DL1002 
.B5 


Co 


FOR THE PEORVE 
FOR EDVCATION 
FOR SCIENCE 


LIBRARY 


OF 


THE AMERICAN MUSEUM 
OF 


NATURAL HISTORY 


vå es SE 
Se ae 


le, 


£ 


req) 
ye 


irony 
bias 

Om EN 
TOO 
rate 


An 


my 
91 
Ny 


fs 


N 


BIDRAG 


till 


KANNEDOM AF 


FINLANDS NATUR ocu FOLK. 


Utgitna af 


af 


Finska Vetenskaps-Societeten. 
43 
Sjuttiondetredje Häftet. 


— a ——— 


Helsingfors 1912. 


Finska Litteratursällskapets tryckeri. 


INNEHALL: 


I. Studier i Frihetstidens nationalekonomiska litteratur. Idéer och 
strömningar 1718—1740. Af Georg Schauman. 

2. De finska deputationerna och ekonomiekommissionerna under Fri- 
hetstiden. I. Av A. Wickwitz. 


ik Raum 


AVN ee 
RR aa 2 MAR | 
| eu NAME ee or ai sa eu sais 


is ee? 


STUDIER 


I 


FRIHETSTIDENS NATIONALEKONOMISKA LITTERATUR 


YBR ENS 
ii 19 


Kim | 


i Th 41 ae LE 3 
| Ut Mea A) ML 
PUR ite | Wig ai Naa 
oie i) tik oe ee 
LOs i o> EC 


ay 4; 
Thy 
Am! 


» 
f 
2 


sva 


ds 


BIDRAG TILL KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR OCH FOLK. 


H. 73, N:o 1. 


STUDIER 


I 


FRIHETSTIDENS 
NATIONALEKONOMISKA LITTERATUR 


IDEER OCH STRÖMNINGAR 1718-1740 


AF 


GEORG SCHAUMAN 


HELSINGFORS 1910 
FINSKA LITTERATURSALLSKAPETS TRYCKERI 


ii vices In BS AAR Noter 2 


smarte à 


orvy-— ery 


ZAM TLUDR PHAM 
Me | 
ja 
A ou ano | 


DOTE ye Haan, RAR TAS OVS PO 


Innehall. 


Förord . 


Kap. 1. Originallitteraturen före 1730: Swedenborg. Polhem . 
Kap. 2. Öfversättningslitteraturen: Fénelons „Tel&maque“. 


Marenholz’ „Fürstliche Macht-Kunst“. MU dE 
Kap. 3. Öfversättningslitteraturen: Engelska inflytelser. 
Bacon och Locke. Mun och Davenant . 


Kap. 4 Nordencrantz’ „Arcana Oeconomiæ et Commercii“. 


Berchs „De felicitate patric“ . a MONS 
Kap. 5. Dii minores: Salander. Edv. Carleson. Hamren. 
Duhre . RAN ER Le ules a RSA RS 
Kap. 6. De moraliska M otenn „Sedo-Lärande Mercurius“. 
„Then Swänska Argus“ abi AU te Le 
Kap. 7. De ekonomiska tidskrifterna: „Hushälds-Räd.“ „Tanc- 
kar Öfwer Den Swenska Oeconomien“ 
Tillage och rättelser, NS MAT ANR : 
Register öfver i arbetet omnämnda författare fran 1700-talet 
och äldre tider 


Sid. 
VII 
1 
20 
44 
68 
95 


117 


138 
170 


171 


Than 


100 viet : 41800 SER 


et Gas re ee NT el EET 


re ee ET CLR rer gr sil) ie 
eo | ne stent total 
A a amt i u STERN EE IL an oA. “ey 
1 zt I ee TT Maenner rt oc lors ition \ 
UT einen Je eligoiee®” dams, taime 4 
te born | “in baba aja ae nal rast 
we aoe : ae Matt ER ton. HG, ig 


i PAT es . cul ned ie 


‘4 | are Abeba, : Perales Cus) aout tee 
| u | art "rar REN AZ wan’ By | 
4 wt wal, "hr oblat, sense Veotebid tele 40 Br 
ie a) mii ce Cre) ee 6 Dents eG ta 
i ai i ahnen da 


Ant er ea hin nal i oh 
satud. OA Ti ag 


- Förord. 


Det ämne som här upptagits till behandling är icke 
nytt. Frihetstidens nationalekonomiska litteratur har ut- 
gjort föremål för flere tidigare forskares uppmärksamhet. 
Hvad särskildt J. W. Arnberg meddelat i sina Anteck- 
ningar om Frihetstidens politiska ekonomi är af stort värde 
och var af ännu större värde vid tiden för arbetets utkom- 
mande (1868). Fortfarande saknas dock en uttömmande 
och riktig framställning af ifrågavarande litteraturs utveck- 
ling — en framställning som tillika utreder den svenska 
litteraturens förhållande till den utländska och visar dess 
afhängighet och dess egenart. Det är början till en dylik 
jag nu försökt gifva. 

Jag har stannat vid 1740, icke därför att detta år 
skulle beteckna afslutningen af en period i den national- 
ekonomiska litteraturens eller öfver hufvud litteraturens 
historia i Sverige, utan af andra orsaker. I Europas po- 
litiska historia bildar året 1740 en milstolpe: Fredrik II 
i Preussen och Maria Theresia i Österrike bestiga tronen, 
och ett långvarigt krig utbryter, 1 hvilket snart sa godt 
som alla större europeiska stater deltaga. Äfven Sverige, 
där makten kort förut öfvergått från Mössorna till Hat- 
tarne, drages in i stormhvirfveln och förklarar följande 
år Ryssland krig. Till dessa yttre politiska orsaker för 


Vill 


tidsbegränsningen komma ekonomiskt-politiska. Merkantil- 
systemet har vid denna tidpunkt natt sin fulla utbild- 
ning 1 de europeiska staternas lagstiftning. Sa äfven i 
Sverige. ,Riket är stadt uti ett det allrahärligaste lopp 
till ett päliteligit och mäktigt välständ“, utropar ständer- 
nas manufaktur- och handelsdeputation vid riksdagen 
1740—1741; „största svårigheten är nu redan üfvervun- 
nen, och stenen är i det mesta vältad upp för backen“. 
För att kröna verket inrättas vid samma riksdag en pro- 
fessur 1 nationalekonomi vid Uppsala universitet. 

Detta sasom förklaring till den kronologiska begräns- 
ningen af ämnet. Hvad arbetets plan i öfrigt beträffar, 
torde den icke tarfva särskilda förklaringar. Endast sa 
mycket bör anmärkas, att mina sträfvanden gätt ut pä 
att öfvervinna den ensidighet som 1 allmänhet känne- 
tecknar arbeten 1 nationalekonomins historia. Jag har 
bemödat mig att se företeelserna lika mycket ur rent 
litteraturhistorisk synpunkt som ur nationalekonomisk. Det 
ar möjligt att jag misslyckats hari. I hvarje fall synes 
mig detta bemödande asyfta ett fordjupande af ämnet 1 
den ratta riktningen. 

Det hade mähända hört till saken att begynna med en 
inledning. Inledningars nytta för andra än författaren 
själf är dock ofta mycket tvifvelaktig: behöfver läsaren 
verkligen göras delaktig af författarens: förarbeten och 
litteraturen belastas med upprepningar eller omskrifningar? 
Dessa betänkligheter ha föranledt mig att stryka en redan 
skrifven inledning och föra läsaren in medias res. 


Kap. 1. 
Originallitteraturen fore 1730: Swedenborg, Polhem. 


„Att vinna bataljer, städer och länder är en stor 
ting, gör ock mycket buller i världen när sa sker", yttrar 
Nordencrantz 1 Arcana Oeconomiæ et Commerci (218). 
„Men ifall jag gör en fråga, om det val är möjeligit att 
segra eller triumfera och tillika blifva fattig, sa torde det 
lata något paradoxe. Docklikväl är det mycket möjeligit, 
och lärer ingen däraf haft större förfarenhet än Sverige, 
äfven icke längre tillbaka än i det sista kriget. Huru 
mycket hade vi icke segrat och triumferat, dä hégstsalig 
konung Karl den XII, glorvyrdig i äminnelse, stod 1 
Saxen! Men huru utfattigt var riket blifvit efter sa 
manga härliga bataljer, mer än det var förrän vi begynte 
triumfera! “ 

Detta yttrande afspeglar, om ock ofullständigt, den 
förhärskande stämningen efter det karolinska väldets fall. 
Man hade nog bade af nederlagen och af segrarna, man 
var uttröttad af det langa kriget, som fört Sverige till 
undergangens brant; hvad man nu önskade var nationens 
valstand eller rikedom under en era af frid och id. 


[Ra] 


En mer tacksam jordman för uppkomsten af en poli- 
tiskt-ekonomisk litteratur kan icke tänkas. Och likväl 
äro de nationalekonomiska skrifter som framträda före 
1730 mycket få. Huru förklara detta? 

Den allmänna afmattningen efter den stora blodför- 
lusten gör sig helt naturligt gällande också på littera- 
turens område: man saknar håg och jämväl medel att 
utgifva böcker. ,,Frihetstidens första årtionde var äfven 
1 litterärt hänseende tämligen sterilt”, säger en utmärkt 
kännare af denna tid. ,Först på 1730-talet, med den 
återkommande kraftkänslan i öfrigt, började den nya lit- 
teraturens brodd att spira.” Sa] nagon man verkar dess- 
utom hämmande den stränga censuren — för att taga ett 
exempel, hindras Nordencrantz’ stora verk Arcana i sju 
ars tid att utkomma i tryck, och när det slutligen far 
utgifvas, har författaren nödgats utesluta ett kapitel, „som 
handlar om medlen till frihetens ren- och uppratthallande, 
samt ett hushällningsverk och andra vetenskapers excole- 
rande“.2 Till dessa allmänna hinder för litterär verk- 
samhet bör ännu läggas ett, som kan förklara hvarför 
särskildt den politiskt-ekonomiska litteraturen, trots vissa 
gynnsamma betingelser, är så fattig som den är. Sma- 
ken för „nyttiga“ ämnens behandling är ännu icke rå- 
dande; man föredrager fortfarande vitterhet och meta- 
fysik framför ekonomi och politik. Betecknande är hvad 
Andreas Rydelius säger i sina på den tiden mycket 
lästa Förnufts-Öfningar: „Jag orkar intet väl nämna theras 
favitska mening som i vår tid vilja häfva economicam 


+ Stavenow, Frihetstiden, dess epoker och kulturlif, s. 177. 
2 Arcana, I, s. 132; Malmström, Sveriges politiska historia 1718— 
1772, N73. AA 


Bidrag t. känned. af Finl. 


artem, eller konsten att uppleta rikedoms ädror, upp 1 
högsätet. Hon är en mycket nyttig betjänt, när hon later 
förnuft och samvet styra sig, thet bekänner jag gärna; 
men doger sa mycket till furstinna som toffelen till natt- 
myssa.“ I 

Det är i synnerhet den nationalekonomiska original. 
litteraturen under Frihetstidens första artionde som är 1 
kvantitativt hänseende obetydlig. Egentligen framträda 
blott tvenne svenska författare, men tvenne lejon: EMmA- 


NUEL SWEDENBORG och CHRISTOPHER POLHEM. 


Swedenborg utgaf 1 tryck endast en skrift af natio- 
nalekonomiskt innehåll, Oförgripelige Tanckar Om Swenska 
Myntets Förnedring Och Förhögning (anonym, 1722).? Se- 
nare (1765) tryckte Anders Chydenius säsom bilaga till 
Omständeligt Swar etc, utan att nämna Swedenborgs 
namn, ett memorial af honom fran 1723 ars riksdag rö- 
rande de utländska ,expediternas“ eller köpmännens han- 
del i bergslagen.? Nagra andra, hittills otryckta riks- 
dagsmemorial af Swedenborg ha berörts af senare tiders 


forskare. 4 


1 Nödiga Förnufts-Öfningar, 2 uppl., Företal, § 12. 

2 En liten skrift Förslag Til wart Mynts och Mäls Indelning, Så 
at Rekningen kan lettas och alt Brak afskaffas (1719) innehaller intet 
af nationalekonomiskt intresse. Swedenborg föreslår där decimal- 
systemets införande — ett i och för sig nog så märkligt förslag. 

3 Politiska Skrifter, utg. af E. G. Palmen, s. 253 ff; jfr Schau- 
man, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius, s. 179, och 
Heckschers recension af sistnämnda arbete i Statsvetenskaplig Tid- 
skrift, 1910, s. 241, not. 

* Arnberg, Anteckningar om Frihetstidens politiska ekonomi, I, 
s. 9 f; Heckscher i Historiska Studier tillägnade Harald Hjärne, 
s. 733, not; Sjöstrand i Statsvetenskaplig Tidskrift, 1908, s. 144 ff. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


Hvad man sälunda känner om Swedenborgs natio- 
nalekonomiska äsikter är för litet för att kunna ge nägon 
fullständig föreställning om dem. Han synes ha hyst den 
allmänna skräcken för en ogynnsam handelsbalans eller, 
såsom man uttryckte sig, en tärande undervikt 1 utrikes 
handeln, och hans botemedel häremot synes ha varit det 
för tiden vanliga: inskränkning 1 utländska varors kon- 
sumtion och inrättande af inhemska manufakturer. Men 
hans intresse för bergshandteringen — Swedenborg var 
metallurg och assessor i bergskollegium — hindrade ho- 
nom att godkänna sådana åtgärder i syfte att utestänga 
utlänningen från den inhemska marknaden som t. ex. för- 
bud mot „expediternas“ handel i bergslagen. 

Det är noga taget blott i fråga om myntets väsende 
Swedenborgs åsikter äro fullt kända. ,Som ett mynt 
uti ett rike", börjar Swedenborg sina Oförgripelige Tanc- 
kar, „är grunden till dess ekonomi, så bör i anseende 
därtill ingenting vara angelägnare än att hafva det väl 
inrättadt och, enär det på en god fot är satt, att lämna 
det sedan orördt och orubbadt; ty 1 oträngdt mål att röra 
och rubba ett mynt är att göra en ändring uti hela rikets 
handel och vandel och att röra hvars och ens förnämsta 
handtering och rubba det ädlaste som uti ens förvar lig- 
ger och 1 följe däraf att underkasta sig att vara 1 ansvar 
för hvar och en som nu och i längden därigenom kom- 
mer att lida”. I dessa klara och koncisa inledningsord 
ligger kvintessensen i Swedenborgs skrift. Han utveck- 
lar sedan närmare farorna och orättvisorna af såväl en 
devalvation som en förhöjning af myntets värde, ,med 
den redighet och styrka, att det föga kan förbättras", 
säger Anders Chydenius, som beundrade skriften och 1 
Rikets Hjelp Genom en Naturlig Finance-Systeme refere- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


rade den, utan att veta att den var författad af Sweden- 
borg. ! 

Med exempel fran Sveriges bergsindustri visar Swe- 
denborg huru ofördelaktigt rubbningar 1 myntvärdet 
verka. Man finner, säger han, att svenska järnet, „som 
är den förnämsta skatt uti riket och ibland de endaste 
medlen, tillika med kopparn, hvarpå riket har att bygga 
sin välfärd och att vänta sin årliga inkomst utaf", „ige- 
nom myntets förhöjning jämte myntetecknens slätta värde 
emot all utvärtes apparence, verkeligen är kommit ur sitt 
bästa och förra skick uti ett annat, hvaruti det står i 
äfventyr och fara" (5—6). En devalvation skulle ruinera 
en del af bergverken, medan de öfriga måste , utan vinst 
uthärda, tills att de med tiden falla uti lägervall“ (7). 
Der skulle förorsaka att järnprisen förblefve desamma 
som förr i devalveradt mynt eller ock sjönke till vanpris. 
Det förra vore sannolikare, och det betydde detsamma 
som en mot devalvationen svarande stegring af järnprisen 
i utlandet, med andra ord: minskade exportmöjligheter 
och ökad undervikt. Men , antingen nu en devalvation 
förorsakade järnets stegrande på utrikes orter eller dess 
fallande på inrikes, så vore bägge till verkens ruin“ (9). 
Devalvationen innebure således ,icke allenast att blott 
röra myntet, utan det därjämte som många resor angeläg- 
nare ar“ (7). 

Swedenborg tror för öfrigt icke att det vore , så lätt 
att förändra det som i så många år och af så många till- 
fällen har förhöjt sig; att bringa med lag och med tvång 
allt tillbakars är snarare tänkt än gjordt“ (7). — Hvad 


han sagt om verkningarna af myntförändringar på järnet 


1 Se Politiska Skrifter, s. 285. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


sträcker sig ocksä, sasom han närmare pavisar, till kop- 
parn, hvars tillverkning utgör „själen och rérelsen i var 
svenska handel“, och gäller öfver hufvud alla rikets ex- 
portvaror (9—11). Af en devalvation skulle vid denna 
tidpunkt blott en del af borgarstandet eller köpmännen 
— de som „antingen igenom debiterande och flitigt förytt- 
rande af inkommande varor, som endast hämtade äro ur 
andra eller tredje handen, eller ock igenom förnedrande 
af utgäende söka en vinning och framsteg till sin opp- 
komst, det är de som göra sig pa landets depence för- 
mögne* — endast dessa samt en del utlänningar hafva 
fordel (14—16). | 

En myntförhöjning verkar lika ogynnsamt pa rikets 
hushällning som en devalvation af myntet. Likasom va- 
rorna efter en devalvation ännu en tid behalla sina gamla 
pris (15), sa behalla de inhemska produkterna en lang tid 
efter en myntförhöjning sina förra pris och „rätta sig 
intet efter myntets invärtes värde, utan mera efter nam- 
net“. Följden är den att utlänningarna vinna, „som ut- 
vägar funnit att medels varor, växlar, redbart mynts 
insändande etc. göra sig delaktige däraf, förlorande säle- 
des landet mänga resor det som nägre enskylte vinna 
kunde“ (12). Swedenborg framhåller att alla ämbets- och 
tjänstemän samt större delen af militären och andra, som 
ingen indelning ega, blifva mest lidande pa en myntför- 
höjning (13). 

Swedenborgs uppfattning af myntets natur och af 
myntvärdeförändringarnas verkningar vittnar om en skarp 
blick för det reella i företeelserna. Det synes mig otvif- 
velaktigt att han kommit till sin uppfattning pa empirisk 
väg, ehuru han i den utländska litteraturen icke saknat 
föregängare, som pä detta omräde trängt ännu djupare 


Bidrag t. känned. af Finl. 


~] 


än han. Jag erinrar särskildt om John Locke, som i 
sina skrifter 1 samma ämne (1691 och 1698) uttalat i huf- 
vudsak enahanda uppfattning som Swedenborg, med till- 
lämpning pa engelska förhållanden, men därutöfver insett 
vikten af monometallism, af en enda metall (silfver) som 
lagligt betalningsmedel.1 Pa denna sistnämnda punkt sag 
Swedenborg icke utöfver sin tid. Han märkte visserligen 
svagheten i det gällande bimetallistiska myntsystemet; 
det gör, säger han, ett „noga eftertänkande af nöden“ (3), 
„att det ena myntet ma val dfverensstimma med det an- 
dra, sa att bägge därigenom kunna i landet behällas, utan 
att det ena mäste rymma lägret för det andra“ (4). Han 
förstod således den företeelse som i nationalekonomin plä- 
gar gå under namn af Greshams lag, att det underhaltiga 
eller sämre myntet undantränger det fullhaltiga eller 
bättre. Men han trodde att man kunde bestämma en rik- 
tig proportion mellan de båda myntslagen och ansåg det 
framgå af de dåtida svenska silfver- och kopparmyntens 
„lager och utförsels bekostningar som ock af deras va- 
leur utom lands”, att förhöjningen ,1 bägge jämlik är 
och svarande emot hvart andras värde" (19). 

Äfven i ett annat afseende misstog sig Swedenborg. 
Han trodde att växelkursen kunde styras med konstlade 
medel, så att kopparmyntet stannade kvar i riket, något 
som syntes honom synnerligen viktigt. Och han fruktade 
for att , växeln dirigerar sig själft efter balansen i han- 
deln“, ty da blefve allt mynt sändt ur landet, „inrikes 


commercen stannade, inkommande varor måste högt be- 


1 Se Roscher, Zur Geschichte der englischen Volkswirthschaftslehre 
(i Abhandlungen der Kgl. Sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften, 
bd 3), ss. 94 o. 101, och v. Ochenkowski, John Locke als National- 
Oekonom, i Jahrbiicher fiir Nationalökonomie und Statistik, bd 34, s. 445 ff. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


8 


talas, de utgående i brist af penningar föllo inunder pro- 
portion af de inkommande, och mera som man ofelbart 
har att förmoda, enär en gang växeln själf far sin frihet 
och inga publika medel för handen äro, som ersätta kunna 
balansen uti handeln“ (18). 

Pä sätt och vis det intressantaste i Swedenborgs skrift 
är en liten antydan i förbigäende om hans uppfattning 
af värdebegreppet. Han säger att „all vara efter sin be- 
gärlighet och nödvändighet skattas högre eller mindre till 
sitt värde“ (4). Denna sats visar att Swedenborg insett 
värdets beroende af de mänskliga begären, icke af tingens 
inre egenskaper eller de pa deras producerande nedlagda 
kostnaderna. Det är en subjektiv och realistisk värdeför- 
klaring han ger. Han har visserligen haft föregängare 
härutinnan 1 Aristoteles, 2 som han sannolikt hade läst, 
och i ett par italienska författare (Davanzati och Monta- 
nari).? Men det troligaste ar att han genom egna iakt- 
tagelser kommit till sin uppfattning. „Alle, welche kon- 
krete Fragen erörterten“, säger Brentano, „waren subjek- 
tive Werttheoretiker.“* Rent af förbluffande verkar det 
emellertid att hos en svensk författare frän början af 
1700-talet finna en sä modern formulering som den att 
begärligheten är grunden till vardet. Swedenborg har 
haft snillets intuitiva träffsäkerhet till sitt förfogande. 

Slutligen nägra ord om Swedenborgs stil. Man kan 


1 Se Kaulla, Die geschichtliche Entwicklung der modernen Wert- 
theorien, ss. 3 f. 0. 51 £., samt Kraus, Die aristotelische Werttheorie in 
ihren Beziehungen zu den Lehren der modernen Psychologenschule, i 
Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft, 1905, s. 573 ff. 

2 Se Zuckerkandl, Zur Theorie des Preises, s. 46 ff. 

8 Die Entwickelung der Wertlehre (i Sitzungsberichte der Kgl. 
Bayerischen Akademie der Wissenschaften, 1908), s. 24. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


= 


icke nog högt skatta dess klarhet och jämnhet. A andra 
sidan saknar stilen den obändiga kraft, den explosiva 
förmäga, om jag sa far säga, som gör Swedenborgs sam- 
tidas och väns Polhems stil sa sympatisk trots all dess 
kantighet och styfhet. 


Polhems intresse för nationalekonomiska frägors be- 
handling synes redan tidigt ha vaknat. Vi finna honom 
1715 protesterande 1 ett memorial till kommerskollegium 
mot de , barnsliga galenskaper eller blotta filurstreck“ som 
myntvärdeförändringarna enligt hans kraftigt uttryckta 
tanke utgjorde.! Efter enväldets störtande fördubblas 
hans häg att tänka och skrifva öfver ekonomiska frägor, 
ty han har genast klart för sig att endast de ekonomiska 
förhällandenas förbättrande kan upphjälpa riket ur det 
elände hvari det bragts genom Karl XII. „Ett konunga- 
rike utan oeconomie, commerce och manufacturer är lık 
en människa utan kropp, fötter och händer." Han ser i 
rikets ekonomiska förkofran tillika en garanti för den 
politiska frihetens bestånd: ,sedan suveräniteten blifvit 
vister på dörr", skrifver han 1 en otryckt „Discurs om 
riksens handel och hushållning" (1719), „sa frågas hvilken 
portregel skall vara säkrast att utehålla honom med i det 
längsta, antingen riksens allmänna välstånd eller fattig- 
dom“. Intresset för nationalekonomiskt skriftställeri be- 
varar Polhem hela sitt lif igenom. Men i litteraturen har 
denna verksamhet icke lämnat stora spår efter sig. 

Under den period hvarom nu är fråga utgaf Polhem 
1 tryck blott två skrifter af ekonomiskt innehåll, till om- 
fånget nästan lika anspråkslösa som Swedenborgs: Twenne 
1 Se Chydenius, Politiska Skrifter, ss. 273 0. 275. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


10 


betänkande, Det förra Angående Oeconomien Och Commer- 
cen Uti Swerige; Det senare Ofwer Segelfartens Inrättande 
Emellan Stockholm och Giötheborg (1721) och Atskillige All- 
männe Hushälds Förslag (1726). 

I den förra af dessa skrifter, ursprungligen utgörande 
tvenne till riksdagen 1720 inlämnade memorial, kommer 
Polhem in ej blott pa de allmänna grunderna för den 
ekonomiska politiken, utan ock pa teoretiska fragor. Sa- 
londa förklarar Polhem värdet, och hans förklaring af 
detta grundläggande begrepp erbjuder, i likhet med Swe- 
denborgs, stort intresse för forskningen. 

„Att ett ting hålles uti högt pris, estime och värde”, 
säger Polhem, „det har ingen annan grund än att det- 
samma antingen uti sig själf är rart eller ock igenom 
korst och behändighet göres sällsynt ibland gemena man- 
nen; likasom däremot allt det som är öfverflödigt i värl- 
den utaf hvar och en föraktes (I, 10).1 Annu tydligare 
anger Polhem sällsyntheten sasom värdets grund pa ett 
annat ställe, där han säger „att myckenheten i all ting 
förringar värdet“ (I, 13). Äfven de ädla metallernas eller 
myntets höga värde anser han bero pa sällsyntheten, en 
sällsynthet som är afsiktlig fran människornas sida; „detta 
ar ett politiskt grepp“, säger han, ,att göra penningen 
sa rar och sällsynt hos gemena mannen, att han däri- 
genom alltid blir uti sa stort estime“ (I, 11). Polhem 
tror därför ocksa att Sveriges järn och koppar, om järn- 
handeln skéttes genom ett af bruksegarne bildadt kom- 
pani och kopparn uteslutande myntades, kunde erhalla 
ett förhöjdt värde (I, 14 o. 18). 


1 Ehuru med gemensamt titelblad, ha de bägge ,betänkandena“ 
särskild paginering. Häraf sättet att angifva de citerade ställena. 


Bidrag t. känned. af Fin). 


al 


Polhems uppfattning af värdet är ensidig och blott 
delvis tillfredsställande — han ser endast den kvantita- 
tiva begränsningen och ställer icke tingen i nägot förhäl- 
lande till de mänskliga begären eller behofven. Den 
visar 1 alla fall att Polhem, pa en tid da man öfver huf- 
vud icke spekulerade öfver orsakerna till tingens värde 
och pris, fann den viktigaste orsaken, sallsyntheten. Det 
synes mig troligast att han, likasom Swedenborg, pa iakt- 
tagelsens väg kom till sin förklaring. Men påfallande ar 
likheten mellan hans asikt och den uppfattning Jean Bodin 
150 ar tidigare uttalat. Äfven for Bodin är sällsyntheten 
värdets enda grund, och Polhems sats att „allt det som 
är Öfverflödigt 1 världen utaf hvar och en föraktas“ later 
som en ordagrann ôfversättning af Bodins: „c’est l’abon- 
dance qui cause le mepris“.! 

Den ekonomiska politikens hufvudsyfte anser Polhem 
böra vara skapandet af en inhemsk industri, „svenska 
manufakturer“. Han anför såsom skal härför 1:0 att ett 
rike bör vara sig själft nog („det är icke allenast heder- 
ligare, utan i alla mal säkrare att ega själf hvad annars 
skall komma på grannarnas diskretion an, hvilka under 
tiden kunna vara fiender”), 2:0 att „det hos alla försik- 
tiga potentater är brukeligit ej låta någon rud materia 
gå ur landet som till manufakturer kan förarbetas och 
försäljas“ (I, 20), 3:0 att riket sålunda besparar en utgift 
som eljest går ur landet till utrikes arbetslöner, tull, 
frakt, profit och assurans, 4:0 att industrin gör ett land 
rikt mer än blotta handeln, 5:0 att „commerce utan ma- 


1 Se Espinas, Histoire des doctrines économiques, s. 123, och 
Zuckerkandl, a. a., s. 45. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


12 


nufakturer är ingen commerce, utan allenast ett privile- 
gieradt nederlag” (I, 25 f.), m. m. 

Man mä emellertid icke tro att Polhem underskattade 
jordbruket. I ett efterlämnadt manuskript („Nägra an- 
merkningar i almena oeconomien“) säger han: „Emedan 
lantbruk ähr förnembste och säkraste grundvahlen i ett 
Rijke, sa bör det med skiehl fram för alt annat befor- 
dras. Hvarss välstånd består 1 fölliande 1:0 att hvar 
och en lantman ähr sielf ägare af den jord han brukar 
2:0 att dhe utlagor han bör utgöra skie i samma och 
sådana pertsedlar som hanns gård och näringsmedel kan 
bringa utaf sig och intet contant — — —“! Det är så- 
ledes icke de vanliga merkantilistiska åsikterna Polhem 
hyser i denna viktiga punkt, och märkligt är hans be- 
stämda häfdande af principen att jorden skall tillhöra den 
som brukar den. I sitt presidiital inför Vetenskapsaka- 
demien (1744) beklagar han sig dessutom med en viss 
bitterhet öfver de ,särskilda interesser och stadgade hin- 
der“ som ligga i vägen för landtbrukets uppkomst; så 
länge de finnas, kan landtbruket ,nu föga räcka till 
ett torftigt underhåll 1 mat och kläder för sina egna 
arbetare". 2 

Polhem vill icke att den ekonomiska lagstiftningen 
skall gynna några få medborgare eller medborgaregrup- 
per. I Atskillige Allmänne Hushälds Förslag fördömer 
han skarpt monopoliserandet och privilegierandet, därvid 
synbarligen främst tänkande pa skrana. „Att monopolier 
för ett rike aro sa hälsosamma som kallbrand för en 


! Fortsättningen saknas tyvärr i manuskriptet. 
2 Tal öfver den vigtiga frågan: Hvad som vårt kära Fädernesland 
hafver nu mäst af nöden til sin ständiga förkofring i längden? s. 9. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


13 


människa“, säger han, „det behöfves har med manga ord 
intet bevisas, efter saken sjalf vist ett märkeligit prof 
däraf medelst den allmänna penningebristen, som däraf 
har sitt förnämsta ursprung och orsak“ (13). Monopolens 
afskaffande ar det basta och säkraste medlet att förbättra 
rikets hushällning; „ty hvad kan mera skada en fiskdamm 
än några stora gäddor, som uppsluka de andra fiskarna, 
hvarigenom de göra egaren mera skada än deras egna 
kroppar spisa att fylla skadan, och hvad kan mera skada 
ett rike än när några få lefva af en näring, som många 
tusende människor kunna ha sitt uppehälle vid, om desse 
intet vore?" (15). Polhem tror att, ju flere handtverkarne 
och fabrikanterna äro, desto större blir afsättningen. , Ty 
ju mera näring ju mera folk, och ju mera folk ju mindre 
löper på hvar 1 contribution, när krig och andra riksens 
tarfvor så fordra. Varandes fundamentet till ett lands 
välstånd att däruti är mycket folk, som alla ha sin rö- 
relse och nödtorftige näring." Af folkmängdens storlek 
beror konsumtionen, som i sin tur är handelns grundval 
(17 0. 23). 

I konsekvens med dessa åsikter uttalar sig Polhem, i 
samma skrift, äfven för fullständig handelsfrihet, för han- 
delns „fria och oomskränkta gång". „Man har öfverallt”, 
säger han, ,och 1 alla tider befunnit att, så länge han- 
deln fått behålla sitt fria och lifliga lopp, så hafva små 
ting blifvit stora, som Tyrus och andra städer fordom- 
dags och Amsterdam med flere i sednare tider; men sa 
snart man aldrig så litet begynt konstla därmed till han- 
delns tvång, så har nedanet strax kommit in med och 
gjort följe." De inhemska handelsmännen böra icke gyn- 
nas framför de utländska. „Om de ej njuta någon annan 
förmån mot utlänningarne än blotta burskapet, då nödgas 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


14 


de æmulera med utlänningarne och bruka samma konst 
och flit, äfven som de kunna bruka och nyttja samma 
farvatten, samma frakt, samma vinst etc. än de. Ju mera 
man söker hylla de inrikes handelsmän med allehanda 
förmåner, ju flere främmande kunna smyga sig däribland, 
som fuller bära namn af inrikes köpmän, men till effecten 
äro ingen ting mindre än detsamma” (4—5). 

I Twenne betänkande angriper Polhem häftigt stapel- 
städernas, särskildt Stockholms, borgerskaps privilegierade 
ställning: det synes ,som hela riket med alla sina upp- 
städer vore endast och allenast för deras skull ordine- 
rade“ (II, 18). Polhem häfdar alla medborgares lika rätt 
att försörja sig. ,Så vida den ena riksens inbyggare", 
säger han, ,intet kan skattas mera för horunge än den 
andra, ja än utlänningen, som för styfbarn allenast bör 
anses 1 detta fallet; så fordrar icke allenast själfva billig- 
heten, utan ock den kristeliga kärleken, ja det som tjänar 
till det förnämsta societete-bandet, näml. den inbördes 
enigheten, att ingen af dem, eho han är, bör utestängas 
ifrån de allmänna näringsmedlen, ty hvadan komma rikens 
och regementens revolutioner och undergång oftare än af 
egennyttigheter, afund, jalousie och tvedrakter?“ (II, 19). 
„Alla riksens inbyggare böra hafva lika arfsrätt till sitt 
fädernesland, som de ock i första begynnelsen fatt; men 
att den enas del i fast är behällen och den andras del i 
löst ar förlorad, har ingen orättvisa förorsakat, utan hvars 
och ens lycka och conduite, som gjort det stora skilje- 
fanget emellan folkets olika villkor, hvaruppa intet ar att 
tala“ (II, 20). Ock huru förvänande friskt och ur mer- 
kantilistisk synpunkt kätterskt klinga icke dessa satser af 
Polhem: ,,Sa framt Sveriges nyssundfängne frihet skall 
kunna behälla nagra fasta rytter och beständighet 1 tiden, 


Bidrag t. känned. af Finl. 


15 


är ingenting nödigare än att naturens lag intet mindre 
practiceres än konstens. Naturens lag är den, att allt 
som requireras till hela societetens conservation, frid och 
frihet, det bör komma på hvars och ens personliga sär- 
skilta och lika andel an, så vida hvar och en håller sitt 
lif lika kärt, och till att betaga hvar och en andra tan- 
kar, så böra samma olika villkor ibland folket icke för- 
märkas hafva annat upphof än hvar och ens olika för- 
stånd och flit hafva förorsakat. Ty da kan ingen be- 
skyllas före rifva brödet utur munnen på den andra un- 
der några a parte förmåner, som andra intet må nyttja, 
hvilket strax hörer konsten till och förorsakar de olägen- 
heter i societeten som dess band och frihet vill förstöra” 
(II, 20). Vi fa här en förkänning af det naturrättsliga 
betraktelsesätt hvars inträngande och tillämpning på det 
ekonomiska området väsentligen bidrager till att fram- 
kalla liberalismen. ! 

Genom Polhems nationalekonomiska uttalanden och 
betraktelser går en starkt patriotisk eller nationell anda. 
I Åtskillige Allmänne Hushålds Förslag beklagar han sig 
öfver att de utländske handlande som inflyttat till Sverige 
„icke varit detta landet så trogne som sine egne“ och 
,icke eller så förknippat sitt enskylta interesse med 
riksens allmänna, att icke kärnan däraf blifvit i säker- 
het på andra orter i världen planterad" (14). Och i 
Twenne betänkande går Polhem — gottlänningen med 
det sydtyska blodet i sina ådror — så långt, att han 
finner det förkastligt att ,utlänningarna och deras an- 


1 I en outgifven skrift om uppfostran (ms. i Kungl. Biblio- 
teket) framhåller Polhem likaså, synbarligen påverkad af Locke, 
hvars Thoughts on Education 1709 öfversatts till svenska, ,att natu- 
ren obehindrat värkar och befrämiar allting till det fullkomligaste*. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


16 


höriga har i landet fa förlägga vara svenska bergverk“; 
bergsmännen ma betänka „att deras hustrur och barn, 
som till äfventyrs ej torde vara sa försiktige och spar- 
samme som de själfve, kunna sa mycket lättare räka 1 
ulfvens mun som den otidiga öfverflöden och den gäng- 
bare högfärden äro tva mäktiga päkörarestafvar att fösa 
de enfaldiga 1 nätet“ (I, 16). 

Det är emellertid ett äkta och vackert fosterländskt 
patos i Polhems klagan: „Ingen försiktighet hos oss kan 
försäkra vara barns välfärd under en sadan ekonomi som 
med flit kullkastar allas hopp och goda förslager. Allt 
hvad som kan befrämja tvedräkt, afund och egennyttig- 
het, det star oss å alla sidor öfver öronen; men det som 
egenteligen hörer till familjers bibehållande: riksens makt 
och frihet, det är sä alldeles inskränkt och afskurit att, 
sa framt de masta ej snart öppna ögonen, vi allesammans 
äro sälde under en oförmärkt träldom, som efter handen 
och med tiden nogsamt lärer spörjas“ (I, 16). I vemodet 
inmänger sig en viss personlig bitterhet, förklarlig hos en 
man som stod sa högt öfver mängden af sina samtida 
som Polhem. ,Jag, som med mina vetskaper“, säger 
han, „redan har gjort riket manga tunnor gulds tjänst, 
och än vidare kan göra, samt af bara kärlek till fäder- 
neslandet latit fara den ansenliga lycka och de stora till- 
bud mig utomlands blifvit gjorde,! blir ändå på intet sätt 
eller med någon belöning af mitt fädernesland hugnad, 
utan snarare hatad och förtryckt" (I, 48). „Dock är 
värst”, tillägger han på ett annat ställe, ,att allt nytt hål- 
les här för åtlöje värdt och obehageligit. Och fastän jag 


' Polhem torde ha erbjudits anställning såväl i Tyskland som 
i Ryssland (Ellen Fries, Svenska odlingens stormän, II”, s. 14). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


17 


2} 


för min ringa del bevist vederspelet därtill 1 ätskillige 
saker, sa har dock ingenting kunnat tjäna för exempel i 
annat“ (II, 8).! 

Polhem anför pa ett ställe 1 Liber betänkande (I, 25) 
till stöd för sin åsikt Johann Joachim Bechers Politischer 
Discurs (1667). En jämförelse med innehället i detta arbete 
visar att Polhem i själfva verket star under starkt inflytande 
af den mängfrestande österrikiske läkarens nationalekono- 
miska åskådning, hvilken i hög grad påverkat äfven den 
dåtida tyska kameralistiska litteraturen och i sin tur har att 
tacka de holländska skriftställarne (särskildt Pieter de la 
Court) för sina bättre beståndsdelar. ? Ej allenast uppfatt- 
ningen om manufakturernas betydelse för handeln, beträf- 
fande hvilken Polhem själf hänvisar till Becher, utan ock 
hela hans resonemang om förhållandet mellan industrin, 
handeln, konsumtionen och folkmängden är Bechers. 
Likaså har Polhem synbarligen från Becher sina åsikter 
om monopol och skråprivilegier samt om handelsfrihet. 
Formuleringen är dock Polhems egen. 

Ur Polhems 1 Kungl. Biblioteket 1 Stockholm bevarade 
manuskript framgår att Polhem läst äfven andra tyska 
nationalekonomiska författare och sannolikt jämväl tagit 
intryck af dem. Sålunda anför han 1 en afhandling, som 
han kallar „Oeconomiske Öfvervägninger“, att ämnet „af 
utrijkes Auctorer flijtigt blifvit beskrifvit, såsom af Hoff- 


1 „Allt nytt och ovanligt", säger han pa ett annat ställe 
(Hushålds Förslag, 12), ,plägar gemenligen göra en förskräckelse 
och vämjelse hos folk som äro af kort eftertanka och ej själfva 
kunna penetrera hvad som är nyttigt eller onyttigt." 

2 Se Roscher, Geschichte der National-Oekonomik in Deutschland, 
s. 277, och v. Erdberg-Krezenciewski, Johann Joachim Becher (i Staats- 
wissenschaftliche Studien, hrsg. von L. Elster, bd 6), s. 87 £. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


18 


man, Roor och andra flere“. De tvä särskildt omnämnda 
författarne äro Johann Adolph Hoffmann, hvars arbete 
Politische Anmerckungen über die wahre und falsche Staats- 
kunst (1725)! är päverkadt af den engelska och den hol- 
ländska nationalekonomiska litteraturen, ? och Julius Bern- 
hard von Rohr, författare till bl. a. Compendieuse Hauss- 
haltungs-Bibliothek (1716),? ett arbete som icke varit utan 
inflytande på den svenska litteraturen. 

Ett fullgiltigt omdöme om Polhems nationalekonomi- 
ska skriftställeri kan icke fällas, innan hans efterlämnade 
papper blifvit noga undersökta. Det förhåller sig nämligen 
så egendomligt att Polhem, ingenjören, bergsmannen, 
uppfinnaren, kort sagdt, det praktiska handlandets man, 
tilllika lät sig 1 mycket hög grad frestas af pennan. Ja, 
man kunde säga, då man genomgått hans rika samlingar 
af nationaiekonomiska afhandlingar och uppsatser — bland 
dem äfven flere till Argus insända bref (så vidt jag kan 
se, dock icke af Dalin publicerade) + —, att Polhem hade 
en formlig skrifklåda. Det lilla han låtit trycka kan icke 
ge en fullständig bild af hans nationalekonomiska åsikter. 
Polhems idéer om den ekonomiska politikens riktning -— 
så tilltalande redan därför att de icke med lätthet låta 
sig inpressas i någon af de kategorier en senare tids 
klassificeringsbehof skapat — förefalla att vara ett uttryck 
för de ekonomiska intressen som ur den internationella 


handelns synpunkt voro de viktigaste för Sverige och 

‘ Senare (1759—60) utkommet i svensk öfversättning (se Auri- 
villius, Catalogus Bibliothecae Academiae Upsaliensis, I, s. 411). 

? Se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 380. 

Znbıd.,.s. 378. 

* Se härom min uppsats Polhem publicist i Afton-Tidningen, 
1910, n:o 173. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


19 


som tillika lago Polhem själf närmast om hjärtat: bergs- 
handteringens. Det är nog enligt min tanke dessa intres- 
sen mera än de utländska författarne och Polhems egna 
spekulationer som bestämt hans ekonomiskt-politiska idé- 
riktning. I öfverensstämmelse härmed står också något 
som framträder mellan raderna och som Polhem tydligt 
utsäger 1 sitt presidiital i Vetenskapsakademien: han ville 
ställa den industri 1 hvars blomstring han såg det nya 
Sveriges lycka och storhet på en naturlig och fast grund. 
Polhem skattade icke den med importerad råvara arbe- 
tande förädlingsindustrin lika högt som den med inhemsk 
råvara arbetande, och allra minst räknade han — såsom 
de extrema merkantilister på 1730-talet vi längre fram 
skola lära känna! — vikten af de olika industrigrenarna 
efter vikten af den behofsart produktionen inom hvarje 
industrigren afsåg att tillfredsställa. 

Hvilket än det slutliga omdömet om Polhems national- 
ekonomiska åskådning en gång skall blifva, säkert är 1 
hvarje fall att den snillrike mannen är en märklig före- 


teelse äfven inom nationalekonomins historia. 


1 En af dem (O. Hamrén i Oförgripelige Tanckar Om De Swen- 
ska Manufacturers Utwidgning, s. 10) skrifver: ,Ju oumgängeligare 
en vara är uti den allmänna hushållningen, desto större sorgfällig- 
het synes ock böra användas till dess ernäende inom riket.“ 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


Kap. 2. 


Öfversättningslitteraturen: Fénelons „Tel&maque“. 
Marenholz’ „Fürstliche Macht-Kunst“. 


Nägot rikare än den svenska originallitteraturen pa 
det politiskt-ekonomiska omrädet under Frihetstidens för- 
sta årtionde är den öfversättningslitteratur som da fram- 
trader. Jag åsyftar harmed ej blott arbeten af rent poli- 
tiskt-ekonomiskt innehäll, utan ock sädana som endast 
delvis beröra detta omräde, hvilkas uppgift är mer all- 
man eller ock till en del faller utanför omradet. 

Det tidigast utgifna af de arbeten som härvid komma 
1 betraktande är Frnetons berömda Aventures de Tele- 
maque. Ej mindre än tre svenska ôfversättningar af 
denna didaktiskt-politiska roman företagas, och två af 
dem utkomma 1 tryck: en år 1721, verkställd af Didrik 
Granatenflycht, en annan och bättre år 1723, utförd af 
Daniel Ehrenadler och bekostad af riddarhuset. ! Det är 
ej heller att undra på att Télémaque, oafsedt sina litte- 


1 Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria, ss. 3, 49, 256 0. 347. — 
Den tredje öfversättningen verkställdes af Joachim von Düben 
under fangenskapen i Ryssland. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


21 


rära förtjänster, slar an pa en svensk läsekrets: dess po- 
litiska tendens star 1 samklang med Frihetstidens stats- 
skick, Karl XII:s envälde är lika förhatligt för den tidens 
svenskar som Ludvig XIV:s absolutism var misshaglig för 
Fénelon. Och huru lätt hade man icke att i boken finna 
direkta tillämpningar på de rådande förhållandena 1 Sve- 
rige! Läs t. ex. detta ställe — det är Mentor som talar 
till Idomeneus 1 Salenta: „En långvarig frid är nu 1 be- 
gynnelsen nödig, till att befrämja Edert folks tillväxande. 
I borden intet annat tänka uppå än att uppbruka Edert 
land och inrätta de allra visaste stadgar. Hn fåfäng äre- 
girighet har bragt Eder till ytterste brädden af ett bratt 
och farligit fall: i det I med makt velat synas stor, så 
hafven I ju i det närmaste fördärfvat Eder sannfärdiga 
storhet. Skynden Eder att förbättra desse förseelser; 
låten alla Edra stora byggningsverk hvila; afsägen hög- 
mod och stolthet, som skulle ändteligen fördärfva Eder 
nya stad; låten Edert folk vederkvicka sig 1 friden” 
(455).1 Det svenska samhället under Frihetstidens första 
skede kunde icke finna ett riktigare uttryck för sina 
tankar och känslor än i dessa ord af ärkebiskopen i 
Cambrai. 

De nationalekonomiska idéer Télémaque innehåller äro 
i flere än ett hänseende intressanta. Fénelon drifver 1 
sin bok en medveten och systematisk opposition mot Col- 
berts industrimerkantilism och öfver hufvud mot hela den 
merkantilistiska politiken och det till grund för den lig- 
gande åskådningssättet.? Han talar föraktfullt om „alla 


1 Citaten från Ehrenadlers öfversättning. 

? Man har påstått att Fénelons idealsamhälle Salenta icke utgör 
en exponent för hans verkliga åsikter, men detta är oriktigt (se 
Genay, Etude morale et littéraire sur le Telemaque, s. 76). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


22 


de rikedomar som med konst äro tillredde och icke vidare 
äre rikedomar än uti människornas egne inbillningar“ 
(794). Manufakturerna finner han i allmänhet onödiga 
och för sederna fördärfliga (324, 486, 495, 902). Äfven 
bergshandteringen fördömer han (838). I åkerbruket och 
boskapsskötseln ser Fénelon källan till ett folks välstånd 
(324, 455, 792, 794 m. fl.). „Befliten Eder om att för- 
skaffa Eder de naturlige rikedomar, hvilka allena äro 
sannfärdige; bruker jorden, pa det I mägen hafva ett 
öfverflöd af säd, vin, olja och allerhanda frukt, söken att 
hafva ymnige boskapshjordar, af hvilkas mjölk I Eder 
kunnen föda och med deras ull Eder bekläda. Därmedelst 
komma I uti välstånd samt behöfva aldrig rädas för fat- 
tigdom* (790). Fénelon vill därför också öfverföra folk 
fran industrin till jordbruket (486, 495, 511). Han vill 
vidare underlätta giftermäls ingående (456, 498), ty „ju 
flere människor finnes uti ett land, ju mera lefva de i 
öfverflöd, allenast de äro arbetsamme“ (168). „Bör man 
icke anse desse tvenne ting såsom tvenne väsentelige 
grundvalar till Eder makt, nämligen att hafva en mycken- 
het af godt folk och ett välbrukadt land, hvarest de 
kunna underhållas?" (455; 902). Jorden räcker väl till 
att föda alla (336, 498, 790): „hennes fruktbara sköte kan 
intet uttömmas“ (168); ,jorden, den goda modren, förökar 
sine gåfvor efter sine barns antal, som dess frukt med 
sitt arbete förtjäna" (169). 

Handelsfriheten borde enligt Fénelon vara fullkomlig 
(482). „För all ting tagen Eder aldrig före att kvilja 
handelen, därmed att I honom efter Edra egna afsikter 
vrida söken. Fast bättre skickar det sig att konungen 
icke blandar sig däruti och att han lämnar all vinsten 
däraf åt sine undersåtare, som därföre hafva möda och 


Bidrag t. känned. af Finl. 


23 


besvär, eljest gör han dem modfällde. Ty han drager 
ändå nog fördel däraf att så stora rikedomar uti hans 
land inflyta. Handelen är att likna vid visse källådror, 
hvilka, om I viljen deras gång på en annan väg leda, 
torkas de alldeles ut. Bekvämligheten allenast och vin- 
sten locka främmande till Eder“ (107). Men handeln 
borde ha till föremäl endast nyttiga varor; införseln af 
sadana varor frän främmande orter „som tjänte till intet 
annat än att befordra yppighet och veklighet“ vill Féne- 
lon förbjuda (483; 791). 

Penningarna anser Fénelon vara behöfliga „för de 
oundvikelige krigen skull, som man mäste föra utom 
lands, eller för handelen skull utaf sädana varor, som 
intet finnas uti eget land“ (791). Men man mä icke tro 
att guld och silfver aro de sannskyldiga rikedomarna, 
lanet därifrän (323). Penningarna äro blott betalnings- 
medel, med hvilka människorna „köpa sig födan, som 
skall uppehålla lifvet" (838). Den verkliga rikedomen 
ligger 1 arbetet och en bärande jord (794, 795). 

Fénelon uttalar sig upprepade gånger mot yppighet 
och öfverflöd (486, 488, 493, 906 m. fl.) Han anser, så- 
som vi redan sett, tillverkningen och förbrukningen af 
öfverflödiga och skadliga varor böra motarbetas. Till 
dessa räknar han också alkoholdryckerna, och det är rätt 
egendomligt att hos Fénelon, ett barn af ett vinodlande 
land och af en vinprisande tid, finna ett uttalande som 
detta: „Jag tror äfvenväl det I bören taga Eder till vara, 
att aldrig låta vinet blifva för mycket allmänt uti Edert 
rike. Är det så att man redan planterat för många vin- 
stockar, så är det bättre att åter uppryeka dem. Vinet 
är källan och ursprunget till de största plågor och oläg- 
ligheter ibland människorne; ty det förorsakar sjukdom, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


24 


trator, uppror, vämjelse för arbete och uppväcker allt 
oskick i hushållningen. Lit fördenskull vinet gömmas 
såsom en läkedom eller ganska sällsynt dryck, som endast 
brukas till gudarnas offer eller på stora högtids- och 
glädjedagar. Men tänken intet att en så angelägen för- 
ordning blifver åtlydder, så framt icke I själf gifven 
de andre däruti ett efterdôme“ (507). Förnuftiga nyk- 
terhetsvänner 1 det tjugonde seklets början finna sin 
tanke fullt ätergifven 1 dessa för tvåhundra år sedan 
yttrade ord. 

Det ligger i sakens natur att i en didaktisk eller mo- 
raliserande roman, sådan som Télémaque, en etisk tendens 
skall göra sig gällande, äfven då ekonomiska ämnen berö- 
ras. Anmärkningsvärdt är emellertid att denna tendens 
på sina ställen antager jämväl en demokratisk, för att 
icke säga socialistisk form. 

Mentor-Fénelon betecknar det som „en förskräckelig 
omänsklighet att endast till fullföljande af sine högmodige 
och orolige anslag slita dem [åkermännen] ifrån munnen 
deras ljuthge bärgning, den de endast af den gifmilde 
Naturen förmedelst deras sura anletes svett ätnjuta. — — — 
Allenast nägras omäteliga högfärd och vällust sätta sa 
manga tusende andra uti en grym fattigdom" (500). 
„Gören“, säger Mentor, „tvärt emot det som gemenligen 
sker. De girige och oförständige konungar tänka allenast 
uppa att med utskylder besvära de undersatare som äro 
mest vaksamme, drifvande och flitige till att förkofra sig, 
alldenstund de förmoda att snarast kunna af dem utbe- 
komma sin skatt, och med detsamma betunga de allra 
minst dem som förmedelst sin lättja sitta uti ett fattigt 
och eländigt tillstånd. Förkasten denne skadelige sed- 
vanan, som intet annat tjänar till än att fortrycka godt 


Bidrag t. känned. af Finl. 


25 


folk, styrka odygden samt införa och stadfästa en ovulig- 
het, som icke mindre är skadelig för konungen än själfva 
riket. — — — Sa skall folket inom kort tid förökas och 
alla människor uppmuntras till flit, arbete och idkesamhet 
och halla sadant for deras största heder. Bondeständet 
skall då mera icke vara förakteligit, sedan det icke är 
tryckt med sa oräknelige besvär, utan man skall se plo- 
gen äfven af de segerfulle hander som fäktat för fäder- 
neslandet handteras“ (501). Konungen behöfver icke 
frukta för att folket skall vända emot honom den „ınakt 
och förmägo“ han sälunda gifvit det. „Ty när hvar och 
en släkt ar mycken och talrik, men har likväl liten åker 
och mark, nödgas de utan tvifvel uppbruka densamma 
med ett oafläteligit arbete. Lättja och veklighet allenast 
förorsaka hos undersåtarena högmod och uppror. De 
skola väl i sanning hafva rikeligen sitt bröd, men ock 
intet mer än bröd och frukten af deras egen jord, den 
de med sitt anletes svett förtjäna" (505). 

En något så när jämn egendomsfördelning är Fénelons 
ideal. Man måste förordna huru mycket jord hvarje släkt 
skall innehafva, och folket skall till den ändan indelas i 
sju , ordningar” eller klasser. „Om den förordningen häl- 
les obrottsligen vid makt, kan adelen och de förmögnare 
aldrig inkräkta sig något af de ringares och fattigas 
arfvejord, utan alla samteligen kunna då ega fast egen- 
dom, men hvar och en ganska litet, och blifver förden- 
skull uppmuntrad så mycket bättre att bruka densamma." 
I händelse af för tät bosättning , efter långa tiders för- © 
lopp” borde kolonier kunna mottaga öfverskottet af be- 
folkningen (506). — 

Fénelons i Telemaque angifna ekonomiska och sociala 
idéer ha i allmänhet blifvit förbisedda: nationalekono- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


26 


merna ha icke funnit anledning att kasta sina blickar pa 
en produktion som mäste räknas till den sköna littera- 
turen, ! och litteraturhistorikerna ha à sin sida ej funnit 
skäl att egna särskild uppmärksamhet ät den ekonomiska 
och sociala sidan af Télémaque.? En historiker ar det 
som djupast skadat in 1 och riktigast bedömt Fenelons 
tankar: L. von Ranke. I sin Französische Geschichte fram- 
häller Ranke att Fénelon, 1 likhet med de samtida ekono- 
miska skriftställarne Boisguillebert och Vauban, kom till- 
baka till nationen. „Wenn man ihre Lehren combinirt, 
so hat man ein Gefühl, als stünde man an den ersten 
Ursprüngen und den Quellen der liberalen Meinungen, 
welche das achtzehnte Jahrhundert überfluthen sollten.“ 3 
Fenelon är jämväl ur nationalekonomisk synpunkt en af 
liberalismens förelöpare. Formulerandet af en maxim, 
sådan som „laissez liberté“, med direkt tillämpning pa 
det ekonomiska lifvet, * talar tydligt nog sitt språk, och 
sedt 1 sammanhang med tendenserna i Télémaque, blir 
äfven dess syfte klart. „A mesure que le dix-septieme 


1 Undantag göra den historiskt beläste ungraren Kautz, Die 
geschichtliche Entwickelung der National-Oekonomik und ihrer Literatur, 
s. 329, och den filosofiskt anlagde, själfständigt forskande frans- 
mannen Espinas, a. a. s. 231 ff. — Ingram, History of Political 
Economy, s. 60, omnämner (efter Kautz) Fénelon och Telemaque. 

? Se t. ex. Hettner, Litteraturgeschichte des 18. Jahrhunderts, IL, 
s. 23 ff, och Faguet, Dix-septième siècle, s. 435 ff. Ett undantag 
gör Genay i sin anförda studie (s. 75 ff.). — I den svenska litteraturen 
har Vasenius i sina Historiska undersökningar om Sveriges äldsta 
originalroman (Mörks Adalrik och Göthilda) tangerat ämnet 

3 Ranke, Sämnntliche Werke, XI, s. 276. 

+ Anf. af Paul Janet, Fenelon (Les grands écrivains français), 
s. 141. 


Bidrag t. känned. af Fin). 


27 


siècle vieillit“, säger Espinas, ! „il se préoccupe davantage 
des moyens à employer pour assurer à tous une plus 
juste répartition des avantages sociaux. La pitié de Fé- 
nelon annonce la sensibilité des philosophes.“ 

Det ar naturligtvis mycket svart att uppskatta Tele- 
maques inflytande pa de ekonomiska idéernas utveckling 
1 Sverige. Utan tvifvel har Fénelon åtminstone i det 
starka framhäfvandet af jordbrukets betydelse funnit 
god resonans på svensk botten. Ty Sverige var dock, 
likasom Frankrike, främst ett jordbruksland, och af 
de fyra riksstånden var det egentligen blott ett, borgar- 
ståndet, hvars intressen voro motsatta jordbrukets och 
dess binäringars. Därför framträder också reaktionen 
mot det ensidiga gynnandet af manufakturer och han- 
del jämförelsevis tidigt 1 den svenska litteraturen. 
Polhems åsikter ha vi redan lärt känna. På 1740-talet 
protesterar Hindric Johan Wrede, friherre af Elimä, 
1 sitt Tal Om et Borgerligit Samhälles Eller Ht Land 
och Rikes rätta Styrka infor Vetenskapsakademien (1743) 
mot det industrimerkantilistiska betraktelsesättet, upp- 
repande den gamla svenska satsen att ,riker allmoge 
är konungs ära och tröstande, och armer allmoge är 
konungs nese“,? och året därpå (1744) uttalar sig Theo- 
dor Ankarcrona inför samma lärda samfund i samma rikt- 


VAG fae, Sh) 23a: 

? Aderton år senare (1761) citerar Johan Fischerström samma 
sentens i sina Paminnelser vid Sveriges allmänna och enskilta hushäll- 
ning, s. 51. Man behöfver alls icke häri se ett inflytande från 
det slående lika mottot i Quesnays 1760 offentliggjorda Tableau 
économique: ,pauvres paysans, pauvre royaume! pauvre royaume, 
pauvre roi!“ 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


28 


ning uti sitt Tal om förbindelsen emellan landtbruk, manu- 
facturer, handel och sjöfart, visserligen under reservation 
fran Jacob Faggot, som uppträder pa akademiens vägnar. 
Systematikerna Christian König (1746) och Anders Berch 
(1747) sätta ocksa jordbruket 1 första rummet bland nä- 
ringarna: „akerbruk och boskapsskötsel är början till en 
stats välmägo och dess invånares rikedom”, förklarar Kö- 
nig,! och Berch säger: „landtskötsel och bergverk äro 
grunden till alla öfrige näringsmedel“. ? 

Fénelons roll i framkallandet af denna tidiga reaktion 
far icke 6fverskattas — man laste, föreställer jag mig, 1 
Sverige likasom annorstädes Télémaque med begärlighet 
för dess politiska anspelningars skull och för behagfull- 
heten 1 dess sprak, men knappast för dess ekonomiska 
och sociala idéer, som sannohkt for det mesta gingo 
in och ut genom läsaren. Ett visst inflytande mäste 
Fénelon dock anses ha haft 1 detta hänseende. Och pa- 
fallande är likheten eller öfverensstämmelsen 1 åsikter 
mellan Fénelon och den snillrike skriftställare som 1 den 
svenska ekonomiska litteraturen först sammanfattar de 
liberala idéerna till en helhet eller ett slags program: 
Anders Chydenius. Hos bägge en stark etisk underström, 
synbarligen med bibliska källsprång och förklarlig delvis 
genom deras gemensamma kall elier stånd, hos bägge 
likaså en stark medkänsla för folket, en utpräglad demo- 
kratisk tendens. Likheten är iögonfallande, om olik- 
heterna behöfver jag icke nu tala. Huruvida Fénelon 
verkligen utöfvat inflytande på Chydenius är osäkert, 
men det synes icke uteslutet att öfverensstämmelserna i 


ı Lärdoms-Öfning, IV, s. 39. 
> Inledning til Almänna Hushällningen, s. 10. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


29 


nagon man bero pa impulser som Chydenius mottagit af 
Fenelon. 


Samma ar som Hhrenadler utgaf sin öfversättning af 
Télémaque (1723) utkom 1 Stockholm en bok i katekes- 
format, äfven den en 6fversittning. Pa titelbladet stod: 
Macht-Konst Eller Outöselig Guld-Grufwa, Hwarigenom 
höga Ofwerheten kan sin macht föröka och sina Undersätare 
rike giöra. Förslage-wis upsatt uppå Tyska språket af en 
förnäm, och uti dtskillige wettenskaper förfahren Herre, 
samt med thess samtycke à liuset frambracht Af Henrich 
Bode, Kongl. Preusische Rad, uti Hertigdömet Magdeb. och 
io tour Hall Bart. JOE 

Om författarskapet till den kuriösa lilla boken före- 
hgga stridiga uppgifter. I den svenska litteraturen har 
utgifvaren Bode betraktats såsom författare. ! Det exem- 
plar af originalet jag haft till lans fran Königliche Biblio- 
thek i Berlin utvisar att man äfven där tillskrifvit Bode 
fôrfattarskapet.? Såväl af titelbladet som 1 synnerhet af 
Bodes förord till originalet (utelämnadt 1 öfversättningen) 
framgär emellertid med full tydlighet att han icke för- 
fattat boken, utan att författaren, „en förnäm kavaljer“, 
samtyckt till manuskriptets offentliggörande pa villkor att 
hans namn icke yppades. Hvem var da den anonyme 
författaren? 

Enligt en uppgift, som Roscher? och helt nyligen 


5 
1 Se Aurivillius, a. a. I, s. 261, Bygdén, Svenskt anonym- och 
pseudonym-lexikon, II, sp. 3, Wrangel, a. a., s. 257, not 1, och C. 
Rosenberg i Det ekonomiska samhällslifvet, I, s. 140. 
2 Jämväl i Daehnerts Academiae Grypeswaldensis Bibliotheca, I, 


s. 210, angifves „Henr. Bodenus“ säsom författare till boken. 
3 Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 303. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


30 


en annan forskare! tagit för god, skulle författaren 
ha varit en herr von Klenck, om hvilken man för 
öfrigt har sig intet bekant.? Såsom äfven Roscher fram- 
ift, lika 
litet som Roscher själf, sett originalets första, 1702 utgifna 


håller, har emellertid meddelaren af denna uppg 
upplaga; han har haft i sin hand manuskriptet till en 
under annan titel 1740 utkommen upplaga, och ı detta 
manuskript angifves von Klenck sasom författare. Upp- 
giften har säledes icke synnerligt vitsord. Nu finnes det 
dessutom en annan uppgift, som undgått Roschers skarp- 
synthet och som dock har betydligt större sannolikhet 
för sig: författaren vore friherre Asanıus CHRISTOPH VON 
MARENHOLZ, geheimeråd 1 Hannover.? Källan för uppgif- 
ten om Marenholz’ författarskap är visserligen obekant 
och kan följaktligen icke pröfvas. Men åtminstone en 
omständighet talar oberoende häraf bestämdt för dess rik- 
tighet: i Bodes förord sages att författaren „in varlis 
scientiarum generibus sich viele Collectanea zusammen 
getragen, dabey — — — einige herrliche Theologica“, 
och detta öfverensstämmer fullständigt med det bekanta 
förhällandet att af Marenholz efter hans död utkommit 
„Sinnreiche Gedanken über allerhand theologische, mora- 
lische, politische und ökonomische Materien“.* Herr von 
Klenck är däremot alldeles okänd säsom skriftställare; 


1 v. Srbik, Wilhelm von Schröder (Sitzungsberichte der Kais. 
Akademie der Wissenschaften in Wien, Philos.-Hist. Kl., bd 164, T), 
s. 144 f. 

> Leipziger Sammlungen von Wirthschaftlichen-, Policey-, Cammer- 
und Finantz-Sachen, I, s. 880. 

3 Adelung u. Rotermund, Fortsetzung und Ergänzungen zu Jöchers 
Gelehrten-Lexiko, IV, s. 691; Holzmann u. Bohatta, Deutsches Ano- 
nymen-Lexikon, III, s. 99. 


+ Rotermund, a. st. 
Bidrag t. känned. af Finl. 


31 


hans namn anträffas icke 1 1700-talets förträffliga förfat- 
tarlexika.! Vi antaga därför, om ock med en viss reser- 
vation, att Marenholz författat Fürstliche Macht-Kunst. 

Frågan om författarskapet är för öfrigt af underord- 
nad betydelse. Redan en samtida framhöll 1 en polemisk 
skrift, som förmädde författaren till Fürstliche Macht- 
Kunst att indraga sin bok, hurusom största delen af inne- 
hållet lånats fran den österrikiske nationalekonomen, fri- 
herre Wilhelm von Schröders Fürstliche Schatz- und Rent- 
Kammer.?2 En jämförelse med detta pa sin tid berömda 
arbete 3 ädagalägger riktigheten af påståendet. Själfstän- 
diga tankar finnas till mycket litet antal 1 Fürstliche 
Macht-Kunst. De exempel på sådana Roscher anför bero 
i de flesta fall på förbiseenden från Roschers sida. Ett 
par, tre af exemplen äro mycket olyckligt valda, i det 
att samma uttryck, som Roscher anför ur Hirstliche 
Macht-Kunst, återfinnas hos Schröder. + Några bättre 
valda exempel skola i det följande angifvas. I hvarje fall 
är sammanställningen af Schröders tankar öfver hufvud 
själfständigt och skickligt gjord, så att Fürstliche Macht- 
Kunst såsom litterärt alster star vida öfver Fürstliche 

1 Äfven den genom Bodes förord kända omständigheten att 
författaren var kurfurstens af Braunschweig och Lüneburg (Han- 
nover) undersåte har sin tillämplighet på Marenholz. Det är dock 
att märka att jämväl ätten von Klenck var hannoveransk (Kneschke, 
Deutsches Adels-Lexikon, V, s. 129). 

> Leipziger Sammlungen, I, s. 878. 

3 Utkom enligt en uppgift i sex upplagor, den första 1686, den 
sista 1752 (Handwörterbuch der Staatswissenschaften, VP, s. 602), en- 
ligt en annan i nio upplagor (Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 294). 

* Se härom närmare en uppsats af mig, antagen till publikation 
i v. Schmollers Jahrbuch für Gesetzgebung, Verwaltung und Volks- 
wirtschaft, 1911, h. 1. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


32 


Schatz- und Rent-Kammer. Dir ar, såsom Roscher fram- 
häller, en friskhet 1 behandlingen af ämnet som sällan 
förekommer hos blotta efterföljare. Där är också en för 
tiden anmärkningsvärd klarhet och koncentration, så 
mycket anmärkningsvärdare som den fullständigt saknas 
1 Schröders arbete. ! 

Det var således ingen oäfven tanke att ôfversätta 
Fürstliche Macht-Kunst till svenskan. Enligt en uppgift 
skulle öfversättningen ha tillkommit pa initiativ af — 
och (enligt företalet) saledes äfven pa bekostnad af — 
öfverdirektören Joachim Ehrenpreus ? och boken ha blıfvit 
utdelad bland ständerna vid riksdagen 1723. Öfversätta- 
ren var den bekante poeten Carl Eldh, som bl. a. förfat- 
tat sonetter till enhvar af de tjugufyra böckerna af Télé- 
maque i Ehrenadlers svenska upplaga. 3 

Eldhs väl gjorda öfversättning följer troget originalet 
— utom i ett afseende. Originalets titel är, såsom vi 
sett, Fiirstliche Macht-Kunst. Sa skulle det ju lata pa 
denna det landsfaderliga regementets tid, da fursten var 
identisk med staten!* Annu Adam Smith talar om „fur- 


1 Äfven Schröders arbete blef uppmärksammadt i den svenska 
litteraturen; sälunda anbefalles det i företalet till den 1745 utkomna 
öfversättningen af Muns England’s Treasure by Forraign Trade och 
citeras i flere, längre fram af mig behandlade svenska arbeten, till 
hvilka ytterligare kan laggas Sven Brings dissertation De oeconomia 
camerali et commerciis (1741). 

2 Af Ehrenpreus finnes tryckt ett Project til et Compagnie af 
Manufactur- Wärks inrättande af Järn och Stahl, 1723. (Aurivillius, 
a. a., I, s. 258, och egna bibliografiska anteckningar.) 

3 Wrangel, a. a., s. 257, not 1. 

* Det är rätt egendomligt att La Bruyere i den femte upplagan 
af sina Caractéres ändrat rubriken pa ett kapitel fran „Du Sou- 


verain“ i första upplagan och „Du Souverain et de la République“ 


Bidrag t. kiinned. af Finl. 


33 


sten eller staten" — sa t. ex. har femte boken 1 Wealth 
of Nations rubriken ,Of the Revenues of the Sovereign 
or Commonwealth“. Men pa svenska gick detta icke för 
sig under Frihetstiden: ordet „furstlig* 1 titeln har af 
Jatt förklarliga politiska skäl bortlämnats, och så godt 
som öfverallt där , fursten" 1 originalet förekommer såsom 
beteckning för statsmaktens innehafvare har ordet ersatts 
med „öfverheten“. 

Författarens förord, ocksa det synbarligen af politiska 
skäl utelämnadt i den svenska öfversättningen, ger klart 
besked angäende syftet med boken. Frankrikes, Englands 
och Hollands exempel hade ädagalagt att makt och 
rikedomar härflyta icke sa mycket af krig som af en 
underbar furstlig maktkonst och vetenskap. „Die Nah- 
rung also zu dirigiren, dass ex bono publico des Landes 
ein fürstliches &rarium bereichert und ein Fürst mächtig 
werde“, dari bestod hemligheten.! Att ge en inblick i detta 
„studium magnificum, qvod magnos facit“, sa att äfven 
den ı det kära fäderneslandet förborgade guldbrunnen 
komme ı dagens ljus, se dar författarens patriotiska syfte. 

Marenholz’ (och hans förebild Schröders) 1 vara ögon 
egendomliga uppfattning af nationalekonomin — säsom 
en „disciplina practica“ eller konst ı statskassans och furste- 
maktens tjänst — är typisk icke blott för den tyska kame- 


i andra, tredje och fjärde till „Du Souverain ow de la République“ 
(éd. Bibl. Elzevir., II, s. 5). — I den svenska öfversättning af La 
Bruyere’s Caractéres som Abr. Sahlstedt utgaf 1764—84 star: „Om 
Ofverhet och Regering“ (II, s. 20). 

1 Författarens eget tysk-latinska idiom har delvis bibehållits 
för att bokens för den tyska merkantilistiskt-kameralistiska littera- 
turen typiska terminologi ocksä skall framträda. (Jfr Oncken, Ge- 
schichte der Nationalökonomie, I, s. 227 ff.). 


Nat, o. Folk, H. 73, N:o 1. 


34 


ralistiken, utan för hela den datida utländska national- 
ekonomin: ännu Adam Smith anser nationalekonomin ha 
till ändamäl ,att pa samma gang rikta folket och fur- 
sten“.! Furstens intresse ter sig nämligen icke såsom 
motsatt folkets, utan tvärtom säsom nära förbundet där- 
med; „salus enim principis in salute populi“ säger Maren- 
holz i sitt förord (efter Schröder). Men denna uppfatt- 
ning kan 1 Sverige icke langre vinna gehör efter enväldets 
fullstindiga skeppsbrott. Huru starka intryck den sven- 
ska litteraturen än tager af den utländska, enkannerligen 
af den tyska kameralistiken, sa haller den sig dock stiidse 
fri fran läran att nationalekonomins uppgift vore att tjäna 
furstemakten och statskassan. 

Det har sagts om Macht-Konst att den ar „omättlig 1 
sin merkantilism“.2 Vi skola se att detta omdöme icke 
grundar sig pa en närmare bekantskap med dess innehåll: 

I boken betonas starkt penningens vikt. ,Penningen 
är den som görat skall" (1, 54), heter det, den är ,nervus 
rerum gerendarum 3 eller stinnfjäder, hvaruppå allt beror" 
(72). Men detta bör icke förstås såsom ett öfverskattande 
af penningen eller de ädla metallerna i och för sig. ,Guld 
och silfver är väl landets rikedom, men när det sig ej 
förökar, blifver landet ej rikare" (154). Penningarna ha 
sin stora betydelse som ,lefvande kapital, men hvad på 
kistbottn ligger är dödt och fruktlöst" (3). „Lösen är 

! Wealth of Nations, II, s. 1. s 

> Rosenberg, a. st. — Omdümet sedermera med lätt förbättring 
utan vidare upprepadt af Warburg i Illustrerad svensk litteratur- 
historia, Il, s. 173. 

> Det latinska uttrycket förekommer i originalet äfven på de 
nyss åberopade ställena. — Det finnes äfven hos Schröder (a. a., 
företalet). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


35 


penningar, medelst dem maste all ting beställas; ty att 
anlägga handels-kollegier, manufakturer och handtverks- 
hus — — —, därtill hörer ett ansenligt förskott, stor 
utgift och förlag" (163). „Ju mera penningarne i landet 
roulera, ju fördelaktigare är det for skattkammaren“ (153), 
Det gäller därför framför allt att fa penningarna i cirku- 
lation (2), och till den ändan behöfves ett „väl anrättadt 
kreditväsende“, som är „väsentlisheten af alla manufak- 
turer, handel och handteringar“ (164). — Man ser af 
detta referat att Marenholz, likasom för öfrigt merkan- 
tilisterna öfver hufvud, betraktade penningen förnämligast 
sasom drifhjulet för den ekonomiska verksamheten och 
särskildt betonade dess betydelse af rörelsekapital för han- 
del och industri. 

Detta bör hallas 1 sikte äfven vid bedömandet af Ma- 
renholz’ (och ı allmänhet merkantilisternas) praktiska för- 
slag att öka penninge- (och folk-) mängden ı ett land. 
Kvintessensen af det merkantilistiska betraktelsesättet 
innehälles 1 följande stycke 1 Fürstliche Macht-Kunst: 
„Handelen med främmande nationer förer de mesta pen- 
ningar in 1 landet, hvilket kan skönjas af Holland, Frank- 
rike, Florens, Venedig. Och säsom ett land blifver ut- 
armadt, när penningarne för onödiga varor släpas ur lan- 
det; alltsa riktar det sig, om än aldrig sa stor summa 
blefve utförd, emot nödige oarbetade materialier och va- 
ror, ty sedan de blifvit utarbetade och i grannskapet eller 
ock pa aflägsne orter med profit afsättas kunna, komma 
alla de samma penningarne dubbelt tillbaka. — — — 
Vore det möjeligit att de varor som skola utföras höllo 
jämvikten emot dem som införas, sa behöfde man mycket 
litet penningar. Men ju mera pengar som utgifvas för 
rä- och outarbetade materialier, som kunna förarbetas, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


36 


bringas till perfection och sa brukas, att därvid nagon 
vinst ar, det är, ju oftare penningen vändes, ju rikare 
blifver landet" (60). 

Utrikes handeln är således viktigast bland näringsore- 
narna, och därnäst industrin; eller, såsom Marenholz ut- 
trycker saken, ,manufakturer öfvergå vida landsens frukt- 
samhet |= jordbruket]; dock är commercien angelägnare 
än både manufaktur och fruktsamhet, hvilket af Holland 
skönjes“ (72). Att omhulda utrikes handeln ! samt manu- 
fakturerna — och uppamma sådana, där de icke finnas — 
bör således vara furstens eller statens främsta uppgift på 
det ekonomiska området. 

, Friheten är ett ibland de förnämsta medel att fundera 
handelen“, heter det i Macht-Konst; „den måste i handel 
och vandel vänner och ovänner tillstädjas, frihet hvad 
ankomsten angår, frihet uti blifvande och frihet vid bort- 
resan, frihet uti religion" (58). ,En fri handel drager 
penningar utanefter in 1 landet, hon är den rätta springe- 
källan till rikedomar, hvarutaf uppspringar myckenhet 
såväl af folk som af penningar" (54). Förbud mot pen- 
ningars utförsel , vore att tillika afstänga all handel och 
således på en gång ruinera landet" (60). Utom af fri- 
heten främjas handeln af låg räntefot — , ett litet interesse 
gör handelen stor" (66) —, af bekväma handelsplatser 
(54), säkerhet på vägar (57) och vid postföring (67), ut- 
_ländska köpmäns gynnande (69) vid sidan af de inhem- 
ska, hvilkas antal bör ökas, ,på det konsumtion af va- 
rorne måtte blifva desto större" (71), m. m. 


1 Icke all handel! „Inländsk handel och vandel föder fuller 
landet, men gör det icke rikare; det är och blir allenast en slätt 
ombytning, men den utländska handel och vandel gör landet 
rikt" (155). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


37 


Ehuru Marenholz saledes betraktar villkoren för han- 
delns uppblomstring ur synpunkten af det tredje standets 
eller köpmännens frihetsbehof, hyser han dock ett utpräg- 
ladt misstroende till dem i allmänna angelägenheter. Han 
varnar, äfven härutinnan trogen Schröder, för att taga 
dem till räds i frägor som röra statshushällningen, ty 
ehuru „köpmansfolket är det som kommer näringen vid 
en stat till dess rörelse och consequenter med rätta kan 
kallas lifvet af en republik, emedan igenom deras ständ 
handel och vandel blifver befordrad, sa äro de dock i 
visst mal landet och dess manufakturer mycket skadelige, 
särdeles krämare och blodiglar, om öfverheten intet gifver 
god akt pa dem“ (126). De äro egennyttiga och kosmo- 
politiska; „ty äro så manga republikens förrädare och 
fender som köpmänner å färde, och bör detta farliga fol- 
ket ingalunda hafvas med uti sekreta rådslag, efter deras 
interesse och korrespondens löper kring hela världen" 
(127). — Man märker i den långa och hetsiga anklagelse- 
akten mot köpmännen adels- och ämbetsmannens natur- 
liga motvilja mot de uppåtsträfvande nykomlingarne i 
furstarnes rådkammare. Helt annorlunda ter sig, såsom 
vi senare skola se, karaktäristiken af köpmännen i en 
svensk borgerlig författares arbete från samma tid. 

Den inhemska industrin, manufakturerna, borde enligt 
Marenholz (och merkantilisterna öfver hufvud) främjas 
genom en tullpolitik, som gick ut på att genom höga 
exporttullar motarbeta sådana råvarors utförsel som af 
utlänningen eftersöktes, men genom tullfrihet underlätta 
införseln af råvaror som hemma kunde bearbetas (73). 
Regeringen borde vidare upprätta ett inventarium öfver 
alla manufakturer 1 landet (83), anvisa bekväma ställen 
för industriella anläggningar (85), inrätta ett manufaktur- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


38 


ämbete (85), genom tullfrihet pa lifsförnödenheter ästad- 
komma ,godt köp pa matvaror" (103), något som är af 
största vikt för industri och handtverk (47), med privile- 
gier uppmuntra privata personer att anlagga nya manu- 
fakturer, men därvid tillse att privilegierna gifvas endast 
pa viss tid och pa det villkor att ett visst antal gesäller 
undervisas 1 utöfningen af det privilegierade yrket (120). 
I allmänhet utgöra enligt Marenholz (och Schröder) pri- 
vilegier, sasom „gäende ut pa ett monopolium“ (86), blott 
„hinder vid manufakturväsendet“ (119). „Monopolier, pri- 
vilegier och skrå äro orsaken att handtverker och manu- 
fakturer intet tilltaga; därföre böra de afskaffas“ (120). 
Skräna angriper Marenholz (likasom Schröder) med sär- 
skild häftighet. De äro „orsaken till vära manufakturers 
ruin“, såsom närmare uppvisas. , Vill man fördenskull 
att manufakturer skola florera, så måste detta förgiftet 
utrotas och alla skrå upphäfvas“ (76—78). I stället må 
en mästare få hålla huru många lärpojkar och gesäller 
han vill ha och all distinktion mellan mästare och gesäll 
upphäfvas (78). „Myckenheten af handtverkare befordra 
manufakturen, och sådan deras myckenhet anskaffas ige- 
nom fri handtering, när skrå och gillen, som äro en pest 
såväl för landet som öfverheten, med alla sina privilegier 
blifva afskaffade“ (113). 

„Ingenting är skadeligare för manufakturer än en in- 
billad näring", säger Marenholz (efter Schröder). „En 
sädan inbillad näring är t. ex. jakt, fiskeri m. m., när 
borgarefolk sig däruppä lägger. Men ännu en mer inbil- 
lad näring är bryggeväsendet, hvilket är alla invänares 
ruin och alla handtverkares hinder“ (124). Superiet ar 
ett fördärf, och rätten att idka bryggerinäring bör därför 
fräntagas de enskilde, som i stället skola hänvisas till 


Bidrag t. känned. af Fin]. 


39 


,ett ärlıgt handtverk, hvarmed de staten och landet nagon 
nytta skaffa kunna”. Bryggandet kan i städerna förbe- 
hållas magistraterna, på landet adelsmännen; ,men för 
allt“, tillägger Marenholz, „bör man taga sig till vara för 
monopolier“ (125). 

Handel och manufakturer ensamma öka förmögenheten 
1 ett land och dess folkmängd — och ,ju folkrikare en 
republik är, ju lycksaligare och mäktigare är hon" (42). 
Men jordbruket, ,landtväsendet", bör dock icke försum- 
mas. Öfverheten „bör väl hafva akt uppå en sådan landt- 
mannens näring, såsom en Guds välsignelse, och intet låta 
den ruineras igenom förbud på spannemalens och andra 
viktualiers utförsel eller stora utlagor, såsom tull etc.“ 
(47). Godt köp pa lifsmedel är som en magnet, hvilken 
drager allt annat efter sig; ,därföre kommer det mycket 
an på landets fruktsamhet" (203). : 

Alltför stor konsekvens skall man icke vänta sig i 
Marenholz’ Macht-Konst. Han har insupit de merkanti- 
listiska lärorna, utan att i allmänhet reflektera att de till 
största delen äro ett uttryck för andra intressen än hans 
eget stands. Han kan därför (efter Schröder) såsom en 
orsak till låg räntefot, hvaraf ,handelen befordras märke- 
ligen” (jfr ofvan, sid. 36), angifva , brist på landtgods“ 
(66). I öfverensstämmelse härmed anser Marenholz att 
adeln bör intressera sig för handel och industri: , skulle 
våra små herrar intet hafva sina landtgods, utan lefva pa 
sina kapital, så torde de bättre vinnlägga sig om nego- 
tien, hvaruppå hela landets välfärd beror, och således de 
och landet i rikedomar sig högre förkofra*. Deras adel- 
skap blir icke sämre därigenom att de ,lämna sina medel 
en växelherre eller ärlig köpman till handels" (6). Det 
är en „tokot inbillnine“ om en förmögnare adelsman, , att 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


40 


han kan intet vara af god adel, hans rikedom matte här- 
röra af köpmanslädan eller pepparstruten“ (5). Men à 
andra sidan, huru sympatiskt tecknar han icke adeln sa- 
som jordegande stand! „Adelen lefver af sina landtgods, 
som för hvar och en äro ett törne 1 ögonen och omskäras 
nu här, nu där; — — — ja, man vet adelen säväl bröst- 
gänges som genom sidovägar sa att antasta, synnerligen 
när han råkar ut för de lärde, att han näppeligen behäl- 
ler lifsuppehället och ofta skulle önska fast hellre vara 
en borgare än en adelsman. Ja, det torde ga därtill, att 
mången torde nödgas sitt adelskap uppsäga. Där dock 
adelen borde vara stoden, kronan och grundpelaren, hvar- 
uppå hela landets välfärd skulle bero, som kanske i sinom 
tid skall bevisas” (209). 

Med sympati betraktar Marenholz äfven de egentliga 
jordbrukarne, bönderna, och teckningen af dem, lika- 
som af adeln, hör till de ytterst få /ställen i boken där 
icke Schröders tankar igenkännas. , Allt gar ut öfver 
bonden", säger Marenholz. ,Bonden skall gifva, därpå 
syfta alla rådslag. Men än har jag icke hört några för- 
slag, huru bonden må kunna hjälpas att blifva förmög- 
nare; där dock all landsens välfärd beror uppå bondens 
välstånd. Han har det minsta och måste gifva det mesta. 
— — — Man håller före att bonden är ett fräckt djur, 
hvilko ej gagnar att ega mera än dageligit bröd; skulle 
han hafva däröfver, vore han arg, upprorisk, lade sig på 
latsidan och öfvergåfve arbetet, hvarigenom landet, afvel 
och all näring komme att lida. Det är fuller ofta sant, 
men under tiden en otidig inbillning och föreställning, 
hvarutur okristeliga satser, som mycket missbrukas, här- 
flyta; ty att bonden gör sig till skälm, sker af fortviflan 
och elak aga, hvilket onda å bägge delar, och icke min- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


41 


dre lättjan, skulle igenom god ordning kunna förekom- 
mas: 1:0 igenom godt anförande [= bemötande], 2:0 ige- 
nom nagon efterlaten ro och hvila“ (219). Marenholz 
uppmanar „landsens fader“ att „öppna sina ögon och se 
till, hvarvid den fattiga bonden lider, det upptäcka och 
hjälpa förmedla, att bondens näring må förbättras och 
ökas, icke minskas, och bonden behålla något öfverskott“ 
(223). 

Samma medkänsla hos Marenholz finnes däremot icke 
för tjänstehjonen, för den ekonomiskt och socialt lägst 
stående klassen. „Legofolk och tjänstehjon äro i denna 
tiden så arga", säger Marenholz (härvid åter, om ock i 
förmildrad form, upprepande Schröders tankar), „att de 
göra sin husbonde fattig" (216). Och detta är till största 
skada för det allmänna bästa. Därför borde alla lösa 
och lediga tjinstehjon högt beskattas och utskylderna 
hvarje vecka uttagas af dem, eller ock borde de använ- 
das i allmänna arbeten mot allenast fri kost (217). För 
tillsynen öfver dem borde utses en tjänste- eller lego- 
hjonsmästare, hos hvilken alla utan tjänst varande perso- 
ner skulle vid tukthusstraff hvarje kvartal anmäla sig. 
En särskild domstol borde tillsättas för behandlingen af 
mål rörande tjänstehjon, „och när klagomål inkommer, 
skarp dom utan dröjsmål afsägas och genast verkställas" 
(218). 

I likhet med många författare på denna tid, men — så 
vidt jag kan se — utan att härvid eftersäga Schröder, an- 
griper Marenholz häftigt det akademiska studieväsendet. 
Han hyser en djup ringaktning för ,de lärde eller, sna- 
rare sagdt, halflärde“ (226), hvilka ,igenom djupsinniga 
spekulationer och onyttiga ordetvister eller scholæ-trätor 
antingen förvärfva sin dårskap något inbilladt beröm eller 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


42 


utöfva sin omäteliga girughet“ (227). Erfarenheten har 
visat att de „gemenligen äro de största fantaster och 
tokar, sa att när slike höglärde schole-excellencier äro i 
lag med hof- eller annat klokt folk, de allostäds sig ut- 
skämma och ofta med sina lärosatser och därvid preten- 
derade akademiska frihet skadeliga tvistigheter ästad- 
komma" (228). Man borde „ätskilja det onyttiga 1 stu- 
derandet och bokläsandet fran det nyttiga” (227), och 
framför allt borde man locka ungdomen frän lärdoms- 
banan till praktiska yrken, „efter man intet behöfver sa 
manga lärde till landsregeringen som man behöfver handt- 
verkare till landets välfärd och uppkomst“ (82). — 

Det är vid en 1 flere hänseenden intressant företeelse i 
den nationalekonomiska litteraturen under Frihetstiden vi 
uppehällit oss. I Marenholz’ Macht-Konst göras de mer- 
kantilistiska idéerna 1 hela sin omfattning första gången 
tillgängliga pa svenska. Johan Classon Risingh hade vis- 
serligen mer än ett halft sekel tidigare (1669) framställt i 
hufvudsak samma äskädning beträffande sättet „att bringa 
folket till välstånd, makt och myckenhet“.! Men det var 
blott ett ihåligt och liflést skelett som samtiden fick skåda 
af denne rätt märklige svenske författares stora „Tractat 
om Kiüp-Handelen“.? Polhems tankar och förslag hade en 
öfvervägande tillfallig och aforistisk karaktär, och Polhem 
är för öfrigt ingen typ, utan en individualitet för sig. Här, 
i Macht-Konst, framställes hela den merkantilistiska askad- 
ningen med dess praktiska yrkanden i ett sammanhang, 


1 Itt Vthtogh, Om Kiöp-Handelen, Eller Commercierne, företalet. 

: Se om Risingh Ellen Fries’ i nationalekonomiskt afseende 
tyvärr föga tillfredsställande uppsats i Historisk Tidskrift, 1896, 
sskdt s. 55 ff. 


Bidrag t, känned. af Finl. 


43 


om ock icke såsom ett system —- ty merkantilismen 
var icke nagot vetenskapligt system, förkunnadt af en 
skola. Denna allmänna syftning hos boken förklarar 
också att, medan Risingh och Polhem hastigt glömmas, 
författaren till Outöseliga Guldgrufvan, såsom den mest 
pa svenska citeras, ofta åberopas 1 den nationalekono- 
miska litteraturen under Frihetstidens första skede. Dess 
betydelse såsom auktoritet eller opinionbildande faktor 


måste således skattas rätt högt. 


Nat, o. Folk, H. 73, N:o 1. 


Kap. 3. 


Öfversättningslitteraturen: Engelska inflytelser. 
Bacon och Locke. Mun och Davenant. 


Under förra hälften af det adertonde seklet for Eng- 
land spiran inom andens värld. Fran detta land komma 
de befruktande idéerna och de lifgifvande impulserna; 
hela den dåtida litteraturen, den vetenskapliga. såväl som 
den sköna, för att icke tala om den periodiska pressen, 
undergär ett mäktigt engelskt inflytande. 

Icke minst starkt var den engelska litteraturens in- 
flytande pa tidens politiska och nationalekonomiska askad- 
ningar. Den glorrika revolutionen hade kastat öfver 
ända konungadömet af Guds nåde, och engelsmännen 
voro efter 1688, för att tala med den store beundraren 
af deras nya statsskick, Montesquieu, „une nation ou la 
république se cache sous la forme de la monarchie“. 1 
Redan tidigare hade Cromwells målmedvetna handels- 
politik gifvit knäcken åt Hollands gamla öfvervälde på 
hafven och „Rule Britannia“-tanken tagit sin första ge- 


stalt.? Litteraturen följde händelserna at. På det po- 


1SHletbner, ar a, 1, Ss 138: 
? Den finnes uttryckt t. ex. redan i Bacons Essays: „To be master 
of the Sea is an abridgment of a Monarchy.“ (Works, VI, s. 451.) 


Bidrag t. känned. af Finl. 


45 


litiska omrädet förkunnade Sidney före och Locke omedel- 
bart efter revolutionen folksuveränitetsteorin. Pa det na- 
tionalekonomiska omradet uppväxte en rik litteratur med 
den bestämda tendensen att „aflocka holländarne hemlig- 
heten till deras ekonomiska storhet"! och sålunda göra 
England rikt, starkt och lyckligt. 

Sverige hade under Frihetstiden 1 vissa afseenden 
större förutsättningar än något annat europeiskt land för 
mottagandet af de nya politiska och nationalekonomiska 
idéerna i den engelska litteraturen. Också svenska fol- 
ket hade funnit sig föranlåtet att afskaka sig konunga- 
dömet af Guds nåde och hade infört ett statsskick, som 
med lika stort skäl som det engelska kunde kallas republi- 
kanskt till gagnet, monarkiskt blott till namnet. Också 
för svenska folket gällde det att stärka de nedsatta mate- 
riella krafterna och tillkämpa sig ekonomiskt oberoende; 
också 1 Sverige led man af Hollands supremati och afunda- 
des denna stat, hvars kloka handels- och näringspolitik man 
med ratta tillskref dess storartade ekonomiska utveckling. 

A andra sidan var Sveriges kulturella beröring med 
England mycket mindre än t. ex. med Tyskland och 
Frankrike. Få torde de svenskar ha varit som förstodo 
engelska. ? Häri låg ett hämmande moment, som för- 
klarar att den engelska litteraturens inflytande på den 
svenska icke blef så förhärskande inom den politiska och 
ekonomiska idévärlden som det annars kunnat blifva. 3 


1 Roscher, Z. Gesch. d. engl. Volkswirthschaftslehre, s. 121. 

2 Wieselgren, Sveriges sköna litteratur, IV, s. 137. 

$ Detta hämmande moment har i alla tider förefunnits. Manga 
slående exempel härpå finnas. Annu har icke Adam Smiths Wealth 
of Nations blifvit fullständigt öfversatt till svenskan. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


46 


Det ar svart att uppskatta styrkan 1 den engelska lit- 
teraturens inverkan pa de nationalekonomiska idéernas 
utveckling i Sverige under Frihetstidens första skede. 
Vare det nog sagdt att Bacon och Locke, Mun och Dave- 
nant Ofversattas till svenskan, att den förnämste inhemske 
författaren 1 ekonomiska ting, Nordencrantz, helt och häl- 
let star under engelskt inflytande, att publicisterna, en 
Carleson, en Dalin, hämta sina tankar, och ofta äfven 
orden, ur den engelska tidskriftslitteraturen och dess 
franska afläggare 1 Holland, att den engelska Spectator 
utkommer 1 urval öfversatt till svenskan, och att t. o. m. 
1 ämbetsutlåtanden från denna tid engelska nationaleko- 
nomiska författare åberopas såsom stöd för en modernare 
åskådning. ? Äfven rätt starka inflytelser från den tyska 
kameralistiska litteraturen göra sig visserligen samtidigt 
gällande — inflytelser som äro särskildt märkbara hos de 
bägge på 1740-talet uppträdande systematikerna König 
och Berch. Men så starka som de engelska äro de på 
långt när icke, och det nya och lifskraftiga kommer i 
hvarje fall från England. Direkt från England eller på 
omvägen genom Holland och Frankrike — på den sist- 
nämnda vägen dock icke i lika hög grad som under den 
senare delen af Frihetstiden. Vi göra därför icke orätt, 


om vi, för att tillfredsställa behofvet af en generalisering 


! Se härom Warburgs. och (i synnerhet) Lamms monografier 
öfver Olof Dalin, passim. 

