DL1002 .B5 * EORSTEEZPFEOPRFE FOR EDVCATION FOR SCIENCE LIBRARY OF THE AMERICAN MUSEUM OF NATURAL HISTORY a à BIDRAG till KANNEDOM AF FINLANDS NATUR ocx FOLK. Utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. Sjuttiondefemte Häftet. HELSINGFORS 1914. HELSINGFORS CENTRALTRYCKERI OCH BOKBINDERI AKTIEBOLAG. 6371 Ba ah we here: PE ay ‘ce FMERICER MUELUM PHATURAL UIE TORY INNEHALL: 1. En tilltänkt nationalhyllning för kejsar Alexander I. Af Carl v. Bonsdorff. 2. Alexander Lauréus. En konsthistorisk studie af Torsten Stjern- schantz. vA EE LN BIDRAG TILL KANNEDOM AF FINLANDS NATUR OCH FOLK, EX MLTANKT NUTIONALAYLLNING KEJSAR ALEXANDER I CARL v. BONSDORFF Re © HELSINGFORS 1912 HELSINGFORS CENTRAL TRYCKERI OCH BOKBINDERI AKTIEBOLAG ' a i an NRA 4| > a ar mon Ark Jia, isin Ri. LC wmv fh Re LA i | A op a : fn | | Le - War AT TR JL Ay Al i} À | Eli | MON | aaarınka sa ARELIN tn a " qaaqaanda:.v SAAD LA NORMEN Or ak u ea TES DT aS an, |i * DP undersökningar, som resulterat i efterföljande skildring, grunda sig, tämligen uteslutande, på otryckta källor från tiden omkr. år 1814, dels på de centrala ämbetsmyndigheternas hand- lingar, dels på enskilda familjesamlingar. Bland de förstnämnda ha generalguvernörskansliets akter och generalguvernörens skrif- velser till regeringskonseljen lämnat de flesta bidragen, medan skörden på andra hall (statssekretariatets, Abo domkapitels, consistorii academici samt länestyrelsernas i Abo och Helsingfors arkiv m. m.) varit tämligen ringa. Det största materialet har jag dock hämtat ur de enskilda samlingarna från föregående år- hundrades början: Rilax- och Åminnesamlingarna, Rehbinderska, Ehrenströmska, Stjernvallska, Stjernvall-Walleenska och Kothenska samlingarna i statsarkivet, Tengströmska brefsamlingen i universi- tetsbiblioteket m. m. Smärre bidrag ha därtill ännu erhållits från tidningar samt officiella kungörelser och cirkulär från de år, till hvilka skildringen hänför sig. (Cs ös 12 til 12 AV REUM PASTE AIA, (4 { Ti H fy NAL UU ‚Kr MoMbie ho ia 1 + berate) tro ass gi) volt ado wp our aile = td hote bavard steve ob Bq ‘slot ATT a | Annee oly Hawt Autant cent tT nest ablidana At ain 4 Mids saotönv galet doo tenis wloilenadertarm vay gen: oubli eben ali an nonadodegaragny: ir lit od ‚erinnere by nobla doo ofA Anne. tire timeline ND fet a plein Jol whan ago thar” (ze u obs Wirt atsegatare ablileien bb 18: Jalnıkı ide jivimgniinisaouniocd déc exalt std ande doo ments an mette ara mega sew ici | ceaaiionalond tonade redde bio sinh AD ad gedit ori .a un Al ah of ar db a ae tum: Versi | Se An Born INNEHALL. IE Sid. 1—10. Den nya eran s. 1. — Kriget i Ryssland 2. — Revansch- planer i Sverige 2. — Tonen i Finland 3. — Ämbetsvärldens hällning 4. — Bearbetning af den allmänna opinionen 8. IT: Sid. 10—18. Oro för kejsarens person 10. — Svärigheter inom förvaltnin- sen 12. — Fred i sikte 13. — De ryska myndigheternas beslut att fira kejsarens hemkomst 13. — Ministerkommittén inbjuder deputationer till Petersburg 16. — Grefve Steinheil befordrar be- sluten till centrala och lokala myndigheters kännedom 17. III. Sid. 18—34. Nationalinsamlingen i Finland 18. — Fraga väckes om en deputation från Finland 20. — Konsistoriernas åtgärder 20. — G. M. Armfelts ställning till frågan 22. — Frih. R. H. Rehbinders uttalanden till landsh. G. Fr. Stjernvall i Tavastehus 22. — Landsh. K. v. Troils meddelanden till densamme 25. — Stjern- valls villrädighet och oro 26. — Landsh. C. Stjernvall i Viborg lugnar honom 28. — Armfelt afgör frågan om deputationens sammansättning 29. — Landshöfdingarnes roll 30. — Grefve F. Steinheil utöfvar öfverinseendet 31. — Utfärdar kallelser 31. — Meddelar sig med ryska ministrar och Armfelt 32. — Wjas- mitinoffs och Armfelts svar 33. IV. Sid. 35—59 Carl Stjernvalls framställning till generalguvernéren 35. — G. Fr. Stjernvalls dito 37. — Deputationens ledamôter 38. — Fraga om ordförande 40. — Steinheil afsäger sig 41. — Troil motarbetas 43. — Landshöfdingarne G. Fr. Stjernvalls och G. Langenskiölds öfverläggningar 44. — C. Stjernvall förenar sig med dem 47. — Kammarherre C. Fr. Rotkirch tillfrågas 48. — Men refuserar 50.'— Rehbinder afslär på samma sätt 51. — Fraga om Sprengtportens val 52. -- Rykten om deputerades hemliga planer 53. — Bröderna Stjernvalls och Rehbinders »postulater» 54. Rykten om Armfelts brytning med Steinheil och Rehbinder 55. — G. Fr. Stjernvalls förslag att opinera till förmån för Stein- heil 57. — Rehbinder understöder förslaget 59. Ve Sid. 60—68. Kejsarens hemkomst 60. — Hans ukas mot deputationer och festligheter till hans ära 62. — Förbudet kungöres i Finland 64. — En del deputerade i Petersburg 65. — Äfven nationalsubskrip- tionen inhiberas 65. — Kejsarens svar pa riksmyndigheternas büneskrift 67. — Förbudet gar vidare 68. VE Sid. 69—82. Hvarfér deputationen icke blifvit vidare känd 69. — Miss- nöje i Petersburg med de kejserliga förbuden 69. — G. M. Armfelts tillfredsställelse 70. — Hans misstro till deputationen 71. — C.J. Walleen hyser samma tänkesätt 73. — Uttalar sig om valet af ordförande 74. — Hans missnöje med Armfelt 75. — Steinheil och Stjernvallarne kallas till Petersburg 76. — G. Fr. Stjernvalls glädje däröfver 77. — Arbetet med de finska »affärerna» begynner 78. — Armfelts förslag till »monument för epoken» 79. — Tacksägelsegudstjänster med anledning af freden 81. — Abo akademis hyliningsfest. 82. EN TILLTANKT NATIONALHYLLNING FOR KEJSAR ALEXANDER I. Med en lätthet och motständslöshet, som väcker undran, gled den generation, som for hundra år tillbaka upplefde Finlands öfverflyttning från den nästan ur- åldriga föreningen med Sverige till politisk gemen- skap med den gamla motståndaren, in i hvad man i högtidligt tal stundom kallade för »den nya aeran), »det nya tidehvarfvet». Att så tillgick, hade sin förkla- ring i flera omständigheter, politiska, militära och per- sonliga, och icke minst i den på en gång ädelmodiga och klokt beräknande pacificeringspolitik den öfver- mäktige segraren — af orsaker, som ha sin skilda histo- ria — fullföljde gentöfver det eröfrade landet och som tillvann honom de underkufvades vördnad, tacksam- het och fulla tillit. Helt naturligt fanns det dem — och det hade varit mer än märkligt, om sådana icke funnits — hvilka i djupet af sitt hjärta kände saknad efter den förra öfverheten och trådde efter ett återknytande af de gamla föreningsbanden. Men för de flesta bland dem, som hade möjlighet att närmare öfverskåda de politiska tidsförhållandena, stod det nog så klart, att förändrin- gen var en förändring utan återvändo och att en ny strid om Finlands besittning knappast skulle leda till 2 annat än förödelser och förluster, än större in de nyss öfverståndna. I handling, om också icke alltid i tänke- sätt, fogade sig höga som låga efter den regel, som några år efter kriget uttalades af den klokt beräknande, i tidshändelserna djupt engagerade Åbo-biskopen Jakob Tengström. »Då länders och folkslags öden — skref denne ar 1811 till frih. J. Fr. Aminoff på Rilax — hvälfvas af en högre hand, tillhör det hvarje klok och beskedlig människa att foga sig efter Försynens skickelse och att alltid och i alla skiften sluta sig till en god regent, till ett älskadt fosterland, för att därigenom säkrast och lättast främja närvarande och tillkommande tiders väl och söka läka de sår, som våldsamma politiska kata- strofer alltid medföra.» 1) En pröfvotid för den undersåtliga troheten och un- derkastelsen under Försynens skickelse inträdde, då år 1812 den stora kraftmätningen begynte mellan de tvenne potentater, hvilkas tidigare slutna förbund just ledt till den politiska omhvälfningen i Norden. Huru skulle den nya jättestriden ändas? Skulle dess svall- vågor vältras upp mot de nordiska länderna och skulle Finland komma att som ett krigsbyte slungas af världs- herskaren åt dess förra öfverhet? Eller skulle kriget lokaliseras till Ryssland och världseröfraren där möta gränsen för sin krigiska storhet? Vi känna, hurusom man 1 Sverige till en början ställde stora förhoppningar på denna strid, hvaraf man förväntade sig revansch på muskoviten och Fin- lands återvinnande. Men vi veta ock, huruledes inom den !) J. Tengström till J. Fr. Aminoff !?/, 1811. Rilax saml. Bidrag t. känned. af Finl. 9 J svenska politiken de nationella traditionerna snart nog undertrycktes af en främmande äskädning och huru- som en allians med Ryssland bragtes till ständ, som yttermera befäste skilsmässan mellan de förra broder- landen, som för ärtionden aflägsnade Finland frän den svenska politikens synkrets, medan borta vid västra horisonten ett annat, om ocksä just icke nytt mäl be- gynte att hägra, ett byte för erdfringslystnaden och ett offer at revanschbegäret. Att man äfven i Finland i en del kretsar gjorde sig forhoppningar om en omdaning af de politiska forhallan- dena och särskildt raknade pa Sveriges anslutning till Rysslands motstandare, tyckes framga af vissa uttalanden fran denna tid. Val torde det icke varit sa farligt som sa- ken framställdes af den temperamentfulle, for allsköns rykten mottaglige G. M. Armfelt, hvilken särskildt fann andan dalig i landets hufvudstad och antog att man dar endast tranade efter en atergang till den förra politiska ställningen !). Och säkerligen bora vi med stor reservation upptaga den för revanschpolitiken — till en början — mycket intresserade general A. F. Skjöldebrands pastaende att hela landets vapenföra män skulle rest sig och förenat sig med svenskarne, om desse kommit öfver?). Men äfven personer som frih. ©. Mannerheim och J. Fr. Aminoff, 1) Armfelt t. J. Fr. Aminoff 7°/,, 1811, ‘/,, maj 1812, Ril. saml. — Enligt uppgift af Sam. Clason i Sveriges historia 1809—1859 s. 152 skulle upprepade budskap fran Finland vetat berätta, att den stora massan af folket med seg tillgifvenhet hängde kvar vid sitt gamla fosterland och hoppades på befrielse fran det ryska väldet. 2) A. F. Skjöldebrands memoarer, utg. af H. Sehiick V: 3. Samma förmodan uttalas i B. v. Schinkels Minnen ur Sveriges nyare historia VI: 120. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. hvilka funno »tonen» i allmänhet god, medgafvo, att ställ- ningen kunde genom ogynnsamma händelser blifva kri- tisk, hvarför det enligt deras tanke vore oförsiktigt att lämna Finland utan allt försvar. 2?) Och biskop Jakob Tengström, som med vaken blick följde tidsopinionens utveckling, yttrade sig i sin enskilda korrespondens om »det absurda politiska nitet och kannstöperiet att än göra om hela systemet och önska ett nytt krig med Sverige», hvaraf enligt hans mening »idel ömsesides olyckor och förluster» blefve en följd. Ehuru själf tillfredsställd med det nya systemet, om hvars etablerande han varit med, ansåg dock Tengström att man måste förlåta ett nyligen underkufvadt folk, att det ännu icke frigjorts från »de gamla politiska grillerna», som med tiden nog skulle upp- höra. »Efter några år — trodde biskopen — hafva de väl forflugit och det nya uppväxande släktet skall ofelbart bättre känna förmånerna af sin ställning äfvensom sin plikt mot regent och fosterland ?).» Huru allmänt »det politiska nitet» var och i hvilka sam- hällsklasser de »gamla politiska grillerna» främst fortlefde, är icke möjligt att närmare utgrunda. Men hvad vi med tämlig visshet kunna halla för, är att inom ämbetsvärl- den och särskildt inom dess öfversta sferer »tonen» var den 1) J. Fr. Aminoff t. G. M. Armfelt juli 1812 (kone. i Rilax s.), till R. H. Rehbinder ”/, 1812 (Rehbinders saml.), ©. Mannerheim t. J. Fr. Aminoff 1*/,,, 75/,, 2°/, 18i2 (Ril. 15) till) J. A. Ehrenström */7 isis (Ehrenströmska afskr. saml.). Statsarkivet. *) Tengström t. J. Fr. Aminoff 17/, 1812 (Ril. s.), t. ©. J. Walleen 1/, 1813 (Stjernvall-Walleens saml.). — I samma anda yttrade sig Manner- heim till Ehrenström °/, 1813: »Finnarne behôfva tid att sansa sig, och att de värkeligen hégakta och älska sin gode kejsare, därom är jag helt och hållet 6fvertygad.» Ehrenstr. s. | Bidrag t. kiinned. af Finl. 1) bästa och att man inom dessa kretsar med det lojalaste deltagande följde först Rysslands försvar mot fransmän- nen och därefter de allierade folkens strider för världs- eröfrarens fullständiga undertryckande. För att nu icke tala om Armfelt, som lifligt tillstyrkt affallet från den öfver- mäktige bundsförvandten och i striden för det legitima franska konungadömets återupprättande såg ett af sitt lifs käraste onskningsmal uppfyldt'), täflade de högre ämbetsmän, hvilkas korrespondens är oss känd, om att inför hvarandra uttala sina innerligaste välönskningar för kejsaren och hans storartade företag. Kejsar Alexan- der var den störste, den ädelmodigaste fursten på jordens rund, sitt folks frälsare och Europas befriare; hans mot- ståndare, hvars hjältegloria strålade i Sverige ännu efter detta rikes anslutning till koalitionen mot Frankrike, var världsförtryckaren, världstyrannen, usurpatorn, vilddju- ret, som hotade att uppsluka hela Europa och därför var »bon à pendre». Fransmännens inryckande i Ryssland var ett attentat mot folkfriheten, ryssarnes försvar en ädel, uppoffrande strid för hus och härd; de allierade ar- méernas infall i Frankrike däremot en det godas seger öfver det onda o.s.v. På sitt bombastiska sätt gaf den ridderligt- patetiske beundraren af Alexander I, frih. J. Fr. Aminoff i bref till sina närmaste uttryck åt denna sinnesstämning. »Gud den högste kröne utgången för hela mänsklighetens val, skref han till sin fru våren 1812, kort före krigets början, och mot slutet af året, då fransmännen befunno sig på flykt, utropade han jublande: »Hoppet lefver om 1) Om Armfelts tänkesätt Tegnér, G. M. Armfelt III kap. 8, Hart- man, De tre gustavianerna s. 249 följ. och mitt arbete Åbo akademi och dess män I: 498 följ. (Bidr. t. känned. af Finl. Nat. o. Folk, h. 69). Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 6 frälsning, men ännu är mycket ogjordt, som en rätt- vis Gud med ett varde kan bestämma. Den dygdige uppsänder sine suckar till den högste för den bäste af regenter vi äga.» Och da pa våren 1814 jättestri- den var till anda och vilddjuret lag krossadt, oskadlig- gjordt, uttalade Aminoff for frih. R. H. Rehbinder sin glädje i följande ord: »Den högste har hort vara böner och värl- den ar frälsad. — — Bland människosläktets odödlige välgörare är och blir Alexander I:ste den odödligaste jorden burit. Ja, min broder, den blodiga farsen Buona- parte är utspelt, luftslottet ramladt, ridån fallen och dj-n har återtagit sin smorde.» 1) I de samma dagar Aminoff med sadan emfas yttrade sig om Napoleons fall, skref den unge exped. sekreteraren L. G. v. Haartman till biskop Tengström: »Napoleons blodiga stjärna ar nedgangen och en skônare uppgangen. Hela Europa, hela mänskligheten knäböjer for den vörd- nadsfullt! Man har ej ord att uttrycka folkslagens tanke- sätt emot Alexander. — — Nu kan man ater i lugn arbeta och göra sina planer for framtiden. En ny epok börjas för hvarje människa.» ?) Samma toner, om ock nagot mer dämpade, ljuda oss till möte fran uttalanden, som afgafvos af medlemmar af Finlands nya regeringskonselj. »Blir det krig — skref i början af ar 1812 H.C. Reuterskiöld — matte Allmaktens gudaväsende, om han sig därmed befattar, belona Alexan- ders välgärningar, krossa Europas fortryckare.»?) Frih. C. Mannerheim, hvars palitlighet gjordes misstänkt af 1) J. Fr. Aminoff t. sin fru !/,, 17/,, 1812 (Ril. s.), t. R. H. Reh- binder '°/, 1814 (Rehbinderska saml.). ?) Haartman t.J. Tengström #/,1814. Tengströmska saml., Univ. bibl. 8) Till J. Fr. Aminoff *°/, 1812. Ril. saml Bidrag t. känned. af Finl. ‘ rapportörer till de högmögende, uttalade sig för J. Fr. Aminoff om de oberäkneliga olyckor, som förestodo värl- den och hans egen fredliga hembygd, om icke människo- släktets fiende fann gränsen för sina äregiriga företag. Om Finlands innevånare också icke deltogo i krigskostna- derna, voro de enligt Mannerheims mening sin herskare tillgifne. »Alla välmenande finnars önskningar — yttrade han före stridens början — beledsaga vår älskade kejsare på dess korståg emot människosläktets fiende. Måtte lyckan och segern följa dess fanor, ty annars äro vi jämte hela Europa för evigt smidde i bojor.» 1) Hvad den finska kyrkans främste man vid denna tid, biskop Jakob Tengström, tänkte om den stora striden, kunna vi sluta till af de uttalanden af honom, som redan anförts. »Med de varmaste välönskningar och välsignel- ser — skref han våren 1812 till J. Fr. Aminoff — följer äfven den finska nationen enstämmigt sin goda och älskade kejsare, fullt och fast öfvertygad, att vi stå eller falla med honom.» Och omnämnande de stora rustningarna på andra håll tillade han: »Under allt detta sitta vi finnar i lugn och ro och njuta vår goda kejsares öfverflödande välgär- ningar utan minsta olägenhet af de rundt om oss dånande krigen. Ingen fläck på jorden är så lycklig som denna, men huru få känna och erkänna det?» Vid slutet af året antog han fäderneslandet vara räddadt från fransmännens ok och Nordens lugn befäst, men på någon fred trodde han icke, »innan hydrans flere hufvuden blifva så krossade att han aldrig mer vaknar till världens fortryck». ?) elles. Kr, Amin Oför ant 2/2 18122 Rılısaml. 2) Till Aminoff '*/, 1812, 1°/, 1813, Ril. s.; vidare Abo akademi och dess min I: 462 följ. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. Genom sin ämbetsställning var Tengström i högre grad än de flesta andra i tillfälle att invärka pa den all- manna opinionen och att motarbeta de gamla politiska grillerna. Af Armfelt uppmanades han ifrigt att fatta till pennan for att befordra en god »public spirit» och särskildt uppmanades han att bemöda sig om en lämplig affatt- ning af bondagstexterna samt af bönerna till de officiella tacksägelsegudstjänster, som nu och dä pabjédos till firande af ryssarnes och deras allierades segrar öfver Europas ge- mensamme fiende. Biskopen fyllde också uppgiften på ett sätt, som tillvann honom synnerligt beröm af Armfelt och erkännande af kejsaren själf. 1) Vid tacksägelsegudstjänster- na, som höllos i alla kyrkor i den mån domkapitlets cirku- lär hunno framkomma, upplästes vanligen någon tryckt relation öfver de märkligaste tilldragelserna inom arméerna eller rapporter af de ryska befälhafvarne; därefter följde ett officiellt påbjudet böneformulär med brinnande tacksä- gelser till härarnes konung för all den välsignelse, hvarmed han omfattat den älskade kejsaren, värnaren af folkslagens frihet och Nordens själfständighet, upprätthållaren af sina undersätars sällhet och lugn. ?) Äfven med anlitande af tidningsprässen sökte veder- börande att inom allmänheten upprätthålla rikstrogna tänkesätt och väcka deltagande för kejsarens stora strid mot världsförtryckaren. I lämpligt formade officiella nyheter från armén och krigsskådeplatserna, kompletterade genom monarkens manifest och befälhafvarnes rapporter, korrespondenser från Ryssland, utdrag ur enskilda bref 1) Åbo akademi och dess män I: 491—505. 2) Consistorii ecclesiastici i Åbo cirkulärbref åren 1812—1815, Saml. af placater, förordningar, manifester m. m. I—II. Bidrag t. känned. af Finl. 9 fran fältlägret m. m., meddelade Abo allm. tidning pas sande underrättelser om krigsoperationerna, om de egna truppernas lysande tapperhet och deras framgangar samt om motstandarnes daliga sidor. Stor uppmärksamhet torde alldeles i krigets bôrjan tvenne i augusti 1812 publicerade statliga upprop till den finska allmänheten väckt, atmin- stone det ena, men sannolikt båda författade af den nyss till Finland öfverflyttade J. A. Ehrenström, en af tidens skickligaste stilister.!) I vältaliga ord och skickligt for- made perioder, men med en logik, som måste väcka jäm- forelser med anfallet pa Finland ar 1808, framställdes i dessa hela orättmätigheten af det krigiska foretag, som påbörjats af Europas plägoris, förstöraren af dess lugn, frihet och kultur. Gentemot Bonaparte, hvars gränslösa äregirighet gick ut på intet mindre än upprättandet af en hela Europa omfattande universalmonarki, ställdes så- som motsats kejsar Alexander, hvilken uppgafs genom sin personliga karaktär vara höjd öfver alla misstankar att åsyfta sina staters utvidgande. Kejsaren hade öfver- hopat Finland med en räcka af välgärningar och hans re- gering erinrade med en förtjusande känsla om allt det goda landet njutit af de bästa bland sina framfarna svenska konungar. Krossades det ryska väldet, skulle Finland utan tvifvel förvandlas till en fransk vasallstat under någon af Bonapartes generaler, dess konstitution skulle trampas, dess krafter skulle utsugas för att tjäna segrarens intressen, dess näringar förfalla o. s. v. Det ena uppropet, som underställts kejsarens eget bepröfvande, utmynnade i en uppmaning till Finlands innevånare att egna kejsa- rens och rikets sällhet sina varmaste önskningar, att täfla 1) Ehrenström t. J. Fr. Aminoff juli—aug. 1812. Ril. s Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 10 med kejsarens äldre undersatar i nit for dess tjänst och i hat mot dess fiender. I det andra uppfordrades alla sam- hällsklasser att icke sitta som orörliga åskådare af striden, utan genom patriotiska uppoffringar for upprättande af en kar af frivilliga stridsmän fylla den plikt, som alag hvarje medlem af det stora ryska samhället. 11: Om kejsarens trogna undersätar i Finland än med innerlist deltagande och tillfredsställelse mottogo under- rättelserna om de allierade furstarnes framgangar och främst om Alexander I:s andel i dem, rädde det dock en allman önskan efter ett fredsslut, som gjorde anda pa krigets forddelser och atergaf at riket dess egen gode kej- sare. Sedan i början af ar 1813 kejsaren lämnat sin huf- vudstad, förflöt månad efter månad under otålig förbidan pa hans återkomst, medan krigets vågor rullade öfver Tyskland och in i Frankrike. Året 1813 gick till ända och våren 1814 kom utan att önskningarna uppfylldes. Dels kände man sig orolig för kejsarens person, som man fruktade att utsattes för ständiga faror under de täta och valdamma striderna; dels inquiéterades man af det stillestånd, som till följd af kejsarens frånvaro inträdde i den allmänna förvaltningen, af svårigheten att få ens de viktigaste inre ärenden framförda till det kejserliga läg- ret, som alltjämt flyttades längre bort från rikets gränser. På ett vackert sätt framträder oron för kejsarens per- sonliga säkerhet i den korrespondens, som under kriget underhölls af Armfelt med biskop Tengström. I en täm- ligen tvär vändning hade Armfelt efter sin ankomst till Bidrag t. känned. af Finl. 11 Finland intagits af beundran for kejsaren, pa hvilken han öfverflyttade sin förra hängifvenhet for Gustaf III och i hvilken han skadade en »gudomlig» varelse, en »jordisk försyn» for Finland.!) Under striden mot Napoleon var enligt hans mening kejsar Alexander den centrala personen, som sammanholl det hela och som genom sitt talamod, sin ihärdighet och fermeté ofvervann de enskilda intressena och afunden bland de allierade. Men Armfelt önskade att kejsaren snart matte aterkomma till sina trogna, vantande undersåtar, ty bland det fördärfvade franska folket var han ständigt utsatt for faror, som gjorde Armfelts trogna hjärta beklämdt och hindrade honom att rätt glädja sig åt alla de vunna succéserna. »Måtte Försynen beskydda vår goda kejsare och gifva vår goda sak en sådan utgång som man billigtvis borde hoppas», var en önskan, hvartill Armfelt gärna återkom, och en gång skref han: »Gud låte oss blott få hem vår goda kejsare, frisk och nöjd!» ?) : Att Tengström delade Armfelts känslor, kan man godt sluta till af den uppfattning han i allmänhet hyste om kejsarens person. Ett par år efter det finska kriget skref han till C. J. Walleen, att det endast var under en Alexander I:s regering man kunde tänka sig möjligheten af den politiska ställning Finland erhållit, och med tanke på framtiden önskade han att denna regering måtte »bli så långvarig och lycklig att Finlands statsbyggnad hinner fullt konsolidera sig för att kunna vänta ett säkert fram- eArmielt us Je Er Aminom > tel; NE KSR In sept. 1812. Ril. s. 2) DU Mencstrome i SZ 0. juli, fo KA ör Her Me tO ke m. m. Vidare Åbo akademi o. dess män I: 500—501. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 12 tida beständ».!) Särskildt uppskrämd af katastrofen med Speransky, önskade Tengström helst, att kejsaren icke måtte själf resa ut i kriget, utan stanna i sin hufvudstad, men då han insåg omöjligheten häraf, tröstade han sig med hoppet om Försynens ständiga beskydd. »Vid detta laget lär han kanske redan vara på vägen till arméen — skref Tengström till Aminoff — följd af alla sina undersåtares, åtminstone af alla redliga finnars varmaste lyckönsknin- gar. Den högste vårde honom såsom sin ögonsten och låte honom och oss alla val ga!» ?) Om de svårigheter, med hvilka de högre finska ämbets- männen hade att strida till följd af kejsarens frånvaro, möter man ofta uttalanden i deras förtroliga meddelanden till hemlandet. Så länge ännu Armfelt under krigets bör- jan åtföljde kejsaren, gingo ärendena någorlunda, men sedan båda skilts åt och synnerligen sedan kejsaren allt- mer aflägsnade sig från sitt rike, begynte svårigheterna af dröjsmålet med ärendenas slutliga afgörande att tydligare framträda. »Alla finska ärenden äro 1 en beklage- lig stagnation genom monarkens frånvaro», skref på hösten 1813 frih. C. Mannerheim till J. A. Ehrenström. »Conseillen vet icke en gång, om den efter nästa månads början skall fortfara med sin mödosamma och personnellt ledsamma befattning.»®) En tid var det fråga om att Armfelt skulle resa till fältlägret, och äfven Tengström styrkte därtill, men af olika anledningar uppsköts affärden tills den omöjliggjordes bl. a. genom Armfelts sjukdom. Själf tog dock Armfelt saken med ett för honom mindre vanligt 1) Till C. J. Walleen */, 1812. Stjernv. Wall. saml. 2) Till J. Fr. Aminoff !/, 1812. Ril. =. *) Till J. A. Ehrenström °/, 1813. Ehr. =. Bidrag t. känned. af Finl. 13 lugn. För vännen J. A. Ehrenström medgaf han, att de inre affärerna ledo, »men da de öfriga gå väl — menade han — må man ändå ropa hurra». 1) Lifligare bedömdes dröjsmålet af den annars kall- blodige Walleen, som yrkade på att Armfelt genom en afskedsansökan skulle förmå kejsaren att egna större uppmärksamhet åt de finska affärerna. Sommaren 1814 skildrade han tillståndet inom kommittén på följande sätt: »Vi befinna oss med våra affärer i ett kaos, som öfvergår all beskrifning. Här bör man väl säga: ”Gud hjälpe oss’, ty själfve kunna vi det visst aldrig.»?) Af flera anledningar måste det sålunda väcka stor tillfredsställelse, då underrättelser begynte anlända från Frankrike att striden led mot sitt slut och att fredsunder- handlingarna tycktes leda till ett godt resultat. »Sedan Försynen krönt Alexanders företag med lycka — skref R. H. Rehbinder våren 1814 till J. Fr. Aminoff —, sedan världen genom hans omsorger blifvit frälst ifrån våld och nöd, så återstår för hans undersåtar ingen annan lycka än att snart återse honom hemma i deras sköte. Man hoppas att denna lycka snart skall inträffa.»?) Samma känslor af glad förväntan, som framträdde bland de finska ämbetsmännen, fyllde helt naturligt de ryska myndigheterna i Petersburg, hvilka också de haft att bestå stora svårigheter i sin ämbetsförvaltning. Hos 1) Till J. A. Ehrenström ‘/, 1813 m. m. (Ehr. s.); Abo akademi I: 507—508. Till J. Tengström skref A. d. °/, 1813: »Finska affairerna, ehuru af mycken intérêt för oss individuellement, fa val lof att sta efter, då hela Europas väl är i fråga. Går allt annat väl, så är det en signal att äfven för oss lugn och lycka äro att hoppas.» 2) ©. J. Walleen t. J. A. Ehrenström °/, 1814, Stjernv. Wall. saml. 3) Till J. Fr. Aminoff */, 1814. Ril. s. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 14 dem tillkom ännu den nationella segerkänslan, den out- sägliga frojden öfver att i sin återvändande herskare kun- na hälsa fransmännens egentliga besegrare, som samman- hallit de oeniga allierade, som med sina härar gjort slag i saken och höjt Rysslands folk öfver alla andra nationer. Det var icke nog med att man i kyrkorna hembar at den Högste tacksägelser och rökelseoffer och att hufvudstaden i festskrud mottog sin herskare. En sadan bragd fordrade sin alldeles särskilda belôning, en offentlig hyllning fran hela det ryska folkets sida och en tacksamhetsgärd, som äfven for kommande generationer skulle förtälja om kej- sarens bedrifter och hans rikes upphöjelse. Lifvade af sadana tänkesätt togo medlemmarne af rikets högsta ämbetsvärk, den hel. dirigerande synoden, rikskonseljen och dirigerande senaten vid ett gemensamt sammanträde, som hölls den 25 april g. st. — kort efter det kejsarens och de allierade furstarnes intag i Paris firats med en högtidlig tacksägelse (d. 5/,, apr.) 1) — till slutligt öfvervägande, pa hvad sätt man lämpligast skulle pa det triumferande Rysslands vägnar hembära tackoffer at sin beundrade herskare. Denne hade — sasom det med stolthet framhölls — genom sina stora gärningar för- härligat och upphöjt fäderneslandet öfver alla riken; för- trostande pa sina undersatars karlek och tillgifvenhet hade han fôrkastat freden med en grym fiende, som in- trängt inom hans gränser, befäst Rysslands säkerhet och återupprättat nästgränsande staters själfständighet äfvensom «fullkomligt underkufvat Europas fruktans- värde förtryckare, som skakat riken och trott sig kunna 1) Åbo allm. tidning 1814 n:o 108. Bidrag t. känned. af Finl. 15 lagga under sin jarnspira alla folkslag och stater. Han hade vidare visat varlden en obeskriflig mildhet i det han ädelmodigt tillgifvit de besegrade och befriat dem fran tyrannens ok, fort sina vapen, som han gripit till fäder- neslandets försvar, fran det ena landet till det andra, icke för egen ara, utan för att frälsa främmande nationer, som trycktes under oket af en omätlig hersklystnad, och für att atergifva dem deras lagliga beherskare o. s. v. Och kommo rikets högsta dignitärer öfverens om att for allt detta stora och beundransvärda hembjuda at kejsaren den af alla enhälligt gillade titeln »den välsignade» [B.a- TocIoBeHHblä], att om H. M:ts tillstånd därtill kunde utvärkas, lata prägla en medalj kejsaren till ara och att i residensstaden uppresa en minnesvård med påskrift: »At Alexander den välsignade, hela Rysslands kejsare, rikens ädelmodige äterställare, af det erkännsamma Ryss- land.» Kostnaderna skulle betäckas genom en allmän, alla stand omfattande insamling, som skulle dirigeras af resp. guvernementsstyrelser och ombesörjas af adelsmarskal- karne för adeln, af stadsöfverhufvudena och borgmästarne för städerna samt af polisen för öfriga samhällsklasser, allt i enlighet med närmare detaljerade fôreskrifter. +) Denna hyllning, sa storartad den än var, befanns dock ännu icke tillräcklig. For att höja staten vid de fester, med hvilka man i Petersburg ämnade fira kejsarens ater- 1) Den #/, 1814 (g. st.) berättade G. Rosenkampff till J. Fr. Ami- noff att senaten jämte öfriga högsta auktoriteter hållit tvenne sam- manträden för bestämmande af titeln, men ännu icke kunnat: ena sig (Ril. s.). — Äfven inom det moskovitiska senatsdepartementet hade rådplägningar ägt rum rörande hyllningen åt kejsaren. Gen. guv. kansl. akter 1814 b. III n:o 66; tidn. Allmänna journalen 1814 n:o 211. Nat. o. Folk, H. 75, N:0 1. 16 komst, beslöt ministerkommittén något senare, den ??/; g. st., att bereda jämväl öfriga landsdelar tillfälle att genom deputerade låta sig företrädas vid det högtidliga motta- gandet. Uppdraget att göra de undersåtliga besluten kända i riket öfverläts af de höga myndigheterna åt öfverbefäl- hafvaren i Petersburg, t. f. polisministern Sergej Kosmitsch Wjasmitinoff. Denne lämnade i tryckta cirkulär af den 13/. g. st. till guvernementsstyrelserna en redogörelse för let rörande titeln och segerns framtida förhärligande, jämte det han i en instruktion af följande dag meddelade närmare föreskrifter om proceduren vid den frivilliga in- samlingen, som skulle ske sålunda att den uppmuntrade enhvar att på ett ostentativt sätt framhålla sin lojalitet. Uppbörden af de utlofvade medlen skulle vidtaga redan följande år, men för underlättandet af gifvarnes ädla uppoffringar fördelas på fyra år. I andra cirkulär, dat. den ?%/, g.st., uppfordrade polischefen guvernementens styresmän att förständiga adeln och köpmansståndet i sina län att, om de så önskade, vidtaga åtgärder för de- puterades skyndsamma afsändande till kejsarens åter- komst till sin hufvudstad.1) De höga ryska myndigheternas anmaningar gällde naturligtvis närmast kejsardömet, men för själffallet an- sågs, att de också skulle ställas till kejsarens nya under- satari Finland. Såväl genom ordföranden i finska kommittén grefve Armfelt som genom polisministeriet underrättades 1) T. f. polisministerns tryckta cirkulär bland generalguv. kansliets akter för 1814, b. III, n:o 66, = IE öfversättn. af cirk. af EE ; svenska 23 juni 5 juli 1814 öfversättningar af cirk. af = med gen. guv. skrifv. af till reg. konseljen. Bidrag t. känned. af Finl. 17 generalguvernören om förehafvandena i Ryssland?!) och han lät budet ga vidare till landets centrala myndig- heter och länestyrelser. I skrifvelse af den 18/30 juni delgaf Steinheil regeringskonseljen cirkuläret rörande deputa- tionen i och för vidare åtgärd, men till vinnande af tid fann han nödigt att i direkta skrifvelser af samma dag till landshöfdingarne underrätta desse om saken.?) Först Jul 1814, följde meddelande till re- 5 juli geringskonseljen om de föreslagna sammanskotten och nio något senare, den dagar därpå, den 2/14 juli, daterades i generalguvernörs- kansliet cirkulär rörande samma sak till landshöfdingarne, hvilka uppfordrades att låta uppsätta erforderliga sub- skriptionslistor för sina län och att i sinom tid gifva gene- ralguvernören del af insamlingens resultat. Och ännu se- nare, den 14/26 juli, sändes cirkulär af liknande innehåll till hofrätterna, domkapitlen, consistorium academicum och centrala ämbetsvärk. För domkapitlen uttalade gen. guvernören sin förvissning om att den finska bonden skulle icke mindre än den ryska med glädje bidraga till det goda ' ändamålet. Men han önskade, att prästerskapet matte på lämpligt sätt uppmuntra allmogen till gifmildhet, syn- nerligen som ingen gåfva var för ringa för att mottagas 1) Armfelt t. Steinheil *°/, g. (om deputerade, anl. 17/29 juni) Br och *7/, g. st. (om insamlingen, anl. | m ) samt Wjasmitinofft. d:o7*/, g.st. (om båda ärendena, anl. 4 = ai u, gen. guy. kansl. akter b. III, n:o 66. ?) Gen. guv. kansliets journal öfver afg. skrifvelser 1814, 2:dra exped. del I, n:o 494—501; gen. guy. kansl. akter 1814 b. III, n:o 66: gen. guv. skrifvelser t. reg. kons. 1814. Gen. guv. skrifvelse anlände till landsh. ämb. i Abo 4/,, i Tavastehus */, (landskansl. i Abo och Helsingfors, ank. bref). Nat. o. Folk, H. 76, N:o 1. 2 18 och som hvarje gifvares namn skulle pa förteckningen upptagas. 1) Generalguvernörens skrifvelser jämte polisministeriets cirkulär foredrogos i regeringskonseljen de första dagarna af juli. I fråga om deputationen ansåg konseljen sig icke behöfva skrida till vidare åtgärd, då gen. guvernören lof- vat gifva landshöfdingarne underrättelse om saken, och äfven med hänsyn till insamlingen inskränkte sig konsel- jens åtgärd till att uppsätta subskriptionslistor för de båda departementen, då gen. guvernören enligt konseljens ön- skan förklarade sig villig att lämna samtliga auktoriteter i landet behörig underrättelse. Regeringskonseljen kom därigenom att stå utanför hela frågan. ?) III. Om insamlingen till forman för medaljen och seger- monumentet till »den välsignades» ära känna vi icke mycket annat än att ärendet tyckes gätt sin gilla gäng i en del ämbetsvärk medan i andra ätgärderna tillsvidare uppskötos. Till consistorium academicum i Äbo anlände i slutet af juli en skrifvelse fran landshöfdingen med uppmaning att medvärka till det goda ändamälet.°®) I consistorium ecclesiasticum i samma stad föredrogs gene- ralguvernorens skrifvelse först sa sent som den 1°/,, da ?) Gen. guv. kansl. akter 1814 b. III, n:o 66, gen. guy. skrifv. t. reg. kons. 1814. Gen. guy. skrifvelser anlände till landsh. i Abo ”°/,, i Ta- vastehus **/,, jämte polisministeriets cirk. af = i öfvers. Landskansl. i Äbo och H:fors, ank. br. ?) Reg. kons. pl. pr. ?/,, 5/, 1814. 3) Landsh. i Abo t. konsist. */, 1814. Till länestyrelsen i Abo an- lände gen. guvernörens cirk. den *°/, och exped. vidare. Bidrag t. känned. af Finl. 19 capitulares besloto att utfärda cirkulärbref till cleresiet i stiftet — framdeles.1) I Borga domkapitel togs saken tidigare upp och behandlades med stôrre intresse. I skrif- velse af den 39/, 1814 till generalguvernören meddelade nämligen kapitlet, att detsamma i cirkulär af s. d. förständigat prästerskapet att i noga öfverensstämmelse med de gifna föreskrifterna rörande subskriptionslistorna lata foranstalta insamling dels pa sockenstämmor, som med det första skulle utlysas, dels vid »andra sig yppande tjänliga tillfällen». Men utom att kapitlet sålunda full- gjorde den erhållna befallningen, tillät det sig att till gen. guvernörens ompröfning ödmjukast hemställa, huru- vida icke en ytterligare subskription kunde anställas for allmogens räkning vid de påföljande vinter instundande lasforhoren, till hvilka allmogen plägade talrikt samman- komma. Salunda kunde man — resonnerade domkapit- let — päräkna rundligare sammanskott, och för mången, som icke kunde infinna sig till sockenstämman, skulle därigenom erbjudas »ett nytt tillfälle att uppfylla sitt hjärtas fordran».?) Pa detta välmenta förslag följde, af orsaker som framga af det följande, intet svar. Och okändt är, till hvilka patriotiska uppoffringar vederb. myndigheters uppford- ringar för öfrigt ledde. Mera än om den underdåniga insamlingen känna vi om de rådslag och åtgärder, till hvilka det andra projektet, det som rörde en nationaldeputation, ledde, om vi också i fråga om detta till en del få åtnöja oss med allmänna antydningar om resultatet. !) Cons. eccl. pr. 1°/, 1814 § 6. ?) Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 20 Såsom redan nämndes, tillsades landshöfdingarne ge- nom generalguvernörens cirkulär af den 18/30 juni att vid- taga de ätgärder, som erfordrades för länets värdiga repre- senterande vid kejsarens hemkomst. Men redan flera veckor tidigare hade fragan om en deputation fran Finland ta- gits till tals inom de högre ambetskretsarna, och da cir- kuläret anlände, voro sa godt som alla forberedelser redan gjorda for de deputerades afsändande. Den officiella underrättelsen om förehafvandena i kejsardömet kom salunda som en sista stadfastelse a ett foretag, hvarmed man redan var pa det klara. Pa hvad sätt deputationsfragan forst lancerades och hvilka personer allraförst satte sig i rörelse for densamma, känna vi icke. Påtagligt är, att förslaget grundade sig på enskilda underrättelser om de ryska myndigheternas af- sikter, och med visshet känna vi, att biskop Jakob Teng- ström, som åtog sig att representera sitt stift, hörde till dem som tidigast omfattade idén. I skrifvelse af den ?2/, underrättade han sin ämbetsbroder biskop M. J. Alopzeus i Borgå om saken jämte det han tyckes uttalat sig för önskvärdheten af att biskopen, enligt hans eget föredöme, själf deltog i deputationen. Alopæus svarade, i början af juni, att äfven han på sitt håll föreställt sig nödvändig- heten af den ifrågasatta «appvaktningen och lyckönskan» och han förklarade sig så villig som skyldig att ansluta sig till deputationen. Utom honom borde dock tvenne präster representera stiftet, en från «den gamla delen» och en från det »kinkiga» Viborgs län, som gifvit och im- merfort gaf kapitlet »mycket bryderi och besvär». För egen del tänkte Alopæus på prosten dr. Ivar Wallenius, hvilken varit med om 1808 års deputation, samt dom- Bidrag t. känned. af Finl. "| 21 prosten Emanuel Indrenius i Fredrikshamn. Därjämte visste han berätta, att han någon dag tidigare samman- träffat med generalguvernören, som godkände biskopens önskan om stiftets representerande och för öfrigt lof- vade att i underdånighet anmäla »nationens önskan». Äfven landshöfdingarne G. Fr. Stjernvall i Tavastehus och A. G. Langenskiöld i Heinola voro ifriga att vinna repre- sentanter för de andra stånden. Till sist utbad sig biskopen af sin mer erfarne kollega sådana underrättelser, som voro nödiga för resan. Senare kunde Alopæus rapportera, att såväl Wallenius som Indrenius lofvat halla sig res- färdiga. 1) På biskop Tengströms initiativ torde det ock berott att konsistorium vid kejs. Åbo akademi i skrifvelse af den 23/. vände sig till kansler grefve G. M. Armfelt med för- frågan, huruvida akademin borde — såsom ar 1808 — lata sig företrädas 1 den påtänkta »medborgerliga legationen» för att »offentel. få ådagalägga sina monarken tacksamt tillgifna tänkesätt»; som stöd anfördes att också regerings- konseljen var betänkt på att sända särskild representant. 1) Alopæus till Tengström ?/;, !/;; till F. Steinheil 7°/,. Tengstr. saml.; Ad. Neovius, Publikationer ur de Alopæiska pappren s. LXII— LXIV. — Om Wallenii uppträdande i Petersburg vintern 1808—1809 yttrade sig den mot finska deputationen i allmänhet mycket kritiske uni- versitetsrepresentanten prof. G. E. Haartman i bref till J. Tengström 2/, 1809 med ett visst beröm. Han var, menade Haartman, en af de klokaste i deputationen och sammanhöll genom sin älskvärdhet den så lätt söndrade relationen mellan deputationens ledamöter (Tengstr. saml.). — Indrenius, som med anledning af förändringarna i Viborgs lin afgick fran domprosteämbetet, hade i början af året ihägkommits af länets präster med en hedersgäfva såsom uttryck för deras tacksamhet. Abo allm. tidn. 1814 n:o 13. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 99 22 Men svaret blef, att da det nu var fraga om en stands- representation, icke om en deputation fran »särskilda värk och auktoriteter», var det lämpligast att akademins patrio- tiska tänkesätt framfördes genom kansler. !) Huruvida Armfelt, da han gaf detta svar, tagit nagon del i initiativet till den medborgerliga legationens hop- bringande, kunna vi icke säga. I alla händelser var han fullt invigd i de planer, som förehades. Af dirigerande se- naten hade han mottagit inbjudan att deltaga i dess forbe- redande rädplägningar rörande det epitet, som borde er- bjudas kejsaren, utan att dock, af hälsoskäl, kunna hör- samma kallelsen. ?) Och såsom skrifvelsen till konsisto- rium utvisade, hade han från andra håll erhållit kännedom om de finska deputationsplanerna. I bref af den ®/, om- talade han för vännen J. A. Ehrenström i Helsingfors den påtänkta deputationen, som han ansåg böra blifva 24 man stark, och han uttryckte sin nyfikenhet att se, huru den skulle blifva sammansatt. »Tous le monde — menade han — n’a pas le tact des Stjernvalls.»?) Armfelt hade i allmänhet icke någon hög tanke om de finska landshöf- dingarne, på hvilka deputerades utkorande kom att bero, och, såsom af det följande skall framgå, fick han äfven andra anledningar till misstroende mot deputationen. I högre grad än Armfelt intresserade sig tydligen för saken hans kollega statssekreteraren R. H. Rehbinder. 1) Konsist. registr. ?/, 1814; kansler t. konsist. ?”/; 1814 g. st. Vidare Abo akademi och dess män I: 542—545. 2) Till J. A. Ehrenstrém °°/,, Ehr. saml. — Armfelt visste berätta att man ämnade offerera åt kejsaren »surnom> af fäderneslandets far och återställare af laglige regeringar. 3) Ehr. saml. Bidrag t. känned. af Finl. 23 Denne vistades fran varsommaren 1814 i hemlandet, pa Viksbergs egendom, darifran han noga foljde med depu- tationsfragans utveckling, nu och da uttalande sina tan- kar och rad. Den 1°/, skref han till landshöfding G. Fr. Stjernvall i Tavastehus — hvars nit vi veta att biskop Alopæus lofordade — att han, »utan att vara anfortrodd något uppdrag» af Armfelt, öfverlagt med landsh. K. v. Troil i Abo »om beskaffenheten af den deputation, som finska nation amnar afsinda for att lyckonska var store monark vid dess aterkomst till hufvudstaden», och att han paskyndat resultatet, emedan kejsaren väntades inom loppet af juni g. st. Han hade funnit afsikten vara att afsända fyra personer fran hvarje län, en medlem af hvart stand. Men ett sadant antal tycktes honom vara allt- for stort. Därtill ännu ansåg han for sin del det lämpligare att sända representanter for hela landet, «utur det skal — menade han — att Finland i visst afseende utgôr en sär- skild stat och att man i Petersburg aldrig anser det annor- lunda än såsom ett generalguvernement». »Jag fruktar — fortsatte Rehbinder — att vid sadan beskaffenhet en cohorte af 28 personer, hvaribland 7 präster och 7 bönder, kunde gifva anledning till ridicule och att man ägde skal att säga, det finska nation ville betäcka sin ovärksamhet under den viktiga tidpunkt, vi öfverlefvat, med en depu- tation, nästan lika manstark som dess aktiva armé.» En- ligt Rehbinders tanke ställde det sig nog svart att erhalla sju besuttna adelsmän, hvilka ägde den sprakkunskap, den kultur och de moyens, som fordrades för resan. »Vär ställning fordrar mycken grannlagenhet i valet», förklarade Rehbinder. »Vi hafva många fiender, hvilka ibland annat söka förlöjliga våra företag, och man vet att i ett land, Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 24 där ytan stämplar värdet, dir äro satirens vapen de farligaste.» Efter dessa uttalanden om deputationens sammansätt- ning kom Rehbinder till den viktiga frågan om valet af ledare. Han ansåg, att äfven om man kunde förmå »vår älskade,» generalguvernör att ataga sig anförandet, borde dock en bland landets barn väljas en second, ty gen. guvernören kunde icke alltid vara tillstädes och det var ytterst nödigt »att hafva någon experimenterad af världen a la tête». Utan att vilja influencera pa valet, som han h. o. h. öfverlät at landshöfdingens »prevoyance ordinaires, men ansåg bora påskyndas, föreslog han for sin del landsh. i Abo K. v. Troil. »Ce n’est pas qu'il a le plus de talents, mais il a une certaine dignité, une maniere d’imposer, qui réussit dans ce pays la. Au reste, il est decoré, il est connu de S. M.; enfin des petites choses qui souvent em- portent sur les grandes.»!) Detta sistnämnda förslag äter- tog Rehbinder dock senare; i stället vidholl han den äfven af hans kollega frih. J. Fr. Aminoff uttalade meningen att en medlem af herreklassen borde väljas att fora ordet, och han meddelade förslaget at generalguvernören, som fann det förtjänt af uppmärksamhet. Med hänsyn till eventualiteten af den sjuke Armfelts snara bortgang an- sag han det dock mindre välbetänkt att ställa i spetsen for deputationen »nagon alltfor stor politicus, som antin- gen vid detta tillfälle kunde hafva nagra egna vuer el. som ville influera i vara affärer». »Ju flera kockar dess värre soppa», resonnerade Rehbinder, som for öfrigt icke ville inblanda sig i valet. ?) 1) Till G. Fr. Stjernvall !°/,. Stjernv. Wall. saml. ?) Rehbinder t. G. Fr. Stjernyall ??/.; till J. Fr. Aminoff *4/, (Ril. s.). Bidrag t. känned. af Finl. 25 Innan Rehbinder meddelade sig om deputationen med landshôfding Stjernvall, hade denne prevenerats pa sa- ken genom landshöfding v. Troil, hvilken jämte Tengström tyckes hört till de första initiativtagarne. Den 24 maj skref Stjernvall till sin broder landshöfding Carl Stjernvall i Viborg, att Troil proponerat en deputation, som det tyckes varit meningen att få sålunda sammansatt, att länen — m.u. af Abo län, som skulle bilda ett valdistrikt — skulle förena sig två och två om gemensamma representanter !). Något senare ändrades ordern sålunda, att hvarje län skulle utse egna ombud för stånden — utom prästeståndet, som skulle representeras stiftsvis — hvarför Stjernvall, som mycket billigade deputationens affärdande, skyndade att utse lanets representanter, bland dem borgarstandets ombud fran den blifvande hufvudstaden Helsingfors ?). Men i medlet af juni mottog Stjernvall ett nytt meddelande fran Troil, som berättade, att Rehbinder ansett en depu- tation af fyra representanter fran hvarje län vara alltför stor för att kunna bifallas och förklarat en kohort på 16 personer, fyra af hvarje stånd 1 landet, vara den största möjliga. Af denna orsak proponerade nu Troil, att man borde välja en borgare och en bonde från Åbo samt Vasa län, en adelsman och en bonde från Nylands—Tavaste- hus och från Viborgs län, en adelsman och en borgare från Heinola län, en borgare från Uleåborgs län och en adelsman från Kuopio län, hvarjämte tvenne präster skulle sändas från hvart stift. Adelsrepresentanterne an- såg Troil böra tillhöra landets possessionater, icke endast vara löntagare; annars skulle valet vara förfeladt och stöta 1) Stjernvallska saml. 2)7G. Er. Stjernvall ull CI. Stjernvall 7, "7. D:o’saml. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 26 hela standet for hufvudet. Som den store kejsarens hem- komst kunde inträffa förr in man vågat hoppas, var den största skyndsamhet med valen af nöden, så att de utvalde kunde vid första vink afgå till Petersburg. Stjernvall uppmanades att meddela sig om saken med sin broder i Viborg och med generalguvernören, som var stadd på resa åt det hället.!) Pa Stjernvall värkade dessa order och kontraorder : fran Åbo mycket irriterande. Den 1/, skref han till bro- dern: »Vår tillämnade deputations organisering så väl relativt till det lämpliga antalet som till beskaffenheten af ledamöterna har blifvit ett djupt och vidlyftigt ämne till correspondance, och dessutom ett ämne, som börjar blifva ganska vidt utseende och måhända på framtiden af den största conséquence». Efter att ha refererat Troils sista meddelande berättade han, att han sett sig tvungen att kontramandera borgarståndets representant Han gjorde det utan invändning, förklarade han, men det tyckes framgå, att han uppfattat stipulationen rörande länets representation som en afsiktlig intrig af Aboborna för att hindra afsändandet af ett ombud för det konkur- rerande Helsingfors ?). Äfven harmades han öfver före- skriften rörande adelsrepresentantens utkorande bland landets possessionater, hvarigenom Troil, såsom det tycktes framgå, sträfvade att utesluta den af Stjernvall högt värderade ordföranden i Helsingfors byggnads- kommitté, J. A. Ehrenström, från deputationen. 1) Troil till G. Fr. Stjernvall */,. Stjernv. saml. *) Några dagar senare ('"/,) berättade Stjernvall, att han fått upp- bära af Ehrenström förebråelser för sin eftergifvenhet. Han hade nu ater prevenerat en borgare från Helsingfors. Stjernv. s. Bidrag. t, känned. af Fin]. 27 Men ännu mera än af Troils meddelande oroades Stjernvall af Rehbinders förslag att Troil skulle ställas såsom viceordförande i spetsen for deputationen. »Sale- des en ämbetsman — utropade Stjernvall — och en man med de stôrsta och vidsträcktaste planer och interesserad icke allenast for sig själf, men äfven att (med de vapen äfven jag borde sätta i hans hander genom min kallelse for honom till detta viktiga rum vid foten af tronen) krossa alla mina förhoppningar och härtills använda mö- dor; och ej allenast mina, utan jämväl gr. Arm[felt]s, gen. guv:s, b:on Rehbinders egne med flere vältänkande patrio- ters, de där genom H:fors nya anläggning och conseillens flyttning dit vågat hoppas en ny och klarare dag öfver vara allmänna affairer och en ny anda for de samme, som uti centern af landet kunde väckas och underhållas mera oberoende och mera national än på yttersta gränsen af Finland, där, som många påstå, dessutom någon bättre anda aldrig funnits än den närvarande. — Att vid gen. guv:s sida ställa en vice ordförande sådan som Troil, vore att i förhand betaga den förre både värkligheten och anseendet af sitt rum såsom deputations hufvud.» — »Med ett ord — menade Stjernvall — jag är af Rehbinders proposition satt på tinnarne af templet och måste antin- gen handla emot min öfvertygelse och emot detta läns särskilda intresse eller ohjälpligen stöta mig med Troil, hvars planer jag icke ostraffad skulle hafva undergräfvit genom min opposition, ifall eljest icke redan de öfrige landshöfdingarne skulle förenat sig att lämna honom sitt votum uppå Rehbinders enahanda framställning till dem.» Stjernvall undrade, huruvida icke den sjuklige grefve Armfelt dock kunde, »såsom Finlands både förste Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 28 medborgare och possessionat», vid hinder för Steinheil, fun- gera såsom viceordförande, hvilket väl skulle bidraga till att stärka hans »credit». Dessutom berättade han, att han sökt genom Ehrenström väcka hos generalguvernören, hvilken han tänkte sig såsom den gifne ledaren för depu- tationen, betänkligheter mot utkorandet af ett substitut såsom farligt för grefvens eget anseende och för Helsing- fors affärer. Innan han fått svar af Ehrenström, ämnade han icke besvara Rehbinders för honom så misshagliga förslag. 1) På denna utgjutelse, som förrådde Stjernvalls stora oro för att deputationen skulle användas som ett medel till upphäfvandet af det på hans eget och andras initia- tiv tillkomna manifestet om regeringsvärkens förflytt- ning till Helsingfors, svarade brodren med lugnande ord. Han hade sammanträffat med generalguvernören, som gjort en tjänsteresa till Viborg, och åtföljt denne till Helsingfors, där man haft en konferens med Ehrenström rörande deputationen.?) Han ansåg sig ha skal för den förmodan att deputerades antal skulle blifva 24, så att Helsingfors kunde få sin representant, och för öfrigt trodde han icke att den af Troil föreslagna repartitionen af de deputerade afsåg att utesluta Helsingfors. Däremot an- såg han det troligare, att meningen varit att göra Troil till viceordförande, hvilket han ansåg för »en ridicule», och äfven han yttrade sin förargelse öfver preventionen mot Ehrenström, som han förmodade att berodde på intriger 1) Till C. J. Stjernvall **/,. Stjernv. s. *) Den “/, skref Ehrenström till Rehbinder, att generalguvernören kommit fran Viborg jämte C. Stjernvall och skulle samma dag intaga middag hos honom. Rehbinders saml. Bidrag. t. känned. af Finl. 99 ar af Aminoff och Ladau!). Men han trodde sig veta, att planen pa Troils upphöjelse till viceordförande var före- byggd, och med mycken säkerhet kunde han säga, att Rehbinders förslag, hvaraf han icke fatt del, icke berodde pa någon predilektion for»vikarien» utan pa bristen pa lamp- liga kandidater till v. ordförandeplatsen. — »Det ger sig val, som repslagaren sade», menade Carl Stjernvall trö- stande om svårigheterna. ?) Och det gaf sig. Redan innan brodrens svar anländt, hade G. Fr. Stjernvall — såsom af det följande skall framga — lugnats med afseende a Troils planer, och nagon dag därpå mottog han ett bref fran Troil, som meddelade (18/,) sin »heders vän och broder kär», att han haft en konfe- rens om deputationen med den till Abo just âterkomne yrespektable och älskade» generalguvernôren och att grefve Armfelt gifvit det besked, att en representant borde utses for hvarje stand och län ?); landshôfdingarne borde darfor nu skôta om adelns och de tvà lägre standens om- bud medan domkapitlen skôtte om prästestandets. En- 1) Stjernvall nämnde endast initialerna, men vi torde knappt miss- förstått meningen. *) Till G. Fr. Stjernvall 1%/,. Stjernv. s. Några dagar senare, den **),, upprepade C. Stjernvall sin förmodan att det icke förelegat någon intrig mot en borgares afsiindande från Helsingfors, hvilket for öfrigt icke hade någon betydelse, då det nog icke skulle värka på kej- sarens opinion. Äfven han ansåg — såsom Rehbinder — att 16 depu- terade kunde vara nog, då enligt hans mening »en hop bönder och prä- ster préterar mera till epigrammer än till deputations anseende». Hade under förra tider, då Sveriges och Finlands ständer voro tillhopa, 24 varit proportion, kunde 16 nu vara nog. Men då Armfelt deciderat sig för 24, var saken afgjord. 3) Jmfr s. 22. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 30 ligt hvad Troil ansåg för gifvet, borde alla landshôfdingar anhålla hos generalguvernören att han matte anföra och presentera deputationen. Men, pa samma sätt som Reh- binder, ansåg Troil att en särskild ordförande var af nö- den, som kunde tala något språk, »för att med värdighet tolka vara känslor och göra den stora Alexander redo for vart land». Som ingen adelsman fanns att tillga i Ulea- borgs län, föreslog Troil, att landshöfdingarne skulle hos generalguvernören proponera någon adelsman inom eller utom det egna länet, som pa en gang fyllde denna plats och därjämte tjänstgjorde såsom ordförande. Onskade Stjernvall till denna ledighet utse någon ämbetsman, så mötte intet hinder, då alla de län, som ägde adliga possessionater, hade en sådan representant. Vidare kunde Troil meddela, att generalguvernören lofvat an- mäla de landshöfdingar, hvilka för honom tillkännagåfvo sin önskan att i underdånighet få uppvakta kejsaren. För öfrigt erinrade Troil ånyo om vikten af valens skynd- samma förrättande, så att deputationen kunde vid första vink af generalguvernören samlas i Viborg för att där- ifrån fortsätta färden till monarkens möte.!) Såsom af denna korrespondens mellan landshöfdin- garne i de sydliga länen framgick, ankom utnämningen af deputationens medlemmar på landshöfdingarne och domkapitlen, utan att resp. ståndsledamöters opinion 1) Stjernv. saml. Äfven i detta bref yttrade sig Troil mot Ehren- ströms val såsom mindre politiskt. — Den 1/, uttalade Rehbinder för G. Fr. Stjernvall sin ledsnad öfver att vara af annan mening med denne i fråga om deputationens- antal. Saken var nu deciderad i enlighet med Stjernvalls åsikt, så mycket mer som polisministerns cirkulär ansetts gälla äfven Finland. Stjerny. Wall. saml. Bidrag t. känned. af Finl. 31 _ inhämtades i högre grad än de väljande myndigheterna möjligen funno nôdigt. Huruvida något missnöje yppade sig med anledning af denna förenkling af valproceduren, känna vi icke närmare, men möjligen hade landsh. G. Fr. Stjernvall grund för sin klagan, da han den !/, skref till sin broder: »I allmänhet torde de vanliga skrikarena icke underlåta att ropa på déspotisme och ett missbruk af landets constitution, därigenom att landshöfdingarne och icke stånden själfva fått välja sina ombud, utan afseende å hvad endast tiden och tillfället har vållat och gjort till en nödvändighet.» 1) Högsta inseendet öfver deputationens tillsättande och affärd utöfvades emellertid med alla parters bifall af den populäre generalguvernören, grefve F. Steinheil, som från första början ställde sig mycket sympatisk till före- taget. Under sin ämbetsresa till östra Finland under förra hälften af juni hade han, såsom redan nämnts, haft tillfälle att konferera med M. J. Alopzus, C. Stjernvall och J. A. Ehrenström, och efter återkomsten meddelade han sig i Abo om saken med Troil och frih. Rehbinder. Resultatet af dessa öfverläggningar blef att grefve Stein- heil midsommartiden, den 8/20 juni, utfardade till samtliga herrar landshôfdingar en skrifvelse, hvari han forklarade lampligast vara, att den tillämnade deputationen anfordes af en ordförande, som »efter skedd representation genom ett for tillfället passande tal i franska spraket kunde i de- putationens namn framföra nationens undersateliga lyck- onskan till H. K. M:ts ärorika och hugneliga aterkomst». 1) Till C. J. Stjernvall, Stjernv. saml. — Brefvet är dateradt Ta- vastehus den 1 juni, men att detta beror på ett misstag, framgår af en jämförelse mellan innehållet och uppgifter i andra samtida bref. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 32 Utan att vilja inskränka valet hvarken af ordförande eller deputerade, ansåg generalguvernören sig bora framhålla, att det bäst öfverensstämde med tidigare följd plägsed, om ordföranden utsågs inom adelns första klass, sålunda bland grefvar och baroner. Och anmodades landshöfdin- garne till sist att med första lämna underrättelse om va- lets utgång.!) — »Mögte man doch einen finden, der ganz die treuen Gesinnungen der Nation würdig dem huld- reichsten Monarchen mit Anstand und Gefiihl vortragen konnte», skref Steinheil om den blifvande ordföranden till J. A. Ehrenström; »auf so einen Fall(e), glaube ich, brauch- te man diejenigen, die im Dienste stehen, nicht auszu- schliessen, da uns keine andere Wahl übrig bleibt.» ?) Da Steinheil ställde denna anmaning till landshôfdin- garne, som visar att deputationens tillsättande ansags for ett fait accompli, fann han dock forsiktigheten bjuda att först inhämta, huru saken uppfattades i Petersburg. Helt naturligt voro de höga ryska myndigheternas före- hafvanden icke okända för Steinheil, men någon officiell underrättelse om besluten hade ännu icke anländt och det kunde således möjligen ifrågasättas, huruvida uppmanin- garna ansågos böra gälla äfven storfurstendömet. Af sådan anledning vände sig Steinheil i skrifvelser af den 8/20 juni såväl till Wjasmitinoff och inrikesministern som till grefve Armfelt för att sondera dessas mening. För de förstnämnde uppgaf han, att Finlands innevånare velat med alla fosterlandets trogna söner dela känslorna af allmän glädje och därför uttryckt sin önskan att genom en deputation till Petersburg framföra sina undersåtliga ?) Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. 2) Till J. A. Ehrenström, Abo 7/,, juni. Ehr. s. Bidrag t. känned. af Finl. © lyckônskningar. Men da Steinheil icke hade kännedom därom, huruvida dylika deputationer komme att afsändas fran andra hall, önskade han veta, om denna omständig- het var for deras excellenser bekant och om de tillradde den finska deputationen, 1 handelse den skulle mottagas, att infinna sig i Petersburg fore H. M:ts ankomst. Liknande meddelande ställdes till Armfelt, som Steinheil besporde, huruvida han ansag deputationens afsändande kunna äga rum. For egen del hade Steinheil anhallit hos krigsministern om ledighet for att foretaga resan till hufvudstaden. 1) Svaren blefvo sadana man kunde vänta sig. Bifogande sina cirkulär rörande bade deputationen och insamlingen, underrättade Wjasmitinoff i skrifvelse af ?°/, g. st., att ehuru han redan delgifvit dessa at ordföranden i finska kommittén, hade han meddelat Steinheils forfragan till mi- nisterkommittén, som uppdragit at honom att svara, att de finska deputeradene kunde komma. Därjämte meddelade Wjasmitinoff, att man icke väntade flere representanter än två för adeln och två för köpmansståndet i hvart gu- vernement samt att kejsarens hemkomst icke motsågs före medlet af juli. 2) 1) Gen. guv. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. För Ehrenström berättade Steinheil den 7/,, juni, att han efter öfverläggning med Reh- binder beslutit sända en kurir till Petersburg för att inhämta några upplysningar, då man till följd af Armfelts sjukdom icke hade där någon representant 1. ordförande och då krigsministern icke ansett sig kunna bevilja Steinheil resetillstånd utan kejsarens begifvande. Den uppgaf Steinheil, att skrifvelsen till Armfelt var »formell» (Ehr. s.). Pa Steinheils förfrågan svarade chefen för krigsministeriet Gortschakoff den °!/, 1814 g. st., att han omedelbart efter kejsarens hemkomst skulle utvärka det begirda resetillstandet. Gen. guy. kansl. akter 1814 n:o 66. 2 24 juni ?) Gen. guv. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. Anl. =e Oo Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 34 Fran den finska kommittén i Petersburg hade polis- ministeriets cirkulär knappt ännu hunnit afsändas till Abo, da generalguvernörens förfrågan anlände (13/, g.st.).1) Efter det cirkulären expedierats, svarade Armfelt, som vid denna tid hardt ansattes af sjukdom, i skrifvelse af den 7°/, g. st., att han fann den finska deputationen desto lämpligare som liknande deputationer förbereddes i de ryska guvernementen, och han lofvade att omedelbart efter det tiden för kejsarens hemkomst blef känd, därom under- rätta generalguvernören, så att de finska deputeradene kunde möta kejsaren samtidigt med de ryska.?) Men någon särskild glädje öfver deputationens ankomst kände han icke vidare, så mycket han än i allmänhet plägade gräma sig åt sina landsmäns ringa tacksamhet mot kejsaren. Genom rykten från hemlandet hade det näml. kommit till hans kännedom, att medlemmar af deputationen skulle umgås med hvarjehanda intriger och hemliga planer, att bl. a. biskop Tengström skulle ha för afsikt att söka motarbeta regeringsvärkens för- flyttning från Åbo till Helsingfors. Till Ehrenström skref han den ?/,, att han skulle åtnöja sig med att »simplement et purement» annonsera deputationen för kejsaren, och något senare uttalade han det hopp, att deputationen skulle återvända som den kommit. Dock räknade han på att hans inflytande, särskildt om det un- derstöddes af generalguvernören, skulle vara stort nog att mota intrigerna. *) Dies IT mö 1b, *) Statssekretariatets handl. 1814 n:o 71 och utg. skrifv. s. 4. n:o 143; gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66 (anl. ?/,, juli). 3) Till Ehrenström */,, °/,. hr. s. Bidrag t. känned. af Fin). so Or HVE Medan generalguvernéren grefve Steinheil bidade pa svaren fran Petersburg anlände, mot slutet af juni, fran landshôfdingarne 1 landet rapporter om resultatet af deras bemodanden för deputerades afsändande. Af dessa lands- hôfdingarnes skrifvelser känna vi endast tvenne, aflatna af bröderne G. Fr. Stjernvall i Tavastehus och C. Stjern- vall i Viborg, samt båda affattade i formen af en ansökan om deputationens tillstädjande. I skrifvelse af den 18 juni n. st. utbad sig den senare att för generalguvernören fa anmäla innevanarnes i länet uttalade tankar »att lika med Finlands öfrige inbyggare genom sine utsedde depu- terade af alla fyra riksstånden få vid vår stora kejsares återkomst till hufvudstaden nedlägga inför hans fötter tacksamhetens och vördnadens offer för det lugn och den säkerhet han genom sina faror, outtrötteliga nit för dess undersåtares väl och segerrika vapen skänkt människo- släktet och isynnerhet Rysslands inbyggare». »Ett mera välgörande storvärk — fortsatte landshöfdingen — än det vår dyra monark nu så lyckeligen utfört kan historien icke omtala. Aldrig har Europas frihet, själfständighet och egendomsrätten varit i en sådan våda som nu under världsinkräktaren Bonapartes tyranniska regering och blodtörstiga krig. Men Alexander antog mänsklighetens sak och under äfventyr af sitt eget lif och trots alla krigets faror och besvärligheter fäktade för frihetens återställande, vann den af alla Europas monarker så högt värderade, af deras undersåtare så länge och ifrigt efterlängtade och för hela världens lugn så dyrbart köpte och skattade friheten. I hvarje invånares bröst lågar därföre begäret och täflan Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 36 att till tronen framföra och tolka hvad deras känsla och hjärtan så lifligt önskade till ådagaläggande af den under- såtliga vördnad och tacksamhet, som utgjort föremålet af deras yttrade åstundan och som så heligt förvaras i deras minnen och den blod, som rinner i deras ådror endast för Alexander och hans aldrig nog tillräckligt beprisade för- tjänster och storvark.» På dessa grunder anhöll nu lands- höfdingen hos generalguvernören om tillstånd för länets innevånare att få afsända en deputation, hvartill alla- redan utsetts hofrådet Johan Georg v. Briskorn för adeln, handlanden Mårten Sutthof för borgarne och nämndeman Matts Näcki för bondeståndet, utom prästerskapets om- bud, som skulle utses genom domkapitlets i Borgå försorg. Dessa tre deputerade voro beredvilliga att i förening med Finlands ombud afgå till Petersburg på den tid gen. guvernören behagade föreskrifva. Ansåg gen. guvernören någon förminskning af de deputerades antal nödig, anhöll landshöfdingen om underrättelse därom. Sist fogades den önskan att gen. guvernören värdigades åtaga sig upp- draget att såsom deputationens anförare och ordförande framföra till tronen uttrycken af länets undersåtliga vörd- nads- och tacksamhetskänslor. Bifölls detta, så vore, för- klarade Stjernvall, »vår enhälliga önskan så mycket full- komligare vunnen, som vi då uti vår första och äl- skade styresman äfven finge räkna dess person till medlem af vårt första stånd och den ädlaste medbor- gare». 1) 1) Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66 (skrify. anlände 10/22 juni). Till brodren skref C. Stjernvall 1°/,, att han med dagens post framfört till gen. guvernören länets önskan att »fa inför tronen fram- bära våra rökvärk». Stjernv. s. Bidrag t. känned. af Finl. 37 Landshofding Stjernvall talade pa uppdrag af ett lan, som närmare hundra ar lydt under den store kejsarens och hans fôreträdares spira. Mindre emfatiskt, men i vackra ordalag framforde hans broder Nylands och Ta- vastehus läns önskningsmäl. »Vid det glädjefulla tillfället af H. K. M:ts hoga aterkomst till dess hufvudstad — skref G. Fr. Stjernvall den 28 juni — vilja ofelbart H. M:ts trogne finnar infor tronen i djupaste underdanighet ned- lägga deras lyckonskningar jämte nationens undersateliga vördnad och tacksamhet.» Och som man underrättats om att de öfriga länen i Finland voro sinnade att affärda depu- terade af alla fyra stånden, anhöll landshöfdingen om generalguvernörens tillstånd till samma hedersbevisning för sitt län, Jämte det han hade äran meddela, att depu- terade redan blifvit utsedda och att de voro resfärdiga att afgå till det antal, till den ort och på den termin H. Exc. fann för godt att utstaka. I likhet med brodren i Viborg slutade landshöfdingen sin skrifvelse med uttalande af »den glada förhoppning» att H. Exc. behagade åtaga sig deputa- tionens presentation inför kejsaren. !) Stjernvall lämnade onämndt, hvilka han utkorat till länets ombud. Att han hade förnöjelsen att kunna utse stadsrepresentanten bland borgerskapet i Helsingfors, veta vi, men hvem som utkorades, är lika litet kändt som namnet på allmogemannen. Till ridd. och adelns representant önskade han från början utkora J. A. Ehren- ström, hvars inval, såsom redan nämndes, Troil ifrigt afstyrkte — såsom denne själf påstod af politiska skäl 1) Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66; landsh. i Nylands — Tavastehus län brefkonc. 1814 fol. 519 (landskansl. i H:fors). Skrify anl. 18/30 juni. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 38 och emedan Ehrenström icke var possessionat, men såsom Stjernvall tyckes förstått saken, för att halla en konkurrent till v. ordförandeplatsen på afstånd. För brodren Carl berät- tade Stjernvall, att han sökt öfvertala Ehrenström att åtaga sig uppdraget under generalguvernörens anförande emedan han ansåg honom blifva af ojämförlig nytta så- väl för generalguvernören som för beskickningen och emedan han var för kejsaren en persona grata, » stället för en hop beläten, som icke kunna tala ett ord och känna ingenting». Men Ehrenström gjorde svårigheter och ehuru Stjernvall ansåg motsägelserna endast för »scrupuler och små betänkligheter», kände han sig så desarmerad, att han lät saken falla. Därpå lyckades Stjernvall öfvertala öfverste Robert Charpentier på Hahkiala, som hade »titre, decoration och någorlunda god tact» men var föga språk- kunnig, att hålla sig resfärdig; men när den rike ryttmä- staren och brukspatronen Mikael Hisinger på Fagervik kort därpå återkom från Sverige, ordnades saken så att Charpentier befriades från uppdraget, som han först »efter tusende böner och persvasioner» åtagit sig, och Hisinger lofvade att »palta af), såsom en hans ständs- broder vanvördigt nog uttryckte sig. !) Om de framställningar generalguvernören fick mottaga från öfriga landshöfdingar äga vi icke någon kännedom, 1) G. Fr. Stjernvall t. C. Stjernvall °/,, 1*/, (Stjernv. s.), M. Hisinger t. J. Fr. Aminoff *5/, (Rilax s.), ©. Fr. Rotkirch t. G. v. Kothen */, (Koth. s.). Stjernvall uppgaf, att brodren Henrik Stjernvall på Lindnäs gärna önskade ätaga sig representationen för linet, men dels ville den förre icke utsätta sig for beskyllning för partiskhet, dels ansåg han en resekostnad på c. 2,000 rub. alltför dryg. ©. Stjernvall var tämligen belåten med valet och afrådde från att vidare bearbeta Ehrenström för att icke göra honom chagrin. Till G. Fr. Stjernvall !?/;. Stjernv. s. Bidrag t. känned. af Finl. 39 men da agitationen torde bedrifvits efter samma plan, kunna vi antaga att innehallet i hufvudsak var detsamma som i bröderna Stjernvalls rapporter. Hvilka personer som behedrades med kallelser och hvilka som mottogo uppdraget, ar likasa endast delvis kandt. I Kymmene- gårds län utkorades krigsradet Jakob af Forselles for adeln och Borgä-köpmannen, bärgsrädet Johan Solitander (som representerat sin stad pa 1809 ars landtdag) for borgareständet, !) i Vasa län hofrättspresidenten E. J. Bergenheim (eller môjligen hans son kanslisten Salomon B.) för adeln, i Abo och Björneborgs län Âbo-borgmästaren EK. J. Synnerberg for städerna och en bonde Hanell för bondeständet.2) För adeln i sistnämnda län utsågs först öfverste H. G. v. Knorring, därpå öfverstelöjtnan- ten Nils Fredensköld på Kankas, men båda refuserade. ?) I Uleåborgs län kunde, såsom sagdt, någon representant för ridderskapet och adeln icke påträffas.?) Borgå stift skulle, såsom äfven nämndes, representeras af biskop Alopæus, eskorterad af kyrkoherdarne Wallenius och Indrenius; Åbo stift af biskop Tengström, hvars följeslagare icke äro kända. ?) Enligt hvad Rehbinder midsommartiden uppgaf, 1) C. Fr. Rotkirch t. G. v. Kothen *!/, (Kothenska saml.), till J. Fr. Aminoff */, (Ril. s.); R. H. Rehbinder t. J. Fr. Aminoff *1/, (Ril. s.). Enl. Rotkirchs uppgift skulle endast dessa två representera linet. ?) F. Steinheil till Wjasmitinoff 3/15 aug. Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. 3) C. Fr. Rotkirch t. G. v. Kothen ”/,. Koth. s. Statsarkivet. *) G. Fr. Stjernvall t. C. Fr. Rotkirch **/, 1814. Ril. s., Rotkirchs bref. 5) Den °/, uttalade G. M. Armfelt för Tengström sitt godkännande af det val biskopen gjort af eskort. Han förmodade att Alopzeus åt- följdes af någon, som kunde tjäna såsom tolk. Tengstr. s. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 40 komme antalet medlemmar att utgöra 24, men slutresul- tatet är icke vidare kändt. 1) * Sasom redan nämndes, ankom valet af deputerade pa landshöfdingarnes godtfinnande. Vid utkorandet af adliga delegerade tyckes man ha eftersträfvat att vinna godsägare, hvilka icke voro stadda i statens tjänst. Nägra betänk- lisheter af den art, som ar 1808 försvärat deputerades ut- seende, forelago icke mera; den politiska ställningen var nu fullt klar och för nagra personliga faror behöfde man icke vidare frukta i den ryska hufvudstaden. Under den allmänna beundran, som egnades kejsaren, hade man t. o. m. väntat sig att landshöfdingarnes uppdrag blifvit gladeligt emottaget. Men, sasom exemplen fran Nylands— Tavastehus och Åbo— Björneborgs län utvisa, tyckas utnämningarna äfven nu stött på svårigheter och flera afsägelser ägt rum. Resan, huru hedrande den än kunde anses, var dock förenad med besvärligheter, och då något understöd icke var att påräkna, torde flera dragit sig för kostnaderna, som de själfva fingo bestrida. Men ännu mera vållade frågan om deputationens led- ning svårigheter. Från första början tyckes man enat sig om önskvärd- heten af att landets populäre generalguvernör, grefve Steinheil, åtog sig detta uppdrag. Såsom vi redan känna, utmynnade bröderne Stjernvalls memorial i denna önskan och samma förhoppning uttalades af re landshöf- 27 ju 1) Till J. A. Ehrenström *°/,. — Den 7 RE skref Steinheil till Ehrenström: »Die Deputation ist fast überall gewählt; jetzt fehlt an den wortführenden ältesten Representanten.» Ehrenst. s. Bidrag t. känned. af Finl. 4] dingar. Äfven Armfelt understödde denna kandidatur, synnerligen som han hoppades i generalguvernören finna en bundsförvandt mot de intriger och planer, som han visste att vid denna tid förehades mot honom. I det redan nämnda brefvet af den *°/, till Ehrenström uppgaf han att han ämnade söka tillstånd för Steinheil att presentera deputationen för kejsaren, och han trodde att denna an- hållan skulle beviljas. »Car on sera — menade Armfelt — bien bon pour la Finlande, aprés des notions certaines qui me sont parvenues.» Men grefve Steinheil — »Rysslands trogne son och Fin- lands fader», såsom han kallades i en i början af året i Abo allm. tidning införd dikt — ställde sig afvisande till planen. Efter att redan ett par veckor tidigare ha pre- venerat några på sin afsägelse, riktade han i början af juli n. st. till landsh. K. v. Troil i Abo — och säker- ligen äfven till öfriga landshôfdingar — en vänlig skrif- velse, hvari han som svar pa det officiella anbudet i artiga, men bestämda ord förklarade sig icke kunna mottaga förtroendet. Steinheil meddelade, att han nu- mera erhållit från samtliga landshöfdingar nödiga upp- lysningar rörande de deputerade, hvilka ämnade framföra nationens lyckönskningar till kejsaren — »pour les grands faits par lesquels notre patrie triomphante s’est élevée au dessus de toutes les nations de l’univers, pour cette fermeté inébronlable qu'il montra aux peuples armés contre son empire, comptant avec sûreté sur l’amour de ses sujets». Med känslor af rörelse hade Steinheil vidare inhämtat länets innevanares önskan att han matte ställa sig i spetsen for att infor kejsaren fungera såsom »l’organe des sentiments de la joie unanime de ses fidèles sujets Nat. o. Folk, H. 76, N:o 1. 42 finnois de voir arriver l’empereur, couvert de lauriers im- mortels, au sein de la patrie». Aldrig skulle han förglömma detta bevis pa tillgifvenhet, hvaraf minnet städse skulle kvarbo i hans hjärta. Men med basta vilja kunde han sasom värkställare af kejsarens befallningar icke mottaga uppdraget, och han tillade, att jamval frih. Rehbinder, hvilken erhållit röster fran flertalet län, refuserat att blifva chef för deputationen på grund af sitt statsämbete. Stein- heil uppmanade därför landshöfdingen att med hôfdin- garne 1 andra län öfverenskomma om valet af någon adels- man, som tillhörde landets äldre familjer, åtnjöt ett sär- skildt anseende och hos sig förenade de för uppgiftens vär- diga fyllande nödiga egenskaperna.!) Icke många dagar därefter följde en annan skrifvelse, dat. den 1/13 juli och tydligen utgörande ett cirkulär till landshöfdingarne, hvari generalguvernören meddelade, att han, till följd af bryderiet med ordförandevalet, kommit på den idén, att grefve G. M. Sprengtporten på grund af sin värdighet och sin kännedom af landets affärer särskildt lämpade sig för kallet. ?) Såsom Steinheil i sin afsägelseskrift antydde, hade värkligen en del landshöfdingar vid letandet efter ordfö- rande kommit att tänka på frih. R. H. Rehbinder — detta dock för den händelse att generalguvernören refuserade förtroendet eller att hans roll komme att inskränka sig till deputationens allmänna ledning och presentation in- för kejsaren. Men jämte Rehbinder hade en annan leda- 1) Skrifvelsen, dat. = anlände till länest. i Abo °/, (läneark.). Troil var för tillfället bortrest. ?) Afskr. af skr. i Åbo läneark.; ank. 1°/,. En liknande uppmaning ställde Steinheil den Tja till G. Fr. Stjernvall (Stjernv.-Wall. s.). Bidrag t. känned. af Finl. mot af standet kommit i fraga: kammarherren C. Fr. Rotkirch pa Stensböle, hvilken nyss afgatt fran regerings- konseljen, och allra tidigast tyckas tankarna fallit pa landsh. K. v. Troil. Ur bröderne Stjernvalls korrespondens ha vi redan inhämtat, hurusom landshöfding Troil själf ansägs fika efter det af honom föreslagna v. ordförandeuppdraget under Steinheils ledning och hurusom Rehbinder under- stödde denna kandidatur, som misshagade bada bröderne och särskildt oroade den yngre, landshöfdingen i Tavaste- hus. Snart nog lugnade denne dock sina upprörda käns- lor, da han, redan i medlet af juni, prevenerades pa att generalguvernören ville afsäga sig ledningen pa grund af sin ämbetsställning, hvilket uttyddes af Stjernvall som en fingervisning att ämbetsmän icke borde mga hvarken sasom ordforande eller ledamot i »denne utaf nationen immediate utgående beskickning».!) Kort därpå medde- lade Rehbinder honom, att han frangick sitt forslag eme- dan han vid närmare betänkande funnit, att valet icke vore nyttigt för landet, isynnerhet icke for Helsingfors. ?) Och ett par veckor senare berättade C. Stjernvall, att han af en trovärdig person i Abo inhämtat, att Troil lämnat staden »i vredesmod öfver sitt misslyckade försök att bli ordförande». ?) 1) G. Fr. Stjernvall t. C. Stjernvall /,. Stjernv. saml. 2) Rehbinder t. G. Fr. Stjernvall ”/,. Stjernv. Wall. saml. — Till J. Fr. Aminoff skref Rehbinder 7!/,, att »den till chef för deputationen utsedde mannen» afsagt sig förtroendet (Ril. s.). Om härmed åsyftades Troil eller någon annan, framgår icke af korrespondensen. 3) ©. Stjernvall t. G. Fr. Stjernvall #/,. Stjernv. s. — Troil firade den 7°/. sitt bröllop i Sverige. Redan i början af juni uttalade han for G. Fr. Stjernvall sin önskan att få resa öfver med sin fästmö (°/,). Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 44 Salunda var den kandidaturen fallen. Aterstod att finna en annan. Efter mogen öfverläggning och efter att, af olika an- ledningar, ha eliminerat landets hogsta funktionärer, stannade landsh. G. Fr. Stjernvall, hvilken med synnerligt nit omfattade fragan, med sitt. val pa kammarherre Rot- kirch. Denne hade förmånen att vara en oberoende, besutten adelsman och han hade dessutom meriten att en gang tidigare, sasom Kymmenegards läns representant i 1808 ars deputation, ha företrädt landet i den ryska hufvudstaden. Men ocksa detta val stôtte pa svarigheter. For det forsta hade Rotkirch ganska bestämdt satt sig pa tvären, da landshöfding G. Langenskidld tyckes ha velat utkora honom till adelsrepresentant for länet, och sa tillkom ännu den omständigheten, att Rotkirchs ut- träde ur regeringskonseljen, som visserligen öfverensstämt med hans egen önskan, ansågs såsom uttryck for onåd pa högsta ort. Stjernvall kände sig något tveksam inför den kollision, som sålunda kunde uppstå, och meddelade sig om saken med sin äldre broder i Viborg.*) Men innan svaret anlände, fattade han sitt parti. Midsommardagen skref han till brodren, att han mottagit från generalguvernören en erinran om nödvändigheten att jämte andra landshöfdingar välja inom adelns första klass en deputerad, hvilken skulle fungera såsom ordfö- rande och tillika fylla den uleåborgska representantens 1) Till C. Stjernvall /,. Stjernv. s. — Rotkirch hörde till de med- lemmar af reg. konseljen, hvilka särskildt ätnjutit Armfelts misstroende, och hans utträde ur regeringen 1812 torde nog till god del berott darpa. Men dessutom hade Rotkirch själf ünskat sitt entledigande af ekono- miska skäl. Augusta Aminoff t. J. Fr. Aminoff *‘/, 1812. Ril. =. Bidrag t. känned. af Fini. 45 "lediga rum, samt ett annat bref fran Troil, som förmälde, att intet hindrade att utkora en ämbetsman. Dessa in- struktioner gafvo nogsamt anledning »att rösta pa den hvilken absolument icke kan eller bör röstas uppå, for orsaker, som endast munteligen kunna omtalas». +) »Men hvilken skall nu då väljas af oss landshöfdingar — frågade han — så att ett gifvit resultat däraf kunde erhållas och att åtminstone någre röster blifva likstämmige? Det är väl ej att (!) l'embarras de richesse hvad som förvillar oss, utan tvärs om fattigdomen på sujetter och svårigheten att i så fatta omständigheter taga något eller det rätta parti.» Till all lycka råkade Stjernvall dagen därförinnan mot- taga besök af landsh. Langenskiöld, och beslöto båda höfdingarne att ingå till generalguvernören med anmälan att de röstade »villkorligt» på Rotkirch såsom varande icke- ämbetsman och mer än de fleste »uti de omständigheter att någorlunda kunna utföra en dylik kommission». Men då det var att förutse, att denne skulle vidhålla sin afsägelse, enade man sig om att såsom substitut till befattningen såsom ordförande och sjunde adelsrepresentant uppställa Rehbinder. De motiv, som talade för denne, voro, menade Stjernvall, »att han enligt vår öfvertygelse är den skickligaste, den mest rättskaffna, den med mesta öfning uti representation vid hofvet, den vi hafva ett stort och nationalt intresse däruti att på våra armar uppbära hos vår ädla kejsare för att han sedan i sin tour må kunna uppbära våra affairer och för de samma vara så mycket nyttigare, ty när gr. Armfelt icke mera är till för oss, hvil- ken annan än Rehbinder hafva vi att förlita oss på?» »Att han är hos kejsaren allt för nära engagerad — fort- 1) Vi kunna endast gissa på J. Fr. Aminoff och G. M. Sprengtporten. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 46 satte Stjernvall sina reflexioner — för att vara nationens ombud och ordförande for deputation är en invändning, som kan göras, men den gäller i hufvudsaken äfven i afseende à alla andre högre ämbetsmän, om hvilka nu endast är frågan; och vid sa beskaffade omständigheter ger nationens förtroende och val en sa deciderande öfver- vikt och ett prerogativ, som i var humaina kejsares 6gon är allt hvad som ar störst och mest berättigande, for hvil- ken de ock skulle hafva utfallit.» — Stjernvall slutade med uttalande af den forhoppning, att brodren matte omfatta dessa hans och Langenskiölds tankar, om hvilka han äm- nade underrätta jämväl landsh. G. Aminoff i Kuopio för att erna röstöfvervikt.!) Nagra dagar efter detta meddelande rapporterade Stjernvall till brodren, att han skrifvit om valet till landsh. Troil, »i största vänlighet — förklarade han — och, som jag själf tyckte, med den skicklighet kringgatt hans egne begär i enahanda vag, att han ej engang skall kunna bli rätt ond pa mig, om han ej ar det i alla fall förut.» Och da han samma dag riktade till generalguvernôren den anhållan om tillstånd för länet att deltaga i hylinin- gen for kejsaren, som vi redan känna, tillfogade han en enskild skrifvelse, hvari han visserligen anholl att grefven matte anföra och presentera deputationen, men därjämte förklarade länets innevänares önskan i fråga om en sär- skild ordförande vara, att uppdraget matte öfverlätas at frih. Rehbinder. ?) 1) G. Fr. Stjernvall t. C. Stjernvall 7*/,. Stjernv. s. 2) G. Fr. Stjernvall t. C. Stjernvall *#/,, 1/,, Stjernv. s. Valet af Rehbinder gillades också af ledamoten af reg. kons. H. Reuterskiöld, som vid den tiden passerade Tavastehus. Bidrag t. känned. af Finl. 47 Landshôfding Stjernvalls tillfredsställelse med de be- slut, han fattat, grumlades dock snart. Den !/, beklagade han sig för brodren däröfver att, såsom han uttryckte sig, den ôfverkloke Ehrenstrôm begynt rida pa alla hans at- gärder, måhända med anledning däraf att han forbigatt personer, som stodo öfver Rehbinder i värdighet. Också från Åbo tyckas tråkiga »föreskrifter och råd» kommit. Stjernvall fann sig föranlåten att förklara, att han förbi- gått Armfelt på grund af dennes sjuklighet, frih. Aminoff emedan han var »en acharnerad fiende till allt och alla, som ej äro hans nära anhörige», och presidenten frih. A. Tandefelt på grund af dennes ringa begåfning. I fråga om Armfelt var han böjd att ändra sin mening, 1 händelse han misstagit sig, men för öfrigt vidhöll han sitt votum. Dock kände han sig rådvill och bad brodren om hjälp. »Upplys mig och råda mig som en vän, ty jag behöfver dina upplysta råd, om de mera kunna hjälpa mig ifrån alla dessa odrägliga schismer och eviga hårklyfverier. Att jag börjat med att votera på en b[ar]on A[mino]ffs nära släk- tinge [Rotkirch] till ordförande och ledamot i deputation hade likväl bort frikalla mig ifrån förebråelse att hafva handlat partiellt och directe emot denne vår buses perso- nella intresse, åt hvilket sednare jag dessutom icke finner mig vara något skyldig.» 1) De båda landshöfdingarnes, G. Fr. Stjernvalls och Langenskiölds, åtgöranden vunno emellertid bifall hos 1) Den !/,. Stjernv. saml. — Aminoff tyckes stått utanför depu- tationsfrågan. Förmodligen berodde detta på de konflikter, i hvilka han råkat med sina kolleger i finska kommittén, och på de ringa sym- patier han åtnjöt hos flere högre ämbetsmän i Finland, bland dem de för deputationen så virksamme bröderne Stjernvall. Nat. o Folk, H. 75, N:o 1. 48 brodren och kollegan i Viborg. Med valet af Rotkirch var denne visserligen icke belaten, ty, menade han, »det vore en förbannad critique pa Rotkirchs afsättande fran conseillen att nu välja honom till ordförande för nations andragande». Men Stjernvall hoppades att Rotkirch skulle vidhalla sin afsägelse, och da grefve Armfelt, rô- rande hvilken han först ville invänta underrättelser fran Walleen, icke kunde åtaga sig uppdraget, hvilket var det troligaste, förklarade han Rebbinder för själfskrifven. Ehrenström hade visserligen ansett det vara lämpligare, att deputationen voterade på Rehbinder först sedan den konstituerat sig i Petersburg, och Stjernvall medgaf, att en sådan procedur vore bättre, »men — tillade han — det kunde klicka och då är bäst vi ta så våra precautioner, att ingen kan stoppa sig emellan». Genom vänner och vänners vänner skulle han försöka att vinna Troil för valet, genom hvilket han hoppades att »alla intriguer, arrière pensées och cabaler» blefve »uppryckta med röt- terne». +) Såsom af den yngre Stjernvalls bref framgick, sörjde hvarken han eller Langenskiöld öfver, om genom Rotkirchs, såsom man förmodade, fortsatta vägran ordförandeupp- draget öfvergick till hans »substitut». Men de ville i alla händelser inhämta bestämdt svar. I detta syfte vände sig G. Fr. Stjernvall i skrifvelse af den **/, till Rotkirch med forfragan, huruvida denne icke var benägen att ataga sig deputationens ledning. »Med den förbindelse, som älig- ger landshôfdingarne samfäldt — skref Stjernvall — att till ledamot uti den fran landet afgäende deputationen, 1) C. Stjernvall t. G. Fr. Stjernvall odat. svar på skr. 74/,. Stjerny. s. Bidrag t. kiinned. af Finl. 49 for att i underdanighet lyckônska H. M:t kejsaren, välja den adelsman, som icke kunnat utses i Uleåborgs län, har tillika tillfället medgifvit att så kombinera alla länens röster, att med detsamma en ordförande för hela deputa- tion kunde af dem utväljas och bestämmas. Och som jag för detta läns del anser T. ej mindre genom dess patriotiske och rättskaffne tänkesätt än flere andre omständigheter berättigad till vårt förtroende, såsom tillika varande icke uti publique tjänst stadd, alltså får jag a länets vägnar härmed tillkännagifva vår önskan, det ville T. såsom den 7:de ledamoten af ridd. och adeln och deputations ordfö- rande, efter närmare bestämmande om tiden ifrån landets generalguvernör, under dess anförande och för att af dess exc:ce varda H. M. kejsaren i sådan egenskap föreställd afresa till St. Petersburg att underdånigst betyga natio- nens glädje öfver H. M:ts lyckliga återkomst och öfver de stora och lyckliga händelser, hvarföre, näst den allrahög- stes nad, alla nationer prisa och välsigna Alexander I:stes spira.» För den händelse Rotkirch vidhöll sin afsägelse, hade Stjernvall utsett ett substitut, som han dock icke mera kunde finna utanför ämbetsmannakåren. Rotkirch uppmanades att med omgående gifva både Stjernvall och grefve Steinheil del af sitt beslut. +) Kallelsen till ordförande understöddes af Langen- skiöld,?) men ändrade icke Rotkirchs beslut. I bref af den ?!/, till generalguvernören förklarade Rotkirch, att 1) G. Fr. Stjernvall t. ©. Fr. Rotkirch */,, Ril. saml. n:o 22 . (Stjernvalls bref t. Aminoff). 2) Rotkirch t. J. Fr. Aminoff */,; L., hvars bref anlände till Rotkirch d. 3/,, meddelade att han anmodat Rehbinder för den händelse Rotkirch fortfor i sin vägran. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 4 50 han nog var till det sista »fidèle et reconnaissant pour les graces et les bienfaits de notre monarque adoré envers toute la nation et moi en particulier», och att »aucun de[s] sujets finnois ne me surpassera jamais à l'amour pour sa personne sacrée»; ocksa ansag han ändamälet med depu- tationen vara »le plus digne et le plus convenable aux devoirs absolus de la nation finnoise». Men i trots af denna forklaring, »aussi vraie et pure que la lumière du jour), kunde han icke mottaga uppdraget pa grund af de stora utgifter det komme att medföra och emedan han saknade de for ändamälet nôdiga egenskaperna. Sasom medlem af regeringskonseljen hade han redan underkastat sig stora uppoffringar utan nagon nytta for det allmänna. Samma grunder anförde Rotkirch i svar af den ?/, till G. Fr. Stjernvall, jamte det han for undvikande af missförstånd 1 de amplaste ord uttalade sig om kejsarens person. »Min kärlek for regent och fosterland är detta oaktadt lika brinnande och oföränderlig, och skall jag al- drig underlata att välsigna den stora och ädelmodige monark, som lycksaligar finska folket och grundlägger dess sällhet for kommande tider. Han har brutit världens bojor och äterfört ett lange saknadt lugn i alla stater.» 1) 1) C. Fr. Rotkirch t. F. Steinheil **/, (i afskr. i Ril. s. n:o 22) och t. G. Fr. Stjernvall *#/, (Stjernv. saml.) I bref af */, till J. Fr. Aminoff relaterade Rotkirch, som tyckes varit orolig för att hans afsägelse skulle missuppfattas, sakförhällandet. Hans trassliga ekonomi fordrade hans hemmavaro, hvartill ännu kom att utgifterna för resan skulle ställa sig mycket dyra pa grund af nödvändigheten att anskaffa den stora kammar- herreuniformen. Som R. fruktade att man komme att utmäla honom hos kejsaren såsom en stormodig och otacksam undersäte, ovärdig kejsarens nåd, bad han Aminoff,sin gode vän, att efter återkomsten till Petersburg försvara honom inför Rumjanzow. Afven för G. v. Kothen uppgaf Rotkirch ekonomiska skäl. Koth. s. Bidrag t. känned. af Finl. 51 Innan Langenskold andra gangen vände sig till Rot- kirch, hade han i skrifvelse af den *1/, gjort en förkänning hos Rehbinder. Skulle generalguvernôren »enligt nations enhälliga önskan» anföra deputationen, blefve dess ända- mal for visso uppfylldt, men for den händelse deputatio- nen af någon oförutsedd händelse blefve utan ordförande, anhöll han att Rehbinder täcktes mottaga länets »kallelse till detta förtroende». !) Något senare kom G. Fr. Stjernvall med liknande anhållan för sitt län, och samtidigt uttalade Carl Stjernvall samma förslag. Rehbinder hade ju, såsom vi känna, uttalat sig för att en bland landsens barn borde väljas till ordförande en second. Men själf ansåg han sig icke kunna mottaga detta förtroende, så smickrad han än sade sig vara däraf. Utom att han fruktade förtalet, som möjli- gen skulle påbörda honom att under sin sejour i Finland ha velat genom intriger påtruga sig förtroendet, ansåg han sin ämbetsposition i Petersburg göra honom omöjlig. »Naturligtvis vill kejsaren ej — skref han till G. Fr. Stjern- vall — vid ett sådant tillfälle hora en ämbetsmans organ, den han har dagligen a sa commande, utan en inom sjalfva landet vistande person, af hvilken han kan fa notioner om dess tillstand.» Afven uttalade Rehbinder som sin me- ning, att grefve Armfelt, som ocksa varit pa tal, icke kunde valjas, emedan han skulle anse for anstôtligt att ställas en ressource efter generalguvernören. 2) Genom dessa afsägelser komplicerades valet af ord- förande ytterligare. »Vi aro nu komna till den fatala belä- genhet att välja ordförande à novo conto — skref Carl Stjernvall den 13/, till sin broder — om eljest Du fått ett 1) Rehb. saml. 2) Till G. Fr. Stjernvall *°/,, !/,. Stjernv. Wall. saml. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 52 dylikt bref som jag af h. ex. gene[ral]guv. grefve Stein- heil, hvaruti han afsäger sig den äran för egen och baron Rehbinders del och föreskrifver samma villkor som förra g[an]g[en] om ordförande. Vi komma slutel. till den be- lägenhet man vill fora oss att välja preciste pa den vi intet vilja välja el:r önska detta uppdrag at. Nu tror jag moment vara inne att betjäna oss af Ehr[en]strföms] expedient att anmoda kommittenterne vid det de råkas att välja sin ordförande på stället ibland kommitténs ledamöter, hvarvid mig tyckes att vi hardiment kunna indiquera på Armfelt, Rehbinder el:r Aminoff.» 1) — I de samma dagar skref Rehbinder från Viksberg till Aminoff, som äfvenledes njöt af sommarhvilan på sina gods, att det varit mycket gräl om deputationen och att man särskildt var bekymrad i fråga om ordföranden, hvartill flera personer föreslagits. Sista projektet var — tillade han — att grefve Sprengt- porten skulle utses därtill.?) Den sistnämnda kandidaturen hade, såsom vi känna, lancerats af generalguvernören (i cirkuläret af 1/13 juli). Om den också omfattades af en del landshöfdingar, torde den hos andra väckt till lif den gamla bitterheten. Dock grämde sig ingen däröfver mer än grefve Armfelt, som efter under- rättelsen om förslaget uttalade (?3/,) för vännen J. A. Ehren- 1) Till G. Fr. Stjernvall '*/,, Stjernv. s. Måhända åsyftade Stjern- vall med den olämpliga personen Sprengtporten. Landsh. Troil var det icke, ty han var bortrest. — Uttråkad af bråket med ordförande- valet skref G. Fr. Stjernvall till brodern d. ?/,, att han icke ämnade göra något vidare till saken, innan han träffat denne och kanske icke heller efteråt. ?) Rehbinder t. J. Fr. Aminoff #/. Ril. s. — Enl. C. Fr. Rotkirchs meddelande ?!/; 1814 till G. v. Kothen skulle äfven Ehrenström varit påtänkt till ordförande. Koth. s. Bidrag t. känned. af Finl. KO Vo strom sin stora fortrytelse i följande ord — »utan kappa pa fraserne», sasom han en gang uttryckte sig: »Den arma generalguvernoren, som later ballottera sig af hund och katt. Han har hittat pa, nb. säges det, att proponera Sprengtporten till chef for den deputation, som nu ej mer blir utaf. Hur i Herrans namn kan man af tank- löshet el. brist af takt sa fördömdt vilja öfverhölja en nation af infami; jag för min del är pä det högsta för- bittrad häröfver och ämnar icke dölja det för grefve Stein- heil.» 1) Huru frägan om ordförandebefattningen slutligen aflopp, känna vi icke. Ett senare uttalande af Armfelt kunde uppfattas sasom ett bevis for att Sprengtportens kandidatur var pa god väg att lyckas. Men kanhända fa vi sasom det troligaste antaga, att valet blef uppskjutet tills händelser inträffade, som gjorde alla bekymmer med hänsyn därtill ofverflodiga. * Den officiella uppgiften for den finska deputationen var, sasom vi känna, att frambära till kejsaren vid hans hemkomst uttrycken af nationens underdaniga tacksam- het och lyckonskan, eller, sasom Carl Stjernvall privatim uttryckte sig, att frambära rökvärk infor tronen. Men det var icke att undra pa, om de personer, som togo be- fattning med deputationen eller blefvo dari invalda, kommo pa den tanken att begagna det gynnsamma till- fallet till att framföra till kejsaren särskilda ônskningsmäl af allmän och enskild art. Sa uppgaf det beställsamma ryktet att biskop Tengström hade för afsikt att motarbeta 1) Ehr. s.; Tegnér, G. M. Armfelt, III: 446—447. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 54 regeringsvirkens förflyttning fran Abo till Helsingfors, och Rehbinder visste förtälja fran Abo, att hälften af de deputerade ämnade invärka pa utnämningen af den sjuke Armfelts efterträdare och andra »affärer», utan att någon full öfverensstämmelse dock rädde.!) Fa vi tolka nagra hemlighetsfulla yttranden af G. Ladau i den rikt- ningen, skulle det dessutom varit tal om utvärkande af en landtdagskallelse.?) Men någon närmare kännedom om dessa af det beställsamma ryktet utkolporterade pla- ner, af hvilka åtminstone den förstnämnda far betviflas, aga vi icke. Med större bestämdhet kunna vi uttala oss om de planer, som förehades pa annat hall än det politiserande samhallet i landets hufvudstad. I sitt redan nämnda bref af den !?/, till sin broder, landshöfdingen i Tavastehus, uttalade sig Carl Stjernvall för önskvärdheten af att de- putationen skulle framlämna några »postulater», hvilka enligt Rehbinders tanka borde innehålla 1:o en anhållan om tillstånd att få slå en medalj »öfver kejsarens lyckliga återkomst och till förevigandet [af] minnet af dess under- satares glädjefulla känsla vid detta tillfälle»; 2:0 en tack- sägelse för att kejsaren återlämnat till Finland dess general- 1) »Une députation de 24 personnes — skref Rehbinder *°/, fran Viksberg till Ehrenström — sera dans ce temps là à Petersbourg. La moitié des membres s’occupera assurément d’établir la succession de S. E et d’influer sur nos affaires, sans qu’il existe un point de réunion.» Ehrenstr. s. 2) D. :/, skref Ladau från Abo till J. Fr. Aminoff: » Deputationer, landtdag, förändrade lagar, allt detta sysselsätter nu activitén pa lyck- sökarne, om jag bör tro allt hvad som förljudes.» Âfven i ett annat bref (?/,) talade L.om planer p& en »riksdag», som bl. a. skulle bevilja medel till en landtmilice. Ril. s. Bidrag t. känned. af Finl. II guvernör, hvars bibehållande alltid skulle anses såsom ett vedermäle af kejsarens nåd och ynnest. Stjernvall bad bro- dren öfverlåta redigeringen af postulaterne åt Ehrenström, som i dem icke borde upptaga annat än det redan nämnda, och han föreslog att brodren skulle komma till Viborg till den tid, då de deputerade enligt generalguvernörens tillsägelse samlades där, »så kunde vi — menade Stjern- vall — plugga i dem allt hvad nödigt vore». För denna plan borde man också vinna landsh. Langenskiöld, med hvilken bröderne hela tiden tyckas kommit synnerligen väl öfverens.!) Idén om medaljen kan nog ha utgått från Rehbinder, som uttalat densamma redan i bref af den ?°/, till G. Fr. Stjernvall — om af okunnighet om de ryska myndighe- ternas afsikter eller för att också från Finlands sida erbjuda samma hyllning, kunna vi icke afgöra.?) Men sympati- yttringen för Steinheil var tydligen Fr. Stjernvalls egen uppfinning, och den hade en alldeles särskild grund vid sidan af den allmänna belåtenheten med generalguvernören. Bland de talrika rykten, som vid denna tid voro i rörelse och som nådde äfven den lilla residensstaden i Tavastland, formalde ett, som framfördes af Carl Stjernvall, att grefve Armfelt råkat i delo med bade generalguvernören och Rehbinder och att han hade for afsikt att soka aflagsna båda fran deras platser. Ryktet hade måhända sin grund 1 några oförsiktiga yttranden af Armfelt, som under sin sista sjukdom ännu mindre än annars lade band på sin temperamentfulla frispråkighet, men var utan gensägelse 1) Till G. Fr. Stjernvall #/. Stjernv. s. 2) Stjernv. Wall. s. — Vi erinra oss, att frågan om insamlingen föredrogs i reg. konseljen först den °/.. Jmfr. s. 17—18. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 56 öfverdrifvet. Ty huru ofta Armfelt än ondgjordes öfver Steinheils obeständighet och hans mottaglighet för dåliga inflytelser af andra — särskildt af sin fru och sin kansli- direktor — satte han ett stort värde på grefven och an- vände sitt inflytande till att skydda honom mot hans fiender i Petersburg.!) Med Rehbinder kom det nog nå- gon tid därefter till scener, som ingåfvo denne tanken att afgå, och likasom Rehbinder ofta hade känning af Arm- felts impulsiva lynne och impatience, så klagade Armfelt öfver Rehbinders »olyckliga humeur». Men mellan båda rådde ett förhållande af aktning och förtroende och ännu under sina sista tider berömde Armfelt stats- sekreteraren såsom en excellent man och en man af ära. ?) Talet om Armfelts afsikter var således öfver- 1) Armfelt till J. A. Ehrenström 1°/,, 7*/,, °/¢, "Io "In “Ja, 7/19 1813, 5/3, 2/6, a, *°/, 1814 m. m. För Ehrenstrém berättade Steinheil den 19 juni att det var bättre med Armfelts hälsotillstånd, »welches mir 1 juli’ 2 3 NL, als wohlmeinender Mitbürger herzlich freut ihn mit seinen Talenten am Tron des grossmuthigsten Monarchen nähernd zu wissen». Ehrenstr. s. ?) R. H. Rehbinder t. J. Fr. Aminoff ?/,, jan. 1812 (Ril. s.), till G. Fr. Stjernvall *%/,, juli 1814 (Stjernv. Wall. s.), Armfelt t. Ehren- ström »/,, 1813, *°/. 1814 (Ehr. s.). — Äfven till Rehbinder själf tyckas rykten om Armfelts missnöje framkommit. Den */, n. st. besporde Walleen honom, om han var säker pä att grefven beklagat sig öfver honom. Für egen del hade Walleen svårt att tro därpå, emedan han icke fann nägon rimlig anledning därtill, och han uttalade följande förständiga råd: »Il y a bien des gens, mon ami, qui trouvent leur in- térét à brouiller d’autres gens ensemble, et qui, pour y réussir, forgent des histoires denuées de tout autre fondement que la mauvaise intention de leurs auteurs. Souvenez-Vous de cette vérité et ne croyez rien que . ce qu'on Vous prouve jusqu'à l'évidence.» Däremot var Walleen mera böjd für att tro på Rehbinders förmodan att Armfelt ville halla honom aflagsnad fran hufvudstaden vid tiden für kejsarens hemkomst. Men | Bidrag t. känned. af Finl. 57 drifvet eller gripet ur luften. Men det vann tilltro hos Stjernvall och väckte hos honom den största oro. »Hvad Du uti ditt bref af den 12 nämner om or. Alrmfelt] — skref han den 17 juni till brodren — är all- deles forvanande, ehuru jag af hans beständiga incon- séquencer varit och ar tillrackeligen forberedd pa mycket saker! Genom hans olyckliga fiendskap med A[mino|ff och genom priser han gifvit på sig, 1 synnerhet i Petersburg och vid hofvet, där hans sak torde vara obotligen förlorad, söker han i sin fortviflan éloignera ifrån finska affairerna den enda person, som i Petersburg kan, i anseende till dess capacité och dess hjarta, dar uppratthalla vara affairer atminstone ifran ett totalt skeppsbrott; och icke nog därmed, äfven éloignera var skyddsängel, den enda, som jämte sin imposanta rang, sin ojäfvighet såsom tillika en kejsarens gamle undersate och rysk ämbetsman, förenar ett hjärta för detta lands sanna välfärd och upprätthål- lande!» För att nu rädda Finland från den ofärd, hvaraf det hotades genom Armfelts förmenta planer, kom Stjernvall på den tanken, att man borde gifva landets deputation som »postulat» att på nationens vägnar underdånigst an- hålla om att kejsaren måtte i nåder behålla såsom landets högste styresman grefve Steinheil, »hvars faveur och credit hos monarken är i nationens storsta intresse att detta betydde mindre, ty Rehbinder skulle ändock genom sina vänner få veta hvad grefven önskade hålla hemligt for honom. Rehb. saml. — Härom skref Armfelt den /, till Ehrenström: »J’espere que Reh- binder ne fait la folie de presser son retour ici, puisque je me suis engagé a lui faire savoir, quand il en sera temps», hvilket precis icke talar för Walleens förmodan (Ehrenstr. s.). Jmfr s. 61. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 58 upphöja, i synnerhet sedan gr. A. genom sin sjukdom och tusende för honom och oss vidriga omständigheter anser för sig viktigare att stöta undan alla möjliga rivaler och medarbetare pa fäderneslandets sak än att risquera denne sednares bemedlande och reussit genom andre». »Säg mig din tanke — bad Fr. Stjernvall sin broder — be- träffande motionen om gr. Steinheil, och om icke lands- hôfdingarne kunde, sasom mest kunnige om invanarnes tänkesätt och ensamme uti tillfälle att i denne hast expri- mera detsamma, (kunde) a hvarje särskildt stands vägnar tillskrifva dess deputerade härom; dock sasom en hem- lighet, hvilken for ingen del far komma till gr. St:ls kun- skap och följakteligen icke ébruiteras».1) En vecka senare öfverenskom Stjernvall med Langenskidld om det redan nämnda forslaget att välja Rehbinder till deputationens v. ordförande i händelse Rotkirch refuserade. Vunno båda dessa förslag bifall, kunde Stjernvall hoppas pa att genom en sa kraftig yttring af nationens vilja kunna rädda at fosterlandet de hotade statsmännen. Annu en gang âterkom G. Fr. Stjernvall till »postu- latet» rörande generalguvernören. Den ?$/, berättade han for brodren, att han skrifvit om saken till landshöf- dingarne Troil och Aminoff m. fl. och att han trodde det vara »mycket nyttigt och bra». »Kanske skola gökarna ater tro — tillade han dock — att jag vill något mera än tyst i min vra skôta mitt kall efter mitt pund; men ma de det göra; jag ar säker om mig själf och vill intet annat an hvad en viss nödvändighet och sammanhanget fordrar och för öfrigt helst lefva i min tunna.»?) 1) Stjerny. saml. >?) Till C, Stjernvall */,. Stjernv. s. Bidrag t. känned. af Finl. 59 Att Carl Stjernvall godkande sin broders forslag, känna vi redan. Huru det uppfattades af andra landshôfdingar, framgar icke, men vi kunna formoda, att det icke refuse- rades.') Frih. Rehbinder, som genom båda bröderne Stjern- vall underrättades om forslaget, forordade det pa det varmaste. »Ingen kan — skref han den ?°/, till Fr. Stjern- vall om generalguvernoren — tänka mera ädelt for Fin- land och ingen förtjänar mera landets manifesta förtro- ende.» Och ett par dagar därpå tillade Rehbinder: »I när- varande stund kan nation ej gora nog for att fa bibehalla denna styresman, isynnerhet da grefve Armfelts sjuklig- het apprehenderar hans bortgang.»?) Rehbinder nämnde intet om den förmenta konflikt mellan Armfelt och Stein- heil, som gjort ett så starkt intryck på Stjernvall, men han kunde icke vara okunnig om, hurusom Steinheils ställning, likasom för öfrigt Armfelts, vid denna tid var så hotad af intriger från andra håll, att man vid kejsarens hemkomst motsåg de båda statsmännens fall. Med den mission, som ursprungligen tilldelades den finska deputationen, förenades sålunda — åtminstone på en del håll — den viktiga uppgiften att genom en natio- nell opinionsyttring stödja den populäre landsherren, som inför offentligheten så vackert titulerats med epi- teten »Rysslands trogne son och Finlands fader». 1) Något senare, den 13/25 aug.,skref J. A. Ehrenström till R. H. Rehbinder, att då fråga var om deputationen, var »tout le monde» ense om att man genom denna borde till kejsaren framföra nationens tack- samhet för valet af en gen. guvernör, som så väl uppfyllde sin mission, Ehrenstr. saml., konc. 2) Till G. Fr. Stjernvall 2°/,, 1/; Stjernv. Wall. s, Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 60 V »Den deputation, som nu ej mer blir utafr, skref Armfelt den 23 juli n. st. till Ehrenström. Medan man i Finland tvistade om valet af ledare för deputationen nal- kades kejsaren portarna af sin hufvudstad, men hans hemkomst föregicks af ett påbud, som strök hela det storartade festprogram rikets högsta myndigheter och Petersburgs stads förvaltning utarbetat för själfherskarens högtidliga mottagande. Ända från det underrättelser om freden började in- löpa, motsåg man i Ryssland som i Finland med spänning säkra underrättelser om stunden för kejsarens återkomst. De rykten, som öfver Petersburg spredos till Finland, voro hvarandra motsägande, talade ena dagen om uppskof, andra dagen om resans påskyndande. I början af juli hade Rehbinder, som fortfarande vistades på sin egendom, inhämtat, att kejsaren icke väntades före slutet af måna- den g. st.; två veckor senare visste han berätta, att hem- komsten uppskjutits till slutet af augusti. Som försiktig karl beslöt han dock att resa i god tid och uppmanade sin ämbetsbroder Aminoff att taga samma parti. 1) Grefve Steinheil, som i sista hand dirigerade deputa- tionen, hade fått af Armfelt löfte om underrättelser rö- rande kejsarens hemkomst och tryggade sig måhända härtill. På grund af de meddelanden, som kommo honom till handa, uppmanade han i början af juli landshöfdin- garne att tillhålla de deputerade att till den ?/, g. st. infinna sig i Petersburg eller i Viborg, där de voro »parfai- tement å portée» för underrättelser från rikshufvudstaden. 1) Rehbinder t. Aminoff "/; **/,; till Fr. Stjernvall 2/7. Stj. Wall. s. Bidrag t. känned. af Finl. et ÉÉ 61 Något senare förkortade han terminen till den 18/, g. st.1) Men äfven denna tidpunkt var illa uttänkt. Ty huru granneligt Steinheil och hans sagesmän — Armfelt o. a. — sökt följa med tiden, visade det sig att de icke kunnat halla sig au courant med kejsarens resa. Den 9/,n. st. skref Armfelt till Tengström — och samtidigt till Steinheil — att kejsaren icke skulle vara 1 staden före slutet af augusti, hvarför det var tids nog, om de fattiga finska deputeradene samlades där omkr. 1 augusti. De hade ändå tid att vänta och förstöra penningar.?) Men den 8/20 juli kunde C. J. Walleen, som uppehöll sig 1 Petersburg, meddela Aminoff, att kejsaren väntades med det första, hvarför han bad Aminoff påskynda sin afresa.?) Uppgiften var nog så riktig, ty den 13/25 juli ankom kejsaren värkligen till sin hufvudstad, oförmodadt och obemärkt. Härom meddelade L. G. v. Haartman i bref af den 15/, g. st. till biskop Tengström: »Sistledne måndag var en glad dag 1) Steinheil t. K. v. Troil — LE 1/13 juli (Abo läneark.), t. G. Fr. o 30 juni : : Stjernvall far (Stjernv. Wall. saml.). *) Tengstr. s För bröderna Stjernvall uttalade Armfelt ett par gånger, senast i början af juli, den förmodan, att kejsaren icke skulle hemkomma förr än i augusti. Den *8/, skref han till C. Stjernvall: »Jag tror att H. M. will så bortblanda korten, så att alla conjecturer skola blifva omöjel.» Först den ?3/, berättade han att kejsaren snart skulle vara framme. Åminne saml. — Den !/, meddelade biskop Teng- ström consist acad. att han ämnade sig till Petersburg, där han genom C. J. Walleen beställde åt sig rum från den ‘/,. Konsist. protok. !/,, Walleen t. Tengström ?”/,, Tengstr. s. #) Ril. saml.; Walleen t. Ehrenström ?*/, Stjernv. Wall. saml. Till de bäst underrättade hörde postchefen G. Ladau, som i bref af 1 och 2 juli meddelade Aminoff att kejsaren skulle anlända den '*/,,; den 19/_ skref han från Stockholm, att kejsaren skulle vara framme den 22 à 25. Ril. s. | Nat. o. Folk, H. 76. N:o 1. 62 for Petersburg. Hans Majestät kejsaren ankom da hit kl. 7 om morgonen, utan att af nagon vara igenkänd. Han for direkte till Kasanska kyrkan, där man visst icke vän- tade honom, emedan alla präster voro borta. Hans an- komst var en värklig surprise, oaktadt han dagen förut kl. 5 e. m. hade anländt till Pawlowsky. Det synes som kejsarens afsikt varit att undvika publikens glädjebety- gelser. I gar var det ett stort Te Deum uti Kasanska kyrkan. Glädjen skall ha varit målad pa allas ansikten.» 1) De finska deputerade, som satt sin lit till generalguver- nören, förskonades dock från obehaget att komma för sent. Ty medan en del bland dem ännu befunno sig halfvägs och innan andra ens hunnit anträda resan sprid- des genom generalguvernörens kurirer bud om att hela deputationen blifvit inhiberad och att de hvilka satt sig i rörelse förty kunde vända om. Redan i samma bref af den 8/20 juli, hvari Walleen varskodde sin kollega Aminoff om kejsarens hemkomst, visste han berätta, att denna skulle föregå utan alla ceremonier. »Alla de stora anstalter, som här blifvit gjorda till kejsarens emottagande — skref Walleen — komma att förfalla, dels sa vida de ännu icke äro mer än halffardiga och dels sa vida kejsaren undanbedt sig alla hôgtidligheter, t. o. m. illumination, sa att den tillsägelse, som därom redan af polisen var gifven, i gar afton ater- kallades. Inga deputerade äro ännu ankomna och fôr- modeligen behöfvas de ej heller»?) Tre dagar senare med- 1) Tengströms saml. Notiser om händelsen i Abo allm. tidn. n:o 89—90. 2) Ril. s., Walleen t. Ehrenström *°/, (Stjernv.-Wall. s.). Den */, med- delade Walleen biskop Tengström, att illumination dock ägt rum den 26 och skulle fortsättas den 27 0.28. Tengstr. s. Bidrag t. känned. af Finl. 63 delade Armfelt Ehrenstrôm, att kejsaren i reskript fran Amsterdam allvarligt förbjudit »toute réception, toute cérémonie, tout enfin qui a lair de sortir de la marche usitée. On vient en conséquence d'interdire les deputa- tions des gouvernements, et j’en suis bien aise. — — Nous attendons l’empereur d’un instant a l’autre, mais on est sensé (?) de faire semblant de rien.» 4) Uppgifterna bekräftades straxt därpå genom officiella meddelanden. Den 7/19 juli fick t.f. polisministern Wjasmi- tinoff mottaga ett nådigt reskript, däri kejsaren, under- rättad om sina undersåtars festförberedelser, helt enkelt påbjöd dessas inhiberande. Sadana anstalter, som de hvilka nu förehades, hade alltid varit kejsaren emot och nu fann han dem ännu mindre passande. »Den Högstes värk allena — skref kejsaren — äro dessa händelser, hvilka gjort slut på det blodiga kriget i Europa. För honom böra vi alla knäfalla. Kungören öfverallt min oföränder- liga vilja, på det att alldeles icke något emottagande eller välkomnande måtte blifva föranstaltadt för mig. Skicka befallning till guvernörerna, så att icke någon enda må för denna orsak aflägsna sig från sin post. Jag gör Eder ansvarig för det punktuella uppfyllandet af denna befallning.» ?) Wjasmitinoff var icke sen att låta budet gå vidare. På uppdrag af ministerkommittén, till hvilken han frambar 1) Ehr.s. Tidigare hade Armfelt förklarat för Ehrenström, att förberedelserna för kejsarens mottagande voro enorma, men på fusk och enligt hans sätt att se saken icke värdiga en Alexander I (*/,, */;). Liknande uttalande till C. Stjernvall ?/,. Åminne s. ?) Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. — I svensk öfver- sättning meddelas reskriptet i Åbo allm. tidn. 1814 n:o 89 och »All- männa Journalen» 1814 n:o 180. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 64 den kejserliga befallningen, underrättade han i cirkulär af ®/, g.st. resp. guvernementsstyrelser om att alla ätgär- der såväl för deputerades afsändande till Petersburg som for andra ovationer borde upphöra, samt att de deputerade, som anländt till Petersburg, skulle atervinda, dock med rätt for dem, som sådant önskade, att kvarstanna i hufvud- staden sasom enskilda personer. Om denna plôtsliga vändning i historien underrättades generalguvernören genom skrifvelser fran Wjasmitinoff (°/,) och ordföranden i finska kommittén Armfelt (°/, g. st.). Ome- delbart efter underrättelsens mottagande utfärdade han, den 11/23 juli, cirkulär till landshôfdingarne och domka- pitlen med berättelse om polisministeriets budskap jämte tillsägelse att vaka öfver att den kejserliga viljan blef följd. Landshöfdingarne och särskildt C. Stjernvall i Vi- borg, inom hvars län de deputerade tillåtits att samlas, tillsades att hålla såväl det egna länets som andra lands- delars deputerade tillbaka. Dock skulle hinder icke möta dem som i alla händelser önskade besöka Petersburg att fortsätta färden såsom vanliga resande. Först något senare, d. *9/, n. st., meddelades underrättelse om saken till rege- ringskonseljen, som hela tiden statt utanfor det hela och äfven nu befriades fran vidare ätgärd.!) 1) Wjasmitinoff t. Steinheil ®/, (anl. 11/23 juli), Armfelt t. d:o °/, (anl. 12/24 juli); gen. guv. t. landshöfdingarne och biskoparne 11/23 juli, till Wjasmitinoff 15/27 juli. Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, no 66; reg. kons. pl. protok. **/,. Afven till J. A. Ehrenstrém sände Steinheil 41/,, juli underrättelse om reskriptet jämte uppmaning att mota dem som voro färdiga att resa fran Helsingfors (Ehr. s.) Den '°/,, juli meddelade landsh. C. Stjernvall biskop Alopzeus innehållet af ett bref från L. G. v. Haartman om deputationens inhiberande och berättade att han afsändt en stafett till generalguvernören. Bref t. M. J. Alopæus, F. Hist. samfundets ark. Bidrag t. känned. af Finl. 65 Huru langt de skilda landsdelarnes delegerade hunnit anlända, da de uppnåddes af generalguvernörens kontra- ordres, känna vi icke. En del, de närmast gränsen boende, hade måhända ännu icke satt sig i rörelse, de flesta bland dem, som upphunnos af landshöfdingarnes kurirer, vände om. Men. några, som anträdt färden tidigare eller hade särskild anledning att komma fram, fortsatte färden till kejsarstaden. I skrifvelse af den 3/15 aug. till öfverbefäl- hafvaren berättade Steinheil, som nu befann sig 1 Peters- burg, att redan innan han mottagit cirkuläret om depu- tationernas inhiberande hade några finländska deputerade, okunniga om påbudet, begifvit sig till Petersburg. Af dessa befunno sig nu i staden v. Briskorn, Bergenheim, Synnerberg och Hanell. Steinheil öfverlämnade till Wjas- mitinoffs afgörande, huruvida dessa deputerade kunde hug- nas med lyckan att vinna företräde hos kejsaren. *) Hvad svar öfverbefälhafvaren gaf, känna vi icke. Af den uppfattning, som motiverat förbudet mot deputationerna och högtidsfesterna, kunde på goda grun- der den slutsats dragas, att icke heller öfriga hyllnin- gar, som påtänktes och redan förbereddes, skulle behaga kejsaren.?) Och det dröjde icke mycket, innan det blef kändt att jämväl i fråga om dessa ett nådigt förbud emanerat. 1) Steinheil t. Wjasmitinoff 3/15 aug., Gen. guy. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. — Den !"/, berättade J. Fr. Aminoff till sin fru att borgm. Synnerberg vistats flera veckor i Petersburg. Ril. s. 2) Efter mottagandet af gen. guvernörens cirk. rörande deputatio- nens inhiberande förfrägade sig landsh. ©. Stjernvall hos gen. guver- néren, huruvida insamlingen borde upphöra, men fick till svar, att han Nat. 0. Folk, H. 75, N:o 1. 