JV ve sey 


Mite 


bie 


‘ 


TETE 
419 


t 


TE 


FOR THE PEOPLE 
| FOR EDVCATION 
FOR SCIENCE 


| 


LIBRARY 


OF 


THE AMERICAN MUSEUM 


OF 


NATURAL HISTORY 


BIDRAG 


till — 


KÄNNEDOM AF 


FINLANDS NATUR oc# FOLK. 


Utgifna 


af 


Finska Vetenskaps-Societeten. 


6-6 
Sextiondesjette Häftet. 


HELSINGFORS, 1908. 
FINSKA LITTERATUR-SÄLLSKAPETS TRYCKERI, 


HS 0 | (Il PONT { 
N Di i ffs si i ai a | 
DANS EUM MANU 
N OT EUG DAL Aly 
3 ; SE SNA eles 
| ast SEM 4 
es SRE 4 OG CZ i 
RER He: 5: LS ‘ 
a | 
Bu 
| | MR es Coe Mm Ce toy la 
TORA BR an eee LE OA 
à . 


INNEHALL: 


Humusamnena i de nordiska inlandsvattnen och deras betydelse, 
särskildt vid sjomalmernas daning. Af Ossian Aschan 

Undersökning af finskt raterpentin och dess användbarhet. Af 
Ossian Aschan EME ee Cy haere Seam 

Pflanzenphänologische beobachtungen in Finland 1906. Zusam- 
mengestellt von V. F. Brotherus 


Öfver äskvädren i Finland 1903. Af Hugo Karsten . 


Sid. 


241. 


Higa tay 


Humusimnena 


i de nordiska inlandsvattnen 


och deras betydelse, sarskildt vid 


sjömalmernas daning. 


Af 


Ossian Aschan. 


et _ 


Vid utarbetande af denna afhandling har jag erhallit 
en mängd viktigare litteraturhänvisningar af professor J. 
H. L. Vogt i Kristiania, professor A. Rindell samt magi- 
ster S. Stenius i Helsingfors. Jag ber att till dem äfven- 
som till de andra personer, hvilka mera tillfälligtvis bi- 
tradt mig med upplysningar eller eljes underlättat mitt ar- 
bete, fa uttala den stérsta tacksamhet. Helsingfors den 22 
Maj 1906. 


Författaren. 


I. Inledning. 


Kolets kretslopp inom naturen hör till de processer, 
hvilka äro egnade att påkalla den största uppmärksamhet. 
Oaktadt en mängd härpå riktade undersökningar äro lik- 
väl enskildheterna så godt som obekanta i den långa serie 
af kemiska förvandlingar, hvilka å ena sidan försiggå un- 
der assimilationen, det organiska materialets uppbyggande 
ur koldioxid, vatten och oorganiska salter — och å den 
andra den spontana sönderdelningen af detta material i 
ett fåtal enkla beståndsdelar. Hvarje bidrag till dessa före- 
teelsers förklaring kan därför påräkna intresse. 

Bland de intermediärt bildade substanser, hvilka stän- 
digt uppträda vid de organiserade kropparnas sönderdel- 
ning, påkalla de s. k. humusämnena redan på den grund 
en större uppmärksamhet och en mera ingående undersök- 
ning, att de på det intimaste sammanbinda den lefvande 
organiserade världen med den liflösa, oorganiska och sa- 
ledes förmedla öfvergången mellan lif och död. Om de 
i markens öfre lager förekommande humusämnena, hvilka 
också på den grund äro mycket anmärkningsvärda, att de 
såsom bärare af den kemiska omsättningen mellan mar- 
kens beståndsdelar äro af största betydelse för dess frukt- 
barhet, äger man redan sedan ett antal decennier någon 


kännedom. Däremot hafva de vattenlösliga, brunfärgade 
substanser af humusartad beskaffenhet, hvilka öfveralt bildas 
i naturen, där vegetabiliska ämnen undergå förmultning, 
men som företrädesvis uppstå à kärren, på bottnen af in- 
sjöar m. m. såsom produkter af afdöda växt- och djurdelars 
sönderdelning under vatten eller vid riklig närvara däraf, 
aldrig blifvit närmare undersökta. Föreliggande arbete ut- 
gör ett bidrag till kännedomen om dessa ämnen och inne- 
håller tillika ett försök till en utredning om deras geogra- 
fiska, biologiska och geologiska betydelse. De synas, såvidt 
man nu redan kan finna, i nämda hänseenden äga en icke 
oviktig funktion i naturens hushållning och försvara förty 
väl sin plats såsom leder inom det stora kretslopp, kolet 
i sina talrika föreningsformer har att genomgå på jorden. 


1. Öfversikt af arbetsplan och innehåll. 


Det första uppslaget till föreliggande arbete gåfvo 
de undersökningar!) jag i egenskap af föreståndare för 
undersökningsstationen för lifsmedel i Helsingfors år 1888 
utförde öfver vattnet i Vanda å samt det därur genom 
filtrering erhållna vattenledningsvattnet i denna stad. Sa- 
som ett viktigt slutresultat häraf framgick, att vattnet var 
synnerligen rikt på humusartade ämnen, hvilka betingade 
dess tidtals rätt starka färg och medvärkade till dess spo- 
radiskt uppträdande bristande klarhet. 

Omedelbart efter publikationen af citerade afhandling 
gjordes försök att i substans isolera dessa humusämnen, 


') Tekniska föreningens i Finland förhandl. Årg. 8, sid. 115 
(1888). 


7 


med. afsikt att genom analys af dem lämna ytterligare stöd 
at den vunna uppfattningen öfver deras kemiska natur. 
Försöken i denna riktning utföllo emellertid negativt, sä- 
länge man var hänvisad till att endast genom vattnets af- 
dunstning nå målet, och af följande orsaker. 

Vid inkokning af större mängder ofiltreradt eller filt- 
reradt vatten från Vanda å eller dess afdunstande på vat- 
tenbad afsätter sig, sedan lösningen koncentrerats till en 
mycket ringa volym, en flockig fällning af hufvudsakligen 
organisk natur, som därjemte innehåller en del af vattnets 
oorganiska beståndsdelar, såsom kiselsyra, något gips och 
kolsyrad kalk, järn i anmärkningsvärd mängd samt alumi- 
niumhydroxid. Denna fällning visar sig vara olöslig, om 
vätskan utspädes till sin ursprungliga volym, hvaraf fram- 
går, att såväl de organiska som oorganiska substanserna 
undergått kemiska, måhända delvis också fysikaliska förän- 
dringar. Däremot blir en mindre mängd organisk substans 
vid detta skede af indunstning fortfarande upplöst, med- 
delande åt den återstående delen af vattnet en mer eller 
mindre mörkbrun färg. I denna moderlut befinna sig dess- 
utom de i vattnet ingående, icke eller endast med svårig- 
het hydrolyserbara oorganiska salterna: alkali-, kalcium- och 
magnesiumsalter, till nästan hela sin mängd. Klart är att 
de färgade organiska ämnenas afskiljande i oförändrad 
form under sädana förhällanden icke var realiserbart. 

Fragan inträdde nägra ar senare i ett nytt skede ge- 
nom de försök, mag. Allan Zilliacus anstälde for att pa 
kemisk vig rena vattenledningsvattnet i Helsingfors. Han 
gjorde den viktiga observationen, att relativt sma men 
ganska konstanta kvantiteter af lösliga järn- och alumi- 
niumsalter (FeCl,, Fe,(SO,);, Al,(50,);), om de sättas till 
humushaltigt vatten, förmå utfälla de organiska, färgande 


8 


substanserna. De sistnämda förena sig med ferri- och alu- 
miniumsaltets metalliska bestandsdel, hvaremot syrejonen 
icke ingår i fällningen. Genom nämda operation aflägsnas 
emellertid icke samtliga organiska ämnen, men de kvar- 
varande äro ofärgade, ty vattnet är efter fällningens af- 
filtrerande klart och i vanlig mening färglöst. Utfällnin- 
gens effektivitet åskådliggöres genom följande tal, hvilka 
af Zilliacus stälts till mitt förfogande: 


Syreförbrukning i g KMn0, 
pa 100 1 vatten. 


a) fore ut- 6) efter ut- 
Datum. fallningen. fällningen. 


Vattenledningsvatten i Hel- 


SITAR NN te ed oS CY INS) 5,09 2,86 
Vattenledningsvatten i Hel- 

SINGTONS ss ou 23 0 lou 3,62 . 1,47 
Vandayatten. 2. orca tc gies 8,31 1,22 
Brunnsvatten från Jockis 

SOUS aus (ue hicy a el 2,43 1,49 
Avatten från Jockis SOUS ll 4,65 1,58 

D:o fran Tervakoski . 7/; 1900 4,61 0,35 


Häraf framgär att metoden möjliggör utfällandet af större 
delen organisk substans, hvilken pä denna väg kan ur hu- 
musrika ytvatten afskiljas och isoleras. Dä vattnet efter 
operationen är färglöst i vanlig bemärkelse, är det således 
de färgade organiska substanserna, hvilka ingå i fällningen. 

Redan genom en i början af år 1900 företagen under- 
sökning !) kunde därefter till fullo konstateras, att de or- 
ganiska beståndsdelarna i den med ferriklorid ur Vanda ås 
vatten erhållna järnhaltiga fällningen otvifvelaktigt äro af 


1) Teknikern 10, sid. 208 (1900). 


9 


vegetabilisk natur. Da jag lägre ned aterkommer till denna 
undersökning, ingar jag i detta sammanhang icke därpä. 

Sedan Zilliacus’ metod genom dessa förberedande för- 
sök blifvit pröfvad och befunnits lämplig, beslöt jag att 
gifva undersökningen en bredare bas. Som bekant föra 
alla vattendrag i Finland, källaflopp undantagna, ett mer 
eller mindre färgadt vatten, varierande frän en portvins- 
gul, i djupare skikt kaffebrun färg i kärrsjöar med relativt 
stillastående vatten, till alt ljusare, i en del fall först i 
lager af en meter och därutöfver skönjbara nyanser. Sjöar 
med s. k. „hvitt“ vatten äro visserligen ej sällsynta, men 
ätminstone i en del af mig kända fall (Riistavesi i Kuopio 
län, Lojo sjö i Nylands och Jääskijärvi i Viborgs län) be- 
ror denna i folkspräket gängse benämning pä att vattnet 
i dessa innehäller fint uppslammade lerpartiklar, hvilka 
reflektera ljuset med en viss grä färgton. Däremot saknas 
i vart land större ytvattensamlingar, hvilka skulle aga 
samma grad af färglöshet och klarhet som rent nederbörds- 
eller källvatten. Sjöar med t. ex. Vierwaldstädtersjöns och 
andra alpsjöars färg har jag aldrig sett hos oss. Finnas 
sådana i Finland, sa kan detta endast vara i Lappland, 
där snösmältning årligen tillför vattendragen rikliga mäng- 
der icke förorenadt vatten. 

Såvidt min erfarenhet räcker till, föra således Fin- 
lands sjöar, floder och åar ett mer eller mindre färgadt 
vatten. Med kännedom om att våra kärrsjöar, i hvilka 
vattnet befinner sig i långvarig beröring med stora mäng- 
der i långsam söderdelning stadda rester ur växtvärlden, 
äro starkast färgade samt att nyansen uppträder desto dju- 
pare, ju mera stagnerande vattnet är, synes den allmänt 
hysta uppfattningen, att färgen åstadkommes af på denna 
väg bildade lösliga vegetabiliska ämnen, redan a priori 


10 


naturligast och närmast till hand liggande. Frägan om 
dessa dro förmultnings- eller forruttnelseprodukter 1) skall 
senare beröras. 

Ofvanstaende något utförliga utläggning gör icke an- 
språk på att innehålla något väsentligt nytt men är nöd- 
vändig för att motivera valet af material för de fortsatta 
undersökningarna. Då färgen i våra vattendrag måste an- 
ses vara betingad af lösliga sönderdelningsprodukter af 
vegetabiliskt ursprung, så borde vattnet i kärrsjöar inne- 
hålla dem i större mängd. Undersökningarna fortsattes 
därför med vattnet från fyra sjöar med starkt färgadt 
vatten, nämligen Vanda as källa sjön Kalaton, belägen i 
Nurmijärvi socken, Myllylampi i närheten af Outamo gard 
i Lojo samt tvänne typiska kärrsjöar Ukonlampi och Heinä- 
lampi i Rautalampi socken. Senare hafva också nya under- 
sökningar utförts öfver filtreradt och ofiltreradt vatten i 
Vanda à samt öfver vattnet i Lojo sjö, såsom representan- 
ter för a ena sidan ett humusrikt avatten samt a den an- 
dra för ett vatten fran en större sjöbassin. 

Med ledning af de erhallna resultaten kunde slutsat- 
ser dragas om de organiska ämnenas sammansättning i 
vara vattendrag, till den del dessa utfällas af ferri- och 


!) Enligt nyare författare [se t. ex. Wollny, Die Zersetzung 
organischen Stoffe und die Humusbildungen, sid. 142 (1897)] kunna 
begreppen förruttnelse och förmultning, ehuru dessa företeelser säl- 
lar uppträda skarpt ätskilda frän hvarandra, användas bäde för 
animaliska och vegetabiliska ämnen, blott man faster vikt vid 
huruvida de därvid skeende kemiska processerna resultera i en 
reduktion eller i en oxidation. Den under vattenytan försiggäende 
sönderdelningen af afdöda växtdelar, hvilken genom sumpgasut- 
vecklingen karakteriseras som en reduktionsprocess, ar därför en 


förruttnelse af vegetabilisk natur. 


11 


aluminiumsalter. Utan att ännu närmare ingå på resulta- 
ten, må redan i detta sammanhang anföras, att försöken 
bekräftade den vid ofvannämda undersökning af Vanda- 
vattnet vunna erfarenheten, att vattnet vid tillsats af ferri- 
kloridlösning, som nästan uteslutande användts som fäll- 
ningsmedel, praktiskt taget affärgades, att endast en min- 
dre del organiska ämnen kvarblifver däri efter utfällnin- 
gen samt att den utfälda delen otvifvelaktigt är af vege- 
tabiliskt ursprung. 

Resultatet af denna undersökningsserie innehalles i 
andra afdelningen af föreliggande arbete. I därpå följande 
tredje afdelning redogöres i sammanhang härmed för de i 
vara vattendrag förekommande humusämnenas allmänna 
egenskaper, såsom oxiderbarhet, fallbarhet, saltbildning m. m. 


Den lätta flockiga, grabruna fällning, som astadkom- 
mes vid tillsats af ferriklorid till humushaltigt vatten, 
sintrar vid torkning tillsammans och bildar vid 100 a 110° 
en mörkbrun, nästan svart, kompakt massa af jämförelse- 
vis hög specifik vikt. Brottet är mussligt och något glän- 
sande. Då jag vid särskilda tillfällen funnit att sjömalm, 
synnerligast sådan som upphämtas från något större vat- 
tendjup, där den förekommer i sammanhängande, flata 
stycken af handstorlek och därutöfver, i sitt inre företer 
ett liknande utseende, fördes jag härigenom på tanken, att 
dessa mörkare partier af malmen skulle äga en liknande 
sammansättning som de på konstgjordt sätt erhållna för- 
eningarna af humusämnen och järn. Jag förestälde mig 
till en början, att den mörkare delen af järnmalmen vore 
i mindre grad omvandladt humusjärn, som järnkällor, hvilka 
mynna ut på bottnen af sjöarna, vid lämplig utspädning 
och efter föregående oxidation af järnet från ferro- till 


12 


ferristadiet hade bildat med vattnets humusämnen, samt 
att den resulterande, bruna ferrihydroxiden i järnmalmen 
vore framkallad af en sekundär, langsamt förlöpande oxi- 
dation af denna primära produkt. 

De för utredning af denna fraga anstälda försöken 
jäfvade emellertid denna uppfattning. Den mörkare fär- 
gen hos de inre partierna af vissa sjö- och myrmalmer, 
hvilka undersöktes i denna riktning, visade sig genom- 
gående bero pa en större manganhalt hos dessa malmer !). 
Emellertid maste betingelserna för bildning af humusjärn, 
i enlighet med hvad ofvan i korthet framhällits, förefinnas 
i flertalet af vara sjöar, hvilka erhålla tillflöden fran järn- 
haltiga källor. Jag hänvisar i detta afseende till en se- 
nare angifven utförligare relation härom. Fasthäller man 
därför vid denna fran kemisk synpunkt mycket plausibla 
förutsättning, sa kommer man till den slutsats, att de för- 
eningar, hvilka bildas ur de upplösta järnsalterna i källor- 
nas tillflöden och humusämnena 1 sjöarnas vatten, måste 
spela en viss roll vid sjémalmernas bildning, en uppfattning, 
som tidigare ej blifvit tagen i betraktande. 

För att pröfva riktigheten af denna hypotes under- 
kastades ett fyratiotal prof af sjö- oeh myrmalmer ?) ana- 


1) I detta sammanhang kan omnämnas, att ren, konc. saltsyra 
(sp. v. 1,12) utgör ett känsligt reagens pa förekomsten af mangan i 
sjö- och myrmalmer. Omskakas den groft pulveriserade malmen med 
syran, sä färgas lösningen redan vid en viss mindre manganhalt 
genast mörk, i genomgående ljus röd till rödviolett, hvaremot den 
i annat fall visar ferrikloridens vanliga ljusgula färg. I förra fallet 
förmärkes dessutom, vid små manganmängder först vid uppvärm- 
ning, klorens skarpa lukt. 

?) Dessa prof erhöllos från Geologiska kommissionen i Fin- 
land och ber jag af denna anledning få uttala min tacksamhet till 
Direktor J. J. Sederholm och Dr. Benj. Frosterus. 


13 


lys pa sin halt af organiskt kol!). Efter en ändamälsen- 
lig behandling af profven (hvarom mera längre fram), i 
afsikt att aflägsna alla mekaniskt inneslutna organiska läm- 
ningar i malmerna, visade sig samtliga prof, sedan karbonat- 
kolet borträknats, utan undantag innehålla icke obetydliga 
mängder kol af förstnämnda slag. Kolhalten varierade mel- 
lan 0,99 %/, och 4,11 %,; omräknad pa humusämnen af samma 
slag som i våra sjövatten, föll den ungefärliga procenthal- 
ten af humusämnen mellan gränserna 1,98 och 8,22, alt i 
viktsprocent. I samtliga prof gjordes dessutom försök att 
med alkalier extrahera humussyror, och utföllo de likale- 
des utan undantag i positiv riktning. Vid omskakning med 
utspädd natronlut erhöllos nämligen brunfärgade lösningar, 
ur hvilka vid tillsats af saltsyra en mörkbrun flockig sub- 
stans utfäldes. 

Analyserna öfver dessa prof föreligga närmare be- 
skrifna i fjärde afdelningen af föreliggande afhandling. 

Da de undersökta profven tagits pa mafa fran sjö- 
och myrmalmer, hvilka härstammade fran vidt skilda trak- 
ter af landet, sa torde man, i betraktande af det öfveren- 
stämmande resultatet frän ett sä stort antal fyndorter, redan 
härigenom kunna anse ofvan gjorda förutsättning vara väl 
grundad, att sjéarnas humusämnen spela en viktig roll vid 
sjömalmsbildningen; da äfven myrmalmerna förnämligast 
anträffas pa sadana lokaliteter, dar vattenlösliga humus- 
ämnen i riklig mängd finnas till hands, torde denna slut- 
sats äfven kunna utsträckas ätminstone till en del af detta 
slags malmer. 

Fjärde afdelningen af arbetet innehäller dessutom ett 
försök till utredning, hvarför och pa hvilket sätt järn- 

1) Härmed menas kol, som ännu befinner sig inom komple- 
xer af organisk-kemisk natur, till åtskilnad från karbonatkol. 


14 


humaten aro egnade att spela en roll vid bildningen af 
sjömalmerna. 

Tilläggas ma ytterligare, att en serie försök blifvit 
igangsatta, hvilka afse att i liten skala efterlikna sjömal- 
mernas bildning. Huruvida dessa försök skola krénas med 
framgång, är tillsvidare tvifvelaktigt, ty svårigheterna äro 
stora, kanske oöfvervinnliga. Vid laboratoriiförsök stå en- 
dast inskränkta volymer till experimentatorns förfogande, 
hvarför järnsalternas koncentration blir öfverhöfvan stor. 
Vidare får man vid användning af de vanliga järnsalterna 
— tillsvidare hafva ferriklorid, ferriacetat och ferrosulfat 
användts — räkna med en i naturen icke förefintlig fak- 
tor, nämligen att man jämte järnjonerna tillför lösningen 
saltets syrejon, som framkallar bildningen af ett motsva- 
rande antal vätejoner, d. v. s. det bildas samtidigt fri syra, 
hvilken trots den ringa utspädningen kunde menligt in- 
värka på de organismer, hvilka åstadkomma järnhumatets 
förvandling till ferrihydroxid. För att undgå denna svå- 
righet, utfördes jämsides också prof med ferrobikarbonat- 
haltigt vatten. Vidare kunde hinder uppstå däraf, att de 
malmbildande organismerna icke äro kända till sin art, än 
mindre till sina existensvilkor; då man tillför försökslös- 
ningarna ett material, som sannolikt innehåller dem — här- 
till har användts färskt bottenslam jämte små kvantiteter 
af mekaniskt sönderdelad järnmalm från en järnmalmsfö- 
rande sjö, Liesjärve i Tammela — så införas tillika en 
mängd andra organismer, hvilka kunna inkräkta på och 
kanske helt och hållet undertrycka utvecklingen af de 
egentliga järnmalmsbildande fröna. Slutligen är att märka, 
att järnmalmsbildningen tager långa tider i anspråk, ty er- 
farenheten visar att de järnmalmsförande sjöarna kunna 
beskattas endast med mellanrum af 20, 30 t. o. m. 50 år. 


15 


Vid utarbetandet af det experimentella materialet har 
jag bitradts af flera bland mina elever, hvilkas specialar- 
beten för laudaturskursen behandlat särskilda till afhand- 
lingens omräde hörande försök. I undersökningen hafva 
salunda sedan ar 1900 deltagit följande studerande: frök- 
nar Eva Stigzelius, Anna Springert, Esther Stenbäck och 
Eva Segerstrahle samt herrar Sigurd Lagerblad, Einar Flo- 
rin, Lars Runeberg, Karl H. Envald, J. H. Roschier, B. 
E. Eskola, Karl Henrik Ramsay.och J. A. Wuorio. 


2. De upplösta humusämnenas mängd och 
geografiska, hydrografiska samt geologiska 
betydelse. 


a. Nagra approximativa tal. 


De organiska ämnen, hvilka förefinnas upplösta i de 
finska sjöarna, floderna samt andra vattendrag, och som 
gifva upphof at den mer eller mindre utpräglade gula 
eller brungula färgen hos vattnet, göra i vida högre grad 
ansprak pa uppmärksamhet än man hittills egnat dem. 
Detta redan pa grund af deras mängd, som man med na- 
gon inblick i förhällandena kan förutse vara rätt betydande, 
men hvilken tyvärr med den kännedom man för närvarande 
ager om de i hafvet utmynnande vattendragens afflödes- 
mängder är omöjlig att exakt bestämma. Nedanstående 
relation afser också endast att uppskattningsvis söka fast- 
ställa den approximativa storleksgraden af dessa dmnes- 
mängder, något som redan erbjuder ett visst intresse. 


16 


För ändamälet maste uppgifter införskaffas 1) om de 
vattenmängder, hvilka fran Finland flyta ut i de omgif- 
vande hafven, samt 2) om de kvantiteter organisk sub- 
stans, som dessa afrinnande vattenmassor kunde innehalla. 

For att erhälla en uppfattning om de utflytande vat- 
tenmängderna vande jag mig till ingeniören vid väg- och 
vattenbyggnaderna, dr. K. R. v. Willebrand, som välvilligt 
limnade mig följande uppgifter. Jag ber att härför fa ut- 
tala min stora tacksamhet. 

„Beräkningen af medelafflödet fran landets vattendrag 
ar grundad pa medelnederbörden fran ar 1895, som var 
(exakt) 460 mm, hvaraf 40 %, antagas afrinna. Da således 
184 mm afgar fran hela landets yta, som utgör c:a 370,000 
kvadrat kilom., blir totala afflödet fran hela landet 68,08 
km’. I denna beräkning är procenttalet 40 osäkert men 
dock sannolikt. A andra sidan utvisar en sammanställning 
af de enskilda vattendragens medelafflödesmängder en slut- 


3 
summa af 22,68 se som für arets 31,536,000 sekunder ger 
sek a 


ett medelafflöde af 71,52 km’. Härvid aro alla primärupp- 
gifter osäkra, ty medelafflédet är ännu icke någonsin exakt 
uträknadt för något enda af landets vattendrag, ehuru 
därtill erforderliga data för flere af dem äro insamlade. 
Såsom slutresultat kunde angifvas medeltalet 


68 71 
ae — 69,8 km}, 


hvilket tal kan afrundas till 70 km’, som har fördelen att 
vara ett jämt 10-tal. Ärsmedeltalet är dock enligt min 
tanke ganska variabelt, kanske ända till 10 à 20°, och 
det nu eftersökta medeltalet är behäftadt med en osäker- 
het af c:a 5 km?.“ 


17 


For att sedan närmelsevis kunna uppskatta de genom 
floderna afförda humusämnenas mängd, analyserades vatt- 
net i de sju största af landets floder, nämligen Torneä elf, 
Kemi, Ijo, Uleà, Kumo, Kymmene elfvar och Vuoksen, 
hvilkas tillsammantagna vatten torde utgöra närmare 90 °/, 
af hela afflödesmängden, hvarefter medelhalten af organi- 
ska ämnen beräknades ur analystalen. 

Genom välvillig förmedling af apotekarena F. G. Borg 
i Tornea, F. J. Skippari i Kemi, K. E. Emeleus i Tjo, 
M. Toppelius i Uleåborg, H. A. Fonselius i Kumo, Karhula 
bruks apotek vid Kymmene elf, apotekarne V. A. Scheele i 
Imatra och O. E. Thil i Kexholm, erhöll jag i slutet af 
september och början af oktober 1905 vattenprof fran de 
nämda elfvarna, hvilka under iakttagande af de vanliga 
försiktighetsmätten tagits savidt möjligt nära intill myn- 
ningen men dock sa högt upp, att nagon tillblandning af 
hafsvatten icke var möjlig. Till ofvannämda herrar apo- 
tekare ber jag likaledes att fa uttala mitt uppriktigaste 
tack för den värdefulla hjälpen. 

Vattenprofven togos afsiktligen om hösten, emedan hu- 
mushalten dä i allmänhet torde vara normal, af den orsak 
nämligen, att de rikliga hösträgnen visserligen ä ena sidan 
utspäda ytvattnet i floder och sjöar, men att a den andra 
en mängd tillflöden till de sistnämda, som utsinat under 
sommaren, genom den rikligare nederbörden äter blifva 
gifvande och tillföra dem ett under sommartid anrikadt 
humushaltigt vatten. 

Analysresultaten, uttryckta 1g pa 100 | vatten, framgå 
ur nedanstaende tabell: 


Lo 


18 


Analyser af de sju större flodernas i Finland vatten vid. 
slutet af sept.— början af okt. 1905. 


| | | | I 
| | | = 
| = Q |. bg | | | wm 
Care ater) oe | 99 3 
sic | oe = | = 
=|) oh ASSA || 3 u 
| else) 2 | g | > 
ns | ag |B = B | 2 = B 
5 Sea ee | © | E 3 
7 5 | 5 NS = 
Vattendrag. EN AT Er LE = | 2 IS 
Ros AS) oe | ol nee 
| [PENTA ln oo | s | x 
| S| = Igo =E ge 3 > i 
| 9: | u Ka 3 | | æ 
2 | | 
Ë | | 
Vuoksen vid Ima- | | | 
P 19 /x | | IB [svaga 
tra RR 3,280 1,620 3,209 1,68 0.204 spår 0 |0,025 
Vuoksen vid Kex- | | | | 
holm. (2.6 23°] 25 /x1/3%9010) 1-86 013.4711 1586 0,222 er 0 0,025 
| | | 
Kymmene elf . . | 77/1x/4,095) 2,264 3, 723| 2,38 0,375) 0 0 10,01 
KUuMOrELR EE |21/1x 4,120 2,140 3,865 2,82 (0,392) 0 0 10,015 
E | = 
Tjo elf | 3/x |3 040 2,200 3,160 1,84 0,255) apa 0 10,025 
Ulea elf . | 7/x 15,460] 2,180 3,801 1,26 0,286! 02) 2050504 
Kemigelti., 5-28) 1/x319,620|1 940/3,804| 1,04 0,307) 0 0 10,01 
2 svaga 
Momes elfte. . lan 3,720 1,320 2,188 1,24 0,187 0 spar |0,01 
| ; | | 
Medeltal — | — |1,986| — | SE | =) = 
— | I I 


I tabellen förfoga vi öfver tre kolumner, nämligen 
glödgningsförlusten, syreförbrukningen och kvantiteten ut- 
fällbart järnhumat, ur hvilka halten af organiska ämnen 
kunde beräknas. Af dessa bestämdes glödgningsförlusten 
och syreförbrukningen på för sötvattenanalyser brukligt 
sätt. De kvantitativa bestämningarna af järnhumat till- 
gingo åter sålunda, att sedan det genom ett förförsök 
blifvit utrönt, huru mycket utspädd ferrikloridlösning vat- 
tenprofvet erfordrade för att åtminstone inom en halftimme 
gifva humatfällning, så tillsattes denna mängd till en liter 
vatten. Den inom kort afskiljda fällningen upptogs på ett 


19: 


vid 110° till konstant vikt torkadt filtrum, hvarefter detta 
upphettades ända till viktskonstans. 

Jämför man de sammanhörande talen i de tre kolum- 
nerna, sa finner man att de i stort taget visa liknande va- 
riationer, men tillika, att någon fullständig 6fverensstiim- 
melse icke kan upptäckas. Hvad beträffar den bristande 
parallelismen mellan glödgningsförlust och kaliumperman- 
ganatförbrukning, så erbjuder den ingenting nytt, tvärtom 
äger man redan af gammal erfarenhet kännedom härom, 
äfven om man ej med säkerhet kunnat förklara orsakerna 
härtill. Vi komma längre fram i detta arbete till den slut-' 
sats, att de upplösta humusämmena till sin sammansättning 
rätt betydligt variera à olika vattendrag. Hiri ligger den 
nödvändiga orsaken till att den såsom glödgningsförlust 
bestämda ungefärliga vikten af de organiska ämnena icke 
kan representera samma oxidationsgrad, och att de sist- 
nämda följaktligen reducera relativt olika kvantiteter ka- 
liumpermanganat. Af samma orsak beror också det fak- 
tum, att järnhumatbestämningens resultat varierar i för- 
hållande till glödgningsförlusten, hvartill ytterligare kom- 
mer att humusbeståndsdelarna i olika vatten binda olika 
mängder järnoxid resp. -hydrat. 

Under sådana förhållanden gällde det att afgöra, hvil- 
kendera bestämningen, den af glödgningsförlusten, af syre- 
förbrukningen eller af järnhumat borde läggas till grund för 
beräkningen af de organiska ämnenas mängd. Med beak- 
tande af hvad ofvan blifvit sagdt, synes oss glödgnings- 
förlusten lämna den säkraste uppskattningen om sistnämda 
kvantitet. De viktigaste felkällorna vid denna bestämning 
äro följande. En återstod efter vattenindunstningen kunde 
innehålla: 1) kristallvattenhaltiga substanser, hvilka icke 
fullständigt afgafve kristallvattnet vid den temperatur af 


20 


110—120°, som användes vid torkningen; 2) salt af sadana 
metaller, hvilka vid glödgningen skulle 6fverga i ett annat 
valensstadium än det ursprungliga, med ty åtföljande vikts- 
förändring för den aterstaende kvantiteten oorganiska äm- 
nen; 3) sulfater i större mängd, hvilka i beröring med 
glödande organisk substans kunde reduceras till sulfider, 
eller karbonater samt nitrater, hvilka vid upphettning un- 
derginge sönderdelning; slutligen kunde 4) oorganisk sub- 
stans, särskildt klorider, förflyktigas genom oaktsamhet vid 
de organiska substansernas förbränning !). Vid analys af 
sjö- och flodvatten spela momenten 1), 2) och 3) helt sä- 
kert en underordnad roll, i händelse järnhalten och sul- 
fatens mängd, såsom i förevarande fall, endast är obetyd- 
lig. Beträffande mom. 4) kan åter framhållas, att man ge- 
nom att glödgningen utföres så, att lågan icke under en 
längre tid får träffa samma ställe af platinaskålen, utan 
beskrifva en roterande bana under densamma, kan till ett 
minimum nedbringa förlusten genom kloridernas förflykti- 
gande. 

Pa grund häraf lades glödgningsförlusten till bas för 
beräkningen af organisk substans. Da man ej med säker- 
het känner afflödet för hvar och en särskildt af de i ta- 
bellen a sid. 18 nämda sju större floderna i Finland, och 
i betraktande af att glödgningsförlusten endast obetydligt 
varierar, pa ett enda undantag när, nämligen Torneå 
elf, hvilken för öfrigt erhåller tillflöden också från Sverige, 
så hafva vi beräknat den organiska substansen utgående 


1) Karbonatens öfvergång i oxider tages härvid ej i betrak- 
tande, emedan arbetssättet vid bestämningen var sådant, att den 
färglösa oorganiska saltmassan efter glödningen behandlades med 
ammoniumkarbonatlésning, som indunstades, hvarefter återstoden 
försiktigt upphettades. 


21 


fran detta medeltal, som utgjorde 1,9s6 eller i jamna tal 2,0 
gZ pa 100 1 vatten. Antaga vi vidare samma medeltal också 
för den återstående tiondedelen (jfr. sid. 17) af de finska 
utflödena, så erhålles kvantiteten af humusämnen, som de 
från Finland utflytande vattendragen afföra till omgifvande 
haf, enligt följande beräkning: 

Då 70 km? representerar 70,000,000,000,000 1, så upp- 
går humusämnenas mängd under förestående förutsättnin- 
gar till 

70,000,000,000,000 >< 2 


er — 1,400,000 ton, 


en kvantitet, som är rätt betydlig. Emellertid upprepa vi 
ännu engång, att talet ej är exakt utan endast afser en 
uppskattning af storleksgraden för de upplösta humusäm- 
nenas mängd. 

Ehuru liggande utom vår tillfälliga uppgift, äger det 
ett visst intresse att erhålla en approximativ uppfattning 
äfven öfver de kvantiteter upplösta oorganiska ämnen, som 
under ett år medfölja våra floder till hafvet. Nedanstående 
tabell upptager bihangsvis dessa, 1 enlighet med de sid. 18 


anförda analyserna: 
Oorganiska substanser 


ig pa 100 I. 
Vuoksen vid Kexholm. . . 2,04 
Kymmene elf. . . . . . 1,83 
IUT OS CI ne igs 2,60 
ome lity tat ARR ENT ers 1,44 
U ER: irre reer SERRE oe 3,28 
CCE LE aes en rer Cr 3,68 
Orne SC LE Men NE OU) 2,40 


Medeltalet utgör 2,47 eller i runda tal 2,5. 


NN 
N 


Under samma förutsättningar och under iakttagande 
af hvad ofvan blifvit sagdt angående talens öfvervägande 
uppskattningsvärde, erhålles de oorganiska ämnenas årliga 
mängd beräknad till 1,750,000 ton. Här ma dock ytterli- 
gare betonas, att dessa tal ingalunda äro exakta och en- 
dast anföras för att åskådliggöra storleksgraden af den 
genom den årliga nederbörden fran den fasta jordskorpan 
upplösta mängden. 


b. De upplösta humusämnenas invärkan på färgen hos 
hafsvattnet i Östersjön och Nordsjön. 


"Om hänsyn äfven tages till det tillskott af humus- 
ämnen, som de svenska floderna, Nevan och de andra ry- 
ska samt de tyska floderna tillföra Östersjön, berättigar 
ofvan anförda approximativa beräkning öfver de finska 
flodernas, åarnas och andra utflödens halt af dylika ämnen 
till antagandet, att deras totalmängd ingalunda är så li- 
ten, att den helt och hållet kan negligeras i geografiskt 
och hydrografiskt hänseende. | 

Hvad till först den invärkan vidkommer, som deras 
närvara i Ostersjévattnet kunde utüfva pa dettas färg, sa 
kan man redan fran teoretisk synpunkt besvara frågan i 
positiv riktning, sedan undersökningar af flere forskare och 
bland dem Bunsen och Spring gifvit vid handen, att det 
rena vattnets färg är bla och de i hafsvattnet normalt före- 
kommande salterna icke ensamt för sig förändra denna 
färg. Humusämnena äro däremot brunfärgade, hvarför 
deras närvara borde åstadkomma en färgförskjutning hos 
hafsvattnet åt grönt eller gulgrönt till. Vi öfvergå till 
en relation öfver hvad nyare undersökningar angående fär- 
gen i hafsvattnet gifvit vid handen: 


23 

Att vattnets färg icke är någon enkel funktion af 
hvarken dess temperatur, salthalt eller vattendjupet, fram- 
träder med all önsklig tydlighet redan af de erfarenheter, 
till hvilka man kom under den 1889 juli—november före- 
tagna planktonexpeditionen i atlantiska oceanen. ©. Krüm- 
mel‘), som sammanstält expeditionens resultat, angifver att 
i öfverenstämmelse med Springs uppfattning förekomsten af 
fasta partiklar utöfvar ett afgjordt inflytande pa vatten- 
färgen, som kan uttryckas genom den allmänna satsen: ju 
genomskinligare vattnet är, desto blåare är hafvet, ju 
mindre genomskinligt åter, desto mera tilltager den gröna 
nyansen. 
oc Dà afsättningen af det finaste slammet är beroende 
af vattentemperaturen, detta sker nämligen vida hastigare 
i varma än i kalla zoner af världshafvet, så blifva härige- 
nom de gröna färgtonerna i de nordiska hafven förklarliga, 
utan att man likväl kan tillägga temperaturen den afgö- 
rande rollen vis a vis vattenfärgen. Laboratoriiundersök- 
ningar af Spring?) visa, att förekomsten af ytterst fint 
fördelade oorganiska partiklar äfvensom lägre organismer 
kan åstadkomma en grön färg, hvarjämte en kalkhalt hos 
vattnet kan äga inflytande härpå. | 

Redan år 1848 hade St. Claire-Deville 3) funnit, att 
indunstningsåterstoden af det blåfärgade ytvattnet från 
Schweitz och Jura visade en hvit färg, medan grönfärgadt 


1) Geophysikalische Beobachtungen der Plankton-Expedition 
der Humboldt-Stiftung 1899 Bd I. C. pag. 97. Jfr. också kartan II. 
i samma uppsats. 

2) Bull. acad. de Belgique 1883; Tom. 5, pag 55; 1886 Tom. 
12, pag. 814. Jfr. ocksa v. Hasenkampf, Die Farbe der natürlichen 
Gewässer. Ann. f. Hydrographie u. marit. Meteorologie 1897. 

3) Ann. chim. phys. 23, 32 (1848). 


24 


vatten, isynnerhet fran Rhein och Doubs, som innehöll 
märkbara mängder af organisk substans, gaf en gulfärgad 
aterstod. Enligt Waittstein +) skulle de af alkalierna upp- 
lösta humussyrorna, säledes en tillblandning af organiskt 
ursprung, icke allenast ästadkomma den mörkbruna färgen 
hos vissa kärr- och sumpvatten äfvensom hos de kaffe- 
bruna tillflédena till Amazonfloden, utan ock tillblandade i 
mindre mängd och således i starkare utspädning förvandla 
den ursprungliga blåa vattenfärgen till en blågrön eller 
grön. Spring förkastade denna uppfattning, emedan det 
bland Wittsteins analyser förefunnos några mindre säkra, och 
då det icke framgick af dennes tabeller, att ett alkalirikare 
vatten också uppvisade en större huminhalt. Sistnamda 
invändning förfaller emellertid med den bättre kännedom 
man numera har om huminämnenas egenskaper. Att Witt- 
steins åsikt i bestämda fall har sin tillämpning, står utom 
alt tvifvel. 

Slutligen är att nämna, att också en större plakton- 
rikedom kan utöfva inflytande på vattenfärgen; vi hänvisa 
beträffande de äldre observationerna härom till Kriimmels 2) 
sammanställning. 

Ett senare förtjänstfullt försök till utredning af or- 
sakerna till hafsvattnets färg härrör af @. Schott*). Hans 
första, på andras och egna erfarenheter grundade slutsats 
lyder: 

„Nägon genomgående parallelism mellan värme eller 
salthalt a ena sidan och färgen a den andra existerar ej". 


1) Sitz.-Ber. kgl. bayr. Akad. Miinchen 1860, pag. 603. 

2) Loc. cit. pag. 106 ff. 

3) Wissenschaftliche Ergebnisse der deutschen Tiefsee- eee 
dition 1898—1899. Bd I pagg. 223, 227 (1902). 


25 


Pa grund af ett rikhaltigt material uttalar han vidare 
följande satser: 

„Emellan planktonmängder a ena sidan och färgen 
resp. genomskinligheten hos hafsvattnet à den andra före- 
finnes ett visst sammanhang. Planktons roll öfvertages nü- 
stan på samma sätt eller åtminstone till en god del af myc- 
ket fint fördelade oorganiska tillblandningar (appslamningar)“. 
Vatten, i hvilket suspenderade delar af nagot slag kunna 
pavisas, äger altefter mängden af dessa en mer eller min- 
dre utpräglad grön färg. Härvid är de i grumlingen in- 
gående smädelarnas kemiska natur utan inflytande; det är 
likgiltigt om kalk, lera, kiseljord eller organismer utgöra 
den suspenderade grumlingen. 

Hvad särskildt Nordsjön och Östersjön vidkommer, 
visa de två kartorna från expeditionerna 1889 och 1898— 
99, att båda dessa vattenområden, hvilka intressera oss 
mest, höra till de gebit, som äro starkast grönfärgade, ja 
den färgnyans (12—21°/, på Forels färgskala), hvarmed 
dessa liksom andra lika starkt färgade hafsområden af 
Krümmel blifvit utmärkta, kallas af honom t. o. m. ,,Ost- 
see-Grün“. Enligt G. Schott!) innehåller Nordsjön bläare 
vatten än Östersjön, men detta är endast relativt i för- 
hållande till det vida grönare vattnet i Östersjön. Härpä 
beror det ock, att det i själfva värket rätt gröna vattnet 
i Nordsjön af den stora publiken, som nästan alltid kort 
förut haft känning af det starkt grönfärgade vattnet i Öster- 
sjön, anses vida blåare. Mig själf har det förefallit äga 
en rätt stark grön nyans, 

Sammanfattar man ur det ofvanstående de väsentli- 
gare faktorer, hvilka kunna komma i fråga vid bedömande 


1) Loc. cit. pag. 225. 


26 


af färgen hos hafsvattnet, sa finna vi att mängden af plank- 
ton eller af i vattnet suspenderad substans kan vara af 
betydelse. Men särskildt da det gäller att bedöma forhal- 
landena i Östersjön, detta innanhaf med sina jämförelsevis 
grunda och smala utlopp till världshafvet, är man icke 
allenast berättigad utan rentaf tvungen att taga i betrak- 
tande erfarenheterna angaende fargen hos vattnet i söt- 
vattensjüar. Detsamma gäller också vissa delar af Nord- 
sjön, 1 man af den betydelse man tillägger det stora till- 
skott i vattenmängd, detta jämförelsevis grunda hafsomrade 
erhåller från Östersjön. Men hvad Östersjön beträffar, så 
måste, med hänsyn till det starka tillflödet af nederbörds- 
vatten från dess mycket vidsträckta landområde, samman- 
sättningen och egenskaperna hos dess vattenmassa som 
helhet betraktad påvärkas af de ämnen, hvilka detta till- 
flöde innehåller. "På grund häraf må ännu följande synpunk- 
ter angående vatten-färgen i insjöar vinna beaktande. 

Ur den mig tillgängliga litteraturen vill jag först an- 
föra ett uttalande af Ule i hans intressanta limnologiska 
Studie „Der Würmsee (Starnbergersee) in :Ober- 
bayern“). Ifrägavarande sjö för ett vatten af brungrön 
(gulgrön?) färg, hvilket ar synnerligt rikt pa organiska 
ämnen; 100 liter vatten innehålla 2) 


totalmängd upplösta ämnen 13,92 g, 
organiska ämnen . . . . 9,75 & 
saledes kvantiteter, hvilka närma sig dem Vandavattnet 
vid särskilda tillfallen kan uppvisa. Vi anföra särskildt 
dennä- sjö, emedan den i manga hänseenden påminner om 
1) Wissenschaft]. Veröffentlichungen der Vereins für Erd- 
kunde zu Leipzig. Bd V, pag. 165 (1901). 
2) Loc. cit. pag. 198. 


20 


våra insjöar. Utom färgen Hos vattnet, som förorsakas af 
tillflöden från närbelägna kärr och mossar, hvilka inne- 
hålla ett brunt, nästan svart vatten, för Starnbergersjön 
dessutom järnmalm, som upphemtats från dess botten. 

Godkännande Springs på experimentel väg faststälda 
erfarenheter, att en grumling eller fällning, hvilken hindrar. 
de mera brytbara strålarnas genomgång, kan åstadkomma 
en förändring i vattnets blåa färg, anser Ule att detta 
likväl ej är den enda orsaken, åtminstone då det gäller 
sötvatten. Insjöar i geografiskt olika situerade länder upp- 
visa en mycket olika vattenfärg. De alpina sjöarna, hvilka 
företrädesvis bespisas från bärgskällor eller bärgsbäckar, 
äga ett blågrönt, från organiska beståndsdelar merendels 
fritt vatten. Däremot erhålla sjöarna i det nordtyska slätt- 
landet sitt tillflöde från ytvatten eller bäckar, som framgå 
ur grundvatten. Detta är merendels rikt på organiska 
beståndsdelar, isynnerhet om det passerat torfmossar, och 
på den grund brungrönt eller brunt. Denna färg äga 
därför de nordtyska sjöarna. I detta geografiska faktum 
ligger ett bevis därpå, att jämte de af Spring anförda fy- 
sikaliska förhållandena också de upplösta organiska ämnena 
invärka på färgen hos vattnet. Ule ansluter sig därför till 
den af Wätistein (se ofvan) först uttalade och sedan af Fo- 
rel antagna teorin om orsakerna härtill. De under olika 
årstider framträdande växlingarna i vattenfärgen, från 
brungrönt om sommaren till blågrönt under höst, vinter 
och vår, återföras af Ule till de s. k. konvektionsström- 
marnas värkningar, hvilka astadkomma termisk utjämning 
mellan skikt med olika temperatur och som enligt Spring 
i likhet med en grumling genom fasta partiklar kunna 
åstadkomma en färgförändring. De kunna såsom tillfälliga 
här förbigås. | 


28 


Af intresse äro slutligen de åsikter Aufsess !) uttalar, 
redan fran allmän synpunkt. Han finner en möjlighet att 
förklara vattnets färg på tvänne sätt, nämligen enligt dif- 
fraktionsteorin och den kemiska teorin. Enligt den förra 
(Spring) skulle den uppfattas som färgen hos ett grum- 
ligt medium, enligt den senare förklaras den endast och 
allenast genom färgen hos de i vattnet upplösta substan- 
serna. 

Man kan enligt Aufsess få en bestämd uppfattning 
härom, om man tager i betraktande, att s. k. , optiskt 
tomt" vatten, hvilket blifvit befriadt från alla uppslammade 
partiklar, i genomgående ljus ger samma blåa färg som 
det rena optiskt icke toma vattnet. Absorptionskurvan för 
det senare visar noggrant samma förlopp som i det förra, 
ja t. o. m. absorptionskoefficientens absoluta storlek, d. v. s. 
genomskinlighets förhållandena, är nästan densamma. Dess- 
utom skulle diffraktionsteorin redan pa den grund vara 
olämplig, att rent vatten, redan innan det gjorts optiskt 
tomt, i genomgående ljus visar samma blåa färg som i på- 
fallande, medan det som grumligt medium i förra fallet 
borde genomslippa mera röda och gula strålar. Man är 
därför berättigad att tala om en egenfärg hos rent vatten. 

Utfäller man å andra sidan de sväfvande partiklarna 
ur vattnet från en sjö med grön färg, så blir det visserli- 
gen betydligt genomskinligare och klarare, men karaktären 
af dess absorptionskurva blir densamma som förut. Däraf, 
att aflägsnandet af uppslammade substanser icke åstadkom- 
mer någon förändring i färgsammansättningen, skulle framgå 
att färgen hos en sjö, äfven under olika årstider vore kon- 

1) Die physikalischen Eigenschaften der Seen i Die Wissen- 
schaft. Sammlung naturwissenschaftlicher und matematischer Mo- 


nographien, pag. 77, 83. 


29 


stant egendomlig för densamma'); vid olika grumlighet 
skulle. endast tonen och intensiteten af färgen förändas. 
Af försök med pa konstgjordt sätt (medels mastixlüsning) 
astadkommen grumling framgar, att det redan vid en ringa 
oklarhet genomgar vida mera röda och mindre blaa ljus- 
stralar än genom naturligt vatten, sa att absorptionskur- 
van i förra fallet icke är jämförbar med nagon kurva fran 
en sjö. Detta liksom ock nägra andra omständigheter, som 
har förbigås, antyda att vattnets egenfärg är sa mycket 
intensivare än den färg, som härrör af det fran de fint 
uppslammade delarna diffunderade ljuset, att den senare als 
icke kommer i fraga i bredd med egenfärgen. I detta 
sammanhang kan ocksa anföras en reflexion af Ule2), hvil- 
ken star i vidtgaende öfverensstämmelse med hvad jag 
själf observerat. Han säger, att vattenfärgen t. 0. m. vid 
den s. k. blomningen, da vattnet är synnerligen rikt pa 
sma gröna alger, knapt als förändrar sig. 

Aufsess betraktar sålunda färgen hos naturvattnen 
uteslutande från kemisk synpunkt och kommer till följande 
slutsats: det rena vattnet äger en blå färg; alla afvikelser 
från detta bla äro endast och allenast att uppfatta som 
färger, hvilka tillkomma lösningar af olika substanser. Hvarje 
vatten äger således sin specifika egenfärg. Han ansluter sig 
sålunda till Wittsteins uppfattning. 


1) Denna slutsats är alltför vidtgående och åtminstone icke 
tillämplig på färgen hos humushaltigt vatten, hvari lerpartiklar 
tidtals äro uppslammade. Till samma slutsats kommer man om 
man beaktar, att tillflédet af järnhaltigt vatten och således halten 
af det därur bildade och äfven i små kvantiteter starkt färgande 
ferrihumatet i en och samma sjö måste variera vid olika årstider. 

?) Loc. cit. pag. 166. 


30 


Bland ämnen, som åstadkomma olikheter i färgen, 
nämnas à främsta hand de organiska humösa ämnena, hvilka 
betraktas som hufvudfaktorer härvid. Med en stigande halt 
af dessa blifver vattnet först grönt, sedan gulaktigt grönt 
och slutligen brunt. Af andra på färgen värkande sub- 
stanser nämner Aufsess kalk samt järnsalter. Det först- 
nämda ämnet åstadkommer emellertid först i mycket stora 
mängder en invärkan. Däremot äro järnsalterna, såsom vi 
längre fram skola finna, af stor betydelse, emedan redan 
endast obetydliga kvantiteter framkalla starka värkningar. 


Af ofvanstaende utläggning kunna vi, synes det oss, 
utan vidare draga den slutsats, att de stora kvantiteter 
humusämnen, som genom vara egna och andra floder till- 
föras Östersjön, i afsevärd grad borde invärka på vatten- 
färgen däri och äfven, om ock i mindre mån, på samma 
faktor i Nordsjön. En uppmärksam iakttagare af färg- 
förhållandena kan nämligen vid en resa från någon af de 
inre städerna i landet öfver Östersjön och vidare öfver 
Nordsjön, men i motsatt riktning observera öfvergångarna 
inom den ofvananförda skala grönt, gulgrönt och brunt, 
som sötvattnen enligt Aufsess antaga efter tillblandning af 
humusämnen i mindre och större mängd. I insjöarna är 
vattnet brunt, vid de nära mynningen af någon flod belägna 
hamnstäderna varierar färgen från brungul till grumligt 
gulgrön, inomskärs blir den sistnämda nyansen alt mera 
förherskande om också intensivare, i Finska viken är den 
ännu gulgrön, i Östersjön ljust gulgrön, i Nordsjön altmera 
blagrön, med en desto intensivare nyans ju längre man af- 
lägsnar sig från Kattegats mynning och ju djupare vatt- 
net blir. 


31: 


. : Det återstår oss ännu att bevisa, att humusämnen i 
större mängd äro närvarande i Östersjöns och Nordsjöns 
vatten.. Detta blir sa mycket nödvändigare, som den "åsikt 
om dem öfverhufvud är förherrskande, att de vore mycket 
lätt oxiderbara, redan genom i vattnet upplöst syre, något 
som vi på experimentella grunder måste motsäga. Några 
sidor längre fram skall nämligen visas, att humushaltigt 
vatten i dagatal kan emotstå invärkan af sur kaliumper- 
manganatlösning, som i denna form är ett starkt oxida- 
tionsmedel och bland annat, som bekant, användes för att 
kvantitativt bestämma mängden af organiska ämnen i na- 
turvatten af olika slag. 

Beviset för förekomsten af icke obetydliga mängder 
organisk substans i Östersjön och Nordsjön finna vi uti en 
uppsats af FE. Ruppin') med titel: Ueber die Oxydierbar- 
keit des Meerwassers durch Kaliumpermanganat. Oxida- 
tionsförsöken utfördes med prof, tagna under tvänne resor 
i Augusti och November 1903 vid de tyska hydrografiska 
stationerna, hvilka i Östersjön till ett antal af 13 befinna 
sig på ett bälte i närheten af dess södra kust, i Nordsjön 
inom ett vidsträckt område västerom danska halfön och S 
samt SW från södra delen af Norge. Profvens antal från 
Östersjön utgör 42, från Nordsjön 41. Vid återgifvandet 
af försöksresultaten togs hänsyn också till volymen af den 
fångade plankton samt en ungefärlig karakteristik af den- 
samma, för att erhålla ett om ock, som Ruppin uttryckli- 
gen framhåller, osäkert matt på „näringsvärdet“. Hans 
ur de angifna tabellerna framgående slutsatser kunna i 
korthet sammanfattas på följande sätt. Ur oxidationsför- 


1) Conseil permanent international pour l’exploration de la 
mer. Publications de circonstance Ne 20. (Copenhague 1904). 


32 


magan!) hos vattnet kan ingen slutsats beträffande dess 
näringsvärde dragas. Väl kan man säga, att i Nordsjön 
kaliumpermanganatförbrukningen är ringa, där plankton- 
volymen är liten, t. ex. i den norska rännan. Däremot är 
kaliumpermanganatförbrukningen i Östersjön icke under- 
kastad några större variationer, ehuru plankton uppträdde 
i mycket olika mängder. En stor skilnad ger sig tillkänna 
mellan kaliumpermanganatförbrukningen i Nordsjön och 
Östersjön, t. o. m. där plankton var företrädd till lika vo- 
lym och lika arter. Sannolikt innehåller Östersjön rätt be- 
tydande mängder organiska ämnen ?). Synnerligt påfallande 
finner förf. det vara, att han i ett prof från Östersjön, 
som innehöll icke mindre än 1,240 exemplar plankton pr 1 
ecm icke erhöll någon synnerligt hög förbrukning af ka- 
liumpermanganat. På en skriftlig förfrågan har dr. Rup- 
pin meddelat mig, att han i en serie nya försök faststält 
KMnO,-förbrukningen direkt och efter filtrering genom si- 
dentaft, och därvid ej erhållit någon väsentlig skilnad i 
resultatet. Enligt undersökning af Lohmann kvarhällas 
planktonorganismer i vidtgående mängd vid filtrering ge- 
nom sidentaft. Förbrukningen af kaliumpermanganat beror 
därför i all hufvudsak på upplösta ämnen. 

Hvad den totala storleken af denna förbrukning be- 
träffar, så varierade den i Nordsjön mellan 0,8: och 7,6 mg, 
i Nordsjön mellan 3,53 och 12,0 mg pr liter och utgjorde i 
medeltal 2,2 i Nordsjön och 5,e för Östersjön, eller uttryckt 
ig på 100 | 


1) Har föreligger tydligen en misskrifning: uttrycket bör val 
vara reduktionsfürmägan ! 

2?) Något som förf. i en not säger sig senare ha säkert kon- 
staterat. 


33 


för Nordsjön 0,22 g 
, Östersjön 0,561 g. 


Då medeltalet för syreförbrukning i Finlands 7 stör- 
sta floder utgjorde 3,42 g KMnO, på 100 1, så kunna vi 
vid en jämförelse finna att Östersjövattnets syreförbruk- 
ning, såsom den af Auppin bestämts, i medeltal uppgår till 
1/, af syreförbrukningen i våra större floders vatten. Äf- 
ven om syreförbrukningen icke utgör ett direkt mått på 
humusämnenas mängd, kan dessas förekomst såväl i Öster- 
sjön som ock i Nordsjön anses definitivt faststäld, hvar- 
jämte deras mängd utan tvifvel är af den betydelse, att de 
utöfva ett visst inflytande på vattnets färg !). 


c. De upplösta organiska ämnenas betydelse i biologiskt 
hänseende. 


Såsom längre fram skall visas, närma sig de i våra 
ytvatten förekommande färgande substanserna, om deras 
kol-, väte- och syrehalt tages i betraktande, i sin samman- 
sättning till kolhydraten. Emedan organiska ämnen af 
detta slag i allmänhet utgöra närmedia för en mängd lä- 
gre organismer, såsom jäst- och mögelsvampar, bakterier 
o. dyl., isynnerhet om vissa s.k. närsalter äro närvarande, 
så uppstår själfmant frågan om de upplösta humusämnenas 
betydelse såsom näringsmedel för dylika organismer. 

Den moderna uppfattninger om förmultnings- och för- 
ruttnelseprocesserna hos vegetabiliska ämnen — och för 

1) Enligt hvad Dr. Ruppin välvilligt meddelat mig, vore in- 
geniör Huwart, Ostende i Belgien, Laboratoire de la Pécherie ma- 
ritime, också sysselsatt med undersökningar af samma slag som 


Ruppin, men har jag ej varit i tillfälle att anträffa resultatet af 
dem i litteraturen. 


34 


öfrigt ocksa hos animaliska ämnen, hvilka dock har läm- 
nas åsido — pekar enstämmigt pa att dessa processer äro 
af öfvervägande biologisk natur. Man antager att först 
det lättare sönderdelbara cellinnehället, längre fram ocksa 
det motständskraftigare materialet i själfva cellväfnaden 
falla offer för angreppen frän de i särskilda stadier af denna 
process uppträdande olika lägre organismer, hvilka full- 
göra humifikationsarbetet. De enskilda faserna af detta 
arbete äfvensom arten och lifsbetingelserna för de härvid 
värksamma organismerna äro visserligen nästan alldeles 
obekanta, hvarjämte ä andra sidan det ofvansagda egentli- 
gen hänför sig endast till förmultning ofvan jord och min- 
dre till humifikationen under vatten, hvilken närmast in- 
tresserar oss här. Men redan det, att man är pä det klara 
med den pä bottnen af vära kärr försiggäende sumpgas- 
bildningens biologiska natur, berättigar till antagandet, att 
också andra såväl i samband härmed skeende, som ock där- 
med icke förbundna sönderdelningsprocesser af vegetabili- 
ska ämnen under vatten förmedlas af lägre organismer. 
Man har utan tvifvel här att göra med en yttring af en 
allmänt herskande lag, hvilken utsäger, att hvarhälst betin- 
gelser för lifskraftens uppkomst och fortbestånd förefinnas, 
där uppträder den i därför afsedda och anpassade former. 

Om således någon tvekan svårligen kan råda därom, 
att också den under vatten skeende humifikationen förmedlas 
af härför lämpliga organismer, så berättigas man delvis af 
samma skäl på grund af analogier till antagandet, att också 
de vattenlösliga produkter af organisk natur, hvilka utgöra 
det första, endast obetydligt omvandlade stadiet af den 
inom de afdöda delarna af organismerna lokaliserade sön- 
derdelningen, fortfarande kunna tjena lägre organismer till 
näring. Vi afse härmed främst de i vattnet upplösta hu- 


35 


musämnena. Dessa förekomma visserligen i skäligen ut- 
spädda lösningar. Men å andra sidan är deras fullständiga 
vattenlöslighet och därpå betingade lättare tillgänglighet 
för organer, hvilka äro lämpade för deras sénderdelning, 
en betydelsefull faktor. Vidare innehålla dessa humusäm- 
nen organiskt kväfve till en mängd af ända till 2 °/,, sanno- 
likt förekommande i rester af icke synnerligt mycket om- 
vandlad ursprunglig albuminatsubstans, samt fosfor- och 
sannolikt också svafvelföreningar i ringa mängd, äfven dessa 
förmodligen i organisk bindning. 

Att humushaltigt sjövatten innehåller blott obetydliga 
kvantiteter kalium-, natrium-, kalk- och magnesiumsalter — 
d. v. s. salter af de i de vanliga närsalterna oftare förekom- 
mande baserna — torde kunna anföras som en förklaring 
öfver att de vanliga, allestädes närvarande förruttnelse- 
och mögelsvamporganismerna icke trifvas däri, äfven då 
det stagnerar t. ex. i kärr och kärrsjöar, där det ej till- 
föres syre och ozon i riklig, för dessa organismer meren- 
dels skadlig mängd. Man vore visserligen, särskildt då man 
tillika tager i betraktande humushaltigt vattens kärfva, om 
flervärda fenoler påminnande smak, böjd för antagandet, 
att de upplösta bruna humusämnena gentemot Vissa orga- 
nismer skulle äga antiseptiska egenskaper. Emellertid synes 
detta endast gälla de fria substanserna, och kunna lägre 
organismer komma till utveckling, om man tillför vattnet 
tillräckliga kvantiteter af baser. Dessutom visar den ofant- 
liga mängd af makroskopiskt synliga organismer, hvilka 
tidtals under sommaren uppträda i våra insjöar, att atmin- 
stone icke alla sötvattenformer af plankton hindras i sin 
utveckling af dessa humusämnen, utan att en del kanske 
tvärtom betjänar sig af dem eller af ännu lägre stående 
organismer till näring, för hvilkas utveckling samma äm- 


36 


nen under vissa omständigheter utgöra ett lämpligt ma- 
terial. 

Enligt A. Mayer!) ar stagnerande kärrvatten fran 
kalkfattiga trakter brunfargadt. Da han tillägger, att al- 
kalirika vatten, som afrinna fran kalkfattiga bargarter, 
också lätt färgas bruna, och förklarar detta därmed, att _ 
huminsyror äro olösliga i kalkvatten och andra alkaliska 
jordarter, så bör detta icke, eller åtminstone ej hvad de 
i och för sig vattenlösliga humusämnena beträffar, tolkas 
såsom vore deras kalkföreningar olösliga och följaktligen 
utfalla. Mot sistnämda uppfattning kan nämligen anföras, 
att aflagrade kalkhumater äro jämförelsevis sällsynta bild- 
ningar, samt att de humusämnen, hvilka förekomma i in- 
landsvatten, ingalunda utan vidare kunna identifieras med 
de humussyror, som förefinnas i jord och därur kunna 
extraheras med alkalier, och hvilka gifvit stöd för anta- 
gandet om kalkhumatens olöslighet. De i våra inlands- 
vatten förekommande humusämnena omsätta sig icke med 
lösliga kalksalter till olösliga humater, något som jag 
upprepade gånger varit i tillfälle att konstatera. Af ofvan- 
anförda, för öfrigt otvifvelaktigt riktiga observation, att 
kalk och andra lösta alkaliska jordarter i hydratform göra 
humussyror olösliga, följer nämligen ingalunda, att orsa- 
ken till frånvaran af färgande humusämnen i vatten, som 
rinner öfver en kalkrik (riktigare kalciumkarbonatrik) grund, 
nödvändigtvis måste bero på att dessa ämnen blifva olös- 
liggjorda. 

Enligt försök af Wollny?) befordras nämligen för- 


1) „Die Bodenkunde“ i Lehrbuch der Agriculturchemie IX, 1, 
pag. 75 (1901). 

?) Die Zersetz. der org. Stoffe und die Humusbildungen, pag. 
131, 133, 140, 161 (1897). | 


37 


multningen af sådana organiska substanser, hvilka före- 
komma uti redan i sönderdelning stadt och med mer eller 
mindre mängder humussyror försedt material, af kalk eller 
kalciumkarbonat. De sistnämda ämnenas inflytande beror 
på att de bildade humussyrorna förena sig med kalk till sal- 
ter, hvilka lättare oxideras än de fria syrorna!). Dessa 
försök gälla visserligen egentligen endast humusämnen i 
jordarter och vid tillräcklig tillgång på syre, men har väl, 
i betraktande af syrehalten i våra inlandsvatten (jfr. härom 
i fjärde afdelningen i detta arbete), också tillämpning på 
de däri upplösta humusämnena. Tilläggas ma, att Mayer ?) 
i sin lärobok generelt angifver, att humussyrade salter lät- 
tare sönderdelas (oxideras) än de fria syrorna. Men då 
han, såsom tidigare nämdes, tillika pointerar, att alkalirikt 
vatten, som afrinner från eller stagnerar öfver kalkfattig 
bärggrund, är brunfärgadt, så synes det hufvudsakligen 
vara närvaran af kalk som underlättar oxidationen, me- 
dan alkalierna därjämte öka vattnets förmåga att upplösa 
humusämnena. 

Tager man i enlighet härmed i betraktande, att hu- 
musämnenas oxidation befordras, om de förefinnes i form 
af salter, särskildt kalksalter, så kan man också förstå, 
hvarföre de i vårt inlandsvatten lösta humussubstanserna 
icke synnerligt påvärkas af syret, sålänge de äro i berö- 
ring med det på kalk och alkalier fattiga vattnet i våra 
inre vattendrag. Summariskt taget är halten af alkali- 
metallernas salter visserligen icke obetydlig i en del fall. 
Men närvaran af mineralsyrejoner, särskildt klorjoner, gör 
att alkalikatjonerna endast till ett obetydligare belopp äro 


1) Ibid. sid. 217. 
2) Loe. cit. pag. 76. 


io 


38 


disponibla för humusämnena (humussyrorna), hvilka därför 
visa sig indifferenta mot en oxidation. 

Ofvanstaende bör emellertid ej tolkas sa, att de vat- 
tenlösliga humusämnena icke till nagon del och under inga 
förhällanden skulle kunna oxideras, i synnerhet sommar- 
tid under den länga vägen ned till hafvet. Sarskildt borde 
detta kunna vara möjligt i sådana jämförelsevis alkalirika | 
vatten, där katjonerna ej disponeras af mineralsyrejoner 
utan kunna bringa humuskomplexerna i jontillstånd eller, 
såsom vi i dagligt tal säga, åstadkomma saltbildning med 
humussyrorna. Under beaktande af att de fria humussy- 
rorna synas. äga en mer eller mindre antiseptisk karaktär, 
hvaremot deras sammansättning borde göra dem lämpliga 
till näringsmedel för lägre organismer (hvarom mera längre 
fram), ville vi blott lägga hufvudvikten vid den åsikt, att 
om en mer eller mindre fullständig oxidation äger rum, så 
sker den a ena sidan hufvudsakligen endast i närvara af 
en för humatbildning nödig mängd baser, och förmedlas den 
a andra sidan af därför lämpliga organismer. Följande för- 
sök visa nämligen, att humusämnena äro rätt beständiga 
vid rent kemisk oxidation, t. o. m. mot syre in statu na- 
scendi. Som syrekälla användes kaliumpermanganat i sur 
lösning, som bekant ett af de på organiska ämnen mest 
energiskt värkande oxidationsmedel; som försöksobjekt tje- 
nade vatten dels från Vanda a, dels från Lojo sjö. För: 
söken utfördes sålunda, att i 100 cm? af vattnet, som blif- 
vit försatt med 2 cm? ren konc. svafvelsyra, syreförbruk- 
ningen på vanligt sätt!) bestämdes medels 1/5) normal 
KMnO,-lösning under kokning. Därefter försattes en större 


1) Jfr. t. ex. O. Aschan, Kort handledning i kemisk analys af 
dricksvatten, pag. 21. 


39 


mängd af vattnet med motsvarande kvantitet svafvelsyra 
samt den mängd !/,,, normal KMnO,-lösning, som förprof- 
vet utvisat, och fick stå därmed vid rumstemperatur. Tid 
efter annan uttogos prof, och den icke förbrukade mäng- 
den af oxidationsmedlet atertitrerades med 1/,,, norm. oxal- 
syrelösning. Skilnaden mellan den tillsatta och den äter- 
titrerade mängden utgjorde da den kvantitet, som ätgätt 
till oxidationen. Resultaten framgår af följande tal !): 


I. Vatten fran Vanda a. 


Antalet timmar Antalet cm? för- 
före ätertitre- brukadt KMnO, 
ringen. (!/ioo normal). 

1 12,2 

2 14,5 

4 16,0 

8 ilies 

16 19,4 
7 à 8 dygn. | 28,4 (affärgning) 


Antal em? vid kokning förbrukad KMnO,-lösning 28,4. 


1) Enligt försök af Gooch och Danner (Ber. deutsch. chem. 
Ges. 26, Ref. 267 [1893]) söderdelas med utspädd svafvelsyra för- 
satta kaliumpermanganatlösningar äfven spontant vid vanlig tempe- 
ratur (jfr. Vorländer, Blau och Wallis (Ann. Chem. Pharm. 345, 261 
[1906]). Dessa observationer hänföra sig emellertid till betydligt 
starkare sura lösningar än ofvanstående. Skulle en sönderdelning 
ha ägt rum endast på grund af svafvelsyrans invärkan, så hade 
detta antydt en större och ingalunda en mindre oxiderbarhet. Tän- 
kes svafvelsyrans separata invärkan eliminerad, så hade under 
föröfrigt lika förhållanden humusämnena i vattnet visat sig ännu 
mindre lätt oxiderade än hvad af försöken framgick. 


40 


IT. Vatten fran Lojo sjö. 


Antal timmar Antalet cm? för- 
före återtitre- brukad */,o) nor- 
: mal KMnO,- 
en lösning. 
3,8 
2 4,5 
4 5,4 
8 6,0 
16 6,7 
5 dygn 9,7 (affärgning) 


Antal cm? vid kokning förbrukad KMnO,-lésning 9,7. 


Försöken visa, att for att fullständigt uppoxidera hu- 
musiimnena i nämda vatten med nascerande syre erfordras 
7 à 8 resp. 5 dygn (c:a 200 à 120 timmar). Att moleku- 
lärt syre, sadant det i sma kvantiteter finnes löst 1 vara 
inlandsvatten, som äro i beröring med luft'), utan för- 
medling af organismer skulle kunna astadkomma nagon 
mera energisk oxidation, förefaller efter detta skäligen tvif- 
velaktigt. 

Emellertid ar den uppfattning gängse, att de fär- 
gande humösa substanserna skulle hafva en stor benägen- 


1) Päpekas ma, att ingalunda alt i vara vattendrag förefint- 
ligt syre härstammar fran luften utan ätminstone i djupare lager torde 
härröra af assimilationsprocessen hos i vattnet förefintliga vegeta- 
biliska organismer; jfr. Cronheim, Die Bedeutung der pflanzlichen 
Schwebeorganismen für den Sauerstoffgehalt des Wassers. For- 
schungsberichte aus der biol. Station zu Plön. H. XI, pag 276 (1904). 
Emellertid afgifves också det vid assimalationen uppkommande 
syret i molekulärt tillstånd, och kan det således i föreliggande 
hänseende icke utöfva nägon annan invärkan än luftsyret. 


41 


het att aflägsnas ur vattnet, och flertalet forskare, som 
yttrat sig om denna omstindighet, torde anse att detta 
beror af en oxidation pa kemisk vig. Bl. a. har under 
senaste tid O. Hofman-Bang') egnat denna fråga uppmärk- 
samhet. Han yttrar bl. a. följande: „Dieser Gehalt (an 
Humussubstanzen) kann sich durch Zuflüsse, die reich oder 
arm an organischen Stoffe sind, vermehren oder vermin- 
dern. Eine Abnahme an organischen Substanzen kann auch 
auf andere Weise stattfinden. Wenn das Wasser von hu- 
mushaltigen Bächen eine See durchflossen hat, ist die braune 
Farbe verschwunden oder wenigstens, sie ist heller ge- 
worden.“ För att stöda denna äsikt utförde han titrerin- 
gar af till- och afflödena fran tvänne sjöar, nämligen Luossa- 
jarvi 1 Lappland samt Mauseruda sjö i Vestergötland, och 
konstaterade att syreförbrukningen var mindre vid afflödet 
än vid tillflédet. Emellertid förminskas beviskraften af 
detta faktum däraf, att proftagningen företogs samtidigt 
vid till- och afloppet. Tillflödet kunde ju tillfälligtvis hafva 
tillfört sjöarna ett humusrikare vatten, utom att sjéarna na- 
turligtvis kunde haft tilllöde af meteor- eller källvatten 
i sadan mängd, att analysen däraf pävärkats. Slutligen 
kunde ocksa en utfällning af humussubstanserna, nämligen 
genom järnsalter, hafva ägt rum; Hofman-Bang tager också 
en utfällning 1 betraktande, utan att dock nämna huru han 
tänkt sig densamma. 

Huru föga analyser, utförda högre upp och lägre ned 
i ett vattendrag, kunna lämna upplysning om hithörande 
frågor, illustreras af följande analystal från vattnet i Vuok- 
sen, erhållna ur ett ofvanom Imatra och ett nere vid myn- 


1) Bulletin of the geol. Inst. of University Upsala, Vol. VI, 
pag 113 (1902—03). 


42 


ningen i närheten af Kexholm samtidigt den 18 och 19 ok- 
tober 1905 taget prof. 100 1 befunnos innehalla: 


| De | Glédg- | Syreför- 
AEG Ei ton 
\substans.| förlust.  KMnO,. 


A | | | 
Vuoksen vid Imatra .| 3,280 g | 1,640 | 3,409 | 0,204 


Vuoksen vid Kexholm 3,900 & | 1,s6¢ | 3,471 | 0,222 


Vattnet vid Kexholm representerade sannolikt det 
mera koncentrerade tillflödet under den relativt torra som- 
marens tidigare mänader, hvaremot profvet ofvanom Imatra 
redan var starkt utblandadt med nederbördsvatten fran 
hösträgnen. 

För egen del finna vi det med stöd af det ofvan an- 
förda troligt, att en oxidation, hvilken skulle aflägsna hu- 
musämnena (under affärgning af vattnet, jfr. Hofman-Bang 
ofvan) eller i afsevärd män förminska halten af dessa äm- 
nen i sôtvattensjüar pa granit och gneissgrund, icke i näm- 
värd grad försiggär. Detta antagligen pa grund af att en 
tillräcklig mängd salter af starkare basbildande metaller 
icke föreligger. Detta motvärkar uppkomsten af sådana 
lägre organismer, hvilka kunna förmedla oxidationen. 

Men sedan det humusrika vattnet utgjutit sig i haf- 
vet, blir den uppkommande lösningen rikare på salter, 
framför alt af natrium, kalcium och magnesium i form af 
klorider, sulfater och fosfater. Ur de tidigare anförda 
analyserna af Ruppin, jämförda med dem öfver våra flod- 
vatten, framgår att halten af upplösta organiska ämnen 
starkt aftager, från flodmynningarna räknadt, öfver Öster- 
sjön åt Nordsjön till. Skulle icke en jämförelsevis kraf- 
tig oxidation af humusämnena ske i hafvet, sa blefve ju 


43 


slutligen detta synnerligt rikt pa dylika ämnen, hvilket 
icke är fallet, hvarjämte en utfällning af dem i form af 
humater vore att förvänta. Emellertid äro bildningar af 
detta slag obekanta"), t. o. m: i sedimentära, ur hafvet af- 
satta lager af äldre datum. 

Fråga uppstår då, om oxidationen uteslutande sker 
på „oorganisk“ väg, eller om den förmedlas af organis- 
mer. Då naturen ständigt och öfveralt omsätter den i 
tjenligt material inneboende energin i lifskraft, och då hu- 
musämnena synas äga en härför lämplig sammansättning, 
så torde man kunna förutsätta att de sistnämda utgöra ett 
begärligt näringsmedel för många, kanske fertalet af de 
lägre planktonformer, hvilka i oerhörda mängder befolka 


1) Härmed äro icke att förväxla de bildningar af ett slags sjö- 
malm, hvilka vid djuplodningar och hydrografiska undersökningar 
ställvis påträffas i vår skärgård. Enligt en af min broder, bärgs- 
ingeniören Joh:s Aschan (Teknikern 16, 78 [1906]) meddelad uppgift 
företedde en vid Mjölön utanför Helsingfors upphåfvad , sjömalm” 
af detta slag följande procenttal: 


Glödgningsförlust . 17,12 °/, 
SiO, (inclusive sand) 33,12 , 


CRO e A cash, OOS 28, 
MnO ery EEG ER UE 
NER th anor ea ECO OU, 
AO este en Wan fees 771) 
CAD RER Iso 
MON PNA, 

99,89 °/, 


Utan tvifvel har denna järnmalm, som bildar kompakta, läng- 
strickta och harda konkretioner af vida gräare färg an sjömalm 
vanligen företer, det starkt humushaltiga vattnet i Vanda 4 att 
tacka för sitt ursprung, oaktadt detta afflöde vid Mjölön redan före- 
finnes i mera utspädd form. 


7 


44 


hafsvattnet. Utom de till sammansättningen kolhydratlik- 
nande humusämnena och däri äfven ingående, lösliga kväfve- 
haltiga (albuminatliknande) substanser äro i hafsvattnet 
också närvarande för lifsprocessens funktioner lämpliga 
salter. Det är därför sannolikt, att dessa humusämnen icke 
allenast i närheten af flodernas mynningar, utan också då 
de, medföljande hafsströmmarna, föras till aflägsnare och 
djupare delar af hafsbassinerna, främst Östersjön, men hvar- 
för icke också Nordsjön och vissa delar af Atlantiska haf- 
vet, atminstone till en del och trots den starkare utspäd- 
ningen kunde tjena där befintliga organismer till näring. 
Hypotesen att de rikhaltiga kvantiteter humusämnen, 
hvilka fran därtill gränsande länder tillföras det baltiska 
hafvet, skulle undergå den nödvändiga och faktiskt skeende 
oxidationen på biologisk väg, förefaller oss sålunda ganska 
sannolik. Men oberoende af om man vill ansluta sig till 
denna uppfattning eller icke, kan man på följande grunder 
svårligen förneka humusämnenas stora biologiska betydelse. 
Vid deras oxidation uppträder som slutprodukt koldioxid, 
hvars mängd naturligtvis står i proportion till den ursprung- 
liga kvantiteten humusämnen. Denna blir sedan i sin tur 
ett näringsmedel för de syntetiskt arbetande organismerna. 
Följaktligen lämna humusämnena ett synnerligt viktigt ma- 
terielt tillskott till assimilationsprocessen hos de vegetabiliska 
planktonarter, hvilka med synnerligt stor individ- och form- 
rikedom uppträda i hafven och som à sin tur utgöra det 
nödvändiga vilkoret för andra planktonformers samt högre 
vattendjurs och fiskars existens, hvilkas väsentliga föda de 
utgöra. Emedan icke obetydliga mängder i hafsvattnet 
upplöst kolsyra ständigt under karbonatbildning öfvergär 
i „oorganisk“ bindning, och undandrages assimilationen, sa 
sörjer naturen genom tillförseln af de upplösta humusäm- 


45 


nena för, att denna förlust blir pa lämpligt sätt ersatt, 
ätminstone i vissa delar af världshafven. Detta slags hu- 
musämnen hafva saledes, liksom de olösliga produkterna 
af humifikationsprocesserna, vare sig dessa ske ofvan eller 
under vatten, sin viktiga funktion att fylla i naturens hus- 
hällning. De ingripa under särskilda geografiska förhäl- 
landen pa sitt alldeles bestämda sätt i den stora räckan 
af de energetiska och biologiska processer, som i stort sedt 
innefattar kolets kretslopp i naturen. 

Äfven om man bör vakta sig för en altför längt gäende 
generalisering af ofvanstäende synpunkter, emedan en stor 
del af världshafven icke eller endast i obetydlig grad er- 
hälla tillskott af humusämnen och därför sannolikt är hän- 
visad till att pa annat sätt täcka förlusten af nödig kol- 
syra, sä torde likväl, ätminstone hvad Östersjön och Nord- 
sjön samt andra hafsrayoner med liknande geologiska och 
geografiska förhållanden beträffar, det önskningsmäl bora 
betonas, att vid de hydrografiska analyserna en större wpp- 
märksamhet borde egnas de organiska ämmena ? sjö- och 
hafsvattnet 1). Jämte de upplösta gaserna, bland dem för- 
nämligast syre och kolsyra, samt salterna spela de utan 
tvifvel i biologiskt hänseende en viktigare roll än man 
hittils varit böjd att antaga. 


d. De upplösta organiska substansernas betydelse i 
geologiskt hänseende. 


Den roll, som enligt vårt förmenande tillkommer de 
lösliga humusämnena i våra ytvatten vid sjömalmernas (och 
1) Detta uttalades af mig redan ar 1902 vid ett af Finska 


vetenskapssocietetens möten, i anledning af en relation öfver de 
hydrografiska arbetena i Finland, som vid nämda tillfälle lämnades 


46 


förmodligen äfven myrmalmernas) bildning skall, sasom re- 
dan tidigare omnämdes, utförligare tagas till tals 1 fjärde 
afdelningen af detta arbete. I foreliggande kapitel behand- 
las dessa substansers allmänt geologiska betydelse. Da vi 
här ha att göra med kända fakta, kunna vi också in- 
skränka vår framställning till det allra nödvändigaste. 

Enligt den gängse uppfattningen hos geologerna äro 
humusämnena af stor betydelse såsom upplösande agens. 
T. 0. m. mineralen i urtidens mest motstandskraftiga bärg- 
arter, hvilka ställvis, t. ex, på de under istiden blankpole- 
rade granithällarna visa endast obetydliga tecken pa en 
genom atmosferilierna åstadkommen kemisk invärkan, un- 
derga rätt betydliga och ställvis snabbt fortskridande för- 
ändringar, därigenom att det med humusämnen bemängda 
vattnet intränger i rämnor och sprickor af bärgarten. I 
det stora och hela torde emellertid humusämnenas upplö- 
sande invärkan på de mineraliska ämnena vara af jämfö- 
relsevis obetydlig värkan, så länge det gäller de i fast 
klyft befintliga bärgarterna, utan egentligen ske, sedan 
dessa genom mekanisk eller kemisk påvärkan sönderfallit 
till grus. Härom mera längre fram. 

Från nämda allmänna synpunkt sedt, skulle härmed 
de vattenlösliga humusämnenas stora geologiska betydelse 
vara fastslagen, d. v. s. just de humussyrors, hvilka be- 
handlas i detta arbete. De substanser, hvilka öfverallt i 
upplöst form intränga i de fasta bärgarternas ihåligheter 
och sprickor och där utöfva sin invärkan, hafva visserligen 
icke alltid bildats under samma förhållanden, som de af det 


af prof. Th. Homén. Frågan har, ehuru endast i analytiskt intresse 
och utan att den biologiska blifvit berörd, dryftats äfven af dr. 
Ruppin och sedan senaste vår också uppmärksammats af mag. S. 
Stenius, enligt hvad den sistnämde meddelat mig. 


47 


stagnerande eller flytande ytvattnet i kärr, insjöar och 
floder upplösta och transporterade, utan härröra de äf- 
ven frän de mer eller mindre porösa och för luftens syre 
lättare tilleängliga skikt, som bilda de öfre jordlagren i 
jämförelsevis torr mark. Men framhällas ma, att ocksa sa- 
dant humushaltigt vatten, kvilket härstammande fran de 
rikliga fôrraden i vara ytvattensamlingar, utgjort ett lät- 
tare tillgängligt material för var undersökning, städse i 
mer eller mindre ôfvervägande grad deltager i det dyna- 
miska arbetet inom säväl den fasta som den lösa jordskor- 
pan. A priori är man därför berättigad att allmänt tala 
om de färgade vattenlésliga humusämnenas värkningar som 
geologisk faktor. 

De föreställningar man från geologiskt håll tillägger 
humusämnenas funktion vid de kemiska processerna i na- 
turen innefatta i korthet dessa ämnens „upplösande“ egen- 
skaper, som framträda däri, att de sönderdela mineral- 
beståndsdelarna såväl i fasta bärgarter som i lösa jordlager 
och delvis öfverföra dem i löslig form. Dels förmedlas 
härigenom vissa beståndsdelars koncentration och trans- 
port till andra ställen, dels göres indirekt den omvand- 
lade mineralmassan angripbar för andra agenser (såsom 
kolsyra och ammoniak, men hufvudsakligen den förra), hvilka 
sannolikt icke äro egnade att så starkt invärka på de ur- 
sprungliga substanserna. 

Humusämnena äro nämligen rätt kraftigt värkande 
agenser. Redan Senft') har uppgifvit, att t. ex. silikat 
af alkalier och alkaliska jordarter ätvensom kalk- och 
järnfosfat sönderdelas och lösas vid längre beröring med 


1) Lehrbuch der Gesteins- und Bodenkunde. 2 uppl. pag. 331, 


48 


humussyrad ammoniak (humussyra). Meschtschersky 1) fann 


att fint pulveriserad ortoklas sönderdelas, om den upp- 
hettas med humusämnen och vatten under en längre tid till 
115° eller stannar i beröring med dylika ämnen i trädgärds- 
jord vid vanlig temperatur under 6 månader. Mineralet 
afgifver därvid sina alkaliska beständsdelar och upptager 
vatten. Lättast sker afskiljandet af kiselsyra, lerjord och 
natron, svarast afgifves kali. Mellan förloppet af denna 
sönderdelning och ortoklasens förvittring förefinnes sale- 
des en väsentlig olikhet. Humusämnena oxideras härvid 
dels i kolsyra och vatten, dels bildas af dem lösliga eller 
olösliga humater. Ortoklasens sönderdelning är proportio- 
nel mot tid och temperatur. 

Vidare faststälde Zichhorn pa grund af talrika för- 
sök, att humusrik jord, innehållande fria humussyror, sén- 
derdelar neutrala salters lösningar under frigörande af sy- 
ran, samt att humussyrornas värkan härvid är starkare 
än utan medvärkan af dessa salter. Sagda invärkan sträckte 
sig t. ex. ocksa till fosfater, hvarvid fosforsyra och kalk- 
fosfat gar i lösning. Hvilket inflytande humusämnena bl. a. 
utöfva pa växtnäringsmedlens upplösning och assimilation, 
därom lämna redan dessa antydningar en viss föreställning. 

Ofvan anfördes, att humusämnena själfva vid dessa 
processer oxideras till kolsyra, som ju måste tänkas som 
slutprodukt af oxidationen. Genom en sådan massalstring 
af kolsyra utöfvas vidare, enligt försök af Dietrich, Stöck- 
hard, Haushofer, Cossa m. fl., sekundärt en vidgaende upplö- 
sande invärkan på mineralämnen. Af stort intresse är där- 
för att söka bilda sig en föreställning om, huru och hvar- 


Berlin 1877. Jfr. Wollny, Die Zersetzung der organischen Stoffe 
und die Humusbildungen, pag. 282 (1897). 
1) Ber. deutsch. chem. Ges. 16, 2283 (1883). 


49 


för humusämnena sa jämförelsevis lätt undergå en sa vidt- 
gaende oxidation. Denna maste astadkommas pa ett af de 
tvänne sätt, som öfverhufvud aro möjliga, nämligen genom 
tillhjälp af luftens syre eller genom oxiders reduktion. 

Om vi först taga till tals den senare möjligheten, sa 
är val ferrioxiden (såsom tillhörande hydroxid, silikat, fosfat 
0. S. v.) den enda metalloxid, som härvid kan komma i 
fråga. För att fa någon uppfattning härom, anstäldes na- 
ora försök. Vanlig, genom utfällning med ammoniak be- 
redd ferrihydroxid upphettades i tillsmälta rör tillsammans 
med det humusrika vattenledningsvattnet i Helsingfors först 
under fyra timmar till 100°, därefter lika länge till 125°, 
slutligen till 150° (också 4 timmar). Efteråt kunde hvar- 
ken 2 vattnet eller à bottenfüllningen à de tre profven före- 
komsten af ferroföreningar påvisas. Försöken visa således 
att kolloidal ferrioxid, såsom den föreligger i den s. k. 
ferrihydroxiden, under dessa förhållanden och oaktadt tryck 
och förhöjd temperatur samvärka, icke reduceras af de 
lösta humusämnena. 

Helt annorlunda förhåller sig det ferrihumat, som ut-: 
faller från Vandavattnet vid tillsats af ferrisalt. Genom 
mag. Zilliacus tillmötesgående erhöll jag en betydlig kvan- 
titet af en sådan fällning, hvilken erhållits vid de vatten- 
reningsprof, som i större skala på hösten 1905 utfördes 
vid vattenledningsvärket i Gammelstaden; analyserna af 
densamma anföras i 3 afd. af detta arbete. Som fällnings- 
medel hade ferrisulfat användts. Denna fällning, en brun- 
grå massa med en egendomlig lukt åt säf, densamma som 
ofta skönjes vid stränderna af våra insjöar, hade blifvit 
utfäld någon tid innan jag erhöll den, men bevarats vid 
den låga temperatur, som herskar hos oss i slutet af okto- 
ber. Emedan det använda ferrisulfatet innehöll ferrosalt, 

4 


50 


kunde det icke afgöras, huruvida den redan nägra dagar 
efter mottagandet uppträdande ferrosaltreaktionen uteslu- 
tande berodde pa, att den organiska substansen utöfvat sin 
reducerande invärkan. Ett par veckor senare var denna 
reaktion emellertid mycket kraftigare och fyra mänader 
senare ännu starkare. Fällningen hade nu antagit ett bla- 
orått utseende: också det ofvanstaende vattnet reagerade, 
om ock svagt, på ferroföreningar. Oberoende af att sul- 
fatet hade innehållit ferrosalt, borde för öfrigt humatfäll- 
ningen hafva varit fri från ferrohumatet, som är i vatten 
lättlösligt (se härom i 3:dje afd. af arbetet) och följakt- 
ligen hade bort öfvergå i filtratet. 

Den relativt raskt förlöpande reduktionen har, därom 
kan väl egentligen ej något tvifvel herska, förmedlats af 
bakterier, hvilka för öfrigt i stor mängd förefinnas däri, 
ty en af den Zilliacus'ska vattenreningsmetodens företrä- 
den ligger just däri, att bakterierna fullständigt ga i hu- 
matfällningen. Såsom längre fram skall närmare angifvas, 
innehöll denna humatfällning rätt betydande mängder ba- 
ser, inalles 72,72 9/,, och däraf 41,239/, i saltsyra lösliga 
oorganiska ämnen. Större delen af dessa torde väl utgö- 
ras af ferrioxid, emedan det använda ferrisulfatet uppgifvits 
innehålla basiskt salt. Vi finna således åter den tidigare 
(sid. 35 och 38) uttryckta förmodan, att de i våra ytvat- 
ten förefintliga humusämnena i närvara af baser (hvilka 
också kunna förefinnas såsom beståndsdelar i neutralsalter), 
relativt lätt oxideras; vi taga nämligen utan vidare för 
gifvet, att emedan ferrihumatet reduceras, så oxideras de 
närvarande organiska ämnena. Att denna oxidation icke, 
atminstone till en början ej uteslutande äger rum på rent 
kemisk väg utan förmedlas af bakterier och andra lägre or- 


al 


ganismer, därom gifva de relaterade försöken en tydlig 
fingervisning. 

Ofvanstående försök bekräfta likaså, åtminstone del- 
vis den uppfattning, som uttalats af den om studiet af hit- 
hörande förhållanden så förtjente forskaren Stapf). Ur 
dennes framställning framgår, att afsättningen af sjö- och 
myrmalmer hufvudsakligen äger rum i nordligare och kal- 
lare trakter; isynnerhet utmärka sig Skandinavien och 
Finland, således Fennoscandia enligt W. Ramsay, härige- 
nom. Då förekomsten af kärr, myrar och mossar också 
äro synnerligt allmänna inom detta geologiska gebit, så kan 
en sammanhörighet mellan dessa bägge fakta förutsättas. 
Vidare framhåller Stapf, att de flesta och största torfmos- 
sar förekomma i trakter, hvarest sand, rullstens- och kross- 
stensgrus samt sandsten råder, och detsamma gäller om 
sjü- och myrmalmerna. A ena sidan är det den fint för- 
delade beskaffenheten af bärgartsmaterialet, och å den an- 
dra den rikliga tillgången på lösta humussyror, som vid 
järnets (och sandra oorganiska bestandsdelars) upplösning 
och koncentration i det bortrinnande vattnet utgöra de 
väsentliga faktorerna. Att äfven de i gruset ingående 
geologiska bärgsarternas beskaffenhet spelar en väsentlig 
roll, är helt naturligt. Enligt Stapf kan man ej vänta sig 
någon betydande limonitbildning i trakter med en bärg- 
grund af granit, sammansatt af ortoklas, kvarts och svå- 
rare vittrande glimmer. Annat är förhållandet om bärg- 
arten består af mera basiska mineral, särskildt om de äro 
kisförande, hvilken sista omständighet likväl synes oss äga 
en underordnad och mera lokal betydelse, med hänsyn till 
den därvid lätt uppkommande svafvelsyrans upplösande 


1) Jarnkontorets annaler 1865, sid. 69, 71, 73, 75 etc. 


52 


invärkan. I öfverenstämmelse härmed anför Stapf, att 
grönstenar aterfinnas i de flesta landskap i Sverige, dar 
sjé- och myrmalmsbildning äger rum. 

Mot ofvanstäende viktiga reflexioner af sistnämda for- 
skare måste redan här några invändningar göras. 

Till först må påpekas, att man måste skilja mellan 
humusämnenas invärkan som lösningsmedel och den roll de 
spela vid sjö- och myrmalmernas afsättning på de ställen, 
där de bildas; den senare omständigheten skall särskildt 
upptagas i fjärde delen af detta arbete. Vidare bör 
gentemot ofvanstaende framhållas, att det enligt vår tanke 
just är granitgrunden i Fennoscandia, som framkallar an- 
hopningen af lösliga humusämnen i vattnet, emedan denna 
afgifver så små mängder baser till det öfver eller genom 
denna grund rinnande vattnet, att humusämnena icke kunna 
undergå oxidation utan kvarblifva däri (jfr. sid. 38). I 
hvilken mån denna samma omständighet medvärkar till 
bildningen af kärr och mossar, undandrager sig i vidsträck- 
tare bemärkelse vårt bedömande. Dock skulle jag icke 
anse det påstående för osannolikt, att liksom förekom- 
sten af kärr framkallar en större halt af humussyror i 
det däri stagnerande vattnet, så kunna å andra sidan or- 
sak och värkan omkastas, i den mening nämligen, att före- 
komsten af humusämnen i det på starkare basiska metal- 
lers salter fattiga vattnet, hvilka skulle kunna underlätta 
deras oxidation, hindrar uppkomsten af andra växter än 
dem som trifvas i kärren och mossarna!) och följaktligen 
betingar kärrens och mossarnas existens. Allt detta skulle 
sist och slutligen bero på att bäggrunden är af öfvervä- 


1) Jfr. Wollny, Die Zers. der org. Stoffe und die Humusbil- 
dungen, sid. 204 ff. (1897). 


53 


gande granitisk beskaffenhet, emedan kärrmarkernas (hvit- 
mossarnes) växter erfordra ett pa närsubstanser, synnerli- 
gast kalk, fattigt vatten (Wollny)'). Bestode den näm- 
ligen af kalksten eller af bärgarter, som lätt till vattnet 
afgafve basiska bestandsdelar, sa skulle humusämnena un- 
dan för undan oxideras, växtligheten vore en annan, det 
stagnerande vattnet skulle bilda en vanlig sjöbassin, i hvil- 
ken möjligheten för sphagnumarternas utveckling och tref- 
nad icke förefunnes. 

Ofvanstaende synes vid första paseendet sta i strid 
med Stapfs uppfattning, att grönstensartade bärgarter skulle 
gynna, ja vara nödvändiga för sjö- och myrmalmernas bild- 
ning. Detta är likväl icke händelsen, om vi taga i betrak- 
tande, a ena sidan att de sistnämda bärgarterna äro lätt 
angripbara, och för det andra att denna angripbarhet just 
betingas af att de lätt afgifva basiska bestandsdelar till 
det humushaltiga vattnet, som de komma i beröring med. 
Förefinnas dylika mineralämnen i vattnet, sa antaga humus- 
ämnena genom lämpliga lägre organismers intensiva värk- 
samhet sadana högre oxidationsformer, att de än lättare 
kunna angripa nya partier af gruset, upplösa vidare be- 
ståndsdelar därur, hvilka sedan aflägsnas och afsättas an- 
norstädes. Äfven här spela orsak och värkan in i hvar- 
andra på ett sådant sätt, att man har svårt att skilja dem 
från hvarandra, liksom det vid en omsättning mellan ett 
oxiderande ämne och ett annat som reduceras är omöjligt 
att afgöra, om oxidationen eller reduktionen är hufvud- 
reaktionen, emedan den ena ömsesidigt betingar den an- 
dra, men också framträder som en följd af den andra. 
För öfrigt är gentemot Stapf att anmärka, att grönstens- 
artadt material har kunnat som grus blifva transporteradt 

1) Ibid. sid 211. 


a4 


in pa omraden med granitartad bärggrund och följaktligen 
också dir undergå en mer eller mindre lätt skeende sön- 
derdelning. 

Vi kunna sålunda göra oss följande sannolika füre- 
ställning om de lösta humusämnenas geologiska invärkan, 
som är kraftigast, i händelse materialet föreligger som 
orus. Då de förstnämda komma i beröring med i våra 
vanliga bärgarter förekommande silikaten, så åstadkomma 
de humussyror, hvilka t. ex. på grund af att de bildats på 
sådana ställen, där de ha riklig tillgång på luftsyre. äro 
starkare oxiderade och syrerikare, det första angreppet på 
de friska mineraldelar de komma i beröring med. Härige- 
nom upptager humuslösningen baser, hvarefter bakterier 
begynna gro och i större mängd utvecklas i densamma. 
Samtidigt öfvergå vidare kvantiteter af de upplösta humus- 
ämnena i en mera oxiderad form. Lösningen blir härigenom 
under sin väg neråt altmera egnad att kraftigt angripa nya 
mineraldeler och ur dem upptaga baser. En del af dem, 
hufvudsakligast ferriföreningarna, kunna sannolikt numera 
också pa rent kemisk väg, under reduktion till ferroför- 
eningar, åstadkomma en vidare oxidation af humussyrorna !), 
som delvis öfvergä i kolsyra medan kväfvet bildar ammo- 
niak 2), tvänne agenser, som kraftigt sönderdela friska si- 
likater, det senare i form af kolsyrad ammoniak. Sma- 
ningom undergär, förmodligen under medvärkan af luft- 
syret, som ju kan förefinnas ocksa pä större djup under 
de öfre lagren af marken, hela mängden af humusämnen 


1) Enligt Beyerink skall reduktionen icke förmedlas af mikro- 
organismer [v. Bemmelen, Zeitschr. anorg. Chem. 22, 340 (1900)]. 

?) Angående ammoniakens ovanligt stora upplösande invär- 
kan på bärgarternas silikater jfr. Dietrich, Journ. prakt. Chem. 74, 
129 (1858). 


99 


en sa vidt gaende oxidation, att de organiska bestandsde- 
larna blifva färglösa. Men däremot är oxidationen, för- 
modligen på grund af att bakteriernas värksamhet aftager 
mot djupet, att tillräckligt med sönderdelade ferrioxidmi- 
neral ej påträffats, eller att syrehalten i den här tillgäng- 
liga luften betydligt förminskas och ej mera förmår utöfva 
sin värkan, sällan så fullständig, att en total oxidation af 
all humussubstans skulle äga rum. För min del har jag 
nämligen, bland flere hundratal af mig undersökta prof, ej 
påträffat ett enda käll- eller brunnsvatten, hvari det — 
att döma af syreförbrukningen — icke skulle finnas orga- 
niska ämnen, rester af humusämnen, hvilka nu framträda 
som ,krensyra“ och „apokrensyra“ (liksom Berzelius” käll- 
syra och källsatssyra sammelnamn för ett antal svardefi- 
nierbara produkter af humusämnenas längre gångna oxi- 
dation). 

De i det föregående antydda särskilda faserna af 
humussyrornas upplösande invärkan, hvilken motsvaras af 
en samtidigt skeende oxidation af dem själfva, äro ej att 
uppfatta som isolerade reaktioner, utan ingripa de utan 
tvifvel i hvarandra, äfven om på olika djup under jord- 
ytan den ena eller den’ andra är förherskande. Att de 
ingalunda utesluta en på rent kemisk omsättning baserad 
invärkan af andra geologiska agenser, såsom t. ex. den 
i svafvelkishaltiga bärgarter ställvis uppträdande svafvel- 
syrans kraftigt sönderdelande värkan, torde ej särskildt 
behöfva ytterligare påpekas. 