? Se i de af W. Chydenius publicerade Handlingar angående 
förarbetena till Handelsbalken i 1734 års lag Göta hofrätts af hof- 
rättsrädet Silfverschöld uppsatta utlåtande af år 1721, där Child 
och Raleigh åberopas vid sidan af Colbert (s. 44). 

> Sålunda utgifvas arbeten af Child och Culpeper (1756), Tucker 


(1763) och Hume (1767) på svenska efter franska öfversättningar. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


47 


eller förenkling, kalla tiden intill 1750 det engelska in- 
flytandets period i den nationalekonomiska litteraturens 
historia under Frihetstiden. Tiden efter 1750 kunde pa 
samma grunder och med samma förbehäll betecknas som 
det franska inflytandets period.” 


„Det är nu sasom ett allmänneligit vedertagit mode 
att moralizera“, skrifver Andreas Rydelius 1726. „Hvilket 
manér 1 vårt käre fädernesland, i anseende till allmänhet, 
är tämmeligen nytt och kan räknas ibland denna tidens 
besynnerliga egenskaper." ? 

En blick på litteraturen under de första åren af Frihets- 
tiden bekräftar Rydeli vittnesmål. Särskildt öfversättnings- 
litteraturen har redan då att uppvisa ett jämförelsevis stort 
antal skrifter med moraliserande tendens. Bortsedt från 
uppbyggelseböckerna och den rent pedagogiskt-didaktiska 
litteraturen, utkomma intill 1726 öfversättningar af Eras- 
mus, som vid denna tid upplefver sin första renässans, 3 
af Fénelon, af den ofvan (sid. 18) nämnde J. B. von Rohr 


! Här är icke stället att motivera denna senare periods beteck- 
ning I förbigående må dock framhållas att öfversättningar af 
Melon (1751), Gournay (1756). Mirabeau (1759), Dangeul (1754, 1761) 
och Herbert (1761) samt af utdrag ur den fysiokratiska tidskriften 
Ephémerides du Citoyen (1768) utkomma, att Montesquieus Esprit des 
Lois är allmänt uppskattad och åberopad, att fysiokratin lyckas 
vinna åtminstone en framstående anhängare (©. F. Scheffer), m. m. 

> Förspråket till Strimesii Anmärkningar öfver Post-Tidningarna, 11. 

3 I sitt arbete Tider og Typer af dansk Aands Historie har Vilh. 
Andersen starkt, med konstnärlig chargering, framhållit Erasmus” 
betydelse för 1700-talets kulturlif i Danmark. Det ser ut som om 
Erasmus i vår tid upplefde en ny renässans: detta år (1910) har 


en försvenskning af hans Colloquia familiaria utgifvits. 


Nat. Or Holi HS 73) N:0 1. 


48 


(Inledning Til Klokheten at lefwa),1 af engelsmannen Wil- 
liam de Britaine, hvars Mennisklig försichtighet första 
gängen utgafs 1 häften periodiskt? och af Bacon, hvars 
Essays (1 latinsk upplaga Sermones fideles) likaledes ut- 
kommo häftevis 1726—1727, under titeln Lorp VERU- 
LAMS Uprichtiga Utlätelser angående Sedor, Regering och 
Hushäll: Eller Kärnan af Alt, uti en af den pa sin tid 
kände litteratören N. H. Dal verkställd, tyvärr dalig öfver- 
sättning efter den latinska upplagan. 

Om man undantager Fenelons Télémaque, som vi re- 
dan behandlat, är det bland de uppräknade författarne 
och deras arbeten endast Bacons Uprichtiga Utlätelser som 
intresserar ur nationalekonomisk synpunkt. I nägra ka- 
pitel af detta arbete kommer Bacon in pa ekonomiska 
och sociala spörsmäl, och hans tankar erbjuda, sasom ut- 
ganena fran den moderna filosofins grundläggare, ett 
större intresse än vanligt. Bacons betydelse såsom na- 
tionalekonomisk tänkare har också redan af Roscher till- 
börligt framhållits. Måhända har Roscher dock gjort sig 
skyldig till en viss öfverskattning af Bacon 1 detta hän- 
seende. > Hvad som däremot aldrig kan öfverskattas är 
det litterära värdet af Bacons Essays. Entusiastiskt ytt- 
rar Taine härom: ,Un style d'une richesse, d'une gravité, 


1 Wrangel, a. a., s. 27. 

2 Öfversättningen var verkställd efter elfte upplagan af detta 
i den senare engelska litteraturen jämförelsevis föga beaktade ar- 
bete. Ytterligare tre svenska upplagor utkommo (se Sylwan, Sve- 
riges periodiska litteratur, s. 130). — Om författaren är mig intet 
bekant utöfver de bibliografiska notiser som meddelas i Allibones 
Critical Dictionary of English Literature, I, s. 248. 

3 Roscher egnar åt Bacon ett helt kapitel i Z. Gesch. d. engl. 
Volkswirthschaftslehre (s. 36—44). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


49, 


d’une force admirables, tantöt solennel et symétrique, 
tantôt serré et percant, toujours étudié et coloré. Il n’y 
a rien dans la prose anglaise de supérieur à sa diction.“ ! 
Bacons Essays aro 1 denna dag lika friska och njutbara 
som för trehundra ar sedan,? och det synes mig orättvist 
att beteckna de „bevingade ord“ de i så rikt matt inne- 
halla såsom „Gemeinplätze“:3 alla i starkt koncentrerad 
eller tillspetsad form atergifna tankar med ett slående 
sant innehäll kunna da sägas vara loci communes. Det 
forhaller sig med Bacons Essays sa som Macaulay snill- 
rikt uttrycker det: „His understanding resembled the 
tent which the fairy Paribanou gave to Prince Ahmed. 
Fold it; and it seemed a toy for the hand of a lady. 
Spread it; and the armies of powerful Sultans might 
repose beneath its shade.“ * 

De nationalekonomiska asikter Bacon uttalar 1 sina 
Essays aro icke typiska för någon riktning. Han är 
såsom ekonomisk tänkare en utpräglad individualitet, 
som icke låter sig infattas 1 klassificeringens konstgjorda 
ramar. Han underskattar icke jordbruket eller de extrak- 
tiva yrkena. Tvärtom anser han jordbruket för det na- 
turligaste medel till rikedom (n:o 5). Men å andra sidan 


erkänner han att ofta nog ,arbete och frakt", m. a. o. 


” 


industri och handel, äro mera värda än naturprodukterna 
och göra en stat rikare, sasom Hollands exempel utvisar, 


dar de bästa grufvor i världen finnas ofvan jord. I ett 

1 Histoire de la littérature anglaise, I, s. 406. 

? De vore väl förtjänta af en ny Öfversättning, ehuru den se- 
nast utgifna (efter den engelska upplagan) af C. D. Skogman (1821) 
har stora förtjänster. 

3 Roschers uttryck (a. a., s. 38). 

* Lord Macaulay, Works, VI, s. 236. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1, 


+= 


50 


afseende delar Bacon merkantilismens villfarelse: han 
tror att en stats tillväxt 1 förmögenhet sker uteslutande 
pa utlänningens bekostnad, ty det enas tilltagande är det 
andras aftagande (n:o 14). ; 

Bacons sociala tendenser aro demokratiska. , Framför 
allt måste den försiktighet brukas att icke några få komma 
till att slå under sig hela landets redbara medel och pen- 
ningar. Ty på sådant sätt skulle väl ett rike kunna ega 
en stor skatt, men icke dess mindre lida nöd. Men pen- 
ningen är lik gödseln, som nyttar till intet, utan hon blif- 
ver utspridd. Detta sker bäst, då de bottenlösa svalg af 
ockrande, varornas underslaggande medelst enskild köp- 
handel och landtgodsens utvidgande tillstoppas eller veder- 
börligen hand däröfver hålles” (n:o 14). Jorden bör vara 
delad så, att plogen stannar 1 egarens händer och ej i 
arrendatorers eller hälftenbrukares. Man bör akta sig för 
att låta adelsmännens, prästernas, öfver hufvud herrar- 
nes eller ståndspersonernas antal öfver höfvan växa; ty 
därigenom förvandlas mängden af folket till modstulna 
landbönder och dåliga drängar, med ett ord till herrar- 
nes dagakarlar. I myckenhet af folk ligger ingalunda ett 
rikes storhet; man kan ha en stor folkmängd och ringa 
styrka (n:o 25). Bacon går t. o. m. så långt att han — 
häri en förelöpare till Malthus — betraktar det som syn- 
nerligen viktigt att folkmängden i ett land ej öfverstiger 
tillgångarna, med hvilka den skall underhållas. , För all- 
ting måste tillses att landets folkrikhet intet må blifva 
större än att rikets afvel kan förslå till dess underhåll. 
Folkets öfverflödande bör icke uträknas efter mantalen 
eller personernas antal och mångfaldighet allenast, ty ett 
litet antal, som slösar och förtärer mycket, men förvärf- 


Bidrag t. känned. af Finl, 


51 


var litet, utblottar snarare ett land än en stor myckenhet, 
som sparsammare lefver och mer förtjänar" (n:o 14). 

Med detta sammanträngda referat är det väsentligaste 
af det nationalekonomiska innehållet i Bacons Essays åter- 
gifvet. Non multa, sed multum. Bacons tankar i eko- 
nomiska och sociala ting vittna om en djupare blick i 
tingens sammanhang än man plägar finna hos de rent 
nationalekonomiska författarne. Särskildt kan detta sägas 
om hans uppfattning af befolkningsspörsmälet, så afvi- 
kande från den allmänna meningen på denna tid och 
äfven senare. Hans demokratiska tendens är märklig, 
men icke lika originell som hans ståndpunkt i befolknings- 
frågan. Bacon anger för öfrigt inga linjer för en demo- 
kratisk "socialpolitik. Han inser måhända icke att ett 
brytande med lagstiftningens traditioner på det ekono- 
miska området, eller med andra ord den konstlade ord- 
ningens ersättande med den naturliga friheten, vore ett 
verksamt medel — eller ock ser han längre och finner 
att medlet kan vara verksamt blott för en tid. 

Bacon var högt uppskattad äfven 1 Sverige — Ry- 
delius kallar honom en gång „den makelöse Verulamius“. ‘ 
Men huruvida hans Uprichtiga Utlåtelser utöfvat ett större 
inflytande pa de nationalekonomiska idéernas utveckling 
1 Sverige, synes tvifvelaktigt. Direkta spår, som skulle 
erie till Strimesii Anmärkningar, II. — Den svenske 
öfversättaren säger i sitt företal om Bacon att han „ästadkommit 
en slik förändring uti philosophien som den dyre Gudsmannen 
Lutherus i theologien samt med sina djupsinniga och grundrika 
skrifter sysslosatt hela den lärda världen till fast alla vetenskapers 
vidare upparbetande, förbättring och formerande*. Därför ha ocksa 
„skribenter, som med centoner och flickverk stoltsera, mestadels 
sina bästa fjädrar utur thehna mannens utgifna verk spritat och 
lantagit*. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


52 


tyda härpå, har jag icke funnit. Fastmer synes den 
omständigheten att Bacons åsikter i befolkningsfrågan 
icke, så vidt jag vet, finna genljud, förrän de fysiokra- 
tiska lärornas inflytande (på 1770-talet) gör sig gällande, 
bära vittne om att det svenska fält på hvilket Bacons 
mäktiga ande en gång plöjt var för stenigt, för kargt, 
för ofruktbart. 


Det är en händelse som ser ut som en tanke att 
samma år som Bacons Uprichtiga Utlåtelser begynna ut- 
gifvas, 1726, äfven ett arbete af en annan stor engelsk 
tänkare utkommer i Stockholm: JoHAn Locke’s Oförgripe- 
lige Tankar Om Werldslig Regerings Rätta Ursprung, Gränt- 
sor och Ändamål; Öfwersatte ifrån Engelskan Af Hans 
Harmens Translat. Regni. Det är den senare, den mindre 
polemiska och mer betydelsefulla, af John Lockes berömda 
Trealises of Government som sålunda göres tillgänglig för 
en svensk allmänhet. Och detta sker på öfverhetlig be- 
fallning: kanslikollegium hade, ,1 betraktande af den sär- 
deles nytta som Svea Rikes inbyggare kunde hämta 
därutur“, pabjudit bokens öfversättande (se företalet). 
Enligt en trovärdig uppgift stod påbudet i samband med 
bondeståndets försök vid riksdagen 1723 att stärka ko- 
nungamakten, ! hvilket försöks upprepande det gällde att 
med alla medel afvärja. Men hufvudsyftet var naturligt- 
vis att ge dödsstöten åt den absolutistiska statsteorin, att 
med Locke som auktoritet bevisa „att oinskränkt envälde. 
hvilket somliga räkna för den endaste slags Regering i 
världen, intet hafver med borgerlig sammanlefnad be- 
stånd” (130). 


ı En Arlig Swensk, s. 187. 


Bidrag t. kanned. af Finl. 


53 


„Die Doktrinen überzeugen leicht, wenn sie beweisen 
was man wünscht‘, säger en tysk författare. „Wer mit 
den Konsequenzen übereinstimmt, nimmt die Prämissen 
gern in den Kauf.“ ! Öfverensstämmelsen mellan Lockes 
politiska teorier och det nya svenska statsskicket gaf 
hans Tankar Om Werldslig Regering en betydelse och ett 
inflytande som eljest icke för Lockes egen skull hade kun- 
nat päräknas i Sverige. Visserligen var Locke vid denna 
tid här känd såsom tänkare — bl. a. hade hans Thoughts 
on Education Öfversatts till svenska (jfr ofvan, s. 15, 
not) —, men hans filosofi var icke erkänd, utan tvärtom 
fördömd. Rydelius hade ifrigt varnat för den,2 och med 
äsyftadt resultat, ty först efter det Chr. Wolffs senare 
framträdande, men med teologin bättre sammangäende 
filosofi 1 ärtionden fjättrat och grumlat tänkandet i Sve- 
rige kunde Lockes läror vinna fotfäste afven har. 

Det var dock icke blott öfverensstämmelsen med de 
faktiska förhällandena som tillförsäkrade Lockes statslära 
framgang 1 Sverige. Härtill mäste ock bidraga det natur- 
rättsliga betraktelsesätt Locke använde, ty naturrätten 
hade djupa rötter 1 svensk jord. I sin tillämpning pa 
statsläran hade den funnit vägen till Sverige redan med 
Althusius, naturrättens egentlige grundläggare ı nyare 

‘ Hasbach, Die allgemeinen philosophischen Grundlagen der von 
Quesnay und Adam Smith begründeten politischen Ökonomie (Staats- u. 
socialwissenschaftliche Forschungen, hrsg. von Schmoller, X, 2), s. 55. 

? „Then bekante Joh. Lock hafver äfvenväl velat gifva oss en 
farlig philosophiam primam att smaka pa — — — Jag håller all- 
deles före att then som vill bygga sin philosophie pa hans grund- 
val bygger utan grundval och hafver svart vid att behälla rätta 
tankar om Gud, om sin själ och om the odalsanningar, som then 
eviga sanningssolen, Gud själf, stralevis uti vara själar inkastat.“ 
(Förnufts-Ofningar, s. 51). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


54 


tid.! Althusius’ Politica skulle enligt 1626 ars konstitu- 
tioner för Uppsala akademi följas vid undervisningen af 
professorn i „philosophia civilis“ (i Abo af „politices et 
historiarum“ professorn). 2 Mikael Wexionius-Gyllenstolpes 
Politica (Abo 1647) var starkt paverkad af Althusius’ 
ideer.3 Althusius, „den födde radikale doktrinären“, hade 
förkunnat folkets suveränitet och dess rätt till aktivt 
motstånd mot en aftalsbrytande monark.* Stick i staf 
mot honom gingo Hugo Grotius och Samuel Pufen- 
dorf, hvilka med sina teorier beredde jordmänen för en- 
väldets inférande.* Bagge dessa stora systematiker pa 
naturrättens omräde stodo som bekant i svensk tjänst 
och utöfvade ett mäktigt inflytande pa det politiska tän- 
kandet 1 Sverige — 1 synnerhet Pufendorf, hvars berémda 


naturrättsliga arbeten utkommo under hans professorstid 

! Se Hoffding, Den nyere Filosofis Historie, I, s. 43. — Det ar 
framst genom O. Gierkes Johannes Althusius und die Entwicklung 
der naturrechtlichen Staatstheorieen (1880) som rättvisa skipats öfver 
denne man, under hvars direkta inflytande ännu J. J. Rousseau 
star (se Gierke (2 Aufl.), ss. 9 0. 332, samt Hoffding, a a., I, s. 463). 

? Annerstedt, Upsala universitets historia, I, s. 223; Rein, Filo- 
sofins studium vid Abo universitet, s. 87. 

3° Rein, a. a., s. 94 4 

+ Gierke, a.a..ss. 3 o. 16. — Det kan förefalla egendomligt att 
sa radikalt demokratiska äsikter som Althusius’ vunno insteg i Gustaf 
II Adolfs Sverige och t. o. m. officiellt erkändes. Men dels var 
det en urgammal svensk rättssats, låt vara på senare tid oskrifven, 
att konungen under vissa omständigheter kunde vräkas af folket 
— m.a.o. rätten till uppror tillhörde af gammalt det svenska stats- 
skicket (se Fahlbeck, Sveriges författning, s. 14) —; dels var det da- 
tida statsskicket konstitutionellt — enväldet hade ännu icke införts. 

5 Bäde Grotius och Pufendorf godkände dock i vissa undan- 
tagsfall rätten till motständ mot suveränen (se Bolin, Europas 
statslif och filosofins politiska läror, I, ss. 336 o. 344, II, s. 122). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


95 


1 Lund (1672, 1673). Kort sagdt, det naturrättsliga be- 
traktelsesättet var vid Frihetstidens ingäng allmänt gängse 
i Sverige. Det hade under nästan hela 1600-talet tilläm- 
pats pa statsläran, ! och att det anlitats än 1 den ena, än 
1 den andra riktningen är af underordnad betydelse för 
vårt ändamål: konstaterandet af fortrogenheten i Sverige 
med det naturrättsliga betraktelsesätt Locke använder. 
Lockes Tankar Om Werldslig Regering hade således 
alla förutsättningar för att tränga igenom och utöfva ett 
mäktigt litterärt och politiskt inflytande. Positiva bevis 
för att sa äfven skedde saknas icke heller alldeles.? De- 
ras antal kunde mängfaldigas och värdet af dem betyd- 
ligt ökas, men härför erfordrades en särskild undersök- 
ning, som fölle utom ramen för denna. Vare det nog 
sagdt att pa Lockes teorı om den lagstiftande och den 
lagskipande maktens ? ätskiljande, hvarvid dock den se- 


1 Också pa det rent juridiska området vädjade man till „den 
naturliga lagen“; sa t.ex. Kloot i Then Swenska Lagfarenheetz Spegel 
(1676) och Cronhielm i den af honom presiderade lagkommissionen 
(1722; se W. Chydenius, a. a., s. 73). — Da Rydelius i sina För- 
nufts-Öfningar (s. 17) säger att. ,naturens lag — — — i thessa 
yttersta tider af kloka män val är författad", så misstager han sig, 
såsom synes. Jag ser emellertid i detta misstag ett indirekt vitt- 
nesbörd om Pufendorfs stora inflytande i Sverige. 

2 Se Rein, a. a., ss. 211 o. 213. 

> „Lagskipande makten" motsvarar originalets „executive po- 
wer“, riksstyrelsen i gemen, icke „den dömande makten" Lockes 
åsikter om domarmaktens ställning äro oklara, delvis hvarandra 
motsägande. Jag kan icke godkänna Esmeins skäl för åsikten att 
domarmakten af Locke betraktades såsom afhängig af den lagstif- 
tande (Éléments de droit constitutionnel, 4 éd., s. 361). A andra sidan 
kan icke heller Hoffdings åsikt (a. a. I, ss. 364 0.480) att Locke fak- 
tiskt gjort samma åtskillnad som senare Montesquieu mellan lag- 
stiftande, verkställande och dömande makt, anses ha goda skäl för sig. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


56 


nare borde vara den förra „undergifven“, enligt min asikt 
hvilar hela den under Frihetstiden härskande uppfattnin- 
gen om statsmakten, säsom teori betraktad. ! 

Tyngdpunkten i Lockes Tankar Om Werldslig Regering 
ligger själfklart i statsläran, i det politiska. Mindre an- 
märkningsvärdt förefaller, och föreföll da ı än högre 
grad än nu, det nationalekonomiska innehället. Och dock 
har äfven detta den allra största barvidd. 

Lockes Tankar Om Werldslig Regering innehalla det 
teoretiska underlaget för den senare framträdande libe- 
ralismens läror om den naturliga frihetens tillämpning pa 
det ekonomiska lifvets gestaltning.? Själf ser icke Locke 
dessa konsekvenser af hans naturrättsliga resonemang; 
han var och förblef i fråga om den ekonomiska politiken 
och lagstiftningen 1 stort sedt en anhängare af merkantil- 
systemet.? Men andra draga senare slutsatserna: fysio- 
kraterna delvis och pa sitt egendomliga sätt, Adam Smith 
— och i den svenska litteraturen Anders Chydenius — 
fullständigt. 

Det är två punkter i Lockes lara som hafva en 
fundamental betydelse ur synpunkten af de nationaleko- 


1 I Stavenows eljest sa förtjänstfulla studie öfver De poli- 
tiska doktrinernas uppkomst och första utveckling under Frihetstiden 
(Historiska Studier. Festskrift tillägnad C.G. Malmström) saknas 
hvarje antydan om Lockes inflytande på Frihetstidens statsteorier. 
Så icke hos Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, II, s. 186. 

? Se härom framför allt Hasbach, a. a, passim, och samme 
förf:s artikel i Revue d'Economie politique, 1893, s. 747 ff., samt Bo- 
nar, Philosophy and Political Economy, ss. 91 ff. o. 185 ff., och Rit- 
chie i Dictionary of Political Economy, ed. by Palgrave, I, s. 634. 

> Hasbach, Untersuchungen über Adam Smith. s. 197; Espinas, 
a. a. Ss. 179; Oncken, a. a., I, s. 219; Cossa, Histoire des doctrines 
économiques, S. 255. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


97 


nomiska idéernas utveckling. Den ena gäller individens 
naturliga rättigheter 1 det borgerliga samhället, den andra 
eganderättens eller egendomens uppkomst. 

„Eho som vill hafva ett rätt begrepp om den verlds- 
liga makten samt leda den ifran dess ursprung“, börjar 
Locke, „mäste för all ting betrakta tillstandet, hvarutin- 
nan alla människor äro efter Naturen. Detsamma bestär 
utı en fullkommelig frihet att göra och läta, att efter 
eget godtycke handla med deras egendom och personer, 
sa vida den Naturlige Lagen medgifver, utan att hafva 
nägons tillätelse därtill nödig eller vara nägon annan 
människas vilja underkastad" (1—2). „Människor äro 
utaf naturen alla fria, lika och själfrädande“ (143). Detta 
naturliga frihets- och jämlikhetstillstånd upphör visser- 
ligen då människor på grundvalen af mindretalets under- 
kastelse under fertalets vilja öfverenskomma om att bilda 
samhällen (148). Som emellertid syftet med samhällsför- 
draget (, borgerlig sammanlefnad“) är människornas lifs, 
frihets och egendoms, m. a. o. deras ,eganderätts bibe- 
hållande", hvilket sker bättre eller fullkomligare i sam- 
hället än 1 naturtillstandet (189), så kunna icke männi- 
skorna af statsmakten (,lagstiftande makten") beröfvas 
dessa sina naturliga rättigheter (195). Motsatsen vore 
alltför orimlig, ty människorna skulle då förlora det för 
hvars skull de bildade samhället (214). Lagstiftarne måste 
se till att de borgerliga lagarna ,stämma med den Natur- 
lige Lagen öfverens, hvilken intet annat är än Guds Vil- 
jas förklarande" (207). Vi finna således hos Locke detta 
häfdande af individens rätt gentemot staten, som blir en 
af den ekonomiska liberalismens grundvalar. 

Än större direkt betydelse för nationalekonomin har 
Lockes teori om eganderätten. Gud har, säger han, gif- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


58 


vit världen at människorna i gemen (37). Men, „ehuru- 
väl jorden samt de ringare kreaturen äro alla människor 
i gemen tillhöriga, sa har likväl hvar och en människa 
en eganderätt uti sig själf, hvilken ingen annan än henne 
allena tillkommer“. Arbetet är otvifvelaktigt hennes eget, 
och genom att pä en del af „det förräd Naturen lämnat 
oss“ använda sitt arbete, afsöndrar hon denna del frän 
den gemensamma egendomen och gör den till sin egendom 
(38). Detta gäller ej blott eganderätten till „jordens fruk- 
ter samt de djur hon underhäller“, utan ock „den nu för 
tiden förnämsta egendomen", jorden själf. „Sa mycket 
land en människa brukar, sår, förbättrar, omlagar och 
njuter frukten utaf, så mycket hörer henne ock till“ 
(44—45). Men icke mera. „Det mått som Naturen män- 
niskan vid dess eganderätt viseligen föreskref var inrät- 
tadt allteftersom hennes arbete samt lefvernes bekvamlig- 
het kunde sig sträcka. Ingens arbete förmådde honom 
allt underlägga eller honom tillägna; ej heller upptog det 
som till hans nödtorft kräfdes mer än en mycket liten 
del. — — — Detta måttet inskränkte därföre hvars och 
ens egendom till en skälig andel, och sådan som en 
kunde blifva mästare utaf, utan att göra någon annan för 
när. — — — Ett sådant mått bör ock gälla vid när- 
varande tider." Annu i dag kunde det icke förolämpa 
den öfriga delen af det människeliga släktet, mycket min- 
dre gifva dem orsak att klaga eller tro det igenom ett 
dylikt inkräktande dem någon orätt vederfarits“ (50—51). 
Myntets uppfinnande, eller med andra ord öfvergången 
från naturalhushållning till penninghushållning, hade emel- 
lertid , bragt vidlöftigare egendom så väl som rätt därtill 
uppå banen“ (52). Locke ogillar icke denna utveckling 
såsom sådan, men han anser blott det mått af egendom 


Bidrag t. känned. af Finl 


59 


han angifvit for en människans naturliga rätt. Den som 
„patog sig“ jord, hvilken genom annans arbete blifvit 
uppbrukad, , han allenast åstundade frukten af en annans 
möda, hvartill han hade ingen rätt" (47—48).1 Och när 
Locke slutar kapitlet om eganderätten med att framhålla 
att ,1 förstone rätten och nyttjandet följdes at“ och att 
„det var så väl onödigt som oanständigt att tillegna sig 
mera än man kunde nyttja" (72), så vill han härmed 
ytterligare utstaka gränserna för den egendom hvilken 
staten är skyldig att under alla förhållanden respektera 
och skydda, därför att människan har till den en natur- 
lig, oförytterlig rätt. Hvad den borgerliga lagen eller häf- 
den därutöfver tillerkänt den enskilde kunde naturligtvis 
atertagas, på samma sätt som det tillerkänts. ? — Det måste 
dock medgifvas att Lockes ord icke äro så tydliga, att ej 
olika tolkningar kunna uppstå. Jag har försökt tolka dem 
efter andan 1 Lockes arbete och i öfverensstämmelse med 
det historiska faktum att Locke var en talman för den 
besuttna medelklassens i England sträfvanden att värna 


! Anton Menger har också i Lockes åsikter funnit antydningar 
om rätten till hela afkastningen af arbetet (Das Recht auf den vollen 
Arbeitsertrag, 4 Aufl., s. 40, not 8). — Äfven Bonar (a. a., s. 100) 
påpekar att enligt Lockes uppfattning den borgerliga lagen och 
staten, som stiftar den, finnas för att tillförsäkra enhvar frukterna 
af hans arbete. 

> Espinas’ uppfattning att Locke vill rättfärdiga den genom 
penninghushallningen uppkomna olikheten i egendomsfördelnin- 
gen i alla dess Lonsekvenser (a. a., s. 176) anser jag bero på ett 
missförstånd. Ej heller Hasbach har rätt förstått Lockes tankar i 
detta hänseerde, då han säger att Locke icke angifvit någon gräns 
för privategendomens öfvermåttan stora utvidgning (se Die philoso- 
phischen Grundlagen etc., s. 51). — En annan uppfattning, ehuru icke 


. heller den fullt öfverensstämmande med min, hyser Bonar (a. a.,s. 101). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


60 


sin frihet och sin egendom emot liknande öfvergrepp från 
statsmaktens sida som under Stuartarnes tid. ! 

I sin ifver att bevisa ,att vunnen egendom igenom 
arbete bör högre aktas än jordens gemensamma besitt- 
ning” går Locke ända därhän, att han knappast tillmäter 
betydelse åt någon annan produktionsfaktor än arbetet. 
„Det är säkert", säger han, ,att arbetet sätter skillnaden 
1 värdet uppå alla ting. Om man allenast efterser hvad 
olikhet är emellan ett stycke land, planteradt med tobak 
eller socker eller ock besådt med korn eller hvete, samt 
ett annat stycke af samma land, som är gemensamt och 
ligger obrukadt; så skall man blifva varse att förbättrin- 
gen, som arbetet detsamma tillskyndat, utgör största de- 
len af dess värde.: Jag tror mig ej räkna för högt, om 
jag säger det utaf alla de frukter jorden frambär till 
människans bruk och nytta ?/,, igenom arbetet tillverkas; 
ja, om vi rätt vele värdera alla ting efter det stånd de 
äro uti, då vi oss af dem betjäne, samt uppsätta alla de 
omkostningar man uppå dem användt, och sålunda skär- 
skåda hvad som därutinnan af naturen allena och hvad 
som af arbetet härrörer, så skola vi se det uti de mesta 
99/59) böra arbetet helt och hållet tillskrifvas“ (57—58). 
Man har 1 allmänhet uppfattat detta uttalande och 
andra liknande såsom innehållande Lockes värdeteori och 
därför betraktat honom såsom en förelöpare 1 detta af- 
seende till Adam Smith, Ricardo och hans skola samt 
Karl Marx, Rodbertus och Henry George. Men Locke 
har synbarligen icke velat säga att det pa en varas produ- 
cerande nedlagda arbetet vore sa godt som ensamt be- 


stämmande för varans bytesvärde — hans 1 en senare 


1 Se Hasbach, Die philosophischen Grundlagen etc., S. 54. 


Bidrag t. kiinned. af Finl. 


61 


skrift (Some Considerations of the consequences of the lo- 
wering of Interest) utvecklade pristeori talar bestämdt 
häremot.! Hj heller har han tänkt pa tingens bruks- 
värde eller nytta, da han sagt att „allt hvad vi hafva i 
denna världen undfar af arbetet sin förnämsta godhet“ 
(60), utan han har helt enkelt velat inskärpa att arbetets 
andel i produktionen är ofantligt mycket större än na- 
turens eller jordens.? En sats som för öfrigt stod i 
full samklang med det merkantilistiska betraktelsesättet 
och med lätthet kunde utnyttjas äfven för att bevisa in- 
dustrins öfverlägsenhet öfver jordbruket. — 

Den epokgörande betydelsen för nationalekonomin af 
Lockes läror har af många författare framhållits, men af 
ingen så riktigt som af en icke-nationalekonom. , Bag 
det [konstitutionelle Sporgsmaal 1 Lockes Statsfilosofi] rej- 
ser sig det sociale Sporgsmaal. Ved at udlede Ejendoms- 
retten af Arbejdet havde Locke uden at vide det stillet 
dette Problem, som forst 1 en langt senere Tid skulde 
komme frem 1 forste Linie.“ 3 


Englands rent nationalekonomiska författare företrädas 
ı den svenska litteraturen under Frihetstidens första skede 
af Taomas Mun och CHARLES DAVENANT. + 

Muns pa sin tid berömda arbete Englands Treasure 
by Forraign Trade (1664) utkom 1732 i svensk öfversätt- 
ning af N. H. Dal — densamme som üfversatt Bacon — 


1 Se Liebknecht, Zur Geschichte der Werttheorie in England, s. 9. 

2 Jag har ledts på denna tolkning af Zuckerkandl, a. a., s. 233 f. 

3 Hoffding, a. a., I, s. 365. 

+ Jag förbigär James Puckles Englandz Gen-Stijg Til Macht och 
Ahra, Uti ett Samtaal Emellan en Engländare och en Holländare, 
öfvers. 1723 af Johan Porteus. Denna skrift. som på engelska ut- 
kom 1699, berör uteslutande fiskerierna. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


62 


under titeln Englands Fördel och Winning, Genom utländ- 
ska Handelen (VIII + 102 pg. 4:0). I företalet uppger 
Dal att äfven en annan öfversättning cirkulerat i hand- 
skrift „af lka innehall men olika ordasätt, under titul: 
Engelands Skatt-Cammare bestaende uti then utländska kiöp- 
handelen“. Dal hade gjort sin Öfversättning efter en upp- 
laga, som haft titeln England’s Benefit and Advantage, by 
Forraign Trade, den andra ôfversättningen var gjord 
efter en äldre upplaga med den titel här ofvan tidigare 
angifvits. ? | 

Det är egentligen blott en sats Mun drifver 1 sitt 
arbete, och denna äterges bast med hans egna ord. „All- 
manna och brukeliga sättet att förkofra makt och rike- 
dom [ar] genom utländsk handel, hvarvid följande regel 
stadigt iakttagas maste, som är: att föryttra arligen mer 
at främmande än vi förspille i värdet af deras; — — — 
forty den del af vårt kapital som uti varor icke fires 
tillbaka maste nödvändigt inkomma uti reda penningar“ 
(6). En gynnsam handelsbalans bör saledes vara mälet 
for den ekonomiska politiken. „Ty så manga egodelar 
allenast kunna inbringas eller bortföras fran ett rege- 
mente, som utländska handelen i värdet öfver- eller 
underbalanserar“ (91). 

Medlen till ernaende af en gynnsam handelsbalans äro 
enligt Mun: 1) den ofruktbara jordens uppodlande 1 syfte 
att erhålla hampa, lin, tagverk, tobak m. m. af egen mark, 


1 En sädan upplaga utkom verkligen 1698 (se British Museum’s 
Catalogue of Printed Books och Schatz, L'individualisme économique 
et social, s. 24). 

2 Denna senare öfversättning, verkställd af David Silvius, ut- 
gafs sedermera 1745 under titeln Ængelands Skatt-Kammare Genom 
den Utländske Handelen (VILI+ 103 pg. 8:0). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


63 


2) inskränkning i konsumtionen af utländska varor, 3) 
exportens afpassande efter andra folks olika behof, sa att 
varorna kunna afyttras till högsta pris, 4) varornas ut- 
förande med egna skepp, 5) inskränkning i konsumtionen 
af egna naturprodukter, 6) fiskets främjande, 7) inrättande 
af stapel och nederlag för utländska varor, 8) den läng- 
väga, särskildt den ostindiska, handelns främjande, 9) 
utskeppning af penningar genom handeln, 10) tullfri ut- 
försel af varor som tillverkats 1 eget land af utländsk 
ravara, 11) höga tullar pa utländska varor, 12) slutligen 
och framför allt den inhemska industrins gynnande och 
folkmängdens ökande, „ty ehvar folket är mangfaldigt 
och konsten nyttig, dar kan icke fela att handeln blitver 
stor och folket rikt" (7—14). 

Det är en punkt i detta program som kan förvåna: 
att Mun anser penningens eller myntets utförande ur 
landet gagneligt ur nationalekonomisk synpunkt. Också 
siger han själf att „denna sats ar mot allt folks tanka 
och mening så motsträfvig, att han tarfvar manga och 
starka skal till bevis, innan han kan vinna bifall af ge- 
mene man, som, da han ser penningar af landet utföras, 
bitterligen skriar, bedyrandes att vi hafve fullkomligen 
sa mycket godt förlorat" (15). Mun, ehuru en typisk 
merkantilist, delar saledes icke den af manga aldre na- 
tionalekonomer, sedermera stundom kallade bullionister, ! 
hysta asikten att penningar med alla medel borde kvar- 
hallas i landet — en asikt, som man sa lange betrak- 
tat säsom karaktäristisk äfven för merkantilismen. Han 


anser tvärtom att „myntets utskeppning genom köphandel 
1 Så t. ex. af Gide, Cours d’Economie politique, s. 352. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


64 


tjänar till rikedoms förökning” (15). Penningarna, säger 
han, komma tillbaka med stor vinst. om de användas i 
handeln utom landet (21). För öfrigt är penningen visst 
icke handelns lf, utan varubytet och krediten (18, 61). 
„Hvad som förorsakar å alla sidor afyttringen och ät- 
gången, som upplifvar och utbreder handelen, är alltså 
icke penningens kvarhållande inom riket, utan våra varors 
behof och bruk i utländska örter samt vår brist på deras 
varor" (18). 

Mun var köpman. Hans åskådning kunde lätt be- 
traktas såsom ett uttryck för hans eget stånds intressen. 
Han vill därför bevisa att „utländske handelen är endaste 
utvägen till att förhöja priset på vara landtgods“ (22) — 
en sats som man öfver hufvud på képmannahall är ange- 
lägen om att göra gällande. ! , Då köpmannen”, säger 
han, ,finner i främmande land god rymd för sitt kläde 
och andra varor, vänder han strax tillbaka att uppköpa 
mer, hvilket förorsakar prisets stegrande på vår ull och 
andre persedlar samt följakteligen förbättrar jordägarenas 
ränta, det arrenderna dageligen intyga. Penningar, som 
på detta sättet vinnas och till ansenlig myckenhet i riket 
inbringas, sätta mången man i stånd att köpa landtgods, 
hvarigenom de kunna till högre pris stiga" (23—24). 

Adam Smith säger att titeln på Muns bok — England s 
Treasure in Foreign Trade (Smith citerar in, icke by) — 
vardt ett program i få ord för den tidens ekonomiska 
politik. ? När boken utkom på svenska — den hade enligt 


1 Så t. ex. Child (se Roscher, Z. Gesch. d. engl. Volkswirtschafts- 
lehre, s. 60). — Oncken (a. a., I, s. 206) betecknar denna sats såsom 
ett ledmotiv hos hvad han kallar „der kaufmännische Zweig“ i den 
dåtida engelska litteraturen. 

2 Wealth of Nations, II, s. 8. — Onckens småaktiga anmärknin- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


65 


Dals företal 6fversatts redan 1728 —, Hade emellertid 
handelsbalansläran tidigare framställts 1 den svenska litte- 
raturen af flere, bl.a. äfven af Risingh ! och af den under 
engelskt inflytande staende Nordencrantz, samt jämväl 
vunnit efterfoljd-1 Sveriges ekonomiska politik. Bety- 
delsen af Muns arbete i svensk öfversättning far därför 
icke skattas alltför högt, ehuru a andra sidan den omstän- 
digheten att en ny Öfversättning tretton ar efter den för- 
stas utkommande ansags behöflig vittnar om arbetets 
stora anseende äfven 1 Sverige. I själfva verket var Mun 
den mest typiske och den mest logiske representanten för 
handelsbalansteorin 1 nationalekonomin. ? 


Det arbete af Davenant som under Frihetstidens för- 
sta skede öfversattes till svenska, hans lilla Essay on the 
East India Trade (1697 3), är icke representativt för ho- 
nom.* Det utkom 1734 under titeln Anmärckningar An- 
gående Ostindiske Handelen, Framställte Uti ett Bref til 
Hertigen Af Buckingham, sasom det första (och enda ut- 
gifna) af Twenne Belänckanden Angående Handelen uppå 


gar mot detta uttalande af Adam Smith (a. a., I, s. 208 f.) aro icke 
värda ett bemötande. 

! Egentligen blott antydts (se Itt Vthtogh, Om Kiöp-Handelen, ss. 
79 o 105). Det är dock att märka att Mun päverkat redan Risingh 
(se Ellen Fries’ källförteckning i Historisk Tidskrift, 1896, s. 78). 

2 Se Cossa, a. a., s. 217, Ingram, a. a., s. 62, Hewins i Palgraves 
Dictionary of Political Economy, I, s. 725, samt Schacht, Der theore- 
tische Gehalt des englischen Merkantilismus, s. 20 

3 I den svenska öfversättningen uppgifves 1696 såsom utgif- 
ningsär. 

4 Först 1756 utkom på svenska hans Essay on the probable me- 
ihods of making the people gainers in the Balance of Trade. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


or 


66 


Ost-Indien.' Enligt en uppgift skulle öfversättaren ha va- 
rit Carl Carleson, om hvilken längre fram skall blifva tal. 2 

Davenants skrift ar ett inlägg 1 den da brännande fra- 
gan om den ostindiska handeln. I ett klart (och till sven- 
skan väl ôfversatt) språk uppvisar Davenant den ostindi- 
ska handelns betydelse. Jag skall emellertid ingä lika 
litet pa hans bevisföring som pa hela den lifliga debatt 
som fragan om den ostindiska handeln och det ostindiska 
kompaniet framkallade 1 den dåtida publicistiken. * En- 
dast ett par ställen af mer allmän bärvidd förtjäna fram- 
hallas. 

Davenant betonar starkt handelns behof af frihet. 
„Handel är af naturen fri“, säger han, ,letar upp sin 
egen kanal och styrer själf bäst sitt egit lopp, och alla 
de förordningar som antingen skola reglera, dirigera, limi- 
tera eller inneskränka densamma kunna val tjäna privata 
personer att ernä deras enskilte ändamål, men äro sällan 
nyttiga för publicam. Regeringen bör i hänseende härtill 
hafva en grannlaga omsorg om alltsammans; men i gemen 
låta cause secundæ hafva sin egen verkan; och när man 
betraktar alla de leder och kedjor hvarmedelst handel är 


sammanfogad kunde till äfventyrs bejakas att all slags 


! Det andra var af allt att döma den af Roscher (Z. Gesch. d. 
engl. Volkswirthschaftslehre, s. 118, not 2) omnämnda och af honom 
såsom högst märkvärdig betecknade skriften Considerations upon 
the East India Trade (1701). 

2 Wargentin, Äminnelse-Tal öfver Carl Carleson, s. 16. 

3 Arnberg (a. a., ss. 52—57) har för öfrigt redogjort för strids- 
skrifternas innehäll. — De finnas med bibliografisk noggrannhet 
uppräknade i en under P. N. Christiernins presidium af H. G. Alm- 
gren utgifven dissertation Om Sveriges nytta af handelen och segel- 
farten på Ost-Indien (1768), ss. 10—13. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


67 


handel ar fördelaktig för ett land. Det säges att få 
lagar uti en stat äro ett bevis till sluga och kloka invä- 
nare; men med mera fog kan sagas att fa lagar angäende 
handel äro tecken af en nation, som mar väl af handel. 
Lagar, som underhjälpa konsumtion af somlige varor och 
förbjuda att bruka andra, kunna vara nyttige nog, där 
handel är forcerad och drifves med konst, som i Frank- 
rike. Men uti de land som äro belägne och folket af 
naturen fallne till handel äro sädane lagar onödige, ona- 
turlige och hafva ingen verkan som lander till publici 
fromma" (B 2). 

En annan sats 1 Davenants bevisföring af allmännare 
bärvidd ar följande: „Alla handlande nationers interesse, 
hvilka det ock vara ma, består däruti att deras konsum- 
tion hemma är liten samt af främmande afvel och ringa 
värde och att deras egne manufakturer säljas och slitas 
utomlands mycket dyrt; emedan igenom det som konsu- 
meras här hemma den ena mister allenast hvad den an- 
dra fär, och nationen blır till ingen del däraf rikare, men 
all utrikes konsumtion är en ren och säker vinst" (B3—4). 
Detta resonemang är typiskt merkantilistiskt. Samman- 
ställdt med det föregående, visar det hvilka teoretiskt 
hvarandra korsande vägar de med praktiska spörsmäl 
sysselsatta ekonomiska skriftställarnes tankar kunde följa 
och ofta nog följde. Det är köpmannaandan som behärskar 
Davenant, likasom så manga andra af tidens ekcnomiska 
skriftstallare. 


Nat. o. Folk, H. 78, N:o 1. 


Kap. 4. 


Nordencrantz’ „Arcana Oeconomiæ et Commercii“, 
Berchs „De felicitate patriæ“. 


Äret 1730 är, om man sä vill, ett märkesär i den na- 
tionalekonomiska litteraturens historia under Frihetstiden. 
Dä framträder första delen af Nordencrantz’ monumentalt 
anlagda verk Arcana Oeconomiæ et Commercit — en redan 
genom sitt omfang (400 sidor folio) respektingifvande vo- 
lym —, dä begynner Carl Carleson utgifvandet af Sedo- 
Lärande Mercurius, „Sveriges första moraliska vecko- 
skrift“1 i hvilken nationalekonomiska frågor med ifver 
dryftas, och da utkommer Salanders Systematiske Nöd- 
Hielps Tanckar, en skrift som pa sin tid väcker rätt stor 
uppmärksamhet. Det är detta ar, kan man säga, som 
Frihetstidens sedan sa frodiga politiskt-ekonomiska lit- 
teratur begynner växa upp. 

Arcana Oeconomiæ et Commercti, Eller Handelens och 
Hushäldnings-Wärkets Hemligheter at ANDREAS BACHMAN- 
SON, sedermera ANDERS NORDENCRANTZ, var afsedt att 
utgöra ett systematiskt verk 1 fyra delar. Mer än forsta 
delen utkom lıkväl aldrig, men denna omfattar sa viktiga 


1 Sylwan, Svenska pressens historia till 1772, s. 134. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


69 


partier af den praktiska nationalekonomin som lärorna om 
handel och köpmän, om stadsnäringar och deras ätskill- 
nad fran landtmannanäringar, om handtverkare och manu- 
fakturer samt om fiskerier. 

Sin afsıkt att vara systematisk och grundlig förverk- 
lıgar Nordencrantz icke enligt den i de dåtida tyska ka- 
meralistiska arbetena vanliga metoden — han är, såsom 
vi skola se, påverkad af engelska författare med deras 
mer praktiska syn på tingen. I stället späckar han fram- 
ställningen med citat ur andras arbeten och ådagalägger 
- härigenom den lärdom hvarpä tiden satte sa stort värde 
och som det särskildt för honom var en ambitionssak att 
visa sig inneha, ty handelsmannen och konsuln 1 Lissa- 
bon Andreas Bachmanson hade ,icke scholar och acade- 
mier bivistat* — så berättar han själf i företalet —, och 
Arcana var hans förstlingsarbete. ,Men om skrå och 
skråordningar 1 detta mål handhafvas skulle och alla de 
aktas odugeliga som icke haft tillfälle att höra under de 
lärdas societet, så får jag nu“, säger han, ,gunstig till- 
låtelse att vara frimästare, hvilka skråerne, som jag bar 
hört, hålla före vara 1 släktskap med bönhaser. Men så- 
dant omdöme förväntes af inga andra än dem som äro 
hatare af själfva innehållet, och är jag i mitt sinne för- 
säkrad att, ju större kärlek läsaren bär för detsamma, ju 
mindre frågar han efter auctoren, om han har gått 1 sko- 
lan eller ej, icke heller hans styl, utan håller sig endast 
vid materien och betraktar hvartill den nyttig och duge- 
lig är. Den som förväntar att läsa i desse mina enfaldiga 
skrifter någon prydelig och hög svenska är verkeligen 
bedragen.“ 

Ja, förvisso, stil saknar Nordencrantz bade i detta och 
sina senare talrika arbeten, och endast den sedermera, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


70 


till stor del tack vare Nordencrantz själf, allmän vordna 
smaken för det nyttiga, for ekonomiska ämnen, kan för- 
klara ett vittnesbörd sädant som vi ega fran Frihetstidens 
sista ar, att nämligen Dalin och Nordencrantz voro „Sve- 
riges namnkunnigaste auktorer“.! Att Nordencrantz’ brist 
pa litterärt sinne skulle stätt i samband med hans brist 
pa akademisk bildning, det mäste däremot bestridas: mel- 
lan dessa tva egenskaper förefinnes naturligtvis ingen 
logisk relation. Huru akademiska och pa samma gang 
platta — huru olika Dalin — lata icke Nordencrantz’ 
själfursäktande tirader i företalet, t. ex. denna: „Djuphet 
har jag fördristat mig att mata, ehuruväl, fruktan värdt, 
med en lina och lod, hvilkas langd och tyngd icke racka 
till bottnen. Jag för mig enskildt hafver varit stadd sa- 
som pa den vilda och vida ocean, hvarest liten och ails 
ingen känning till den rätta djupsens vag kunnat hafvas. 
Och fast jag säledes i detta vilda hafvets omsväfvande 
rätta djupet näpligen lärer kunnat upptäcka, sa vill jag 
dock androm till anledning hafva meddelat, hvad jag 
emellan dess bullrande böljor, steniga grund och stora 
svalg kunnat uppleta och erfara. Hafver man pa sa 


ovissa anledningar icke alltid träffat rätt, sa tyckas felen 


1 Sylwan, Svenska pressens historia, s. 172, not 1. — De funnos 
dock äfven som raljerade öfver Nordencrantz’ Arcana. Sa uppfat- 
tar jag Browallius’ roliga skämt i Den Philosophiske Mercurius (n:o 
13) angäende ett fingeradt arbete i tre delar folio „Veterator No- 
vaturiens Eller den Nygirige Bedragaren", i hvilket ,kramhandelns“ 
nytta uppvisas för första gången på en tid dä „likväl manga vinn- 
lagt sig att försvara manufactorier, bergverk och land-oeconomien 
i tryckta böcker“. Slutet i arbetets fingerade innehall — „att rätta 
handlande räknas värde en stor heder, som deras metier är en af 
faste stöder, hvaruppä en republiks välgång beror” — ar ypperligt. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


71 


billigt böra öfverses; ty nar det befinnes att man gjort 
sig möda därmed, sa kan sakta viljan tagas för verket. 
Belöningen, som begäres, ar endast ett mildt och benäget 
omdéme om en för fäderneslandet ännu växande kärleks 
frukt, hvilken ı dessa bleka blommor utbrustit. Roten är 
stark, men den är ı växten af alltför mycken torka mat- 
tad vorden, varandes därföre blommorna bleka, som tıllıka 
af alltför häftiga stormväder skakade blifvit." O. s. v. 

Nordencrantz’ värsta lyte sasom skriftställare lag dock 
icke 1 detta manér, utan 1 hans vana att upprepa sig själf 
och göra detta i tid och otid, utan att därmed ytterligare 
klargöra saken. „Rediter och någon oredighet“ erkänner 
han 1 företalet till ett annat af sina. arbeten ! såsom ett 
fel, som icke kunnat undvikas. Äfven beträffande Arcana 
eger denna själfkaraktäristik sin giltighet. 

Det finnes emellertid sympatiska drag 1 Nordencrantz” 
författarpersonlighet som komma ännu eftervärlden att 
öfverse med svagheterna 1 hans skriftställeri. Det är först 
hans ärliga uppsåt att gagna det allmänna och icke en- 
skilda intressen. Då han 1 företalet till Arcana säger att 
„salus populi och dess befrämjande är en lag, som själfva 
natursens lag på det kraftigaste bestyrker", så är detta 
framhäfvande af folkets välfärd, så vanligt hos tidens 
ekonomiska författare, mer än en sliten fras. Norden- 
crantz finner knappast ord starka nog för att fördöma 
dem som „för enskylt intresse, det vare hemligen eller 
uppenbarligen, förfördela landets menige inbyggare och 
deras välfärd”. De borde hindras att bekläda ett lagstif- 
tareämbete, ty de äro, „ı anledning af natursens lag och 


förnuftets klara reglor“, ovärdige därtill. „Om de kunna 


1 En Wördsam Föreställning etc., B. 3 i „Underrättelse“. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


72 


soutenera sig, sa ar det med vald och icke med rätta, 
och aro de da likast tyranner“ (223). 

Ett annat sympatiskt drag ar Nordencrantz’ starka tro 
pa upplysningens förmäga att förbättra människornas vill- 
kor, hans frisinne. Han framhäller pa ett ställe 1 Arcana 
sasom synnerligen visa Malebranches ord: „L’erreur est 
la cause de la misere des hommes“ (175). „Människo- 
släktets största fiender“, säger han 1 företalet till samma 
verk, „äro de som förbjuda frihet ı tal och svar, att med 
vald och tväng trycka och förfölja människans enda väg- 
ledare, förnuftet. Detta slags folket har tillskyndat män- 
niskosläktet sa mycket ondt, att näpligen nagot ondt kan 
nämnas, som icke härifrån bör deriveras.! — — — Näst 
desse tyckas de böra ihagkommas som säga det eller det 
vil vara sanning; men folket vill intet héra, och man far 
intet säga dem för mycket sanning. — — — Ett annat 
slag äro de som äro så käre 1 hvad gammalt och en gang 
stadfäst är att, änskönt det hyste allt ondt i sig, så till- 
låtes ingom dess skärskådande, utan att som en djärf och 
förmäten varda ansedd; mindre höres om skäl därtill äro 
eller intet.” Nordencrantz’ älsklingsförfattare var icke 
för ro skull Bayle.? 

Förstå vi Nordencrantz rätt, så ville han 1 Arcana 
Oeconomie et Commercit skapa ett verk, som skulle lära 
hans landsmän att en nations välstånd icke berodde blott 


af naturliga förmåner, utan äfven — och förnämligast — 


? För tryckfriheten träder Nordencrantz på flere ställen upp, 
ehuru han för censurens skull måste göra det i förbigående; så 
t. ex. säger han: ,i en fristat bör allom, utan tvång och hinder, 
vara tillåtet att säga sina tankar” (222). 

2 Biographiskt Lexikon öfver namnkunnige svenska män, X, s. 44. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


73 


af regeringssättet, folkets uppfostran och lefverne, stands 
och yrkens uppskattning efter deras verkliga nytta i sam- 
hället, m. m. d., och att Sverige således kunde blifva lika 
rikt som andra, af naturen lyckligare lottade länder, blott 
man sökte att vinna med konst hvad naturen själf icke 
ville gifva och de borgerliga yrkenas anseende höjdes. 
Nordencrantz ställer därför de produktiva klasserna, de 
„närande lemmarne“ eller „ledamöterne“ gentemot de 
„tärande“,! gentemot mängden af ämbetsmän och andra 
ekonomiskt improduktiva, men socialt och politiskt in- 
flytelserika element 1 samhället, och framhäfver de „nä- 
randes“ betydelse 1 förhållande till de „tärande“. Men 
därutöfver drifver han satsen att stadsbornas näringar 
äro viktigare än landtmännens, den ,artificiala egen- 
domen" former än den naturliga (136).2 Ett rätt bor- 
gerligt väsende öfverträffar vida landtväsendet“ (135). 
Och „köpmän äro borgerliga väsendets hufvuden“ (120). 
Det ar blott en „inbillning“ att bonden alltıd varit Sve- 
riges förnämsta styrka; om den meningen blıfvit „rege- 
rande“, sa beror det uteslutande pa den högst fördärf- 
bringande oseden att „bönderna själfva fa fora och dispo- 
nera dess afvel efter godtycke öfver hela riket och att 
borgaren haft litet därmed beställa“ (138). Städer och 
borgare, se där de som uppbära rikets ekonomiska ställ- 
ning; af dem beror också „landtväsendets välgång" (170). 


1 Så vidt jag vet, ar Nordencrantz den som skapat denna i 
Frihetstidens ekonomiska litteratur sedan sa vanliga, litterärt och 
terminologiskt lyckade motsats mellan „närande* och „tärande“. 
— Aug. Strindberg har spärat upp uttrycket och användt det (i 
förordet till sina Utopier i verkligheten och helt nyligen ater i Folk- 
staten, s. 47). 

2 Dessa uttryck förekomma äfven hos Mun (kap. 19). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


74 


Det är den klassmedvetna borgerligheten som utgör det 
förhärskande draget 1 Nordencrantz’ Arcana Oeconomiæ 
et Commercii. Uti denna borgerlighet ligger tillika en 
opposition mot den tidigare krigs- och eröfringspolitiken. 
„De med svärdet inbragte penningar hafva likasom ett 
gyllene förgift inkommit och förtjust värt folks sinnen, 
samt inbillat dem att skatterne varit outödelige samt att 
de genom svärdet allena stadigt förskaffas kunde“; „de 
hafva varit en förkväfvande och skadelig spis, som i in- 
gen matto verkat nagot godt* (55). Dari ligger ocksa en 
Opposition mot undervisningsväsendet och studieriktnin- 
gen för tiden. Nordencrantz försöker systematiskt ned- 
sätta „den nu sa mycket aktade metafysiken“ (216) och 
talar hanfullt om „metafysiska, onödiga och kanske obe- 
gripliga subtiliteter, som manga sätta sa högt värde pa, 
att om de veta nägot större antal däraf än andra, sa mena 
de sig vara omistelige i societeten” (152). Det är de 
praktiska, ekonomiska studierna, och icke de metafysiska, 
som böra ställas ,i främsta hedersrummet“ (215). ,Ty 
till det som tjänar att göra ett folk lycksaligt, mäktigt 
och välmäende, behöfves ingen metafysik eller andra 
högtrafvande saker“ (föret.). 

Detta om den sociala och politiska sidan af Norden- 
crantz’ åsikter. I nationalekonomiskt afseende utmynna 
hans läror, sasom han själf pa ett ställe 1 Arcana sam- 
manfattar dem, i följande satser: ,1) att intet rike kan 
blifva rikt och mäktigt, som icke förmår nära mycket 
folk, 2) att det icke kan nära mycket folk utan många- 
handa handteringar, 3) att ibland mångahanda och nyttiga 
handteringar äro manufakturer de förnämsta, 4) att han- 
del och sjöfart kunna aldrig florera i ett land dem för- 
utan, samt 5) att ett rikes så väl som private mäns in- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


me 


19 


komster måste alltid vara ringa, så länge manufakturer 
därsammastädes icke finnas“ (217). Dessa satser tarfva 
nagra kommentarier. 

För Nordencrantz ter sig folkmängden som ett sa 
viktigt ändamål, att han stundom likställer den med rike- 
domen; han säger till och med „att en myckenhet fattige 
människor äro ett lands rikedom" (145). Tillräckligt med 
billig arbetskraft är med andra ord hvad Nordencrantz 
främst önskar. Därigenom möjliggöres den inhemska in- 
dustrins blomstring, och hvad detta betyder visar er- 
farenheten. ,,Manufakturer äro oskiljaktige med en na- 
tions beständiga välgäng och heder; utom dem kan icke 
en fjärdedel sa mycket folk 1 ett land uppehallas. Land 
och dess afvel kan val eljest genom flitigt bruk förbätt- 
ras, men aldrig 1 värde tilltaga. Handel och sjötart 
kunna val ock utan manufakturer bestä, men i ingen 
proportion emot hvad de med dem vara kunde“ (216). 
„Om ett rätt borgerligt väsende ar själfva själen af den 
politiska kroppen, sa äro ater manufakturer det innersta 
och förnämsta af själfva det borgerliga väsendets varelse 
och säledes uti hela den politiska kroppen sasom den äd- 
lare delen af den naturliga kroppen, som kallas en för- 


nuftig själ eller en divine aure particula* (214).! Hvar- 


1 Arnberg (a. a., I, s. 68) påstår att Nordencrantz sätter han- 
deln framför manufakturerna i betydelse. Men detta är ett miss- 
tag. Lille framställer saken rättare i sin afhandling om Anders 
Chydenius i förhållande till samtida nationalekonomer, s. 35 ff. — 
Arnbergs referat af Nordencrantz’ äsikter ar icke fullt exakt. Dar 
ingå meningar och uttryck, äfven inom citationstecken, hvilka icke, 
så vidt jag kunnat se, hafva sin motsvarighet hos Nordencrantz. 
Lille har någon gång låtit sig förledas att upptaga inexakta satser 
från Arnberg. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


76 


för? Emedan à ena sidan penningar icke ga ur riket 
till inköp af sadana utländska varor som kunna tillverkas 
hemma, och å andra sidan penningar komma in 1 riket 
sasom betalning för de därifrän exporterade varorna. 
„Penningars behallande eller ock indragande i ett land“ 
(222) är således enligt Nordencrantz slutmålet för den 
ekonomiska politiken. 

Nordencrantz anser det „alldeles fåfängt" att med för- 
bud mot penningars utförande försöka na detta mal. 
Det enda medlet är „handel så inrättad, att utförslen 
öfverstiger införseln, balansen af hvilket, ehuru länge den 
omlöper i världen, måste den omsider återkomma 1 silfver 
och guld eller returer som svara däremot. — — — Och 
därföre synes i sådant fall bästa rådet vara att söka medel 
till utförslens förökande, så att den må åtminstone svara 
[mot], om intet öfverstiga och äfven hämma införslen af 
onödige varor. — — — Hvilket bäst kan vinnas och verk- 
ställas, när ens egna och säkra handteringar, så mycket 
som möjeligit är, till penningarnas användande förökas.” 
Ställer sig handelsbalansen icke gynnsam, så hjälpa höga 
tullar och förbud mot införsel af nödvändighets- och 
andra varor föga; , detsamma är snarare en förlust än 
bot, ty den ena handelen afföder sig gemenligen en 
annan", säger Nordencrantz, märkligt nog (299). Det 
gäller blott att genom manufakturers anläggande och upp- 
rätthållande hindra penningarna att gå till utlandet, oaf- 
sedt att varorna därigenom blifva dyrare („det som be- 
höfves ma vara så dyrt som det vara vill"). „Ty om en 
nation endast observerar detta, så änskönt han icke står 
1 sådan handelsbalans med dess grannar, att penningar 
må kunna indragas, är han likväl, när hvad han således 
eger, hålles igenom nyttige handteringar i ständig cirku- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


=] 
=] 


lation, mäktig att ärligen företaga och igenomgä stora 
ting Men i proportion som penningarne igenom utgäng 
förminskas, måste ock sakers företagande stanna" (219). 

Andra forskare ha tillbôrligen uppmärksammat att 
Nordencrantz icke uppfattar penningarna eller de ädla 
metallerna såsom ett lands enda eller hufvudsakliga rike- 
dom.! Nordencrantz framhåller ,att guld och silfver 
ingalunda är ett lands förnämsta skatt, utan afvelen, 
manufakturer och handel, som kan förvärfva och göra 
det som andra tillhörer till ens eget, så framt det egna 
icke förslår: kunnandes ofta silfver och guld rätt så väl 
vara för mycket som för litet i ett land“ (53). Men pen- 
ningarna behöfvas såsom betalningsmedel och såsom för- 
lagskapital, och därför äro de så viktiga. De få fördenskull 
icke heller ,nederlaggas och gömmas på kistebottn, ty 
då äro de likasom de aldrig voro 1 landet, utan de måste 
ständigt roulera i nyttiga handteringar“ (220). De skola 
vara „en direktör och ett primum mobile i alla männi- 
skors handteringar, likasom blodet 1 människans ädror“ 
(49);2 „stoppa man blodets cirkulation 1 kroppen eller 
tappa det af, sa far du se huru med kroppen gar; men 
behall det och laga sa, att det alltid, igenom en god diet 
och ständig rörelse, val cirkulerar, sa skall du alltid finna 
kroppen vid god hälsa och styrkio“ (219). 

Nordencrantz’ lära om penningarnas väsen och upp- 
gift ar, likasom öfver hufvud hans ekonomiska åskådning, 
typiskt merkantilistisk. Endast om man utgår från den 


1 Se Arnberg, a. a. s. 65; Lille, a. a, s. 35; Jahnsson i Histo- 
riallinen Aikakauskirja, 1907, s. 53 f. 

2 Denna bild använde redan Hobbes i Leviathan och österrikarne 
Becher och Hôrnigk (se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., ss. 273 0. 
291, not 4). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


78 


gamla villfarelsen att merkantilismen likställer penningar 
med rikedom eller att den förväxlar dessa begrepp,! kan 
man 1 Nordencrantz’ uppfattning se en afvikelse fran den 
rena merkantilismen. * 

Ej heller de åsikter Nordencrantz uttalar om skrä- 
väsendet — asikter som pa en tidigare forskare verkat 
„öfverraskande“ 3 — kunna med fog anses kätterska ur 
merkantilistisk synpunkt. Nordencrantz uppvisar val skra- 
nas skadliga egenskaper, bl. a. varornas fördyrande, och 
framhåller såsom en vedertagen och nödvändig regel „att 
den bör icke lidas som ej kan lefva utan sin nästas skada” 
(197). Han försvarar ocksa frimästerskapet, stödande sig 
hufvudsakligen pa ständernas ekonomie- och kommerse- 
deputations betänkande vid riksdagen 1727 (187 ff.). Men 
han betonar tillika att meningen icke är att upphäfva 
ordningen inom handtverkerierna. Tvärtom, ,all ordning 
ibland ämbeterna må hafva bestånd”; afsikten har endast 
varit ,att afskaffa det som onyttigt är och ämbeterna 
själfva lika skadeligit som det allmänna” (195). Och han 
önskar ytterligare utveckla eller inveckla denna ordning 
genom att efter utländskt mönster drifva arbetsfördelnin- 
gen längre och öka antalet skråämbeten: „hos andra na- 
"tioner äro de fördelta i fyra, fem, tio, ja tolf särskilte 
handtverken, som kallas och hållas hos oss för ett handt- 
verke och af en man eller mästare handhafvas“ (153). 
Nordencrantz är således långt ifrån att omfatta närings- 


1 Så i den svenska litteraturen t. ex. Arnberg, a.a., s. 66, Hans 
Forssell i den glänsande essayen Merkantilism i Studier och kritiker 
I, s. 148, och Stavenow, a. a., s. 213. 

> Konklusionen likväl dragen endast af Lille, a. a., s. 35. 

3 Arnberg, a. a., s. 70. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


19 


frihetens ide, ehuru han inser skrätvängets olägenheter 
och önskar lossa pa dess band. 

Större anledning till öfverraskning kunde Norden- 
crantz’ asikter om handelspolitiken gifva. Vi veta af 
det föregående hvilken grundväsentlig betydelse för lan- 
dets riktande Nordencrantz tillägger den inhemska indu- 
strin. Han anser den därför ocksa böra af staten pa allt 
sätt understödas: „det synes vid vissa tillfällen nödigt 
att en del manufakturverk blefvo med särdeles högt be- 
skydd och uppmuntring pa vissa ar benädade, till deras 
uppkomst, stadfästelse och conservation; och ehuruväl 
slikt skulle kunna anses som vore det att underhjälpa 
ett monopolium, hvilket merendels för ett rikes innerliga 
välfärd finnes vara skadeligit, sa fordrar dock själfva nöd- 
vändigheten detta” (245).1 Men Nordencrantz vill dock 
icke pa konstlad vag uppamma hvilken industri som helst. 
Han protesterar ifrigt mot förslaget att inrätta saltsjude- 
rier 1 Sverige och ser denna sak sa ur konsumenternas 
och det internationella varuutbytets synpunkt, att man vore 
frestad kalla honom frihandlare. En regel har tidigare, 
säger han, „varit satt bak om dören, men af de fleste 
som hushällningsverket forsta har hon nu ändteligen kom- 
mit 1 behörig consideration och värde: näml. att allt 
hvad en nation för ringa köp och bekostnad ifra andra 
hämta kan bör icke tillätas att blifva tillverkadt hemma, 


! Jag är icke alldeles säker på att detta ar Nordencrantz egna 
tankar och ord. Möjligen höra de till de „rader“ som af „en vän 
och patriot" meddelats honom (240). Den på samma ställe, visser- 
ligen försiktigt, uttalade tanken på temporära importförbud (245), 
alltför starkt återgifven af Arnberg (a. a. s. 71), strider också emot 
Nordencrantz’ allmänna uppfattning af importförbud (se ofvan. 
sid. 76). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


80 


sa framt det af den egenskapen är, att en myckenhet 
utaf allehanda slags människor till näring genom dess 
införsel förhjälpas kunna, som eljest utom densamma in- 
gen näring och följaktligen ingen varelse i ett land hafva 
skulle" (338). Tillämpningen af denna sats inskränker 
Nordenerantz dock till salthandeln, och han framhåller 
att fördelarna af denna handel borde vara uppenbara i 
synnerhet efter utfärdandet af produktplakatet, hvilket han 
prisar såsom ,hysande i sig alla de qualiteter som med 
tiden lära öfvervinna de många hinder och svårigheter 
som både oss och våra förfäder 1 vägen legat" (333).! 

Nordencrantz hör icke till de extrema merkantilisterna, 
hans i Arcana uttalade åsikter måste betecknas som mode- 
rat merkantilistiska. Han tillhör samma typ som de ut- 
ländska ekonomiska skriftställare under hvilkas inflytande 
han, att döma af citaten och åsikterna, företrädesvis 
står: engelsmännen Davenant, sir William Temple, sir 
Josiah Child. 

Af Davenant är Nordencrantz synbarligen mest pa- 
verkad. Han citerar på manga olika ställen (föret., 46, 
53, 63, 120, 125, 138, 146, 150, 287, 288) ätminstone föl- 
jande arbeten af Davenant: Discourses on the Public Reve- 
nues and of the Trade of England och den detta arbete 
inledande afhandlingen Of the Use of Political Arithmetic, 
vidare An Essay of the probable methods of making the 
people gainers in the Balance of Trade samt Essays on the 
Balance of Power. Under inflytande af Davenant stär 
Nordencrantz i sin definition af ett folks rikedom — han 


1 Da Aruberg (a. a., s. 70) och efter honom Lille (a. a., s. 38) 
säger att Nordencrantz ej kan fatta handelsfriheten, sa ar detta 
säledes en sanning med modifikation. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


81 


stöder sig uttryckligen pa Davenant i denna viktiga punkt 
(53) —, närmast fran honom har han sannolikt äfven sin 
uppfattning om gagnlösheten eller skadligheten af förbud 
mot penningars utförande (54), af höga tullar och förbud 
mot införsel af främmande landers varor, och äfven i yr- 
kandet att icke hvarje land själft skall producera alla 
slags varor är jag benägen att se ett direkt inflytande 
just fran Davenant, och ej fran honom jämte manga 
andra. I 

Pa Davenant och pa Child stöder sig Nordencrantz, 
da det gäller att bevisa handelskompaniers nytta och 
köpmansständets betydelse. Han öfversätter ur Childs 
A New Discourse of Trade kapitlet om handelskompanier 
(113; Child därjämte citerad 65, 120). I detta kapitel 
förekomma bl. a. följande allt annat än merkantilistiskt 
klingande ord: „Lät de private sköta sig själfva, de skola 
ofelbart handtera sina saker 1 den handel som nu är j 
kompaniers händer rätt sa väl som i den till hvilkens 
idkande inga kompanier äro upprättade. Det är den visa 
lagstiftarens ändemål att sörja för hela menigheten och 
intet för några få däraf. Och om påföljden af en lindrig 
tillåtelse skulle blifva att manufakturerne därigenom utom- 
lands blefvo förringade och sammaledes de främmandes 
varor kommo här i mindre pris, så följer då däraf, att 
nationen hafver förmån på bägge vägarne“ (114). Norden- 
crantz’ åsikt om skränas skadlighet — utan tvifvel grun- 


1 Nordencrantz säger visserligen att ,de fleste som hushallnings- 
verket förstå" (se ofvan, sid. 79) dela hans åsikt i den sista punk- 
ten, men jag har icke hos Roscher (Z. Gesch. d. engl. Volkswirth- 
schaftslehre) funnit liknande åsikter angifna beträffande någon an- 
nan engelsk författare, och andra författare än engelska synas icke 
ha utöfvat något väsentligt inflytande på Nordencrantz. 


Nat. o. Folk. H. 73, N:o 1. 


82 


dad pa egna iakttagelser och erfarenheter — kan ha be- 
fasts genom läsningen af Childs skrifter. ! 

Upprepade ganger citeras 1 Arcana Temples Observa- 
tions upon the United Provinces of the Netherlands (foret., 
33, 89, 136, 178, 226, 299, 300). Anförandet af Hol- 
land säsoın mönster i handel och näringar är ett genom- 
gaende drag i Nordencrantz’ Arcana, och det ar jämväl 
karaktäristiskt för alla de tre engelska författare hvilkas 
inflytande pa Nordencrantz’ ekonomiska askadning varit 
störst. Hvarken Davenant eller Child har dock 1 detta 
afseende paverkat honom 1 sa hég grad som Temple — 
„ambassadören Temple, som var en stor man i sin tid“, 
siger Nordencrantz beundrande — denne framstaende 
diplomat, hvars bild af Hollands blomstring enligt Roscher 
ar den skönaste af alla och ett af den beskrifvande stati- 
stikens mästerverk.? Folktäthet, arbetsamhet, sparsam- 
het, politisk frihet, religiös tolerans — 1 dessa faktorer 
ser Temple grundvalarna till Hollands rikedom, och det 
ar dem ocksa Nordencrantz vill lägga till grund för Sve- 
riges vilstand. Med Holland som föredöme, och hän- 
visande till Temple, ifrar han — det förtjänar särskildt 
anmärkas — äfven för religionstvängets upphäfvande i 
sitt fädernesland (228, 237). 3 | 

Starka och så godt som allenarådande äro för öfrigt 
inflytelserna från den engelska litteraturen i Nordencrantz” 


1 Se Roscher, a. a., s. 64 f. 

? Ibid., s. 125. 

> Frågan om fri religionsöfning i större eller mindre utsträck- 
ning hade varit före vid 1719, 1720 och 1723 ärs riksdagar, men 
fallit pa prästeständets hardnackade opposition (se Arnberg, a. a., 
s. 11 f., och framför allt Levin, Religionstväng och religionsfrihet i 
Sverige 1686—1782, s. 39 ff... Reformerta arbetare vid Alingsås 
manufakturverk hade 1724 vunnit rätt att hälla gudstjänst. 

Bidrag t. känned. af Finl. 


83 


Arcana, ett forhallande som finner sin fulla förklaring ur 
personlig synpunkt dari att Nordencrantz aren 1722—1724 
vistades i England och just dä begynte skrifva pa Arcana. 1 
Utom de redan omnämnda citerar Nordencrantz Lewis 
Roberts ? (122, 130, 138), „den store mannen Bacon“ (139) 
och „den lärde Raleigh“ ® (152, 282), vidare „engelska com- 
mercie-rädet Elving“ * (278, 282), „den lärde engelsmannen 
Cambden“ (31), „den berömda Burnet* 6 (3), „biskopen Bur- 
nett“ (föret.) 7, „en Anonymus“ (158), veckoskrifterna Spec- 
tator (288) och Mist’s Weekly Journal (179) samt — last but 
not least — Bernard de Mandeville, „den lärde Mandeville“, 
af hvars berömda Fable of the Bees just under Nordencrantz’ 
vistelse i London 1723 en ny, utvidgad upplaga utkom. 

Fable of the Bees anförd 1 Arcana, och ofta samt 1 
rätt langa utdrag anförd (74, 84, 85, 87, 92, 94, 151), ar 
ett nog sa märkligt faktum. Detta arbete anses nämligen 
framfor andra innehalla det filosofiska eller psykologiska 
underlaget för den ekonomiska liberalismen. ? Men man 


1 Biographiskt Lexicon, X, s. 32. 

* Denne författares Merchant's Mappe of Commerce (1638) skat- 
tades mycket högt pä sin tid (se Palgraves Dictionary of Political 
Economy, III, s. 315). 

3 Sir Walter Raleigh el. Ralegh, „ein Universalgenie ersten 
Ranges“ (Roscher, a a., s. 31), uppgafs hafva författat Observations 
touching Trade and Commerce with the Hollander; författarskapet frän- 
kännes honom emellertid äfven (se Palgraves Dictionary, III, s. 260). 

* Hvem denna auktoritet var ar mig obekant. 

5 Uppenbarligen är det Camdens Annales Nordencrantz anlitat. 

5 Det är Thomas Burnets Telluris theoria sacra som citeras. 

7 Gilbert Burnets Travels in Switzerland and lialy åsyftas (se 
Dictionary of National Biography, VII, s. 405). 

5 Se härom särskildt Hasbachs redan anförda arbeten samt 
Schatz, a. a. s. 61 ff, och Bernard de Mandeville (i Vierteljahrs- 
schrift für Sociai- und Wirtschaftsgeschichte, I, s. 424 ff.). 


Nat. o. Folk H. 73, N:o 1. 


84 


far icke häraf draga alltför långt gående konklusioner be- 
träffande Nordencrantz. Citaten från Mandeville i Arcana 
innehålla, på ett undantag när, uttalanden af sedegisslande 
eller moraliserande art, i hvilka väl Mandevilles tempera- 
ment, men icke kärnan 1 hans tänkande kan skönjas. 
På ett ställe kommer emellertid denna till synes, om ock 
svagt. Det är då Nordencrantz citerar bl. a. följande 
meningar: ,Om man vill göra en societet stark och mäk- 
tig, så måste man röra deras passioner. Fördela landet, 
om där voro aldrig så mycket att mista, då skola deras 
possessioner göra dem giruge; och uppmuntra dem, fast 
på skämt, utur deras lättja med beröm, och då skall hög- 
färden drifva dem till arbete." Men mig synes det klart 
att Nordencrantz anför detta ställe ur Fable of the Bees 
för fortsättningens skull, där det talas om nödvändig- 
heten af manufakturers, handels och sjöfarts främjande: 
„detta skall bringa dig rikedomar, hvar någonsin de fin- 
nas, och då NB. skola alla andra studier och vetenskaper 
följa af sig själfva“ (151).! Nordencrantz var för litet 
djupsinnig, för litet klar, för litet djärf, och framför allt 
för mycket köpman, för mycket borgare, för att kunna 
och vilja öfverskåda bärvidden af Mandevilles tankar och 
draga konsekvenserna af dem. Icke ens Mandeville själf 
förmådde på den ekonomiska politiken tillämpa sin all- 
männa idé om de enskilda drifternas eller intressenas fria 
spel såsom grundval för sambhällslifvet; han var i sin 
nationalekonomiska åskådning en merkantilist, också han. ? 

Af icke-engelska arbeten citerar Nordencrantz bl. a. 


„den ifrån tyskan ôfversatte, sa kallade Outöslige Guld- 


1 Kursiveringen Nordencrantz’. 
? Hasbach, Untersuchungen über Adam Smith, s. 180. 


Bldrag t. känned. af Finl. 


85 


orufvan“ (123), och det är tvifvelsutan dess författare han 
äsyftar, da han pa ett annat ställe hänvisar till „Guld- 
Grufve-Auctoren“ (75). Nordencrantz betraktar emellertid 
Marenholz’ Macht-Konst sasom grundad „pä skadeliga och 
falska principier“; „det kan val intet nekas“, tillägger han, 
„att ju däruti finnas manga goda saker, men ater därhos 
andre sa fördärfvelige, att de allt det goda till intet göra.“ 
Ocksa polemiserar han ifrigt mot dess innehall i fraga om 
köpmansständets betydelse 1 samhället (jfr ofvan, sid. 37). 
Om jag tillägger att Nordencrantz omnämner Marperger ! 
(184) samt för litteraturanvisningar rörande manufaktu- 
rerna anbefaller Rohrs redan (sid. 18) omtalade Hauss- 
haltungs-Bibliothek (257) och beträffande skräämbetenas 
„ceremonier och gewonheiter“ en athandling af Fred. 
Frisius 2 (195), sa ar detta allt hvad Arcana intygar om 
beröringar med den tyska litteraturen. Annu obetyd- 
ligare aro vittnesbörden om franska inflytelser: Fénelons 
Telemaque omnämnes i förbigående pa ett ställe (64), 
likaså Huets Mémoires sur le commerce des Hollandais 
(282). Och af holländska författare aberopas blott de la 
Court (Mémoires de Jean de Witt) i färglöst samman- 
hang: (175). i 


Ett annat, ehuru vida anspråkslösare försök än Norden- 
crantz’ att med tillämpning på svenska förhållanden syste- 
matiskt behandla den praktiska nationalekonomin gjordes 
af Anpers BercH 1 en , filosofisk dissertation" De felici- 
tate patrie per oeconomiam promovenda (1731). Afhand- 
lingen, utgifven under astronomie (!) professorn Anders 


1 Om denne, se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 301. 
2 I Jöchers Gelehrten-Lexicon, Il, sp. 763, kallad Friese. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


86 


Celsius’ presidium, är skrifven med en reda och öfver- 
skädlighet som måste anses fördelaktigt vittna om den 
Själfständiga asikter 
kan man naturligtvis icke vänta sig där; Berchs lärdoms- 


tjuguarige författarens ingenium.! 


prof utgör blott en förtjänstfull bearbetning af andra, 
hufvudsakligen tyska författares tankar. Emellertid fram- 
ställas 1 afhandlingen första gången 1 Sverige vissa för- 
slag, som ur historisk synpunkt förtjäna beaktande, och 
stundom är äfven den teoretiska uppfattning som där 
kommer till synes af den art att vi böra dröja vid den. 

Berch börjar med en definition af ,ekonomin“: en 
praktisk vetenskap, som lär huru egodelar kunna på he- 
derligt vis förvärfvas, tillbörligen bevaras och klokt för- 
valtas till fromma för den borgerliga sällheten (3). Denna 
definition har Berch, utan att angifva det, tagit sa godt 
som ordagrant fran Rohrs Hausshaltungs-Bibliothek, sa- 
som tydligt af nedanstående paralleltexter framgår: 


Rohr 


Die Haushaltungs-Kunst 
ist eine praktische Wissen- 
schaft, welche lehret wie 
man auf eine rechtmässige 
Art Geld und Gut erwer- 
ben, das Erworbene conser- 
viren und klüglich ausgeben 
soll, zur Beförderung oder 
Erhaltung seiner zeitlichen 
Glückseligkeit 


Berch 


Oeconomia dicitur scien- 
tia practica, que docet quo- 
modo opes honeste acquiri, 
acquisite vero debito modo 
conservari et prudenter ad- 
ministrari possint, ad promo- 
vendam felicitatem civilem. 


En nutida läsare kan icke undga att fasta sig vid den 


moraliska begränsning af egendomsförvärfvet som inne- 


1 Att Berch författat den, och icke preses, framgår ur Ferr- 


ners Aminnelsetal öfver Anders Berch i Vetenskapsakademien (1776), 


S10: 


Bidrag t. kanned. af Finl. 


87 


ligger i de bägge varianterna af definitionen. Denna morali- 
serande tendens är ett arf fran den antika och den sko- 
lastiska filosofins behandling af de ekonomiska fragorna 
och anträffas rätt ofta 1 den merkantilistiska litteraturen. 1 
Berch själf ändrade visserligen senare sin definition af 
ekonomin: 1 Inledning til Almänna Hushälningen (1747) 
säger han att „hushällningsvetenskapen beskrifves gemen- 
ligen vara en konst att förvärfva, förvalta och bevara 
egodelar“ (4), salunda uteslutande hvarje etiskt bielement 
ur definitionen.2 A andra sidan bortser han i sin fram- 
ställning af handeln 1 samma arbete icke helt och hället 
fran den moraliska sidan af saken, utan talar om att 
„varorne måste vara gode och uppriktige“ (297). 

Längre än till definitionen af den ekonomiska veten- 
skapen har dock icke Berch slafviskt följt Rohr. Medan 
denne indelar ,hushallningskonsten“ 1 „die Oeconomica 
derer Fürsten und derer Privatleute“ och kallar den förra 
delen kameral- eller statsvetenskap och den senare stads- 
och landthushällningskonst (2 
endast denna senare. ,Opulentia Regni consistit in opu- 


3), sa existerar för Berch 


lentia civium; precipuum itaque erit negotium Principi- 
bus maxime conveniens civium opes augere“ (4). — Det 
är uppenbart att Berch icke kunnat tillämpa den tyske 
kameralistens indelning af vetenskapen pa svenska för- 
hallanden och därför gätt sina egna vägar. Vi finna här 
en bekräftelse pä det som redan tidigare (sid. 34) fram- 
hällits: att nationalekonomin i Sverige af politiska or- 


1 Jfr Westergaard, Den wldre Nationalekonomis Opfattelse af 
det sociale Sporgsmaal, s. 25. 

? Chydenius har pätagligen rönt inflytande af Berch, da han 
i förbigäende definierar „hushällningen“ säsom „en konst att för- 
värfva och förvara egodelar“ (Pol. Skr., s. 36). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


88 


saker, för statsskickets skull, 1 vissa afseenden mäste 
taga afstand fran den tyska kameralistiken. 

Berch indelar hushallningen i jordbruk, manufakturer 
och handel. För alla gemensamt är det produktiva ar- 
betet (4). Men detta försummas i Sverige. I stället eg- 
nar sig ett alltför stort antal personer at ofruktbara stu- 
dier (5). Sadant borde motarbetas, direkt och genom 
att undervisningsväsendet reformeras 1 praktisk riktning 
(6—7). — Berch äberopar till stöd för denna sin äsikt 
Veit Ludwig von Seckendorffs! Christen-Staat (1685) och 
Rohrs dissertation De excolendo studio oeconomico (1712), 
men är utan tvifvel dessutom paverkad af Nordencrantz 
(se ofvan, sid. 74), hvars Arcana han ocksa lofordande 
omnämner i sitt företal. 

I anslutning till yrkandet pa undervisningsväsen- 
dets reformerande föreslår Berch inrättandet af profes- 
surer 1 ekonomi vid universiteten (8—10). Tanken att 
göra ekonomin till akademiskt studium var icke ny. 
Berch säger själf att den allmänt hystes ı sakför- 
standiga kretsar och anför särskildt såsom auktoriteter 
Morhof (Polyhistor, 1688), Becmann (Politica Parallela, 
1676), >? Georg Montelius (De Commerciis, 1727—28 3) och 


1 Om Seckendorff, se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 238 ff. 
2 Om Morhof och Becmann, se Roscher, a. a. ss. 328 f. o. 319. 

> Montelius” arbete utgafs i form af tvenne akademiska afhand- 
lingar i Uppsala. Där citeras flitigt tyska författare (Schröder, 
Becher, Marperger, Hoffmann, Morhof, Pufendorf, m. fl.), vidare 
Grotius, Huet, Savary pere (Le parfait Négociant, 1673) och Savary 
fils (Dictionnaire universel du Commerce, 1723) [se om dessa bada 
verk Oncken, a. a., I, s. 177], Law, ja, t.o. m. Thomas Morus’ Utopia, 
slutligen äfven Polhem (15, 52 o. 68) och Risingh (Tractat om Kiöp- 
Handelen i ms., 17, 19, 30, 42 o. 63) samt naturligtvis enligt tidens 
akademiska sed klassiska auktorer i lampligt antal. Arbetet gor ett 


Bidrag t. kanned. af Finl. 


89 


Rohr.! Jämväl omnämner han att i Halle inrättats en 
sadan professur af konungen i Preussen. — I själfva 
verket hade manga tyska lärde framställt yrkanden pa 
inrättandet af professurer 1 ekonomi; och utom i Halle 
(1727) hade samma ar äfven 1 Frankfurt a. O. inrättats 
en dylik? — Preussen under Fredrik Wilhelm I beteck- 
nades eljest af en samtida säsom ett land ,ou lon 
n'aime les savants qu’en tant qu'ils peuvent servir à aug- 
menter les revenus des accises“.’ En egendomlig ödets 
skickelse gjorde att just Berch, tio ar senare, utnämndes 
till den förste innehafvaren af ,jurisprudentiæ, oecono- 
mie et commerciorum“ * professuren i Uppsala — den 
första nationalekonomiska lärostolen i Norden. 5 


lärdomsomtöcknadt intryck. Förslaget om ekonomiska professurers 
inrättande framställes under hänvisning till Morhof i förbigäende (5). 

! Berch har länat de andra tyska auktoriteterna fran Rohr 
(Hausshaltungs-Bibliothek, s. 37). 

2 I Rinteln i Hessen-Cassel hade 1730 ytterligare inrättats en 
(se Stieda, Die Nationalökonomie als Universitätswissenschaft, i :Ab- 
handlungen der Philol.-Histor. Klasse der Kgl. Sächsischen Gesellschaft 
der Wissenschaften, XXV: 1, ss. 9-—22). 

3 Grefve Manteuffels yttrande (enligt Roscher, Gesch. d. Nat.- 
Oekon., s. 352). 

+ Icke ,jurisprudentiæ oeconomice et commerciorum“ („talou- 
dellisen oikeuden ja kauppatieteen“), sasom Jahnsson uppger i 
Tutkimuksia Suomen kansantaloustieteen historiasta, s. 81, not 2. 

5 Men icke den andra i Europa, såsom Rosenberg uppger i 
Det ekonomiska samhällslifvet, I, s. 141 (och synbarligen efter ho- 
nom Heckscher i Nordisk Familjebok, Il, sp. 1403, samt Hultin, 
Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria, s. 4). Redan 
Lars Salvius kände till tvenne ekonomie professurer i Tyskland 
(se Tanckar Öfwer Den Swenska Oeconomien, n:o 11).— Enligt Rosen- 
berg skulle Genovesi i Neapel ha varit „Europas förste professor 
i nationalekonomi" (a. st., s. 102). Genovesi blef emellertid pro- 
fessor först 1754 (se Cossa, a. a., s. 245). 

Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


90 


Berch föreslär vidare inrättandet af ,ekonomiska socie- 
teter“ med ledamöter erfarna i mineralogi, botanik, mate- 
matik och fysik, landtbruk, handel och manufakturer. 
Dessa societeters förnämsta uppgift vore att uppfinna 
nya medel till förbättrandet af hushallningen. Jämväl i 
afseende à detta förslag har Rohrs Hausshaltungs-Biblio- 
thek varit Berchs källa; därjämte hänvisar Berch till ett 
arbete Project der Oeconomie in Form einer Wissenschaft ! 
(10—11). — Man kan säga att förslaget förverkligades 
genom Svenska Vetenskapsakademiens instiftande 1739, 
ty akademien hade ursprungligen ett praktiskt-ekonomiskt 
syfte, såsom framgår af A. J. von Höpkens , förberedelse” 
till akademiens handlingar, där det heter att föremålet för 
ledamöternas verksamhet är ,, vetenskaper som tjäna till lif- 
vets uppehälle och näring, till dess förlängande och räd- 
dande ifrån tillstötande fara och otidig undergång, — — 
— som befordra flit och idughet i ett land, som sätta det 
1 förmögenhet, anseende, trygg- och säkerhet både in- 
och utvärtes". 2 

I den allmänna afdelningen af sin dissertation („De 
Oeconomia in genere“) framhäller Berch ytterligare nödvän- 
digheten af att inskränka resor till utlandet, åberopande till 
stöd härför „Monzambani De statu Imperii Germanici“, 
d. 4. Pufendorfs under det fingerade venetianska namnet 
Severinus de Monzambano 1667 utgifna, sa benämnda 


1 Enligt Stieda (a. a, s. 7) — den ende som mig veterligen 
uppmärksammat detta arbete, men äfven han utan att ha sett det 
— utkom Project der Oeconomie 1616; författaren dolde sig under 
pseudonymen Anastasius Sincerus, en fortfarande ouppdagad pseu- 
donym. Enligt Georgis Bücher-Lexicon, IV, s. 106, utkom arbetet 
1716. Hvilket det rätta årtalet är har jag ej lyckats utröna. 

2 Jfr äfven Hultin, a. a, s. 2. 


Bidrag t. känned af Finl. 


91 


bok.1 Berch vill motarbeta onödiga utländska resor, 
hufvudsakligen emedan ett rikes styrka till stor del lig- 
ger 1 „ymnighet af penningar" och man därför pa allt sätt 
bör vinnlägga sig om att penningarna icke gä ur landet, 
utan stanna där; men han anför, med Pufendorfs ord, jäm- 
val moraliska och sanitära skal för sin asikt? (11—12). 
Sluthgen inskärper Berch vikten af en stor folkmängd. 
„Regnum enim non dici potest florescens, nisi insignem 
sustentare valeat hominum copiam.“ ‘Temples arbete om 
Holland (i fransk öfversättning) citeras 1 detta samman- 
hang (13). 

Särskilda kapitel egnar Berch därefter ät jordbruket 
(13— 20), industrin (20—40) och handeln (40—48). Redan 
den omständigheten att industrin behandlas vidlyftigare 
än de båda andra näringarna tillsammans visar hvilken 
betydelse Berch tillerkänner den. Men han säger också 
uttryckligen att nyttan af manufakturerna vida öfvergår 
alla öfriga näringsgrenars nytta (23). Manufakturer ut- 
göra det bästa medel hvarigenom penningar kunna för- 
värfvas och folk underhållas 1 ett rike. „Axiomatis igi- 
tur loco hanc propositionem pono, quod manufacture 
sint bases atque fundamenta salutis Reipublice, adeo ut, 
ubi manufactures non florent, corpus politicum non pos- 


sit non gravissimo laborare morbo“ (24). 


1 Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 318. 

> „Merito ludibrium an miserationem merentur, qui ex Italia 
nostra nil nisi delicias quasdam vitiorum Transalpinis inusitatorum 
et formulas blasphemandi rariores domum reportant. Neque vero 
Gallia plerosque peregrinatores aliis instructos artibus dimittit, 
quam ut sordidius tuburcinari deinceps norint, gradusque venereæ 


scabiei ex propriis ut plurimum experimentis recensere.“ 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


92 


Jordbruket, 1 hvilket Berch inbegriper äfven bergs- 
handteringen och öfriga extraktiva yrken (13), anser 
Berch vara försummadt 1 Sverige. All odlingsbar jord 
borde brukas, såsom 1 Holland. Rön borde oafbrutet 
anställas för ernäende af bättre odlingsmetoder (14). Ex- 
periment med andra växter än sädesväxterna kunde må- 
hända leda till mjölets ersättande 1 dyrtid med något 
annat födoämne. ,,Testatur sane experientia, fructum 
Americanum, nomine Potatoes,! loco farinæ adhiberi 
posse“ (15). Premier borde tilldelas jordbrukare såsom 
uppmuntran för nyttig verksamhet (20). 

