar hafva dock knappast spår deraf. Denna form af sädgåsen kunde lämpligtvis benämnas kontinentens sädgås^ alldenstund den torde vara den enda, som i vestra delen af gamla verlden, häckar på fasta landet och här förekommer till större antal. Dess häckningsområde ligger uti norra delarne af Skandinavien och Finland ungefär till 64:de breddgraden, uti norra Ryssland samt Sibirien ända uti dess nordligaste delar (till 74^ n. br. i Taimyrlandet) äfvensom dess sydöstra bergstrakter; den häckar sålunda i *) Ofvan beskrifna ungfoglar äro desamma, som efteråt omtalas af hr Aschan; de uppföddes på Haminanlaks och hr F. v. Wright med- delar (i mars 1872) om deras utbildade di-ägt^ att den mer än vanligt stöter i askblått (antagligen emedan drägten icke är sliten). „Näbben hos den ena dunkelt röd gulaktig, oredigt svartspräcklig på sidorna, of- vantill mer enfärgad, svartaktig, samt med ett klarare gulrödt band innanför nageln, som är svart. Den andras näbb är hel och hållen röd- gulaktig, klarare emot spetsen, och blott svagt mörkare fläckig upptill emot roten; nageln svart, inåt hvitaktig". 332 allmänhet uti det inre af kontinentens norra delar. — Under flyttningarne kommer den från Norge till Storbritannien, från öfriga Skandinavien och från Finland (längs Östersjöprovin- serna) flyttar den genom Tyskland (mest i norra hälften) till dess södra och sydvestra delar samt vidare genom Frankrike, må- hända ända till n. v. Afrika; från norra delarne af vår verlds- del torde den för öfrigt komma att öfvervintra uti dess syd- östra delar, dit flockar samlas också från Sibirien; äfven genom östra Sibirien flyttar arten, men från Amerika anföres den ej. Uti vårt land häckar sädgåsen ungefär i samma delar som svanen; dess sydliga gräns går nemligen snedt genom norra och mellersta Finland, sydligare uti de östra än de vestra delarne. Tvertemot grågåsen uppehåller den sig här under häckningstiden hlott uti det inre af landet och an- träffas flyttningstiderna också uti kusttrakterna *). — Schrader fann den i Ostfinmarken vid gränsen af vårt område *'*'), men Middendorff iakttog den icke längs lappska halföns kuster; att den dock förekommer uti dess inre kan slutas deraf, att Sahlberg och Malmherg vid sydvestra kusten på hösten sågo stora skaror, hvilka knappast kunnat komma annorstädes ifrån. Malm säger, att den ej var sällsynt i Enare och Uts- joki; sannolikt var den fordom ännu talrikare i dessa trakter, ty prosten Fellman har för någon tid sedan antecknat, att hundradetals exemplar under ruggningstiden uppehålla sig i aflägsna skogsträsk, t. ex. Merasjaure träsk, 6 mil från Uts- joki kyrka. I Muonioniska och Enontekis kläcker den inom skogsregionen {Shg & P?i), samt sparsamt uti Pudasjärvi, *) Konservator Eussow har i bref meddelat, att denna gås flytt- ningstiderna förekommer också i Östersjöprovinserna utmed Östersjöns kuster. **) Schrader anför notiser både om „A. arvensis'' och „segetum'', äfven såsom häckande, men det torde knappast kunna betviflas, att han funnit bon endast af vår vanliga sädgås. 333 (men icke i Uleåborgs kusttrakt, Brdr)\ likaså uti Kajana- trakten enligt Malmgren. J. v. Wright säger, att arten med säkerhet häckar uti lisahiii af norra Savolaks och C. A. Aschan har härom meddelat följande iakttagelser: „ Sädgåsen kläcker årligen åtminstone till mindre antal, uti trakten af Jyrkkä bruk i norra lisalmi alldenstund man der sen långliga tider erhållit ungar tagna vid Hankalampi träsk fem fjerde- dels mil derifrån, vid Hakonjärvi sjö en god mil från bruket och vid Löytymäki by. I förra hälften af juni månad såg jag vid Luupue sjö ett par gäss flyga inåt ödemarken. Man kan således antaga, att gäss kläcka här och der från Kiu- ruvesi och Salahmi bruks ödemarker bortåt Jyrkkä bruk. Sommaren år 1871 uppehöll sig en skock af omkring 20 stycken gäss i Pielis sjö vid Strömnäs hemman uti norra Karelen från medlet af juni till slutet af månaden, då de försvunno från trakten ; likväl hade man sig der icke bekant, att de skulle häckat i trakten; de hade varit föga skygga" — och hörde utan tvifvel till denna art. Hittills hafva vi ingen kännedom om möjligen vildgäss kläcka också i mot- svarande inre delar af södra Österbotten, men anse det högst troligt, ty arten häckar ännu sydligare; normalskole-eleverna W. och J. Cygnceus hafva nemligen i trakten af Jyväskylä funnit ett gåsägg uti skogsmark, hvilket till storlek, färg och andra afseenden öfverensstämmer med ägg af denna art från lappmarken. Möjligtvis kläcker sädgåsen ännu sydligare uti Karelen, åtminstone har dr Backman erhållit en sådan upp- gift från Suojärvi, ehuru den synes tarfva bekräftelse *). *) Kessler säger, att så vidt han erfarit kläcka gäss alldeles icke uti 01onetz'ska guv., eller också blott i dess allra nordligaste delar, men de flytta i mängd vid Onega och närliggande sjöar; vid Petrosawodsk passera de enligt Gunther ungefär d. 1—4 april (n. st.). 334 Då arten således kläcker till temligt antal uti största delen af norra Finland är det väl påtagligt, att en betydlig del af de stora skaror af vildgäss, som regelbundet flytta öfver vårt land tillhöra just denna art (jfr grågåsens flytt- ningståg); likväl har man jemförelsevis sällan erhållit exem- plar af arten. Utför Torne elf draga ofantliga skaror i medlet af september från lappmarken (mr Dann *), Shg & Pn)\ höst och vår besöka de Karlö utanför Uleåborg {Br. Nyl.^ F. M. 1855 i början af maj). Arten har erhållits i Kuopio- trakten (J. v. W.)^ i ryska Karelen och Yläne (Sbg)^ vid Björneborg (Grönf.), Hangö den 13 maj 1843 (V. Falck) och Helsingfors (F. M.; exx. äro antecknade d. 11 maj 1842, d. 14 maj 1852 vid Mjölö och d. 7 okt. 1869), hvarjemte hr Ekebom uti Esbo erhållit exemplar d. 26 aug. 1849. — San- nolikt sker likväl den hufvudsakliga vårflyttningen något ti- digare än dessa data, eller redan i senare hälften af april, ty denna tid inträffa de allra flesta observationer om vild- gässens ankomst, och de exemplar, som blifva tillvaratagna, torde i sådant fall för det mesta varit efterblefna individer. Enligt medelberäkning anländer arten till Lappmarken i början af maj (jfr nedan), men till fjordarne vid Ishafvet kommer den enligt Schrader (^^A. segetimi'') redan tidigare, i slutet af april, och således från Norge. — Äggen läggas i norra Savolaks (Aschan) under maj månad samt kläckas i förra hälften af juni. — Bortflyttningen begynner uti norra delen af landet ungefär i senare hälften af september och uti sydliga delen i oktober, men fortgår sedan långt in på hösten. „I Luupue sjö uti norra Savolaks uppehåller sig en mängd gäss från Michaeli till Allhelgontiden, af hvilka många *) Yarrell Brit. Birds III sid. 155; — dock måste de ungar, som på detta ställe sägas uppfödas i Bottniska vikens norra skärgård, hafva tillhört A. cinereus. 335 fångas medelst slagjern, som utsättas på tufvorna, der gässen tillbringa natten; möjligen äro dessa sådana foglar, som haft sin sommarstation uti kringliggande Ödemarker" (Aschans anteckn.). Också uti sydligare trakter af vårt land äro vildgäss iakttagna ännu i början af november. Ofvanståeiide uppgifter om sädgåsens flyttningstider kunna endast gälla som approximativa, samt afse hellre att rikta uppmärksamheten på frågan; man synes nemligen ej kunna ernå fullt tillfredställande resultat med ledning af de observationer, som äro att tillgå. I många fall, då ankomstdagen antecknats, torde man hafva förvexlat eller åtminstone hopblandat våra vildgäss med hvarandra och utg. hyser den tanke, att de flesta *) uppgifna data gälla sädgåsen, ehuru de angifvas för grågåsen. Denna öfvertygelse grundar sig på en jemförelse emellan uppgifna an- komstdagar för Skåne och Tyskland **) samt följande data, hvilka an- gifva ungefärliga medeltiden för vildgässens flyttningar (resp. sädgåsens) genom olika delar af vårt land***): Åland d. 14 april. Österbotten d. 24 april. Björneborgstrakten „ 21—22 „ Inre lappm. „ 2—6 maj. Konrektor C. A. Asclian hade sommaren år 1871 till- fälle att iakttaga denna art i norra Savolaks, hvarom be- näget meddelats utförliga anteckningar; efterföljande notiser utgöra ett förfuUstandigande af dem, som redan ingått här ofvan. *) Exempelvis kunna möjligen några af de sentida data i maj, som (i klim. i ak 1 1. 1846—55) anföras från Nyland vid 60 'V och Egentliga Finland vid QO^k^, verkeligen tillhöra Ä. cinereus, hvilket numera dock ej torde kunna utredas. **) Eedan i mars lemnar arten Tyskland (Anhalt) och uppträder i Skåne; i oktober återkommer den till Skåne och i slutet af månaden infinna sig de första flockarne i Anhalt (en månad senare än A. rufescens). ***) För de inre delarne af landet blifva medeldata mer osäkra: för södra Tavast. d. 30 april, n. Sav. & Karel. d. 20 april. Deremot för- tjenar särskildt anmärkas, att man för orter vid Saimen samt Sordavala erhåller det ovanligt sena datum d. i4 maj såsom medeltal af flere an- teckningar under olika år; observationerna härifrån synas med anledning deraf vara misstänkliga. Föga nog betingas sentidigheten endast af trak- tens ostliga och inre belägenhet, utan hellre kan man förmoda, att någon annan gåsart, som fl3^ttar här senare, blifvit antecknad; detta som ett memento. (De hvitpannade gässen torde nemligen passera här i medlet al" maj och prutgåsen möjligen ännu senare; se längre fram). 336 „Vid en skogsbäck, som afleder vattnet från ofvan- nämnda Hankalampi träsk, anträffades den 15 juni en kull gäss bestående af begge föräldrarne och 6 å 7 ungar, hvilka alla genast flyktade åt ödemarken. Följande dag ertappades de derstädes ånyo, hvarvid tvenne af ungarne togos, då de sökte rädda sig genom att dyka uti bäcken; de öfriga sprungo såsom dagen förut uppåt skogen och försvunno. Efter två timmars fåfäng väntan på de gamla anträddes hemfärden, hvarvid dessa åter visade sig vid ofvan omtalade träsk och genast aflägsnade sig tillbaka till ungarne. Som jag ej sä- kert kunde veta hvilken gåsart jag haft att göra med, beslöts att uppföda ungarne; dessa befunnos sedermera vara sädgäss. I dundrägten liknade de den af M. v. Wright beskrifna grå- gåsen i dundrägt; i medlet af juni, då de togos, voro de något mindre än en krick-and; den 1 juli voro de 15 tum långa, den 16 juli 25 tum och den 1 aug. 31 tum långa. Den 7 juli begynte de första fjädrarne komma fram nedanom vingarne och nästan samtidigt på skuldrorna, på hvilka begge ställen fjäderbeklädnaden utbredde sig nedåt buken och uppåt midtryggen, hvilken den 16 juli var befjädrad jemte det blod- pennor samtidigt syntes sticka fram från vingarne och stjert- pennorna vuxit ut till en tums längd. I slutet af juli voro de något så när fullfjädrade, förutom att vingarne ännu ej hade sin behöriga längd; sista dunet varsnades på nedre delen af halsen. I första dagarne af augusti begynte de flyga kortare sträckor, hvarjemte de äfven läto höra ett gröfre gåsläte i stället för det vanliga pipandet; fogelns flygförmåga inträffar således samtidigt med t. ex. gräsandens". „Så vilda ungarne tycktes vara i fria tillståndet, så tama blefvo de efter att hafva gjort bekantskap med men- niskor. Redan efter en stund åto de burna i handen frä- ken, trollsländor och flugor m. m,; det förstnämnda torde 337 till en början utgöra imgarnes förnämsta föda. Sedermera gafs dera omvexlande gräs och tuggor af surt bröd, som de mycket gerna förtärde, men så att de alltid interfolierade med gräs; detta fattades med näbben från ena ändan och försvann snart till hela sin längd i kräfvan; endast de gröfre delarne af strået afbetos och lemnades qvar. Allt emellanåt borrade de näbben in i sanden och sväljde deraf en portion. Så förgingo dagarne under nästan beständigt ätande; blott då och då togs någon qvart timmes blund. Hvarje dag fördes de ned till sjöstranden, der de dykte och kastade sig öfverända, så att de nästan blefvo liggande på rygg. Der- jemte plägade de liksom änderna sticka hufvudet under vattnet för att från bottnen uppherata allehanda, som möjligen dugde att förtära, hvarvid de vände stjerten upp i vädret. De voro nu så tama, att de följde en i rummet och summo efter båten då man rodde på sjön. Lemnades de ensamma på gården voro de färdiga att springa efter första person, som gick längs gatan förbi porten". „Det skogsträsk der kullen anträffades hade sedan någon tid blifvit uttappadt för erhållande af ängsmark och var numera ej annat än en större dyig vattensamling, der knappt en båt kunde gå fram; de till ängar förvandlade stränderna voro så sänka, att slåtterfolk nödgats betjena sig af ett slags korta och breda skidor för att ej sjunka alltför djupt ned. Vid de tillfällen då gåsfamiljen här anträffades, iakttogs en mängd spår på marken, hvilket utvisade, att flere kullar funnos i granskapet, men varskodda af skott och buller nu höUo sig undangömda. — Af sammanträffandet med denna familj kunde dragas följande resultat: att foglarne äro utomordentligt skygga och äfven ungarne genom snabbt lopp ganska väl lyckas rädda sig i ödemarken, äfvensom att dessa dyka för- träffligt, hvarfÖre man sällan torde kunna bemäktiga sig af 22 338 en kull flere än 1 — 2 stycken; att foglarne under dagen för det mesta ligga dolda i skogarne och företrädesvis om nät- terna infinna sig vid gräsbevuxna sjöstränder eller bäckar för att äta, h vårföre äfven natten är rätta tiden af dygnet för att laborera med dylika gynnare; att begge föräldrarne vistas hos ungarne åtminstone till medlet af juni, men att hanen möjligen först senare, då det lider till ruggtiden lem- nar familjen och jemte andra hanar begifver sig till någon för ruggningen lämplig och ostörd ort". Under ruggningstiden lärer denna art merendels hålla sig till större och afsides belägna insjöar; likväl torde fa- miljer, som häckat närmare kusten, kunna komma också dit för samma ändamål, hvarom vi dock ännu ej hafva någon säker kännedom från vårt område. Af de ofvan meddelade iakttagelserna kan man ännu icke med full visshet sluta huru förhållandet är könen emellan under liggtiden, hvarföre frå- gan tillsvidare beror på ytterligare undersökningar. — Säd- gåsens läte är icke så groft och skarpt som grågåsens. Naumann återger det med ett upprepadt kaiaiak eller kaiaiah och knangenang^ honornas öfver hufvud högre, knaiak eller kninjaky hvarjemte de låta höra ett mumlande och mycket hastigt dadadadad eller dodododod. Nilsson uttrycker lätet med: daddadat keia jyyiaaa aaarrr heiiram. Ungarne hafva ett finare och pipande läte. Såsom vikarierande former af denna art, utmärkta ge- nom kortare nähh, uppföras här tvenne underarter, som kläcka på Ishafvets trädlösa öar. Inom vårt område äro de väl ej ännu anträffade med full säkerhet, men kunna så mycket hellre förtjena plats i närvarande arbete, som begge högst sannolikt under flyttningarne åtminstone någoiigång beröra 339 hvar sitt horn af Finland och framdeles väl ertappas här, om de ej redan blifvit det '^). b) Anser rufescens Brehm. (Xovaja Scniljas sädgås). Näbben kortare än hufvudet^ dryga 2 tum lång, svart med en gulröd ring innanför nageln, föga utbredd under näsborraime', öfverkäkens tänder omkring 20; fötterna gulröda; fjäderklädnaden of v an mörkbrun; vingspet- sarne längre än stjertspetsen. Längd: 28 — 30 tum. Anser rufescens Brehm, Yög. Deutschl. 1831, sid. 838 — 839 särat der Vogelfang 1855, s. 366; A. segeUim Naum., Vög. D., XI 1842 och Naumannia 1853, m. pl.; — det senare och yngre namnet är visserligen allmännare begagnadt i literaturen (tyska förfT.), men leder hos oss med lätthet till namnförvexling, hvarföre det här undvikes-, det förra namnet anföres ibland orätt såsom synonym till A. arvensis. Såvidt man kan döma af Naumanns beskrifning synes denna form skilja sig från följande genom något större di- mensioner i allmänhet (se sid. 329), samt benens och näbbens gulröda, icke köttröda färg, samt 18 — 20 stjertpennor — ett tillräckligt skäl att ingalunda anse dem vara till arten skilda. Naumann anger denna form såsom en nordostlig fogel, hvilken häckade bl. a. troligen äfven „i öfre Finland" (XI, s. 313); här är den likväl ännu aldrig observerad. Deremot flyttar den i stora skaror genom Tyskland (i synnerhet mel- lersta delen) i senare hälften af september samt i slutet af april och början af maj uti NO-SV:lig riktning. Den torde icke hafva förekommit i England, norra Frankrike eller Hol- land, men fortsätter sina flyttningståg genom sydöstra Frank- rike ända till n.-ö. Afrika. Under flyttningen genom mellersta *) De upptagas på grund häraf, om ock med reservation, i likhet med våra tillfälligtvis förekommande foglar. 340 Europa är den nordligast funnen i vissa delar af Danmark *) och den flyttar ännu genom Östersjöprovinserna**). — Uti en annan afhandling har utg. sökt ådagalägga, att dessa flockar egentligen häcka på Novaja Semlja ***) och Waigatsch (möjligen äfven Kolgujew). Antagligen häckar formen också annorstädes ostligare uti arktiska Sibirien eftersom man an- träffat exemplar på flyttning uti östra Sibirien f). Besannas nyss anförda påstående om häckningsorten genom undersökning af exemplar härifrån, så är det möjligt. att denna Novaja Semljas sädgås under sina flyttningar kommer alldeles i närheten af Finlands sydöstra hörn. I sådant fall är det högst antagligt, att det exemplar af „A. hrachyrhynchus^ ^ som uppgifves ff ) hafva blifvit skjutet vid Petersburg, just varit en A. rufescens Br. stadd på flyttning, särdeles som dess angifna näbblängd passar in på i fråga varande form; exemplaret har utg. likväl icke sett. Inom vårt eget områdes gränser känna vi visserligen intet om denna gås, men detta kan vara en fÖljd deraf, att våra handböcker förbisett eller förvexlat formen och allmän- heten således ej varit varskodd att gifva akt på densamma. *) KjaerhölUng, Naumannia 1851, 3, sid. 52. — Samtliga beskrif- ningar af A. segetum Gm, uti Nilssons Skand. fauna synas höra till under- arten A. arvensis; likvisst är det möjligt, att den hona skjuten om senhösten (Sk. fn. sid. 398), som endast har 2 t. 2 lin. lång näbb, vore en A. ru- fescens; detta kan afgöras blott genom originalexemplaret; om så vore händelsen, så besöker formen ibland äfven södra Sverige i förbifarten. **) Enligt benäget meddelande af konservator V. Russow i Dorpat flyttar fogeln regelmässigt i april och medlet af september genom Öster- sjöprovinsernas inre delar. ***) Brehm (1. c.) förmodade att A. rufescens skulle häcka på Is- land. — Flere förft'. under senaste år (Malmgren, Gillitt, Eeuglin) antaga, att äfven Nov. Semljas sädgås vore A. hrachyrhynchus; exemplar här- ifrån hafva veterligen hittills aldrig blifvit noga undersökta. t) Schrenck, Reisen und Forsch. in Amurl., I, 2, sid. 464. tt) Middendorf, Sibir. Reise II, 2 sid. 227. — Exemplaret uppges hafva 53 millim. lång näbb (dryga 2"/s tum; jfr ofvan sid. 329). 341 Jägare i våra sydostligaste nejder uppmanas derföre att upp- märksamma olika flockar af flyttande vildgäss samt tillvara- taga och till undersökning insända åtminstone hufvuden och fötter, i fall fogeln ej skulle kunnat i sin helhet behörigen prepareras, samt att bifoga nödiga uppgifter om tid och ort för fyndet samt kroppsstorlek m. m. c) Anser brachyrhynchus Baillon. Spetsbergens sädgås. Näbben kortare än hitfviidet^ af knappt 2 tums längdj svarty i midten framför näsborrarne med en intensivt röd ring; öfverkäkens tänder omkring 20; fötterna blekt köttfärgade; fjäderklädnaden brun med askgrå anstryk- ning; vingspetsarne längre än stjertspetsen. Längd: 28 tum. Beskrifning. Näbben vid basen hög, mot midten starkt afsmalnande, i spetsen något nedtryckt, af P/s — 2 tums längd; öfverkäkens tänder mindre synliga, till antalet om- kring 20; näbben till färgen svart, innanför den mörkt horn- färgade nageln omgifven af en röd ring ända emot näsbor- rarne, under dessa rödgrå samt nedtill rödaktig; vid basen och på ryggen är näbben rent svart*); benen orent purpur- röda eller köttfärgade; iris brun. (Dimensionerna se sid. 329). Kroppens färgteckning öfverensstämmer med hufvud- artens förutom deri, att hufvudet är mörkare brunt, enfär- gadt och kroppens öfre delar bruna, med tydlig askgrå an- strykning, isynnerhet på armpennornas stora täckare, på vingtäckarne under vingskylarne samt basen af handpen- norna ; yttre armpennorna djupt brunsvarta, med smal; hvit *) Fig. uti jäg. förb. tidskr. 1866 är mindre riktig beträffande näbbens färg. 342 rand i utkanten; stjertpennorna 16, bredare kantade med hvitt. Z. M. (från Bohuslän, skjuten af W. v. Wright). Genom denna anmärkningsvärda form representeras säd- gåsen på Spetsbergens vest- och nordkust (Malmgren)^ der den årligen häckar teraligen talrikt. — Flyttningstiderna är den anträffad temligen sällan och endast i kusttrakterna af norra och vestra Europa, nemligen uti norska finmarken, i trakten af Kristiania och Bohuslän samt längs kusterna af Holland*), Frankrike och England; den förekommer jemfö- relsevis till ringa antal. Då denna kortnäbbade gås således besöker Finmarken, (hvilket veterligen ej är fallet med den föregående), synes det vara möjligt, att ScJirader med sin ,^A. segetum^' menat densamma, i hvilket fall den skulle blifvit anträffad äfven vid vestra delarne af vår ishafskust. Också utom detta är det fullt antagligt, att fogeln under flyttningarne berör den vestligaste delen af vår ishafskust liksom fallet är med prut- gåsen, som också beger sig till Spetsbergen för att häcka. (Likvisst kan S:s uppgift om att formen häckat här ej anses tillförlitlig vid jemförelse med senare uppgifter). Måhända kan den tillfälligtvis anlända från vår norra kust också in uti lappmarken **). — Hittills känna vi likväl ej, att något exem- plar skulle blifvit tillvarataget inom vårt område. Anm. Flere föriF. (Schlegel, Degl. & Gerbe, Fritsch) särskilja icke de bada kortnäbbade formerna från hvarandra. Fritsch (Vög. Eur. 1870) gör icke en gång skilnad på dessas och den kontinentala formens häcknings- ställen utan låter alla bebo samma nejder, ishafvets europeiska ku- ster; vore fallet sådant, så förtjenade de visserligen ej att särskiljas. *) Från Tyskland omnäranes denna gås icke, men den torde lik- väl någongång anträifats äfven här (A. ohscurus Brehm, Vög. D., jfr med Naumannia 1855 sid. 297) antagligen vilsekommen. **) Ett yngre ex. uppgifves nemligen hafva skjutits vid Jockmock uti Lule lappmark den 1 1 okt. 1866, men måste tvifvelsutan här varit på villostråt; ex. står i sv. riksmuseum. 343 Förutom de anförda formerna af sädgåsen känner man ännu andra, som från högre norden, troligtvis Sibiriens norra och ostliga trakter, någougång anländt till vissa delar af Europa, eller flytta genom östra Asien. 4. Anser erythropus (Linn.)- Bläsgås. Näbben pyramidlik, bleh^öd likasom äfven benen; fjäderkläd- naden brun, pannan hos de gamla foglarne med en hvit bläs; iinderlifvet Ijusbrinit med svartbruna fläckar. Längden 22 tum eller 27 — 28 tum, olika för olika underarter. Man har uppfört flere former också af hvitpannade gässen såsom sjelfständiga arter, jemngoda med grå- och sädgåsen. Emellertid förhålla de sig till hvarandra alldeles på enahanda sätt, som de vikarierande former af sädgåsen, hvilka ofvan sammanföras till en enda art under ett kollektiv- namn. Konseqvensen fordrar således, att de nu i fråga va- rande bläsgässen också uppföras endast såsom underarter af en kollektivart, för hvilken namnet Anser erythropus (L.) tyckes fullt lämpa sig '^). Linné gjorde nemligen ej någon åt- skilnad på de särskilda formerna; visserligen betecknade han med detta namn först de lappska exemplaren (Fn. sv. och S. N. X), men inrymde sedermera under detsamma äfven de amerikanska, då han lärde känna sådana, utan att hans ord *) kunna hänföras till någon viss underart. Af sådan anledning synes hans omtvistade namn lämpligast kunna erhålla en vid- sträcktare betydelse. Den lappska underarten, åt hvilken man deremot på senare år velat förbehålla namnet, bör i *) Syst. Nat, XII Anas erythropus: A. cinerea, f rönte alba. — — Hahitat in Europa et America septentrionali. Rostrum rubrum. Pedes rubri. (Utom synon. samt beskr. af hanen). 344 sådant fall helst erhålla den benämning, som ostridigt *) hän- för sig allenast till densamma och under hvilket formen är bäst känd samt väl beskrifven, nemligen 4. a) Anser minutus Naum. Lappniarkciis bläsgås; fjell^ås, dverggås. Kiljuhaulii. Artm. Näbben betydligt kortare än hufvudet^ jemnt till- sj)etsadj blekröd med ljus nagel^ käktänderna mindre och blott vid basen af näbben synliga utom kanten j benen gulaj färgdrägten ofvan brun^ inunder ljus med svarta fläckar och hvit undergump samt stjerttäckare. Längd: 22 tum. Anas erythroptis L., Fn. sv. och S. N. X, (XII et Gm. XIII p. pt.V, Anser erythr. Newt., Malmgr., Holmgr,, Malmbg, — nec Fritsch; (Anser Temminckii Boie 1822); A, minutus Naum. 1841, Nilss.; A. brevirostris Koch, Fritsch. Finska namn. Kiljuhanhi (lappm. och Osterb.); äfven kirsihanhi (Liminka); kilpihanhi (W, Nyl.). Beskrifning. Näbben märkbart kortare än hufvudet, jemnt pyramidlikt afsmalnande mot spetsen, der den icke är nedtryckt; käktänderna kortare, vid näbbspetsen dolda af käkkanten, och blott vid basen synliga; näbbens färg i färskt tillstånd matt mjölkhvit med röd anstrykning, nageln ljust hornfärgad, smalare än hos föregående art, ögonlockskan- terna och fötterna pomeransgula {Cnattingius , jäg. förb. tidskr. 1868 sid. 61). För att lätta öfversigten sammanställas här näbbarnes och benens dimensioner hos denna och följande underart, *) Namnet A. Temminckii Boie, användt af ryske författare (Midd., Rådde) om sibiriska exemplar, är väl äldre, men undvikes här, emedan det är möjligt, att detsamma kan hänföras till någon med vår lappska icke fullt identisk sibirisk form, hvilken ännu ej blifvit tillräckligt upp- märksammad. 345 A. alhifrons efter svenska och A. mhidvs efter tvenne finska exemplar *). A. alhifrons. A. minutus. Från näbbspetsen till munvinkeln P/s tum. l^-Vs tum. „ „ „ näsborrens bakre kant T^/g „ 1 „ Öfverkäkens största bredd ^V,6 » '^-'Vic » Tarsens längd 22-4/» „ 23-5/8 „ Mellantän med klo 25/8—3 „ 2^-^/^ „ Kroppslängd 27-28 „ 22 Gammal fogel. Fannan lika högt upp som bakre ran- den af ögonen, samt ränderna vid näbbsidorna hvita, begrän- sade af svart, hvilken färg småningom öfvergår till gråaktigt mörkbrunt uppå hufvudet och halsen; kinderna mindre mörka; på halsens nedre del öfvergår färgen framtill i brunaktigt grått med gråa fjäderkanter på bröst och mage. På under- lifvet finnas inströdda svarta fjädrar, bildande sammanfly- tande fläckar, ända ut på undergumpen; kroppssidorna och vingskylarne småningom mörkare isynnerhet de bakre, som äro svartbruna med hvita fjäderkanter längs öfre randen emot vingen. Gumpens sidor och undre del, äfvensom alla stjerttäckarne hvita, ofläckade. Öfre kroppsdelarne af rent brun grundfärg, med ljusare bruna, smala tjäderkanter; de inre armpennorna i utfanet ljusare åt kanten, på infanet brunsvarta; vingpennorna i öfrigt rent brunsvarta, handpen- norna dock blott i spetsen och inre hälften af infanet, der- emot vid basen med askgrå anstrykning; vingtäckarne ask- färgade isynnerhet mot vingkanten; handpennornas spolar hvita, de öfriga inåt allt mörkare. Bakryggen och midten af öfvergumpen brunsvarta; stjertpennorna mörkbruna med hvita spetskanter, bredast på de yttre. F. M. *) Genom benägen medverkan af hr F. W. Knoblock i Muonio- niska har utg. erhållit en mängd hufvuden och fötter från Kaaresuanto och Koutokeino i lappmarken; dessa hafva samtligen tillhört denna art. 346 Honan skiljer sig från hanen blott genom mindre storlek, och mindix utbredd pannfläck; denna har äfven hos yngre foglar en mindre utsträckning. Ungdrägten utmärkes derigenom, att hufvudet och halsen äro mörkbruna (mörkare än hos ungdrägten af A. albifrons)^ trakten vid näbben svartaktig utan någon hvit pannfläck, kroppssidorna mer enfärgadt bruna utan hvit kant längs vingen; underlifvet småningom allt ljusare, i midten och bakut rent hvitt utan inblandade mörka fjädrar; näbben kor- tare, mörkare, stötande i grönaktigt. I öfrigt liknar den fogelns utbildade drägt. Efter Naum. Dundrägt. Ofvan mörkt gråbrun, undertill och på pan- nan nästan till ögonens bakkant grönaktigt gul med svart- aktigt band genom ögonen. Näbben i färskt tillstånd mörk- brunaktig, med rödaktigt gul spets, fötterna gulbruna med grönaktig anstrykning. Middendoy^Jf (Sib. Reise). Det är denna hvitpannade gåsart, som i stort antal kläcker på Lapplands fjell och dessutom förekommer på norra Sibiriens tundror. — Tvertemot nästföljande synes denna under flyttningarne hålla sig uti det inre af konti- nenten; fogeln kommer i följd deraf endast fåtaligt till vestra Europa, t. ex. Holland, men samlas både från de europeiska och vestsibiriska häckställena till sydöstra delarne af vår verldsdel. Svarta och Kaspiska hafven samt Grekland för att slutligen öfvervintra uti nordöstra Afrika; dessutom flyttar den genom östra Sibirien till Kina. Fjellgåsen är såsom redan namnet antyder en fjell- fogel, hvarföre den föga torde kläcka annorstädes inom vårt område än i lappmarken; här förekommer den mer eller mindre talrikt uti de flesta fjellbygder ända från Waranger- fjord (Schr.), Utsjoki och Enare socknar (Malm.^ Fellm.), i Enontekis (Grape^ Zetterst,^ W. v. W.) isynnerhet i trakten i 347 af Kilpisjärvi samt på fjelleii uära norska gränsen åt Kouto- keino till (WoUey, Knoblock, Shg & Pn). Utan t vif v el kläc- ker fogeln också på fjell uti det inre af lappska halfön, ehuru Middendoff, som kläckningsticlen besökte endast kusttrakterna icke anträffade den *). ' Huruvida arten finnes ännu så sydligt som i Kuusamo är icke bekant. — Flyttningstiderna är fo- geln observerad hos oss jemförelsevis vida oftare och talri- kare, än man iakttagit den i Skandinavien eller vestra Eu- ropa, likvisst icke annat än ställvis regelbundet. Längs Torne-elf flyttade den i september år 1869 i stor mängd (Sbg å Pn) och till Uleåborg kommer den enligt landssekr. K. Hildén årligen i talrika flockar under flyttningstiderna, isyn- nerhet om hösten. Redan för längre tid sedan anföres arten härifrån af Julin och senare af Br, Nyländer; allmoge från Liminka socken har meddelat, att deras kiljuhanhi i stora skaror sträcker der öfver både om hösten och våren. I mindre antal torde arten flytta utmed Österbottniska kusten, ty AU cenius meddelar, att någon enda gång exemplar erhållits i Kro- noby; måhända tager ibland en större mängd denna väg, ef- tersom Sadelin redan på sin tid säger, att den funnits ym- nigt vid Wasa, från hvilken trakt man på senare år dock ej har sig något bekant härom. J. v. Wriglit (A. alb.) uttalar en förmodan, att den skulle flytta genom Kuopiotrakten om våren samt har observerat den om hösten följa de flyttande vildgås skarorna: densamme har äfven i Uskela skjutit en fogel den 14 maj 1850 (F. M.) ur en flock af 8—10 stycken. Vidare är fogeln antecknad (under namn af A. alhifrons och således mindre säker) på ett par ställen vid vår sydkust, vid Helsingfors (ilf. v. W.) och Esbo (Nordm.); vid Porkkala**) *) Jfr. uppgiften om A. alhifrons från ryska lappmarken. **) Ur M. v. Wrights daganteckriingar framgår, att det ena af finska mnsei två exemplar är från Porkkala, uppköpt i Helsingfors d. 10 34S är den erhållen med säkerhet {F. 71/.). Om artens förekomst vid Helsingfors och i sydöstra Finland har dr Tengström lemnat följande upplysande meddelande: „ Otaliga svärmar af en liten gåsart, som jag känner sedan 1839 från norra Österbotten och hvilken jag äfven skjutit om våren vid Hel- singfors samt ansett vara Nilssons A. alhifrons^ draga år- ligen under ett lätt igenkänligt kacklande öfver Wuoksen vattendraget*), om våren omkring den 18 maj och om hö- sten i september eller början af oktober. En unge af denna har jag sett i Impilaks, der den för circa 18 år sedan fån- gats och uppföddes af kronofogden Genetz^\ — Det synes således som skulle artens egentliga flyttningståg gå genom landets inre delar, från lappmarken förbi Torneå och Uleå- borg, genom Savolaks till sydöstra Karelen och endast få- taligt genom andra delar af landet till Östersjön och finska viken. I sådant fall korsa sig dennas och följande under- arts banor redan i trakten af vårt områdes sydöstra hörn. Ruggningstiden är denna art liksom dess samslägtingar värnlös; den eftersattes då med hundar eller ihjälslås med käppar af innebyggarne i lappmarken och kan rädda sig endast genom att dyka eller dölja sig i videbuskar och snår, eller drager den sig undan till de mest aflägsna delarne af tjellen. okt. 1839. Det synes ej vara osannolikt, att någon af de andra uppgif- terna från södra kusten gällt den verkliga A. albifrom, men kan utan exemplar numera ej afgöras. *) Utg. tror sig hafva skäl att förmoda, att möjligtvis äfven den rätta A. albifrons bör förekomma bland dessa flockar, stadd på genomtåg från Hvita hafvet till Östersjön; — för frågan intres&erade jägare skulle kunna bidraga till dess afgörande genom att sorgfälligt uppmärksamma så många flyttande skaror som möjligt och konstatera artbestämningarne medelst tillvaratagna hufvuden och fötter. 349 b) Anser albifrons (6m.) Bechst. Hvltpannad gås. Artin. Näbben något kortare än hufvudet, svagt nedplattad före sjpetsen^ försedd med tydliga kamtänder ^ köttfärgad^ med ljus nagelj j^annan hvit; kroppens grundfärg ofvan rent hrun, undertill gråaktig och hvity med sv arta fläckar. Längd 27—28 tum. Anas albifrons Gmel. S. N. XIII (forte pt.); Anser alh. Bechst., Nilss. pt.; Malmgr., Holmgr., Malmbg; Anser erythrojpus Fritsch. Beskrifning. Näbben obetydligt kortare än hufvudet till formen midt emellan säd- och fjellgåsens, nemligen ut- draget kägelformig, svagt nedplattad före spetsen; tänderna tydligt synliga utefter hela käkkanten; benen gula, jem- förelsevis kortare än hos föregående. Iris brun. (Dimen- sionerna upptagas under Å. miniitus). Färgteckningen är i allo lik fjellgåsens utom deri, att pannans hvita bläs icke sträcker sig högre än till ögonens främre kant; hufvudet från pannans svarta infattning, liksom äfven halsen äro af en ljusare brun färg, jemnt öfvergående i underlifvets brungråa och ryggens bruna färg; i öfrigt hän- visas till föregående underart. Z. M. — Honan har pannans hvita bläs mindre än hanen; ungfoglarne sakna den alldeles, hafva hufvudet helt brunt och skiljas från sädgåsungar ge- nom mindre näbb och kroppsstorlek. Denna gås har ofta blifvit angifven såsom kläckande uti den skandinaviska norden, men på grund af engelske orni- tologen mr Wolleys undersökningar i lappmarken, samt prof. A. Neictons utredning af frågan *) kan man antaga, att der- med egentligen menats den föregående formen; detta har äfven konstaterats genom prof. Malmgrens **) granskning af de upp- *) The Ibis 1860 p. 404—406. **) Anteckningar ora Finlands och den Skand. lialfons Anseridae, uti Notiser ur Sällskapets pro Fauna et Flora fennica förhandl., X, 1869, 350 gifter, som derom offentliggjorts från Skandinavien och Fin- land. Regelbundet och i stort antal fortplantar sig arten först uti Asiens nordligaste delar, okändt dock huru långt vesterut, samt på Grönland (och Island?). Under sina flytt- ningståg följer den i Europa hafskiistetma ; den anträffas i Norge och Storbritannien, kommer påtagligen från norra Rysslands kuster till finska viken och Östersjön (Sveriges ostkust, Pomern, Skåne, Danmark) och vidare till vestra Eu- ropas kuster, der den stannar öfver den kallaste vintern. I Europas inre är den en sällsynthet, men genom vestra Sibi- rien kommer den till Svarta hafvet och i mängd till Egypten för att här öfvervintra; ytterligare flyttar arten längs flo- derna i Sibirien och utmed Ochotska hafvet. I Amerika företrädes den af en mycket närstående form, A. Gamhelii Hartl. Intill denna tid har man icke bekant, att något exem- plar skulle blifvit tillvarataget inom vårt område och med säkerhet bestämdt såsom hörande till denna form, men vi tvifla icke det ringaste, att den flyttar här förbi och t. o. m. erhållits, ehuru arten i brist på exemplar numera ej kunnat konstateras. Fogelns säkra förekomst (Sv. riksm.) ända upp i Mörkö skärgård vid Sveriges ostkust utvisar, att arten måste passera längs finska viken, hvarföre den med framgång bör kunna eftersökas i vår södra skärgård och i sydöstra Fin- land (jfr. fjellgåsen). Vidare inse vi intet skäl, hvarföre ej det enstaka par af „Ä. alhifrons''^ ^ som Middendorff omtalar sig hafva iakttagit vid 67^ på lappska halfön (och således vid sidd. 393 — 399. — Professor Malmgren yttrar om A. alhifrons: „Det är en ganska allmän föreställning, att A. alhifrons fortplantar sig i Lapp- land och Finmarken. Något faktiskt hevis härför känner jag likväl ännu icke. Möjligheten deraf kan jag visserligen ej bestrida, men sannolik- heten är i min tanke ringa. I alla händelser behöfver saken ännu kon- stateras". 351 Hvita hafvets mynning) verkeligen varit af denna art och icke den förra. Af den sväfvande uppgiften om Scliraders erfarenhet uti norden ser det ut som skulle han erhållit fo- geln vid Ishafvet, der den säkert lärer flytta fram. -— Också denna art torde genom framtida efterspaningar på rätt ställe bevisa sig gästa vårt område i förbifarten och rekommen- deras derföre till uppmärksammande. Anser hyperboreus Pall. Polargås. Artm. Den grofva näbben samt fötterna orangegula] fjäderdrägten hos gamla foglar helt hvit med svarta vingpennor, som vid basen äro askgråa; ungfoglarne äro of van brunaktigt askgråa. Denna högnordiska gås, som uppnår ungefär grågåsens storlek kläcker uti Asiens och Amerikas närmast polen belägna delar och har under flyttningarne derifrån någongång förvillats till vissa delar af Tysk- land och Danmark; det borde icke vara en omöjlighet, att något exem- plar skulle kunna komma också till vår sydkust, hvarföre arten här må omnämnas i förbigående. B. Underslägfet Bernicla Stej^h. (se ofvan sid. 319). Anser bernicla (Linn.). Prutgås. Artm. Hiifvudet och hela halsen svarta^ med en afhruten hvit ring omkring halsens öfre del; kroppen ofvan brungrå, undertill ljusare^ med hvit undergump och långa stjert- täckare; vingarne, den korta näbben och fötterna svarta. Längd: 2 fot 1 t., vingbr. 4 fot (Nilss.). Anas L.; Anser torqvatus Frisch, Nilss.; Bernicla brenta Briss., Pall. et rec. Benämningar. Svenska: gagel (nyländska kustsockn.). Finska: kaulushanhi (Nyldr)^ sepelhanhi, musta hsmhi (3Ibg). Beskrifning. Näbben liten, IV2 tum lång, kortare än hufvudet, ej hög vid basen, jemnt afsmalnande och svagt nedtryckt innanför den kupiga, afrundade nageln; till färgen helt svart; näsborrarne belägna framom midten af käken och tänderna icke synliga utom näbben. Iris svartbrun, ögon- 352 lockskanterna mörkt rödgråa; benen svarta, tarsen och mel- lantån med klo 2 •74 tum långa. Gammal fogel. Hufvudet, halsen och frambröstet rent svarta, med skarp gräns rundtomkring till ryggen; halsens sidor upptill fårade på längden och tecknade med en af sraåfläckar bildad tvärstående hvit fläck i form af ett fram- och baktill afbrutet halsband. Bröstet, buken och vingsky- larne brungråa med mer eller mindre breda, ljusgråa eller hvita fjäderkanter; gumpen undertill och på sidorna samt de till stjertspetsen räckande stjerttäckarne, både öfre och undre, hvita, ofläckade. Öfre kroppsdelarne mörkt brungråa med askgrå anstrykning och ljusare fjäderkanter på fram- rygg och skuldror; bakryggen och midten af öfvergumpen brunsvarta. Vingpennorna svarta med bruna skaft, de in- nersta med tydlig brun och de yttersta vid basen med askgrå anstrykning, äfven vingtäckarne askgråa; vingen inundersvart- brun; stjertpennorna svarta, enfärgade. F. M. Könen äro knappt märkbart olika tecknade, men honan något mindre än hanen. Ungfoglarna hafva hufvudet och halsen af mindre ren, svart färg, upptill stötande i brunt, nedtill i askgrått, utan hvita sidofläckar och längdfåror på halsens öfre del. Magen och kroppssidorna jemnt mörkt askgråa, öfre kroppsdelarne af samma färg men mörkare och med ljusa fjäderkanter, tydligare bakåt och bredast på armpennornas täckare; ving- och stjertpennorna svarta med hvita spetsar, förutom på handpennorna. Bakryggen, gumpen och stjerttäckarne såsom hos de gamla foglarne. Näbben synes tjockare i midten, och skall i spetsen vara svagt rödaktig. F. M. Dundrägt. Ofvan mörkgrå, under gråaktigt hvit, utan gulaktig anstrykning; yttersta spetsen af nageln hvitaktig. Middendorff. 353 Vår prutgås är en för kustländerna omkring norra delen af atlantiska oceanen utmärkande art; den fortplantar sig måhända högre upp mot norden än någon af dess sam- slägtingar. Arten kläcker talrikt på Grönland, Spetsbergen (ända till nära 81^ n. br.), Novaja Semlja och i arktiska Sibiriens vestliga delar *), — Höst och vår flyttar den i Eu- ropa utmed hafskusterna såväl längs Norge till Storbritannien, som från norra Ryssland längs finska viken och öfver Öster- sjöprovinserna till Östersjön, Danmark och vestra Europas kuster, der arten öfvervintrar. Till ringa antal visar den sig någongång uti kontinentens inre. I Amerika flyttar arten sammalunda utmed de atlantiska kusterna. Under sina flyttningståg berör den blott tvenne sidor af vårt område, ishafskusten och finska viken. På det förra stället har Schrader skjutit den vid Warangerfjord. Längs den sydliga linien åter har man träffat den mer regelbundet och oftare än någon af de öfriga den vägen flyttande ark- tiska gässen. Den förekommer nemligen nästan årligen i början af maj vid Kexholm, ehuru ej i stora skaror {Tgstr.), likaså på många ställen i nyländska skärgården samt på hafvet utanför Helsingfors (M. v. W.); ännu i Somero och Uskela är den funnen, och på Åland är den sällsynt (Bergstr.). Uti det inre af vårt land har den veterligen ej någonsin fö- rekommit med säkerhet och äfven i lappmarken är den in- nebyggarne fullkomligt obekant **). — Deremot har det under vårflyttningen inträffat, att något exemplar i stället för att taga kosan inåt finska viken, följer längs bottniska kusterna. Sålunda har mag. Grönfeldt ett par gånger sett den skjuten *) På Sibiriens nordöstra och Amerikas vestkust företrädes den af en mycket närstående art, A. nigricans Cass. hvilken föga kan anses som annat än en geografisk varietet af vår art. **) Enligt mr Dana (Yarrell, Brit. Birds III s. 171). 23 354 om våren vid Björneborg; och endast på sådant sätt kan man förklara, att arten enligt Sadelin skall vara funnen på Karlö utanför Uleåborg, ty om hösten torde den föga kunna komma hit. — Då arten flyttar talrikt och regelbundet längs finska viken synes det anmärkningsvärdt att dylika vilse- flyttningar icke ske oftare. Anm. Mag. C. A. Asehan har meddelat, att han den 15 juni 1871 vid Hankalampi skogsträsk (se sid. 337) nära Jyrkkä bruk uti lisalmi iakttagit en liten gås, hvilken visade sig plötsligt, men var mycket skygg och begaf sig inåt ödemarken. Den var betydligt mindre än de andra gässen, så att någon förvexling ej kunde komma i fråga; äfvenledes fick hr A. höra dess läte. Hvilken af våra mindre gåsarter den tillhörde måste hr A. lemna oafgjordt, men förmodar, att den var en A. torqvatus. En på orten boende skytt af allmogen uppgaf att här förekommit tre slags gäss, af hvilka de erhållna sädgässen voro de största. (Ur Aschans anteckn, och bref). För ytterligare utrednings vinnande har utg. upptagit ofvanstående meddelande, men skulle dock för sin del våga betvifla, att ex. varit en prutgås, emedan denna arts flyttningsväg har en annan sträck- ning. Omöjligt är det visserligen ej, att någon sådan kommit vilse och flyttat hit i sällskap med andra sjöfoglar, men med större san- nolikhet synes det hafva varit en A. minutus, som blifvit efter under flyttningen, ty denna arts tåg torde regelbundet gå genom Savolaks. I senare hälften af maj eller början af juni passerar prutgåsen längs vår sydkust och återvänder i slutet af sep- tember eller början af oktober; någongång räcker flyttningen ännu längre. Högst sällan har det händt att något exem- plar stannar här öfver sommaren, dock utan att häcka; så- lunda sköt guldsmedsmästaren F. W. Fagerroos den 2 aug. 1872 på Mjölö invid Helsingfors ett exemplar, hvilket var iklädt sin slitna fjolåriga drägt och ännu icke börjat rugga (F. M.); tvenne exemplar sades hafva uppehållit sig på stället hela sommaren *). *) Likaså uppges (S. V. A. Öfv. 1868 s. 372) ett ex. hafva er- hållits på Gotska sandön den 4 juli i8G7. 355 Prutgåsen uppges i allmänhet vara mindre skygg än någon af de andra gässen, hvarföre den äfven med lätthet nedskjutes under sina flyttningståg. Emedan knappast några data hos oss äro offentliggjorda angående denna arts flyttningar torde följande, efter våra samlingar och ur M. v. Wrights dagboksanteckningar samlade uppgifter förtjena plats; exemplar äro antecknade under våren. hösten. 1832 den 14 juni Åland. 1839 den 26 sept. Somero. 1839 20 maj Porkkala. 184" „ 20 „ H:fors, Esbo. 1840 14 „ Esbo. 1843 , 14 „ Esbo (Ekeb.) 1842 19—20 maj Esbo fEkeb.). 1848 , 7 okt. Frugärd. 1845 15 maj Sibbo. „ , 26 „ Porkkala. » 19 „ H:fors. 1851 , 24 „ Esbo Löfö. >j 6 juni „ 1S53 , 20 no v. Esbo. 1847 15 „ „ 1862 , 15-20 nov. Kyrkslätt. 1852 15 maj ,, (finska viken). >> 20 „ Porkkala. 1853 10 „ Uskela (J. v. W.). 1858 20 „ H:fors. Då nedanstående rader ur en finsk, numera öfver hundraårig aka- demisk disputation möjligtvis intressera någon läsare, må de här finna en plats; de gälla Anser bemicla : ..Under sin resa besöker denna fogel allenast kort tid finska skär- gården och flyttar öfver sommaren upp till lappmarken; i anseende till de oräkneliga skaror, som af denna sjöfogel fins i hafvet, har forn åldern trott, att den än per generationem eqvivocam skulle kommit till af för- rutnade trän och gamla skeppsvrak, än att den vore frukt af någon obekant trädart, dels och hafva de äldre tiders naturkunnige utgifvit denne sjöfogel för hafssnäckors afföda, — — hvarom åtskilliga dylika fabler finnas anförda, at ej förtiga det en Michael Meijer skrifvit en hel bok de volvcre arborea'\ — (Om sjöfogelns vård och ans i finska skär- gården; Ak. disp., Åbo 1769, prses. P. A. Gaddre^^. J. Gummerus ^\å. 7). Anser leucopsis Bechst. Ihitkindad gås, hafregås. Artm. Pannan^ kinderna och undre delen af hufvudet hvita; dess öfre del äfvensom halsen och frambröstet svarta, öfre kroppsdelarne svarigråa^ de undre hvitaj den myc- ket korta näbben och benen svarta. Längd: 24 — 25 tum. 356 Finskt namn. , Valkeaposki haiilii (Nyl.^ ^^^^il)- Beskrifniny. Näbben liten och kort af 1^4 tums längd, vid basen ej fullt V4 tum hög; till färgen svart med horn- färgad, starkt kupig nagel. Iris svartbrun. Benen svarta, tarsen och mellantån med klo 2 % tum långa. Stjertens pennor temligen långa, räckande lika långt, som ving- spetsarne; dess täckare mycket kortare än pennorna. Gammal fogel. På hufvudet är pannan ända till en linie mellan ögonens bakkant, trakten bakom ögonen, på öronen, kinderna, hakan och strupen hvita med skarp gräns utåt; mellan ögonen och näbbens sidor går ett svart band; nacken, hela halsen och frambröstet djupt svarta, öfvergående småningom till ryggens mörka färg, på bröstet med svag brunaktig anstrykning, men med skarp gräns mot under- lifvet. Underbröstet och hela undre delen af kroppen, jemte öfre och undre stjerttäckarne hvita; vingskylarne på kropps- sidorna, både de vid vingens framkant och de bakre, äro gråa med hvita spetskanter, de bakersta mörkast. Fram- ryggen svart med den inre delen af fjädrarne askgråa, tyd- ligare framträdande på skulderfjädrarne, hvilka i spetsen äro smalt kantade med hvitt; vingtäckarne äro ännu mer ask- gråa, med ett svart tvärband innanför den tydligare, hvita spetskanten, emot vingkanten ljusast. Vingpennorna brun- svarta med bruna spolar, utfanet vid basen med askfärgad anstrykning; stjertpennorna 16, svarta. Bakryggen grå med svarta fjäderspetsar; öfvergumpen nästan enfärgad, svart. F. M. Yngre foglar hafva det svarta bandet mellan ögonen och näbben bredare, omgifvande näbbens sidor och under- käksgrenarne såsom en smal kant, den hvita pannan tecknad med små mörka tvärstreck, skulderfjädrarnes svarta parti mer eller mindre synligt, de hvita spetskanterna icke alltid 357 så tydligt markerade; stjertpennorna äro något brunaktiga och hela imderlifvet med svag, grå anstrykning; näbben är också något kortare, med mindre stark nagel. F. och Z. M. Hvitkindade gåsen torde egentligen kläcka ännu högre upp emot nordpolen än föregående arter, men ännu synas dess häckställen böra närmare utredas. På Spetsbergen är den funnen samt skall hafva anträffats häckande en gång; arten anföres från Island och Grönland samt kläcker enligt iunebyggarnes uppgift ej så sällsynt vid kusten af Taimyr- landet {Middendorff fann den likväl ej i det inre); möjligen fortplantar sig arten också på norra Novaja Semlja. — Vår och höst flyttar arten längs Europas hafskuster, till mindre antal i Norge och Storbritannien; talrikare kommer den till Östersjöns svenska och tyska kuster, hvarefter skarorna bege sig att öfvervintra vid vestra Europas kuster, vid Nordsjön och Kanalen. Ganska fåtaligt visar sig arten uti det inre af kontinenten *). Anm. Man har sedan gammalt flere npj3gifter derom, att i fråga va- rande art skulle häcka på skandinaviska halfön, men dessas otill- förlitlighet har prof. Malmgren **) för någon tid sedan ådagalagt. Ett annat påstående af dylik beskaffenhet synes deremot fortfarande gå och gälla för riktigt, ehnru det måste bero på någon förvexliiig, nemligen att denna gås skulle häcka i norra Ryssland öster om Hvita hafvet. För öfver hundrade år sedan uppgaf den ryske natur- forskaren Lepechin ***) att denna art årligen förekommer och fort- plantar sig i Archangelska guvernementet och på de lappska sjö- arne (lappska halfön?) samt myrarne i Samojedernes land, der den *) Också denna art representeras längs Sibiriens nordöstra och Amerikas vestra kuster af en annan något olika art A. leucopareia Brandt. **) Malmgren, Anteckn. om Finlands och den Skandinaviska half- öns Anserida? s. 400. ***) Lepechin, Tagebuch der Reise durch verschiedene Provinzen Russlands im Jahr 1771; Öfvers., Altenburg 1783, III sid. 221 och pl. 9. — Det fjerde bandet, som skall behandla resan år 1772 omkring hvita hafvet, är icke citeradt af andra förff. och har hvarken i original på ryska eller i öfversättning funnits att tillgå för att jemföras. 358 ruggningstiden jagas samt i stor mängd slås ihjäl med käppar. Länge var detta allt hvad man trodde sig känna om fogelns fort- plantning, hvarföre man ännu i våra dagar *) ofta upprepat no- tisen utan att motsäga den. Icke desto mindre måste den bero på någon förvexling och det af följande skäl: l:o enligt alla nyare till- förlitliga uppgifter förläggas fogelns häckningsställen allt högre upp mot norden. 2:o i de närmast bredvid liggande länderna (det inre af Finland och lappmarken samt i Sibirien) är fogeln fullkomligt obekant oeh funnen endast på vissa ställen under genomresan. 3:o Lepechin anfÖr sina uppgifter om kläckningen påtagligen blott efter hörsägen; han vistades nemligen i dessa trakter år 1771 endast om hösten och vintern '2) samt erhöll troligen då, under höststräckningen sina exemplar af denna art, hvilken han likvisst ganska väl be- skrifver under namnet Anas Canadensis och igenkänneligt afbildar. 4:0 också Middendorff, som senare återfann arten vid Archangel, vistades der endast den 17 — 26 juni och efter den 18 sept. n. st. 3), således under fogelns sannolika sträcktid, men andra forskare, som uppehållit sig i trakten om sommaren *), omnämna arten alldeles icke. 5:o Pallas ^) säger ej heller, att arten skulle häcka i nämnda trakt, utan citerar ur Lepechins arbete (1. c.) endast följande: „iu maritimis borealibus circa mare album et ad oram oceani septen- trionalis observata et specimina relata fuerunt a cel. Lepechin; in Sibiria nunqvam obvia et plane ignota". — Lepechins uppgift om kläckningen måste således hänföra sig till någon annan gåsart, som innebyggarne icke åtskilt till namnet — troligen Anser arvensis, som i dessa trakter bör finnas häckande. Det synes föga antagligt, att en fogel, som för hundrade år sedan förekommit här ymnigt, nu skulle hafva trängts undan så långt, uti ett land der kulturen under samma tid knappast gjort något anmärkningsvärdt framsteg. Såsom redan af det ofvansagda framgår, förekommer denna art i vårt land blott vid ishafvets och finska vikens *) Nilsson Sk. fn. 1835 och 1858. Yarrell Brit. birds, III 1856 s. 168. Westerlimd Skand. ool. 1867 sid. 157. Holmgren Skandina- viens foglar s. 1069. Malmgren 1. c, s. 400. Malmberg Suomen eläi- mistö 1872 s. 124. 2) Lepechin 1. c. Bd 1 företalet. 3) Baer et Belmersen, Beiträge zur Kenntn. d. russ. R. VIII, sid. 237 (Baer). '^) Lilljeborg, Blasius, Meves, Hofman. — Goebel (Journ. f. Orn. 1871 sid. 20—26) träffade den vid Ustjug i maj månad år 1864, således äfven på flyttning norrut. ^) Zoogr. rosso-asiat. II s. 230. 359 kuster. Vid norra kusten har Schrader skjutit några få exemplar; han upptager arten likväl redan i sin första för- teckning (Isis, 1840), hvarigeuom det ser ut, som om han också i Enare eller Utsjoki skulle hafva observerat fogeln, hvilket Malm gjorde på Kamasjoki elf i Enare den 16 juni 1841. Från lappska halfön känna vi hittills intet om fogeln. — Uti hela det emellan lappmarken och sydkusten lig- gande området har arten aldrig blifvit sedd eller ertappad, men väl flere gånger vid kusten af finska viken, uti ny- ländska, sydvestra och åländska skärgårdarne; den har blif- vit antecknad eller tillvaratagen på följande tider: 1833, en hona fr. Kitnitto, hemtad d. 7 maj till H:fors; F. M. 1839 maj 20, Esbo, g:l hona, F. Falck''); F. M. 1840 juli 18**), Sibbo, Ekebom; norm.-skolan i H:fors. 1841 juli**). Åländska skärg., g:l hane, tullförv. Calonius; Sv. riksm. 1843 maj 20, Kyrkslätt, ur en flock bläsänder; M. v. W. 1854 „ 3, Sibbo, yngre hona; F. M. 1867 juni 4. Esbo, yngre hane; Z. M. „ hemtad d. 28 maj till H:fors från Kökar på Åland; M. v, W. *) Framl. prot. sekr. V. Falck har härom antecknat: „Den 20 maj 1839 observerade jag vid en sjöfogeljagt i Esbo skär- gärd, 2 mil från Helsingfors, fyra särskilda skockar af denna gåsart, stadda på vandring till kläckningsorten. Tåget, som passerade mellan kl. 4 och 6 f. m. kom från sydost och gick åt nordvest. Hvarje flock kunde innehålla omkring 60 å 70 individer, som flögo så lågt, att man lätteligen kunde skilja halsens och bröstets mörkare färg från den lju- sare buken. En hona, som från en af nämnda flockar blef skjuten hade uti äggstocken flere korn, som dock icke voro större än små hampfrön, samt sjelfva äggstocken föga utvecklad'^ — Väderstrecket i hvilket tåget fortgick kan synas märkligt, men måste väl hafva berott af lokalen och tillfälliga omständigheter. **) Dessa ovanliga data äro motsvarigheter till ett dylikt af före- gående art. 300 Vårflyttningen försiggår här således i maj eller början af juni månader. Från höstflyttningen föreligger en enda an- teckning af M. v. Wright^ nemligen att tvenne exemplar den 11 okt. 1837 blefvo skjutna ur en stor svärm i Danskarby uti Kyrkslätt socken, der de togo plats med anledning af en stark storm. ■ — Ehuru arten sällan iakttagits och ännu mer sällan tillvaratagits hos oss, måste den otvifvelaktigt sträcka förbi vår sydkust i större skaror, att döma af dess tal- rika förekomst vid Östersjöns svenska och danska kuster; ett bevis härpå liafva vi äfven deruti, att också större flockar någongång iakttagits hos oss. Anser ruficollis Pall. Artbeskr. Hakan, pannan, hjessan och bakhalsen svarta, framhalseti och bröstet brunröda med skarp gräns åt alla sidor; tyglarne, öron- trakten, utom i midten som är brun, samt halsens sidor och ett bälte rundt omkring det bruna bröstet, hviia; of riga kroppen svart, de större vingtäckarne och vingskylarne baktill i spetsen hvita, gumpen på sidorna och undertill jemte undre stjerttäckarne hvita; fötterna svartgröna, näbben svart. Längd: 20—22 tum. Från Asiens yttersta nord, der denna brokiga gåsart häckar, drager den sig flyttningstiderna genom vestra Sibirien nedåt Kaspiska ocli Svarta hafven, samt från norra Ryssland någongång till Östersjön och vestra Europas kuster. Hos oss är den ännu aldrig funnen, men uti Sverige har den anträffats i Södermanland och Skåne. And-slägtet (Anas l™. p. pt.). Näbben af olika Icmgd, vid roten hög, kantig, framtill ned- plattady antingen jemnhred eller mot sjjetsen bredare j nageln kupig^ intagande en del af spetsen j näbben ända till densamma betäckt af en vek hud. Tyglarne befjädrade ; näsborrarne belägna på första hälf- ten eller tredjedelen af näbben^ omgifna af en mjuk hud. 361 Benen belägna imder midten af kroppen, hefjäclrade till hälledev^ der efter framtill täckta af tvärplåtar, baktill med nätlikt delad hiid^ tarsen näsfan trind. Tårna medelmåttigt långa' baktån utan hudfiik. V in g ar ne medelstora^ tillspetsade; de 2 första eller den andra längst. Utfanet af de yttre armp)ennorna hafva merendels metallglänsande färger^ bildande den s. k. vingspegeln. St j ert en tvär eller tillspetsad^ bestående af lå — 20 pennor. Halsen kortare än kroppen. Till detta slägte höra endast medelstora och mindre arter. De uppehålla sig uti alla zoner, men företrädesvis uti de tempererade; alla äro uti norden flyttfoglar och i vårt land stanna några individer endast på få ställen öfver vintern tillfälligtvis eller under mildare år. De flesta arterna hafva en temligen vidsträckt utbredning och med få undantag häcka de blott vid sött vatten, insjöar, floder och den inre skär- gården. Också under flyttningstågen håller sig största delen utefter dylika lokaler, dock med vissa undantag. Ehuru alla fortskafifa sig temligen lätt på land äro de liksom svanarne mer hemma på vattnet samt simma lätt och behagligt. Likväl dyka de i allmänhet ej under vattenytan för att upphemta sina födoämnen, såsom arterna af följande slägte pläga göra, utan de upphemta dem på grundare stäl- len sålunda, att de sträcka hufvudet nedåt och med näbben leta efter dem på bottnet; likaså snattra de med näbben bland föremål, som flyta på vattenytan eller längs stränderna och finna här lämpliga födoämnen. Dessa bestå af späda växtdelar och frön samt allehanda smådjur, vatteninsekter och kräftdjur. Förföljda söka de rädda sig genom flygten eller simma undan, eller också dölja de sig bland säf och andra vattenväxter, men ehuru de kunna dyka göra de det 362 vanligen blott då de äro stadda i plötslig nöd eller medan de under ruggningstiden icke kunna flyga samt sålänge de äro små ungar. Sina merendels temligen talrika ägg lägga de uti öppna bon på marken i närheten af vatten; ett under- slägte ( Vulijansei^) utgör i detta hänseende ett särdeles egen- domligt undantag. De flesta arterna utmärkas genom sin skönt tecknade och flere förändringar underkastade fjäderdrägt; särskildt är vanligen den delen af vingen utmärkt, hvilken benämnes vingspegel och bildas genom utfanet af några armpennor; dess färg är oftast mycket karakteristisk för arten. Vid parningstiden om våren bära isynnerhet hanarne de präkti- gaste färgerna. Längre fram på sommaren undergå de en total ruggning och fälla ving- samt stjertpennorna, hvarjemte de flesta arters hanar denna tid bära en egen sommardrägt, hvilken om hösten gifver rum för vinterdrägten. Dessa drägt- fÖrändringar, isynnerhet de gamla hanarnes sommardrägter äro ännu temligen ofullständigt kända af våra fogelvänner, hvarföre några ord härom särskildt torde vara på sin plats. Anm. Eedan omkring år 1820, eller vid den tid jag började måla foglar gjorde jag den observationen, att andhanarne få en sommardrägt, alldeles olik vinterdrägten och jag äger ännu *) en sådan bläsand hane, målad efter en af mig den 6 juli 1823 skjuten fogel. Genom i fråga varande färgförändring hos tama ankor af gräsandens färg gjorde jag först denna upptäckt och derefter i den fria naturen, hvartill så godt tillfälle erbjöd sig vid Haminanlaks, der vi skjöto änder under våren, sommaren och hösten. — Under min första vi- stelse i Stockholm från 1826 om hösten fann jag, att ornitologerne derstädes hade foga eller ingen kännedom af ändernas sommardrägter och först år 1828 blef något härom i Sverige offentliggjordt genom utgifvandet af plancherna öfver gräsand- och krickand-hanames sommardrägter uti första häftet af Svenska foglar af M. och W, v. Wright. Att Brehni ungefär samtidigt med mig gjort samma iakt- tagelser synes uti hans 1824 utgifna 2:dra band af Lehrbuch der *) M. v. Wright skref detta omkring år 1858. 363 Naturgeschiehte oUer Eurcijäischen Vagel, hvilket arbete jag likväl först år 1827 fick tillfälle att se. Sedan andhonorna slutat värpa och börjat rufningen af äggen, öfvergifvas de helt och hållet af hanarne, som derefter slå sig tillsammans i större eller mindre flockar och oroligt ströfva omkring en tid, innan de mer eller mindre spridda välja någon afsides belägen trakt för att fortsätta den redan hos flere påbörjade fällningen af vårdrägten. De gamla andhanarne erhålla nu för resten af sommaren (juli, aug. och sept.) en drägt, som temligen liknar honans eller de unga ändernas och således gör den vida mindre bemärkta än den af en särdeles skön och lysande färgteckning ut- märkta (vinter- eller) vår-drägten. Uti sin oansenliga drägt äro de ganska svåra att upptäcka och i medvetande häraf trycka de hårdt, såsom det heter i jägarspråket samt kunna, liggande på marken eller i sjöstranden låta passera sig gan- ska nära utan att blifva upptäckta — till och med af sin arf- fiende, dufhöken. Denna omständighet är för dem af syn- nerlig vigt den tiden de sakna vingpennorna (vanligen i aug.) och derföre ej kunna rädda sig genom flygten. Sommar- drägten motsvarar dessutom bättre genom sin lättare -beskaf- fenhet fogelns behof under den varmaste delen af året. Efter det de fått nya vingtäckare och pennor (de innersta armpennorna ofvanför spegeln tappas, liksom äfven de fyra mellersta stjertpennorna samtidigt med vårdrägten och er- sättas af andra, för sommardrägten egna) begynna de små- ningom blifva synliga på mer öppna vatten. Senare, i sep- tember, sällskapa de stundom med ungfoglarne, hvilka, efter det de blifvit flygfärdiga öfvergifvits af gamla honan, som först i senare hälften af juli och början af augusti ruggar fullständigt. Då de gamla hanarne åtföljas af de unga, hålla de dem på vederbörligt afstånd från sig och synas utöfva 364 ett strängt fadersvälde. I medlet af september har gräsanden redan aflagt en del af sommardrägten och antagit något af sin nya vinterdrägt. De öfriga af våra änder flytta från oss i sin sommardrägt; af ven gräsanden blir icke fullt färdig dermed förr än i november. — Näbbens färg förändras likaså hos flere andhanar för sommaren, hos andra bibehålles den, blott mindre liflig än om våren. Bland de senare äro Anas boschaSy penelope och acuta. Rörande de unga änderna behÖfver blott nämnas, att de aihiredan under hösten och vintern få en vinterdrägt lik- nande de gamlas, ehuru icke fullt så vacker. Bläsanden ut- gör i detta afseende ett undantag, i det han får behålla ungdrägtens mer eller mindre mörka vingtäckare ännu den första vintern och erhåller de hvita först i sammanhang med sin första sommardrägt, således vid något mera än ett års ålder. Såsom nyttigt vildbråd äro samtliga arter af andslägtet enligt gällande jagtlag fridlysta från och med den 15 mars till och med den 14 juli, hvilket här en gång för alla arter omu ämnes. Man har fördelat de egentliga änderna uti ett stort antal egna slägten, beroende isynnerhet af näbbens form och dess relativa storlek. Uti närvarande arbete antagas endast tre af dem; de öfrige grunda sig på olikheter, hvilka knap- past hafva annat värde än som artkarakterer och derföre hellre upptagas här såsom sådana, med anförande af under- slägtets namn för h varje art. A. Stjerten tvär med i sjjetsen afrundade pennor; näsborrarne sträckande sig närmare näbbens midt\ könen äro lika tecknade. 1. Vulpanser: näbben måttligt lång, i sjyetsen något bredare, nppåtböjd^ med smal nagel. A. tadorna och A. rutila. 3G5 B. Stjertpennorna tillspetsade^ de mellersta längre än de yttre; näshorrarne belägna vid första tredjedelen af näb- ben; könen i vinterdrägt mycket olika hvarandra. 2. Spatula: näbben mycket längre än hufoudet eller benety i spetsen starkt utvidgad^ med smal nagel och långa fina kamtänder. A. clypeata. 3. Anas: näbben måttligt lång, föga utvidgad., nästan jemnbred^ med korta tänder. — Hit höra 6 i vårt land funna arter; de flesta liafva vingspegeln af karakteristisk färg; blått hos A. bo schas., hvitt hos A, strepera^ grönt hos hanen och svartgrått hos honan af A. penelope., grönt hos hanen och gråbrunt hos honan af A. aciita och qverqvedula, samt grönt hos begge könen af A. crecca. 1) Underslägtet Vulpanser K. & Bl. *) 5. Anas tadorna Linn. Grafand. Rislisorsa, kivisorsa. Artm. Hufvudet och öfre delen af halsen mörkgröna eller svartaktiga; en rostgul gördel omkring kroppjen framtill samt ett bredt svart band. längs midten af underlifvet; kroppen för öfrigt hvit; vingspegeln stor, grön, ofvan med rödbrun och svart infattning; näbben röd, benen köttröda. Längd: hanen 1 aln 2 t., vingbr. 1 aln 20 t.; honan något mindre. Benämningar, Grafgås (Kökar). — Ristisorsa (Nyldr., Mbg); kivisorsa 1. kivihanhi (föreslås af utg. efter det est- niska kiwwi ani). Beskrifning. Hane om våren. Den högröda (karmin- röda), något uppåtböjda näbben 2"^-^/y tum lång, under fort- plantningstiden försedd med en knöl eller kam vid pannan; ^) Tadorna Flem. 18-22, Vulpanser Keys. & Bias. 1840. 366 benen ljust rosenröda eller köttfargade med något blekare simhud '^j ; iris brun. — Hela hufvudet och öfre delen af halsen svartgröna, glänsande; öfriga delen af halsen nedåt bröstet rent hvit; derefter följer ett bredt, skarpt begränsadt bälte af rostgul färg omkring hela kroppen, på framryggen bakåt småningom öfvergående i det hvita; skulderfjädrarne framtill och på hela den nedre, yttre delen rent svarta med grön glans, uppåt medelst vattring öfvergående i den inre hvita delen af dem; den hvita färgen fortsattes vidare på inre sidan af de innersta vingpennorna, hvilka ytter derom hafva ett smalt band och i öfrigt äro brunröda samt bilda ett band längs öfre kanten af spegeln. Spegelpennorna långa vackert gröna och glänsande; handpennorna, stjertspetsen (pennorna äro 14) och ett band längs underlifvet ända från det rostgula tvärbandet svarta; gumpens sidor och undre stjerttäckarne rostgula; alla öfriga delar rent hvita. — Orig. raåln. och F. M. Honan saknar näbbknöl, men skall vid högre ålder få en antydning dertill; hon liknar hanen, men är något mindre och har i allmänhet en smalare bröstgördel, mindre lifliga färger samt är något spräcklig och fläckig på de svarta och roströda partierna. F. M. Hane i sommardrägt. Näbben och knölen mönje- eller tegelröda, den senare mycket mindre än om våren; benen blekröda. Hufvudets och halsens gröna fjädrar mattare till färgen och en tredjedel kortare än om våren; i det brun- *) Näbbens färg beror ej af pigmentaflagringar under eller uti epi- dermis, utan af blodkärlen inunder densamma; den skära, högröda fär- gen försvinner derföre nästan alldeles vid påtryckning med ett finger (W. v. W.); detsamma gäller äfven fötternas färg, och begges rodnad beror derföre mycket af temperaturen: vid starkare värme och lifaktig- het är färgen högre, intensivare, vid kallare väder eller mindre stark omsättning tvertom mer dragande i gult (F. v. Wright i bref>. 367 röda bältet öfver skuldrorna och på bröstsidorna äro fjä- drarne försedda med svart kant och i spetsen med hvitt bräm, de öfre vattrade med 4 — 5 rader punkter; nedåt bröstet blir färgen mörkare och sammansmälter med det svartbruna bandet längs buken; detta sistnämndas färg mat- tas småningom och försvinner på den hvita undergumpeu. Stjerttäckarena inunder blekt rostgula, ofvan hvita med svarta spetsar; de svarta skulderbanden matta och smalare; ving- och stjertpennorna äro af föregående drägt. — Honans näbb blekare, bältet på öfre delen af ryggen gråsvart med fin vattring, åt bröstet till grått, blandadt med brunt, blekast på bröstets midt; buken hvit, undre stjerttäckarne med rostgul anstrykning. Meves. Ungdrägt. Näbben ljust brunaktig, mer eller mindre stötande i rödt och hos honan dragande i blygrått mot spet- sen; nageln blekt blygrå; underkäken ljusröd. Benen och föt- terna blygråa, simhuden stötande i rödt. Iris mycket mörkt brun. — Hufvudet och halsen mattsvarta; pannan öfver näbb- roten, kinderna ända till bakre ögonvrån samt strupen och ett smalt streck af ett par tre liniers bredd, längs framhalsen hvita; halsens sidor med ytterst fina, hvitaktiga fjäderspetsar och på hjessan svartbruna fjäderkanter; undre ögonlocket med hvita dun. Rent hvita äro nedre delen af halsen, bröstet, ma- gen, nedre stjerttäckarne, undergumpen, öfvergumpen och dess sidor, bakryggen och bakre delen af framryggen, samt undre och öfre vingtäckarne, de sistnämnde med mer eller mindre gråa kanter; de närmaste täckarne mörkgråa. Halsroten baktill grå skymlig eller oredigt vattrad; främre delen af framryggen nästan svart med fina, hvita, svartvattrade kanter; sidorna af halsroten med mer eller mindre tyd- liga, svartaktiga tvärband och inblandadt blekt rostbrunt; hos en del finnes äfven något rostbrunt på midten af fram- 368 ryggeu. Skuldrornas fjädrar mörkt gråbruna med något ble- kare kanter (mycket lika de unga grågässens), de innersta från roten inåt mer eller mindre livitaktiga; en del af de yttersta äfvensom de mindre fjädraiiie vid roten af skuldran nästan svarta. Vingskylarne blekt brungråa; hvarje fjäder är neml. inåt hvit och mot spetsen oredigt vattrad med brun- aktigt, de längsta öfver skenkeln hos en del med tydliga mörka, svartgrå tvärband. De yttre vingpennorna svarta, de fem yttersta helt och hållet, de följande fem med hvita spetskanter, hvilka tilltaga i bredd inåt; de derpå följande elfva armpennorna svartbruna med breda hvita spetskanter och en större eller mindre grönglänsande fläck på midten af utfanet, bildande spegeln; den tolfte är hvit, blott i mid- ten af utfanet svartgrå, stundom bandad med mörkare färg; de trenne derpå följande smutsigt rostbruna, mot spetsen mörkare gråbruna; de innersta från roten utåt hvitaktiga, i spetsen gråbruna. Handpennornas närmaste täckare äfven- som lillvingen svarta, de senare i inre fanet från roten utåt hvita, och med hvita spetskanter. Stjerten från roten mer eller mindre bredt hvit, i yttre hälften svartbrun; de yttre pennorna rent hvita och alla de öfriga försedda med en smal, hvitaktig spetskant; deras närmaste öfre täckfjädrar rostbrunaktigt hvita, spräckliga af gråbrunt. — Meddeladt år 1872 i bref af Ferd, v. Wright (efter uppfödda exemplar). Dundrägt. Hjessan och hufvudets sidor samt ett streck längs halsen mörkbruna; de öfre kroppsdelarne likaså, men med stora hvita fläckar, hvarigenom det mörkbruna på mel- lanryggen och öfvergumpen bildar ett fullständigt kors; alla undre delar rent hvita. Theel (jg. fb. tidskr. 1871). Denna stora och prydliga and, den enda af våra in- hemska andarter, hos hvilken honan är af samma färgteck- ning som hanen, har ej allenast en från de andra ändernes 3G9 afvikaiide färgfördeliiing utau ätVeii en olikartad fjäJt^rdrägt, sålunda att dess fjädrar äro mer glesstråliga likasom hos ejdrarne. Äfven genom sitt lefnadssätt afviker den från alla de andra. 1 Europa kläcker den längs hafskusterna, omkring Östersjön '^) och Nordsjön samt vid Norges vestkust (enstaka ännu i Ostfinmarken), britiska öarne och en del af Frank- rike. Från detta område flyttar den längs vestra Europas kuster att öfvervintra uti nordvestra Afrika och förvillar sig dervid någongång till Europas inre delar. — Dessutom häc- kar arten uti kontinentens inre delar uti Ryssland och södra Si- birien vid innanhafven och högsteppernas saltsjöar. Häri- från kommer den såväl till Indien, som öfver Svarta hafvet och Arkipelagen till Egypten samt längs Nildalen ända ned till Nubien, hvarest den i stor mängd öfvervintrar. — Likaså kläcker arten uti östra Sibirien och Japan, hvarifrån den flyttar till Indien och China. Anm. Man kan ora denna arts utbredning säga alldeles så, som Sunde- vall säger (Sv. fgl. s. 347) om Charadr. alexandrinus: „Detta besynnerliga förekommande af en kustfogel midt inne i fastlandet tyckes endast kunna förklaras derigenom, att fogeln år- ligen fortfarit att häcka i mellersta Asien ända sedan den tid, då denna landsträcka var en vik frän ett sydligare liaf. Att den varit en hafsvik synes af de der förekommande saltstepperna och saltsjö- arne. Kaspiska hafvet är äfven en saltsjö; det har ej utlopp och förblifver således alltid salt". Inom vårt område besöker fogeln blott den sydvestra skärgården och förekommer der årligen, ehuru till ganska ringa antal. — På Åland är den skjuten och skall någongång erhållas i Kökar kapell, likaså är den anträffad uti Kimitto, *) Inom Östersjön häckar den mot norr till Kalmar, Öland, Got- land, Ösel och Estland-, i Södermanlands skärgård visar den sig höst och vår; månne icke dessa sistnämnda individer äro de, som komma till vir Åländska skärgård? 24 370 Korpo och Nagu socknar i sydvestra skärgården (F. M.); uti Hiittis kapell af förstnämnda socken skall man, ehuru ganska sällan hafva funnit dess ägg enligt skärboernes upp- gift åt pastor Reinholm. Ytterst sällan torde den komma öster om Hangö udd (M. v. W); likvisst ägde kommiss. Ekehom en i Helsinge s:n den 31 maj 1842 skjuten hona *). Icke heller är det bekant, att arten skulle förekomma regel- bundet någonstädes vid kusten af Bottniska viken; en gång har den dock anträfifats här vilsekommen ända till trakten af Wasa, der enligt stud. Boden en hona utbjöds till salu på torget samt sedan förvarats i Gymnasiets museum. — Uti andra delar af landet är fogeln veterligen icke funnen utom anmärkningsvärdt nog uppe vid Ishafvet: Schrader sköt den 26 april 1844 en gammal hane vid Warangerfjord (Journ. f. Orn. 1853 s. 243) — således utan gensägelse en öfverlöpare från norska finmarken, der arten ännu någongång ertappats, anländ från mellersta Norge. I våra södra nejder har man anträffat den i senare hälften af maj, ibland redan i slutet af april **); huru långt in på hösten den qvarstannar här är icke närmare kändt, men troligtvis flyttar den härifrån i augusti. *) På Estlands vestkust häcka några par ådigen vid Matzal-bugten och vid Pivarotz är den rätt talrik enl. Russow (Sitz.-ber, 1870 p. 154 och 161, men blott sällan förekommer den i öfriga delar af Östersjö- provinserna SS. i Livland (Seidlitz) och Kurland (Äsmuss). — Då för- hållandet är sådant derstädes och vid finska kusten, kan man föga fästa något afseende dervid, att Fischer utan vidare uppräknar äfven denna art bland Petersburgs ^was-arter med det gemensamma tillägget-, „sämmt- lich häufig und auch wohl alle Brutvögel". (Die Vögel des S:t Pe- tersburger Gouvernements uti der zoologische Garteu 1870, sid. 35-). **) Arten är antecknad: 1840 maj IG, Kimitto. 1848 april, Nagu. 1842 „ 31, Helsinge. 1850 maj 7, Korpo. 1845 „ 21, (hemtad till H:fors). 371 Förutom genom sin egendomlighet att åtminstone i vår nord hålla sig endast till hafskustenm utmärkes denna art framför alla våra andra änder (liksom också den andra arten af underslägtet) derigenom, att den reder sitt bo uti hålor eller gångar i jorden. Vid Tysklands norra kuster och Dan- mark gör den sig dylika af ett par fots längd uti sand-dy- nerna eller begagnar kaninhålor för ändamålet och åtnjuter här formligen skydd af kustboerna, som beskatta äggen. I Bohuslän använder den till nästplats „stenmalar", utan att sjelf gräfva hålor; huru den plägar göra hos oss känner man så mycket mindre, som det ännu behöfver bekräftas, att den kläcker här regelbundet. Fogeln skall vara ytterst uppmärk- sam och svår åtkomlig; dess flygt är särdeles lätt och be- haglig. Anm. Herr Ferd. v. Wright hemtade år 1859 ett par äldre och 8 års- imgar af grafanden från Sverige till Haminanlaks och har om dessa meddelat följande: „De unga började sin ruggning de sista dagarne af augusti och hade redan tidigare begynt mörkna kring näbbroten. De gamla tappade vingpennorna i medlet af september och de in- nersta pennorna öfver spegeln i början af samma månad. Mer eller mindre omedelbart efter det de sent på hösten blifvit instängda i rum dogo allesamman, sedan de kort förut blifvit blinda. — Sim- mande omkring stenar, stockar och pålar m. m. pläga grafänderna med näbben noga undersöka dessa föremål uti alla deras gropar och ojemnheter under vattenytan, samt i alla möjliga direktioner *). Denna vana, till hvilken en vanlig andnäbb icke skulle lämpa sig, bör väl kunna ställas i sammanhang med näbbens uppåtböjda skof- vellika form hos i fråga varande art". Anas rutila Pall. Kostand, rödgul grafand. Artm. Rost7'öd med grått hufvud, hvita vingtäckarej svarta vingpennor samt stålgrön spegel och svart stjert. Längd kring 22 tum. — Underslägtet C as area Bp. *) Naumann omtalar ungefär detsamma. 