I vissa fall, såsom t. ex. vid ,ortstens“-bildningen och 
den därmed förknippade uppkomsten af s. k. „blysand“, 
äro humusämnenas upplösande förmåga synnerligt påfal- 
lande. Samma processer, hvilka i bärggrunden ske under 
långvarig invärkan af det ursprungliga humusrika dagvatt- 


56 


net, som tillryggalägger rätt stora afstand och senare 
framträder sasom pa organiska ämnen fattigt, pa oorgani- 
ska salter rikt källvatten, — liknande processer framträda 
vid ofvannämda bildningar ingripande i hvarandra och kunna 
afspelas i metertjocka skickt, hvilka nästan direkt öfver- 
lagra hvarandra. Det mä likväl framhällas, att de förvand- 
lingar, pa hvilka ortstensbildningen beror, ingalunda äro sa 
enkla, som af det föregående kunde synas. Ehuru de inne- 
bära afskiljandet af ett järnrikt sediment med tillhjälp af 
humussyror !), nödgas vi här inskränka oss till ett omnäm- 
nande, ehuru vi också i detta afseende ansluta oss till den 
uppfattning, att lägre organismer äro i viktiga hänseenden 
värksamma. 


1) Jfr. Adolf Mayer, Landw. Versuchsstat. 58, 161 (1903). 


II. Undersökning af humusrikt vatten fran 
särskilda vattendrag i Finland, 


1. Dei vatten lösliga, fargade substansernas 
kemiska natur. 


I det föregående hafva de mer eller mindre starkt 
sul- eller brunfärgade organiska ämnena, hvilka i större 
eller obetydliga mängd ingå i våra vattendrag, betecknats 
som humusämnen. En närmare utredning om hvad man 
vet om de under denna benämning förut kända substan- 
sernas kemiska sammansättning torde lämpligen föregå re- 
lationen öfver de på särskilda humusrika vatten utförda 
undersökningarna, hvilka mer eller mindre direkt hafva till 
ändamål att öka kännedomen om de förstnämda. 

Humusämnen eller huminsubstanser är en kollektiv 
benämning på bruna eller svarta organiska kroppar, hvilka 
bildas vid den spontana, genom lägre organismer förmed- 
lade förmultningen eller förruttnelsen af växter och djur. 
De förefinnas i åkerjord, torf och andra på sådana afdöda 
rester af växt- och djurlifvet rika jordarter. Vidare räk- 
nas hit liknande substanser, som uppkomma vid behand- 
ling af kolhydrat (socker, stärkelse, cellulosa) med syror 
och alkalier, utan att man vet om identitet råder mellan 
de senare och de förra. 


58 


Klart är utan vidare, att dessa och andra dylika ämnen 
icke utgöra 1 kemiskt hänseende individuella kroppar, utan 
aro humussubstanserna blandningar af ett större antal sa- 
dana med en ganska varierande kvantitativ men ocksa 
kvalitativ sammansättning, beroende pa det stadium af sön- 
derdelning, hvari de befinna sig. Sträfvandet hos äldre 
forskare, såsom Berzelius, Mulder, Senft, Herrmann m. fi., 
hvilka sysselsatt sig med utforskandet af deras kemiska 
natur, att uppdela dem i ett visst antal själfständiga äm- 
nen, hvilka t. o. m. erhallit särskilda namn, maste därför 
betraktas som icke tillfredsställande. I den öfverblick vi 
i det följande gifva, lämnas alla dylika spekulationer at 
sitt värde, och komma vi att hufvudsakligen halla oss till 
sammansättningen hos de i naturen bildade humusämnena. 


Vi börja med att referera Senfts!) åsikter om torf- 
bildningsprocessen och humifikationens gang under den- 
samma. Den begynner med att växtsafterna råka i jäs- 
ning, som till först angriper de kväfvehaltiga proteinsub- 
stanserna. De härvid bildade ammoniakhaltiga gaserna an- 
gripa och begynna humifiera cellinnehallet. Härvid till- 
komma nya gasmängder, genom hvilkas tension cellväg- 
garna slutligen sprängas, och harmed skulle den andra ak- 
ten af sönderdelningen vidtaga, under hvilken de äter- 
staende växtfibrernas och vedens humifikation äger rum. 
Denna process underlättas af de i sönderdelning stadda 
kropparnas invärkan och försiggär mycket längsamt, dels 
pa grund af att de tidigare bildade humuslagren hindra 
syrets tillträde, dels genom att osönderdelbara hartser om- 


1) Humus-, Torf-, Marsch- und Limonitbildung, sid. 113. Leip- 
zig 1862. 


59 


gifva dem. Sasom redan antyddes, förmedla lägre orga- 
nismer sönderdelningen i dess helhet. 

Mulder*), som anser att cellulosan förnämligast ger 
upphof ät humussubstanserna, förklarar deras bildning pa 
ett nagot afvikande sätt. Han var den första, som bland 
de olösliga, indifferenta humusämnen skiljde mellan bruna 
ulmin- och svarta huminsubstanser. Bada kunde under in- 
värkan af alkalier delas i en fortfarande olöslig och en 
löslig del, ulminsyra resp. huminsyra, hvilka hvardera ha 
den ursprungliga färgen. Ulminsubstanserna skulle före- 
trädesvis bildas under den första perioden af humifikations- 
processen, och ur dem skulle sedermera under den andra 
perioden huminsubstanserna framgå. 

Humifikationens första period antages försiggå under 
förmedling af syret i luften, hvarvid kolsyra afgifves af 
den i sönderdelning stadda kroppen. Processen skulle fort- 
oa, tills ett jämviktstillstånd inträdt, betingadt af en rela- 
tiv större beständighet hos de slutliga produkterna, hvilka 
Mulder uppfattar såsom kemiska föreningar med en be- 
stämd sammansättning. Ulminsubstanserna uppkomma före- 
trädesvis på torra ställen, hvarest luften har obehindradt 
tillträde till den multnande kroppen, hvaremot huminartade 
ämnen 1 öfvervägande mängd uppträda, då vatten hindrar 
luftens syre att direkt komma i beröring med dem. 

Produkterna som bildas under den förra perioden 
visa, oaktadt kolsyran i stor mängd afgår, likväl icke en 
mindre kolhalt än de ursprungliga substanserna, emedan 
samtidigt också syre och väte afgifvas, dock icke i pro- 
portionen 24:0, utan syre afgar i jämförelsevis större 
mängd. Ulminsubstanserna innehålla nämligen mera vite, 


1) Chemie der Ackerkrume, Bd. I, sid. 239 ff. Leipzig 1862. 


60 


än om vid processen en anhydridbildning (vattenafspjälk- 
ning) hade ägt rum. Under den andra perioden afskiljes 
däremot vate i relativt större mängd, sa att de svarta hu- 
minsubstanserna ater innehålla väte och syre i samma för- 
hallande som i vatten. 

Källsyrornas bildning utgör enligt Mulder den tredje 
perioden af humusbildningen. De af Berzelius i ockra och 
i källors vatten upptäckta syrorna källsyra och källsats- 
syra höra hit; Mulder ger dem benämningarna krensyra 
och aprokrensyra och anser att de bildas ur de i det före- 
gående nämda ämnena genom fortsatt oxidation. Den brun- 
färgade apokrensyran förefinnes i en lätt- och en svärlös- 
lig form. Krensyran ar ater färglös och bildas ur den 
förra genom reduktion samt öfvergär ater vid oxidation i 
denna. Anmärkas bör, att de båda syrornas enhetlighet 
förefaller lika problematisk som humusämnenas. 

I Senfts ofvan citerade arbete uttalas en annan upp- 
fattning om betingelserna för ulmin- och huminsubstansernas 
uppkomst. Enligt Mulder vore huminbildningen företrädes- 
vis en oxidationsprocess, men detta motsäges däraf att hu- 
minämnena som nämdt innehälla relativt mera väte än ut- 
oangssubstanserna, hvarför reduktionsprocesser borde med- 
värka vid deras bildning. Att vid den i närvara af större 
mängder vatten gynnade humusbildningen en jämförelsevis 
starkare väteafspjälkning skulle äga rum, vore likaledes. 
kemiskt sedt en anomali. Senft företräder den uppfattning, 
att de bruna ulminsubstanserna uppkomma pa sadana loka- 
liteter, där luftens tillträde ar väsentligen förhindradt. 
Dessutom anser han att ulminämnena bildas hufvudsakli- 
gast ur kväfvefria ämnen. Humin skulle däremot lättast 
uppkomma ur kväfvehaltiga ämnen, och då oberoende af 
om luften har tillträde eller icke; ur andra ämnen skulle 


61 


det endast bildas vid fritt lufttilltrade. Ulmin vore där- 
för i det stora och hela en förruttnelseprodukt, humin en 
förmultningsprodukt, i den bemärkelse dessa processer ti- 
digare !) uppfattades. 

Angaende humussubstansernas kemiska sammansätt- 
ning hafva olika forskare, äfven vid användning af likar- 
tadt material, kommit till ganska afvikande resultat, hvaraf 
redan framgär, att dessa ämnen ej äro enhetliga. Härtill 
har en viktig omständighet bidragit, nämligen deras kväfve- 
halt. Denna har förklarats på tvänne sätt, dels så att den 
antingen härrör af ammoniak och andra enklare kväfveför- 
eningar, hvilka vore i en intim men likväl saltartad bindning 
i de undersökta humusämnena, dels att kväfvet vore ett 
konstituerande element i dessas molekyler. Den förra upp- 
fattningen har företrädts af Sprengel och Mulder, den se- 
nare af Herrmann. Sistnämda åsikt måste anses vara den 
riktigare, hufvudsakligen på grund af Æggertz undersök- 
ningar 2), hvilka gifvit vid handen, att kväfvet i humus- 
ämnena ingår som en mycket fast bunden, väsentlig be- 
standsdel, om också en del äfven förefinnes såsom ammoniak. 

Att äfven svafvel förekommer i de humussubstanser, 
som bildas i naturen, anser Eggertz sta utom alt tvifvel, 
emedan svafvelsyra ständigt bildas vid deras oxiaation pa 
vata vägen, och askan af dem alltid innehäller sulfater, 
såvida baser i tillräcklig mängd äro närvarande. Angående 
fosforhalten företräder Eggertz på grund af sina omfattande 
försök, enligt hvilka fosforsyra alltid uppträder vid hu- 
musämnenas oxidation både på torra och våta vägen, den 


Nesid: 10, not. 1. 

2) Medd. fran kongl. landbruksakademiens experimentalfält. 
X 3 1888, sid. 1—66. Jfr. bland senare forskare Dojarenko, Landw- 
Versuchst. 56, pag. 311 (1902). 


62 


asikt, att åtminstone en del af fosforn i dessa är en kon- 
stituerande bestandsdel i deras molekyl. Han har visserli- 
gen pa grund af frågans svärlösta beskaffenhet ej lyckats 
prestera nagra bindande bevis for denna uppfattning, men 
försöksresultaten tala dock därför, utom att den pa den 
grund blir högst sannolik, att de ämnen, genom hvilkas 
sönderdelning humussubstanserna bildats, innehålla fosfor i 
organisk bindning. Hvad kiselsyran angår, anser samme 
författare, att den endast som mekanisk inblandning ingår 
i humussubstanserna. 


De i naturen bildade, i de öfre jordlagren befintliga 
humusämnenas kvantitativa sammansättning har af olika 
forskare befunnits mycket varierande, såsom af följande 
tabell framgår !), hvilken upptager Mulders och Detmers ?) 
tal häröfver: 

Askfri och torr substans i procent: 


Kol. | Väte. | Syre: | Kväfve. 


| 
| | | 
Ulmin ur brun torf(Detmer) | 52,14 7,03 | 40,19 | 0,64 


Humin ur svart torf (Det- | 
MEN): Gig ye 2er Mr | 42D, 2304 ara 633.1) | al 


Huminsyra ur svart torf 
och äkerjord i medeltal | 
KDeLmen) ea ee, | 59,74 | 4,48 35,78 | 0 

Huminsyra ur olika åker- | | | 


och trädgårdsjord (Det- 


PRET) Eaten ey) dene LE 56,3—57,9| 4,4—5,1 |32,4—36,0| 3,3—3,6 
Källsyra ur äkerjord (Mul- | | | 
den) oe es, en nn AL O44 DANS '46,6—48,0| 1,9—3,9 


Källsatssyrad ammoniak ur | | 
åkerjord (Mulder) . . .147,2—50,9| 3,s—4,2 |41,9—47,5| 1,5—4,1 


1) Wollny, Die Zersetzung der organischen Stoffe und die 
Humusbildungen, pag. 215 (1897). 
2) Landw. Versuchsst. Bd. XIV (1871). 


63 


Ehuru olikheterna i dessa och öfriga analyser, hvilka 
af andra forskare blifvit utforda öfver huminsubstanser, 
till nagon del bero pa att materialet torkats vid olika tem- 
peratur, sa visar redan ofvanstaende tabell, att man icke 
kan tala om enhetliga, ur humusjord framstälda ämnen. 
Da man betänker, huru heterogent och varierande det af 
afdöda olika växt- och djurdelar bestäende ramaterialet 
for det sistnämda är, vidare huru olika biologiska och ke- 
miska processer detta råmaterial, alt efter lokala tempera- 
tur- och fuktighetsförhållanden äfvensom kemisk samman- 
sättning af markens oorganiska beståndsdelar, varit utsatt 
för, så kan förhållandet i själfva värket ej vara annor- 
lunda. 

Vid substansens torkning använde de äldre forskarena 
en temperatur, uppgående ända till 195°. Under sådana 
förhållanden afgifva de lätt sönderdelbara humusämnena 
gaser, hvarför det undersökta materialet i själfva värket 
icke utgjordes af det ursprungliga materialet. Jag har 
funnit, att de af mig undersökta humussubstanserna redan 
vid en upphettning till 120° à 130° färgas mörkare och 
således undergå sönderdelning, och har jag därför användt 
en torkningstemperatur af 100 till 110? och naturligtvis 
upphettat till viktskonstans, hvilken inträder under 1 till 2 
dagars förlopp. For att konstatera, huruvida härvid na- 
gon sönderdelning inträffat, torkades i ett särskildt fall ett 
annat prof af substansen (ferrihumat från Vanda ås vat- 
ten) i vakuumexsickator öfver konc. svafvelsyra till vikts- 
konstans, hvilket tog flere månader i anspråk. Försöket 
visade, att substansen efter denna behandling hade samma 
sammansättning, som efter upphettning till 110°. Häraf 
framgår, att någon sönderdelning af substansen vid sist- 
nämda temperatur ännu icke äger rum. 


64 


För att få en säkrare inblick i sammansättningen hos 
humusämnen, hvilka bildats ofvan vatten, med iakttagande 
af att temperaturen vid torkningen hölls möjligast låg, 
hvarigenom jämförbara resultat kunde erhållas med dem 
från de vattenlösta ämnena härstammande, hvilka utgöra 
föremål för föreliggande undersökning, analyserades ett 
präparat, som af professor A. Rindell välvilligt stälts till 
mitt förfogande och blifvit beredt pa följande sätt: 

Kärrjord extraherades med skäligen utspädt alkali, 
den erhällna mörka lösningen försattes för lerans utfäl- 
lande med ammoniumklorid till 1%,, filtrerades, utfäldes 
med saltsyra, uppvärmdes till kokning och filtrerades. Det 
rödbruna filtratet försattes med ammoniumacetat för att 
göra lösningen attikssur och fäldes med ett ringa Öfver- 
skott af blysocker vid kokningstemperatur. Fällningen, 
som blifvit uttvättad med vatten, skrumpnade vid torkning 
till en hard, svartglänsande massa. Präparatet, för hvars 
öfverlätelse jag ber att till professor Rindell fa uttala min 
tacksamhet, torkades först i mera än ett ars tid i exsicka- 
tor öfver svafvelsyra, och därefter vid 100 till 110° till 
konstant vikt. | 

Analyserna gafvo följande resultat: 


I. 0,2550 g substans gaf 0,1748 & CO, och 0,0536 g H,O; 


II. 0,2190 & x gy), Qusı2, Sn: 3. OSSI 
III. 0,2396 & sh » 3 cm? N af 23° 0.2765 mm tryckt; 
IV. 0,2738 g a „. 8 CM N. „190 GSM 
V. 0,0420 g si i Osos, & 280%; 

VI. 0,2830 & à Dans, 


65 


Härur beräknas: 


I 106, HEE FOI. We VI. I medeltal: 
C 18,69 °/, 18,82°/, — — — = 1877695 
H DENS. 2,56. „ — = = — 2,46 „ 
N — — 1,42 °/, 1,26°/, — — ESA 
PO — — — — 54,31 °/, 54,22 °/, Man 
O = = — = = — Dane, 
100,00 °/, 


Afräknas den efter förbränningen återstående bly- 
oxiden (jamf. nedan vid beräkningssättet för järnhumatens 
sammansättning), sa erhällas foljande tal för den organiska 
delen af präparatet: | 


C 41,01 9/5 
H 5,39 55 
N 2,93 , 
O 50,67 „ 

100,00 °/, 


I detta sammanhang är det lämpligt att nämna några 
ord angaende kväfvets bindning i humusämnena. Häröfver 
föreligger från de senaste aren en afhandling af Doja- 
renko 1), som i detta hänseende undersökte 7 jordprof (rysk 
svartmylla). Kväfvehalten, angifven i procent af torrsub- 
stans, växlade mellan 2,64 och 4,59 0/4. Medan ammoniak- 
kväfvet endast utgjorde 0,02—0,o8, varierade amidkväfvet, 
hvilket bestämdes såsom ammoniak efter föregående hy- 
drolys medels saltsyra, mellan 0,22 och 0,48 0/,, samt upp- 
gick det i form af amidosyror bundna kväfvet till ej min- 
dre än 1,01—2,34 92/4 af torrsubstansen. Detta utgör i pro- 
cent: 


1) Landw. Vessuchsstationen 56, 311 (1902). 


66 


Ammoniakkväfve 0,7s— 2,36 °/, af kväfvemängden; 
Amidkväfve 5,47—12,13 „ . 5 
Amidosyrekväfve 22,01— 70,27 » ,, er 


Säledes representerar kväfvet, bundet inom amidosy- 
ror, den vida öfvervägande delen af totalmängden kväfve. 
Med kännedom om Emil Fischers undersökningar öfver de 
s. k. polypeptiderna, kan detta resultat tolkas därhän, att 
kväfvet i de lösliga humusämnena till stor del härstamma 
fran ägghviteämnen. 

Dessa fakta spela vidare en viss roll,i fall det gäller 
att beräkna sammansättningen hos en mot ett visst humus- 
ämne svarande kväfvefri substans. Pa grund af Dojaren- 
kos undersökning finner man att man begär det minsta fe- 
let, om man antager att kväfvet är bundet inom amidosyre- 
komplexer. Gäller det att återföra en amidosyra till mot- 
syarande kväfvefria substans, sa betyder detta att grup- 
pen NH aflägsnas ur substansen, t. ex enligt skemat 

Amidosyra fettsyra 
CnHn(NH)O: — NH = CnHinO2. | 

I var ofvananförda analys ha yi en kväfvehalt af 
2,33°%,. Elimineras- denna, sa bör dessutom en kvantitet 
vate borträknas, som framgar af likheten 

sie N):2 (A) = 142101, hyaramaızı 
z— 028 

Vär motsvarande kväfvefria substans skulle därför 

komma att innehälla | | rd 
41,01 delar 


C 
EE 5,18 = 
O 50,67 


96,s6 delar 


67 


eller omräknadt i procent: 


C. 42,32%, 
Jah SE 
(EB > 


I betraktande af att kolhydrat, men isynnerhet cellu- 
losa, utgöra hufvudbeståndsdelar i de ur växtriket stam- 
mande organiska ämnen, hvilka undergå förmultning och 
förruttnelse i jord, där humusämnen bildas, äger det ett 
visst intresse att jämföra ofvanstående tal med samman- 
sättningen hos de tre hufvudslagen af ämnen, hvaraf kol- 
hydraternas grupp består: 


Dextrosgruppen Disackaridgruppen Cellulosa etc. 


C 40,00 9/5 42,11% 44,1%), 
H Br OR 6,18 , 
O 19:33 5, 51,46 „ 49,38 , 


Vi finna att de för det undersökta humusämnet ofvan 
uträknade talen mest närma sig disackaridernas samman- 
sättning, dock är vätehalten icke obetydligt lägre, syre- 
halten likaså ungefär en procent högre. Ur cellulosa skulle 
ett ämne med denna sammansättning kunna bildas genom 
kombinerad partiel hydrolys och en oxidationsprocess, hvil- 
ken hade beröfvat substansen väte och på samma gång 
ökat syreatomernas antal. 


I detta sammanhang torde det vara på sin plats att 
något närmare beröra frågan om humusämnenas ursprung. 
Enligt Mulder!) uppkomma de hufvudsakligen ur cellu- 


1) Die Chemie der Ackerkrume. Bd I. pag. 241, 243. (Leipzig 
1862). 


68 


losa, men äfven andra växtbeständelar, säsom stärkelse, 
gummi, socker, slem etc. samt i förruttnelse stadda ani- 
maliska ämnen kunna gifva upphof ät dem. Denna upp- 
fattning delades ocksa af andra äldre författare pa omra- 
det. En afvikande åsikt uttalades af Hoppe-Seyler 1), som 
anser att cellulosa under vanliga förhällanden ej bildar 
dem, utan lämnar materialet för metanjäsningen; endast pä 
konstgjord väg kunde humusbildning äga rum ur cellulosa, 
vid dess upphettning med vatten till 180 å 200°. Samma 
asikt vis à vis cellulosans roll har uttalats af Benni). 
Dä man emellertid tager i betraktande, att cellulosa vid 
invärkan af syror och alkalier ger upphof ät alldeles lik- 
nande konstgjorda humusämnen som andra kolhydrat, da 
vidare ocksä cellulosan kan hydrolyseras, om ocksa med 
större svärighet, sa torde den uppfattning mera närma sig 
den rätta, att cellulosan icke allenast deltager i humus- 
bildningen utan måhända utgör en af de viktigare ra- 
materialen därför. Om de lätt hydrolyserbara sockerar- 
terna, stärkelse o. s. v., hvilkas vattenanlagringsproduk- 
ter ganska lätt sönderdelas af lägre organismer och hvilka 
därför synnerligt lätt borde försvinna ur jorden, enligt 
Hoppe-Seyler och Benni delvis kunna öfvergä i humusäm- 
nen, huru mycket större möjligheter förefinnas icke för 
den beständigare och därtill olösliga cellulosan att bilda 
sädana? 

Men för öfrigt äro icke cellulosa och andra kolhydrat 
det enda rämaterialet för humus. Vi hänvisa till följande 
satser af Benni, hvilka man med ofvanangifna reservation 
angäende cellulosan torde kunna i hufvudsak omfatta: 
Dr physiol. Chem. 13 (1889). 


2) Zeitschr. f. Naturwissenschaften 69, 145 (1896). Chem. Cen- 
tralbl. 1897 I, 31. 


69 


1. Humifikationsprocessen är en långsamt skeende 
oxidation. | 

2. De humusbildande substanserna äro ägghviteäm- 
nen af animaliskt och vegetabiliskt ursprung, kolhydrat (med 
undantag af cellulosa) och några växtsyror. 

3. Cellulosan är att betrakta som källan för metan- 
och kolsyreutvecklingen, hvilken försiggår intensivt vid 
hvarje humusbildning ur växtriket. 

4. Humus är därför en blandning af ägghviteämnens, 
kolhydraters (med undantag af cellulosa) och några syrors 
oxidationsprodukter. 

Vidare anser Benni att ägghviteämnena ge upphof 
at kväfvehaltiga, kolhydraten och växtsyrorna åt kväfvefria 
humussyror, hvarigenom växlingarna i de uti naturen före- 
kommande humusämnenas kväfvehalt blir förklarlig. 


För att nu återvända till den ur kärrjord framstälda 
humussyra, hvars analys ofvan anförts, så skiljer den sig 
till sin sammansättning väsentligen fran de humussyror an- 
dra forskare analyserat. Utom de å sid. 62 anförda talen 
meddelas här ytterligare följande sammanställning öfver 
humussyrors sammansättning: 


Sprengel Malaguti Mulder Detmer 
C 58,0 9/5 HUS Ya VR NN 
AGE HOT 5 4,76 „ 3,46 5 Aus „ 
O 39,9 „ Ste 7:26,99 5, 8.0578: 5, 


Vi finna, att kolhalten är betydligt högre, väte- men 
isynnerhet syrehalten väsentligt lägre. Hufvudorsaken här- 
till är den redan sid. 63 berörda vida högre torkningstem- 
peraturen, men dessutom äro, pa ofvan anförda skäl, hu- 
musämnen som isolerats ur olika råmaterial ganska varie- 


70 


rande till sin sammansättning. Emellertid visar ofvan an- 
förda analys, att man © allmänhet genom torkning vid öf- 
verhöfvan hög temperatur kommit till antagandet, att hu- 
mussyror och sannolikt också andra humusämnen dro vida 
väte- och syrefattigare än de à själfva virket torde vara. 


Vi komma nu till nee hos de vattenlüs- 
liga ämnen, hvilka framkalla den bruna färgen i våra sjö- 
och flodvatten. | 
Med hänvisning till den i de följande kapitlen an- 
förda, utförligare relationen öfver materialets framställning 
och analysernas beräknande, må här endast anföras, att 
som fallningsmedel -användes ren ferriklorid. Efter filtre- 
ringen fick den voluminösa fällningen torka pa filtrum, 
hvarvid den sammansintrade massan lätt lösgjorde sig fran 
pappret. Sedan den pulveriserats, torkades den i ett 6p- 
pet vägningsglas i torkskåp, tills viktskonstans inträdde. 
Vid de successiva vägningarna för detta ändamäl äfvensom 
för alla analyser hölls glaset slutet medels den inslipade 
proppen, sa att den starkt hygroskopiska massan ej kunde 
upptaga fukt fran luften. Förbränningarna gjordes i skepp, 
och efter elementäranalysens slut bestämdes mängden af 
aska i skeppet. Denna behandlades med stark saltsyra 
eller svafvelsyra för att skilja järnoxid fran olöslig lera 
samt kiselsyra, som anyo efter glödning uppvägdes. 

Vid analysernas beräkning kunde jämsides tvänne syn- 
punkter, hvilka framgå af det följande, komma i betrak- 
tande. 

Såsom Zilliaeus 1) och äfven förf. i en tidigare upp- 


1) Reseberättelse afgifven till Drätselkammaren i Helsingfors 
den 15 Maj 1900. 


71 


sats 1) framhållit, kan utfällningsprocessen tänkas forsigga 
sålunda, att ferrikloriden vid den starka utspädningen hy- 
drolytiskt sönderdelas enligt skemat: 


hvarefter den bildade ferrihydroxiden sammanträder med 
den organiska substansen och utfaller som ferrihumat. En- 
ligt en annan uppfattning, som uttalats af magister S. Ste- 
nius ?), - skulle jonerna i den icke hydroly serade ferriklori- 
den orsaka utfällningen, hvarjämte den bildade fällningen 
betraktas, icke säsom en kemisk forening, utan säsom ett 
genom en. absorptionsföreteelse framkalladt fysikaliskt ag- 
_gregat af komponenterna. | 

Sistnämda uppfattning har redan vid ett tidigare till- 
fälle 3) blifvit af mig bemött, hvarför det torde vara till- 
_räckligt att här framhålla följande fakta. Vid användning . 
af olika kvantiteter ferriklorid på samma humusrika vat- 
ten erhöllos järnfällningar med. så nära üfverenstämmande 
sammansättning, att man, i betraktande af de färgande sub- 
à stansernas icke enhetliga beskaffenhet, ej giirna kan ifraga- 
sätta annat än en kemisk invärkan mellan komponenterna. 
Analyserna utfördes a järnfällningar fran sjön Kalaton nara 
Hyvinge, och användes i ena fallet (I.) 6,5 & FeCl, +6 H,O, 
i det andra (II.) 8 g FeCl, +6 H,O pa 100 1 vatten. Re- 
sultatet af analysen var följande: 


1) Teknikern, 1900, pag. 208. 

?) Finska kemistsamfundets Meddelanden, 11, pag. 37 (1903). 
Så vidt af framställningen i denna uppsats framgår, skulle nämli- 
gen dissocierad ferrikloridlösning väl framkalla en ,fürening“ mel- 
lan -järnhydroxid och humusämnen, men denna förening skulle ej 
-utfalla utan till en del förblifva kolloidalt upplöst. 
STL 3) Finska kemistsamfundets Meddelanden, -11, pag. 60 (1903). 


12 


L 08508 9/05 A 255000; Ni 1,50 9/9; 10186 310 ete AES 
TT po Bassa Se 2/6775, 395: Dios, 651809 eo 


Därjämte kunde i filtratet af prof II. medels rodanreaktio- 
nen uppvisas icke obetydliga mängder ferrijoner, medan 
prof I. icke visade reaktion. Vid anvindning af en större 
mängd järnsalt togs säledes icke hela järnmängden i an- 
sprak, hvilket vore oförklarligt, sävida man icke antager 
att kemiska krafter gjort sig gällande vid utfällningen. 

Ocksä den omständigheten att, säsom Zilliaeus till 
först visat och de i denna afhandling anförda talrika för- 
söken gifvit vid handen, det erfordras nästan fixa mängder 
af fällningsmedlet för att ästadkomma de färgade substan- 
sernas momentana utfällning, talar bestämdt för uppfattnin- 
gen, att kemiska krafter äro värksamma vid denna process; 
däremot ga vi gärna in pa den af Stenzus uttalade äsik- 
ten, att ferrihumaten, ehuru olösliga i vatten, under sär- 
skilda omständigheter kunna förefinnas i kolloidal lösning. 

Slutligen anföra vi ännu följande tvänne analyser af 
ferrihumater, hvilka pa olika tider erhällits ur Vanda as 
vatten och likaledes sinsemellan visa en vidtgaende 6fveren- 
stämmelse i sammansättningen: | 


Prof: I. C 26,57 9/0; 2 2719/9; N Le 09/0) ES Ones Oem 


LE. 5 26,08 , 5 „02,00 Soy 15272, 5 | S920 eee od ee 


Icke häller detta resultat later sig förena med- uppfattnin- 
gen, att de uppstaende fällningarna endast vore fysikaliska 
komplexer, vid hvilkas bildning den kemiska affiniteten 
vore helt och hället ovärksam. 

Taga vi fasta pa det öfverenstämmande resultatet af 
ofvannämda försök och lämna a sido den oväsentliga fra- 
gan, huruvida en hydrolys af järnsaltet föregär utfällnin- 


73 


gen eller ej, sa kan man betrakta ifragavarande järnfäll- 
ningar antingen sasom ett.slags normala salter af de i 
vattnet ingaende humussyrorna, bildade genom att vite i 
hydroxyl- (eller imid-)grupper blifvit ersatt genom järn, 
eller ock säsom basiska salter, i hvilken den mot basen i 
fällningsmedlet svarande oxiden, här således #&0,, adde- 
rats till de färgande organiska ämnena i vattnet. Sist- 
nämda uppfattning synes pa följande grunder mera berätti- 
gad. Dels sta de i vattnet förekommande färgande sub- 
stanserna genetiskt kolhydraten nära, hvilka öfverhufvud 
bilda dylika föreningar. Ex.: ur drufsocker C,H,.0,.Ca0, 
40;H,,0,.3 BaO, CyH,.0,.5 CuO; ur fruktsocker C,H,,0,+ 
ego aun nonsacker, @,,2550;; .2 Ca0 ne; 7014-3 CaO, 
Cee Om. 2800, 10.4520), BaO; ur stärkelse (C,H ,,0%. 
PbO)x; ur cellulosa (C,H, ,O;.PbO)x, 8 C;H,)0;.3 PbO m. m. 
Dels sammanträda svagare syror med svagare basers jo- 
ner till basiska salter; att de fargande substanserna i vara 
vatten synas vara syror, och svaga sadana, med en styrka 
som understiger kolsyrans, skall längre fram visas. 

I följd häraf baseras uträkningen af analysresulta- 
ten för den i de utfälda ferriföreningarna ingående orga- 
niska substanserna på antagandet, att dessa föreningar 
kunna uttryckas genom formeln nA+mRxOy, dari A är 
ett kolhydrat, x, y, n och m äro hela tal och RxOy en 
metalloxid, hvars sammansättning bestämmes af metallens 
R valens i ifrågavarande föreningar. Betecknas den kom- 
plex af de med kolhydraten genetiskt förknippade humus- 
ämnena med A och R med Fe!!!, sa skulle sammansättningen 
hos järnfällningen efter behörig torkning kunna uttryckas 
genom skemat A+ m Fe,0,1). Och frandrages den vid 
via afses frän de obetydande mängder andra metaller 
resp. metalloxider, som ingä i fällningen, hvilkas kvantitet för- 


74 


-analysen erhållna elödgningsäterstoden, sa återstår endast 
den organiska substansen uttryckt i de i tabell III. an- 
gifna procenttalen. Man erhäller med andra ord halten af 
n À, uttryckt i kol, väte, kväfve och syre. 

Utom att detta beräkningssätt är det bekvämaste, ma 
det ytterligare framhållas, att detsamma öfverallt ar i bruk, 
dir det gäller att angifva procenthalten hos organiska äm- 
nen, som innehålla aska. Vi följa därför, då vi föredraga 
det framför ett annat, som i en tidigare uppsats !) kommit 
i bruk, en gammal kotym. I denna punkt sammangar var 
uppfattning ej heller med den, som uttalats af S. Stenius 2), 
nämligen att de procenttal, hvilka erhållas genom ofvan 
relaterade beräkningssätt, endast vore gränsvärden. Äfven 
den förutsättning förf. till sistnämda uppsats utgår ifrån, 
nämligen att , hela den såsom glödgningsäterstod erhållna 
mängden mineralämnen i fällningen als icke ingått någon 
kemisk förening med den. organiska substansen”, leder en- 
dast till en följdriktig slutsats, nämligen att procenttalen 
för kol, väte, kväfve och syre måste hänföras till den ef- 
-ter afdrag af den oorganiska substansen erhållna organiska 
-resten. € 

I nedanstäende tabell meddelas, med hänvisande till 
de i nästa kapitel angifna originaltalen, sammansättningen 
hos de humusämnen, hvilka utfälts ur vattnet fran sär- 
skilda sjöar och Vanda à: 


f öfrigt vid detta beräkningssätt elimineras ur analysresultatet, som 
endast hänför sig till den organiska substansen. 

1) Finska kemistsamfundets Meddelanden, 9, pag. 61 (1900). 

2 0 uy mod 11, , 44, not. 24 
(1902). | | | 


15 


Efter afdrag af askbestandsdelarna i ferrihumaten beräknad 


sammansättning hos humusämnena i nedanstående 


vattendrag: 
"Vatten fran Ci Hi Ni%0i% 
| 

1. Vanda à, ofiltreradt IL. . . . .| 47,11 | 4,80 | 2,20 | 45,89 
2. d:o d:o Wy Sg eS of AG |) Zhen | Qe || aaiae 
3. - Kalaton sjö, nära Hyvinge I.') .| 54,10] 3,86 | 2,32 | 39,72 
4. d:o d:o d:o d:o IL?) .| 52,94 | 4,09 | 1,90 | 41,07 
DE OLONS|O.. RI ET. EL 44,99 | 5,05 | 2,07 | 47,89 
6. Myllylampi sjö i Lojo . . . . .| 52,03 | 4,98 | 4,23 | 38,76 
7. Ukonlampi sjö i Rautalampi. . .| 48,98 | 4,24 | 2,88 | 43,90 
8. Heinälampi sjö i dio?) . . .| 46,19 | 4,42 | 1,46 | 47,93 


Vid en jämförelse mellan dessa tal finner man, att ifraga- 
varande vattenlösliga organiska ämnen, lika litet som de 
ofvan vatten bildade, ur äker- eller kärrjord extraherade 
humusämnena, äga nagon bestämd sammansättning. Kol- 
halten och vätehalten variera mellan vida gränser, utgö- 
‘rande för den förra 10 °/,, för den senare 1°/,. Detsamma 
gäller kväfvemängden, som visar variation mellan 1,46 °/, 
‘och 4,23°/). Följaktligen kunna stora differenser iaktta- 
gas också i syrehalten, som växlar inom en latitud af c:a 
so). | 

Granskar man analyserna närmare, sa synas de kunna 
-delas i två grupper, af hvilka den ena hänför sig till vatt- 
net i sjöarna. Kalaton (Vanda ås Källa) och Myllylampi, 
den senare i Lojo, den andra de öfriga. Med en starkt 


1) Utfäldt med 6,5 g FeCl, +6 H,O pro 100 I. 

2) Utfäldt med 8 g FeCl, +6 H,O pro 100 1. 

3) Denna analys är ej fullt tillförlitlig, hvarom mera under 
Heinälampivattnet i nästa kapitel. 


varierande kväfvehalt (1.0 —4,23 °/)) visa de organiska äm- 
nen i den förra gruppen en kolhalt fran 52 till 54°/,, e 
vätehalt fran c:a 4—5°/, samt en syrehalt, varierande un 
lan 88,76 och 41,07 2/4. Den andra gruppen af vatten for or- 
ganiska &mnen med en vida mindre kolhalt, ungefär 45— 
48,5 2/, kol, en kväfvehalt af c:a 1,5;—3°/, och en syrehalt 
af c:a 44—48 °/,; vätehalten varierar mellan 4,2 och 5,05 "/4 
och skiljer sig ej synnerligt frän den förra gruppens. Skil- 
naden kunde dock, hvilket torde béra betonas, möjligtvis 
bero pä tillfälligheter och uteslutet är icke, att man vid 
tillräckligt urval skall pafinna öfvergängar också mellan 
dessa båda grupper. I alla händelser är, såsom redan an- 
märkts, den stora variationen påtaglig. Att dessa ämnen 
icke kunna utgöra enhetliga substanser, behöfver väl ej 
ytterligare särskildt påpekas. 

Vid en jämförelse af dessa analyser med de tidigare 
(sid. 62 och 69) anförda för humusämnen, extraherade ur 
åker- och mossjord, finna vi, om vi afse från den för de 
förra i allmänhet använda altför höga torkningstemperatu- 
ren (sid. 63), att de närma sig å ena sidan de af Mulder 
utförda analyserna på s. k. källsyra och „källsatssyrad am- 
moniak“, ock ä den andra den a sid. 64 anförda nya ana- 
lysen å humussyra från mossjord. 

De nyaste åsikterna öfver de i humus ingående ieee 
niska beständsdelarnas sammansättning !) hafva, sedan Det- 
mer ådagalade, att ulmin och humin, ulminsyra och hu- 
minsyra både till sammansättning och egenskaper förete 
stora likheter, resulterat i en indelning af dessa ämnen i 


1) Jfr. t ex. Adolf Mayer, Lehrb. d. Agrikulturchemie. T. 
II. . Abt. 1. pag. 70 ff. (1901). - Wollny, Die Zers. der organischen 
Stoffe und die Humusbildungen, pag. 217 (1897). 


endast tvänne hufvudafdelningar, nämligen 1) humusämnen, 
som äro olösliga i alkaliska vätskor och småningom éfverga 
i humussyror, samt 2) humussyror, som lätt upplösa sig i 
alkalier. Till de sistnämda böra väl också räknas de i 
vatten lösliga humussyrorna, förut kallade „källsyra“ (kren- 
syra) och „källsatssyra“ (apokrensyra). 

På grund af sammansättning och egenskaper måste 
således de af oss undersökta, vattenlösliga och brunfärgade 
organiska ämnen, hvilka allmänt förekomma à våra sötvat- 
ten, höra till humussyrornas stora grupp. De utfällas ej af 
saltsyra, äfven om operationen sker i lösningar med större 
koncentration. Följaktligen äro de i och för sig vatten- 
lösliga, en omständighet, hvartill vi i fjärde delen af detta 
arbete återkomma. Häruti skulle de således likna de äm- 
nen, hvilka tillhöra källsyrornas underafdelning af humus- 
ämnena, som till sammansättning för öfrigt också är nära 
öfverenstämmande med de förras 1). Likväl skulle jag be- 
stämdt taga afstånd från att identifiera de förra, som re- 
presentera ett vida tidigare stadium af humifikationspro- 
cessen, med källsyrorna, hvilka resultera vid en mycket 
längre gången oxidation. Snarare skulle de, hvad den 
kväfvefria hufvudkontingenten af deras beståndsdelar be- 
träffar, kunna jämställas med vissa vattenlösliga hydroly- 
seringsprodukter af polysackaridernas klass. 


1) Under beaktande af den vid tidigare analyser använda 
höga torkningstemperaturen för humusämnen (jfr. sid. 63), torde 
också kren- och apokrensyra i själfva värket erhålla en annan kol- 
och vätehalt än den & sid. 62 ofvan angifna. 


78 


2. Undersökning af ett antal humusrika 
sotvatten i Finland. 


I detta kapitel meddelas resultatet af analyserna öf- 
ver organiska och oorganiska ämnen, samt uppgifter öfver 
färg, oxiderbarhet m. m. hos de å sid. 75 omnämda vat- 
tenprofven. Resultatet af undersökningen skall sedermera 
särskildt diskuteras. 


a. Vanda å. 


Detta vattendrag, som- förser Helsingfors stad med 
dess vattenledningsvatten, har under tidernas lopp varit 
föremål för en mängd kemiska undersökningar, hvilka dock 
merendels haft vattnets hygieniska beskaffenhet till före- 
mal!). Sadana pågå ännu regelbundet. 

Vattnet i Vanda å är ständigt rätt starkt färgadt af 
organiska ämnen, hvarjämte vid betydligare tillflöden af 
ytvatten, särskildt vid tiden för snösmältningen på våren 
och de stora rägnen på hösten, både färgen och grumlig- 
heten starkt tilltaga. Klart är att härunder såväl halten 
af organiska som af oorganiska ämnen betydligt variera. 
Beträffande de sistnämda föreligga tvänne fullständiga ana- 
lyser, den ena (I.) utförd år 1888 af mig, den andra (IL.) år 
1896 af magister A. Zilliacus. Då sammansättningen af 
de i våra vatten upplösta oorganiska salterna påkalla ett 
rätt stort intresse, anföras dessa analyser i följande tabell, 
som angifver de erhålla kvantiteterna i g på 100 | vatten: 


1) Utom den sid. 6 not. 1 nämda undersökningen pa 1880- 
talet hafva en mängd andra publicerats. Vi hänvisa till dr. L. W. 
Fagerlunds specimen af år 1897 med titel: Helsingfors stads vatten- 


ledning och dess vatten. 


79 


12) IT. 2) 

Uppslammade oorganiska ämnen (lera) . 1,34) 3,83) 
EB wma wa nice sobres lac. iospar| | 
Bamona (050) Tehngin: Bie gel Bald 20;5|inkl. 
BO ee ee O0; | = 
MONA EN EE) Lei tr. Dragon." [ile — 
BER (CR ONES faa fst Sö OA 0,99 
Kozmmesa 0)... er sera 00% 2 0,67 
node O;)sllies oh. sq diem 239 Qies 0,68 
BEM O) aries "5 zul, oot SR Obes 1,64 
Bremvelsyma (SO), di vary : amas 0,70 
Dir) eee ne oui son Aile 2 Over 0,48 
ealperersyrliohets (NsÖJ aus, cay Sam) — 
Falpetersyrar (NS 0,)0221 ©: daler See) spar. — 
Glödgningsförlust (till öfvervägande del | 

oreanisk substans) oho 03.0) 24508 6,46 


Summa fasta ämnen 10,60 g 16,74 g 


1. Analys af järnhumatet är 1900. 


Utfallningen företogs, under användning af Zilliacus’ 
metod (sid. 7), 1900 (20—29 januari), sedan Vanda à blif- 
_ vit isbelagd och snö en längre tid betäckt marken, och togs 
vattnet i Gammelstaden fran vattenledningsvirkets bassin 
for ofiltreradt vatten. Som fillningsmedel anviindes ferri- 
klorid af sammansättningen FeCl;,+6H,0, i en mängd af 
5 g pa 100 | vatten. Efter afsättningen affiltrerades den 
brungräa flockiga fällningen med sugpump, torkades preli- 


1) Taget den 3 December 1888 frän en kran inom staden och 
säledes representerande filtreradt Vandavatten. Detta var vid sagda 
tillfälle i ovanlig grad förorenadt. 

2) Vandavatten, ofiltreradt, den 10 Okt. 1900. 


80 


minärt i vakuumexsickator, da den starkt skrumpnade till- 
sammans till en svartbrun, nästan svart, tung massa med 


mussligt brott, och pulveriserades samt torkades i vakuum 


till konstant vikt, hvilket tog flera manader i ansprak. 

Hvad det nyss utfälda järnhumatets yttre beträffar, 
sa äger det alltid, oberoende af det använda vattnet, en 
brungra färg, paminnande om lera, och flockig men icke 
slemmig konsistens. 

For att aga ett matt pa den utfälda mängden, gjor- 
des en särskild utfällning i 5 liter af samma vatten. Efter 
en längre tids torkning i vakuum till konstant vikt, vagde 
fallningen 0,234: & eller pro liter O,os6ss. 

Da Vandavattnet var grumligt, men efter atfallningen 
nästan klart, sa ingick en del af leran i humusfällningen. 
For att bestämma denna äfvensom järnmängden, kokades 
afvägda mängder af det torkade järnhumatet med utspädd 
saltsyra, tills ingenting vidare gick i lösning. Den kvar- 
blifna leran jämte nägot kiselsyra affiltrerades, torkades, 
glidgades och vägdes. Ur filtratet utfäldes järnet, efter 
upphettning med salpetersyra, säsom ferrihydroxid medels 
ammoniak och - bestämdes såsom ferrioxid. Resultatet af 
tvänne analyser var följande: 


JE D g substans gaf O,1913 g Fe,O, och O,osss g lera !). 
II. 0,4581 g 5 „1:1 0,1640. @ - 4 - Ochs 0e 


Häraf erhälles i procent: 


Sera see OS gute Lera 


I. 35,43 9/0 24,80 2/9 162%, -———- 
ei? SEN 25,06 „ {Soe 


1) Denna lerbestämning utfördes ej med tillbörlig omsorg,: 


hvarför den är otillförlitlig. 


81 


For att ytterligare kontrollera dessa tal bestämdes i 
2 prof genom direkt glödgning summan af Fe,0,+lera 
med följande resultat: 


0,1159 & Substans gaf 0,0796 & Fe.0; + lera = 53,46 0/, 
0,7046 & x 0379508 NS TE TR OU 


således i medeltal 58,66 °/, istället för 53,9 °/,, som beräk- 
nas ur ofvanstaende analys II. 

I detta sammanhang ma framhållas, att den järn- 
mängd, som framgatt af analyserna I. och IT. och i medel- 
tal utgör 24,93 9/,, är något större än den som beräknas ur 
den tillsatta ferrikloriden och borde utgöra 22,19 °/,. Häraf 
framgår, att en del af i vattnet upplöst järn, till en min- 
dre del måbända ock andra däri ingående baser, ss. ler- 
jord, deltagit i utfällningen, ökande mängden af baser i 
den erhållna fällningen. ; 

Kol-, väte- och kväfvehalten bestämdes 1 järnhumatet 
med följande resultat: 


0,3264 g subst. gaf 0,2398 g CO, och 0,o734 & H,O; 
0.285518 , 7 10270 MUST SZ 
0,1898 , WARE pr le 050302 D 


06822 , » 6,2 cm? N vid 762,4 mm tryck och 20° temp. 
0,598 „ Us. Nee, 2 MORE 
0,6838 26 , 6:2, Nowe OL A, a a ap. 
Härur beräknas i medeltal 

Carer 26 Yi 2150:0%, 21,76 °/, 

ER 250, à PARTIE Pps) oe 2001 

N, loos „ 0,94 , 1,07 „ 1,02 „ 


Följaktligen innehöll substansen sina beständsdelar i föl- 
jande procenttal: 


82 


C 
H 
N 
O 
FeO; 
Lera 


21,76 un 


2,21 
1,02 
21,28 
35,62 


18,11 
100,00 OG 


” 


Frånräknas sedan leran, och de andra beståndsdelarna 
beräknas på återstoden, så kommer man till följande pro- 


centiska sammansättning för ferrihumatet: 


C 26,57 0}, 
A Orit 
O 25,88 „ 
N Bore. 
Fe:03 43,60 , 

100,00 °/, 


Antager man nu, att humatet kommit till stand ge- 
nom addition af F0, till de utfälda humussyrorna (jfr. 
sid. 73), och beräknar deras sammansättning sedan järnoxi- 


den franräknats, sa erhållas följande tal: 


C 
H 


/ 
Zt 


O 


47,11? 


4,80 
2,20 


/0 
” 
” 


” 


45,89 
100,00 Sin 


2. Undersökningen fran ar 1901. 


I april sagda. ar gjordes en ny utfällning i Vanda 
vatten, likaledes med en mängd af 5 g FeCl;+6 H,O pa 


4 


83 


100 liter vatten. Torkningen försiggick vid 100—110° och 
analyserna öfver järnhalten, leran och de andra bestands- 
delarna utfördes pa samma sätt som ofvan. Resultatet var 
foljande: 


I. 1,0252 g Substans gaf 0,138 g CO, och 0,1830 g H,O; 


II. 1,0017 & ns „ O,7680 , » Olt: ¢ H,O. 
Härur beräknas: 
: I. I medeltal 
C 20,850. 2091075 20,88 0/5 
H 10802 poner Daigo 


For de öfriga bestämningarna förfoga vi ej mera öfver 
originaltalen. Anteckningarna visa att kväfvehalten i den 
ursprungliga fällningen uppgick till 1,02°/), halten af 
Fe,0, i medeltal till 35,65°/,, af lera (inkl. kiselsyra) till 
19,83 9/,. Följaktligen hade fällningen följande sammansätt- 
ning: 


C 20,88 0/, 
Jak IP 
N 1,02 
O 20,68 „ 


Fe,0, 35,65 , 
Lera 19,5 , 
100,00 °/, 


Efter eliminerande af lera (+ kiselsyra) samt Fe,0, erhäl- 
les för den organiska delen af fällningen följande samman- 
sättning: 


C 46,87 %/, 
Jal 4,32 , 
N 2,29 „ 
O 46,42 „ 


100,00 0/0 


84 


3. Nagra andra järnhumater ur Vanda as vatten. 


I sammanhang med ofvanstaende analyser för utrö- 
nande af det ur Vandavattnet erhälla ferrihumatets kvanti- 
tativa sammansättning, äga följande tvänne analyser i annat 
hänseende ett visst intresse. Den ena ar utförd under ar 
1905 pa en fallning fran en mindre, af ing. B. Rosenius pa 
Zilliacus’ reningsprincip med ferriklorid byggd hemrenings- 
apparat. I apparaten försättes dagsbehofvet af det: hu- 
mushaltiga vattenledningsvattnet med sin för utfällning 
lämpliga portion ferrikloridlösning, hvarefter filtreringen 
utföres af apparaten. Det undersökta profvet hade under 
nägon tid ansamlat sig i apparaten och företedde icke det 
vanliga flockiga, utan ett mera kornigt utseende. Som van- 
ligt utfördes torkningen vid 100 å 110° till konstant vikt. 
Analysen gaf följande resultat: 


1. O,1sss g substans gaf 0,1388 g CO, och 0,050 & H,O; 
2. 0,2102 8 - yo (Oasee 2 CON 00543 
3. 0,1132 & 5 förlorade vid glödgning O,4s g, mot- 


svarande 41,34 9/, organisk substans. 
Härur beräknas: 


1: 2. I medeltal 
C 20,05%, 19,77% 19,91 %/, 
H 2,98 , 2,87, PAD) 
FeO, + oorg. subst. — 58,66 , 


För bestämning af kväfvehalten räckte substansmäng- 
den icke till. Antaga vi att den är densamma vi förut 
erhållit, nämligen 2,259/, på organisk substans, så beräknar 
sig för utgångsmaterialet med en halt af 41,34°/) orga- 
nisk substans 0,95°/) N. Följaktligen skulle det undersökta 
humatet få följande sammansättning !): 


1) I betraktande af den föga föränderliga kväfvehalten (jfr. 


C 19,91 2/0 
H 2,92 » 
N 0,95 ,, 
O 18,56 .,, 


Fe,0, + annan | 


N "58 j' 
oorganisk subst.| "> 


100,00 Um 


Härur beräknas för den organiska substansen följande 


tal: 
Be AS A ANR 
H 7,07 , 
N 2,29 „ 
O 42:72 „| 
100,00 °/, 


som förete en skäligen stor ‘öfverenstämmelse med de à 


sid. 82 anförda talen. Att den icke är fullständig kan — 


bero därpå, för det första att utfällningen företagits med 
filtreradt vatten fran Vanda a, för det andra har fällnin- 
gen nagon tid fätt ligga i apparaten och följaktligen na- 
got förändrats. Slutligen härrör denna fällning fran Maj 
mänad, medan de förra humaten utfälts under januari. 


Den andra ofvannämda analysen hänför sig till en - 
produkt af rätt stort intresse. Sedan några år tillbaka - 
utföras vid vattenledningsvärket försök. att i stor skala 
pröfva det af mag. Allan Zilliacus föreslagna sättet för 
Vandavattnets rening, genom att utfälla detsamma med 
ferrisulfatlösning. Såsom man upprepade gånger funnit, 


tabellen å sid. 75), kan man utan altför stort fel antaga att den är 


densamma som förut. 


86 


blir vattnet härvid fritt fran humusämnen och befrias til- 
lika fran bakterier. 

Mag. Zilliacus öfverstyrde till mig i oktober 1905 en 
vattendränkt gra slammassa, den efter ferrisulfatets tillsats 
erhällna fallningen, hvilken naturligtvis utom det utfälda 
ferrihumatet innehöll alla uppslammade ämnen fran vattnet. 
Massan dekanterades, affiltrerades, tvättades pa filtrum och 
torkades först i vattenbad, sedan vid 100— 110° till konstant 
vikt. Den oorganiska andelen af dessa var enligt nedan- 
stäende analyser synnerligt stor. För dess bestämning upp- 
hettades materialet i degel samt glödgades, hvarefter äter- 
stoden efter vägning behandlades med konc. saltsyra. De 
erhällna talen äro följande: 


1. Bestämning af oorganiska ämnen. 


je LE TI. Medeltal 
Lösliga oorganiska ämnen 41,11%, 40,26%, 4l,r2°/, 41,23%, 
Olösliga 55 3 31,72 4 182,30) 5;, A0, aa legs, | 
Summa 4 . 73,83, 45,0 02,565 HG ul 


Vid organisk elementar-analys ä den torra produkten er- 
höllos följande värden: 


I) 0,6350 & subst. gaf 0,212 g CO, och 0,072 g H,O; 


I) Oamg > Oye re ahs cir O50576 ORDRE 
II) 0,290g „ , 4,2 em? N af 16° temp. vid 748 mm tryck; 
IV) O,ses0g , 4 dor Se prpl6 ae CRÉES 


Härur beräknas, under beaktande af de oorganiska 
ämnenas mängd: 


87 


IE 10% II. IV. I medeltal: 
C 10,28 0/, 10,70%, — = 10,59 %, 
Tél NPA esau — = 1,29: ,, 
N = = 0,66 9/5 0,66 %/y 066, ,, 
O — — — — 14,74 „ 
Aska — — — — 12 7120 
100,00 °/5 


Förvänande stor fr som nämdt halten af syrelöslig 
substans i den oorganiska aterstoden, hvilket skulle tyda 
pa en onödig förbrukning af fallningsmedlet. Att en sa 
betydande mängd af askan utgöres af lera, som vid 110° 
ännu icke, utan först vid glödening afgifver alt kemiskt 
bundet vatten, utgör sannolikt en orsak till att den ur 
skilnaden beräknade syrehalten utfallit ungefär 6 °/, för 
hög; i talet 14,74 9/,, som hänför sig härtill, ingår därför 
utan tvifvel sådant hydratvatten. 


b. Kalaton sjö. 


Detta lilla träsk, som anses utgöra källan till Vanda 
a, befinner sig i Hausjärvi socken, icke alltför aflägset fran 
Riihimäki station. Trakten kring träsket består hufvud- 
sakligen af myrar, bevuxna med dålig barrskog, hvarför 
Kalaton är att betrakta som en veritabel kärrsjö. Utlop- 
pet utgöres af ett smalt dike. 

Vattenprofvet för undersökningen togs den 14 april 
1902 under isen, som mätte en tjocklek af 0,75 m. Vatt- 
nets temperatur var strax under isen <+0,5° C, vid 1,5 
meters djup +2,25°. På stället för vattentaget, där tem- 
peraturmätningarna gjordes, var djupet 2,ı m. Bottnen var 
lös och utgjordes hufvudsakligen af förmultnade växtdelar 
och dylikt. 


88 


En fullständig vattenanalys utfördes två gånger och 
gaf följande resultat, som vanligt angifvet i g på 100 liter 


vatten: - | 
I. II. Medeltal 


Kiselsyra och uppslammade, i salt- 


syra olösliga organiska ämnen 1,94 1,92 2,0493 
Natron | angifven som en blandning | Luis yr ee 
IGA) SNA CI OT | 
Ammoniak. Plea. (Nie nos se, ea bee — 
Kalk (CaO) nn). ia 207 0e MO 
Masnesia (MgO) iio 4) 18 .SUsn0ssser.. O)3300:0 Opissun 
ad on tillsamman . . 0,2533 Ups 0,2700 _ 
Lerjord (Al,0,) hill 
Svatvelsyra (SOME He len 0 0 Ori 
Klor. (CI) 0. NEN NEO 4800 108 MDN 
Salpetersyrlichet zn. Biz Sale 02750 0 On: 
Salpetersyrau. Yes gee 0 0 0 
Glodeninestorlust - . 2.2 ve Gare 6,88 6,50 


Direkt bestämdes vidare i tva särskilda omgangar: 


I. II. Medeltal - 
Totalmängd upplösta ämnen 12,04 12,84 12,48 
Syreförbrukning i g KMnO, 10,276 . 10,25 10,285 
| 3 ig syre 107 25751 ac 2,580 2,577 


Som synes är Kalatonvattnet synnerligt rikt pa orga- 
niska ämnen. Dess i något större skikt mörkt kaffe: 
bruna färg antydde närvaran af större mängder humussy- 
ror. Resultatet af deras undersökning framgår af det föl- 
jande. oR Rees 
För att utröna, hvilka kvantiteter ferriklorid vore de 
lämpligaste för utfällande af de färgande beståndsdelarna, 


89 


försattes olika prof pa 0,5 1 med en lösning beredd af 20 & 
FeCl, +6 H,0 till en liter destilleradt vatten. De tillsatta 
mängderna af denna lösning motsvarande 5 8, 5,5 g, 6,0 2, 
6,5 8, 7,0 2, 7,5 g samt 8,0 g FeCl;+6H,0 pa 100 1 vat- 
ten. Utfällning inträdde efter 6 minuter för mängden 6,5 
& samt efter 3 minuter för kvantiteten 8, g. De med de 
två sistnämda koncentrationerna erhållna ferrihumaten af- 
filtrerades. För att utröna till hvilken mängd de organi- 
ska ämnena utfäldes, gjordes vidare oxidationsförsök med 
kaliumpermanganat i de särskilda filtraten. Resultatet blef 
följande: 
I. Med 6,5 g FeCl;+6H,0 pa 100 1: 


försök 1) 2,7155. g KMnO, pr 100 | vatten; 
2) 2,6946 g ” ” De: ” 


II. Med 8,0 g FeCl,+6H,0 pa 100 1: 
försök 1) 0,se2 g KMnO, pr 100 1 vatten; 


” 2) 0, 859 & ” ” ” ” ” 


Da det icke utfälda vattnets syreförbrukning i medel- 
tal utgjorde 10.285 g pa 100 | vatten (sid. 88), sa finna vi, 
att genom utfällningen en betydande minskning ägde rum; 
vid användnine af 6,5 & FeÜl,+6H,0 pr 100 | nedgick 
den till c:a !/,, med 8 g fällningsmedel till 1/,, af den ur- 
sprungliga. 

Af intresse är vidare följande observation. Da. filtra- 
tet efter försöken I. 1) och 2) försattes med rodankalium, er- 
hölls ingen. ferrireaktion, hvaremot en stark sådan inträdde 
à filtratet af Il. 1) och 2). Häraf framgår, att vid använd- 
ning af ett öfverskott pa ferriklorid hela ferrimängden icke 
bindes vid den organiska substansen, utan kvarblir en del 
i detta fall intakt (jfr. sid. 71): 


90 


För organisk elementaranalys utfäldes tvänne större 
prof af vattnet, I) med en mängd ferriklorid, motsvarande 
6,5 FeCl;+6H,0 pr 100 1, samt II) med 8 g ferriklorid 
af samma sammansättning på samma vattenmängd. De af- 
filtrerade och vid 105—110° till konstant vikt torkade fäll- 
ningarna analyserades med följande resultat: 


I. Organisk substans, utfäld med 6,5 FeCl, +6 H,0: 


1. 0,2299 g substans gaf 0,2041 g CO,, 0,0519 & Æ,0 och 
0,o828 & Fe,O, (+ annan oorg. subst.). 

2. 0,2957 g Substans gaf 0,3770 & CO,, 0,0638 Æ,0. 

3. 0,198 g substans gaf 0,252 & CO, 0,45 g H,0 samt 0,0701 
g FeO; (+ annan oorg. subst.). 


4. 0.4783 g substans gaf 6,3 cm? N af 762 m m tryck och 
23° temp. 
Härur beräknas i procent: 

Ik 2. 3. 4. I medeltal 
C 84,89 34,77 34,1 — C 34,79 
Jab Dist 2 0 Decor EN 2,48 
N — — — Via Ni 1,49 
F&0,m.m. 3601 — 3540 — F&0,m.m. 35,70 
O 25,54 
100,00 


Afräknas Fe,0, m. m., erhålles för den organiska substan- 
sens sammansättning: 


C 54,10 °/, 
H 3,86 , 
N 2:39 5, 
O 39,72. ,, 


100,00 °/5 


91 


II. Organisk substans, utfäld med 8 g FeCl,+6 H,0. 


1. 0,3116 g substans gaf 0,392 CO,, 0,0755 & H,O samt 0,1098 
o Fe,O;+ annan oorganisk substans. 

2. 0,2752 g Substans gaf 0,343 g CO, 0,061 & H,O samt 
0,0972 g Fe,O;-+ annan oorganisk substans. 

3. 0,3550 g substans gaf 3,s5 cm? N af 762,5 mm tryck och 
23° temp. 


Beräknadt i procent: 


17 2. 3. I medeltal 
C 34,40 3412 — C 34,26 
H Den PA Cet à à 2,65 
N — — La N 1,23 
FeO; m. m. 35,24 85» — Fe0, m. m. 83435 
O 26,58 


Efter afräkning af Fe,0,;+ andra oorganiska ämnen 


erhölls: 


C 52,94 0/, 
H 4,09 ,, 
N 1,90 
O 141,07... 

100,00 °/5 


Ett pa hvardera substansen I. och II. utfördt kvali- 
tativt prof pa klor gaf negativt resultat. 

Den oorganiska aterstoden fran prof II. underkasta- 
des kvantitativ analys, och befanns den innehälla: 


FeO; 94,00 °/, 
S20, 23105 
Andra metalloxider 3,66 „ 

100,00 °/5 


92 


Häraf framgar att, vid järnhumatets bildning efter 
tillsats af ferriklorid till humusrika vatten, samtidigt ex 
utfällning af också andra baser som humater ager rum. 
Huruvida nu dessa humater förefinnas färdigbildade i vatt- 
net och följaktligen blott en koagulation af redan förut 
bildad substans astadkommes, eller om baserna endast me- 
kaniskt ryckas med det afskiljda ferrihumatet, ar omöjligt 
att afgöra. Såsom längre fram skall visas, kunna ätmin- 
stone ferrihumater, bildade genom tillsats af en otillräcklig 
mängd ferriklorid, langa tider, i manadtal hallas i (kolloi- 
dal?) lösning. Det synes därför ej osannolikt att ocksa 
andra baser, hvilka som t. ex. aluminiumhydroxid bilda 
olösliga föreningar med humussyrorna, under normala för- 
hällanden kunna existera i lösning och först afskiljas vid 
den pästöt de fa vid ferrihumatets utfällning. | 


c. Lojo sjö. 

Denna det södra Finlands största och i geografiskt 
samt andra hänseenden intressantaste insjöbassin påkallar, 
utom att den representerar den enda betydligare insjö som 
undersökts, därigenom särskild uppmärksamhet, att den 
omgifvande trakten är kalkstensförande, hvilket ju kunde in- 
värka på humusämnenas lättare oxiderbarhet. Anmärkas 
bör dessutom, att sjön för järnmalm, hvilket jag vid fiske 
varit i tillfälle att konstatera. 

Vattnet togs den 24 okt. 1905 af apotekarn G. M. 
Blom, och ber jag här att till honom få uttala min tack- 
samhet för hjälpen. | 

Den fullständiga vattenanalysen gaf följande resultat, 
beräknadt i g pa 100 | vatten: 


93 


Kiselsyra och uppslammade, i saltsyra olösliga orga- 


BIER ANNE Fong wn conte den ses DORE er.» 0,220 
NARNIA) ce D 20% anale. nu 10,254 
‚Kal. OR nf une co. 0. al 9 ER 0. 0148 
M OMAN IE, AE) OS lat © lin autre nt 105048 
ISSUE (ÖRON os un: LU, Se en ag 05580 
Magnesia (MgO) . BE gles SARA sep TCR Ost! 
Järnoxid + aluminiumoxid (Fe,0;+ Al,O;). . . . . 0,340 
SVOLV ELSI (SOs ee ee eee eee he cn. 0 
ler (QB) So SE sen vi sylt a Laven ocg PA Pe 1Ö5397 
Salpesersyrliehea(WN.O,)...r.. us: - Late 24 0 
Balpekersynan ENS ONE. DL Late ne ce 4 ta el etme, 2 03375 
Sliodeninostorlust::. Cis... 2. D.) yw 200425080 


Summa 4,759 
Pa direkt vag bestämdes: 


20 pa 100 |; 


totalmängden oorganisk substans till 4,7 
SHON gg 


Sumefonumucning .. 8-2 5 5 , 


Sedan genom en proffällning utrönts, att 0,5 1 af vatt- 
net bast utfälldes med 0,5 cm? af en ferrikloridlösning, som 
innehåller 20,75°/, Fe samt att det därvid uppkomna ferri- 
humatet efter torkning till 110° vägde 0,0172, motsvarande 
en mängd af 

3,440 & pa 100 |, 


utfäldes en större kvantitet vatten med samma relativa 
ferrikloridkvantitet. Sedan humatet torkats vid 110° till 
konstant vikt, gjordes elementaranalys pa detsamma, med 
foljande resultat: 


94 


1. 0,1923 g substans gaf 0,1200 g CO, 0,031 g H,O samt 
O,1186 & Fe0,; 

2. 0,1002 g substans gaf 0,2531 & CO, 0,065 & H,O samt 
0,2175 g FeO; ; 

3. O,281s Substans gaf 2 cm? N 23° temp. 753 mm tryck. 


Härur beräknas i procent: 


1. 2. 3, I medeltal 
C fica. 17,27 — C 17,20 
H 1.92 10000 VE 1,93 
N — — 0,19 N 0,79 
F&0; 61,67 — > 61,87 FeO, 61,7 
O 18,31 
100,00 


Franraknas Fe,0,, sa erhåller de askfria substansen 


följande sammansättning: 


C 44,99 0/, 
H 9,05» 
N 2501.» 
O 47,89 „ 

100,00 °/, 


Anmärkningsvärd är den relativt stora kvantitet Fe,0.- 
mängd, som ingår i ferrihumatet från Lojo sjös vatten. 

Någon särskild invärkan af kalkhalten i trakten (så- 
som en längre drifven oxidationsgrad) kan icke förmärkas 
uti den organiska substansens sammansättning, så mycket 
mindre, som kalkhalten i vattnet (jfr sid. 37), trots när- 
varan af talrika streck af kalksten, hvilka ställvis gå ned 
till sjöstränderna, visade sig vara lägre än t. ex. i Kala- 
tonvattnet (se sid. 88). 


95 


d. Myllylamps sjö i Lojo. 


Detta på Outamo gårds mark i Lojo belägna lilla 
träsk, som befinner sig ansenligt högre än vattenspegeln i 
Lojo sjö, för ett på humusämnen särdeles rikt och följakt- 
ligen starkt färgadt vatten. Den stöter i sin öfre ända 
till en kärrlagg och erhåller också i öfrigt tillopp från 
andra kärrmarker på den i Lojo sjö långt utskjutande 
halfö, på hvars bas Outamo hemman är beläget. 

Tyvärr. blef någon analys af de oorganiska bestånds- 
delarna i vattnet i brist på material icke utförd. I 38 1 
af vattnet utfördes i januari 1901 en utfällning med en 
ferrikloridlösning, som innehöll O,03002 g vattenfri ferriklo- 
rid pro 1 cm?. Följande profförsök, vid hvilka humatfall- 
ningens vikt samt syreförbrukningen i det affiltrerade vatt- 
net bestämdes, visade att det bästa resultatet erhölls ge- 
nom att tillsätta 1 cm? till litern af vattnet: 


Antalet cm? FeCl;- Fällningens vikt D. af 
MnO, i gi 

0,3 2 0,0218 1,043 

1,0 0,0256 0,790 

1,2 0,0274 0,864 


Fallningen dekanterades, filtrerades och torkades till 
konstant vikt vid 110°. Förbränningen gaf följande re- 


sultat: 
I medeltal 


C 30500 9/4  29,790/5 . : — Or Le 29:90, 
Eh 2,90 , 2,82, — A Eee 
esO AD a, A216 , — FesO3i 42,34 ', 
N = = 2,43 °/, N DATE 


O 22,27, 


100,00 IN 


96 


Afräknas ferrioxiden som vanligt, erhällas följande 
tal for den askfria substansen: 


C 52,03 0}, 
H 498 > 
N 423 , 
O 38,76 > 

100,00 9/4 


e. Ukonlampi sjö i Rautalampi. 


Denna kärrsjö ar belägen pa Karjala hemmans mark 
i Toholahti by af Rautalampi socken, ager en lingd af 
ungefär 500 m, bredd af ungefär 200 m samt omgifves i 
öster och väster af höga sandäsar, i norr och söder af vid- 
sträckta kärr. Frän de i norr belägna kärren synes vatt- 
net flöda till sjön, hvarifrån det ater utrinner söderut ge- 
nom ett ungefär !/; m bredt dike. Sjöns stränder äro 
mjuka och utgöras af mosstorf, bottnen är dyig. Ettpa 
ungefär 300 m afständ fran sjöns östra sida befintligt torp 
hyser de enda innebyggare i dess närhet. 

Dä profvet togs den 10 januari 1901, visade vattnet 
en värmegrad af +1,5° under isen, lufttemp. var —4°. 
Dä vaket höggs i isen syntes vattnet sjuda och afgifva 
mycket gaser, utan att likväl nägon lukt kunde förnim- 
mas 1). | 7 

Vattnet är brunt till fargen men alldeles klart. En 
fargbestimning medels karamellösning (enligt Ossian Aschan: 
Kort handledning i kemisk analys af dricksvatten 
pag. 13 ff.) gaf till resultat, att 250 cm? af vattnet mot- 
svarade 48 cm? karamellésning. 


1) Ordagrant efter en beskrifning af stud. J. H. Roschier, som 
tog profvet. 


97 


Smaken ar straf och vattnet kvarlämnar, synnerli- 
east som varmt, en bitter eftersmak. Vid upphettning till 
60 a 80° C förmärktes en tydlig kärrlukt (metan?). Bly- 
papper färgades ej af de afgäende gaserna. 

Vid den kemiska analysen bestämdes till först mäng- 
den upplösta ämnen in summa, de oorganiska substanser- 
nas totalkvantitet äfvensom glödgningsförlusten: 

I. 300 cm? vatten gaf vid indunstning 0,0207 g upp- 
lösta ämnen, hvaraf 0,010 afgick vid glödening och 0,1 g 
kvarblefvo. 

II. 300 cm? vatten gaf likaledes 0,0207 g upplösta, 
0,0097 oorganiska ämnen samt 0,0110 glödgningsförlust. 

Härur beräknas i medeltal pa 100 1: 


Summa upplösta ämnen 6,8931 & 
Oorganiska ämnen . . 3,2800 , 
Glödgningsförlust. . . 3,131 „ 


Bestämningen af syreförbrukningen visade likaledes 
en hög halt af organisk substans, sasom medeltal af en mängd 
bestämningar erhölls: 


Syreförbrukning 8,934 & KMnO,. 


Ofriga bestämningar pa den oorganiska substansen 
förefinnas i nedanstäende tabell, sasom resulterande medel- 
tal af tvänne väl öfverenstämmande serier: 


I 


98 


100 ] vatten 
innehålla i g 


SLO ATEN ian! WEL 057559 
Wes: N ER) 0837 
ANS ORE sete De (0) 60756 
COD 22 RE I) 7708 
Ma Oi re ter wer ose 
SAT à MOU NAT EB KOSS 
ENG Oat.) AS RER 

NG Oncaea) er 

CLAS ENS 0,1943 
BOTEN Hee ieee 

TKEO SET RELA OL 1515 


INTRO DSC 


Summa 2,5378 © 


Vid jämförelse med den direkt bestämda mängden oor- 
ganisk substans (3,2500 g) framträder ett stort minus för 
ofvanstaende summa. Detta blir emellertid lätt förklarligt, 
om vi taga i betraktande de relativt sma mängder mine- 
ralsyror vattnet har att uppvisa. Denna brist var antag- 
ligen i vattnet utfyld med humussyror och torde vid glödg- 
ningen kompenserats af ur de förra syrorna bildad kolsyra. 
Räknar man ut den mängd kolsyra, som erfordras för att 
binda de mängder af de egentliga baserna, som kvarblifva 
sedan klorhalten beräknats pa dem, sä erhällas tal, som 
adderade till ofvanstaende summa gifva ett därmed nära 
öfverenstämmande resultat. 

Af det i januari tagna vattenprofvet förbrukades nä- 
stan alt till ofvanstaende bestämningar samt en längre 
serie försök med ferriklorid, hvilka i det följande kapitlet 
skola behandlas. Därför togs i medlet af mars 1901 ett 


99 


nytt prof pa c:a 40 1. Syreförbrukningen befanns har ut- 
göra 8,s147 & KMnO, pa 1001. Äfven bestämningen af 
klor samt färgningens styrka utföllo i det allra närmaste 
lika med de förra bestämningarna, sa att nagot tvifvel om 
den likartade sammansättningen hos vattnet icke förelåg. 

Af detta prof fäldes 36 1 med 50,4 cm? af en ferri- 
kloridlösning (det förbrukades således 1,4 cm? däraf pro li- 
ter vatten), som innehöll 0,03 g vattenfri ferriklorid pr cm?. 
Fällningen affiltrerades och torkades vid 100 à 110°; vik- 
ten utgjorde 1,666; g. Aanalysen gaf följande resultat: 


I. 0,5013 Substans gaf 0,5830 & CO, och 0,1244 g H,O; 


II. 0,365 3 2 05290800, asic ga 05091220207, 


Vid inaskning erhölls en återstod, uppgående till 35,49%, 
af den använda substansen, och af denna mängd blef 0,57 %, 
olöst vid behandling med saltsyra samt bestod därför af 
lera eller andra olösliga silikat. Återstoden 34,92 beräk- 
nades som ferrioxid. Kväfvehalten i humatet befanns ut- 
göra 1,86 0/5. 

Följaktligen erhöllos följande värden pä beständs- 
delarna: 


I medeltal 

C al,zı 9/0, 31,33 8/5 = 31,37 0/0 
H 2576.5, Dreh), — 2,108 
F&0; — — . 384,92 9/4 34,92 „ 
la _ 0,57 „ 0,57 , 
N = — l,86 „ 1,86 , 
O — — — 28,321, 
100,00 


Afräknas askbeständsdelarna, kommer man till fül- 
jande sammansättning för humussubstanserna i Ukonlampi 
vattnet: 


100 


48,98 9/5 
4,24 „ 
2,88 » 
43,90 „ 
100,00 °/, 


Obra 


f. Heinülampi sjö à Rautalampi. 


Denna sjö befinner sig pa Karjala hemmans mark i 
Toholahti by af Rautalampi socken, ett par km ésterut fran 
garden. Den är en alldeles liten kärrsjö, c:a 100 m lang 
och ungefär lika bred. Rundtomkring befinner sig ett 
sankt kärr, bildande en omkring 10 m bred strandremsa. 
Utanför denna växer det trad i nagon man, därefter följer 
ängsmark i form af dikad, naturlig, icke gödslad äng, där 
jordmänen dels är sandjord, dels lera. 

Pa södra och östra sidan om sjön höja sig rätt höga 
bärg. Åt norr utrinner en liten bäck. Ungefär 300 me- 
ter från sjöstranden befinner sig ett torp. Sjön är utan fisk. 

Det undersökta profvet togs den 10 januari 1901, 
hvarvid lufttemperaturen var — 4°, vattnets + 2°. 

Till sina fysikaliska egenskaper liknar vattnet andra 
kärrsjöar. Lukten är torfartad, svafvelväte afgår ej vid 
upphettning. Smaken är kärf. För öfrigt är vattnet klart, 
ehuru starkt färgadt. Vid två bestämningar erhölls samma 
färgintensitet, som framkallas af 31,s resp. 31,75 cm? kara- 
mellösning (jfr sid. 96). 

Till först bestämdes de upplösta ämnenas totalmängd 
samt, efter glödgning af återstoden, kvantiteten af de oor- 
ganiska ämnena. Resultatet af två bestämningar, beräk- 
nade på 100 liter, var följande: 


101 


I. II. I medeltal: 
Totalmängd upplösta ämnen 7,500 7,2333 7,3667 
Oorganiska ämnen : . . . 3,500 93,2667 9,3834 
Glödgningsförlust . . . . 4,000 3,9666 35,9833 


Syreförbrukningen framgår af följande tvänne bestäm- 
ningar: 100 liter af vattnet visa en 


IE IT. I medeltal 
syreförbrukning af 8,s672 @; 8,s512 &; 9,8592 g KMNO,. 


De öfriga bestämningarna, utgörande medeltalet af ur 
tva serier erhällna tal, utföllo pa följande sätt: 


100 1 vatten 


innehålla: 
SO 7220909; 
Wes OAS Öl0s01 
FA TS ONC in 0092 
CAO ERA AD ose. 
Mo Unger, 
SOPRANO Mas, 
INGO) Gres oh es EOS 
Nenn 0602002; 
CP RE en Oat, ha 
SORTIR EMEA. Mise 0 
NO APR ee svaga spar 
INE OR Wey eee 0 


Summan af de oorganiska ämnena utgör 2,7392 & och 
understiger, liksom hos det lika beskaffade Ukonlampivatt- 
net (sid. 98), betydligt den direkt bestämda mängden, sanno- 
likt pa grund af att en stor del af baserna förekomma 
bundna i vattnet som humussyrade salt, hvilka vid upp- 


102 


hettning sönderfalla i kolsyrade salt. Denna vid den di- 
rekta bestämningen uppvägda kolsyra kan af lätt insedda 
skal ej uppträda vid ofvan anförda bestämningar af de en- 
skilda bestandsdelarna. 

För analys af de organiska substanserna i vattnet 
togs ett nytt prof från Heinälampi sjö i medlet af mars 
1901, och ifrån samma vak som det förra. Genom oxida- 
tions- och klorbestämningar, hvilka ganska nära öfveren- 
stämde med de förra, utröntes att sammansättningen med 
hänsyn till de upplösta beståndsdelarna i vattnet var i det 
närmaste oförändrad. Utfällningen företogs i 34 1 vatten 
med en mängd af 47,6 cm? (1,4 cm? pro liter) af en ferri- 
kloridlésning, som i 1 cm innehöll 0,03 vattenfri ferriklo- 
rid (FeCls). Fällningen dekanterades, filtrerades och torka- 
des till konstant vikt vid 100—110°. Dess vikt utgjorde 
1,4381 ©. 

Vid anstäld elementaranalys erhöllos följande vär- 
den !): 


C 46,19 0/6 
H 4,42 „ 
N as, 
O 47,93 ,, 

100,00 %/, 


1) Emedan material för kontrollanalyser saknats, meddelas 
endast de redan à sid. 75 anförda slutvärdena för den organiska 
substansen, och äfven dessa med uttrycklig reservation. 


Il. De i inlandsvattnen förekommande upplösta 
humusämnenas allmänna egenskaper. 


Vid de undersökningar, hvilkas resultat i det före- 
gaende behandlats, gjordes dels tillfälligtvis, dels pa grund 
af hirpa riktade undersökningar nagra observationer öfver 
de vattenlösliga humusämnenas egenskaper. En del af dessa 
observationer äger utan tvifvel det intresse, att vi kunna 
ät dem egna ett särskildt kapitel. 


1. Humustimnenas kemiska karaktär. 


Redan af den tidigare framställningen (sid. 77) har 
framgatt en och annan omständighet, som kunde hänföras 
under denna rubrik. Det synes mig likväl lämpligt att 
ännu engäng i ett sammanhang behandla det hithörande. 

Det mä dä ytterligare och till först som sist betonas, 
att de i vara ytvatten upplösta humusämnena icke fro en- 
hetliga substanser utan representera en grupp af till det 
yttre synbarligen lika, men till den inre sammansättningen 
helt säkert olika, kanske t. 0. m. mycket olikartade äm- 
nen. Detta framgar till full tydlighet redan af den va- 
rierande procenthalten i de fran olika vattendrag erhallna 
humatens sammansättning. Annorlunda kan det häller svar- 
ligen vara, dä man tager dessa ämnens ursprung och bild- 
ning i betraktande. I hvarje kärr, i hvarje sjö, i hvarje 


104 


putt förekomma icke allenast förmultnande rester fran olika 
växter utan ocksa fran olika delar af samma växter, hvar- 
jamte den största variation med hänsyn till sönderdelnin- 
gens tidigare eller längre gangna stadium erbjudes det 
omgifvande, upplösande vattnet. 


a. Fosfor- och svafvelhalten. 


Hvad till först beträffar humusämnenas elementära 
sammansättning, sa innehålla desamma, utom kol, vate, 
syre och kväfve, också i små kvantiteter fosfor och svaf- 
vel. Af dessa element förefinnes svaflet endast i form af 
spår, så att några kvantitativa bestämningar icke kunde 
utföras därpå. Däremot är fosforhalten icke så alldeles 
liten. Bestämningen utfördes på följande sätt: 

0,2—0,5 g torrt järnhumat sammanblandades i platina- 
degel med ett öfverskott af kaliumnatriumkarbonat och ka- 
liumnitrat (3:1), och blandningen upphettades försiktigt, 
först öfver Bunsenlaga sedan öfver blaster. Den efter 
kallnandet mer eller mindre genomskinliga massan löstes i 
vatten, lösningen filtrerades och försattes försiktigt med 
salpetersyra, för att sönderdela karbonaterna. Efter till- 
sats af 159/, ammoniumnitratlösning och 50 cm? molybdän- 
lösning (motsv. 0,1 & P,O;), upphettades blandningen nà- 
gon tid till 80 a 90°. Den gula kristalliserade fallnin- 
gen dekanterades till först med salpetersyrehaltigt vatten 
och tvättades därmed sedan pa vägdt filtrum, torkades vid 
120—140° och vägdes som (NVAH4)3.PO,.12 MoO3. Pa detta 
sätt erhöllos följande resultat med järnhumater fran nedan- 
staende vatten: | 


105 


erhållet fosfor- 
substans- molybdansyradt 


mängd ammonium 20; 
Vanda a 0,2036 & 0,5112 & 0,21 9/5 
d:o d:o 0,5544 „ 0,0247 „ 0,17 „, 
CEO CO VERA 0,0178 - „ 0,18 55 
Ukonlampi 0,314 „ 0,0129 , Vals: 
Heinälampi 0,2502 , 0,0274 .,, ÖR 


Resultatet af de tre första profven, utförda å en och 
samma humatfällning från Vanda å, visar att metoden gaf 
tillfredsställande resultat. I allmänhet är ju fosforhalten 
icke hög, men beräknad på den organiska. delen af huma- 
ten är den icke obetydlig. Fosforn föreligger dessutom i 
organisk bindning, och icke som färdigbildad fosforsyra, 
hvilket framgår däraf, att prof pa jarnhumaten, efter di- 
rekt behandling (utan föregående smältning) med salpeter- 
syra, icke gafvo fosformolybdänfällning efter tillsats af re- 
agenset och upphettning därmed till 80 à 90°. 

Sannolikt ingår fosforn, liksom kväfvet och de små 
kvantiteterna svafvel i sådana mer eller mindre förvand- 
lade komplexer ur växtriket, hvilka ursprungligen haft ka- 
raktären af albuminater. ’ 

Fran klor visade sig jarnhumaten fria, da de préfvades 
härpå, med hänsyn.till att utfällningen skett med ferriklorid. 


b. Humusämnenas syrekaraktär. 


Att de färgande humusämnena i vara vattendrag 
sannolikt äro föreningar med sur karaktär, har redan i det 
foregaende (jfr. sid. 57) antydts. Deras natur af humus- 
syror framgar nu för det första ur förmagan att bilda hu- 
mater, för det andra ur sönderdelbarheten af de olösliga 
humaterna genom alkalier, samt slutligen — om ocksä icke 


106 


med samma skärpa däraf, att mera koncentrerade alkaliska 
lésningar vid tillsats af syror lata humusämnena utfalla i 
form af flockiga, i alkalier änyo lösliga fällningar. 


Hvad till forst formagan att sammanträda med baser 
beträffar, sa har Qvist') tidigast uttalat den asikt, att vid 
invärkan af vissa baser, sasom ferrihydroxid och alumi- 
niumhydroxid, magnesium- och kromihydroxid, pa vatten- 
ledningsvattnet i Helsingfors kemiska krafter göra sig 
gällande vid den affärgning, som han då kunde konstatera, 
men hvilken icke inträdde vid vattnets försättande med 
den indifferenta kiselsyran. Sjalf har jag på grund af lik- 
nande resultat tidigare 2) anslutit mig till samma uppfatt- 
ning. Utom de nämda hydroxiderna åstadkommo bly- och 
zinkhydroxid en affargning af vattnet, hvaremot kalium-, 
barium- och kalciumhydroxid icke invärkade i denna rikt- 
ning vid vanlig temperatur. Uppvärmdes däremot de med 
kalcium- och bariumhydroxid i öfverskott försatta vatten- 
profven c:a en half timme, så bildades i hvardera en floc- 
kig, gulfärgad fällning; det existerar således ett slags 
olösliga, basiska salt af barium och kalcium, dock är att 
märka att filtratet ej var fullständigt färglöst. Af intresse 
var vidare, att om kolsyra inleddes i det prof af vattnet, 
som innehåll den vid upphettning med kalciumhydroxid er- 
hållna gula fällningen, så antog vattnet efter all kalks ut- 
fällning åter samma tydligt gulaktiga färg, som före för- 
söket. Häraf drog jag den slutsats, att de färgande sub- 
stanserna äga karaktären af svaga syror, hvilkas styrka 
understiger kolsyrans och således ungefärligen torde vara 
jämförbar med fenolernas. 
ek fören. i Finland förh. 1897, pag. 152. _ 

?) Teknikern, Bd. X, pag. 208 (1900). 


107 


Af särskilda orsaker!) var det af stort intresse att 
utröna, huru salten af ett större antal metaller skulle för- 
halla sig till dessa humussyror. En systematisk undersék- 
ning företogs därför, under användning af vattenlednings- 
vattnet i Helsingfors samt bäde tvä-, tre- och fyrvärda 
salters lösningar. 


c. Vattenledningsvattnets i Helsingfors förhäl- 
lande till tvåvärda metallers salt. 


Emedan tidigare försök af Zilliacus visat, att sist- 
nämda vatten lämpligast utfälles vid tillsats af 1 cm? ferri- 
kloridlösning af den vanliga styrkan (beredd af 50 g 
FeCl;,+6 H,0 på 1 1 vatten) till en liter vatten, så utför- 
des försöken genom tillsats af sådana mängder af de olika 
salten, som voro ekvivalenta med järnmängden vid använd- 
ning af ferrikloridlösning. Lösningarna ägde följande sam- 


mansättning: Salt 1 g 
pro 100 
Användt salt Formel Metall à %, I vatten 
Kalciumklorid CaCl, .6 H,0 18,34 8, 4648 
Strontiumklorid SrCl,.6 H,O 32,97 4,7135 
Bariumklorid BaCl, .2 H,O 54,20 2,5644 
Koboltklorid CoCl, .6 3,0 24.89 6,2375 
Nickelsulfat NiSO,.6 H,O 22,56 6,5516 
Zinksulfat ZnSO, .7 H,0 22,76 6,8213 
Merkuriklorid AgCl, 74,39 1,8854 
Blyacetat Pb(C:H:02): 3 4,0 65,21 2,3555 
Ferrosulfat FeSO,.7 H.Ö 21,21 7,2489 
Manganoklorid MnCl,.4 H,O — 5,3442 


1) Jfr. S. Stenius’ uppsats i Kemistsamfundets Meddelanden 
11, sid. 37 (1903). 


108 


Utfällningsfürsôken utfördes pa följande sätt: 7 prof 
vattenledningsvatten a 1 1 försattes med resp. 0,s, 1,0, 1,2, 
1,4, 1,6, 1,8, 2,0 cm? af ofvanstaende saltlösningar och fingo 
sta, till en början i tva dygn. Hade nagon fällning icke 
uppkommit, kvarlämnades endast de prof, som försatts med 
1,o och 1,2 cm? saltlösning, och fingo de ytterligare sta 
4—6 dygn; resultatet var följande: 

Kalciumklorid, bariumklorid, strontiumklorid, kobolt- 
klorid, nickelsulfat, zinksulfat, merkuriklorid gåfvo ingen 
fällning. 

Med blyacetat konstaterades efter ett dygn fällning i 
profvet, innehållande 1,6 cm saltlösning. Ett förnyadt för- 
sök gaf som resultat fällningar, dock af obetydligare mängd 
i samtliga prof. 

Ferrosulfat-profvet framkallade till en början hvarken’ 
färgförändring eller fällning. Smaningom mörknade prof- 
ven märkbart, och efter 11 dygn konstaterades fällning, 
som till sitt utseende liknade de vanliga med ferriklorid 
erhällna humaterna. Tydligen hade fällningen för sin upp- 
komst att tacka bildningen af ferrisalt, som sedan värkade 
utfällande. 

De tvävärda metallernas salter åstadkomma således ej 
utfällning (jfr. mangankloridens förh. nedan), med undan- 
tag af blyacetat. 


d. Flervärda metallers salter. 


Vid dessa försök användes aluminiumsulfat och tenn- 
klorid. 

Aluminiumsulfatlösningen bereddes genom att, efter ana- 
lys af det i handeln förekommande rena saltet, upplösa den 
mängd, som var ekvivalent med järnmängden i den förut 


109 


använda ferrikloridlösningen (innehållande 0,03 vattenfritt 
salt pa 1 cm?). I 100 cm? vatten upplöstes således 12,s221 & 
af aluminiumsulfatet. Till 8 prof vattenledningsvatten a 1 
1 sattes af denna lösning resp. 0,6, 0,3, 1,0, 1,2, 1,4, 1,6, 1,8 
samt 2,0 cm’. En fällning inträdde omedelbart i profven 
med 0,s och 1,0 cm’, och efter en timme hade utfällning 
ägt rum i samtliga prof. 

Da det ägde stort intresse att erfara aluminiumfäll- 
ningens inkl. den organiska substansens sammansättning, 
utfäldes 40 1 vattenledningsvatten med 40 cm? af ofvan 
angifna lösning. Fällningen, som genast afskiljde sig, de- 
kanterades, affiltrerades, utrördes tre ganger med vatten 
och affiltrerades anyo samt torkades till sist vid 105° till 
konstant vikt. 

Analysen gaf följande resultat: 


1. O,1964 subst. gaf 0,1600 g CO, samt 0,0665 & H,O; 
2. 0,1726 ke or (ÖAR KE ar = 


& 
35.200161, .; » O,oo215 & N. 


Härur beräknas: 


a IM. 
C 22,21 9/5 225.05 — 
H SE 3,99 , — 
N — ae 0,99 9/5 


Af analyserna framgår, att rätt betydande mängder 
organisk substans utfälts; i öfverenstämmelse härmed voro 
samtliga filtrat efter utfällningen färglösa. 

Profven med stanniklorid utfördes med en lösning, 
som pa 100 cm? innehöll en mängd tenn, motsvarande 
2,2594 & SnCl,, och var den således ej ekvivalent med de 


110 


förra lösningarna. 8 prof vattenledningsvatten försattes 
med resp. Oslo ia: 1,s, 2,0 cm? af denna lösning 
pro liter; de med större tennmängder utfäldes omedelbart, 
de öfriga först efter nagon timme. Filtraten fran profven 
med 1,2 cm? uppat visade sig färglösa, hvaremot de med 
0,8 och 1,o em? ej hade fullständigt affärgats. 

Af nya prof med 0,75 cm? tennkloridlösning (motsv. 
1 cm? af den „normala“ FeCl,-lüsningen), med 0,6 samt 0,4 
cm? tennkloridlösning, motsvarande resp. 0,s och 0,52 cm? 
ferrikloridlösning, gaf det första profvet efter 1 dygn, det 
andra efter 2 dygn fällning, hvaremot det tredje profvet 
ännu efter 5 dygn förblef klart. Vid tillsats af större 
mängder af tennkloridlösningen (4, 4,5, 5, 6 och 8 em?) till 
prof af vattenledningsvatten uppstodo omedelbart betydliga 
fällningar, hvarjämte vattnet blef färglöst !). 


e. Profven med manganosalt. 


Ett särskildt intresse tillkommer fürsöken med man- 
ganklorid. Af den i tabellen ofvannämnda lösningen för- 
sattes 8 prof vattenledningsvatten à 1 1 med resp. 0,6, 0,8, 
1,0, 1,2, 1,4, 1,6, 1,8 och 2,0 cm’. Någon fällning uppkom 
icke. Men efter 5 dygns tid konstaterades i de sex senare 
profven nägra mörka punkter, hvilka under de följande 
dygnen tydligen tillväxte och företedde svarta algliknande 
bildningar, ymnigast i profven med 1,6, 1,s och 2,0 cm? 
mangankloridlösning. Efter ytterligare nägra dygn syntes 


1) Tidigare ha försök att ur samma vattenledningsvatten ut- 
fälla den organiska substansen utförts af S. Stenius (Finska Ke- 
mistsamfundets medd. 71, 37 (1902) med 0,5—1 cm? af en 10-pro- 
centig stannikloridlösning till 1 liter af vattnet, hvarvid färglöshet 
hos filtratet konstaterades. 


tal 


tillväxten aftaga och under de följande två månaderna var 
tillväxten minimal. 

Under mikroskopet (100—200 ggrs förstoring) visade 
dessa bildningar geléeliknande ganska jämntjocka trädar, 
hvari svartbruna korn i betydande mängd voro inbäddade. 
Kornens natur var icke svär att komma underfund med. 
Da de visade sig innehålla mangan och massan med konc. 
saltsyra utvecklar klor, bestär den af manganihydroxid el- 
ler hydrat af mangandioxid. Härigenom blir det äfven 
förklarligt hvarför tillväxten hos organismerna efter nägon 
tid afstannade. Vid bildningen af ofvannämda mangan- 
föreningar uppträder som andra produkt fri saltsyra, hvil- 
ken vid tillräcklig koncentration med den afskiljda mangan- 
hydroxiden utvecklar klor, därest den icke neutraliseras 
genom nägra af organismerna afskiljda baser; synbarligen 
är det sistnämda icke fallet. 

I sjäfva värket visade det sig, att om man tillsätter 
karbonater, t. ex. kaleium- eller mangankarbonat, till lös- 
ningar af samma styrka som ofvanstäende och inympar af 
de svarta bildningarna, sa sker tillväxten i intensivare och 
raskare tempo. Synnerligast är detta fallet, om pulverise- 
radt mangankarbonat betäcker bottnen af kärlet. Det ur- 
sprungligen ljusa karbonatskiktet blir efter nagra mana- 
der alldeles impregneradt med de svarta bildningarna, och 
efter filtrering inträder vid tillsats af saltsyra, utom kol- 
syreutveckling fran ôfverskottet, en rätt stark klorbild- 
ning. Därjämte erhålles en mörkfärgad lösning, liksom 
alltid, då mangani- eller mangandioxidhydrat upplöses i salt- 
Syra. 

Ofvanstående produkters uppkomst och tillväxt bära 
helt och hållet prägeln af att förmedlas genom organismer. 
Söker man i litteraturen efter. liknande observationer, sa 


112 


finna vi att de s. k. Crenothrix- och Cladothrix- 
arterna gifva bildningar af liknande slag!). Dock har jag 
ej påträffat någon uppgift om, att dessa bakterier skulle 
alstra högre oxiderade olösliga föreningar af mangan. Hos 
Wollny ?) ingår en uppgift ur ett arbete af Sifensky ?), 
att s. k. „Brauneisenstein“ i kärrmark ofta skulle ha för 
sin uppkomst att tacka de kolonier af Crenothrix och 
Cladothrix, hvilka bebo käll- och grundvattnet i dessa. 
Af denna anledning hade det ett stort intresse att iakttaga 
de redan ofvannämnda prof af vattenledningsvattnet, som 
blifvit försatta med ekvivalenta mängder ferrosulfat. Emel- 
lertid uppträdde några sådana bildningar, som i profven 
med manganklorid, als icke i de sistnämda, äfven om de 
inympades med material från manganlösningarna. Häraf 
framgår, att fröen till der manganoxiderande Crenothrix- 
arten icke voro i stånd att för sina utvecklingsändamål 
betjena sig af ferrosulfatet. Huruvida dessa frön förefin- 
nas i vattenledningsvattnet eller i dammet i laboratoriet 
är osäkert, men synes det förra antagligare.. Lyckligt är, 
att vattnet under samma förhållanden är fritt från järn- 
oxidalstrande bakterier af detta slag (jfr. vidare under 4:de 
afdelningen af detta arbete), ty i annat fall skulle väl järn- 
rören i vattenledningen fyllas med Crenothrixmassor och 
erfordra en ofta förekommande rening 2). 


1) Jfr. t. ex. Migula, Compendium der bakteriologischen Was- 
seruntersuchung, pag. 429 (1901). 

2) Die Zersetzung organischer Stoffe, pag. 232 (1897). 

3) Ueber die Torfmoore Böhmens, Prag 1891. 

+) Vid ett besök i en fabrik i Berlin, hvilket förses med humus- 
haltigt grundvatten fran marken inunder, som férut varit ett karr, 
var jag i tillfälle att se, hvilken skada och förtret dessa bakterier 
ästadkomma. Réren måste årligen rensas fran sådant organiseradt 


113 


Af största intresse var följande fösök, som anstäl- 
des för att utröna, huruvida humushalten i vattenled- 
ningsvattnet deltager i bildningen af mangani- resp. man- 
gandioxidhydratet. För ändamålet försattes 2 prof à 1 liter 
destilleradt vatten med 1,0 resp. 2,0 cm? af samma mangan- 
klorurlösning, hvarefter små portioner af de mörka bild- 
ningar, som observerats och utvuxit i de förra profven, 
infördes. Profven sattes i maj 1905. Den 20 november 
1903 befanns hvartdera profvet lika klart som förut. Na- 
ora svarta manganföreningar hade icke uppträdt. Profvet 
upprepades senare under alldeles lika förhållanden för öf- 
rigt, utom att litet af den mörka massa inympades, som 
(se ofvan) hade bildats tillsammans med och på i profvet 
infördt mangankarbonat. 

Häraf synes mig med en viss sannolikhet framgå, att 
vid den ofvan relaterade, af vissa små organismer framkal- 
lade bildningen af högre manganhydroxider humussyrorna 
i vattnet spela en viss roll. 


f. Ferrihumatets sönderdelbarhet genom alkalier 
och alkalikarbonater. 


Belysande för frågan om humusämnenas kemiska ka- 
raktär äro vidare följande försök. 

Behandlas ferrihumaten — synnerligart medan de ännu 
äro 1 fuktigt tillstånd men också i torr form — med ut- 
spädda alkalier eller alkalikarbonater, så färgas lösningen 
hastigt brun och fällningen antager, från att ha varit kor- 
nig, ett flockigt utseende. Redan 2-procents natronlut och 
5-procents sodalösning astadkomma dessa förändringar. 


slam, och det oaktadt är det ej ovanligt, att finare kylrör däremel- 
lan förstoppas. 


114 


Kvantitativa försök utfördes med den a sid. 84 om- 
nämnda fällningen fran den Rosenius’ka vattenfiltrerings- 
apparaten. En viss kvantitet af den fuktiga fällningen 
uppvärmdes med natriumhydratlösningen pa vattenbad, den 
olösta återstoden filtrerades, tvättades val pa filtrum samt 
torkades i torkskap vid 100—110° till konstant vikt. 0,0294 
g däraf glédgades tills viktskonstans inträdde och förlo- 
rade i vikt 0,0056 eller endast 19,05 °/,. 

Pa samma sätt erhölls vid anviindning af sodalösning 
en substans, hvaraf efter torkning till konstant vikt 0,116: g 
vid därpå följande glédgning aftogo med 0,0232 g eller 19,93 9/5. 