2 66 I början af juli 1814 framlämnades till kejsaren, som da vistades i Briissel, genom en deputation, bestaende af riksradsmedlemmarne furst A. B. Kurakin, general A. P. Tormassow och grefve A. N. Soltikow, en underdanig, af de höga rikskorporationerna undertecknad böneskrift med anhallan om kejsarens nadiga stadfästelse a de tidi- gare nämnda besluten rörande ärenamnet, medaljen och monumentet. Efter att i hänförda, storståtliga ord ha framhållit Guds stora nåd, kejsarens bedrifter och rikets upphöjelse öfver andra riken, bönföllo petitionärerne i denna skrift om att kejsaren värdigades mottaga sina tillgifna barns offer: »den titel, som motsvarar Ditt hjärtas sällhet, våra känslor för Dig och utan hvilkens kraft icke finnes någon sann storhet, titeln den välsignade.» Och för att de undersåtliga känslorna skulle framstå äfven för eftervärlden anhöll man oin tillstånd att i hufvudstaden uppresa en minnesstod, »icke för att denna må lägga något till Ditt oförglömmeliga namns ära — hette det — utan för att vi må rättfärdiga oss inför våra efterkommande». »Må man icke en gång — slutade böneskriften — förebrå oss för känslolöshet gentemot de välgärningar Du låtit flöda öfver oss och måtte denna minnesstod för våra söners söner till senaste tider förblifva ett vittnesbörd om vår kärlek till Dig och gränslösa tillgifvenhet.» Men huru vackert de höga riksmyndigheterna och deras ombud än lade sina ord, all öfvertalning var för- skulle handla enligt mie ordres. C. Stjernvall t. gen. guy. */., gen. guy. t. Stjernvall = =. Gen. guy. kansl. akter 1814, n:o 66. — I tvenne bref besporde G. Fr. Stjernvall sin broder, huru man efter deputatio- nens inhiberande borde förhålla sig i subskriptionsfrägan (?/, */;). Stjerny. s. Bidrag t. känned. af Finl. ree | 67 gäfves. Genom rikssekreteraren A. S. Schischkow lät kejsaren den Tat uppsätta ett svar, som af honom god- kändes foljande dag och därpà afläts till synoden, riks- radet och senaten. Kejsaren forklarade i denna ukas, att boneskriften väckt i hans innersta den största tillfreds- ställelse, emedan den rôjde a ena sidan den gudomliga välsignelse, som uppenbarats for honom och hans folk, à den andra de ryska riksstaternas underdaniga tänkesätt. Det tillnamn, som bjöds kejsaren, var det mest smick- rande. »Ty — forklarade kejsaren — alla min själs bem6- danden och tankar aro riktade därhän, att genom varma böner nedkalla Guds välsignelse öfver mig och det mig anförtrodda folk samt att blifva välsignad af mina trogna och älskade undersatar äfvensom af hela människosläktet i allmänhet. Detta ar det högsta målet for mina 6nsknin- gar och för min sällhet!» — »Men vid alla mina bemödanden att erna detta mal — fortsatte kejsaren — tillåter jag mig likväl icke såsom människa den djärfva tanke, att jag redan uppnått detsamma och att jag oförsynt skulle kunna emottaga och bära detta namn. Jag anser detta så mycket mindre 6fverensstimmande med mina grundsatser och mina tänkesätt som jag själf, vid alla tillfällen ledande mina trogna undersåtar till blygsamhet och sinnesöd- mjukhet, härigenom skulle gifva dem ett motsatt efter- döme.» Och med tanke på det ifrågasatta monumentet förklarade han till slut: »Må ett monument för mig uppresas i Edra känslor, sådant som I redan agen det i mina! Ma mitt folk välsigna mig i sina hjärtan, liksom jag välsignar det i mitt. Må Ryssland vara lyckligt och Guds välsignelse hvila öfver mig och Ryss- land!» Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 68 Inför ett sådant föredöme af blygsamhet och sinnes- ödmjukhet kunde de höga ämbetsmyndigheterna endast med vördnad böja sig. Vid nytt gemensamt möte, den 24/_, beslöts att genast upphöra med de frivilliga gåfvor- nas insamlande; men dessutom öfverenskom man att lata såväl den kejserliga ukasen som den refuserade böne- skriften komma till allmänhetens kännedom, den förra såsom ett nytt vedermäle af kejsarens välvilja, den senare såsom ett uttryck för de afsikter de höga korpserna haft på det triumferande och tacksamma Rysslands vägnar. *) Genom cirkulär af den !!/, g. st. fran polisministerns exekutionskomité, som afsändes först från ministeriet och senare genom den finske statssekreteraren R. H. Rehbin- der, underrättades generalguvernör Steinheil om det pas- serade. Grefven, som för tillfället vistades i Petersburg, lät meddelandet gå vidare i cirkulär af den 12/24 aug. till regeringskonseljen och landshöfdingarne samt af den Fr till hofrätterna, domkapitlen och centrala ämbets- värk. Och från dessa myndigheter befordrades känne- domen om kejsarens vilja till allmänheten, som fick behålla hvad den i underdånighet ämnat uppoffra till det ärofulla krigets och den segerrike monarkens förhärligande. ?) 1) Senatens tryckta ukas till allmänheten rörande händelsen i gen. guv. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66; Åbo allm. tidning 1814 n:o 108 och Allmänna Journalen 1814 n:o 211, i hvilka kejsarens svar meddelas i öfvers; N. K. Schilder, Vimtepatops Axekcaaxpr nepesrä III: 246—248. ?) Wjasmitinoff t. Steinheil #/,, R. H. Rehbinder t. d:o */,, gen. guvernörens cirkulär på ryska och svenska m. m. i gen. guv. kansl. akter 1814, b. III, n:o 66. — I reg. konseljen föredrogs gen.guv:s cirku- lar d. “/,, i consist. acad. *°/,; till landskansl. i Åbo anlände det d. *%/,, da cirk. genast utfärdades till kronofogdar och magistrater, till Tavaste- hus */, (länest. ark., ank. br.). Bidrag t. känned. af Finl. 69 VI. Fragan om den nationella deputation eller medbor- gerliga legation, som skulle pa Finlands vägnar hälsa kejsar Alexander vid hans aterkomst fran kriget, hade sin upprinnelse i de omfattande, af öfversvallande nationalstolt- het dikterade förberedelser till undersatlig hyllning, som förehades af kejsardömets högsta dignitärer. Den öfver- togs, efter föredömet i Ryssland, af generalguvernören och länens landshôfdingar samt domkapitlen, hvilka efter basta formaga gjorde sitt val bland representativa person- ligheter och passade pa tiden for de deputerades utkommen- derande. Standen sjalfva fingo icke taga nagon befatt- ning med ärendet, om ocksa enskilda forfragningar kunna ha foregatt utnimningarna. Det kom m. a. o. icke till någon vädjan till de skilda samhällsklasserna, utan hela saken utagerades sasom ett administrativt ärende under generalguvernörens presidium. Det var val detta, som i sin man förklarar, hvarför denna andra nationaldeputation fran Finland — i motsats till den af ar 1808 — snart nog råkade i total förgätenhet och måhända aldrig kom till en stôrre allmänhets kannedom — sasom dess flesta medlemmar ocksa formenades tillfredsställelsen att fram- komma till sitt mal. Huru denna utgång pa deputationsfragan bedömdes inom landets ämbetsmannakretsar, hvilka ju närmast hade därmed befattning, och huru inhiberandet af öfriga hyllningsgärder upptogs inom allmänheten, känna vi icke. Att man i Petersburg i de kretsar, där man önskat brillera med sina prestationer, icke kände sig belåten med det kejserliga förbudet, framgår af Armfelts skrifvelse Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1, 70 till Ehrenström den 27/,. »Man ar mycket missnöjd — be- rättade den sjuke statsmannen, som kvarhölls pa sin villa i Tsarskoe-Selo — öfver sista ukaze, som förbjuder alla ceremonier, sollenniteter m. m.» »Den är sträng — medgaf Armfelt — det är sant, men mig synes han [kejsaren] praktig.» Dock kunde det icke hindras att den undersat- liga hängifvenheten antog mycket ostentativa former vid det Te Deum i Kasanska kyrkan den 26, som vi redan känna fran v. Haartmans meddelande till Tengström. Nagra dagar senare kunde Armfelt förtälja for Ehren- strom om den glädje och entusiasm, hvarmed folket vid detta tillfälle s. a. s. burit kejsaren och hans hast fran palatset till kyrkan. »On prétend n’avoir jamais vu un spectacle qui puisse y être comparé; tout comme on n’a jamais vu de souverain qui a mieux mérité tous les gen- res de culte qu Alexandre I .» — »S. M. se ressemble par- faitement, — resonnerade Armfelt vidare om föremålet for sin beundran — un peu plus brun, le son de sa voix a changé et il parle plus vite. Mais personne découvrirait que la gloire immortelle dont Elle s’est couverte a changé en rien ni sa manière d’être ni ses formes habituelles. — — Que le ciel le conserve, car il est vraiment trop bon pour ce siecle et pour le genre d'hommes qui y existent.»+) Armfelt dolde icke for sin vän, att han kände sig helt latt om hjartat, da forbudet mot deputationen emanerade. Han hade visserligen, sasom vi kanna, for generalguver- noren uttalat sig for lämpligheten af deputerades afsän- 1) Armfelt t. Ehrenström */,, *°/,. Ebr. s. — Liknande uttalande till grefvinnan Augusta Piper *’/,. Till C. Stjernvall skref Armfelt */.: »Med medaillen och andre plock artigheter är det ej värdt; tout cela est mesquin.» Aminne saml. Bidrag t. känned. af Finl. 71 dande fran Finland — hvilket for öfrigt var en naturlig följd af planerna i Ryssland — och omöjligt är ju icke att han redan tidigare gifvit sina landsmän några vinkar om saken. Men han kände sig från början skeptisk med afseende å den blifvande deputationens sammansätt- ning och då det beställsamma ryktet visste att för- tälja om intriger och hemliga planer, som förehades af de deputerade, ökades misstron ytterligare. Ryktena vunno tilltro hos lugnare naturer, såsom R. H. Reh- binder och C. J. Walleen, och måste i ännu högre grad värka irriterande på den för motsägelser och andras inblandning i »affärerna» ytterst känslige Armfelt, hvars naturliga »vivacité» — för att använda ett uttryck af hans grefvinna — ökats till det yttersta genom en svår och plågsam sjukdom. Efter de första uttrycken af misshag lugnade han sig dock något och förklarade för Ehrenström, att han kände sig lugn med afseende å de deputerade, bland hvilka det enligt Rehbinders utsago skulle finnas »des gens qui esperent faire tout plein de choses». Ty äfven om han icke kunde närvara vid kejsarens hemkomst, skulle han dock träffa denne, och for öfrigt räknade han pa att kejsaren skulle vara alltför upptagen af andra sa- ker for att kunna sysselsätta sig med sadana »vétilles et tracasseries). Därtill ännu räknade han pa att vinna gen. guvernören, som han hoppades fa ställd i spetsen for de- putationen. »Mais qui croyait — tillade han fortretad — que l’évêque d Abo, akademins procanceller, hitkommer med en mémoire mot hufvudstadens flyttning? Ceciestscan- daleux, si effectivement on m’a dit la vérité à cet egard.»!) 1) Äfven J. Fr. Aminoff misstänktes af Armfelt för att arbeta emot Helsingfors. Till Ehrenstrém *°/,, °/,, 1°/,, °/, 1814. Ehr.s.; Tegnér, Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 72 Sin höjdpunkt nådde Armfelts grämelse, da han under- rättades om förslaget att öfverläta deputationens ledning at den for honom ytterst misshaglige G. M. Sprengtporten. Och därför var också tillfredsställelsen öfver de finska deputeradenes afhallande fran monarkens närhet desto större. »Ara vare Gud — skref han d. 27/, till Ehrenström — att inga deputationer blef utaf. Men hade Sprengt- porten anfört den finska, borde den varit komponerad som Ni skrifver och sedermera hvar hederl. dragit sig ur alla platser, efter en så grufvel. förnedring och bevis af manque de tact et d’ame, pour ne pas dire d’avantage.» En vecka senare (3/,), da samarbetet med kejsaren begynt och Armfelt haft tillfälle att pröfva dennes fortfarande väl- vilja, uttalade den sjuke statsmannen för Ehrenström sin glädje öfver att genom deputationens kontramande- rande planer blifvit afklippta — som i alla händelser icke hade lyckats. Kom biskopen, skulle han röna samma öde som andra »demandeurs», d. v. s. att icke mottagas af kejsaren i särskild audiens, med mindre denna och ända- målet därmed på förhand annonserats. !) Ehrenström, som alltid misstrodde Åbo-boarne för intriger mot Hel- G. M. Armfelt III: 447. — För Rehbinder tyckes Armfelt uttalat några anmärkningar rörande deputationen, ty i ett bref af “/,, juni till den förstnämnde önskade Waileen veta, hvari den »dementi» be- stod, som R. fått af grefven. »Est-ce-qwil s’en est mêlé depuis votre départ? Quelles sont ses vues? En quoi sont elles opposées aux vôtres?» Rehb. saml. 1) Till Ehrenstrém */., 3/,. Ehr. s.— Äfven för C. Stjernvall utta- lade Armfelt sin glädje öfver kejsarens förbud. »Skicka således hem — skref han #/, — dem som af finnar komma till Viborg som depu- terade, och de som kunna få avertissement i tid att ej sätta sig i marche, önskade jag måtte få det.» Åminne s. Bidrag t. känred. af Finl. 73 singfors, delade också vännens belåtenhet. »Härigenom dejoureras manga intriger, hvilkas syftemal nu pa annat sätt måste vinnas», skref han den 24/, till Walleen efter att ha erhallit underrättelse om deputationens kontra- manderande. ') Vi kunna med skäl antaga att Walleen hyste samma uppfattning. I motsats till sina kolleger tillbragte han sommaren i Petersburg, där han stod utanför hela depu- tationsfragan. Som Armfelt icke värdigades meddela sig med honom om frågan och han icke ville visa sig ny- fiken, inhämtade han om frågans utveckling intet vidare än hvad hans korrespondenter i Finland nu och da med- delade. Men äfven han kände sig orolig för, huru saken skulle arta sig, och särskildt tyckes Armfelts svaghets- tillstånd och förmodade bortgång gifvit honom anledning att befara en inblandning i »affärerna» från deputationens sida. »Je crains beaucoup — skref han den 15/4 n. st. till Rehbinder — de cette députation qui viendra iei compli- menter l’empereur à son retour. Si elle sera composée de certains gens qui aiment à influer sur nos affaires, et qui en trouveront l’occasion, en venant ici, ces affaires, soyez en sûr, iront tout droit au diable.» Som ett rykte fran Abo visste att berätta om tvenne for honom miss- hagliga personers sträfvan att komma in i deputationen, lade Walleen allvarligen Rehbinder pa hjärtat att anvanda sitt inflytande till motande af försöken och att vaka öfver att man valde endast »des gens honnêtes et tranquilles».?) 1) Stjernv. Wall. s. 2) Rehb. s. Till följd af postchefens kinda nyfikenhet namngaf Walleen icke de personer han åsyftade, men det framgår tämligen tyd- ligt, att den ena var landsh. Troil; den andra kallade W. »un certain Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 74 For Ehrenström uttalade han den önskan att deputatio- nen blefve sammansatt af fornuftigt folk — »det vill säga sa fornuftigt — tillade han — som hos oss môjligen kan åstadkommas; i annat fall och om hvar och en af dessa herrar börjar att agera pa sitt hall och for sig, blir oredan därigenom ännu värre än den varit hafver».1) I spetsen för deputationen önskade Walleen helst generalguvernö- ren. »Il est vrai — menade han — qu'il n’a pas précisé- ment le don de la parole, mais c'est toujours une personne qui jouit d’un certain égard, et puis comme n'est pas des nôtres, ce qu'il fait en bien ou en mal, ne peut pas rejaillir sur la nation.» Som landsh. Carl Stjernvall uttalat for honom tvifvel rörande Steinheils lämplighet pa grund af hans ämbetsställning, uttalade han som sin mening, att tviflen voro obefogade. »J’avoue — yttrade han — que je ne peux pas trouver cette doute fondée; au contraire, il me semble que c’est justement le gouverneur du pays qui doit être l'interprète des voeux et des sentiments des habitants à l’égard de leur souverain, mais comme en effet je me connais fort peu à toutes ces choses-la, qui tiennent aux convenances cérémonielles, je ne sais que repondre à Stjernvall»?) Däremot gillade Walleen af- gjordt Rehbinders afsägelse af ordförandebefattningen. »Il me semble — förklarade han för Rehbinder — que financier, grand homme dans son opinion et tr&s petit dans celle des autres», hvilket kan ha haft afseende pa finanschefen G. E. v. Haart- man. Bäda ansäg han för stora intrigörer och särskildt befarade han af den förstnämndes utnämning till ledare en inblandning i andra affärer än dem som hörde deputationen till. Till Rehbinder 7*/,, **/,, juni, '°/.. 1) Till Ehrenström ®/.. Ehr. s. ?) Till Rehbinder **/,, juni. Rehb. s. Bidrag t. känned. af Finl. 75 celui qui par sa fonction est censé devoir communiquer à la députation les ordres que l’empereur aura à lui donner, n’est pas propre à lui servir de président. Jamais, a ce que je crois, un secrétaire d’état n’a été à la tête d’une semblable deputation; et outre cela, il y a dans le cas présent d’autres circonstances encore qui me font juger que Vous avez très-bien fait de ne pas accepter cet hon- neur singulier qu’on vient de vous offrir.» Men det gladde Walleen, att vännen Rehbinder. mottagit detta stora förtroende, som skulle förarga »beaucoup d’honnétes gens», hans medtäflare och motståndare, kanske t. o. m. den käre grefve Armfelt. I motsats till Rehbinder, som ansag ett ordförandeuppdrag en second vara under Armfelts vär- dighet, trodde Walleen, att Armfelt, sa sjuk han än var, icke skulle haft nagot mot det bevis pa allmänt fortroende, som kommit statssekreteraren till del.1) Vi känna intet uttalande af Armfelt, som skulle tyda pa en önskan att erhålla ledningen af deputationen.?) Walleens insinuation kan därfôr ha berott pa den kritiska misstämning han vid denna tid kande mot den af sina plagor utpinade och därfôr i uppträdandet mot kollegerna säkerligen foga älsk- värde ordföranden i kommittén, om hvilken Walleen i sina meddelanden till andra plägat uttala sig med tydlig erkänsla och beundran.?) Hvad vi säkert veta, är endast 1) Till Rehbinder 1°/, n. st. Rehb. s. , ?) I den riktningen behöfva vi icke tolka Armfelts satiriska ytt- rande till C. Stjernvall i bref af den ?/,, då han kanhända underrättats om Steinheils afsägelse. »Nog får Ni i Viborgs län anförare för de- putationen; där måtte finnas figurer, som äro hemma i Petersburg och stora världen, som M. du Pimbesche uti Les Plaideurs» [Racine]. Aminne saml. 3) Härom i Åbo akademi och dess män I: 611—613, 618. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 76 att Armfelt, sasom redan blifvit nämndt, kände sig genom kejsarens förbud mot den tilltänkta hyllningen befriad från farhågan för hvarjehanda komplikationer. Men om han också gladde sig åt att deputationen i dess helhet inhiberades, önskade han dock att den blifvande finska hufvudstaden afsände sina påtänkta deputerade för att mota intrigerna mot staden, och han lofvade att under nå- gon förevändning utvärka åt dem resetillstånd.!) Någon deputation från Helsingfors torde dock icke anländt, men väl kunde staden räkna på en förespråkare, då G. Fr. Stjern- vall, en bland de värksammaste initiativtagarne till 1812 års flyttningsmanifest, kallades genom Rehbinder af kejsa- ren att infinna sig 1 Petersburg.?) Förmodligen skedde detta på framställning af Armfelt, som jämväl utvärkade kejsarens tillstånd att kalla på generalguvernören. »Måtte han nu vara karl — skref Armfelt jubilerande till Ehren- ström — och ej dölja sanningen. Vägen är honom öppnad att vara Finland och sig nyttig — det har varit mitt värk.»®) Ännu en tredje person, hvilken haft befattning med den finska deputationen, kallades till Petersburg. Det var Viborgs landshöfding Carl Stjernvall, som mottog genom Armfelt tillsägelse att inför kejsaren presentera det under krigets förlopp uppsatta viborgska regementet. ?) 1) Till Ehrenström */, (Ehr. s.). Nagra dagar tidigare (!?/;) hade Armfelt talat om en väl af Ehrenström författad tacksägelseadress, som skulle framlämnas af residensets deputerade. Om denna sak känner jag intet vidare. I Helsingfors magistrats protok. talas därom icke. 2) Rehbinder t. G. Fr. Stjernvall 19/31 juli. Stjernv. Wall. saml. ?) Armfelt t. Ehrenström °/,. Ehr. saml. *) J. Fr. Aminoff t. sin fru °/,, Bil. saml.; G. M. Armfelt t. ©. Stjern- 12 aug. 31 juil? Åminne saml. — Stjernvallarne voro båda föremål för Arm- vall Bidrag t. känned. af Finl. 77 For G. Fr. Stjernvall, som i sin »tunna» i den aflägsna smastaden med oro tänkte pa händelsernas vidare utveck- ling efter kejsarens aterkomst till sin hufvudstad, var allt detta glädjebudskap. Den ?/, meddelade han brodren, att Armfelt skulle hos kejsaren anhallit om att grefve Steinheil matte kallas till Petersburg for att där redogöra for finska ärendena. »Detta var — tyckte han — oände- ligen klokt och välgörande af Armffelt], ty blir Am[inoff] i téten for affairerne, sa vet jag ej, huru nagonting skall kunna reda sig och slutas utan en total forbistring med allt, som maste passera genom hans hander.» Likasa gladde han sig at att brodren mottagit kallelse till Petersburg; han hoppades att »med de allmänna affairernas närvarande sa fordelaktiga vändning» brodrens skrala privata affärer skulle ljusna och att resan skulle leda till »någon placering — annorstädes». Men mest fröjdade han sig at nyheten att Armfelt, alla olycksprofetior till trots, fortfarande åtnjöt kejsarens stora nad och förtroende. Han kände sig »helt och hållet edifierad af den lyckliga vändning sakerna tagit, dock under förmodan eller rättare den in- nerliga önskan att gr[efven] med all klokhet och modera- tion begagnade kejsarens nåd, så att denne dyrbara Guds gåfva icke snart åter må gå förlorad för våra allmänna affairer och för honom själf.» Äfven hoppades han att Steinheil och Armfelt skulle alltid förstå hvarandra och hafva det allmänna bästa för ögonen liksom dittills.t) Och slutligen måste det bereda honom stor enskild till- felts stora respekt och tillgifvenhet. »Det är s—s braf karlar de där bägge bröderne och fürträffl. ämbetsmän», skref Armfelt om dem en gång (!/, 1813) till Ehrenström. Ehr. s. *) Till C. Stjernvall ?/,, °/,. Stjernv. s. Nat. o. Folk, H. 76, N:o 1. fredsställelse att ocksa själf blifva räknad till dem, som kallades till tronens fot. Da Troil antydt for honom att landshöfdingarne kunde genom generalguvernören ut- värka resetillstand till rikshufvudstaden, hade han för- klarat för brodren, att han icke ämnade begagna sig af denna rättighet, da enligt hans tanka linet var genom standens ombud mycket bättre representeradt än genom honom.!) Nägon tid förrän generalguvernören och de bäda lands- höfdingarne framkommo hade de tva medlemmarne af kommitten för finska ärenden, Rehbinder och Aminoff, hvilka under tiden for deputationsfragans behandling uppe- hällit sig i Finland, anländt till Petersburg. Varskodda i sista minuten, kommo bäda för sent för att hinna fram före kejsaren, Rehbinder dock nog tidigt för att kunna närvara vid det redan nämnda Te Deum i Kasanska kyrkan och för att kunna fran första början deltaga i det samarbete för Finlands väl, som nu, efter halftannat ärs paus, äter begyntes af kejsaren och hans finska radgifvare. 2) * Huru mycket Armfelt an gladde sig darat att den till- ärnade finska deputationen blef i tid motad, hade han dock svårt att försona sig med den tanken att kejsarens hemkomst icke blef pa något sätt hugfäst. Hans ständigt arbetande fantasi, som icke kufvades ens af de svåra lidandena, sökte efter någon utväg ur bryderiet och slut- 1) Till C. Stjernvall **/,. Stiernv. s. 2) Armfelt t. Ehrenstrém *°/,, 3/,; C. J. Walleen t. J. Tengström PET JET, Ammon: ullesın Arties) Bidrag t. känned. af Finl. 79 ligen trodde han sig ha kommit pa en hyliningsgärd, som icke skulle af kejsaren refuseras. Den 27/, skref han till landsh. Carl Stjernvall i Viborg: »Jag har efter att pa flere sitt vändt saken, fallit pa den idén, att for oss finnar vore möjel. göra något, som tjänade till monument for epoquen och skulle behaga vår goda monark. Medaljer, ärestoder, féter m. m. tål han ej höra nämnas, och nu mindre än förr; dess attention synes vara vänd på det Högsta väsendets honom gifna bistånd och välsignelse, och alla de homager, som offereras, blifva mottagne, då de hafva en religieuse forme.» Armfelt hade därför kommit på den tanken att man skulle uppbygga i Åbo en grekisk kyrka, »som skulle rappellera ej allenast händelserne, men kejsarns storvärk genom Guds biträde». En sten med inskrift på flera språk skulle erinra därom. Änkekejsa- rinnan, som sonderats, hade förklarat sig förtjust öfver idén, och Armfelt var »mer än säker på att detta med en värkel. känsla skulle anses». För att få de nödiga medlen ansåg Armfelt att man borde anställa en insamling bland adel, präster och borgare, hvilka skulle »taxera sig efter förmögenhet, rang och patriotism»; bönderna skulle man lämna i fred, ty de skulle choqueras af en sådan extra af- gift for en främmande religion. Stjernvall uppmanades att söka göra denna hyllning begriplig för sina landsmän. Själf lofvade Armfelt åtaga sig planens värkställande; så- som kansler för Åbo akademi hade han vunnit sådan erfa- renhet i byggnadsfrågor att han icke bäfvade för att åtaga sig denna »besogne). 1) !) Till C. Stjernvall *’/,, Åminne saml.; tidigare omnämndt af E. Tegnér, G. M. Armfelt III: 477. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 80 Detta något öfverraskande förslag hade sin särskilda förhistoria, som förklarar detsamma. Under krigstiden år 1808 hade consistorium academicum nödgats upplåta ett par rum i det ännu halffärdiga nya akademihuset för rysk gudstjänst, men då byggnadsarbetet nalkades sin fullbordan, önskade man komma 1 besittning af rummen, och konsistorium vände sig därför vid särskilda tillfällen till sin kansler för att få en annan lokal utsedd för den ryska garnisonens räkning. Armfelt senterade akademins behof och sökte befordra konsistorii syften, men då för- söket misslyckades, kom han redan på våren 1814 på den tanken att en särskild rysk kyrka borde uppföras, och han meddelade sig om saken med biskop Tengström. Då planen något senare upptogs, tjänade den således det dubbla ändamålet att hedra kejsaren och att sätta kon- sistorium 1 tillfälle att aptera hela akademihuset för de ändamål, för hvilka det var afsedt. 1) Det svar landsh. Stjernvall gaf på Armfelts framställ- ning, känna vi icke närmare, men uppmuntrande torde det icke varit, ty den °/, tackade G. Fr. Stjernvall såväl på Ehrenströms vägnar som för egen del brodren för det »manliga och värdiga svar i detta afseende», som denne gifvit.?) Kort därefter gick Armfelt ur tiden — snart nog följd af Stjernvall — och därefter torde ingen funnits, som åtagit sig att arbeta för hans »idé». Men om Finlands innevånare icke fingo tillfälle att deltaga i några hyllningsgärder till hugfästande af kejsa- rens hemkomst och om de icke tillätos att genom sina 1) Kansl. br. t. konsist. §/, 1814; konsist. protok. !/,, 1$/,, °/; 1814; konsist. registr. 1°/, 1814; Armfelt t. J. Tengström **/, 1814. *) Stj.s. — I Armfelts bref t. C. Stjernvall talas icke vidare om saken. Bidrag t. känned. af Finl. 81 deputerade framföra ända till tronens floyckt sina önsk- ningar, sa bereddes dem pa annat sätt möjlighet att visa sina undersatliga känslor. I enlighet med kejsarens till- sägelse i ett till hela riket ställdt nad. manifest, dat. Paris den 18/30 maj 1814,1) höllos under högsommaren i alla forsamlingar högtidliga tacksägelser med anledning af krigets lyckliga utgång och fredens förnyande. I det cirkulär, som af domkapitlet i Abo utfärdades (13/,), till- sades clerus i stiftet att »genom ett kort uppmunt- ringstal tjänligen väcka sine åhörare till vördnadsfull erkänsla emot den allsmäktige for dess nadiga bistand emot en våldsam fiende äfvensom till undersätlig kärlek : och tacksamhet emot vår upplyste och ädelmodige kej- sare, som med lika så mycken vishet som outtröttelig värksamhet grundlagt och fullbordat Europas räddning samt befästat fäderneslandets själfständighet och lugn». I den cirkuläret åtföljande tacksägelsen utsades, att man nu gick framtiden gladt till mötes, med ljuf förväntan af fredens välsignade frukter. »Ljuf skall anblicken vara af våre till sine fäders bygder med ökade insikter, med bil- dade hjärtan och seder återvändande stridsmän. Inpå tidens gräns skola fortplantas dessa lyckliga värkningar af de händelser vi nyss öfverlefvat och hyfsning och förädling och välmåga skall länge trifvas hos oss.»?) 1) Abo allm. tidn. 1814, n:o 76; Saml. af placater, förordn. m. m. II. 2) Abo domk. eirkulärbref. I Abo hölls tacksägelsen den !°/.. Den åtföljdes af kanonad morgon, middag och kväll samt af en festmåltid för stater och korpser jämte representanter for borgerskapet och bonde- ståndet, gifven af gen. guvernören. Sist följde i den ljusa sommar- kvällen allman illumination. I Helsingfors, där kanonerna jämväl spe- lade efter Te Deum, uppfördes ett för ändamålet lämpadt teaterstycke, som slutade med en apoteos öfver kejsaren. Åbo allm. tidn. 1814, n:o 83, 121. "Nat. o. Folk, H. 75, N:o 1. 6 82 Till en särskild hyllning at kejsaren, en hyllning som ansågs sta utanför de i det föregående nämnda förbuden, kom det vidare på hösten s. å., då kejserliga akademin i Åbo efter föregående tillstånd af kansler, grefve Armfelt, med en tre dagars fest, den 3—5 oktober, firade sin välgöra- res bragder. Hvarje dag hölls till monarkens ära en hög- tidlig och vidlyftig oration, första dagen på svenska af prof. J. Fr. Wallenius, andra dagen på latin af prof. F. W. Pipping och tredje dagen på ryska af stud. E. G. Ehrström; på kvällarna strålade det nya akademihuset af ljus. Främsta uppmärksamheten ådrog sig det första talet, ‘dari vältalighetsprofessorn läste lagen öfver revolutionen och dess universalarfvinge, den korsikanske världsdespoten, hvilken förliknades vid Catilina, Nero, Attila och — Crom- well, medan kejsar Alexander framställdes såsom ett ut- valdt redskap i allmaktens hand till fäderneslandets räddning samt Europas och mänsklighetens befrielse. Erinrande om kejsarens afslag på den honom erbjudna äretiteln och minnesstoden, yttrade talaren till slut: »Du har försakat stoder — inom tio år försakade Du 2:ne —; men resta äro de Dig, ovanskligare än bronzens, i Dina undersåtares och i alla Europas folks hjärtan, och på dem skrifver, hvad henne ej tillåtits att offentligen och för allas ögon teckna, deras beundransfulla tillgifvenhet Dina titlar af den anspråkslöse — den milde — den gode — landsfadren — människovännen — hjälten — fredsstif- taren — och tidehvarfvets räddare.»t) 1) Konsist. protok. *—*/,, 1814; Åbo allm. tidn. s. å. n:o 119; Ora- tiones panegyricæ trilingves, tr. 1815. BIDRAG TILL KANNEDOM AF FINLANDS NATUR OCH FOLK, UTGIFNA AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETEN. Ala YAS), INI) 2: ALEXANDER LAUREUS EN KONSTHISTORISK STUDIE AF TORSTEN STJERNSCHANTZ HELSINGFORS 1914 HELSINGFORS CENTRALTRYCKERI OCH BOKBINDERI AKTIEBOLAG. es Bu “Mo #30 Aur NM [| De tat va J L & ’ N et vor i 3 ‘ “ I its J ae N 4 4 mi ; , in” 1 = < b "UNS VET OT TF. | J 2 &! 3 Î Fr Ca a nn i oe u À ; [ rd a gå 5 2 2 * Lä 4 Åh 7 f py > hå Wi = | ae a = > N j Le | es are mares wags 5 7 4 3 L; ee Lu ln a | 2 Kann 143 rt - 2 is L. 2 5 sg = u =, 4 NAT à, dé TER hb > : ar 4 "+ Pr "D tä LÉ Dar RAP) £ Vv a € rå || 3 T 3. “> : fi Gi er di) a Le ee TERS ok ies : = 5 Å a Pe à a ; (CE > Æ x => ? 7 ‘ ot! 2 vice ae MW: vi ; VER = Sy up 7 + € 3 = Be i ey ie ven RES 4 | ae . cn cel 3 e u 374 4 : 2 ; eee Joye ete Le ‘ ee? À ne - 7 AUD ee > ä ° $j = ‘ % crée | Pic; Jee 4 LE 2 || SI eu NOM - x 4 a; i fi > 5 ? Hr Are ‘ Zi 2 b ate Y +! < & é : {thine À ; SE à “ "REZ ; A at à , = Fr = r 5 = F | ¥ ic Å à = 2 y i: 7 x i. > > E - : i = N = x > x ‘4 " - y < > dE Sie bi Ho RÉEL ile ta H 3 . an Kae F a» Wears LAS LANTA. bao etd ie a detta-arbete nu öfverlämnas at offentligheten ar det mig en kar plikt att fa framföra min tacksägelse till alla de personer, som med rad och upplysningar eller genom att lämna mig tillträde till sina samlingar understödt mig vid dess utarbetande. Främst riktar sig min tacksamhet till min högt värderade lärare, professor J. J. Tikkanen for hans varma intresse och de oskattbara rad och anvisningar han gifvit mig samt professor Yrjö Hirn. For .det tillmötesgående, som kommit mig till del vid forskningar i Nationalmuseum, i Konstakademiens och Nordiska museets arkiv i Stockholm ar jag tackskyldig öfverintendenten L. Loostrôm, ofverinten- denten J. Bottiger och alla de tjänstemän, som varit mig be- hjälpliga, samt for värdefulla upplysningar cheferna för Bukowskis konsthandel i Stockholm och dr Axel L. Romdahl i Göteborg. Slutligen har jag att frambära ett varmt tack till mina vänner, magistrarna Runar Schildt och Holger Nohrstrôm for deras värdefulla hjälp vid genomgaendet af korrekturet. TORSTEN STJERNSCHANTZ. i wna TR lie HE M à ir dan baa KÖN pis UR ie. shi er ame“ ax ‚sl INNEHÄLLSFÖRTECKNING. I. Konstnärliga sträfvanden i Abo....................................... II. Släkten Lauræus — Alexander Lauréus’ barndom............... III. Ankomsten till Stockholm — Studiekamrater — Den svenska konsten i början af 19:de seklet. — Akademistudier ............ IV. Ungdomsarbeten i den akademiska smakriktningen — Por- trättmälningar — Enskilda lefnadsförhällanden under stock- DOTNEEHREIN. 150660660068 000083008 9000000008000 DALE V. Aldre svensk genrekonst — Gamla nederländare — Lauréus’ SENKEN 65095509400800 000000000 VI. Resan till Paris — Drag ur den franska mälarkonsten — Guérins ateljé — Lauréus’ studier i Paris ........................... VII. Laureus i Rom — Hans sista konstnärliga produktion......... INJO GOTT pddnd00 Tous pSUDad oOo ASe DUDES DONG SHO URED Tee C ODO CE ene han adaesseesenenee ARE coocoongoossenendnacooobdoecaocontiobenconeneconone asp be dononoononce Beskrifvande förteckning. Ill ustrationer. Ste eee A Tae ARKA oasis “ates. Calan fe se banish YF FT Me reo gta mek? ime sane Ft lock ha M 4 4 re u... =s = . = = t 4] > > x ns ? - ewes y A ne r N > ‘ € 2 = : = ‚ 5 i te PETER Ce Ri LAR EET ETC TA ID Pere errr tree ree eee er , = 5 ; + = | ; ; ow ~ Labs see acs) €or eee be ET PME PP ETC ar CPL ES CPP OT eee ieee ù 5 5 met = Shi | RO 7. Ze I i ae A — ET Ft MELON une: ir ss UT 1 2088 + Lå = 4 r s sr ” > PTFE TERS RIOT EA, NT) b IN a sie i IN CPPETEZ Pe el Er La COS à REY = an» i tu.” L says nenn Sssshsdire rérehastiarsuh is Arte vas dis Pa EEE 5 E — z= Te 2 — Ss SR EA Ae u: SJALFPORTRATT. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. MÂLARENS STYFMODER OCH TVA BRODER. Ateneum, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. von GERDTEN. A. Landshöfding A. Malmborgs arfv J ingar. 0 2. Nat. o. Folk, H. 75, N ULLA ASKLUND. ersvard, Siockholr känned. af Finl. MAN VAGANDE DUKATER. Fru E. de Laval, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. EN GUMMA INSOMNAD VID SPINNROCKEN. Friherre A. Gyllenkrook, Björnstorp. Bidrag t. känned. af Fin]. INTERIOR MED SPINNANDE GUMMA. Direktôr G: Fredriksson, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 76,.N:0:2. l. i oy u 8 =] © i=} = 308 “4 Fe} &n æ u 42 (ee) GUMMA LÄRANDE EN FLICKA ATT LÄSA. Direktör G. Fredriksson, Stockholm, Binqsı3]34 1:S ‘Wio1Spueig ‘1 ‘H ‘d [eiauan "SNI3DDY4 SOH 137T3dSTIDHM F d KALASET HOS PASTORNS. justitierådet Th. Wijkander, Stockholm, af Finl. Bidrag t. känned Nat. 0. Folk, H. 75, Nio 2. DANSGILLET. Stockholms h ôgskola. EN DAM OCH HERRE KOPANDE FRUKT AF EN MANGLERSKA. Frôken B. Forsman, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. "w[OUY20IS ‘oyoys eBılBuny ‘NINOISANOd Nat. o. Folk, H. RYTTARE LATA SKO SINA HASTAR UTANFOR EN SMEDJA. Enkefriherrinnan E. Leijonhufvud, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. ‘su0jBuisjay ‘uinauayy ATIMIOLS GIA FJU9UDHrF o2. Nat. o. Folk, H. 75, N S:T LOUISFESTEN I PARIS Universitetets ritsal, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. S:T LOUISFESTEN I PARIS, (detalj). Universitetets ritsal, Helsingfors. ‘Nat, o. Folk, H.: 75, N:o 2 MUNK I EN TILL VINKÄLLARE FORVANDLAD ROMERSK RUIN. Ateneum, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. IL COCOMERAIO. D:r A. Pettersson, Uppsala. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. INTERIOR FRAN EN HVALFGÄNG | MARCELLUSTEATERNS RUINER. Enkefriherrinnan L. Liljencrantz, Stockholm. känned. af Finl. Bidrag t ‘Binqsiajeq 1:S ‘Biaquayyone7 'N BSH ‘NADSHINALSO ty - af = 2: ea ° 43 (3 A. GATUBILD FRAN ROM. Statsradet E. Aspelin-Haapkyla Helsingfors. Bidrag t. känned. af Fin]. AVE MARIA I EN PORTGANG I TRASTEVERE I ROM. Akademiska föreningen, Lund. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2, MUNK I RUIN. Kungliga slottet, Stockholm. -Bidrag t. känned. af Finl. I KONSTNARLIGA STRAFVANDEN I ABO. Under senare hälften af 1700-talet tog saväl den kul- turella som den materiella odlingen i Finland ett betydligt uppsving. En vaken framstegsanda visade sig 1 loftesrika sträfvanden pa de ekonomiska omradena. Den veten- skapliga forskningen vid akademien i Abo stod pa en höjd, som tillät den att med framgång täfla med syskonuniver- siteten 1 Uppsala och Lund. Att nämna namnen Gadolin, Hallstrom, Calonius, Porthan och Tengstrom är till- räckligt för att gifva en föreställning om den lärda forsk- ningens karaktär och riktning. Den framgångsrika verksamheten inom det akade- miska lifvet fick en bestämd karaktär genom en varm fosterlandskärlek af utprägladt lokalpatriotisk färg, som hade Finlands uppodling som det höga målet för alla sträfvanden och som i Finland såg ett eget fädernesland med sin säregna kultur. Från Åbo, som var den admini- strativa förvaltningens centrum och upplysningens säte. spriddes kunskapsfrön ut öfver landet. Där togos initia- tiv och därifrån leddes åtgärder till dess förkofran. Det var icke allenast på den strängt vetenskapliga forsknin- gens områden och för landets höjande i praktiskt ekono- miskt afseende man ifrade. Den svenska skaldekonsten i vårt land fick en aldrig tillförne skådad uppblomstring. Kellgren var en tid docent vid det finska universitetet. Tvänne inhemska skalder, Franzen och Choraeus, utöfvade sin konst med stor ära och väckte genom sina sånger en kärleksfull beundran. Ett lifligt intresse existerade äfven för andra grenar af konstnärlig verksamhet. Auroraför- bundet. som hade bildats af »kärleken för vårt fädernes- land och ömheten om vårt Finlands heder». arbetade för- deladt pa tre klasser, en för vetenskap. en för litteratur och en för musik. Konserter arrangerades af förbundets musi- kaliska sektion och senare. efter Auroraförbundets bort- döende. af Musikaliska sällskapet i Åbo, som stiftades 1790. Resande svenska teatersällskap gasterade i den finska hufvudstaden nästan årligen sedan 1760-talet. Och vi veta att ungdomar ur stadens societet under flere år i midten af 1790-talet anordnade amatörföreställningar i landshöfdingen v. Willebrands hem. Endast den bildande konsten ägde icke någon representant. De knapphändiga upplysningar som finnas om kultur- förhållandena i Åbo från tiden före branden 1827 gifva dock vid handen. att ett för tidens och ortens små för- hållanden icke betydelselöst intresse för konst förefanns åtminstone hos enskilda personer. Sålunda kunde Porthan. på anhållan af »atskilliga bekanta» 1795 och 96 beställa af den finske skulptören Erik Cainberg i Stockholm icke mindre än tre dussin afgjutningar af Gustaf IV Adolfs porträttmedaljong (1). Biskopen och prokanslern C. F. Mennander. som till ar 1775. då han utnämndes till ärkebiskop i Uppsala. intog en ledande ställning i Åbo. ägde förutom ett stort bibliotek äfven en betydande konstsamling (2). Flere ro- Bidrag t. känned. af Finl. merska skulpturer i afgjutningar och några original, bland hvilka åtminstone en byst i marmor, föreställande Julius Caesar, en gladiator i brons och en merkuriusstaty i sandsten, hörde till dess skatter. Talrika kopparstick och oljemålningar, såsom porträtt af drottning Kristina och kanslern Arvid Horn, sågos där likaså. Abomalaren Johan Georg Geitel utförde på biskopens beställning trenne stora allegoriska målningar, Tron, Hoppet (1760) och Kärleken, hvilka också efter Mennanders bortflyttning från orten förblefvo biskopsgårdens prydnader (3). En nära vän till Mennander var professor Johan Bilmark (4), som i sin ungdom i sju års tid hade varit hans ekonomiska bi- träde och informator för hans son, den sedermera som öfverintendent i Stockholm och som konstvän kände C. F. Fredenheim. Denne var äfven en af Auroraför- bundets stiftare och öfverlämnade senare som gåfva åt sällskapet några skulpturer (5). Bilmark hade under årens lopp förvärfvat sig en porträttsamling, som efter hans död 1801 genom testamente öfvergick i universitetets ägo (6). Akademien hade redan tidigare erhållit några porträtt ur Mennanders samling och ägde dessutom 8 gamla afbild- ningar af sina tidigaste professorer, några porträtt af kungliga personer och kanslerer (7). Domkapitlet ägde en samling omfattande bl. a. biskops- porträtt från Gezelius d. y. till och med Mennander. Bland dem funnos några goda målningar t. ex. af K. F. v. Breda. Den ärevördiga domkyrkan hyste inom sina murar de pla- stiska monument, som ani dag utgöra dess stolthet, och var därjämte prydd med ett flertal målningar, hvilka blefvo el- dens rof 1827, men om hvilka den engelska resenären E. D. Clarke förtäljer i sin skildring af ett besök i staden ar 1800(8). Nat. o. Folk. H. 75, N:o 2. Till och med utom den egentliga intelligensen, som val närmast omfattade de akademiska kretsarna, finna vi spar af konstintresse. Clarke nämner af stadens köpmän, som han fann synnerligen välmäende, »living in a very elegant style», handlanden Bremer. Den främmande resenären hade besökt Bremer. som han kallar sin van, och säger att denne, som hade rest omkring i Europa och besökt England, ägde ett utmärkt bibliotek och dessutom en liten men god samling målningar och gravyrer. Clarke köpte af honom en tafla af Le Brun, »en verkligen god målning, framställande Kristus på korset, som Bremer hade förvärfvat i Frankrike under revolutionens viller- valla i afsikt att uppsätta den som altartafla i en kapell- kyrka, som han låtit uppföra vid ett närbeläget glasbruk». Handlanden Collén ägde i sitt hus porträttmålningar, bl. a. af Ehrenstrahl, och medlemmar af den högre tjänste- mannakåren och adeln saknade ej hos sig släktporträtt af större och mindre konstnärligt värde (9). Johan Georg Geitel, som åt Mennander målade de tre allegoriska taflorna till biskopsgården, var, då han utförde dem, redan en ålderstigen man. Född i Braunschweig 1683, hade han flyttat öfver till Åbo och arbetade där under en lång följd af år med olika till sitt yrke hörande uppgifter. Han förekommer i akademistaten såsom rit- mästare aren 1758—63 och som konterfejare fran 1766 till sin död 1771 (10). Af hans arbeten finnas i behåll, för- utom ofvannämnda tre målningar, ett antal altartaflor och manga porträtt. Synnerligen stora kraf pa konstnärlighet hade den gamla ritmästaren och konterfejaren visserligen icke kunnat tillfredsställa. Hvad han gjorde var dock pa hans tid i Aurastaden det enda, som höjde sig öfver Bidrag t. känned. af Finl. slätmäleriet. Som porträttör fyllde han säkert en uppgift och förskaffade sig mangens erkännande, flitigt anlitad som han var. Han efterlämnade därför ett tomrum, som under flere decennier förblef kännbart. Af målare på orten funnos endast yrkesarbetare och icke ens universitetets senare ritmästare, Gabriel Nordberg och Karl Ludvig Schultz, voro konstnärer. Om den sistnämnda heter det uttryckligen, att han hufvudsakligen anlitades som gra- vör vid akademiens kopparpräss (11). Porthan säger 1 ett bref till Calonius 1797, att »den stackars Schultz, så godt han kunnat, biträdt de studerande med att rita och gravera» och fortsätter, »lycka är dock, att man kunde hindra, det han ej hos kanslern blef anmäld till fullmakts erhållande» (12). Sin glädje 1 sistnämnda af- seende uttalar Porthan, emedan han önskade och hoppa- des få till Åbo en man med större konstnärlig färdighet. Vi veta äfven, att medan Schultz var verksam i Abo, stadens ungdom för undervisning i teckning föredrogo en kapten vid artillerikåren, Samuel Ervast (13). Om denne saknas alla öfriga uppgifter likasom hvarje minne af hans penna eller pensel. Af Porthans citerade uttalande kan man sluta till att den bildade och litterära publiken verkligen kände afsak- naden af en konstnär som en brist. Porthan skrifver i samma bref om en påtänkt ny ritmästare fran Sverige, Johan Erik Hedberg; »den ritmästare Bror omtalar, ön- skade jag visserligen att vi finge hit; ty en sådan man behöfves här långt mera än fäktmästaren». Att han härvid ej allenast tänkte på en teckningslärare för den akade- miska ungdomen, utan afsåg en duglig konstmålare, framgår Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. af flere ställen i brefväxlingen med Calonius. Och man väntade Hedberg med en viss otålighet. Följande ar fra- gar Porthan af Calonius, »huru var det med den ritmästa- ren, som skulle komma hit? Blef han sedan antagen och var med hela saken något allvar?» (14) Erik Johan Hedberg var född i Stockholm 1767 och hade därstädes besökt konstakademien samt tvänne gan- ger belönats med medalj för sina framsteg. 1798 anlände han till Åbo och utnämndes följande år till. universitetets teckningslärare, hvilken tjänst han innehade till sin död 1823 (15). Den så länge väntade Hedberg anlitades genast efter sin ankomst till orten, om också besvikenheten öfver hans klena förmåga omedelbart tog sig uttryck. Porthan skrifver 1798: »Af de försök Hedberg här gjort i porträtt- målning, ser jag att han ej är någon mästare; likheten träffar han stundom någorlunda, men själfva arbetet är utan lif. I ritning torde han vara lyckligare, hvarom jag ej haft tillfälle att kunna döma» ( 16). Och foljande ar: »Emellertid hafva vi låtit honom förtjäna sig såväl genom undervisning som målning och tagit honom under acade- miens skydd. Han är annars flitig och beskedlig; men hans porträtter lyckas ej synnerligen» (17). Hedbergs por- trätt af Porthan i universitetsbiblioteket i Helsingfors bevisar också fullständigt riktigheten af det citerade omdömet. ; Huruvida man med den fosterlandskhet, som på denna tid besjälade alla sträfvanden i Åbo, hoppades kunna uppfostra en inhemsk konst, veta vi icke. Men väl kan mani samband med den patriotiska och kulturella en- tusiasmen ställa den offervillighet, som nu visade sig vid Bidrag t. känned. af Finl. tvänne tillfällen, da det gällde att ekonomiskt under- stöda två inhemska ynglingar for att möjliggöra deras utbildning vid konstakademien i Stockholm. 1802 reste dit den unge Alexander Lauréus med en genom allmän insamling hopbragt reskassa. Och några år senare lyc- kades en ung fattig yrkesmålare Gustaf Vilhelm Finnberg, som hade visat konstnärliga anlag, erhålla hjälp till samma färd. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2, II SLÄKTEN LAURAEUS. ALEXANDER LAUREUS’ BARNDOM. Släkten Lauraeus (18) härstammar frän Österbotten. där en Olof Sigfridsson kring midten af 1600-talet var nämnde- man i Kalajoki. Hans fyra söner, hvilka alla blefvo stu- denter, antogo namnet Lauraeus. De flesta af släktens medlemmar hafva varit präster, och flere af dem hafva varit regementspredikanter eller innehaft ämbeten vid domkapitlet i Äbo eller vid domkyrkoförsamlingen där- städes. Nämndeman Olof Sigfridssons sonson, deni Abo universi- tets och den finska kyrkans häfder kände Gabriel Lau- raeus(19) ar jämte sin öfver hundra ar yngre frände. ma- laren Alexander Laureus, den enda af släkten, hvars namn blifvit historiskt bemärkt. För manga hårda pröfningar och växlande öden, som han måste genomgå i sin ung- dom, fick han ersättning på sin ålderdom i erkännande och utmärkelser. Ett klart hufvud i förening med fast och redlig karaktär och mångsidiga kunskaper förvärfvade honom anseende både hemma och utom landets gränser. En ovanlig hän- dighet och fallenhet för olika yrken hjälpte honom mera än en gång i brydsamma tider. Hans skiftesrika lefnads- saga må här återgifvas i några korta drag. Bidrag t. känned. af Finl. Under sin studietid vid universitetet i Abo hade Gab- riel Lauraeus turen att blifva upptagen i biskop Gezelius den yngres hus sasom handsekreterare och emottog säkert under det nära umgänget med biskopen bestaende intryck af denne fint bildade och framstående man. Utnämnd pa Gezelius” förord till bataljonspredikant vid Björneborgs infanteriregemente fick han under Karl XII:s fälttåg dela krigarnas môdor och faror. Han verkade inom sin trupp som själasörjare, och hvad märkligare ar, denna präst- man deltog afven pa ett framträdande satt 1 truppens ledning. Nar 12,000 ryssar belägrade Seelburg, som hade en garnison af endast 300 finnar, bidrog Lauraeus med tapperhet och stor sinnesnarvaro till fastningens forsvar, till dess undsättning anlände. Vapenlös deltog han i flere viktiga slag såsom vid Liesna, Pultava och Dnjepr. Vid Gemauerthof erhöll han 5 svåra sar, men fortfor, ehuru oförbunden, under 17 timmar att hjälpa sårade. Under svenskarnas återtåg öfver Dnjepr undgick han med knapp nöd att falla i fiendens händer och förlorade all sin egendom förutom en finsk psalmbok. Slutligen blef han tillfångatagen af ryssarna vid Czarnowitz i Polen och fördes till Moskva, där han låg sjuk och i stor brist flere månader. Några år senare sändes han till Tobolsk i Sibirien till de öfriga svenska och finska krigsfångarna. Här kunde han lätta sina medbröders svåra ställning, sedan han först lyckats vinna guvernörens, furst Gaga- rins gunst. Skicklighet i tekniska yrken förskaffade honom många uppdrag af Gagarin, som berömde honom för hans ärlighet och konstfärdighet. Han användes som svarfvare, finsmed och urmakare och utförde guld- och silfverarbete. Bland annat förgyllde han guvernörens silfverservis och Nat. o. Folk, H..75, N:o 2. 10 erhöll härför särskildt beröm. Genom Gabriel Lauraeus erhöllo fångarna af furst Gagarin betydande penning- gåfvor, och själf blef han i tillfälle att som pastor och skol- lärare utföra ett vackert arbete bland sina landsmän samt bland tyskar och ryssar. Efter fredsslutet återvände han till hemlandet, utnämndes till kyrkoherde, var Åbo stifts ombud vid tvänne riksdagar samt blef medlem af svenska vetenskapsakademien 1746. Samma ar blef han före- slagen till professor i Abo, men för sin höga ålders skull icke utnämnd. Tre ar senare utnämndes dock den redan 72-ärige mannen till första teologieprofessor vid Abo universitet och därmed foljande prästerliga befattningar. Han dog ar 1753. Namndeman Olof Sigfridssons andra son Olof Lauraeus, malarens farfars farfar, utbildade sig vid universitetet i Abo. Han blef dock icke präst utan promoverades till magister. Redan föreslagen till professor i filosofi, före- drog han att blifva rektor för trivialskolan i Uleåborg. Här utöfvade han en framgångsrik verksamhet som skol- man, hvarigenom han själf och hans läroanstalt fingo ett kändt och godt namn. Närmast för att underlätta sina egna elevers studier utgaf han en lärobok i logik (Enchiridion logicum in usum scholae Uhloensis. Aboae 1686). Vidare är han känd som författare till en latinsk festdikt med anledning af drottning Ulrika Eleonora d. ä:s kröning, hvarjämte han sammanställt den första matrikeln öfver skolan i Uleåborg. Hos honom erhöll den ofvanomtalade professor Gabriel Lauraeus sin första uppfo- stran. Af hans två söner, följde den yngre, Olof, släktens traditioner och blef präst. Pastor Olof Lauraeus” lif är föga kändt. Han tjänade några år som regementspredikant Bidrag t. känned. af Finl. 11 i Abo och dog vid 43 års alder 1729 som kyrkoherde i Eura. Hans son Alexander Lauraeus, konstnärens farfar, föddes i Eura 1722. Efter aflagd prästexamen, tjänst- gjorde han som hjalpprast pa olika orter. blef kapellan i Korpo och utnämndes 1755 till mässpräst (choralis) i Abo domkyrkoförsamling. Följande ar vid midsommar- tiden gifte han sig med sin företrädares, magister G. Tol- pos unga enka, Marta Katarina Frosterus. Pastor Lau- raeus öfvertog nu garden »Kärki», n:o 53 i Kyrkokvarteret, som förut hade tillhört Tolpo. Här uppväxte hans egna barn och senare, da hans son öfvertagit garden, hans barnbarn, bland hvilka den blifvande konstnären. Efter att 18 ar hafva tjänstgjort som mässpräst ut- namndes pastor Lauraeus 1773 till syssloman vid dom- kyrkan, i hvilken befattning han kvarstod till sin dod. Han erhôll icke nagra offentliga fortroendeuppdrag och deltog ej heller, sa vidt man vet, i de lifliga kulturstraf- vanden, som pa denna tid samlade abobornas intressen. Till kyrkoekonomens åligganden hörde att deltaga i församlingens byggnadssyner och öfvervaka reparationer, nybyggnader, etc. Som präst och genom sina praktiska sysslor kom pastor Lauraeus och antagligen afven hans familj i beröring med bl. a. biskop C. F. Mennander. Sonen Alexander, född 1758, blef student vid 16 ars alder. Efter tre ars studier inom teologiska fakulteten aflade han sin examen och utnämndes till biträde at fadern vid domkyrkosysslomansbefattningen. Tva dagar efter denna utnimning blef han prastvigd och skref sig »adj. Oecon. Templi Cath. aboensis». Den unge prasten. som 19 ar gammal och två ar före den i lagen tillstadda Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 12 aldern hade blifvit vigd till sitt kall, fortsatte att studera vid universitetet, inom filosofiska fakulteten, samtidigt som han hjälpte fadern i dennes tjänstegôromal. Han studerade i framsta rummet historia under pro- fessor Bilmarks ledning att döma af, att han ett ar senare eller i maj 1778 utgaf till offentlig granskning under Bilmarks presidium en gradualafhandling om Abo domkyrkas grafmonument — »De sacellis sepulcralibus in Templo Cathedrali Aboensi obviis», som det lilla haftets titel lyder. Samma ar promoverades han till magister. Lange behôfde han ej heller vanta pa vidare befordran. Vi fa antaga att han under studiearen hade tilldragit sig sina förmäns uppmärksamhet, och familjen var sedan gammalt kand i prast- och universitetskretsar. Mangen ung prästman maste under aratal flacka omkring fran ort till ort som hjälppräst, innan han lyckades erhålla nagon ordinarie befattning. Lauraeus hade genast efter sin första examen blifvit af domkapitlet utnämnd till faderns biträde och kunde stanna i Abo. 1780 sökte och fick han en liknande tjänst som flere af hans forfader hade innehaft och blef e. o. eskvadronspredikant vid lifdragonerna i Abo. Fran följande ar var han tillika.t. f. kapellan i stadens finska församling, och 1783 erhöll han utnämning som ordinarie regementspastor vid lifdrago- nerna. Året förut, den 29 september, hade den 24-ärige militärprästen ingatt aktenskap med en jamnarig kop- mansdotter Ulrika Lovisa Simolin. Det unga paret redde sitt bo i syssloman Lauraeus’ gard vid Biskopsgatan och redan tre månader senare sag deras förstfödde, sonen Alexander, dagens ljus den 4 januari 1783. Bidrag t. känned. af Finl. 13 Jämte slaktingar hôrde till familjens närmare umgänge flere af stadens köpmän, såsom handlandena Fr. Vingvist och A. R. Heldt. Den sistnämnde var sonson till en fran Lybeck inflyttad vinhandlare, hvilkens hem redan kallades »das vornehme Heldtische Haus», och en af hans senare ättlingar ägde en for dåvarande förhållanden stor tafvel- samling, som genom testamente skingrades ar 1854 (20). Andra vanner i pastor Lauraeus’ hus voro bl. a. regements- läkaren P. Moller och borgmästaren Roos. Vi veta vidare, likasom om de föregående, genom de manga dopattesternas förteckningar öfver faddrar, att pastor Lauraeus’ familj på 1790-talet hade relationer eller umgicks med vice landshöfdingen J. von Glan, enkefru Appelgren, född v. Köhler, som 1796 gifte sig med sedermera professorn G. G. Hällström, vicepresidenten i Abo hofrätt J. Ignatius’ enka och barn, rektor Niklas Turdin och den som skicklig musiker kande lektor I. Nordberg. Med lifdragonerna bevistade pastorn pa 1780-talet de tre stora lagermotena vid Parola, dar han om ocksa endast flyktigt sammanträffade med flere medlemmar af landets furstehus, Gustaf III, hertig Carl och kronprins Gustaf Adolf. Dylika tillfällen gafvo rika ämnen till berättelser efter hemkomsten till familjen. 1788 utbrot kriget med Ryssland. Da krigsoperationerna upphört, senast efter fredsslutet i Värälä pa sensommarn 1790, återvände pastorn hem. Lifdragonregementet förflytta- des nu till en annan ort och Lauraeus blef »reducerad med bibehållande af sin lön». Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. Under dylika yttre förhållanden förflöto den lilla Alexanders tidigaste barnaår. Då gossen var fem år, dog hans gamla farfar, syssloman Alexander Lauraeus, och kort efteråt farmodern. Fadern öfvertog de gamlas gård och ännu i tolf år förblef familjen bosatt där. Den lauraeus’ska garden var belägen ungefär vid korsningen af Biskopsgatan och nuvarande Fabriksgatan. Öfver gatan mot ån låg biskopsgården. Öfriga granngår- dar tillhörde enkefru Cederström och vicepresidenten J. Ignatius. Till domkyrkan och platsen däromkring med akademien och katedralskolan, som var stadens andliga centrum och mest trafikerade del, hade man bara den korta vägen längs Biskopsgatan. Omedelbart intill, mot öster, vidtogo stadens obebyggda utmarker, som utgjordes af åkrar och ängar, omväxlande med lummiga lundar och skogbevuxna backar. Vid åstranden låg den s. k. biskopsakern, känd som en naturskön plats med an slingrande sig genom det idylliska landskapet. När C. F. Fredenheim sommaren 1785 gästade Åbo och på olika ställen i födelsestaden upplifvade gamla barndomsminnen, uppsökte han äfven biskopsåkern och njöt af promenaden i dess omgifning. Här i den omedelbara närheten till stadens hjärta och samtidigt i en landtlig och fridfull omgifning tillbragte Alexander Lauréus sina barnaar tillsammans med yngre syskon och andra kamrater under lekar pa gården och - ängen och på astranden. I skolåren, då allvarligare syssel- sättningar begynte upptaga hans tid, var denna inbjudande trakt säkert en kär tillflyktsort på fritiderna. Man kan antaga att båtfärder längs ån väckte hans sinne för det pittoreska i den omväxlande naturen. Nere vid amyn- Bidrag t. känned. af Finl. (pos = ae 15 ningen gafvo den bergiga branta stranden pa ena sidan och det gamla gra granitslottet pa den andra rikt stoff åt fantasien och ynglingens romantiska drômmar, nar berg- sluttningen lag inhôljd i djupa skuggor och den mystiska tunga medeltidsborgen var belyst af manljus, medan fjärden utanför glittrade i reflexer och strandängarna sveptes i mjuka dimmor. Till de nöjen, som stodo stadens ungdom till buds, hörde att uppsöka skärgårdsbefolkningens angöringsplat- ser och jakter, att prata med pargas- och korpogubbarna och göra sig hemmastadd i lifvet ombord i kajutan. Och antagligen utsträcktes utflykterna stundom till de när- maste hafsvikarna, där notdragning eller ljustring lockade. Huru djupa intryck Alexander Lauréus kan hafva emottagit af dylika förströelser under pojkåren är svårt att närmare bestämma, men emedan liknande motiv senare äro de vanligaste i hans konst, få vi antaga att han redan tidigt hade tjusats af det pittoreska och måleriskt effektfulla i dem. När han som ung konstelev i Stockholm lärde känna de gamla holländska genremålarnas taflor, slog honom säkert en känsla af förtrogenhet och gammal bekantskap, som blef bestämmande för hans framtid. Våren 1794, då Alexander var 11 år gammal, förlorade han sin mor, som dog kort efter sitt sjätte barns födelse. Barnskaran var stor och alla barnen små samt i behof af vård. Fadern ingick också genast efter sorgeårets slut nytt äktenskap med den 31-åriga Maria Juliana Vinqvist. hvars familj, såsom tidigare nämnts, hörde till pastorns umgängeskrets. Vid denna tid började också den äldste sonen Alexander besöka katedralskolan. Pastor Lauraeus blef med åren mera en glad sällskaps- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 16 människa än en allvarlig själaherde. Sedan han 1790 hade blifvit reducerad, hade han ingen regelbunden syssel- sättning, förrän han 1807 utnämndes till pastor vid uni- versitetets nyinrättade teologiska seminarium. I officers- kretsarna hade han fatt smak for ett gladt och latt lif. Musikalisk — han var bl. a. medlem af Musikaliska säll- skapet — och gemytlig, var han en gärna sedd gist bland vänner. Genom oregelbundet lif försummade han sin familj och bragte dess ekonomi på obestånd. Affärerna voro 1 början af 1800, samma år sonen Alexander blef student, så dåliga, att pastorn hade för afsikt att göra konkurs. Men han undgick det, genom att professor Hällström på auktion köpte hans gård för ett så högt pris som 19,000 daler, hvilket gaf Porthan anledning att med en viss satirisk skärpa omtala tilldragelsen: »Bror lär veta att Lauraeus begärt få cedera bonis! ett orimligt försök b(21) Huruvida Alexander under dylika omständigheter i sitt hem erhöll några högre bildningsintressen är ovisst. Ett visst intresse för bokligt vetande väcktes snarare i skolan. Ett klart hufvud och ett jämnt lynne var honom af naturen beskärdt, och vi kunna antaga, att han flitigt tillägnade sig all den kunskap, som läroinrättningen bjöd på, 1 synnerhet som han under sitt senare lif läste och följde med såväl vitter litteratur som teoretiska arbeten. I kungliga biblioteket i Stockholm bevaras ett exemplar af Rafael Mengs »Oeuvres» med Lauréus’ namnteckning (22), och af hans bref ser man att han med intresse läste Rous- seaus böcker och fördjupade sig i dennes idealistiska natur- svärmeri. Fadern hade måhända tänkt sig att sonen skulle följa familjens traditioner och blifva präst. Ty af de många syskonen var han den enda, som fick en ordent- Bidrag t. känned. af Finl. 17 lig och omsorgsfull uppfostran (23). Skolan slutade han ar 1800 och blef student, men prästbanan hade han slagit ur hagen. Naturlig fallenhet for teckning och malning hade hos honom väckt lusten att få ägna sig at konst- närens lefnadskall, och denna sin böjelse fick han följa. Om han redan under skolåren erhöll någon konstnärlig undervisning eller ens handledning i teckning är obekant. I den tidens skolor i vårt land förekom icke teckning.som läroämne, men tillfälle till privat undervisning, så primitiv den än var, saknades icke i Åbo. Universitetets ritmästare Karl Ludvig Schultz åtnjöt som tidigare nämnts intet an- seende, och man vet ej heller att hans bristfälliga talang skulle hafva anlitats utom akademien. Däremot togo ama- törer bland stadens ungdom lektioner i teckning och målning hos den tidigare nämnda artillerikaptenen Samuel Ervast. Dennes förmåga var helt säkert ytterst dilettantisk och några arbeten af hans hand äro icke kända. Största delen af den unge Lauréus’ dag åtgick till skolarbetet och det är föga troligt att han på denna tid sysslade med teckning och målning annat än på egen hand. Han hade möjligen hoppats att genast efter slutad skolgång få resa till Stockholm för att där erhålla en god konstnärlig utbildning, ty såsom äfven omtalats, motsva- rade icke heller universitetets nya ritmästare Erik Johan Hedbergs konstnärliga prestationer de förväntningar man hade ställt på dem. Faderns ekonomiska obestånd omöj- liggjorde dock tillsvidare någon resa. Men när han två år senare blef i tillfälle att förverkliga sin önskan, var han väl icke alldeles utan underbyggnad, ty redan efter tre månaders studier i hufvudstaden fick han på konstakade- miens utställning framvisa en oljefärgsstudie, om hvilken 2 Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. = 18 katalogen uttryckligen säger, att den var hans egen kom- position. De tva ar, hvilka han 4nnu som student var tvungen att stanna i hemstaden, hade han tydligen an- vändt till konststudier. Môjligen erhôll han undervis- ning af Ervast, men något stöd for ett sådant antagande äga vi icke. Däremot förefaller det oss vara otvifvelaktigt att han arbetade under ledning af Hedberg. Hedberg var, om också ej någon duktig konstnär, i alla fall den främsta på orten samt universitetets magister artis, och som student var Lauréus utan vidare i tillfälle att tillgodogöra sig hans undervisning. Att Lauréus icke blott tecknade för Hedberg utan äfven öfvade sig i målning, bevisas af nyss- nämnda i Stockholm utställda duk. Hans försök och arbeten under dessa ar äro i allmänhet icke kända. Dock finnes det en målning, som med all säkerhet bör hänföras till dem. Det är ett porträtt af Lau- réus” far, hvilket numera bevaras i Cygnaeus’ galleri i Hel- singfors. Taflan är en mindre, osignerad, oval bröstbild och återger pastorn i halfprofil med lockigt gråsprängdt hår, iförd en mörkgrå rock och prästkrage. Målningen är synnerligen hård och slätstruken. Ansiktet med grof iögonenfallande felteckning är uttryckslost samt traigt och maladt i en brungul fargton, som mera paminner om gammalt pergament än människohud. Tanken ledes osökt till Hedbergs porträttmåleri. och man känner sig öfvertygad om, att Lauréus hade fått sin första under- visning af denne. Trots bristerna står taflan på en högre nivå än Hedbergs arbeten. Den visar, att elevens begåf- ning var större än lärarens och att Hedberg icke vidare hade något att meddela honom af sin konst. För att kunna utvecklas och erna en större färdighet måste Bidrag till känned. af Finl. 19 han komma i atnjutande af en insiktsfullare lärares ledning. Detta nadde han ocksa genom att intresserade perso- ner, som fast sig vid ynglingens begafning, föranstaltade en penninginsamling for att möjliggöra en studieresa till Stockholm. I spetsen för insamlingen stod länets vice landshöfding, den af Runeberg besjungna Olof Vibelius. I Åbo Tidning för den 6 oktober 1802 ingår en af Vibelius den 20 september daterad kungörelse, som meddelar »de respektive herrar, som behagat sammanskjuta medel för att befordra herr Alexander Lauréus till åtnjutande af undervisning i Kongl. Målarakademien», att insamlin- gen hade stigit till 195 Riksdaler 32 skilling. Kungliga sekreteraren Henrik Reinhold Gummér i Stockholm hade lofvat anskaffa åt Lauréus »uti något enskildt hederligt hus, mat, drick, klädtvätt och rum på ett ars tid». Gummer hade ytterligare åtagit sig att emot redovisning omhän- derhafva penningmedlen, som till honom öfversändes, och därigenom ett visst förmynderskap för den nitton- årige målaren. Ett länge närdt hopp gick nu i uppfyllelse. Hösten 1802, vi få antaga vid tiden för insamlingens afslutande eller strax därpå, fick han ombord på en åbojakt företaga resan öfver Ålands haf till hufvudstaden, där målaraka- demien och konstsamlingar väntade honom och där sekre- teraren Gummér med välvillig omtanke tog emot honom. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. III. ANKOMSTEN TILL STOCKHOLM. STUDIERAMRATER. DEN SVENSKA KONSTEN I BÖRJAN AF 19:DE SEKLET. AKADEMISTUDIER. Ankomsten till Stockholm betydde för Lauréus en fullständig omplantering i nya och främmande förhällan- den. Bekantskaper hade han inga, och sina studier fick han lof att börja om fran de första grunderna. Ett stöd hade han helt visst i sekreteraren Gummer, och ekono- miskt var hans existens åtminstone i afseende a det nöd- vändigaste betryggad för ett ar framåt. Gummér dog inom det ar han hade lofvat förvalta Lauréus’ ekonomi. men den unga konstnären lyckades vinna bade beskyddare och vänner i Stockholm. Att intendenten Fredenheim, som var konstakademiens praeses till sin död i mars 1803, skulle visat nagot intresse fôr sin landsman, veta vi icke. Däremot fick han liksom manga andra konstnärer i öfver- sten, sedermera stathallaren Johan Adam von Gerdten en inflytelserik vän och välgörare. v. Gerdten. själf ama- törmälare och konstsamlare, understödde Lauréus genom köp och beställningar samt lat honom för sin räkning göra kopior efter gamla mästares taflor. Han beredde vidare Lauréus tillträde till privata samlingar och förskaf- fade honom genom sina relationer äfven andra beställnin- Bidrag t. känned. af Finl. 21 gar pa kopior och afsättning for egna arbeten, utan hvilka den ännu okände konstadepten icke hade kunnat sla sig fram. Vänskapsförhällandet och förbindelserna mellan von Gerdten och Lauréus förblefvo äfven bestående ge- nom lifvet. Bland ungdomar, som pa denna tid idkade studier i akademiens lärosalar, fann Lauréus flere jamnariga kam- rater och med nagra knotos redan tidigt intima vanskaps- band, sasom med Gustaf Vilhelm Sandberg, Gustaf Erik Hasselgren och K. F. v. Bredas tvänne söner, John och Adolf. Genom dem kom han in i konstnärskretsar, och bland sina vänner räknade han snart äfven skulptôrerna Fogelberg och Bystrom. Det var hufvudsakligen medlemmarna af denna van- krets, som i början af förra seklet 1 Sverige representerade »den lofvande ungdomen» och hvilka redan som akademi- elever började tilldraga sig uppmärksamhet. Tillsammans täflade de om läroinrättningens medaljer och belöningar samt eröfrade dem i tur och ordning (24). Ungefär ett de- cennium senare träffa vi åter flere af dem som statens stipendiater, i glada kotterier utgörande grundstommen till de svenska konstnärskolonierna 1 Paris och Rom. En obestridd och dominerande ställning 1 konstlifvet intog K. F. v. Breda (25). Han var erkänd och ärad som landets främsta porträttmålare och ägde enligt samtida vittnesbörd en af de bästa privata målerisamlingarna i Stockholm. Hans hem var en gästfri samlingsplats. där om lördagsaftnarna de förnämsta af stadens intelligens möttes. Den gamla Bredas vänliga umgängessätt gentemot ungdomen var något för sin tid enastående, liksom att han lämnade den tillträde till sin dyrbara konstsamling. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 22 Han sag garna de unga konstadepterna hos sig till och med pa lördagssoareerna. Vänskapen med sönerna öppnade for Lauréus dörren till detta genombildade och frisinnade hem, hvilket t. ex. Sandberg och Fogelberg hade att tacka for den konstnärligt-humanistiska bildning de ägde. Att komma i närmare förhållande till den gamla Breda än elevens ställning till akademieprofessorn var en lycka. af hvilken Lauréus fôr sin konstnärliga och personliga utveckling emottog bestämmande impulser. I tacksamt minne bevarade han den gamla mästaren hela sitt lif. Nar han i Paris 1819 fick underrättelse om Bredas déd. var det icke heller allenast den stora konstnären han sörjde. utan lika mycket sin egen och de andra ungas goda van och frisinnade beskyddare. En varm tillgifvenhet lyser fram ur de tankar. som da bemäktigade sig honom. »Bredas sa fortidiga och ovantade bortgang fororsakade mig mycken sorg, som den gjort at manga andra», skrifver han i ett bref (26). »Konsten har därigenom gjort en stor förlust, ty utom alt annat, hvem är dar nu. som med lika säkerhet kan skilja det, som är godt, från det, som icke duger, samt någorlunda hålla stången emot att icke uselheten och charlataneriet alldeles tar öfverhand. Det är säkert att sekler torde gå förbi innan Sverige åter får se någon sådan artist i sin genre. Likväl gjordes på honom så litet afseende, och man söker till och med förgäfves något af hans hand där det isynnerhet först torde märkas.» Med en annan betydande konstnär, tidskedets stora landskapsmålare Karl Johan Fahlerantz, kom Lauréus däremot först något senare på umgängesfot. Den beun- drade Fahlerantz var också flere år äldre och ledamot af akademien ungefär fran den tid, da den unge finnen blei Bidrag t. känned. af Finl. DD dess elev. Men under Lauréus’ mångåriga utrikesvistelse var Fahlerantz hans förnämsta korrespondent i Stock- holm. Efter ett och ett halft års brefväxling föreslår den äldre af de två korrespondenterna titlarnas bortläggande, hvilket visar, att de tidigare hade varit mera främmande för hvarandra eller åtminstone något ceremoniösa i sina ömsesidiga relationer. Den svenska konsten var vid ingången af det 19:de seklet som en utblommad växt, hvilken, afmattad och torr, samlar krafter, innan den åter kan skjuta nya lifs- kraftiga skott. Den gustavianska tidens glans var för- bleknad, och de kvarlefvande storheterna lyste snarast som i ett återsken fran aftonrodnaden efter solens ned- gång. Hilleströms stjärna hade längesedan passerat sitt zenit. Hans konst, som aldrig burits af en högre fan- tasi, var numera ett redbart handtverk. Men ända in i den sena ålderdomen försåg han med utomordentlig produktionsförmåga och flit samtiden med massor af taflor, små genrebilder med motiv ur det borgerliga lifvet — damer vid toaletten eller i budoaren eller köks- och hushållsinteriörer såsom »äggprofvet», kvinnor, som sticka, spinna, stryka, tvätta, rensa fisk och plocka fågel. Äfven karusell-, teater- och ceremonibilder fran Gustaf IIT:s hoflif hade utgått fran hans ateljé, liksom gruf-, smedje- och eldsvadsbilder. Under sitt lifs senhöst sysselsatte han sig mest med historietaflor och med försök till all- mogeskildringar eller, sasom de med större skäl kunna kallas, nationaldräktbilder. Hans om franska före- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 24 bilder paminnande sma genretaflor, malade i en ky- lig och dämpad färgskala, som ej blir varmare eller mera lysande ens i eldeffekter eller eldsvador, hafva ofta ett realistiskt drag i sin putsade och prudentliga hallning. Samma tomma teatraliska stämning och brist pa äkta historiskt sinne, som med något enstaka undantag prägla alla tidens alster från detta område vidlåda hans tråkiga gustavianska paradbilder äfvensom historietaflorna. Tvänne andra öfverlefvande gustavianer voro Elias Martin och Masreliez. Den förra fortsatte med klassiska landskap, men komponerade också poetiskt fria efter engelskt mönster, som han hade lärt känna under sina vistelser 1 öriket. Genom dem var han en föregångare och läromästare för den senare svenska landskapskonsten och stämningslandskapets främsta dyrkare, Fahlerantz. Den senare äter var en lärd man, som »hade studerat antiken alltfor djupt for att bli forstadd af andra än ett fatal invigda», sasom G. Nordensvan karaktäriserar honom. Hans verksamhet hade hufvudsakligen varit dekoratörens. Numera var han kungliga akademiens styresman (1805— 1810) och utöfvade ett visst inflytande som antikstilens och de klassiska motivens envisa förfäktare. Den gamle Sergel arbetade numera sällan. Den nya tiden hade föga användning för honom, men intresserad följde han med alla konststräfvanden, skänkte sitt bifall och sin uppmuntran åt Byström, som han hoppades skulle upptaga hans arf och gå långt. Han klagade öfver bristen på verkligt konstlif i Stockholm, men ställde sig förstående gentemot ungdomen, var stolt öfver Fahl- crantz och glad öfver Fogelberg, Westin, Lauréus, Sand- berg och John von Breda. Bidrag t. känned. af Finl. DD ON Den yngsta af det gamla seklets konstnärer och den främsta af dess kvarlefvande målare var otvifvelaktigt K. F. von Breda. Han stod som nämndt den uppväxande ungdomen närmast genom sina soner, sitt frisinne och sina sympatier. For nagra af dem och sarskildt Alexander Lauréus var han som malare, som färgkonstnär, den stora förebilden och läraren. I England hade han efter monster af de stora portrattmalarna, närmast Joshua Reynolds, skapat sig en malerisk teknik, som frapperade och slog an. Han insatte sina portrattfigurer i en rik och fyllig omgifning, och helheten var alltid komponerad med hän- syn till en malerisk effekt. Saftiga lysande färger, pasatta med en säker, bred och liflig pensel, sammanställde han till stundom dristiga ackord, men alltid i en mjuk för- smältning. Af yngre malare framträdde vid sekelskiftet Fahl- crantz, som genast emottogs med lifligt erkännande, om ocksa hans namn ännu icke hade den klang, som hans se- nare produktion skulle forskaffa det. Per Krafft d. y. vistades utomlands och var Davids elev, men i Sverige hade man ännu intet klart begrepp om den franska nyklas- sicismen. Fredrik Westin ater, som jämte Krafft hälsa- des som figurmaleriets framtidshopp, representerade den akademiska antiksträfvan och fôrstod att popularisera den till allmänhetens stora behag. Fahlerantz’ landskap motsvarade samtidens natur- svärmeri, som längtade bort ifrån den »triviala verklig- heten», och som mera sökte en poetisk stämning än en trogen bild af det behandlade motivet. Hans forebilder voro de gamla holländarna, Ruysdaels och Everdingens stämningslandskap, icke det franska klassiska stillandska- Nat. o. Folk, H. 76, N:o 2. 26 pet. I yngre ar malade han gärna »landskap med ruiner och bro» eller »landskap med torn: till vanster hafvet, till höger ett rundt torn i ruiner, vid dess fot fyra män kring en eld, månsken» och liknande. Liksom det konstnärliga skapandet under Laureus’ studieår befann sig i en period af afmattning och förfall, så förde ock Konstakademien under samma skede, såsom träffande sagts, en menlös tillvaro. Det var de stora orden och dilettantismen. som sutto i högsätet. Akade- miens elever bemöttes med välvilja och uppmuntran, där det blott var möjligt, men läroinrättningens skötsel läm- nade betydligt öfrigt att önska. Principskolans elever voro för det mesta ytliga dilettanter och halfvuxna barn. I de högre afdelningarna — antik- och modellskolorna — funnos visserligen äfven dugliga lärare såsom Hilleström och v. Breda, men i allmänhet inhämtade endast få af eleverna någorlunda grundliga kunskaper. Naturtrohet och teknisk förmåga fordrade man ej så mycket, men man ordade om ideell uppfattning. om den rätta arten af konstnärens tanke och känsla. som skulle framträda i hans alster, om det »idealt ädla» och den vackra sanningen, om den »stora och höga konsten». Fordran på idealitet trodde man uppfylld genom val af patetiskt högtrafvande ämnen ur historien eller den antika mytologien, och de prisämnen akademien förelade eleverna voro nästan utan undantag bibliska eller heroiska. någon gång äfven af allegoriskt slag. Och idealiteten skulle draperas i »stil», den stora. rena antika stilen! Ele- verna, som saknade humanistiska grunder och utveckling nog för att fatta och utföra de höga ämnena samt skänka innehåll åt de mytologiska programkompositionerna. Bidrag t. känned. af Finl. DD ~l skulle uppfostras till formens adel och en plastisk teckning. Men uppfostrarna själfva, såsom Masreliez och Hilleström och de andra lofprisade konstnärerna t. ex. Limnell och Åkerström, brusto betänkligt i formsäkerheten, saknade kraft och karaktar. Endast porträttgenren har infor en mera kritisk efter- varld bibehallit sitt varde. Nar Lauréus hösten 1802 blef elev i Kungliga Konst- akademien, bôrjade han sina studier i principskolan for figurteckning. Pa akademiens arsdag den 21 januari foljande ar, 1803, tilldelades honom en tredje medalj for visade framsteg i »principerna i figure» och pa den ut- ställning, som samtidigt öppnades, exponerade han en oljefärgsstudie »Apollo och Daphne». Om denna målning säger katalogen uttryckligen att den var hans egen kom- position. Vi få därför antaga att Lauréus vid sidan af teckningsöfningarna i läroinrättningen hade sysslat med målning på egen hand. Motivet, Dafnes förvandling till ett lagerträd, då Apollo förföljande närmade sig henne, var möjligen prisämnet för de äldre eleverna. Den unga finnen var vid sitt inträde i skolan mera för- beredd och äldre till åren än de flesta af kamraterna. Han önskade visst med otålighet att få lämna nybörjarklassen och inom läroinrättningen taga fatt mera jämnstarka och allvarligare konststuderande, än de voro, som fyllde prin- cipskolans salar. Huru pass reglementerad uppflyttnin- gen från lägsta klassen till gips- eller antikskolan och däri- från till modell- eller naturskolan var, är oss icke bekant, Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 28 men vi finna Lauréus redan efter ett ars studier pa den högsta klassen. Vid ärshögtiden den 21 januari 1804 till- dömdes eleverna i modellskolan Alexander Lauréus och Joh. G. Sandberg for teckning efter naturen tredje medal- jen, samtidigt som Gustaf Hasselgren, studerande i historie- målning, erhöll första priset. Också nu deltog Lauréus i akademiens utställning, denna gång med en kopia efter Guido Renis David med Goliats hufvud. Originalet till- hörde grefve M. Brahes samling i Stockholm, och det var genom öfverste v. Gerdtens förmedling som Lauréus be- redts tillfälle till kopieringen. Det var nu den högre undervisningen, den egentliga konstnärliga utbildningen började med teckning efter modell och naturen och öfning i målning. Föreläsningar i anatomi och perspektivundervisning utgjorde den teore- tiska delen. Lauréus äldsta biografer ha i sina knapphän- diga upplysningar nämnt Hilleström som hans lärare. Utan att hafva några dokumentala bevis härför äro vi öfvertygade om att så var fallet. Hilleström representerade det s. k. historiemåleriet och Lauréus’ studier rörde sig hufvudsakligen inom denna genre. Hans äldsta arbeten ansluta sig åtminstone till öfvervägande del såväl genom ämnesvalet som det konstnärliga utförandet till den hilleströmska riktningen. Jämte de praktiska öfningarna i akademiens skola hörde till elevutbildningen kopiering i kungens museum. Tillstånd härtill gafs åtminstone några år senare endast åt lärjungarna i akademiens högre skolor. Med energi och samvetsgrann flit arbetade Lauréus på sin utveckling. I stor utsträckning begagnade han sig under de närmaste åren af rättigheten att kopiera i mu- seet. Kopiorna voro helt visst lättare att föryttra än de Bidrag t. känned. af Finl. 29 själfständiga arbetena och det förvånar oss sålunda icke att han dessutom, kanske pa beställning, utforde kopior ocksa efter manga gamla malningar i privat ago. Naturligt ar att den unge konstadepten till en borjan foljde sina lärares smak. Pa nyaret 1805 utställde han sex taflor. Fem horde till den akademiska stilriktningen, och en af dem forvarfvade sin upphofsman den hôgsta utmärkelse en elev kunde na, den stora guldmedaljen, som tillika berättigade pristagaren att 1 tur komma i atnjutande af statsstipendium for utrikesvistelse. I akademiens dagbok for den 24 januari läsa vi: »I modellskolan for målning efter program tilldelades stôrsta prismedaljen at Alexan- der Lauréus, den 2:dra at Joh. Gust. Sandberg, bägge studerande i historiemälning — — — för teckning efter naturen erhöllo ofvannämnde A. Lauréus den 1:sta och J. G. Sandberg den 2:dra medaljen.» Lauréus eröfrade sa- lunda tvänne belôningar pa samma gang och fäste vid sin person allmänhetens uppmärksamhet och forhoppnin- gar. Vid samma tillfälle utdelades tredje medaljen for teckning efter antiken at Bystrôm och John von Breda. Prisämnet var »Hagar i öknen blir tröstad af ängeln (27). Bilden var Lauréus egen komposition och utförd i olje- färg. Den har försvunnit 1 obekanta öden såsom alla de taflor konstnären exponerade detta år. Man har dock föga orsak till bekymmer öfver att glömskan sopat igen spåren efter dem. Den heroiska, antikiserande och religiösa konsten i den »högre stilen» hvarken låg för den unge målarens natur eller intresserade honom. Vi hafva skäl att antaga, att taflan var ointressant och utan stämning eller patos, dess komposition uppstyltad och utförandet tafatt, fastän den akademiska juryn tillerkände den pri- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 0) © set. Sadana aro Lauréus’ af oss kända och nedan omta- lade försök att röra sig i den höga skolan. En annan tafla, hvars ämne ur bibliska historien konst- nären själf hade valt, var Lot och hans döttrar. Kopior voro Maria med Jesusbarnet och Johannes efter Rafael Mengs (28) och Tvanne evangelister efter Rubens (29). Den rent antikiserande riktningen fick sin tribut i Striden vid Issus i Cilicien, en eskissartad komposition i bistrelave- ring, atergifvande slaget mellan Alexander den store och Darius, hvari den senare »ej allenast blir totaliter öfver- vunnen och slagen, utan ock helt nara att blifva af sina fiender tillfångatagen». Redan katalogen skildrar bilden såsom öfverensstämmande med typen för tidens histori- erande antikmåleri. Af större intresse är att anteckna att Lauréus redan pa denna exposition (1805) framkom med en tafla. hvars : ämne säkert skänkte honom själf glädje och som är det första egna försöket i den genre, som han snart skulle ägna den öfvervägande delen af sitt konstnärskap. Med »En gumma som tappar vin uti källaren» hade Lauréus funnit sitt rätta område, den novellistiska genren eller situationsbilden. Visserligen målade han ännu under de närmaste åren några mytologiska ämnen och heroiska historiebilder, men han exponerade dem aldrig. Tvänne gånger försökte han sig senare på religiöst måleri, nämligen med Flykten till Egypten (1812) och Herdarnas bebådelse (1814). Båda äro synnerligen vulgärt uppfattade och genreartadt utförda. Den senare mötte på utställningen 1815 en oppositionell kritik, som förklarade att »ämnet var för högt för att tillåta en sådan i det burleska fallande behandling» (30). När han kopierade, var det — för utkom- Bidrag t. känned. af Finl. stens skull — gamla portratt, men framfor allt de gamla holländarnas genretaflor, hvilka — sasom vi fa antaga — tilltalade honom såväl genom sina motiv som genom sina, maleriska egenskaper. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. ING UNGDOMSARBETEN I DEN AKADEMISKA SMAKRIKTNINGEN. PORTRÄTTMÅLNINGAR. ENSKILDA LEFNADSFÖRHÅLLANDEN UNDER STOCKHOLMSÅREN. Naturligt är att Alexander Lauréus, liksom de flesta unga konstnärer, i begynnelsen af sin bana då han ännu icke kände sig fullt säker om sitt rätta område och sin personliga böjelse, skulle famlande försöka sig på olika områden. Han hade visserligen redan 1805 exponerat nyss nämnda genretafla, »Gumma tappande vin i en käl- lare», hvars ämne öfverensstämde med manga af den gamla holländska borgar- och bondegenrens alster. Ej heller for den svenska konsten voro folklifsskildringen och den borgerliga interiören främmande. Främst böra vi ihågkomma Per Hilleströms talrika och en tid mycket populära taflor af detta slag samt att Hilleström var Lauréus” lärare i konstakademiens skola. Men makten innehades likväl såsom nämndt under århundradets första skede af den styfva och torra klassicismen. Ehrensvärds stränga ord om genremålningen: »skildringen af de låga delar af lefnaden», hade på flertalet konstintresserade ett lagbuds verkan och konstakademiens styrelse följde denna uppfattning. Intet under således att också Lauréus försökte drapera sig iden heroiska manteln och eftersträfva den förment Bidrag t. känned. af Finl 33 klassiska stilen. Anmärkningsvärd ar däremot den sjalf- standighet han visade genom att ej en enda gang efter 1805 pa utställningar exponera dylika ämnen. Och dock känna vi af Lauréus’ ungdomsverk trenne hithörande taflor. I 6fverensstammelse med tidens anda har han valt till motiv ‘for en tämligen stor tafla (bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors) en af de mest tragiskt högstämda scenerna i Sophokles’ Oidipus i Kolonos, da Polyneikes anropat sin fader om förlåtelse och bistånd, men fadern hard och fast 1 medvetandet om sitt förutbestämda öde och sin snara död, afvisar honom och upprepar sin tidi- gare öfver honom och hans broder utslungade förbannelse. Pa en sten i Kolonos lund sitter den blinde gubben. Vid hans vänstra sida knäböjer Polyneikes. Med anletet lyft mot skyn och med utsträckta armar uttalar Oidipus sin forbannelse. Pa gubbens hôgra sida se vi en ung kvinnlig gestalt, Antigone, som i förtviflan och med lyfta hander trycker sig mot faderns bröst. — Den unga konstnärens försök att fånga den höga stämningen i det antika dramat har icke lyckats. För Lauréus låg nog icke det patetiska. Försöket att anbringa figurerna 1 en klassisk pyramidal- komposition, likasom sträfvan efter »ren stil» i form och teckning, har gjort dem styfva och tafatta. Påtaglig är ansträngningen att tillämpa de inlärda skönhetsreglerna, hvilka Lauréus ej kunde smälta och hans hand hade svårt att följa. Antika dräkter och en ytlig antikisering i Oidipus” och Polyneikes” anletsdrag är det magra resul- tatet af hans mödor, och Antigone faller alldeles ur sche- mat. Den sentida betraktaren kan knappast med fullt allvarlig min se de upprörda uttrycken för ödestragiken i situationen och hjältarnas skepnader. wo Nat. o. Folk, H. 76, N:o 2. 34 Ur den antika sagokretsen har Lauréus äfven upp- tagit ett annat ämne till konstnärlig behandling. Pa denna tafla (fru E. Waern, Björkäs, Långed), som ar af stora dimensioner, synes en ung hvitklädd kvinna, omgifven af flere unga män med facklor i händerna. Den unga kvinnan lyfter sin slöja och den manliga hufvud- personen, eller de unga männens anförare, förefaller höge- ligen upprörd vid hennes anblick. Hvad bilden egentligen föreställer har förblifvit oss oklart. Möjligen har konst- nären afsett att skildra en scen ur Euripides” Alkestis, där Admetos igenkänner sin maka Alkestis, som Herakles återhämtat från dödsriket. Eller är det måhända någon bröllopsscen, tagen från en eller annan grekisk författare? Slutligen känna vi af Lauréus en tredje tafla, som är tillkommen under starkt inflytande af den antikiserande smakriktningen, en allegorisk framställning af »Kärleken och troheten» (fru E. Waern, Björkäs, Länged). I ett landskap under nagra stora trad sitter en ung dam i hvit empiredräkt pa en stenbänk. Vid hennes sida leker en amorin med en hund och hon blickar upp pà dem ifran den lektyr hon varit forsjunken i. Med högra handen vander hon ett blad i boken, som ligger bredvid henne pa stenbänken, och lutad mot vänstra armbagen lyfter hon med handen snibben af sin brunvioletta sloja. Taflan paminner starkt om Prudhons beromda portratt af kejsarinnan Josephine i Malmaisons park. Och mer än sa, den ansluter sig delvis sa direkt till det franska mästerverket, att vi utan tvekan kunna antaga att Lauréus, kanske pa bestäl- larens Onskan, användt som forebild for sin malning en gravyr efter Prudhons porträtt. »Kärleken och troheten» utforde konstnären at sin tidigare omtalade mecenat. Bidrag t. känned. af Finl. öfverste v. Gerdten, och kvinnofiguren torde vara ett port- rätt af dennes älskarinna »la belle Marguerite» (31). Detta forhallande styrker yttermera antagandet om den direkta anslutningen till den franska forebilden. v. Gerdten, som var ledamot af konstakademien, var nämligen att döma af flere omständigheter anhängare af den radande antik- entusiasmen, och hans smak och onskningar hafva tro- ligen till stor del varit bestämmande för konstverkets gestaltning i en sa nara anslutning till ett berömdt och allmänt kändt porträtt. I koloriten och dess kraftiga fargskala se vi ett exempel pa det inflytande, som K. F. v. Breda utofvade pa den uppväxande konstnärsgeneratio- nen, hvartill vi senare skola utförligare återkomma. I Kärleken och troheten hade Lauréus direkte efter- bildat en bestämd tafla, och resultatet blef, såsom alltid vid imitation, en svag efterklang utan den ursprungliga friskhet, som man möter i hans själfständiga arbeten, eller i konstverk, för hvilka han visserligen tydligt nog haft förebilder, men i hvilka han i alla fall följt sin egen per- sonliga smak. Lauréus” håg låg icke åt nyklassicismen. Dess högtraf- vande: ämnen voro främmande för hans tankelif. De upp- styltade former och högtidliga gester riktningen fordrade öfverensstämde ej med hans lynne. En annan, enklare och hvardagligare värld var hans, en intimare men mera romantisk och pittoresk konst lockade hans sinne. Redan tidigare är nämndt att Lauréusicke exponerade nu omtalade målningar, och han tyckes således själf betraktat dem som misslyckade försök, till hvilka han ledts af tidens anda och kanske därjämte af utsikten till förtjänst. Innan vi ga att stifta bekantskap med Lauréus’ genre- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 36 konst, inom hvilken man har att söka uttrycken för hans personlighets egenart och skiftningar, ar det lämpligast att ägna nagra betraktelser at en grupp konstverk, af hvilka i likhet med antikbilderna de flesta höra till mäla- rens tidigaste ar. Endast i undantagsfall har Lauréus målat porträtt, och de utgöra jämte antikbilderna en ringa bråkdel af hans produktion. Konkurrensen på området var svår i Stockholm. Alla, som önskade sig ett konstnär- ligt betydande arbete, vände sig till K. F. v. Breda, oaktadt opposition mot honom och kritik icke saknades. Af de unga åter voro Per Krafft d. y. och Fredrik Westin de utvalda. Lauréus porträttmälningar ligga också ytterom den egentliga kärnan i hans lifsverk. De äro tillfällighetsarbeten, målade åt släktingar och vänner, i ett par fall beställda af konstnärens mecenat v. Gerdten. I alla fall förfullständiga de, jämte antikmålningarna, vår bild af hans ungdomskonst och gifva värdefulla bidrag till belysning af hans utveckling, innan han ännu hade vunnit medvetenhet och stadga. De hafva därutöfver vägledt oss till några visserligen ytterst knappa upplys- ningar om hans lif och umgänge i Stockholm. Bland kopior, som den unge Lauréus fick utföra åt v. Gerdten och andra konstintresserade, voro helt natur- ligt många porträtt. Vi känna också flere af dem. På Kungliga slottet i Stockholm finnes en bröstbild i oval ram, föreställande riksmarsken grefve Jakob De la Gardie, iförd rustning, med hvit spetskrage och skärp. På dukens baksida läser man anteckningen: »Lauréus pinxit», hvilken är af senare datum. Ett groft och osäkert utförande tyder pa malarens oerfarna hand. För hvems räkning Lauréus kopierade »laiska Jaakko», Bidrag t. känned. af Finl. såsom den berömda riksmarskens finska krigare kallade honom, är obekant. En kopia af ett gammalt porträtt af den svensk-polske prinskardinalen Johan Albert Vasa, som var konung Sigismunds tredje son och ärkebiskop i Krakau, tillhör Uppsala universitets konstsamling, dit den kom år 1835 med en porträttsamling, donerad af den bekante gustavianen friherre A. Stjerneld (32). Flere af porträtten framställa medlemmar af Vasa-ätten, från hvilken familjen Stjerneld ansåg sig härstamma; det är troligt att Lauréus af den nämnde donatorn fått beställ- ning på kopian (33). Då K. F. v. Breda år 1805 hade full- bordat ett porträtt af öfverstekammarjunkaren, friherre Carl G. Bonde, och flere af familjens medlemmar önskade repliker däraf, fick den unge Lauréus 1 uppdrag att kopiera originalet for porträttsamlingarna på Gimmersta, Bysta, Nynäs och kanske andra Bondeätten tillhöriga gods (34). Huruvida den gamla Breda, som i liknande fall ofta anli- tade sin son John, nu hade särskildt rekommenderat den för honom välbekanta Lauréus, eller om denne fick upp- draget genom v. Gerdtens eller någon annans förmedling, är okändt, men åtminstone måtte Breda hafva godkänt kopisten, då replikerna utfördes så omedelbart efter ori- ginalets tillkomst. Möjligen kort före eller efter sistnämnda beställning gjorde Lauréus åt någon medlem af Bonde- ätten en kopia efter ett gammalt porträtt af Karl VIII Knutsson, om hvars förekomst katalogen för konstakade- miens utställning år 1829 lämnar upplysning, genom att J. ©. Cardon då exponerade ett litografiskt porträtt af konungen samt i katalogen meddelade att bilden var utförd efter Lauréus” oljemålning. I Åbo historiska museum finnes en kopia efter David Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 38 Klöcker von Ehrenstrahls porträtt af abobiskopen Johan- nes Terserus. Kopian, som uppgifves vara malad af Lauréus, har tidigare tillhört konung Oskar I:s samling och inköptes i Köln, fran den svenska samlaren Hammers kollektion, till Abo museum (35). Kopierandet var naturligtvis for den unge konstnären en välkommen inkomstkälla, och tillika beredde det ho- nom vag till konstens beskyddare och köplystna samlare, hvilket framdeles var honom till nytta, då hans egen konst började vinna framgång och anseende. Genom dylikt ar- bete utbildades också hans teknik, och 1 manuell färdighet tillägnade han sig större säkerhet än genom enbart själf- ständigt arbete. Af det följande framgår dock tydligt. att han aldrig blef i tillfälle att åt andra än närmare be- kanta utföra originalporträtt, om han ens eftersträfvade att skapa sig en framtid som porträttmålare, hvilket före- faller mindre sannolikt. Af stor betydelse for Lauréus var kopierandet af K. F. v. Bredas porträttmålningar. Vi känna ju till ett säkert fall, som antagligen icke var det enda. Lauréus kom på så sätt att grundligare sätta sig in i Bredas färgbehandling, hvilken af allt att döma hade väckt hans beundran. I alla fall utöfvade den en påfallande inverkan på honom. Detta omisskännliga inflytande från Bredas konst, som gör sig gällande i Lauréus” arbeten, hade han likväl kunnat emot- taga oberoende af kopierandet. Bredas dominerande ställ- ning i den svenska konsten kunde vara en tillfyllestgörande förklaring härför. Knappast någon af den yngre genera- tionens målare förblef helt oberörd af den gamla mästa- rens fascinerande kolorit. Breda var lärare i konstakade- miens skola, och Lauréus umgicks i hans hem samt var Bidrag t. känned. af Finl. ofta i tillfalle att ingaende studera hans verk. Bredas kolorit var dessutom vid försök att erna t. ex. eldskens- effekter, som Lauréus särskildt lade an pa, synnerligen ägnad att fora till ett lyckligt resultat, hvilket man icke kan säga att Hilleström eller någon annan, med undantag af Hörberg, hade ernatt i liknande fall. Sålunda framstår det såsom helt naturligt, att Lauréus skulle mottaga starka impulser af Bredas konst, men det kan i alla fall vara på sin plats att erinra äfven om det direkta kopieran- det af Bredas porträtt. Det äldsta originalporträtt Lauréus utfört, frånsedt faderns, som han målat i Åbo före studietiden i Stockholm, är ett själfporträtt från akademitidens tidigare år (stats- rådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors). I en bild i trefjärdedels naturlig storlek möter oss här den unge konst- nären 1 sin egen tolkning med käck hållning, som talar om ungdomsmod och tillförsikt. Han har afbildat sig med palett och penslar i vänstra handen, medan den högra är instucken innanför västens knäppning. Han star där i skjortärmarna och brun väst samt med hög krage och krås. Det bruna något lockiga håret är kammadt långt ned i pannan och på tinningarna. Ur ett ganska magert ansikte med uppnäsa, icke utan humoristisk anstrykning, fylliga läppar samt hög panna blickar ett par öppna, blå ögon med vaket uttryck och ett drag af allvar. Porträttet. som stämmer betraktaren sympatiskt för auktorn-modellen, är ett midjestycke i halfprofil åt höger. Ansiktets färg är blek, något gulaktig med svagt rödt på kinderna. Fon- den är enfärgadt brun. Det hela är maladt i den grågröna färgton, som är karaktäristisk för porträtt från senare delen af sjuttonhundratalet och som gjorde sig gällande Nat. o. Folk, H..75, N:o 2. 40 ännu i början af det följande seklet, intill dess nya infly- tanden framkallade en förändring. Också i afseende å kompositionen är taflan en traditionell tidsbild. Utfö- randet förråder i många stycken målarens ungdom. Teckningen af ansiktet, t. ex. ögonen och munnen, är konventionell, om också icke utan uttryck. Felteckningar, såsom i örat och högra handleden, äro påfallande. Men i stort sedt präglas bilden af en viss friskhet och godt gry. Ett annat uppgifvet själfporträtt (enkefriherrinnan Sofie Rålamb, Stockholm), en oval bröstbild i miniatyr, dar konstnären likaså är afbildad i halfprofil at höger, med hög svart hatt pa hufvudet och klädd i en djupbla. rödfodrad slängkappa, mattgrön vast. fadermördare och hvit lindad halsduk. har säkert icke Lauréus till upphofs- man. Att döma af dräkten, utseendet och uttrycket torde bilden vara målad åtminstone några år senare än det ofvannämnda själfporträttet. Häremot strider dock det alltför karaktärslösa utförandet af de i hög grad idealise- rade och uttryckslösa anletsdragen. Färgerna och mal- ningssättet hafva föga gemensamt med något af Lauréus’ arbeten. Den på bildens baksida befintliga anteckningen: »Alexander Lauréus. Måladt af honom själf». måste till sin senare del vara felaktig. Porträttet härrör antagligen från någon af hans kamrater. När på akademiens högtidsdag i januari 1805 den stora guldmedaljen tilldelades Lauréus, var han elev i skolans modellklass. Åtminstone ännu nästa arbetsår fortsatte han studierna som akademielev och deltog an- tagligen äfven därefter under några år. om också icke mera som ordinarie elev, i modellteckningen, hvilket de Bidrag t. känned. af Finl. 4] unga konstnärerna i Stockholm ofta brukade göra. Den stora guldmedaljen betraktades icke såsom något mogen- hetsbetyg och en ung konstnär kunde till och med erhålla den flere gånger (36). År 1806 hade akademiens hedersleda- mot, spanske envoyén Moreno ställt till akademiens för- fogande 50 rdr att utdelas som pris åt den, som bäst framställde ett gifvet prisämne. Utgången af täflingen gaf Moreno anledning att låta anställa förnyad täflan, hvarvid Lauréus blef den lycklige vinnaren (37). På utställ- ningen 1806 exponerade han endast tre arbeten, ett ytterst ringa antal i förhållande till de följande årens kollektioner — 1807: 11 stycken, 1808: 10, 1809: 18, tillsammans pa 2 utställningar, 1810: 15, 1811: 17, 1813: 16, 1815: 15. Ett träget arbete i akademiens skola lämnade icke mycken tid öfrig till själfständig verksamhet, och därjämte hade han varit flitigt sysselsatt med kopiering af gamla hollän- dare i kungens museum samt af porträtt. Sommarn 1806 tyckes han ha ansett sig mogen att helt ägna sig åt själfständig verksamhet och betraktat den egent- liga lärotiden som afslutad. Vi få kanske ställa i samband härmed och se ett stöd för detta vårt antagande i den omständigheten, att han nu för första gången, sedan han började sin utbildning i Stockholm, återvände till Åbo för att besöka sina anförvanter och vänner där (38). Om vistelsen i hemlandet vet man ingenting annat än att Lauréus målade tvänne porträtt, en gruppbild, återgif- vande styfmodern med hennes tvänne små söner och ett porträtt af fadern. Möjligen utförde eller skisserade han därutöfver någon genrebild (39). Pastor Lauréus” porträtt (Åbo stads historiska museum) är en bröstbild i halfprofil. Han är klädd i svart prästrock Nat. o. Folk flH. 75, N:o 2. 42 med krage, har tunnt gratt har med yfviga lockar kring öronen och i nacken. Uttrycket ar allvarligt, något hôg- tidligt poserande. Den saftiga, friska ansiktsfärgen och det lätta, breda utförandet, liksom ock den annars jämnbruna fondens ljusning kring hufvudet är en återklang från Bredas färgkonst. I ännu högre grad röjas målarens starka intryck af Bredas porträtt i gruppbilden med styf- modern Maria Juliana Vingvist och halfbröderna Lars Adolf och Gustaf (1806, Ateneum, Helsingfors). Den unge konstnären har i denna malning profvat sina krafter pa en större portrattkomposition i tidens »historierande» manér. som han val hufvudsakligen kände genom utländska gra- vyrer samt Bredas af engelsk konst influerade portratt. Pastorskan Lauréus, en välmäende, fyllig borgerlig typ med oregelbundet, rätt vulgärt utseende, som foga harmonierar med den urringade, kortärmade empire- dräkten, star nagot framatlutad bredvid den tva-arige Gustaf, som sitter pa en stenbarriär och sträcker handen efter ett äpple, som den åttaårige brodern Lars lekande racker honom. Bakgrunden utgôres af en himmel, som mot taflans öfre kant ar inhöljd i moln har och där med ett svagt rödt stänk af aftonbelysning; nertill bakom figu- rerna ar den klarblå. Pa båda sidorna synas grönskande löfträd. Grupperingen är ledig och välfunnen. Pastorskans godlynta blick och den äldre pojkens skälmska ansikts- drag äro lefvande och förefalla karaktäristiskt träffade. Teckningen af figurerna är gjord med en viss kraft, ehuru den delvis besväras af iögonenfallande brister, såsom 1 de klumpiga vecken eller i den tafatta lilla gossen. Dräkternas klara färger 1 brunt, grönt, hvitt och rödt och den friska ansiktsfärgen bilda jämte fonden ett rikt ackord, klarare, Bidrag t. känned. af Finl. ljusare och mindre mättadt än Bredas samt utan den äldre mästarens fina nyansering. Men i alla fall är Lauréus’ kolorit i detta arbete en afläggare af dennes färgkonst sär- skildt i karnationen. Sjalfva mälningssättet i lätta, breda penseldrag, sa olikt hans lärare Hilleströms, hade Lauréus ocksa lärt sig af Breda. Denna porträttkomposition, en af malarens fa taflor af stora dimensioner (140 X 114), är i sin helhetsverkan, trots dess tidiga datum, ett af hans lyckligaste arbeten. Den saftiga, rika koloriten och bred- den i utförandet möta vi stundom i skisser af hans hand, men aterfinna dem sällan i hans genrebilder fran tidigare eller senare ar fore hans utrikesvistelse. Särdeles langvarig blef vistelsen i Abo val icke. Man far antaga att konstnärens forna gynnare och vänner gladde sig at att aterse den unga mannen, som fyra ar tidigare genom allman insamling hade beredts tillfälle att anträda studieresan till Stockholm och som nu var af kungliga akademien premierad och hade en af allt att döma lôf- tesrik framtid for sig. Men egendomligt nog har man icke lyckats finna några spar vare sig af porträttbeställningar fran hans landsmäns sida eller annan konstnärlig verk- samhet i fodelsestaden än den nämnda familjegruppen och faderns porträtt. Nagon tanke pa att for framtiden sla sig ner i Finland kunna vi icke förutsätta. Förhållandena har erbjödo alltför ogynsamma framtidsperspektiv. Stock- holm och Sverige lockade honom tillbaka med storre ut- vecklingsmöjligheter och säkrare utsikt till förtjänst. Re- dan den omständigheten, att han var berättigad att fram- deles komma i åtnjutande af statspension för utrikes- vistelse, kallade honom åter till hufvudstaden. Där blef Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 44 han äfven bofast anda till hösten 1817, da han som sti- pendiat reste utomlands. Om hans privata förhållanden under alla dessa ar känner man ytterst litet. Stillsam och ansprakslés som han var deltog han icke i det offentliga lifvet, utan lefde till- bakadraget i flitigt arbete och umgicks endast med en trängre krets vänner och kamrater (40). Under somrarna foretog han studieexkursioner till nejderna kring Stock- holm, i skärgärden och Mälartrakten. En utsikt fran Mälsäker gods pa Sela-ôn vid Prästfjärden, som tillhörde den ryktbara grefve Axel von Fersen d. y., härstammar fran konstnärens tidigaste ar (41). Tidtals vistades han också i de inre delarna af landet, såsom i Dalarna. Möjligt- vis besökte han Dalarna redan 1806 före resan till Abo. Vintern 1807 utställde han nämligen »Dalkarlar som vid en eldbrasa i skogen koka sin mat». Säkert uppeholl han sig har den följande sommarn och målade »Ett svedjeland», som han vintern 1808 exponerade. Katalogen angifver uttryckligen taflan sasom »malad efter naturen i Dalarne». Konstverk af yngre datum tillata antagandet, att han ma- hända flere gånger återvände till de minnesrika och redan denna tid af konstnärer omtyckta trakterna. K. J. Fahl- crantz, i hvars ådror, i förbigående sagdt, flöto några droppar finskt blod (hans mormor var numismatikern och miniatyrmalaren Elias Brenners dotter), var hemma i Stora Tuna socken och vistades tidtals i dessa trak- ter äfven pa aldre dagar. Han var visserligen nio ar äldre än Lauréus, men en samvaro under några gemensamt tillbringade angenäma sommardagar kan hafva samman- fort de två konstnärerna och gifvit upphot till en senare kamratlig vanskap. Bidrag t. känned. af Finl. 45 Hôsten 1807 malade Lauréus ett porträtt af sin beskyd- dare öfverste von Gerdten (landshöfding A. Malmborgs arfvingar). Porträttet är osigneradt och odateradt, men i Finska konstföreningens samlingar finnas 6 stycken teckningar med rödkrita och en med svartkrita, som delvis äro signerade och daterade på Strömsholm, några i början af oktober, en i november 1807. De äro mo- dellteckningar efter hästar ur Strömsholms ryktbara stall och utgöra forstudier till v. Gerdtens porträtt. Olika namngifna hastar, Aga, Favorit och Kostroma aro afteck- nade fran sidan, halft framifran eller bakifran, allt efter- som konstnarens tankar pa porträttkompositionen växlade och småningom togo form. Nagra teckningar äro detalj- studier af hufvud eller bakkroppar. I den sist daterade aterfinna vi hasten fran det malade porträttet. Lutad med ryggen mot en statlig rodbrun fux ses öfverste J. A. von Gerdten stående en face med ena foten korslagd framför den andra. Han ar klädd i mörkblå uniformsfrack, gula atsittande simskskinnsbyxor och svarta knästôflar. Pa hufvudet, som är vändt något at vänster med blicken riktad mot fjärran, bär han en trekantig hatt med plym. Den högra handen med tyglarna håller han i sidan, medan den vänstra armen hvilar pa hästryggen. En liten hvit hund star väntande bakom honom. Bak- grunden utgöres af ett öppet fjärrlandskap med blånande disiga höjder mot horisonten, ofvan hvilken ett gult sken upplyser himmeln, hvars molnmassor bli tätare och mör- kare mot taflans öfre kant. Till höger bakom hästen står ett träd, som delvis aftecknar sig mot ett berg. v. Gerdtens porträtt är komponeradt i tidens heroise- rande stil med inflytande väl närmast från den engelska Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 46 portrattkonsten. Den franska nyklassicismens, den da- vidska skolans heroiska porträtt voro da ännu mindre kända i Sverige. Per Krafft d. y., hvars stolthet var att han hade varit Davids elev, hade visserligen hemkommit till Stockholm 1805, men ännu ar 1807 var kännedomen om den moderna franska skolan i allmänhet ytlig och skef. Bland den stora engelska portrattkonstens mästare i slutet af 1700- och bôrjan af 1800-talet var det ett van- ligt motiv att framställa den tidens ädlingar till fots vid sidan af sin springare, oftast i heroiska, stundom i dröm- mande poser. Bakgrunden är gärna ett landskap med glödande gulröd aftonhimmel, som man ibland återfinner hos Breda och som äfven återkommer i v. Gerdtens por- trätt. Särskildt hos Gainsborough förekomma dylika motiv i många variationer, och 1 porträttet af prins Georg af Wales i miss Alice Rotschilds samling (42) möter man en komposition, om hvilken Lauréus” tafla påminner nära nog som en spegelbild. Trädet, hästens hållning och den porträtterades ställning uppvisa frapperande likheter. Med detta porträtt lyckades Lauréus icke lika väl som i Åbo med familjetaflan. Själfva målningssättet är mindre friskt. Koloriten är torrare och fattigare. Hästen är styft och klumpigt tecknad. I synnerhet hästhufvudet verkar störande. - De största svårigheterna tyckes djuren hafva erbjudit, medan porträttfiguren är korrekt tecknad och naturlig i sin hållning. Ansiktet verkar trots den blacka färgen lefvande. I detta sammanhang kan det vara skäl att ånyo erinra om den tidigare omtalade allegoriska taflan »Kärleken och troheten», som icke allenast var en allegori, utan kanske lika mycket ett porträtt. Äfven här hafva vi en »historie- Bidrag t. känned. af Finl. 47 ring) i tidens porträttstil, om ock med annan afsikt och andra attributer. | Intet af de hittills omtalade porträtten har Alexander Lauréus någonsin utställt på en offentlig exposition. Där- emot finner man i katalogen öfver 1807 års utställning i målarens kollektion, som för öfrigt bestod af 9 genrebilder och ett landskap, ett porträtt af sekreteraren Joseph Caillou de Villeneuf, »oljemålning 1 original». Monsieur de Villeneuf var sekreterare vid franska konsulatet i Stockholm och omnämnes redan på 1790-talet som fransk språklärare (43). Man får kanske antaga att Lauréus med detta porträtt likviderade den språkundervisning, som han sannolikt erhållit af fransmannen. Själf var han visst belåten med sitt arbete, eftersom han exponerade det. Endast tvänne gånger senare har Laureus utställt portratt- målningar på akademiens expositioner, år 1809 ett »por- . trätt af ett fruntimmer» och 1813 »Historieradt porträtt af ryttmästaren vid Lif-Regements-Brigadens Husar-Corps Herr G. C. F. Fredenheim», båda utförda i oljefärg. Det har varit författaren omöjligt att finna några som helst spår af dessa tre porträtt. En liten porträttskiss af en ung dam (Ateneum, Helsingfors), som säkert är af tidigt datum, kan icke vara det i katalogen för år 1809 förekom- mande porträttet. Det är alltför löst skisseradt för att passa på en utställning och bär jämväl på baksidan an- teckningen »1:sta försök». Från denna tid (1808) finnes ett tecknadt gossporträtt i bröstbild en face, föreställande se- dermera kaptenen och skriftställaren Otto Sebastian von Unge. Den elfvaåriga modellen har Lauréus antagligen aftecknat under ett besök i hans föräldrahem a Möln- torp i Säby socken i närheten af Strömsholms slott och Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 48 v. Gerdtens gods Ekeby. Porträttet af ryttmästaren G. C. F. Fredenheim atergaf dragen af intendenten Carl Fredrik Fredenheims äldre son. Den yngre brodern Berndt Henrik var konduktör vid kungens museum och hade tidigare varit akademikamrat med Lauréus, som antag- ligen genom denne blifvit bekant med den unge krigaren. Uppgifter om att Lauréus skulle umgatts med eller haft relationer till intendenten Fredenheim eller hans familj hafva vi. sasom tidigare framhallits. icke patraffat. De 14 taflor (12 genrebilder. ett »vanligt landskap» och det ofvannämnda damporträttet), hvilka Alexander Lau- réus utställde pa akademiens ärsexposition 1809, förskaf- fade honom framgang och utmärkelse. Vid akademiens arssammankomst den 24 januari kallades den 26-arige konstnären till dess agrée. Den hôga areopagen. som i allmänhet icke sparde pa berôm och uppmuntran. gjorde äfven nu sin kallelse i smickrande ordalag. Protokollet i detta stycke lyder: »antogs till akademiens agrée Hr Alex. Lauréus, som genom dageligen ökad talang och sällsynta framsteg i malning gjort sig utmarkt» (44). I kon- ceptprotokollet finner man ytterligare upplysning om att kallelsen var enhällig. »Slutligen — — har akademien ibland dess agrées enhälligt antagit foredetta studeranden fran Abo akademi. unga konstnären Herr Alexander Lau- réusr. Han hade således vunnit en betydande framgång. som visade att de i konstfrågor bestämmande satte värde på hans arbete och ställde framtidsförhoppningar på honom. Äfven kritiken — representerad af G. A. Silfverstolpe (45) — skänkte honom välment erkännande. men fann icke behag i det exponerade porträttet. »Porträttmålning synes vara mindre hans sak än landskapsmålning, likasom han Bidrag t. känned. af Finl. 49 mindre söker en god och korrekt teckning, än en lätt iögonenfallande effekt» (46). Den citerade anmärkningen öfverensstämmer med de slutsatser vi nu ett sekel senare komma till inför målarens porträtt i allmänhet. Damporträttet och tvänne andra 1809 utställda taflor: »Ett ungt fruntimmer, nyss uppstigen, synes tankfull och med ögonen fästade i en bok» samt »En flicka stadd i hus- hållsgöromål hållande ett ljus» gifva oss anledning att åter ägna några rader åt Lauréus” privatlif. Möjligen kunde man i dem, åtminstone i de två förstnämnda igenkänna en ung kvinna, som på denna tid började spela en ingripande roll i konstnärens lif — såsom också dr. Leino i sin bok om Lauréus antager (47). Modellen har i så fall varit den 22- åriga Margareta Charlotta Thynelius, Lauréus’ »käresta,, som han bodde tillsammans med åtminstone fran ar 1810 (48) och som delade hans lif anda till hans död i Rom. Nämnda ar hade konstnären ateljé och bostad i garden nr. 51 vid Regeringsgatan tillsammans med sin »släktinge» Greta Thynelius. Benämningen »släktinge» användes allmänt i kommunala och mantalslängder for att beteckna ett for- hallande, som icke var legaliseradt genom kyrklig vigsel (49). Sadana fria förbindelser voro ytterst vanliga i Stockholm, så att de icke väckte något uppseende eller ansågos för mindre ärbara. Om man får tro en författare i Granskaren för 1820 (50), voro de »ogifta» fruarna ofta flickor ur smä- borgarfamiljer, som med anmärkningsvärdt frisinne ingingo dylika icke af kyrkan sanktionerade äktenskap. I tidens konstnärskrönika träffar man ofta på dem. Vi behöfva blott erinra oss Sergels förhållande till Anna Hellström och Fredrika Löf samt om Byström och hans Karolina Byg- ler. Hvarken i mantalslängder eller kyrkoböcker finnes Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 4 50 heller nagon uppgift om att Lauréus senare skulle legali- serat sitt förhållande. Tvärtom förekommer Greta Thy- nelius i dessa handlingar fortfarande vanligen såsom »släk- tingen, demoiselle M. Ch. Thynelius» eller någon gång anspråkslöst såsom »städerska». Hon var född den 9 april 1786 och dotter till en kammakare Hans Peter Ty- nelius och hans hustru Ulrika Charlotta Berggren. Redan 1798 blef hon föräldralös och lämnad i fattiga omständig- heter om också icke alldeles på bar backe. Föräldrarna, som bägge afledo samma år, efterlämnade nämligen åt sina sex barn tvänne gårdar på Södermalm, men dessas gemensamma värde steg icke högre än till 874 daler 29 skilling (51). Om vår konstnärs ekonomi meddelar mantals- längden för 1810 att han hade i »uppgifven behållen in- komst 200: —», antagligen riksdaler. Hans anseende och ställning voro således redan nu så pass goda, att han genom sitt anspråkslösa lif af sina inkomster kunde göra en liten besparing. Från det följande året, 1811, fanns i Lauréus” hem ännu en tredje person, nämligen mälarens syster Eva, som skötte hushållet. 1812 flyttade han sin bostad till en hörngård vid Mästersamuels- och Norrlandsgatorna (n:r 13 0. 11) och förblef bosatt här ända till sin utrikes- resa, fortfarande tillsammans med Greta Thynelius, som åtminstone senare af hans kamrater alltid kallas fru Lauréus. Som hans ovigda hustru följde hon honom till Paris och Rom, och han insatte henne i sitt testamente som ensam arfvinge (52). När systern 1813 åter reste hem till Finland, intogs hennes plats i hemmet af en ung ba- lettdansös vid kungliga operan, mamsell Katarina Sofia Mörk (53). Bidrag t. känned. af Finl. 51 Lauréus var känd som förnöjsam och flitig. Vänfast och godlynt, med sinne for humor, var han omtyckt af kamrater och vanner, hvarom flere uttalanden vittna, t. ex. det varma erkännande han allmänt fick i kamraternas bref efter sin död. Dessa vänner voro främst de i ett tidigare kapitel omnämnda akademikamraterna Sandberg, Fogelberg, bröderna von Breda, Byström, Hasselgren och Westin. Till kretsen kom senare den unge konstnären och dragonofficeren grefve Hjalmar Mörner. Troligt är att Lauréus genom Sergel, som på ett par ställen i sina bref med sympati omtalar honom, blef bekant med sin från Rom 1809 till Stockholm återkomna landsman Cain- berg. Något intimare umgänge dem emellan kan man dock icke förutsätta. De voro till sin natur så alldeles motsatta och vi hafva ej heller annars något skäl för att antaga det. År 1810 hade till Stockholm anländt en annan finne och åboit, som framgångsrikt idkade studier i konst- akademien, Gustaf Vilhelm Finnberg, och det är troligt att Lauréus oftare träffade denne, i synnerhet som Finn- berg och Lauréus flere gånger samtidigt deltogo i utställ- ningarna. En landsman, vid hvilken Lauréus var knuten med vänskapsband, var den unge kanslitjänstemannen Carl David Skogman, sedermera president, statssekrete- rare och baron samt känd som konstmecenat. Dennes gamla vänskap belönade konstnären med att från Rom som present tillsända honom en större betydande tafla (54). I bankobokbindaren Asklunds hem, hvilken ägde en större tafvelsamling och mycket intresserade sig för konst och konstnärer, umgicks Lauréus intimt, hvilket var anled- ningen till att han mot slutet af sin vistelse i Stockholm målade ett porträtt af husets unga dotter Ulla (55). Un- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. Qt bo der sin vistelse utomlands stod han fortfarande i förbin- delse med Asklund (56). I Finska konstföreningens samligar bevaras en liten med färgkritor tecknad porträttbild, som torde kunna forlaggas till 1814 eller 1815. Bilden visar en ung militar i bla uniform en face vid ett bord, tecknande med kolstift pa ett papper. som ligger framför honom. Han intar en otvungen ställning, gemytligt bredbent, och stôder vän- stra handen mot knät. Den yfviga luggen sträfvar at alla hall och faller ner i pannan. Ur ett fylligt, bredt ansikte blicka mot betraktaren halft undrande tva tro- värdiga ögon. Teckningen ar säkrare an i Lauréus’ tidi- gare, malade porträtt, uttrycket lefvande och karaktärs- fullt. Bilden saknar hvarje vägledande anteckning. Det lilla formatet och den intima prägeln gifva vid handen, att den är ett minne fran en kamratlig samvaro, da Lau- réus aftecknat sin modell under samtalets gang pa tva man hand eller i ett sällskap af goda vanner. Uniformsrocken " saknades ej heller i de unga konstnärernas krets. Bildens karaktär och typ leda tankarna till den tidigare omtalade militären-konstnären, grefve Hjalmar Mörner, som, efter att hafva deltagit i fälttåget i Tyskland 1813, i hemlandet ägnade sig åt konstnärlig verksamhet. Och jämför man teckningen i Ateneum med tillgängliga por- trätt af Mörner, känner man sig öfvertygad om, att den är ett porträtt af den spirituella dilettanten och älskvärda slarfvern, men samtidigt goda kamraten Hjalmar Mörner, som Lauréus också senare i Rom var intim vän med. Porträttet af Ulrika Emerentia Asklund (öfverste- löjtnant G. Silfversvärd, Stockholm) är måladt kort förrän Lauréus lämnade Sverige. Ulla Asklund, som sedan blef Bidrag t. känned. af Finl. 53 gift med handlanden, f. d. underlöjtnanten vid finska artilleriet, Anton Vilhelm De Freese, var född 1799 den 30 december. Da porträttet utfördes, 1816, var hon alltså 16 à 17 ar gammal. I de barnsligt runda dra- gen, hyns skära färg, ett par pigga ögon och ett behag- ligt leénde har konstnären fangat den unga flickans charm med ett fullödigare konstnärskap, än han hade nått i sina tidigare portratt. I halffigur utan synliga hander, likasom i de flesta af tidens porträtt, är hon afbildad en face med en lätt vändning och lutning af hufvudet åt höger, som ökar skildringens ledighet och får fram ett uns af blygt koketteri i lyckad samklang med det bruna hårets tvänne ostyriga pannlockar. Den urringade empiredräkten i hvitt siden döljes till största delen af en röd schal och en orange- brun lätt fichu. En gråblå himmel emellan det förtonade, svagt rostbruna löfverket af en trädkrona upptill och en skogskant vid horisonten utgör bakgrunden. Koloriten bär spår af inflytande från Bredas sista manér med dess kallare, gulaktiga färgackord, som hade efterträdt hans tidigare varma rödflammiga färgkombinationer. Öronen äro den iögonenfallande stötestenen i Lauréus” figurer. I regeln äro de för stora och sitta något löst eller på oriktigt ställe. Så ock på Ulla Asklunds porträtt, där den väl stora öronsnäckan stör betraktarens angenäma intryck af ansiktets mjuka plastik och känsligt nyanserade färg. Någon stoffmålare var Lauréus icke. Både på styfmoderns porträtt och på detta lägger man märke till hans svårighet att måla veckens lediga fall och mjuka rundningar. Porträttet är måladt i klar dagsbelysning. I de nakna partierna är en omsorgsfull försmältning af pensel- dragen genomförd, medan dräktens färger ställvis äro Nat.