Industri eller manufakturer ha, säger Berch, visat sig 
vara det enda medel hvarigenom många riken, särskildt 
England och Holland, vunnit rikedomar. I Sverige där- 
emot har industrin legat nere, hufvudsakligen emedan 
man ringaktat handtverkare och manufakturister, 1 stället 
för att, såsom engelsmän och holländare göra, hedra dem 
och taga dem till råds 1 rikets allmänna angelägenheter 
(21) De förnäma borde uppfostra sina barn till indu- 
striell verksamhet och genom sitt exempel bidraga till 
att motviljan mot nyheter försvinner (22). Berch följer 
här Nordencrantz och Salander, hvars Gensagor Och Up- 
lysningar (se nedan, sid. 97) han äfven åberopar. 

Såsom ett lämpligt medel till industrins och yrkes- 
skicklighetens främjande anbefaller Berch inkallandet af 
utländska handtverkare. Hänvisande till Hollands, Eng- 
lands, Preussens och Rysslands exempel och särskildt 


1 Potatisen hade redan 1723 införts till Sverige af Jonas Al- 
strömer, som äfven i en skrift framhållit växtens förträffliga egen- 
skaper (se Elfving, De vigtigaste kulturväxterna, 2 uppl. s. 109). 
Denna skrift — rättare sagdt ett bihang till en skrift om fårsköt- 
_ seln — blef 1732 öfversatt till tyska i tidskriften Die Oeconomische 


Fama, VIII, ss. 3—12. 
Bidrag t. känned. af Finl. 


93 


citerande Peter I:s edikt af 1702, yrkar Berch, med en 
försiktig bugning för teologerna, pa frihet för främmande 
trosbekännare att utöfva sin kult (26--27). Det är sanno- 
hkt att han fätt idén fran Nordencrantz (jfr ofvan, sid. 
82); men äfven Salander kan ha påverkat honom (se 
nedan, sid. 101). Berch föreslär därjämte att man med 
understöd skall locka utländska handtverkare att flytta 
till riket. Sa hafva England och Holland gjort (27— 28). 

Allmänheten borde sätta in kapital 1 manufakturverken. 
Sverige egde gudilof ännu så mycket penningar att, om 
enhvar förmögen placerade 3/, af sina kontanter 1 indu- 
striella företag, ett storartadt uppsving vore att förvänta: 
afkastningen blefve 20, 40, ja anda till 100 procent (36). 
Men visade sig allmänheten fortfarande kallsinnig, sa 
äterstode endast att gripa till ett härdt, men verksamt 
medel: förbud mot införsel af alla sädana varor som 
kunde tillverkas inom landet. Varorna, särskildt kläder, 
blefve visserligen enklare och dyrare, men hvad betydde 
det, menar Berch, blott de voro hemgjorda och pennin- 
garna sålunda stannade i riket (87—38). Råvaror, impor- 
terade för att bearbetas eller förädlas 1 Sverige, borde 
åtnjuta tullfrihet, så länge manufakturerna ännu befunno 
sig i sin linda (38). 

Handeln är en af grundvalarna för ett rikes sällhet, 
blott balansen ställer sig gynnsam, m. a. o. de exporte- 
rade varornas värde öfverskjuter de importerades. Detta 
är emellertid icke fallet med Sverige. Från den nyttiga 
handeln, exporthandeln, måste skiljas kramhandeln; krä- 
marne suga folkets must och märg för att rikta sig och 
utarma landet (40). Det verkliga köpmansyrkets anseende 
borde höjas, så att söner af högtstående släkter egnade 
sig däråt och icke åt ämbetsmannaverksamhet. Huru för- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


94 


vand askadningen 1 detta afseende ar 1 Sverige, har frans- 
mannen de La Moftraye! skildrat (41—42). Berch fram- 
häller nyttan af köpmanskontor eller gamla handelshus 
och af handels- och förlagskompanier (43—45). Likaså 
af ett utveckladt kreditväsende. „Argentum, ut est ner- 
vus rerum gerendarum, ita optime prospiciendum, ut con- 
tinuo circuletur. Nam hæc est vera causa incrementi 
pecuniarum; adeoque nulle alie de illis fovende sunt 
opiniones, quam ut illarum auxilio plures acquirantur.“ 
Skrinläggning är förkastlig. Men penningarna böra dock 
icke cirkulera sa, att de gå till främmande länder. Fran 
utlandet införda tillverkningar och rävaror böra icke be- 
talas med penningar, utan med inhemska varor (45—46). 
Till Nordencrantz’ auktoritet vädjar Berch flere gänger i 
detta kapitel. — 

Berchs afhandling De felicitate patrie innehäller, sasom 
synes, ett helt program för det ekonomiska lifvets upp- 
hjälpande, ett program som är tidens mer än hans eget, 
men icke saknar sitt intresse, väl och systematiskt fram- 
ställdt som det är. Teorierna, så vidt de framkomma, 
äro rätt groft merkantilistiska; också ändrade Berch se- 
nare t. ex. uppfattningen om penningens roll och väsen. 
Ännu starkare än Nordencrantz, af hvilken han dock är 
1 hög grad påverkad, betonar Berch industrins vikt. Han 
bildar därigenom en naturlig öfvergång till de publicister 
som vi i följande kapitel skola behandla. 


1 Aubry de La Mottraye, en af de protestanter som flytt fran 
Frankrike efter nantesiska ediktets upphäfvande, utgaf i Holland 
1727 i två volymer folio sina Voyages en Europe, Asie et Afrique 
(se Haag, La France protestante, VI, s. 255). Han behandlar på 
mer än 200 sidor Sverige (II, 238—442). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Kap. 5. 


Dii minores: Salander. Edv. Carleson. 
Hamrén. Duhre. 


Skapandet af en inhemsk industri, hvarigenom en 
gynnsam handelsbalans kunde ernas, utgjorde den ekono- 
miska lagstiftningens ögonmärke under Frihetstidens för- 
sta skede. Att detta program äfven finner teoretiska för- 
fäktare i litteraturen har redan framgätt af det föregäende. 
Hittills ar det likväl blott enstaka röster vi förnummit, 
ingen ensemble. Först på 1730-talet höres ljudet från en 
mångstämmig kör: det är eftersägarnes stora tropp som 
nu är färdig och själfsäker marscherar fram, uppstäm- 
mande ett allt annat öfverröstande rop på skydd och 
uppmuntran för de inhemska manufakturerna. Med an- 
dra ord, på 1730-talet framträder en verklig strömning 
inom den nationalekonomiska litteraturen eller publicisti- 
ken i Sverige, en strömning som vi för korthetens skull 
kunna karaktärisera såsom industrimerkantilistisk. 

Strömningar äro intressanta företeelser i litteratur- 
historien. Men de författare och de alster af dessa hvilka 
_ bilda eller sammansätta en dylik strömning äro sällan intres- 
santa. Ur tankarnas eller idéernas synpunkt intet nytt, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


96 


ur formens synpunkt i regeln intet anmärkningsvärdt. 
Och litteraturhistorikern gjorde kanske rättast 1 att 
glömma eller förbigå dessa författare såsom individualite- 
ter och endast behandla strömningen, opinionen, mass- 
företeelsen. Häremot talar emellertid den omständigheten 
att de på sin tid ofta nog spelat en viktig roll och haft 
större direkt inflytande på utvecklingens gång än de som 
först satt idéerna 1 omlopp. 

Det sagda har sin fulla tillämpning på den strömning 
som genomgår den svenska nationalekonomiska litteratu- 
ren eller publicistiken på 1730-talet. Författarne äro be- 
tydelselösa såsom personligheter, ehuru på sin tid högt 
skattade såsom språkrör för dagsopinionen; deras litterära 
alster sakna 1 allmänhet originalitet till innehåll såväl som 
till framställningssätt. 

I detta kapitel skall behandlas den i form af själf- 
ständiga skrifter utkomna litteraturen, i de följande den 
periodiska litteraturen, publicistiken i snäfvare mening. 
Skillnaden mellan dessa två grupper är dock icke så be- 
tydande som det kan synas: ett stort antal för sig utgifna 
skrifter af politiskt eller nationalekonomiskt innehåll un- 
der Frihetstiden måste hänföras till publicistiken, och 
detta gäller äfven den period som här utgör föremål för 


behandling. 


Den mest framträdande och mest uppburne bland 
1730-talets ekonomiska skriftställare — den myndige Nor- 
dencrantz fränräknad — var Eric SALANDER. Han gaf 
först ut en handbok i landthushållning kallad Tilförlåtelig 
Gardz-Fogde Instruction (1727) (i det följande citerad: 
@GF1.), men begynte sedan använda sin penna till fromma 
för manufakturerna, hvilket inbringade honom den nyin- | 


Bidrag t. känned. af Finl. 


97 


rättade tjänsten som kommissarie 1 ständernas manu- 
fakturkontor (1739). Salander offentliggjorde under denna 
period (utom andra upplagan af sin Gärdz-Fogde Instruc- 
tion, med en mycket karaktäristisk dedikation till ridder- 
skapet och adeln) Systematiske Nöd-Hielps Tanckar, Eller 
Okulstöteliga Grund-Satzer Til Wälgäng for Höga och Låga 
i et Fattigt Land, Der Penningen har rymt, Nüringen lig- 
ger öde och Winsten är förswunnen; Begrundade af En Som 
önskar allas wälmägo! (1730) (citerad: SN.), Gensagor Och 
Uplysningar, Öfwer Systematiske Nödhielps- Tankarnes Grund- 
Satzer (1731)! (citerad: GU.) och Salus Patrie, eller Swe- 
riges Wälfärd, Genom Högstwärdande Förbätringar, Wid 
The Almänna Närings-Fäng: Landtskiötzel, Bärgwärk, 
Handtwärk och Handel (1741) (citerad: SP.).? 

Salander saknar icke förtjänster sasom skriftställare. 
Hans bästa arbete. Systematiske Nöd-Hielps Tanckar är 
jämförelsevis redigt, och med en viss fart slår han in 
sina spikar — väl vetande att de draga. Vissheten om 
den öfverst flytande opimionens medhall synes mig hos 
Salander vara starkare än tron pa att sitta inne med san- 


ningen, som dock är stark, äfven den, och bägge i för- 


1 Arnberg (a. a., s. 72) tror att denna skrift föranledts af en 
mot Systematiske Nöd-Hielps Tanckar riktad skrift „Päminnelser“. 
Nägon sädan utkom emellertid icke. Ocksä säger Salander själf att 
„annu ingen gittat något offenteligen utgifva“ mot honom (GU. 4). 
+ Arnbergs hela referat af Gensagor Och Uplysningar ar för öfrigt 
icke ett referat af denna skrift, utan af slutet (fr. o. m. § 26) af 
Systematiske Nöd-Hielps Tanckar. Wrangel (a. a., s, 110) har haft 
oturen att följa Arnberg. 

2 Sistnämnda arbete tillhör, såsom synes, 1740-talet, men be- 
handlas lämpligast i detta sammanhang. Det har för öfrigt, ehuru 
Salanders’ till omfånget största Teen S. ge alls icke 
omnämnts af Arnberg. ; 


Nat. o Folk, H. 73, N:o 1. 


I 


98 


ening skapa en själfbeläten ton af dialektisk öfverlägsen- 
het 1 den polemik Salander arrangerar 1 Gensagor Och 
Uplysningar och dar han själf för jämväl sina mäktiga — 
men ack! huru lätt krossade — motstandares talan. Sa- 
lander har medvindspublicistens fel att vara tillfredsställd 
med den billiga effekten. Men han har äfven publicistens 
stora förtjänst att pä ett begripligt sätt kunna framföra 
sina tankar. I Salanders största arbete Salus Patrie, som 
afser att vara en systematisk framställning af ekonomin, 
märker man att han valt en form som icke passar för 
honom. Han blir dar trakig, och mycket utöfver det han 
redan tio är tidigare i en enklare form utsagt har han 
icke att meddela. 

Den som nu laser Salanders skrifter finner dem en- 
toniga. Hvad han än behandlar, äterkommer han till 
samma visa; sålunda underlåter han icke ens 1 dedika- 
tionsorden till andra upplagan af Gärdz-Fogde Instruction 
att framhålla såsom ett allom kunnigt faktum att „handt- 
verk och manufakturer äro ett rikes förträffeligaste väl- 
färds- och näringsmedel för invänarne“. Men denna mo- 
notoni, som vore pa sin plats, om idéerna vore 1 minsta 
man originella, gjorde sannolikt ett angenämt intryck pa 
samtiden. Det var för 1730-talet den söta lukten, och 
den ville man ofta känna; det var de behagliga foster- 
ländska fraserna, och dem ville man ofta höra; det var 
den kära melodin, vid hvilken man ljuft kunde somna in. 

Hvad var det Salander förkunnade sina samtida i 
Sverige? Hans tankegang var icke alltför invecklad. 

„Mycket närsamt folk och ymnigt ibland them rulle- 
rande penningar“, dari bestar enligt Salander rikets lycka 
och välgäng, dari mälet för en klok politik (SP. I: 144; 
jfr SP. dedik., I: 37 o. 62, II: 49). „Heroisk bravur eller 


Bidrag t. känned. af Finl. 


99 


desperat högfärd ar det miserablaste förslag 1 världen till 
ett fattigt lands upphjälpande“ (GU. 17). Första villkoret 
för ernäendet af välständ är fördenskull arbete och idog- 
het (SN. 6) — eller, såsom Salander äfven uttrycker det, 
„näringen är en nations välfärd" (SN. 13; jfr SP. I: 50). 

Näringsfängen äro fyra: landthushällning, bergshand- 
tering, handtverk och manufakturer samt handel och sjö- 
fart (SN. 8, GU. 17, SP. I: 57, GFI. dedik.). Äfven 
Salander sätter säledes jordbruket eller de extraktiva 
yrkena främst bland näringarna, men detta hufvudsak- 
ligen ur systematisk synpunkt. Galler det att bedöma de 
olika naringsfangens nationalekonomiska värde, så till- 
kommer handtverk och manufakturer hedersrummet: de 
ha „hela naturen till sin tjänstepiga samt üfverträffa för- 
denskull vida alla andra ämnen i myckenhet af arbete, 
snille, sléjder och förmåga" (SN. 8).! „Manufakturer och 
, „det 
ena och enda? som kan hjälpa ett fattigt land utur dess 
nöd till uppkomst" (SN. 26; jfr äfven GU. 86). De ut- 
göra „hufvudgrunden till en stats välgäng, som redan 


handtverken äro", säger Salander pa ett annat ställe 


hos den kloka världen är en afgjord sak“; de , befrämja 
mest jordens bruk och hushållningen, uppdrifva berg- 
verken och mineralier samt fortskynda och lifgifva han- 
delen och sjöfarten till största nytta och inkomst för ett 


1 Arnberg (a. a., s. 71) hänför detta uttalande äfven till han- 
deln, men med orätt. På ett annat ställe har Arnberg, med bibe- 
hållande af citationstecknen, rätt godtyckligt omskrifvit detta Sa- 
landers uttalande (se a. a. s. 180). Lille (a. a., s. 60) har ytter- 
ligare förvanskat det. : 

2 Detta af Salander själf kursiverade uttryck användes upp- 
repade gånger i Systematiske Nöd-Hielps Tanckar (16, 19, 26, 27, 40, 
41, 42, 45). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


100 


rike och dess invånare" (SN. 16). Särskildt inskarper 
Salander satsen att „handel och navigation böra rättmät- 
ligen erkänna manufakturer och handtverken för deras 
principaler“ eller „föräldrar“ (SN. 25). Det ar dessutom 
att märka att „handel som idkas med ett rikes skada 
[m. a. o. handeln med utländska kramvaror] är ingen 
handel, utan ett fördärf, men där invänarne fä arbete och 
igenom penningens blifvande 1 landet varda rike, ar rätta 
grunden till handel" (SN. 44; jfr GU. 21 o. 90). 

Man kan icke fullt förstå Salanders och öfver hufvud 
merkantilisternas tankegång 1 fråga om industrins bety- 
delse, om man icke ställer den i samband med deras upp- 
fattning af handelsbalansen, denna ,de vittraste politi- 
corum regements-kompass, hvarefter ett rikes general- och 
statsekonomi alldeles oemotsägeligen bör inrättas" (GU. 
55 f.). Att upphjälpa ett rike „till öfvervikt i dess utrikes 
handel, som endaste valsverket är, hvaröfver hela ett 
rikes välfärd rullerar“ (SN. 68; jfr GFI. dedik.) var en- 
ligt Salander kvintessensen af den ekonomiska politiken, 
„infallibile politicorum centrum" (SN. 38). Öfvervikten, 
m. a. o. det belopp hvarmed de utförda egna varornas 
värde ôfversteg de införda utländska varornas värde, 
utgjorde ,en stats rätta vinst" (SN. 38). Denna vinst 
„kommer icke till något rike utan med andre länders för- 
lust" (SN. 14); den måste af utlänningen betalas i reda 
penningar, och ,som penningen är själen 1 ett land, så 
följer däraf att sa stor undervikt ett rike hafver i utrikes 
handelen, äfven sa stor lefnadskraft mister själen arligen“ 
(SN. 36; jfr SP. II: 69). Huru skulle nu denna öfver- 
vikt, denna vinst, ernäs? Genom minskning i konsum- 
tionen af utländska varor och, framför allt, genom ökning 
af de inhemska produkterna, ,men egenteligen manufak- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


101 


turer och handtverken“ (SN. 39). „Hvarpä ofelbart följa 
skulle att penningen blefvo löpande man emellan inom- 
lands och icke rymmande till främmande, att näringen 
blefvo grönskande pa en god grund till publici et pri- 
vatorum förenade nytta och beständ, att vinsten blefvo 
närvarande och kännbar, förmedelst landets rönande öfver- 
flöd pa penningar och näring; hvilket allt till sa mycket 
högre grad vordo uppstigandes som människorna och 
invänarnes myckenhet förökades*“ (SN. 40). 

»Alltsi är rikets största angelägenhet nu för tiden”, 
utropar Salander, „att manufakturer, fabriker och handt- 
verk befordras“ (GFI. dedik.). Det är klart, menar Sa- 
lander, att man icke kan omfatta den „extremiteten“ eller 
satsen: „lät gå som det går och fördärfvas“ (SN. 17). 
„Regeringen bör handla med undersåtarne såsom för- 
äldrar med sine barn“ (SN. 31). Da nu ,lifvet af alla 
manufakturer i gemen, men af väfverierna i synnerhet 
såsom vidlyftigast, består i tvenne ting: förlag och afsätt- 
ning“ (SP. II: 45), så rekommenderar Salander såsom 
lämpliga medel höga tullar, särskildt på sådana varor som 
äfven hemma kunna tillverkas; aflägsnandet af den ,ska- 
deliga näring" som bedrifves särskildt i de mindre städerna 
med handel af främmande kramvaror, med ett litet och 
torparelikt åkerbruk äfvensom tobaks, öls och brännvins 
månglande (stadsprivilegierna borde fråntagas sådana sam- 
hällen); yrkesskicklighetens befordrande genom studie- 
resor till utlandet för „skickelige ingenia“ och religions- 
tvangets afskaffande, 1 syfte att erhalla frammande handt- 
verkare till riket; den enskilda företagsamhetens väckande 

och lifvande genom uppmuntringar och premier — „poli- 
_tiens arbetsphkt är att veta rätta konsten att taga och 
gifva" —; anskaffandet af en fond för understödjande af 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


102 


fabriker, hvilken fond skulle hopbringas dels genom sam- 
manskott af hela befolkningen, dels genom tullförhöj- 
ningar, dels åter genom accis pa „Öfverflöd i kläder, mat, 
dryck, hus och möbler samt rang och högfärd, sa att 
den vällustige och nyfikna, lata och yppiga finge val be- 
tala och af odygden saledes blifva en stor hjalp till ett 
sådant fattigt lands gemensamma uppkomst”; m. m. (SN. 
26—35). 

Det lönar sig icke att ytterligare referera Salanders 
åsikter. Jag antecknar blott att han finner produktpla- 
katet vara ,ett härligit och slugt köpmannapäfund“ (SP. 
II: 59). I fraga om skräväsendet uttalar han sig, under 
direkt anslutning till Nordencrantz, ratt skarpt: han anser 
skrana utgöra ett hinder för manufakturernas uppkomst 
och beskyller dem för ,egenvillighet* och „oredelighet“ 
(SP. II: 7 £.). Men Salander har heller ingen anledning 
att taga skräämbetena 1 sitt beskydd — det ar fabrikan- 
ternas ärenden han gar, det är deras intressen han 1 själfva 
verket sa ifrigt förfäktar sasom en fosterlandsk sak, sasom 
„salus patrie“. Och granska vi saken närmare, sa finna vi 
att det 1 grund och botten är textilindustrin, „väfverierna“ 
och deras egare, hvilkas syften han vill framja. Han 
indelar fabrikerna 1 tre kategorier: „första graden hafva 
de under väfspolen och press, andra under hammar och 
fil, samt tredje under yxa och hyfvel. De första äro 
oumgängeligast för alla människor, nära mesta folket, 
gifva stor handel och sjöfart, aro af stort värde i liten 
skrymsel, äro en brödskola för fattig ungdom, hafva stör- 
sta afsättningen, förbättra landthushällningen, befordra 
själfva hammaren och yxan, fortskynda cirkulationen 
samt göra stor besparing i riket och rikta landets gemen- 
samma styrka. De andre bidraga val till samma för- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


103 


maner, dock allt i långt mindre proportion och äro ej allom 
så högnödige; ty rock och hatt behöfver jag först, men gryta 
och eldgaffel sedan. Tredje slaget har mindre proportion 
in bägge de förra 1 upptalte formaner, emedan jag först 
behöfver skospännen och knif, men sedan skäp och sto- 
lar; och därefter mäste vi veta hvilka fabriker först och 
nödigast böra anläggas“ (GU. 31 f.). 

Det var sannolikt pa dessa teoretiska skäl Salander 
beslöt sig för att själf anlägga en fabrik med väfspol och 
press, hvilken enligt de grundsatser för en sund politi 
han förfäktade äfven erhöll understéd i form af lan fran 
den manufakturfond som bildats efter hans mönster och 
1 hvars förvaltande han deltog. Nar Salander sedan 
(1751) anhöll om att fa lånet afskrifvet,! sa kunde han 
val trösta sig med att, tack vare bl. a. hans fabrik, han- 
delsbalansen blifvit gynnsammare och riket erhallit mer 
„närsamt folk och ymnigt bland dem rullerande pen- 
ningar“. Men eftervärlden mäste smäle vid tanken pä 
den värdiga min af „rättskaffens politicus“ (SN. 12) och 
„uppriktig patriot“ (SN. 41) herr kommissarien, sedermera 
öfverkommissarien i ständernas manufakturkontor städse 
anlade i sina skrifter. Och ej sa litet skorrar rösten i 
vara öron, da vi höra Salander orera sålunda: „Drifves 
nägon af kärleken för sitt fädernesland och landsmän att 
begynna nägot synnerligit i afsikt till deras förkofring nu 
eller framgent, begärande därföre ingen lön, tjänst, rang 
eller vedergällning, utan tvärtom häller egen möda, tid 
och egendom ospard till vidare befordring af hvad han 
begynt vara, sa fragas om icke en sädan det hedersnam- 
net Patriot med rätta kunde tilläggas" (GU. 71). 


1 Malmström, a. a., IV, s. 68. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


104 


En af de ifrigaste och mest 6fvertygade „patrioterna“ 
pa denna tid var Epvarp Carrsson, nobiliserad CARLESON, 
diplomat, vid flere riksdagar ledamot af sekreta utskottet 
och sekreta handels- och manufakturdeputationen, slut- 
ligen president i kommerskollegium. Under en längre 
utrikes resa 1726—1730 hade han studerat den ekono- 
miska lagstiftningen i Europas hégst staende länder, och 
han kunde därför med ansprak pa sakkunskap taga till 
ordet i den nationalekonomiska diskussionen. Carleson 
utgaf efter hemkomsten fran sin resa 1731 en liten skrift 
Môjeligheten At i Swerige inrätta Fabriquer Och Manu- 
facturer Bewist Af E. C. Tillika medarbetade han enligt 
uppgift 1 den af brodern Carl utgifna veckoskriften Sedo- 
Lärande Mercurius, om hvilken 1 följande kapitel skall 
blifva tal. | 

Carlesons bevis för möjligheten att åstadkomma en 
blomstrande inhemsk industri utgöra i grund och botten 
blott en upprepning af Salanders. I likhet med denne 
(i såväl Systematiske Nöd-Hielps Tanckar som Gensagor 
Och Uplysningar) uppräknar Carleson de hufvudinvänd- 
ningar som gjorts mot den rådande ekonomiska politiken 
och bemöter dem med samma säkerhet som Salander, men 
med något mindre arrogans. ,Man förmodar fuller att 
desse skäl lära finna litet eller alls intet bifall hos dem 
som med opartiska ögon påse saken och hafva sitt fäder- 
neslands bästa och välfärd för ögnamärke; dock likväl, 
emedan desse saker så ofta förekomma och så månge 
finnes hvilka intet bry sig om det allmänna, allenast de 
kunna rikta sig själfve, så har jag, på det de ej må för- 
föra flere med sig, i korthet velat opptaga och förlägga 
alla deras uppsökte skäl emot manufakturers inrättningar 
i Sverige. Hvilket är så mycket lättare att göra som en 


Bidrag t. känned. af Fin]. 


105 


god sak är sin egen taleman.“ Motstandarne äro paver- 
kade af utlänningen, som ej försummar „att bläsa sädane 
i öronen och styrka dem i deras galna inbillning“. 

I skriften framhalles huru förmånligt Sveriges geogra- 
fiska läge är ur handelns synpunkt, huru mycket präk- 
tigare hamnar riket besitter i Stockholm och Göteborg än 
t. ex. Holland 1 Amsterdam, England 1 London och 
Frankrike 1 Rouen. Landets produkter, särskildt de som 
bergen och skogarna gifva, äro eftersökta af utlänningen. 
Jordmanen ar förträfflig, såsom framgår af de nya rönen 
med tobaks- och potatisodling. Klimatet ar tempereradt 
och behagligt, men för öfrigt bero ej t. ex. järn- och 
klädesmanufakturerna af klimatet. Att nationen vore trég 
och hade ringa sinne för industriell verksamhet, eller 
bättre förstode „att umgas med värjan än med väfstolen“, 
är icke fallet: ,i senare tider, och ännu i dag, se vi att 
var nation öfvergär andra 1 allehanda slags konster och 
handtverk, och att de största konstnärer som finnas nu 
för tiden utom lands äro infödde svenska“. Och för 
öfrigt,. „om vi estimerade mera väre egne manufakturer 
och höllo deras inventorer 1 större värde, sa skulle ocksä 
geniet, böjelsen och sinnet för sädane saker taga mera 
till. Men sa länge som vi intet vilja bara nagot annat 
tyg till kläder, intet veta af nagon vara som icke kom- 
mer utifran, och säledes debiten, som är alla manufaktu- 
rers själ och lif, fattas för vara egne, så ma man ej hel- 
ler vänta att nagon skall vinnlägga sig sa särdeles om 
manufakturers inrättning har 1 riket". Fruktan för repres- 
salier fran utlandets sida, ifall Sverige inrättade sadana 
manufakturer hvilkas varor riket tidigare tagıt fran ut- 
landet, är alldeles onödig. Tullförhöjningarna pä utländ- 
ska varor ha ingenstädes varit sa lindriga som 1 Sverige 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


106 


Att nya manufakturers anläggande hindrade handelns 
„vanliga och fria lopp“, ar endast skenbart. Ty „den 
handelen som tvingar oss att köpa det af utlänningen 
och de främmande som vi kunna hafva och tillverka har 
hemma, är en fördärfvelig och skadelig handel, som stri- 
der emot allt folks, ja själfva naturens lag“. De ätgärder 
som vidtagits fran regeringens sida 1 Sverige för att upp- 
amma en inhemsk industri äro icke, såsom man påstår, 
ovanliga och stridande mot andra nationers exempel; de 
äro desamma som dessa nationer vidtagit, då fabriks- 
väsendet hos dem ännu var i sin linda. 

Carleson tager, såsom synes, sin uppgift apologetiskt. 
Han utgår från de ,, klara och oemotsägeliga sanningarna“, 
att handeln är en af grundvalarna för ett rikes makt och 
välfärd och att den icke kan bestå utan manufakturer, ty 
endast genom utförseln af varor som bearbetats af in- 
hemskt eller utländskt råmaterial, med andra ord, af 
fabriksvaror, dragas penningar in i landet. På teoretiska 
spörsmål inlåter sig Carleson för öfrigt icke 1 denna 
skrift, och det kan på visst sätt räknas honom till för- 


tjänst. 


Bade Carleson och Salander synas vara hemmastadda 
i den utländska nationalekonomiska litteraturen. Carleson 
— anläggande en diskret och förnäm min — citerar en- 
dast sparsamt och utan angifvande af något namn, t. ex. 
„en förfaren och berömd engelsman som skrifver om 
handel och manufakturer“, „en berömd mans ord som 
skrifvit om manufakturer i Tyskland". Salander öppnar 
mer på sitt vetandes förlåt. Men det är icke skäl att af 
hänvisningarna till den utländska litteraturen draga stora 
slutsatser beträffande dennas inflytande på Salanders 


Bidrag t. känned. af Finl. 


107 


idéer. Hans idéer tjänade nämligen helt och hallet ett 
praktiskt syfte, och det är hufvudsakligen för att ge pon- 
dus at dem han begagnar sig af utländska författares 
auktoritet. 

Att döma af citaten har Salander last bade tyska och 
franska, engelska och holländska författare. Franska och 
holländska arbeten ha dock icke lämnat Salander mycket 
stöd. Han citerar en gang de la Courts Interest van 
Holland (,,then namnkunnige Johan de Wit betygar sadant 
i dess Heilsame politike Gronden en Maximen van de Re- 
publike van Holland en West-Vriesland“, SP. I: 83), men 
blott pä tal om fiskeriernas betydelse säsom näring. Af 
franska arbeten citeras Huets ,skrifter“ (sannolikt hans 
Mémoires sur le commerce des Hollandais) (SP. Il: 52) 
och de anonymt utgifna Les Manufactures de Angleterre 
ruinées par celles des Indes och Les Intérêts de l' Angle- 
terre mal entendus (bägge 1 SP. II: 91). Af dessa sist- 
nämnda skrifter är åtminstone den‘senare en öfversättning 
från engelskan. ! Rätt flitigt åberopar Salander engelska 
författare: Gerard de Malynes ? (SP. II: 64), Mun (gentemot 
Malynes 1 GU. 22; SP. II: 95), Joshua Gee? (SP. II: 24, 
52), William Wood? (SP. II: 76), Child (SP. II: 95, 123), 


1 Se Barbier, Dictionnaire des ouvrages anonymes, II, sp. 954. — 
Måhända åsyftas med den förra Pollexfens England and East India 
Inconsistent in their Manufactures (se Mc Culloch, The Literature of 
Political Economy, s. 99). 

2 Se om denne författare Hewins, English Trade and Finance, 
s. XX ff. — Redan Risingh hade anlitat Malynes’ 1622 utgifna 
arbete Lex mercatoria (se Ellen Fries’ uppsats i Historisk Tidskrift, 
1896, ss. 58 o. 78). 

3 Gees arbete The Trade and Navigation of Great-Britain (1729) 
hade äfven öfversatts till franska (se Espinas, a. a., s. 265, not 2). 

+ Woods Survey of Trade utkom 1718 (se McCulloch, a. a. s. 45). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


108 


Davenant (SP. II: 135) samt „en vidt förfaren engelsk 
köpman" (SN. 69). Men ehuru rätt talrika, äro hänvis- 
ningarna till engelska författare dock sakligt föga bety- 
dande. Andan i Salanders skrifter och 1 den citerade 
engelska litteraturen är för öfrigt icke alldeles densamma. 
Större intryck har Salander uppenbarligen tagit af de 
tyska nationalekonomiska arbeten han citerar: Bechers 
Politischer Discurs (SN. 11), Seckendorffs Teutscher Für- 
sten-Staat (SN. 67) och P. Wilhelm von Hôrnigks Oester- 
reich über alles (SN. 68, GU. 92). Särskildt synas de bäda 
österrikarne Becher och den af honom starkt påverkade 
svågern Hörnigk ha lämnat argument at Salander. Bechers 
slagord „volkreiche, nahrhafte Gemeinde“ och hans „nä- 
rings“-teorier gå igen hos Salander, likaså hans betonande 
af förlagets och afsättningens, „debitens“, betydelse.! Men 
rent formellt intager Salander en själfständig ställning 
gentemot dessa tyska författare. Han är dem för öfrigt 
stilistiskt öfverlägsen, något som delvis beror på tids- 
skillnaden — Bechers Politischer Discurs utkom 1667 och 
Hörnigks Oesterreich über alles 1684 —, men dock främst 
därpå att Salander och öfver hufvud de svenska national- 
ekonomiska författarne på denna tid lyckligtvis rent 
litterärt stodo under ett mäktigare engelskt och franskt in- 
flytande, så att de aldrig fullt sjönko till den tyska kamera- 
listikens konfysa och platta form. Af svenska arbeten 
åberopar Salander, utom sådana med agrikultur-ekonomiskt 
innehåll, Nordencrantz” Arcana (SP. I: 84, II: 7, 49) och 
hofrättsasessorn, sedermera lagmannen Isaac Sahlmoons 
Hollands Stats- och Commercie Spegel (SP. II: 49, 88), ett 


1 I en senare skrift af Salander De Tre Blinda Fritrafware i 
Samhället (1749) går Bechers idé om monopolier, polypolier och 
propolier igen. 

Bidrag t. känned. af Finl. 


109 


1731 i två delar utgifvet arbete, som emellertid ur syn- 
punkten af de nationalekonomiska idéernas utveckling 


icke erbjuder nagot intresse. 


Förnämligast pa den svenska litteraturen 1 ämnet 
grundar en liten epigon vid namn OLoF HAMRÉN sina 
nationalekonomiska funderingar. Det är Nordencrantz 
och Salander, Salander och Nordencrantz, och nagon 
gang äfven Sahlmoon och „den försvenskade Gullgrufvan“ 
(Marenholz’ Macht-Konst), som denne författare — af sam- 
tida titulerad aktuarie — åberopar i sina under senare 
hälften af 1730-talet utgifna arbeten: Manufacturs-Spegel, 
Som genom tilförlätelige Uträkningar Och Uprichtiga Grund- 
satzer Gifver et fulkommeligit Lius Om Manufacturers Och 
Fabriquers Rätta Art och Beskaffenhet, Samt Oskattbara nytta 
genom försiktig anlägning (1736 eller 17371) (citerad MS.), 
Grund-Ritning Til Första-Konsten, Hwar efter En Regent 
Kan göra Sig Sielf stor och mäktig, Och Sina Undersätare Lycke- 
lige (1738) (citerad GR.) och Oférgripelige Tanckar Om De 
Swenska Manufacturers Utwidgning (1739) (citerad OT.). Det 
andra 1 ordningen af dessa ar egentligen blott en öfversätt- 
ning af ett tyskt arbete Grundriss der Fürsten-Kunst af 
Johann Benedict Scheibe (1734)2, men Hamrén har med 
egna tillägg i form af noter försett särskildt den national- 
ekonomiska delen af arbetet, den del för hvars skull boken 
enligt Hamréns egen försäkran 1 företalet blifvit öfversatt. 


' Tryckningsär saknas i boken, och Arnberg uppger att den 
utkommit 1731 (a. a., s. 73). Arnberg har sannolikt denna uppgift 
från Jonas Alström(er)s presidiital i Vetenskapsakademien Sweriges 
wälstånd om det will (1745), s. 5. Af företalet till Grund-Ritning 
Til Forsta-Konsten framgar emellertid att boken utkom 1736 el. 1737. 

2 Bygden, a. a., I, sp. 593. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


110 


Hamrén uppger sig hafva efter aflagda lärdomsprof 
vid akademin i Uppsala begynt studera nationalekonomi, 
och „ju mera jag mig uti detta vida fältet omkuxat, desto 
häftigare har ock ifren och ahagan varit det att dfver- 
fara“. En första frukt af detta studium var hans Manu- 
facturs-Spegel. Hela framställningssättet vittnar också om 
tillkämpad framgång i inhämtandet af den akademiska 
jargongen. Sasom skriftställare är Hamren talanglés och 
ledsam, och mig synes att följande mening i företalet till 
Grund-Ritning, ehuru framstammad såsom en väl upp- 
dragen ämnessvens obligatoriska blygsamhetsförklaring, 
innehäller det rätt afvägda kritiska omdömet om hans 
förmäga: „ingenting har mera felat än hjälpemedlen till 
min välmenings sa obehindrade fullföljande som det sig 
bort och jag önskat". 

Frägar man sig hvad som fört Hamren till just na- 
tionalekonomin, sa svarar han själf: „en ren och oför- 
falskad kärlek att efter mitt pund kunna tjäna mitt käre 
fädernesland“. Den patriotiska togan faller dock icke 
riktigt ledigt öfver Hamrens skuldror. Han begynner 
sina bäda originalarbeten med att omtugga de merkanti- 
listiska teorierna, de ekonomiska „sanningarna“, men kom- 
mer snart till sitt egentliga syfte. „Att man nu ma lämna 
detta”, säger han själf i sina Oférgripelige Tanckar, „som 
till alla manufakturer, af ehvad namn de ock vara mäge, 
tillampeligt är och ännu långt bredare kunde utföras, 
skrider man till väfveri-manufakturerne 1 synnerhet, såsom 
dem man med allt detta egenteligen pasyftar“ (8). På 
mig gör den kunskap i den rent tekniska sidan af textil- 
industrin som Hamrén ådagalägger 1 sin Manufacturs- 
Spegel, med alla de tabeller han där publicerar, intrycket 
af att han fått sina uppgifter af klädesfabrikanterna och 


Bidrag t. känned. af Finl. 


111 


att han måhända skref för deras räkning. Vare därmed 
huru som helst, så framstår hans patriotism i ett förkla- 
radt ljus genom det faktum att han själf anlade en ylle- 
fabrik 1 Halmstad, för hvilken han ur manufakturfonden 
erhöll ett understöd af 54939 d:r 13 öre smt. Fabriken 
nedlades 1754, men penningarna behöll Hamrén. ! 

Något nytt bidrag till de nationalekonomiska idéernas 
historia lämna icke Hamréns skrifter. Hamrén är i grun- 
den ingen författare, blott en skrifvare, den där känner 
jargongen. Och som han har ett klent förstånd, så går han 
litet längre än de hade vågat som tutat honom satserna: 
1 örat. När den obetydlige tyske författare han öfversatt 
och kommenterat fastslår ,att allt hvad ett land själft 
kan framalstra och förarbeta, det borde till ingen del 
vara tillåtet att ifrån främmande orter i landet införas 
eller försäljas, oaktadt att den utländska varan så i an- 
seende till sin godhet som priset skulle falla några pro- 
cent bättre och billigare", så faller Hamrén i extas och 
utropar: ,detta är en grundsats fast som berg och för- 
modeligen med gyllene bokstäfver inpräglad uti alla rätt- 
sinte patrioters sinnen” (GR. 103). I denna riktning gar 
sedan Hamrén vidare 1 sina egna skrifter. , Den utländ- 
ska kramhandeln“ är busen; den har „förkvaft och be- 
tagit våra inhemska deras besynnerligaste näringssaft, 
som är en prompt och ständig debit“ (OT. 3). Det gällde 
att dels genom totale förbuder, dels genom tillräckelige 
tullförhöjningar och importer ifrån rikets konsumtion 
afsöndra“ det utländska kramet (OT. 17 o. 7). „Utlän- 


1 Riksens Ständers Handels och Manufactur Deputations Berät- 
telse Om Swenska Manufacturernes Upkomst och närwarande tilstånd 
(1766), s. 12. 


Nat. o. Folk. H. 73, N:o 1. 


112 


ningen har ifran uraldrige tider fatt den vanan att taga 
fetman och gräddan ifrän rikets invanare och sig daruti 
sa fast inrotat som vore det honom ett rättmätigt tillagdt 
arf, hvilket han ej ma förläta, kosta honom hvad det 
kosta vill" (MS. 88). Manufakturfonden måste betraktas 
såsom , plikt på utländskt kram" (OT. 5), och den borde 
därför, och emedan ,rikets styrka oförnekeligen består 
däruti att dess lemmar äro till större delen närande“, del- 
vis användas „utan precaution af äterfäende“ till de in- 
hemska manufakturernas upphjälpande eller „till hvarje- 
handa rudemateries nobiliterande“, sasom termen äfven ly- 
der (OT. 6, 7). Alltsa ett teoretiskt försvar för egna och 
andras försummelser att aterbetala lan ur manufaktur- 
fonden! Detta, 1 förening med den ultra nationalistiskt- 
protektionistiska tonen, blir Hamrens lila personliga karak- 
tärsdrag sasom nationalekonomisk skribent. 

Om jag tillägger att Hamrén, äfven han, är en fiende 
till skrana — han ansluter sig 1 detta hänseende till 
Scheibe, som han öÖfversatt, och till Nordencrantz (GR. 
110) —, sa har jag sagt allt som synes mig vara af in- 
tresse att veta rörande denne publicist. 


Salanders, Carlesons och äfven Hamrens skriftställeri 
kännetecknas af en viss reda i framställningen, som för- 
delaktigt skiljer deras alstring och, jag upprepar det, 
öfver hufvud den dåtida svenska nationalekonomiska lit- 
teraturen från största delen. af den tyska. Detta kan där- 
emot icke. sägas om ANDERS GABRIEL DUHRES arbete Sweri- 
ges Högsta Wälständ, Bygdt uppå en Oeconomisk Grund- 
wal (1738).! Duhre lär ha varit en för sin tid fram- 


1 Af arbetet utkom samma år äfven ett Utdrag, 


Bidrag t. känned. af Finl. 


113 


staende matematiker och agronom,! men hans national- 
ekonomi har endast kuriositetens och ätlöjets intresse. 
Hans framställningssätt a la Euclides, med „grundsatser“, 
„leder“ och „päföljder“, verkar skrattretande, och man 
har svärt att säga hvar felet mera sitter: i knaggligheten 
eller i dimmigheten. Blandningen af upphöjda moraliska 
satser och platta ekonomiska räd gör ocksä den ett ko- 
miskt eller bisarrt intryck. 

I dedikationen till ständerna förklarar Duhre sina 
intentioner med Sweriges Högsta Wälständ. Han hade 
„till bepröfvande hemställt, & den ena sidan huruledes det 
af oss bebodda landets rätta kultur mätte kunna upp- 
hjälpa vära inhemska manufakturer till den högsta grad 
igenom ett indelningsverk, inrättadt sa för dem hvilka 
under de uti städerna boende fullkomliga konstnärers och 
handtverkares inseende, pädrifvande och ansvar böra ar- 
beta uti de sä kallade tjänsthandtverken, som för deras 
hälftenbrukare, samt å andra sidan huruledes manufak- 
turerna matte tillbaka kunna likaledes upphjälpa landets 
kultur“ o. s. v. Duhre finner visserligen själf denna an- 
ordning „ovanlig, sällsam och obrukelig“, men tror sig 
dock kunna bevisa „huruledes den mätte vara enligast 
med landets infödda art samt huruledes hvar och en af 
dem som väl arbeta uti tjänsthandtverk mätte uppä ofvan- 
berörda sätt kunna njuta ett större välmående än den à 
något annat sätt kan finna, med den förmån att han för 
publico icke måtte kosta mera att underhålla än 12 öre 
kmt för ett dagsarbete, och följakteligen, om en tillräcke- 
lig myckenhet af sådana, under en oeconomisk societets 
inseende och direktion, kommer att svara emot en erfor- 


1 Se Wrangel, a. a., ss. 104 o. 168. 


Nat. o. Folk. H. 78, N:o 1. 


114 


derlig myckenhet af bemälte öfver dem satta befallnings- 
hafvande, huruledes landets och de utrikes ifrän inskrifna 
materialier matte kunna upparbetas till manufakturer uti 
en sa hög grad, befästad med de utvalda och fullkomliga 
handtverkares förmåner, underhåll och belöningar". 

Den ekonomiska societetens inrättande, dess uppgifter 
och framför allt dess produktionsreglering, — det utgör 
sedan det hufvudsakliga innehållet i Duhres vidlyftiga och 
besynnerliga arbete. Societeten borde , såsom hela rikets 
inhemska hushallare och förlagsman“ träda i stället för 
utlänningen, „som ifrån långliga tider mästerligen har vetat 
suga märg och must af de svenska undersåtares goda” 
(2). Den borde ,,å kronones vägnar" drifva all näring i 
landet, jordbruk, fiskerier, bergshandtering, manufakturer, 
utrikes handel och inrikes grosshandel; 1 ersättning för 
detta privilegium skulle den svara för de utskylder och 
besvär som nu åligga de enskilda för den näring de 
drifva, stå under kronans kontroll ,, såsom under ett fa- 
derligt förmynderskap“ och använda vinsten af företaget 
„endast till sådant som underhåller, förökar och befordrar 
tjänsthandtverkens välstånd och den honom anförtrodda 
handel och commercie till hela rikets bästa med socie- 


tetens välmägo“. Societetens ledamöter — 151 förestän- 
dare, 302 medhjälpare ock 69 üfvermästare (med 5000 
„pädrifvare“) — borde vara gudfruktiga män, icke fa 


ega fast egendom utan att arrendera den ät societeten, 
vid äfventyr att eljest mista den utan ersättning, och 
icke fa „sammanskrapa någon eftertänkeligare rikedom 
än den som behöfves till dess goda välmäende och han 
kan samla af den inkomst som honom genom en arlig 
anordning bör lända till godo” (3—5, 92—94). 


Bidrag t. känned. af Finl, 


115 


Detta naiva, ja, med hänsyn till den under Frihets- 
tiden radande egennyttan och korruptionen, gränslöst 
naiva förslag, som Duhre vidt och bredt utvecklar, be- 
tecknar val höjdpunkten af tidens reglementeringslust pa 
det ekonomiska omradet. Ocksa ett annat rekord sätter 
Duhre, da han säger „att det land syndar emot Guds och 
Naturens Lag som ställer sina saker uppå en sådan fot, 
att utlänningar och främmande matte kunna hafva vin- 
ning af samma lands goda med invanarenas märkeliga 
skada och afsaknad“ (11), „att all den handel och com- 
mercie för Sverige är fordarfvelig som är ställd uppå 
främmande förlag” (21), „att inga oarbetade materialier 
böra föras utur landet till säljas & de främmande orter“ 
(70). En sannskyldig chauvinism framlyser ur Duhres 
„nionde grundsats", där anklagelser hopas mot utlänningen, 
„hvilken här kan drifva en fri handel, efter sin egen af- 
sikt, till att därigenom omsider ernä det af honom pä- 
syftade ändemäl, som är att bringa hela landet under sitt 
tvång" (13—15). 

Duhres stora idé, utom den om , societeten", ar att 
industrin skall stöda sig pa jordbruket och icke „blott 
och endast uppå penningeuteift*. Erfarenheten har visat 
att många industriella verk gått under af brist på af- 
sättning för sina varor eller af andra orsaker, men , att 
alla de anläggningar som, likmätigt den hushållning hvil- 
ken bör lämpas efter detta landets art och beskaffenhet, 
blifvit ställda uppå landets fasta egendom, nämligen uppå 
själfva jorden, dess skatter och produkter, hafva vunnit all 
beständighet" (16). Det gäller blott att med vishet styra 
och leda allt, så blomstra både industrin och jordbruket. 
Därför bör hushållningen ,handhafvas af klokt och där- 
till skickeligt folk, beprydde med all den kunskap som 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


116 


de uti själfva praktiken af sina sysslor matte kunna anse 
såsom en fast grundval och rättesnöre" (25). Och som 
hvar och en är sig själf närmast, så omfattar Duhre med 
ifver den åsikten att matematiken och naturkunnigheten 
(fysiken) böra vara ,själfva grundvalen" hvarpå landets 
ekonomiska förkofran skall byggas (80; jfr 9, 25 m. 41). 
Det förefaller vid sådant förhållande anspråkslöst att 
Duhre förbehållit endast 41 af de 151 föreståndareplat- 
serna 1 societeten åt matematiker och fysiker (92). 

På sitt sätt originella — och likväl ointressanta — 
äro utan tvifvel Duhres idéer. Visserligen hade Hamrén 
kort förut 1 sin Manufacturs-Spegel framställt och om- 
ständligt motiverat inrättandet af ett ,manufacturs amt 
eller societet" för skötseln af manufakturerna (47—55), 
och Hamrén hade fått idén fran Marenholz („den för- 
svenskade Gullgrufvan“, MS. 119), som i sin tur kopierat 
Schröder (Fürstliche Schatz- und Rent-Kammer, kap. XV, 
2—5). Men Duhres ekonomiska societet är dock någon- 
ting helt annat och mer vidtsyftande. Den får icke hel- 
ler förväxlas med de ekonomiska societeter eller lärda 
samfund med praktiskt-ekonomiskt studiesyfte som Rohr 
föreslagit 1 den tyska litteraturen och Berch efter honom 
i den svenska (jfr ofvan, sid. 90). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Kap. 6. 


De moraliska tidskrifterna: „Sedo-Lärande Mercurius.“ 
„Ihen Swänska Argus.“ 


Den 9 juni 1730 utkom i Stockholm första numret af 
veckoskriften Sedo-Lärande Mercurius. Dess redaktör var 
CARL CARLESON, sekreterare i kanslikollegiet, sedermera 
lagman och statssekreterare, en äldre broder till Edvard 
Carleson, som äfven medarbetade 1 tidskriften (jfr ofvan, 
sid. 104). Det var en ny genre som med Sedo-Lürande 
Mercurius infördes i den svenska litteraturen: den käse- 
rande, korta tidskriftsartikeln med moraliserande syfte. 
Carleson hade stor framgäng med sin veckoskrift, men 
mäste dock i oktober 1731 upphöra med utgifvandet — 
af hvilka skal är oss obekant. 1 

Redan följande ar erhöll Sedo-Lärande Mercurius en 
efterföljare i Then Swänska Argus, som af OLor DALIN 
utgafs fran december 1732 till december 1734. Argus 
har, tack vare Dalins öfverlägsna litterära förmäga, ställt 
sin föregängare 1 skuggan, men det maste uttryckligen 
framhållas att äfven Sedo-Lürande Mercurius utmärker 


1 Olika hypoteser härom hos Sylwan, Sveriges periodiska littera- 
tur, s. 137, och Warburg, a. a., s. 55. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


118 


sig genom stora stilistiska förtjänster. Argus’ epokgörande 
betydelse minskas icke genom detta erkännande. 1 

Den nyare litteraturforskningen har uppvisat såväl 
Sedo-Lärande Mercurius som Argus’ afhängighet af en- 
gelska, fransk-holländska och, i någon mån, äfven tyska 
förebilder. 2 Prototyperna äro naturligtvis Steeles och 
Addisons The Tatler, The Spectator och The Guardian. 
Man har ocksa funnit direkta lan fran dessa moraliska 
tidskrifter — Öfversättningar och bearbetningar — bade i 
Sedo-Lärande Mercurius och i Argus. Vid konstaterandet 
af detta faktum har man synbarligen icke tänkt sig an- 
nat än att Öfversättningarna och bearbetningarna gjorts 
efter de engelska originalen. 

Emellertid finnes anledning till den förmodan, att ieke 
Steeles och Addisons original, utan i Holland utkomna 
franska üfversättningar varit de som användts af Carleson 
och Dalin. Jag har ledts pa denna tanke därigenom att 
1 en nationalekonomisk uppsats 1 Sedo-Lärande Mercurius 
(II: 13), hvilken 1 den del som här intresserar oss utgör 
en üfversättning fran Spectator,* citeras „Riddaren Guil- 
laume Petry“. Petry ar tydligen tryckfel for Petty, men 


1 Detta har Lamm insett; han säger med rätta: „ingen af de 
talrika efterföljarne till Argus har förefallit mig sa lättläst och 
underhållande som Sedo-Lürande Mercurius“ (a. a., s. 121). — War- 
burg (a. a., s. 52), Wrangel (a. a., s. 62) och Sylwan (Svenska pres- 
sens historia, s. 134) hysa däremot en annan uppfattning: „stilen 
är ovig och oskön“, „föga ledig“, „spräket tungt och orent*: 

2 Warburg och Sylwan ha ocksä i detta afseende gjort halt 
inför Argus, det stora undret. Det är Lamms förtjänst (a. a., s. 
157 ff.) att ha uppdagat äfven Argus’ förebilder (särskildt van Ef- 
fens Le Misantrope). 

3 Uppsatsen är icke hel och hållen öfversatt, såsom man måste 
tro, då man läser Lamm (a. a., s. 118). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


119 


användningen af Guillaume, sir Williams förnamn i fransk 
dräkt, tyder pa att icke originalet, utan en fransk öfver- 
sättning begagnats af Carleson. En fransk üfversätt- 
ning af Spectator, benämnd Le Spectateur, ou Le Socrate 
moderne, utkom också 1 Amsterdam före 1730 i flere 
upplagor. I denna ôfversättning (4 ed., III, s. 21) kal- 
las sir William Petty ,le Chevalier Guillaume Petty", 
och uppenbarligen har Carleson i detta fall begagnat 
sig af den och icke af originalet. Men har han gjort 
det i ett fall, så kan han ha gjort det äfven i andra och 
kanske alltigenom. ! Och ej nog därmed: han kan också 
vid sina öfversättningar ur Tatler och Guardian ha be- 
gagnat franska mellanhänder, Le Babillard, ou le. Nou- 
velliste philosophe, hvars första del utkom i Amsterdam 
1724,2 och Le Mentor moderne, som 1 tre band utgafs 
17234 i Haag. Förhäller sig nu saken verkligen sa som 


1 Atminstone i ett fall har dock icke den franska öfversätt- 
ningen följts. En moraliserande uppsats (II: 18), som är tagen 
fran Spectator och där en „berömd bok kallad „En Människas Plikt 
och Skyldighet“, skrifven pa engelska“ omnämnes — harmed äsyf- 
tas den anonyma boken The whole Duty of Man, författad af Browne 
Willis (se Halkett a. Laing, Dictionary of the anonymous and pseudo- 
nymous Literature of Great Britain, IV, sp. 2811) — äterfinnes icke 
. i den franska öfversättningen, hvilken icke upptager Spectator’s hela 
innehäll. 

2 Sa enligt ett i Helsingfors’ universitetsbiblioteks ego befint- 
ligt exemplar. I bibliografierna uppgifves den vara tryckt först 
1734. Endast Texte i sitt förträffliga arbete Jean-Jacques Rousseau 
et les origines du cosmopolitisme littéraire (s. 142, n. 5) har observerat 
bibliografiernas oriktigheter och uppger 1723 sasom tryckar for Le 
Babillard. Tyvärr har Texte pa ett annat ställe isin bok (s. 37) 
användt den gamla, oriktiga uppgiften. 

3 Texte uppger 1724; han har tydligen förväxlat med Le 
Babillard. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


120 


jag förmodar, sa förklarar detta i viss man hvad en 
litteraturhistoriker ! trott sig finna, att nämligen „det en- 
gelska originalets fina vändningar som oftast gätt för- 
lorade“ vid ätergifvandet i Sedo-Lärande Mercurius. 
Fragan kan ytterligare förallmänligas: om Carleson 
användt de franska ôfversättningarna af Tatler och Spec- 
tator, är det dä icke möjligt att också Dalin begagnat 
sig af dem för Argus? Helt säkert var Dalin mer 
hemmastadd i franskan än i engelskan, — om han öfver 
hufvud kunde engelska. 2 Förhållandet kan förvisso med 
lätthet utredas genom en filologisk undersökning, och 
ehuru af sekundär art, synes frågan förtjäna ett besva- 
rande. Besvaras den sålunda, att de franska öfversätt- 
ningarna af Tatler och Spectator legat till grund för så- 
väl Carlesons som Dalins bearbetningar, så visar detta 
att det engelska litterära inflytandet 1 mycket högre grad 
än man hittills antagit kommit via Amsterdam och Haag 
i fransk, stundom holländsk-fransk, form till Stockholm. 


1 Warburg, a. a., s. 52. 

2 Sedan detta redan satts, marker jag att en tidigare forskare, 
som granskat förteckningen öfver Dalins boksamling och där funnit 
endast tre engelska originalarbeten, men väl många franska öfver- 
sättningar, kommit till den slutsatsen att Dalins ,kunskap i det 
engelska språket troligen varit ingen“, hvarför han också i Argus . 
talar t.ex. om „le Spectateur“ (Fehr, Studier i Frihetstidens vitterhet, 
ss. 93 o. 94, n. 1) — jag tillägger att Dalin t.o.m. skrifver „den en- 
gelska Spectateur“ (II: 42). Fehr framkastar, på grund af sin kän- 
nedom om boksamlingarna hos litterära personer på denna tid, 
samma hypotes som jag här ofvan: att de franska öfversättnin- 
garna, icke de engelska originalarbetena, varit de som legat till 
grund för Dalins efterbildningar, „hvilket torde vara detsamma pa 
denna tiden som att han ej fätt nägon kännedom om deras egen- 
domligaste drag, ty dessa borttogos i de franska öfversättningarna“ 


(a. a, Ss. 93). 
Bidrag t. känned.-af Finl. 


121 


Bade Sedo-Lärande Mercurius och Argus innehälla rätt 
manga nationalekonomiska uttalanden, den förra dock flere 
och därjämte mer sakliga och värdefulla än den senare. ! 

Carleson, personligen starkt intresserad af ekonomiska 
ämnens behandling, tvekar ej att fylla hela ark (nummer) 
af sin veckoskrift med djupt allvarliga betraktelser öfver 
rikets allmänna hushallning. Hans känsla för publikens 
smak, hans publicistiska instinkt, är dock sä pass fin, att 
han icke ännu 1 första delen af Sedo-Lürande Mercurius 
(1730) inför nationalekonomiska uppsatser. Först då stän- 
derna sammanträdt (1731), finner han — så tolkar jag 
saken -— tiden härför vara inne. 

Dalin är framför allt rädd för att trötta och uttråka 
sin läsarkrets; hans publicistiska program lyder ju så: 
,man skall i få rader innefatta en viktig sak och fram- 
draga det bästa som därom kan sägas, alltid lagandes att 
läsarens smak blir förnöjd, 1 det både saken och skrif- 
arten är behagelig, så att folket får så stor lust att läsa 
arken som de hafva att veta nytt" (Argus, I: 1). När 
han upptager nationalekonomiska ämnen till behandling, 
sker detta 1 samma lätt och ytligt kåserande form som 
han i allmänhet använder, och tillika mest 1 förbigående. 
Någon gång är ett längre uttalande intaget, måhända för- 
fattadt af Carleson eller någon annan af nationalekonomin 
mer intresserad person än Dalin.? I den senare delen 
af Argus (1734) inskränker sig Dalin till den minsta möj- 
liga beröring med nationalekonomin — han finner det 
sannolikt öfverflödigt att 1 Argus dryfta ekonomiska 


1 Arnberg, som påstår motsatsen (a. a., s. 74), har synbarligen 
icke tagit kännedom om innehållet i Sedo-Lärande Mercurius. 

2 Se härom Sylwan, Sveriges periodiska litteratur, s. 159 f., War- 
burg, a. a., s. 58, not, och Lamm, a. a., s. 153 f. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


122 


spörsmäl, sedan Carleson begynt utgifva tidskriften Aus- 
hälds-Räd, som uteslutande sysselsatte sig därmed. 


Det tema som i mänga olika variationer genomgär de 
nationalekonomiska uttalandena 1 Sedo-Liirande Mercurius 
ar det gamla bekanta: den inhemska industrin skall med 
alla medel främjas, af den beror rikets styrka. Carleson 
anser det pätagligen onödigt att ställa detta postulat 1 
dess rätta förbindelse med handelsbalansläran, och i 
det afseendet skiljer sig säledes Sedo-Lärande Mercurius’ 
propaganda för industrin fran de publicisters vi nyss 
behandlat. Men i öfrigt ar allt sig likt. 

Till ett programartadt uttalande forma sig „patrioter- 
nas“ nationalekonomiska tankar i ett nnmmer (II: 19), 
som innehåller „Grundsatser, som äro i alla välbeställte 
riken vordne iakttagne, vid den allmänna välfärdens ötver- 
vägande." ! 

„Sverige har mycket förlorat genom sista kriget“, 
heter det dar, ,men all skadan kan efter handen in i 
riket med Guds hjälp återvinnas genom husbällnings- 
konst och flit och gifva riket både större och säkrare 
styrka. Till exempel, om riket hade förlorat en aflägsen 
provins med tre hundrade tusen människor, de där till 
kronan hade kontribuerat, så kunna desse in 1 sjalfva 
Sverige återvinnas och det genom manufakturer och 
dylika näringsmedel.“ „Manufakturer gifva många näring 
och göra landet ymnogt af förvärfvande folk. Ymnog- 
heten af arbetsamt och idogt folk hålla penningen in i 
landet och förvärfva än mera från utlänningen, likasom 
bien, de där hämta honung och vax utur blomster, som 


1 Dessa ,Grundsatser“ omtrycktes två gånger under Frihets- 
tiden (se Sylwan, Sveriges periodiska litteratur, s. 134). 


Bidrag t. känned. af Fini. 


123 


stå 1 andra trägärdar.“ „Ju större öfvervikt som ett 
rike har uti sig af handtverk och arbetsfolk emot de 
som intet arbeta eller vinna, utan snarare förtära, ju 
mera förökas dess skatt, rikedom och styrka.“ „Detta 
arbetsamma folket tillskyndar också mycken rörelse 1 lan- 
det och nytta till alla stånd. Det befordrar landtbruken, 
emedan hos dem måste sökas hvad som tarfvas till uppe- 
halle. — — — Handelen befordras in i riket, till dem 
som vilja vara manufakturvarornes afnämare, att föra om- 
kring landet och försälja en minut, och när penningen 
hålles in 1 riket, så löper den man emellan och köpman- 
nen får betalning för sina varor. Utrikes handel befor- 
dras och näring gifves köpmannen till att anskaffa sådane 
materialier och råvaror som ej finnas in i riket, till manu- 
fakturverkens behof. Sjöfarten underhalles och förökes 
till att hitföra desse materialier och varor.“ 

» Således ses“, yttras i slutet af dessa ,Grundsatser“, 
„huru angelägne och nyttige manufakturer äro 1 ett rike. 
Sådane som söka dem emot bättre vetande att förhindra 
tyckas med skäl kunna kallas rikséns ovänner, helst efter 
en fiende ej så mycket kan skada landet med mord och 
härjande på en kort tid eller med ett hastigt infall som 
den där likasom vill döda fostret i moderlifvet och sädes- 
kornet till utsäde, så att ingen frukt eller förökelse däraf 
må komma, och således afskära de utvägar hvarigenom 
ett rike till millioner människor kunde förstärkas, stora 
rikedomar och skatter samlas och de säkraste medel till 
dess säkerhet oeh försvar emot alla dess fiender tillbringas." 

Denna form för framställandet af industrins betydelse 
är icke för Sedo-Lärande Mercurius karaktäristisk; det är 
också troligt att, såsom Carleson själf uppger, uttalandet 
blifvit redaktionen tillsändt. Carleson använder 1 alimän- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o J. 


124 


het en lättare form: än den historiska berättelsens (II: 9), 
än dialogens (III: 2), än äter den fingerade polemikens 
(II: 16). Men ocksa dar formen fr hvad man kunde 
kalla den politiska artikelns, anslår Carleson en liflig, 
lekande ton, som verkar frisk och uppiggande. Läs t. ex. 
detta (II: 14): 


Ar icke det en neslig lättja hos oss? Vi förskrifva 
in allehanda saker utifran och lata unga, friska männi- 
skor ga fafange eller tigga 1 landet. Det finnes snart 
‚sagdt ingen ort 1 världen, hvarest vi icke föda handt- 
verkare med vara penningar; och vara fattiga barn fa, 
ej allenast till rikets stora och oboteliga skada, utan ock 
Guds förtörnelse, lära ingenting. Sag, om du kan halla 
detta for en sak som man bör längre se pa utan att 
lägga handen vid. Vore det icke bättre att foda desse 
människor hemma och säledes behälla penningarne 1 
riket? Vi bara utländska ur; guldsmedsarbete inkommer 
årligen för stora penningesummor; främmande gördel- 
makare fournera alla våra kryddbodar och mångelske- 
stolar med kram. Smeder fylla alla bodar med smått 
och fint smide, och alla sådane saker draga ut en för- 
träffelig stor arbetslön. Men det som värre är, bord, 
skåp, stolar och träverke skall göras åt oss i Engelland 
och Holland; ja, skor skola ifrån Engelland, Frankrike 
och Tyskland hämtas, — att förtiga allt annat. 


Jämsides med yrkandet pa den inhemska produk- 
tionens gynnande och den utländska importens inskrän- 
kande går det moraliserande yrkandet på lyxens bekäm- 
pande. ,Man hörer hvar och en om svåra tider klaga. 
— Men ser dock öfverflöd och yppighet tilltaga“, suckar 
Carleson (II: 13). , Modet gör i våra hushåll stor skada. 
Huru då? Jag ser snart sagdt hvem jag råkar tankfull, 
och vid tillfrågan hvadan det kommer märker jag på 
svaret, att penningesorgen plågar folket. Kfäre] Läsare! 
Modet är en stor orsak till denne klagan. Ty tänk själf; 
den har nu kommit tämmeligen vida hos oss som kan 


Bidrag t. känned. af Finl. 


125 


hafva 1000 a 1500 daler smts inkomst om aret, och det 
räcker omöjeligen till att underhalla bordet, om man 
skall lefva som folk, det är, rätta sig efter modet. Nog 
blefve du mätt af en eller två rätter och ginge du ut 
med saken, om du intet ville göra modet till viljes. Se- 
dan skall ock frun hållas efter modet 1 kläder; det är 
intet skämt, när en aln tyg kostar 50 a 60 daler. Hon 
skall hafva hästar och vagn, det är så modet, och följ- ' 
akteligen 2 a 3 drängar, hon skall hafva spelpenningar, 
juveler, franska och engelska nipper, med mera. Jag 
stannar vid att räkna upp allt det öfriga och grufvar 
mig, när jag tänker efter hvar det skall tagas" (II: 15). 
Botemedlet är sparsamhet och arbetsamhet jämte „tjän- 
liga“ öfverflödsförordningar (II: 13). 

Höjandet af de borgerliga yrkenas och de produktiva 
klassernas anseende är ett yrkande som framställes 1 
samband med predikandet mot lyxen (II: 21). Carleson 
angriper, likasom alla andra ekonomiska författare på 
denna tid, ,den galna inbillningen som folket gemenligen 
har om handel och handtverkerier, så att den som menar 
sig vara något mera än bara vattnet eller som har mera 
än han på en gång äter opp (som ordspråket lyder) tyc- 
ker straxt att hans barn äro för goda till att lägga sig 
på handelen eller att lära ett vackert och nyttigt handt- 
verk". Carleson anför bl. a. följande: 

Innevånarena 1 ett land fördelas i tvenne klasser, 
nämligen: det närande och det tärande ståndet. Ju flere 
det nu är af det förra slaget, som består af köpmän, 
handtverkare och landtmän, ju bättre mär landet, och ju 
bättre kan det senare, som består af civil, militair och 
ecclesiastique standen, subsistera och hafva deras utkomst. 
Tvärtom, ju mera den senare delen ökar sig, ju mindre 


förkofrar sig ett land till dess inkomster, och ju värre 
blir dess tillstand. Detta borde alla föräldrar besinna, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


126 


och intet sa obetänksamt sätta sina barn uti sadane 
stand, hvilka ehuru oumgängelige och nödige de äro, 
kan dock deras myckenhet ej annat än skada landet. 
De böra betänka att det är en sak hvaruti de själfva ej 
få råda, och att de beröfva republiken af en närande 
nyttig lem, när de sätta en yngling i det tärande ståndet, 
utan annat afseende än det att de äro måne om rangen. 


Om detta toges 1 akt, blefve man intet på predik- 
_ stolen varse så manga ynkelige, simple och olärde lärare; 
i domstolen så många slätte och enfaldige domare; 1 kol- 
legierne så stor skara odugelige betjänte, som aldrig 
hafva eller få andra förtjänster än dem år, månader och 
dagar samla på deras hufvud; vid arméen så många 
harar, och i medicin så många dödens befordrare, på 
börsen så många oförståndige köpmän, och i verkstäderna 
så många bönhasar. 


Carleson är, såsom synes, en kritiker som icke saknar 
vare sig fart eller skärpa 1 stilen. Och öfverlägset be- 
möter han i allmänhet de insändare som då och då upp- 
träda emot honom 1 Sedo-Lärande Mercurius. Sa t. ex. 
en som tilltalar Mercurius sålunda: ,Du ifrige manu- 
fakturers och fabrikers förfäktare, se till att du intet för- 
går dig i din patriotiska ıfver. Blif vid dina vackra 
moraler, du har nog med dem att göra" (III: 5). Men 
en gång råkar Carleson i en polemik, där han drager 
det kortare strået. 

I numret för den 27 april 1731 (II: 22) uppträder en 
insändare, som kallar sig „Verus Patriota“. Klart och 
koncentreradt framhåller denne att alla äro ense om nyt- 
tan af fabriker och manufakturer, af modets reglerande, 
af lättjans förebyggande. ,Men", fortsätter han, , mig 
möter den svårigheten att jag fruktar yllemanufakturerne 
äro icke de förnämste, utan bimedel, helst materialierne 
såsom den förnämste fond till deras upphjälpande måste 
ifrån utrikes orter införskrifvas och således penningarne 


Bidrag t. känned. af Finl 


127 


likafullt föras utur landet, ty utan stor omkostnad lärer 
ullen knappt erhållas utur ett land, hvarest den vid lifs- 
straff är förbuden att utföras. Mig kan svaras: vi kunna 
betjäna oss af vår egen ull. Lät så vara, ändteligen kan 
den passera här i landet. Men till hvad ända skola vi 
afstänga utrikes handelen på en gång? Åter svaras: att 
dymedelst behålla penningen i landet. Men hvadan skall 
penningen fås? Svaras: af utlinningen för järnet. Ar 
alltså järnet den varan hvarigenom handelen skall soute- 
neras. — — — Jag för min del håller före att järn- 
manufakturer äro de angelägnaste som kunna bringa 
vårt Fädernesland utur den labyrint det råkat uti, och 
visar den uti åtskillige länder tilltagande bergsverks för- 
kofring nog klart, hvad skada Sverige har att förvänta, 
om icke det på allt görligit sätt söker att upprätta järn- 
fabrikerne“. | 

„Verus Patriota“ anser tillika att „varans öfverflöd 
bör reglera priset, men intet förbudet", hvilket dessutom 
kan leda till repressalier från utlänningens sida; „männ- 
tro handtverkarne då äro 1 tillstånd att hjälpa oss?“ Till 
manufakturernas fromma bidroge skraordningens upp- 
häfvande. Insändaren uppmanar slutligen Carleson ,att 
antingen refutera desse inkast eller ock att visa nödvän- 
digheten af järnmanufakturverkens inrättande". 

Carleson skyndar sig att bemöta detta anfall på det 
» patriotiska" programmet. Han har visst intet emot metall- 
industrin, men textilindustrin har så många flere mot- 
ståndare att besegra, och därför har han drifvit främst 
dess sak. Hollands exempel visar att yllefabrikerna kunna 
stå sig väl, fast råmaterialet tages från annat land. Han- 
deln utestänges alls icke, tvärtom främjas den, men blott 
„den nyttiga och gagneliga; den andra är stor sak uti”. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


128 


Hvilka repressalier kunna ifragakomma? Handtverkarne 
förmå visserligen hjälpa oss, ty ,ingen säkrare hjälp vet 
en statsman än penningar; i vår tid äro de bättre än 
många allianser och förbindelser”. 

I ett senare nummer (III: 3) bemöter „Verus Patriota* 
i sin tur Carleson. Han börjar med en lätt häntydan 
på Carlesons „eget intresses verserande“, da det gällde 
väfnadsindustrin. Han framhåller vidare huru rikligt 
denna industri blifvit understödd af ständerna och 
kommerskollegium 1 jämförelse med jarnindustrin, och 
han frågar om man verkligen ,har orsak att klaga öfver 
det man anser berörde yllemanufakturers inrättande här 
i landet som en onödig och omöjelig sak; utan att göra 
sina ärlige landsmän, som några år så rundligen kontri- 
buerat, en stor tort, lärer det knappt kunna ske”. Textil- 
industrin är dock blott .bimedel“ i förhållande till metall- 
industrin, som har att bygga pa de „dyrbare skatter af 
atskillige slags metaller” med hvilka ,den gifmilde Naturen 
begåfvat Sverige framför andre riken och länder”. Carleson 
har ej lyckats gifva skäl för en omhvälfning af de rådande 
handelsförhällandena, menar insändaren. „Jag nekar ej, 
har ock aldrig nekat, att den [handeln] ju kan förbättras, 
men måste däremot tillstå att en hastig förändring är 
skadelig. Bringa folk i elände är lätt, men att återställa 
det till rätta igen är svårare. Innan våra handtverkare 
blifvit bragte 1 det stånd att de kunna understödja lan- 
det vid påkommande händelser med penningar, som min 
Herre förmenar, fordrar många, kanske hundrade ars 
förlopp.” 

Carleson svarar insändaren i samma nummer. Han 
kastar naturligtvis insinuationen om egennyttiga afsikter 
tillbaka på motståndaren. „Men lät så vara”, säger han, 


Bidrag €. känned. af Fink 


129 


,att jag skulle 1 hopp om vedergällning skrifva för mina 
landsmäns bästa och uppmuntra dem till omsorg för 
rikets välgång, — är icke saken därföre lika god i sig 
själf? Jag ville önska att han sade sant, nämligen att 
mitt egit intresse promoverades därigenom att jag tagit 
mig denna mödan uppå. Tro mig säkert, jag skulle 
uppenbarligen och med all tacksamhet tillstå det för hela 
världen." I öfrigt slår Carleson till reträtt utmed nästan 
hela linjen : han har visst icke afsett detta eller menat detta. 
Endast det vidhåller Carleson bestämdt, att den utländska 
kramhandeln kan utestängas. ,Jag påstår ännu att aldrig 
en enda människa 1 hela riket skulle gå utan kläder; 
fastän aldrig en klut fördes ifrån detta ögnableck hit af 
utlänningen. Men om just vi finge zira oss med så 
mycket fina och brokota fjädrar, det kam jag intet för- 
säkra, och det kan vara lika mycket." Minskningen i 
tullinkomsterna betydde föga 1 jämbredd därmed att 
arbetslönens värde stannade i landet. „Finansverket bryr 
jag mig intet om. Nog är utvägar att få pengar i ett 
land, där de vankas. Men att söka ut penningar, där 
inga äro till fångs, är svårare, hvilket jag fruktar att vi 
efter någre års förlopp lära röna, om vi ej 1 tid ändra 
vår handel och hushållning." 

Jag har länge dröjt vid denna polemik, dels emedan 
den i och för sig är belysande för tidsopinionerna, dels 
också därför att den torde vara en af de första allvarliga 
polemikerna 1 den svenska pressen, och slutligen äfven för 
den polemiserande insändarens skull. Den kännedom vi 
numera ha om Polhems rastlösa skriftställarverksamhet 
och om hans nationalekonomiska åsikter tillåter oss näm- 
ligen att misstänka honom vara „Verus Patriota“. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


130 


Det var icke blott genom denna polemik, utan äfven 
genom vissa något ofdrsiktigt intagna Öfversättningsbitar, 
som läsarne af Sedo-Lärande Mercurius kunde fa anled- 
ning att reflektera öfver riktigheten af Carlesons national- 
ekonomiska askadning. Salunda meddelades 1 ett nummer 
(III: 4) ett utdrag ur „Lamberts Memoirer“, d. v. s. Lam- 
bertys Mémoires pour servir à l'histoire du XVIII: siècle, 
hvilket gick ut pa att ädagalägga orättmätigheten af för- 
bud mot införsel af utländsk spannmäl i tider da den 
inhemska till följd af konkurrensen fallit i pris. Ett slikt 
förbud innebure , ett skamligit monopolium, till en väl 
reglerad stats vanheder“, ty i allmänhet vore det blott 1 
på 1000 som hade spannmål att sälja. , Därigenom skulle 
denne kunna rikta sig af 999 andras svett och egendom. 
Ja, den profiten skulle ej tjäna till annat än ibland tusende 
till en endas yppighet och högfärd, utan publici den 
ringaste nytta; hvilket vore en himmelsskriande orätt.“ 
Dessutom kunde sådant ,förorsaka gemene mans kallsin- 
nighet emot öfverheten samt gifva anledning till missnöje 
och tumult, hvarpå faslig oreda följa skulle“. — Allt 
detta kunde naturligtvis med lätthet tillämpas på den gäl- 
lande ekonomiska lagstiftningen och de prohibitiva åtgär- 
der som ytterligare påyrkats i industrins intresse. Men 
för att motverka ett sådant intryck afslutades berättelsen 
med reflexionen att likställandet af förbud mot manufak- 
turvarors införsel med spannmälsimportförbud vore , ett 
plumpt sophisma, sådant som man i scholarne kallade 
fallaciam accidentis, hvaraf sma djäknarne sins emellan 
sig betjänte att bry idioter med“. 

Farliga möjligheter till en icke afsedd tillämpning på 
den ekonomiska politiken och de ekonomiska teorierna 
erbjödo också satser sådana som dessa, hvilka ingå i en 


Bidrag t. känned. af Finl. 


131 


fran Spectator öfversatt! uppsats (II: 20): „Den som byg- 
ger pa Naturen grundar pa fasta hälleberget; hvart och 
ett ting är straxt 1 sin ordning, och saken är halffullbor- 
dad, så snart hon füretages. — — — Naturen, när man 
lamnar henne sin frihet, leder alltid den basta kosan, men 
gör ingenting med tvång eller våld; och om vi ej äro 
nöjde med att följa henne efter, sa lida vi alltid själfva 
mest därvid.“ 

Slutligen nagra ord om de utländska författare och 
arbeten som anföras 1 Sedo-Lärande Mercurius’ national- 
ekonomiska uppsatser. I det föregående ha redan om- 
nämnts Petty, hvars uppfattning om folkmängdens be- 
tydelse för ett rike aberopas efter Spectator, samt Lam- 
berty. För att bevisa „att manufakturers inrättning och 
främmande varors förbäd äro de enda medel hvarigenom 
ett rike af yttersta armod befrias och 1 önskeligit väl- 
stand försättas kan“ meddelas en gang (II: 16) ett utdrag 
ur „en tractat, kallad die geprüfete Gold-Grube, tryckt 
anno 1719“. Härmed åsyftas den i Dresden 1687 ano- 
nymt utkomna Gepriifete Goldgrube der Universal-Accise, 
hvaraf en ny upplaga verkligen utgafs 1719.2 I fraga 
om lättjans och tiggeriets motarbetande anföres „den be- 
römde Bechers“ uttalande till forman för arbetshus’ inrät- 
tande (II: 17). Beträffande fiskeriernas ekonomiska be- 
tydelse hänvisas i slutet af ett nummer (III: 13), utom 
till Nordencrantz’ Arcana och Sahlmoons Hollands Stats- 
och Commercie-Spegel, äfven till Puckles Englandz .Gen- 
Stijg Til Macht och Ahra (se ofvan, sid. 61, n. 3). 


1 Se Lamm, a. a., s. 118. 
2 Se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 323 f. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


132 


Ur synpunkten af de ekonomiska teoriernas utveck- 
ling kunde man godt férbiga Argus. Dalin själf har icke 
fäst stort afseende vid de uttalanden hans veckoskrift 
innehällit i nationalekonomiska ämnen. Huru onaturligt 
hade det 1 själfva verket icke varit, om Olof Dalin, 
den store dyrkaren af la gaya sciensa, funnit nagonting 
lockande eller roande i odlandet af den litteraturgren 
som man senare kallat la littérature ennuyeuse? „Men“, 
säger Dalin själf 1 „Argi Räkenskap för Riksens Stän- 
der“; „jag har dock funnit mig pliktig, Hégloflige Stän- 
der, till att försvara och pädrifva de anstalter som I 
härvid [till rikets välstånd och förmögenhet nu och i 
framtiden med god handel och tillverkningar] godtfunnit, 
och intet haft maga till att smälta det någon därpå skulle 
knorra. Har det varit nagot fel (som likväl intet sundt 
förnuft lärer kunna finna), sa har jag dock skattat heder- 
ligare att fela med Er än att vara bättre underrättad med 
malcontenter. Finnen I hädanefter annorlunda, så finner 
ock jag annorlunda. Lydnan star en undersåtare bast“ 
(II: 20). Med en sådan ståndpunkt från utgifvarens sida 
kan man icke taga hans tidskrift fullt på allvar i natio- 
nalekonomiska frågor. Hvad Argus i dem har att säga 
betecknar egentligen blott en ödmjuk reverens för riksens 
maktegande ständer. Är det då att undra på att det hela 
i bästa fall låter som ett eko af Salanders och bröderna 
Carlesons trumpetstötar? Den högtidliga vädjan littera- 
turhistorien gjort till nationalekonomin för värdesätt- 
ningen af Dalins uttalanden synes mig därför lika litet 
på sin plats som det sväfvande preliminära votum litte- 
raturhistorien för sin del samtidigt vedervägat. 


1 Warburg, a. a., s. 108. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


133 


Dalins sätt att använda de kända slagorden är emel- 
lertid 1 den svenska litteraturen nytt och originellt. I 
regeln gar Dalin sa till väga, att han här och där, pa 
lämpliga ställen, sticker in en passus i den anda hvarı 
han önskar påverka läsaren. Den agitatoriska effekten 
blir därigenom ypperlig. 

Det är att märka att Dalin städse moraliserar, äfven 
då han döljer detta under skämtets eller ironins slöja; 
jag har ofta mast gyckla sanningen i folk“, säger han 
själf (II: 20). Han moraliserar företrädesvis genom att 
angripa och gissla lyten, men också direkt och positivt, 
ehuru nästan alltid i en form hvars lätthet gör moralen 
njutbar. Sa äfven, när han berör nationalekonomiska 
ämnen. Jag har icke lagt märke till mer än ett ställe, 
dir Dalin intager en amoralisk, rent konstnärlig stand- 
punkt. Det är i det nummer (II: 9) dar han skildrar 
verkningarna af „ett slags snus, som man brukar öfver- 
allt, emedan det skall göra rena hjärnor, till att väl kunna 
resonera och om allting ställa riktiga omdömen"; En 
„krämare“ och en , patriot”, som bägge ,fått sina goda 
snuspriser“, framställa sina ytterlighetsasikter — den ena 
„att alla nyheter i landets ekonomi voro daraktige och 
förrädeliga“, den andra „att allt gammalt var tokugt och 
att icke ett spar borde kvarlämnas af alla aldriga författ- 
ningar“ — med den päföljd att de raka 1 lufven pa 
hvarandra. Syftet med hela berättelsen är visserligen 
moraliserande: att visa hurusom mattan, den gyllene medel- 
vägen, är den enda förnuftiga. Men den indifferenta häll- 
ningen till de tvistandes argument är olik Dalin och be- 
ror synbarligen pa att han har troget följt en utlandsk 
förebild (i detta fall van Effens Misantrope!). Passivi- 


1 Lamm, a. a., s. 191 f. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


134 


teten, den förnäma eller kyliga likgiltigheten i förhällan- 
det till de uppträdande personerna, med dess förträffliga 
litterära eller konstnärliga verkningar, är helt och hället 
främmande för Dalin.! Han måste inskrida, taga parti, 
visa hvar det rätta stär att finna, angifva sina sympatier. 
Äfven dä han är pa god vag att intaga en annan häll- 
ning, faller han ur rollen och blottar sig, därmed för- 
störande den konstnärliga effekten. Karaktäristiskt i detta 
afseende är hans förfarande i det nummer hvari han giss- 
lar människornas klandersjuka („Om tadel“, I: 34). Dalin 
tager där som exempel äfven , ett sällskap af handels- 
ansikten, uti hvilka krämarenit och utländske förlager 
voro målade". Han refererar deras hetsiga utfall mot de 
inhemska manufakturerna, enkannerligen Alingsås verk, 
och talar om deras ,stormande skäl”, men kan icke lata 
bli att tillägga: „i anseendet förnuftige, 1 verket dumme”. 
Och hvilket slut på berättelsen: „Jag var härvid opartisk 
som själfva bordet; men blef dock däraf intet mindre än 
öfvertygad att vårt lands egne manufakturer äro onödige*! 
I stället för att fullfölja ironin en hjärtats bekännelse! 
»Patrioten* är Dalins man, blott han icke gar till 
dumma öfverdrifter; „krämaren“ däremot föremålet för 
Dalins sedliga harm, hans spott och spe. Den förre 
„bidrog till manufakturers och handtverks forkofring, ? 
han ville hjälpa landet ur främmandes träldom och laga 
att handelen kunde sta pa sina egna ben; men igenom 


krämares och kommissionärers svalg utgnall Afunden ho- 


1 Se hirom Lamm, a a., s. 244. 

2 Då Warburg (a. a., s. 107) säger att ,icke en, utan val hun- 
drade ginger päträffar man i Argus häntydningar pa huru val de 
inhemska manufakturerna förtjänade att skyddas“, sa uttrycker han 
sig retoriskt: jag har icke funnit mer än nägra fa sadana ställen. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


135 


nom 1 alla vinklar säsom en egennyttig förslagsmakare, 
hvilken med sina darskaper ville blott rikta sin egen 
pung" (I: 23). Dalin tecknar hånfullt krämarne och kommis- 
sionärerna, dessa „pungtömmare och utländske betjänte“ 
(I: 14), deras läga härkomst, ringa utbildning för yrket, 
snabba karriär, höga lefnadsvanor, stora skuldsättning 
hos utlänningen och däraf hastigt följande bankrutt — 
de kastas ,med en knäpp ur öfverflöden ned 1 eländet, 
sitt förra intet" (LI: 18). 

Det är icke hat till krämaren såsom person, försäkrar 
Dalin, som drifver honom att begabba och förfölja denne; 
„men dess farliga handel kan jag intet lida, icke heller 
den fördärfveliga underbalansen 1 var commerce, sa vida 
jag älskar landsens välfärd i framtiden, vara bortglömde 
efterkommandes bröd, och tål intet att utlänningen är det 
tredje ståndet i riket" (II: 18). Beroendet af utlänningen 
är Dalin en nagel i ögat, och han uppmanar därför sina 
landsmän att ,afskudda sig de namnen af utlänningars 
kopier, apor och slagdjäknar“ (II: 48). I sammanhang 
med detta stå ock hans angrepp på yppighet och öfver- 
flöd jämte uppmaningar till enkelhet och sparsamhet. 
Man bör göra sparsamheten till ett mod. , Därtill fordras 
1 synnerhet att man litet tager byxorne af en del fruen- 
timmer. Det gör dem med tiden godt själfva, fast de i 
förstone skulle se litet sura ut. Yppighetsförordningar 
äro goda och nyttiga, om de efterlefvas, men de förord- 
ningar som hvar och en husbonde gör i detta mål i sitt 
hus uträtta mera“ (I: 10; jfr I: 12). Äfven det osunda 
anlitandet af utländsk kredit angriper Dalin häftigt och 
upprepade gånger (I: 17, 26, II: 2). Kreditforhallandena 
böra ändras, så att landet af krediten har nytta och icke 
skada. , När ett lands köpmän af utlänningar äro kände för 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


136 


redeliga min, starka 1 ryggen, utan vinglande, kärnlösa affä- 
rer, väderhandel, falska vänningar, konstigt remitterande, 
trasserande och dylikt pappersverk, da far landet kredit 
hos främmande, och denna är en härlig sak“ (I: 26). 
Hemma i Sverige bör banken med kredit understöda 
handel och industri, blifva , vår engländare, var bergs- 
lagsdrifvare, vara handlandes patron, ja, fast han än hade 
känningar af bankrutter, ty han igenfingo mer med den 
ena handen än han utgäfvo med den andra“ (II: 45). 
Ett slags nationalekonomiskt program har Dalin an- 
gifvit 1 „Sagubrott angående en rätt frihets hägn mot 
enevälde“ (II: 31), närmare bestämdt i sjätte punkten af 
den svenska ,freds- och frıhets-handbok“ han där föreslår. 
„Vi försäkra att vi med all kraft skole draga vårt rike 
ur den träldom som dess förmögnare grannar genom sina 
öfvervälden i handelen pälagt“ — sä begynner program- 
met, pa hvars enskildheter vi icke behöfva ingä, emedan 
de ej innehälla nagonting nytt. Formuleringen är be- 
stickande genom sin knapphet och raskhet. Den är otvif- 
velaktigt Dalins egen. Helt annorlunda later däremot 
detta allmänt hallna uttalande, som mäste vara skrifvet af 
någon annan (C. Carleson?'): „Det är en uppenbar samt 
af klokt och välsinnadt folk vidkänd sanning, att all 
rikets goda hushallning, som ej eger manufacturer och 
commerce till understöd och medhjälpare, ar dock otill- 
räckelig och miserabel; ja, det ar sä af publique som pri- 
vate män och sammankomster klart bevist, att landtbruk, 
bergslag och handel utan fabriker och handtverkare ändä 


1 Warburg (a. a., s. 58, not) har ansett det möjligt, och Sylwan 
(Sveriges periodiska litteratur, s. 160) troligt, att C. Carleson för- 
fattat det. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


137 


lamnar at inbyggarena en gäldbunden och eländig lefnad“ 
(8): 

Det har redan sagts att Dalins Argus ar betydelselös 
ur synpunkten af de nationalekonomiska idéernas historia. 
Men en viss publicistisk-agitatorisk betydelse äfven pa 
det ekonomiska området kan icke frankinnas Argus. Med 
begärlighet last af sin tids „bildade allmänhet“, har Dalins 
tidskrift säkert bidragit till att hos den civila, militära 
och ecklesiastika byråkrati som bestämde rikets makt- 
egande ständers hållning stadga opinionen om den rätta 


kursen för rikets ekonomiska politik och lagstiftning. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


Kap. 7. 


De ekonomiska tidskrifterna: „Hushälds-Räd.“ „Tanckar 
Öfwer Den Swenska Oeconomien.“ 


England var de moraliska tidskrifternas ursprungliga 
hemland. I England synes äfven de ekonomiska tidskrif- 
ternas vagga ha stätt. Sannolikt — förhällandet är ännu 
icke fullt utredt — tillkommer den mängsidige, oerhördt 
produktive Daniel Defoe, Robinsons skapare, äran att ha 
utgifvit den första ekonomiska tidskriften. Åren 1713— 
1714 utkom, med tre nummer ı veckan, den af Defoe 
redigerade Mercator, or Commerce Revived.1 Den efter- 
följdes omedelbart af The British Merchant; or Commerce 
Preserved (utgifven af Charles King), som ifrigt polemi- 
serade med Mercator. Det var uteslutande handelspoli- 
tiska spörsmål som dryftades i dessa tidskrifter. ? 

I Tyskland upptogs tanken pa särskilda ekonomiska 
tidskrifter af J. B. von Rohr, en — såsom vi konstaterat 
— i Sverige känd och uppskattad författare, ? den i 


! Palgraves Dictionary of Political Economy, I, s. 535. 

? Ibid., I, s. 727; jfr Hewins, a.a.,s. XXXIV, och Schacht, a. a. 
s. 30. 

* Det kan förtjäna nämnas att i företalet till den svenska 
öfversättningen af Rohrs Einleitung zur Klugheit zu leben (jfr ofvan, 


Bidrag t. känned. af Finl. 


139 


formellt afseende mähända minst barbariske bland Tysk- 
lands ekonomiska författare pa denna tid. Rohr be- 
klagade sig 1 Hausshaltungs-Bibliothek (1716) öfver att 
ekonomiska ämnen icke upptogos till dryftning och eko- 
nomiska böcker icke till granskning i tidens „journaler“, 
hvilka dock utkommo ,in einer prodigieusen Menge“. 
Och han tillade: „Es könnte einer, der Lust hätte noch 
ein Journal zu schreiben, Gelegenheit nehmen, lauter öko- 
nomische Sachen, so wohl von Büchern als Erfindungen, 
Observationen u. s. w. zu colligiren, welches vielleicht 
seine Liebhaber finden würde, weil Gelehrte und Un- 
gelehrte sich dessen bedienen könnten“. ! 

Först 1729 förverkligades Rohrs förslag. Da begynte 
den nyutnämnde ekonomie professorn ı Frankfurt a. ©. 
Dithmar att utgifva tidskriften Die Oeconomische Fama 
Worinn allerhand zu den Oeconomischen- Policey- und Ca- 
meral-Wissenschafften gehörigen Büchern, auserlesenen Mate- 
rien, nützlichen Erfindungen, Projecten, Bedencken, und 
andern dergleichen Sachen enthalten. Denna tidskrifts 
tarfliga innehåll karaktäriseras, utom genom titeln, bäst 
genom angifvandet af första häftets innehåll: „I. Vom 
Zustand des Oeconomischen- Policey- und Cameral-Wesens 
vor der Siindfluth. II. Von desselben Wesens Zustand 
nach der Sündfluth, insonderheit bey den Israeliten. III. 
Von Alten und Neuen Oeconomischen Policey- und Ca- 


sid. 48) författaren presenteras säsom „den i all slags lardom ex- 
cellerande tyska adelsmannen Herr Julius Bernhard von Rohr, 
som verkeligen är ett ljus för alla adelsmän af sin nation“. — 
C. Carleson ger at Rohr epitetet „den för sina vackra vetenskaper 
och förundransvärda flit bekanta adelsmannen“ (Hushälds-Räd, 
föret.). 

! Compendieuse Hausshaltungs-Bibliothek, s. 10. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


140 


meral-Büchern. IV. Vollständige Nachricht vom Spani- 
schen Klee.“ Innehållet gar i de följande häftena allt 
mer öfver pa det praktiskt-ekonomiska. Framställnings- 
sättet är otympligt, numera fullkomligt onjutbart. Oecono- 
mische Fama utkom i tio tvängsfria häften 1729—1733. 