Dä ifrägavarande substans enligt de a sid. 84 anförda 
analyserna vid direkt glédgning aftager 41,34°/,, sa har 
härigenom vid behandlingen med alkalier en stor del af 
den organiska substansen blifvit aflägsnad. Ofvanstaende 
analyser visa tillika, att effekten är ungefär densamma, om 
natronlut eller natriumkarbonat användes för humussyrans 
extraktion fran humatet. Detta visa de fran hvarandra 
föga skiljaktiga värdena 19,05 och 19,93 0/6. 


g. Humussyrornas fällbarhet med saltsyra samt 
deras vattenlöslighet. 


En annan omständighet, som likaså synes angifva en 
sur natur hos ifrågavarande humussubstanser, är den att 
en koncentrerad lösning af humussubstansen i natronlut vid 
tillsats af syra utfäller en slemmig fällning af humussyror, 
hvilka återigen lösa sig i alkalier. Likväl är man beträf- 
fande denna fällning i tvifvelsmål; om den representerar de 
ursprungliga humussyrorna. | 

Hvad sedan’ beträffar humussyrornas lôslighet i vat- 
ten (jfr. sid. 9), sa ar denna fraga med hänsyn till deras 


115 


kolloidala karaktär icke sa alldeles lätt att besvara, hälst 
man vid dessa substanser, liksom vid andra högmolekulära 
ämnen utan kristallstruktur endast med en viss svårighet 
kan utan analys afgöra, när de fria substanserna och när 
deras föreningar med baser föreligga. På grund af den 
erfarenhet jag äger, skulle jag obetingadt kalla dessa hu- 
mussyror lätt lösliga i vatten. 

Ett bevis för riktigheten af denna uppfattning är, att 
om humussyrornas löslighet 1 våra ytvatten uteslutande 
skulle bero på att de där förekomma i form af salter (jfr. 
sid. 24 äfvensom nästa kapitel), medan de själfva skulle 
vara olösliga, så borde ju vid tillsats af mineralsyror de 
fria humussyrorna frigöras, och antingen genast afskiljas 
eller ock, i händelse de skulle kunna bilda kolloidala lös- 
ningar, vid fortsatt tillsats af mineralsyra genom den små- 
ningom skeende ökningen af de fria jonernas antal, koa- 
gulera. Detta är nu icke fallet. Försätter man ett humus- 
rikt vatten droppvis med en utspädd mineralsyra, så äger 
ingen utfällning rum. Äfven om prof, försatta med olika 
mängder af saltsyra, få stå en längre tid, förblifva de klara. 
Grumlande utfällning sker först vid en betydligare indunst- 
ning. Men dels är den erhållna fällningen alltid rik på 
oorganisk substans och kan således betraktas som ett hu- 
mat, dels är man aldrig i detta fall säker på att icke sy- 
ran under denna långvariga påvärkan sönderdelat de ur- 
sprungliga humussyrorna. — Frysning har som bekant 
också ett starkt koagulerande inflytande. Men icke ens 
frysningen åstadkommer humussyrornas afskiljande ur den 
ansyrade lösningen. 

Intill dess säkra uppgifter af motsatt innebörd före- 
ligga, kunna därför de humussyror, som förekomma i våra 
ytvatten, betraktas som i och för sig vattenlösliga. 


116 
2. De lösliga humusämnenas utfällning med ferriklorid. 


Såsom af det föregående framgår, användes vid de 
firgande humussubstansernas afskiljande ur vatten ferri- 
klorid som fällningsmedel. Det härvid afskiljda ferrihu- 
matet, en -brungrä, flockig, icke slemmig fällning, under- 
kastades redan tidigare en ingäende undersökning till sin 
sammansättning (se föreg. afdelning 2 af detta arbete). I 
det följande skola de erfarenheter sammanställas, hvilka 
jag samlat med hänsyn till betingelserna för utfällningens 
astadkommande, dess fullständighet, dess relativa järnhalt 
vid användning af vatten fran olika vattendrag m. m. 


a. Betingelserna för ferrihumatets afskiljande. 


A. Zilliacus framhöll redan i sitt första meddelande !) 
om humushaltiga vattens renande med ferrisaltet, att det 
är inom synnerligt trånga gränser med hänsyn till fall- 
ningsmedlets kvantitet, som utfällning kommer till stånd. 
Är den tillsatta kvantiteten mindre eller öfverskrides denna 
mängd, så antingen fördröjes eller uteblifver utfällningen. 
Denna i och för sig synnerligt egendomliga företeelse för- 
tjenade att närmare undersökas. Därför anstäldes en serie 
försök, dels med vattenledningsvattnet i Helsingfors, dels 
med de ännu mera humushaltiga vattnen från kärrsjöarna 
Myllylampi i Lojo, Kalaton i Hausjärvi samt Heinälampi 
och Ukonlampi i Rautalampi socken. Resultatet är sam- 
ladt i nedanstående tabeller, i hvilka för undvikande af 
upprepningar några andra bestämningar tillika anföras. 
Dessa hänföra sig till färgen, bestämd med karamellösning 


1) Tekniska föreningens decembermöte 1898. 


7, 


(jfr. sid. 96), äfvensom syreförbrukningen hos filtratet, 
hvarigenom upplysning erhälles om utfällningens fullstän- 
dighet i de särskilda fallen. Som fällningsmedel använ- 
des har liksom 6fverhufvud en nyligen beredd lösning af 
25 & ferriklorid (handelsprodukt, sammansatt enligt formeln 
FeCl,+6 H,0) i 500 cm? destilleradt vatten. Hvarje cm? 
kom da att innehålla 0,030 FeCls. I en del fall bestämdes 
dessutom fällningens vikt efter torkning till 110° pa förut 
vägdt filtrum, samt vikten oorganisk substans i fällningen, 
genom upphettning och glédgning af densamma. 


I. Helsingfors vattenledningsvatten. 


Ursprunglig syreförbrukning 4,7 g KMnO,. 


cm? FeCl,-lés- | Tiden för fäll- | Filtratets färg- | Filtratets syre- 
ning, tillsatt | ningens af- "8 ! >| oa: : 
} | TEE ramell. pro 250 | g KMnO, pro 
till 1 1 vatten sättning cm vatten | 100 1 

0,8 | 1h 4,5 1,11 

1,0 | !/, h 1,7 0,61 

12 | elt 1,4 0,61 

1,4 2h. 1,5 0,64 

1,6 4h 4,2 1,16 

Ps 5h 4,4 1,16 

2,0 | ‘cran24 hy | — 2,69 


118 


IDL 


Vatten fran Myllylampi à Lojo (sid. 95). 


Ursprunglig syreförbrukning 9,6 & KMnO,. 


em? FeOl,-lös- 
ning pa 11 


vatten 


Tid for fällnin- 


| th: 
c:a 10 min. 
ich? 


| gens afsättning | 


| 
| 
| 
I 


Fällningens 
mängd i g 


pro 11 


0,0436 
0,0512 


0,0548 


Filtratets syre- 
förbrukning i 
| g KMnO, pro 
100 1 


1,04 
0,79 
0,86 


III. Vatten fran Kalaton sjö i Hausjärvi (sid. 87). 


Ursprunglig syreförbrukning 10,23 & KMnO,. 


em? FeCl,;-lés- 
ning pa 11 


vatten 


JDE 


öfver föreligga utförligare iakttagelser än öfver de 


gående. 


Tid för fällnin- 


gens afsättning 


| 6 min 
BI 25458 
eres oan, 
| gr 


| mera än 6 min. 


Fällningens 
mängd i g 


pro 11 


0,0692 


Vatten fran Ukonlampi sjö à Rautalampt. 


Filtratets syre- 

förbrukning i 
| g KMnO, pro 
100 1 


| à 
| 0,86 


Här- 
före- 


Till 8 prof à 11 af vattnet tillblandades 0,6, 0,8, 1,0 


= eine ile hole 


1, och 2,0 em? af ferrikloridbildningen. 


Fäll- 


119 


ningen visade sig vara olika i de olika flaskorna. I en 
del prof uppträdde den finare fördelad och afsatte sig lang- 
sammare än i andra, där den bildade större flockar. 

Benämnas flaskorna efter de tillsatta kvantiteterna 
FeCl;-lösning, så iakttogs i desamma följande: 

I flaskan 0,6 syntes vattnet genom tillsatsen blifva 
något färglösare. Dock bildades ingen fällning däri, ej ens 
då vattnet fick stå i 2 veckors tid. I flaskorna 0,s, 1,0 
och 1,2 begynte fällningen afsätta sig efter 10 min., i de 
öfriga med 1,2, 1,6. 1,s och 2,0 cm? FeCl;-lösning föreföll 
fällningarna vara finare - fördelade och afsätta sig lang- 
sammare. 

Efter en timme förefanns på bottnen af kärlet 0,s en 
tydlig fällning, likaså i kärlen 1,0 och 1,2, 1 de sistnämda 
likväl mindre. I de öfriga syntes då ännu ingenting. Efter 
2 timmar hade fällningen i de tre första flaskorna ökats, 
dock var vattnet ännu grumligt. Vid 5 timmars tid hade 
de tre första nästan alldeles klarnat. I flaskan 1,1 hade 
redan yppat sig en fällning på bottnen. I de öfriga var 
fällningen ännu fint fördelad. 

Efter 12 timmar voro 0,s, 1,0 och 1,2 alldeles klara, 
och i kärlet 1,6 begynte fällning bildas på bottnen. Efter 
24 timmar var 1,4 klar och 1,6 nästan klar. I kärlet 1.s 
hade bildats någon fällning på bottnen, 2,0 var alldeles 
grumlig. Efter 30 timmar var 1,6 klar, efter 48 timmar 1,s 
likaså, och först efter 60 timmar inträdde detsamma slut- 
ligen i kärlet 2,0. 

Fällningarnas kvantitet bestämdes som ofvan (sid. 
18), likaså deras halt af oorganiska ämnen genom glödg- 
ning; den beräknades som Fe,0;'). I filtraten faststäldes 
färgning och syreförbrukning (serie 1.). 


1) Detta är strängt taget oegentligt, emedan små kvantiteter 


120 


Utom denna serie gjordes tva andra (serierna 2. och 
SH serien 2., där fällningens kvantitet lämnades utan 
afseende, upprepade sig erfarenheterna angående utfällnin- 
gens hastighet och afsättande. I den tredje filtrerades alla 
prof efter 24 timmar, då endast profven med 0,s, 1,0, 1,2 
och 1,: cm? hade klarnat, bestämningar utfördes endast pa 
färg och syreförbrukning i filtraten. 

Det ursprungliga vattnets färg befanns motsvara 45 
cm? karamellösning på 250 em? vatten, syreförbrukningen 
var 5,93 9 KMnO, pa 100 I. Resultatet af bestämnin- 
garna föreligga i följande tabell: 


af andra oorganiska ämnen (t. ex. Al,O, samt kiselsyra) samtidigt 
utfalla (jfr. sid. 91); dock äro dessa ämnens kvantitet ej synner- 
ligt stor. I föreliggande fall, dä vattnet var alldeles klart, kunde 
dessutom någon utfäld lera ej ingå i fällningen, såsom fallet alltid 
är i Vanda ås vatten. I följd häraf blir det anmärkta felet ej syn- 


nerligt stort. 


Len 

= Cm? FeCl, pro 1] N 0,6 0,8 1,0 1,2 1,4 1,6 1,8 2,0 
Fällnine j Im I = 0,0332 0,0419 0,0430 0,0452 0,0446 0,0468 0,0506 

: ne 
ining i g pro 1 liter | |. Be = un me dir Aas 2 = 
Fe30, i g i fällningen pro | I = 0,0099 | 0,0127 | Ojor46 | O,o168 | O,o158 | O,0190 | 050196 
1 liter II = O,o106 | O,o124 | O,or46 | O,or60 0,0168 0,0200 | 0,0212 
Fe,O, 19/, i fällningen pro! I — 29,88 30,36 34,00 37,21 35,47 40,68 38,81 
1 liter II = — 29,34 — 35,87 — = — 
Fargning: I = 6,0 3,5 3,0 2,75 3,75 3,0 3,0 
em? karamellösning pro | II = 5,5 3,2 3,0 3,8 3,0 3,0 3,5 
250 cm? filtrat II 96,0 3,0 3,0 2,5 2,0 2,0 2,0 2,5 
Syreforbrukning i g I — 1,95 1,54 1,38 1,03 1,13 1,05 1,05 
KMnO, pro 100 liter II = 1,70 1,28 1,03 1,17 1,08 1,06 1,10 
filtrat III 4,42 1,80 1,30 1,07 0,79 0,97 0,95 1,10 


V. Vatten fran Heinälampi sjö à Rautalampi. 


Äfven angående detta vatten föreligga något mera 
omfattande bestämningar. Profven utfördes lika som i före- 
gående fall. samt med fyra serier, af hvilka dock de senare 
ej omfattade samtliga bestämningar. Angående utfällnin- 
gens hastighet föreligga till en början följande anteckningar. 

Vid tillsats af 0,6, 0,s, 1,0, 1,2, 1.4, 1,6, 1,3. och. 250 
cm? af ferrikloridlösningen (innehållande 0,03 vattenfritt 
FeCl; pro I cm), formarktes till en början ingen invär- 
kan, men efter c:a 1 minut begynte opalescens uppsta pa 
bottnen af kärlet, där den tyngre ferrikloriden ansamlat 
sig. Vid omskakning af kärlen blir hela vattenmassan mer 
eller mindre opalescent. Efter ytterligare en kvarts timme 
ser man redan en stor olikhet i de olika kärlen. I kärlet 
med 0,6 em? hade opalescensen tilltagit, men i det med 0,s 
cm? hade redan en mängd fällning afskiljt sig. I de föl- 
jande — med 1,0, 1,2 och 1,4 cm? — förefanns äfven fäll- 
ning, men med stigande ferrikloridmingder blir fällningen 
alt finare fördelad och 6fvergar t. 0. m. i opalescens. 

Vid fortsatt observation under 3 dygn antecknades 
följande (de olika kärlen betecknas med den tillsatta FeCl,- 
mängden): + CONS 


0,6 bibehaller sin gula farg; 
0.s behöfver c:a ett dygn för att fullständigt klarna; 
1.0 , ; 


1.2 ; ur: ; 7 = 

14 a RE 9 nen 5 > 5 

1.6 wee OLVER = 5, oe fs. à Far 

1,8 , nästan två dygn för att fullständigt klarna; 


zu ” ” 2” ” ” ” » ” 


123 


Förhållandet mellan fällningarnas mängd (efter tork- 
ning till 110°), ferrioxidmängden i fällningen (hela ask- 
halten beräknades som F&O;; jfr. sid. 73) i vikt och pro- 
cent, filtratets färgning (angifven i cm? karamellösning pro 
250 cm? vatten) samt syreförbrukning (beräknad ig AMnO, 
pa 100 I) framgå af följande tabellariska sammanställning. 
Härvid är att observera att färgningen i det ursprungliga 
vattnet uppgick till 31,s cm? karamellösning pro 250 cm’, 
syreförbrukning till 8,86 g KMnO, i 100 | vatten. 


Y 


P, — OO 
No Se hy ES) © 
D © Se S 3 = = 
NS © et D À = we 
= ar] — 
à © Yas = S =. 
OR ore a CR es = S 

=D ID er © S = m. fe Hie = Jo S 

gs = Qs us ris 3 D de > 

Sa a See en = zz 

=) © | SU 3 — 

SALON se NE =) oe re 
=: ex 0e is = = 
= Je =P. wy 1:00 ES © T © 

3 æ = © = 
© Sale =) = 
NER > = en ET 
= 
ge a IQ ni 
| 
za 
SS Ly a | m! FH | CS (a) 
Si) TERY er an ar er NE Ve 
© 
GS LENS © 
(en oon © >: © = © 
| | PR Ne | | oO I ss SS | 2 ° 
= œ RP ~~ oo FR = ot > 
_ rs ct (=) Qt oo T a 
D S © S 
ie SET de) ee. > > © 
- or o oc = = - ag to 
=: 7 See 2 
C9 Se oO 
Pees || eer) ds 
an Sara 2 we I © 
C9 co SMS) OMS 
Hero eos Se rs = - 
Sea 8 f= TR fe oS a. D & > 
or Ye [=>] DD oo © 
oo © = 
IT voie Rue on En 2 Je 
OB) Ge oO a %e > & = + 
(se) S © © 
ST NN we © Su SS | ® = 
CP | ts Ro RR ON & a © S = 
w 
6 su) A 
DR eee) |S LES RQ 
a 2 % = A = 
om an ne D 
COM SES e 5 
un. leere | Sain ees 
8 = Lie 2 | & = = 


124 


För att bättre belysa resultaten, har öfver desamma 
uppgjorts följande diagram 1, 2 och 3, som grafiskt äskäd- 
liggéra växlingarna vid användning af Heinälampivattnet. 


Diagram 1. för serierna I. och II. 


I. och II. betecknar kvantiteten utfäldt ferrihumat. 
Ita. 2och Ma, = humussyra i fällningen. 
IE oy xe leon s Fe,0, i fällningen. 


(>) 
© 
3 
8 
HH 


bo 


Diagram 2. Oxidationsbestämningarna. 


0,5 


0,8 Lo 1,2 1,4 1,6 1,8 


2,0 
Diagram 3. Fargbestamningarna. 
0,3 1,0 1,2 1,4 1,6 1,8 2,0 


126 


En granskning af förestäende tabeller och diagram 
ger vid handen, att resultatet i de olika serierna icke ut- 
fallit fullt lika, och detta ehuru müjligast stor nogerann- 
het iakttogs vid bestämningarnas utförande. Detta beror 
till en del pa de använda bestämningsmetodernas otillför- 
litlighet. Så är det omöjligt att vid fällningarnas torkning 
i torkskåp ernå fullt konstant temperatur; detta gäller 
också torkningen af de filtra, på hvilka fällningarna upp- 
togos, hvarför dessa bestämningar i dubbel bemärkelse kunna 
påvärkas af felkällorna i torkningen. Också oxidationsbe- 
stämningarna med kaliumpermanganat innehålla felkällor, 
emedan med samma vatten rätt differerande resultat kunna 
erhållas. Slutligen har den allmänt använda karamellös- 
ningen, hvilken också här bereddes på samma sätt, visat 
sig äga en obeständig och med tiden ljusare färg. 

Ehuru dessa felkällor kunna utöfva en rätt betydlig 
invärkan på bestämningarnas absoluta värden, så att t. ex. 
från de olika serierna fullt jämförbara tal icke erhållas, så 
kunna ur de anförda tabellerna och diagrammen likväl för 
samma vatten eller inom samma serie vissa allmänna slut- 
satser dragas, hvilka framgå af följande, under särskilda 
rubriker anordnade sammanställning. 


b. Utfällningens snabbhet genom olika mängder 
ferriklorid. 


Erfarenheterna från ofvan relaterade undersökningar 
bekräftar de redan tidigare (sid. 7) anförda observatio- 
nerna, att hvarje vatten har sitt optimum för att blifva 
färglöst. Träffar man den riktiga mängden ferrikioridlös- 
ning, så inträder värklig utfällning af de färgade humus- 
ämnena inom så kort tid, att den kan betecknas som ögon- 


127 


blickligen skeende. Väl klarnar vattnet först senare (jfr. 
sid. 119 och 122) under afsättning af fällningen, men långt 
förrän detta sker, erhålles genom filtrering ett fullkomligt 
klart vatten. 

Härmed äro vi inne på frågan, under hvilka förhål- 
landen en utfällning medels ferriklorid äger rum. Härom 
äga vi ingalunda en tillfredsställande kännedom, lika litet 
som vi veta, hvarför koagulering af ägghviteämnen och 
-andra liknande, i naturen alstrade kolloider sker. 

I det följande må endast några synpunkter i frågan 
meddelas, hvilka kunna tjena som bidrag till en framtida 
diskussion utan att göra anspråk på att uttömande behandla 
problemet. Detta så mycket mindre, som ifrågavarande 
humusämnen, såsom så ofta i denna uppsats framhållits, 
icke äro enhetliga utan blandningar, hvarför olika vatten 
kunna innehålla olikartade representanter för dessa ämnen, 
hvilka förty också kunna kemiskt förhålla sig olika. Vidare 
må påpekas, att vår bristande kännedom om ifrågavarande, 
i våra sötvatten förekommande humusämnen är så stor, 
att vi icke ens med absolut säkerhet veta, om dessa äm- 
nen föreligga lösta, (kolloidalt lösta?) i fritt tillstånd eller 
bundna vid baser. Slutligen gå de åsikter, som uttalat som 
de i mulljorden förekommande humusämnenas (humussyror- 
nas?) föreningar med baser, mycket åtskiljs; vid en diskus- 
sion af de ämnen af liknande ursprung, som förefinnas i 
våra insjöar, måste dessa åsikter tillmätas ett visst intresse, 
hvarför vi till först i korthet relatera därom. 

Enligt Mulder!) aga kolsyrade alkalier i hög grad 
förmågan att sönderdela humussyrans föreningar med kalk, 
magnesia och metalloxider, genom att de afskilja baserna 
och bilda humussyrade alkalier, som äro lösliga. Nagot i 


1) Die Chemie der Ackerkrume. S. 260 ff (1862). 


128 


vatten lösligt ferro-, ferri- eller manganosalt kan säledes 
ej existera i jord, som innehäller humussyrad ammoniak, 
savida ej andra ämnen äro närvarande, hvilka kunna bringa 
det olösliga saltet i lösning; till dessa hör kolsyrad ammo- 
niak. För var del behöfva vi ej taga detta i betraktande, 
emedan ammoniakhalten i vara vatten ar ytterst liten. 

En senare forskare, ©. G. Eggertz !), yttrar sig om 
dessa salter pa följande sätt: Humussyrorna bilda med kalk 
och magnesia, med järn- och manganoxid, de motsvarande 
oxidulerna samt med lerjordföreningar humater, hvilka 
äro olösliga såväl i vatten som i måttligt koncentrerade 
alkalilösningar, men hvilka genom öfverskjutande syror el- 
ler kolsyrade alkalier åter kunna öfverföras i lösning. Med 
alkalier (ammoniak, kali, natron) bilda humussyrorna i vat- 
ten lösliga föreningar. Detta visar sig hos vatten, som ge- 
nomflyter kärr eller andra pa organiska substanser rika 
jordarter, genom dess bruna färg. Detta sista är enligt 
Wollny?), som icke angifver skäl för denna uppfattning, 
icke alltid fallet, emedan dylika vattens bruna färg också 
kan bero på att en upplösning af ,ren humussyra" före- 
ligger. 

En väsentligen afvikande åsikt hyser Adolf Mayer >), 
som säger sig hos alla humater ha funnit den märkvärdiga 
egenskapen, att i fuktigt tillstånd lösa sig i en ytterst ringa 
mängd (,,einer winzig kleinen Menge“) alkali, så liten, att 
det faktiskt gäller endast en molekulärfysisk förändring 


1) Studier och undersökningar öfver humusämnena i åker- 
och kärrjord. Medd. fr. Landtbr. akad. experimentalfält, N 3. Stock- 
holm 1888. 

2) Die Zersetzung der organischen Stoffe und die Humusbil- 
dungen, pag. 218 (1897). 

3) Landw. Versuchst. 58, 185 (1903). 


129 


hos lésningsvattnet och ingalunda en kemisk konstitutions- 
förändring. Fällningen blir sa fint fördelad, att den gar 
genom filtrum (Pseudolösung). 

van Bemmelen!) anser icke det lösliga s. k. ferrohu- 
matet vara en kemisk förening utan en kolloidal komplex. 
De kolloidala lösningarna (sols) af humussubstanser, syn- 
nerligast ammoniakhaltiga, kunna halla FeO och FeO; i 
kolloidal lösning. Om en förening af humussubstanser med 
FeO och Fe,0, afskiljer sig därur, sa är denna icke en 
kemisk, utan en absorptionsförening i gel-tillstandet. Hu- 
mussubstansen kan också bringa Al,O;, CaO, MgO i kol- 
loidal lösning elier absorbera den i gel-artadt tillstand. 
Öfverhufvud borde man enligt van B. icke vidare använda 
benämningar, sadana som humater, ulmater o. s. v. utan 
borde i stället namnen sols (koll. lösningar) och gels infö- 
ras, t. ex. humusferrohydrosol, humusferrohydrogel o. s. v. 

Vi hvarken vilja eller kunna — och detta uteslutande 
af bristande kännedom om hithörande förhällanden — inga 
pa den sista delen af fragan?). Hvad jag däremot till en 


1) Zeitschr. anorg. Chemie 22, 339 (1900). 

2) Vi hänvisa till den polemik, som i denna del af fragan ägt 
rum mellan mag. S. Stenius och förf. [Finska kemistsamfundets med- 
delanden Bd. 11, sid, 37 oeh 60 (1903)]. På grund af den större 
erfarenhet, jag genom fortsatta undersökningar i hithörande fraga 
vunnit, ar jag numera böjd att hysa den uppfattning, att egentligen 
endast de ferrihumater, som under liknande förhällanden och ge- 
nast efter tillsats af fallningsmedlet (ferrisaltlösningar) utfalla, till 
öfvervägande del hafva karaktären af kemiska föreningar. Sker 
utfällningen däremot efter en längre tid, genom att fällningsmed- 
lets mängd var otillräcklig eller für: stor, då kunna ock absorp- 
tionsföreteelser enligt den af S. Stenius företrädda uppfattningen 
samtidigt göra sig gällande och fällningarna äga en afvikande sam- 
mansättning, med antingen för liten eller för stor järnhalt. Till 

9 


130 


början ville göra gällande är, att de af mig undersökta 
humusrikare vattnen innehålla ett öfverskott af baser i för- 
hällande till de närvarande mineralsyrorna!). Härvid har 
kiselsyran och aluminium- samt ferrihydroxiden icke med- 
tagits i beräkningen, emedan säväl kiselsyrans salt som 
aluminium- och ferrisalten, sävida de ej äro olösliga och 
kolloidalt lösta, kunna antagas vara fullt hydrolyserade. 
Som exerhpel kunna analyserna öfver Ukonlampi- och Heinä- 
lampivattnet anföras (jfr. sid. 98 och 101). Beräknas 
klormängden i Heinälampivatinet pa natrium, sa erhålles 
en mängd natriumklorid, uppgående till 0,250 g. Da klor 
ensam representerar de vid analysen framträdande nega- 
tiva jonerna, sa maste de öfriga baserna beräknas som 
karbonat i den oorganiska återstoden efter glüdgningen, 
och skulle vi därför erhalla följande sammansittning hos 
denna återstod, naturligtvis sedan den efter glédgningen 
behandlats med ammoniumkarbonat: 


den senare möjligheten hör ocksa det fall, att en relativt större 
mängd färdigt utfäld ferrihydrogel användts till affärgande af ett 
humusrikt vatten. Emedan jag likväl icke hunnit underkasta denna 
del af frågan en uttömmande experimental behandling, är ofvan- 
staende uppfattning ingalunda definitiv, lika litet som de förmo- 
danden jag tidigare (Teknikern 1900, sid. 208) uttalat i fraga’ om 
humussubstansernas utfällning ur sjö- och flodvatten, detta så myc- 
ket mindre, som förhållandena i detta fall — likasom också hvad 
kolloidala ägghviteämnen beträffar — äro så komplicerade, att man 
bör yttra sig med största försiktighet. Utan tvifvel kommer man 
sanningen närmast, om man fortfarande antager att såväl kemiska 
som fysiska krafter kunna vara värksamma vid humatens bildning. 

1) Däremot räcker mängden af baser ingalunda till för att 
mätta humussyrorna i vattnet, hvilka till allra största delen be- 
finna sig i fritt tillstånd, såsom vi redan tidigare (sid 35 o. följ.) 
framhållit som sannolikt. 


131 


NAC BER O ER 
CaCO EN 0,55 
MgCO3 . . O,2788 ,, 
NaCOz |: .: 0,2568 , 
SCO = Pe Olona 
SOO eet uae lorry i. 
Fe20s| no Our, 
A120; | 


Summa 3,3072 © 


Dä totalmängden oorganisk substans i Heinälampi- 
vattnet utgjorde 3,353: g pa 100 1, sa finna vi att den of- 
van erhällna summan ännu ej uppnär det vid analysen fak- 
tiskt erhällna beloppet. 

I Ukonlampivattnet erhölls en fast oorganisk äterstod, 
uppgående till 3,2500 g pa 100 1 vatten. Utföres beräknin- 
gen här pa samma sätt som ofvan, sa erhällas följande 
värden: 


INGOT = 7:22270)3207° € 
COCO TTR 
MACOS 05255, 
INCOR ER 0,2350 , 
KeCO3 . . 0.225 , 
SOSE 0,7559 ,, 
ICONE 2008, 
ALORS 


Summa 3,5005 


I detta fall erhälles säledes nagot mer än den ur ana- 
lysen framgaende mängden. Nu torde det vara en sällsynt- 
het redan hos källvatten, att en sa stor mängd baser som 
de ofvan anförda äro närvarande som karbonater. Dess- 


132 


mindre har man skal att antaga, att sa är fallet i ett in- 
sjövatten. Man kommer antagligen sanningen närmast, da 
man antager, att mankot pa mineralsyror ursprungligen, 
atminstone till en del, hade varit utfyldt med de i stor 
mängd i båda vattnena närvarande organiska syrorna. Bland 
dylika med öfverskottet af baser (alkalier och alkaliska 
jordarter) förenade syror komma närmast i fraga de högre 
oxiderade och starkare acida, färglösa organiska substan- 
ser, hvilka icke kunna utfällas med ferriklorid utan kvar- 
blifva i det ofärgade filtratet (sid. 139). Däremot befinna 
sig de egentliga humussyrorna, utom en ringa vid järn- 
och aluminiumoxid till kolloidalt lösliga komplexer bunden 
mängd, till största delen i fritt tillstånd (jfr. sid. 37). 

Liknande förhållanden kunna konstateras också i an- 
dra af de undersökta vattnen, synnerligt tydligt i Kalaton- 
vattnet, men också i Lojovattnet. Huruvida det tillkom- 
mer alla insjövatten, som uppvisa en större halt af orga- 
niska ämnen, är svårt att afgöra, dock peka de analyser, 
hvarigenom detta kan klargöras, i denna riktning. 

Vid tillsats af ferrikloridlösning (vi använde sådan 
som innehöll 0,3 & FeCl; pro 1 em?) äger nu genast en 
förening mellan humusämnena och järnet rum. Oberoende 
af om en sådan ferrikloridmängd blifvit tillsatt, som genast 
åstadkommer utfällning, kan nämligen en tydlig färgför- 
ändring omedelbart iakttagas, hvilken emellertid först efter 
en mätbar tid når det slutliga djupet i nyansen. Detta 
framgår däraf att då vid en försöksserie af 5 prof Hel- 
singfors” vattenledningsvatten à 1/, I försattes med 0,2, 0,3, 
0,5, 0,8 och 1,0 em? af ferrikloridlösning, så inträdde en 
starkare färgning af vattnet genast efter tillsatsen, men 
tilltog den märkbart inom den första timmen i de prof. 
där utfällning ej ägde rum. Ett nytt lika stort prof, som 


133 


c:a 1 timme senare blifvit försatt med 1,0 em? FeÜl,-lös- 
ning, visade efter 3 minuter den färg, som blifvit stabil 
hos det förut satta profvet med 0,3 cm? af lösningen, och 
först efter 1/, timme hade färgen nått det djup, som det 
förra profvet med 1,0 cm? af ferrikloridlösningen visade. 

Häraf framgär att bindningen mellan humusämnena 
och den basiska beständsdelen af ferrikloriden icke försig- 
går momentant utan endast småningom, ty något skäl för 
den uppfattningen, att en humusförening först skulle bil- 
das, hvilken senare under färgförändring skulle hydrolyses 
ras, föreligger icke. 

Ställer man sig beträffande de uppkommande huma- 
tens natur på en rent kemisk ståndpunkt, så skulle man, i 
betraktande af att utfällningen är beroende af en viss be- 
stämd mängd af ferrikloriden, kunna förklara fällningens 
uteblifvande vid en otillräcklig mängd af fällningsmedlet 
genom antagandet, att lösliga dubbelsalt af järn- och al- 
kali- resp. jordalkalimetall uppkomma. Det faktum, att 
fällningen likaledes uteblifver, då fällningsoptimum öfver- 
skrides kunde åter bero på bildning af basiska humater af 
järn i oxidformen. Men härmed vore egentligen föga vun- 
net, i betraktande af det faktum, att sådana lösningar af 
ferrthumat, hvilka erhållits vid tillsats af för små eller för 
stora ferrikloridmängder, kunna fås att utfalla genom till- 
sats af små kvantiteter af syror, baser och salter, med ett 
ord af elektrolyter. Beroende af halten af ferriförening i 
vattnet samt den tillsatta elektrolytmängden skedde utfäll- 
ningen mer eller mindre raskt och fullständigt. Följande 
försöksserier lämna upplysning härom. 

I. Från ett prof af en starkt färgad ferrihumatlös- 
ning, beredd genom tillsats af 2 cm? af den vanligen an- 
vända ferrikloridlösningen till Helsingfors vattenlednings- 


134 


vatten, och hvilken lösning statt under 24 h utan att af- 
skilja nägon fallning, uttogos 8 prof a 100 cm’. Profven 
1), 2), 3) och 4) försattes med 1, 2, 3, resp. 6 droppar af 
en saltsyrelösning, beredd af 1 vol. saltsyra med spec. v. 
1,12 och 9 vol. vatten; profven 5), 6), 7) och 8) med 1, 2, 
3 resp. 6 droppar af en 10°/, svafvelsyra. Resultatet med 
detta vatten, som innehöll for mycket af fällningsmedlet, 
var följande: 

Prof 1. Koagulerade inom 5 timmar. 
Opaliserade genast och gick efter 10 min. nagot 


: N färgadt genom ett filtram, men kvarlämnade en 
a 4 fällning pa filtret. Efter 5 timmar hade fäll- 
ningen ännu ej fullständigt afsatt sig. 

» 5. Koagulerade genast. 

» 6. » > 

odds 5 5 
8. 


II. En | vatten fran Helsingfors vattenledning för- 
sattes med 0,6 cm? af ferrikloridlösning. Efter 24 h hade 
en mörkare färgning inträdt men fällning icke ägt rum, 
emedan fällningsmedlet förefans à altför ringa mängd. Fem 
prof à 100 cm? försattes, 1), 2) och 3) med 1, 2 och 3 
droppar af utspädd saltsyra (1:9; den ursprungliga salt- 
syrans Sp. v. 1,12), profven 4) och 5) med 1 resp. 2 drop- 
par af 10°/, svafvelsyra. Resultatet var följande: 

Prof | Grumlades och opaliserade genast, men ännu efter 
c:a 10 min. gick en del fargadt genom filtrum. 
3 | Efter 1 h var utfällningen fullständig och prof- 
a ven färglösa. 
4.) Grumlades genast och gäfvo omedelbart vid filtre- 
5.{ ring ett klart och färglöst vatten. 


135 


III. Ur ett större den 13 maj 1905 beredt vatten- 
prof, som pa 30 1 vattenledningsvatten innehöll 1,77 g FeO, 
(i form af ferriklorid) och hvilket, pa grund af att fäll- 
ningsmedlet förefans i altför stor mängd, ännu icke den 28 
febr. 1906 hade klarnat eller bildat någon humatfallning, 
uttogos 4 nedan med 1), 2), 3) och 4) betecknade prof 
a 100 cm? hvaraf 1) och 2) försattes med 3 resp. 6 drop- 
par utsp. HCl (1:9), 3) och 4) ater med 1 resp. 2 drop- 
par 10-procentig svafvelsyra, med följande resultat: 

Prof | Ofullständig utfällning, först efter c:a 24 h. Filt- 
ratet likväl ej fullt färglös. 
„ 2. Efter c:a 24 h ännu ingen utfällning. 
» 93.) Efter 6 h ännu ej utfäld, efter 24 h hade full- 
x | ständig utfällning skett. 


IV. Ur ett den 13 maj 1905 beredt prof, hvilket på 
50 | vattenledningsvatten innehöll 0,22 g FesO3 (i form af 
FeCls) men som på grund af för ringa tillsats af fällnings- 
ningsmedlet ännu den 28 febr. 1906 ej klarnat, uttogos 
följande med 1), 2), 3) och 4) betecknade prof à 100 cm? 
och försattes likaledes, 1) och 2) med 3 resp. 6 droppar 
saltsyra (1:9), 3) och 4) med 1 resp. 2 droppar svafvel- 
Sah (MONT 
Prof 1.) Efter 6 h ingen utfällning, men väl efter 24 h 
2.f och da fullständig. 


2 of D:0 d:o d:o 
et. 


Försöken med små mängder syra gäfvo således det 
resultat, att förr eller senare en fullständig utfällning af 
de färgande humusämmenas ferriföreningar äger rum i lös- 
ringar, hvilka ej själfmant afskilja ferrihumatet, och obe- 


136 


roende af om de innehalla fér mycket eller for litet ferri- 
klorid, eller om de statt en längre eller kortare tid. Detta 
var till en början egnadt att stödja den uppfattning, att 
alkalierna i det humushaltiga vattnet vore orsaken till att 
ferrihumatet icke afskiljdes, i enlighet med den af Adolf 
Mayer uttalade uppfattningen (jfr. sid. 128). Men mot 
bakgrunden af nedanstaende vidare försöksresultat häller 
denna uppfattning ej sträck. 

Till först försöktes att genom tillfogande af sma kvan- 
titeter natronlut, som droppvis tillsattes, anyo bringa de 
genom syretillsatsen (se ofvan) utfälda ferrihumaten i lös- 
ning. Detta var emellertid icke möjligt, oaktadt hydroxi- 
den tillfördes till alkalisk reaktion. Ferrihumaten bilda 
således icke några lättlösliga dubbelföreningar med alkalier. 

Tvärtom kunde det genom andra försök visas, att en 
utfällning af det i lösning varande ferrihumatet ägde rum 
äfven vid tillsats af små kvantiteter natronlut: 

I. En blandning af 2,0 cm? ferrikloridlösning till 1 
I vattenledningsvatten gaf, försatt i portioner af 100 cm? 
med 1 resp. 2 droppar 10-procentig natronlut, genast en 
fällning; denna var ganska brunröd, utan att dock bestå 
af ferrihydroxid. 


Il. Af ferrihumatlösningen 2,0 cm? FeCl, på 1 liter 
försattes prof & 100 cm? med 2 droppar af följande lös- 


ningar: 
1) 2 droppar 10-procentig ammoniaklösning; 
2) 2 i) i sodalösning; 
3) 2 5 ; kalciumkloridlüsning ; 
2) I ; blyacetatlösning; 
5) 2 x 5 bariumkloridlösning; 


6) 1 cm? */50-natriumkloridlösning. 


Resultatet var följande: 
Prof 1) grumlades genast, fullständigt efter c:a 5 min. 

2) L „ men utföll da ej alldeles full- 

ständigt. 
„ 3) utfälldes delvis efter 10 min. 

4) grumlades nästan genast, affärgades dock endast 
delvis. 

5) grumlades genast nästan fullständigt; filtratet svagt 
färgadt. 

6) grumlades och gaf efter 10 min. ett nästan färg- 
löst filtrat. 


III. Af en ferrihumatlösning, beredd genom tillsats 
af 0,6 ferrikloridlösning till 1 1 vattenledningsvatten, utto- 
gos prof à 100 cm’, hvilken behandlades med lösningar af 
natronlut, ammoniak, soda, kalciumklorid, blyacetat, barium- 
klorid och natriumkloridlésning pa samma sätt som ofvan 
vid fallet II. Följande resultat erhölls: 

Prof 1. (natronlut) Grumlades först efter 30 min., filtratet 
färgadt. 

2. (ammoniak) Grumlades genast nägot, fullständigt 

efter c:a 5 min. : 

3. (soda) Grumlades genast, men icke fullständigt. 

„ 4. (kalciumklorid) Grumlades nagot efter 10 min. 
„ 5. (blyacetat) Grumlades nästan genast, likväl blott 
delvis. | 
„ 6. (bariumklorid) Grumlades genast nästan fullständigt. 
7. (natriumklorid) Efter 10 min. nästan färglöst filtrat. 


Sasom en generell slutsats beträffande de sistnämda 
profven frän serien III. och delvis ocksä frän serien II. 
kan anföras, att utfällningen nästan i intet fall var full- 


138 


ständig, äfven om profven fingo sta i flere dagar, emedan 
filtratet efter fallningens affiltrerande alltid visade sig vara 
färgadt, om ocksa icke i samma man som det ursprungliga 
vattnet. Häraf kan man, synes mig, draga den för prak- 
tiskt bruk kanske användbara 'slutsats, att en väsentlig 
affärgning kan åstadkommas äfven med mindre mängder 
ferriklorid än den vanliga, blott man genom tillsats af små 
kvantiteter af lämpliga lösliga salter, såsom natriumklorid, 
sörjer för att utfällningen senare äger rum. 

Då alla de använda tillsatserna äro elektrolyter, kunde 
den slutsats ligga nara tillhands, att man i de skildrade 
fallen hade att göra med en genom joner framkallad koa- 
gulering af en hydrosol, på samma sätt som t. ex. Whitney 
och Ober) funnit, att en kolloidal lösning af arseniksulfid 
utfällas af syror, baser och salter. Likväl blir jämförel- 
sen därigenom haltande, att liksom det för utfällning af 
hela humussyremängden erfordras alldeles bestämda, inom 
skäligen trånga gränser liggande kvantiteter ferrisalter, så 
afskiljes ej häller hela mängden humater genom hvilka små 
jonmängder som hälst, utan erfordras härtill tillsatsen af 
en viss kvantitet af jonerna. Häraf synes mig alldeles 
tydligt framgå, att utfällningen ingalunda är en enbart fy- 
sikalisk process, utan att kemiska krafter mycket värksamt 
spela in, hvilket äfven genom andra, tidigare nämda fakta 
blifvit ganska sannolikt. 

Äfven det faktum, att salter med större svårighet 
synas åstadkomma humatfällningens afskiljande, ehuru sal- 
ten äro starkare dissocierade, tyder på att det icke en- 
samt är närvaran af joner, som betingar utfällningen. 


1) Zeitschr. physik. Chem. 39, 630 (1902). 


139 


I sammanhang med diskussionen om betingelserna för 
ferrihumatens afskiljande torde ännu ett par viktigare om- 
ständigheter böra framhällas. 

En sådan är det faktum, att äfven i händelse af ut- 
fällningsoptimum (tillsats af en sädan mängd ferriklorid- 
lösning, som genast utfäller humatet under affärgning af 
vattnet) icke alla organiska ämnen à vattnet utfalla. Detta 
framgår af de sidd. 121 och 123 anförda tabellerna, hvilka 
angifva att filtratet visar en, till en del icke obetydlig 
syreförbrukning. Häraf följer, att vattnet innehåller or- 
ganisk substans af icke humös natur. I själfva värket är 
ej detta någonting förvånande. En del af de vid för- 
multnings- och förruttnelseprocesserna bildade, vattenlös- 
liga organiska substanserna befinna sig utan tvifvel i ett 
längre ganget oxidationsstadium, t. ex. motsvarande Ber- 
zelius’ käll- och källsatssyra, och sannolikt är att de hu- 
mushaltiga vattnen fortfarande bilda dylika eller ännu län- 
gre syrsatta oxidationsprodukter af humussyrorna, pa sin 
väg till hafvet. Äfven dessa ämnens undersökning erbju- 
der forskaren rätt stort intresse, hälst deras mängd, att 
döma af resultatet af syreförbrukningsbestämningarna, inga- 
lunda är obetydlig (jfr sid. 132). 

En betraktelse af nyss nämda tabeller kunde gifva 
anledning till ännu andra reflexioner, t. ex. att syreförbruk- 
ningen och mängden utfäldt ferrihumat icke stå i propor- 
tion till hvarandra i samma vatten, vidare att färgning hos 
filtraten och deras syreförbrukning icke häller äro propor- 
tionella till hvarandra och till motsvarande humatfällnin- 
gars absoluta mängd. Utan tvifvel beror alt detta, där 
icke olikheterna äro en följd af bestämningsmetodernas 
otillförlitlighet (jfr sid. 126), på att en del af det till sam- 
mansättningen rätt mångskiftande material, som i det före- 


140 


gående erhållit benämningen ,humussyror“, utfälles lättare 
än andra delar, hvarför humatfällningarna i ena fallet kan 
vara kolrikare och järnfattigare än i det andra, medan 
filtratet likaså kommer att innehålla organiska ämnen af 
växlande sammansättning. 

Ännu mindre anledning har man att förvåna sig öfver, 
att nämda förhållanden framträda med en ännu mindre öf- 
verenstämmelse vid en jämförelse mellan olika vatten. Här- 
på utgöra de resultat, hvilka erhöllos vid de under hösten 
1905 utförda bestämningarna af glödgningsförlust, syreför- 
brukning samt ferrihumatfällningarnas mängd i våra sju 
större foder, ett lärorikt exempel. Vi anföra här nedan 
de tillhörande talen, beräknade på 100 1 vatten: i 


i Syre- Fs 
Flod cate | forbrukming| =P 

© | 1 KMn0, = 

Vuoksen vid Imatra . 1,64 3,409 1,68 
i , Kexholm . 1,86 3,471 1,86 
Kymmene elf. . . . 2,26 3,723 2,38 
Kumo A ER an) SAN 2,14 3,865 2,82 
Tjo ANSE SS 2,20 3,160 1,84 
Ulea Pa SW N 2,18 3,891 1,26 
Kemi lee Mala 1,94 3,804 1,04 
Torneå RN RC AU 1,32 2,188 1,24 


Att draga nagra slutsatser ur dessa tal, är icke lämp- 
ligt, ty talen äro i själfva värket ej jämförbara, dels eme- 
dan nederbörden ar olika fördelad pa de skilda flodernas. 
vattenomraden, dels pa den grund, att de nordliga floderna 
medföra betydligare mängder snösmältningsvatten, samt där- 
för att olika temperaturförhällanden och geografiska samt 


141 


geologiska förhållanden i de olika vattenomradena betyd- 
ligt maste invärka pa de uppkommande humussyrornas kva- 
litativa natur 4fvensom kvantiteter. Slutligen pavirkas dessa 
tal af en mängd tillfälliga faktorer, hvilka pa hösten 1905 
voro herskande men som under andra ar möjligen icke 
göra sig pa samma sätt gällande. 


IV. Humusämnenas betydelse for sjomalmernas 
daning. 


Med stöd af den kännedom vi i det foregaende vun- 
nit om de vattenlösta humusämnenas förhällande till ferro- 
och ferrisalter, kunna vi numera öfvergä till ett försök att 
utröna, hvilken roll dessa humussyror spela vid en viktig 
process, som äga rum i vara sjöar, jag menar sjömalms- 
bildningen. Klart är att ett dylikt försök i öfvervägande 
gerad måste blifva af hypotetisk natur. Men äfven om 
det icke skulle blifva allmännare omfattadt eller öfverhuf- 
vud als beaktas, sa hoppas jag, att man pa kompetent 
hall, sedan jag blifvit i tillfälle att framlägga skälen för 
min uppfattning, ätminstone skall finna framträdandet af 
detsamma förklarligt och berättigadt. 

Det är pa följande, pa kända fakta baserade er- 
farenheter jag bygger min åsikt, att de lösliga humus- 
ämnena spela en roll vid sjömalmsbildningen: 

1. Hvarhälst lösta ferro- eller ferriföreningar sam- 
manträffa med humusämnen, så äger dem emellan en för- 
ening rum, hvarvid kemiska, måhända därjämte ock fysi- 
kaliska krafter äro värksamma. Beroende af koncentrations- 
förhållanden samt närvaran af vissa jonslag sker, sedan 
ferroföreningarna genom vattenlöst syre, event. under med- 
värkan af mikroorganismer öfvergått à ferriföreningar, an- 


143 


tingen utfällning af ferrihumat, eller förblir det sistnämda 
lost à vattnet. 

2, De vattenlösta humusämnena innehålla kol, väte 
och syre i förhållanden, hvilka icke synnerligt afvika fran 
de högmolekulära kolhydratens, samt därjämte kväfve (i 
medeltal c:a 20/,), fosfor och svafvel, de två sistnämda ı 
jämförelsevis obetydlig mängd. Dessa humusämnen böra 
därför, i närvara af baser (jfr. sid. SS), utgöra ett lämpligt 
närmedium för lägre organismer. 

3. Då erfarenheten visar, att naturen där detta är 
möjligt, med tillhjälp af lifsenergin tillgodogör sig alt till- 
gängligt material, är det högst antagligt att ferro- och ferri- 
humat à löst, sannolikt också à utfäld form tjena vissa lägre 
organismer till näring och af dem sönderdelas i enklare be- 
ständsdelar, under afskiljande af järnet som järnoxidhydrat. 

4. Det à alla undersökta sjömalmer (och äfven i myr- 
malmer) förefintliga organiska kolet härrör af resterande 
humussyror, hvilka utan svårighet kunna uppvisas. Detta 
synes utgöra ett säkert indicium på, att humussyror med- 
värkat vid dessa malmers bildning. 

Den roll humusämnena spela vid sjömalmsbildningen 
framgår redan tydligt af ofvan formulerade mer eller min- 
dre axiomatiska erfarenheter. Icke dess mindre torde det 
vara på sin plats, att ännu något utförligare granska de 
processer, kemiska och biologiska, hvilka härvid kunna 
spela in. Jag vill då framhålla, att följande framställning 
grundar sig på förhållandena hos oss, med den rikliga 
bildning af lösliga humusämnen, som äger rum på vår af 
granit bestående bärggrund, hvarför dessa ämnen följaktli- 
gen öfverallt stå till förfogande. Att sedimentär järn- 
malmsbildning också kan försiggå under andra geologiska 


144 


betingelser, men da är af annat slag än sjömalm, är här- 
igenom — vi betona det uttryckligen — icke uteslutet. 


1. Ett bidrag till teorin för sjömalmernas bildning. 


I ett föregående kapitel (sid. 45 ff.) har en kort re- 
lation lämnats om det humushaltiga dagvattnets upplösande 
invärkan på de mineraliska ämnena i den fasta jordskor- 
pan, hvarvid också järnets öfvergång i vattenlöslig form i 
korthet berörts. Vi lämna nu denna hufvuddetalj af sjö- 
malmernas bildning å sido och behandla dessa processer 
endast från det ögonblick det järnhaltiga källvattnet an- 
kommer till jordytan. Enligt talrika analyser förekommer 
järnet i dessa vattendrag såsom ferrobikarbonat, lokalt och 
i mindre mängd såsom ferrosulfat (jfr. sid. 55). 

I flertalet fall sammankommer detta ferrosalter inne- 
hållande vatten, då det rinner fram i dagytan, genast med 
humusämnen. Detta sker naturligtvis hvarhälst källådran, 
sasom ofta är fallet, mynnar ut under vattenytan i vara in- 
sjöar men också med fertalet af de talrika, mer eller mindre 
obetydliga källsprång, hvilka flyta fram i kärr, i skogs- och 
i ängsmark. Äfven om tillräckliga mängder af de aldrig fe- 
lande, lösliga humusämnena icke skulle föreligga i den om- 
gifvande marken, så anträffas sådana oftast något längre 
bort från källans mynning, när dess vatten silar sig fram 
öfver eller i den vattensjuka marken. I samtliga dessa 
fall bildas till först lösligt ferrohumat, som emellertid inom 
kort öfvergår i ferrihumat. Det sistnämda afskiljer sig 
antingen 1 fast form, om vilkoren därför äro förhanden 
(jfr sid. 126 ff.), och bildar då de mer eller mindre bruna 
till rödbruna fläckar eller hinnor, som uppträda i och känne- 
teckna en källas vatten som järnhaltigt. Eller ock kvar- 


145 


blir det löst i vattnet, förlänande det en mer eller mindre 
gulbrun till mörkbrun färg, och åtföljer det till närmaste 
kärr eller vattendrag, som upptager detsamma. 

I en del fall, då en järnhaltig källa med rikare vat- 
 tenflöde utgjuter sig ofvan jord, kan det hända att humus- 
syror i tillräcklig mängd ej finnas till hands för att genast 
binda järnet. I sådana fall sker med tillhjälp af luftsyret 
följande process: 


2 FeCO3-- O= Fes03 + 2 COs, 


som resulterar i afskiljandet af vattenhaltig ferrioxid (ferri- 
hydroxid). Detta sker till någon del redan invid källans 
mynning. Den produkt, som här afsätter sig, är den alt ef- 
ter humushalten mer eller mindre ljus- eller mörkgulfärgade 
järnockran. - Vid mycket rikt geifvande källor är denna af- 
sättning rätt betydande och höjer, såsom man i flere fall 
kan iakttaga, källans mynning kraterartadt öfver den om- 
gifvande markens yta. Alt järn i det afrinnande vattnet 
hinner naturligtvis ej här genast afsätta sig, utan föres en 
del längre bort och sammanträffar här förr eller senare 
med humussyror för att af dem bindas i form af humat. 

Huruvida järnockran bildas i naturen under medvär- 
kan af mikroorganismer, är okändt. Att dylika organis- 
mer ej nödvändigtvis behöfva deltaga häri, synes mig framgå 
bland annat af de bildningar jag erhöll i en uti laborato- 
rium på följande sätt framstäld ferrobikarbonatlösning: 

Ur ferrosulfatlösning med oxalsyra fäldt ferrooxalat 
upphettades i degel, hvarvid ferrioxid i synnerligt fint för- 
deladt tillstånd bildades. Genom reduktion af oxiden i vät- 
gasström under upphettning bildades rent järn i pulver- 
form, som infördes i med kolsyra mättadt destilleradt vat- 
ten, hvarefter en långsam koldioxidström oafbrutet leddes 

10 


146 


genom lösningen. Härigenom hindrades luftens tillträde, 
och det tillfördes vätskan ny kolsyra, som småningom och 
vid då och då skeende omskakning upplöste en del af jär- 
net till ferrobikarbonat, hvilket beledsagades af en rätt 
kraftig vätgasutveckling i vätskan. Denna invärkan fort- 
gick, sålänge järn upplöste sig. Vid analys erhölls föl- 
jande resultat: 


50 cm? af lösningen innehöll vid oxidation 0,013 & FesO3, 


följaktligen förefanns i en liter 0,3772 g ferrokarbonat i form 
af bikarbonat. 

När en del af denna lösning, som egentligen framstälts 
för ett annat ändamål, fick stå i ett otillräckligt slutet 
kärl, så att luften småningom fick tillträde, så afsatte sig 
på ytan samt på nära till densamma belägna delar af kär- 
let en gul fällning eller beläggning, som visade en frappe- 
rande likhet med den i naturen bildade järnockran. Denna 
fällning, som var karbonatfri och bestod af ferrihydroxid, 
inneslöt små kvantiteter ferroförening, hvilket ej är att 
förvåna sig öfver, då man tager dess bildning i betrak- 
tande. Att järnbakterier här skulle varit värksamma, är 
föga sannolikt. 

Forestaende resultat gifver vid handen att en produkt, 
liknande jürnockra, bildas på konstgjord väg vid invärkan 
af luftens syre på ferrobikarbonatlösning. Då ofvannämda 
materialer också finnas tillhands, när den naturliga ockran 
bildas, 'så synes den slutsats icke oberättigad, att också i 
naturen samma produkt alstras, då rikligare tillflöden af 
ferrobikarbonathaltigt vatten undergär oxidation i luft utan 
närvara af humusämnen. 

För jämförelses skull meddelas här tvänne analyser 


147 


öfver naturlig gulockra, som erhallits fran geologiska kom- 
missionen: | 

0,4383 g Substans gaf 0,167 & S202 (+ andra i saltsyra 
olösliga ämnen), 0,021 g AlsO3 och 0,2225 & Mes03; 

0,6200 g substans gaf 0,237 SzO2 (+ olösliga ämnen), 
0,030 & AlbO3 och 0,3185 & FeaO3. 


IE II. 
Si02+ sand m. fl. olösliga ämnen 38,10 %, 38,23 %/, 
FANS Olten Senne INN 4,34 „ 
PES OR NE al lyda O0 76, HI 
ClodemmestOnlust = «oc bust 5,56 „ 

100 °/, 100 9/, 


Anföras ma ytterligare, att vid kokning af den ofvan 
beskrifna ferrobikarbonatlüsniugen en mörkbrun tung kor- 
nig fällning afsatte sig, hvilken jämte ferrioxid befanns 
innehälla betydliga mängder af ferrooxid. Analysen gaf 
nämligen följande tal: 

0,076 & substans löstes under utestängande af luft i 


svafvelsyra och titrerades med 1,-KUnO,-lösning, hvaraf 


atgick 2,6 cm’. Härur beräknas FeO-halten i fällningen till 
24,061). i 


1) Denna fällning äger således en sammansättning som när- 
mar sig magnetitens med 


Fe,0, 68,97 °/, 
20: 231503, 
100,00 °%/, 


148 


Efter denna korta afvikelse, afsedd att beröra be- 
tingelserna för järnockrans bildning, aterga vi till var fram- 
ställning. Enligt hvad vi framhallit, förefinnes under de i 
vårt land herskande förhållandena nästan alltid möjligheter 
för ferrokarbonatet i de järnförande källornas vatten att 
sammanträffa med de allestädes i marken och sjöarna när- 
varande, lösta humusämnena. Följaktligen inträder öfver- 
alt, där källvatten af detta slag framkväller, en bildning 
af lösligt ferrohumat. Nu visa för ändamålet anstälda la- 
boratoriiförsök, utförda med ren ferrobikarbonatlösning och 
det humusrika vattenledningsvattnet i Helsingfors, att oxi- 
dationen af ferrohumatet ögonblickligen begynner med till- 
hjälp af det i vattnet lösta syret, samt att denna oxidation 
inom kort är slutförd. Redan efter ett par timmar be- 
gynte en så beredd lösning, hvilken på 30 1 innehöll c:a 
1 g järn såsom ferrokarbonat, antaga den brungult opali- 
serade färg, som angifver förekomsten af ferrihumat i lös- 
ningen. Ute i naturen torde denna oxidation kunna äga 
rum ännu hastigare. Detta betingas ofvan jord af den 
större syretillgången, men äfven på bottnen af våra insjöar 
är enligt hvad vid hydrografiska kommissionen utförda be- 
stämningar gifvit vid handen, vattnet så rikt på syre, att 
dess mängd mer än väl räcker till för oxidation af ferro- 
humatet till ferrihumat. Vi förfoga öfver följande tal be- 
träffande Lojo sjö (på Karislojo sidan) >). 


Detta kan bero på en tillfällighet, men äger utan tvifvel det in- 
tresse, att betingelserna för denna fällnings bildning äfvensom dess 
sammansättning färtjena att närmare undersökas. 

1) Profven togos mellan Suurniemi och Vikkerois (Harja- 
valta). 


149 


Syre i Syre i, 

Djup cm? pro Djup cm? pro 
Datum im it Datum im itd 
SOS MIS IX. 20 33115995 Bea SV Lees 20 9,83 
5 5 3 40 4,21 le DR 6,47 
SOON 15 0 7,48 eh = 20 9,93 
5 N le 20 6,15 AN ei 40 9,02 
- us te AA) 4,68 a 4. XII. 40 8,19 
oo ee EA) 7,93 TO eee ta O 7,62 
; fs 5 40 4,69 en N 20 6,46 

% << shal Winn © 5,75 Ehe @ 40 8,36 (?) 


Följande tabell, hvilken visserligen hänför sig till La- 
doga, som ocksa för humushaltigt vatten, visar likaledes, 
huru föga syrehalten i själfva värket varierar mot djupet, 
hvarför man ej med mängen äldre författare kan anse den 
sa obetydlig, att en reduktion af ferrihumat till ferro- 
humat vore möjlig. Dessa tal, liksom ock de fran Lojo 
sjö härstammande, har prof Th. Homén välvilligt stält till 
mitt förfogande; jag begagnar också detta tillfälle att fram- 
föra mitt tack. 


Syre i Syre i 
Djup cm? pro Djup cm* pro 
Datum i m 1 1: Datum im Watt 


1898. 29. VIII 65 6,77 | 1899. 20. VII 50 8,23 
230° „ LD 6,01 Star we LOO 7,84 
105 exe 100 6,63 a gee 150 8,23 


20. = D 9,55 “ = yh PANT 8,76 
ales 00 6,88 Se Ae N 15 7,81 
NZ. 4 5 5,43 3 = 5 75 8,31 
a 5) 4 50 6,62 a is IL) 8,42 


120 6,65 PR Oa Ne Malas 6,87 


1899. 24. Vo 8,70 Se 2 50 7,26 
» 5 - 50 9,19 en 4 [00 7,62 
» 5 100 — x x 1 0 7,15 
5) 5 > HIV 1,95 = B 2200 7,43 
” ; 2.150 7,97 TREE 8,60 
» D alls) 8,13 = > 2200 8,77 


150 


Skulle, sasom man allmänt antager, syrehalten vid 
ytan racka till for oxidation af ferrohumatet, sa ar den 
tillgängliga syremängden djupare ned i allmänhet också 
tillräcklig härför. Detta antagande äro vi i tillfälle att 
styrka genom följande beräkning. 

Af de å sid. 18 angifna analyserna öfver de upp- 
lösta ämnenas sammansättning i våra sju största floder 
framgår, att den mängd med ferriklorid utfäldt och vid 
100—110? torkadt ferrihumat, som kommer på dessa flod- 
vatten, i medeltal utgör 0,o0:7s & pro liter. A andra sidan 
varierar den normala kvantiteten ferrioxid, som ingå i hu- 
maten från särskilda finska vattendrag mellan 34,45 och 
42.34 9/0; antaga vi den utgöra 40°/, af humatets vikt, sa 
är den snarare för hög än för låg. 40°), af ofvanstaende 
mängd pro liter af 0,0:78 g utgör O,oo712 g. För att bilda 
160 delar FesO3 ur motsvarande mängd, 142 delar, ferro- 
oxid, erfordras som bekant 16 delar syre, således här 2/,o- 
del af O,oo712, eller O,o00712 & Syre pro liter vatten. Omräk- 
nad i cm? utgör denna mängd i det alra närmaste 0,5 cm’. 

Då syrehalten i Lojo sjö (sid. 149) på få undantag 
när öfverstiger 5 cm’, så innehåller ett normalt insjövatten 
också à djupare lager en för oxidation disponibel syremängd, 
som är 10 gånger större än den erforderliga. 

Ferrohumatets oxidation till ferrihumat kan således ske 
både snabbt och fullständigt. 

För att åter koncentrera vår uppmärksamhet vid den 
på sjöarnas botten skeende sjömalmsbildningen, så är det 
ännu en outredd fråga, huruvida de mikroorganismer, hvilka 
åstadkomma järnets utfällande som sjömalm, göra det ur 
ferro- eller ferrisaltlösningar. Man känner icke ens med 
säkerhet arten af dessa mikroorganismer, såvidt sjömalms- 


151 


bildningen ar i fråga. Enligt Sztensky 1) skulle uppkomsten 
af järnoxidhydrat (Brauneisenstein) i torflagren ske genom 
den fysiologiska värkan, de i käll- och grundvattnet lefvande 
Crenothrix- och Cladothrix-arterna utéfva. Den pa 
detta sätt bildade limoniten förekommer emellertid förore- 
nad med organiska och mineraliska, hufvudsakligen lerbe- 
ståndsdelar i ockerartad form, antingen ljust, mörkgult el- 
ler rödbrunt färgad, i bäddar, ådror eller i hela, flere cm 
ända till några dem mäktiga skikt. 

De nämda organismerna höra till de s. k. järnbakte- 
rierna, hvilka undersökts af Winogradsky ?) och hufvudsak- 
ligen representeras af Cladothrix dichotoma, Lepto- 
thrix ochracea och Crenothrix Kähniana. Dessa or- 
ganismer förmå enligt nämde forskare oxidera järnoxidul 
och afskilja järnoxidhydrat ur dess förening med kolsyra. 
Märkvärdigt nog är å andra sidan tillförseln af ferrooxid 
oundgängling för tillväxten af Cladothrix-trådarna. Me- 
dan de starkt föröka sig i järnoxidulhaltigt vatten, som 
två eller tre gånger dagligen tillföres, växa de icke till 
om man låter vattnet stå någon tid vid lufttillträde, så att 
det blifvit oxidulfritt. Den af växande Cladothrix girigt 
upptagna järnoxidulen oxideras i dess protoplasma och af- 
gifves sannolikt i form af en löslig oxidförening till det 
geléliknande hylle, som omgifver cellen och fasthåller sal- 
tet. Här kan detta till en början lätt uttvättas med vat- 
ten, t. o. m. ännu 24 h efter aflagringen. „Später ändert 
sich das Eisenoxyd“, säger nämde förf., „es wird schwer 
und schliesslich gar nicht löslich.“ 


!) Ueber die Torfmoore Böhmens (Prag 1891); enl. referat 
hos Wollny, Die Zersetzung der organischen Stoffe und die Hu- 
musbildungen (1897), pag. 232. 

?) Botanische Zeitung 1888. NX 17. Enl. referat hos Wollny, 
loc. cit. pag. 37. 


152 


Med den undersökta Cladothrix uppgifvas andra 
jarnoxidalstrande organismer väsentligen öfverensstämma i 
sina egenheter. Man har har att göra med en egendomlig 
fysiologisk process hos en bestimd klass af bakterier, som 
pa den grund af Winogradsky sammanfattas under namn 
af „Järnbakterier“. Det afskiljda järnet tjenar icke dessa 
bakterier till uppbyggande af materialet i deras egna cel- 
ler, utan afskiljes det tvärtom ur dessa sedan den kemiska 
förvandlingen ägt rum. Därvid är mängden omvandlad 
substans i förhållande till de samtidigt assimilerade ämnena 
synnerligt stor. Da järnbakterierna växa blott sa länge, 
som järnoxidulens oxidation i deras celler varar, anser 
Winogradsky den slutsats berättigad, att dessa organismers 
lifsprocess hufvudsakligen eller uteslutande underhalies pa 
bekostnad af den vid järnoxidulens oxidation till järnoxid 
frigjorda aktuella energin. 

Det skulle utan tvifvel ligga närmast till hands att 
tillskrifva sjömalmsbildningen dessa och lika funktionerande 
organismers lifsprocess. Winogradskys originalarbete har 
icke stätt till mitt förfogande, men om jag rätt förstär det 
tillgängliga referatet, sa skulle järnbakterierna kunna assi- 
milera kolsyra ur ferrokarbonatet och med tillhjälp af den 
vid järnets oxidationsprocess frigjorda energin sättas i stand 
att ur detta material under afgifvande af syre, som da 
skulle framträda i ferrioxiden, uppbygga sin organism. Be- 
hofvet att tillgodogöra sig denna vid järnets oxidation upp- 
trädande energi synes mig emellertid hvarken trängande 
eller sannolikt, åtminstone sålänge ett för samma ändamal 
sa lämpligt, redan färdigt uppbygdt (syntetiseradt) material 
som humussyrorna stä till förhandenvarande organismers 
förfogande, hvilket material själf besitter kemisk energi. 
Detta i händelse Winogradskys antagande, att jarnbakte- 


153 


rierna äro reducerande (assimilerande) organismer, vid när- 
mare pröfning skulle visa sig oriktigt eller masta modifie- 
ras. Härmed vilja vi, i brist pa egna iakttagelser, ej mot- 
säga Winogradskys uppfattning, att järnbakterierna upp- 
bygga sina celler ur kolsyra och vatten. Men med känne- 
dom om, att humusämnen, dels i ferro- dels i ferristadiet 
alltid äro närvarande i vatten, där dessa järnbakterier ut- 
vecklas, såsom vid afsättning af ockerartad limonit i kärr, 
i vattenledningsrér m. m., och da vi själf funnit (jfr. sid. 
110), att en likadan bakterie med alldeles samma växt- 
form, men betjenande sig af mangansalt för sina ändamål, 
icke utvecklade sig i destilleradt vatten, men väl med stör- 
sta lätthet då humusämnen voro närvarande, så torde den 
åsikt icke kunna frånkännas berättigande, att ferrohumater 
kunde utgöra ett tacknämligt närmedium för dylika orga- 
nismer, hvilka naturligtvis då också kunde utgöras af an- 
dra än de vanliga „järnbakterierna“. 

En annan sida af frågan koncentrerar sig däremot i 
spörsmålet: är sättet för Cladothrix- och Crenothrix- 
arternas tillväxande egnadt att bilda de hårda, samman- 
hängande stycken, hvaraf sjömalmen är sammansatt? Härpå 
lyder svaret obetingadt nej. De mjuka slemmiga trådarna 
med de däri inströdda fina ferrihydroxidkornen, hvilka först 
med förstoring kunna skönjas, måste förr eller senare sön- 
derfalla och låta järnoxiden framträda i mycket små korn, 
såsom den finnes i den ofvannämda, af Sitensky anförda 
ockerliknande limoniten. 

Ännu en omständighet talar emot antagandet, att 
Cladothrix- och Crenothrixbakterier äro värksamma 
vid sjömalmsbildningen. Detta är den redan antydda om- 
ständigheten, att sannolikt en icke obetydlig del af det 
jarnhaltiga vattnet tillföres sjöarnas i form af ferrihumat, 


154 


nämligen det fran ofvan jord befintliga källor, eller inom 
kort förvandlas däri, genom det i vattnet upplösta syrets 
invärkan. Nar en sadan lésning ställvis en lämplig kon- 
centration, samtidigt som vissa jonslag äro närvarande, 
sa utfaller det som olösligt ferrihumat. Sadant utfäldt ferri- 
humat bör därför alltid finnas i närheten af de järnhaltiga 
källornas utlopp. För min del tror jag att en ständig ut- 
fällning af ferrihumat äger rum i vara insjöar, och förmodar 
jag att den lätta flockiga, lättrörliga gra till grabruna, 
tidtals icke obetydliga beliiggning, man alltid sommartid 
i dem anträffas pä undervattenstenar, vid holmstränder 
och grund, utgöres af sädant ferrihumat, hvilket det till 
det yttre alldeles liknar. I denna uppfattning styrkes jag 
af den analys, som utfördes pa sädant grätt, för tillfället 
uppvirfladt och därigenom afskiljbart bottenslam, som med- 
följde ett prof järnmalm fran Liesjärvi sjö i Loppis'). I 
profvet kunde nägra rester af organiseradt, vegetabiliskt 
material ej skönjas; det oaktadt slammades profvet, hvar- 
vid den lattaste grumlingen äfvensom den grofvaste san- 
den afligsnades, torkades vid konstant vikt vid 100 till 
110° och analyserades: 

0,164 & substans gaf O,o76 g CO, och O,0364 g AHO; 
hvarur beräknas: C 1109395 

Vos 2531, 


Grumlet innehöll saledes icke obetydliga mängder kol och 
väte, och med saltsyra löstes därur mycket järn. Utan 
tvifvel föreligger här en sadan humatfällning, antingen upp- 
blandad med fint fördelad oorganisk materie eller ocksä re- 
dan icke obetydligt omvandlad. 


1) Icke mindre än tvänne dylika profs öfversändande formed- 
lades af brukspatron Volter Ramsay, och ber jag att fär detta väl- 


villiga tillmötesgående få uttala min tacksamhet. 


155 


En icke ovasentlig del af det uppkommande ferrihu- 
matet kvarblir emellertid (kolloidalt) löst i vattnet pa grund 
af for dess utfällning olämpliga forhallanden, och kan i mer 
eller mindre utspädd form transporteras langa vägar. Det 
maste blifva outredt, huruvida dylika jämförelsevis starkt 
utspädda humatlösningar fortfarande kunna tjina organismer 
till näring och således bidraga till det däri befintliga jär- 
nets utfällning som oxid. Omöjligt ar detta icke. Men i 
allmänhet behöfver en altför stark utspädning ej förutsät- 
tas. Troligt är, att då järnhaltigt vatten, som utgjuter sig 
så långt under vattenytan af en sjö, att vagsvallet ej mera 
förmår genast omblanda det med sjövattnet i gemen, på 
grund af sin större tyngd och jämförelsevis oberördt af den 
öfverlagrande vattenmassan söker sig väg till de djupare 
belägna lagren, det har benägenhet att noga följa med 
bottnens ojämnheter och gärna intränger i de öfversta la- 
gren af sand och grus uti denna. Härigenom blir källvatt- 
nets rörelse betydligt långsammare än om bottnen vore 
glatt; enligt Stapf sker sjömalmsbildningen endast å en 
botten med grus eller gytja, ej då den består af stora 
stenar. Därunder hinner såväl humatbildningen, hvilka 
förmedlas af det humushaltiga omgifvande vattnet, som också 
oxidationen fran ferro- till ferristadiet äga rum. En del 
af ferrihumatet utfälles nu i bottenlagrens porer, en an- 
nan del, jämte ännu icke förvandladt ferrohumat, befinner 
sig ännu upplöst i langsam rörelse däröfver. 

Härunder hafva lämpliga organismer, hvilka tillgodo- 
göra sig den organiska delen af humaten och afgifva ferri- 
hydroxiden, tillfälle att ganska fullständigt utöfva sin sön- 
derdelande värkan. Härpå kunde det bero, att humatlös- 
ningar med den koncentration, att de ännu vore lämpliga 
närlösningar för lägre organismer, öfverhufyud icke eller 


156 


atminstone endast sällan na de större djupen i sjöarna, 
hvilka enligt hvad erfarenheten visar, i allmänhet icke äro 
malmförande. i 

Att organismer förmedla sjömalmens bildning, står 
utom alt tvifvel redan på grund af strukturen hos malmen. 
Såväl i ärtformen (ärtmalm), penningeformen (penninge- 
malm) som i potatismalm kan man vid ett snitt genom den- 
samma finna koncentriska mörkare och ljusare lager om- 
växla med hvarandra och innerst taga sin begynnelse från 
ett gemensamt centrum, hvilket ofta utgöres af en sand- 
korn !). Det är sannolikt detta sandkorn, som utgjorde 
fästet för den första individen af de för oss okända orga- 
nismer, hvilka åstadkommit den malmkonkretion som nu- 
mera omsluter det. Denna sannolikt med god aptit för- 
sedda individ afsatte omkring sig den del af det närande 
substratet, den icke kunde tillgodogöra sig, nämligen vat- 
tenhaltig järnoxid med en återstående mindre halt af hu- 
musämnen — såsom en rätt betydlig „kjöükkenmödding“. 
Denna innehåller bl. a. också humusämnenas ursprungliga 
fosforhalt, som numera såsom fosforsyradt salt förorenar 
järnmalmen; antagligen härrör också malmens svafvelhalt 
från humusämnenas svafvel. 

Malmafsättningen kan tillika utgöra ett skydd för 
organismen. I densammas porer tager generation efter 
generation af den talrika afkomman efter samma organism 
sitt bosäte, afsätter koncentriskt nya lager af järnmalmen, 
hvilken småningom tillväxer och slutligen föreligger som 
ett rätt stort stycke. Den först småningom skeende full- 
ständiga omvandlingen i järnmalm — malmstyckena bildas 
enligt en del uppgifter först sekundärt ur ett annat på 


1) Jfr. Joh:s Aschan, Teknikern 1906, sid. 78. 


157 


platsen aflagradt jarnhaltigt material med mindre fasthet 
— blir förklarlig om man antager, att de malmbildande 
organismerna antingen till först genom en rent kemisk 
värkan astadkomma det upplösta ferrohumatets oxidation, 
sedan det bildade ferrihumatets koagulering pa ort och 
ställe i närmaste närhet till organismen och slutligen dess 
langsamt skeende omvandling, eller ock att de utgöras af 
flere arter, af hvilka en del utföra utfällningen, andra den 
successivt skeende oxidationen. 

Det förestäende innehäller konturerna af de föreställ- 
ningar man kan göra sig om de intressanta processer, hvilka 
inom vära sjöar resultera i järnmalmsafsättningen, men om 
hvilken man i själfva värket har sa ringa kännedom. Sa- 
länge grundligare insikter saknas, äger hypotesen om hu- 
musämnenas viktiga roll vid nämda process utan tvifvel 
sitt berättigande. 

Hvad myrmalmens bildning beträffar, så sväfva vi 
också beträffande densamma i stor okunnighet. Dock visa 
sjö- och myrmalmer i sitt uppträdande i naturen en så stor 
samhörighet, att det ena slaget ej kan behandlas, utan att 
beröra det andra. Att en del myrmalmers daning, t. ex. 
den mera ytligt belägna, som bildar upphöjningar i den 
omgifvande sumpiga marken, med ofvan anförda premisser 
endast kan förklaras på samma sätt som sjömalmens ofvan, 
nämligen under intermediär humatbildning med påföljande 
biologisk invärkan, ligger för öppen dager. Däremot anse 
vi icke vår hypotes tillfyllestgörande för alla myrmalmers 
bildning, t. ex. sådanas, hvilka befinna sig i djupare lager 
under jordytan, där utan tvifvel andra förhållanden spela in !). 


1) Angående dessa myrmalmers bildning, vid hvilken likväl 
all invärkan af humusämnen ej behöfver vara utesluten, hänvisas 
bland annat till van Bemmelen, Zeitschr. anorg. Chem. 22, 313 (1900). 


158 
2. Sjö- och myrmalmers halt af organiskt kol. 


Hvad som framför alla andra skäl talar för antagan- 
det, att sjömalmerna bildats under medvärkan af de vat- 
tenlösta färgade humusämnena, är det förut okända fak- 
tum, att man tydligt kan spära icke obetydliga rester af 
dessa humusämnen i malmerna. Jag leddes pa tanken om 
denna kolhalt hos malmerna genom den yttre likhet, som 
förefans mellan de af mig utfälda ferrihumaten och mate- 
rialet hos en del skorpmalmer, hvilka jag tidigare varit i 
tillfälle att se. Vid analys visade sig samtliga undersökta 
malmprof kolhaltiga, hvaremot den svarta färgen hos manga 
af dem berodde pa en betydligare manganhalt (jfr. sid. 
1920) 

Materialet för bestämningen af kolhalten i malmerna 
maste naturligtvis omsorgsfullt befrias fran alla organise- 
rade ämnen, hvilka i form af afdöda växtdelar kunde före- 
finnas däri. Förfaringssättet, som för detta ändamål an- 
vändes vid alla undersökta malmer, var följande. 

1) Enligt Joh:s Aschan (Teknikern 1906, sid. 78) öfverlagras 
»penningemalm* af s. k. ,skorpmalm“, en mer eller mindre lös 
bildning hvilken mäste aflägsnas, innan malmlyftaren atkommer 
den förra. „Den lösa skorpmalmen uppstår i likhet med de sedi- 
mentära bildningarna pa hafsbottnet, i det att järnpartiklarna (järn- 
malmspartiklarna?) bilda ett helt, som sammanfogar sand, lera och 
organiska ämnen till skorpliknande massor." Det förefaller icke 
osannolikt, att dessa järnmalmspartiklar bildats ur utfäldt ferrihu- 
mat, sedan den organiska delen öfvergått i andra former. Omöjligt 
synes ej häller, att dessa skorpmalmer utgöra materialet till den 
underlagrande penningemalmen, hvilken skulle representera ett 
längre gånget stadium af humatets omvandling; detta förutsätter, 
att skorpmalmen successivt, .och måhända också på biologisk väg 
skulle förvandlas i den järnrikare värkliga malmen, och följaktli- 
gen, att den spröda skorpmalmen vore rikare på organisk substans 


(humussubstans), något som borde närmare undersökas. 


159 


Ur de för analys afsedda malmerna uthöggos mörka 
kompakta partier, hvilka omsorgsfullt befriades fran vid- 
hängande sand. Dessa partier pulveriserades fint, och pulv- 
ret uppslammades två gånger på följande sätt. Ett c:a 5 
liters dekanterglas fyldes med vatten, pulvret infördes och 
omrördes väl med en glasstaf. Sedan det hela fått stå 
under 2 minuter, slogs innehållet i ett annat glas af samma 
storlek, men så att den mörkfärgade, af nästan bara sand 
bestående bottensatsen kvarblef. Det andra kärlet fick 
därefter stå 15—30 minuter, beroende af malmens art, tills 
på dess botten ett skikt tydligen kunde skönjas, utan att 
dock vattenlagret hunnit klarna. Nu aflägsnades det smut- 
sigt grumliga vattnet med häfvert. Kärlet fyldes ånyo 
med vatten, och samma operationer som ofvan upprepados 
en gång till. Till sist uppslammades bottensatsen än en 
gång med vatten, gjöts därmed i porslinsskål, vattnet af- 
dekanterades efter !/, timme, återstoden torkades till först 
i vattenbad, sedan i vakuum och slutligen vid 100—110° 
i torkskåp till konstant vikt. 

Vid analyserna måste man vidare beakta, huruvida 
klor och flyktiga svafvelföreningar ingå i malmen, hvilka 
absorberade i kaliapparaten skulle blifva uppvägda såsom 
koldioxid, samt om koldioxid förefinnes färdigbildad som 
karbonat. För den skull smältes å ena sidan en del af 
malmpulvret med soda och salpeter, smältan löstes i vatten 
och lösningen pröfvades på klor och svafvelsyra med silf- 
vernitrat och bariumklorid. Förekomsten af karbonatkol 
utröntes åter genom en särskild kolsyrebestämning på van- 
ligt sätt. Emedan malmerna innehöllo sand, bestämdes den- 
nas kvantitet, och kolhalten beräknades endast på sand- 
fri substans. Samtliga bestämningar hafva uträknats på 
vid 100—110? torkadt material. 


160 


For att fastställa, om den vid analyserna funna kol- : 
halten värkligen härrörde af organiska substanser och, som 
man redan a priori kunde antaga, fran humusämnen, löstes 
sma mängder (0,5—1,0 g) af hvarje renadt malmprof i en 
ringa mängd 5-procentig kaliumhydroxid-lüsning. Vid när- 
vara af humussyror gingo dessa med gul eller brun färg i 
lösning och utföllo vid tillsats af saltsyra. 

Analyserna omfattade 21 sjömalmer och 11 myrmal- 
mer. För allra största delen af de undersökta profven ut- 
fördes den organiska elementaranalysen 2 & 3 gänger, och 
utföll resultatet i allmänhet synnerligt val öfverenstäm- 
mande. 

För att ej altför mycket inkräkta på utrymmet, äro 
de erhållna talen anordnade i nedanstående tabeller. Till 
först uppräknas likväl profvens ursprung. 


I. Sjömalmer. 


Prof 1. Relativt kompakt malm från en liten sjö invid 
Pieksäjärvi. För karbonatbestämning saknades 
material. 

» 2. Malm från Pieksäjärvi. Utvecklade ej klor med 
saltsyra. 

» 3 Penningemalm från Kyyvesi, S:t Michels län. 

» 4. Manganrik malm från Karvasselkä sjö, (Pukki- 
virta vid Tompuri); malmen analyserades i 3 
särskilda prof, betecknade med 4a), 4b) och 
4c), af hvilka det första framstälts pa ofvan- 
beskrifvet sätt, 4b) likaledes men utan slamning; 
för profvet 4c) torkades malmen, utan före- 
gående slamning i svafvelsyreexsickator till kon- 
stant vikt. 


Prof 


161 


Manganrik bénmalm fran Ruuhijärvi i Nastola. 
Pulfret nästan svart. 
Malm frän Arkiomajärvi, Hollola, i spröda, ler- 
blandade, flata stycken. Stark reaktion pä hu- 
musämnena. Antagligen s. k. „skorpmalm“ (jfr. 
ofvan sid. 158). 
Typisk penningemalm frän Rautavaara s:n. 
Penningemalm fran Rauhajärvi i S:t Michels län. 
I malmstyckenas inre förekommer en kristalli- 
nisk, mörk eller grön substans. Skäligen stark 
reaktion pa svafvel, dock gaf en kvant. bestäm- 
ning ej nämvärdt resultat. 
Sjömalm i stycken fran Pääjärvi, Lampis s:n, 
T:hus län, med påtaglig manganhalt. 
Spröd sjömalm i flata stycken, fran Suonteen- 
jarvi Joutsa s:n, S:t Michels lan. 
Bönmalm fran Suojärvi sjö i Suojärvi s:n, Wi- 
borgs län. 
Malm fran Puulavesi i Kangasniemi s:n, S:t Mi- 
chels län. Till det yttre säsom föregäende. 
Sjümalm, Amma, Hiisijärvi. 

, , Kuvimo, Juorkuna N 1. 


” oo» ” 5 N 2. 
” 2 ” ” N a 
med 5 Olvas. 

„ » Ämmä, Kianto. 

ie 4 „  Kylmäjärvi. 
ae » Akko: 

say is ,  Pesidnjarvi. 


162 


10. 
int 


II. Myrmalmer. 


Fran Ahokylä by, Püppola s:n, Uleåborgs län. 
Malmen ägde fast beskaffenhet. 
Fran Vehmersalmi by, Kuopio s:n och län. Mal- 
men af lös beskaffenhet utan kompaktare par- 
tier. 
Frän Röntylä hemmans mark, Luupuvesi by, 
Kiuruvesi socken, Kuopio län. Malmen af fast 
konsistens. 
Frän Kuru i T:hus län. Fast och af rent ut- 
seende. 
Frän Nykyrka, Wiborgs län; sandblandad, med 
en mindre manganhalt. 
Frän Uguniemi, Mätrijärvi, Wiborgs län. Stora 
stycken af rent utseende. 
Fran Nummenpää by, Paimio s:n, T:hus län. 
Stort malmstycke af fast och homogen konsistens. 
Fran Ali-Mattila gards mark, Vahto s:n, T:hus 
län. 
Frän Jääski socken; Wiborgs län. 

, Kivenkorva, Venäjä, Humppila. 

„ »Biikkises:n, Äbo län. 


TOUT UNE 
SPOAJOIT 


Den organi- 
ska analysen 


OLY 


1,20 
1,11 
1,31 


0,93 


0,97 


1,60 
0,91 
2,08 
1,60 
3,40 
2,21 
1,70 
1,54 
2,00 
2,16 
3,29 
2,82 
2,34 
1,99 
2,27 
2,02 
1,33 


1,38 


Ho 


2,41 
1,51 
2,16 
1,10 
1,09 
1,31 
1,41 
1,38 
1,39 
1,50 
1,08 


1,37 


1,26 


1,51 
1,42 
1,62 
1,56 
1,44 
1,46 
1,58 
1,46 
1,48 


1,50 


I. Syömalmer. 


102 


-Jeuogaeyy 


163 


Efter afdrag 


| 


af sandhalten 


CRIE | Jel fe 
1,35 |. 2,72 
IR I Uso 
Las | 2,35 
1,09 |, 1522 
Use? sig 

ss) Lag 
Mae | 1,76 
2,51 | 1,66 
1,35 | 1,62 
3,74 | 1,65 
2,99 | 1,47 
Le 1655 
1,79 | 1,48 
2,13 | 1,62 
2,20 | 1,49 
3,34 | 1,69 
2,89 | 1,63 

F235 |p 1353 
2,08 | 1,52 
2,29 | 1,66 
2,0121 2658 
1,55 | 1,62 
TiS) [1,67 


164 


II. Myrmalmer. 


SS 

20 =S g < = 

f¢ | 0, | HY, 3 = € MC) || Fal Op 
1 | 0,95 | 2,68 | Oj027 | — | Spår | 4,20 | O,99 | 2,77 
2 1,28 | 4,02 | O,o77 |. — — 1,00 |: 1,29 | 8,98 
8:.| Lio |: 2,43 | 0,023 | — | spär:| 6,70| Loz |) 2,60 
4) | 2,14 | 141 (0,04 = = 9,20 | 2,32 | 1,56 
5 | 8,34 | 1,52. 10,04 — | spar | 19,50 | 4,11 | 1yrı 
6 0,93 | 1,57 0 = — 1)| 19,352 ease 221695 
7 162 101297 0 = are al es 
8 Wag?) 1,33 0 = — 05695 || ELSE peel ae 
9 | 0,5 | 1,49 | O,o4 | spar | — | 10,79 | 0,39 | 1,67 
10 0,99 | 1,33 | O,o7 ae | = AN us | 59 
11 1,66 | 1,48 | 0,02 — — 9,78 | 1,82 | L,62 


Af ofvanstäende tabeller framgar att af 21 prof sjö- 
malmer och 11 prof myrmalmer, slumpvis uttagna ur här- 
varande samlingar, samtliga innehöllo organiskt kol. Att 
detta ingär i humusartade komplexer framgar däraf, att 
alla prof vid extraktion med alkali gafvo brunfärgade lös- 
ningar, ur hvilka humussyror vid tillsats af saltsyra afskilj- 
des. Antager man att kolprocenten i medeltal utgör 50 %, 
i humussyrorna, skulle saledes en humussyrehalt varierande 
i de undersökta sjömalmerna mellan 2,18 och 7,4s procent 
och i myrmalmerna mellan 1,9s och 8,22 procent, förefinnas. 
Detta är en synnerligt beaktansvärd omständighet — af 
stor betydelse redan för dessa malmslags metallurgi —, 
hvilken som nämdt styrker den tidigare uttalade asikten, 
att sjömalmerna och sannolikt äfven de slags myrmalmer, 


165 


hvarom här ar fråga, uppkommit under medvärkan af hu- 
mussyror samt ur primärt bildade jarnhumater. 


Med ofvanstäende i minnet, vore det af stort intresse 
att kunna besvara frågan, i hvilken mån äldre sedimentära 
järnmalmsförekomster kunna hafva humater att tacka för 
sin uppkomst. Att göra detta vore att öfverskrida ramen 
för denna afhandling äfvensom måttet af förf:s kompetens. 

Jag tillåter mig dock att hänvisa till den egendom- 
liga, rätt allmänna och ställvis rikliga förekomsten af kol 
i en eller annan form, såsom grafit, antracit, bärgbäck 
m. m., hvilken anträffas hos många af de skandinaviska 
skiktade järnmalmerna och specielt hos de s. k. blandste- 
narna !). 

Äfven några andra äldre järnmalmsförekomster kunde 
här framhållas, och förnämligast den s. k. koljärnstenen i 
stenkolsformationen, utgörande en intim blandning af sfäro- 
siderit med 12—35°/, kol och uppträdande i Skottland 
samt i de westfaliska stenkolsgebiten. Att humusämnen, 
och bland dem vattenlösliga, under stenkolstiden åtminstone 
lokalt bildades i ansenliga mängder, att järnhaltiga källor 
då redan existerade samt att järnhumater uppkommo vid 
humusämnens sammanträffande med järnhaltigt vatten, där- 


1) Se härom hos Johan H. L. Vogt, Salten och Ranen, sidd. 
125—156 (1891); Dunderlandsdalens jernmalmfelt, sidd. 56—63; Geol. 
fören. förh. 16, 275 (Stockholm 1894); På hvilket sätt hafva våra 
malmar sannolikt blifvit bildade, Wermländska Bergmannaförenin- 
gens annaler, 1896. För öfverlåtandet af dessa och andra detta 
Spörsmål behandlande afhandlingar står jag i stor tacksamhetsskuld 
till den på området vidtbekante föafattaren själf. 


166 


om torde val icke foreligga tvifvel. Följaktligen agde an- 
tagligen ställvis rätt betydande afsättningar af dylika hu- 
mater rum. Men de uppkommande malmernas — vi afse 
närmast koljärnstenen — beskaffenhet ädagalägger, att vid 
deras bildning en sönderdelning af järnhumaten, pä sätt vi 
ofvan angående sjömalmens uppkomst antagit, icke ägt 
rum. I sådant fall vore nämligen kolhalten icke så hög, 
som den visar sig i malmen uti de westfaliska grufvorna. 
Sannolikt var järnhumatets oxidation hindrad, och det hela 
gestaltade sig till en långsamt förlöpande, icke oxidativ 
söderdelning, antagligen under afgifvande af väte och syre 
samt anrikning af kolhalten. 

Utan att med den bristande kännedom vi äga om 
hithörande malmförekomster framställa annat än dessa an- 
tydningar, grundande sig pa, att förhällandena vid ned- 
brytningsprocessen af det vegetativa lifvets till sönderdel- 
ning dömda former i det stora och hela liknade de nuva- 
rande, sluta vi har med att upprepa, att betraffande bumus- 
ämnenas roll vid de sedimentära järnmalmernas bildning 
är det icke möjligt att med bestämdhet uttala sig >). 


1) Också äldre forskare hafva uttalat den uppfattning, att de 
processer, genom hvilka sjö- och myrmalmerna bildas under vår 
tid, 1 hufvudsak öfverensstämma med dem, som ägt rum vid de 
sedimentära äldre järnmalmerna. Stapf (Järnkontorets annaler 1865, 
sid. 68 o. 165) yttrar sig härom på följande sätt: ,Sjömalmsbild- 
ningen ger direkta upplysningar öfver uppkomsten af mänga-den 
förhistoriska tidens järnmalmslager och fingervisningar öfver bild- 
ningssättet af äfven de äldsta bergmalmer.“ — — — — „En serie 
af slutsatser leder till det resultat, att „svart- och bladstensmal- 
mer“ icke kunna hafva varit annat än sjö- och myrmalmsartade 
utfällningar, hvilkas natur och läge ändrats genom senare invärk- 
ningar." Äfven om man endast med en viss reservation kan om- 
fatta dessa yttranden, torde de likväl i hufvudsak vara riktiga. De 


167 
3. Försök att pa konstgjord vig framställa sjömalmer. 


Angaende dessa redan i inledningen omnämda försök 
skulle det här atersta att närmare angifva huru de anstäl- 
des. Att de tillsvidare ej ledt till ett positivt resultat, kan 
dels bero pa, att de lämpliga betingelserna icke träffats, 
dels ock pa den korta tid af 10—12 manader, under hvil- 
ken försöken varat. 

Den ledande idén vid försöken var, att genom tillsats 
af lämpliga ferri- eller ferrosalt till humushaltigt vatten 
dels astadkomma en humatfällning, dels en lösning af ferri- 
humater inom jämförelsevis stora vattenmängder. Utsatta 
for luftens syre försattes de med sma mängder af botten- 
grus och bottenslam samt sma fint sönderdelade partiklar 
af nyss upptagen sjömalm fran en malmförande sjö, Lies- 
järpi i Loppis socken; „ympningsmaterialet“ hade genast 
efter upptagningen jämte vatten från samma ställe, där 
håfningen utförts, transporterats hit och infördes ännu fuk- 
tigt i försökskärlen. I händelse bottenslammet och malm- 
partiklarna, såsom antagligt vore, innehölle de organismer, 
hvilka voro för järnmalmsbildningen viktiga, så kunde man 
vänta att deras tillväxt skulle fortfara och malm bildas. 

De järnsalt, hvilka kommo till användning, voro ferri- 
klorid, ferriacetat, ferrosulfat samt ferrobikarbonat. Af ferri- 
kloriden och ferrosulfatet afvägdes bestämda mängder di- 
rekt och löstes i vatten. Vid ferriacetatets framställning 
förfors sålunda, att järnklorid löstes i vatten, järnet utfäl- 
des med soda, hvarefter till den affiltrerade och tvättade 
fällningen tillsattes utspädd ättiksyra, tills endast en ringa 
mängd ferrihydroxid kvarblef. Sedan denna återstod af- 


belysa en ny sida af det viktiga spörsmålet om sjö- och myrmal- 
mernas bildning. 


168 


filtrerats, bestämdes järnhalten i lösningen, som befanns 
utgöra 0,0162 & FeO; pro cm}. 

Framställningen af ferrobikarbonatlösningen är redan 
ofvan (sid. 145) omtalad. Äfven parallelförsök med man- 
ganoklorid anstäldes, hvilka ägde intresse på grund af den 
aldrig felande manganhalten i sjö- och myrmalmerna. 

Försökskärlen (damejeaner) beskickades med följande 
kvantiteter vatten resp. järnsalter, och sattes profven 1—9 
under maj, profven 10—12 under oktober 1905. 


Pä hela vat- 
Vattenled- Järnsalt cm? af den tenmängden 
ningsvatten (mangansalt) använda lösn. 12 
Prot ana 33.1 Ferriklorid 65 0,96 FeO; 
ea), Bane d:o 120 Da 
iro: 3D Ferriacetat 60 OTe 
„4 DÖ 4 d:0 ; 13 ORT 
5. SUR Ferriklorid 15 OURS 
WING Ferrosulfat 50 0,93 FeO 
a HET 40 ,, d:0 15 PEU ES 
Git Ol Re OA Manganklorid 34 0,644 MnO 
REON 56 d:0 64 1256600 ame 
10: 32=, Ferrobikarbonat = 0,182 Fe | 
es ale 33,5 | d:o — ÖF tees 
Färdig humatfäll- 
ao. Sal ning 1) — — 


I intet af dessa prof kunde i början af maj 1906 nå- 
gra malmliknande bildningar iakttagas. Undantag utgöra 
profven 8 och 9 (med manganoklorid) där redan efter nå- 
ora dagar en svart bottenbeläggning kunde skönjas (sid. 


1): Erhållen af mag. Allan Zilliacus och härrörande från de 
med Vandavattnet anstälda reningsförsöken. 


169 


110). Efter c:a 6 månader var manganet fullständigt t u- 
fäldt och äterfans det pa kärlens botten som en svart 
hinna, bestäende antingen af mangandioxid- eller mangani- 
oxidhydrat. Hos profvet 12 hade inom nägra veckor ofvanpa 
humatfällningen en ljusgul, ockerlik fällning bildats. Den 
förra hade betydligt mörknat och innehöll i motsats till 
hvad i början var fallet, betydliga kvantiteter ferrosalt. 
Har försiggick altså en reduktion af ferrijonerna pa be- 
kostnad af humatet, sasom man maste antaga att fallet 
ar i naturen, da föga fritt syre finnes tillstädes. 

Inom större antalet af damejeanerna ägde en affärg- 
ning af det genom ferrihumat mörkbrunt färgade innehål- 
let rum. Samtidigt afsatte sig en mer eller mindre mörk- 
brun flockig fällning på bottnen. Egendomligt är, att nå- 
gon förruttnelse af vattnet icke under de gångna 11 ma- 
nåderna inträdt, och synes detta utgöra ett ytterligare be- 
vis på ferrihumatets steriliserande förmåga. 


Universitetets kemiska laboratorium i maj 1906. 


Innehäll. 


I. Inledning. 


1. Ofversikt af arbetets plan och innehåll . 6. 
De tidigare skedena af undersökningen 7. A. 
Zilliacus’ metod att utfälla färgade substanser 7. 
Metodens effektivitet 8. Fargadt och hvitt vatten 
i Finland 9. Färgens sannolika ursprung 10. De 
undersökta floderna och sjöarna. 10. Det torra - 
ferrihumatets likhet med sjömalm 11. Manganhal- 
tens invärkan på sjömalmens färg 12. Saltsyra som 
reagens på manganhalten 12. Sjö- och myrmal- 
mernas halt af organiskt kol i form af humussyror 
13. Förberedande relation öfver försök att i liten 
skala framställa sjömalm 14. Medarbetarne vid un- 
dersökningen 15. 


3. De upplösta humusämnenas mängd och 
geografiska, hydrografiska samt geolo- 
giska betydelse. . . . Lo: 

a. Nagra. approximativa tal ina Baten 
af de upplésta humusämnena 15. Deras approxi- 
mativa uppskattning 16. Dr. K. R. v. Willebrands 
uppgifter öfver medelafflödesmängderna 16. Ana- 
lys af vattnet i landets sju största floder 17. Ana- 
lysresultaten 18. Vissa bestämningars utförande 18. 
Humusämnenas varierande sammansättning i olika 
vattendrag 19. Diskussion af felkällorna hos be- 
stämningen af glödgningsförlusten 19, 20. De från 


Finland årligen afförda humusämnenas approxima- 
tiva kvantitet 21. De ärligen upplösta oorganiska 
ämnenas mängd 22. 

b. De upplösta humusämnenas invärkan pa 
färgen hos hafsvattnet 2 Östersjön och Nordsjön 
22. Kriimmels undersökningar 23. Wittsteins äsik- 
ter 24. Schotts utredning öfver orsakerna till hafs- 
vattnets färg 24. Planktons och grumlighetens in- 
värkan 25. Östersjöns jämförbarhet med insjöar 
26. Ule’s undersökningar öfver Starnbergersjén 27. 
Aufsess’ uppfattning om färgen hos insjöars vatten 
28. Diffraktionsteorin 28. Egenfärgen hos ett in- 
sjövatten 29. De pä färgen värkande upplösta äm- 
nena 30. Färgen i Östersjön 30. Förekomsten af 
lösta organiska ämnen däri 31. Ruppins resultat 
31, 32. Den totala storleken af syreförbrukningen 
hos Östersjöns och Nordsjöns vatten 33. 

c. De upplösta organiska ämnenas betydelse 
à biologiskt hänseende 33. Formultningens och för- 
ruttnelsens biologiska natur 33. Lifskraftens upp- 
trädande i därför egnade former 34. De lösta hu- 
musämnenas kvalitativa sammansättning 35. Deras 
antiseptiska egenskaper 35. Baser ökar deras nä- 
ringsvärde 35. Basers invärkan på deras oxider- 
barhet 36, 37. Orsakerna till de lösta humusäm- 
nenas beständighet i inlandsvattnen 37. Organis- 
mernas roll vid oxidation 38. Humusämnenas re- 
sistens mot sur kaliumpermanganatlösning 39. Exem- 
pel 40. Deras obenägenhet att oxideras i fritt till- 
stånd 41. Exempel 42. Humusämnenas oxiderbar- 
het i hafvet 42. Frånvaran af marina humataflag- 
ringar 42. Oxidationsprocessens biologiska natur 
43. En sjömalm, afsatt i hafvet utanför Helsing- 
fors 43. Den vid oxidationen bildade kolsyrans be- 
tydelse för vegetabilisk plankton 44, Humusämne- 
nas vikt vid de hydrografiska analyserna 45, 


172 


Pag. 

d. De upplösta organiska ämnenas betydelse i 
geologiskt hänseende 45. Deras betydelse för mi- 
neralsubstansernas upplösning, koncentration och 
transport 46, 47. Humusämnenas invärkan på sili- 
kater, vissa fosfat, ortoklas 48; på neutralsalter un- 
der frigörande af syran 48. Deras oxidation i na- 
turen medels ferriföreningar 49. Försök vid högre 
temperatur 49. Ferrihumatets spontana reduktion 
vid vanlig värmegrad 50. Dess förmedling af lägre 
organismer 50. Stapf’s åsikter om samhörighet 
mellan kärrförekomster och sjö- samt myrmalms- 
bildning 51. Humusämnenas roll vid utlösningen 
af järn samt dess afsättning som malmer 52. Grön- 
stensbärgarternas roll som råmaterial för sjö- och 
myrmalmerna 53. Företeelserna vid humusiimnenas 
upplösning af mineralbeständsdelar 54. „Ortsten“ 
och ,blysand* 55. Lägre organismers roll därvid 


56. 