372 Hanen har icke någon uäbbknöl såsom föregående art; dess hufvud är hvitgrått, småningom ötVergående i rostgult på halsen, som nästan på midten begränsas af ett svart band; nedanom detta begynner den på hela kroppen rådande roströda färgen. Honan är till färgen något mattare, har ljusare hufvud och saknar den svarta halsringen. Sitt hemland har denna art uti södra Rj^ssland (till omkr. 50^ n. br.) omkring Svarta och Kaspiska hafven, nedre loppet af Wolga, samt Aralsjön äfvensom uppå saltstepperna i samma nejder och i Mongoliet. — Vintern tillbringar den uppå Grekiska öarne, i Indien, Persien och vestra Afrika, der den uppgifves hafva erhållits ända i Kaplandet. Någongång förvilla sig exemplar till Ungern och vissa de- lar af Tyskland; på Bornholm, är den skjuten (Kjmrh.)^ i Stock- holm inköptes ett ex. i slutet af maj 1855 från en skärgårdsbåt och mycket sällan kommer något ex. ända till England. Det är icke med visshet bekant huruvida den någonsin kommit ända till vårt område; enligt en trovärdig jägares uppgift skulle han likväl i Ladoga hafva skjutit en and, hvil- ken efter beskrifning var en rostand (M. v. Wrights manu- skript och anteckningar, der han likväl icke uppgifvit sin sagesman eller tiden). 2) Underslägtet Spatula Boie *) (se sid. 265). 6. Anas clypeata Linn. Skcdaod. Lapasorsa. Artm. Näbben lång^ utåt spadlikt utvidgad- vingspegeln grönj framtill med hvit infattning. Hane om våren: hufvudet och öfre delen af halsen 7nörka, med grön sldftning^ nedre delen samt skuldrorna utåt *) Spatula Boie 1822, Rhijnchaspis Leach, Shaw 1824. 373 jemte gnmpsidorna hr it a ; ryagen svart; bröstet och unchr- lifvet kastanj ehrunci. Hona: på en ljus gråaktigt rostbrun bottenfärg fläckig af svartbrunt. Benämningar. Svenska: lifFelancl (Porkkala), skofvel- and (Klåfskär på Åland, Sievers). Finska: lapasorsa; lu- sikkasorsa (IF. Nyldr; H^åttis, Lydén). Längd: hanen kring 20 tum, vingbr. kring 1 aln. 10 t., honan något mindre. Beskrifning. Näbben lång (2% till 3 tum) vid roten hoptryckt och fyrkantig, utåt bred, starkt utvidgad, ungefär 1 '/4 tum bred nära spetsen; näbbtänderna långa, fina och tättstående likasom kamtänder. Benen hos hanen vackert orangegula, iris gul, begge hos honan orenare. Hane om våren. Näbben enfärgadt blåsvart. — Huf- vudet jemte öfre delen af halsen mörkt brunaktiga, med grönt på fjäderspetsarne och violett skiftning; halsen och frambröstet rent hvita. Af skulderfjädrarne äro de mindre också rent hvita, de bakre mer eller mindre vattrade af mörkt; de längst bakut liggande äro långa spetsiga, svarta med ett hvitt band längs midten; de två närmast öfver spe- geln liggande äro bredare och på hela utfanet vackert ljus- blågråa (likasom vingtäckarne, på infanet hvita längs spo- len, skarpt begränsadt mot den svartgröna inre kanten. De längsta skulderfjädrarne äro så långa, att blott spetsarne af de längsta vingpennorna blifva synliga bakom dera; dessa se- nare äro spetsiga, svarta med grön skiftning, den 2:dra och 3:dje inifrån med en från spetsen inåt afsmalnande hvit fläck på infanet utmed spolen ; de följande hafva redan af spegelns gröna färg på utfanet. Handpennorna bruna, ljusare på in- an på utfanet med hvitaktiga, spolar; vingtäckarne ljusblåa, inåt brunaktiga, framför spegeln kantade med hvitt, hvarigenom 374 ett snedt tvärband uppstår. Ryggen mörkbrun med ljusa fjäder- kanter, som utåt blifva bredare och hvita. De öfre af de längst bakut liggande vingskylarne på ockragul botten vattrade af svartbrunt; framåt och nedåt blir grundfärgen småningom mer gulbrun och öfvergår i underlifvets mörkt rostbruna (koppar- röda) färg. Vingarnes undersida hvit de långa fjädrarne i arm- hålan hvita; kroppens sidor gråbruna med mörk vattring; un- dergumpen af de bakre vingskylarnes färgteckning, gumpens sidor hvita, dess öfre del samt bakryggen småningom öfvergå- ende från mörkbrunt till de grönt skiftande svarta öfre och undre stjerttäckarne. Stjerten består af 14 pennor; det mellersta pennparet längst, brunt med grönaktig färgskiftning och smala ljusa kanter, som på de yttre pennorna blifva allt bredare; de yttersta hvita, i infanet föga vattrade med brunt. F. M. Hona. Näbben ofvan mörkt olivgrön, vid kanterna blekt gulröd. — Hufvudet och halsen brunaktigt rostgula, lju- sare öfver ögonen; under tyglarne och på strupen öfver- gående i hvitt, tecknade med svartbruna småstreck och fläc- kar isynnerhet ofvan och bakom, mindre på de ljusare parti- erna. Kräfvan på dylik grund tecknad med svartbruna half- månformiga fläckar, på bröstet småningom aftagande tills midten af underlifvet är hvitt. Dessa fläckar tilltaga så, att vingskylarne, ryggens och skuldrornas fjädrar äro svartbruna med mörkt rostgula kanter och fläckar i midten af fjädrarne; gumpen och stjerttäckarne ofvan af samma färg, på sidorna fläckade på h vitare botten, uudertill hvita. Vingtäckarne rent askgråa, ljusare vid vingkanten, de största med hvita spetsar; spegeln svartaktigt grön, metalliskt glänsande, med hvita pennspetsar, som nedtill bilda en smal infattning, ving- pennorna i öfrigt svartbruna, på kanterna gråaktiga, de in- nersta armpennorna af skulderfjädrarnes färg; stjertpennorna 375 svartbruna med gråa eller ljust gulbruna fjäderkanter och fläckar, bredare på sidorna. Efter Naumann. Den gamle hanen i sommardrägt *) har näbben mattsvart, på sidorna olivgrönaktig, vid munvinkeln på kanterna svagt rödgul; till hela färgteckningen liknar han honan och ung- foglarne, men skiljes lätt från dem genom större kroppsstorlek, höggul iris, mer lifligt färgade ben och vingar, men nästan lättast genom mörkt rostbrunt underlif, mörk bakrygg och öfvergump samt i allmänhet mörkare öfre kroppsdelar; ving- spegeln är mer glänsande grön och vingtäckarne blågråa. Efter Naumann. Ungfoglarne hafva mycken likhet med gamla honan, men skiljas genom sin (isynnerhet hos honan) mer gråa än gröna vingspegel, samt ännu mer gråa vingtäckare; benen äro bleka med svartaktig simhud. — Såväl den unga som gauila honan hafva i färgteckningen stor likhet med gräsän- derna, men skiljas genast genom näbbens form. Dundrägt. Iris grå; näbben först öfverallt blyfärgad, senare på käkkanterna och inunder rödaktig; benen blekt liffärgade. Hjessan och kroppens ofvansida, ett streck mellan näbb och öga samt tinningarne grönaktigt svartbruna; strupen hvitaktig; hufvudets och halsens sidor gröngulaktiga; framhals och underlif smutsigt ljusgula. — På den större och framtill mycket bredare näbben skiljer man dessa från andra andungar. Nanm. Den östra delen af central Europa är skedandens huf- *) Naumann uppgifver, att hanen börjar anlägga denna drägt i juni; ex. i F. M. från slutet af april till slutet af maj bära också ren vinterdrägt och ett i Z. M. från början af juni är i öfvergång. Eget nog förvaras dock i F. M. en uti Kyrkslätt den 17 maj 1S52 skjuten hane med talrika halfmånformiga fläckar af sommarfjädrar uppå bröstet; må- hända är datum oriktigt angifvet. Vinterdrägten anlägges uti Tyskland i oktober. 376 vudsakliga hemland; den häckar talrikt i Rysshind, från Kaspiska och Svarta hafven samt vid Donaus mynning, ända upp mot norden, men sparsammare på nordtyska låglandet, i Danmark, Holland, vissa trakter af Frankrike, södra de- larne af britiska öarne och Norge, samt i södra och mel- lersta Sverige, uti nordligaste delen af Ryssland *) saknas den, men förekommer uti sydliga Sibirien äfvensom i norra delen af Amerika. — Flyttningstågen ske längs floder och andra vattendrag och arten tillbringar vintern i Medelhafs- länderna, till större antal uti de östra, hvarjemte den anföres också från vissa delar af Afrika (man uppger t. o. m. häc- kande), samt mindre Asien och Indien. Äfven i vårt land förekommer skedanden sparsamt, men den häckar här skäligen långt emot norden, nemligen ända till nordligaste delarne af Bottniska viken. — Bergstrand anför den från Åland, på Kakskerta häckar den (E. J. Bff}^ likaså i Kimitto och Wichtis, hvarjemte arten då och då er- hålles vid Helsingfors (M. v. W.); Äschan tror sig hafva sett den i Gammelstads viken och Ekehom ägde ett exemplar från Esbo (d. 10 maj 1852); vid Saltfjärden vester om Pork- kala häckar fogeln enl. hr A. Hintze. Uti Säkylä är den skjuten om våren (enl. J. Sby), likaså af hrr Lydén åtskilliga gånger vid Kumo elfs tillflöden i Hvittis, ehuru arten äfven här är sällsynt; detsamma är fallet i Tyrvis och Karkku, men vid elfvens mynning är den alls icke sällsynt, ehuru den i följd af sin skygghet ej är så lätt åtkomlig (Grönfeldt). Enligt Kessler fin- nes den också i Olonetz-karelen *). Uti Kuopiotrakten är den ofta funnen under sträcktiderna (J. v. PF.j, men jemförelsevis sällan häckande, nemligen i Tuusniemi kapell (A. v. W.) och *) Lilljeborg och Meves funno deii vid södra stranden af Ladoga och Onega samt vid Archangel; arten går således längs Dvvina tenihgen nordhgt. 377 vid Räitiiä sjö, '/4 mil norr om Kuopio (skjuten i aug., Malm- berg)^ hvarjemte J, v, Wright anträffade ett par i ett litet träsk, Alanteenlampi, ^4 niil vester om Pieksämäki kyrka i maj 1859 (enl. Aschan). Invid G:la Karleby har arten blifvit skjuten af dr Aspelin och i Uleåborgs-trakten är den funnen häckande i Liminka socken (il/, v. W.)^ samt i Haukipudas vid Kal- menoja bäck (K. Hildén); år 1832 sköt \V. v. Wright en ungfogel ännu vid Haaparanta. — Nordligare torde den ej förekomma regelbundet, men är någongång vilseflugen er- tappad i Lappmarken*) t. o. m. på fjellen: hr Knohloch i Muonioniska meddelar, att ett par af denna art om somma- ren år 1859 sköts och tillvaratogs uppå fjellen mellan Kou- tokeino och Alten, samt blifvit tillsändt och undersökt af J. Wolley; det är sannolikt att de i sällskap med allor ut- sträckt sin färd så långt till Ijells. I förra hälften af maj synes den anlända till vårt land; tills vidare föreligga dock alltför få observationer för att säkrare bestämma tiden. Om hösten är en ung hona skjuten i Wichtis ännu den 14 oktober år 1840 (M. v. W.). Exemplar äro antecknade i våra samlingar eller af M. v. W. om våren : 1835 maj 20 Hfors 1852 maj 10 Esbo 1841 )) 15 Esbo 5> „ 17 Kyrk 1843 >j slutet Hfors 1854 ,, 1 Hfors 1846 5> 20 1858 )5 28 ,, 1847 5J början Kimitto 1859 >> ^ » 3) Underslägiet Anas L. s. sfr. (se sid. 265). 7. Anas b oschas Linn. (iräsaiid. Siuisorsa. Artm. Näbben bred, jemnbred och lång., med tänderna föga synliga^ endast längs en tredjedel af näbblängden; ving- spegeln blä^ stor, fram och baktill kantad med ett svart och ytter clerom med ett hvitt band; stjertpennorna 18 — 20. *) 1 svenska lappmarken är den fnnncn i Qvickjock. 378 Hane om våren: ljusgrå, vatfrad; hufvudet mörkgrönt skiftande- omkring halsen en Jivit ring^ kräfvan mörkt ka- stanjehrun- ryggen och ett band längs sidan af kroppen mörkbruna j de fyra mellersta stjertpennorna i spetsen cir- kelböjda framåt, mörka^ de öfriga hvitaj stjerttäckarne sam- metssvarta. Honan: ofvan mörkare inunder ljusare fläckig af sv art- brunt och gulbrunt eller ockragult. Längd: hanen kring 2 fot, honan något mindre. Benämningar. I svenska skärgårdarne: i vinterdrägt isand (-kål och -käling i Osterb, Schalin^ -bonde och -and på Åland); i sommardragt gräsand. — Finska, sorsa eller suorsa, heinä-sorsa, iso-sorsa; lautta-sorsa (Birkkala, Knorring); jää- och heinä-sorsa (Wiborg, Londén); puna- eller punajalka-sorsa (lappin., Fellman)\ selsinä (ryska lappm., Malmbg), hanki-sorsa, kirsi-sorsa, (lakla ?) (W. Nyl.). Beskrifning. Hane i vårdrägt. Näbben 2^2 — ^4 ^^^^^ lång, gulgrön (stundom nästan gul); benen orangeröda, med vanligen smutsigare simhud, iris mörkbrun. — Hufvudet och öfre delen af halsen skönt mörkgröna med skiftning af purpur och röd violett; nedanför på midten af halsen ett rent hvitt halsband eller ring, baktill afbruten af den bakom gråa, fint vattrade halsen; nedåt är denna framtill och på sidorna samt ned öfver kräfvan mörkt kastanjebrun med röd- violett anstrykning. Framryggen svartbrun, tjäderkanterna ljusare gulbruna; bakryggen, öfvergumpen och öfre stjert- täckarne sammetssvarta med skiftning af grönt och violett; undre stjerttäckarne sammetssvarta. Skuldrorna ljusgråa, fint vattrade med mörk färg, på den yttersta raden af fjädrar uppå en kastanjebrun botten, hvarigenom ett mörkbrunt band upp- kommer längs skuldran, hvilket bakut fortsattes på utfanet af de eljest hvitgulgråa inre vingpennorna; de inre skulder- 379 fjädrarne äfven på infaDet mörkbruDa. Handpenuorna svart- bruna med mycket smala, ljusare spetskanter och ljusare infan; den öfversta spegelpennan sammetssvart, de öfiiga skönt blåa med violett glans, ytterst med en smal livit änd- kant och derinnanför med en sammetssvart, hvarigenom ett hvitt och svart band uppstår bakom spegeln; framtill be- gränsas densamma äfven af ett svart och ytter derom af ett hvitt band, uppstående genom de sålunda tecknade yttersta vingtäckarne; de öfriga af dem äro vackert brunaktigt gråa utan ljusare ändkanter. Hela fogeln på sidorna och inunder utmärkt vackert och fint vattrad på ljusgrå eller hvitgulaktig botten; den snedt uppåt gående gränsen mot det svarta på öfvergumpen markeras af ett smalt hvitt band; stjertpen- norna 18—20, de (hos gamla hanen) nästan i full cirkel uppåt böjda mellersta stjertpennorna fullända prydnaden hos denna, niåhända af alla änder i verlden skönast teck- nade fogel. Orig. måln. och F. M. Anm. Hos en hane i F. M. framtränger underlifvets vattrade färgteckning pä bröstet högt upp mot den hvita halsringen, medan den rödbruna färgen synes blott på bröstets sidor. Hona. Näbben 2 74 — y.2 tum lång olivbrun eller grå- grön, nedåt vid roten äfvensom på käkkanterna rostgul; iris brun, benen tegelröda, med gulbrunaktig simhud. — Hela hufvudet och öfre delen af halsen på ljus grågul botten med svartaktiga längdfläckar, tätast på hjessan, som synes svart med ljusa fläckar, samt ett band från näbben genom ögonen ; en fläck på sidorna af hufvudet vid näbbroten, strupen och öfre delen af framhalsen ljust rödgula, ofläckade. På nedre delen af halsen blifva fläckarne hästskoformiga, men öfvergå på hela det ljusare underlifvet och sidorna af gumpen till längdfläckar, minst utmärkta på den ljusa buken. Uppå si- dorna af bröstet och på vingskylarne äro fjädrarnes inre 380 svartbruna del af den ljusa bottenfärgen delad genom en spolfläck) eller fjädrarne äro der innanför den breda ljusa kanten tecknade med ett svartbrunt band, bvars spets går ut till fjäderändan; uti de andra raderna hafva fjädrarne blott breda spolfläckar, hvilka, då de äro ordnade, bilda långa svartbruna band på kroppssidorna. Rygg och skul- dror svartbruna med breda, ljusa, gulbruna eller ocker- gula fjäderkanter, och på några af de bakre skulderfjädrarne med ljusa längdfläckar på utfanen ; vingtäckarne gråbruna med ljusa fjäderkanter och stundom derinom ett smalt svart band. Inre vingpennorna vanligen nästan som hos hanen, stun- dom på längden bredt bandade af svart och Ijusbrunt; spegeln såsom hos hanen, pennan öfver densamma blott utåt svart, annars gråbrun de följande äfven mörka utåt pennorna såsom hos hanen. Öfre stjerttäckarne med breda svartbruna spolfläckar, de undre ljusare, nästan hvitaktiga i spetsen, med smala dylika fläckar. Stjertpennorna med breda ljus- gulaktiga kanter, innanför fläckiga eller bandade af svartbrunt, Orig. måln. och F. M, Gamla hanen i sommardrägt liknar, i hast betraktad, både gamla honan och de unga änderna, men skiljes med liten vana lätt från hvardera. Hans färger äro i allmänhet mörkare än begge de förenämndas och hufvudsakligen mer gråbrun, än gamla honans gula och svartbruna färgteckning; dess kräfva har en vida starkare grundfärg. De yttre eller rättare nedre skulderfjädrarne äro mycket breda isynnerhet i utfanet och hafva der ofta *) en snedt gående, af mörkt spräcklig ljus tvärfläck. Vingskylarne, isynnerhet de bakre, som äro breda och tvärt afrundade, äro ofta vattrade och blott mot ändan bruna. Alla stjertpennorna äro raka och *j Detta är Hkväl ej fallet med exemplaret i F M- 381 hafva mera och renare hvitt, hvarigenom stjerten redan på af- stånd lyser hvit; bakryggen nästan svart. Färgteckningen på hufvudet enklare, men mörkare, isynnerhet kalotten och bandet genom ögonen; endast hakan är ofläckad, då deremot hos gamla honan och ungarne dessutom äfven strupen är det. De inre vingpennorna äro betydligt större och ljusare (ehuru icke så ljusa och spetsiga som i vinterdrägtenj och vingtäckarné mycket renare bruna. Näbben enfärgad, tem- ligen ljust gröngul (stundom med en mörk fläck ofvan); föt- terna vackert mönjeröda. F. M. och orig. målning. — Dess- utom skiljes han lätt genom sin betydliga storlek, samt för- råder sig säkrast, hastigt uppjagad, genom lätet hvilket ung- hanarne ännu icke lärt sig *). Anm. Hos oss börjar sommardrägteii anläggas i slutet af juni månad, i juli fällas ving- och stjertpennorna och förr än i november är icke den n^-a vinterdrägten fullständig, ehuru med dess påklä- dande börjas redan i september eller tidigare. Om gräsandens för- måga att dyka se Kuopio-traktens fogelfauna af /. v. Wright. Uti ungdrägten likna de unga gräsänderna ganska myc- ket gamla honan, men skiljas från henne genom mindre vackra och rena färger på fötterna och hela kroppen, samt säkrast af den mindre vane derigenom, att stjertpennornas skaft, liksom hos öfriga andungar, hafva afbrutna spetsar. Sinsemellan äro båda könen temligen lika tecknade; likväl har hanen en mörkare, nästan svart kalott och mörkare bak- rygg samt renare färg på vingtäckarné. Dundrägt. Hufvudets sidor, halsen och hela underlifvet vackert gula, hvilken färg på kinderna och bröstets sidor är så stark, att den öfvergår i rostgult; hufvudet ofvan, halsen baktill, ett streck från näbbroten genom ögonen och fogelns *) Så upptäcker man äfven de gamla hanarne af A. penelope och crecca, ehuru ingen af dem ofta låter höra sig under den tid de bära sin sommardräö-t. 382 hela ofvaiisicla samt vingen och yttre sidan af låren mörkt olivbruna, småningom öfvergående i den ljusa färgen på un- derlifvet; det genom ögonen gående, framtill smala bandet mörkast, på örontrakten baktill en mörkare fläck. Framom vingarne, som äro kantade af Ijusgult, går ett ljusare tvär- band, och bakom dem, äfvensom än längre bakut stå ljusa aflånga fläckar. Näbben nästan blygrå med gulaktig an- strykning; öfverkäkskanten, hela underkäken och nageln gul- bruna. Fötterna grågula med någon dragning i rödgulaktigt; iris brun. Anm. Hos den endast några dagar gamla nngen äro de ljusa par- tierna höggula, men förblekna småningom betydligt, liksom äfven de öfre kroppsdelarne. Detsamma inträffar äfven hos öfriga andungar och dunklädda fogelungar i allmänhet. Följande ljusa färgförändringar utaf gräsandhanen för- varas uti F. M.: Hane., skjuten i närheten af Helsingfors d. 12 maj 1845: hufvudet och halsen tecknade såsom vanligt, men nästan svarta, med obetydlig metallisk skiftning; ryggen, skuldrorna, vingskylarne och underlifvet ljusare än vanligt, mycket fint och otydligt vattrade; vingspegeln svart med otydligt violett och blåaktigt skimmer; öfre stjerttäckarne gråsvarta, de mellersta uppåtböjda stjertpennorna askgråa. Hane., skjuten vid ett träsk i Esbo socken i maj 1860: hufvudet och öfversta delen af halsen svarta med grön glans, men med hvita fjädrar strödda omkring näbben och på kin- derna; längs nacken förlöper ett rent hvitt band, som nedåt utbreder sig och till 17-2 tums bredd omsluter hela meller- sta delen af halsen, ända till halsringens vanliga plats; ving- täckarne, handpennorna samt spegelpennorna äro rent hvita med endast spår af blått på de 2 öfversta spegelpennorna; magen och undergumpen hvita med rostgult öfverdrag. (Tro- ligen en bastard med tam anka.) 383 Dessutom förefinnes en torvildacl anka, till färgen i färskt tillstånd öfverallt bländande livit med stark orangegul anstrykning isynnerhet på bröstet och buken; ben och näbb orangegula; fogeln hade blifvit skjuten omkr. den 21 janu- ari 1848 vid Esbo-Karlö (Stenskär), då redan alla inre och grundare vikar längesedan varit isbelagda (M. v. W:s anteckn.). Bland alla europeiska änder är gräsanden den mest utbredda och talrikast förekommande arten, äfvensom det mest eftersökta föremålet för sjöfogeljagt. Den häckar i största delen af norra hemisfären både i gamla och nya verlden, mest dock i de mellersta och nordliga länderna. Mot norden förekommer den ännu på Island och norra Grön- land, men saknas uti de på skog blottade nordligaste de- larne af Europa och norra Sibirien. För öfrigt kläcker den i Europa ända till Medelhafvet och några delar af norra Afrika, uti Sibirien ända till Kamtschatka samt i norra Ame- rika. — Arten öfvervintrar på Island och Grönland, men flyttar på fasta landet öfverallt der vattnen tillfrysa; den stannar sålunda qvar ibland redan vid Stockholms breddgrad, uppehåller sig året om i mellersta Europa, samt kommer i stora massor till Medelhafsländerna isynnerhet Grekland och Nildalen. Öfverallt i södra och mellersta delarne af vårt område före- kommer gräsanden talrikt allt efter tillgången på lämpliga lokaler. I skärgården finnes den i de inre fjärdarnes gräs- och vassrika vikar, äfvensom vid insjöar (Aschan)^ men und- viker deremot yttre skären och öppna hafvet. Uti norra delen af landet blir den allt mer fåtalig och saknas alldeles längs ishafskusten. — Ännu vid Uleåborg (Br, Nyl.) och Ka- jana (Myrn) är den allmän, men i mindre grad i Pudas- järvi (Brdr)j i norra ryska Karelen finnes den (J. Shg) här och der t. ex. vid Wigsjön. M. v. Wright fann den väl 384 ej vid Tengeliö år 185G, meii arten förekommer dock högre upp i Toriieå elfdal, ty W. v. Wright säger (1832), att dess nordliga gräns går ungefär vid Kieskis gästgifveri (67" 15'), ehuru spridda individer någongång framtränga ända till Enontekis; från detta kapell anföres den äfven af Grape (år 1803, liksom den äfven uppgifves från svenska grannsocknen Kaaresuanto af Malm) och i Muonioniska är den icke heller allmogen obekant. Uti Kemi floddal är den af landssekre- teraren K. Hildtn anträffad häckande ännu vid Mokko gästgifveri vid Kittinenjoki. Afven norr om vattenskilnaden har man erhållit den: förutom de fall från Enare och Uts- joki, som äro upptagna bland de klimatologiska iakttagel- serna för åren 1846 — 49 är ett par antecknadt i Enare af Malm och i samma socken en ungkull den 10 aug. 1829 af Fellman^ hvilken äfven uppgifver sig hafva sett arten ännu i Utsjoki. I ryska lappmarken är gräsanden sällsynt inom skogsregionen *), iakttagen vid Kantalahti och Sonostrow af Sahlberg och Malmherg; Middendovff säger, att den var icke allmän till 68*^, hvilken uppgift efter all sannolikhet måste hänföras till de af honom besökta inre och skogiga delarne söder om Imandra; arten torde nemligen lika litet förekomma längs de af honom besökta skoglösa kusterna som öfver hufvud taget vid Rysslands och vårt områdes norra kuster '^'*) ; i halföns inre kan den deremot förefinnas, ehuru vi ej känna till det med visshet. Rörande denna allmänt kända fogels lefnadssätt hän- visas till de talrika redogörelser, som derom blifvit offentlig- gjorda i andra arbeten och för våra förhållanden särskildt till J. v. Wrights Kuopiotraktens fogelfauna (s. 42 ff".). Föl- *) Vid Archangel är den allmän (Lilljeborg, Meves). **) Schrader omtalar i\idn alldeles icke. 1 Norge går den endast till Tromsö och sparsamt till Ostrinmarken (Collett). 385 jande anmärkningar meddelade af C. A. Aschan torde likväl bär böra erbålla plats: jjcke alla banar slå sig tillhopa ruggningstiden, ty man påträffar ofta enstaka individer bär ocb der; ej heller fälla alla redan i juli sina vingpennor, ty jag bar ännu i medlet af augusti kommit öfver enstaka exemplar med blott blod- pennor i vingarne. — Vid minsta fara trafvar modren åtföljd af ungarne upp på land i gräset på ängarne eller gömma de sig i buskar ocb skogsbackar, bvarföre man föga ut- rättar med dem något utan hund; om lokalen är en mindre holme eller smalare landremsa gå de öfver till andra sidan till sjön. Stundom kan man få se honan åtföljd af späda ungar stadd på vandring upp i skogsbackarna, antingen de då nyss blifvit kläckta ocb föras ned till sjön eller eljest promenera i det gröna. Så länge de icke äga fullkomlig flygförmåga, uppehålla sig ungarne om dagarne helst på land, samt äro aftnar och morgnar ifrigt sysselsatta med att söka sig föda. Efter det de blifvit flygfärdiga, kunna de om dagarne sitta sofvande på tufvor och gungfly, så att man kan passera några famnar förbi dem. Detta inträffar i synnerhet sedan det lidit något mot eftermiddagen och solen bäddar varmt. Sedan de blifvit fullvuxna gå de om nätterna gerna upp i korn och hafreländerna, ännu senare om hösten åstadkommande t. o. m. icke ringa skada på skylarne och stackarne. När blåbären mognat gå de äfven gerna efter dem upp i skogsbackarne. I vissa socknar t. ex. Kiuruvesi (Luupue sjö), Pielavesi m. fl. är gräsanden jemte bläsanden och krickan föremål för en lönande och man kan säga mör- dande jagt från allmogens sida. Ett oeftergifligt vilkor vid dessa jagter är lugn väderlek, emedan man då af gräsets, vassens och säfvens rörelse, kan se hvart den dykande fogeln tager vägen. Vanligen vandrar härvid en person, åtföljd af 25 386 hund, längs stranden och kör ut foglarne samt plockar upp dem, som hunden bitit ihjäl, medan tvenne andra i båt an- sätta foglarne på sjön; den ena framskuffar båten och den andra ger akt på gräsets rörelse och fogelns kurs samt ger honom dödsknäppen med åran, ty många skjutas icke. Är vattnet ej djupt vadar man dessutom ut från båten och un- dersöker misstänkliga gräs- och vassruggar samt ihjälslår foglarne på samma sätt genom ett slag med flata åran. De foglar, som undkomma första gången uppsökas en andra och tredje gång, så att sannerligen ej många undkomma förö- delsen. Dessa jagter företagas från omkring den 20 — 25 juli och räcka in i augusti så länge icke flygga foglar finnas. Sitt bo tillreder gräsanden stundom nära sjöstranden, stun- dom ganska långt upp i skogsbackar; ofta är det beläget öppet på en tufva eller bland ris och dylikt. Det påträffas vanligen i medlet af maj (t. ex. 1852 den 15 maj), men stundom äfven mot slutet af månaden samt innehåller om- kring 9 ägg. I Kuopiotrakten kläcktes ungarne i ett bo år 1869 den 12 — 13 juni, d. v. s. 6 dagar förr, än isen sköt i Kallavesi. I början af augusti äro ungarne vanligen flygga, ehuru äfven då kan påträffas någon kull med endast half- vuxna ungar. Foglarne qvarstanna i Kuopiotrakten vanligen till slutet af oktober". Gräsanden anländer om våren vanligen mycket tidigt, någongång senare *) allt efter som första öppna vatten blir tillgängligt, och sålunda redan någon tid förr, än vatten- dragen i sin helhet afkasta istäcket. Till de olika delarne af landet anländer den ungefärligen på följande tider. *) Enligt M. v. Wrights daganteckniDgar skulle medelankomst- dagen för Helsingfors bli den 17 april; likvisst anlände den t. ex. år 1839 först den 5 maj. 387 Åland i slutet af mars eller början af april. Södra Finland t. o. m. Sav. & Kar. d. 13 — 24 april. Österbotten d. 27 april — 3 maj. Norra inre Lappmarken medlet af maj. Bortfärden sker under loppet af oktober månad, nem- ligen enligt medelberäkning från nordligaste delen af landet i början, från mellersta under medlet, och från södra delen i sista veckan af månaden ; under mildare vintrar stannar den qvar vida längre och på enstaka ställen har den anträffats långt in på vintern: åren 1846 och 1847 (klim. iaktt.) i de- cember, och år 1848 i februari (Helsinge, M, v. PF.), hvarförutom hr Fr. Linder den 20 jan. 1866 insände ett exemplar från Lojo, hvilket påtagligen stannat qvar der- före, att dess ena vinge var skadad i leden (M. v. W); li- kaså anträffades en enstaka hona vid Mjölö nära Helsingfors år 1873 ännu den 31 januari. Deremot skola gräsänder enligt meddelande af do c. J. Krohrt^ hvarje vinter, som ej är alltför sträng, anträffas vid öppna källdrag i trakten af Wiborg. Gräsanden är liksom alla andra änder fridlyst från och med dess ankomst (el. redan d. 15 mars) till och med d. 14 juli. Anas strepera Linn. Snatterand. Artm. Näbben medelmåttigt lång och bred^ nästan jemnhredy dess tänder synliga längs ^/^ af näbblängden; vingspe- geln hvit, fram och nedtill infattad med svart, ofvan med grått; stjertpennorna 16, de mellersta något mer tillspetsade och längre än de andra. — ( Underst. Chaulelasmus Gray.). Hane: vattrad öfver större delen af kroppen; vingtäc- karne bruna. 388 Hona: nästan af gräsandens färgteckning; underlif- vet hvitt. Längd: hanen 20 t., vingbr. 35 — 36 t., honan något mindre. Beskrifning. Hane om våren. Näbben helt svart, två tum lång; fötterna orangeröda med svartaktig simhinna. Hufvudet och öfre delen af halsen på ljusgrå botten tecknad med små svartbruna fläckar, tätast på den i rostbrunt stö- tande hjessan samt på bakhalsen; nedre delen af halsen äf- vensom frambröstet gråsvart med smala hvita, bågformigt förlöpande tvärband, som på frambröstets sidor äro utdragna i vinklar mot spetsen och på underlifvet tilltaga så, att buken är hvit med orediga mörka fläckar. Rygg, skuldror äfvensom vingskylarne på svartgrå botten vattrade med fina hvita linier; de minsta vingtäckarne gråa med ljusa ändkan- ter, de mellersta mörkt brunröda och de största svarta, bil- dande framför vingspegeln ett svart tvärband. Handpennorna mörkbruna, på infanet ljusare; de första armpennorna af de största vingtäckarnes färg, bilda under vingspegeln en svart kant; spegeln hvit; de deröfver liggande inre vingpennorna gråbruna. Bakryggen brunsvart med ljusare fjäderkanter, öfre och undre stjerttäckarne rent svarta; stjertens pennor 16, brungråa med ljusgråa kanter. F. M. De yngre hanarne hafva i allmänhet ej så lifliga färger som de äldre, isynnerhet på vingtäckarne. Honan liknar i hög grad gräsandens, men skiljes genom den hvita vingspegeln. — Hjessan svart med grönaktig glans; ett streck genom ögat, äfvensom halsryggen svartaktiga; pan- nans, hufvudets och halsens sidor rostgråa, beströdda med svartbruna punkter; hakan hvitgrå. Öfre kroppsdelarne svart- bruna med rostgråa fjäderkanter och rostgula, ofta bågiga tvärfläckar, bredast längs skuldrorna; underhalsen, bröstet 389 och kroppssidorna rostgulaktiga med stora, dels halfmån- formiga, dels pillika svartbruna fläckar. Gumpen och stjert- täckarne af kroppssidornas färgteckning; underlifvet rent hvitt. De öfre små vingtäckarne gråaktiga, de nedre bruna med hvitgråa och rödaktiga vågstreck. Den hvita spegeln bildas af tre vingpennors ytterfan. Meves och Z. M. Hanen i sommardrägt. Den i öfrigt svarta näbben är nu rostgulaktig nedåt käkkanterna och der utmärkt af små svarta fläckar; hufvudet och öfre delen af halsen på grågul botten tätt beströdd med små mörka fläckar, ett band öfver ögonen, kinderna och strupen ljusare grågula; framrygg och skuldror svartbruna med ljusare fjäderkanter; sidorna af kräfvan och vingskylarne mera kastaijjebruna, fläckiga af svartaktigt; underlifvet nästan hvitt med små mörka fläckar. Bakrygg, öfvergump och öfre stjerttäckare nästan enfärgadt brunsvarta; undre stjerttäckarne nästan hvita. Vingarne såsom i vinterdrägten, men de innersta vingpennorna nu svartbruna. Naumann. Hanens första fjäderdrägt har mycken likhet med honans ofvan beskrifna, men färgen är mindre ren, stötande i sot- brunt, fläckarne mindre och derföre tätare; på de långa skulderfjädrarne saknas tvärfläckar; vingtäckarne mer eller mindre brunröda; stjertpennorna svartgråa med afbrutna spetsar. Meves. Dundrägt. Näbben i färskt tillstånd, ofvan olivbrun, vid kanten och inunder vaxgul; benen brungröna med blek- gul kant längs tårna. Dunets färg liknar den hos gräsanden men alla ljusare partier äro större än hos denna. Färgen på öfversidan olivgråbrun, mörkast på hjessan; de vanliga 4 fläckarne på ryggen och den inre vingkanten gula; under- sidan och kinderna svafvelgula med ockragul anstrykning på 390 bröstet; det mörka strecket genom ögat mycket smalt; det gula öfver ögat mycket bredt. Meves (1871). Liksom skedanden tillhör också snatteranden mera tem- pererade nejder, men dess häckningsområde har ej en så stor utbredning som dennes åt vester och norr. I England och Holland finnes den endast sparsamt kläckande, ymnigare i Danmark och på nordtyska låglandet, ställvis i södra Sve- rige ännu i Upland, på Gotland och i Östersjöprovinserna; vidare i Ungern och mellersta samt södra Ryssland, genom hela södra Sibirien till sydkusten af Ochotska hafvet. Afven i Nord Amerika är den utbredd. — Arten flyttar mest längs floderna, men äfven utmed kusterna. Om vintern besöker den talrikare Holland och Frankrike, samt går ända till n. v. Afrika, uppehåller sig i Medelhafsländerna, omkring Svarta och Kaspiska hafven, kommer i mängd till Nildalen samt finnes i Indien; den är äfven funnen vid Ochotska haf- vets kuster. Nordliga gränsen för artens förekomst går, så vidt man för närvarande känner, nedanom *) vårt område och fogeln kan alltså ännu icke anses verkligen tillhöra vår fauna. Likväl har den ertappats här en gång: i maj månad år 1861 köpte mag. C. A. Aschan från en skärgårdsbåt i Helsingfors hamn en fjolårig hane i vårdrägt; ex. förvarades en kort tid i högre elementarskolans fogelsamling, men öfverlemnades sedermera genom byte till finska museum (M. v. W.J. Flere exemplar känna vi ej. Anm. Om denna art säger Schrader „kommt selten, jedoch auch briitend in Lappland vor". Det är ingalunda omöjligt att något exemplar kunnat komma vilse ända hit, men då S. ej uttryckeligeu *) I Östersjöprovinserna förekommer arten, Fischer uppger den från Petersburger guvern., Meves fann den på Ladogakanalen och ända till Archangel har fogeln förvillat sig längs Dvina. 391 omtalar någon skjuten fogel och uppgiften i öfrigt synes ganska sväfvande kan utg. ej annat än anse den som en ofrivillig reminis- cens af S. från hans sydligare fädernesland ; uppgiften är sedan dess upprepad af andra, men af ingen konstaterad och strider dessutom emot artens allmänna utbredning; det är ej heller kändt att arten skulle tillhöra Norges fauna. Snatteranden uppehåller sig i allmänhet på dylika ställen som gräsanden och är mycket skygg; möjligtvis kan den upptäckas på något ställe i landets södra delar, förbisedd i följd af sin likhet med gräsanden; sådant har förhållandet varit t. ex. i Sverige. Anas fal c ar i a Pall. Praktand. Artbeskr: Näbben jemnbred, längre än tarsen; vingspegeln nedtill svart, upptill grönaktig^ glänsande. Hane om våren: hufvudet mörk- grönt glänsande^ med ett rödbrunt hand från pannan längs hjessan och en rik fjädertofs i nacken', halsen hvit, med en svart ring på midten ; hela fogeln vattrad, of van fnt, inunder gröfre; innersta vingpennorna svarta och hvita, smala och långt nedhängande i en half cirkel; på skuldran en svart fack. Kona.: fäckig af svartbrunt på rostgul botten, liksom honan af stjertanden, men olik denna genom sin stora svartgröna vingspegel. Längd: 19—20 tum. Praktanden häckar i nordöstra Sibirien och flyttar genom östra Asien, men har tvenne gånger ertappats vilsekommen till Europa, vid Neusiedler sjön och vid Skellefte i norra Sverige om våren. 8. Anas penelope Linn. Blåsand, brunnacke. Haapana. Artm. Näbben kort., af underbenets längd., mot spetsen nästan smalare; stjertpennorna 14. — ( Underslägtet Mareca Steph.). Hane om våren. Vingspegeln grön; kroppen grå, vatt- rad; vingtäckarney underlifvet och sidorna af gumpen hvita; hufvudet vackert gulbrunt med en hvitgul bläs från näbben ända upp på hjessan; kräfvan liffärgad. Näbben ljusblå med svart spets., benen grågulaktiga. 392 Hona. Vingspegeln svartbrun eller spräcklig af möV- kare och ljus färg; totalfärgen rostgrå, småfläckig på hufvud och hals; rygg och skuldror svarthruna med rostgråa eller rostbruna fjäderkanter; på kräfvan och sidorna är den mörka delen af fjädrarne ljusare än på öfre kropp sdelarne, buken rent hvit eller med rostgul anstrykning. Näbb och ben nästan såsom hos hanen. Längd: kring 1 fot 8 tum, honan något mindre. Benämningar. Förutom ofvanstående allmänt begag- nade namn uppgifvas: vriand (Åland enl. Bergstrand); — viusorsa, värrä och vikiö (W. Nyldr), Beskrifning. Gammal fogel om våren. Näbben af 1^-% tums längd, till färgen mycket ljusblå (himmelsblå) med skarpt begränsad, svart spets; ögonringen brun; benen gråa med dragning i gulaktigt, (men ingalunda i grönt såsom man stundom ser uppgifvas) med svartaktig simhud. — Hela huf- vudet med undantag af den mer eller mindre rent hvitgula bläsen, på pannan och hjessan, likasom äfven öfre delen af halsen af en skön, mild gulbrun färg, vanligen mörk på strupen och omkring ögonen, som närmast inunder begränsas af ett hvitgulaktigt band. Nedre delen af halsen framtill och kräfvan af en vacker, ljust rödgrå färg med öfverdrag af violettaktigt, eller äro fjädrarne gråaktigt gulbruna med kanter af förstnämnda färg. Nacken, framryggen, skuldrorna och vingskylarne skönt vattrade af temligen mörk färg på hvitaktig botten; bakryggen och öfvergumpen mycket fint vattrade på hvit botten och med ljusare färg. Öfre och undre stjerttäckarne sammetssvarta, de öfre längsta med bred hvit kant på infanet; stjertpennorna 14, svartbruna, på ut- fanet kantade med ljusare färg. Handpennorna af stjert- pennornas färg; de fyra innersta vingpennorna på utfanet sammetssvarta, kantade af rent hvitt, på det inre ljusgråa, de 393 två yttre med ett hvitt streck utmed spolen; den 5:te, ofvan spegeln belägna, pennan med hvitt utfan, spegelpennorna gröna, vackert glänsande och med breda svarta spetsar; deras närmaste täckare med sammetssvarta spetsar, så att spegeln fram och baktill har ett svart band samt ofvan ett hvitt. Yingtäckarne rent hvita, med undantag af de små på framdelen af vingleden, hvilka äro gråa med ytterst fin vatt- ring af hvitt. F. M. och orig. måhi. De hvita vingtäckarne bilda längs vingen ett hvitt längd- band som bakåt fortsattes genom den hvita pennan ofvanfÖr spegeln. Hona. Näbben dunklare blå än hos hanen; ögonring och ben likasom hos denne. Hufvud och hals på ljust rost- gul botten tätt beströdda med nästan rundaktiga fläckar på en del ställen; kinderna ljusare, hakan ibland temligen ljus och strupen nästan ofläckad; på kräfvan, sidorna af bröstet och kroppen äro fjädrarne rostgråa eller rostbruna med breda ljusare fjäderkanter och derinom vanligen ett mörkare tvärband. Ryggen, skuldrorna och inre vingpennorna svart- bruna med kantning af rostbrunt på de nyare fjädrarne, men mera grått på de gamla. De inre vingpennorna på utfanet fläckiga och spräckliga af svart; 5:te pennan hvit (men ej så rent som hos hanen); spegelpennorna svarta eller svartbruna med ljusa kanter och något spräckliga mot spetsarne. Ving- täckarne mörkt gråbruna, de större med hvita, de mindre med gråbrunaktiga kanter. Bakryggen och öfre stjerttäc- karne lika med ryggen, de undre med bredare hvitaktiga kanter; gurapsidorna fläckiga af hvitgrått och brunaktigt. Stjertpennorna svartbruna med rostbruna, utåt med hvitak- tiga kanter. Buken mer eller mindre rent hvit. F. 31. och orig. måln. 394 Om våren hafva den slitna drägtens fjäderkanter på ryggen och kroppssidorna en mer gråaktig färg; bröstet, vingskylarne och gumpsidorna äro äfven ljusare gråbruna. Gammal hane i ren sommardrägt. Näbben mindre lif- ligt färgad än om våren. Hela hufvudet och öfre delen af halsen på en vacker gulbrun (ljust kastanjebrun) botten tätt beströdda med små svartaktiga fläckar, hvilka på örontrakten bilda bågformiga, oregelbundna tvärband, på pannan tydli- gare nästan längdfläckar, på hjessan samt kring ögonen tätast stående, hvarigenom dessa delar synas något mörkare; de mörka fläckarne på hufvudet hafva gcön glans. Hakan mycket fint fläckad eller prickad; nedre delen af halsen otydligare tecknad isynnerhet baktilL der färgerna mera sam- mansmälta; kräfvan och sidorna af bröstet hafva en ännu starkare gulbrun färg, med i spetsen smalt, nästan hvitgrått kantade, inåt svartbruna fjädrar; de tvärt afrundade ving- skylarne dylika, men starkare kastanjebruna, med smala, vattrade eller fint spräckliga ändkanter och inåt svartbruna fjädrar; midten af kräfvan och bröstet samt buken rent glän- sande hvita. Undre stjerttäckarne svartbruna (eller s vart- brunt fläckade, så att blott det yttersta af fläcken blir synlig) med bredare rent hvita kanter, midt inunder otydligare teck- nade; de öfre nästan lika, men med grågulbruna kanter och ljusa tvärfläckar. Sidorna af gumpen mörkt brungråa med ljusare fjäderkanter och flere fint vattrade tjädrar, äfvenså bakryggen, men med några sådana fjädrar inblandade. Hela framryggen, de främsta skulderfjädrarne ända något ned på kräfvans sidor fint vattrade, med inblandade grågult kan- tade, svartbruna fjädrar, de öfriga skulderfjädrarne rent svart- bruna med breda kastanjebruna (starkt gulbruna) kanter, flere med ett afbrutet tvärband af samma färg, några af dem inåt vattrade på mörkare botten, andra åter i nedersta raden 395 öfverallt ordentligt vattrade och slutligen den innersta, längst bakut belägna, spetsiga skulderfjädern ljusgrå, i utkanten vattrad af hvitt. Stjert och vingar såsom i vårdrägten. De innersta vingpennorna, som dessutom hafva afrundade spetsar, äro i utfanet sammetssvarta, i infanet mörkare gråbrun- aktiga, samt sakna de hvita spolarne, som äro utmärkande för vårdrägten, i hvilken de dessutom äro tillspetsade och alldeles ljusgråa i infanens spetsar. Ögonring, näbb och ben såsom om våren. F. M. (skjuten vid Kuopio den 20 aug. 1848 af F. v, Wright) och orig. måln. Uti finska samlingen står en gammal hona i ruggning (i det stadium då handpennorna förlorats), skjuten vid Kuopio den 26 juli 1848, hvilken är alldeles olik den gamla honan i allmänhet. Den har i sin nya drägt följande utseende: Färgteckningen är i allmänhet lika starkt gulbrun som hos hanen i sommardrägt, men skiljer sig genom några olik- heter; l:o saknas alla vattrade fjädrar, 2:o äro vingtäckarne svartbruna med breda hvita kanter, de yttersta icke svarta i spetsen, utan mörkgråa med en fint spräcklig ändkant; äfven spegeln är rent svartgrå och dess pennor med fint spräck- liga hvitaktiga ändkanter. Fläckarne på hufvud och hals glesare och utdragna på längden, men med grön glans på hufvudet; undre stjerttäckarenas fläckar mer gul- än svart- bruna och de hvita ändkanterna mindre markerade. Månne en steril hona? Uti samlingen förvaras äfvenledes en hona (skjuten af mag. Aschan .vid Helsingfors den 5 maj 1860, med vingspe- geln grön såsom hos hanen. — Likaså finnes här en ung hane (skjuten d. 4. sept 1847 vid Kuopio), som har ving- spegeln framtill metalliskt grön och några vattrade fjädrar bland de bakre vingskylarne, sådana som hos hanen i vinter- drägt. Ännu en ung hane (fr. Helsingfors den 18 okt. 1866) 396 har viDgtäckarne fläckade af Ijusgrått och hvitt, de öfre nästan jemnt brungråa, frararyggen brungrå med otydlig ehuru märkbar hvit vattring och vingspegeln rent grön såsom hos gamla hanen; äfven handpennorna hafva en märkbar grön skiftning. — Det synes sålunda som skulle gamla hanens utmärkande färgteckning ibland uppträda till någon del redan hos ungfoglarne innan första vintern, äfvensom hos honan. Ungdrägten skiljes lätt från de gamla foglarnes deri^ genom, att den svartaktiga färgen på spetsen af den dunk- lare blågråa näbben icke är skarpt begränsad, utan små* ningom försvinner. Från gamla honan afvika ungfoglarne äfven derigenom, att denna (liksom ganska ofta gräs- och stjertand honan) nästan alltid har blandade äldre och nyare fjädrar isynnerhet på frararygg och skuldror. Gamla hanen skiljes ännu lättare genom sina snöhvita vingtäckare, hvilka den unga hanen icke erhåller förr, än då han föl- jande året (i slutet af maj) anlägger sin första sommardrägt, ehuru han i öfrigt redan under första vintern fått de gamlas vinterdrägt (jmfr ofvan). — De olika könen skiljas knappt från hvarandra, om icke derigenom, att hanen har en mer enfärgad framrygg, nemligen mörkt gråbrun med ljusare, mer gråaktiga ändkanter, som småningom öfvergå i den mörka färgen, samt innanför denna ett smalt, finspräckligt, brunaktigt tvärband, som mot halsroten blir ljusgulaktigt, äfvensom der- igenom att de innersta vingpennorna äro smalare kantade af hvitt, hos honan åter bredare kantade med ljust gulbrun- aktigt. Vingspegeln är hos begge könen svartaktig, stundom mer eller mindre grön hos hanen (jfr ofvan). F. M. Dundrägt. Hufvudet ofvan svartbrunt, i öfrigt jemte baksidan af halsen starkt gulbruna, lifligast mellan näbben och ögat; strupen och framhalsen ljusgulaktiga; kräfvan mer grågulaktig. Hela underlifvet smutsigt hvitgult; kroppen ofvan 397 mörkt olivbrun, tecknad med ljusa fläckar, en på sidorna af gumpen, en annan snedtstående bakom den i kanten ljusa vingen. Iris Ijusbrun, näbb och ben blygråa med svartak- tiga simhinnor. F. M. Anm. Den ofvan beskrifna dunungen, som ännu är temligen liten, har blifvit tagen i Lappmarken, men är icke så väl bevarad, att en i allo fullständig beskrifning derefter kan göras. Näbb och ben äro beskrifna efter en annan något större unge, hvilken jag hade lef- vande i Kuopio, och som redan hade skuldror och kroppssidorna samt buken fjäderklädda. Den sistnämndes färger äro blekare såsom vanligt hos äldre ungar; begge förvaras i F. M, (M. v. W.) Häckande förekommer bläsanden uti nästan hela norra delen af Europa och Sibirien (ända till 70^ n. br.) från Island till Kamtschatka, men saknas i de högarktiska kust- trakterna *) ; mot söder kläcker den i Skotland, ställvis i Danmark, Holland och några delar af norra Tyskland, i Ryss- land måhända något sydligare. — Arten flyttar längs såväl kuster som floder i mängd. Om vintern uppehåller den sig redan i England och södra Sverige, mycket talrikt i olika delar af mellersta och södra Europa och i största mängd i norra Afrika, isynnerhet Egypten; i Indien öfvervintrar den också, samt kommer från östra Sibirien till Japan och Kina. — Tillfälligtvis är arten funnen i Nord Amerika, der den eljest representeras af en skild form, Anas americana Gm. Hos oss häckar den i alla delar af landet, ehuru tal- rikast i de nordliga och mellersta; den är en af våra all- männaste andarter. — I hela lappmarken finnes den mycket talrikt ända till Utsjoki (Fellm.) och går längs Pasvik elfven ända till Ishafskusten (Malm) samt i Enontekis till Mukka- järvi och Kilpisjärvi (W. v. W., Sbg & Pn); Middendorff uppgifver den likvisst vara sällsynt omkring lappska halfön, *) Under flyttningarne kommer den äfven hit {Heuglin, Waigatsch on, Ibis 1872 s. 60—65), likasom till lappska halföns kuster. 398 antagligen finnes den likväl ymnigare i det inre landet, men ned- stiger endast undantagsvis längs vattendragen; Sahlherg och Malmberg funno den vid Kantalaks. Uti alla delar af Öster- botten häckar den likaså allmänt, äfvensom i norra Savolaks och ännu uti Hvittis (Lydén) samt de södra delarne af östra Finland, Nyslottstrakten (Linclf.), Ladoga Karelen {Bachn.^ Tgstr.) och ryska Karelen (J. Sbg). Sällsyntare förekommer den deremot häckande uti Kankaanpää (Sandberg) och den sydvestra delen af vårt land, i Björneborgstrakten (Grönfeldt), Yläne (J. Sbg), på Kakskerta (E. J. Bff) och i Nyland (i¥. v. W.). Från Åland anföres arten af Bergstrand, dock utan uppgift om den häckar derstädes. „ Brunnacken är således en af våra allmännaste änder, men om den är allmännare än gräsanden är svårt att afgöra, åt- minstone tyckes gräsanden bättre kunna bevara sina ägg mot kölden än brunnacken. Alldenstund denna lägger sina ägg något senare än gräsanden, eller ännu i början af juni*) kan det nemligen inträffa, att om slutet af april och förra hälf- ten af maj varit varma, men senare hälften af maj kall, man icke finner någon särdeles brist på gräsänder, då deremot brunnacken uppträder fåtaligt, emedan gräsänderna under den senare kalla delen af maj allaredan rufva sina ägg, då der- emot brunnackens förderfvas af kölden. Till lefnadssättet liknar brunnacken mycket gräsanden; hvad J, v. Wright yttrar om dennas förmåga att dyka såsom fullvuxen gäller till någon del äfven brunnacken och krickan, t. ex. att den dyker undan skottet. Brunnacken flyttar bort något tidi- gare och infinner sig redan mot slutet af september i skär- gården, der han slår sig ned i gräsrika tjärdar till någon tid. *) Den 12 juni 1866 anträffades i Nyland 7 st. något legade ocli den 3 juni 1870 i Maaninka 9 st. färska ixg^. {Å.) 399 Emellertid kan man äfven i Kuopiotrakten ännu i början af oktober få se några stycken, äfven om snö redan fallit, såsom fallet var år 1871". (Meddelat af konr. C. A. Aschan.) Under min några dagars vistelse i Torneå i slutet af juni år 1856 observerades aildagligen söderut flygande floc- kar af brunnack-hanar; det synes deraf, att dessa foglar för sin sommarruggning besökte andra trakter (kusten), än dem honorna valt för sin häckning. Uti Skand. Fauna omtalas det skarpt hvisslande, men särdeles behagliga läte, hvilket hanen af denna fogel oftast under flygten låter höra, isynnerhet under aftnarne och nätterna på den tid då honan börjat värpa och således Öf- Yergifvit honom emellanåt. Han flyger då orolig omkring, slår ned på en lugn fjärd, hvisslar några gånger, flyger upp igen o. s. v. under den tid han måste vara skild från sin maka. Kärleken makarne emellan är hos denna art mycket stark. Brunnacken är äfven annars till sin natur en sällskaplig fogel, som icke gerna trifves ensam, hvarföre hanarne också af denna art slå sig tillsamman sedan ho- norna börjat rufva och ströfva sålunda omkring ännu i slutet af juni, ofta åtföljda af några honor hvilka förmodligen blif- vit obarmhertigt plundrade på sina ägg. Efter denna tid draga de sig afsides och ikläda sig sin vackra sommardrägt; först i september ser man åter gamla hanen hos ungkullen, hvilken modren lemnat åt sitt öde för att sjelf få rugga ostörd i augusti. De gamla hanarne flytta från oss i full som- mardrägt, såsom fallet är äfven med krickanden och stjert- anden; icke heller få de unga hanarne sin vinterdrägt förr än senare under loppet af vintern. Bläsandens ankomst till vårt land infaller några dagar före isens afgång från vikar och fjärdar, eller så snart mindre 400 ställen med öppet vatten yppas. Den erhålles uti Helsing- forstrakten omkring den I maj. Ur M. v. Wrights daganteckningar sammanställas här följande data: Första bläsänderna antecknades 1826 1 maj Haminanlaks 1846 21 apr. Hfors 1830 6 „ „ 1847 8 maj 1833 8 „ Hfors 1850 23 apr. „ 1838 29 apr. „ 1853 1 maj 1839 5 maj .. 1856 18 „ 1840 5 „ „ 1862 början af maj Hfors 1841 1 „ Esbo 1865 7 maj Hfors. 1845 20 apr. Hfors. Efter det arten år 1830 infunnit sig vid Haminanlaks den 6 maj, anträffades nästan fuUgåugna ungar i äggen den 14 juni; den 7 sept. hade en gammal hane ännu full sommardrägt och ännu den 3 okt. ob- serverades arten på stället. Ar 1838 infunno sig dit stora skaror, gamla och unga, i början af sept. likaså till Uskeia år 1844 den 19 sept.; åren 1839 och 1844 erhölls arten vid Helsingfors ännu den 13 november; 1859 fanns den här ännu i oktober. 9. Anas acuta Linn. Stjertaad. Jouhisorsa. Artm. Näbben längre än underbenet^ måttligt bred^ mot spetsen något bredare j tänderna icke synliga; stjert- pennorna 16. — (Underslägtet D af il a Leach). Hane om våren: grå vattrad, med grön vingspegel; huf- viidet gråaktigt, gulbrunt; nacken och bakhalsen sammets- svarta; framom detta ett smalt hvitt band, som nedåt utbreder sig öfver halsen, midten af bröstet, hela underlifvet och si- dorna af gumpen; de bakre långa skulderfjädrarne svai^ta, kantade med hvitt; mellersta stjertpennorna mycket långa, smala och svarta. Hona: spräcklig och fläckig af svartbrunt och rostgiilt eller gulgrått; inunder ljusast och svagast fläckad. Längd: 2 fot och deröfver, stjerten oberäknad; honan något mindre. 401 Benämningar. Svenska: spjutand (-bonde och -and) på Åland {Bergstrand^ Klåfskär Sievers^ Kökar); stråand i österb. kustsocknarne enl. Alcenius. — Finska: jouhisorsa (öfver hela landet) jouhihäntä; purstosorsa, plikkisuorsa (W. Nyldr). Beskrifning. Hane om våren. Den vackert formade näbben frän munvinkeln 2^-78 toim lång, till färgen ofvan all- deles ljusblå, nedtill vid roten samt framåt på käkkanten och längs hela näbbryggen rent svart; iris brun*); benen gul- aktigt blyfärgade med svart simhud. — Hela hufvudet ända något ned på halsen rödgråaktigt eller gråaktigt gulbrunt, ofvan mörkast och isynnerhet der med ljusa fjäderkanter; ett band genom ögonen ljusast; baktill skifta hufvudets fjädrar i grönt och kopparrödt. Öfre delen af den smala halsen bakom sammetssvart, hvilken färg småningom öfvergår i den fint vatt- rade nedre delen af bakhalsen; på hvardera sidan om det svarta bandet går i nacken ett annat skarpt begränsadt, rent hvitt, hvilket nedlöper smalt, omgifver nedtill halsens bruna färg, samt derefter intager hela framhalsen, dess sidor, midten af bröstet, buken och gumpsidorna; dessa sistnämnda hafva vanligen ett vackert ljust ockragult öfverdrag. Hela fram- ryggen, främre delen af skuldrorna och kroppssidorna skönt vattrade af mörkt gråbrunt på en ljus, något i gulaktigt dra- *) Naumanns uppgift om färgen på ögonringen hos stjertanden öfverensstämmer icke med det vi här observerat. Han säger nemligen: „das kleine lebhafte Ange hat in der Jugend einen braunen, später einen gelbbraunen, von Zweitem Jahre an einen schön gelben und in höheren Alter einen lebhaft ranunkelgelben Stern'". Vi hafva aldrig funnit den af annan än mörkbrun färg hos de gamla om våren, samt de unga och gamla om sommaren och hösten. Under vintermånaderna hafva vi icke haft tillfälle att se någon stjertand. Hvarken uti Skand. fn. eller hos Brehm beskrifves iris hos stjertanden, men Kjcerbölling säger äfven, att den först är brun och „siden smuk guul", detta dock möjligen efter Naumann. Deremot säga Yarrell samt Degland och Gerhe, att den är brun. 26 402 gande bottenfärg. Skulderfjädrarne blifva småningom bakåt svarta, tillspetsade, förlängda, samt hänga ned öfver vin- gen; de äro der sararaetssvarta och kantade (smalare eller bredare) af rent hvitt; på midten af skulderfjädrarnes yttre del bildas en längsgående sammetssvart fläck, framtill och ofvan skarpt begränsad af de vattrade Ijädrarne, nedtill af de enfärgade, vackert ljusgrågula vingtäckarne, hvilka i spet- sen äro rostgula och bilda ett snedt tvärband framför ving- spegeln. Inre vingpennorna breda, tillspetsade, gulaktigt hvitgråa med ett sammetssvart band längs spolen och der- under rent hvitt åt spetsen; den innersta nästan svart; den 4:de, ofvanför spegeln belägna sammetssvart; spegeln dun- kelt grön med skiftning i kopparrödt, baktill kajitad med ett hvitt band. Handpennorna mörkbruna, ljusare på infanen, med skiftning af grönaktig metallglans. Kroppssidorna af vingskjlarnes färg; de långa armhålsfjädrarne hvita med otydlig mörk vattring. De hvitgula gumpsidorna begränsas baktill tvärsöfver af de sammetssvarta undre och öfre stjert- täckarne, hvilka äro tillspetsade, bredt kantade af hvitt, de öfre på infanet, de undre på det yttre. Stjertpennorna 16, de långa utåt mörka, bredt kantade af hvitaktigt utom de fyra mellersta, som äro rent svarta, ligga två och två öfver hvarandra, samt alltid äro något, men ofta flere tum längre än de öfriga; de mellersta öfre stjerttäckarne äfven spetsiga, svarta och kantade af hvitt. F. M. och orig. måln. af F. v. Wright. Hona, Näbben blygrå, åt spetsen svartaktig; ögon och ben såsom hos hanen. Hufvudet och halsen på en ljus, grå- aktigt gul botten tätt beströdda med små mörka längdfläckar; grundfärgen ofvanpå hufvudet mer brun; ett något ljusare band öfver ögonen och ett mörkare bakom dem äfvensom framåt näbben; hakan ofläckad. Rygg och skuldror svart- 403 bruna med rostgula fjäderkanter och längdfläckar på de större skulderfjädrarne; inre vingpennorna lika tecknade och de af svartbrunt och Ijusgråbrunt fläckiga spegelpennorna med hvit ändkant; stundom äro spegelpennorna alldeles ljust rostgråa eller bruna. Vingtäckarne äfven mörkbruna, kantade af ljust, de närmaste framtill med rostgula spetskanter bildande ett tvärband. Ofvergumpen och öfre stjerttäckarne mörkbruna med ljusa fjäderkanter, så äfven gumpens sidor; stjertpen- norna svartbruna med kantning, längd och tvärfläckar af rost- brunt och rostgult; handpennorna äfven svartbrunaktiga med ljusare infan, och smalt kantade af ljusare färg; på nedre delen af halsen framtill samt midten af bröstet och underlifvet synes blott en mindre fläck af de inåt mörka fjädrarne; men mer på sidorna af bröstet och kroppen tecknas de af mörka och ljusa band och fläckar, som gå längs fjädrarnes kanter isynnerhet på de bakre vingskylarne. F. M. och orig. måhi. Färgteckningen hos denna andhona är betydligt olika hos olika individer. Grundfärgen är mer eller mindre rost- brun, underlifvet mer eller mindre fläckigt och af olika to- talfärg. Äfven skuldrorna äro mer eller mindre utmärkta af längdfläckar innanför de ljusa fjäderkanterna, andra olikheter att förtiga. Gammal hane i sommardrägt. Näbben, fötterna, ögon- ringen och vingarne, med undantag af de innersta vingpen- norna, såsom uti vårdrägten. — Hufvudet ofvan småfläckigt af svartbrunt och grågulbiiint utan skarpa gränser emellan färgerna; hela det öfriga hufvudet och öfre delen af halsen på hvitgrå i gulaktigt stötande botten, tätt beströdt med små mörka längdfläckar, hviika nedåt emot den nästan ofläc- kade hakan blifva allt otydligare; omkring ögonen och der- ifrån bakut är färgen något mörkare gråbrun, men nästan 404 oääckad, äfvenledes något framom och bakom ögat är grund- färgen ljusare och på längden något fläckig; hela bakhalsen fint nästan tvärfläckig eller spräcklig af mörkgrått och ljus- gulgrått; nedre delen af halsen något gröfre tvärfläckad af samma färger, sidorna af kräfvan tecknade med svartgråbruna och hvitgrågula tvärband, mellan hvilka dessutom synas helt smala, bestämda, ännu ljusare tvärlinier och upptill vattring af svartbrunt och hvitgrått. Vingskylarne utgöras af på tre olika sätt tecknade fjädrar, nemligen svartbruna med grågula kanter och helt ljusa tvärband, något böjda efter fjädrarnes form, andra äro spräckliga eller nästan vattrade och hafva blott tvenne mörka och emellan dem ett hvitaktigt tvärband på sin yttre del; och slutligen finnas ordentligt endast vatt- rade (för sommardrägten egna) fjädrar. På de stora och breda bakre vingskylarne markerar sig teckningen tydli- gast, ehuru den öfverallt vackert sammansmälter på de tunna genomskinliga fjädrarne och utgör ett behagligt helt. Nedre delen af halsens midt, bröstet och halfva underlifvet nästan hvita med otydliga ljusgråbruna fläckar, bakåt mörkare, nästan på tvären spräckliga; gumpens sidor ljusa, lika med under- lifvet, upptill tvärfläckade af mörkt. Undre stjerttäckarena hvitgula med skarpt markerade, svartbruna längdfläckar, de öfre jemte öfvergumpen svartbruna, kantade af Ijusgrågult och en del med snedtstående tvärfläckar, som dock täckas af föregående fjäder. Af stjertpennorna äro de mellersta spetsiga, svartbruna och fint kantade af grågult, de yttre lju- sare och bredare kantade. Halsroten ofvan och hela fram- ryggen hafva antingen öfverallt vattrade fjädrar eller sådana, hvilkas synliga del är svartbrun med en mer gråbrun eller nästan grå, ljusare ändkant, som småningom öfvergår i den mörka färgen, innanför hvilken vattringen börjar; slutligen finnas helt svartbruna fjädrar med smala hvitgråa slingriga 405 tvärband; äfven här sammansmälter allt på det behagligaste. Bakryggen mörk eller svartgrå, fint vattrad af hvitgrått. De främre skulderfjädrarne lika med framryggen, de öfriga svart- bruna, de yttre ljusare grågula och kantade af hvitgrågult, stundom spräckliga af mörkt; flere af dem äro hvitspräck- liga, isynnerhet på det bredare ytterfanet; de nedersta skul- derfjädrarne äro snedt afskurna i likhet med dem hos gräs- anden; de fyra innersta vingpennorna vackert grågula eller askgråa, längs midten sammetssvarta, i den något smalare, afrundade spetsen kantade af rent hvitt, som dock hastigt afsmalnar och upphör; den 5:te pennan i infanet svart med en bred, ljust gulröd spetskant, i yttre fanet längs spolen nästan hvit, hvilken färg skarpt begränsas af det i öfrigt sammetssvarta; de följande utgöra den vackra vingspegeln, hvilken jemte vingarne i öfrigt nu äro nya för den blif- vande vinterdrägten. F. M.; originalet är skjutet den 9 september 1850 i Uskela socken af J. v. Wright. Förutom denna har jag sett blott en *) gammal hane i sommardrägt (på museum i Göteborg). Anm. Då stjertaiidlianen börjar fälla vårdrägten förlorar han först de fyra mellersta, långa stjertpennorna (af hvilka två och två synas utgöra en), hvarigenom fogeln isynnerhet under flygten får ett fremmande utseende. Under den resa jag jemte Ferd. v. Wright som- maren år 1856 gjorde norrut observerade vi i en hafsvik straxt söder om Kemi den 18 juni 30 stycken hanar af stjertanden (jemte några af A. hoschas och crecca samt flere a.i penelope), af hvilka många hade tappat sina långa stjertpennor. TJngdrägt. Uti denna skiljas de unga från de gamla af ett vant öga genom de hos ungänder (och andra ungfog- lar) glesare byggda fjädrarne, som dessutom äro smalare mot spetsen, märkbart isynnerhet på skuldrorna. Deras all- männa färg är mer grå, än hos gamla honan och de likna *) Detta skrefs af M. v. Wright omkr. år 1858. 406 deruti mera gamla hanen i sommardrägt, hvilken dock skiljes från de unga genom sin storlek, sin ljusblåa, i spetsen of- vanpå och i käkkanten svarta näbb, då denna hos de unga är blågrå, småningom mot spetsen mörknande, samt genom sina vackert ljusgråa i spetsen af rent hvitt kantade och längs midten af ett sammetssvart band utmärkta innersta vingpennor och sina vackert gråa vingtäckare utan ljusare ändkant. Unghanens innersta vingpennor äro mörkare brungråa isyn- nerhet på hela infanet och sakna det djupt svarta bandet längs sidorna af spolen; dess skulderfjädrar äro tecknade af hvitgråa eller gulbrunaktiga, snedt och tvärstående sling- riga band m. m. — Hos en ung hane, skjuten den 20 sep- tember 1847 och förvarad i finska samlingen, finnes bland ving- skylarne en mängd öfvergångsfjädrar; dessa äro vattrade och hafva gråbruna spetsar; äfven på skuldrorna finnas några vatt- rade öfvergångsfjädrar. Sådana fjädrar finner man äfven hos andra änder senare på sommaren eller mot hösten, innan de lemna oss. F. M. Den unga honan skiljes från den lika gamla hanen genom sin gråbruna vingspegel och ljust grågulaktigt kan- tade vingtäckare; det framför hanens vingspegel stående gulröda bandet saknas äfven hos unghonan, som har det hvit- aktigt. Hos hanen äro blott de mellersta stjertpennorna mer eller mindre snedt tvärfläckade, hos honan hafva deremot alla långa, längs kanten gående, och några mer eller mindre snedt stående ljusa band. Dundrägt. Ofvan svartbrun, inunder hvitgrå; hufvudet ofvan från pannan till och med nacken svartbrunt; ett från ögat bakåt gående mörkt band förenar sig med det i nacken; under detta ett hvitaktigt, som utbreder sig öfver hufvudets och halsens sidor och skarpt begränsas mot det mörka på bakhalsen; den mörka färgen öfvergår med gulbrunt i den 407 ljusa; från näbbroten bortåt örontrakten en gråare skugg- ning; på den ofvan mörka kroppen stå fyra parvis ställda hvitaktiga fläckar; en ljus tvärfläck öfver vingen och låret, som utvändigt är mörkt; vid näbbroten en ljusare fläck; näbben ljust blygrå, äfvenså fötterna, som hafva mörk sim- hud; iris mörkbrun. Längd omkr. 8 tum. F, M, (tagen vid Tengeliö elf den 25 juni 1856). Äfven stjertanden eger en vidsträckt utbredning i norra delarne af gamla och nya verlden. Den häckar i vår he- misfär hufvudsakligen i nordliga Skandinavien, Ryssland och Sibirien ända till Taimyrlandet och Kamtschatka, men äfven fåtaligt och spridt vida sydligare, såsom på Island, i England, det öfriga Skandinavien och Danmark, på nordtyska slätt- landet, i Östersjöprovinserna och en stor del af Ryssland, samt i Ungern och Donauländerna. — Arten flyttar längs såväl kusterna som floder och har i vestra Europa sina nordligaste vinterstationer på britiska öarne och i Frankrike; redan i södra Skandinavien qvarstannar den, men flyttar för öfrigt ända till Spanien samt Medelhafvets norra och södra kuster, kommer från norra Ryssland och Sibirien till Svarta och Kaspiska hafven, samt i stor mängd till Nildalen; likaså besöker den äfven Indien, Japan och China. I Ame- rika flyttar den ända till Westindien. Hos oss häckar stjertanden talrikt uppe i norden och aftager till antalet söderut ungefär i samma mon som gräs- anden tilltager; den kläcker ännu i södra Finland. — Schrader omtalar arten från de nordligaste trakterna af lappmarken och Malm fann den äfvenledes vara allmän på alla floder och sjöar af norra lappmarken ända upp till Pasvik flodens mynning *) ; antagligen finnes den dock mer fåtaligt längs *) Enligt Fellman skulle stjertanden i Utsjoki finnas ytterst spar- samt, men i Enare, vid Ivalojoki och Kamasjoki på gräsrika stränder vara mindre sällsynt. 408 kusten, om den alls häckar här, ty Middendorff säger, att den ej var allmän i de delar af ryska lappmarken, som han besökte, men uppger dock ej hvar detta var fallet. Längs Muonio floddal häckar den ända från Mukkawuoma-järvi (68^ 50', W. v. W.) och Wittanki samt är sedermera icke säll- synt i Muonioniska (Sbg & Pn); så förekommer den äfven i Kemi floddal ända från Sompio invid vattengränsen (Fellm.) och vid Sodankylä {K. Hildén) m. m. Vid Tengeliö anträf- fade M. v. Wright fogeln hackande, likaså Sahlherg och Malmherg vid Kantalaks. Ännu vid Uleåborg är den allmän {Br. Nyl.) och i Pudasjärvi allmännare än gräsanden (Brdr)^ men i Kajana trakten är förhållandet redan omvändt {Mgrn). Uti Österbotten kläcker den mellan Nykarleby och Wasa men är mindre allmän (Alcenius)^ och i Sotkamo är den ej särdeles sällsynt häckande enligt Hollmerus. I Kuopiotrakten uppehåller sig stjertanden under vår- och höstflyttningarne, ehuru aldrig i större antal såsom flere af de andra änderna (M. v. W.), och endast ett fåtal '^) stannar qvar för att häcka (J, v. W.): Äschan och Savander meddela, att man på se- nare år anträff'at några par vid Luupue sjö i Kiuruvesi, ett och annat vid Patalaks i Maaninka och en ungkull vid Jän- nevirta nära Kuopio (d. 28 aug. 1870) der fogeln de 4 före- gående åren icke visat sig, hvarjemte en familj samtidigt an- träffades vid Sorsakoski i Leppävirta. Den förekommer vidare i Onega Karelen, der J. Sahlherg fann ungar vid Segojoki, äfvensom enligt Kessler ännu uti 01onetz'ska guvernementet. Uti Ladoga-Karelen är den sällsynt, men erhålles dock om våren i Impilaks (Backm,), hvarjemte Tengström uti Parik- kala och Kaukola skjutit ungkullar, likaså stud. Londén i *) Då förhållandet är sådant i norra Savolaks, torde Arthur v. Nordmanns uppgift, att den kläcker allmänt i norra Karelen, tarfva be- kräftelse. 409 Ruokolaks *). Åschan har äfvenledes skjutit ungfoglar vid Härkäpää by i Perno socken af Nylands län och hr Ekehom anträffade vid Helsingfors uppå ett skär ute i hafvet tvenne hanar samt dunungar (F. M.) den 3 juli 1846. Också vid Björneborg häckar arten enligt Grönfeldt och längs Kumo elfdal finnes den mindre allmänt uti Hvittis äfvensom Pun- kalaitio å enl. stud. Lrjdén; sammalunda är den sällsynt, men likväl anträffad häckande uti Uskela (J. v, W.); enl. V. Falck skola ungkullar anträffats i Åbotrakten. Enligt M. v. Wright synes den mycket om våren i Helsingforstrakten; ^er^sfra?i(^ anför arten också från Åland, ehuru utan uppgift om den kläcker der. Stjertanden anländer till vår sydkust i slutet af april eller början af maj månad, ungefär med första öppna vatten; i september torde arten här vara stadd på flyttning. M, v. Wright har antecknat första exemplaren om våren: 1830 maj 5 H:fors. 1839 maj 5 H.-fors 1853 apr. 27 Uskela 1831 „ 3 „ 1845 „ 2 Esbo 1833 „ 8 „ 1846 apr. 22 H:fors 1834 „ 23 „ 1847 maj 5 „ 1835 „ 8 „ 1850 apr. 23 „ 1838 apr. 29 „ 1851 „ 15 Uskela; samt om hösten: 1847 sept. 20 Uskela, 1850 sept. 9 Uskela, 1851 sept. 16 H:fors, 1872 sept. 11 Melkö (Brenner). I färgprakt täflar stjertanden med gräsanden, men står framom den i kroppsformens smidighet. Stjertänderna anlända hit senare än denna sin samslägting och skola äfven enl. Äschan kläcka något senare än densamma. De äro ganska skygga och försigtiga, isynnerhet gamla foglarne under sträck- tiderna, och trifvas ej gerna på andra än sådana grunda vatten, der de stående på hufvudet kunna räcka till botten långt från stränderna. 1854 n 20 n 1856 maj 18 Kyrkslätt 1865 n 7 H:fors 1868 » 9 ji *) Lilljehorg och Meves funno den äfven vid södra Ladoga. 410 10. Anas qverqvedula Linn. xlrta. Artm. Den smala näbben längre än underbenet, obetydligt bredare i spetsen^ med temligen bred afrundad nagel och tänderna synliga utom käkkanten j vingpennspolarne under alla åldrar hvita hos begge könen' stjertjpennorna 14. — (Undersl. Cyanopterus EytonJ. Hane om våren: främre kroppsdelarne bruna med svart- aktiga tvärband; hjessan svart^ ett hvitt band öfver ögat till nackens sidor; kroppssidorna vattrade på hvitaktig botten; gumpen och stjerttäckarne mörkfläckiga på ljus botten; ving- täckarne ljust blågråa, spegeln grön, de bakre skulderfjä- drarne svarta och hvita, bågböjda.. Hona: på ljus rostgulaktig botten fläckig af svartbrunt^ inunder hvit; vingspegeln brun. Längd: hanen 1 f. 3^2 ^-i vingbr. 2 f. 2 t.; honan mindre. Atias qverqv. L. och circia L. ; Qverqvedula circia L. Steph. Benämniyigar. Såväl i Sverige som Finland är det egentligen krickanden, som af allmogen kallas ärta^ eller också göres dem emellan ingen skilnad. Finska: räkkäsuorsa (Kumo elf) och pikkusuorsa (Hvittis) enL Lydén; vaaliasiipi- sorsa (M^. Nyldr); Malmberg kallar den heinätavi. Beskrifning. Näbben hos denna art skiljer sig från den följandes genom betydligt större nagel, som är mindre ha- stigt nedböjd i spetsen och tydligt markerar sin större längd, då man betraktar näbbens öfre profil: hos krick-2.nåQn bil- dar samma kontur en nästan i ett sammanhang gående linea, nageln inberäknad; äfven ofvan ifrån sedd har näbbspetsen hos den sistnämnda en tvärt afrundad form, men hos artan en något utdragen, derigenom att nageln icke är så hastigt nedböjd. 411 Gammal hane om våren. Näbben P-Vs ^^^'^ lång, svart; ögonringen brun, benen något gulaktigt blyfärgade med svart simhud. Något framom och öfver ögat samt bakut ned på sidorna af nacken går ett hvitt band, som ofvan begränsas af den svarta kalotten och inunder af det i öfrigt starkt röd- bruna hufvudet och öfre delen af halsen, öfverallt tecknade med hvita, ytterst fina spolfläckar på hvarje fjäder, hvilket gifver det hela ett eget och vackert utseende, men som blott kan ses på alldeles nära håll, isynnerhet på hufvudet framtill der fjädrarne äro mindre. På halsens nedre del och fram- bröstet (hela kräfvan) från skuldrorna tvärt ned rundtomkring är grundfärgen ljust rostgul med smala svartbruna tvärband, uppåt hästskoformiga. Främre delen af skuldrorna och fram- ryggen gulbruna med inåt svartbruna fjädrar; de nedersta skulderfjädrarne breda, i ändarne tvära, först bruna, men der- efter ljust gråblåa med hvit ändkant; de mellersta och bakre skulderfjädrarne svarta, spetsiga, i kanterna bruna, men längs midten med ett rent hvitt band. De bakre långa skulderfjä- drarne hänga ned öfver vingen, hvars inre pennor äro svart- aktiga med hvitgråa kanter; spegeln grön, utan särdeles glans, dess pennor med breda, hvita spetskanter, framtill begränsad af ett hvitt band bildadt af spetsarne på de närmaste täck- fjädrarne, hvilka jemte öfriga vingtäckare äro ljust blågråa. Handpennorna svartbruna med hvita spolar; stjertpennorna 14 till antalet, mörka med ljusa kanter; deras täckare ofvan svartaktiga med hvitgulaktiga kanter och fläckar; sidorna af gumpen och undre stjerttäckarne fläckiga af svartbrunt och ljust grågulaktigt. Vingskylarne och kroppssidorna lågt ned på den hvitgråaktiga buken vackert vattrade på nästan hvit botten; de bakre fjädrarne, som äro breda och tvärt afrun- dade hafva en ljust gråblå, bred spetskant och derinom ett hvitt band. — ■ Såsom af beskrifningen synes är denna and 412 mycket brokigt tecknad, men icke desto mindre en ganska vacker fogel, ty det råder en stor harmoni i dess färgteck- ning. F. M. och orig. måln. af W. v. Wright. Hona om våren. Näbben blygrå, ofvan svartaktig och nedåt roten ljusare blygrå; benen blygråa med grönaktig an- strykning. Hjessan brunsvart med smala, ljusare bruaa fjä- derkanter; genom ögat går ett mörkt band, som ofvan och undertill begränsas af ett hvitaktigt, småfläckigt. Hakan och struptrakten hvita ofläckade, småningom öfvergående medelst små fläckar på framhalsen och kinderna. Halsen baktill mer jemnt brungrå; fjädrarne på fram- och bakryggen samt brö- stet äfvensom vingskylarne och stjerttäckarne svartbruna med ljusare kanter, som på den mörkare ryggen äro smalare, men på bröstet tilltaga och öfvergå uti det hvita, nästan ofläc- kade underlifvet. Skulderfjädrarne äfven svartbruna med gulbruna kanter, vingtäckarne brunaktigt gråa, enfärgade, de större mörkare med hvita spetsar. De inre vingpennorna samt spegeln och handpennorna mörkt brungråa med en smal hvit rand bakom spegeln; handpennorna derjemte lju- sare mot roten; undre stjerttäckarne med mörka fläckar. Stjertpennorna gråbruna, ljusare utåt kanten. F. M, Honan af denna art skiljer sig från krickandhonan genom hvita pennspolar och brun vingspegel, men liknar densamma i öfrigt ganska mycket till färgteckningen. Gammal hane i sommardrägt. Den i vårdrägten svarta näbben är nu af samma färg som hos gamla honan *) och ungfoglarne. Hufvudet ofvan, nacken och bakhalsen svart- bruna med ljusare fjäderkanter isynnerhet på hjessan; huf- vudet för öfrigt jemte öfre delen af halsen på en ljust hvit- *) Uti Sk. fn. beskrifves honans näbb „ gröngrå, utåt mörkare, vid roten svartfläckig, inunder stötande i köttfärg". 413 grå, något i gulaktigt stötande bottenfärg tätt beströdda med mörka små längdfläckar. Från näbbroten genom ögat ett mörkare band och på örontrakten bakåt en mörkare skugg- ning; vid näbbroten en rund, nästan hvit fläck; strupen li- kaså hvit och ofläckad, nedre delen af halsen, kräfvan, brö- stets sidor och vingskylarne mörkt gråbruna med gulgråbruna fjäderkanter, på de bakre vingskylarne öfvergående i mer grå- aktig och nedåt den hvita buken småningom i hvit färg. Det öfriga underlifvet, gumpens sidor och undre stjerttäckarne med mörka längdfläckar, de sistnämnda mörka med hvita kanter; de breda skulderfjädrarne svartbruna, kantade af grågulbrunt, hvilken färg på de bakersta öfvergår i mer hvitgråaktigt. De andra öfre kroppsdelarne af samma färgteckning; de innersta vingpennorna, som afsmalna mot spetsen, men der tvärt af- rundas, svartbruna, skarpt kantade af hvitt och med grön metallglans ; de ännu ej fullt utvuxna handpennorna med un- dantag af spetsen, smalt kantade med hvitt. Den redan nya vingspegeln och de äfven nya vingtäckarne af ljusare och kla- rare färger än om våren, stjertpennorna mörka, kantade af ljust; benen som om våren, uemligen blygråa med anlöpning af brungulaktigt. — Originalet till denna beskrifning blef skjutet i Tuusniemi kapell nära Kuopio den 27 juli 1848 af /. v. Wright och är den enda arta i sommardrägt jag sett; den förvaras i F. M. Anm. Det vore af stort intresse att erhålla flere individer af ortan i sommardrägt för att erfara om denna drägt är underkastad lika stora olikheter som hos följande art och äfven hos gräsanden. Den är åt- minstone en af de enklast tecknade. — Från gamla honan och ung- foglarne skiljes gamla hanen i sommardrägt genom sin storlek, sin gröna vingspegel och vackrare ljust blågråa vingtäckare. Uti ungdrägten, hvilken sedd i hast mycket liknar den hos krickanden, skiljes artan lätt genom sina hvita pennspo- lar, en liten gråbrun vingspegel (hos krickanden alltid stor 414 och skönt grön) samt genom näbbens olika form och bly- gråa targ. F. M, Dundrägten är enligt Naumann alldeles lik den hos gräsanden, med undantag deraf, att näbb och ben hos artan äro mörkare, antagligen lika med krickandens, eller blygråa; åtminstone var förhållandet sådant hos de något äldre ungar jag haft tillfälle att se såsom alldeles nyss- skjutna. Dessa företedde ännu en annan olikhet deruti, att då årtungen har ett från underkäksroten gående, först något uppåtböjdt mörkt band ända ut på örontrakten (otydligt midt under ögat), har gräsanden blott en aflång mörk fläck bak- till på örontrakten, men derifrån endast en starkare gul färg. Hos en i finska samlingen stående, redan till en del fjäderklädd unge af artan hafva färgerne på hufvudet redan förbleknat. Uti de tempererade delarne af gamla verlden har ärtan sitt häckningsområde och intager i vår verldsdel ett bredare bälte österut än mot vester, liksom så många andra arter. Den häckar nemligen fåtaligt i sydliga delarne af britiska öarne, talrikare uppå Holländska och Nordtyska lågländerna, i Danmark, sydliga och östra Sverige (ända till Gefle) södra, Finland, Östersjöprovinserna och europeiska Ryssland (icke i norra delen, men söderut ända ned till Svarta hafvet) samt ge- nom Sibiriens sydligare delar ända till östra kusten; ställvis och merendels enstaka häckar den likväl ännu i Frankrike, södra Tyskland och andra sydliga delar af Europa. — Arten flyttar för det mesta längs floder; om vintern förekommer den i de flesta länder omkring Medelhafvet, samt t. o. m. i södra Ungern, vidare i norra Afrika särdeles Nildalen, Ara- bien, Persien, Indien, Kina, och på ostindiska öarne. — I Amerika företrädes den af tvenne närstående arter på ömse sidor om Klippbergen. 