Rohrs förslag vann icke ytterligare efterföljd 1 Tysk- 
land förr än 1742.1 I Frankrike utkom den första eko- 
nomiska tidskriften 1751;2 i Danmark 1757 (Oeconomisk 
Magazin och Oeconomisk Journal. Men i Sverige fram- 
tradde en helt och hallet at ekonomiska fragors diskute- 
rande egnad periodisk publikation redan 1734: den af 
CARL CARLESON redigerade mänadsskriften Hushalds-Rad, 
hvars „stycken“ eller häften omfatta tiden januari 1734 
till och med augusti 17354 och tillsammans utgöra 600 
sidor 4:0. Carleson är således banbrytare äfven inom 
denna gren af den svenska publicistiken. 

Hushålds-Råd skiljer sig fullständigt från sin tyska 
föregångare. Innehållet är icke brokigt som 1 Oecono- 
mische Fama, utan i hvarje häfte afhandlas blott ett 
ämne (t. ex. ,En lyckelig Republique“, ,En väl inrättad 
stad“, „Handelen i gemen", „Penningeloppets befräm- 
jande“); samma ämne upptages till och med i flere häften 
till behandling (t. ex. „Den Ostindiske Handelen", „Manu- 


facturers öde i Sverige“, ,Handelens öde i Sverige"). 


1 Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 432 f. 

2 Cossa, a. a., s. 246. 

> Bisgaard, Den danske Nationalokonomi i det 18. Arhundrede, ss. 
45 o. 72. 

* Häftena utkommo betydligt försenade; sälunda utkom april- 
häftet för 1735 först jultiden samma är (se Sylwan, Sveriges perio- 
diska litteratur, s. 211, not). — Lundstedts uppgifter om Hushälds- 
Råd i Sveriges periodiska litteratur, I, s. 23, aro i flere afseenden 


oriktiga. 
Bidrag t. känned. af Finl. 


141 


Det ar vidare blott nationalekonomiska ämnen, icke prak- 
tiskt-ekonomiska, som afhandlas 1 Hushälds-Räd. Och 
slutligen star framställningssättet pa en högre nivå än i 
den tyska tidskriften, hvars litterära habitus ar bedröfligt 
vanvardad. A andra sidan skiljer sig Hushälds-Räd be- 
stämdt äfven fran de moraliska veckoskrifterna. Det är 
icke deras korta, lätta artikelform Carleson har använder; 
han vill tvärtom grundligt och systematiskt utreda fra- 
gorna — det minsta häftet omfattar 20 sidor, i allmänhet 
äro haftena 28—32 sidor starka, och ett innehåller till 
och med 56 sidor. Da Carleson dessutom anlitar hela 
den lärda apparaten, blir hans litterära form, utom 1 de 
häften där han polemiserar angående den ostindiska han- 
deln, närmast den vetenskapliga afhandlingens: något 
tung, utan att dock vara onjutbar. Uttrycket ,ad imita- 
tionem Argi“, som Carleson begagnade i sin ansökan om 
tillstånd att utgifva Hushälds-Rüd, : kan endast ha afsett 
utgifningssättet, periodiciteten. 

Carlesons plan gick, såsom redan antyddes, ut på 
att metodiskt utminutera den ekonomiska vetenskapens 
„grundsatser“. „Hvad den metod angår som härvid skall 
brukas", säger han 1 företalet, ,så begära vi lof att få 
följa vårt eget tycke däruti. Man tillstår gärna att denne 
vetenskapen så väl som andra har sina grundsatser, af 
hvilka riktiga slut kunna göras, och att hon följakteligen 
kan efter en god metods reglor afhandlas.“ 

I fråga om föremålet för „studium oeconomicum“ skil- 
jer Carleson mellan „en förstes, regerings eller republiks 
allmänna hushållning" och den enskilda hushållningen. 


Till den allmänna hushållningen räknar han följande 


1 Sylwan, Sveriges periodiska litteratur, s. 210. 


Nats On Holk. LE fo, NOT. 


142 


„trenne hufvudstycken“: 1:0 „huru undersätarnes närings- 
medel och inkomster mäge förökas och tilltaga“, 2:0 „huru 
landets förmögenhet och penningarne mäge behällas kvare 
i landet“, 3:0 „att med försiktighet taga utlagor af folket“. 
Den enskilda hushällningen indelar han 1 1:0 städers och 
2:0 lands ekonomi. „Bägge innefatta förnämligast trenne 
delar. Först konsten att förvärfva med rätta: bedräge- 
rier, skinnande, ockrande och filou-streck höra till en 
annan skola; sedan konsten att förvara; och sluteligen 
konsten att med förständ och försiktighet utgifva.“ 

I denna systematisering har Carleson synbarligen följt 
Rohr (Hausshaltungs-Bibliothek, Kap. I, „Von dem Studio 
Oeconomico überhaupt“). Också parentesen om de mora- 
liskt otillätna förvärfssätten härrör fran Rohr, som säger: 
„ein vernünftiger Christe wird kein ander Reichthum ver- 
langen als dasjenige, welches durch honette Mittel er- 
worben wird, sonst könnten alle Spitzbübereien und 
Filou-Streiche zur Oeconomica gezogen werden“ (§ 1). 
Men Carleson har, likasom Berch, af hänsyn till stats- 
skicket 1 Sverige varit tvungen att 1 någon man ändra 
Rohrs uppfattning af den allmänna hushällningens karak- 
tär och syfte (jfr ofvan, sid. 87 f.). En följd häraf är att, 
medan Rohr indelar den ekonomiska vetenskapen 1 kame- 
ralvetenskap och privatekonomik, kameralvetenskapen 
(enligt Rohr „eine Klugheit, nicht allein des Fürsten eigen 
Vermögen wohl zu administriren, sondern auch der Unter- 
thanen Geld und Vermögen zu vermehren“) hos Carle- 
son blr ungefär hvad vi nu kalla nationalekonomi jämte 
finanslära. Carlesons försök att närmare bestämma den 
allmänna hushällningen är för öfrigt famlande och vittnar 
icke om teoretiskt-spekulativ begäfning hos honom. Men 
det har sitt intresse att iakttaga huru han och andra samtida 


Bidrag t, känned. af Finl. 


143 


ekonomiska författare trefva sig fram 1 sina första syste- 
matiseringsförsök. Salander skiljer nagra ar senare 1 
Salus Patrie mellan „oeconomia privata“ och „oeconomia 
publica“, hvilka begrepp han pa ett föga tillfredsställande 
sätt söker bestämma: det förra säsom innefattande „nä- 
ringsfäng med alla thes vidlyftiga delar, som röra alla 
invanarnes förkofring och uppkomst 1 thet närande stän- 
det“, det senare säsom inbegripande „regeringen eller 
statsväsendet med thes mångfaldiga delar, som anga Ofver- 
heten, kronan och regementet“ (I: 47 f.). Huru behändigt 
Berch i sitt ungdomsförsök kringgär svärigheterna, ha vi 
redan lärt känna (sid. 87). Senare, i sin Inledning til 
Almänna Hushalningen, gor han bestämd skillnad mellan 
„den allmänna" och „den enskilda hushållningen”; veten- 
skapen om den allmänna hushällningen enligt Berch mot- 
svarar vära dagars nationalekonomi („oeconomie-veten- 
skap“) jämte finanslära („kameralvetenskap“) samt om- 
fattar därutöfver (efter tyska och franska mönster) „politie- 
vetenskap“, hvars föremäl är „ordningsförvaltningen ibland 
borgerliga menigheten“. Berch är ovillkorligen den redi- 
gaste bland de svenska författare som pä denna tid teo- 
retiskt behandla nationalekonomin 1 dess helhet. 

Carleson utvecklar i Hushälds-Räd konsekvent . och 
fullständigt den merkantilistiska tankegängen, utan att 
dock förena de enskilda delarna till ett system. 

„Det är en afgjord sak“, säger Carleson pä ett ställe, 
„att en republiks lycksalighet bestär förnämligast 1 myc- 
kenhet af dugelige och gagnelige invånare samt ymnoghet 
af penningar, därföre behöfver detta intet med mänga ord 
bevisas. Myckenhet af folk gör säkerhet, ty folket skall 
försvara landet; myckenhet af arbetsamt folk gör att lan- 
det med alla dess förmäner väl brukas och nyttjas; 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


144 


myckenhet af folk gör att statsverket rikeligen under- 
hålles förutan någons kännbara tunga, och sa vidare. 
Penningar göra alla nyttiga och för människans behof 
oumgängelige varors värde, därföre de också äro själen 
af en republiks styrka. Penningar befordra drift och 
rörelse inom republiken, så att medelst dem folk bringas 
till att göra hvarannan tjänst och nytta. De förskaffa 
blodens stadiga gång igenom alla riksens lemmar. Med 
ett ord, dem förutan skulle allt afstanna och förfalla. 
Penningar vinna städer; penningar bygga fästningar; 
penningar underhålla stora arméer; penningar utrusta 
stora flottor. Penningar skaffa säkerhet.” (II: 6, 9 £.) 

I befolkningsfrågan fäster således Carleson lika stor 
vikt vid de militära krafven på en stor folkmängd som 
vid de ekonomiska, sedda ur jordegare- och industri- 
idkaresynpunkt. Han framhäller för öfrigt icke de besit- 
tande klassernas behof af billig arbetskraft lika starkt och 
öppet som Nordencrantz (se ofvan, sid. 75) eller Berch, 
hvilken sistnämnde författare, också han, säger att „fat- 
tiga äro de nyttigaste medlemmar uti ett samhälle", att 
»fattigt folk är landets rikedom“:! man generade sig icke 
den tiden att tala rent språk. Vi tro icke att Carleson 
afhållit sig från ett dylikt uttalande, därför att han kom- 
mit till insikt därom att afvigsidan af folkrikedomen 
är massarmodet — en företeelse som icke heller på denna 
tid betraktades med blida ögon af de maktegande, hvilka 
däri sågo en källa till uppror. ? I sin behandling af frå- 
gan om fattigdomen och tiggeriet (I: 3 o. 4) sammanfat- 
tar visserligen Carleson sin åsikt sålunda: „Näringsmed- 


1 Inledning til Almänna Hushålningen, ss. 28 o. 416. 
2 Se t. ex. Schröder, a. a., s. 158. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


145 


lens ringa antal i en republik eller stad är grundorsaken 
till fattigdom ibland gemene man, hvarpa nödvändigt föl- 
jer tiggande och bettlande“ (I: 3, 6). Men han inser af 
allt att döma icke att, om det redan nu ej finnes tillräck- 
ligt näringsmedel för befolkningen, dennas ökande blott för- 
värrar läget. Nej, Carleson tror att tillräcklig näring kan 
erhållas och de fattiga ,förvandlas i nyttige lemmar, som 
rikta hela republiken", blott handeln bedrifves rätt, ,ma- 
nufakturer och handtverk med tillbörlig ifver befordras 
och handhafvas“ och goda politieordningar med kraft 
och stränghet bringas i verkställighet (I: 3, 7 o. 9). 

Öfverhetens förmåga och rätt att ingripa i medbor- 
garnes handel och vandel stå för Carleson höjda öfver 
hvarje tvifvel, och han gör sig 1 annat sammanhang till 
en vältalig och kraftig tolk för denna bergfasta tro: 
„öfver tvång härutinnan hafva undersätare ej annorledes 
sig att beklaga än omyndige och oförståndige barn öfver 
deras beskedeliga förmyndares stränghet” (II: 7, 12 o. 6); 
,ett ark papper kan göra ett helt folkslag bade hugse 
och skickeligt till handels och handtverks idkande“ 
(I: 1, 23). Man förvånar sig blott öfver att Carlesons 
naiva optimism ej utmynnar i perspektivet om fattig- 
domens fullständiga afskaffande. Den skulle val sa göra, 
om Carlesons ideal vore detta. Men det kan icke vara 
sådant: fattigdomen är ju en providentiell eller gudomlig 
anordning, sasom äfven den Heliga Skrift intygar (I: 4, 5). 

En stor folkmängd och en stor penningemängd äro 
för Carleson, likasom för alla merkantilistiska författare, 
kännetecknen pa en stats valstand och bilda mälet för 
den ekonomiska politiken. Penningens betydelse fram- 
hålles starkt pa flere ställen 1 Hushalds-rad. „Det är visst 
att utan penningen kan ingenting uträttas, därföre han 
Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 

10 


146 


ock kallas nervus rerum gerendarum“! (I: 1, 20; jfr I: 
7, 2). Men „invänarnes förmögenhet och landets skatt 
aftager ju hvart är, när den allmänna penningen ligger 
utan interesse, som sker när han kommer i den publique 
skattkistan. — — — I en lyckelig republique maste vara 
stark penninge-roulering“ (I: 1, 19 f). Penningen be- 
höfves såsom driftkapital. „Om åkerbruk, bergverk, sjö- 
fart, manufakturer eller nagot näringsmedel skall skötas 
och drifvas, sa maste man först vara försedd med pen- 
ningar." Att „befordra penningeroulering“ bör vara rege- 
ringens omsorg. „Denna saken beror sa alldeles pa rege- 
ringens försiktiga och allvarsamme författningar, att dem 
förutan ganske fa penningar komma fram. Men man kan 
tvärtom med manga exempel visa att, nar regeringen 
tagit riktige steg till att locka ut penningar, hafva under- 
satarne likasom täflande lämnat deras egendom fram” 
(I: 7, 2£.). Det gäller framför allt att utveckla kredit- 
väsendet genom ,en väl inrättad bank“, genom ,en väl 
inrättad brand-assecurancekassa“ och genom lombarder 
eller pantlåneinrättningar (I: 7). 

Huru skulle nu en stat erhalla denna folk- och pen- 
ningestyrka? „Härtill svarar förnuftet såväl som de re- 
publikers exempel hvilka fordom florerat eller nu i dag 
stå 1 stort anseende, att en väl inrättad handel, understödd 
af myckenhet manufakturer och fabriker gifver bade det 
ena och det andra.“ Och Carleson tillägger: „Det är 
sant att manga republiker fa stora skatter ur deras metall- 
rika lander; men hvarken underhälles därigenom sa myc- 
ket folk eller vinnes därigenom mera, om de än voro 
aldrig sa stora, än den ärliga utgiften krafver.“ Spaniens 

1 Samma uttryck hos Schréder och Marenholz (se ofvan, sid. 35) 
samt hos Berch (se ofvan, sid. 94). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


147 


exempel visar detta. „Genom krig“, fortsätter Carleson, 
„hafva mänga republiker vunnit rikedomar, men sig 
själfva till skada. Först ödes igenom krig mycket folk, 
pa hvilkas myckenhet likväl republikens välfärd beror, 
sedan är till att märka: de penningar som igenom krig 
förtjänas och förvärfvas hafva litet bestånd, om ej han- 
del och manufakturer draga dem in 1 sig“ (II: 6, 10 f.). 

Handeln. är den ena rikedomskällan. Naturligtvis en- 
dast utrikes handeln. Inrikes handeln , går oss nu intet 
an, emedan, ehuru densamma ock må drifvas, till den ena 
eller andra medborgarens större eller mindre fördel, blif- 
ver ändå intet landets kapital därigenom större eller min- 
dre“. Utrikes handeln däremot ,är intet annat än ett 
byte af landets afvel och varor emot andras effekter och 
produkter. Nu, om detta bytet är jämnt, så blifver lan- 
dets kapital alltid lika stort; tager man mera af andra än 
man förer ut, så förminskas landets kapital efterhanden ; 
men far man mindre varor in i landet än man kan ut- 
gifva, så förökas landet i förmögenhet och makt. Där- 
före, hvar något folk är som är sorgfälligt om sin egen 
välfärd, så bör detsamma med allt allvare därhän arbeta 
att öfvervikten i handelen blifver på dess sida. Är det i 
undervikt och låter gå som det går, så blifver det 1 
längden andras fottrad och eröfring“ ! (I: 5, vf). 

1 Samma tanke uttrycktes i bunden form af L. J. Colling, se- 
dermera juris professor i Lund (om honom och hans snälhet, se 
Sylwan, Frän stängpiskans dagar, s. 105), 1 gratulationsverser till 
Lars Laurels dissertation De natura et indole Commercii (1740) pa 
följande sätt: 

Sen Handel fått sitt skick, sin städning, rätt och lag, 


5) 
Sä bör then vördas som ett rikes största styrka: 


Ju mera klokt ett folk, ju mera the thet yrka, 
Att Underviktens ok ma skuddas af en dag. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


148 


Det ar säledes klart att utrikes handeln bör omhuldas. 
„Handel fordrar stor ömhet“, säger Carleson. „Denna rika 
bruden gifver säkert korgen ät oförsiktiga friare. Det är 
förundransvärdt att, ehuruväl alla nationer se huru mycket 
en republik kan sig förkofra genom en väl inrättad handel, 
äro dock ganska fa i besittning däraf. — — — Politici 
märka i synnerhet att handelen intet trifves i souveraine 
eller envåldsregementen. — — — Handelen är likväl intet 
grannlaga om hvad ort han får bebo. Intet klimat af- 
skräcker honom, ingen ofruktbarhet bortdrifver honom 
och ingen afsides belägenhet gör honom ledse. Han frå- 
gar endast efter frihet, säkerhet, redelighet och försiktighet" 
(I: 5, 11). Men det är att märka att det, jämte en nyt- 
tig och indräktig handel, finnes en skadlig och utblot- 
tande handel. „Till exempel, när man genom främ- 
mande låter sig tillföra varor ur andra handen med 
deras skepp, ty då går dubbelt mera åt af rikets kapital 
till omkostningar vid förslen. Detta är en kräfveta 
1 Spaniens handel, som fräter omkring sig, och en tvin- 
sot, som afmattar landet otroligen. Sedan är också det 
en skadelig köpenskap att införa främmande manufaktu- 
rer till egen konsumtion, hvarigenom reda penningar eller 
effekter förvandlas i stoft och försvinna. Sådant bör 
öfverheten söka att hindra, och det kan intet ske utan 
genom höga tullar och förbåd. Frihet i sådan handel är 
intet annat än en uppmuntran till att förslösa rikets kapi- 
tal och själfvillig föresats att löpa i armod och elände" 
(7). 

Handelsmonopol äro, likasom monopol i allmänhet, 
skadliga; ,ty de göra stegring 1 pris, hvarpå de mest äro 
utsedde, och hindra ofta nyttiga sakers tillväxt, därigenom 
att intet nog många få arbeta 1 en näring eller handels- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


149 


sätt, med mera“ (II: 7, 12). „Men“, säger Carleson, ,sà 
måste man veta att undertiden monopolier äro intet stri- 
diga emot billigheten, utan tvärtom högstgagnelige, oan- 
sedt detta namnet eljest är sa ganska förhateligit“ (II: 
7, 4£). Särskildt gäller detta sådana monopoliserade 
kompanier som idka långväga handel, t. ex. ostindiska 
kompaniet, ty en dylik handel kräfver stora kapital och 
bör med drift och styrka idkas, hvarjämte ,ett rikt kom- 
pani kan ı nödfall bättre fatta det allmänna under armarna 
än enskylta borgare" (II: 7, 17). Ja, Carleson går så 
långt i sin advokatyr för handelskompanierna, att han 
anser dem i grunden icke vara monopoliserade, eftersom 
hvem som helst kan bli delegare i dem! Således har 
vårt ostindiska compagnie privilegium exclusivum, så att 
inga svenska undersåtare få drifva handel på Indierne 
utom compagniets tillstånd, men det är ingen svensk be- 
tagit att interessera uti samma compagnie, hvaraf följer 
att detta privilegium sträcker sig till alla, som vilja nyttja 
detsamma, och saledes intet kan kallas TonOp enn: (I: 
7, 18). Hvilken präktig sofistik! 

Äfven den monopolisering som innelåg i skillnaden 
mellan stapelstäder och uppstäder försvarades varmt af 
Carleson; den var för öfrigt ett axiom på denna tid. 
„Iy som städer kunna och böra vara en republiks styrka 
och uppkomst, när rätt uppsikt däröfver hålles, så kunna 
de tvärtom förorsaka hela landets olycka, när en själfs- 
våldig och förvänd handel får ibland borgerskapet fri 
fart och full gang“ (I: 2, 6). Man bör därför noga under- 
söka huru många städer utan skada för riket kunna er- 
hålla stapelrätt. ,Af stapelstäders myckenhet härrörer 
det att ett lands effekter och afvel faller 1 vanpris. När 
en vara kommer 1 alltför många händer, kan hon omöje- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


150 


ligen behålla sitt rätta värde; ty nar en eller annan är sa 
nödig om penningar, att han merendels nödgas trassera 
strax vid utskeppningen, lärer ej särdeles priset stå att 
stegras, utan tvärtom, det måste falla, hvarigenom sådane 
ej allenast skada sig själfva, utan kladda också bort pri- 
sen för andra och följakteligen förringa värdet af landets 
ämnen och effekter. Ännu mera, när ett land besväras 
af för många stapelstäder, så att intet hvar och en af 
dem har tillräckelige retur-varor att utskeppa, i hvilket 
afseende de dock likväl nb. med stapelrätt skola förses, 
så måste borgerskapet i de fleste stapelstäder fly till en 
skadelig utländsk kredit, tigga sig till manufaktur- och 
kramvaror, dem de till högsta pris af den barmhärtige 
och godhjärtade utlänningen nödgas emottaga och sedan 
på det dyraste i landet utprångla, till hela landets ut- 
märglande“ (I: 2,74). Vi finna här så godt som hela 
den bevisföring hvarmed det bottniska stapeltvånget för- 
svarades på 1760-talet mot. de allt häftigare vordna an- 
greppen på detta handelsmonopol. ! 

Handeln främjas enligt Carleson också därigenom att 
adeln idkar handel, nämligen „en rätt utländsk handel“ ? 


ı Frågan hade förevarit äfven vid 1734 års riksdag (se Palmén, 
Historisk framställning af den svensk-finska handelslagstiftningen, s. 
153 ff., och Fyhrvall, Om det botniska handelstvängel, s. 59 f.). 

? I samma riktning uttalar sig äfven Marenholz (se ofvan, sid. 
39). — Frågan diskuterades mycket i litteraturen ännu under se- 
nare hälften af 1700-talet. En skrift med titeln La noblesse com- 
mercante, af abbé Coyer (1756), väckte stor uppmärksamhet och 
framkallade polemik (se Correspondance de Grimm, Diderot etc., éd. 
Tourneux, III, s. 170 ff.). Den citerades i den svenska litteraturen 
upprepade gånger af Fischerström i hans redan anförda Pämin- 
nelser vid Sveriges allmänna och enskilta hushållning. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


151 


(II: 7, 19). Grundandet af en „köpmansakademi“, eller 
hvad vi nu kalla handelshögskola, vore äfven till fromma 
för handeln. Carlesons detaljerade förslag härom (II: 5, 
is ff.) är af stort intresse, men vi kunna icke här uppe- 
halla oss vid det. Slutligen förtjänar nämnas att Carle- 
son principiellt fördömer illojal konkurrens i handeln: 
men „om en fabrikör hos oss säljer sitt gods till en krä- 
mare och han sedan ger det ut för engelskt, fransöskt 
etc., välförstäendes när varan är någorlunda svarsgod, ja 
om han sätter främmande tecken därpa, till att förnöja 
utländska kramvarors alltför stora älskare, så gör han 
rätt och som en ärlig man, den där befordrar fädernes- 
landets välfärd och förhjälper landets barn till undervis- 
ning samt de fattiga till bröd" (II: 7, 23 £.). Sadan var 
Carlesons , patriotiska" affärsmoral. 

Viktigare än handeln är dock industrin. Med fet stil 
trycker Carleson följande lofsång: ,Manufakturer äro den 
rätta världens rikedom, som utmärka bästa skillnaden 
emellan ett rikt och fattigt land. De undervisa folk och 
släkten om rätta vägen till en loflig näring, förenande 
främmande nationer med hvarandra. De ympa flitighet i 
ett land, gifvande ämne och arbete till alla händer, både 
in- och utomlands, och sättande hela världen i god rö- 
relse. De äro således rätta läromästare för navigation 
och handel, att rätt förstå föra sin makt till det allmänna 
bästas nytta. De äro rätta redare till handelsskepp, att 
ställa commercen uti den lifligaste rörelse; såsom rätta 
bien göra de en stats penningefond eller -stock rik med 
främmande penningar. De äro ock bästa hospital för 
fattige samt rätta fostermödrar för landets ungdom att 
föda de fattiga och rikta de flitige. De äro ändteligen 
rätta verktyg att göra det fattigaste land till det rikaste, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


152 


det svagaste till det fattigaste, en outöslig springkälla till 
folk och outödelig grufva till penningar. De löna ock 
hvar flitig hand, anförd af godt snille och försiktighet, 
med rik och förnöjelig trefnad“ (II: 6, 12 f). I samma 
predikoentusiastiska ton framhäller Carleson jämt manu- 
fakturernas betydelse (t. ex. I: 1, 16, I: 10, 18, II: 8, 3), 
ja, så manga gånger att — såsom han själf säger pa ett 
ställe — „nägon torde ledas därvid att vi sa ofta tala om 
manufakturers och handtverks nytta“ (I: 3, s). Jag har 
heller ingen anledning att uppehalla mig vid Carlesons 
industrimerkantilistiska deklamationer. Endast det för- 
tjinar 1 detta sammanhang antecknas att Carleson, utan 
att angripa skrana, föreslär ätgärder till handtverkerier- 
nas främjande, bl. a. (efter Marperger) inrättandet af 
handtverksskolor (II: 8, 26 ff.). 

Carlesons Hushdlds-Rad ar, näst Nordencrantz’ Arcana, 
det största och innehällsrikaste svenska nationalekono- 
miska arbetet frän den period som här utgör föremäl för 
behandling.! Med Nordencrantz har Carleson ocksa vissa 
beröringspunkter. Son till en Stockholms-köpman, är han, 
trots sitt ämbetsmannayrke, en borgare till lif och själ. 
Borgerligheten utgör ett grunddrag 1 Hushälds-Räd, lika- 
som i Arcana Oeconomiæ et Commercü, och lika starkt 
som Nordencrantz betonar Carleson stadsmannanäringar- 
nas företräde framför landtmännens yrken. , Borgerskapet“, 


! Jag håller för sannolikt att Carleson själf skrifvit hela Hus- 
hälds-Räd. Hans broder Edvard vistades 1732—1746 utrikes (se 
Biographiskt Lexicon, II, s. 184 f.). Att döma af utgifvarens i juli- 
häftet för 1734 upprepade anhällan om bidrag af „correspondenter“ 
hade han ätminstone icke dittills erhällit sadana. Innehället i de 
följande häftena tyder icke heller på att det åsyftade resultatet — 
uppsatser rörande den enskilda hushållningen — skulle ernåtts. 


Bidrag t. känned. af Finl, 


153 


säger han, „underhäller större delen af en stat. Utom bor- 
gerliga näringar är ett land, oaktadt dess naturliga rikedom, 
att anse för fattigt. Den besuttne landtmannen, adelsman 
eller bonde, måste af borgare och städer taga sina varors 
värde. Därföre, ju större borgerlig näring, ju större vinst för 
landtmannen. Vidare, som ett lands råämnen äro ganska litet 
värde, 1 anseende till den tillökning som af konsten till- 
kommer, så är ju borgaren den som till några hundrade 
procent förhöjer rikets kapital" (I: 2, s). Man finner icke 
heller 1 Hushälds-Räd någonting som skulle hänföra sig 
till jordbruket och bergshandteringen, om ej möjligen 
detta: „äker- och bergsbruk gifver många födan, men 
handel och manufakturer göra det mesta" (I: 3, 7). ! 

De nationalekonomiska åsikter Carleson med sådan 
ihärdighet förfäktar i Hushdlds-Rad äro 1 allmänhet 
mer ensidiga och mer ytterligt gående än Nordencrantz’. 
Detta torde framgå ur de utdrag och den sammanfattning 
vi redan lämnat af de båda författarnes idéer. Ännu ett 
exempel kan anföras. Carleson är blindt öfvertygad om 
att hvarje land, eller åtminstone Sverige, kan och bör 
själft producera allt hvad det behöfver. Olikheter i klı- 
mat framkalla visserligen „särskilte passioner eller böjel- 
ser hos människorna". Men man får icke häraf, såsom 
„mänga statskloka“ göra, draga några slutsatser rörande 
industrin. , Ty“, säger han, „förutan det att Skaparen aldrig 
ärnat att det ena riket skall väfva kläder och arbeta all 
annan redskap som behöfves för det andra, samt således 
betagit det senare den naturliga förmån som det förra 


! Senare, då Carleson såsom lagman blef jordbrukare, vaknade 
hos honom intresset äfven för landthushållningen, och han utgaf 
också ett uteslutande härät egnadt Hushäls-Lexicon (1756). : 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


154 


fätt, sa vittnar ju all forfarenhet därom att sädana politici 
tala 1 vädret“ (I: 1, 23). 

Ensidigheten och ytterligheten hos Carleson förklaras 
delvis genom den litteratur han tillgodogjort sig, sa vidt 
man far döma af citaten 1 Hushälds-Räd. 

Carleson har, bortsedt fran själfva framställnings- 
sättet, päverkats företrädesvis af tyska författare. Flitigast, 
sa godt som i hvarje häfte och 1 de flesta manga gänger, 
citerar han Paul Jacob Marperger, en férfattare som Rohr 
rekommenderat sasom den dir ,durch seine gelehrte 
Schriften die Materie von dem Commercien-Wesen so 
exhauriret, dass es andern eine schlechte Nachlese übrig 
gelassen“.! Marperger var enligt Roscher en faslig mang- 
skrifvare, som 1717 hunnit utgifva 35 böcker och hade 
manuskripten till 71 andra färdiga. „Überall herrscht 
eine philiströs-breite Schilderung des Herkömmlichen vor, 
sehr wenig vergeistigt durch ein platt erbauliches Morali- 
siren.“ De nationalekonomiska idéerna hos Marperger 
utgjorde ett uppkok pä Bechers.2 Becher själf citeras 
endast nagra gänger (I: 3, 11, 12, 5, 27, 6, 9) af Carleson. 
Af de andra österrikarne ar Schröder ofta anförd (I: 2, 
6, 17, 8, 7, 5, 3, 4, 27, Il: 6, 7, 15, 21, 22), Hörnigk pa nagra 
ställen (I: 2, 6, 5, 27, II: 6, 15). Marenholz’ Fürstliche Macht- 
Kunst nämnes 1 företalet. Likaså Becmann och Morhof 
samt Naudaus (Bibliographia politica, 1633) och Thomasius 
(Cautele circa precognita jurisprudentie, 1710). Till Rohr 
hänvisar Carleson naturligtvis flere gånger (föret., I: 8, 5, 
5, 3, Il: 5, 2, 6, 9). Pufendorf åberopas ofta (I: 5, 4-6, 
8, 2, II: 7, 5, 8, 16, 17), 1 synnerhet da Carleson vill bevisa 


1 Compendieuse Hausshaltungs-Bibliothek, s. 456. 
? Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., s. 301 f. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


155 


„rätta grunden till regeringens makt öfver undersatarnes 
gods och egendom" (IT: 7, 7), och ännu oftare Grotius (I: 1, 1, 
5, 5, 6, II: 6, 2, 5, 6, 9, 11, Ws, 13, 14), om! vi få nämna 
den store holländaren i detta sammanhang. 

Hänvisningarna till engelska författare äro, 1 jämförelse 
med dem som gälla tyska författare, obetydliga. Den 
ende engelsman som oftare citeras är Mun (I: 6, 21-35, 
10, 9, II: 5, 4, 6, 11), med hvars hjälp Carleson vill ädaga- 
lägga den ostindiska handelns berättigande. I detta sam- 
band påträffas äfven Davenants namn en gang (I: 11, 8). 
Temples uttalande om en stor folkmängd såsom villkor 
för handelns uppblomstring citeras (I: 5, 21), sannolikt 
1 öfversättning fran något annat språk än engelskan, 1 
ehuru Carleson kunnat finna det direkt öfversatt i Nor- 
dencrantz’ Arcana (227). Efter sistnämnda arbete citeras 
däremot Mandevilles ord om allmänandans och fosterlands- 
kärlekens betydelse (II: 6, 7). Hobbes’ definition af sta- 
ten 1 De Cive omnämnes (I: 1, 1). 

Af franska författare citerar Carleson endast Huet 
(Histoire du commerce des anciens) (I: 5, 13) och Savary 
(Le parfait négociant) (I: 5, 22) samt Descartes (I: 11, 4), 
Bayle (I: 1, 21) och Moréri (Dictionnaire historique) (I: 1, 3). 
— De enda svenska arbeten hvilka Carleson anför äro 
Nordencrantz’ Arcana (I: 1, 9, 5, 13, II: 6, 29) och Sahl- 
moons Hollands Stats- och Commercie Spegel (I: 1, 5, 5, 
22, II: 6, 13, 14), som han kallar „en vacker och nätt 
spegel af hela holländska staten och commercen pa 
vårt modersmål", samt — Rudbecks Atlantica (II: 4). 
Gyllenstolpes (Wexionius’) definition af staten i Politica 


1 Dock har Carleson icke följt blott det af Berch (se ofvan, 
sid. 91) meddelade utdraget på franska. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


156 


citeras dessutom (I: 1, 1). — Klassiska auktorer och 
bibelställen anföras i rikligt antal, huller om buller. 
Carlesons smak för svensk vitterhet — senare yttrande 
sig 1 utgifvandet af en samling äldre svensk poesi under 
titeln Försök Til Swänska Skalde-Konstens uphielpande 
(1737—1738) — förleder honom äfven 1 Hushålds-Båd till 
citerandet af åtskilliga verser. 

Det öfvervägande tyska litteraturinflytande Carlesons 
nationalekonomiska tänkande synes hafva undergått för- 
klarar dock, såsom sagdt, endast delvis hans extrema 
merkantilism. I högre grad ha sannolikt åsikterna be- 
stämts af karaktären och miljön. Carleson var en ung 
uppåtsträfvande ämbetsman, starkt protegerad af riks- 
rådet grefve Carl Gyllenborg, det nybildade hattpartiets 
chef. Med uppkomlingens instinkt för det fördelaktiga 
slöt han sig till detta parti, hvilket bland sina anhängare 
räknade „de stora stapelstädernas penningmän och gros- 
sörer, förnämligast Stockholms". ! Här funnos Alingsäs- 
delegarne och öfver hufvud den inhemska textilindustrins 
målsmän, klädesfabrikanterna, som behöfde , debit" pa 
sina dåliga och dyra, men fosterländska varor; här fun- 
nos ock delegarne 1 ostindiska kompaniet, som rnåste 
vara förvissade om att de feta dividenderna (25 a 50 °/, 
pa det insatta kapitalet?) äfven framdeles utföllo, foster- 
landet och partiet till batnad. Det gällde att finna teo- 
rier som üfverensstämde med dessa, rent logiskt med 
hvarandra stridiga, kapitalistiska intressen. Carleson fann 
dem utan svärighet.. Opsykologiskt och känslopjunkigt 


1 Stavenow, a. a., s. 47. 
> Se Hellstenius, Bidrag till Svenska Ost-Indiska Compagniets Hi- 
storia, S. 45. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


157 


vore det att söka ointresserade, ideella motiv för alla 
teorier; pa det ekonomiska omradet ar det tvärtom i re- 
geln ingenting annat än enskilda intressen af större eller 
mindre omfattning som drifva sitt spel också i fråga om 


teorierna. 


En fullständig kontrast till Hushålds-Råd bildar den 
af Lars SALVIvS, den bekante bokhandlaren, boktrycka- 
ren och förläggaren, utgifna tidskriften Tanckar Öfwer 
Den Swenska Oeconomien. Denna tidskrift utkom med 
ett ark (nummer) i veckan från februari till december 
1738,1 och den skiljer sig således fran Hushdlds-Rad re- 
dan genom utgifningssättet, som i sin mån inverkat 
afven pa framställningssättet, ty det ligger i sakens natur 
att stilen i en veckoskrift måste blifva lättare än 1 en 
månadsskrift. Salvius’ stil i Tanckar Öfwer Den Swenska 
Oeconomien är icke blott lätt, utan ock liffull och skälmsk. 
Han fruktar likasom Dalin framför allt för att vara trå- 
kig. Sålunda säger han en gång, med anledning af ett i 
bref till tidskriften väckt förslag: ,Saken är 1 sig själf 
så torr och obehagelig, att ingen lärer vala se därpå. 
Jag hör väl huru litet man frågar efter vara Oeconomi- 
ska Tanckar; de ega, säger man, ingen kvickhet, ingen 
satt, inga infallen: de äro alltför allvarsamme och filoso- 
fiske. Fy, jag orkar ej höra . . . jag ledsnar . . . det är 
ej värdt . . . bort med sådant gral“ (n:o 19). 

Det är diskursens eller , samtalets" på den tiden så 
omtyckta form Salvius använder. De däri stadigt del- 


1 Sylwan, Sveriges periodiska litteratur, s. 213. — Tidskriftens 
utgifvande måste, likasom Hushålds-Råds, ställas i samband med 
ständernas sammankallande (till maj 1738, resp. maj 1734). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


158 


tagande personerna äro, pa ett undantag när, allegoriska: 
Fru Svea, Fru Oeconomia, Herr Flt, Herr Sparsam och 
Herr Mentor. Undantaget utgöres af betjänten Frans, en 
typ som hörde till pjäsen för tiden och som 1 detta fall 
måhända närmast ar en efterbildning af Holbergs Henrik: 
den beskedlige, men tillika genom sina praktiska erfaren- 
heter kloke och dessutom fiffige tjänaren, som gär om- 
kring och säger sanningen och skapar inledningarna och 
parenteserna och ännu därtill hinner agera lustigkurre. 
Det synes mig otvifvelaktigt att teatern — kort förut 
(1737) hade ju Kongl. Svenska Skadeplatsen öppnats — 
i förening med Dalins Argus inverkat pa Salvius’ litterara 
form i Tanckar Ofwer Den Swenska Oeconomien. Numera 
gör de allegoriska personernas uppträdande ett nagot 
tillgjordt och naivt intryck, och dialogen urartar stundom 
till långa och tröttande monologer. Men språket kan 
också vara rakt på saken gående, måhända till och med 
för mycket för att ur stilsynpunkt hänga samman med 
förkonstlingen i öfrigt. Här och där, icke för ofta, strör 
Salvius in verser — verser hvilka ej blott äro ,sällsynt 
lediga" till formen,! utan ock vittna om ett verkligt 
poetiskt sinne (såsom t. ex. en förtjusande herdinnesång 
1 n:0 16). 

Tanckar Öfwer Den Swenska Oeconomien skiljer sig 
fran Hushälds-Räd äfven därigenom att de behandlade 
ämnena icke uteslutande äro ekonomiska. Sälunda giss- 
lar Salvius med ypperlig satir byräkratins mängskrifveri 
(n:o 25; jfr äfven ett ställe 1 n:o 23) och dess invecklade bok- 
förıng (n:o 33) — all denna officiella „papperskonsum- 


1 Sylwan, Sveriges periodiska litteratur, s. 217. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


159 


tion“, hvilken Chydenius senare bade i allmänhet och i ett 
konkret fall begabbade.! Äfven moraliska och pedagogiskt- 
didaktiska fragor dryftar Salvius med förkärlek, städse 
med ett alltigenom sympatiskt frisinne. Han angriper 
konservatismen till och med generellt: „om älderdomens 
fördärfvelige dyrkan, som under namn af vana förkväfver 
allt godt, ädelt och hurtigt, förlorar sitt valde“, sa blir 
det bättre 1 Sverige. Ett särskildt intresse hyser Salvius 
för undervisningsväsendets reformerande, och det är en 
uppfriskande radikalism han ädagalägger 1 denna fräga. 
„Salvius uppträder mot katekesutanläsning, öfveransträng- 
ning och latinherravälde, för slöjdundervisning och an- 
läggande af tekniska skolor och har funderingar om att 
lata barnen under lek inhämta nyttiga kunskaper. Hvem 
skulle vantat“, utropar professor Sylwan, ,att har finna 
ett program, som kunde duga i vara dagars undervis- 
ningsdebatt!* ? Ytterligare ma nämnas att Salvius pa- 
yrkar naturvetenskapernas upptagande sasom undervis- 
ningsämne vid gymnasierna äfvensom inrättandet af pro- 
fessurer i ekonomi — det sistnämnda ett yrkande som 
_ tidigare framställts af flere andra svenska författare. * 
Afven i rent praktiska fragor visar han sig vara en fram- 
stegsman; sälunda ifrar han för införandet af gatubelys- 
ning i Stockholm, ett förslag som nägra är senare (1746— 
1748) förverkligades. * 


ı Politiska Skrifter, s. 44, och Palmens inledning, s. XLIX; 
Schauman, a. a., s. 524. 

2 Sveriges periodiska litteratur, s. 214. 

3 Se ofvan, sid. 88, — Äfven Carleson hade i Hushälds-Räd 
(föret., II: 4, 17) gjort samma yrkande. 

4 Se Malmström, a. a., 1112, s. 421 ff, 


Nat. o. Folk, H. 78, N:o 1. 


160 


Främst skiljer sig emellertid Salvius’ tidskrift fran 
Carlesons genom de nationalekonomiska åsikter som där 
framställas. Ja, Salvius tager genom dem afstand ej 
blott från Carleson, utan från alla andra svenska ekono- 
miska författare på denna tid, med undantag af Polhem. 

Visserligen delar Salvius den allmänna uppfattningen 
om folkmängdens betydelse: ,mycket folk är ett rikes 
förnämsta styrka", säger också han (n:o 1). Handels- 
balansläran är äfven för honom en trosartikel: man skall 
se till „att de inkommande varor aldrig ma öfverstiga de 
utgående”. Och penningarna tillerkänner han samma vikt 
som de egentliga merkantilisterna: man skall ,, alltid så 
laga, att rena penningar, så mycket mögeligit är, ej må 
föras ut, utan hellre dragas in 1 landet" (n:o 17). I kon- 
sekvens härmed fördömer. Salvius införseln af utländska 
kramvaror eller öfverflödsartiklar och angriper den ost- 
indiska handeln (n:o 40). 

Men den anda som går genom Salvius’ Tanckar är 
dock en annan än den som 1 allmänhet kännetecknar den 
svenska litteraturen pa denna tid. Salvius anser bergs- 
handteringen vara den „förnämsta grundpelaren till hela 
rikets välgång" (n:o 30). Ur denna synpunkt bedömer 
han de ekonomiska företeelserna, den ekonomiska lagstift- 
ningen och politiken. 

I syfte att understöda och upphjälpa bergsbruket före- 
slår Salvius bildandet af ett järnkompani, som skulle om- 
händerhafva hela försäljningen af järnet, reglera tillverk- 
ningen m. m. (n:o 19, 20, 23, 32). Fördelarna af ett så- 
dant, tidigare äfven af Polhem (se ofvan, sid. 10) för- 
ordadt kompani angifvas omständligt: den viktigaste är 
naturligtvis att bergsmannen kan ,icke allenast få mera 
för sitt järn än de utländske nu betala här i landet, utan 


Bidrag t. känned. af Finl. 


161 


ock bekomma försträckning, när sa pätränger, för billigt 
interesse“ (n:o 23). Dylika kompanier — motsvarande 
våra dagars truster och kartell, men stödande sig på 
legala monopol — voro i allmänhet illa tålda, ej blott i 
Sverige, utan öfverallt i världen. Också framkallade Sal- 
vius” förslag en (verklig eller låtsad, af honom själf skrif- 
ven?) gensaga, som han bemöter (n:o 24). Han ville visst 
icke föreslå bildandet af ett sådant kompani „som i min- 
sta måtto har smak af något monopolium, hvilket kunde 
vara skadeligt på alltför många sätt". Det borde ej jäm- 
föras med tjärkompaniet, som upphandlade tjäran för 
4 d:r 16 öre kmt och stegrade priset till 60 d:r för den 
utländske köparen. Ett svenskt järnkompani borde icke 
höja priset på järnet till mer än detta , verkeligen kan 
vara värdt i utrikes orter, — — — hvaraf vår bergslag 
kunde upphjälpas och compagniet vinna ansenligit, utan 
att utlänningen skulle förorsakas att söka några andra 
utvägar“. Hj heller finge det föreslagna järnkompaniet 
jämföras med ostindiska kompaniet, som importerade va- 
ror till skada för landet. Salvius måtte emellertid senare 
ha funnit förslagets form anstötlig, ty i sista numret talar 
han om ett järnkontors inrättande: , ett järncompagnie — 
hvad säger jag? det ordet är så förhateligt — contoir 
ville jag säga” (n:o 47). Några år senare (1747) inrätta- 
des järnkontoret. Det var således icke Nordencrantz som 
först väckte frågan härom,! utan Salvius och ännu tidigare 
Polhem. 

Ett system, så litet tillvaratagande de extraktiva yrke- 
nas intressen som merkantilsystemet, måste naturligtvis 
blifva föremål för kritik från en Salvius’ sida. Också 

1 Så uppgifver Malmström, a. a., IIL?, s. 397. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


162 


skjuter Salvius 1 sina Tanckar den ena breschen efter 
den andra i systemets balverk. Den allmänna karaktären 
och de allmänna orsakerna till detta system, i den form 
hvari det tillämpades 1 Sverige, angifver han en gang 
(n:o 28) genom att berätta en saga om några guldspru- 
tande ormar, som bevakade ingängen till ett stort, half- 
färdigt hus och som med sitt ,spritsande“ fördärfvade 
ögonen pa alla dem som ville komma in. „De tyckas 
val vara storögde, men se ändock ingenting, om icke det 
sker alldeles förvändt, sa att falskhet for deras ögon 
lyser som en ren vänskap,. snikenhet som en god hus- 
hällning, vidlöftige förslager som nödiga rön och försök, 
stora försträckningar till okunnogt folk af publique medel 
som endaste utvägar till landets upphjälpande, med mera.“ 
Lyckligtvis voro ormarna „mycket sömnaktige“, sa att 
man stundom kunde smyga sig in i huset oskadd. Där- 
inne hordes da ett dubbelt eko. „Det ena jämrade sig 
och grät utan ända, det andra log och skrattade med 
lika beständighet. Jag mente att Heraclitus och Demo- 
critus voro där 1 rummet inspärrade; men förmärkte 
sedan att den förra var det allmänna, och den senare det 
enskylta bästa. I trappan mötte mig atskilige som ville 
ea ut: en bar famnen full med exclusive privilegier, en 
annan hade alla skräordningar under armen; ater mötte 
jag en som bar alla monopoliska handelsförfattningar och 
ibland dem 2:ne octroier [ostindiska och levantiska kom- 
paniernas]; än kom dir en löpandes med alla de skrifter 
som anga landthjälpsmedlens utdelande, med mera.“ 

Med de kursiverade orden har Salvius angifvit nägra 
af systemets särbara punkter, mot hvilka han ocksa riktar 
sina pilar. Särskildt monopol och privilegier äro honom 
en nagel i ögat; dem angriper han ständigt. Sa berättar 


Bidrag t. känned. af Finl. 


163 


han 1 ett nummer (n:o 16) huru fru Oeconomia sändt sin 
son Flit ut pa resa till alla lander och riken. Han har 
dar funnit monopoliska, propoliska och polypoliska sam- 
hällen — Bechers indelning af samhällen med urartad 
ekonomi (jfr ofvan, sid. 108, not) —, och fru Oeconomia 
redogör för sonens reseiakttagelser. „Polypoliterna“ äro 
icke sa skadliga för landet som „monopoliterna“, „ty de 
göra alltid ett godt och försvarligit arbete för lindrig 
pris, och säkert skulle de här kunna förorsaka en obe- 
skrifvelig nytta, särdeles i sadane handverk, hvartill fin- 
nes ett ymnogt förräd och ämne hemma i landet, som 
jaro, stål, koppar, messing och silfver“. Salvius yrkar 
dock icke pa fullständig näringsfrihet, utan vill ga „den 
bästa medelvägen", som består däruti „att man val läm- 
nar hvar och en frihet att nära sig, som något har lärt 
till landets allmänna nytta och uppkomst, men därjämte 
alltid så lagar, att de hvarken för myckenheten skull lida. 
nöd, ej eller att de må bli för få och därigenom komma 
1 sådant stånd, hvaruti de kunna skada hela riket.” 
Karaktäristiken af „monopoliterna“, d. ä. i detta samman- 
hang handtverkarne med deras skråväsende, är oerhördt 
skarp. I flere senare nummer (n:o 18, 29 m. fl.) angriper 
han ytterligare skråna, hvilka ju för öfrigt — såsom vi 
sett — redan på denna tid voro allmänt utdömda i den 
nationalekonomiska litteraturen. „Propoliterna“, de som 
idkade ,en fri handtering, hvilken förnämligast bestod 1 
förköp", m. a. o. grosshandlarne 1 stapelstäderna, äro 
äfven utsatta för en mycket sträng kritik från Salvius’ 
sida. Också yttrar fru Oeconomia 1 ett annat nummer 
(n:o 21): ,Monopoliske eller propoliske inrättningar, som 
befästes med specielle försäkringar, kan jag 1 mitt hem- 
vist aldrig tåla, utan låter alla mina underhafvande njuta 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


164 


lika rätt ved sina händers och förständs arbeten. Det 
gör mig lika mycket, antingen han är rik eller fattig, gif- 
mild eller knapp, hög eller lag: alla ega i detta fallet sin 
frihet öfver en bank. Jag vet nogsamt att afunden har 
ett elakt frö, som aldrig pa lättare sätt kan sas och till- 
växa i landet än om man lämnar visst folk större frihet 
för vissa afsikter skull, därigenom de öfrige blifva ut- 
stängde, som törhända mera godt kunde åstadkomma. 
Nej, bort med sådant val i mina länder, det går aldrig 
an: alla försäkringar och privilegier äro där allmänna." 

Det sätt hvarpa den 1727 bildade landshjälpsfondens 
(från 1739 manufakturfondens) medel användts till manu- 
fakturernas understöd blir endast i förbigående och an- 
tydningsvis föremål för Salvius’ kritik; sannolikt vågar 
han sig icke därpå för censurens skull. ‘ „Det kan gå 
an“, yttrar Mentor en gång, ,att menigheten igenom all- 
männa sammanskott bidrager till manufakturernes upp- 
komst i landet; men det är högst beklageligt att deras 
inrättning skall vara så monopolisk. Om de utländske 
manufakturer på det sättet blifvit upprättade, så skulle 
jag intet ha något däremot; men nu så mycket mer som 
den antagne landshjälpen och 5 procent i tullen gagnar 
landet ingenting, så vida inrikes gjorde tillverkningar 
hvarken äro så gode i sig själfva, ej eller kunna de säl- 
jas för bättre köp än det som kommer ifrån främmande 
orter” (n:o 21). I ett annat nummer visar Salvius att 
landshjälpsmedlen ofta kommit i orätta händer och ingen 
nytta medfört (n:o 29). Och en gång låter ban fakto- 


1 Censorn inskred flere gånger vid granskningen af Salvius’ 
Tanckar, särskildt i fråga om kritiken af produktplakatet, ,emedan 
sådane publique författningar ej böra obetänkt criticeras“ (se Ben- 
zelstjernas Censorsjournal, I, ss. 57 o. 62). 


Bidrag t. känned, af Finl 


165 


tumet Frans berätta en kistoria om huru „Förvett, Van- 
vett, Nyvett . och Byvett* inrättat en fabrik, som „ej 
den ringaste undsättning bekommit af de allmänna lands- 
hjälpsmedlen“. Detta oaktadt hade de ,igenom en för- 
siktig och sparsam inrättning drifvit sitt verk sa högt, 
att all utländsk tillförsel ar blefven tillstoppad*. Till 
detta resultat hade äfven bidragit „frihet och afsättning, 
som äro lıf och själ för alla manufakturer; ty inga mono- 
poliska samhällen hafva pä ett eller annat sätt inskränkt 
dem* (n:o 15). | 

I grunden har dock Salvius, om jag förstår honom 
rätt, intet principiellt emot de inhemska manufakturernas 
understödande med allmänna medel. Men han anser att 
understöden borde utdelas med större urskillning och att 
den industri som arbetade med inhemsk råvara, främst 
metallindustrin,. borde gynnas framför den med importe- 
rad råvara arbetande, såsom textilindustrin. Man borde 
också mer än hittills lägga an på , våra egna råämnens för- 
vandlande till allehanda manufakturer“ (n:o 47; jfr n:o 26 o. 
27). „Inga inrikes rudimaterier må skeppas ut, med min- 
dre att de tillforene ma bli upparbetade och till högsta 
pris förädlade" (n:o 17). „Att knappt 8 järnmanufaktu- 
rer vunnit framgäng, det utmärker en obenägenhet hos 
vederbörande att befordra deras afsättning 1 främmande 
orter, hvilket likväl kunde ske, om de allenast ville upp- 
hjälpa sitt land, jag ma intet säga fadernesland“ e o 41, 
jfr äfven n:o 42). 

Salvius var således långt ihn en fiende till den na- 
tionella storindustri af hvars uppblomstrande alla patrio- 
ter pa denna tid väntade sig sa rika frukter. Han anser 
fastmer att nya industriella verk borde fa 50 a 60 fri- 
hetsar för att „komma sig före“, De första arbetarne, i 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


166 


regeln införskrifna fran utlandet, aro dyrlegda och gå ej 
in pa ändringar af kontrakten för eget och sma barns 
vidkommande. Först 1 barnabarnen erhäller industriidka- 
ren arbetare „för billigt pris“, och da först har „publicum 
sin rätta nytta af verket, men ej förr, sa framt man ej 
med flit vill kväfva barnet i vaggan“ (n:o 29). Ocksä 
Salvius’ ideal är en inhemsk industri som genom skydd i 
olika former och nedpressade arbetslöner kan gifva god 
vinst at de 1 företagen intresserade kapitalisterna och 
utestänga de utländska varorna frän den nationella mark- 
naden. ; 

Det ur nationalekonomisk synpunkt märkligaste 1 
Tanckar Öfwer Den Swenska Oeconomien är att Salvius 
där systematiskt angriper produktplakatet, hvilket för- 
bjöd utländska fartyg att till Sverige hämta andra pro- 
dukter än eget lands (n:o 26, 27, 30, 46). Han gör detta, 
utgående från sin erfarenhet om dess skadliga inverk- 
ningar på bergshandteringen och särskildt järnhandeln. 
Priset: på ett skeppund järn hade 1725! varit 60 d:r kmt, 
men under de närmast följande åren fallit till 50 a 54 d:r 
och sedermera ytterligare till 40 och 36 d:r. „Om 
man nu därefter gör en uträkning på 300,000 skeppund, 
som årligen gått utur riket, så lärer man finna att Sverige 
säkert på förflutne 12 åren förlorat allenast på järnet 
öfver 60 millioner d:r kmt, som det eljest bort och kun- 
nat vinna, om järnpriset blifvit vid 60 d:r för hvart skep- 
pund. Till att förtiga all den förlust som riket tagit på 
andre utgående och inkommande varor, af hvilka de 
förra igenom berörde plakat fallit och de senare stigit 


1 Salvius förlägger produktplakatets tillkomst till 1726, då den 
kompletterande förklaringen till plakatet utfärdades. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


167 


ansenligen 1 priset. Detta allt tillsammans gör en obe- 
skrifvelig skada“, säger Salvius och tillägger: ,Jag star 
emellertid fast 1 den tankan att vara utgäende varor sna- 
rare stigit än fallit, om en fri seglation blifvit bibehällen; 
ty det är en sanning, som ingen förnuftig kan vara emot, 
att ju mera folk komma till marknaden att köpslaga, ju 
högre stegras dess varor, som för alla icke äro nog till- 
rackelige. Hvart och ett skepp, som icke velat gå med 
sand och sten i barlast ifrån Stockholm, hade säkert fun- 
nit många resor bättre sin räkning att köpa järnet, fast 
det ock stigit till dubbelt högre pris, ty det hade alltid 
varit bättre att betala så mycket i första handen, där 
andre varor hade haft sin säkra afsättning, än nästan 
detsamma utur andra handen, där desse villkor intet 
kunde stå att erhålla" (n:o. 46). Nu lönade det sig endast 
för dem som kunde hämta specerier och styckegods att 
komma till Sverige. „Och som Holland och Engelland 
äro nästan allena om den handelen“, så har följden blif- 
vit att „nästan all järnhandel är dem därigenom förbe- 
-hällen, så att de däraf kunna göra sina monopolier pa 
dubbelt sätt: 1) att nästan ingen annan skall få köpa 
Sveriges järn, och således kunna de ge därföre hvad dem 
behagar, 2) att kunna på sådant sätt sälja det till andra 
-med ' största profit: Månntro desse länder", frågar Sal- 
'vius, ,Skulle någonsin kunna ha större nytta af riksens 
bergslag, om de själfva egde och besutto densamma”? 
Jag har högsta fog att tvifla därpå, sa vida mången 
bergsman nu som nogast kan förtjäna vatn och. bröd vid 
sitt arbete“ (n:o 26). : 

Det är emellertid icke uteslutande ur bergsbrukets 
"synpunkt Salvius ser denna sak. Han ser den äfven ur 
konsumtionens eller konsumenternas synpunkt. Saltet, 


. Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


168 


som förut tjänat som barlast för de utländska skeppen 
och enligt Salvius utgjorde den vara mot hvars fria in- 
försel produktplakatet egentligen var riktadt, hade stigit 
i pris. „Är icke dä det en obehagelig sanning att saltet 
igenom en slik monopolisk inrättning far hällas sa dyrt? 
Däraf kommer att fiskerier i riket ej kunna drifvas till 
den höjd som naturen likväl medger. Däraf kommer att 
man nödgas köpa fisk ifran utrikes orter för ungefär 
400,000 d:r kmt om äret, hvilka penningar väl kunde 
besparas och intet ı oträngdt mäl sändas utur landet. 
Däraf kommer att, när handtverkare och annat gement 
folk skola köpa dyra matvaror, som i synnerhet den 
salta fisken, da nödgas de söka det igen igenom en dyr 
arbetslön. Däraf kommer att manufakturer svårligen 
kunna bringas upp i landet. Däraf kommer att mänga 
saker, som eljest kunde göras hemma, mäste köpas frän 
utrikes orter“ (n:o 30). Produktplakatet hade därför varit 
„visst folk till en fyradubbel nytta, men hela landet i 
gemen till en ättadubbel skada“ (n:o 27). 

Kj nog med att Salvius under sin opposition mot pro- 
duktplakatet drifves att förfäkta konsumenternas af alla 
andra samtida ekonomiska författare förbisedda intressen 
— han uttalar därjämte vissa allmänna satser af största 
bärvidd. Sälunda säger han pä ett ställe att „den natur- 
liga friheten i handel alltid förer med sig en otvungen 
förening emellan köparen och säljaren" (n:o 30), och pa 
ett annat ställe att ,det allra minsta tvång i handel och 
segelfart, i handtverks och konsters drifvande äro dryga 
påkslängar, hvarigenom man snart kan jaga henne [Fru 
Oeconomia, som representerar den förnuftiga hushäll- 
ningen] utur landet" (n:o 20). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


169 


Anders Chydenius upplyser 1 sin sjalfbiografi att Sal- 
vius var ,delegare 1 bruksrörelsen och järnhandeln". ! 
Det enskilda producentintresset har utan tvifvel varit det 
som först bestämt riktningen för Salvius’ nationalekono- 
miska ideer. Men han har sedan — genom förhällande- 
nas makt mähända mer.än genom fri spekulation — kom- 
mit att gifva sina tankar ett allmännare innehäll och en 
allmännare syftning. Det är Salvius’ ovanskliga ära att 
ha varit den förste som i den svenska litteraturen pekat 
pa konsumenterna och som i deras namn yrkat pa handels- 
frihet och näringsfrihet. Han är således, om man sa 
vill, den ekonomiska liberalismens fader 1 Sverige och en 
direkt. förelöpare till Chydenius, som 1 Källan Til Rikets 
Wan-Magt och 1 den därpå följande polemiken fortsatte 
den af Salvius inledda striden. Det är också till Tanckar 
Öfwer Den Swenska Oeconomien Chydenius hänvisar, utan 
att nämna vare sig tidskriften eller Salvius, da han 1 
Omständeligt Swar (1765) talar om „en mentor“ fran 1738 
och anför dennes uttalande om nödvändigheten af att fri- 
gifva utrikes handeln. 2 


1 Politiska Skrifter, s. 430. 
2? Ibid., s. 159. — Det af Chydenius åberopade stillet återfinnes 
i n:o 26 af Tanckar Ofwer Den Swenska Oeconomien. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


Tillägg och rättelser. 


S. 11. Polhems värdelära kan, utom på egna iakttagelser, 
grunda sig äfven på litterära inflytelser från Pufendorf och ännu 
mera från Thomasius (se Roscher, Gesch. d. Nat.-Oekon., ss. 310 o. . 
345 f.). 

S. 63. Mun var „Deputy-Governor“ i ostindiska kompaniet, 
nagot som förklarar hans till försvar för ostindiska handeln kon- 
struerade teori om nyttan af penningars utförsel (se Hewins, a. a. 
s. XXVI). 

S. 66 n.!. Uttrycket „af allt att döma” bör ändras till „mä- 
hända". 

S. 66 n.3. Äfven Hellstenius (a. a. s. 16 ff.) har i korthet 
redogjort för innehållet i stridsskrifterna rörande ostindiska handeln. 

S. 83. Till de uppräknade, af Nordencrantz citerade engelska 
författarne bör läggas ,köpmannen Henrich Elking“, enligt Nor- 
dencrantz ,en hamburgisk köpman, naturaliserad och boende i 
London i Engelland“; hans skrift om hvaltisket vid Grönland 
(A View of the Greenland Trade and Whale-Fishery) refereras ut- 
förligt (307—329). — Det var sannolikt samme författares The 
Interest of England with respect to its Manufactures (se Palgraves 
Dictionary, I, s. 693) som i svensk öfversättning under titeln 
Uprichtig Utlätelse Angående Engelske Ost-Indiske Handelen ingick i 
skriften En Wäns Bref Utur Giötheborg, Pa Sin Gode Wäns Bref 
Utur Stockholm, Angående Swenske Ost-Indiske Compagniet (Sthlm 
1734). 

S. 117. Carleson var 1730 icke sekreterare, utan kopist i kansli- 
kollegiet. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Register 


öfver i arbetet omnämnda författare fran 1700-talet 
och äldre tider. 


Addison, J. 118 
Almgren, H. G. 66 n. 3 
Alstrômer, J. 92 n., 109 n.! 
Althusius, J. 53, 94 
Ankarcrona, Th. 27 
Aristoteles 8 


‘Bachmanson, se Nordencrantz 

Bacon 44 n. ?, 46, 48—52, 61, 83 

Bayle, P. 72, 199 

Peche PJ I, Ul mb ele ino 
108, 131, 154, 163 


Becmann, J. C. 88, 154 


Berch, A. 28, 46, 85—94, 116, 
142—144, 155 n.' 

Bode, H. 29) ol ne 2 
Bodin, J. 

Boisguillebert, P. de 26 
Bring, Sv. Sana! 
Britaine, W. de 

Browallius, J. 70 n. 
Burnet, G. 83 
Burnet, Th. 83 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


ale 


| Dangeul, P. de 


Camden, W. 83 

Carleson, C. 46, 66, 68, 104, 117 
—132, 136, 138 n. 3, 140—156, 
159 n. 3; 160, 170 

Carleson, E. 104—106, 112, 117, 
132, 152 n. 

Celsius, A. 86 

Child. 46) ny 2.035 Gin As SV 
82, 107 


Christiernin, P. N. Dö > 

Chydenius, A. 3, 4; 9 n., 28, 29, 
56, 87 n. 2, 159, 169 

Colling, L. J. 147 n. 

Coyer, G. F. all) ia, = 

Culpeper, Th. AG Tien 

Dal NE 48, 61, 62, 65 


Dalin, O. von 18, 46, 70, 117, 
118, 120, 121, 132—137, 157, 158 

47 n.! 

Davanzati, B. 5 

Davenant, Ch. 46, 61, 65—67, 
80, 81, 108, 155 


172 


Defoe, D. 138 | 
de la Court, P. 17, 85, 107 
Descartes 155 
Diderot 150 n. 2 | 
Dithmar, J. C. 139 | 
Duhre, A. G. 112—116 
Diiben, J. von 20 n. 
Effen, J. van 118 n. 2, 133 | 
Ehrenadler, D. 20, 29, 32 
Ehrenpreus, J.' 32 | 
Eldh, ©. 32 | 
Elking, H. 170 | 
Elving 83 
Erasmus AT | 
| 
Faggot, J. 28 
Fénelon 20—29, 47, 48, 85 
Ferrner, B. 86 n. 
Fischerström, J. 27 n.?, 150 n. 2 
Frisius (Friese), F. 85 | 
Gee, J. 107 | 
Genovesi, A. 89 n. 5 | 
Gournay, V. de 47 n. ! 
Granatenflycht, D. 20 | 
Gresham, Th. 7 | 
Grimm, F. M. de 0) im, 3 
Grotius, H. 54, 88 n.3, 155 
Gyllenstolpe, M. 54, 155 


Hamrén, ©. 19 n., 109—112, 116 


Harmens, H. 52 
Herbert, Cl. 47 n. } 
Hobbes, Th. | 


Hörnigk, W, von 77 n.?, 108, 154 
Hoffmann, J. A, 18, 88 n.? | 


Holberg, L. 158 
Huet, P. D. 85, 88 n.3, 107, 155 
Hume, D. 46 n. # 
Höpken, A. J. von 90 
King, Ch. 138 
Klenck, von 30 
| Kloot, Cl. 55 iat, I 
König, Chr. 28, 46 
La Bruyere Be i, = 
Lamberty, L. B. T. de 130, 131 
La Mottraye, A. de 94 
Laurel, L. 147 n. 
Law, J. 88 n,? 


Locke, J. 7, 15 n., 45, 46, 52-61 


Malebranche, N. 72 
Malthus, Th. R. 50 
Malynes, G. de 107 
Mandeville, B. de 83, 84, 155 


Marenholz, A, Chr. von 30—43, 
85, 109, 116, 146 n., 150 n. ?, 154 


| Marperger, P. J. 85, 88 n.?, 

(ER Ian 

| Melon, J. F. 47 n.! 
Mirabeau, V. de 47 n. } 
Mist, N. | 83 
Montanari, G. 8 
Montelius, G. 88 


Montesquieu 44, 47 n. !, 55 n. ? 


Moréri, L. 155 
Morhof, D. G. 88, 154 
Morus (More), Th. 88 n.3 
Mun, Th. 32 n.1, 46, 61-65, 


73.n.2, 107, 155, 170 


Mörk, J. H. 26.n..? 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Naudäus, G. 154 
Nordencrantz, A. 1, 2, 46, 65, 68 
— 85, 88, 92-94, 102, 108, 109, 
112, 131, 144, 152, 153, 155, 161, 170 


Petty, W. 118, 119, 131 
Polhem, Chr. 3, 9—19, 27, 42, 
43, 88 n.3, 129, 160, 161, 170 


Pollexfen, J. 107 n. ! 
Porteus, J. 61 n. 4 
Puckle, J. 61 n. ott 


Pufendorf, S. 54, 55 n.!, 88 n. 3, 
90, 91, 154, 170 


Quesnay Zi ewe 


Raleigh, W. 46 n. *, 83 
Risingh, J. C. 42, 43, 65, 88 n. 3, 
107 n. ? 
Roberts, L. 83 
Rohr, J. B. von 18, 47, 85—90, 
116, 138-140, 142, 154 
Rousseau, J. J. 54 n. ! 
Rudbeck, O. 155 
Rydelius, A. 2, 47, 51, 53, 55 n. 1 


Sahlmoon, I. 108, 109, 131, 155 

Sahlstedt, A. 82 wl, > (GD) 

Salander, E. 68, 92, 93, 96— 109, 
112, 132, 143 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 1. 


173 


Salvius, L. 89 n. 5, 157—169 
Savary, J. 88 n.%, 155 
Savary, L. Ph. SONDE 
Scheffer, C. F. A ns 
Scheibe, J. B. 109, 112 
Schröder, W. von 31-34, 37— 


41, 88 n.3, 116, 144 n.2, 146 n., 
154 


Seckendorff, V. L. von 88, 108 
Sidney, A. 45 
Silvius, D. 62 n. ? 


Smith, Adam 32, 34, 45 n. 3, 56, 
60, 64 


Steele, R. 118 
Swedenborg, E. 3—11 
Temple, W. 80, 82, 91 
Thomasius, Chr. 154, 170 
Tucker, J. 46 n. 3 
Vauban 26 


66 n. ? 
Wexionius, se Gyllenstolpe 


Wargentin, P. 


Willis, B. IG) ia, 2 
Wolff, Chr. 53 
Wood, W. 107 
Wrede, H. J. 27 


ii Bi RE. at. 


r % 
Me Peer 
LÄR DER ” 
a al ARTE 


| tv 


i Ne J 1 sq k ne i 
asthe wine f a 


ore he u ir v eee 


BIDRAG TILL KANNEDOM AF FINLANDS NATUR OCH FOLK. 


UTGIFNA AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETEN. 
H. 73, N:o 2. 


DE FINSKA DEPUTATIONERNA — 


OCH 


EKONOMIEKOMMISSIONERNA 


UNDER 


FRIHETSTIDEN 
I 


AV 


A. MICKWITZ 


HELSINGFORS 1912 
FINSKA LITTERATURSALLSKAPETS TRYCKERI 


ox ser 


| a vad ae A 


à UT . 
3 A N i 
je , 4 
L 
a 
- - x - 
; {2 4 
err É 4 3 Gr - 
a 
. ‘ bey 
| za: ATINADIMN A 
= am £ 
| 7 a 
> Sr + - : 
3 - 2 2 
x ” 
= . 
u 
Mr 7 - | + = 
u um nr va 
re DE 
=» Un a oe) ; 
ce CNE = 
* u ; 5 i 
u ™ fä; .. 
u. n où 
>. x a . 
- = . 
u Fa = . 
a> - = 
- 


Tag 


| Te Er RTE star HOMO | er 
i. KANOT DA Me a 


Forord. 


Den stora betydelse frihetstidens finska riksdags- 
deputationer och ekonomiekommissioner haft för vart 
lands materiella odling är allmänt känd, och deras akter 
hava sedan länge varit föremål för finska forskares upp- 
märksamhet. Dock har en speciell framställning rörande 
deras verksamhet tillsvidare saknats. Föreliggande ar- 
bete, som avser att fylla denna brist, kommer att ut- 
givas i fyra delar med följande innehåll: 

Del I.  Finska besvärsdeputationen 1742—43. 
Finska regleringsdeputationen 1743. 
Finska ekonomiekommissionen 1743—46. 
Del II. Finska deputationen 1746 —47. 
Del III. Finska beredningskommissionen 1753—55. 
Finska beredningsdeputationen 1755—56. 
Finska ekonomiekommissionerna 1757—61. | 
Del IV. Finska beredningsdeputationen 1761—62. 
Finska ekonomiekommissionerna 1763—65. 

Arbetet skall förses med ett sak-, person- och orts- 
register. . 
I citaten har originalens ortografi följts. Vid cite- 
rande av R. o. A. protokoll har jag likväl nödgats följa 
den ortografi, som kommit till användning 1 den tryckta 
editionen av nämnda protokoll. | 

Till professorerna M. G. Schybergson och C. v. 
Bonsdorff ber jag att fa framföra en vördsam tacksä- 
gelse för de värdefulla rad och upplysningar jag haft 


IV 


förmånen av dem erhålla. Likaledes ber jag att fa ut- 
tala min varma erkänsla för det tillmötesgående tjäuste- 
männen vid Svenska Riksarkivet visat mig. 


Helsingfors i mars 1912. 


A. Mickwitz. 


Kallforteckning. 
Otryckta handlingar. 


Riksarkivet à Stockholm. 


Finska besvärsdeputationens protokoll, betänkanden och hand- 
lingar vid riksdagen 1742—43. [F. Besv. D. 

Finska regleringsdeputationens protokoll, betänkanden och hand-- 
lingar vid riksdagen 1742—43. [F. Regl. D.] 

Finska ekonomiekommissionens skrivelser till K. M:t. [F. Ek. K.] 

Prästeständets protokoll vid riksdagen 1742 —43. 

Borgarständets protokoll vid riksdagen 1742—43. 

Bondestandets protokoll vid riksdagen 1742 — 43. 

Riksens Ständers brev till Kungl. M:t i civila ärenden vid riks- 
dagen 1742—43 och 1746—47. [R. St. brev.] 

Riksdagsregistraturet vid riksdagen 1742—43. [Riksd. reg.] 

Sekreta utskottets protokoll vid riksdagen 1742—43. [S. U. prot.] 

Sekreta utskottets registratur vid riksdagen 1742 —43. [S. U. reg.] 

Sekreta utskottets brev i inrikes civila ärenden vid riksdagen 
1742—43. [S. U. brev.] 

Civilexpeditionens registratur 1742--47. [Civilexp. reg.] 

Krigsexpeditionens registratur 1742—47. [Krigsexp. reg. 

Skoklosters arkiv, Miscellanea manuscript. Tom XXIV. N:o 
390 —411, | 

Landshévdingarnas riksdagsrelationer till riksdagen 1742—43. Ater- 
finnas bland kammar-, ekonomie- och kommersdeputationens 
handlingar. 

Landshövdingarnas i de finska hövdingedömena skrivelser till 
Kungl. M:t aren 1741—47. [Lhd. skr.] 

Finska deputationens protokoll och handlingar vid riksdagen 
1746—47. [F. D. 

Expeditionsdeputationens handlingar vid riksdagen 1742 —43. 

Defensionsdeputationens protokoll vid riksdagen 1742 —43. 

Deputationens över Riksens Ständers kontor protokoll vid riks- 
dagen 1742—43, 


VI 


Lant- och sjömilitieekonomiedeputationens protokoll vid jriksda- 
gen 1742 —43. 

Radsprotokoll för inrikes civila ärenden för ar 1743. 

Krigs-, kammar- och kommerskollegiernas gemensamma utlätan- 
den 1724—1814. 

Akter rörande oavgjorda mal vid riksdagen 1742—43. (Riksdags- 
akter n:o 48.) 

A. T. Lästbom. Embetsmannalängder. 


Statsarkivet à Helsingfors. 


Markegängstaxor för aren 1689 —1799. 


Tryckta handlingar. 


. Sveriges Ridderskaps och Adels Riksdags-protokoll fran och med 
ar 1719. Del XIII-XV. Sthm 1891-1901. 

(R. G. Modee.) Utdrag utur alle ifrån den 7 Dec. 1718 ut- 
komne publique Handlingar o. s. v. Del I—VI. 

Lagmannen Lars Johan Ehrenmalms memorial angäende Finlands 
rätta skötsel och bruk samt värkeliga tillväxt och upp- 
komst publicerat av M. G. Schybergson i Svenska Litteratur- 
sällskapets i Finland Förhandlingar och uppsatser 3 sid. 
160—182. 


Litteratur. ') 


ARNBERG, J. W. Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi. 
Upsala 1868. | 

BENNET, STEPHAN. Sten Björnsons Jordmärg eller trogna Bonda-Läro. 
Stockholm 1745. 

BLACKWELL, ALEX. Försök till Landtbrukets bättring i Swerige. Stock- 
holm. — 

von BONSDORFF, JOHAN GABRIEL. Stor-Furstendömet Finlands Kameral- 
Lagfarenhet. Helsingfors 1833. [Bonsdorff.| 

CAWALLIN, S. Lunds Stifts Herdaminne. Lund 1854--58. 

ConrabD, I. Handwörterbuch der Staatswissenschaften. 3:dje uppl. 

CurTLER, W. H. R. A Short History of Englisch Agriculture. Claren- 
don Press (Oxford) 1909. 

FAGGOT, J. Svenska Landtbrukets Hinder Och Hjälp. Stockholm 1746. 

FROSTERUS, HENRIC. Inledning Til Swenska Krigs-Lagfarenheten. Stock- 
holm 1765. 

Hartman, T. Borga stads historia. Borga 1907. 

Kongl. Swenska Wetenskaps Academiens Handlingar, Vol. I. 

Kongl. Swenska Wetenskaps Academiens Minnestal 1776—84, 

Kongl. Swenska Wetenskaps Academiens Presidiital 1739—-47. 

LINDE, Lars GUSTAF. Sveriges ekonomirätt. Stockholm 1888. [Linde. | 

LINDE, LARS GUSTAF. Systematisk framställning af svenska kameral- 
lagfarenheten. 2:dra uppl. Örebro 1867. 

LINDEQVIST, K. O. Meddelande i Historiallinen arkisto IX s 329. 

LINDEQVIST, K. OÖ. Pikku vihan aika Suomessa. Ingår i Tavastehus 
Lyceums årsberättelse 1885-389. Tavastehus 1889. 

MALMSTRÖM, ©. G. Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s 
död till statshvälfningen 1772. 2:dra uppl. Del III. Stockholm 
1897. [Malmström.] 

Neovıus, AD. Kyrkohistorisk karta i Atlas över Finland. (Text). 
1:sta uppl. Helsingfors 1899. 


! Här upptagas endast de arbeten, som citeras i avhandlingen. 
[=] 2 {er} 


VIII 


NORDENSTRENG, SIGURD. Fredrikshamn sasom befäst gränsort och sta- 
pelstad 1721—1811. Vasa 1909. Akademisk Afhandling. [Nor- 
denstreng]. 

PALMEN, E. G. Historisk framställning af den svensk-finska handels- 
lagstiftningen fran Gustaf Vasas regering till 1766. Helsingfors 
1876. Akademisk afhandling. 

PIETILA, ANTTI J. Daniel Juslenius, hänen elämänsä ja vaikutuksensa. 
Del II. Borga 1910. 

Päminnelser wid the nyss utkomne Tankar kallade Wälment Före- 
ställning om landsens bruk. Stockholm 1747. 

RABENIUS, LARS GEORG. Lärobok i Svenska Kameral-Lagfarenheten. 
Upsala 1825 [Rabenius]. 

SCHAUMAN, G. Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur. 
Helsingfors 1910. Ingår såsom häft. 73 n:o 1 i Bidrag till 
kännedom om Finlands natur och folk utgivna av Finska 
Vetenskapssocieteten. 

SCHYBERGSON, M. G. Firlands historia. 2:dra uppl. Helsingfors 
1903. [Schybergson]. 

SCHYBERGSON, M. G. L. J. Ehrenmalm. Svenska Litteratursällskapets 
i Finland Förhandlingar och uppsatser. 3. Helsingfors 1888. 

SCHYBERGSON, M. G. Meddelande i Historiallinen Arkisto XI s. 436. 

SERENIUS, J. Engelska Äker-Mannen Och Fära-Herden. Eller: Äker- 
Bruks-Konsten Och Fär-Skiötslen. Sa wäl efter Philosophiske 
Principier som sielfwa Praxin, Af de witraste Engelske Seri- 
benter utdragen, Med ätskillige Historiske och Topographiske 
Anmärkningar Öfver Konunga-Riket England. Stockholm 1727. 

TunELD, Eric. Geographie Öfwer Sweriges Rike, 5:te uppl. Stock- 
holm 1773. 

WinGovist, OLOF. Om Utskotts-inrättningen vid Sveriges Riksdagar. 
Tidskrift for Litteratur 1852. 


Kap. I. 


Finska besvarsdeputationen. 


Den riksdag, som sammanträdde 1 slutet av somma- 
ren 1742, stod infor ytterst vanskliga uppgifter. Främst 
gällde det att rädda riket ur de svårigheter, uti vilka det 
bragts genom hattarnas. lättsinnigt började och sällsynt 
illa förda krig. Det allmänna missnöje, som till följd av 
krigets olyckliga utgång jäste överallt, hotade mången- 
städes att övergå till våldshandlingar och öppet motstånd 
mot styrelsen. Även drottningens i slutet av år 1741 ti- 
made död bidrog att öka den allmänna oredan, ty 1 följd 
därav blev frågan om tronföljden med alla dess möjlig- 
heter till intriger och oförutsedda välvningar 1 politiken 
aktuell. De tvistefragor, vilka i anledning av dessa för- 
hållanden kunde uppstå, voro ju synnerligen ägnade att 
sätta lidelserna i svallning; kom så yttermera därtill, att 
den redan förut skarpa partimotsättningen 1 hög grad 
tillskärpts genom krigets utgång. Allt detta ingav be- 
kymmer, vilka ökades genom det öde, som övergått Fin- 
land, och oron för denna landsdels framtid. 

Varje krig, även det minst förhärjande, är förenat 
med obehag och även faror för invånarna 1 det land, inom 
vars gränser striden rasar. Det var därför ganska natur- 


ligt, att man i Finland allmänt gjorde sig färdig till flykt, 


2 


nar varje hopp om en lycklig utgäng av kriget svikit. 
De minnen fran stora ofredens dagar, som ännu kvarlevde 
hos befolkningen, voro naturligtvis ägnade att mana en- 
var, som hade möjlighet därtill, att sätta sig och de sina 
och därjämte åtminstone någon del av sin egendom i 
säkerhet. Svenska arméns snabba reträtt och den därpå 
följande kapitulationen hade till följd, att de flesta flydde 
hals över huvud och därigenom vid framkomsten till 
Sverige voro mera utblottade än nödigt varit. Bland 
flyktingarna befann sig även ett antal civila ämbets- och 
tjänstemän ävensom präster, vilka lämnat landet, trots 
den uppmaning de fått att stanna på sina poster. ! 
Största delen av denna under sommaren 1743 allt- 
mera växande skara av flyktingar sökte sig naturligtvis 
över till Stockholm. ? Därtill kom, att i synnerhet efter 
kapitulationen de sjuka soldaterna även anlände dit. Det 
var givetvis ingen lätt sak att skaffa mat, husrum och 


vård at dessa massor, och regeringen tyckes ej heller till 


1 Se Schybergson II s. 62. — I S. U. uttalades, att en 
del finska präster ej haft kännedom om det av regeringen utfärdade 
tillståndet att kvarstanna i landet, varför de bådo att få återvända. 
Detta tillstaddes dem såväl av K. M:t som av S. U. Vid ett annat 
sammanträde framhölls, att på Åland missnöje rådde över att prä- 
sterna flytt. Biskop Fahlenius undersökte saken, men fann klago- 
målet grundlöst. Endast 4 hade flytt, och i varje församling funnos 
en präst och en kaplan. S. U. prot. 22 sept., 10 o. 13 dec. 1742. 

? Med ledning av mig tillgängliga uppgifter är det ej möjligt 
att noggrant angiva antalet Ayktingar. I skadeständsförteckningarna 
bland F. Besv. D. handlingar funnos i april 1743 488 personer an- 
tecknade, men dessa voro naturligtvis familjernas huvudmän, varför 
det faktiska antalet givetvis var vida större Förteckningarna äro 
emellertid icke fullständiga, vilket framgår av en uppgift i bonde- 
standets protokoll av 1 juni 1743. att i slutet av maj 356 flyktingar 


från Aland anlänt. 
Bidrag 1. känned. af Finl. 


3 


en början varit denna uppgift vuxen. ! En flyktingskom- 
mission tillsattes dock redan i början av augusti 17422 
och i september även en sjukkommission, som hade till 
uppgift att taga vard om de sjuka soldaterna. 3 

Bland riksdagens medlemmar var önskan att bistå 
flyktingarna och att åtminstone 1 någon mån medverka 
vid Finlands återupprättande efter kriget naturligtvis all- 
män. I riksdagsprotokollen finnas upprepade vittnesbörd 
därom. + Så meddelade t. ex. bondeständets talman, att 
han på talmanskonferensen framhållit nödvändigheten av 
att tillsätta en allmän besvärsdeputation, vilken i synner- 
het skulle behandla de finska besvären. TI anledning härav 
beslöt ståndet att främst upptaga Finlands och Österbot- 
tens, sedan Dalarnas? och sist de övriga landsorternas 
besvär. 5 

Då de finska flyktingarna senare anhöllo om rätt 


att hålla sammanträden för att uppsätta sina besvär och 


1Malmstrôm III s. 118. 

? Schybergson II s. 72. — Flyktingskommissionen skulle 
medels stambok och genom kollekter insamla medel till Ayktingarnas 
understéd samt även sörja för penningarnas utdelande bland dem. 
Kommissionen var verksam fran 6 aug. 1742 ända till slutet av 1743. 
Ordförande var revisionssekreteraren Lars Johan Ehrenmalm, utom 
under tiden 3 juni—5 sept. 1743, da landshövding G. Creutz innehade 
denna post. Se Civilexp. reg. 1742 och 1743. 

3 Malmström III s, 118. 

* R. o. A. prot. 6 sept. 1742 (XIII s. 57); borgarst. prot. 26 
aug. 1742. Vid diskussionen framhölls, att Finland, Oster- och Väster- 
botten samt Skane såsom gränsprovinser borde ihagkommas vid elek- 
torsvalet, enär det varit bruk, att elektorerna invalde sig själva till S. U. 

> Den särskilt i Dalarna rådande starka jäsningen var naturligt- 
vis orsaken till att man ansäg sig i synnerhet böra taga hänsyn till 
detta landskap. 

® Bondest. prot. 30 aug. 1742. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


4 


att få uppsla anslag därom pa riddarhusporten, beviljade 
ständen deras ansökan, R. o. A. dock först efter nagon 
diskussion.! Emellertid tyckes pa flere hall den tanken 
alltmera hava mognat, att en särskild deputation borde 
tillsättas, som uteslutande skulle ägna sig at de finska 
ärendena.? Detta, ehuru man vid riksdagens början haft 
för avsikt att välja så fa deputationer som möjligt for att 
ej draga ut pa riksdagen.* Den 6 nov. 1742 föreslog 
sekreteraren L. J. Ehrenmalm* ı R. o. A., att nägra av 


1 R. o. A. prot. 16 o. 27 sept. 1742 (XIII s. 70 o. 77). Flyktin- 
garna skulle innan 10 okt inlämna sina besvär till urskillningsdep. 
— Prästest. prot. 27 sept.; borgarst. prot. 27 sept.; bondest. prot. 27 
sept. 1742. Redan 16 sept. hade bruksägarna fran Finland fatt samma 
anhällan beviljad af prästeständet. 

? Kapten Adam Brunou hade i ett memorial till R. o. A. an- 
hällit om inkvartering för de finska flyktingar, vilka tillhörde R. o. 
A. Prästeständet ansag emellertid, att memorialet borde sändas till 
den deputation, som ständerna förmodligen skulle utse för att hand- 
lägga flyktingarnas besvär. Om för övrigt flyktingar av ett stand 
fingo hjälp, borde även andra fa det. Denna åsikt biträddes av de 
båda andra ofrälse stånden. RB. o. A. prot. 20 o. 23 okt. 1742 (XIII 
s. 189, 206); prästest. prot. 27 okt.; borgarst. prot. 27 okt.; bondest. 
prot. 30 okt. — F. Besv. D. handl. n:o 4 

> RB. o. A. prot. 30 aug. 1742 (XIII s. 37 ff). 

# Lars Johan Ehrenmalm var en av de mest betydande perso- 
nerna i Finland under frihetstiden. Han föddes i Viborg 1688. 
Ar 1710 räkade han i rysk fangenskap och ätervände först ar 1714 
Ar 1718 utnämndes han till assessor i Abo hovratt och adlades 1720. 
varvid han utbytte sitt borgerliga namn Malm mot Ehrenmalm. I 
den s. k. vastra kommissionen, som tillsattes 1725, var han en av de 
inflytelserikaste och verksammaste medlemmarna. Redan vid denna 
tid var han intresserad for „Finlands uppkomst* och ivrade bl. a. för 
byggandet av en „durchfart“ fran de inre sjöarna till saltsjön, upp- 
rättandet av spannmälsmagasin m. m. Ar 1736 utnämndes han till - 


lagman i Norrfinne lagsaga och lärde därigenom känna även norra 


Bidrag t. känned. af Fini. 


5) 


ständets ledamöter borde utses för att överväga, huru de 
lidande kunde hjälpas, men denna hans framställning 
ledde dock ej till nägot direkt resultat. ! 

I den besvärsskrift, som de finska flyktingarna re- 
dan den 8 okt. inlämnat till urskillningsdeputationen, an- 
höllo de i § 8, „at Riksens Högloflige Ständer behagade 
förordna wissa Deputerade af sina ledamöter, som hwars 
och ens beswär, sedan de uti wär sammankomst öfwersedde 
och reglerade blifwit, kunde emottaga, skiärskäda och till 
Riksens Höglofl:e Ständer med sitt betänkande theröfwer 
inkomma“.? Den 17 nov. gillade R. o. A. förslaget och 


beslöt för sin del i denna deputation invälja tolv medlem- 


Finland. Vid 1740—41 ärs riksdag ledamot av S. U. inlämnade han 
till ständerna ett intressant memorial dat. 29 dec. 1740, vari han fram- 
höll den i Finland rädande folkbristen vara det förnämsta hindret 
för landets utveckling. Även här betonade han nödvändigheten av 
att magasin bleve inrättade och kommunikationerna inom landet för- 
bättrade. Under vistelsen som flykting i Sverige utnämndes han ar 
1742 till revisionssekreterare. och fick ar 1744 av regeringen uppdra- 
get att med befolkningen i Finland söka överenskomma om en minsk- 
ning av frihetsären. Detta grannlaga värv utförde han mycket val. 
Ären 1744—49 var han landshövding i Abo—Bj örneborgs län och arbe- 
tade under den korta tid han innehade detta ämbete, energiskt bl. a. 
pa länets ekonomiska framåtskridande. Då vid 1746—47 ars riksdag 
en finsk deputation tillsattes, inlämnade han även till denna ett vid- 
lyftigt memorial, där i huvudsak samma synpunkter framställdes 
som i det ovannämnda. Han inkallades även som sakkunnig och 
deltog flitigt i denna deputations överläggningar. E. anses hava till- 
hört mösspartiet, men var icke någon ytterligt gående partiman. Se- 
dan han år 1749 tagit avsked från landshövdingebefattningen, levde han 
under slutet av sitt liv i stilla tillbakadragenhet. Han dog år 1774. 
Schybergson: L. J. Ehrenmalm i Sv. Lit. s:ts i Finl. Förh. o. 
upps. 3, s. 120 ff. 
1 R. o. A. prot. 6 nov. 1742 (XIII s. 260). 
? F. Besv. D.-handl. n:o 3. § 8. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


mar. Ett av Hastsko framställt förslag, att ståndet även 
skulle utse finnar till densamma, förkastades däremot på lant- 
marskalkens föreställning, emedan de i så fall ansågos bliva 
domare 1 egen sak. ! — Detta yttrande bör ej tolkas or- 
dagrant, enär meningen ej var, att den avsedda deputa- 
tionen skulle bliva en domstol, men då finnarna 1 de 
flesta av de redan inlämnade besvären yrkade på ersätt- 
ning för lidna förluster, befarade man sannolikt, att de 
vid behandlingen av dessa besvär möjligen alltför mycket 
komme att tillgodose egna intressen. 

De övriga stånden biföllo till förslaget och utsago 
därefter sex ledamöter vart, alltså hälften mot adeln en- 
ligt vedertaget bruk. ? Deputationen kom sålunda att be- 
stå av 30 medlemmar. R. o. A. valde följande personer: 3 


Lagmannen, greve Lars kaptenen, baron August 


Cronhielm, # Leijonschiöld, 
kammarherren, greve Carl  ôversten, baron Adolf Gyl- 

Leijonstedt, lenpistohl, 
advokatfiskalen Julius Silf-  majoren H. Schmitterlöv, 

werschiöld, 5 hovrättsrädet Casper Gyl- 
överstlöjtnanten Johan Ja- lenbäth, 

cob Hammarfeldt, lagmannen Samuel Blom- 

feldt, ® 


1 RB. o. A. prot. 17 o. 20 nov. 1742 (XIII s, 290—94, 297). 

2 Prästest. prot. 27 nov.; borgarst. prot. 30 nov.; bondest. prot. 
20, 30 nov. o. 7 dec. 1742. | 

3 R. o. A. prot. 29 jan. 1743 (XIII s. 436). 

4 Hovman, 1733 —39 lagman i Västerbotten. 

5 Advokatfiskal i kommerskollegiet, se A. T. Lästbom: Hm- 
betsmannalängder I 1 s. 440 i svenska riksarkivet. 

e Född 1671 i Pemar prästgård. Student i Äbo. Adlad 1719, 
hette förut Florin. Lagman i Karelen 1721—36. Död i Sthm. 1753. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


överdirektören Jacob Nor- sekreteraren Sven Leijon- 
dencreutz, ! marck, 
ryttmästaren Johan Grüner?. 
Prästeständet utsåg följande medlemmar: 5 
Superintendenten, dr. Georg domprosten Johan Nylan- 
Wallın, der, # 
domprosten, dr. Ol. Ösander, prosten Olof Lundmark, 
kyrkoherden Sven Thollan- kyrkoherden, mag. Olof Ca- 
der Trulsson, nutius. 
Borgarständet utsag följande medlemmar: ° 
Radmannen Gustaf Kier- handelsmannen Hans Wen- 


man, 6 man, 


ı Född 1671 1 Nyland. Lantmäteridirektör 1710. Adlad 1719, 
hette förut Hagman. Död 1747. 

? Avgick 2 maj 1743. F. Besy. D. prot. av detta datum. 

3 Prastest. prot. 27 nov. 1742. Av detta stands medlemmar var 
forst Nylander, efter hans avgang Hedman den enda fran Finland. 

+ N. föddes 1698 i U:borg. Fadern var handlande. 1725 blev N. 
konrektor i H:fors trivialskola, s. a. lektor i Borgå, t. f. domprost därst. 
1738, biskop 1745. Dog 1761. Under Lilla ofreden flydde han till 
Sverige. Deltog i riksdagarna 1738, 1742, 1746, 1751, 1756. N. var 
nitisk och duglig i sitt ämbete. 