II. Undersökning af humusrikt vatten från 
särskilda vattendrag i Finland. 


1. De i vatten lösliga, färgade substanser- 
nas kemiska natur . . . ... Son: 
Begreppet humusämnen 57. Äldre undersöknin- 
gar öfver humusämnen i jord 38, 59, 60. Deras 
kemiska sammansättning 61. Svafvel- och fosfor- 
halten 61. Äldre analyser öfver olika humusämnen 
62. Deras bristande enhetlighet 63. Torknings- 
temperaturen för de analyserade substanserna 63. 
Ny analys öfver humussyra ur finsk kärrjord 64, 
65. Kväfvets bindning i humusämnen 65, 66. Be- 
räknad kväfvefri sammansättning 67. Jämförelse 
med kolhydrat med hänsyn till sammansättningen 
67. Materialet för humusämnena inom växtriket 
68, 69. Äldre analyser öfver humussyror 69. Or- 


saken till den höga kol- och ringa vätehalten vid 
tidigare analyser 70. Beräkningssättet vid analy- 
serna af järnhumaten 70. Aro ferrihumaten kemi- 
ska föreningar? 71, 72. Skema för analysernas be- 
räkning 73, 74. Tabellarisk sammanställning af de 
undersökta lösta, färgade organiska ämnena ur sär- 
skilda finska vattendrag 75. Diskussion af resul- 
taten 75, 76. Slutsatser beträffande de analyserade 
ämnenas natur 77. 


2. Undersökning af ett antal humusrika 


sötvatten i Finland. Beer: 

a. Vanda a 78. De oorganiska beständsdelar- 
nas sammansättning 79. 1) Elementaranalys 
af järnhumatet är 1900 79. 2) Undersök- 
ningen frän är 1901 82. 3) Nägra andra 
järnhumater ur Vanda äs vatten 84. Ferri- 
humat frän en hemreningsapparat 84. Analys af 
ett ferrihumat, erhållet vid användning af A. Zil- 
liacus’ metod vid rening af Vandavattnet 85, 86. 

b. Kalaton sjö 87. De oorganiska ämnena 88. 
Prof med olika kvantiteter fällningsmedel (ferriklo- 
rid) 89. Elementaranalyser 90, 91. Andra basers 
samtidiga utfällning 92. 

c. Lojo sjö 92. De oorganiska ämnenas sam- 
mansättning 93. Elementaranalysen 94. 

d. Myllylampi sjö à Lojo 95. Elementarana- 
lysen 96. 

e. Ukonlampi sjö i Rautalampi 96. De oor- 
ganiska ämnenas sammansättning 98. Elementar- 
analysen 99. 

f. Heinälampi sjö i Rautalampi 100. Analys 
af de oorganiska beståndsdelarna 101. Elementar- 
analysen 102. 


78. 


174 


Pag. 
II. De i inlandsvattnen förekommande upp- 
lösta humusämnenas allmänna egenskaper. 
1. Humusämnenas kemiska karaktär . . . ADS: 


a. Fosfor- och svafvelhalten 104. Fos- 
forhaltens bestämning 104. Svaflets kvalitativa före- 
komst 104. 

b. Humusämnenas syrekaraktär 105. 
Bevisen därför 105. Aldre undersökningar 106. 

c. Vattenledningsvattnets i Helsingfors 
förhällande till tvävärda metallers salt 
107. De använda salten 107. Resultaten 108. 

d. Flervärda metallers salt 108. Alu- 
miniumsalt 109. Stanniklorid 110. 

e. Profven med manganosalt 110. Orga- 
nismers tillväxt i de utspädda lösningarna 111. 
Betingelserna därför 111. Järnbakteriernas värk- 
samhet 112. Humusämnenas behöflighet för man- 
ganorganismernas tillväxt 113. 

f. Ferrihumatets sönderdelbarhet ge- 
nom alkalier och alkalikarbonater 113. 
Kvantitativa försök 114. 

so. Humussyrornas fällbarhet med salt- 
syra samt deras vattenlöslighet 114 För- 
sök 115. | 


2. De lösliga humusämnenas utfällning med ferri- 
klored. 3 2. ie ya Moe en hh eo 

a. Betingelserna för ferrihumatets 

afskiljande 116. Undersökuing öfver fällnings- 

medlets mängd 117. J. Helsingfors vattenlednings- 

vatten 117. II. Vatten fran Myllylampii Lojo 118. 

III. Vatten fran Kalaton sjö à Haussärvi 118: 

IV. Vatten fran Ukonlampi sjö i Rautalampi 118, 

Utfällningens hastighet 119. Dess kvantitet 119. 

Färg och syreförbrukning 120. Tabeli öfver resul- 


tatet 121. V. Vatten fran Heinälampt sjö à Rauta- 
lampi 122. Utfällningens hastighet 122. Tabell 
öfver fällningens mängd, färg och syreförbrukning 
123. Diagram öfver resultaten 124, 125. Felkäl- 
lor 126. 

b. Utfällningens snabbhet vid olika 
mängder ferriklorid 126. Under hvilka för- 
hällanden sker utfällning? 127. Aldre äsikter om 
alkaliernas sönderdelande förmåga vis å vis huma- 
ter 128, 129. Ofverskottet p& metalljoner i de 
humusrika vattnen 130. Företeelserna vid ferri- 
humatets bildning 132. Elektrolyters invärkan pa 
utfällningen 133. Försök med syror 134, 135, med 
alkalier 136, med salter 137. Slutsatser 138. Fäll- 
ningsfenomenets kemiska natur 138. De i vattnet 
efter fällningen kvarblifvande organiska ämnena 139. 
Den bristande proportionaliteten mellan färgning och 
syreförbrukning 139. Orsakerna härtill 140. Vi- 
dare exempel 140. 


IV. Humusämnenas betydelse for siömalmernas 
daning. 


 Allmänna erfarenheter, som invirka pa uppfatt- 
ningen 142, 


1. Ett bidrag till teorin om sjömalmernas bildning . 144. 

Bildning af ferro- och ferrihumat i naturen 144. 
Ferrokarbonatets sönderdelning genom syre 145. 
Järnockrans bildning 145. Försök som gäfvo en 
ockreliknande produkt 146. Analys af naturlig järn- 
ockra 147. Analys af en vid ferrobikarbonatlösnin- 
gens kokning bildad oxid 147. Ferrohumatets oxi- 
derbarhet 148. Syrehalten vid olika djup i Lojo 
sjö och Ladogan 149. Dess tillräcklighet för ferro- 


176 


humatets oxidation 150. De vanliga järnbakterier- 
nas energetiska lifsvilkor 151, 152. Diskussion om 
deras deltagande i arbetet för sjémalmernas bild- 
ning 153. Förekomsten af ferrihumat i insjöarnas 
bottenslam 154. Råmaterialet och den sannolika 
tillgången vid sjömalmsbildningen 155, 156. Malm- 
afsättningen ett skydd för organismen 156. Myr- 
malmernas bildning 157. 


2. Sjö- och myrmalmernas halt af organiskt kol . . 158. 

Materialets förberedelse för analysen 158, 159. 

Analysens utförande 159, 160. Profvens fyndorter: 

I. Sjömalmer 160; II. Myrmalmer 162. Analys- 

resultaten: I. Sjömalmer 163; II. Myrmalmer 164. 

Förekomsten af humussyror i samtliga prof 164. 

Äldre sedimentära järnmalmsförekomsters bildning 

medelst humater? 165. 


- 


3. Försök att pa konstgjord vig framställa sjömalmer 167. 
Försökens anordning 167, 168. De tillsvidare 


negativa resultaten med ferrisaltlösningarna 169. 


Undersokning af finskt raterpentin 


dess användbarhet 


Af 


Ossian Aschan 


Legen 


I. Arbetets plan och ändamål. 


Tvänne föregående undersökningar!) hafva haft till 
uppgift att närmare klargöra arten och egenskaperna hos 
de terpener, hvilka alstras af de båda i Finland växande 
barrträden Pinus silvestris L. och Pinus abies L. 
I det förra af de citerade arbetena undersöktes bl. a. ocksa 
terpentin, som producerats i de under senare tid införda 
tjärugnarna af järn, hvilka jämte träkol och trätjära gifva 
en mängd flyktiga destillationsprodukter. De senare inne- 
hålla, jämte andra organiska ämnen, större delen af terpe- 
nerna fran kadan af det destillerade träet. Redan på grund 
af yttre utseende och lukt kan ifrågavarande terpentin 
rubriceras såsom mindre rent, bemängdt som det är med 
andra lätt flyktiga torrdestillationsprodukter, hvilka äro af 
neutral natur, emedan terpentinet vid destillationen renas 
med kalk. | 

Föreliggande undersökning har företrädesvis ett eko- 
nomiskt syfte. Världskonsumtionen af terpentin, som redan 
ar 1896 utgjorde 67,500,000 kg. till ett värde öfver 36 
milj. Fmk., täckes till allra största delen af produktionen i 
Nordamerika, utgörande för samma är 52,200,000 kg. Äf- 
ven om man med den kolossala skogrikedomen i Amerikas 
förenta stater ej behöfver befara, att terpentintillförseln 


1) Jfr. Edv. Hjelt och Ossian Aschan. Vetenskapssocietens 
Bidrag 54, 459 (1894); Aschan, ibid. Bd. 64. 


180 


därifran, trots det härförinnan brukliga skoningslösa för- 
härjandet af skogarna, skall utsina, sa hafva numera 
matt och steg fran den amerikanska forstförvaltningens 
sida vidtagits i afsikt att stäfja skogssköflingen och införa 
en rationellare beskattning af barrträdsbeständet 1). Där- 
jämte har under de senaste aren en betydlig stegring af det 
amerikanska terpentinets pris ägt rum, enligt uppgift bero- 
ende pa att en „trust“ i Amerika bildats, hvilken beherskar 
världsmarknaden och forty bestämmer prisen. För när- 
varande är engros priset c:a Fmk. 1:20 pro |. 

Då man kan förutsätta, att denna prisstegring icke 
uteslutande är af tillfällig natur utan för en längre tid 
blifver bestående, faller tanken själfmant på möjligheterna 
att aptera det hos oss tillvärkade terpentinet efter världs- 
marknadens behof, och därigenom ernå högre priser därför. 
Samtidigt kunde en ökad produktion ställas i utsikt. 

Enligt nppgifter, som lämnats oss af en bland de större 
inhämska producenterna, äro priserna å det inhemska ter- 
pentinet för närvarande följande: 


Varans handelsmärke ?) Pris 
la 83 pi 
1 b 10) oop 
20 Driers 
3 a 42, 


Afven om medeltalet häraf, 63 p:i, icke exakt äter- 
eifver medelpriset pa alt i Finland tillvärkadt terpentin, 
1) Jfr. Bericht von Schimmel & C:o, April 1906. S. 67. 


*) De finska terpentinfabrikanternas vara numreras vanligen 
med 1, 2 och 3, hvilka numror hänföra sig till produktens färglös- 
het eller icke, jämte därpå beroende mer eller mindre skarpa lukt. 


181 


emedan de olika märkenas mängd är ganska varierande och 
beroende dels af råmaterialets kvalitet, dels af destillations- 
processens förlopp, så torde det likväl ej vara därifrån alt- 
för aflägset. I alla händelser visar detta tal, jämfördt med 
ofvan anförda pris på amerikansk vara, att det finska ter- 
pentinet, om det besitter möjligheter att konkurrera med det 
. amerikanska, för det närvarande star lågt i pris. 

Redan vid en ytlig blick på dei handeln förekommande 
terpentinsorterna framgår emellertid den stora skilnaden 
mellan dem och det amerikanska handelsterpentinet. T. o. 
m. de bättre sorterna 1a oeh 16 äga, om ock endast i 
lindrig grad, den egendomliga, genomträngande lukt, hvilken 
kan skönjas i nymålade lokaler, enär det finska raterpenti- 
net användes till beredning af oljefärger. För detta ända- 
mal äger det nämligen på grund af sin stora flyktighet a 
ena sidan, och a den andra sin stora lösningsförmåga för 
hartser och oljsyrans oxidationsprodukter, samma anvand- 
barhet som den amerikanska varan. Det enda som gör det 
finska terpentinet vida oangenämare, ar den redan nämnda, 
skarpa och mer eller mindre obehagliga lukten och, savidt 
det gäller ljusare färgnyanser, dessutom den utpräglade 
gula färgen hos de mindre goda märkena. Som hufvudupp- 
gift föresatte jag mig därför 1) att bestämma arten af de 
föroreningar, som framkallar det finska råterpentinets lukt 
och gula färg, och i sammanhang härmed afsåg under- 
sökningen 2) att utarbeta metoder för att lätt och utan men 
för terpentinets hufvudbeständsdelar aflägsna dessa förore- 
ningar. 

Om det senare var realiserbart, möjliggjordes utan 
tvifvel det finska terpentinets afsättning utom landet till 
högre priser än hemma. Men en ännu viktigare följd häraf 
vore den, att terpentintillvärkningen kunde bedrifvas i vida 


182 


större skala än hittills, hvilket i sin tur skulle öka expor- 
ten och således i sin mån tillföra landet en ny inkomstkälla. 
Möjligheterna häraf inses, då man tager i betraktande rå- 
materialet och de öfriga produkter, som bildas vid terpen- 
tintillvärkningen. : 

Terpentinet upptrider som nämdt sasom biprodukt vid 
tjärtillvärkningen. Denna har under de senare decennierna 
blifvit alt rationellare utvecklad. bade hvad apparatur och 
förfaringssätt, men äfven hvad råmaterialet beträffar. 
Operationen sker i stora järnretortrar (tjärugnar), hvilkas 
konstruktion vi dock här ej kunna närmare inga på. De 
flyktiga destillationsprodukterna kondenseras i därför af- 
sedda delar af apparaten. Kondensatet, det s. k. tjärvatt- 
net, innehåller i mindre mängd metylalkohol eller träsprit 
och aceton, i något större mängd ättiksyra, och tages i all- 
mänhet ej tillvara !). Ofvanpa detta tjärvatten flyter det 
med vattenangorna lätt öfvergående terpentinet. Det af- 
skiljes och omdestilleras under tillsats af kalk, hufvudsak- 
ligen för att binda syror och fenoler. 

Med de sma kvantiter metylalkohol och aceton, som 
förefinnes i destillatet, torde möjlighet att pa lönande sätt 
tillgodogöra sig dessa produkter knappt förefinnas. 

Ramaterialet för tjärdestillationen förtjänar att sär- 
skildt uppmärksammas, da det gäller en tillvärkning i myc- 
ket stor skola. För att erhalla ett möjligast stort utbyte 


') Endast om destillationen sker med ett större antal ugnar, 
synas möjlighet föreligga att kunna tillgodogöra ättiksyran, ge- 
nom att tjärvattnet indunstas med kalk, ty i sådant fall lönar det 
sig att anlägga en afdunstningspanna af lämplig beskaffenbet. 
Denna bör äga dubbel botten och upphettas med öfverhettad ånga, 
i annat fall blir den råa ättiksyrade kalken (gråkalken) för mörk 


och oren, för att få afsättning. 


183 


pa terpentin och tjära, bör endast starkt kadigt trä komma 
till användning, ty det är denna substans, som ger upphof 
at sistnämda tvänne produkter. Den jämförelsevis ringa, 
till några procent uppgaende flyktiga delen af kadan afgar 
nämligen nästan uteslutande såsom terpentin. De atersta- 
ende hartserna smälta och undergå, medan de rinna ner 
mot ugnens botten, en omvandling i tjära. Som råmaterial 
användes tidigare, synnerligast vid tjärbränning i dal, katad 
ved. Sedan man ôfvergatt till tjärbränning i retort, spelar 
numera vedens form ingen roll, hvarför vid detta forfarings- 
sätt stubbar af tall och gran uteslutande användas. 

Det kan särskildt framhållas, att detta sistnämda ra- 
material i oerhérda mängder star till förfogande inom lan- 
det. Vore man härvid hänvisad uteslutande till stubbar fran 
nyss afvärkade tran, sa kunde ställvis brist pa for destilla- 
tionen lampligt material uppsta och pakalla en förflyttning 
af destillationsugnarna fran den ena platsen till den andra. 
Men härtill är denna fabrikation icke inskränkt. Man 
förfogar nämligen inom landet öfver oerhörda mängder tjen- 
ligt material för tjärdestillationen 1 de efter barrtränas ut- 
döende eller afvärkning ı jorden kvarblifna stubbarna, som 
på grund af sin med kåda genomdragna väfnad på lämp- 
lig torr mark kunna motstå den hotande förruttnelsen eller 
förmultningen à tiotal ja à hundratal år. Särskildt i vissa 
delar af landet, som varit och äro betäckta med stora sko- 
gar, är tillgången på sådana stubbar af äldre och yngre 
batum nästan outtömlig. Sådana trakter, där jordens be- 
drukande icke kommit i fråga, vare sig på grund af dess 
otjenlighet eller att kronoskogar föreligga, finnas i synner- 
het inom ett bredt bälte söder: om Jyväskylä och Vasa, 
hvilket utgör hemorten för tjärdestillationen i retort. Man kan 
har, savidt det gäller kronan, skäligen lätt t. o. m. erhålla 


184 


rätt att kostnadsfritt bryta och tillgodogöra sig här före- 
fintliga stubbar. Fran en kvadratkilometer erhålles enligt 
uppgift för flere år råmaterial för en tjärugn, endast mot 
kostnaden för brytning och transport till ugnen. 

Vi kunna häraf sluta, att råmaterialet för ifrågava- 
rande industri i outtömlig mängd finnes inom landet. 

Hvad beträffar de andra produkterna för denna indu- 
strigren, så är trätjära en kurant vara, som går 1 hvilken 
mängd som hälst och till ganska stabilt pris. Däremot är af- 
sättningen på träkol ofta underkastad fluktuationer, och 
detta har härintill varit retortdestillationens achilleshäl, 
emedan lägre priser ej kunna uppbära transportkostnaderna. 
För närvarande är efterfrågan på träkol så stark i Sverige, 
att en liflig export dit äger rum fran Finland. I hvilken 
man den i stor skala skeende brytningen af järnmalm i 
Norrland är orsaken härtill, är mig ej bekant, men torde 
man väl få antaga, att så är fallet. Skulle en starkare 
prisnedsättning på träkolen ater inträda, blefve dess skadliga 
atervärkan pa tjärdestillationen inom landet i viktig grad 
paralyserad genom att terpentinet, sedan det underkastats en 
ändamålsenlig rening, skall betinga sig att högre pris samt 
att, vid en i större skala bedrifven destillation, ättiksyrad 
kalk vinnes som en biprodukt, hvilken i obegränsad mängd 
kan afsättas. Vi finna saledes att denna industri, liksom 
alla andra, har utsikter att blifva desto mera oberoende 
af tillfälliga fluktuationer i priset pa en af sina hufvudproduk- 
ter, ju rationellare och i större skala fabrikationen bedrifves 
under tillvaratagande af biprodukterna. Ett viktigt bidrag 
till sin stabilisering skulle den, såsom af det föregående 
torde framgå, ernå genom en lämplig rening af raterpen- 
tinet och dess afsättande utom landet. 

Slutligen må ännu en icke oviktig, med terpentinets 


185 


kemiska undersökning sammanhängande fraga beröras, näm-- 
ligen den om det inhämska terpentinets användning som 
läkemedel, ty s. k. renadt terpentin importeras till landet 1 
icke obetydlig mängd for apoteksbehof. 

Under benämningen „renadt terpentin” förstås en vara, 
hvilken väsentligen bestaende af dicykliska terpener (pinen, 
pseudopinen !) äger en kokpunkt mellan 155—160° och som 
föreligger i franskt och amerikanskt terpentin. Utom ter- 
pener innehåller det, visserligen i mindre mängd, också högre 
kokande, icke undersökta produkter, men man torde dock 
betrakta det vanliga pinenet som den i terapeutiskt hänse- 
ende värksamma beståndsdelen. Emellertid föreligger ej 
någon systematisk undersökning, hvilken skulle ha klargjort, 
om det är pinenet i egenskap af terpen, således genom den 
lätt” inträdande oxiderbarheten, de svagt desinfekterande 
egenskaperna o. dyl., som gör detta terpentin användbart 
till läkemedel, eller om denna värkan är specifik för pinenet 
och icke i samma grad återfinnes hos andra terpener. 
Frågan är för oss af stor betydelse, därför att det inhän- 
ska terpentinet endast till en mindre del bestar af vanligt 
pinen, hvaremot sylvestren, dipenten, måhända ock I-limonen ?) 
och, såsom jag numera trott mig finna, pseudopinen dess- 
utom förekomma, hvarjämte cymol kan anses utgöra en 
alldrig felande beståndsdel. 

För att i någon män förbereda inträngandet på detta 
gebit, utfördes utom de sid. 5 nämda uppgifterna en under- 
sökning öfver de inhämska terpentinsorternas förmåga att 
upptaga klorväte under bildning af den vanliga pinenhy- 
drokloriden. Denna var kombinerad med några prof för 

1) Semmler, Ber. deutsch. chem. Ges. 33, 1458 (1900). 


2) Jfr. dessa Bidrag, Arg. 1906. 


> 


186 


utrönande af möjligheten att genom destillation med vatten- 
ånga afskilja det vida dyrbarare pinenet fran de andra be- 
ständsdelarna, äfvensom att befria terpenerna fran de vid 
torrdestillationen bildade, starkt luktande och förorenande 
biprodukterna. 


I det föregående aro de frågor omnämda, för hvil- 
kas besvarande föreliggande undersökning blef företagen. 
Arbetets experimentella del sönderfaller därför i två 
delar: 1. Undersökning af föroreningarna 7 råterpentinet 
och möjligheterna för deras aflägsnande samt 2. Undersök- 
ning af pinenmängden i råterpentinet, äfvensom dess re- 
nande med vattenånga. Arbetet afslutas med en kort 
tredje afdelning, däri slutsatserna af undersökningen klar- 
goras. 


Il. De utförda försöken. 


1. Undersökning af fororeningarna i det finska 
raterpentinet. 


Vid destillationen af några till undersökning förelig- 
gande räterpentiner befanns en viss mängd alltid destillera 
fore 154° eller den temperatur, vid hvilken pinen begyn- 
ner 6fverga. Följande exempel, erhållna med olika han- 
delsprodukter, klargöra detta. 


Terpentin fran: Fraktion intill 154°, i procent: 
Kammonen N:o 1 SA Of 
as N:0 2 FO on 
Je TN EE! 102, 
5 N:0 2 N 
ki N:0 3 Lois 
Math. Bonn N:o 1a OS 
> 99 N:o 10 2,00%, 
RL ARNO 4 Io, 
5 PR ANEO REG ILI a ee 
5 Extrafin 00 


Till en början uppsamlades dessa före 154° kokande 
andelar, hvilka till en del begynte koka redan vid 70 a 80°, 
för att sedan undersökas. Det sälunda hopbragta materia- 
let visade sig emellertid alldeles for ringa, for att utsikter 
att utreda dess, att döma af kokpunktens stora latitud, 


188 


utan tvifvel rätt komplicerade sammansättning skulle finnas. 
Da jag redan för länge sedan af terpentindestillatörer er- 
farit, att vid räterpentinets üfvergang med vattenånga till 
först en lätt, i vatten olöslig gul olja med skarp lukt öf- 
vergar !), sa bad jag fabrikanten Math. Bonn a Bonnäs 
afskilja denna olja genom lämplig anordning af destillatio- 
nen. Hr Bonn utförde uppdraget med vanligt tillmötes- 
gvaende och sände mig först 1'/, 1, senare c:a 15 | af dessa 
skarpt luktande fördroppar af raterpentinet. För tillställan- 
det af detta värdefulla råmaterial ber jag att äfven i 
detta sammanhang till hr Bonn få uttala min stora tack- 
samhet. Endast genom en så riklig tillgång på de ifraga- 
varande föroreningarna blef det en möjlighet att något sånär 
fullständigt dechiffrera den mangartade blandningen. 

Vid detta arbete har jag på ett tillfredställande sätt 
biträdts af mina elever, studerandena T. A. Stitonen och 
Arne Homen. 


1) En liknande olja har äfven af E. Qvist blifvit isolerad fran 
de lägst kokande delarna af bäckoljan, som för kort tid sedan af 
honom underkastades en förberedande undersökning (jfr. Teknikern 
15, pag. 127 [1905]). I ett mindre prof, som af Qvist ställts till 
mitt förfogande och hvilket kokade mellan c:a 80° och 130°, kunde 
jag konstatera samma egendomliga lukt, som tillkommer finskt ra- 
terpentin. Vidare visade sig profvet synnerligt lätt flyktigt med 
vattenånga, så att dess beståndsdelar lättare öfvergingo än vattnet, 
med hvars tillhjälp destillationen utfördes. Något annat ämne 
än pyridin kunde jag ej påvisa i det lilla profvet, men då det till 
lukten starkt påminte om furaner och då det förhartsades redan 
genom små mängder klorväte eller svafvelsyra, hvaremot natronlut 
t. o. m. vid kokningstemperatur icke hade annan invärkan än att 
en mindre del af substansen förtvålades till fettsyror (förekomst af 
dessa syrors methyl(?) -estrar), så antager jag, att det var rätt 


rikt på furangruppens stamsubstanser. 


189 
a. Destillationen af raprodukten. 


Denna produkt representerade en portvinsröd vätska 
med något oljartad konsistens, hvars spec. vikt, bestämd 
med Mohr's vag, uppgick till d = = Os, Således ganska 
nara öfverenstämmande med raterpentinets, hvars motsva- 
rande konstant befunnits ligga mellan talen 0,s67 à O,ses. 
Produkten besitter en ytterst penetrant lukt, som på samma 
gang den påminner em de lägre fettaldehyderna är kväf- 
vande kinonartad. En öfvad näsa kan dessutom i den åter- 
finna furanernas och fettsyreestrarnas lukt. De högre frak- 
tionerna påminna mycket tydligt om den karakteristiska 
ryssläderlukten 1), hvilken härrör af björknäfverolja, hvar- 
med lädret torde behandlas. 

Sedan jag funnit att raprodukten innehöll rätt stora 
kvantiteter vatten samt att klorkalcium förenar sig med en 
del af dess beståndsdelar, hvarvid tillika en stark för- 
hartsning kunde skönjas, användes vid de prof, som destil- 

1) Dr. H. Decker, numera docent i Geneve, hade vänligheten 
att för ett antal år sedan, då han var anstäld hos firman Savva 
Morosow, tillsända mig ett större zinkkärl med fördroppar, som vid 
sagda Moskvafirmas fabrik hade erhållits vid destillation (sannolikt 
medels vattenånga) af björknäfverolja. Tyvärr hade oljan under 
transporten frätt upp zinkkärlet, så att en stor del af produkten 
gick förlorad. Till sitt yttre, äfven som till lukten påminte denna 
olja starkt om fördropparna till det finska råterpentinet. Dr. S. 
Sandelin, då förtiden laborator vid kemiska laboratoriet, under- 
sökte denna produkt och påvisade i särskilda fraktioner af den- 
samma fettsyreestrar. De analyser. som utfördes å de vid förtvål- 
ningen återstående andelarna i några fraktioner, tydde på förekom- 
sten af vätefattiga indifferenta substanser, såsom vi då antogo, 
blandningar af kolväten med etrar eller furaner, något som likväl 
med de små till buds stående mängderna ej då kunde med säker- 
het fastställas. 


190 


lerades af Hr Sztonen, vattentri pottaska såsom torknings- 
medel. Afven häraf färgades substansen mörk, hvarjämte 
en mörkbrun fällning afsatte sig ofvanpa den öfverskjutande 
pottaskemängden. Sannolikt gjorde sig torkningsmedlets 
alkaliska och kondenserande natur gällande. Vid de senare, 
af stud. A. Homen utförda destillationerna utfördes rapro- 
duktens torkning med smält natriumsulfat, hvilket ocksa 
tillsattes till de enskilda fraktionerna för att torka dem. 
Genom detta torkningsmedel ägde nägon invärkan ej rum. 
Någon mera pataglig förändring i mängden eller samman- 
sättningen af de särskilda fraktionerna kunde visserligen 
ej förmärkas i de bäda fallen. Men naturligt är, att na- 
triumsulfatet, sasom ett vida rationellare torkningsmedel, 
är att föredraga vid senare undersökningar. 

För orientering utfördes en profdestillation, sedan 
vätskan blifvit torkad med pottaska, och med följande re- 
sultat. Vid destillationen användes Youngs deflegmator, 
som af mag. B. Ahlstrom välvilligt stäldes till mitt förfo- 
gande. Materialet fördelade sig vid andra, tredje och fjärde 
hvarfvet pa följande sätt: 


Fraktion Erhällen mängd under 


andra tredje  fjärde hvarfvet 


30— 40° 9 g 13 g 
40— 502 | Se one 21 . 
50— 60° Aad Gane se 
oe a, re 1964, 
70— 77° Agi cates 42 , 
77— 83° 15 rg 29 „ 
83— 90° Gy 49, 
00100 139. 156, 128 , 


100—110° SIG, ues 98 ,, 


110—120° 
120 —140° 
140—154° 
154—159° 
159—167° 


32, 


Tillsammans 802 „ 


tredje 
17 2 


D 


44 „ 


191 


fjärde hvarfvet 
54 g 
29 
36 „ 
oe 
13. 
727 „ 


Öfver 167° kvarblef en mörkbrun olja, uppgaende till 
C:a 4/19 af hela den destillerade mängden. Tillsvidare blef 
den oundersökt. 

Fraktionerna intill 120° omdestillerades ytterligare en 
gang och fördelades i allmänhet pa 5 grader, med följande 


resultat: 


Fraktion 
30— 40° 
40— 50° 
50— 55° 
55— 60° 
60— 65° 
65— 70°. 
70— 77° 
77— 83° 
83— 90° 
90— 95° 
95—100° 
100—105° 
105—110° 
110—115° 
115—120° 


Tillsammans 


Mäned 1 


o 
8° 


192 


Redan en blick pa ofvanstaende tal gifver vid handen 
att tva hufvudprodukter förekomma, kokande vid e:a 65° 
och 95°. Därjämte gjordes nu redan den observation, att 
fraktionerna ofvanom 65 a 70° visade en mer eller mindre 
starkt gul egenfirg, hvilken vid upprepad destillation bi- 
behöll sig. 

Efter ofvananförda förberedande proffraktionering 
underkastades en större mängd af materialet destillation, 
och togos fraktionerna också nu upp från 5 till 5 grader. 
I tabell I. anföras resultaten från ett material, hvilket lik- 
som ofvan torkats med kaliumkarbonat, i tabell IE ater 
efter torkning med smält natriumsulfat (jfr ofvan sid 14): 


Tabell I. 


Fraktion Erhållen kvantitet 


efter andra efter tredje 4}? (efter 3 


hvarfvet: hvarfvet: hvarfvet). 
20— 30° | IE — 
BO Swe | 52¢ 203, = 
32— 402 J 55 ade 
40— 45° lägg 180 = 
45— 50° her? fa, — 
50— 55° 170. ,, 89 „ om 
-b5— 60° LAY 5 2220, 0,8690 
60— 65° DAD 331 ,, 0,8820 
65— 70? 296% 2995, 0,3824 
70— 75° 218 186 ,, 0,3694 
75— 80? 180, 199%; 0,3620 
80— 85° 168 „ 1282302 0,8603 


85— 90° 222 „ 97 0,8576 


193 


Fraktion Erhällen kvantitet 


efter andra efter tredje d 43 (efter 3 


hvarfvet:  hvarfvet: hvarfvet). 
(Forts.) 
90— 95° 333 g 308 g 0,8588 
95--100° 365 , Bolles 0,8640 
100-—105° 242 NEIL 0,8666 
105—110° PAST ei 284 ,, 0, 8666 
110—115° 140 ,, 283 „ 0,8645 
115—120° NBA 5. 83 „ 0,8689 
120 — 140° 2990 206”, 0,8730 
140--154° i) 3 295 „ Doro 
154—160° 126, Sor, 0,3760 
Tillsammans 4,033 „ 3,740 ,. 
Tabell IT. 
Fraktion Erhållen mängd den 
efter andra hvarfvet 
40— 45° 12 g 
45— 50° 64 „ 0,3080 
50— 55° 43 „ 0,3430 
55— 60° 86. 0,8555 
60— 65° 1595, 0,8650 
65— 70° HIT 0,8720 
70— 75? 1922, 0,8755 
15— 80° 128 „ 0,8730 
80— 85° 1007, 0,8687 
85— 90° 107 ,, 0,8660 
90— 95° Joe 0,8630 


95— 100° 147 ,, 0,8602 


IN 


194 


Fraktion Erhallen mängd des 


efter andra hvarfvet 


100— 105° 192 ¢g 0,8674 
105-—110° LT 0,8680 
110—115° TON 0,8693 
115— 120° 825, 0,3710 
120 — 140° TION 0,8864 
140—154° 165 . | 0,8840 
154—160° we Oe) 0,3300 
Tillsammans 2204 © 


Specifika vikten bestämdes medels Mohrs vag. Där- 
jämte bör framhällas, att de i tabell II. upptagna profven 
endast fraktionerades tvänne gånger, pa grund af att für- 
hartsning syntes äga rum vid upprepad destillation, hvar- 
för materialet savidt möjligt skonades för hetta. 


b. De olika fraktionernas kvalitativa forhallande. 


Samtliga fraktioner, med undantag af de fore 40° ko- 
kande, utmärkte sig genom en aldehydartad lukt, som 
fran c:a 65° uppät blef kväfvande kinonartad. Sasom redan 
ofvan anmirktes visade, fran detta gradtal begynnande, samt- 
laga fraktioner en till en början svagt gul, nagot högre upp en 
starkt gul till gröngul färg. Fraktionerna mellan 100 och 
120° hade en benägenhet att inom kort antaga en orange- 
gul samt efter några dagar en gulbrun färg. Vid uppre- 
pad destillation visade sig den gula färgen beständig, hvarför 
den: destillerade produkten innehåller substanser med denna 
egenfärg. Samtidigt gjordes också den förbluffande obser- 


195 


vation, att de vid destillationen dfvergdende ångorna visade 
sig gulfärgade. Särskildt var detta fallet med de fran 80° 
uppät destillerande vätskorna, hvilkas ängor voro tydligt 
eröngula med ungefär den nyans, som tillkommer klorgasen. 
Efter att profven stätt c:a 2 mänader, visade sig vid 95° en 
skäligen skarp gräns i färgen hos de olika fraktionerna. 
Under 95° ar färgen blekgul med en svag dragning i grönt, 
medan de högre, vid 95° till c:a 130° kokande fraktionerna 
äga orangeröd till röd färg. Fraktionen 120—154° var 
mörkare gul, 154—160° gul. 

Genom kvalitativa prof konstaterades, att samtliga 
fraktioner à ena sidan voro omättade, och a den andra vi- 
sade aldehydreaktion. De affärgade nämligen soda-alkalisk 
kaliumpermanganatlösning momentant. Närvaran af aldehyd 
framgick däraf, att en ammoniakalisk silfvernitratlösning 
vid svag uppvärmning med en droppe af de olika fraktio- 
nerna gaf en skäligen stark silfverspegel. Äfven med svaf- 
velsyrlighet affärgad fuksinlösning antog åter vid invär- 
kan af samtliga fraktioner sin förra röda färg, hvilket också 
angifver förekomsten af aldehyder. 

Reaktionen med en ? saltsyra fuktad furusticka ägde 
ett särskildt intresse, emedan man kunde förutsätta före- 
komsten af furanföreningar i den undersökta produkten, 
som ju bildats genom torr destillation af trä, hvilket alltid 
innehåller pentosankomplexer. Denna reaktion studerades 
därför särskildt omsorgsfullt. De före 40° kokande frak- 
tionerna visade efter någon tid furanets smaragdgröna färg- 
raktion, hvilken framträdde ännu tydligare från c:a 50? 
uppåt. Följande sammanställning visar résultatet af under- 
sökningen öfver de högre fraktionernas förhållande: 


196 


Fraktion efter nagra minuter senare 
60— 65° blekgrön gra 
80— 85° röd — 
85— 90° röd mörkare röd 
(körsbärs röd) 
90-- 95° intensivt röd violett 
95—100° rod = 
100—105° intensivt röd — 
105—110° rod = 
110—115° rod = 
115—120° dragning i grönt brons 
120—140°  brungrün (brons) mörkare 
140—154° granngrön grönsvart 
154— 160° era röd 


Särskildt anmärkningsvärd är den röda färgning, hvil- 
ken fraktionerna 80—115° visa och som till det yttre alldeles 
påminner om pyrrolreaktionen, hvilken framträder pa en 
med saltsyra fuktad furuspån. Då någon pyrrolförening ej 
gärna kan vara förhanden under 115? eller med säkerhet 
åtminstone icke i fraktionerna med en kokpunkt understi- 
gande 100° (pyrrol kokar själf vid 133°), hvilket yttermera 
visades genom en negativt utfallande kvalitativt prof på 
kväfveföreningar i fraktionen 100—105°, så framgår häraf 
att den vanliga pyrrolreaktionen icke alltid är tillförlitlig. 

Vid behandling med kone. saltsyra (fyra droppar af 
spec. vikten 1,12 till 1 cm # af oljan) förhartsades alla frak- 
tioner mellan 70 och 120° delvis under mörkfärgning; star- 
kast syntes fraktionen 105—110° påvärkad af reagenset. 

Natronlut (10-procentig) invärkade också färgande, 
ehuru ej lika kraftigt som saltsyra, och på fraktionerna 
under 70? endast under svag gulfärgning. Däremot färga- 


197 


des de starkare gulfärgade fraktionerna (fran 80 à 85° uppåt) 
högst karakteristiskt, t. o. m. af svagare natronlut i köld. 
Vid tillsats af oljan utbredde sig genast fran skiktytan en 
gulbrun färg, hvilken inom kort färgade det alkaliska lag- 
ret mörkt. Man får intryck af, att en kondensation till en 
starkt färgad substans inträder, men icke en förhartsning, 
kvilket senare däremot är fallet vid invärkan af saltsyra. 

Den allmänna förekomsten af aldehyder, som framträdde 
uti de erhållna fraktionernas ofvannämda reaktionsför- 
måga med ammoniakalisk silfverlösning, befästades därige- 
nom, att samtliga öfver 55? kokande fraktioner reagerade 
med fenylhydrazin. Tilldroppades detta reagens, så inträdde 
efter några minuter grumling; i en del fraktioner afskiljde 
sig vatten i stora droppar, som efteråt afsatte ett tydligt 
skikt på bottnen af kärlet. Följande temperaturmätnin-- 
gar gjordes i prof af 3 cm? af fraktionerna, som blifvit 
försatta med 0,6 cm > fenylhydrazin: 


Fraktion Temperatur 
1) ursprunglig: 2) efter tillsatsen: 3) skilnad: 

55— 60° 18° 35° 72 
60— 65° ‘ | 292 112 
65— 70° 2 30° 12° 
70— 75° à 37° 19° 
75— 80° : 39° Bie 
80— 85° 5 43° 25° 
85— 90° 3 45° 27° 
90— 95° 192 46° 27e 
95 —100° 5 48° 29 
100=105°° |, 44° 258 
105— 110° à 33° 14° 


110—115° 4 35° 16° 


198 


Fraktion (forts.) - Temperatur 

1) ursprunglig: 2) efter tillsatsen: 3) skilnad: 
115 —120° 19° >32 20° 
120—140° : 32° 13° 


Den sista kolumnen visar a ena sidan, hvilken stark 
reaktionsvärme utvecklades vid profven, och a den andra, 1 
hvilka fraktioner man kunde motse förekomsten af större 
mängder samt energiskt reagerande karbonylföreningar. 

Efter nagra dagar uppträdde fasta kristalliniska bild- 
ningar i nästan alla prof, men varierade deras mängd likväl 
betydligt. Störst var bildningen af fasta reaktionsproduk- . 
ter 1 fraktionerna 85—90° samt i den mellan 100 och 110°, 
nagot som vid deras speciellare undersökning togs 1 be- 
traktande. 


| | 
| | 
T t | | T | T 
E 5° 0° i 90° 95° 100° 105° 110° 115° 120° 140° 154° 
3 
2 


+ - 


ggr fraktionerad ( Sirtoren) 


ggr fraktionerad ( Homer). 


I tabellerna I och II. (sidd. 16 och 17) anfördes ocksa 
specifika vikterna för de erhällna fraktionerna. Genom den 
i diagrammet ä denna sid. gjorda grafiska anordningen al 
samma tal erhälles en bättre öfverblick af förhällandena. 
Förekomsten af en mellan 60 och 70° grader kokande sub- 
stans med större täthet framträder häri mycket tydligt 1 


° Kokpunkt. 


199 


kurvan S. Kurvan H visar ater att maximum vid 75—80°, 
ett mindre vid 105—110° samt ett större vid c:a 140°. 
De tva sistnämda framträda, om ocksa ej med samma tyd- 
lighet, äfven i kurvan S. Olikheterna i de bada kurvorna 
bero naturligtvis pa att den ena (S) gifver resultaten efter 
3 fraktioneringar, den andra (H) efter endast tvänne. Men 
dessutom kunna de härleda sig däraf, att vid torkning med 
kaliumkarbonat (kurvan S.) en tydlig forhartsning, som hän- 
för sig till endast en del af substanserna, hade inträdt. En 
sadan förmärktes däremot, sasom tidigare angifvits, ej vid 
användning af vattenfritt natriumsulfat, hvarför kurvan H 
kan visa därpå beroende olikheter. 


c. Undersökning af de enskilda fraktionerna. 


Vi börja nedifrån och fortgå successivt till de högre 
kokande fraktionerna. 


Fraktionen 30—40°. 


Vid upprepad destillation 6fverga de första dropparna 
redan under 30°. En något större mängd samlas sedan 
mellan 30 och 40°, och vid 3:de hvarfvet utgjorde den 55 & 
pa en mängd af 6,5 kg ursprunglig substans. Vid andra 
hvarfvets fraktionering fördelades denna kvantitet så, att 
20 g öfvergick vid 30—32°, 35 g vid 32—40°. Af den 
förra fraktionen togs 10 g, omskakades med 50 g 10-pro- 
cents kaliumhydratlösning samt kokades därefter och des- 
tillerades öfver metalliskt natrium. Den öfvergick nu vid 
33—40°, utan att någon konstans i kokpunkten kunde pa- 
visas. Da Atterberg') påvisat furan (kp. 32°) i trätjärans 
fördroppar, och den erhallna substansen visade furans lukt 


1) Ber. deutsch. chem. Ges. 13, 879 (1880). 


200 


samt gaf en smaragdgrén färg pa en med saltsyra fuktad 
tallvedsticka, sa slöts häraf; att den vid 30—40° kokande 
fraktionen innehöll furan. Som förorenande substans upp- 
trädde möjligtvis myrsyremetylester (kp. 32°) eller nagon 
aldehyd med lägre kokpunkt; detta emedan den ursprung- 
liga fraktionen visade stark aldehydreaktion. 


Fraktionerna 60-652 0ch21652 702 


Att i dessa fraktioner en hufvudprodukt förelåg, 
framgick säväl af den relativt stora mängden destillat, som 
af spec. vikten (jfr. sid. 22). Sedan vi funnit att de bada 
fraktionerna reagerade med en med saltsyra fuktad träspan 
under grönfärgning, som bekant en reaktion bl. a. pa syl- 
van, hvilket metylfuran af Atterberg1) äfven påträffats i 
trätjärans lägsta fraktioner, var sannolikheten för förekom- 
sten af denna substans uti ifragavarande fraktioner ganska 
stor, hälst sylvanets kokpunkt af Atferberg befunnits ligga 
vid 63—63,5°. 

Till en början hade denna observation af nämde for- 
skare undfallit mig, och behandlades fraktionen 60—65° 
sa, att 32 g däraf kokades med 250 g 5-procentig sodalös- 
ning under äterloppskylare, hvarvid endast obetydligt lös- 
tes, hvaretter det öfre skiktet afskiljdes, torkades med na- 
triumsulfat och destillerades; större delen öfvergick nu vid 
64—65°. Denna del kokades med natrium, sa länge en 
invärkan kunde skénjas, och fraktionerades öfver metallen. 
Härvid erhölls en vid 63—64° kokande hufvudfraktion, 
hvilken ursprungligen var färglös, men redan dagen där- 


1) Loc. cit. Jfr. också Harries, Ber. deutsch. chem. Ges. 31, 
38 (1898). 


201 


efter hade antagit en gulaktig färg. En därefter företagen 
analys ledde till först tanken pa att sylvan skulle föreligga: 
0,2294 g Substans gaf 0,6257 g CO, och 0,1621 Æ,0. 


Beräknadt for C,H,O: Funnet: 
C 78,17 1/0 14,39 "lo 
lab 1,39 ” 7485 ” 


Substansen var, sasom synes, icke ren, men nagot 
tvifvel kunde knappast räda om dess identitet med sylvan, 
hälst Atterbergs analyser visade en nara Öfverenstämmelse 
med vara. Han erhöll nämligen 


0273550295 
H 8,78 21 


Om denna samma substans, isolerad ur fördropparna 
till tysk kreosotolja, visade Harries (loc. cit.) senare att den 
utgjordes af «-metylfuran, genom att utföra följande spjälk- 
ning af densamma med saltsyra: 


HC—CH H,C—CH, 
a IEP 
HC C. CH, + H,0= HCO CO.CH,, 
V/ 
O 


hvarvid den uppkommande lävulinsyrealdehydens bildning 
med säkerhet påvisades. 

Härefter företogs en rening af sylvanet i större skala 
enligt Harries’ metod. De båda stora fraktionerna 60—65° 
och 65—70° sammanslogos och omskakades med natrium- 
bisulfitlösning, hvarvid en del upplöste sig; efteråt afskilde 
sig från vattenlösningon en kristallinisk bisulfitförening, 

som ännu ej blifvit undersökt. Den olösta oljan skakades 


202 


några gånger med 10°/o natronlut och torkades med glüd- 
gadt-kaliumkarbonat. Därefter kokades vätskan i 14 tim- 
mar med ôfverskjutande metalliskt natrium, som tillsattes 
småningom och sålänge någon invärkan ägde rum. Vät- 
skan üfverdestillerades och kokades ånyo med natrium en 
timmes tid, utan att nagon synnerlig invärkan pä metallen 
kunde iakttagas. Den destillerades och öfvergick till ena 
hälften alldeles konstant vid 65—66°, till den andra vid 
66—68°. Specifika vikten (bestämd med Mohr’ska vagen) 
utgjorde: 


Fraktion 65—66° d 5 = 0,96, 
= 66—68° „ —0,8910, 
hvaremot Atterberg funnit den = 0,381, Harries ater 
0,827 (18e). 
Att kokpunkten och spec. vikten delvis visade sig 
högre än hvad nämde forskare funnit, kunde möjligtvis 
bero pa att den andra möjliga strukturisomeren till sylvan: 


d-metylfuran 


kunde föreligga. Möjligt är ocksä, att benzol, hvilken före- 
fins i fördropparna (se nedan) och som synnerligt lätt üf- 
vergär med andra, lägre kokande ämnen, förorenade de- 
stillatet, i nagon man höjande bade specifik vikt och kok- 
punkt. 


Fraktionen 85—90°. 


I den allmänna öfversikten öfver de erhallna fraktio- 
nernas egenskaper framhölls redan, att fraktionerna, begyn- 


203 


nande fran c:a 65° a 70°, voro gulfärgade, samt att t. o. 
m. de üfvergaende ångorna visade en nyans i gult, som pa- 
minte om klorens färg. I fraktionerna ofvanom 80° framträdde 
detta synnerligt tydligt, synnerligast 1 det af stud. Homén 
destillerade profvet, vid hvars torkning natriumsulfat an- 
vindts. Att här någon egendomlig substans förelåg, var 
därför ganska sannolikt. 

De angifna egenskaperna förde tanken osökt på, att 
a-diketoner skulle föreligga, hvilkas kromogena natur påvi- 
sats af deras upptäckare. Så fann Fittig!), att diacetyl, 
CH,. CO. CO. CH,, utgör en gröngul vätska, hvars ånga 
visar samma färg som klorens, acetylpropionyl, CH;. CH.. 
CO. CO. CH,, är likaledes gulfärgad ?). Då diacetyls kok- 
punkt uppgifvas ligga vid 87°, öfverenstämde äfven detta 
väl med förhållandet hos den lägst kokande gulfärgade sub- 
stansen. Emellertid visade spec. vikten. utgörande resp. 
O,s66o 1 Homens och 0,8576 i Stitonens fraktioner, att diace- 
tyl ej ensamt förelåg här. Dock reagerade fraktionen 
85—90° i hvartdera fallet med fenylhydrazin synnerligt 
kraftigt, under stark uppvärmning och afskiljande af rätt 
mycket vatten; efterat afsattes ur vätskan kristaller. Dess- 
utom gaf ifrågavarande fraktion med ammoniakalisk silfver- 
lösning upphof at den beständiga, färglösa silfverförening, som 
omnämnes af Fittig 3). Att det var den färgande substansen, 
som togs i anspråk af fenylhydrazinet, framgick åter däraf, 
att vid destillation af produkten i vakuum ett destillat öf- 
vergick, som var färglöst och äfven bibehöll sig sådant. 


1) Ber. deutsch. chem. Ges. 20, 201, 3184 (1887); Anm. Chem. 
Pharm. 249, 182 (1888). 
?) v. Pechmann, Ber. deutsch. chem. Ges. 21, 1412 (1888). 


oe. cit: 


204 


Till visshet öfvergick förmodandet om diacetyls när- 
vara genom en närmare undersökning af den med fenylhy- 
drazin bildade, kristalliniska föreningen. Sedan den pa 
porslinsplattor befriats fran flytande föroreningar, tvättades 
kristallerna med kall alkohol, hvari de voro sa godt som 
olösliga, samt omkristalliserades fran isättika. Substansen 
erhölls pa detta sätt i form af ljusgula oktaédriska kristal- 
ler med smältpunkten 239°. Med alkoholisk saltsyra gafvo 
de en karakteristisk gul färg. Analysen gaf följande re- 
sultat: 


I. 0,1881 g substans gaf 0,4715 g CO, och 0,87 & H,O; 


oO 
II. 0,1194 g > MO S120 GER, EI >: 
Beräknadt för C,¢Hi.N,: Funnet: 
C 72,18 9/5 71,85 OER UG 
HG re 6,42 6,80 „ 
N 21:05, 21,01 = y 


Härigenom var det bevisadt, att diacetyl förefinnes 1 
den vid 87—90° kokande fraktionen. 

Ur 10 g af denna fraktion erhölls 1 g af fenylhy- 
drazinföreningen, hvilket visar, att diacetyl endast till en 
kvantitet af nagra procent förefans dari. Da den ursprung- 
liga produkten destillerats i närvara af vattenanga och dess- 
utom, liksom andra destillat af raterpentinet, behandlats 
med kalk, sa var det emellertid ej förvanansvärdt, att kvan- 
titeten ej är större. Bekant är a ena sidan diacetylens be- 
tydande löslighet i vatten, och a den andra dess stora flyk- 
tighet samt kondenserbarhet till p-xylokinon genom alka- 
lier (i detta fall kalk): 


205 
CH, CH, 
| | 
CO C 
OC CH, Poe 
M = ROLE föl 
B,C CO HC CO 
00 C 
| | 
CH, CH, 


Pa denna reaktion beror utan tvifvel den ögonblickli- 
gen intradande gulbruna färg, som framkallas af alkalier 
(jfr sid. 21). 

Diacetyl äger en skarp kinonartad lukt, hvilken också 
återfinnes hos den undersökta fraktionen. Det finska råter- 
pentinets skarpa lukt beror till stor del på halten af diace- 
tyl. Sannolikt hafva äfven dess homologer, hvilka utan tvif- 
vel också förekomma i fördropparna, oaktadt de ej kunde 
med absolut säkerhet påvisas, sin del häri; detsamma gäl- 
ler måhända ock xylokinon och diacetyl- homologernas ana- 
loga kondensationsprodukter, hvilka sannolikt bildas genom 
kalkens närvara och i så fall torde förefinnas i resterna af 
fördropparna. 

Hvad bildningen af diacetyl beträffar, så beror den 
enligt vår tanke sannolikt pa en sammanslutning af tvänne 
vid sönderdelning af ättiksyremolekylen bildade acetylradi- 
kaler, i öfverenstämmelse med skemat: 


2 CH,-\CO-O|H CH,- CH, 

RCE - COOH =. CH;- CO 
[ao COL He O- 

CH, - CO 


I stället for att bilda den normala produkten aceton, 
äfven den enligt vår tanke en produkt af färdig bildade 


206 


ättiksyremolekylers sönderdelning vid högre temperater, en- 
ligt skemat: 
CH;-:CO-O Hike, CO; 


CH. CO OH. = CD CON VERO 


sammantrada de bada frigjorda resterna, metyl och acetyl, 
ocksa enligt formeln I. med etan och diacetyl sasom reak- 
tionsprodukter. 


Fraktionerna 75—80° och 80 285% 


I dessa fraktioner påvisades i stor mängd benzol '). 
hvarjämte äfven andra ämnen, diacetyl, metylfuran och 
fettsyreestrar voro närvarande. Benzolen identifierades 
genom att öfverföra den i nitrobenzol, som sedan reducera- 
des till anilin. 

För ändamålet droppades något af ifrågavarande frak- 
tioner i afkyld rykande salpetersyra, hvarvid substansen 
under stark utveckling af kväfvedioxid och, liksom vid ni- 
trering af benzol, under öfvergående brunfärgning upplöste 
sig i syran. Isvatten utfälde ur reaktionsprodukten en tung 
olja, hvilken efter neutralisering med alkali öfverdestillerades 
med vattenånga; den befanns äga nitrobenzolens kännspaka 
lukt. Efter reduktion med tenn och saltsyra bildades ani- 
lin, som visade tydlig klorkalkreaktion och, upplöst i kone. 
svafvelsyra, med kaliumbikromat efter några minuter gaf 
en mörkgrönblå färgning. 


1) Atterberg har tidigare (Ber. deutsch. chem. Ges. 13, 882 
[1880]) i fördropparna af destillaten från kådig tall påvisat före- 
komsten af små mängder benzol och toluol, utan att likväl angifva 


om de äro direkta destillationsprodukter. 


207 
Fraktionen 90—95°. 


Sasom en blick pa tabellerna öfver fraktionernas storlek 
gifver vid handen, utgjorde ofvanstaende fraktion jämte 
den vid 95—100° kokande följande fraktionen en väsentlig 
andel af den undersökta produkten. 


100 g af fraktionen 90 till 95° omskakades, för att 
aflägsna aldehyder och ketoner, med ett 6fverskott af mät- 
tad natriumbisulfitlösning. Därvid afskiljdes icke obetyd- 
liga mängder af kristallinisk substans, som delvis var lätt 
löslig 1 vatten och kristalliserade 1 langa nålar, delvis svar- 
léshg i vatten. Vid behandling med soda afskiljde den 
förra ej nagonting, den senare däremot en olja, som luk- 
tade isovaleraldehyd. Den med bisulfitlösningen behand- 
lade oljan kokades ater 21/, timme med 8 °/, natronlut, 
hvarefter den olösliga delen upphettades med natrium. Vid 
därefter företagen destillation med Youngs deflegmator üf- 
vergick fore 90° 8 g, vid 90—94° 20 g, öfver 94° ingen- 
ting. Hufvudfraktionen visade konstans vid 92°. Den om- 
destillerades, och den vid 91,;—93° kokande delen analy- 
serades: 

0,1515 g Substans gaf ‘0,304 g CO, och 0,1235 & H,O; 
_ harur beräknas: 


C 77,48 Jo 
TE 06, 


Da œœ-dimetylfuran kokar vid 92°, lag det nära till 
hands att antaga, att denna förening skulle föreligga. Be- 
räkningen for C,H,O visar procentalen: 


C 79,00 Us 
Jal eyes 


208 


hvilka visserligen ganska nära, men ingalunda fullkom- 
ligt öfverenstämma med de ofvan erhållna. Förmodligen 
är dimetylfuran, om det föreligger, ännu förorenadt med 
något kolväte — utom de i raprodukten påvisade benzol- 
kolvätena kunde möjligen också paraffiner och cykloparaf- 
finer vara närvarande, hvarigenom öfverskottet i den funna 
kol- och vätehalten blefve förklarligt. Med säkerhet kunde 
dimetylfuranet i denna fraktion påvisas genom sin förmåga 
att vid upphettning med saltsyra gifva acetonylaceton, ett 
försök, som vid tillfälle skall göras. 


Eraktionen: 95—1002. 


Äfven denna fraktion var jämförelsevis stor. 150 g 
däraf omskadades under ett par timmars tid med natriumbi- 
sulfitlösning (180 g). Äfven här uppträdde en i vatten 
lättlöslig, i nålar -kristalliserande förening, samt i mindre 
mängd en svårlöslig substans. Oljan afskiljdes från bisul- 
fitlösningen, kokades i 2'/, timmes tid med 8-procentig na- 
trolut, hvarefter det öfre skiktet upphettades med metalliskt 
natrium och fraktionerades. Destillationen visade, att en 
enhetlig substans ej förelåg. Före 95? öfvergingo nämli- 
gen 8 g, vid 95—100° 31 g och vid 100—103° 12 g. Den 
mellersta fraktionen kokade i hufvudsak vid 98—100° och 
visade sig vid invärkan af A Mn O, innehålla omättade sub- 
stanser; detta berodde likväl ej pa att aldehyder voro när- 
varande, ty ett prof med anmoniakalisk silfverlésning ada- 
salade franvaran af dessa. 

Hufvudfraktionen kokades anyo med natrium och des- 
tillerades två gånger, hvarvid hufvuddelen numera 6fver- 
gick vid 95 till 98°. Analysen gaf ett resultat, som nära 
öfverenstämde med sammansättningen för den vid c:a 92? 
kokande delen i fraktionen 90—95? (se ofvan): 


209 


0,1778 g subst. gaf 0,508 & CO, och Ou & H,O. 
C 77,98 Os 
Jaks Qin ng 


Den vid 100 —103° 6fvergaende, ofvannämda tredje 
fraktionen fran första destilleringen analyserades äfven, med 
följande resultat: 


0,3230 g Substans gaf 0,9.18 & CO, och 0,625 & H,O. 
C 79,52 Un 
HED HED; 035 


Har har kolhalten betydligt stigit, medan vätehalten | 
häller sig pa samma höjd som förut. Ingendera af de tva 
sista analyserna stämmer med nagon antaglig enkel formel, 
utan ha vi i denna fraktions indifferenta andelar genomga- 
ende att göra med blandningar, sannolikt mellan furaner 
och kolväten. 

Fraktionerna 90—95° samt 95—100° innehålla, liksom 
det för öfrigt kvalitativt påvisades för nästan alla fraktioner, 
fettsyreester. Då nämligen de alkaliska lösningar, hvarmed 
dessa fraktioner kokats, indunstades och återstoden destil- 
lerades med svafvelsyra (2 vol. af syran på 1 vol. vatten), 
så erhölls ett destillat, hvarur med kalciumklorid en åt 
fettsyror luktande olja afskiljdes. Destillerad för sig, öf- 
vergick denna nästan fullständigt vid 150—154°, i hufvud- 
sak vid 154°. Silfversaltet, som vid tillsats af silfvernitrat 
afskiljdes i kristallinisk form, omkristalliserades ur vatten. 
Vid bestämning af silfverhalten erhölls for denna talet 
55,58 °/,, hvaremot for smörsyradt silfver beräknas 55,38 °/9. 

Kokpunkten 154° visar att isosmörsyra föreligger, som 
tydligen i form af sin metylester (kp. 92,3?) förefinnes i dessa 
fraktioner. 


210 
Fraktionerna 100 105° och 1052002 


Emedan man af den starkt gula, nästan i orange stö- 
tande färgen, afvensom pa grund af den skarpa, kinon- 
artade lukten kunde i dessa fraktioner vänta sig forekom- 
sten af diacetyls (se ofvan sid. 26) närmaste homolog, den 
vid 108° kokande acetylpropionylen!), CÆ,. CO.CO.CH,.CH,, 
behandlades de med sin halfva viktsmängd fenylhydrazin. 
En kraftig reaktion under stark uppvärmning inträdde, och 
ur den frän det vid reaktionen afskiljda vattnet afsepare- 
rade oljan utkristalliserade vid vanlig temperatur smäningom 
fasta produkter, till sin mängd pa resp. 10 g af 


fraktionen 100—105° utgörande 2,79 g, och af 
N, 105 — 110° 3 1,697 ©. 


I forbigaende kan nämnas, att äfven fraktionen 110 — 
115° reagerade med fenylhydrazin, dock var den afskiljda 
fasta produkten endast obetydlig. 

De frän de tvä förstnämda fraktionerna erhällna hyd- 
razonerna voro mycket obeständiga och mörknade lätt i 
luft. Vid omkristallisering ur isättika visade de sig besta 
af åtminstone två särskilda föreningar, en i lösningsmedlet 
svarlöslig och en dari lättare löslig anpart. Vid fortsatt 
omkristallisering steg smältpunkten för den förra till 229— 
233°, och den lättare lösligas sjönk smäningom, utan att 
dock alldeles sammanfalla med smältpunkten för difenyl- 
hydrazonen ur acetylpropionyl (161—161,5°): 


1) v. Pechmann, Ber. deutsch. chem. Ges. 21, 1412 (1888); 24 
3956 (1891); Manasse, ibid. 21, 2177 (1888). 


211 


N, HC, H, 


| | 
CH,.C—C.CH,. CH;z, 
| 
N,H. CHEE. 


Att döma af utgangsmaterialets intensiva färg och fär- 
gade ångor, föreligger sannolikt i den lättare lösligare hydra- 
zonen den sistnämda substansen, dock förorenad; enligt upp- 
sifter i litteraturen är den också skäligen lätt löslig i is- 
ättika. Huruvida den svårlösligare hydrazonen utgör dia- 
cetyls motsvarande förening, som äger smältpunkten 239” 
och är svårlöslig äfven i varm isättika, må lämnas oaf- 
ojordt. Omöjligt är icke, att denna med främmande sub- 
stansers ångor synnerligt lätt flyktiga förening skulle trots 
den lägre kokpunkten (87?), förefinnas i ifrågavarande frak- 
tioner. | 

Vid omdestillering af fraktionerna 105—110° och 110 
— 115° erhöllos synnerligt stora andelar, som samlades om- 
kring 110°. Da desamma med fenylhydrazin gafvo endast 
obetydliga mängder fasta hydrazoner och således ej kunde 
bestå af den vid dessa temperaturer kokande acetylpropionylen, 
gjordes försök att isolera ifrågavarande ämne, och lyckades 
detta bäst genom att i vakuum destillera den med fenyl. 
hydrazin försatta produkten. De med ifrågavarande före- 
ning reagerande substanserna blefvo då kvar i kolfven, 
. medan de icke reagerande öfvergingo. Pa så sätt erhölls 
fran 100 g af fraktionen 105—110° 68 g af en färglös, 
ljusbrytande vätska, hvilken vid destillation hufvudsakligen 
öfvergick vid 111°. En större förfraktion, som destille- 
rade vid 106—108°, var liksom ock sistnämda hufvudfrak- 
tion, kväfvefri. För att utröna, huruvida någon homolog 


212 


till furan förelåg, gjordes en analys pa denna produkt, med 
följande resultat: 


C= 86.370), 

= ORG 

OZ 4,607,, 
100,00 °/o. 


Harigenom dokumenterade sig fraktionen 106—108° sasom 
en blandning, däri sannolikt nagot furanderivat ingick. 

Den vid 110—111° kokande fraktionen kunde pa grund 
af sin lukt utan svårighet igenkännas som toluol, och dä 
specifika vikten befanns utgöra d 2 — 0,se1s, medan toluolens 
motsvarande utgör 0,s723, sa förelåg kolväte ganska rent. 

Toluolen identificerades dels genom att öfverföra ett 
prof i en blandning af o- och p-toluidin; den erhållna pro- 
dukten visade de färgreaktioner, som tillkomma o-toluidin. 
Ett annat prof öfverfördes i 2 4-dinitrotoluol. 

För ändamålet hälldes toluolfraktionen i små portio- 
ner utan afkylning till rykande salpetersyra, hvarefter konc. 
svafvelsyra tillsattes och det hela under !/, timmes tid 
underkastades svag kokning. Produkten uthälldes pa kros- 
sad is. Efter upprepad tvättning med kallt vatten omkristal- 
liserades produkten ur het kolsvafla, hvarvid smältpunkten 
steg till 69°. Dä produkten, trots upprepad omkristalli- 
sering ur nämda medium, ej visade en fullt riktig kväfve- 
halt, gjordes ännu en kristallisation ur metylalkohol. Smält- 
punkten steg nu till 70,5°:) och analysen gaf följande 
resultat: 


1) Enligt Mills (Phil. Mag. [5] 14, 27) är den 692—69,5°, en- 
ligt Deville 70,5° (Berz. Jahresb. 22, 361.) 


213 


Beräknadt for C,H,N,O,: Funnet: 
N 15,38 IG 15,29 Här 


Fraktionen 120—140?. 


Efter 110? begynna de högre fraktionerna blifva alt 
mindre. Fraktionen uppdelades, i tanke på att den inne- 
höll en ytterligare homolog till diacetyl (kokp. c:a 128°), 
hvartill man berättigades pa grund af den utpräglade kinon- 
lukten och motsvarande starkt gula färg, samt xyloler, 
i under-fraktionerna 120—127°, 127—134° och 184— 1482. 
Samtliga dessa fraktioner reagerade med fenylhydrazin, 
hvilket mähända utgör ett stöd för det förra antagandet. 
Sedan det härvid afskiljda vattnet aflägsnats fran fraktionen 
134—143°, som vägde 53 g, destillerades den i vakuum, 
och produkten (18 g) kokades, för framställning af en tri- 
nitroxylolförening, svagt med 40 g rykande salpetersyra 
under 8 timmar i en otubnlerad retort med lång hals. Ef- 
ter tillsats af konc. svafvelsyra fortsattes upphettningen 
ytterligare 6 timmar på vattenbad, ända tills kristaller begynte 
afskilja sig vid afsvalningen. Vätskan affiltrerades genom 
glasull, kristallerna tvättades med vatten och omkristallisera- 
des ur litet kokande benzol, som försattes med alkohol. Smält- 
punkten för den i långa, ljusgula nålar kristalliserande pro- 

dukten utgjorde 179°; för trinitro-m-xylol, som den i alla 
stycken liknade, angifves smältpunkten varierande mellan 
177 och 182°. En kväfvebestämning gaf följande resultat: 


Beräknadt för 0,H-N,O;: Funnet: 
IN NA Må 1722.90: 


Härigenom var förekomsten af m-xylol i raterpentinets 
fördroppar påvisad. Sannolikt förefinnas också de andra 


214 


xylolerna dari. Den ringa mängden tillät ej deras identi- 
fierande, något som för öfrigt i fråga om råterpentinets rening 
och användbarhet icke spelar någon roll. 


De öfver 140° kokande fraktionerna undersöktes en- 
dast på furfurol med ättiksyra och anilin. Fraktionen 140 
—154° gaf stark reaktion, men fraktionen 154—160° en 
tydlig men svagare röd färgning, hvarigenom furfurol är 
påvisad. 


2. Undersökning af pinen-mängden 
i råterpentinet. 


För denna del af undersökningen, vid hvilken jag bi- 
trädts af min privatassistent stud. Alfred Vuorio, användes 
ett antal dels i handeln varande, dels af fabrikanten Math. 
Bonn a Bonnäs mig tillsända prof på finskt terpentin. 

De i handeln förekommande profven äro till utseende 
och sammansättning mycket varierande. Vanligen utsänder 
samma fabrik i handeln flere märken, som betecknas med 
N:o 1, 2, 3, af hvilka N:o 1 är färglösare och äger mindre 
skarp lukt än N:o 2 och 3. Savidt mig bekant, äro samt- 
liga handelsprodukter omdestillerade med vattenånga under 
tillsats af kalk. De olika märkena upptagas under olika 
skeden af vattendestillationen, N:o 1 först, de andra senare, 
och omdestilleras eventuelt ånyo i närvara af kalk. 

Vid profvens undersökning torkades de samtliga öfver 
en natt med klorkalcium, hvarefter till först spec. vikten 


215 


bestämdes medels Mohrs väg vid 15°. I allmänhet äro 
variationerna i spec. vikt hos de olika profven från samma 
fabrik vida mindre än man på grund af den olikartade 
sammansättningen kunde hafva anledning att förmoda. Se- 
dan utfördes en destillation med den mycket värksamma 
Youngska deflegmatorn, och materialet fördelades pa föl- 
jande fraktioner, hvilka uppvägdes: 1) Till 154°; 2) 154— 
159°; 8) 159—164°. Härigenom fick man redan en ganska 
klar öfverblick af terpentinets renhet och de däri ingående 
terpenernas natur. För att därefter utröna pinenhalten, 
omfraktionerades fraktionerna 2) och 3), sedan de kokats 
med natrium, tvänne gånger och mättades under 0? med 
torr klorvätegas. När en viktstillökning ej mera kunde 
observeras, affiltrerades den fasta pinenhydrokloriden och 
uppvägdes. Mättningen med klorväte utfördes dock endast 
med de renare profven, hvilka vid första destillationen vi- 
sat sig innehålla en jämförelsevis större halt af pinen. 

I en del fall gjordes försök att genom destillation 
med vattenånga ytterligare dela terpentinprofven i frak- 
tioner, för att utröna möjligheterna att på denna väg kunna 
afskilja pinenet. 

Slutligen gjordes prof på möjligheten, att afskilja en 
ytterligare mängd fast pinenhydroklorid ur den flytande 
moderluten, hvarur den fasta delen vid afkylning utkristal- 
liserat, genom att i denna flytande del med alkoholiskt kali 
spjälka de främmande, lättare sönderdelbara hydroklori- 
derna, hvilka göra den fasta hydrokloriden flytande, hvar- 
efter de afskiljda terpenerna afdestillerades, och de högre 
kokande fraktionerna bragtes att stelna. På detta sätt 
kunde i sjäfva värket ytterligare mängder fast pinen- 
hydroklorid afskiljas. 


216 


Vi öfverga nu till relationen om undersökningen af 
de särskilda profven. 


a. Terpentin N:o 1 af Kammonens tillvärkning. 


Spec. vikt di; = 0,ses6 !); vid destillationen använd 
mängd 500 g. Resultatet af den första destillationen med 
Youngs deflegmator var följande: 


Fraktion Erhällen viktsmängd Procent 

1 El] 154° Wes 34%, 

II. 154—159° 52 „ 104% 
II. 1592162 172%, 34,8 „ 
48,6 7/9 


Vid två gänger upprepad omdest. af II. och III. efter 
torkning med kalciumklorid och kokning med metalliskt 
natrium, erhöllos följande mängder: 


Frakt. II. 154—159° 85 g AVE 
» HI 159—164° ASE, I 


I dessa fraktioner inleddes torrt klorväte under 0°, 
Fraktionen II. upptog 23 g (beräknadt enligt 1 Mol. HCl 
22,s g). Fast hydroklorid 33 g (smältpunkt 118—121°). 
Fraktion III. upptog 19 @ (ber. 1 Mol. HCl 12,9 g), dock 
afskiljdes ej nagon fast hydroklorid. 


1) För jämförelses skull kan anföras att spec. vikten för pinen- 
fraktionen 155--156°, uppmätt med Mohrs vag, utgör för amerikanskt 
terpentin di5— 0,se13, för franskt 0,365, enligt af mag. Bertel Ahlström 


utförda bestämningar. 


b. Terpentin N:o 2 fran Kammonen. 


d 13 = 0,s79; destillerad mängd 250 g. 


Fraktion Erhällen viktsmängd Procent 
ei 154° 18 g 1,2% 
II. 154—159° 33 32, 

III. 159—164° Ger. 6545, 
16,8 0 


Da pinenfraktionen var sa liten, utfördes ej vidare 


försök. 
c. Terpentin fran Rajajoki fabrik. — 
d 35 = O,s146; destillerad mängd 250 g. 
Fraktion Erhällen viktsmängd Procent 
111 154° : 36 2 14,2%), 
II. 154—159° 20 „ Bros 
III. 159—164° 6m D 


24,8 0) 0 


Terpentinet luktade starkt at petroleum, hvarmed nä- 
stan allt i Ryssland salubjuden vara forfalskas. Denna 
tillsats framgar ocksa af den synnerligt laga specifika vik- 
ten. Fraktionerna undersöktes ej vidare. 


d. Terpentin N:o 1 fran Huttula fabrik. 
di; = 0,s659; destillerad mängd 250 g, 


Fraktion Erhallen viktsmängd Procent 

I. Till 154° 3 g 12% 

II. 154—159° 86 „ Sa 
III. 159—164° TS 31, „ 


66,5%, 


218 


Fraktionerna II. och III. omfraktionerades två gånger 
efter torkning med klorcalcium och kokning med natrium, 
med följande resultat: 


Fraktion IL 154—159° 95% 88 0), 
II. 159—164° 164%, Gian, 
44,20), 


Vid behandling med gasformigt klorväte upptog of- 
vanstaende frakt. II. 23 & (ber. för 1 Mol. HCl 25,5 g) och 
afskiljde 40 & fast hydroklorid af smältpunkten 120—125°. 
Fraktionen III. upptog ater 5 g (i stället för beräknad 
mängd 1 Mol. HCl 4,3 g) men afskiljde ej någon fast pi- 
nenhydroklorid. 


e. Terpentin N:o 2 fran Huttula fabrik. 
d 73 = 0,866; destillerad mängd 250 g. 


Fraktion Erhallen viktsmangd Procent 

1. Till 154° 23 2 By 
SAIS AE LL 
IH. 159—164° 83 „ 33,2 „ 
53,6 9/0 


Fraktionerna underkastades ej vidare behandling. 


f. Terpentin N:o 3 från Huttula fabrik. 
d 13 = 0,s693; destillerad mängd 250 g. 


Fraktion Erhållen viktsmängd Procent 

I. Till 154° 36 2 144% 

Il. 154—159° Sian 14,8 „ 
III. 159—164° 50 „ 20,0 „ 


49,2 % 


219 


Efter torkning med klorkalcium och kokning med 
natrium omfraktionerades II. och III. tvänne gånger med 
följande resultat: 


Bralctione WW. 1542 159° 69 g 13,8 0/, 
ai 159 164 30) ica 


Nyssnämda mängder behandlades under afkylning 
under 0° med gasformigt klorväte. Fraktionen IL. upptog 
22 g, fraktionen III. 14 g (ber. för 1 Mol. HCl resp. 18,5 g 
och 10,5 g). Ur ingendera produkten afskiljdes fast pinen- 
hydroklorid 


9. Terpentin N:o la fran Math. Bonns fabrik. 


d 13—0,see4; destillerad mängd 250 ©. 


Fraktion Erhällen viktsmängd Procent 
Ze 1542 28 0% 
IT. 154—159° 94 „ 30, 
Mo 164° 63 „ 25,2 „ 

63,6 2/9 


Efter torkning med kalciumklorid och kokning med 
natrium gäfvo fraktionerna II. och III. vid ytterlig tva 
gångers fraktionering följande kvantiter: 


Fraktion II. 154—159° 82 g 32,8 fo 
ie 15911640 32 4, PE 


Frakt. II. upptog nu 20 g ACI (ber. 22 g) och det 
afskiljdes 34 g fast pinenhydroklorid (smp. 121—124°). 


Frakt. III. adderade 9 g (i stället för ber. pa 1 Mol. HCl 
8,6) men afgaf ej nagon fast produkt. 


220 


For att utröna möjligheten af att enbart genom vatten- 
destillation rena terpentinet och afskilja bestandsdelarna i 
detsamma, destillerades 1 | af terpentinet med vattenanga, 
och upptogs en fjärde del (250 cm?) jämte tillhörande vatten- 
mängd, som uppmättes fyra gånger, särskildt. Specifika 
vikten bestämdes för det fuktiga terpentinet, sedan det 
fullständigt klarnat och afskiljts från vattnet: 


N:0 terpentin vatten terpentinets 
spec. vikt di? 
I: 250 cm? 255: cm? 0.8626 
IL. 2 29055 0,8626 
111. PANO) © ala, 0,3620 
18% 250, ALD, 0,8633 


Efter torkning destillerades numera hvarje terpentin- 
fraktion särskildt med Youngs deflegmator, med följande 
resultat: ; 


155279929 Fraktion Viktsmängd Procent 


12:111121542 129; 0,5 9/4 

2. 154—159°1) 68 , Mle 

3. 159—164° 80 , a 
149 & (eS): 


1] 27799997 = Kralton Viktsmängd Procent 


1. Till 154° 120: 0,5% 
2. 154—15901) 56, 281 » 
3. 159—164° 80 , 402 , 

13788 68,8 2/9 


1) Med tydlig konstans vid 157—158°. 


221 


IH. 200 g Fraktion Viktsmangd Procent 


1. 421542 0,5 g 0,25 9/9 
(ee) i Re 
3. 159. 764004109 , 54s , 

120,5 © 60,25 07, 


IV. 202:g Fraktion Viktsmängd Procent 


Il INU 1542 0 g 022% 
2, 154 159° Onn. 
3. 159—165° 59, 29, 

60 g 29:7 8/5 


Sammanräknas de erhållna mängderna för fraktio- 
nerna 1., 2. och 3. och summorna resp. de motsvarande pro- 
centtalen jämföras med dem, som tidigare vid direkt destil- 
lation med deflegmator erhallits fran samma terpentinsort 
(se ofvan), sa erhallas följande tal: 


Fraktion 1. Till 154° 2,5 2 Os OR ÖN 
2. 154—159° ÖRE UNG ION 6B a5 
> TE Ailes oe or AN 

IGS 2 We 332,5 » 41,7 „ De SORT 

USO ROOF, LOS 


Häraf framgar att fraktionerad destillation med vatten- 
ånga pa långt när ej formar åstadkomma samma effekt som 
torr fraktionering med en värksam deflegmator, en erfa- 
renhet, som jag äfven i andra fall gjort på terpenkemins 
område. 


') Med tydlig konstans vid 157—158°. 


222 


h. Terpentin N:o Ib fran Muth. Bonns fabrik. 


d 2 = 0,8670; använd mängd 250 g. 


Fraktion Erhallen mängd Procent 
CMS Te 5 g DU 
EI 152° 159€ 98 „ 39,2 „ 

II. 159—164° 57 à Do, 
64,0 Of 


Efter torkning med klorkalcium och upphettning med 
natrium, omfraktionerades II. och III. tvänne gånger, med 
följande resultat: 


Fraktion II. 154—159° 87 8 34,8 9/4 
IEE Tsien. 35 , 140 


Numera mättades II. och III. med HCl, hvarvid den 
förra fraktionen upptog 22 g HCI (istället för 23,3 g) och 
afskiljde 32 g fast pinenhydroklorid med smältpunkten 119 
—123°. Fraktion III. upptog 10 g (istället för 9,4) men 
afgaf ej någon fast förening.‘ | 

Liksom vid föregående terpentinprof, destillerades 1 I 
af det föreliggande med vattenånga, med följande resultat: : 


Fraktionens terpentin vatten terpentinets 
ordningsnummer sp. viktd ? 
I. 250 em? 245 cm? 0,8629 
Re PASO) wes DUD: ee 0,8626 
EE 2900 5 320, 0,8623 
IV. SAONE 450 „ 0,8626 


223 


De erhällna fyra fraktionerna torkades, vägdes och 


destillerades med Youngs deflegmator. 


jande: 


Fraktion 


1. Till 154° 
2. 154—159° 
8. 159—164° 


I. 202 9 


Fraktion 
Tes AUN ase 
2. 154 159° 
9. 109-164 


II. 200 g 


II. 202 g Fraktion 
1. Till 154° 
2. 154—159° 


3. 159—164° 


IW, IG) Fraktion 


111542 
2. 154—159° 
3. 159-— 164° 


Viktsmängd 


8 g 
Our. 
DOM 


Viktsmängd 
38 

75 

12) „ 

150 g 


Viktsmängd 
1 g 
56 , 
88, 
145 g 


Viktsmängd 
0 g- 
3 » 
80 ; 
83 g 


Resultatet var föl- 


Procent 

4.0, 
re 
29,2 99 
78,2 °/o 


Procent 
1,5 % 

371,5 » 

75,0 2/9 


Procent 


0,5 QE 
ZN, 


45,6 „ 


AE 


Procent 


0 %o 


15506 


40,4 „ 


41,9 0/, 


Sammanräknas de särskilda mängderna för frakt. 1. 


2. och 3. och summorna resp. motsvarande procenttal jäm- 


224 


föras med dem, som för denna samma terpentinsort erhöllos 
genom direkt destillation (se ofvan), så resultera föl- 
jande tal: 


Fraktion 1. Till 154° 1277 1,5°/, forut 2,0 0/0 
un 1541590 9058, 2841 , TRUE. 

3 150 16400200 872 >, RE 
RESTO Ce RL ZB SB 3 ¥ SD. 
800 ¢  10000/ 2310000), 


Den under föregäende prof anförda reflexionen an- 
gäende den mindre effektivitet, som den fraktionerade 
destillationen med vattenånga visar i jämförelse med defleg- 
mator-destillationen kan, säsom af denna sammanställning 
framgär, här upprepas. 


i. Terpentin N:o 2a från Math. Bonns fabrik. 


d i} = 0,s65; destillerad mängd 250 g. 


Fraktion Erhållen viktsmängd Procent 
154 8 g 15207, 
II. 154—159° 13° 48: - Hade 

III. 159—164° 99 , 39,6 „ 
46,0 2/4 


Profvet bearbetades, pa grund af den ringa pinenhalten, 
ej vidare. 


225 
J. Terpentin N:o 3a fran Math. Bonns fabrik. 
d i; = 0,s6s2; destillerad mängd 250 g. 


Fraktion Erhällen viktsmängd Procent 


Ts RUN NDS 29 Mates Ui 
ll. 151—154° 65 el gg 
Ill. 154—159° Sree 2 
IV. 159—164° 2 10,0 ,, 

ap 


Profvet behandlades ej vidare. 


k. Terpentin (Extra fin) fran Math. Bonns fabrik. 


d 1 = 0,s666; destillerad mängd 250 g. 
Fraktion Erhållen viktsmängd Procent 
I. Till 154° 15 g 629% 
IL 154—159° 144 , Deo 
III. 159—164° 40 , MIG, 


0/ 
79,6 /0 


Sedan fraktionerna II. och III. torkats med klorkal- 
cium och destillerats med natrium, omfraktionerades de med 
följande resultat: 


Fraktion II. 154—159° 127.8; 50,8 %/, 
zn. 159° 1640 26 . 104, 


Vid behandling med klorvätegas upptog den omdestil- 
lerade fraktionen II. 82 g (i stillet för ber. 34 g) och af- 
skiljde 50 g fast pinenhydroklorid. Fraktionen III. upp- 

4 


226 


tog 9, g klorväte (i stället for 8,5 g, beräknad pa 1 mol. 
HCl), men nagonting fast utföll icke. 

Såsom vid profven 7. och j. ofvan, utfördes också i 
föreliggande fall en destillation med vattenanga, pa samma 
sätt som förut. Resultatet var följande: 


Fraktionens terpentin vatten terpentinets 


ordningsnummer Spevon (Gere 
He 250 cm? 220 cm? 0,8626 
IL. 2902, 245. „ 0,8626 
JU 29002 Dil Opes 0,8623 
IV. 2501 400 , 0,8629 


Efterat torkades de fyra profven, vägdes och destil- 
lerades med Youngs deflegmator, hvarvid följande mängder 
erhöllos: 


I. 202 9 Fraktion Viktsmängd Procent 


1. Till 154° 20 g 9,9%, 
2. 154—159° aa). 54,5 „ 
3. 159—164° 42 , 20,8 „ 

172 ¢ 85,2 "Jy 


II. 205 g Fraktion Viktsmängd Procent 


1. Till 154° 13 ¢ 630% 
2. 154—159° iil. 541, 
3. 159—164° 45 „ 22,0 » 


169 g 82,40, 


227 


DI.209:9 Fraktion Viktsmängd Procent 


PUISE 3 1,5 Jo 
2. 154—159° 92, 46,0 , 
8. 159—164° SIN 28,5, 

15270 76,0 °/ 


200° 9 Fraktion Viktsmängd Procent 


1. Till 154° 02 0 % 
2, 154 1590 26 , 10e 
3. 159-—164° 98 , Age à 

age; 59,5 9/0 


Sammanräknas äter de för hvar och en af fraktionerna 
1., 2. och 3. erhallna mängderna, hvarefter summorna resp. 
motsvarande procenttal jämföras med dem, som erhöllos 
för samma terpentinsort vid direkt destillation (jfr. ofvan), 
sa erhällas följande tal: 


Heaktion 1. Till 154° - 36 g eller 420/,, förut 6,0% 


256 154159273397,,, , Alo) Se order, 

> 3. 159—164° 237 | , DO oo: 
ESC M. 195171 DA anal PAO 
807 g 100,0 %/, 100,0 2/9 


Äfven här framträda rätt tydligt vattendestillationens 
nackdelar i förhållande till deflegmatordestillationen. 


228 


Den flytande hydrokloridens halt af fast pinen- 
hydroklorid. 


I inledningen till detta kapitel framhölls redan ända- 
mälet med nedanstäende försök. 

De fiytande filtraten, erhällna vid affiltrening af fast 
pinenhydroklorid frän de klorväte-additionsprodukter, som 
bildats ur pinenfraktionen 154—159°. frän de i det före- 
gående omnämda terpentinprofven a, d, f, g, h och k, sam- 
manblandades, och 325 g däraf kokades fyra timmar med 
koncentreradt alkoholiskt kali, innehållande 175 g kalium- 
hydroxid. Därefter afdestillerades alkoholen med kärlet 
insänkt i vattenbad, alkoholen försattes med vatten, mät- 
tades med koksalt och omskakades med eter; återstoden 
gaf vid destillation följande fraktioner 


Fraktion till 155? 1g 
5 155—165° - 2 
ich 70 be 
a Om 1762 1 5 
2 176—185° TR 
185—195° 3 
»  195—200° oe 


En ringa återstod stelnade. Alkoholdestillatet inne- 
håller följaktligen ej någon pinenhydroklorid (fast, med kok- 
punkten 205—210°), utom mähända i den obetydliga ater- 
stoden. Den största fraktionen bestod antagligen af di- 
penten. 

Större kvantiteter af den förra förefunnos emellertid i 
den produkt, som efter alkoholens afdestillering kvarblef 
i kolfven. Aterstoden i denna försattes med vatten, upptogs i 


229 


eter, torkades med klorkalcium och befriades ater fran etern. 
Följande fraktioner erhöllos: 


Fraktion till 170° 8 g 
ee 7011802 ik) 
7180-1908 28 „ 
a 190— 200° Aue > 
N 9200-2100 50 „ 

132 g 


Hvardera fraktionen 190—200° och 200— 210°, mest dock 
den senare, innehöll betydligt med fast substans. 

Pa samma sätt behandlades ocksa den produkt, som 
erhällits vid inledande af klorvätegas i fraktionen III. (159 
— 164°) af ofvannämda finska terpentiner. Förenade vägde 
de 175 g, och kokades de i 4 timmar med alkoholiskt kali, 
som innehöll 94 g KOH. Den i destillatet vid alkoholens 
aflägsnande genom kokning förefintliga substansen fördelade 
sig vid destillation i följande fraktioner: 


Fraktion till, 155° og 
155 1652 0,5 » 
GE OS OS 


T0 110€ 6,5 „ 
oe 
»  185—195° 6,5 » 
»  195—205° 3 


och innehöll följaktligen endast obetydliga mängder pinen- 
hydroklorid. Den del, som kvarblef vid alkoholens aflägs- 
nande, uppträdde ater i följande fraktioner: 


230 


Fraktion till 170° ae 1 
» 7 120 1809 aus 

=, 01902 15 

Ly 19022002 ia 
200—210° oe 


Af dessa stelnade de bada sista delvis och innehöllo 
forty icke obetydliga kvantiteter pinenhydroklorid. 


II. Resultaten. 


Öfvergä vi nu till att sammanställa resultaten af un- 
dersökningen, sa har af den förra serien (sid. 11) för- 
sök en utredning vunnits öfver vissa viktigare bestands- 
delar i fördropparna af de finska råterpentinet, såsom detta 
erhålles vid destillation af kadrika rötter i järnretortrar. 

Utom 1) enkla aldehyder, som icke isolerats, men hvil- 
kas närvara ar faststäld genom försöken med ammoniaka- 
lisk silfverlösning och fuksinsvafvelsyrlighet, hafva vi pa- 
visat följande klasser af substanser: 2) furaner (furan, syl- 
van, dimetylfuran?), 3) benzolkolväten (benzol, toluol, m- 
xylol, 4) a-diketoner af alifatiska serien (diacetyl, acetyl- 
propionyl? dessutom föreligger måhända i fraktionen 120 
—130° en dylik substans); 5) fettsyre-metylestrar (af hvilka 
dock endast metylestern af isosmörsyra isolerades); 6) fur- 
furol (i ringa mängd i fraktionerna 140—154? och 154— 
160°). Dessutom förefinnas, att döma af den starka kalium- 
permanganat-reaktionen 7) icke obetydliga mängder omät- 
tade föreningar, hvilkas natur ännu icke är utrönt. I be- 
traktande af, att diacetyl och dess homologer af alkalier 
(här kalk, som tillsättes vid terpentinets rektificering med 
vattenånga) kondenseras till p-xylokinon, tetrametylbenzo- 
kinon etc., och då sistnämda produkter äro lättflyktiga 


232 


med vattenangor, sa har man att förvänta ocksa deras före- 
komst i de högre kokande andelarna af fördropparna resp. 
af raterpentinet. 

Da fraga uppstar om terpentinets rening fran de sub- 
stanser, hvilka genom sin skarpa lukt och gula farg in- 
krikta pa dess allmännare användbarhet och nedtrycka 
priset därpå, sa är det klart att af ofvanuppräknade klas- 
ser af substanser benzolkolvätena och fettsyreestrarna 
(i torrt och ofértvaladt tillstånd) icke invärka menligt i 
förberörda hänseende. Detsamma gäller egentligen ocksa 
furan och dess homologer, hvilka äga en jämförelsevis svag 
och ingalunda obehaglig eterisk lukt. Men då det ur 
fraktionerna 60—65° och 65—70? isolerade sylvanet, 
C,H,(CH,)O, som genast efter destillationen med natrium 
var färglöst, redan dagen därpå hade antagit en gul färg !), 
så kunde det, och måhända ock någon af dess otvifvelak- 
tigt närvarande homologer, medvärka till den gula färgens 
uppkomst. 

Däremot äro aldehyderna samt diacetyl och dess ho- 
mologer, äfvensom de i fördropparna ingående omättade 
föreningarna, hvilka, synnerligast om de äro lättflyktiga, i 
allmänhet äro för luktsinnet mindre tilltalande, säkert men- 
liga för terpentinets användbarhet, men förnämligast diacetyl 
och andra «-diketoner ur fettserien, hvilka äga en inten- 
sivt gul till orangefärg och en skarp, kinonartad lukt. 
På deras jämte de andra ofvannämda ämnesklassernas af- 
lägsnande böra därför reningsmetoderna riktas. 

Lyckligtvis äger man i natronlut ett billigt ämne, som 


1!) Detta kunde visserligen också bero på förekomsten i dessa 
fraktioner af någon i mindre mängd ingående substans, som icke 
blifvit isolerad. 


233 


nästan omedelbart astadkommer deras kondensation, näm- 
ligen till kinoner af benzolserien (jfr. sid. 29 0. 34). Var 
forsta pa denna undersökning grundade slutsats lyder därför: 

1) Natronlut är ett nödvändigt agens vid raterpenti- 
nets rening. 

Emellertid invärkar natronluten ej pa de andra förore- 
nande ämnesklasserna med undantag af fettsyreestrarna 
samt mähända af aldehyderna, beroende detta likväl af kon- 
centrations- och temperaturförhällanden. Däremot hafva 
vi i starkare mineralsyror ett medel att pavarka och af- 
lagsna ett stort antal främmande ämnen, bland hvilka mär- 
kas nästan alla af de ofvanuppräknade, som menligt in- 
fluera pa terpentinets användbarhet, utom föreningarna af 
diacetylens typ. Sa invärka äfven mättligt koncentrerade 
syror starkt och under förhartsning pä furan och dess ho- 
mologer, aldehyder (vilkorligt) samt de omättade förenin- 
garna, och bör den använda syran, i betraktande af terpen- 
kolvätenas benägenhet att förhartsas, ej vara starkt kon- 
centrerad, utan innehålla en viss mängd vatten!). Kvali- 
tativt kommer naturligtvis svafvelsyra i första hand i 
betraktande. Vi kunna därför som andra substans vid rå- 
terpentinets rening rekommendera 


1) Koncentrerade syror hafva redan tidigt (jfr. t. ex. Neue- 
rungen und Verbesserungen in der Anfarbeitung von Rohterpentin 
und Harz von Fr. Boleg. Erweiterter Seperatabdruck aus „Chem. 
Revue über die Fett- und Harz Industrie“. Arg. 1897 (heft. 11—17). 
Leipzig 1897) rekommenderats säsom reningsmedel för destillations- 
produkter frän käda (Kienöl), till hvilken kategori de finska ter- 
pentinsorterna hänföras. Det oaktadt uttogs 1905 i Finland ett 
patent, gäende ut pä att rena terpentin med konc. svafvelsyra 
och salpetersyra. Huruvida innehafvaren af detta patent är be- 
rättigad att utöfva detsamma, är med hänsyn till ofvanstäende eitat 


ganska problematiskt. 


234 


2) Svafvelsyra af mättlig koncentration. 

I betraktande slutligen af, att det vid «-diketonernas 
kondensation genom natronlut bildas benzokinoner, som 
hafva kraftig lukt, borde svafvelsyrlighet ytterligare komma 
till användning. Kan detta ske i form af bisulfit, sa vun- 
nes tillika fördelen att aldehyderna aflägsnades. Dessutom 
kunde genom svafvelsyrlighetens resp. sulfiternas reduce- 
rande invärkan (samt delvis ock additionsinvärkan) möjli- 
gen ocksa andra luktande substanser aflagsnas. En be- 
handling 

3) med svafvelsyrlighet. hälst såsom koncentrerad bi- 
sulfillut, | 
vore därför utan tvifvel af betydelse vid räterpentinets 
rening. Den möjlighet är emellertid ej utesluten, att redan 
svafvelsyrans invärkan delvis resulterar i bildning af svafvel- 
syrlighet, hvilken vid därpå följande behandling med natron- 
lut till någon del 6fvergar i bisulfit eller sulfit. I detta fall 
vore behofvet af behandlingen med svafvelsyrlighet redan 
tillgodosedt. Vid användning af mera utspädd svafvelsyra 
torde dock en bildning af svafvelsyrlighet knappast äga rum. 

Naturligt är, att behandlingen med de ifrågavarande 
agenserna bör ske i lämplig ordning samt under god emul- 
gering af terpentinet med en värksam blandningsapparat, 
t. ex. enligt den idé, som ligger till grund för mjölk-sepa- 
ratorn, likväl med den skilnad, att blandningen af de två 
vätskorna i detta fall också äger rum inom apparaten, som 
slutligen åter afskiljer dem. Hvad ordningen af de till- 
satta agenserna beträffar, så torde serien natronlut-svaf- 
velsyra-sulfit-natronlut vara den lämpligaste. Måhända 
kunde den första behandlingen med natronlut undvikas, 
med hänsyn till att kalk användts vid terpentinets rening 
genom destillation med vattenanga. 


235 


Vi skulle därför förorda terpentinets successiva be- 
handling med svafvelsyra (icke altför koncentrerad), bisulfit 
och natronlut, eventuelt med bortlämnande af bisulfiten, i 
fall den befinnes onödig !). 


Hvad sedan angär den andra delen af undersökningen, 
den om pinenhalten (page. 38 till 54), sa är det klart, att 
det är likgiltigt om den är större eller mindre, sa länge 
det blott är fråga om terpentinets flyktighet, vid dess tek- 
niska användning säsom lösningsmedel för hartser, fernis- 
sor, fetter o. dyl., eller till mälarefärg. Pinenet ensamt 
torde knappast göra terpentinet mera användbart för dessa 
ändamäl, än andra terpener, da man kan förutsätta att t. ex. 
sylvestren och dipenten, hvilka finnas i det finska terpen- 
tinet, lika lätt forflyktigas som pinen. Först da frågan 
gäller pinenets användning såsom sådant, t. ex. för fram- 
ställning af särskilda andra terpenderivat, eller terpenti- 
nets säsom terapeutiskt medel taget, träder pinenhalten 
ensam i förgrunden för intresset och blir bestämmande vid 
värdesättningen. 

Utan att har inga pa fragan om pinenet i egenskap 
af rämaterial för andra kemiska produkter, i hvilket hän- 


1) Försöken att praktiskt i tekniken tillgodogöra ofvanstäende 
erfarenheter blefvo ej utförda, emedan det var mig bekant att Ing. 
Taavi Hirn, fullkomligt oberoende af mina resultat, vid polyt. in- 
stitutets laboratorium utfört dylika, hvilka grunda sig pä använd- 
ning af nägot utspädd svafvelsyra samt natronlut. Försöken, som 
gifvit ett synnerligt godt resultat, hvartill vi uppriktigt Iyckönska 


ing. Hirn, komma senare att af honom publiceras. 


236 


seende det finska terpentinet svärligen torde komma att 
spela nagon större roll, vilja vi med nagra ord beröra ter- 
pentinet som terapeutiskt medel, d. v. s. som invärtes läke- 
medel vid katarraliska akommor. Sävidt vi hafva oss be- 
kant, har det icke blifvit faststäldt, huruvida dess lämplig- 
het uteslutande beror pa dess halt af pinen; det s. k. „re- 
nade terpentinet“, d. v. s. franskt och amerikanskt terpen- 
tin, som användes för ändamålet pa grund af sin rena och 
angenäma lukt samt franvaron af andra ämnen, hvilka kunna 
värka skadliga vid dess införlifvande med kroppen, inne- 
häller visserligen relativt mycket pinen, men de bestä in- 
galunda, såsom af en undersökning af B. Ahlström och 
mig !) framgår, ensamt af pinen, utan ar detta uppblandadt 
med andra terpener af delvis obekant natur. Det vore 
därför intressant att veta, om det icke snarare är någon 
egenskap, tillkommande terpenerna öfver hufvud, vi nämna 
endast såsom ett exempel deras lätta oxiderbarhet, hvilken 
betingar terpentinets medicinska värde. Vore denna förut- 
sättning riktig, så är det icke uteslutet, att det finska 
terpentinet, sedan det, på sätt ofvan framhållits, befriats 
från främmande och event. skadliga ämnen, kunde få an- 
vändning i terapeutiskt hänseende. Jag tillåter mig dess- 
utom framhålla, att allmogen vid användning af sina hus- 
kurer skattar det inhimska raterpentinet högre, än det ut- 
ländska ,renade“, enligt hvad jag af apotekare och läkare 
på landet erfarit. 

Emellertid äger det sitt intresse att erfara mängden 
af pinen i raterpentinet. Af den i föregående kapitel gjorda 
undersökningen framgår, att de med N:o 2 och 3 beteck- 


') Dessa ,Bidrag“ 1906. Ber. deutsch. chem. Ges. 39, 1441 
(1906). 


237 


nade handelsterpentinerna aro fattiga pa pinen, i jämförelse 
med N:o 1, som i allmänhet torde utgöra de med vatten- 
ånga först 6fvergaende andelarna. För att fastställa halten 
af pinen, kunde mängderna af fraktionen 154—159° tagas 
i betraktande. Dock måste framhållas, att härigenom en- 
dast en relativ uppskattning, men ingalunda absoluta tal 
vinnas öfver pinenmängden. I ifrågavarande fraktion ingå 
nämligen också andra, sannolikt en hel mängd andra terpener 
och äfven främmande ämnen. Säkrare tal erhålles däremot, 
ur de pinenhydroklorid-mängder, som i flertalet fall isolera- 
des'). Nu undersöktes visserligen icke vid alla terpentin- 
slag invärkan af klorväte. Men tager man medeltalen af 
pinenhalten i fraktionen 154—159° i de undersökta profven 
som norm och interpolerar i de öfriga fallen, så torde man 
komma de faktiska förhållandena ganska nära. 