415 Att den sålunda hos oss befinner sig på gränsen af sitt häckningsområde synes deraf, att den ingenstädes här förekommer tahdkare; ännu vid 63:dje breddgraden i meller- sta delarne af inre Finland *) kan den anses häcka och har någongång erhållits ännu nordligare, t. o. m. högre upp än någon annorstädes. — Uppå Åland är den sällsynt, funnen i Godby (Brgstr.J; i Åbotrakten (W. v. W.J äfvensom om- kring Helsingfors erhålles den då och då om våren (M. v, W) och har anträffats bland annat sent på våren vid det s. k. Åmansträsket nära Fredriksberg af Aschan. Enligt mag. Grön- feldt häckar den vid Björneborg och lärer längs Kumo elf t. o. m. finnas något allmännare (Lydén). Uti Ruokolaks af Wiborgs län (Londén) samt i Nyslottstrakten ( Lindforss) är den mindre allmän och kläcker, men uppgifves finnas talri- kare i socknarne norr om Ladoga (BacJanan). Kessler upp- tager den för Olonetz-guvernementet **) och i Onega Kare- len fann Sahlberg den kläcka vid Tiudie och Segosero (6372^)- Uti norra Savolaks har man enligt J. v. Wright funnit den blott vissa år, oftast sträcktiden om våren i sällskap med krickänder, någongång äfven kläckande, t. ex. några par uti Tuusniemi kapell (se sid. 301) och enligt M. v. Wright i Lep- pävirta; på de senaste 5 åren (1867 — 71) har likväl Aschan ej erhållit den i Kuopiotrakten ; vid Kajana (64*^) skjutes den stundom om våren och lärer någongång kläcka, emedan man erhållit den derstädes också midt om sommaren (Mgrn)y men i Sotkamo har HoUmerus icke anträffat arten. Dresser (Birds of Europé) uppger, att den är funnen vid Uleåborg och troligen häckat der, samt att han skjutit den vid Kemi *) Enligt M. v. Wrights erfarenhet skulle den i södra Finland hafva anträifats endast under vårsträckningen. **) Lilljehorg och Meves funno den vid södra Ladoga och den se- nare ännu vid Archangel. 416 elf emellan Torneå och Uleåborg; (Br. Nyländer säger den på senare stället t. o. m. vara allmännare än krickanden, livilket torde behöfva bekräftelse, så mycket mer som arten i södra Österbotten iakttagits hvarken af hr Alcenius eller stud. Boden.) Ännu vid Torneå (nära QQ^) har W. v. Wright skjutit den under sin resa norrut år 1832. — Från andra delar af nordliga Finland känna vi intet om artans möjliga förekomst; ytterligare iakttagelser härom, samt om dess tal- rikhet och häckning på olika ställen under olika år torde derföre vara behöfliga för att med större säkerhet kunna be- döma dess förekomst hos oss; flerstädes lärer den förvexlas med krickanden och derigenom förbises. Till vår södra kust anländer artan samtidigt med de flesta andra änder nemligen i slutet af april eller början af maj'''); ännu är det icke närmare utredt hvilken tid den om hösten flyttar bort härifrån. 11. Anas creccaL. Krick-aiid, Tavi. Artm. Nähhen smal, längre än underbenet^ med smal nagel j tänd^erna icke synliga utom kanten; vingspegeln hos hegge könen grön, glänsande; vingjoennornas spolar hruna. — ^ (Underslägtet N et tion Kaup). Hane om våren: onörkare grå^ vattrad; längs utkanten af skuldran ett sammetssvart och derofvan ett rent kvitt band; hufvudet rostbrunt med ett skiftande grönt band från ögat bakåt och ned på nackens sidor. Hona: of van fläckig af svartbrunt och rostgulbrunt ; in- under ljusare fläckig. *) M. v. Wright har antecknat den första artan: 1835 maj 6 vid H:fors 1848 maj 12—15 i Kyrkslätt 1842 „ 19 „ „ 1851 apr. 25 i Uskela 1846 apr. 28 „ „ 1557 maj 12 på Åland. 417 Längd: hanen 15 t., vingbr. 22 t., honan mindre. Qverqvedula crecca L. Bonap. 1838. Benämningar: på svenska krickand, af allmogen van- ligast ärta; på finska tavi; tavisorsa, rääkäsorsa (W, Nyldr). Beskrifiiing, Hane i vårdrägt. Näbben 1^-% liii* lång, svart, ögonringen ljusare brun, benen gulaktigt gråa med mörk simhud, Hufvudet och öfre delen af framhalsen röd- bruna; från ögats framkant bakåt nacken går ett bredt grönt i violett skiftande band, framom ögat med bruna fjäderkanter, nedåt bakhalsen svartviolett; ofvan mot hjessan samt fram- till och under det gröna finnes en smal hvitgul kant, hvaraf en utgrening nedlöper på sidorna af pannan, nedåt näbbro- ten samt på sidorna af den svartaktiga hakan. Framryggen, skuldrorna och sidorna af kroppen jemte gumpen vattrade, på bröstets sidor gröfre, och derifrån framtill tecknade med runda mörka fläckar; sådana utmärka äfven nedre delen af framhalsen, hvars sidor äro groft vattrade. De yttre skulder- fjädrarne hvita, utåt rent svarta, bildande ett svart längdband vid skuldrans utsida; de bakre skulderfjädrarne spetsiga, längs spolen svartbruna; de något långa, åt spetsen smala inre vingpennorna äfven svartbruna, utåt bredt gråa, den tredje från spetsen inåt hvitaktig, men ytterst i utkanten smalt svartaktig; den fjerde inåt grå, utåt bredt sammets- svart och liggande i samma rad med det svarta bandet längs skuldrans kant; spegeln stor, skönt ljusgrön, med stark glans och skiftning i violett, de nedre pennorna svarta och teck- nade med smala ändkanter af hvitt; spegeln framtill infattad med ett rostgult eller rostbrunt band, bildadt utaf ändarne af de närmaste största täckarne; de mindre grågulaktiga. Handpennorna svartbruna med ljusare kanter. Stjertens pen- nor 16, dess öfversta täckare sammetssvarta, kantade med hvitt; de understa rent svarta, de på sidorna hvita med en 27 418 skön ockragul eller rödgul anstrykning, framtill begränsade af ett sammetssvart tvärband och ännu ytter derom med ett smalt hvitt dylikt emot de vattrade gumpsidorna; buken hvitaktig. F, M. och orig, målning. Hona. Näbben grågrönaktig, käkkanterna mot roten rostgula, småfläckiga af svart; ögonringen ljusare brun; benen blygråa med dragning i gulaktigt, simhuden mattsvart. Huf- vudet jemte öfre delen af halsen på ljust rostgrå botten tätt beströdda med mörka längdfläckar; hufvudet ofvan och ett band genom ögonen mörka; hakan och strupen hvitaktiga, ofläckade. Rygg och skuldror svartbruna med rostbruna fjäderkanter och en eller tvenne fläckar af samma färg på de bakre och yttre pennorna; inre vingpennorna äfven svart- bruna, på utfanet tecknade med längdband af rostbrunt och kantning af samma eller hvit färg. Kräfvan och sidorna af bröstet rostbruna eller grågulbruna med inåt svartbruna fjädrar; vingskylarne af ljusare bottenfärg med svartbruna band innanför fjädrarnes kanter, eller hellre deras inre svart- bruna del af en ljus fläck delad i tu, dock ej ända ut genom det mörka. Stjerttäckarne svartbruna med ljusa kanter, på sidorna af gumpen äfvensom de undre täckarne med än bre- dare kanter. Underlifvet småfläckigt; buken ofta nästan ofläckad; vingtäckarne mörkare gråa, med eller utan ljusa kanter. Handpennorna svartbruna med ljusa ändkanter. Spe- geln såsom hos hanen, men med mera svart nedtill och ett hvitt band framföre; det hvita spetsbandet bredare än hos hanen. F. M. och orig. målning. Gammal hane i sommardrägt (skjuten i Kuopio den 23 juli 1848). Näbben grå, olivgrönaktig, öfverkäkskanten vid roten bredare rostgul, äfvenså underkäken. Hufvud och hals på ljus grågul botten fint fläckiga af svartbrunaktiga små- fläckar; ett band från ögonen bakut, hjessan, nacken, bak- 419 halsen och pannan med mörkare grundfärg, så att fläc- karne der, undantagande på den mer gulbruna pannan, äro mindre märkbara. Grundfärgen på kräfvan, bröstets sidor och vingskylarne grågulbruna med smala hvitaktiga kanter på förstnämnda delar, der fjädrarne inåt äro mörkare svart- brunaktiga; vingskylarne tecknade med svartbruna hästsko- formiga band, af hvilka blott det yttersta synes och innanför hvilket ofta står ett ljusare gulbrunt band; de ljusare banden eller fläckarne innanför det yttersta mörka undandöljas på sidorna af bröstet utaf föregående fjäder. Skuldrorna svart- bruna med breda fjäderkanter af den allmänna något grå- gulbruna färgen, der och hvar med ljusa smala tvärfläckar på ena eller begge fånen; de i nedre raden stående fjädrarne bredare med brungrått vattrade fläckar i utfanet. Fram- ryggens fjädrar hafva mer gråaktiga ändkanter och ett all- deles ljust, smalt tvärband framåt halsroten; af innersta ving- pennorna är den närmast öfver spegeln liggande i halfva utfanet sammetssvart och kantad med gulrödt, det öfriga hvitgrått, infanet åter gråbrunt, de två följande ljusgråa (brunaktiga), kantade af hvitt eller gulbrunaktigt och innan- för dessa ljusa kanter tecknade med ett mörkt eller svartaktigt, inåt bredare band; dessa pennor äro i spetsen afrundade. Mid- ten af bröstet och buken rent hvita, stundom skimra de inåt mörka fjädrarne igenom*); bakdelen af underlifvet äfven hvitt med mer eller mindre tydliga fläckar af mörkt grå- brunt, undre stjerttäckarne hvita med aflånga svartbruna fläckar, mindre tydliga midt inunder, samt vid stjertroten *) Sådant är förhållandet med tvenne andra hanar och dess- utom på två plancher; detta afviker således från hvad derom säges i Skand. fauna. Deremot hafva vi unghanar med hela underlifvet fläckigt, hvarom åter på samma ställe säges att det är „rent hvitt, ofläckadt"^ hvarigenom de skilja sig från gamla hanen i sommardrägt, som har det fläckigt. 420 rödgula; de öfriga stjerttäckarne svartbruna, kantade af grå- gulbrunt. Bakryggen småningom enfärgadt mörkgrå eller mörkbrun med inblandade vattrade fjädrar; gumpens sidor fläckiga af ljust och mörkt med inblandade vattrade fjädrar. Stjert och vingar som uti vårdrägten. F. M. jemte oing. måln. Anm. Äfven hos denna art är sommardrägten olika hos olika individer; hufvudfärgen gulbrun, grågulbrun eller kastanjebrun, skulderfjädrarna äro mer eller mindre spräckliga och utmärkta af tvärband, äfven vingskylarne äro mer eller mindre skarpt tecknade m. m. Såsom nedan anmärkes är gamla krickandhanen i sommardrägt svårare att skilja från en ung hane mot hösten, än hos någon af de andra änderna. Att uti ungdrägten skilja krickänderna från gamla honan och hanen i sommardrägt fordrar större kännedom och vana än vid de föregående arterna; äfven sinsemellan äro könen så lika hvarandi*a, att man har svårt att skilja dem. Senare på sommaren eller mer mot hösten får ung- hanen hos denna liksom öfriga änder ännu större likhet med gamla hanen i sommardrägt derigenom att de ljusa fjäder- kanterna, isynnerhet på hufvud, hals och alla öfriga kropps- delar betydligt afnötas, hvarigenom fogeln får ett mörkare och mer markeradt utseende. Hos den gamla fogeln finnas ofta några fjädrar af den föregående drägten inblandade med sommardrägtens, hvilket icke är fallet med ungfoglarne, af hvilka derjemte åtminstone icke alla exemplar hafva de tvärt ställda ljusa fläckarne på ryggen. F, M. Dundrägt. Ofvan mörkt olivbrun, inunder af en gul, något i grågrönt dragande färg"; på hufvudet är färgen mer brun, ljusast på strupen, som är nästan rent gul, liksom halsen framtill; från näbbroten öfver pannan och hjessan går ett svartbrunt band, som i nacken förenar sig med det genom ögat gående mörka bandet; vid näbbroten en ljus fläck och örontrakten tecknad med en mörkare skuggning; 421 af ljusare färg äro: en fläck framom vingen, en annan längs dess öfre kant, en tredje straxt der bakom och den fjerde på sidorna af bakryggen; dessutom äro benen vid basen ut- märkta af en sådan tvärfläck. Näbben blygrå, nedtill vid roten ljusgulaktig, benen likaså och med mörk simhud. Iris brun. Längd omkr. 5 tum (tagen den 25 juni 1856 i Ten- geliö elf). F. M. Krickanden är bland våra arter en af de minsta, men också af de mest utbredda och talrikast förekommande ar- terna; ehuru den liksom de öfiiga änderna är en sötvattens- fogel, kläcker den någongång äfven vid saltsjön. Den häckar talrikare i norden, från Island och Skandinavien ända till Kamtschatka, men går inom Europa ända till dess sydliga delar ehuru ej så talrikt. Ishafvets öppna kuster synes den undvika. — Arten flyttar längs hafskuster och floder och stannar någongång redan i södra Norge eller Bohuslän; största mängden går dock längre, till vestra och södra Eu- ropa, samt till Afrika mest till Abyssinien och Nubien; i Indien och China öfvervintrar arten också. — I Amerika re- presenteras den af en ytterst närstående form Anas caroli- nensis Gm. Den häckar allmänt i nästan alla delar af vårt land ända högt upp mot norra kusten och uppehåller sig såväl vid de stora vattendragen som vid smärre gräsrika träsk, åar, skogspölar, kärrpussar och dylikt. Af de enstämmiga uppgifterna kan man icke sluta till någon anmärkningsvärd olikhet i dess förekomst på olika orter ända till lappmarken. Här anträffas den häckande ännu i södra Enontekis och Muonioniska (Shg & Pn) samt i norra inre lappmarken ganska allmänt ända till 69^ n. br. (Malm) och enligt Fell- ■man ännu nordligare i Utsjoki, ehuru ej så talrikt som i de mer gräsrika grannsocknarne. Middendorff säger endast att 422 den icke var allmän i ryska lappmarken; Sahlberg och Malm- berg funno den här och der inom skogsregionen på södra sidan och mag. M. Brenner anträffade en kull ännu vid Lumbowski (nära 68^ n. br.); det synes likväl som om den i allmänhet skulle hålla sig inom gränsen för barr- eller hellre björkskogen samt ej mer vore rätt hemmastadd vid den öppna ishafskusten, ty Lilljeborg anför den ej från Schu- retskaja och af Schraders mindre distinkta uppgift tyckes det, som funnes den jemförelsevis fåtaligt blott vid flodmyn- ningarne i de af honom besökta trakterna. • — Längs norska kusten går den ända upp till ryska gränsen och sprider sig måhända derifrån något österut. Till sitt lefnadssätt öfverensstämmer den närmast med gräs- och bläsanden; i senare hälften af maj och början af juni lägger den sina ägg till ett antal af 7 — 8 i Sodankylä enligt Fellman, och i södra Finland 8— Ii enl. Aschan^ hvilken äfven anför att den blir flygfärdig något förr än dess ofvannämnda samslägtingar. Äfven krickanden anländer till oss med första öppet vatten; den kommer till Åland omkring medlet, till södra och mellersta Finland uti sista veckan af april, till norra Österbotten omkring den 9 maj samt till lappmarken omkr. den 23 i samma månad. Bortflyttningen sker under hela oktober månad; ställvis stanna exemplar qvar ännu till no- vember och december. M. v. Wright har antecknat första krickan 1825 apr. 11 Perno. 1834 apr. 28 H:fors. 1846 maj 2 H:fors. 1826 „ 22 H:laks. 1835 maj 1 „ 1847 „ 8 „ 1830 „ 26 „ 1838 apr. 24 „ 1850 apr. 20 „ 1831 „ 25 „ 1839 maj 5 „ 1865 maj 7 „ 1833 maj 8 H:fors. 423 Dykand-slägtet (Fuligula bp. *)• Näbben och tyglarne såsom hos föregående slägte; näs- borrarne belägna närmare midten af näbben. Benen belägna såsom hos de egentliga änderna; farserna hoptryckta från sidorna; f ramtårna längre än hos fö- regående slägte och förenade genom en bred simhud; hdi^ikn försedd med en hudflik. Vingar ne såsom hos föregående slägte, men utan metalliska färger wppå vingspegeln, Stjerten består af 12 — 18 pennor. Till kroppsställning, storlek och geografisk utbredning öfverensstämma dykänderna i det väsentligaste med de egent- liga änderna; förnämligast är det de till simredskap ännu bättre utvecklade fötterna, som betinga olikheten, hvilken tydligast ger sig till känna beträffande lefnadssättet. De uppehålla sig nemligen mer uppå djupare vatten, der de upp- söka sina födoämnen, snäckor, musslor, kräftdjur och små- fisk m. m. genom att från vattenytan dyka till bottnet, ofta till ett betydligt djup. Några arter hålla sig hela året om, andra merendels under den kallare tiden till hafvet och dess vikar; de flesta häcka likväl vid sötvattensamlingar. Beträf- fande ruggningen och fortplantningen skilja de sig icke vä- sentligt från änderna, hvarföre i alla dessa afseenden hän- visas till dem. Endast eidrarne äro enligt vår gällande jagt- lag fridlysta, men icke de öfriga dykänderna. De arter, som tillhöra vårt område eller visat sig här såsom tillfälliga gäster, kunna lämpligtvis fördelas uti några *) Det allom bekanta slägtnamnet FuUgula bibehålies här för hela slägtet, emedan det öfverallt vunnit burskap; likväl bör härvid anmär- kas, att prof. Sundevall föreslagit namnet Fulix, hvilket också af Baird antagits för ett underslägte, de egentliga dykänderna. 424 underslägten af större betydenhet; nyare systematikers mindre anmärkningsvärda underslägten anföras i detta liksom i före- gående slägte endast till namnet för hvarje art. A. Somateria: nähhen utdragen^ tillspetsad^ med långa spet- siga^ fjäderklädda fält på ryggen *) och sidorna. F. m o Hiss im a, spectahilis. B. Nähhen med endast ko7'ta framskjutande hefjädrade vink- lar eller utan sådana vid roten. a. Oidemia: nähhen längre än tarsen, hos hanen vid roten uppsvullen på olika sätt^ mot spetsen hredj utplattad^ med hred nagel; pannskelet tvärt (hos våra inhemska arter). F. nigra, f it se a, perspi- cillata. h. Nähhen utan knölar., af tarsens längd. a. Glaucion: näshorrarnes mynning ytterom mid- ten af nähhen. F. clangula (med underarten islandica)^ histrionica. h' , Näshorrarne utmynna vid eller innanför midten af nähhen. * Hareida: nähhen framåt tillspetsad^ med sma- lare., tydligt af satt nagel. F. glacialis. ** Polystieta: nähhen föga af smalnande, i spetsen tvärt af rundad med hredj icke tydligt af satt nagel. F. Stelleri. c. Fuligula s. str.: nähhen utan knölar., längre än tarsen med vinkligt pannskel och smalare nagel. F. cri- stataj marilaj ferina (nyroca och rufina). *) Den fjäderklädda vinkel, som hos flere arter löper ut från pan- nans framkant längs näbtryggen, kallas pann-skel och lemnar använd- bara karakterer för imderslägtena, märkbara redan hos dunungen. 425 A) Underslägtet Somateria Leach. 12. Fuligula mollissima (Linn.). Eider, ådfo^ej. naalika. Artm. Näbben utan knöl; fjäderklädnaden jyå dess sidor sträckande sig ända fram under näsborrarne ^ vida längre än det från pannan utgående spetsiga befjä- drade fältet. Hane om våren: hvit med svartviolett kalott, ljusgrön nacke, svart underlif sidor och bakdel; bröstet med rosenröd anstrykning. Hona: på ljust grågul botten fläckig och tvärbandad af svartbrunt', inre vingpennorna raka. — Anas Linn. Benämningar. Svenska: gamla foglarne ådfogel (icke eiderfogel eller eider), hanen gudunge eller gudinge, honan åda eller åd (resp, is-åd, gräs- och sommar- åd); årsgamla foglar, hanen helsing^ helsingbock (Kökar), honan skröja, skrya, skria. — Finska: haahka, hahka, hauho, kalkas; auhti (Mbg), haahkatelkkä (NyldrJ, merisorsa (Sadelin). Längdförhållanden: hanen 2 fot 3 tum lång, honan något mindre. Näbben från spetsen till munvinkeln knappa 3 tum, till spetsen af ansigtets sidosnibbar 1 V2 tum, af näbbens pannsnibbar 3'-% t., af pannans fjäderklädda snibb 2 V3-4 t. ; näbbens höjd vid den sistnämndas spets IVg-Vs tum; tarsen P/s — 2 tum, mellantån med klo o — 3% tum. Beskrifning. Hane om våren. Näbben gråaktigt gul- grön med hvitgulaktig nagel och mer ockragula öfre näbb- snibbar; benen smutsigt ockragula med mörk simhud; ögon- ringen brun. — Invid näsborrarne börjar den smala snibben af den mörkt rödvioletta, starkt purpurglänsande kalotten, som går ända till nedre randen af ögat och intager bakre delen af hufvudet; midt på hjessan delas kalotten baktill af 426 en ljusgrön snibb, utgående från den ljusgröna nacken och bakhalsen, uppå hvars sidor färgen utbreder sig, på midten afbruten af ett hvitt band, som går snedt bakåt från det ställe der den mörka kalotten bakom ögat bildar en trubbig vinkel med det nedåt halsen gående ljusgröna fältet. Af snöhvit färg äro öfriga delen af hufvudet, halsen, framryggen, skuldrorna, de nedböjda inre vingpennorna, vingtäckarne, kroppssidorna under vingarne, bakåt synliga såsom en skarpt begränsad stor, rundad fläck på sidorna af gumpen. På skuldrorna och gumpfläcken finnes en svag ljus, ockragul an- strykning och på nedre delen af halsen framtill och dess sidor en starkare gulaktig liffärg; den hvita färgen begränsas skarpt af det rent svarta, som intager bröstet och hela un- derlifvet jemte bakre delen af kroppen; vingspegeln, dess närmaste täckare samt hand- och de 14 stjertpennorna svarta, de sistnämnda dock stötande i brunt. F. M. och orig. måln. Denna af så enkla färger tecknade fogel är en af de vackraste bland våra arter. Gammal hona. Grundfärgen ljust gråaktigt rostgul; det isynnerhet framtill, af små mörka längdfläckar tecknade huf- vudet och öfre delen af halsen ofvan mer rostbruna; nedre delen af halsen, kräfvan, dess sidor samt sidorna af kroppen och hela dess bakre del med svartbruna tvärband på rost- gul, inunder åter med smalare band på en mörkare rostgrå botten. Framryggen, och skuldrorna svartbruna med breda, ytterst ännu ljusare fjäderkanter och kantfläckar på skul- drorna. De inre räta vingpennorna jemte de öfre spegel- pennorna svartbruna med kanter af den allmänna färgen; så äfven de svartaktiga vingtäckarne och hela bakryggen; de öfriga spegelpennorna och deras närmaste täckare svartaktiga med hvita ändkanter, hvarigenom spegeln får ett hvitt band såväl fram- som baktill; hanens hvita gumpfläck utmärkes 427 af en skild fjädergrupp med mera grå grundfärg; hand- och stjertpennor svartbruna. Näbb, ögon och ben af mattare färger än hanens. Orig. moln, och F. M. Grundfärgen är hos olika individer mer eller mindre rostgul, isynnerhet på öfre kroppsdelarna. Den yttersta svarta, hastigt tillspetsade skulderfjädern är smalt kantad af ljust, stundom hvitgråaktigt, och antyder den motsvarande fjädern hos prakteidern. Anm. Uti finska fogelsamlingen förvaras en ljus varietet, en hona, skjuten i Kökar, hvilken har alla eljest svartbruna teckningar ljust grå- bruna och alla rostbruna fjäderkanter gråhvita med svag rostgul anstrykning. Gammal hane i sommardräkt (skjuten vid Porkala den 19 juni 1846). Ögonring, näbb och fötter som om våren. Hela öfre delen af hufvudet, med en uppå sidorna ända mot näs- borren gående smal snibb (allt det som i vårdrägten är svart med purpurglans) samt bakåt midt genom ögonen åt nacken, på en temligen ljus, grågul botten fint tvär- och längdfläc- kade af svartbrunt; grundfärgen mörkare i pannan, och of- vanpå hufvudet än mörkare, så att tvärfläckarne der knappt synas; hela öfriga hufvudet och halsen mörkt gråbruna med svartaktiga otydliga tvärfläckar eller band isynnerhet på halsen; strupen något ljusare. Nedåt kräfvan öfvergår grund- färgen i mera rostgult, de mörka tvärbanden blifva små- ningom allt mera tydliga och äro på sidorna af kräfvan V2 linie breda, något böjda efter fjäderns form, med hvitt in- nanför på midten af fjädern, hvilken har en bredare rostgul och ytterst en fin svartaktig ändkant; (det hvita synes icke på alla fjädrar). Nedåt på frambröstet en smal gördel af vårdrägtens hvita, rosenfärgade fjädrar, bredast framtill, uppåt småningom öfvergående uti halsens färgteckning, nedåt li- kasom i föregående drägt skarpt begränsad emot det svarta eller brunaktiga bröstet och hela underlifvet. Vingskylarne 428 svartbrunaktiga med rostgulbrunaktiga ändkanter; gumpens sidor (der de äro hvita i vårdr.) något blekare svartbrunaktiga, likaså öfvergumpen och öfre stjerttäckarne; bakryggen svart till trakten emellan de yttersta skulderfjädrarne. Framryggen närmast halsroten brunsvart, öfvergående i den föröfrigt hvita delen genom svartaktiga fjäderändar, som längst bakut äro helt smala; ryggen mellan skuldrorna hvit; skulderfjädrarna svartbruna med (på midten af skuldran tydligast) rostgult brunaktiga ändkanter, dock icke på dem längst bakut, hvarest den sista, hvita, spetsiga skulderpennan och de hvita innersta vingpennorna och vingtäckarna lysa fram genom de lätta och tunna sommar-skulderfjädrarna. Yingtäckarne, spegeln och vingen i öfrigt som om våren; de äfven uti sommardrägten hvita innersta vingpennorna (liksom hela vingens fjäderbe- klädnad ännu från vinterdrägten) äro hos ifrågavarande drägt kortare, mindre böjda och hafva afrundade spetsar (hvilket synes på en om hösten i oktober skjuten gammal hane). Stjert och vingar något urblekta. F. M. *). Detta är den renaste sommardrägt jag haft tillfälle att se; (de äro mycket svåra att erhålla emedan foglarne hålla sig ute på hafvet under den tiden de icke kunna flyga och då drägten är ren). Blott framtill på sidorna af hufvudet finnas qvar några hvita fjädrar och några på kräfvan. De hvita på framryggen skulle troligen icke blifvit utbytta mot andra, helst som de synas vara nya, åtminstone alla de, som hafva svarta ändar, men i öfrigt äro hvita. Sommar- drägten hos eidern är mycket olika hos olika individer, såsom ses af det följande. En äfven i den finska samlingen förvarad gammal hane skjuten den 25 juni 1848, har pannan, ögonbrynen och ett *) Samlingen eger ett annat ex. uti nästan full sommardrägt, skjutet i Esbo d. 26 juni 1866. 429 band b akut från ögat, mycket ljusare, enfärgadt blekt brun- svart; kräfvan blott framtill emot det svarta bröstet något mer gulbrun, med otydliga mörka tvärfläckar och litet hvit- grått lysande igenom, så att allt småningom öfvergår i det mörka på bröstet. Hela framryggen svartaktig, med gråa otydliga fläckar på några fjädrar, som innanför den mörka ändan äro hvitgråa; andra äro hvita med svart blott på sin yttre del. Den hvitgråa och mörka färgen hopsmälter så att ingen tydlig gräns uppstår; (så är i allmänhet fallet med de tunua och genomskinliga sommardrägtsfjädrarne). Skulder- fjädrarne äfven skymliga af hvitgrått innanför den mörka eller svartaktiga ändan och inåt roten; vingskylarne blekt svartbrunaktiga, men hvarken de eller skulderfjädrarne hafva några ljusa, brunaktiga ändkanter; sidorna af gumpen (den om våren hvita delen deraf) fläckiga af hvitgrått med svarta fjäderändar, fint brunspräckligt öfvergående i det gråa; vin- gar och stjert som om våren. Denna, en yngre hane (tro- ligen i tredje året) har de hvita innersta vingpennorna svarta i spetsen. F. M. Den ofvannämnda om hösten skjutna hanen har ännu mera gråskymliga skuldror och är mera fläckig af hvitgrått fram på kräfvan, men brunfläckig och fint spräcklig på bak- ryggen; den befjädrade delen af näbbroten är framtill allt ljusare, hvitaktig. Anm. De gamla hanarne i öfvergång från vinter- till sommardrägten förvexlas af skärkarlen och mången annan ännu i denna stund med de unga hanarne (helsingarna). Likvisst känner mången skärkarl att gudingen är svart under sommarn och dä bor ute på hafvet. Fjolårig hane i öfvergång till sommardrägt (skjuten d. 29 juni 1849 i Esbo skärgård). Näbb och fötter mindre klara än de gamlas; ögonringen mörkbrun. På hufvudet och halsen finnas nya fjädrar för den blifvande första sommar- drclgten, men öfverallt med inblandade mer eller mindre hvita 430 fjädrar utaf den tidigare påbörjade anläggningen af utbildade hanens vår- eller vinter drägt, (eller fjädrar hörande till öf- vergångsdrägtcn, som icke öfverallt är af samma utbildning som de hos gamla hanen); likaså framtill på kräfvan, der de nya fjädrarne för sommardrägten likna dem hos den ofvan beskrifna gamla hanens i sommardrägten, men ännu blott till en del framkommit. Vingskylarne svartaktiga (öfvergångs- fjädr.); emellan dem finnas nya svartbrunaktiga utan ljusare ändkanter; på skuldrorna en mängd öfvergångsfjädrar, mer eller mindre gråaktiga *), men äfven nya svartbrunaktiga för sommardrägten. Hela underlifvet, vingarne och större delen af ryggen äro ännu i ungdrägt; fjädrarne på bakryggen, gumpens sidor, samt öfre och undre stjerttäckarne äro mest nya. Stjertpennorna nya. F, M. En annan den 5 juni skjuten ung hane bär ännu ur- blekt ungdrägt, med undantag deraf, att större delen af halsen framtill är nästan hvit, och på sidorna af hufvudet finnas nya fjädrar för sommardrägten, på skuldrorna några hvita mer eller mindre gråskyraliga fjädrar och bland vingskylarne isynnerhet bakut, svartaktiga fjädrar. Om dessa senare och de på skuldrorna redan äro för sommardrägten är svårt att afgöra. Stjerten hos denna är mycket urblekt och sliten i spetsen. F. M. Dessa unghanar äro de såkallade helsingarne. Fjolårig hona, skjuten vid Helsingfors den 27 maj 1858. Näbben på hela nageln och något bakom densamma grågul, i öfrigt blygrå med dragning i grönaktigt, en svart- brun längdfläck på hvardera sidan ofvanför näsborren ; öfver- *) Det är omöjligt att med visshet bestämma om alla de af mörkt och hvitgrått mjukt fläckade fjädrarne tillhöra öfvergångs- eller den blifvande sommardrägten, ty äfven den gamla hanen har stundom i sin sommardrägt likartade skulderfjädrar. 431 käkens nedre del mot roten nästan rent blygrå, så äfven underkäkskanten. Fötterna nästan enfärgadt ljusgrågula eller ockragula med stark blandning af blygrått, hvaraf en drag- ning i olivgrönaktigt ; tarserna baktill och baktåns simhud äfvensom en svag skuggning på ledgångarne gråaktiga, sim- huden mattsvart och naglarne svartgråa. På hela hutVudet och öfre delen af halsen finnas nya fjädrar, men baksidan af halsen nedåt samt framryggen närmast halsen hafva ännu gamla; på nedre delen af framhalsen delvis nya eller gamla fjädrar. Hela kräfvan framtill och underlifvet hafva gamla fjädrar af ungdrägten, mycket urblekta isynnerhet på kräfvan, som är hvitaktigt gulgrå med brunaktiga tvärfläckar. På framryggen hvars slitna fjädrar hafva qvar blott en ytterst fin hvitgrå kant, finnas några nya fjädrar, flere på skuldrorna, kräfvans sidor och bland vingskylarne, hvarest öfverallt de gamla fjädrarnes ändkanter äro mycket bleka; större delen af ryggen har nya fjädrar, men på öfvergumpen och bland öfre stjerttäckarne finnas ännu många gamla. Vingarne öf- verallt af ungdrägten, handpennorna obetydligt blekare, än om de vore nya; spegelpennorna hafva något hvitt i spet- sarne; en stjertpenna är ny, de andra mycket urblekta och slitna. Längd från näbb- till stjertspetsen 24 tum; ving- bredd 1 aln 18% tum; vingen 10% tum. F. M. Äfven de nya fjädrarne hafva ändkanterna blekare och mindre vackra än hos en gammal hona; på hufvudet, som är mörkast på pannan och ljusast tätt öfver samt bakom ögonen, äro färgerna mera gråaktiga och den ljusa grund- färgen sammansmälter här mera med de svarta längdfläc- kame, så att allt ser mer orent ut; så äfven på halsen. Häraf synes att eidei^honans första utbildade drägt ännu icke är lika vacker som en äldre fogels. F, M. Dessa unga honor kallas i skärgården skröjor. 432 Ungdrägt. Hane (skjuten i Esbo på Löfö den 5 okt. 1867). Näbben temligen mörkt blygrå med ljus, nästan blå- aktig nagel. Hufvudet och halsen mörkt gråbruna med fina svartaktiga tvärband, som på hjessan nästan sammanflyta till svart; på ömse sidor derom ofvan ögonen stöter grundfärgen i rostbrunt; från näbbryggen öfver ögonen går ett svart prickigt band med ljusare, nästan hvitgrå bottenfärg bakåt emot nacken; under detsamma är grundfärgen mörkare. Strupen och halsen framtill något ljusare brungråaktiga, otyd- ligt brunfläckiga på sidorna och baktill mörkare; kräfvan på ljus grågul botten tvärbandad af svartbrunt likasom kropps- sidorna, ehuru med en gröfre och glesare teckning på vin^- skylarne. Hela underlifvet och bakryggen på en mer grå- aktigt brun botten på tvären tätt bandade af fina svartaktiga linier; på bakryggen och gumpens sidor gröfre tvärband på mer grågul botten. Framrygg och skuldror brunsvarta med ljusa grågulaktigt bruna fjäderkanter; den närmast intill stö- tande randen är mörkare än grundfärgen, af en nästan svart färg. Vingtäckarne lika tecknade med otydligare ändkanter, hvarigenom de se mörkare ut; de största af dem, närmast vingspegeln med mer gråbruna och spegelpennorna med något ljusare ändkanter; (ett annat exemplar har dessa ändfläckar hvita såsom äfven Naumann beskrifver dem). Vingpennorna svartbruna, de innerstas kanter och spetsar rostbruna; spe- geln svartbrun. F. M. En ung hona är temligen lik ofvanbeskrifna hane, men har det ljusare bandet öfver ögat mindre utmärkt, de hvita ändfläckarne invid spegeln tydligare och buken på midten mer enfärgad, icke så tydligt tecknad med mörka tvärstrimmor. Den liknar sålunda mer gamla honan. — Först såsom 2-årig får hon sin utbildade drägt. 433 Dundrägt (den 22 juli 1852, Sibbo skärgård). Hela fogeln mörkt gråbrun; ett ljust band från näbbroten upptill genom ögonen och ett stycke bakåt nacken; den ofvantill skarpt begränsade ljusa strupen öfvergår nedåt småningom uti halsens framtill något ljusare färg; bröstet på midten hvitgrått, uppåt, på sidorna och under småningom öfver- gående i den mörkare eller mörka färgen. Näbb och ben blygråaktiga med blandning af gulaktigt på fötterna. Iris brun. F, M. Olika individer hafva mörkare eller ljusare totalfärg och de ljusa partierna mer eller mindre utmärkta, men dock alltid tydliga; dunungarne af denna art äro dock alltid lätt igenkänneliga på de dunklädda snibbarne på näbben. Eidern bebor norra hafskusterna af Europa, Asien och Amerika; den häckar till mycket stort antal i nordliga de- larne af Grönland, på Island, Spetsbergen och Novaja Semlja samt kusterna af Skandinavien, Finland, norra Ryssland och vestra Sibirien*). Mot söder går den till Skotland, Irland, norra England, danska öarne, Bornholm och en del af Öster- sjöprovinserna '^'^). — Till vintern gör den längs hafskusterna endast korta fiyttningståg söderut, och sträcker på sina ställen (Norge) omkring måhända i samma trakter der den kläckts; ganska fåtaligt kommer den ända till södra England, till- fälligtvis till Frankrikes och Hollands kuster samt södra de- larne af Östersjön (mest yngre foglar), talrikare till Danmark och tyska nordsjökusten. — Den håller sig uteslutande till hafskusterna, ehuru exempel ej saknas derpå, att enstaka *) På Sibiriens nordostkust och Amerikas nordvestra sida ersattes vår eider af en närstående art, Som, V-nigrum. **) Vid Östersjöprovinsernas kuster anföres den såsom skjuten vid Eeval och Matzalbugten; men tyckes dock häcka endast fåtaligt. I Riga- viken och vid Östersjöns kuster (Mitau) förekommer den ibland om vin- tern (Meyer). 28 434 exemplar, yngre foglar och honor, förvillat sig längs floderna inåt kontinenten ända till Tyrolen, Schweiz och Provence. Med undantag af de innersta delarne af bottniska och finska vikarne finnes cidern längs alla våra hafskuster, ehuru aftagande i antal, emedan den nästan öfverallt är utsatt för en skoningslös äggplundring och annan förföljelse. — Vid våra submarina kuster finnes den talrikast i sydvestra skär- gården. På Åland, der fogeln något fredas, förekommer den ännu temligen talrikt, i mindre grad uti hela sydvestra och södra kustens yttre skärgård, ännu något öster om Helsing- fors (M. v. W.); ruggningstiden vistas här stora flockar uti yttersta hafsbandet. Deremot finnes fogeln ej mer uti Wi- borgs skärgårdar, och är derföre allmogen fullkomligt obekant enligt hr K. Järnefelt: någon enda visar sig ännu så långt ostligt som i Nykyrka, men häckar aldrig. — Längs vest- kusten åter finnes den allmänt i Euraåminne (LycUn), vid Björneborg (Grönf.)j till mindre antal (enligt hr Rosing, jg. fb. tdskr.) på de yttre skären i socknarne söder om Wasa, i hvars skärgård fogeln ännu förekommer ganska allmänt samt häckar (Boden); norr derom finnes den ställvis talrikare (Alcenms)y till ringa antal ännu vid Kronoby 13 mil norr om Wasa (Herpman, jg. fb. tdskr.), samt i Larsmo kapell ( Hellström') , d. v. s. så långt norrut, som skärgård finnes; längre uppåt längs kusten är den icke bekant, ehuru möj- ligtvis någon individ kan komma ända dit. — Vid våra is- hafskuster är den mycket allmän i fjordarne närmast norska finmarken (il/a/mj, både häckande och öfvervintrande'^)(^AS'cÄ?'a- der). Från lappska halfön anför Middendorff (1. c. sid. 257) särskildt Kolavikens sidobugter vid öarne Toross och Myss selenij såsom bekanta häckningsplatser, hvaremot fogeln till *) Jfr underarten F, moUiss. thulensis sid. 438. 435 ringare antal skall förekomma på ostkusten af Rybatschi. vid Teriberskaja giiba, Sclmretskaja, Triostrow och Sossnowetz. Vid halföns sydkust funno Sahlherg och Malmberg den vid Kantalaks. Föga nog saknas den på någon af hvita hafvets kuster *), såvidt de hafva skärgårdsnatur. Hos oss har man veterligen icke någonsin anträffat ci- dern uti det inre af landet eller vid de stora sjöarne, såsom fallet någon gång varit i mellersta Sverige. Eidern är icke allenast den klippiga skärgårdens yp- persta prydnad, utan vore derjemte den nyttigaste af våra skärfoglar om den rätt vårdades; men beklagligtvis får den, lika litet som andra nyttiga arter, hos oss lefva och fort- planta sig i fred. Med undantag af några trakter af Åland der man insett sin fördel af att skona fogeln, idkas öfverallt den skamlösaste läggning", utan att man det ringaste be- sinnar, att hvarje utskärsklippa, som på sig hyser några eiderbon, genom förståndig duntägt skulle lemna en icke så ringa afkastning. Den gifna följden häraf är äfven den, att denna nyttiga fogel aftager i antal. Icke nog härmed utan en lika farlig fiende har eidern uti kråkan, som upp- söker och under ådans frånvaro förstör och utdricker dess ägg, samt dymedelst gör ett svårt afbräck i artens för- kofran. Denna rofgiriga fogel öfvergifver skogstrakterna och värper uti den yttersta skärgården uti bergsskrefvorna (enl. stud. Sievers å Klåfskär på Åland) samt anställer här sina förödelser bland skärfoglarne. Ett utrotelsekrig emot kråkan, i förening med ett samvetsgrannt iakttagande af jagtstadgans fridlysning för hanen eller gudungen från och med den 15 mars till och med den 15 juni och för ådan från samma tid till och med *) Meves fann den äfven vid Sommariidden. 436 den 14 juli '^'), skulle i väsendtlig mon komma att förbättra vilkoren för eiderns trefnad och bidraga till uppkomsten af en ny inkomstkälla för skärboerne. Angående det ända- målsenligaste förfarandet vid jagt på eidern och duntägt hän- visas till det, som derom namnes uti andra i sådant af- seende lämpliga handböcker {Holmgrens Skand. foglar). Eidern anländer till våra kuster allt efter som hafvet utanför blir öppet; åtminstone erhålles den vid sydvestra kusttrakten ungefär den i april, någon gång redan i slutet af mars månad. Ännu i början af juni ses eidrarne i södra skärgården partals, eller hanen åtföljande honan, men redan i medlet af månaden ser man svärmar af blott hanar, som då begynt ikläda sig sommardrägten och synas mycket brokiga. Mot slutet af månaden hafva många mera sommar- än vårdrägt, men andra hafva nu först börjat aflägga den senare. Af dessa gamla hanar skjutas många vid denna tid för vättar. Senare eller i juli hålla de sig mest ute vid de yttre skären, som de dock bebo hela sommaren igenom. De fjolgamla honorna ( skröjorna) uppehålla sig under hela våren och sommaren i den inre skärgården skildt för sig i större eller mindre flockar. Afven gamla honan, ådan, lefver skiljd från de andra och synes jemte sina ungar i grunda vikar och bugter af den inre skärgården. 1 september torde de alla öfvergifvit skärgårdarna och draga sig småningom härifrån. På en del trakter skiljer man emellan isådan och gräs- ådan, af hvilka den förra skall lägga sina ägg tidigare eller *) Enligt k. kungörelsen af den 20 juni 1870 är det tillåtet för innebyggare i Kökar k:ll och åboerne å Klåfskärs hemman i Föglö på Åland att under fridlyst tid fälla gudungar och helsingar. 437 i början af maj månad, den senare i slutet af månaden *). Boet ligger helt öppet på bergsklackar och mindre sten- holmar, stundom flere tätt invid hvarandra, dels på skog- beväxta holmar, dels längre ut i hafvet på kala klippor (Aschan). Under en, i början af juni 1858, gjord resa genom vår södra skärgård, observerade jag flerstädes eiderhanar jemte sina honor uppe på land, förmodligen i närheten af boet. Sina promenader, stundom högt uppe på klipporna, verk- ställde de med temligen snabba rörelser, bärande den tunga kroppen i horisontel ställning i likhet med änderna. I trak- ten af Hangö voro de talrikast. Då eidrarne under vissa tider af dagen gå upp på klipporna för att hvila sig och plocka i sina fjädrar, upp- söka de dertill företrädesvis låga, långt ut i öppna fjärdar liggande släta skär. I allmänhet vistas de icke nära stränderna, med undantag af den tiden, då honan bygger bo och värper, utan hålla sig längre ut och dyka efter sin föda på dju- pare vatten; de äro ytterst uppmärksamma, försigtiga och skygga foglar, samt nästan omöjliga att krypskjuta. Men desto lättare att fälla i flygten ur en segelbåt då frisk vind blåser och båten tager god fart. Min i Bohuslän bosatte broder Wilhelm, väl hemma i konsten att segla på cidrar, skjöt sålunda engång i flygten med lodgevär 18 gamla hanar inom några timmar. *) Uti vestra nyländsta skärgården benämnas dessa former isåd och sommarud; man har sagt utg., att den förra värper i början af maj och har full kull i medlet af månaden; den uppgifves hafva ett hvitt tvärband på vingen. Den senare skall sakna detta band, värpa i juni (ända till före midsommar) och finnes talrikare. Det torde sålunda vara olikheter i åldern som betinga skilnaden; likvisst synes uppgiften om gräs- eller sommar-ådans (den yngre) varpning böra ytterligare be- kräftas. 438 Den på Spetsbergen häckande eidern är något olik vår och kan här lämpligtvis anföras såsom en geografisk varietet af den förra: h) Fuligula mollissima var. thulensis Malmgr. Till färgteckning lik hufvudarten, ineti till kroppen mindre med smalare, kortare och vid roten lägre, ofvantill mer tillplattad näbb. Näbben från spetsen till ansigtets sidosnibbar l'/2 t., till spetsen af näbbens pannsnibbar 23/4-3/5 t., af pannans fjäderklädda snibb 2 t., näb- bens höjd vid den sistnämndas spets -/s ^- {Malmgren, K. V. A. Öfv. 1864 sid. 400 och Journ. f. Orn. 1865 sid. 396). Ännu känner man ej hvar denna form har sina vinterstationer; förutsatt att den icke öfvervintrar på hafvet vid Spetsbergen måste den väl till vintern draga sig till Finmarken, vare sig att den stannar här eller flyttar vidare; i sådant fall synes det icke vara omöjligt, att den besökte vår norra kust och möjligtvis funnes bland de skaror, som yppas här om vintern (se sid. 434). Anm. Det skulle troligen icke sakna intresse att närmare ge akt på de eidrar, som vistas i finska viken om våren och hösten, särdeles i dess ostligare delar. De individer, som häcka vid Ishafvet längst i öster (t. ex. Novaja Semlja) måste nemligen öfvervintra antingen vid Eysslands norra kust eller på Hvita hafvet, eller också i likhet med prakteidern kanske till ringa antal komma till finska viken, i hvilket fall de måste draga sig ännu längre till Östersjön för att öfvervintra. Skulle nu möjligtvis Novaja Semljas eidrar (såsom fallet är med dess sädgäss) visa en afvikelse från våra, analogt med de Spetsbergska, så borde sådana exemplar någongång stå att fas vid vår sydkust. Nov. Semljas eidrar äro hittills icke noggrannt undersökta och intet exemplar i våra samlingar antyda någon sådan olikhet, men vid Östersjöns mynning har man deremot erhållit in- divider, som stå de Spetsbergska ganska nära {Brehms underarter), och hvilka antagas häcka på Island, Grönland och andra öar i is- hafvet. Måhända härstammar någon från nämnda ö och har då passerat längs finska viken. — Detta endast såsom en förutsättning och ett memento för våra fogelkännare. Fuligula spectabilis (Linn.). Prakteider. Artm. Näbben hos hanen försedd med en hög, hoptryckt höggul knöl; de fjäderklädda snibbarne på näbbens sidor sträcka sig lika långt som snibben från jja^ma?! och upphöra innanför näsborrarne; de inre vingpennorna bågböjda. 439 Hane om våren: kalotten askgrå^ kufvudets sidor gröna; underlifvet^ skuldrorna^ vingarns och stjerten svarta; halsen^ en fiäck på vingen samt en på gumpens sidor, hvita; h^östet ro senfärg adt. Hona: rosthrnn med. svarta fläckar; vingspegeln fram- och baktill kantad med hvitt. Svenska benämningar. Kamguding och kamgudingsåd eller kamåda. Finska: pulska-haahka (Mbg). Längdförhållanden: kroppslängd 22 — 23 t., vingbredd 34 — 38 t. Från näbbspetsen till munvinkeln 2^-% t., till ansigtets sidosnibb 1^-% t., till knölens bakre rand hos g:la hanen 2 Va t. och spetsen af näbbsnibben mot ögat hos honan och yngre 22-% t., till pannskelets spets hos g:la hanen IV4? honan och yngre 1^-% t.; tarsen 1^-% t., mellantån med klo 2 5-% t. ^). Gammal hane i vinterdrägt, skjuten den 21 maj 1849 vid Porkkala '^*). Käbben med något ljus, gulaktig nagel, starkt men icke klart gul, utom på den särdeles klart höggula (orangegula) knölen; ögonringen mörkbrun; fötterna enfärgadt, klart, temligen starkt gula (ungefär af samma färg som in- sidan af tarserna hos en gammal kniphane om våren), med blott dunklare gul simhud och mörka naglar. — Ett be- Ijädradt sammetssvart, smalt band, börjande framtill på knö« *} Näbbens och fötternas dimensioner äro tagna af 10 finska exemplar; ett amerikanskt ex. (en gammal hona från Kadjak, Z. M.) är något gröfre: samma mått äro för näbb och ben 2V2, l'^/i6> 2'/2. l^/V» 2, 26/8. **) Denna var den färskaste af de många prakteiderhanar jag erhållit, åtminstone fötterna voro ännu alldeles oförändrade, troligen äfven näbben. Skjuten den 21 om aftonen, erhölls den af mig den 22 på aftonen, då näbb och fötter genast omlindades med väl i vatten blötta och utkramade blänor, hvilket under ett par dagar på kyligt ställe (t. ex. en källare) bibehåller den rätta färgen; fogeln afmålades den 23 maj. 440 len, delar sig högre upp och begränsar densamma på sidorna och ända ned på den uppå sidorna inskjutande fjädersnibben; på strupen af samma färg en V-form.ig fläck, hvars grenar räcka något ut på halsen; straxt inunder ögat ännu en svart fläck. Ett hvitt band går från det svarta bandet omkring näbbknölen, öfver ögat, derifrån först bakut och nedåt samt öfvergår upptill småningom i den vackert ljusblågråa fär- gen, som betäcker pannan, hela hjessan och nacken nedåt, så långt som en linie angifver, dragen i fortsättning utmed käkkanterna, då hufvudet har den hos en sittande fogel vanliga ställningen; nedtill slutar denna färg tvärt med en mörk skuggning ^'). Sidorna af hufvudet under ögonen af en egen, starkt glänsande, i nästan svartgrönt och hvit- gult skiftande grön färg, allt efter den olika ställningen mot ljuset, nedåt öfvergående i det hvita. Afven här utgår från ögat snedt nedåt en ljus fjäderkrans som åstadkommer skift- ningar i färgen. Den smalaste delen af halsen upptill och bakom något nedåt, rent hvit, derefter framtill liksom kräfvan af en vacker orangegul färg; hvita äro sidorna af kräfvan upptill mot skuldran, och derifrån en snibb på öfre sidan af de . första vingskylarna, som alla äro glänsande svarta, framryggen, de flesta vingtäckarne och sidorna af gumpen, (de sistnämnda med en svag anstrykning af ljust ockragult); den hvita färgen på frami-yggen öfvergår bakåt i den för- öfrigt svarta bakryggen, först genom mindre och sedan mera svart på de hvita fjädrarne; från sidorna af bröstet något snedt uppåt går den skarpa gränsen af det öfverallt svarta underlifvet, öfver- och undergumpen samt öfre och undre stjert- *) Detta svartgråa tvärband i nacken blir mera synligt hos kon- serverade eller stoppade foglar derigenom att skinnet uttöjts, liksom äfven gränsen af det blågråa på hufvudet lätt dragés mer eller mindre långt ned, än den borde vara. 441 täckarne; skulderfjädrarne af en egen mattsvart, något i brun- aktigt stötande färg; de mycket böjda innersta vingpennorna äro mera bruna på infanet, handpennorna svartbruna och de 14 stjertpennorna något blekare svarta; de yttersta ving- täckarne jemte spegeln rent och glänsande svarta, likaså de yttersta skulderpennorna, hvilka äro snedt tillspetsade, ut- stående i en snibb utom fjäderklädnaden. — Längd från näbb- till stjertspetsen 22% tum; vingbredd 8874 tum; emellan hoplagda vingen och stjertspetsen 17ä tum. Anm. Körande de hos prakteiderhanen i vårdrägt så märkligt bildade tvenne yttersta skulderpennorna, vill jag här anföra följande utdrag från mina „ Bidrag till Prakteiderns naturalhistoria^ (F. Vet. Soc. Acta, Tom. II, fasc. III, pag. 751 med planch): De tvenne längst bakut liggande skulderfjädrarne, isynnerhet den ofvan liggande, äro breda, hastigt tillspetsade, och hafva en något böjd spole. Det yttre fanet, som starkt tilltager i bredd, bildar en spets, på vidpass en decimaltums afstånd från spolen. Konturen af fanet spetsarne emellan är mycket inböjd. Från den yttre, be- tydligt uppstående convexa spetsen afsmalnar pennan inåt med en kontur i 45 graders lutning emot spolen. Den egentliga fjäder- spetsen ligger alldeles inpå de innersta vingpennorna och sträcker sig V 2 tum längre bakut, än den af det yttre fanet bildade. Den inunder liggande af dessa pennor är i allt mindre utbildad *). Begge synas liksom instuckna emellan de yttersta skulderfjädrarne, öfver hvilka den öfre pennans ut- och uppåt-stående spets höjer sig en half tum. Pl. fig. 3. Genom dessa öfver vingarne befintliga, från öfriga fjädrar så märkbart skiljda pennorna, påminner Frakteidern om Galer- eller Fjärilvingade anden (Anas galericulatas). Hos en nära 2-årig hane om våren ■^'^) är näbbknölen ännu ej fullt utvecklad, utan mindre och hoptryckt frän si- dorna. Den föregående vinterdrägten har ej heller varit så ren som hos gamla hanen; den svarta teckningen omkring *) Lika med denna senare äro de hos gamla honan och mindre gamla, hanar i vårdrägt. **) Skjuten på hafvet utanför Tvielp i Esbo, den 16 juni lbG'2; de hade varit 4 stycken, enl. en anteckning af M. v. W., hvilken lärer hafva afmålat exemplarets näbb, utan att utg. lyckats öfverkomraa figuren. 442 näbbkanten är mer svartbrun och de gröna fjädrarne på kinderna äro mindre rent gröna samt isynnerhet uppåt under ögonen och längs fjädergränsen på hufvudets sidor fint tvär- bandade med svartbrunt och rostbrunt uti spetsarne, mer eller mindre långt inåt roten. De niindre vingtäckarne äro bruna, de större redan hvita, såsom hos de gamla, de mel- lersta biandvis af begge färgerna; skuldertjädrarne äro icke rent svarta och den bakersta sneda pennan ej så starkt ur- rin^ad och utstående. Z. M. Amn. En uti samliugen förvarad hane (skjuten vid Porkkala först den 29 juni 1863 enl. antecknings håller på att förlora vinterdrägtens fjädrar på hufvudet och isynnerhet på halsen, men den nya sommar- drägtens fjädrar äro det oaktadt ännu mycket outvecklade. Måhända var det något efterblifvet exemplar. Gamla hanen i sommardrägt (efter Naumann) liknar mycket hanen i iingdrägt^ men skiljes lätt från denne genom sin såväl till färg som form olika näbb; hufvudet har of- vantiil rikare och vanligen mer rostbrun färg och på deu ljusa strupen är den V-formiga fläcken tydligare utmärkt; skuldrorna äro mörkare, nästan svarta, vingskylarne likaså, vingarne hafva hvita täckfjädrar; slutligen skiljas foglarne genom de svarta halfcirkelformigt böjda innersta vingpen- norna samt genom de (af Naumann icke kända) vackert gula fötterna. Gamla honan, som i flera afseenden skiljer sig från den unga, är en utmärkt vackert tecknad fogel. Dess hela grund- färg är klart rostgul eller rostgulbrun, starkast ofvanpå huf- vudet, skuldrorna, vingtäckarne, innersta vingpennorna och på öfvergumpen; svagast och mera gul på framsidan af huf- vudet och halsen. Den svarta teckningen på öfre kropps- delarna och vingskylarne rent svart och glänsande. Den yttersta, breda skulderfjädern är bildad i likhet med den hos gamla hanen (hvarom ofvan) eller hellre i likhet med den 443 andra af dem. — Jemte sin hane skjuten på Åland (Kökar) i början af Maj 1858. Den mörka näbben bar gulaktig nagel, är ljusare straxt bakom densamma och mer gulaktig ofvanför näsborren*); ögonringen mörkbrun. Fötterna dunkelt Ijusockragula med gråaktig skuggning på tarsernas baksida och på baktåus simhud utvändigt samt med en svag skuggning på ledgångarne; in- vändigt äro benen klarare gula, med svartaktig simhud och naglar. Längd från näbb- till stjertspetsen 22 tum; ving- bredd 1 aln 10 7.2 tum. Hufvudet företer den egenheten, att dess fjäderbeklädnad är genom en gräns delad uti en främre och bakre afdelning, sålunda att en vid baksidan af Ögat börjande linie går ned åt halsen parallelt med konturen af hufvudet '^). Fjädrarue på hufvudets bakre del ligga utmed denna gräns och hafva liksom öfre delen deraf, längre och bredare mattsvarta längd- fläckar; de på framsidan ligga åter snedt emot gränsen och äro tecknade med mycket finare längdfläckar, hvilka alldeles saknas på den ljusare strupen (hakan) och nästan äfven på den utmed näbbens sida gående fjädersnibben; hela öfre delen af halsen tecknad af fina, korta längdfläckar, längre men otydligare på bakhalsen. Derifrån nedåt synes först små, nästan runda, svarta fläckar på de öfverallt med breda kanter af grundfärgen försedda fjädrarne; småningom blifva de på kräfva och bröst hästskoformiga och framstå än mera derigenom, att grundfärgen innanför det svarta böjda ban- det är ljusare, mera gul; på halsroten och upptill pä si- dorna af kräfvan betäckas nästan de flesta svarta ban- den af ändkanterna då fogelns hals icke är framsträckt. På vingskylarne äro de svarta banden bredare och glesai-e ^) Detta förhållande finner jag ingenstädes förut anmärkt. 444 i följd af fjäclrarnes storlek, och det yttersta (det enda som synes) utgår med en spets på ändkanten; på de mest bakut belägna (hos änderna alltid större och bredare fjädrarne) äro de svarta banden eller tvärfläckarne något vinkiiga och hafva en ljusare grandfärg der innanför. Hela underlifvet svartaktigt rostbrunt med inåt ljusare fjädrar; på sidorna af gumpen ''^), ofvan och inunder, samt på öfre och undre stjerttäc- karne dylika böjda tvärband innanför ändkanten; på de sist- nämnda äro de svarta banden mera utdragna, V-formiga och slutas i en spets på ändkanten. Bakdelen af ryggen svart med rostgula ändkanter; skulderfjädrarne äfven med hästsko- formigt böjda, svarta, glänsande band innanför den breda ändkanten, hvilket band utgår deri med en liten spets; dessa fjä- drar äro dessutom, isynnerhet de mest bakut belägna, innanför hästskon utmärkta af en annan mer hoptryckt, eller blott en svart spolöäck, så att fjädrarne der äro tecknade af om- vexlande rostgulbruna och svarta band, hvilka dock äro mer eller mindre regelbundna. Vingtäckarne svarta innanför den breda ändkanten, de yttersta mot spegeln svarta, med smala, hvita spetskanter; spegelpennorna svartbrana, knappt ljusare kantade (en annan gammal hona har hvita ändkanter på spegelpennorna); de innersta, längre och i ändarne nedböjda samt tillspetsade pennorna, svarta med undantag af den breda, rostbruna utkanten. Hand- och stjertpennorna svart- bruna, de förra smalt kantade af ljust, de senare bredare och mer gulbrunaktiga; den sneda yttersta skulderpennan (hvarom ofvan nämndes) svart, på infanet smalt kantad af rostbrunt. (Hos en annan äldre hona har denna penna på sin breda del utåt en bred, rostbrun kant). F. M. *) Den hos hanen i vårdrägt hvita delen deraf utmärkes hos ho- nan genom ljusare, mer gula ändkanter på Ijädrarne. 445 Fjolårig hona, skjuten i medlet af maj 1S58 vid Porkkala. Näbben temligen mörkt blygrå med dragning i gulaktigt på dess öfre del, straxt bakom den mörka, gulaktiga nageln hvitgrågulaktig ; fötterna orent ockragula, på insidan något klarare, baktill på tarsen och baktåns simhud utvändigt brungråaktiga eller mera blekt svartaktiga; på ledgångarne en svag mörkare skuggning, simhuden svartaktig och naglarne mattsvarta; ögonringen mörkbrun. — Hela hufvudet och öfre delen af halsen (som bära nya fjädrar) hafva grundfärgen Ijusgulbrun, starkast ofvanpå hufvudet, småningom svagare nedåt på bakhalsen, ljusast på den längs näbben gående fjäder- snibben och derifrån uppåt ögat samt på strupen; dessa båda ställen äro ofläckade, men på hela öfriga hufvudet och halsen finnas längdfläckar af smala, temligen otydliga mörka streck, minst på hufvudets framdel, hvilken skiljes från den bakre delen genom ett, visserligen icke af annan färg utmärkt, men dock märkbart band eller gräns, som börjar från ögat och går nedåt samt böjer sig utefter nackens yttre kontur, ända ned till början af halsen. Denna gräns bildas genom tjädrarnes läge till hvarandra alldeles såsom hos den ofvan- beskrifna gamla honan. Nedre delen af halsen först grå- aktig, derefter gulgrå med böjda små tvärband (allt ung- fjädr.); hela kräfvan, bröstet och underlifvet (som är mör- kare) på ljusgrågul botten tvärfläckadt eller bandadt af matt svartaktigt (öfverallt ungfjädrar) med ljusa ändkanter på fjädrarne; ett band tvärs öfver kräfvan och dess sidor har för det mesta nya fjädrar, som på en vacker rostgul botten in- nanför den breda ändkanten äro tecknade med ett böjdt, svartbrunt band, och innanför hafva en ljusare, mera gul bottenfärg. Sidorna af bröstet och vingskylarne äro lika, ehuru gröfre tecknade; deribland många gamla fjädrar med urblekta ändkanter. Hela framryggen svart med rostgula 446 ändkanter, fjädrarne framtill hafva blott ett mörkt band in- nanför ändkanten, men mer bakut är allt mörkt innanför densamma; äfven hafva de gamla fjädrarne der ljusare, ur- blekta ändkanter. Hela öfriga ryggen svartbrunaktig med glesa, ljusa, grågulaktiga ändkanter, några nya bland dem svarta med rostgula ändkanter. På sidorna af gumpen och bland öfre stjerttäckarne finnas många nya med mera böj dt tvärband; grundfärgen på de senare mera rostbrun; de undre stjerttäckarne blekare och med smalare tvärband; hela un- dergumpen och öfriga underlifvet grågulaktiga med mörkare tvärfläckar (endast gamla fjädrar). Skulderfjädrarne svarta med breda rostgulbruna kanter på de nya, och blekare, men gula på de gamla; den yttersta, breda, spetsiga pennan svart med blott en helt smal, ljus eller hvitgrå kant; vingtäckarne svartbrunaktiga, inåt blekare och smalt kantade af Ijusgrå- gult, de yttersta upptill af hvitt. Innersta vingpennorna äfven svartbruna, smalt kantade af hvitgult och litet nedböjda i spetsen; spegelpennorna likaså med något ljusare grågul- aktiga ändkanter; de mänga nya stjertpennorna svartbruna, de gamla bleka med slitna spetsar och ljust kantade; hand- pennorna svartbruna, smalt kantade af ljust. Längd från näbb- till stjertspetsen 20^4 tum; vingbredd 3374 t^^- F- ^'^' Irsfogel i öfvergångsdrägt, hane skjuten omkring den 10 december 1865 i Esbo (Ädholmen). Hufvudet såsom hos nedanbeskrifna ungdrägt, men tydligare bandadt med fina svarta tvärband; kinderna i midten mörkbruna; ytter- om den svarta V-formiga teckningen på hakan är grundfärgen ljust brungrå, baktill mer hvitaktig; innanför detsamma rent hvit, bildande en trekantig hvit fläck på strupen. Nedanför denna är halsen brunsvart rundt omkring; skulderfjädrarne brunaktigt svarta, några med otydligt bruna kanter; ving- skylarne äfven brunsvarta, de främsta af dem, nära vingleden 447 hvita, i spetsen svarta (utgörande början till färggränsen på bröstet hos gamla hanen); någon dylik svartspetsad fjäder finnes äfven vid bakre ändan af den blifvande hvita gump- fläcken. I öfrigt är fogeln i ungdrägt, förutom att fjädrarne på ryggen äro nya, ehuru dylika som de förra och på skul- drornas yttre delar äfven några gamla qvarsitta. F. M. En annan fjolårig hane, skjuten vid Porkkala d. 3 juni 1873, liknar föregående, men har kräfvans fjädrar hvita med svarta och gulbruna spetsar; framryggen, gumpen och stjert- täckarne svarta; en stjertpenna ny, svart. En tredje ett års gammal hane^ skjuten om våren 1872 i Kökar, saknar den hvita fläcken omkring ögat, har tjädergränsen på hufvudets sidor likaså tydlig, men mörkare och kinderna mer rostbruna, isynnerhet under ögonen. Hakan gråbrun med otydlig V-formig teckning, halsen inunder brunsvart, smått fläc- kad af hvitt. Skulderfjädrarne äro svarta; alla de rostfärgade fjäderkanterna på kroppen äro slitna och något urblekta. Z. M. Hane i ungdrägt. Näbben svartaktig med gulbrun nagel ; den ännu endast antydda näbbknölen är mer eller mindre gulrödaktig; benen mörka (på figuren rödgråaktiga) ljusare på sidorna af tårna och emellan deras ledgångar samt på insidan af tarserna '^). Straxt inunder ögat vanligen en smuts- hvit fläck; hela öfre delen af hufvudet ända till nacken, mörkt rödbrunaktig eller chokoladbrun med otydliga svart- aktiga tvärfläckar på ändarne af fjädrarne; panna, tyglar och kinder något ljusare bruna, de sistnämnda med otydliga mörka tvärfläckar; hakan och strupen smutshvita med brun- aktiga fjäderspetsar och en stor svartbrun, otydligt begränsad V-formig fläck mellan käkarne (en antydning af gamla ha- nens svarta strupfläck). Halsen smutsigt hvit med svart- *) Det är mera troligt, att de liknat dem hos den ofvanför af mig beskrifna unga honan. 448 brunaktiga, icke starkt begränsade tjäderspetsar, och derföre oregelbundet fläckig; kräfvans fjädrar dunkelt brungråa, med breda, rostgulaktiga ändkanter och innanför dessa en svart- aktig månformig fläck, hvarigenom dessa partier äro fint och tätt tvärfläckiga af ljust och mörkt. Framdelen af bröstet och vingskylarne brungråa med mörka ändfläckar eller böjda tvärband på hvarje fjäder samt med en ljust rostgul ändkant; midten af underbröstet, buken, undre och öfre stjerttäckarne, glänsande brungråa med otydliga tvärband af mörkare färg, de sistnämnda med ett eller tvenne mer rostbruna tvärband. Fram- och bakryggen, skuldrorna och vingtäckarne mörkt grågulbrunaktiga, utåt mörkare, på de yttre skulderfjädrarne och en del af framryggen med ljust rostgula kanter, likaså på de större vingtäckarne; spegelpennorna mörkbruna, kantade af ljusare färg; de innersta vingpennorna ännu mörkare, men med ljusare kanter och spetsar; stjertpennorna mörkbruna med hvitgulaktiga kanter. Efter Naumann. En lika gammal ung hona skiljes från hanen genom mindre rikt fjäderklädt hufvud "^j, frånvaron af den V-formiga fläcken på den ljusa strupen, genom den i allmänhet ljusare och mera rostgula grundfärgen, på hvilken de mörka, böjda tvärbanden tydligare framstå, genom mindre mörka skuldror och slutligen genom de hvita tvärbanden, som infatta spegeln såväl fram- som baktill. Naumann. Dundrägt. Hufvudet, halsen baktill och hela öfre krop- pen ljusare gråbruna; hufvudet ofvan mörkast, likasom ett band från baksidan af ögat öfver örontrakten; ett ljusare band ofvan ögonen samt inunder det mörka; strupsidorna äfven ljusare och halssidorna med en svag skuggning af gråbrunt, genom hvilken färg äfven nedåt och på sidorna *) Detta är neml. hos hanen tjockt derigenom, att fjädrarne der äro längre, såsom fallet är hos gamla hanen i vårdrägt. 449 öfvergången sker från det hvita underlifvet till den gråbruna färgen på kroppens öfre del. Näbben mörkt blygrå med gulaktig nagel; benen gråaktigt gula med mörk simhud; iris Ijusbrun. Middendorff^ Sibir. Reise. Prakteidern bär således efter dundrägten en ungår'igt, i hvilken begge könen redan äro något olika hvarandra. Hanens derpå följande /örsto vinterårägt är foga olik den nyss- nämnda och torde ej heller afvika synnerligen från den första sommar- drägten. Under andra vinter u bär han redan en drägt, som är lik de gamlas om vintern, men är orent tecknad; först nu tilltager näbbknölen i högre grad och den andra sommaren är skilnaden såväl till näbbform som färgdrägt obetydlig emellan den yngre och den gamla hanen, hvars praktfulla drägt han först till tredje vintern erhåller ren *). Emedan ofvanbeskrifna fjolåriga hona ännu bär en så stor del af ungdrägten, inses att de behöfva en lång tid för att aflägga den- samma och redan äro ett år gamla då de erhålla sin första utbildade drägt; denna liknar dock ännu icke alldeles den gamla honans, utan har en ljusare mer gul än rostgul grundfärg, och skulderfjädrarne endast kantade med rostgult, då dessa hos gamla honan äro utmärkta af flere andra rostgulröda fläckar. Med tre andra af mig granskade tmga honor är förhållandet enahanda. Denna såsom redan namnet antyder praktfullt tecknade fogel häckar blott i den högsta norden, nemligen uti hög- arktiska Amerika, nordliga kusterna af Grönland och möj- ligen på Spetsbergen; den kläcker vidare på Novaja Semlja och någon del af Sibiriens ishafskuster, åtminstone vid Tai- myrlandet samt ännu i Kamtschatka. — Under flyttningarne *) Alla de ofvau anförda yngre hanarne hafva erhållits senare än M. v. Wright skref sitt manuskript och äro beskrifna af utg.; likvisst har Wright redan då (.1858) fogat till sin anmärkning om honans drägt- förändringar följande förmodan angående också hanens: ,.Det synes derföre otroligt att, såsom Naumann förmodar, de unga hanarne redan under första året skulle erhålla en mer eller mindre fär- digt utbildad drägt, med undantag blott af vingarne. Detsamma säger han om de xmga eid!^?'-hanarne, nemligen att de med undantag af vin- garne redan följande vår bära den utbildade hanens drägt, men att hos många då ännu finnas fjädrar qvar af ungdrägten. Här hos oss är detta, enligt hvad jag kunnat observera, icke fallet, hvarom redan ofvanför vid eidern blifvit anfördt". 29 450 uppehåller den sig uteslutande vid hafskuster; arten flyttar således utefter Grönlands kuster, likaså längs Sibiriens och kommer i små flockar längs norska kusten, någongång ända till britiska och ytterst sällan till franska kusterna; från norra Ryssland kommer den äfven fåtaligt till finska viken och Sveriges östersjökust, men sällan till södra delen af innan- hafvet. I östra Sibirien flyttar arten längs Kamtschatka och i n. v. Amerika längs kusterna. Inom vårt område häckar prakteidern icke, men under fiyttningarne besöker den endast vår nord- och sydkust. — Malm säger, att den anträffas vid Ishafstjordarne, hvilket äfven Schrader intygar*); ehuru Middendorff ej fann den under sin resa omkring lappska halfön, anser han det tro- ligt, att arten besöker dessa trakter. Felhnan uppgifver, att en och annan skulle blifvit sedd och skjuten t. o. m. i Utsjoki och Enare **). — Vid vår södra kust eihållas år- ligen här i Helsingfors flere eller färre individer ***) från omgifvande skärgård {M. v. W.)\ den har sålunda förekommit på Kotka, i Borgåtrakten, Sibbo, Helsingfors vid Enskär, Esbo, Kyrkslätt, vid Porkkala samt oftare tidigt om våren på Åland, i Kökar och Föglö socknar f). Enligt mag. Grön- feldt skall arten till och med en gång hafva blifvit obser- verad i Björneborgstrakten af vice häradsh. Mcexmontan under *) Schrader säger (Cab. Journ. 1853 sid. 322): „efter medlet af oktober infinna de sig i stora svärmar på det inre af fjordarne (Wa- ranger); de äro mest gamla foglar; — af de unga ser man några redan i början af oktober. — De gamla försvinna redan emot medlet af maj, de unga i slutet af månaden. 1 Ostfinmarken kläcka de icke, men tal- rikt på Spetsbergen och Novaja Semlja". — Dessa uppgifter bestrider Sommerfelt (K. V. A. Öfv. 1861, sid. 88), som förklarar, att arten kom- mer hit jemförelsevis ganska fåtaligt. **) I sådant fall vilsekommen längs vattendragen inåt landet. ***) Likväl aldrig „häufig" {Nordmann, Cab. Journ. 1858, sid. 311). t) I Östersjöprovinserna är den skjuten vid Mitau enl. Seidlitz. 451 vettskytte; uti bottniska viken är den för öfrigt veterligen icke någonsin anträffad. Märkvärdigt nog hafva vi icke heller någon kännedom derom, att den skulle visat sig ost- ligare i finska viken eller vid hvita hafvet, hvilka trakter den under flyttningarne dock måste passera. Flertalet fall då fogeln antecknats, erhållits eller till- varatagits hos oss infaller i senare hälften af maj och förra hälften af juni månader: 1832 maj (25 H:fors) från Kökar. 1853 juni Sibbo. 1833 „ (20 „ ) „ „ 1854 juli 16 *) Helsinge s:n. 1836 „ 1856 maj 16 Borgå. 1837 (om våren) H:fors skärg. 1857 (om våren). 1838 maj (slutet) Föglö. 1858 maj (i början) Kökar. 1844 „ 25 Kyrkslätt. „ „ (medlet) Porkkala. 1848 juni 15 Esbo. 1862 juni 16 Esbo. 1849 maj 21 Porkkala. 1863 „ 29 Porkkala. 1850 juni 21 Esbo Löfö. 1865 dec. 10 Esbo. 1851 » 8 Borgå, Onas. 1872 maj Kökar. 1853 maj 16 Åland. 1873 juni 3 Porkkala. Att arten så sällan erllållits här om hösten har väl sin grund antingen uti de svåra kommunikationerna denna tid eller deruti, att den kanske håller sig långt ute i yttre skärgården eller på finska viken om hösten, men om våren kommer närmare land. — Den omständigheten, att man oftare erhåller hanar än honor förklaras lätt derigenom, att skärkarlen hellre skjuter tupparne än hönorna (ådorna). Från förra hälften af maj och ännu i början af juni har man erhållit hanar och flere unga honor. M. v. Wright säger år 1858, att „ veterligen blott en fjolårig hane förekommit här till salu, ehuru jag icke var nog lycklig att få den om händer, utan blef den uppäten af en åtminstone icke ornitolog"; sedan dess hafva minst o yngre hanar erhåUits här. *) Äfven denna efterliggare kan jemföras med dylika af Anser herniela och leitcopsis (se dessa arter sidd. 354 och 359). 452 Till sitt lefnadssätt visar arten i alla afseenden den största likhet med vår eider, i sällskap med hvilken den oftast också anträffats hos oss; den uppgifves likväl kunna dyka ännu bättre än denna. Holböll säger, att den vid Grönlands kuster sällan söker sin föda på mindre än 30 famnars djup, men går ända så långt nedåt, som han blott funnit blötdjur uppå bottnet, nemligen till 65 famnar eller 200 alnar. Vanligen håller den sig 4—6, men ofta ända till 9 minuter under vattenytan och är således en af de skar- paste dykare. B) Under slägtet Oidemia Flem. (se sid. 424). 13. Fuligula nigra (Linn.). Sjöorre. Mcriiiutsi. Artm. Vingsj^egeln svart ; fjäderklädnaden går från det tvära pannskelet på näbbens sidor vinkelrätt emot käkkanten och därefter längs densamma till munvinkehi^ betäc- kande hela sidan af näbbens bas. Hane: svart, med blå glans på hufvudet och en svul- len rund knöl invid pannan. Hona: gråbrun med ljusa kinder och halssidor; näbb- knölen endast antydd. Längd: hanen 21 t., honan något mindre. — Anas Linn. Benämningar. Egentligen borde denna art hellre än den följande kallas svärta (Holmgr.); haforre (Kökar); hafs-svärta (Pörtö i Borgå skärg. enl. hr A. Hintze)] sjöorre, svartand. — Finska: merilintu (lappm.), meriläinen (Enare*), i^eZ/7w.), musta- lintu (Pudasj., Kuusamo); njuorkua (ryska lappm., från lappska njurkku, Mhg)\ meriteiri (Keuru, Bergr.)\ mustatelkkä (Nyldr.). Beskrifning. Näbbens längd till munvinkeln hos hanen 2%, hos honan 2V8 tum, till pannan hos hanen 2 och honan *) Malm har förvexlat denna och följande arts finska namn. 453 13/4 tum; tarsen IV2 tum, mellantån med klo 278 t^"^* Stjertpennorna 14. Gammal hane om våren. Näbbens knÖl temligen stor och rund, öfverkäkens höjd en tum öfver knölen, hvilken längs midten är delad genom en grund längdfåra, som jemte näbben ofvan och omkring näsborrarne är klart höggul; i öfrigt är näbben svart. Ögonlockens kanter äfven gula, iris mörkbrun ; benen utåt samt simhuden svartaktiga, inåt brun- gulaktiga. — Hela fjäderklädnaden glänsande svart, på huf- vudet och halsens öfre del med vacker blå glans; under- lifvet stötande i brunt. Handpennornas infan gråbrunt. F. M. och oiig. måln. Hona. Näbben svart med endast antydd knöl; benen ljusare; iris mörkbrun. — Enfärgadt mörkt gråbrun med ljusare fjäderkanter utom på underlifvet, som är temligen enfärgadt mörkbrunt. Trakten framom ögonen, men isynner- het bakut och nedåt på halssidorna hvitgråa med små, mer eller mindre tydliga mörkare tvärfläckar; kalotten och nac- ken svartbruna, från ögonen bakut skarpt begränsade. F. M. Otvifvelaktigt har också af denna art hanen en sommar- drägt^ mer eller mindre olik vinterdrägten, ehuru det icke lyckats oss att erliålla någon sådan eller finna någon be- skrifning på densamma. Deremot finnes i finska fogelsam- lingen en ung hane från föregående året, hvilken nästan anlagt en drägt, som säkerligen är sommardrägt^ om också ej en fullständig; antingen har fogeln tillhört en ovanligt sentida kull eller har den af annan orsak hindrats att på vanlig tid och i vanlig ordning undergå sina färgförändrin- gar. Fogeln är skjuten den 2 juli 1852 i skärgården här vid Helsingfors och har följande utseende: Näbbknölen något mindre hög än hos gamla hanen, men den gula färgen har samma utsträckning som hos 454 denne. Hufvudet svartbrunt, hakan, örontrakten bakut och nedåt halsen ljust grågula med en mörk fläck i spetsen af hvarje fjäder (bland dem finnas sådana som sakna den mörka fläcken, men de torde tillhöra ungdiägten). Ofriga halsen och hela underlifvet svartgråbrunaktiga, på sidorna af kräf- van än mörkare, men med ljusare fjäderkanter; af samma färg äro vingskylarne, som blott framtill hafva ljusare brun- aktiga fjäderkanter, men bakut äro nästan enfärgadt svart- bruna; skulderfjädrarne svarta med grönaktig glans, blott framtill med märkbart ljusare kanter. De gamla tjädrarne der och hvar på underlifvet äro så urblekta, att de synas hvitgrågula, och hela spetsen är bortsliten. Gumpens sidor och öfre stjerttäckarne svarta (nya), de undre mer brun- aktiga; några nya stjertpennor blekt svartbruna, de gamla afstympade, urblekta hvitgula. Yingarne, en del af fram- ryggen och bakryggen hafva ännu ungdrägtens fjädrar, men mycket utslitna och förbleknade; på ryggen finnes en och annan ny tjäder bland de gamla. F. M. Ifrågavarande drägt är för mycket bestämd för att vara en öfvergångsdrägt, hvarförutom sjöorren enligt min erfarenhet i likhet med andra dykänder redan under första vintern öfvergår från ungdrägten i gamla hanens vinterdrägt; detta exemplar befinner sig deremot såsom nämndt i öfver- gång omedelbart från ungdrägten till sommardrägten. TJngdrägt. Näbben (enl. Nilss.) svartaktig med en blek fåra vid roten och en dylik fläck på midten. — Hjessan svartaktigt brun med yttersta fjäderändarne nästan svarta; framtill öfvergår färgen på pannan till gråaktigt brunt. Trak- ten omkring näbben, hakan och hufvudets sidor hvitaktiga ända till en gränslinie från ögonen bakut och nedåt nacken; färgen öfvergår icke särdeles skarpt utåt och är ej heller ren utan ställvis med brungrå anstrykning samt sträcker sig nedåt till 455 iiiidten af halsen. Kroppeu gråbrun med något ljusare fjä- derkanter ofvan; skulderfjädrarne derjemte med en fin mör- kare spetsrand. På underlifvet blir grundfärgen ljusare, i midten hvitaktig med mörka fläckar; ving- och stjertpennorna mörkbruna. F. M. Dundrägt. Ofvan svartbrun utan fläckar; hakan hvit- aktig; kinderna och buken gråa, ett band öfver kräfvan mör- kare. Näbben bly svart, den inre kanten gul; dunet sträcker sig vid näbbens bas alldeles såsom tjäderklädnaden hos gamla foglarne (se artm.). Benen olivgröna, simhuden svart; iris brun. Meves och F, M. Liksom svärtan häckar sjöorren uti Skandinavien vid högre belägna elfvar och träsk (till Dovre och Jemtland), men den går icke såsom denna längre söderut längs kusten ; vidare är den utbredd genom hela norra Ryssland och Si- birien ända upp till Taimyrlandet (73^4) och österut till Lena floden. — Antagligen häckar den dock ej vid öppna ishafskusten, ehuru den visar sig der under flyttningstiderna *). Under vintern uppehåller den sig redan vid södra och vestra Sverige, men i mängd egentligen vid södra Norge och alla kuster omkring Nordsjön, samt sträcker sina tåg ända till Kanariska öarne. Längs floderna i mellersta Europa visar den sig mycket fåtaligt, ehuru funnen ända vid Ge- neve, i Tyrolen och Grekland; till Kaspiska hafvet skall den sällan komma. — Den i norra Amerika förekommande formen {Oid. americana Svai.ns.) har näbben något olik vår arts. Uti norra hälften af vårt område är arten häckfogel, men i den södra anträffas den merendels blott under flytt- *) Sålunda torde man böra förstå uppgifterna ora artens förekomst på Novaja Seralja och närliggande öar {GiUit, Ibis 1870 s. 303; Heuglin, Ibis 1872, p. 60-65). 