Nylander var dock ej länge medlem ay deputationen. Redan 
8 mars 1743 framhöll Wallin i prästeständet, att ständets represen- 
tanter i F. Besv. D. voro för fa, enär två av dem dagligen sutto i kom- 
missionen över generalerna och de andra voro ledamöter i andra de- 
putationer. Pa denna grund föreslog han, att prosten Claudius Hed- 
man skulle väljas i st. f£ Nylander. — Hedman föddes 1680 i Hernö- 
sand, dir fadern var skomakarmästare. Ar 1720 blev han kyrkoherde 
i Wasa och Mustasaari. Dog 1765. H. var fullmäktig ätminstone 
6 ger. Han var en nitisk präst. Lärde sig finska pa 11 veckor efter ut- 
nämningen, sa att han kunde spräket, da han anlände till sin församling. 

> Borgarst. prot. 16 dec. 1742. Ingen av ständets representan- 
ter var fran Finland. Deboée var fran Tornea. 


5 K. var en av borgarständets inflytelserikaste medlemmar 


Nat. c. Folk, H. 73, N:o 2. 


8 


handelsmannen Johan handelsmannen Claes De- 
Kellmang, boée, 

borgmastaren Abraham radmannen Anders Amel- 
Lange, berg. 


Bondestandet valde följande personer: ! 
Mickel Jakobsson fran Abo och Bjérneborgs lan (Eura, 
Kroufwilla), 
Johan Makkyla fran Osterbotten (Lillkyrö, Terfwajocki), 
Kskil Eskilsson ? fran Nyslotts 0. Kymmenegärds län (Jok- 
kis, Toukusu), 
Lars Jonsson fran Skaraborgs län, 
Nils Ragnvaldsson fran Nerike o. Varmland, 
Erik Larsson fran Vastmanland. 
Av deputationens 30 ledamöter voro salunda endast 
4 finnar utom de tva adelsmännen Blomfeldt och Norden- 
creutz, vilka voro födda i Finland.3 Deputationen- kon- 
stituerade sig den 28 febr. 17434 och antog dä auskul- 
tanten Johan Stålberg till protokollist.° Enligt R. o. A:s 
den 17 nov. fattade beslut, som bifallits av de övriga stan- 


Född 1702. Grosshandlare i Sthm., 1742 radman, 1757 handelsborgmästare, 
dod 1766. 7 ggr. fullmäktig for Sthm., 2 ggr. talman. Ivrig hatt. 

:1 Bondest. prot. 7 dec. 1742. Dessutom nämnas i deputationens 
protokoll bland medlemmarna Lars Olsson 2 maj och Erik Anders- 
son 13 juni 1743. 

2 Kallas även Eskil Assilain el. Asilain. 

3 Jmfr. Schybergson II s. 73. Där sages, att av deputa- 
tionens medlemmar endast trenne bönder voro finnar. 

+ Bondestandet tyckes hava blivit otaligt över det langa dröjs- 
mälet och sände en deputation till de övriga ständen med anhällan, 
att deputationen med det snaraste „mätte sättia sig“. R. o. A. prot. 
19 febr. 1743 (XIII s. 479). 

5 Av deputationens 30 medlemmar voro i medeltal 10 a 11 när- 
varande vid mötena och aldrig flere än 14. Inalles höllos 18 sam- 


manträden. Följande medlemmar bevistade hälften eller mer än hälf- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


9 


den, var deputationens uppgift att taga kännedom om de 
av finska undersatar till riksdagen ingivna memorialen 
och sedermera till ständernas plena inkomma med utlä- 
tande, huru dessa besvär matte avhjälpas. Enligt stän- 
dernas 1 mars 1743 fattade beslut skulle deputationen dess- 
utom hava rätt att direkt mottaga de finska invänarnas 
besvär och memorial, utan att dessa behövde passera ur- 
skillningsdeputationen.1 Endast 1 fall deputationen av- 
visade besvären, skulle vederbörande fa vända sig till 
ständerna med ansökan om ändring.? Deputationen 
skulle sälunda, som av namnet framgär, hava samma ställ- 
ning som allmänna besvärsdeputationen med den skill- 
nad likväl, att den fick direkt mottaga besvär. Den för- 
enade sälunda bäde urskillnings- och besvärsdeputationens 
rattigheter.? Denna anordning hade tydligen vidtagits 
för att möjliggöra ett skyndsamt avhjälpande av flyktin- 
garnas trångmål. Deputationens förslag måste däremot 
underställas ständernas godkännande, vilket även framgår 
av att de äro formulerade såsom förslag och ingåvos till 
ständerna, som upptogo ett flertal till behandling. * Sitt 


ten av alla sammanträden: Erik Larsson (16 ggr.), Nils Ragnvalds- 
son (13), Johan Mäkkylä (14), Thollander (13), Hedman (11), Amel- 
berg (11), Nordencreutz (10), Leijonmarck (10), Deboée (10), Cron- 
hielm (9), Kellmang (9), medan Hammarfeldt, Blomfeldt, Schmitter- 
löv, Gyllenbath och, egendomligt nog, även finnen Eskil Eskilsson 
ingen gäng voro närvarande. 

1 R. o. A. prot. 23 febr. o. 8 mars 1743 (XIII s. 486, 488); 
prästest. prot. 16 mars; borgarst. prot. 16 mars; bondest. prot. 18 
mars. Riksdagsreg. n:o 54 29 mars 1748. 

? Detta tillägg gjordes pa borgarst. förslag. 

3 Jmfr. Olof Wingqvist: Om _ Utskotts-inrdttningen vid 
Sveriges Riksdagar. Tidskrift för Litteratur ar 1852 sid. 513. 

+ Uppgiften hos Schybergson II s. 74 noten, att F. Besv. D. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


10 


första ordinarie sammanträde höll deputationen den 17 
mars 1743. Sammanträdena fortgingo därefter med 3 mö- 
ten 1 mars, 5 1 april, 2 1 maj, 4 1 juni, Li juli, 1 1 au- 
gusti och avslutades med sammanträdet den 2 sept. 1743. 

Deputationens viktigaste uppgift blev dels att hjälpa 
de flyktingar, vilka i stora skaror uppehöllo sig i Sverige, 
och att efter freden bereda dem tillfälle att ätervända till 
sina hemtrakter, dels även att såväl fastställa de grun- 
der, enligt vilka frihetsar och ersättningar för lidna för- 
luster borde beviljas, som att i enskilda fall göra förslag 
angående dessa ersättningar. Den uppgift deputationen 
fått sig förelagd, var ingalunda lätt, då den överhopades 
av memorial och ansökningar, och det i de festa fall na- 
turligtvis var ytterst vanskligt att avgöra, huruvida klago- 
målen voro berättigade eller ej. Rikets dåliga finansiella 
ställning utgjorde för deputationen en allvarlig maning 
att ej med alltför stor frikostighet bevilja understöd. 

Det förnämsta av de inlämnade besvären var det tidi- 
gare nämnda memorial, som inlämnats , på samteliga ifrån 
Stor-Furstendömet hitflychtade Inwänares wägnar, be- 
stående 1 10 punkter samt af 15 personer underskrifwit.“! 
Innehället i detta memorial skall nedan i huvudsak angivas: 

S 1. De flyktingar, vilka hava några bevisligen obe- 
talta gärder och leveranser till armen eller kronan, an- 


hälla att med det snaraste fä desamma betalade. 


yttranden ej hänskötos till ständen, utan hade samma giltighet som 
ständernas beslut, torde bero pa en missuppfattning. i 

1 F. Besv. D. handl. n:o 3. Odat., uppl. i urskilln. dep. 12 okt. 
1743. Undertecknarna voro följande: Adam Brunou, Joachim von 
Rohr, C. Nordenberg, Ioh. Lostierna, Eric Salonius, M. I. Stilman, 
Sam. Hierpe, Gabriel Kepplerus, Johannes Fortelius, Johan Jacob 
Kijk, Carl Gustaf Hallman, Gustaf Hård, G. I. Wechström, Henrik 


Johansson fran Kustö, Jakob Pälsson fran Osterbotten. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


at 


§ 2. Vidare anhälla flyktingarna att hugnas med 
frihetsar eller andra förmåner och understöd, sedan efter 
deras hemkomst undersökning anställts för „at inhämta 
hwad hwar och en til sin fasta egendom och elljest har 
kommit til korta“, samt att för egendom, som under ar- 
mens reträtt blivit uppbränd eller förstörd, omedelbart 
fa njuta en skalig ersättning. 

§ 3. R. o. A. anhålla, att jämte alla dem, som i 
Finland äga fast egendom, under flykten fä ätnjuta en 
arlig pension eller ett underhäll, svarande mot den in- 
komst de av egendomen njutit. 

§ 4. Ambets- och tjänstemän, pensionstagare och 
präster anhalla att även 1 Sverige utfa sina löner och 
pensioner, och att vidare de, som haft sina löner indelta, 
matte utfa dem i penningar med skälig förhöjning, sa myc- 
ket mera som de 1 varje fall genom flykten lidit stora 
forluster. 

$ 5. De flyktade handlandena och borgarna anhålla 
att obehindrat och utan borgerlig tunga 1 Sverige fa 
utöva sitt näringsfäng och att fa till ständerna inlämna 
med giltiga bevis försedda förteckningar över sitt skade- 
stånd. 

§ 6. Bruksägare och fabrikanter anhålla ävenledes 
att vinna framtida ersättning för lidna förluster och 
att under flykten fa njuta understöd, svarande mot den 
årliga inkomst var och en kunnat äga av sitt verk. 

8 7. Medlemmarna av allmogen anhålla att genom 
sådant arbete, ,handtwerk eller nährings medel, som the 
lärt och kunna, söka sin föda”, enär de insamlade kol- 
lektmedlen ej lära förslå för de fattigas underhåll. 

§ 8. Hemställan göres om tillsättande av en finsk 
besvärsdeputation. (Se sid. 5). 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


S 9. Flyktingarna uttala sin fasta tillförsikt, att 
ständerna hellre än att se medbröder lida trångmål skulle 
„gripa sig när och ataga sig sielfwa någon ringa afgift”, 
såframt i rikets kassor eller i banken nödiga tillgångar 
saknades för bestridande av de utgifter ovanrelaterade 
ansökningar skulle medföra därest de beviljades. 

§ 10. Slutligen anhöllo de, att personer, vilka be- 
klätt militära och civila tjänster, ävensom präster utom 
förslag måtte i Sverige befordras till tjänster, jämngoda 
med dem de tidigare innehaft. De ansågo sig icke därige- 
nom tillfoga sina 1 Sverige varande medbröder någon 
orätt, ty dessa kunde vinna ersättning, då efter Finlands 
återvinnande en mängd tjänster därstädes bleve lediga.! 

Flyktingarna slutade med att uttala sitt säkra hopp 
att bliva bisprungna, så mycket mera som de råkat i alla 
dessa olägenheter utan eget förvållande för sin under- 
såtliga trohets skull. De framhöllo, att „i hwart och ett 
wählbestäldt Regemente, then ena måste taga werkelig 
del i then andras olycka; och i sådana beklageliga til- 
fällen, som thetta är, ingen kan undandraga sig at lätta 
then lidandes swårighet; tå thet samma blifwer lätt att 
bära för hela samhäldet, som skulle aldeles undertrycka 
några få theraf“. 

Deputationens betänkande över memorialet är date- 
rat den 17 juni 1743. Vad § 1 vidkom, upprepade depu- 
tationen sitt utlåtande till allmänna besvärsdeputationen 
rörande § 38 i allmogens allmänna besvär, som av all- 
manna besvärsdeputationen remitterats till finska besvärs- 
deputationen. Uti ifrågavarande paragraf hade ävenledes 


1 Biskop Daniel Juslenius hade inlämnat ett memorial med 
samma yrkande till S. U., som remitt. det till statsdep. S. U. prot. 
27 jan. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


13 


framställts en fordran pa leveransernas betalande.! De- 
_ putationen fann nämligen 2, att gärderna och leveranserna 
så fort som möjligt borde betalas, men tillade 1 betänkan- 
det, att detta dock borde ske med avdrag av möjligen 
förefintliga resterande kronoutskylder. Penningarna skulle 
utbetalas ur utredningskommissionens medel eller ur nä- 
gon annan publik kassa eller ock pä sätt ständerna bäst 
syntes. 

De ı $ 2 gjorda yrkandena diskuterades ganska 
vidlyftigt vid fem sammanträden. Beträffande frihets- 
åren enades deputationen om att deras antal, sedan 
syn försiggätt, skulle bestämmas 1 proportion till den 
skada olika trakter och hemman lidit. Därvid skulle 
även de abygenader ersättas, som i Fredrikshamn och pa 
landet vid reträtten blivit brända och förstörda av sven- 
ska armén. Vad den fientliga armén förstört borde där- 
emot icke ersättas. Undantag skulle dock göras för Will- 
manstrand, där särskilt ömmande omständigheter ansågos 
föreligga. Lösöre åter borde endast ersättas, om det av 
den egna armén uppbränts, eller om samma armé genom 
att hindra dess bärgning varit vållande till dess förstö- 
rande. . Man påpekade som stöd för denna åtgärd, att ef- 
ter förra ofreden ersättning givits för fartyg, vilka av 
svenskarna uppbränts i Österbotten. Deputationen före- 
slog, att ersättningen skulle givas 1 form av frihetsar el- 
ler ock betalas genom kammarkollegiet, sedan innestaende 
kronoutskylder avdragits. ? 

En av deputationens medlemmar, sekreteraren S. J. 


Leijonmarck, hyste en fran flertalets nagot avvikande asikt, 


1 F. Besv. D. prot. 17 0. 23 mars 1743. Se sid. 22. 
? F. Besv. D. prot. 23 mars, 22 april o. 17 juni 1743. 


3 F. Besy. D. prot. 23 mars, 22 april, 4, 13 o. 17 juni 1743. 
P , P J 


‘Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


14 


som han även framlade i ett diktamen till protokollet. 
Han anförde, att den summa, som begärdes i ersättning 
for förstörd egendom, steg till ett ansenligt belopp, ! och 
fann, att lika litet nu som efter förra kriget nagon ersätt- 
ning borde givas för „bortmista lösören, sa wida icke 
nagre besynnerlige omständigheter för en eller annan 
kunde finnas", medan den lösegendom, som förstördes, 
då på vederbörandes befallning åtskilliga gods, gårdar 
borde wid frihets- 


årens utsättjande 1 consideration komma“.2 Skillnaden 


och hemman av de egna uppbrändes, „ 
var sålunda endast, att Leijonmarck önskade giva depu- 
tationens utlåtande en något strängare formulering. 

Fastighetsägarnas i $ 3 gjorda anhållan om pension 
förkastades enhälligt, enär förlusten ansågs bero på „ca- 
lamitas belli“, och därförutom de nödiga summorna stego 
till alltför höga belopp. ? 

I anledning av ämbetsmännens i $ 4 gjorda anhål- 
lan om lön påpekar deputationen, att åtskilliga blivit 
„efter önskan till beställningar förhulpne“, men förordar, 
att de övriga måtte få sin halva lön utan annan avgift 
än centonalen.* De civilbetjänte åter, som under denna 
tid varit 1 tjänst, borde fa sin fulla lön efter staten. „Aca- 
demiæ, Gymnasii och Scholæbetiente“, för vilka stater 
funnos inrättade, kunde få hälften av sin lön och likaså 
prostar och kyrkoherdar, vilkas löner skulle uträknas ef- 


1 Hela summan av de förluster flyktingarna uppgivit för dep. 
steg till 5435935 d. 5 öre kmt. F. Besv. D. bet. 2 sept. 1743. 

2 F. Besv. D. prot. 13 juni 1743. Ingår även i betänkandet. 

3 F. Besv. D. prot. 23 mars, 22 april, 13 o. 17 juni 1743. 

t Centonalen utgjordes med 1°/, av såväl kontant som indelt 
lön. Bonsdorff s. 726. : 


Bidrag t. känned. af Finl. 


15 


ter krigsmanshus-! och karta sigillata afoifterna. ? Under 
diskussionen nämndes, att antalet tjänstlösa ej var synner- 
ligen stort, och hänvisades till beslutet rörande § 10 i me- 
morialet.3 

Beträffande § 5 hänvisades till att K. M:t beviljat 
de sökande frihet att under ett ars tid idka sin näring. + 
Vid den förberedande behandlingen beslöt deputationen 
visserligen att bifalla till denna anhällan, men under för- 
behäll, att de som begagnade sig av denna rättighet, ej 
skulle fa komma i ätnjutande av kollektmedlen. Denna 
inskränkning frangick man dock senare. 5 

Bruksidkarnas och fabrikanternas 1 § 6 gjorda an- 
sökan beslöt deputationen remittera till bergsdeputatio- 
nen samt sekreta handels- och manufakturdeputationen. 5 

Däremot tillstyrkte deputationen allmogens anhällan 
ı S 7 och föreslog dessutom, att man genom stamböcker 


1 Till krigsmanshuset betalades vid befordran till verklig tjänst 
eller fullmakt a högre karaktär 2°/, av lönen pä.stat efter krono- 
varde. Bonsdorff s. 728. 

? Karta sigillata avgiften betalades med 2°/, av lönen efter 
kronovärde utom av medlemmar av ecklesiastikstaten, vilka vanligen 
betalade efter en viss taxa. Bonsdorffs. 694, 698 o. 728. 

> F. Besv. D. prot. 23 mars, 22 april, 17 juni 1743. Regeringen 
hade emellertid redan 8 april i skrivelse till statskontoret päbjudit, 
att ehuru staten ännu ej var uppgjord, de flyktade av civil-, kleresie- 
och skolstaten skulle fa sin lön för innevarande kvartal pa samma 
sätt som de svenska tjänstemännen. För att bereda dem en lättnad 
skulle dock bevillningsavgiften avdragas kvartalsvis och ej halvärs- 
vis som brukligt var. Den 4 juni gavs befallning att utanordna 
andra kvartalet av lönen. Civilexp. reg. Det förefaller egendomligt, 
att deputationen ej kände till eller åtminstone icke omnämnde 
detta sakförhållande. 

+ Civilexp. reg. 16 dec. 1742, se sid. 24, 

5 F. Besv. D. prot. 23 mars, 26 april o. 17 juni 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


16 


en eller högst tva ganger ärlıgen och genom kollekter 
minst en gang i mänaden skulle söka anskaffa ökad hjälp 
at de fattigaste bland flyktingarna. ! 

Den i § 8 gjorda hemställan hade redan genom depu- 
tationens tillsättande blivit villfaren. ! 


I fraga om de 1 § 9 föreslagna utvägarna att an- 
skaffa penningar var man till en början nagot tveksam. 
En del av ledamöterna föreslog nämligen, att av de 1 
ständernas kontor inlôpande likvidationerna halva belop- 
pet av dem, som överstego 200 d. smt.,? kunde inne- 
hällas, men frängick sedermera denna ständpunkt. De- 
putationen ansäg sig icke kunna tillstyrka flyktingarnas 
anhållan „hafwandes Deputationen sig wil bekant at Con- 
tributioner och afgifter redan drygt nog äro bewiljade, 
samt säledes för sin del icke finner anledning nägre yt- 
terligare föreslå", utan framhöll utvägen att genom stam- 
böcker och kollekter anskaffa penningar säsom den snab- 
baste och enda möjliga. ? 


1 F. Besv. D. prot. 23 mars, 26 april o. 17 juni 1743. 

2 Följande mynt och myntbenämningar voro i bruk under fri- 
hetstiden: 

1 riksdaler (silverriksdaler) = 3 daler silvermynt; 1 daler sil- 
vermynt = 3 daler kopparmynt. 

Såväl daler silvermynt som daler kopparmynt delades i 32 öre; 
1 öre = 24 penningar. 

1 d. smt = 4 mark eller svenska mark; 1 mark = 8 öre; 1 öre 
= 3 örtugar; 1 örtug = 8 penningar 

1 plåt = 6 d. kmt. 

1 tunna guld = 100 000 d smt. 

Dalerns värde i nu gällande mynt var ursprungligen 5,55 Fmk. 
(oavsett myntvärdets fall), men blev ; 

1715 i silvermynt 1,3; Fmk., i kopparmynt 0,62 Fmk. 

1776 0,93 


” ” » 0,31 


LA 


3 F. Besv. D. prot. 23 mars, 26 april, 4 o. 17 juni. Fragan 


Bidrag t. känned. af Finl. 


17 


Med anledning av den anhållan finnarna gjort 1 § 10 
avgav deputationen redan tidigare ett särskilt betankande, 
vari den föreslog, „det Collegier, och wederbérande ma 
blifwa anbefalte uti och wid förslagen til de ledige tien- 
sters besättjande altid anse och befrämja the fran Fin- 
land flychtande tienstlése, sa wida the äro til sysslan 
skickelige, och thet emot theras férr innehafde ambeten 
kan jämföras, samt sielfwe dertil sig anmäla, da Hans 
Kongi. Maij:st af Kongel. mildhet lärer täckjas desse sine 
trogne undersätares nöd och lidande ju i nådig ätanka 
komma lata“1. Deputationens ursprungliga beslut var, 
att vid ledigheter, där vederbörande kunde utsätta tre pa 
förslag, en alltid borde vara en tjänstlös flykting, om han 


hade redan tidigare varit före i S. U. Den 27 jan. 1745 upptogs ra- 
dets protokollsutdrag av den 5:te i samma manad, genom vilket radet 
anhöll om att fa anvisning pa medel till hjälp för de nödställda. 
Krigsmanshuskassorna voro redan strängt anlitade, och det gick läng- 
samt att genom stamböcker verkställa insamlingar. I anledning av 
denna skrivelse utspann sig en lang diskussion, varvid alla talare ut- 
tryckte sin stora medkänsla med flyktingarna och allvarligt bemödade 
sig att finna medel till deras understödjande. Amnell påminde om 
hura han vid föregäende riksdag under tärar bett, att kriget ej skulle 
förklaras; nu ansåg han, att hjälp måste givas. En talare föreslog 
en bevillning av !/,, eller !/, av slottshjälpen (se sid. 26 ), men slut- 
ligen beslöts att genom stamböcker insamla de nödiga beloppen. 
Innan dessa medel hunnit inflyta, skulle ur Vadstena krigsmanshus- 
kassa ett förskott av 10,000 d. smt. lämnas, vilken summa skulle 
förvaltas av flyktingskommissionen. Förordningen därom utfärdades 
1 febr. 1743. Se Modée III s. 2003. 

1 F. Besv. D. prot. 23 o. 24 mars 1743. Betänkandet är dat. 
24 mars. På grund av detta beslut avvisades en ansökan av prosten 
G. Kepplerus från Nyland om förord till ett ledigt pastorat i Kal- 
mar stift. Målet ansågs även vara alltför speciellt, och sökanden hän- 


visades till K. M:t. F. Besv. D. prot. 29 april 1743. 


Nåt. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


bo 


18 


var kompetent och själv anmält sig, men däremot borde 


ingen utom förslag befordras till en tjänst. ! 


Detta deputationens betänkande justerades först den 
17 juni. Emellertid hade preliminärfred redan dagen 
förut slutits, och därmed gjordes en god del av de före- 
slagna åtgärderna överflödiga. Denna omständighet jämte 
den stora brådska, som rådde vid slutet av riksdagen, 
utgjorde sannolikt den viktigaste orsaken till att betän- 
kandet icke förehades av ständerna. ? Dessutom behand- 
lade den först under sommaren 1743 tillsatta finska reg- 
leringsdeputationen delvis samma ärenden och gjorde det 
naturligtvis med större sakkännedom och större intresse, 
då dess medlemmar till övervägande del voro finnar. 
De oroliga politiska förhållandena gjorde visserligen riks- 
dagens snara avslutning nödvändig, men för Finland 
hade det varit till gagn, om riksdagen: kunnat förlän- 
gas och därigenom flere viktiga frågor dels avgöras, dels 
grundligare behandlas, än nu var fallet. De finska riks- 
dagsmännen gjorde allt sitt till för att få riksdagens avslut- 
ning uppskjuten, vilket även skedde några gånger, men dock 
icke för så lång tid som nödigt varit för de finska angelä- 


1 Flere i samband härmed stående frågor behandlades seder- 
mera direkt av stånden. Sa t. ex. frågan om lön at flyktade lands- 
och postbetjänte. Rådets förslag, att de skulle få lön under den tid 
de voro skilda från sitt ämbete, bifölls med remiss till S. U. R. o. A. 
prot. 14 maj 1743 (XIV s. 64). Prästest. tillade 18 maj, att om kri- 
get fortsattes, skulle alla flyktade ämbetsmän efter förtjänst befordras 
1 Sverige. Borgarst. 16 juni; bondest. 29 juni 1743. 

? I adeln beslöt man utan diskussion remittera betänkandet 
till F. Regl. D., av vilken det dock ej i dess helhet upptogs till be- 
handling. R. o. A. prot. 25 aug. 1743 (XIV s. 496). I de övriga 


standens prot. har jag ingenting funnit härom. 


Bidrag t. känned. af Fini. 


19 


genheternas slutbehandling. Vid ett av de tillfällen, da 
riksdagens snara avslutande var pa tal, utspann sig 1 
borgarståndet en hetsig diskussion. ! Från prästestån- 
det hade nämligen ett protokollsutdrag av den 15 augusti 
anlänt, vari ståndet meddelade, att det frångått sitt beslut 
om riksdagens avslutande redan den 20 augusti. I an- 
ledning därav ägde i ståndet en lång diskussion rum, ur 
vilken följande må anföras. Radman Esaias Wechter ? 
från Åbo ansåg, att alla viktiga ärenden borde avgöras, 
innan avslutningen kunde ske. Borgmästar Henrik Johan 
Forstéen 3 från Helsingfors höll före, att alla Finland rö- 
rande ärenden borde hinna fullkomligt regleras, så att 
någon anledning till de finska invånarnas klagomål ej 
mera skulle givas. Borgmästar Gabriel Hagert* fran 
Borga yrkade pa omröstning och ansag, att atminstone 
frågan om frihetsären borde komma till avgörande. Da 
handelsman Thomas Plomgren 5 framhöll, att man dagen 


1 Borgarst. prot. 17 aug. 1743. 

? Wechter tillhörde en inflytelserik äbosläkt. Han föddes 1701. 
Blev radman 1741. Han var flere ganger Äbo stads riksdagsman och 
var en ivrig mössa. Uttalade sig för att i Finland anställda tjänstemän 
borde känna finska spräket. Hans till en början stora anseende 
sjönk senare till följd av hans intriger och trakasserier. Dog 1776. 

> Forsteen tillhörde en sannolikt gammal helsingforssläkt. 
Föddes 1708, dog 1793. 

* Hagert föddes 1706. År 1741 blev han borgmästare 1 Borgå. 
Från o. med 1741 var han stadens fullmäktige vid alla frihetstidens 
riksdagar utom 1765—66. Var ledamot av alla finska deputationer 
med undantag av F. Besv. D. Ivrig hatt. Invaldes 5 ger. till S. U. 
För sin stad var han alltid nitiskt verksam. Dog 1774. 

> Plomgren föddes 1702, dog 1754. Framstående affärsman. 
Jämte Kierman en av hattpartiets inflytelserikaste medlemmar i bor- 


garstandet. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


20 


förut beslutit tillsätta en kommission för ändamålet, ! 
replikerade Forstéen, att han ej varit närvarande, da den 
fragan avgjordes, och ansag han, att en kommission en- 
dast kostade. Landshövdingarna jämte kronobetjäningen 
kunde fullgöra saken lika bra. Wechter tillade, att de 
föregäende kommissionernas verksamhet varit av tvivelak- 
tigt värde. De hemman, som ej bort fa mera än 5 frihets- 
ar, hade fatt 20, och nar tiden var ute, hade hemmanet 
ej befunnits vara upprättat, utan hade man pa en del 
hemman satt nya abor, vilka ävenväl fingo frihetsar. Nu 
borde sädana ätgärder vıdtagas, att slika oordningar 
skulle förekommas. Hagert ville förbehälla Finland rätt 
att halla en särskild lantdag, om de finska ärendena ej 
avgjordes nu. Forsteen förenade sig härom. Avslutningen 
blev denna gäng uppskjuten, men ungefär tvä veckor 
senare genomdrevo hattarna likväl av politiska skäl, att 
riksdagen skulle avbläsas den 8 september, ehuru det se- 
dermera visade sig nödigt att det oaktat lata förhandlin- 
garna fortga till den 12:te. 2 

Efter den officiella avslutningen beslöts, att samtliga 
fullmäktige från städerna 1 Finland skulle gå till de öv- 
riga stånden och rekommendera de finska angelägenhe- 
terna till ett skyndsamt slut. ? I prästeståndet påpekade 
prosten Johan Amnell, * att besvären från Finland borde 


1 Dagen förut hade ståndet bifallit till $ 37 1 allmogens all- 
männa besvär rörande tillsättandet av en kommission 1 Finland och 
Österbotten för att undersökta, vad befolkningen lidit, och sedan av- 
göra frågan om antalet frihetsår. Borgarst. prot. 16 aug. 1743. 

? Malmström III s. 229 f. 

> Borgarst. prot. 10 sept. 1743. 

* Amnell intager en betydande plats bland frihetstidens finska 
riksdagsmän. Han föddes 1692. År 1733 blev han kyrkoherde i 


Tammela och senare prost därstädes. Dog 1772. Han var 4 ger. riks- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


21 


avgöras, innan riksdagen avslutades. ! Samma yrkande 
gjordes även i R. o. A. av Goés.? 

Deputationens betänkande över § 10 1 flyktingarnas 
memorial fullbordades visserligen den 24 mars, men kom 
ej längre än till behandling 1 stånden. I KR. o. A. god- 
kändes förslaget.° Da man framhöll, att även de finska 
officerarna borde inbegripas dari, svarade lantmarskalken, 
att lant- och sjömilitiedeputationen i anledning av ett 
memorial, som av Ramsay inlämnats, torde inkomma med 
betänkande härom. I prästeständet föreslog biskop Fah- 
lenius, + att de av prästerna, som önskade befordras, borde 
anmäla sig hos biskoparna frän Finland, som efter exami- 
nation ägde giva vittnesbörd. Prosten Montelius höll 
före, att de skulle anmäla sig hos konsistorierna. Där- 
emot ansåg kyrkoherden Fundahn, att man kunde vänta, 
tills den nya gränsen blivit fastställd, ty då kunde man 
få uppgift på de präster, som blevo utan tjänster. Stan- 
det beslöt emellertid bifalla betänkandet och tillade, att 
alla från Finland flydda ämbetsmän ägde anmäla sig 
hos kollegier, konsistorier och akademier för att bliva 
uppförda på förslag. Dessutom borde K. M:t hugna dem, 
som ej av ämbetsverken kunde uppföras på förslag, med 
anständiga lediga ämbeten, om de anmälde sig hos K. M:t 
och hade sina förmäns vittnesbörd. Efter freden kunde 
de återvända till Finland. 5 


dagsfullmäktig och varje gång ledamot i S. U. Var moderat mössa 
och motarbetade ivrigt hattpartiets krigsplaner. 

1 Prästest. prot. 5 aug. 1743. 

> R. o. A. prot. 25 aug. 1743 (XIV s. 496). 

3 R. o. A. prot. 14 maj 1743 (XIV s. 54). 

* Född 1674 i Falun. 1721 professor i Abo. 1743 biskop i Abo 
Dog 1747. 

5 Prastest. prot. 18 maj 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


I borgar-! och bondestanden ? godkändes betänkan- 
det ävenledes. Borgmästarna Lange och Boberg uttalade 
dock för sin del, att beslutet ej borde utsträckas till dem, 
som efter freden äterfingo sina tjänster i Finland. Be- 
tankandet hade saledes vunnit, bifall 1 alla stand, men i 
expeditionsdeputationen lades det dock ad acta. 3 

Oaktat deputationens betänkanden rörande finnarnas 
ovanrelaterade memorial icke ledde till nägot resultat, 
blevo dock flere av de i dem gjorda förslagen genom- 
förda. Salunda hade regeringen redan tidigare pa grund 
av ett beslut av S. U. pabjudit kringsändande av stam- 
böcker.* Pa förslag av den 1 juli 1743 tillsatta finska 
regleringsdeputationen hade ständerna även fattat beslut 
rörande frihetsär, gottgörelse för tjänstemän, vilka förlorat 
sina tjänster, och ersättning för skjuts, furage o. dyl. 
Ersättningskraven hade även intagits 1 bondeständets all- 
männa besvär §§ 38 och 90, vilka bäda i och för av- 
givande av utlatande remitterats till finska besvärsdepu- 
‘tationen. For innehållet i § 38 och deputationens utla- 
tande däröver har tidigare redogjorts.* I § 90° begärde 
en del kustbor skälig frakt för sina skutor och fartyg, 
som av kronan befraktats. Deputationen framhöll i sitt 


1 Borgarst. prot. 29 juni 1743. 

® Bondest. prot. 4 maj 1743. Ständet biföll betänkandet, men 
ville dock invänta de andra ständens beslut. Frågan upptogs seder- 
mera icke. 

> Betänkandet inkom till expeditionsdep. 7 nov. 1743. Det la- 
des sannolikt ad acta, emedan bondestandet ej dara antecknat nagon 
resolution. 

* Civilexp. reg. 27 jan. 1743. 

5 Se sid. 12. 

& F. Besv. D. handl. n:o 17. 


Bidrag t. känned. af Finl.- 


svar till allmänna besvärsdeputationen, att först en ut- 
redning om vem som befraktat fartygen i fräga, villkoren 
därvid och vilka avbetalningar möjligen gjorts, borde an- 
stallas, och nar detta skett envar fa vad honom tillkom. ! 
I S. U. var frågan upprepade gånger föremål för 
diskussion. ? Till en början ansåg man, att rikets tillgån- 
gar icke medgåvo ett villfarande av kraven på ersättning, 
men då ständerna bifallit till $ 38 av bondeståndets all- 
männa besvär och remitterat paragrafen till S. U., beslöts 
slutligen 3, att de, som hade fordringar, så fort sig: göra 
lät och rikets tillstånd det medgav, skulle fa betalt genom 
utredningskommissionen. + Därmed ansågs väl även § 90 
av allmogens allmänna besvär vara avgjord. Åtminstone 
behandlades den ej av riksdagen. > : 
Regeringen tyckes hava varit något tveksam, rörande 


1 F. Besv. D. prot. 29 april o. 2 maj 1748. 

> 12 nov. 1742 diskuterades vidlyftigt, huruvida betalning 
av obetalade frakter, vilka uppgåvos stiga till en summa av 3 tun- 
nor guld, kunde ske. 24 dec. o. 24 jan. var frågan om betalan- 
det av leveranser före, men ansågs då nödigt att spara pengarna till 
kriget. 4 febr. uttalade rådman Tesche från Fredrikshamn en önskan, 
att flyktingarna skulle få betalt för sina leveranser, men utskottet 
ansåg, att pengarna behövdes till annat. 21 febr. beslöts, att flyktin- 
garna framom andra skulle få betalt, sedan penningar anskaffats. 10 
mars enades man om att de av medlidande även skulle få betalt for 
liggedagar, ty om Lewenhaupt ej kvarhallit dem så länge, hade de 
kunnat rädda sin egendom, S. U. prot. 

3 R. o. A. prot. 9 juli (XIV s. 258); prästest. 13 juli; borgarst. 
27 juli; bondest. 29 juli 1743. 

* S. U. prot. 13 aug. o. 8 sept. 1743; S. U. reg. 8 sept. 1743. 

3 Även i dep. över R. St:s kontor hade ärendet förehafts. I 
prot. 2 nov. 1742 uttalas, att dep. fann betänkligt att nu redan be- 
tala dem, som kvarblevo i Finland, emedan man ej visste, huruvida 


landet skulle återförenas med Sverige. 


Nat. oc Folk, H. 73, N:o 2. 


24 


vilket förfaringssätt den horde insla. Till en början pa- 
bjöds föranstaltande av likvidation med allmogen,! men 
sedermera ansag man en utredning av huruvida nödiga 
penningmedel förefunnos, böra föregå likvidationen. ? 

Kapten Erik Johan Stierncrantz föreslog i ett vid- 
lyftigt memorial,* att flyktingarna måtte befrias från alla 
avgifter och bevillningar, varibland särskilt bevillningen 
av den 7 april 1743,* och aberopade K. M:ts brev till 
flyktingskommissionen av den 16 dec. 1742, i vilket de av 
flyktingarna, som idkade handel och näring 1 Stockholm, 
befriades fran hela kontingenten fér ar 1743.5 Dessutom 
anhöllo flyktingarna enligt memorialet att bliva befriade 


1 Krigsexp. reg. 23 aug. 1743. Landshövd. Creutz uppmanades 
att likvidera med allmogen i Kemi socken. — Krigsexp. reg. 28 sept. 
s. a. S. U. hade anfört, det ständerna godkänt § 38 i allmogens allm. 
besvär och även beslutit, att allmogen i Abo o. B:borgs län samt 
Nylands o. T:hus län, över vars fordringar berättades vara likviderat, 
fordersammast skulle erhalla betalning. I anledning härav borde ut- 
redningskommissionen låta likvidera och sedan ur utredningsfonden 
betala dessa fordringar, sa fort sig göra lat. — Krigsexp. reg. 8 okt. 
s. à Pa grund av ständernas brev av den 12 sept. 1743 (Riksdags- 
reg. n:o 225) utfardades till utredningskommissionen en skrivelse med 
likartat innehäll. 

? Krigsexp. reg. 9 nov. 1743. I anledning av § 3 i R. St:s brev 
av 12 sept. 1743 n:o 123 uppmanades statskommissionen att uppgiva, 
huruvida penningar funnos att tillga for betalning av de finska inva- 
narnas fordringar. I annan händelse borde ej någon likvidation försigga. 

3 F. Besv. D. handl. n:is 18 o. 19. 

* Modee III s. 2029 ff. 

5 Civilexp. reg. 16 dec. 1742. Flyktingskommissionen hade 
"anhållit om att handelsmän och hantverkare skulle fa ratt att utan 
tunga och onera, var de ville, driva sin näring. Härtill resolverades, 
att de fingo sla sig ner, var de önskade, men skulle drabbas av samma 
tunga som de andra. Dock skulle de fa ett ars frihet fran utskylder 
och alltid taxeras lindrigt. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


25 


fran bakugnspenningarna,! 1 synnerhet som mangen med 
eget hushall dock maste lata baka hos bagaren. Vidare 
önskade de fa fri inkvartering 1 staden och pa landet, 
enär de själva tidigare lämnat sådan hjälp åt den svenska 
armén, och utbådo sig, att kronogods och kungsgårdar 
måtte upplåtas åt dem framför andra till billigt arrende. 
Önskningsmålet, att flyktingarna skulle få ersättning för de 
inkomster från fast egendom, ‘som de nu gingo miste om, 
upprepades även i detta memorial.* — Emedan den tid 
snart skulle utlöpa, inom vilken invånarna enligt ryska 
överhetens kungörelse borde återvända till sitt hemvist 
med fara att i annat fall förlora sin egendom, anhöllo 
flyktingarna att antingen en prolongation av tiden måtte 
utverkas eller andra tjänliga medel vidtagas. Även en 


! Bakugnspenningarna voro en skatt för rättigheten att begagna 
bakugn i städerna. Den pålades 1622 och uttogs jämnlikt en efter 
stånd och förmögenhet graderad taxa. Så betalades exempelvis av de 
ämbetsmän, som hade lön, !/, °/, av denna. I de små städerna skulle 
de fattigaste betala 8 öre smt. Resol. på städernas allm. besv. av 
12 dec. 1734. $ 17. Se Modée II s. 1192. — Enligt taxan av 26 juni 
1740 skulle i Stockholm vissa kyrkoherdar och rika handelsmän be- 
tala 7 d. 16 öre smt., i Åbo och Fredrikshamn samma personer 5 d., 
i Helsingfors 3 d. 24 öre, i Borgå och i de flesta andra städer i Fin- 
land 2 d. 16 öre. — Genom förordningen av 12 dec. 1747 avskaffades 
bakugnspenningarna och ingingo i den s. k. husbehovsaccisen, enligt 
vilken 8 öre smt. (i Sthm 2 öre) skulle betalas för varje tunna 
säd, som infördes i staden. Husbehovsaceisen erlades naturligtvis 
for alla ätliga varor. Bakugnspenningarna utgjorde härav 11!/, öre 
enligt $$ 1, 4 o. 9 av nyssnämnda förordning. Se Modée III s. 
2455. — Husbehovsaccisen sänktes sedan för spannmål till 5'/; öre. 
Accisordningen av 17 dec. 1756 kap. XI § 2 p. 1. Se Modée VI s. 
4332. I en del städer tyckas dock bakugnspenningarna hava bibe- 
hållits eller äterinförts. Accisordningen av 17 dec. 1756, kap. XI $3 p. 
22. Se Modée VI s. 4343. 

> Jmfr. sid. 11. 


Nat. o. Folk, H. 78, N:o 2. 


26 


begäran om frihetsar förekom 1 detta memorial, som av- 
slutades med en anhallan, att flyktingarna efter freden 
matte bliva hembefordrade av kronan. ! 

Som svar härpå beslöt deputationen föreslä,2 att 
alla Ayktingar, oberoende av stand, tjanstefolket inbegripet, 
skulle befrias fran alla personliga skatter, såsom mantals- 
penningar, ? slottshjälp, * lön- och betalningsavoift 5 även- 


1 Såsom bilagor medföljde avskrifter av brev fran Karl XII 
dat. Bender 9 mars och 13 nov. 1711, vari landshövdingarna upp- 
manades att pä tjänligt sätt hjälpa flyktingarna, ävensom ett brev 
fran drottningen och radet tili översten av livgardet, dat. Sthm. 8 
april 1714, av innehäll, att flyktingarna ej matte tvingas till värv- 
ning. Dessutom medföljde som bil. n:o 2 en anhållan, att finnarna 
skulle undantagas från de kontributioner, som ständerna komme att 
pålägga. | 

> F. Besv. D. prot. 26 april, 16 maj o. 4 juni 1743. 

3 Mantalspenningarna utgjordes 1 allmänhet med 3 mk, d. v. >. 
24 'öre smt., för alla personer över 15 år. Dock voro vissa klasser och 
yrken dels befriade, dels berättigade till nedsättning av mantalspennin- 
garna. I Finland, utom Österbotten, betalade allmogen 12—16 öre 
smt. Även sistnämnda län lyckades emellertid vid denna riksdag få 
mantalspenningarna nedsatta till 12 öre. Se närmare därom i det 
följande; Bonsdorff s. 581 ff. i 

+ Slottshjälpen var en personell skatt, som betalades sedan 1727 
till förmån för Sthms slottsbyggnad och utgjorde !/, av lön- och be- 
talningsavgiften enligt 1723 års taxa. Den beräknades efter stånd 
och förmögenhet samt varierade 1 Finland mellan högst 7 d. 16 öre 
smt. och 4 öre smt. Bonsdorff s. 600 ff. Slottshjälp bör ej förväxlas 
med en annan skatt av samma namn, som utgjorde en del av hem- 
mans- och mantalsräntan, ursprungligen anslagen för underhåll av i 
länen befintliga slott. Bonsdorff s. 453 o. 456. 

5 Lön- och betalningsavgiften påbjöds 1723. Den beräknades 
efter rang, förmögenhet och stånd och varierade mellan 45 d. smt: 
och 16 öre smt. För allmogen nedsattes den såväl vid 1739 som vid 
1743 års riksdag, så att lägsta avgiften blev 5 öre. Modée Is. 70 £. 


o. 534; II s. 1473; III s. 2104. 


"Bidrag t. känned. af Finl. 


27 


som bakugnspenningar, vilka även ansagos vara perso- 
nella. Dock skulle standspersoner, som fatt publik eller 
privat tjänst 1 Sverige, undantagas. Leijonmarck yrkade, 
att även det finska tjänstefolket, sa snart det tjänte för 
lön, borde undantagas, men utan att vinna gehör. 

Bland de i bevillningen av den 7 april pabjudna 
skatterna ingick bl. a. en avgift av 5°/, av hushyran. Da 
det likväl hänt, att hyresvärdarna stegrat sina hyror, sa 
att flyktingarna räkat 1 betryck, föreslog deputationens 
flertal, att värdarna borde fran den „contraherade hyres- 
summan“ avskriva sa mycket, som de eljes efter bevill- 
ningen borde utgöra till kronan. Leijonmarck reserverade 
sig även mot detta beslut under förklaring, att dä kon- 
trakten varit uppgjorda, innan bevillningen kom till, lättna- 
den ej skulle komma flyktingarna till godo. Deputationen 
föreslog vidare, att flyktingarna ytterligare skulle befrias 
från fönsterluftavgiften och från avgifter för vagnar, 
schäser, karrioler, fruntimmersperuker och styvkjolar. ! 
Torpare hos flyktingar och sadana, som arrenderat hem- 
man eller gods, borde befrias fran de avgifter, som om- 
talas i § 17, punkt 3, 6 och 7 av bevillningslagen. ? 

Flyktingarnas anhallan om inkvartering avslogs där- 
emot, emedan dess uppfyllande ansags kräva för stora 
kostnader. Detsamma blev fallet med ersättningsansprä- 

1 Prostarna Nylander och Amnell hade anhållit om denna lätt- 
nad, da de till deputationen ingavo en forteckning pa de till Sverige 
flyktade prästerna och deras löner. F. Besv. D. prot. 26 april, 16 
maj 1743. — For varje fönster skulle alltefter stadens storlek betalas 
8—16 öre samt på landet 6 öre, för vagn 4 d., för tvahjuliga akdon 
2 d., for fruntimmersperuker 5 d., men för mansperuker endast 2 d. 
samt for styvkjolar 2 d., allt smt. Modee III s. 2029—40. 

-? De här avsedda torparna skulle betala 12—16 öre smt. Modée 
IIT :s. 2039. 


Nat. o: Folk, H. 73, N:o 2, 


28 


ken för förlorad inkomst fran fastigheter. I stället ansåg 
sig deputationen böra förorda, att flyktingarna framom 
andra måtte antagas till arrendatorer vid kronolägenheter, 
såvida de kunde fullgöra prestanda. Anhallan om pro- 
longation av tiden, inom vilken invånarna borde åter- 
vända till sina hemtrakter, remitterades till S. U., var- 
emot begäran, att flyktingarna skulle hembefordras efter 
freden, tillstyrktes och ansåg man, att detta borde ske på 
sätt, som för kronan lägligast och lindrigast var.! Slut- 
ligen uttalade deputationen en förmodan, att K. M:t skulle 
rörande frihetsären vidtaga behöriga åtgärder. ? 

Ej heller detta betänkande hann slutbehandlas av 
ständerna. 3 Flere av de däri föreslagna åtgärderna blevo 


. 


! Regeringen påbjöd, att de främst skulle hembefordras med 
spannmalsfartygen. Civilexp. reg. 12 aug. 1743. 

2 F. Besv. D. bet. 4 juni 1743. 

3 Borgarst. prot. 22 aug. Förslaget om befrielse fran 5 °/, be- 
villningen avslogs, medan befrielse fran fönsteravgiften och bakugns- 
penningarna beviljades. — Bondest. prot. 27 aug. Standet biföll be- 
tankandet utom i fraga om fruntimmersperuker och styvkjolar. — 
De övriga standen upptogo ej betänkandet. 

Flere av de föreslagna befrielserna hade redan tidigare disku- 
terats ay enskilda stand. I borgarståndet föreslog Wechter, att flyk- 
tingarna skulle befrias fran fonsterluftavgiften. Nagot beslut fattades 
dock ej. Borgarst. prot. 16 dec. 1742. — I prästeständet yrkade 
Juslenius, understödd ay Amnell, pa att hans landsmän skulle be- 
frias fran alla bevillningar och kontributioner. Ständet biföll. Doktor 
Eric Melander höll dock före, att saken bast kunde avgöras, nar F. 
Besv. D. blivit färdig med sitt betänkande. Detta förslag omfattades 
även sedermera av ståndet. Prästest. prot. 18 o. 21 dec. 1742. — 
Senare klagade Fahlenius och Amnell över att flyktingarna ej blivit 
undantagna i bevillningsförordningen. De borde ga fria fran fönster- 
avgiften. Standet beslot, att flyktingsdeputationen (sannolikt avses 


besvärsdep.) borde inkomma med betänkande i frågan. Prästest. prot. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


29 


ju även överflödiga genom freden. De styrande sökte 
dock i görligaste man underlätta flyktingarnas ställning. 
Sålunda utgåvos särskilda förordningar om att flyktin- 
garna och de finska städernas sjömän skulle vara befriade 


från pressning, värvning och utskrivning. ! 


Bland de memorial, vilka rörde enskilda städer, hann 
deputationen endast behandla det, som angick Willman- 
strand och Fredrikshamn. ? Invånarna 1 dessa städer 
anhöllo: 1:0 att få ersättning för sina förluster, som de 
uppgåvo till 961547 d. kmt., 2:o att en tjänlig plats 
skulle utses för en ny stapelstad i stället för Fredriks- 
hamn. Den nya staden borde få samma natur och privi- 
legier, särskilt för handeln med Reval och med allmogen 
1 Savolax och Karelen, som Fredrikshamn haft. Vidare 
anhöllo de: 3:0 att få infordra sin gäld hos ståndsperso- 
ner och allmoge på ryska sidan och att antingen där 
sälja eller därifrån avhämta fast och lös, där kvarbliven 
egendom, 4:o att nämnda städers kyrkoherdar, magistrats- 
personer och betjänte skulle få rättvis befordran, ifall stä- 
derna måste avträdas till Ryssland, samt slutligen 5:0 att 
få fri resa till hemtrakten och fri kost under resan för de 
fattigare. 

Deputationen hänvisade 1 fråga om den första punk- 
ten till sitt betänkande av den 17 juni $$ 2 0. 3. Angående 
den andra kunde deputationen ej uttala sig, utan upp- 


23 april 1743. — Adeln beslöt, att flyktingarna skulle fritagas från 
avgifter för peruker, vagnar och pensioner. R. o. A. prot. 18 dec. 
1742 (XIII s. 406, 409). 

! Förordningarna av 2 aug. 1742 och 8 apr. 1743. Modée III 
1884 0. 2042. — § 22 av resol. pa allmogens allm. besvär av 10 sept. 
1743. Modee III 2080. 

? F. Besv. D. handl. n:o 23. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


30 


manade de sökande att vända sig till K. M:t, som torde 
höra vederbörande kollegier och invanare. Den tredje 
beslöt man kommunicera med S. U., och vad den 
fjärde vidkom, tillstyrkte deputationen densamma och 
föreslog, att de dari omtalade personerna skulle fa exspek- 
tans lön, tills de finge tjänst. Beträffande de 1 femte 
punkten uttalade önskningsmålen hänvisade deputationen 
till sitt betänkande av den 4 juni över det av Stiern- 
crantz inlämnade memorialet.! Ständerna hunno dock ej 
slutbehandla denna fråga. ? 

Invånarna i Fredrikshamn och Willmanstrand 
hade likväl ej nöjt sig enbart med denna åtgärd. 
Redan vid riksdagens början anhöllo rådman Tesche 
och handlanden Tillman om borgarständets förord 
till deras ansökning hos K. M:t om ersättning för 
den egendom invånarna i dessa städer under kriget 
förlorat, ävensom för återstående benadningsmedel, 3 

1 F. Besv. D. prot. 30 juni o. 22 juli 1743. Bet. dat. 20 juli. 
Bör tydl, vara 22 juli. 

2 R. o. A. prot. 30 aug. 1743 (XIV s. 530). Ständet beslöt upp- 
skjuta behandlingen av $ 1, tills F. Regl. D. avgivit utlåtande över F. 
Besv. D. bet. av 17 juni (se sid. 12). Ovriga $$ däremot biföllos. — 
Borgarst. prot. 19 aug. 1743. Ståndet biföll till alla delar. — Bondest. 
prot. 27 aug. 1743. Ståndet biföll, dock med förbehåll att ersättning 
gavs genom frihetsår och att de tjänstlösa skulle vända sig till K. M:t 
för att med det första emploijeras, emedan staten ej tålde någon 
gravation. Bönderna önskade även, att bevillningen för fruntimmers- 
peruker och styvkjolar skulle bibehållas. 

3 Benådningsmedel el. benådningen kallades i F:hamn de genom 
acciserna och några andra skatter inflytande medel, som enligt § 2 1 
stadens privilegier skulle utdelas bland borgerskapet, sedan avlönin- 
gen för vissa av stadens tjänstemän och medel till de publika husens 
byggande och underhållande avdragits. I detta fall avses sannolikt 
den summa av 8000 d. smt.. som staden enligt resolutionen av 14 


aug. 1740 hade rätt att i benådning årligen uppbära under perioden 


Bidrag t. känned. af Finl. 


31 


accis, ! bakugnspenningar ? och källarfrihet. 3 Ständet ut- 
talade emellertid den förmodan, att K. M:t skulle remit- 
tera ärendet till samtliga stand, da även de bleve i till- 
fälle att lämna sitt biträde. * Detta skedde även.® Egen- 
domligt nog remitterades det icke till finska besvärs- 
* deputationen, utan biföllo samtliga stand R. o. A:s beslut 
att ater hänskjuta fragan till K. M:t, som kunde förordna 
efter omständigheterna. ® 

Utom dessa städer inlämnade även Helsingfors och 
Borgå allmänna klagomål. Den förstnämnda stadens be- 
svärsskrift är undertecknad av Forstéen och Clayhills, 7 
den senares av G. Hagert.? I båda givas utförliga 


1739—43. Jmfr. Sigurd Nordenstreng: Fredrikshamn såsom befäst 
gränsort och stapelstad, s. 62, 69, 73, 82, 84. 

! Den accis, som här avses, är måhända den s. k. delnings- 
accisen, d. v. s. bryggeri- och slakteriacciserna till salu- och husbehov, 
varav staden ägde uppbära !/,. Nordenstreng, s. 84. 

? Av bakugnspenningarna ägde staden uppbära !/s. Norden- 
streng, s. 84. 

> Källarfrihet kallades städernas privilegium att införskriva vin 
och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Detta privile- 
gium indrogs 1777. 

+ Borgarst. prot. 27 sept. 1742. 

5 Prot. utdr. från rådet 22 juli 1743. 

6 R. o. A. prot. 16 aug. 1743 (XIV s. 409); prästest. prot. 22 
aug.; borgarst. prot. 24 aug.; bondest. prot. 24 aug. R. St. brev 
27 aug. 1743, n:o 30. I rådet förehades ärendet 1 sept. s. a. Därvid 
beslöt man att inhämta utlatande fran vederbörande kollegier, vilka 
skulle fasta avseende vid att kort förut tullfrihet. pa salt samt ratt 
att fordela benadnings-, kyrko- och avléningsmedel bland stadens 
invanare beviljats. Jmfr. även Nordenstreng, s. 86. 

7 Mem., dat. 10 okt. 1742, är inskjutet bland skadeständsför- 
teckningarna efter n:o 126. 

® Mem., dat. 24 nov. 1742, ar inskjutet bland skadeständsför- 


teckningarna efter n:o 270. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


32 


skildringar av de ldanden städerna haft att utsta genom 
inkvarteringar och „durchmarscher“, varjämte klagas över 
de av militären begångna olagligheterna och över att 
flykten för invånarna försvårats, genom att alla farkoster . 
beslagtagits för härens räkning. Da i dessa skrivelser: 
generalernas och chefernas förhållande under kriget be- : 
rördes, sörjde deputationen för att en avskrift lämnades 
till kommissionen över generalerna. Memorialen förehades 
ej sedermera 1 deputationen. ! 

Praster och skollärare bland flyktingarna inläm- 
nade en anhållan om att utfa lon även under flykten 
och bifogade förteckningar över sina förlorade inkomster. ? 
Deputationen beslöt höra flyktingskommissionen, som 
ävenledes uppgjort ett förslag till det flyktade präster- 
skapets understöd, ? och befanns det, att kommissionen 
tillstyrkt de finska biskoparnas förslag, att man i Sverige 
skulle söka skaffa de flyktade prästerna och lärarna, om 
ej bättre, så åtminstone lika goda tjänster, som de inne- 
haft i Finland. Under freden hade många svenska präst- 
män befordrats 1 Finland, men finnarna hade ej blivit 
befordrade 1 Sverige. Konsistorierna borde därför vid 


besättande av lediga platser alltid lämna rum för finnar. 5 


1 F. Besy. D. prot. 7 o. 22 april 1743. 

> F. Besv. D. handl. n:ris 15 o. 16, dat. 26 o. 28 april 1743. 
F. Besv. D. handl. bilaga till n:o 20, dat. 4 nov. 1742. 
* Detta pästäende torde vara överdrivet. Antalet kan knappast 
hava varit stort. 

> De präster, som genom freden förlorade sina tjänster, anhöllo 
att komma pa förslag utan provpredikan för att slippa en ofta 
hundramila resa. De hänvisades med ständens förord till K. M:t, som 
borde giva dispens. R. o. A. prot. 27 aug., 7 sept. 1743 (XIV s. 511 
0. 637); prästest. prot. 27, 29 aug. o. 5 sept.; borgarst. prot. 27 aug. 
5 sept.; bondest. prot. 27 aug., 6 sept.; R. St. brev n:o 31 29 aug. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


33 


De, som haft lön, borde även nu utfa densamma, de åter, 
som haft sin utkomst av pastoraten, borde fa en viss 
penning av var kyrkokista. Kommissionen föreslog, att 
12 d. kmt. skulle tagas fran de större socknarna, 6 d. ater 
fran de mindre, och biskoparna uppmanades att till kon- 
sistorierna sända förteckningar Over prästerna och lärarna. 
Da likväl deputationen redan 1 sitt allmänna betänkande 
beslutit intaga delvis samma yrkanden, lades dessa förslag 
ad acta. 1 

Fran officerare och medlemmar av adeln inlamnades 
följande ansökningar om hjälp och understöd: 1:0 en av 
29 adelsmän undertecknad anhällan om medel till hyrans 
betalande och ersättning för förlorade inkomster, om all- 
män landshjälp för Nylands och Tavastehus län ävensom 
om 20 eller minst 16 frihetsar,? 2:0 ett av éverstlojtnanten 
Alexander Wilh. Ramsay o. a. undertecknat memorial med 
förslag om ätskilliga matt och steg vid fredens slutande 
samt begäran om fritt kvarter och uppehälle, ? 3:0 ett av 
E. J. Stierncrantz inlämnat memorial med anhällan, att 
bortkommenderade officerares och underofficerares hustrur 
matte bliva inkvarterade eller fa inkvarteringshjälp. * 

Angaende de flesta av dessa fordringar hade depu- 
tationen uttalat sig 1 det allmänna betänkandet. Ramsay 


o. mo 99 12 sept. 1743. K. M:t biföll 31 aug. o. 30 sept. s. & De 
präster, vilka salunda utom förslag skulle fa tjänster, voro Krogius, 
Alopeus, Thun, Fornæus och Molander samt Mjödh, ehuru dennes 
pastorat ej avträtts. Ang. Mjödhs befordran se prästest. prot. 5, 8, 
15, 17 o. 19 aug. 1743. Han tyckes varit mycket uppskattad av sina 
standsbréder, som varmt antogo sig hans sak. Endast biskopen i 
Abo stift Fahlenius ville pa grund av det lagstridiga i suppliken ej 
understéda densamma. 

1 F. Besv. D. prot. 26 april o. 16 maj 1743. 

* Memorialet saknas bl. handlingarna. 

> F. Besv. D. handl. n:o 14. 


Nat. o. Folk, H.73, N:o 2. 3 


34 ; 


hänvisades beträffande förra delen av sitt memorial till 
S. U. I fråga om Stierncrantz” förslag ansåg deputatio- 
nen, att understödet skulle bliva alltför betungande för 
staten, varför man genom tjänliga föreställningar borde 
söka. förmå -magistrat, borgerskap och ståndspersoner i 
Stockholm och ı närbelägna städer att frivilligt och av 
barmhärtighet mottaga officerarnas hustrur. I anseende 
till den nära förestående freden beslöt deputationen låta 
vid saken tills vidare bero. ! 

Utom av större eller mindre grupper bland flyktin- 
garna inlämnades ansökningar om hjälp även av enskilda 
personer. ? Främst bör i detta avseende nämnas ett me- 
morial, inlämnat av L. J. Ehrenmalm. Han anhöll, att 
ehuru han erhållit tjänst, dock befrias från den för år 
1743 fastställda bevillningen samt få ersättning för den 


1 F. Besv. D. prot. 2, 26 april, 4 o. 13 juni 1743. Frågan om 
officerarnas understödjande hade tagits till tals i flera till R. o. A. 
inlämnade memorial. Den förehades utom i F. Besv. D. även i F. 
Regl. D., S. U. samt i lant- och sjömilitiedeputationen. Beträffande 
besluten se riksdagsreg. n:ris 107, 127, 143, 228 och S. U. prot. 22 
noy. 1742. 

? En del personers ansökningar om ersättning inlämnades direkt 
till ständen och behandlades omedelbart dar. Sa t. ex. Wechters an- 
sprak pa ersättning for förluster pa skeppsvarv och kladesfabrik. Han 
anhöll om ett lan av 10000 d. smt. ur landshjälpsfonden och att fa 
ett tidigare lan om 6000 d. smt. efterskänkt. Pa Plomgrens förslag 
beslöt borgarst., att W. skulle fa hjälp ur manufakturfonden och 
15 °/, årlig avskrivning, efter tillverkningens kvantum, pa sitt förra 
lan, 1 likhet med vad en del gamla verk vid förra riksdagen fått. ' 
Borgarst. prot. 10 sept. 1743. — Borgarstandets beslut godkändes av 
de 6vriga standen. Riksdagsreg. 12 sept. 1748, n:o 72; i radet 19 
okt. s. à. — Han erhöll även sedermera 2000 d. smt. ur manufaktur- 
fonden. Civilexp. reg. 6 dec. 1743. 

3 Rörande Ehrenmalms, Clayhills’ och Forsells ansékningar 
jmfr. ett meddelande av M. G. Schybergson i Hist. Ark. XI s. 436. 


Bidrag t. känned. af Fin!. 


39 


lösegendom, värd 5 212 d. kmt., han förlorat. Han utbad 
sig, att om detta ej var möjligt, 1 stället fa betalning för 
en ännu icke förfallen obligation, värd 1234 d. 12 öre 
smt., och resten av en kammarkollegulikvidation, belöpande 
sig till 1200 d. smt. Säsom skäl för dessa förmäners 
erhällande anför han, att han nu tredje resan under sin 
levnad blivit skild frän hemvist och nödigt uppehälle. 
Första gängen hade han i sina unga ar följt med sına 
föräldrar till Ingermanland och nödgats överge bade fast 
och lös egendom. Andra gängen, da han redan var 1 
konungens tjänst, hade han 1710 vid Viborgs erövring 
bortförts i fängenskap till Ryssland. Därvid hade ej 
blott hans lésa och fasta egendom, utan ock de efter 
förra flykten av föräldrarna förvärvade fastigheterna 
kommit under fienden. Tredje gängen hade detta inträffat 
förlidet är, dä den fastighet han förvärvat efter freden, 
Jämte en stor del lösöre lämnats i sticket. Han hade i 
följd av manga löften och „kraftiga tilsäielser“ väntat sig 
ett starkare försvar och darfor oförmodat nödgats fly. 
Detta hade varit honom i högsta måtto bekymmersamt, 
då det varit svårt att få fartyg. Sima under kriget 
lidna förluster i fast egendom uppger han till 21 665 d. 
24 öre kmt., och därtill kom en summa av 5 000 d. kmt., 
vartill hans i Åbo befintliga hus, som av ryssarna använts 
till sjukhus och därvid alldeles fördärvats, varit upp- 
skattat. ! Deputationen framhöll hans många förtjänster 
och det gagn han gjort sitt fädernesland, men ansåg sig 
likväl icke kunna tillstyrka hans anhållan om befrielse 
från bevillningen på grund av sitt beslut av den 4 juni 
rörande flyktingar, som åtnjöto lön. Däremot tillstyrkte 


! F. Besv. D. bet. 2 sept. 1743. E:s inlaga finnes ej bland 
handlingarna. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


36 


den beviljande av ersättning för den förlorade lösegen- 
domen, emedan, sasom det hette, deputationen överhuvud 
ansåg billigt att ersätta, vad finnarna mist av lösegen- 
dom. Leijonmarck reserverade sig ej mot detta beslut, 
ehuru han var närvarande. Måhända kan orsaken härtill 
sökas 1 att denna passus insattes vid justeringen den 2 
september, då han icke var tillstädes. Om detta förslag ej 
kunde godkännas, föreslog deputationen, att Ehrenmalm 
borde? erhålla betalning för obligationerna och likvidatio- 
nen, enär även andra fått sina fordringar betalade före 
förfallodagen. ! Ständerna godkände deputationens be- 
tänkande och beslöto, att Ehrenmalm skulle få betalt för 
sin fordran, ? vilket även bifölls av regeringen. * | 
Deputationen ansag vidare, att hjälp ävenledes borde 
lämnas radmannen G. W. Clayhills och hans medintres- 
sent, radmannen Z. Gowinius, bägge fran Helsingfors. De 
hade innehaft en sag vid Gammelstaden jämte virkesupp- 
lag och en kvarn, och Clayhills hade dessutom ägt ett 
brädupplag vid Helsinge kyrkoby. Allt detta hade bränts 
av svenska armen. Skadestandet uppgavs för egendomen 
vid Gammelstaden till 55 700 d. kmt.* och för brädupp- 
laget till 11000 d. kmt. Deputationen hade haft för 
avsikt att höra general Lewenhaupt, huruvida det skett 
pa hans order eller soldaterna skövlat pa eget beväg, 
men enär dylika besvär ı mängd inkommit och rattegan- 
gen mot Lewenhaupt pägick, avstod man därifran. Man 
beslöt, att i detta fall föreslå ett förfarande 1 enlighet 


! F, Besv. D. prot. 16 maj, 13 juni, 22 juli, 20 aug., 2 sept. 1743. 
? R. o. A. prot. 10 sept. (XIV sid. 702); prästest. prot. 10 sept.; 
borgarst. prot. 7 sept.: bondest. prot. 7 o. 11 sept. 1743. R. St. brev 12 
sept. 1743 n:o 53. 
3 Civilexp. reg. 3 okt. 1743, 
+ F. Besv. D. handl. n:o 5. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


37 


med § 2 i deputationens betänkande över de finska in- 
vänarnas besvär, ! d. v. s. payrka ersättning.? Ej heller 
denna fräga slutbehandlades nu, utan äterupptogs vid den 
följande riksdagen. * 

Slutligen återstår att redogöra för ett ersättnings- 
anspråk av större intresse, nämligen handelsmannen Jacob 
Forsells ifrån Fredrikshamn. * Han klagar över förlusten 
av 1000 tolfter bräder, 1416 tunnor honom och 380 tunnor 
hans broder tillhörig tjära, vilken förlust vållats genom 
att tre fartyg, med vilka han slutit certepartier, tagits i 
beslag. Da under våren 1742 1 Fredrikshamn priset för 
en tunna tjära varit 16 d. kmt. och för en tolft bräder 
9 d. kmt., steg förlusten till 37 736 d. kmt.> Deputationen 
fann rättvist, att han, som till sin egendom tagit större 
skada än någon annan, borde få ersättning enligt det pris, 
som varit brukligt på orten. 5 Ständerna funno, att Forsell, 
så vitt rikets tillstånd medgav, borde vinna understöd, 
enär han hörde till dem, som lidit mest. 7 R. o. A. beslöt 
remittera ärendet till K. M:t att, när rikets tillstånd med- 


! Se sid. 18. 

> F. Besv. D. prot. 28 februari, 13 juni, 20 aug. 1743 — F. Besv. 
D. bet. 19 aug. s. a. (bör sannolikt vara 20 aug.). 

> Borg. st. prot. 8 sept. 1743. Standet remitterade ärendet till 
K. M:t att efter laga undersökning hjälpa pa samma sätt som iandra 
liknande fall. — Bondest. prot. 31 aug. o. 12 sept. Borgarst. utla- 
tande bifölls. — Prästest. prot. 10 sept. Ärendet förehades, men slut- 
behandlades ej. Det avgjordes först vid 1746—47 ärs riksdag sälunda, 
att. de sökande skulle fä ersättning efter laga undersökning. R. St. 
brev 14 dec. 1747, i rådet I mars 1748. 

* F. Besv. D. handl. n:o 6. 

5 F. Besv. D. bet 19 aug. 1748. 

° F. Besv. D. prot. 28 febr., 22 juli, 20 aug. 1748. 

7 R. St. brev n:o 129 12 dec. 1743. Någon resolution i rådet 


finnes ej antecknad. Brevet inkom 7 nov. s. å. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


38 


gav, gripa honom under armarna.! Prästeständet biföll 
adelns beslut. ? I borgarståndet uppstod rörande detta 
ärende en livlig diskussion. ? Rådman Tesche fran Fred- 
rikshamn ingav en promemoria av i huvudsak följande 
innehåll: Forsell hade i mars befraktat 2 gallioter, men . 
den ena hade ännu den 18 juni fört kronolast, den andra 
ännu den 13 juni ej anlänt. Forsell och Tesche reste då 
till högkvarteret för att få några bland de lediga, krönta 
fartygen lösta. Tesche hade befraktat en holländare om 
260 läster med tjära och bräder och fick den lösgiven, men 
mera vann han ej. Den 14 juni funno Forsell och Tesche 
vardera ett „löst“ fartyg. Tesche lyckades inlasta 416 
tunnor. Då fienden kom närmare, seglade skepparen bort 
den 17:de juni och kvarlämnade 70 tunnor av Tesches 
och 90 tunnor av en annans tjära. Forsells skeppare 
seglade bort med tomt fartyg. Han kunde således ej med 
skäl påstå, att hans befraktade fartyg varit krönta, och ej 
heller göra större anspråk på ersättning än andra. Finska 
besvärsdeputationen ,har wäl genom afgifwit Betänckande 
funnit skiäligt, thet iag och flere lidande ifrån Friedrichs- 
hamn och Willmanstrand borde förnöjas för wår förlust 
och lidande, men samma Betänckande skall eij kunnat 
igenfinnas“.* Dessutom hade Forsell ,uppfort“ 7 d. på 
tunnan och 2!/, på en tolft bräder, vilket gjorde 15 072 d. >? 
Vidare hade han av stadskassören erhållit 4151 d. kmt. 
Alltså aterstod en fordran på 18531 d. kmt. Standet 
biföll efter diskussion till adelns utlåtande, dock med 


!R o. A. prot. 1 sept. 1743 (XIV s. 544). 

? Prastest. prot. 2 sept. 1743. 

> Borgarst. prot. 10 sept. 1743. 

+ Sannolikt avses därmed F. Besv. D. bet. 20 juli 1743. 


5 Troligen menade Tesche, att F. höjt priset med namnda belopp. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


39 


villkor, att även de andra efter en undersökning, som 
även skulle omfatta Forsell, borde hjälpas. Bondestän- 
det biföll till en början borgarstandets beslut, men än- 
drade sedermera åsikt och anslöt sig till R. o. A. samt 
prästeståndet. ! Den framgång Forsell sålunda vunnit 
torde dels kunna tillskrivas hans personliga inflytande, 
dels måhända fruktan för att han, ifall hans ansökning ej 
beviljades, skulle kvarstanna på ryska sidan. Det räckte 
dock flere år, innan saken blev slutgiltigt avgjord. 

Några ärenden av underordnad betydelse, vilka före- 
hades av deputationen, skola nedan omnämnas. 

Ett antal uleåbor anhöll om tillstånd att få resa hem. 
De hänvisades till K. M:t. 2 Kapten Adam Brunou anhöll 
om fri inkvartering för flyktade medlemmar av adeln. > 
Överstlöjtnanten Joachim von Rohr klagade över, att de 
svenska soldaterna förstört hans gård i närheten av Fredriks- 
hamn långt före stadens fall. Han uppskattade den lidna 
skadan till 1600 d. smt. Under tolv år hade han vistats 
1 fångenskap 1 Ryssland och varit tvungen att cedera 
halva sin fångenskapslikvidation, nämligen 748 d. 8 öre 
smt., vilken summa han nu anhöll att utfå som en liten 
ersättning för sitt skadestånd. + Kaptenerna Joh. Pihlhielm 
och Gustaf Lagerhielm anhöllo om ersättning, den förre 
för skador, som han utan eget förvållande lidit på kap- 
tensbostället Moisio, den senare å sin sons vägnari för 
de medel, som förskjutits kronan vid byggandet av överste- 
bostället Brahelinna. > Dessutom inlämnades skadeständs- 


+ Bondest. prot. 1 o. 10 sept. 1743. 

>. F. Besv. D. handl. n:o 12, prot. 2 o. 26 april 1743, 

3 F. Besv. D. handl. n:o 4, prot. 28 febr. 1743. Se sid. 4, 
not 2. 
4 F. Besv. D. handl. n:o 7, prot. 28 febr. 1743. 
5 F. Besv. D. handl. n:o 8, prot. 28 febr. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


40 


förteckningar av professor Joh. Browallius! och av Nils 
Sandelhielm för hovrättsrädet Lars Adlermarcks sterbhus. 2 

Ur det sammandrag av skadeständsförteckningar, vilka 
till deputationen inlämnades, ma har följande antecknas. * 
Under oktober 1742 anmälde sig 193 personer, under no- 
vember 47, december 20, januari 61, februari 44, mars 24 och 
april 99, alltsa inalles 488 personer. Nagra upptagas emel- 
lertid 2 till 3 ganger, sannolikt beroende pa att de hade 
egendom pa flere orter. Stundom sammanfüras ater 
flere personer under ett nummer? Av de i förtecknin- 
gen upptagna personerna voro 120 fran landsbygden, 105 
fran Fredrikshamn, 63 fran Abo, 61 fran Helsingfors, 52 
fran Borga, 36 fran Willmanstrand, 25 fran de österbott- 
niska städerna, vilkas invanare naturligtvis för det mesta 
flydde till norra Sverige, samt de aterstaende, ungefar ett 
dussin, fran de övriga städerna. Förlusterna fördelas pa föl- 
jande rubriker: förbränd fast egendom 673 793 d. 2 öre, 5 
förbrända och bortmista lösören 1868290 d. 11 öre, är- 
lig revenue 346 397 d. 11 öre, oförbränd fast egendom 
1858 963 d. 15 öre, 1 landet utestaende fordringar 515 689 d. 
21 öre, summa 5 263 133 d. 28 öre, allt kopparmynt: Detta 
belopp överensstämmer visserligen ej med den tidigare 
nämnda summan, ® men olikheten beror pa, att efter sam- 


mandragets inlämnande till deputationen den 2 maj ytter- 

1 F. Besv. D. handl. n:o 21. Han besvärade sig i egenskap av 
pastor 1 ,Pikie“. 

? F. Besv. D. handl. n:o 22. 

> F. Besv. D. handl. n:o 24. 

* T. o. m. Abo domkyrka ar upptagen i förteckningen, nämli- 
gen för kostnaden för arkivets flyttning till Stockholm. | 

5 Under denna rubrik hava nästan uteslutande fredrikshamns- 
. och willmanstrandsbor antecknat förluster. 
5 Se sid. 14, not 1. 


Bidrag t. kanned. af Finl. 


41 


ligare 20 skadeständsförteckningar inkommo, sä att hela 
antalet den 2 sept. 1743 steg till 508 och ersättningssum- 
man till 5435 935 d. 5 öre kmt. 

Dessa skadeständsförteckningar äro, oberoende av 
deras större eller mindre tillförlitlighet, av ett stort intresse 
och böra kunna bliva av värde för ortsforskningen. De 
äro till en stor del uppgjorda efter en och samma plan 
och innehålla en stundom rätt detaljerad beskrivning av 
den förstörda eller övergivna gården med uppgivande av 
storlek, läge, antal rum, byggnadsmaterial, uthus, träd- 
gard o. s. v. En del flyktingar upptaga även samvets- 
grant redskap, möbler o. a. husgerad, förräd m. m. 
Nästan alla angiva resekostnaderna till Sverige. ! 

Angående alla dessa memorial uttalade sig deputa- 
tionen endast 1 sitt sluthbetänkande.? Däri framhölls, se- 
dan deputationen. avgivit en redogörelse för sin verksam- 

1 Så uppger exempelvis jungfru Brita Biström fran H:fors, att 
hennes gård var belägen utmed sjöstranden och bestod av en stuga 
med kök framför samt en ny bod, vilket allt värderades till 300 d. 
kmt. Hennes lösöre bestod av en inmurad brännvinspanna, grytor, 
saar, tinor o. dyl. samt av ett målat skåpbord, två karmstolar, en 
mangel, en spinnrock, ett skrin och en del mindre husgeråd, hvilket 
allt värderades till 321 d. kmt. 

H. Chr. Schwartz, ävenledes från H:fors, uppger sina förluster 
till en summa av 16823 d. kmt. På dålig svenska beskriver han om- 
ständligt, vad han nödgats kvarlämna. Hans gard var belägen vid 
torget och bestod av en byggning med 6 rum, uppförd av hollands- 
plankor och försedd med stenmurad källare. Salen var 24 fot lang 
och 22 fot bred, hade mellantaket inuti panelat samt var försedd med 
ugn, spis, spjäll, dörrar, gångjärn, lås, handtag och fönster med ,för- 
tennta“ beslag. På samma sätt beskriver han de övriga rummen och 
byggnaderna och glömmer ej ens att medtaga kryddtäppan, vars 
storlek han även anger. Sitt lösöre specifierar han däremot icke. 

? F. Besv. prot. 20 aug. o. 2 sept., bet. 2 sept. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


42 


het, att den ej vidare kunde upptaga dessa ansökningar 
till behandling, helst allt, som begärdes 1 de ej avgjorda 
besvären, kunde hänföras under de allmänna synpunkter, 
vilka framhallits 1 de redan avsända betänkandena. De- 
putationen hade upptagit sa manga ärenden tiden medgi- 
vit, men de talrika skadeständsförteckningarna hade omöj- 
ligen kunnat kontrolleras, varför deputationen föreslog, att 
dessa förteckningar måtte överlämnas åt K. M:t att efter 
förutgången undersökning på ort och ställe med råds råde 
avgöras, så att invånarna kunde bliva tillfredsställda i 
enlighet med betänkandet av den 17 juni. 


Resultatet av deputationens verksamhet kan icke 
anses vara synnerligen betydelsefullt. Orsakerna därtill 
äro lätt funna. Dess uppgift, redan från början föga om- 
fattande, minskades yttermera genom de redan i februari 
begynnande fredsunderhandlingarna och sedan genom fre- 
den. Även de flesta ledamöternas obekantskap med för- 
hållandena i Finland i allmänhet och särskilt med till- 
ståndet därstädes efter kriget måste naturligtvis hava ver- 
kat i samma riktning. Man måste emellertid erkänna, 
att deras vilja var god. Alla voro ense om att hjälp var 
nödig, ehuru åsikterna om huru mycket och på vilket 
sätt man borde hjälpa, gingo något atskils. Betonas bör 
dock, att finska besvärsdeputationen inledde raden av de 
finska riksdagsdeputationerna, som fingo stora och vitt- 
syftande uppgifter, och vilkas verksamhet var av banbry- 
tande betydelse för Finland. 


Bidrag t. känned. af Finl 


Kap. II. 


Finska regleringsdeputationen. 


Den efterlängtade freden ätergav mot förmodan 
största delen av Finland ät Sverige. Att snarast möjligt 
äterinföra ordnade förhällanden i landet och läka de sär 
kriget slagit, var naturligtvis den närmaste uppgiften för 
de styrande. Denna i och för sig vanskliga uppgift för- 
svärades ytterligare genom vederbörandes obekantskap 
med det verkliga tillständet 1 landet. Underrättelserna 
därom voro i hög grad motsägande, dels beroende pä 
medveten eller omedveten färgläggning, dels pa meddela- 
rens generalisering av vad han sett ı en eller annan 
trakt. För forskaren är det knappast lättare att bilda sig 
en äsikt om tillständet pa grund av avsaknaden av ett 
ens något sa när omfattande och pålitligt siffermaterial. 
Da en detaljerad undersökning av hithörande förhällanden 
faller utom ramen. för detta arbete, skall jag nöja mig med 
att anföra en del uttalanden, vilka kunna giva en före- 
ställning om tillståndet i Finland under och efter kriget. 
De skildringar flyktingarna giva, äro naturligtvis oftast 
mycket överdrivna; finge man tro dem,-hade landet vid 
denna tid varit mera ödelagt än efter stora ofreden. Kam- 
markollegiet ater gar 1 sina utlätanden till en motsatt yt- 
terlighet. Mest pålitliga torde väl landshövdingarnas rap- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


44 


porter och riksdagsrelationer vara, ehuru även beträffande 
dessa akter bör märkas, att en del av dem blivit upp- 
satt 1 Stockholm. 

En rätt åskådlig föreställning om förhållandena 1 
Finland ger ett brev! av And. Lanæus, häradshövding 
i Raseborgs härad, till riksdagsmannen Hans Klemetsson 
från „Jäfwersböle“ i Ingå, daterat Abo 22 juli 1743. I 
brevet uppmanas Klemetsson att tala med andra, i synner- 
het landshövdingen, och att tillsammans med de övriga 


finska bönderna uppvakta så många inflytelserika personer 


som möjligt för att förmå dem att arbeta för landets upp- 
hjälpande. Han borde framhålla, att invånarna 1 Finland 
voro trogna och aldrig 1 döden ville gå ifrån sin trohet 
mot Sverige, om de fingo njuta försvar. Brevet åtföljes 


av en „Underdänig kort berättelse om Finlands olyckor, . 


härflytande af kriget” med följande innehåll: Hela riket 
hade naturligtvis lidit av kriget, men Finland dock mest. 
Där hade man alltid hyst och skulle även 1 framtiden 
hysa en ständig fruktan för den nära fienden, vilken fruk- 
tan betog invånarna lusten att uppbruka landet. Redan 
är 1739 hade man begynt sända svenskt krigsfolk över till 
Finland, och därmed hade följt skjutsar och leveranser, 
men befolkningen gav dem gärna, ty man hoppades på 
försvar och hade löfte om -betalning, vilken man även er- 


höll för år 1739 och delvis för 1740. Svårigheterna bör- 


jade, när det egna krigsfolket utbeordades 1741. Att 
utrusta och skjutsa detta krigsfolk var tungt, ty def rådde 
dyrtid till följd av att gräsväxten föregående år varit då- 
lig, och foder tagits till svenska armén. Svårigheterna 


buros dock med tålamod i förhoppning om att kriget ' 


1 Brevet finnes bland exped. dep. akter såsom bilaga till F. 
Regl. D. bet. av 18 aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


* 


45 


skulle föras 1 fiendeland, men hoppet svek. I stället för 
de manga, vilka stupat eller insjuknat, maste nya karlar 
anskaffas, men detta var ingalunda lätt. Man var nödsa- 
kad att betala nagra hundra daler för att fa en karl. 
Mängen rotebonde maste t. 0. m. själv giva sig till soldat, 
emedan andra ej kunde fas. Efter de första nederlagen 
följde ater skjutsar och durchmarscher. Till julen hemför- 
lovades det finska kavalleriet med nödtorftig proviant för 
sig och sina hästar, sedan det brukats pa de farligaste 
ställena. Hästarna voro utsvultna och måste utfodras, 
men dock var man tvungen att leverera gärdehö. I mars 
1742 uppbådades hela hären och tågade genom natt och 
dag till Fredrikshamn. Dragonhästarna voro ännu så då- 
liga, att rusthållarna måste giva klippare åt sina drago- 
ner. Till allt detta kommo ännu skjutsar. Många hästar 
ansträngdes därvid så, att de dogo. Snart därefter åter- 
kommo dragonerna, och hö och havre uttogs på nytt. 
Dessutom tvungos bönderna att förse sig med vargerings- 
karlar och fördubblingsmanskap, rusthallarna t. o. m. med 
vargeringshästar. Karlarna uttogos om sommaren direkt 
till krigstjänst, ehuru de voro alldeles ovana. Bönderna 
själva måste tillbringa en stor del av den brådaste arbets- 
tiden i skogarna av fruktan att bliva slagna 1 bojor, vil- 
ket hänt några, då de- ej kunnat skaffa vargerings- 
karlar, eller då de, vilka anskaffats, hållit sig borta, när 
de sågo, huru illa kriget gick. Skjutskarlarna kvarhöllos 
med sina hästar till långt in på sommaren och måste ofta 
rymma, lämnande hästarna efter sig. 

Den hopplösa och förtvivlade sinnesstämning, som 
bemäktigade sig landet, då kapitulationen och stilleståndet 
1 Helsingfors blevo kända, skildras därefter på ett ma- 
"lande sätt. Lyckligtvis slutade ryssarna snart med grym- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


46 


heterna, men plundringar forekommo även framdeles, och 
vad värre var, invanarna pälades rationer och portioner ! 
av hö, halm och havre, vilka hela vintern maste utgöras, 
dels 1 persedlar, dels och för det mesta 1 penningar och 
kreatur, sa att utgiften steg till nagra hundra daler för 
vart mantal. Man fick icke ens betala efter de vanliga 
förordningarna, utan skulle en tunna havre betalas med 
2 rubel och ett lispund hö med 8, 9 a 10 kopek, sa att 
nog „the penningar, som sa mycket ropades, hafwa läm- 
nats 1 landet, efter the Swenske, utsopades.“ Kronoutla- 
gorna voro visserligen icke höga, men alla räntebönder 
mäste betala räntan för 1742 med förhöjning, och detta var 
svart, ty 1 landet rädde missväxt pa hö och säd, och det 
var ont om kreatur. Utom rationerna och portionerna, 
vilka voro olika i skilda trakter, fordrades även skjutsar, 
1 synnerhet med proviant till Tavastehus och Helsingfors, 
samt hallskjuts, post och kurirer. I Tavastland förekommo 
även skjutsar till Österbotten. Inga av dessa skjutsar be- 
talades, ehuru detta utlovats. Utmed marschrouterna voro 
invänarna även tvungna att anskaffa ved och avsta sina 
ängar till gräsbete. Saker blevo stulna eller tagna, arbe- 
tet måste äsıdosättas, och befolkningen levde 1 ständig 

1 En portion utgjordes av 10 kappar mjöl, 1'/, k. gryn och 
2 skälp. salt och var avsedd till underhäll for en man under en ma- 
nad. Den värderades till 1 rub. 10 kop.=3 d. 14 öre smt. En ration 
utgjordes av 2 kannor havre.-16 skalp. ho och 2 kannor hackelse och 
var avsedd till foder for ett dygn at en häst. Därtill skulle varje 
vecka 2 halmkärvar levereras. En ration, beräknad per månad, vär- 
derades till 3 rub. 20 kop. = 10 d. smt. Se K.O. Lindeqvist: Pikku 
vihan aika Suomessa, sid. 39 o. 43 not 1. — För Aland uppgi- 
vas de av en Johan Olsson för ar 1742 till 6 a 7 kappar spannmal, 


60 lispund hö, 1 slagnöt o. 1 tunna kött för vart mantal. Bondest. : 
prot. 19 febr. 1743. 


Bidrag t. känned. af Fini. 


47. 


fruktan för övervald. Kejsarinnan var nog nädig och 
mild, men darav hade man föga gagn, ty trupperna be- 
hövde naturligtvis proviant och skjutsar. Ehuru endast 
halva året förflutit, hade ändå hela beloppet av mantals- 
penningarna jämte domare- och lagmansräntorna redan 
uppburits även av de utfattiga och därtill även furage 
fordrats. Flyktingarna hade nog fått tillstånd att åter- 
vända, men kreaturen hade tagits från deras gårdar, och 
nu fordrades vid 10 d. smt. vite, att de skulle betala 
halva räntan. Brevskrivaren uttalar slutligen farhägan, 
att det skulle bliva missväxt, ty ärsväxten var svag, och 
landet saknade dragare och boskap. Hôbärgningstiden 
hade ej kunnat utnyttjas för skjutsar, och lika hade 
det varit under såningstiden. Invånarna hoppades dock 
att genom en snar fred, t. o. m. mot en större landav- 
trädelse än man räknat med, få återkomma under sin 
förra överhet, och att landet därefter skulle bliva upp- 
hjälpt. 

En liknande bild får man vid genomläsande av lands- 
hövdingarnas skrivelser och riksdagsrelationer. ' Landshöv- 
dingen i Åbo-Björneborgs län Otto Reinhold Yxkull be- 
klagar sig 1 brev till general Lewenhaupt 1 mars 1742. 
över att leveranserna voro så illa ordnade, att bönderna 
fingo vänta med sina lass och lida förluster, samt att de 
blevo både bedragna och misshandlade. ? I april skriver 


han till regeringen, att bönderna genom skjutsar och le- 


! Landshövdingarnas riksdagsrelationer finnas bland kammar-, 
ekonomie- o. kommersdep. akter. Jag har ej lyckats anträffa sådana 
för Abo-B:borgs och Nylands-T:hus län. 

? Bland Yxkulls skrivelser till K. M:t finnes även ett antal 
brev fran honom till Lewenhaupt. Ovanciterade brev är dat. 30 
mars 1742. 

Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


48 


veranser av furage blivit sa utblottade pa dragare, att de 
ej kunde bruka sin jord. Till följd av dålig skörd 
under föregående år, hade de för övrigt varken säd till 
utsäde eller till föda. Han anhöll därför om 1000 tun- 
nor spannmål i och för utlaning,! vilken anhållan även 
blev beviljad. I maj s. a. skriver han, att han genom 
kronobetjäningen låtit undersöka länets tillstånd och där- 
vid funnit, att de ständiga durchmarscherna ej föranlett 
någon annan tryckande svårighet än högärden, om 268 & 
- för vart helt mantal, och skjutsar, ända till 5 mil utom 
det egna länets gränser. I synnerhet 1 Björneborgs län, 
som i flere år lidit av missväxt, rådde brist på spannmål 
och hö. Invånarna hade även nödgats sälja sina kreatur 
till armén, och nu fingo de därför äta bark. En del sades 
t. o. m. hava lämnat sina hemman för att tigga. Yxkull 
anhöll fördenskull om mera säd. ? 

Från den ungefär ett år långa ryska ockupationsti- 
den finnas naturligtvis inga rapporter. Då landshövding 
Yxkull jämte sina underlydande tjänstemän återvänt till 
länet, förklarar han emellertid 1 september 1743, att han 
icke kunde efterkomma befallningen att skaffa proviant 
at de hemvändande krigsfångarna, enär allmogen till följd 
av missväxten intet hade att giva och mångenstädes åk- 
rarna t. 0. m. voro osådda till följd av brist. på utsäde. 
Han anhöll därför om mera spannmål, ty det som anlänt, 
räckte ej ens till bröd, ännu mindre till utsäde. 3 

Ständerna hade vid 1742—43 års riksdag på de fin- 
ska deputationernas förord beviljat invånarna i Finland 3 
års skattefrihet. Då riksdagen atskilts, och regeringen 

' Lhd. skr. A.-B:borgs lan 29 april 1742. 

? Lhd. skr. A.-B:borgs län 26 maj 1742. 

> Lhd. skr. A.-B:borgs län 3 sept. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


49 


skulle skrida till verkställighet härav, yppades emellertid 
svårigheter, främst i avseende 4 avlöningen av de finska 
staterna under frihetsaren. Regeringen blev villrädie 
och beslöt infordra utlåtande från krigs- och kammar; 
kollegierna samt statskontoret. Ärendet upptogs till 
överläggning av dessa ämbetsverk i samråd med en del 
v, finska ekonomiekommissionen. Därvid behandlades 
frågorna om frihetsår, löningstagarnas rätt att utkräva sina 
lönings- och augmentsräntor samt om staternas avlü- 
ning. under frihetsären. Man hade därvid enats om föl- 
; jande uttalande. Då landets tillstånd icke överallt var så 
dahgt som ständerna trott, var det visserligen betänkligt, 
men dock nödigt att andra deras beslut. Någon ansedd 
person, som kunde finska, borde sändas till Finland, 
taga. reda på förhållandena och sedan med. invånarna 
överenskomma om jämkning av de beviljade förmånerna 
därhän att de, som lidit mindre, skulle betala hälften av 
de efterskänkta skatterna, om nödigt i 6 års tid. Ett sà- 
dant förslag borde dock icke framställas i de trakter, vilka 
lago vid de allmänna sträkvägarna eller vid kusten. 1 Re- 
geringen biföll härtill och anförtrodde det grannlaga upp- 
draget åt L. J. Ehrenmalm, som några veckor senare 
även utsågs till v. landshövding i Åbo—Björneborgs län. 2 

. Senare uttalade kollegierna och statskontoret farha- 
gan, att det skulle väcka ond blod, om man begärde, att 


1 Utlätandet ar dat. 5 juli 1744. 

2 Civilexp. reg. 23 aug. 1744. Instruktionen däremot är liksom 
utnämningen till v. landshövding dat. 8 sept. s. a. | Civilexp. reg. av 
samma dat. Jmfr. Schybergson: Lars Johan Ehrenmalm i Sv. Lit. 

s:ts i Finl. Förh. o. upps.. 3, 8. 152.. E. skulle för sin resa, som be- 
räknades taga 4 månader i anspråk, erhålla ett anslag av 1500 d. 


smt. jämte 300 d. smt. för en skrivare, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 4 


50 


flere avgifter, än de av ständerna fastställda, skulle beta- 
las under frihetsaren. I anledning därav beslöt man 1 
Ehrenmalms instruktion inrycka, att endast hälften av or- 
dinarie räntan skulle begäras. Denna skulle innefatta: 
jordeboks- och mantals- eller hemmantalsrantan, prasternas 
taxa och gard, boskapspenningarna samt av frälsehemman 
boskaps- och skjutsfardspenningarna. Dessutom skulle 
under det innevarande äret vissa lättnader vid räntans be- 
talning medgivas. I instruktionen påpekades vidare, att 
allmogen, om den vägrade att tillmötesgä regeringens för- 
slag, kunde fa obehag av räntetagarna. Om befolkningen 
däremot fogade sig, ärnade K. M:t strängeligen tillhålla 
räntetagarna att ej befatta sig med allmogen. 

Då de skrivelser till regeringen, 1 vilka Ehrenmalm 
under loppet av år 1744 redogör för resultaten av sin 
mission, äro av stor betydelse för bedömandet av landets 
tillstånd efter kriget, skall jag nedan återgiva deras huvud- 
sakliga innehåll. 