Följande tabell innehåller en beräkning öfver de san- 
nolika pinenmängderna i de undersökta finska handelster- 
pentinerna: 


1) Dessa tal äro emellertid ej häller fullt exakta, emedan na- 
got pinenhydroklorid alltid stannar mekaniskt upplöst i den fly- 
tande andelen af den råa hydrokloriden. I alla händelser äro de 
så erhållna talen åtminstone icke för höga. 


238 


2” 


Medeltal 


| 
H| 
O: I 
ON 
| 
2 | Profvets handels- 
2 | beteckning. 
5 | 
® 
a Kammonen N:o 1 
b| > N:0 2 
ce Rajajokt") 
d| Auttula N:o 1 
e| 5 N:0 2 
f | a N:0 3 
g| Math. Bonn N:o 1a | 
h| N:o 1b 
1| h N:o 2a 
j | 5: N:0 34 | 
k extra fin 


Fraktion 

154—159° 

1 procent 
af hela ter- 


pentin- 


mängden 


50,8 


21200) Pl 


Därur pinen- 


hydroklorid 
| i procent af 
| den ur hela 
| fraktionen 
| beräknade 


mängden 


30,5 2/4 
2010 
| 88,2 
26,1 

0 
| 32,7 
| 29,3 
26,1 
| 26,1 
en 


26,1 


” 


*) 


” 


22 


| Ur hydro- 
 kloriden be. 
| räknad pi- 
| nenmängd i 
| procent af 
| hela terpen- 


 tinmängden 
| 


9,2 fo 
0,8 


” 


Af tabellen framgar, att det finska raterpentinet i 


medeltal innehåller 6.14 °’, pinen, hvilket påvisats som 
hydroklorid (bornylklorid). Emellertid är det klart, att vid 
en event. användning af terpentinet for medicinska ända- 


mal hufvudsakligen de pinenrikare profven d, g, h, & skola 


komma ifråga, så länge man i medicinska kretsar fortfa- 


rande anser terpentinets värkan bero pa halten af pinen. 


') Enär petroleumhalten i detta terpentin invärkar p& pro- 


centhalten af pinen, beräknas ej här tillhörande tal. 


2) Interpoleradt medeltal ur profven a, d, f, g, h, k. 


239 


I betraktande af att man i det franska och det amerikan- 
ska terpentinet, som till vida öfvervägande mängd ager 
just kokpunkten 154—161°, ingalunda uteslutande har att 
göra med pinen (se ofvan sid. 60), kunde man utan tvifvel 
som terapeutiskt användbar andel räkna hela fraktionen 
154—161° af räterpentinet, naturligtvis sedan den blifvit 
underkastad rening pa tidigare (sid. 59) angifvet rätt. Stor- 
leken af denna fraktion utgjorde: 


rod Huttula N:o 1 38 °/, af hela mängden 
5 g Julen. Son NEO a RS PERS RE 
ate he. Nemo a 5 
ek is 2 DC Chel DO) MS à 


eller i medeltal 39,1 0/4. Att det skulle löna sig att rena 
dessa prof, af hvilka g for närvarande betingar sig ett pris 
at 83 pi, À ett pris af 72 p:i samt & ett pris af 98 p:i pr 
liter, star i betraktande af de höga prisen pa utländsk 
vara (för närv. cra Ine 1: 20 pro liter) utom alt tvifvel. 
Reningen borde bestå i en deflegmering samt därefter 
skeende behandling med de reagens, som tidigare blifvit 
omnämda. 

I sådant fall skulle de prima terpentinsortenas värde- 
fulla beståndsdelar bättre tillgodogüras än om de, till ekono- 
misk förlust för landet, användas till andra’ ändamål, dar 
de högre kokande fraktionerna göra samma tjänst. 

Helsingfors i Sept. 1906. 


Efterskrift. Efter inlämnandet af denna afhandling 
till tryckning erhöll jag mig tillsändt ett separataftryck af 
en afhandling af Æ. Sundvik: Ueber das durch trockene 


240 


Destillation dargestellte Terpentinöl (Kienöl) i Festschrift 
für Olof Hammarsten. XVIII, Upsala 1906, i hvilket ar- 
bete, som har annat syfte än mitt, värdefulla upplysningar 
om retortterpentinets atskilnadsreaktioner i jämförelse med 
hartsterpentinsorterna meddelas. Prof. Sundvik har endast 
haft jämförelsevis sma mängder af föroreningarna till sitt 
förfogande, hvarför min undersöknings hufvudsyfte däraf 
icke häller beröres. 
Förf. 


PELANZENPIINNOLDGISCHE BEOBACHTUNGEN 


IN 


FINLAND 


1906. 
ZUSAMMENGESTELLT 


V. F. BROTHERUS. 


N 


< KTV vt 
Bt PS 


Ae Fede 


TS a re 
- ae 


Tn A 
Fe” er 


street 


nenn 


Abkürzungen. 


b. erste normale Blüthen offen. 

f. erste normale Früchte reif. 

BO. erste normale Blattoberflächen sichtbar; Laub- 
entfaltung. 

LV. allgemeine Laubverfärbung; über die Hälfte 
sämmtlicher Blätter an der Station verfärbt. 

Die Ziffern bezeichnen Tag und Monat. 


Aland. — Mariehamn. — Rektor Ivar Bergroth. 
60° 6) n. Br; 19° 577 6, Gre c. TOA 


Acer plat. b. 16.5. 
> BO. 2:6. 
Aln glut. b. 13.4. 
A. nem. b. 30.4. 
Betula BO. 19.5. 
bla: 
DV 2100: 
Calluna b. 20.7. 
Caltha b. 14.5. 
Chrys. leuc. b. 20.6. 
Conv. maj. b. 28.5. 


Prag. v. b. 12.9. 
5 1 26:0: 
Linnaea b. 24.6. 


Myrt. nigra b. 16.5. 


Picea exc. b. 1.6. 
Pir.-!mall 23155. 
Pop. trem. b. 2.5. 


; BO. 28.5. 


Prun. ; Cer D 230: 


Prun. pad. b. 21.5. 


Rib. rubr. b. 18.5. 
er 1.0.1877, 


Rub. cham. b. 17.5. 
Rub. id. b. 23.6. 

5 f. 6.8. 
Sal. capr. b. 26.4. 
Sorb. auc. b. 15.6. 

5 f. 31.8. 
Syringa v. b. 106. 
Trientalis b. 26.5. 
Tussilago b. 7.3. 
Ulmaria b. 17. 
Viburn. op. b. 26.6. 


Südwestliches Finland. — Korpo, Utö. — Leuchtthurmwärter 


M. Nyström. 


60° 9’ n. Br; 21° 33’ 6. Gr; c. 5 m. à M. 


Anem. hep. b. 1.5. 
Betula BO. 1.6. 

‘3 a Vinee le 
Chrys. Jeuc. b. 12.6. 
Frag. v. b. 20.5. 
Menyanth. b. 12.6. 
Pir. mal.0b.15.6. 


| Prun: cer: b. 1.6. 
Rub. cham. b. 21.5. 


a4 1719:9, 
Sorb. auc. b. 15.6. 
a 1 11610) 
Syringa v. b. 1.7. 
Trientalis b. 8.6. 


Trollius b. 125. 


Solan. tub. S. 22.5. 
5 Ernte 17.9. 
Mähen d. Wies. 20.6. 


Paimio, Wista. — Stationsinspector Oscar Brander. 
60° 27. n. Br; 22° 43’ 6. Gr 20m 


Acer plat. b. 11.5. 
AchiJ). m. b. 17.6. 
Aesc. b. 24.5. 

Alm, ine. ib: 12.4: 
Anem. nem. b. 8.5. 
Caltha b. 9.5. 
Chrys. leuc. b. 17.6. 
Frag. v. b. 28.5. 


| Myrt. nigra b. 16.5. 


Pir. mal. |b. 22.5. 


Prun. pad. b. 18.5. 


Ribs rubr. ibs el Gi: 
Rub: 10: ba 28»: 
Sorb. auc. b. 29.5. 


Syringa v. b. 25.5. 


Tussilago b. 10.4. 


Viburn. op. b. 16.6. 


Avena S. 25.4. 

Hordeum Aehr. 3.7. 

Secale Aehr. 20.5. 
Do) NOG 

Solan. tub. Ernte 18.9. 

Mähen d. Wies. 19.6. 


Acer plat. 11.5. 
Achill. Ptarm. 18.6. 
Alchem. vulg. 16.5. 
Amelanch. 19.5. 
Aquil. vulg. 9.6. 


Caps. burs. past. 9.5. 


Carag. arb. 27.5. 
Cardam. prat. 27.5. 
Carum. carv. 16.5. 
Cerast. arv. 27.5. 
Ceref. silv. 4.6. ' 
Coryd. sol. 6.5. 
Croc. vern. 30.4. 


Mynämäki, Kallisti. — Rektor K. 


COM 0m Br 21015700 Gr; cc. 


Acer plat. b. Le 

BOT 
Achill. m. b. 25.6. 
Anem. hep. b. 254. 
A. nem. b. 12.5. 
Betula BO. 8.5. 

rm) ep 9" 

Calluna b. 22.7 
Caltha b. 145. 
Chrys. leuc. b. 20.6. 
Conv. maj. b. 27.5. 
Brag: v.\b. 30:5. 

f. 26.6. 
Myrt. nigra b. 16.5 
Narciss. poét. b. 27.5. 
Pir. mal. b. 21.5. 


Anfang d. Blithe. 


Drab. vern. 2.5. 
Epilob. ang. 26.6. 
Equis. arv. 2.5. 
Gag. min. 11.5. 
Glech. hed. 19.5. 
Hesp. matr. 4.6 
Hierac. pil. 16.6. 
Leont. aut. 18.6. 
Lithosp. arv. 17.5. 
Lonic. tat. 4.6. 
Luz. multifl. 27.5. 
L. pil. 85. 


Matr. inod. 28 5. 


Pop. trem. 28.4. 
À BO. 19.5. 
Prun cer. b 20:5. 


Brun path 9175: 
Rib. rubr. b. 19.5. 


DATA 
Rub. id. Jos) tay, 
R 192087. 
Sorb. auc. b. 28.5. 
Ham Seon 
Syringa VEND 265: 
re PAST 
| Vace. v.—i. b. 2.6. 
| Viburn op. b. 15.6. 


| Rib. 


Muse. botr. 11.5. 
Myos. min. 11.5. 
Nasturt. arm. 9.6. 
Potent. frut. 18.6. 
Prim: ott 165. 
Prun. dom. 19.5. 
gross. 11.5. 
Samb. rac. 19.5. 
Tarax totale) 
Trif. prat. 27.5. 
Veron. cham. 27.5. 
Viol. tric. einz. 8.5. 


A. Cajander. 
80 m. ti. M. 


Avena S. 2.5. 

SAS Te 

»  EHrnte 98. 
Hordeum S. 18.5. 

2 Aehr. 4.7. 

i Ernte 31.7. 
Mhimnsewsitvebs are 

2 Ernte 3.8. 
Secale Aehr. 20.5. 


ids 113208 

on IDAS, Dre 

SRE OYE): 
Solan. tub. S. 25.5. 
Trit. sat. Ernte 31.7. 


23.8. 


| S. 
| Mähen d. Wies. 30.6.' 


Kimito, Kirchdorf. — Fräulein Maria Hedbere. 


Ozon. Br; 


Acer plat. BO. 11.5. 
NE 22.9) 
Anem. hep. b. 19.4. 
A. nem. b. 23.4. 
Betula BO. 9.5. 
In ea 
Calluna b. 


22 ALOE O ON Cu 


Caltha b. 8.5. 
Frag. v. b. 12.5. 

> f. 18.6. 
Linnaea b. 14.6. 
Myrt. nigra f. 1.7. 
Bir. mal. oealiG:5: 
Pop. trem. BO. 15.5. 


| Sorb. auc. b. 20. 


Gx 20s mm. ta VE 


Pop. trem. LV. 26.9. 
Prun. pad. b. 15.5. 
Quercus BO. 16.5. 
Rub. arct. b. 15.5. 
Rub: id. b. 28.5: 
5. 
Syringa v. b. 26.5. 


246 


Ulmaria b. 27.6. 
Wace vel 2205: 
me f. 28.8. 


Salo. 


Acer plat. b. 9.5. 
Zz BO. 


Achill. m. b. 18.6. 
Aese. BO. 12.5. 
Epa: 
EEE ORO) 
Aln. gl. b. 14.4. 
VAR ime Mb 144. 
Anem. hep. b. 15.4. 
A. nem. b. 29.4. 
Betula BO. 9.5. 
abet: 
EVA 9:9: 
Calluna b. 11.7. 
Caltha b. 8.5. 


Chrys. leuc. b. 16.6. 


Conv. maj. b. 24.5. 
Corylus b. 11.4. 
Frag. v. b. 18.5. 
5119.60: 
Ledum b. 21.5. 
Linnaea b. 15.6. 
Lonic. tat. f. 30.7. 
Menyanth. b. 25.5. 
Myrt. nigra b. 12.5. 
> 1. 29:60: 


12.5. 
Tv. 19.9. 


| 


Avena S. 10.5. 
Aehr, 3.7. 
» Ernte 31.7. 


Hordeum Aehr. 30.6. 


= Ernte 30.7. 


Secale Aehr. 19.5. 


— Provinzial-Arzt Prof. Dr. 
60.0227 nr; 


23° 8’ 6. Gr. 


| Narciss. poét. b. 15.5. 


Nuph. lut. b. 16.6. 
Picea exe. b. 14.5. 
Pin Silva bya: 
Bir mali: 9": 
Blatzibıt+b2.13:6: 
Pop. trem. b. 29.4. 

4 OMIS! 


5 Ve 10.107) 


Prunscernb. 129: 
Prun. pad. b. 16.5. 
Quercus BO. 12.5. 
5 LV. 28.9. 
Rib. rubr. b. ee 
FNL 
Rub. arct. b. 15.5. 
Rub. cham. ib. 20.5. 
iy JUN Te 
Rub. id. b. 13.6. 
1.0127 
Sal. ”capr. b. 29.4. 
Sorb. auc. b 28.5. 

5 210.9, 
Syringa v. b. 28.5. 
Tilia sept. BO. 12.5. 

> 105 LOM 

A Tv 3.10: 


CES Wo 


Secale b. 5.6. 
»  Ernte 25.7. 
er), 
Solan. tub. Ernte 25.9. 
Trit. sat. Ernte 28.7. 
Mähen d. Wies. 29.6. 


A. Zetterman. 
M. 
Trientalis b. 23.5. 


Troliius b. 21.5. 
Tussilago b. 9.4. 


Ulmaria b. 29.6. 
Viale cea 1969285: 
2 f. 17.8. 


Viburn. op. b. 16.6. 


Avena 8. 45. 
Aehr. 30.6. 
» Ernte 30.7. 
Hordeum S. 8.5. 
A Aehr. 30.6. 
= Ernte 1.8. 
Lin. usıt, S. 265: 
| Ke b. 28.6. 
| a Ernte 10.8. 
| Secale Aehr. 20.5. 
Li los CLG, 
»  Ernte 19.7. 
| S. 10.8. 
Solan. tub: 8229. 
| Ernte 15.9. 
rite sat. Ernte 2.8. 
SK Ido 


Mähen d. Wies. 9.7. 


Kisko, Toijala. — Fräulein Sofia Rosell. 


60° 16’ n. Br.; 


Acer plat. b. 9.5. 
ù 502135 
LV. 9.9. 
Achill. mb. 26.6. 
Aln. glut. b. 24.4. 
A. inc bl 


23° 29' ö. Gr.; 


Anem. hep. b. 9.4. 
A. nem. b. 4.5. 
Betula BO. 7.5. 
D 100 
ATEN 0010 
Calluna b. 17.7. 


ec. 50 m. us Me 


Caltha b. 9.5. 
Chrys. leuc. b. 15.6. 
Conv. maj. b. 23.9. 
Corylus b. 15.4. 
Frag. v. b. 15.5. 

i f. 4.7. 


Ledum b. 18.5. 
Linnaea b. 15.6. 
Menyanth. b. 22.5. 
Myrt. nigra b. 18.5. 

= i> LOLA 
Narsiss. poét. b. 22.5. 
Nuph. lut. b. 24.6. 
Picea exe. b. 18.5. 
Pin. silv. b. 22.5. 
iy male bs 22:5: 
Alain, Tomi, lo, Aldor 
Pop. trem. b. 5.5. 

is BO): 

i LV. 9.9. 
Prun. cer. b. 23.5. 
Prun. pad. b. 16.5. 
Quercus BO. 15.5. 

2 LV. 12.9. 

Rib. rubr. b. 17.5. 


Arctost. u.-urs. 17.5. 
Androm. polif. 15.5. 
Berb. vulg. 18.5. 
Camp. persicif. 26.6. 
Cardam. prat. 23.5. 
Cent. cyan. 12.6. 
Crataeg. coce. 24.5. 
Daphn. mez. 21.4. 
Epilob. ang. 26.6. 
Erioph. vag. 4.5. 
Geran. silv. 29.5. 
Lilium bulb. 24.6. 
Lonic. tat. 26.5. 

105 xylost. 19.5. 
ID. JO, ID 
Lychn. vise. 27.5. 


Ribsrubretrs3l7. 
Rub. arct. b. 17.5. 
Rub. cham. b. 17.5. 
Rubsidr be 12:6: 

5 ty We 
Sale capı. b. 6:0. 
Sorb. auc. b. 26.5. 

és f. 10.9. 
Syringa v. b. 26.5. 
Tilia sept. balan 

5 LV. 9.9. 
Trientalis b. 23.5. 
Trollius b. 20.5. 
Tussilago b. 3.5. 
Ulmaria b. 5.7. 


Vacc. v.—i. b. 25.5. 
| ei f. 28.8. 
| Viburn. op. b. 3.7. 


Anfang d. Blüthe. 


| Majanth. bif. 28.5. 


Nymph. alb. 24.6. 
Oxal. acet. 13.5. 
Philad. cor. 24.6. 


| Pisum arv. 27.6. 
BErimaors 20)ey 
| Prun. dom. 20.5. 


Pyrola min. 30.7. 
Prrotundik 17.0. 
Pyrus com. 19.5. 
Ranune: acr. 25.5. 


Re fiear 235: 


‚| Rhamn. frang, 30.5. 


Rib. alp. 14.5. 
R. gross. 12.5. 
R. nigr. 19.5. 


247 


Avena S. 7.5. 

mechan Os 
Hordeum S. 16.5. 

> Aehr. 2.7. 

3 Ernte 12.8. 
Mime uUSitS, 18:3: 

x b. 47. 

à Ernte 14.8. 
Secale Aehr. 205. 

13:0, 

Je = Ernte 23.0, 

5 46 lo 


Solan. tub. S. 29.5. 

3 Ernte 19.9. 
Trit. sat. Ernte 2.8. 

5 S. 27.8. 
Mähen d. Wies. 2.7. 


Rub. arct. 27.5. 
Rsaxate.lko: 
Sal. pent. 29.5. 


| Samb. racem. 20.5. 


Sedum. acr. 15.6. 
Solid. virg. 6.7. 
Symphoric rac. 9.7. 
Tanac. vulg. 9.7. 
Tarax. off. 11.5. 
Trifol. prat. 23.5. 
T. rep. 295. 
Tussilago 3.5. 
Ulm. mont. 5.5. 
Vace. ulig. 28.5. 
Verb. thaps. 29.6. 


Anfang d. Fruchtreife. 


| Samb. racem. 20.7. 


Berb. vulg. 25.7: 
Solan. dulce. 17.8. 


Pisum arv. 6.8. 


Rib. gross. 20.7. 
R. nigr. 25.7. 


248 


Finby, Falkberg. — Fräulein Hedvig Forssman. 
60? 6 n Br 229757 .0.G%:;,c.) 19. mau Ve 


Acer plat. b. 11.5. 
BO. 14.5. 
a VEO: 
Achill. m. b. 15.6. 
Aesc. BO. 19.5. 
b2205: 

129.9: 

„2 122001. 
Aln. glut. b. 10.4. 
Anem. hep. b. 10.4. 
A. nem. b. 30.4. 
Betula BO. 10.5. 

“u onion CBS) 

De alee Lees 
Calluna b. 12.7. 
Chrys. leuc. b. 5.6. 
Conv. maj. b. 23.5. 
Frag. v. b. 17.5. 

5 f. 16—21.6. 
Linnaea b. 14.6. 
Myrt. nigra = 10.5. 

ON. 


” 


” 


” 


Picea exc. b. 20.5. 
Pin. silv. b 20.5. 

Ni Jerre ALA 
Plat. bif. b. 10.5. 
Pop. trem. b. 30.4. 

| = BO. 13.5. 

a EVEN 

Prun cer. bN 18.5: 

Prun. pad. b. 15.5. 
| N f. 20.9. 
Quercus BO 27.5. 

i EV TS 
Rib. rubr. b. 13.5. 

5 PME 
Rub. arct. b. 22.5. 
Rub. id. b. 18.6. 

A f. 18.7. 
Sal. capr. b. 28.4. 
Sorb. auc. b. 14.6. 
Syringa v. b. 27.5. 
Tilia sept. BO. 15.5. 


| Narciss. poöt. b. 17.5. | 


Tilia sept. b. 15.7. 

a NAME 
Trientalis b. 22.5. 
Trollius b. 29.5. 
Vaee. v.—ı. b27.5: 

- f. 20.8. 


Avena S. 8.5. 

» Ernte 2.8. 
Hordeum S. 1.6. 

3 Ernte 3.8. 
Lin. usit. S. 15.5. 
Secale Aehr. 205. 


a MD MAC: 
„ ‚Ernte 23.7. 
oh ess 
Solan. tub. S. 29.5. 
2 Ernte 20.9. 
Trit. sat. Ernte 4.8. 
S. 1.8. 


Mähen d. Wies. 27.6. 


Anfang d. Blithe. 


R. gross. 11.5. 
R. nigr. 13.5. 
| Tarax. off. 13.5. 


Lonic. xyl. 24.5. 
Lychn. visc. 8.6. 
Prim. off. 12.5. 


Prun. dom. 185. | 
Pir. com. 18.5. 
Rib: alp! 13.5. 


Anfang d. Fruchtreife, 


Prun. dom. 27.8. 


| Rib. alp. 15.8. | R. nigr. 11.8. 
Pir. com. 30.8. | 


| R. gross. 24.8. | 


Wichtis, Haitis. — Staatsrath G. H. Sjöstedt. 
60°22 nm. Br.; 242 2690. Gr. 


Acer plat. b. 11.5. | Betula BO. 12.5. 
N BO. 155. | Rb LI: 

A. ine. b. 10.4. Caltha b. 17.4. 

A. nem. b. 19.4. Chrys. leuc. b. 25.5. | ; f. 


| Conv. maj. b. 20.5. 
Corylus b. 13.4. 
Frag. v. b. 16.5. 

24.6. 


Linnaea b. 15.6. 
Myrt. nigra b. 12. 
= f. 26 
Nareiss. poöt. b. 2 
Picea exc. b. 22.5. 
JEN, Siv ib! 23.5: 
Pirmal tb 21.5. 
Pop. trem. b. 16.4. 
BO. 14.5. 
Brun. cer. b. 21.5. 
Prun. pad. b. 19.5. 
Quercus BO. 19.5. 
Rib. rubr. b. 16.5. 


Centaur. cyan. 15.6. 
Philad. cor. 14.6. 
Prun. dom. 20.5. 


Rub. arct. Fe sit 
Rub. 


Sorb. auc. D. 21.5. 
Syringa v. b. 22.5. 
Tilia sept. BO. 14.5. 
Trollius b. 22.5. 
Tussilago b. 10.4. 
Ulmaria b. 25.6. 
VACC ve MD 12285: 
Viburn. op. b. 23.6. 


Anfang d. Blithe. 


Rib. 


R. nigr. 


gross. 12.5. 
15.5. 


249 


Avena S. 3.5. 

»  Aehr. 27.6. 

»  Ernte 2.8. 
Secale Aehr. 22.5. 

hour HMO! 

.  Eirnte, 28.76 

S. 9.8. 
Solan. tub. S. 26.5. 
Ernte 18.9. 

Mahen d. Wies. 30.6. 


Tarax. off. 15.5. 
Trif. prat. 18.6. 


Nyland. — Kyrkslätt, Masaby, Batstad. — Professor 


COUPE. Br: 


Acer plat. b. 11.5. 
BO. 13.5. 
2 LV. 20.9. 
Achill. m. b. 16.6. 
Aln. glut. b. 20.4. 
A. ine. b. 11.4. 
Anem. hep. b. 16.4. 
A. nem. b. 1—3.5. 
Betula LV. 29.9. 
Calluna b. 16—18.7. 
Caltha b. 6—11.5. 
Chrys. leuc. b. 19.6. 
Conv. maj. b. 24.5. 
Corylus b. 16.4. 
Frag. v. b. 225. 

5 f. 25 - 26.6. 
Ledum b. 23.5. 
Linnaea b. 9.6. 


” 


Th. Saelan. 


Myrt. nigra b. 10.5. 

5 i 29:0: 
Picea exe. b. 21.5. 
Pin. sily. b. 26:5. 
Birs mal br25:: 
Plat bites bs 16:6: 
Pop. trem. b. 4.5. 

- LV. 27.9. 
Prun. cer. b. 18.5. 
Prun. pad. b. 17.5. 


Rib. rubr. b. 18 — 19.5. 


Peal ONG 


Rub. “arct. b. 9394. 5. 


Rub. cham. b 23.5. 
* ty Colle 
id. b. 14.6. 

& f. 17—18.7. 
Sal. capr. b 3—3.5. 


Rub. 


249-30" ö. Gr.; c. 20 m. ä. M. 


Sorb. auc. b. 30.5. 
Syringa v. b. 23.5. 
Trientalis b. 20.5. 
Tussilago b. 23—30.4. 
Ulmaria b. 6.7. 
Viacen v1 61205. 
> ey IIS 
Viburn. op. b. 22.6. 


Avena S. 9.5. 
» Ernte 8.8. 
Secale Aehr. 26.5. 
oes ONG, 
„ Ernte 24.7. 
TS Salleh 
Solan. tub S. 
Mähen d. Wies. 


20.0. 
21-22.6. 


250 


Ajuga pyr. 26.5. 
Alop. prat. 27.5. 
Androm. polif. 23.5. 
Antenn. dioic. 26.5. 
Anthox. od. 26.5. 
Aren. trinerv. 30.5. 
Bet. odor. 12.5. 

B. verr. 85. 

Calla pal. 21.6. 
Camp. glom. 2.7. 
C. pat. 13.6. 

C. persicif. 2.7. 
Cardam. am. 26.5. 
Centaur. cyan. 19.6. 
Cac 

Croc. vern. 29.4. 
Dianth. delt. 19.6. 
Drab. vern. 10.5. 
Epilob. ang. 25.6. 
Equis. arv. 4.5. 
Basılv. a9: 
Erioph. ang. 12.5. 
E. vag. 3.5. 

Gagea min. 3.5. 
Galium ver. 3.7. 
Geran. silv. 2.6. 
Geum riv. 26.5. 


Anfang d. Bliithe. 


Hierac. umb. 19.7. 
Hierochl. austr. 18.5. 
Hyper. quadr. 27.6. 
Junip. comm. 29.5. 
Lappa tom. 19.7. 
Lath. prat. 16.6. 
Levist. off. 2.7. 
Luz. pil. 3.5 
Lychn. fl. cuc. 21.6. 
L. visc.-5.6. 
Majanth. bif. 11.6. 
Melamp. prat. 9.6. 
M. silv. 19.6. 
Myosur. min. 12.5. 
Narciss. pseudon. 7.5. 
Orch. mac. 13—16.6. 
Orob. vern. 18.5. 
Oxal. acet. 8.5. 
Oxycocc. pal. 10.6. 
Phaseol. nan. 26.7. 
Ph. vulg. 26.7. 


| Phleum prat. 3.7. 


Pisum sat. 22.6. 
Polyg. vivip. 16.6. 
Potent. torm. 26.5. 
Prim. elat. 10 5. 


Prun. dom. 18.5. 


Pyrola chlor. 22.6. 
P. umbell. 19.7. 

P. unifl. 21.6. 
Pyrus comm. 20.5. 
Ran. acr. 30.5. 

R auric. 19.5. 
Rhamn. frang. 3.6. 
Rinanth. min. 19.6. 
Rib. gross. 17.5, 


R. nigr. 19.5. 

cult. 21.5. 
Rub.) aret? 23-245: 
Sal. aur. 11.5. 


Samb. racem. 20.5. 
Scilla vern. 30.4—1.5. 
Sedum acer. 19.6. 
Silene rup. 5.6. 
Tarax. off. 10.9: 
Trif. hybr. 26.5. 

T. prat. 10.6. 
Tussilago 30.4. 
Vace. ulig. 28.5. 
Veron. cham. 27.5. 
V. serp. 30.9. 
Vicia erace. 16.6. 
Viola pal. 11.5. 

V: Riva Is: 


Anfang d. Fruchtreife. 


Rib. gross. 23.7. 


Rub. aret. 22175, | | 


| Samb. racem. 11.8. 


Nurmijärvi, Rajaniemi. — Mag. phil. A. W. Nordström. 


Achill. m. b. 18.6. 
Calluna b. 6.7. 
Chrys: Jeuc: (bs 19:6. 
Brag. vt 206! 
Linnaea b. 10.6. 
Myrt. nigra f. einz. 26.6. 
Nuph. lut. b. 4.7. 


Achill. millef. 18.6. 
Acon. nap. 3.7. 
Aegop. podagr. 17.6. 


Plat. bif. 'b.' 13.6. 
Rub.id. b. 9:6. 


I Ulmaria. b. 4:7. 


Vacc. v.—i. b. 10.6. 
Viburn: op. b. 15.6. | 


Anfang d. Blüthe. 


A. flex. 20.6. 
Anth. arv. 17.6. 


Aira caesp. 25.6. | 


Avena Aehr. 4.7. 
Hordeum Aehr. 4.7. 
Secale Aehr. 4.6. 

ye Voy, ANG). 
Mähen d. Wies. 25.6. 


Aquil. vulg. 3.7. 
Camp. persicif. 4.7. 
C. patula 17.6. 


a» * 


Camp. rotundif. 20.6. 


Card. amar. 6.6. 
Carex. lepor. 13.6. 
C. pall. 11.6. 

©. stell. 16.6. 


*Carum carv. 5.6. 


Cent. cyan. 17.6. 
Cirs. heteroph. 3.7. 
C. pal. 4.7. 

Comar. pal. 17.6. 
Dianth. delt. 20.6. 
Epilob. ang. 4.7. 
Erig. acr. 16.6. 
Fest. rubr. 20.6. 
Fumar. off. 26.6. 
Galeops. vers. 28.6. 


Galium bor. einz. 20.6. 


Geran. silv. 11.6. 
Hier. aur. 15.6. 

H. mur. 10.6. 
Hypoch. mac. 26.6. 
Iris pseud. 21.6. 
June. eff. 26.6. 
Lam. alb. 14.6. 


Lathyr. prat. 14.6. 
Lilium bulb. 26.6. 
Lychn. vise. 9.6. 
Majanth. bif. 10.6. 
Matric. dise. 17.6. 
Melamp. prat. 9.6. 
M. silv. 9.6. 
Melica nut. 10.6. 
Myos. arv. 10.6. 
Nymph. alb. 5.7. 
Orch. mac. 17.6. 
Oxye. pal. 16.6. 
Paeon. rubr. 19.6. 
Phleum prat. 30.6. 
Bimpsgsax. (adc 
Pisum arv. 26.6. 
Plant. lane. 18.6. 
Platanth. bif. 12.6. 
Poa prat. 14 6. 
Polem. coer. 3.7. 
Potent. arg. 14.6. 
Prunella vule. 26.6. 
Pyrola min. 18.6. 

| P. rotundif. 14.6. 


251 


Bö'sec. 26.6: 

186 un 12:6: 
Ran. acr. 1.6. 

R. aquat. 5.7. 
Rhaph. raph. 17.6. 
Rhin. maj. 1.7. 
Rosa can. 18.6. 
Rub. sax. 10.6. 
Rum. crisp. 21.6. 
Scleranth. ann. 10.6. 
Silen. infl. 18.6. 
Sinap. arv. 26.6. 
Solid. virg. 22.6. 
Spir. filip. 21.6. 
S. salicif. 30.6. 
Thlaspi arv. 15.6. 
rich ar 57 
Trif. hybr. 16.6. 
T. prat. 14.6. 
rep LING 
Veron. becc. 9.6. 
Vicia cracc. 14.6. 
V. saepium 7.6. 


Borga, Weckjarvi. — Forstwärter H. E. Heiman. 


COST En. Br: 25° 


Acer plat. b. 10.5. 
= 180, VIL 
JENE AS 

Aln. glut. b. 24.4. 

A. inc. b. 16.4. 

Anem. hep. b. 18.4. 

A. nem. b 25.4. 

Betula BO. 6.5. 

b.210:3. 
eve 17.9: 

Calluna b. 10.7. 

Caltha b. 3.5. 

Chrys. leuc. b. 4.6. 

Conv. maj. Pe 18. 

Frag. v. b. 

En 


AG. 
Ledum b. 
Lonic. tat. 7 9. 
Menyanth. b. 2: 
Myrt. nigra b. 

ik 


Nuph. lut. b. 8.6. 


Picea exc. b. 185. 


| Pin. silv. b. 1.6. 


Pir. mal. b. 2 L.A 


| Plat. bif. b. 21.5 
| op: trem:@b! 649: 
BOIS: 
25.9. 


is LV. 
Pruntcer:1b 022; 
Prun. pad. b. 
Rib. rubr. b. 


51 
745) 
15° 
Mn PON 
Rub. arct. b. ae 
Rub. cham. b: 21.3. 

fe = 7 


| Rub. id. b. 8.6. 


PA 
Sal. 'capr. b219.9: 


| Sorb. auc. b. 5.6 


| Tilia sept. BO. 16. 6.5. 
| 16.9. 
| Trientalis b. 15.5. 


Syringa v. b. 21. 


” LV. 


442.0. (Gr. (en Wis) LINS 


M. 


| Trollius b. 15.5. 

Ulmaria b. 4.6. 

Nacc Aig ila b2259: 
= Tame: 


Avena S. 8.5. 
Aehr. 29.6. 
„ Ernte 31.7. 
Hordeum S. 19.5. 
A Aehr. 28.6. 
Ernte 2.8. 
Lin. ” usit. Saclay: 
is b. 30.6. 
= Ernte 31.7. 
Secale Aehr. 19.5. 
b. 12.6. 
Ernte 16.7. 
S. 8.8. 
Solan. tub. S. 21.5. 
Ernte 15.9. 
Mähen d. Wies. 25.6. 


” 


252 


Pyttis, Kirchdorf. — Fraulein Hilma Blomqvist. 


6020 nay br 


Acer plat. b. 9.5. | 
Achill. m. b. 22.5 | 
Aln. glut. b. 17.4. | 
A. ine b. 12.4. 
Ae mem bard}: 
Betula BO. 12.5. 
ES b. 9.5. 

Calluna b. 19.7. 
Caltha b. 7.5. 


Ledum b. E 
Linnaea b. 11. 6. 
Lonic. tat. 


Androm. polif. 27.5. 
Carum carvi 3.6. | 
Gagea min. 7.5. | 
Iris Pseud. 14.6. 


| Prun. cer. b. 1 
Prun. pad. 


LER Gabe: 


| Rub. She 
| Rub. 


| Sorb. auc. 
| Syringa v. 
| Trientalis be ; 


26° 88' 6. Gr.; 


| Myrt. nigra b. 17.5. 


GTA: 


| Narciss. poët. b. 24.5. 
| Nuph. lut. b. 5.7 


Pr mal D: 20.5. 


D! 
b'MIS*5; 


id. b. 
fe 


Anfang d. Blithe. 


| Lonic. tat. 1.6. 


12.5. 
20.5. 


Prim. aur. 
Prun. dom. 


C LOMME 


M. 


Trollius b. 24.5. 
Tussilago b. 30.4. 
Vacc. v.—i. b. 3.6. 


| Viburn. op. b. 13.6. 


Avena S. 2.5. 
»  Aehr. 28.6. 
» Ernte 8.8. 


Hordeum Ernte 5.8. 
Secale b. 13.6. 
>» 7 Bınte207 
S. 22.8. 


| Solan. tub. 18.5. 


a Ernte 24.9. 
Mähen d. Wies. 26.6. 


Rib. gross. 17.5. 
R. nigr. 16.5. 
Tarax. off. 13.5. 


Satakunta. — Karkku, Järventaka. — Lektor Dr. Hj. Hjelt. 


(eee XUN ui desi. 


Acer plat. b. 15.5. 
Achill. m. b. 19.6. 

4 einz. 15.6. 
Betula BO. 15.5. 
Calluna b. 20.7. 
Chrys. leuc. b. 16.6. 
Conv. maj. b. 1.6. 


| 


einz. 24.5. | 
Frag. y. £ 28.6. | 
= einz. 23.6. | 
Ledum b. 12.6. 
Linnaea b. 17.6. 
einz. 12.6. 


Lonic. ENG, SS 

Menyanth. b. 3.6. 

Myrt. nigra b. 15.5. 
= 10 Obie 
> einz. 28.6. | 


28° 14’ 6. Gr: 


| Nareiss. poét. b. 15.5. | 
| Nuph. lut. 29.6. 

| Bar 
| Plat. bif. b. 15.6. 


mal. b. 29.5. 


Prun. cer. b. 18.5. 


| Prun. pad. b:, 18.2. 


is 18 De 
Riberobri 221087 
uf cult. 19.7. 
Rub. id. b. 19.6. 
5 einz. 14.6. 
: ONE 
a einz. 20.7. 


| Syringa v. b. 3.6. 
| Tilia sept. b. 20.7. 
Trientalis b. einz. 22.5.| 


Ulmaria b. 27.6 


| 


c. 60 m. ü. M: 


Vacc ve 10286: 
f. 18.8. 
| Viburn. op. b. 13.6. 
Avena S. 9.5. 
Be velour, &7- 
„ Ernte 14.8. 
Hordeum S. 26.5. 
3 Aehr. 8.7. 
Ernte 148. 


Secale b. 18.6. 
Ernte 27.7. 


|, SH 
| Solan. tub. S. 22.5. 
Ernte 12.9. 


Mähen d. Wies. 5.7. 


‘ Cent. cyan. 3.8. | 


Aira caesp. 20.6. 
ein ztilir0: 
Alism. plant. 5.7. 
Berb. vulg. 13.6. 
Camp. persicif. 24.6. 
einz. 21.6. | 
Cent. cyan. 19.6. 
Cirs. heteroph. 24.6. 

à einz. 18.6. 
Croc. vern. 1.5. 
Dianth. delt. 23.6. 

À einz. 21.6. 
Lilium bulb. 20.6. 
Lonic. tat. 13.6. 

einz. 3.6. 


IDE xylost. 2.6. 


Anfang d. Blüthe. 


Nymph. alb. 24.6. 
Orob. vern. 15.5. 
Pedic. pal. 5.6. 

Philad. cor. 28.6. 
Pimp. saxifr. 8.7. 


einz. 30.6. 


Pir. comm. 24.5. 


| Pisum arv. 8.7. 


Potamog. nat. 5.7. 

PrımW off, 155: 

Pyrola min. 23.6. 
einz. 20.6. 


| TEX rotundif. 19.6. 


Ranune. acr. 4.6. 
R. auric. einz. 20.5. 


| 


253 


Rhamn. frang. 14.6. 
Sedum acre 19.6. 
hs einz. 17.6. 
Solan. dulc. 8.7. 
Solid. virg. 14.7. 
einz. 8.7. 


| Suce. ”prat. 20.7 


= einz. 17.7. 
Symphoric. rac. 3.7. 
Tanac. vulg. 17.7. 
Trif. prat. 18.6. 

Ez einz. 3.6. 


29 einz. 31.5. 


| Verb. thaps. 25.6. 


Anfang d. Fruchtreife. 


Aira caesp. 20.7. 
Bet. verr. 1.8. 

einz. 17.7. 
Camp. persicif. 1.8. 


Cirs. heteropb. 17.7. 
Daphn. mez. 23.7. 
Dianth. delt. 6.8. 
Geran. silv. 3.7. 
Junip. comm. 26.8. 
Lonic. xyl. 23.7 


Lychn. vise. 5.7. 


Orob. vern. 7.7. | R. saxat. 12.7. Ulm. mont. einz. 16.6. 
Oxal. acet. 28.6. | 
Tampere, Messuby. -— Stadtgärtner Onni Karsten. 
062307 1 Br.; 232.746 0. Gracy 90 mu Mi 
Acer plat. b. 9.5. Anem. hep. b. 14.4. Myrt. nigra b. 10.5. 
3 BOR 2 A. nem. b. 4.5. | > 153010! 
LV. 149. | Betula LV. 219. | Narciss. poët. 20.5. 
Achill. m. b. 186. Chrys. leuc. b. 19.6. | Picea exc. b. 17.5. 
Aesc. BO. 13.5. | Conv. maj. b. ‘245. | Pin. silv. 31.5. 
pena. Brags vee ILL Parsee 205: 
» Jue Pay KA 12210: Pop. trem. b. 28.4. 
Aln. glut. b. 14.4. | Linnaea b. 20.6. 5 BO. 16.5. 
A. inc. b. 13.4. Lonic. tat. f. 1.8. | LV. 23.9: 


Pedic. pal. 23.7. 


Ranunc. acr. 10.7. 
IR aurie 30:6: 

5 einz. 23.6. 
Rhamn. frang. 3.8. 
Rib. alp. 23.7. 

R. gross. einz. 25.7. 
R. nigr. cult. 20.7. 

3 einz. 15.7. 

Rub. arct. 14.7. 


| Oxal. acet. einz. 23.6. | R. saxat. einz. 10.7. 


Sal. pent. einz. 27.8. 


| Pimp saxifr. einz. 3.8. | Samb. racem. 24.7. 


einz. 21.7. 
| Sed. acr. Te 
| Solid. virg. 22.8. 


| Succ. prat. 20.8. 
| Tarax. off. 2.6. 
| Trif. prat. 24.7. 


3 einz. 20.7. 


= einz. 12.7. 


” 


254 


Prun. pad. b. en 9. 
f. 


2.8. 
Quercus BO. 18. 5: 
5 LV. 25.9. 


Rib. rubr. b. 11.5. 
Bub: dk 17.7. 

Sal. capr. b. 30.4. 
Sorb. auc. b. 27.5. 
Syringa v. b. 27.5. 


Alisma 29.6. 
Berb. vulg. 27.5. 
Camp. pers. 1.7. 
Carag. alb. 30.5. 
Cent. cyan. 20.6. 
Colehicum 9.9. 
Crat. cocc. 4.6. 
Dianth. delt. 25.6. 
Epilob. ang. 26.6. 
Erythronium 4.5. 
Erax. exc. 9.5: 
Geran. silv. 3.6. 
Iris pseud. 11.6. 


Lonic. tat. 1.8. 
L. xyl. 16.7. 


Tilia sept. BO. 18.5. 
a bes. 
Ve 229, 
Trientalis loys alo 
Mroliiws! b..20: 
Tussilago b. 2.4. 
Ulmaria b. 27.6. 
Vacc. v.--1. b. 4.6. 
= LS: 


Anfang d. Bläthe. 


Larix sib. 4.5. 
Lilium bulb. 20.6. 
Lonic. tat. 1.6. 
L. xylost. 15.5. 
Lychn. visc. 26.5. 
Nymph. alb. 25.6. 
Oxal. acet. 13.5. 
Philad. cor. 21.6. 
Pimp. saxifr. 1.7. 
Potamog. nat. 30.6. 
Prim. oft. 6.5. 
Prun. dom. 19.5. 
| Pulm. off. 1.5. 


Rib. alp. 17.7. 
| R. aur. 28.8. 


Viburn. op. b. 5.6. 


Secale Aehr. 1.6. 
lee WEG. 
»  Ernte 16.7. 
Solan. tub. S. 15.5. 
Ernte 16.9. 
Mähen d. Wies. 25.6. 


Pyr. rotundif. 19.6. 
Ban. auric hs 
Rhamn. frang. 15.6. 
Rib. gross. 105. 
ae racem. 20.5. 
Sedum acre 16.6. 
Solid. virg. 16.7. 
Symphor. rac. 1.7. 
Taraxz oft Sri 
Tilia vulg. 8.7. 
Trif. rep. 11.6. 
Ulm. mont. 1.5. 


Anfang d. Früchtreife. 


Samb. racem. 1.8. 


Kankaanpää, Kirchdorf. — Herr P. Z. Collan. 
61° A8lın.B.: 22723002 Cr 


Aln. ine. b. 30.4. 
Anem. hep. b. 2.5. 
Anem D. 12.9: 
Betula BO. 12.5. 
Po AU VERSLd! 
Calluna b. 14.7. 
Caltha b. 11.5. 
Chrys. leue. b.- 17.6: 


Conv. maj. b. einz. 1.6. | 


Frag. V...|Dag20.0. 
fö 26. 6. 
Ledum b'41:6: 


En 


Linnaea b. 23.6. 
Myrt. nigra b. 25.5. 
Nuph. lut. b. 25— 


Bir. mal bit20:0. 
| Pop. trem. BO. 17.5. 
| x PID. 
LV. 12.9. 


DNE 
LV. ae 
Rib. Tubr. bar 
; iis TA 


27.6. 


| Prun. “pad. BO. 7—8.5. 


Rub. id..p..156: 
N: LR ET 
Sorb. auc. b. 7.6. 
= einz. 4.6. 
5 LV. 7.9. 
Syringa v. b. 9.6. 

à LV. 12.9. 
Trientalis b. 31.5 
Tussilago b. AB 
Ulmaria b. 30.6. 
Vacc. v.—i. b. 14.6. 


Vacc. v.—i. einz. 28.5. 
S fe 10) 


Avena S. 4.5. 


»  Aehr. 5—7.7. 


Cent. cyan. 22.6. | 
a einz. 20.6. 

Conv. maj. 1.6. 

Dianth. delt. 23.6. | 


Avena Ernte 15—20.8. 
Hordeum Aehr. 9.7. 
„ Ernte 2—4.8. 
Lin. usit. b. 20.7. 
Ernte 4.8. 
Secale 310-148. 


Anfang d. Blüthe. 


Epilob. ang. 23.6. 
Lychn. fl. cuc. 15.6. 
Oxal. acet. 18.5. 
Parnassia 25—26.7. 


255 


| Secale Aehr. 4.6. 

| TND INST 

| » Ernte 30.7—2.8 
| Solan. tub. S. 28.5. 

| „ Ernte << 10.9 
| Mähen d. Wies. 6—9.7. 


Rib. gross. 24.5. 
Tanac. vulg. 15.7. 
Para 0 AIG: 


Ruovesi, Tapio. — Landgerichtsbeamte A. Lindeqvist. 


Gasen. Br.: 


Acer plat. b. 13.5. 
Achill. m. b. 30.6. 
A. nem. b. 4.5. 
Betula BO. 11.5. 

DS: 

~ > INS CHINE 
Calluna b. 24.7. 
Caltha b. 10.5. 
Chrys. leuc. b. 20.6. 
Cony. maj. b. 3.6. 
Frag. v. b. 28.5. 

5 late 
Menyanth. b. 17.6. 
Myrt. nigra b. 12.5. 

5 Ior Mee 


Sid-Tavastland. 


60° 54’ n. Br.; 


Acer plat. b. 7.5. 

à BO. 10.5. 
A anes by 13.4. 
Anem. hep. b. 20.4. 
AS nem, b. 3.5. 
Betula BO. 7.5 

pmb? 9:8: 

Cony. maj. b. 24.5. 
Frag. v. b. 13.5. 


| Prun. pad. b. 


242 30y Gr; 


PBrımalabr 2:6. 
Prun. cer. b. 26.5. 
26.5. 


Rib. rubr. b. 18.5. 


Hh 
¢ bo. 
I 
“I: 


Rub. 


Sorb. auc. ob 6.6: 
u INA) 
Syringa v. b. 7.6. 
Sa b2305: 
Ulmaria b. 30.6. 
Wace: sv. 12 lbs 116; 
ni f. 25.8. 


— Janakkala, Virala. 


Johan Hanström. 
14° 36’ ö. Gr. 


Frag. v. f. 28.6. 
Ledum b. 10.6. 
Menyanth. b. 14.5. 
Myrt. nigra b. 9.5. 
Pale 
Narciss. poét. b. 18.5. 
Nnph. lut. b. 25.6. 
Picea exc. b. 17.5. 
Pin. silv. b. 28.5. 


@. 502m su! 


(6 1007m u. aM: 


| Avena S. 9.5. 
nee Neh Sai 
| „. Ernte 22.8: 
| Hordeum S. 21.5. 
| 2 Aehr. 2.7. 
Ernte 7.8. 
| Lin. “usit. Se 3a: 
Ernte 10.8. 
Secale mu 3.6. 
a Erato 2.8. 
Salas: 
Solan. tub. S. 29.5. 
“Ernte 18.9. 
d. Wies. 14.7. 


Mähen 


— Forstwärter 


M. 


Pirmal tb 1975: 
Pop. trem. b. 3.5. 

à BO. 14.5. 
Prun. pad. b. 12.5. 
Quercus BO. 10.5. 


| desley vsrwllones los 1.5: 
4 19.7. 
Rub. Fd ity folks 


Sal. capr. b. 35. 


256 


Sorb. auc. b. 
Syringa v. b. 
Tussilago b. 20.5. 
Wimmera b. 29.6. 
Wace ve" 


21.0. 
23.5. 


Avena S. 7—15.5. 
Ra Nehr Tn 
wo SEirnte 20.8. 
Hordeum S. 16.5. 
2) Aehr. 28.6. 
Ernte 3.8. 
Lin. ns S223): 
” Deport, 


Lin. usit. Ernte 12.8: 
Secale Aehr. 24.5. 
a ly MOG, 
„ — Ernte! 20154. 
AR 
| Solan. tube Sena ho: 
| Ernte 7.9. 
en Mähen d. Wies. 2 ‘7. 


Süd-Savo. — Mikkeli. — Mag. phil. A. W. Nordstrém. 


61° 41" ne Bre 27°°15% 8.2Gr!2 c. 90mm 


Acer plat. b. 7.5. 
a BORN 8.5: 


Aln. ine. b. 14.4. 
Anem. hep. b. 15.4. 
Av smem Nb J.D. 
Betula BO. 6.5. 

A Dane»: 


EV 39:9 EG: 


Caltha, b. 13:3. 

roy (SING VAN NOR 
Conv. maj. b. 19.5 
Frag. v. b. 11.5. 
Ledum b. 21.5. 
onic, tat. % 6.8. 
Menyanth. b. 13.5. 
Myrt. nigra b. 10.5. 
Narciss. poët. PINS 
Picea exc. -b. 18.5. 
Pin. silv. b. 20.5. 


Alchem. vulg. 20.5. 
Alism, plant. 15.7. 
Alop. prat. 20.5. 
Androm. calyc. 3.5. 
Ar polit, 199: 
Antenn. dioic. 12.5. 
Arab. suec. 10.5. 
Arctost. u.-urs. 13.5. 
Aron. amel. 16.5. 
Artem. vulg. 14.7. 
Bellis per. 22.4. 
Berb. vulg. 19.5. 
Bet. nan. 12.5. 


ir mal b 1185: 
ne trem. b. 29.4. 
BO: 105: 


" : LV. 25.9—14.10. 


Prun cer bh. 18.9: 
Prun. pad. 13.5. 

n ONE 
Quercus BO 12.5. 


» LV. 25.9—7.10. 


Ribs rubr. bs 10:5. 
lo Te 
Rub. ‘cham. b. 18.5. 


f. 18.7. 
Rub. id. 1.2247. 


| Sal. capr. b. 29.4. 


b222:3. 
f. 28.8 

Syringa VND 50 
Trientalis b. 19.5. 

Trollius b. 17.5. 


Sorb. auc. 


Anfang d. Blithe. 


Bidens cern. 23.7. 
B. tripart. 23.7. 


Calaminth. acin. 24.5. 
Caps. burs. past. 16.5. 


Caragan. arb. 17.5. 
Cardam. prat. 19.5. 
Carex. can. 20.5. 
C. digit 12.5. 

C. dioic. 24.5. 

C. Hornsch. 12.5. 
C. junc. 12.5. 

C. vesic. 20.5. 
Cent. jacea 4.8. 


M. 


| Tussilago b. 28.4. 
Vaces vi oes 
(spärlich). 


Avena S: 5.5. 
» Ernte 6.8. 
Fagop. b. 9.7. 
3 5 Ernte 25.9. 
Hordeum S. 12.5. 
Ernte 27.7. 
Lin. "usit. S. 16.5. 
2 Ernte 9.8. 
Secale Aehr. 4.6. 
„ “Ernte 26:4: 


AS AIDES 
Solan. tub. S. 19.5. 
Ernte 9.9. 


Mähen d. Wies. b. 3.7. 


Ceref. silv. einz. 20.5. 
Cichor. int. 22.7. 
Corn. sangn. 30.5. 
Crat. cocc. 25.5. 
Croc. vern. 22.4. 
Daphn. mez. 8.5. 
Empetr. nigr. 30.4. 
Equis. arv. 23.4. 
Erioph, polvst. 12.5. 
E. vagin. 6.5. 

Erys. cheir. nn 
Farsetia inc. 22.7. 
Gagea lut. 6.5. 


Glech. hed. 12.5. 
Hierac. pil. einz. 20.5. 
Hierochl. bor. 11.5. 
Junip. com. 27.5. 
Lamium purp. 24.5. 
Larix sib. 2.5. 
Lepig. rubr. 24.7. 
Linar. vulg. 11.7. 
Tonic. tat. 19.5. 

L. xylost. 17.5. 
Luz. pil. 2.5. 

Matr. inod. 20.5. 
Muse. botr. 7.5. 
Myosot. strict. 18.5. 
Oxal. acet. 17.5. 
Poa ann. 20.5. 
Polygon. avic. 24.7. 
P. hydrop. 24.7. 


Potent. torm. 20.5. 
Primg aur]2#5: 
® einz. 4.5. 
Puls. vern. 29.4. 
Querc. ped. 20.5. 
Ran. auric. 17.5. 
Rhamn. frang. 30.5. 
= einz. 25.9. 
Rib. alp. 16.5. 
R. aur. 10.5. 
R. gross. 10.5. 
RIO dora: 
Rumex acet. 205. 
R. acetosell. 12.5. 


| Sal. frag. 10.5. 


S. pent. 19.5. 
Samb. racem. 13.5. 
Scilla 29.4. 


257 


Senec. vulg. 9.7. 

Sonch. arv. 23.7. 

Spir. ulmif. 17.5. 

Syring. vulg 30.5. 

Tarac. vulg. 15.7. 

Mer, our, 128) 

Thlasp. alp. 6.5. 

| Tila vulg. 9.7. 
Tulip. silv. 8.5. 
Ulm. mont. 18.5. 

Vace. ulig. 19.5. 

| Veron. cham. einz. 20.5. 

Vor Gia: 

lV viernes Orb: 
Viola aren. 10.5. 

V. can. 17.5. 

Vp pale 10:2. 

| NG tates, AVS). 


Anfang d. Fruchtreife. 


Berb. vulg. 30.8. 
Bet. odor. 18.7. 
Corn. sangu. 23.7. 


Prune) cer 3:8: 


Rib: aur. einz. 15.7. 
R. gross. 20.7. 


R. nigr. 14.7. 
Tilia vulg. 30.8. 


Savonlinna. — Rektor E. J. Budden. 
Oe 2am Br.:72807527,0. .Ge;Te. 85um. i. M 


Aln. glut. b. 24— 23.4. | 


A. inc. b. 20— 24.4. 
Anem. nem. b. 5.5. 
Caltha b. 10.5. 
Conv. maj. b. 26.5. 
Frag. v. b. 20.5. 
Ledum b. 30.5. 
Myrt. nigra b. 13.5. 


Narciss. poét. b. 23-24.5, 


Pin: silve1b "265: 
Birs mal. b. 212.232. 
Pop. trem. b. 2.5. 
Prun. cer. b. 19—20.5. 
Prun. pad. b. 13—15.5. 
Rıbzrubr 64135: 
Rub. arct. b. 20.5. 
Sal. capr. b. 3—5.5. 


Sorb. auc. b. 24—25.5. 


Syringa v. b. 31.5. 
Trientalis b. 20.5. 
Trollius b. 28.5. 
Vaee. w.—ı. b: 20:5. 


Avena S. 4.5. 
Secale Aehr. 24—26.5. 


Ladoga-Karelien. — Sortavala. — Frau Majorin 


Minna Zilliacus. 


CP En Br: 20021220 Cr c 105m. lo JE 


Acer plat. b. 8.5. 
5 BO. 8.5. 
Anem. hep. b. 8.4. 


| A. nem. b. 8.4. 


Betula BO. 5.5. 
Frag. v. b. 8.5. 


| Frag. v. f. 30.6. 
| Myrt. nigra f. 14.7. 
| Prun. pad. b. 20.5. 


2 


258 


Rib. rubr: b. 6.8. 
Rub. id. f. 48. 
acc 1 Bey 


Avena S. 6.5. 
„ Ernte 15.8. 
Hordeum S. 20.5. 
| 3 Ernte 2.8. 


Secale Ernte 26.7. 
12.8. 
Mähen d. Wies. 10.7. 


Pälkjärvi, Alahovi. — Fräulein Inez Karsten. 
622 37 n. Br. 1430040710 GE 


Achill. m. b. 18.6. 
Aln. ine. b. 17.4. 
Anem. nem. b. 3.5. 
Betula BO. 9.5. 

= b. 8.5. 

SEM SSI 
Calluna b. 13.7. 
Caltha b. 14.5. 
Chrys. leuc. b. 11.6. 
Conv. maj. b. 23.5. 
Frag. v. b. 21.5. 

e286! 

Ledum bee2i6: 
Linnaea b. 19.6. 
Tonie, tat. tr 297. 
Menyanth D #29:5: 
Myrt. nigra b. 13.5. 
12.138174 


” 


Narciss. poét. b. 23.5. 


Nuph. ‚ut. -b. 23.6. 


Cent. cyan. 28.6. 
Cirs. heteroph. 3.7. 
Croc. vern. 3.5. 
Dianth. delt. 22.6. 
Epilob. ang. 30.6. 
Erioph. vag. 2.5. 
Geran. silv. 14.6. 
Lilium bulb. 15.6. 
Lonic. tat. 10.6. 
Luz. pil. 7.5 


Erioph. va 
Lonic. tat. 
Rib. 


g. 28.5. 
25.7. 
gross. 1.8. 


Picea exc: by 175. 
Pin. silv. b. 30.6. 
Plat. bit ob. 25.6: 

Pop. trem. b. 5.5. 


5 BOs 15:5: 
vs LV. 15.9. 
| Prun. pad. b. 12.5. 
| 5 f. 30.8. 
Rib. rubr. b. 16.5. 
| 5 13237 


(Rub: arct pb 5249: 
Rub. cham. b. 24 


4.5. 
BIST 
ia. b. 


1 

10.6. 
5 f. 147. 
5 
24. 


| Rub. 


Sal. capr. b. 1.5. 
Sorb. auc. b. 24.5. 
f.- 10.9. 
Syringa VD eo 
Tilia sept. BO. 15.5. 


Anfang d. Blithe. 


Majanth. bif. 17.5. 

| Nymph. alb. 1.7. 

| Orch. mac. 22.6. 

| Oxal. acet. 15.5. 

| Pedic. pal. 20.6. 
Prim. off. 18.5. 
Pyrola min. 27.6. 
P. rotundif. 7.7 
Ran. acr. 16.5. 
Rhamn. frang. 21.6. 


| R. nigr. 15.7. 
| Rub. arct 18.7. 


Tilia sept. LV. 28.9. 
Trientalis b. 24.5. 
Trollius b. 19.5. 
Ulmaria b. 28.6. 
Vacc v1. b2.:6: 
is 7029:8: 


| Avena S. 2.5. 


sera Se 
»  Ernte 10.8. 


| Hordeum S. 16.5. 


| Samb. racem. 
| Tarax. off. 9.6. 


5 Aehr. 3.7 

Ernte 31. 7. 
Secale Aehr. 27.5. 

» Ernte 26.7 

7 SM0:88 
Solan. tub. S. 25.5. 

Ernte 12.9. 

Mähen d. Wies. 5.7 


Rib. gross. 9.5. 
R. nigr. 12.5. 
Rub. “arc. 24.5. 
Samb. racem. 20.5. 
Solid. virg. 18.7. 
Tarax. off. 24.5. 
Trif. prat. 21.6. 
T. rep. 22.6. 
Vacc. ulig. 31.5. 


Anfang d. Fruchtreife. 


25.7. 


259 


Kronoborg, Kirchdorf. — Mag. Phil. O. V. Löfman. 


.60° 17’ n. Br.; 


Acer plat. b. 9.5. 


BONES: 


Achill. m. b. 14.6. 
Aln. ine. b. 15.4. 
Anem. hep. b. 19.4. 
A. nem. b. 5.5. 
Betula BO. 6.5. 
Bes. 
@althiay bs 2.2. 


Chrys. leuc. b. 20.6. 


Conv. maj. 22.5. 
Frag. v. b. 13.5. 

f. 25.6. 
Ledum b. 11.6. 
Linnaea b. 12.6. 


Myrt. nigra b. 10.5. 


Pin: efi lös AT 
Pir mal. b. 19.5. 


Pop. trem. b. 2.5. 
= BO. 15.5. 


| Prun. cer. b. 17.5. 


Prun. pad. b. 13.5. 
Quercus BO. 11.5. 


IE Ribeirulbm vbw loca 
| 2 Tepe Sure 
kvm det LASTA 


Sal. capr. b. 4.5. 


| Sorb. auc. b. 28.5. 
| Syringa v. b. 1.6.. 


Trientalis 1o)5 EE, 
Trollius b. 18.5. 
Tussilago b. 22.4. 


| Vacc. v.—i. b. 24.5. 


f. 13.8. 


| Viburn. op. b. 22.6. 


29253210. Gr; es: 12iimy Wü. My 


Avena S. 30.4. 
„  Aehr. 26.6. 
» . Ernte 28.8: 
Hordeum S. 10.5. 
£ Aehr. 3.7. 
Ernte 1.8. 
Secale Aehr. 24.5. 
De LOG: 
»  Mrnte 26.7. 
i a SA NGE 
Solan. tub. S. 21.5. 
Ernte 13.9. 
Trit. "sat. Ernte 10.8. 
S. 15.8. 


Mähen d. Wies. 28.6. 


Nord-Tavastland. — Saarijärvi, Pajuniemi. — Disponent 


62° 42’ n. Br.: 


Achill. m. b. 20.6. 
Aln. glut. b. 18.4. 
A, ae, 105 114 
Betula BO. 11.5. 

- fo es 

a JUVE IS: 
Calluna b. 17.7. 
Caltha b. 16.5. 


Chrys. leuc. b. 23.6. 


Conv. maj. b. 2.6. 
Frag. v. b. 23.5. 
F f. 24.6. 
Ledum b. 30.5. 
Linnaea b. 21.6. 
Menyanth. b. 2.6. 
Myrt. nigra b. 21.5. 
f. 28.6. 
Nuph. "Tut. 23.6. 
Picea exc. b. 1.6. 
Pir. mal. b. 1.6. 


ANG AQ lise 
25° 16’ 6. Gr.; 


Plat: but. 'b.122.6. 
Pop. trem. b. 12.5. 

I BOs (20:53 

2 LV. 19.9. 
Prun. cer. b. 30.5. 
Prun. pad. b. 20.5. 
Rib. rubr. b. 21.5. 

1h) PAO 
Rub. " arct. lo, LS) 
Rub. cham. b. 31.5. 
Rub. id. b. 19.6. 

Ie ll 
Sal. capr. b. 8.5 
Sorb. auc. b. 5.6. 

5 f. 1.9. 
Syringa v. b. 6.6. 
Trientalis b. 29.5. 
Ulmaria b. 12 7. 
Vac env 105. oe: 

3 f 10.8. 


c. 120 m. ti. 


| 


M. 


Viburn. op. b. 20.6. 


Avena S. 9.5. 
»  Aehr. 10.7. 
»  Ernte 6.8. 
Hordeum S. 18.5. 
4 Aehr. 6.7. 
3 Ernte 3.8. 
Lin. usit. S. 26.5. 
5 b. 24.7 
Ernte 3.9. 
Secale Aehr. 46. 
ilo, TANG). 

„  Ernte 26.7. 
= fsb, Iss 
Solan. tub. S. 28.5. 

Ernte 15.9. 


| Mähen d. Wies. 6.7. 


260 


Nord-Savo. — Kuopio. — Mag. Phil. Benj. Ståhlberg. 


62° 54 ni Br; 27° 40710: Gri: 


Acer plat. b. 10.5. 


4 BO 11.5. 


3 LV. 20.9. 
AcChullm Ab 1716. 
Aln. glut. b. 22.4. 
Ain CAD LIA 
Anem. hep. ns 
Betula BO. 

sr Ha: Se 

eV OO: 
Calluna b. 16.7. 
Caltha b. 4.5. 


Chrys. leuc. b. 18.6. 


Conv. maj. 22.5. 
Frag. v. b. 16.5. 

> f 25.6. 
Ledum b. 3.6. 
Linnaea b. 15.6. 
Lonic. tat. f. 28.7. 
Menyanth. b.. 2.6. 
Myrt. en 13.5. 

5 4.6. 


Narciss. poöt. b. 18.5. | 


Nuph. lut. b. 25.6. 
Picea exc. b. 21.5. 
Pin KSilvaibseo: GO: 
Pir smal. posi: 
Plat. bif. b. 12.6. 
Pop. trem. b. 30.4. 

5 BON; 

à LV. 22.9. 
Prun. cer.b. 225: 
Prun. pad. b. 17.5. 
Rib. rubr. 'b. 115. 

22878 

Rub. ”arct. b. 18.5. 
Rub. cham. b. 3.6. 
BRub.aıde n13:0: 

2 TRON 
Sal. capr. b. 2.5. 


| Sorb. auc. b. 31.5. 


5 f. 28.8. 
Syringa v. b. 1.6. 
Tilia sept. b. 14.5. 


21100 -mi ie 


Tilia sept. LV. 16.9. 

| Trientalis b. 24.5. 

| Trollius b. 17.5. 

| Tussilago b. 24.4. 

Ulmaria b. 26.6. 

Vace. v2 -195330:5: 
= 726.8 


Avena S. 7.5. 
»  Aehr. 4.7. 
» Ernte 3.8. 
Hordeum S. 22.5. 
à Aehr 2%. 
Ernte 1.8. 
Secale Aehr. 2.6. 
D Ios}. 
„ Ernte 26.7. 
S. 8.8. 
Solan. tub. S. 24.5. 
Ernte 10.9. 
Mähen d. Wies. 27.6. 


Nord-Karelien. — Wärtsilä. — Frau Pfarrar Nina Karsten. 
62° 10’ n. Br.; 30° 39’ 6. Gr; 


Acer plat. b. 95. 


& BO. 10.5. 
18.9. 


LV. 
Achill. m. b. 18.6. 
Aln. inc. b. 17.4. 


Anem. nem. b. 11.5. 


Betula BO. 7.5 
Aa ID: 
Si ean 19:9: 
Calluna b. 16.7. 
Caltha b. 14.5. 


Chrys. leuc. b. 18.6. 


Conv. maj. b. 25.5. 
Frag. vb. 23.5. 
1227.06. 
Ledum br 30: 
Linnaea b. 18.6. 
Lonic. tat. f. 28.7. 
Menyanth. e232): 
Myrt. nigra b. 13.5. 


\ 


Pin. silv. 


Myrt. nigra f. 6.7. 
Nareiss. ‘post. b. 30.5. 
Nuph. lut. b. 23.6. 
Picea exc. bb. 17:5. 
b. 30.6. 
Pir. mal. b. 24.5. 
Plat. bif. b. 20.6. 
Pop. trem. b. 3.5. 
BO. 10.5. 
LV. 20.9. 


| Prun. "pad. b. 12.5. 


f. 26.8. 

Quercus BOM23: 
a LV. 27.9. 
Rib. rubr. b. 14.5. 
iy ee 

Rub. aret! b. 25.5. 

Rub. cham. b. 24.5. 
TON 


Rub. id. b. 10.6. 


ec. 85 m. ü M. 


Rub Ad eme 
Sal. capr. b. 3.5. 
Sorb. auc. b. 30.5. 
5 it, Alter 
Syringa v. b.. 4.6. 
Trientalis b. 23.5. 
Trollius b. 19.5. 
Tussilago b. 3.5. 
Ulmaria b. 5.7. 
Vace. v.—ı. b. 7.6. 
BIENS 
Viburn. op. b. 20.6. 


Avena S. 1.5. 
NGN eb 
„ Ernte 1.8. 
Hordeum Aehr. 2.7. 
Ernte 31.7. 


” 


Secale Aehr. 27.5. 
MD 2010! 
» Ernte 1.8. 


Alisma 1.7. 

Bet. od. 7.5. 
Cent. cyan. 30.6. 
Cirs. heteroph. 3.7. 
Crat. cocc. 31.5. 
Dianth. delt. 26.6. 
Epilob. ang. 25.6. 
Erioph. vag. 2.5. 
Geran. silv. 14.6. 
Lilium bulb. 17.6. 
Lonic. tat. 30.5. 
uz. pıl. 7.5. 


Erioph. vag. 28.5. 
Lonic. tat. 28.7. 
Rib. aun 270.0. 


Secale S. 10.8. 
Solan. tub. S. 22.5. 
a Ernte 10.9. 


Anfang d. Blüthe. 


Lychn. vise. 10.6. 
Majanth. bif. 30.5. 
Nymph. alb. 1.7. 
Orob. vern. 23.5. 
Oxal. acet. 11.5. 
Pedic. pal. 20.6. 
Pimp. saxifr. 28.6. 
Pisum arv. 31.6. 
Pyrola min. 21.6. 
P. rotundif. 7.7. 
Ran. acr. 12.5. 
Rhamn. frang. 21.6. 


Rib. gross. 25.7. 
R. nigr. 15.7. 


| 


I 
I 


Suojärvi, Salonjärvi. — Arzt Dr. 


Besen Br: 822729770 Gr..c: 


Acer. plat. b. 6.5. 
Aln. glut. b. 28.4. 
nc MD 27.4: 
Betula BO. 6.5. 

210.95; 

on ALS PRY). 
Calluna b. 12.7. 
Caltha b. 6.5. 


Chrys. leuc. b. 23.6. 


Conv. maj. b. 28.5. 
Frag. v. b. 15.5. 

4 f. 30.6. 
Ledum b. 27.5. 
Linnaea b. 16.6. 
Menyanth. b. 15.5. 


Myrt. nigra b. 11.5. 


I 


a 7997: 
Nuph. lut. b. 25.6. 
Picea exc. b. 19.5. 


Pin. silv. b. 2.6. 
Plat. bif. b. 16.6. 
Pop. trem. b. 4.5. 

in BO. 20.5. 
Prun. pad. b. 18.5. 
Rib wrubraibsdiosas 

> LION 
Rub. arct. b. 15.5. 
Rub. cham. b. 25.5. 
Rub ad bs 15:6: 

as ty Ja) 7s 
Sal. capr. b. 3.5. 
Sorb. auc. b. 29.5. 

à 72.109. 
Trientalis b. 5.6. 
Trollius b. 18.5. 
Tussilago b. 4.5. 
Vacesy 13009305: 

i 1.208. 


261 


Trit. sat. Ernte 15.8. 
A S. 15.8. 
Mihen d. Wies. 29.6. 


Rib. aur. 18.5. 
R. gross. 17.5. 
R. nigr. 12.5. 


| Rubwancts 29.9: 
| Samb. racem. 19.5. 


Solid. virg. 25.7. 
Tanac. vulg. 14.7. 
Tarax. off. 12.5. 
Trifol. prat. 8.6. 
Trif. rep. 10.6. 
Tussilago 3.5. 
Vacc. ulig. 31.5. 


Anfang d. Fruchtreife. 


Samb. racem. 22.7. 
Tarax. off. 4.6. 


O. Ehnberg. 
140 m. ü. M. 


| Viburn. op. b. 24.6. 


Avena 8, 3.5 

ARTAS Jag sl Öde 

» Ernte 3.8. 
Hordeum S. 12.5. 

à Aehr. 5.7. 

A Ernte 3.8. 
Mink Usitsy ba 10874 

a Ernte 1.8. 
Secale Aehr. 1.6. 

Sr lös NSD 

»  Ernte 1.8. 

ay tse TOUS), 
Solan. tub. S. 16.5. 

Ernte 2.9. 


” 
Mähen d. Wies. 2.7. 


262 


Süd-Ostrobottnien. — Lappfjärd, Kirchdorf. — Kontorist 


A. A. Hannelius. 
624m Br: 


2107362. 02. Gr 


Acer plat. b. 16.5. Pin. silv. b. 5.6. | Vacc. v.—i f. 12.9. 
A BO. 21.5. | Pir. mal. b. 3.6. 
Anem. hep. b. 3.5. Plat. bif. b. 28.5. 
A. nem. b. ae Pop. trem. b. 4.4. | Avena S. 14.5. 
Betula BO. A BO. 24.5. | > FENehTARNE 
eh: 5” 3 LV. 6.10 > Hrnte 13:8: 
LV. 14.10. Prun. pad. b. 24.5. | Hordeum S. 16.5. 
Calluna b. 6.7. > 2768: “ Aehr. 1.7. 
Caltha b. 13.5. Rib. rubr. b. 25.5. Ernte 15.8. 


Chrys. leuc. b. 19.6. 


f. 4.8. 


| Lin. usit. & 2 


Conv. maj. b. 3.6. Rub. arct. b. 26.5. 3 DIS 
Frag. v. b. 1.6. Rub. cham. b. 26.5. Ernte 9.8. 

f. 8.7 Rub. id. b. 2.7. Secale Aehr. 1.6. 
Ledum b. 1.6. 1226:8. » Ernte 4.8. 
Linnaea b. 21.6. Sorb. auc. b. 7.6. S. 20.8. 
Menyanth. b. 29.5. Syringa v. b. 9.6. Solan. tub. S. 26.5. 
Myrt. nigra b. 26.5. | Trientalis b. 29.5. | Ernte 10.9. 
Nuph. lut. b. 23.6. Vacc. v.—i. b. 8.6. | Mähen d. Wies. 9.7. 
Picea exc. b. 25.5. 


Anfang d. Blüthe. 


Calla pal. 31.5. 


Polygonat. off. 9.6. 
Myosurus 24.5. 


Laihia, Kirchdorf. — Probst K. E. Hohenthal. 
630014 n. Bre: 21072270. Gr. C. 45 manage 


Betula BO. 10.5. 
D M0»: 
Calluna b. 15.7. 
Caltha b. 21.5. 
Chrys. leuc. b. 21.6. 
Frag. v. b. 25.5. 
TMD STE 
Tinnaca b. 18.6. 
Myrt. nigra b. 25.5. 
7207 
Nuph. lut. b. 16.6. 
Pir. mal. b. 30.5. 
Pop. trem. b. 8.5. 
BOSS: 
Prun. "pad. b. 24.5. 
3 f. 18.8. 


Rib. rubr. 


IE 
Rub. arct. b. 
Rub. cham. > "20.7 
Rub. id. b. 19.6. 
- TE LS 
Sal. capr-+b2 9/5 
Sorb. auc. b. 5.6. 
Tig PAU ey 
Syringa v. b. 4.6. 
Trientalis ib. 3:6: 
Tussilago b. 22.5. 
Vace. v.—i. b. 5.6. 


Avena 8. 7.5. 
Aehr. 10.7. 
Ernte 12.8. 


n 


” 


Hordeum S. 17.5. 


4 Aehr. 6.7. 
Ernte 6.8. 
Lin. ”usit. S. 30.5. 
bag 


= Ernte 16.8. 
Secale Aehr. 6.6. 


n be 22216: 
,  Ernte 6.8. 
FRS disk), 


Solan. tub. S. 30.5. 
Mähen d. Wies. 12.7. 


Wasa. — Lektor Dr. H. Hjelt. 


Goo me Br; 


Acer plat. b. (18.5). 
- einz. 12.5. 
3 BO. 23.5. 


N IL), PALS); 
Aese. BO. 24.5. 
Aln. glut. b. 


26.6. 
As THE, 15 REE 


Anem. hep. cult. b. 15.4. 


A. nem. b. (einz.) 1.5. 
Betula BO. 17.5. 

3 lök Life): 

=) JEN SAO 


Petaverr alt 
Crocus vern. 30.4. 
Daph. mez. cult. 6.6. 
Frax. exc. 245. 
Larix sib. 10.5. 

Luz. pil. 6.6. 


21° 32’ 5. Gr; 


Corylus b. 1.5. 


Myrt. nigra b. (17.5). 
Narciss. post. b. 24.5. | 
Nuph. lut. b. einz. 1.6. | 
(31.5). 
Pop. trem. b. 1—5.5. 

3 einz. 26.4. 


Picea exc. b. 


a BO. 31.5: 


LVA (410), 


Prun. cer. b. 31.5. 


einz. 27.5. 


Prun. pad. b. 30.5. 


Anfang d. Blüthe. 


Oxal. acet. 22.5. 
Prim. Of. 72295 
Ran. auric. 31.5. 
Rib. aur. 31.5. 
R. gross. 20.5. 


G:)10) mar Me 


| Prun. pad. einz. 27.5. 


Quercus BO. 30.5. 
einz. 27.5. 
Rib. “cubr. bs 24:5: 
einz. 22.5. 
Sal. capr. b. 9.5. 
einz. 26.4. 
Sorb. auc. fr. (9.9). 
Tilia sept. LV. 26.9. 
Trientalis b. 31.5. 


| Trollius cult. b. 29.5. 


5 einz. 28.5. 


R. nigr. 30.5. 
Samb.racem. einz.30.5. 
Tarax ‘off. 23:5: 
einz. 
Ulm. “mont. 8.5. 


12.5. 


Replot, Kirchdorf. — Pfarrer Mauritz Elenius. 


GS ne Br; 


Acer plat. b. 26.5. 
5 BO: 31.5. 
VER 29:9! 
Achill. m. b. 26.6. 
RMC JD 
Betula BO. 18.5. 
5 96 
VZO. 
Caltha b. 17.5. 
CRE leuc. ss 020. 


Ledum b. 


| Picea exc. b. 6.6. 


Prun. pad. b. 5.6. 


| Pop. trem. b. 12.5. 


4 BO. 6.6. 
Pe 4.10. 


hi Lae 8. 
Rib. rubr. 29. Dy 


Sal. ”capr. D. 175. 
Sorb. auc. b. 20.6. 


12.9. 
17.6. 


Hb 


Syringa v. b. 


| Vacc. 


21222720. sites. .o) Te atin VE, 


Prientalis b. 5—7.6. 
Ulmaria b. 10.7. 

Va— 1b. IEG! 
a f. 14.8. 


Avena S. 19.5. 
» — Achr 14.7. 
»  Hrnte 30.8. 
Hordeum S. 295. 
Aehr. 10.7. 
Secale Aehr. 13.6. 
223440: 
Ernte 16.8. 
S. 20.8. 
Solan. tub. S. 5.6. 
Ernte 21.7. 
Mähen d. Wies. 13.7. 


” 


264 


Aira caesp. 24.6. 
Bet. odor. 19.5. 

B. verr. 18.5. 
Cent. cyan. 2.7. 
Cirs. heteroph. 7.7. 
Corn. suec. 6.6. 
Dianth. delt. 6.7. 
Lychn. vise. 5.6. 
Majanth. bif. 25.6. 


Anfang d. Blüthe. 


Orch. mac. 25.6. 
Oxal. acet. 5.6. 
Pisum arv. 5.7. 
Ran. acr. 5.6. 
R. auric. 14.6. 
Rib. alp 29.5. 
R. aur. 14.6. 

R. gross. 2.6. 


| R. nigr. 3.6. 

| Rub. arct. 5.6. 
R. saxat. 25.6. 

| Sed. acre 7.7. 

| Tarax. off. 29.5. 
Trif. prat. 20.6. 
rep 23:01 
Viola pal. 15.5. 


Anfang d. Fruchtreife. 


Corn. suec. 5.8. 
Pisum arv. 20.8. 
Rib. alp. 14.8. 


R. aur. 30.7. 
R. gross. 16.8. 
R. nigr. 29.7. 


| Rub. arct. 18.7. 
| R. saxat. 18.8. 


Wora, Kovjoki. — Dorfschullehrer Henrik Backlund. 
63° 13” n. Br; 22° 140. Gr; c. 10m 


AN NC 12:92! 
Anem. hep. b. 25.5. 


Betula BO. 8.5. 
a) bMS =15:0: 
LV. 25.9—4.10. 


Caltha b. 135. 
Chrys. leuc. b. 16.6. 
Conv. maj. 12.6. 
Frag. v. b. 25.5. 

i £7050 
Myrt. nigra b. 25.5. 

5 2... 

Nuph. lut. b: 8.7. 
Picea exc. .b. 30.6. 
Pin. silv. b. 10.6. 
Pop. trem. b. 30.4. 

; BO. 26.5. 

> LV. 15.10. 


Cent. cyan. 19.6. 
Dianth. delt. 9.6. 
Erioph. vag. 5.6. 


Prun. pad. b. 28.5. 

5 1.9.8: 
Rib. rubr. 

3 fy 220: 
| Rub: aret... 1.6. 
| Rub. cham. b. 30.5. 

- 106% 
Rub. id. b. 20.6. 

à 1 dst 
Sal. capr. b. 7.5. 
Sorb. auc. b. 8.5. 

À f. 4.10. 
Syringa v. b. 13.6. 
Trientalis b. 5.6. 
Trollius b. 30.5. 
Vacc. v.—i. b. 5.6. 

A f. 20.9. 


Anfang d. Blüthe. 


Oxalis acet. 28.5. 
Ranunc. acr. 7.6. 
Trientalis 3.6. 


Avena S. 20—25.5. 
ANG: Hö 
„ Ernte 20—26.8. 
Hordeum S. 25—31.5. 
5 Aehr. 8.7. 
: Ernte 10.8. 
Lin. usit. S. 7.6. 
Secale Aehr. 8.6. 
DR PPA: 

» Ernte 3.8. 
2008220248: 
Solan. tub. S. 31.5 —5.6. 

a Ernte 14.9. 
Mähen d. Wies. 14.7. 


Trifol. rep. 21.6. 
Viol. can. 5.6. 


265 


Mittel-Ostrobothnien. — Nykarleby. — Seminarium-Director 


Gustaf Hedström. 


Co Ne Br42220) 80" ö Gre) carte ml tM, 


Achill. m. b. 24.6. 
Aln. glut. b. 23.4. 
A. ine. b. 14.4. 
Betula BO. 10.5. 
Caltha b. 15.5. 
Chrys. leuc. b. 1.7. 
Conv. maj. b. 8.6. 
Frag. v. b. 17.6. 

a ey WA 
Ledum b. 13.6. 
Linnaea b. 24.6. 
Lonie. tat. f. 20.6. 
Myrt. nigra b. 31.5. 

1 ide 
Narciss. poét. b. 10-20.6. 


Esse, Ofveresse. 


Nuph. lut. b. 5.7. 
Bir mals bl 
Pop. trem. b. 5.5. 
Prun. pad. b. 30.5—1.6. 
Rib: rubr. b. 25.5. 
N its NOY}, 
Rub. arct. b. 4.6. 
Rub. cham. b. 3.6. 
Rub. id. b. 25.6. 
Sal. capr. b. 4.5. 
Sorb. auc. b. 10.6. 
Syringa v. b. 15.6. 
Trientalis b. 1.6. 
Trollius b. 18.6. 
Tussilago b. 5.5. 


Go SÖS ies 2321120. Gr.: 


Betula BO. 16.5. 

D DNS EURE 
Calluna b. 28.7. 
Caltha b. 12.5. 
Chrys. leuc. b. 24.6 
Conv. maj. b. 11.6. 
Frag. v. b. 14.6. 

a f. 20.7. 
Ledum b. 2.6. 
Linnaea b. 23.6. 
Menyanth. b. 5.6. 
Myrt. nigra b. 5.6. 

a f. 24.7. 
Narciss. poét. b. 15.6. 
Nuph. lut. b. 29.6. 
Pin. silv. b. 23.6. 


Androm. polif. 24.5. 
Camp. pers. 6.7. 
Cardam. prat. 6.6. 
Cent. cyan. 23.6. 
Corn. suec. 16.6. 
Diarth. delt. 1.7. 
Erioph. vag. 11.6. 


| Oxal. Bee 


Bir mal bs 2:63 
Pop. trem. BO. 28.5. 


LV. 28.10. 
Prun. pad. b. 30.5. 

feels 
Rib. Tubr. lon. CHOY, 

1. 4.8. 


Rub. "arct. b. 30.5. 
Rub. cham. b. 30.5. 


ity bl 
Rub id. b. 28.6. 
f. 6.8. 
Sorb. auc. b. 11.6. 
2 a 10.10: 
Syringa v. b. 16.6. 
Trientalis b. 30.5. 


Anfang d. Blüthe. 
| Majanth. bif. 24.6. 


Nymph. alb. 8.7. 


| Orch. mac. 


Pedic. pal. 
Pisum arv. 
Rib. gross. 


© D D Dp’ 
. ys 


Spe Ge) 
"NID OOD: 


Ulmaria b. 10.7. 
Vace. v.—i. b. 15.6. 
Viburn. op. b. 28.6. 


Avena S. 7.5. 
Hordeum S. 21.5. 
A Aehr. 12.7. 
„ + Ernte 17-22.8. 


Secale Aehr. 9.6. 
DA 00: 
Ernte 6.8. 


» 


Solan. tub. S. 30—31.5. 
„ Ernte 10—15.9. 
Mähen d. Wies. 9.7. 


— Dorfschullehrer John Finnäs. 
er 102. me ie CNT: 


Vacc. v.—ı. b. 15:6. 
A f. 18.8. 


Avena S. 11.5. 
a Kehr last. 
» Ernte 20.8. 
Hordeum S. ae 
= Aehr. 
Ernte en 
Secale Aehr. 9.6. 
30:6: 
Ernte 7.8. 
Solan. tub. Ernte 11.9. 
Mähen d. Wies. 16.7. 


R. nigr. 10.6. 
Rub. arct. 30.5. 
R. saxat. 23.6. 
Trif. prat. 23.6. 
T. rep. 23.6. 
Vacc. ulig. 9.6. 


266 


Anfang d. Fruchtreife. 


R. nigr. 7.8. 
Rub. arct. 25.7. 


Corn. suec. 26.7. 
Rib. gross. 4.8. 


Alavieska, Kirchdorf. — Pfarrer Aug. Laaksonen. 
64° 12’ n. Br: 249 207 Ga Gr.; c. 50 m. uä. M. 


Acer plat. BO. 27.5. | Pop. trem. BO. 26.5. | Avena S. 8.5. 
Aln. ine. b. 27.4. Prun. pad. b. 31.5. „ Mehr! 8% 
Betula BO. 9.5. Bib.zub:obr 19! „ Ernte 10.8. 
RD M0 fi 22067: Hordeum S. 18.5. 
Calluna b. 12.7. Rub. aret. b. 29.5. : Aehr. 3.7. 
Caltha b. 12.5: Bub. .cham.'f. 15:7. J Ernte 6.8. 
Chrys: leucesb: 1.2. Rub. id. 1.229.7. Secale Aehr. 9.6. 
Frag. v. b. 18.5. Sorb. auc. b. 10.6. „. .b229:0. 

À MONTE Trientalis b. 11.6. »  Ernte 8.8. 
Ledum. b. 5.6. Trollius b. 6.6. OMS eh 
Linnaea b. 27.6. Ulmaria b. 11.7. Solan. tub. S. 27.5. 
Myrt. nigra f. 16.7. | Vacc. v.—i. b. 17.6. Mr Ernte 24.9. 
Nuph. lut. b. 24.6. Viburn. op. b. 2.7. Mähen d. Wies. 10.7. 
Pop. trem. b. 4.5. 


Kajanisch-Ostrobothnien. — Hyrynsalmi, Kirchdorf. — 
Arzt Dr. Edvard Buss. 


64° 40’ n. Br.; 28° 34’ 6. Gr.; c. 165 m. tt. M. 


Avena S. 10—16.5. 
Solan. tub. S. 14—19.5. 


Aln. ine. b. 5.5. 
Sal. capr. b. 1.5. 


Anfang d. Blithe. 


Arctost. uva ursi. 15.5. 


Puolanko, Kivarinjärvi. — Landgerichtsbeamter 
R. Dahlström. 


64°..52)) nm. Br.; 27.204350. Gr, 


Betula LV. 11.9. 
Pin sil NTA 
Rib. rubr. f. 2—8.9. 


Rub. cham. b. 2.6. 
2 f. 28.7. 
Rub. id. f. 18.8. 


Sorb. auc. f. 2.9. 
Vacc. v.—i. 30.8. 


Avena S. 8—12.4. 
Mer 3 12.7. 


„ Ernte 14—21.8. 


Hordeum S. 30.5. 
„  Aehr. 1—6.7. 


Hord. Ernte 8—16.8. 
Secale Aehr. 15—20.6. 


b. 20—28.6. 


” 


| „ Ernte 21.8. 


267 


Secale 8. 18—30.7. 
Solan. tub. S. 5—10.6. 
Ernte 8.9. 


| Mahen d. Wies. 21.7. 


Suomussalmi, Kirchdorf. — Pfarrer O. Kyyhkynen. 


64° 


Achill. m. b. 30.6. 
Aln. ine. b. 30.4. 
Betula b. 18.5. 

5 du, Bo; 
Calluna b. 18.7. 
Caltha b. 10.5. 
Chrys. leuc. b. 2.7. 
Cony. pal b. 8.6. 


Frag. v. 16.6. 
js 20.7. 
Ledum b. 11.6. 


Linnaea b. 22.6. 
Menyanth. b. 8.6. 
Myrt. nigra b. 24.5. 
1.197 
Nuph. lut. b. 10.7 


Alisma 14.7. 
Androm. cal. 8.5. 
A. polif. 28.5. 


Arctost. uva ursi 26.5. 


Cent. cyan. 25.6. 
Cirs. heteroph. 5.7. 
Corn. suec. 15.6. 
Epilob. ang. 7.7. 
Erioph. vag. 4.5. 
Geran. silv. 10.6. 
Lilium bulb. 18.7. 


Kuusamo, Kirchdorf. 


| Rub. 


Picea exc. b. 29.5. 
Plat bite 'b2130!6: 
Pop: trem. b. 7.5. 
BO. 5.6. 
Pron. pad. b. 31.5. 
Ribs rubr be 215: 
iy ZH 
Rub. ”arct. br 3:0: 
Rub. cham. b. 2.6. 


f. 17—19.7. 


"id. b. 24.6. 

f. 9996.7. 
Sal. apr. br alO!a: 
Sorb. auc. b. 15.6. 
Trientalis b. 11.6. 
Ulmaria b. 11.7. 


Anfang d. Blithe. 


Buz pico: 
Lychn. dioic. 9.6. 
Majanth. bif. 20.6. 
Nymph. alb. 13.7. 
Orch. mac. 25.6. 
Oxycocc pal. 13.6. 
Parnass. pal. 13.7. 
Pedicepal lat 
Pisum arv. 24.6. 
Potamog. nat. 13.7. 
Pyrola min. 28.6. 


By ing. Br. 292 32708 Gr: 


Vacc. v.—i. b. 
2 f. 18.8. 
Viburn. op. b. 5.7. 


Avena S. 8.5. 

*  A'ehr 9% 

,  Eimte 27.7 
Hordeum Aehr. 26.6. 
Lin. usit. b. 20:7. 
Secale Aehr. 12.6. 


Solan. tub: S. 
Ernte 4.9. 
Mähen d. Wies. 25.6. 


| P. rotundit. 3.7. 


Ranunc. acr. 11.6. 
18% UAE, 0259: 
Rhamn. frang. 6.7. 
Rub. arct. 3.6. 

R. saxat. 8.6. 
Solid. virg. 30.6. 
Marax oft 29:9: 
Trifol. prat. 24.6. 
Vaccin. ulig. 10.6. 


— Forster S. Czarnecki. 


GORAN (Br929° 12!" 06 Gi; es 240=m. iW: eM. 
Hao. 1. 29.0. Hordeum Ernte 6.8. 
Myrt. nigra f. 23.7. | Secale b. 4.7. 

Ruübrcham. r 187. =) Ee Hirnte: 0:8: 


Sorb. auc. f. 2.9. 


| Mähen d. Wies. 15.7. 


268 


Nord-Ostrobothnien. — Rovaniemi, 


Betula BO. 30.5. [Rabid E307. 
VES 9! | Sorb. auc. b. 20.6. 

Myrt. nigra f. 29.7. (| f. 24.8. 

Pop. trem. b. 26.5. | Vace. v.--i. f£ 31.8. 


= BO. 20.6. | 
LV. 20.9. | 
Prun. pad. b. 12.6. Avena S. 19.5. 
f. 28.8 > »Aehr 20.7. 
Rib. rub. f. 8.8. | ».  Ernte 27.8. 
Rub. id. b. 19.6. Hordeum S. 21.5. 


Muurola. 
Iisakki Hoikka. 


662622 4nMbr 250095 MOMCTS: 


— Landwirth 


ce. 50. Tee 


| Hordeum Aehr. 11.7. 
| 5 Ernte 4.8. 
| Secale Aehr. 21.6. 

,  Ernte 20.8. 


S72 2:8! 
| Solan tub. S. 28.5. 
Ernte 13.9. 


| 
| Mähen d. Wies. 23.7. 


Lappland. — Kemijärvi, Kirchdorf. — Postverwalter 


K. W. Heikel. 
66° 22' n. Br.; 


Achill m. b. 27.6. 


Myrt. nigra f. 28.7. 
Betula BO. 4.6. 


„ LV. 189.  |Prun. pad. b. 16.6. 
Caltha b. 8.6. | Rib. rubr. b. 46. 
Chrys. leuc. 20.6. | Rub. arct. b. 13.6. 
Frag. v. b. 24.5. | Rub. cham. b. 19.6. 
f. 24.6. | 1. 24.7. 
Ledum b. 14.6. | Rub. id. f. 15.8. 


| Sorb. auc. 26.6. 
Trollius b. 14.6. 
Vacchv- -1230225:!0: 


Linnaea b. 3.7 
Menyanth. b. 


19.6. 
Myrt. nigra b. 7.6 


Anfang d. Blüthe. 


25° 25’ ö. Gr: 


Pop. trem. BO. 14.6. 


ec. 50 m. ü. M. 


| Vace. ve! 


| Avena 8S. 8.5. 

| Hordeum S. 10.5. 

| = Ernte 4.8. 

| Secale Aehr. 23.6. 
2: 

| Solan. tub. S. 9.5. 

| Ernte 2.9. 
| Mähen d. Wies. 9.7 


Majanth. bif. 28.6. | Tarax. off. 23.6. 
Orch. mac. 3.7. | Vace. ulig. 24.6. 
Rub. arct. 13.6. | 
Inari, Muddusjärvi. — Förster M. Waenerberg. 


6927 6om= Br. 924 120 ACT 


Aln. ine. b. 26.5. _Calluna b. 27.7. 
Betula BO. 1.6. Ledum. b. 23.6. 
„ LV. 23—30.9. | Menyanth. b. 22.6. 


@.. 150) me 1a ME 


| Myrt. nigra b. ve 
f. 10.7. 
| Nuph. lut. b. 2 


Pin. silv. b. 26—27.6. 
Pop. trem. b. 20.6. 

r LV. 30.9. 
Prun. pad. b. 27.6. 
Rib. rubr. b. 19.6. 

E Fey: 
Rub. arct. b. 22.6. 
Rub. cham. b. 19.6. 


Rub. cham. f. 27.7. 


Sorb. aue. b. 30.6. 
Trientalis b. 22.6. 
Trollius b. 25.6. 
Ulmaria b. 24.7. 


Viaces ver 092746: 


= 1210.9: 


269 


Avena 8. 6.6. 
Hordeum S. 10.6. 

„ Ernte 26—27.8. 
Solan. tub. S. 10.6. 

»  Ernte5—10.9. 
Mähen d. Wies. 30.7. 


Nock Adie tren) 
H ARE =) USL 
SUG SANTO | x 
DG #1 Bitty BOR 5 


byt n 3 MR CE 
AN EME | Fe RAY nat 
Vie RT ff Ar Bent in II RTE 14) 
Aït bi WUE 4 
4 : | 
a | be | = 
Se 
~~ 
= p Qi ene} ee : 
. é 
= 
i Tor 
LL 
SA 
4 
11 
ae. > 
L | = 
ze > « 
Bi ze i B 
j x 
| = 
| 
à 2 
| Lo 
wo 
ic = 
ne 
Nu 1 
SE P | 
a - 
L n å 
' a 
ee RS à 


Ne 2 aa ed 


si En 
1 LES à 
5 r 
vv" 
nies +. 
i ee . 5 7 
fr Shy u _ 


ute isi 
ER |, un late 


er ; HA 
IAE u TERN: Fl 


a 


OFVER 


ASKVADREN I FINLAND 


1903 


AF 


HUGO KARSTEN 


“= 
2 
ÿ 

4 

i 
Le 


So. 
cn r 


Innehallsforteckning: 


Förord . BEN, © Ley i 
Om äskvädren i Finland i allmänhet . 
Beskrifning af äskutbrotten 1903. 
Betingelser för äskutbrott 

Askviidrens intensitet . 


» längvarighet . 
3 rörelseriktning . ik EA oe ete 
4 fördelning pa landets olika delar . 
i periodieitet 
Kornblixtar . 
Hagelfall . 
Askslag 
Meteorer . 
Bihang I 
IT 


” 


Plansch I--V 


Rattelser: 


Sid. 7 5 raden ned. står Pl. I och II bör vara Pl. II och III 
ne OMG eee Up Pit. noe er SECTE 5 ee D EDEN) \/ 
L035) 11% a = DIE CUT À 3 PAM 


Förord. 


De på initiativ af Professor A. F. Sundell ar 1887 
tillkomna och af honom organiserade iakttagelserna öfver 
äskvädren i Finland finnas publicerade i F. V. S's Bidrag. 
För 10-ars perioden 1887—1896 äro dessa observationer 
bearbetade af initiativtagaren Professor A. F. Sundell 
Ärgängarna 1897—1902 äro åter redigerade af Magister 
W. Öhgvist, hvars plötsliga fränfälle ej allenast beröfvade 
vetenskapen i Finland en lofvande förmäga, utan äfven 
hindrade en tillämnad närmare bearbetning af observations- 
materialet. 

Efter Magister W. Ohqvists frånfälle fick underteck- 
nad i uppdrag att bearbeta äskvädersobservationerna för 
är 1903. 

Redan i 1887 ärs äskvädersberättelse (p. 5) uttalar 
Professor A. F. Sundell önskvärdheten af en mera detal- 
jerad bearbetning af observationsmaterialet, „hvilket vid 
närmare granskning befunnits vara rikhaltigare och värde- 
fullare in man hade vågat hoppas af ett sa nytt företag". 
Ehuru denna bearbetning af äskvädersobservationerna om- 
fattar blott ett ar, har författaren dock försökt, följande 
den af Professor A. F. Sundell framlagda planen, ur ob- 
servationsmaterialet for ar 1903 framdraga alla resultat, 
hvilka belysa fragan om, i hvilken man äskvädren i Fin- 


2 


land öfverensstämma med äskvädren i Europas öfriga län- 
der och i hvad matto äskvädren har hafva sin speciella 
karaktar. 

Till följd häraf ar afven uppställningen af denna 
årgång något afvikande fran de föregående. Sålunda har 
kapitlet .Askvädrens förlopp under de särskilda äskväders- 
dagarna" ersatts med en fullständig förteckning af materi- 
alet, hvilken finnes upptagen i Bihang I. En kort öfversigt 
öfver askvädrens förlopp under de särskilda äskväders- 
dagarna och med dem i sammanhang stäende meteorologiska 
forhallanden ingär dock under rubriken „Beskrifning af 
äskvädren 1903“. Det genom denna anordning ökade om- 
fanget af ärsberättelsen uppväges dock genom möjligheten 
att i särskilda punkter bearbeta materialet, utan att behöfva ” 
aterga till det mödosamma sökandet i observationsblan- 
ketterna. i 

Af de metoder, som i meteorologin användas har 
„medeltalsmetoden“! fört till betydelsefulla resultat beträf- 
fande askvädrens utbredning, deras periodicitet 0. Ss. V. 
Dock är det egentligen den „synoptiska metoden“'!, som 
klargjort åskvädrens fortplantning och variationerna i luft- 
trycket, temperaturen, vattenångans tryck, vindriktningen 
m. m. under åskväder. Det är ju också a priori klart, att 
den „synoptiska metoden" erbjuder synnerliga fördelar för 
ett så diskontinuerligt fenomen som äskvädren äro. 

Ett synoptiskt studium af åskvädren erfordrar emeller- 
tid ett stort antal stationer. Att erhålla ett tillräckligt 
antal kompetenta observatörer i ett så glest befolkadt land 
som Finland är likväl förenadt med stora svårigheter. 
Det är därför icke något förvånande att observations- 


! W. J. van Bebber, Lehrbuch der Meteorologie 1890 p. 2. 


nätets täthet i de stora kulturlanderna är betydligt större 
än hos oss. Sålunda var antalet verksamma stationer i 
Central-Europa åren 1887 och 1892 följande. 