456 jaingarne; gränsen synes österut något sänka sig mot söder. Till fjordarne vid vestra delen af vår ishafskust kommer den enligt Schrader i flockar omkring medlet af maj månad och drager sig derefter till det inre af landet för att kläcka; i medlet af oktober begifver den sig åter bort. Ännu torde böra utredas huru långt österut förhållandet är sådant, ty hvarken Lilljehorg eller Middendorff anträffade den omkring lappska halföns kuster; högst sannolikt förekommer den likväl här uti det inre, såsom fallet är uti finska lappmarken. På senare stället finnes den allmänt ända upp till Ishafvet (Malm), samt häckar uppå aflägsna obebodda holmar och vid träsk (Fellm.). Uti Muonio lappmark finnes den i skogs- och buskregionerna temligen sällsynt längs elfven ända upp till Wittanki i Enontekis (Sbg & Pn). Uti sydvestra delen af lappska halföu förekommer den enligt Sahlherg och Malm- berg i trakten af Kantalaks samt vid Tutijärvi; uti Kuusamo och Pudasjärvi kläcker den ehuru ej talrikt (Brdr) och M. v. Wright fann den i medlet af juni 1856 i Alkkula vid Torneå elfs nedre lopp. Vid Uleåborg är den icke allmän (Br. Nyl.) likasom ej heller i Kajanatrakten, men den kläc- ker dock derstädes (Mgrn)j och i Sotkam o fann Aschan ett bo med endast 4 ägg ännu den 25 juni 1867 invid en sjö- strand, hvarförutom Holhnerus år 1872 här anträffade den häckande. Sadelin anför arten från Österbotten och Alce- nins uppgifver, att den häckar emellan Gamla Karleby och Wasa (vid Orisberg), men vid Wasa är den hittills funnen blott om hösten och våren i små flockar af 4 — 5 individer (Boden). Afven i norra Savolaks har Aschan anträffat arten kläckande uti Luupue i Kiuruvesi, i norra lisalmi m. fl. st., hvarjemte densamme och J. v. Wright under flyttningarne observerat foglar partals eller fiere tillsamn)an vid vatten- 457 dragen ofvanoni Kuopio*); den senare uppgifver, att något par t. o. ni. skulle qvarstanna i samma trakt och kläcka, ty omkring år 1837 skall M. v. Wright derstädes hafva funnit en kull dunungar. Uti ödemarkerna inom finska andelen af Archangelska guvernementet '''*) fann J. v. Wright i juni och juli år 1839 mindre flockar ai gamla hanar äfvensom en hona, hvadan arten derstädes torde finnas ganska allmänt; de uppehöllo sig i större träsk med hvitt vatten, sandbotten och glest vassbevuxna stränder. Uti Onega Karelen har J. Sahlberg anträffat en kull vid Wigfloden i slutet af juli 1869. Anmärkningsvärdt nog är det, att arten enligt Ting- ström häckar icke sällan äfven i Ladogas norra skärgård, äfvensom att den under flyttningen synes uppå Wuoksen ända tills isen lägger sig. — Uti södra Finland är den eljest veterligen anträffad endast på genomtåg. I Nyslottstrakten har hr Lindforss blott en gång anträffat arten, nemligen en hane vid Kyrönniemi udde den 7 maj 1862. Enligt stud. Lon- dén förekommer den talrikt under flyttningstiderna i Ruo- kolaks; vid Wredeby nära Kymmene är den skjuten (Sohl- man)^ i nyländska skärgården ***) förekommer den mest om våren fM. v. W.) och i Tavastehus har mag. Domander er- hållit arten. V, Falck uppgifver, att några par årligen visa sig på Pyhäjärvi vid Kauttua bruk, hvarförutom fogeln uti Åbo skärgård (Bonsd.), i Kökar och enligt Bergstraml i Åländska skärgården visar sig under flyttningarne. Antagligen infaller denna arts ankomst till vårt land ungefär samtidigt med de öfriga allmännare dykändernas, *) M. v. W. har antecknat arten vid H:laks, d. 27 maj 1826, d. 12— 18 maj 1831, den 28 juni 1830 en flock af 7 st. hanar, d. 8 maj 1848. **) Meves fann den ostligare på sommarudden och vid Archaiigel. ***) Förekommer vid första öppet vatten i flockar vid Pörtö i Borgå skärg. enl. hr Hintze. — M. v. W. iakttog också en mängd under en resa den 15 maj 1851 vid kusten nära Reval. 458 nemligen till sydkusten oiakring den 1 maj och under lop- pet af månaden till större delen af landet. Arten har om hösten erhållits i Helsingforstrakten ännu i början af no- vember månad (1846 d. 6 och 1848 d. 8 no v,). 14. Fuligula fusca (Linn.). Svärta. Pilkkasiipi. Artm. Vingspegeln hvit; fjäderklädnaden går från det tvära pannskelet mot näsborrarne och derefter snedt öfver näbbens sidor till miinvinkeln, lemnande öfverkäkeiis bas till en del naken. Hane: svart; näbben vid roten svullen och tjock., med knölarne befjädrade. Hona: gråbrun^ näbben af vanlig form. Längd: hanen 22 — 23 tum, vingbr. 35 — 3ö t., honan något mindre. — Anas L.; underslägtet M elanetta Boie. Benämningar. Denna art borde hellre än föreg. bära namnet sjöorre {Holmgr.)\ kallas (enl. Sievers) på Åland svart, svärta, hanen svärteskamp och (i Lemland) svärteskarl. Finska: kolso, korri (Muonio); vartti, valkeasiipi (Enare, Fellm.)\ meriteeri (Pudasj., Kuusamo, Brdr)\ merikoppelo (Kiuruvesi, Aschan)-^ pilkkasiipi-telkkä, sortti (Nyldr); kul- munen, pilkkasiipi (Mbg). Beskrifning. Hane om våren. Näbben från spetsen till munviken 2^-% tum och till pannan Pg— 2 tum, emellan och bakom näsborrarne uppsvuUen på sidorna af roten och derstädes fjäderklädd, till färgen klart orangegul, vid roten och längs käkkanterna svart, nageln gul. Iris livitblå. Benen karminröda med svart simhud och mörk schattering på tå- lederna; tarsen P-Vs tum och mellantån med klo S--^/^ tum långa. — Hela fjäderklädnaden rent svart, på underlifvet stötande i brunt. Under ögat en nedåt afrundad hvit fläck; 459 vingspegeln jemte spetsarne af dess närmaste täckare hvita, tillsammans bildande ett jemnbredt hvitt band öfver vingen; stjertpennorna 14. F. M. Hvitbrokig varietet. Finska samlingen eger en gammal hane, skjuten i maj 1867 i Kökar på Åland, hvilken har föl- jande utseende: Hela den fjäderklädda delen af hufvudet samt öfre delen af halsen brokiga af hvitt och svart, tätast tecknade med svarta, nästan sammanflytande fläckar på hela hjessan och framför ögonen; pannan prickad med svartbrunt, nacken och örontrakten med större svarta fläckar; rent hvita äro fläcken bakom ögat, hakan och strupen nedåt. På kräf- van och skuldrorna stå enstaka hvita fjädrar. Alla hand- pennorna äro liksom vingspegeln rent hvita, de inre i spet- sarne oregelbundet fläckade med svartbrunt. I öfrigt såsom ofvan. F. M. Hona. Näbben matt svart, icke uppsvullen, från spet- sen till munvinkeln 2'/2 t., till pannan P/4 t., tarsen 1% t. och mellantån med klo 3 tum; iris grågul; benen rödgråa med svart simhud, tarsen utåt, isynnerhet baktill samt ut- sidan af uttån mörkt rödgråaktiga. — Hufvudet och halsen enfärgade, mörkt gulaktigt gråbruna; ofta med en ljusare, hvitaktig fläck mellan ögat och näbben samt en annan bakom ögonen på Örontrakten. Kroppen i öfrigt svartbrun eller mörkt gråaktigt brun med ljusare grågulaktiga fjäderkanter; kräfvan och underlifvet nästan hvita, men fläckiga af ljust gråbrunt. Vingspegeln hvit. F. M. Att gamla svärthanen liksom de andra dykänderna hos oss anlägger en sommardrägt, som närmar sig honans är otvifvelaktigt. Det har likväl icke lyckats oss att erhålhi någon sådan och icke heller i Sverige synes man hafva öf- verkommit eller beskrifvit densamma. Den eller de som vistas på orter der svärtan eller sjöorren förekommer mera 460 talrikt borde väl under slutet af juli och i augusti knuna erhålla hanar i sommardrägt. Svärtan borde lätt kunna skil- jas såväl från de unga som den gamla honan genom sin svullna, utmärkt tecknade näbb, sina högröda ben och mjölk- hvita ögonring. Anm. I fråga varande drägt finnes icke beskrifven uti den begagnade litteraturen mer än på ett ställe, uti Cab. Journ. 1861, p. 239, men från en for svärtan ofantligt sydlig sommarstation, hvarföre be- skrifningen icke utan tvifvel kan här upptagas, ehuru den för jem- förelse skull bör anföras. » Öfvergångsdrägt i ruggning : Kroppen ofvan mörk och Ijusbrun, med ljusare fjäderkanter; underlifvet mörkbrunt, fläckadt på bröstet sparsamt med gulaktigt, likaså på buken men starkare; på sidorna med inblandade hvita fjädrar, så att vågformiga linier uppstå, då dessa täckas af de mörkare; vingspetsarne blekt smutsgula". — Skjuten vid Radolphzell i södra Baden, d. 20 juni 1855. — E. Schutt, 1. c. Ungdrägt. Denna är mycket lik gamla honan och knappt skiljbar annat än genom de hos ungfoglarne i spetsen stympade eller ofullständiga stjertpennorna. Dock har den unga hanen mer i rödt dragande färg på fötterna och de ljusa fläckarne på hufvudet mindre markerade, af hvilka den främre stundom alldeles saknas *); den har dessutom en mör- kare och mer enformig totalfärg. Denna art måtte flytta från oss tidigt mot hösten, — åtminstone äro ungarne sällsynta och den finska samlingen äger ännu ingen svärta i ungdrägt, ehuru några par kläcka redan här omkring Helsingfors. Bundrägt (från Pellinge skärgård den 28 juli 1846). Näbben mörkt blygrå, inre kanten ljusare, fjädergränsen vid näbbroten såsom hos de gamla (se artm.); benen olivbruna, invändigt rödaktiga eller blyfärgade; iris brungrå. Hela huf- *) I fråga varande fläck saknas dock stundom äfven hos gamla honan; jag har afmålat en gammal svarthöna om våren, hvilken saknar båda de ljusa fiäckarne och har hela hufvudet enfärgadt grågulbrunaktigt. Denna har i allmänhet mer markerade ljusa fjäderkanter än vanligen är fallet och mer hvitt på underlifvet. 4G1 vudet ofvan, från iinderkäksroteii nedanom Ögonen och nedåt nacken svartbrunaktigt; öfriga delen af kinderna samt strupen hvita, baktill i nacken skarpt begränsade emot den mörka färgen; denna senare utbreder sig nedåt och intager halsen, kräfvans och kroppens sidor, samt öfre kroppsdelarne, hvilka äro enfärgadt mörka. Svärtans häckningsområde faller inom den nordligare delen af gamla verlden; den kläcker nernligen vid vatten- dragen uti norra Skandinavien till och med Jemtland och södra Norge, samt längs alla kusterna omkring Östersjön och dess vikar; vidare häckar den uti norra Ryssland och Sibirien ända till Ochotska hafvet, men torde likväl ej gå ända upp till de arktiska delarne. — Flyttningstiderna håller den sig helst till hafskusterna och öfvervintrar redan vid Norges sydkust, Holland, brittiska öarnes norra och östra samt Frankrikes norra kuster; ända från Spanien uppgifves arten. Den skyr likväl ingalunda det inre, utan går ehuru mindre talrikt också längs kontinentens vattendrag ända ned till Medelhafvet, genom Ryssland till Svarta hafvet, Grek- land och Kaspiska hafvet. — I Amerika eger en ytterst nära stående form {Oid, Deglandii Bp.) en likartad utbredning. Inom vårt område kläcker svärtan uti hela norra hälf- ten, men uti den södra hufvudsakligen uti skärgården längs kusteynia, — Vid ishafskusten fann Schrader den häcka all- mänt vid större och mindre, icke särdeles högt belägna fjell- vatten i närheten af fjordarne; uti det inre af norra Lapp- marken finnes den på lämpliga ställen öfverallt i Enare, men norrut blir den i Utsjoki sällsyntare (Felhn,); Malm uppger dock, att den fanns allmänt längs Pasvik elfven ända till dess mynning. Middendorff angifver från lappska halfön endast att den var mycket sällsynt, utan att säga om den fanns vid norra kusten häckande; då Lilljehorg icke uppför arten 462 bland dem, som han träffat vid Schuretskaja, synes det vara tvifvelaktigt om arten alls är hemmastadd längs sjelfva kusten ostligare, ehuru det är högst antagligt, att den i halföns inre är lika allmän som i Lappmarken. Sahlherg och Malm- berg funno den i sydvestra delen vid Kantalaks och Soukelo. Uti Muonioniska och Enontekis förekommer den i skogs- och buskregionerna (Sbg & Pn) och den saknas lika litet i Kemi lappmark (Felhn.). Enligt Bränder finnes arten mindre tal- rikt i Kuusamo och Pudasjärvi; den har derjemte enligt forstmästaren HoUmerus, häckat i Sotkamo åtminstone som- maren år 1872. Härifrån söderut hafva vi endast högst få uppgifter att arten skulle häckat uti det inre af vårt om- råde: Aschan fann den år 1870 kläcka vid Luupue sjö i Kiuruvesi af norra Savolaks och enligt tulluppsyningsmannen Ålopceus skall arten årligen häcka äfven i den yttre skär- gården af Jaakimvaara socken vid Ladoga, der man funnit dess ägg (medd. af Tengström). Det vore derföre af intresse att erfara om fogeln häckar också på andra ställen i Ta- vastland, Savolaks och Karelen. — Deremot finnes den tal- rikt häckande längs kusterna af såväl bottniska som finska viken. Vid Uleåborg är den a^llmän (Br. NyL), likaså emel- lan G:la Karleby och Wasa (Alcenius^ Boden) vid mynnin- garne af Kumo eU (Grönf.J och Eura å (Lydén)^ men den synes icke gå härifrån inåt landet. På Åland häckar den talrikt (M. v. W.) i de inre skärgårdarne, ett och annat par äfven vid utskärsklippor såsom Klåfskär (Sievers) och i Kökar k:ll; i Åbo skärgård (Bonsd.) och den nyländska (M. v. W.) är den allmän, ehuru icke synnerligen talrikt förekommande (Aschan). Detsamma är fallet i Ruokolaks s:n af Wiborgs län (Londén). — Under flyttningarne är den då och då skjuten i Kuopiotrakten, Warkaus, m. fl. st. (Aschan)^ hvar- jemte J. v. Wi-ight likaså observerat den vid Rautalampi 463 kyrka; hr Bergroth fann den i Keuru den 20 juli 1872 (häck. V). Mycket sällan är den sedd i Nyslottstrakten (en hane på Kyrönniemi udde d. 12 maj 1862, Lindforss), i llomants samt Salmis är den anträffad af dr Backman. J. Sahlherg fann den äfvenledes här och der i ryska Karelen, och meddelar, att den någongång skjutits i augusti uti Yläne; mag. Grönfeldt har också erhållit den i Rautavesi i sydvestra Finland *). I början af maj månad anländer arten till Helsingfors- trakten '^*) ; till vår ishafskust kommer den (från finmarken) redan i medlet af samma månad (Schr.). Hvilken tid den flyttar härifrån är ännu icke med sä- kerhet bekant, såsom ofvan redan blifvit antydt*'^*). „På holmar i nyländska skärgården lägger honan mot medlet af juni månad sina 8 — 10 ägg under någon buske, bland blåbärsris, ljung eller dylikt; uppåt landet fann jag i Kiuruvesi den 11 juni 1870 5 ägg, inbäddade i torra blad troligen af försigtighet mot kråkor och menniskor; 9 st. fo- glar deraf 8 hanar sågos på samma ställe förutom spridda par här och der. Troligtvis draga de sig härifrån snart till hafs, ty de tyckas icke uppehålla sig här hela sommaren; åtminstone såg jag följande år i början af augusti ingen enda hane vid samma sjö. Fogeln är föga skygg och temligen enfaldig, samt fälles lätt för vettar. Jag har aldrig hört något annat läte af densamma än ett hest äh ah äh ah -äähj *) Uti Östersjöprovinserna nppges arten häcka i Lifland (Meyer). **) 1833 d. 10 maj i H:fors hamn; 1835 d. 1 maj; 1848 d. 8 maj (M. v. W. anteckn.^. ***) Ingeniören E. v. Knorring observerade år 1871 den 5 decem- ber ett exemplar, som allena qvarstannat i närheten af Jyväskylä och uppehöll sig nedanför Haapakoski fors uti den öppna strömmen ; — på- tagligen hade detta exemplar likväl af någon särskild anledning tvun- gits att dröja här så länge, men icke gjort det frivilligt. 464 som han då och då låter höra när han stryker förbi vet- tarne". (Ur Aschans meddelanden). „I norra lappmarken lägger svärtan sina smutsigt hvita ägg på tufvor, helst å starrängar. Den fångas mest ruggti- den från gräsrika grunda skogsträsk; af alla våra vanliga änder är nemligen svärtan näst knipan begåfvad med den största färdighet att dyka, hvarföre den under ruggtiden kan fångas med lätthet allenast uti grundare träsk och åar, be- vuxna med vattenväxter (Potamogeton och Spargania); dessa hindra nemligen fogeln från att simma med snabbhet och utvisa på afstånd hvar den stryker fram under vattnet. Man förföljer och sticker henne med ett vanligt Ijusterjern, eller passar på, beväpnad med en stång eller bärling uti fören af båten, medan en annan person från aktern skjuter den fram i utpekad riktning dit fogeln simmar; då hon måste höja sig till vattenytan för att andas, ihjälslås hon med bär- lingen'\ (Ur prosten J. FeUmans anteckningar). Fuligula perspicillata (Linn.). Hvitnackad svår(a. Artm. Vingspegeln svart; fjäderklädnaden går från mun- vinkeln rätt uppåt omknng de svullna nakna sidoknö- lame vid näbbens bas, samt utlöper der emellan kil- formigt längs näbbryggen. Hanen: svart med en hvit fläck på pannan och en annan spetsig i nacken. Honan: svarthrunj men mindre svullen knöl. Längd: 20 — 21 tum. — Anas L.; underslägtet Pe- lionetta Kaup. — Finskt namn: valkoniska merilintu (Mbg). Beskrifning. Gammal hane om våren. Näbben gulröd, mot roten röd med utstående släta och svullna sidor, teck- nade med en afrundadt fyrkantig, svart fläck; från näbb- 465 spetsen till munvinkeln 2 '/g tum; fjädergränsen går från munvinkeln vinkelrätt uppåt till näbbryggens höjd, derifrån framåt längs näbbryggen i en lång pannfiik; från dennes spets till näbbspetsen 1 '/^ tum, höjden öfver den knöliga basen ^8 tum. Iris perlhvit, benen röda med svart simhud. — Hela fjäderklädnaden svart; på pannan en afrundad hvit fläck, som baktill är mera tvär; nacken prydes of van af en hvit, framtill tvärt begränsad, baktill i en spetsig vinkel kil- formigt utdragen, trekantig fläck längs bakhalsen. Stjertpen- norna 14. F. M. Hanens sommardrägt torde icke vara bekant. Hona. Näbben mindre svullen och den svarta nakna fläcken mindre än hos hanen. — Hjessan brunsvart ända från näbben; uppå bakhalsen, der hanen har sin hvita nack- fläck, finnas glesa hvitgråa fjädrar, som bilda ungefär en dylik fläck, ehuru ingalunda hvit. Hufvudets och halsens sidor samt hakan brungråa, framtill nästan hvita med en mörk schattering under ögonen. Kroppen i öfrigt nä^stan alldeles af samma färgteckning som hos svarthonan, endast något mer enfärgad, och med föga ljusare ändkanter. ZooL Museum, En ung hona är till storlek och teckning mycket lik honan af sjöorren. — Pannan, hjessan ned till tinningen äfvensom nacken svartbruna, mörkast af alla kroppsdelar; hakan, sidorna af hufvudet och halsen mörkt brungråa, på tygeln nära ögat med en och under tinningen en annan af- rundad, men icke skarpt begränsad, smutsigt hvit fläck; kräfvan något mörkare än halsen, med ljusare ehuru tem- ligen otydliga fjäderkanter; midten af bröstet och buken smutsigt hvita, mycket svagt tvärfläcka de af brunaktigt grått, småningom öfvergående i den mörkt gråbruna färgen på ving- 30 466 skylarne. Alla öfre kroppsdelar, större delen af vingarne och stjerten svartaktigt gråbruna, på bakrygg, skuldror och mellersta vingtäckarne med något ljusare fjäderkanter; undre stjerttäckarne mörkt gråbruna. Naum. Den unge hcmen är mycket lik nyss beskrifna hona, men har något friskare färger och saknar vanligen den främre hvita fläcken på hufvudet, hvilken förekommer äfven hos flere gamla hanar, h vårföre de äro svårare att skilja från hvar- andra. Derigenom att färgen på hufvudets och halsens sidor hos gamla honan är mörkare, framstå hos henne tydligare de ljusa fläckarne, isynnerhet de bakre. Naum. Bland de många fogelarter, som från aflägsna arktiska nejder komma till Europa är hvitnackade svärtan en af de mest anmärkningsvärda med hänsyn till sin utbredning och förekomst. Den häckar talrikt uti norra Amerikas arktiska delar, såsom vid Baffins och Hudsons bay, men egentligen ej uppå Grönland ; till vintern kommer den nedåt kusterna både af f.* d. ryska Amerika och Förenta staterna i öster, någon- gång äfven till det inre af landet; derjemte har den många gånger kommit tillfälligtvis också till Europa, och ertappats mest på Frankrikes norra, äfvensora på britiska kusterna; enstaka exemplar äro funna på Helgoland vid Kalmar, i södra Finland och i lappmarken. Några få gånger har arten anträffats ända i vårt om- råde, nemligen i de sydvestligare samt de nordligaste delarne. — I maj månad år 1866 sköts en hane på Åland och hem- tades om hösten, af skärfolket uppstoppad till vette, hit till Helsingfors. En annan hane ertappades i maj 1867 uti Pojo (Espingskär) i vestra Nyland och anlände hit i samma skick; begge förvaras i våra samlingar. — Afven i den högre nor- den af vårt område är den funnen. Malm uppger att den 467 förekommit i Eriare lappmark *) mycket sällsynt, och enligt meddelande af hr Knohlock i Muonioniska blef ett exem- plar om sommaren år 3 858 skjutet i trakten af Kyrö by i Kittilä socken utaf en nybyggare, som mycket egnat sig åt skytte. — Några flere exemplar känna vi ej från vårt område. Fyndet af denna amerikanska fogelart inom vårt om- råde eger ett särskildt intresse. Sannolikt hafva de erhållna individerna under höstflyttningen kommit vilse från Amerika till vestra Europa, der de tillbragt vintern vid Nordsjön samt i sällskap med andra foglar, troligen svärtor, anträdt vår- flyttningen inåt Östersjön och norrut. De hafva nemligen alla erhållits här om våren och det är icke ens kändt, att arten skulle häcka någonstädes i norra Sibirien, derifrån den skulle kunnat komma hit om hösten. Huruvida den uti Enare erhållna fogeln möjligen kommit dit från ishafskusten, är nu- mera svårt att afgöra; man har sig icke bekant, att någon- sin ett sålunda vilsekommet par skulle häckat uti Europa. C) Underslägtet Glaucion Kaup (se sid. 424). 15. Fuligula clangula (Linn.). Rnipa. Sotka. Artm. Näsborrarne belägna framom midten af den svarta., i förhållande till längden temligen höga, näbben; ving- spegeln och dess långa främsta täckare hvita (hos honan och yngre med svarta spetsar); underlifvet hvitt. Hane om våren: hvit med svai-tgrönt hufvud och en rund^ hvit fläck på sidorna om näbbroten; ryggen och kroppen baktill of van svarta; vingtäckarne hvita. *) Likvisst torde hans uppgift att arten häckade här, vara för- hastad. — Också i Kaaresuvanto i Torneå lappmarks svenska del har ett exemplar erhållits genom prosten Loestadius (SL fn.). 468 Honan: sv artaktig med ashgråa fjäderkanter ^ brunt huf- vud och derunder hvit hals; vingspegeln jemte största delen af de två första raderna vingtäckare samt magen hvitaktiga. Längd: hanen kring 19 tum, honan mindre. Anas cl, et glaucion L.; Clangula glaucion auct. Benämningar. På svenska: knipa. — Finska: sotka och telkkä äro aUmännast begagnade; koskisuorsa (Hvittis, Lydén)^ vinkkusiipi (Keuru, F. G. Bergroth)^ sotkatelkkä (Nyldr), selkätelkkä (Mhg). Längdförhållanden: Näbben med temligen smal nagel, från spetsen till munvinkeln IV» — 2 t., till pannans midt 13-% t., tarsen P-% t., mellantån med klo 2^/^ t., de större måtten för hanen, de mindre för honan. Beskrifning, Gammal hanS i vinterdräkt. Näbben svart; iris klart ranunkelgul; benen vackert orangegula med svart simhud. Hufvudet svartgrönt med stark glans och violett skiftning; en rund hvit fläck vid näbbrotens sidor; hela ryggen, sidorna af gumpen, inre vingpennorna, hand- och de 16 stjertpennorna jemte vingen framtill svarta. Alla öfriga kroppsdelar rent hvita; de två eller tre yttre raderna smala skulderfjädrar smalt kantade af svart, som då fjädrarne ligga rätt, bilda bakut och nedåt snedt gående parallela svarta band på den hvita skuldran; vingtäckarne helt hvita. De bakre vingskylarne ofvan samt nedtill smalt kantade af svart, som der bildar ett regelbundet band; det svarta på gumpens sidor öfvergår genom fläckar i den hvita undergumpen; äfven de undre stjerttäckarne äro hvita. F. 31. Hona. Näbben mattsvart, med en hvitgul fläck innan- för den svarta nageln; iris blekgul; benen af dunklare gul färg än hanens. Hufvudet och öfre delen af halsen gulaktigt gråbruna, med skarp gräns nedtill på halsen, hvilken der- 469 under är nästan hvit och småningom öfvergår nedåt uti rent askgrått uppå kräfvan och bröstets sidor, der den mörkare grå inre delen af fjädrarne delvis blir synlig. Främre delen af ryggen, skuldrorna och vingskylarne gråaktigt bruna med rent askgråa fjäderkanter, bakre delarne mer svartbruna med fina ljusare kanter på bakryggens fjädrar; gumpens sidor brungråa. Underlifvet rent hvitt, på undergumpen oredigt fläckadt med grått. Ving- och stjertpennorna svartbruna; hvita äro spegelpennorna, med undantag af de fem nedersta, de långa svartspetsade täckarne i första raden (af hvilka de fem nedersta äro svarta med hvit ändkant), spetsarne af de i den andra samt hela fjädern i den 3 — 5 raden vingtäckare. — Den gula fläcken på näbben saknas under sommaren. F. M. Gammal hane i ren sommardräkt (skjuten vid Haminan- laks den 10 september 1847 af J. v, Wright). Ögonring, näbb, ben och vingar jemte stjerten såsom i vinterdrägten. Hela hufvudet ned på öfre delen af halsen, mörkt grågul- brunaktigt med nästan ingen antydning af den hvita fläcken vid näbbroten (som tillhör vinterdrägten) annat än några små qvarsittande fjädrar; öfriga delen af halsen och sidorna af kräfvan temligen ljust askgråa med anstrykning af ockra- gult isynnerhet på halsen; vingskylarne askgråa med ockra- gul anstrykning isynnerhet på de ljusa fjäderkanterna; på kräfvans sidor äro fjädrarne inåt mörkare, men några hafva nästan hvitgråa spetsar, från hvilka ett ljust streck längs spolen inåt delar dén mörkare delen af fjädern; framrygg och skuldror af samma färg, men de bakre tvärt afrundade skulderfjädrarne med obetydligt ljusare, smala kanter, de främre som äro mörkare hafva ljusa, hvitgråa ändkanter vid spolen, trängande inåt det mörka. Såväl vingskylarne som skulderfjädrarne hafva mörka spolar. Några af öfre stjert- 470 täckarne hafva hvitgråa, gulaktiga spetskanter. Bakryggen och gumpens sidor mera grågult brunaktiga; hela underlifvet och vingtäckarne rent hvita; innersta vingpennorna svarta, glän- sande, i spetsen afrundade. F. M. Anm. Den mörka färgen på hufvudet och halsen har en bestämd, men icke skarp gräns emot den ljusare nedanför. De olika färgschatte- ringarne äro i allmänhet mjukt förenade, så att denna enkelt teck- nade drägt dock är ganska vacker; den blir det än mer genom de rent hvita vingtäckarne, hvarigenom gamla hanen så lätt skiljes från honan och de unga foglarne. — Den uti Sh. fauna beskrifna gamla hanen i sommardrägt har varit en fogel från föregående året, hvilken ännu icke hunnit få hvita vingtäckare till sin sommardrägt. Äfven kniphanen är svår att erhålla under den tid han bär sin sommardrägt, emedan han är ytterst försigtig och blott sällan när- mar sig något sådant land, der skytten kunde komma honom inom håll. Den unga hanen i första året skiljer sig från de gamla foglarne genom mörka vingtäckare; blott de största af dem äro nemligen hvita med mörka spetsar. XJngdrägt. Hela hufvudet och öfre delen af halsen grå- bruna, småningom öfvergående i den lika starka, men askgråa färgen på nedre delen af halsen och sidorna af kräfvan; vingskylarne mörkare gråa med något brunaktigare fjäder- spetsar, framryggen af samma färg; skuldrorna svartbrun- aktiga med obetydligt ljusare fjäderkanter; bakrygg, öfver- gump och öfre stjerttäckare mattare brunsvarta, gumpens sidor äro ljusare, inunder ett tvärgående band af samma färg. Undre stjerttäckarne och bakdelen af underlifvet hvita, gråbrunaktigt fläckade, hela öfriga underlifvet rent hvitt; vingtäckarne svartaktiga med breda ljusgråa fjäderkanter isynnerhet på en del af de mellersta, de små framtill nästan enfärgade. Näbben mattsvart, iris brun och fötterna smut- sigare än hos gamla honan. Originalet till denna beskrif- ning var ännu icke flygfärdigt och blef skjutet den 2 augusti 1850 i Tenala. F, M. 471 Båda könen äro lika och få som äldre ett mera brun- aktigt utseende. De skiljas från gamla honan genom färgen på halsen och vingtäckarne ; från gamla hanen i sommar- drägt genom dennes betydligare storlek och hvita vingtäckare. Anm. Förhållandet med knipans färgförändring är följande: pä hösten begynna de unga kniporna småningom rugga, hvarmed fortsattes under hela vintern och våren, då de bära en öfvergångsdrägt med fjädrar både från ungdrägten och utbildade hanens drägt samt dessutom sådana som tillhöra ingendera, utan äro egna för öfvergångsdrägten; mot sommarn få de ännu dertill fjädrar för sin första sommardrägt, och då denna är färdig likna de gamla hanen i sommardrägt samt erhålla vid höstruggningen sin första utbildade drägt eller gamla hanens. — Det är således vid något mer än ett års ålder som de få den utbildade hanens vinterdrägt. Jfr W. v. Wright, Göteborgs handlingar 1851, sid. 82, 83. Dundrägt. Hela öfre delen af hufvudet nedåt nacken svartbrunt, på pannskelet något ljusare; nedre delen af huf- vudet rent hvitt; gränsen deremellan är skarpt markerad och går från underkäksroten först litet nedåt, derefter något uppåt och bakåt, ett stycke nedanför ögonen, samt böjer sig ned åt nacken. Denna stora hvita fläck sammanlöper nästan från ömse sidor i nacken, men afbrytes här af den nedåt bakhalsen gående mörka färgen, som intager nedre delen af halsen, sidorna af kräfvan samt alla öfre kroppsdelar. På hvardera sidan af ryggen ofvanför vingen samt på sidorna af bakryggen finnas hvita, temligen skarpt begränsade fläckar; vingarne baktill, tvärsöfver och i kanten hvita. Hela undei- lifvet rent hvitt. Näbben svart, iris brun och benen svart- aktiga med dragning i grågulaktigt på alla de partier, der dykänderna i allmänhet hafva en ljusare färg på tarser och tår; simhuden svart. F, M. Anm. Genom sitt vinklade pannskel och de 4 hvita ryggfläckarne skiljes knipungen lätt från svärtungen, hvarjemte färgen på öfre kropps- delarne är mörkare. 472 Knipan har en ganska vidsträckt utbredning i norra delen af gamla verlden. Den kläcker nemligen i stort antal på Skandinaviska halfön ungefär till 62:dra breddgraden, äfvensom i Finland; sydligare häckar den här och der ända nedåt Skåne, i Danmark, Östersjöprovinserna och på något ställe ännu i nordöstra Tyskland; vidare är den allmän i norra och mellersta Ryssland samt Sibirien ända till Oce- anen, men besöker likväl ej ishafskusterna och den arktiska, skoglösa delen. — Den kalla årstiden utbreder den sig och vistas uti nästan hela mellersta samt ännu i södra Europa, till största antal hållande sig längs hafskuster; redan i södra Norge stannar den qvar öfver vintern vid kusterna och större insjöar, som icke tillfrysa. — På Grönland och Island före- trädes arten af en egen lokalform (F. islandica) och i Nord- Amerika har en mycket närstående form {F. americana Bp.) en likartad utbredning, som vår art. Vårt land har just samma utsträckning i norr och söder som knipans egentliga häckningsbälte. Det vore ändamålslöst att här anföra de meddelade detaljuppgifterna från områdets olika delar, då arten nästan öfver allt förekommer allmänt och talrikt samt på de få ställen der den säges finnas mindre allmänt, somliga år likväl finnes ymnigare. I skoglösa trakter af skärgården, såsom Kökar kapell, skall den dock icke finnas om sommaren. — Mot norden har arten en anmärknings- värd gräns. W, v. Wright ansåg år 1832 dess egentliga kläckningsorter ej gå högre upp än till 67^ 20', men åtmin- stone år 1867 var arten allmän i Muonio och anträffades i Enontekis så långt barrskogen sträckte sig längs elfven (till Maunu). Uti norra lappmarken går den, likasom barrsko- gen högre upp mot norr och är i Enare allmän (Malm), Nordligare borde den, enligt förhållandet på andra ishafs- kuster småningom upphöra, men just här möta vi åter artens 473 yttre förposter från ishafssidan. Den går nemligen i Norge så högt upp, att den tränger in på vårt område; enligt Schrader kommer den i slutet af maj till Waranger fjord, och sprider sig härifrån inåt landet. I följd häraf fann Malm den i nordligaste delen ända till 70^ n. br; Fell- man uppgifver också att knipan till Utsjoki *) kommer från ishafskusten. Föga nog torde den från Norge utbreda sig mycket ostligare, ty hvarken Lilljehorg eller Middendorff funno den längs lappska halföns kuster; huru långt norrut den utbreder sig från den skogbeväxta delen af vårt område uti lappska halföns inre, är icke bekant, men äfven här torde den föga öfverskrida trädgränsen; åtminstone förekommer den i sydvestra och södra delarne inom skogsregionen enligt Sahlberg och Malmberg '^*). Knipan anländer ganska tidigt om våren eller med första isfria vatten. Ofta nog inträffar det, att den stannar att öfvervintra på sina ställen i Åländska och sydvestra skärgården (åren 1848, 49, 52, 55, klim. iaktt. 1846 — 55) dit den eljest plägar anlända antingen sista veckan af mars eller i början af april. Till Helsingforstrakten kommer den mot slutet af månaden, och passerar denna tid genom större delen af landet ända till Österbotten; i början eller mot medlet af maj anländer den till Lappmarken. — Bortfärden sker i allmänhet i slutet af oktober eller förra hälften af november månader. Att knipan håller sig helst inom skogsgränsen är lätt förklarligt; den plägar nemligen värpa uti ihåliga träd, samt *) Prosten Fellman har antecknat följande om knipan i det träd- lösa Utsjoki: „Någongång har hon lagt ikgg och utkläckt dem i Utsjoki kyrkostapel. Det har händt, att en ung knipa som blifvit efter vid flytt- ningen, lefvat öfver vintern i Patsjoki; en annan gäng infrös en uti samma elf först i början af mars månad". **) Den är vidare allmän vid Archangel. 474 i för ändamålet utsatta holkar (på finska j^önttö) och dylika gömslen. Rörande sättet hvarpå honan sedan transporterar sina nykläckta ungar ned från trädet och till det ofta långt aflägsna vattnet afskrifva vi hvad J. v. Wright härom be- rättar uti Kuopiotraktens fogelfauna sid. 48, 49: „Som kändt är, kläcker knipan uti ihåliga träd, mer eller mindre aflägsna från sjöstranden; stundom befinnes in- gångshålet till boet ganska högt från marken. Så snart ungarne blifvit framkläckta och torra, föras de af modren genast ur boet till närmaste vatten. Sättet för denna för- flyttning af de nyss kläckta ungarne ur boet ned till vattnet, torde af få naturforskare och jägare vara kändt. Sjelf har jag aldrig varit i tillfälle att se huru dervid tillgår, men jag har hört en jägare (numera postmästaren i Joensuu stad Aschan)^ hvars trovärdighet icke kan betviflas, berätta att han som yngling flere än en gång, fördold uti närheten af kniphonans bo, sett henne forsla ungarne ur deras mörka och trånga barnkammare ned till sjön. Modren kryper in genom hålet till boet, fattar med näbben en unge tvärs öfver kroppen, kryper ur hålet, flyger ned till sjön och lägger den sålunda medförda ungen på vattnet. Derefter flyger hon åter upp till boet och nedhemtar på samma sätt alla un- garne, en i sender. Denna förflyttning företages alltid under nattens tystnad". På något af de många ställen der man upphängt så- kallade holkar för knipan att kläcka uti (ofta nära går- darna) skulle man kunna verkställa observationer öfver an- förda förhållande, så mycket lättare som de fullkomligt ljusa nätterna vid den tid knipungarne i Kuopiotrakten blifva synliga, dertill gåfve så godt tillfälle (vanligen första hälften af juni, stundom redan tidigare). 475 Det är egendomligt, att det hviiiande eller rättare hvisslande ljud, som höres från knipan då han flyger, blott åstadkommes af hanen. Om detta, såsom allmänt antages, kommer från vingarne, vore det väl skäl att undersöka, hvar- före blott hanarne framkalla detsamma. Afven kniphonan föröfvar någongång samma dåd, som längre fram anföres om prackhonan; att hon nemligen röf- var åt sig ungar af en annan honas kull har jag en gång vid Haminanlaks sjelf haft tillfälle att iakttaga på ganska nära håll. Den af honorna som hade detta onda i sinnet, närmade sig hastigt simmande till den andra och, kommen på några famnars afstånd, uppflög hon samt slog ned på sin like; vid det hastiga och häftiga angreppet tog denna till vingarne, men förföljdes i allt vidare kretsar under häftigt skrän af båda. Emellertid slogo sig alla ungarne tillsam- mans och den i hast barnlös blifna modren försökte för- gäfves mångfaldiga gånger att närma sig ungarne, hvilka nu anfördes af röfvarinnan. Förmodligen stannade dessa hos henne tills de blefvo nära flygfärdiga, då de såsom vanligt öfvergåfvos af den gamla, som då börjar sin ruggning. Såsom underart af vår vanliga knipa uppföres här föl- jande geografiska varietet eller vikarierande form, som före- träder hufvudarten på den högre nordens öar. Fuligula clangula var. islandica (Gm.). Isländsk knipa. Artm. Till färgteckningen lik hufvudarten utom deruti^ att vingspegeln är delad genom ett svart hand och hanens fläck framför ögat är större^ halfmånformig ; näbbna- geln bred, intagande % af näbbspetsen. Anas Gm.; A. Barrowii Temm.; F. isl. Nilss., Holmgr., m. fl. 476 Beskrifning. Något större än bufvudarten. Näbben kort, hög; från pannan till spetsen 1 t. 3 1.; från sidanl t. 5^/2 lin; hög 1 t; bred 1 t.; utåt afsmalnande med nedhängande tänder i bakre hälften; näbbnageln bredt oval, 3 lin. bred, in- tagande halfva näbbspetsen; näsborrarne ovala, liggande midt emellan spetsen och roten; tarsen 1 t. 5 lin.; mellantån 2 t. 5 1.; stjerten 3 t. 2 lin. — Hufvudet och öfre hälften af halsen svar taktiga; ryggen och vingarne svarta; på vingen en stor hvit fläck, delad genom ett snedtgående svart band. Stjerten svartgrå, undre kroppsdelarne hvita; kring halsen en hvit ring. Näbben svart; benen poraeransfärgade med svart simhud. Skand. Fauna. I öfriga drägter skall den vara till förvexling lik van- liga knipan. På Grönland och Island företrädes vår vanliga knipa af denna närstående form. Den häckar i dessa skoglösa länder emellan och under stenblock och uti hål i jordkojor *). Till vintern flyttar den enligt regeln icke bort från ön, men enstaka exemplar gå dock till Förenta statemas kuster, yt- terst sällan äro exemplar under midvintern funna vid Nord- sjöns kuster och tvenne gånger har arten ertappats i nord- ligaste delarne af Skandinavien, i närmaste granskapet af vårt område. Schrader sköt en år 1848 nära Nyborg vid Warangertjord (CoUett) och senare ännu en ung hane i öf- vergångsdrägt den 7 september 1851 vid Wardö invid samma fjord. Den senare var mycket skygg och fälldes på långt håll ur en flock af (vanliga?) knipor. Af bildad och beskrif- ven af Naumann kom den sedermera i en viss hr Zittwitz ägo (Cab. Journ. 1853 p. 319). Nordvi antager att formen förekommer i ostfinmarken oftare. *) Jfr. Nauraannia 1857 pag. 40. 477 Fuligula histrionica (Linn.). Slrömand. Artm. Nähhen liten^ med icke tydligt af satt nagel; näshor- rarne belägna ungefär vid midten af densamma. Hane: hufvudet violettsvart med en trekantig hvit fläck vid näbbroten; halsen med tvenne livita ringar; bakre ving- skylarne roströda, vingspegeln violettsvart; n'p'på skuldran en lång hvit fläck, nedtill kantad af svart. Hona: mörkt brunaktig ; under ögat och på örontrakten en hvit afrundad fläck; midten af bröstet hvitfläckig; spegeln orent färgad. Längd: 18 tum, viugbr. 2672—28 tum; honan något mindre. — Anas L.; underslägtet Cosmonetta Kaup. Gammal hane i vårdrägt. Ogonrmgen mörkt nötbrun, näbben 1% tum lång, mörkt olivgrönaktig med ljusare nagel och käkkant; tarserna utvändigt mörkt olivgrönaktiga, de ljusa färgerna mera blygråaktigt gula. Hufvud och hals djupt svarta med violett skiftning, på tinningarne mot nac- ken af en rödaktigt blå skifferfärg ; från näbbroten öfver pan- nan och hjessan till nacken ett smalt sammetssvart, i en spets slutande band; mellan näbbi'oten och ögat (dock utan att nå detsamma) en trekantig, stor hvit fläck, från hvars öfre spets går ett smalt hvitt streck ytterom det svarta på hjessan, men snart öfvergår i vackert roströdt och sammanlöper bak- till; upptill och bakåt på örontrakten en rund hvit fläck, ett från denna afskildt äfven rent hvitt och skarpt begränsadt smalt band nedlöper längs halssidan. Den svartvioletta hakan och den vackert skifterblå kräfvan skiljas från bröstet genom ett bredt, nedtill svartkantadt, rent hvitt band, framtill sma- lare och ofta af brutet; på sidorna af kräfvan ett annat äfven af svart infattadt, snöhvitt, bredare och bågböjdt tvärband, bakom hvilket den skifferblåa färgen på sidorna af bröstet 478 Öfvergår i vackert röströdt (vingskylarne) genom otydlig vatt- ring af grått och roslrödt; gump och undre stjerttäckare blå- svarta, vid sidorna af stjertroten en mindre, nästan fyrkantig hvit fläck; framrygg och skulderfjädrar mörkt skifferblåa, de senare med en lång, nedtill smalt svartkantad hvit fläck; vingtäckarne svartgråa med skifferblått öfverdrag och några hvita fläckar, af hvilka en nästan fyrkantig midt framför spegeln; denna är glänsande violettsvart, de två ofvanför lig- gande innersta vingpennorna äro hvita, bredt kantade af svart, de öfriga ljusare och med mindre hvitt; handpennorna, stjertpennorna och deras täckfjädrar svarta. Efter Naumann och Z. M. Anm. Denna fogels färgteckning förändras betydligt, om fjädrarne rubbas från deras rätta läge och företer sålunda ett tydligt bevis uppå nöd- vändigbeten bos såväl fogelmålare som uppstoppare att känna deras rätta läge. Gammal hona. Ofvan och under den mörkbruna tygeln finnes en ljus, af gulbrunaktigt blandad hvit fläck, som ofvan eller framom samt under ögat blir rent hvit; en tredje större, tydligt begränsad fläck står på örontrakten; hufvud och hals i öfrigt mörkt bruna, mörkast på hjessan, haka och strupe deremot ljusare; kräfvan af samma färg med något ljusare tjäderkanter, bakåt och på vingskylarne mera mar- kerade; bröstets fjädrar hafva ytterom den hvita ändkanten ett mörkt tvärband, hvarigenom det synes tvärfläckadt eller groft bandadt af hvitaktigt och mörkt, på afstånd gråhvitt; midten af buken tvärfläckad af sammanflytande rostgulaktigt och brunt; sidorna af gumpen och undre stjerttäckarne en- färgadt bruna; alla öfre kroppsdelar jemte vingarne mörk- bruna, på skuldrorna med knappt märkbart ljusare tjäder- kanter; ving- och stjertpennorna svartbruna med ljusare kanter; spegeln lika med de öfriga mörkbruna fjädrarne. 479 Ögonring, fötter och näbb som hos gamla hanen. Z. M. och Naum. Ungdrägten är ganska lik gamla honans^ mörkbrun, på hufvudet, ryggen och vingarne mörkast, med en dubbel hvit fläck framom och en enkel bakom ögat, hvitaktig haka och tätt hvitfläckadt bröst. Unghanen skiljer sig från den unga honan genom mörkare brunt på alla öfre kroppsdelar, genom lju- sare, i rostbrunt stötande fjäderkanter på kräfvan, skul- drorna och isynnerhet på de bakre vingskylarne, som hos honan äro mera mörkt rostgulaktiga. Dundrägten (den 23 juni vid Udskoij Ostrog). Denna utmärker sig genom en svartbrun färg på fogelns öfre kropps- delar, skarpt begränsad mot det rent hvita på dess undre delar. Gränsen mellan det svartbruna ofvan och det hvita inunder går från underkäksroten, nedanom ögat och nedåt bak- halsen, der blott ett smalt mörkt band blir öfrigt på midten; vidare längs sidorna af halsen och bröstet samt sidorna af kroppen. Tvärs öfver vingen ett hvitt band, ett annat eller en hvit fläck på sidorna af bakryggen. Näbben svartaktig med gulaktig nagel; fötterna grågröna med svart simhud. Iris Ijusbrun. Middendorff, Sibir. Reise. Denna dundrägt är således mycket lik den hos F. clangula. Denna brokiga dykand häckar först i den högsta norden af Sibirien, egentligen på dess ostliga kuster, äfvensom i arktiska Amerika, på Grönland och Island. Till vintern flyttar den längs Amerikas kuster, Ochotska hafvet och till Bai- kal; någongång kommer något exemplar äfven till olika trakter af Europa, särskildt britiska öarne. Vid Skandinavien är den ytterst sällan skjuten, senast i vestra delen af Söderman- land om våren 1862. Det enda vi känna derom, att denna främling någon 480 gång skulle blifvit funnen hos oss är att Arthur v. Nord- mann säger sig i juli 1856 hafva iakttagit ett par vid Kem på vestra kusten af hvita hafvet. Pålitligheten af denna uppgift kunna vi ej garantera då exemplaren icke tyckas hafva blifvit skjutna, eller åtminstone ej hemförda '^). — Der- emot skulle artens tillfälliga förekomst vid Östersjön antyda möjligheten, att den under flyttningstiderna kanske hellre kunde träflPas vid vår södra kust. Anm. Om det andra vid Sverige anträffade exemplaret har M. v. Wright antecknat följande: Jemte Professorerna Nilssori ock Lilljehorg hade jag i Upsala tillfälle att på Zool. museum undersöka det ännu der stående Sparr- manska exempl., en gammal hane i vårdrägt, uppstoppad till vätte. Fogeln befanns vara ifylld med fin hyfvelspån och i öfrigt behand- lad i enlighet med livad skärkarlen i såväl de svenska som finska skärgårdarne bruka med sina vättar. På det ännu hvita brädet syntes det, att fogeln icke blifvit begagnad. D) Underslägtet Hareida Leach (se sid. 424). 16. Fuligula glacialis Linn. Alfogel. Alli. Artm. Näbben kort med tydlig nagel och ett rödt tvärband: näsborrarne belägna närmare roten än spetsen 'j pann- skelet 7iästan tvärt; hanens mellersta stjertpennor långa^ spetsiga. Hanen om vintern: hufvudet förutom en brun fläck på örontrakten, halsen, skuldrorna och underlifvet hvita, bröstet, ryggen och vingarne samt de långa stjertpennorna mörka. Om sommaren: hufvudet, utom ögontrakten, samt främre och öfre kro'ppsdelarne mörka, skuldrorna rostbruna, under- lifvet hvitt. *) Troligen pä grund af någon äldre och otillförlitlig auktor säger Naumann, att arten förekommer i mängd vid Hvita hafvet, hvilket här blott för fullständighetens skull må antecknas, ehuru uppgiften ingalunda torde ega någon riktighet. 481 Hona: svaf^thrun med rostgråa eller bruna fjäderkanter; nnderlifvet hvitt; hufvudet om vintern ljusare^ om sommaren mörkt; stjerten kort^ vigglik. Längd omkr. 20 tum utom de långa stjertpennorna. — Anas L. Benämningar, Svenska: alfogel, alla (resp. vinter- och sommaral); hanen alltupp (Kökar), allgubbe (Klåfskär, Sie- vers). — Finska: alli; allitelkkä (Nyldr), jokisuorsa, kirsi- partti, jääsuorsa (Sadelin). Beskrifning. Näbbens längd från spetsen till mun- vinkeln IV4 tura, till pannan lYs tum, dess färg svart med ett rödt band innanför nageln, ofvan bredt, nedan smalare gulaktigt. Benen blyfärgade, stötande i rödaktigt, tarsen ly^ t, mellantån med klo 2V8 t. långa; iris brun. Stjertpen- norna 14 *). Gammal hane i ren vinterdrägt, skjuten på Melkö vid Helsingfors den 4 mars 1867. Hufv.udet och hela halsen ända ned på bröstet och frararyggen rent hvita; pannans fjädrar något förlängda med en skär, något i rostgult stö- tande liffärg, som bakut på hjessan försvinner. Hufvudets sidor ända öfver ögonen tecknade med en vacker, svagt röd- aktigt askgrå färg, som på pannan förenas från ömse sidor och lemnar vid näbbranden och ögonen en fin hvit kant, samt småningom öfvergår mot den hvita hakan; baktill be- gränsas denna färg skarpt medelst en snedt nedifrån uppåt och bakåt gående linie emot en i samma fortsättning gående fläck på halsens sidor, hvilken upptill är rent svart, nedåt antager en brunaktig skiftning och i främre nedre spetsen blir rödbrun med en tydlig gräns. Hela kräfvan och bröstet svarta med violett skiftning, rundtomkring skarpt begränsade ') En hane i sommardräkt uti F. M. har 16. 81 482 och närmast omgifna af en nästan hvit rand emot det öfriga underlifvet och kroppssidorna, hvilka, isynnerhet de senare, äro askgråa. baktill öfvergående i hvitt, liksom äfven längs öfre kanten af vingskylarne. Hela ryggen svart, utlöpande med två smala band utåt till kräfvans sidor och bröstfläcken, framför de ljust askgråa skulderfjädrarne; de bakre af dessa senare äro tillspetsade, förlängda och bågböjdt nedhängande öfver vingen. Vingtäckarne rent svarta, de större af dem liksom äfven de inre vingpennorna med rödbrun anstrykning. Handpennorna och de mycket långa mellersta stjertpennorna brunaktigt svarta, de yttre i midten brungråa med hvita kanter, de yttersta och kortaste nästan rent hvita; bakryggen brunaktigt svart, de mellersta öfre stjerttäckarne svarta; gumpens sidor och bakkroppen undertill rent hvita. F. M. Gammal hane i ren sommardrägt, skjuten den 6 maj 1848 i Sibbo. Hufvud och hals mörkbruna, mörkast på hjessan; hufvudets sidor, likasom i vinterdrägten tecknade med en afrundad, rödaktigt askgrå fläck, som vidrör näbben blott vid munvinkeln, sträcker sig upp öfver ögat och mot örontrakten snedt begränsas samt omgifver ett från ögat bakut gående hvitt band. Halsens bruna färg fortsattes ut på kräfvan och bröstet såsom i vinterdrägten. Fjädrarne på halsroten bakut, bildande en tvärsgående gördel på främre delen af framryggen, äfvensom skuldrornas fjädrar svarta med skarpt begränsade rostgulbruna, temligen breda kanter; de bakre af dem i spetsen afrundade, förlängda, ehuru ej så långa som i vinterdrägten, samt böjda öfver vingen. Ryggen emellan skuldrorna och halsroten svart, bildande en dylik gräns emellan de rostbruna partierna, som i föregående drägt mellan de ljusa. De inre armpennorna i utfanet mer rödbruna; hand- och stjertpennorna samt underlifvet i öfrigt såsom i vinterdrägten. F. M, 483 Anm. Denna drägt är färdig redan i början af maj, åtminstone hos en stor del individer. Detta hade jag tillfälle att erfara år 1848, då jag såg ett större antal alfoglar, hvilka den 5 maj voro fångade i fogelnät i Sibbo skärgård; såväl hanar som honor af de gamla voro till större delen i ren sommardrägt. De gamla hanarne hafva då ännu qvar sina långa mellersta stjertpennor; om de tappas före den tiden då sommardrägten begynner utbytas mot en ny vinter- drägt, torde vara oafgjordt, men det synes sannolikt, att de fällas vid den tiden hanarne öfvergifva honorna. Lika outredt synes det vara, om de ljusgråa vingskylarne hos alla gamla hanar äro från vinterdrägten, eller om senare mot sommarn nya rostgråaktiga an- läggas för sommardrägten. I den finska samlingen har funnits en gam- mal hane skjuten den 10 oktober, hvilken var i öfvergång från som- mar- till vinterdrägt och hade rostgråaktiga vingskylare; äfven har jag sett i hr Ekeboms samling en senare på våren skjuten gammal hane, som hade dylika vingskylare. Hona i vinterdrägt (näst efter ungdrägten) skjuten den 8 jan. 1848 i Esbo. Näbben enfärgadt mörkare blyblå och benen något mera blyblåa än hos de unga; iris mörkbrun. — Från näbbroten går först ett smalt, uppåt bredare, svart- brunt band, som betäcker öfre delen af hufvudet nedpå nacken; ett stycke bakom ögat och nedåt halssidorna en fläck af samma färg; öfriga hufvudet och halsen hvita; derunder vid- tager en tydligt begränsad, mörkt gråbrun färg på öfre delen af kräfvan och dess sidor, framtill småningom öfvergående i det ända upp på gumpens sidor hvita underlifvet. Fram- ryggen svart med ljusa grågulbruna kantfläckar; skuldrorna svarta, med breda, utåt småningom kastanjebruna fjäder- •kanter och isynnerhet de i nedre raden stående på infanet askgråa, hvaraf äfven flera andra äro smalt kantade ytterst *); bakrygg och öfre stjerttäckare svarta med gulbrun aktiga kantfläckar på öfvergumpen och de yttersta stjerttäckarne vid stjertroten i utfanet hvita. På sidorna af kräfvan få de grågula fjädrarne allt bredare hvita spetsar och öfvergå så- *) Denna färgteckning är mycket varierande. Några hafva alla skulderfjädrar kantade af grått och äro i allmänhet mera grå än brunaktiga. 484 lunda i de hvita, inåt ljust askblåa viugskylarne. Såväl hand- pennorna som de innersta vingpennorna svarta, de senare utåt mera bruna och alla smalt kantade af ljusare färg. F. M. Eona i sommardrägt, skjuten i Sibbo den 5 maj 1848. — Ogonring, näbb och ben såsom hos honan i vinterdrägt. Från näbbroten uppåt pannan ett smalt, bakut bredare svart- brunt band, som betäcker hjessan; hela öfriga hufvudet och halsen svartaktigt gulbruna, trakten mellan näbb och öga klarast, på strupen mest svartaktig; från ögat bakut ett hvitt, af gulbrunt fläckadt band, ett annat mindre rent hvitt på halssidorna nedanom örontrakten, hela nedre delen af halsen svartbrun. Framryggen svartbrun eller svart med grågul- bruna kantfläckar; skuldrorna svarta med gulbruna, ytterst ned ljust grågulbruna fjäderkanter (andra hafva den grå- aktiga färgen mer öfvervägande) ; vingtäckarne brunsvarta med ljusare, mera gråa kanter; bakrygg och öfre stjerttäckare svarta med gulbruna kanter på öfvergumpens fjädrar. De yttersta stjerttäckarne mot stjertroten i utfanet hvita, bil- dande ett åt stjertspetsen smalnande, hvitt band, äfven gum- pens sidor hvita; stjertpennorna bleksvarta med utåt allt bredare kanter, så att de yttersta hafva nästan hela utfanet hvitt; den mörka färgen, som omger nedre delen af halsen, ljusnar småningom och öfvergår i den ljusgråa mörkfläckiga kräfvan (det mörka inåt fjädern lyser der genom de breda hvita kanterna) och försvinner i det öfverallt hvita under- lifvet; de hvita, inåt ljust askblåa vingskylarne äro närmast kräfvan fläckiga af dennas färg. Såväl handpennorna som de innersta vingpennorna svarta, de senare utåt mera bruna och alla smalt kantade af ljusare färg; de äro lika med dem hos honan i vinterdrägt. F. M. Det är således egentligen hufvudet och halsen som hos alfogelhonan har en olika färgteckning under sommarn och 485 vintern; på de öfriga kroppsdelarna är endast totalfärgen ljusare, mera gråaktig om vintern och om sommarn mörkare, mera brunaktig '^). Ungdrägt '^'^). Ogonringen ljust gulbrun, näbben på sin yttre del mörkt blygrå med svart nagel, inåt ljust blåaktig eller hvitblå med svag anstrykning af gulaktigt; tarserna ut- vändigt blygråa, invändigt jemte tårna hvitblåaktiga med an- strykning af ljusgulaktigt, men derföre ingalunda dragande i grönaktigt, tålederna hafva en mörk skuggning och simhuden jemte naglarna är svart. — Från näbbroten ofvantill begynner ett mörkt grågulbrunaktigt, smalt band, som går öfver pannan, utbreder sig öfver hjessan, men är der nästan svartbrunt, blir ljusare gråaktigt i nacken och går derifrån ned längs halsryggen; detta begränsas framtill af ett från ögat längs tinningarne omkring örontrakten nedåt sig böjande, hvitt band, hvilket böjer sig framåt, blir der bredare och nästan sammanlöper nedanom svalget; hela örontrakten innanför det böjda hvita bandet gråaktigt mörk med en spets mot underkäksroten, trakten emellan öga och näbb hvitgrågul; hakan samt färgen ofvanför ögonen mera gulgrå. Den mörka färgen, som framtill afbryter och nedtill begränsar ofvannämnda hvita, bågformiga band, öfvergår der i den lju- sare grågula färgen, som omsluter halsen och intager si- dorna af kräfvan, hvilken har små mörka, utåt spetsiga fläckar *) Naumann, som icke haft tillfälle att i naturen studera alfogelns färgförändringar, bestrider bestämdt (s. 221) honans dubbla ruggning eller att dess vinter- och sommardrägt vore skilda. Sid. 217 beskrifver han gamla alfogel-Äaw€ws ögonring klart höggul ; hvarken jag eller mina bröder har sett den vara af annan än temligen mörkbrun färg. **) Hvarken beskrifningen eller figuren öfver ungdrägten äro hos Naumann riktiga (beskrifningen något mera), ty hans figur 3 öfver hane i ungdrägt, är en hona i vinterdrägt; fig. 5 är äfven en fogel mer lik- nande en hona i vinterdrägt med undantag af de enfärgadt svarta skul- derfjädrarne, dem jag aldrig sett hos någon alfogel. 486 hos hanen; af samma färg äro i en fortsättning vingskylarne, hvilka egentligen äro ljust askgråa med ockragulaktiga ändar samt ytterst i spetsen smalt kantade af ett mörkt streck, mer eller mindre synligt hos olika individer; på de bakersta vingskylarne synes mera af deras ljust askgråa färg, och spetsarna hafva en svagare ockragul anstrykning. Färgen på det öfverallt hvita underlifvet öfvergår småningom i den på sidorna och kräfvan ; framryggen svartaktig med mer eller mindre markerade gulbrunaktiga kanter eller kantfläckar; skulderfjädrarne s vartaktigt grågula, med svarta spolar, utåt småningom öfvergående i ljusgrågula kanter, de bakersta mörkare mer brunaktiga, men äfven ljust kantade; vingtäc- karne svarta, kantade af ljusare grågult eller gulbrunt; in- nersta vingpennorna svartbruna, i utfanet mera kastanje- brunaktiga och smalt kantade af ljust; spegelpennorna ble- kare. Hand- och stjertpennorna mattsvarta, smalt kantade af ljust, isynnerhet de yttersta stjertpennorna med ljusa, bre- dare kanter; bakryggen, öfvergumpen och öfre stjerttäckarne svarta, de sistnämnda i utfanet grågulaktiga. F. M. Den något mindre honan saknar de mörka fläckarne på sidorna af kräfvan och har i allmänhet mera bruna än grågula fjäderkanter, isynnerhet på vingtäckarne. Att alfogelhanen redan under första hösten och vintern aflägger nngdrägten samt erhåller den utbildade hanens drägt är utom allt tvifvel; att denna första vinterdrägt icke är i alla afseenden så utbildad som hos de äldre finner man äfven, och osäkert synes det vara, huruvida den hinner blifva färdig, förrän mot våren anläggandet af den första som- mardrägten vidtager. Utbytet af vinterdrägten emot sommardrägten måtte åtminstone hos de gamla foglarne begynna tidigt mot våren, då de redan i början af maj äro färdiga dermed. De äro likvisst ännu i början af mars i sin fulla vinterdrägt. Unghanarnes första färgförändriug försiggår ganska långsamt; ehuru de redan börja dermed i oktober eller början af november, hafva de ännu icke hunnit fullända den i slutet af februari. Jag eger nem- 487 ligen *) en den 12 november vid Kuopio skjuten ung hane, hvilken från hufvudet, halsen, yttre delen af skuldrorna (hvars nya fjädrar äro hvarken så långa eller spetsiga som hos gamla hanen), och större delen af kropps- sidorna fällt större delen af ungdrägtens fjädrar; och en annan ung hane skjuten vid Stockholm i slutet af februari, som visserligen blifvit färdig med nästan hela skuldran och kroppssidorna (vingskylarne) öfverallt, men ännu saknar nästan allt det svarta som omgifver kräfvan och är mycket mörkfläckig på hufvudets öfre del, således i det hela icke mycket längre kommen än den i november skjutna. Hos denna senare äro skul- derfjädrarne långa och spetsiga samt näbbens röda tvärband utbildadt, men ännu finnes intet tecken till långa stjertpennor. Den förra har svartaktig näbb, med ett smutsigt rödgråaktigt band, framom och äfven litet bakom näsborrarne och ljusa rödgråaktiga käkkanter. De unga ho- nornas färgförändring försiggår inom en vida kortare tid. Färgombytet såväl om hösten som våren sker betydligt senare hos de unga foglarne än hos gamla, men varierar mycket hos alla be- träffande tiden. De om våren i öfvergång till sommardrägt stadde ung- hanarne hafva endast vidpass hälften så långa mellersta stjertpennor som de gamla. Med utgången af november och i december bära gamla hanarne vinterdrägt ; sist blifva de långa stjertpennorna utväxta. Dundrägt. (Omkr. 10 — 12 dagar gammal, skjuten i Qvickjock d. 11 aug. 1866). Öfversidan gråbrun, utan fläc- kar; undersidan gråhvit, ljusast under hakan och på kinden; kräfvan gråaktig. Meves. I våra samlingar förvaras tvenue hvithrokiga färgför- ändringar. Det ena exemplaret har hela hufvudet, halsen, vingtäckarne samt vingpennorna rent hvita (någon enda arm- penna mörk); skuldrorna och öfre kroppsdelarne nästan såsom hos honan i vinterdrägt, men orenare och med några hvita fjädrar inströdda bland de andra. F. M. — Det andra är öfverallt hvitt med orent rostfärgad anstrykning isynnerhet på hjessan och kinderna; på ryggen, skuldrorna och öfver- gumpen äro fjädrarne mörkare, nästan rostbruna inåt mid- ten. Z. M. Uti nästan alla arktiska delar af gamla och nya verlden häckar allan mer eller mindre talrikt vid fjellvattnen, för- ^) Skrefs omkring år 1858. 488 nämligast inom polcirkeln, ehuru den längs norska fjell- rjggen går nedåt ända till ungefär 60^ n. br. Förutom kläckningstiden vistas den ständigt vid hafvet och öfvervintrar såväl längs hela norska kusten och rundtomkring Nordsjön, som vid Östersjöns kuster, så långt de ej helt och hållet tillfrysa; vesterut går den fåtaligt till holländska kusten och franska kanalen, men knappast dock längre bort; längs floderna komma enstaka yngre individer till mellersta och södra Europa, ända till Schweiz och Italien, men Svarta och Kaspiska hafven besöker fogeln nästan aldrig. I norra Amerika är arten lika utbredd som i Europa. Lappmarkens fjelltrakter äro de enda delar af vårt land der allan regelbundet häckar, men till hela det öfriga landet kommer den sträcktiderna i ofantliga skaror utefter vestkusten, i mindre flockar till det inre af landet; under sen- hösten samt vintern vistas tallösa skaror också vid vår sydkust. — Såväl i närheten af ishafsfj ordarne som längre in i lappmarken häckar den vid både större och mindre, högre och lägre liggande fjellvatten och uppehåller sig der- efter i skaror på fjordarne, någon del t. o. m. öfver vintern (Schrader). Enligt Malm skall den någongång finnas bosatt i Enare lappmark också utom de egentliga fjelltr aktern a. På gränsfjellen emellan Enontekis och Finmarken kläcker den likaså årligen (Shg & Pn), måhända äfven längre ned i samma socken, ty i närheten af Karesuvanto fann W, v, Wright den år 1832 vara allmän om sommaren och färdig att värpa den 26 juni. Middendorff intygar, att den fanns ofantligt allmänt omkring lappska halfön ^). — Nästan öf- verallt annorstädes angifves allan förekomma flyttningstiderna, *) Huru långt och på hvilka ställen den häckar är icke uppgifvet; föga nog gör den det enligt regeln ens inom hvita hafvet, utan först vid dess mynning-, i det inre utan tvifvel vid fjellvattnen. 489 men icke lika talrikt på alla ställen. Den tyckes vara säll- synt i Pudasjärvi (Brdr)^ förekommer under vårsträckningen vid Kajana (Mgm)^ vår och höst vid Kuopio, ehuru om hösten ej i flock (J. v. W.). Deremot finnes den flyttnings- tiderna allmänt vid Uleåborg (Br. Nyl.) och i massa vid Wasa (Boden), — således utan tvifvel på flyttning till och från lappmarken längs vestkusten. Till Nyslottstrakten kom- mer den talrikt (Lindforss), likaså är den flyttningsti- derna allmän vid norra delen af Ladoga i Salmis härad (Backm.) och enl. Tengström vid Kexholm samt uppehåller sig i stora skaror på Wuoksen om våren, löfsprickningstiden samt i början af Oktober *). Afven genom Olonetz guver- nementet flyttar den talrikt och skall stanna qvar öfver vin- tern vid öppna vikar af Onega samt närliggande vatten, isynnerhet i viken Svjätuch, som ej tillfryser (Kessler). Redan Meyer (1815) säger, att den kommer till Petersburg i utomor- dentlig mängd. Det kan således ej lida något tvifvel derom, att dessa skaror flytta häröfver från Hvita hafvet samt lappska halfön äfvensom från norra Ryssland för att komma till finska viken, ty här finnas längs hela vår södra kust otaliga svär- mar alfogel, talrikare än någon annan sjöfogel, såväl om senhösten och våren, som till större eller mindre antal också under vintern i den yttre skärgården, i fall långvarig blida inträffar eller vintern icke är kall. Allt efter som vattnen tillfrysa flytta allorna undan och de återkomma så snart kusterna och de större fjärdarne blifva isfria. Arten visar sig sålunda i Åländska skärgården i mars och april, kommer i sistnämnda månad också till sydkusten, passerar största delen af sin väg genom vårt om- *) Före Wuoksens fällning sågos årligen om hösten under laxens lektid stora svärmar på strömmen invid staden, der de hufvudsakligast förtärde laxrom (Tngstr.). 490 rade under maj månad, i hvars slut den vanligen kommer till lappmarken. Likvisst händer det någongång att enskilda exemplar af särskild anledning blifva förhindrade att om våren följa med de öfriga, och låta se sig här nere äfven sommartiden. Aschan iakttog i medlet af juni 1871 en sådan ensam hona uti ett träsk vid Löytymäki nära Jyrkkä bruk i nordöstra lisalmi. V. Falck har ett år i slutet af juli skjutit ett par på en insjö i södra Finland; honans äggstock hade varit endast obetydligt utvecklad. Enligt Ärth. v. Nordmann vi- sade sig (i Helsingforstrakten?) i juli 1857 ett par, som han förmodar hafva häckat och M. v. Wright fällde den 25 aug. 1867 invid Helsingfors en om våren skadskjuten och deri- genom efterblifven alfogelhanö *). Den 16 juli 1865 skjöts vid Stenskär här i närheten en ung hane, som på underlifvet hade endast dun (M. v. WJ och måhända blifvit utkläckt här af något efterblifvet par. Enligt meddelande af mag. M. Brenner skall hans farfader, tuUnären B. Brenner, i tiden hafva t. o. m. funnit ett bo någonstädes här i finska skär- gården. Möjligheten af dylika fall kan ingalunda bestridas, men de måste likväl anses som undantag. Stud. W. Snell- man har meddelat, att han ännu längre fram på sommaren, den 29 och 30 juli 1872, vid Örskär uti Kyrkslätt skärgård haft tillfälle att på nära håll iakttaga flockar af åtskilliga hundrade allor; det synes högst sannolikt, att dylika efter- liggare endast föra ett kringstrykande lif härstädes, likasom fallet är med de högarktiska vadare, som stanna t. ex. vid Nordsjöns kuster, men icke komma sig till fortplantning. *) Denna hade nya, ännu ej fullt utvuxna vingpennor, de långa stjertpennorna stucko fram, sommarfjädrarne på framrygg och skuldror voro mycket slitna, på framryggen funnos qvar flere mycket slitna hvita fjädrar och fogelu var temligen mager; allt utvisade således det abnorma i dess vistelse härstädes. (M. v. W.). 491 E) Underslägtet Polysticta Eyt. (se sid. 424). Fuligula Stellerl (Pall.). Stellcrs and. Alförrildarc. Artm. Vingspegeln glänsande svarfhlå, fram- och haktill begränsad af kvitt; näbb och ben blyfärgade. Hane om våren: ^;a hufvnd, hals och öfre kroppsdelar brokig af kvitt och mörkt violettblått; inunder rostgul; inre armpennorna stålblåa med kvita inkanter, starkt böjda. Hona: fläckig af rostbrunt ock svartbrunt; inunder svart- brun: inre armpennorna blott något nedåtböjda. Längd: 21 — 22 tum. — Anas PalL; underslägtet Poly- sticta Eyton (1836; Eniconetta Gr. 1840). Beskrifning. Näbben platt-trind, vid roten hög, jemnt och småningom aftagande i bredd, med tvärt afrundad spets och nageln otydligt afsatt, intagande hela spetsen. Från näbbspetsen till munvinkeln F/s tum, till spetsen af snibben mot ögat 1% t., till pannskelets spets 1^-% t., öfverkäkens största höjd % t., tarsen l^-Vs t., mellantån med klo 2V4 tum. Stjertpennorna 14. Gammal hane i vårdrägt, skjuten den 16 maj 1856 vid Helsingfors. — Näbben ljust blygrå, mot spetsen något mör- kare, med ljusare gulaktig nagel och ytterst smal öfverkäks- kant; fötterna af samma färg, men med obetydlig dragning i gulaktigt och otydliga mörkare schatteringar på ledgån- garne; simhuden och naglarne mattsvarta; ögonringen mörk- brun. — Hela hufvudet hvitt med stark atlasglans, mellan näbb och öga (nående ingendera) står en mörkt sjögrön, glän- sande fläck; ögats närmaste omgifning svart, i nacken en tät, likasom afklippt, mörkt sjögrön, nedtill på sidorna svart- blå, glänsande tofs. Strupen från underkäksroten svart, hvilket vanligen framtill förenar sig med det äfven svarta, 492 starkt blåviolett glänsande breda balsbandet, som något snedt uppåtgående, begränsar det bvita hufvudet och hvars nedre kanter gå snedt nedåt till halsens halfva bredd*), hvarifrån den svarta färgen intager hela bakhalsen och framryggen, öfverallt med stark blåviolett glans. Inunder halsbandet fram- till är ett bredt hvitt band, men färgen derefter vackert rostgul på nedre delen af halsen, hela kräfvan och kropps- sidorna, der den är mera rostgulröd, men längs den svarta bakhalsen ljusare; sidorna af kräfvan hvita, utmärkta af en liten, rund svart fläck; äfven vingskylarne äro uppåt vingen och bakut af något ljusare färg. Den rostgulröda färgen öfvergår småningom på buken i brunsvart och är baktill än mörkare, så att gumpens sidor äro svarta med blåviolett glans, likaså öfre stjerttäckarne och hela ryggen. De främre skulderfjädrarne rent hvita, de öfre mot ryggen spetsiga ock på infanet kantade af svart, de i följande rad nedåt än spet- sigare och i hela utfanet svarta, de i tredje raden långa^ spetsiga, men hastigt tilltagande i bredd, hvita på det smala infanet och svarta på det yttre med spetsarne något uppåt- böjda. Härigenom uppstår på skuldrorna (om fjädrarne ligga orubbade i sitt naturliga läge) breda svarta och smala hvita parallela band, snedt bakåtgående ända ned på de hvita vingtäckarne ; spetsarne af några gå ned öfver spegeln, som är svart med ett bredt hvitt band baktill (det främre sam- *) Här må anmärkas huru mycket färgteckningen hos en del bro- kiga foglar kan förändras genom okunnighet eller vårdslöshet hos den, som uppstoppat en sådan fogel. Beskrifningen öfver Stellersand-hanen i vinterdrägt uti Skand. Fn. måtte vara gjord efter en uppstoppad fogel, ty der heter det, efter att ögats svarta omgifning och den svarta strupen omnämnts: „hela det öfriga hufvudet samt halsen ned till midten atlas- hvita", hvilket ingalunda är fallet hos en lefvande eller ännu oflådd fogel, på hvilka det svarta breda halsbandets nedre gräns står på midten af halsen, eller snarare ännu deröfver. Lika litet utmärkes halsen ned- till af en svart eller hvit ring, då hela dess bakre hälft är svart. 493 manfaller med de hvita vingtäckarne); de öfre yttersta skul- derfjädrarne och inre vingpennorna något nedåtböjda (icke spetsiga), på infanet hvita, på det yttre svarta med stark blåviolett glans på skuldrans alla svarta partier. Hand- och stjertpennorna svarta. F. M. Den gamla hanens sommardrägt torde ännu vara obe- skrifven. Men hurudan den än i öfrigt månde vara, bör den dock lätt vara igenkäunelig på sina hvita vingtäckare. Må- hända har dess hufvud och hals samma teckning, som ut- märker nedanbeskrifna unghanar. Åtminstone hafva de fjol- åriga eiderhanarnes hufvud och hals mycken likhet med den gamlas i sommardrägt. Anm. Beskrifningarne af haiien och alla följande drägter äro gjorda efter alldeles friska, af mig afmålade foglar. Gammal hona om våren (skjuten den 20 maj 1838 i Esbo skärgård). Ogonring, näbb och fötter såsom hos of- vanbeskrifne hane, blott att den gulaktiga käkkanten hos henne är något bredare. — Hufvud och hals rostgulbruna, ögat står (dock icke alltid) uti en hvitaktig, ofläckad om- gifning; vid näbbroten en temligen ljus fläck, fint tecknad af mörkare färg, strupen ljus ofläckad, så äfven halsen framtill, men annars hela hufvudet isynnerhet ofvan samt halsen tätt och mörkt tvärfläckade, så att det hela ser temligen mörkt ut, särdeles straxt framom ögat, bakom på tinningen och derifrån nedåt snedt ofvan örontrakten. Nedtill på halsen äro tvärfläckarne svartare, längre och tydligare, samt blifva det alltmera ned på kräfvan och dess sidor, der fjädrarne hafva breda längdfläckar, som gå ända ut till fjäderkanten (dessa breda svarta fläckar äro innanför den synliga delen af fjä- dern delade itu af en rostgul fläck); nedåt på vingskylarne äro fläckarne mera tillspetsade, fjädrarne hafva der en mer eller mindre hel ljus ändkant, mörkna allt småningom längre 494 ned på buken och det bakre underlifvet; gumpens sidor svarta med rostgula fjäderkanter, på öfre och undre stjert- täckarne mindre synliga. Halsroten baktill och framryggen svarta med mera gulgråaktiga, ljusa, i fjäderspetsen sma- lare, nästan af brutna kanter; hela den mörka ryggen har äfven rostgulaktiga fjäderkanter; skulderfjädrarne framtill svarta, nedåt mot vingen med nästan hvitgråa, derefter mera gulgråa och bakut mörkare grågulbruna kanter, der fjäderns mörka färg blir mera brunaktig. Vingtäckarne svarta, smalt kantade af grågult, de yttersta i ändan bredt hvita, hvari- genom ett band uppstår framför den svarta, starkt blåglän- sande spegeln, som äfven baktill begränsas af ett bredt hvitt band. De minsta vingpennorna ofvanför spegeln på utfanet svarta med blå glans, på det inre mörkgråa, med en åt spet- sen mörkare, inåt afsmalnande hvitgrå spolfläck, som på ut- fanet längs spolen är nästan hvit; hand- och stjertpennorna svarta, smalt kantade af ljusare, hos de senare blott de yttre. F, M, Anm. En nordamerikansk gammal hona skjuten den 20 februari 1844 skiljes från vår ofvanbeskrifna genom något gröfre fläckteckning på hufvudet (kan vara tillfälligt), som är ljusare kring ögat, genom star- kare roströdt på kräfvan, nästan askgråa vingtäckare, bredare hvita band såväl fram- som bakom spegeln, hvilken har lika stark blåviolett glans som hanens, inre vingpennorna i infanet hvitgråa, och den inåt afsmalnande spolfläcken än ljusare, m. fl. mindre olikheter. Stellersanden är i likhet med knipan en af de dyk- änder, hos hvilken hanen emellan ungdrägten och första sommardrägten bär en öfvergångsdrägt (första vinterdrägten). 1. TJngdrägt. En i slutet af januari 1832 i Kyrkslätt skjuten ung hane hade följande utseende: näbben var ljust blygrå, äfvenså fötterna, med svart simhud samt mycket svagt mörkare schatterade tåleder; ögonriugen brun. Huf- vudet grågulbrunt, framtill och på hjessan mörkast, nedan 495 och bakom ögonen på ljusare grundfärg fint tvärfläckadt af svartbrunt; på öfriga delarne af hufvudet äro fläckarne otyd- liga, svalget svartbrunaktigt, ett bredt, baktill än bredare band af samma färg med blå glans omgifver halsen; (denna mörka färgteckning antyder således det glänsande svartblåa hos hanen i vinterdrägt). Nedre delen af halsen framtill rostgulbrun, otydligt tvärfläckad af mörkt, öfriga delen deraf äfvensom kräfvan mera rostgula eller gråbruna med svartbruna tvärband; på kräfvans sidor upptill mot skuldran synas hvita tvärfläckar, emedan fjädrarne der på hvit botten äro bandade af svartbruna med rostgult infattade tvärfläckar (en af fjä- drarne der är alldeles hvit). Ryggen framtill och i öfrigt svartbrun med ljusare grågulbruna ändkanter; skulderfjä- drarne svartaktiga med isynnerhet utåt ljusare, breda, små- ningom i det mörka öfvergående ändkanter. Innersta ving- pennorna äfven svartaktiga med ljusare, brunaktiga spetsar; spegelpennorna svartbruna med rent hvita, smala spetskanter och blåglänsande ; de dem närmaste eller de yttersta ving- täckarne hafva en hvit spetsfläck, hvarigenom ett, ehuru mindre regelbundet, hvitt band uppstår äfven framför spegeln; vingtäckarne mörkt gråbruna med ljusare kanter, ljusast på de mindre af dem; öfre och undre stjerttäckarne svartbruna; bland de öfre nyare finnas några gamla bleka med än blekare ändkanter. Hand- och stjertpennorna svartaktiga med smala ljusare kanter; vingskylarne mörkt grågulbruna, med svart- aktiga och ljusare gulbruna tvärband och fläckar, några bland de bakersta af dem i öfre fanet hvitgrågulaktiga, andra med blott spetsfläckar af denna färg; underlifvet är mörkare och otydligt fläckigt. En annan skjuten på samma gång som denofvanbeskrifna*) *) Dessa voro de första friska exemplar af deuna fogel jag sett. {M. v. W:s daganteckningar). 496 hade mindre markerad färgteckning, särdeles det mörka på svalget och halsbandet. 2. Ung hona skjuten i december 1850 vid Esbo Löfö. Ogonringen, näbben och benen såsom hos föregående. Huf- vudet ända ned på halsen temligen mörkt grågulbrunt, svagt och oregelbundet tvärfläckadt af mörkare färg, omkr. ögonen (men icke alltid) och derifrån bakut ett något ljusare band, hvarigenom fläckarne der synas tydligare; den hvita halsen är nedåt mörkare och nästan fläckig på längden, men äfven der otydligt. Nedre delen af halsen, hela kräfvan och bröstet tvärbandade och fläckiga af svartbrunt på rostgul botten; hela underlifvet nästan enfärgadt svartgulbrunaktigt; ett bredt band inunder emellan gumpens sidor har gamla, något ur- blekta fjädrar, men bland dem nya, enfärgadt mörka; de flesta undre stjerttäckarne nya, svartaktiga, af de öfre äro de nya ännu svartare, de gamla blekare med ljusa ändkanter. Hela ryggen, äfven den främsta delen (framryggen), svart eller svartbrun med ljusare rostgulaktiga ändkanter och stark glans öfverallt; skulderfjädrarne svartbruna, glänsande, med något ljusare rostbrunaktiga, i det mörka småningom öfver- gående ändkanter. Innersta vingpennorna af samma färg, men i infanet ljusgråaktiga, på det yttre med blå glans; spe- geln äfven svartbrun med ett rent hvitt band såväl fram- som baktill; vingtäckarne svarta med mörkt grågula kanter; vingskylarne mörkt grågulbruna, utåt ändarne ännu mörkare och der med ljusare rostgula fläckar, sålunda att den mörka färgen intager midten af fjäderspetsen och af b ryter den ljusa ändkanten. De svartbruna stjertpennorna med hela, afrun- dade spetsar. Hela drägten synes ny och frisk. F. M. Att ofvanbeskrifna icke är dennas första drägt tyckes man med säkerhet kunna antaga deraf, att mångenstädes vida äldre, betydligt urblekta fjädrar finnas bland de nya; 497 men dessutom finnes fram på kräfvan och bland de bakersta vingskylarne ännu mer eller mindre outbildade fjädrar emellan de andra. En annan den 6 januari 1858 vid Porkkala skjuten liona är af samma mörka färgteckning, men har ännu svartare stjerttäckare med något blå glans och hela bakre delen af underlifvet med ny drägt, nästan svart och med glans; dess stjertpennor äro i spetsen mera afrundade. Totalfärgen är hos hvardera så mörk, att de på litet afstånd se svartaktiga ut. F. M. — Om våren skjutna gamla honor (h varom mera ofvan) hafva en helt annan färgteckning på nedre delen af halsen och kräfvan, utom att de i allmänhet hafva en be- tydligt ljusare rostgul grundfärg. Anm. De nu beskrifna två honorna måtte vara foglar i andra året. Jag har afmålat en omkring medlet af maj skjuten hona, som är i samma drägt, blott något ljusare, isynnerhet på hufvudet, men utan ljust vid näbbroten och kring ögonen, såsom gamla honor hafva det. Äfven honorna bära således sin ungdrägt under hela det första året, 3. Ungfoglar om våren. Hane skjuten den 21 maj 1852 vid Porkkala. Hufvudet ända nedåt halsen grågulbrunaktigt, ofvanpå och ned på bakhalsen mörkast, vid näbbroten samt kring ögonen ljusast nästan hvitgrått, (isynnerhet på si- dorna af hufvudet får färgen ett Ijusgrått skimmer, derigenom att fjädrarne hafva ytterst smala, hvitgråa bräm); på strupen och i nacken, der en antydning af nacktofsen finnes, svart- aktigt, med stark siden glans på hela hufvudet, hvilket synes svagt och smått tvärfläckadt; midten af halsen omgifves af ett svartaktigt band; nedre delen af halsen framtill hvitgul med mörka, glesa brunaktiga tvärband. Småningom blir grund- färgen nedåt bröstet mera gulbrun och tvärbanden tätare, isynnerhet på sidorna af kräfvan, der ljusa tvärband synas på mörk botten och några fjädrar hafva mer eller mindre 498 hvit bottenfärg, så att hvita och mörka tvärfläckar der uppstå. Vingskylarne grågulbruna med mera sammansmältande rost- bruna kanter och fläckar innanför den mörkare fjäderändan; några af de bakre i öfre fanet hvitgråa; underlifvet otyd- ligare tvärfläckadt af svartbrunt och rostbrunt, bakut, på gumpens sidor, liksom undre stjerttäckarne, nästan svartbrunt; de öfre nya, svartaktiga med grönblåaktig glans. Framryggen och de främre skulderfjädrarne svartbruna med smala ut- slitna, hvitgråa ändkanter, öfriga skulderfjädrarne svartaktiga med breda grågulbruna ändkanter; innersta vingpennorna af samma färg, men med urblekta ljusa spetsar; spegelpennorna ljusare, i spetsen smalt kantade af hvitt och utan glans. Framom spegeln ett bredare hvitt band; öfriga vingtäckarne mörkt gråbruna med ljusare ändkanter. Handpennorna svart- bruna med bleka, smala kanter, de nyare stjertpennorna likaså men icke så ljust kantade; bakryggen gråbrunaktig med smala ljusare fjäderkanter. F. M. 4. Hona (skjuten på samma gång som föregående). — Hufvudet ofvan mera Ijusfläckigt, baktill och nedåt mera gulbrunt, strupen rostgulbrun, halsen ljusare och grågul, nedre delen deraf jemte kräfvan starkt fläckiga af böjda svartbruna tvärband, mera liknande gamla honans. Hela un- derlifvet ljust eller urblekt, ty fjädrarne der äro gamla; på de undre förenämnde kroppsdelarne äro de nyare, och all- deles nya stå på halsroten och framryggen emellan de gamla; vingskylarne hafva endast ljusa ändkanter; i öfrigt lik sist- beskrifne hane. F. M. 5. En ung hane (skjuten den 26 maj 1841 i Esbo, Löfö) är i öfvergångsdrägt och af följande utseende. Den redan mera märkbara nacktofsen nedtill svartaktig, upptill med inblandade ljusgröna fjädrar och framtill med hvita. Derifrån snedt nedåt den svartfläckiga strupen begränsas det gråbruna 499 hufvudet af hvitt, som utbreder sig öfver bakdelen af huf- viidet till nacken, hvilken jemte öfriga delen af halsen från dess rot snedt uppåt är mörk, med inströdda ännu mörkare fjädrar. Det sålunda utmärkta halsbandet begränsas upptill af hvita fjädrar, hvilken rand dock icke är sammanhän- gande, utan blott antydd. Alla nyare fjädrar med atlas- glans; nedre delen af halsen framtill och ned på kräfvan på hvitgulaktig botten glest och smalt tvärbandad af mörkt; småningom blir grundfärgen nedåt mera ockragul och redan på bröstet roströd, likaså tilltaga tvärbanden i styrka och antal, men hafva upptill på sidorna af kräfvan hvitt botten, så att der synas tvärband och fläckar af hvitt och svart- brunt; vingskylarne rostbruna med svartbruna tvärband, un- derlifvet dylikt, men något dunklare, öfverallt med inströdda mer eller mindre utbildade fjädrar för den gamle hanens vinterdrägt; på skuldrorna äfven några hvita fjädrar jemte andra mer eller mindre fläckade af hvitt, bland de bakre finnas flera längre och spetsigare fjädrar, i utfanet svarta med blå glans, i det inre och i spetsarne hvitgråa; på gumpens sidor ett band af nya svarta fjädrar med blå glans. Annars lik den under n:o 3 beskrifna. Z. M. Den på samma gång skjutna unga honan bär en tem- ligen urblekt drägt, men har på hela underlifvet (redan på halsen framtill) och framryggen utskjutande nya fjädrar, ännu gömda mellan de gamla. Ogonring, näbb och fötter, som de förut beskrifna. Z. M. De olika könen hos ungfoglarne skiljas lätt genom hanens mörka strupe och halsband; från gamla honan genom denna senares af breda hvita band infattade, blåglänsande vingspegel, och de i yttre fanet blåglänsande, i det inre hvit- gråa innersta vingpennorna, m. m. 500 Dundrägten är oss icke bekant. Liksom prakteidem häckar också denna utmärkt vackra fogel vid Sibiriens nordligaste kuster; i Taimyrlandet är den temligen allmän, men ännu har man ej utredt, huruvida den häckar så långt vesterut som på Novaja Semlja. — Till vin- tern kommer den regelbundet till Finmarkens kuster, ytterst sällan något exemplar till England och Frankrike; från norra Rysslands kuster kommer den fåtaligt till finska viken och norra Östersjön, någon gång ända till dess södra del. I kontinentens inre visar sig arten knappt någonsin, men flyttar deremot i mängd längs hafskusten till Kamtschatka, Kuri- lerna och kusterna af n. v. Amerika. Föga nog torde Stellers-anden häcka vid våra ishafs- kuster, ehuru man så velat påstå, men väl visar den sig både der och vid sydkusten under den kalla årstiden. — Schrader redogör omständligt för artens förekomst vid nord- kusten. Den kommer årligen flockvis österifrån i slutet af augusti och de första dagarne af september, vanligen till först yngre foglar. Här uppehålla de sig isynnerhet i Wa- rangerfjorden ända till medlet af maj, hvarefter de småningom försvinna, ehuru någon ännu är synlig i slutet af juni. Malm fann den äfven här sommartiden och Sommerfelt intygar li- kaså, att den finnes talrikast åt Wardö till, men tror ej att den häckar uti Finmarken eller ryska lappmarken, annat än möjligtvis af någon tillfällighet. Middendorff förmodar, att den gjorde det vid kusten af lappska halfön, emedan han under de sista dagarne af juni månad 1840 vid Sossnevetz anträffade begge könen, ehuru skilda för sig *); huruvida denna förmodan eger skäl för sig är hittills icke utredt. — Såsom redan nämndes förekommer också denna arktiska art *) Euligt v. Baer eger ryska Vet. Akad. museum flere exx. skjutna vid Arcbaugel {Middendorffs lappska resa p. 213). 