I den första av dessa skrivelser 1 redogör Ehrenmalm 
för de förberedande åtgärder han vidtagit efter sin ankomst 
till Åbo, för utförande av sitt uppdrag. De relationer om 
landets tillstånd, som lämnats till finska ekonomiekommis- 
sionen, söker han komplettera med tillhjälp av indelnings- 
havarna, socknarnas prästerskap och kronobetjäningen 
inom sitt län. Han erhåller sålunda uppgifter om varje 
hemmans tillstånd och åbons ekonomiska ställning. Vad 
i synnerhet de svaga hemmanen vidkommer, försöker han få 
utrett, i vad mån det dåliga tillståndet härrör av åbornas 
egen försummelse vid hemmansbruket, av några allmänna be- 


1 Lhd. skr. A.—B:borgs lan 7 nov. 1744, Förehaft i rädet 6 dec. 
s. a. Jmfr. för det följande Schybergsons nyssciterade uppsats om 


Ehrenmalm. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


ol 


svär eller av krig, missväxt eller andra olyckor.! Pa 
grund av de sälunda erhällna upplysningarna fördelar han 
hemmanen, såväl indelta som oindelta, 1 4 klasser: 1:0 ut- 
fattiga, 2:0 oförmögna (till denna klass räknades hemman, 
där äkrarna voro sädda), 3:0 mindre förmögna och 4:0 
förmögna. Resultatet meddelar han 1 ett sammandrag, 
som nedan anföres. ? 


| | 
Förmögna| Mindre Oför- | | 

| Utfattiga 

| hemman |förmögna| mögna 
Härad 3 7 K He a 7 a 7 
= 7 lm 
HOT | jen 
Vehmo. . . . . . . .| 56| 72| 485) 61,8] 184|28,5| 59] 7,5) 
We N N St 7e Geen Sul ae 5) 0,7 
Masku . . . . . . . .| 62) 8,1] 198] 27,7} 301 42,1| 154) 21,5 
Pükkis. : . . . . . .| 25| 5,3| 186/39,2| 197/41,6| 66] 13! 
Halikko . . . . . . .| 89/12,8| 257|86,0| 295) 494) 54 78 
Nedre Satakunta . . . .| 80/12 | 414/62,2| 1521220 19 29 
Ovre : övredels | 149 |13,6| 517/47 | 380134,6| 58| 4, 
E : nedredels 434 |31,4| 542) 39,2| 294 21,2| 114 8 
Aland. ea. NS) 0 Sr 0805) ss 164) 19.5) 
Summa | 1 234 | 16,8/3 272| 44,4/2 165| 29,4] 688! 9.4 


Av ovanstående framgår, att endast omkr. 17°), av 
hemmanen kunde hänföras till de förmögnas klass, medan 
nära 10°/, voro utfattiga och omkring 30°/, voro oför- 
mögna. Därvid är visserligen att ihagkomma, att fattig- 
dom naturligtvis forekom redan före kriget och oberoende 


därav samt att den grund, enligt vilken Ehrenmalm verk- 


1 E. framlägger tyvärr icke resultatet av sina efterforskningar 
i detta avseende. 

* Sammandraget har tidigare publicerats av K. O. Lindeqvist 
1 Hist. Ark. IX, s. 332. Procenttalen aro dock uträknade av förf. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


92 


ställde fördelningen, icke är känd. Halikko härad anser 
han hava lidit mest av kriget, enär sträkvägarna såväl till 
lands som till sjöss gätt därigenom.! Detta härad har 
även att uppvisa största procenten oförmögna nämligen 
42,4 °/). Masku däremot nar högst 1fraga om de utfattiga med 
21,5 9/, och har endast 8,7°/, förmögna, medan Åland har 
endast 0,9 9/, förmögna och 19,39/, utfattiga. Virmo har 
stått sig bäst med 47,9°/, förmögna och endast 0,7 9/, ut- 
fattiga. Ehrenmalm anser sig av de influtna underrättel- 
serna kunna sluta till att 1 Pukkis, Halikko och Masku 
något mera än hälften är 1 någorlunda gott och förmöget 
tillstånd, medan i Virmo ?/, av allmogen är förmögen och 
1 goda villkor, beroende på att detta härad ej haft samma 
känning av skjutsar och marscher som de andra. i 

Ehrenmalm trodde sig till den 20 el. 24 november bliva 
färdig med förberedelserna och då kunna begynna med inkal- 
lande av ombud för de närmast belägna häraderna, medan han 
ämnade besöka de norra under sin resa till Österbotten. Denna 
trodde han sig kunna anträda i medlet av december, om vin- 
terföret det tillät. Hans avsikt var att från ett härad i sänder 
inkalla 5 eller 6 åbor från varje sockens indelta och oindelta 
hemman, ,med hwilcka afhandling ingås och träffas kan“. 

Början gjorde Ehrenmalm med Åbo stad. Efter att 
den 27 oktober hava försäkrat sig om bistånd av borg- 
mästare och råd, uppkallade han den 31 oktober stadens 
24 äldste, vilka 1 sin tur underhandlade med menige man 
av borgerskapet. Man var till en början obenägen att 
göra eftergifter och hänvisade till den hos en stor del 
av det finska borgerskapet rådande fattigdomen och till de 
förluster handelsmännen lidit av ,förbudet på Kötts ut- 


försel“. Tack vare Ehrenmalms „under hand hafde en- 


1 Lhd, skr. A.—B:borgs län 18 dee. 1744. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


23 


skildte bemedlande“ läto borgarna dock den 5 november 
slutligen förmå sig att gå in på följande överenskommelse: 
1:0 Under de trenne frihetsaren skulle staden avstå hälf- 
ten av de inflytande tull- och accismedlen, vilka sedan 
„pa samma sätt och till lika stor summa — — qvartaliter 
komma att återbetalas af the, — — näst följande trenne åh- 
rens inkomster." 2:0 Av de personella avgifterna skulle 
under dessa 6 år båtsmans-, boskaps- och bakugnspennin- 
garna betalas vartannat år. Dock förbehöll sig staden 
sin vanliga andel av bakugnspenningarna. ! 

I en följande skrivelse ? redogör Ehrenmalm för sina 
underhandlingar med allmogen. Med underdånig fägnad 
hade han funnit allmogen villig att med anledning av 
hans bevekande föreställningar nöja sig, de förmögna med 
3, de mindre förmögna med 4 och de oförmögna med 
6; halva frihetsar. De utfattiga skulle däremot få hålla 
sina 3 hela frihetsär. Senare föreslår > han, 1 anledning 
av allmogens anhållan att antingen förskonas från erläg- 
gande av 1743 års ränta , eller ock 1 lindrigaste måtto 
härwıd medfaras“, att de kunde få kvittera denna ränta 
mot de obetalade fordringar, som de hade hos kronan. 
Om detta ej kunde gå för sig, föreslår han att genom lik- 
vidation skulle utrönas, vad de militära räntetagarna ännu 
hade att fordra för den tid av år 1743, då Finland åter 
stod under Sverige. Detta belopp, som skulle utbetalas i 
penningar, borde sedan utan åtskillnad fördelas på alla hem- 
man i länet. Då sistnämnda förslag emellertid förkastades 
av regeringen, säger han sig senare åtminstone icke i sitt 
län ärna hasta med utkrävande af denna ränta, emedan all- 


1 Lhd. skr. A.—B:borgs län 7 0. 15 nov. 1744. 
? Lhd. skr. Å.—B:borgs län 22 nov. 1744. 
> Lhd. skr. A.—B:borgs lan 29 noy. 1744. 


Nat. o. Folk, Hi 73, N:o 2. 


24 


mogen under de nästförflutna månaderna besvärats av 
sa manga utbetalningar.! Flertalet hade nämligen nöd- 
gats erlägga tionde säväl för 1743 som för 1744, vi- 
"dare hade länespannmälen sa vitt möjligt blivit indri- 
ven. En del ägde dessutom ännu att erlägga för de 
sista åren innestående präste- och soldaterättigheter. 
Därtill kom den förestående uppbörden av halva räntan 
för 1744 samt lagmans- och häradshövdingeräntan. Av 
dessa och andra skäl ansåg han; att man borde vänta, tills 
allmogen litet fått samla sig och kommit ,i wahna at be- 
tala åter någon ränta”. 

I bilagorna till ovanrelaterade brev redogör Ehren- 
malm närmare för underhandlingarna med länets södra 
härad. Ur dem framgår, att invånarna 1 Piikkis? utan 
nämnvärda svårigheter förmåddes att ingå på regerin- 
gens förslag, ehuru de under det föregående året lidit 
av svår missväxt. Icke heller i Halikko? tyckes något 
synnerligt motstånd hava gjorts. Endast kimitoborna fram- 
höllo i en inlämnad skrivelse, att deras hemman voro så 
gott som i ödesmål till följd av krig, pest, hunger och 
boskapsstörtning. Särskilt beklagade de sig över ränte- 
tagarna, som påstodos hava tilltvungit sig 2 a 3 års ran- 
tor under ett år. Likväl sade de sig vara villiga att an- 
sluta sig till „föreningen“ på det villkor, att rantetagarna 
bleve tillhållna att i ond och god tid hålla sig till regle- 
mentet av år 1684 och förklaringen av 1685. Emellertid av- 
stodo de även från denna fordran på Ehrenmalms inrådan. + 


1 Lhd. skr. A.—B:borgs län 4 april 1745. 

? Lhd. skr. A.—B:borgs län 29 nov. 1744. Bil. 1. Dat. 20 nov. s. 4. 

3 Lhd. skr. A.—B:borgs lan 18 dec. 1744, Bil. 1. Dat. 4 dec. s. à. 

+ Regeringen hade nog redan i början av hösten låtit kungüra, 
att räntetagarna icke hade att befatta sig med uppbörden av räntan 
för år 1744, Civilexp. reg. 8 sept. 1744. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


35 


Virmo härad ingick ävenledes utan svarigheter pa den 
föreslagna reduktionen av frihetsaren. ! 

I motsats till de nyssnämnda trenne häraderna var 
det endast med största svårighet, som Masku härad ? lät 
förmå sig till eftergifter. Sedan protokollet från mötet 
med fullmäktige från Piikkis upplästs, förklarade sig 
ombuden för S:t Mårtens, sedan Pöytis, därnäst Lundo och 
slutligen Masku efter många invändningar villiga att göra 
de äskade eftergifterna. Däremot läto de från S:t Marie, 
Reso och Nousis till en början icke övertala sig. De 
föreburo som skäl därtill de stora lidanden de utstått och 
uttalade även farhågan att framdeles gå sina frihetsår 
alldeles förlustiga; 1 varje händelse skulle de, om de bi- 
föllo till förslaget, omedelbart råka 1 räntetagarnas händer. 
Ehrenmalm måste använda hela sin övertalningsförmåga 
och framhöll särskilt, att det var allmänt känt, att tillståndet 
1 dessa socknar var vida bättre än 1 de övriga. , Så läto 
omsider förenämnda — — socknars ombud äfwen häri- 
genom beqwäma sig att samtycka." 

Länets norra härader, som efter Ehrenmalms sam- 
mandrag att döma lidit mindre, tyckas icke hava gjort 
nämnvärt motstånd, lika litet som städerna därstädes. 3 

I Österbotten var allmogen i det hela taget vida 
mindre benägen att göra några eftergifter. Ehrenmalm 
sammanträffade med greve Creutz 1 Kristinestad och lycka- 
des med hans tillhjälp förmå nämnda stad att ingå på 
nästan samma villkor som Äbo.* Det var landshövdin- 


garnes avsikt att begynna underhandlingarna med sock- 


1 Lhd. skr. À.—B:borgs län 6 dec. 1744. Bil. 2. 

2. Lhd. skr. A.—B:borgs län 6 dec. 1744. Bil 1. Dat, 24 nov. s. à. 
… 3:Lhd. skr. A.—B:borgs län 17 jan. 1745. 

* Lhd. skr. A.—B:borgs lan 4 mars 1745. 


Nat. 0. Folk, H. 73, N:o 2. 


56 


narna 1 närheten, emedan de voro i bättre stand än öv- 
riga socknar i södra Österbotten. Ilmola socken åtog sig 
att betala halva räntan under 6 år, men Närpes och 
Lappfjärd kunde ej förmås att göra några eftergifter. 
Deras ombud hänvisade till den flere ar 4 rad rådande 
missväxten, som bl. a. tvingat invånarna att skuldsätta 
sig hos borgarna i städerna, så att exempelvis ensamt 
inbyggarna 1 Lappfjärd häftade för en summa av 30000 
d. smt. hos en enda borgare. Dessutom framhöllo de 
den svåra känning de haft av den ryska härens genom- 
tåg. Efter förnyade bevekande föreställningar och se- 
dan ombuden överlagt med sina socknemän, förmåddes 
slutligen 60 socknemän! 1 Närpes att 1 stället för de 
tvenne senare frihetsaren nöja sig med fyra halva. Ehren- 
malm trodde, att det dåliga resultatet kunde tillskrivas 
agitation från några allmogemäns sida. 

Borgerskapet 1 Vasa var , helt willigt“ att ingå på 
samma villkor som Åbo, men de kring staden belägna sock- 
narna Mustasaari, Lillkyro, Storkyro, Laihela, Malax och 
Wörä voro, som Ehrenmalm förmodat, omöjliga att övertala. 
Den motsträvighet nämnda socknar visade, tyckes. Ehren- 
malm för övrigt finna berättigad. Han framhåller, att de 
utom av en 5 årig missväxt lidit av att den ryska armén 
en lang tid haft sitt ,,tillhald och qvarter“ i trakten, nedtram- 
pat akrar och ängar samt fräntagit bönderna deras foderför- 
rad. I Mustasaari och Malax hade befolkningen, som till 
största delen livnärde sig av säljakt och fiske, berövats batar 
och bössor. Ifall ej skörden 1744 utfallit god, hade' en stor 
del av dessa socknars invånare nödgats gripa till tiggarsta- 

: Enligt Eric Thuneld: Geographie Öfwer Sweriges Rike, 5:te 
uppl. avd. II s. 187, var socknens hemmantal 147. Sålunda hade 
högst !/, av socknemännen gått in på eftergifter. 


Bidrag t. känned, af Finl. 


97 


ven. I slutet av brevet försäkrar Ehrenmalm, att han och 
Creutz „sa mycket nagonsin mögeligit warit, sökt att 
winna thet ändamäl, som E. K. M. aldranadigst pasyftat. 
Wij hafwa brukat och nyttiat alla the hartill nyttiga och 
tienliga medel och utwägar.“ 

I mellersta Österbotten visade sig städerna lika offer- 
viliga som längre söderut. Nykarleby, Jakobstad och 
Gamlakarleby samtyckte till enahanda villkor som Abo. ! 
I anledning av den svåra eldsvåda, som 1742 drabbat 
Gamlakarleby, hade Ehrenmalm dock lovat understödja 
borgerskapets anhållan att efter de tre frihetsårens slut 
få sin frihet förlängd. Allmogen 1 socknarna Lappo, 
Nykarleby, Pedersöre, Gamlakarleby, Kronoby, Lochtea, 
Kelvia och Kalajoki säger sig Ehrenmalm däremot icke 
hava kunnat förmå till annan eftergift, än att den åtagit 
sig att utbyta de tvenne senare frihetsåren mot 4 halva. 
De utfattiga skulle likväl få behålla sina trenne frihetsar 
"oförändrade. Av socknarna 1 Uleåborgs södra fögderi 
var Pyhäjoki den enda, som icke ville avstå från de be- 
viljade tre frihetsären.? Brahestad ingick på samma vill- 
kor som städerna i Abo län. > Borgerskapet i Uleåborg 
däremot lovade efter mycken övertalning till kronan avstå 
hela porttullen jämte salu- och tapperiansaccisen samt bak- 
ugnspenningarna, utan annan ersättuing än så många fri- 
hetsår, som svarade mot deras utståndna lidanden. Däremot 
skulle mantals-, boskaps- och båtsmanspenningarna, slotts- 
hjälpen samt lön- och betalningsavgiften få av staden dispo- 
neras.* Vad åter allmogen i denna del av länet vidkom, tyc- 


1 Lhd. skr. Å.—B:borgs län 17 febr. 1745. 

? Lhd. skr. Ö:botten 16 febr. 1745. 

3 Lhd. skr. Ö:botten 20 febr. 1745. 

* Finska deputationens vid 1746—47 års riksdag handl. n:o 17. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


58 


kes den utan svarighet kunnat formas att godkänna samma 
överenskommelse som flertalet österbottniska socknar.! 

Ehrenmalm hade anhallit om befrielse fran att utföra 
underhandlingarna 1 Nylands och Tavastehus län samt 1 
Kymmenegärds län, men regeringen ansäg, att han gjort 
en sa god början och sa val kände därvid „warande omstän- 
digheter", att han likväl älades begiva sig till Nylands och 
Tavastehus län, när förrättningen i Österbotten slutförts. 
- Däremot skulle landshövding K. J. Stiernstedt verkställa 
underhandlingarna 1 sitt län. 

De förhoppningar, med vilka Ehrenmalm anträdde 
sin resa till Nylands och Tavastehus län, voro icke stora. 
Han skriver:? „Jag har stor orsak att fruchta inkast och 
gensäjjelse i förberörda Lähnen, 1 anseende till den stora 
skada, som en dehl af Nylands lähn och städerna derstä- 
des tagit." V. landshövdingen i detta län, O. R. Ladau, 
hade, medan Ehrenmalm var upptagen i Österbotten, sökt 
förmä befolkningen att ingä likartade överenskommelser 
som dem, vilka antagits i Åbo län. Hans bemödanden voro 
likväl fruktlösa. Av hans brev? till Ehrenmalm synes 
förövrigt framgå, att han anser motståndet i Nylands 
län vara i viss mån berättigat. Däremot föreslår han, att 
allmogen i Tavastehus län, där de ,ryska krigstrupperna 
— — icke farit fram med en sådan grufwelig fiendtlighet 
som 1 Borgå härad”, borde ,obligeras att liksom allmogen 
i de öfriga — — landsorterna utgiöra räntan under fri- 

* Lhd. skr. Ö:botten 20 febr. 1745. I skrivelsen nämnas dock 
endast Salo och Siikajoki. De övriga socknarna i Uleåborgs norra 
härad och i Kajana län omtalas däremot icke i de mig tillgängliga 
skrivelserna från landshövdingarna, men förmodligen gjorde de samma 
medgivanden som de andra. 

2 Lhd. skr. A.—B:borgs län 21 maj 1745. 

3 Breven äro bilagda ovanciterade skrivelse av Ehrenmalm. 


Bidrag t. känned: af Fini. 


59 


hetsähren“. Resultatet av Ehrenmalms bemödanden i lä- 
net blev, att alla städer med undantag av Tavastehus, som 
nyss härjats av eldsvåda, gingo in på hans förslag, medan 
allmogen i omkring hälften av socknarna icke kunde för- 
mås därtill. 1 Därmed hade Ehrenmalms tunga och an- 
svarsdryga uppdrag slutförts. 

I Kymmenegårds län ansåg landshövding Stiernstedt 
det vara bäst att helt enkelt påbjuda betalande av halva 
räntan i hela hövdingedömet med undantag av dess syd- 
ligaste, fullständigt ödelagda härad. ? 

De av Ehrenmalm slutna föreningarna med allmoge 
och städer gillades alla av regeringen, som även godkände 
flere av de förslag han framställt rörande skatternas in- 
drivande under frihetsaren. I ett utlåtande, ? som krigs- 
och kammarkollegierna samt statskontoret avgavo över 
Ehrenmalms skrivelser av den 22 och 29 november samt 
6 och 18 december 1744, understöda dessa ämbetsverk 
hans förslag om ett lindrigt beräknande av 1743 års ränta. 
Däremot ansågo de rikets tillstånd ej medgiva, att hela 
denna ränta „decourterades“ på allmogens fordringar för 
gärder och skjutsar. De föreslogo, att !/, av nämnda ränta 
skulle för kronans räkning uppbäras såväl av de indelta 
som av de oindelta hemmanen till löningsstaternas avbeta- 
lande, men resten skulle avräknas på allmogens fordrin- 
gar. Dock borde Ehrenmalm få fria händer att förfara 
så, som honom bäst syntes. 

I anledning av Ehrenmalms förfrågan, huru man 
skulle gå tillväga vid erläggandet av återstående räntor 


1 Schybergson II s. 85. 
* Schybergson II s. 86. 
> Dat. Sthm. 24 jan. 1745. Finnes under n:o 79 bland finska 


deputationens vid 1746—47 ärs riksdag handlingar. 


Nat. 0. Folk, H. 73, N:o 2. 


60 


för 1743 till såväl de 1 landet kvarblivna som de till Sve- 
rige. flyktade indelningshavarna och rusthallarna,‘ utta- 
lade kollegierna, att allmogen icke borde åläggas att 
betala dessa räntor, enär den betungats med dryga gärder, 
rationer och portioner till ryska makten. Vad de hemma- 
blivna räntetagarna vidkom, hade de sannolikt infordrat 
sa mycket som aborna förmätt prestera. Efter inkomna 
berättelser att döma hade deras räntegivare även av upp- 
bördsmännen blivit mindre härt behandlade än de, vilkas 
räntetagare flytt till Sverige. Dessa ater hade av kronan 
fått ersättning för 1742 ars ränta och hade sålunda ingen 
ratt att fordra nagot därav. 

Räntorna i fräga borde visserligen rättvisligen till- 
falla kronan, men kollegierna föreslogo likväl, att de pa 
grund av allmogens obestand skulle vid likvidationen av- 
räknas pa allmogens fordringar för obetalta gärder och 
skjutsar. Om något överskott uppstode, kunde det i na- 
der efterskankas. 

Den mörka bild av förhällandena 1 stora delar av 
Finland, som ovanrelaterade aktstycken giva, bestyrkes 
vidkommande Abo och Björneborgs län av det sakför- 
hallandet, att Ehrenmalm ännu i februari 1745 avråder 
fran att upphäva förbudet mot spannmälsutförsel.? Han 
beräknar, att lanet ärlıgen behövde 162 774 tunnor spann- 
mäl till föda ät folket och till utsäde, men fruktar, att 
knappt fjärdedelen fanns.* Först i juni vågar han fri- 
giva spannmälsexporten, * men inskränker pä hösten äter 


1 Lhd. skr. A —B:borgs lan 6 dec. 1744. 

> Lhd. skr. Å.—B:borgs län 28 febr. 1745. Jmfr. ett medde- 
lande av K. O. Lindeqvist i Hist. Ark. IX s. 39. 

> Lhd. skr. A—B:borgs län 3 april 1745. 

+ Lhd. skr. A—B:borgs län 20 juni 1745. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


61 


brännvinsbränningen.! Annu sa sent som i slutet av ar 
1747 2 understöder han allmogens anhållan att fa ytterli- 
gare frihetsar, sa att frihetsarens antal skulle bliva fulla 
sex. Han hänvisar därvid till den rädande missväxten 
och höbristen. 

Landshövdingen i Nylands och Tavastehus län A. E. 
Gyllenstierna klagar redan 1 mars 1741 över brist pa 
spannmal bade till föda och utsäde. Med anledning härav 
beslöt rådet till länet sända 1500 tunnor säd.? I juni . 
s. 4. rapporterar han, att kreaturen dött till följd av foder- 
brist, och anhäller om ersättande av allmogens leveranser. * 
I augusti har han fatt befallning att anskaffa underhäll at 
2000 kavallerister. Han svarar, att hästarna nog kunde 
fa bete pa de bärgade ängarna, men att skaffa föda at 
manskapet vore knappast möjligt, da invånarna själva 
ingen mat hade. ? Da krigskommissariatet fordrar 940 006 
lisp. hö, förklarar han det vara omöjligt att anskaffa denna 
mängd och föreslår, att nu även säterier, prästbol och bo- 
ställen mot vanligheten -skulle åläggas att deltaga i leve- 
ranserna. I samma brev anhåller han även om 3 a 4 000 
tunnor spannmal.® I mars 1742 anhåller v. landshévdin- 
gen 1 länet, Creutz, att få minst 3 000 tunnor, hälften rag 
och hälften korn. 7 I juni anmäler landskansliet, att all- 
mogen hade svårt att skaffa vargeringsmanskap och häs- 
tar. Pa en del rotar om 2 a 3 hemman funnos ej några 


manspersoner kvar, dels beroende på att så mycket folk 


! Lhd. skr. A.—B:borgs lan 21 sept. 1745. 
2 Lhd. skr. A.—B:borgs län 12 sept. 1747. 
3 Lhd. skr. N.—T:hus län 2 o. 7 mars 1741. 
+ Lhd. skr. N.— T:hus län 2 juni 1741. 

5 Lhd. skr. N.—T:hus län 4 aug. 1741. 

6 Lhd. skr. N.—T:hus län 21 sept. 1741. 


7 Lhd. skr. N.—T:hus län 9 o. 24 mars 1742. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


62 


tagits, dels pa att sjukdom härjat. I somliga trakter hade 
"bonden själv gett sig till soldat eller flyttat bort för att 
kunna leva. Mängenstädes hade folket flytt till skogarna, 
fruktande de svenska truppernas harda och egenmäktiga 
framfart. Kansliet avradde fran ytterligare utskrivningar. ! 
Smaningom blev fruktan för fienden sa stor, att alla, 
även kronobetjäningen, flydde.2 I oktober 1742 anhöll 
slutligen landshövdingen om lämpliga tjänster för omkring 
30 av sina underlydande, vilka jämte honom kommit över 
till Sverige. 3 

Sedan v. landshövdingen i Nylands och Tavastehus 
län Ladau 1 september 1743 anlänt till sitt landshövdinge- 
döme, skriver han, att han på resan från Tenala till Hel- 
singfors sett, att landet var illa medfaret. Många byar 
och hemman voro öde, särskilt i Borgå härad. Den spann- 
mål, som skickats, räckte icke till. Då åkrarna ännu 
mångenstädes voro osådda, borde ännu ett par tusen tunnor 
sändas. + Under vintern hade några ryska fartyg, la- 
stade med mjöl (1516 kulickor), infrusit 1 Helsingfors. 
varför han föreslår, att deras skeppare skulle få tullfritt 
sälja sin vara 1 små poster åt de mest behövande. > 
Först under sommaren 1744 föreslår han utförselförbudets 
upphävande," men ännu 1746 klagar han över „det mycket 
forfalina närwarande tillståndet ı länet" och anhåller, att 
förbud mot spannmålsutförsel åter måtte utfärdas.” 


1 Lhd. skr. N.—T:hus län 29 juni 1742. 

> Lhd. skr. N.—T:hus län 3 o. 14 juli 1742. 

3 Lhd. skr. N.—T:hus län 6 okt. 1742. 

+ Lhd. skr. N.—T:hus län 19 sept. 1743. 

5 Lhd. skr. N.—T:hus lan 21 nov. o. 9 dec. 1743. 
® Lhd. skr. N.—T:hus län 17 juni 1744. 

7 Lhd. skr. N.—T:hus län 17 sept., 28 okt. 1746. 


Bidrag t. känned. af Fini. 


63 


Stiernstedt nämner 1 sin riksdagsrelation, ! att inva- 
narna 1 Savolax och Kymmenegards län särskilt trycktes 
av fältkommissariatets stora furagerekvisition 1 september 
1741. Den var sa mycket svarare, som endast Kymmene 
härad kunde räkna hemman med nagorlunda goda höbol, 
men dessa voro till hälften under vatten till följd av över- 
svämning. Fran Savolax hade han lyckats anskaffa mera 
än nägon kunnat tro, oaktat han ställt sa till, att kreatu- 
ren i länet ej behövde svälta ihjäl. I Kymmenegärds län var 
det däremot ej möjligt att införa ordning, ty sedan lantman- 
nen levererat sin kontingent, borttogs likväl allt det övriga, 
som på något sätt kunde duga till hästfoder. Säterier, rust- 
håll, och prästboställen hade berövats alla förråd. Samma 
öde hade drabbat borgare, vilka bevisligen på sommaren 
köpt sitt hö på landet för att utfodra några kor i staden 
under vintern. I följd därav funnos i länets bägge härad en- 
dast få kreatur kvar. Hästarna dogo av för litet foder och 
för mycken skjuts, och boskapen såldes till underpris i 
följd av foderbristen. Det oaktat var allmogen färdig att 
gå man ur huse för att slippa ryssarnas grannskap och 
taga igen sin skada på kreatur. Ehuru Stiernstedt flere 
gånger påmint general Lewenhaupt om att ersättning 
borde utbetalas för såväl det godvilligt givna som det 
med våld tagna, hade någon gottgörelse icke skett, och 
han förmodade, att pengarna redan åtgått i ,, Helsingfors 
lan“. Han beklagar sig över att pengar tagits t. o. m. 
från hövdingedömets ränteri, varigenom stor oreda åstad- 
kommits i räkenskaperna. De skyndsamt indrivna upp- 
bördsmedlen hade han ej vågat använda för leveranser- 
nas betalande och hade först i Stockholm erhållit utred- 

1 Den skrevs i Stockholm och är dat. 15 o. 26 okt. 1742. Stiern- 


stedt säger sig hava författat den med ledning av sitt minne och de 
dokument han hade till hands. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


64 


nıngskommissionens brey av 15 juni med. uppmaning att 
dartill använda de ifragavarande medlen. Länet hade sa- 
lunda varken fått betalning för leveranser och skjuts eller 
för det uppställda vargeringsmanskapet, som likväl gjort 
reguliär krigstjänst. Kymmenegårds län bildade dock i 
viss mån ett undantag, ty då det låg så nära Fredriks- 
hamn, hunno 986 !/; tunna av det där samlade lönekor- 
net utdelas. Bönderna från Nyslotts län sökte gång på 
gång smyga sig dit genom de fientliga posteringarna, men 
utan att lyckas, varför 7041/, tunna av denna spann- 
mål måste brännas. För att trots allt hålla invånarna vid 
gott mod hade Stiernstedt försäkrat dem, att de ofelbart 
skulle få ersättning, och inslagit ett tåligt förfarande vid 
utskyldernas inkrävande. Han befarade, att ifall han ej 
pa detta sätt sökt vinna befolkningens kärlek och för- 
troende, hade den utlämnat honom till fienden, som „kun- 
bart“ traktade efter honom. Om ryssarnas framfart kunde 
han ännu intet meddela, enär han ej fätt rapporter 
frän präster och kronobetjäning. Slutligen berättar han, 
att fältkommissariatet fran ränteriet tagit 48 648 d. 26 öre 
16 penningar smt. Återstoden utgjorde 22033 d. 8 öre, 
vartill kommo utestaende utskylder till ett belopp av 17 399 
d. 20 öre 5 penningar. Allmogens fordringar hos kronan 
stego dock till betydligt mera än dessa 17 000 daler. 

Till komplettering av vad ovan anförts, ma ännu 
meddelas en del uppgifter ur Stiernstedts skrivelser till 
regeringen. Redan i december 1741 säger han sig icke 
kunna förstå, huru befolkningen hållit ut med vad den 
haft att prestera. I maj 1742 insänder han följande rela- 
tion över tillståndet 1 länets härader:?. Kymmene härad: 


1 Lhd. skr. Nysl.— K:gårds län 17 dec. 1741. 
? Lhd. skr. Nysl.—K:gärds län 20 maj 1742. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


65 


Befolkningen saknar boskap, hästar och säd. Den kan 
knappast hava användning för den utlovade spannmålen, 
då den ej i vår kan bruka sin jord. Tillståndet är mycket 
uselt; den enda hjälpen vore, att armén komme bort. 
Lappvesi härad: Fienden har bränt hela Joutseno, ?/; av 
Lappvesi och större delen av Säkjärvi socken. Tillstän- 
det är delvis bättre än 1 föregående härad. Om armén 
snart kommer bort, kan häradet repa sig. Jääskis härad: 
Minst halva häradet”är härjat och uppbränt. Invånarna 
böra få av lånespannmålen, ehuru man ej kan hoppas få 
den igen under samma år. Savolax övredels härad: Miss- 
växt och leveranser hava utblottat häradet, men om skör- 
den blir god och betalning erhålles för leveranserna, 
kan tillståndet förbättras. Savolax medledels härad: Till- 
ståndet såsom i föregående härad, ehuru ej så dåligt, emedan 
invånarna äro något bättre hushållare, då de bo på längre 
avstånd från städerna. Savolax nedredels härad: Såsomi 
föregående. Dock hava gränstrakterna härjats av fienden. 
Karelens härad: Kesälaks och Pälkjärvi äro alldeles för- 
störda, Kides och Tohmajärvi likaså. Ilomants är till hälften 
förstört, de övriga socknarna hava lidit mindre. Från 
detta härad hade endast litet hö levererats och dessutom 
kött och smör mot kontant betalning. Hit borde en stor 
del av de för länet anslagna 1700 tunnorna spannmål sän- 
das. Stiernstedt tillägger, att invånarna pläga röva hästar 
och boskap från norra Ryssland. I allmänhet äro åkrarna 
i länet sådda, men befolkningen är utfattig och väntar 
på sin betalning. 

I slutet av år 1744 ger Stiernstedt en lika utförlig 
skildring av tillståndet i sitt lan.1 I Kymmene härad voro 


invånarna illa däran. Mantalspenningarna hade de nödgats 


1 Lhd. skr. Nysl.—K:gärds län 28 dec. 1744. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


ot 


66 


betala med ärets höstsäd. 1743 ars skörd hade varit ringa 
till följd av flykten till skogarna och bristen pa dragare. 
Savolax övredels härad hade visserligen icke lidit av härj- 
ningar och durchmarscher, men i stillet hade befolknin- 
gen fatt lov att underhälla starka posteringar vid passen, 
föda och kläda vargeringen samt efter nederlaget vid Will- 
manstrand pa nytt uppställa sitt infanteri och kavalleri. 
Dartill kommo de stora proviant- och höleveranserna. In- 
vanarna hade varit tvungna att slakta sin boskap och 
voro mycket ansträngda. I Savolax medledels härad radde 
likartade förhällanden. Befolkningen hade utrustat var- 
geringskarlar och hjälpt grannarna. Sa hade den t. ex. pa 
egen bekostnad utrustat och underhållit 200 man för att 
hjälpa Karelen. Vad folket lidit, kunde ej upprättas med 
många års frihet. I Savolax nedredels härad var tillstån- 
det 1 övrigt -likartat, men här hade durchmarscher och 
flykt undar fenden ytterligare tillkommit. Karelens hä- 
rad hade visserligen ej plågats av durchmarscher, men i 
stället varit utsatt för ryssarnas härjningar. Genom att 
invånarna varit nödsakade att fly till skogarna, hade de 
försummat sitt jordbruk, så att de t. o. m. hade svårt att 
under frihetsåren betala sina mantalspenningar. — Slutligen 
uttalar sig Stiernstedt ännu om det allmänna tillståndet i 
länet. Brist på säd och hö var rådande, och han hade 
därför anbefallt kronobetjäningen att förfara milt vid skat- 
ternas indrivande. Roteringen hade varit svårare än 1 de 
övriga länen 1 Finland, emedan befolkningen uppsatt lika 
mycket vargering som ordinarie manskap. Mycken nöd 
och stort armod rådde, och beklagligtvis hade invånarnas 
fordringar hos kronan ännu icke betalats. De 50000-d., 
som anvisats, hade åtgått i de andra hövdingedömena. 
Tillsättandet av en kommission 1 det vidlyftiga och glest 


Bidrag t. känned. af Fin). 


67 


befolkade länet var icke att tillrada, utan hellre borde man 
blott pabjuda, vad som skulle betalas, eller helst avräkna 
det mot folkets fordringar. 8 000 d. smt. besparingar fun- : 
nos, och med dem kunde man täcka bristen 1 länets stat. 
Invanarnas offervillighet var stor, och som bevis därpä an- 
fördes, att de, ehuru befolkningen i de andra länen pa 
grund av sin större rikedom lidit mindre, likväl gätt in 
pa att under frihetsaren smaningom samla medel till mun- 
deringar, medan rusthallarna 1 Nyland vägrat göra det. ! 

Angäende tillständet i Österbotten äro meddelandena 
icke lika vidlyftiga. Landshövdingen G. Creutz nämner 
varken i sin riksdagsrelation eller i sina skrivelser till K. M:t 
om svärigheter härflutna ur kriget. Detta berodde pa att 
nägon egentlig krigföring icke ägt rum 1 länet, dä det 
endast ockuperats av fienden. Han framhåller likväl, att 
missväxt och boskapssjukdomar i stor omfattning hemsökt 
länet, sa att redan ı augusti 1742 stora skatterester upp- 
stått 1 alla fögderier. ? Allmogen hade t. o. m. blivit upp- 
studsig, ej velat betala sina skatter och hotat att söka 
skydd hos kejsarinnan. ? 

Av ovan anförda skildringar framgår, att tillståndet 
i Finland efter 1741—43 års krig överhuvudtaget måste 
betecknas såsom mycket dåligt, ehuru givetvis ej så då- 
ligt som efter Stora ofreden. Det är klart, att de trakter, 
där härarna företrädesvis rört sig, lidit mera än avlägs- 
nare nejder, men dock far ej förbises, att även dessa haft 
nog så starka känningar av kriget. I ett redan förut 
fattigt och genom missväxt och boskapsstörtning ytterli- 
gare utarmat land, måste de stora proviant- och foder- 

! Lhd. skr. Nysl.—K:gards län 5 maj 1746. 

* Creutz’ riksd. rel. 9 aug. 1742. — Lhd. skr. O:botten 25 sept. 
1741, 6 mars, 7 april 1742, 12 juni 1745. 

3 Lhd. skr. O:b. 28 aug. 1742. 


Nat. o. Folk, H. 73 N:o 2. 


68 


leveranserna icke endast kännas betungande, utan rent av 
verka ruinerande, enär den fataliga boskapen ytterligare 
till följd av dem måste reduceras. Kanske ännu mera 
skadligt verkade de tallösa skjutsar, vilka befolkningen 
i alla delar av landet och ofta under den brådaste tiden 
tvangs att utgöra. I veckotal måste den manliga befolk- 
ningen vistas på landsvägen och låta den bästa sånings- 
eller bärgningstiden onyttjad gå förbi. Då bönderna 
kommo hem, voro deras dragare antingen utmattade och 
förstörda eller ock lämnade i sticket av sina förtvivlade 
ägare. Allt detta hade haft till följd, att jordbruket även 
i de avlägsnaste trakter råkat mer eller mindre i läger- 
vall. Envar vet, att man ej i en handvändning kan åter- 
upprätta ett förfallet jordbruk, särskilt om brist råder 
icke endast på dragare, boskap, lämpligt utsäde, utan 
även på kapital och folk. Även de dåliga kommunika- 
tionerna verkade i detta avseende hämmande. Det är klart, 
att följderna av ett sådant förfall måste vara kännbara 
under en lång framtid. 1 

De kungliga kollegierna’ voro visserligen av annan 
åsikt, men detta var ganska förklarligt, då dem ålåg att 
under frihetsåren sörja för medel till de finska staternas 
avlönande, och de sålunda främst kände av de ur skatte- 
lättnaderna härflutna svårigheterna. Denna kollegiernas 
uppfattning hade ett visst stöd 1 de berättelser, som lands- 
hövdingarna inlämnade till finska ekonomiekommissionen, 
men tänkas kan dock, att de vid uppsättandet av sina 
rapporter varit 1 någon mån påverkade av regeringen. 


ba = 


= 


1 Jmfr. Pikku vihan aika Suomessa av K. O. Lindeqvist, som 
kommer till ungefär samma resultat rörande förhällandena i Finland 
under ifragavarande tid som forf. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


: 69 


Finnarnas krav på hjälp 1 en eller annan form voro 
sålunda fullt berättigade på grund av de stora lidanden 
och avsevärda förluster kriget medfört. När därför lugnet 
1 Stockholm efter preliminärfreden och tronföljarvalet 
återställts, var man beredd att vidtaga åtgärder till Fin- 
lands förmån. I S. U. framställdes den 4 juli ett förslag 
om tillsättande av en deputation för de finska ärendenas 
reglerande. ! Att den finska deputation, som redan fanns, 
icke ansågs tillfyllestgörande, berodde naturligtvis på den 
omständigheten, att nästan inga finnar invalts i densamma, 
och i följd härav kunde det icke komma i fråga att giva 
denna deputation ett mera omfattande uppdrag. Bland 
stånden tyckes endast prästeståndet hava tvekat rörande 
lämpligheten av denna deputations tillsättande, men 
förslaget blev dock godkänt. ? I deputationen invaldes 


följande medlemmar: 


! Då frågan om riksdagens avslutning den 1 juli 1743 diskute- 
rades inom S. U., uppläste lantmarskalken ett antal paragrafer, vilka 
borde avgöras, innan riksdagen upplöstes. Av dessa innehöll $ 5 en 
uppmaning att överväga, vilka åtgärder borde vidtagas vid Finlands 
återtagande i besittning, vad man kunde göra för indelningsverkets 
återupprättande och landets upphjälpande. I § 6 gjordes ett förslag 
att hemtransportera och hjälpa flyktingarna. Ärendetremitterades till 
S. U:s expeditionsdep., som den 4 juli hade sin expedition färdig och 
1 dess 4:de § föreslog tillsättandet av en särskild deputation. S. U. 
prot. 1 o. 4 juli 1743. 

? R. o. A. prot. 6 juli 1743 (XIV s. 214 o. 219). Ständet be- 
slöt i anledning av prästeständets förslag om tillsättande av ett ut- 
skott bestående av 2 riksråd och några ledamöter av vart stand, att 
deputationen kunde få rätt att till ständerna inkomma med anhållan 
att få adjungera 2 riksråd, ifall detta visade sig nödigt. — Prästest. 
prot. 6 juli. I ståndet framställdes förslag att hänskjuta dessa ären- 
den till K. M:t. Jac. Benzelius åter föreslog, att de skulle beredas av 


några rådsherrar jämte några av vart stånd från Finland. Standet 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


Fran R. o. A.: 
Landshövdingen i Österbotten, greve Gust. Creutz, ! 
v. landshövdingen i Nyland, baron Carl Johan Creutz, 2 
överstlöjtnanten H. M. Seulenberg, 3 
assessorn Johan Lagerflycht,4 
sekreteraren Sven Leijonmarck, 


överdirektören Jacob Nordencreutz. 


Fran prästeståndet: 


Prosten Abr. Burman fran Offerdahl ı Hernösands stift, 
domprosten Joh. Nylander fran Borga, 
prosten Claudius Hedman fran Vasa. 


Fran borgarståndet: 


Fabrikéren Christian Schultz fran Stockholm, 
borgmästaren Gabriel Hagert fran Borga, 


borgmästaren Erland Noréen fran Gamlakarleby. 


Fran bondeständet: 
Jakob Palsson Heikus fran Vörä, Kaitsorby, 
Matts Härkänen fran Karelen, Libelits, Kontilansalmi, 
Jöran Mattsson fran Korpo, Böle. 
Gemensamma medlemmar för bägge de finska deputa- 
tionerna voro Leijonmarck, Nordencreutz, Nylander och 


omfattade dock slutligen S. U:s förslag. — Borgarst. prot. 6 juli; bon- 
dest. prot. 6 juli 1743. i 

1 Född 1683. Militär. Landsh. i Ö:botten 1739. Död 1746. 

> Född 1688. Militär. Avsked 1736. V. landsh. i Nyl. o. T:hus 
län 1741. Död 1757. 

3 Född ?. 1714—22 kapten vid T:hus regemente. 1734 major vid 
Nylands regem. till fots. 1737 överstlöjtn. därst. Död 1747. 

2 Född 1701 i Åbo av finsk släkt. Assessor i Svea hovrätt 1739. 
President i Åbo hovrätt 1768. Död 1774. Fadern adlades 1706, hette 


förut Paulin. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


71 


Hedman. I besvärsdeputationen hade ständerna, sasom ti- 
digare framhällits, 1 det hela taget undvikit att invälja fin- 
nar; vid valen till regleringsdeputationen var förhällandet 
ett annat. Det är emellertid ofta förenat med svårigheter att 
avgöra, huruvida en person bör anses hava varit finne eller 
ej. Särskilt gäller detta adelns medlemmar, av vilka flere 
lika mycket kunde anses hemma på ena som på andra 
sidan Bottenhavet. Därtill kommer, att uppfattningen om 
vilka personer borde räknas som finnar, då var väsentli- 
gen olika mot nu. Vi anse nationaliteten eller födelseor- 
ten vara den avgörande faktorn, medan man då tyckes 
hava ansett boningsorten vara bestämmande. ! 

Landshövdingarna Creutz böra väl emellertid anses 
hava varit finnar, Lagerflycht hade uppvuxit 1 Finland 
och Seulenberg hade i många år tjänstgjort som officer 
i Finland. Att Leijonmarck icke räknades till de finska 
medlemmarna, oaktat fadern var finne, samt Norden- 
creutz, ehuru han var född i Finland, tyckes framgå av 
deras inval ı finska besvärsdeputationen. Av deputatio- 
nens 15 ledamöter kunde sålunda 10 a 12 anses vara 
finnar. 

I deputationens sammansättning inträffade snart en 
förändring, i det baron C. J. Creutz, då han den 1 au- 
gusti begav sig till sitt hövdingedöme, ersattes av överst- 
löjtnant Sprengport.2 Även greve Gust. Creutz deltog ej 
längre än t. o. m. den 12 augusti 1 deputationens arbete, 


! Upplysande i detta avseende är valet av ledamöter till F. Besv. 
D. i R. o. A. (se sid. 6). Betecknande är även ett uttalande av över- 
intendenten C. Hårleman vid 1747 års riksdag. Han yttrade nämli- 
gen, ,at han för sin del sielf önskade at blifva finne och hoppades, 
at sådant snart nog torde skie, om en des förehafvande handel gar 
för sig“. R. o. A. prot. 7 febr. 1747 (XV s. 439). 

2 F. Reel. D. prot. 1 aug. 1748. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


72 


varefter även han avreste till Finland.! Nagon annan 
medlem utsågs dock ej 1 hans ställe. Leijonmarck var av 
sjukdom förhindrad att deltaga 1 flere sammanträden än 
de två första. ? Ett egendomligt förslag framställdes av 
tvenne finska medlemmar av bondeståndet, Hans Klemets- 
son 3 från Ingå och Håkan Karlsson från Hauho, vilka ge- 
nom Jakob Pålsson anhöllo om säte 1 deputationen. - Sin 
begäran motiverade de med att Nylands och Tavastehus 
län ej voro representerade 1 deputationen, att de nyss an- 
lant fran Finland och saledes kände till förhällandena 
där, och att de förstodo svenska, medan detta icke var 
fallet med Härkänen, som sälunda ej utan tolkning var i 
stand att deltaga i förhandlingarna. * Deputationen kunde 


1 F. Regl: D. prot. 13 aug. 1743. 

? Han tyckes dock hava varit i stand att deltaga i kam. koll. 
arbete, ty tvenne därifrån till dep. ankomna mem. av 29 juli o. 5 aug. 
aro undertecknade av S. J. Leijonmarck. 

3 I F. Regl. D. prot. kallas han Matts Clemet från Ingå, men 
detta är tydligen en misskrivning. 

* En slik bristande kunskap i svenska språket försvårade natur- 
ligtvis de finska böndernas deltagande i riksdagsarbetet så mycket 
mera, som bondeståndet ej tyckes hava tagit synnerlig hänsyn därtill. 
Som exempel härpå må följande episod meddelas ur bondeståndets 
protokoll. Den 26 aug. 1742 anmälde talmannen, att lantmarskalken 
framhållit, att finnarna ej voro nöjda med sekreteraren, emedan denne 
ej kunde finska. Representanterna från Sverige frångingo dock ej sitt 
val, men finnarna läto sig ej nöja härmed. Följande dag meddelade 
talmannen, att Matts Mattsson Smeds från Finnby i Närpes, Håkan 
Karlsson från Mikkola i Hauho, Thomas Thomasson från Mäkipää i 
Karku, Johan Persson Flänkki från Ledakulla i Kemi, Pål Reinikain 
från Krenikalla (?) i Sääminge och Hans Paikari från Västerbotten 
till prästeståndet inlämnat en skrift rörande denna sak. Härför borde 
de rätteligen uteslutas ur ståndet. De betraktades emellertid som för- 


edda, och då de förklarade sig nöjda med valet, fick vid saken bero. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


73 


naturligtvis ej antaga ett sadant förslag, men beslöt giva dem 
rätt att närvara vid sammanträdena och där meddela, vad 
de visste om förhållandena 1 Finland.! Av protokollen 
framgår dock ej, att de begagnat sig av denna tillåtelse. 

Deputationens sammanträden, 20 till antalet, ägde 
rum från den 13 juli till den 10 sept. 1743.? De voro 
i synnerhet 1 början välbesökta. 3 

Den uppgift deputationen hade sig förelagd finnes an- 
given 1 § 4 av S. U:s protokoll för den 4 juli 1743. Där 
säges: „Nödige matt och författningar böra ock 1 tid pä- 
tänkas och beredas till Finlands ätertagande i besittning, 
Jndelningswerkets upprättande derstädes för Krigs- och 
Landsstaten, samt Landthushäldningens och oeconomiens 
uphielpande, med mera.“ + 


— Flere av de finsktalande fullmäktige tyckas dock haya kunnat 
reda sig med svenskan. 

1 F. Regl. D. prot. 14 juli 1743. 

2 F. Reg]. D. tilläts att fortfara med sitt arbete även sedan de 
flesta övriga deputationer upphört att arbeta, emedan den blivit se- 
nare tillsatt och ansags vara av stor betydelse. Da det var fraga om 
att avsluta riksdagen d. 20 aug. beslöts, att alla deputationer skulle 
upphöra med sin verksamhet d. 8 aug. utom manufaktur- och han- 
delsdep. samt F. Regl. D. R. o. A. 27 juli (XIV s. 314); prästest. 
prot. 5 aug.; borgarst prot. 27 juli o. 5 aug.; bondest. prot. 27 juli, 
8 o. 15 aug. 1743. 

> Under juli höllos 5 sammanträden med 12 a 13 närvarande 
medlemmar, under augusti 12 med i medeltal 8 närvarande och i 
september 3 sammanträden med 7, 8 och 3 närvarande. Flitigast be- 
söktes mötena av Lagerflycht (19 gånger), Hagert (18', Jöran Mattsson 
(18), Burman (17), Noreen (17), Jakob Pälsson (17), Nordencreutz (14), 
Sprengport (13). Därnäst kommo G. Creutz (9), Hedman (9), Nylan- 
der (7), Matts Härkänen (6), C. J. Creutz (5), Seulenberg (3), Schultz 
(3) och Leijonmarck (2). 

+ Riksd. reg. d. 14 juli 1743 n:o 111. 


“Nat. o. Folk, H. 72, N:o 2. 


74 


Till protokollist hade deputationen beslutit antaga 
nagon av de 1 Stockholm varande hiradshévdingarna fran 
Finland eller nagon annan, som kände till hushällningen 
därstädes och kunde. spräket, vilket ansägs nödigt, da 
Matts Härkänen ej kunde annat än finska. Notarien vid 
Abo hovratt Nils Lostierna utsägs till befattningen. ! 


Sjalvfallet upptogos till först sadana fragor, som 
-stodo i samband med Finlands evakuation och üverta- 
gande. Redan vid första sammanträdet beslöts att sända 
ett protokollsutdrag rörande de mest trängande fragorna 
direkt till S. U. för att ej genom en föredragning i stan- 
den förlora tid. I denna skrivelse skulle framhällas, att 
de ryska truppernas avmarsch så mycket som möjligt 
borde påskyndas, vidare att kommissarier, som kunde 
finska, borde utses för att tillvarataga invånarnas rätt och 
landshövdingar samt landsbetjänte tillhållas att begiva sig 
till sina län. Efter fredens stadfästelse borde inga utla- 
gor till ryska kronan mera få utgå, och kommissarierna 
skulle äga övervaka, att icke ryska förordningar tillämpa- 
des. Dessutom borde tillses, att invånarna i det avträdda 
området skyddades till sin rätt, och att det ,eij heller 
måtte ligga dem i wägen at framdeles och efter sluten 
fred få derom så besörja som de kunde finna för sig nyt- 
tigast“. Enär landet led brist på folk, var det nödigt att 
övervaka, att icke tjänstefolk, föregivande brist på föda, 
begav sig över gränsen, och att de, som under kriget med 
eller mot sin vilja kommit till Ryssland, borde återsändas. 
-Da emellertid brist på föda och utsäde verkligen rådde, 
borde ryska armén förmås att i landet kvarlämna, vad den 
hade till överlopps, vare sig betalning därför fordrades 


1 F. Regl. D. prot. 13 o. 14 juli 1743: 


Bidrag t. känned. af Finl.* 


75 


eller ej. Da det emellertid var högst osäkert, huruvida 
ryssarna vore villiga härtill, och förrädet i alla fall bleve 
otillräckligt, ansåg deputationen, att spannmål fortast möj- 
ligt borde sändas till Finland och i synnerhet till Aland. ! 
Emedan det för en framtida skattefrihetsreglering vore av 
vikt att veta, huru mycket invänarna erlagt i utlagor till 
ryska makten, borde plenipotentiairen anmoda ryska be- 
Talhavaren att lämna alla de upplysningar rörande denna 
sak, som kunde erhallas.2 Någon sådan åtgärd synes 
emellertid icke hava vidtagits. 

Liksom tidigare till finska besvärsdeputationen, sa 
inlämnade de finska flyktingarna även till denna deputa- 
tion ett vidlyftigt memorial? med en mängd förslag, av- 
sedda att avhjälpa, dels tillfälliga svårigheter, härflutna ur 
kriget och flykten, dels mera djupgående missförhållanden. 

Främst gingo deras strävanden ut på att få närmare 
bestämmelser "rörande de av Finska besvärsdeputationen 
föreslagna frihetsåren utfärdade. Sedan de i memorialets 
§ 1 i allmänna ordalag skildrat landets lidanden genom 


missväxt, boskapsstörtning och krig, * anhöllo de nämligen 


1 Kort förut hade S. U. uppmanat regeringen att sända spann- 
mål till Finland och Österbotten. S. U. reg. 9 juli 1743. 

2 F. Regl. D. prot. 13 o. 15 juli 1743. 

3 F. Regl. D. handl. n:o 2. Ini. 15 juli 1743. Memorialet ar 
dagtecknat Stockholm den 11 juli 1743 och undertecknat av E. J. 
Stierncrantz, J. v. Qvanten, David Alopæus, G. J. Weckstrém, And. 
Langell, I. Printz, Georg Wilh. Clayhills, Th. Molleen, E A, bomärke 
för Eskil Eskilsson Asikain, R, bomärke für Pal Reinikain. 

+ Ett egendomligt förslag att utjämna de genom kriget upp- 
komna olikheterna omtalas i en skrivelse fran Yxkull till radet av 14 
nov. 1743. Invånarna i hans län, adel och allmoge, klagade över att 
de ryska trupperna förstört deras ängar, och föreslogo, att efter forut- 


gangen undersökning de, som lidit mindre, skulle ersätta dem, som 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


76 


om fem ars frihet fran alla skatter med undantag av 
kronotionden, 1 prasttionden,? tertialen, domar- och lag- 
mansräntan ? samt mantalspenningarna „af the hemman, 
som icke platt öde och utan äboe äro“, samt eftergift av 


restantierna. + 


lidit mera, deras förluster. Denna anhållan avslogs naturligtvis av 
regeringen. Civilexp. reg. 27 april 1744. 

1 Av sädestionden erhöll kronan ?/,, prästen +/, (tertialen). Pa 
denna tid utgjordes den dels efter årlig uppskattning, s. k. skyl- eller 
tionderäkning, dels, sedan tiondesättning efter hand införts under 
1700-talet, efter en viss kvantitet för varje hemman. Även rörande- 
prästtiondens inbetalande ingingos under 1700-talet „föreningar“, genom 
vilka tertialen bestämdes en gang för alla. Bonsdorff 413 ff, 556 
ff, 793 ff. 

? Härmed menas måhända ,quicktionde“ av under året födda fol, 
kalvar, lamm m.m. Denna tionde tillföll h. o. h. prästen. Bonsdorff 
793 #. | 

> Lagmansräntan betalades med 6 och häradshöydingeräntan 
med 12 öre smt. av var rok. Bonsdorff 614 o. 618. 

+ De största skatter befolkningen salunda enligt förslaget skulle 
betala, voro tiondeskatterna, vilka likval stodo i proportion till in- 
komsterna. De övriga voro lika för alla. men utgjorde sammanlagt 
endast 1 d. 14 Gre smt. Den mest betydande av de skatter, som 
skulle efterskankas, var jordeboks- och mantalsrantan. Den var yt- 
terst varierande i olika landsdelar, ofta t. 0. m. 1 olika delar av 
samma socken. 

Detta framgär av följande tabell, uppgjord med ledning av 


„undervisningarna“ hos Bonsdorff, sid. 476—535. 


| | 5/2! 4] 
a >| S| 2%]: | PIA 
Jordeboks- och mantalsrantan Sule iS eal SC: Saas 
; x à Bee ne De a2iololole 
utgjorde för helt hemman fl Mice [rns Ie BN Sh etm Jor 
= asl Weer fen ee a ze Te = 
> = | Ps 2\o | 
3 5 | 5 
| 


Högst i runt tal id. smt.. 5 
Lagst > = Ss aes 2 LOOSE 1234 20) 20 Ll 71000 


Bidrag t. känned. af Fink. 


17 


I $ 2 yrkade de pa att genom domstolarna en skynd- 
sam undersökning borde anställas om vad envar lidit, 
och att man därefter vid behov skulle öka frihetsårens 
antal till 8, 10 eller ännu flere. 

I § 3 föreslogo innehavare av frälsehemman, att kro- 
nan med spannmål eller pengar efter årligen fastställd 
markegång skulle ersätta dem den förlust de komme att 
lida genom frälseräntans uteblivande under frihetsären. 
Nu hade de ingen nytta av friheten, oaktat även de lidit 
av kriget. 

I § 4 anhöllo flyktingarna om ersättning for lösegen- 
dom, som de tvärtemot kungl. plakaten av den 10 aug. 
1741 och 27 april 1742 nödgats lämna 1 sticket. Då dom- 
stolarnas verksamhet åter begynte, borde undersökning 
skyndsamt verkställas, på sätt ständerna kunde finna tjän- 
ligast. 

I § 5 framhöllo flyktingarna, att flere av dem ej hade 
medel att 1 Sverige betala sina hushyror,! respass och 
frakter, varfér de till stor del skulle komma ,at flyta sa- 
som watten emellan stenar“, sa mycket mera som de nu 
skulle komma tillbaka till en „utmärglad“ ort. De anhöllo 
därför om respengar, vilka sedermera kunde avdragas vid 
skadeersättningarna. — Vidare anhöllo de, som innehade 


Denna ränta skulle dels utgöras in natura, dels i penningar. Skatte- 
persedlarna voro i jordeboken upptagna efter kronovärde. Sålunda var 
räntans verkliga värde betydligt högre. I de sydligare, tätare be- 
folkade och rikare trakterna fick befolkningen, såsom av tabellen 
framgår, en proportionsvis större del av skatten efterskänkt än i de 
avlägsnare, vilka ej heller i allmänhet i samma grad direkt lidit av 
kriget. 

1 S. U. hade visserligen förordnat om månadshyrornas betalande 
för de finska flyktingarna, men detta kunde naturligtvis ej ske i den 


utsträckning dessa önskade. S. U. reg. 10 mars 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


18 


tjänster, att för äterresan fä !/, eller !/, ärs lön. Office- 
rarna, som ej utfatt sina loner för 1742 och 43, borde för- 
hjälpas därtill och dessutom få samma lättnad som deras 
likar i Sverige, pensionstagarna få sina pensioner, och de, 
vilkas ansökningar remitterats till krigskollegiet, men 
vilka ännu ej fått sina pensionsbrev, få samma under- 
stöd som de andra. 

I § 6 framställdes en del förslag, avsedda att ekono- 
miskt säkerställa de löntagare, som komme att bliva li- 
dande genom de påtänkta frihetsåren. Medlemmarna av 
militär- och civilstaten, som hade indelt lön, vilken de 
under frihetsåren komme att förlora, borde ställas på 
värvad stat och icke få ersättning för löningsräntan 
efter kronovärdering,! som var för låg i det utblottade 
landet, utan efter gällande markegång. Samtidigt på- 
pekades även, att rusthållarna komme att förlora sina 
augmentsräntor, varför även de borde få någon ersätt- 
ning. De medlemmar av civilstaten, vilka hade indelt 


1 Kronovardet fastställdes 1621 och förblev därefter oförändrat. 
Då priserna sedan dess stigit betydligt, var det naturligtvis mycket 
oförmånligt att erhålla lönen efter kronovärde. Enligt detta betala- 
des t. ex. för spannmål endast 2 d. 8 öre smt., medan den på 1740- 
talet steg till 4—5 d. smt. (12—15 d. kmt.) och under dyr tid ännu 
högre. Under missväxtår hade likväl kronobonde rätt att lösa spann- 
målen till 9 d. kmt. (3 d. smt.). Jmfr. Bonsdorff sid. 106, 470—72. 
I K. M:ts brev till landshövdingarna i Finland av 22 dec. 1743 rö- 
rande tingsgästningen stadgas, att kappen kunde lösas för 4 öre smt. 
såsom ett medium i ond och god tid, och steg detta till 4 d. smt. för 
tunnan. För jämförelsens skull har jag sammanställt följande tabell 
ur de för de särskilda länen uppgjorda markegångstaxorna. Tabellens 
ofullständighet beror dels på, att sådana taxor ej tyckas blivit upp- 
gjorda varje ar, dels på att taxorna för flere år saknas i Finska 


statsarkivet. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


79 


lön, anhöllo om lön icke endast för 


frihetsären, utan 


de förflutna krigsären efter en viss marke- 


även för 


"LPAT sopaolsddn gp2T 107 uexey, ; 


‘JUS 'p I BUALDUB 


9 en = = —, = a: ER — men — = = 
8:18:9 SN) SS | = zur ee 
S1BS] 9 = | a en SI >) = | = = — | = 
8:TG:9 \9T:01:9 — — — =x = = = = = a= = 

ea ee ee ee el er 

8 Be ein le ee Nee e = a ee oe 
IT:OT-E — IT:OT:EIIT:OT:E) 8TE9 9 G G g > ae 

L — 7 7 | © | Mon | à 7 Are RS 

— 9 = | = b= | = | — Promos 7 Fr rons rs 

= 9 == | = | = |= | = G 7 [91:01 8Te:r OTOTE) FP 

= I S S So Se € a ce co ce En (PEL 
= > = = SE LS = = Bs = ES) 


UTOM 
SEA 
UIOY 
Sey 
UXIOYT 
SU 
UTOM 
Sey « 


UTOM 


UOeSIIG ı 


SAU9}SBAUT, 


S 
8.0.10 


SIOJSUTS[OF] 


sny:;L ‘© TÅN 


Sey] UBT Ss10q:q '0 OG Vy 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


80 


gang över kronovärderingen, ty eljes skulle de lida nöd. 
Dessutom önskade de även utfa den del av lönen de 
ägde fa i peuningar. Likaså ansåg man, att de präster, 
vilkas lén delvis utbetalades i spannmal, borde fa er- 
sättning, om ej 1 spannmål, sa i penningar. Alla 4m- 
betsmän, såväl civila som militära, anhöllo att för det 
innevarande aret bliva befriade fran S:nde-pennings- 
kontributionen och att aterfa det, som redan avdragits. 
De hade svärt att samvetsgrant fullgöra sina tjänsteälig- 
ganden, 1 fall deras önskningsmäl ej uppfylldes. 

I § 7 anhöllo de fiyktade medlemmarna av bonde- 
ståndet, att ingen abo à kronohemman skulle skiljas fran 
sitt hemman, sa länge han under frihetsären kunde visa 
sin sorgfällighet med hemmanets upphjälpande. 

I S 8 föreslogs, att tjänstehjon vid vite borde åläggas 
att ätervända och förbjudas att utvandra. Den, som utur 
landet befordrade tjänstehjon utan respass, skulle böta 
30 d. smt: enligt gällande förordning. ! 

I S 9 framhölls nödvändigheten av att soldater och 
drängar fran Finland, vilka tagit värvning som batsman 
eller knektar i Sverige. bleve ätersända under sina office- 
rares och vederbörandes uppsikt, sa att Finland icke till 
följd av „stor mangell pa manshielp“ alltför lange blev 
-1 ödsligt tillstånd”. 

I § 10 anhöllo de, som genom landavträdelsen till 
Ryssland förlorat sina tjänster, att 1 Sverige eller Finland 
fa jämngoda tjänster utom förslag och att, tills) detta 
kunde ske, fa ätnjuta ränta eller pension i penningar. 
Även de, vilka genom „vädligt sätt“, vederbörandes be- 
fallning eller fiendens framfart förlorat sin lösa eller fasta 


1 Legohjonsstadgan av 21 aug. 1739, art. 8, $ 33.. Modée 
II s. 1597. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


81. 


egendom, borde få ersättning, och framför allt borde de, 
vilka bodde invid gränsen, ihågkommas. För kronohem- 
man vore skatterätt en lämplig ersättning. 

I 8 11 påpekades, att K. M:t i resolutionen pa 
S. 13 ı den finska adelns besvär vid 1738 ärs riks- 
dag! lovat hälla denna adel ı minne vid „förefallande 
öpningar“, och att genom resolutionen pa § 42 av allmo- 
gens allmänna besvär? vid samma riksdag resolverats, 
„at domare-Embeten och andra tienster i Finland skola 
besättias med sädane Personer, som äro thet finska spra- 
ket mächtige sa wida omständigheterne samt wederböran- 
des skickelighet och tienste abr thet kunna medgifwa.“ Pa 
grund därav hoppades invanarna i Finland och pa Aland, 
dar jamval manga finnar vistades, att till de lediga civil-, 
militär- och prästämbetena matte utnämnas personer, vilka 
behärskade finska spräket och kände landet, sa att bäde all- 
mogen och menige man av militären utan tolk mätte kunna 
„sine nödtärfter föredraga“. Vidare „anhälles underdä- 
nigst, at som manga ifrån thenna orten (Sverige) blifwit med 
befordringar, Embeten och tienster till Finland hugnade, 
hwilken nad och förmån the i Finland icke haft tillfälle, 
undantagandes en och annan under förre friden och nu, 
at sökia och blifwa dehlachtige utaf, Hans Kongl. Maijst. 
täktes 1 näder hafwa äfwen sine undersätare ı Finland uti 
nadigt minne och them efter förtiensten och skickelighe- 
ten, jäm wäl till Embeten och Beställningar hari Swerige 
förhielpa.“ 

I § 12 anhölls, att de finska inbyggarnas leveranser 


och skjutsar för kronan m. m. matte ersättas, da sa 


* Dat. 8 juni 1739. Modée II s. 1565. 
2 Dat. 16 mars. 1739. Modee II s. 1405. 


Nat.,o. Folk, H. 73, N:o 2. 6 


82 


även skett i Sverige, och finnarna utan .gensäijelse tagit 
publicum under armarne“. 

I S 13 framhölls, att Finlands befolkning icke blott 
utrustat sina ordinarie regementen, utan därtill „med dyr 
Lega förskaffat och munterat Wargiärnings karlar“. In- 
vanarna i Nyslotts och Kymmenegärds län hade i 6 
månader underhållit dessa vid gränsen. Invånarna i 
Karelen åter hade sökt försvara gränsen: att de ej lyckats 
berodde på att de varit utan ledning och ej njutit „sou- 
tien“. De hade likväl uppoffrat all sin egendom. För 
allt detta önskade man vinna någon ersättning. — Då 
stor brist på manshjälp rådde, anhölls ytterligare, att var- 
geringskarlarna måtte få stanna hos rusthållarna och ro- 
tarna utan att räknas till den manshjälp, som vart hem- 
mantal enligt lagen fick hålla. De abor, som flytt, borde 
uppmanas att återvända till sina hemman. 

I § 14 uttalades förhoppningen, att bätsmanshällen, 
vilka ofta flere resor utrustat båtsmän och dessutom för- 
dubblingsbåtsmän, måtte komma i behörig konsideration. 
Dessutom önskade man, att de döda båtsmännens kläder 
måtte bliva hemsända. 

I $ 15 anhöll man, att rekryteringen av nya trupper 
ej måtte ske för hastigt, för att landet ej skulle utmattas. 

I $ 16 omnämndes, att efter kapitulationen i Helsing- 
fors dragonerna, trots överenskommelsen, hade berövats 
hästar, gevär och munderingar. Då man kort förut på 
nytt anskaffat sådana, vore det nu mycket betungande 
att åter förse sig därmed. Rusthällarna anhöllo därför 
om några års frihet för rusttjänst utöver frihetsåren eller 
helst att få hästar, gevär och munderingar ersatta. 

I § 17 anhöllo finnarna om spannmälslän till utsäde 
och livsuppehälle. Dessa lån borde sedan återbetalas till 


Bidrag t. känned. af Fini. 


83 


vissa magasin, ur vilka bonden under missväxtår kunde 
få lana. För att magasinen ej skulle , förtära sig 
själva" genom avlönande av dyra tjänstemän, borde de 
ställas under socknemännens egen vård. Varje större 
socken borde hava ett eget magasin, medan 2 eller 3 
små socknar kunde förena sig om ett gemensamt. 


I § 18 klagades över att da efter förra freden de 
rusthållare, som lidit mest, fått skatterätt, hade endast fa 
säterirusthällare ! blivit delaktiga av denna förmån. Eme- 
dan säterirusthållen bestodo av adelns gamla frälsejord, 
som blivit graverad med en tung reduktion, då den först 
betungats med rusttjänst och sedan ansetts för kronojord, 
sa anhöllo säterirusthållarna att till rusttjänstens upp- 
hjälpande få skattemannarätt. 

I 8 19 påpekades, att ägarna av hemman, vilka ge- 
nom den nya gränsen förlorat ägor, borde få sina räntor 
förminskade 1 proportion till förlusten. 

I § 20 anhöll man, att liksom trohet vinner ersätt- 
ning, så måtte envar, som vållat obotlig skada och förlust, 
straffas utan anseende till personen. 

Slutligen utbad man sig 1 § 21 att till Finland tull- 
fritt få införa papper, så att man billigt skulle kunna 
trycka nya finska biblar, enär ingen tillgång fanns på 
sådana. 

Det är en brokig samling önskningsmål och förslag, 
vilka framställas i detta memorial. Deputationen avgav 


icke något betänkande över memorialet i dess helhet, utan 


1 Säterirusthållen eller berustade säterier tillkommo sålunda, att 
vid Karl XI:s reduktion åtskilliga indragna säterier återgåvos åt inne- 
havarna med bibehållande av deras säteriförmån, likväl emot skyldig- 
het att vidkännas rustning samt under förbehåll, att jorden ej skulle 


förbyta sin krononatur. Rabenius I s. 193. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


54 


uttalade sig beträffande de flesta av dessa önskningsmål 
i särskilda betänkanden. Memorialets viktigaste paragra- 
fer rörde frihetsåren. Redan innan de remitterats till 
kammarkollegiet, uppstod inom deputationen en diskus- 
sion 1 frågan, varvid Härkänen skildrade fiendens härj- 
ningar 1 Savolax, huru ryssarne t. o. m. bränt bönder le- 
vande och överfarit deras egendom med eld och brand. 
De skador invånarna därigenom lidit, kunde ej avhjälpas 
genom några få frihetsar, ty landet var i grund förstört. 
Domprosten Nylander föreslog, att antalet fribetsår skulle 
fastställas 1 proportion till skadan, men bönderna, under- 
stödda av de tidigare nämnda ! Matts Klemetsson och Hå- 
kan Karlsson, voro enhälligt däremot. Plågorna hade va- 
rit så allmänna, att ingen kunde betala skatt och räntor 
utan allmänna frihetsår. Om dessa minskades till 3 eller 
4 borde ingen åtskillnad göras mellan dem, som lidit mera, 
och dem, som lidit mindre. Fem år vore dock ej för 
mycket i anseende till de mångfaldiga plägorna och l- 
dandena. ? 

Voro sålunda pretentionerna från finnarnas sida långt- 
ifrån små, försökte kammarkollegiet däremot så vitt möj- 
ligt skruva ned ersättningsbeloppen. Det framhåller i ett 
utlåtande, 3? att kollegiet redan den 5 juli sänt cirkulär till 
landshövdingarna i Finland med uppmaning att föreslå 
nödigt antal frihetsår. Yxkull, Gyllenstierna och Gust. 
Creutz hade svarat, men endast Gyllenstierna hade före- 
slagit ett bestämt antal år, nämligen fyra, medan de andra 
blott framhållit nödvändigheten av att frihetsår beviljades. 


1 Se sid. 72. 
2 F. Regl. D. prot. 15 juli 1743. 
3 F. Regl. D. handl. n:o 16. Dat. 29 juli, inl. 9 aug. 1743. I 


utlätandet beröras $$ 1—7, 10, 12, 17—19 o. 211 finnarnas memorial. 


«Bidrag t. känned. af Finl. 


85 


Kollegiet ansag för sin del fem ar vara alldeles för 
mycket. Rikets finanser, vilka, såsom de finska riksdags- 
männen själva erfarit, voro i ett mycket dåligt tillstånd, 
kunde ej tåla detta. Alla hemman, särskilt i Savolax, 
Tavastland o. a. avlägsna orter, kunde dessutom ej vara 1 
samma grad förstörda. T. o. m. efter förra kriget hade 
många hemman fått alls ingen eller ringa frihet. Då lan- 
det ännu 1742 merendels var 1 fullt bruk, kunde väl ej 
under ett år husen förfalla, ängarna bli skoglupna eller 
åkrarna synnerligen skadas, ehuru nog gärdesgårdar och 
diken kunnat bliva fördärvade. Kollegiet såg ingen utväg 
att betala landsstaten och underhålla militären 1 Finland, 
om hemmansräntorna gingo förlorade, och föreslog därför 
följande förfaringssätt. Landet borde erhålla full frihet 
för alla räntor för år 1743 och ävenledes för 1744 med 
undantag av de 1 memorialet föreslagna utlagorna och 
tingsgästningen ! efter 1741 års reglemente. Under tiden 
kunde tings-, rättare- och kronobetjäningen undersöka 
varje hemmans tillstånd med hänsyntagande till att det 
ett år varit ur bruk. Landshövdingarna kunde sedan in- 
sända sina förslag rörande ytterligare frihetsår till stad- 
fastelse av kollegierna. Sålunda skulle kostnaderna för 
kommissioner inbesparas. Skiilnad borde naturligtvis gö- 
ras mellan sådana hemman, där blott diken och gärdes- 
gårdar voro fördärvade, och dem som voro platt öde 
Rätta ödeshemman borde få mera förskoning än de andra. 


1 I Sverige betalades i tingsgästning 6 öre smt. av varje bonde, 
1 Finland däremot sedan gammalt 4 kappar av varje rök. Genom 
reglementet av 1741 förändrades avgiften till 8 öre smt. av varje rök, 
men 1743 återinfördes 4 kappar, vilka i vissa fall kunde lösas för 4 
öre smt. kappen såsom ett medium i ond och god tid. Bonsdorff 
s. 789—91. 


Nat. c. Folk, H. 73, N:o 2. 


86 


‘Sedan kollegiet gjort detta förslag, framhåller det, 
att efter förra freden vida mindre förmåner beviljats. Då 
måste alla betala mantalspenningar, lagmans- och härads- 
hövdingeräntan, tingsgästningen,'kronotionden, tertial o. a. 
rättigheter till prästen, ‘/, eller hel spann säd till kaplanen 
med ost och kaka och vissa kappar spannmål efter lan- 
dets sed till klockare, länsman, brofogde, skarprättare, 
skallfogde m. fl. På grund härav lågo även flere hemman 
öde sedan dess. Genom brev av 27 juli 1737 till lands- 
hövding Yxkull hade K. M:t förordnat, att de, som upp- 
togo ödeshemman i Åbo län under de 3 första frihetsåren, 
skulle förskonas från krono- och prästtionden, kaplans- 
och klockareräntan samt tings-, jakt- och brofogdekap- 
parna. Denna bestämmelse borde nu utsträckas till alla 
orter i Finland, så mycket mera som där rådde brist på 
boskap och dragare. De, som framdeles jämte kronan 
drogo nytta av sädana hemman, borde för övrigt även 
hjälpa. Beträffande den anhallan om ersättning, som gjorts 
av ägarna till säterier och frälsehemman, finner kollegiet, 
att dä kronan för så manga ar hemmansägaren det behö- 
ver efterskänker publika räntor, säsom halva boskaps- och 
skjutsfärdspenningarna ! etc., är frälsemannen även skyldig 
att göra detsamma, så mycket mera som efter förra kri- 
get en sädan ersättning fran kronans sida varken begärts 
eller bestätts, utan ansägos förlusterna vara svara kännin- 
gar av ett olyckligt krig. 

I fräga om ersättningsanspräken för förlorad lös och 
fast egendom päpekas, att sädan ersättning ej gavs efter 
förra kriget, och nu var rikets tillständ fast sämre. Likasa 


1 Allmänt frälse betalade hälften mot den skattskyldiga jorden 


av dessa pälagor. Rabenius II s. 27 f. 


Bidrag t. känned. af Finl, 


87 


finner kollegiet ingen utväg att betala hyrorna.! K. M:t 
hade fran predikstolarna låtit kungöra, att de fattiga flyk- 
tingarna skulle hjälpas med respengar, och torde även 
hava förordnat, att de skulle få sina pass gratis. De 
borde anmäla sig hos flyktingskommissionen.? Kollegiet 
hoppades, att de, som hade bättre villkor, ej skulle anlita 
denna utväg, då de fattiga därigenom bleve lidande. * Vad 
officerarnas och ämbetsmännens löner vidkom, hade lands- 
statsbetjäningen från Finland redan erhållit hela sin lön 
för året jämte respenningar; på anmälan torde även 
kleresie- och skolstaterna ävensom officerare och pensio- 


närer få, vad de voro berättigade till. + 


1 Se not 1 sid. 77. 

> Ehrenmalm föreslog d. 12 aug. 18. U., att ur Vadstena krigs- 
manshuskassa skulle beviljas ett förskott av 3 4 4000 d. smt. för be- 
kostande av flyktingarnas hemresa. Denna summa kunde aterbetalas 
ur de medel, som inflöto genom stamböcker. Utskottet beviljade 
4000 d. smt. S. U. prot. 12 aug. 1743 o. civilexp. reg. 12 aug. 1743. 
— Flyktingskommissionen skulle insända förteckning pa de fattigaste. 
Civilexp. reg. 22 juli 1743. — De fattigaste skulle fa segla med fre- 
gatten „Helsinglands vapen“. Civilexp. reg. 8 aug. 1743. 

3 Det var sålunda endast tjänstemännen och de fattigaste 
bland flyktingarna, som fingo resemedel av kronan. Jmfr. Schyberg- 
son II s. 80. 

* Regeringen sörjde naturligtvis även oberoende av deputatio- 
nernas framställningar för tjänstemännen. Detta framgar av följande 
exempel. Landshövdingen över Österbotten G. Creutz hade anhällit 
om ett halft ars lön i förskott för sig och landsstaten, ävensom om 
respengar, och skulle detta jämte diverse andra utgifter stiga till 
2540 d. smt. Anhällan beviljades. Civilexp. reg. 12, 15 o. 16 juli 
1743. — Kronobetjäningen fick befallning att varken för 1742 eller 
43 taga nägot fran sina anslagna löningshemman, da den ju fätt sin 
lön. -Civilexp. reg. 29 juli 1743. — Justitiestaten i Finland skulle 
fa 3:dje o. 4:de kvartalets lön redan i aug. Civilexp. reg. 10 aug. 


1743. — Ytterligare exx. kunde anföras. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


+ 


88 


Kollegiet gillar den 1 § 7 gjorda anhällan, att vräk- 
ning ej skulle förekomma under frihetsären, och föreslår 
dessutom, att innehavare av skattehemman, vilka under 
kriget blivit öde, eller personer, vilka skulle få ärva sa- 
dana, skulle njuta skatterättighet, om de mot behörig fri- 
het satte hemmanen 1 stånd. 

I fråga om ersättning för inkvartering, furage och 
proviant påpekar kollegiet, att Yxkull förklarat, det i hans 
län innestodo ersättningar om 54759 d. 292/, öre, utom 
det som till följd av fiendens infall ej likviderats, vilket 
steg till en lika stor summa. Härav kunde ses, huru 
stora ersättningarna skulle bliva, och att det var omöjligt ' 
att villfara dessa ansprak. Da kronan eftergivit alla re- 
stantier fr. o. m. ar 1726, borde dessa jämte de mesta- 
dels obetalta sädeslänen fran tiden före kriget likvideras 
mot ovannämnda fordringar vid de s. k. bolrakningarna. 
Spannmalslan kunde nog beviljas, men till inrättande av 
magasin hade kronan ej medel. Önskligt vore, att allmo- 
gen själv gjorde sammanskott därtill enligt de 1726 av 
K. M:t fastställda föreningarna. 

Beträffande säterirusthällen anföres, att kronorust- 
hällen fätt sina skattebrev gratis 1 enlighet med resolu- 
tionen pa allmogens allmänna besvär 1731 S 30-sasom , 
ersättning för omkostnaderna vid förra kriget. Flere av 
rusthallen 1 Nyland hade da fätt, skattebrev, men fran de 
tva andra dragonregementena hade endast fa anmält sig. 
Aven nagra säterier hade anhällit om samma forman, men 
K. M:t hade genom brev av 17 nov. 1732 avslagit deras 
begäran och förklarat saken vara betänklig, da säterierna 
vanligen ej försåldes till skatte. Da nu rusthallarna ej 
. kunde vänta någon ersättning för förlusten av rusthalls- 


och augmentsräntor under frihetsåren, föreslog kollegiet, 


Bidrag t. känned af Fini. 


89 


att bade säteri- och kronorusthall på anmälan skulle fa 
skattebrev. Detta kunde dock ej ersätta förlusten, och 
borde de därför fa frihet för rustningsprestationerna un- 
der 2, 3 eller flere ar, allt efter som rusthallen och aug- 
menterna voro fördärvade. De, vilka hade dugliga karlar, 
hästar och munderingar, borde likväl halla dem vid makt, 
men kunde under samma tid förskonas fran Öövningsmöten 
o. dyl. Därom borde emellertid krigskollegiet höras. 

I fråga om de genom den nya gränsen stympade 
hemmanen föreslog kollegiet, att man, 1 likhet med vad 
efter förra freden skett, skulle söka åstadkomma en üverens- 
kommelse makterna emellan därhän, att de byar, genom 
vilkas områden gränsen blev dragen, obehindrat skulle få 
njuta, vad dem tillhörde. 

De i § 6 framställda anspråken på ersättning för 
minskade inkomster under frihetsåren kunde kollegiet 
ej gilla. Det framhöll, att ökningen 1 lönen genom hem- 
mansräntornas utöver kronovärdet ökade värde borde 
anses såsom nåd, och då funnos inga skäl för indelnings- 
havaren att gravera kronan med ersättningsanspräk, 
utan han borde såsom efter förra freden nöjas med 
ersättning efter kronovärde. Enligt 1684 års reglemente 
innehades indelningen på vinst och förlust. Räntetagarna 
borde nu åläggas att icke under frihetsåren på något sätt 
besvära bönderna. Även prästernas enahanda anhållan 
om ersättning fann kollegiet obefogad. Vad åter anhållan 
om förskoning fran S:nde-penningskontributionen vid- 
kom, innebar redan K. Mits befallning av 8 aprıl 1743 
sätillvida en lättnad, att denna kontribution skulle av- 
dragas kvartalsvis av flyktingarnas löner och ej halvärs- 
vis, som vanligt var. 


Slutligen fann kollegiet, att avgörandet av frägan, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2 


90 


huruvida de tjänstemän, vilka genom freden mist sina 
tjanster, skulle fa nya sadana utom förslag, ankom pa 
Kk. M:ts nad och att frågan om givande av ersättning för 
förlorad egendom berodde av ständerna. Förslaget, att 
vid gränsen belägna hemman skulle få skatterätt, kunde 
däremot godkännas, och likaså anhållan om tullfritt in- 
förande av papper till biblar på finska språket, dock med 
villkor, att friheten endast skulle gälla ett visst kvantum. ! 

Rörande SS 13, 15 och 16 1 finnarnas memorial hade 
deputationen inhämtat krigskollegiets utlåtande. 2 Kolle- 
giet stöder sig på de finska landshövdingarnas uttalanden 
rörande ersättning för vargering. Yxkull hade framhållit, 
att vargeringskarlarna jämte tross och reservhästar blivit 
sina rusthållare mycket dyra. Då han för närvarande be- 
fann sig 1 Stockholm, kunde han likväl ej få uppgifter 
om vad de kostat, ej heller inhämta rusthållarnas åsikter 
rörande frågan. — Gyllenstierna bade skildrat, huru svåra 
öden med fram- och återmarscher regementena 1 hans län 
varit utsatta för. Om hösten, då de före jul hemförlovats, 
hade många hästar varit så illa medfarna, att de under 
återmarschen störtade eller måste ledas. Stora kostnader 
hade åtgått till deras utfodrande. Medan andra finska 
regementen legat i kantonering och utfätt proviant ur. 
magasinen, hade rotarna och rusthållarna i Nylands och 
Tavastehus län fått föda och underhålla sina soldater 


själva. "Tavastehus läns regemente hade visserligen haft 

: Huruvida deputationen förehaft detta ärende, framgår ej av 
protokollen. Saken avgjordes dock vid riksdagen. Regeringen pa- 
bjöd, att såvida medel kunde anskaffas, 32 220 d. kmt. skulle beviljas 
såsom förskott för tryckningen av 300 ex. av den finska bibeln, då 
ständerna beviljat tullfrihet för papperet. Civilexp. reg. 18 okt. 1744. 

2 F. Reg]. D. handl. n:o 15 o. 18. Utlatandena dat. 27 juli o. 8 
aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


91 


‚samma lättnad som regementena i de andra länen, men 
hade 1 stället lidit stort avbräck vid Willmanstrand. Vid 
uppbrottet under varen hade rusthällarna nödgats med 2 
till 3 hastar framskjutsa proviant och furage at sina dra- 
goner 0. Ss. v. Gyllenstierna ansåg pa grund härav, att 
rotarna och rusthallarna i hans län borde fa ersättning, 
men kunde ej göra nagot bestämt förslag. — Stiernstedt, 
vars utlåtande överensstämde med hans tidigare relaterade 
rapporter, förordade även ersättning. 

Sedan kollegiet hemställt detta till deputationens 
beprövande, förordade det ett förfarande i enlighet med 
K. M:ts resolutioner på allmogens allmänna besvär år 1719 
§ 26 och år 1720 § 27.1 - Även rekryteringen borde, se- 
dan undersökning skett, lämpas så, att de oförmögna fingo 
rådrum. I fråga om ersättning för förlorade hästar och 
munderingar anföres, att riket år 1721 haft flere rytteri- 
och infanteriregementen på värvad stat, och då hade de 
finska regementena delvis kompletterats i Sverige på kro- 
nans bekostnad. Efter krigets slut hade dessa soldater 
lämnats åt rusthållarna, och hästar och munderingar skänkts 
at dem. Huruvida riket nu i penningar kunde betala det, 
som då skänktes in natura, därom kunde kollegiet ej ut- 
tala sig. Musköterna och pistolerna voro det dyraste. Av 
de förra torde tillgång finnas i förrådshusen, och solda- 
terna kunde till en början hjälpa sig med vad de kunde 
få däritran. 

Av det ovanstående framgår, att kammarkollegiet be- 


träffande de viktigaste frågorna, särskilt den om antalet 


1 Tfragavarande resolutioner innehålla endast löfte om anstal- 
lande av likvidationer och undersökningar av, huru de av regeringen 
för skjutsar, gärder och tremänningsmanskap utanordnade medlen 


använts. Se Modée I s. 99 o. 173. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:a 2. 


92 


frihetsar, intog en väsentligen annan standpunkt än petitio- 
närerna. Inom deputationen tyckas asikterna rörande me- 
morialet ej 1 nämnvärd grad hava divergerat: åtminstone 
förmäla protokollen intet därom.! I ett betänkande? ut- 
talar sig deputationen om flere av finnarnas ansöknin- 
gar och anför därvid följande omständigheter. 

Till följd av att landet efter förra kriget ej erhöll 
någon allmän frihet och senare ytterligare betungades med 
kontributioner och rekryteringar, hade det ej kunnat repa 
sig så, att det varit i behörigt stånd, då senaste krig ut- 
bröt. Besvärligheterna begynte redan 1739 med transpor- 
ter, inkvarteringar och furageringar. - „Inwänarna äfwen 
af the sedermera wäxande Krigsrörelser i synnerhet genom 
Skiuts och Fourage samt förfriskning till en sa talrijk 
Armee, som pa en gang och tilljka aldrig ännu stat pa 
finsk botn, blefwo 1 anseende til Boskap och dragare, dels 
aldeles förstörde, dels sa utblottade, att the i brist af dra- 
gare mast under thet pakomne fiendteliga öfwerwäldet 
sielfwe framslipa Fiendens Foror, hwilkets bedrétwelse 
under förre kriget ehuru thet i flere ahr pastod Landet 
icke öfwergick, som nogsamt utmärcker at krigs tungan 
thenne gang 1 anseende till krigets swara och ständiga 
rörelse bade af swenska Armeens oftare skedde fram och 
ater Marche, och then i Landet infalne fiendteliga krigs- 
macht, om ock thenne krigstunga icke längre än ett ahr 
allena skulle påstått, wida üfwerträffat then, förre gången 
Landet pa längre tijd öfwergängne swärigheet, enkanner- 
hgen enär har till kommer the girder, eller sa kallade 


rationer och portioner Fienden icke som förre gången 


1 F. Regl. D. prot. 15, 16 juli. 2, 9, 10, 12 0. 18 aug. 1743. 
> Bet. ar dat. 18 aug. 1743 och rör $$ 1—3, 6, 13—16 o. 18 i 
finnarnas mem. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


93. 


skiedde af tlere sammanslagne mantahl, utan af hwart och 
ett särskilt uti ett 1 gemeen fattigt förtryckt och afmattadt 
Land, utprässat, hwilka warit desto swärare och odrägeli- 
gare, som the till fiendteliga krigsmacktens behof mäst 
till fullo utgiöras; fast en stor dehl af Landet besynner- 
ligen wid gräntzen och allmenna sträkwägen dels af Fien- 
den blifwit med mord och brand härjad och utplundrad 
dels ock eljest af Krigstungan ödelagd och förstörd." Pa 
grund härav föreslår deputationen, „pä thet the förfalne 
Hemman eller äbor mäge af them som äro ännu nägor- 
lunda ı ständ kunna niuta till theras bättre och lättare 
upkomst nägon hielp och understöd för medelst hand- 
räckning och Lahn af dragare och Spanmal“, att alla in- 
vanare utan åtskillnad förutom eftergift pa alla restantier 
även borde fa tre allmänna frihetsär, ! nämligen aren 1744, 
45 och 46. Dock skulle de i memorialet föreslagna ut- 
lagorna? betalas 1 proportion efter utside av dem, som 
icke äro „platt öde utan någorlunda besutne och 1 bruk". 
Äbor. som under dessa trenne år nedsatte sig pa üdes- 
hemman, skulle endast betala mantalspenningarna, sasom 
kammarkollegiet föreslagit. I detta sammanhang hänvisar 
deputationen till den av häradshövding Lanæus fram- 
hallna bristen pa boskap och dragare. Under dessa fri- 
‚hetsar borde kronobetjänte, såsom haradsfogdar, härads- 
skrivare och länsmän undersöka hemmanens tillstånd „sa 
i anseende till hemmanets Byggnad och bruk som styrckan 
af mans hielp Boskap och dragare.” De skulle göra det 
kostnadsfritt enligt en av landshövdingen föreskriven 
„kort och lämpelig methode“ och biträdas av nämnden 1 


var socken, för sa vitt det gällde kronohemman eller cı- 


1 Jmfr. harmed F. Besv. D. beslut sid 13. 


> Se sid. 76. 


WNag..0. Folk, H. 73, N:o 2. 


94 


vilstatens indelta hemman, men av regements- och „mun- 
sterskrifwaren“ vid undersökning av militiehemman. Med 
Jedning av dessa syner borde häradsrätten sedermera före- 
sla ytterligare frihetsar for dem, som voro 1 behov av 
sadana. Deputationen ansag, att landshövdingarna icke 
sedermera borde överstyra förslagen till kammarkollegiet, 
där ärendena till följd av det myckna arbetet överhövan 
fördröjdes. Erfarenheten hade intygat, att mången åbo 
till följd av ovissheten lämnat de till uppbrukande an- 
tagna hemmanen, vilka sålunda aldrig kommit i stånd. 
Förslagen borde däremot inlämnas till en särskild ekono- 
miekommission ! bestående av ett riksråd, några kammar- 
och krigsråd samt flere med hushållningen i Finland för- 
trogna ledamöter. Denna kommission kunde för övrigt 
även fa 1 uppdrag att föreslå vidare åtgärder till landets 
upphjälpande. ? 

Även i fråga om officerarnas och ämbetsmännens 
löner ställde sig deputationen på petitionärernas stånd- 
punkt. Den föreslog, att officerarna under de allmänna 


1 I $ 37 av bondeständets allmänna besvär yrkades på tillsät- 
tandet av en kommission, som i likhet med kommissionerna efter 
förra kriget skulle på ort och ställe anställa undersökning, varefter 
frihetsår, skatterättighet eller andra förmåner skulle beviljas i pro- 
portion till envars lidanden. Borgarståndet biföll härtill. Borgarst. 
prot. 16 aug. 1743. Adeln biföll med den ändringen, att bestämmel- 
sen om en kommission uteslöts. R. o. A. prot 16 aug. (XIV s. 408). 
De andra standen anslöto sig härtill. Prästest. 11 juli o. 27 aug. 
Bondest. 1 sept. 1743. — Se § 21 av resol. pa allmogens allm. besvär 
10 sept. 1743. Modée III s. 2079. Jmfr. även ovan sid. 20. 

? I början av ar 1744 beordrades landshövdingarna att lata an- 
ställa undersökning, huruvida något hemman behövde flere frihetsär, 
och insända resultatet jämte eget utlåtande till finska ekonomiekom- 


missionen. Civilexp. reg. 6 mars 1744. 


Bidrag t. känned. af Fini. 