1887 | 1892 


Anteil Stationer All Stationer 


tationer| PT. [stationer PT 
statıonel 100 km? sStatIonel 100 km? 


PÉTER LEONE 1100 0:27 1418 0.34 
Bayern 20.0.0. 292 0.39 371 0.49 
Miürétembpere 2e. . . 55 0.28 91 0.47 
WeeBadeniza ee pater iach, 53 0.35 71 0.47 
Sachsen? . . . MR 135 0.90 94 0.63 | 


Bilan eee | ya. 343 0.09 202 0.05 


Om härtill lägges att antalet af de personer, hvilka 
1865 deltogo i askvädersobservationerna i Frankrike? var 
c. 12.000, sa inses lätt att vi med afseende a observations- 
nätets täthet äro ogynsamt situerade, hvilken omständighet 
ytterligare ökas därigenom, att äskvädren i Finland före- 
falla vara mera oregelbundna an i Central-Europa. En 
första hands uppgift för askvadersforskningen i Finland 
ar därföre att försöka organisera ett sa tätt observations- 
nät som möjligt. 

Närmare data om observationsorterna och observatö- 
rerna för ar 1903 finnas upptagna i Bihang IJ, dar äfven 


» 


Gewitterbeobachtungen in Preussen 1887. Ergebn. der 
meteor. Beob. och Ergebnisse der Gewitterbeobachtungen 1892. 


i 


Beobachtungen über Gewitter in Bayern etc. 1887 och 1892. 
Specieller Bericht über die Gewitter in Sachsen, 1887 och 1892. 
Äskvädren i Finland. 1887 och 1892. 

Atlas météorologique 1866. p. VII. 


w 


- 


o 


4 


de tider angifvits, under hvilka observationer utförts a de 
särskilda stationerna. Därur framgår, att antalet personer. 
som en längre eller kortare tid deltagit i dessa iakttagelser 
varit 175. Antalet observationsorter, där iakttagelser 
utförts under hela året är däremot blott 81, motsvarande 
en medeltäthet af 0.02 stationer per 100 km?, och antalet 
tillfälliga 34. På 60 stationer hafva åskvädersobservatio- 
ner gjorts en längre eller kortare del af året. Beräknas 
observationsnätets täthet för alla stationer, frånsedt de 
tillfälliga, erhålles talet 0.04. 

Från stationerna har under året 1903 influtit 1741 
rapporter öfver åskutbrott med dunder, medan 119 fall af 
blixt utan dunder och kornblixt anmälts. Vidare har in- 
rapporterats 31 askslag och 2 meteorer. 


l.e Om askvadren i Finland i allmänhet. 


Den föreställning man vanligen gör sig om äskväd- 
ren ar den, att de äga rum i ett smalt band, hvilket 
skrider framat i en riktning, som är vinkelrät mot ban- 
dets langdriktning !. Äskvädersfrontens längd kan stundom 
uppga till flere hundra kilometer. Sälunda uppvisa under- 
sökningarna 1 Frankrike åskväder, hvilka fran Pyreneerna 
och Medelhafvet i S. sträckt sig ända till kanalen i N., såsom 
askvädret den 14 Maj 1865 2. 

Längden af den sträcka äskvädersfronten tillrygga- 
lägger är ofta betydlig. Sålunda drog det åskväder, som 
omkring kl. 1 a. den 8 Juli 1870 3 bildade sig vid Biskaya- 
viken ända in i Tyskland, dit det nådde omkring kl. 7 
på aftonen. 

Undersökningar utförda i Sverige visa emellertid, att 
askvadren ej alltid uppträda i dylika band 4 Tvärtom före- 
komma åskväder, som rasa på ett mycket inskränkt område 
4 a 5 kilometer i diameter, såsom åskvädret den 25 Juli 
1872 i Skandinavien >. 

Ehuru uppfattningen af åskvädren såsom länga smala 
band i hufvudsak måste anses vara bevisad, så återstår 


1 v. Bezold und Lang, Beobachtungen über Gewitter in Bayern 
1880 p. 6; Hann, Lehrbuch der Meteorologie p. 511. 

2 Atlas des orages 1865, 

* Atlas météorologique de l’observatoire de Paris 1869—71. 

* Mohn et Hildebrandsson, 1. c. p. 12. 

ee: 


6 


dock fragan, om denna uppfattning blott bör anses vara 
riktig i hufvudsak eller om den strängt atergifver de 
faktiska förhällandena. O. Birkner gör invändningar mot 
att öfverhufvud afbilda äskvädren medels ,isobronter“ 1. 
Han framhäller att iakttagelserna frän Sachsen visa, att 
askvädren plötsligt fortplanta sig framåt, öfverhoppande 
ett antal stationer samt att långa äskvädersfronter uppvisa 
afbrott och oregelbundenheter. 


Äfven I. R. Plumandon i Frankrike och ©. Ferrari 
i Italien hafva anmärkt, att äskvädren ej fortplanta sig 
regelbundet utan ofta liksom hoppa öfver stationer. J. R. 
Plumandon ? säger härom: „On admet en général, que les 
orages qui envahissent une contrée s'avancent d'une maniére 
progressive et régulière; de sorte que s'ils marchent du 
Sud-Ouest au Nord-Est, comme c’est le cas le plus fréquent, 
une région ne sera atteinte qu'après celle qui la confine 
au Sud-Ouest. Quand on étudie attentivement et un peu 
en détail la progression d’un groupe d’orages, on reconnait 
bien vite que cela n’est pas exact; que les orages partiels 
peuvent se déplacer dans les directions les plus variées, se 
propager dans tous les sens, quelle que soit la ligne de 
progression générale; que, très fréquemment, une localité, 
une vaste région même est atteinte avant celles qui l’en- 
vironnent, c’est-à-dire que la propagation se fait aussi par 
bonds, par sauts.“ 


1 Specieller Bericht über die Gewitter und Hagelforschungen 
1886. Jahrbuch des köngl. Sächsischen meteorologischen Insti- 
tutes. 1886 p. 101. 

2 Sur la propagation des orages, Annales du Bureau Central 
Météorol. de France. Année 1885 A.21. 


Afven H. Hildebrandsson har papekat dessa afbrott 
i askbanden!. „Un orage de tourbillon est par conséquent 
formé d’un grand nombre d’orages localises, rangés en 
ligne et avec des espaces intermediaires plus ou moins 
grands, le tout s’avancant comme une ligne de soldats.“ 

Också för Norge har Mohn påvisat oregelbundenheten 
i äskvädrens framryckande 2. 

Granskar man ater med ledning af Bih. I äskvädrens 
rörelseriktningar, sa är det första släende intrycket det, 
att de flesta åskväder ej gått öfver orten utan förbi pa 
den ena eller andra sidan. Vi se sålunda, att vi här hafva 
att göra med åskområdets gräns, och då denna gräns nästan 
alltid ligger på sidan om orten, kunna vi säga, att vid de 
flesta observationsorterna varit luckor i åskvädersområ- 
det. Ett närmare studium af de inkomna rapporterna 
visar otvetydigt, att de festa detta år inrapporterade 
åskväder rasat på ett ganska inskränkt område, och af de 
olika samma dag inrapporterade åskvädren hafva blott få 
något samband med -hvarandra. Vi se sålunda att för- 
hållandena här i Finland äro i stort sedt de samma som 
i Sverige. 

I några enstaka fall hafva större åskväder kunnat 
studeras . medels isobronter. Det glesa stationsnätet har 
naturligtvis ytterligare försvårat detta. Som exempel på 
sådana åskväder med lang front anföra vi äskväderstägen 
den 1 Juni och 31 Juli, hvilka kartografiskt äro framställda 
De JL I och II. 


1 Mohn et Hildebrandsson, Les orages dans la péninsule 
Scandinave p. 10. 

2 Mohn, Orages en Norvege pendant l’annee 1868; Atlas 
météorologique, 1868 D 16. 


Askväderstäg den 1 Juni. Utaf de askutbrott, som 
äro inrapporterade fran denna dag, hafva tvänne äskvä- 
derstag kunnat studeras medels isobronter. Det ena utbröt 
omkring 1/, 11 tiden f. m. norr om Saima sjö och fortplan- 
tade sig med icke alltför bred front i nordlig riktning förbi 
Kuopio. Det andra utbröt kl. 12 tiden pa dagen vid norra 
delen af Ladoga och fortplantade sig äfven i nordlig riktning. 

Askväderstäg den 51 Juli. Denna dag uppstod om- 
kring Bogskär ett askväder, som fortplantade sig iNE rikt- 
ning och sedan det nätt fasta landet bredde ut sig i olika 
riktningar. Detta tag kan följas anda bortom Kuopio. 

Ett annat tag tog 1/,9 tiden pa morgonen sin början 
i trakten af Kaskö och fortskred i NNE riktning inne- 
mot Vasa. 

Ett tredje mera betydande tag började i Nivala och 
Haapajärvi midt pa dagen och rörde sig framat först i 
NE sedan i E riktning innemot ryska gränsen. 

Det bör törhända har ytterligare papekas, att dessa 
isobronter ej göra anspråk pa någon större noggranhet. 
därtill var det tillbuds stående materialet alltför knapphän- 
digt, utan blott vilja afbilda det ungefärliga förloppet af 
askvädrens fortplantning. Desslikes bör väl ytterligare 
påpekas, hvad tidigare blifvit sagdt om äskvädrens atbil- 
dande öfverhufvudtaget medels isobronter samt oregelbun- 
denheterna i rörelseriktningen och fortplantningen. 

Exempelvis kunna ju här några sadana oregelbunden- 
heter påpekas. 

I äskväderstäget norr om Ladoga den 1 Juni öfver- 
hoppades Sordavala, där åska uppträdde först senare, kl. 
3-tiden. 

Pa samma sätt finnas i askvaderstagen den 31 Juli 
flere dylika orter, som ej alls berörts af askan. Ehuru ej 


9 


har direkta bevis för motsatsen finnas, sa har dock er- 
farenheten bade fran Sverige och Sachsen visat, att detta 
mindre är att tillskrifva observatörernas försumlighet an 
den omständigheten att askvädren faktiskt ej berört orterna 
i fråga! Samma ôfverhoppande återfinna vi äfven i iso- 
bronten för 4 p. m. 


Ett närmare studium af aäskvädren med afseende 
a variationerna i temperaturen, lufttrycket och absoluta 
fuktigheten kan pa grund af det bristfälliga materialet 
ej verkställas, utan maste lämnas till framdeles. Dock 
kan man genom granskning af barograf-, termograf- och 
hygrograf-kurvorna sluta sig till, att förhållandena här 
fullkomligt öfverensstämma med de öfverallt annorstädes 
funna resultaten ?. 


Sasom exempel pa barometerns egendomliga variatio- 
ner under askväder finnas pa Pl. III reproducerade baro- 
sram fran Helsingfors under äskvädren den 5 och 30 Maj, 
18 Juli och 24 Augusti, samt termogram frän Helsing- 
fors den 30 Maj och 15 Juli samt Lauttakylä under äskvä- 
dret den 25 Maj. De tider, mellan hvilka äskutbrotten 
ägt rum, äro Öfverallt utmärkta med röda streck. 


Som exempel pa temperaturens karaktäristiska sjun- 
kande under äskväder, kunna dessutom följande data frän 
observationsmaterialet här anföras. 


lee. 

* Hann, Lehrbuch der Meteorologie p. 488: Mohn et Hilde- 
brandsson. Les orages dans péninsule Scandinave p. 13—20; 
Beobachtungen über Gewitter in Bayern und Württemberg 
1882 p. 10. 


10 


Luftens = = = 

Temperatur =E 

Observations- a SS 

Datum före äsk- efteräsk-| 2 3 = 

ort x la «4 0 + 

vädret | vädret | =: & = 

C° ce = © 

3 5 

+ un 
Maj lee ee Sta Michele 2.18.3219 c. 4 14 
SEO Bam Ol Nykyrkos. : 18 15 3 
Jun = 332. Fae Bosgardy, Ar 19 14 5) 
a ale re: Storkyra NUE 11 7 4 
Jui a4 era EN PAR ATV 6 20 12 8 
5 [ieee INT RE: 18 | 15 ® 


Om man jämför askvädren i Finland och Sverige 
med dem i Medel-Europa, sa kan man ej värja sig fran in- 
trycket af att askvaderstagen i Medel-Europa måste vara 
betydligt regelbundnare än i Norden, Salunda kunna de 
flesta åskväder i Schweiz! ordnas i tag, medan det i Fin- 
land ar ytterst svart, att fa ett sammanhang mellan de pa 
olika ställen samtidigt utbrutna äskvädren, hvartill natur- 
ligtvis det glesa stationsnätet bidrager. Man kan därföre 
söra sig fragan, om ej värt lands egenartade terrängför- 
hällanden, nämligen den stora rikedomen pa sjöar, härtill 
är orsaken. 

Undersökningarna om sjöars och floders inflytande på 
askvädrens fortplantning har utfallit något olika. Medan 
erfarenheten i Bayern häntyder därpå, att hvarken sjöar 
eller floder äro ett skydd mot de åskan åtföljande hagel 
fallen 2, har däremot À. Börnsteins undersökningar visat, att 
floder och sjöar häjda äskvädren 3. 

1 Gewitterbeobachtungen, Annalen der schweizerischen Me- 
teor. Central-Anstalt fran ar 1887. 

EG ste jo, URN: 

3 R. Bornstein, Die Gewitter vom 13 bis 17 Juli 1884 in 


11 


Äfven A. Schönrock påpekar, att åskvädren vid Volga 
ofta uppstå på flodens skogbevuxna strand och urladda 
sig där utan att öfvergå floden,! äfvensom att åskvädren 
ogärna öfvergå sjöar utan hellre röra sig rundt omkring 
dessa. ? 

Analoga iakttagelser hafva äfven gjorts i Finland. 
Från 1903 års observationsmaterial finnas sålunda tvänne 
rapporter, hvilka gå i samma riktning. Sålunda iakttogs i 
Mariehamn den 5 Maj ett åskväder fran 10.55—11.25 a, 
hvilket kommande fran SE delade sig mot SV och NNE 
följande vattenstratarna. Äfven från Haapajärvi inberättas 
den 81 juli ett äskväder, som närmande sig Haapajärvi 
träsk delade sig och sedan urladdade sig pa träskets begge 
sidor, utan att öfvergä detta. Detta åskväder ägde rum 
mellan 3.50 och 4.30 p. 

Som en förklaring till dessa företeelser kan anföras 
E. Bergs? undersökningar öfver fuktighetens inflytande på 
askvädren, hvilka resultat bekräftats af Assmann,* och 
hvilka påvisa den absoluta fuktighetens stora inflytande 
på äskvädren, i det att asktagen röra sig mot trakter med 
högt angtryck och undvika sådana med lågt. Da ytvattnets 


Deutschland Archivder. Deutsche Seewarte VIII 1885 s. 18 och Ge- 
witter beobachtungen bei einer Ballonfahrt, Meteorologische Zeit- 
schrift 1900 p. 377. 

1 Die Gewitter im Europäischen Russland im Jahre 1884 p. 
5 Repert. fiir Meteorologie Bd X N:o 6. 

> Beitrag zum Studium der Gewitter Russlands p. 13 1. c. 
Bd XI N:o 12. 

3 Die Bedeutung der absoluten Feuchtigkeit für die Entste- 
unge und Fortpflanzung der Gewitter, Repert. für Meteorologie Bd 
XI N:o 13. 

* Beobachtungen über die Gewitter des Jahres 1888, Ergeb- 
nisse der meteorologischen Beobachtungen 1888 p. LVIIT. 


12 


temperatur vid stränderna vanligtvis är störst den heta 


tiden pa dagen om sommarn, d. v. s. då askvädren mest 
förekomma, kan man tänka sig öfver dessa ett ång- 
trycksmaximum, mot hvilket åskvädren sträfva. Då tillika 
under samma förhållanden ett lufttrycksmaximum, om än 
obetydligt, måste utbilda sig öfver större vattendrag, så 
är det ju ej så oförklarligt, att åskvädren, hvilka som vi 
senare skola se följa isobarerna i öfverensstämmelse med 
Buys-Ballots lag undvika att öfverskrida större vattendrag. 


2. Beskrifning af askutbrotten 1903. 


Askutbrotten 1903 voro betydligt talrikare 4n ar 1902. 
De fördela sig i särskilda grupper, hvilka vi skola studera 
hvar för sig. Huru talrika de inrapporterade äskvädren 


voro under de särskilda äskvädersdagarne, framgar af tab. I. 
Af den se vi att äskvädren under vintermänaderna 


Januari och Februari afvensom varmanaderna Mars och 
April voro rätt fataliga. Under Januari inrapporterades 
nämligen blott tvänne fall af kornblixt, under Februari tva 
askutbrott och en gang kornblixt. Under Mars finnes intet 
askutbrott inrapporteradt. De askutbrott, 25 fall af dun- 
der och 4 af kornblixt, som aro anmälda fran April, hafva 
alla inträffat under manadens sista dagar. De egentliga 
askvadersutbrotten vidtogo salunda forst den 26 April. 


A. Vinteräskväder. 


De enstaka askutbrotten under Januari och Februari 
äga dock ett visst intresse. Till först maste papekas, att 
de fall af kornblixt, som finnas inrapporterade fran Januari 
och Februari, antagligast aro att anses som fall af blixt med 
dunder, ehuru dundret till följd af de våldsamma oväder, 
som vi enligt bihang I, där det närmare förloppet af alla 
under 1903 inrapporterade åskväder finnes upptaget, finna 
hafva rasat åtminstone den 24 och 29 Januari, ej kunnat 


14 


iakttagas. Men om också icke sa vore fallet, visa dock tx. 
undersökningarna i Bayern! att kornblixtarna alltid aga 
sin motsvarighet i äskväder. C. Tillman anför härpa som 
exempel, att de kornblixtar, som den 3 September 1891 ? 
iakttogos i hela Syd-Tyskland voro reflexer af ett äskväder 
som rasade pa öfver 200 km. afstand fran observationsor- 
terna. I hvarje händelse kunna vi därföre anse att dessa 
kornblixtar ägt sin motsvarighet 1 äskväder, hvilka da ref- 
lexförhällandena om vintern, da molnen 6fverhufvudtaget 
stå lägre? och i synnerhet i snöstormar, da atmosfärens 
genomskinlighet ej är altför stor, ej kunnat vara alltför 
längt aflägsna fran observationsorterna. Vi kunna därföre 
betrakta alla dessa fall sasom äska med dunder. De äga 
därföre sitt speciella intresse, som exempel pä vinteräsk- 
väder. 

Indelningen af äskvädren i värme och hvirfveläsk- 
vider, hvilken indelning redan af Professor A. F. Sundell 
blifvit berörd? är ganska osäker. Öfvergängsformer finnas 
nämligen. Dock kan man i allmänhet säga, att hvirfvel- 
åskvädren följa skarpt utpräglade minima och i allmänhet 
hafva en mycket kort frontutveckling? medan värmeåsk- 
vädren utmärka sig genom relativt långa frontbildningar 
och uppstå vid jämnt fördeladt lufttryck. ® i 

Det i Nivala den 24 Januari observerade åskutbrottet 


1 Beobachtungen über Gewitter in Bayern 1880. p. 9.; 1883 
p. VII. 

21.76.1189 1 p33: 

> Hann, Lehrbuch der Meteorologie 1906 p. 209. 

+ 4. F. Sundell, Äskvädren i Finland 1887. 

5 Beobachtungen über Gewitter in Bayern o. n. 1888 p. 27.; 
Hann IL ce. p. 511. 

6 Hann, 1. c., 512. 


15 


ägde rum under allmänt högt lufttryck och lag temperatur. 
Den 23 januari finna vi nämligen ett lufttrycksmaximum 
E om Onega och detta maximum avancerade under loppet 
af den 23 nagot at W. Under inflytande af detta maximum 
nedgick temperaturen i östra och mellersta Finland ganska 
ansenligt, Sordavala — 18, Uleäborg — 16. kl. 7 a. den 24. 
Under sädana förhällanden inrapporteras frän Österbotten 
om ett starkt oväder, hvarföre man mäste förutsätta, att 
ett litet delminimum med stark gradient strukit där fram. 
Vi kunna därföre hänföra detta åskväder till hvirfvelask- 
vädren. 

De kornblixtar, hvilka den 29 Januari åter iakttogos 
från Sälgrunds fyrstation inträffade under alldeles andra 
atmosfäriska förhållanden. 

Under inflytande af den värmevåg, som vanligen 
i Januari! når Norges vestkust, var temperaturen i Skan- 
dinavien och SW-Finland mycket hög, + 3 Stockholm, + 1 
Helsingfors kl. 7 a. Ett minimum låg samtidigt öfver N- 
Norge. | 

Ehuru ej.alla vinteräskväder med nödvändighet be- 
höfva vara hvirfveläskväder, nägot som äskvädret den 13 
Februari 1900 i Frankrike? visar, sa kunna vi äfven hän- 
föra detta äskväder till hvirfveläskvädrens antal. 

Askutbrottet den 16 Februari pa kvällen eger sitt in- 
tresse därigenom, att det inträffade vid öfvergäng af väder- 
leken fran kall till varm. Fran det omräde af lägt luft- 
tryck, som den 16 pa morgon lag E om Onega, utbildade 
sig den 17 ett lägt (740 m. m.) minimum i mellersta Fin- 


ı H. Mohn et H. H. Hildenbrandsson, Les orages dans la 
peninsule Scandinave. 1887. p. 52. 
* Annale du Buraeu Météorologique 1900. 


16 


Tabell |. 


Fördelningen af observerade äskutbrott ((<) och fall 


af kornblixt eller blixt utan dunder (<) pa arets 


särskilda dagar. 


u zZ 
a = 2 =) 3 A È Slee 
Datum | =| € = & 5, = à eh | Sea 
Q(X} Ss IR BIS RIS KI RI SIR SIR IR | & 
1 = Beh OLS QT 24. Qe | = eae 
2 11—| 65|11| 31) 43 a ee 
3 34 Ni 7; | ag 33 27a | 
4 Er 1: 337 2 261) Ro tre EN 
5 = 24.310. |, 98 dea 26 onl ele | oe 
6 371 36 10 ne are en 
7 ir AN 22048) elle Shy). Ty En 
8 | Seas Het =. 755 LR Sees OP ÈS ES 
9 pee Pes ee ee 2 2 Be _ 
10 "ja 6) FE) oS ORNE ES 
11 WEEN IDR ea Maral ae a ee 
12 2 10 3.12 | « 3 NES — | 1 1 
13 CS fla el Re 2) TEST SNES ES ES 
14 ee 251 easily al 2 ur 
15% Te) 1 aie 28a Sh AA ES ES | | — 
16 ne ES PES EDIT ie a 
17 D NO NO EE) EON ATS — = 
18 1412/2008 12 |S 162]7 DA SS eee ESS |e 
19 1 2 Skis Bye a PAS ER ee ee 
20 aoe Peet pore eee 2) | 41|,3| — | | 16 PEER 
21 ES ET SE ES 
22 TE ET ee a || =1 | — 
23 1 NP | = | =) — 
24 EEE 3e) A) PIN RSS RO ES ESS ES DE 
25 27 }2 352 || ENS SES 
26 sae PS PP US 36 2.1 101 2, Sa ST à _ 
27 Ze = 15,09 = 
28 1|—) ==! 3,2, VS Pie 
29 jte | 2e Zee | | | | 
30 NEN 51) 3) NGE bb 2000 SS men pn 
31 SEN pa. DER 781.8 —| 1174 8. aie |e | 
Summa | 2| 2| 1125 280 | 25 | 478 | 40 | 500 | 51 | 384 | 51 | 73 | 45] 2] 1] 3 


17 


land, hvarjämte temperaturen samtidigt steg i SW-Finland. 
Den 16 var nämligen temperaturen kl. 7 a. i Helsingfors 
— 17°, i Hangö — 16° och Mariehamn — 7°; den 17 ater 
kl. 7 a. i Helsingfors — 3°, Hangö och Mariehamn — 1°. 

Det första askväder under 1903, da äfven dunder iakt- 
togs, inträffade den 19 Februari. Detta äskutbrott ägde rum 
under förhällanden, som mycket likna dem den 29 Januari. 
Som dä, var äfven nu temperaturen i Skandinavien och SW- 
Finland mycket hög, Norges vestkust kl. 7 a. + 5 a 9°, 
Stockholm + 3°, Mariehamn och Hangö + 1°. Pa samma 
sätt som den 29 Januari lag äfven nu ett barometerminimum 
i N-Norge. Detta åskväder äger äfven likhet med det af 
den 16 Februari, i det att det inträffade vid öfvergång 
från kallt till varmt väder och hastig minimum-bildning, d. 
y. S., stora förändringar i atmosfären. Den 18 Februari 
låg nämligen öfver Syd-Finland en kil med högt lufttryck 
och låg temperatur, i Mariehamn tx. kl. 7 a. — 16°, Hangö 
— 15", Kajana — 25°. j 

Äfven det i Matku den 26 Februari iakttagna åskvädret 
inträffade under abnormt höga temperatur-förhållanden, 
hvilka hade utbildat sig plötsligt från rätt kall väderlek. 
Den 25 kl. 7 a. var nämligen temperaturen i Tammerfors 
— 12° och Helsingfors — 6°, medan motsvarande tal för den 
26 Februari voro + 2? för hvardera. Ett delminimum låg 
den 26 i Uleåborgstrakten. 

Ett gemensamt kännetecken för alla dessa åskväder 
är det, att väderleken efter åskvädret ej slagit om. Detta 
är emellertid ett af de kännetecken, som Hann anför i sin 
lärobok i meteorologi på värmeäskvädren, hvari han (p. 510) 
säger. ,Die Wirbelgewitter bringen meist einen Witterungs- 
umschlag, sind die Vorläufer eines solchen“. Vi se sålunda 
att dessa vinteräskväder hafva mycket, som paminner om 


2 


18 


värmeäskväder, men äro a andra sidan pa grund af sin 
ringa utbredning och de starka stormbyar, som vanligen 
åtfölja dem, att betraktas som hvirfveläskväder. Vi kunna 
därföre säga, att den af H. H. Hildebrandsson uttalade 
satsen! „en Suede il est impossible de tracer une limite 
bien déterminée entre ces deux espéces d’orages“ äfven 
gäller för Finland. 

En annan egendomlighet, som dessa äskväder upp- 
visa ar den, att de alla inträffat sent pa eftermiddagen eller 
tidigt pa natten. Det är samma förhällande, som Hellman 
funnit för vinteräskvädrena i Central-Europa, A. Buchan i 
NE-Skottland och Mohn för Norge. ? 


B. Sommaraskväder. 


Om man franser fran dessa, spridda vinteraskväder, 
börja de egentliga äskutbrotten först den 26 April. Sasom 
det framgär af tab. 1 kunna vi indela äskvädren i följande 
hufvudperioder, hvilka vi skola kort behandla hvar för sig, 
nämligen: 


1 Mohn et Hildebrandsson, 1. c. p. 3. 
NaC Psa d0e 


+ 
© 


= 
| = mellan hvilka perioden on Se & @ 5 = 
ae infallit. © Do | © | Bis ge 
PRET 2H 2 TR 
1 | April DOM Se 8 1 3 
eee 30 "Maj LEE 2 3 
3 | Maj SET YG Par 2 h 
A is ae agile 2 A 
Sh lab din. 26 63 2 5 
6 3 30 — Juni 304 5 6 
| 7 | Juni RO | 12 66 3 x 
| 8 | Juni OM Rates. ote en 207 4 8 
| Se ll Te NES 106 5 7 
Roce A N ol hn as 6 É 
ME Ba, ori Augusti. (117 111452 12 i 
a Anpusti:n1018 312.018 73 4 5 
| 76 Rey och ed 69 5 | ‘ 
14 | September 3 — September 4 42 20 


1) åskvädersperioden, April 26: 


Lufttrycket öfver det normala; i Tammerfors 762.6 
m. m. 9 p. Ett barometermaximum i trakten af Hvita 
hafvet. Vädret vackert och klart, vindarna svaga. Tem- 
peraturen ganska hög, t. ex. i Abo. 


Datum kl. 2 p. Medeltemp. 
25 17.4 13.1 
26 15.6 11.5 
27 18.3 12.8 


Under dessa yttre förhällanden kommo den 26 pa e. m. 
nagra isolerade äskväder till utbrott i SW-Finland, i all- 
mänhet af kort varaktighet, 10—30 minuter, och svaga. 


20 


Hvarken det allmänna väderleksläget eller tempera- 
turen i SW-Finland undergick efter dessa askutbrott nagon 
nämnbar förändring. 


2) äskvädersperioden, April 50— Maj 1. 


Det jämförelsevis höga lufttryck, som varit radande 
öfver Finland under den första perioden, begynte den 29 
April afgörande falla, hela tiden bibehällande sin flacka 
karaktär. Under den 30 April utbildade sig sålunda öfver 
hela vestra och mellersta Finland en kil med lagt lufttryck 
med mycket sakta stigande barometerständ i riktningen SW 
— NE. I hela SW-Finland var barometerständet omkring 
754 m. m. med ett svagt, !/, m. m.’s, partiellt maximum 
öfver Aland. Detta jämna lufttryck medförde inga föränd- 
ringar i den tidigare rädande vackra väderleken med ganska 
hög temperatur och svaga vindar. 

De under detta väderleksläge den 30 April utbrytande 
askvadren ägde äfven alla rum i SW- delarna af landet. 
De voro, att döma af de influtna rapporterna, till största 
delen isolerade, de inträffade sa att säga sporadiskt sam- 
tidigt på flere olika trakter och med olika riktningar. En 
del åskutbrott inrapporteras såsom , starka", Somero och 
Lieto, andra såsom alldeles svaga och af kort varaktighet. 

Den 1 Maj på e. m. fortsattes dessa åskutbrott på 
ett fåtal spridda ställen i S-Finland under stigande baro- 
meterstånd och fallande temperatur. 


3) äskvädersperioden, Maj 5— 6. 


Under den 5 Maj 10 a.—11 p. förekommo några sprid- 
da askutbrott längs landets sydkust, börjande från Åland i 
W ända till Ladogas kuster i E. Att döma af antalet rap- 
porter var utbredningen ungefär lika stor, som under den 


21 


föregående perioden. De förefalla dock hafva varit något 
kraftigare och langvarigare. Deras rörelseriktning var 
mycket varierande. Under den 6 Maj efterföljdes de af 
enstaka utbrott på E-delen af kuststräckan. 

Det allmänna väderleksläget under perioden var föl- 
jande: 

Den 5 maj kl. 7 a. låg ett vidsträckt minimum, 743 
m. m., öfver England, Södra delen af Nordsjön och Dan- 
mark. Högt lufttryck, Torneå 761.9, låg åter öfver N-Skan- 
dinavien och Finland. En mycket utpräglad „Gewittersack“ 
lag öfver Aland. 

Under loppet af den 5 Maj drog sig minimet, utan 
att fördjupas, ihop till SE-hörnet af England, medan iso- 
barerna i allmänhet rätade ut sig. 

Den 6 Maj föll lufttrycket öfver Finland och N-Skan- 
dinavien. Ett litet minimum, 750 m. m., utbildade sig öfver 
Aland, medan barometermaximet försvann. Hufvudminimet 
750 m. m. lag fortfarande öfver England. 

Vi se sålunda, att ehuru de absoluta variationerna i 
lufttrycket ej voro stora, undergick dock tryckfördelningen 
ganska stora förändringar. 

Temperaturforhallandena erbjuda ej heller något af 
speciellt intresse. Den var öfverhufvudtaget låg dock något 
högre längs S-kusten, den 5 kl. 2 p. Sordavala 9.0, Hel- 
singfors 7.8, Mariehamn 7.3 och Kuopio 6.6; den 6 resp. 
2.6, 4.2, 6.2 och 0.8 C°. 


4) äskvädersperioden, Maj 17—18. 

Afven under denna period var temperaturen 0.5—2° 
under det normala. Dagsmedeltemperaturen är 6fverhufvud- 
taget 1 sakta stigande, uppvisande dock i vestra och mel- 
lersta Finland svaga maxima den 17 eller 18. 


22 


Äfven förändringarna i lufttrycksférdelningen påminna 
om förra perioden. Ett barometer-minimum, 750 m. m., låg 
den 16 öfver mellersta Skandinavien och drog sig därpå något 
mot N. Den 17 Maj befann det sig öfver N-Finland, den 
18 kl. 7 a. öfver Gottland. Tryckfördelningen var mycket 
jämn hela tiden. De absoluta barometervariationerna voro 
därför små, men tryckfördelningen undergick ganska stora 
förändringar. Barometerståndet var c. 752 m. m. 

Askutbrotten ägde rum den 17 i mellersta och SE- 
Finland, den 18 åter i W-delarna af landet. Äfven dessa 
askväder uppträda till största delen isolerade. De ut- 
bryta spontant, samtidigt pa orter, hvilka äro ganska 
aflägsna fran hvarandra, och dö snart ut. Det är samma 
sakförhållande, som ZAeldebrandsson påvisat för Sverige, 
och hvilket vi senare skola närmare beröra. 

Intensiteten af åskvädren var öfverhufvud svag. 

Riktningen åter var under den 17 hufvudsakligen SW 
—NE, under den 18 E—W. Vi se sålunda, att äskvädrens 
fortplantningsriktning i hufvudsak följer Buys-Ballots lag. 


5) och 6) äskvädersperioderna Maj 25—26 och Maj 30—Juni 3. 


Om man betraktar temperaturkurvorna, Pl. I., fram- 
går det strax, att dessa båda perioder höra i hop. De 
förekomma nämligen under en ovanligt hög värmeperiod. 

Den 21 och 22 steg dagsmedeltemperaturen i hela 
landet raskt öfver det normala och nådde under slutet af 
Maj och de första dagarna af Juni rätt höga belopp. 

Temperaturen var sålunda ända till 5 a 8° öfver det 
normala. 

Äfven barometerståndet visar samma öfverensstäm- 
melse under dessa perioder. 


23 


Dagsmedeltemperaturen C°. | 
| 


Observationsort | Maj Muni 

laggt spa 6 hl lhe 306 an ns 
| sv esd ANN D ta 
| Mariehamn . . .| 8s| lol 130] 14s| 14:| 146) 9: 
| Helsingfors . . . | 1305 O6 50 219% 7.6| 15.9 
| Sordavala . . . | 139] 19s| 1%1| 140/ 204| 151) 152 
Rap. |. py.))) 12-0] Tah 15: 418.01 20-0 | 18.0 | 154. 
| Jyvaskyla . . .| 120| 175) 146 10 184| 16.n| 140] 
Bee, del abs) 15: 155) 1) 11 
Piapana, Bi! 9.9 | 15 | 118/162) 152) ins 134 


Ett barometerminimum, 753 m. m., som den 20 Maj 
lag öfver mellersta delen af Skandinavien och vestra delen 
af Finland, efterträddes redan den 21 af högt lufttryck. 
Anda till den 29 Maj lag luftrycksmaximet, c. 770 m. m., 
öfver landet eller angränsande delar, och först den 31 bör- 
jade barometerständet sjunka under 760 m. m. Den 1 Juni 
utbildade sig ett minimum öfver mellersta och norra delar- 
na af Skandinavien. Detta minimum rörde sig W—E och 
passerade den 3 landet. 

Periodens första del, till den 31 Maj, karaktäriseras 
salunda af högt lufttryck och stigande temperatur, som- 
marmaximum, den senare delen äter af lägt lufttryck och 
fallande temperatur, sommarminimum. Gradienten var 
hela tiden liten. 

Äskutbrotten visade mot slutet af denna period en hög 
grad af intensitet, hvartill nägot motsvarande under detta 
ar förekom först i slutet af Juli. 

Den 5 perioden inleddes med enstaka utbrott den 19, 
20 och 21 i norra Finland den 22, 23 och 24 Maj i södra 
Finland. 


24 


Den 25 förekommo askutbrotten hufvudsakligen i 
vestra, den 26 1 mellersta delarna af landet. 

Hvad beträffar enskildheterna af lufttryckets fördel- 
ning under de särskilda äskvädersdagarna kunna följande 
omständigheter af intresse meddelas. 

Den 25 pa morgon kan en „äskväderssäck“ sparas 
öfver Bottniska vikens södra del. Kl. 9 p. framträder den 
tydligt öfver mellersta Finland. Askvädrens rörelserikt- 
ning reglerades häraf hufvudsakligen E—W. 

Äfven den 26, dä öfver Finland befann sig en luft- 
tryckssadel, kunna „askväderssäckar“ upptäckas. Rörelse- 
riktningen var denne dag hufvudsakligast W—E. 

Att dylika utbuktningar eller \/ formiga isobarer ej 
med nödvändighet framkalla äskväder, visa bland manga 
andra exempel, isobarerna den 28 och 29 Maj. „Askväders- 
säckar" framträda nämligen här tydligt, utan att åtföljas 
af åskutbrott. Äfven den omständigheten, att åskutbrott 
sällan förekomma två dagar å rad i samma trakter, hän- 
tyder därpå, att åskutbrotten betingas af tvänne faktorer: 
1) förekomsten af elektricitet i atmosfären och 2) lämpliga 
atmosfäriska förhållanden. 

Den 30 Maj börjar en rad af mycket intensiva ask- 
väder, hvartill något motsvarande påträffas först i slutet 
af Juli. 

Utbrotten den 30 Maj ägde rum hufvudsakligast i 
SE-Finland och Tammerfors-trakten, den 31 i vestra och 
mellersta delarna af landet, den 1 Juni i östra och i området 
Åbo, Björneborg, Alavus och Tavastehus samt Viitasaari 
—Pidisjärvi, den 2 i norra Finland och den 3 i mellersta 
och SE-delarna. 

Vi se sålunda, att åskutbrotten omfattade så godt som 
hela landet. 


bo 
or 


Askvädrens hufvudriktning var följande: 


Den 30 Maj W-E 
Aer ES J SW—NE 
sat Nun S—N 
a a SW—NE 
era UM SW—NE 


Under periodens tre första dagar kan rörelseriktnin- 
gen ej ställas i samband med nägot minimum, emedan luft- 
trycksfördelningen var särdeles jämn. Däremot visar det 
öfver norra Finland gäende minimet sitt inflytande den 2 
och 3 Juni, i det att äskvädrens rörelseriktning, i öfver- 
ensstammelse med Buys—Ballots lag, hufvudsakligast gick 
fran SW till NE. 

„Askväderssäckar“ förekomma äfven under den 6 pe- 
rioden och kunna de anses vara den närmaste orsaken till 
utbrotten 

Granskar man temperaturkurvorna a Pl. I, finner man 
lätt, att 5 och 6 äskvädersperioderna motsvaras af hvar 
sitt maximum i temperaturen. 

7) askvddersperioden Juni 10—12. 

Högt lufttryck förorsakade den 7 Juni en ny vär- 
meperiod, som kulminerade omkring den 10 med 5—8° 
öfver 15 ars medeltalet 1886— 1900, hvarefter temperatu- 
ren mycket snabbt sjönk 2—5° under det normala. 

Sedan maximet dragit förbi at E, sjönk barometern 
ganska hastigt under inflytande af ett vesterifran komman- 
de minimum, som den 10 kl. 9 p. befann sig öfver Bottniska 
vikens nordligaste del och under loppet af den 11 delade 
sig i tvänne, af hvilka det ena drog österut, det andra at 
S. Detta minimum efterföljdes den 12 af ett maximum 1 
norra Finland. 


26 


Vaderleken befann sig salunda den 10 under inflytan- 
de af det vesterifran kommande minimet. Den 11 erhöll 
den sin prägel af de bada delminima, hvilka smaningom 
aflagsnade sig, och den 12 af maximet i norra Finland. 

Efter nagra enstaka äskväder den 9 Juni i SW-Fin- 
land vidtog denna period den 10 med rätt starka åskväder 
pa Aland och SW-kusten, hvilka den 11 fortsattes hufvud- 
sakligen i mellersta Finland och den 12 afsiutades med 
spridda äskväder i olika delar af landet. \/ formiga isobarer 
voro, sasom det framgar af det ofvanstaende, mest for- 
härskande, isynnerhet under den 11 Juni. 


8) äskvädersperioden Juni 19—22. 


Väderleken var under denna period till största delen 
betingad af ett vesterifran kommande minimum, 750 m. m., 
som den 19 kl. 7 a. lag öfver Skandinavien och NW-Fin- 
land samt sedermera under sitt framätskridande mot E 
delade sig i ett österut och ett mot söder gäende minimum. 
Under loppet af den 22 upplöste sig dessa och efterföljdes 
af relativt högt lufttryck. Den 20 och 21 läg sälunda 
ater öfver södra och mellersta delarna af landeten i W—E 
gaende kam af högt lufttryck. 

Under denna äskvädersperiod var temperaturen, isyn- 
nerhet i mellersta Finland, 0.5—1° öfver det normala. 

Den 19 uppträdde askan dels i Osterbotten med hufvud- 
riktning W—E, dels i Nyland med riktning SW—NE, den 
20 i SW-Finland och ställvis äfven i norra Finland, riktning 
varierande. Den 21 urladdade sig äskvädren i vestra Fin- 
land och längs mellersta och vestra delen af syd-kusten, 
samt i östra Finland, med varierande rörelseriktningar. 
Den 22 Juni afslutades perioden med askutbrott i norra 
Finland och östra hälften af landet med hufvudriktning S —N 


27 


Under Juli manad var temperaturen i allmänhet under 
det normala, till följd af de talrika minima, hvilka hastigt 
efterfoljande hvarandra, ströko öfver landet eller dess när- 
maste omeifningar. Äfven äskvädren voro under Juli mänad 
i allmänhet mycket svaga bade till utbredning och intensitet. 
Medeltemperaturen höjer sig dock tvänne ganger till det 
normala eller något däröfver, och dessa motsvaras af två 
relativt svaga äskvädersperioder 


9) askvädersperioden Juli 1—5. 


Denna inträffade under inflytande af tre efter hvar- 
andra öfver N-Finland, i riktning SW—NE, gående minima. 
Da gradienten i dessa fall var relativt stor, voro vindarna 
ganska starka. Utbredningen och intensiteten af äskväd- 
ren var obetydlig. Efter denna äskvädersperiod begynte 
den egentliga kalla väderleken, som i stort sedt fortfor 
ända till den 23 Juli. Dessa åskväder kunna sålunda hän- 
föras till „hvirfvelaskvädren“, ehuru de obetydligt skilja sig 
fran de tidigare omtalade. Det ar salunda i Finland lik- 
som i Sverige ,impossible de tracer une limite bien déter- 
minée entre ces deux especes d’orages“ 

Äskvädren den 1 Juli inträffade längs östra delen af 
sydkusten till och med Ladoga med hufvudriktning W—E. 

Den 2 och 3 ägde spridda askutbrott rum längs hela 
sydkusten. 

Den 4 äter utbröto de längs Bottniska viken, pa Aland 
och SE-hörnet af östra Finland. 

Den 5 fortsattes äskvädren i norra delarna af mel- 
lersta Finland. 

Hvad rörelseriktningen beträffar, fortplantade sig ask- 
vädren i hufvudsak i öfverensstämmelse med Buys-Ballots 
lag, alltså fran Sa W—N à E. 


28 


10) askvddersperioden Juli 18—18. 

Perioden började under inflytande af ett särdeles flackt 
minimum, som den 13 kl 7 a. lag öfver mellersta Skandi- 
navien och vestra Finland och sedermera den 14 Juli pa 
dagen drog öfver landet till trakten kring Petersburg. Un- 
der den 15 skred det rakt norrut, samtidigt fördjupande 
sig. Den 17 efterföljdes det af relativt högt lufttryck, hvilket 
dock snart ater den 18 föll under inflytande af ett öfver 
S-Skandinavien sig närmande minimum, hvilket den 19 Juli 
kl. 7 a. lag öfver S-Finland med ganska stark gradient. 

Askvädren den 13 ägde rum pa Aland och längs Bott- 
niska vikens kuster samt SW-Finland, den 14 hufvudsak- 
ligast i SE- Finland och delar af norra, den 15 pa spridda 
ställen längs S-kusten och mellersta Finland. Den 16 kul- 
minerade äskvädrens utbredning i vestra och mellersta de- 
len af S-Finland. Äskvädren fortsattes, ehuru fätaligare, 
den 17 i SE-Finland och den 18 Juli längs mellersta delen 
af S- kusten. 

Ett karaktäristiskt drag förefaller den omständigheten 
vara, att äskvädren ej inträffa i själfva minimet utan vid 
dess närmaste omeifningar. 

Dessa åskväder kunna äfven hänföras till hvirfvelask- 
vädren. 

Hvad rörelseriktningen beträffar kan här ånyo konsta- 
teras, att Buys-Ballots lag äger sin fulla tillämpning. 


11) äskvädersperioden Juli 27— Augusti 7. 

Under inflytande af ett öfver landet liggande maximum 
steg temperaturen den 24 Juli i allmänhet öfver det normala 
och en ny värmeperiod vidtog till den 1 Augusti. 

Den 29 började lufttrycket sjunka. Ett minimum nal- 
kades nämligen öfver södra Skandinavien och nådde Finland 


29 


den 1 Augusti. Detta minimum delade sig den 1 Augusti och 
fördjupade sig samtidigt under 745 m. m., utan att uppvisa 
någon större gradient. Minimet drog sig därpå norrut. 

Den 5 närmade sig från samma håll ett nytt minimum, 
under 745 m. m., med stark gradient. Det dröjde den 6 i 
trakten af Åland och förflyttade sig därpå under loppet af 
den 7 mot Hvita hafvet, förorsakande svåra stormar den 
8 och 9 Augusti, hvarefter det omkring den 10 Augusti 
upplöste sig. 

Vi se sålunda, att väderleken i början af perioden var 
under inflytande af ett maximum, därpå af utpräglade mimima. 

På den höga lufttryckskammen, som den 27 Juli låg 
öfver W-Finland kommo denna dag på e. m. åskväder till 
utbrott längs Bottniska vikens mellersta del. Senare, när 
kammen drog sig österut, uppträdde åska äfven i trakten af 
Jyväskylä. Något nordligare än de områden vid Bottniska 
viken, där åskan den 27 urladdade sig, uppträdde ett del- 
minimum, som under dagens lopp drog sig i SE-riktning och 
kl. 9 p. kan upptäckas i trakten af Jyväskylä. Dess djup- 
lek var 2—3 m. m. Åskvädren uppträdde uteslutande på 
dess främre och högra sida. Deras rörelseriktning var 
hufvudsakligast WNW—SSE. 

Den 28 vari stort sedt afbrott ide elektriska utbrot- 
ten. Den 29 vidtogo askvädren pa nytt med förnyad styrka 
och kulminerade den 31 Juli, hvarefter de aftogo och efter 
nagra oscillationer alldeles upphörde. 

Äskvädren den 29 Juli hopade sig hufvudsakligast 
kring en utbuktning af 760 m. m. isobaren i trakten af 
Jyvaskyla. Pa denna „äskväderssäcks“ högra och venstra 
sida kommo särskilda, mer eller mindre isolerade, äskväder 
till utbrott. Ett annat delminimum kan upptäckas i Viborgs 
trakten, men ätföljdes i Finland af ett fatal utbrott, ett 


30 


finnes inrapporteradt fran Borga, troligen emedan delmini- 
met ganska snart drog sig in i Ryssland. 

Den 30 började minimet nalkas vesterifrån, samtidigt 
förflackande sig. Att döma af sakläget kl. 9 p. uppträdde på 
dagen par askväderssäckar den ena vid Kvarken, den andra 
i trakten at Hangö. På båda dessa ställen kom åskan äfven 
till utbrott på f. m. Pa e. m. upprullade sig de elektriska 
urladdningarna med front Borgå— Helsingfors i riktningen 
S—N ända till närheten af Tavastehus. Under dagens lopp 
uppträdde åskan ännu på spridda ställen i W-delen af mel- 
lersta samt norra Finland. 

Rörelseriktningen var i öfverensstämmelse med Buys- 
Ballots lag hufvudsakligen S—N. 

Den 31 Juli var den åskdigraste dagen under året. 

Pa f. m. uppträdde åska på sträckan Borgå— Ekenäs 
— Salo med riktning S a SW—N a NE och dessutom längs 
Bottniska vikens norra del, i trakten af Kajana, samt på 
spridda ställen in i landet. Hufvudriktningen var den ofvan 
nämnda. På e. m. iakttogs åskväder företrädesvis i mellersta 
Finland och angränsande delar af vestra och norra Finland. 
Hufvudriktningen var här SW—NE. 

Den 1 och 2 Augusti utbröto åskväder på spridda 
ställen i mellersta och östra Finland. 

Den 3 förekommo åskvädren mest i SW-hörnet af landet. 

Den 4 drog sig åskan till Österbotten, med spridda 
åskutbrott kring Salo och Tavastehus; den 5 uppträdde den 
hufvudsakligast vid vestra kusten. Perioden afslutades 
med spridda åskväder i vestra Finland och på Åland den 
6, samt längs vest- och syd-kusten den 7 Augusti. Enskilda 
åskutbrott blefvo samtidigt iakttagna i angränsande delar af 
inre landet.. 


31 
Askvädrens rörelseriktning var följande 


Den 1 Augusti SW—NE 


ll? ere SW—NE 
ae WaS—EaNn 
2 REC a W à S—E à N 
ial a S—N 
BET (RET Nie varierande. 

7 


12) äskvädersperioden Augusti 10—15. 


Väderleksförhällandena under denna period bestämdes 
dels af det tidigare omtalade minimet, hvilket under den 
10 drog sig österut samtidigt utjämnande sig, dels af ett 
nytt minimum, som öfver södra Skandinavien och Finska 
vikens södra kust den 11 kl. 9 p. nädde SE-delarna af landet, 
och langsamt förflyttande sig i ENE-riktning under den 
12 bredde ut sig i W—E, för att den 13 ater sammandraga 
sig. Temperaturen var hela tiden nägot under det normala. 

Pa den lufttryckskam, som den 10 Augusti bildades 
mellan dessa ofvan omtalade bäda minima, kom ett fätal 
öfver södra Finland spridda äskväder till utbrott. 

Den 11 utbröto elaktriska urladdningar längs hela 
vestkusten och pa Aland. Den 12 och 13 förekommo nagra 
askväder längs S-kusten. 

Det kan här papekas att en lufttryckskam äfven den 
11 Augusti lag öfver Finland. Bade den 10 och den 11 
Augusti kunna partiella minima upptäckas, hvilka rörde sig 
i riktningen W—E. 

Askvädrens rörelseriktning och intensitet voro under 
denna period rätt varierande. 


32 


15) äskvädersperioden Augusti 19—22. 


Under loppet af den 19, 20, 21 och 22 Augusti drog 
ett minimum med stigande gradient längs Skandinaviska 
halfön förorsakande den 21. 22 och 23 starka sydliga stor- 
mar i Finland. Den 24 närmade sig öfver S-Skandinavien 
ett nytt minimum, hvilket nädde Aland kl. 9 p. och äfven 
åtföljdes af hårda vindar. Temperaturen var i hufvudsak 
normal eller något öfver. 

Äskvädren voro under denna period rätt obetydliga. 
De ägde rum den 19 och 20 hufvudsakligast längs kuster- 
na, den 21 och 22 i det inre af landet. 

Utbrotten den 24 Augusti ägde rum längs S-kusten 
och drogo sig, 1 den man minimet närmade sig, fran vestra 
till östra Finland. De elektriska urladdningarna voro, om 
ej sa talrika, dock rätt häftiga. 


14) äskvädersperioden September 3—4. 


Den 3 September pa morgonen lag ett maximum 6f- 
ver mellersta Finland. Detta maximum drog sig dock mot 
E under inflytande af ett längs Norges NW-kust gaende 
minimum. Den 4 pa morgonen hade ett randminimum ut- 
bildat sig i trakten af Uleåborg och försvann det under 
dagens lopp antagligen i NE-riktning. Temperaturen 
steg något öfver det normala under och efter äskväders- 
perioden under inflytande af det efterföljande höga baro- 
meterstandet. 

Den 3 September upptridde äskan mest längs W- 
kusten och ställvis äfven vid Finska viken och i det inre 
af landet. De fåtaliga utbrotten den 4 inträffade i de syd- 
ligare delarna af det inre landet. 

Afven dessa äskväder voro ratt häftiga. 


3. Betingelser för äskutbrott. 


Af det föregäende framgär, att äskväder kunna in- 
träffa saväl vid lufttrycks-maxima som vid minima. Dock 
tyckas äskutbrotten undvika minimas centra, och vid stor 
gradient är askvädrens utbredning relativt liten. Ofta in- 
träffa äskvädren vid maxima, som efterföljas af minima, 
vid hvilkas annalkande äskvädersutbrotten aftaga eller all- 
deles upphöra. Ett af äskvädren omtyckt ställe tyckes 
vara den héga luftkammen mellan tva minima eller vag- 
dalen mellan tva maxima. Som exempel härpa kunna äsk- 
utbrotten den 26/y, 30/y, 15/y, och 2°/yı tjäna. Samma re- 
sultat, har ©. Ferrari påvisat för N-Italien.' Eni Finland 
ganska typisk fördelning af for äskväder gynnsamt lufttryck 
är tva maxima i W och E samt tva minima i N och S, 
hvarigenom den harvid bildade „lufttryckssadeln“ kommer 
att ligga öfver landet. Vid de flesta utbrott kunna par- 
tiella sma minima, „äskväderssäckar“, pavisas, i hvilkas om- 
najd dessa utbrott försiggä. 

Äskvädren förekomma vanligtvis vid öfvergäng af 
väderleken fran kall till varm eller vanligare fran varm 
till kall. Om man jämför temperaturkurvorna med äskut- 
brotten, synes omedelbart, att perioder med hög temperatur 


* Mohn et Hildebrandsson, Les orages dans la péninsule Scan- 
dinave. p. 6. 


3 


34 


vanligen afslutas med starka askutbrott. Afven i Bayern 
hafva undersökningarna ledt till samma resultat.1 Häraf 
synes otvetydigt, att askvädren stä i intimt samband med 
insolationen. 

Sasom tidigare framhallits betingas äskutbrotten af 
tvänne faktorer: 1) förekomsten af elektrieitet i luften och 
2) lampliga atmosfäriska förhällanden. Da tryckfördelningen 
är relativt oberoende af den lokala insolationen, i det att 
tvärtom den senare betingas af den förra, sa måste man 
förutsätta, att det ar förekomsten af elektricitet i luften. 
som regleras af insolationen, vare sig man sätter elektrici- 
tetsbildningen i samband med afdunstningen, sasom Volta, 
Exner, Palmieri? 0. a. försökt göra, eller förutsätter, att 
solsträlarna vid sitt möte med jordytan förvandla en del af 
sin energi i elektrisk, något som genom G. Melanders? un- 
dersökningar vunnit en stor grad af sannolikhet. 

För äskvädren gynnsamma atmosfäriska förhällanden 
äro: hög temperatur och liten gradient; ogynnsamma ater: 
lag temperatur och stor gradient. 

C. Ferrari har för öfre Italien funnit, att äskvädren 
vid jämnt lufttryck äro mycket vanliga. * 

I hvad mätto det absoluta lufttrycket har inflytande 
pa askvidersutbrotten se vi af nedananförda tal. 


! Beobachtungen über Gewitter i Bayern und Württemberg 
1883 p. 15. 

2 E. Engelenburg, Aerodynamische Theorie der Gewitter p. 2. 
Archiv der Deutschen Seewarte, 1896 N:o 4. 

3 Über die Erregung statischer elektrischer Ladungen durch 


Wärme und Bestrahlung, Öfversigt af Finska V. S. Förh. 1906 


XLVUI N:o 14. 
+ Mohn et Hildebrandsson, 1. ce. p. 6. 


BD: 


Tabell 2. 
 Lufttrycks- | Autalaäsıe | Antal 
intervall | äskväders- 
mm! utbrott. | dagar 
HAT 720 1 1 
72—70 60 Ga 
70—68 19 a 
68—66 | — = 
66—64 2 2 
64-62 60 6 
62-60 | 151 18 
60— 55 192 12 
58-56 255 18 
56-54 | 237 18 | 
54-52 | 112408 10 
52—50 | 394 16 
50—48 89 
48—46. | 86 | 3 


under 746 73 i 3 


Ehuru dessa tal ej utmärka sig genom en alltför stor 
noggrannhet, dels emedan det ofta varit svart att fran isobar- 
kartorna afgöra barometerstandet under äskväder pa spridda 
orter inom landet, hvarvid annalkande minima ofta förändrat 
trycket under ett äskväder inom ganska vida gränser, dels 
emedan de omfatta blott ett ar, lamna de dock en ganska 
tillförlitlig öfverblick öfver tryckförhällandena under äskut- 
brotten. Af dem synes, att askvadren éfverhufvudtaget 
aga rum vid tryck under det normala, men dock, i üfver- 
ensstimmelse med hvad tidigare framhallits, undvika mycket 
laga tryck. Ungefär 10 m. m. öfver det normala finnes ett 
annat gebit, som tyckes erbjuda goda betingelser för äsk- 
vädrens uppkomst. 


36 


Fran ofvanstaende tal framträda tre utpräglade maxima, 
vid cirka 


771 m. m. tryck 
757 ” ” ” 
751 » » ” 


Det första maximet motsvarar påtagligen rena värme- 
åskväder. Hög, klar luft, hög temperatur, vindstilla eller 
svaga vindar och korta öfvergående askutbrott. Vise äfven 
från Pl. I, att åskväder nog förekomma under sommar- 
maxima, ehuru blott i liten utsträckning. Det är egentligen 
vid väderleksförändringar, när temperaturen slår om från 
kall till varm eller tvärtom, som de egentliga, stora åsk- 
vädren förekomma. Det är nu de annalkande minima göra 
sig gällande, hvarvid sadlar mellan två maxima eller höjd- 
kammar mellan två minima bildas. Det mest gynnsamma 
trycket tyckes här ligga vid omkring 757 m. m. 

Det sista frekvensmaximet vid c. 751 m. m. tyckes 
ater stå i samband med utpräglade minima. Det är vid 
dessas delminima, „askväderssäckar“, som utbrotten kon- 
centrera sig. Vid ytterligare lägre tryck synas betingel- 
serna för de elektriska urladdningarna snabbt aftaga. Detta 
är i full öfverensstämmelse med hvad tidigare påpekats, att 
äskvädren undvika minimas centra, och området for utbrotten 
förskjutes i samma mån minimet närmar sig. 

Vi hafva tidigare framhållit, att för åskvädren gynn- 
samma förhållanden äro: hög temperatur och liten gradient. 
Vi kunna nu komplettera detta genom att tilllägga: lågt 
lufttryck. I öfverensstämmelse härmed kunna vi citera 
Mohn et Hildebrandsson!: „Une température élevée et une 
pression diminuée, accompagnent presque toujours la plupart 


p40}, Shey 


37 


des orages“. Ytterligare kan anföras, att Abercromby an- 
märkt!, att i de höga lufttrycksgebeten pa hvardera sidan 
om ekvatorn ser man icke nagra blixtar, men sa snart 
men däremot kommer i det laga bandet mellan monsunerna 
eller passadvindarna, upptrada blixtar hvarje natt. 

Dessa resultat äro öfverhufvudtaget de samma, som i 
Bayern tidigare erhållits, såsom framgår ur följande citat ?: 
„— — dass Gewitter vorzugsweise dann entstehen, wenn 
bei hohen Temperaturen nur geringe Unterschiede im Luft- 
drucke vorhanden sind, die Vertheilung derselben jedoch 
im Einzelnen eine unregelmässige ist, so dass sich flache 
locale Depressionen, Sattellinien oder Furchen zeigen, d. h. 
locale Verschiedenheiten hervortreten und zugleich die herr- 
schende Windstille die’steigerung solcher örtlicher Verschie- 
denheiten begünstigt“. 


A. Äskvädrens intensitet. 


För att erhälla ett begrepp öfver medelintensiteten 
under de olika äskvädersdagarna har summan af äskvädrens 
längd i minuter dividerats med antalet äskväder, hvarvid 
de som „starka“ äskväder betecknade erhällit värdet tvä 
de som „svaga“ värdet ett halft. Denna beräkning grundar 
sig pa antagandet, att antalet urladdningar per minut i ett 
,medelstarkt* åskväder är i genomsnitt konstant, samt i 
„starka“ tva ganger sa stort och i „svaga“ blott halften 
däraf. 


1 Abercromby, Nature, March 1887. 
2 Beobachtungen über Gewitter in Bayern und Württemberg 
1882 p. 9. 


38 


n=äskvädrens antal. 


Tabeli 3. 


i = äskvädrens intensitet 1 askvadersminuter. 


April Maj | Juni | Juli | Augusti | September 
| | > | 5 > Silas | | 

26| sl 14) 1| 5| 35/°1|76| 89] 1] 21| as) 1) 27] 61) 3133115 
| 30] 17| 44] 2] 1) 15] 2165) 93) 2| s|.ar| 2| 43] | A| 9} 93 
—|—|—] 5| 24] 63] 3} 34| 96) 3) 7| 93] 3] 28] 25| 5| 1) 10 
—|—|~] 6) 3/147] 4| 31167) 4|-37| 49) 4) 26) 46) 6] 1] 10 
}—|—|—| 8] 1] 90] 9) 2] 45| 5| 38] 23| 5| 24) 34) 7| 8} 87) 
| —| —| —| 15] 1| 6140] 141 62] 7| 5| 20| 6| 36) 67/098) 4) 119} 
| —| —| —| 16| 1] 10/11] 42) 50| 8| 5! 64) 7| 43 64] ol 1] 90 
/—|—|—| 17) 19) 18 12] 10) 44 11 À ı8| 10) 8| 92] 10] 9| 22 
|} —| —| —| 18] 14] 45/15] 1] 10/12} 3| 52) 11} 47/138) 13] 6) 79] 
||) 2) So >| 22) 13 27 | 47 |. 12] Je 
—| =) =] 201-21 12/17] 26/14) 5| 2 13 EI 
—|—|—] 21} 9| 5318 8) 11/15) 8 24] 14) 3] 11) —|—| —| 
= een 1| 20119, 50) 51,16) 39) 49 15) | MONTS 
— | PNA 3} 0% | 201 anion az 101.86 JAA Dear 
— | —|—| 25] 97) 35/21} er) 45/18] :16/123} 19} a] 20) =) — 
—| —| —| 26] 36) 51|22| 43) 70/24) 41112) 20) 16) 29) —|—| — 
a a ees 28 | 1 |) 14,1.23 |, 5,)169,1,25 | 611.42 | 21) | — — — 
—| —| —| 30] 51] 73|26] 10) 36/27) 15] 67] 2| a) 61] —|—| — 
— | 311781 65129) 1) 10)28| 3165| 231) Soa Duos | — 
= = 271/30 |? | 251129) "18:2 73 12435 aol ENS 
a | CSB eles 2.320) '= | 30 [163 | 66125 AGO EE Et 
— faite) alé lose) — Hoe enh4h7s reella ARI 
= > _| —| | 28) "oo 
1-1 - --— Feen — | — 
EE SE een 2 | — 
| Po EE Re | PEL) RE a TN EE ER 
aa EE EEE ee oe 


5 Äskvädrens längvarighet. 


n = antalet åskväder. 


Tabell 4. 


te-a = åskvädrens medellängd i minuter. 


April Maj Juni | Juli Augusti | September | 

212 lel 1 1 HR 
| | Fe ben | | BE 

26 sou 1| 5| 33 1 76 82| 1| 21] 50) 1 97 | 55 3/33 85 
30 17-| 44 2| 1]. 15] 2|65|:80| 2]: 3] 27] 2/43] 77| 4] 9} 70 
—|—|—|.5| 24) 67|. 3) 34] 93) 3) 7/108] 3|.28)-25|) 5) 1/10 
=) 6e 3143 4| 37| 50) 4) 26| 47| 6) 1/10 
—|—|. =|. 8] 1] 90) 9) 2) 80) 5| 88) 22) 5/24) 32) 7) 8170 
=|= Io) oh! 66) 10) 14) 54] 7) 5| 22 6| 36) 59] 8] 4195 
—|—|—} 16} 1} 10| 11| 42] 49 8] 5| 64] 7] 43] 65) 9| 1/90 
—|— | | 17/19) 19) 12] 10] 40/11} 3]. 18] 10) 8| 81| 10] 9/19 
a) = asia! |e 42 || 1012| 31:52 ara |123)}.13| 6| 73 
ag) 22,116, 24221113 1.22 | ta rea ll 
—|—|—|.20) 2| 12] 17| 2] 6l12| 25| 40/18] 15] 28) —| —|— 
—|—| —} 21] 9] 50} 18] 8| 12/15] 28 23] 14] 3) 11) —| —|— 
—|— | —| 22] 1] 20] 19] 50) 51/16] 391 50] 15} 1) 10| —| —|— 
—|—| —| 24] 3) 8] 20] 41] 95/17) 10| 27/17) 110 —| —|— 
—|— | —| 25] 27 | 31 2167 44) 18) 161112) 19} 4] 20) — —|— 
—| — | —} 26] 36| 49| 22) 43] 6822| 4] 90) 20] 16] 31} —| — | — 
—| —|—|28| 1] 14] 23} 5/10 5| 6| 46| 21) 5| 23) —| —|— 
—|— | —| 30] 51| 72| 26| 10| 38|27|-15| 78| 22) 9] 58) —| —|— 
Eve 63/29| 1| 10/28] 3/165) 231-41) 50) =| —|— 
Be nee Sil el) 25.100118], TI 24) 354176 ee 
== Ge OR Re 
—| =} =} —}—] ll —] —]31] 124] 65] 26) 1| 2) —| —|— 
= 2 LEP ES ES ES RS nase 
No wg oo) jp es) 
=; = | = 2 PES ES me | | 1,30 821 | te 
zarte el 
Medelv. | 34 | —| —| 54| —| —| 66|—| —| 55| —| —| 8| —| —| 72 


6. Äskvädrens rorelseriktning. 


Askvadrens fortplantning bestämmes genom deras rikt- 
ning och hastighet, och dä — som vi tidigare funnit — 
askans framätskridande ofta sker mycket oregelbundet, sa 
aterfinnes denna äfven i framätskridandets bada element. 
Framställes askvadrens fortplantning grafiskt, sa finner man 
äfven, att de pa de olika observationsorterna iakttagna rikt- 
ningarna ofta skilja sig betydligt fran hvarandra. 

Beträffande möjligheten att iakttaga äskvädrens rörel- 
seriktning, framträder den direkte endast i det fall, att 
askan passerar rakt öfver observationsorten. [ annat fall 
erhälles blott in- och utgängs punkterna vid horisonten, 
och beronde af, i hvilken män denna är fri eller undan- 
skymd af terrängen, erhälles olika punkter. Denna omstän- 
dighet utgör för iakttagelser öfver äskvädrens rörelserikt- 
ning en felkälla. 

Som äskvädrens rörelseriktning har här ansetts den 
riktning, hvilken erhålles genom sammanbindandet af in- 
och utgångs punkterna ur en hypotetisk fri horisont. 

Den allmänt påpekade oregelbundenheten i åskvädrens 
fortplantning påtvingar ett särskiljande mellan åskvädrens 
„lokala“ och , allmänna” riktning, hvilken förra betydligt 


1 Mohn, Institut météorologique de Norvege, Atlas météoro- 
logique année 1867, D. 14. 


4] 


kan skilja sig fran den senare. Mohn har tidigare papekat 
samma sakförhällande for Norge.! Han säger härom: 
„L’orage en progression se compose de deux éléments, les 
nuages déja formés poussés par le vent et des nuages nou- 
veaux se formant selon les conditions locales.“ 

Jämför man med ledning af Bih. I äskvädrens lo- 
kala riktningar med vindens, sa finner man, att dessa i stort 
sedt äro desamma. Dock skilja sig stundom dessa riktnin- 
gar ansenligt fran hvarandra till och med ända till 180°. 
Da vindens riktning lyder Buys—Ballots lag, sa synes här- 
af, att äskvädrens lokala riktning bestämmes i hufvudsak 
genom denna lag. 

Om askvadrens lokala riktningar lyda.ofvannamnda 
lag, sa ar detta sa mycket mera fallet med den ,,allmanna“ 
riktningen. Granskningen af äskvädrens hufvudriktning 
under de särskilda äskvädersdagarna har äfven visat att 
Buys-Ballots lag har sin tillämpning pa äskvädrens hufvud- 
riktning. 

Tidigare undersökningar i Bayern af v. Bezold hafva 
afven visat, att sa är förhällandet för äskväderstägen i 
allmänhet. ? 

Dä minimas hufvudsakliga riktning hos oss är frän 
SW—NE och de flesta minima passera N om landets södra 
hälft, mäste äskvädren frän sydkanten vara betydligt tal- 
rikare än fran norr. 

Här nedan anförda tal, hvilka angifva antalet af de 
ifrån de 8 hufvudriktningarna kommande åskvädren under 
de särskilda månaderna, bekräfta äfven detta till fullo. 


1 Mohn, Orages en Norvege pendant l'année 1868. Atlas 
meteorologique 1868 p. D 16. 

2 C. Lang, Beobachtungen über Gewitter in Bayern etc. 1886 
p. IX. 


Tabell 5. 


Askvadrens rörelseriktning under de särskilda manaderna. 


leat St | BR Pe 
= = | Cy | = | = 2 
= 2 = | E Aret. 
S 39 | 106 Fin 73) [mas RIRE EE 
SW 45 |. 121 | 28T 60814 es 372. | 
W 0 a89311llE.66. IH 116188 43: |) 1 1 Berri 
NW fel ue 18121225 18, 1286 | 
N | 12 | 8 | 6 20 | 4 50 | 
NEE 10 iG ela bes ule ee ga | 
E 25 12 ne BB 1 73 
SE Be ASE og ay STA 1) Soe 
Summa’). 255 > 365 S08 a En 2824| BP NRA 


7. Askutbrottens fördelning pa landets olika delar. 


En noggrann utredning af fragan, huru askutbrotten 
fördela sig i geografiskt hänseende är detta ar ej möjligt 
på grund af det fåtal stationer, från hvilka åskvädersrap- 
porter inkommit. För en sådan utredning erfordras ett 
stort antal stationer, från hvilka observationer regelbundet 
insändas. För detta ändamål har t. ex. i Preussen årligen 
publicerats! antalet åskvädersdagar under årets olika må- 
nader för hvarje station, och lämna fleråriga medeltal ett 
värdefullt material för denna utredning. 

Af den föregående beskrifningen af åskvädren fram- 
går omedelbart, att en del trakter detta år varit mera hem- 


1 Ergebnisse der meteorologischen Beobachtungen 1886—1890, 
Gewitterstationen Tabelle I och Ergebnisse der Gewitterbeobach- 
tungen 1891—1900 Tabelle I. 


43 


sökta af åska än andra. Sadana trakter äro delar af det 
inre landet. | 

Däremot gifves det också stora områden, hvarifrån 
rapporter ej alls inkommit. Då det likväl är osäkert, om 
detta beror därpå, att åskvädersiakttagelser i dessa trakter 
ej alls utförts- -eller-därpå, att åskväder ej förekommit, kun- 
na häraf inga slutsatser dragas. 

Redan i den första årsboken! påpekar Prolesson A. 
F. Sundell samma sakförhällanden. 

Ehuru en noggrann undersökning af äskans geogra- 
fiska utbredning ej kan verkställas, kan dock en partiell 
utredning med tilljhälp af detta ärs observationer erhällas. 

A. Askvädersfrekvensens förändring fran hafvet mot 
inre landet. 

Redan mycket tidigt hade man gjort den iakttagelsen, : 
att askvädren pa hafvet voro sällsynta.? Senare under- 
sökningar hafva äfven bekräftat detta och visat, att ask- 
vädersfrekvensen tilltager från hafvet mot kusten. Sa- 
lunda har A. v. Danckelman 3 påvisat detta sakförhållande 
för Indiska ocean. 

Professor A. F. Sundell: har äfven tidigare påpekat 
samma sak beträffande de finska kusterna, i det han fram-. 
hållit, att ,från de längst ut belägna fyrbåkarna Bogskär, 
Lågskär och Utö endast några få åskväder blifvit observe- 
rade“. 

Nedanstäende tal bekräfta det ofvan anförda. Ask- 
vädren vid de längst ut belägna fyrarna hafva har anförts 
under rubriken „Vid hafvet“. Under rubriken „Vid kusten” 


1 Äskvädren i Finland 1887 p. 18. 

2 Hann, 1. c. p. 494. 

3 Regen, Hagel und Gewitter im Indischen Ozean, Karta 7, 
Archiv der Deutschen Seewarte 1880. 

= EC IT 


44 


har ater sammanförts alla stationer ända till c. 20 km. in 
i landet, medan alla öfrga betraktats säsom inlandssta- 


tioner. 
Tabell 6. 


n-antal stationer. N=antal inrapporterade åskväder. N=antal äsk- 
väder per station. : 


Vid hafvet. | Vid kusten. | Inre af landet. 
1903. 


n N a ny | aN al n N N 

n | n | n 
Maj 9 14 1.6 | 39 31 2.0 79 | 184 | 23 
Juni . 9}. 22 | 24] 51 | 131 | 26 | 81 | 296] 36 
Juli 9.138 1 37.1: 48 191212 Ans 178128970237 
Augusti. 9) 19) 21 | 49/1520 Sa Gre e202 0030 
September. . 9 3°) Ors [397 31 TORN 900 0 RU 


Af dessa tal framgar afven, att askvadersfrekvensen 
tilltager fran hafvet mot kusten, men ocksa, att skillnaden 
mellan kusten och det inre landet ej är synnerligen stor. 
Askviidersverksamheten synes till och med på sensommarn 
och hésten vara större vid kusten än in i landet. 

Nyligen har Th. Arendt‘ undersökt äskvädersförhäl- 
landena vid Tysklands kuster och funnit, att äskväders- 
dagarna under månaderna Mars—Augusti aftaga fran det 
inre af landet mot kusten. Under manaderna September— 
Februari befanns det ater, att pa en del kuststräckor, det 
omvända förhällandet ägde rum. De af Th. Arendt erhäll- 
na resultaten tyckas sålunda i stort sedt üfverensstämma 
med de här ofvan funna. 


B. Åskvädersfrekvensen vid olika breddgrader. 


Redan en ytlig iakttagelse visar att åskverksamheten 
i stort sedt aftager ansenligt från lägre till högre bredd- 


1 Uber die Gewitterverhältnisse an der deutschen Nordsee- 
und Ostseeküste, Annalen der Hydrographie und Maritimen Meteo- 
rologie 1907, II p. 69. 


45 


srader. Hann kan äfven därför säga i sin ofta citerade 
lärobok 1: „Die Gewitter von 2 Dezennien im Norden Eu- 
ropas (Island, Faröen etc) liefern zusammen wohl nicht so- 
viel Blitze als ein einziges Gewitter in den Südalpen ge- 
legentlich aufweisen kann“, 

Att detta allmänt kända sakförhållande ej blott ager 
sin giltighet i stort, utan äfven inom mindre områden, vilja 
undersökningarna fran Sverige visa, hvarest tioarsmedel- 
talet 1871—1880 gifvit följande värden pa askfrekvensen. ? 


i Norrland 6.33 
„Svealand 8.43 
„ Götaland 9.53 


For att undersöka, i hvilken man dessa resultat gälla 
för Finland, äro stationerna sammanforda i tre grupper, 
60°—62°, 62°—64° och 64°—66° nordlig bredd, hvarvid 
ytterligare särskildt kust-, I, och inlandsstationerna, II, samt 
kust- och inlandsstationerna tillsamman, I + II, blifvid be- 
handlade. 


Tabell 7. 
60°—62° | 62°—64° | 64°—66° 60°—62°|62°—64° 64°—66° 
er ie rer | Lan 
Äskvädersfrekvens 
VIEN 2:5 Ols| 2:21,07 1.6 2.6 1.9 1.3 
Jung 26 2.7) Io) 46) 3.8] 92 DT 38 4.8 
Juli ee 38432) Cal’ 4a] 244° 3.5 3.3 | 4.9 3.3 
Augusti | 31) 33] 3.9) 31] ls! 26 3.2 3.4 2.3 
Septem. | 0.7| lof] 12| Os] O05] 0. 0.8 0.7 0.4 
Maj-Sept.| 12.2| 13.0] 14.» | 14.s| 9.3| 136] 12. 14s| 122 
2]. c. p. 492. 


® Mohn et Hildebrandsson, Les orages dans la péninsule Scan- 
dinave p. 35. 


46 


Antalet stationer, som användts vid denna beräkning, 
anföres har nedan. 


Tabell 8. 
60°—629| 622 - 64° 642 — 66°|60° - 62° 62° _ 64°64 662 
1903 Le hited ide Bb] oD eet ne 
An track stationer 
Maj aber (30) 27) 26:6 3 9 67 33/12 
Sumi UNSS 50.12.18 130. 04.1009 74 41 13 
Jun else sau or CE ns 69 38 11 
Augusti. .| 35 | 33|11/21| 4) 7 68 32 11 
September . | 26 | 27| 9120] 4 | 7 53 29 11 


Dessa tal visa emellertid, att det ofvan anförda enkla. 
sakförhållandet äger för Finland sin giltighet blott för Maj 
och September månader men icke för de egentliga som- 
marmånaderna. Vi se tvärtom, att bältet mellan 62 och 64 
breddgraderna i stort sedt erbjuder ett maximum i askva- 
dersfrekvensen. Fran detta bälte aftager askverksamheten 
at N och 8. 

Att detta resultat ej är blott tillfälligt, visa 15 ars 
medeltalen af äskvädersfrekvensen för de olika länen !;, 
hvaraf framgår att frekvensen för St. Michels, Kuopio och 
Vasa lin är betydligt större än for Nylands, Åbo och Uleå- 
borgs län. 

Tillika framgår, att äskvädersfrekvensen vid nordliga 
breddgrader tidigare når sitt maximum än vid sydligare: 
Detta hänvisar äfven på det nära sambandet mellan askva- 
dren och solstrålningen. 


Yr W. Öhqvist, Åskvädren i Finland 1901 p. 41. 


C) Askvddersfrekvensen vid olika längdgrader: 

För att undersöka, i hvilken mån åskvädersfrekvensen 
förändras med den geografiska längden, har landet indelats 
i tre områden: I vester om 2° W. L. räknadt fran Hel- 
singfors meridian, II från 2° W. L till 2° E. L. och III 
öster om 2° E. L. Resultaten äro här nedan anförda. 
Antalet stationer förekommer under rubriken Ni, Ny och Ny. 


Tabell 9. 

1903 Ni Elek er a ley Ne Ann | 
prices FOI AG I SLAG Tele: nt Ed. Sn tar) 
niet nr alle dl) or] 54 88144820) 451) 
ee. Le LL. 30 385 48 4.ı 29 38 | 
| Augustin eo 261) #0) 
peptembemwy. . 70% 0;| 181 OF 38 Leo EE 5 
| Ma September. . .| — | 11.3 ner REA | 


Ökningen i äskvädersfrekvensen från W—E visar det 
kontinentala klimatets inflytande. I den östligaste zonen 
torde minskningen böra tillskrifvas Ladogas inflytande. 

Dessa resultat bekräftas äfven af äskvädersfrekvensen 
för de olika länen. Beroende af deras läge i W och E, N och 
S samt närhet till hafvet, utfaller frekvensen större eller 
mindre. Häraf förklaras St. Michels läns stora och Åbo 
och Björneborgs läns ringa äskvädersfrekvens. 

Det kan ju vara af intresse att jämföra isotermernas 
och isobarernas gång under sommarmånaderna i Finland 
med de erhållna resultaten för åskans geografiska utbred- 
ning. Man ser då!, att under månaderna Maj, Juni och 
Juli ett ganska utprägladt temperaturmaximum ligger öfver 


1 Suomen Kartasto, 1899, Kartan N:o 5. 


48 


södra delarna af mellersta och östra Finland. Sommariso- 
barerna, kartan N:o 6 a, visa ater en lufttrycksränna, om 
än svagt utpräglad, öfver mellersta delarna af landet. I 
södra delen af mellersta Finland finnas sålunda de vilkor 
förhanden, hvilka gynna askutbrotten, nämligen: relativt 
hög temperatur och lågt lufttryck. 

För att framdeles möjliggöra en noggrannare under- 
sökning öfver åskvädrens geografiska utbredning, bifogas 
här en förteckning af antalet åskväder under de olika må- 
naderna vid de särskilda fasta stationerna, d. v. s., vid de 
stationer, där åskvädersiakttagelser utförts under hela året. 
Undertecknad har härvid ansett antalet åskväder vara mera 
karaktäristiskt för en ort än antalet äskvädersdagar, hvilka 
senare utgöra grunden för en motsvarande bearbetning af 
askvädren i Preussen. 

För att underlätta dels orienteringen af stationerna, 
dels bearbetningen af materialet, har landet, i likhet med 
hvad fallet är i Preussen, Bayern etc., blifvit indeladt i rutor 
om en half breddgrad och en längdgrad. Då längdgraderna 
på den fullständigaste karta, som tillsvidare står till buds, 
nämligen Landtmäteristyrelsens Generalkarta öfver Finland 
af år 1869, räknas från Helsingfors meridian, har äfven 
denna här tagits till nollmeridian. 

Beteckningen af de särskilda genom hela längd- och 
halfva breddgrader uppkomna rutorna har därför angifvits 
sålunda, att de två första siffrorna angifva öfverskottet af 
hela och halfva breddgrader öfver 60 °, — om siffrorna äro 
understrukna, öfver 50 ° —, samt den tredje siffran längdgra- 
den. De tva första siffrorna angifva rutans södra kant, 
den sista den östra, ifall längden ar vestlig, den vestra, ifall 
den är östlig. Sålunda betecknar 153 E den ruta, som be- 
gränsas af 61° 30’ och 62° 0’ N. B. samt 3° och 4° EL. 


Tabell 10. 
Antal äskväder. 


49 


Rutans 


nummer, 


Station. 


Lagskar . 
Herrö . 
Bogskär . 
hig. 
Hangö 
Porkkala 
Sälskär . 
Märket . 
Finström. 
Föglö. 
Kustö 
Kimito 
Paimio 
Pargas 
Sagu . 
Kisko 
Lojo . 
Helsingfors 
Pusula 
Söderskär . 
Viborg 
Nykyrka 
Nykyrko 
Enskär 


Mynämäki, Kallio . 


Alastaro 
Lieto . 
Somero . 
Lappträsk . 


-TIENTGOT 


mady 


DD = 


‘few 


wore wow © 


bo 


D wow wo D D 


FH KH RH ND RB ND DN BR W ND ND D D HH KH 
HB DO FE DW Pe HH HH BR À HO I DB WIN IN wwe 


or 


ung 


"nf 


Or OF RN DD © 


D Re ww HH 
Cn” T=) (co) Cn Cy CY Pn ces CH KA [ho THY KT [yey ÖN 


a @ 


Snany 


© DO H DVD 


Cn [SS De) Cn Oy 


Qt 


wore eA 


“roquieydag 


Æ rR © re MD 


ii — ee eS DO 


‘1040940 


‘10{W9AO0N 


| | 
m 
[0 0) 


| 
m m 
I DO D DD © 


| Rutans 


nummer. 
103 W 
10215 
OIE 
OO) 
103 E 
104 
ION 
106 5, 
151 W 
150 E 
152%, 
156 ” 
203 W 
202,28 
URSS 
200 
200 E 
202% 
20 
2071, 
253 W 
250 E 
202), 
2332 fe 


Station. 


| Säbbskär 

| Hvittis 

| Hinnerjoki . 
| Urdiala . 
Hattula . 

| Villmanstrand 
| Kronoborg. 
| Hanhipaasi . 
| Heinäluoto 
Ikalis. 
Tammerfors 
| Kuhmoinen 
| Hirvensalmi 
| Pitkäranta . 


| Sälgrund 


| Jalasjarvi 

| Isojoki 

Virrat 

| Alavus 

Korpilahti . 

Muurame 

Joroinen 

Vartsila . 

| Onkamo. 

| Pälkjärvi 

| Suojärvi. 

Pörtom . 

| Uurainen 
Kuopio 

| Leppävirta 

| Kaavi 


Tuusniemi . 


"LINA 9 
adv 
RON 
“run f 
yur 

ysnsny 
oqtuogdes 
‘1940740 


+19 (UO AON 
Vv 


RH NR DD 


D © FEN = ©œ 
| 
| 
| 
ra 
S 


| 
| 
| 
= 
1 


Oo tm ND KS Ww © WH 


m on 
or rem & 


| 
| 
| 


| 
| 
D ND Fe Or NF © © WD D Ke 
M eS wore © Ww 
m 
| 
| 
= 
No) 


HS 


| 
— 
so) (CO i Su 


DO IND 


am oO D wo BR WOR or 


| 
| 
ve + 


| 
© 


| 


Soe IND) 4G0: - Oa! IND EST Ot 
æ oO on 
| 
| 
| 
rt 
= 


DH RF POF © ps 
— 
w 
DI 
| 
| 
bo 
ES 


OMC CO) 00220) Ta) DS) BO OO ORD o> Rt eb ot 


er 
An 
m 
Do m © 


DEE 
ow .| 
(EF 
= 
==) 
Do HH 
ND 


Rutans 


nummer. 


Station. 


Valsörarna . 
Vasa . 
Munsala . 
Pihtipudas . 
Viitasaari 
Nerkko . 
Tankar 
Yxpila 
Gamlakarleby 
Haapajärvi . 
Nivala 
Ulkokalla 
Kajana 
Kuhmoniemi . 
Frantsila 
Vaala . 
Marjaniemi 
Pudasjarvi . 
Simo . 
Taivalkoski 
Kuusamo 
Ylitornio 
Enontekiö . 


-TIENIGOT 


“dy 


“Cen 


Tune 


D © Dh KF © À ND Ye 


D OF OH 


wm Hm op or 


Tyne 


Nth ONS SO [Wore TSS | TSS INO) I (00) 


P — 
D NN HH HH won won wo kr © 


RS © 


‘Yysn3ny 


wom FWY WOR KH ND Dw woe 


op w eR ome | 


Or 


‘toquroydeg 


“10044 


“TO (LU9AON 


16 | 


Or 
ID 


Tabell 11. 
Askutbrottens relativa talrikhet Maj—September. 


=| BD A | 
ze) is) 7), ale Sa = = 
m. © 

1903 Se o ISP es SI S | SE 

2, = = = Je = = = jae 
un 5 D 2: | 
| 
| I | | 
Maj a ke 3.0 2.2 PAG) RN 3.0 24 1.9 1.3 2.2 | 
June ate 33| Pl 28-255) 8.41) — 6 M TT ON ES | 
Jui Vs ue Abe 12 2.2 | 3.3 25| 3.8|~ 4:9) Aal 3%) 
Augusti. . 3.6| {Bis | 3011 30| 25) . 2.4 | lau 2 eee 
September . 1é| 0:61 Lol: Os] ‚0.91.0420: 103) Os 


Tabell 12. 
= | > Se = u 
1903. s#|8|s|= |& |ele|3| & 

'Z| Antal stationer . zı0ls| ul 15| 8| 7 A 
= | Askda- f länet . == SS | 2 
=| gar för | stationerna. | —|—|23/35| 46} 4411| ~|—] 159 
"| Askutbrott . —|—|30|50| 61] 54113] —|—J]208 | 
| Antal stationer 23|23|32|/32| 32| 31/26/23/23| — 
3 | Äskda- f länet —| 2] 7) 9] 13] 16) 3) 1) | 50 
5 | gar för | stationerna. | —|10|57|64| 70| 88/14] 1|—|304 

Askutbrott . 1|12|71/68| 87 |101 15| 1|—] 356 
=| Antal stationer . . .| 7| 7/12/13] 10) 9| 8| 7| 7| — 
= | Äskda- f länet . Rz no] am 2 ME Ber 
à | gar för | stationerna . | — | 6 27 | 31 7| 20) 8|—|—1109 
=| Askutbrott . [evig ls lekens TA 
= | Antal stationer Peer er = 
=| Askda- { länet PO NO RE eel a te ras 
=| gar för | stationerna. | — [8/141 320103) | 42 | 
=| Äskutbrott . shoes 
<| Antal stationer 8| 8\15/15| 15) 15/10] 8| sl — 
| Äskda- f linet Siete | 1a 3) | 1) 48 
& gar för | stationerna. | — | — | 36/32] 41| 32| 8|—| 1]150 
= | Askutbrott . | —|—|45|46| 38| 38] 9|—| 1]176 
„| Antal stationer NAT ERA RS —& 
= | Askda- f länet . —|—| 5/11} 7] 5] 1\—|-1| 29] 
Zz gar för | stationerna . | — = a7 | Act 25) lal ANN 
"| Åskutbrott . —|—|21|60| &l 17| 2 
|_| Antal stationer 15 | 15 | 19 |24] 24) 20117 |15| 15] —| 
|| Äskda- f länet }—|—| 9113] 13] 10] 4} 1}—| 49 
=| gar för | stationerna . | — |—|29|50| 77| 46/12) 1|—|214 
__| Äskutbrott . —|— [36 |61 | 117 | 69| 16] 1) — [299 
| | Antal stationer }14|14|17/18| 18| 16/15/14 |1a| — 
|| Äskda- f länet = NC ea | ET 
(2 gar för | stationerna . lie 18/52] 51| 33) 5|—|—|159 
= | Askutbrott . (== O00) zz ar | 5 W128 


Tabell 13. 


| | | © 
1903. = Ele > 
= =. DE NS SR PRES 
Beis e 
| | 
Antal stationer i hela landet . 119 | 134 | 17 | 117) 95 
À landet ice sd do | 19 |, 22 CCR 
Askdagar tor! be IR | | | à 
\(’stationerna =. |= |) 215 | 319,332 2284 51 | 


Tabell 14. 


Askans utbredning Maj—September i procent af arealen. 


| oy zei | lesb] | | am} 
| pe | 2 S|. SNS AS 
Sa Se re © Cmaps | OS 
1903. 20 SESIES à | =| Fö - 
u Sö BRT SG = a SSE 
a | = D, | & = > N ies 
= | 2 | Sum EM le 

SEE | | | | | 
Maj. | 291) 25: 432.) 33 | 21 |. 347 runs 
Juni. . | .|129 2251) '24 | 158 | . 24090116 none 
Julio |S, | 258) 172) 1841-58. | . 23 | 32 | Does 
Augusti! à; .| 21} 19] 22) 36] 19] 31] 23| 17} 9 
"September: . |: 235] 18) | 033 |. 138 | 27 |, 294187 haere em 


9. Äskvädrens periodicitet. 


A. Askvéidrens dagliga gang. 

Vid härledningen af äskvädrens dagliga gang begag- 
nas vanligen blott begynnelsetiderna för askutbrotten, och 
härledes sålunda egentligen dskutbrottens dagliga gang. 
Denna senare motsvarar den förra, endast sa vidt alla ask- 
vader äro lika långa och ej alltför långvariga, man kan 
säga, kortare än 1 timme. Dessa betingelser äro ungefär 
uppfyllda, där åskvädren framrycka i regelbundna tåg. Men 
där sådant icke äger rum, lämnar askutbrottens dagliga gang 
ej en riktig bild öfver åskvädersverksamhetens variationer 
under dygnet. 

K. Prohaska! har äfven visat, att, ifall man vid här- 
ledningen af åskvädrens dagliga gång tager med i betrak- 
tande deras långvarighet, så erhålles ett annat resultat, än 
om blott åskvädrens begynnelse-moment beaktas. 

Mot K. Prohaskas uppfattning har) framhållits, att 
begynnelse-momentet af ett askväder iakttages skarpare och 
säkrare än afslutningstiden. Emellertid torde denna om- 
ständighet knappast influera betydligare på säkerheten af 
resultaten enligt den af K. Prohaska föreslagna metoden. 

R. Assmann har undersökt för N-Tyskland?, i hvilken 


1 Ergebnisse der Gewitterbeobachtungen in Steiermark, Karn- 
ten und Krain 1885—86. 

2 Beobachtungen iiber die Gewitter des Jahres 1887, Ergeb- 
nisse der Meteorologischen Beobachtungen 1887 p. XIII. 


56 


man de olika metoderna lämna olika resultat och funnit. 
att man genom att beakta blott åskvädrens begynnelse- 
moment erhåller betydligt råare tal än genom den af 
R. Prohaska föreslagna metoden. 

Emedan åskvädren i Finland utmärka sig genom sin 
oregelbundenhet, så äga de ofvan anförda omständigheterna 
synnerlig betydelse för oss. 

En anmärkning, som kan göras beträffande de finska 
stationerna är den, att de varierat ganska mycket under 
de olika månaderna. För den skull hafva de stationer, 
hvilka varit i verksamhet hela året, , fasta stationer", åtskilts 
från de öfriga och har den dagliga gången för de först- 
nämnda härledts enligt åskvädrens begynnelsemoment. Dess- 
utom har den dagliga gången för alla stationer härledts 
skildt för kust- och inlandsstationerna enligt K. Prohaskas 
metod, hvarvid kvarttimmen användts såsom den minsta 
tidsenheten. Summan af de på detta sätt erhållna kvart- 
timmar har dividerats med 4, hvarföre de i denna tabeil 
anförda talen äfven angifva askvaderstimmar. 

Vid alla dessa beräkningar har Helsingfors tid användts. 
De obetydliga fel, som härigenom uppkomma äro af samma 
storleksklass som observationsfelen och bortelimineras till 
största delen i slutresultaten !. 


! Mohn et Hildebrandsson, 1. c. p. 37. 


57 


Aret. 


17 
18 
24 
13 


September. 


a 


Augusti. 


Juli. 


10 


Alla stationer. 


Tabell 15. 


Juni. 


13 
13 


Jan.—Maj. 


Askutbrottens dagliga gang under olika 
manader. 


1903. 


1—2 


12—1 a. 
D 


125 | 
143 
165 | 
135 
135 
122 
83 | 
91 
57 
SM || 


3 
6 


21 
4] 
15 


13 
13 
26 
25 
17 
11 


11 
30 
19 
23 
25 


48 
8 
11 


9-10 


10—11 
9—10 


5—6 

6—7 

7—8 
10—11 
11—12 


18 | 
11 


14 
11 


14 
16 


86 | 
100 | 
86 


96 


~ 
ct 


61 
57 
39 
39 


Al 


tht 


Al 


19 


ct 


5 


al 


(BS 


30 


15 


14 


13 


ct 


CL 


25 


26 


19 
18 
15 


11 
16 
10 


Tabell 16. 
Fasta stationer. 


16 
16 
11 
22 


Askutbrottens dagliga gang under olika manader. 
1903. 


© 


58 


Al 


3—4 


5—6 


9—10 


10—11 
12—1 p. 


11—12 


—3 


Al 


9—10 


10-—11 


12 


59 


Tabell 17. 


Askutbrottens dagliga gang i olika lan. Fasta stationer. 


Hela landet. 


18 
11 


14 | 
11 


44 


100 


96 | 


86 


61 


97 


39 


Uleäborgs 


län. 


27 


26 


Vasa län. 


ON 


19 
19 


14 


Kuopio län. 


Al 


13 
11 


Al 


Viborgs län. 


Al 


> 


11 


ct 


Ne} 


a 


St. Michels 
län. 


a 


Al 


a 


Tavastehus 
län, 


al 


Al 


Al 


AA 


| Abo och 


Björneb. län. 


10 


Al 


tht 


16 
18 


19 
15 


16 
13 
16 


8 
9 


a 


7 
9 


al Ar 


10—11 


11—12 
12—1 p. 


au 


a 


9—10 


10—11 


11—12 


60 


K = kuststationer. J=inlandsstationer. L = kust och inlandsstationer. 


Jan.—Ma)j. Juni. Juli. Augusti. September. Aret. 
1903. 2) a 
K It L K I L K I L K I LI RE I L K I L 
| | | I | 
12-14) 25 | 43] 6.8 | 28 | 13.0 | 15.8 | 6.8 | 38 | 10.6 | 62 | 2.0 | 827 15 | 25 | 407198 | 25.6 | 45.4 
19 Os | Lo | 171 35 | 16.2 | 197 | Ast 20 | 651 35 | 45 | 807 Lo | 28 | 3.8 | 13.0 | 26,7 | 39.7 
GE #149 SAR 1 6.0 | 2.0 180-1 lo 2a) de D ES 7 | SX 21.5 | 29.7 
3—4 RS (a 780. 8071160 | Oot Gath 209100. 2.5 1.0 | lo | 2.0 | 94 | 100 | 19.4 
45 hole Lo 1.0 | Art Dar 7.0 | 0.5 8:0 je l.o — — lo | do | 9.5 6.7*| 16.2* 
5—6 0.2 | 08214 lol 18 92 | Il. | 80 | O2*! 8. | —* =" == Tema | LO 11021221 
6—7 = 0.8 | Os | 20 | 85 | 10.5 Orr 2 302 210: ne Oss — — 05 | 02*] 12.3 | 12.6 | 254 
78 More tea 0 60 6.5) |) Sie. 22 | LOmelen Oss) 70:5 À 05-1, 05. [2.10 [2.95 9.9 | 19.4 
8—9 = algo al th lo PG el 85 ae ey ala lg = Lo | 9.7 2.2 | 21.9 
(0) 31(0) 3.5 1.0 4.5 2.8 9.0 | 11.8 | 10.8 9.2 | 20.0 1.0 8.5 9.5 1.0 a eo SA Ors 
10—11 | Sis | 4.8 | 13:6 | 8.8 | 15.5 | 24.3 | 13.8 | 15.2 | 290.1 38 | 185 | 175 | Os | — | 05] 35,7 | 49. | 841 
MAMIE 65 | 127 1 12,0 295 | Als I 11.0 [26.5 | 37.5 8.3 | 20.0 | 28.8 1.0 0.5 1.5 | 44.0 | 830 |127.0 
12—1 p.| 13.2 | 19.2 | 32.4 | 14.0 | 81.2 | 45.2 | 13.2 | 30.5 | 48.7 | 12.8 | 23.2 | 360) — | — | — [53.2 |1041 |157.3 


29 14.8 | 29.8 | 44.6 | 12.2 | 30.8 | 43.0 | 15.2 | 23.5 | 38.7 | 20.5 | 20.5 | 41.0 | O5 | O.2 | 0.7 1 63.2 |104.8 |168.0 
2= 8 9.8 | 27.5 | 37.3 | 7.8 | 30.2 | 38.0 À 11.5 | 27.2 | 38.7 | 21.5 | 25.8 | 47.3 | 15 | 15 | 30 | 524 | 119.2 | 1643 
3—4 35 | 22:5: | 26% 6.2 | 32.2 | 38.4 8.5 | 18.2 | 26.7 I 19.8 | 30.5 | 50.3 1.0 0.5 1.5 | 39.0 |103.9 | 142.9 
4—5 32 | 15.0 | 18.2 | 5.5 | 20.8 | 26.3 | 9.5 | 23.2 | $2.7 | 15.0 | 27.2 | 42.2 Lo 1.2 | 2.2 | 34.0 | 87.4 |121.6 
5—6 3.8 | 20.2 | 24.0 | 5.5 | 14.5 | 20.0 | 10.2 | 21.0 | 31.2 | 11.5 | 19.2 | 30.7 | 2.2 | 4.0 | 6.2 | 33.2 | 78.9 | 1124 
6—7 45 | 11.5 | 16.0 | 4.8 | 15.2 | 20.0 | 12.5 | 11.8 | 24.3 | 8.8 | 14.2 | 23.0] 2.0 | 42 | 6.2 | 32.6 | 56.9 | 89.5 
1—8 5.8 | 9.5 | 15:3 | 11.8 | 25.2 | 87.0 | 11.2 7.8 | 19.0 | As | 3.2 | 80 12 |2 6. 27.2.1 84.84) 51-7 | 86.5 
8—9 4.5 7.8 | 12.3 | 13.2 | 21.5 | 34.7 7.0 6.5 | 13.5 5.5 6.0 | 11.5 1.8 6.2 | 8.0 | 32.0 | 48.0 | 80.0 
9—10 3.013.001 Go| Lio lds | 265 1 7.5 | 98 | 1zs 1 4.2 | 10.0 | 14. 1 227 72921279 | 45.7 | 73:6 

10—11 42| 20 | 62 | 11.s | 18.8 | 30.6 | 7.8 | As | 12. 3.2 | 6.2 | 9a 1.8 | 9.8 | 11.6 | 288 | 41.3 | 704 
1112 2 | 4:0 1) 6a Vs 12:8 20:8 1.0 55 | 65 1:5 6.3 | 8.3 le! 68 | 8.0 | 13.7 | 364 | 49.8 


61 


B) Askutbrottens årliga gang. 

För att erhålla en mera askadlig bild af askutbrottens 
arliga gang under mänaderna April—September är antalet 
askutbrott for de särskilda dagarna utjämnadt enligt for- 
meln n = 2"""" hyari a och c aro de närstående dagar- 


4 
nas utbrottsantal, b ater antalet inrapporterade askvader 


under dagen i fraga. 