-o. Folk, H. 75, N:o 2. 54 palagda i breda, lätta drag. utan att helhetsverkan däri- genom blir rubbad. Trots de för moderna ögon påtagliga bristerna i hans konst var Alexander Lauréus’ stjärna emellertid stadd i stigande. Han var representerad af stora kollektioner på utställningarna och räknades till »deras prydnader» (57). Kritiken skänkte honom i allmänhet beröm. »Han hade hunnit en höjd, som täflar med de största mästares i denna genre», yttrar 1813 en författare i Klytia om hans belys- ningseffekter. Den konstintresserade publiken ägnade hans taflor en hedrande uppmärksamhet. Beställningar sak- nades icke, och från utställningarna gingo hans taflor till de förnämsta konstmecenaternas samlingar. Bland hans gynnare märktes konungen och drottningen, excellensen grefve M. Brahe, hofmarskalken baron F. Klingspor, stats- sekreteraren G. F. Virsén, grefve Bonde pa Säfstaholm, grefve Posse, baron Ridderstolpe m. fl., med ett ord alla de. som intresserade sig for och köpte konst. Den högsta officiella utmärkelsen en svensk utöfvande konstnär kunde uppnå, behöfde han ej heller länge vänta på. År 1803 hade Fahlcrantz och 1805 Per Krafft d. y. blifvit valda till ledamöter af akademien. På nyåret 1812 kallades Cainberg, Göthe och Hasselgren och den 10 mars samma år Westin, Byström och Lauréus. Det dröjde ända till 1829 med Sandbergs inval och Fogelberg fick vänta till 1832. Lauréus var således en af de första representanterna för den unga generationen, som akademien behedrade med nämnda utmärkelse. Huruvida Lauréus under sina senare stockholmsar företog någon resa öfver till Finland veta vi icke, då alla bevis härpå saknas. En liten tafla, som han exponerade Bidrag t. känned. af Finl. Qt - 1815, kan gifva ett visst stöd åt antagandet, att han verk- ligen hade gjort det. Taflan anges i katalogen som »En bonddans om julen i Finland» (Universitetets ritsal, Hel- singfors). Den företer visserligen icke några karaktäri- stiska nationella drag, men tidens konst saknade i allmän- het en-djupare individualisering, och man kan därför icke heller vänta att finna förståelse för folkkaraktären. Sedan - 1806, då han var i Åbo, hade Lauréus ej en enda gang förrän nu förlagt någon komposition till sitt fädernesland. I betraktande häraf frestas man att tro, att den lilla genre- bilden är målad på stället eller att han hade utfört den kort efter en ny resa till Finland, då gamla minnen åter- uppfriskade trädde fram för hans syn. År 1813 återvände Eva Lauréus hem till Åbo, såsom ofvan är nämndt. Kanske följde brodern henne för att återse sin far och födelsestaden (58). Akademien hade kallat Lauréus till ledamot, och med- lemskapet forblef icke blott en tom hederstitel. Tre år efteråt anförtroddes honom provisoriskt en professors- tjänst, som han skötte 1815 och 1816 mot en årslön af 150 riksdaler (59). Sistnämnda år utgick Hasselgrens resepension och Lauréus ansökte nu att komma i åtnjutande af den i afsikt att utomlands, i den europeiska konstens hufvud- städer, Paris och Rom, fullborda sin utbildning genom studium af de gamla mästarnas berömda verk och samti- dens af ryktet burna stormäns konst. Den 24 april, sam- tidigt som Hasselgren berättigades att uppbära pensionen ända till årets slut, beviljades Lauréus rätt att därefter at- njuta den, till en början för tre år, räknadt från den tid han anträdde sin resa (60). I pensionsstatuterna var ursprung- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 56 ligen fastställdt att stipendiaten skulle uppehalla sig tre ar i Paris och de följande tre aren i Rom. Bestämmelsen hade icke mera pa lange vidhallits och äfven Lauréus medgafs rätt »att om sina resor och vistelseorter själf besluta». Det stod honom nu fritt att i borjan af ar 1817 i sin tur lyfta pa vingen och ur rikare källor än dem, som bjödos hemma, söka näring åt sin konst och hvad som var lika viktigt, att sätta sin färdighet och sina krafter på prof efter en strängare måttstock i nya och större förhållanden. Af- resan blef i alla fall uppskjuten till hösten och dessförinnan beviljades honom den 4 juni förhöjning af pensionen från 300 till 500 riksdaler Hamburger Banko och 100 riksdaler som resebidrag. Bidrag t. känned. af Finl. V. ÂLDRE SVENSK GENREKONST. GAMLA NEDERLANDARE. LAUREUS’ GENREMALNINGAR. Pa den tid da Alexander Lauréus lefde och arbetade. uppfattade människorna i allmänhet och äfven de konst- forstandiga den bildande konsten ytterst litterart i jäm- förelse med var tid. Endast konstnärer och i mânya fall icke ens de tillmätte ett arbetes rent konstnärliga egen- skaper en afgörande betydelse. Genremaleriet ansågs ut- göra en underafdelning, en lägre eller till och med ovärdig afart af historiemalningen, hvilket framgar redan af Ehren- svärds ofvan citerade uttryck. I synnerhet ringaktades genrekonst med motiv ur folklifvet eller bambocciader, såsom tidens slagord lydde. I sina »Anmärkningar i anled- ning af Kongl. Malar- och Bildhuggarakademiens exposi- tion 1809» skrifver G. A. Silfverstolpe efter att hafva om- talat porträtten och historietaflorna pa utställningen: »Ifran dessa ädlare historieämnen stiga vi ned till de låga, hvartill vi billigt räkna alla sa kallade Bambochader». Och i Klytia anför en författare 1813 for att värdesätta liknande konstverk: »Pyreicus, som malade barberstugor, smutsiga verkstäder, åsnor och kökssaker med en neder- landares hela flit, stämplades med skam och förakt. — — Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 58 Paon, som sysselsatte sig med malningen af vanskapliga människofigurer, lefde i största fattigdom». Det behöfdes ett lefvande intresse för sin sak och en fast öfvertygelse om dess värde för att en konstnär under dylika förhållanden skulle ägna sig åt att till öfvervägande del måla så förkättrade motiv. Genremotiven, som under det borgerliga och demokra- tiska nittonde seklet småningom skulle komma att domi- nera i all konst, voro emellertid ingalunda någon nyhet i den svenska konstvärlden. Redan den karolinska tidens officiella målare David Klöcker von Ehrenstrahl hade någon gang hvilat ut emellan de pompösa porträtten och de lärda och högtrafvande allegorierna i en enkel genrekomposition såsom Medevi brunnskarlar eller Negerpojken med pape- gojor och markattor (60). I 1700-talets porträttmåleri bör- jar genom det så kallade »historierande» behandlingssättet en genreartad uppställning att vinna insteg. I Roslins stora porträttgrupper, t. ex. Gustaf III och hans bröder eller Familjen Jennings, är visserligen den genreartade situationen styf och mindre genomförd. Per Krafft d. ä:s rika produktion inrymmer däremot enstaka arbeten, som nå en rent genreartad effekt genom figurernas sysselsätt- ning, handarbete, läsning och dylikt. Särskildt värd att ihagkomma i detta sammanhang är hans »Barn som be- trakta ritningar»(61) i Akademien för de fria konsterna. K. G. Pilo, som i sina porträtt står främmande for denna riktning, har på lediga mellanstunder utfört några rena genrekompositioner såsom En skomakarverkstad eller En skogvaktare (62). De intima relationerna med Frankrike in- förde 1 Sverige den franska rokokons sirligt eleganta genre- konst i Niclas Lafrensens utsökta sma guacher. De äro vis- Bidrag t. känned. af Finl. 23 serligen i sin halft artificiella förfining mindre hemma i det svenska än det franska luftstrecket, och efter äterkomsten fran Frankrike tvingades Lafrensen af omständigheterna att sa godt som uteslutande ägna sig at porträttminiatyren. En annan af det Gustavianska tidehvarfvets konstnirer som i enstaka arbeten upptagit ämnen ur medelklassens lif och af dem skapat genrescener ar Elias Martin. Sin speciella, mera realistiska genremalare par préférance har detta tidehvarf i Per Hilleström. De lärdomar han inhämtat af sina franska fôrebilder, Boucher, Greuze och Chardin, omsmälte han i sitt tyngre nordiska lynne och acklimatiserade han i den svenska miljön. Han började med att framställa scener ur förnämare samhällskretsar och blef under sin bästa period de stockholmska borgar- hemmens flitige skildrare. Han infôr betraktaren 1 budoa- rer och jungfruburar, i bushallskammare och kok och visar deras befolkare i hvardagslifvets situationer och stök. I strykkammare och tvättstuga ar han lika hemmastadd. Dessutom utförde han pa kungligt uppdrag karusell-, teater- och ceremonibilder, visserligen utan fantasiens skimmer eller dramatisk schwung, till och med utan en fläkt af hoflifvets grandezza och festivita. De utgjorde sa att säga hans deltagande i det offentliga, politiska lifvet, som icke lag for hans lynne, men som hans ställning alade honom. I de sma genrebilderna ur medelklassens lif, som icke kräfva högre dramatisk flykt, dar förtrogen- het med och kärlek till människorna och deras omgifning är den rätta inspirationskällan, i dem kunde han gifva nagot af sin egen personlighet och uppna sina basta resul- tat. Han var den borgerliga genrens tolk till sin konst- närliga läggning, liksom i den öfvervägande delen af sin Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 60 produktion. Realistisk människoskildring, sirlig och pru- dentlig hållning i figurerna och interiören samt dess akses- soarer, kalla, dämpade och ofta hårda färger äro de utmär- kande egenskaperna i denna nyktra konst. Icke sällan har han försökt åstadkomma en pittoresk stämning genom att framställa interiören i ett dunkel, där endast figurerna belysas af en svag ljuslåga. Hans ljusdunkel saknar dock alltid genomskinliga öfvergångar, och han uppnådde därför aldrig några finare belysningseffekter. Under en lång följd af år har Hilleström likasom flere andra konstnärer under senare hälften af 1700-talet, såsom redan ofvan sagts, utfört gruf- och smedjebilder för de stora bruks- ägarnas och furstehusets räkning. Och på senare år sysslade han ofta med belysningsexperiment vid skildring af eldsvådor eller stockeldar i det fria. Några fullgångna konstverk af detta slag eller en målerisk belysningseffekt kunde han dock icke åstadkomma. Oafsedt de nämnda gruf-, smedje- och eldsvådsbilderna utvidgade han pa denna tid sin ämneskrets fran det borgerliga hemmet med folk- lifsskildringar af annan art. Sa t. ex. malade han en folk- fest utanför en herrgård, stuginteriörer med talrika grup- per af allmoge i nationaldräkter och i olika sysselsätt- ningar, men ocksa enstaka figurer i landskap eller lappar kring en stockeld utanför sitt tält vid en skogskant med betande renar. | Hilleström var redan en gubbe, när nyklassicismens stränga domare svängde färlan. Han kunde icke mera omskapa sig efter de moderna idealen och maste finna sig 1 att kritiken härdhjärtadt handskades med hans skildringar af »lefnadens låga delar». Också var hans konstnärliga för- maga numera slut, men han försökte sitt basta och upp- Bidrag t. känned.-af Fini. 61 bjöd, fastän förgäfves, sina sista krafter for att tjäna tidens hôga idol med misslyckade historietaflor, som han exponerade 1804, 1807, 1808 och 1809, Per Horberg var och forblef kyrkomalare, men offrade samtidigt, i likhet med Hilleström utan framgång, at den heroiska riktningen. Men hvad som är viktigare för oss, är att han stundom ehuru undantagsvis nedlät sig till genremålning för att framställa riddersmän, som göra halt i skogbevuxna ruiner (63), en rökande bonde (64) eller interiörer ur småländska bondstugor med talrika figurer (65). I dem och de religiösa målerierna, som ofta äro fullständigt genreartade, framträder Hörberg som tidens enda kolorist jämte Breda. Hans färg är varm med mustiga bruna toner samt starka motsättningar och upp- når förundransvärda belysningseffekter i eldskenet, som spelar en betydande roll i hans taflor och äger förmåga att skänka dem stämning. Af det föregående se vi att den genremålning, som under klassicismens maktperiod arbetade sig fram i Alexander Lauréus’ konst, liksom äfven intresset för eldskensbelys- ning hade djupa rötter i det föregående tidehvarfvet och naturligt utvecklade sig ur den hilleströmska rikt- ningen om också icke såsom en direkt fortsättning af den. Frihetstidens och den tidigare gustavianska konsten seglade under fransk flagg. Kring sekelskiftet var antiken den allena saliggörande förebilden. Trots det förhärskande romanska inflytandet ser man, att det »hjärtliga förhållan- det till Frankrike» är »tillsatt med en kraftig dosis beun- dran af gamla nederländare» (66), främst hos koloristerna. Pilo hade mottagit påverkan af dem. Ett drag af Ostade framträder i Skomakarverkstaden, af Rembrandt i flere Nat. o. Folk. H. 75, N:o 2. 62° arbeten, särskildt i Gustaf IIT:s kröning (67). Bredas kolorit röjer i flere af hans porträtt inflytande af Rembrandt via Reynolds. Roslins stoffmåleri erinrar om Bartolomeus van der Helst. Hôrbergs färger och ljuseffekter kunna icke tänkas utan holländskt inflytande. Klassicismens, den hårda plastiska formdyrkans öfverstepräst Masreliez visar en stark färgkonst, som hade lärt af den stora hol- ländska ljusdunkelkonstnären (68). Och Hilleström, som i sin kalla färg i allmänhet står främmande for de gamla holländarna, har i sina genrebilder och stilleben oveder- sägligen emottagit intryck af nederländsk konst (69). Af Laureus’ samtida böra vi främst ihagkomma Fahlerantz, hvars stämningslandskap ofta jämförts med Ruysdael och Everdingen. ; De största skatterna och de flesta taflorna i svenska konstsamlingar voro af nederländskt ursprung, och kanske som en följd däraf voro de flesta kopior, som forekommo pa akademiens utställningar i början af 1800-talet, gjorda efter nederländska mästare. Den allmänhet, som kôpte kopior, synes ocksa hafva särskildt intresserat sig for denna konst. Det forvanar heller icke att den unge Lauréus kom under en dominerande påverkan af den gamla nederländska genrekonsten. Den akademiska stilriktningen låg hvarken för hans håg eller förmåga. De heroiska, mytologiska och historiska ämnena voro alltför främmande för hans tankelif. Markerad teckning och plastisk modellering voro hans svagaste sidor, och stilkrafvets band hade han svårt att pålägga sig. I genrens enklare och tillgängligare värld fann han sig väl, men hans lyriska sinne sökte något annat än Hilleströms nyktra realism. Folklifvets och Bidrag t. känned. af Finl. 63 gatans humoristiska typer samt brokiga och burleska scener iakttog han med mysande förnöjelse. I roman- tiska drömmar föreställde han sig bivuakerande krigare, rastande jaktsällskap eller riddersmän i nattens mörker kring en stockeld i skogen. Hans känsliga målarsinne hade en utpräglad böjelse för måleriskt måleri med starka motsättningar och belysningseffekter, för hvilkas ernående han måste söka sig andra läromästare än Hilleström. Hans lynnes hela läggning, understödd af yttre omstän- digheter förde honom till ett intresseradt studium af de gamla holländarnas genrebilder, och kopierandet gjorde honom hemmastadd i deras krets. Häri finner man för- klaringen till Lauréus’ särställning inom samtidens svenska konst. Medan de gamla akademikerna både teoretiskt och i sina verk predikade den »stora» konsten och antiken, medan Westin följde i deras spår som mytologiens och allegoriernas representant och Krafft, Hasselgren och Sandberg som historiemålare, blef Lauréus genremålare i ett lätt bambocciadmanér och en romantisk dyrkare af måleriska eldskenseffekter, hvilken i många af sina alster företedde starkare frändskap med museernas gamla hollän- dare än med samtiden. | Antikentusiasmens och den »stora» konstens represen- tanter och anhängare voro icke heller i praktiken sa en- sidiga som i teorien. Frisinthet och sympati visade bäde akademien och kritiken Laureus’ »laga» konst. Erkännande och beundran kommo honom till del för »snille och känslighet, skicklighet, friskt lif och välberäknade effekter», med ett ord för målningens konstnärliga egenskaper, men man anmärkte att hans konst icke var ideell, »att den ägde sin största effekt uti illusionen», att den måleriska effek- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 64 ten »blir en sadan hufvudsak, att kompositionen helt och hallet synes existera blott for skenets skull, hvarigenom det väsentliga i konsten liksom maste vika for det mindre väsentliga, och därigenom blir behandladt sasom medel. hvilket ar högst oriktigt» (70). Den dåvarande kritikens be- traktelsesätt var rakt motsatt var tids och uppställde motivet och det litterära innehållet som hufvudsak. Lauréus ater hade ett langt modernare, rent konstnärligt mal, fastän hans uttrycksmedel voro andra än var tids. Tidsandan var eklektisk i Sverige likasom i hela Europa. Förnyelse och inspiration sökte konstnärerna i museerna hos flydda seklers mästare i stället för i lifvet och naturen. Hvad Lauréus i Stockholm var i tillfälle att se af gammal nederländsk konst spelar for oss en mindre roll. Af hans egna arbeten kan man emellertid atminstone del- vis draga slutsatser beträffande de mästare, som intresse- rade och utöfvade inflytande pa honom. Och helt säkert har han utfört långt flere kopior än dem vi känna. Det är ju i de flesta fall endast tillfälligheten som at eftervärlden bevarat namnet pa en gammal kopias upphofsman. Vi veta att Lauréus kopierat landskap med nötboskap af Paulus Potter (71), en ung herde och en flicka mjölkande en ko af Karel du Jardin (72) samt bondfolk med boskapshjord af Nicolaas P. Berchem (73), äfven de tva sistnämnda sale- des allmogescener i landskap. Efter Godfried Schalcken finnas tvänne kopior i behall, bada atergifvande en kvinna med ljus i en fönsteröppning med alla de obligatoriska aksessoarerna: husgeradsartiklar, fagelbur, katt etc. (74). Dessutom finnes i Finska konstföreningens samlingar af Lauréus En gammal kvinna med slända, kopia efter Giuseppe Nogari, en veneziansk 1700-talsmålare, som var Bidrag t. känned. af Finl. 65 uppskattad for sina karaktärshufvud i nederländsk stil. Men sasom redan ar sagdt har han säkert kopierat ocksa andra nederländska målningar än de ofvan nämnda, ef- tersom hans äldsta biografer enstämmigt orda om hans flitiga kopierande af dem. Enbart de kungliga samlin- garna "räknade under Lauréus’ studietid flere taflor af Ostade, Bega, Sorgh, Metsu, Dou, Teniers, de Hooch, Mieris och Wouwermans. På tal om de utländska taflor från äldre tid, hvilka kunnat utöfva inflytande på Lau- réus, bör kanske slutligen nämnas Claude-Joseph Vernets hamn- och strandbilder med sjömän och fiskare, hvilka ofta äro nattstycken med månljus och stockeldar. Sex bilder af den på denna tid högt skattade franska målaren, som dog 1789, funnos i de kungliga samlingarna. Redan i Lauréus’ tidigaste genremålningar framträder det neder- ländska inflytandet. Den ena kopian efter Schalcken är daterad 1806, och på samma års utställning exponerade han två egna kompositioner med eldsken: En flicka med ett ljus och En gumma insomnad vid sin spinnrock, äfven dessa, såsom det tyckes, i nederländsk stil. När 1600-talets konstnärer 1 Holland skildrade borgares och bönders seder och lif var det med verklighetsintresse och en själfmedveten stolthet öfver landet och de förhål- landen, i hvilka de lefde. Hemmet och hvarje minsta föremål därinne hade sin betydelse och bar vittnesbörd om den inbringande världshandeln och det fria borger- skapets oberoende och trefnad. Marken och den feta boskapen vittnade om ägarens välstånd. Böndernas kir- messer och kroglifvet hade den uppsluppna glädjens smittande egenskaper. Likasom skyttegillenas porträtt- figurer präglas af frihetshjältarnas stolthet, hade kro- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 2 66 garnas soldater, landsstrykare och glada sällar munnen full af mustiga historier och en bullersam äfventyrslust i blodet. Genom Hollands nyvunna frihet och makt blef till och med den hvardagliga verkligheten innehallsrik och lifvet betydelsefullt. Konstnären behöfde blott se omkring sig med öppen blick och med kärleksfull realism atergifva hvad ögat sag. Med ögats skärpa fördjupades uppfattningen, och därför är ett af de mest framträdande dragen i en stor del af den holländska genrekonsten en skarp karaktärisering och individualisering, främst i människoframställningen. När Lauréus utbildade sin konst efter dessa mönster, hade hvarken de motiv han upptog till behandling samma aktualitet eller den kompositionsform han gaf dem sin fulla motsvarighet i den dåtida konstuppfattningen. De voro barn af hans romantiska sinne. Utan att förbise hans intresse för själfva ämnena kan man säga att hans håg för det måleriska och särskildt för belysningseffekter i icke ringa mån bestämde hans val af konstnärliga upp- gifter och deras gestaltning. Det var af holländska taflor med sådana motiv han tillägnade sig det mesta af sina måleriska uttrycksmedel, och för en mottaglig och icke synnerligen. stark natur låg det nära till hands att följa förebilderna äfven i kompositionssättet och dess detaljer. Det var ju lättast att tillämpa dem på likartade motiv och kompositionsformer. Hans konst blef i hög grad eklektisk. Framställningen af människor, djur och land- skap i hans arbeten är, såsom vanligtvis plägar vara fallet i den eklektiska konsten, typisk och icke individuell, om också motiven och uppfattningen samtidigt i viss man äro realistiska. . Karaktären och den yttre formen äro Bidrag till känned. af Finl. 67 gifna i allmänna drag som ofta upprepa sig. I hela serier af hans verk aterkommer samma typ, och i allmänhet kan sigas att hans forrad af modeller ar litet. Samma gamla man, samma gamla kvinna eller unga flicka möter oss oförändrad i flere af dem, och de äro ingalunda alltid må- lade efter naturen utan upprepade efter tidigare bilder. Också 1 detta afseende fann han sin motsvarighet hos nederländare. Hos flamländska konstnärer, t. ex. David Teniers, är detta förfaringssätt regel, men äfven hos hol- landare som Gerard Dou och Adriaen van Ostade, för att nämna ett par exempel, ar det ett genomgaende drag. Och det förefaller som om just dessa, därutôfver Schalcken och dem närstäende konstnärer, mest hade väckt genklang hos Lauréus. Åtminstone har han de flesta berörings- punkter med dem saval i människouppfattningen och den allmänna karaktären, som i utförandet. När Lauréus 1805 debuterade på sitt eget ormåde, var det med en genremålning — en gumma tappande vin i en källare — bland 5 akademiska skolalster. Redan det följande årets utställningskatalog vet under namnet Lauréus att fortalja endast om genremalningar, och sa ar det allt framgent. Undantag fran denna regel bilda endast tre af de forut relaterade porträtten, nagon gang ett land- skap, men da med figurstaffage, och ett par historiska ämnen eller de tvaiett tidigare kapitel omnämnda religiösa målningarna, likaledes fullständigt genreartadt uppfattade. Vi hafva redan sett huru flitigt han deltog i utställ- ningarna med omfattande kollektioner. Hans produktions- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 68 förmåga och arbetsamhet äro i själfva verket forvanans- vardt stora. De talrika arbeten han exponerade utgjorde ingalunda hela hans produktion. Därutöfver finnes en mängd andra och bland dem äfven betydande taflor. Ett vanligt holländskt motiv. som ofta aterkommer i Lauréus’ produktion, ar en enstaka figur eller tvänne i en fönsteröppning. Han varierar temat pa manga sätt men oftast i nära anslutning till sina förebilder, Dou, Schalcken, m. fl. Än är det en flicka i hushållsgöromål, t. ex. med ett ljus i handen, betraktande en hare och några fåglar (utställd 1810) eller en gumma som sjunger medan en flicka belyser noterna med ett ljus (1809, frk. H. Kumlin. Stockholm): eller en gammal man skärande sin fjäder- penna (utst. 1809), samma motiv som hos Dou och Ostade. En af de bästa målningarna i denna grupp är en gammal man med pipa (1814, fru Olof Wijk, Stockholm). I en enkel fönsternisch utan det ofta förekommande öfverflö- det på aksessoarer ses en gammal fundersam man med långt. yfvigt. hvitt skägg och iförd en grå filthatt med breda brätten, som skugga panna och ögon. Han stoppar sin kritpipa. På fönsterbrädet synas det uppvecklade tobakspaketet och en rymlig ölstånka. Bakom honom skymtar genom fönstret en dunkel interiör och genom en öppen dörr den runda silhuetten af en gumma, afteck- nande sig mot ljussken. Det hela är hållet i en brun ton (ytterväggen. interiören och gubbens kläder), ur hvilken ansiktets varma färg behagligt framträder. Gubben i dagsljus är omsorgsfullt målad i små men raska pensel- drag. som jämte de väl afvägda belysningförhållandena visa en uppöfvad teknik. I en annan målning, från 1816 (frk. E. Lindahl, Bidrag t. känned. af Finl. 69 Stockholm), har Lauréus framstallt en liffullare och pi- kantare situation. I fonstret ses denna gang en barhalsad och bararmad ung kvinna med en grönsakskorg i den ena och ett ljus i den andra handen och en gammal man, som lutad öfver hennes axel tänder sin pipa vid eldslagan. Han håller sin högra arm om den uppskrämda flickan och genom en glugg till vänster tittar en ung man i smyg på dem. Flickan och den närgångna åldrige beundrarens anlete äro belysta af ett ganska starkt rödaktigt sken från ljuset, som låter hennes röda schal och lif, den blå kjolen och mannens bruna dräkt framträda i klara färger, medan bakgrunden, där i en öppning mörkblå himmel och träd skönjas, förblir i dunkel. Den traditionella fonsterinramningen, som spelar en så stor roll hos Lauréus — liksom i Dous konst, — är stundom bortlämnad och de små taflorna framvisa i bröstbild eller halffigur, i profil eller halfprofil en gammal man eller kvinna ätande med sked ur en spilkum eller läsande i en bok, med eller utan ljus. Gubben sitter t. ex. stödd mot sin käpp med pipa och tidning (Norrköpings museum; 1812, direktör G. Fredriksson, Stockholm), gumman åter undersöker t. ex. något föremål, som hon håller intill ljuset (grosshandlar L. Österlind, Stockholm). Också kan det vara en ung flicka med blomsterkorg (stats- rådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors) eller med en fruktkorg (1814, dr. K. E. Lindén, Helsingfors) eller håller hon i ena handen ett ljus och i den andra en strumpstick- ning (direktör G. Fredriksson, Stockholm) eller ett bref,.som hon intresserad laser (direktôr G. Fredriksson, Stockholm). Bakgrunden är neutral eller en skisserad interior, antydd t. ex. genom ett bord, mot hvilket figuren stöder Nat. o Folk, H. 75, N:0 2. 70 armarna. De gamla figurerna äro genomgående hållna i brunaktiga toner. De unga flickorna bjuda på mera omväxling genom ett rödt lif och blå kjol eller en kulört schal. Ett par af dessa små bilder väcker ett särskildt intresse. I dem är konstnären i hög grad frigjord från det eklektiskt schablonmässiga. Den holländska konstens högt utveck- lade tonmåleri har han i dem tillgodogjort sig och själf- ständigt utnyttjat de därifrån hämtade lärdomarna med en framgång. som öfvertygar oss om hans stora måleriska begåfning, hvilken tyvärr icke alltid kände sin egen styrka och begränsning. I synnerhet da det gällde att omsorgs- fullt utföra en färdig komposition, var han blott alltför benägen att osjälfständigt följa gifna förebilder till och med in i detaljer och att lätt falla i ytligt manér. Den ursprungliga friskhet och personliga not, som vanligtvis finnes i det skisserade utkastet, men ofta går förlorad i det genomarbetade konstverket, besjälar ifrågavarande små med lätt hand utförda målningar. Den ena (direktör G. Fredriksson, Stockholm) visar en ung kvinna, som i brunviolett, urringad klädning sitter vid ett bord och läser ett bref. En hvit, under hakan tillknuten hufvudduk skuggar lätt öfre delen af det runda, fylliga ansiktet. Genom ett fönster, som utfyller största delen af bakgrun- den, synas nertill svagt antydda trädkonturer och en blå flik af aftonhimmeln, hvars molnmassor i mjuka förto- ningar från gult öfvergå till en tung rökfärg upptill. Figu- ren är belyst af en osynlig eldhärd, som på ansiktets nedre partier, halsen och händerna kastar ett varmt rödt sken, och i känsligt gifna nyanser reflekteras i dräkten och bordskifvan. Den varma hudfärgen, den brunvioletta Bidrag t. känned. af Finl. 71 dräkten och bakgrundens gulbruna förtoning bilda ett pa samma gang diskret och effektfullt klingande ackord. Det ar nagot af Bredas färger omsmälta i ett fint tonma- leri. Den andra taflan (6fverintendent C. Möller, Stock- holm), ett knastycke, framställer en ung flicka i nattdräkt, som lämnar skuldror och armar bara. Ansiktet är vändt mot åskådaren, medan kroppen är svängd at sidan såsom vore den i rörelse. I ena handen håller hon ett ljus och skyddar lågan mot luftdraget med den andra. Bakgrun- den är en brungrön färgton, som ger illusionen af skum- rasket i ett rum. Det hela är sammansmält i en mjuk helhetston med varma ljuspartier och genomskinligt halfdunkel i skuggorna. I taflor af det slag de hittills nämnda representera äro figurerna hufvudsaken och interiören, dar sådan forekom- mer, endast svagt antydd och utan annan betydelse an den af en neutral fond. I andra målningar äro figurerna inkomponerade i interiören, som da bidrager till karak- täristiken och helhetsverkan. Skildringen af omgifningen ar bredare: och detaljrikare. Figurerna äro visserligen hufvudsak äfven här och utgöra så att säga brännpunkten i bilderna, men man har i dem, vare sig att de innehålla en eller flere personer, en rikare, mera ingående lifsskil- dring, scener ur borgerligt och allmogelif. Sådana äro t. ex. en tafla, hvars ämne man ofta påträffar i den gamla nederländska konsten, hos Massys, Roymersvale, Rem- brandt och andra, och som framställer en man vägande dukater (1810, Ateneum, Helsingfors) och en annan med liknande motiv (1815, fru E. de Laval, Stockholm), där rekvisita — kistor, böcker, m. m. — formligen trängas om utrymmet, samt.en läsande gammal man i sin studie- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 1 to kammare, ocksa kallad »Saxo grammaticus» (1814. professor J. Reuter, Helsingfors). Den sistnämnda taflan visar en harmonisk och val afvagd komposition, i hvilken enskild- heterna flyta ihop till en stilla, tyst och nästan högtidlig stämning, som tillåter en jämförelse med många liknande målningar af t. ex. Dou. Metsu. Koninck och Mieris. I sin karmstol sitter den rynkiga graharsmannen allvarligt forskande, lutad öfver en tung. stor bok med styfva per- gamentblad. Pa bordet. som är täckt af en tjock, röd duk, star en jordglob bredvid nagra gamla bôcker, och pa golfvet äro hopade väldiga folianter som han skjutit at sidan. Till vänster hanger en karta och bakom gubben star en bokhylla emot den gra vaggen. Till hoger synes ett draperi, och fran denna sida faller ett jämnt fönster- ljus in i rummet. ; Allmogescener i interiörer finna vi i många bilder, t. ex. i en bondstuga med några personer, af hvilka en flicka skalar rofvor (utst. 1813). en flicka framför en öppen spis, värmande sina händer och fötter, medan en ung man står bakom henne (bokhandlar J.K. Lindstedt. Helsingfors), en gubbe, som i spisens glöd söker tände för sin pipa. och en annan drickande ur en ölstånka (1809, Ateneum. Helsingfors). eller en fähusinteriör med mjölkande kvinna (1811, Lunds universitets samlingar; 1812, bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors). En fryntlig humor hvilar öfver en gumma som somnat från sitt sällskap (utst. 1808), likaså öfver en fetlagd gumma iklädd hufva, som söfd af spinnrockens surr slumrat in med tråden i handen, medan ljuset brinner ned i staken och katten, som smugit sig upp på bordet, gör sig ett godt mål af mjölkfatets söta innehåll (friherre A. Gyllenkrook, Björns- Bidrag t. kanned. af Finl. w torp, Skåne). En omsorgsfullt utmejslad karaktärsbild med fint genomförd belysning är en interiör med spinnande gumma (1814, direktör G. Fredriksson, Stockholm). En hopsjunken och skrynklig gammal kvinna i rödt lif och grå, blårandig kjol, med hvit duk på hufvudet och scha- lett kring axlarna spinner mödosamt sitt garn. På bordet bredvid står katten krum och lyss till hjulets surrande. Från ett stort, till hälften förtäckt fönster till vänster strömmar ett varmt dagsljus in, och till höger i bakgrun- den ses en öppen spis med gryta på eld. En annan målning med synnerligen känsligt genomförd eldbelysning är en liten duk: gumma lärande en liten flicka att läsa (direktör G. Fredriksson, Stockholm). Den jovialiskt plirande kvinnan i röd jacka och hvitt förkläde, sitter vid ett bord med ett brinnande ljus. Hon håller en bok och pekar med en strumpsticka på texten; en liten ljuslockig flicka i gul klädning står bredvid henne och stafvar under det hen- nes finger följer pekstickan i boken. På andra sidan bor- det står en stol med ett löst ditkastadt, rödt kläde. Man fäster sig särskildt vid belysningseffekterna på det lösa tyget och på gummans förkläde, varmt rödaktiga på de belysta ställena och blåaktiga 1 skuggorna. Ett gemensamt drag genomgår de hittills berörda ar- betena. En ytligt allmängiltig människoskildring eller också vissa ofta upprepade karaktärstyper återkomma nämligen och sammanhålla dem till en grupp. Än är det penningväxlare, lärda, åldringar, än åter gummor, såsom den fryntligt jovialiska och den magra rynkiga. De äro utan tidsfärg och individualitet och kunde lika väl höra hemma i 1600-talets Holland som i Stockholm pa Lauréus’ egen tid. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 74 Andra taflor äro mera baserade pa egna iakttagelser och studier i den omgifvande verkligheten. En inträn- gande individualisering eller en markeradt nationell pra- gel finna vi visserligen icke heller i dem. Sadant var strängt taget främmande för tidsandan i gemen. An mindre skola vi vänta en detaljtrogen realism. Men det personliga in- tresset för människor med originellt utseende och för humoristiska situationer har i alla fall skärpt karaktärs- teckningen till en viss, om än ytlig individualisering. eller atminstone ett öfverdrifvande af de lånade typerna, i några fall till ett karrikatyrmässigt framhäfvande af det egendomliga i dragen. Enstaka figurer äro gjorda efter naturen, hvilket var högst ovanligt i den tidens svenska konst, och scenerna äro ibland förlagda till uppgifna plat- ser 1 Stockholm. I borgerliga genrescener förlänar empi- rens modedräkt åt människorna en tydlig tidsstämning likasom mobilierna åt interiören. Dragningen åt det pittoreska och egendomliga, som hade ledt Lauréus in på studiet af holländarna och som måleriskt tog sig uttryck bland annat i belysningseffek- terna i så många af hans arbeten, bragte hans konst till en viss själfständighet. som framträder i en serie mal- ningar, i hvilka inflytandet från den nederländska 1600- talskonsten visserligen här och hvar framträder, men endast som ett underordnadt element. Situationen fotar i sådana fall på iakttagelser af det omgifvande lifvet. och människoskildringen bygger på studier af verklig- heten. Det är scener af en godmodig, torrolig humor. Då och då igenkände samtiden i figurerna original från gatan: delvis äro motiven tagna ur folklifvet. Ar 1810 exponerade Lauréus en kroginteriör, där en . Bidrag t. känned. af Finl. (v0 man sjunger och spelar fiol (1809, Ateneum, Helsingfors). Midt i rummet sitter en gammal spelman, sjungande en kand gatuvisa och beledsagande sangen med sin fiol. Tre kunder bakom ett bord till hoger i bakgrunden hafva afbrutit sitt kortspel. Tva hafva rest sig och betrakta illmarigt spelmannen medan den tredje i stora klunkar tömmer sin ölstånka. Till vänster framför ett fönster i fondväggen häller krögarmor i en långsup åt gubben. Lokalfärger förekomma endast i hufvudfiguren, de öfriga äro målade i samma bruna ton som interiören. Spelmannen. styft och klumpigt tecknad med störande proportionsfel. men med en för Lauréus högst ovanlig individualisering, är säkert en modellstudie. I hans stela drag har konstnä- ren likväl icke lyckats fa fram det humoristiska minspel. som tydligt nog är afsedt. Däremot äro de lätt skisserade kroggästerna lifligare och uttrycksfullare. En antydan om spelmannens visa är gifven genom ett på golfvet liggande papper, där man läser refrängen: »aldrig mera får hon den igen! Hah hah haa! — File krommen» (75). På samma ut- ställning förekommo ett par taflor, hvilka författaren icke känner, En skomakare och En trumslagare förd från krogen af sin hustru, men om hvilka en samtida anmälare (76) förtäljer att »alla figurer hafva expression, alla hafva lif. alla säga något». Och han fortsätter: »Man vet ej om hr Lauréus arbetar med lätthet, men det ser ut som han sa gjorde; med visshet ser man att han arbetar med ingif- velse». Katalogen för föregående års utställning (1809) lämnar oss upplysning om tvänne andra målningar, hvilka likaså äro författaren obekanta. I en vy af Österlånggatan -i det gamla Stockholm ledes en »väl plagad» herre af sin dräng hem från källaren. Det är långt lidet på natten så Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 76 att dringen maste lysa dem fram med lykta (utst. 1809). Den andra taflan framställde en folkscen i Storkyrko- brinken, där en man visar en camera optica för en samling af folk som strömmat till (utst. 1809). Annu femton år efter dess framträdande entusiasmeras en författare (77), som atersag den, att framhålla den ypperliga karaktiristiken, som later hvarje figur »tillkannage pa det tydligaste sitt stand och sina villkor, ehuruval sällan sa manga komiska originaler lära vara att träffa pa en gang». Omdömet hänför sig samtidigt till en annan tafla, Kalaset hos pastorns, som uppgifves vara komponerad efter Anna Maria Lenngrens Grefvinnans besök, till hvil- ken bild vi annu skola aterkomma. Det var emellertid icke blott fru Lenngrens vers som inspirerade Lauréus till att omsätta i bild allmänt kända litterära skildringar. Atminstone till trenne taflor har han lånat motiv ur da for tiden moderna romaner och skadespel. Med scenen i Storkyrkobrinken eller Trum- slagaren i minnet inser man lätt, att Fredmans epistlar och sanger for ett konstnärslynne som hans voro en gläd- jens och njutningens källa, hvars kryddade dryck han ofta smakade. Det faller sig salunda helt naturligt att Bell- mans utomordentliga gestalter skulle locka hans pensel. Pa utställningen 1813 exponerade Lauréus ett »Försök i anledning af Fredmans epistel n:o 78, som ar ett fägne- spel pa Fader Didriks namnsdag ar 1780, sammanstämdt pa Amsterdam, ett näringsställe i Hoparegränd». Taflans nuvarande forvaringsort är oss obekant, men den före- kom pa konstföreningens historiska utställning i Stock- holm 1841, där Lauréus var representerad genom 12 af sina bästa malningar. »Bergen blaste oboe sa sôtt — — [Bidrag t.. känned. af Finl. 77 Lang-Anders i sin randiga rock vid basfioln stod, grön- ögd och tjock — och — grälmakar Löfberg, gammal och van, vid krogdörrn stod, och blåste dulcian, arbeta med fingrarna, prutta och tjöt och näfven mot krögaren knöt, — tills — gumman gaf oss färsk öl, fyra krus och hvar sitt ljus — och skänkte oss hvar en sin sup» — denna epistelns målande skildring kunde vara skrifven enkom för Lauréus, och vi få antaga att han målat sin tafla con amore och i den inlagt hela sin konstnärsglädje. Vi ha så mycket mera skäl därtill, som en annan bellmantafla, Kägelspelet hos Faggens (1814. svenska ministern general Brändström, St. Petersburg), ingalunda jäfvar var tro. Den är 1 själfva verket ett af målarens fullödigaste verk. Fredmans epistel n:o 55 rörande Mollbergs kägelspel hos Faggens vid Hammarby tull en sommarafton 1770 har inspirerat flere än en svensk målare. En af de mest kända framställningarna är Per Eskilsons från 1868 (78). Utgången ur Diisseldorfskolan som denne var, har han af motivet gjort en stillsam idyll med slickade figurer i - ett sirligt manér, konventionellt uppställda i teatraliska poser. Hans tafla ar en nog sa trogen kostymbild fran stangpiskans dagar, men den saknar hvarje spar af tem- perament och hvarje flakt af bellmansk anda. Huru myc- ket närmare den poetiska källan kommer da icke Lauréus. Hans skildring ar liffull och pigg, glammande glad som slutet af dikten, da brôderna efter regnskuren under trata och skratt pokulerande fortsätta sitt afbrutna spel. Det är också denna scen Lauréus illustrerat. Sällskapet har krupit fram ur skjulet och åter samlats kring ett långt bord under »de ekar, som på gåln kring kägelbanan stå». Mollberg med pipan i mun och hatten bakfram står vid Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 78 banan och mattar med klotet, plirande och dufven. »Olet gor hvar sena svag». Movitz har hoppat upp pa bänken, gestikulerar och ropar »udda om två halfstop än». Lauréus’ tolkning af episteln är en humoristisk bild af gemytligt utvardshuslif. De präktiga typerna — magra och bleka eller rödnästa, runda och plussiga — i blå, röda och bruna rockar eller i skjortärmarna — äro lefvande karaktärise- rade i brokig omväxling. I bakgrunden synas framför värdshuset grupper af gäster bland lummiga träd och bakom dessa vikens glimmande vatten. Målaren har också försökt fånga diktens poesirika naturstämning. Förgrunden med den stora eken och landskapet till vän- ster med lätta ljusa skyar öfver horisonten bada i solsken. Tunga åskmoln hvila ännu öfver parken till höger, där regnbågen skymtar fram, och ett violett skimmer hvilar öfver den mäktiga himmeln. Kalaset hos pastorns (1815, f. d. justitierådet Th. Wijkander, Stockholm) är icke, såsom i allmänhet upp- gifvits (79), en illustration till Grefvinnans besök, men fru Lenngrens vers har i alla fall med all säkerhet gifvit ingre- - dienser till den intressanta taflan. I hennes poesi trifvas idyll och satir väl tillsammans och sammanflyta ofta till en välvillig parodi, kryddad af satiren och mildrad af idyllen. Lauréus’ humor är alltid godmodig, oftast jovia- liskt bred och sällan skärpt till satirisk udd. Han upp- fattade bäst de bredare lagrens enkelt ursprungliga situa- tionskomik med dess burleska anstrykning. Den intel- lektuellt förfinade vitsen låg utom hans begränsade tolk- ningsförmåga. Idyllen däremot tilltalade honom, och vi hafva från stockholmstiden flere arbeten i denna genre. Kalaset hos pastorns är byggd på reminiscenser såväl Bidrag t. känned. af Finl. 7% fran Den glada festen som fran Grefvinnans besök. Lau- réus har dock icke atergifvit de idylliska gratulations- scenerna i prästgardsdikten, utan slutet däraf, da »nyckel- harpan surrar och polskan gar vid oafbruten bas». I prästgärdens landtligt enkla men hemtrefliga sal aro ljusen i takkronan tända och lampetterna lysa pa hvar sin sida om ett gammalt kungaporträtt. Kring ett rundt bord med tända ljus och fruktkorg sitta socknens honora- tiores. I högsätet »hennes nad» grefvinnan, aristokra- tiskt styf i elegant ljusgrön dräkt och plymagerad hatt, med den hopslagna solfjädern mot hakan och handen på magen. Bakom hennes stol står betjänten, rak och andäktig, 1 blågrått livré. Bredvid sitter den rödklädda långhalsade fröken med »garnering och bjäfs kring kjortel och barm», och hennes »sköna Belinda» uppkrupen på en taburett ser fnysande omkring sig. Pastorn håller med pokalen i handen sin parentation öfver salig grefven. En äldre bonde, en riksdagsman med ordenskedja kring halsen, som fingrar på hatten, och en yngre landtjunkare se högtidligt på förnämheten. Den välmående värdinnan i »långkoft af siden», fichu och spetsmössa bjuder en väl- gräddad kaka; ungdomen — damerna 1 hvita och kulörta empireklädningar, herrarna i samma tids dräkt med krås — och den fryntliga komministern 1 lockig peruk svänga om i ringdans. . Dansen gar med fart, sa att kjolarna svaja, och den tungrodda komministern stöter till den uppskrämda pigans bricka, så att koppar och fat gå 1 kras på golfvet. De brokiga dräkterna blanda sig i ett gladt färgspel. De nyansrika och synnerligen skickligt genom- förda transparenta belysningarna omväxla effektfullt med interiörens skumma partier. Figurerna äro lefvande och Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 80 ypperligt. utan öfverdrift karaktäriserade, t. ex. den gamla pastorn i krystadt sirliga vändningar, den skinande be- låtna pastorskan samt betjänten. Man instämmer upp- riktigt i en samtida kritikers utrop: »Man erinre sig blott pastorn själf, hans fru, hennes nåd i församlingen, kommi- nistern, riksdagsmannen och den andre landtjunkaren och pigan, för hvilken de dansande störta porslinet i golfvet! Det är blott en sann konstnärsblick, som så förmår upp- fatta och välja det mest karaktäristiska af den natur han vill återgifva, utan att ändå på något sätt förvilla sig in på karrikatyrens så närbelägna fält» (80). Mot slutet af citatet får man dock göra en liten reservation hvad »hennes nåd» grefvinnans person beträffar; hon är otvifvelaktigt af- siktligt karrikerad i öfverensstämmelse med fru Lenngrens uddiga satir. Kalaset hos pastorns står högt öfver medel- nivån i Lauréus’ humoristiska och karaktärsbilder. Hans småningom mognande konstnärskap visar i den en äkta och själfständig personlighet, originell och utan jämbör- dig medtäflare i den samtida svenska konsten. Samma breda berättartalang i en lifligt och raskt utförd scen möter oss i en ett år tidigare daterad större målning, Dansgillet (1814, Stockholms högskola). Den ypperliga karaktärsteckningen i kalaset hos pastorns fångar intresset så helt att vi mindre ägna uppmärksamhet åt kompositionens goda sammanhållning och figurernas lediga gruppering. I Dansgillet, som traditionen förlagt till utvärdshuset »Claes på hörnet», är icke utmejslingen af de enskilda personerna hufvudsak. Väl funna typer, som man snabbt fäster sig vid, har målaren visserligen icke heller här nekat sig nöjet att utforma, men framför allt är den figurrika kompositionen en sällskapsbild med huf- Bidrag t. känned. af Fini. 81 vudafseendet fäst vid atergifvandet af människor i rörelse. Den ar en karaktäristisk tidsbild af stort kulturhistoriskt värde, som kanske bättre 4n nagon annan samtida mal- ning illustrerar empiretidens stockholmslif. Tillställnin- gen gar af stapeln i en värdshussal med slätstrukna blagra väggar och röda fönsterdraperier, upplyst af tre kristall- kronor och spegellampetter. Talrika par svänga om 1 yster polska till musik af en strakkvartett och en flôjt. Damerna aro klädda i hvita urringade empireklädningar. herrarna i knäbyxor och kulörta frackar, röda och bla. Bakom byfféns disk star en fet matrona och serverar ur den stora balen punsch i framradade glas. En herre in- vid lorgnetterar kritiskt de dansande damerna. En dam, som sitter i knät pa sin kavaljer, skalar med honom och en annan dam i bla dräkt och röd silkesschal sitter pa en stol och fläktar kokett med solfjädern. Pa taflan räknar man icke färre an 46 figurer, som alla roa sig gladeligen. Nagon aristokratisk societetsbal ar det icke; har gar tämligen ogeneradt till. Ehuru ett masterstycke i Lauréus’ produktion, lider taflan dock, sasom alla hans arbeten, af brister, som till stor del voro en följd af den klena un- dervisningen i akademien under de grundläggande läro- aren och hvilka han under sin korta lefnad aldrig full- ständigt kunde frigôra sig ifran. Särskildt teckningen af de rödbrusiga skönheterna, liksom ock af deras val schab- lonmassiga och styfva kavaljerer lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Den icke oäfna masseffekten, som fördelaktigt later enstaka par framträda och andra försvinna i mängden, skämmes i rätt hog grad af att hela den dansande grup- pen ar förskjuten alltför långt ifrån förgrunden och sammangyttrad emot fondväggen, hvarigenom den icke Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 6 82 far tillräckligt svängrum. Men trots bristerna intager Lauréus’ Dansgille en rangplats i tidehvarfvets svenska konst. De ljusa och klara fargerna utan spar af gammal museiton gifva en luftig och lätt stämning i öfvervägande blagratt och gulbrunt med lysande och varma ljuspartier. Lauréus’ kolorit höjer sig har betydligt öfver hans sam- tida medtäflares och uppnar en lyrisk färgstämning, som icke heller ofta aterkommer i hans egna arbeten. Ingen annan samtida malare hade kunnat gifva en sa lefvande och frisk interiörskildring med människor i rörelse. Den äkta tidsstämningen, lokalfargen och det smittande goda humoret leda osokt tankarna till Bellmans manga mal- ningar i ord af liknande danstillställningar pa stockholms- vardshus. Skildringen bar en ursprunglig och omedelbar prägel, utan den fadda idealisering, som redan pa denna tid börjar framträda i den svenska konsten, men i synnerhet något senare breder sin forflackande sentimen- talitet öfver genremaleriet. En stockholmsbild, som praglas af en alltigenom annan karaktär, visar en dam och herre, som köpa frukt af en manglerska (1811, frk. B. Forsman, Helsingfors). Miljön är det gamla Stockholm mellan broarna, dar i ett gathörn .en manglerska sitter vid sitt bord bland korgar med frukt. Ett passerande par stannar vid fruktstandet och valjer ut nagra glansande röda äpplen. De bära empiredrakter. damen halflång ytterkappa, hatt med plymer och ridikyl i handen. En lykta med två tända ljus på bordet kastar ett pittoreskt, svagt sken på den lilla gruppen. I fonden synas mellan husen den mörka aftonhimmeln och genom en dörr en upplyst butik med köpslående kunder. Öfver taflan hvilar — trots olikheten i öfrigt — något af Per Hilleströms Bidrag t. känned. af Finl. 83 anda genom de nästan petigt korrekta figurerna, som aro utförda med en for Lauréus sällsynt noggrannhet. Da- mens smått filiströsa öfverklassapparition med afmätta gester motsvaras hos kavaljeren af en viss galant för- bindlighet. Det är ett småstadsstilleben med doft af romantik från farfars och farmors dagar, en stämning af naiv biedermeiersk förtrolighet, som väcker genklang i dolda strängar äfven hos nutidsmänniskan. Hemmets stilla frid och idylliska poesi i enkla patriar- kaliska förhållanden äro innehållet i en grupp familje- scener. Än är det den gamle husfadern, läsande bibeln för sin familj (Norrköpings museum; andra exx.: 1816, Ateneum, Helsingfors; 1817, grefve Bonde, Säfsta- holm), än familjen samlad till måltid, hvarvid den gamle läser bordsbönen (1812, statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors; 1817, Kungl. slottet, Stockholm). Den äldsta är från 1812 och de öfriga från 1816 och 1817. Figurerna och i hufvuddragen äfven kompositionen upp- repa sig 1 dem alla med endast några mindre afvikelser. I ett anspråkslöst möbleradt rum gruppera sig kring ett bord den gamle mannen, sittande i en karmstol, och hans hustru, en krokig liten gumma, och familjens öfriga med- lemmar, sonen och hans hustru med ett spädt barn i famnen, tvänne fullvuxna döttrar och en ljuslockig gosse. De lyssna alla till gubbens ord och en högtidlig andakt härskar i den lilla kretsen. Vid sitt framträdande emotto- gos dessa familjescener med odeladt erkännande. De recenserades i de amplaste loford, och det förefaller an- tagligt att det var pa beställning, som Lauréus utförde sa manga liknande exemplar af dem. En anmälare utro- par: »Hvad snille, känsla och studium kunna skänka för Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 34 resultat, visar En gubbe som läser för sin familj af hr Lauréus. Hvilken godhet öfver dessa rena ansikten! Hvilken huslig sällhet i hela taflan! Hvilken mästerlig behandling af ljusskenet! Man kan ej önska artisten för sin talent någon högre belöning, än hvad han redan synes äga — ett hjärta som röres af dylika scener. Han kan då en dag, likasom den oskuldsfulle målaren Correg- gio, finna i sin egen familj modeller för de bilder han för- tror åt odödligheten» (81). För var del kunna vi icke dela denna öfversvallande beundran, som är lika kritiklös som tidens recensioner i allmänhet. Lauréus’ styrka låg otvif- velaktigt ännu i framställningen af humoristiska situatio- ner, originella figurer eller typer af en utpräglad karaktär. Att gifva ett naturligt och omedelbart uttryck åt den trohjärtadt enkla och naiva stämning, som han velat inlägga i de nämnda taflorna, öfversteg däremot hans krafter. Likaså ursprungligt och äkta som det med- ryckande humöret är t. ex. i Dansgillet, lika stelt och arti- ficiellt är uttrycket för den ödmjuka andakten i dessa bilder. Man lägger märke till att Lauréus i allmänhet för att uttrycka allvar och högtidlighet, liksom då han vill gifva en förnämare hållning åt sina figurer, tillgriper. ett medel, som på oss verkar främmande, nämligen att efter klassiskt mönster idealisera anletsdragen. Men detta blir nog så förklarligt, om man betänker att det skedde på en tid, då den akademiska antikdyrkan satt i högsätet. Och man förstår att det kanske var just därför, som publiken fann ett sådant behag i de »rena» ansiktena. Den schablonmässiga antikiseringen i några ansikten, medan figurerna för öfrigt icke hafva något klassiskt öfver sig, utan höra hemma i en borgerligt anspråkslös svensk Bidrag t. känned. af Finl. 85: omgifning, fann man da för tiden pa intet sätt stötande. Och den sentimentala idealiseringen horde till tidens allmänna lyten. Dessa familjescener präglas eljes i an- märkningsvärd grad af den biedermeierkaraktär, som nå- got senare skulle blifva så allmän. Det är ett stilla för- sjunkande i en betydelselös tillvaro, en kraftlös känslo- samhet, den naiva poesien 1 hvardagslifvets små tilldra- gelser, en sötaktig älsklighet i kompositionen. Men de skilja sig från den senare egentliga biedermeierstilen ge- nom sitt mera summariska utförande. De sakna den minutiösa noggrannheten, den småborgerliga betoning, hvilken såsom betydelsefullt framhäfver allt det hvar- dagliga i lifvet och med samma intresse dröjer vid inte- riörens detaljer som vid motivets kärna. Några intima kabinettbilder, som finnas från olika år af Lauréus produktion, sakna den elegans och för- fining, som af dem kunnat skapa motstycken till rokokons budoarbilder, med hvilka de hafva en aflägsen släktskap. Hans figurer verka tunga och otympligt små- borgerliga landsbor i jämförelse med de aristokratiskt soignerade damerna 1 Lafrensens guacher. Man återfinner ej heller hos Lauréus den korrekta sirlighet, som ger Hilleströms bättre arbeten i samma genre deras behag. Den sakliga realism, som i den nederländska konsten gör liknande motiv till värdefulla sedeskildringar, är ersatt af en vag stämning, som strängt taget icke förmår gifva den hemmets förtroliga poesi man närmast skulle vänta i sådana målningar som t. ex.i En ung dam läggande patience (1807, Ateneum, Helsingfors) eller En dam, som afbrutit sin morgontoalett för att försjunka i lektyr (1808, frk. A. Vallgren, Helsingfors) eller En ung dam i hvit empire- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 86 dräkt och röd schal, som sjunger till guitarr (1813, kansli- sekreterare E. K. Almqvist, Stockholm och pa Rosers- bergs slott, Uppland) och En dam, koafferande sig fram- for spegeln (utst. 1815). Mera intresse och stämning har han formatt inlägga i en tafla med tvänne unga damer, som pa ett säkert gömställe i en lummig park i förtroligt samförstånd och med spjufveraktig nyfikenhet läsa ett kärleksbref (bankdirektôr A. Hallin, Stockholm). En kryddande tillsats af erotiskt pikanteri ger sin särskilda prägel at en till midjan naken kvinna, som fångar en loppa (friherre A. Gyllenkrook, Björnstorp, Skane) och Efter badet: en naken kvinna, stödd med ena knät mot sin sparlakanssäng, och en gammal tjänarinna som sveper ett lakan om henne (Rosersbergs slott, Uppland). Då den senare var utställd 1815, väckte den Hammarskölds djupa ogillande, och han förklarade att »en så sällsynt talent som hr Lauréus’ bör ej få profaneras genom producerandet af endast på kittlingen af slappa nerver beräknade budoar- bilder» (82). Vi hafva svårt att dela hans indignation inför dessa rätt oskyldiga målningar — de enda i hvilka konst- nären framställt den nakna kvinnokroppen — hvilka äro så fjärran från all krass realism eller utmanande afsikt- lighet. Erotiska scener återkomma annars icke så sällan i förteckningen öfver Lauréus” arbeten. Än är det en präst i kärlekshandel (frk. D. Tavaststjerna, Helsingfors och hr E. Wånggren, Stockholm) än en sängkammarinteriôr t. ex. Öfverraskningen (Universitetets ritsal, Helsingfors), i hvilken tvänne flickor gömma sin uppvaktande kavaljer bakom sängen, då deras mor oförmodadt inträder i rum- met, eller en kroginteriör, i hvilken en soldat eller någon annan gäst försöker omfamna och kyssa en flicka (stats- Bidrag t. känned. af Finl. 87 rådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors; direktör G. Fredriksson, justitiekanslern E. Sjoberg, godsägaren P. A. L. Larsson, Stockholm). Af maleriskt intresse har Lauréus, som tjusats af de holländska malarnas fina ljusbehandling, komponerat de flesta af sina taflor med hansyn till belysningseffekter. Endast i undantagsfall aro figurerna utförda i jämn dager. Dagsljuset eller ett varmt solsken faller 1 sådana bilder in genom fönstret och belyser hufvudfigurerna och en del af interiören, medan äfven här sidopartierna och bifigurerna förblifva i halfdager eller nästan försvinna i dunkel. Eller också har han gjort dagsljuset mjukare och nyansrikare genom att låta nedre delen af fönstret vara täckt. Men i de flesta fall söker han starkare effekter genom eldsken. Och han har pröfvat eldsbelysningens alla gradationer. Från det svaga talgljuset, som upplyser endast ett ansikte, har han genomlöpt hela skalan till allt kraftigare sken, ända till eldsvådans vulkanlika flammor, som färga himmeln karminröd och kasta ett fantastiskt skimmer öfver omnejden. Ofta har han uppställt ett komplicerat ljusproblem med två eller flere ljuskällor. Ett ljus eller en lykta, en lampa eller en krona belyser delvis eller helt figurerna från en sida, samtidigt som elden i en ugn eller den svaga glöden i spisen sprider ett matt sken öfver vissa delar af interiören och belyser figurerna från annat håll, hvarvid han gärna låter någon figur framstå som en mörk skvggbild mot ljusskenet. De olika belysningarna gifva omväxling och kraft åt kompositio- nen genom att draga uppmärksamheten till vissa partier, som framträda skarpare i den klara belysningen, medan de skumma träda tillbaka. De icke blott göra färgen var- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 88 mare utan förläna den äfven ökadt lif genom talrika nyan- ser och skiftningar och en fin halfdager i skuggorna. Oaf- sedt det yttre, rent maleriska behaget i dylika belys- ningseffekter, äro de ett utomordentligt medel att skänka situationen och kompositionen en romantisk stämning. I interiörer blir sålunda miljön fortroligare och intimare. I lyriska uppslag insvepas figurerna i en slöja af stäm- ningsfull poesi. I humoristiska situationer understrykes ater därigenom det groteska. Aftonskymningen och nattens mörker breda öfver friluftsbilder och landskap en trolsk stämning eller en vildt fantastisk mystik, som gör de dunkla vidderna ändlösa och skogens snår, ber- gens klyftor och de gamla borgruinerna dubbelt hemska genom sin kontrast till stockeldens eller facklornas fladd- rande sken, som upplyser figurerna i denna omgifning. I en del taflor är belysningseffekten endast ett måle- riskt medel såsom i t. ex. Dansgillet eller Kalaset hos pastorns. I andra målningar har den till uppgift att åstadkomma en romantisk stämning, och somliga före- falla att vara tillkomna så godt som uteslutande med denna eldskensromantik som mål. Målningar, i hvilka belysningseffekten är det allt dominerande elementet, utgö- ras af en grupp krogbilder, smedje- och eldsvådsbilder. I de små krogbilderna är interiören knappast tecknad. Den är skissartadt antydd eller uppgår totalt i en dunkel färgton. Soldater och handtverkare — »åtskilliga karlar och kvinnfolk» såsom beteckningen i de gamla utställnings- katalogerna ofta lyder — äro församlade kring ett bord i »konversation vid en butelj vin», läsa tidningar och röka tobak eller spela kort. På bordet står ett brinnande talg- ljus, och figurernas gruppering är gjord med en