95 
frihetsären skulle njuta sin lön pa värvad stat.! Tfall 
efter denna tid någon del av indelningsrintan till följd av 
förlängda frihetsar foll bort, borde de fa ersättning med 
forvandling. Detsamma borde bliva fallet med civilstaten, 
sä att den, utblottad av ett olyckhgt krig och en kost- 
sam flykt, ej blev sämre ställd 4n dess medbröder 1 Sve- 
rige. Likaså höll deputationen före, att prästerskapet 
borde efter markegång i orten få ersättning för förlusten 
av vederlagsspannmål? och kronotionde.? Justitiestaten 
ater, som njöt sin lön 1 penningar, borde under frihets- 
aren utfå densamma utan avkortningar. eller kontributio- 
ner. Deputationen inlåter sig icke vidare på frågan om 
S:nde-penningsavgiften. 

Jämförelsevis vidlyftigt behandlar den däremot fra- 
gan om rusthällarnas och rotarnas ställning och deras 
önskningsmäl. Rörande denna fräga voro för en gängs 


! Under diskussionen hänvisades till ständernas brev till K. 
M:t av 14 juli 1748, vari uttalades, att flyktade officerare borde njuta 
lön pa värvad stat. F. Reel. D. prot. 10 aug. 1743. ' 

* Vederlagsspannmalen ell. ständigt vederlag tillkom säsom er- 
sättning för de kyrkogods, vilka av Gustaf Wasa indrogos. I Ö:bot- 
ten tillkom den nästan alla kyrkoherdar, i Abo stift endast kyrko- 
herdarne i Kumlinge, Sastmola, Wana och Pojo socknar. I Borgå 
stift förekom den icke. Bonsdorff s. 977 f. 

> Här avses sannolikt tertialen. — Den 9 aug. inlämnade Am- 
nell, handelsman Cneiff från Österbotten och bonden Johan Mäkkylä 
från Lillkyrö ett av Amnell undertecknat memorial, dat. 8 aug., vari 
bl. a. anhölls, att en viss fond borde utses för att ersätta den tertial 
prästerna kunde förlora till följd av att mången bonde led nöd, „wa- 
randes ei at taga, där intet finnes”. Dessutom anhöll Amnell om er- 
sättning för den inkomst de flyktade prästerna förlorat åren 1742—43. 
Deputationen fann, att ansökningen borde anmälas hos prästestån- 
det, som nog skulle taga nödiga mått och steg. Någon anmälan tyckes 
dock ej blivit av, och berodde detta sannolikt på, att ungefär samma 
förslag framställdes i ovanrelaterade betänkande. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o”2. 


96 


skull kollegierna och deputationen av samma åsikt. De- 
putationen föreslår, att rusthållarna, som under kriget ut- 
rustat, kompletterat och flere gånger provianterat sina 
ryttare och under frihetsåren komme att förlora sina aug- 
mentsräntor, skulle få skatterätt på anmälan, oberoende 
av om de innehade krono- eller säterirusthåll. Detta vore 
dock, såsom kammarkollegiet riktigt anmärker, ingen er- 
sättning för augments- eller rusthållsräntor, och borde 
rusthållarna därför under två eller tre år få frihet från 
rustningsprestationerna och förskonas från regements- och 
kompanimöten. De som hade dugliga karlar, hästar och 
munderingar, borde dock hålla dem vid makt. Därtill 
föreslår deputationen, att rusthållarna skulle förskonas för 
det, som återstod av betalningen för av kronan erhållna 
gevär, och gratis förses med gevär, munderingar och häs- 
tar. Vidare skulle knekte- och båtsmansrotarna, ifall 
deras soldater, vilka de naturligtvis även voro skyldiga 
att underhålla, blevo utkommenderade under frihetsåren, 
slippa att utrusta dem, vartill de eljes varit pliktiga. 
Dessutom borde de njuta anstånd med rekryteringen. 
Rotarna hade nämligen under kriget blivit starkt an- 
strängda 1 detta avseende, och därtill kom, att brist på 
,manshielp“ rådde 1 landet. 

Då säterier och frälsehemman även lidit av kriget, 
och många därvid blivit förstörda, ansåg deputationen, 
att även deras innehavare borde få skälig ersättning, an- 
tingen i penningar eller i spannmål. Därigenom kunde 
i synnerbet de fattiga någorlunda understödas under fri- 
hetsåren. Åborna på skattehemman eller deras arvingar 
borde åter få rätt att inom tre år föryttra skatterätten, 
om de till följd av fattigdom ej förmådde upptaga och 


iståndsätta sitt hemman. 


Bidrag t. känned. af Finl 


97 


Detta deputationens betänkande blev föremål för en 
vidlyftig behandling vid riksdagen. Adeln beslöt, ! att 
bevilja tre års frihet, likväl med tillägg, att ingen krono- 
betjänt vid tjänstens förlust finge understå sig att taga 
någon ersättning för de i betänkandet omnämnda under- 
sökningarna. Även deputationens förslag rörande office- 
rarnas och civilstatens avlöning under frihetsåren bifölls 
av ståndet och remitterades till K. M:ts nådiga avgörande 
med råds råde. Utan vidare bifölls däremot förslaget om 
justitiestaten. . Deputationens hemställan, att de rusthåll, 
vilka ej förut voro skatte, kunde benadas med skattebrev, 
om de anhöllo därom, godkändes, medan det övriga rö- 
rande rusthållen hänsköts till K. M:t. Förslaget om be- 
frielse för rotarna att utreda manskapet vid utkommen- 
dering bifölls. Frågan om rekryteringen hänsköts till 
K. M:t. Den föreslagna ersättningen för säterier och 
frälsehemman fann ståndet ganska billig, men beslöt lik- 
väl underställa ärendet K. M:ts avgörande. 

Då betänkandet upplästes 1 prästeståndet, ? yttrade 
biskop Jac. Benzelius, att man ej så hastigt kunde uttala 
sig därom. Tvenne ledamöter borde granska detsamma 
och avgiva utlåtande däröver. Han sade sig nog hava 
medlidande med finnarna, men antog, att om ock många 
lidit mycket, andra lidit mindre och somliga väl åter an- 
senligen riktat sig, vilket allt borde komma 1 konsidera- 
tion. Biskop Schröder åter ansåg, att betänkandet kunde 
bifallas med den modifikationen, att landshövdingarna 
och kronobetjänte å orten finge jämka det ena med det 
andra efter omständigheterna. 


1 R. o. A. prot. 19, 24, 25 o. 27 aug. 1743 (XIV s. 454—57, 
483, 495 o. 507). 
? Prästest. prot. 19 aug. o. 1 sept. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 7 


98 


Da ärendet längre fram aterupptogs, hade adelns be- 
slut redan anlänt och upplästes. Benzelius framhöll à nyo, 
att skillnad borde göras mellan dem, som lidit olika mycket, 
och att de, som hade rad, borde bidraga så mycket, att 
staterna kunde avlönas. Biskop Juslenius gav, „sasom kun- 
nig om orten“, en del upplysningar och tillade, att de 
voro fa, som ej mist mycket, men manga funnos, vilka 
mist bade boskap och annat. Om frihetsar ej beviljades, 
skulle mera atga till undersökningen där 1 landet än den 
ränta, som genom undersökningen kunde vinnas. Pro- 
sten Amnell sade sig vara övertygad om att ståndet 
skulle visa sina fattiga medbréder i Finland en kristlig 
och rättvis ömhet. Vid förra fredsslutet hade man hop- 
pats, att även prästerskapet efter ett nioarigt lidande skulle 
fa något ,soulagement“, men da ständerna icke strax 
lade handen därvid, sa blev därav intet. Först 1727 
utfärdades en nådig resolution, enligt vilken alla restan- 
tier till 1726 skulle avskrivas, men då var det mesta 
redan utsökt. Huru allvarsamt detta skett, bevisades av föl- 
jande exempel, grundande sig på dokument, vilka han ägde 
i förvar: År 1727 blev resolverat om eftergift på restan- 
tierna, men det dröjde så länge med kungörelsen i Finland, 
att ännu år 1728 en viss prästmans tertial, 60 tunnor, blev 
sekvesterad för gamla restantier, ehuru prästmannen nog 
behövt spannmålen till nya utlagor och uppehälle, att förtiga 
gäld, som folket för det mesta var försänkt uti. År 1741 
söktes visserligen ändring i detta mål, men det blev därvid. 
Därför bad nu Amnell, att ståndet strax själv skulle lägga 
handen vid och bifalla deputationens förslag, såvida stån- 
det hade något medlidande med det elände, vari Finland 
råkat. ,,[ widrigt fall fruktar jag at wart lidande blifwer 
framhärdigt, önskandes jag af alt hjerta, at theraf i någon 
del en bitter rot ej ma wäxa.“ Han var nog övertygad 


Bidrag t. känned. af Finl. 


99 


om K. M:ts nådiga ömhet, men K. M:t hade ej alltid per- 
soner att tillga, vilka snabbt underrättade honom om 
Finlands tillstånd. Han hade sålunda en förteckning pa 
några finska ansökningar, vilka för tre, fyra och fem år 
sedan av K. M:t remitterats till vederbörandes utlåtande, 
men ännu ej, oaktat upprepade påminnelser, återkommit 
till kansliet. Om de finska invånarnas nuvarande nöd rå- 
kade i lika „fata“, vilket så mycket lättare kunde ske, 
som ämbetsmännen distraherades av så många grann- 
laga saker, lämnade han åt var och en att tänka, huru snar 
hjälp finnarna hade att emotse. Det tycktes ömma stån- 
dets ledamöter, att brist skulle uppstå 1 staten 1 följd av 
frihetsären. Men huru en sådan argumentation kunde 
hava giltighet, att då Finland ,1 sin trefnad“ ansenligt bi- 
dragit till staten, det ock 1 sitt elände och när det ej för- 
mådde, måste bidraga, det kunde han ej förstå. Han för- 
modade, att en stat var en kropp, 1 vilken de friska 
lemmarna fingo draga försorg om de sjuka, tills dessa 
kunde komma sig. Kyrkoherden Fundahn! ansåg, att 
Sverige skulle få betala staterna, om frihetsår beviljades, 
och ändå skulle de, som lidit mest, ej vara hulpne. Han 
yrkade på denna grund på en undersökning, så att de, som 
bäst behövde hjälp, kunde få sådan. Biskop Schröder god- 
kände för sin del betänkandet, men önskade dock, att en 
undersökning skulle anställas. Efter ytterligare diskussion 
fattades följande beslut. Standet beviljade de föreslagna 
tre allmänna frihetsåren, men ansåg sig ej nu kunna ut- 
tala sig om de andra viktiga målen med tillräcklig trygg- 
het, varför de hänskötos till K. M:t att avgöras med råds 
råde. Man var övertygad, att K. M:t skulle tillse, det 


1 Kyrkoherde i Reslöf i Lunds stift. Åtnjöt anseende såsom 


rättsinnig. S. Cawallin Lunds Stifts Herdaminne III s. 178. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


100 


vederbörande bleve hulpna och understédda, sa längt ri- 
kets omständigheter och villkor det medgavo. Med an- 
ledning av detta beslut framhöll Jacob Benzelius, att om 
en gang förslaget om frihetsar godkänts, även de andra 
förslagen kunnat bliva gillade, eller också hade allt bort 
remitteras till K. M:t. Amnell tackade ståndet för dess 
beslut, men lät förstå, att han gärna sett, det de andra 
projekterade åtgärderna ävenledes fått bifall. 
Borgarståndet anslöt sig till en början till adelns 
beslut av 27 augusti, men ändrade sig sedan och förenade 
sig med prästeståndet. ! Detta gjorde även bondeståndet, 


sedan det först påbörjat en granskning och godkänt $$ 1, — 


2 och 3.2 Riksdagens beslut blev sålunda, att de 3 före- 
slagna frihetsåren beviljades, medan deputationens övriga 
förslag remitterades till K. M:ts avgörande. Beslutet om 
frihetsåren skulle emellertid fortast möjligt kungöras.? 

Betänkandets bestämmelser om frihetsåren stadfästes 
sedermera genom förordningen av 3 oktober 1743.4 De 
övriga av ständerna till K. M:t hänskjutna förslagen god- 
kändes delvis, och i enlighet med dem utfärdades under 


den följande tiden förordningar. 5 


1 Borgarst. prot. 1 o. 2 sept. 1743. 

> Bondest. prot. 24, 25 aug. o. 3 sept. 1743. 

3 R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 122. 

* Civilexp. reg. 3 okt. 1743, dessutom skrivelser rörande detta 
ärende i samma reg. 9 nov. 1743, 6 mars 1744. Se Schybergson II 
s. 78. Dar sages, att forslaget godkändes av S. U. Nagon anteck- 
ning om att ärendet förehafts dar, har jag dock ej lyckats finna. 

5 Regeringen beslöt tillsätta en finsk ekonomiekommission med 
riksradet Cederstrém sasom president. Civilexp. reg. 9 nov. 1743. — 
Förslaget om justitiestatens befrielse fran kontributionen avböjdes. 
Rörande ersättningarna at civilstaten, (se eivilexp. reg. 20 april 1744), 
prästerskapet, säterier och frälsehemman samt föryttrandet av skatte- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


101 


Deputationen hade val löst sin uppgift. Den valde 
i fraga om antalet frihetsar en medelväg mellan flyktin- 
garnas och kammarkollegiets forslag. Flyktingarnas pä- 
staende, att lidandena nu varit svarare an under forra 
kriget, var lika överdrivet som kollegiets uttalande, att 
rikets finanser nu voro sämre 4n efter ar 1721. Enligt 
deras utsago hade saledes Lilla ofreden varit vida svarare 
än Stora ofreden. Nekas kan emellertid icke, att Finland 
genom kriget lidit vida mera än Sverige, och att det sä- 
lunda var rättvist, att Sverige 1 nagon man bidrog till be- 
täckandet av Finlands utgifter under frihetsaren. Amnell 
framhöll denna synpunkt klart och bestämt, och antagas 
kan val, att det var känslan for billigheten härav, som dik- 
terade riksdagens beslut. Aven deputationens övriga för- 
slag voro i samma man berättigade. Sa hade det t. ex. 
utan tvivel varit orättvist, om de finska tjänstemännen 
fått lida nöd under frihetsåren, vilket emellertid säkerli- 
gen inträffat, om kammarkollegiets förslag antagits. 

Flere av de ansökningar, vilka framställdes 1 finnar- 
nas memorial, och av vilka en del även behandlats i kam- 
markollegiets utlåtande, upptogos ej i ovanrelaterade be- 
tänkande. Deputationen uttalade sig nämligen angående 
dem i särskilda betänkanden, för vilka jag skall redogöra, 
sedan jag först berört en fråga, som står 1 närmaste sam- 
band med den om de allmänna frihetsåren, nämligen frå- 
gan om städernas frihetsår. 

Ombud för städerna Borgå, Helsingfors, Åbo, Kri- 
stinestad, Nykarleby, Jakobstad, Gamlakarleby och Brahe- 
stad hade genom sina riksdagsmän inlämnat besvär till 
deputationen. Borgmästar H. J. Forstéen från Helsing- 


rätten infordrades kammarkollegiets och statskontorets utlåtande. Ci- 


vilexp. reg. 6 mars 1744. Utlatandet anlände 5 juli s. à. 


-Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


102 


fors framhåller 1 sitt memorial,1 att staden år 1713 lades 
1 aska, varefter invånarna hade att utstå en nioårig flykt. 
Vid återkomsten funno de allt ödelagt och måste från 
sina tomter rödja vallar och gravar, som ryssarna upp- 
kastat. De fingo icke ens strax begynna bygga, utan först 
tre eller fyra år senare, då det beslöts, att Fredrikshamn 
skulle grundläggas. Meningen hade nämligen varit att 
befästa staden. Då invånarna 1722 anhöllo om frihetsår, 
erhöllo de blott åtta år i likhet med Nyköping och Norr- 
köping, vilka städer ar 1720 brändes av ryssarna. Dessas 
invånare hade emellertid blott några månader varit på 
flykten, då „fiendtelige rupturet påstod". Under dessa 
atta frihetsar åtnjöt Helsingfors inkomsten från lilla port- 
tullen och accisen samt någon del av tobaksaccisen, men 
detta hade ej varit nog. Saren voro ännu oläkta, då kri- 
get 1741 utbröt „till hela Finlands olycka och förderf“. 

Under -kriget hade stadens befolkning lidit skada på 
grund av följande orsaker: 1:0 Inkvarteringen, som pa- 
gick under hela kriget och kostade staden 8000 d. smt. 
2:0 Debarkering av både infanteri och kavalleri. 3:0 
Skjutsning av proviant och furage vid durchmarscherna, 
varvid mången berövades hästar, kärror och redskap. 4:0 
. Vid truppernas marscher genom staden insläpptes hästar 
på invånarnas ängar och sadda åkrar. 5:0 Under åter- 
tåget, då armén var instängd 1 staden, hade den farit illa 
fram, ,ruinerat största delen huus och gårdar, nedbrutit 
och upbrändt Huus, Portar, Planck och Gärdesgårdar, 
borttagit Spiäld, lås och gångjärn m. m.“, ödelagt åkrarna 
omkring staden, och vad den ej medhunnit, hade ryssarna 
spolierat efter kapitulationen. 6:0 Mången hade till följd 
av den hastiga flykten och bristen på fartyg varit nöd- 

1 F. Regl. D. handl. n:o 9 $$ 10.5. Dat. 28 juli, inl. 1 aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


103 


sakad att lämna kvar det mesta av sin lösegendom, och 
vad invanarna birgat, hade salts under vistelsen 1 Sve- 
rige. Manga voro därför så fattiga, att de ej hade medel 
för hemresan, och vid hemkomsten kunde de ej räkna på 
förtjänst, då lantmannen även var utblottad. Invånarna 
i Helsingfors anhöllo på grund därav om tolv års frihet 
från alla kronoutskylder, kontributioner och extra ordi- 
narie bevillningar samt om rätt att uppbära de vid lant- 
tullen inflytande , Små Tulls och accis medell“ samt även 
bakugnspenningarna. Inkomsten skulle fördelas bland 
stadens befolkning. Slutligen föreslår Forstéen, att kro- 
nan skulle giva ersättning för de räntor, som under fri- 
hetsåren komme att bortfalla från de till staden done- 
rade och magistraten på lön anslagna hemmanen. Dessa 
räntor uppgingo enligt jordeboken till 495 d. 201/, 
öre smt. 

Liknande klagomål anför borgmästar Hagert för 
Borgå. 1! Han påpekar dessutom, att handeln med bön- 
derna redan före kriget mycket hade avtagit till följd av 
arméns ständiga marscher, så att mången „ringare“ bor- 
gare, redan då kriget utbröt, led brist på bröd och korn. 
Nästan alla skepp hade blivit tagna, så att invånarna 
knappast kunnat rädda något vid flykten.? Hagert an- 
höll om samma friheter för Borgå som dem Helsingfors 
begärt, men något bestämt antal frihetsår nämndes icke. 
Särskilt uttalades önskan, att alla restantier skulle efter- 
givas, och magistratspersonerna få ersättning för de för- 
_ luster de komme att lida under frihetsaren. 


ı F. Regl D. handl. n:o 11 §§ 3 o. 7. Dat. 27 juli, inl. 9 


2 


Rörande förhållandena jmfr. T. Hartman: Borgå stads hi- 
storia II s. 284 f. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


104 


Wechters memorial rörande Abo ! innehöll lika dystra 
skildringar som de förutnämnda. Staden hade först under 
tva ars tid besvärats av durchmarscher, sedan kommo 
ryssarna. Därvid var särskilt betungande, att generalitetet 
och största delen av hären hade sitt stadiga tillhäll i Abo. 
Invånarna voro tvungna att utgöra dagsverken med ända 
till 100 man dagligen. Staden och hela Åbo län blevo 
alldeles utarmade. De som flytt, fingo sina hus brända 
och i grund ruinerade eller fönster, dörrar och husgeråd 
spolierade, andra hus blevo åter förändrade och voro 
nu odugliga till sitt ursprungliga ändamål. De hade 
därigenom haft mycket större omkostnader, än tio års 
kontributioner ? kunnat förorsaka. Ryssarna utödde sko- 
garna och förstörde sågkvarnarna, så att varken skepps- 
virke eller varor till utförsel funnos, och då handeln upp- 
hört, kunde magistraten ej få sin lön. På grund av allt 
detta uttalades följande önskningsmål: 1:o Frihet under 
tio år från kontributioner, mantals-, båtsmans- och bo- 
skapspenningar. 2:o Rätt att under fem år njuta lilla 
porttullen, salu-, tapperians- och husbehovsaccisen samt 
bakugnspenningarna. De skulle uppbäras, men av lands- 
hévdingen och magistraten utdelas till behövande och 
därjämte användas till att ersätta bristen i magistratsper- 
sonernas löner. Detta var så mycket mera berättigat, 
som Norrköping fått mer än dubbelt efter förra kriget. 
3:0 Tullfri införsel av spannmål fran Reval, så lange pri- 
set 1 landet var 18 d. tunnan. 5 

For „Christina“ och Brahestad inlämnade A. Parment 


1 F. Regl. D. handl. n:o 14. Dat. 17 aug., undertecknat av räd- 
man Esaias Wechter o. handlanden Jonas Lexell. Inl. 18 aug. 1743. 

* Med kontribution avsågs vanligen bevillning, men har är det 
tydligen fraga om utlagor till ryssarna. 


Bidrag t. kanned. af Finl. 


105 


ett memorial.! Däri påpekades, att den förstnämnda sta- 
den under hésten 1742 fatt underhalla svenskt kavalleri 
och sedan föra det över till Sverige. En stor del av in- 
vanarna hade dött av en sjukdom, som hären medfört. 
Staden hade betungats med dryg inkvartering, och fienden 
hade tagit de sma förräd, som funnits. Da landsorten 
hemsökts av fem ars missväxt, hade eländet och hungern 
blivit betänkliga. I synnerhet under den tid förbindel- 
sen med Sverige 1 följd av kriget var avbruten, hade 
manga „creverat“. I följd av de svära durchmarscherna 
och skjutsningarna hade befolkningen även förlorat sina 
hästar. Staden anhöll om frihetsar, men nagot bestämt | 
antal uppgavs icke. 

Borgmästaren Erland Noréen inlämnade ävenledes 
ett memorial? och påpekade däri, att han ej lyckats fa 
svar med utredning om tillständet 1 de städer han repre- 
senterade, nämligen Nykarleby, Jakobstad och Gamla- 
karleby. Pa denna grund kunde han ej närmare angiva 
deras förluster. Den enda skillnaden mellan dessa stä- 
ders lidanden var, enligt vad han kände till, att 1 Gamla- 
karleby den 4 juni 1742 en svår eldsvåda rasat, som inom 
fyra timmar lagt 36 tomter 1 aska. Staden borde därför 
få dubbelt flere frihetsar än de andra, 1 enlighet med vad 
förordnats för de österbottniska städerna den 5 maj 1724 
och den 3 maj 1727. Slutligen anhåller Noréen, att en 
„Aurchfart“ måtte byggas fran „Pegende sjön” till någon 
älv, så att gränshandeln kunde bibehållas på svenska sidan. 

Kammarkollegiet, vars utlåtande? infordrats, söker 
reducera ersättningsbeloppen och uppvisa, att städernas 
målsmän gjort sig skyldiga till betänkliga överdrifter. 


UF. Regl. D. handl. n:o 10. Dat. 5 aug., ml. 9 aug. 1743. 
> F. Regl. D. handl. n:o 13. Dat. 10 aug., inl. 18° aug. 1743. 
> F. Regl. D. handl. n:o 19: Dat. 1 sept, inl 6 sept. 1743. 


NES Où DOMINÉ NEON 


106 


Kollegiet förmodar, att även de övriga städerna, ehuru de 
icke uttalat sig, 1 samma grad som de ovannämnda haft 
känning av kriget. Visserligen hade borgarna, utom den 
direkta skada de lidit genom flykten och fienden, även åsam- 
kats förluster, genom att de under ett år varit utestängda 
från sin handel, men skillnad borde dock göras mellan de 
städer, vilka i likhet med Borgå och Helsingfors erövrats 
av fienden, och dem, som efter kapitulationen endast be- 
sattes. Å andra sidan borde dock tagas 1 betraktande, 
att ehuruväl durchmarscher och inkvarteringar voro be- 
tungande, handlande och hantverkare dock genom dem 
haft mera avsättning för sina varor än annars. Det var 
så mycket mera att förmoda, att så varit fallet, som ar- 
men haft god avlöning och rikligt med pengar. Då ryska 
makten icke förövat våldsamheter 1 städerna och borger- 
skapets hus mestadels stodo orubbade och knappast under 
ett år kunnat fördärvas, hade nyttan sålunda svarat mot 
besväret. Därtill kom ytterligare, att landet ej torde vara 
så utblottat, „som har spargerats“ och städernas riksdags- 
fullmäktige föregivit. Fran Åbo och Österbotten hade 
redan fartyg med viktualievaror anlänt. Handlandena 
hade sålunda genast kunnat börja sin näring, och detta 
hade så mycket lättare kunnat ske, som deras skutor och 
skepp till största delen voro i behåll. Det var därför icke 
skäligt att begära 10 a 12 års frihet. De fullmäktige 
från Finland borde själva inse, att riket ej kunde bära 
detta. Förra kriget hade varit ojämförligt mera här- 
jande, och likväl hade Österbottens städer endast fått 
tre års, visserligen sedermera prolongerad frihet från 
kontributionen, mantals-, boskaps-! och bakugnspennin- 


1 Boskapspenningarna i städerna infördes 1627 och erlades så- 
som på landet med en viss avgift för varje kreatur och för utsädet. 


Ar 1642 åtogo sig städerna en bestämd avgift i ett för allt, men 1720 


Bidrag t. känned. af Finl. 


107 


garna! samt husbehovsaccisen ? och bätsmanshället.3 De 
betalade likväl under denna tid lilla porttullen, + salu-, 5 
tapperians-® och tobaksaccisen 7 till kronan. Såsom va- 
rande stapelstad fick Abo 8 års frihet. Helsingfors erhöll 
av samma skäl ävenledes 8 ar och därjämte porttullen, 


förändrades det därhän, att berörda ränta skulle betalas för det antal 
kreatur och det utsäde, som i staden förekom. Slutligen infördes ar 
1757 en fast avgift av 2 d. smt. för varje helt hemman staden ägde. 
Bonsdorff s. 552. 

1 Se sid. 25. i 

* Husbehovsaceis var pa denna tid en avgift för vad envar för- 
tärde i sitt hushåll. Rabenius II s. 80. Husbehovsaccisen utgick 
med hälften av saluaccisen. Linde: Sveriges ekonomirätt, s. 561 no- 
ten. Jmfr. även ovan s. 25 noten. 

3 Med båtsmanshåll avses här den vakansavgift, som städerna 1 
Finland, Öster- och Västerbotten genom K. M:ts brev av 30 jan. 1682 
pålagts i gengäld för att de befriats från att uppställa båtsmän. 
Denna avgift torde hava utgjort 20 d. smt. för stapelstäderna och 18 
d. 10 2}, öre för uppstäderna. Salunda skulle den exempelvis för Abo 
hava stigit till 900 d. smt., for Helsingfors till 200, Uleaborg 385, Ny- 
stad 238: °/,, Borgå 146: 21'/,, Ekenäs, Nådendal, Kristinestad och 
Jakobstad 73: 10?/;, Bonsdorff s. 715 f. 

+ Lilla tullen, som infördes 1622, utgick med 32:dra penningen 
av alla ätliga, slitliga och förnötliga varor, vilka fördes att säljas till 
torg, marknad eller köpstad. Man skulle sälunda betala 1 öre för varje 
dalers värde. 1686 tillkom !/, förhöjning. Rabenius II s. 80. 

5 Saluaccis, som infördes 1622, betalades för rättighet att sälja 
för livsuppehället nödiga varor och bestod av bryggeri-, bageri-, 
slakteri- och fiskeriaccis. Den utgick! med 32:dra penningen. Är 1686 
tillkom !/, förhöjning. Dessutom fanns en särskild mangleriaccis. 
Rabenius II s. 81; Linde s. 561. 

$ Tapperiansaceis eller lilla accisen var en avgift på krögaren 
för utminutering av främmande drycker. Linde s. 561, 

7 Vid införsel av utländska tobaksblad erlades jämte tullen en 
s. k. konsumtionsaccis. Ar 1747 belades även förbrukning av tobak 
med en avgift, som också kallades konsumtionsaccis. Se Modée II 
_ s. 1480, III s. 1689, 2446, 2616. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


108 


som skulle delas mellan de fattigaste, och tillöknings- eller 
inkvarteringstolagen, ' som skulle användas till äterupp- 
byggande av kyrkan och de publika husen. Borga fick 
dessutom under 8 ar tillgodonjuta porttullen, salu-, tappe- 
rians- och tobaksaccisen. Pa grund av allt detta foreslar 
kollegiet, att de atta österbottniska städerna och där- 
jämte Björneborg, Nystad, Raumo, Nådendal och Tavaste- 
hus jämte eftergift på innestående kronorestantier skulle 
erhålla frihet under åren 1744 och 1745 för alla kontri- 
butioner, mantals-, boskaps- och bakugnspenningarna, hus- 
_behovsaccisen och båtmanshållet. Lilla porttullen, salu-, 
tapperians- och tobaksaccisen borde däremot betalas av 
dem alla med undantag av Gamlakarleby, som under ett 
ar skulle fa nyttja inkomsten av dessa avgifter som un- 
derstöd at de stadsbor, vilka lidit mest av branden 1742. 
Abo, Helsingfors, Borgå och Ekenäs, vilka lago vid strak- 
vägen, borde fa tre ars frihet fran ovanuppräknade av- 
gifter, men utom de nämnda acciserna och lila tullen 
borde de även erlägga stora sjötullen. Tjänstefolket, som 
ej bevisligen haft några förluster, skulle under frihetsåren 
betala mantalspenningar och andra personella avgifter. Inga 
andra än de, som verkligen lidit, borde få del av friheten. 
Sålunda skulle kronobetjänte och borgare, vilka från 
Sverige flyttade till Finland, betala alla avgifter. 

Beträffande de hemmansräntor, vilka magistratsper- 
sonerna komme att förlora under frihetsåren, finner kol- 

1 Tolag var en avgift, som erlades samtidigt med tullen för sa- 
väl utgående som inkommande varor enligt $$ 8 o. 10 i sjötullregle- 
mentet av 1724. Den var i huvudsak av tvenne slag, ordinarie- och 
inkvarteringstolag, vilka dock ej bägge betalades i alla städer. I 
några betalades ingen tolag alls, i Borgå åter erlades i stället cento- 
nal. Vardera tolagen betalades i bråkdelar av en procent av varans 
värde. Bonsdorff s. 657—67. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


109 


legiet, att då hemmanen mest äro donerade till tomter 
och mulbete, och då efter förra kriget ej heller någon er- 
sättning givits, ,publique kassan” ej nu kunde betungas 
därmed. Detta var så mycket mera skäligt, som ,publi- 
cum“ ej under fredliga tider fick njuta av städernas över- 
skott, vilket intill 1720 varit fallet, utan anslogs detta 
vanligen till förbättrande av magistratspersonernas löner. 
De borde därför även stå för skadan. Denna uppfattning 
överensstämde för övrigt med K. M:ts förordning av 1720 
rörande städernas stater. Slutligen föreslår kollegiet, att 
en undersökning rörande. förlusterna på ort och ställe 
skulle föranstaltas för att erhålla en rättvis grund för 
skattelindringen. 

Egendomligt nog tyckes rörande städernas frihetsår 
knappast någon meningsskiljaktighet hava förefunnits 
inom deputationen.! I dess betänkande? framhalles gent- 
emot kammarkollegiet, att den inkomst borgerskapet haft 
genom leveranser till svenska armen nog förstörts genom 
„rationer och portioner“ till fienden, vilka uttagits 1 pen- 
ningar med dryg förvandling, samt genom den svara 
flykten. Städernas invänare hade använt allt kapital till 
sitt livsuppehalle och saknade nu medel till drivande av 
sin handel, som dessutom led av folkets fattigdom. Att 
mangen salt sin boskap till Sverige var ej underligt, ty 
i annat fall hade ryssen tagit densamma. — Deputatio- 
nen föreslär, att städerna i Osterbotten jämte Raumo, 
Nystad, Björneborg och Tavastehus matte få tre ars fri- 
het fran 1744 till 1746 fran de av kollegiet föreslagna 
avgifterna. Dessutom skulle bristen i magistraternas in- 
delta löner ersättas ur lilla porttullen, salu-, tapperians- 


1 F. Regl. D. prot. 1 o. 9 aug., 6 sept. 1743. 
? Bet. dat. 6 sept. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


110 


och tobaksaccismedlen. Man ansag detta vara sa mycket 
mera skäligt, som Norrköping efter förra ofreden fätt an- 
senliga skattelättnader. 

Vad Borgä, Helsingfors, Ekenäs, Äbo och Gamla- 
karleby angick, borde de, utöver vad de andra städerna 
fått, fa behålla Lilla porttullen och accismedlen, vilka 
skulle utdelas bland dem, som lidit mest, sedan först 
bristen 1 magistratspersonernas löner fyllts. Om frihets- 
aren ej räckte till, borde landshévdingarna 1 samråd med 
den föreslagna ekonomiekommissionen tilldela ökad frihet 
at var stad för sig. Kammarkollegiets förslag rörande 
personer, vilka inflyttat fran Sverige, ävensom beträffande 
tjänstefolk godkändes med förbehåll, att ingen, som lidit 
skada, skulle få inbegripas under detta stadgande. Vad 
den begärda tullfriheten för spannmål vidkom, inväntade 
deputationen kommerskollegiets utlåtande. 

Ovanrelaterade betänkande blev färdigt under riks- 
dagens sista dagar. På borgarståndets förslag godkände 
ständerna detsamma, dock med den förändringen, att alla 
städer i Finland skulle få samma förmåner som de före- 
slagna sydfinska städerna. 1 

I samband med frågan om städernas frihetsår må 
här även städernas övriga besvär behandlas. Borgmästar 
Forstéen anhöll i sitt tidigare omnämnda memorial? om 
en bevillning av 1 öre smt. av vart matlag 1 hela riket 
under år 1744 för reparation och färdigbyggande av kyr- 
kan i Helsingfors. Vidare påpekade han, att borgerska- 
pet var i beråd att förse sig med ett skepp om några 


1 R. o. A. prot. 10 sept. (XIV s. 703); prästest. o. borgarst. 
10 sept; bondest. 10 o. 11 sept. — R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 66. 
I rådet verkställdes beslutet 3 okt. genom brev till kammarkoll. o. stats- 
kontoret. ; 


2 F. Regl. D. handl. n:o 9 §§ 2—4. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


eit 


tusen tunnors draktighet för att fran Spanien och de 
„Medelländske orterna“ ınföra salt o. a. varor. Han 
anhöll därför, att staden under tre är finge tullfritt med 
ett skepp till Spanien, Portugal och öarna 1 Medelhavet 
exportera bräder och tjära samt ävenledes tullfritt under 
samma tid införa salt. Ifall detta ej kunde beviljas, vore 
det önskligt, att staden skulle fa rätt att under tre dr 
mot halvfri tull med främmande skepp införa 3 a 4000 
tunnor salt årligen. Slutligen påpekade han, att i hela 
Nylands och större delen av Tavastehus län brist pa 
hästar och boskap var rädande, sa att jordbruket endast 
kunde skötas dåligt, varför spannmälsbrist uppstått. Han 
anhöll i anledning därav, att Helsingfors måtte få rätt 
att från Estland och Reval tullfritt införa kreatur och 
hästar, tills landet „kommit sig fore“. 

Begäran om hjälp till kyrkoreparationen bifölls av 
deputationen’ och sedermera även av ständerna, dock 
med det av adeln gjorda tillägget, att bevillningen ej 
skulle utgå förrän ar 1745.2 Av de andra önsknings- 
målen tyckes det om tullfrihet för salt ej alls hava kom- 
mit till behandling, medan ansökningen om tullfri införsel 
av kreatur och hästar från Estland och Reval behandla- 


des i ett betänkande, för vilket senare skall redogöras. 


1 F. Regl. D. prot. o. bet. 9 aug. 1743. 

? RB. o. A. prot. 24 aug. (XIV s. 482); prästest. prot. 19 o. 29 
aug. Till en början beslöts att vänta med avgörandet, tills man fått 
del av bondestandets beslut. Sedermera godkändes adelns beslut. ne 
Borgarst. prot. 19 0. 29 aug. . Först godkändes betänkandet, men se- 
nare stannade standet dock vid adelns beslut. —- Bondest. prot. 22, 
24 o. 30 aug. Bet. godkändes, men sedan adelns beslut anlänt, för- 
klarade ståndet, att det ej med basta vilja kunde ätaga sig någor viss 
avgift. Om K. M:t påbjöd kollekt, skulle man bidraga efter förmåga. 
—R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 94. Regeringen utfärdade 15 okt. 


1743 brev därom till landshévdingarna. Se civilexp. reg. samma dat. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


112 


Avträdelsen av Fredrikshamn berövade Finland icke 
endast en gränsfästning, utan även en stapelstad. Det 
var naturligt, att borgäborna under sädana omständighe- 
ter hyste förhoppningar om att deras stad skulle erhälla 
den äträdda stapelrätten och blıva utskeppningsort för östra 
delen av svenska Finland. De arbetade med iver för 
denna sak säväl under riksdagen som efter densamma. 
Stadens driftige och päpasslige representant Gabriel Ha- 
gert inlämnade sålunda till deputationen ett memorial,! i 
vilket han framhöll, att Borga efter avträdelsen av 
Fredrikshamn var en gränsstad och därigenom hade en 
livligare beröring med främmande nationer än forut, var- 
förutom den nu blivit den närmaste staden för invånarna 1 
Karelen, Savolax och norra Tavastland. Stadens läge var 
fördelaktigt 1 följd av saltsjöns närhet och den härliga 
hamnen. Detta hade tydligt framgått 1741 och 1742, 
då även de största fartygen, fullastade med proviant, 
lyckats komma staden '/, mil nära. Returvaror ägde 
Borgå lika väl som andra: bräder, järn och tjära. Det 
enda sättet att „soulagera“ staden för dess utstandna, 
alltför stora lidanden var att bevilja densamma stapelrätt. 
»Tulltäkten“ från Fredrikshamn kunde då flyttas till 
Borgå, och likaså kunde de husvilla borgarna få slå sig 
ned där. Det vore av största vikt, att invånarna i övre 
Savolax förde sina varor in till Finland, men då de där- 
vid voro tvungna att passera Nyslott, borde plenipoten- 
tiairerna åläggas att för finnarna utverka rätt att utan 
tull och uppehåll passera staden. Hagert trodde, att denna. 
anhållan skulle beviljas, emedan kejsarinnan offererat fin- 
narna att hålla kontor och utskeppning i Helsingfors, så 


1 F. Regl. D. handl. n:o 11, $$ 1, 2, 4—6. Dat. 27 juli, inl. 9 
aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


113 


framt staden tillfallit Ryssland. Vidare anhöll Hagert, 
att Borgå skulle få rätt att utan avgift hålla betjänte i 
S:t Michel för att handla med allmogen. Under vintern 
ärnade borgåborna 1 sådant fall ditföra salt, tobak, järn 
o. dyl. Den föreslagna åtgärden var det enda medlet att 
hindra handel på Ryssland. I september borde vidare 1 
S:t Michel hållas en årlig marknad, till vilken inga andra 
städer än Borgå skulle hava rätt att föra , lättare varor", 
enär denna stad, som var den närmast belägna, dock måste 
framforsla det tyngsta, bl. a. järn och salt. Ytterli- 
gare anhöll Borgå i likhet med Åbo och Helsingfors att 
ifrån Reval, Liffland o. a. under Ryssland lydande orter 
få införa spannmål och kreatur, samt vidare att i Keltis 
by 1 littis socken för staden skulle inrättas en enskild 
marknad den 30 september, varigenom allmogen 1 trakten 
skulle avhållas från att handla på Fredrikshamn. Slutligen 
anhöll Hagert om deputationens förord hos S. U., att de, 
vilka under fendens välde försett sig med holländsk to- 
bak o. a. till införsel förbjudna varor och ännu hade 
förråd av sådana, finge sälja dem, sedan deras lager 
förtecknats. | 

Deputationen var emellertid icke 1 tillfälle att be- 
handla frågan om stapelrätt för Borgå. Ärendet kom- 
municerades kommerskollegiet, men nägot utlätande an- 
lände ej. | 

Hagert hade likväl även vänt sig direkt till ständen 
med ett memorial rörande denna fråga och lyckades där 
fa ärendet upptaget. Borgarständet tillsatte ett utskott 
för att granska förslaget. Nar dess utlatande upplästes, ? 
protesterade Forstéen, och Plomgren 3 ansåg, att en stad 


1 F. Regl. D: prot. o. bet. 9 aug. 1743. 
? Borgarst. prot. 31 aug. 1743. 


3 Plomgren var ombud för Stockholm. 


Nat. 0. Folk, H. 73, N:o 2. 8 


114 


närmare gränsen kunde fa stapelrätt. Tills kommerskolle- 
giet uttalat sig, borde saken fa vila. Borgmästar Boberg! 
framhöll, att enligt memorialet stapelrätten borde givas 
för den tid som fürgick, tills undersökning blivit anställd. 
Blev därefter en stapelstad anlagd närmare gränsen, skulle 
Borgä avstä frän sin stapelrätt. Han tillade, att all han- 
del skulle ga pa Ryssland, ifall man väntade, tills fragan 
1 hela dess vidd blivit avgjord. Borgmästar Lundeberg? 
föreslog, att Borgå skulle få rätt att förse allmogen med 
salt och annat, utan att ordet stapelrätt behövde nämnas. 
Följande dag? beslöts med 18 röster mot 12 efter en lang 
diskussion, att Borgå skulle få interimsstapelrätt, tills un- 
dersökning å orten anställts, men tillika betonades, att 
K. M:t sedermera vid det slutliga valet av stapelort icke 
behövde fästa avseende vid denna Borgå beviljade frihet. 

Då detta borgarstandets beslut meddelades adeln, * 
talade Sprengtport? för att Borgå skulle erhålla sta- 
pelrätt. Standet beslöt dock att hänskjuta ärendet till 
K. M:t, men framhöll i likhet med borgarståndet, att dess- 
utom uppe i landet några köpingar borde inrättas för att 
hindra, att handeln blev dragen till Ryssland. På borgar- 
ståndets anhållan återupptogs ärendet emellertid, och då 
beslöt adeln att bevilja staden interimsstapelratt.6 Da 
beslutet skulle justeras,” uppmanade likväl Stiernstedt 
ståndet att vidbliva sitt första beslut, „förbehällande sig 
— — — att vara utan ansvar, om landet eljest skulle 


1 Ur protokollen framgår ej, om det var J. eller C. G. Boberg. 
Den förre var ombud för Hudiksvall, den senare för Öregrund. 

2 Lundeberg var ombud för Sundsvall. 

3 Borgarst. prot. 1 sept. 1743. 

£ R. o. A. prot. 5 sept. 1743 (XIV s. 609). 

5 Protokollen angiva varken förnamn eller titel. 

6 R. o. A. prot. 7 sept. 1743 (XIV s. 627). 

1 R. o. A. prot. 8 sept. 1743 (XIV s. 640). 


Bidrag t. kinned. af Finl. 


115 


komma nagot att lida igenom det at Borgo stad lemnas 
stapel-rattighet. H. Wrede ater tillstyrkte förslaget hän- 
visande till faran, att handeln kunde bliva dragen till Ryss- 
land. Ständet vidblev sitt senare beslut. 

Ärendet gav naturligtvis anledning till mänga intri- 
ger. En dag! infann sig salunda Forsteen 1 prästeständet 
och anhöll, att ständet ej skulle fatta nägon resolution, 
utan remittera fragan till K. M:t for att höra kringlig- 
gande städer och vederbörande kollegier. Da Hagert se- 
nare? anhöll att fa del av Forstéens och Wechters me- 
morial, som bifogats handlingarna, förvägrades honom 
detta pa Forstéens tillskyndan. Ständet anslöt sig seder- 
mera till adelns första beslut att remittera saken till 
K. M:t och stannade därvid, ehuru en deputation fran 
borgarståndet, anförd av Kierman, framhöll nödvändig- 
heten av att bifalla förslaget om interimsstapelrätt at 
Borgä.® Aven bondeståndet godkände adelns tidigare be- 
slut. + Som bekant ledde frågan ej till något resultat 
till följd av motstånd från Åbo och Helsingfors. 5 

Frågan om stapelrätt för Borgå slutbehandlades, som 
tidigare nämnts, icke av deputationen, och samma öde 
drabbade även frågan om de av Hagert föreslagna köpin- 
garna. Ej heller tyckes anhållan om tullfri passage förbi 
Nyslott hava lett till annat resultat, än att deputationen hos 
S. U. förordade denna anhällan. Däremot beslöt depu- 
tationen hos ständerna föreslå godkännande av Hagerts för- 


1 Prästest. prot. 29 aug. 1743. 

> Prästest. prot. 3 sept. 1743. 

3 Prästest. prot. 7 sept. 1743. 

+ Bondest. prot. 27, 29 aug., 8 o. 13 sept. 1743. 

5 R. St. brev d. 12 sept. 1743 n:o 54, i rådet 3 okt. s. a. Se 
även Hartman: Borgå stads historia IL s. 287. 

6 F. Regl. D. prot. o. bet. 9 aug. 1743. 


Nat. 0. Folk, H. 73, N:o 2. 


116 


slag rörande den holländska tobaken o. a. förbjudna 
varor. | 

Även den österbottniska stapelfrågan upptogs av 
deputationen. Handelsman David Cneiff? och bonden 
Johan Mäkkylä hänvisade 1 ett memorial, som de inläm- 
nat rörande denna angelägenhet, till att president Frölich, 
medan han ännu var landshövding i Österbotten, föror- 
dat anläggandet av en stapelstad 1 länet. ? På uppma- 
ning av Creutz infann sig Frölich till deputationens föl- 
jande sammanträde? och avgav ett muntligt utlåtande.” 
Han yttrade därvid, att Österbotten aldrig skulle komma 
i behörigt stånd, innan tillräckliga spannmalsmagasin och 
någon stapelstad inrättades i länet, ty nu var priset på 
salt och hampa så högt, att fisket ej lönade sig. Tjär- 
bränningen var även föga inbringande och förödde dess- 
utom skogen. Bonden kunde med nöd medels denna 
hantering förtjäna 2 öre smt. om dagen. Uppmanade 
man honom att bättre odla jorden, invände han, att detta 
icke lönade sig. Han vore i så fall tvungen att hålla 
mera folk, vilket ställde sig för dyrt, då matvarorna i 
synnerhet under missväxtår stodo högt i pris. Under 
goda år åter föll sädespriset så mycket, och behållningen 
blev så ringa, sedan utskylderna betalats, att man ej kunde 


1 F. Regl. D. prot. o. bet. 30 aug. 1743. På S. U:s förord biföll 
regeringen denna anhållan. Civilexp. reg. 15 okt. 1743. 

2 Skrives i protokollet Kneiff. 

3 F. Regl: D. prot. 9 aug. 1743. Memorialet finnes ej bland 
deputationens handlingar. 

t F. Regl. D. prot. 10 aug. 1743. 

5 E. G. Palmén: Historisk framställning af den svensk-finska 
handelslagstiftningen, s. 163. Den diskussion, som uppgives hava ägt 
rum i „finska deputationen“ 7 maj 1743, försiggick 1 själva verket 7 
maj 1747 i 1746—47 års finska deputation. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


117 


underhälla nödiga arbetare. Frölich föreslog med anled- 
ning härav, att kronan skulle inrätta spannmälsmagasin, 
till vilka bonden under goda ar kunde betala sina utskyl- 
der 1 säd mot skäligt pris, och ur vilka han under dåliga 
ar mot betalning eller till lans kunde erhålla den spann- 
mal han behövde. Vidare nämnde han, att han redan till 
riksdagen ar 1738 låtit utföra plan och ritning till en 
stapelstad, som han föreslog, att man skulle anlägga vid 
Kaskö. Orten hade en god hamn, som med lätthet kunde 
befästas, och dar ett galérvarv kunde anläggas. Utom 
Osterbotten skulle även hela riket hava nytta av en sädan 
anlagoning. — Cneiffs memorial sändes till kommerskol- 
legiet, men nagot utlatande avhördes ej.! Som bekant 
erhöll den österbottniska stapelfragan sin lösning först 
långt senare. 

Ett 1 flere avseenden märkligt betänkande? avgav 
deputationen rörande „the omständigheeter, som synes 
ända till Landets uphielpande och i stand sättiande“. I 
flere av städernas besvär hade uttalats önskningsmål om 
tullfrihet vid införsel av såväl spannmål som kreatur från 
vissa utländska orter. ? I $ 1 av ovannämnda betänkande 
förordar deputationen, att invånarna 1 Finland, Österbot- 
ten och på Åland skulle förbjudas att under frihetsåren 
utskeppa spannmål, kreatur och dragare, och att de dess- 
utom under samma tid skulle få rätt att mot inhemska 
varor, såsom träkärl, ved, humle, färsk och saltad fisk, 
från Estland, Liffland och närgränsande orter införa spann- 
mål, boskap och hästar. Vid denna införsel borde dock 
en noggrann tulluppsikt anordnas. 


1 F. Regl. D. prot. 9, 10 o. 30 aug. 1743. 
> Bet. är dat. 26 aug. 1745. F. Regl. D. prot. 19 o. 26 aug. 
3 Se sid. 104, 111, 113, ävensom 129. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


118 


I § 2 framställer deputationen, med anledning av 
det i finnarnas memorial! gjorda yrkandet, ett förslag, att 
ämbetsmän, vilka 1 följd av freden blivit utan tjänster, 
skulle få lön och snarast möjligt utnämnas till andra 
tjänster „pa thet staten ei må blifva länge graverad“. De, 
vilka genom krigsrörelserna och på befälhavarnas befall- 
ning förlorat egendom, borde få ersättning och kronohem- 
man, vilka under kriget blivit förstörda, få skatterätt. 

I § 3 yrkas, att finnarnas anspråk på ersättning för 
uppställande av vargeringskarlar, ? ävensom, trots kammar- 
kollegiets avstyrkan,* för skjuts, furage och proviant 
till armen skulle godkännas och ersättningen utbetalas 
efter likvidation. Särskilt framhälles, att invånarna ı Savo- 
lax och Karelen beklagat sig över kostnaderna vid var- 
geringskarlarnas uppställande. 

I S 4 förordas anläggande av sadana kronomagasin 
i Österbotten, som greve Frölich förordat. + Detta ärende 
kunde hänskjutas till den av deputationen föreslagna 
ekonomiekommissionen. 

I § 5 yrkas, att landshévdingarna till nyssnämnda 
ekonomiekommission skulle insända förteckningar pa de 
i deras län befintliga ödeshemmanen och därjämte anmäla, 
huruvida i länet funnes tillgång på nödig „mans hielp“ för 
hemmanens upptagande. Med ledning av de sålunda er- 
hållna uppgifterna kunde kommissionen sedermera föreslå 
åtgärder till den rådande folkbristens avhjälpande. Såsom 
ett sådant medel tänkte sig deputationen möjligheten, att 
från orter 1 Sverige, „som öfwerflöda pa folk och man- 
skap wisse Colonier eller hushall med hustrur och Barn 


1 Se sid. 80. 
2 Se sid. 82. 
3 Se sid. 88. 
+ Jmfr. sid. 83, 88, 117. 


Bidrag t. kiinned. af Fini. 


se 


skulle förmås at godwilligt begifwa sig till Finland och 
thir uptaga hemmans och jordbruk.“ ! 

I § 6 föreslår deputationen, att rusthallarna 1 Kare- 
len och Savolax skulle fa ersättning för den vakttjänst, 
de gjort vid gränsen alltsedan freden i Nystad. I ett 
till deputationen inlämnat memorial? hade de nämligen 
anhållit därom. Om en dylik bevakning framdeles blev 
anordnad, borde medel därtill i tid anslås. 

I § 7 behandlas slutligen den i finnarnas memorial? 
framställda fordran, att tjänster 1 Finland skulle besättas 
med infödingar. Deputationen förordar förslaget, om ock 
i något mindre omfattning. Den framhåller som en av 
orsakerna till att hushållningen i Finland i synnerhet för 
den fattiga allmogen var ,swår och trög”, att rättegångs- 
ärenden och tvister, vilka rörde ekonomin, ej nog hastigt 
blevo avhjälpta, varigenom lusten för jordens „behörige up- 
odlande“ minskades. Detta missförhällande berodde dels 
på att en del jurisdiktioner voro för vidlyftiga, dels åter 
på att många lagmän och referenter vid hovrätterna un- 
der långa tider med permission vistades i Sverige och 
under tiden anförtrodde sin syssla åt någon vikarie. På 
grund härav hemställer deputationen, „om icke angelägen- 
heeten fordrar thet eij allenast the i Finland ledige blif- 


1 Sadana försök gjordes verkligen pa denna tid. Landshövdin- 
gen 1 Nerike och Värmland Nils Reuterholm säger i sin riksdags- 
relation i sept. 1742, att omkr. 1000 personer fran hans län haft for 
avsikt att flytta till Vaster- eller Osterbotten, emedan de ej kunde 
livnära sig i sin hemtrakt. Da inga anstalter gjorts för att taga emot 
dem, maste de val före vinterns inbrott sändas tillbaka. Om sa 
skedde, bleve det nog ej möjligt att en annan gang förmå dem att 
flytta över. 

? Memorialet behandlas i annat sammanhang. Se sid. 127. 

3 Se sid. 81. 


Nat. o. Folk, H. 78, N:o 2. 


120 


wande beställningar warda besatte med skickelige man 1 
landet, hwilka förstå Språket och af nägre theras enskylte 
angeligenheeter i Swerige icke hindras 1 tienstgiörandet, 
såsom ock om icke en nermare jemkning och delning 
Härader och lähn emellan 1 synnerheet, sedan Landets 
gräntz äfwen blifwit ändrad, wore nödig". Hovrätten, 
- vederbörande landshövdingar samt den föreslagna ekono- 
miekommissionen borde uttala sig om huru detta lämpli- 
gast kunde ske. K. M:t borde även giva alla i Sve- 
rige vistande finska tjänstemän order att ofördröjligen 
förfoga sig till sina poster. | 

Ständerna beslöto, att K. M:t ifraga om förbud mot 
utförsel av spannmäl och boskap skulle fä avgöra efter 
omständigheterna. Den 1 § 1 föreslagna exporten av sär- 
skilda varor funno de betänklig och uttalade, att endast 
sådana produkter, som även förut fått utföras, nu finge 
exporteras. ! Tullfri införsel av spannmål, boskap, hästar, 
lin- och hampfrö beviljades däremot.? De genom freden 


! Nämnda inskränkning i deputationens förslag utgick från 
adeln, som fann det ,betänkeligit, emedan man då å denne orten 
skulle sakna all nödig och högst oumbärlig tilförsel af lifsmedel 
ifrån Finland, som härtils varit Sveriges spis-cammare“. R.o. A. prot. 
27 aug. o. 2 sept. 1743 (XIV s. 507 ff. o. 583 f.). É 

2 Prästest. prot. 5 sept; borgarst. prot. 7 sept.; bondest. prot. 
27 aug., 8 sept. 1743. Borgarst. försökte fa hela § 1 hänskjuten till 
K. M:t, men vann ej medhåll hos de andra stånden. — R. St. brev 
12 sept. 1743 n:o 123. ; 

Förordningen om den tullfria införseln under frihetsåren ut- 
färdades 9 nov. 1743. Förbud mot utförsel av spannmål, hästar och 
boskap kungjordes, efter kammar- och kommerskollegiernas samt 
statskontorets hörande, 21 maj 1744. Det upphävdes efterhand under 
de närmaste åren av landshövdingarna i de olika länen. — Den 17 
jan. 1744 beslöt regeringen, att kollegierna skulle åläggas att uttala 


sig rörande frågan, huruvida tullfrihet vore nödig, och om utlänningen 


Bidrag t. känned. af Finl. 


121 


lidande tjänstemännen borde med det första befordras, 
officerarna kunde indelas vid svenska regementen.! De 
ater, vilka genom krigsrörelserna förlorat sitt uppehälle 
eller genom svenska befälhavarens förvällande fätt sin 
egendom bränd, borde hugnas med nägon ersättning. 
Tıll K. M:t hänsköts att avgöra, vad rikets tillständ i 


direkt kunde fa sälja till bonden. — Den 2 maj 1744 uppmanades kom- 
merskollegiet att i Finland sprida kungérelsen om tullfriheten. Denna 
innebar, att landets inbyggare och även svenskar under frihetsären 
fran Est- och Liffland skulle fa säväl land- som sjövägen införa spann- 
mal, hästar, boskap, lin- och hampfrö och detta icke endast genom 
stapelstäderna, utan genom alla tullplatser, 1 utbyte mot sadana varor, 
som även förut fått till dessa länder föras. Allmogen fick även pa 
dessa platser tillhandla sig nämnda varor fran främmande skepp. 
(Modée III s. 2145) Kungörelsen tyckes emellertid icke hava varit 
tillrackligt klar, ty den 15 aug. 1744 far Borgä avslag pä sin begäran 
att under frihetsären tullfritt fa införa viktualier fran Reval o. a. or- 
ter, emedan staden ej hade stapelrätt och Helsingfors lag sa nära. 
Den 22 jan. 1745 utfärdas dock en förklaring av nyssnämnda reso- 
lution av innehäll, att stadens invänare fingo samma rätt, som de 
andra finska invanarna fätt genom resolutionerna av 9 nov. 1743 och 
2 maj 1744. — Den 7 februari 1745 få Ladau och Yxkull, vilka 
bada 17 okt. 1743 för sina län anhällit om tullfrihet vid införsel av 
viktualier, beskedet, att detta redan beviljats. Civilexp. reg. 9 nov. 
1743, 17 jan., 2, 21 maj, 13 aug. 1744, 22 jan. o. 7 febr. 1745. 

1 Civilexp. reg. 9 noy. 1743. Stiernstedt uppmanas att insända 
förteckning pa de personer av civil- och kleresiestaten, som genom 
freden skulle förlora sina tjänster. — Krigsexp. reg. 3 0. 8 nov. 1743. 
Krigskoll. skulle i anledning av ständernas ovannämnda beslut insända 
förteckning pa de i följd av freden tjänstlösa officerarna. — Krigsexp. 
reg. 10 nov. 1743. Krigs- och kammarkoll. samt statskont. skulle 
avgiva utlätande om ständernas skrivelse rörande C. H. Sprengtports 
ansökan, att de officerare och ämbetsmän vid Karelska dragonerna, 
vilka förlorat sina boställen, skulle ställas på värvad kavalleristat, 
tills de kunde få annan tjänst. Sålunda blev exempelvis Sprengt- 
port själv några veckor senare utnämnd till chef för Smålands ka- 


valleriregemente. Krigsexp. reg. 24 nov. 1743. 


Nat. o. Folk. H. 73, N:o 2. 


122 


detta avseende medgav. ! Åbor på kronohemman eller 
deras arvingar kunde, såsom deputationen föreslagit, 
få skatterätt. ? Den i$ 3 föreslagna ersättningen godkändes 
även, under förutsättning att rikets finanser tilläto denna 
utgift. ? Trots kammarkollegiets avstyrkande utlåtande 
funno ständerna sig böra bifalla förslaget om inrättande 
av spannmålsmagasin, men beslöto, att förslaget skulle 
omfatta hela Finland. * Likaså biföllos de i §§ 5 och 65 
framställda förslagen, men vad bortgivande av tjänster i 
Finland vidkom, skulle förfaras enligt regeringsformen 
och § 42 1 resolutionen pa allmogens allmänna besvär 
1738. Dock borde de, som därstädes innehade ämbeten, 
förbliva a orten och sköta sina aligganden. 

Aven i ett annat av deputationens betänkanden be- 
rores fragan om ersättande av finska invänares under 
kriget gjorda förluster. Handelsmännen fran Jakobstad 
Laur. Blom och Martin Kiemmer hade i ett memorial ® 


1 Civilexp. reg. 9 nov. 1743. Statskommissionen skulle utlata sig 
om, huruvida ersättning kunde givas för förstörd egendom. Utlatandet 
torde hava blivit avstyrkande, ty nägon vidare ätgärd vidtogs icke. 

? Civilexp. reg. 9 nov. 1743. En förordning utfärdades härom 
under hänvisning till ständernas beslut. Den 3 juli 1744 förbjödos 
dessutom främmande att köpa kronohemman till skatte under fri- 
hetsären. 

3 Krigsexp. reg. 9 nov. 1748. Statskommissionen skulle giva 
vid handen, huruvida några medel att betala finnarnas fordringar fun- 
nos att tillgå. Likvidationen kurde ej gå för sig, innan penningar 
funnos till betalning. 

4 Civilexp. reg. 9 nov. Landshövdingarne uppmanas att till 
finska ekonomiekommissionen inkomma med utlåtande om anläggande 
av spannmålsmagasin och avhjälpande av folkbristen. 

5 Krigsexp. reg. I nov. 1743. Ekonomiekomm. skulle anställa 
undersökning och statskomm. därefter anskaffa medel. 

°F. Reel. D. handl. n:o 12. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


123 


anhållit om deputationens förord för att erhålla ersättning 
for sjöfrakter. De sade sig flere gånger förgäves hava 
vant sig till utredningskommissionen. Deputationen be- 
slöt förorda, att de, som hade fordringar för skjuts, 
proviant och furage till armén ävensom för sjöfrakter, 
borde få sin betalning, så att finnarna „utan uppehåll må 
warda forhulpne“.! Riksdagen godkände betänkandet och 
beslöt, att K. M:t skulle draga försorg om att betalnin- 
gen verkställdes efter behörig likvidation. 2 
Österbottningarna hade, såsom tidigare framställts, 
icke lyckats nå sitt mål i stapelfrågan. I ett annat av- 
seende hade de däremot framgång. Uti ett av Jakob 
Pålsson inlämnat memorial, 3 som av bondeståndet föror- 
dats och remitterats till regleringsdeputationen, * beklagade 


sig den österbottniska allmogen över att den nödgades 


1 F. Regl. D. prot. o. bet. 18 aug. 1743. 

? R. o. A. prot. 22 aug. 1743 (XIV s. 460). Då ärendet före- 
var i ståndet påminde Goes, att de övriga, som hade något att fordra 
för krönta fartyg, även borde få betalning. Wulfwenstierna genmälte 
härtill, att så önskligt detta än vore, fruktade han, att medlen räckte 
varken till det ena eller till det andra. Ehrenmalm fann det vara 
billigt, att då en del fått betalning, även de andra borde få det, och 
särskilt borde de mest nödlidande bland allmogen ihagkommas. Pa 
H. Wredes förslag beslöt ståndet, att sedan över dessa fordringar 
behörigen likviderats, ,de fordrande efter rikets tilstånd måtte blifva 
förnögde“. — Denna resolution bifölls av samtliga stånd. Prästest 
prot. 5 sept.; borgarst. prot. 2 o. 7 sept. ‘pondest. prot. 24 aug., 
7 sept. 1743. Riksdagsreg. n:o 225, 12 sept. 1743. — Krigsexp. reg. 
8 okt. 1743. Utredningskommissionen fick i uppdrag att efter behö- 
rig likvidation befordra verkställigheten av detta beslut. 

3 F. Regl. D. handl. n:o 3. 

* Bondest. prot. 20 juli 1743. I protokollet står visserligen, att 
det remitterats till besvärsdeputationen. En viss förbistring tyckes 
särskilt inom bondeståndet hava rått beträffande de finska depu- 


tationerna. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


124 
betala 24 öre smt. i mantalspenningar, medan allmogen 1 
de övriga länen i Finland endast betalade 12 öre. 1 Uti 
inlagan förklarades olikheten hava uppkommit sålunda, att 
den högre avgiften införts under den tid, då Österbotten 
varit förskonat från ständig rotering, men nu, då en så- 
dan även där var införd, borde mantalspenningarna sän- 
kas. Detta vore så mycket mera skäligt, som varje rote 
utom roteringen måste betala 10 d. kmt. för båtsmän. 
Kammarkollegiet var naturligtvis av annan åsikt. Det 
anför, ? att länets lidande ej kunde hjälpas med några 
öre pa en kronoränta, utan . vunnes långt större lättnad 
genom de föreslagna frihetsåren. För övrigt hade man- 
talspenningarna intet samband med roteringen, ty de ut- 
gjorde redan långt före roteringen 24 öre smt., såsom 
man kunde se av 1625 och 1634 års riksdagsreferat. Denna 
ränta hade nästan alla orter erlagt med undantag av bl. a. 
de 3 finska provinserna, som för vissa orsakers skull fått 
lättnader enligt mantalskommissarieinstruktionen av den 
7 aug. 1693. Räntan hade alltid ansetts vara en av kronans 
redbaraste och säkraste inkomster och hade även därför 
blivit undantagen vid beviljandet av frihetsår. Böndernas 
anhållan borde ej beviljas, ty med något måste dock länets 
oundgängliga stat underhållas. — Deputationen var emel- 
lertid av annan åsikt och ansåg, att kollegiet ej anfört 
giltiga grunder för ett avslag. Lättnaden bleve nog stor, 
och hänsyn borde tagas till länets avlägsna läge och 
ogynnsamma klimat. 3 | 

I riksdagen godkändes visserligen deputationens 
betänkande utan vidare av adeln? och borgarstän- 


1 Se sid, 26 not 3. 

2 F. Regl. D. handl. n:o 17. Utlatandet dat. 5 aug. 1743. 
3 F. Regl. D. prot. 1, 9 o. 12 aug. 1743. Bet. dat. 12 aug. 
+R. o. A. prot. 22 aug. 1743 (XIV s. 459). 


Bidrag t. känned. af Finl. 


125 


det!, men prästeständet gjorde svarigheter. Amnell före- 
slog visserligen bifall med hänsyn till den ı länet rädande 
missväxten o. a. omständigheter. Det oaktat fattade emel- 
lertid standet efter en stunds diskussion beslutet att, 1 
anseende till davarande trangmal och rikets behov, icke 
bifalla, desto mera som andra provinser kunde uppstilla 
samma fordran, och sälunda en alltför stor brist 1 staten 
skulle uppsta. ? 

Det dröjde länge, innan bondestandet kunde komma 
till ett definitivt beslut. 3 Såsom nämnts, rekommenderade 
ståndet ärendet hos regleringsdeputationen och biföll se- 
dermera till denna deputations förslag, men det oaktat 
upptog ståndet frågan på nytt samma dag prästeståndet 
fattat sitt beslut. Man beslöt bevilja en sänkning till 16 
öre och försöka förmå prästeståndet att förena sig om 
detta beslut. Redan den 5 september föreslog talmannen 
emellertid, att ståndet skulle godkänna prästernas beslut, 
men tillägga, att denna o. a. lika beskaffade provinser 
framdeles kunde få någon lindring. Då frågan åter den 
13 september togs upp, framhöll talmannen tvenne omstän- 
digheter: 1:0 att ståndet rekommenderat denna sak hos de 
övriga stånden och för sin del den 24 augusti bifallit samt 
2:0 att Österbotten visserligen var en mager ort, men att 
folk måhända skulle flytta dit, om mantalspenningarna 
bleve nedsatta, ty där fanns nog utrymme. Standet fann 
emellertid, att ehuru man visserligen önskade, att Öster- 
botten skulle få någon lindring, konjunkturen ändrat sig, 
då man fått fred på den orten och landet på svenska 
sidan nu stod i samma fara. Då ståndet dessutom hade 


1 Borgarst. prot. 25 aug. 1743. 
2 Prästest. prot. 3 sept. 1743. 
3 Bondest. prot. 20 juli, 24 aug., 3, 5, 13, 15 o. 20 sept. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


126 


sig bekant, att länet pa somliga ställen var en god ort, 
beslöt man bifalla prästeständets utlatande. Jakob Päls- 
son tackade ståndet, som förut tagit saken 1 ömsint över- 
vägande och rekommenderat den till regleringsdeputatio- 
nen samt ytterligare bifallit deputationens betänkande. 
Han ansåg dock, att ståndet bort vidbliva sin förra me- 
ning. . Konjunkturen hade ej ändrat sig, ty då det förra. 
beslutet fattades, rådde ju redan fred. Talmannen vid- 
höll, att konjunkturen förändrat sig med avseende å hä- 
ren och flottan m. m. , Slutligen sade Jacob, at denne 
ändring länder ståndet til ringa honeur at så ändra sina 
meningar." Pa grund av de anförda skälen ansåg sig 
ståndet likväl ej kunna bifalla hans begäran. Han an- 
höll då att få en avskrift av det betänkande, som stån- 
det godkänt den 24 augusti, och detta beviljades även. 
Någon avskrift av ståndets godkännande beslut skulle 
han dock ej få. Två dagar senare hemställde talmannen 
ater, om ej ståndet ville bifalla till, att mantalspenningarna 
för Österbotten sänktes till 16 öre. Han hade hört, att 
länet var hårdare roterat än länen 1 Sverige. Denna 
gång fattades icke något beslut, men den 26 september 
antog ståndet slutligen deputationens betänkande, vilket 
. sålunda godkänts av tre stand. ! 

Utom för Osterbotten framfördes även särskilda 
önskningsmäl för en annan landsända. Representanterna 
för Savolax och Karelen Eskil Assilain och Pal Reinikain 2 
inlämnade nämligen ett memorial,? vari en mängd ünsk- 
ningsmal uttalades. 


1 R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 62. Rådet biföll 17 okt. 1743. 
Ständspersoner i Österbotten skulle dock säsom förut betala 24 öre. 
Civilexp. reg. 9 mars 1744. 

? Skrives även Rimikain. 


3 F, Regl. D. handl. n:o 4 Dat. 2 aug. 1743. 


Bidrag t. käuned. af Finl. 


127 


§ 1. Befolkningen anhöll om penninglän för in- 
köpande av säd fran ryska sidan. Vägen ansägs for lang 
för direkta sädeslän fran Sverige. 

S 2. Invånarna i dessa län bado om ersättning för 
att de skjutsat furage och proviantpersedlar 30 till 60 mil 
ända fram till Fredrikshamn. Avenledes önskade de fa 
ersättning för sina vid armen kvarhällna hästar, så att 
de kunde köpa dragare pä ryska sidan. 

S 3. Da Willmanstrand erövrades, brändes bl. a. av 
ryssen „jorderev- och skattläggningsverket“ över Savo- 
lax och Nyslotts län. I kammarkollegiet fanns emeller- 
tid en annan upplaga, varför finska skrivare, vilka voro 
kunniga 1 de ,efter ortens dialekt och beskaffenhet, i 
finska spräket utsatte jordstyckens swära Namn och känne- 
märken“, borde {a avskriva dem. 

§ 4. Rusthällarna yrkade pa ersättning för den gräns- 
vakt de förrättat sedan senaste fred.1 De hade endast 
för nagra ar fatt en ersättning av 7 d. 16 penningar 
smt. emot 6 veckors utredning för häst och karl. Om 
framdeles gränsvakt pälades, borde samtidigt förordnas 
om nödig ersättning. 

§ 5. De bäda landskapens invänare anhöllo att, tills 
pa lämpliga orter köpingar inrättats, mot tjära o. a. varor 
tullfritt från Ryssland få införa utsäde, dragare, boskap 
och salt, på vilka varor brist rådde i länet. 

§ 6. De drygt skattlagda lantdragon- och kronoin- 
delta hemmanen hade icke erhallit den utlovade formed- 
lingen, emedan lantmätarna varit upptagna pa annat hall. 
Innehavarna av dessa hemman anhöllo, att landshövdin- 
gen skulle få avföra hälften eller mera av skatterna i 


ödeslängden, tills förmedling hunne verkställas. 


! Se sid. 119. 


Nat. o. Folk, H. 78, N:0 2. 


128 


§ 7. Invånarna anhöllo om skatterättighet för alla 
rusthall och rotehemman 1 hela Savolax. 

§ 8. Vidare anhöllo de att utfa innestäende loner 
och därjämte kläder för till Sverige överkomna soldater 
och dragoner, sa att de ej vid dessas äterkomst behövde 
betungas med ytterligare kostnader. 

§ 9. Da folkbrist radde i landet, borde flyktade och 
1 Finland kvarblivna dragoner, soldater och vargerings- 
karlar förpliktas att ätervända till sina rotar och rusthäll. 
Civilstaten i gränstrakten borde bibehållas vid sina äm- 
beten, enär de ej kunnat fly fran en sa avlägsen ort. 

~§ 10. Domarna borde-tillhällas att fortfarande fram- 
om annat anställa rannsakningar angäende de av inva- 
narna i Savolax och Karelen lidna skadorna, sä att fol- 
ket kunde fa ersättning och de oundeängliga jordetvisterna 
bleve avhjälpta. | 

S 11. Dessa ärenden borde skyndsamt avgöras, ty 
besvären fran de orter, vilka lägo fienden närmast, voro 
av större vikt än andra. 

Innan deputationen skred till behandlıng av detta 
memorial, infordrades landshövding Stiernstedts utlatande | 
över detsamma. ! Han förordar godkännande av anhäl- 
lan om lån av penningar i stället för av säd ($ 1) och 
föreslår, att penningarna skulle deponeras i lantränteriet 
och efter undersökning av vart hemmans behov emot 
kvitto lämnas till sockneprästen eller pålitliga bönder, 
vilka kunde uppköpa spannmålen och utdela den bland 
bönderna. I fråga om ersättning för furage ($ 2) fram- 
håller han, att undersökning 1 orten naturligtvis först 
borde företagas. Ständerna borde emellertid giva vid 


1 F. Regl. D. handl. n:o 7, dat. 4 aug., berör $$ 1, 2 o. 4; n:o 


5, dat. 8 aug. 1743, berör $$ 3 o. 5—11. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


129 


handen, varifran medel skulle tagas. Anhallan om en 
avskrift av jordeböckerna (§ 3) var naturligtvis berätti- 
gad. Själv hade han redan framställt en liknande be- 
gäran hos kammarkollegiet. Vidkommande ersättning 
för gränsvakt (S 4), borde undersökning ske. Ständerna 
borde fatta beslut om den gränsvakt, som framdeles 
skulle utgöras. Utförsel av tjära (§ 5) kunde icke tilla- 
tas, ty tjäran behövdes 1 riket. En stapelstad, där 
denna vara kunde säljas, borde däremot anläggas, sa att 
bönderna kunde fa penningar. Dragare, kreatur, spann- — 
mal och salt kunde fa tullfritt införas fran Ryssland. Av 
lantdragonhemmanen (§ 6) aterstodo endast tre eller fyra, 
ty de övriga hade blivit avträdda till Ryssland. Frägan 
om kronoindelningshemmanen kunde ej avgöras utan före- 
gående undersökning, och innan en sådan försiggätt, vore 
det ej skäl att bevilja någon skatteminskning. Beträffande 
den begärda skatterätten för rusthållen (§ 7) ville han vid 
sin ankomst till länet anställa undersökning. Soldaternas 
kläder ($ 8) skulle enligt knektekontraktet bekostas av 
kronan, men avgörandet av frågan om dragonernas klä- 
der, vilka skulle anskaffas av rusthållarna, hänsköt han 
till deputationen. Detsamma var fallet med frågan om 
dragonernas och knektarnas avlöning. Rörande drago- 
nernas och soldaternas hemsändande (§ 9) hade K. M:t 
redan utfärdat en förordning, på det att regementena 
skulle bliva kompletterade. Vidkommande de tjänstemän, 
vilka icke flytt ($ 10), måste en undersökning ske, innan 
beslut fattades. En del av dem hade nämligen gått 
fienden till handa och var naturligtvis ej förtjänt av 
någon nåd. Han skulle ombesörja, att nödiga under- 
sökningar blevo föranstaltade i länet, så fort betjänin- 
gen hann anlända. Slutligen uttalade han en förmo- 
dan, att deputationen själv skulle vaka över att de 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 9 


130 


i memorialet berörda ärendena fingo en skyndsam be- 
handling (§ 11). 

Deputationen fann endast fragan om länets forseende 
med spannmål vara av brådskande beskaffenhet och be- 
slöt därför enhälligt! att omedelbart till S. U. sända ett 
protokollsutdrag, varı länets avlägsna läge och den där 
rådande bristen på dragare, det tappra försvaret, inva- 
narnas svåra lidanden till följd av fiendens härjningar samt 
de stora leveranserna till svenska armén skulle framhållas 
såsom talande för åtgärden. S. U. förordade förslaget, 2 
som sedan med stor skyndsamhet verkställdes av rege- 
ringen. ? : 

Av memorialets övriga yrkanden voro några av den 
beskaffenhet, att någon åtgärd från deputationens sida 
knappast behövdes (SS 3, 9, 10 0. 11), andra åter voro 
likartade med ansökningar, vilka gjorts från annat håll, 
och behandlades i deputationens allmänna betänkanden. 
Särskilt var detta fallet med de olika ersättningsansprå- 
ken (§§ 2, 4, 7, 8). De övriga hunno ej komma under 
behandling. Flere av de framställda önskningsmålen för- 


verkligades emellertid på regeringens eget initiativ. ? 


1 FE. Regl. D. prot. 2 o. 9 aug. 1743. Bet. dat. 9 aug. s. a. 

? S. U. brev 12 aug. 1743, n:o 41. 

3 Civilexp. reg. 12 aug. 1743. 

* Krigsexp. reg. 6 aug. 1743. Krigskoll. fick iuppdrag att sörja 
för de finska truppernas beklädnad. — Krigsexp. reg. 23 aug. Egent- 
ligen skulle dragonerna fa kläder ay rusthällarna, men kunde sädana 
dock givas av kronan, ifall de ej stode att få från deras hemorter. 
— Krigsexp. reg. 15 okt. Soldaterna, tillhörande Åbo, Björneborgs, 
Nylands och Tavastehus regementen, skulle i stället för de hem- 
kallsrantor de gingo miste om under frihetsaren, erhålla 4 d. smt., 
men endast hälften, om de efter kapitulationen stannat kvar i Finland 


och sålunda endast ett halft år varit i tjänst. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


131 


Annu äterstär att redogöra för en del mindre be- 
tydelsefulla ärenden, vilka förehades 1 deputationen. 
Finnarna hade ı sitt memorial yrkat pa, att finska och 
äländska soldater, båtsmän och legohjon, vilka vistades i 
Sverige, fortast möjligt skulle återsändas ($$ 8 o. 9, sid. 
80). Deputationen fann, att myndigheterna borde sörja 
för, att de blevo hemsända; om de städslats i Sverige, 
borde de hemsändas först sedan städslotiden utgätt. ! 
Ständerna beslöto pa adelns förslag att remittera ärendet 
till K. M:t, som skulle sörja för, att de enligt förordnin- 
garna blevo hemsända, sa fort omständigheterna det tilläto. 2 
Regeringen biföll förslaget, for sa vitt det rörde tjänste- 
hjon.? De finska soldater, som värvats och städslats 
vid de svenska regementena, borde bliva kvar, tills man 
fick klarhet, huru förhållandet till Danmark skulle ut- 
veckla sig. De, vilka voro hemma från Savolax och 
Karelen, skulle däremot återvända, såvida de ej voro 
kommenderade till Sverige. Man skulle förse dem med 


fartyg och underhåll för resan. 4 


Hemkall kallades den del av knektens lön, som tilldelades ho- 
nom in natura. L. G. Linde: Systematisk framställning af svenska 
kameral-lagfarenheten, 2:dra uppl. s. 370. Hemkallsräntan utgick vid 
ovannämnda regementen från vissa dem för ändamålet anslagna hem- 
man och steg till 10657 d. smt. i Åbo—B:borgs län och till 10 568 d. 
23 öre i Nylands—T:hus län. Henric Frosterus: Inledning tall 
Swenska Krigs-Lagfarenheten, s. 367. 

1 F. Regl. D. prot. o. bet. 18 juli 1743. 

2 R. o. A. prot. 29 juli (XIV s. 328); prästest. prot. 27 juli o. 
8 aug.; borgarst. prot. 16 aug.; bondest. prot. 27 juli, 22 aug. R. St. 
brev 24 aug. 1743 n:o 28. 

3 Civilexp. reg. 1 sept. 1743. Landshövdingarna fingo i upp- 
drag att se till, att det finska tjänstefolket begav sig hem. 

+ Krigsexp. reg. 1 sept. 1743. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


Paragraferna 4, 5, 19, 20, 21 0. delvis 14! i finnar- 
nas memorial upptogos icke till behandling av deputatio- 
nen. Detta berodde pa att anspraken pa ersättning för 
förstörd egendom redan behandlats av finska besvärs- 
deputationen, medan de övriga yrkandena utan vidare 
kunde avgöras av regeringen. 

En av de frågor, vilka upptogos av denna och även 
sysselsatte de följande finska deputationerna, var frågan, 
huru den lägsta kronobetjäningens antal skulle kunna 
reduceras. Matts Mattsson Smeds från Närpes, fullmäk- 
tig för Österbotten, hade i ett memorial? klagat över de 
s. k. brofogde-,? skallfogde-, skjutsrättar- och socken- 
skrivarkapparna. Han anhöll, att befolkningen skulle 
bliva befriad från att erlägga dessa avgifter in natura, och 
att man 1 stället för de tjänstemän, vilka uppburit dem, 
skulle fa avlöna endast en betjänt. * I ett protokollsutdrag 
till ständerna? säger deputationen sig ingenting hava 
bekant om dessa tjänstemäns tillsättande, och då lands- 
hövdingarna redan avrest, ansåg man bäst, att K. M:t 


1 Se sid. 77 ff. 

? Memorialet finnes icke bl. handlingarna. 

31 $ 61 av allmogens allmänna besvär yrkades ävenledes pa 
brofogdeinstitutionens avskaffande, enär byordningar dels redan pa 
manga hall införts (enligt lagen av 20 febr. 1742, se Modée IIIs. 1848), 
dels skulle införas. Enligt denna lag ägde aldermannen föra uppsikt 
över hägnaderna. Ansökningen godkändes av ständerna. R, o. A. 
prot. 16 aug. (XIV s. 409); prästest. prot. 20 juli; borgarst. 16 aug. 
bondest. 1 sept. 1743. Se § 12 av resol. pa allmogens allm. besvar 
10 sept. 1743. Modee III 2077. 

# Såsom en lämplig användning för dessa överflödiga betjänte 
föreslog bondeståndet, att de skulle tagas till krigstjänst. R. o. A. 
prot. 22 jan. o. 5 febr. 1743 (XIII s. 430 o. 460). 

5 F. Regl. D. prot. o. bet. 29 aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


133 


efter vederbörandes hörande förordnade om saken. Ären- 
det slutbehandlades ej av ständerna. ! 

Biskop Juslenius 1 Borga hade anhallit om biskops- 
sätets och gymnasiets flyttning fran Borga till Gamla- 
karleby samt om ersättning för sina under kriget icke 
influtna inkomster fran de tre prebendepastoraten Sibbo, 
Lappvesi och Taipalsaari. ? Kammarkollegiet förklarade, 
att 1 fråga om biskopssätets flyttning supplik hade bort 
inlämnas till K. M:t; beviljandet av den sökta ersättnin- 
gen kunde kollegiet ej förorda. Biskopen vidblev emel- 
lertid sin fordran. Han hade under aren 1741—43 förlo- 
rat sammanlagt 12008 d. kmt. Dock lovade han, om 
flyttningen beviljades, avsta fran ersättning för aren 1741 
och 1742. I ett protokollsutdrag till S. U. förklarade 
deputationen, att bäst vore, om saken hänsköts till K. M:t, 
sedan landshövdingarna, konsistorierna och andra av kle- 
resiet blivit hörda, ty tiden till riksdagens slut ansägs 
vara för kort för ärendets avgérande.* S. U. biföll för- 
slaget. + Juslenius” anhållan avslogs ar 1746 av regeringen 
på grund av de skäl vederbörande aufürde emot flytt- 


ningen. ? 


1 Borgarst. prot. 2 sept., bondest. prot. 7 sept. 1743. Standen | 
biföllo dep:s förslag. De övriga stånden förehade icke ärendet. Pro- 
tokollsutdraget aterfinnes bl. de betänkanden fran deputationerna, 
vilka icke blivit slutbehandlade vid riksdagen. (Riksdassakter n:o 48). 

? Handlingarna i ärendet finnas ej bl. dep:s akter beroende pa 
att de återsänts till S. U. 

3% F. Regl. D. prot. 26, 29, 30 o. 31 aug. 1743. Bet. dat. 31 
aug. S. à, 

+ S. U. prot. 12 juli, 5 sept. 1743. Regeringen avslog hans er- 
sättningsanspräk. Civilexp. reg. 9 juli 1744. Fragan om biskopssätets 
flyttning hann ej avgöras före följande riksdag. Civilexp. reg. 29 okt. 
1743 o. 7 jan. 1744. 

5 Jmfr. Antti Pietilä: Daniel Juslenius IL s. 162 fi. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


134 


Amnell hade 1 ett memorial! anhållit, att prästerna 
skulle befrias fran att följa förordningen av den 13 de- 
cember 1742, enligt vilken de finska riksdagsfullmäktige 
visserligen skulle fa underhall av kronan, men sa, att 
detta underhall skulle anses vara ett förskott och efter 
landets atertagande uttagas hos riksdagsmännens kommit- 
tenter i Finland. Han påpekade, att prästerna, antingen 
de flytt eiler ej, gjort stora förluster, och att de ej kunde 
utfå sina inkomster 1 det utblottade landet. Deputatio- 
nen fann, att denna ansökning jämte de i samma memo- 
rial gjorda ansökningarna om ersättning för prästernas 
förlorade inkomster? kunde anmälas hos prästeståndet, 
som nog skulle upptaga saken till behandling. ? 

Ärendet hade ganska utförligt behandlats vid riksda- 
gen. Redan då denna sammanträdde, voro stora delar av 
Finland besatta med ryska trupper, vilka under höstens 
lopp togo hela landet i besittning. De finska fullmäktige 
kunde under sådana omständigheter ej erhålla något un- 
derhåll hemifrån, utan voro hänvisade till understöd ur 
allmänna medel. Frågan, huru härvid skulle förfaras, 
hade vid riksdagen väckts, genom att K. M:t i rådsproto- 
koll av den 7 september 1742 på anhållan av prästerska- 
pets fullmäktige från Borgå stift, biskop Juslenius, dom- 
prost Nylander och v. pastor Miödh, förordnat, att under 
riksdagen biskopen skulle beviljas 5 d., prost eller lektor 
3 d., kyrkoherde 2 d., kaplan 1 d. 8 öre och, pa lands- 
hövding Gyllenstiernas anhållan, varje bonde 24 öre smt. 
om dagen. S. U:s utlåtande skulle dock inhämtas. S. U. 


remitterade emellertid ärendet till ståndens avgörande. 


1 F. Regl. D. handl. n:o 8, dat. 8 aug. 1743. Underteckn. av 
Amnell, men inlämnat av honom, Cneiff och Johan Mäkkylä. 
2 Se sid. 95 not 3. 


3 F. Regl. D. prot. 9 aug. 1743. 


Bidrag t. känned. af Fini. 


135 


Da fragan förehades av adeln, meddelade lantmarskalken, 
att biskopen i Abo anhållit om samma förmån för präs- 
terna i det övriga Finland. Brunnow fann skäligt, att 
bönderna skulle få hjälp, men icke prästerna. På Adler- 
bets förslag beslöt emellertid ståndet, att prästernas och 
böndernas fullmäktige från Finland skulle njuta under- 
håll, så länge riksdagen varade, och ägde S. U. att utse 
medel. Dock borde avdragas, vad envar av sina hemma- 
varande medbröder åtnjutit. Om detta beslut förenade 
sig prästeståndet. Även borgarståndet var ense med 
adeln, dock med det villkor, att även de fullmäktige 
från städerna i Finland och Österbotten skulle få under- 
stöd enligt de ackord de hemma uppgjort. ! Vad de sa- 
lunda erhållit, borde av kronan återfordras, när städernas 
tillstånd gjorde detta möjligt. — I bondeståndet hade 
ärendet redan varit före den 23 augusti, då talmannen 
föreslagit, att de finska riksdagsmännen skulle få under- 
hall, vilket skulle återbetalas, när landet åter kom 1 väl- 
stånd. — Slutligen anlände det „länge efterlängtade" räds- 
protokollet, ? varefter ståndet fattade följande beslut: 1:0 
De finska fullmäktige skulle uppgiva, vad de redan fått. 
Dessa belopp skulle avdragas från de beviljade under- 
stöden. 2:0 Städernas fullmäktige skulle även få under- 
stöd, och 3:0 bönderna skulle få 1 d. smt. såsom förskott 
av staten. — Medan adeln och prästeståndet betraktade 


! Dessa ackord voro mycket varierande. Medan Wechter hade 
törbehällit sig ett dagtraktamente av 5 d. smt., nöjde sig H. Fortelin 
fran Nystad med 1 d. smt.; 2 d. smt. var dock det vanliga. Nagra 
hade betingat sig en summa i ett för allt. Salunda skulle G. Hagert 
erhålla 400 d. smt. jämte respengar. 

> Bönderna tyckas haft svårast att reda sig. Åtminstone voro 
de ytterst otåliga och förklarade sig t. o. m. vara tvungna att åter- 


vända till Finland, om de ej snart erhöllo underhåll. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


136 


dessa medel endast säsom understöd, hade de tvenne 
andra standen uttryckligen fastslagit, att de voro att anse 
som förskott, vilka efter freden av valmännen borde äter- 
ställas. Detta beslut omfattades även av statsdeputa- 
tionen och S. U. samt av regeringen.! Den senare be- 
viljade höjningen av böndernas understöd till 1 d. smt. 
inverkade icke på beslutet i övrigt. ? Prästerna försökte 
sedermera genomdriva en ändring, men förgäves. Så inläm- 
nade Amnell sitt nyssnämnda memorial till finska regle- 
ringsdeputationen, utan att dock vinna framgång. Bisko- 
parna Fahlenius och Juslenius anhöllo, att prästeståndet 
genom protokollsutdrag skulle söka förmå de andra stånden 
att ej betrakta de medel, vilka givits de fullmäktige från 
Finland, såsom förskott, utan som understöd. Adeln, 
prästeståndet och även K. M:t hade nämligen ursprung- 
ligen ansett dem vara understöd. Biskop Jac. Benzelius 
framhöll, att S. U. i protokollet angivit, att medlen borde 
infordras först, när invånarnas tillstånd kunde tåla sådant. 
Han ansåg det vara betänkligt att upptaga saken på nytt. 
Härtill svarade Amnell, att finnarna ej voro vållande till 
det olyckliga kriget och till de lidanden de fått utstå, 
varför de anhöllo om att bliva , med ömhet ansedda". 
Den 19 augusti 1743 upplästes slutligen och godkändes 
ett av Benzelius författat utlåtande över de finska bisko- 
parnas memorial. Vad detta utlåtande innehöll, framgår ej 
av protokollen. Frågan var 1 varje händelse ej mera före 


hos något av stånden. ? 


1 Civilexp. reg. 8 o. 13 dec. 1742. 

? Civilexp. reg. 23 febr. 1743. 

3 Ärendet förehades- hos R. o. A. 16 sept., 20 0. 23 okt. 1742, 
17 o. 29 jan. 1743 (XIII s. 72, 187° f., 206, 418 o. 437); prastest. 27 
sept., 13, 26 0. 27 okt. 1742, 17 o. 29 jan., 5 febr., 15 o. 19 aug. 1743; 
borgarst. 2 0. 27 okt. 1742, 7 febr. 1743; bondest. 23 aug., 27 sept., 


Bidrag t. känned. af Finl. 


137 


Sluthgen ma nämnas, att de flyktingar, särskilt fran 
Österbotten, vilka anlänt senare och först „med suck och 
quidan mast bocka sig under fiendens wilde“, men se- 
dan lyckats fly, anhöllo att liksom de tidigare üver- 
komna fa inlämna förteckning pa sin förlorade egendom, 
om någon förmån därav kunde erhållas. Ett antal öster- 
bottniska handelsmän, vilka till hemtrakten avsänt fartyg 
och last, fruktade, att ryssen blandat sig i skeppens och 
laddningens ,disposition“. För sådant fall bado de om er- 
sättning, emedan hemsändandet skett på kunglig befall- 
ning.! Ärendet slutbehandlades ej i deputationen. ? 

Hovrättsrädet Adam Fredenstierna® inlämnade till 
deputationen en ansökan om ersättning för den förlust 
han lidit, genom att räntorna fran de förpantningshem- 
man han inlöst till följd av kriget uteblivit. Ärendet an- 
sags av deputationen ligga utanför dess befogenhet och 
föranledde icke till någon åtgärd. * 

Den 10 september 1743 ägde deputationens sista 


sammanträde rum.® I ett protokollsutdrag, som vid detta 


2, 9, 27 o. 30 okt. 1742, 7 febr., 19 mars 1743; S. U. prot. 14 sept., 2 
nov., 8 dec. 1742, 18 febr., 26 mars 1743. S. U. brev av 8 dec. 1742 
n:o 9 o. 18 febr. 1743 n:o 20. 

ı F. Regl. D. handl. n:o 6, dat. 28 juli 1743. Undert. av 
Laur. Blom. och Hind. Svart fr. Jakobstad, Eric Rijdman fr. Ny- 
karleby, Bergh fr. Kristinestad, P. Stenhagen fr. Gamlakarleby och 
Johan Bladh fr. Wasa. 

2 F. Reg]. D. prot. 2 aug. 1743. 

3 F. var en av mösspartiets slugaste partigängare. Är 1749 in- 
vecklades han i planer att med rysk och dansk hjälp störta hattar- 
nas välde. 

= N. Reel. D. prot. 9 o. 18 aug. 1743. 

5 Redan vid föregäende sammanträde 8 sept. hade dep. genom 
prot. utdr. till S. U. föreslagit, att dep:s sekreterare N. Lostierna 


skulle fa en avlöning av 200 d. smt. Arbetet hade nämligen till följd 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


138 


tillfälle avsändes till S. U., omtalas, att deputationen ej 
kunnat behandla fragorna om stapelrätt för Kaskö och 
tullfrihet för städerna, enär kommerskollegiets utlatande 
ej anlänt, och borde de med anledning därav hänskjutas 
till K. M:t. 