Tabell 19. 


dy 


‘ysnony 
‘utoydag 


1 
oie 

3 |. | O02 | 340 | 13% |. FIN term 
4 — | 60 | 100 | 29:7 | 265 | 13 


4,0 


5 = al is 0.8] 28.2 || 28:5, 23% 
6 | N as 00 21082@332 | 97 
TRES To He 002.103: 3000 ar 
| = | Os | Os | 32 | 10s | 47 
D 02302210455 1201088270 

10% 00 18.0 0.20 else en 
ites alos ee | 0.0. 27.08 2a | RSS 
12 = | Oo! 155 | 90 | 170 | Us 
13 — 0.0 2.5 | 20.5 9.0 | 3.0 
14 = 22052 2052| 263 | sae foils 
15 — 7 1.0 | 30.0 1.3 | 0.0 
16 | Fä 1.s 29.0 0.5 sm 
Wits |) 13.80 Be I One ee 
18 — 1225 21615722 10.5 1.2 == 


205, EE ET Ort One | — 


Ale flys ea Bis |) 55.21 20:0 8.7 Tr 
22 | — 22 | 40 0.0 6.0 Fr 
23 | - Vio) 12.0. | 1.0 | LS — 
24 = 8.3 0.0 3.5 18.0 = 


2 EO | 01:08 | 9 | | = 
29 420213040007 20:50 ls — 
30 7 | 45.0 6.0 | 67.0 | 15 — 
Blo |) ES 2705) ON Eon 


63 


Uttaga vi det väsentligaste maximet i hvarje grupp, 
erhälla vi nedanstaende dagar. 


Tidsintervall i dagar. 


April 26 
5: 30 2 
Maj 5 2 
i ae 

x 24 
Juni 1 : 
: 1 10 
: 21 10 
Juli 4 an 
r 15 ZI 
; ae 16 
Augusti dl 
i 24 2 
September 3 re 
x 12 10 


Af dessa tal synes framga, att en period om 10 och 
en annan om 13 a 14 dagar skulle förefinnas. Af ett enda 
ars data kunna naturligtvis inga vidare slutsatser dragas, än 
att efter 10 å 14 dagar ett åskväder pa nytt kan väntas. 

Schuster: har försökt pafinna ett samband mellan 
manen och äskutbrotten. Enligt dessa undersökningar skulle 
nagot mera äskväder inträffa under ny och första kvar- 
talet än under fullmane och sista kvartalet. Undersökes 
for detta ar, under hvilka mandagar äskvädersmaxima in- 
träffat, erhalles följande man-data. 


1 Hann, 1. c. p. 504. 


64 


1 8 20 
2 10 22 
3 12 25 
5) 13 27 
6 15 29 
7 18 


Vi se af dessa tal, att maximidagarna äro ganska 
jämnt fördelade öfver hela man-manaden, hvarför haraf 
kan dragas den slutsatsen, att mänen icke har nagon mera 
påfallande inverkan på äskvädren i Finland. I någon 
man kan ju sparas, att äskvädersfrekvensen är större i 
män-mänadens början och mindre under dess midt i öfver- 
ensstammelse med ofvan relaterade resultat. 

För undersökningar af öfriga perioder, t. ex. den af 
v. Bezold! funna 26 dagars perioden, är föreliggande ma- 
terial för knapphändigt. 

Här nedan är anfördt summan af inrapporterade åsk- 
väder under de särskilda decaderna. 


IV 25—V 4 31 


V 5—14 28 
V 15—24 53 
V 25—VI 3 368 
VI 4—13 71 
VI 14—23 220 


VI 24—VII3 43 
VII 4—13 118 
VIL 14—23 118 
VII 24—VTIIT 2 303 
VIT 3—12 217 


1 Hann, 1 c. p. 504. 


65 


Anse 22 54 
VIII 23—IX 1 43 
TS 67 
IX 12—21 6 
Dessa tal visa huru ojämnt äskvädren fördela sig pä 
de särskilda decaderna, i det de uppvisa flere maxima och 
minima. Först i manadssummorna. 


April 25 
Maj 279 
Juni 478 
Juli 500 
Augusti 384 
September 73 


ar denna oregelbundenhet försvunnen. Hann! anför, att 
till och med i fleråriga medeltal af halfmänads-summorna 
anträffas tva och till och med tre maxima i askväders- 
frekvensen. A Pl. II ar äskvädersverksamheten grafiskt 
framstäld bade enligt K. Prohaskas och den tidigare följda 
metoden. Vid det förra framställningssättet har askväders- 
timmen tagits till enhet. 


12. Kornblixtar. 


I den „Instruktion för iakttagelser öfver askväder“, 
enligt hvilken dessa observationer i Finland blifvit utförda, 
skiljas kornblixtar bestämdt fran blixt utan dunder. Dock 
är denna skillnad i verkligheten icke alltid lätt att fast- 
ställa, utan öfvergä ofta kornblixtar i blixt utan dunder 
och omvändt. Kornblixtarnas utseende måste äfven variera 
betydligt med molnens reflexionsförmåga. Då, på grund här- 


2115-857 as VE 


66 


af, det är svart att afgöra om kornblixt eller blixt utan 
dunder förelegat, hafva dessa båda slag af blixtar sam- 
manförts. I nedanstående tabellariska sammanställning bör 
därför, där det talas om kornblixtar, också möjligen blix- 
tar utan dunder underförstås. 

Äfven J. Hann sammanför dessa två olika fenomen. ! 

Att kornblixtar i Central-Europa uteslutande äro att 
anses som reflex af blixtar med dunder hafva undersök- 
ningarna i Bayern? påvisat. Samma resultat har äfven er- 
hållits för Skandinavien. ? Af nedan anförda data, där de 
under år 1903 inrapporterade kornblixtarna äro upptagna 
jämte deras ögonskenligen motsvarande åskväder, synes, 
att dessa resultat äfven kunna anses gälla för Finland. 

Äfven framgår ur Bih. I, där alla kornblixtar och 
blixtar utan dunder, hvilka iakttagits ungefär samtidigt med 
åskutbrott på samma ort, finnas angifna, att de fleste korn- 
blixtar ägt sin motsvarighet i ett just observationsorten annal- 
kande eller därifrån sig aflägsnande åskväder. En del af 
dessa kornblixtar äro därför helt enkelt blixtar, som direkte 
observerats, men hvilkas dunder till följd af afståndets längd 
ej kunnat iakttagas, d. v. s. blixtar utan dunder. Andra 
kornblixtar åter hänföra sig till åskväder, som äro så långt 
under horisonten, att blott reflexbilderna af blixtarna kun- 
nat observeras. I allmänhet kan sägas att betingelserna 
efter ett åskväder äro gynsammare för kornblixtar än före, 
till följd af den med åskvädren i allmänhet följande tem- 
peraturinversionen. Genom jämförelse af tiderna för korn- 
blixtarna med motsvande tal för åskvädren ifrån Bih. I ses 
äfven, att observationerna bekräfta detta. 
ale. p. 486. 

2 Beobachtungen über Gewitter in Bayern 1880 p. 9 och 
1883 p. VII. 

> Mohn et Hildebrandsson, 1. c. p. 27. 


Observationsort. | t. R. 
IV 30 | Miehikkälä 7 p. Spe eal 2 

„| Nykyrka 8.30 p. W ? 

V 23 | Bogskar p- SW ? 

24 | Söderskär . . 11.30 p.—1.0 a. | SW ? 

26 = 10.0—11.0 p. |N—NNE | Lappträsk. 

31) Juuka 8.8—10.40 p. S Tuusniemi, E om. 

A | Enskär . 8.39 p. S Mariehamn, SE , 

„ | Föglö 9.0—12.0 p. S | à ne 

„| Kouvola 10.15 —45 p. SW—S | Söderskär, E 2 

“ | Pargas, Piukala. 10.30 p. NNV | Enskär, trakten af. 

„ | Sagu. 11.21 p.—2.1 a. SW et N Mariehamn, SE om och Hinnerjoki.| 
| » | Bogskär P- SE Mariehamn, » , | 
VI 1 | Alavus . 12.40—2.58 a. |S och W | Ikalis, NE. à 
„ | Alastaro. 1219-2307 N? Ikalis, trakten af. 

, | Kuhmoniemi. 9.59 p. S—NE | Juuka. 
|, | Hinnerjoki c. 11—12 p. NE 5 
Vi 2) Ruukki . 4.21—5.0 p. SE-E | Frantsila, S om. 

» | Vaala 5.0 p. NW | Uleåborg, trakten af. 

» | Pudasjärvi. 5.10 p. S Vaala, S om. 

» | Ruukki . 5.33 p. E ir trakten af. 

„| Nivala . 9.10—9.25 p. |NWet N Marjaniemi, S om. 

„ | Pyhäjärvi . 10.53—11.5 p. SW ? 

, | Nivala . 11—12 p. N? Uleäborg, trakten af. 

10 | Föglö 9.0 p. S Lägskär, SE fran, 

» | Nykyrko 11.44 p. W—E | Enskär, trakten af. 

20 | Inga . 11.0 p. E | Omkring Söderskär och E om Inga. 

21 | Evois. 4.0 a. N Kuhmoinen, trakten af. 

24| Bogskär. a. E ? 

VII 16 Söderskär . Soma ESE | Verkkomatala, SE om. 
Guldkrona fjärd 11.45 a. E Kisko och Lojo. 


” 


| t = tiden für kornblixtarna. 


67 


R = riktningen, i hvilken de observerats. 


Kon m be le air 


I 
| 
I 
I 


Orten, där kornblixtarna mot- 


svarande åskväder ägt rum. 


68 


"Un 4 (7 


Kivo te) nebst ar: 


Observationsort. 


Pyhäjärvi . 
Virrat 
Qvarken 
Pihtipudas 


Qvarken 


u un 


Korpilahti 
Qvarken 

| Jalasjarvi . 
Sälgrund 
Yxpila . 
Lavia 
Pörtom . 
Korpilahti . 
Karstula 
Halikko. 
Karstula 
Vaala. 
Pörtom . 
Storkallegrund . 
Muurame . 
Lieto. 
Nagu. 
Sabbskar 
Bogskar. ; 
Mynämäki, Kallio 
Nagu. 

Lägskär. 

Enskär . 

: Sagu . 

| Virrat 


12.10—1.5 p. 
PROD 
12.45—3.15 a. 


. 18.58-11.58 p. ? 


10.5 p.—12.35 a. 
10.10—30 p. 
10.30 p. 
12.50 —3.0 a. 
9.30 a. 

9.45 p.—1.30 a. 
9.50—12.0 p. 
10.30—11.0 p. 


. 110.45 p.—1.5. a. 


5.0—10 p. 
9.57 p. 
8.57 p. 

3.0—10 a. 
10 30 a. 
4.15 p. 

8.30—11.0 p. 
9.47—1017 p. 
10.24 p. 


. [11.20 p.—12.15 a. 


11.30 p 
p- 
p—a. 
12.25—45 a. 
10.30 p. 
11.20 p. 
p- 
12.1—2.1 a. 


5.50—61.5 p. 


SSW 
E et NE 
NE ? 
SSW 
NW 


2 
S et SW 


SE 


WSW 


Verkkomatala, SE om. 


NW et E 
NW et N 


Orten, där kornblixtarna mot- 
= - a ee =e 
svarande äskväder ägt rum. 


Salo, W om. 
2 


Trakten af Uurainen och Suolahti. 
2 
Trakten af Uurainen. 


Storkallegrund. 
? 


Storkallegrund, NE om. 


” ” 
” ” 


” ” 


Qvarken, NE om. 
2 

Ruovesi. 

Kustö. 

Ruovesi, W om. 

Haapajärvi, E om. 


I Trakten af Alavus. 


| 


Åskväder W om Heinola? 


Porkkala. 
? 
Lavia 
Porkkala, Hangö. 
Hangö. 


| Utö, SW om. 


? 
? 


Isojoki, W om, 


COR Fa lo Jin se (ni ie. 


Observationsort. 


Bogskär. 


Somero . 


| Hangö 
| Enskär . 


| Lojo . 


Lagskar . 


Qvarken 


Bogskar . 


| Ylitornio 


Salo . 
Verkkomatala 
Brakila . 
Verkkomatala 
Lojo . 

Kustö 
Lappträsk 
Hangö 
Somero . 
Lauttakylä 
Matku 

Salo . 
Korpilahti . 
Urdiala . 


| Söderskär . 


Hirvensalmi 
Petäjävesi . 
Storkallegrund 


Pargas 


Helsingfors 


| Lieto. 


Tammerfors, Kuhmoinen. 


69 


Orten, där kornblixtarna mot- 


svarande äskväder ägt rum. 


Hangö. 
Karkku? 
Utö, W om. 

? 
Utö, W om. 
Storkallegrund. 
Utö, W om. 

2 


2 


I 
J 


» Lappträsk. 


Pitkäranta. 

Tammerfors, Mouhijärvi. 
Tammerfors. 

Tammerfors, Urdiala. 

Somero, aflägset åskväder? 
Säbbskär. 

Säbbskär, senare trakten af Ikalis 
Mouhijarvi. [samt Urdiala. 
N om Jalasj.; Kivij. och Viitasaari. 


Alastaro och S. därifrän. 


Trakten mellan Matku och Urdiala. 


Tammerfors, Kuhmoinen. 
2 


Kuhmoinen. 


t R. 
a. WSW 
| 7.40—11.20 p. | .SW 
= ? N 
| 9.54 p. S 
| 10—11 p. NE 
20e h 
. | 11.3555 p. S 
| p. E et NE 
| 9.0 p. NW 
c 10—11 p. 2 
12.5—1.45 a. SW 
8.0—9.40 p. |E et NE 
830-945 p. W 
- 712.251.20 2. UNE 
| 80 p—natt | N-NNW 
80—10.0 p. 2 
{| 8.25 p. NW 
. [8.30 p.—2.15 a. NetNNE 
. | 840—100 p. |NW-NNE 
SDN W—NW 
. | 8.0 p—12.20 a | WN-NE 
SFP: N 
sal 8.57 Pp. Net NW 
| 90 p.—1.0 a. | SW 
| 9.0 p.—3.0 a ? 
PHO jou W 
: 9—10 p. 2 
. (9.2 p.—12.17 a.| SE 
slam Oboe N 
[ 1130—120 p.| ? 
U 9.20 p. N 
| 9.40 p. N 


Alastaro. 


70 


| : | 
= | Kornblixtar Orten, där kornblixtarna i 
| = | Observationsort. | t. a Re 71 Svarande öko nes | 
| | | | 
IX 3 | Verkkomatala . | 9.52 p.—150 a. NW Korpilahti, St. Michel. | 
» | Paimio . . . .| e. 10-12 p. |Eet NNE| Pusula, Urdiala? 
3 | Lovisa . 11 p.—natt. N | Trakten kring Hirvensalmi och St. 
a Ainskärngae fo | Pp. | NE | Tammerfors. [Michel, W om Uttis. 
4 | Nykyrka . . .|matt34IX.| N E. om St. Michel? | 
» | Hirvensalmi . . | 3 ER N Wins Be: | 
135 Tuusniemi. LIE EHCH8s0p. - | ? | = | | 
à | VMibort 22.72 | 9.50 p.—natt. NW 2 | 
3 | Lovisa 11.0 p.—natt. | Bar) Nykyrka 
XI 12| Tuusniemi. . . | 10 p. es — 
13 | 5 | 9 p. 2 | = 
24| Somero. . . .| 9.30 p. 2 aes | 


13. Hagelfall. 


Ett af de bemärkansvärdaste fenomen, som ofta at- 
följer askvadren, och i sydligare länder till följd af de 
enorma materiella skador, som häraf förorsakats, mycket 
bidragit till ett ingäende studium af askvädren, är hagel- 
fallen. 

Dock uppträda hagelfall stundom synbarligen utan 
aska. I tidigare askväders berättelser har sälunda äfven 
lämnats en statistik öfver „hagelfall utan äska“, Likväl 
häntyda undersökningar i Bayern, att hagelfallen uteslu- 
tande uppträda med äska:! I de fall, da hagelfallen sken- 
bart uppträdt utan aska, har det nämligen visat sig, att 
detta berott pä stationsnätets gleshet, och vid närmare 
efterforskningar har det alltid befunnits, att äska städse 
atföljdt hagelfallen, ehuru dessa kunnat inträffa ansenligt 
efter askdundret. 2 

Ehuru resultaten i Mellersta Europa ej kunna till- 
lämpas utan vidare på vårt klimat, har dock författaren 
ansett det riktigast att publicera hagelfallen på samma 
ställe som askutbrotten, och ingå de sålunda i Bih. I. 


! Beobachtungen über Gewitter in Bayern etc. 1887 p. LXX. 
ma ep, ERXXIE 


Maj 


14. Askslag. 


Följande askslag hafva anmälts fran ar 1903. 
18. Matku. Blixten slog ned 2.45 p. i ett hömagasin 


JUS 
18. 


tillhörande Maunula gard i Menaisby. Magasinet 
nedbrann. En häst blef innebränd. 

Somero. Ett askslag antände en hölada i när- 
heten af Ihamäki by. 

Räisälä. Äskslag i en gärd i Melnitsanpelto by. 
Garden brann ned. 

Pyhäjäryi. Askslag i en gard i Konnitsa by. 
Askslaget anstiillde ingen skada. 

Juuka. I Vuoho by träffades en kvinna c. 2 p. 
af ett askslag, hvarvid hon förlorade medvetandet. 
Tuusniemi. Ett askslag dödade 7.30 p. 6 st. pa 
bete varande far. 

Nivala. Åskan slog ned pa tre särskilda ställen 
i Nivala by, hvarvid ett torp antändes. Elds- 
vadan blef dock slackt. 

Nivala. En tall, belägen 10 km. S om prest- 
garden blef träffad af ett askslag. Härvid dö- 
dades 4 st. kor, hvilka sökt skydd under trädet. 
Tuusniemi. Askslag 1 p., ett svin dödades. 
Viitasaari. Askan slog ned i en skomakares 
hammare under arbetet, utan att astadkomma 
svårare påföljder. 


Juni 


Aug. 


20. 


21. 


22. 


31 


to 


73 


Somero. Ett askslag dödade en ko i Ihamäki 
by. Tre personer, hyilka befunno sig i närheten, 
kastades samtidigt omkull. 

Hirvensalmi. Ett askslag slog en man och en 
hiist medvetslösa. Hvardera kastades af äsk- 
slaget at sidan. 

Järvelä. Ett fähus tillhörande Pätilä gård, be- — 
lägen 22 km. fran Järvelä, träffades af ett ask- 
slag. En ko dödades. 

Tuusniemi. Ett askslag upplöjde marken pa en 
langd af 10 m. 

Tuusniemi. Blixten kom in genom ugnen i en 
stuga och antände kläderna pa en kvinna, som 
stod bredvid spiseln. 

Tuusniemi. En ria antändes af ett äskslag. EI- 
den blef dock slackt. 

Jalasjärvi. Ett äskslag splittrade en björk „pa 
andra sidan sjön“. 

Tuusniemi. Vid Lapinjärvi sönderbröt ett ask- 
slag en kvarn samt dödade den ena af de tva i 
kvarnen befintliga personerna. Härvid nedsmälte 
den dödades guldklocka. 

Alastaro. Ett äskslag nedbrände Kl. c. 9 p.(?) 
en gärd i „grannsocken“. 

Lavia. Ett äskslag splittrade en bjérk 1 km. 
SW frän kyrkan. 

Haapajärvi. En hölada, belägen 10 km. fran 
observationsorten, antändes af ett äskslag. 
Leppävirta. Ett äskslag dödade en kvinna i 
Mustinmäki by. 


Kronoborg. Kl. c. 11.30 a. träffades en tall i 
Haavikko-by af ett askslag, hvarvid en i när- 
heten befintlig ko dödades. 

natten. Hangö. Ett askslag i Vesterbada sjö- 
marke, 1’ i SW fran fyren. 

Munsala. Kl. ec. 6 p. splittrade askslag några 
telegrafstolpar samt antände en lada, hvilken 
nedbrann. 

Kimito. Askslag i Virta by i ett bärg 3 km. 
fran kyrkan. 

Mynämäki, Kallio. Askslag i en ragskyl i Kivi- 
kyla by. 

Mynämäki. En karl i Perttimäki loge bedöfva- 
des af ett äskslag. 

Mynämäki. Ett äskslag träffade lindrigt en per- 
son i Mynämäki apotek. 

Virrat. Ett äskslag i marken i närheten af ob- 
servationsorten. 

Lavia. En torpares ria nedbrändes af ett ask- 
slag. 


75 


15. Meteorer. 


„Den 24 Maj mellan 2 och 4 p. visade sig ett äsk- 
moln vid Tuusniemi i W och rörde sig mot SW, hvar- 
efter det vände mot NW och N. Kl. 3 p. föll ett „obe- 
kant föremål" till marken och uppstod härvid ett ljud som 
af ett stenlass, som stjälper. Strax därpa uppstod en 
orkan.“ 


76 


dort d og N—S |doge der’ “ psogemmeA | 06 
OUEN HS Hs as er Se ehe) ie 
d ge—te'9 ud) — "MSS — geo [CIT > | HSS—MN (deco |d 69 ° ONU ‘OBURUAN | “ 
ok = — -— - — H d 6'9 |dec'c EZ ROT SULT Ny N 
u Ci H ee a MT — |dery EI RI STS T es 
oD SI | AS doer dig? S dif: |dıer EEE USE State 
alk = — Ch = COR ; " aeasqgqus | © 
FI uog] L | "ANN = EUCH TC NAT a—as idogetie oz eS ahora tiers ord NI 
-[RAX VOY FH I SOPAU[OUL 20009 TV - = = H = 0026 | RO 
ae : = — - "6G |8 6CH US UN ee eS ani MG 
d o¢0r—] M 14 0¢'2—0¢'9 yoo dg > = = = = = Acoso leat 
GP'S IOPRAO YUBSPIBA a dcH6 > N OT AA N - — — : "ot "“punteTes | 62 
‘plOPRAO FOOT“ “qe “Vogel > TAN AS "MS = = “=> TRA ejearN | 72 I 
| 
| ee SNS E 
JS UT LEUU °A mK In q JAOSUOTIL A.LOSQ () 3 
Q SI = 


pow aopı] dgr gyeupru 


‘I po gq uepjpw Up} = q—q 
‘QUSpUIIy = V7 
‘opunp weyn YXI[q “FXITquioy = S 
AUD 0 UA A. 


“UOZOTLSTUTOUL = NW 


FEAT 


“JL suopura = ° 


&I yoo 


‘Toovy 


227 pou 


=V 


SPVUIVIYOG 


‘SPRAIALOSYO JOIPVAST 


I = OC 
usol = @ 
‘ropunp yosseuyye = L 


UO [TAT] 


‘usp OPUOBS9AOF [IF 1998 Hpey9oıgsıopun ‘opuvlToy [INN SIS vagyaey [QS AISINY 


Svpplul ZI praavay 


BI UVISUU = @) 


‘peioonpoio uoployrojgoutoreg = U 


BSR: 


“UOSUTUINLI 


vä) 


| Zueyig 


“UPBTPLIO UI 
| . 


Ae PY FLV 


SLOJGUISTO H 


T= © 


Inyesodury suoyny =f, 


10) 
'IOAPRANST 1999 Yoo 
‘yoynTs 197 uopy = ° 


19979 
yopnwpuy uvseu = @ 


Jopun 


CU 


um ©, 


‘0107 ‘ds: 


‘ueliog 107 uopıy = “4 


IR VULOpPLy, 


‘qopnupoy = @ 


„pump — 24] 


1 By LÄIS YOO suru 


Vv 


gs ruse] , 
ld¢71=n @¢ ‘ag 1 d ogg > 


ol 
Sauna de) 


ok 

2 N1uxz FT 

wumwu9GL = U 

oIl=L'N td 9 I ‘doge :@ 


“ofl ar WVU opurligp] 
led ‘.6L=L Al/6e ‘uosep vpoy .@ 


oD 


IQ I ege—cry EI ‘dey—o'p oD] 


d ¢p—cr'g «BI 

d 0£'9—08G «BD ‘ot 
ol 

SAINS @ 


dogg |dore 
d 08 |doc'e 
— |dere 


d gg id o¢ 


dog, |dce't 
dg dy 

tl Oi 
dor, |dert 


dor (dere 
do. Id ec 


de v 


dce'9 
Agere 
dogs 
dge'¢ 
doge9 
dort 
deg'g 
dırr 
deg 


d OFF 
doer 
dort 


* fqussoN 
"?ToyNPI ‘CIN 
; STYYNAH 

 epiyepgueg 
ee, 
o19Wog 
ne N 
eeıpin 
099177 
0.9ULOS 
"oysny 

* OIBISLLY 
OFIT 
orum I 


* OYSTY 


oles 


Gig "HANG (OCT [doz et of dort (doer to ot amergormepm | © 

© A ‘od "OLN "IN (dose |d OT | SM ‘does dom oreo | 

as as HS ee ea as—a dees jdeg er ov One SE Ts 

a ‘WA U9pura DT 10970 “N "N °n dort jdogt | as—mMs |doz'ı degat 0 ‘emAN | “ 
2D 08T] ig "HN MN (OST BMOSTI MS doc'erider'er IRASSYT | “ 

od | ANY "HN "ANA = — | Ms-us Idee’ ldpret PRÈS Ieysug | © 

= = —  |dog'e |doe't S—H er OG °  RTeBITOMAL | © 

vue] ŒIVGII | “ANN | 99 AN) “AN (dore (ere IT) N—S  _|voe Tile se or 222 2. ro | 6 
-nIysuoeqyra opuwl[oJ Sts operop BT | ANT de "TINE lece'tiie LT ee Ve CG TT GC'OI * UUULB YOLLe NW = 
asa | ANT | ana | eereortlan-mNn-Mmsldezerieocon iyysiopog | “ 

d'OG—GFI W | ‘AN SET “a  |d 03 (COST | MN—MS Id O'€ le 66:01 SHULOHIOA | * 

OQ SI | ‘AN “HN “AN |& GG'OT|® OZ'OT| HN-HS-MS |B SG OT|® 6201 auysay | © 

»19918 wos Fe ZI—GT] :W H ONG ANA feogtıleer6 | M—MSS [Ve LTTIle zor " SIOJBUISTOH | “ 

oO ‘ol | "AN "HN “AN — EOTOI NM dOgerk 0:01 we ad | 

HS tod © 0ET-AOEIT oJ ‘4 “HN “HN je OT Id OTT] MS-AS-HN je OT MOT "7 + gsueA | G 

oD 4096 ‘M ‘M ‘M = N—4HS. |dogz jd oz * 0141078 | 8 

ale — - =) |) SSNS Posie COST PUNISTES | © 

SO=L © A/8 oF = TI 2 & ‘M °M °M mh CE CIN ORG creamy LON se 
19979 “o6T À o81 = I, ET 9105 EH094 I = = — |code oF N—S |deg'e |dog'e [TN Is | “ 
@ I “a 'S *S Zen HN-HS N ‘eyikyty | “ 

cD ‘4 I is ‘S 's  Idog'a Idor'e TM — dee] rarvleqag | | 

"4 ‘oh 9 "9 a 

IVS UTUIEULU °A "A aN = YT a= = JAOSUOLPAIISIO 3 

© SI A 


£061 


79 


dat 2 oW ‘o@ 

AN—N I dorz—cet 5 

AY, “od 

gus dort o W «2 

SIAINYS 0 GQ 

Ntdogt > 

dgi—ctt W 

de WCT © 

dOI—VOEIL Vv 

‘UU FI—OT ‘UP dFI— FE ZI «WO 
dogi—vocll W 

VOP—GSETI W ‘uw 0e yd gaıpıy ot 
d¢ZI—¥ eG Il wo e~—-O1L VW 
stamnys À SCIE Cl Il ov 

d6 :@ 

HS-MS1d6e—-8ce > “doz—cr'e VW 
Bile 

© SSI 

wı1ogs {QD vq 

D 085 99 d0'6 S MAY ET 1070 


s9=-a-4 

aS 9a M I dFLII 9 066 S GET 
MSS 4% ASS I O11 99 06 > sd 
dore W 

of = L 


„or Zul 


d 0'e |doe'zı 
dere dert 
doez Id oz 
deg [ditt 
d og jd ot 
d L'I le gc or 
d oe OT 


Cog erie tor 

mae ÖV 
dove 
ee OR 
d TT © (door 
8 083110801 
d o11\dor6 
dog orders 

— dog's 
dcr 
doc er 


HM 
H=HNTN 
aN-N-MN 
HSM 
as—s 
N-MN— M 
NHNN HN 
a MN 
AM 
MANN MMS 
N=S 


dora |do¢t 
dere der 

= lear 
dort dog 
dor (dog 
diet |d6r't 
dog'a |dert 

= eo 
dze¢zr|d6e cl 
dort [dera 


— |d 06 
deez |d6g'z 
dogs Id oF 
BOTT Id oer 
e OT Id 021 
D & 2ldo tt? 

= jel op! 


d 11 2 0€'0T'2 
dog'ndcToL 
dozord oor 
dog'or|doz'6 

— \dog'g 
dog (dert 
doco [LOFT 


* uoutourynyl 
fgepzamy wor A 
; " 1990ARR I, 

tare [tees 

efeyandg “epynqyey 
Aqveatny ‘epeoyye A 
à TULSTUOULY NL 
' spucl0g 
SLOFIOULULR J, 
TULOTUOULY NYT 
BOUL FT 

* SIOQOUOIY 
"DEN 
TUOIUOUUN H 
PUBIYSUBUTT[LE AA 
*CIeIO0 

oqy 

BEAST AL 

sqeJo729 À 

® CALAHAN 
SHPI0H99 A 
SIOJSUISIO 
IBYSIOPOG 
[PO 
oSurH 
oysnyy 
BTE 
NAN 


80 


RE 


cco) CS ‘HS ‘as |d og dere | ENS | — More |: ° ° ofsgon «termin | “ 

dope Susasy | M TEIN MN dosenkdlone | ANNEES \OGuciideeg |: ° AR LE 

‘HN “IN "EN ee ss vonage: or" en a 

PL | re ‘S — |dog'a [der cl mOn COTE "7 efemisisienp | © 

BLAS g = BENS NOTE 20:00 MONTE daoien LOIR TE ru | NE 

d ch—08'3I 0oW 's ‘Ss ‘s [dorer dos er IN ass derenderen * ° > erermg ‘seq | “ 

dOF—OE' I 4 = = el Ko ee = | NN © 

d4—¢2r W] dog¢ @ I; = = Ceo Coser) MIN aS) | OT Learn ee 
“UONIOSUOLWAIOSIO IOAFO Yous BT ‘$s is ‘S |deretfe oct] NH? M dozzıesrın) : > °° > taavlrqnoy | “ 
uosrppruuogyo voy @ | "IS "MN NE dor oz Mas „le OVP OTT] © © : ‘Sroqowolg | “ 

"MS 15 "HS jeoe'tıle oT M—S—HS e O'TIeOFON * °° : * migweyoy | * 

‘JAUU yoo ‘ut ‘a el Stans) oL — — — | — — S ATOM COGO KR TEST QUE 
oD 06 =L uosep yd “e=Ler| ‘4 'g *S | worse |dOg'zT]IS—M—AMN [POF OT Oe Or] °° * LqoxrAH su | BT 
dyg—ceo W | ‘M "M °M el (eter AM RS PPT RSR ON 

dig—st'e W ci “AS IN, den ee NN TS Te dec) NETTETÉ (0 | 4 

dzge—oe'e Wiod | ‘M ‘M m | — | — In-mn-mläsge deve |: © : > > omazebyed | © 

dye—8ce W ‘QU I | "us 'M Mm Gye done) "um dene; Te ne tn | NE 

SV ‘ca | Mm °M "M (dore loge | MN-M-MS drge gra | * : + © oo” ensueA | “ 

Cole Wl us ‘OL a deere jd 2:¢ | UNS dise dene |: : : : muemowgny | “ 

yusnf Yoo Moyova BI 1999 ‘,@ So AN — d or Id oz MM | — ld ogi: ° ° puegsuewggM | ZI 

| | ° “a va 4 = 

IBS UTTAG UAV N A EN EE 4 en een YIOSUOLPBALISIO 2 

Q 


81 


dor O1=W ‘putt | 
opueıyyews d (EG 'I sapzoy Te.ıyu9d { 


NAYEN Il) Jord PIA dere oO 
do¢g'9 «EI “a ‘A LE—0L9 :& 
od & 


ANG! der'e-ge'e > ‘orge pour ST 
od 

086 8 066 — do 

de 

110} YOITUBAO UOFNTT 

oD ‘ET 


SYI0107 ST wo JOAESO 


2D SI 
oD “EI 
erie SL Soa 


BUS wre I ‘EI 
pıxodsppes Ue}JANGOUWIG I BysYy 
Card Vv ‘GQ ‘od 


HS—S—-MS 
ANTS 
MNTHS 


olsgon “eTerpag 


re 74 eTeISnM | 


‘ Aqnssoy 
oqy 

° ‘ sreuurg naNIey 
‘epoxfed ‘CIN 
27722 OT ONTEUTOIET 


' kqjeddey ‘xsexdderr 


22 rensa 


BTE Sea] 


" eJIÅFÅN | 


rarglrrees 

* ‘ ‘ + ojonTRUTE FH 

ordony 

* ‘ > wpfessnurong 
« 

TULOTUOUITN yy 

TUoIUAQUEN “eynne 

* tAxelsepng 

CISONTERTET 

* AqoHIAY owesnny 

* ‘ IWOIUOUUNY 

. ‘ Tuessnutong 

* tarvfong 

ts 


‘ TOY 


° IISQUEN 


* SIBUUIT ‘HHAICM 


82 


"4.10 *sqo| "MS "HN MS | RS Cech EIS TOM An SORTENS 
‘rossed SJ ‘10914 wos stays W | IN "HN "HN jegg's [eg za ee er] RE 
N "N IN jecgr POS |N-MN AM BG Bear |" * * : : euvjrony | 9g 
je Kö a ne Ze si = ian 6 | ne Be ont || 
N mM ZN qgeu d OTT M = deron © 2 >. rapessnurong! || 4 
un 8 ee (A BEL TM N Ss (dore |dce'e Nana |d ze |dagg |: °° i x 
dl. 'S 'S — dogs |dog'g HSA = | © 
aeca| IN "HN ‘HN (dep, Iderz | msn der, (der, |: ° : " ‘ niofeuumg | * 
‘OS IT d—-a@ °@ | “AN “EN IND one ra SNS drası NC NO cues awesome © 
oGT 10979 ‘o8I 9197 I “oO ‘ot | HN "HN ON TON dpc. | an m dran Amy) 9 os © 
— = = me RON NN TS | el a URSS SCT ee) 
“HN "INN Oat) OGG) TECH NSS HR dr | COTON © 7 eurer 
Où — == = — ci dee LOTO " 7 7 © TES QE SN EME 
HN Ad AN |4¢2'2 |d6¢'9 |MNN-AN-O dpp9 dee9 |‘ * * * "epkapeggne | “ 
og 1 AJ — |doe'9 NS = doe'9 MIS TOTIO TUE NT A 
M4 Sts opgı @ A 8 | “AN "HN. ‘HN |d 02 derg| AN—A el), | eg © 
oD ‘obJ uel “ol ‘a  |dero [dor9 | —N—HS depg Iderg |‘ vo * * oxessery | “ 
oY ‘od | AN HN aN (dico [dog INNING ACERS) ro SES ETAGE) DS 
I = = — | — |MN=-N-aNIdog'g [deco |: > ' epexntg ‘sesieq | “ 
°N ge Tan TGS ON SO ANNs" Id oi docc | ©: Seo © 
dere W = = Sa i pe COON ANNE NT OMC 0 CICR PRESENT CZ 
a ‘9 on "4 d 
AeJUruy IB wuy oat EN FAR el AT lan AIOSUOTTLAIOSIO 8 
Q SI A 


£OGI fer 


© ‘od ’N SN ‘NW |dcz6 dors SN COG) ua ONE TIR ETC 

ols raaeleg{ql oY ‘oSI | "MN °N 'N (dog |dors | MS-M-MN dore dogs | °° ‘eroxrea ‘em | “ 
35 uepis expur yd 1quoy MOIS BI ON — = — dogs dore 7= dog dogs |" * omey mmumudy | “ 
uepos ‘g qjo1qqn BT pra "upoW ‘o@ = 'N = = SAS SANS MON TN ON ETES 
uvssnys] SUISASY — — MS — |d oy» TM = fel (gp |) SS are MA $ 
I 0784.08 = I ‘tesep “dorgy BIT ST = "MN °— dog's dogs | AS—MN [dope Id ov I” * Lgoyaky ‘orwog | “ 
SON 'N nn TOP OA | Ms does dera |- © 9 - Are EURE ET | © 

IS ANNI AN "HN = = HSA d 0'9 degg |‘ ° ° epermg ‘ser | “ 

Ga N FM mM Ze RHIN NO ER, DT OR eo or 

EN Se = = = = = MS elite) SO Poe San | © 

«© °N M ‘gs |d gg deze Me ARG HCl ACh nee Tue |] 

022 SET | — = = OA GFF) ANN alter Poy eg Oe À coréen |] 

uugOL = ‘088 = L ‘o@ ‘oT ’S —  |dec'y HN. (dove dec |: à : » who ‘oasıy | “ 

«© “AN (dcr (dog? AN dorp dogr |: : : i ; x 

A € = — 10858) 0 OLN. dcop |dege | : > > (expos) yushg | “ 

ob] “as |d or dose | a-aN—N dose Id oe |‘ > ‘epoxfeg femme | “ 

"MN |d 09 (dd OG | AS-MN |doge Id OG |: ° : © misogeogeA | “ 

'M dage LET | M-MN-aN deg'a [deer | ° : Ww ‘etdyseadp | * 

“MA — ee IS ANG AC Ces ACC OO ET GT ae 

TANS GE ON LOT MEN NS does dee 

«9 ‘doge—z ET INI MN 'H  |doer9 dort GIAN dee done TETE US ny RS 

EN HP CICR CL PIC ENS IC ne) CERTES € u 

"HS gt EET ENN etag RE SEE BSS | 

eel) UNG — — — dee Ke (OP TUTTÉS TO AUIET x 

= ehe Cire SN TC TN eben SCT TE TTTON | te 

ot N Ze Ver Dune Nee ne Omen) = 2 RATE NES EN 

es ‘quuel @ 'yorgm pow L Be doer dor | ANM Id OF dogzrl tt ' °° : eyaragddorg G 
anne D ENNEMI ee | SANS NANG u COC EE ili ER Le | 93. 


84 


d y ‘o ogseyaegs q ‘Ss "ING | "MS ee ee ee NN Oe Can eT " »stopsurspogg | “ 
= te da dene) ate dee damen Bjearee | * 
MS "MS ms |dore jdece | AN-HS dere dorer ‘kqussoyy | “ 
DI — — — — = N-NN — rer ‘svusiog | “ 
NE = ‘MS mo | SAN dOECTIERCET TysoyvoypeaA | “ 
‘MS 'S "MSS | — | — |A-MN-AN dest jecrir Sogn | “ 
m “MN ‘as |dcecr|dosel] HN—MN |dofetle or tt * stoqouory | “ 
= = — |d og [does IHN-N-MN Id 0% le OTT " BTPBLUOIN | “ 
299018 pra ,@ "uefroq pra ‘ST | "MS | MSM | MS Je 60TIR 68 TT MN-M-MS d6C'ar le sco ‘qsevdryuepy | “ 
"MS "MS "MS MINE ANY |Cer elle ecior " ojonpeuo nf | “ 
cs "HS "HS ee S 8 Cr TI 6F OI euere | © 
quureA 30H ÂI | °M FM mM =) | =" ANTNTMN: e 0'3E 8 CH:07 "eHIÅFÅN | * 
oD ET | "MN 'N "MN fe OF'OTIe OS OTITN-N-MN Id 0's |e 0507 ‘iqgoarny, | “ 
"oS MS "MS | — | — |GN—A—GS 208:07 20:01 " Stoqouory | “ 
meltoq pra o@ ‘ol | “MS | oS | “Mss dogs feces |N-MNM-M OCT che " uweyoLmp | 08 
‘M "MN 'M Ideen dot | AN—MS |d6c'r dere ‘ uoutroxof | 87 
pal = = = = = == => le BILAN | “ 
Fe = °N Pog [dcr TT] N—M DT door ' Aqieddey Asvnddeq | “ 
STEG NS ET SEN |= ECHT N NING 0:0 ypdyquelyory ‘ofory | “ 
ae iN CI — (COS FA — |dog'g puergsueuuggem | “ 
strdag S ‘BI "N "N IN no = | Mesa dezs doc ‘BION0X eneH | 98 
°q 3 tn kel H 
e3urug.gwuy EN N IA 4 JLIOSUOT}LALOSG = 
@ >] A 
SO6I fem 


85 


0S = L “Upourysy 
S 1 dope > 

DA 

AS=N I dco'r-07e > 

AN t dere > 

ueyıÄy UVIJ VY] © ‘oYS] 
‘ tu 901g @ ‘dogr-çce oW 
Balt 


eV HI wy T Ol 
‘„uepuraosurf“ wos d 1E-08E7 oW 
‘WA Ueythys ‘Q To N "Tea UOpuIA 
WIN] ATO 
USOI JOJUI "I WO N Wy F '[SIOpPUOS 
Ioysugy Z PIAIBAU "wo € W ‘yes 
uogsyrq {EJ Aq IH I'UAL N I 
ere SJ 
IL 


ae 
>] opuvloy vaipuvavay 9107 ‘@ 


of] 


of] 
‘IVA UBYSY 9197 UIPUTA 


07 0 (ale tal 


| 
J 


HSMN 
HN-M-MS 
HN—MN 
HSTSTMS 
MS 
MS=M 
MS-MN-N 
HN—-N—M 
NMS 
HS-S-MSS 
HS—-S—MS 
NT MN 
N 


doc'e 
deg'g 
dog'¢ 
dog ¢ 
dag 
doez 
d oe 
diet 
der] 
der 
dor 
deg'T 
doer 


dogT 


deal 
dog'T 
dert 
d OT 
d'Or 
d OT 
dcp'al 
dere 
dora 
oral 
dorsal 
dOg'eI 


dee er 


TUOTUSNNIT, 
uonegs SYN 

' SIOJSUIS[OH 
MONEYS sma 

© YELIEA 

* TOTLOUITEN yy 

(N) DRUM 

" SIOQOUOIH 
IUBNONM 
SNALTY 

vlOypod ‘EN FH 
rarely sg 


' Kqjoddey aseıydder 


‘ paycsog 

TIVVSV YT A 

raaeley dg 

PRU 

uoregs S199) 
BILBL ‘SHEL0H99 A 
ee * rareltynoyy 
SZENEN 

ı4jpof 9110 
CTI SIEHT 


IRHASIOPOS 
PUBIJSUWE VITT AA 


86 


| m "9 is dort [Covet] NS dose oer! rns | © 
"HS "HS "HS SO IN NNN EN CS AT ETC GANT ‘ Sioqouory | + 
uoyIo “A.LOSqo | {ex = — (dig |d ger quoz ms [dore je ort eppexonin) | “ 
19479 A013 SJ “ysjopout 'TX9A PUIA = = — Be dezum = CFM ‘ sepndyyrg | “ 
59 d Gl 8 SZ 11% 8a 11-466 0@ ‘oL | "MN ‘M "MS (ecrIIUS82 IT MN-M-MS |? OS Tle oP'6 kqpoy | “ 
of] 3 as) ‘Ss deer Idee'z | a—as-—s dee'z le oes Imysuq | “ 
= = = leccIIe 08 | AN—MS lece'TIlecz'6 aeasıes | “ 
LOT 2 oD aS ‘S ES mt ee N—MN  \dog'orle 02'6 " APASSeT | “ 
"ASS “SS "ASS EBTITTESH ASS —MSM le OTOL! 026 IA} sgoyteyy | “ 
«27 ‘Aquser | riss ‘ass | ‘ass = |® OST] A—S—AM [MIT 0e ore » 1Afper guog | “ 
= = "N je OOT/® 0'9 | AN—MS [089 lecr'e Tysoyvoy[eA | “ 
L En = Fr = = MN e HG PPP "essqqus | TE 
© ‘SI — — — — — = — — radelewusO “eyıragddorg © 
22] — — = — ® tarrlseye pf fe 
ol | MN "MN ‘M — | — |aN-N—MN /dee'¢ |dez'e ee game 
| "IM CMS ‘Ss dere desc jas—s—msg [deere dere epoypod "emnNeH | “ 
02] = °N "ANM Idee |dog'c | AST—MN | — Id og | Laroddey ‘yseuyddeg | “ 
A aS ‘S N (dog, |dor9 | N—m—s |d 09 does |: : : radelrves | 
"N “N AN eigen — AN—N dec doc euuyony | “ 
= a = = = MS = dest nyepdioyp |“ 
of] °N “ON. ‘M = = NM (dort Id oF TUTUSUOAIT | 08 
% a % a) = | 
IE SULUIEULU ox TA EN Y AWOSUOTFEALISAO 3 
@ SI A | 
GOGT (ETAL 


87 


AY) VA 


of] 
quired J9H0Â TN 


d ce 


pura prey fo “area 


@ “A I 

oD ‘oI 

of] 

066 =D L 

al! 

L 

dt 

org wurues] 1 
-J0p ‘Aquir0js yAregs ZI I ‘AI 
joy 30404 Unt BT 9191 

IL 

oD “oS 


dog¢ Id org Ss 
A—MN—M 
dog'9 |doz'¢ |H—S—MSS 
deer dog't | S—MS 
dyc'e |d6g'e A—AS—MS 
deze (dere | M—MS 
= | = H 
= | = HHS 
=f EN ANN 
— JE ee NE SAN 
— ca 
d oorjdoge | HMS 
— | INSANE SAN 
deez |der'z AS—S—MS 
en see eA See 
d 0'€ |dog't | AN—MS 
dore |does | H—N—M 
SS MNES tts 
d oF (LOST IN—MN--M 
d og |dogt | HS—MS 
— | — J'IN-N-MNN 
= = N 
der’ Id FT IN—M—MS 
der gıldeg'zı S 
IR tli Nis ANNI 
dgzetjderel| AM 
dor2rjd 631) H—HS—S 
FE ee A—HN 


dog'r 
dérr 
dag 
Colt 
dere 
dge'¢ 
d Fc 
d oF 
dee 
dort 
dec't 
d 0'6 
dett 
deol 
d gg 
dere 
d oz 
Loz 
d 0% 
dort 
dog 
deFl 
dee] 
dez'el 
dT Val 
deo ar 


dog 
der? 
dope 
dere 
dze'g 
digg 
deze 
dere 
dere 
dog 
dgc'a 
dog 
dcc'a 
dera 
ogy 
déri 
der 
dOF'T 
dort 
dOE'T 
d OT 
d OT 
dre'zI 
dep'al 
dOg'eI 
d gel 
d wel 
d geI 


iG 
TULOTUSNN T, 


* AqoxiAx ‘sqytteuoyyp 


* SIOQOUOIY 
TNITALION ‘SMAVTY 
order, ‘IsSoAONAT 
BUOUTY "wONOT 
; " OWEHU() 
* JULIA 

LIBESEITTA 

* sepndigurg 

* eyıraeddorg 
“AUTRE 
‘0x4 ‘NH 
* SIOQOUOIY 

" TYTTAION ‘SNAUIY 
PLU 

* OIÂH109S 

* Kqopreyepure x) 
IA} IUT, 
piessog 

SIOGEM 
MICESEHEA 

* rareledee yy 

* ey Ay Ay 


"CON “ene HL 


* BpesunyL 
 OJONTRULO TT 


88 


2 Fe + 7 = == HS rt ODEN oa are) : SBUSAIOH 

1@ oF] S Ss S  |dec6 der. | ans [4616 dem, - turerusnng, | “ 
oe == Sr; ar Fer MS dogs [dags * ‘epson | “ 
SUOU pa € | "MS "MS "Ms Id corjdor6 |S—MS=M [fore [diez fapoy | “ 
AY) o— OM °S doz6 (dore | as—s—m Id ges (dog ‘ UWEUOUEN | “ 
“SJ | “MS DANS) | ANG) | ING ANN OZ GA | dor aeasäy | “ 
ee = — =| Ms  |dorz do, TERMES 
I TI "IVA derg dere | I-S—M de, d 9 TULOTUSNN T, G 
do, @ — = MN = == N—MN dsr'o d 09 ‘IWoIUAQUEN “eynne « 
dg-cg W ‘uvssnys 1 08 = IL IC SM AS AN ‘say  |der'g Id eg N—S = ‘orky10y§ | “ 
og qs os dot, Id 79 | AN—MS dot, deee ‘ UBULO.LO f se 
22] | "HSA "TSH ‘asa |d0€'9 Id 09 |a—aS—MN/08'6 doc IAJPET Quad | “ 
SA N == 0 AS AN d za Idoc'e TULBSUOA.ITH € 
MN 490 M I TAN ‘o@ ‘L | ‘HN ’MN ‘ass dog’, \dee9 AN—-N—MNIdoce (dere Leeseguä | * 
cd I | "MS "MS "MS = = MN — (dore ‘ARS | “ 
'N "ASS “ass [deze desc | SM [deez Ideee a4 SOIN | “ 
= oF = — 08] MS—M (der deere aenspes | “ 
= = = = MN = |dezic eeseytA | “ 
N "MS *g = dogo [dere | an—ms (dere jdore ETAgENy | = 
oY 2] | ‘MN "MN "MN — doc M =. RÖR ‘ Byisjuey | “ 
| MN MN |'ASMN | — = S doce doct " OIÄAIOIS | TE 
a vy a a = 
TESUTUAIEUU Y °A SN JA AT | JIOSUOTIVALISYG 2 
© SI A 

SO6T CeIN 


89 


ot 


AL 
@ “SIN as dor > 
wa € ‘HN I Perel S ‘oQ GE ‘od 


G'OGL = 4 6L = IL 7 ‘ot 
NA 


DS 

Ss 1 doroi—s'g > 
iat 

S 1d6g8 5 

A 


dort 
d0€'01 
d OTT 
d OTT 
d 05:01 
d ZOI 


doc, 


HN—N 


ASM—M— ANAK 
MS 
HMS 
HS H 
Ci 
NS 
NS 
ETUIS 
HNHHS 
H—HS—S 


DOG EL 
DOT 2 
d S'ET 
dcett 
d OSI 
d 0801 
d9r6 

Neu 
d 0801 


dors | 


* erAxseaÂg 

+: molaouurg 

* rareltqnoyy 

- oy thy ANT 

oqy 

orpey TnwweuAN 
wltog, ‘OST 

* SIEUUTT 'nAYANIeM 


* Kappddeyy ‘yseagdderg 


* PIBSSO 

‘ SLOFSUIS|[O H 

Tutu AQueyy ‘exnnf 
‘ pivssog 

IPASUH 

IRHASI9 POS 

* TARRY 


90 


Z=W frog ET pra = ‘M = — >= H Tog et 9 TG IT oe - vrensnyy ‘ 

‘Ss ‘Ss ‘Ss = = HIN NO een enge | “ 

=E — Zi za N — |ecrol " * ‘SiopSuispo | “ 

M ‘M (M fe L'ITESCOI N—S \eyg'Tılegg'ol LCL COS 

ol | "MSS | “MSS | “MSS | — | — |N-AN-ANAM/E O'ITECF6 "tt pagdsog | " 

15 ‘a 15 — | — JUN-N-MN 2066 |? 82'6 “ * ‘sropdutsjey | “ 

— — — d OF e 06 NMS d T ve 0'6 AE 4 SEUSIOT & 

se] ‘M ‘M m (802? POP AN-N-MN|e 02 le CF dec ‘ ? 

‘M ‘M ‘m POP le OF HN-N-MN POE |UOCE ‘CIO ‘CIN | * 

iD = = —  [eoger LOT MSS CT je cre ee SecA AO CUE Te eee 

HM ‘UP ‘IOT SUOUTON NZ) — —— AC — |e Cea [al ¥08'E 9872 ‘ BTRIFSNTL x 

oD = = = al = N—MN |e 06 le 0% glsSuyry ‘orowog |“ 

e IL ‘0 VW 101970 pow L — — — — = N—M e ZI CL Qe'T TULTBSUOA LITT « 

upomans "EG ST = IL ‘L S Ci H = oF les H O'S BOET smylaH | “ 

e 083 490 cTT > EI | ‘MS "MS ‘MS leog's [POLS | USM |eogz [BCT TI * * oreysepy | * 

m'oMrecra'o dere > QQ “BI Ss "HS "HS le0OcT Vogl HM BT uorre9s oyar | “ 

M 919 SI B 8067 9 0871 > ‘o@ | AS 'HS "HS (CEST (COST |A—HS—-MS|" 06'S |! OFGI BITANON ‘snavpy | © 

N 9 MNTerLgPÄdTIZIT > sod = "Hd Hel = N—MN—M Je 987 ee ITal ndeg |/ “ 

HS | wpouysy °g S o lege [eog’ztiaNn—S—Ms|e oz |T at CU © $ 

N 490 MS tee ‘o yoo dOFII >| — — — leogt (Tor NMS | — (do STI | 1 
| 

*4 “ 9 “4 s 

INSU IE TU YW N SN SA EE 4 lm AIOSUOLBALISIO 3 

Q >] A 


SOGI 


Tune 


91 


of] 


d ge-8r'e w 
tet] 006-068 = I ‘o@ ‘OT 
eps UI q "IBA PUIA ‘stAInys Ö 


ob] 


dog, &q oyonA I susysy 
2B] 


PUIA “OLIVA 


als 

"Me es) yyo1qpe ‘ut SJ 

Zecer] “S Ce AN I ques ET 
“AN 8 OG ZI “US 8 0 a) yorqye “ut ST 


QD SI 


«ZT 

M I Se[SAS Tor 
eSope vd SJ ıopın ‚= 
oD BJ 


TIANATIIPRTT TI WW 


ms, 


"ASS = = 
'g  \dee'z \derz 
“aS = = 
TL Nas dive 
tg aie 
"MN re = 
SC ATEN 
“MS =: = 
= eh aye fel Opin 
Ss decor idee 
AA ae ee 
“as dog dog'er 
‘aS =— N 
= dened oer 
"HSA = = 
— fe OGIBOFII 
a dIFT |e 676 
"M POG TIPO Il 
Ga = > 
TS  |dee'e1/¥ 9¢ 11 
rg peat se 
-'§ dog's Id ot 
GO as AY tr AAS ee — 


N—MN—M 
HN 
ANNEES 
HHS 
NS 
MN—M—S 
N-MN-M 
MN M NS 
H=M 
HN HS-MS 
NMS 
NS 
HNTHTHS 
N-MNTM 
HNTHTS 
MMS 
MNT M 
UN HAS 
MB6—MN 
STH 
NS 
HNZ-HTZHS 
MNN MAS 
MNM-M-MS 
HN—W—s 


d gery 
dec’zI 
d oT 
dezT 
det] 
d CTT 
dOFal 
d OF 
BOC TT 
d FI 
BOC TT 
® OCI 
ol ail 
der 
dog? 


T 


docs 
dcy'e 
die 
dees 
digg 
dert 
d get 
d eF'T 
deFf'I 
dee] 
dce’l 
d OT 
dct 21 
dep'el 
devel 
dOT'ar 
BOC TI 
e OF IT 
eCFII 
UCrII 
OF TI 
BESTT 
e C€'TI 
e CE'TI 
acon a 
Oe TT 
VOe IT 


order, ‘ıssaony 


BILALPIOG 


TULO UO TU IH 


TYMALION ‘Snaely 


. 


. 


' emymf ‘ordony 
efegng ‘CINE | 


BIÄXSVAÅL | 

IUHTIUSNN]T, 

sepndrgyrg 

rare lye 
BISWA 

* QUIITA | 
areleqiq 


‘TUOIUAQUEN ‘exnn f 


" UQUIOIO P 
ey AA NT 

* SIOQOUOISF 
"TAee 

‘ isvedique py 
LAT ERR) 

* GIOQOUOIY | 
- oJonpeurop | 
ordonyy 
IWIUSNNT, 


TU TU O TU UN VE 
*seedrquerz | 


* eyarapddert | 


92 


Sa P| NEE UOT LETS arb | 
od — = = ago asa AN—M doc orld og | ' aesspeg | “ 
as) | "sem | “HSH el Nets = eng idee,  ojonryury | “ 
SLISASY — = = = = — — |doe, 4 & 
TOME W "ET | HS | Seasg "8 dere Id $8 NN as [4 $orders ‘ Turermsnny, | “ 
ob] S is “aS sie as—s (dees Idrr ‘yseedryuey | “ 
A = a = Wer MNM |? o@ dore "aeysqqes | “ 
ST 109] MSM I dogg 5 %@ ET | MSS ‘Ss ‘s  |dÿco d go | aAN—MS |d ps [eee Lwesugun | © 
-J9 Woyova "0 JULIVA “WW I I wy I ‘Ss 's 'S = — UM (dors dog's 227 Zreıeledeen © 
VA — = — — — TM dere dere TULOTUSTLN T, 
G=N ‘ol us °S aS =! m N d¢g'¢ |dcr'e epeaın | “ 
'S 'S 18 =| =" Nes) dogs dene eeseqtA | © 
ye SI ‘G1 1098 W ‘og “a "g 'N 'N AS—S—MS dose dees epeaıy | 
Ss 1S ES AS—S—MS |doe’s (dog | Aya wy gy ‘ueuremn | “ 
= FE = NID OG dar EM RICE Su ETEAIN | © 
call "9 "9 's at dei MMS dee dec * Aqoxif sy ‘syuwwop] | “ 
N "M "MN — | — |MN-M-MS [deere dore SR BIISHEA | “ 
OT = N ‘o@ ‘ob N ’N 'ms Id er dere | AN—N—M Id 8% (dere TRA ‘errant | “ | 
oe "as “ASS (ders dege| ANN—S dog dee eydyseade | “ 
GLEN |. es ES *s |daır d ge IMNN—a—S |dere [duc NUS | es 
"HS "HS “as |d oy deze IMN—MS-S dore [dagg " epnapnp ‘ordony | I 
oA * 9 *q d | 
se A “A "A 4 AIOSUONMALDSIO | 
Q SI A | 
8061 tune 


93 


IL 

109n1199$| 
-uoropeaqgipds ‘108% [ep] oe = @ 
ue B UBpOIs op1oysI0}] A & ‘BT 
‘Aq elreg 1de—z -W ‘© ‘GI ‘1 
HN Tf: 
HN TC 


wessue] OSTOIQL suaufowu ‘© SET 
upowasy Jo] ‘OST 


UTOWAAIS “IFO 1OJ HS I ujourysy BT | 


upowyse JOU] ‘oT 


staınys & | 


«© EI 

«@ EI 

®e OT'T 10979 ueapg ST Seas 
QD “BI 

L 


eler 


ANS d 696 5 ‘AI 


SO Cat ee) 


dor9 dorz 
d oz |dcry 
dog [dett 
dog [dett 
doge le oe 
vore (COLE 
e GT ROS 
eGg'eIle CCI 
eGr'e |B Ol'el 
OG WEG: 
d ¢trid oor 
dyc6 |der6 


HN MN 
HS—S—MN 
TM 
NM MSS 
HM 
SMSS-MS 
HS 
HS—S—M 
H—N—M. 
N—M—MS 
MTMSZS 
HS: 


d ge 
dogg 
dere 
dcg'e 
dog 
der’ 
dcr'e 
dor 
dyer 
dcr 
dee't 
d0€'I 
d6T'T 
dert 
deer 
VEC IL 
BO 
ware 
VCrel 
VOSS 
203 GI 
der tt 
d 08:01 
dor6 
dce6 
dr26 
1026 
d6g'8 


IA} SPOR] | 
OTHOJUOUT | 
IRASTES | 

* tareleder fy | 


* RITA 
"eIeAIN 
eprdxt 


' fgepeyepwuen | 
BTIEAOATN | 


TYJITATION ‘SNAUIY 


tAxelequkq | 
eueqony | 


" epesunm 
og 
" TARY 


* Tom rue [rep 


‘UQuIouUny | 


RTISAIE À 
“AB ÉTE 
Aqoyrky sYuwwoIT 


BTS A 


"punıspes | 


" pirssog 
IUOIUAQUENL “eynne 
UTE 
TUOTUOULUN ST 
Aqoyi ky syuwwol]T 
ug "  1eysug 


94 


"MS ‘MS ‘MS = Nees OS D EU st: di halle à 

daı—or | “N "EN 'N (dees jd 78 | M—S—as |d 66 dygn |‘ ° ewroury wogog | * 

5 “s 7 q—a 'yuoz I poysddn | ‘S "M s dog doc | q—uuez dic, dre |: Be ONT | * 

"IN 'S m re ns [doe dore wupessnwong | “ 

dep 088 W «1ST | MNM | MS ass Iders does | ANN— MS doze I 0% 7 + punsses | “ 

-1@ ‘oT | "MN "MS "ms |dgcg dec | ns Ideas |dec'g ‘Aqoythy ‘ouesnnyr | “ 

AN ‘0 MSTA GE 0 089 > «O4EI | “MS "MS 's  |dez'e dogs | aN—MS [dose (deco ey eurley | “ 

N ‘ores [Ay TA/E usggeu eppy uq | * *— re Va — — AN—MN Id gr ‘oldoc'g |: * rarvleder H hens 

© 42] 'N 'M 's pose dosa ma [docs doco epidxx | © 

H—as rdre—cre > “oO ER ‘mss | ‘mss | ‘mss Ks ES) NAS [dire ldeeg punasoppe1ogg |“ 
9 Se) ‘MS ‘M ms GRAN) HM (derrrdzeo “msoxrarex | “ | 
a ed 2 is “A ‘AS d 06 “or NMS |€ 06 dose | tarelsepnd | : | 

0€ D 0860. MSO AN CAS] iM S doze (dere IHN-MN-MS dot'9g deg | Bee A | À 

S as as = te MS—S dice desc OJONTEUOT | 

d gg-z—ge¢ Yorgge “ATT oc GET s lass) 's |dersdees| ws dere ders ' mmoruelte | © 

12] a SOHN AU) dot el Se MES] °—  |(dosordog's MOM ‘osdoeordosr Saar |“ 
ice ena dg ree De En ter dose does N wre |doro der ung | “ | 
uyAL Ss] dy—g yorqye 'staınys -Y) "MWS "MS "AS Id ocd OF | AN—MS Id orzıld OF epnsgueg | “| 

rungsg g ‘„aoyg wos“ dep ge; W | ‘Ss ‘M "Mm ders (der | HM  |der'g dece sepudigurer | © 
Aq FRU IV UN I dege 5 | “HSS | “MS 'S — | — |HN-MN-MSICOT'S dere eV SE TA |= 

© 19 @ 126-062 'dF1-01F WED SIG | "sg EE 'g de Ae N—S [dove (dere vreaın | 2 

2 2 2 a ae 

ABSUTUNIYULLY IN SA: ge | a 7 se JIOSUOIJEAIISA() | 2 

@ BI LE 

SO6T Tune 


95 


ASS 1 deg: oL ‘@ :@ 
212 


most dOgel 'OCOTII > ‘o@ ‘ET 
valid 
dgge—zi'g EI ‘eLTOI ot 

210 ‘sqo vd Gl 
wa ‘9 Sp ag WA 9 AN ON ! :@ 
qyorqye pow „BI ‘o@ 
ET ıopun 'I9meA yoxoAu uopur‘ 
yoıgpe pou ST 


JI0H98A UOUOSIOUL WO] D ‘SJ 
‘aggeuerp I wog dyrt ow GQ 
»eloys vysuvs* @TI—60l W 

Väg ae 

@ 2 


MN T ot tarefong 


1d I 
oll 


UT 


dcr'e dept 
doge (AGr'T 
d og dor'er 
dgee dee 
d 0'€ fe OI 
drc'elleSF'IT 
Cog Ze O'TI 
dope dog'e 
dogziecr IT 
d Fe | FL II 
dog'zIiecz'g 
dég'e dog it 
e CF'6 8976 
d og |deg'ar 
dog t ® 021 
erzole FOI 
e 06 BOGS 
d o't1/do¢e0r 
der'rtidgg'or 


HS 
AN MMS 
NH ASS 


d 0' 


dept (dog 
dcc'r |dez2r 

— Pe OSTI 
deg'e je ee it 
d OT ®OETI 


dere Sa TT 
dog OV IT 
deg elie O'TI 
VES TIP LC OL 
d Fa B6rol 
og I | OF O1 


der ere OE OF 
d 6% 86201 
d OF 80201 
LOTITEER6 
2.026 916 
d 0% ecr'6 
dog'T le 06 
8 6S OL BFS 
2126 |ECI'8 
BCL6 |B 08 
e 07 [BOET 
AGE = 


dor or dog or 

sr IT dez'01 
durs 
d¢16 ders 


JULJIONH 
ra SOTNOHTR: 
TARRY 

' Kqjoddey ‘xserdderr 
' ‘TuermAjuepy ‘eynne 
~ 7 = eqaraeddony, 
* UOULOIOL? 

. . . . . pirssog 
* * + SioqouoIY 

' + IWOIUOUUNY 

* > TuLeTUsnNy, 

‘ 19J9A2T, 

* SIOA 

‘see dique 

‘ OJONTEUIO 

tareley sg 

* ‘ BWNAALE 
RIPARPIOS 
PULIJSUBUTTTL AA 

* + tATelong 
olory 

7 + + SIloqouoly 
eTeAAIOJ 
BLEU 

2 bee os area 
3104891 
TUL9IUOULUN yy 
Le AULT STING 


96 


mmg¢2-TZ2 19s TJ ol — L21 9 2 "Ss 'S Sule EIC GI DUNST Selo | SU see ST a | SETS 
Std O'TI-GR'OI L aeystes “8 2 Œ-H ‘© 'S "MS "ISS |Pecer|dsetl] an—ms |» gerd SIT ify SITEN | “ 
I CLO SY Spay | TUE 1G 'g ggua yd or it S — (d9cor opurıg | “ 

de eas Ana 7x "MSS ass doc tr/4os Olin 29 m-Mssldce Tr d 08:01 * uweyouew | “ 
JIOMESO — — — — — 2 d or?) °° erlasny ‘pue | “ 

stdrze > 'samys © SA ug 8 “9 gyeu | Neu | M—MS—S ld 6:01 4676 DEE apısug | “ 

d 00T 086 DL _ = = dir odor | MMS Idetot dere | 

S 1406 > 2 “SI | ms "MS — more dogo N—s  |dogot|toe's "ewpoysiog "ASO | * 

ore "HSA “asa |dszııldogor MN—wS |» ger dog'6 prelj seyoy | “ 

@ ‘Coe, «ET = — — = — aS VOS TT 2/8 06:01 "> kqpox = 

MS-AS 1 dee 5 | ‘MS "AMS 'a  [dozııldozol M—HS le 090Tle 0807 myseyy | “ 

= = = rare S—HS |doger|* os ° ‘AUYOM | OT 

ISÄR a et pall — — — [dogs deze | N—ms doce (drr'6 ‘wysdog | “ 

ol | "MN "MN “MN a; = S dere d 6g aessum |“ 

uw 994 = 4 “oO =D © GL Bg o — — | — act BOER LOG vfioy, ‘oasıy | 6 

QD “orqye pour ol °S 's fs |dog'e je Grit S LOFT BCC TT USEM | 

06 & 8] al — = = = om S—MS does |e 0901 “iseediquepy |“ 
= I 19979 (08,848 = IL II 9197 ‘A N “MN "MN |® 86 [CFS HS — |e PGR Ale | F 
MS 14AGr6—6Gc'8 ST vse ‘@ “ST S 'S 'S = fö Nas aren dera " epesungg | “ 
ofl = DL 19979 "061 = IL ET 9104 2 | “MSM M 8 doce dorr | AM (dere (dos? " payssog | “ 
DZ OS 'H ‘a (dog dere = dog¢ dore vpeavplog | € 

a kl °q 2 5 

AE.SUTUNIBWUV SÅ LON. In A aT tnt etes JIOSUOIJEAIIS(() = 

Q 5] A 


8061 


97 


dg'e—OG'ZI WIOIS ‘od 
N ‘a1 =) | GO “AI 
dg TI] yurea 25queso BT 9107 -| 
mu 0GL EU SoIZ=L oD ‘AG oh] 


dg-1¢ w © 
uvltoq 1 :& 
&X uosep wo ‘ropras] AY) 
-pfoy uosıou opuelroy ‘youspou I 
uosvespoul] 

uosvi ‘,10q18 wos“ dGI-OI'T WO 
oD ‘oST 
dl 
MS 1809 5 oO BI 
2 'TOF—0T ET 

N-Sl 
‘dye t—ve pay BIg ‘Aqui10js Ares 4D 
1 
wD 
oD 


CCE 


MNP'M 
SM 


dog 
al Te 
dog 
dog 
doFz 
d c'e 
CE] 
d 088 
GC 
d OT 
doe sr 
a Or 
VTE Ol 
e OZ 
2.919 
BOC'G 
vOE'C 
GE 
CPG 
@ 6F'S 
BCTE 
e 0€'€ 
e 0% 


VU 


HMS doze 
HN Alms 
HM (dere 
N—MS 
HM (doze 
HSMN |doc'e 
MS-AN |doz'e 
HN—MS |dog'z 
MP? 1—MSIder'e 
N dcr'e 
GAN CHOI 
SMS (fore 
—M—S |de6Ffar 
HN—N.. 26601 
S BOS 
NESS) a oh 
AN—MS |e 19 
AN—MS |%0€'9 
HN—MS |®619 
HMS eier 
M—MS-S/e 89 
NS agit 
NNE ET 
= e OF 
= e 08 
vOC'T 


Je 09 


dog 
dc 
dcc'e 
dogg 
docz 
der? 
deze 
dez'’g 
d 08 
d 0% 
ACL er 
e OCI 
26°01 
e 6T'0T 
BOL 
e F1'9 


v oe 
e OFF 
elof 
ed 
B LCE 
RIZE 
bCT'E 
ve. 0'€ 
® 0% 
e CF'GI 
eu 


BlLOULO FT 

OqAVULULOG JIEWOIT 
NS) 
elroy, ‘ost 

epouro] 

mavhyed 

5 7 qarvlstpotg 
ASTON 
tueraAquepy eyunp 
IA} 930 
[PUTIN 38 
TUVSTAALT EY] 


. . . 


° Kqussoyy 

* taarfong 
UOIUAQUEN ‘UN f 
UML 
TUI[BSUIAITET 

* ægaravddort 
TT OS AUSTIN 
nuerrdaoyr 

fos à © © TEST 
+ > ppAyseade 

" Aqusso IT 

SS) AT STONE 
Son 14efe84 
iyofrouUT py 
"fs 
HAS CAVE 


| 


| 
| 
| 


98 


= OS PAT REELS oe LLCS Dae TS nee Lae | GE | 
‘JUS OUMUON CIA] od. — _ = — == M — del’ TTL OT S LUN TT | CT 
‘u94S¥Tq YOO yousdor orgy oprgyddnq | "Mss | "MSS | “MSs |dec9 Iderg |MN-MS-9 [dere dog " HORAHEAS “your | “ 
ol} — — — — | — AS = ETS our |“ 
pagy u9ogserg ‘uodep vpoy @ ‘qs “it N N N zur N erI6 e 66 |: ‘taayfong | “ 
HN “oG =, Wauozze wo N N N (8209 c'e ST — RACE yepdioy | * 
"HN "AN an fe O'¢ je OG | AN—AS leorr (ec eewely | © 
UZ 9197 usa @ — = — e 68 ie 07 = 2 |e off usulomyny | * 
= = = = = = ai (CMR ypAyseade | * 
ET 10970 yoo 1opun ‘orgy @ | IN “HN "HN Ze = ANSE Wepre Binz "kanssow | “ 
sa @ er “AN “EN MIE 09 |, — MH |e 0€ |? OT TysoyvoyyeA | “* 
"MN "MN MN JjuefpyeorT | HS—MN BOT le OT ofsjon ‘ererpan | ZI 
® NS | ‘aN "MN. — per elidcrit| HM  |v08'gr dept OU ‘pewgus | + 
al ‘“@ 'N “UN ae peu dey] S = Nee nT ejoumg | “ 
UN TO cher > cel | CIN "OLN. “AN |doc rtrd OT AN—MN [doe tr 1¢01 ovary | “ 
a FOr ‘@ ‘op || då mW me tla mah ea | % 
XU13$ „DO ‘jorpunp BYSIOJ 910] Ö I 6 oF Ol N 6€ OI MALIN 
ol Agi "HN "HN = |P9T'eT\1 FF'0T GN (dog ordre or opuwtg | “ 
TAN "AN “AN POST dogs | MS-an Id ge dece RASSY |“ 
M ‘M = [dora IT go | AM dora der'o uoryegs S199) | y 
0 | “as "M M dere (dire | m—as—m dere dere epusng | * 
DL DAN NN ENN Sn SAN ne one oforr | 11 
| 
“a Mal a "2 | a | 
ws UU LeU IR EX JA ARTS a ER CES 4) JIOSUOTJUAIOS() | 2 
Q 5] = 


99 


Al 

-L ‘uesep ejay staanys & 
oZT 

qruoz 1 opelıgq SI 

yiuez 1 opelıoq SI 


„pwuwmy yvas* I I {STZ 

eI @ 

22] 

IL 

AI 

VOCOL ol SIOJOUISIOH 9 ‘BIZ 


L 
SIAINYS oY 


| IL 
uoqquu @ ‘ol 
oD “OST 

ol IT 


as 1 dogg > ‘sramys @ 

MN 1 dec S \ 

“IVA uopura ‘Sesyse ‘CW iQ ‘SIC JS 
0GI =L SI] x 


19979 yoo "wy ed oresipy 4 ‘AI 
ol 
© ‘ar ‘1 


Io ed Ar Te 


"Ss as 
IS is 
“MS "MS 
"MS “MS 
Te (a 
MS MS 
aS °S 
tg “MS 
ass ass 
"MS ”MS 
"MS “aS 
ci a 
“8 ‘S 
ass ass 
"MS "MS 
MS "MS 
‘M ‘M 
MS a 
“MS "MS 
°N ‘Ss 
“MS "a 


‘AS HS | pow HS 


"MS 
is 
“MSS 
MSM 
“HSS 
MS 


dge'y 
dor, 
dog'zı) 
d 08'T 9 
dor 
doe sr 
e CC'TT| 
CEA 
e FI 
BOT] 
BOFOI 
e CT'0T 
2 0 
ders 
dos! 
d 09 


dgry 
dog] 
Ga 
d oy 
Oe ZI 
dep zt 


BOS TT 
Seoul 


e1col 
eOTTI 
BScOI 
e GOT 
BOOT 


dor, 
der 
e 06 


UN=-UHTHS 
ANT S 
S—MSS 
N—MSS 
NTM 
M:-—MS—S 
HS — MS 
HN-HS-MS 
HMS 
HNHS-MS 
N—MN—M 
UNZMS 
ANS 
MN-MNA-M 
ANG-MN-MS AA 
a—-HS—$s 
“AN—MS 
N—MN—AA 
MS 
N-M-MS 
MS 
HN—MS 
Nes Shall 
ANSE 
M 


d 0e | 
deg] 
dgrt 
d9t'€ 
dog 
dor 
dorer 
dcr'al 
derel 


deter 
ecc’ol 
BGC TT 
B gC Or 
ec Ol 9 
ecrol 
e 0C'6 


dec’, 


dgr'I 
CC 
Ages 


dOF'ET 


(LCI 


deze er 
d CGI 


le ce rT 


EINCHTT 
RICO! 
VLE OL 
e CF'OT 
e OF'OT 
eg OT 
e OT '2 
B® 00T 
2.086 
déco 
die, 
dos 
doc'e 
dogg 
ete TI 
dere 
UTE 


doc 


| 


| 


TIBBSBATTA 
AUPINN IN 
* ruorue (IE IN 
MEITEAOXT 


° Kqjoddey ‘ysegdder 


‘ JÂF eyues, 
' fgepeyejuen 


peysqoye | 


payssog 
IBYSLIPOS 


oforr | 


* AIO BSIOG 
we 

: pIBSSO 
IRYSIOPOS 


" yorqqiewag ‘RSUT 


"CIO 

‘ pirssoT 

* tarefong 
IA} SJOXICIN 
IVASTLS 
LIBBSEHIA 

* JUUITA 

‘ OIÄJFIOIS 
TWOTUSNNT, 


BILAN 


100 


> rm — MANN AA ™ AMS AN ae 3 en re ll 
77 5 I "5 AUS Y LUE NTM  (UUG9 |uUE9 oe  Toryessnurong | “| 

N ‘M "m (dog, T 09 MNTaS [dos deco |: : ‘ensquenr | “ 

*g TM "MS |d oad o9 | M—S—a |d 001 dore targleykg | “ 

= "MS —  |dgr¢ dert | UNS (dere dere uuoruägugm ung | “ 

MS 1 C069 of 1@ «EI VA M OM dore Id OC | MN-M-MS dere |d ec > Ben |S 

c seas S | ‘3818 "48 9 — | — NAN EE (dere dene Tuarusnng, | “ 

UL109S S = og -— — = M 129 HS — [Cl (FG) " taivledeep | “ 

H yoo g I ujour eyool ‘oq 8g °S Ss (desc (dose |AN—A—aS doc'c der DE TE Cs) | d 
‘@ dé ‘9 ty en 27 oe ie ak ar ime er STOYRSTA | « | 
d'ez-cc rl © ‘ol is °S "S Srl Nee MS — | |d6g’e ETEAIN | “| 
19 GO PTA "1 -G FW 0 _:@ eo BTS | M "MN Mm (dert d OF | MN-M-MS (dogr \doz'e mung | , | 
AS A ar Mm| ASTM dene degen stas |dégre dere |: : : : : oden | 

dog-og W | ‘AM MANN Mm dose diese Waa dogstldugrei |: © : : : ee | ¢ 

N N ‘sg dere dore | AN—MS. |degig (docs "Teuex oyyoN | “ 

ULLOIS I Fojuex ro dz ig Eg I d 0'9 \dog'c HN-N  |[dog'e dogz | "ısıeledeeg | “ 

roe] | OM “MS M. |dece dere [MN—M—S Id 0e dogs |‘ : © : : : Tym] “ 

SÄNG us "MS "MS |decr jdece | uNTMS deg deg ‘Toretuelieyy | # 

= a — deg deco) NMS dec dec sepndyyrg | “ 

iQ “ıpusoı wısyu BI ug] | "Ms "MS "MS (dert dor |AN—G—as dee dest myepong | 6] 
°q "4 2 "4 aed 

IVSUTUYIBUUY | IN In Ben oes tc er 4 EN QIOSMOTIVALASY() 3 

Q 5] A 


SO6I 


GUN cp “aS cS ba el aS dor, [dogs |” ° one Tyvumudyy | “ | 
Aq ewogg Tr Sepsgsy an un | FMS + — dors dogg | -HS—MS. (doré dogs) Aqoysdy forswog-| * | 

= @idg‘o | omg fo ET — | AN = fs d ITF MS nee aaa? ot ay oS CMU 

= ‘8 "MN UN I | Nena 08 Ter engen | & 

um L'EGL=U “OCT = D © GSI ders) “an M ‘x (dors |der'g N—S* dope UN ~~ = ehoroxsny € 

dt TL oD ‘4 rg deze do. TCIM NTI done eo 

12] iW 9 AAN oc doze id F6 TM dezipn dee ON NN he SEE TT Ter er 

M EBU | = = — OS ery ean sm. ANT SAT NO Zora | 

—ce'9g EI yorquvag BU] u Im ae | erg ‚der (deg, AN-N—M dose dorg |” oqaemwog ‘Jewoig & 

a ect "HS ‘as NWN derer dosg | "2 2 SY eelom IS 

se | oe za = — | — M dog's |doeg |: > (TAND Aqteseq | © 

useN I) = = - — dose) un ns: ITOC AIME . > 2 NS 

SJIOU EI ey 07—-6T uaygeu aopun = ON | ON == = Was. derer dose! © > Sr engen] © 

rol | “Asa ger una |) MS (dogigi dere: : : : : ad; gsueg | c 

ı wm yy ed uopleuwo 1 a "N = 's = Zr Nee ee en a 
BI ‘amigo, =y ogi =a ‘oa oJ | 

= Fal = \dogeld OC A an OT EDR 2: 22 MEET IE 

= u Et a mr asa oo door: are!“ 

‘MS FM MS |dewerd vet] ‘mm [decerdectl| ‘ ‘01, ‘sonate | “ 

Del | "MS “a 5 Bö EE | Nies u Se Komm 2 jo) ye euonalieyn go 

TM 1S tg |e OeTleoe ti] a—N—m |e O'T/eOTI|* : © : : tadefsepng | “ 

"MS M "MS jezce le ee | am Mies are: : : : HISONIEATUT | 0G 

ar)! as gS "MS tee NS RE © ee | À 

Q Fe == 'g — | — M — so: + : + muomowuqnÿ | “ 

eqieas ‘exooly ujou @ SET u IMS 9G d og does IMN-AN-MS dcr, Siege 2 op eee epee, | > 

NOMSt¢d6re o Fu 5 49.9 | ‘M "HS COMORES (C662 | INNS Te egg ee 

| "MS °M "MS RE | SNA ee eu 2 27 sonen) S 

| pS a al a AANA Sakasi on) nn Sommaire | ar 


102 


BAUME “HS a) "HS (8 cP’s |B Le T N=S 8088 | OFT ARE à 
Qysny :uogyeu topun ,Z “SJ orumeg Fr as —  eore |ecrT | N-HN-U |e O'2 COST oyery | “ 
VITG-19'8 «OO EIS ze as a OTP | Nea NS) ey ern uses | * 
:© ‘L — a= — i doe Tr — 2 Brom * ‘  uouIOWUnY < 
rol | “AS "MS "MS — 2 NANA IE Oe: EMOT ‘eureg—epeunng | “ 
®@ 5° > Fo ‘I (Ci BOSE ROSSI = e 06'€ POSSI epourex | IG 
10S8URS 919 I ‘ ‘0 Ed | CMS "MS °MS > Se = = d 5 07 RR | € 
= i= = rari A tres S — dcr ıqgeprdioyp | * 
‘ul '9 ol efegnıg ‘svcieg o__ :— ory -— yyeu HAN D oe \doc:II ores « 
© "tl = ‘A ‘gq |dortrdscoraNn—S—MS doc doror ' oqavurmog Yremoirg | “ 
NI°POF SÖ ET US "MS "AS PoFE decor) NMS pose dosor “.stoagg | * 
© OS] | ‘ANG | ‘ANG | ‘ANA ori O11) N-MN-MSM | 0'311dog’o1 Irysiapog | “ 
dogor sets ZT :@ “ST | 'as "ASH ‘a  |docor Cog 01 ANN-M-ASS 702" COT‘OT 147 odueg | * 
BT °q JA HN reeerid Oz NES var end vol elroy, ‘oysty |“ 
Se Sm a 'a 4 o11/do¢'01] AN-MN-M (doe'ttid 001 ofom | = 
reyoyspura vyinys d 9606 FET — — ‘AN \doritdegor nl, dort dere (TÄND Aquosoq | “ 
= = QE - + | NMS dozor ders 277 2 Koha ENE |) 
"ENN | "MN | “SNH | —- | — |@NN-MN-MS [Corridors epeyytog | “ 
MS 14 0E—01'6 ol ‘A OF'6 SA 4 = MS = — | — | MN-M-MS |deriorder6 PSION || = 
vıpur] ardom > 0 et = “MS x  ‚docoorldess | AMS \derorldore " HORAUIVAS ‘osay | “ 
-avay oplToyiojjo use 9197} 42 SI ue IT Try D oy dcr ol MH DOFT Loeb epusng 0% 
a a d 
JESUIUAIEUU Y °A PA Ihe de 7 er JIOSUOIJEAIISA() 5 
Q SI A 
SOG6L tunf 


103 


doe ol & 1B ‘rol 
ol=-oll = WD el AY) 
ot] 


1D 
@ ©] 


d GI—0'SI ol “© OT 
usuosiow voy GZ I 


cell: 

cell 

15] 

of ‘ol 

AM £ 0F—0'8 2 773] 

H 490 MS I 

I € 6F9 yo BEG > 4,9 ET J 
MN Oe) 1 OO aero) Ig XG) Fall 


uapeu efoy -@ 


dl 

BI 9107 © 

DQ ET 910} Sure Ay \ 

‘9107 Sep “roy 91 =H news cares 
20039: | 


derzoW Peysngerea 0% yu ST f 
sepsyse GET LQ 
SJ 19479 Yoo Jopun ‘o1oy G 


EJ 10939 .Y ‘yoxeso 


N 
yes N 


N 
yes N 


“N 
yreys N 


e 01 UN -U-US|deg'z 
Ce 086 NH ‘ul ‘a 
= M dir’ 
detT | MN-US.ld og 
BOET A 99 Æ [dere 
gral = geal 
— | UN=MS EU CAT 
e 001 N-UN-H |e 03:01 
— S e O'OI 
eres N-MN [esse 
= AN BCT'S 
N-MN-M | 0F'9 

vu 189 MS v 969 
BOSÖN CAN ae) 
2779 | UN—MS le 69 
rn Neo | COW 
— = e CT'9 
EG As  Gz'G 
= = 2.088 
e 09 | NE HS 12 09 
= = erg 
8 O'S | N—HN—A |? G¢'g 
e 0% NES  BOre 
— | AN=MS [2068 
en BOL 


Se 


dog'e 
der 
Oh Fie 
dec'el 
(A 
dee'zı 
ech] 
ra) 
2.086 
v 6T'8 
CCG 
e 119 
2.959 
v 89 
e F9 
v 09 
8.08% 
ROTE 
v oe 
vos 
8e0G9 
ae 
e CT'E 
e ()'€ ‘9 
2.087 
LOGS 
BOFI 


ETISAENT 

"01421098 

SYLT 

ejexnrg ‘svsivg 
CULLEN 
sepndyyrg 


“wo4OT 


SEE TAG [See 
* JBLITA 

DO TA TPISETEE 
* tarrfong 
IYASAAES 
ately 

opuRig 

BIISHEN 

ABNSUM 
tgolısuupg 

* pivssog 

Oley TBRuULUÄN 
* OTUEAU() 
LTRULaYOY, 
OIBULOG 

vy tA yA Ny 


: AGOXIAX SWAP 


* seuurg ‘nye yy 
TUT eSUA AIT 
* Aqussa 


© OLVISVTV 


“ 


104 


OSI) — "AS oc — | — | N—MSS |derotdetor " AquO Bro 

oe Kew I dc 8 °S °S — | — |MN-MsS-mdorord 001 " pıyssog 

ET CU AN MS "MS — | — | MN-M-Ms |dogiord 001 Aquusey Yung 

219 21 | MN MN ‘an docord Gol] AS-MN \dororldec'e BITANION ‘SARL 

SJ zopun :@ 1S] | ‘AN TN ‘an |dozond 08 | MS—anN dozord066 * BICC A 

qui} ‘prouoyn @ | “NT IN 'N — d08:6 Id 0'6 |an—a—as |40¢'6 Id 06 wupessnwong 

edi = = = (as = [CIS CIN) Aquosoq 

N-MN-MS ‘ag "ET qu ye 4066 | N "N 'N (docs (dogs | N-MMN-MS [doc's dog'g QUES 

USOIHSE ‘anys 9101} d OT:g ‘dar oT] — — — — |d 001 M — dos ‘ sex] 
porqge pou vor @ ‘Acz-279 W| 'N "N fs juwdegg AN—M | oorderz _ueledeur 
| RE Fe Tel MN mn od o'ztid 09 | NM Id 08 dorz ‘ rarelsepag 
sa sea Nr a a ey MS 08'8 “oldgg', JORGWVAS ‘vSUy 

WU GFL=U 0g=L ‘de Ss ‘MS °S sak a a—s mu COR who, ‘OST 

'N 'N ‘N (dos dose] s-n (dosıdoz © epsgueg 

o@ ‘Joquurut BISBU ol o — “aS = — MN-HS — id 0% - kqug BIO 

Le @ DO ‘ol N "N iN [dore do, S-N.  |der'y |der'g LIRAIN 

ol = = = re te = — (dog "ULLA 

ae N "N PN Sd #e' TT /P0g'97 M der dry BUOY] Y WONNT 

LC ON N N Neu deez | N—m—s dom, [der “punis[yg 

as| 'N ‘S S au le 001) MN—M (dore dog : rareluduurr 

| 
" “a a al 

wdurugıgwuy N FA JA i” Ay u YIOSUOLWALISIO | 
@ ST | 


Datum 


SOGI 


une 


105 


J98vipqu q ‘JUUVA yoxO AT 
3 4 


ne 2 

uasep erou oO ‘d c'e geumu “SI Z’ 
dog] 

‘Amys 5 _1@ À dre 0cc (ZT 
dore crit J 

© EI 

oe] 

AN—MN ®er0r L 

© 

oD IL 


© "da €-Z ‘SI 


-© ‘epunx ‘eSruioionx ‘eus 4 “ET 


por ye | quuyl @ ‘BT 
pou :@ ‘ANN + MSS upourysy ‘ol 
Sesysy € GE] 
<Q ”ULIOJFOTA "grus I ET ydayp ‘ol 
uosep yoo ‘wu ‘} BA stainys ,@ 
QD ST 
AY) 2] 

AS yoo] 
N IT BOET '0 8er > ‘@ © LET 
eu | CIOUIOF 


ev. 


dee 


BETT 
VOFTT 
seien 
BC ZI 
Vell 
CLI 
e 6a TT 
AT 
e FOT 
VOSTI 
d OF 
ecror 
8 6F'0T 
LE ZA 
8 09 
vO 


doe'zI 


8 OSTI 
v OT 


die'e 


BASATI 
BCTIT 
ecr ol 
eorTl 


e 0:01 
BIE TT 
V6 OL 
d OT 
e266 
e CTT 
d OT 
e Fol 
v6F'6 
e deme) 
u 2G'G 
en ie 
BCg'C 
ev OCT 
VOCS 


VARAT 


BIETE 


HS MS 
H-US—s 
NS 


ANA 


AN—MS 
ASS, 
AN—MS 
AN-H-AS 
ANS 
AN—MS 
ANANAS 
AN 

NES 
N-MN—M 
Ken 
MSS-SAN 
aN—a—as 
ENS 
EN—E 
NES 
NEROS 
S—N 


d OT 
dOc'ar 
dot’ 


dog 


der] 
VOFTT 
v GET 

BOS TT 
® OCI 
2 GI 
xeon a 
VEC OT 
dız'zı 
v 63:01 
dogs 

e 601 
BOS TT 
dOg'e 

®CL IL 
v 6E'0T 
vr76 
e CEC 
BOF 
BORE 
BEN 
VANCE 


dogs 
e OCI 
B~-O'@I 


Vcr il 


e FFI 
BCS TI 
e PITT 
VOTTI 
ev CII 
VOC Ol 
VOC OI 
BEI 
BIZ OI 
e Fc OI 
2.0201 
vaC'6 
VOLOL 
we OOL 
v CF'6 
V 616 
2.608 
B LCC 
BOTS 
B GE'C 
v OFF 
rai 
dent 


TUITRSUQATLT | 


U[OWF] 
* TARR YT 


OTeESIIONA 


‘uourolofp | 


 VTVYWULOYYIO À | 


TuLerusnny, 


° jeuey vumwg | 


tuoruÄigue erunp | 


[OUT 
paagfstretq 

* JULIA 
TULIIUOWUY NIT 

* + tAIelong 
PRIOR 
TULITUOULU NY 

: TAGE 

* +  eyaragddarg 


OTESLIONA 


nuorusung, | 
" rarlong | 
zyeptdaoy | 

BIISHIRA | 


AMIE 
SIOAEM 
TYMAIION 'SNALIY 


+ mraaımn 


“ 


106 


“UV V 


NAN 


AUDE 


HIG VLININ HN. ET Ubu Ten | | 
MS r1erga > FF ir MCUNICE CF = | MMSM | oe dora “hitless sieesegmy | “ 
ece—Iell WS ‘EI | “AN "IN ‘AN  BCHTIBEEITAS-A-UN |4 certe OTT) ‘mpoqusolg i 4 
"N ‘AN AN |EGFITIGOSTT MSP S-A-AN|COPITIUOE OT " ‘ ‘ peysqoxee | 97 
'M Mm = — | — ANNAN 08 |dog'e 1ady(sepng | “ 
22 °N "MS “as fe o9 dos? | ans Id oc dere ‘oruaoma | “ 
VOZI—EPOL ZI fuosep epoy @ = — = ay I = d og I oT omequoux | “ 
orem | ass "TSS: | "ass Sele Se MNN (ogg eefi ' Aqreddey ‘ysendderr | ga 
DONATION — :—  |deg'g vo |) m—ag—g |d 4 ‘o dene |: vjouley | “ 
‚urzopolur eYRIpor I “QD VSI a M TM . \d6e'¢ Id6t'g | N-MN-M | #9 (dere ‘ raıglong | “ 
quuva joxoAt ‘ZY oa 'g 8 (depp idogr | Ma doft doc “ouryug | “ 
“AS “aS "HS =e |) Nees | DOS) ‘ vpeyeuloyytoA |  “ 
45 'g 'g melde N—MN [ce dos? erÄgespW | “ 
oul — — — Sate Ge 8 NÄE SONSHAT eISYaAy | “ 
| @ ‘degz—17'¢ 1sewreu ST | us "HS “as dog'g dore | NYMN-M dosa dora AC ejouop | “ 
spegspyn :@ | ‘— iS ‘g = deze jd c'e JAN-MN-MS/dos's Id eg targ(stporg | “ 
°M ‘AS MS | ‘as MS [Cory dera N—S dere [dert twmorusnup | “ 
"MS as gs Idoct [dort | N-a=as |dec't diet taigleyg | “ 
= fs — |dogy jdogt | AN—a—s dor’ (des ‘turotudquRyy nung |“ 
1 SI | ‘ms “GS “as dog dert | MN—HS get |dozı 3 5 
as As ‘as doz Id or |MN-MS-aS [deer Id |r tale | ce 
Wa | sa “4 ‘4 = 
ıeduruggwuy IN EX FA Y ER JIOSUOTWAILOSAN 5 
@ >] A 
SO6I Tune 


107 


dL 
© = ‘ac 1 
dyze Aqpura Sum 


BT 
1@ "Snjeq yoxoku uepurA 


ÖLET OS 152 “SI i 


HANN |deg'g 
HSTMN | — 

= d90g'c 
H-N—MN Id0g'e 


MEN 


daz:# Idos:e 


4 0'8 (usdrus) usyıeAd) 
grees " nyerong 
dyızc muerrdioyf 
dore ypAyseade 
dose |: wenn 
doce | * ‘ nyejong 


TA IP free 


108 


mut 192—] of] 
044 EJ dopun yorspou uslozyowmoiwg_ 
oD “gdore 0 “MN 49 doze 0 
| >12 

1@ “SI 

ol 


oGl 1999 008 = IL ET 9197 ET 
ll 
upswo TW 

m1 degeı ANI 
22 MNM dozer 99 dert 5 ‘BIZ 
oe) 


dce—oe ol W 42 
dyozgi—d pret © © “SI 


ABSUTUN.IRULU NV 


"MS = = 
—- (dogtoldor'or 
Se ciara ace 
m dog's dcrz 
”MS \doge [doze 
=) Id oie |d oT 
"MS BOTT OF'OT 
MNN |der'z dog 
"3 deere: done 
‘as (dog doser 
= d 0'g ld oT 
m  \doz'zıldor'ei 
"MSM le L'ITU CII 
m  \eecc'orle E201 
TMS jeorıılecz'Tti 

9 in 
FA Kerne use 

@ 


HM 
A—N—MN 
H—N—M 
NMS 
AM 
AN—N—M 
ANM 
AH N—M 
(7 Ma aN 
\ SLIOY pra J 
S—MNM 


MS-MN-N 


— slg 
door |derer 
dec'e (dee 
dogg Tore 
dope dee 
dor'g dec 
dog'a crt 

de 
doze |doz't 
dcerz |d0e'1 
dee ‚doz't 
d og Ideç'er 
d g'e Ideg'er 
d OT le OCT 
d cr [Boe tt 
dcf'erle Ce tr 
e CII OTT 
dOTTIr O9'0T 
VOPOLe Ol 
VOSTIR0¢'6 

4 "9 

SI 


* Kqjoddey ‘yseagdderr 


CITANT 
NOT S CIE CETTE TETE 


" AquiQ BSIOT 
puegsweuugpu M 
BTVABPIOG 
BLOUSON 
TUOIUOU V7 
CIRARPIOS 

* RTBPTUOIN 
guerrdioyr 
®STAOTT 


BISWA 
AE GIE 

* oJONTLUTO FT 
pueagsurug AA 
* FTSAATEIN 
RLAAUSIOIN 
BSTAOTT 
e[9ATef 

" PIRSsog 

' ÂquiQ BIO 


IIOSTOTIBATISY 


8061 


nf 


Datum 


109 


‘uoz 1 A pe 27 @ ‘d pe 'w ST‘; SI 


N—S d¢c—cP'sl oF] ‘121 
seqoys oG ‘Ac ‘L 

det yoo doper 5 02 

:2 INN-N TIseungu SI d arg 


ouunas] er je iN Tal IL 


-197 400 Sts 99sofddn usufow ‘GI 


2_1W eg 
SOU VICA 398 79.107], 0 I9IPBA opeu] 


“ITA ET 10979 “Ss 08 A4 8 ‘L 


Q EI waarliqnoy yoo naeH I 
EN f det 5 @ 


701438 pou ot 


u9sep VOT] URISRT MS I ob 
1@ ‘ot 
® 


dog'c |dgz’z 
d Gre) dee 
dere |dee er 

= 3 OZ 
dcg'ar der'el 
8 ZI ole CG LT 
Ieee lescıı 
VCE TIIPOe lI 
doe sre Or 
e O'aTUGF'II 
@ATL eZgol 
e (ere CHIT 
VOTH. VOTE 
d ce Agce 
deze doze 
8 BIT 6 OT 


M—MSS 
ENTUATHS 
S 
SANS EAN 

SN 
MS—HS 
Ne 4U:S 
N-MN-MNAM 
N'MN-MSA 
MS 
MNMNM 
M—MS 
HN-N— MN 
N ~ AANA MA 
MSTS 
MMS 
MS 
NT MN 


e Fe 
e CF TT 
BOS TI 
d 021 
e Osi 
d GT 
e CT'TT 
d OT 
BLS) 
e 08 
dog? 
deez 
doc 
oat 
2.088 
® 601 


m ae 


dgg'g eegontn 
dogg °° BPPRTTOLN 
dore peIsqoyerf 
dett rarelsepep 
dep'zI * TAUTT 
d [Ffa ' ULIEASMUSPH 
ee oe 
“wu 7 Aqpox) 
(2 Sv TT RICA 'StjexT 
ee CH TT * SIVUULT “Nye yy 
Cte li BUMWAOSTEA 
vO It * rareliynoyy 
VOGTI SIJJAFI 
earl “ uouregyy 
BEIGE " VIAUTT 
BIC oT punısoppwn.109g | 
e CF'OT "PUnISTRS | 
e CT'6 IAJPIT QUOFT 
e C6 IBYSSV'T 
a IA} SITEN 
2.089 IVISTRS 
dor BIISJILA 
dere TAIYITRA 
dog IBYSTeS 
dosen ' IVYSSYT 
BOC OI kqpoxy 
® FOL " lAIelong 


110 


— = AS > “UGGLIMULGL| NS UNG Cl TGL cl TATBistpotg les 
aug © ss ’S 8 (dererderzian-MmN-MsS| — {dort TESS Oa | 
1© 51 | ‘M oT AA M (dcearid oct] AM \doszıld get ensyeA | “ 
GI 19979 ‘008 = LI al 'H 'S MAK TTC EL PIN Ne ES SN | — 2 Oe Tmetuowyny | * 
ZI 9107 de yest wıogs o 121 "g ’S S |doet dcrell a as—s |dogete stir ' rarefied | “ 
BI 0197 oD) ‘M ‘MS "MS = — | AN-H-S |e cell? 6101 TueTuomyny |“ 
221 | IS MS | 3S MS | IS MS [BFE OIPTZOI] AN—MS lerzorlert'or ' Tuerusnny, | “ 
CREDITS CR Il | SUS ‘s TS je oorlessc6 | AES |\eo0gore Gor opesmony | “ 
az — — — — — — == 12 @ © o1dony G 
GI'oL| "MS | MSM | ‘MS = a US NOIR ees 147 SION | “ 
Bi) AS | me | uns au ae) ANM |deeg d og ‘arrffeuuey | © 
dr ie Ar uns EMS | tus | — | — MS dogs (dog " Soya | “ 
28 'g 'g ld 0erd 0:9 S dee'g9 dogg song |p 
gsgjq aies uosep vpoy] © ‘215 | MSM | "MSM 'S dogs ‚dor9 | N-MN-MSM Ideziz |der’g “epeyeuroyyioA | “ 
Tuosue uopurA Sog BI 107 HOJ a gs "Ss  (dos'g [dcr'9 N-S |der'g Id 9 ‘tareledery | “ 
© 2 ’S ’S °S = = N—-s. (doz Id 09 * ejeeA | * 
"M ‘M *s  |dec'e dec AM (desc der: ‘sepndyyig | “ 
"MS 'g "ms [deze der | as—Mms deco dett ' moruelsemn | “ 
wor Aq ‘eu ‘© ‘ob ses cs 's dort [dog | M-MS-S dett d ot "BAIN | “ 
sjeqyoys <Q ‘ST PNG AK ™ dose Id oe | MN—MS doft Id OF ‘Aqopreyepmey | “ 
ol % 19 de -2 @ DJ °S "MS — deer d gt! N-a—s dogt dece | ‘ wpoyusolg 'persqoxer CE 
{ 

je! ” 33 va = 
IesuluyIeWUy IA EN FA \ = AIOSUOLTEAISSIO 2 
© SI A 

SO6I Tne 


111 


1@ I 
° = ok 


ob] 