501 under migrationstiderna vid finska vikens kuster, der nästan årligen något par ertappas (M, v. Wright) vanligen under senare hälften af maj månad och midvintern *). Förutom att fogeln enl. v. Baer skall vara skjuten vid Petersburg har den erhållits de flesta gånger i vestra nyländska skär- gården (Helsingfors, Esbo, Kyrkslätt, Porkkala, Hangö) äf- vensom i åländska skärgården (M. v. W.). — Till det inre af vårt land har den deremot ytterst sällan förvillat sig; huruvida Grape verkeligen på grund af något erhållet exem- plar upptager arten bland Enontekis foglar (K. V. A. Hdl. 1804) känna vi ej; men väl skall enligt meddelande af hr Lindforss en hona hafva blifvit skjuten den 7 maj 1862 vid Kyrönniemi udde nära Nyslott, således vilsekommen inåt mellersta delen af vårt land, i st. f. åt Hvita hafvet till. Anm. I strid med Sommer/elts citerade påstående, att arten icke skulle häcka vid vår ishafskust uppgifver Nordvi (Journ. f. Om. 1871, s. 208—9) sig hafva erhållit ett ä,gg, taget i juni år 1859 på Heen- öarne, straxt öster om Jakobselv, gränsfloden mellan Norge och Ryssland, samt sommaren 1871 tre st. funna vid Petschinka (jfr Journ. f. Om. 1871, p. 107). Herr Konservator W. Meves, som varit i tillfälle att granska ett af dem, har likväl ansett detsamma höra till Fulig. glacialis. På samma sätt hafva flere andra arters ägg tagits för dennas, hvarföre Sommer/elts åsigt väl torde vara den riktiga. I södra delarne af landet har fogeln tillvaratagits eller (merendels af M. v. W7ight) antecknats följande dagar: 1832 jan. slut, Kyrkslätt yttre skärg. (2 ungfoglar). 1836 2 hanar köpta i H:fors d. 18 maj från en Kökarbåt, (skjutna ur en svärm allor). 1838 maj 20—23, 2 par skj. i H:fors och Esbo skärg. F. M. 1839 „ 19 H:fors skärg. (ur ett sällskap af 3 honor). 1841 „ 26 Esbo Löfö. Z. M. 1846 apr. 30 Ekenäs skärg. (Ekehom). *) Härvid tillägger M. v. Wright: „men hvarifrån och hvilka vägar de komma eller gå bort är tillsvidare okändt åtminstone hos oss". (manuskript). 502 1850 dec. Esbo Löfö, hona. F. M. 1852 maj 21 Porkkala, ett par. F. M. 1856 „ 16 H:fors skärg. F. M. 1858 jan. 6 Porkkala, hona. F. M. 1862 maj 7 Nyslott (Lindforss). 1871 våren, en hane sedd i Kökar. Middendorff säger, att de flodtiden utan att sky brän- ningarne summo tätt vid den klippiga stranden och Schrader berättar hurusom foglarne vid ishafskusten under ebb tiden sökte sin näring (blötdjur) dykande invid stränderna eller genomletade tången på de blottade ställena. De voro mycket skygga och flögo i täta flockar, ibland uppgående till 60 styc- ken. De öfvergifva icke fjorden utan flytta längs kusterna fly- gande på sin höjd öfver de vid ebbtiden blottade landrem- sorna. Så mycket egendomligare är det derföre, att fogeln det oaktadt, såsom det synes årligen, till ringa antal flyttar öfver ett så bredt landbälte som från Hvita hafvet till finska vikens botten. F) Underslägtet Fuligula Bp. s. str. (se sid. 424). 17. Puligula cristata Steph. Vigg. Jouhisotka. Artm. Vingspegeln hvit med m'Ö7'k infattning^ nähhen mot spetsen något bredare^ vattringen på ryggsidan yt- terst fin. Hane: svart "ined violett skiftande hifvud', skuldrorna mycket fint vattrade, iinderlifvet och vingskylarne hvita; nac- ken med en nedhängande tofs af långa fjädrar. Hona och ungar: mörkbruna^ of van knappast vattrade; omkring näbben hvita till obetydlig utsträckning ; underlifvet mer eller mindre hvitt med mörka stjerttäckare. Längd: 16 — 17 tum. ■ — Anas fuligula Linn. Benämningar. Svenska: Vigg; viggand (Åland, Sievers)^ tofsand (Pörtö i Borgå skärgård enl. hr A. Hintze)\ mar- 503 vigge (Sadel). Finska: pieni sortti (Muonio)» vartti (Kuu- samo) och narsku (Pudasj., Brdr), meritelkkä (Kiuruvesi, Aschan), värrä, vikiö {Sadelin); vesitetri, narski, narsku, jou- hisotka (3%). Beskrifning. Näbben, P/s — 2 tum lång till munvinkeln, tarsen 1^-% t., mellantån med klo 2^-% t. Gammal hane om våren. Näbben mycket ljusblå, med svart spets och nagel; ögonringen klart gul, benen gulaktigt blyfärgade med svart simhud. — Hufvudet*), halsen och kräfvan svarta med grön och violett glans på de förstnämnda delarne och den från hjessan nedhängande långa fjädertofsen; rygg och skuldror svarta med grön glans, ytterst fint vatt- rade af Ijusbrunt och brungråaktigt. Vingarne, stjerten och kroppens hela bakdel svarta med grön glans på de inre vingpennorna; spegelns pennor hvita, med breda svarta, grönt- glänsande spetsar och kanter på utfanet. Underlifvet baktill fläckigt och vattradt af mörkt, i öfrigt jemte sidorna af kroppen, från den skarpt begränsade kräfvan, rent hvita (hvarigenom fogeln på litet afstånd synes svart med krop- pens nedre mellersta del hvit). På de öfre och bakre ving- skylarne synas stundom större eller mindre spår efter den fina brungråa vattring, hvilken de såsom nya (om hösten) hafva. Stjertpennorna 14. F. M. och 07%g. målnning. Gammal hane i ren sommardrägt, skjuten den 18 aug. 1848 vid Kuopio af J. v, Wright. Näbben ofvan och på sidorna mörk, innanför den svarta spetsen, längs kanten och vid roten ljusare gråblå eller såsom hos gamla honan om sommaren. Fötterna blygråa med dragning i gulaktigt, ut- vändigt och på lederna svartaktiga, med svart simhud, eller såsom om våren. Iris klart ljusgul. — Hufvudet och öfre *) Ett par hanar hafva uti innersta hakvinkeln en rent hvit fläck. 504 delen af halsen svarta med brunaktig sammetsglans och en helt kort nacktofs; den smala delen af halsen matt svart- brunaktig, i öfrigt likasom kräfvan svart, med dragning i brunaktigt och smala gråaktiga fjäderkanter, hvilka på mid- ten af kräfvan blifva hvita, breda och hafva sidenglans, på kräfvans sidor äro kanterna bredare, brunaktiga och fint pudrade af hvitgrått. Halsroten, framryggen och skuldrorna på svart botten fint pudrade eller vattrade af hvitgrått, med metallglans isynnerhet på de bakre skulderfjädrarne. Sålunda äro framryggen och skuldrorna nu lika tecknade som uti vårdrägten, hvilket äfven är förhållandet med vin- garne, förutom att de innersta vingpennorna i sommardräg- ten hafva afrundade spetsar. Bakrygg, öfvergurap, öfre stjert- täckare och stjertpennorna såsom om våren, de undre hvit- gråa, fläckiga och spräckliga af svartaktigt. Gumpens sidor s vartaktiga, med hvitaktiga pudrade fjäderkanter, hvilket allt småningom öfvergår i det gräfläckiga bakre underlifvet. Mid- ten af bröstet och buken rent hvita med sidenglans, de grå- bruna vingskylarne fint vattrade af hvitgrått på hela den synliga delen af hvarje fjäder, de bakersta glesare och blott i spetsarne. F. M. Anm. Bland vingskylarne framsticka några nya, nästan utvuxna fjädrar för yinterdrägten, hvilka äro vackert fint vattrade af ljust gråbrunt, hvaraf ofta ännu om våren synas spår. En annan den 23 juni 1848 äfven af J. v, Wright vid Kuopio skjuten gammal hane har ännu hufvudet med dess långa nacktofs nästan oförändradt och flere gamla än nya fjädrar på skuldrorna; fjädrarne på nedre delen af halsen och bröstet samt vingskylarne tillhöra sommardrägten; dess näbb var ännu mindre mörk än den nyss beskrifnes. F. M. Häraf synes, att det blott är under juli som de bära en ren sommardrägt. De äro under hela tiden ytterst försigtiga och 505 svåra att erhålla, hvarföre också de båda här beskrifna först efter långvarig ansträngning och blott med ett groft lodgevär kunde skjutas på mycket långa håll. De tillbringa mesta tiden midt ute på öppna och grunda fjärdar, der de kunna dyka efter sin föda. En tredje den 1 juli skjuten gammal hane har blott en del vingskylare af sommardrägten, men bär i öfrigt sin vår- drägt. Den ljusblåa näbben var mellan näsborrarne och vid roten svartaktig. Gammal hona. Näbben såsom hos hanen, men mer eller mindre mörkfläckig på den dunklare blåa bottenfärgen, isynnerhet om sommaren (om vintern åtminstone stundom ofläckad). Iris gul; benen såsom hos hanen. — Mörkbrun med kopparglans; fjädrarne på de öfre kroppsdelarne, kräf- van och sidorna svartbruna med mörkt, antingen rostgula eller mer gråbruna fjäderkanter, stundom fint pudrade i spetsarne ; underlifvet hvitt eller fläckigt af mörkt på silfver- grå botten, bakre delen isynnerhet mer eller mindre mörkt fläckig och spräcklig; på vingskylarne äro kanterna bredast och mest rostbruna. Den bruna nacktofsen kort, stundom knappt märkbar, stundom temligen lång. Vingarne och stjerten såsom hos hanen. — Stundom har honan ett nästan ofläckadt hvitgult band kring näbbroten och är rent hvit på underlifvet, men vanligen har hon blott mer eller mindre talrika sådana fjädrar. I det förra fallet liknar hon då ganska mycket honan till berganden, men skiljes genom sin nacktofs och frånvaron af vattring på skuldror och kropps- sidor m. m. F, M. och orig. målningar. Gamla honan skiljes från nedan beskrifna ungfoglar genom sin mycket starkare bruna hufvudfärg och tydliga, breda, ljusare, fjäderkanter, isynnerhet på vingskylarne, samt 506 sitt mörkfläckade underlif och de i spetsarne hela stjert- pennorna. Ungdrägt. Hane, skjuten den 7 okt. 1838 nära Heinola. Näbben blåaktig, något fläckig och med svart spets; iris ljust gulbrun. Benen mörkt blygråa med gulaktig anstrykning på de ljusa ställena, nemligen insidan af tarserna samt tårna ofvan och på sidorna, men alla ledgångar mörka. (Samma färgfördelning finnes hos nästan alla dykänder och hos änder i allmänhet). — Hufvud och hals temligen mörkt bruna, vid näbbrotens sidor och på hakan är färgen ljust grågulaktig (hos andra hvitaktig); nacktofsen af vidpass en tums längd, nedre delen af halsen och sidorna af kräfvan mera svart- bruna, med isynnerhet framtill hvitgråaktiga fjäderkanter, som nedåt bröstet blifva bredare. Vingskylarne grågulbruna, fjädrarne inåt roten mera gråaktiga, spolarne ofta något mörkare; framrygg och skuldror svartbruna, fint pudrade eller vattrade af hvitgrått. Innersta vingpennorna mycket långa, mot spetsen smala, de öfver spegeln med stark grön metallglans, vingtäckarne svartgråa utan pudring; alla ving- pennorna såsom hos de gamla. Hela bakryggen, öfvergum- pen, stjertpennorna och öfre stjerttäckarne svartbruna, de undre hvitgråa, mörkt fläckiga, gumpens sidor svartbruna, med nedåt småningom allt bredare hvitaktiga fjäderkanter, så att bakdelen af underlifvet är småfläckigt af hvitgrått och brunaktigt; hela buken och midten af bröstet hvita med at- lasglans; denna hvita färg öfvergår upptill småningom i den mörka. F, M. En yngre, ännu icke flygfärdig unge (ehuru skjuten först den 14 sept. 1851, i Wichtis af E. J. Bonsdorff) är i allmänhet något ljusare, men saknar ännu nacktofs och har knappt ljusare näbbrot eller haka; framryggen och skuldrorna 507 äro svartbruna med ljusare fjäderkanter, men utan pudring *); i öfrigt lik föregående. Denna torde varit en hona. F. M. Anm. Från migfoglar af följande art torde viggens kunna skiljas blott genom mindre livitt vid näbbroten, samt derigenom, att bergand- ungarne hafva gröfre och mera hvit, oregelbunden vattring på frara- rygg och skuldror äfvensom sakna nacktofs. Också viggungarne hafva stundom mera hvitgult vid näbbroten, men icke så rent som hos följande art. Dundrägt. Hufvudet of van, nacken, halsen och alla öfre kroppsdelar mörkt olivbruna, de undre olivgrönaktigt mer eller mindre ljust grågula; äfvenså hufvudets sidor nedanom ögat; en liten fläck vid näbbroten, hakan och strupen lju- sast, men trakten mellan näbb och öga samt en otydlig fläck på örontrakten och ett från ögat bakåt gående band mörkare, ett ofvanför sistnämnda öfver ögonen till näbbroten gående band åter något ljusare. Alla dessa färgteckningar sammansmälta med hvarandra så att några skarpa gränser ej synas. Iris ljust gröngul; den breda, plattade näbben med vinkligt framskjutande panna, till färgen olivgrönaktig, likaså fötterna, hvilka utvändigt liksom simhuden och tålederna äro mörkare. Man kan säga att hela fogeln är olivgrönaktig, ofvan mörkare, inunder ljusare; färgen är betydligt olika stark hos olika individer. F. M. Uti norra Europa och Asien **) häckar vigganden inom ett bälte, som norrut begränsas af barrskogens gräns och söderut sträcker sig något nedom polcirkeln i Norge, mel- lersta delarne af Sverige, Finland, någon del af Östersjöpro- vinserna, t. o. m. i tillstötande delar af Preussen, vidare* i nordliga Ryssland och Sibirien ända bortåt Ochotska hafvet. *) Detsamma är fallet med skuldrorna på en ännu >iigre, hälft dunklädd unge, skjuten den 4 sept. 1845 i Wichtis. **) Den i Nord Amerika utbredda formen F. coUaris Don. är något afvikande. 508 Under den kalla årstiden sprider den sig till alla delar af Europa, går regelbundet och talrikt också genom kontinen- tens inre för att öfvervintra uti alla Medelhafs] änderna, Al- gier, vid Svarta och Kaspiska hafven, i Egypten, Abyssinien, Indien, China och Japan. Vigganden förekommer kläckande uti största delen af vårt område, mest dock i de nordliga och mellersta delarne; i sydliga delen af landet finnes den sparsammare, oftare dock i kusttrakterna *) ; deremot saknas arten alldeles i landets mest nordliga, skoglÖsa delar. Den synes tillhöra barr- skogsregionen och kläcker icke mer uti Utsjoki (Fellm.)^ knap- past heller vid Warangerfj orden eller längs lappska halföns skoglösa kuster, ehuru den möjligen flyttningstiderna visar sig här; {Middendorff förbigår arten utan att ens nämna den). Deremot skall den kläcka redan vid Anarjoki (Enarejoki), en af källorna till Tana elf '^*), enligt Sommerfelt och Nordvi. Uti Enare socken finnes den också sällsyntare vid 69^ n. br. (Schrader^ Fellm.), men talrikt i södra delen (3Iahn), der barrskogen råder. Samma fördelning eger rum i Muonio lappmark, der viggen i Enontekis också går upp till tallens gräns vid Maunu (68^ 35', Sbg & Pn) och W. v. Wright år 1832 fann dess bo vid Karesuvanto. Enligt Wolley synes den i Lappmarken (Muonio) förnämligast hålla sig till be- bodda ställen vid mindre vattensamlingar. Afven ostligare förekommer den vid Kantalaks (Shlbg och Mlmhg) i lapp- ska halföns sydvestra del, der barrskog trifves***). M. v. Wright *) Meves har funnit den kläckande ännu på Gotland. **) Härifrån kommer den ibland om hösten till Warangerfjor- den-, dess förekomst derstädes kan likväl ej vara något skäl för anta- gandet {Collett, Norges fugle), att arten skulle hafva kläckt vid Sydva- ranger. ***) Meves säger den vara icke sällsynt vid Archangel. 509 fann arten här och der under hela sin resa år 1856 ända till Tengeliö; Bränder uppgitver, att den kläcker allmänt i Pudasjärvi och Kuusamo; i Uleåborgstrakten är den äfven allmän och kläcker på Karlö (B7\ Nyl.)^ äfvensom enligt Alcenius vid träsk uti sydliga Österbotten. Uti norra Sa- volaks kläcker den enligt J. v. Wright t. o. m. talrikt vid vissa träsk och i öfrigt förekommer den kanske oftast vid dyiga, inom ängar befintliga småträsk t. ex. Pohjolampi vid Jännevirta, Riistavesi sjö m. fl. (Asclian). Från 01onetz'ska guvernementet anföres arten af Kessler; enligt Backman är den allmän i trakterna norr om Ladoga, *), vid Kexholm finnes den mindre talrikt, men dock häckande i de flesta skogsträsk (Tngstr.). Måhända häckar den i Ny slottstrak- ten, åtminstone är den flyttningstiderna allmän {Lindforss). Uti trakten af S:t Michel augifver kapten Pfaler^ att den fö- rekommer häckande; ingeniören Knoiinng fann den uti en liten insjö (Ilmarijärvi) i Yläjärvi kapell nära Näsijärvi. Uti Kankaanpää har hr Sandberg funnit arten icke vara allmän, men likväl hafva häckat åtminstone år 1863. Mag. Grön- feldt är osäker om den häckar vid Björneborg, men i när- heten af Åbo har den gjort det vid en insjö på Samplaks rusthåll i Nagu {E. J. Bonsd.). I Nyländska kusttrakterna häckar den i skärgården vid saltsjön, vid Kardrag gård i Borgå skärgård samt långt ute vid hafsbandet utanför Tunn- holmen nära Pellinge båk, äfvensom vid insjöar, såsom Sten- sundsträsk i Pernå, Träskbyträsk i Sibbo m. fl. (Aschan); i Esbo är den erhållen af Ekehom och längre inåt landet häc- kar den vid träsken, såsom i Wichtis {M. v. W.). Bergstrand anför arten från Åland, der äfven stud. Sievers år 1872 om sommaren fann den kläcka allmänt uppe på de kala klip- *) Den finnes äfven vid södra kusten af Ladoga (Meves) och Onega (Lilljeb., Blasius), 510 porna omkring Klåfskär, oftast vid en några alnar stor söt- vattenspöl, någon gång äfven på en klippa utan sött vatten *). I slutet af april eller början af maj anländer viggen till vårt land. Hon träffas då uti de öppningar, som fin- nas vid åraynningar, träsk och ström aktiga sund mellan holmarna i större och mindre vattendrag, der hon dykande hemtar sina födoämnen från sjöbottnen. „Hon tillbringar sommaren och kläcker vid sådana mindre träsk med flacka stränder, som hafva grundt vatten och muddrig gyttjebotten och hvilkas vattenspegel är öfverväxt med gräs- och blad- växter. Om hösten i september träffar man stundom en eller annan viggfamilj uti någon vassbevuxen vik af ett större vat- tendrag äfven på aflägsnare ställen från de orter der hon kläcker. Hon uppehåller sig icke inne i sjelfva vassen, utan oftast tätt utom dess gräns, på öppna vattnet; endast skrämd och förföljd söker hon gömma sig deri. I slutet af sept. eller början af oktober sker viggens bortflyttning från dessa trakter" {J. v, Wright, Kuopio traktens fogelfauna). „ Aggen läggas ganska sent, i skärgården ändock något tidigare (t, ex. 1863 den 7 juni, 6 ägg lagda), men uppåt landet inemot midsommaren (t. ex. 1870 med 8 ägg den 23 juni), hvarföre vid sjöfogelskyttet i medlet af juli viggen ännu träffas med helt små nysskläckta ungar **). Hanarne lefva under sommaren i flockar såväl i insjöar som lugn- vatten i skärgårdsfjärdarne och torde till stor del lifnära sig af fisk, alldenstund man om aftnarne ser dem infinna sig i sådana små lugnvatten, der rikligt med fiskyngel före- kommer". {Aschans meddelanden). *) I ett bo fann Sievers en gång 16 friska ägg. **) Ofvanbeskrifna helt små dunungar i F. M. äro också tagna den 17 juii 1848 vid Kiiopio. 511 18. Fuligula marila (Linn.). Bergand, hvitbnk. Tunturi sotka. Artm. Vingspegeln hvit med mörk infattning^ näbben mot spetsen mycket bredare och vattringen på öfre kropps- delarne gröfre än hos de andra arterna af under- slägtet. Hane: sva^^t med grönt och violett skiftande hufvud, skxddrorna groft vattrade med hvitt och svart^ buken och kroppssidorna hvita; nacken utan tofs. Hona och ungar: mörkbruna^ of van vattrade med hvitt -^ omkring näbben ett mer eller mindre rent och bredt, hvitt band; underlifvet mer eller mindre hvitt med mörka stjert- täckare. Längd: 2OV2— 21 timi, vingbr. 33 t. — Anas Linné. Finska namn. Iso sortti (Muonio); karitelkkä (Nyldr); tunturisotka (Mbg). Beskrifning. Näbben temligen lång, utåt något bre- dare; från spetsen till munvinkeln 2*-% tura, tarsen 1^-% tum, mellantån med klo 2^-% tum. Gammal hane i vinterdrägt (d. 14 maj). Näbben ljus- blå med svart nagel; ögonringen skönt gul; benen ljusgråa med svartaktig simhud (Nilss.). — Hufvudet och öfre delen af halsen med yfvig fjäderbeklädnad, svart med grön glans, framtill på ansigtet öfvergående uti violett skiftning; halsens nedre del samt hela kräfvan och frambröstet äfvensom hals- roten mot ryggen svarta, med dragning åt brunt. På öfre delen af kroppen är den svarta färgen ej så tvärt begrän- sad, utan öfvergår genom fin vattring hastigt uti ryggens färgteckning, som är hvit med vattring af i zick zack gående, afbrutna svarta streck tvärs öfver hvarje fjäder, glesast på skuldrorna, tätare på ryggen och ännu tätare på de baker- 512 sta fjäderspetsarne samt inre vingpennorna. Vingtäckarne mörkbruna med fin hvit vattring på de mindre, föga synlig på de större. Handpennorna svartbruna, inåt ljusare; spe- gelpennorna hvita med mörka spetsar och fina kanter på utfanet; de öfver spegeln liggande pennorna på utfanet mörk- bruna med grön skiftning och ytterst en smal svart rand, på infanet enfärgadt bruna, de sista med svag hvit vatt- ring. Bakryggen brunsvart, öfre och undre stjerttäckarne af samma färg, undergumpen mörkbrun med otydlig hvit vatt- ring. Stjertpennorna 14, enfärgadt mörkbruna. Hela un- derlifvet hvitt ända från den skarpa gränsen mot det svarta frambröstet, der några fjäderkanter äro hvita och spår fö- refinnas af vattring; vingskylarne äfven rent hvita, men bakre delen af buken med otydlig Ijusbrun vattring. F. M. Gammal hona. Näbben (enl. Naum.) med undantag af nageln och underkäkskanten ljust askblå (om vintern nästan hvitblå); ögonringen svafvelgul; fötterna mörkt blygråa, lju- sare på insidan af tarserna och tårna, hvilka senare hafva svartaktiga ledgångar och svart simhud. — Näbbroten om- gifves af ett bredt hvitt band, (som hos de unga vanligen är mer eller mindre afbrutet på pannan); hufvudet i öfrigt mörkbrunt, halsen något ljusare, på örontrakten en otydlig ljusare fläck. Kräfvan mörkbrun med ljusare, på midten af bröstet med hvita tjäderkanter; vingskylarne bruna, bredt kantade af Ijusbrunt och vattrade af hvitaktigt på spetsen; bröstet hvitt, stundom med rostgul anstrykning, buken hvit*); Undre stjerttäckarne bruna, mot spetsen vattrade fint med hvitaktigt i spetsen af tjädrarne och med ljusare gråbruna fjäderkanter; vingtäckarne, mörkbruna de minsta äfven fint och sparsamt vattrade af ljust, men de öfriga likasom inre ^) Naumann säger brun och hvitfläckig. 513 vingpennorna enfärgadt mörkbruna; handpennorna af samma färg, ljusare på infanet och mot roten; spegelpennornas syn- liga del hvit, med breda svartbruna spetsar, bildande en in- fattning nedtill, de öfver spegeln liggande armpennorna bruna med grön skiftning; stjerten, bakryggen och gumpen mörk- bruna, de sistnämnda delarne med ljusare fjäderkanter. F. M. Gamla hanen i sommardrägt är ganska lik honan; han har en vackrare ljusblå näbb, mer höggul ögonring, smalare bläs och saknar ofta den ljusare fläcken på örontrakten. Hufvudet, halsen och kräfvan äro mörkare bruna; framryggen skuldrorna och innersta vingpennorna tätare vattrade af hvit- grått; spegelpennornas mörka ändar hafva grön sidenglans; vingarne i öfrigt såsom i vinterdrägten, vingskylarne vattrade nästan likasom skuldrorna, men vattringen är ofta afbruten genom gulbrunaktiga fjäderändar. Bröstet glänsande hvitt; buken mörkbrun, spräcklig af hvitaktigt; öfre och undre stjerttäckarne, gumpen och bakryggen svartbruna, den sist- nämnda fint spräcklig af hvitt; stjertpennorna matt brun- svarta. Naumann. Den unga hanen om våren (fjolgam mal, i medl. af maj) skiljer sig från den gamla derigenom, att en större eller min- dre del af ungdrägtens bruna, Ijuskantade fjädrar finnes qvar på frambröstet och kräfvan, med inblandade enskilda rent svarta af den utbildade drägten. Underlifvets sidor äro ej heller rent hvita, utan hafva en brunaktig anstrykning; bland stjerttäckarne och på undergumpen finnas äfven af ungdräg- tens fjädrar och spegelpennornas mörka spetsar äro vattrade med hvitt. F, M. Ungdrägten är hos denna liksom hos andra änder myc- ket lik gamla honan, men skiljes genom följande: ögonringen är ännu icke gul, utan gulbrun eller smutsbrun, näbb färgen mörkare, blott innanför spetsen och något åt sidorna ljusare 514 blyblå, fötterna orenare färgade. Det hvita bandet omkring näbben är af brutet af mörkt på pannan; framryggens och skuldrornas svartbruna fjädrar utmärkta af breda, ljusbruna kanter och endast vingtäckarne äro något vattrade eller spräckliga af hvitaktigt. Genom sina likasom afslitna stjert- pennspetsar skiljas också de säkrast från de gamla. F. M. Dundrägt (ett par dagar gammal). Näbben ofvan oliv- brun, under gulaktig; benen olivgröna; iris grågrön. Ofvan- sidan mörkt olivbrun, utan fläckar; undersidan gulgrön, kin- den och kräfvan mörkare. Meves *). Till sin utbredning såsom häckfogel är berganden en innebyggare af gamla och nya verldens nordliga delar, lik- visst sålunda, att den ej torde kläcka invid de mot öppna ishafvet vettande kusterna. Dess område ligger i allmänhet ofvanom viggens. Arten kläcker i mängd på Island, Färö- arne och finnes ännu i norra delen af britiska öarne, är temligen utbredd vid Norges fjellvatten samt i norra lapp- marken, och förekommer ställvis äfven sydligare i Skandina- vien **) vid kusterna; vidare kläcker den i norra Ryssland, vid Obs mynning och i norra Sibirien ända till Taimyrlandet och Kamtschatka; också i Nord Amerika har arten en lik- artad utbredning. — Under sina flyttningståg håller den sig mest till hafskusterna, kommer i mängd till södra delen af Öster- och Nordsjön; passerar fåtaligt också längs floder till *) Meves meddelar ofvanstående beskrifniiig från Öland, der fo- geln skall häcka allmänt, och dermed öfverenstämmer äfven någorlunda en beskrifning af Kruper öfver ungar från Island (Naumannia 1857, s. 45), der arten finnes ymnigt. M. v. Wright deremot hade uti sitt ma- nuskript hänfört hit Naumanns dununge af Ful. cristata, hvilken i intet fall kan vara en viggunge-, någon unge af berganden hade M. v. W. dock aldrig sjelf erhållit. **) Gotland, Wallengren, Öland, Meves; den har häckat ännu i vissa delar af Skåne (Nilsson), ja t. o. m. i Braunschweig (Blasius). 515 vestra Medelhafvet samt till Svarta hafvet och Grekland, samt vidare genom Egypten ända till Abyssinien; i östra Si- birien flyttar arten längs Ochotska hafvet. Det synes som skulle kännedomen om bergandens re- gelbundna häckställen i Skandinavien och Finland ännu be- höfva väsendtligen kompletteras; så vidt hittills är kändt häckar den inom vårt område egentligen i Lappmarken, men uppgifves pä sina ställen också vid vestra kusten; i allmän- het förekommer den sparsamt *) — Schrader berättar, att fogeln i början af juni anländer i flockar till fjellvattnen i nordligaste delen af vårt område, samt att mindre flockar om hösten samlas och uppehålla sig i fjordarne ända till slutet af november. Då likväl ingen erhållit ex. eller upp- gifvit att fogeln skulle förekommit längre inåt uti Utsjoki, torde dessa flockar häckat vid de närliggande norska tjellen. Inåt landet förekommer arten enligt Malm ganska allmänt uti Enare s:n ända till 69" n. br.; äfvenledes har Fellman an- tecknat, att den häckar i Enare nära stränderna af afsides belägna insjöar och större träsk, såsom Padar träsk. Huru- vida arten förekommer på lappska halfön är oss icke bekant; hvarken Middendorff eller någon annan har anträffat den derstädes och sannolikt finnes den blott uti den sydvestra eller de mellersta delarne. Redan Grape omtalar arten från Enon- tekis, Zettei^stedt fann den här vid Wittanki, W. v. Wright vid Mukkavuoma och enligt Wolley finnes den vid fjellen nära norska gränsen, der den ersätter viggen (Naumannia 1858 s. 136), men den synes förekomma här endast sällsynt (Shg & Pn). — Uti öfriga delar af vårt land är den upp- gifven såsom häckfogel blott på ett par ställen. Br. Nylän- der säger nemligen, att den är allmän och häckar på Karlö *) Ingalunda „ytterst allmän i Finland och Lappland" (Naum.). 516 vid Uleåborg; Alcenius uppgifver likaså, att den häckar i G:la Karleby-Wasa trakten och ej är så alldeles sällsynt vid hafskusten och insjöar *). Slutligen uttalar M. v. Wright (manuskr.) den förmodan, att fogeln skulle kläcka uti ostliga delarne af vårt område, alldenstund han fordom under en resa i Karelen på Pielis elf såg en stor mängd gamla hanar i början af sommaren. Då några närmare data eller fynd af bon likvisst icke anföras från dessa få ställen, synes möjlighet fortfarande förekomma, att arten här blifvit ob- serverad endast stadd på flyttning **), hvilket torde böra utredas. — Under sträcktågen är arten också ganska få gån- ger observerad uti det inre af landet, nemligen enligt Malm- gren högst sällan om hösten vid Kajana och enligt J. v. Wright likaså i Kuopiotrakten (ungfoglar) endast om hösten, i sept. och början af oktober. Deremot synes arten sträcka mer regelbundet genom Helsingfors skärgård, ty den före- kommer här nästan årligen, ehuru sparsamt, såväl om våren i maj som om hösten i slutet af oktober och början af no- vember (M. v. W.) ; till namnet upptages arten af Bergstrand för Åland, utan närmare notiser. Från M. v. Wrights dagboksantecknirjgar och våra samlingar meddelas här följande data för exemplar, erhållna i Helsingforstrakten : 1837 maj 8, Sibbo Wr. 1846 maj 11, H:fors Wr. 1839 „ 18—23, H:fors, Esbo Wr. 1847 okt 24, Kyrksl. Ekeb. „ nov. 9, „ Wr. „ nov. 26, Htfors F. M. 1842 maj 25, Esbo Ekehom. 1849 maj 11—20, H:fors, Esbo F. M. 1843 „ 17, Kyrksl. Wr. 1850 nov. 27, „ F. M. 1844 nov. 20, H:fors „ 1851 dec. 10, 1845 maj 28, „ „ 1852 okt. 12, *) Boden har deremot icke funnit den i Wasa trakten. **) Så torde fallet varit äfven med de ofta nog anförda uppgifterna från södra Onega (Blasius) och Novaja Ladoga (Lilljehorg), ty foglarne iakttogos här om våren, då deremot Meves icke återfann dem här något senare, ehuru han besökte samma trakter. 517 Arten visar sig således vid vår sydkust sedan isen gått upp om våren och något innan skärgården tillfryser om hö- sten, men till den egentliga vintern drager den sig till syd- ligare delar af Östersjön. Fuligula nyroca (Guld.). Artm. Vingspegeln hvit med mörk infattning; näbben jemförelsevis lång och smal; hufvudet, halsen och kräfvan rödbruna, hos hanen lijli- gare och med en svart halsring ; öfre kroppsdelarne bruna, knap- past vattrade; underlifvet hvitt, de undre stjerttäckarne äf ven hvita ; iris hvit. Längd: 15 — 16 tum. — Anas Giild., Ä. leucophthahnos Bechst. Beskrifning. Näbben bos gamla IVs tum lång, blysvart; iris perl- hvit; benen mattsvarta, pä tårna ljust blyfärgade, tarsen l'/8 tum, mel- lantån med klo 2 '/g t. Gammal hane. Det yfviga hufvudet, halsen, kräfvan och fram- bröstet rödbruna (kopparröda); på midteu af halsen en svartbrun ring, bakut fortsatt på halsroten och framryggen med otydligt rödbruna fjä- derkanter och fint vattrad med brunt; skuldrorna af samma färgteck- ning, baktill liksom bakkroppen ofvan jemte ving- och stjertpennorna svartbruna utan pudring. Vingtäckarena mörkt gråbruna, spegelpennorna hvita med mörka spetsar och yttre ränder, de derofvan belägna pennorna med grön skiftning. Vingskylarne mörkt rödbruna med rödgula kanter ; buken hvit, baktill gråbrun liksom gampsidorna med fin ljus vattring, midt inunder med hvitaktiga fjäderkanter; undre stjerttäckarne hvita. Zool. Museum. Honan liknar hanen, men är mindre, har hufvudet och halsen mindre lifligt rödbruna, utan något svartbrunt halsband, småningom öf- vergående uti bröstets svartbruna färgteckning med rostfärgade fjäder- kanter. Z. M. — Honan liknar ofantligt honan af F. cristata, men har betydligt smalare näbb och mindre kropp, mer rödbrunt hufvud, samt annan färg på undre stjerttäckarne, näbben, benen och iris. Z. M. Ungfoglarne likna honan och utmärkas genom synnerligen mörk färgteckning samt brun iris; de komma följaktligen mycket nära vigg- ungarne, men skiljas lätt genom helt mörkt hufvud; från ungar af F. ferina afvika de genom hvit vingspegel. Denna lilla dykand har sitt hemvist uti mellersta och sydöstra Europa; den häckar vestligast uti norra Tyskland, ända i Slesvig och Holstein, vidare uti Östersjöprovinserna, Ungern, mellersta och södra Eyssland samt södra Sibirien. Under vintern vistas den i Medelhafs- länderna och kommer i största mängd till de ostliga delarne och Egypten 518 Arten förekommer således straxt utom Skandinavien och Finland, men är ännu ej funnen i någotdera landet *) ; deremot anföres den från Östersjöprovinserna **), är funnen vid södra Onega (Blasius) samt skjuten ännu vid Archandel (enligt Meves). Måhända kunde den med framgång sökas hos oss i sydöstra delen, om också icke vid sjelfva den klara La- dogan; den uppehåller sig helst vid träsk med dybotten och vatten- växter, samt vistas icke der vattnet är rinnande, klart eller der bottnen är ren och hård, samt är nästan uteslutande en sötvattensfogel. 19. Fuligula ferina (Linn.). Rödhalsad dykand» brHD and. Punasotka. Artm. Vingspegeln askgrå; nähhen vid basen temligen hög och jemnsmal. Hane: hufvudet och halsen rödbruna, bröstet och bak- delen brunaktigt svarta^ hela öfriga kroppen fint v attr ad med mörkt på hvitgrå botten. Hona: främre delen rostbrun med ljusare fjäderkanter ; kroppen i öfrigt brungrå med vattring på öfre delarne^ un- dertill hvitaktig. Längd: 18 — 19 tum. — Anas Linné; underslägtet Aythya Boie. Beskrifning. Näbben från spetsen till munvinkeln 2*-2/8 tura, till spetsen af snibben mot ögat 2^-78 tum, dess bredd omkr. % tum; tarsen 1% t., mellantån med klo 2^8 eller ^8 tum. Gammal hane i vinterdrägt (maj och juni). Näbben svart, öfver främre delen med ett bredt blyblått tvärband; ögonringen rödgul; benen blyfärgade, något gulaktiga, med *) „Nordvi modtog endel smaa hvidgule glinsende JEg fra Enare og sendte dem til KjcBrbölUng, der bestemte dem at tilhöre A. leucoph- thalmos. Dun var ikke medbragt og det maa vel ansees for meget usikkert, om disse JEg i virkeligheden tilhöre denne sydligere Andart". (Sommerfelt, Öfv. Sv. V. Ak. förh. 1861, sid. 86). **) Kawall & Merkel (Rig. Corr. bl. 1846) samt Seidlitz. 519 svarta simhinnor. — Hela hufvudet, förutom en liten hvit fläck i underkäkens hakvinkel, äfvensom större delen af halsen vackert rostfärgadt rödbruna; kräfvan ända upp kring halsroten svart med brunaktig anstrykning och violett skift- ning på fjäderändarne. Hela ryggen, skuldrorna och ving- skylarne på hvitaktig bottenfärg ytterst fint vattrade af mörkt gråbrunt; vingtäckarne tvärtom öfvervägande gråbruna med otydlig hvitaktig vattring, isynnerhet mot spetsarne; innersta vingpennorna äfvenså, spegelpennorna ljusgråa, de öfre i spetsen med dylik vattring, samt med en fin svart rand i utfanet. Handpennorna svartgråa eller svartbruna, ljusare på infanet. Ofvergumpen samt stjerttäckarne ofvan och nedan brunsvarta, stjertpennorna af handpennornas färg, under- gumpen af vingtäckarnes teckning; underlifvet i öfrigt hvitt med rostfärgad anstrykning och otydliga spår af mörk vatt- ring, småningom öfvergående åt sidorna och bakut; kroppens sidor under vingarne svartbruna, dessas undre sida askgrå och de långa fjädrarne i armhålan rent hvita. Stjertpennorna 14. F. M. och orig. målning. Gammal hona (i maj). Näbben blygrå med svart spets; benen blygråa; iris ockrabrun (MevesJ. — Hufvudet och halsen gråaktigt bruna, ofvan nästan svartbruna, framför och bakom ögonen ljusare, hakan, strupen och halsens sidor ännu blekare, nästan hvita. Halsroten och kräfvan mörkt rostbruna med rostgula fjäderkanter, som på kräfvans sidor blifva bredare och i midten af bröstet hvitaktiga. Ryggen och skuldrorna på mörkt gråbrun botten mot fjäderspet- sarne vattrade med hvitt *) ; vingtäckarne nästan enfärgadt mörkgråa, vingskylarne rent mörkbruna med något ljusare spetsar '^*). Underlifvet hvitaktigt med genomskimrande grå- *) En hona i F. M. har inblandade rent bruna fjädrar. **) Vingskylarnes spetskanter nästan hvita hos ex. i Z. M. 520 brunt från fjädrarnas inre del; undergumpen ännu mörkare med spår af vattring; bakryggen och öfre stjerttäckarne svart- bruna med fin ljusare pudring; vingar och stjert såsom hos hanen. F. och Z. M. Gammal hane i sommardrägt. Näbben blysvart, fram- till med ett mörkare tvärband, mindre väl begränsadt än om våren. — Hufvud och hals rostbruna, mörkast på hjessan och i nacken, ljusare på tinningar, kinder, mellan ögonen och näbben, mot näbben öfvergående i brunaktigt hvitt, ljusast på hakan och strupen. I öfrigt liknar han den gamla honan så när som på att den bruna färgen på bröst och vingskylare är något renare och mörkare. Efter Nau- mann. I ungdrägten är näbben matt blåsvart, senare visar sig emellan näsborrarne och spetsen en ljusare blyblå fläck; iris Ijusbrun; fötterna blyfärgade med dragning i gulaktigt, svart- aktiga på lederna, simhuden och naglarne. — Hufvudet och halsen mindre rent rödbruna än hos gamla hanen; halsroten och kräfvan gråbruna med rostfärgade fjäderkanter; vingsky- larne äro af samma teckning, sträckande sig ut på under- lifvet, hvilket ej är så hvitt som hos gamla foglarne; under- gumpen och stjerttäckarne gråa med hvitaktiga spetskanter; vingar och stjert äro i öfrigt temligen lika dem hos de gamla. Öfre kroppsdelarne ända till stjerten svartbruna med ljusare fjäderkanter. F. M, och Naum. — Hanen skiljes från honan genom mera roströdt på hufvud och hals, samt derigenom, att framryggen och skuldrorna hafva hvitaktigt vattrade fjäderspetsar, och stjerttäckarne äro mörkare en- färgade; han liknar sålunda mer den gamla honan. Dundrägt (1 — 2 dygn gammal). Näbben olivgrå, inun- der gulaktig; benen svartbruna med grönaktiga ränder längs tarserna och tårna. Ofvansidan brungrön utlöpande i ett 521 smalt streck på pannan; 4 tydliga fläckar och ett band längs armen gula; undersidan och hufvudets sidor gula med grön anstrykning; ett svartaktigt bälte på undergumpen. Meves. Denna dykand är icke utbredd så högt mot norden, som de föregående inhemska, utan tillhör de tempererade de- larne af gamla verlden, företrädesvis de östra; likväl torde den häcka ännu i mellersta delarne af britiska ö^rne, oftare vid en del af Östersjöns danska och tyska kuster samt på Got- land och Oland; äfvenledes häckar den ställvis på nordtyska slättlandet, inom Donau flodsystemet, i mellersta och södra Ryssland samt de tempererade delarne af Sibirien. — Under flyttningarne lärer den till största delen hålla sig längs kon- tinentens floder, men följer till mindre antal också dess kuster vesterut. Arten öfvervintrar i södra Europa och Me- delhafsbäckenet, talrikt i de östra delarne och i Egypten, samt kommer till Kaspiska hafvet, södra Sibirien och Japan. — I Amerika företrädes den af en obetydligt af vikande form, Fid. americana Eyt. Inom vårt område har fogeln träffats endast uti de syd- liga delarne och är här en af de sällsyntaste af våra änder. Under sin 30-åriga vistelse i Helsingforstrakten (mskrpt af 1858) erhöll M. v, Wright endast 3 exemplar om vårarne från omgifvande skärgård; år 1865 anträffade hr C. Eke- horn här en ungfogel om hösten, och samma år insändes till finska samlingen en fogel skjuten vid Björneborg (West- zynthius); mag. Grönfeldt antager, att arten på sistnämnda ort häckar vid de vidsträckta vatten, som Kumo elf bildar vid sitt utlopp, eftersom den flere gånger blifvit skjuten der- städes. I sin förteckning Öfver Ålands foglar upptager Berg- strand arten, utan att det är oss bekant om han verkeligen erhållit den här. 522 Anm. Straxt söder om vårt område synes arten förekomma mer regel- bundet och talrikt: enligt Meyer (1815) allmänt på de stora sjöarne i Östersjöprov. och enligt Russow vid Matzal i Estland; Lilljeborg och Meves funno arten vid Ladogas södra strand (men icke mer vid Dwina) och Blasius vid södra Onega. — I andra delar af vårt om- råde, än de anförda, är arten veterligen ej funnen; W. v. Wright lät sig i Enontekis berättas (jg. fb. g:la tdskr. I, 29-9), att den skulle visat sig här, och derpä beror uppgiften om fogelns förekomst i Karesuvanto och nordöstra Skandinavien, hvilken efteråt icke be- kräftat sig. * Exemplar hafva anträffats hos oss enligt Wrights dag- anteckningar och våra samlingar: 1835 maj 5, en hane köpt i H:fors hamn. F. M. 1845 „ 14, hona, Kyrkslätt. F. M. 1853 „ (uppköpt den 19,) hane, H:fors. F. M. 1865 juni 14, hane Björneborg, Westzynthius. „ sept. 9, ungf., H:fors, Ekehom. Fogeln torde således anlända hit i förra hälften af maj månad. Fuligula rufina (Pall.). Artm. Näbben framtill afsmalnande, hanen brokig af rödbrunt, svart och hvitt, med hvit vingspegel, honan gråbrun med gråa kinder och gråaktig vingspegel: Längd: 21 V2 — 23 tum. — Anas Pall; underslägtet Branta Boie. Beskrifning. Näbben karmosinröd 2'-^/8 tum lång, benen röda med svart simhud, tarsen P/g tum, mellantån med klo 2^-^!^ tum. Gammal hane. Hufvudet rödbrunt, bakre och nedre delen af hal- sen samt framkroppen och gumpen svarta, skuldrorna framtill, vingspe- geln och bakre delen af bukens sidor hvita; ving- och stjertpennorua grå- bruna, de förra inåt, de senare i spetsen ljusare, vingtäckarne enfär- gadt gråa. Hona. Hjessan, bakhalsen och öfre kroppsdelarne gråaktigt rost- bruna; kinderna och halsen i öfrigt hvitgråa, kräfvans fjädrar rostbruna med hvita kanter; underlifvet ännu mer hvitaktigt; vingarne såsom hos hanen med hvitgråaktig spegel. Sydöstra Europa är denna arts hemland, men likvisst har den nå- gongång visat sig ända i England, Frankrike, Tyskland och Danmark, enligt Sk. fn. äfven i Sverige, i Östersjöprovinserna visar den sig högst sällan (Meyer; Mitau, Lifl., Seidlitz), men hos oss är den veterligen ännu aldrig sedd. 523 Skrak-slägtet (Mergus um). Näbben lång eller medelmåttig, rak, hög^ smal och trind; öfverkäkens nagel intager hela spetsen och är tvärt nedåtböjd i form af en hake; käktänderna spetsiga, riktade bakåt, ställda, uti öf v er käken i två, uti under- käken i en rad på hvardera sidan. Näsborrarne genomsigtiga, belägna på första tredjedelen af näbben. Benen under sätsiga^ belägna temligen långt bakut; tar serna hoptryckta^ framtill beklädda med tvärsköldar; baktån med hudflik. Vingarne och stjerten medelmåttiga^ den senare hos våra arter bestående af 16 — 18 pennor. Hufvudet prydes merendels af en fjädertofs i nacken. Från änderna och dykänderna skilja sig arterna inom detta slägte förnämligast genom näbbens form, dess bakut riktade tänder och hake i spetsen, men med afseende å lef- nadssättet ansluta de sig ganska nära till nästföregående slägte. De kläcka i de kalla delarne af begge hemisfärerna och flytta derifrån nästan blott i den mon vattnen tillfrysa, således i allmänhet icke särdeles långa vägar. Alla arterna dyka utomordentligt väl och fånga derunder sina födoämnen, förnämligast fisk, som de sluka med glupskhet. I likhet med de nyssnämnda andartade foglarne, rugga hanarne två gånger om året och vinterdrägten är alldeles olik sommar- drägten *), hvilken mycket liknar honans. Medan de bära denna senare drägt erhållas de endast med svårighet, emedan *) I S kand. fauna säges ännu i 1858 års upplaga: ,.de rugga en gång om året och vinterdrägten liknar soramardrägten"; begge dräg- terna hafva likväl länge varit bekanta hos alla tre arterna och skilja sig betydligt från hvarandra såsom af efterföljande beskrifningar framgår. 524 de dölja sig bättre än annars, samt ofta anses som honor eller senare på året som ungfoglar. De sistnämnda skiljas dock lätt från de gamla genom sina trubbiga spetsar på stjertpennornas skaft, likasom förhållandet är med öfriga andartade foglar. Hanarne bära under hela första året sin ungdrägt, hvilken under vintern och våren blifvit brokig genom öfvergångsfjädrar och andra utaf första sommardrägten. Honorna ömsa fjäderklädnad blott en gång om året likasom andhonorna, och uiigarnes färgteckning liknar i allmänhet modrens. I norra Europa häcka tre arter af detta slägte, och alla göra det äfven hos oss. De tvenne första äro med hvarandra beslägtade; för den sista har man bildat ett eget underslägte Mergellus. 20. Mergus merganser Linn. Hål- eller storskrake, llukoskelo. Artm. Af ståndet mellan näbbspetsen och näsborrar7\e lika med halfva iittånj begge käkarnes befjädrade sido- snibbar sträcka sig ungefär lika långt framåt; ving- spegeln hvit^ utan svarta streck; nacktofsen tjock; näbb och ben röda. Hane om vintern: hufvudet och halfva halsen sva7't- gröna, den öfriga delen^ bröstet och underlifvet hvita; öfre kroppsdelarne svarta och askgråa. Hona: hifvudet och halsen rödbruna^ öfre kroppsdelarne askgråa, de nndre hvita, hos begge könen med rostgul an- strykning. Längd: 28 — 29 tum, vingbr. en aln 18 tum. Benämningar. Svenska: hanen skraknisse (Åland, Sie- vers), skraka-gubbin, honan -käringen (Brahestad, Hildén); 525 vrakfogel, körfogel (Sadelin). Finska: iso- eller lehmä-kos- kelo; uukoskelo (Muonio); ajolintu, röhkä (Sadelin). Beskrifning. Näbben mörkröd, längs ryggen och i spetsen svart; dess längd till munvinkeln 278 — ^ tum; iris och benen röda, tarsen Vj^ — 2 tum, mellantån med klo 278—3 tum. Gammal hane i vinterdrägt. Hufvudet och öfre hälften af halsen svarta med stark grön glans isynnerhet baktill och på den med yfviga fjädrar täckta nacken; nedtill be- gränsas denna färg skarpt, antingen jemnt omkring eller framtill gående lägre ned än på halsryggen. Hela öfre delen af halsen, bröstet och hela underlifvet likasom äfven de yttre skulderfjädrarne hvita, i färskt tillstånd med rostfärgad anstrykning, som på buken öfvergår i svafvelgult *). Fram- ryggen och de inre skulderfjädrarne svarta, de sistnämnda smala, förlängda, nästan nående spetsarne af de längsta arm- pennorna; bakryggen och öfre stjerttäckarne askgråa, de se- nare mörkare, med en svartaktig strimma längs spolen; gumpens sidor på hvit botten, fint tecknade med grå vatt- ring i halfcirklar. Af vingtäckarne äro de innersta vid vin- gens öfre rand svarta, likasom äfven yttre kanten af vingen, men täckas alldeles af de hvita skulderfjädrarne och viug- skylarne; de öfriga äro hvita. Handpennorna svarta; arm- pennorna äfvenså vid roten under sina hvita täckare, genom hvilkas spetsar det mörka skimrar igenom; den synliga delen hvit, med en smal, men skarpt begränsad, svart rand i ut- kanten; de inre och längsta åter i infanet svartgråa och slut- ligen rent svarta. Stjertpennorna 18, mörkt brungråa. F. M. *) Det roseuröda eller rostgula öfverdraget är hos friska foglar mycket starkt, men den skära färgen är mycket flyktig och försvinner småningom spårlöst från halsen, skuldrorna och vingarne; på under- lifvet bibehålles den längst, men på uppstoppade exemplar försvinner den slutligen äfven derifrån, så att endast en orent gulaktig färg blir qvar. 526 Gammal hona. Öfre delen af hufvudet jemte den rika nacktofsen gråbruna med rödbrunaktig anstrykning; öfriga delen af hufvudet samt hälften af halsen vackert rostbruna. Hakan rent hvit, skarpt begränsad, nedåt strupen småningom öfvergående; halsens nedre del hvitgrå, mörkfläckig, baktill askgrå. Hela fogeln ofvan och på vingarna askblå med svart- aktiga fjäderspolar; de inre vingpennorna svartgråa, den närmast de hvita spegelpennorna mörk endast längs utkanten; vingskylarne äfven askblåa, de bakre på utfanet med om- vexlande ljusa och mörka fläckar. Kräfvan, hela underlifvet och undre vingtäckarne samt de långa fjädrarne under vin- gen skönt och starkt gula med dragning i rödaktigt. Näbb, ben, hand- och vingpennor såsom hos hanen. F. M. Anm. En den 20 okt. 1861 i Esbo skjuten hona var stadd i ruggning förutom på hufvudet och öfre delen af halsen ; de nya fjädrarne på framhalsen, kräfvan och hela underlifvet hade starkt gula spetsar, de på skuldran mycket mörkare än de gamla. Kräfvan och under- lifvet hade redan flere nya än gamla fjädrar, men på de öfriga kroppsdelarne framstucko ännu icke några nya. Gamla hanen i sommardrägt liknar mycket gamla honan, men skiljes genom storleken, kortare nacktofs, mer grått hufvud, samt en svart, icke alltid tydlig ring på midten af halsen. — Näbben och fötterna (enl. Naum,) såsom om vå- ren. Hufvudet ofvan och bakhalsen gråbruna, framtill på pannan nästan grått, baktill med tydlig dragning i rödbrunt; från näbben genom ögat och åt nacken till äro fjädrarne något mörkare, utan att bilda ett bestämdt band; der inunder är örontrakten och halsens främre samt sidodelar rödbruna, med gråaktig anstrykning, hakan och strupen äro hvita med smala svartbruna prickar, utan bestämd gräns emot kinderna. Omkring nedre randen af halsens bruna del finnes ett mindre väl begränsadt svartaktigt band, bakut afbrutet genom den gråa bakhalsen. Nedre delen af halsen, bröstet och hela 527 underlifvet rent hvita. Ryggen mörkt skiffergrå med ask- gråa fjäderkanter; skuldrorna nästan rent askgråa med svarta fjäderspolar; på hvardera sidan af kräfvan äro fjädrarna framför vingleden äfven askgråa med hvita kanter, småningom öfvergående i hvitt på midten af kräfvan. Just vid vingleden finnas några fjädrar "*"), som antingen äro hvita med en tydlig ljusgrå rand innanför kanterna och spetsen, eller till större delen gråa med hvit spräcklig midt och ljusa spetskanter. Vingskylarne askgråa med hvita spetskanter, några mer eller mindre vattrade. Vingtäckarne af skulderfjädrarnes färg med svarta spolar, de bakre likasom de inre armpennorna brun- aktigt gråa med svart utkant, spegeln och de öfriga ving- pennorna såsom om våren. Bakryggen och gumpsidorna likasom skuldrorna, de öfre stjerttäckarne och stjerten mör- kare brungråa. — Exemplaret bär full sommardrägt förutom någon enda svart fjäder på ryggen och någon vattrad på gumpsidorna: det har fordom tillhört V. Falcks samling**). En gammal hane i öfvergång från sommar- till vinter- drägt, skjuten den 25 nov. 1859 vid Helsingfors, hade ännu på hufvudet och öfre delen af halsen mera af sommar- än vinterdrägten, och på skuldrorna ungefär lika mycket af begge. I öfrigt är drägten ny och med mycket stark orangegul färg öfverallt der fjädrarne om våren äro hvita; vingtäckarne med svagare och mera rosenröd anstrykning; spegelpennorna all- deles hvita, men de ännu icke fullt utvuxna 6 innersta ving- pennorna äro starkt gula. Alla de bakre vingskylarne med fin grå vattring, gumpsidorna såsom om vintern. Näbb och *) Dessa påminna om prackhanens i vinterdrägt svarta och hvita fjädrar på samma ställe. **) Datum för exemplaret kan icke angifvas af anledning att det- samma hittills förvarats uti Z. M. med oriktig namn- och tidsuppgift {M. serrator, hona om våren). 528 ögon såsom om våren, ben och fötter af en skön karminröd färg, simhuden med dragning i gulrödt. F. M. En annan, skjuten här den 26 dec. 1854, har qvar endast några fjädrar af sommardrägten på sidorna af liuf- vudet, mest mellan näbb och öga, på halsen baktill, midten af framryggen. på skuldrorna och några på sidan af kräfvan. De långa, smala skulderfjädrarne bakut saknas ännu och innersta vingpennorna äro först vidpass halfvuxna. F. M. En ung hane, skjuten vid Helsingfors den 10 febr. 1848, bär ännu till större delen sin ungdrägt och är mycket lik gamla honan, men skiljes från henne genom sin storlek, och ett fläckigt bälte öfver undergumpen. Hufvudet och öfre delen af halsen rödbruna, ofvanpå något dunklare gråbruna; ett mörkt band emellan näbb och öga, derunder ett hvitak- tigt, mycket småfläckigt af mörk färg; den först hvitgula strupen öfvergår småningom medelst fläckar i det omgif- vande rödbruna. Nacktofsen såsom hos gamla honan; det rödbruna begränsas nedtill af några svarta fläckar (der gamla hanen i sommardrägt har ett svartaktigt bälte); hela halsen i öfrigt mycket ljusgrå, något fläckig, baktill mörkare, på sidorna af kräfvan mera grå, öfverallt genom fläckar öfvergående i det hvita underlifvet. Hela öfre delen af kroppen och vingtäckarne askgråa, mörkare på midten af fjädrarne; innersta vingpennorna äfven askgråa. De yttersta vingtäckarne och spegelpennorna hvita; handpennorna svarta; de många nya vingskylarne till större eller mindre del mörkt spräckliga på en nästan hvit botten, andra ljust askgråa på hela ena fanet, ännu andra smalt på begge fånen gråa, alla med större eller mindre fläckar på ändarne och derinnanför ofta ett grått tvärband af obestämd form. Stjertpennorna mörkt askgråa; underlifvet hvitt, på gumpen fläckad af grått. 529 Anm. Att denua unga hane så långt fram på vintern ännu icke bär något spår till den utbildade hanens vinterdrägt, men bland ving- skylarne en mängd nya fjädrar för den blifvande sommardrägten motsäger Naumanns uppgift att denna art, jemte de andra skrakarne, redan under sin första vinter erhåller den utbildade haudrägten. Detta inträffar här ej heller med prackan. En ung hona skiljer sig från nyssbeskrifna hane förutom genom mindre storlek derigenom, att öfre kroppsdelarne äro mer enfärgadt gråa; fjädrarne på skuldrorna hafva endast en fin svart strimma längs spolarne. Hela trakten emellan näbben och ögat är mörk och kinderna begränsas nedtill skarpare emot den nästan hvita hakan; nedanför den bruna delen af halsen vidtager det hvita omedelbart utan några svarta tjädrar. F. M, Dundrägt. Hjessan ända till nacken mörkt rostbrun; från tinningarne ett bredt, ljust rostfärgadt band utmed hal- sens sidor, från näbben under ögat ett rakt hvitt streck, alla öfre kroppsdelar mörkbruna, kinderna, hakan, strupen och hela underlifvet samt en fiäck på vingarne, en annan på bakrjggen och en på gumpen rent hvita. Näbben ljust rödblåaktig. Naumann. Storskraken är utbredd uti norra delarne af gamla och nya verlden, men finnes ej till synnerligen stort antal. På Island häckar den, äfvensom i den skandinaviska samt ryska norden och i norra Sibirien, utom uti de mot öppna Ishafvet belägna trädlösa kusterna; mot söder är den utbredd till Storbritanniens norra delar, häckar ställvis i Danmark och nordöstra Tyskland samt ännu uti mellersta Ryssland. I Amerika förekommer den också uti norden. — Arten flyttar utmed såväl kuster som floder, i förhållande till följande art mera längs de senare, hvadan den i mellersta Europas inre synes ^ara talrikare än denna. Den öfvervintrar redan vid södra Norge och i Östersjön, men går också ända till U 530 Medelhafvets vestra och östra delar, Svarta och Kaspiska hafven, Indien och China. Hos oss synes storskraken under häckningstiden mest hålla sig till de inre delarne af landet, särskildt de nordli- gare, men den förekommer ej synnerligen talrikt. — Antag- ligen saknas den alldeles vid våra yttre ishafskuster omkring lappska halfön, ty h varken Middendorff eller Lilljehorg om- tala den härifrån. Deremot finnes den, om också ej talrikt, vestligare i de trakter närmare finmarken, hviika Schrader besökte, och äfven Malm anträffade arten vid Pasvik elf ända vid 70^* n. br. ; enl. Fellman förekommer den också uti Uts- joki *). Talrikare finnes arten uti de inre delarne af lapp- marken; enl. Malm är den i norra lappmarken allmän så långt tallskog växer och i Enontekis finnes den också inom barrskogsregionen (Grape, Shg & Pn). På lappska halfön saknas fogeln ingalunda, men håller sig till de skogbevuxna, vestra och inre delarne; enligt Sahlberg och Malmberg finnes den nemligen vid Soukelo. Br. Nyländer uppger, att arten skall finnas mera allmänt på Karlö vid Uleåborg; i Pudas- järvi (Brdr) och Kajanatrakten (Mgm) kläcker den, men finnes ej talrikt. Uti Wasatrakten häckar den mycket spar- samt (Alcemusy Boden), ej heller finnes den i Kuopiotrakten i större mängd utan glest spridd vid de steniga stränderna af de flesta insjöar (J. v. W., Asch.). Sahlberg fann arten häcka här och der i ryska Karelen, men inom Olonetz-Ka- relen förekommer den enligt Kessler blott flyttningstiderna. I sydliga Finland är den på sina ställen anträffad häckande, men ingenstädes till större mängd; i Kerimäki vid Nyslott påstås den kläcka vid Puruvesi (Lindforss); Grönfeldt har *) Utan tvifvel anländer arten till dessa nejder från hafskusten och finmarken, men till öfriga delar af inre lappmarken söderifrån, dess utbredning här torde sålunda likna knipans. 531 funnit fogeln i Tyrvis och Karkku, Sahlberg i Yläne, stud. Lille i Sjundeå; den kläcker i Ingo (Hisingerj, här och der i Åbo skärgård (Bonsd.J samt på Åland (Sulin). — Om höstarne kommer fogeln årligen till Kankaanpää i norra Sa- takunta för att fiska (Sandberg)^ vid Kexholm passerar den höst och vår talrikt, men häckar ej (Tgstr.) och i Wiborgs- trakten flyttar den också i mängd (LondénJ; i nejderna af Helsingfors förekommer den likaledes flyttningstiderna, ehuru ej talrikt (M. v. IV.). Storskraken stannar någongång t. o. m. öfver vintern i Åländska skärgården (1849), och anländer derföre hit mycket tidigt om våren, vanligen i början af april, eller i slutet af mars. I medlet af april visar den sig i öfriga delar af södra och mellersta Finland, någongång redan de sista dagarne af mars ; till Österbottens inre delar och lapp- marken anländer den först i medlet af maj, men visar sig tidigare närmare norra kusten, der den inträfl'ar redan de första dagarne af april {Schrader; således från Finmarken). — Bortflyttningen sker från nordligaste delarne i slutet af sep- tember och fortgår i mon af isläggningen under oktober och november månader uti större delen af landet. Aggen läggas i södra Finland redan i medlet af maj (Asch.)., uti norden i juni månad. Fogeln värper, såsom allmänt bekant, uti ihåliga träd eller uti s. k. holkar, som för detta ändamål fästas vid stammarne och beskattas af egarne. På sådant sätt kan man få honan att lägga ända till 20 ägg, ehuru 9 — 11, någongång ända till 15 eljest plä- gar vara det vanliga. Ofta nog skall honan likväl seder- mera anträffas med ända till 20 ungar omkring sig, i hvilka fall hon tillegnat sig några från en annan kull. Enligt prosten Fellmans anteckningar, komma ungarne uti lapp- marken först sent till flygt, hvilket lärer gifvit lapparne an- 532 ledning till den sägen, att de ej lära sig flyga förr, än de få bita is; ibland skall det inträffa, att någon unge ännu vid isläggningen ej kan flyga, utan blir qvar och fryser in. Också J. v. Wright omtalar, att han i Savolaks träffat ungar, hvilka ej kunnat flyga ännu i september; detta torde likvisst 6J vara det normala, utan lära dessa hafva hört till någon i följd af alltför stark äggning sentida kull, eller fördröjts af någon annan anledning. En af de mest anmärkningsvärda egendomligheter i denna fogels lefnadssätt är dess sätt att anställa en ordnad jagt efter fiskyngel vid grundare insjö stränder. En hel svärm foglar bildar dervid en linie utanför stranden och simmar sakta emot densamma, medan de då och då slå med vin- garne mot vattenytan och dyka nedåt botten; den härigenom uppskrämda småfisken drifves emot den grunda stranden, omslutes snart allt tätare af den lefvande noten och blir slutligen ett lätt rof för fogelsvärmen, hvilken derefter ånyo upprepar sin notdrägt. Denne glupske fiskare *) åstadkommer sålunda stor skada på fiskynglet. „ Såväl denna som följande art väljer till häcknings- plats sådana insjöar, som hafva sand- eller stenbotten. Dy och gräsbotten synes han undvika, kanske derföre att de i anseende till vattnets mindre klarhet icke äro så lämpliga för fogelns fiskerier. Jag har aldrig sett dessa foglar drifva på dybottnar, och i skogsträsk med sådan grund ser man dem högst sällan, äfven om sådana sjöar ligga i granskapet af deras vanliga vistelseort och äro mera fiskrika än dessa". (Ur V. Falcks anteckningar). — Emedan skrakarne oerhördt *) Hr kapten Holmström skjöt d. 10 febr. 1848 vid Rönnskär nära Helsingfors en ung hane, hvilken i sin strupe hade några fingerlånga abborrar, samt två st. qvarterslånga stenlakar och eu öfvcr qvarterslång abborre i kräfvan. {M. v. Wrights anteckn.) 533 lätt kunna löpa på vattnet och dyka bra, kunna de under ruggningstiden icke eftersättas lika lätt och dödas med en bärling, som fallet är med de andra änderna. (Fellman). 21. Mergus serrator Linn. Pracka, smäskrake. Koskelo. Artm. Af ståndet från näbbspetsen till näsborr arne längre än halfva uttån; fjädersnibben på öfverkäkens sidor räcker vida längre fram än på underkäkens 'j vingspegeln hvit med tvenne sneda, svarta tvärband'^ nacktofsen gles och tunn: 7\äbb och ben röda. Hane om vintern: hifvudet och dess nacktofs^ f ramryg- gen och skuldrorna svarta^ framhalsen rostgul^ svartfläckig^ vingskylarne och gumpen vattrade; underlifvet hvitt. Hona: brunaktigt grå, hifvudet och halsens öfre del rödbruna, mörkare ofvantill; underlifvet hvitt. Lärtgd: 22V2~24 tum, vingbr. 32 — 34 tum. Benäraningar. Svenska: skräcka, hanen skräckensnisse, pracknisse (Åland, Sievers)\ rätskrake (? Jakobstad, stud. Z. Schalin); stenskrake (Sadelin). Finska: koskelo; pikku 1. pieni koskelo (Pudasj., Brdr; Keuru, Bergr.)\ tukka-, jouhi- k. (Kuusamo, Brdr)\ tukka-, kari-k. (Muonio); raaa-k. {Fellm.)\ ajosuorsa (Birkkala, E. v. Knorring). Beskrifning, Näbben brunröd, ofvan mörkare, från spetsen till munvinkeln 2^-V8 tum; iris brunröd; benens yttre del röd, insidorna gulröda med orent gröngrå simhud, tarsen 1% — 2 tum, mellantån med klo 278 — ^ tyxm. Gammal hane i vinterdrägt. Hufvudet svart, framtill med otydlig violett, baktill med glänsande grÖn anstrykning, mot öfre delen af halsen rent svart, skarpt begränsadt nedåt uti en linie, som drager sig uppåt nacken; nedanför omgif- 534 ves halsen af en rent hvit, tums bred ring, som baktill af- brytes genom ett svart streck utmed bakhalsen. Halsroten framtill, frambröstet och kräfvans sidor gulbruna med fjä- drarnes sidokanter svartspräckliga, tilltagande i bredd på kroppens sidor och sålunda öfvergående i den rent svarta färgen på halsrotens öfre del och trakten af vingleden, hvilka likasom framryggen och skuldrorna äro svarta; de sistnämndas bakre fjädrar förlängda och spetsiga, svarta, de yttre skulderfjädrarne rent hvita. Framför vingleden finnes en mängd större, trubbiga fjädrar, som äro tecknade med en stor rundadt trekantig, rent hvit fläck, omgifven af en skarpt begränsad svart kant; dessa fjädrar äro närmare roten spräckliga af rödbrunt. Af vingtäckarne äro de större hvita, de mindre vid vingens öfre och yttre kant mörkt askgråa, men täckas af de hvita skulderfjädrarne. Handpennorna svarta, armpennorna och deras stora täckare vid roten svarta, i spetsen rent hvita, hvarigenom tvenne sneda, svarta band uppstå öfver den hvita delen af vingen. De inre armpen- norna hvita med en smal svart rand på utfanet, de innersta äfven på infanet. Vingskylarne, gumpens tjädrar och bak- ryggen svart och hvit vattrade, den sistnämnda mindre tyd- ligt; stjertpennorna 18, gråbruna, i spetsen ljusare, de yttre i utfanet vattrade likasom gumpens sidor. Hela underlifvet och en del af bröstet rent hvita. F. M. Gammal hona. Hufvudet of van gråbrunt, mörkast mel- lan näbben och ögat, men icke så skarpt som hos hanen i sommardrägt begränsadt mot de gråaktigt rödbruna kin- derna och öfre sidan af halsen. Hakan ljusare brunaktigt hvit; den rödbruna färgen öfvergår på halsen småningom i askgrått och framtill jemnt uti det rent hvita underlifvet. Alla öfre kroppsdelar samt vingskylarne mörkt gråbruna med ljusare askgråa fjäderkanter, tydligast eller nästan gråhvita 535 på de större och bakre fjädrarne; vingskylarnes grundfärg med svag gulaktig anstrykning. Vingtäckarne af samma färg, som de mindre skulderfjädrarne, de större af dem något mörkare eller nästan svartbruna med hvita spetsar, hvilka täcka den svarta roten af armpennorna, som också äro hvita i spetsen och bilda den hvita vingspegeln ; ofvanför de hvita pennorna följer en hvit med gråbrunt band längs midten och en svartbrun rand i utkanten, samt en gråbrun med svart utkant, hvarefter de följande äro helt och hållet svartbruna likasom hand- och stjertpennorna. F. M. Gammal hane i sommardrägt, skjuten vid Helsingfors den 18 okt. 1845. Ogonring, näbb och fötter såsom om våren. Hufvudet ofvan jemte den nu kortare nacktofsen gul- aktigt gråbrunt; mellan öga och näbb ett mörkare band, ofvanför detta straxt framför ögat en ljusare längdfläck och inunder det mörka ett ännu ljusare; hufvudets sidor något ned på halsen ljusare gulbruna, på strupen ljusare och icke skarpt öfvergående i den ljusa, gulaktigt gråa färg, som små- ningom mörknar nedåt kräfvan, i nacken och på framryggen, hvarest fjäderkanterna äro mer askgråa. Hela underlifvet hvitt med anstrykning af gult, öfverallt småningom uppgå- ende i den mörka färgen på öfre kroppsdelarne. Skulder- fjädrarne mörkt gråbruna, nästan svartbruna, utåt mer ask- gråa, med något ljusare ändkanter; de längst bakut belägna mörkare, svartaktigt gråbruna, smalt kantade af ljusare ask- grått; dessa äro i ändarne breda, afrundade och gå långt ut ofvanför innersta vingpennorna, hvilka nu äro kortare än om våren, hvita med bredare kautning af svart eller svart- brunt utåt, samt en ljus grågulaktig skugga öfver nästan hela sin hvita del; den innersta pennan jemte den yttersta skul- derfjädern svarta; hela öfriga ryggen och gumpsidorna nästan som om våren, men med inblandade enfärgadt gråa fjädrar 536 af sommardrägten ; öfre stjerttäckarne mörkt brungråa med ljusare ändkanter, stjertpennorna mörkare, handpennorna svarta; vingskylarne grågulaktiga mot ändarne något ljusare. F. M. — Detta exemplar hade redan flere nya fjädrar af vinterdrägten på nedre delen af halsen, bland vingskylarne och på öfvergumpen. En annan gammal hane, skjuten den 14 okt. 1861 i Esbo, hade en mängd nya vinterfjädrar på bakryggen, skul- drorna, hela underlifvet och minst på nedre delen af halsen. Sommardrägten hos denne är mörkare än hos yngre foglar i första sommardrägten; äfven äro teckningarne på hufvudet mera utmärkta och färgerna vackrare än hos den ijolgamla hanen. Vingtäckarne och hela underlifvet ha en stark oran- gegul färg. Näbben karmosinröd, ofvan nästan svartaktig; iris närmast pupillen gulbrun, derefter mörkröd. Benens färg ej så ren och vacker som om våren. En fjolgammal hane, i sin första sommardrägt^ skjuten d. 6 okt. 1861 i Esbo, hade hufvudet, öfre halsen, framryg- gen och skuldrorna ännu i full sommardrägt, men nya fjä- drar framkommo öfverallt i öfrigt, ehuru föga synliga utom den förra drägten. Den orangegula färgen på underlifvet var knappt antydd. Deremot hade en gammal hane, skjuten i medlet af juni, redan mer af sommar- än af vinterdrägten. — Af allt detta framgår, att prackan hos oss under juli och augusti bäj: ren sommardrägt, ehuru tiden för dess anläggande och afklädande synes vara mycket olika för olika individer. Man ser nemligen redan i början af maj gamla hanar, som be- gynt anlägga denna drägt, andra deremot i slutet af måna- den, som ännu knappt bära spår deraf. Äfven till färgteckning är sommardrägten mycket om- vexlande hos olika individer. Jag har afmålat en gammal 537 ,hane, skjuten i juni, hos hvilken de nedre mot vingen lig- gande skulderfjädrarne voro mera gulgråa, antingen på båda fånen ytterst, eller omkring hela ändan svartaktiga, öfvergå- ende i det ljusa. Dess hela färgteckning synes mera gulgrå, än hos den ofvan beskrifna; derjemte voro vingskylarne till större eller mindre del vattrade m. fl. dylika olikheter. XJngfoglarne likna mycket honan. Näbben ofvan svart- rödaktig, på underkäken vackert gulröd, eller röd med drag- ning åt gulaktigt. Ögonringen ljust gråaktigt gulbrun. Benen utåt smutsigt gulröda, inåt jemte tårna vackert ljust gulröda; simhuden och naglarne sm.utsigt gulbruna. — Hufvudet med dubbel ehuru kort nacktofs, ofvan mörkgråbrunt, med ett svartbrunt streck från näbben genom och bakom ögat; undre delen ända ned på halsen gulbrun. Fjädersnibbarne i begge käkarnes inskärningar ljusa, i hakvinkeln nästan hvit. Mel- lersta delen af halsen gråbrun med gulaktigt öfverdrag; öf- riga halsen blir småningom askgrå med öfverdrag af gulak- tigt, framtill småningom öfvergående i kräfvans, bröstets och bukens rent hvita färg, med öfverdrag af klart gulrödt. Hela fogeln ofvan och alla små vingtäckarne samt sidorna af kroppen askgråa med svag dragning i gulaktigt; på skul- drorna och framryggen ha fjädrarne mer märkbar ljusare och rent grå kantning samt mörka fjäderspolar. Af ving- pennorna äro några de innersta svartaktiga, de följande silf- vergråa med bred, svart utkant; de 6 följande hvita, med gul anstiykning, vid roten svarta; de derpå följande fyra svarta, med hvitaktig ändfläck. Handpennorna och deras täckare svarta. Af de yttersta, stora vingtäckarne äro de 7, som ligga i bredd med vingspegeln utåt hvita, inåt svarta. Den hvita spegeln är således framtill och framom midten utmärkt af svarta tvärband. Den yttersta, svarta skulderfjädern upp- når nästan spetsen af den derunder liggande 2:dra vingpen- 538 nan. Vingskylarne mera enfärgadt gråa, med den ljusa änd- kanten icke så tydligt utmärkt som hos de gamla foglarne. (Helsingfors d. 20 okt. 1.S60). Begge könen äro lika tecknade; den spädare honan har likväl de 5 första svarta inre vingpennorna endast något blekare invid spolen och den 6:te hvit, med svart utkant och rot. En luig hane (fjolårig) befann sig den 21 maj i föl- jande öfvergångsdrägt. Omkring ögonen svart, hufvudet i Öfrigt jemte öfre delen af halsen brokig af vinterdrägtens svarta och sommardrägtens bruna samt ungdrägtens fjädrar; nacktofsen såsom hos gamla hanen i sommardrägt. Strupen ofläckad hvitgul, hvilken färg går upp på sidorna af hufvu- det; nedre delen af halsen lika med den öfre; bakhalsen mörkt gråbrun. Från halsroten går nedåt på sidorna af kräfvan en bestämd gräns emellan den förstnämndes ljusa framsida och den mörka färgen på den senare. Framryggen svart med många inblandade ungfjädrar, som i kanterna äro gråa och slitna; sidorna af kräfvan brokiga af några ung- fjädrar samt öfvergångsfjädrar, som äro svarta med gråa ändar och på midten inåt svartspräckliga på gulbrun botten, några med en hvit fläck på öfre fanets svarta del; de flesta af vingskylarne vattrade, några med gråa ändar, andra äro gråa inåt midten af tjädrarne och ännu andra i nedre fanet. Skulderfjädrarne ofvan mot ryggen och bakut svarta, nedtill på längden fläckade af svart och grått med fin mörk pu- dring på det ljusa; några af dem ned- och bakåt på infanet svarta, på utfanet hvitgråa, fint pudrade eller vattrade af mörkt, andra blott i kanterna svarta och ännu andra svart- gråa med hvitgrått på ettdera fanet. Såväl här som på framryggen och sidorna af kräfvan finnas emellan dessa fjä- drar nya, temligen mörka (af sommardr.), mer eller mindre 539 utvuxna. Af inre vingpennorna äro de tre första gråa med skuggning af svart på utkanterna, den fjerde på utfanet hvit, skarpt kantad med svart, alla gamla och blekare samt slitna i spetsen. Spegeln hvit, likaså de yttersta vingtäckarne med undantag af de öfversta, som äro brungråa; öfriga vingtäc- karne askgråa; handpennorna mattsvarta, ljust kantade med hvitgrått. Ofre stjerttäckarne gråa, mot ändarne ljusa och spräckliga; hela öfvergumpen och dess sidor vattrade, ofvan med några fjädrar af ungdrägten; bakryggen mörkgrå med ljusare fjäderkauter (ungdr.); hela underlifvet hvitt såsom vanligt. F. M. Anm. Det är svårt att afgöra om alla de brokigt tecknade skulderfjä- drarne och de så mycket vattrade vingskylarne skulle stannat qvar för sommardrägten, eller såsom redan tidigt framkomna ersättas af andra mindre fläckiga. Den första så långsamt påklädda sommar- drägten är nemligen hos skrakarne, likasom hos knipan m. fl., något olik den hos de äldre, hvilka äfven hafva den olika hos skilda in- divider. Dundrägt. Ofvan svartaktigt olivbrun, inunder rent hvit, Hufvudet ofvan, nacken och bakhalsen mörkt rostbruna, deras sidor vackert gulbruna, hvilken färg småningom öfvergår i den rent svarta strupen. Från näbbroten till under ögat ett ljust band och inunder detta ett mörkt. På sidorna af bak- ryggen en hvit fläck; vingarnes fram- och bakkant utmärkta af dylika. Näbb och fötter rödaktigt gulgråa, den förra ofvan mörkare, de senare med mörka simhinnor. F. M. Anm. Nyssbeskrifna unge var 9 tum lång, tagen den 2 aug. 1856 uti lisalmi, och hörde otvifvelaktigt till en fördröjd kull, ty ehuru prac- korna äro mera sentida till sin häckning, pläga dock ungar af samma storlek sjTias långt tidigare. Också prackan häckar uti de norra delarne af gamla och nya verlden, förutom på de trädlösa ishafskusterna; sö- derut sträcker den sig till norra Storbritannien och Danmark, häckar på några ställen ännu vid Tysklands norra kust samt 540 finnes i mellersta Ryssland temligen högt upp mot norden och i södra Sibirien ända till oceanen; äfven i norra Ame- rika är arten utbredd. — Sina flyttningståg gör denna art till största delen utefter hafskusterna, men då den öfver- vintrar redan der vattnen förbli isfria, omkring Skandinavi- ens norra, vestra och södra kuster, så kommer fogeln i mängd blott till södra delarne af Öster- och Nordsjön, samt till nordvestra Europas kuster; ett fåtal, mest yngre gå genom Europas inre ända till Medelhafvets vattensystem; arten öf- vervintrar äfven i Tatariet, södra Sibirien och Japan samt flyttar i Amerika till de tempererade delarne. Nästan öfverallt inom vårt område förekommer prackan ganska allmänt från vestkusten till Onega och från finska viken anda upp till närheten af ishafskusten. Då uppgifterna från nästan alla ställen lyda enstämmigt vore det utan än- damål att uppräkna enskilda lokaler; likvisst anser AschaUy att arten finnes vida sparsammare uti det inre af landet an i skärgårdarne och enl. hr Lydén finnes den uti Hvittis gan- ska sällsynt. — Mot norden torde den dock hafva en be- stämd gräns, ehuru denna faller så nära kusten, att man ännu ej kan uppdraga den med visshet. I Enontekis går arten längs Muonio elf ända till dess källor i fjelltrakterna, således högt upp i vide- och björkregionerna (Shg & Pn); Malm fann den vara ganska allmän i Enare så långt tallskog växte, men äfven förekomma längs vattendragen ännu nordligare, till Pasvik elfvens mynning (70^ n. br.); ASc/irac?