En del ärenden, vilka särskilt angingo Finland, be- 
handlades 1 stånden utan att hava remitterats till någon 
av de finska deputationerna. Den viktigaste var frågan 
om ny skattläggningsmetod för Österbotten, över. vil- 
ken fråga kammar-, ekonomie- och kommersdeputationen 
redan vid föregående riksdag uppsatt ett betänkande. 
I följd av påtryckning från bondeståndet? beslöt riksda- 
gen, att enär ständerna ej hunnit granska den nya skatt- 
läggningsmetoden, den skulle efterlevas till nästa riksdag, 
sedan den först blivit översedd av kammarkollegiet och 
lantmäterikontoret. Samtidigt uppmanades kollegiet att 
påskynda sin granskning. ? Ärendet upptogs även vid 
följande riksdag och behandlades då av finska deputatio- 
nen. I nära samband härmed står frågan om skatterätt 
för dem, som bivistat Storkyrö slag eller deras arvingar. 
Även rörande detta ärende hade kammar-, ekonomie- och 
kommersdeputationen vid föregående riksdag uppsatt ett 


av de många expeditionerna varit svårt, och L. borde, såsom varande 
en flykting, understödas. Dessutom hade han ej fått lön för sin verk- 
samhet såsom sekreterare i kommissionen över Kalmeter. Den långa 
motiveringen föranleddes måhända av att vid riksdagen röster höjts 
för att protokollisterna ej skulle få något arvode. Ett beslut i denna 
riktning fattades av adeln. R. o. A. prot. 26 aug. 1742 (XIII s. 25). 

! Bet. dat. 24 april 1741. Se även $ 25 av resol. på allmogens 
allm. besvär 16 mars 1738. Modee. II s. 1401. 

? Bondest. prot. 26 mars, 11 juli, 12 o. 13 sept. 1743. R.o. A. 
prot. 25 aug., 1 sept. (XIV s. 488 o. 551); prästest. prot. 29 jan., 27 
juli; borgarst. prot. 2 sept. 


3 R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 117. Civilexp. reg. 13 dec. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


139 


betänkande, dar den förordade, att de, som deltagit i slaget, 
eller deras rätta arvingar skulle fa behälla skatterätten, 
även om de vid en förmedling fått räntan nedsatt. 1 Stän- 
derna biföllo betänkandet i anseende till Österbottens li- 
dande och med förbehåll, att en noggrann undersökning 
angående de särskilda anspråkens rättmätighet skulle äga 
rum. ? Även detta ärende återupptogs vid följande riksdag. 

Några underdomare ifrån Finland hade anhållit, att 
S 3 1 reglementet om häradshövdinge- och lagmansräntan 
av den 20 november 1741 ? skulle ändras. Justitiedeputa- 
tionen hade i anledning härav förordat, att tingsgästnings- 
kapparna , efter förra wanligheten“ av allmogen skulle ut- 
göras in natura. Bondeståndet motsatte sig på det bestäm- 
daste denna förändring under hänvisning till landets lidan- 
den och påpekade, att den finska allmogen ej hörts i 
frågan. + Ändringen genomdrevs det oaktat. Såsom skäl 
anfördes, att domare och nämnd i annan händelse skulle 
få svårt att erhålla husrum, mat m. m. Endast räntan till 
lagmannen skulle få utgöras på det ena eller andra sättet 
efter överenskommelse. 5 

I bondeständets allmänna besvär berördes ävenledes 
finska angelägenheter. Utom med SS 37,5 38,7 61° och 
909, som tidigare omnämnts, var detta fallet med $ 26 


rörande kvarntullens reglerande, 1° § 39 rörande de finska 


! Bet. dat. 24 april 1741. 

2 R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 119. Civilexp. reg. 13 dec. 1743. 
3 Modée III s. 1804. Se ovan sid. 85, noten. 

+ Bondest. prot. 16 o. 24 aug. 1743. 

R. St. brev 12 sept. 1743 n:o 112. Civilexp.-reg. 22 dec. 1743. 
6 Se sid. 20 not 1 0. s. 94 not 1. § 21 av resol. 1743. Modees. 2079. 
7 Se sid: 12 0, 22. 

8 Se sid. 133 not 2. § 12 av resol. 1743. Modée III s. 2077. 
® Se sid. 22. 


10 & 7 av resol. 1743. Modée III s. 2076. 


a 


INA Wy HOWE GEL Ten INO Ze 


140 


flyktingarnas fritagande fran värvning och utskrivning, ! 
medan § 86 rörande förbud för borgerskapet 1 Finland 
att anlıta de pa landet antagna drängarna vid sjöresor pa 
finska fartyg ändrades därhän, att drängarna fingo använ- 
das vid sädan tjänst, men borgerskapet skulle ansvara för, 
att de ej rymde.? Dessa sistnämnda ansökningar biföllos 
av ständerna. 

Även Finlands försvar och befästandet av Helsing- 
fors behandlades dels av sekreta utskottet, dels av stän- 
derna, men dessa fragor falla utom ramen för detta arbete, 
sa mycket mera som ett ifragasatt uttalande fran reglerings- 
deputationen ej tyckes hava avgivits.3 

Vid riksdagen voro som bekant partistriderna ytterst 
heta. Inom deputationen förekommo sådana icke; atmins- 
tone kunna inga spår därav skönjas 1 protokollen. Den 
enda hänsyftningen på de lidelsefulla striderna vid riks- 
dagen var Hagerts anmälan om förbudet att sammanträda 
1 följd av „trasslet“ med Plomgren 1 sekreta utskottet i 
anledning av principalatsfragan.* Stockholms borgerskap 
hade nämligen yrkat på Plomgrens ,licentierande“, eme- 
dan han förlorat borgerskapets förtroende. Borgarstån- 
det ansåg sig emellertid icke kunna godkänna detta för- 
faringssätt. Då sekreta utskottet ville utesluta Plomgren, 
beslöt ståndet, att ingen av dess ledamöter skulle få bivista 
sekreta utskottets eller någon deputations sammanträden, 
förrän Plomgren fått återtaga sitt säte 1 sekreta utskottet. 


1 § 22 av resol. 1743. Modee III s. 2080. 
23 av resol. 1743. Modée III s. 2080. 


. U. hade 18 juli uppmanat defensionsdep. att i fraga om 


cs 
n Mm 


H:fors befästande överlägga med F. Regl. D. Defensionsdep. behand- 
lade ärendet 25 o. 28 juli, men av protokollen framgår ej, att något 
samarbete med F. Regl. D. ägt rum. 

+ Malmström III s. 220 ff. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


141 


Inom nagot mindre än tva mänader hade deputatio- 
nen utfört ett rätt omfattande arbete 1 De viktigaste av 
dess manga betänkanden voro naturligtvis de, vilka rörde 
frihetsären och de manga fragor, vilka sammanhängde 
därmed. Att annat jämförelsevis mindre var föremål för 
överläggning var en ganska naturlig sak, ty tidens oro 
och alla dess möjligheter till yttre och inre förvecklingar 
upptogo säkerligen 1 hög grad allas intresse. Man nöjde 
sig med de nödvändigaste och närmast till hands liggande 
åtgärderna till Finlands förmån. Dock förekom även en 
del förslag, vilka hade en vidare syftning och vid se- 


' I ett 18 aug. uppsatt betänkande redogöres för deputationens 
arbete. Följande betänkanden och protokollsutdrag uppräknas såsom 
avsända: 

1:0. Extr. prot. till S. U. om nödiga angelägenheter vid Fin- 
lands ätertagande. 

2:0. Bätsmäns, drangars och legohjons ätersändande. 

3:0. Tullfri passage under Nyslott. 

4:0. Penninglän till Savolax och Karelen. 

5:0. Allmän frihet. 

6:0. Helsingfors’ kyrka. 

7:0. Betalning för frakter. 

Säsom äterstäende ärenden uppräknas: 

1:0. Kaskö stapelstad. 

2:0. Enskild frihet för Helsingfors, Borgå, Jakobstad och 
„Christina“. 

3:0. Tullfri handel med Liffland och Reval för införande 
av spannmål. | 

4:0. Åtskilligt om hushållningen i Finland. 

5:0. Angående linens och biskopsdömenas fördelning. 

Av dessa senare ärenden upptogos dock sedermera i huvudsak 
alla till behandling. Ingendera förteckningen är emellertid full- 
ständig. Ärendena rörande brofogdekappar, mantalspenningar, hol- 
ländsk tobak, Juslenius” ansökan och stapelrätt för Borgå äro icke 
upptagna. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2, 


142 


nare riksdagar gang pa gang aterupptogos, sasom fra- 
gorna om anläggande av spannmalsmagasin, avhjälpande 
av folkbristen m. m. Av stor betydelse blev särskilt för- 
slaget om tillsättande av en ekonomiekommission. Därige- 
nom framstar regleringsdeputationen säsom initiativtagare 
till flere för Finland betydelsefulla ätgärder, vilka under 
de följande decennierna genomfördes. 


Även oavsett de ätgärder, som av deputationen pa- 
yrkades, äga dess handlingar ett ej ringa historiskt värde 
genom den inblick de giva 1 tidens förhållanden i Finland. 
Vi se intressen, som för vår tid kunna synas små, men 
då voro av vikt, framträda och göra sig gällande. Sa- 
lunda skulle i våra dagar frihet från kronoutskyldernas 
erläggande, åtminstone 1 städerna, icke kännas såsom 
någon nämnvärd lättnad, medan man då tillmätte en så- 
dan befrielse stor betydelse. Även frågan, huruvida lö- 
nerna borde beräknas efter kronovärde eller markegång 
o. a. liknande spörsmål, som förefalla oss främmande, giva 
en inblick i tidens invecklade kamerala förhållanden. Den 
vikt man tillmätte anläggandet av spannmålsmagasin, och 
det ändamål man med dem avsåg att vinna, är belysande: 
för den låga ståndpunkt jordbruket intog. Da nutilldags 
i de spannmålsproducerande kulturländerna en strävan 
gör sig gällande att inrätta stora spannmålsmagasin, ,ele- 
vatorer“, avses med dem ej längre att vinna skydd mot 
missväxt och hungersnöd, utan att skapa en möjlighet för 
lantmannen att erhålla kredit och att kunna sälja sin säd, 
då priset på marknaden står högt. De 1 jämförelse med 
vår tid så olikartade ekonomiska förhållandena få sålunda. 


i deputationens handlingar en mångsidig belysning. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Kap. II. 
Finska ekonomiekommissionen. 


Frihetstidens intresse för ekonomi och ekonomiskt 
framatskridande koncentrerar sig under de första decen- 
nierna efter enväldets störtande 1 främsta rummet pa han- 
del och industri. Enligt de gängse äsikterna voro dessa 
näringar mera än andra ägnade att snabbt skapa välständ 
och mäste därigenom med naturnödvändighet locka de 
svenska statsmännen, da de skredo till att äterupprätta 
Sverige ur dess politiska och ekonomiska vanmakt. I 
lovprisandet av handel och industri sasom de grundvalar, 
pa vilka riket kunde trygga sin tillvaro, börjar emellertid 
efter Äbo-freden en ny ton smäningom bliva hörbar, som 
ju längre det lider alltmera gör sig gällande. Mälsmän- 
nen för en tredje viktig näringsgren, jordbruket, begynna 
framträda med krav pa att detta skall erkännas såsom 
likaberättigat med de tidigare nämnda, ja ställas främst 
på rangskalan, såsom varande modernäringen, förutsätt- 
ningen för de andra. 

_ Pa många hall i Europa kan under 1700-talet ett 
vaknande intresse för jordbruket skönjas. I Sverige voro 
betingelserna för en sådan reaktion mot merkantilismens 
överdrifter synnerligen gynnsamma. Frånvaron av liv- 
egenskap och bondeståndets rätt att deltaga 1 riksdags- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2: 


144 


arbetet höjde standets anseende och hindrade det att 
sjunka så lågt som på kontinenten. Detta återverkade 
naturligtvis åtminstone 1 någon man på yrkets anseende. 
Ämbetsmännen, rikets mäktigaste klass, voro för det mesta 
redan genom det i Sverige brukliga avlüningssättet tvungna 
att idka jordbruk och att söka sköta jorden på bästa 
möjliga sätt. Officerare och civila tjänstemän pa lands- 
bygden voro för det mesta ställda på indelt stat, och 
prästerna hade sina boställen. T. o. m. städernas borgare 
sysslade i stor utsträckning med jordbruk. Sålunda 
fanns det ingen klass i Sverige, som ej i större eller 
mindre omfattning fick sin bärgning direkt genom jord- 
bruk. Slutligen får ej heller den omständigheten förbises, 
att riket var tvunget att 1 ganska stor omfattning impor- 
tera spannmål för att täcka bristen i den egna produktio- 
nen. Det beroende av utlandet, som därav följde, var ägnat 
att ingiva bekymmer och var dessutom stridande mot maxi- 
men, att alla nödiga råvaror, till vilka även spannmålen i 
viss mån kunde räknas, borde frambringas 1 eget land. 

Betingelserna för en mera rättvis uppskattning av 
jordbrukets värde förefunnos sålunda, men varifrån kommo 
de impulser, vilka bragte den ändrade uppfattningen att 
framträda? Vaknade intresset för jordbruket spontant, 
eller kan ett inflytande utifrån skönjas? Enstaka personer 
hade naturligtvis redan tidigare under 1600- och förra 
delen av 1700-talet sökt verka för jordbrukets höjande 
1 Sverige. Därom vittna dels de arbeten rörande jord- 
bruk, vilka antingen som original eller i översättning under 
denna tid sågo dagen, dels de åtgärder regeringen vidtog 
för jordbrukets höjande. ! Men någon vidsträckt spridning, 
särskilt bland de ledande klasserna, fick detta intresse icke. 


! Linde: Sveriges ekonomirätt s. 128. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


145 


Det förefaller mig av flere tecken att döma sanno- 
likt, att den egentliga väckelsen kom fran England, som 
särskilt under förra häliten av 1700-talet gick 1 spetsen 
för den ekonomiska utvecklingen. Det engelska jordbru- 
ket hade vid denna tid nätt en förut oanad höjd. Redan 
under föregående sekel och delvis ännu tidigare hade sa- 
dana förbättringar som odlandet av klöver och turnips 
genomförts. Under 1600-talet framträder 1 England en 
rad framstående jordbruksförfattare, och den individuella 
företagsamheten har fritt spelrum, genom att det engelska 
enclosure! i allt större omfattning genomföres. Under 
1700-talet äro framstegen särskilt märkbara. De inledas 
av rika jordägare och arrendatorer, vilka, fyllda av lokal- 
patriotism, söka överglänsa köpmännen och nedlägga stora 
kapital på jordbruket. Tiden 1700—1765 har även bli- 
vit kallad jordbrukarklassens gyllene ålder 1 England. ? 
Andra länder torde under sådana omständigheter icke 
kunnat undgå att taga intryck härav. Så mottog t. ex. 
det tyska jordbruket impulser från England. 

Även till Sverige hade kännedomen om framstegen 
i England naturligtvis kommit. År 1727 utkom sålunda 
Serenius’ ,, Engelska Aker-Mannen och Fära-Herden.“ För- 
fattaren, den sedermera ryktbare mösschefen, hade under 
sin vistelse i London, i egenskap av präst för därvarande 
svenska férsamling, lärt känna engelska förhällanden och 
ville nu inför en svensk allmänhet framlägga, vad han 

1 Enclosure innebär upphävande av det forna sambruket (Nut- 
zungsgemeinschaft) och innefattar avlösning av servituter, delning av 
allmänningsängarna och sammanslagning av tegskiftena. Se Hand- 
wörterbuch der Staatswissenschaften utg. av J. Conrad 3:dje uppl. 
del IV s. 640. 

2 Jmfr. W. H. R. Curtler: A Short History of Englisch Agri- 
culture. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 10 


146 


inhämtat. Han framhåller 1 företalet till sin bok, att äker- 
bruket ar den äldsta och varaktigaste av alla näringar, och att 
England 1 avseende a denna stod främst, ehuru det ej hade 
„Paradisjord“ mer än andra länder. Tack vare reformatio- 
nen, varigenom de lata munkarna fördrevos, och tack vare 
regenternas visa omsorger hade jordbruket därstädes nått en 
betydande höjd. — Även andra författare hava en mer eller 
mindre självständig kännedom om engelska förhållanden. 1 

Min förmodan, att det ökade intresset för jordbruk 
och för förbättrade jordbruksmetoder i Sverige åtminstone 
delvis är framkallat av engelskt inflytande, styrkes av den 
omständigheten, att engelsk litteratur och engelska för- 
hållanden utövat en bestämmande inverkan på de ekono- 
miska idéerna överhuvud ı landet. särskilt under förra 
delen av frihetstiden, ja att detta engelska inflytande kan 
skönjas på nästan alla områden av andligt liv i Sverige. ? 
Liksom England mottog måhända även Sverige impulser 
till förbättringar 1 avseende a jordbruket från Holland, 
där denna näring intog en hög ståndpunkt. 

I och med vetenskapsakademins grundläggning tyc- 
kes intresset för jordbrukets höjande hava tagit fart. - 
Därpå tyder det förhållandet, att i de första årgångarna 
av akademins handlingar flere tiotal uppsatser rörande 
denna fråga ingå. Äran av att hava tagit initiativet 
därtill tillkommer sannolikt J. Faggot, som 1 första ar- 
gången publicerade , Tankar om Landtbruk, och huru- 


ledes Wetenskaps Academien ärnar främja dess - upod- 


! Se exempelvis Påminnelser wid the nyss utkomne Tankar kal- 
lade Wälment Föreställning om landsens bruk; Sten Björnsons (Step- 
han Bennet) Jordmärg eller trogna Bonda-Läro; Alex. Blackw ell: 
Försök till Landtbrukets bättring i Swerige, m. fi. 

> G. Schauman: Studier i frihetstidens nationalekonomiska - 
litteratur, s. 44 fi. 2 
Bidrag t. känned. af Finl. 


147 


lande“, ! vilket han trodde bast kunna ske genom att jordbru- 
karna uppmanades att anställa experiment och till akademin 
insända sina „rön“. För detta ändamål meddelade han ett 
ganska detaljerat program och framhöll, att jordbruket i 
Sverige lätt torde kunna höjas, så att importen av spann- 
mål bleve överflödig. År 1744 håller amiral Th. Ankarcrona 
sitt ryktbara tal om förbindelsen mellan lantbruk, manu- 
fakturer, handel och sjöfart, 1 vilket tal han tillerkänner 
jordbruket hedersplatsen.? Han betonar, att lantbruket 
genom att anskaffa föda åt lamdets alla invånare bildar 
grundvalen för såväl manufakturerna som handeln och 
sjöfarten och sålunda borde få företräde framom dem. 
Ju högre lantbruket stod, dess billigare blevo födoämnena. 
Detta åter hade till följd billiga arbetslöner, och då in- 
dustrin blomstrade, kunde även handeln och sjöfarten ut- 
vecklas. Faggot besvarade detta tal och framhöll, att han 
ej ville diskutera näringarnas rang, men att det enligt 
hans åsikt skulle dröja länge, innan jordbruket kunde nå 
en större utveckling. Förutsättningen därför vore en 
" starkare folkökning och en stigande välmåga. Ankarcro- 
nas tal och Faggots svar eävo anledning till en livlig 
polemik rörande näringarnas inbördes företräde. — Un- 
der senare hälften av 1740- och även under 1750-talet 
utgivas rörande jordbruk och denna närings höjande ett 
stort antal arbeten, vilkas författare ej endast polemisera 
i anledning av den av Ankarcrona väckta frågan, utan 
även avhandla frågor rörande jordbrukets teknik. Ett av 
de märkligaste av dessa arbeten torde Faggots „Svenska 
Landtbrukets Hinder Och Hjälp“ vara, som utgavs 1746, 
och där han klart och överskädligt redogör för de miss- 


1 Sv. V. Akad. handl. Vol. I s. 85 ff. 
2 Sv. V. Akad. presidiital 1739—47 (n:o 12). Jmfr. även Arn- 
berg: Anteckningar s. 182. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


148 


förhällanden, vilka enligt hans asikt tryckte det svenska 
jordbruket. Han inlater sig dock icke mera ingaende pa 
fragor rörande jordbrukets teknik. 

De radande lagarna och sedvänjorna lade emellertid 
hinder 1 vägen för ett framgångsrikt tillämpande av de före- 
slagna reformerna. I främsta rummet kunna i detta av- 
seende nämnas tegskiftet, förbud mot hemmansklyvning, be- 
stämmelserna rörande antalet tjanstehjon, som skulle få 
hållas på varje hemman m. m. Under de närmast följande 
decennierna avskaffades emellertid det ena efter det andra 
av dessa hinder, och framsteg på jordbrukets område möj- 
liggjordes sålunda. Vad Finland vidkommer, bör den år 
1743 tillsatta ekonomiekommissionen och de senare ver- 
kande finska riksdagsdeputationerna tillskrivas en bety- 
dande andel dels vid undanrödjandet av de nämnda hind- 
ren, dels vid det positiva arbetet för det finska jordbru- 
kets och den jordbrukande befolkningens höjande. 


Finska ekonomiekommissionen, som tillsattes på reg- 
leringsdeputationens initiativ, var en kunglig kommission. 
Dess tillsättande beslöts av regeringen den 9 november 
1743, då samtidigt även riksrådet Olof Cederström! ut- 
sågs till dess blivande ordförande? och Ehrenmalm till 
ledamot. Dessutom uppmanades såväl kammar- som krigs- 
kollegiet * att föreslå tvenne ledamöter var. + Kammar- 


1 C. var en ansedd man. Född 1679. Han ägnade sig åt den 
diplomatiska banan. Blev med Karl XII tillfångatagen vid Bender. 
1731 upphöjdes han i friherrligt stånd (hette förut Carlsson). Riksrad 
1739. Dog 1745. 

? Efter C:s död tyckes ordförandeplatsen icke hava varit besatt. 
I kommissionens skrivelser från år 1745 finnes ett tomrum, där ord- 
förandens namn brukat stå. Först därefter följer Frölichs namn. 

3 Se sid. 94. 


* Rädsprot. för inre civilärenden 9 nov. 1743. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


149 


kollegiet föreslog kammarraden Olof Leijonstedt och L. J. 
Adlerstedt, krigskollegiet ater endast krigsradet Gustaf 
Abraham Piper.t I fall av behov skulle kommissionen 
äga rätt att ytterligare föreslå medlemmar. 2? På grund 
av dess: förslag invaldes presidenterna Carl Cronstedt ? och 
A. von Drake,* den förre i anledning av sin kännedom 
om Finland från den tid han varit general en chef där- 
städes, den senare för sina ekonomiska insikters skull. 
På liknande sätt” utsågos lagmannen O. Malmerfeldt 5 och 
assessorn L. Benzelstierna. I slutet av år 1744 anhöll 
kommissionen, i anledning av att Drake dött och Ehren- 
malm rest till Finland, att i deras ställe skulle utses pre- 
sidenten Frölich, vilken varit landshövding i Österbotten, 7 
och assessorn J. J. Vult von Steyern § samt dessutom 


1 P. föddes 1692. Han deltog i Karl XII:s krig. 1746 utsågs 
han till landshövd. i Österbotten. Han dog 1761. 

2 Civilexp. reg. 29 febr. 1744. 

3 C. hette ursprungligen Olderman, men adlades med sin styffa- 
der. Föddes 1672 i Sthm. Han var en av Karl XII:s generaler. Var en 
framstående artilleriofficer och före Lewenhaupt general en chef i Fin- 
land. År 1740 utnämndes han till president i krigskollegiet. Dog 1750. 

* D. var känd som en framstående ämbetsman. Han föddes 
1682. Blev 1741 president i kommerskollegiet. Död 1744. Ivrig hatt, 
kämpade särskilt för partiets handelspolitik. 

5 Civilexp. reg. 29 febr. 1744. 

$ M. var en framstående ämbetsman. Han föddes i Umea 169. 
Blev 1743 efter dalupproret t. f. landshövding i Dalarna. Adlades 
samma ar (hette förut Malmer). Blev 1758 kammarräd och 1765 lands- 
hövd. i W:botten. Dog 1771. Hörde 1752 till hovpartiet. 

7 F. föddes 1680. Han var en av Karl XII:s krigare. 1734 
blev han landshövding i O:botten. Ivrade mot handelstvanget och 
föreslog anläggandet av en stapelstad vid Kaskö. Är 1739 blev han 
president i Äbo hovrätt, 1743 i Svea hovrätt. Han dog 1754. 

3 V. v. St. var en framstående ämbetsman. Han föddes 1695. 


Blev 1744 assessor i kommerskollesiet. Adlades 1746 (hette förut 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


150 2 


överdirektören vid lantmäterikontoret Jacob Nordencreutz, 
som var född ı Finland, och inspektören vid samma 
verk Jacob Faggot.! Regeringen biföll dessa förslag. 
På grund av sjukdom kunde Nordencreutz dock ej ut- 
ses.” Såsom kommissionens sekreterare fungerade efter 
varandra landssekreteraren Nils Lostierna,? hovnotarien 
Arvid Ehrenmalm* och notarien Anders Forsner. 

Det material, som statt mig till buds vid undersök- 
ningen av ekonomiekommissionens verksamhet, är syn- 
nerligen bristfälligt. Av handlingarna, vilka sannolikt 
varit ganska talrika, har jag lyckats anträffa endast tvenne, 
nämligen ett memorial av Faggot® och ett annat av For- 
sell. 5 Av protokollen är intet i behåll. Däremot finnas 


Vultejus). Dog 1767. Åren 1744—67 var han ledamot av 24 kung- 
. liga kommissioner. Han hörde än till det ena, än till det andra partiet. 

! F. föddes 1699. Ingick 1721 i bergskollegiet och blev 1726 
ingeniér vid lantmäterikontoret, vars överdirektör han blev 1747. 
Han dog 1777. Faggot är storskiftets upphovsman och har inlagt 
stora förtjänster om Sveriges och Finlands mätning och kartlägg- 
ning samt överhuvud om rikets lantmäteriväsende. Även på många 
andra områden var han verksam och anlitades mycket för sitt klara 
förstånds och sin praktiska duglighets skull. Huruvida F. varit i Fin- 
land, framgår ej ur de mig tillgängliga källorna. 

2 Civilexp. reg. 20 nov. 1744. I F. Ek. K. skrivelse 6 okt. 1744 
finnes dock antecknat, att kommissionens förslag bifallits 6 nov. 
1744 och att Nordencreutz blivit utsedd 20 nov. s. a. 

3 L. föddes 1707. Blev notarie i Åbo hovrätt 1741. Lands- 
sekreterare i Abo—B:borgs län 1744. Ar 1748 häradshövding i Rase- 
borgs lan. Död? 

+ E. var äldsta sonen till L. J. Ehrenmalm. 

5 Det värdefulla aktstycket finnes egendomligt nog 1 Skoklosters 
arkiv, där jag fann det vid arkivets genomgående. Skokl. ark., serie 
. I, tom 24, n:ris 390—411. 

6 Finnes under n:o 111 bland finska dep:s vid 1747 ars riksd. 


handlingar. 


Bidrag t. känned. af Fin]. 


151 


11 skrivelser till K. M:t., den första av den 4 april 1744 
och den sista av den 19 december 1745. Av dessa äro 
7 uppsatta av Lostierna, 1 av Arvid Ehrenmalm och 3 
av Forsner. Att akterna varit flere framgär av proto- 
kollen fran 1747 ars finska deputation. Pa anhällan av 
denna deputations protokollist, Svante Myrin, hade näm- 
ligen Forsner meddelat, att hans föregångare som proto- 
kollister vid kommissionen, Lostierna och Ehrenmalm, ej 
efterlämnat några protokoll. Under Forsners tid hade 
kommissionen sällan sammanträtt, och vad dä avgjorts 
hade blivit uppsatt uti expeditionerna. Koncepten till 
dessa, 29 till antalet, hade Forsner lämnat till Myrin 
jämte en hop till kommissionen inkomna handlingar. ! — 
Slutligen finnes även kommissionens riksdagsberättelse, 
som befinner sig bland finska deputationens vid 1746-47 
års riksdag handlingar. ? j | 

Kommissionens uppgift var, enligt regleringsdeputa- 
tionens forslag, > att handlägga de projekt till ytterligare 
frihetsar, som landshövdingarna skulle insända, ävensom 
att ,efter inhemtad underrättelse genom brefwexling med 
wederbörande Herrar landshöfdingar om Finlands till- 
stand — — widare utsee sådana matt och medel som till 
landets uphielpande och hushällningens 1 stand sättande 
kunna nödige wara.“ + | 

En noggrann kännedom rörande tillständet 1 Finland 
var naturligtvis önskvärd vıd fullgörandet av kommissio- 
nens arbete. Med anledning härav avsändes redan vid 


1 F. D. prot. 7 jan. 1747. Flertalet av dessa aktstycken finnes 
tydligen ej mera i behäll. 

® F. D. handl. n:o 109. 

3 Se sid. 94. 

* F. Regl. D. bet. 18 aug. 1748. Kommissionens konstitutorial 
utfärdades 21’ febr. 1744. 


Nat. o. Folk, H 73, N:o 2. 


152 


första sammanträdet brev till landshévdingarna 1 landet 
med begäran om uppgifter angäende varje hemmans man- 
tal, manshjälp, åkrar och vad „theraf kan wara 1 bank 
eller linda“, ävensom om antalet kreatur. Senare upp- 
manades de att börja undersökningen med de hemman, 
som lidit mest, för att utröna, huruvida dessa kunde be- 
höva ytterligare frihetsar. ! 

Dessa undersökningar jämte flere enskilda personers 
memorial lades till grund för kommissionens omfattande 
betänkande. Av detta aktmaterial har jag, som tidigare 
nämnts, ej lyckats anträffa annat än ett betänkande, som 
inlämnades av J. Faggot. 

Detta synnerligen betydelsefulla aktstycke 2 skall ne- 
dan i huvudsak refereras: 

§ 1. För att kunna upphjälpa ett land måste man 
först känna det 1 anseende till belägenhet, storlek, sjöar, 
strömmar, skärgårdar, gränser, avdelningar, bebodda eller 
obebodda orter, skogar, bergsbygder eller slätter, brister 
och förmåner, klimat, jordmån, fruktbarhet, alster, folkets 
näringar, antal, rörelser, sinnelag o. s. v. Främst måste 
dock landet kartläggas. Denna utväg var så naturlig, att 
alla upplysta folk nyttjade densamma. Kommissionen hade 
med stort nit infordrat berättelser om landets tillstånd av 
landshövdingar och ämbetsmän och därjämte förslag till 
förbättringar. Utan kartor kunde man dock ej göra an- 
nat än allmänna förslag, medan de mera speciella måste 
lämnas åt landshövdingarna. — Faggot omnämner däref- 


! F. Ek. K. skrivelse 6 juni 1744. — Regeringen hade för öv- 
rigt redan 6 mars s. a. befallt landshövdingarna att anställa under- 
sökning, huruvida flere frihetsår vore nödiga och insända resultatet 
jämte eget utlåtande till F. Ek. K. Civilexp. reg. 6 mars 1744. 


? Betänkandet är dat. 5 maj 1745 och förehades enl. en an- 


teckning på detsamma 21 o. 22 maj 1745. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


153 


ter, att Ehrenmalm till 1740 ars riksdag inlämnat ett for- 
tjänstfullt memorial rörande Finlands upphjälpande ' och 
berömmer hans nit och duglighet som landshövding. 

Vidare framhalles, att pa följande fragor svar ej 
kunde givas utan föregående mätningar. Huru manga 
och huru stora kärrländer kunna uttappas, och kan det 
ske på enskildas bekostnad eller på kronans? Huru 
många strömmar kunna göras farbara, och var kunna 
städer anläggas? Vilka planteringar kunna anläggas och 
vilka ödemarker odlas? Huru många nya kyrkor behövas? 
OMIS Ve 

Finland borde alltså mätas och beskrivas, och på fyra 
ställen borde astronomiska observationer göras. Under 
mätningen borde varje socken beskrivas till jordmån, alster 
och ,,delar af natural Historien“, folkrikhet, levnadssätt och 
näringar. Detta kunde av tjugu lantmätare medhinnas på 
tre år. Därvid kunde man hava hjälp av direktör Nor- 
dencreutz’ geografiska mätningar, med ledning av vilka 
man kunde beräkna, att Finland hade en area av omkring 
3000 kvadratmil.2 Varje lantmätare borde således årli- 
gen hinna med 50 kvadratmil eller en ruta av litet mera 
än 7 mil i fyrkant, vilket en flitig lantmätare „kan hinna 
at öfwerfara med Geographisk mätning pa et helt ar“. 
Själva mätningen skulle ej kosta mera än 20000 d. kmt. 
ärligen, och lade man därtill 10000 d. kmt. för de astro- 
nomiska observationerna och för styrelsen, sa stego ut- 
gifterna ändå icke till mera än 10000 d. smt. om året. 
Detta var en obetydlighet mot vad andra länder utgivit 
för slika behov, utgifter, vilka ofta stigit till manga tun- 


1 Publicerat av M. G. Schybergson i Sv. Lit. s:ts 1 Finl. Förh. 
0. upps. 3 s. 160—82. : 

2 3000 kvadratmil = 342 000 km?. Faktiskt var svenska Finland 
da omkring 267 000 km?. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


154 


nor guld för smärre och sämre länder an Finland. Sa 
hade t. ex. Frankrike utgivit mer än 10 tunnor guld för 
mätningar pa södra och norra klotet till fromma för navi- 
gationen. 

En svårighet erbjöd visserligen anskaffandet av det 
nödiga antalet lantmätare. Oaktat man 1 intet län antogs. 
vara villig att avstå de lantmätare man hade, utan tvärtom 
de flesta ville hava flere, borde dock varje län för tre år 
avstå en, vilken utom sin vanliga lön för hushållet hemma 
borde få 1000 d. kmt., ty arbetet var tungt och ohälso- 
samt. Dessutom borde de få löfte om befordran. Mot 
samma löfte kunde man kanske förmå studenter att utan 
lön bliva medhjälpare åt lantmätarne. Såsom ett medel 
att erhålla penningar föreslår Faggot utvägen att låta två 
vakanta presidentplatser stå obesatta under två år. Om 
landet ej var uppmätt, komme en kolonisation att miss- 
lyckas, såsom det skett i Nyland och Österbotten i: 
förra tider. Finland kunde jämföras med många länder 1 
Europa icke endast vad storleken, utan även vad bör- 
digheten vidkom, och blott kärren blevo uttappade, skulle 
jordbruket lida mindre av frost och kunde då lättare 
höjas. Tyskland var t. ex. pa Taciti tid ett karrfyllt, 
fuktigt och kallt land, men genom dess uppodling hade 
klimatet väsentligen förändrats. 

S 2. Skolorna borde vara annorlunda inrättade. 
Nu voro de endast till nytta för ett fåtal. En reform 
borde genomföras 1 hela riket därhän, att eleverna finge 
mera insikt 1 naturvetenskaperna för att kunna vara ett 
föredöme för de olärda. I stället för sina mindre nyttiga 
föreläsningar kunde några av lektorerna i Borgå och pro- 
fessorerna i Åbo föreläsa över naturvetenskaperna. Det 
var av vikt, att böcker 1 dessa ämnen blevo översatta 
till svenska, så att ej alla behövde lära sig främmande 


Bidrag t. känned. af Finl. 


155 


språk, och att tryckningen blev understödd, så att böc- 
kerna blevo billiga. Finnarna borde läras svenska för att 
till tungomålet bliva lika goda svenskar som till hugen. 
Det förvånade honom, att de ej lärt sig svenska på 700 
år, medan de, som kommit under Ryssland, lärt sig ry- 
ska på 7. Vid lägligt tillfälle ärnade han framställa ett 
förslag, huru detta inlärande av svenska lättast kunde 
gå för sig. 

S 3. Om ej försvaret 1 Finland blev ordnat, var 
ingen förmögen man hugad att slå sig ned där, men för 
att fa försvarsverket 1 skick behövdes kartor. Vad an- 
läggandet av en fästning vidkom, var Helsingfors för av- 
sides för handeln på Savolax, hamnen 1 Borgå var ej god 
nog, men Degerby var en lämplig ort. Där borde en 
stor sjö- och lantfästning anläggas. Flottan var dock 
det viktigaste vid försvaret, ty så länge Sverige behärs- 
kade havet, kunde Ryssland ej tränga fram. Om Hangö- 
udd ej var en lämplig ort för en sjöfästning, kunde Slite 
på Gottland utses därtill. På insjöarna borde bestyckade 
fartyg hållas. Dessutom borde lätta trupper och om vin- 
tern skidlöpare uppställas. 

§ 4. Folkmängden 1 Finland hade beräknats pa 
. följande sätt: Om man antog, att 1 Finland såsom 1 Sve- 
rige funnos omkring tusen själar 1 varje socken, och då 1 
landet funnos 900 socknar, steg antalet invånare till 
900 000, d. v. s till inemot en miljon. ! Detta var dock 
för mycket, ty enligt kammarkollegiets uppgifter funnos 
endast 132937 mantalsskrivna personer på landet och 
9 669 1 städerna, alltså .sammanlagt 142 606 personer. Sa- 
ledes borde ytterligare finnas över 800 000 i mantalsläng- 

1 Enligt Ad. Neovius i Atlas över Finland 1:sta uppl. 82 a 
s. 7 var församlingarnas antal ar 1700 335 och år 1800 429. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


156 


derna icke upptagna unga eller mycket gamla personer. 
Detta var dock ej möjligt. För att vinna ett mera till- 
förlitligt resultat gör Faggot följande beräkning: Anta- 
let hemman uppgick 

i Åbo och Björneborgs län till 10 263 

. Nylands och Tavastehus D 2 ESET 

» Nyslotts och Kymmenegards , „ 5000 

„ Osterbotten > 64182 


Summa 30 000 


Salunda erhöll man 4 a 5 mantalsskrivna personer 
pa varje hemman. Pa en del hall voro visserligen hem- 
manen delade mellan 3 a 4 hushäll, men vanligen bruka- 
des de blott av ett. Man kunde därför ej räkna mera än 
20 personer fullvuxna och barn pä vart helt hemman, 
och da steg summan till högst 600 000 personer pa lands- 
bygden. Detta gällde förhällandena före kriget; nu var 
antalet naturligtvis mindre.! | detta sammanhang fram- 
håller Faggot, att man ej borde hemlighålla utan publi- 
cera liknande uppgifter, så att folket gjordes medvetet 
om sin egen styrka. Utlänningen kände ändock till, huru 
därmed förhöll sig, och var snarare beredd att under- 
skatta än att överskatta landets folkmängd. Finland borde 
emellertid hava mera än 3 miljoner invånare, då England, 
som var !/, av Finland och icke på långt när var sa 
fruktbart av naturen, hade 7 miljoner. Med ledning av 
redan företagna mätningar uppskattade Faggot, efter av- 
drag av sjöar och bärg, det torra och fruktbara landet 
till 53 571 428 4/, tunnland, vilket för varje hemman blev 


i 


1 Det faktiska antalet invanare vid ifragavarande tidpunkt var 
naturligtvis ungefär detsamma som år 1749, fran vilket år tabellver- 
kets första uppgift föreligger. Finlands sammanlagda folkmängd var 


då 429 912 personer. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


157 


1785 5/, tunnland. De hemman, vilka lago vid kusten 
voro 1 allmänhet mindre, medan de, vilka lago 1 det inre 
landet, voro större. Sasom exempel anförde han, att en 
bonde, vars hemman ej lag synnerligen längt inne 1 lan- 
det, ägde 23160°/, tunnland. Beräknade man 20 tunn- 
land åker och 140°/, tunnland betesmark och äng, sa ut- 
gjorde av detta hemman 23 000 tunnland obrukad ödemark. 
En erfaren jordbrukare visste, att det för att bruka 1785 
tunnland jord fordrades minst 100 arbetshjon, medan nu 
i medeltal endast 20 personer, av vilka blott 4 a 5 man- 
talsskrivna, funnos på hemmanet. Om varje hemman hade 
100 arbetare, skulle landet hava 3 miljoner sådana och 
vore rikt och välodlat. Tog nu kronan 1 d. smt. 1 per- 
sonlig avgift av envar av dem, så blev det 3 miljoner 
d. smt., d. v. s. mera än jordräntan för hela landet, ty 
denna steg nog icke i medeltal till 100 d. smt. för hem- 
manet. ! Ett lands största rikedom ansåg Faggot bestå 1 
myckenhet folk, om detta genom uppfostran, ordning och 
hushållning gjordes sedigt och arbetsamt, men han ansåg 
vara ovisst, vilkendera felet som var större, att hindra 
folkets tillväxt 1 antal eller att försumma „en talrik mycken- 
hets späkt och sysslosättande“. Regeringen borde vårda 
sig såväl om det ena som om det andra. 

Det bästa sättet att befordra folkökningen var att 
uppmuntra till tidiga, men dock mogna giftermål och att 
lämna lantmannen frihet att klyva hemmanen 1 många 
delar samt att där hålla så många barn och tjänstehjon 
han ville, att låta dagakarlar gifta sig och bo, var de 
kunde, även om de icke hade eget jordbruk, samt att lata 
städerna hysa och försvara sa mycket folk de kunde o. s. v. 
Denna källa var nu täppt såväl 1 Finland som i hela ri- 

1 Se sid. 76 not 4. 


Nat. o. Folk, W. 73, N:o 2. 


158 


ket, men regeringen borde genom sin milda tillsyn och 
genom tjänlıga förordningar äter rensa densamma. Emig- 
rationen skulle bäst botas genom inrättande av magasin 
och befordrande av en livligare handelsrörelse. Om detta 
skedde, skulle nog den naturliga folkökningen kunna göra 
sig gällande, och dä först lönade det sig att inkalla ut- 
länningar. Nu skulle de blott bliva lika fattiga som de 
andra. Ätgärden att förmä folk att Aytta över frän Sve- 
rige borde ej tillgripas, ty Sverige var även för glest be- 
folkat. ! i 

§ 5. Den genom frost alstrade missväxten kunde 
anses vara den främsta orsaken till emigrationen. Under 
missväxtår köptes säd 1 Tyskland, men den dög ej till 
utsäde, innan den hunnit acklimatiseras. Regeringen 
hade visserligen genom kungl. kommissionen 1726 sökt 
förmå allmogen att anlägga magasin, och sådana hade 
inrättats på Åland, i Masku, Wirmo, Piikkis och Ha- 
likko härad samt 1 övre och nedre Satakunta härad. 
Dessa magasin hade dock ej kunnat fortbestå. Sedan dess 
hade nitton års erfarenhet styrkt honom 1 den åsikten, 
att de av allmogen själv uppförda magasinen medförde 
alltför många svårigheter. Likaledes var det otänkbart, - 
att städerna skulle sköta om saken. Återstod alltså en- 
dast, att kronan tog hand därom, men allmogen skulle 
säkert gärna medverka vid magasinens byggande. De 
borde 1 främsta rummet anläggas 1 landets norra del, som 
var mycket fruktbar, ehuru de dåliga kommunikationerna 
hindrade avsättningen. Om säden samlades 1 magasin, 
kunde den utmed sjöar och älvar föras till kusten. Utom 
att allmogen komme att hava gagn härav, skulle även 
kronan skörda vinst dels genom skillnaden i inköps- och 


1 Jmfr. F, Regl. D. bet. av 26 aug. Se ovan s. 118. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


159 


försäljningspriset, dels genom avgiften för lan. Om ock 
avgiften var lag, skulle lanens mängd bringa vinsten att 
stiga till en avsevärd summa. 

§ 6. De förfallna kapellen borde ateruppbygeas och 
nya kapell och pastorat inrättas, men även dessa åtgärder 
förutsatte en kartläggning av landet. 

§ 7. En god rörelse landsbygd och städer emellan 
är det kraftigaste medlet till en orts uppkomst och trev- 
nad, men när stadsrörelsen ligger nere, hålles även lands- 
orten nere. Som exempel härå anförde Faggot England. 
Enligt kartorna var detta land, Skottland och Irland obe- 
räknade, omkring 2000 svenska kvadratmil! stort. I 
detta. lilla land funnos 117 välmående städer och 7 miljo- 
ner invånare. Ehuru Sverige jämte Finland var 9 gån- 
ger större och flere gånger mera bördigt, hade det dock 
vida färre invanare. För 200 ar sedan hade England va- 
rit lika fattigt som Sverige nu var och nödgats införa 
mycket spannmål och matvaror. Sedan inkallades emel- 
lertid hugenotter och flandrare, vilka förde med sig kapi- 
tal och kunskap 1 handaslöjder, handel, sjöfart och fiske, 
och följden blev, att sedan städerna tillvuxit, folkmäng- 
den även på landsbygden ökats. Till följd härav stod nu 
jordbruket så högt, att landet, då det hade 7 miljoner 
invånare, kunde utföra lika mycket matvaror, som det 
fått införa, då där bodde 3 miljoner. 

Det större och av naturen fruktbara Finland hade 
endast sexton „näringslösa* städer, av vilka de flesta lago 
alltför långt från landets törhända bästa del. Lantman- 
nen var tvungen att transportera sina produkter så långa 
vägar, att all hans förtjänst slukades därav, och därför 
låg jordbruket 1 lägervall. Städerna borde därför upp- 

' 2000 sv. mil? = 228 tusen km? England är 151 tusen 
km? stort. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


160 


hjälpas och särskilt utrikeshandeln befrämjas. Finland 
lag ej sa långt fran de övriga europeiska rikena, att 
avståndet lade hinder i vägen för handeln. 100 mil 
mer eller mindre betydde intet pa sjén. Det var lättare 
att fran Finland genom Oresund komma till stora havet 
än fran Amsterdam genom Pampus, Zuiderzee och Texel 
till Nordsjön. Visserligen upphandlade de finska städerna 
en myckenhet viktualier, vilka de sedan avsatte på Stock- 
holm, och visserligen infördes i medeltal 300 000 tunnor 
spannmål i riket per år, så att avsättningsmöjligheter nog | 
funnos. Men da man visste, att varje stad 1 Finland 
hade sitt distrikt och varje borgare sina bönder, som in- 
gen annan fick handla med, och om man vidare betänkte 
städernas avlägsenhet, ringa antal och dåliga tillstånd, så: 
kunde utan vidare inses, att lantmannen i allmänhet fick för 
litet betalt under goda år och måste köpa säden för dyrt 
under dåliga. Härav följde: 1:0 att borgaren levde av 
bondens och icke bonden av borgarens förtjänst, och 2:0 
att landet var till för städerna och icke städerna, som sig 
borde, för landet. Detta kunde emellertid icke bliva bättre, 
innan 1:o magasin blevo inrättade, vilka bonden kunde 
begagna sig av så i goda som dåliga ar, 2:0 flere stä- 
der blevo anlagda och 3:0 städerna blevo fulla av folk, 
som sysselsattes med viktiga näringar. Varken Finland 
eller våra andra landsorter kunde upphjälpas, innan stä- 
dernas privilegier ändrades och förbättrades. Alla andra 
hjälpmedel och 1 synnerhet undervisning fran utlännin- 
gars sida tjänade innan dess till intet. Jordbruket var 
visserligen modernäringen, men kunde ej existera på egen 
hand, utan fordrade omsättning genom städerna. 

På dessa grunder ansåg Faggot det vara onödigt att 
framställa detaljerade förslag rörande jordbrukets förbätt- 
rande i de olika landsorterna. Det var alldeles orimligt att 


Bidrag t. känned. af Finl. 


161 


genom „kroppsplikt“ söka tvinga och truga allmogen till att 
rätt sköta sitt lantbruk, att rätt dika och plöja äkrarna, 
rothugga och göda ängarna, att bränna tjära av rötter och 
ej av växande träd. Likaså ville han ej förorda tvång 
för att genomdriva ett rätt nyttjande av skogarna, pot- 
taskbränning, hartssjudning, kalk- och tegelbränning, kol 
ning och sådant mera. Han önskade nog, att dessa näringar 
förkovrades, men tvång ansåg han vara det olämpligaste 
medlet för deras främjande. Sadana åtgärder voro gagn- 
lösa i ett öde land, och var landet väl befolkat, kom nog 
allt av sig självt. Naturligtvis kunde ämbetsmännens upp- 
sikt i detta avseende vara till gagn. Då städerna ej så 
snart kunde komma sig upp ütan förmögna och kunniga 
borgare, vilka i Sverige voro sällsynta, borde ministrarna 
uppmanas att söka locka folk från krigsbullret 1 andra | 
lander. Särskilt borde reformerta uppsdkas och hugnas 
. med andlig och lekamlig frihet. 

Med hänförelse utmalar Faggot, huru förhällandena 
i landet da skulle gestalta sig: Flere och bättre städer 
skulle efterhand uppsta, och den skadliga distrikts- och 
-lanthandeln och den orimliga bondesjöfarten snart komma 
ur bruk. Pa samma sätt skulle det ga med den skadliga 
brädhandeln, -och 1 stället skulle man bygga skepp. Inne : 
1 landet komme fabriker att anläggas, sjöstäderna skulle 
dela den utländska handeln sig emellan och anlägga fiske- 
rier vid Östersjön och ,stora havet". Da skulle folket ej 
emigrera, utan ägna sig at sjömansyrket och kunna anvan- 
das pa flottan. Städerna skulle upprensa strömmar och in- 
ratta bätleder; planteringar av frukter, humle, lin, hampa, 
tobak, „potatoes“ och färggräs komme att uppstå överallt 
invid städerna och sedan spridas kring landet. Folket skulle 
förökas, och jordbruk och boskapsskötsel tilltaga pa 
samma sätt som 1 Preussen efter främlingarnas inflyttning. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. - 11 


162 


S 8. För att förekomma gränsallmogens handel pa 
Ryssland borde en ny stad anläggas och fa tillstand att 
införskriva holländsk tobak, tills allmogen, genom att man 
smaningom inblandade inhemska blad, vant sig vid den 
inhemska varan. Viktigast var dock att inrätta uppstä- 
der, men därtill behövdes kartor. 

§ 9. Landet borde delas i flere socknar, härad, lag- 
-sagor och hövdingedömen, men även därtill voro kartor 
nödiga. Den föreslagna lantrevningen behövde en „af- 
handling” för sig. Faggot trodde sig bliva i tillfälle att 
utarbeta en sådan, när revningen tog sin början. 

Detta klarsynta och frisinnade betänkande bör till- 
mätas stor betydelse. ! Särskilt förtjänar förslaget rörande 
Finlands uppmätning att framhållas. Även Faggots utta- 
landen rörande anläggandet av magasin, ordnandet av 
landets skolväsende och försvar äro av stort intresse och 
vittna om hans praktiska sinne och iakttagelseförmåga. 
I hans ogillande av tvångsåtgärder vid genomförande av : 
reformer, 1 yttrandena rörande giftermål, hemmansklyv- 
ning m. m. yppar sig ett förvånande frisinne, som även 
kommer till synes i förslagen till reglering av förhållan- 
det mellan stad och landsbygd. Han förordar en refor- 
mering av städernas privilegier, men anger tyvärr icke, 
1 vilken riktning denna borde ga. Här må även hänvisas 
till hans uttalanden om jordbrukets betydelse såsom lan- 
dets modernäring och om dess höga ståndpunkt 1 Eng- 
land. I vad mån Faggot själv var, påverkad av andra, 
och varifrån han till äventyrs hämtade sina idéer och upp- 


! Anmärkningsvärt är, att flere av uppgifterna 1 ovanrefererade 
betänkande av Tuneld använts i dennes geografi. -Han säger sig 
hava erhållit dem av Faggot. Se Eric Tuneld: Geographie Öfwer 
Sweriges Rike, 5:te uppl. II s. 146 f. 

Bidrag t. känned. af Finl. 


163 


slag, kan jag ej avgöra; säkert ar däremot, att hans pa- 
staenden och yrkanden flitigt upprepades och eftersades. 

Av ett visst intresse är den plan Faggot omnämner, 
att utarbeta en avhandling rörande lantrevningen. Ma- 
hända tänkte han dä redan pa storskiftet, för vars för- 
verkligande han sedermera med stor iver arbetade. Därpå 
tyder ätminstone den omständigheten, att han i „Svenska 
Landtbrukets Hinder Och Hjälp" ägnar ett kapitel at 
denna angelägenhet. 

Faggot tillkommer genom detta betänkande äran att 
hava uppställt ett. program icke endast för finska ekono- 
miekommissionen, utan även för de följande finska deputa- 
tionerna. Da mangt och mycket av vad han föreslagit, 
senare förverkligats, har han salunda bidragit att bestämma 
riktlinjerna 1 Finlands framtida utveckling. Faggot fram- 
står därigenom som en av märkesmännen 1 landets historia. 

Nämnda memorial lades nästan 1 sin helhet till grund 
för ett av ekonomiekommissionen avgivet betänkande av 
‘den 18 juni 1745 om Finlands upphjälpande. Betänkandet 
har visserligen förkommit,! men ett referat därav ingår 
dock i kommissionens riksdagsrelation, för vilken jag nu 
gar att redogöra. ? 

Kommissionen påpekar inledningsvis, att den ej vill 
falla K. M:t besvärlig med ett vidlyftigt uttalande och 
framhåller därjämte, att Finland äger en fruktbar jordmån, 


1 Betänkandet sändes enl. en anteckning i civilexp. diarier för 
inkommande brev 16: sept. 1745 till krigs-, kammar- och kommers- 
kollegierna i och för avgivande av deras utlåtande. Detta utlåtande 
är daterat 6 februari 1747. ; | 

* Relationen ar dat. 13 sept. 1746 och undertecknad av C. Frö-' 
lich, Olof Leijonstedt, O. Malmerfeldt, L. I. Adlerstedt, G. A. Piper‘ 
Lars Benzelstierna, Vult von: Steijern, Jacob Faggot och And. Fors- 
ner. Den ingår såsom n:o 109 bland F. D:s handlingar vid 1746—47 
ars riksdag. | | 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


164 


ymniga skogar och talrika strömmar och ‘sjéar, vilka 
kunde vara de största och härligaste , anledningar” till 
allehanda „näringsmedel“. Den övergår därefter till en 
redogörelse för sina ätgärder. Utgäende ifrän förordnin- 
gen om frihetsaren och K. M:ts förklaring, att de, -vilka 
voro 1 behov därav, kunde fa frihetsären förlängda, hade 
kommissionen främst sökt finna medel att under frihets- 
aren iständsätta landets hushållning, så att ökade frihetsär 
ej skulle vara behövliga, och därnäst sökt finna utvägar, 
som kunde vara gagneliga till landets vidare upphjälpande. 
Kommissionen hade för den skull vidtagit följande ätgär- 
der: 1:0 Av landshövdingarna hade den begärt förtecknin- 
gar pa 6deshemmanen och uppgift om möjligheterna att 
aterupptaga dem. 2:0 Vidare hade den uppmanat dem att 
lata kronobetjäningen enligt ett av kommissionen förfat- 
tat och översänt formulär uppgöra noggranna förtecknin- 
gar över varje hemmans mantal, personer, utsäde och 
kreatur... En sådan undersökning skulle hava blivit för vid- 
lyftig för häradsrätterna och hade hindrat dem uti deras. - 
åligganden. 3:0 Dessutom hade kommissionen funnit nö- 
digt att infordra sammandrag av mantalslängderna. 4:0 
För att invånarna i Finland själva skulle bliva i tillfälle 
att uttala sig rörande åtgärder till lantbrukets och indu- 
strins höjande, hade landshövdingarna uppmanats att, så 
fort ske kunde, sammankalla ,nagre förfarne män, så i 
bandel som landthushållningen jämte andre vittre stånds- 
personer" för att avgiva utlåtanden, som skulle insän- 
das till kommissionen. 5:0 Särskild underrättelse hade 
begärts rörande frågan, huruvida möjligheter förefunnos 
att pa en eller annan ort inrätta linnefabriker. Det hade 
nämligen försports, att på en del orter hos befolk- 
ningen fanns böjelse att ägna sig åt denna näring. 6:0 
Kommissionen hade infordrat förteckning över sågkvar- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


165 


narna 1 varje län och de skogar kvarnarna hade tillgang till. 
7:0 Den önskade erhälla upplysning om antalet skeppsvarv 
och den väg de hade att släpa sitt virke samt om man 
möjligen kunde inrätta flere varv. 8:0 Ytterligare hade be- 
gärts upplysning därom, huruvida något av det fartygsvirke 
ryssarna tillrett, ännu fanns kvar. 9:0 Slutligen anhölls om 
uppgift på huru många magasinshus funnos 1-länen. 

Ur de berättelser, vilka 1 anledning av ovannämnda 
förfrågningar influtit, ansåg kommissionen hava framgått 
följande. Kronobetjäningen i Åbo och Björneborgs län 
och i Österbotten hade visserligen antecknat de flesta av 
allmogen och hemmansbrukarna såsom , oförmögna" till 
följd av kriget och i Österbotten även till följd av missväxt 
och boskapsstörtning. Likväl befunnos dock de festa, 
om man undantar de gamla ödeshemmanen och dem, som 
mest lidit av fienden, vara 1 fullt bruk och försedda med 
manshjälp och kreatur ungefär som före kriget. På grund 
härav ansågo även -landshövdingarna, att någon förläng- 
ning av frihetsaren 1 allmänhet ej behövde komma i fråga. 

Från Nyslotts län hade inga detaljerade förtecknin- 
gar inlämnats, men landshövding Stiernstedt hade 1 sin 
berättelse omtalat, att han främst dragit försorg om att 
alla ödeshemman, däribland sådana, som voro väl 100 år 
gamla, t. o. m, i det av fienden „anfäktade Carelen“ blivit 
tagna 1 bruk av åbor. Sådana ödeshemman voro dock 
undantagna, vilkas egor ej kunnat igenfinnas, emedan de 
under tidernas lopp inkräktats av grannarna. Vidare för- 
mälde landshövdingen, att då åkrarna redan 1743 överallt 
i landet varit sädda och år 1744 lovade en god skörd, 
skulle han tillhålla befolkningen att under frihetsåren till 
först återbetala sina sädeslån och sedan anskaffa kreatur 
och dragare, på vilka stor brist rådde i länet. Om denna 
brist ej vid frihetsårens slut var avhjälpt, ville han efter- 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


166 


sinna vidare medel. Han hade ej skal att klaga över 
_ antalet hemmansbrukare och arbetare. 

För Nylands och Tavastehus län hade kommissionen 
endast haft att tillgå v. landshövdingen Ladaus till K. M:t 
ingivna relation av den 12 mars 1744. Enligt densamma 
hade detta län mera än de andra lidit av kriget och där- 
till varit utsatt for missväxt, vilken dock delvis berott pa 
att invånarna varit förhindrade att tillbôrligen sköta sina 
akrar. Det oaktat hade akrarna vartiden 1744 varit sadda 
med höstutsäde, och aborna varit tämligen försedda med 
kreatur och dragare. En del avsides belägna socknar 
och hemman voro t. o. m. i lika gott stand som före 
kriget, varemot ater vissa delar av Nyland och särskilt : 
Borga härad samt en stor socken av Raseborgs östra hä- 
rad hade fått sina åkrar så nedtrampade, att befolkningen 
ännu ej förmått uppbruka dem. ! För övrigt uppgavs 
bristen på tjänstefolk och arbetare vara det väsentligaste 
hindret för jordbrukets återupprättande. 

Efter att hava omnämnt Ehrenmalms bekanta expe- 
dition till Finland i syfte att förmå de mera förmögna 
bland befolkningen att frivilligt avstå från en del av 
de beviljade friheterna, uttalade kommissionen en förmo- 
dan, att K. M:t skulle vidare handlägga detta ärende och 
att kommissionen sålunda ej behövde befatta sig därmed. 

_ Därefter följer en redogörelse för kommissionens åt- 
gärder beträffande den av invånarna 1 Savolax och Kare- 
len påyrkade ersättningen för gränsvakt, vilken ersättning 
av ständerna blivit beviljad. I brev till Stiernstedt hade © 
kommissionen uppmanat honom att med det snaraste, ef- 
ter skedd undersökning, likvidera dessa gamla fordringar 
samt, jämte redogörelse över likvidationen, insända betän- 

1 Vilken socken härmed avses, angives icke närmare. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


167 


kande med förslag, huru gränsvakten hädanefter borde 
inrättas, och vilka kostnader den skulle draga. Till detta 
hade landshövdingen svarat, att han nog skulle draga 
försorg om den begärda likvidationen, men vad den fram- 
tida gränsvakten vidkom, kunde intet göras, innan gräns- 
linjen var uppgängen.. 
| I anledning av den brist pa kreatur, som sades vara 
radande ı Finland, hade kommissionen föreslagit, att all 
utförsel av kor ifran Finland skulle förbjudas under de tre 
frihetsaren och till dess landet någorlunda kommit sig före 
igen.! Regeringen hade även utfärdat förordning därom.? 
Kommissionen omnämner även, att K. M:t funnit be- 
tänkligt bifalla till dess hemställan i anledning av den av 
Borgå och „Uhleä“ inlämnade ansökningen om rätt att 
utreda skepp och fartyg och med dem hämta salt frän 
. Spanien. Om avslaget hade kommissionen underrättat 
nämnda städer. | 
_ Härefter följer en redogörelse för industrins tillstånd 
och möjligheterna för dess utveckling i Finland. Enligt 
landshövdingens uppgifter funnos inga sågkvarnar 1 Ny- 
slotts län, enär de alla varit belägna i den till Ryssland 
avträdda delen av länet, men väl förefanns både skog 


och vattenkraft för anläggande av nya sådana. Några 


1 F. Ek. K. skrivelse 13 april 1744. I skrivelsen nämnes, att 
kommissionen föreslagit, att man skulle förbjuda utförsel av spann- 
mål, boskap och dragare, men däremot tillåta tullfri införsel av bo- 
skap och hästar från Estland, Liffland och angränsande orter. 

? Civilexp. reg, 21 maj 1744. Utförsel av. kor från Finland till 
Sverige förbjöds, utom för de fall, då djuren fördes för ägarens enskilda 
bruk. — I anseende till landets utståndna lidanden skulle, på kommers- 
kollegiets förslag, vid brott mot denna förordning inga andra böter” 
ifragakomma än konfiskation. Hälften av värdet skulle harvid tillfalla 
angivaren, andra hälften ecklesiastikverket i Lappmarken. Civilexp. 
reg. 5 sept. 1744. 

Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


168 


manufakturverk hade man ej ens kunnat tänka pa, ty i 
hela länet fanns ej någon ort, där det flyktade borger- 
skapet fran Fredrikshamn och Willmanstrand kunnat sla 
sig ned. Hj heller funnos några skeppsvarv, och de enda 
existerande magasinen voro socknarnas tiondebodar. 

I Abo och Björneborgs län däremot funnos 18 sag- 
kvarnar, 15 försedda med ett blad och 3 med flere, 
ävensom ett varv vid Abo. I Österbotten funnos t. o. m. 
över 70 sagar, vilka med undantag av en enda, alla voro 
försedda med enkla eller grova blad, samt 12 varv. Sko- . 
gen uppgavs dock vara till den grad utödd, att varven 
maste hämta sitt virke fran orter belagna pa ett avstand 
av 5 à 6, ja stundom 10 à 12 mil. Aven sägarna i Oster- 
botten ledo sa av brist pa virke, att fara- för driftens 
avstannande föreläg, savida icke genom upprensning av 
strömmar transportméjligheterna förbättrades, så att man | 
kunde lita till den rikliga tillgången pa skog i det inre 
av landet. Något skeppsbyggnadsvirke hade ryssarna 
icke kvarlämnat. Vid Åbo hade de byggt 6 galérer, som 
de tagit med sig. De vid Bocköhrs byggnadsplats i När- 
pes påbegynta 3 gallioterna om 18 famnars köllängd hade 
de fullständigt förstört före sin avmarsch. Från Nylands 
och Tavastehus län hade inga uppgifter inkommit, varför 
kommissionen icke kunde meddela några upplysningar. 
Likaledes hade den sig ingenting bekant om möjligheten 
att i landet inrätta linnefabriker. Någon linneindustri 
förekom icke, om man undantog det strumpstickeri, som 
idkades i Nådendal. 

Utom de i varje socken befintliga s. k. kronobodarna, 
i vilka kronotionden och avradsspannmålen upplades, fun- 
nos ingenstädes några spannmålsmagasin, som dock vore 
så nödiga 1 Finland. 

Kommissionen ansåg sig kunna förbigå de många 


Bidrag t. känned. af Finl. 


169 


fel vid hushallningen 1 Finland, vilka uppdagats genom 
korrespondens med vederbérande myndigheter, sasom ur- 
aktlatenhet att tillbörligt stängsla, plöja, dika och gödsla 
åkrarna, försumlighet vid rödjande och rothuggning av 
ängarna, ett omåttligt svedjande, vidare vårdslöst byg- 
gande, idkande av lanthandel och bondeseglation, hal- 
lande av onyttiga socknemarknader samt slutligen anta- 
gandet och försvarandet av odugliga borgare i städerna. 
Rörande alla dessa frågor hade kommissionen begag- 
nat sig av redogörelser och förslag från landshövding 
Stiernstedt, v. landshövdingarna Ladau och Ehren- 
malm, överstlöjtnant Nordenberg och kaplanen i Laihela 
Reinius. | 

Slutligen aterger kommissionen i korthet sitt betän- 
kande av den 18 juni 1745. 1:0 Den hade i detta vid- 
lyftigt anfort, varför det var nödigt att reva och mita 
hela det vidsträckta, men till stor del obekanta landet 
samt upprätta kartor däröver. Vid mätningen borde en 
noggrann beskrivning över varje trakt författas. Sedan lan- 
det blivit känt, kunde man skrida till de åtgärder, ,som 
skulle tiena til befordran af det härwid föresatte ända- 
målet". Aven rörande kostnaderna för en sådan mät- 
ning samt den tid densamma skulle kräva, hade kommis- 
sionen uttalat sig. ! 

2:0. I fråga om ungdomens undervisning betonades, 
att ungdomen skulle övas 1 sådan kunskap, „som hörer til 
at rätt kiänna sitt Fädernesland, och at förstå grunden til 
dess hushaldning“, men då ärendet egentligen ej hörde till 
kommissionens göromål, hade den endast med få ord be- 


rört angelägenheten i fråga. 


1 Kommissionen anslöt sig i denna punkt tydligen till Faggots 


betänkande. 


Nat, c. Folk, H. 73, N:o 2. 


170 


3:0. Enär alla ätgärder till landets upphjälpande 
voro fruktlösa, ınnan landets försvarsväsende var satt 1 
stand, hade kommissionen ı sitt betänkande framhallit 
nödvändigheten. därav.” 

4:0. „At ett Lands största rikedom består i mycken- 
het af folck och Jnwanare, då de genom upfostring, ord- 
ning och hushaldning giöras sedige och arbetsamme“, 
hade enligt kommissionens äsikt alltid varit en orygglig 
grundsats. Da den försporda stora folkbristen 1 Finland 
„bindrat Landets opkomst* och den därstädes „förde hus- 
. häldningen“ hämmat folkets tillväxt, hade kommissionen 


med manga skäl bevisat nödvändigheten av att hushäll- .. 


ningen 1 landet inrättades och upphjälptes, sa att folket . 
kunde föröka sig „sa 1 myckenhet som wälmäga — — 
— — efter de utwägar, som bäst passa sig med Landets 
naturliga art och skiötsel, da detta Landet — — förmo- 
das skola kunna förswara sig sielft.“ 1 

5:0. Bekant vore, att missväxt och landets fattigdom 
drevo folket att utvandra. För att förekomma och bota 
detta hade kommissionen föreslagit inrättande av magasin 
och „näringsrörelsernas förökande.“ 

6:0. Kommissionen sade sig hava bevisat, att „god 
rörelse emellan Landsbygd och städer, ar det kraftigaste 
medel til en orts upkomst“ och att folkrika städer gavo 
största drift åt jordbruk och boskapsskötsel i den omlig- 
gande landsorten, medan näringslösa och små städer 
.qwäfja Jordebrukets bade ans och afsättning“. Finlands 
liksom andra landsorters uppkomst berodde sålunda så 
mycket på deras goda styrelse och förbättringen av deras 


! Huruvida uttalandet i denna fråga överensstämmer med Fag- 
gots memorial kan jag, på grund av det knapphändiga referatet i 
riksdagsrelationen, ej avgöra. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


171 


privilegier, „at dessforutan lara alla andra hielpemedel, 
och i synnerhet främmande underwisningar om Landt 
Culturen, finnas otilrackelige, om icke aldeles frucktlôse.“ 1 

7:0. Kommissionen upptager Faggots i § 9 gjorda 
förslag om förvaltningsomrädenas delning, men säger sig 
icke kunna uppgöra något förslag, innan kartorna över 
landet voro färdiga. | 

Dä kommissionen stod i begrepp att till K. M:t in- 
sända sitt betänkande, inlämnades till densamma av kap- 
lanen i Laihela Israel Reinius författade anmärkningar 
över tillständet i Österbotten och den- förfallna hushäll- 
ningens upprättande därstädes. Dessa anmärkningar över- 
lämnade kommissionen så mycket hellre jämte sitt eget 
yttrande till K. M:t, som de nära överensstämde med dess 
egna förslag. ; 

I ett särskilt betänkande hade kommissionen före- 
slagit, att landshövdingarna skulle uppmanas att tillhålla 
allmogen o. a. åkerbrukare att så fort som möjligt an- 
skaffa dragoxar 1 stället för hästar, exempelvis ett par till 
vart fjärde tunnland sädesåker, „hwaraf mycken förmohn 
pa hwarjehanda sätt skulle tilflyta landet derstädes.“ 2 
Förslaget hade godkänts av regeringen. 3 

Sluthgen hade kommissionen 1 brev till landshövdin- 
garna payrkat, att „sträng hand matte hållas öfwer det, som 
Lagen angäende swedjande och skogseldar stadgar och inne- 
håller." Under framhallande av att „alt det öfrige har be- 
rodt och beror ännu på ofwanförmälte Landets refning 
och afmätning, förutan hwilken föregående nödwändige 


1 Denna punkt tyckes tämligen noggrant hava üverensstämt 
med § 7 i Faggots betänkande. 

> F. Ek. K. skrivelse 19 dec. 1745. 

3 Civilexp. reg. 14 febr. 1746, 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


172 


beredelse alla tagande författningar skulle blifwa mycken. 
osäkerhet underkastade”, avslutas riksdagsrelationen. 
Krigs-, kammar- och kommerskollegierna avgavo ett | 
gemensamt utlåtande! över kommissionens betänkande 
av den 18 juni 1745. Rörande $ 1 sade de sig ej kunna 
tro, att 20 lantmätare på tre ar skulle kunna kartlägga | 
hela Finland och att kostnaden för hela företaget endast 
skulle stiga till 20000 d. kmt. Företaget skulle bliva all- 
deles för dyrt för kronan, och Sverige hade ju blivit upp- 
odlat utan geometrisk kartläggning. Finland var för üv- 
rigt redan geografiskt uppmätt. Den enklaste metoden 
vore att genom präster och kronobetjänte taga reda på, 
var stora mossar och kärr funnos eller någon annan mark, 
som kunde vara tjänlig till uppoding. Kunde K. M:t 
förskjuta något penningebelopp, så borde det användas 
för dessa markers uppbrukande. Rörande § 2 om skick- 
liga ämbetsmän hade kollegierna intet att anmärka. Vad 
S 3 om landets försvar och § 4 om hemmanens klyvande 
och rätt för lantmannen att hålla så manga barn och 
tjänstehjon han ville vidkom, papekades, att bägge fra- 
gorna behandlades av de vid denna tidpunkt samlade 
ständerna. I fråga om § 5 framhöllo kollegierna önsk- 
värdheten av att man kunde anvisa medel för inrättande 
av magasin. Vidkommande § 6 instämde de 1 påståendet, 
att en god rörelse mellan stad och land yar nödig, men 
framhöllo, att ı Finland fanns varken på landet eller i 
städerna folk nog för grundläggandet av nya städer. På 
sin höjd kunde några köpingar eller en liten uppstad 
grundläggas 1 Savolax och Karelen för att draga handeln 
från Ryssland. Denna åtgärd hade kommerskollegiet 
1 Dat. 6 febr. 1747. Utlåtandet finnes bland krigs-, kammar- 


och kommerskollegiernas gemensamma utlåtanden 1724—--1814. Det 
finnes även under n:o 26 bl. F. D. vid 1746—47 års riksdag handl. 


Bidrag 1. känned. af Finl. 


173 
även tillstyrkt i sitt utlätande av den 19 januari 1747 i 
anledning av allmogens i dessa län anhällan hos riksdagen. 

A utlätandet finnes antecknat! att K. M:t biföll 
kollegiernas mening, men vad Finlands mätning vid- 
komme, hade fragan redan kommunicerats S. U., och 
skulle kollegierna fa svar, nar det yttrat sig. : 

I kommissionens betänkande omtalades, att städerna 
Borgå och Uleåborg misslyckats i sina försök att åt sig 
utverka vidgade handelsrättigheter. Gabriel Hagert hade, 
såsom tidigare nämnts, skyndat sig att hos ständerna an- 
‘halla om. stapelrätt för Borgå, men han hade ej haft fram- 


gång 1 sina bemödanden. Till kommissionen hade han 


tydligen inlämnat en enahanda anhållan och därjämte 


uttalat förhoppningen, att staden, tills stapelrätt hunnit 
beviljas, skulle få rätt att under frihetsåren med 2 eller 
flere skepp införa salt direkt utifrån och åter-utreda 
samma skepp. Kommissionen hade ansett skäl föreligga 
att bevilja denna ansökning för att avhålla allmogen från 
att handla på Ryssland.? Regeringen avslog emellertid 
på kammar- och kommerskollegiernas inrådan hans an- 
hållan och anförde såsom motiv, att handlandena 1 Lilla 
Abborfors likaväl kunde införa salt. 3 | 

Aven Uleåborg hade hoppats att genom kommissio- 
nen erhålla stapelrätt i stället for Fredrikshamn. + Staden 
önskade dessutom till en början få rätt att med 2 skepp 
införa salt o. a. varor från Spanien för att hindra han- 
deln på Ryssland, som kunde bliva omfattande tack vare 
de stora privilegier Fredrikshamn och Willmanstrand på- 
stodos hava erhållit. Magistraten och borgerskapet an- 


1 Resol. dat. 6 mars 1747. 

? F. Ek. K. skrivelse 26 juni 1744. 
3 Civilexp. res. 6 aug. 1744. 

* F. Ek. K. skrivelse 6 juni 1744. 


Nat, o. Folk, H. 78, N:o 2. 


a 


174 


förde dessutom . ännu följande grunder för att staden 
skulle beviljas stapelrätt. Skeppsbyggeriet, sågrörelsen 
och tjärutillverkningen skulle uppblomstra, och därav 
skulle Karelen, Savolax och Österbotten hava gagn. All- 
mogen i de tvenne förstnämnda landskapen hade svårt 
att begiva sig till någon annan stad. Då Uleåträsk och 
älv voro „navigabla“, kunde man räkna på handel med 
befolkningen på andra sidan ryska gränsen. Staden kunde 
samtidigt bliva residens- och garnisonsort. Samma åsikt 
"hade Stiernstedt uttalat i sitt utlåtande av den 27 sept. 
1743. I fråga om rättigheten att införa salt uppmanade 
regeringen kommerskollegiet att fråga borgerskapet 1 
Stockholm, huruvida det kunde sälja salt till 18 d. kmt. 
för tunnan; i annat fall skulle uleåborna få sin anhållan 
beviljad. 1 Kommerskollegiet svarade,? att Stockholms 
handlande förklarat sig villiga att förse Uleåborg med 
salt till det angivna priset. Detta meddelade rådet lands- 
hövding Creutz, * och därmed fick saken förfalla. — Re- 
dan året förut hade Flänki och bondeståndets represen- 
tanter från Nyslotts län anhållit, att Uleåborg skulle bliva 
stapelstad och landshövdingeresidenset flyttas dit samt att. 
utom Uleaborg med omnejd även Kajana län och Rauta- 
lampi, Saarijärvi, Vitasaari och Laukas socknar av Ta- 
vastehus län skulle förenas med Savolax. Rådet fram- 
höll, att Stiernstedt var för förslaget, men att vederbö- 
rande ej ännu blivit hérda. Pa kollegiernas forslag skulle 
residenset tills vidare förläggas till Uleaborg. Därefter 
skulle vederbörande höras och Stiernstedt fa i uppdrag 
att taga reda pa huruvida älven var segelbar, och huru- 


1 Civilexp. reg. 22 aug. 1744. 


? Svaret ar daterat 5 sept. 1744. 


3 Civilexp. reg. 8 sept. 1744. 


Bidrag t. känned. af Finl. 


175 


dana de övriga handels- och kommunikationsmöjligheterna 
voro.! Ärendet ledde som bekant icke till något resultat. 

- Annu återstår att redogöra för några smärre ären- 
den, som av kommissionen förehades. Forsell -anhöll, 2 
att kommissionen skulle understöda den supplik han till 
K. M:t inlämnat, rörande införsel av holländsk tobak. 
Suppliken, var av följande innehåll: Sedan borgerskapet 
i Willmanstrand och Fredrikshamn genom sista kriget 
mist all sin lösa och fasta egendom, hade K. M:t förunnat 
dem tillstånd att åt sig uppbygga en annan vid gränsen 
belägen stad, varigenom icke allenast landet, utan ock 
nämnda städers invånare någorlunda kunde hjälpas. Detta 
hade stött på många och svåra hinder, men de hoppa- 
des dock, att K. M:t ville bistå dem. Om än de vid grän- 
sen anställda tullbetjänte sökte avhålla bönderna från att 
med sina varor fara över till Viborg och Fredrikshamn, 
sa var det dock omöjligt att hindra dem 1 följd av grän- 
sens längd, krökningar och de många bivägarna. Allmo- 
gen från Savolax, Karelen, större delen av Österbotten, 
Tavastland, Nyland och den kvarblivna delen av Kym- 
menegards län förde sina reellaste varor, såsom spannmål, 
talg, smör och skinnvaror m. m., till ovannämnda orter, 
där de försälde dem billigare än de behövt göra pa 
svenska sidan. Dessa ryska städer hade nu haft större 
avsättning på salt och tobak än under de förra åren, oaktat 
landet omkring Viborg och Fredrikshamn varit: nog så 
utplundrat. Däremot hade supplikanterna erhållit ganska 
litet lantmannavaror, 1 synnerhet talg, vilken vara de 
nödgats till husbehov köpa från de ryska städerna. De 


1 Civilexp. reg. 27 sept. 1743. 
2 Aktstycket återfinnes såsom n:o 111 bland F. D. handlingar . 
vid 1746—47 ars riksdag. Det ar dat. Sthm 11 juni 1745. Avskriften 


av suppliken är odat. Bada sakna anteckning. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


176 


hade ej heller haft nagon synnerlig avsättning pa salt och 
tobak, emedan allmogen försåg sig därmed för hela året 
från ryska sidan. Orsaken till invånarnas stora åtrå att 
handla där, var ingen.annan, än deras smak för den 
holländska tobaken, så mycket mera som den försåldes 
5 a 6 öre smt. billigare per skålpund än den svenska 
tobaken. 5 

Den enda utvägen att förekomma detta var, att den 
föreslagna nya gränsstaden meddelades rätt att årligen 
införskriva 60000 @ holländsk tobak mot den tull, som 
erlades i Fredrikshamn. Då kunde man hålla samma pris 
som det ryska borgerskapet, allmogen skulle föra alla sina 
varor till svenska hamnar, och supplikanterna någorlunda 
förhjälpas ur sitt obestånd. Kronan skulle därigenom ej 
lida någon förlust. Den ansökta lindringen i tullavgiften 
var. nämligen mycket obetydlig, då tullen i Fredrikshamn 
betalades efter svenska taxan, ehuru utan andra avgifter. 
Nu däremot förlorade riket 10 a 15 000 tunnor spannmål, 
lika mycket smör och all i landet befintlig talg samt tul- 
len på nyssnämnda varor och pa tobak, salt o. a., som 
trots den stränga uppsikten insmugelades. 

- Riktigheten av vad ovan anförts, bevisades av att 
handeln gått märkbart tillbaka. I Fredrikshamn kunde 
fordom årligen avsättas vid pass 12000 tunnor salt samt 
i Borgå och Helsingfors 3 à 4000 tunnor. Under inne- 
varande år hade dessa städer jämte Abborfors ej kunnat 
avsätta mer än ungefär 4000 tunnor. Den lila del av 
Kymmenegårds län, som avträtts till Ryssland och som 
högst behövde 1000 tunnor salt årligen, kunde tydligen 
ej allena förorsaka sa stor skillnad i avsättningen. Lands- 
hövding Stiernstedt, hos vilken ärendet anmälts, hade hos 
K. M:t tillstyrkt bifall till den ansökta rättigheten att 
införskriva holländsk tobak- 


Bidrag t. känned. af Finl. 


Kommissionen understödde denna anhällan,! och 
regeringen beviljade de forna willmanstrands- och fredriks- 
hamnsborna rätt att under tvä är, mot erläggande av stora 
sjötullen, inférskriva 60 000 skälpund spunnen holländsk 
tobak, med det villkor att tobaken endast fick säljas till 
gränsallmogen, och att den nya stadens invänare inom tvä 
ar skulle uppbygga ett spinneri, som kunde tillverka lika 
god vara och salunda mäktade konkurrera med Fredriks- 
hamn.? Kommissionen hade även påpekat nödvändighe- 
ten att med det snaraste anlägga en ny stapelstad och 
flere nya uppstäder, * men regeringen tyckes ej hava upp- 
tagit saken till prövning 1 samband med detta ärende. # 

Vid riksdagarna och i riksdagsutskotten under frihets- 
tiden behandlades rätt ofta privata befordringsmål, men 
egendomligt nog har ett sådant även funnit väg till finska 
ekonomiekommissionen. Länsman Eric Littander anhöll 
nämligen att bliva befordrad antingen till jägmästare eller till 
mantalskommissarie. Kommissionen understödde denna an- 


hällan, 5 och regeringen lovade vid tillfälle befordra honom. 5 


1 F. Ek. K. skrivelse 12 juni 1745. Ink. till rådet 17 juni s. à. 
Ingen resolution antecknad, 

? Civilexp. reg. 25 juni 1745. 

3 F. Ek. K. skrivelse 12 juni 1745. 

+ Tidigare hade radet dock uttalat, att 1 Savolax och Karelen 
nya köpingar borde inrättas, sa snart gränsen blivit definitivt fast- 
ställd, och uppmanat Stiernstedt att inkomma med utlatande i saken. 
Civilexp. reg. 22 febr. 1744. — Stapelfragan löstes visserligen först 
senare, men till en början fingo de forna fredrikshamnsborna det be- 
skedet pa sin anhallan att fa grundlägga en stapelstad vid Lilla 
Abborfors, att de tills vidare fingo sla sig ned där med stapelstads- 


frihet, ehuru stapelfrägan först senare skulle avgöras. Civilexp. re 


reg. 

9 juli 1744. — Staden Degerby grundlades som bekant 25 juni 1745. 
5 F. Ek. K. skrivelse 30 aug. 1744. | 

5 Civilexp. reg. 21 sept. 1744. 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 12 


178 


Trots det bristfälliga materialet är man dock i stand 
att bilda sig en ganska bestämd uppfattning om arten och 
betydelsen av kommissionens verksamhet. Medan de bäda 
tidigare behandlade riksdagsdeputationerna 1 främsta rum- 
met hade i ögonsikte att avhjälpa de närmaste, mest känn- 
bara svårigheterna, gingo kommissionens förslag huvud- 
sakligen ut på att bereda utvecklingsmöjligheter för fram- 
tiden. I detta avseende är särskilt av betydelse, att kom- 
missionen så kraftigt hävdade nödvändigheten av Finlands 
uppmätning. Detta liksom flere andra av dess förslag, så- 
som exempelvis om inrättande av spannmålsmagasin, av- 
hjälpande av folkbristen, delning av förvaltningsområden 
0. s. v. upptogs sedermera av de följande finska riksdags- 
deputationerna och kom genom dem att förverkligas. 
Kommissionens ledamöter voro mestadels synnerligen dug- 
liga och ansedda män och beklädde höga samhällsställnin- 
gar, varigenom deras uttalanden, redan därförutan üver- 
tygande, fingo en ökad vikt, välbehövlig, när det gällde 
att bryta de byråkratiska kollegiernas betänkligheter och 
konservativa tendenser. Välbehövligt var deras anseende 
även, när det gällde att fastslå, att Finland å ena sidan 
hade utvecklingsmöjligheter och betingelser att gå framåt, 
men att å andra sidan förutsättningen därför var icke en- 
dast en noggrannare kännedom av landet, än man dittills 
ägt, utan ock en ökad omvårdnad. Alla samhällsklasser 
och alla näringar voro 1 behov av denna omvårdnad, men 
särskilt var detta fallet med modernäringen, jordbruket, 
och dess idkare, lantbefolkningen. Då finska ekonomie- 
kommissionen förordade Finlands uppmätning, tog den 
första steget på den väg, som ledde till storskiftet. Utan 
en föregående mätning och kartläggning hade det nämlı- 
gen knappast varit tänkbart att skrida till ett så makt- 
påliggande värv. I Finland voro mångenstädes gränserna 


Bidrag t. känned. af Fin]. 


179 


mellan länen, häraderna, socknarna och byarna alldeles 
osäkra. Aven kände man endast tillnärmelsevis såväl hela 
landets som de särskilda förvaltningsomrädenas areal. 
Kommissionens betydelse star således främst att söka 1 
att den insåg vikten av denna mätning och bestämt 
yrkade på dess genomförande. 


Finska besvärsdeputationen, finska regleringsdeputa- 
tionen och finska ekonomiekommissionen bilda en serie, 
‘dir den efterföljande länken alltid har en större, mera 
allmän och mera omfattande uppgift än den föregående. 

Huru fördärvligt hattarnas krig än var för Finland, 
hade det dock det goda med sig, att bland de styrande och 
ledande kretsarna i Sverige medlidande och intresse för 
landet väcktes. Detta intresse fortlevde lyckligtvis även 
under de följande decennierna utan att svalna eller minskas, 
och därmed var förutsättningen given för en ny utveckling. 

Den ökade livaktighet och de ekonomiska framsteg, 
som utmärka denna period, äro naturligtvis ej enbart en 
följd av styrelsens större omsorg om landet, utan 1 främsta 
rummet en följd av att landets egna barn med iver kastade 
sig över uppgiften att befordra landets välstånd och 
framåtskridande. Därförutan hade nog all styrelsens om- 
vårdnad blivit resultatlös. 

Finska besvärsdeputationens uppgift var närmast att 
föreslå utvägar till avhjälpande av flyktingarnas trångmål 
och att avgiva utlåtande över deras ersättningsanspråk 
och krav på frihetsår. Tidigare har framhållits, att de- 
putationens viktigare betänkanden på grund av särskilda 
orsaker ej hunno slutbehandlas, och att dess direkta be- 
tydelse därför ej kan anses hava varit synnerligen stor. 

Finska regleringsdeputationen intog redan därigenom 
en gynnsammare position, att dess ledamöter i motsats 


Nat. o. Folk, H. 73, N:o 2. 


180 


till medlemmarna 1 besvärsdeputationen till största delen 
voro finnar. Dess uppdrag var även vidare, och tack ' 
vare freden, kunde man vara betänkt på åtgärder utöver 
dem, som närmast avsågo nödens lindrande. Naturligt 
nog togo de förslag, som avsågo att bota revorna efter 
kriget, lejonparten av deputationens intresse och tid i 
anspråk, men den blev likväl i tillfälle att arbeta för en 
framtida utveckling. Flere av deputationens förslag blevo 
av ständerna gillade. Främst gäller detta förslagen om 
frihetsår och särskilda ersättningar och gottgörelser för 
genom kriget lidna förluster, om inrättandet av spann- 
målsmagasin samt det förslag, som för framtiden blev det 
betydelsefullaste, nämligen om tillsättandet av en finsk 
ekonomiekommission. 
Av finska ekonomiekommissionens ledamöter var 
visserligen endast en finne, och två hade under vistelse i 
landet lärt känna detsamma, men tack vare den omstän- 
digheten, att kommissionen gjorde Faggots förslag och 
uttalanden till sina, kom dess viktigaste aktstycke, betän- 
kandet av den 18 juni 1745, att få en genomgripande be- 
tydelse. De under de följande riksdagarna tillsatta finska 
deputationerna gå i huvudsak vidare på de av ekonomie- 


kommissionen utstakade banorna. 


Innehällsförteckning. — 


Förord. 
Källor och litteratur 
Kap. I. Finska besvärsdeputationen . 


Deputationens tillsättande s. 4. — Ledamöter s. 6. — De- 
putationens uppgift s. 9. — Finnarnas memorial s. 10. — 
Deputationens betänkande däröver s. 12. — Riksdagens 
beslut s. 18. — Stierncrantz’ memorial s. 24. — Besvar 
fran de finska städernas invanare s. 29. — Besvar fran 
andra grupper ay flyktingar s. 32. — Enskilda personers 
besvär s. 34. — Skadeständsförteckningar s. 40. 


Kap. II. Finska regleringsdeputationen 


Tillståndet i Finland efter kriget s. 43. — Lanæus’ brev 
s. 44. — Förhållandena i Ä.-B:borgs län s. 47. — Ehren- 
malms sändning s. 49. — Förhällandena i N.-T:hus län 
s. 61. — Förhällandena i Kymmenegards län s. 63. — 
Förhällandena i Österbotten s. 67. — Sammanfattning 
s. 67. — Deputationens tillsättande s. 69. — Ledamöter 
s. 70. — Deputationens uppgift s. 73. — Finnarnas all- 
männa memorial s. 75. — Förberedande diskussion i de- 
putationen s. 84. — Kammarkollegiets utlatande s. 84. — 
Krigskollegiets utlätande s 90. — Deputationens betän- 
kande s. 92. — Betänkandet vid riksdagen s. 97. — Stä- 
dernas ansökningar om frihetsar s. 101. — Kammarkolle- 
giets utlåtande s. 105. — Deputationens betänkande s. 109. 
Städernas övriga besvär s. 110. — Deputationens betän- 
kande om Finlands upphjälpande s. 117. — Mantalspen- 
ningarna i Österbotten s. 123. — Besvär frän Savolax 
och Karelen s. 126. — Mindre ärenden s. 131. 


182 


Sid. 
Kap. III. Finska ekonomiekommissionen . . . . . . . . . 148 
Vaknande intresse for jordbruket s. 143. — Kommissio- 
nens tillsättande s. 148. — Ledamöter s. 149. — Aktmate- 
rial s. 150. — Kommissionens uppgift s. 151. — Faggots 
betänkande s. 152. — Kommissionens riksdagsrelation s. 
163. — Dess betänkande s. 169. — Stapelrätt for Borgå. 
o. Uleaborg s. 173. — Mindre ärenden s. 175. 


Sid. 


=] 


100 
114 
114 
115 
117 
119 
120 


121 
148 


163 


Rättelser och tillägg. 


Ehrenmalms förslag rörande de „lidande“ avser ej finnarna 
utan de licentierade riksråden och andra av hattarna avsatta 
och förföljda ämbetsmän. Jmfr. R. o. A. prot. 6 nov. 1742. 
(XIII s. 260) och Malmström III s. 115 o. 208. 

5 ned. star: 6, läs: 5. 

. 10 ned. tillägges: eller Asikain. 

2 ned. star: 513, las: 531 0. 534. 

7 ned. star: 1741, las: 1742. 

3 ned. star: 1743, las: 1734. 

2 ned. star: 5 Gre, las: 8 Gre. 

. 14 ned. star: sid. 12, las: sid. 12 o. 18. 

. >) tillägges: bör sannolikt vara 20 aug. 

n. 1) star: Thuneld, las: Tuneld. 

r. 9 ned. star: Sprengport, las: C. H. Sprengtport. 

sista raden star: edda, las: ledda. 

r. 12 ned. star: s. 314, las: s. 314 o. 321. 

n. !) § 33 utgår. 

. 14 ned. står: i Abo stift, läs: i övriga delar av Abo stift. 
. 2) tillägges: bet. är ej uppsatt 1 paragrafer. 

. 10 ned. står: förbehållande, läs: förbehållandes. 

. 9 ned. star: att, läs: at. 

1 upp. star: att lida igenom, las: at lida, igenom. 

n. 3) star: 129, las: 127. 

r. 12 upp. star: mindre omfattning, läs: förändrad form. 

r. 14 ned. star: nödig och högst oumbärlig tilförsel, läs: 
nödvändig och högst oumbärlig tilförssel. 

r. 2 ned. står: chef för, läs: överstlöjtnant vid. 

n. ?) tillägges: I registraturet har jag ej heller lyckats an- 
träffa någon antydan om att annan ordförande utsetts. 

H. Nicandér uppger i sitt minnestal i Sv. Vetenskapsakade- 


ee a ka 


8B RR Ss R 


‘min den 28 nov. 1778 över Faggot i fråga om dennes be- 


tankande, att kommissionen ,upgaf det til Konungen sasom 
sit eget“. (Sv. V. Akad. minnestal 1776-84. n:o 87). 


Tnt a Chitty 


dur ATEN 2) 


Priset nt ond uth 


i 


rant i 
BRL 4 


tr casera a 


GUN ing Th 4 


I Bee 7 
MY PEU ANNE 
AA 


ATEN 4 


maa 
SL eaten F 
M, ke 


fi > = till 


ie ek KANNEDOMAF 3 


= | ; a s 


> FINLANDS NATUR oa FOL 


— 


Utgifna 


cr af 


< 


Finska Vetenskaps-Societeten. 


wos nn EDS Den ne ve 


72 


Er ee 
— Sjuttiondetredje Häftet. 


pe 1 | BIDRAG TILL Ehen AP FINLANDS NATUR OCH FOLK. 
H. 73. N: ol. 


STUDIER 


I 


-FRIHETSTIDENS 
_NATIONALEKONOMISKA LITTERATUR 


IDEER OCH STROMNINGAR 1718-1740 


AF 


GEORG SCHAUMAN 


HELSINGFORS 1910 
FINSKA LITTERATURSALLSKAPETS TRYCKERI 


ET HAS 
I i 


BORAGE TILL KÄNNEDOM 4 AP FINLANDS NATUR OCH FOLK, 


UTGIFNA AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETEN. 
\ Ei 73, N:o 2. 


DE FINSKA DEPUTATIONERNA 


OCH 


EKONOMIEKOMMISSIONERNA 


: UNDER 


FRIHETSTIDEN 
oA 


A. MICK WITZ 


HELSINGFORS 1912 
FINSKA LITTERATURSALLSKAPETS TRYCKERI 


thas WAS A 
EE 


SAME à 


AMNH LIBRARY 


LUN 


| 


100090642