OCDE 

, MS rdcre > GO 
HS dege L‘woro0G 
pile 


RD) 
AY) 
dog I 2 ‘az 


I9PRA Jloyora de ‘o Sut of tapun „DO 
a—as dog—ore 1 oad € ez 


toe] rant) 
WU gF4=Y ‘o8I = L 9 ‘az 
pall 


HM dec—ore O 129 CET ‘cl 
iD “EJ 


© 2 ‘1 


aa 


e EC I 


e ECCI 


MN MMS 
MS 
a 
MSM 
MN—M 
aS—S—MS 
GIAN 
MS 
ANN MN 
HN-N-MN 
HSTMN 
HM 
UNTMS 
ANTM 
HSTMN 
HNTHS 
MN-HSS 
H-N—M 


MM N-MS 
NMMSM 


Be ETT Oger 


dort dert 
VCC IL? 0:01 
ecH6 ecz'6 
d c'6 dgeg 
= jel ery 
= lol), 
dere deze 
dogg dere 
—2 dos 
— dos 
— dog 
dors (crt 
—-|d # “0 
depp doce 
drze dere 
dere dore 
d cr dep 
= jlo 
d c'e dere 
dgc'e [dec 
dogs |doc't 


dce'zrideg'zI 
dor gr doe sr 
dog  |dog ar 


dgeet|diz'er 


IA} SIONIBN 


| 


TEASTES | 
"punıspes | 


* Kqjeddey ‘ysengdde | 
a wat a ‘ parSsog | 
LIBBSCHEN | 


OJESLIONA 
efearpıog 
BIÄNESION 

" BIEAATUOTN 
Aag star 
pueigsueupt AA 


* eqaravddery | 


tupesewong | 


ejoutorf 


tuorudquery "eyunp | 
ordony | 


HIVVSEJIA 
euvlexsr 


eltog, ‘oxstx | 
:mueons | 


“ sepndyytd 
 VIVEA 
BISIIGA 


“taryliyop ‘Tysoypearey, 


BILAN 
TU TUO WIN IT 


112 


I 


“L9G 


- Aa PRE = Tai 


Gee at 
“MA "mM *s ders dose | ms—s doce dere "OHHOJTX | © 
qi] "ms "MS "MS Saas MS’ Oc © eyscyy | © 
19 | °MS “aS "HS \dogzojdoet | HSAN | | = uorerstor sugoT | “ 
MS I UGI—09 ot = = = (d'or doser MN-MS docer dorer ih; oy | “ 
deg—orer Ww} — er |= för = ae BEER 7 
iL = ” = Zeiler HHS dag CT : Iuysdog | “ 
"MSM | MSM | MSM Before 08 MSA [BOE 01% 001 Aqpoy | * 
(puery) Aqraseq 1 BI SI — = — = — IN: MN—M UT 7/6 ocg 0 -ouurg ‘esunyjog | “ 
N "MS "MS (03018062 | NM JP088 18022 "AA | © 
© erc—er, 1 iG = — —  |esgrorle 6F'8 S e 6€'9 erg qeysug | “ 
Ba — = — eer9 053 | N—MSS |ec89 lecrc TÉASIES | ET | 
DI N “AN ‘MS jderorldosg | MN—S for |dogg | : ‘orms10yyx | * 
“aN ‘ANG | “ANN | — /®GV¢ | MMS |8034 le 09 ‘eremommea | “ | 
@ :2 1 ‘Ss ‘Ss ‘Ss (ore docıt AN—AS—S |e crer|d OT rattar GE | 
eh = ’g *s doc d 04 M = CO ea | © 
od |. N “MN *s (dere (dose | N—as (dere dose “ormogux | “| 
de—0F W ‘ueSep vou uesseu @ = T7 = = | == | Beuses [do LOST gigaruoug | IT | 
N I HET Ss SL == = = = = N = | peu ‘ ojonrymeH | “ | 
uosep Foy @ HN AN AN — | = jas=s=Ms}dosordere | epeatysın | * 
| > ei ‘a “a =) | = Nes oc orders ‘eleyemoyylaA | 8 | 
& | & | % Pa | = | 
aeZurugeyuuy a "A x —| 4 qrosuonearasqQ | 3 | 
@ 3] a | 
SOG6L Toe 


113 


SI 

GI 

:® ‘AN—AS doz-OF ST 
qu @ ST 

ob] 


09 “ot 


@ :© SIC 

ar 

JE 

oËT 

‘10 ‘SO 19AJ9 HOS SJ 

1 _0@ ee G 

as I e G-0'F L ‘087 1@ 
BASIST ASS ! eLI-ser > L 


dca Vv 

SeISASE ION :@ 
531 

53] 


AS—MS dOTTI-08°6 SI 

@ 

OCT of ‘oO 

PI = IL mur,=y “9 ‘x rep] L 
-un es goyodu WOPTIA “oY ‘oT Z 
1@ rel 


N “N 
“aS "a 
“cl "MS 
= aq 
TS ‘AS 
’MS "MS 
SN "MS 
0 OBER 
°MSM | “MSA 
as |e “HS 
"ASS ‘Ss 
'g Ka 
MS MN 
Ja) Ss 
as Hs 
"MS "MS 
N Yel 
'S 'g 
"HS "AS 
— "AS S 
MS MS 
“MSM “MS 
"8 "HS 
"MSM | "MSS 


d O'OI 


dcz'e 
dori 


dcz'e 


dcc'9 


dor 


d6cr 
dere 
dOz'a 
d get 
doc’ 
dcr Zt 
BOE OL 
egc'e 
ecy 
LS 
d 06 
dots 
dog, 
dupe 
doz'9 
dere 
doc'e 


AS-S—- MS 
GAN—N 
ANH-AS -S 
AN—MS 
NES 
ANS 
A—N—M 
N—S 
AN-H—HSS 
M—S 
AN—H 
MN-M-MS 
N—M—MS 
NM 
H-HASS 
M 
HAN—MS 
MU 
aN—a--S 


A—HS—MS 


deer 
doge'z 
d a7 
dorz 
doe'zI 
dog'zI 
dort 
eITII 
eors 
ev gL 
eczc 
8 08 
€ LFC 
D STT 
d 001 
dOg'OT 


AOEOL 
der) 
Ol) 
dor9 


dere | 


dpe'e 
dcg'e 


Gl 


dye] 
dort 
dOg'T 
d ¢@I 
OF TT 
e CF'OT 
e FPF Or 
2.088 
Bec 
e FIF 
Bole 
BCe's 
aaa 
dec tl 
d 06 
doc’g 
deg 
d 0g 
OWS) <2) 
dor, 
dorg 
dze9 
dere 
dere 


d 0% | 


 ıseediqueH 
eat 

‘ey AyAN 
SOE ATEN 

‘ SIOFSUIS|[O H 
OHOJUOUT 
a TETAS ACN 
* tarefsepng 
eflueer] 

CITE AOA 

EZ ENTE csOdi 
* roreruelre yy 

* BUIVIOSTe A 

- vedrug ‘ueyxiea() 
* jeuey OMFAION 
punı1sajfex.1o4g 

' punıoes 
Zee 
ıaıelsefef 

* BIAUTT 

IAJpey, QUO H 

* sIRUUTT ‘AAAICH 
TYMATIION ‘SNAUIV 
* mofouurx 
oe yy ‘EyuryudTy 
PAUP PALMS GT 

wltoy, ‘oxsty 


Sit LÂF g3ueH 


114 


d 1g¢—-6¢1 W ‘AI M = N  |\dort dert HN =S ea UN | 
Te ANS "MS "MS — | — |AN-MN-M |decet dopet SIOQIM | “ 
DY ‘oag|* ‘MS | ‘MS "MS |derzıdeezia-an-G)N dorer dez'el TULION | “ 
AN-MS d 26-018 SI :dIF-0FeI W | "MSM | ’MSM | MSM |derguldeg'zt as dog'er/d oer EU | “ 
o tel M NS tS ANSS Er te N-M — ecpIr * Aqgreddey ‘ysyyddey | “ 
2] M MNM M Je GG'TT 20901) A—-N--MN [@LP ITP SPIT] °° : estaoy | “ 
wut YF) = U] d I = == = FA = as = ROS oreg | “ 
‘CI = L ‘uouocrom ed 4 "AT | "AS "MS "MS lee MS == OS eftoy, ‘oysıy | “ 
— = — Je Gz'0Te Or or = orator © sıopsurspeH | “ 
al ‘M ‘M "MN (BOGOLEGLOl|/S MSN | — 18001 “wre | “ 
yord SJ rep eg ses | "AW | *MNM | MNM | — | — |AN—H—HS| — |UGC6 " IBS Oo | “ 
Vw xp] ot FM FM EM | O'OIUCr6 | A—AS—S eoz's 2 06 ies ofory |“ 
-UN "IBA qexo Aun pura “e 9€-PE 6 oV = CMS => == = = = => 3 STeuurtT "DAILY Us 
uesep efoy deınys 87107 @ | MS °MS ’MS SR == [HS—AN—N/E 6 'ojecg’g " yonqqieag ‘vouy | GI 
rol | ‘ASH "ASH | ‘HSH = NENNEN dena dene), omayuoug | “ 
a, =. Te Er x dog, [dog's s do doc eçeaepaos | “ 
als] ee ey pun \ ann | “ass IN (lez ders | MN—GS |dreg [dee ‘iseediyaey | “ 
© SI | “ag ‘s — |d¥z9 (déc | MS—HS |decc (dre “ equeieyyg | “ 
as 1 d.% “BJ — — = = | = N—S [deere der -oyonpeumH | FI 
"9 an °g 4 = 
zedurugıgwuy SA SÅ FA Y SEE NIOSUOTTLALOSIO 8 | 
Q al = | 
SO6L Tue 


115 


MSTÄCT-OT'ZI > ‘d4'e-c'T age “OBI 
ob] 

of] Osroyo]  dOFEI- OS TI AGF 
9197 08T = L "MS docet oD ET 
U[OULYSY IvVsep “S10; “OW 

e Gz'8l e O'TI—OL'OT F0147V 
‚Ad I yusz ereu opioyddn q ‘51% 
Bigg OLOlL V '”H Sc 


wu ‘anys @ ‘dcp z—0E 1 Yoagıv 
BETII-F6 YOIgFYV 

Er 

BIZ 

oT 

8 GG I AG COFC—OCT 10147 
"IVA pura 

doc .-cr, & 

AG) 2a 

‘AUSO UOpPUIA 


d orc] doz-ore W 
yoo does a ‘Aq 2 Vv SI 2199 
ds, di | 


‘d cec—cr'g yorgge “ET 0197 , oD J 
UJOUASE UOATe N I fl 

MN—M det SI 
LINIEN DEN eyo Si 


VOC TT 
eczol 
BOETI 
dors 
d ¢g 
d Fi 
dOz'8 
dag 
A0TE 
dyes 
dgq-¢ 


BOTOI 
ece' ll 
8.676 
e 068 
dos 
does 
do, 
deg’, 
dee, 
dore 
d0z'F 
deçe 


HM SJ 
HM 
HN—-N—M 
MNN—M 
H—N—M 
ST MSTM 
MN-M-MS 
H—S—MS 
HN-N-MN 
HM 
HM 
MN-M-MS 
N—MN=M 
HS—S—MS 
HEM 
HN—H—S 


H-HS—MS 
AN-MNM-M 
IS 


d re 
dcr'el 
dOF'el 
doz'T 
dOF'el 
dog't 
dcr ZI 
eorol 
BOC TI 
dcr 
eCT'IT 
8 0£'6 
8 0€'6 
BLE) 
VOT 
der, 0 
dcc’g 
duc 
dOc'9 
dcr'9 
dort 
deat 
d 059 
dort 
d c'e 


ld crt 


dorel 
e GOTT 
VES IT 
eCrol 
e OF'OT 
8 OS'OT 
BOEOL 
® 6301 
BCZ OL 
e 001 
2.078 
BOCs 
erg 
eel 
VOFSI 
deg 
d 069 
d'cg'9 
d c9 
d 09 
d ge 
dart 
ders 
dogg 
dOG'T 


rarely dg 


' Kqjeddey ‘xsendderr 


+ + + + ofory 
; * TULIN NT 
puesueugt A 

eltoy, ‘oXSTy 

" AILQHLAS ‘ysuy 

; FOTEN 
* sIOJSuIs[oH 
" BIEAATYOTN 

* pıgSsog 
SISHEN 

* BpeyeuULoyyrlo À 
BIISHIRA 

* efeygwoyy.lo À 
B[VAVPIOG 

* epee A 
rupesu9AdıH] 


° Kgpoddeyy ‘ysvaqyddery 


" IBYSSyT 
° BPP 
ugureIn (} 


" gyejong 
yeprdioy 
yo 2 TTL À] 


" pigosog 
BIEARPIOS 


116 


SUL Mo eue en ASS UGL | eu e666 IFUL “pagosog | = | 
STAINS 
@ 88-7 9 -_ EJ ppn vypexytog \ "ASH “ASH 8 dcr'e BOT HN—N—M 8069 eorz |‘ NIRO |S 
‘aN 99 M I 80299 OPE 5 SL J 
MNT®CTII yyeupru „DO | "WS "AS AS jecg'g | Neu = ecrg eg © ‘ yorqweag ‘YSUT | gr 
ol youl te eae oT, 's "AS iS aa ee CCS EG os | “ 
cus eco cr 0 WO ‘de ‘ET Si > “M ‘S  |doe'T jeOg'0I HIN MS | — TROTT HOT ‘oysry | “ 
IL M M — UL N ANNE [26803 OM: ' eFIÄFÅN | “ 
AS Vitter). a à ; 5 
tg pov NEN often tl: f S — = — | AN—-MN |? 626 2 F1'6 tseediquef | « 
®GE—-CZ'6 oW ' EJ :@ | ass 'MNM | "MSS Jletf6 |® 816 HM |est'oreot'6 BILALPIOS | I 
Se = = == eh ANM |d0eTTIdog'oT suey | “ 
„tougg vSrqueaA wos“ ‘dcz- I z "H ale 
G16 5-1 W ‘dop—oe, youqye ‘EIG J > RS S 082, 10062 NM deg, ET  owexug |.“ 
aul oc MN | MSM dec, does | AS—-MN (der, [dors esIAoTyT | “ 
121 | MSM | "MSM | MSM | — | — IN—MN-M {does (org ‘pipssog | * 
LS 3 HSA NNE oc N—M |dege dec * omegug | “ 
28 "MS "MS {dogg [dere | HN—mMS Idegc doc? Hee PUNT || A 
dere W OM 5 M Mm (dert 8676 HM |der's \drgr Tworusnn, | “ 
d ce'6 == = —  |der'c dezr N—S dgc'e (dec'e sepndyyrg | “ 
—0¢9 @ ‘uw ‘o ed oxuos ol "ET m SM ”S = — Be USS ÖS idee i; ‘rarelayeg | “ 
d 7-6 ‘0 ,@ ‘rea uopura “GY 51 |” “MSM | "MSM | MSA | ca Acer a-asa—as |dee'e |doe't 3 epearpıog | “ 
‚© HO ‘sqo uv WY Z N ’MN ’MS = — |N—-MN—M |der'z |deg'T a * SIOQOUOIM | OI 
9 (4 9 ® 
2 2 2 2 = 
aeSurugıguuy °A A A ee 4 JAOSUOTLAIOSIO 2 
Q >] A 
S061 Tne 


117 


MS M IE LTH 99 8 LECT SD ET 
alg 
V ‘QO ‘nt 401I-F1'F nyvrons 
Midgo) 
1 eyutagdderg tg 1 dogg 5 Set 
Da ‘ol 
GN I d] 
ae SS Se CORAM Bee 
oD “Worqye pour ST 
qorqye ‘ur € ('IT-0'G ET rBysqqus 
= 
Mt etre > 2% 
AND AN 1d/9 90 ge 5 OD ‘ 
| ai 
uasumupswo 1 & ', ST 


© LI ‘dopy xeu SI 
ob] 
pall 


d21—8 5 HMS dern—06 EI 
15] 


dczor | 
yoo do¢- OT'Z @ WO ST saopsuts | 
TPH IMS 9 Gt deg 90 doc 5 J 


MS—HSS BOF OT] 2-uogpe L ‘ET 
—01'9 ET epeg log step «DO ‘ST 


EI 
uesep Prot stereon @ ‘eogg a 1 | 


srry (QA bm nas nen ET nen Queer A 


dırr lees |S—MS—M 
ecc’z BOTs MN 
TEEN Ni 
doce |dore S—N 
der dort | AS-MN 
decree crit] AS—-MN 
li ASS—S 
ecrg korg M 
à leer M 
= | == rss 
ae ee M 
Very 8 ct | N-M-S 
ee alte ee N 
dore d 88 JAN-N—MS 
Chg itl ae oe 
d Fe \dgo ps MN M 
egeole 82 | S—M 
ect ecır | MN—MS 
lee S 
dogor|dog'6 AM 
dec'e der | MN—S 
dogg |dg¢z | AMS 
d oz |dcr'o |MS—S—as 
on us: a—as 
— 69 | AN—MS 
e O'OIE 08 | MN-HS 
uasep |e 08? 9 AM Q—Q 


BITS 
e 08 
dec'0T 
derg 
dcg'el 
BAG 
2.029 
vu Gc'G 
8 0£'9 
e 29 
dere 
dgc’z 
B8C'6 
OCF 
dogg 


d eft 
dgc'e 
dag 
dOF'OI 
d 069 
Ol MD 
e CT'6 
CB AT'Q 


@ LE SI 
e CI 
dcr or 
dere 
dog 
VISIT 
EVENT 
e CT'9 
e GT'G 
wege 
CHEE 
810% 
dog 
d yz 
deg 
vu EEG 
e OF 
d gre 


dog? 
dgc'] 
dea, 
dag 
d 09 
dOF'e 
e 06 
Be AV 


pun.ısofjey.1ogg 
"punıses 
uoureamg) 
PICS EEE 
* BIACTT 
ES PUnoT RR 
le 
use AA 
TWJoy[y “Uo Wo, 
"uedrus ‘uoyıBad) 
* BUIBIOST? À 
punisaT[eytoys 
rupessnuong 
: FISOXTEATET, 
oulesunyy 
erAHUEPOS 
"OIUIOMTA 

IUT 
Im uosugıS pra moln 
; *OTUIOJITX 
OTJOJUOUTT 
* wie 
" BTBYYIO J 
* ‘ HILQJILAS SU 
aes bee MSE 


BSTAOrT 


| TosvraeTranan 


> 
a 


ce 


no 


118 


mm 


HN MS 


spe wy © zed ,@ vipos yep an |, ‘Ss VCP 6 BLT'OICOF6 |” Oqreurmog HEWOIT | * 
>] vpoqremd vpIMS & ‘oD ‘81 J 

ela ot fer — oe 9018196 | HS—MS EOTOLEOTE oyuny | © 

‘3p @ ‘apr dET'ZI-e Gor „gus“W | TMS "MS °MS |d OF e OOI M d OF wor ‘tarylrynoyy |“ 

ANN I ot rarlederg ‘© ‘ol | “as “as “a — | —_|NCANN-MN fe G92 2669 STERNE = 

et ne LD st \ 'q ue ‘a jeort jd oc a—as—s e 01 d oer “uesunyy 08 

‘MS I oT ee, | Yet Yet “x |d orzıldog'ım aN—as Id orzıld or on = 

ae sr S eS el | "INN | ‘ENN | “ANN Porerderm N—s (dcertld cor DONC TS 

AN 9 ANNI 247'er 90 due6 S| u u “ANG |dae'6 \dıre N dar6 (dıg'e punısomws1ogg | * 

SJ pıwösog BI | ‘AN ‘aS ‘aN |dze'6 |dog'6 N—S  |dororjder's PITALION ‘snavpy | “ 

AMN I d 08-012 an] 021 ‘o@ | ‘HN "MS "as |[der, Ido | M—-MN [deez dors ewpoyyy ‘Woo |“ 

“M ’M m = deere dec | MN—ms |dacc \dze'e ryofosy | “ 

's 's Ss = - | N—as—s dogo Id oF ‘ episquey | “ 

a “AN de — | — IN—MN—MIMOrTr (dore Ne 

nn = en "N el ‘a id gg daze! a—m |dorc dore eeATN | 5 

»I9PBA 919498 À “ oc = = = — MN—4 Id org der'z : tarvlfedeepy | “ 

SÖKS ‘HN "N = | S-as doce Idoze CIIEHOAIQ | “ 

ob] | ‘as "as "us dogt dert | NM [dort eos " IRASBYT | 68 

"MN = — (6089 | 079 | H—AMN |" °k%e co " S1oqouoryy | 87 

at a 59 st 

zeSurugıgwuy °A EN IA Y Sen J10SU01FA19S4() 3 

@ >] A 

SOGT np 


119 


sten & 
BRIS areu] 
-98 ‘eRlqyoul ‘ujout N—S I der, 


doc, @ ‘ms 1 déc, ST 
d0z'9-08'¢ “oD | 
‘doe—o'¢ EJ SIOJSUISIOH ‘oY ‘OST f 


o_1@ El] 
‘0 389]8 SJ aopun @ “xeasury (I 
oD ‘oS 

I I 

272014 fe pout oS] 

M 1 door > 'Toe—crz Vv 

221 

1@ oS] 

AY) RE 

d 05-081 «© "TOT-SS oD NET 
1 TET 


N 929 g I d Orr 22 
BOFII > dort ‘0 W © * 
© doz 

‘N-MS 1 d ce—ce'2 ET : 


970.19 


al 
Q 


yepou 998IpPoyT Selsysy STZ 
@ AN S | 
L'EOSIT BI suey ‘qs 1 L ofory f 


ae (ST 
SI oes fe 0ETT-0801 @ ‘o 
 deI- “GT YOO € Ö'TI- CFO 


MS" 


yyeu |d0c'9 |HS—S—MsS 
do, |d2z9 | N—H—S 
— | — | MNM-M-MS 
dcc'e (dog | AN—W—as 
d F9 |d 79 |N-M—AS 
dope (dore |MNN-MSM 
dg¢9 dore | ANA—MS 
déc'e Idee? | H—N—M 
d go. [dere NS 
S=US= 
dor'g d c'e |MN-H-HS 
d 19 der r |ANN—MSS 
== | =. INS ANSEHS 
N—ad—as 
dere Idea | M-S-H 
dreı dreT | HN—HSS 
dort OCT |. Ce 
d Or degzq MN—G HS 
dev dere Neues 
dogt d cz NS 
ie ZN HHS 
dorerezett NS 
esrıTeorıt N-S 
doE'zIeOrII AN—MS 
chee 13 Cyn) NES 
eozılecrol N— 
e 2 01/8 OT'OT ass 
BOS TIP OTOL 


dec, 
dor, 
dec'c 
dor 
dois 
dere 
deg 
dge'¢ 
der? 
dyc'e 
dere 
dert 
dcrg 
d 07 
dcr] 
d Fet 
dOZ'T 
doz 
dOS'ET 
dog el 


dover 
diet 
e 0€ TI 
d 02 
VOSTI 
VTL Ol 


dogg 
d$2'9 
dac'e 
deg'e 


Id etc 


deer 
drrr 
der? 
dere 
dore 
dor 
d 1% 
d 08 
dez'I 
doz'T 
dt] 
dog al 
d¢z er 
Beco TI 
BETT 
Vee Il 
we SII 
®e OTT 
2 og! 
2.0801 
e 601 


AN—N-MN le core #6 


" * yorqueag Su] 


. . . . 


. 


. . . . 


BIOAIRL 

* pirssog 

* : UTEN 
Äqug “es1og 
IRYSIOPOS 
TULATHOULYN yy 
eueley 

| 2 Seeeleen 
Fenton 
" peqsqoyre 
* ruretae firey 


' Aqoprexerues) 


*  epdx x 


' > - medrug "usrest) 


BUTEIOSTE A 


" peysqoyee 


"wpoyuglg ‘peysqoxe pr 


. . . 


> eueley 
"PLAN 


* rareledee xy 
TULATUOULYN FH 
RNCS 
* epsyueyg 


eftoy, ‘oysty 


srepes ‘ONNIcH 
* YORQNeAS YSuT 


120 


nn a à ne L 


a ae et a al jh at gt AR, 
10D Sh ES mG ie Zr (ELI'CI S eure (age ; punısorpey.to4g 
MN—MS || : 1 1 | . = = i 
I U ce'T- 0871 15] ee ET | S S S e CV'S 13 OT HS S e OF BOT Gl eptdx x > 
Ag i 10) OJTUI G 
1 Vv Q I ne SJ sn fl MS ’MS "MS eczr d 08 N-H |eogı je Ga eupoygy “MONT | je 
MS? srduce 5 | MS S ass | eu (dıcol MS dg trjd2¢or "ernysiey | “ 
@ 2 SI “a dci eg  |deetiidogol| a—-as—s |d O'IT A oor “eresunyy | “ 
I ce 
d 0F6 Lt uowjoquiofg ‘:@ 5 N = = = EZ za Nee eae), Rene dez6 ENTE ET 
I d (9) (4 
ST rauelsegep ‘M Sd ie en i ay Le MS dOg'6 \d9T'6 order, ‘ISOAONY | « 
AN —MN I %9re-—dirtt > | ‘ANA oc ‘an Idgrorldge's | Nass Id gtrdgeg ‘ eUuIeIOSTeAN | “ 
LANDA 'S "AN AN | eu jd c'6 | AN—MS |dororldoz's " eseM | “ 
1 ‘SIZ = — — yeu for: N dce's drr’g “gyepong | “ 
35 = == — | — | an—ms (doré Id og | Suegenner] 'tyoleyneYy | “ 
AN-H I 9098-0811 > u AN TAN Dogg Id e6 | HIN-H—Ss |dozınderz ‘uedius ‘uoxreaQ | * 
det ' ol dgi—-cg xem à € e EE le der chime |S 
BI 10976 yoo e197 oO iol | ‘HS “as “As = — |qaN—a—ds/¢ 08 deg, ueuoduary ‘eerdey | “ 
as 7 MS I d 097 Porz > | "MSS | "MSS | "MSM [dcr [dors |as-s—ms|deg, jd çy “eyeyyiog | “ 
GN ge ME dee || _ : & 
29 274 > da, 0 @ ‘at dir Ss ‘Ss 8 |d gordor, | as-s (dos jd o2 dx | ou 
ZL ob] punasoeniogg di 0 4 J 
212 ASH I d08:01-08'8 «BI | °MS ES og |derg Id co] MN—M dors Idocg ewjoypy ‘wowed | 08 
= = 9 “9 a 
IE SUTUXIEUIU CIN IR FA ee \ see JIOSUOTJAI9S() 8 
© ST A 
£061 Tne 


121 


apr @ ‘dog i—c'er wosrqye ‘;_ ST 48 “ASS “aS = == MNase ere BERNS 2) SANNE OS 
uesep ‘y ‘pr © ‘ders ge wt | ‘MS ‘MS MS |dereieeri| aN—Ms (Morale rt root toto gen | “ 
MS 180801 5 | "MS ‘MS "MS (eCFIT20E'6 MS Ot Eee © = Segara © 

uos.ıou] "MS "MS "MS jesz'Itesttil AS—MS [POSTTIIPOLTI] ot © © : ° ormmog | * 
sjeypn @ ‘uur 92 = U ‘o9T =D ‘ol | ’MS ‘Ss MS Je CIIdGFOI N-M—S ozıne GTI ° ° ° elroy, os | “ 
sean «DO il ‘s °TS ‘ms [dere eors | a-s—m \d c'e feocot|: °° * * * weaony | “ 

oD ‘MN I 89G—TC6 oF] ‘r 01 | "MS "MS "MS =F EN NN LC OL ate nes 
BO'II—0L OT 9 SJ uouremy | "MS "MS — |€gTItle 201 AN—-MS lerCITeLEOI oo ° ° ° ° ‘ruyerons | “ 
Fe) MS ”MS "MS |e O'IlecHol q—s VOSTIIVOS OI) © * BUTTOUTY ‘WOYO4 | “ 

AN- 4 e 0601 ©) ’MNM | ANAM | 'MNM eczolleogol AN—MN \eogorleozor * © ° * ‘'remeuln | “ 
an En ae ae = = = I ns ms EEO one ee = opumy | 
dg—g'z v ‘steIp > © bc 5 “8 ‘S ae : CFIT] N—M—S [ders jestor| "wroqurgleg “peasqoyer | “ 
9 6 9 . ‘ A € i te x = 6 6 + 6 x 
OPITQE aL arts Og ven ‘g 'g x Tire tot NS deze |e cor MANON may | | 
ei] eFe6T01 W ACE. ol Sr) 8 's Ss leczore cot) As MS dern ce | Sieur ee |e 
Sepsysy] uu J pm WO — 48 $ oF “ae hosel NG dess SO: IE UCC AIN = moksuung li 
CIGG LT IT -@ SIE VSI ‘ol US 9 TS Rice ONE OP OL Ts m deeTaegeg | 2. 2 ee me 
N—S dte-91t EI °O + 151 | “MSS | ass “ASS [8976 8986 N—S [erce lege |‘ °° ‘  eumeiospeä | “ 
uosıou] deI-6z1 W FA SA IN Beraileze'tt N-M der'ziezr'6 ee TC ee tyofosy ce 
spegpty @ uoaye ‘eu ,C Vide ’M ‘M TM = = || INNAN EEG, CARE | ut COR O IUT Er ESS 
az! ‘MS "MS FMS |B 86° jecg'6 AN eerore ce |’ ‘ OMM TIRTIRUÅN | “ 

dog'erl uosep Boy «| °S "Ss se DO | Net la oma ae ones 
ost @ wosti-szor age Sie] “ms | "MS | "MS PRÉC none anne dogerkocg | ° © © MeN | * 
“MS "MS TMS leCr6 le c6 | AN—MS le OoTIecres|° ° ° © * °° 0991 | “ 

HN—M I ee Op: OTTT ET “oD ‘ol | "MS "MS "MS = HN HS ee SBN © 
e cHg-ecTG yoagpe “DST EMS TASS sg VOGOLIE GIS | INN-MN-MSM le cporleoge |’ * * * -punıstes « 

Step ol ‘oi | “MS ’MS ’MS + — | MN-M-MS 8086 2088 | ° °° efequrg seswq | “ 

8016-08 @ NTM eorz \ sé — dl “ac en — leas: : + + + simofenhy | re 


a mee nn, ee ae SS See = 


122 


JAD INN F *O0GG L SI UY Ge IXXD LIND IN Wr fe (UP) anis LUN à LES DER ICONE SE ACC) ni er SANG 
MN I dor-cg 1 payssog | ‘MS "MS "MS = = H—M  |deee dez epourg | * 
»S3emp ur 911095“ gT-gE W — = — dere dere| am (deer dee SZ Center || 
dp 9 W ‘sjeipy :@ ‘M "MS %s |d o:zıdorT NES (el OO nee |e. * ersquex | “ 
Be] Te 'g deren den N Se fee deu 2 on ‘ nagfederg | “ 
av ‘derı-] derr'o wl "MS "MS ms [fost ort 2) HN—MS \doz't |dert SET OMOEA 
6r'zl © ‘N—S dero-6rF :_12I£ | AS MS | IS MS | AS MS | — — | HN—MS (dere (der tworusung | “ 
MS MS sms [dere \dogi | mM—S—as dog dor ‘ + + Kgopreyeputeg | “ 
a 1@© 1ST — = — (|d 67 drei | anN-as-MsS \d Fr degen °° ordony | “ 
re Glow den cote PASS MS MS ®S|doet dert | a—ms (dore degen © © © © :mueons | | 
ofl 19979 “oT = I ET 9197 @ | 0 H z erden == sen ee nee 
‘p19 à _0@ 02-018 ORT ol HETS) © || es BO CO see ANS LPS LR SINE 
MIT eye > Mm OM sms |d og jderer N—s (dors |drrzı ‚uouregyy | © 
N-SIO'E-9E'71 EI ephyseade DO SET = IS ss Idorz dogt | AN—S Id ov (doser " [RUBY oo | 
dog el wu ed an a Ee 5 — dose MS — {dog zr tare(serer | © 
à I weu 7 7 i [73 
‘uodep yoo Haven len 2 fl ÅS S S FE a AMS |dogerdoger Bel 
» 19918 “9s 5“ A OF-07'31 1 © EI | “MS "N ‘gs (dep |e oct] N—M—S (dort Id car epidx x 
Nise AN Sue > ae dere d ce 2 
oS] 59 ‘,e1098* dqg—coy yoo }| TMS MS | “MS der le ger AN TMS ened Gey ieee ONE TETE OP CDN GS 
»etoz fe“ ‘doz—ci2t W wud] ¢€ J AE 
"MN ‘dGI-0'8 sol HET Col "MS "MS "MS ‚dort |doectlaN-MN-MS/dor'6 |eog'ır ‘ uouodurorr “wrerdwerg | * 
4 I Talo 
ee ed ı "MS | ‘ms | ‘ms ld rareesri| an—ms \dozzıleortı " epesuny | 18 
A sa eg a a 
TESULUHIEUUY EN BA, FA Y See See JIOSTOTIVAIOSG(C, 3 
@ ST A 
SOGI Tne 


123 


na 
'dÖ'8-eTs 


:g ae «0 \ 
1@ ‘AN—MS deps-009 ST ‘© J 

REIT ICH I 
PUNISOIIEHI09S !ygorgge ‘ut ir 08T f 


“Ss MS “S 'N-MS] 

d 269-7 EJ rweruouuyny 4 ‘SI 
ne ey 
@ :© ‘doi-o¢ VW ‘dol-oe DT J 
step @ 

M 1 dO'Z—CT'F L IBXSTeS 

@® ‘EI 
elie Ra © ‘EJ | 

‘deg'1-cr9 Lise SAS Ysera ”H Je 
"puexns epeq opuelfoF cis opejop BT J 
SIP oD ‘oET 
dz-0t W 


DOE F 
D SÇ'E 
d ¢9g 


dcc'g 


done 


dec'9 
d0z'9 


dog't 
docr 


dge'r 


ol On 


d6FTI 
DETT 
do¢'e 


d 0'9 
dog 
deg'c 
der? 
d gy 
d OF 


d 0% 


Idocz | 


NS 
NS 
HM 
NM 
HN—MS 
HN—MS 
HN-AS-MS 
HM 
NH 
HN—MS 


ads 


NTS 


HN—MS 
AI Ne} M S 


D OFS 
299% 
d 09 
d 08 
d 069 
d 09 
dgr'9 
dcp'e 
doer 
Ape 
der 


d ect 


doe 
don't 


da Il 
dgc'oI 
dore 
deg'g 
dog'c 
deze 
dere 
dcr 
dog + 
dt tt 
dort 


doc'g 


dOg'e 
dcr'e 


* UQUIOIO f 
sepndrurq 


TATe (STOL 


:vuroquiolg ‘peysqoyer 


. ‘ Turpessnutong 
"TABEY 

IA} SOIN 

" eleeA 

* eqaravddary 
BIOAIRP 


rarefrrees 
D STATE fe dee 


TUL[VSUOAILFT 


124 


UT Ja IL oO | 454 nt oi area Cees lv ES a TT, 
I reysqqes  GT-0'F ‘xem SJ {ET ‘M ‘M ‘Ss dere le 0% NS eier 7 ER DIE ‘UOUIEIUY | & 
IS ‘“AN-MN ‘dogg L snyoqseavy, tL ‘Ss 5 — OD INEENNSS (COGIGE eee " ejoreg ‘emyeg | “ 
omwuas ‘dezr 22 Al on | J 8 ANM [SER LUCE a CBC LA Tworuowuyny | “ 
072-019 a \ 170 FD) 5 s is doze: | : ‘ « 

spungs 4103] Ua WOW o@ SZ f 9 S s |dte¢ doce | aqs—ms loss “dere SIBUUIT "Med 
© “EI = ‘Ss ‘Ss = |dor9 deer | AN—MS [deere [dog TRUC OHMION | “ 
uosep vou wur @ ‘ST | °MS "MS ‘MS [doc dor | MN—AS Id oc Id OF olsyon "ererpaf | “ 
Vv CMS NA dor ee +10 ; MS te "MS jdese (dere | NS ee Ee nye |“ 
I d G [77 

bod! ee an © MN | ‘MS 'g |dery dyge | an-uss |d ev dose MeesegA | 
8 ms ‘dIg-Fr'eI oF 2 «EI | OM °S Mm = dere der HM. (|d ey dyre Bsa |“ 

“IVA “PUTA 

PMS ‘„tougq wos“ doI-19 W MN MN M (dere ldeee | AN—Ms [deer dect * sepndygqig | “ 
‘deco-sre © ‘dgeo-gee ET ‘st z J : : 
@ 'srerpn «DO | ‘MS "MS MS jd ov le ozıl AN—MS /[Coc2t|dor'et BGN |S 
°S og °s = {dogg dorer) N—a—s |\dese le OI * magledeeg | “ 
oD “EI ‘Ss g % Id zerereı AN—AS (deere Oc meld | * 
Oe MS "MS ms idert den HS dGr'erleOCTI epeaın | “ 
MS Te II 9 L'fseref :” “Mg ‘dogg: V oc 9 eq ie = el z 

CC 9 i@ ‘ MN- MS cd 0 L- cc’ 9 a il: if MS MS S MN MS c cE GI CGI 18 TATTA TION SNACTY 
S I 9 « 

en A ds is LS "g — leoce | N—Ms—s  oatleos's * eraur] 

Cory | 2 : 

TN “Ms | “Me | "Ms (deze nos aN Me ere eons "ormserv | I 
“à ja su 50 d 
aeSurugIgwuy °A PA FA 1 qIOSUOT}VAIOSYO 2 
Q >] A 

€061 snany 


e TOT oc I (= 0== = a u ws CFLOLIe GOT Sea BE MO ED D  IBNSUM « 
L UN :MNM TEOCI L ro = MSS "MS Sen tee NICS GEG OCG) EEE TAN EUR EPS 
= dort 021] 12] = = me PEN eine [KH SIE BEC einer poe ee este € 
sa siojsursjoy fd ot L wey 4@ “EI ‘Ss "g “ar dore deze Ne Ss COG den ee ES TU TE ee 
Oxo ec GQ 'N I e261 se = — (vere diver N 7020] cire 2 2 2 Senverdioyei © 
Br ‘der N =a GI — 3 > 6 . “ 

STI EI one isteipi an ge Ss ETS Se Bh Seng EU IOP Res re 
VINA S “IN I d a . . x D . O . 6 A « 

“MN TOR RIE GROT Lok] KO ET J 'S AM M |dése dev | am [dees den !seediqueH 

as dogz °N d OT | 
Pn os: ‚as dog "Msderel "MS IBA "MS Corl og) AN—MS dert dçr'ar ° * oo" Sxoqouory | “ 
ax GT "Ss deze J ; 

N—S ‘do 1-97'21 121 °M ‘M OM denen dose NM MS Idogrernd get to to co co" > BUSIIBA | 4 
8 ‘N- S Cog t-0¢sr L ‘sreipyn @ 'S ‘M 'S = — |N-MN-MS le 0'231 eoc'ıı| © ° ‘IOIOIN ‘en | “ 
TOMS ‘dyc-ee'r @ ‘N-s dcr SI Ss ‘Ss “9, |dezizılecett MN-AS |dore feorın * ° * * ° ‘ueurorop | “ 
uasep Japun teinys OI} Z ‘oT & ‘M ‘M ‘M =e ECHT MN = 2000 NT UT" aS) i ae 
= I Pe ETC BOGE NGE Ha Ber ES TI | oe 4. 4nn CAwele dreary | DS 
M T dose L step @ iat ‘M ‘M FA \dozı dere IM ee | 
"MS ‘dog SER > "M INN "WM jeorılleccol a—g le ciieoror|’ ° ° : uoneis snag | “ 
-GC' «@ ‘“AN-MS ‘dOI-0'8 EI ET oe ‘MS "MS a rH HM |ecgorlezgor| ‘ ° ° ‘ Twpesueauım | “ 
AN-MN ‘COTH-CT¢ r_0ËT ‘o@ ET U "AN zu dose ET) Mess dm ROL) © > a euere 
d 08'T- ee = = —  feog'orleoc's = ROGGE Goel EE Ordn 
SLISASY ‘Joie pour „ST 'M TAN 'm |dos le 06 HM Id Öv NC DC GNT IT AE Sn oo” 
4 s ‘do = | a 7 . a 0. 6 Ö 5 5 7 

vert © NA < ER: tT Sr | S S S jeceor® 06 | MANS  leororeces oureannyy 
10970 IE BI mi = de | 'S M Ss EKO Be VO A-S-M |dert rege |‘ °° © * mel | “ 
Aq OHXIAUEH I SUISASY es“ : ; ; 22 | N [SSR « 

08-021 oD ‘N-M 'd OTBI-OT'TT ET | M 8 8 = | NTM 6056 #086 ie ise oe | 

zL | “MS MS ‘MS — = TEE NANNE [2080 IEC | BSD | aa 
© “SI = = —  |dget decor) AN—MS decr legge |‘ ° * : : sepndyyrg | “ 


d 
a ET OY TEN ug ass |e geen legronepropl ne re än (een er SD DE 


nn 5 u A IDOE TEL RP ET 


“06 UL GRO 


IND Ur) ULD “OY L (“OY GL 


= WAN WD EIS 
STAINYS @ == = "HS je O'ITEOS'OI| AN—M Je OTTIeOE OT]: ° ° Olsson ‘eTerprg | “ 
© “Mm as dorg-derc .t ‘Le | "MS "MS "MS = = eres TOC CIO EE TR Be |S 
quént soyoprre ET 1999 | °— us 8 GNT TION ANM NE CGT EC DOT + : > * tAagledeep | “ 
"AS ‘MS STS) eezONIGOSE | N ASE POG OGG TR IN | © 
‘M M ON PAIS SON TSE SIN, Bege TE CESSE TRE TS || = © 
D 21S) ‘M "MSM '8  feors (8028 IMN-N-ANN |® 168 |8/2'8 |‘ ‘ ‘ sSrepes ‘oye | “ 
17) as °M ‘M mM |®0G'8 |B cg ISSA RESTS eich Se PS ES OVS ir 
ns 'd erg ‘o-eT, 51 wofiouuny | us "HS "us der‘, |doc’g Nes (Om TG | aie os ro Fe 
“M ‘do'9] "HS “ol HS = do déco Nae SaaS dog9 00) 0s ae ance CN 
-08'¢ @ ‘AM ir deg¢ Loms QQ ‘L | "MS "MS "Ms |dere |dze¢ S SS dec ER BES ORG |. 
Pimidggge L‘L| ms ”MS = CEST derer) Anm CIO else TE Öna i 
uosep eo spegpy @ | MS "MS "MS — |dog'¢ S — |dog¢ |: ° * ofsgon ‘ererpan | “ 
oY ‘AS 1 docp L oysny SL = = = = = MN does dene nn EZ 2 senses) | ae 
dog-oge Ww ‘dor 08% :& °s "S sr doce? does Nas ST deep deep = ee QUE) 1 AP 
SI dertp LL acl EN INN TOR dere Imasısemsı deze dec 2 2 Zoo | = 
AOTI-080T :& 'd c'6l "MS is "9 — | — |MN—N—AA |dstenldeg'z | * ° * qoeqqreag auf | “ 
1“s NM ‘decoy L rarelafeg fol | "MS = = — | = | CONS. orer|dce et]: > + ereanıg ‘secieq | ° 
a el en 0. — oF doen CC ER roat ES 
ol foQ WULF, = q ‘O1=L rad “a Sr MS [dert je oct] ŒN—AM der eogıı * * * ° eftog, ‘oysry | “ 
CAE SYS ‘M ‘M > ANG SaaS dewanleoganı OS ce 
% %n 9 % a 
IRSULUHIEUIUY aN EX SNC AE a nn JLOSTOTIVAIOSY () 2 
5 | 2 z i 


SOGT Tysndny 


127 


SJ rarelsefep 

Ss sap @ | 

‘MN-MS dorpy L oresery ‘oT f 
AN I dore L easıes 


of] 


1elq (© ‘L 


d yee Aq pour upomysy ‘od I 
sterpn @ ‘dc L yeırdıoy 

221 

ZI 10979 Yoo 9107 step @ “021 


AY) 22T 

e6ZIT L punıspes 0 BT 

AY) le 

egec—23g01 @ AN MS dir I 
POT L msonjeaes ‘© GQ ‘ST f 


og ‘A 09-08 oY ‘N-M-S]) 
‘dogg oI fd ogg—oze -G HI 
d'y '2 L ueurowuuny | 
*S ‘doc-ogr @ 'N-S ‘doe-og'r ST Sf 
2D al 


ot 
1@ SI 
peal 


d OT 
d OF 
e 
dogr 
doET 
deze 
d OT 
dOF'T 


dIEZT 
doe'T 
CET 
2.0801 
drgc 
doe-¢ 
dcr'e 
d CT 
d ce 
Agger 
dort 
BOS TI 


N-HNH-HSH 
ANT MN 
HN MS 
MN—dS 

MS—HS 
MS—ds 
MN—AMS 
MSS 
as 
S 
N—S 
MN-M-HS 
NEM 


MNN-Z-HS 
AN-H—USS 
MN—MS 
MN—S 
AN—MS 
AN—MS 
No 
NS 
MMS 
NS 
H—USS 
AN-MN-MS 
N—H—S 


d eg 
dicieg 


dIeT 
doET 
deg'zI 
ecHTI 
d g9 
dce'9 
dog'g 
d 08 
devel 
dsc'T 
qtr 
d ce 
e CII 


AN—MS benz TTIeCEOT 


dre 
deg'c 
d FFF 
diet 
dor 
d OF 
dog's 
dogg 
dog 
derg 
d 02 
dort 
dogT 


dor'al 
dOT'&I 
VOC TI 
8 czol 
deze 
doc Fr 
dog 
dOF'e 
we OCI 
BC TI 
® STI 
BSF Ol 
eCrOl 


epAysyadke 
* eIaer] 
Aqpop 
 FASOATUATET, 
"OIUIONTA 


Dobe 8} Am 
147 09) 


TENSSYT 
nseN 


* ‘ HORYHLAS Bau] 

Rouen cee are SEGA 

se ss * pesqoxef 

pres 

-IBYS OIUL speysqoyer 

* ELIEIOSTEA 

‘uediug ‘ueyxreal) 

+ + > ese Ay 

VUpOYT YW "woNQT 

: > tareledee py 

" BISONJEATET, 

 efee A 

7 + : risque 

ab 

" sepndiggrg 

BITEHOXTQ 
‘ujoquiglg  “ 

on ET 

{+ BTOAOTIAT “1n118 


EN a re 


. . 


128 


1027 


dal 


OEISASÉ W 1 wg 


:1@ : „all 

step «DO 7 121 6 

@ srepu © il 

© sis)  doger-toril EI oO 
-pou ea pura ‘sep «DO “SIF 
step @ 


Se[sSysy] 
‘uoyeu epoy ‚9 ‘dor, 9 W “VSI 
E19. 10 OMSK IPH 12 ET 


e02g-dzI 9 

Lost ims I pg > 40 EI 

Ses 

HS I were > ‘oD 

dz 9 ob] rypureudyy ! M F20% > 
ANN 9° MSS 

eoe 29 ders } 'M 1 L @ 151 

der MS I dcror > 


«SI suey iq 1 der ‘o EJ orumeg 


zeduruy.gwuy 


GO6GTL 


\ 
J 
rå 
J 


dl Ur © AUX) 1% 

A4 11 Mes ci — |doer * APASSUT 
dig (dig'e |MN-M- HS dırı [die INSON[LATEL, 
doı# deee | NM (dose [doze mo(osy 
dogg À #9 | AN-AS-MS |'059 dora | "wpoyquolg ss 
d, ‘olsiom) MN-M-as |dec'c |doe's peysqoyree 

— (dose | a—agss (dire drygt eppegontN 
dcrz dog| ms-an (der dog "OTWIOHLA 
dorz Id oT | MN—MS [4 89 deg ewpoypy moy1gg 
d og (dog ns (dort (dert ' epsyueg 
dorsieettt N-S Fire L'IT AUBIN 

— — HN - M-MS Bagg ‘9/8 GZS ‘9 elusnd 

— LOFT | NMS Jecta (COST Our 

a NN A Oise on SIE 
BIT egezıl AS-MS [PITS |BICEI nseg 
Siout | Yyeu N 2 CET (COFEI o[eg 

M-MS-usIe OT |egg'al * yorqueag ‘ysuy 
e 0% ecrzIann MSS 08 Id OCI "IAF Qsuvpy 

a as NMS |? SIT |dorol vpeyyLog 

sy las MS dors d 08 IBASIOPAS 

an: en ° ‘q 

Y JIOSUOIJUAIOS () 
Q EI 


SYNEN 


TISN3NYy 


an MS I de ı mmlıynom N N °N (dog? |d oF SN (dog Id or | > >  tamelsegep | = 

ms | RS gs | — | — | en MN CO ER) ORT erat | * | 
ee OST; "N “N 'n (dor? [dor S-N [deep dere | ‘ PINAIION ‘snarty | “ 
= = = = Se CC Ns deac GE A EN OT ICT ANT ES 

MSM Ii dcr9-06G & | ‘MN HN ‘aN (dere (doft HN der ldoce ee ern 
SAMOA "N — (dos (dope | us-n (dor (deze | © © ‘© Tupesusang | “ 
M MS "IN \doec deze | mM-N—q |doct dre ENG NEC ES 
"MS “AN RNG doc der ae Mo ung COG dere | = aie OlcE Te ia. 
ol | asa | ‘as | ‘ms MES MO) un-a-asdorr ere | © © © : Soqm | * 
HN I 476 5 “S 6=G—- Tot | ’MNN | ’MNN | ’MNN | — a ENE GUS Chen AGE | ee eat sous | 
mel] del Hel er NS NE Se acu deed) NN seme ae oo | ans 
‘opyıwo 91098 lo vd ew, | N S äs : = N—S deve dog} © >" rarelserer - 
ee nn IHN N ‘an does dere | s—n dogs dog * : °° vou | | 
he) 6 = Toe (SEE) AN—Ms [dere dre | One TavvIRDÄN | « 
d ort 99°‘ döpugrssun I a & CS Me HNNTTAMN dune dere DEN ; 
pp wos de-g VW det oa is N ‘N M dogs dere Nam ACTA dsl Fs Smart | ge 
oD ‘oSI N SN “gs  |dome (does S—N (dose |dFT'z ir RE Bee (LS TI A Ie 
N 1 dog'e-g © Lnsen | “HN | “AN ci ST s-q |dogz [dore |: Board “er | © 
Sipeyso uexoptepea “Ge | HN "HN Si. dee CSSS AN ane das 2 ave OTEI SEI ln 
deg —cr'e :@ 2] | “MN & sy |dezi dert | HM AN (dose Id ci | © “vwujogy wood | © 
Ie. Sars "HS "HS = = NM {doar (dgcerl ° ° "eToafd EMMH | * 
2571 ®MNM | ANA |'MNM | — | — gs MNM Id ge Pero ° ° : ° 1per gun | © 
MSTS KÖ = == = = = MS doge le 06 | ©: © ©: > moleuug | 2 
jeu ET odouog = = TTT TTT ANE ANS dosmmdrog 77 | 9 
HN I degor > Ga@ L ON SN ON \dozııdore | MN—AN |Torordorg | : ewjoysıog ‘opsoy | * 
EN ‘OG—OTI BI ‘serpy @ ‘oS | HNN "HN "HN = = H TOR OBOE EEE ANS | 
ST | OMS slew pepe dd rend daniel eter ss sos core lie 


130 


—— AL 


MUNI OG 2) ave co t21 aw) "MN S TS org JuUrell NS jagüg [Secor * oregsepy | * 
e 60:01 ET OMAN "Ss II = EB FM ‘M ‘M = = S—H  |[esrtılergor meysug | “ 
ee 2 V 2 | aS "HS "HS lager des asanm Id OT e FOr orpeyy gwgukn | “ 
yyorgqpe pow ST = = = = as dog dere “reysqqeg | “ 
= — = => > = dogg le 06 ryofieuury | II 
BS ‘Ss *s (ders d zes | AS—-MN does [dees ‘uourorop | “ 
— quon 'u == der dc SN (des |dyco ggepdioy | “ 
| @] ‘S Ss (dep, (dogs | AM ders dor ‘ourvinnyy | “ 
T-M doc ST puegsuewptm fo 2] = Eg 9G a= = N-AN (dore jd ove " 19J9A8UT, 
'S ST 'S eae — | MN—MS (dore dere DITALON ‘snaepy | “ 
2 5, els any ET 10979 | = ‘MN ‘M a—s—ms |dore (dore ıarelsepep |“ 
atdogor 5 © SEI of a = OLS BUC Tits Noe dreier em nevg |. OI 
"MN Mm aM \degie |deon aus ana dice (des ' Aqusseo | “ 
| — = | HSAN (dec (does * RIPAAIUOIN | “ 
IN M Mt dp ob opt SET = ‘AN S digg \dırg n3eg | “ 
-MSM Corer of dogeorg ET | ‘MN "ANN | 'MNN /dper¢ dogg | ass-asa der, jd te “sreuury ‘nyyiey | o 
ol | ‘MN ‘AN "ON SE = M dere dec “uvdiug ‘uoyreaty | “ 
22 oc!) ‘MS AN. "MS Id co |dege N—4 (dor (dcr ‘TON | “© 
speypr @ N "N 'N = — | HS—MN [doer dere  epsyuey | “ 
S ‘oO MS I ST fu N 'N IN (ders (does | as-an |dozr der? tieesegun | “ 
oD ‘ot | HN "HN "HN M--N—N |d oc dort * oreqseTy | 2 
Mm “y °q ®n d 
JS UIUHIEUIU SA N FA sere aes 7 en JI0SUOIJEAI9SA() 3 
® SI A 
SOGT sn sn y 


131 


dogs 5 ‘svisysy 
ur '9 “joy BT SITUXI 


doT-oE 1@ ‘dare DT © “AC 
ob] 


a 1@ ‘L 
(CE era 
WwW “MSS ‘MN dog’. ce = f 


az 

4qorqye pour L 

MSI dpee xev ST “ıgpe we ,_ oh 
:21% 

@ AZ) rel 

uvliog Si 199779 xengs .2 
dgr—ce'e QoQ “ET 

AY) zT 

dere \ 

057 @ ‘MN-N 109087 ET ‘EI I 
d 66-988 I 

> "ANN dic © dogg ZT f 
MS 1 dOSTI SI “HN ‘M Id 
CLG) ONT Gap Cle TE ger 
«ZI ‘d0zg—Orl -@ 

spegpt4 «DO + 1ST 

spegp4 «9 ' ET 

dos > 


‘MS ‘aN (dogg Idee | M—a |dor's |der9 "qe, | “ 
“AS "N = Se HS-uNn [dogg jd go DAMON ‘snarpy | “ 
’N 'g (dogs |d 0'9 S—N |doc'6 (does tyofosy | “ 
I °— deep dggy TM (decr (dcr " AIRBAG wu] | “ 
'M ‘as oe — | MN—M (dose Id Fe OTTEN TYRVaRUÅN | “ 

"MS "MS se | HN ANS dessen Klose ‘ rarefrqnoyy | 
"MN | ‘HS (dog? (dore | HS—MN (dozer |doc'e "epoafog ‘enr | “ 
"MSS — dog's |dey'z S —  |dge'z sreuurg ‘ne | “| 
u Ss (does Jd og | MN dogs [dise OMS TA | 
I — dere [der | MNN—M |d 9 dose nuorugsoy ‘nyyeyy | © 
"ASS "A a = HS dope jd 0 opey TJRWLUÄN |“ 
'N ‘M = — | AN-ANN [der |dor'g ‘punropes | “ | 
“IRA = OCT dir a—s  |dgg’g dog 'errexoxrA | “ 
“OL oa =, — | MN (dore [dog peysqoyer |“ 
"HS "HS dept (dcer | MS-as dect |dog'ı “ vpesunyy | © 
"MN ‘M oe (ee HS MN |4 05 GET yoequeag wu | “ | 

tT? °S dor'r |deez |- S-N doge jd T >) wjoquiofg ‘peysqoyee 5 | 

IN ‘a deze dee |M—Z—MN |dog'e Id ot aba | | 

'S Jet FE — |MN—Z—N dog |¢ oT “Aqopreyepuresy | © 
oc oc dyel eITTI mS d pt \dıezı punısopet1ogg | “ 

8 "MS er IRE ore MS d cz (ÅT ewpoggy wog | “ 

'S SSE ele el Opin N-S [dere [doser og | | 
"MNN | °MNN [dept dogen) MS doer [dora mes as | 
"MS "MS |dog'e or?) mM fd og jd rer OU | © 
‘AS ‘AS = 2 OM ema CNT d OF eogıı "any | “| 

‘gS — doer? o'cIIN—M—MS dr ere orti ojory | “ 
MS MS (dope IdosTIms-M-HN\d Fe le ot © ‘erelresr foreweukm | 11 | 


132 


Ni dye > “u yepy @ 
al 


GL LO! 

| TMS] = 
‘ASN ‘4929 ol Aquig 'BSLOG 
‚2 ‘upoumsp SIVA] ‘EST 

‘upisuo 1 ,@ ‘1 

qe d'OS | 


& Mm i dope L oysty +@ "BT J 


“Sur po I: 1@ 

gt OST ol 2 

ussep Cou step «DO ‘1 

09 'd ett | 

at ‘dezc-0¢ 9 19 ‘© ‘L ‘ar J 
T0] 

1@ Joule 

ASS 1e 5 


'S ‘MN I Corpor ST orsed | “MNM 


NES BT 
pall 


 eSUruyIgwuy 


0 


" VIEFEUOSAHAIS A | 61 Î 
AIETSTEITEIE ET oy 
°N = SN |dor¢ jd oc twpesuoAu | CI 
— Ci) Id 09 M — \dog'e wm | “ 
= Zell ze MN (der der UTEP | © 
Mm  |dgerg |deg'z AN =" dite TUUNN | HI 
“Ss  |doro \dag'g MN = [foe's dere wem | “ 
M i em lon rar yusng | * 
im (dere doc | A—-Z—M deer dior Clon | = 
“MN = == SEEN ANNEE omwgsepy | “ 
= AIG \deey See Gary dice uses | “ 
‘MSM |d 0€ doce | AS-MS doce Id c'e GS. 
er à dor HN (doge (dera ORNE | | 
eH Be ls ea ee dere (age SOME | 
— (dere ld el 2 MN |dere dyr'g " youqyieag sup | “ 
"MS — | MS—HS |2e6€'8 |B 602 ayasum | EI 
ders dec M dire |dece 145 SJOXIEN | “ 
S-HSS |Ucce [VLEs | ONO MCU ST | 
= = Er MN—-M (MOST Id OT 14} 090. | GI 
"MNM | à jezzıı) AN—gS \dogımderTı Aqpoy | “ 
M dere |doe'g ‘ th} oSutH | “ 
"MNM Idetotderg |AN—-MNM [dorordst's punespes | II 
“ai "9 7 Ya a 
IN ats Y it etn 2 J10SU01UAIOSA() 2 
@ >] A 


&OGI 


1Sn3n y 


133 


iS (N-S dze9-1¢'¢ BI 


d'or qoo dI er] @ 1: 
«© SI 

ET 

‘, L gyeprdioy 
dc¢zo—ore @ | 
CLr V/ 
U9YHSTOS 


w107S ‘N—S ‘dal 


sep @ ‘GI 
oD fo) 
uasep eu @ 


© NV 

py © Vege Tr SI Sroqvoln >] 
woe @ ‘L 

"TS ‘AS I dogg À 

1 molgany 9 ‘dogg 9 BT JS 
MS I 409—08G ot easıop | 

-0S ‘MN Id2I-c9 5 “SI 0 ,@ f 


dr 9 ET eythysyn 9 ‘EI 

:A 1 

AY) vole 

‘ulm vicyu doe e W "ut ‘ol. 
12] 

"S ‘M 1 0GT AG OIES ‘AI 

@ dog r—ce'e ot ‘Sep © ‘L 
S6= 4 >] 

Jk 

d 1 sex] ‘dc 9.9 oD ‘at 


|¢ 09 Je CFO 


dcg 1/d0r or 
doz6 |dctz 
doer Id ot 
dyer \d oz 
d ÖT | 02 
dez't |dgc'zI 

= |e Ore 
OST re 01 
dcg'a |der'z 
dog'e |d ¢z 

==. Cl aera, 
d 0'9 (dog? 
d oe jd ot 
dcgr d oe 
derelese tt 
ecg6 [2618 
eocc (UGFF 
dcr Id o:cl 
d oe dore 
dere |dog'e 


S—N 
NS 
MN—MS | 
Nr) 
S 
HNN—MSS 
N—4—S 
N-M-MS 
MN- US 
aN—d—s 
AN—4—S 
NS 
N—S 
M—N—@N 


dOS'T Jett >| 


dog dororn 


dez'g dee, 
dog't dere 
decr (dure 
opp (dert 
dert Id gT 

— . \doe'zI 
dog yt dere 
dog9 |dor9 
dere |dece 
dere |d 9% 
dor Id oz 
dcz6 |dgeg 
dcs [digg 
d,r'g |derc 
dog¢ [doc 
dge'z (deze 
dore |d c'e 
dogt der 

N 

ler 
2089 8 09 
ech? [COLE 
dog'’r Id oF 

= der 
der'zıldae'zı 


OALBTLUTOS "JIETUOIT 
APTE 

D TS AO] 

“  * OTULOFIT 
PO (RAE 
: > tATelsepng 
SIOGROT] 

> BES que 


epeeA 


"> tArefsepng 
ZZ ZU3Uul0IOR 
"+ WIN 18 

LUL[VSUOAITT] 
HAS GA 


guerrdro y 
punıSsoffey.10Ig 


 1999ARUL 
OMAN 


* B[VJOULOYY19 À 


+: srepeg ‘ONNITCH | 


" > Apyss0 
 youqqeag BSUT 
* SIOGI\\ 

* ieyssoq 
SO QT A 

"SBU ‘AAC 
* * BlVIVULOMALO A 


“ma ‘MT AGI'6 ob man © “ET = — - yeu |dge'g H—SM  \dogor/der'e puURIySULUTTIL AM ® 
d gr-or ET Be råYÅN sumo QoS | HIN ON HN N—MS—S |doc6 [ders |: "PIRAT 
| iD VET = "MS "MS |d OT oc | AN—MS doordors |) * : : : : moawer 

“GN dose I @‘Nid¢egeol| u ot "aS (dogs (deco | S—MN css dors |: Agroddey Sisendder | “ 

SIAINYS «DO ‘BI “al TT uc derg |‘w 9 — dors dor | : Ägreseg wumg | “ 

Pal} = = = = — ANH dg old 7 | ° "ımesıony Tyolsan | “ 

'ISUIIIBA “ 

POUT gSTurAO ‘TN 99 AI doft 19 "MS "MS "MS |” 02 ldcr'e |HST—MSM!dore |deg'g © VIAUIT ‘SAUIOH09AÀ | ou 

08 > 4 ‘ques ST 9107 “og “I 

» 199.18] alvuas U9AJE „DO ‘OST TT TN ‘as  |doce Idoz'e S—H dope Idore AGq1ese BUILT a 

wos Bros" doc-or¢ :W © SI Ss u Tsai Og ose N—S (dog? id og i epuwerg | oo 

sep @ ‘doz SI = = — jd o¢ dog == d oc |dog'z "saofsuispay | “ 

HN—MS dGe—0', ST SET = = = = = M=S  |doesz [dore EOS 

© ET “A at ‘a == OT Nee Zens dune dogs eyo | “ 

step «2 oat ud “a ‘as jdeee jdercr] M—a dere der ; * æemsng | “ 

SCOTT ST MN Ms dor sy) SN | AN | “ana [dor dor | MN--uN (doce dort “ereproq | * 

@ ‘ol '"H “aS ‘So ONCE DITES dor dot epeynig ‘sesirg | * 

qqorqye ur I ci AN 'q = | wogye |d gear S d ot dort log ‘oysry | “ 

«© VSI 'H Jet a OB BERO Mate NOT dreier 14} Sue | “ 

gomuuuel QD SSI | "us “aS "aS dope jeıt 9) AN—MS dies dere ° * : xoequeas ‘Sur | “ 

ob] = = = yeu je Oil] SAN (dert |dorer onwiy | Fa 

% ta % | Yq a 

AeSurug.gwuy N FA FA Bar) MISE Y ESS JIOSUOIJEAIOSAO 2 

= | 2 >] A 

re 


Ysn3sny 


125 


dogr—derp @ 
E28 ol OJON[RUTOP] 


MSS I 66 


d 08-02 WG 

NS ‘owl | tepun „ST 
oD ‘al 

AY) vals 


d:@ ‘ST Wen © «EI 
‘qsueqqva 9804 ‘JUBA ‘sep & 


INT SER 

— deg'or EJ oronfemoH %@ “ET J 
HN 9 | 

MS T dOETI 92 0801 > I EI JS 
SINE 322 MSI I 


LA 


MN MN 
g ‘M 
ULLOYS u 
Du IG 
’MS nc 
"AS "HSA 
rr A fre 


dopp [dcr Ft 
dog, |d 0% 
; de» 


VES EL dert 


— eu 
dppirder TI 
dor ridge or 


Ad anar Anna 


as 
MSM-MSS 
N—S 
Ci 
S 
MS—S 
IM 


DEG ET 
DOT 

d 63 TT 
dep] 


dA arene 


dor 
d 08:21 
d 02 
BOUL TJ 


'S10J3 US) H 
"99504 
ARNSIOPOS 

° Su] 

BUIJOUY "woy.1gT 
 ramelong 

> BJUBILANAT 
SIOGTM 


° ıserdiyurp] 


tareley dg 


. mn A eee va I 


TE 
0€ 
66 
86 
9G 
GG 


« 
“ 


“ 


LE 


fo M = 2 >= AS 4 $$$ $f} Fe Td + —— TJ DT 


GN 99 DOC GNU > — — = AG Tr TOTTI N MMS UC “Tew | ” 
srdoege> | 7M Ci ‘Ts Id orpldoss) ms dee OS EE ee Se | © 
ypAysuade I 'pguws ST | "MN — ‘ms (derordoe, | ‘so ass Id 06 dogs | ° © © © ‘razxefranx | © 
2] = 'S *s — |dog'01/4 08'6 N-9 |derordogs | * > > saossoururey, 
(+ 1919 g uop WO 710880) „ET — — — — — S—N dogiridogs |° ° ° * uourowuqny : 
°S —  drrondse6 |AN—N -M [Ctr oderg |: * © ° ”OXILYAN | “ 
BART I SUISASE ‘o@ ov re = *S Ss dere 4 06 | wom |jueradoen |: © NONE | © 
ASS 99 AS I dcr'e 29 cg, 5 | “ASS °S ’s dogs |dec'9 | aS—aN (deze [deco |: * : : : ‘punis | “ 
al = S eh Ono eh Oy = NO ON OPA | ee | 
des ‘g Ss eu dgco| a—m dors Mogo |: : © sea | « 
12] = = = = ee mM des |doe9|° ° ° * “aeysqqeg | © 
dgoSJ | MS "MS "MS = (ego SANS EPA RO ON |? 9 9 see | © 
aS 7 MN I d 289 Parc > °S is 'g deco jduc'9 JUS-N MN die'g Jue | °° punssollexrogg | * 
1 | ass ‘ass | ‘ass |d org dor MS dorg (dope | © * ‘uvdrus ‘uoyreay | “ 
“AS Gl STAIUAS @ ET) M M TN 076 DOC AN = ICO drei PAT (OST | 
‘aus dep—cg9 181 4 9 so] | ‘HS “aS LS Oo OR SAST demonldecn A Ten 
aS 9] >] 43 “ASS ‘as |dcg¢ deze |ANN-MNM dep's [dcop | © °° ‘punasqes | “ 
MN ti digg 99 deer > 0 21 | "ASS Ss ‘ass |dere dirt ASUN-MN|dızs \deor | © > puursorpexiog | “ 
ep—£ ‘0 LS] gsegddeg © ‘L — _ — d1Ff'9 Id re — Hopes dor I - = RB UTIeXIOSTEN. Ile 
aaa fa 9 = 
183 UTUJILWUY aN EN JA 4 = JIOSUOTTLAAISIO 8 
@ SI A 


£O6GI 1aquieydag 


137 


dce-ogt 7 49 iq eqeysus 
sraınys „DI 'ISeT9 syyey wu a vd 
ds 

MSS I der-gel 


ZT ojonpyurey ‘HT 807 > ‘o@ 1 
HS PM | 
Lecg¢e 90 GT > ‘Gi L Yoıpmures f 


| of 1 = 1) >] 


‘BT 10979 YOO 9107 stAINYS «9 ‘ob 
oY ‘Ucrit 9 ST ‘step © ' se 


N 9 MS I dor6 9° OF8 > 
MNM—AMS 208 81— 08°01 40 | 


MNN-M 4 G3-Gr'6 ET avysiopos ST f 


d oS] "/g WONYT fot 

ggeu-d]] 5 ‘qqvu—vog EI esrao0y 
rege 5 ‘o@ 

JOPRA JPLOYOVA BT 19H 

Oo HP M I vogE 0 CoT > 
“q ‘dcp ‘o BI Aqoytky oxowmos ‘A 
N ft dgr 9 5 sd sd 

S 192 N IP 0FI129 dors > 1@ “ET 
M AN I 2066 39 AOTOT > 


@ ‘EI 
MS 120'T—%06 > 
Nidcre > 


MN—M I dog 5 sd 


VOCE 
CEO 
DOT 


dort 
dye yy 


deat 
vICOI 


d a9 
CAGE 
eu 
uo0YJ% 
dogs 
dor, 
d 0% 
d 9:01 
CLT 
ve O'P- 
097 
ex I 9) 
Eng 
v OV CI 
DGT'ET 
DOE EL 
qauu 
d 0801 
d 266 


as—s 
S 9 d 
HNN —MSS 
H—S—MS 
HON—MS 
HS—MN 
(NM 


ANAS 
SN 
MSN HN 
HM 
NMS 
N 
N-MNM-S 
S—N 
MN 


doe yt |dezT 


= CCI 
8089 6 G “9 
doz z Id og 
VOrE 8087 
e c'e |e O'eIl : 
eu 


D Géel\dOg Ol 
d fr ‘old 001 


1126 |(d8r'6 
dere |d0z'8 
der; (dog 

= lela) 
doe t1/dge'9 
eccH ect’ 

— ler OF 
UCT'E lEGCT 
14 G “O18 I 1) 
e OE le OT 
BOTT Vogel 


DGEET|AGF TT 


D OT |d GTI 
DELEL|e 


d et old 1,0 


d oımd 001 
dygordıge 
dor] dog’ 


* Kqopaeyepure + 
nyeprdaoyy 
: trarefeder py 


* epIsyuea | 


» ext AA Ny 

* RPVYLULOYLO À 
BSTAOTT 

olorg 

eltoy, "OxSTH 

* SIOJSUIST9H 

‘ Bpeyyplog 
IAJPOT QUO TH 


* SIOJSUISTO FH 


SER AGMSSONN 


* TULIN N] 
pueigsuewfp M 
ER 

RIOUO FH 


TUTRSUOAUTF 


“epoypod ‘C[N998T 


* »  ernsng 
LUN “3S 
olsgon ‘ererpin 
O[rS 

* ypAyeqqnery 
guerrdro y 

* uore9s OFOITT 


rn Lew ee 


138 


6c— = I ‘& = : MS = = Soma Hele DE alle oa lp ing 
uttogs ft. , uoqqeu BT ONSIST {A £ — — — — — S Clap Oath 0 ER Eee SUNNE Ole X 
<=] | MS "MS "MS are TOC OT HN AS. Idecondegor to 2 oo ”exXIAÄYÅN | © 
HAS I dcH—0801 > | "MSM | "MSM | "MSM = = HHS \degiorldezior| * ° ° "eregewoyzo‘ | “ 
dep yoo dc] \ N t t doze Id ge ny derer demer|l 2 Pe SO SONS: EG: At & 
Ore «| 081 9% 7 “9 IANS Vv SST f M M M OG S$ Vv 6 H M UGS 0% 1 I I N 
od Z °M mM °MS [doer Idee’ M dog, jdort |: * eurpoyyy ‘woxog | * 
Sar el dce=c-cr SELL — = — | TS--MSS BHEOTIEOEZ |" ° °° MN TRYSTOPOS | €] 
doe—0¢2 W SI | “MS = SS ACEH CCT a u MN MS dom dem Ser OTCOUn we 
MN 148 5 ‘sreppr} -@ 'g 28 ‘Ss == — INTM-MS erging © 
'g IS ns id oe le 09 | AN-M-MS [dorg der | ° : >  Tamelsepng | “ 
"AS G ‘AS g ‘AS Q == : HT PMN (dor: id op, |: ° ° * * sroqgetq | “ 
— ULLOFS 25 ES d OPS © d 0£'G ‘9 N GS d 68% d 622 D * 3 = 5 TULOTUSUELT, € 
dcp—ce'sl W UN “Ye oI IS ‘S 4 = = HIN) = 7720 ede ce eG CAN NT 
°q Sa) °q ‘q d 
ABSUTUNABUNUV ”A VA JA Y JIOSUOIJEAIOSIO) £ 
@ SI a 


&061 I9QLWIIIAIS 


Be ai 


in 


Er 


iy 


Bihang I 


À 
? 
DES se 
x r | 
Yon ‘ = 
j AUT 
*: fe’ M i 
3 2 SAR 
b ” 
Fr or AN , 


I r 


| 
' 
1 
: 
| 
| 


in 


~~ 


140 


Sew “Th ygoapury I pf 
i 9IBISPUWLIÄT uossuey v S|“ LC € | Cr 09 ‘qourolq a» oqy |‘ * ° ° a4 sıexysug 
eh ON uouoreH olır |“ IS I | Fö 89 SSI0qvarN EIER uoun: 
Na J “ SNIUOIOT 'V V “ Oe I CF 09 “ Thal Sle kao teense? Teka. arr TYVUALA] 
Mere "Seve TNA IC I9puexoly |“ sf O | ¢ 09 SPuelÅN red 
I" OP-AIOYONLÄM BISAEN 'O H |“ F6 C| Ca 09 | ‘qeuolg yp oqy See Ope TG: 
Ne pbs Sa he LOSSOJOIg Jouuog siepuy IM ec IT| I 09 w °  OqIBVULULOG ‘HIEUWOIT 
ar J opuBlopnyg UBULIOYY ULISSO \ x = ee ee ; 
eh à ee | al 0 ALI () 
“er—*lor | “SEUL TU wonspion “M “WV |“ 66 O | Fa 09 ° © : payssog "BIO 
Ye | 1H punpsuy ‘M JOIO |H 92 O | 83 09 SPUETAN en eee ce clog 
sh IILISYULLÅ J TISFUOIT “A |“ 98 F | 08 66 2 7 © © + al sryyssog 
‘Ju | “SN TA ouury OJNOY IM 6 € | 6519 | qeuofg poqy | > > * Sioqowofg 
| LOF won, “MM |“ IP € | Ge 09 SS.LOQT M LS ANS OSLO [el 
Ua CBASIOISLJ usIsiey BUIN | 96 G| c 9 ordonyy oo 
2 9IENNIAP-IOF YLATIONG aye EC CRT Fc 29 BSE MM ">  TYILTALION ‘SHAGTY 
Een dä CIAUH ON |“ 9 fF] 86 09 : ‘ Q9STUUENN ‘olegsely 
er | 119 SIOQUI A M IM 610€ | Thol9 | “qoutolg p oqy |: * : * * ‘uourqy | 
| | 
| 
epiols Y h 
HAFT TIUOTIJBATIISYO PL 1098 A19$Q NO UT JLOSUOTIVALOS CE) | 
eAAY uefow ‘“IOPIT, adel SUPIO 
: = -SUOTFBAI9S() 


I Sveg 


141 


hgh 
hie 
a ih: 
Wi 

« 

« 

« 

« 
Sia 
Geo 


ie Ils 
§loz—"/ot 

« 

“ 
el 
"or 
“ler 

“ 

ce 
"Huh 


‘ 


OPAOYONAAN 
107494 
918ISPUISIO HY 
OICIRTOTOHSATOU 
O1OAIBT 
apsojouolyy 
IF] 
apioyoxiA yy 
918)SBULIL J 
"Se TU 
109494 
areysRuLLA HF 
‘ew “TU 
opue.ıapnıs 
quepnis 
918)SPULLA if 
IOSIAOLG 
apsojyouoly, 
1ozodsutsu01ye}S 
119H 

109401 ‘pow 
seul Thy 
SPA RS Ma PUT 
aproyoxtA yy 

JO OG "PIM 


IRUCUUBYTYRIG "A OV | “ 


eulotysesem “YY WO | 


JOUU9IT NW | M 


uQUOUIOY ‘M 
0HXO nyev |“ 

U9PÂT ey |M 
nyyueL V | H 
uaulyJoIm UCULOF | “ 
punmag va |“ 
pungSäg “9 sueur |M 


"sur ‘1JU99 ‘[010979 | 


asinbyg M 
Iouuelg ‘AN | 
JOISI0Œ 'I SUCI 
“sniuei0og ‘Y 'V | 
wpoyuoy uoag f a 
COMPA. ASHEN AN 
UOSSAUH “A H | a 
punky ug |“ 
1opueTef ZA KIM 
1osuyy ‘ yo | a 
JHOPSOSUO ‘AP 
snuvfeg gnuy 
punto sex 'M "I 
[SION anyıy 
UOSS[IO 'N H IM 
I9eH EHE 
punties’ 


_ RTE 


€ 


6€ 


OV 


G 


0 


0 


HM TT |M ,2G of 


4 ©9 


OT 09 


9T 19 


F$ 19 


LG 6C 
€ 09 
08 79 
P1009 


“geuiolg æ oqy 


eseM 
spuefÄN 
ordonyy 


“ 


“ 


‘qourglg æ oqy 
spyaIN 4S 
‘qoutolg æ ogy 
VS AA 


spuefÄN 


SSLOGTM 
spoyaI "IS 


SNYOISTARL 
SSIOQTAA 
SpuerÂN 
‘qouiofg æ ogy 
SSIOQUOT(] : 
ese M 


ce 


‘qousglg æ oqy 
SS.LOGROT I) 


. . . . . ı[0los] 
YORGWVAG BU] 
fgoyıÄy syuwwoff 
ee eee eo te aes 
SITE2IT 

‘qoytAy $199.10 77 ‘SIVA 
TON TES weary 
tyolzouury] 
IAFpoyT 9.1197 
ddoysad} sue sus 


SIOJSUIS[OF] 


IA} OJO0TRUO FH 
> + efouof 


* + ‘e[ox04 TaeH 
seeder 


Ik} oSueg 


7 7 + srepeg ‘OXANCH 
+ : tarefedeeH 
"wpe . 
° + Adepte ue) 
pagly sexo" 
Te HEE ATID] 
wupogs1oH “OTST 
(vpisyaey) ETISQUEL 
° AQGpoH ‘WOIJSULT 


“ 


ce 


m 


REAR a = UN 
QE LOF] 
ös YEUOISSOSSOT 

*/te—oe IH 
ue" los 103404 TA 
ex — lo VEUOISSOSSO 

si U9HOI 
a HOT 
‘fe oie | “ 
| apurtapnyg 
on ia) IOSTAOL 
à 119H 
le TG À 
ah OpAoyoyuÄy 
+ | uewussuruAsddngsro y 
QU PPT À DABISPULISIOT 
"aa" “SEUL “TNA 
a à J U9HOL A 
ia | “SU Tu 
Poele LOF 
2 epiofs 
= NAFIIg AOUOLBALOSIO PAT, 


VYLIAY UeTrovu "IOPIL 


z SıoqpaH ee « er 2 


“ouate a 7 “ogy _ ‘ or 
ein] Suetg |“ CZ 0 | GF GO ss1ogqyorNn TOY 

zyueps a 'M I |“ Bc & | 08 29 : er ses 
-uvyeyney ‘tyofeqney 
urogspyes “A L |* OL O | 2 29 ese M epnysie yy 
yoy revet |“ sc ı | ge 19 | ‘deuofg æ oqy eee NYYLE ST 
WIOJISALM WO IM ZI I) # 09 SPUeTÂN AS ETUI 
sıozuoy vey |“ 6F Z| EI F9 SH10qOT(] * veuefry 
say 'V HA |“ SE ES | 86% ordonyy © TARRY 

epee HV 

uossyesp "HF |“ OI O | 2609 SnYOISTART, BlOAIR? 

ggoapur] I rf | | 
SNIEUSUeN “WY ||4 le 0:| FI 29 use M 5 eus ke 

wegspyeg “A “pS 

SUIUSOTY ‘a wi“ ST #| FI §9 ordonyy “THOIAQUEN ‘exnn fe 
ueueyyny ‘y |“ 1G & | OI 89 SPN 15 ' u9urosop 
muedons -iqy |H 9E £ | 06 G9 SS.10q¥9T “Tarelnyo 
sieqiyy vw |“ II a | 6c 29 By tarelseype p 

siaqpey Feng |“ € Z| CP €9 S uowforgiofg & 
en Im GT G | IF §9 EISEN peIsqonrrf 
AUTZ “ay |W Pl oY | 1IS019 SGIOQTAA TUNNNTEL 

Y h 
LOIJBAIISAIO - ur] JAOSUOTIVAIOSG() 


OSB] SUdZIO 
-SUOTPVAIOSG() 


143 


ra 8 
F he lu 


se Emme i 
YI 
"In 
"Je 
ir 
Sls 
Nk 
“lie _oe 
“hh | 
ah 
Ay) ull 
ka" ri 
ex 
“lie 

«“ 

ten hh 
fe— "oz 
Th 

« 

« 

“ 

« 
el 
Via" ler 

‘le 


ABISBULLÄT 
IOSTAOL 

CARL ANGEL 
IABAB[OTONSATOH 
10740ds1su01eS 
HOT 

OIEHNIQ PLO f 
LOSIAOL 
APIOUOXTA ST 
9.1B.1B JOTONSATOA 
IOTU9SUT 

"SU Tu 

TIO 

107S4 
ueuissurudsddnys.1o, i 
oproyoxt A yy 
109se4 

na 

HOT] 
OPLOUOHIAST 
IYULIOJOAIUV'T 
apLo yoy A yy 


ce 


IH 
UIHOLT 
qemorssessog 


SAUSTO WH MA € G 
Suyssoy Wee IH LI I 
3 4 D Ging 
ÉCOUTANT 
uevuorT 'M I | €c 0 
SLOQIYBIS "I 'V [M IG Z 
Sıaqpur] 'W |H 6F 2 
oyıy ıueynpf |“ EI I 
eprag torg ||, 
| IG & 
ULO.YSTYCV(, IOUI9 À J 
Poyspuly] "UA |M ZT G 
ISBAJTIS 'N |“ GT I 
usaulees “FTF IH Ce 
IUCG Jopuexety |“ ge 0 
oles "N f |“ FF I 
UleH AV IM && 8 
usu0yloy “Vy |W OL + 
sioqueag fA IM 22 I 
uoulerpnee “yy yl“ OF Z 
wougsueN CUTIN |“ CF Z 
perqpur] aug |“ Fe F 
Jopueaey “vy Wi“ cr 0 
ueuljoTyT 'AO|“ 96 F 
Ma TOL AY NEL YAS (0) 
udls[TV OUTLA [M 9€ Z 
uleys[yeG “A LP IH 2 0 
Tesoy oS 
TE of 


uossuvyor 'W 8ISQH es 


IG 6¢ 
LG 09 
7 09° 
G 09 
CT 09 
TE 09 
08 69 
61 19 
96 19 
OT 19 
86 09 
91 89 
GI 09 
I6 09 
85 09 
9G 69 
SP 29 
9G 29 
FC 29 
9 9 
v6 19 
ST 19 
I 69 
CT 19 
L 69 
«91009 


‘qourolg æ oqy 
spug[AN 


“ 


‘qousolq ap oqy 


spue[ ÅN 
‘qourglg æ oqy 
ordony 
SNY9ISBARL, 


‘qourgle a oqy 
spuelAyy i 
ss1ogqyorf] 
SPUEIÂN 

‘qœuofx a oqy 
SSLOQReT) ; 

eSeM 


oidonyy 
SS1OQRET(]) 
SNYoySVar I, 
SSIOGIAA 
SNU9YSVAUT, 
‘qourglg æ oqy 
BSB M 


‘qousglg æ oqy 


IA} SIPHASSUT 


BSTAOT 


[14 


prel euoayppnY 
uo1ye9ssJof SUIUOrT 

* epAxuelqorr ‘olorg 
ES ES 0921 


* eyuragddorg 


*uouoduiay ‘ereeduwuort 


* erde] 


“ ypAxyeqquery 

Aqjoddeyy ‘yseagdder] 
00000 > roe 
SOXSHAH MEISLÄYN 
. . . . . "polsuny 
Qysnyy 
OWESUNNM 


ouezION yy 
> emm ‘ordonyy 
SC OT ai 

"+ IWOIUOUUNY 

* HOUTOUN M 
* SIOQOUOIY 
"> muerrdioy 

" + + BIBUSXNOM 
"TAB TATT 


. . . . . 


"> pars elop "OxSTY 


mm RR —— — 


144 


N 1] NV] 


“Te [4090 /oz-02 à Jove "Tro 


“ J 


zent 

6e 

eh 
tet 

ce 

zeit 

Har for ar 
he 


i er 
8 CL 9/ J 
la Jahr | 


to 
Äh Ya So" 
Wir i oh | 
teen. ih 


lit 


la — "lea or 8 


ep.1olS 


JAJI[G AOUOTPEAIOSIO 


eyflay UBTTOUL “IOpPLy, 


109884 
OPIOUOHIAST 
HO FH 
uoydey 
91eISBuLıAd 
OP-OYON.LAM, 
109349 

HOT 

“Jeu ‘IL 


“ 


HOT 
“Jeu [LA 
APLOUOHIA I 
“SeUu "TI 


“ 


HO FI 
“Jeux TN 
918SUULLA y 
uoqde 


“SEUL [LI 


HL 


uouoyy[ny 'V | 
reyguoyog 'H Hf 
WQTISFILT A L 
UIQIYSSIOY UBULIO FT 
WOIQIUET 'V få 
UoSsyrH AL J 
gprdig OA tu 
Jopueleg “Vv H 
UOUIAIVE "Nf 
WOMNSITRA FeV f 
punp1o4s9M ‘V 
USPITEL DIV. 
IPpusH HT | 
weuppous 'M mL J 
WUOTSIIDSHESITH 
URLS) PE 
3SAPSIT + | 
HA wD J 
WEEKS MAT N 
WOAISSION UBULIOH 
[URI OpuexolV 


I0}VALOSA(Q 


2 DE Ge) 
al Wes be axe, (eh) 
ee) ae Col ClO 
< 68 GS | ST 09 
rer Phi OY) 
M 85 G Ir 09 
Gi Sv ON Lo 29 
MAE GTA WS 
er 
M 9G I | TE 19 
SGT 217209 
a2 | 6809 


66 19 
LG I 8G 09 


GORUE ECG 


WWE 9509 


cl 


b of | ‚GLo09 


Y db 


9.08] SUVJIO 
-SUOTIE ALIS (0) 


testar 


SSI104%9T/(] 


oıdony 


“ 


“ 


‘qourgla æ oqy 


“ 
SNYOYSVA® J, 


SEM 


‘qouolg æ oqy 


“ 


S.d.LOQL AA 


[14 


SUYOISVA T, 


SS.LOQRaT(} 


‘qourgle 2» oqy 


SPUR[ÂN 


up 


ETeAIN 


* [euer OFJION 
. . . . . nse Ny 


IA} SPOMIVI 


Oey peumuAm 
one ‘ARUBUATN 
7 + owmeimnpy 

°  epensnyy 

° epesunyyy 
 tarelrynoyy 


fo" BIRSPITY9STIN 


BIÄNBSPN 

* + Aqnsso 

* nayeN 

«fy rworuelae 
° MUL TPOLIe IN 


UTC TAL 


JLOSUOTYBALOSA () 


EE 


145 


ex | 
AV 
het 
ar 
here 

“he. 
Merle 


8/08 —"/sr la ne 


ye re 


hs 
el "li 
Te 
THe U; 
le 8/54 laga 
a 

81 

“ 

“ 
li 
ehr 


ce 


D ml 


Sy. 
\ 


aw OES) 
UIJFOLT 
ABANIAPIOL 


JOSIAOIT : 


QIVAFLIYSSPVIL FT 
“SVU Tu 
9reIsgunıÄT 


4stoo ArT 
*"SUU ‘LIT 
UI OLT 
quepnyg 
eprayoxyt A yy 


‘ussurudsddnys.10 i 


“SVU [Lg 


IILISLULLÅ JF 
OPO, ‘poy 
Loyseg. 


LOSTAOL 


19H 


PTOASATOA "Fe “TT 
109y9dsursuoryeIg 


UPWSURTOUOAM 


HOT 


« 


O1BAL[O[OYS [OM] 


OAV Iuequp 
UOSSOLIUO H wupas 
opedimg "A 
dopueferpr “A A 
qstabpury Vy 
ees VIL 
Jepuryssy ‘A 'H 


sıagols surrey 
[I9S10 T INJIY 
uagsıeyy ZOUT 
snaousueW “ST 
oyay tugynp 
sıofpurf ‘IU0F [ICE 
muedong ‘y 
[estoy angıy 
U9ISWOAIS “AA À 
royoney, I 
UBULINON 070 
UAUOICS 'H 
SODITTERNSEILUM 
snruope/) BAT 
jeausjg “Vv 
Jlopueig ‘Y 'O 
up “Aly 

UT OS fö COS IV. SH 
uourepgurmg pd 
vddany men J 


ve) 
SU Sy ie) eae) 


a 
- 
nm aa 


Gc 092 
02-09 
cr C9 
OF 79 
9¢ 19 


CI 29 


SLOT AA 


‘qourolg æ oqy 
ese MA i 
SSI04q%OT(] 
SNYoysVar J, 
SSIOAIM 


[13 


ese M 
Spurl ÅN 
ordony 
SSIOALM 
spueJAN 

SS10qyoIN 


ce 


spue, AN 


SSIOGL AA, 
ese M 

ordony 
use M 


“ 


‘qourglg æ oqy 
oıdony 


‘qouiolg æ oqy 


SSLOGI AN 


TE TRE DIE 
+ + + + + nes 
ee aur [Nee 8 
ee ee ang 
order, ‘ISoAOMYT 
syeIoyony 

' » ddoxs 


“U9NIBAO) 
7 ‘  8Bwmfoufy ‘OO 


-ı4] uedıus 


Aqaeseq Burg 
"TAB Öd 
rarnleyag 

eumeg—epeumng 
epnsng 

* + tArelsepng 


uvqyeysdurg ‘ppn “ 
oS TAN TESTS LOR 


EEE Ture RATE 
sepndiyyrg 

“0° Taaglsıporg 
tsoauleye 4 

Rpeyurg 'SeSIeJ 
rue 
© 0.2 : + ouvug 


ONLÄNAN 


-ıaıgljpouaey “ex AyA yy 


146 


SUIH9POS N | 


m 62 0 | 2 09 spue, AN "+ * IAT SIRSISPOS 
é stopoltg "I 0 J 
# sioqumpoy mw |“ ZA G | S209 ‘qourolg a9 ody RTC a as IA} SIVASTES 
4 uewAN aay |“ pp ¢ | 08-29 Use M Er ° 147 spunasng 
DACISTULLÄT yjoyuuey, @ |” 98 € 67 19 ‘qourola ap oqy : ‘ + IAT sreysqqrg 
"or Set TI suruslog “VY V IM 67 O | TE T9 SPOUSAL "48 ee ae yusäg 
"ne —"oz 109884 TOUNUBEL qi“ 4 7| ZG 79 SIOVOT (] ar : nwupessnwong 
"ie "ler quopnys emey u |“ 67 O | FE 29 Se M ae 14yejong 
Mar IVI] MOUVSONS “VY |H 28 L | FI 29 SSALOGL AA erg alloy gs 
I — te apo yor. yy ueumyomndg 9 |“ 2823| I 9 % - <= OT ASOS 
Wee it O1UJSEU A jf puny A WIM PI P | OF 29 SEM ddoysaypunsso[ [eV x.oyg 
Heer Main lea" | ae a ue aH SI 6 Ir 19 STOUPYN FS "+ [IN 3S 
"er # [sty angıy [M FI Fl G 09 | ‘qouofg æ oqy |: > © guurg wounggog 
re Jar ui. nd u Gp 6 cr 19 SSLOGTM HAT BIUAUPIOS 
opuLdtopnyg SIOg oum, 

NM « uses ‘prem |“ OF I | OF 09 à olssuy 3 
Mor hr LOFT UBULIOS TIBIA IM 98 I JE 09 SNYOYSVAR], ee OLSON 
Dre O.ALISVULYS.LO NT SUIUOTION {OH |H 6€ I Gr 19 x vpAyuepog 
$ OPAOYONLÄAM uveuryooy “py |“ 7 O| 8e co SSIOROT (] RAT US 
hl | cog BZ | Mi6P ol | ‚86009 ‘qouaolg a oqy ee eS OTe 

110 orureg “yp J 
epaols Y b 
TAJT AOUOLYEALISIO PL LOPGALOSYO - sr er = up JAOSUOTFVALOSY(C 


BHIIAU UUI[OUL “IOPIT, 


ISB] SU97410 
-SUOLPVALISGO 


147 


me 


ce 


er 
er | 
*loe_a 
[14 
re Ur 
el 
Ta 
ze 
Ihe ag hr 
as} —1} 
TE T 
Sy In —"Jog 
Sfi ta 
“ 
Mei 


Sie "Ja lah | 


N 
e/g 

[17 

[14 
er 


ln: Pee 


apuriopnys 
107S4 


ABISBWSPABSPELL 


OURISBULLÄT 
HO FH 

UOMOI 
918ISRULLA JT 
IOTUOSUT 
‘SOUL ‘IL 
fOTPOFVASOTOT, 
aproyoy Ay 
OABISBWIÄT 
“SVU Tu 
IOIU9SUT 


[14 


HOT 
oaegsguntÄT 


“Sur ‘TL 

10740( PSN 
LOF 

91839 4IV 
quepnyg 
918FSEULLA iy 
WOOL] 
OPAOYONLAM 
10740 dsuisuot7e}s 


UOUTAIBL 'N I | 
uorspuerg “Lx wu f 
US TOM HL 
[jotne'y suet | 
UBULUELISTAPHEST 
SIOQIUEM 'M 
BOHR CARN GE Dab (Gi 
umowodg ®PI 
PURE 
las GRATE 
WOAISIOPEI Tu 
punpelg °F x 
198104 ppotry 
wo.«gsÄN "NW 
WO1JS19P90) SIA 
NID) LLMO) 
uewsN ‘I'M \ 
WO1SIEY zune | 
ppreolg ‘4 
TYP Jepuexoly | 
FFOYOSPEIN) TT | 
ISA EMONT 
uourmgoım oynf 
OUIY Tueynp 
snueleg muy 
TONNE SION 
uewydeg 'f 


WOIJSOIOT WV 


ce 


(6 


6G 


87 


67 


IG 


GG 


AW AS COS OT hh SY Ge) 62), Ow 


06 69 


6F 69 


186009 


est M 


“ 


SSIOGTM 


ce 


ese M 
SNYIISVAR], 
SSIOGIM 
ss1oqwoiN 
ese A 
‘qourglg æ oqy 
SS.LOQT AA ; 

SS10qveT) 


SNYOISVART, 


SSIOGVOT() 


ordonyy 
SNYOISVAY J, 
ese M 
SHYOISVAR J, 
SO10q%9]N 
SSLOQI AA 


— ESS 


LIBBSCHLA 


ee re Oe Keks SIOQI M 


ddoysrf y epeqeuropro À 


pıBSemeig 'SJL[IAIO AA 
M TEEN 
IAF SVUIVIOSTR A 
DISOFLSATEN 
Kgepeamy weoAfe A 

+ + +: : + + epueÀ 
uoureIn I 

* ts} 090 

uoregs sy) 
tuesiony molsın] 


olsgon ererpıj) 


147 RTIEHONTN 
*  Saogqwoin 


; ° : TULeTUSNN Ty, 

* SNYOISTARL 
Aree sen) 
SIOFIOULUL J, 

gery ° ‘INSONIUAIUT, 
THAR, 


148 


VYLLAY UCI[OUL MOPLT, 


Ga 


SR] SUPJIO 
-SUOTPR.\.LOS (0) 


Ute" ‚Sem NI [Osos Angry Ir 2 | 2209 | ‘qourolg æ oqy eee ee OUT 

s OPAOYONLÄN wonswjog muy IM CL I | GTI 99 SS10q%9T RO ENT TO ATT Ny 

| ty, f UOMHOA UOSSAMPUOTT PHSIS ||, Mie ae sates N Fan 

; I BYSLOSVT uogsuryp wuryy f Sr ee iii rie 

#o—"Jer “eu IUT asmbyg ‘AM IH Zl € | OF 29 ordon y} "2° oesponA 

| fs apropos A yy wyoyAN ‘Y [M ZI I FI 29 VSB M Re > OL: 
| Mar HOT] UPur] Ve I eT of | 019 STIOATM ° pueagsurwup A, 

ep..ols Y ch 
JAJIT{ AOUOLWAALOSAIO OL LOPALOSYO nn up JLOSUOTYVALOSGO 


September. 


l 1[O 210 3S 
= 

= 
4 : 


= 


160 = = = 


20 


20 10 


il 20 10 OM 


Äskvädersverksamheten Maj—September 1903 


Antal åskväder = I. 
Äskväderstimmar G= 


Maj. Juni. Juli. Augusti. September. 
ilo 2lo sh ı lo 2/0 alo ılo 210 ali ilo 2lo ali 1lo 2|o 3 
== = =: 
= =: === = 
= E IH : 2 SEEEESEEEEB: =: 
+ = = = == = 
180 == == st FH : ss = == = : EEE: BEER 
— = == = = 
= + = = = sss: =o pue: 
= = HH = = =: BES = + ER FFE Es = == 
= EE + + E F = 
160 = = = = Ss = 
=: Hee EE = BESSER He HR 
140 FE FRERE : =S See: HS : SS: EB = 
+ + + + = em =: + tt 
BEE = SE : ESS 
120 = = Fi RSS = FPE - EEE 
EEE = = == = = EEE = = 
EEE = 4 22 = SESH 
ERE ERE a Hi 43 = = : 
100 = = 
= = ee = = : ES: EEE 
= = + = = SSeS: 
F5 3 
+ === TS ES + E £ SEES =e! 
A = = ERE = = =: 
E = Sense i BE i 255555 =e: 
EHE 3 FER = = = 
SSS: =e: 2355 == = — FFE == H 255555 iss 
0 EEE : = 
= = “He HR 
= === Sas: 
= = = == = + 
RE | : En 
0 EEE 
= BE =: == SESE: === = = 
Et = == ==: + zee Ss: 
== = EE 
= es = = 
20 10 = ze E 
= E Ss EEE 
ll 20 10 OM =e = 
I = == = IT = 1-1 
E ESS 
1100 7 = 
I = EEE = 
10 


a Dagsmedeltemperaturens gäng 1 Maj—15 Sept. 1903. 
b Temperaturens årliga gång enligt 15 åriga mänadsmedeltal 1886—1900, 
I. Helsingfors. 
II. Kuopio. 
Ill. Vasa. 


Äskväderstägen den 1 Juni 1903. 


G, Arvidsson, H:fors. 


+ 


“arr 


es fa 


Askvaderstagen den 31 Juli 1903. 


6° 4 2 022 2% 4 6° 
T 


G, Arvidsson, H:fors. 


SOE EEE, TEST D ene SSO SRS : 
ie ci iron dise A AN FÖRRA a BER: Ey É See 


+ 


% 


ENT ER te lu men à 


TE ohio” het Tat gene 


D ln AD 
= rs Ci "pret 


Termogram unde 


Pre Soon eee ee NAN 
VETE SE i 
eee Ti 
| 
2 2... |... 
ee ee 


Termogram under äskväder. 


ce 3p. 4p. 


T | == [ ie 


| 30 Maj 1903. 


Helsingfors. 


Aska 3,20—4.20 p. 


15 Juli 1903. 
Helsingfors. 
Aska c. 10a—12.10 p. 


| | 
25 Maj 1903. 
Lauttakylä. 
| Aska 6.39—44 p. 


Barogram ur 


5 Maj 1903. 5 M: 
Helsingfors. Hels| 
Åska 10.25—11.17a. Aska 10, 
ae ba. Ta Ba Ja 
756 
755 
754 
753 
752 


18 Juli 1903. 
Helsingfors. 
Aska 6.5—7.0 a 


Barogram under askvader. 


230) 
75622 fo 12m 
m. 
755 762 
754 761 
5 Maj 1903. 5 Maj 1903. 30 Maj 1903. 
Helsingfors. Helsingfors. Helsingfors. 
Aska 10.25—11.17a. Aska 10.30—c. 11 p. Aska 3.30—4.20 p. 
er Ga. Ta. Ba. ‘go. 
756 
755 
754 — | 7 
753 — 
752 J 
18 Juli 1903. 24 Augusti 1903. 
Helsingfors. 


Helsingfors. 


Aska 6.5—7.0 a Aska 2.30--50 p. 


BIDRAG 


till 


KANNEDOM AF 


FINLANDS NATUR oc FOLK. 


Utgifna 


af 


Finska Vetenskaps-Societeten 


 Sextiondesjette Häftet. 


¢ we 
(KÖR rh RTE 
! Mare 


de 
À 
of 


} 


2 


Ki 
i 


i hy 
ART 
as j 


REE AED EL Leg SOG See EEE 


MNH LIBRARY 


i <