^?' intygar också, att den häckar vid fjordarne och floderna. Vid lappska halföns södra och östra kuster funno Sahlherg och Malm- herg den likaledes. (Deremot fann Middendorff icke fogeln under sin färd omkring halfön och Lllljeborg förbigår den också med tystnad; det är således möjligt, att den icke mer häckar på norra kusten af halfön, der några anmärk- 541 ningsvärda vattendrag eller fjordar ej heller kunde bereda den några lämpliga häckställen; denna förmodan måste dock ännu bero på förnyade undersökningar). Vanligen kommer den hit om våren något senare än dess större samslägting, men är likvisst bland de tidigaste sjöfoglarne. Någongång (1849), öfvervintrar arten vid Åländ- ska ögruppen, men anländer dit enligt regeln under loppet af april, mest i medlet af månaden; till sydkusten kommer den i slutet eller omkring den 1 maj, till mellersta och nordhga delarne i första veckan och till lappmarken i med- let af maj. — Derjemte öfvervintrar arten också vid ishafvet eller anländer dit från Norge i slutet af april månad; den kommer påtagligen denna väg till nordligaste delen af inre lappmarken. Höstflyttningen inträffar för det mesta under oktober månad. „Vida mindre skygg än föregående art är prackan en bland de lättast åtkomliga vattenfoglar i vår nord. Vid vettskytte fäller han oförskräckt, så att skytten ofta ej be- höfver något annat skydd än en buske eller låg sten. Med en röd hund eller en röd klädeslapp fäst på en käpp kan man, isynnerhet om våren locka fogeln inom håll. Om hö- sten då han är i skock låter han jaga eller drifva sig med båt nästan huru långt man behagar. Liksom skraken håller han sig med förkärlek till vatten med sand- eller stenbotten", (Ur V. Falcks anteckningar). 22. Mergus albellus Linn. Salskrake. Uinclo. Artm. Näbben kortare än hela intån; vingspegeln svart^ med kvitt tvärband; nacktofsen kort; näbb och ben blågråa. 542 Hane om vintern: hvit med svarta teckningar på huf- vudets sidor och nacken, tvenne smala hand på kräfvans sidor^ samt ett utefter skuldran j vingskylarne v attradej f ram- ryggen svarty vingar och stjert svartgråa. Hona: hufvudet och nacken rödbruna med hvit haka; kroppen askgrå med hvitt underlif. Längd: 16 — 17 tum. — Underslägtet Mergellus Selby. Finska najnn: i lappmarken och Pudasjärvi samt Kuu- samo (Brdr) bär fogeln namnen uinelo och uivelo eller ungilo (Wolley)^ ungeli (Meves); Sadelin anför namnet hernäsuorsa. Beskrifning. Näbben askblå med hvitaktig nagel, från spetsen till munvinkeln 1'^-% tum; benen askblåa med svart- aktig simhud, tarsen 1^-^/y tum, mellantån med klo 2'-% t. Gammal hane i vinterdräg"t (om våren). Näbben bly- grå på inre hälften ofvan något gulaktig med hvitgulaktig nagel; fötterna blygråa med dragning i gulaktigt inåt på tarserna och tårna samt med svag mörkare skuggning på lederna; naglarne och simhuden svartaktiga. Ogonringen perlhvit *). — En svart afrundad fläck från näbben till och omkring ögat; en annan aflång längs sidorna af den temli- gen långa, i öfrigt hvita nacktofsen, hvardera med grön glans. Öfriga hufvudet, hela halsen, nästan alla vingtäckare, skul- drorna och alla undre kroppsdelar rent hvita. Ryggen svart; ett smalt band af samma färg går från framryggen på hvar- dera sidan om halsroten och ett annat dylikt längre bakut från framryggens utkant öfver vingens handled ut på kräf- vans sidor; ännu ett smalt svart streck går längs utkanterna af skuldran, uppkommet genom den svarta randen på utfa- *) Enligt Naumann hafva endast gamla hanarne perlhvit iris; de yngre, om ock till drägten fullt utbildade hafva deremot askgrå eller hrun. På en af mig om vintern erhållen färsk gammal hane, hvilken jag afmålade, var ogonringen brun, så vidt jag kunde finna. 543 nen af de yttersta fjädrarne; i ordnadt läge skyla dessa de små vingtäckarne vid vingens öfre kant, hvilka äro matt svarta, likasom äfven lillvingen. De synliga små vingtäckarne äro rent hvita, endast de stora i yttersta raden äro svarta med en smal hvit kant i spetsen, bildande ett tvärstreck på vingspegeln. Handpennorna brunsvarta, spegelpennorna svarta med hvita spetsar, den derpå följande pennan hvit med svart utkant och svartbrunt infan; de följande mer gråa med lju- sare utkant och mörkare infan. Bakryggen svartaktig; öfre stjerttäckarne skiffergråa, kantade med ljusare färg och fint pudrade. Stjertpennorna 16, svartgråa och likasom deras öfre täckare med svarta spolar; gumpsidorna med fin vatt- ring, som öfvergår i det hvita underlifvet. Vingskylarne ända från det svarta tvärbandet på kräfvans sidor på en hvitgrå botten ytterst fint vattrade af svartbrunaktigt, bakut något gröfre. Orig. målning och F. M. Gammal hona om våren, skjuten den 21 april 1854 i Kyrkslätt. ^'äbb och ben blygråa; ögonringen Ijusgråaktig *). Hufvudet med kort nacktofs, ofvan och på sidorna, från un- derkäksroten nedanom ögonen och åt nacken till samt hals- ryggen rödbruna; på pannan samt mellan näbben och ögat är färgen mera gråbrun; strupen, sidorna af hufvudet och f ramhalsen hvita, med skarp färggräns uppåt ända från un- derkäksroten. Kedre delen af bakhalsen, sidorna af kräfvan, vingskylarne, öfvergumpen och öfre stjerttäckarne askgråa med ljusare, mera blågråa fjäderkanter, framryggen nästan svart med gråa fjäderkanter, bakryggen svartgrå; skuldrorna jemte inre vingpennorna mörkare, brunaktigt gråa med kan- *) Enligt figuren uti Rudhäcks Aves pictse, hvaraf jag sjelf må- lat en kopia; — hos denna är färgen på hufvudet mörkare gråbrun ocli det gråa på framhalsen går ända upp mot strupen, så att det hvita deröfver har en mindre utbredning. 544 ter af ljusare rent grått. På halsens och kräfvaus sidor öf- vergår den gråa färgteckningen småningom genom allt bre- dare ljusa fjäderkanter i helt ljust grått, eller hvitt med svagt gråa fläckar på framhalsen och kräfvan; underlifvet slutligen rent hvitt. Vingtäckarne hvita, de små vid ving- kanterna mörka; de största täckarne svarta med hvita spet- sar, likasom äfven spegelpennorna, hvarigenom den svarta spegeln korsas af ett hvitt tvärband och infattas i en hvit i*am; stjertpennorna gråbruna. F. M, — Exemplaret synes vara en fjolgammal fogel, ty de hvita vingtäckarne äro ännu icke rent hvita utan hafva spår af brungråa fjäderkanter och stjertpennornas skaft äro i spetsen lindrigt trubbiga. Den gamla hanen i sommardrägt liknar mycket honan och bär denna drägt hos oss på senhösten; ett vid Porkkala d. 27 okt. 1856 skjutet exemplar har följande utseende. ~ Näbb, fötter och ögonring såsom om våren. Trakten mellan näbb och öga samt hela öfre delen af hufvudet mörkt grå- bruna; kinderna från underkäksroten och något nedanom ögat åt nacken till, jemte dess korta tofs rödbruna, utan skarp färggrans baktill öfvergående i gråbrunt på bakdelen af hal- sen. Hakan, kinderna och strupen samt halsen framtill rent hvita, dock i mindre*) utsträckning än hos honan; öfriga halsen och kräfvan ljusgråa, på den förra med dragning i gulgrått, den senare med ljusare fjäderkanter, hvilka blifva smalare och mindre synliga på de småningom mörkare ving- skylarne, af hvilka de bakut belägna äro mörkast, nästan svartgråa, smalt kantade med askgrått. Framryggen svart- aktig, med något ljusare, i brunt stötande fjäderkanter, mer eller mindre tydliga; skulderfjädrarne brunaktigt svartgråa med ljusare, mer askgråa kanter, nästan försvinnande på ') Ett svenskt ex. i Z. M. bar ungefär lika mycket hvitt som honan. 545 de bakre af dem. Innersta vingpennorna svartgråa, mot roten på utfanet svarta, den 4:de i utfanet askgrå med svart kant, den 5:te hvit med svart kantning. Vingarne i öfrigt såsom i vårdrägten. Den högre upp svartaktiga ryggen lju- sare mot öfvergumpen, som äfven på sidorna jemte öfre stjerttäckarne är mörkgrå, med ljusare fjäderkanter. Stjert- pennorna något mörkare, gumpens sidor öfvergå genom en fläckig teckning i det öfverallt rent hvita och glänsande un- derlifvet. F. M. — Bland vingskylarne framkomma några nya vattrade fjädrar af vinterdrägten, eljest befinner sig exemplaret i alldeles ren drägt. Ungfoglarne likna honan, men skiljas genom orenare färger; nacktofsen är knappast märkbar; det hvita på hakan och strupen är mindre utbredt; framhalsen och kräfvan mer askgråa med ljusare fjäderkanter, vingskylarne nästan enfär- gade. Framför allt skiljas de dock derigenom från de gamla, att vingtäckarne ej äro hvita, utan till största delen gråa, endast de nedre af de mindre äro mer eller mindre hvita eller hvitfläckiga; stjertpennornas skaft äro också i spetsen tvärt stympade, såsom vanligt hos ungfoglar. Z. M. Yngre hanarne skola erhålla en öfvergångsdrägt, som afviker från både ungdrägten och gamla hanens; något ex- emplar eller en beskrifning stå likväl nu ej till buds; antag- ligen skiljas de genom sina mörka vingtäckare och bruna iris. Dundrägt. Askgrå (borax-grå) med 3 små hvitaktiga fläckar på hvardera sidan af kroppen; dessutom finnes ett gulaktigt hvitt band från näbbens bas omkring hvardera ögat, gående längs en smal svart strimma från näbbroten till ögats framkant. Kessler (1. c. sid. 26, noten). Salskraken häckar uti gamla verlden mer ostligt och nordligt än de båda andra arterna af slägtet. Hufvudsak- ligen finnes den i Sibirien och norra Ryssland, men fåtaligt 35 546 ännu i norra delarne af Skandinavien och Finland; också i norra Amerika är arten bosatt. — Under flyttningarne kom- mer den från vestra Sibirien och Ryssland i mängd till Svarta hafvet och Grekland för att der öfvervintra; mera få- taligt kommer den från norra Europa till Östersjöns kuster, besöker någongång södra Norge samt flyttar utmed Nord- sjöns kuster till England och Kanalen. Ganska fåtaligt går arten i Europa genom det inre landet ända till Medelhafvet. Deremot flyttar den talrikt genom östra Sibirien. — I Ame- rika är arten icke utbredd. Hos oss är fogeln temligen sällsynt och häckar veter- ligen endast fåtaligt uti de nordliga och ostliga delarne af området. — Från trakterna närmast de norra kusterna hafva vi ingen kännedom om arten, men uti Enare skall den enligt Fellman finnas mera sällsynt äfven under fortplantningstiden ; likaså uppger redan Grape^ att den är rar i Enontekis, Wolley *) säger, att den anträffats icke så sällan vid Muonio elf, särskildt vid de träsk, genom hvilka Jerisjoki flyter, och i trakten af Palojokis utlopp i Muonio elf finnes en holme, efter fogeln kallad Ungilonsaari. Derjemte skall man enl. W. år 1857 hafva anträffat ägg af fogeln vid Kittinenjoki, 5 mil från Sodankylä invid Liesijoki. Äfvenledes har afl. dr Soldan från Kittilä insändt till Universitets samlingarne ett antal ägg, antagligen en kull**). Uti Pudasjärvi kläcker den *) Wolley, On the breeding of tlie Smew, Mergus albellus, (The Ibis 1859). — Äfven Meves erhöll ägg från Muonioniska år 1868 och i grannsocknen Karesuvanto är den också funnen häckande. **) Så mycket utg. har sig bekant måste framl. statsr. v. Nord- mann hafva öfverskattat fogelns talrikhet i Kittilä, då han i sin sons förteckning säger, att den häckar der i mängd ; likaså beror notisen om häckningen i „norra Karelen" på ett misstag (Kianto!) Dessa uppgifter hafva emellertid föranledt Droste-Hnlshoff (Borkums Vogelwelt) till ett ännu oriktigare påstående, — att arten skulle förekomma i mängd uti alla delar af Lappland ända till Ishafvet, hvilket är alldeles vilseledande. 547 stundom, men finnes oftare om våren och i Kuusamo är den sällsynt (Brdr); likaså häckar den ibland uti Kianto (65^ n. br., Piispajärvi) enl. Malmgren. Kessler uppger sig den 28 juli hafva funnit en temligen talrik kull af denna art vid strömmen Sun, något nedanför Kiiwatsch (62^ 15' n. br.) i Onega-Karelen, samt tillägger, att allmogen sade denna art alltid välja de stridaste strömmarne till vistelseort *). — Flyttningstiderna har arten anträffats också i andra delar af landet; tvenne gånger är den anmärkt i Kuopiotrakten om våren i sällskap med knipor (J. v. W.)^ då och då er- hålles den i Helsingforstrakten och närliggande kustsocknar (M. v. W.^ Ekebom) äfvensom någongång på Åland enl. Sadelin och Bergstrand; (hr Dann fann arten i november månad också i Stockholms skärgård, enligt Yarrell, Brit. Birds III). Till vår sydkust synes arten anlända i slutet af april eller början af maj; om hösten åter torde den passera här i slutet af okt, och troligen ännu i november; exemplaren i våra samlingar äro nemligen tagna: 1841 maj 6, H:fors, Falck 1864 apr. 20, Esto Z. M. 1849 „ 2, „ F. M. „ „ 28, „ F. M. „ „ 9, „ Z. M. samt: 1854 apr. 21, Kyrksl. F. M. 1856 okt. 27, Porkkala F. M. Salskraken vistas gerna under flyttningarne i sällskap med knipor, om hvilka den också i någon mon påminner; man uppger att den likasom dess samslägtingar skulle röfva åt sig ungar af andra foglar och det är bekant, att den med knipan t. o. m. alstrat afkomlingar. *) För öfrigt häckar arten öster orn vårt område vid Nischmo- sersk (64" 5') enl. Meves och vid Archangel enl. Hoffmansegg. 548 Andra hiifvudafdelningen: Simplicirostres lilueb. eller Gaviae Bonap. Hit höra de öfriga tre underordningarne (se sid. 306). Ändra underordningen: Steg a no p odes ill. (Totipalmi Cvv. Bp.) och andra familjen: Pelecanidae Vig. De pelikanartade foglarne *), hvilka utmärkas framför allt derigenom, att baktån är förenad med intån medelst simhud, likasom de öfriga inbördes; sådana fötter kallas år- fötter. Vingarne och stjerten äro temligen långa, benen un- dersätsiga och näbben stark, olika formad, men hos de flesta med en nedåt böjd hake i spetsen af öfverkäken. De äro förträffliga simmare och dyka väl, några från vattenytan, andra åter störta sig från höjden. Födoämnena utgöras nästan uteslutande af fisk. De flesta kunna sätta sig i träd, der de äfven bygga sina bon, eller också göra de det på branta klippafsatser vid kusterna, de s. k. fogelbergen. De bo till- sammans i stora kolonier; begge makarne rufva äggen och ungarne uppfödas en tid i boet af föräldrarne. Inom vårt område häcka endast två arter och tvenne andra hafva visat sig har såsom tillfälliga gäster. De till- höra tre olika slägten, af hvilka det första är mest typiskt i familjen, det andra påminner om skrakarne, det tredje om tärnorna. A. Ofverkäkens spets hakformigt nedböjd. Pelecanus. Näbben mycket stor^ ofvan platt; under- käkens grenar bredt åtskilda; svalgsäcken stor och naken. *) Bearbetniugen af denna familj är gjord af utg.; af 3f. v. Wright härleda sig dock beskrifningarne på Phal. carbo, heratadfi från Naumann. 549 Phalacrocorax. Näbhryggen trind^ underkäkens grenar samraanslutna; svalgsäcken föga nttänjelig. B. Sula. Ofverkäkens spets rät, svagt nedåt böjd. Pelikan-slägtet (Pelecaiiiis lim). Näbben mycket lång, rät och bred, ofvan platt, i spetsen liakformig ; hudsäcken emellan underkäkens vida grenar starkt nttänjelig, naken. Näsborrarne smala, belägna vid näbhfårans bas; ansigtet och hakan nakna; halsen lång. Benen närmare kroppens midt, under sätsiga. Vingarne tillspetsade; med långa armpennor, Stjerten afrundad, med 20 pennor; kroppsställningen hälft upprat. Pelikanerna äro storväxta foglar och tillhöra varmare länder, men en art har likväl anträffats här en gång nemligen Pelecanus onocrotalus Linn. Hvit pelikan. Artni. Helt hvit med rosenröd anstrykning; vingpennorna svarta; ansigtet blekt köttfärgadt, svalgsäcken blekgul. Längd: nära 5 fot, vingbr. 9 — 9V2 fot. Beskrifning. Befjädringen på hufvudet når framtill blott med en spets närheten af näbbryggeii och på kinderna på långt när ej mungipan, hvarigenom den nakna tygeln och ögats omgifning äro af ett betydligt omfång. Ofverkäkens längd till munvinkeln I4V2 t., underkäkens bredd 2V2 t.; tarsen 4% t., mellantån 5% t. Näbben hos gamla mot roten blygrå, utåt vackert ljusgul med röda teckningar; föt- terna liffärgade; iris brun. Gammal fogel. Hjessan och nacken kort befjädrade, den senare prydd med en tofs af mjuka fjädrar. Hela fjä- 550 derklädnaden på kroppen liffärgad, nedtill på halsen giil- aktig; de yttersta vingtäckarne, inre vingpennorna och några af skulderfjädrarne med smala svarta ränder; de stora ving- pennorna och lillvingen svarta. Naum. Ungfoglarne äro grågulbruna med rygg- och skulder- fjädrarne samt vingtäckarne mörkare mot midten och vid fjäderspolen svarta; underlifvet brunaktigt hvitt. Inre ving- pennorna askgråa, i kanterna ljusare, de yttre äfvensom stjertpennorna vid spolen svarta, på fånen gråpudrade. Denna pelikan bebor södra och isynnerhet sydöstra Europa; den finnes i stor mängd uti södra Ryssland, Un- gern och vid Donaus nedre lopp. Flyttinngstiderna besöker den isynnerhet nordöstra Afrika. Enstaka exemplar hafva förvillat sig till de flesta länder i mellersta Europa, någon- gång äfven så nordligt som till Östersjöns breddgrader; i Sverige är arten ett par gånger anträffad, likaså uti Östersjö- provinserna. Hos oss har man en enda gång ertappat denna främ- ling: en yngre fogel blef nemligen tidigt om våren år 1839 skjuten i Karis socken uti vestra Nyland och till sällskapet pro fauna et flora fennica insänd af kronofogden Spåre (anmäld för skpt den 11 okt. 1839). Skarf-slägtet (Phalacrocorax briss). Näbben lång^ rät och nästan trind; öfverkäken i spetsen tvärt nedåt höjd i form af en stark hake; käkkanterna jemna, hvassa och inåtböjda. Näsborr ar ne föga märkbara, vid näbbfårans bas. Benen äro mycket undersätsiga och sitta långt bakut^ tårna långa., uttån längst,^ mellantåns klo med inkanten kam- artad. 551 Yingarne något korta^ de å första pennorna nästan lika; armpennorna föga kortare. Stjerten mycket styf, afrundacl, hestår af 12 — lå pe/J«or. Ansigtets sidor och hakan nakna ; halsen temligen lång och kropi)S ställning en up)prät. Skarfvarne tillhöra de flesta delar af jorden; de äro särdeles egendomliga, medelstora foglar, som påminna om skrakarne genom sin hakformiga näbb och om doppingarne genom kroppsställningen; i följd af fötternas läge långt bakut, sitta de i nästan npprätt ställning med bakdelen emot under- laget '^). De lefva i stort antal tillsammans och häcka i ko- lonier uppå branta afsatser eller i bergsklyftor vid hafs- kusterna eller också i högre träd. De lifnära sig uteslutande af fisk och äro ofantligt glupska *), samt särdeles skickliga dykare, hvarföre de äfven äro skadliga för fisket på orter, der de förekomma i mängd. Aggen äro 4 — 6 och läggas på en bale af ris och tång eller också på bara berget. De rugga fullständigt en gång om året, om hösten, men visa så till vida en egendomlighet, att vissa kroppsdelar om mid- vintern erhålla en skild prydnad af ovanligt bygda fjädrar, hvilka dock hafva blott en kort varaktighet. Vingpennorna förlora de småningom och äro således ingen tid af året oförmögna att flyga. — Hos oss förekomma tvenne arter. *) W. v. Wright meddelar (1. c. sid. 291), att de finska innebyg- garna i lappmarken föreställa sig storskarfven äga en så enkelt beskaffad tarm, att all mat, som fogelu slukar, går ut bakvägen i samma stund den nedsväljes. De tro honom derföre sluka samma rof ännu en gång, men på det maten icke måtte för tredje gången gå samma väg, trycker han bakdelen emot en sten och sitter i sådan ställning tills maten hunnit smälta. 552 23. Phalacrocorax carbo (Linn.). Storskarf, hafstjäder. 3Ierimetso, kalakorppa. Artm. Svart med blågrön glans; framryggen och skuldrorna brungråa^ bronsglcinsande med temligen breda^ svarta kanter längs de af rundade fjäder ändarne; strupen hvit; stjertpennorna 14. Längd: 2V2 — 3 f. ; vingbr. nära 4 fot 8 tum. — Pele- canus L. ; Carbo cormoranus M. & W. Finska namn. Namnet merimetso är öf ver satt från svenskan; såväl W, v. Wright som Fellman uppgifva, att finska inbyggarne i lappmarken kalla fogeln haikara (häger). Från Kuusamo har Bränder erhållit uppgift om en fogel, kallad kalakorppa, hvilken är sällsynt, men då och då skulle visa sig vid Kitkajärvi; det är knappast tvifvel derom, att härmed menats denna art (erhållen på samma ställe, se längre fram). Beskrifning. Ansigtets nakna del sträcker sig omkring ögonen och bakom munvinkeln; äfven hakan bar. Pannskelet tränger fram med tvenne vinklar på ömse sidor om näbb- ryggens bas. Uti skandinaviska faunan förekomma tvenne olika stora raser med lika färgteckning, Phal. carbo major Nilss. och medius Nilss.; dessas dimensioner anföras här enligt Nilsson ^ den förra dessutom särskildt efter finska exemplar. finska, kroppslängd 3 f. näbben till pannan 278—3^8 t- „ „ raunvinkeln 4— 4'-3/g t. tarsen omkr. 25/g t. uttån „ 4V8 t. mellantån S^-^'» t. nttåns ringar ofvan 57 — 61 major. medius. enl. Nilss. enl. Nilss. 2V,-3 f. ngt öfv. 2 f. kring 3 t. 2 t. 3-4 lin. 4V2 t. 3 t. 6 lin. 2 t. 6 lin. 2 t. 3-4 lin. 4 t. 4 lin. 4 t. 3 t. 4 lin. 3 t. 1 lin. omkr. 60 omkr. 50. 553 De gamla foglarne hafva näbben och benen svarta, iris grön och svalghuden pomeransgul. Fjädrarne på nacken och bakhufvudet något förlängda; de som stå närmast den nakna delen af ansigtet och vid munvmkeln samt på hakan äro smutsigt rostgulaktigt hvita, hvilken färg småningom öf- vergår på kinderna samt strupens öfversta del. Hufvudet ofvan, halsen, bröstet, buken, benen, bakryggen, gumpen, stjerttäckarne och vingens öfre kant enfärgadt djupt svarta, med sidenartad, blågrön glans; framrygg, skuldror och ving- täckare äfven svarta, med den synliga delen af hvarje fjäder nästan rödgrå eller gråpudrad, nästan metalliskt glänsande, med jemnbreda, smala, starkt glänsande, grönaktigt svarta kanter, som skarpt begränsas; tjäderspolarne svarta. Alla inre vingpennor gråsvarta, likasom pudrade, med djupt svarta kanter; handpennorna och deras täckare djupt svartbruna med svartgråa skaft; stjertpennorna och deras täcktjädrar kolsvarta med svartblågråa skaft. Båda könen äro lika teck- nade, hanen är dock större och dess fjädrar skola hafva starkare glans. F. M. En öfvey^allt hvit färgvarietet har erhållits i augusti 1858 vid Tana elf (SommerfeltJ. Efter slutad ruggning i november och början af de- cember äro färgerna i denna drägt friskast och hafva star- kaste metallglans. Längre fram på vintern, i januari eller februari erhålla de gamla foglarne ett annat utseende deri- genom, att på nacken framkomma långa och mycket smala, hvita fjädrar af egendomlig fin byggnad, med tunnt och böj- ligt skaft och glesa fanstrålar i spetsen; inblandade uti nac- kens svarta fjäderbeklädnad bilda de derstädes en manartad fjäderbuske. På sidorna af hufvudet stå de glesare, hvari- genom den svarta grundfärgen tydligare framträder och bil- 554 dar ofvan ögat, ett band, som böjer sig öfver kinderna nedåt strupen och omfattar en stor hvit fläck på sistnänmda ställe. Afven på utsidan af benen bildas en större, rent hvit fläck genom dylika, veka och smala, hvita fjädrar, som på nacken, men här ännu längre. Dessa öfvertaliga fjädrar äro på kin- derna ungefär V4 ^^^5 P^ nacken en t. och på lårfläcken öfver 2 t. långa, de minsta V-i? de största 2 linier breda och fladdra för hvarje vinddrag. Hos hanen äro de ej så vackra som hos honan, och äldre foglar hafva dem mer ut- vecklade än yngre. I följd af sin veka byggnad blifva de inom kort utslitna och redan i mars eller åtminstone vid parningstiden om våren äro de förderfvade och försvunna; fogeln har då åter sitt vanliga utseende utan hvita pryd- nader, förutom att drägten är mer sliten; några få rester efter den tillfälliga prydnaden förefinnas dock också senare. Efter Naumann. 1 andra året erhålla foglarne en mellandrägt, hvilken m.er liknar ung- än den utbildade drägten, men ofvan är mycket mörkare brun och glänsande; blott på hakan och midten af bröstet finnes ännu hvitt. Stjertpennorna enfär- gadt svarta. Först i tredje hösten af sin lefnad erhålla de sin fullt utbildade drägt. Ungdrägt. Näbben längs ryggen gråsvart, mot hakan brunaktig, käkkanterna gråaktiga, för öfrigt smutsigt rödak- tigt hvit; fötterna mattsvarta. Iris först brungrå, senare mörkbrun; ansigtets nakna del gulaktig, dragande i grönak- tigt. En del af hakan, samt trakten omkring munviken upp till ögat hvita med rostgulaktiga fjäderspetsar; öfre delen af hufvudet och bakhalsen brunsvarta med grön glans och otydliga, ljusa fjäderkanter. Halsen framtill brunaktigt hvit, tätt besatt med mörka småfläckar och läugdstreck. Fram- rygg och skulderfjädrar mörkbruna, mot ändan af fjädrarne 555 rödgråaktiga och slutande med ett smalt, starkt bronsfär- gadt, mörkt band, som böjer sig längs den afrundade fjä- derkanten. Hela bakryggen, gumpen samt de korta öfre och undre stjerttäckarne, sidorna af bröstet och buken, äf- vensom benen svarta med matt blågrön sidenglans. Bröstet och buken hvita med gulaktig anstrykning och glesa bruna eller svartbruna fläckar på fjäderändarne. Vingtackarne och inre vingpennorna af skuldrornas teckning; handpennorna svartbruna och armpennorna grönaktigt askgråa med mörka kanter. Stjertpennorna svarta med ljusa ändkanter. Of ver utsidan af benen synas några hvitaktiga fjädrar. Efter Nau- mann. Dundrägt. Ansigtets nakna del och näbben köttfärgade; hela dunklädnaden svartgråbrun. Hafstjädern är utbredd och häckar uppå de flesta hafskuster på jorden, men uppträder på många ställen uti något afvikande lokala former, I Europa förekommer arten längs Skandinaviens norra och vestra kuster, Island, England, Frankrike, vid Nordsjön och södra Östersjön, flerstädes också i det inre, ss. i Ungern, vidare längs Medelhafvets stränder, mest vid Sardinien och Grekland; arten sträcker sig också genom sydliga Sibirien; i Amerika finnes den vid La- brador. — Till den kalla årstiden flyttar den icke regelbundet bort, utan ströfvar endast omkring mindre sträckor och be- söker då äfven trakter, der den icke kläcker. Såsom ofvan redan angafs förekomma uti den Skandi- naviska norden tvenne geografiska varieteter af denna art, hvilka skiljas från hvarandra genom olika storlek. Den större, storskarfven (Ph. carho major Nilss.), kläcker nord- ligare vid Skandinaviens norra och vestra kuster ända ned till Stavanger samt erhålles vintertid också i de sydligare delarne äfvensom mellersta Europa. Den mindre, mellan- 556 skarfven (Ph. carho medius Nilss.), kläcker, så vidt det är kändt, sydligare, vid Östersjöns södra kuster, Blekinge, Skåne, Pomern och omkring Nordsjöns kuster. Ehuru mellanskarfven således kläcker inom Östersjön är det likväl ej bekant, att den skulle gå ända upp till våra breddgrader eller någonsin med säkerhet hafva erhållits här. (Bergstrand upptager den väl till namnet bland Ålands fo- glar, men torde föga i verkligheten hafva öfverkommit den). Alla de exemplar, som för det närvarande stå till buds att undersöka, hafva tillhört stor skarfven^ hvilken häckar längs vårt områdes norra kuster och ej sällan ertappats uti olika delar af öfriga landet, men med få undantag alltid om hösten eller vintern, alltså på vandring från norden. — Mid- dendorff säger arten förekomma mycket allmänt längs lapp- ska halföus kuster, Lilljehorg fann den talrikt vid Schurets- kaja och mag. M. Brenner på spridda ställen öster om 1 Svätoi-noss, hvarjemte Malm och Schrader uppgifva, att den häckar på flere fogelberg vid Warangerfjord. — Enligt pro- sten Fellman visar sig något exemplar då och då i Utsjoki, särdeles vid oväder, hvarjemte fogeln skall vara bekant äfven annorstädes i lappmarken; enligt Malmberg skall den vara funnen i Ivalo; Knohlock meddelar, att ett ex. skjöts i Kyrö I by uti Kittilä år 1867 om hösten. Deremot erfor W, v. Wright (1. c. sid. 299) under sin resa 1832 i lappmarken, att ett par samma år blifvit skjutet tidigt om våren, vid Maunu invid Muonio elf (68^ 35'). Uti Kuusamo blef ett ex. skjutet om hösten 1870 vid Kitkajärvi (J, Sahlberg) och att döma af en notis, som Bränder erhållit derifrån, skall den då och då (2 aug. 1871) erhållas vid samma sjö. En- ligt Br. Nyländer skjutes den nästan hvarje höst vid Uleåborg och enl. Boden likaså nästan årligen vid Wasa; Alcenius iakt- tog en fogel om vårsommaren år 1871 vid Orisberg i närheten af Wasa. J. v. Wright säger, att den några fa gånger är fun- nen i Kuopiotrakten med flere års mellanskof och då endast om höstarne, ensam eller parvis; Asckan skall enl. Savan- der den 11 sept. 1868 hafva skjutit här ett ex. och den 11 no v. 1837 erhölls ett annat vid Warkaus bruk uti en fisk- mjärda (M. v. W.). Under vintern 1863 — 64 skjöts ett ex. yid Heinola i Jyränkö ström enl. mag. W. Hqffström och i 'Ny- slottstrakten har arten tvenne gånger blifvit skjuten, den 15 okt. 1866 och 10 sept. 1870 (Lindforss). Vid sydkusten har den erhållits på några ställen, oftast om hösten ; i Ruo- kolaks d. 10 mars 1841 (V. Falck^ Z. M.), åtskilliga gånger i trakten af Helsingfors (d. 13 juni 1848, 4 no v. 1849, 9 okt. 1863, 28 dec. 1865 Drumsö, 4 okt. 1866 och 5 dec. 1867), vid Ekenäs (23 okt. 1843, Ekeh.) och Porkkala (19 nov. 1849, Ekeb., börj. af nov. 1866). Allmoge från Kökar uppger, att fogeln någongång erhållits der i ryssjor; Berg- strand upptager arten också för Åland, derifrån ex. för öf- rigt insändts af prosten Sadelin och tullförv. Calonius. Att döma af de ex, som förvaras uti våra samlingar är det merendels unga och fjolåriga foglar, som besöka största delen af vårt land; då dertill kommer, att de visa sig här oftast om hösten eller slutet af året, är det förklar- ligt, att samlingarne ännu sakna arten i sin med hvita fjä- drar prydda drägt under den kaliaste delen af året. Anmärkningsvärdt nog är det, att de båda geografiska varieteterna af denna art hafva olika nästplatser: storskarf- ven kläcker på fogelbergens klippafsatser, småskarfven åter i träd. Vid ishafskusten hafva de ständigt god tillgång på föda uti de i massa förekommande fiskarterna och häcka derföre årligen på samma platser, men på andra orter, der de tid efter annan utrotats eller der vattnen blifvit utfiskade, 558 byta de om plats och infinna sig plötsligt på ställen der de förut icke funnits. Artens invandring inom Östersjöns område (Ph. medius *) eger ett särskildt intresse. Enligt Naumann var den i början af detta år- hundrade nästan okänd i Danmark och Tyskland; år 1810 infann den sig på Fyen och inom fem år funnos der tusentals nästen; snart visade den sig också på Riigen. Svårt förföljd på begge ställena minskades mängden, medan arten samtidigt yppades ända vid Oders mynning; äf- ven här förföljd drog den sig uppför floden och fanns år 1835 så ym- nigt vid Spree, att i en koloni 400 ungar dödades på en dag. Kjcerlöl- ling meddelar notiser från en dansk mindre ö, der åren 1828—45 årligen dödades ett antal af flere hundrade, de elfva senaste åren ända till 500 — 1366 st. om året. — Lyckligt nog således att den icke utsträckt sin för- ödande utvandring inom Östersjön emot norden. 24. Phalacrocorax graculus (Linn.)- Rråkskarf, Artm. Svart ined grön glans, framryggen och skuldrorna hronsfärgade med smal, svart kant längs de spetsigt utdragna fjäder ändar ne; de gamla med en tofs på hjessan; stjertpennorna 12. Längd 25 — 26 tum. — Pelecanus L. Beskrifning. Näbben tunn och spenslig, nästan cylin- drisk, öfverkäkens hake går föga nedom underkäken; näb- bens längd till pannskelet 2 t. 2 — 4 linier, till munvinkeln 3 t. 6 lin.; tarsen 2 t. 2 lin., uttån 4 t. 1 lin. Gamla foglarne hafva om våren på hjessan en tofs af långa, uppresta och något framåt böjda fjädrar. Hufvudet och halsen svarta, skiftande i blått och grönt. Kräfva, bröst och undre kroppsdelar, äfvensom öfvergump och mellanrygg svarta med grön glans. Framrygg, skuldror och vingtäckare brousfärgade grönglänsande, hvarje fjäder med smalt svart bräm, som baktill bildar en spets. Ving- och stjertpennor ^) Enligt Kjcerbölling ; — Naumann åtskiljer ej begge formerna. 559 mattsvarta eller gråsvarta; ben, fötter och näbb svarta, iris grön. Efter Sk. fn. Under sommaren och hösten saknas clen uppresta tof- sen på hjessan, hvilken ej heller förekommer hos yngre foglar. De iinga foglarne hafva mera hvitt på underlifvet än storskarfvens ungar. Näbben längs ryggen gråsvart, för öf- rigt orent rödgulaktig, mörkfläckig; benens och fötternas yttre sida brunsvart, den inre rödaktigt gulgrå, de inre tårna ljusare. Hjessan, nacken och bakhalsen svartbruna, med hvit- gulaktiga fjäderspetsar; kinder och halssidor ljusare; fram- ryggen och skuldrorna mörkt gråbruna, svagt bronsglänsande med matta, bruna, i yttersta kanten helt ljusa fjäderbräm; bakrygg, gump, stjerttäckare och benens utsida svartbruna med ljusare fjäderkanter. Hakan, strupen och framhalsen, kräfvan, bröstet och underlifvet hvita; halssidornas färg går något ut på kräfvan. Handpennorna brunsvarta, armpen- norna svartbruna med ljusare spetsar; täckarne bruna med mörkare midt och svarta spolar. Stjertpennorna skiffersvarta med smala, hvitaktiga kanter. Efter Naumann, Dundrägten liknar storskarfvens, men skiljes genom den tunnare näbben, hvilken, likasom fötterna, är alldeles blek, de senares utsida blyfärgad. Likasom föregående art häckar denna i Europa vid hafskusterna, längs hela norra och vestra Norge, norra de- larne af britiska öarne, vid Frankrike och Medelhafvet; der- jemte finnes den i mängd uti det inre af södra Sibirien. Dess flyttningar inskränka sig till kortare resor från häck- ställena. — Uti norra Europa kläcker den endast vid de yttre hafsklipporna och finnes i Skandinavien talrikast inom polcirkeln; ytterst sällan kommer den ens under flyttningarne. till Danmark och nästan aldrig intill Östersjön. 560 Inom vårt område känna vi till arten endast från den mot Norge stötande delen af ishafskusten. Middendorff säger, att den häckar tillsammans med föregående art i trakten af Wardö, men ej så talrikt, och Schrader anför den såsom allmän, likvisst icke mer förekommande uti Warangerfj ordens inre delar. Icke heller är det kändt, att den skulle finnas ost- ligare längs kusten; i öfriga delar af landet har den veter- ligen aldrig ertappats och torde föga heller komma dit, då den egentligen är en oceankustens innebyggare. Hafssiile-slägtet (Sula briss), Näbben stark^ lång, rät^ från sidorna något hoptryckt^ med rät spetSj föga nedåt höjd; käkkanterna skarpa^ såg- tandade^ öf v er käken med en tand innanför spetsen. Näsborr ar ne knappast synliga^ belägna vid näbbens bas. Benen korta^ något hakut belägna^ tårna långa. Vin g ar ne mycket långa och sj^etsiga. Stjerten lång, kilfor mig. Ansigtet och strupen nakna^ fjäderklädnaden fast. Hafssulorna uppehålla sig ute på öppna hafvet och be- söka kusterna egentligen blott för att häcka. De flyga ut- märkt väl, äro förträffliga simmare och skickliga störtdykare, men gå dåligt. Äfven dessa häcka i kolonier, men lägga ej mer än ett ägg i kullen. Inom vår faunas område kunna de förekomma endast vid ishafskusten, men också här är den enda arten en främling, som blott någongång blifvit observerad. Sula bassana (Linn.). Dafs-sula. Artm. Hvit med svarta vingar. Längd: kring 3 fot; näbben från pannan 4 t., från munvinkeln 6 t., tarsen 2 t. 1 lin. 561 Gammal fogel. Handpennorna och deras närmsta täc- kare samt lillvingen svarta, öfriga fjäderklädnaden hvit med stark ockragul anstrykning på hufvud och nacke, näbben blekt blåaktig med hvit spets och näbbrygg, den nakna hu- den kring ögonen blekt blåaktig; munvikarnes och strupens hud svartblå; benen brungrönaktiga, tårna med längsgående gröngula streck; iris gul. Honan är mindre än hanen. Ungen. Hufvud och hals gråbruna, beströdda med små trekantiga, hvita fläckar; ryggen gråbrun med glesare, något större fläckar; nedre kroppsdelarne hvitaktiga med små bruna fläckar; vingar och stjert svartaktiga. Ur Sk. fn. Sina häckställen har hafssulan vid norra delen af Atlan- tiska hafvet på kusterna af Island, Skotland och närlig- gande öar samt Grönland och Labrador. Mången gång har den tillfälligtvis eller efter starka stormar drifvits till Skan- dinaviens vestkust, Nordsjön och Frankrike, men ytterst sällan är den ertappad inåt landet eller inom vestra Medel- hafvet. Från vårt område veta vi ej mycket om fogeln; Lillje- horg observerade den en gång, den 3 aug. 1848, i närheten af fartyget vid segling öfver Ishafvet emellan Schuretskaja och Nordkap under en temligen stark storm; Malm upp- gifver, att den vintertid finnes vid ishafskusten och en upp- gift af Pallas *) låter förmoda, att äfven han kände till nå- got fall, då arten blifvit iakttagen här. *) Zoogr. r.-as. II s. 307: haec avis circa borealem lapponiae ros- sicae et Sibirise oram rarissime observatur. 36 562 Tredje iinderordiiingen: Lon gip en nes duméril. De långvingade simfoglarne *) liafva en enkelt bygd, med jemna, skarpa kanter försedd näbb, som i spetsen är hornartad, tillspetsad eller krökt. Vingarne äro ovanligt långa, smala och tillspetsade; benen hafva normalt läge midt under kroppen och tårna äro förenade genom en hud, för- utom baktån, som är fri eller någongång saknas. Alla hithörande foglar äro störtdykare och deras födo- ämnen utgöras dels af smärre, lefvande fiskar, dels äfven af döda djur, såsom skalar, fisk o. d., som flyta upp längs stränderna, några förtära mindre sjödjur och insekter. Deras flygt är mycket lätt och i hög grad uthållande, hvarföre också flere arter ofta träfi'as långt ute på öppna hafvet; såväl då de flyga upp som slå ned i vattnet sker det ledigt och utan buller. Deremot simma arterna af flere slägten sällan och långsamt; på marken fortskafifa sig många ännu sämre och gå derföre sällan. — Hit höra tvenne familjer: Laridae. Näshorrarne af vanlig form^ öppnande sig j^å näbbens sidor; baktån nästan alltid utvecklad. Procellariidae. Näsborrarne tubformigt förlängda utom näbben^ mynnande på dess rygg; baktån liten eller ingen. Tredje familjen: Laridae Leach. Denna familj omfattar tre slägten: A. Näbben vid basen hård. Sterna. Näsborrarne mynna vid den räta, spetsiga näbbens bas. Larus. Näsborrarne mynna vid midten af den hak- formigt böjda näbben. *) Inom denna underordning äro beskrifningarne af Sterna af M. v. Wright samt dessutom någon enda drägt efter Naumann; det öfriga är af utgifvaren. 563 B. Lestris. Näbben vid basen täckt af en vek näbbhud, framom hvilken näsborrarne öjppna siy vid dess midt. TäriJ-slägtet» (Sterna lim). Näbben medelmåttig, hoptryckt^ rät eller föga nedböjd; spet- sen rät utan hake; underkäken med en svag, vinkel- formigt utstående knöl på midten. Näsborr ar ne nära näbbroten^ smala^ genomsigtiga. Benen korta, spensliga, med föga hoptryckta tarser^ nakna något ofvanom hälleden; uttån längre än intån, baktån alltid utvecklad; simhuden mer eller mindre urringad; klorna små, lindrigt böjda och spetsiga. Vingarn e mycket långa och spetsiga', första pennan längst; handpennorna långa., sabelformigt böjda^ armpennorna korta. Stjerten af medelmåttig längd, mer eller mindre gaffelfor- migt klufven, bestående af 12 pennor., af hvilka de yttersta äro mycket långa^ tillspetsade. Tärnorna vistas ständigt i närheten af vatten, öfver hvilket de med lätta och behagliga rörelser kretsa för att då och då störta ned efter sitt byte. De hvila derefter på någon sten, påle eller dylikt, sällan och blott vid stilla väder på sjelfva vattenytan, från hvilken de icke pläga dyka. Hafs- kusten är deras egentliga uppehållsort, men många arter vi- stas tillika, eller också uteslutande, vid sött vatten; vanligen häcka flere par tillsammans der de finnas uti större antal, och merendels flyga de också i sällskap. De lefva i engifte, och bygga ej något bo, utan lägga sina få, fläckiga ägg uti en liten fördjupning på sanden, eller mellan småsten på stranden. Ungarne uppfödas i början af begge föräldrarne 5(34 och ännu sedan de lärt sig flyga sitta de tillsammans på någon sten, dit de gamla foglarne hemta föda åt dem. Fö- doämnena utgöras af småfisk, vatteninsekter, kräftdjur o. s. v. Begge könen äro lika hvarandra, honan dock något mindre. Tvenne gånger om året undergå de ruggning, den ena gån- gen åtminstone delvis; vinter- och sommardrägterna äro olika hvarandra, ungdrägten är också afvikande och utbytes på senhösten mot vinterdrägten; i motsats till måsarne hafva dessa redan som ettåriga foglar den utbildade drägten; ving- och de yttre stjertpennorna bibehållas dock från ungdrägten öfver vintern och utmärka sålunda de yngre foglarne, hvilka hafva dem mer slitna än de gamla. Man fördelar våra arter i tvenne underslägten (de öf- riga, mindre vigtiga, upptagas längre fram till namnet): A. Sterna s. str. Simhuden föga urringad^ stjerten i spetsen djupt klufven; fjäderklädnaden hvit, askgrå och svart, a. näbben röd, fötterna svarta. St. c asp i a. b. „ „ „ o'öda. St. hirundoy arctica. c. „ gul med svart spets fött. rödgula. St. minuta. B. Hydrochelidon. Simhuden djupt inskuren, stjerten föga klufven; fjäderklädnaden mörk. St. nigra. 25. Sterna caspia Pall. Skräntärna. Raukntiira. Artm. Näbben, stor och stark^ röd, benen svarta', hjessan och bakhalsen svarta^ öfre kroppsdelarne askgråa^ de undre hvita. Längd 22 — 23 tum, vingbredd öfver 4 fot. — Under- slägtet Sylochelidon Brehm. Benämningar. Svenska: skräntärna; skränmåsa (Åland, Bergstr., Sievers), sqvärmås (Porkkala). Finska: raukutiira (W. Nyl, Mbg), (räyskä?, Uleåborg Br. Nyl). ObO Beskrifning. Bland alla europeiska arter är denna den största; näbben 2% tum lång, undersätsig, hög, hoptryckt och spetsig, högröd, mot spetsen svartaktig, men ytterst hvit- gul. Iris brun; benen svarta, tarsen och mellantån l^s tum långa. Gammal fogel i sommardrägt. Hela hufvudet ofvan, ge- nom ögonen samt ned på nacken rent svart med svag grön sidenglans; öfriga hufvudet, halsen, bröstet och hela fogeln inunder rent hvit, stundom med svag anstrykning af grått på bröstet; hela fogeln ofvan jemte vingarne vackert ljust askblå, öfvergående i rent hvitt på öfvergumpen. Inre ving- pennorna och armpennorna med ljus spetskantning, hand- pennorna mot spetsarne och i inre fånen svartgråaktiga med hvita spolar. Stjerten ljust askblå med hvita pennspetsar, dess mellersta pennor ljusast, de yttre blott mot spetsarne svagt gråa, i öfrigt hvita. F. M. Vinterdrägt. Näbben är ljusare, mer gulröd, och bre- dare svart i spetsen; pannan och dess sidor vid näbben hvit, fint spräckliga af svartgrått; framom och inunder ögat, samt ett band från detsamma bakut svart med små hvita eller gråaktiga fläckar der och hvar; hufvudet ofvan och ned på nacken hvitt med blandning af grått och fuUbeströdt med svarta, smala längdfiäckar. Öfre kroppsdelarnes gråa färg är friskare och starkare än uti sommardrägten, med hvilken den i öfrigt öfverenstämmer. Naumann. XJngdrägt. Käbben blekt gulröd, i spetsen ljust horn- färgad; benen bleka, gulrödaktigt gråa med mörka tår; ka- lotten gråaktigt svart med fina, hvita fjäderkanter, framför och under ögonen rent svart, Rygg, skuldror och vingar ljust askblåa med ljusare, svagt i rostgult stötande fjäder- kanter och innanför dessa med ett uddigt, Ijusbrunt bågband på ryggens och skuldrornas fjädrar samt inre vingpennorna 5G6 och de större vingtäckarne; armpennorna hvita med en grå fläck längs midten. Stjertpennorna ljust askgråa, mot spetsen med mörka tvärband och hvita spetskanter. Kinderna, strupen, halsen och hela underlifvet hvita. F, M. Begge könen äro lika, honan något mindre än hanen. Dundrägt. Alldeles späda ungar hafva röd näbb med röd spets, något större med ljust hornfärgad spets; fötterna liffärgade (17 juni 1872 Klåfskär, Sievers). En unge hade dunet nästan öfverallt hvitt, isynnerhet undertill; ofvan samt omkring halsen är det vid roten svartgrått, genomskimrande i små oregelbundna fläckar; på vingarne en svag rostgul skiftning. En annan hade öfverallt på den ljusgråa grund- färgen ofvan tydlig rostgul anstrjdining, något äfven på under- lifvet. Hos en tredje börja de rostfärgade fjäderspetsarne på skuldrorna samt vingpennornas spetsar att sticka fram (d. 5 aug. 1872, Kyrkslätt). F. M. I Europa har ski-äntärnan tvenne stamhåll, Östersjön och östra Medelhafvet. Inom det förstnämnda innanhafvet häckar den spridt längs de yttre skären och finnes i Dan- mark i stora kolonier, men förekommer icke mer vid Norges och sällan ända vid Hollands kuster; härifrån flyttar den mest längs kusterna af vestra Europa, mycket fåtaligt genom det inre, och är funnen ända vid Senegal. — Vidare häckar arten omkring Svarta hafvet och Grekland samt skall finnas i mängd vid Kaspiska hafvet '^') ; från detta område torde fo- geln flytta till Egypten och Nubien. Arten anföres ända från södra Afrika och nära beslägtade former finnas äfven i östra Sibirien; i N. Amerika finnes den äfven. *) Emellan formerna uti dessa båda områden uppgifves en viss olikhet förefinnas; den sydliga, St. caspia Brehm, skall liafva mera blän- dande hvit färg, mer urringad simhud och större näbb än vår form, St. halthica Brehm. — Pallas uppger, att arten skall förekomma också vid Obflodens utlopp i norra oceanen. 567 På de yttersta skären och klipporna vid finska viken kläcker denna art der och hvar, men vid bottniska viken är den hos oss (liksom på svenska sidan: Gefle) mycket sällan anträffad. — Några par kläcka årligen i Helsingfors- traktens yttre skärgård, vid Seitskär m. m. (M. v. IT".); någongång har man sett dem äfven inom de yttre skogs- landen, i Borgå skärgård vid Sundö (Suni, Asch.). Likaså förekommer den i Kyrkslätt (W, Snellman) och Esbo (Ekeh.) socknar. I sydvestra skärgårdens yttre del finnes den sällan på denna sidan Skiftet (Bonsd.)^ men på Åland (Bergsfr.) häc- kar den, t. ex. på Klåfskär i spridda par (Sievers). Vid vest- kusten lärer arten icke häcka, åtminstone är den endast högst sällan funnen derstädes; i slutet af juli månad är den skjuten vid Uleåborg (Br. Nyl.) och ännu vid Torneå anträffades den år 1832 af IF. v. Wright. — Ingenstädes tyckes den finnas ymnigt hos oss och vid Ishafskusten förekommer den alls icke *). Från alla de andra tärnorna skiljes skräntärnan lätt genom sin storlek och från måsarne genom sina spetsiga vingar. Stundom häckar den på samma skär som måsar och vanligen endast i enstaka par; men med sina samsläg- tingar, tärnorna trifves den icke; de anfalla henne uppifrån under skrik och larm samt bjuda sålunda till att fördrifva henne från nejden. Dess läte är ett starkt och obehagligt krräik-krräike-krräk. Till sin natur är den rofgirig och äfven temligen stora fiskar äro utsatta för dess anfall; den håller äfven till godo med smärre sjöfoglar och ungar, som den lyckas öfverkomma. *) /. Fellmans uppgift (Aiit. under min vistelse i lappmarken, sid. 90), att Stema caspia, nigra och hiriindo sliulle förekomma i lapp- marken — är påtagligen oriktig. 568 Om dess fortplantning meddelar stud. Sievers följande iakttagelser gjorda år 1872 på Klåfskär i Ålands sydligaste skärgård: „1 jäg. förb. tidskrift säges, att kråkan och skrän- tärnan icke lefva tillsammans på samma holme. På en holme härstädes hade den senare lagt sina ägg öfverst på toppen, medan kråkan icke långt stycke derifrån inkilat sitt af ris- qvistar bygda näste i en bergsskrefva. Den 28 maj voro skräntärnans ägg redan legade; dessa uppgifvas vara till antalet tre, men alla de gånger jag påträffade dem voro de endast två stycken. Blott en gång fann jag tre, men då hade det tredje rullat ett stycke ur boet och var färskt, då deremot de två andra just höllo på att kläckas. Deras antal kunde derföre hellre uppgifvas vara två; också träffade jag alltid tvenne ungar i boet, aldrig tre. Äggen lågo vanligtvis på högsta punkten af holmen uti en fördjupning i berget. Bundt omkring ofvan nämnda bo var platsen likasom hvit- målad, i följd af en mängd hvita, glänsande flisor af fiskben, h vilka syntes hafva blifvit uppkastade i form af bollar". En vesteuropeisk art, St. {Thalasseus Boie) cantiaca Gra., utmärkt genom svart näbb med gul spets, är en gång funnen vid Göteborg, men aldrig inom Östersjön eller hos oss. 26. Sterna hirundo Gmel. Fisktftraa. Ralatiira. Artm. Näbben röd med svart spets^ fötterna röda, icke sär- deles spensliga; kalotten hos gamla foglar svart., huf- vudets sidor och hakan hvita^ öfre kroppsdelarne ask- gråay de undre hvita med dylik anstrykning ; första ving- pennan med bredare mörk rand på infanet vid skaftet. Längd: 15 — 16 tum, vingbr. omkr. 30 tum. — Sterna hirundo Linn, pt. *); St. fiuviatilis Naum. *) Såsom Westerlund (Ölands foglar) anmärker torde Linné med namnet St. hirundo betecknat begge våra arter (jfr Linnés Gotl. resa), icke särskildt endera af dem. 569 Finska namn, Kalatiira eller tiira; tirro (Kuusamo, Brdr\ tiiri (n. Sav., Mhg)^ tiiru, liiru, kirru (W. Nyl.), kirri (Sad.)^ kirra (Hvittis, Lydén)\ tiirlakka (Ruovesi, enl. landtdagsra. Mäki-Peska). Beskrifning. Näbben svagt nedåt krökt, från mun- Tinkeln 2V4, från pannan IV2 tum lång, röd, i spetsen svart; iris rödbrun; ben, tår och simhud skönt röda, tarsen 7» tum hög. Stjerten starkt klufven af nästan samma längd som vingarne. Gammal fogel i sommardrägt. Hela hufvudet ofvan, ända straxt inunder ögonen, samt ned på nacken svart; hufvudet i öfrigt likasom strupen och halsen rent hvitt; öf- riga underlifvet äfven hvitt, men med svag anstrykning af silfvergrått, starkare hos de gamla (isynnerhet hanarne) än de yngre foglarne. Ofvergumpen, öfre och undre stjerttäc- karne hvita. Hela fogeln ofvan och vingarne vackert ljust askblåa. De längst bakut liggande skulderfjädrarne, de läng- sta inre vingpennorna samt armpennorna med hvita spets- kanter, småningom öfvergående i det ljusgråa. Första hand- pennan i utfanet svart, i spetsen gråaktig med hvit spole, invid hvilken ett mörkt längdband sträcker sig på infanet, bredare än sjelfva utfanet (ännu ett par tum från spetsen af 2 liniers bredd); infanet i öfrigt hvitt; de följande pen- norna mörkgråa, invändigt hvita; stjerten hvit med hvita spolar, yttersta pennan i utfanet mörkgrå, de följande ljus- gråa, de inre nästan hvita. F. M. Den något mindre honan har yttersta stjertpennorna kortare än hos hanen; det svarta går ej så långt ned på nacken och färgerna äro i allmänhet ej så skära. Ungdrägt. Näbben rödbrun, i spetsen svartaktig, vid roten rödaktig med gul anstrykning; benen orent ockragula. Hufvudet framtill hvitt med undantag af en svart fläck framför 570 ögonen på tyglarne; Imfvudet ofvan och mellan ögonen på ljust rostgul botten fint svartprickigt, derefter temligen sam- manhängande svartgrått. Ryggens och skuldrornas fjädrar samt de mellersta vingtäckarne mycket ljust askblåa med hvitgulaktiga spetskanter och derinnanför med ett något mörkare, smalt tvärband; de små vingtäckarne utmed vin- gens öfre böjning (på underarmen och handen) svartgråa; vingarne i öfrigt askblåa med hvita fjäderkanter, stjertens pennor hvita, på utfanet gråa, den yttersta mörkast; sidorna af hufvudet^ strupen^ halsen och hela fogeln inunder hvita. F. M. Dundrägt. Hufvudet, bakhalsen och kroppen ofvan samt på sidorna brungulaktigt gråa med spridda, svarta fläckar, som på ryggen bilda rader; en fläck framom ögonen och hela strupen rostbruna; hela underlifvet hvitt. Näbben och benen liffärgade, de senare med gulaktig anstrykning. Efter Naiimann. Fisktärnan förekommer vid kuster och sjÖar i nästan hela Europa; den saknas endast i dess nordligaste delar, såsom norra delen af britiska öarne samt af Skandinavien och Ryssland, i hvilka trakter den ersattes af följande art; derjemte finnes den uti hela det tempererade Sibirien och i norra Afrika. Till vintern drager den sig till norra Afrika, Persien, Indien och China. Den är af alla våra tärnor den allmännaste arten och förekommer talrikt vid kuster, sjöar och större vattendrag uti hela södra och mellersta Finland, från Åland till Ladoga och Onega *), deremot finnes den icke mer i nordligaste de- larne. Enligt M. v. Wrights förmenande synes den betydligt hafva minskats uti skärgården, åtminstone omkring Helsingfors, *) Lilljeborg anför den ännu från Archangel, men Meves synes hafva anträffat derstädes blott följande art. 571 der den ännu för tre decennier tillbaka skall hafva funnits talrikt, äfven i stadens närmaste omgifningar. Stundom kläc- ker den äfven vid mindre träsk, t. ex. Stensunds träsk i Härkäpää by af Perno s:n (Aschan). I mellersta delarne af landet finnes den talrikt blott vid vissa vattendrag, såsom i Leppävirta vid Kopolanvirta ström nära Warkaus (Sa- vander)^ Kallavesi i Kuopiotrakten *), Maaninka (Ruokovirta och Mustavirta J. v. W,)] den finnes vidare uti lisalmi, Sotkamo (Asch. och Hollmerus), Kajana (Mgrn)^ samt vid Uleåträsk (Arth. v. Nordm.) och längs Uleåelf (M. v. W.). Längs hela vestkusten är den allmän ända till Uleåborg (Br. Kyl. och Dresser) och Torneå. — Uti Pudasjärvi fö- rekommer denna art icke mer (Bränder)^ från lappmarken är den väl uppgifven, men säkerligen förvexlad med följande art **). Malm säger, att den är allmän uti de vestra (svenska) lappmarkerna, men anför den ej uttryckligen från våra ost- ligare nejder, der den andra arten med säkerhet finnes. Ingen annan ornitolog har heller anträffat den inom finska och ryska lappmarkerna. Dess gräns mot norden torde så- ledes hos oss ännu böra utredas och lär i sjelfva verket föga öfverskrida bottniska vikens kuster och. uti det inre af landet, Uleåelfs flodområde. *) „I Kuopiotrakten kläcker den på många ställen; så har en ko- loni fisktärnor uppehållit sig hela sommaren under många år på en af de s. k. Eiidensaaret nära livarinsalo i Kallavesi, ehuru de år 1871 icke sågos till derstädes, men deremot funnos i stora svärmar vid Onkivesi, mellan Kuopio och lisalmi". Aschan (1871). **) Från svenska lappmarkerna torde uppgifterna vara mera pålit- liga (Löivenhjelm), men äfven de borde bekräftas; deremot är det fullt säkert, att äldre iakttagare inom vårt område (Grape, Felhnan) förblan- dat begge arterna; detsamma är väl också fallet uti klimatologiska iakt- tagelser, der uppgifterna från lappmarken egentligen gälla Sterna are- tica; de torde dock flytta teraligen samtidigt. omkr. den 6 maj „ 10—11 „ „ 12 62'/,°) „ 15 „ 64Ö) „ 17 „ „ 19 „ 572 Fisktärnan synes infinna sig tidigast till sydvestra kust- landet och flyttar något hastigare längs kusten, än till de inre delarne; den anländer på följande ungefärliga medel- tider *) : Abo läns skärgård Åland och vestra Nyland Wiborgs län till fil» Södra Tav., Sav., Kar. (GOV^ Norra „ „ „ (62 '/g- Torueätrakten (66o) Ankomsten inträffar flerstädes någon eller några dagar före islossningen uti träsk och sjöar. Bortfärden om hösten sker från de nordligare delarne i senare hälften af augusti, sydligare vid samma tid eller i september, allt efter som un- garne hunnit blifva så utbildade, att de kunna åtfölja de gamla; ibland finnas de qvar härstädes ännu i oktober. O akta dt sin enkla färgteckning är fisktärnan en af våra vackrare foglar och behaglig att se, såväl då den med lätta vingslag sväfvar fram öfver vattnet, som då den hvilar sig sittande på någon sten eller dylikt. Den håller sig gerna tillsammans uti mindre flockar och låter under flygten ofta höra sitt läte, hvilket återgifves med kriäh, kriiäh och hn- ääh, eller såsom skärfolket i svenska socknarne menar triäg^ för att dermed uttrycka antalet af sina ägg. Oroad och ängslig låter den höra ett kort, mer eller mindre ofta upp- repadt keck eller kick^ under det den kretsar omkring sin fiende. „ Fisktärnan häckar än kolonivis tillsammans, än par- tals, dels på låga stengrund och stenar, dels på något högre, mossbeväxta berg vid stranden, (någongång äfven på ängs- *) Utan tvifvel finnas inblandade observationer äfven om följande art, åtminstone från kusttrakterna. 573 mark, då andra platser ej finnas, M. v. W.). Dess ägg *) finner man i nyländska skärgården mot slutet af maj ända in i juni. Såsom många andra af de måsartade foglarne är den ofta utsatt för att mista dem genom menniskor eller de förhatliga kråkorna, hvarföre det kan inträfi'a, att hon får behålla först de ägg, som läggas inemot midsommar, sedan strömmingfisket upphört. Så har jag ännu t. ex. den 16 juli 1853 påträffat ny kläckta ungar uti samma skärgård. A^id Jännevirta nära Kuopio har jag funnit dess bo den 30 juni 1869 och i Sotkamo den 25 juni 1887". AscJmn. 27. Sterna arctica Temm. Rödnäbbad lärna. Lapinliira. Artm. Näbben helt röd och fötterna röda^ spensliga; kalotten hos de gamla om sommaren svart; öfre kroppsdelarne askgråa; kinderna^ hakan och undre krojojjsdelarne med dylik anst7'ykning ; första vingpennans ut fan och en smal rand längs skaftet på infanet mörka. Längd omkr. 15 tum, vingbr. omkr. 31 t. Sterna hirundo L. pt (1761); St. paradisea Briinn. (1764); St. ma- crura Naum. (1819); St. arctica Temm. (1820); det sista namnet har bi- behållits här emedan nästan alla svenska förff, begagna det, de nästfö- regående äro likväl äldre. Benämningar. Emellan denna och föregående art göres vanligen ej någon skilnad till namnet. De finska namnen punanokkatiira och lapintiira (Nyl.., Mbg) äro literaturnamn. Beskrifning. Lik föregående art, men mindre, isynner- het äro näbben och benen betydligt kortare äfven hos ung- foglarne. Näbben från munviken l^s tum, från pannan IY4 tum lång, proportionsvis högre än hos fisktärnan, temligen rät, samt helt och hållet röd, utom i yttersta spetsen hos ") Äggen kallas på Klåfskär „tärnsbultar" (Sievers). 574 yngre foglar. Fötterna skönt röda, tarsen % tum hög. Iris brun, stjertens spetsar räcka utöfver vingspetsarne, och är således längre än hos den vanliga fisktärnan. Gammal fogel om sommaren. Kalotten ända under ögo- nen samt nacken svarta. Hela fogeln ofvan och vingarne ljust askblåa; de bakersta skulder fjädrarne och inre ving- pennorna med ljusare, armpennorna med hvita spetskanter, öfvergående i den gråa färgen. Första handpennan i utfanet svart, i spetsen gråaktig, längs den hvita spolen är infanet svartgrått till samma bredd som hela utfanet, i öfrigt är pennan hvit; de följande pennorna mer askgråa. Strupen, kinderna och halsen hvita; den förstnämnda jemte framhal- sen med svag grå anstrykning, hvilken färg på bröstet och de undre kroppsdelarne småningom blir starkare, (mörkare än hos fisktärnan). Öfvergump, öfre och undre stjerttäckare rent hvita; stjertpennorna hvita, yttersta pennan i utfanet askgrå, hvilken färg knappast märkes på de närmast föl- jande. F. M. Honan är något mindre än hanen. Ungdrägt. Näbben mörkt brunaktig, vid roten och i munvinkeln likasom benen orangefärgade. Pannan hvit, mid- ten af hj essän med små svarta fläckar, småningom öfvergå- ende i den svarta kalotten, som från ögonen intager hela bakhufvudet samt nacken; framom ögonen en svart fläck; tyglarne hvita, smått fläckade af svart. Strupen, kinderna, framhalsen och öfverbröstet med rostgrå anstrykning; vin- gens framkant, underlifvet, öfvergumpen och stjerttäckarne hvita. Hela fogeln ofvan och på vingarne ljust askgrå (star- kare än hos föregående art) med rostgula eller brunaktiga fjäderkanter; innanför detta finnes på skuldrorna och vin- garne ett halfmånformigt tvärband, starkast på de större fjädrarne; de små vingtäckarne svartgråa. Handpennorna 575 mörkt askgråa med smala, ljusare utkanter och bredare hvita spetskanter på infanet, samt med ett bredt, hvitt baud längs hela infanet, äfvensom första pennan med svart utfan. såsom hos de gamla foglarne. Stjertpennorna hvita med askgrått utfan på de yttre pennorna, alla med rostgråa spet- sar, hvaraf antydning äfven finnes på de öfre stjerttäckarne. F. M, (från hvita hafvet). I vinterdrägten är hufvudet framtill hvitt; en svart längdfläck framom ögat och små fläckar på hjessan bilda öfvergången till det svarta bakhufvudet och nacken. Dundrägt. Näbben till två tredjedelar från roten mörk- röd, i spetsen svart; fötterna ljust pomeransröda med horn- färgade klor. Hufvudet ofvan och på sidorna, bakhalsen samt kroppens öfre sida och de små vingarne ljust gråak- tigt gulbruna, öfverallt beströdda med svarta fläckar. Ha- kan och öfre delen af halssidorna svartaktigt gråa; framhalsen nedtill, bröstet och vingarnes undre sida hvita, på magen småningom öfvergående i underlifvets gulgråa färg. F. M. (H:fors trakten). Rödnähhade tärnan förekommer häckande uti alla län- der omkring nordpolen, såväl i gamla verldens nordligare delar, Island, Spetsbergen, Britiska öarne, i synnerhet norra delarne, norra Skandinavien, Ryssland, Novaja Semlja och Sibirien, som också uti arktiska Amerika; derjemte häckar den äfven sydligare, men blott vid kusterna, neml. omkring Östersjön och dess vikar samt ännu vid Nordsjön. Till vin- tern flyttar den vesterut längs kustländerna vid atlantiska hafvet, och anträffas enligt uppgift ända ned vid Caplandet. Inom vårt område har man funnit arten häckande vid kusten af samt inne uti de norra delarne, äfvensom vid vest- och sydkusten. — Omkring lappska halfön fann MiddendorJ^ den vara synnerligen allmän och Lilljehorg erhöll den äfven vid Schu- 576 retskaja; också vestligare är den enligt Schrader talrik vid kusten; på alla dessa ställen företräder den helt och hållet föregående art. Det är sannolikt, att endast *) denna art finnes uti det inre af finska lappmarken. I Utsjoki och Enare är den funnen af ilfaZm, i Enontekis **) och Muonio är den ej sällsynt (Shg & Pn)^ hvarjemte den i sydvestra delen af lappska halfön (Shg & Mhg) förekom ymnigt vid kusten af Hvita hafvet ***). I Kuusamo anträffas den enligt uppgift meddelad åt Bränder och ännu i Pudasjärvi kläcker endast denna tärna, ehuru sparsamt f ). Dresser uppgifver (Birds of Europé), att denna art häckar i stort antal på holmarne utanför Uleåborg samt att han skjutit den på flere ställen vid kusten ända till Torneå; enl. stud. Boden finnes ar- ten fåtaligt också i yttersta skärgården vid Wasa; det är der- före antagligt, att arten förekommer längs alla kuster af bott- niska viken. På Åländska utskären är den talrik nog och i nyländska skärgården finnes den häckande här och der (Sibbo, Kyrkslätt, Esbo, Helsinge) dock vida sparsammare och merendels längre ut än fisktärnan. Aschan meddelar härom: „Den uppehåller sig åtminstone stundom i sällskap med föregående art och kläcker t. o. m. på samma holme och i närheten af denne. Så påträffade jag i Sibbo socken den 31 maj 1861 en koloni tärnor, bosatta på en mindre bergholme, af hvilka en nedskjöts och befanns tillhöra denna art. Ungefär ett dussin bon påträffades, af hvilka åtmin- *) Jfr of van vid fisktärnan. — Skarpe och Dresser uppgifva äfven sålunda. **) Grape (Sterna hirundo), Sv. V. A. Hdl. 1 804. ***) Likaså vid Årchangel enl. Meves. t) Hr Äschan meddelar: huruvida äfven rödnäbbade tärnan före- kommer bland de tärnor, som ses uti Kuopiotrakten, kan jag ej säga med bestämdhet, emedan jag ej nedskjutit någon, men jag misstänker dock starkt, att så är fallet. 577 stone ett tycktes hafva tillhört i fråga varande art, ty äggen (3 till antalet) voro något mindre och spetsigare samt grö- nare till färgen (jfr Westerlunds oologi). Boet var äfven något afskildt från de andra och beläget på en tufva i en kärrpuss" *). Äfven vid vår sydkust synes den någongång kläcka vid träsk, belägna ett stycke inåt landet: stud. O. Engström har funnit dess bo vid Thusby träsk i Nyland, 3 mil från Helsingfors. Den torde anlända hit ungefär samtidigt med föregå- ende art; till norra delarne af landet kommer arten den 20 — 24 maj och till norra lappmarken omkr. den 29 (enligt de notiser som offentliggjorts såsom gällande för St, Mrundo). Sterna cantiaca Gm. Keutsk tärna. Artm. Näbben smal, lång, svart med gulaktig spets; benen svarta, tarsen iVi6 tum; stjerten långt klufven, kortare än vingarne; fjäderkläd- naden i det närmaste till färgen lik fisktärnans. Längd I6V2— 17 tum. Denna art förekommer uti det tempererade Europa på hafssträn- der och går mot norden till England och Holland, men är ett par gån- ger skjuten i södra Sverige och en gång på Gotland. Hos oss förekom- mer den icke. Anm. Sterna Dougalli Mont. har upptagits uti Skandinaviens fauna på grund deraf, att hr Dann (Yarrell, Brit. birds Hl, sid. 507) uppgifvit, att den skulle kläcka i lappmarken. Detta har dock ej besannat sig. Den förekommer i Skotland, England, Frankrike, Hol- land och någongång ännu vid Danmark, men icke ens vid norska kusten och kan sålunda föga häcka i lappmarken. Sterna minuta Linn. Småtärna. Artm. Pannan, halsen, underlifvet och stjerten hvita; hjes- san^ nacken och ett hand genom ögonen svarta) öfre *) Det skulle vara af intresse att erfara med säkerhet om denna art kläcker eller ej vid Ladoga och Onega sjöarne. Kessler upptager den väl för Onega, men lemnar en alltför litet bestämd uppgift. 37 578 kroppsdelarne gråhlåa; de 2 — 3 första vingpennornas spolar svarta; näbben gul med svart spets, benen rödgula. Längd 8 Va — 9 tum; vingbr. 1 fot 8 tum. — Under- slägtet Sternula Boie. Beskrifning. Näbben från pannan 1 1 V2 Hn., något nedåt böjd; tarsen % tum; fötternas simbinnor inskurna, stjerten kortare än de hoplagda vingarne, klufven till en tredjedel. Gammal fogel. Kalotten rent svart; pannan hvit med ett svart streck från kalotten genom ögonen. Rygg och vin- gar askblå, undre kroppsdelarne, stjerten och dess täckare hvita; de 2 eller 3 yttersta vingpennorna brungråa med svarta spolar och bred hvit inkant. Sk. fn. Ungdrägt. Hufvudet ofvan matt gult med små svarta fläckar; en mörk fläck framom ögat och nacken svartgråa; öfre kroppsdelarne blekgula med mörka fläckar innanför fjäderspetsarnes kanter; vingpennorna med svarta spolar; de små vingtäckarne mörkgråa, de mellersta af ryggens färg- teckning, de längsta gråa, i utkanten hvita, undre kroppsde- larne hvita. Stjerten nästan tvär, hvit, mot spetsen mattgul och svartfläckig. Näbben blekgul, grönaktig, ofvan blekbrun. Nilss. och Naum. Småtärnan uppehåller sig längs hafsstränderna, uti de tempererade delarne af Europa och Asien samt går långt inåt i kontinenten längs de större, sandiga flodbäddarne, så- väl från Nord- och Östersjön, som från sydöstra Europas kuster. Den förekommer mot norden ännu i södra Sverige, på Öland och Gotland samt är funnen uti Östersjöprovin- serna. Till vintern drager den sig ned till Afrika och södra Asien. Uti andra verldsdelar förekomma flere lokala former, af denna art. Vårt land ligger utom artens vanliga utbredningsområde, men vi hafva dock en, antagligen pålitlig, uppgift om dess 579 förekomst äfven här. Framlidne prot. sekr. V. Falck, som observerat en fogel i sydvestra Finland, har härom efter- lemnat följande anteckning: „En gång om sommaren har jag sett denna fogel å Pyhäjärvi insjö vid Kauttua bruk i Eura socken i sällskap med Sterna hirundo, som derstädes alla år kläcker, och ehuru jag icke fick skjuta fogeln var jag densamme likväl flere gånger så nära, att intet tvifvel kunde uppstå om dess art". *) Anm. Eedan på grund af artens utbredning i allmänhet måste man i hög grad betvifla riktigheten af Arth. v. Nordmanns uppgift (Mosc. bull. 1860), att han år 1856 såg denna art allmänt vid Kem invid Hvita hafvet; hvarken hemfördes något exemplar eller har någon annan observerat arten någonstädes vid hela Ishafvet eller dess vikar ; san- nolikt voro de ungar af St. arctica. (Uppgiften reproduceras af Sa- hanejew uti Mosc. bull. 1871 sid. 272 noten). Underslägtet Hydrochelidon Boie (se sid. 564). Sterna nigra Linn. Svart tärna. Artm. Nähhen., hufvudet^ halsen och underlifvet sva7'ta, krop- pen och vingarna svartgråa, undergumpen hvit; sim- hinnorna djupt urringade, stjerten måttligt klufven, vin- garne mycket långa, sahelformigt höjda. Längd: 97-2 tum. — Sterna nigra L. et Jlssipes L. Finskt namn: musta tiira (W. Nyl., Mhg). Beskrifning. Näbben svart, vid munvinkeln svagt gul- aktig; från pannan 1 Vs tum; benen bruna, tarsen 5 72 lin. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet, halsen, brö- stet och magen samt kroppssidorna skiffersvarta ; ryggen, skuldrorna och vingtäckarne svartgråa; bakryggen, öfvergum- pen och stjerten ljusare gråa. Vingens framkant hvit, hand- pennorna gråsvarta, inåt ljusare, med stark grå anstrykning *) Den enda art, som på grund af storleken kunde föranleda för- vexling vore St. nigra i ungdrägt. 580 på de inre pennorna. Ving- och stjertpennornas spolar hvita, undergumpen och undre stjerttäckarne hvita. F. och Z. M. Vinterdrägt. Pannan, kinderna, strupen och under- gumpen hvita; en fläck öfver näbbroten samt hjessan och nacken svarta; de öfriga, såväl undre som öfre kroppsdelarne dunkelt askblåa. Ungfogel. Pannan ut till näbbroten gråhvit; hufvudet ofvan och nedåt örontrakten samt midt nedåt nacken svart, stundom med gråaktiga fjäderkanter. Kinderna, strupen, huf- vudets sidor samt halsen och alla nedre kroppsdelar hvita; framryggen och de minsta vingtäckarne svartgråa; öfriga ryggen och skuldrorna mörkgråa med rostbruna fjäderkanter; vingar och stjert askgråa med rostbruna kanter på vingtäc- kare och stjertpennor; öfvergump ljust askblå. Sk. fn. Dundrägt. Ofvan orent rostgul med svarta fläckar och streck, af hvilka sistnämnda ett i nacken och två på bak- ryggen tydligast; fläckarne på hjessan, öfvergumpens och ryggens midt otydliga. Undre kroppsdelarne gråhvita med sotsvart haka. Under ögonen och vid näbbroten en hvit fläck. Näbben och fötterna brunaktiga. Meves. Svarta tärnan., den enda af detta underslägte, hvilken går ända till våra breddgrader, förekommer uti mellersta och södra Europa samt östra Asien; nordligast går den till södra Norge, Mälaren och Gotland samt Östersjöprovinserna*). Vintern tillbringar den i Afrika och södra Asien. För vår fauna är den nära på lika fremmande som fö- regående art. Ehuru den hittills blott högst få gånger blif- vit observerad här, är det likväl möjligt, att den oftare fö- rekommer, kanske t. o. m. häckande, i sydvestra delen af landet. — Sadelin upptager den **) utan angifven fyndort *) I Estland vid Matzalviken i mängd (Russow). **) Ehuru oriktigt med den finska benämningen räiskä, (St. caspia). 581 och Bergstrand uppräknar den bland Ålands foglar. Uti sällskapets pro fauna et flora fennica, numera i finska fo- gelsamlingen har sedan år 1837 förvarats ett exemplar skju- tet i Åbotrakten, föräradt af hr v. Haartman. Uppå Py- häjärvi sjö i Yläne observerade J. Sahlherg i juli år 1864 ett exemplar, som var föga skyggt och endast småningom förflyttade sig undan den annalkande båten. Slutligen med- delar mag. GrönfekU, att kommissionslandtmätaren A. Wahl- roos åtskilliga gånger under sommartid sett en svart tärna i de vidsträckta, vassbevuxna vikar, som Kumo elf bildar nedanom Björneborgs stad. Arterna af detta underslägte vistas blott vid sött vat- ten och i n:iotsats till de öfriga arterna af slägtet, vid dam- mar, stillastående, ofta mindre rent och klart vatten; de föda sig af insekter och larver. En närstående art, Stema leucoptera, med vingen mot framkanten ljusare, nästan hvit, är en gång skjuten i sydligaste Sverige, och före- kommer eljest sydligare, men har aldrig anträffats i vårt land. Mås-slägtet (Larus lim). Näbben medelmåttig^ hoptryckt, merendels stark^ rät^ med krokig, nedåt höjd spets; underkäken nedtill 7ned en i vinkel framstående knölj käkkanterna skarpa '^ munvi- ken gående nästan ända under framsidan af ögat. Näsborrarne, aflånga, jemnhreda eller baktill spetsiga^ ge- nomsigtiga^ belägna nära midten af näbben. Benen temligen starka, undantagsvis utan baktå. Vingarne långa (icke så sabelformiga som hos tärnorna)^ temligen smala med första och andra pennan af nästan lika längd^ eller den första längst. Stjerten af medellängd, bred., i ändan tvär^ kortare än vin- garne., bestående af 12 pennor. 582 Från föregående slägte skiljes detta genom näbbspetsens och stjertens form. Måsarne *) vistas merendels vid hafskusterna, några ar- ter äfven vid större vattendrag och ännu några hålla sig en- dast till sött vatten; de förekomma i alla länder, men äro företrädesvis karakteristiska för norden, der de vid kusterna uppträda i massor af individer. Deras vidsträckta utbredning uti länder med olika naturförhållanden torde förorsaka den mängd af närstående former och lokala raser, som man med större eller mindre skäl åtskiljt. Många af dem afvika dock från hvarandra endast genom olika storlek, hvilket också kan hafva sin grund deri, att i fråga varande foglar icke alltid få i fred kläcka ut sina första kullar ägg, utan måste lägga nya, hvaraf ungarne blifva svagare; i denna händelse är afvikelsen således af mer tillfällig natur. — Öfver hufvud taget äro de fullvuxna foglarne tecknade med samma enkla färger, som tärnorna, nemligen rent hvitt, ljust askblått (mås- blått) och skifFersvart; den först nämnda färgen är vanligen den öfvervägande. De rugga tvenae gånger om året, men blott hufvudet och halsen äro olika tecknade uti sommar- och vmterdrägt. Några arter få sin utbildade drägt först i andra, de större först i tredje eller fjerde året samt bibe- hålla så länge partier tecknade med imgdrägtens afvikande färger. Dundrägten är tät och mjuk, vanligen gråaktig, små- fläckig. Båda könen äro lika tecknade och skiljas knappt genom annat än storleken. De flesta arter äro rika på individer och lefva tillsam- mans i större eller mindre kolonier, ofta i tusendetal. Till vintern flytta flere alldeles från våra vatten, andra arter, som hafva sitt hemland uppe uti den högre norden, komma *) På Åland (Klåfskär) kallas måsar och tärnor gemensamt „livit- fogel", enligt Sievers. 583 hit på senhösten och stanna ibland öfver vintern vid våra kuster, men försvinna åter om våren. I likhet med tärnorna hvila äfven måsarne ofta stående på ett ben, med kroppen i horisontel ställning och näbben stucken under skulderfjä- drarne, icke såsom man vanligen uttrycker sig, under vingen. De gå ofta och med lätthet samt kunna simma, men för- flytta sig hellre framåt med vingarnes tillhjelp. Flygten är långsam och sväfvande, samt uthållande och vacker; de sätta sig och uppflyga utan buller samt äro i allmänhet skygga och försigtiga, men bli lätt folktama der de icke oroas. Deras födoämnen utgöras förnämligast af fiskar, såväl lef- vande som döda foglar, fogelungar och ägg samt större, döda däggdjur, som flyta upp vid stränder; dessutom förtära de kräftdjur, blötdjur, maskar och insekter samt larver. De stora arterna äro af rofgirig natur, de små i mindre grad; alla äro de likväl storätare, men kunna äfven hungra en längre tid. Medan de söka sin föda flyga de lägre ned ut- med stränderna, och fånga liksom andra störtdykare lefvande fisk; på detta sätt åtfölja de strömmingstimmen under stort larm och skrik. Äfven ut på hafvet följa de efter fartyg och kunna hålla ut sålunda i timtal. De hos oss anträffade måsarne torde lämpligen kunna indelas på följande sätt i underslägten och grupper: A. Larus s. str. Stora och medelstora arter med samman- tryckt och stark nähh, som i spetsen är krökt. I. (^Leucus Bp.). Manteln hos gamla askhlå; hand- pennorna i alla åldrar askblåa eller hvita. a) Till alla delar gröfre: L. glaucus. h) „ „ „ klenare: L. leucopterus. II. (^Laroides Brehm). Manteln hos gamla askhlå; hand- pennorna hos yngre svarta^ vid basen ljusare, hos äldre i spetsen och vid basen hvita eller askblåa: 584 a) L. argentatus fmed var. cachinnans). h) L, canus. III. (^Dominicanus Bruch). Manteln hos gamla svart- grå; handp, hos yngre svarta, hos äldre med hvita spetsar: a) L. marinus. b) L. fuscus. B. Hissa. Medelstor. Näbben kortare^ stark och mindre sammantryckt; baktån rudimentär (hos alla andra tyd- ligt utvecklad); stjerten tvär., hos yngre svagt urringad (hos de andra alltid tvär). L. tridactylus. C. Pagophila. Medelstor. Näbben kort^ stark., icke samman- tryckt; tarseima särdeles korta., simhuden mellan tårna urringad (ej hos de andra). L. eburneus» D. Chroicocephalus. Medelstora eller små arter. Näb- ben spenslig och tunn, föga krökt i spetsen; baktån liten; hufvudet om sommaren med en svartaktig hufva (hos alla andra hvitt). L. ridibundus och L. minutus. Holmgren (Skand. foglar, s. 968) föreslår att indela den afdelning, som omfattar de tre förstnämnda underslägtena uti tvenne grupper: må- sar, hos hvilka näbben är mindre grof (dess största höjd framom näs- borrarne är mindre än afståndet från näsborrarnes frambrädd till under- käkens spets), och trutar, med grof och stark näbb (samma afstånd äro lika stora). ~ Utg. har ej kunnat antaga denna uppställning, eme- dan den angifna karakteren endast utgör en värdemätare på grofheten hos de resp. foglarnes kroppsbyggnad och sålunda tagen som hufvud- grund för indelningen, icke komme att åtskilja naturliga grupper utan endast arter, som i fullvuxet tillstånd äro inbördes nära beslägtade. Ofvan meddelade uppställning låter grupperna följa i samma ordnings- följd (Dom., Lar., Leucus), som individernas ålders drägter med afseende å den svarta färgens utbredning på handpennorna. Inom de två först- nämnda är den mer utbredd hos unga än hos gamla, Leucus har deraf qvar ej annat än ett spår i ungdrägten. Af de båda underslägtena Rissa och Pag. ansluter sig i samma hänseende det förra närmast till Lar. det senare till Dom. bland våra arter. Underslägtet Chroic. är mest afskildt för sig. 585 A) Under slag tet Larus Linn. Baird. 28. Larus glaucus Linn. HviUrut, skälgumse. Artm. Gammal fog el hvit med askhlå mantel och vingpen- nor^ de sistnämnda i spetsen hvita. Nähhen (2^^. tum) samt tarserna (nära 3 tum) starka och grofva; ung- foglarne fläckiga. Längd: 2 f. 4 — 6 t, vingbr. 5 f. — 5 f. 7 t. Leucus Bon. Benämningar. Svenska: arten kallas af skärfolket vid sydkusten skälgumse, gråskälstrut och kutljusa; gråtrut (Sa- delin). De finska namnen iso valkealokki (Nyl.), valkea- siipinen lokki (Mbg) äro öfversättningar från svenska litera- turnamn. Beskrifning. Näbben stor och stark med mycket krökt hake; från spetsen till midten af pannan 23--% tum lång, till fårgen gul med ljusare, gråaktig spets och cinnoberrÖd fläck på sidorna af underkäksvinkeln; huden i mungiporna köttfärgad. Iris klart ljus ockragul, ögonlocken pomerans- gula, fötterna hvitaktigt köttfärgade med bruna klor, tarsen 2^-% ^^^^^5 mellantån med klo 2^-78 tum. Vingarne om- kring Va tum längre än stjertspetsen. Gammal fogel om sommaren. Hufvudet, ända till ryg- gen, kroppssidorna, underlifvet, gumpen samt stjertpennorna och täckarne rent hvita. Hela manteln jemte vingarnes alla täckare askblåa; vingkanten längs öfre randen af underar- men hvit. Handpennorna ljust askfärgade, deras öfver inre vingpennorna nående delar, samt spetsarne af de kortare handpennorna och af samtliga armpennorna hvita, likasom äfven de inre vingpennorna och bakre skulderfjädrarne. F. M. Vinterdrägten har hufvudet ofvan samt halsen bakom och nedåt på sidorna tecknade med mer eller mindre tyd- 586 liga, ljusare brungråa fläckar; eljest lik föregående drägt. F. M. TJngdrägt. Näbben benhvit med ljus köttfärgad anstryk- ning, i spetsen hornsvart, benen och fötterna af näbbens färg med hornfärgade klor, iris nötbrun. Hufvudet, halsen, bröstet, vingskylarne och främre delen af underlifvet tätt fläckade med nästan sammanflytande brunaktigt askgråa fläc- kar, mörkast på den nästan enfärgadt gråa hjessan samt på bröstet; hakan hvit, ofläckad. Hela ryggens fjädrar, ving- täckarne, inre vingpennorna och öfre stjerttäckarne inåt ro- ten jemnt gråhvita, mot kanterna finare fläckade med grått, i spetsen tecknade med ojemna tvärband omvexlande med rostgulaktigt hvitt och rostgrått, tydligast på de bakre stora pennorna. Vingpennorna jemnt och ljust rostgråa i utfanet (första pennans utfan likväl hvitt) ; i infanet hvitgråa, innan- för spetskanten tecknade med en otydlig och smal, mörkare rostgrå tvärfläck. Inre handpennorna småningom fint vatt- rade och armpennorna snart nog af de öfre kroppsdelarnes färg. Stjertpennorna ljust rostgråa, i spetsen och på kan- terna af fånen med hvitaktiga, oregelbundna fläckar, som på de yttre pennorna tilltaga isynnerhet mot basen, hvarigenom stjerten mot spetsen blir temligen grå. Undre stjerttäckarne tvärbandade med rostgrått, vid roten hvita. F. M. Denna drägt blir med hvarje fjäderömsning ljusare isynnerhet på halsen framtill samt hufvudet, tills i fjerde året askgråa fjädrar börja framskjuta på manteln bland de fläckiga. Vingpennorna samt deras spolar blifva allt ljusare, och fläckarne försvinna från stjerten. F, M. Uti finska fogelsamhngen förvaras en yngre hane (skjuten vid Hel- singfors den 18 maj 1842), hvilken afviker från de andra genom anmärk- ningsvärdt robust kroppsbyggnad samt nästan helt hvit färgdrägt. Näb- bens längd till pannan goda 2^8 tum, dess höjd vid underkäksvinkeln Vs t., tarsen dryga 3 tura och mellantån med klo S'/» tura långa. Fär- 587 gen helt och hållet hvit, med antydning af ungdrägtens rostgråa fläckar på några af skulderfjädrarna, vid vingkanten samt på vingens af andra Qädrar betäckta ställen; tydligare spår af dylika fläckar finnas på bak- ryggen och öfre stjerttäckarne, äfvensom på infanet af de yttre stjert- pennorna och de längre undre stjerttäckarne. Äfven handpennorna äro helt hvita med hvita spolar. Uti zool. museum finnes en yngre, också nästan alldeles hvit fogel, men af normal storlek, äfvensom en märkbart robust (nästan som den ofvan beskrifna), men normalt tecknad fogel i tredje eller fjerde året. — Utg. vågar för närvarande icke uttala annat än en misstanke derom, att dessa exemplar icke vore endast urblekta *). utan i sjelfva verket kunde höra till någon af de ännu icke utredda former, som man velat särskilja under namn af L. gigantens och gla- cialis Benicken [arcticus Macg., Bp.), hvilka skola utmärkas genom lju- sare färg, särskildt i ungdrägten, hvita handpennor och en afvikande storlek, samt skola häcka ännu högre upp i norden än hufvudarten. (Jfr Bruch J. f. O. 1853 s. 101, Blasius J. f. O. 1865 s. 381). Stadda på vinterfljttning hafva sådana anträff'ats på flere ställen i Europa. Denna art är den största bland våra måsfoglar. Såsom häckfogel tillhör den öarne och de yttre kusterna omkring norra ishafvet såväl i gamla som nya verlden, den finnes nemligen vid Taimyrlandet, Novaja Semlja, norra Ryssland och Skandinavien, Spetsbergen, Island och Grönland; sydli- gast går den i Norge. — Arten flyttar utmed samma hafskuster, öfvervintrar redan vid Finmarken, samt kommer också från Hvita hafvet till finska viken och norra Östersjön; någon- gång besöker den ännu England och tyska samt franska ku- sterna, ytterst sällan går den här inåt landet. I Amerika flyttar den också utmed de atlantiska kusterna. Hos oss kläcker den endast vid öppna ishafvet; om vintern förekommer den såväl derstädes som någongång uti sydligare delar af landet och regelbundet vid finska viken. Enligt Schrader och Malm kläcker den talrikt vid kusten närmast norska gränsen; österut förekommer den också, men aftager småningom till antal vid mynningen af Hvita hafvet, der den icke mer finnes talrikt (LiUJeh.J, utan enligt 3Iid- *) M. v. Wright (Helsingforstraktens fogelfauna sid. 60) antager dem vara sådana och förbiser alldeles kroppsstorleken. 588 dendorff upphör redan vid Triostrow (67*^). Troligen kläc- ker arten således ej omkring Hvita hafvets inre kuster; men på Solovetski öarne uti sa.mma haf finnes den i stor ymnig- het enligt mag. Brenner och häckar der, fredade af kloster- menigheten, ända i närmaste granskapet af boningarne. — Mot vintern flyttar den från norra kusten vesterut till Finmarken och norska kusten, ty den förekommer icke annat än någon- gång*) uti lappmarken, enl. Fellman; ej heller finnes den regelbundet i vårt lands öfriga inre delar eller vid Bottniska viken. Från norra Ryssland måste arten åtminstone till en del draga sig inåt Hvita hafvet och derifrån till finska vi- ken**). Den förekommer iiemligen årligen ingalunda säll- synt, utan ibland talrikt nog i okt. och nov. samt i april och maj månader vid Finlands hela sydkust (Sibbo, H:fors, Helsinge, Esbo, Kyrkslätt, Ingo, Porkkala, Åland). Många år vistas de här i yttre skärgården ännu i januari och fe- bruari, uppsökande skälarne på drifisen; ibland tränga de längre inåt vikarne, såsom till Thölö viken vid Helsingfors, Uskela (J. v. W.). Arten nästan öfvervintrar således redan här och på Åland är den en bekant vintergäst. Enligt upp- gift af skärfolk (fr. Porkkala) sträcker den också sina flytt- ningar i ost-vestlig riktning utefter kusten. — Ehuru egent- ligen en hafskustens innevånare har arten likväl ibland (mest om våren) under flyttningen öfver den angifna landsträckan kommit på villospår till andra delar af området. Löjtnant Bosin (klim. iaktt.) iakttog arten d. 24 apr. 1849 i Hauho; *) Äfven i svenska lappmarken funnen i Lycksele (Riksm,). **) Denna förraodan uttalades redan af V. Falck: Notices sur le L. gl. rencontré dans le golfe de Finlande (F. Vet. Soc. Acta, 1844) sid. 659. Enligt af dr Nyländer honom meddelad uppgift skulle arten verkeligen förekomma ^ganska allmänt ej allenast på Hvita hafvet utan äfven vid alla floder och insjöar vester om sagde hafsvik, ända till 15 mil inåt land". 589 J. v. Wright likaså i Rautalampi om vårarne 1845 och 1846 samt i maj 1847, hvarjemte ett ungt exemplar den 22 no- vember 1870 sköts vid Kuopio (Kuopionlaks, Savander). Li- kaså sköts en fogel samma år den 3 dec. vid Tiittala tors i närheten af Nyslott (Lindforss). Br. Nyländer anför, att arten om hösten år 1853 skall hafva blifvit skjuten ända vid Uleåborg. Exemplar äro tillvaratagna eller antecknade nedanstående dagar, enligt V. Falck, M. v. W:s dagbok och våra samlingar: om hösten: om våren: 1837 okt. 30 Sibbo. 1850 febr. 10 Kyrksl. 1842 apr. Ésbo. 1838 febr. H:fors. 1852 nov. 9 H:fors. 1842 maj 8 — 10 Esbo. 1843 febr. Sibbo. 1853 „ 24 „ „ „ 18 H:fors. 1846 nov. 26 H:fors. „ dec. 9 Kyrksl. 1845 „ 2—24 H:fors.^ 1847 jan. 26 „ 1859 febr. 15 Porkk. 1848 mrs 19-23Sibbo,Ål. „ fbr. 1-5-27 H:fors. 1863 nov. 2 H:fors. 1849 maj 17 Esbo. „ nov. 7 H:fors. 1863 dec. 20 „ 1851 mars 6 Porkk. 1848 hela febr. „ 1864 nov. 15 „ 1853 apr. 24 Åland. „ nov. 29 „ 1866 jan. 23 „ 1854 „ 26 Uskela. 1849 febr. 15 Esbo. 1871 nov. 23 „ Vid sina häckningsställen är denna glupska mås en ganska farlig fiende för de mindre sjöfoglarne och deras ungar; om vintrarne deremot håller den till godo med döda djur, särskildt skadskjutna och ur vattnet uppflutne skalar, äfvensom tarmar och annat afskräde, hvarföre dess mage äfven ofta innehåller skälhår och dylika rester; om våren anfaller den skälarnes nyfödda ungar, de s. k. kutarne (jfr de svenska allmogenamnen hos oss). Den lägger sina 3 gulgråa, brunfläckiga ägg uppå höga klippafsatser och häckar ofta i stora kolonier tillsammans vid ishafskusten. Larus leucopterus Faber. Artm. Till färgteckningen lik L. glaucuSj men betydligt mindre (nästan af gråtrutens storlek); näbben (2 t.) och tarsen (2y^ t.) klenare. Handpennorna blekt ask- 590 hlåa med hvita spolar och långa kvita spetsar, öfver- skjutande stjerten med 2 tum. Längd 20 — 22 t. — Leucus Bonap. — Hvitvingad trut (Nilsson). BeskrifniJig. Näbben och fötterna af samma färger som hos föregående art; näbben från pannan kring 2 t., fr. munviken 3 t; tarsen och mellantån 2 t 3 1. Vingspetsarne 2 tum utöfver stjertspetsen. Gammal fogel om sommaren. Lik föregående art i samma drägt, utom deri att handpennorna äro bredt hvita i spets arne och äfven de innersta hvita i ändan. Sk. fn. Gammal fogel om vintern. Alla undre kroppsdelar, stjerten och handpennornas spetsar till två turas bredd, rent hvita ; öfriga vingpennorna äfven i spetsen samt pennskaften helt och hållet hvita. Ryggen, manteln och vingarne i öf- rigt klart askblåa; spetsarne af de stora skulderfjädrarna och innersta vingpennorna rent hvita, bildande tvenne hvita fläckar på vingen emot bakryggen. Hufvudet, nacken och halsen lätt tecknade med brunaktiga fläckar, försvinnande emot pannan och näbben; en fläck framför ögat gråaktig. Iris klart gul, ögonlockens kant röd; näbben vackert gul, vid underkäkens vinkel klart röd; fötterna blekt lifiargade. Tarsens längd 2 t. 6 lin., mellantån med klo, af lika längd, stjerten två tum kortare än vingspetsen. Kroppsstorleken ungefär som hos L. fuscus. — V. Falck *). Ung fogel. Hufvud, hals och alla nedre kroppsdelar brungråaktiga, mycket bleka, otydligt fläckiga; rygg, vingar och stjert af samma färg, med tydligare gråbruna tvärfläckar, spräckliga. Vingpennorna med hvita spolar; de yttersta hvita *) V. Falck, Descript. d'un ex. de L. leuc. Fab., tué prés de ville d^Helsingfors en hiver 1836. (F. Vet. Soc. Act. 1844, sid. 529 med planch). 591 eller gråaktigt hvita, ofläckade, de följande af samma färg med en liten gråbrun fläck bakom den hvita spetsen; de in- nersta af ryggens färg. Sk. fn. Förutom på Island och Grönland torde denna arktiska fogel högst sannolikt häcka vid Sibiriens oundersökta norra kuster, ehuru man derom vet intet med visshet. Den besö- ker nemligen regelbundet om vintern nordligaste kusterna, fåtaligt äfven vestkusten af Skandinavien, samt ertappas då och då i Europa på ställen, der högarktiska kustfoglar pläga flytta fram (Östersjön, Danmark, Nordsjöns kuster). Då arten temligen regelbundet besöker Finmarkens ku- ster, tyckes intet skäl finnas att betvifla Schraders uppgift, att den förekommer enstaka vid vår norra kust, särdeles som den måste flytta fram här för att komma vesterut. (Dere- mot är det föga troligt att, såsom Sommerfelt påstår, arten skulle kläcka här på Renö, nära Wardö vid Warangerfjord). Från hela öfriga Finland känna vi om arten intet annat, än att ett exemplar i februari 1836 blef skjutet af mag. Hei- kell i närheten af Helsingfors, samt afbildadt af If. v. Wright och beskrifvet af V. Falck; hvart sjelfva fogeln hamnat är oss icke bekant, ty arten saknas ännu i finska samlingen. M. v. W. har d. 21 febr. 1864 antecknat en gammal och en ung L. glaucus fr. H:forstrakten, tilläggande: „den gamla är betydligt mindre än de pläga vara och kimde passera för att vara en L. leucopterus ;'' ex. lärer ej hafva blifvit tillvarataget, åtminstone har utg. ej sett detsamma. 29. Lams argentatus Brunn. Gråtrut. Artm. Till färgteckningen är o g amla foglarne lika föl- jande artj men betydligt större; Näbben (2^/^^ tum) och tarsen (2^2 tum) starkare^ den senare af samma längd som mellantån jemte klon. Längd omkr. 24 tum. — Laroides Brehm. 592 Benämnes ofta endast trut. Finska: harmaa lokki (Nyl.j Mbg)^ kaija, kajava, louve. Beskrifning. Näbben från spetsen till midten af pan- nan 2'-*% tum, till näsborrarnes bakkant Vl^ tum till mun- vinkeln 3% tum; dess färg vaxgul med hvit spets och en röd fläck på hvardera sidan af underkäken; hos yngre är den mörkt hornfärgad; ögonlockens kanter pomeransgula; iris hvitgul. Benen hvita, stötande i perlgrått; fötterna i gult; klorna bruna (färgen eft. Sk. fn.)\ tarsen samt mellan- tån med klo 2^-% tum långa. Vingspetsen 1^/2 k 2 tum längre än stjerten. Gamla fogeln i sommardrägt är till sin färgteckning i allo lik samma drägt af Larus canus, till hvilken således hänvisas; endast handpennornas teckning är något olika. Dessa äro svarta, samtliga tecknade med en hvit spetsfläck, de två första derjemte med ett hvitt tvärband mot spetsen; vid roten af pennorna är den gråa färgen mer utbredd, nem- ligen redan på första pennan till hälften af infanet, och yt- terst vid basen äfven på utfanet, hvilket sistnämnda på de två följande till midten är askgrått; på sjette pennan åter- står blott obetydligt svart. Z. M. I vinterdrägt har den gamla fogeln hjessan, nacken och bakhalsen tecknade med små gråbruna längdfläckar, men liknar i öfrigt sommardrägten. Ungdrägt. Näbben i spetsen mörkt hornfärgad, fötterna ljust gråaktigt rödbruna. Hufvudet på hvitaktig bottenfärg tecknadt med små gråa, sammanflytande längdfläckar, tätast på hjessan, nacken och bakhalsen samt örontrakten, glesare omkring näbben, på kinderna och halssidorna; hakan och strupen mycket ljust och otydligt fläckade; på frambröstet stå de gråa fläckarne åter tätare, men glesna mot det hvita underlifvet. Alla öfre partier, ryggen, skuldroi-na, vingtäc- 593 karne samt vingskjlarne gråbruna med hvitaktiga i rostgult stötande fjäderkanter i spetsen, samt på de större pennorna längs fanets sidor bildande tvärfläckar, alla baktill ljusare än på de främre kroppsdelarne. Vingarnes undre täckare och armhålans långa fjädrar gråbruna, de förra med hvit- aktiga fläckar, de senare med talrika dylika tvärband. Hand- pennorna svartbruna, redan de första på infanet vid roten ljusare gråbruna och inåt allt mer hvitgråa; alla hafva i spetsarne en smal, hvitaktig kant, knappt märkbar likväl på de första, bredare på de följande; armpennorna gråbruna med dylik spetskantning, inåt äfven med kantfläckar på fa- net, Öfvergående på de innersta till skulderfjädrarnes färg- teckcing. Stjertpennorna vid roten hvita med oregelbundna teckningar af svartbrunt, tilltagande inåt på de mellersta pennorna, mot roten ljusare, gråaktiga, innanför den smala hvita spetskanten sammanflytande till ett bredt, svartbrunt tvärband, mindre utbredt på de yttre pennorna. F. M. *) Den första vintern och följande sommar bibehåller ungfogeln en fläckig drägt, hvilken vid derpå följande höst- ruggning uppå ryggen och skuldrorna delvis utbytes emot en askfärgad. Ungdrägtens svarta vingpennor utbytas sam- tidigt emot nya, af hvilka den första har en gråhvit fläck så- som antydning till det blifvande hvita tvärbandet, hvilket uppträder först vid nästa ombyte den derpå följande tredje hösten^ då fogeln äfven i öfrigt erhåller sin utbildade drägt; den är således vid denna tid i sitt fjerde år. Efter Nau- mann. Dundrägt. Näbben svart med ljust liö^ärgad spets; föt- terna blågråa med ljusare simhud (Sievers). Hufvudet grå- hvitt med skarpa, svarta fläckar på hjessan och nacken samt *) Denna drägt liknar ofantligt motsvarande af Z. morinus (se denna). 38 594 punkter på ansigtet; halsen och kroppens Öfre delar gråa med temligen tydliga svartgråa. oregelbundna små fläckar; underlifvet nästan hvitt. (Näbben till pannan % tum; d. 17 juni 1872, Klåfskär Sievers). F. M. I Europa förekommer gråtruten vid alla hafskuster, li- kaså vid Asiens norra och Amerikas Östra delar, hvarjemte den finnes också vid flere större vattendrag uti kontinentens inre. Flyttningstiderna drager den sig mest utefter kusterna, men kommer också inåt landet. — Uti olika delar af nämnda område, likasom äfven annorstädes, representeras den af olika, men närstående former, som ibland öfvergå i hvar- andra. Uti våra södra och vestra skärgårdar samt vid nord- kusten finnes den mer eller mindre talrikt, uti det inre af landet förekommer den vid de större vattendragen såväl uti de sydligaste som nordligaste, men såvidt härtills är utredt icke uti de mellersta delarne. — I sydvestra skärgården och på Åland finnes den, men ej så allmänt som hafstruten; åt- minstone häckade på Klåfskärs klippor år 1872 endast ett par (Sievers). Vid nyländska kusten häckar den talrikt i den yttre (M. v. W.)^ men sparsammare uti den inre skär- gården (Aschan). Några gånger ar den sedd på Pyhäjärvi sjö i Yläne (J. Shg); likaså går den upp längs Kumo elf, der den träffats flerstädes (Lydén); äfven i Kankaanpää har hr Sandberg observerat den. I södra Savolaks anträftas den i Nyslottstrakten, der den skall vara nästan lika allmän som fiskmåsen (Lindforss). Enligt Tengström är den all- män vid Kexholm samt häckar uppå holmarne i Ladoga och Gilnther har haft ex, från Petrosavodsk. Den kläcker längs vestkusten i Österbotten, ganska allmänt vid några träsk i Wasatrakten fAlcenius^ Boden) och allmänt ännu i Uleå- 595 borg *) (Br. Nyl.J. — Deremot ega vi för öfrigt icke en enda uppgift, att arten skulle förekommit i andra inre delar af mellersta och norra Finland, förr än i nordligaste de- larne. Enligt Schrader skjutes den vid yttre ishafskusten och fjordarne, men torde knappast mer fortplanta sig här**); ännu ostligare lyckades Lilljehorg iakttaga den vid Schurets- kaja, men Middendorff fann den ingenstädes vid lappska halföns norra och östra kuster. Också från norra kusten torde den ibland förvilla sig inåt land, ty Malm uppger att den stundom visar sig der såsom sträckfogel och enligt hr Knohlock sköts ett ex. i febr. 1872 uti Karesuanto. Ehuru arten sålunda ej egentligen är hemmastadd vid vår norra kust finnes den enl. SaMherg anmärkningsvärdt nog allmänt vid Hvita hafvets kuster. Då exemplar likväl icke blefvo skjutna eller närmare undersökta, måste det fortfarande lemnas oafgjordt till hvilken form de här förekommande in- dividerna höra (jfr nedan). Larus argentatus var. cachinnans Pall. Rådde. Till storleken lik hufvudarten; manteln af en hlågrå skifferfärg och fötterna citrongula. — (L. leucophaeus Licht. Bias.). Ett exemplar från Cholmogori vid Dvinas nedersta lopp hade en- ligt Meves följande utseende: fogelns längd var 25 '/g t., vingbredd 2 aln 10 t, näbben från pannan 2^ g t., från munvinkeln o^/^ t.; tarsen 2'Vio t., mellantån med klo nära 2'/2 t., vingen 36 t., stjerten T'/^ t. För öf- rigt liknade färgen mycket den hos L. argentatus, men med undantag af manteln, som hade en blågrå skifferfärg, midt emellan Larus fuscus och argentatus. Näbben citrongul, vid nageln likasom mungiporna och ögon- locken pomeransröd. Iris gulaktigt hvit; benen hade en vacker citron- gul färg, såsom hos L. fuscus. Genom denna mörkare form företrädes gråtruten (enligt Rådde) uti ett bälte tvärs genom gamla verlden, vid Medel-, Eöda och Kaspiska *) Antagligen har den ibland förirrat sig inåt land ända till Pu- dasjärvi; Bränder har nemligen derifrån insändi hufvud och fötter af ett ungt ex., sannolikt utaf denna art. **J I norska finmarken finnes arten ymnigare. 596 hafven, i södra Sibirien, Baikaltrakten och Amurlaudet samt vid Ochotska hafvet ocli i Kamtscliatka, Den visar sig ännu längs Wolga (Meves) ooh år 1S69 anträffade Meves nyssbeskrifna fogel den 7 ang. vid Dwina samt såg ännu andra från Archangelska viken. „Det är ej osannolikt, att denna mås förekommer allmännare vid Archangelska viken, eller sär- skildt vid klostret Solovetskj-, der många större måsar skola häcka; ti- den tillät ej att besöka dessa trakter" (Meves). — Skulle fogeln verke- ligen häcka i dessa nejder så vore det ingalunda omöjligt, att den kunde ertappas någongåug också hos oss. Då det således ännu icke är utredt hvilken form af gråtruten, som häckar vid Hvita hafvet, torde det tillåtas utg. att framkasta ytter- ligare en förraodan, som likvisst är grundad endast på en sammanställ- ning af tvenne uppgifter, icke på något exemplar. — I norra Asien skall förekomma *) en gråtrut, betecknad med namnet L. borealis Brandt, som liknar, men är betydligt större än den vanliga. Skulle denna (i lik- het med L. glaucus) sträcka sig längre vesterut eller helst flytta längs hafskusterua, liksom så många arktiska sjöfoglar, så skulle den sanno- likt komma till Hvita hafvet och finska viken. Ett skäl för denna för- modan har man uti en uppgift ?d Benlcken **), att de gråtrutar, som till- hringa vintern i Östersjön, hafva omkr. tre tum större kroppslängd än de, som öfvervintra vid Nordsjön. Åtminstone kunde detta gifva anled- ning att närmare uppmärksamma arten vid Hvita hafvet samt under våren och hösten vid finska viken. 30. Larus canus Linn. Fiskmås. Kalalokki, kalakaja. Artm. Gamla foglarne hvita med askblå mantel; han&pen- norna temligen långa^ svarta med hvita S2?etsjläckar Den finnes derjemte vid Kumo vattendragen (Grönfeldt) uti Birkkala (Knorrmg), vid Roine i Kangasala (Äschan) och en- ligt M. v. VVrights anteckning till stort antal uti Hattula i Tavastland. Vid Wuoksen och Kexholm är den allmän (Tgstr.)^ men finnes till mindre antal i Nyslottstrakten, der den lik- väl torde häcka vid Haukivesi och Haapajärvi sjöar i Sää- minge {Linclforss). Kessler uppgifver den från 01onetz'ska gu- vernementet och Sahlherg från Onega-Karelen, der den kläckte ännu vid Wigsjön. I Savolaks finnes den vid de större fjärdarne af Kallavesi, men likväl ej talrikt {J, v. W.)y exempelvis i närheten af Haminanlaks {M. v. F/.), vid liva- rinsalo m. fl. st. {Asch.). Vid Österbottens södra kuster fö- rekommer den allmänt {Alcenius., Boden) men vid Torneå elfs mynning fann M. v. Wright den mycket fåtaligt. Uti Kajanatrakten är den icke heller talrik, men finnes ännu i Sotkamo {Holhnerus). Att arten icke sällsynt förekommer så nordligt som i lappska halföns sydvestra, skogbeväxta delar {Shg & Mhg) beror väl af dess talrika förekomst om- kring Hvita hafvet, der Sahlherg och Malmberg funno den vid vestra och södra kusterna *). Från den egentliga finska lappmarken är den veterligen aldrig *'•') erhållen och äfven på lappska halfön torde den med ofvannämnda undantag icke finnas, ty hvarken Middendorff eller Lilljehorg funno den derstädes. Måhända finnes den vid vestligaste delen af ku- sten (emot Norge, der den häckar ännu i Finmarken); åt- minstone skall den någongång erhållas der (Schrader, 1. c. sid. 242 „vielleicht"). *) Anträflfa.d äfven vid Archangel (Lilljeh., Meves). **) Fellmans uppgift (Ant. under min vist. i lappin. sid. 90), att arten skulle förekomma här, är troligen förhastad. G03 B) Under slägtet Eissa Leach (se sid. 584). 33. Larus tridactylus Linn. Trctåig nsås. Artm. Baktån rudimentär. Fjäderklädnaden livit^ manteln och vingpennorna askhlåa, handpennorna dock i spet- sen^ den yttersta äfven i iitfanet, svarta. Längd 18 tum. Finskt namn: kolmi varvas lokki (NyL), kolraivarpainen lokki (Mbg) äro öfversättiniigar från svenskan. Beskrifning. Näbben tillspetsad med föga märkbar im- derkäksvinkel, 1^-% tum king till midten af pannan, till fär- gen gröngul, mot spetsen ljusare; iris brun. Ögonlockens kanter (enl. Naum.) hos yngre foglar livita, befjädrade, der- efter nakna, svarta, slutligen gula, men om våren hos de gamla röda. Benen hos yngre gråbruna, hos äldre rödbruna eller svartaktiga; tarsen l^-^s tum, mellantån med klo P/s tum långa. Yingarne 1 72 tum längre än stjerten. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet, halsen, bröstet undre kroppsdelarne och stjerten rent hvita. Manteln ask- blå; på vingpennorna är den askblåa färgen öfvervägande, uppå infanen och mot spetsarne öfvergående i hvitt; af svart färg äro endast utfanet af första pennan och spetsarne af de 5 första handpennorna, inåt aftagande i bredd; de 3— 5 i ordningen hafva en hvit spetskant tilltagande i bredd inåt; de öfriga från och med den 6:te äro askgråa med hvita spet- sar; spolarne äro af samma färg, som motsvarande delar af fanet. Äfven de bakre skulderfjädrarne äro i spetsen hvita. Z. M. I vinterdrägt äro bakre delen af hufvudet och bakhal- sen askblåa, liksom äfven örontrakten bakom; framför ögat en mörk fläck. 609 Uti sista ungdrägten (tredje året), innan fogeln antager den utbildade drägten äro de yttre handpennorna svartbruna med ett hvitt längdband på infanens inre rand, på första pennan upptagande ungefär hälften, men redan på den 4:de hela bredden af fanet; de 5 — 6:te pennorna äro endast i spetsen tecknade med en svart fläck på utfanet; alla pen- norna äro i öfrigt askgråa med en svartbrun fläck på utfa- net. Vingtäckarne gråaktiga; de små längs underarmen svartaktiga, bildande ett svart band längs vingen. I öfrigt är fogeln på hufvudet och halsen af samma teckning som de gamla, men har på den eljest hvita framryggen eller halsroten en askblå gördel. Stjertens pennor äro hvita; det yttersta paret med ett svart tvärband i spetsen. F. M. Uti nästföregående drägt (andra året) är denna gördel, liksom de små vingtäckarne, svartaktig. 1 första året bär ungen ofvan nämnda svarta gördel och har manteln mörkgrå med svartbruna fjäderkanter; vingkanten, ett band längs den hoplagda vingen och ett tvärband vid spetsen af stjerten svarta; stjerten är derjemte svagt urringad. Tretåige måsen är en hafskustfogel, som häckar på fo- gelbergen omkring ishafvet och atlantiska oceanens norra de- lar både af gamla och nya verlden. I Europa finnes den från och med Novaja Semlja längs yttre kusterna af Skan- dinavien och ännu ned vid Skotland; ställvis kläcker den ännu vid södra Norge och i England. — Flyttningarne ske äfvenledes utefter hafskusterna, likväl också utmed vissa flo- der till ringa antal (genom vestra Sibirien till Svarta hafvet och Medelhafvets östra, och längs Rhen till dess vestra de- lar). Deremot besöker den mycket sällan Östersjön, ehuru den passerar ymnigt från Norge till Nordsjön. Endast vid ishafskusten kan den det komma i fråga att denna art skulle häcka inom vårt område. Ytter om 39 610 lappska halfön funno Middendorff samt Sahlherg och Malm- herg den vara talrik, Lilljehorg likaså vid Schuretskaja, samt Malm och Schrader vestligare mot norska gränsen. Öfver- allt finnes den på dessa ställen uppå tvärbranta bergsafsat- ser eller de så kallade fogelbergen. — Uti öfriga Finland har arten ytterst få gånger ertappats. (Fellman har väl an- tecknat, att den högst sällan visar sig i lappmarken och Sa- delin upptager Kemi, Kuusamo (och Kalix) såsom fyndorter, men då dessa orter ligga nog ovanligt för arten, och uppgif- terna icke senare bekräftats, synas de nog tvifvelaktiga). Arthur v. Nordmann sköt en uti sista ungdrägt den 30 maj 1857 på Enskär här invid Helsingfors; detta måste således hafva passerat Östersjön. Uppå fogelbergen skall denna art merendels intaga den brantaste delen och häcka i ofantlig mängd tillsammans på ett ställe; äfven annorstädes än vid kläckningsställena är den mer sällskaplig af sig än dess öfriga samslägtingar. Vid byggandet af sitt bo ådagalägger den mycket mer konst- färdighet än någon annan art af familjen. Uppå en smal, utskjutande klippkant hopmuras boet af mossa och lera i form af en skål, hvars yttre hvälfda sida hänger utanför kanten af fjellet {Malmgren). C) Underslägtet Pagopbila Kaup (se sid. 584). Larus eburneus Phipps, Gm. Hvitmås. Artm. Gamla foglarne helt hvita med svarta fötter ^ yngre med svarta fläckar och pennspetsar; näbben tjock, tar- serna kortare än mellantån med klo; simhuden urringad. Längd kring 20 tum. — Valkea lokki (^^gl.j Mbg). Beskrifning. Näbben stark och temligen tjock, IY2 t. lång, till färgen hos yngre svartaktig, derefter gråblå med 611 gul och slutligen orangeröd spets (Naum.). Iris brun, ögon- lockens kanter hos yngre gulgråa, hos äldre röda. Benen mattsvarta, hos yngre gråaktiga, tarsen l^-Vs tum, mellantån med klo P/g tum långa. Vingspetsarne obetydligt längre än stjertspetsen. De gamla foglarne hafva hela fjäderklädnaden skönt hvit. En yngre fogel är helt hvit med svartgråa småfjädrar vid munvinklarne samt på tyglarne; på vingarne återstå spår af några få svartaktiga fläckar vid handleden och uppå ving- täckarne. Vingpennorna rent hvita; alla handpennorna äf- vensom lillvingens pennor med en svart fläck i spetsen; samt- liga stjertpennorna äfven med ett smalt, svart band innanför den hvita spetskanten. F. M, Denna arktiska mås kläcker i nordligaste Amerika, på Grönland, Spetsbergen och Novaja Semlja. Den flyttar ut- efter hafskusterna och öfvervintrar vid norra Skandinavien; ett fåtal individer kommer ibland längre ned ända till Eng- land, Frankrike och Nordsjön, enstaka exemplar till Öster- sjön, ytterst sällan till mellersta Europas inre delar. För finska faunan är den redan skäligen fremmande, men torde dock årligen komma till vårt område. Enligt Schrader kommer den nemligen hvarje vinter från Spetsber- gen till fasta landets kuster; då den här är funnen närmast vår gräns (Wardö och Nyborg invid Warangerfjord) torde den väl ibland också komma ostligare. Att den någongång härifrån tager kosan inåt land bevisas deraf, att exemplar flere år visat sig på senhösten vid Pallasjärvi sjö i Kittilä s:n, såsom i oktober 1866, då en yngre fogel tillvaratogs {Sig & Pil), och senast enligt hr Knohlock om senhösten 1872. Af hvilken anledning Naumann (Bd X, s. 346) upp- gifver fogeln från Hvita hafvet är oss icke bekant. — Skulle arten, såsom möjligt är, ibland flytta från sistnämnda haf 612 till Östersjön eller tvertom *), så borde den någongång kunna ertappas vid Finlands sydkust; hittills är dock intet sådant fall bekant. D) Undersläytet Chroicocephalus Eyt. (Kärrmåsar). (se sid. 584). 34. Larus ridibundus Linn. Skrallniås. Artm. Hufvudet om sommaren svartbrunt, om vintern hvitt; gamla foglarne hafva manteln askgrå^ halsen och un- derlifvet hvita^ handpennorna vid basen hvita^ i kanten af infanet och de första äfven i utfanet svarta^ med dy- lika spetsar; näbben mörkröd, fötterna ljusare^ tarsen längre än mellantån. Längd omkr. 15 — 16 tum. — Naurulokki (Nyl.^ ^^^g)- Beskrifning, Näbb och ben spensliga, dunkelt röda; den förra från pannan P/^ tum, tarsen 1%, mellantån IY2 tum långa; vingspetsarne räcka 2V2 tum utom stjerten. Iris brun. Gammal fogel om sommaren. Hela hufvudet gråbrunt bakut och nedåt nacken svartaktigt, hvilken färg framtill går något lägre ned än på bakhalsen; halsens hvita färg öfver- går småningom på framryggen i den ljust askblåa manteln. Vingarnes öfre och yttre kant hvit, de främsta handpennorna i utfanet svarta, den första till hela sin längd, den andra merendels i midten, ibland äfven den tredje; pennorna äro för öfrigt hvita med svarta spetsfläckar och en bred gråbrun kant på infanet, redan på den 3—4 askgrå, utbredd nästan på hela fanet och sammanflytande med spetsfläcken, från den 4 — 5 pennan blir äfven utfanet askgrått likasom hela *; Gefle i februari 185i5, Öland d. 2 juni 1867, Gotska sandön i maj 1867. Ö13 inre delen af vingen. Hela öfriga fjäderklädnaden rent hvit med rosenröd anstrykning på bröstet. F. M. Gammal fogel om vintern. Näbben ljusare röd, hufvu- det och strupen rent hvita, framför ögat och på örontrakten en mörk fläck; i öfrigt som föregående. Sk. fn, TJngdrägt. Pannan, kinderna, hakan och halsen rundt- omkring, bröstet och undre kroppsdelarne hvita; hjessan, nacken och en fläck framom ögat, bakut fortsatt på öron- trakten, gråbruna; framryggen brun med smala rostgråa fjä- derkanter; samma färg fortsattes framåt på sidorna af hals- roten. Skulderfjädrarne, de mellersta vingtäckarne samt in- nersta vingpennorna ljusare bruna, med ännu ljusare, hvit- aktiga spetsar; de öfriga små vingtäckarne hvita, de stora askfärgade, utåt hvita. Vingpennorna svartbruna med hvita spolar och smala hvita spetsfläckar; ett hvitt längdband sträcker sig ända fram mot spetsen, på första pennan längs midten af infanet, på andra (ibland redan på första) ända till spolen på de följande i allt större utsträckning också på utfanet från dess rot; det hvita tilltager på armpennorna så, att de slutligen äro helt hvita med en obestämd mörk fläck mot spetsen; de innersta hafva åter ryggens färg. Bakryg- gen ljust askgrå; öfvergumpen likasom stjerten hvit, den se- nare med ett tums bredt, svartbrunt band innanför den hvit- aktiga spetskanten. F. M. I första vinterdrägten skiljas ungarne från de gamla i vinterdrägt derigenom, att de bland vingtäckarne, som eljest äro askgråa, hafva qvar ungdrägtens bruna på midten och bakut; också stjerten har sitt svarta tvärband. Sådana äro dessa partier ännu i följande sommardrägten, uti hvilken dock hufvudet har samma svartbruna teckning som hos de gamla. — Först den 614 andra vintern erhåller fogeln sin utbildade färg. Enligt Naumann. Dundrägt. Gulbrun, på ofvansidan med svarta fläckar och ett smalt band kring hakan. Af fläckarne äro mest tyd- liga: en vid näbbroten, en större på hjessan, som är omgif- ven af en mindre krans, några i nacken och en stor på lå- ret; öfver ryggen går ett bredt band, som delar sig nedåt öfvergumpens sidor, äfven på vingen och skuldran finnas några fläckar. Meves, Skrattmåsen tillhör mera tempererade klimat och före- kommer häckande uti hela mellersta och södra Europa från Medelhafvet ungefär till 59 — 60^ n. br. (hos oss något nord- ligare); uti Asien går den genom hela det tempererade Si- birien till Ochotska hafvet. Den öfvervintrar ofta redan i Tyskland, vanligen dock sydligare i Medelhafsländerna och norra Afrika. — Flere närstående former finnas i olika delar af jorden. Hos oss är arten funnen vid insjöar i socknar längs nästan hela södra kusten och vid största delen af vår vest- kust, men i landets inre är den icke funnen; den synes vara en temligen oregelbunden fogel, i det den än uppträder i mängd ställvis, än åter fåtaligt, — På Åland skall framlidne prosten Sulin uti Sund socken hafva anträfi'at den häckande {E. J. Bonsd.)\ L. J. Prytz uppgifver *) redan år 1811, att många par årligen kläckte vid ett träsk på Lemlaxö i Par- gas (Sad.^ Add.) och ännu i senaste år har den erhållits och från samma socken insändts af mag. C. A. Lundström. Stud. K. Lydén har om sommaren funnit den utanför Nåden- dal och uti Kyrkslätt har M. v. Wright antecknat exemplar den 20 maj 1843 samt från Helsingfors-trakten den 26 april *) De Laro ridibundo; Abose, 1811. Åk. disp. 615 1845. Aschan har funnit den häckande vid innersta bottnet af Gammelstadsviken (Wiks ladugård), der ett bo påträffades den 9 juni 1864, lagdt uppå en hög gammal vass eller s. k. vrak; följande år erhöllos åter på samma ställe ägg. Den 11 aug. 18G7 sköt hr C. Ekebom en ungfogel på Skatudden härstädes {F. M.). Aschan anför vidare, att nedanför Harkä- pää by i Perno socken af östra Nyland år 1866 observerats ett par, det första som visat sig på stället under åren 1852—1866. Följande år varsnade stud. Bjngg derstädes ytterligare en och annan, men om somrarne åren 1870 och 1871 infunno sig stora svärmar *), som bokstafligen öfver- svämmade platsen der de förekommo, Sarvsalö i Stenssunds- träsket lydande under Härkäpää by. I början af juni voro äggen något legade och ett par tiotal bon anträffades uppå tufvor af säf i vattnet. Arten har vidare erhållits på Kotka af löjtnant Westzynthius {F. M.) och skall enligt anteckning af M. v. Wriglit kläcka uti träsk i närheten af Wiborg **). Det är ganska anmärkningsvärdt att denna art längs Bott- niska vikens finska kust går jemförelsevis högre upp mot norden än någon annorstädes i Europa. Stud. Boden har från Wasa lemnat exemplar af fogeln jemte uppgift^ att den förekommer allmänt både vid kusten och i ett större träsk en tjerdedels mil från Wasa; våren 1872 hittades här tvenne bon. Alcenius meddelar, att han ej funnit den annorstädes än vid en vassbevuxen flada i Kronoby (63*^ 45' n. br.), der den finnes talrikt och uppfyller luften med sitt skrik, men *) Dessa hade utan tvifvel kommit öfver finska viken från Estland, der fogeln är talrik på sina ställen; just år 1870 uppgifves den [di Rus- sow) hafva funnits i mängd vid Matzal viken på vestkusten. **) Vid Ladogas södra kust (No vaja Ladoga) fann Lilljehorg den vara temligen sällsynt, men vi äga ingen uppgift, att den skulle vi- sat sig vid dess norra stränder; den finnes äfveu vid Onegas södra strand (Meves) . 616 ♦ är mycket skygg. Vid G:la Karleby (63<> 50') har dr Hell- ström på Angsfjärden eller Mariluoto ström iakttagit tvenne par i slutet af juli och ännu i början af aug. 1872; (en fo- gel togs på långrefskrok). Slutligen anför Br. Nyländer, att arten blifvit sedd på Karlö vid Uleåborg. — Då fogeln icke synes alldeles regelbundet besöka sina häckställen, utan vissa tider finnas ymnigare, vore det af intresse om närmare uppgifter om densamma fortfarande erhölles. I likhet med föregående art lifnär sig denna af insek- ter, som den fångar dels under flygten dels gående omkring på ängsmarker och åkrar. Sitt namn har den erhållit i följd af ett skrattande läte, som den låter höra jemte det vanliga raåslätet. Liksom de öfriga arterna är den till sin natur ondsint och förföljer under skrän dem, som ofreda dess bo och ungar; (åtminstone är fallet sådant i södra Finland och vid Ladoga). Larus minutus Pall. Dvergmås, v, Artm. Hufvudet om sommaim svart^ om vintern ljusare; hos gamla foglaime är manteln askgrå^ vingpennorna askgråa, i spetsen hvita, den yttersta merendels svart i utfanet; underlifvet hvittj näbben mörk^ fötterna röda^ tarsen och mellantån af samma längd. Längd omkr. 1 1 tum, vingbr. 28 tum. Finska namn. Vähälokki (Nyl.)^ pikkulokki (Mbg). Beskrifning. Näbben mörkt körsbärsröd, till munvin- keln 1 Vs tum, till pannan Vs tum lång, mycket hoptryckt med föga märkbar vinkel inunder; benen högröda, mellan- tån utan klo, äfvensom tarsen 1 tum långa; vingarne om- kring IV2 tum längre än stjerten. Iris mörkbrun. 617 Gammal fogel i sommardrägt. Hela hufvudet och öfre delen af halsen rent svarta med grön sidenglans, hvilken färg rundt omkring halsen sträcker sig lika långt nedåt; vid ögat finnes eller saknas en hvit kant. Nedanför det svarta hufvudet är halsen rent hvit, öfvergående på främre delen af framryggen småningom uti grått; bröstet, hela un- derlifvet, öfvergumpen, stjerten jemte dess öfre och undre täckare och vingkanten rent hvita; på magen en vacker rosenfärgad anstrykning. Ryggen, skuldrorna, vingtäckarne och de inre armpennorna ljust askblåa, de sistnämnda i spetsen ljusare, de yttre mörkare med hvita spetsar och kanter på utfanet. Handpennorna äfven askgråa, den yt- tersta pennan på midten af utfanet svart och samtliga i spetsarne hvita, till större utsträckning på infanet, hvilket i öfrigt inåt också blir mörkare. Vingens undre täckare samt kroppssidorna under vingen af ryggens färg, men vingpen- nornas undre sida mörkt skiffergrå utom spetsen, som är hvit. Z. M, Hanen är märkbart större än honan och har starkare rosenräd anstrykning på bröstet. Gammal fogel i vinterdrägt. Af hufvudet är pannans främre del, fortsatt i ett band öfver ögonen, kinder och haka hvita; mot bakhufvudet tilltager den gråa färgen på hjessan och nacken, hvilka liksom äfven en skuggning framför ögat, fortsatt öfver nedre delen af örontrakten, äro mörkt askgråa med en bestämd gräns bakåt. Framhalsen, bröstet, alla undre kroppsdelar, stjerten samt dess öfre och undre täckare rent hvita; vingskylarne hafva en mycket svag, grå- aktig anstrykning; underlifvet med en dylik skär rosenfärg, som i föregående drägt. Alla öfre kroppsdelar ända från nacken, samt bakryggen af en vacker måsgrå färg på si- 618 dorna af bröstet utsträckt på vingskylarne öfver handleden. Vingarne såsom om sommaren *). F. M. Ungfogel i första vinterdrägt. Hufvudet såsom hos gamla foglarne, något mörkare grått tecknadt, eller nästan ask- grått, på bakhufvudet obetydligt mörkare än bakhalsen. Hela ryggen ända till stjerttäckarne, samt vingledens sky- lare såsom hos de gamla foglarne vackert askblåa, samt alla undre kroppsdelar hvita; vingarnes minsta täckare hvitgråa, smått fläckade med mörkt; de mellersta derpå följande svart- bruna (chokoladfärgade) med ljusare kanter; de största täc- karne åter askgråa, utåt kanten hvitaktiga. Vingkanten, dess undre täckare och kroppssidorna under vingarne hvita. Handpennorna ofvan brunaktigt svarta, de främsta mörkast, de inre mattare och med gråaktig anstrykning; alla äro på infanet hvita i den mon de täckas af följande penna; de hvita inkanterna, som på de första pennorna mot spetsen äro svagt kantade med mörkt, tilltaga inåt, så att de mel- lersta vingpennorna blifva hvita så när som på ett svart streck längs utfanet och spolen; de innersta vingpennorna äro åter svartbruna i den mon de täcka föregående, men ljusa inåt roten der de sjelfva äro täckta. Vingpennorna undertill hvitaktiga; stjertpennorna rent hvita, i spetsen med ett bredt svartbrunt tvärband, som aftager utåt och på de yttersta pennornas infan bildar en fläck. F. och Z. M. Ungdrägten skiljer sig från den nyss beskrifna blott derigenom, att hela ryggen, ända fram öfver vingarnes fram- kant, samt öfvergumpen äro af samma chokoladbruna färg som de mellersta vingtäckarne ännu hafva qvar i vinter- drägten; i öfrigt äro de lika hvarandra. Naum. *) Anmärkas bör likväl, att första vingpennan hos det beskrifna finska exemplaret har utfanet helt och hållet grått, icke svart såsom beskrifningarne vanligen angifva. 619 Dundrägten är brun med svarta fläckar. Dvergmåsen tillhör de mellersta delarne af Asien och östra Europa; den förekommer nemligen uti tempererade och mellersta Ryssland, sydliga Sibirien (Obs öfre lopp), ända bortåt Ochotska hafvet, men uppgifves likväl häcka vesterut ännu i någon del af Tyskland och tillfälligtvis i Holland. — Vintertiden visar den sig ganska sällan i mellersta och södra Europa, dock ända i England och Frankrike, samt i norra Afrika; talrikare kommer den till Grekland, Bessarabien, vid Svarta och Kaspiska hafven samt Indien och antagligen äfven China. — Nordamerika eger en när- stående art. Nordliga gränsen för artens häckningsområde går straxt söder, sydost och öster om vårt faunaområde. Den har häc- kat på Oland och Gotland, förekommer i Östersjöprovin- serna, vid Matzalviken i Estland mycket allmänt (Eussoiv), vidare på Ladogakanalen emellan Schlusselburg och Novaja Ladoga (i mängd) och är funnen ännu vid Archangel (Meves^ Lilljeh.). Deremot hafva vi oss icke bekant, att den skulle häcka någonstädes inom vårt område, ej ens vid Ladogäns finska kuster. Endast högst sällan och tillfälligtvis har man er- hållit arten inom våra gränser. Vid Helsingfors fann eleven Z. Stjerncreutz den 14 maj 1861 ett döende exemplar (fjol- årig fogel) på stranden vid Brunnsparken. Kapten Brenner lyckades de sista dagarne af januari 1866 uti Perno skär- gård i östra Nyland skjuta tvenne exemplar, en gammal hane och en unge från föregående år, begge i ren vinter- drägt. Från Åland anföres arten af Bergstrand^ ehuru vi ej hafva oss bekant på hvilka grunder. Om den, såsom Arth. v. Nordmann uppgifver skjutits af Middendorff vid 620 Uleåborg, så torde den efter all sannolikhet der endast varit vilsekommen *). Denna särdeles vackra, lilla måsart liknar till lefnads- sättet den föregående arten. Den bäckar blott vid sött vatten, träsk och floder, samt undviker öppna hafvet, hvilket den ej besöker ens under flyttningarne. Dess flygt skall vara mycket snabb och ledig och det är äfven flygande som den till stor del fångar sina födoämnen, insekter, särdeles slän- dor. Helst håller den sig tillsammans i större flockar och möter med larm och skrän en annalkande fiende. Labb-slägtet. (Lestris ill. **)• Näbben temligen stark^ rak, vid roten tjock, täckt af en mjuk hud, i spetsen hornartad, hoptryckt, hakformigt krökt nedåt. Näsborrarne genomsigtiga, belägna framom midten af näh- hen, vid randen af näbbhuden^ framtill bredare^ bakut af smalnande. Benen medelmåttiga, tarserna framtill täckta af tvärplåtar, baktill skrofliga; baktån utvecklad, klorna starka och krökta; simhinnorna väl utvecklade. Vin g ar ne långa, tillspetsade, första pennan längst. Stjerten afrundad bestående af 12 pennor, de 2 mellersta af olika form merendels förlängda. Från de två nästföregående skiljer sig labb-slägtet lika mycket genom ofvan angifna egendomligheter uti näbbens och andra kroppsdelars byggnad, som genom sitt anmärk- *) Likaså skall den vara skjuten vid Neder-Kalix i Norrbotten (Holmgren). **> Ehuru slägtnamnet Stercorarius Briss, (1760) är äldre, föredra- ges dock namnet Lestris 111. (1810) såsom användt af de flesta skandina- viske författare. G21 ningsvärda lefnadssätt. De fånga uemligen icke sjelfva lef- vande fisk utan röfva det nyss fångade bytet utaf tärnor och mindre måsar gripa det i fallet och sluka det med stor glupskhet; de äro derföre inom simfoglarnes ordning roifo- glarnes vederlikar och påminna äfven något om dem, genom sitt yttre och sin otroligt viga flygt. Fjäderdrägten har icke att uppvisa den hos måsfoglar vanliga blågråa färgen utan svart- eller gråbrunt är förherrskande ; ruggningen sker en gång om året, hvarföre de äro föga olika under olika årsti- der; af gamla foglarne äro begge könen lika och endast ungfoglarne hafva en afvikande drägt. De häcka vid klip- piga hafskuster i närheten af sötvattensamlingar, en af våra arter dock vid tjellsjöar uti landets inre; de flesta tillhöra norden. Födoämnena bestå såsom redan angafs uti det rof de kunna aftvinga mindre måsartade foglar, vidare uti fogel- ägg och ungar, insekter, larver m. m.; några arter föda sig uteslutande af sistnämnda ämnen. Inom vårt område häcka tre arter; en fjerde kan möj- ligen komma att anträffas vid vår norra kust. Till färgteck- ningen äro de temligen lika hvarandra, och särskiljas för- nämligast genom olika storlek och mellersta stjertpennornas olika längd. Lestris catarrhactes (Linn.). Storlabb. Artm. Gamla foglarne mörkbruna, of van med rostgula /lackar, under- till gråaktiga; handpennorna i rothälften hvita, bildande en hvit fläck på den hoplagda vingen; de två mellersta stjertpennorna jemn- breda, i spetsen tvära, en tum längre än de andra ; tarsen 2 S-C/g tum lång. De Yngre äro hvitfläckiga med hvita fjäderkanter och föga förlängda stjertpennor. Längd 23 tum utom mellersta stjertpennorna. — Lams L. Beskrifning. Näbben till pannan nära 2 tum, till munvinkeln 2^8 tum, vid roten brun, för öfrigt likasom benen svarta. Tarserua framtill täckta med 12 — 13 tvärplåtar, klorna starka, mycket krökta. 622 Denna den största af Europas labbar bebor öarne uti norra de- larne af atlantiska oceanen, Island, Hebriderna och Orkaderna, samt uppgifves äfven från sydliga hemisfären. Enstaka individer hafva visat sig vid Nordsjön och Norge (men ej inom Östersjön), ibland i mellersta Europa äfven inåt land. I norska Finmarken är den funnen en gång vid Svterholt (Somm.j, således icke långt från vår gräns. Skulle v. Baers uppgift att fogeln visat sig på Novaja Semlja ega sin riktighet, så måste den väl ibland passera också vårt områdes norra kust, ehuru den hittills icke blifvit iakttagen. 35. Lestris pomarina Temm. Brcdstjerlad labb. Artm. Mellersta stjertpennorna hos gamla jemnhreda^ i spet- sen af rundade^ 2 tum längre än de andra^ tar sen och mellantån med klo 2^/q tum. G amla foglarne svart- hruna med hvit hals och underlif^ de unga mörkbruna med rostgula fjäderkanter och fläckar. Längd omkring 1 ^f^, fot. Finska literatur namn: leviäsulka (W. Nyl.) eller le- viäpurstonen (Mhg) räiskä. Beskrifning. Näbben grönaktig, 17^ tum lång; fötterna med simhinnan svarta, tarsen 2V8 tum lång, framtill gröngul, baktill nätlikt delad, skroflig. Gamla foglarne '^) hafva ansigtet och kalotten ända ne- danom ögonen svartbruna, likaså framryggen, skuldrorna och vingarne. Halsen, kräfvan och underlifvet hvita med glän- sande gulaktiga fjädrar på halssidorna; tvärs öfver kräfvan och på vingskylarne finnas fläckar af svartbrunt, ännu tyd- ligare på undergumpen. Undre stjerttäckarne och ännu mer de öfre svartbruna med hvita fläckar. Stjertpennorna mörk- bruna, vid roten hvitaktiga på infanet, de förlängda meller- *) Enligt Middendorff (Sib. R.) finnes i Taimyrlandet också af denna art en mörk varietet, motsvarande den hos L. parasitica. 623 sta pennorna äro vridna vertikalt. Handpennorna svartbruna, deras spolar samt infanet vid roten hvita, utan att likväl något deraf synes på den hoplagda vingen; de långa fjä- drarne under vingen enfärgadt mörkbruna, kroppssidorna li- kaså, men ljusare. Z. M. Ungdrägt. Hufvudet och halsen gråbruna med rost- gråa tjäderkanter öfvergående nedåt till rostgult; alla öfre kroppsdelar mörkbruna med rostgula spetskanter på tjä- drarne; bröstet och undre delarne samt vingskylarne grå- bruna med otydliga dylika kanter, mest märkbara på kräf- vans sidor. De långa fjädrarne under vingen mörkbruna med hvita tvärband, stjerttäckarne med omvexlande bruna och rostgula tvärband, de rostgula tydliga isynnerhet på de öfre. Stjert- och vingpennor såsom hos de gamla; ,de mel- lersta stjertpennorna endast ^4 tum längre än de andra. F, M. Vid kusterna inom polcirkeln häckar denna art såväl vid nordligaste Sibirien som uti Europa, der den förekommer vid Skandinaviens nordliga kuster, samt på Island; i Nord Amerika är den allmän på Grönland och finnes vid Labra- dor. — Under den kalla årstiden uppehåller sig arten på samma ställen, så vidt de icke isbeläggas, flyttar någongång nedåt till Nordsjön, Kanalen och Europas vestra kuster; ibland kommer den vilse äfven inåt land. Hos oss häckar fogeln endast vid ishafskusten, men har någon enda gång härifrån kommit också sydligare. — Malm säger, att den förekommer allmänt vid Ishafvets ku- ster och sedan ungarne blifvit fullvuxna någongång visat sig äfven inne i landet t. ex. i Utsjoki; (enligt Sommerfelt på- stå fjellfinnarne med bestämdhet, att fogeln häckar på Wa- rangernäset, på något afstånd från hafvet, dels på tufvor å myrar dels på fjellen (?); V. A. öfv. 1861 s. 85). Andra 624 författare anföra den likväl icke från områdets norra kust. — I öfriga delar af landet har man ganska sällan erhållit ex. af arten, nemligen om hösten några ungfoglar. Den 8 nov. 1848 tillvaratogs lefvande och på land en ung hane uti Ingå skärgård {F. M.) och år 1851 insändes omkring d. 1 dec. en ungfogel från Porkkala till universitetets anatomiska museum (M. v. W:s ant.); ännu en sådan erhölls i Thusby den 28 okt. 1861 genom häradshöfding Svinhufvud (Z. M.). Enligt meddelande af lektor Boehm förvaras i Wasa läro- verks fogelsamling en ungfogel, skjuten (troligen om hösten 1866 eller 1867) på den s. k. Risöfladan eller en uppgrun- dad hafsvik i Laihela vid Toby åns mynning, och inlemnad af guvernören baron C. G. Wrede. Flere ex. äro utg. icke bekanta. {Nordmann omtalar tre ungfoglar från Nyland; Öfv. F. V. Soc. förh. 1853—55 s. 72). 35. Lestris parasitica (Linn.). Spctsstjertad labb. Kalapasko, räiskä. Artm. Mellersta stjertpennorna tillspetsade^ 3 tum längre än de andraj näshorrarnes framkant närmare nähhspetsen än fjäderkanten^ öfverkäkens spets jemn i kanten; mel- lantån föga korta^^e än tar sen. Gamla foglarne mörkt gråbruna antingen helt och hållet eller med hvit hals och underlif; de yngre bruna med rostfärgade fjäderkanter. Längd 1 fot 5 t., vingbr. 3 f. 5 t. — Larus L. Benämningar. Svenska: labb. — På finska enl. Br. Nyl. uppå Karlö kalapasko; Sadelin anför namnen lapin louve, pasko och ett par andra mindre tillförlitliga; literatur- namn äro kaitasulka {W. Nyl.) eller suippopurstonen räiskä {Malmberg). 625 Beskrifning. Näbben hornfärgacl, vid basen grönaktig, 174 tum lång till pannan; fötterna svarta hos gamla, tarsen l^g tum, mellantån med klo !■% t. långa. Af gamla foglarne finnas hos oss likasom i flere andra länder tvenne olika tecknade former*): Den mörka formen är helt och hållet svartgråbrun, mörkast på hjessan och manteln, ljusast och med rostgul dragning på halsen och ansigtets sidor; vid näbben några hvitgråa fjädrar; hela underlifvet brungrått likasom halsen. Handpennorna och stjerten svarta med hvita spolar, alla mot roten ljusbruna, innerst hvita på infanet. F. M. Den IjusJjukiga formen har kalotten och manteln svart- bruna, vingarna och stjerten såsom hos föregående. Hufvudets nedre del, halsen rundt omkring, bröstet och hela underlif- vet hvitaktiga med gul anstrykning på halsens sidor; fram- bröstet ljust gråbrunt småningom öfvergående i framryggens färg. F. M. Ung-e om första hösten. Helt svart stötande något i sotbrunt; hufvud, hals, bröst och framrygg enfärgade; ving- täckarne, isynnerhet de små, samt vingskylarne och undre stjerttäckarne kantade med gulbrunt, äfvenså skulderfjädrarne, men otydligare; magen och undergumpen stötande i grått och med otydliga rostbruna tvärstreck. Vingpennorna svarta med hvita spolar och en liten rostbrun spetsfläck; undre vingtäckarne svarta med några små gulbruna fläckar vid kan- ten. Stjerten rundad, dess mellersta pennor föga längre, men dock tillspetsade. Näbben hvitblåaktig, i spetsen svart. *) Hittills har man ej ntredt rätta naturen af dessa färgolikheter; de bero icke af könet eller åldern, och tyckas ej heller betinga geogra- fiska varieteter, enär de nästan öfverallt finnas tillsammans. Att den Spetsbergska rasen är endast hvitbukig, medan denna form är sällsynt i Bohuslän antyder, att inflytelserna äro af lokal natur. 40 626 Benen och inre hälften af tårna hvita, stötande i blått, yttre hälften samt klorna svarta. — En annan unge var mera gråbrun med blekare rostgula fjäderkanter, smala och otyd- liga på hufvud, hals och bröst, bredare på rygg och skul- dror. Undre stjert- och vingtäckarne svartaktiga med breda hvita tvärband. Skand. fn. Dunungen är öfverallt brunaktigt svartgrå, mörkast på hjessan och ryggen, ljusast omkring näbben och på under- lifvet. (Åland, Klåfskär d. 17 juni 1872, Sievers). F. M. Denna labbart är i Europa den allmännaste och mest utbredda; den häckar på kusterna och öarne uti Ishafvet och Atlantiska oceanens norra delar, såväl omkring norra Asien, som i Europa, der den går söderut ända till sÖdra Norge, norra Östersjön och norra delen af britiska öarne; i Nord Amerika kläcker den på Grönland och andra nordliga kuster. — Den flyttar utefter samma kuster till vestra Eu- ropa och vestra Afrika; ofta nog komma enstaka ex. inåt i kontinenten, ända till vestra Medelhafvet. — En ytterst närstående form lefver omkring södra Afrika. Inom vårt område finnes den talrikt vid norra kusten, men sparsammare vid alla stränder af finska och bottniska vikarne. — Enligt Malm skall den vara allmän vid vår Ishafskust och härmed öfverensstämmer äfven Middendorfis erfarenhet omkring lappska halfön; Sahlherg och Malmberg iakttogo den också vid Deväatoi ^). — På Karlö vid Uleåborg kläcker arten enligt Br. Nyländer och den finnes sällsynt (kal- lad svartlasse) uti yttersta skärgården af södra Österbotten {Ålcenius^ Boden). På Åland häckar ett och annat par enligt Sievers på Klåfskär **^, likaså i Kökar. Uti nyländska skär- *) Pallas säger, att arten är allmän vid Hvita hafvet ; enligt Me- ves förekommer den såväl vid Sommarudden som Archangel. **) Den 17 juni 1872 fann Sievers derstädes dess små råttlika dunungar och samma dag äfven ett färskt 'dgg. 627 gårdens yttersta delar finnes den sparsamt (M. v. W.), samt kläcker några mil från Helsingfors (Arth. v. Nordm.) och på Jussarö enligt Aschan. — Uti landets inre är den veter- ligen aldrig sedd. (Uti Östersjöprovinserna är den funnen, men anföres ej såsom häckande). Af de tillvaratagna exemplaren och de få gjorda an- teckningarne vill det synas som skulle fogeln anlända hit temligen sent; åtminstone hafva vi ingen uppgift tidigare än den 30 maj (1850, H:fors), men flere från början af juni {11 j. 1848, 12 j. 1851, 16 j. 1832). De uppå Spetsbergen förekommande foglarne af denna art till- föra en något afvikande ras benämnd Lestris parasitica var. tephras Malmgr. Äfviker från hufvudarten genom märkhart mindre näbb, svartare rygg och hufvud samt ett bredt, mörkt askgrått tvärband öfver Öfre delen af bröstet; underlifvet hos alla hvitt. — (Malmgren, Nya ant. t. Spbgs fglfn., V. A. Öfv. 1864 s. 391, samt Zur Vogelf. Spitzb., Journ. f. Orn. 1865 s. 392). Förutom på Spetsbergen skall den finnas på Shetlandsöarne och Grönland. — Möjligtvis flyttar den från Spetsbergen till Finmarken och kunde då beröra också vårt områdes nordvestligaste hörn, hvarföre den bär upptages särskildt. 37. Lestris Buffonii Boie. Fjell-IabI). Artm. Mellei^sta stjertpennorna tillspetsade, dubbelt så långa som de andraj näsborrarnes framkant midt emellan näbbspetsen och fjäderkanten', öfverkäken med en svagt utstående tand innanför spetsen; mellantån betydligt kortare än tarsen. Gamla foglarne gråbruna med hvit hals och underlif yngre bruna med rostgula fjä- derkanter. Längd 15V2 tum (utom de långa pennorna). — L. cre^ pidata Brehm; Sterc. longicauda Briss. 628 På finska benämner Malmherg arten tunturi-räiskä ; på lappska kallas den skaiti (Muonio), haskil (Utsjoki). Beskrifning. Näbben grönbrun, i spetsen svart, lYg tum till pannan; fötterna blygråa med svart simhud, tarsen nära 1% tum, mellantån 1% tum. Gammal fogel. Ofre delen af hufvudet svart, från och med underkäken, under ögat ut på nacken. Halsen framtill och på sidorna samt bröstet hvita, med dragning åt gul- aktigt på kinderna och örontrakten. Hela manteln askgrå, vingskylarne, kroppssidorna och underlifvet askgråa, små- ningom öfvergående från den hvita delen. Vin g- och stjert- pennorna i utfanet och yttre delarne svarta, mot roten och på infanet ljusare och slutligen hvita; spolarne af de tre första handpennorna hvita, sedermera gråbruna. F. M. I ungdrägten är näbben uti spetsen svart, vid roten ljust blyblå, tarserna dylika, tårna och simhuden vid basen hvita, i öfrigt svarta (Naum.). Hjessan svartbrun, med knappast synliga ljusare fjäderkanter; halsen och bröstet mörkt gråbruna, nästan enfärgade; ryggen, skuldrorna och vingtäckarne mörkbruna med ljust rostgula fjäderspetsar. Vingskylarne, de långa fjädrarne under vingarne och hela underlifvet tvärbandade af mörkt gråbrunt och hvitt, ibland med rostgul dragning; af samma teckning äro undergumpen, äfvensom öfre och undre stjerttäckarne. Stjertens mellersta pennor afsmalnande, i spetsen afrundade, endast en tum längre än de andra, alla i spetsen med en smal hvitgul kant. Ving- och stjertpennorna i öfrigt såsom hos de gamla, dock är endast första handpennans spole hvit. F. M. Dundrägten skall likna föregående arts. Fjell-lahhen häckar på fjellen i Lappland, norra Si- birien, Spetsbergen och Island samt på Grönland och i andra nordliga delar af Amerika. — Till vintern flyttar den längs 629 floder och kuster till vestra Europa, ibland kommer den äfven genom inre delarne af Tyskland och Frankrike^ända till södra Europa. Hos oss är den funnen blott på fjellen i lappmarken. Schrader fann den ibland i stora sällskap vid fjordarne och häckande spridt redan en mil från kusten. På lappska halfön är den allmän enligt Middendorff 'ånådi till 67 V2^ ^• br. ; Sahlhery och Malmberg sågo den på tundror nära hafs- stranden vid Deväatoi*); från Enontekis hemförde Mäklin exemplar både utaf gamla och unga foglar och arten ob- serverades af J. Sahlberg d. 6 juni 1867 uti Muonioniska. (Hr K^iohlock derstädes låter årligen insamla en stor mängd ägg af denna art uppå fjellen emellan Koutokeino och Alten inom Norge, samt meddelar, att den finnes derstädes vissa år ganska ymnigt, men andra somrar är nästan alldeles för- svunnen; år 1871 fanns den ymnigare). — Uti öfriga delar af vårt område är den veterligen ännu icke observerad **). Äggen äro 1 — 2 sällan 3 och läggas uti en liten för- djupning på något lågländt ställe eller vid en bäck på fjellen (Schraxler^ Knohlock). Fogelns flygt är ledig och hoppande, dess födoämnen ägg, fjellmöss, insekter och bär. Fjerde familjen: Procellariidae Boie. Denna familj är ganska fremmande för vår fogelfauna; likvisst uppgifvas tvenne arter hafva observerats vid vår is- hafskust. Hit höra följande slägten: A. Näshorrarne^ belägna i en tubformig förlängningy som utmynnar på näbbryggen genom ett med skiljevägg för- sedt hål. *) Arten uppgifves ofta visa sig vid Archangel (Meves). **) I Östersjön funnen vid Mitau enl. Seidlitz. 630 Procellaria. Grundfärgen hvit och grå, stjerten af^ rundad, näbben af hufvudets längd, Thalassidroma. Grundfärgen svart, stjerten klufven eller tvär, näb- ben kortare än hufvudet. B. Puffinus. Näsborrarnes tubfor^miga mynningar på ryggen af näbben åtskilda, Stormfogel-slägtet (Procellaria lim). Näbben ungefär af hufvudets längd, mycket stark, vid ro- ten trind^ tjock^ öfverkäken i spetsen hoptryckt, starkt krökt. Näsborrarne uti ett rör längs näbbryggen, åtskilda genom en mellanvägg. Benen med långa tår och fullständig simhud; baktån ut- göres endast af en spetsig klo. V in g ar ne långa, spetsiga, första pennan längst. Stjerten rundad eller vigglik, består af 14 pennor. Af detta slägte finnes endast en art uti norra Europa- Procellaria glacialis Linn. Stormfogel. Artm. Hvit med blågrå mantel och svartbru7ia vingar. Längd: omkr. 1 fot 5 — 6 tum (ungefär af fiskmåsens- storlek). Beskrifning. Näbben 1^-% t. lång, gulaktigt grå, i spetsen gul, tuben svartaktig; fötterna gulaktigt grå, kött- färgade. Gammal fogel. Hufvudet, halsen, bröstet och under- lifvet rent hvita; rygg, vingtäckare och de inre pennorna askgråa, stjertpennorna äfvenså, men med hvita kanter. Hand- pennorna svartaktigt gråbruna. 631 Yngre fogel (dock redan fortplantningsskicklig). Framom ögat en liten svartaktig fläck; hufvud, hals och alla öfre kroppsdelar brungi'åa, inunder äfven brungrå, men blekare än otVan. Vingpennorna i yttre fanet mörkgråa, i inre blekt purpurgråa med hvitbrunaktiga spolar. Stjerten ask- grå. Sk. fn. På öarne i ishafvet från den högsta norden till Spets- bergen, Beeren Island, Island, ett par ställen vid Skotlands kust och möjligen äfven något ställe i Finmarken, kläcker denna oceanens innebyggare. Om vintern visar den sig äf- ven sydligare, ända vid kusterna af Frankrike och Holland. Uti vårt område förekommer arten längs yttersta is- hafskusten *), men hittills veta vi ej mycket härom. — Enligt Schrader skall den ofta visa sig vid ishafskusten *'^), och derföre vara en för fiskarena väl bekant fogel. Middendorff säger den vara sällsynt vid 70® n. br., således utanför Wa- rangertjorden. På sina egentliga häckställen kläcker den i stora ko- lonier tillsammans; honan lägger blott eit ägg, hvilket begge föräldrarne rufva; begge uppföda sedermera ungen tills den är fullvuxen. Foglarne hafva en ytterst stark och obehaglig lukt Stormsvale-slägtet (Thalassidroma Vig.). Näbben kortare än hufvudet, hoptryckt, tunn och svag, i spetsen nedåt krökt. Näsborrarne såsom hos föregående slägte, benen likaså, spensliga. V in g ar ne långa, andra pennan längst; stjerten består af 12 pennor, tvär eller klufven. Hithörande foglar äro oceanfoglar, likasom de näst föregående; i norra delarne af Atlantiska oceanen finnas flere arter, af hvilka tvenne hafva anträffats äfven i våra grannländer, men ej hos oss. *} Arten finnes ännu vid Novaja Semlja (v. Baer, Heuglin) samt på hafvet deremellan och Norge (Gillitt). **) Schrader synes dock ej sjelf hafva erhållit den, då han i namnlistan (1. c. sid. 242) säger „wahrscheinlich". 632 Thalassidroma pelagica Yig. Lilia slornssvalan. Artm. Stjerten tvär. Svartaktig, ofvan stötande i askblått, under i brun- aktigt; ö/vergumpen och sidorna af undergumpen, ibland äfven ut- kanten af de stora vingtäckarne hvita. Näbb och ben svarta. Längd 5 '2 — 6 tum. Thalassidroma Leachii Temm. Klykstjertad stonnsvala. Artm. Stjerten klufven. Svartaktig, ofvan dragande i askgrått, under i sotbrunt, vingar och stjert svarta. O/re stjerttäckarne och under- gumpens sidor hvita. Näbb och ben svarta. Längd orakr. 8 tum, Begge häcka på öar och i Atlantiska oceanens nordliga delar, den förra ännu talrikt vid norra Skotland; densamma har äfven oftare erhållits vid Skandinaviens vestkust samt uppgifves (Nilsson) hafva visat sig vid Bornholm. Den senare är också ertappad vilsekommen inom Östersjön (vid Kuriska kusten, Mitau museum enl. Seidlitz). Hos oss hafva de veterligen aldrig observerats med säkerhet; lik- visst må här upptagas ett meddelande, som kort förr än arket lägges under pressen kommit utg. tillhanda från hr R. Alcenius, hvilken 1873 om sommaren gjort iakttagelser om fogelfaunan i Wasa skärgård. „Skäl- skyttar på Björkö tala om en fogelart, som de benämna vågpypplar, hvilken till storlek och form öfverensstämmer med Thalassidroma pela- gica- Den skall stundom visa sig ute i Qvarken och anses då såsom fö- rebådare till storm. Skyttarne beskrifva, att den med otrolig lätthet springer på vattnet utan att det minsta vatten stänker upp. Den vecka jag uppehöll mig på Vadsöarne försökte jag dock fåfängt få se något spår af den. Likväl torde det ej kunna betviflas, att densamma finnes här vårtiden, hvart den sedan må taga vägen". — Uppgiften kunde gifva anledning till närmare undersökning hvartöre den här meddelas. Lire-slägtct (Piiffiniis briss.), Käbben af hiifvudets längd, smal, nästan trind, utåt liop- tryckt., i spetsen nedböjd. Näsborrarne bilda ett xipphöjdt hvalfpå näbbryggen, framom dess rot och öppna sig genom skilda hål. Benen medelmåttiga, tarsen hoptryckt, baktån såsom hos fö- regående slägten. Vingarne långa, spetsiga, första pennan längst. Stjerten har 12 pennor, tvär eller vigglik. 633 En art af detta slägte har möjligen observerats vid vårt områdes norra kust, nemligen: Puffinus major Faber. Slörrc liran. Artm. Ofvan gråbrun, under hvit; sijerten vigglik. Längd: 20 t. 4 liu. — Procellaina puffinus Temm. Beskrifning. Näbben 17—20 lin.; tarsen 2 t. 2 1. sam- mantryckt; stjerten afrundad, längre än vingarne, dess två mellersta pennor längre och något tillspetsade. — Hufvudet ofvan och på sidorna samt hela ryggen svartbruna; rygg och skulderfjädrar gråbruna eller bruna med breda gråa spetskanter. De öfre stjerttäckarne vid spetsen hvitaktiga; ving- och stjertpennor svarta. Undre kroppsdelarne hvita, undre stjerttäckarne gråbruna. Sk. fn. Från norra Atlantiska oceanen, der arten kläcker tal- rikt vid New-foundland, men också ännu på Island, kommer denna art någongåug vestligare till Englands och Frankrikes kuster. Det är antagligt "^J att det var denna art som prof. Lilljehorg den 3 aug. 1848 observerade uppå Ishafvet i närheten af fartyget under en stormig färd mellan Schu- retskaja och Nordkap. Under den ljusa natten visade sig flere exemplar, hvilka kommo så nära fartyget, att ett blef skjutet, men i följd af stormen ej kunde erhållas. Deras flygt var utmärkt stark och snabb, fullkomligt lik den af Cypselus; oaktadt stormen flögo de med stor lätthet och länge omkring fartyget i alla riktningar (Lilljehorg). *) Så förmena Lilljehorg sjelf och Nilsson; dess likhet på afstånd med Procellaria och dess ryska benämning glupys {Proc, Midd.) gjorde bestämningen först osäker. 634 Fjerde iiiiderordfiingen: Pygopodes ill. (Brachypteri Vieill.). De gumpfotade foglarne *) hafva spolformig kropp, rät, spetsig, skarp och med jemna kanter försedd näbb, korta och smala eller afrundade vingar, mycket kort eller ingen stjert och fötterna belägna långt bakut, vid sidorna af gum- pen. Deras kroppsställning på land är derföre upprat och de röra sig der mycket dåligt; i allmänhet flyga de ej heller väl, eller också alldeles icke, men i vattnet kunna de utom- ordentligt skickligt både simma och dyka. Deras födoämnen äro fisk och vattendjur; några förtära äfven växtämnen. En del arter häcka parvis invid sjöstränderna, andra i stora kolonier uppå fogelberg eller i skärgårdarne vid hafvet. De lägga ett ringa antal ägg och rugga tvenne gånger om året. — Underordningen kan delas i tvenne familjer: Colymbidse. Baktån utvecklad^ simhuden hel eller de- lad' klorna fiata, nagellika. Ålcidae. Utan baktå; simhuden helj kloriia hoptryckta från sidan. Femte familjen: Colymbidae Leach^ Baird. Till denna familj, hvilken utmärkes genom ofvan anförda karakterer höra de gumpfotade foglar som häcka parvis och vid sött vatten, men aldrig i större kolonier; om vintern vistas likväl flere arter vid hafvet. — Hit höra tvenne slägten. Colymbus. Tyglarne hefjädrade^ stjerten afrundad, tar- sernas hud nätlikt delad^ simhuden hel. *) De flesta drägtbeskrifningar af Colymhidoe samt af slägtet Uria äro af M. v. Wright (mest efter Naum.), det öfriga af utgifvaren. 635 Podiceps. Tyglarne nakna, stjerten saknas, tarsernas hud på sidorna delad i ivärplåtar, simhuden delad i flikar längs tårna, Loiii-slägtet (Colymbus iio.). Näbben af hufvudets längd, stark, rät, hoptryckt och spet- sig, med inböjda käkkanter; undre käken nästan utan hakvinkel. Näsborrarne smala, belägna vid näbbens bas, omgifna ofvan och bakom af en hinna. Tyglarne befjädrade. Benen st07'a, bakutsittande, tarserna hoptryckta från sidorna, med nätlik hudbeklädnad öf ver allt; tårna långa, täckta af tvärplåtar, och förenade genom hel simhud, baktån kort, med hudflik; klorna platta. Vin garn e korta, spetsiga, första pennan längst. Stjerten försedd med 18 — 20 utbildade pennor, kort, af- rundad. Lommarne äro de största foglarne inom denna familj; de tillhöra norden och häcka här vid sött vatten, insjöar och träsk, men draga sig derefter utåt hafskusterna, der de för öfrigt vistas. Nära intill vattenranden lägga de mer- endels tvenne ägg, hvilka begge föräldrarne rufva. Till färg- teckning likna könen hvarandra, men honan är något mindre; tvenne gånger om året inträffar ruggningen och den vack- rare drägten bäres större delen af året, nemligen om våren, sommaren och en del af hösten; deremot bäres den an- språkslösare vinterdrägten en kortare tid, således tvertom emot hvad förhållandet är hos de andartade foglarne. Ving- pennorna ombytas vid höstruggningen sedan foglarne kommit ut på hafvet, hvarföre de också kunna flyga hela sommaren om. Ungdrägten liknar mer vinterdrägten. Födoämnena 636 utgöras af fisk, som de med utmärkt skicklighet fånga dy- kande. — Vårt område eger tre arter, bland hvilka en dock uppehåller sig här endast under flyttningstiderna. Colymbus glacialis Linn. Islom. Artm. Näbben rät, jemnt tillspetsad, 3 tum lång. Gamla foglarne om sommaren ofvan svarta med hvita fläckar, hufvudet och halsen svarta med hvitrefflade band på strupen och omkring halsen samt kräfvans sidor; un- derlifvet hvitt. Vinter- och ung dr ägt ofvan jemte bakhalsen och hj essän svartbruna utan fläckar, under- lifvet hvitt. Längd en aln 7 — 9 tum. Beskrifning. Näbben svart i spetsen blekare, från pan- nan nära 3 till 3 tum och 1 lin., från munvinkeln 4 — 4 t. 3 1 , öfver näsborrarne 1 t. hög. IJenen utvändigt svart- bruna, invändigt hvitaktiga, tarsen 3 — 3 tum 3 lin., uttån 4 t. 3 — 6 lin. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvudet helt och hållet samt halsen rundt omkring svarta, med ett hvitt, på längden svartreffladt, baktill bredare band kring halsen, samt ett mindre tvärstreck af samma färg under strupen. Kräfvans sidor äfven refflade och strimmiga. Den delen af halsen, som ligger öfver halsbandet är mattsvart med grön glans, den derunder liggande har blå glans. Rygg, skuldror, vingar, vingtäckare, bröstsidor och öfvergump rent svarta, glänsande, beströdda med rent hvita fläckar. Dessa äro på skuldrorna störst och fyrkantiga, på vingtäckarne och öfvergumpen minst, glesast och rundaktiga. Bröstet och buken rent hvita; si- dorna svarta med glesa, hvita småfläckar; vingar och stjert svarta. Hanen ar större än honan. 637 Vinter- och iingdrägt. Hufviulet ofvan, bakhalsen och alla öfre kroppsdelar gråbruna med askblåa breda fjäder- kanter på ryggen och skuldrorna. Strupen, kinderna fram- halsen och alla nedre delar rent hvita, hos de yngre skug- gade med gråbruna punkter på strupen och framhalsen. Skand. fauna. Islomen häckar vid insjöar i närheten af Ishafvet; den finnes i arktiska Amerika, på Grönland, i Taimyrlandet, på Novaja Semlja, Norges vestkust och Island. — Den flyttar äfvenledes utefter hafskusterna och öfvervintrar ren längs Skandinaviens norra och vestra delar, samt i vestra Europa; ganska sällan kommer den vilse till kontinentens inre, ända till vestra Medelhafvet. Inom vårt område torde arten knappast häcka, men den flyttar årligen förbi norra kusten *). Enligt Schrader ses den alla år om våren och senhösten på Warangerfjorden; en gång, d. 12 juli 1849, fällde han en gammal hane, som ännu bar full vinterdrägt. Malm säger också att den finnes allmänt vid kusten (påtagligen dock endast den kalla års- tiden), men icke visar sig inne i landet. En enda gång fann Middendo^ff denna art vid lappska halfön, nemligen i början af sept. 1840 vid ön Kildin, öster om Kolavikens mynning. — Uti öfriga delar af vårt område är den veter- ligen icke funnen mer än möjligen en gång: enl. livad W, v. Wright förmäler skall tidigt på våren år 1832 ett ex. blifvit skjutet vid Maunu invid Muonio-elf; (uppgiften synes likväl bero på ett meddelande, icke på ett af W. undersökt exemplar). — Det synes utg. ej vara omöjligt att denna art någongång kunde flytta också inåt Hvita hafvet och längs ■) Antagligen från Novaja Semlja. 638 finska viken till Östersjön *), men hittills är den ej ertappad derstädes. 38. Colymbus arcticus Linn. Storloni. Kuikka. Artm. Nähhen tillspetsad^ något nedböjd^ mindre än 3 tum lång. Gamla foglarne om sommaren of van svarta med fyra fält af hvita fläckar; hufvudet grått med svart haka och framhals, samt ett hvitreffadt band på strupen och dylik kräfva; underlifvet hvitt. Vinter- och ung dr äg te ma ofvan svarthöna ofläckade^ hjessan och bakhalsen gråa, undertill hvita. Benämningar. Svenska: kakare (Ingå, Hisinger), ga- gåra (Porkkala); kackura (Jakobstad, Schalin). — Finska: kuikka (oftast); tohtaja (Muonio); kaakkuri eller iso-k. (Hvit- tis, Lydén)\ kaakko (Sadelin), selkä-kaakko (Keuru, Bergroth). Längd"^^) från näbb- till stjertspetsen 1 aln 8 tum, till tåspetsen 1 aln 15 tum; vingbredd 2 aln V2 tum. Beskrifning. Näbben hornsvart, 2-^-78 tum till pannan, 4 tum till munviken, rät, i spetsen svagt nedåtböjd. Tarsen 3V2 tum, uttån 4 '/-i t.; benen utåt svartbruna, inåt vackert hvitblågråa på tårna och midten af simhuden, hvilken eljest är mörkt blygrå. Gammal fogel om våren och sommaren***). Hjessan och bakhalsen askgråa, småningom mörkare emot näbben och sidorna samt öfvergående uti den rent svarta hakan. Framhalsen svart med violett skiftning, tvärt begränsad åt *) Den måste neml. någongång komma till södra Östersjön, efter- som den i Tyskland ibland erhållits t. o. m. längs Öder. **) Enligt ex. erh. d. 18 maj 1873 vid H:fors. Aschan mätte en hane fr. Kuopiotrakten af 1 aln och 7 tums längd och 9 '/a ^- vigt. I Sk. fn. uppgifves endast 1 aln och 4 tum. ***) Från början af maj till senhösten. 639 halssidorna, och mot kräfvan rätvinkligt utdragen på midten. På gränsen mellan hakan och framhalsen står i en afrundad båge en rad af smala hvita fläckar; halssidorna svarta, refflade med rent hvita band längs efter, hvilka uppstå derigenom att hvarje tjäder på hvartdera fanet har ett hvitt längdband. Nedanför den svarta framhalsen äro kräfvans sidor på samma sätt refflade af omvexlande svarta och hvita längdband af hvilka de senare mot midten blifva allt bredare tills fram- bröstet är rent hvitt, endast med spår af svarta fjäderspolar. Hela underlifvet sedermera rent hvitt. Rygg, skuldror, vin- gar och vingskylare svarta med svag, grön anstrykning; skulderfjädrarne på denna grund tecknade med ett jemn- bredt, rent hvitt tvärband innanför den svarta spetsen, de- ladt i tvenne fläckar genom den svarta spolen; dessa fläckar blifva på de större fjädrarne bakut allt mer åtskilda; dylika finnas också på framryggens sidofjädrar, hvarigenom på krop- pens öfre del uppstå tvenne fläckiga fält på skuldrorna och tvenne mindre på framryggen. Vingpennorna svarta, i in- fanet ljusare, stjertpennorna 18, äfvenledes svarta; gumpens sidor af öfvergumpens teckning. Båda könen äro lika teck- nade, men honan är mindre. F. M. Vinterdrägt '^')- Hjessan och bakhalsen gråbruna; alla öfre kroppsdelar brunaktigt svartgråa med ljusare, gråbruna fjäderkanter. Undre delen af framhalsen och hela under- lifvet hvita; vingar och stjert såsom of van. F. M. Ungdrägt (oktober). Näbben blåaktigt blyfärgad, längs ryggen och i spetsen svartaktig. Hela öfre delen af huf- vudet ända nedom ögat, halsen baktill och på sidorna ask- gråa; hufvudets nedre del, framhalsen, midten af kräfvan och hela underlifvet rent hvita. Färggränsen på hufvudet och *) Anlägges i okt.— dec. och bäres in i april (Meves). 640 halsen jemnt öfvergåencle och den hvita delen ej ren, utan fint bestänkt med askgrått, likasom äfven på kräfvans sidor, der ryggens mörka färg tränger fram. Kroppens öfre del matt svartbrun med ljusare askgråa fjäderkanter öfverallt, isynnerhet på skuldrorna, mindre tydliga på bakryggen och nästan omärkliga på gumpen, öfre stjert- och vingtäckarne. Stjertpennorna brunsvarta med ljusa, brunaktiga ändkanter; alla vingpennorna svartbruna, armpennorna med ljusa spets- kanter; vingskylarne af ryggens färg, nedåt öfvergående i det hvita underlifvet; ett mörkt band ytterom benen. F. M. Dundrägt. Öfverallt brunsvart, undertill ljusare, något gråaktig. (Kuopio d. 4 juli 1872, Aschan). F. M. Anm. Man har tyckt sig finna en olikhet emellan exemplar från norden och nere frän Östersjön, i det de senare äro något mindre (var. balticus H. & S.). Vid sjöar och vattendrag häckar storlommen uti norra delen af gamla och nya verlden; från nordligaste fasta landet af Europa och Asien finnes den söderut ända till Storbrit- tanniens norra, Norges och Sveriges södra delar, Östersjö- provinserna och en del af Pomern samt uti hela tempererade Sibirien. — Efter fortplantningstidens slut flyttar den längs hafskusterna, och öfvervintrar uti isfria trakter, ända bortåt vestra Europa; till mindre antal kommer den genom de flesta inre länder af kontinenten ända till Medelhafvet. Hos oss finnes den utbredd i landets alla delar, vid de större sjöarne, talrikare i norden*); den häckar likväl ej uti kusternas yttre skärgård, utan vistas der vår och höst. — I norra lappmarken häckar den allmänt mer eller mindre nära kusten och på öarne enl. Schrader. {Middendorff och Lilljehorg anträffade ej denna art vid lappska halföns kuster, *) Enligt Aschans erfarenhet vore denna art den allmännare af våra båda lommar. I 641 icke heller Malm vestligare vid kusten). Mag. 31. Brennei^ erhöll den vid Ponoj och i sydligare delar af halfön fanns den allmänt *) enl. Sahlherg och Mcdmherg. Uti norra finska lappmarkens inre förekommer den vid träsken talrikt (Malm, Fellm.), också i Enontekis inom buskregionen här och der (W. v. W,, Sbg & Pn). Mindre allmän är arten i Kuusamo och Pudasjärvi (Brdr) samt Kajana (Mgrn); trakten af Uleåborg besöker den i mängd (enl. Br. Nyl.; troligen flyttningstiderna); enligt stud. Boden erhålles den sällan i Wasatrakten och Alcenius upptager den för mellersta Öster- bottens kust. Uti Kuopiotrakten finnes den vid de större sjöarne, men icke talrikt; ungefär detsamma är fallet på de flesta ställen i södra Finland, dock uppges den vara all- männare vid ISTyslott (Lindforss) och Björneborg (Grönf.) samt i Kumo elfdal (Lydén). Vid Kexholm finnes den vår och höst, men är ej funnen häckande (Tgstr.)- sammalunda vistas den vid finska kusten åtminstone i nyländska skären i mängd om våren, innan insjöarne ännu blifvit isfria (M. v. W.). Äschan meddelar, att något par nästan årligen kläckte vid ett träsk under Kardrag gård i Borgå skärgård, men att veterligen ej något bo anträffats vid sjelfva salt- sjön, ehuru fogeln förekommer såväl i de inre fjärdarne som längre ut på hafvet. Till södra kusten anländer denna art islossningstiden, nemligen i slutet af april och början af maj, ibland redan i början af april; till Kuopiotrakten kommer den mot medlet af maj (J. v. W.), till norra kusten åter i slutet af maj och början af juni (Schr.). — Arten flyttar bort från det inre landet mycket tidigt, redan i augusti (J. v. W.), men dröjer antagligen längre vid kusterna '^*). *) Likaså vid Archangel enligt Meves. **) Ar 1844 erhölls ett lefvande ex. vid Helsingfors den 28 okt. i 41 642 „I Kuopiotrakten har jag flere gånger funnit dess ägg lagda vid låglända stränder på gammal vass, som blåsten drifvit i land, t. ex. 1869 d. 5 juni. Stundom finner man ägg först midsommartiden, emedan de första ofta blifva för- störda. Ifall de med någon veckas mellanskof borttagas, skall fogeln lägga ända till tre kullar. I de flesta fall torde endast en unge komma till lifs, emedan äggen förderfvas vid tilltagande vattenhöjd uti insjöarne. Emellertid har jag åtminstone en gång varit i tillfälle att se fogeln åtföljas af tvenne ungar, af hvilka den ena fasttogs lefvande och hem- fördes." (Åschan). 39. Colymbus septentrionalis Linn. Småloin. Kaakkurl. Artm. Näbben rät^ svagt uppåt böjd mot spetsen^ omkr. 2 htm lång^ käkarnes kanter starkt inhöjda. Gamla foglarne om sommaren of v an svartbruna med glesa hvita punkter, hvitjläckig bakhals, hvitrefflad kräfva^ grått hufvud och en rödbrun läng dfläck på f ramhals en. Vinter- och ungdrägterna of van samt på bakhalsen och hjessan svartbruna med talrika små hvita streck och punkter'^ underlifvet och framhalsen hvita. Benämningar. Hafslom (Sad.); kackura (Jakobstad, Schalin). — Kaakkuri, kakkura; vähä-k. (Hvittis, Lydén)\ lampikaakko (Keuru, Bergroth)\ kaakkuri-kuikka, kaakko, kakertaja, kaatra, kuikka, ammojainen ( W» Nyl). full vinterdrägt (M. v. W.). Bränder meddelar, att i februari 1871 observerades ett ex. af C. aret. i en liten bäck uti Pudasjärvi, egendom- ligt nog ehuru vintern varit ganska sträng. Utg. antager att detta var en individ, sora flyttat från norra kusten inåt land och derigenom uppe- hållits ovanligt länge uti denna nordhga trakt. 643 Beskrifning. Näbben svart, 2 t. till pannan, 2% t. till munvinkeln; käkarne trinda med starkt inböjda kanter, begge, isynnerhet den undre, framtill böjda uppåt. Fötterna utvändigt grönaktigt svartbruna, invändigt längs tårna och på midten af simhuden gulaktigt liffärgade. Iris brun. Gammal fogel om vintern, våren och sommaren. Hjes- sans fjädrar svartgråa med askgråa sidokanter, som redan ofvanför ögat taga öfverhanden; hufvudets samt halsens si- dor äfvensom nacken äro rent askgråa, enfärgade. Fram- halsen i midten tecknad med ett aflångt, nedåt bredare och tvärt afbrutet brunrödt band. På nacken blifva de askgråa fjäderkanterna småningom hvitare och bakhalsen är svart med grönaktig skiftning, refflad genom framstående på längden gående hvita ränder (på samma sätt som hos föregående art på halsidorna). Halsroten mot framryggen samt vingskylarne och alla öfre kroppsdelar svartbruna med svag grön glans på öfvergumpen. På halsroten och främre delen af kroppen, äfvensom de främre vingskylarne fortsättas bakhalsens hvita längdband i form af små, smala, hvita längdfläckar på den hvita bottnen; några dylika synas ännu på bakryggen; de nedre vingskylarnes nedre kant hvit. Underlifvet hvitt, emellan benen går tvärsöfver gumpen ett mörkt band och äfven undergumpen är fläckad. Ving- och stjertpennorna svarta, i infanet något ljusare. F, M, I vinterdrägt *) äro gamla foglarne lika nedanbeskrifna ungfoglar, men hafva näbben mörkare blyfärgad, of van och i spetsen svart, hjessan och halsryggen tydligare hvitfläckade, halssidorna, hakan, strupen och kinderna rent hvita, öron- trakten och halssidorna tecknade med små mörka längd- fläckar och färgerna i allmänhet renare och mera markerade. *) Erhålles hos oss i oktober och november (M. v. W.). 644 Ungdrägt. Näbben blekt blyfärgad, hj essän och bak- halsen svartgråa, fläckade med askgråa kanter på sidorna af fjädrarne. På halsens sidor öfvergår denna färg till h\dtt fint bestänkt med grått, nedåt till rent hvitt. Alla öfre kroppsdelar brunaktigt svartgråa, hvarje fjäder mot roten ljusare, med tvenne snedt ställda aflånga hvita fläckar in- nanför spetsen, tätast på främre kroppsdelarne, glesare på de större bakre fjädrarne; på bakryggen och gumpen äro de nästan askgråa. Ving- och stjertpennor såsom ofvan; underlifvet rent hvitt. F. M. Dundrägt. Hufvudet, halsen och alla öfre kroppsdelar brunsvarta, mörkast på ryggen; underlifvet är ljusare, hos en temligen stor unge rent grått. (Mustasaari den 18 Juli 1871, Boden). F. M, Också denna lom häckar i gamla och nya verldens nordliga delar, söderut ungefär lika långt som den före- gående; mot norden går den deremot ännu högre upp och vistas på Island, Spetsbergen och Grönland. — Den flyttar likaså utmed hafskusterna, längs Öster- och Nordsjön ve- sterut, samt till mindre antal längs floderna till Medel- hafsområdet och motsvarande breddgrader i Asien. Hos oss förekommer arten öfver hela området. Den finnes allmänt såväl vid ishafskusten {Schr.^ Lillj., Midd.)^ som i alla delar af finska lappmarken (Mahn^ Fellm.^ Sbg & Pn) samt uppå lappska halfön (Kantalahti, Sahlberg), och detsamma uppgifves från alla andra landsändar nästan utan undantag, nemligen Torneå (M. v, W.), Pudasjärvi {Brdr)^ Uleåborg (Br. N.), södra Österbotten {Alc.^ Boden), Kajana (Mgrn)j Sotkamo (Hollm.), Kuopi o trakten (J. v. 17.), ryska {Kessl.y Sbg) och Ladoga-Karelen {Bachn.), Kexholm (Tgstr.), Nyslott {Lmdf.), Ruokolaks (Londén), Kankaanpää (Sandb.), Kumo elfdal {Grönf,, Lydén). Under sträcktiden om våren 645 finnas de i stor mängd på hafvet utanför vår södra kust, väntande, jemte föregående art på islossningen uti sjöarue och äfven om hösten förekomma de här, ehuru till mindre antal {BI. v. TF.). Här och der häckar den i Yläne (Shg)^ möjligen i Uskela (BonscL) och på Åland {Bergstr.\ Något tidigare än föregående art flyttar denna genom vårt land; till Kuopiotrakten kommer den nemligen i slutet af april eller förra hälften af maj, de första så tidigt, att en- dast mindre öppningar vid åmynningar och sund då ännu finnas. Om sommarn vistas den helst uti mindre skogs- träsk med dybotten och omgifna af kärr. Anm. Fellman har antecknat, att sraålommen i medeltal ankommer till Utsjoki den 17 maj, till Sodankylä och Enontekis den 18, men till Kemi moderkyrka redan den 8 maj, hvadan den anländer till norra lappmarken från Ishafvet; närmare observationer anföras ej, men påståendet torde dock vara ovedersägligt. Dop pi II g -s lagtet (Podiceps lath.). Näbben stark, rät, utdraget tillspetsad, hoptryckt j under- käken med en liten hakvinkel. Näsborr arne smala, belägna vid näbbens rot. Benen stora, långt b akutsittande', tarserna hoptryckta från sidorna och der täckta af tvärplåtar, likasom tårna ofvan', framtårna långa, med simhuden delad i flikar längs sidorna, vid basen förenade med hvarandra; bak- tån med hudflik; naglarne platta. Vingarne korta såsom hos lommarne. Stjerten felslagen, ersatt med en tofs af dun. Hufvudet prydes merendels af bjert färgade kragar eller tofsar; tyglarne äro nakna. Doppingarne äro medelstora eller mindre foglar, som häcka vid insjöar, träsk och små stillastående sötvattensam- 646 lingar; de flesta äro hemma uti länder med tempereradt klimat och högst få besöka arktiska nejder. Några arter hålla sig under flyttningarne mer till hafskusten, andra till floder. De lefva helt och hållet på och i vattnet och äro bland simfoglarne af de allra skickligaste dykare; på land kunna de med mycken möda fortskaffa sig, men de flyga högt och väl sedan de uppkommit ur vattnet. Födoämnena äro fisk och mindre djur som de uppsöka i vattnet, äfvensom allehanda växtämnen; några arter nedsvälja ofta äfven fjädrar bland den egentliga födan. De häcka parvis och makarne bygga af vattenväxter ett bo, som flyter på vattenytan och fästes vid vass- eller säfstrån; äggen äro temligen få och rufvas af begge makarne. Likasom lommarne rugga de två gånger årligen; sommar- och vinterdrägterna äro betydligt olika; den förra är mer utmärkt och anlägges ganska tidigt på våren, hos de flesta redan innan de anlända till oss; den senare anlägges hos olika arter vid olika tid, från juli till längre in på hösten och bäres hela vintern. Ungarne bära en skild drägt och de späda dunungarne äro utmärkta af skarpt tecknade, mörka och ljusa band samt fläckar, som löpa längs hufvudet, halsen och på kroppens ofvansida. Könen äro lika hvarandra och honan något mindre än hanen. Inom vårt faunaområde äro fem arter funna, hvaraf tre häcka regelbundet och en troligen tillfälligtvis, den femte är en främling, som kommit hit upp från sydligare trakter. Doppingarnes allmogenamn hos oss kunna icke alltid hänföras till någon viss art. Svenska kustbefolkningen kallar dem tressgrip (merendels P. cristatus) på Åland (Sievers) och Porkkala, i Kyrkslätt sjökråkor {Brenner) ochkarudor, på Pörtö i Borgå skärgård frontdockor (Zi^in^ze). I Wasa skärgård kallas doppingen fjorna {Ålc.^ Sad.). — På finska 647 benämnas de härkälintu (hvarmed i Kuopiotrakten enligt Aschan mest förstås P. ruhricollis) samt uiku. 40. Podiceps cristatus (Ltnn.). Skaggdopping, Silkkikuikka. Artra. Näbben jemnt tillspetsad, nästan af tarsens längd^ ljusröd. Ofvan svart, iindertill likasom på buken, stru- pen^ vingens öfre kant och vingspegeln Jivitj nacktofsen om våren stor^ tudelad, halskragen äfvenledes stor^ gul- brun och svart. Längd: 23 — 24 tum, vingbr. 31 — 33 t. — Colymbus L. Benämningar. Svenska: silk-and (Sadelin), frontdocka, sjökråka, tressgrip, fjorna (se ofvan). Finska: silkki-kuikka, valko-kulkku uiku; joubiparta-uiku, betara, ketara, korri {W. Nyl., Mhy). Beskrifning. Näbben till pannan Vj^ — 2 tum, till mun- vinkeln 2--% t., längs sidorna samt på underkäken mörk- röd, ofvan liorngrå, framtill ljusare. Benen utvändigt svart- gråa, i öfrigt hvitgulaktiga med mörka tår och leder; tarsen 2% t., uttån 3 tum. Tyglarne och iris mörkröda. Gammal fogel om våren och sommaren *). Från det ofvan svarta bufvudet sträcker sig bakåt en svart, tudelad fjädertofs, derifrån nedåt rundtomkring en yfvig halskrage, som framtill är hvit derefter rostbrun och sist svart. Undre delen af bufvudet samt ett band öfver tygeln, framhalsen och hela underlifvet hvita; halsryggen svart. På gränsen mellan *) Denna drägt torde anläggas hos oss i medlet af maj, åtmin- ståne är kragen hos ett den J4 maj 1853 skjutet i sin första början; den är fullt utvecklad i förra hälften af juni, och bäres en stor del af sommaren. I början af augusti är halskragen redan mycket utsliten. Den derpå följande vinterdrägten anlägges troligen i augusti eller sep- tember. 648 de mörka och hvita färgerna sarnt utmed sidorna af kräfvan och längs vingskylarne äro fjädrarne rostfärgade med obe- stämda svartaktiga fläckar. Kroppens alla öfre delar brun- aktigt svarta med ljusare fjäderkanter. Handpennorna och de inre armpennorna brungråa, de öfriga pennorna samt de små vingtäckarena längs underarmen hvita, de större af pennornas färg. Begge könen lika tecknade, men honan mindre. F. M. Höst- eller vinterdrägt. Pannan och hjessan svartgråa, på nacken en kort, tudelad tofs. Hufvudets sidor hvita ända öfver ögonen; hakan, halsen framtill och hela underlifvet silf- verhvita. Bakhalsen äfvensom alla öfre kroppsdelar gråak- tigt svartbruna med askgråa fjäderkanter, mindre synliga på de stora bakre fjädrarne; vingskylarne rostfärgade och bruna; vingarne såsom ofvan. F. M. (oktober). Ungdrägt (oktober). Pannan, hjessan och bakhalsen svartgråa, den första med inblandade hvitaktiga fjädrar; huf- vudet och halsen i öfrigt hvita med mörka ränder på längden, af hvilka en går från öfverkäkens rot öfver ögat och längs färggränsen på halsens sidor, en annan från munvinkeln under ögat på örontrakten och en tredje afbruten på sidorna af hakan. På stället för de gamlas halskrage äro fjädrarne något förlängda med svag rostfärgad anstrykning. Halsryggen och alla öfre kroppsdelar svartbruna med gråbruna fjäder- kanter. Kräfvans sidor med allt ljusare grå färg, gående ut på framhalsen. Vingskylarne äfven ljusare gråa med rost- färgad skiftning, som är synlig ännu på den derunder följande delen af det hvita. Vingarne såsom hos de gamla. F. M. Dundrägt. Hufvudet och halsen fläckiga af svartaktigt och hvitt, halsen med 6 längdband af hvardera färgen, upp- stående på följande sätt. På hjessan finnes en rent svart fläck, som omsluter en naken rödaktig och der bakom en hvit kilformig fläck, hvilken går åt nacken; denna svarta 649 teckning utlöper längs hela bakhalsen, delad uti 3 remsor ge- nom tvenne lika breda, hvita längdband; den mellersta remsan upptill klufven, omfattande den kilformiga nackfläcken; yt- terom dessa band löper ett hvitt, som börjar på pannan vid näbbroten och omsluter hela hjessan med en gren på hvar- dera sidan; ytterom detta går omkring den nakna, rÖdaktiga tygeln och ögonen, samt utmed halssidorna ett dylikt mörkt längdband samt från öfverkäkens bas ett annat något ut på örontrakten, der det upphör; vid underkäksroten finnes en svart fläck; främst på halsen löpa tvenne med de förra pa- rallela band ända uppåt hakan. De ljusa banden på hal- sen äro svagt rostfärgade och öfvergå på kroppens öfre delar i rostgrått, på hvilken grund samma sex svarta band fortlöpa, fyra emellan begge vingarne och ett nedanför hvar- dera, hvilka äfven hafva ett mörkt längdband, men i öf- rigt äro rostgråa; (dessa längdband blifva hos äldre ungar föga synliga). Underlifvet hvitt. Näbben rödaktig, svart innan- för spetsen, vid öfverkäkens bas, samt en fläck på underkäken nära roten; ^y^ tum till munvinkeln, Y2 ^ill pannan, tarsen ^4 t., fötterna grönaktigt blågråa, inåt hvitaktigt lifiargade; iris perlhvit. F. M. *) Skägg dopping en tillhör, likasom de flesta andra af våra doppingar, de tempererade delarne af gamla och nya verlden, i det den uti Europa ej häckar nordligare än i södra Eng- land och Norge, mellersta Sverige (Stockh.) och södra Fin- land, samt mot söder går till Nederländerna, norra och östra Tyskland samt Ungern; den finnes vidare i mellersta Ryss- land äfvensom tempererade Sibirien ända till Amur samt i motsvarande delar af Amerika. — Arten flyttar både längs *) Fötternas och iris färg enl. M. v. W. hos en 8 '/a tum lång unge tagen d. 8 ang. i Borgå skärgård; det öfriga efter en spädare, orakr. ÖV^ tum lång unge, tagen vid H:fors d. 29 juli 1871 af eleven Jemström. 650 kuster och floder, samt kommer sålunda till nästan alla sydligare delar af Europa och norra Afrika; under milda år öf ver vintrar den redan i södra Sverige. En nästan identisk form lefver i södra Afrika. Hos oss häckar arten allmännare uti skärgården eller hellre de inre vikarne längs sydkusten, men är sällsynt uti landets södra inre delar ända till mellersta Savolaks. — En- ligt M. v. Wright är denna art den allmännaste dopping i Nyländska kusttrakternas inre vikar; så är den funnen häc- kande i Kyrkslätt, Esbo, Helsingforstrakten och Perno m. fl. ställen. I Åbo skärgård häckar den ganska allmänt {E. J. Bff)\ och Sahlberg har äfven träffat den i Abotrakten. Bland Ålands foglar upptages den af Bergstrand. Huru långt den går norrut längs vestkusten är icke med säkerhet utredt; Alcenius uppgifver sig hafva öfverkomrait den i Wasa skär- gård 1873. — Uti landets inre finnes den ganska sällsynt. Hr Ev. v. Wright har skjutit arten i Kangasala och hr L. v. Knorring i Ylijärvi kapell af lUrkkala. Tengström meddelar att den i Kexholrastrakten är temligen allmän och häckar på passande ställen. Enligt Asclian finnes den häckande på några ställen ännu i Leppävirta i Savolaks, men litet nord- ligare är den redan en tillfällig gäst. J. v. Wright omtalar att ett ex. erhållits år 1834 vid Haminanlaks och mag. Sa- vänder säger sig för längre tid sedan hafva erhållit ett upp- stoppadt exemplar, som var skjutet i Libelits socken i norra Karelen. Från ännu nordligare trakter hafva vi ingen un- derrättelse om arten. Skäggdoppingen torde anlända till vår sydkust (Nyland) i slutet af april och början af maj (24 apr. 1846, 1 maj 1825 och 1853, 7 maj 1873). Åtminstone i oktober finnes den ännu här, kanske ännu längre. — Enligt Äschan anträffas ägg i slutet af maj och boet tillredes uti vass- eller säftufvor så- G51 lunda, att några strån böjas ned och sammansmetas med gyttja, så att det hela blir orörligt och flytande på vattnet. M. v. Wright hade d. 28 maj 1846 tillfälle att iakttaga hurusom hanen med största ifver dykande upphemtade byggnadsma- terialerna åt honan, hvilken liggande, stundom äfven stående å det till en del färdiga boet, med ett särdeles behag i sina rörelser använde dem. Sina ungar vårda de med särdeles omsorg; vid plötslig fara taga de dem under vingarne och dyka undan. Bland sina födo-ämnen plägar denna art nedsvälja äf- ven fjädrar, antagligen för att underlätta matsmältningen; de små dunungarne plocka dem från föräldrarne och äf- ven ofvanbeskrifna dununge hade sådana i magen. Mera ovanlig torde deremot följande observation vara, antecknad af V. Falck: ..jag har en gång bland åtskilliga vattenvexter och fjädrar uti magen hos denna fogel funnit foten och en del af benet utaf en mindre fogel^ troligen Emheriza citri- nella; då emellertid intet tecken syntes till andra öfverlef- vor af fogeln och det funna benet var osmält, måste man väl anse, detsamma hafva tillfälligtvis blifvit slukadt med grä- set. Emellertid torde det icke vara ur vägen att så ofta tillfälle yppas noga undersöka innehållet af magen hos denna fogel". 41. Podiceps rubricollis (Gmel.). Gråhake doppiog. Ilarniaakulkku-uiku. Artm. Nähhen jemnt tillspetsad, nästan af tarsens längd svart, vid basen gul. Of v an svart undej' hvitgrå', nack- tofsen och halskragen mindre märkbara, kinderne ask- gråa, halsen rödMrun', vingspegen hvit^ synlig. Längd: 17 — IS'^/^ tum, vingbr. 30 — 31 t. (Naum). Colymhus grisegena Bodd. (1783); Pod. gr. Gray. : Col. subcristatus Jacq., (1784), parotis S^SLrrm., rubricollis Gmel. (1788); det sista namnet är mest begagnadt. 652 Finska namn. Härkälintu (Kuopio Aschan); muikku- liiitu, isompi härkälintu (Mbg); öfversatta från svenskan äro punakaula-uiku (Nyl) och harmaakulkku-uikii (Mbg). Beskrifning. Näbben svart, vid basen pomeransgul, till större utsträckning på underkäken, från pannan 1^-% tum, från munviken 2V8 t. Benen utvändigt svarta, invän- digt gröngula, tarsen 2% t., uttån 3% tum. Iris och tyg- larne röda. Gammal fogel om våren och sommaren. Nackens fjä- drar något förlängda till en afstubbad tofs. Hjessan ända nedanom ögonen, samt nacktofsen svarta med glans; hufvu- dets sidor med förlängda fjädrar, samt strupen askgrå med hvitaktig infattning ofvan och baktill. Halsryggen och hela öfre sidan af kroppen svartaktig, glänsande, med ljusare gråaktiga fjäderkanter; öfriga delen af halsen rostbrun eller brunröd ända ned på kräfvan, derifrån färgen småningom öfvergår bakut så att vingskylarne äro svartgråa, brunskym- liga eller på tvären fläckade af samma färger; underlifvet silfvergrått med mörka fläckar. De yttre vingpennorna grå- bruna, de innersta svartbruna, de mellanliggande armpen- norna hvita. F. M. — (Bäres redan vid ankomsten i maj och ännu i början af aug.; i höstdrägt veterligen ej funnen här). Höst- eller vinterdrägt. Pannan mörkbrun; hjessan brun- svart, smalt utlöpande öfver nacken ända till ryggen. Stru- pen och kinderna hvita, de senare på midten silfvergråa; halsen matt rostfärgad; kräfvan och vingskylarne mörkgråa, bakut med blandning af mörkare brungrått, kroppens öfre delar svartbruna, på skuldrorna och framryggen med ljusare fjäderkanter; vingar och underlif såsom om våren. Näbbens mattgula färg är utbredd nästan på hela underkäken; inre sidan af tarserne äfven mer ljusgulaktig. Hufvudets fjädrar knappt längre än halsens. Naum. I 653 Yngre fogel. Hufvudet slätt samt lialsryggen och ryg- gen svartbruna. Hufvudets sidor nedtill hvita med längs- gående bruna streck. Strupen hvit, halsen framtill rödbrun ; bröst och buk smutsigt silfverfärgade. För öfrigt som i vinterdrägten. Skand. fn. Dundrägt. Näbben hvit och rödaktig med gråa fläc- kar; benen olivgröngråa med anstrykning af liffärg (Naum.). En ganska stor dununge, hvars fjädrar redan vuxit ut på skuldrorna och vingpennor begynna sticka fram, visar full- komligt samma teckning på hufvudet och öfre delen af hal- sen, som ofvan beskrifvits hos P. cristatus^ endast att hjes- san ej har någon naken fläck och den nakna delen på tyg- larne är mindre, samt att den kilformiga fläcken i midten ej är så utmärkt. De ljusa banden äro på hufvudet mera hvita, men blifva på halsens sidor äfvensom framtill och på kräfvan ljust roströda (Nilsson säger hvita), på hvilken botten de mörka banden småningom upphöra. Något spår synes ej heller af de framtill sammantötande sidolinierna på bröstet, ej heller mer af ryggens ränder, h vilka senare dock skola finnas hos yngre. Underlifvet Ijusgrått på sidorna och bakut, i midten något ljusare, hvitaktigt. (Riistavesi den 4 aug. 1870, Aschan). F. M. Inom ungefär samma område som föregående art häc- kar rödhalsade doppingen, men knappast alls inom vestra Europa; den finnes i södra Norge och Sverige, fåtaligt i Nederländerna, talrikt i Danmark, norra och östra Tyskland, Östersjöprovinserna och mellersta samt i södra Ryssland och tempererade Sibirien; (ostligast finnes en större form af ar- ten och den amerikanska är föga olik vår). — Den flyttar längs kuster och floder genom alla länder af Europa och öfvervintrar i södra delarne af verldsdelen, samt i Afrika. 654 I Finland är den sällsynt häckande uti sydligare de- larne, men allmännare norrut, och arten går här t. o. m. nordligare än annorstädes, nemligen in i lappmarkens södra delar; dock häckar den talrikast uti mellersta Finlands nord- ligare delar. — Finska samlingen eger exemplar från Åland; uti Åbo skärgård är den mera sällsynt, men häckar möjli- gen (E. J. Bonsd.); Sahlherg har äfven erhållit den i Åbo- trakten. I Nyland är den funnen endast om våren (M. v. W., Ekeh., Asch.), sammaledes har Tengström iakttagit den vid Kexholm. Enligt Backman är den sällan funnen i Ladoga- Karelen och Gunther har egt ex. från Petrosavodsk. Uti Kuopio-trakten finnes den enl. J. v, Wright temligen spar- samt, men ett och annat par häckar dock årligen vid gräs- rika träsk med grundt vatten och gyttjebotten, isynnerhet i norra omgifningarne af staden. Sav änder har erhållit den derstädes vid Domargård och Aschan träffade den med un- gar vid Jännevirta by och vid Riistavesi sjö; på sistnämnda ställe sköts år 1870 tvenne st. ungar, som följde en gammal, hvarvid det anmärkningsvärda inträffade, att den gamle var en hane; samma år erhöll Aschan 4 ägg tagna omkring medlet af Juni vid Luupue sjö uti Kiuruvesi. I Kajana trakten före- kommer den sparsamt, men kläcker (Mgren); detsamma är fallet i Pudasjärvi (Brdr). Alcenius förmodar, att den fin- nes i Wasatrakten och Br. Nyländer säger den vara allmän på Karlö vid Uleåborg, der den också kläcker. Från Uleå- borg och Torneå omtalas arten redan af Sparrman (Sade- linjj hvarförutom il/, v. Wright år 1856 fann den då och då under resan från Kuopio och ännu i Tengeliö vid pol- cirkeln. A. E. Nyländer omtalar (F. V. Soc. förh. 1856 s. 76) att han anträffat arten i Kittilä och det synes sannolikt att den förekommer ännu nordligare; åtminstone uppräknas den af Schrader bland de foglar han observerade i ryska 655 lappland eller Enare och Utsjoki (se Isis 1842 och J. f. O. 1853 s. 244), dock utan närmare notiser; (Malm upptager den icke). Till sydkusten torde den vanligen anlända i maj må- nad (H-.fors: 6 maj 1837, 21 apr. 1838, 15 maj 1840, 27 maj 1843, 20 maj 1853; 17 maj 1850 Esho; 20 maj 1852 Åland); deremot är det icke kändt när höstflyttningen inträf- far. — Boet liknar föregående arts eller ock tillredes det uti videbuskar, som stå i vattnet (Asclian). 42. Podiceps auritus (L.) Sundev. Svarthake- (loppiBf?. 3I»staIiii!Iiku-uik«. Artm. Näbben räf, jemnt tillspetsad af tarsens hälfva längd. Ofvan svartbrun^ undertill hvit^ hakan och den om vå- lden stora halskragen svarta, från ögonen bakut en röd- gul tofs; halsen rödbrun; vingspegeln hvit, synlig. Längd 11 tum, vingbr. 22 V2 t. — Colymbus L. ; P. cornutus Lath, Kilss. Benämningar. Svenska: träskis-karudor (Kyrkslätt); fjorna (Österbotten Sadelin, och Älcenius se ofvan). Fin- ska: härkälintu, mustakulkku-, sarvi- eller pohjan-uiku (Mbg); tupsupää-uiku (NyL). Sadelin hänför • hit namnen hetära och korri (jfr P. crist.). Måhända hör hit ett åt Bränder från Kuusamo meddeladt namn kivenuikku, hvilken fogel der skall finnas sällsynt. Beskrifning. Näbben hornsvart, i spetsen blek, begge käkarnevid roten blekröda, munvinkeln samt den nakna tygeln klart ljusröda; från pannan 7»-! ^^i"'^ ^^^i^ munvinkeln IV4 t» Fötterna utvändigt svartgråa, inåt blåhvita, vid simhudens vinklar gulaktiga; tarseu ^-Vg t. lång, uttån 2% t. Gamla foglar om våren *). Hufvudet omgifves af en tjock, på midten framtill delad, svart halskrage med grön *) Från ankomsten hit i maj till senare hälften af juli. 65G glans, från ögonen och bakåt nacken ett utåt sidorna stående Ijusrostgult fjäderparti (öronen), hvilket i spetsen är ljust gulbrunt och likasom hela halskragen tvärt afskuret ; framåt fortsattes bandet på trakten mellan näbben och ögat, hvilken är mörkbrun. Hufvudet ofvan, nacken och bakhalsen matt- svarta med svag grön sidenglans på hjessan; hela öfriga halsen, sidorna af kräfvan och bröstet samt vingskylarne ända långt bakut vackert mörkt rostbruna, på de sistnämnda stundom med mörkbruna fläckar. Alla öfre kroppsdelar brunsvarta med ljusare fjäderkanter; hela underlifvet hvitt med atlas eller silfverglans. Vingpennorna mörkbruna, arm- pennorna åock hvita, bildande en hvit fläck på den hop- lagda vingen. F. M. Den något spensligare honan skiljes från hanen blott genom kortare halskrage och örontofs, samt mindre lifliga färger. Gamla foglar i höstdrägt *). Hane. Trakten mellan näbb och öga mörkt rödbrun; hela öfre delen af hufvudet från näbben till nacken svartbrunaktig, nedåt bakhalsen lju- sare och längre ned utbredande sig äfven på halssidorna; från ögat bakut ända till nacken ett Ijusgulbrunt, bakut otydligt af mörkt fläckadt band, hvilket böjer sig nedåt och öfvergår mörkskuggadt på halssidorna samt sålunda omslu- ter sidorna af hufvudet och strupen; dessa äro matt brun- svarta eller mattsvarta med blandning af brunaktigt, hvilken färg straxt bakom ögat skarpt begränsas mot det derifrån gående gulbruna bandet, Öfriga halsen matt rostgulbrun; *) Ehuru denna drägt anlägges redan i senare hälften af juli kan den ej benämnas sommardrägt, såsom Holmgren och M- v. Wright fmskrpt) kallat den, utan motsvarar i allo de öfriga arternas höst- och vinterdrägt. 657 vingskylarne af starkare och klarare rostfärg. I öfrigt som om våren. F. M. Hona. Halsroten bakom och upptill svartare, det rost- gula bandet från ögat utåt tinningen ljusare och mindre fläckigt. Blott den främre delen af hufvudets sidor nedtill och strupen upptill svarta, i öfrigt äro de askgråa, dock är gränsen svartaktig emot det rostgula bandet från ögat. Sist- nämnda band öfvergår småningom baktill i rödgulaktigt samt fortsattes nedåt, omsluter örontrakten och sammanlöper på strupen; halsen i öfrigt såsom hos hanen, men vingskylarne svartbrunaktigt fläckade. F. M. — Hos intetdera könet äro fjädrarne på hufvudet förlängda; begge äro skjutna i Kuopio- trakten (Tuusniemi) den 26 juli 1848. Denna drägt ansågs förr vara en egen art, Podiceps arcticus Boie; samma sommar (184S), som Meves på Gotland upptäckte, att den Ukväl tillhörde Pod. auritus (comutus) gjorde jag jemte mina bröder samma observation i Tuusniemi socken uti Kuopiotrakten, der vi under en skjutfärd fällde en mängd individer af ifrågavarande fogel. De voro den 26 juli mer eller mindre färdiga med sin nya drägt och ofvan beskrifna individer tillvaratogos vid samma tillfälle. Ungdrägt (slutet af juli). Hufvudet ofvan svartbrunt; öfver ögonen ett otydligt hvitt och derunder ett mörkt band bakut; under detta ännu några mörka fläckar, allt rester efter dundrägten. Haka och kinder hvita, baktill med rost- gul anstrykning; halsen framtill och på sidorna gråaktiga, bakhalsen samt de öfre kroppsdelarne matt svartbruna; vingarne något ljusare, armpennorna hvita, utom de inner- sta pennorna. Vingskylarne gråa, kräfvan och underlifvet hvita, glänsande. F. M. Ungfågel i första vinterdrägt (oktober). Näbben dun- kelt ljusblå, ofvan mörkgrå, tyglarne liffargade ; farserna bak- tån och uttån utåt s vartaktiga, inåt jemte tårna of vantill ljusa, af en hvitblåaktig färg, der och hvar med gulaktig 42 658 anstrykning *). Näck- och ansigtsfjädrarne något förlängda, hakan och hufvudets sidor hvita, stundom fläckiga af mörkt; strupen och halsens sidor ljust brungråa; hufvudet ofvan ända till tyglarne och ögonen brunsvart; bakhalsen, hela ryggen gumpen, skuldrorna och vingtäckarne djupt brun- svarta eller svartbruna, mörkare och mindre glänsande än i ungdrägten, innersta vingpennorna af samma färg; vingsky- larne ljusare brunsvarta med hvita tvärfläckar. Bröstet och hela underlifvet hvita samt vingarne såsom hos de gamla. F. M. — Enligt Naumann skola några individer hafva rost- gul anstrykning såväl på kinder och framhals som på kräf- vans sidor. Dundrägt. En den 25 juli 1848 ^^) i Kuopiotrakten tagen unge af omkr. 4 tums längd har hela hufvudet och halsen tecknade med alldeles dylika band och fläckar som hos Pod. cristatus^ men svartbruna på hvit, något rödgulak- tig bottenfärg, hvilken på halsen öfvergår i mer hvitgrått; fläckarne på nedre delen af kinderna äro mindre tydliga. Deremot fortsättas banden ej så regelbundet bakut; öfre kroppsdelarne äro nemligen svartbruna med spridda spår af ränder i form af hvitgråa fläckar. Icke heller samman- löpa de tvenne banden på kräfvans sidor, utan gå parallelt till halsens midt, der de upphöra; underlifvet hvitt. F. M. — En alldeles späd, 3 tum lång unge har allt det mörka re- nare svart och silkesglänsande samt i allmänhet renare fär- ger; ryggens ränder ganska tydliga, ehuru smala. Denna *) Näbbens och benens färg efter en img fogel från Esbo, i slu- tet af okt. 1861, om hvilken M. v. W. dessutom antecknat följande mått: fr. näbb- till stjertspetsen 13 tum, vingbr. 1 fot 11 t., vingen 5 '/g t. Sjelfva drägtbeskrifningen efter ex. taget d. 9 okt. 1849 i Esbo (F. M.). **) Vid samma tillfälle tillvaratogos äfven mera försigkomna dunungar, som började anlägga första ungdrägten. 659 togs på Kauttua den 17 juli 1851 lefvande med händerna från ett näckblad och måtte varit blott några timmar gam- mal. F. M. Svarthakade doppingen går nordligare än de andra europeiska arterna; den finnes nemligen på Island, i öfra Norge, största delen af Sverige, Finland, Östersjöprovinserna och nordliga Ryssland samt Sibirien äfvensom Nord-Amerika, dock ej i de arktiska delarne. — Den flyttar lika som de andra genom de flesta länder i Europa, mest likväl utmed kusterna, och öfvervintrar i södra Europa vid Svarta hafvet samt motsvarande breddgrader. 1 Finland finnes den häckande uti det inre landet, sällsyntare i södra, allmännare i de nordliga delarne, der den går upp åtminstone till norra Österbotten; vidare före- kommer den uppe vid norra kusten på gränsen mot Norge. — I Uskela och Bjerno häckar arten (E. J. Bff)^ den ä funnen i Eura (11 juli 1847, Z. M.) och vid Åbo (Shg) samt häckande vid Kauttua (V, Falck). I Nyland är den funnen flerstädes om våren (Esbo, H:fors, Sibbo m. m., M, v. W., Ekeb.J; äfvenledes i Kangasala (Ev. v. W.) och en ungfogel är tillvaratagen i Luumäki d. 20 juli 1848 (L. Försten^ F. M.). Hr Lindforss har skjutit arten tvenne gånger i Nyslottstrakten (12 aug. 1866, Tiittala i Sulkava, 7 juni 1867 Majsund i Kerimäki); enligt Backman är den sällsynt i Ladoga-Karelen och Gilnther har erhållit den vid Petrosawodsk. Uti Kuopiotrakten förekommer den enligt J. v. Wright vida allmännare och talrikare än de andra arterna och kläcker här i mängd uti de mindre träsk, som hafva öppna stränder, gräsbelagd vattenspegel och gruiidt vatten med lös muddrig botten. Aschan fann vid en sådan liten damm, benämnd Kartelatnpi i Jännevirta år 1870 ett par med 4 ungar och följande år anträffades der åter ett 660 bo med 4 ägg (d. 7 juni); Malmberg har också funnit den häckande i Maaninka. Enligt Malmgren skjutes den stun- dom vår och höst i Kaj anatr akten, och sannolikt kläcker den äfven här eftersom ett par anträffats i början af augusti år 1858. Vidare hafva hr Sandberg i Kankaanpä och Br. Ny- länder vid Uleåborg anträJBfat en mindre dopping art, an- tagligen denna art; Boden har också erhållit uppgift, att den skall vara skjuten, samt häcka i Ylistaro i Wasatrakten; ännu i Pudasjärvi häckar den sällsynt, skjuten midsommar- tiden år 1869 (Brdr). — Huruvida den förekommer uti Lappmarken är oss icke bekant, åtminstone torde den här hafva gränsen för sin utbredning. Då den likvisst enligt Schrader träffas här och der ända vid Ishafvet, ehuru myc- ket sällsynt, är det antagligt, att de funna individerna kom- mit vilse norrut, eller ännu hellre från Finmarken, dit arten anländer från Norge. Från lappska halfön känna vi intet om fogeln. Arten torde anlända hit i början af maj; ex. äro antecknade i Helsingforstrakten d. 21 maj 1830, 2 m. 1834, 8 m. 1835 och 13 m. 1843. — Om hösten är den funnen ännu den 9 okt. 1849 i Esbo. Uti Koskis k:ll några mil från Tavastehus finnes denna dopping uti ett mindre träsk eller en dam å Padoma egen- dom; fridlyst af egarinnan har fogeln förökats så, att 40 — 60 par numera befolka vattenytan enligt uppgift af stud. Brusin. Angående fogelns bo meddelar Aschan följande iakt- tagelse från ofvannämnda Kartelampi lilla träsk. „Boet var beläget midtpå vattenspegeln och utgjordes af bottengräs samt var fäst vid några vassrötter. Det var genomdränkt af vatten som en svamp och sjönk då man tryckte derpå med åran. För hvarje gång fogeln såg att man nalkades, steg den upp och betäckte äggen med gräs taget från boet. 661 hvarföre den ej var synlig då inan kom till stället. Sedan äggen togos bort öfvergåfvo äfven foglarne träsket". Podiceps nigricollis Sunde v. Svarthalsad eller sydläudsk dopping. Artra. Näbben af tarsens halfva längd, underkäken ganska tvärt tillspetsad^ och näbben derigenom märkbart böjd iLppåt. Hufvudet, halsen och öfre kroppsdelarne svarta, örontr akten med rostgul^ glesstrålig fjäderkrage', un- derlifvet och vingspegeln hvita. Längd: omkr. 12 tum. — P. auritus Briss., Lath. Finska namn, öfversatta *) från svenskan : mustakaula- uiku, etelän uiku (Mbg). Beskrifning. Näbben helt svart, från pannan Ys tum fr. mun vinkeln IVs t., från midten något uppåt böjd, sken- bart än mer derigenom att underkäken är uppåt tillspetsad. Benen utåt svartgrönaktiga, inåt blekare grönaktiga, tarsen IV2 t, uttån 2% t. Gammal fogel om våren. Hufvudet framtill och ofvan, samt strupen och hela halsen svarta, temligen yfviga; de något förlängda hjessfjädrarne med svag grön glans; från ögat sträcker sig bakut en krage af glänsande gula, nedtill rostbruna fjädrar, som äro glesa och finstråliga samt i spet- sen hårlika, och intaga hela örontrakten. Kräfvan framtill fläckig af svart, hvitt och mörkt roströdt, hvilken sistnämnda färg breder sig ut på vingskylarne. Underlifvit glänsande atlashvitt, alla öfre kroppsdelarne svarta. Af vingpennorna äro de 5 första **) gråbruna, de följande hvita utom de in- nersta som hafva ryggens färg. Naumann. *) Namnet korva-uiku hänför sig till latinska namnet auritus och hör således numera till föregående art. **) Nilsson och efter honom Holmgren säga de 11 första. 662 Den i finska samlingen förvarade honan i vårdrägt måste säkerligen vara en yngre fogel, ty nackens fjädrar äro föga förlängda, öfre kroppsdelarne brunsvarta med något ljusare fjäderkanter på skuldrorna, halsen framtill brunsvart, mot bröstet med rostbruna och nedtill med hvita spetskan- ter; de rostfärgade vingskylarne äro fläckade med mörk- brunt; de 5 yttre handpennorna äro helt bruna, de följande blott på utfanet, den 10:de knappast ens der, och de följande rent hvita. F. M. Ungfoglarne äro på hufvudet och halsen tecknade lika- som föregående arter; öfre kroppsdelarne mörkbruna, stru- pen och hufvudets sidor hvita med skuggning af grått på örontrakten, framhalsen och vingskylarne gråa med dragning åt rostgult; underlifvet hvitt. De skiljas från de föregående arternas ungfoglar nästan blott genom näbbens form. Sk. fn. Första vinterdrägten liknar ungdrägten, men har endast spår af mörka fläckar på kinderna; äfven dessa saknas hos de gamla i vinterdrägt, hvilka dock hafva rostfärgad an- strykning på samma ställe och öfre kroppsdelarne mörkare nästan svarta. Naum. Äfven dundrägten har samma teckning som hos de andra arterna. Tvert emot föregående art är denna en sydlig fogel, hvars häckningsområde vidtager först nedanför dennes; den häckar nemligen i södra Europa ända uti Frankrike, Neder- länderna, vissa delar af Tyskland, mellersta och isynnerhet södra Ryssland, Palestina och tempererade Asiens sydliga delar ända till Japan. — Den är en sötvattens fogel såväl under häckningen som flyttningarne, samt öfvervintrar uti södra Europa och i Afrika efter livad man uppger ända uti de södra delarne; ibland visar den sig likväl vintertiden t. o. m. nordhgare än den egentligen häckar. 663 För norden och vårt område är den således frem- mande; likväl har arten en gång observerats hos oss vid sydkusten. Det enda exemplar, en hona, som finska sam- lingen för närvarande besitter, är skjutet jemte sin hane vid Willinge i närheten af Helsingfors, och blef den 11 maj 1853 här inköpt genom vaktmästaren Hacklin; i följd af för- vexling med föregående art kom likväl hanen ej att blifva uppköpt (M. v. W.). 43. Podiceps minor (Gmel.). Smådoppiiig. Artm. Näbben kort^ rät^ jemnt tillspetsad; nackens och hal- sens fjädrar icke förlängda. Ofvan svart, underlifvet silfvergrått^ strujyen och framhalsen kastanjebruna; armpennornas hvita infan icke synliga i form af någon vingspegel. Längd: 9 — 10 tum. — Colymhus fluviatilis Briss. (1760) Dgl. & G.; C. minor Gm. (1788). Beskrifning. Näbben svart med blek spets, vid mun- vinkeln hvitaktig, dess längd % tum till pannan, en dryg tum till munvinkeln; tarsen IV4 tum, baktill med sågtand- likt utstående beläggning. Gammal fogel om våren. Hakan och hufvudet framtill ända bakom ögat brunsvarta, hjessan, nacken och bakhal- sen rent svarta med sidenglans ; kroppen ofvan, nedre delen af framhalsen, kräfvan och vingskylarne brunsvarta med glans ; buken mörkt silfvergrå med särdeles stark sidenglans. Nedre delen af strupen, kindernas öfre delar, halsen framtill och på sidorna; kroppssidorna bakut gråhvita med blandning af rostfärg. Vingpennorna mörkbruna, de yttre armpennorna endast på infanet hvita, hvarigenom ingen hvit vingspegel blir synlig. Hanens hufvud yfvigare befjädradt och tecknadt med renare färger. Efter Naumann. 664 Vinterdrägt. Hufvud och hals ofvan, samt rygg och vingar bruna eller mörkt gråbruna, strupen hvit; hufvudets sidor, halsen framtill och sidorna af bröstet rostgråa; ving- skylarne rostbruna, skuggade med mörkare brunt; underlif- vet hvitt. Sk. fn, Ungfogeln om hösten liknar föregående. Dundrägten är brokig af dylika band som hos före- gående arter, oravexlande svarta och rostfärgade; pannan silfvergrå, på hufvudets sidor och vid vingen några hvita fläckar; underlifvet hvitt. Efter Naumann. Lilla doppingen är hemma uti hela södra och mellersta Europa; norrut finnes den i Skotland, Danmark södra Norge och Sverige samt uti mellersta Ryssland. — Den synes flytta mycket korta sträckor söderut, ibland knappast alls efter- som den öfvervintrar redan i södra Sverige och Norge. — Uti de flesta delar af verlden finnas lokala former, som stå ytterst nära h varandra. Arten är hittills icke upptagen för vår fauna, ehuru den ertappats här i sydligaste delarne. Tengström medde- lar nemligen, att han en gång om hösten skjutit den vid Kexholm, och Aschan att han sett fogeln med ungar uti Stenssundsträsket i Pernå, men numera ej kan uppgifva år- talet. — Uti zool. musei äggsamling förvaras ett dopping ägg, hvilket möjligtvis hör till denna art, funnet uti Sjundeå af A. Lille, och kronofogden Levison i Abo uppger sig haf- va köpt af skärallmoge ägg af samma fogel; begge uppgif- terna skulle dock tarfva bekräftelse. Sjette familjen: Alcidae Bonap. Den sista familjen inom simfoglarne omfattar de lägsta formerna, alkorna; de utmärkas genom sin uppräta ställning och bakutsittande fötter, genom korta vingar, hel simhud 665 och krökta klor, samt genom bristen på baktå. — Alla till- höra norden och bebo de arktiska kusternas vidt bekanta fogelberg eller alkefjell. Antingen på bara berget eller i jordhålor eller under klippblock lägga de ett eller två ägg; begge föräldrarne uppföda ungarne tills de kunna sköta sig sjelfva. Födoämnena äro fisk och lägre hafsdjur, hvilka de uppsöka under ständigt dykande. De flesta arterna hafva samma allmänna färgteckning och begge könen likna hvar- andra; ruggningen inträflfar tvenne gånger årligen och s öm- mar drägten af viker från v in t er drägten vanligen blott genom mörkt hufvud och hals; un g ar ne likna mest de gamle i vin- terdrägt. — På grund af näbbens ganska olika byggnad de- las familjen i fyra slägten. A. Näbbens sidor släta hos de gamla. Uria. Näbben tillspetsad, hoptryclct^ icke hög, Mergulus. Näbben kort, hvälfd och trubbig. B. Näbben starkt sammantryckt^ med tvärfåror jpå sidan hos de gamla. Mormon. Ofverkäkens rot naken^ svullen i randen. Alca. Ofverkäkens rothälft fjäderklädd. Grisleslägtet, (Uria briss). Näbben rät, långsträckt, tillspetsad, lika bred som hög, ofvan kullrig, på sidorna slät, vid roten befjädrad. Näsborrarne aflånga, genomsigtiga, vid näbbkantens bas. Benen korta bakutsittande ; tarserna framtill täckta af plå- tar, baktill af nätlikt delad hud; de tre framtårna för- enade genom hel simhud, baktån saknas; klorna hop- tryckta, krökta, hvassa. Vin g a me korta, spetsiga och stjerten mycket kort. 666 Vårt område eger tvenne arter af slägtet; begge re- presenteras dels här dels i närmaste grannländer genom skilda geografiska varieteter. 44. Uria grylle (Linn.). Grisla. Punajalka-kiisla. Artm. Svart med en stor oval, hvit fläck på vingen; näbben sv ar t ^ fötterna röda. Längd omkr. 13 tum, vingbr. 22 tura. — Colymbus L. Benämningar. Svenska: grisla (allmännast); grislo (Lars- mo, Schalin)] spita (-ar; Kyrkslätt, W. Snellman). Finska: riskiläinen, riskilä eller punajalka-r., -kiisla {Fellm., W. Nyl.^ Mhg)\ särkikukko (Sadelin). Beskvifning. Näbben svart, rät, hoptryckt, med inböjda käkkanter, öfverkäkens vid roten utstående; från pannan IY4 tum, fr. munvinkeln P/4 t.; munnen invändigt röd. Fötterna klart röda, tarsen 1% t; mellantåu med klo 2 tum. Gammal fogel i sommardrägt *). Hela fjäderdrägten brunsvart med svagt grönaktig glans på halsens sidor och dragning i brunt på bakryggen. Mellersta och största ving- täckarne hvita; vingarne i öfrigt samt stjerten svarta. Honan är något mindre och har ej så rena färger. F. M. Vinterdrägt (nästan fullfärdig i slutet af oktober). Ha- kan, bröstet och underlifvet rent hvita, öfriga kroppens fjädrar äro svarta med hvita spetskanter, hvarigenom hufvudet och halsen blifva nästan alldeles hvita med fint genomskimrande tvärband och fläckar på hjessan samt på bakhalsen. Ett mörkare band från mun vinkeln mot ögat der det bildar en svart fläck, samt ut på örontrakten. Kräfvans och halsens *) De gamla anlägga den i början af maj och hafva den ren inom samma månad; yngre finnas i början af juni, t. o. m. i början af juli med rester af förra vinterdrägten (enl. våra samlingar). 667 sidor mera jemngråa. På öfre kroppsdelarne äro de hvita fjäderkanterna smala på fram- och bakryggen, bredare på skuldrorna. Vingar och stjert såsom om sommaren. F. M. De yngre foglarne hafva ännu ej under första vintern rent hvita vingtäckare, samt på underlifvets bakre del fina mörka fjäderkanter. F. 31. Ungdrägt (juli). Hjessan, bakhalsen och öfre kropps- delarne svarta; hakan, kinderna och halsens sidor gråhvita med fina svarta fläckar och tvärband, af samma teckning äro bröstet och underlifvet. Vingarne såsom hos de gamla, men vingtäckarne äro svarta med orediga hvita tvärband. Näbben mindre hög än hos de gamla, svart, fötterna gråsvarta med dragning åt rödt. F. M, Dundrägt. Svartbruna, undertill stötande i grått. F. M. Grislan häckar i skärgårdarne vid de nordiska hafsku- sterna både utaf Atlantiska och Stilla hafven samt Ishafvet; i Europa går den söderut ända omkring hela Skandinaviska halfön till Danmark och norra delen af Storbitannien. — Den flyttar utmed samma kuster och öfvervintrar redan vid sydliga Norge, men går också vesterut ända bortom Kanalen; till det inre af Europa kommer den endast såsom förvillad. Arten häckar vid alla hafskuster omkring vårt område och deltager vid våra ishafskuster uti bildandet af fogel- bergen. — Den bebor till ofantligt antal och kolonivis klip- porna vid ishafsfj ordarne (Schr.^ Malnij A. E. Nyländer)^ synes vara mindre talrik ostligare, der den dock ställvis yp- pas i massa, ss. vid Schuretskaja och Sossnovetz {Midd.^ Lillj.)\ M. Brenner fann arten vid Panfelofka, och längs alla kuster af Hvita hafvet är den allmän (Shlbg) samt bebor ensam fogelbergen (Midd.). — Enligt Br. Nyländer häckar arten vid Uleåborg och på Karlö samt finnes talrikt i Brahe- stads skärgård; längre ned vid Österbottens kuster kläcker 6QS den på sina ställen i mängd (Alc.^ Boden), Fogeln förekommer vid Björneborg {Grönf.)\ vid Åländska öarne är den allmän (Sievers^ Bergstr.), samt i Korpo (Bff). I Helsingforstrakten finnes den ej i mängd (M. v. TT.); enligt Aschan förekommer den här och der i Nyländska skärgården, der holmstränderna äro betäckta med större klippblock, under hvilka fogeln kan dölja sina ägg och ungar; så t. ex. i Onas skärgård i Sibbo, vid Aggskär och Tunnholmen nära Pellinge b åk m. fl. st., än partals än kolonivis. I Borgå skärgård fann hr A. Hintze den vara talrikast på Kittelskär och Truthäll. — Emedan arten är en kustfogel förekommer den aldrig häckande inne i landet; icke ens vilsekommen hit under flyttningarne är den veterligen funnen, annat än uti nordligaste delen; enl. Fellman skall den nemligen ibland, ehuru sällan, hafva ertap- pats i Enare, således påtagligen kommen norrifrån. Till vår södra kust anländer grislan i början af maj månad *). Dess ägg, två i kullen, anträffas enligt Aschan omkring medlet af juni (1869 d. 19 juni något legade, Sibbo). Fogelns läte utgöres af ett fint pipande, hvilket mycket väl kan återgifvas med hjerp-pipa, hvarigenom fogeln lockas inom håll vid vett-skytte. Köttet är smakligare än man skulle för- moda. Man uppgaf åt Sievers att fogeln aldrig äggas på Klåf- skär, men att de fullfjädrade ungarne dragas ur sina hålor medelst små käppar, i hvilkas ena ända man fästat en hvass krokig spik; de ätas såsom läckerheter. Uria gry lie var. glacialis Br., Mgrn. Näbben tunnare och spensligare än hos hufvudarten; ungfoglarne hafva i sommardrägt en del af armpennorna i spetsen hvita. *) För tillfället saknas notiser om artens flyttningstid om hösten ; dock bor antecknas, att ett ex. förefinnes uti Z. M., enligt uppgift taget d. 14 februari 1867 i Kyrkslätt. 669 Längd kring 12 tum. Näbben 1 tura. 1 lin. lång, tarsen 1 t. mellantån 1 t. 6 lin. Denna mindre varietet häckar på Spetsbergen och anländer dit bland de tidigaste foglarne. Ännu är det icke utredt hvar den öfver- vintrar; möjligen vid Finnmarkens kuster, i favilket fall den väl besöker också vårt områdes nordvestra del. 45. Uria troile (Linn.). Sillgrisla. Artra. Of van svart, undertill hvit; vingarne svarta med hvita si^etsar på armpennorna; fötterna svarta, — Under- slägtet Cepphus Pall. Finska literaturnamn : hailiriskilä (T^. Nyl.) mustajalka- kiisla (varr. etelän-k. och pohjan-k.) {Mhg). Längdförhållandena äro olika hos de båda varieteterna, men fjäderklädnaden i det närmaste densamma. Gammal fogel i sommardrägt. Hufvud och hals svarta, stötande i sotbrunt. Rygg, skuldror, vingar, öfvergump och stjert svarta, dragande i grått. Nedre delen af halsen fram- till, bröstet, magen, undergumpen, vingarnes (jfr nedan) och stjertens undre täckfjädrar samt armpennornas spetskanter hvita. Vinterdrägt. Kalotten, trakten mellan näbb och öga, ett nedstigande band bakom ögat samt alla öfre kroppsdelar svarta, glänsande, stötande i askgrått. Nedre kroppsdelarne, hufvudets sidor från tinningen mot nacken samt armpen- nornas spetsar hvita; undre vingtäckarne hvita, de längsta brungråa. TJngdrägten liknar vinter drägten, men skiljes derigenom att vingskylarne äro svartaktiga med en hvit längdfläck på utfanen; strupe och framhals hvita med svarta fjäderkanter, tätast kring halsen nedanom strupen. Skand. fauna. Dundrägt. Hufvudet, halsen och hela öfre sidan af krop- pen svartbrun, den undre delen orent hvitgrå. Efter Naum, 670 De två geografiska varieteter, som tillhöra vårt område utmärkas enligt Malmgren såsom följer. U. troile var. lomvia Temm. Sydlig sillgrisla. Nabhen längre^ tunnare, jemnt tillspetsad ända från näsborrarne^ svart. Tarser och tår öfverallt svarta^ vid tå- lederna stötande i gulbrunt. Handpennornas medelstora undre täckare med en svart spetsfläck; kroppen större^ mer långlagd. Längd 19 y.^ — 20% tum; näbben till pannan l^s — 2Vö t., till munvinkeln (2% — )3 — 3% t- 5 tarsen P/g tum. Denna form har ofta omkring ögat en smal hvit ring, bakut fortsatt i en strimma (tillfällig varietet: ringvia). Denna sillgrisla tillhör de kontinentala kusterna omkring norra delarne af såväl Atlantiska som Stilla hafvet och före- kommer i gamla och nya verlden. Den häckar i mängd vid Ishafvets klippiga kuster, längs Skandinaviens vestkust och ställvis ännu inom Östersjön, samt vid Storbritannien. • — Arten flyttar också utmed hafskusterna, öfvervintrar redan längs Norska kusten, men sträcker också ända till Spanien. Hos oss finnes fogeln vid ishafskusten ; den häckar vid Warangerfjord i närheten af Wardö (Schr.^ Midd.) och kommer i mängd till fjordarne i finnmarken {Malm)\ anmärknings- värdt nog fann Middendorff den ej längs kusten af lappska halfön, hvaremot Lilljeborg uppger den vara icke sällsynt vid Schuretskaja och mag. M. Breniier fann den vid Keljätni den 11 juli 1863. — (Arten förekommer naturligtvis ej i lan- dets inre delar, men kunde möjligen finnas i sydvestligaste delen af vårt område, eftersom den inom Östersjön går upp längs östra Småland och häckar ännu på Karlsöarna vid Got- land. Visserligen upptager Bergstrand artens namn bland Ålands foglar, men föga på grund af något exemplar, åtmin- stone namnes derom intet). 671 U. troile var. Brunnichii Sabine. Spetsbergens sillgrisla. Näbben kortare^ starkare^ först mot ändan tiUspetsady svarty vid öfverkäkens kant blygrå^ i spetsen Jiornbrun. Tar- ser och tår framtill gulbrunaktiga^ vid ledgångarne och bak- till svarta. Handpennornas medelstora undre tackar e hvita äfven i spetsen; kroppen kortare, mer under sätsig. Längd I8V4 — 19 tum; näbben till pannan nära l^s t.? till munvinkeln 2% t.; tarsen P/g tum. På Spetsbergen, Beeren Island, Novaja Semlja, Island och Grönland företrädes arten af denna form, som här upp- träder i stor mängd. — Från förstnämnda ställe flyttar den till Skandinaviens norra och vestra kuster, fåtaligt till Stor- britannien; sällan når den Nordsjöns södra kust. Schrader uppgifver, att den skall förekomma vid vår norra kust; detta synes också vara sannolikt, då den i mängd besöker Ostfinmarken och vissa år kommer dit i ofantliga skaror {Nordvi)\ vidare veta vi ej af fogeln från vårt område*). Alkekung-slägtet (Mergiihis ray.). Näbben kort^ hvälfd, tjock och trubbig^ lika bred som hög,. med släta sidor och inböjda käkkanter. Näsborrarne afimndade, belägna vid basen på sidan. Benen såsom hos föregående slägte^ med långa tår. Vingar och stjert korta, den senare af rundad. Hit hör en enda art, den minsta alkartade fogel, som finnes i Europa, nemligen *) Då arten således häckar och flyttar ungefär på samma ställen^ som några andra arktiska hafskustfoglar (Ful. spect., Stell.) kunde det förtjäna iakttagas, om den icke likasom de öfvervintrar också på Hvita hafvet och kanske någongång höst eller vår kommer derifrån till vår södra kust, ehuru hittills icke iakttagen. 672 Mergulus alle (Linn.). Alkekuog. Artm. Ofre kroppsdelarne^ vingarne och stjerten svarta^ un- derlifvet hvitt; skuldrornas pennor på sidorna och aivn- 'pennorna i spetsen hvita. Längd 8V2 tum, vingbr. 16 Va *. — Alca L. Finska benämningar: i literaturen jääkyyhky (W, Nyl.)^ jääkyyhkynen {Mhg)\ i Borgå skärgård nirkki (? i Pörtö, enl. hr A, Hintze). Beskrifning. Till kroppen sammanträngd och tjock, samt den minsta af våra alkartade foglar. — Näbben af of- vanbeskrifven form, svart, från pannan V2 tum, från mun- vinkeln ^4 tum; benen svarta, tarsen ^4 tum. Gammal fogel om sommaren. Hela hufvudet och halsen svarta ända ned till bröstet, dock så att hufvudet och fram- halsen mer stöta i sotbrunt och de öfriga delarne äro mera rent svarta, glänsande; nedre delen af bröstet och hela under- lifvet rent hvita, vingar och stjert såsom om vintern. Sk. fn. Vinterdrägt. Hjessan ända under ögonen och bakut på nacken samt halsryggen svarta. Alla öfriga delar äfven svarta med stark blåaktigt grön glans på halsens sidor; den mörka färgen tränger fram i en vinkel på halsens sidor. Skul- derfjädrarne med hvita sidokanter; ving- och stjertpennorna brunsvarta, ljusare på infanet mot roten; armpennorna hvita i spetsen. Hakan, framhalsen, bröstet och alla undre delar hvita, örontrakten oredigt mörkfläckad, de öfversta vingsky- larne på öfre fanet svartbruna. F. M. Ungfoglarne och de yngres vinterdrägt är icke så rent tecknad som de gamlas; örontrakten är mer fläckad, skul- drornas hvita fjäderkanter mindre tydliga och undergumpens fjädrar hafva smala mörka ränder. F. M. 673 Alkekungen häckar högt upp i norden på öarne i de delar af Ishafvet, hvilka gränsa intill Atlantiska oceanen; den finnes på Spetsbergen i mängd, på Novaja Semlja och Sibiriens norra kust, samt på Grönland ; sydligast häckar den ännu på Island, men veterligen fortplantar den sig ej någon- städes på kontinenten. — Till vintern flyttar arten ut på hafvet, passerar längs Skandinaviens vestra kuster samt kom- mer till England; fåtaligt går den ända till Tysklands och Frankrikes kuster, men högst sällan kommer den vilse inåt kontinenten. Under den kalla årstiden besökas våra ishafskuster år- ligen af en stor mängd foglar utaf denna art; till sydkusten kommer den mycket fåtaligt och blott enstaka exemplar hafva erhållits uti landets norra och vestra delar. — Sdira- der uppger, att små flockar regelmässigt i oktober och no- vember komma till det inre af fjordarne vid Ishafvet; äfven Malm intygar, att den blott under vintertid finnes derstä- des, men enligt hans erfarenhet i otalig mängd; förhållan- det lärer nemligen vara olika under olika år. — Från dessa trakter förvilla sig ibland enstaka exemplar inåt lappmar- ken; afl. dr C. E. Soldan har insändt ex. från mellersta lappmarken (Z. M.J; i Pudasjärvi ertappades äfvenledes ett ex. i december 1865 vid en vak, stel af köld och oförmögen att flyga (Brdr). Arth. v. Nordmann omtalar, att den skulle blifvit insänd från norra delen af Bottniska viken. Enligt prof. Fvedr. Nyländer skall arten ibland blifvit iaktta- gen vid Uleåborg; omkring år 1865 erhölls egendomligt nog en half vuxen, icke fullfjädrad unge '^) å Kattilankalla skär, *) Enligt benäget meddelande anträffades ungen i början af juli månad af fiskare från Kello och hölls af prof. A^ lefvande i tvenne vec- kors tid, hvarunder den med glupskhet förtärde fiskaffall oeh hastigt tilltog i storlek. — Detta anmärkningsvärda fall af abnorm häckning 43 674 vid pass tre mil ute i hafvet. Vid Kristinestad sköt handl. Bidderstadh i december 1852 en yngre fogel, hvilken in- sändes till F. M. genom kapten H. Avellan; en äldre dylik fälldes i grannsocknen Nerpes af bonden Ekström den 16 mars 1858 och insändes genom dr G. Forstén\ det är möj- ligt, att dessa individer kommit hit genom lappmarken från norden. Deremot synes det lika antagligt att den öfver Hvita hafvet kommer till finska viken, kanske t. o. m. oftare, om ock fåtaligt; en gammal fogel skjöts nemligen d. 29 okt. 1864 {F. M.) vid Melkö i Helsingforstrakten af hr Wilh. Breyiner^ och om hösten 1870 iakttogs den åter derstädes under vettskytte; ytterligare hafva fiskare i Borgå skärgård med- delat hr A. Hintze^ att de icke så sällan om senhösten iakt- tagit uti yttersta skärgården en fogelart, hvilken de kallade nirkki och hvilken enligt deras beskrifning tycktes öfver- ensstämma med denna fogel. Lunneslägtet (Mormon ill.) Näbben kortare än hufviidet, från sidorna starkt hoptryckt så att dess höjd hos gamla foglar på midten är 4—6 gånger så stor som Iredden; begge käkarnes kölar skarpa^ starkt håghöjda; öfverkäken vid hasen kantad ined en svullen^ punkterad rand, nähbens sidor marke- rade med tvärfåror och lister. Näsborrarne mynna tätt längs käkkanten vid hasen, äro smala och täckas ofvan af en naken hud; munvinkeln och ögonkretsen håra. kan likväl icke berättiga att uppföra arten såsom häckfogel för ororå- det-, antagligen har ett om hösten genom lappmarken vilsekommit par öfvervintrat någonstädes i Östersjön och om våren flyttat norrut tills det vid Bottniska vikens norra del ej sluppit längre, men likväl kom- mit sig till fortplantning. 675 Benen, vingarne och stjerten såsom Jios föregående slägten. Hithörande arter utmärkas genom sin särdeles egen- domligt bildade, kilformiga näbb, hvilken gifvit anledning till fogelns benämning grönländsk papegoja. I Europa häc- kar endast en art af slägtet och förekommer äfven vid vårt områdes norra kust, nemligen Mormon arcticus (Linn.) lunBefogcI. Artm. Ofre kropp sdelarne och en ring omkring halsen svarta^ ansigtet grått, underlifvet hvitt; näbben och fötterna röda j den förra brokig af gråblått. Längd 13 — lå tum, vingbr, 23 tum. Alca L., Fratercula aret. Briss. 1760; Mormon Illig. 181 1; Lunda Pall. 1811—31. — Finskt namn: lunni, iuunilintu (Nyl. Mhg.). Beskrifning. Näbbens främre del röd, utmärkt genom 3 — 4 tvärfåror och upphöjda ränder, den bakre hälften är blågrå, emellan dessa färger löper ett ljust band; randen vid roten svullen och röd; näbbens längd från pannan 2 tum, från munvinkeln 1% tum, största höjden 1% tum, bredden vid munvinkeln % tum. Benen gulröda med svarta klor, tarsen V/^ tum, mellantån med klo nära 2 tum. Gammal fogel. Hjessan från näbben till nacken svart, hakan rundt omkring äfvensom alla öfre kroppsdelar, vin- garne och stjerten samt deras öfre täckare svarta, glän- sande. Hufvudets sidor och hakan askgråa skarpt begrän- sade, bakåt nästan omslutande kalotten, mot näbbtrakten hos de yngre småningom öfvergående i gråsvart. De öfre af vingskylarne äro svartbruna. Bröstet och hela underlif- vet för öfrigt rent hvita. F. M. Ehuru fogeln ruggar tvenne gånger vexla de dervid ej färgteckning utan äro dylika om vintern och sommaren. 676 Ungfoglarne hafva endast hälften så hög näbb, med nästan släta sidor; benen äro orent gulröda. Fjäderteckningen är lik de gamlas men hufvudets sidor mörkare. Dundrägt. Hufvudet halsen och öfre kroppsdelarne matt brunaktigt svarta, bröstet och underlifvet hvita; näb- ben liten och låg, nästan såsom hos grislan. Naum. Lunnefogeln tillhör de kuster af ishafvet, hvilka gränsa intill Atlantiska hafvet*); den häckar nemligen vid Sibiriens vestra kuster, Novaja Semlja, på Spetsbergen och i stor mängd på Finmarkens fogelberg, sällsyntare nedanför pol- cirkeln i Norge, Bohuslän, samt vid norra Skottland, på Island, Färöarne och vid nordvestra Amerika. — Mot vin- tern kommer den oftare till sydliga delarne af Nordsjön och går ända till Frankrikes vestra kuster. Inom vårt område finnes den regelbundet vid norra kusten och kommer endast tillfälligtvis derifrån till andra delar. — Middendorjf omtalar, att den häckade i kolonier vid Wardö, Hornö och Renö i vårt områdes nordvestra gränstrakter, men vid hans besök 1840 blifvit nästan utro- tad; Schrader återfann den på samma ställe vid Wardö uti omkr. 50 par och 1856 skall den enl. A. E. Nyländer fun- nits der i massa. Ostligare träffade Middendorff arten ännu vid Ainowska öarne vester om Ribatschi, men icke längre bort; Lilljeborg deremot fann arten i slutet af juli 1848 vara ganska allmän vid Schuretskaja. Inåt Hvita hafvet häckar fogeln icke veterligen '^'^). För öfrigt äro endast en- *) Vid de mot Stilla hafvet gränsande delarne finnes en när- stående form, M. corniculatus. **) Pallas säger visserligen: „copiosissima circa Colam et in mari albo''; föga nog lärer arten häckat ens då för tiden inom Hvita hafvet, ■utan torde de iakttagna fiockarne varit stadda på flyttning; så tolkar äfven Middendorff uppgiften. 677 staka foglar funna i andra delar af området. Fellman har antecknat, att arten någongång skulle visat sig i norra delen af Utsjoki, då dimmig väderlek och hösttöcken vållat att den kommit vilse. Grape säger äfvenledes, att den honom veterligen endast en gång anträffats inom Enon- tekis socken; måhända har detta föranledt Sadelin att upp- taga arten såsom en ytterst sällsynt främling hos oss, lik- väl utan att uppgifva lokalen. Den enda säkra notis vi hafva om fogeln från senare år är att ett ex., en yngre men fullt utbildad hane, ertappades i januari 1855 i Puu- niala vid Saimens norra del och genom hr G. Järnefelts försorg insändes till finska fogelsamlingen, der den ännu förvaras. Äfven af denna art har man uppställt de på Spetsbergen häc- kande foglarne såsom en egen form, var. glacialis Leach Naum., utmärkt genom större kroppsstorlek och högre näbb än de på kontinenten kläckande. Alk-slägtet (Alca l™. pt.). Näbben måttligt hög^ starkt hoptryckt; öfverkäken fjä- derheklädd få rothälften, på sidorna försedd med tvärfåror och lister, samt i spetsen krökt framom under- käken. Näsborrarne smala, belägna midt på näbben inom den fjäderklädda delen» Benen, vingarne och stjerten såsom hos de andra slag ten a. Endast en art af detta slägte tillhör vår fauna och hu- ruvida någon annan fordom förekommit här är icke närmare bekant. 678 47. Alca torda Linn. Tordmule. Ruokki. Artm. Näbben med 3 tvärfåror. Alla öfre krojopsdelar rent svarta^ de undre rent hvita; armpennorna i spetsen hvita; stjerten tillspetsad. Längd 18 — 19 tum, vingbr. omkr. 30 tum. Benämningar. Svenska: tur(r)mula, tormula (Nylands vestra och Ålands skärgård); i ^Vasa skärgård enl. Alcenius mårr (Rönnskär) och skarr (Björkö); Sadelin anför namnet trubbe. Finska: urri (Pörtö i Helsingfors östra skärgård, Hintze)] ruokki, turmuuli (JSfyl. Mhg.). Beskrifning. Näbbens yttre, nakna del starkt hoptryckt, med tre tvärsgående fåror, till färgen svart, den innersta fåran med ett hvitt streck; från pannan 1^-% tum, från munvinkeln 1 ^--/g t., från fjädergränsen på sidan Vg tum. Benen svarta, tarsen IV4 tum, mellantån med klo 2 — 27^ tum långa. Gammal fogel om sommaren. Hela hufvudet, halsen rundtomkring, ryggen, skuldrorna, öfvergumpen, vingarne och stjerten samt dessas öfre täckare svarta med stålglans; huf- vudets sidor, framhalsen och hakan matta, med svagt brun- aktig anstrykning. Från ögat till näbbryggen går en smal, rak och rent hvit linie. Handpennorna i infanet något brun- aktiga, armpennorna i spetsen med hvita kanter, bildande ett snedt hvitt tvärband öfver vingen; bröstet, underlifvet och vingskylarne rent hvita. F. M, I vinterdrägt äro de gamla dylika endast att hakan, hufvudets sidor och framhalsen äro hvita, ojemnt öfvergående uppåt och mot sidorna uti det mörka; den hvita linien mellan ögat och näbben saknas också och hjessan är något mattare svart. F. M. Ungfoglarne likna i november de gamla i vinterdrägt 679 men hafva näbben endast hälften så hög och utan några tvärfåror eller hvitt tvärband. F. M, Dundrägt. Hufvudet, halsen och underlifvet gråhvita, ryggen svart, vingarne gråhvita; en späd unge har dunet på ryggen försedt med rostgråa spetsar. Meves. Tordmulen häckar vid Ishafvet, fåtaligt vid Sibirien, men talrikare vid de europeiska kusterna ända till och med Norges vestkust och ställvis i England; derjemte kläcker den i norra delen af baltiska innanhafvet, nemligen vid Bottniska och finska vikarne samt nordliga Östersjön. — Den flyttal temligen korta sträckor och öfvervintrar vid södra Östersjön, Nordsjön och Norska kusten samt passerar regelbundet ka- nalen; sällan flyttar den ända till spanska kusten och kom- mer vilse inåt kontinenten. Arten förekommer vid alla hafskuster af vårt område, i största mängd vid de norra, till mindre antal vid de södra och vestra, likväl talrikt i sydvestra skärgården. — Malm och Schrader funno den allmänt på fogelbergen, Lilljehorg likaså vid Schuretskaja; anmärkningsvärdt nog fann Midden- dorff arten ej mer vid halföns kuster. Vid Hvita hafvet före- kommer arten redan enligt Pallas, samt senare enligt Sahl- herg och Malmberg längs halföns kust, och ymnigt i skär- gården vid Kem på vestkusten enligt mag. M. Brenner. Det är hittills icke bekant, att arten skulle anträffats vilse- kommen inåt lappmarken. — Vid vestkusten förekommer den enUgt fiskares berättelser ända till nordligaste delen af bottniska viken och ägg hafva erhållits från Ijo (Br. Nyl). Alcenius meddelar, att arten finnes i yttersta skären vid Jakob - stad; i Wasa yttersta skärgård förekommer den talrikare blott på vissa ställen, nemligen ymnigt på Walsöarne enl. Boden och i mängd på Petsgrundet emellan Walsöarne och Björkö, hvarest Alcenius vid ett besök d. 26 juli 1873 fann 680 11 bon; enligt på stället erhållen uppgift skall för längre tid sedan ytterom Rönnskären häckat hundradetal af arten, men derefter hafva de så förminskats, att numera blott några par finnas; någon individ synes äfven annorstädes vid ett och annat klippblock. I Björneborgstrakten förekommer den också, men har erhållits ganska sällan, t. ex. en gång vid Räfsö (Grönf.). I Åländska skärgården finnes den allmänt, ehuru den äggas i mängd (Sievers)\ i Kökar kläcker fogeln likaså; skärboerne hemta härifrån årligen äggskal korgtals till Helsingfors. I Nyländska skärgården finnes den sparsamt, men dock häc- kande (M. v. W.) t. ex. på Jussarö (Asch,)^ i Söderskärs- trakten (Hintze) m. fl. st. Huru arten förhåller sig längre österut är icke bekant. Tordmulen anländer i maj månad till vår sydkust och stannar qvar långt in på hösten; den finnes här ännu i slutet af oktober samt början af november och år 1851 erhölls en fogel vid Porkkala ännu den 9 december. Enligt Sievers läggas äggen på Åland i juni månad*); för att komma åt dem under de stora klippblocken använder befolkningen käppar af två alns längd, vid hvilkas ända man bundit en träsked, hvarmed äggen skrapas ut längs det släta underlaget; de sägas vare de bästa af alla ägg, som insamlas. Alca impennis Linn. Garfogel. Artm. Näbben med 8 — 10 hvita tvär/åror. Vingarne små, odugliga till jlygt, stjerten kort, spetsig. Ofre kroppsdelarne och om sommaren hela hufvudet samt strupen svarta; underlifvet och om vintern hakan, kinderna samt f ramhalsen hvita; mellan ögat och näbben en oval hvit jiäck, armpennorna i spetsen hvita. Längd omkr. en ahi 10 tum. *) Den 3 juni 1872, Sievers-, i senare hälften af månaden år 1861 på Jussarö, Aschan. 681 Denna egendomliga fogel lärer fordomdags haft en dylik utbred- ning som lunnefogeln, eller längs kusterna af Isliafvet och Atlantiska oceanens nordliga delar; ännn i förra århundradet fanns den talrilit på vissa ställen (i Norge), senare hafva blott enstaka foglar visat sig och numera torde den öfverallt vara utrotad. Uti europeiska samlingar för- varas såsom sällsyntheter inemot 30 uppstoppade exemplar och några ägg äfvensora skelettdelar. Ehuru man föga nog numera kan hoppas, att arten funnes vid lif någonstädes, är det likväl antagligt att den fordom bebott också vår norra kust; endast ett exemplar har veterligen erhållits i våra nord- vestligaste gränstrakter, nemligen det som sköts i april 1848 vid Wardö (SL fn.). Läsaren behagade rätta följande oriktigheter: Sid. 51, läs: 7. Perdix coturnix - -. I „ 177, „ 18. Phalaropus hyperboreus - -. „ 190 har Tringa canutus af förbiseende erhållit nummer, ehuru den bör sakna sådan, hvadan n:o 19 alldeles utgår ur serien (se in- nehållsförteckningen). „ 202, läs: 21. Tringa alpina--. „ 435 sista raden uppgifves gudungens fridlysningstid räcka till och med den 15 juni i stället för till och med den 1 juni. „ 624, läs: 36. Lestris parasitica - -. Inneh-åll. Sid. III. Galliiiae L. . . 1. Fam. 1. Tetraonidae Leach. 3. Tetrao Lmx — 1. T. urogallus L 6. 2. T. tetrix L 12. 2a. T. hybridus urogallides N. 22. T. hybr. lagopides Nilss. . 25. 3. T. bonasia L 27. Lagopus Briss 34. 4. L. albus Gm 37. 5. L. alpinus Nilss 42. Perdix Briss 45. 6. P. cinerea Lath 46. 7. P. coturnix (L.) 51. Fam. 2. Pteroclidae Bp. 56. Syrrhaptes III 57. S. paradoxus (Pall.) . . . . — irv. Orallae L. . . . 60. Grallae debilirostresSow. 64. Fam. 1. Otididae Bp. . . — O tis Linn — O. tärda L 66. O. tetrax L 69. O. Macqueenii Gr 72. Fam. 2. Charadriidae Bp. 75. Charadrius Linn 76. 1. Ch. morinellus L 78. 2. Ch. hiaticula L 83. 3. Ch. minor M. & W 87. Ch. alexandrinus Hsslqv. . 91. 4. Ch. apricarius L — Ch. helveticus (L.) 95. Vanellus Linn 99. 5. V. cristatus M. & W. . . . 100. Strepsilas III 107. 6. Str. interpres (L.) 105. Sid. Haematopus Linn 110. 7. H. ostreologus L 111. Fam.3. ScolopacidaeViG. 115. A) Totaninae Baird. . . . 116. Numenius Moehr 116. 8. N. arcuata (L.) 118. 9. N. phoeopus (L.) 122. Limosa Briss 125. 10. L. lapponica (Linn.) .... 127. L. segocephala (Linn.) . . . 131. L. cinerea Gldst 135. Totanus Bechst 137. 11. T. glottis (L.) 139. 12. T. fuscus Briss. ..... 145. 13. T. calidris (L.) 150. 14. T. glareola (L.) 155. 15. T. ochropus (L.) 159. 16. T. hypoleucus (L.) 163. Machetes Cuv 168. 17. M. pugnax (L.) 169. B) Phalaropodinae Gr. 175. Phalaropus Briss 176. 18. Ph. hyperboreus (L.) . . . 177. Ph. fulicarius (L.) 182. C) Tringinae Bp 186. Tringa Linn — Tr. canutus L 190. 20. Tr. maritima BrtInn. . . . 193. Tr. subarcuata (Gldst.) . . 198. 21. Tr. alpina L 202. var. Schintzii Br 205. Tr. minuta Leisl 208. 22. Tr. Temminckii Leisl.. . . 212. 23. Tr. pygmaea (Lath.). . . . 217. Tr. arenaria L 220. Sid. D) Soolopacinae Bp. . . 222. Scolopax Linn 263. 24. Se. rusticula L 226. 25. Se. major Gm 231. 26. Se. gallinago L 236. 27. Se. gallinula L 241. E) Recurvirostrinae Bp. 245. Recurvirostra Linn — R. avocetta L 246. Fam. 4. Gruidae Vig. . . 248. Grus Pall 249. 28. Gr. cinerea Bechst 250. Gr. virgo. (L.) 255. Fam. 5. Rallidae Leach. 256. Rallus Linn 257. E. aqvaticus L 258. Ortygometra Linn 261. 29. Ort. erex. L 262. 30. Ort. porzana (L.) 266. Ort. parva (Scop.) 272. Gallinula Lath 273. G. chloropus (L.) 274. Fulica Linn 276. 31. F. atra L 278. Grallae fortirostres Sdw. 281. Fam. 6. Ciconiidae Bp. . 282. Ciconia Bbiss 283. C. alba Briss 284. C. nigra (L.) 286. Platalea Linn 288, Pl. leucorodia L 289. Ibis Cuv 291. L faleinellus (L.) 292. Fam. 7. Ardeidae Leach. 293. Ardea Linn 294. A. cinerea L 296. A. purpurea L 299. A. alba L — A. stellaris L — A. nycticorax L 302. A. minuta L — Sia. V. IVata-tores III. . 303. I. Lamellirostres Cuv. . 307. Fam. 1. Anatidse Leach. — Cygnus Bechst 308, 1. C. musicus Bechst 310. C. minor Pall 315. C. olor L 316. Anser Briss 317. 2. A. einereus Mey 319. 3. A. segetum Gm 327. a) arvensis Naum 328. b) rufescens Br. (seg. Naum.) 339. c) brachyrhynchus Baill. . 341. 4. A. erythropus L. . . . . . 343. a) minutus Naum 344. b) albifrons Gm. Bechst. . 349. A. hyperboreus Pall 351» A. bernicla (L.) — A. leueopsis Bechst 355. A. ruficollis Pall 360. Anas Linn — 5. A. tadorna L 365. A. rutila Pall 371. 6. A. clypeata L 372. 7. A. boschas L 377. A. strepera L 387, A. falcaria Pall 391. 8. A. penelope L — 9. A. acuta L 400. 10. A. qverqvedula L 410. 11. A. crecca L 416. Fuligula Bp 423. 12. F. mollissima (L.) 425. var. thulensis Mgrn 438. F. spectabilis (L.) — 13. F. nigra (L.) 452. 14. F. fusca (L.) 458. F. perspicillata (L.) .... 464. 15. F. clangula (L.) 467. var. islandiea (Gm.) .... 475. F. bistrionica (L.) 477. 16. F glacialis (L.) 480. F. Stelleri (Pall.) 491. Sid. 17. F. cristata Steph 502. 18. F. marila (L.) 511. F. nyroca (Guld.) 517. 19. F. ferina (L.) 518. F. rufina (Pall.) 522. Mergus Linn 523. 20. M. merganser L 524. 21. M. senator L 533. 22. M. albellus L 541. II. Steganopodes III. . . 548. Fam. 2. Pelecanidae . . — Pelecanus Linn 549. P. onocrotalus L — Phalacrocorax Briss 550. 23. Ph. carbo (L.) major Nilss. 552. & medius Nilss — 24. Ph. graculus (L.) 558. Sula Briss 560. S. bassana (L.) — III. Longipeunes Dum. . 562. Fam. 3. Laridae Leach. . — Stema L 563. 25. St. caspia Pall 564. 26. St. hirundo Gm 568. 27. St. arctica Temm 573. St. cantiaca Gm 577. St. minuta L — St. nigra L 579. Lams Linn 581. 28. L. glaucus L 585. L. leucopterus Faber. . . . 589. 29. L. argentatus Brunn. . . . 591. var. cachinnans Pall. Rabde 595. 30. L. canns L 596. 31. L. marinus L 601. 32. L. fuscus L 604. 33. L. tridactylus L 608. L. eburneus Phipps, Gm. . 610. 34. L. ridibundus L 612. L. minutus Pall 616. Sid. Lestris III 620. L. catarrhactes (L.) 621. 35. L. pomarina Temm 622. 36. L. parasitica (L.) 624. var. tephras Mgrn 627. 37. L. Buffonii Boie — Fam. 4. Procellariidae B. 629. Procellaria Linn 630. Pr. glacialis L . — Thalassidroma Vig 631. Th. pelagica (L.) 632. Th. Leachii Temm — Puflcinus Briss — P. major Faber 633. IV. Pygopodes III. . . . 634. Fam. 5. Colymbidae Leach. — Colymbus Linn 635. C. glacialis L 636. 38. C. arcticus L 638. 59. C. septentrionalis L 642. Podiceps Lath 645. 40. P. cristatus (L.) 647. 41. P. rubricollis (Gm) 651. 42. P. auritus (L.) Sund. . . . 655. P. nigricollis Sund 661. 43. P. minor (Gm.) 663. Fam. 6. Alcidae Bp. . . . 664. Uria Briss 665. 44. U. grylle (L.) 666. var. glacialis Bk. Mgen . . 668. 45. U. troile (L.) 669. var. lomvia Temm 670. var. Brunnichii Sab 671. Mergulus Ray 671. M. alle (L.) 672. Mormon III 674. 46. L. arcticus (L.) 675. Alca Linn 677. 47. A. torda L 678. A. impennis L 680. •» ^^ Z' l'ris: T* ]Vlark. 3 2044 106 182 652 i '^^