tydlig Bidrag t. känned. af Finl. 89 afsikt att fa dem olika belysta. Ett sadant eldskensexperi- ment tillika med drapligt komiska typer ha vi i en liten duk af tidigt datum (utst. 1807) med kortspelande karlar och kvinnor (statsradet E. Aspelin-Haapkylä, Helsing- fors). Mot den mörka bakgrunden afteckna sig sex figurer i ljusskenet. En kvinna och tva man spela kort. Den ena ar en jovialisk, fet, i tofsmössa klädd krögare, som fundersamt granskar sina kort tillsammans med en karing, som sticker fram sitt skrynkliga ansikte öfver hans axel. Den andra är en neger, som vräker sig med armbagarna pa bordet och i spänd fôrväntan betraktar krôgaren. Hans runda svarta hufvud med tjocka läppar och oform- lig uppnäsa star silhuettartadt emot en starkt belyst kvinna och hennes granne, som med armen om hennes lif drar henne till sig. Figurerna, som delvis försvinna i mörkret, äro skissartadt målade i raska, lätta pensel- drag, och den rödaktiga belysningen är effektfullt och skickligt genomförd med växlande styrka i olika partier. Den lilla taflan är ett bevis på att Lauréus, om han också till och med ett decennium senare i en del målningar ganska slafviskt följde holländska förebilder, redan i början af sin konstnärsbana i lyckliga ögonblick uppenbarade en själfständig och temperamentfull konstnärspersonlighet med en liflig uppfattning och ett originellt målningssätt. Bilder af smedjor, verkstäder och grufinteriörer voro, såsom ofvan nämnts, under senare hälften af 1700-talet ytterst vanliga. Bröderna Elias och Johan Fredrik Mar- tins gravyrserier hafva att uppvisa talrika afbildningar af bergverk, grufvor och verkstäder i olika delar af Sverige. Äfven Hillestrém har producerat sådana i massa. De äro att betrakta sasom topografiska bilder, tillkomna Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 90 for att tillfredsställa den patriotiska stoltheten öfver en storartad industri, i grufbilder samtidigt erinrande om de ärofulla minnen, som voro förknippade vid Falu grufvor och Dalallmogens bedrifter. Festligheter vid kungliga besök i grufvorna förläna manga en i viss mening histo- risk hallning i forening med pomp och stat, men konst- närligt värde sakna dessa målningar undantagslöst. I bôr- jan af 1800-talet voro väl redan de flesta bruksägare rikligen försedda med sådana bilder från sina industriella verk; och tillverkningen af dem hade aftagit. Af Lauréus’ hand känna vi endast en smedjeinteriör (1811, frk. S. Sundborg, Stockholm). Den återger tre starka, seniga smeder kring ett städ, hamrande det glödande järnet. Elden i ässjan lyser på deras bruna ansikten och nakna öfverkroppar, som spännas i den ansträngande rörelsen. Den lilla taflan ser icke ut att vara en beställning, utan är snarast en belysningsstudie. Däremot är Ett kungligt besök i en grufva (Kungl. slottet, Stockholm) säkert tillkommen under liknande omständigheter som Hille- ströms många grufbilder, med hvilka den delar samma sorgliga egenskap att främst vara en stelt och klumpigt komponerad kulturhistorisk plansch, som icke gifver några nya värden till målarens karaktäristik. Man får af den tämligen stora duken intrycket att konstnären icke närvarit vid kronprinsens, sedermera Oskar I:s besök i grufvan, utan att målningen komponerats efter beskrif- ning. Grufschaktet är tecknadt som något slags cyklo- piska tempelhvalf. I förgrundens midt står kronprinsen, omgifven af sina bröder och uppvaktande militärer, talande till bergsmännen, som fördelade i två grupper till höger och vänster med facklor i händerna frambära sin under- Bidrag t. känned. af Finl. 91 satliga hyllning. I fonden lyser en eklärerad äreport med Karl XIII:s namnschiffer. Taflan vore knappast värd ett så vidlyftigt omnämnande, om den icke, trots den underhaltiga teckningen och den fatala kompositionen, i sina måleriska egenskaper stode så högt öfver Hilleströms liflösa och kalla eldsken. Eldsvådstaflorna hade sina traditioner liksom gruf- och smedjebilderna. I synnerhet hade Hilleström på sin ålder- dom med stor förkärlek sysselsatt sig med dylika motiv: Men Hilleströms ljusbehandling är aldrig fullödig; någon klärobskyr i egentlig mening förekommer icke i hans konst. Hans eldsken är en kompakt, tung gul eller röd färg utan genomskinlighet, som mot skuggorna är uppblandad med svart. Lauréus däremot har i sina bästa verk åstadkommit en fullständig klärobskyr och förmått omgjuta sina figu- rer med genomskinliga reflexer. Som prof på denna för- måga kunna emellertid hans eldsvådsbilder icke anföras. De följa i allt väsentligt det traditionella receptet. De inne- hålla icke heller, i motsats till många andra af Laureus’ taflor, ett fint måleriskt färgspel. Vi få betrakta dem som försök att framkalla en fantastisk stämning genom elds- lågornas fladdrande lek i nattens mörker. De bygga på de starka kontrasterna mellan de röda sprakande lågorna, det granna glödande skenet och det svarta, ogenomträng- liga mörkret. Kring det brinnande huset myllrar det af små figurer, som bärga saker eller hasta till olycksplatsen med ambaren och redskap. Bland natthimlens dunkla moln synes ofta månen öfver ett vidsträckt fjärrlandskap. En kyrka, ett torn eller en ruin i grannskapet färgas röd af eldskenet eller aftecknar sig mörk och dyster emot det Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2, 92 flammande skenet och rökens tjocka hvirflar (Ateneum och Universitetets ritsal, Helsingfors o. a. ställen). Samma konstnarliga mal och medel bestämma karak- taren i flere taflor — for det mesta af tidigare datum — med allmoge, rastande vid en stockeld i landskap, t. ex. Folk och kreatur vid en eld framfôr ett torn (Uppsala universitet) och Skargardsfolk vid eld pa stranden (1810, Ateneum, Helsingfors). Eldskenet ar utbredt öfver nästan hela malningen, som är hallen i en brun ton utan lokai- farger. Den maleriska effekten ligger enbart i nyanserin- gen af det röda skenet och i motsättningarna häremot, de morka skuggorna. Romantikern i Lauréus sökte likväl också andra ut- tryck for sina stämningar och fantasier än det rena eld- skensmäleriet. Tidigare hafva vi omnämnt en liten tafla, tvänne unga damer läsande ett bref, där interiören ar ut- bytt mot den grönskande bersan i en park. Och han har komponerat talrika figurscener i landskap eller landskap med figurstaffage, huru man nu vill kalla dem allt efter den storre eller mindre roll landskapet spelar. Bestämda vyer och naturafbildningar forekomma icke. Vi känna endast en landskapsmalning, som Lauréus utfort efter naturen, det redan nämnda svedjelandet (utst. 1808). Ej heller det är således ett porträttlandskap utan en eldstudie. For tidens natursvärmeri var verkligheten prosaisk och okonstnärlig. Man sôkte i landskapet framfor allt känsla och stämning, sasom redan tidigare Elias Martin hade gjort. Man ville i tanken förflyttas till en fantasiens idealare värld. Påverkad af Fahlerantz och efter den typ vi känna fran dennes poetiska naturmälningar kompo- Bidrag t. känned. af Finl. 93 nerade Lauréus sina landskapsbilder. Ingredienserna äro mindre hämtade från de franska klassiska stilisterna än från de holländska landskapsmålarna. Skog af stora ekar eller granar på ena sidan, på den motsatta ett vidsträckt, blånande fjärrlandskap med höjder mot horisonten eller vid hafsstranden. Allt som man erinrar sig vid tanken på romantikens naturskildring är med, en stilla landskyrka på stranden af en vik, torn, ruiner, branta klippor och hålvägar. Dagens nyktra sol lyser aldrig öfver dessa fan- tasiens nejder. Med romantikerns kärlek till mystik skil- drar Lauréus kvällens skymning och den tidiga morgo- nens första gryning, liksom han älskar nattens djupa mörker i skogen med månsken öfver fält och glittrande vat- ten. I denna värld möta vi fiskare kring en eldbrasa under ett berg på stranden af en hafsvik (t. ex. 1815, Uppsala universitet), fiskare, som draga not (utst. 1811), ljustra (utst. 1809), öfverräkna sin fångst (utst. 1809, 1811) eller hvila sig kring matsäcken (utst. 1813, svenska ministern general Brändström, St. Petersburg). På en bild i Natio- nalmuseum hafva skärgårdsfolk och sjöresande för nat- ten kastat ankar i en skyddad vik (1817, Nationalmuseum, Stockholm). Vid stranden ligga en brigg och en skuta. Allmogen är samlad vid kaffet kring en stockeld vid foten af en lodrät bergvägg. Af briggens förnämare passage- rare har en sällat sig till dem. Tvänne andra stå längre borta på stranden och betrakta fjärden, som badar i mänljus, och en jakt som lätt skär dess krusiga yta. Pa en annan bild rastar vandrande allmoge kring en stock- eld i en bergsskrefva (1812, f.d. borgmästar H. Lindbäck, Göteborg). Följande taflor af samma slag må ytterligare nämnas: Ett resande sällskap som slagit läger för natten Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 94 under ett trad och tillreder sin kvällsmat, medan hasten betar (1811, Universitetets ritsal, Helsingfors; 1812, enkefriherrinnan 8. Rålamb, Stockholm), herdar vid en eld i ett skogigt landskap (1811, bankdirektör A. Hallin, Stockholm) och herdar som med sin boskap sökt sin tillflykt i en ruin (utst. 1809). Eller ar det ett lappläger i skogsbrynet med betande renar (utst. 1813, Ateneum, Helsingfors). Figurerna äro i allmänhet sma och lätt skissartadt utförda. De lysa stundom i sina kulörta dräkter i det varma skenet från elden mot landskapets mörka väfnad af grönt och blått, som förtonar i nattens dunkel. Öfver horisonten hvilar aftonrodnadens lätta ljuston och månen bryter sig mödosamt fram genom tunga silfverkantade moln eller insveper hela det blånande fjärrlandskapet i en smältande silfvergrå ton. Lauréus’ flesta figurscener i landskap och landskap med figurstaffage får man betrakta såsom rent roman- tiska stämningsbilder. Endast i undantagsfall utformar sig figurgruppen till en mera realistisk genrekomposition med noggrant utförda människor och blir det hufvudsak- liga i målningen, såsom i En karl sysselsatt med att fast- taga en häst (utst. 1808), där, enligt hvad målaren uttryck- ligen uppgifvit, mannen och en gosse i bilden äro porträtt, liksom hästen och några kunder på taflan äro målade efter naturen. En annan gång är det en gammal man och en yngre karl, hvilka hugga och samla ved i skogen (utst. 1811), den enda tafla i hvilken Lauréus målat vinterland- skap. Tre större dukar höra också hit, Svenskt landskap med åkande bondfolk, En aftonstund vid gästgifvargården och Ryttare låta sko sina hästar utanför en smedja. Svenskt landskap med åkande bondfolk (1812, National- Bidrag t. känned. af Finl. 95 museum, Stockholm) visar en vag slingrande utför en bergssluttning mot en dal, bortom hvilken ater resa sig bergshojder. Langs vägen färdas ett allmogepar i en af tva hästar dragen vagn och tre vandrare, af hvilka en gar bredvid de åkande. Taflan ar ett försök i realistisk fram- ställning, men karaktärslös och utan hållning. Den är likväl anmärkningsvärd i det afseendet, att den återger det löfklädda landskapet i dagsbelysning. Gråa moln sväfva på den klarblå himmeln, och eftermiddagssolen, som tränger fram mellan lätta strömoln öfver horisonten, kastar ett skarpt sken på den branta bergväggen. Denna målning var antagligen en beställning af Karl XIII hvars samling den tillhört. Åtminstone har den aldrig deltagit 1 någon utställning och vårt antagande är så mycket sanno- likare, som taflan är daterad samma år Lauréus blef ledamot af akademien. Månsken, lyktor och facklor sprida sitt växlande sken öfver de talrika figurerna i En aftonstund vid gästgifvar- gården (1813, häradshöfding P. Orre, Stockholm). Utanför gästgifvarens hus har ett förnämt herrskap med ryttar- eskort stannat sin vagn för att intaga förfriskningar. På gården har samlats allmoge, som nyfiket betraktar ståten. I skilda grupper utspelas små pikanta episoder mellan drängar och pigor, hunden skäller och gästgifvarn räknar sin betalning. Den rörliga kompositionen vore både pigg och underhållande, om icke den felaktiga och styfva teckningen af hästar och människor så bjärt skulle fram- träda 1 följd af det genom sin storlek mera pretentiösa formatet och det noggranna, nästan petiga utförandet. Lyckligare har konstnären redt sig med ett större for- mat 1 Ryttare låta sko sina hästar utanför en smedja Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 96 (1814, enkefriherrinnan E. Leijonhufvud, Stockholm). Det är en wouwermansk scen, dar ej ens den hvita hasten saknas, men omsmält efter Lauréus’ personliga lynne. Förgrunden upptages, förutom af ryttarna och smederna, af en grupp figurer vid en brunn, en kvinna och en man, som sitter pa en sten och ater halkaka. samt lekande barn. I smedjan arbeta hamrande smeder, belysta af elden i ässjan. Kring byggningen sta lummiga träd och mot bakgrunden till vänster utbreder sig ett vidsträckt land- skap med bergshöjder mot horisonten. Mellan de mörka molnen syns manen, som kastar ett svagt sken pa berg- topparna och ned i dalen. I teckningen af människorna och hästarna har målaren lyckats frigöra sig fran den styfhet. som annars gärna betungar hans mera utarbetade figurer. Naturligt lediga ställningar och rörelser och en ovanligt korrekt och uttrycksfull teckning förenar sig med den måleriska brion och stämningen. Närmast till detta slag af kompositioner, genreartade figurscener i ett romantiskt stämningslandskap, böra väl räknas tvänne i ett tidigare kapitel omnämnda religiösa målningar. Liksom den klassiska stilens patetiska ämnen var en i djupare mening andaktsfull religiös konst främ- mande för Lauréus’ lynne. Det öfversinnliga uttryck, som ensamt äger kraft att höja den religiösa bilden öfver den materiella verklighetens värld, få vi ej vänta oss af honom. Hans tekniska förmåga var för svag härtill och hans själsläggning var ej djup nog och mäktig den inspi- ration, som hade kunnat upphäfva det realistiskt påtag- liga i situationen samt förläna motivet en allmänt mänsk- lig karaktär och upphöjd stämning. Flykten till Egypten (1812, Ateneum, Helsingfors) är Bidrag t. känned. af Finl. 97 därför en högst vanlig genrebild, som återger en kvinna med ett barn i famnen ridande på en åsna och en man, som gående bredvid med fackla lyser dem fram i natten. Taflan blir så mycket trivialare som Josef ej ens närmar sig den idealiserade typen i Lauréus’ penningväxlare och rökande gubbar, utan är en landtlig figur med slokande filthatt. närmast lik en ovårdad landsstrykare. Maria, hvars figur ingalunda utmärker sig genom en förädlad skönhet, har likväl antikiserade anletsdrag, en idealise- ring, hvarigenom Josef framstar sa mycket grofvare och burleskare och som motverkar den karaktär af halft realistisk folklifsskildring, bilden annars skulle äga. — Kristi födelse förkunnas för herdarna (utst. 1815), känna vi endast genom kritiken i Svensk Litteraturtidning (83). som gifver vid handen att den i likhet med Flykten. till Egypten främst måste hafva burit vittnesbörd om konst- närens begränsning och ringa disposition för det allvarliga religiösa måleriet. Det romantiska i Lauréus’ konst framträder ej blott i naturskildringen, i den starkt betonade måleriska karak- tären och i pittoreska belysningar. I själfva valet af motiv och staffagefigurer visar det sig också. Röjer sig en fläkt af biedermeierkonst i flere rena genrescener, så präglas många, kanske de flesta landskapskompositionerna af romantikens äfventyrslust och längtan bort från hvardags- lifvets kamp och triviala sysslor eller af drömmen om en aflägsen poetisk forntid. Nattliga ryttare (utst. 1807, 1808, 1812, Uppsala universitet), jägare i skogen (1811, Universitetets ritsal, Helsingfors; 1812, f.d. borgmästar H. Lindbäck, Göteborg; 1812, enkefriherrinnan S. Rålamb, Stockholm; 1813 och 1814, Ateneum, Helsingfors), bivuake- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. ‘ 98 > rande krigare (utst. 1813. 1911 tillhörig numera aflidne dr N. P:son Sjébring. Vexjô). ryttare i sporrsträck sprän- gande öfver en bro under blixt och aska (utst. 1809, 1811), husarer eller kosacker, som tvinga en bonddräng att visa vägen med fackla genom ett bergspass (utst. 1811, 1813, Universitetets ritsal, Helsingfors), ryttare. som kastas ur sadeln af hasten. som blir skrämd af ovädret (utst. 1808). röfvare öfverfallande resande nattetid (ar- tisten Th. Waenerberg. Helsingfors). smugglare i en grotta vid hafsstranden (direktör G. Fredriksson. Stockholm). röfvare, som framkomma ur en bergskula i skogen (1814. statsrådet E. Aspelin-Haapkylä. Helsingfors). medeltida riddare vid ruiner (utst. 1815) eller medeltida riddare vid en vakteld (utst. 1813) befolka vanligen Laureus’ fan- tastiska landskap. Ej utan skäl framhåller en anmälare af den minnesutställning i Stockholm 1824, som anordna- des efter konstnärens oväntade dod. att Lauréus var en af de första. som hade framställt romantiska ämnen och nämner därvid en riddare med sina följeslagare (84). Vi böra dock minnas att Hörberg redan i slutet af 1790-talet hade målat några s. k. »ordensstycken», medeltida tempelrid- dare 1 ruiner. Det behöfver knappast betonas att också alla dessa Lauréus’ figurscener äro belysta af eldar och fackelsken. Från stycken med jägare i hvila kring en stock- eld med kopplade hundar och det fällda villebrådet stegras skildringens liflighet i ryttarbilder med galopperande och sig stegrande hästar till dramatiska scener. där krigarna med dragna värjor och höjda pistoler tvinga den upp- skrämda bondgossen att visa dem vägen och röfvarsce- nerna med sina talrika figurer. Undantagsvis har Lauréus valt ett för honom så ovanligt motiv som en seglande båt Bidrag t. känned. af Finl. 99 i storm (utst. 1811) eller har han hangifvit sig at den ödsliga stämningen i ett landskap utan mänskligt lif med ruiner 1 månsken (utst. 1807). Såsom tidigare blifvit sagdt har Lauréus i några fall funnit uppslag till målerisk framställning 1 sin tids skön- litteratur. År 1810 exponerade han trenne sådana mål- ningar, hvilka i anseende till sina litterära motiv höra till de mest utpräglade exponenterna för hans romantiska svärmeri. Ämnena hade han lånat ur då för tiden mycket populära tyska romaner och skådespel, som kort förut hade utkommit i svensk öfversättning, men som numera äro totalt bortglömda och svåråtkomliga. Själfva taflorna äro oss obekanta, men vi erhålla en föreställning om dem ur katalogens text och en samtida anmälares uttalanden (85). »Dödgräfvaren och synen» är en scen ur Zschockes ro- man »Mazarino, den stora röfvaranföraren i Lothringen och Elsass», del. II sid. 37. I utställningskatalogen läser man »Mazarino hade vid en by i Gregorienthal ihjälskjutit sin formente fiende och förföljare, slavoniern Demeter. som pa samma ställe sedan blef begrafvad. Men da denne icke dess mindre flere ganger visade sig for honom, beslôt han att undersöka grafven. Han gick därför till dödgräf- varen en natt och ôfvertalade denne att öppna grafven, hvilket afven skedde. Mazarino nedsteg nu i den 6ppna griften med en lykta i handen, lyste den döde 1 ansiktet och igenkände i hans förställda ansiktsdrag den skjutna slavoniern. I detsamma ropar en röst: Lämna de döda i fred!» | En annan scen är hämtad ur samma fôrfattares Rid- dar Kuno von Kyburgs lefnadssaga del. IT sid. 94. Kata- logen lämnar oss ingen beskrifning af bilden, men tid- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 100 ningskritiken ger vid handen att den visade riddaren med följe ridande genom natten. Särskildt prisar förfat- taren en af de ridande figurerna som förträfflig. Den tredje taflan aterger sjätte scenen i 4:de akten af Kotzebues Johanna af Montfaucon, dar Filip räddar riddar Adelbert ur fangelset genom en underjordisk gang. Kritiken fann »figurer och kläder hafva något tycke af stelt, men eldskenet på den lägre stående mannens bröst och ansiktet mycket väl traffadt». Likasom Lauréus i de tre senast nämnda taflorna. sökte romantikens konstnärer både i Frankrike och Tyskland ur den poetiskt svärmiska eller fantastiska skönlitteraturen med begärlighet ämnen till målerisk framställning. Ossian, Shakespeare, Dante och Walter Scott studerades med samma ifver som Plutarkos af klassicisterna. Medeltidens riddarsagor och folkvisan hade bland dem flitiga illustratörer. Man behöfver blott erinra sig Delacroix’ Dante i underjorden och manga andra af hans taflor. eller nagot yngre tyska konstnärer, sadana som Steinle. Schwind. Richter och Lessing for att denna utpräglade böjelse hos romantikens konstnärer skall klart framstå. Vid romantikens första framträdande i Sverige var det fäderneslandets historia och de fornnor- diska myterna, hvarpå intresset framför allt koncentre- rades. Först något senare begynte de svenska konstnä- rerna allmännare upptaga motiv af nyssnämnda slag. Det är därför så mycket mera anmärkningsvärdt att Laureus, som en spontan. ensam företeelse i sin konst represente- rar en likartad känslo- och idéströmning som tidens euro- peiska romantiker. Denna egenskap liksom de öfriga romantiska dragen i Lauréus konst berättiga oss att Bidrag t. känned. af Finl. 101 beteckna honom som en af upphofsmännen till den ro- mantiska riktningen i Sverige, om den också till en bör- jan hufvudsakligen sträfvade mot andra mal än han. | Vi behôfva icke närmare inga pa de oroligheter i den svenska konstvärlden, som under 1800-talets andra de- cennium framkallades af oppositionen emot den akade- miska undervisningen (86). Genom att Ling, Atterbom och Hammarsköld indrogos i striden blef den en kamp mellan den unga romantiska riktningen och den akademiskt klassicistiska.. Vi hafva fullt skal att antaga att Lauréus stod pa sidan om de nog sa heta drabbningarna, hvilka dock mera levererades i ord än i konsten. Han skötte, såsom tidigare nämnts, den sista tiden före sin utresa .en lärartjänst i akademiens skola. Men å andra sidan förenade honom vänskapsband med oppositionens ledare bland konstnärerna, Fogelberg, Sandberg och John Breda, och hans sympatier för rörelsens konstnärliga mål kunna vi ej betvifla. Väl förstår man att de ungas stridande krafter i tidningsprässen och i broschyrer skulle vara lif- ligt anslagna af Lauréus’ liksom af Fahlcrantz’ konst, och Hammarskölds uttalanden visa tydligt att han räknade honom till riktningens bundsförvanter. På akademiens exposition 1816 saknades flere konstnärer, bland dem Lau- réus, som dittills hade varit en af de flitigaste utställarna, hvilket gaf Hammarskôld anledning att afsluta sin re- cension i Litteraturtidningen med följande mot akademien riktade spetsiga reflexion: »större delen af allmänheten sökte med ifriga blickar arbeten af herrar Breda, far och son, Limnell, Fahlerantz, Lauréus, Sandberg och Fogel- berg samt deltoge lifligt i den saknad, som akademien skulle känna, ifall arbeten af dessa herrar, hvilka under Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 102 de senare aren utgjort expositionernas prydnader, hädan- efter skulle komma att uteblifva» (87). Men Lauréus, som var ledamot af akademien, nämnes aldrig bland de otrogna inom dess krets, och han blef heller aldrig upptagen som medlem i Götiska förbundet. Han behandlas med er- kännande och beundran af bägge de stridande parterna, och såsom Estlander säger: »vid denna ut- och invändning af medaljen voro Fahlerantz och Lauréus nära på de enda, som 1 hvartdera fallet behöllo samma relief». Som ett offer åt göterna får väl anses tillkomsten af tvänne målningar med historiska ämnen, hvilka Lauréus exponerade 1815. Gustaf Vasas räddning i halmlasset framställer bonden Sven Nilsson upphunnen i skogen af danskarna. Antastad af en krigare visar han på hästens. blödande fot, medan flere soldater undersöka blodspåren i snön. Scenen är upplyst af facklor. Taflan, som Lau- réus själf har stuckit i koppar och som äfven reprodu- cerats i en litografi af A. Hård, blef snabbt populär, och entusiasmen i fru Ehrenströms beundrande skildring (88) delades af många. Ett nyktrare omdöme visar Hammar- sköld, som förklarar att »här kunde den historiska värdig- heten icke skadas af konstnärens muntra bambocciad- manér». Engelbrekt mördas af Måns Bengtsson (Roserbergs slott, Uppland), som från utställningen inköptes af Karl XIII, är ett fullständigt misslyckadt försök i högre dra- matisk historiemalning. Nationalhjälten, i gräviolett kostym och lång röd mantel, öfverraskas af Mans Bengtsson och två hans följeslagare vid en eldbrasa i skogen. Med ansiktet riktadt mot himmeln försöker han med sin vandringsstaf afvärja yxhugget, som mördaren Bidrag t. känned. af Finl. 103 med bagge händerna mattar mot hans hufvud. Under ett träd bredvid sta Engelbrekts son och hustru — i empire- dräkt — förskräckt gestikulerande med armarna. Den mycket morknade taflan borde helst forbigas med tyst- nad, om den ej vore af betydelse som ett bevis pa att Lauréus à sin sida ej forblef alldeles opaverkad af gôter- nas inflytande pa konstlifvet. Pa Götiska förbundets utställning 1818 räknades Lauréus som en af de främsta. Han hade där visserligen endast en tafla, en af de förut nämnda familjescenerna, men den skördade sa mycket mera beröm, och fran aka- demiens utställning samma ar var han helt borta. I gô- ternas triumf deltog han dock icke och möjligen skulle han, likasom Fahlcrantz och K. F. v. Breda, hafva sändt något arbete till akademien, men han var redan fjärran från stridsplatsen, och dess buller nådde ej hans öra. I Paris arbetade han för ett annat mål än göternas asa- gubbar och förde en daglig kamp emot inre fiender, sina egna konstnärliga brister. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. VI. RESAN TILL PARIS. DRAG UR DEN FRANSKA MALAR- KONSTEN. GUERINS ATELJE. LAUREUS’ STUDIER I PARIS. I sällskap med Margareta Thynelius anträdde Alexan- der Lauréus stipendieresan till Paris den 1 september 1817. I en utforlig dagbok(89) har han upptecknat rese- routen och skildrat sina intryck fran de nya trakterna. Var tids snabba kommunikationsmedel gör det möjligt att undanstöka hela resan från Stockholm till Paris inom två dygn, medan Lauréus nådde sitt mål först efter jämnt tvänne månader. Talrika och långa uppehåll be- stämdes ej allenast af turistintresse eller afsikten att studera konst å de främmande orterna. Resans besvärlig- heter voro mångahanda och förorsakade ofta opåräknade dröjsmål. För oss moderna resenärer, som i en bekväm boggievagn ila förbi den ena staden efter den andra, kan , det hafva sitt intresse att följa det resande konstnärsparet på deras färd för 100 år sedan och taga del af deras intryck. Med postvagn och skjutshästar bar det af genom Nyköping, Norrköping och Linköping till Ystad, dit de anlände efter 10 dygns resa, afbruten af smärre uppehåll och natthvila. Bidrag t. känned. af Finl. 105 I Norrköping besökte de »en kyrka, dar en ung student predikade for ett halft dussin gamla gummor» och besago Hörbergs altartafla, nattvarden, »där han föreställer lamp- och månsken genom utskärningar i duken, som gör ganska godt, allenast den öfriga effekten vore bättre observerad». I Linköpings domkyrka väckte en gammal tafla, »likt ett skåp, af David Hemskerck» hans uppmärk- samhet. Det var första gången vår konstnär besökte södra Sverige och han fröjdade sig åt de vackra utsikterna från de småländska backarna, medan det skånska slätt- landet verkade tröttande och »röken af torfven som man allmänt bränner 1 brist på ved var obehaglig för näsan». Motvind vållade ett opåräknadt uppehåll i Ystad, hvar- under intet annat var att göra än att promenera till hafs- stranden för att »med kikaren i handen söka upptäcka någon postjakt vid horisonten». Staden hade nämligen inga andra sevärdheter än en kyrka, »som icke var vacker samt full med fula gamla monumenter i sämsta smak — prästen, som predikade, var 1 samma smak». Först efter fem dygn kunde resan fortsättas. Efter en natts seg- lats syntes pommerska kusten, men på grund af mot- vind måste ankar kastas två mil fran Stralsund; i en mindre båt begaf man sig så till staden. Nu nödgades resenärerna åter vänta i sex dygn på effekterna, som kvarblifvit på postjakten, förrän resan kunde fortsättas. Ovan vid resor råkade Lauréus ut för ett skepparhärbärge, där kammaren var »en fuktig, illaluktande håla», 1 hvilken han första nat- ten »ganska litet tordes sofva», då han »ej en gång hade sina pistoler, som blifvit på fartyget». I Stralsund liksom i Ystad uppskattade han alls icke kyrkorna, »som voro fullproppade med de allra fulaste gamla träbilder och Nat. o. Folk, H.. 75, N:o 2. 106 skräp i otalig mängd». Under sina promenader i staden gjorde han den iakttagelsen att »garnisonen var alldeles lik ryssar, hela uniformen efterapad, och mesta delen af dessa soldater hade ett ofördelaktigt utseende, om jag ej bedrager mig». Den 26 september inträffade de resande i Hamburg, dar de stannade fem dygn. Nagra flamländska altartaflor vackte Lauréus’ intresse. En afton gick han pa »spektakel» och sag Henrik IV och som efterspel Medea, som spelades af madam Schröder. Vidare bevistade han en konstauktion — pa Börsen, dar de flesta gamla taflorna försåldes till pris ej öfverstigande några skilling. Fran Hamburg fortsat- tes resan med bat till Harbourg. »Farten gick genom trånga kanaler med lågt land pa ömse sidor, mera med skjutande än med seglet», och sa vidare i postvagn genom dagar och nätter »under skakande och kall hôstbläst» till Nienbourg och Osnabrück, dar uppehall gjordes for att hvila, men »kammaren var sa otät for vinden, att man ej kunde uppehålla sig annorstädes än 1 sängen». Härifrån gick resan till Amsterdam utan afbrott genom dagar och nätter, till en början med hjuldon, som i Naarden utbyttes mot en »skuyten». Vägen var vacker men kölden bitande. Ressällskapet utgjordes af en handlande från Amsterdam, »som tycktes vara en hederlig man», »en gubbe med stor näsa, som läste sina böner helt ogene- rad i kajutan på skuyten som 1 postvagnen, samt talade emellanåt och svarade på frågor utan att låta hindra sig». I Amsterdam dröjde Lauréus 12 dagar. Han gjorde bekantskap med svenska konsuln Hasselgren och en herr Laurin, till hvilken han hade rekommendationsbref från professor Sparrgren i Stockholm. Stadens sevärdheter Bidrag t. känned. af Finl. 107 ägnade han uppmärksamhet och studerade speciellt dess konstsamlingar. Maltiderna synas hafva spelat en betydande roll for Lauréus och han uttalar sig ofta om anrättningarna. Sitt första middagsmal i Amsterdam skildrar han med föl- jande ord: »Till middag at man fisk och fisksoppa, likasom 1 gar vid värdshusbordet, där en hop holländare med hat- tarna på hufvudet äfven gjorde sin måltid. Äfven här vankas potatis i hvart mål, liksom i Tyskland.» L’église neuve fann han vara den vackraste kyrka han dittills sett; i synnerhet beundrade han dess gamla glas- målningar. I Trippenhuys tillbragte han en hel dag, så att han blef utan mat. Hans uttalanden om den gamla holländska konsten, som han nu fick grundligt studera, äro förvånansvärdt knappa och gifva icke någon uttöm- mande redogörelse för hans intryck, men de visa i alla fall hvad han särskildt fäste sig vid. Om Rembrandts Nattvakten och Syndikerna, som han kallar »några borg- mästare kring ett bord», har han intet annat att säga, än att de äro förträffliga. Vidare nämner han Rembrandts Herodias dotter med Pauli (sic!) hufvud, van der Helst, Du Jardin, »en hop historiska taflor och porträtt, men de äro ej af särdeles värde». Ett blomsterstycke af van Huysum, »en hop blommor i en vas eller skål med bild- huggeri mot en fond, föreställande en ljus skog på afstånd, hvilket gör en god effekt», var den bästa blomstermålning han hade sett. Landskap och djurstycken af Berchem väfven af en van Bergen, som dock ej gar upp mot Berchem» och af Ruysdael, mariner af Backhuysen och Van de Velde väckte hans uppmärksamhet. Sina annotationer fortsätter han med följande ord: »Det fjärde rummet innehåller ändte- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 108 ligen blott tableaux de genre samt mindre historiestycken af holländska och flamländska mästare. Har äro flere af Te- niers, ganska vackra, tvänne af Brekelenkamp, den ena en fiskare, som talar med en gubbe (!) vid en spinnrock, den andra i samma smak. Af van der Werff aro här flere mycket fini målade, af Schalcken tvänne som ej äro särdeles. Så mycket mera briljerar ett stycke af Gerard Dou, före- ställande en skolmästare, omgifven af flere unga personer och barn. Tvänne ljus och en lykta upplysa scenen, och är det det basta eldstycke jag sett, vida öfverträffande Schalcken. Också ar denna tafla val soignerad uti ett enkom därtill gjordt skåp af mahogny med glasdörr, som bevisar att man sätter värde därpå. — Af Jan Steen är här isynnerhet en ganska vacker tafla, föreställande en hop barn, som erhålla små skänker af sina föräldrar om julen. Det finns uti denna tafla mycken expression. Af Wouwermans äro här många af hans första — äfven af Lingelbach». I Brentanos privatsamling, som Lauréus fick se genom den ofvannimnda Laurins formedling, fanns ett helt rum med malningar af samtida mästare, af hvilka han framhåller endast en duk » Berchems genre af Ommeganck i Paris». Innan Lauréus lämnade Amsterdam var han inviterad pa middag hos Laurin, »där svenska ministern samt konsuln utom några andra herrar voro, och satt man - till bords från klockan 5 till 8, fördrifvande tiden med att äta en hel hop dessert och lappri. Men goda viner uppmuntrade en emellanåt. Kaffe dracks strax på maten, och man lagade sig hem klockan 1510». Lauréus var nöd- sakad att för den fina tillställningen lägga sig till »svarta Bidrag t. känned. af Finl. 109 underkläder», nämligen silkesstrumpor, skor och knä- spännen, samt eau de cologne. Fran Amsterdam gick farden genom Utrecht till Ant- werpen, dit de resande anlände den 22 oktober. Till en bôrjan bestod sällskapet »blott af en liten hygglig flicka samt en liten karlfigur, som satt och frös i en liten svart frack». Senare utgjordes »sällskapet i vagnen af tre stycken trekantiga hattar med nattmössor, ena lustiga figurer, någon sorts präster eller dylikt». I Antwerpen uppsökte Lauréus djurmålaren Ommeganck och fick se ett par taflor, som denne höll på med. I Je- suitkyrkan och Notre Dame besåg han Rubens och Seghers målningar. Af mästarna i museet nämner han Rubens, van Dyck och Jordaens. Han försummade ej heller att uppsöka Rubens hus och den stora mästarens grafkapell i Jakobskyrkan med den berömda altartaflan, 1 hvilken helgonen bära Rubens egna och hans anhörigas anletsdrag. Via Bryssel, där de dröjde två dagar, Mons, Cambrai, "St. Quentin och Noyon, dit de anlände den 29 oktober. fortsattes resan till Paris. Dagboken slutar 1 Noyon. Vi få antaga att för vägen från Noyon till Paris åtgick ett eller två dygns färd i det tempo som den tidigare delen hade tillryggalagts. Någon af de sista dagarna i oktober anlände Lauréus således till den franska hufvudstaden. I Paris funnos vid denna tid- punkt inga svenska kamrater, som hade kunnat hjälpa Lauréus att vinna fotfäste i storstadens främmande för- hållanden. Följande vår anlände arkitekten Alexander Hambré, som dog i Paris vid jultiden samma år, och 1819 fick Lauréus sällskap i arkitekten Axel Nyström och den unga gardeskaptenen, baron Michael Gustaf Anckar- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2, 110 svärd. Fogelberg, som Lauréus senare kamperade till- sammans med i Rom, kom till Paris fôrst efter hans afresa hösten 1820. Af svenska ministern, grefve Löwenhjelm rönte han vänlighet, och denne köpte äfven af honom åtminstone en mindre tafla (90). Vidare stiftade han be- kantskap med och fick råd och anvisningar af en skandinav, danske godsägaren och kammarjunkaren Tönnes Chri- stian Bruun de Neergaard, som i åratal uppehöll sig i Paris och där tillfredsställde sina konstnärliga och veten- skapliga intressen genom författarverksamhet på olika områden och genom att skaffa sig betydande samlingar af konstsaker och naturvetenskapliga föremål. I bref till Fahlerantz skrifver Lauréus: »Neergaard har visst gjort mig mycket nytta och nöje i diverse sma saker, hvilket ar af stort värde for en främmande som jag utan bekantskaper, men beträffande hans konstkännedom vet jag ej hvad man skall tänka. Beständigt ser man honom midt bland sina goda ritningar komma fram med den eländigaste kopia eller nägot af lika värde. Han är en ifrig anhängare af David, den han anser for den största artist, som i senare tider funnits. Största delen af con- naisseurer äro sig lika bade hos oss och annorstädes» (91). Vi veta icke närmare huru Laureus inrättade sitt lif och hvar han till en början fann bostad, m. m. dylikt. Af det ofvan citerade brefvet, som är dateradt den 31 maj 1819, framgär att han stod nästan utan bekantskaper. Han hade dä nyss flyttat till Rue d’Angivilles N:o 12 pres du Louvre. I hans tidigare bostad »var dagern högst elak för malning», och han nämner, att han pa hela tiden ye] kunnat göra det minsta som duger». Vidare förtäljer han, att han sedan ankomsten till Paris ej hade varit Bidrag t. känned. af Finl. ALI rest därifrån och ej heller kunde tänka pa någon resa förrän han fått se den stora expositionen, som skulle öppnas i augusti. Lauréus hade anländt till Paris för sent om hösten för att få se salongen 1817. Det följande året förekom ingen salong, och han väntade naturligtvis med stort intresse på 1819 års stora exposition. Om vi också icke känna till detaljer ur konstnärens lif i varldsstaden, så veta vi i alla fall det viktigaste, som rör hans studier. Han arbetade alla dagar i Pierre Guérins ateljé med teckning och målning efter modell. Flere aktstudier i kol, krita eller i oljefärg finnas i behåll från denna tid, t. ex. hos direktör G. Fredriksson 1 Stockholm. En dylik, utförd med kol och hvit krita på brunt papper. atergifver en liggande naken man, perspektiviskt tecknad; den har förutom signaturen följande anteckning: »En vacker ställning, som en fransysk artist en gång ställde och som var gillad af hr Guérin». Hos samma ägare finnas tvänne aktstudier i oljefärg, en sittande halffigur och en stående naken smed, som med ena handen håller ett järn på ett städ, medan den andra handen med hammaren är lyft öfver hufvudet till slag. Båda figurerna äro 1 svängda ställningar, och anatomien är noggrant studerad. Dessa studiebilder visa huru grundligt Lauréus tog sitt arbete. Efter att hafva kommit in i den franska mästarens elevateljé hade han tydligen gjort samma er- farenhet, som Fogelberg, Nyström och andra af hans jämnåriga kamrater gjorde i Paris, nämligen att den underbyggnad de erhållit i Stockholm var alltför lös och att det gällde »att kasta ifrån sig den lilla kunskap han medförde hemifrån» (92). Hans arbetstid gick också hufvudsakligen till akademistudier och till teckningar Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 112 och skisser efter naturen pa egen hand. Slutförda taflor fran den tva och ett halft ar langa parisvistelsen finnas ytterst fa. Akademimalningarna äro grundväsentligt olika Lau- reus’ tidigare taflor och utkast. Hans gamla manér med lätt, skissartad penselföring och vardslösad teckning fin- ner man ej ett spar af. Teckningen är sträng och bestämd. Modelleringen är hard och noggrant genomförd. Färgen ar kall och torr. Det ar icke Lauréus sadan vi lärt känna honom i Stockholm, utan Guérins elev, som slafviskt följer sin lärares undervisning och därmed den franska klassi- cismens strängt plastiska stil. Att han icke med själ och öfvertygelse omfattade Guerins konst och arbetsmetod. som ju öfverensstämmer med hela den davidska skolans, framgår af laveringar. teckningar och oljefärgsstudier, som han utfört pa egen hand. Två teckningar, en sadlad hast och tva betande mulor (statsradet E. Aspelin-Haap- kyla. Helsingfors). daterade sa sent som den 14 och 15 oktober 1819. Montmartre. äro studier efter naturen, men utförda pa samma sätt som hans skisser fran Stock- holms-tiden. I en vy fran Vincennes i sepialavering (di- rektôr G. Fredriksson. Stockholm). daterad 1 juni 1819. söka vi likaså förgäfves ett mera utprägladt inflytande fran den franska konsten. Samma är förhållandet med tvänne akvarellerade teckningar med talrika figurer. Den ena är en interiör af en katolsk kyrka, där äldre och yngre män och kvinnor knäböjande försjunka i bön (direktör- G. Fredriksson, Stockholm). Den andra framställer en folkscen med gatumanglare och bär paskriften: »vid Marché des Innocents» (Göteborgs museum). Det var den berômde lärarens auktoritet han underordnade sig Bidrag t. känned. af Finl. 113 i akademistudierna, medan han samtidigt bevarade sitt eget personliga konstnärliga uttryckssätt. Men Guérins hårda skola lämnade honom icke oberörd. Han vann en större säkerhet i teckningen, som förut hade varit den svagaste punkten i hans konst. Den flyktiga penselfö- ringen fick härigenom sitt berättigande, blef koncisare och mera uttrycksfull. I det redan nämnda brefvet till Fahlerantz skildrar Lauréus sina studier och sina intryck af Guérin och den franska konsten på följande sätt: »Jag går ännu på Guérins ateljé och ritar efter modell från klockan 7 om morgonen till 12. Det kostar tid och pengar, hvarför jag snart måste tänka på att draga mig ur det spelet, helst det kanske kan vara mindre nödvän- digt för mig. För en historiemålare är det en annan sak. Alla eleverna där äro eljes emot mig ganska beskedliga. De arbeta med mycken ifver och ovanligt stilla, hvilket allt ej är enligt den beskrifning jag förr erhållit om deras ateljéer. Detta bidrager emellertid att hålla mig kvar i det längsta. Guérin själf är äfven i flere afseenden mot- satsen till det vi vanligen föreställa oss om fransoserna. Han eger ett litet, enkom för sig inrättadt hus med tvänne stora ateljéer — den öfre för sig själf, den nedre för modell- skola — dit vägen går öfver gården genom en allé af rara växter och träd. Han bor där helt allena med sin gamla portvakt och tar sällan emot främmande. Han har mycket kunskaper såsom modellprofessor, vill att naturen skall följas i allt och tål ej att någon vill affektera att rita antikt etc., ty hans princip är, att man bör först kunna göra så godt som naturen och sedan bättre, om man kan. Huruvida det är riktigt kan jag ej döma. Hans egna Nat. o. Folk. H 75, N:o 2. 8 114 taflor kan jag dock aldrig finna behagliga, och han tycks ej alltid sjalf folja det han lar, formodligen af den gamla orsaken, att det alltid ar mycket lättare att prata om en sak än att göra den.» »Alla artisterna har äro i allmänhet mycket flitiga. De unga äro hvarje morgon klockan 7 på ateljén hos sina mästare, där de på det viset hålla ut i många år. Däraf händer att ibland dem finnas många, som med mycken färdighet både teckna och måla sin modellfigur, ofta med mycket god kulör; men att sammansätta en tafla går för dem 1 proportion mycket trögare. Orsaken torde kan- hända vara att de slutligen så vänja sig vid att beständigt apa efter sin modell, att de ej mera kunna göra något utan densamma. Och att stapla upp modeller för att därefter kopiera sin tafla kan dock aldrig blifva något godt utaf. Detta tror jag äfven är orsaken, hvarför stör- sta delen franska taflor äro något fadda och emotstôtande, ehuru man ofta ej kan disputera, att de ej äro bra målade. Äfven kunde det förmodas vara en orsak till att de så sällan lyckas i landskap, ty dar blir det ännu svårare att sätta modellen för sig i kammaren. Jag såg i fjol somras en, som satt vid sin chevalet ute på backen vid Mont Martre för att kopiera landskapet. Samma tafla kände jag sedan igen på en liten exposition i vintras af ett sällskap, som kallar sig Les Amis des Arts och gor mycket godt för konsterna. Beträffande taflan kan jag ej säga annat, än att den utvisade mycken möda och besvär. Här finnas många landskapsmålare, som äro i stort rop, såsom Bertin, Bourgeois, Tiénon, med manga flere, men ännu härtills har jag ej annat sett af dem, än hvad var vän Cederholm skulle åstadkomma, om han Bidrag t. känned. af Finl. 115 med färdighet kunde handtera penseln. Likväl har jag ännu sett for litet for att vaga pasta, att har alldeles ej finnes nagon sadan, som duger i denna genre. Expositio- nen skall vil ändtligen i det närmaste visa hvad, som kan finnas. — — Neergaard talade stort om en af deras forsta och stôrsta landskapsmalare, som nyligen dott och hetat Valenciennes. Han visade mig pa att gå och se pa de saker, som saldes pa auktion efter denne. Nagot flat blef jag dock att där ej finna annat än några porte feuller med ganska torrt och magert ritade vyer efter naturen samt nagra taflor och paborjade dukar, som mycket liknade de forna manskensstyckena af var Le- moine.» »En artist, som är mycket i ropet och det med skal, är den unge Vernet, son till den bekanta hästmälaren, hvilken också ännu malar och ritar beständigt, men som nu på senare tider blifvit något maniéré och nästan för mycket sysselsätter sig med karrikatyrer. Den först- nämnde målar äfven hästar, men äfven i nästan allt genre och äfven i historien, men mest lär han hålla sig till ba- taljer och soldatscener i modern smak. Han är beständigt öfverhopad af prinsar och officerare m. m., hvarför det skall vara mera besvärligt än nöjsamt att ga till honom. Nyligen såg jag af honom en liten tafla, nyss målad, före- ställande Moliere som läser upp något af sina arbeten för en gammalpiga. I det hela hade den något tycke af Hil- lerströms bättre arbeten, utom att den var mycket bättre tecknad och med en otrolig raskhet och fermité i penseln målad, alldeles icke hvad man kallar fini, men färgerna pa sina ställen något starka och skarpa, såsom Moliéres röda strumpor, m. m. Det är troligt att denna kanske Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 116 ej var af Vernets basta arbeten, men vid expositionen far man se mera af honom.» »Gérards stora tafla Henrik IV:s intåg i Paris tror jag mig forr hafva nämnt om, att den i mitt tycke ar den basta tafla,som i Frankrike pa senare tider blifvit gjord. Jag har val ej sett pa langt nar dem alla, som ha blifvit tillverkade, men det är mycket, som man ibland kan sluta till resten, da man sett en liten del. Denna tafla har nagot tycke af Rubens, ehuru den ej 4r malad med sa transpa- renta och briljanta farger som dennes. Men tidens kosty- mer göra äfven mycket till. Hans porträtt måste jag likväl tillsta aro till en del i samma genre som dem man ser i Stockholm af hans hand. — Mera tors jag nu ej säga därom sa länge, och jag har visst redan talat mycket för mycket om herrarna härstädes, såframt jag ej vore säker på, att Bror ej låter komma längre än oss emellan allt, som ej är till beröm för härvarande artister, ty som häremellan stundom är korrespondens, så kunde jag få | betala mina kritiker.» »En annan artist, hvars arbeten i min smak äro af mycket värde, är Prudhon. Åtminstone äro de taflor jag härtills sett af honom ganska vackra. De föreställa mest zephyrer och amourer och dylika luftfigurer, men de äro likväl med en god och stark effekt mycket behagligt målade, samt konturerna på hans figurer äro särdeles försvinnande och motsatsen till skarpa, så att man nästan kunde säga, att de äro målade utan konturer, hvilket här är en särdeles stor raritet. Hans fonder af landskap, m. m. äro så oändligen lätt och transparent målade, att ryktet öfverallt artisterna emellan påstår, att han nyttjar någon Bidrag t. känned. af Finl. 117 fernissa bland sina färger, som ar en hemlighet, uppfunnen af honom sjalf.» »Genom Neergaard känner jag här tvänne artister, som på beställning af hertigen af Orleans måla hvar sin tafla ur svenska historien. Den ena heter Hersent, han målar den scen, då Gustaf I, mycket gammal, tar afsked af de församlade ständerna, och hans tafla torde kunna bli bra nog, fast han gjort stora misstag i kostymerna. Jag skulle visa honom huru dalkarlar se ut, m. m. Den andra heter Dufau och målar Gustafs tal till dalkarlarna vid Mora. Den taflan blir högst besynnerlig och mycket stötande på galenskap, är för öfrigt mycket i Leipziger bataljmålarens manér [Gustaf Erik Hasselgren]. De äro ingendera artister af någon stor betydenhet, hvarför jag också ej vill uppehålla med beskrifning af deras öfriga något torra produkter.» Dessa Lauréus” reflexioner kunna icke betraktas såsom uttömmande för hans uppfattning af tidens franska konst, och flere gånger framhåller han, att han ännu hade sett så litet. Vid deras nedskrifvande hade han dock redan vistats ett och ett halft år i Paris, och de äro i alla fall nog så karaktäristiska. Horace Vernet och Prudhon vunno hans beundran. Gérards Henrik IV:s intåg i Paris anser han vara »den bästa tafla som på senare tider blifvit gjord i Frankrike». Det tidigare citerade uttalandet om Neergaards beundran för David och Lauréus’ ord om Guérin visa, att han stod oförstående inför den davidska skolans klassicism. Hvad vi förut veta om konstnären och hans förhållande till klassicismen i Sverige gör denna hans ståndpunkt helt naturlig. Likaså förstår man, att Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 118 han skulle beundra Prudhons maleri med dess lätta, trans- parenta toner. Minst hade han uppsokt och studerat den yngsta franska malarkonsten. Géricault hade visserligen 1812 och 1814 vackt stort uppseende och pa salongen 1819 exponerade han Medusas skeppsbrott, men en djupare förståelse hade han ännu icke funnit hos andra än ett fatal och ej heller ett allmännare erkännande. Den valdsamma li- delsen, kraften och rörelsen voro dessutom främmande för den mera kallblodiga nordbon. Delacroix var ännu elev hos Guérin, i hvars skola han hade inträdt 1817, samma år som vår landsman. Den franska romantiska riktningen, som, stridbar och stark, snart skulle åstad- komma så mycken oro och tilltvinga sig erkännande, låg ännu i sin linda. Lauréus’ ställning till den konst, som han fick lära känna i Paris, är af allt att döma ungefär densamma som hans kamrater från hemlandet intogo och för hvilken Georg Nordensvan redogör i Svensk konst och svenska konstnärer (sid. 91—93). Det var de gamla mästarna i Louvren, som framför allt studerades, och de moderna klassicistiska målningarna besagos, såsom Anckarsvärd uttrycker sig, »för att rätta det begrepp man hemma gjort sig om dem». I allmänhet visade ingen af dem förmåga att rätt förstå den moderna konsten. Wetter- ling ger en släng åt Gérard, David, Girodet, Guérin m. fl. och fortsätter: »Det förstås, att många undantag måste göras bland de franska konstnärerna, ty där finnas de som likt Lauréus höjt sig öfver den rådande smaken och när- mat sig det sanna och rätta i behandlingen af sina äm- nen» (93). Han framhåller således uttryckligen, att Lau- Bidrag t. känned. af Finl. 119 réus stod utanför tidens moderna klassicistiska konst- riktning, och i likhet med denne ansåg han Vernet vara en af tidens största målare. Vernets manuella skicklighet och mångsidighet duperade nordborna, men de fingo ej ögonen ' öppna för ytligheten i hans konst. Bland Louv- rens skatter var det den holländska och flamländska konsten, som de mest fördjupade sig i. Den gamla nederländska konsten utôfvade ôfver- hufvud ett stort inflytande på dem af tidens franska målare, som icke helt uppgingo 1 klassicismen, ehuru de skilda riktningarnas representanter sökte sig olika före- bilder. Romantikerna beundrade de flamländska kolo- risterna, framst Rubens, hvilken äfven deras omedelbara föregångare Gros ägnade sin hyllning i lika hög grad som åt venetianarna. Girodet, som »förvillade sig långt från estetikens Rom» (94) framhöll med värme Teniers och andra holländare, såsom Terborch, van Goyen m. fl. I allmänhet hade de konstnärer, hvilkas stilkaraktär ut- gjorde en blandning af den davidska gruppens ultraklassi- cism och traditionerna fran det XVIII:de seklet, mycket påbrå från den nederländska konsten såsom fallet var med t. ex. Vincent och Regnault samt flere andra, hvilka varit deras elever eller annars emottagit direkt påverkan af dem. De flesta äro konstnärer, som numera icke skat- tas högt, men som samtiden skänkte ett ogrumladt erkän- nande, som voro eftersökta af samlare, blefvo premierade och 1 regeringen hade en mäktig köpare och beskyddare. Garnier, som räknades till konstnärerna af första rangen, berömdes för skickliga ljuseffekter. Mérimée uppskattades för sin spirituella uppfinningsförmåga och pittoreska komposition. Gérard, Granet, Hersent och ännu yngre Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 120 malare sasom Horace Vernet insöpo i sin ungdom samma atmosfär. Dessutom funnos konstnärer, som stodo alldeles utom den davidska maktsfären, och som hade sökt förebilder i äldre utländsk konst. Medan Falconet bildade sig efter den engelska konsten och hade studerat för Rey- nolds, anknöto de flesta af dem, till följd af naturlig böjelse eller ihällande studier, till den nederländska konsten, hvars mälningssätt de ofta efterbildade (95). Främst af dem äro att nämna de öfverlefvande fran XVIII:e seklet, Demarne, Taunay och Drolling. Demarne, som var högst populär och beundrad för sin spirituella och fina observation, imiterade flamländare, sadana han sag dem, d. v. s. mörknade af tidens patina. Han delade sin talang mellan landtliga scener i Isak van Ostades manér, land- skap paminnande om van Goyen samt djurbilder. En del kritiker tillvitade honom inkorrekt teckning och en alltior emaljartad kolorit. Lika uppburen var Drolling för sin klärobskyr, sin smidiga och mjuka penselföring och for färgens genom- skinlighet och harmoniska effekt. Demarnes och Drol- lings rival Taunay var en af de konstnärer amatörerna mest hade skämt bort och beundrat for hans ljusbehandling och varma toner och hans maleriska komposition. Man tvekade icke att jämföra hans basta taflor med Karel du Jardin. Dessa malare voro visserligen gamla, nar Lauréus vistades i Paris, men deras stora anseende, som fördunklats af den davidska skolan, var ater 1 stigande och deras stjärnor lyste lika klara som fôrut i de konservativas ögon. För dem, som i likhet med vara nordbor icke upp- Bidrag t. känned. af Finl. 121 gingo i den moderna antikdyrkan eller forstodo de nya koloristiska ansatserna, voro de stora mästare och värdiga forebilder, som närmat sig det »sanna och ratta i behand- lingen af sina ämnen». Härmed afsags att de voro naivt och osökt naturliga i motsats till det uppstyltade och teatraliska hos de moderna. Den 1808 aflidna Hubert Robert hade malat italienska allmogescener i ruiner och soldatscener i van der Meulens stil. Af yngre konstnärer voro t. ex. Swebach, »sin tids Wouwerman», Grobon, »en äkta holländare», landskaps- och genremälaren Roehn, Maurin, som malade genre- bilder starkt erinrande om Teniers, davideleven Couder, en imitator af Gerard Dou, alla senfédda dyrkare af nederlandarna, till hvilka de stundom manifesterade sin karlek i rena pastischer. Genremaleriet, som hade haft en stor utbredning under XVIIIe seklet, aftog anmärkningsvärdt snabbt mot slutet af Ludvig XVI:s regering till foljd af antikmaniens mäktiga framträdande. Under revolutionen, som öppnade utställningarna för konstnärernas lägre flertal och gjorde konsten tillgänglig för den stora mängden, återuppblomst- rade genrekonsten omedelbart, likväl utan att nå sin tidigare nivå. Mot slutet af 1800-talets första decennium undan- trängdes den åter af de historiska anekdoterna, så nära. besläktade med den rena genren, men bibehöll en akt- ningsvärd rangplats. (96). Tidens militära anda gjorde scener ur krigarlifvet synnerligen omtyckta. Icke långt efter följde sedebilder ur stadslifvet, små tilldragelser från gatan, handtverkar- scener, hvilka dock märkbart .aftogo under empiren. Isynnerhet försvunno de folkliga dryckesscenerna, inte- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 122 riörer fran krogar och rökstugor. Liknande scener ur landtlifvet, som hade kommit pa modet genom Demarne, Drolling, Taunay, m. fl. blefvo däremot allt vanligare. Talrika voro landtliga interiörer, landsvägar med resande eller boskap, marknadsbilder och fiskare. Å andra sidan uppkom genom krigen böjelsen för utländska typer och genrescener. En god plats upptogo slutligen pikanta och pittoreska eller älskliga ämnen. Charlataners och tjufvars upptåg var en specialitet. som odlades af Taunay och Demarne. Tilldragelser ur barnalifvet studerades framför allt af madame Chaudet. Landskapsmåleriet förde en mindre bemärkt och be- tydelselôs tillvaro under den nyklassiska tiden. Det var i så hög grad eklektiskt. att nästan alla dess utöfvare imiterade någon redan i en förfluten epok häfdvunnen stil (97). Claude Joseph Vernets skola lefde ännu kvar i t. ex. Hue. Boguet och Bourgeois, som Lauréus uttalar sig så ringaktande om. Den klassicistiska konstriktningen närmade naturligtvis landskapet till Poussins typ. som hade sina främsta representanter i Valenciennes, »land- skapets David», och Bertin. hvilka Lauréus lika så litet fann värda ett större erkännande. I norra och östra Frankrike motvägdes Vernets inflytande af påverkan från flamländarna och de italieniserande holländarna. särskildt af Berchem. Denna riktning lefde ännu kvar vid sidan af det antikt klassiska landskapet, starkare och mera er- känd än den vernetska. Så var t. ex. den af Lauréus tidigare omnämnda belgiern Ommeganck högt ärad, och han jämställdes med de flamländska och holländska mästarna. Den ofvan nämnda Grobon hör också hit Bidrag t. känned. af Fini. 123 liksom Taunay och Demarne, ehuru dessa voro mera genre- an landskapsmalare. Af det ofvan sagda torde framga att Lauréus, som icke trifdes i den klassiska atmosfären.i alla fall i Paris fann en mangfaldig och rik konst efter sitt sinne — en konst, som stod honom nära i tiden och samtidigt dyrkade samma gudar som han, de gamla nederländarna. Han fann motiv som voro besläktade med hans egen själsläggning och den konst han själf hade skapat. Han såg taflor, hvilkas konstnärliga egenskaper voro just de han beundrade. Det brottstycke af hans egna intryck, som ingår i det citerade brefvet till Fahlerantz, säger oss delvis, hvad han fann godt och hvad han ringaktade. Det anger tyd- ligt nog hans smak, som bör hafva dragits till just den krets af målare, hvars främsta representanter voro De- marne, Taunay och Drolling. Han nämner visserligen icke någon af dem i brefvet, i hvilket han ju främst uttalar sig om mera berömda, af Fahlcrantz kända konstnärer, såsom Gérard, Prudhon och Vernet samt landskapsmålare, hvilka voro af speciellt intresse för denne. Uttalandet om Gérard anger också att han redan 1 ett tidigare, för oss obekant bref åtminstone delvis skildrat sina personliga intryck af fransk konst. Att de nämnda målarna och andra, deras själsfränder, skulle förblifvit honom främmande. under hans treåriga vistelse i Paris förefaller oss oantag- ligt. Därtill voro de alltför allmänt kända, och de deltogo dessutom 1 salongen 1819. Genom Neergaard kände han Hersent och Dufau. Den sistnämnda var en obetydlig davidelev, som uppgick i ultraklassicismen; Lauréus fann ju också hans tafla »stötande på galenskap». Men äfven till Demarne hade Neergaard relationer (98) och det vore Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 124 forvanande om ej redan denne, som gaf Lauréus goda rad och anvisningar, skulle hafva gjort var konstnär uppmärksam pa Demarne. Att Lauréus ansåg modellstudier mindre nödvändiga for sig 4n for t. ex. en historiemalare är i sin man beteck- nande for hans konstaskadning. En direkt naturefter- bildning var icke målet for hans sträfvanden. För honom var en taflas rent måleriska effekter allt fortfarande huf- vudsaken. Sitt eget målningssätt — att icke göra flere öfvermål- ningar och med fina penslar fördrifva penseldragen, utan att anlägga färgen bredt, pastöst i dagrarna och lätt, transparent i skuggorna — återfann han i Paris hos flere målare såsom Gros, Gérard, Horace Vernet och andra af mera koloristisk läggning. Studiet af deras verk skänkte hans egen hand mera styrka och säkerhet. De ifriga akademistudierna under Guérins ledning, gjorde en betydande insats i hans utveckling, om också han icke omfattade sin lärares metoder med odelad sym- pati. Det tog tid att tillägna sig och smälta allt det nya han fick se. Då härtill kommer arbetet i Guérins ateljé, så förstår man att Lauréus målade så ytterst få taflor under vistelsen i Paris, och att han betraktade dem han utfört såsom odugliga. Frukterna af studierna i Paris mognade först senare i Rom. I fyra taflor, målade i Paris, återfinna vi icke blott samma konstnärliga uttrycksmedel och karaktär som förut; men också gamla motiv. Dessa bilder — Gumma och flieka sjungande ur en bok i en fönsteröppning (1818, frk. H. Kumlin, Stockholm), Lappläger (bankir J. Håkans- son, Stockholm) samt tvänne motstycken, En ung kvinna Bidrag t. känned. af Finl. 125 med ett brinnande ljus och en ung kvinna med en brin- nande lykta, hvardera i fönsterinramning (1818, Natio- nalmuseum, Stockholm) — visa oss saledes intet nytt. Borjan till assimilermgen af det egna och det i Paris in- hämtade framträder i En bondkvinna, som säljer vin- drufvor at tva savoyardgossar (1819, Nationalmuseum, Stockholm). Det ar en scen fran gatulifvet i Paris. Utanfor en port star en åsna, lastad med vindrufvor i stora korgar och därinvid en allmogekvinna, som vager drufklasar at tva vantande gossar. Den ena bar pa ryggen en tralada med ett murmeldjur och haller hatten framstrackt for att mottaga frukterna i denna. Den andra, som har mask for ansiktet, en trumma pa armen och ett sträng- instrument pa ryggen, räknar pengarnaisin hand. I bak- grunden syns en vattenbärare och i portgangen tvänne aldre kvinnor. I kompositionens och figurernas friare realism gör sig det nya gällande, medan färgerna och målningen i öfrigt 6fverensstamma med Lauréus’ äldre arbeten. I sammanhang med de ofvannämnda teckningarna fran Montmartre, far man ställa tvänne skisserade dukar, en stallsinteridr med en hast och en gatubild med en asna och nagra figurer (direktor G. Fredriksson, Stockholm). De endast i brun undermalning skisserade figurerna kunde val hafva varit malade i Stockholm. Djuren aro däremot rent realistiska naturstudier med en sikerhet i det lätta och flytande utforandet, som frapperar och paminner om en langt senare tids konst, den som i vara nordiska länder inföll först pa 1880-talet. Förmid- dagssolens starka ljus hvilar öfver åsnan och en halmhög på marken, som är målad i en lysande, klargul färg, med friska Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 126 lediga penseldrag. Det ar hvarken Lauréus’ gamla upp- fattning eller en anslutning till nederländarna, utan ett friskt naturstudium under inflytande af tidens moderna franska konst. Lauréus uttalar sig ringaktande om de franska konstnärernas naturefterapning. Den lilla duken med asnan verkar säkert pa mangen, trots att malaren i den följt samma förkättrade grundsats, mera frisk och äkta an åtskilliga af hans taflor, hvilka han själf ställde mycket hogre. Den 25 augusti firades arligen i Vincennes-parken folkfester till Ludvig den heliges minne, vid hvilka bréd och vin utdelades at allmänheten. En dylik St. Louisfest. antagligen ar 1819, har gifvit Lauréus motiv till tvänne taflor, de basta han målade i Paris. De tillhöra öfver- hufvud det mest fullödiga han någonsin åstadkommit (Universitetets ritsal, Helsingfors). Konstnärens personliga stil, stegrad genom nyvunnen säkerhet 1 teckning och penselföring, firar i dem sin kanske största triumf i omedel- bar uttrycksfullhet och liflig rörelse. Oberörd af Guérin och den davidska riktningen har han, helt sig själf, gått till sitt verk. En solig sommardag vimlar i den lummiga parken en orolig människomassa kring tillfälligt uppbyggda estrader, från hvilka vin och bröd utdelas. Den ena duken återgifver vinutskänkningen, den andra utdelandet af bröd. Människorna trängas och knuffas, kvinnor och män, unga och gamla, arbetare och småborgare, bland hvilka ridande militär med dragna sablar försöker att upprätthålla ordning. Öfver den stora ställningen med vintunnor, från hvilka den eftersökta drycken utdelas, svajar ett hvitt standar med det bourbonska vapnet. Unga män klättra upp för estradens sidor och andra Bidrag t. känned. af Finl. 127 hasa sig ned fran den. Betjaningen gestikulerar och skri- ker, likaså den törstande hopen. — Lauréus har lyckligt behärskat kompositionen, fransedt några proportionsfel i en del figurer. Den rörliga massan är effektfullt åter- gifven. Talrika enskilda figurer och grupper uppvisa i sina karaktäristiska ställningar och sin förvånande rör- lighet friska observationer. Humoristiska ansikten med dråpliga miner sticka fram här och hvar. Det är samma goda humör som i några tidigare taflor, t. ex. Kägelspelet hos Faggens eller Kalaset hos pastorns. Den lätt skisse- rande penseln är förd med uttrycksfull säkerhet. I få drag är ett ansikte eller en karaktärsfigur gifven, summariskt och likväl uttömmande, hvad några enstaka figurer vidkommer med en bitande karaktäristik, som leder tanken till Daumier. Belysningseffekterna i det känsligt mjuka landskapet och öfver folkhopen gifva kompositionen ökad liffullhet och omväxling. Färgskalan är hvarken Lauréus” gamla eller den moderna franska. Den ljusa, lätta kolo- riten hade han lärt af de målare, hvilka fasthöllo vid traditionerna från det XVIII:de seklets franska konst. Landskapets diskreta grågröna löfverk med gulaktiga sol- belysta partier och brunaktiga skuggor förtonar mot en lätt ljusblå himmel. Folkmassan är hållen i en mattbrun färg med här och där insatt rödt, grönt, blått och hvitt i dräkterna. I Paris trifdes Lauréus förträffligt. Både lifvet i den franska hufvudstaden och dess konst yppade för honom ständigt nya källor till studium och glädje. Förståelse och uppmuntran saknade han icke heller. »Jag är här redan mera känd af konstvärlden än jag blef i Stockholm på alla de aren, jag var där», skref han till Fahlerantz (99). Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 128 Landsmännen framhôllo honom som den bästa represen- tanten bland utlänningarna för ett »kvickt» mälningssätt, som de karaktäriserade med epitetet »effektgenren» (100). I nagon parisexposition deltog han dock icke; det erkän- nande, som kom honom till del, fick han i konstnars- kretsarna genom ateljéumgänge. Snart nalkades den tid, — augusti 1820, — da Lauréus’ trenne stipendiear voro till ända. Den 30 mars är hans ansökan om förnyadt understöd daterad, och den 19 juli beviljade konungen resepensionens förlängning med tre ar »för att hofmalaren, professor Alexander Laureus matte fa fortsätta sitt konststudium uti Italien, dit han fran Frankrike arnade begifva sig». (101). Bidrag t. känned. af Finl. VII. LAUREUS I ROM. HANS SISTA | KONSTNARLIGA PRODUKTION. Den 17 april 1820 lamnade Lauréus Paris tillsammans med Margareta Thynelius och M. G. Anckarsvard, som, också han, lockades af det beprisade skönhetslandet. Resan till Rom skildrar Lauréus i ett bref till Fahl- crantz (102). Gynnade af ett härligt sommarväder njôto de af den vackra naturen i Frankrike och särskildt af utsikterna öfver de vidsträkta vinbergen i Bourgogne. »Vid Chalons hade man det stora nôjet att pa ofantligt afstand upptäcka alperna, som lika moln visa sig och för- svinna allt efter solstralarnas brytning.» I Lyon rastade de ett par dagar for att bese staden. »Det som har mest frapperade var stadens vackra lage, genomskjuten af sina tvänne stora floder samt omgifven af klippor och berg finnes dar allt for en landskapsmalare.» Sin berättelse fortsätter han: »Nu kommer jag till den delen af resan, som efter mitt tycke var det intressantaste af allt och som jag måste regrettera att Bror icke sett, framför bade Italien och alltsammans, nämligen vägen fran Lyon och till Turin. Det vackra bôrjade redan vid Lyon, men det stora och förvånande först pa andra dagsresan därifrån vid inträdet i Savoyen samt sedan hela passagen öfver Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 9 130 Alperna. Vägen bar beständigt småningom uppföre, och vi hade utsikten med de förenämnda bergen med Mont Blanc framför oss allt tydligare och högre. Det första ovanliga skådespel, som möttes var ett ställe, kalladt La Gorge de la Chaille. Vägen åtföljde branten af bergen till en förfärlig höjd, som lodräta formerade emellan sig en précipice eller snarare en afgrund,i bottnen hvaraf en ström kastade sig från klippa till klippa och emellanåt försvann. Öfver hufvudet hängde ofantliga hotande klip- por. Vi gingo till fots hela denna väg och försökte att i hast göra några teckningar fast under beständigt regn och igenom själfva regnmolnen, som där hvila sig mot ber- gens sidor, ibland höja sig och förorsaka tusende ovanliga effekter och fenomen. Den, som vill läsa en sann beskrif- ning af detta och följande ställen, finner den hos Rousseau, som beskrifver denna väg. Åter ett annat märkvärdigt ställe kort efter detta är Passage des Echelles, emedan resande där förr nödgats klifva upp för berget på stegar. Nyligen har man där sprängt ett hvalf midt igenom ber- get samt gjort en bekväm väg. Vi gingo till fots den gamla vägen och hade denna möda rikligen ersatt genom ut- sikter af de förunderligaste och förfärligaste, men tillika de mest pittoreska klippor och branter. Vagnen mötte åter vid utgången af grottan. Ett stycke därefter mötte vi det besynnerliga vattenfall, som ifrån ett skyhögt, lodrätt berg kastar sig i båge, så att man skall kunna passera torr emellan berget och fallet, hvilket vi dock nu ej hade tid att försöka. Mera besynnerligt är detta än egentligen vackert för målning. Om aftonen anländes till den lilla staden Chamberg, som har det mest pittoreska läge man kan upptänka, emellan de ofantligt höga bergen. Sommarn Bidrag t. känned. af Finl. 131 var dar i sitt flor, alla trad och växter i blom samt vinran- korna utslagna. Men ett par hundra alnar i höjden bör- jade vintern, och granarna voro fulla med snö, som nyss fallit. Ännu högre upp voro de ofantliga spetsarna be- täckta med evig snö och gåfvo de vackraste former och . kontraster. Molnen mot sidorna af bergen gifva skuggor och effekter, alldeles förvånande. Det var klockan 2 eller 3 på morgonen som vandringen efter vanligheten åter började. Solen gick upp, när vi kommo utom staden, hvilket icke minskade landskapets behag. Nedanför dessa berg och snögubbar voro de täckaste ställen med den ri- kaste variation af löfskogar, ruiner af gamla slott på de lägre höjderna, strömmarnas vattenfall, etc. etc. Vårt beständiga utrop var: skall ej Fahlerantz komma hit!— Vi fortsatte vägen ännu i två och en half dagars tid ge- nom dalen Maurienne, som blef allt trängre och dystrare samt ödsligare ju högre man kom. Slutligen ar den ej bredare emellan de branta bergen än att vägen och en ström, som oftast åtföljer den, få rum. Träd och växter minskade småningom. Den ovanligt rena och friska luften i dessa berg bidrager ej litet till det nöje man där har, och jag tänkte med saknad på att snart måsta byta detta emot Italiens kvalm.» Den 1 maj anlände de resande till Lans le bourg, där de hade Mont Cenis framför sig »lik en teaterdekoration». »En sådan ofantlig hvit massa med sina skarpa brytningar och pikar samt de stora blåaktiga skuggor, som däraf formeras, hade jag önskat få se målad af Brors pensel. Jag har aldrig sett någonting sådant måladt, men däraf borde kunna bli någonting vackert.» Hvilket starkt intryck den schweiziska alpnaturen Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 132 gjorde pa vara nordiska konstnärer framgar af Lauréus’ bestämda försäkran, att den vida öfvergick hvad han någonsin kunnat föreställa sig. Färden nedåt italienska sidan gick med fart, så att »det fordrades godt hufvud, som man säger, för att se utföre åt sidan». »Mest vände man sina blickar åt andra sidan, fast de där mötte blott liksom en lodrät mur af berg.» Snart kommo de till »det platta Piemont, där landet var jämnt som ett bord, träden i räta rader midt uti säden samt vinrankorna i festoner från det ena trädet till det andra, såsom i den sirligaste teaterdekoration». »Ett härligt landskap för magen men föga för penseln.» Genom Turin, där de dröjde ett par dagar, Alexandria, Piacenza, Parma, Reggio, Modena och Bologna, »märkvärdiga och vackra städer, af hvilka vi ej mycket kunde se, emedan i dem föga uppehall gjordes», fortsattes resan till Florens, där Anckarsvärd stannade, »intagen af sällskapet hos svenska ministern». Tio dagar använde Lauréus för att studera Florens” konstskatter och begaf sig sedan vidare till Rom, »oak- tadt alla nu (den 22 maj) kommo därifrån af fruktan för hettan och sjukdomar». »Också ficks ej ressällskap af flere än en liten, tjocker handlande, oaktadt vagnen var för sex personer invändigt utom flere utanför. På fem dagar gick den resan för sig, lyckligen och väl, och inga röfvare syntes, fastän den lilla handlanden stoppade sitt guld i sina stöflar samt bäfvade när någonting rördes på afstånd.» »Ju mera man aflägsnade sig från Florens, ju fulare och ödsligare blef landet. — Vi kommo nu in på de slätter _ och ödemarker, som omgifva Rom på denna sidan. Inga hus, inga människor, ingen uppodling, en och annan get- Bidrag t. känned. af Finl. 133 herde var det enda man métte. Andtligen ett monument, kalladt Neros graf, ännu nagra sandbackar och man sag nagra tornspetsar och domen af St. Per, som dock med moda kunde urskiljas, emedan nigra andra i samma fason i dimman af den tjocka luften tycktes vara lika stora.» »Slutligen voro vi i den märkvärdiga staden (den 27 maj 1820), som ännu icke tycktes visa nagonting mark- vardigt. Den storsta gatan, som en resande strax môter, oaktadt mycket omtalad för sin rörelse etc., kan ej för- liknas vid annat än de obetydligaste i Paris. Men det ar at en annan sida som Rom har markvardigheter af helt annat slag.» Lauréus fortsätter brefvet med att skildra sina forsta intryck af Rom. De voro långt ifrån fördelaktiga. »Landet häromkring, skrifver han, är onekligen vackert i visst afseende, men mera skriker man därom. Att himmeln är annorlunda, som många påstå, kan jag alldeles icke finna. Man ser mycken variation af effekter af moln etc., i synnerhet om hösten, men man ser detsamma hemma, om man vill. Det som man ej har i Sverige, äro de vackra och pittoreska husen, de som bönderna bygga af en slump. ej de som arkitekterna bråkat sina hjärnor med, men ännu mera de förträffliga ruinerna. Däremot träffas lättare hos oss stora och vackra träd, hvilka här äro mindre och glesare. De så mycket beprisade orange-, oliv- och lager- träden förtjäna knappt nämnas annorlunda än i rang med äppelträd och stickelbärsbuskar. Likväl borde jag kanske icke döma om allt detta, så länge jag ej sett de utropade ställena, Tivoli och Frascati, m. fl.» »En månad gick nu snart förbi, innan jag fick rum, passande för arbete, men till hvilket ändamål de ändå äro Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 134 dåliga. Det är mycket ondt om sådant nuförtiden, och hade jag förut vetat detta samt mycket annat, så hade jag visserligen stannat kvar i Paris, hvilket varit klokare i flere afseenden. Men då man beständigt hör talas om Italien såsom ett paradis, och där man till på köpet skall både lefva och få allting för intet. sa kan man väl ej annat än bli litet nyfiken samt tro att åtminstone något af detta prat måste ha grund. Först af erfarenheten får man se att här icke är bättre än annorstädes, och beträffande bil- ligheten, så lefver man här icke för ett öre billigare än i Paris. Nu började också den tiden, som i Rom är ganska besvärlig, nämligen hettan. Juli, augusti och halfva sep- tember voro värst, med en kontinuerligt brännande sol utan den minsta molnfläck. Intet kunde man gå ut och intet kunde man företaga inne. Mycket folk voro sjuka och däribland Byström. Hettan slutades ändtligen med starka åskor och regn. Därpå blef det liksom sommar på nytt och med en tempererad och behaglig luft. Jag har ännu sett ganska liten del af Roms märkvärdigheter. hvaribland de vackra ruinerna väl förtjäna rummet bland de första. Af konstsamlingar finnes ett stort förråd men spridda. och det kostar tid och pengar att se dem. Till de publika samlingarna har man i Paris mycket lättare till- gång, utan ett runstyckes afgift. Men om allt detta kan visst Hasselgren ge mycket bättre beskrifningar än jag.» I Rom fanns före Lauréus en hel koloni af landsmän, hvilkas högkvarter var Byströms präktiga Villa Malta pa Monte Pincio. i närmaste grannskap till den franska akademien, som var inrymd i Villa Medici. Hjalmar Mör- ner, L. H. Roos, L. J. von Röök, Gustaf Söderberg och tecknaren K. J. Lindström utgjorde stamtruppen. Snart Bidrag t. känned. af Finl. 135 anlände äfven Anckarsvard fran Florens samt Fogelberg och Nyström -från Paris. Laureus, som gick miste om Fahl- crantz’ sällskap, »som hade varit efterlangtadt i manga afseenden», da denne emot formodan stannade hemma i Sverige, gladde sig särskildt åt Fogelbergs ankomst 1821. De tva vännerna bodde ocksa en tid (1822—23) tillsam- mans. I det ofvan citerade brefvet skildrar Lauréus den svenska konstnärskolonien, som utgjorde hans när- maste umgänge, om ocksa icke han, sasom flere andra af dess medlemmar, bodde hos Bystrôm. »Af landsmän ar här en spritt ny landskapsmålare, Gustaf Söderberg, som studerar sin genre med mycken ifver och ar ratt flitig och arbetsam. Han gjorde en resa forliden sommar till Neapel och Sicilien i sällskap med en fransk landskaps- malare, Michallon, om hvilken jag en gang lar nämnt fran Paris. Herr Sôderberg har dar ritat en mängd vyer efter naturen, eller efter fransosen. Äfven här har han beständigt varit ute med sin farglada och palett och ma- lat vyer, alldeles efter det nya sättet, att mala allt efter naturen och intet af egen fantasi. Grefve Morner har ock varit har lange. Nara ett ars tid har han hallit.pa med att rita och i koppar etsa 20 stycken plåtar, föreställande karne- valen härstädes, en hop upptag och maskeradkarikatyrer. De aro nu nyligen fardiga och han tanker halla denna sam- ling till salu, som kanhända torde fa atgang. Han har äfven lange sedan bôrjat med att mala en batalj, dar var konung ar hufvudfiguren till hast med en hop herrar. Taflan ar ännu blott anlagd och det värsta återstår. Den lär vara ämnad att presenteras för H:s Majestät. Grefve M. är en mycket hederlig man och den af alla lands- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 136 män, som jag har haft största nöjet utaf. Dessa båda herrar hafva talent, men efter hvad jag förnummit så lär deras beröm ännu vara något öfverdrifvet af tjänstfär- diga, som ibland äro tillreds att lättsinnigt berömma eller tadla utan att alls förstå saken samt utan att betänka hvad de skrifva eller tala. I sommar lär Byström i säll- skap med en eller bägge dessa herrar begifva sig hem genom Paris. Jag behöfver ej påminna att allt detta om dessa herrar är oss emellan, ty eljes kunde jag bli misstänkt och få olägenhet. Om deras allvar är att vilja blifva artister, såsom det tyckes, så torde de någongång ångra att hafva utbytt sina andra goda utsikter för fram- tiden emot så magra som en artist har. Ännu en ny land- skapsmålare, Bror känner väl von Röök, som också är här. Han har äfven nu börjat studera landskap med våld och tröstar sig med att någon gång hafva hört att Claude Lorrain var fyrtio år, när han började. Således ännu allt hopp kvar att bli den andra Claude. Byström lefver som en herre, åker i vagn, har drängar, etc. Han har äfven många goda och bekvämt inrättade ateljéer och får be- ständigt nya vackra statyer färdiga. Herr Roos är sig lik, utom att han nu går med pipskägg och mustascher. Han har stor familj att underhålla, utom pilten, hundar och fåglar och dufvor och sköldpaddor och hin håle vet allt hvad för kräk. Han vill resa till Paris för att köpa sig en papegoja, emedan de äro för dyra här. Han för- drifver eljes tiden med att kopiera gamla porträtt etc., och dessemellan målar han sitt eget behagliga konterfej i spegeln samt sin Kalles. Baron Anckarsvärd är allt- jämt i Florens, något särdeles nöje matte där kvarhalla honom så envist.» Bidrag t. känned. af Finl. 137 Resande landsmän, turister och konstdilettanter gjorde längre och kortare besök, uppsökte konstnärerna pa deras ateljéer samt deltogo i deras glada aftonstunder på Café Greco och osterior. Somliga voro enligt efterlämnade konst- närsbref »tråkiga och dumma», andra erhöllo epitetet »hygg- liga landsmän». Till de sistnämnda räknades bl. a. en kammarherre Heikensköld, som 1 sällskap med den unge J. F. M. Hisinger fran Finland sommarn 1822 uppehöll sig i Rom. Hisinger skrifver i sin resejournal: »den 28 juni 1822 besökte jag vår finska landsman Lauréus, som hade en vacker samling af taflor och skisser i olja, hvilka han gjort under sin femåriga sejour i Paris och Rom» (103). I likhet med många af de resenärer, hvilkas kassa tillät förvärfvandet af ett eller annat konstverk, köpte han af Lauréus en mindre målning, föreställande en sofvande röfvare. Lauréus” förhållande till landsmännen och de talrika främmande konstnärerna 1 Rom får sin belysning af ett och annat uttalande i hans egna och kamraternas bref. Den 21 maj 1822 skrifver han till Fahlerantz (104): »Här äro några förnäma herrar svenskar, som skola rita landskap, säges det, men dem har jag aldrig sett». De förnäma her- rarna voro två unga officerare, baron Adlercreutz och löjtnant af Forselles, hvilka redan en tid hade uppehållit sig i Rom och hvilka i alla fall enligt Fogelberg hörde till »de hyggliga landsmännen». Något senare skrifver Fogel- berg till Anckarsvärd om sin vän och arbetskamrat: »Lauréus arbetar för sig själf och umgås med ingen, han springer för kapten [v. Uhlen] som för busen». Förkla- ringen till skräcken för »busen» ger Lauréus själf: »Här är en besynnerlig kapten och amatör af konsten. som Bror Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 138 (Fahlerantz) lar känna, efter han har en vacker ritning af Bror. Men han tyckes vilja har nyttja samma sätt att handtera artister, som han lärer vara van vid sina korpra- ler. På befallningen att lämna till honom mina taflor. den ena efter den andra till kopiering, vågade jag en gång neka, hvaraf han blifvit så uppbragt emot mig, att han ej lär försumma något tillfälle att på sitt sätt rekom- mendera mig, som jag har märkt.» Den 2 november 1822 skrifver Fogelberg (105): »Lauréus gör efter vanligheten vackra taflor, vi bo ännu tillsammans. De delade bostad ända till inemot sommaren 1823. Nyström skrifver till Claes Livijn: »Ar 1823 kl. 1 på morgonen. Nu är det nytt år. Med Fågeln och Lauréus har jag hälsat det. fyllda glas i hand. Det förstås att fäderneslandet och mina vänner voro min första tanke»(106). Nyström och Fogel- berg undveko afsiktligt Byström och hans närmaste vän- ner. Mörner, som de gärna träffade, »hörde likväl i det hufvudsakligaste till dennes umgängeskrets, hvarest äfven Arfvidsson och Röök i egenskap af beundrare för det mesta dvaljdes». Lauréus var säkert mindre deciderad i sina sympatier än Nyström. Han stod på bästa fot med Byström och Mörner, däremot gaf han i brefven till Fahlcrantz luft åt sina mindre varma känslor för v. Röök och andra af Villa Maltas gäster. »De utländska artisterna här — skrifver Lauréus d. 22 dec. 1820 — känner jag ännu ej. och har ej heller gifvit mig tid att springa och uppvakta sådana, som alltid är besvärligt, i synnerhet da man är allena. En tysk land- skapsmalare [Josef Rebelll bor hos Byström. som skall vara mycket i ropet enligt herrar landsmäns utsago. Han målar vyer efter naturen häromkring, som han i hast Bidrag t. känned. af Finl. penslar till med spanskgröna trad och cinnober-blommor. Han anlägger aldrig sina taflor, utan gör genast färdigt från ena hörnet till det andra utan att sedan mera röra därvid, hvilket skall vara bevis på stor talent. Byström har nyligen fatt färdiga af honom tvänne taflor efter beställning, föreställande vyer från hans trädgård. De äro i samma genre ungefär som vår forna Bellangers eller Cederholms, men under dessa båda. Han målar allt precis som det är på stället och midt om dagen. Om där växer kålhufvud i förgrunden i naturen, så gör han dem på sin tafla, men icke med det fini och esprit, som äfven ibland kan ge värde åt sådana saker, utan så ungefär som Bellanger. Men det betalas, och han har åtgång och be- höfver således icke göra bättre. En viss landsman utlät sig en gång till Brors beröm, att om Fahlerantz kommit hit så hade han visst kunnat bli likaså snäll som denne. Om så varit, så är det rätt väl att resan ej blef utaf.» »Det är de tyska artisterna, som Byström mest är bekant med. Jag känner dem ej, men efter anledningar och berättelser lära de alla hålla sig vid den genre, som en viss altartafla, och en del lära gå än längre samt för- gylla sina taflor för att göra dem rätt ,köstliche och hübsche‘.» Det ar »nazarenerna» och deras likatänkande landsmän, som brefskrifvaren äsyftar. Icke heller senare vackte de och deras konst Laureus’ sympati. Annu sa sent som den 21 maj 1822 skrifver Lauréus i sitt andra bref till Fahlerantz: »Pä hela den tiden, sedan jag sist skref, har jag ej sett här annat än nägra historie- taflor exponerade och af ganska klent värde. Man har sällan tillfälle att se goda taflor, ty de samlingar, dar sa- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 140 dana finnas, äro ej sa lätt tillgängliga. De högtförnäma samlingarna pa Kapitolium och pa Vatikan i sitt värde». Man får dock icke draga den slutsatsen, att Lauréus lefde i skymundan. Rom var som ett enda »trefligt, lugnt och ogeneradt konstnärshem» enligt Nyström. Alla kände hvarandra något. Så länge Canova lefde var hans ateljé en samlingsplats, där konstnärerna möttes i beun- dran för mästaren. Thorvaldsen var en annan likadan centralfigur. Mera än med de exklusiva nazarenerna umgingos svenskarna med bröderna Frans och Johannes Riepenhausen, landskapsmålaren Josef Rebell och några andra tyskar (107). Af italienare nämnas skulptören Carlo Finelli, målarna Landi och Camuccini, hvilken sistnämnde var intendent för de Vatikanska samlingarna. Villa Maltas nära grannskap till den franska akademien samman- förde lätt våra nordbor med den talrika konstnärsskaran i Villa Medici. Särskildt Lauréus, Anckarsvärd, Nyström och Fogelberg, som kommit till Italien direkt från Paris, trifdes väl bland fransmännen. De aterfunno bland dem gamla akademikamrater och vunno nya vänner och själsfränder. Hösten 1822 kom Guérin till Rom som direktor för franska akademien. Nyström berättar att han och Fogelberg spisade middag tillsammans med trettio franska ungdomar, och Fogelberg glömmer icke att i sina bref till Anckarsvärd, efter dennas hemresa. hälsa från vännerna Lauréus, Leopold Robert och Victor Schnetz. Förutom bland landsmännen var det således bland de franska målarna Lauréus hade sin närmare bekant- skapskrets. Vi böra särskildt ihågkomma de två nämnda. hvilka i likhet med den tyska målaren Frans Catel i sina Bidrag t. känned. af Finl. 141 konstnärliga sträfvanden hade manga direkta berôrings- punkter med Lauréus. Sasom vi ofvan erfarit, voro Lauréus’ forsta intryck af Rom langt ifran de basta. I sin ensamhet beklagade han bittert .att Fahlcrantz påtänkta romresa icke blef af, och han väntade otåligt pa Anckarsvärd, som dröjde i Florens, samt pa Fogelbergs ankomst fran Paris. Icke blott ensamheten tyngde hans sinne. Allting var mer eller mindre pa tok. »Farger äro har sämre och dyrare än i Stockholm», skref han till Fahlerantz (108), »och man har mycket göra att fa till sitt nödvändiga behof, samt måste hjalpa sig utan somliga eller af simre sort. Taflor ser det äfven smatt ut med. Tiderna aro numera ej desamma som da Hasselgren var har, under krigstiderna, da inga engelsmän samt andra främmande kunde komma hit. Nog säljas här gamla taflor hvar onsdag pa ett torg tillika med matvaror etc., och för att göra dem glänsande smör- jar man dem med strutto, som är detsamma som fläsk- flott på svenska, men jag har ännu ej sett en bland dem, som jag ville ha till skänks. Om Bror kommit hit så hade Bror säkert fått sina taflor, föreställande vyer härifrån mycket bättre betalade än hemma. Men då hade” också en längre tids vistande här varit af nöden samt ännu därtill en konst, som här brukas, nämligen att muta och ligga inne med en viss sort folk, som beständigt stå på lur efter resande och äro tillreds med sin tjänst, antingen som lärda och visa märkvärdigheter eller som konnässörer och föra till artisterna eller ock skaffa h-r eller andra nöjen, allt efter omständigheterna. Denna konst lär hjälpa mera än talent.» Han ångrade att han hade lämnat Paris, och missräkningen lade bäska ord i hans mun. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 142 Forst smaningom fann han sig till rätta, blef upplifvad af kamraterna fran Paris, knôt nya bekantskaper och upp- tackte det trifsamma och pittoreska 1 omgifningen, som snart fangslade hans sinne. Att han ocksa fick uppmun- tran hemifran bevisa flere omständigheter. Genom Fahl- crantz erhöll han 1820 af kammarherre J. F. v. Schinckel, beställning pa tvänne taflor, pa tal om hvilka han nämner att han hade »nagra stycken med italienska ämnen fär- diga, allt i min gamla genre». Ofverste von Gerdten och Fogelberg formedlade en beställning till grefve Gustaf _ Trolle-Bondes konstsamling pa Säfstaholm. Nar kron- prins Oskar gästade Rom 1822 besökte han med Byström som ciceron flere svenska, tyska och italienska konst- närers ateljéer. Fogelberg erhöll ingen beställning, men af Lauréus tillforsikrade sig den hôga gästen ett af hans bästa arbeten till gafva at hertigen af Leuchtenberg i Miinchen. Af ett bref fran Mörner till Anckarsvärd (20. IV. 1822) framgar, att Lauréus hade for afsikt att varen 1822 sända hem till exponering nagra af sina nya arbeten. Morner skrifver nämligen: »Lauréi exposition tror jag är uppskju- ten till nästa van. Han ville visa de hemmavarande hvad han åstadkommit under sin femåriga utrikesvistelse, enär han nu stod inför eventualiteten att om ett ar antin- gen återvända hem eller anhålla om prolongation af sitt reseunderstöd. Han rädför sig i bref med Fahlcrantz »sasom den enda van jag har att i det fallet kunna säkrast vända mig till». »Anckarsvärd har äfven lofvat göra allt sitt till, samt har nyligen gifvit godt hopp. Tiden löper sa oändeligen fort. och rätt som det är, har jag blott ett ar kvar, samt vore tvungen att i vidrigt fall i nästa var Bidrag t. känned. af Finl. 143 vända hem, hvilket icke vore alldeles enligt min plan, ty jag skulle ännu ha mycket att göra dessförinnan. Min tanke hade varit att ännu få dröja här något samt sedan ännu en gång besöka Frankrike och Holland.» Han deltog numera ifrigt, fastän på sitt stillsamma, halft till- bakadragna vis, i det romerska konstnärslifvet, och med outtröttlig flit uppgick han i själfständigt arbete, för hvil- ket han hade funnit en tallös mängd af tacksamma motiv efter sitt sinne, men det oaktadt hägrade för honom tan- ken att ännu en gång få återvända till Paris. Rom och dess omgifningar erbjödo måleriska scenerier och folklifvet pittoreska och omväxlande motiv samt ka- raktäristiska typer, hvilka, såsom man skulle tycka, hade bort helt fånga hans intresse och tillfredsställa hans stora _arbetslust. Konstnärerna i Rom omfattade visserligen för det mesta de klassicistiska idealen eller studerade något för grundligt Rafael och den prerafaelitiska målarkonsten, men också den unga romantiska riktningen hade sina representanter, hvilka allt mera började göra sig gällande. Bland de sistnämnda och andra af klassicismen oberoende konstnärer funnos sådana, hvilka särskildt i valet af ämnen hade gemensamma intressen och beröringspunkter med Lauréus. Hvad han däremot kan hafva saknat var en konst och konstnärskamrater, med hvilka han i afseende å uppfattning och konstnärlig stil skulle känt en dju- pare och mera omfattande samhörighet. Lauréus’ ansökan om förlängd pension för ytterligare tre år är daterad Rom den 13 november 1822. Akademien i Stockholm gaf sitt välvilliga förord, »grundadt på öfver- tygelsen om den fulländning i konsten, som en artist af redan så väl känd skicklighet bör kunna uppnå, därest Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 144 han finge under fortsatt utrikesvistande förlänga sina konstnärsstudier». Den kungliga resolutionen af den 19 februari 1823, hvilken genom akademien delgafs Lauréus först i maj, biföll dock endast till pensionens förlängning med ett år eller till den 1 september 1824. Den för Lauréus nedslående utgången omöjliggjorde alla hans planer på resa till Frankrike och Holland, men ett år kunde han ännu sorgfritt stanna i Rom. Såsom redan nämnts funnos i den internationella artist- kolonien i Rom, särskildt bland fransmännen, konstnärer, hvilkas intressen och sträfvanden delvis sammangingo eller voro likartade med Lauréus’. Främst af dem böra vi ihågkomma hans personliga vänner Leopold Robert och Victor Schnetz. Ingendera hade utgått från den konstnärs- krets, som i Paris väckt största genklangen hos Lauréus. De voro elever af David, men ej heller denne hade såsom lärare ställt sig afvisande gentemot genremåleriet. Tvärt- om yttrade han åt en grupp af sina elever, Granet, Vermey. Révoil och Fleury-Richard, hvilka i detta afseende voro honom otrogna: »Det är mycket bättre att göra goda genremålningar än medelmåttiga historietaflor» (109). Schnetz och Robert hade, hvar för sig, utan någotrompris begifvit sig till den efterlängtade staden för att under flitiga studier obemärkt fullkomna sin talang. Båda väckte stor uppmärksamhet vid sitt framträdande på salongen i Paris, den förre 1819 och särskildt 1822, den senare också 1822, men framför allt 1824. De räknades til den nya romantiska falangen, men intogo en plats for sig. Schnetz, som senare ägnade sig at religiösa och historiska framställningar, började sin konstnärsbana med hvardagliga ämnen ur det italienska folklifvet. Bidrag t. känned. af Finl. 145 Man berömde hans kolorit såsom mycket bättre än den som vanligen utmärkte Davids elever, utan att den därför gick till sådana öfverdrifter, för hvilka man beskyllde de unga romantikerna. Hans kompositioner voro tilldra- gande utan att vara bisarra. Moderna ämnen förstod han att behandla originellt och naturligt, så att de fingo ett nyhetens behag, samtidigt som »en viss renhet. i teckningen», d. v. s. en utpräglad klassicistisk form- gifning, förrådde hans utbildning i Davids ateljé (110). Den några år yngre Leopold Robert slog igenom först 1824. Själf trodde han att han leddes af en omedelbar naturkänsla. I ett bref, i hvilket han ger uttryck at sin beun- dran for det vackra, det egenartade och det smakfulla 1 den italienska omgifningen och folklifvet, tillagger han: »man har endast att kopiera» (111). Hans teatraliska folk- lifsbilder, såsom Återkomsten fran pilgrimsfärden till Madonna dell’arco (1827) eller Skôrdefolkets hemkomst (1830), hvilka aro exponenter for hans mognade stil, sakna dock hvarje spar af omedelbarhet och enkel naturlighet. Kompositionen följer strängt akademiska regler. Gester och rörelser äro direkt lånade från antik- museernas marmorvärld, och det hela uppgår i en tom, sentimental idealisering. Samtidens beundran återklingar i E. J. Delécluze's ord, att »ingen af Davids elever hade battre än han omsatt i praktiken hvad mästaren åsyftat med yttrandet, att taga ämnen från historikerna och prosaförfattarena för att själf vara mäktig att idealisera dem på sitt eget sätt» (112). Eftervärlden ser däremot blacken om Roberts fot just däri, att davidskolan lyser fram såväl i helheten som 1 hvarje detalj. Hans första romerska arbeten voro kyrkointeriörer med figurer såsom Proces- Nat. o. Folk, H, 75, N:o 2. 10 146 sion i 8. 8. Cosma e Damiano, men han öfvergaf sådana motiv for att börja mala rena genretaflor med ämnen ur det romerska hvardagslifvet. I början af 1820-talet, medan Robert och Lauréus hade beröring med hvarandra, präg- lades hans konst ännu af sökande. Den var mindre upp- styltad och i öfverensstämmelse med motiven anspräks- lôsare och samtidigt mera blodfull, om ocksa typiskt stili- serande i klassicistisk anda. Liksom en del af Schnetz’ arbeten, bl. a. Sma vintjufvar. voro Roberts, sasom En gammal späkvinna, En ung andlig, Bedjande röfvare, En rofvares dôd, En munk som later barn kyssa reliker, Romerska herdar, Rôfvarfamilj, eller Gatumusikanter framfôr en madonnabild, besläktade med Alexander Lau- réus målningar. I stil och uppfattning stod Lauréus dem icke sa alldeles nära, i det han ju skänkte sin beundran at den franska konst, hvilken lefde pa sidan om klassi- cismen. men hans motivval öfverensstämde ofta med de franska vannernas. Den redan nämnda Granet, som förrän han inträdde i Davids ateljé hade varit elev af landskapsmålaren Constan- tin. uppehöll sig i Rom från 1802 till 1819. Här målade han landskap med arkitektur i Hubert-Roberts genre och framför allt figurinteriörer från kloster, kyrkor och ruiner. Hans religiösa, historiska och genrescener karaktäriseras främst af pittoreska effekter i klärobskyr och perspektiv. På salongen 1819 i Paris fick Lauréus se tvänne romerska kyrkointeriörer af Granets hand, af hvilka i synnerhet den ena, Capucinerna, af kritiken emottogs med nästan ode- ladt bifall. (113). Det är troligt att bland de unga tyskarna en eller annan följde samma riktning som de senast omnämnda konst- Bidrag t. känned. af Finl. 147 närerna, fastän vi icke närmare känna dem, undanskymda som de blifvit af starkare begafningar, af nazarenerna och andra, hvilka gafvo tiden dess losen. I Dresden ma- lade ju Kersting redan 1811 och 1812 interiörscener i hollandsk stil (114), och nagra ar senare upptogo de tyska romantikerna med forkarlek liknande ämnen. Pa Lauréus’ tid i Rom befolkade Fritz Catel sina i Kochs art stiliserade landskap med italienskt landtfolk, och han utarbetade stundom staffagegrupperna till rena genrescener. En interiörscen af hans hand, signerad 1824, ar den kända konstnärsbilden med kronprins Ludvig af Bayern i den spanska vinstugan i Rom. Lauréus hade användt sina parisar till studier. Fli- tigt och uthalligt hade han arbetat som akademielev for att öfvervinna sina svagheter, for att lara sig att teckna riktigare och uppna stôrre fardighet i sitt maleri. Han lämnade Guérins ateljé ofantligt mycket starkare och säkrare i tekniskt kunnande, än han kommit dit. Den förhärskande påverkan af den gamla holländska konsten i rent formellt afseende, som gjort sig gällande i flertalet af hans arbeten och som stundom hade ledt nästan till imitation och manér, öfvervann han. Den personliga teknik och måleriska uppfattning, som hade framträdt i hans bästa målningar, mognade under intrycken af den franska konsten. Den likartade konst han i Paris hade kommit i beröring med bragte honom till själfständighet och klart medvetande om sitt mål. Först i Rom var han färdig att helt genomföra sin frigörelse och skörda frukterna af studierna i Paris. Hans eget medvetande om ett genombrott 1 sin utveckling bely- ses af att han i början af vistelsen i Rom skref till Fahl- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 148 crantz och bad denne »ej lata nagon se eller revidera» några hemsända äldre målningar, »ty där ar intet som för- tjänar ses). Särskildt hans tillägg om ett par dukar »allt i min gamla genre» visar att han numera ville mala pa ett annat sätt än förut och icke vidare satte värde pa sitt tidigare manér. ; Samma böjelse för det måleriska i motiv och kompo- sition, som genomgående utmärker Laureus’ tidigare konst, gör sig gällande äfven 1 hans romerska arbeten. Däremot hade den chargerade, något karikatyrartade teckningen i hans äldre själfständiga målningar fått vika för en mera objektiv uppfattning, som ofta förstod att bevara en frisk ursprunglighet i skildringen, trots en viss generaliserande, halfrealistisk typbehandling. I sin upp- fattning stod han fortfarande närmast den i föregående kapitel karaktäriserade grupp franska målare, som han lärt känna främst genom Demarnes, Taunays och Drol- lings arbeten. För Roberts och Schnetz’ klassicistiska idealisering forblef han i det hela främmande, om han också icke kunde undgå att röna inflytande af tidens allmänna benägenhet för idealistiskt förskönande. Hans kolorit utvecklade sig ännu delvis i den riktning han inslagit med de två målningarna fran St. Louis- festen i Paris, i en dämpad, varmt graaktig fargskala. Såsom förut lämnade han ofta den bruna undermalningen skissartadt kvar 1 skuggpartier, men anlade dagrarna i klara färger. Eller utförde han hela taflan i en saftig och liflig kolorit med stundom djupa och varma toner, stundom klara och lysande, alltid i en bred och kraftig penselforing. Efterklangen af det holländska måleriet i hans äldre röd- eller gulaktiga entoniga dukar försvann Bidrag t. känned. af Finl. 149 helt och hället, liksom äfven det tunga, bla môrkret i hans landskap och andra utebilder. I behandlingen af ljusef- fekter hade han vunnit en stor fulländning. Eldsljuset omväxlade han ofta med dagsljus. Halfdagern i ruinerna och solljusets starka glans eller dess fint silande stralar genom de brustna hvalfven förstod han att ätergifva med samma liffullhet och genomskinliga klärobskyr som eldslagans svaga sken. Granet var en med Lauréus likartad konstnärsnatur genom kärleken till pittoreska ljuseffekter. Nägot direkt inflytande fran denne, som var endast nagra ar äldre, kan icke påvisas samt förefaller också mindre troligt, enär Granet lämnade Rom året förrän Lauréus anlände dit från Paris. Granet framställde medeltida tilldragelser i sina interiörer, skildrade små genreartade, historiska anekdoter med de romerska ruinerna som ram eller målade högtidliga religiösa stämningsbilder. Hans människo- skildring är därför i det väsentligaste en annan än Lauréus’. Detta oaktadt voro de i sin måleriska läggning i så måtto besläktade, att hvardera valde sina motiv och formade sina kompositioner, rent konstnärligt sedt, med afseende hufvudsakligen fäst vid pittoreska belysningseffekter. I valet af motiv är Lauréus’ romerska produktion en direkt fortsättning på den bana han från första början hade inslagit, blott att genrescenerna nu äro tagna ur det lif han mötte vid hvarje steg i den eviga staden. Mo- tiven äro från gator och gränder, osterior, ruiner och kyr- kor eller kloster, befolkade med italiensk allmoge och munkar i alldagliga sysselsättningar eller stilla andakt. Under utflykter till Roms omgifningar mötte han den enkla landtbefolkningen, och mera romantiska ämnen Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 150 stodo att finna bland bergsbornas fribytarskaror. Samma lif och liknande motiv inspirerade Hjalmar Môrner till hans flyktiga. men konstnärligt liffulla teckningar och skisser fran Rom, fastän han med sitt rörligare tempera- ment mera 4n Lauréus fann behag i stojande upptag och karnevalsäfventyr. Det var säledes har, liksom i Stockholm och Paris, i främsta rummet folklifvet. som lockade Lauréus, och dess sydländska brokighet samt mångfald af pittoreska scener och karaktäristiska typer erbjödo honom osökta och ypperliga uppslag. Figurrika kompositioner omväxla med ensamma karaktarstyper. såsom t. ex. En fiskförsäljare (di- rektör G. Fredriksson, Stockholm). en trasig stackare, som troget sitter vid sin korg på torget. bjuder utsin vara och lockande håller en glänsande fisk i handen. Taflans mot- stycke är en tiggare, som ien tarvflig kammare sitter på sin säng och stödd mot vandringsstafven ser begrundande ut i rummet (direktör G. Fredriksson, Stockholm). Båda äro osignerade, men höra otvifvelaktigt till konstnärens första arbeten från denna period. Modelleringen är säker, men hård samt påminner starkare än i andra arbeten om modellstudierna från Guérins ateljé. I friska, klara färger med saftiga. lysande glansdagrar har Lauréus återgifvit sina modeller i jämnt dagsljus. Penselföringen är bred. nästan vårdslös. Ett enda kraftigt drag har t. ex. format ett ärmveck, halfva skjortärmen, från axeln ända till ne- danom armbågen. Präglad afsamma karaktär. men mindre hårdt och mera rent måleriskt utförd, är en solbränd tras- hank (1822. dr. Axel Hellstenius, Stockholm). som läskar sig med rödvin. Förnöjd fattar han glaset för att föra det till sina läppar. medan han med andra handen håller Bidrag t. känned. af Fial. 151 den omspunna fiascon mot knät. Den lifliga fargbehand- lingen i den gra slängkappan, som hanger öfver ena axeln, den hvita, öppna skjortan, som lämnar det solbrända brö- stet blottadt, samt de rodbruna lappade byxorna liksom den starka, men naturliga hudfärgen äro i allt karaktäris- tiska for Lauréus’ sista period, samtidigt som de lifligt erinra om nagra af hans äldsta malningar t. ex. styf- moderns porträtt eller andra, i hvilka det holländska inflytandet icke gor sig gällande. En eldskensstudie ater är en i nationaldräkt klädd Tivoliflicka vid sin sömnad (1823, dr. Sandell, Stockholm). Den friskt karaktäri- serade taflan ädagalägger pa ett utmärkt sätt malarens utvecklade teknik. Ljuseffekten ar har icke astadkommen genom en konventionell klärobskyr, hvari de belysta par- tierna genom skuggornas fortonande plastiskt framhäfvas mot den skumma bakgrunden, utan rent maleriskt genom lokalfärgernas nyansering och valôrer enligt direkt na- turiakttagelse. En munk i en till vinkällare forvandlad ruin (1823, Ateneum, Helsingfors) visar samma utveckling och teknik i en fin, gra färgskala ännu bättre än den sistnämnda taflan, hvars färger äro mörka och tunga. Ljusverkan, som här beror på solens varma sken i ruinen, pa solstralarnas lätta lek på väggarnas och pelarnas förvittrade murytor, hvalf- bågarnas och vinklarnas mjuka skuggor och flyktigt väx- lande reflexer, är tolkad med en lätthet och naturlig- het, som konstnären i sina äldre arbeten aldrig hade uppnått. Följande bilder återgifva typiska scener ur det syd- ländskt fria gatulifvet i Rom: En publik skrifvare (1822, 2 något afvikande exemplar, major F. Mannerskantz, Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 152 Varnanas, och Stockholms högskola), En cocomeraio eller vattenmelonförsäljare (1820, dr. A. Pettersson, Uppsala) och En giuncatore eller surmjölksförsäljare (1821, Akade- miska föreningen, Lund). »Escrivano publico, Lettere, Memoriale e Scritture» star pa den också för analfabeter latt igenkännliga skylten vid skrifvarens bord, dar han sitter pa Piazza Montanara och tillhandagar sina kunder, hvilka for tillfället utgöras af tvänne kvinnor, dikterande ett bref. På den ena af de två varianterna, den i Stockholms högskola, ses till höger i förgrunden en karl och en kvinna, hvilka betrakta scenen. På den andra äro de åter utbytta mot tvänne rökande pojkar, som sitta på grönsakskorgar, medan till vänster längre mot bakgrunden syns en grön- saksmånglerska framför en kyrka, hvars tornspira af- tecknar sig mot himmeln. — I ett gathörn, bakom sitt bord med vattenmeloner och andra frukter står il coco- meraio och köpslår med ett arbetarpar. Kvinnan, i na- tionaldräkt, känner pröfvande på frukten, som han räcker henne, och en liten flicka, som försiktigt håller i moderns förkläde, ser intresserad på läckerheterna. Det är afton och i fonden af det i mörker försvinnande gatuperspektivet ses en dunkel himmel med månbelysta moln, medan scenen i förgrunden upplyses af en oljelampas fladdrande låga. Ljuseffekterna i den fritt komponerade, men väl afvägda figurgruppen äro ypperligt observerade och visa känsliga valörer, t. ex. i mannens hvita skjorta med gul- aktiga ljuspartier eller i den friska hudfärgen. De lysande röda frukterna mot grönsakerna och kvinnans brokiga dräkt bilda ett friskt men väl sammanstämdt färgackord. Rörelsen är lyckligt träffad, särskildt i den lilla flickge- Bidrag t. känned. af Finl. 153 stalten, hvars otvungna naturlighet framträder sällsynt uttrycksfullt. I den 1821 signerade Il giuncatore har Lauréus, pa- verkad af sina franska kamrater. efterstrafvat en mera bunden pyramidalkomposition. Taflan har därför också förlorat mycket af den oafsiktliga naturlighet, som utgör förutsättningen for hans basta genrebilders konstnärliga verkan. De enskilda figurernas rôrelser och ansikten hafva stelnat i en uttryckslôs idealisering,som illa passar ett motiv som detta, en campagnabo, sittande pa en bank med en stor korg och en kruka framför sig, serverande sur- mjölk at två barn, atfoljda af sin mor. som pa ena armen bar ett lmdebarn. Belysningen är dagsljus. En flärdlöst enkel komposition, som endast bygger på naturens otvungna ordning och i naiv ursprunglighet har träffat idyllens intima stämning, är däremot Il vig- naruolo eller vingårdsmannens familj (1822, kammarherre R. Montgomery-Cederhjelm, Segersjö). Utanför en bond- stuga, omslingrad af vinrankor, sitter en ung kvinna på en pall och jollrar med ett barn i gangstol. som stapplande närmar sig henne. Bredvid sitter en kvinna som flätar vidjor samt på marken en lekande flicka. En gammal man i stugans dörröppning och en yngre, som rökande lutar sig mot en tunna under ett träd, betrakta modern och barnet. Bortom stugknuten synas i fjärran »ruinerna af ett Minervatempel» och campagnans blånande himmel. Den jämförelsevis stora taflan i klara, friska färger är ytterst omsorgsfullt utförd, utan att tekniken likväl blifvit tung eller förlorat något af sin liflighet, hvilket är så mycket mera anmärkningsvärdt som målningen utgör resultatet af ihärdiga föregående studier. I Norr- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 154 köpings konstmuseum bevaras en mindre, skisserad duk med samma komposition, och advokat. F. Morsing i Stockholm äger af det lilla barnet allena en oljefärgsstudie på papp. som är signerad och daterad 1821. Denna detalj- figur är icke ett löst utkast utan en fint observerad och kärleksfullt utarbetad modellstudie, som i sin realistiska hållning väl återgifver det i blotta linnet klädda barnet, med rödblommiga kinder och knubbiga armar och ben. Delvis samma karaktär som i Vingardsmannens familj möta vi i en oljefärgsskiss på papper till en interiörscen, En munk samtalande med två kvinnor (statsrådet E. Aspe- lin-Haapkylä, Helsingfors). Det är en brun undermålning med endast angifna ljuseffekter och flyktigt insatta färger i figurerna, men den flott skisserade teckningen är träf- fande uttrycksfull, t. ex. i den sittande, hopsjunkna gamla munken, eller den unga kvinnan, som lutad mot en byrå star försjunken i lyssnande. Lauréus” kärlek till måleriska belysningar hade under hans tidigare konstnärsbana nog så ensidigt resulterati framställningen af pittoreska eldskenseffekter. Hans då ännu ytterst begränsade teknik och bristande förmåga att behärska andra uttrycksmedel, än dem han lärt af sina direkta förebilder, hade säkert medverkat till att han höll sig inom en så trång ram. Det framgår också af hans ganska misslyckade försök att återgifva solljuset i Svenskt landskap med åkande bondfolk (1812). Redan af de hittills nämnda italienska målningarna "finna vi, att han med sin senare förvärfvade teknik i Rom också förstod att i sin konst utveckla nya måleriska egenskaper och rikta den med måleriska motiv af nya och omväxlande slag. Särskildt den nämnda taflan med en Munk i en till Bidrag t. känned. af Finl. 155 vinkällare förvandlad ruin, visar detta. Hans fulländade tolkning af solljusets varma flöde, skiftande växlingar och skimrande reflexer 1 skuggpartier framträder ännu rikare och med mångfaldigare ljusverkningar i Interiör från en hvalfgång i Marcellusteaterns ruiner (1820, enke- friherrinnan Louise Liljencrantz, Stockholm) och Boning i hvalf under Tarpejiska klippan (1821, Nationalmuseum, Stockholm). I bägge befinner sig ljuskällan i bakgrunden, så att figurerna och föremålen äro till största delen be- lysta bakifrån. I den förstnämnda har konstnären dess- utom återgifvit den utdragna hvalfgången 1 ett skickligt genomfördt och effektfullt perspektiv. På Lauréus tid torde hvalfkamrarna under Tarpejiska klippan hafva tjänat som härbärge för den fattiga landt- befolkningen och dess kreatur under stadsresor. Det är en bild ur detta fattigmanskvarter konstnären gifvit i sin målning. På den utbredda halmen på golfvet sitter en bondkvinna med sin gosse, åt hvilken hon ger en bägare vin att dricka. Ett stycke ifrån står en man i skuggan af en pelare och röker. I en vrå sitter en äldre kvinna och spinner. Men figurerna äro egentligen en bisak i denna tafla. Konstnärens intresse har tydligt nog varit koncen- treradt på det varma solljuset, som faller in genom fond- murens fönster och halföppna dörr. Starkt och bländande lyser det på kvinnan och barnet, på delar af halmen och fönsterkanten. Förgrundens väggar äro 1 djupare skugga och i takets ojämna hvalfytor blandas skuggor och ljus- reflexer i ett känsligt växlande spel. En hvalfgång i den antika Marcellusteaterns ruiner har af arbetare inredts till boning och verkstad. Bänkar och bord, byttor, redskap och kärl i en brokig oordning Nat. o. Foik, H. 75, N:o 2. 156 utgöra mobilierna. Till höger i förgrunden ses en spis med gryta pa glöd. Vid en pall sitta två män ifrigt syssel- satta med kortspel. En tredje star och följer gestikule- rande och radgifvande med spelet. Hvalfgangen, som är perspektiviskt ätergifven, sa att den ena hvalfbägen af- tecknar sig bakom den andra, 6ppnar sig emot en gata i bakgrunden, hvarifran ljuset faller in. Intet direkt solljus kommer in i den halfskumma gangen utan en reflexbelys- ning fran en bländande ljus husvagg pa andra sidan gatan. De successiva öfvergängarna fran det starka skenet pa murytorna närmast öppningen till de allt svagare belysta partierna af interiören mot förgrunden, afbrutna af hvalf- bagarnas djupare skuggor, hafva erbjudit konstnären tillfälle att utveckla hela sin förmåga i tolkningen af ljusfenomen. Ett varmt och mättadt ljus fyller hvalföpp- ningen i fonden. Rika växlingar 1 de grå murytornas genomskinliga halfdagrar göra mellanpartierna måleriskt lifliga, medan skuggorna hvila tyngre kring förgrundens föremål. Det skiftande spelet af ljus och skugga på figu- rerna och mobiliernas talrika små ytor fyller bilden med lif. De komplicerade ljusreflexerna omspinna allt, de äro kompositionens egentliga innehåll, människofigurerna och föremålen endast underlag för deras lek. I interiörer från osterior har Lauréus likasom i redan nämnda taflor framställt folklifsscener i dagsljus eller eldsbelysning. Än är det en bergsbo, som betalar räk- ningen åt värdinnan (Lauréus-utställningen 1824) eller kortspelande arbetare (bokhandlar J. K. Lindstedt, Hel- singfors), än drickande och samtalande allmoge (Cygnaeus” galleri, Helsingfors; Ateneum, Helsingfors) eller en gatu- sångare, som med sin sång till guitarr underhåller gästerna | Bidrag t. känned. af Finl. 151 (källarmästar A. Hallner, Stockholm). De flesta äro lätta skisser, ofta lifliga och glada. Somliga skildra scener med talrika figurer. I andra är det endast två eller tre personer. Också ett par utförda målningar med motiv från osterior finnas. Il pecoraio (1822, direktör G. Fredriksson, Stockholm; statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors) visar en gammal fåraherde i lang slängkappa och med staf i hand, som på stående fot tömmer ett glas vin i en enkel osteria. Han står invid ett bord, där en man stoppande sin pipa sitter i samspråk med en ung kvinna. I bakgrunden ses en stor vintunna och diverse andra föremål. Belysningen är dagsljus. Den tafla, som kronprins Oskar under sitt besök i Rom 1822 köpte och som redan då var färdig, är en stor osteriainteriör (hertig Nikolai Leuchtenberg, St. Peters- burg). I en större lokal, delad af hvalfbågar, är talrik allmoge församlad i skilda, lifliga grupper. Till höger i bilden befinner sig en större grupp kring ett bord. En sit- tande man serverar vin åt en stående ung kvinna, som en annan kvinna noga följer med sina blickar. Trenne fåraherdar stå på hvardera sidan om dem. Till vänster i förgrunden kring en kolpanna sitta en rökande man och tvänne kvinnor, af hvilka den ena håller ett spädt barn i sin famn, medan en liten gosse står vid hennes sida. En stående man deltar i deras samtal. Genom en hvalf- båge synas 1 bakre delen af lokalen gäster kring ett bord och mot fondväggen en hylla med flaskor och glas, öfver hvilken hänger en madonnabild med en brinnande lampa. Den aflägsnare delen af osterian är starkt upplyst af en taklampa. Förgrundsgrupperna belysas af den låga kol- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 158 pannan och en bordslampa. Genom ett 6ppet hvalf ses i fjärran natthimmel med mane och ljuskantade moln, mot hvilka S. Angelos borg tecknar sin mörka silhuett. Som vi se hade Lauréus icke heller i detta fall enbart velat gifva en liffull och rörlig folklifsbild, utan han har kompo- nerat taflan i hôgre grad med perspektivets och de olik- artade belysningarnas effekt som mal. Med atergifvandet af dagsljusets mangfaldiga brytningar och reflexer bril- jerade han i Hvalfgang i Marcellusteatern. Alla möjlig- heter att astadkomma kontrastverkan och växlande ef- fekter genom eldsken har han utnyttjat i den stora oste- riabilden. I starkt eller svagt ljus eller ock i skenet fran flere olika ljuskällor samtidigt framträda figurgrupperna, medan skumma skuggor breda sig öfver delar af interiö- ren. Nattmörkret ute med det svaga månskenet ökar ytterligare rikedomen af ljusfenomen. Mindre anlagd på klärobskyrbehandling är en större halffärdig målning med motiv från Roms tätt bebodda fattigkvarter (statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsing- fors). Taflan återger ett långt solbelyst gatuperspektiv med kyrkor, ruiner och hus, uppfylldt af det brokigaste folklif. I förgrunden ses en talrik människoskara, samlad kring en kvacksalfvare, som uppställt sitt apotek mot en kyrkvägg. Kvacksalfvaren själf, utstofferad 1 frack och hög hatt samt med stora brillor på näsan, står gestikule- rande på en provisorisk disk, ifrigt prisande sina under- görande läkemedel. Hans biträde, en yngre man, köpslår med tvänne kvinnor, af hvilka den ena granskar en dropp- flaska och den andra, en gammal gumma, trycker ena handen mot sin värkande tand, medan hon räcker fram pengarna för medicinen. Vid kyrkdörren försöker en munk Bidrag t. känned. af Finl. 159 att mäkla fred mellan trenne trätande män. Bland mäng- den star en präst i samtal med nagra kvinnor och pekar foraktfullt pa kvacksalfvaren. Midt pa gatan ses en frukt- försäljare, som ridande pa sin åsna har stannat inför spektaklet, och en pojkspjufver, som skickligt stjäl äpplen från hans korg. Också längre bort i gatuperspektivet äro talrika figurer, en grupp präster, utförande en religiös ceremoni utanför en kyrkdörr, och en knäböjande man, som korsar sig framför en madonnabild, en vaktpost i sin skyllerkur, tidningsläsare, m. m. Längst i fjärran ses tvänne män, bärande en kista på bår, vika in på en tvär- gata. Man fäster sig vid det illusoriskt återgifna perspek- tivet, den genomskinliga luften och den klara blå himmeln, men ljuset spelar i denna komposition en underordnad roll. Man har ett bestämdt intryck af att konstnären framför allt intresserat sig för den humoristiska bland- ningen af dråpliga typer och karaktärsfigurer samt för det lätta lynnet och den ogenerade friheten i det sydländska gatulifvet. Målningen är af ett särskildt intresse genom dess ofullbordade tillstånd, hvilket måhända bestyrker en uppgift, att den vore Lauréus” sista arbete. Den är utförd på papper med klara färger och utan föregående undermålning. När Lauréus utförde en målning på duk, anlade han först en brun undermalning, som omsorgs- fullt utarbetades i en mörkare ton, hvarefter han pålade den slutliga färgen, kompakt täckande i dagrarna och utspädd, genomskinlig i skuggorna. I den nu ifrågava- rande taflan äro några figurer alldeles omålade, endast ytterst omsorgsfullt och detaljeradt tecknade i sepia med en fin, spetsig pensel. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 160 I Stockholm hade Lauréus — af romantisk böjelse och for att blifva i tillfälle att komponera pittoreska ljuseffekter i kontrast till nattmörkret i skog och bland berg, eller till mansken — upptagit sadana motiv som ryttare i bergspass om natten, smugglare i en grotta pa hafsstranden eller liknande samt ocksa nagra rena rôf- varscener. Rofvarromantiken lag i luften och hade blifvit en omtyckt genre i skönlitteraturen. I Rom kom Lau- réus röfvaräfventyren in pa lifvet eller åtminstone röf- varna själfva. Icke langt fore hans ankomst till Rom hade ett rofvarband injagat skräck i hela staden, trotsat den romerska polisen, hallit stand emot de pafliga karabinie- rerna och tillfängatagit Pius VII:s minister, kardinal Consalvi. Ett korstag emot dem predikades. Sonnino, deras tillflyktsort, bestormades och tvåhundra bergsbor, män och kvinnor, alla röfvare och deras anförvanter dömdes till fängelse, anförarna insattes i S. Angelo, de öfriga i Diocletiani termer. En del kvinnor fick röra sig fritt 1 staden, och flere af dem gjorde modelltjanst. Fogelberg omtalar i bref tva ryktbara modeller, som svenskarna använde, Maria Grazia och Teresina, desamma hvilka ständigt aterkomma i Schnetz’ och Roberts taflor. Liksom de tva fransoserna, inspirerades ocksa Lauréus af den nämnda tilldragelsen och de tallösa röfvarhistorierna, som voro i omlopp, till flere kompositioner med motiv ur röfvarnas lif och äfventyrliga bragder. Daterad 1821 är en mindre duk, pa hvilken en ung röfvare med svärdet vid sidan sofver pa sin utbredda slängkappa under ett träd (Fagerviks herrgård). Som motstycke till denna mälade Lauréus tvänne rôfvare, hvilka med gevär i hand hälla vakt vid en sofvande Bidrag t. känned. af Finl. 16] kvinna (Cygnaeus’ galleri, Helsingfors). Två större taflor, antagligen bägge målade 1823, äro Röfvare hos en herde- familj i en grotta (1823, Nationalmuseum, Stockholm) och Röfvarscen (samma ställe). En herdefamilj, bestående ai en gubbe, en ung man och en ung kvinna med två barn, sitter kring en brasa i en grotta, där de sökt skydd for den annalkande natten. Tvänne röfvare inkomma i grottöppningen. Den främste lägger hotande handen på dolkfästet och pekar utåt, i det han ställer en fråga till den uppskrämda gubben. Bakom röfvarna syns ett blånande bergslandskap, öfver hvilket den djupblå him- meln hvälfver sig och en svag aftonbelysning sprider sitt rödgula sken. Den andra taflan framställer i en ödslig bergsklyfta ett röfvarband om sex man, af hvilka två släpa med sig tvänne unga kvinnor, som skrika och göra häftigt motstånd, en bär de rånades packning och en en brinnande fackla. Den upprörda scenen och de starka kontrasterna af ljus och mörker prägla särskildt den sistnämnda taflan med en äkta romantisk stämning, besläktad med röfvarromanernas spännande intriger och öfverdrifna skildringar, som förflyttar betraktaren till en helt annan värld än den idealiserade ädle röfvarens 1 Roberts konst. I andra taflor har Lauréus målat allmoge, som flytt undan röfvare till en grotta eller röfvare i en grotta, som hålla gevären beredda för att försvara sig mot angripande karabinierer (båda hos frk. L. Reuter, Helsingfors). När ett antal af Lauréus arbeten efter hans död voro samlade till en utställning i Stockholm, gjorde en anmälare i Argus (115) den reflexionen, att »Lauréus” pensel, som i Fäderneslandet företrädesvis sysselsattes u Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 11 162 och lyckades vid framställandet af burleska uppträden och karaktärer ur vart eget hvardagslif samt i frambrin- gandet af stora effekter i klarobskyr och eldsbelysning, hade i Rom afven anvandts for kompositioner af en hégre genre». De åsyftade taflorna voro två religiösa genre- bilder, Ave Maria i en portgang i Trastevere (1820, Aka- demiska fôreningen, Lund) samt Kapucinermunken och barnen (1821, Prins Oskar Bernadotte). Ocksa tidigare hade ju Lauréus utfort ett par religidsa malningar, Flyk- ten till Egypten och Herdarnas bebadelse. men utan att lyckas i någondera inlägga religiös känsla eller ens högre allvarlig stämning. Såsom förut nämnts fördömde äfven den samtida kritiken den senare »såsom fallande i det burleska». De religiösa eller med dem besläktade kompo- sitioner, som han målade i Rom, voro väsentligen annor- lunda fattade. Visserligen äro icke heller de kyrkliga målningar eller andaktsbilder i egentlig mening. De äro i likhet med manga af Granets eller Schnetz’ taflor och några af Lauréus’ egna äldre dukar, t. ex. Den gamla lä- sande bibeln för sin familj, rena genrebilder med allmoge eller munkar, men återgifva scener med religiös eller all- varlig stämning. I synnerhet på den tid, då påfvemakten härskade i Rom, fick staden sin prägel icke blott af det familjära folklifvet utan i lika hög grad af det talrika prästerskapet och klostrens ordensbröder och systrar. På hvarje icke- katolik måste de kringvandrande tiggarmunkarna, de öfverallt uppsatta madonna- och helgonbilderna samt de ofta förekommande religiösa ceremonierna hafva gjort ett starkt och egenartadt intryck. Laureus’ religiösa genrebilder äro på samma sätt som hans andra främst Bidrag t. känned. af Finl. 163 uppfattade sasom pittoreska scener ur det lif han ständigt sag omkring sig, med perspektiveffekter och malerisk klärobskyr. Själfva motiven frammanade osökt en all- varligare stamning, och i nagra har konstnären verkligen lyckats uttrycka en oskrymtad, innerlig känsla. Den 1820 daterade Ave Maria visar uti en med kors- hvalf öfvertäckt portgang i Trastevere äldre och yngre män samt kvinnor med sma barn, under aftonringningen samlade till andakt vid ett altare, pa hvilket fyra ljus aro tända framfor en madonnabild. Belysningen kommer fran ljusen pa altarbordet. Intrycket af den fria grup- peringen och. de uttrycksfulla ställningarna förtages dock i viss man af ansiktenas schematiska idealisering. en svaghet som konstnären nu som i sina äldre arbeten pa grund af tidens sed lätt föll offer for vid tolkandet af en upphojd eller hôgtidlig stämning. Taflan, pa hvilken en tiggarmunk later barnen kyssa ma- donnabilden pa sin sparbössa, framställer ett högt, hvälfdt rum i någon gammal ruin. Genom öppningen i fonden ses i fjärran en bergskedja och solig sommarhimmel med spridda moln. Vid ett bord till höger sitter en ung man och stoppar sin pipa, till vänster spinner hans unga hustru. Emellan dem ses emot öppningen tiggarmun- ken, som framåtböjd räcker sparbössan med madonna- bilden åt en liten gosse och flicka att kyssa. Till höger om öppningen i skuggan af väggen sitter på golfvet en större gosse och äter vindrufvor. Solen faller in genom den höga hvalfporten starkt belysande interiörens vänstra del med modern och de två små barnen. Munkens nedåt- böjda hjässa, hvita lockar och skuldror träffas af det varma ljuset, mot hvilket hans gestalt annars aftecknar sigiskugga. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 164 Likartade målningar äro En interiör fran S. Pietro in vincoli med pilgrimer (Uppsala universitets samlingar), En bedjande kapucinermunk som med radbandet i han- den sitter i sin cell lutad öfver bibeln (Lauréus-utställ- ningen 1824) eller Porträtt af chartreuseklostrets prior, Lorenzo da Genova. som sitter vid ett bord med krucifix och bibel, (Lauréus-utställningen 1824) samt Munk i ruin efter caesarernas palats (1821, Kungliga slottet, Stockholm). Ruinen ar öde och halft igenrasad. Gras växer pa murar och golf. Slingerväxter klättra upp langs pelare. Den stickande formiddagssolen belyser en förvitt- rad vägg, där ett ensamt stort krucifix hanger. Under korset sitter pa en sten en gammal, hvitskäggig munk mediterande med händerna knäppta i famnen. Känslan af ensamhet, af öde öfvergifvenhet har konstnären pa ett nästan gripande sätt frammanat i den stilla bilden, dar den tryckande solens stralar leka med skimrande sten- flisor och idylliska växter bland de sista lämningarna af ett palats, som uppgifves hafva varit Augustus’ biblio- tek. Den allvarliga, filosoferande munken skall hafva varit chartreuse-klostrets prior, samma broder Lorenzo da Genova, hvars porträtt Lauréus hade malat. Fru Ehrenström berättar (116) med anledning af porträttet, att da Lauréus i klostrets närhet satt och malade, kom den gamla munken ofta till honom och förde med sig vin, frukter och grönsaker. Hvar gang Lauréus erbjöd honom betalning nekade han ödmjukt att emottaga något. En dag fragade malaren slutligen, pa hvilket sätt han kunde visa sin erkänsla for all vänlighet. Munken lät honom förstå, att han gerna ville blifva afmålad, men att han icke direkt vågat anhålla därom. Förtjust började Lau- Bidrag t. känned. af Finl. ae > 4 art EN wu ca 2 kn HY a ee oe TURN FL Poe" Fe. 1 165 reus mala porträttet och fullbordade det inom fa seanser. Munken ville da 1 sin tur betala målningen, men konst- nären refuserade alla anbud samt förbehöll sig endast att fa göra en replik af taflan. Efter denna episod kallade klosterbréderna honom allmänt »le suédois généreux». De 12 taflor Lauréus hade sändt till exponering i Stockholm anlände till hemlandet hôsten 1823. Hans kamrater togo dem i betraktande hos Fahlcrantz och fröj- dade sig at de stora framsteg de uppvisade samt de rika framtidslöften de ingafvo. Akademiens exposition föl- jande nyar skulle fa ett stort plus genom Lauréus’ vackra kollektion. Kort därpå fördystrades vännernas glädje af en smärt- sam sorg. I slutet af november ingick från Rom under- rättelse om att Lauréus hade aflidit den 21 oktober efter en kort febersjukdom. I sin bästa ålder, 40 år gammal, med sinnet fullt af arbetslust och rik på skaparkraft bort- rycktes han af döden, oväntadt och hastigt. Bestorta och sörjande stodo vännerna i Rom vid den graf de redde åt honom på protestanternas kyrkogård utanför staden, där en slät, enkelt huggen carrarahäll utmärker hans sista hvilostad. | Det häftiga feberanfallet, som inom 12 dagar brôt Laureus’ motståndskraft, föranledde olika rykten om dödsorsaken. »Än skylldes på oskickliga läkare. än på vida värre. Att Lauréus hastiga framsteg på konstens bana väckte jalousie de métier hos en och annan italiensk målare lär äga sin riktighet» (117). Den svenska tecknaren Lindström kringspridde en karikatyr, framställande Lau- réus” skugga, af sin vedersakare — i tydliga porträtt — ledsagad till kyrkogården, hvilket må anföras som ett ut- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 166 tryck for landsmännens upprorda sinnesstämning. Brefven till de hemmavarande visa klart deras uppriktiga saknad. Nar foljande var ett pafligt edikt forbjod all utskankning af vin i osteriorna annat än till mat, ledde förargelsen bade Morners och Fogelbergs tankar pa Lauréus. Sa skrifver Fogelberg (118) till Anckarsvärd: »Da numera de härliga osteriascenerna sedan hans frånfälle för oss alla försvunnit, anse vi detta som en ödets skickelse, da ingen mera är, som såsom han förstod att njuta och afmala detta paradisets lustgård». En del af konstnärens efterlämnade skisser försåldes på stället, andra lades undan för hemmavarande vänners räkning för att samla medel till hemresa åt fru Lauréus — såsom Margareta Thynelius nu kallades i brefven. Byström, Mörner och Fogelberg ställde sig i förbindelse med konst- närerna 1 Stockholm, särskildt Fahlerantz, som åtog sig hennes angelägenheter. För att befordra penninginsam- lingen och hedra Lauréus minne anordnade Fahlcrantz. Sandberg, Westin, Hasselgren, Limnell och Forsell i Byströms ateljé vid Öfre Bangränden en separatutställ- ning af Laureus’ från Rom anlända 12 taflor och ett stort antal af hans äldre målningar, inalles 65 arbeten. Utställningen, som öppnades den 14 februari 1824, gestaltade sig till en vacker hedersbevisning för den af- lidne konstnärens minne både från de närmare vännernas och allmänhetens sida. I tidningarna ingingo utförliga skildringar och karaktäristiker af Lauréus’ konst, och Argus (119) beskrifver den anslående minnesdekorationen. I fonden af expositionsrummet höjde sig, omgifven af sorgpopplar, en pyramid — en kopia af Cesti pyramid i Rom invid protestanternas begrafningsplats — på hvilken Bidrag t. känned. af Finl. 167 ofverst var upphängd en frisk lagerkrans mellan tvänne antika tarflaskor. Framfôr pyramiden stod en grekisk grafvärd, pa hvars fot satt en bevingad genius, försänkt i betraktelser och lutad öfver en urna. Vid hans fötter lag en omvänd fackla. Pa grafvarden 6fver geniens hufvud voro följande rader inristade: »En genius kom från solens trakt och tände en eld, som jordens töcknar öfvervann; men i dess låga, när den skönast brann, han uppsteg och till himlen återvände.» Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. Noter. (1) H. G. Porthans bref till M. Calonius utgifna af W. Lagus, 12. 10. 1795 och 26. 5. 1796. (2) Se K. Leino, Alexander Lauréus, s. 8; Consist. acad. prot. '*/,, 1777 m. fl. (3) Se uppsatsen om Geitel i Finsk Biografisk Handbok och Fin- Jands minnesvärda män I, s. 479. (4) Jmfr J. R. Forsman, K. Fr. Mennander ja hänen aikansa, s. 167—73 o. Leino s. 9. (5) Jmfr Leino s. 15. (6) Jmfr Leino s. 10 o. Consist. acad. protokoll **/, 1801. (7) Jmfr Leino s. 17 o. 18. (8) E. D. Clarke, Travels XI s. 292—93. (9) Jmfr Leino s. 16. (10) Jmfr Finsk Biografisk Handbok o. Finskt Museum 1900 s. 8. (11) Om Nordberg och Schultz se Finskt Museum 1898 s. 12 0. 1900 s. 9, Finlands minnesvärda man I, s. 259. (12) H. G. Porthans bref till M. Calonius, 31. 7. 1797. (13) Jmfr Finskt Museum 1898 s. 12. (14) Porthans bref till Calonius 24. 4. 1798. (15) Om Hedberg se uppsatsen i Finsk Biografisk Handbok o. Finlands minnesvärda man I, s. 259. (16) Porthans bref till Calonius 23. 7. 1798. (17) Porthans bref till Calonius 18. 4. 1799. (18) I K. Leinos biografi öfver Alexander Lauréus ingår en utförlig släkthistoria. (19) Om Gabriel Lauraeus’ lefnadshistoria se H. Räbergh, Teolo- eins historia vid Äbo universitet, s. 103 o. följ. (20) Jmfr Leino s. 16. (21) Porthans bref till Calonius 3. 4. 1800. Bidrag t. känned. af Finl. 169 (22) Meddelande af E. Aspelin-Haapkyla i Finskt Museum 1895 s. 92. (23) Meddelande till förf. af titulärrädinnan Rosalie Lauraeus i Abo, som äfven upplyst fürf. om att Z. Topelius” Pastorsvalet i Aulango ar byggd på förhållandena i Lojo efter malarens faders, prosten Lauraeus frånfälle. (24) Byström 1804, Hasselgren 1803 och 1804, Lauréus 1805, Fogel- berg 1805, J. v. Breda 1806, Westin 1806, Sandberg 1806, 1807 o. 1809. (25) Für üfversikten af den svenska konsten och förhållandena inom konstakademien i detta kapitel hafva hufvudsakligen följande litterära källor anlitats: G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer, L. Looström, Den svenska konstakademien, C. R. Nyblom, Minn esskrift i Kongl. akademien for de fria konsterna och J. Bôttiger, Bengt Erland Fogelberg. (26) Bref dateradt 31. 5. 1819 till K. J. Fahlerantz. Nordiska Mu- seet, Stockholm. (27) Kongl. Mälare o. Bildhuggareakademiens Dagbok 22 sept. 1804: »4:o Herr Direktören och Riddaren Pasch berättade, det han såsom prisimne för målning till detta års prixjugering utsatt den händelsen utur Mose I Bok, då Hagar flyktig ifrån sin Herres och Husbondes Patriarchen Abrahams hus råkar ut för vattubrist i öknen; och då hon väntade se sin son Ismael försmägta af törst, blef Hon tröstad af en ängel, som för henne uppenbarades». (28) Originalet 1805 i Konungens Museum. (29) Originalet 1803 i v. Gerdtens samling. (30) Svensk Litteraturtidning 1815 n:o 25. (31) Meddelande af fru E. Waern, f. Malmborg. (32) Se Aug. Hahr, Taflor och skulpturer i Uppsala universitets- hus, 1906, s. 9. (33) Rör. originalet, se Leino s. 36. (34) Se Leino s. 56. (35) Leino uppgifver i sin bok (s. 46 0. 54) att denna kopia hade varit beställd for Abo domkapitels räkning till dess sessions- sal och att Lauréus skulle erhållit beställningen under sitt besök i Abo 1806. Detta lösa antagande faller på katalogens öfver Abo histo- riska museum uppgift, att kopian blifvit för museets räkning inköpt i Köln och att den tidigare tillhört Oskar I:s samling. Tvänne andra kopior af Terserus” porträtt, hvars original sedan 1840 är i Uppsala Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 170 universitets ägo (se Hahrs katalog), finnas i Vestmanland-Dala nations lokal i Uppsala och på Gripsholm. Hvem som utfört dessa kopior är förf. obekant. (36) J. v. Breda 1809 o. 1810, Sandberg 1807 o. 1809. (37) Se Looström, Den svenska konstakademien, s. 387. Förf. meddelar icke ämnet för täflingen. (38) Åbo Tidning (n:o 52) 2. 7. 1806: » Ankomme resande : — — — Artisten Alexander Lauräus från Stockholm, hos Reg. Pastoren Lauräus». (39) Ar 1807 exponerade Lauréus »Nägra åländska fiskare vid en eldbrasa, som tillaga sitt arbete». Taflan förutsätter ingalunda att L. skulle besökt Åland, såsom Leino i sin bok tar för gifvet. Någon fordran på naturtrohet vare sig i landskap eller komposition ställde samtiden icke. Man behöfver endast erinra sig att Fahlerantz har målat många landskap och stadsvyer från Italien och Frankrike, t. ex. Pau, utan att han någonsin varit utom Sveriges gränser. Lauréus hade dessutom både vid detta och tidigare tillfällen i Åbo, likasom ofta i Stockholm, sett åländska skeppare och fiskare. Han har också målat lappar och lappläger, fastän han knappast besökt Lappland. Hans kompositioner med lappläger förete icke heller lappska landskap eller ens i högre grad lappens karakteristiska ansiktstyp. (40) Som vittnesbörd om Lauréus’ karaktär kan anföras en mening ur ett bref från B. E. Fogelberg i Rom till M. G. Anckarsvärd i Stock- holm (4. 7. 1822) »— — — Lauréus arbetar som förut för sig själf och umgås med ingen». (Akademiens för de fria konsterna arkiy, Stockholm.) Detta vittnesbörd om Lauréus i Rom kan säkert också tillämpas på honom under hans vistelse i Stockholm. (41) Se C. Eichhorn, Svenska studier IT, s. 55. (42) Afbildadt i Thomas Gainsborough by lord Ronald Sutherland Gower F. S. A. London 1903. The British Artists Serie. s. 83. (43) Se Leino s. 57. (44) Konstakademiens arkiv, Stockholm. (45) Rektor och mångsidig skriftställare, sedermera kansliråd och kyrkoherde. (46) Silfverstolpes anmärkningar till utställningen 1809. (47) Se Leino sid. 70 och följ. (45) Mantalslängd för Jakobs församling 1810. Kvarteret Torsken, n:r 51, Kanslirädet Joh. E. Noréns hus. Agréen vid Kongl. Målar o. Bidrag t. känned. af Finl. Bildhuggarakademien Alexander Lauréus — 26 ar — uppgifven behäl- len inkomst 200: — släktingen Jungfru Marg. Charl. Thynelius — 23 ar. (49) Enligt samstiimmiga meddelanden till forf. af arkivforskare i Stockholm. (50) Se Granskaren 17. 11. 1820 0. Leino s. 125. (51) Leino s. 125. (52) Uppgift härom bl. a. i bref fr. Byström till Fahlerantz 22. 1. 1824 Nordiska museets arkiv, Stockholm. (53) Leino s. 125 o. 71. (54) Tillhörig dr. A. Hellstenius i Stockholm, som gifvit forf. meddelande om Lauréus’ och Skogmans vänskapsförhällande. (55) Meddelande af öfverstelöjtnant G. Silfversvärd i Stockholm. (56) Hj. Mörner skrifver i bref fran Rom (21. I. 1824) efter Lau- réus’ död till G. M. Anckarsvärd pa tal om fru Lauréus’ angelägen- heter: »Afven önskade hon att den bokbindaren [Asklund] som jag nu ej minnes namnet på men som du känner till, blefve genom Fahlcrantz anmodad att alla de effecter tillhörande Lauréus, som nämnda bokbin- dare har i förvar, ej blifva vidrörda förrän enkan själf till Stockholm anländer, under dessa saker förstås endast dem som Lauréus kvarlemnat vid sin utresa, äfven skall hos nämnda bokbindare finnas 50 Riksdaler B:co hvilka han uppburit för Laurei räkning.» Konstakademiens arkiv, Stockholm. (57) Se Svensk litteraturtidning 1816 s. 389. (58) Jmfr Leino s. 132, 133. (59) Handlingar rör. Kungl. akademien för de fria konsterna. Svenska riksarkivet. Jmfr Leino s. 145. | (60a) Kungl. bref till Akademien för de fria konsterna n:r 83, Aka- demiens arkiv, Stockholm. (60b) Den förra afbildad i Ord och Bild 1898; den senare finnes i Nationalmuseum, Stockholm, och är reproducerad i J. Roosvals Svenskt konstgalleri. (61) Afbildad i Roosvals Svenskt konstgalleri. (62) Den fürra i Nationalmuseum, Stockholm. Se Sirén, C. G. Pilo. (63) Pa Skokloster. (64) I Uppsala aniversitetshus. (65) I Nationalmuseum, Stockholm. (66) Uttryck af dr J. Roosval i Svenskt konstgalleri, s. XI. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. (67) Jmfrj J. Kruses uppsats Om måleri och skulptur i Sverige till början af 1800-talet. Ord och Bild, årg. VII, s. 397. (68) Jmfr J. Roosval, Svenskt konstgalleri, s. X, som anför som bevis bl. a. altartaflan i Romfartuna kyrka i Västmanland. (69) Jmfr Sirén, Pehr Hillestrôm d. ä., s. 133 o. följ. (70) Klytia 1813. (71) Kopian i Uppsala universitets samling. (72) Kopian tillhör statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors, originalet i Nationalmuseum, Stockholm, nr. 485. (73) Kopian tillhör statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors, originalet i Nationalmuseum, Stockholm. nr. 315. (74) I Finska konstföreningens samlingar. (75) Filikromen är namnet på en i bokform utgifven samling visor från slutet af 1700-talet. (76) Journal för Litteraturen och Theatern 1810, s. 347. (77) Journal för Handel, Slöjd och Konst 1824, n:r 20. (78) I Nationalmuseum, Stockholm; afbildad i Roosvals Svenskt konstgalleri s. 148. (79) Antagligen efter Soaréutställningens i Stockholm 18*'/,, 47 katalog. (80) Argus 1824, s. 55. (81) Stockholms Posten n:r 135, d. 16 Juni 1818. (82) Svensk Litteraturtidning 1815, s. 388. (83) Se kapitel III, s. 30. (84) Journal for Handel, Slöjd och Konst 1824, n:r 20. (85) Journal för Litteraturen och Theatern 1810, s. 546—547. (86) Noggranna redogörelser für denna oppositionsrörelse och Gö- ternas kamp för den nordiska mytologiens användning för konstnärlig behandling ingå i C. G. Estlander, De bildande konsternas historia, J. Böttiger, B. E. Fogelberg och G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer. (87) Svensk Litteraturtidning 1816, s. 389. (88) Notices sur la Littérature et les Beaux-Arts, s. 93, 94. (89) I Nordiska Museets arkiv, Stockholm. (90) Ett utkast till Damporträtt, nu i Ateneum, Helsingfors. (91) Bref till K. J. Fahlerantz, 31. 5. 1819. Nordiska Museets arkiv, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. 173 (92) Jmfr. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer s. 96. (93) Nordensvan, anförda arbete, s. 93. (94) F. Benoit, L’art pancais sous la révolution et l’empire, s. 320. (95) Jmfr Benoit, anförda arbete, s. 346—347, R. Muther, Ein Jahrhundert französischer Malerei, s. 16. (96)- Jmfr. Benoit, anförda arbete, s. 390—391, E. J. Delécluze, Louis David, son &cole et som temps, s. 244. ago, kiv, (97) Jmfr. Benoit, anförda arbete, s. 355 o. följ. (98) Jmfr Benoit, anförda arbete, s. 347 not 3. (99) Se uppsatsen om Lauréus i Finsk Biografisk Handbok. (100) Jmfr Nordensvan, anförda arbete, s. 95. (101) Kungl. bref. Konstakademiens arkiv, Stockholm. (102) Bref dat. Rom 22 december 1820, 1 direktör G. Fredrikssons Stockholm. (103) Arkivet på Fagervik i Finland. aa Bref i Nordiska museets arkiv, Stockholm. (105) Till Anckarsvärd. Konstakademiens arkiv, Stockholm. (106) Nyströms bref hos professorskan E. Kronberg, Stockholm. (107) Jmfr Fogelbergs bref till Anckarsvard. Konstakademiens ar- Stockholm. (108) 22. XII. 1820. (109) Delécluze, anförda arbete, s. 244. (110) Delécluze, anförda arbete. s. 391. (111) 1821. Se Charles Blanc, École française. III. L. Robert, s. 6. (112) Delécluze, anförda arbete, s. 392. (113) L. Rosenthal, La peinture romantique, s. 83. (114) Jmfr H. v. Tschudi, Ein Jahrhundert deutscher Kunst. (115) Argus 1824, s. 55, (116) Notices sur la Littérature et les Beaux-Arts, s. 102—103. (117) Dagens Nyheter 1867 nr, 709. (118) Bref till M. G. Anckarsvärd d. 16 maj 1824. Konstakade- miens arkiv, Stockholm. Nat. (119) Argus 1824, s. 51—52. o. Folk, H. 75, N:o 2. shad , . u A A ii TUE (0 oO BILAGOR. I. Lauréus’ dagbok fran resan till Paris. _ Sanger platz. Martens N:o d: I Sept. Rd:r B:co förtiutanför ile iolen eee rece nee eee RG nil Ola kelan Ss. een rer rennen ee 2 20 2 reels eee NO bees PRES ER SP ne 10 22 pe A ET a ea ms Kresse RS Vallern ee N STARS — 12 DET ADS RI ne Ie Hatte CAE NEC TEA — 36 Sept. d: 2 2 mil forbi Swärdsbro til pm NÉ ONE nee eee 2 24 IMbouTASICNdTICkAME 7e 2,8 1945 Jade esse een 1 38 LEE 10 BEE AE ER — 28 d: 3:die LE, WESEN re — 28 115 KR Oke eee eee ER Rte ee — 32 förbi Åby till STON OLEKO DIINO ee M 12710 nattqvart: caffe, 2 gong: färsk lax och olostaydzickspeme ar re EP 2 — Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 12 Fran Novik: kl 1%, BIDR re rece ene ee eee eee 46 12), aa ce EE ER er ne — 28 19/2: Lankopineı Tel: an en ee ee — 42 pa apotheket: Rahb: pr: d. r............. — 16 2:ne Bref til Stoekholn..................... — 7,6") nattqvarter, med caffe m. m............. 1 28 d: 5 sept: 1-Bankebers. 2..... 1 2 p eee woe ee — 33,6 171, MJolby: cer ce te ne 1 — Svagdricka zn... an ee 2 gt MANA ELA SSD ARR ee a — 19 LA Hester 222222 er ee ee — 32 eaffe,därstädes 00. mean ee — 136: Passerade gränsen mellan Smäland och Östergöthland til DS A bier. ee er en 17.92 nattqvart: därstädes, wal logerat......... — 32 Stallkarlen een — 2 d: 6 Sept: Gates nattqvarter SM OLLES: . 1,11 til d: 4 sept: Summa 27 20,2: Se eee Cr eH has See Ate Oe il 7 ET AA es ES OH A M a. 1 2 ee ae ER — 16 een eine se ae ERE nest ee — 26,8" PE TR Re ae ER ER. — 34 därstädes+Caffe 1 mark LR NE SRE 1 5,6" Bidrag t. känned. af Finl. 179 d: 7 Sept. Söndag: 2 Komstad SOHO HES 0 CEO BOD GE RIESE SLR À A yen Ne a Wrickes tad: ae en N fe nine — 128 AS Ca TA Uti se ee ee — 32 1.900. vr ae arte meng Teeth aerate skh i alt, PES wo = 25 Gallen ooagae Sö ea SL — 10,8). 11... Matkull DS ee — 32 nattqv: därstädes caffe ete: ............... — 29 1, mark ost De ee eT reer — 1% d: 8 Sept: DU IFA Vesta ARLES ARE ARE ER FEIN I 1 26 2 Gattasa ......... abst A ERNEST POP CE HERE 19082 1A AU Ste Den Re Re ER Ca ee — 44,8: Web eee bana Tralee a ester ER SP RNA — 35 Dåligt nattqv: dhlost ete:.................. — 24 Wie Geng are 15 RNs, AMEN ee — 16 d: 9— 2MarklundanSkänen REIN EN UE ea 185 TO DNA REA. N: — 41 INTs CS. PTS ARS ANSE DER ES DUR NES — 24 Rollka rl See ees ET. — 2 EL DAWN DORR rs nese seo UNE REA NEE. — 30 CALLE AI IE EEE Mrs — 8 21 INOB DELON JE RL ER pled lao 1 10 Daligtinattqve catierte = FNs 1 — d: 10 Sept: 11 förbi Degerberga til LES Brösatp HEMER RB REIT RE eee ide 1 22 bolkA TANT LPSC MER ER: — 3 Summa 12 1,8: Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 180 14, Ta EEE so ee ER — 38 eaffe: daliet.. au na — 108-- 2 förbi Herrestad til 1/5, Nstad’kl: Siomiaftonenr............ nn? 1 32 Summa 2 328-- Atgodt til hela resan fran Stockholm til Ystad, sam- manraknadt skjuts for 2:ne hästar, nattqvarter, caffe, mjölk etc: 51 Rd: 44 r. 10-- Banco. Hade mycket vackert vader under hela resan. Ombytet af hästar gick fort för sig i Sörmland och Ostergôthland, men ända ifrån Linkôping och hela wägen til Ystad maste man wänta ibland ett par timmar hwid hvart ombyte af ordsak att dar icke finnes någon såkallade holl-hästar. I Norrköping besågo vi vattenfallen samt kommo in 1 en kyrcka där en ung student predikade (förmodel: för första gongen) för ett halft dussin gamla gummor. Jag hade där tillfälle att betragta Hörbergs altartafla, förest: Nattvarden, där han föreställer lamp och månsken genom utskärningar i duken, som gör ganska godt, allenast den öfriga effekten wore bättre observerad — i denna tafla finnes åtskilliga ställen som äro mycket bra, i synnerhet en af apostlarne som står til wänster, äfvenså fonden uti taflan — som det war söckendag så kunde man icke komma inn i någon af de andra kyrckorna. — I Linköpings Domkyrka är en gammal tafla likt ett skåp som förtjenar uppmärksamhet af Martin Hemskerck; men som det var något skummt i kyrckan då jag var där emot qvällen, så kunde jag ej rätt betragta denna tafla. som säkert lärer wara tagen i Tyskland. — I Småland är mycket wackert, men vägarne äro något Bidrag t. känned. af Finl. 181 svara 1 anseende til de myckna backarne som pa somliga ställen aro rätt branta, hvilcket dock ersättes genom de wackra utsigter man därifrån har öfver sjöar och berg. — Äfven början af Skane är rätt behagligt, med ek och bok skogar; men nar man kommer in i det egentliga Skane, ser man ej annat än sand, emellan akrarne som mäst äro utan tegar och diken, omgifna med ofantligt långa sten- gärdesgårder. Detta blir ännu mera tröttande genom de elake vägarne som äro både gropige och stenige. Kyrckorna i Skåne äro af en egen facon och like hvarandra, men al- deles olike de öfrige Svenske bondkyrckor, förmodel: äro de efter Danska bygningssättet. Äfven husen af kors- wircke och ler eller tegel äro på sitt eget skånska vis, samt mästadeles bygde för folk och fä under ett och samma tak. — Byarne äro stora och med stenlagde gator — när man kommer resande ungefär midt i Skåne, ser man hafvet på långt holl likt Chaos. Röken af torfven man | alment bränner i Skane, i brist af ved. ar obehaglig for näsan, nar man ar owan darwid. Med ett ord, sa snart man kommer inn i dette Land- skap, ar man liksom uti ett annat land än Swerige. — Den 10 sept. om qvälllen kommo vi til Ystad. och togo qvarter därstädes pa Gästgifvargarden vid Torget. Som en Postjagt seglat utaf dagen förut och det blåste emot for de andre att komma hit. war man tvungen att ligga har tils lägenhet gafs att komma öfver. Andra promenader war har icke att gora än ner til hafsstranden med kikaren i handen for att soka uptacka nagon Postjakt i horizonten. Jag lat har göra mig en tröja af Skånsk klipping som ko- stade 9 Rd:r 24 s. R: Galds, som gjorde mig stor nytta Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 182 sedermera i Tyskland och Holland — man at här ganska bra, men ej portjonsvis, utan vid almänna bordet — jag var äfven til kyrckan som är icke wacker samt full med fula gamla monumenter i sämsta smak, prästen som predikade war i samma smak. — Andtelligen om Lördag d: 13 syntes en Postjakt som anlände wid middagstid, man måste ändock wänta här ända tils måndag d: 15 sent om qvällen, då vi ändtelligen seglade härifrån med knapp wind för Postjagten, ehuru samme wind hade varit god för en Åbo Sump — för mat och Rum dessa dagar måste jag betala 24 Rd:r R. G:ds — en liten matsäk inberäknad för sjöresan — Hela natten seglades under lagom och behaglig blåst, om morgonen wid dager syntes Pomerska landet och på f: m: d: 16 kommo wi til ett ställe som kallades Borhöft, en liten by, här utanför måste man ankra, 2 mil från Stralsund, för motvind. Med en Pomersk fiskar båt seglade wi, i sälskap med konsulen Pettersen från Bour- deaux och hans Fru, til Staden dit wi komo i skymningen. Herr Captenen Pren på Postjakten recommenderade Logie åt mig hos sin swärmor en Fru Stiernberg på Skep- pareherberget, när vi kommo dit funno wi en fugtig och illa lugtande håla som skulle wara kammare, man måste dock finna sig därwid sålänge och afbida morgonen, ehuru jag ganska litet tordes sofwa, ej heller hade jag mine pistoler engong, som blefvo på fartyget med mina andra saker. — Men jag ärfor hvad man sedermera sade mig; att man ej bör lita på Skeppare recommendationer. Morgonen därpå d: 17 gick vi ut i kring Staden och råkade pa ett ganska godt wärdshus, Der Stadt Stockholm, hvar- Bidrag t. känned. af Finl. 183 est jag ôfverenskom om en hygglig kammare, samt flyt- tade genast ifran Fru Stiernberg — Har i Stralsund måste man nu ater vänta pa post- jagten, i anseende til alla saker som blifvit om bord, och dagelligen promenerade man ner til stranden fôr att titta efter den samma, forst om Lordagen d: 20 fick man ändteligen detta makliga fartyg i sigte, men det hant dock icke til stranden för än Söndagen d: 21 pa morgonen, då man ändtelligen fick sina effekter därifrån, sedan detta fartyg på det wiset förordsaket en dryg kostnad, med wäntning både i Ystad och här i Stralsund, utom en dryg fragt af 11 Rd: Pomersk som det kostade mig; men man kan ej weta sådant förrän man försökt, och hade jag wetat det, så hade jag häldre rest öfver Köpenhamn, och det hade säkert ej kostat mer, men resan hade säkert warit mycket intressantare. Staden Stralsund ligger ej obkhasliet och däromkring äro sma nätta promenader, fästnings wercken äro aldeles förstörda. Staden invändigt är ej wacker — kyrckor aro här flere, Nikolai-kyrcka wid Torget är mycket stor men fullproppad med de aldra fulaste gamla träbilder och skräp 1 otalig mängd, samt dessutom full med damm och smuts, utwändigt är den ej ful, utan en stor och imponerande bygnad med 2:ne torn tätt inwid hvarandra som Upsala Domkyrcka — Maria kyrcka är däremot i litet bättre skick, och temligen wacker inwändigt — garnisonen här- städes är aldeles lik Ryssar, hela uniformen efterapad, och mästa delen af dessa soldater hade ett ofördelagtigt utseende, om jag ej bedrager mig. Då jag en gong prome- nerade längs wallen kom jag på ett ställe där en hop af dem arbetade, desse roade sig nu att kasta stora stenar Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 184 och tegel pa hvarandra öfver vägen, om det war alfvare eller lek kunde jag ej sa noga erfara; men jag war nödsakad att wanda om och skynda därifrän emedan flere stenar slogo ned pa vägen och flere foro öfver hufvudet — jag hade ett recom: bref fran de Ron hvaraf jag icke kunde betiena mig emedan det war i kofferten pa Postjagten. — Jag traffade i dag har en forman fran Hamburg som hade egen god wagn med ett par hastar med honom kom jag öfverens om 20 Rd:r Hamb. for att komma til Ham- burg komodare än pa den hôgst daliga Postwagnen som gar härifrån. Reste d: 22 Sept: om morg: kl: 8 fran Stralsund, pas- serade Richtenberg — sprakade där med en Borgare — genom Tribsees til natten 8 m. uti en by Wergendorf, da- ligt nattläger men temel. vack: ställe 1 D: 4 — Den 23 begafvo oss pa vagen kl: 8 och kommo om e: m: til Gustrow. en temlig stad, med ett gammalt slott. var äfwen uti kyrckan, som är ful, mörk och full med gamle träbilder — Ato til afton soppa och braten samt tilbr: natten pa Deutsches haus et snuskhal kostade 1 Dal: 12 R d: 24. : Om morg: kl: 5 beg: pa wagen och kom kl: 5 e: m: til ett Wärdshus ungef: 1 mil fran Schwerin — dar ats soppa samt togs nattqvarter. Ett ganska snygt ställe och kos- tade 1 Rd: 8 — d: 25. Begafs ut kl: 6 pa f: m: wägarne litet battre, har sag man de rätta tyska böndernas boningar under ett tak med folk och få — Kommo vid mid: tid til Wittenburg en sa kallad Flichken som passerades förbi och hästarne Bidrag t. känned. af Finl. 185 fordrades wid en krog utanfor namde by der weissen Ross — pa e: m: togo litet caffe pa ett annat ställe som kost: 9 sk: kl: 6 kommo wi fram til post och wardshuset Buchen, där nattqvarter togs som med en måltid mat om qvällen. samt caffe morg: därpå kostade 1 Thal: 4 r — d: 26 — begaf man sig ater i tid ut kl: 6 pa morgonen samt kom til Reinbeck ett slott for Amtmannen, samt Wärds- hus, snygt, där passerades genom en port i fran Meck- lenberg in uti Hollstein, hvarest betales nagra ser: 1 bro pengar — pa Wärdsh: tog jag 2 glas win kost 4° och gäl- ler de stralsundska och mecklenburgska 4 r styckena ej här mer än 3 r: — mycket wackert och med stora trä- gardar häromkring anda fram til Hamburg dit wi kommo kl: 5e: m: Hela denna wägen, fran Stralsund til Hamburg war mycket elak och gropig sa att man ej kunde kora fortare om man än welat, Pomern i synnerhet bestar af idel ofantliga sandhedar, somliga upbrukade andre al- deles 6de — 1 Mecklenbourg war pa sina ställen wackert nog; där bokskogar woro. — ; I Hambourg körde jag inn på Wärdshuset der Wais- sen Schwan, Herlein, vid Altensteinwege, som är ett bra ställe nog — jag betalte min kusk de öfverenskomna 20 Rdr courant, för resan, gick litet omkring i Staden m: m: åt en god afton samt gick til sängs. — Om aftonen gick en stark åska. — Lörd: d: [27. — War och sökte swenska Consulen och Charge d’ aff: H:rr Hjort — samt H. Chapeau Rouge med hvilcken jag hade wäxel pa 100 R: fran Stats. cont. 1 Stock- holm: — Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 186 Sond: d: 28 och mand: d: 29, war härstädes helgedag — jag war i nya Michaelis kyrckan som är ganska wacker dock uti gammal fransk smak, samt dar finnes ei nagra konststycken. — Prästerna har nyttia ännu som fordom stora Ringkragar, ahorarene woro ganska fa — pa e: m: war jag pa Spechtaclet hvarest gafs forst Henric d: IV ungdomsar, och darpa Medea, en melodram, som speltes wal af en madame Schröder, en af Tysklands förste ar- tister — de andra act: spelade äfven rätt bra sa mycket jag kunde forsta tyska spraket — men Theater Salongen samt decorationerna woro daliga och utan smak. — Petri kyrcka ar den älsta kyrcka i Hamburg och har Ansgarius dar varit den forsta Biskop, hvars portrait har wisas, mycket gammalt och troligen malat efter naturen. — Altartaflan har ar malad for par ar sedan af en härvarande Malare Bendixen. uti en gra, kall och torr stil. anat: mycket affekterad men likväl manquerad teckning. — Har sags afven ett par gamla flamandska taflor forestal- lande apostl: Petrus och Paulus, pa en duk, men jag kunde ej fa uplysning om mästarens namn — Äfven en tafla forest: upstandelsen. til wänster om altaret förtjenar mycken upmarksamhet. Uti — — kyrcka är en altartafla som matte vara en copia eft. Raph: forest: Christ: da han säger: låten b: komma til mig — den sag ganska val ut pa holl, ty nara kunde jag ej komma emedan dar war gudstjenst. — Tisd: d: 30 — war hos Consul Hjort och fick anwisning pa pengar for min växel, dock med afdrag af 1 Rd:r formodel: for herr Consulens beswär. — Var pa Börsen hvarest såldes en hop gamla taflor som dock icke woro mycket warda, och Bidrag t. känned. af Finl. 187 de fläste stego ej heller öfver några schilling. — Som här war mycket dyrt att uppeholla sig och dessutom intet sädeles märkvärdigt att se sa lagade jag mig i ordning til afresan. — | Onsd: den 1:ta October 1817. — På f: m: betalte mitt logie med mat som kostade för 5 dygn 31 mark 12r: courant, för 2:ne personer, som var något ansenligt — kl. 1 gingo wi ned til det så kallade Baum- | haus dar baten lägger till, som far till Harbourg, farten gick genom trånga kanaler med lågt land pa ömse sidor, mera med skjutande än med seglet, kl: 6 woro vi framme i Harbourg och väntade där ännu på Wärdshuset 1 par timmar förän Postvagnen blef färdig, 2:ne Platser med några skålp: öfvervigt af begge kostade 6 R: 11 ggrosch: 3 pf: til Nienbourg hvarpå ficks ett tryckt betyg. — Hela natten restes nu under skakande, några gonger stannades vid häst ombyten, då man altid måste betala 2 ggr: för person åt Wagenmeister, och dito åt Postillon. — d: 2 oct: restes hela dagen tils sent på aftonen kl: 11 då man kom fram til Nienbourg, där man fick hvila öfver natten til kl: 7 andra morgonen på dåligt Wärdsh: Fred: d: 3 Oct. | Om morgonen betaltes åter för 2:ne platser till Osna- bruck 6,9 ggr: 1 pf: hvarefter man åter begaf sig på resan — som fortsattes hela natten och följande dagen. Lörd: 4 oct: Kommo wi wid middagstiden fram til Osnabruck, och som Postwagnen skulle fara widare ett par timmar der- efter, beslöt jag att dröja därstädes til nästa post, ehuru stället ej lofvade mycket, men 2:ne och en half nätters wakande under skakande ouphörligt gjorde det nödvän- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 155 digt, äfven hade wäderleken nu sedan wi kommo til Hamburg ändrat sig, och kall höst blast gjorde resan ännu beswärligare — wi togo qvarter på der Berg Etna hos Merhoff, där man hade bra nog mat wid almena bordet, men kammaren som vi fingo war så otät för winden att man ej kunde uppeholla sig annorstädes än i sängen, dock måste man berga sig sa godt man kunde. — Sönd: d: 5. Låg til innemot middag, samt gick på e: m: litet om- kring i Staden, det blåste mycket kalt. Osnabruck är en liten ganska vacker stad, och omgifven med små trä- gårdar med klipta häckar i stället för plank, men det kalla wädret gjorde att man ganska litet kunde draga nöje däraf — här är 5 a 6 kyrckor, som se förfallna ut utvän- digt, inn kunde jag ej komma emedan de altid woro lästa, och tycktes wara ganska litet besökta. — Ett klo- ster ligger äfwen utom staden — Slottet eller fordna bi- skopliga palatset är en ganska wacker och stor bygnad — lemnade kläder til tvätt. Månd: d: 6. Träffade här en liten fransos, som hade gjort sällskap på postvagnen, denne wisade oss uti sitt Logie en hel hop fransyska granlåter och handelswaror. — Vi åto som wanligt potatis och drucko surt dricka ur stora glas. — Tisd: d: 7. — På f: m: fick jag höra att postwagnen skulle fara utaf i dag kl: 3. Således måste man göra sig 1 hast färdig til afresan — betalte för 2:ne platser til Narden, som ligger 2 mil hitom Amsterdam 3 luis d’or — betalte Värden för wistandet här med 4 Rd:r, samt nödgades packa in wata kläder i fran tvätterskan, kl: 124 restes utaf, och wi Bidrag t. känned. af Finl. 189 hade nu något bättre sällskap i Postvagnen än förut, neml. en Lieutnant med dess Fru — resan gick nu genom Ippenbuchren hela natten. — Reine passerades. Onsd: d: 8. | Wid. middagstid kommo wi til Bentheim, en by som ligger på en höid med ett mycket gammalt slott det wi besågo. Utsigten därifrån är mycket widsträkt, men sielfva slottet är mäst ruineradt, som skall hafwa skedt af Fransoserna 1793 — det skal vara bygt 40 år före Chr: föd: — där syntes ännu lämningar efter ett bibliothek samt tafvelsamling. Detta stället hade jag gärna önskat rita utaf men tiden tillät ej, utan så snart wi ätit middag i hast måste man begifva sig på resan. På slåttet war hannowersk wagt, samt arrestanter förvarades uti kyrckan samt på flere ställen — nu passerades Holländska grän- sen — Delden en stor by — och restes hela natten utan att det minsta få sofva. Thorsdag: d: 9 Oct. Vid middagstid kommo wi fram til Dewenter, en vacker stad, wäl befäst med vallar och grafvar — här åt man litet kall mat samt begaf sig åter på resan. Floden Yssel, en gren af Renströmmen, öfverfors tätt utanför Staden på en bro af båtar. — Här lämnade äfven herr Lieutnanten med sin fru oss så att wi nu fick sitta på första platsen, hvilket dock ej mycket wille hjelpa trötheten. — Vägarne bli också härifrån helt förändrade 1 från högst elake til de alra bästa och slätaste man kan begära, och i anseende dartil kör ej Postvagnen nu mera fot för fot utan i smått traf, ej heller behöfver man här frugta att den skall stielpa i hvart ögnablick, som man på de elake tyske wägarne med skäl kan frugta för, emedan den Nat. o. Folk. H. 75, N:o 2. 190 Holländska Postvagnen som gar fran Osnabruck är pa Holländska sättet mycket smal och hôg — hela natten kördes dock under ofta stadnande och fodrande, da wagnen altid kördes in uti ett hus eller lider, som man öpnade pa gifvet tecken af Postillonen med sitt horn — nu kör ocksa Postillonen med tomar fram ifran wagnen, ej ri- dande pa wänstra hasten som de tyska. — Fred: :d:; 10. Om morgonen kl: 6 kommo wi fram til Naarden där Trecksknegten straxt var färdig at föra oss vidare. För 2:ne rum i ruffen pa Schuyten betaltes 10 stuyvers for köffettent HH! 2) Pee See. RER 3 stuyvers abo sakallade ager 1. 4 duyten Transporten land vag öfver Muyden 6 stuyvers 2ne*oucsbropengsar a 1. 1 » Från Muyden til Amsterd: 2 rum .... L'UNION ee 16 » for kofferten 3.0.85. 558500 50: 222243 6 » Sakernas transport til qvarteret i Amsterdam: EURE. De Tue 5 » Hela resan fran Naarden, s:ma 2 guld: 7 stuyv: 4 duyt: Denna vägen var mycket vacker, men kölden samt 3:ne nätters wakande gjorde att man ganska litet kunde njuta däraf — pa f: m: kl: 10 kommo vi til Amsterdam och togo qvarter hos en Herr Groen pa Warmoestraat by de Oudenbreysteig N:o 138 — recommendation utaf en handlande fran Amsterd: Herr — som gjort oss sallskap fran Bentheim, och som tyckes wara en ganska hederlig mann. Den andra reskamraten en gubbe med stor nasa laste sina boner helt ogenerad 1 kajutan pa skuyten som i Bidrag t. känned. af Finl. 191 Postvagnen, samt talade emellanat och svarade pa fragor utan att lata hindra sig — vi ato middag samt gingo straxt til sings for at ändteligen fa sofva —kammaren jag fick var liten men hade en god säng. — Lörd: d: 11 oct: Tog en god port: caffe med smör & bröd, gick så ut på f: m: och sökte up Swenske Consulen H:r Hasselgren som jag träffade på sitt Contoir, Hans Secreterare gaf mig adressen på H:r Laurim — Til middag åt man fisk och fisksoppa äfven som i går wid Wärdshus bordet där en hop Holländare med hattarne på hufvudet äfven gjorde sin måltid. — Äfven här wanckas potatis i hvart mål, liksom i Tyskland — på e: m: gick wi litet omkring. Sönd: d: 12. Var jag och besökte på f: m: der Alte Kirk hvarest några målade fönster äro märkvärdiga. — Der neure kirk eller l’eglise neuwe är en mycket vacker kyrcka. Dar är uti Choret Amiral Ruyters Grafvård af hvit mar- mor, där han föreställes liggande död i harnesk med flere figurer och genier, samt 2:ne hafsgudar, blåsande i snäckor, som äro mycket väl gjorde — äfven til vänster om Choret Amiral won Golens grafvard, matte wara af samma mä- stare, föröfrigt är denna kyrcka den wackraste jag härtils sett — äfven är där en glas målning på ett helt fönster. — Det bästa orgelvärk jag hört finnes här äfwen, det war på e: m: och folk af alla slag samlade sig til gudstiensten, jag war äfven i en annan kyrcka men där war ej något anmarkningsvardt. — Mand: 13: På f: m: gick jag til H:r Laurin med recomendations- brefvet från Prof: Sparrgren, han emottog mig mycket Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 192 val samt lofvade dagen därpå lata wisa mig Museum — war äfven uti Polisen med mitt pass — gick vidare pa e: m: ikring. — Tisd: d: 14 — Gick pa f: m: kl: 12 til Laurin som sände en H:r Wernet. informatorn fôr hans barn med mig til Museum uti Trip- penhuys, dar tilbragte vi hela f: m: anda til pa e: m: sa att jag blef utan mat. Här är en hop af de första fla- mandska taflor — uti stora rummet pa nedre botten äro de stora, sasom Nattvakten af Rembrant, en fortraffelig tafla. En hop herrar kring ett bord wid ett freds slut i Munster, af wan Helst, anses for den första tafla i Museum, den ar åtminstone den största, och onekeligen bra målad — . Af Rembrant, äfven nagra Borgmestare kring ett bord ar fortraffelig. — Af Du Jardin en i samma smak, men denne är mera kall och tyckes icke wara i hans genre. En dito ännu wan der Helst. Dessutom en stor hop portraiter, af hvilcka de fleste äro goda. En trappa up är ater en stor Sal, där en hop historiska taflor och por- traiter finnas, men de äro ei af särdeles warde, utom en at Rembrant fôrest: Herodis dotter med Pauli hufvud — Men nu kommer man in i de mindre rummen som inne- holla de mast pretiôsa taflor af flamandska skolan, forsta rummet är upfylt med Djur och blomsterstycken. bland hvilka sednare i synnerhet en af wan Huysum forest: en hop blommor i en gulbrun wase eller skal med bildhuggeri. ar det första blomsterstycke jag härtils sedt. fonden föreställer en ljus skog pa afständ, hvilket gör en god ef- fekt, i detta rum är desutom flere andra wan Huysum, samt flere med djur och frugter af Hondekoetter. — I det andra rummet aro flere Landskapsstycken och djurstycken Bidrag t. känned. af Finl. 193 af Berchem, äfven af en wan Bergen som dock ej ga up emot Berchem.— Af Ruysdael ett stôrre Landskap med vattenfall, samt wackra sjö och stormstycken af Back- huysen, i synnerhet 2:ne mindre — Afwen af Adrian wan der Velde ett wackert djur stycke. — Det 3:dje Rummet inneholler äfwen Sjö och Landskapsstycken waribland en stor tafla forest: hamnen utanfor Amsterdam, af G: wan der Velde, ar fortraffeig. — Det 4:de Rummet inneholler ändtelligen blott Tableaux de genre samt mindre Historie stycken af hollanska och Flamandska Mästare, och äro har flere af Teniers, ganska vackra, 2:ne af Breke- lenkamp, den ena en fiskare som talar wid en gubbe wid en spinnrock, den andra afven i samma smak. — Af wan der Werf aro har flere mycket fini malade stycken, af Schalken 2:ne som ej äro särdeles; men sa mycket mera brillerar et stycke af Gerard Douw, forest: en skolmä- stare omgifven af flere unga personer och barn. 2:ne ljus och en lyckta uplysa schenen, och ar det bästa eld- stycke jag sedt wida 6fvertraffande Schalken, också är denna tafla wal soignerad uti ett enkom därtil gjordt skåp af mahogny med glasdörr, som bewisar att man sätter wärde därpå. — Af Jean Sten ar har i synner- het en ganska wacker tafla forest: en hop barn, som är- holla sma skäncker af sina föräldrar om juhlen, och finnes uti denna tafla isynnerhet mycken expression. — En Diana och Endymion af Lairesse ar ganska bra — af Wouwerman aro här manga af hans första — äfven af Lingelbach. — Onsd: d: 15 Oct: Amsterdam. — I dag hade jag tillfälle genom H:r Laurin att fa se en af de första samlingar härstädes tillhörande H:r Brentano. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 13 194 — Ätföljd af H:r Wernet tillbragte jag där en god del af f: m: Sedan jag först warit och besökt H:r Coudere & Brahtz samt upburit af honom 300 floriner pa mitt credit- bref. — Brentanos samling innefattar en hop af de första Taflor i flere Rumm, utaf hvilcka det första innehöll blott af lefvande mästare, ibland hvilcka alla jag fäste största upmarksamhet pa ett stycke i Berchems genre af H:r Ommegank i Paris — af de andra woro äfven flere goda sma stycken samt ett som forest: Herr Brentanos hela famille med flere andra personer, figurerna af omkring nagot mer 4n qvarters hojd, ar bra malad. — Samme famille war äfven malad i stort, men denna tyckte jag mindre om. Uti ett annat rum war blott italjenska Taflor, en af Rafael, en liten Madonna af Corregio, fortraffelig, afven en dylik i stort af Titien, utomdess war dar taflor af Caravaggio, Guido, m: fl: — De öfre rummen inneholla blott flamandska taflor, bland hvilcka en utaf de wack- raste Teniers, en stôrre komposition med wacker effekt. — Af A. wan der Velde finnes har ett mästerstycke i Berchems genre, men som nästan öfverträffar dennes — Ett Rum inneholler blott gamla taflor ifrån konstens början, en af Holbein uti skåp facon är märkvärdig. Med ett ord här finnas de mäst walda af holländska af neder- ländska skolan. Ett stort historiestycke förest: Delila som klipper håren af Simson, med flere figurer wid Ljus af Schalcken, skulle man tro i första påseendet wara en god Italiensk tafla. — Här finnes äfven en Ruysdael som är ännu vackrare än den i Trippenhuis, samt en af van Everdingen, ett wattufall med granskog ikring. — Da jag på f: m: var hos Laurin böd han mig til middag tils om fredag, hvarföre jag nu var nodsakad att här Bidrag t. känred. af Finl. 195 lägga mig til svarta underkläder och skor, hvilket jag på e: m: bestyrde om, då wi gingo omkring i Staden. — Torsd: d: 16 Oct: Amsterdam. — På f: m: gick jag med L: åter på Museum 1 Trippen- huis, där wi tillbragte f: m: — På e: m: köpte jag mig 1 par fina swarta Byxor som kostaden a ren 16 floriner Ett par silkesstrumpor ...... So» [Dios DEN MO ETAPE foes) 6 sturvers Ett par knäspännen...... = SMS) For hela habiten Summa 24 floriner 11 stuivers Fred: d: 17 oct: På f: m: sprang jag litet i kring i staden, köpte en flaska Eaude Cologne å 15 stuivers — samt gick ännu en gong ut med L: f: m: och köpte 14 yoz för 6 stu: 4 diu- ter kl: 4 gick jag nu enligt bjudningen i forgars til middag hos Laurin, där Swenske Ministern som Consulen utom nagra andra herrar woro, och satt man till bords fran kl: 5 til kl: 8 fordrifvande tiden med att ata en hel hop desert och lappri. Men goda viner upmuntrade en emellanat — Caffe draks straxt pa maten, och man la- gade sig hemm kl: 1210. — Lord: d: 18 oct. Amsterdam. Pa f: m: war jag och hörde at om Postvagnen til Ant- werpen, emedan tiden nu lider til att man maste täncka pa att komma widare, i synnerhet som kylan har borjar bli rätt obehaglig, jag war äfven utom Harlemer Porten och besag Frechschniterna som ga en gong i timmen häri- fran til Harlem och sedan widare pa E: m: war jagisamma ärende och besag Postvagnen wid Bottermarkt, som gar til Antverpen hvarje dag kl: 5 e: m: — Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 196 Äfven köpte jag mig en knif för 114 florin, som är bra att ha i fickan. Sönd: d: 19. — I dag blaste har mycket kalt — geck litet omkring pa f: m: wäfensom pa e: m: träffade icke Laurin hemma. — Men ute traffade jag pa f: m: 2:ne af hans Contorister med hvilcka jag war och besag som hastigast en Theater. Mand: d: 20. Amsterdam. — Pa f: m: war jag hos Laurin for att taga afsked. Han underrättade mig om att man borde wäxla ifran sig alt Hollandskt mynt til Franskt, for att fortsätta resan at Antwerpen. Han sande afven herr Vernet med mig til en Waxlare hvarest jag fick alla mina peningar forbytta til Napoleons d’orer eller 20 franc stycken utgörande en summa af omkr: 1,000, francs eller 51 stycken. — Lamnade bref pa Posten til Eva Lovisa och P— som betaltes med 10 stuivers. — Pa e: m: gick til Botermarkt och bestälte platser i Diligencen tils 1 morgon til Antwerpen, som kostade 33 gulden 16 Stui: for 2:ne platser, samt för kof- ferten 3 gulden, tilsammans 36 guld: 16 stuivers hos h:r Gerritsen & Zoonen, op de Botermarkt N:0 60 — Tisd: d: 21 oct: — Amsterdam. — Pa f: m: war jag hos H:r Coudère & Brahtz for att taga aisked. — Sedan uppe pa Theatrum Anat: och besag Rembrants Tafla som forest några medici som dissequera, en bra malad tafla fast olik alt annat jag sedt af Rem- brant — lagade mig i ordning til afresan, samt sedan wi ätit middag betalte jag warden for logie och mat med 32 floriner 8 stuivers, togo afsked af wart beskedliga Ward- folk och begafvo oss til Diligencen. At karlen som drog kofferten och sakerna til Bottermarkt 8 stuivers — wi Bidrag t. känned. af Fin]. 197 satte oss uti wagnen precis kl: 5, och kommo kl: 10, til Utrekt, som det var mörkt sa kunde man ganska litet skönja af de wackra Holländska lustgardar man hade pa ömse sidor af wägen, i vagnen var eljest godt rum och man fick sitta temligen commod. — Har i Utrecht fick jag adress pa det sakallade Zutphensche Posthuis, til nattqvarter, som ligger ett stycke ifran dar Diligencen stannade, och ar ett dyrt ställe, en H:r Louis Vermeulen sôker dar att preia resande. Onsd: d: 22 Oct: — Steg upp kl: 6 om morg: betalte 3 gulden 8 stuivers for nattqvart: samt Caffe med litet bröd och smör samt lemnade h:r Vermeulen — kl: 7 reste wi fran Utrecht i en mycket god Wagn. Sällskapet bestod blott af en liten hygglig flicka samt en liten karlfigur som satt och frös i en liten svart frack. Vädret war wackert fast natten varit bra kall och rimfrost lag ännu öfver marcken — kl: 8 foro wi öfver floden Rein i färja. Kl: 9 passerades genom Wianen en liten med murar befäst stad — kl: 12 kommo wi til Gorcum, där wi dröjde en timme hvarefter resan fortsattes et litet stycke utom Staden där Diligencen stannade wid stranden af floden Wahl, en gren af Rehn- strömmen; där var straxt en båt tilreds som emottog oss med wåra effekter, samt wi seglade öfver floden som war upfyld med holländska fartyg och båtar af alla slag. På afstånd såg man den andra lilla Staden Worckum med Slottet Löfvenstein, bekant i historien af Grotii fångenskap. När wi kommo öfver floden war straxt åter en Diligence til reds så att man genast fick fortsätta resan — kl: 4 kom man til floden, Meuse eller Mosel, som ej war syn- nerligt bred och passerades i färja — 14 timme därefter Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 198 foro wi förbi Gertruidenburg en liten mycket wäl befäst stad. — Nu borjade Tallskog och backar ater at wisa sig och landet begynte blifva hégre — kl: 7 om aftonen kommo wi til Breda där man dröjde en timme wid wagns ombytet pa wärdshuset invid Posthuset, dar förtärdes litet smör & brod samt 3 glas dricka, kostade 1 gulden — at postillon 8 stulv: kl: 8 fortsattes resan ater. Sallskapet i Wagnen bestod af 3 st: 3 kantiga hattar med nattmössor, ena lustiga figurer, matte varit nagon sort praster eller dylikt — kl: 134 om morgonen kommo wi til Antverpen, pa samma ställe där Wagnen stannade fingo wi en kammare som wil war wacker men ganska kall, och man gick til sängs. — Thorsdag: d: 23 oct: Antwerpen. Steg upp kl: 11 pa f: m: i anseende til restrôthet och kôld uti rummet. — Ombytte genast rum och fick en kammare nere pa garden som kunde eldas, fast dar ej fants något spiell. — Sedan gick jag litet ut och det första jag blef warse war den stora prägtiga kyrckan Notre Dame, det första mina ögon mötte där inne war Nedtag- ningen af korset af Rubens. — Den andra taflan som är pendant därtil forest korsfäst: ar pa logt nar ej sa vacker, jag sag mig omkring i hast och geck hem for att äta middag som serverades pa förnämt wis med manga ratter och desert, vid almänna bordet sedan de andra ätit, och wi hade blott en fransos i sällskap som war eller åtminstone wille synas mycket förnäm och artig. Pa e: m: gick vi ater i Notre dame kyrcka och horde pa mässan eller Vèpres, som fôrrättades med en prägtig musik at roster och Instrumenter — Gick äfven litet omkring i staden pa aftonen. Bidrag t. känned. af Finl. 199 Fredag d: 24. Antwerpen. Pa morg: sökte jag upp Grosshandl: Plitt, til hvileken jag hade bref fran Bohm. Där war jag en stund och blef mycket wäl emottagen. Sedan besökte jag djurmalaren Ommeganck, dar jag sag ett par taflor som han höll pa med. Uti jesuiter kyrckan war jag, som är liten och prägtig med marmor af alla couleurer. Afven nagra vackra taflor af Rubens och Pater Seghers woro qvar, men flere andra woro borta och blott rummet hvar de setat syntes qvar 1 waggen. Kom hem och at middag. — Gick sedan ut igen och besag Museum som ligger innom en liten wacker tragard dar en colosal byst af Rubens star pa en kulle. I Museumet finnes blott Historie taflor, i syn- nerhet af Rubens, van Dyk och Jordaens aro de förnämste. — Jag gick äfven som hastigast och besag Rubens graf Capell uti Jacobi kyrcka dar altartaflan forest: en helig Famille hvarest alla figurer äro portraiter af Rub: slägt. — Jag gick darifran och sokte upp Rubens straat och besag hans hus hvar efter jag gick hem och kopte plats i wagnen til i morgon bittida til Bryssel som kostade for 2 pers: 10 franes och 8 sous, betalte for logie och mat 32 francs som var nog dyrt. Lörd: d= 25 oct: 1817 Bryssel. Om morg: kl: 7, sedan man druckit caffe satte wi oss uti wagnen. Wadret war wackert och afven wagen, men som wagnen war temmeligen full packad med damer och herrar sa kunde man ej mycket fa se omkring sig. Kl: 9 woro wi i Malines, dar hästar ombyttes, hvarefter resan ater genast fortsattes, och kl: 12 war man framme 1 Brys- sel, dar jag fick rum pa samma ställe som vagnen stannade. Middag ats vid table d’hote, for ganska billigt pris neml: Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 200 2 francs person, med manga ratter och desert. Ocksa war bordet fullt med folk fast än det war bra stort. Pa e: m: geck omkring at kongl: Tragarden och Slottet m: m:. Äfven besago wi Museum som består af hela öfra wanin- gen i gamla slottet och är uppfyldt med en stor mängd taflor, dem jag dock ej fick tid at noga betragta emed: det redan blef skumt pa qvällen, detta Museum är öppet alla dar för intet, i Antwerpen betales 1 gulden person wid inträdet. — Wid hemkomsten tog jag en bout: win, emed: det war kalt och gick ännu litet omkring. — Sönd: d: 26 oct: Bryssel. På morgonen war jag på Posten för att höra om jag skulle hafva något bref, men där fans intet. — Äfven war jag i en mindre kyrcka där nära invid, hvarest hölts mässa med prägtig musik, som i Antwerpen. — Uti den stora kyrckan St. Gudule kunde jag ej komma, emed: den redan war igenläst då jag kom dit på e: m: — Köpte plats tils i afton kl: 9 uti diligencen til Cambrai som ko- stade för 2, 38 francs hos en herr Hensschen & Comp: — betalte logie och mat med 14 franc — kl: 9 reste wi utaf, uti wagnen war beqvämt och godt rum emed: flere platser woro obesatte, hela natten fortsattes resan och Månd: d: 27 oct: Kl: 6 på morg: kommo vi til Mons. — Caffe dracks som kostade 2 franc, medan wagn ombyttes. Den wi nu fingo war något sämre, och wi reste kl: 7 vidare, då det först började bli dager. så att jag såg ganska litet utaf staden Mons — kl: 10, kommo wi til Franska gränssen där kofferten och alla effekter wisiterades. — Kl: 12 kommo wi til porten af Walenciennes, där åter wisiterades på det nogaste. En hop soldater excercerade utanför Bidrag t. känned. af Finl. 201 Stadsmurarne — litet langre fram upwistes Passen, och wi intagade i Staden, som tyckes wara ganska vacker. At H:rr Conducteurer 2 franc och de tycktes knapt nöjda anda. — Middagsbordet war har i ordning dukat och wi ato temligen wal för 4 franc, neml: 2d:o, person. — Kl: 2 satte man sig 1 wagnen igen. — Ett stycke utom staden wisiterades an en gong vid ett slags tullkontor, hvarefter resan fortsattes til kl: 7 pa aftonen da man inträffade i Cambrai, dar man war tvungen hvila öfver til andra dagen kl: 2 hos en wärdinna som hade ett mindre fördelaktigt utseende. Tisd: d: 28 oct: Cambrai. Här måste man lämna sitt pass hos polisen, samt fick i utbyte ett franskt pass som kostade 2 franc, til Paris, jag köpte plats i Diligencen hos Mad: Montigny Coffin, wardinnan, som kostade for 2:ne pers: fram til Paris 70 francs. — Nattqvarteret, caffe om morg: med smör & bröd samt en knapp och dålig middag med 14 bout: win kostade 10 francs. — Kl: 2 stego wi i wagnen igen i sällskap med en Engelsman med 3:ne stycken sina dottrar och en Herr son, som fick sitta utanfôre i cabrioleten. — Om aftonen kommo wi til St: Quintin, där wagn om- byttes, som och wi fingo en daligare, resan fortsattes hela natten. Onsd: d: 29 oct: Om morgonen kl: 6 kommo wi til Noyon, ett smutsigt hal, dar wagn ater ombyttes som blef ännu sämre och trang for 9 personer. Nordiska museet, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 202 II. Bref till K. J. Fahlcrantz. Paris d: 31 maii 1819. Min kara Bror! 1 folje af den heder mig i sednaste skrifvelsen wederfarits, far jag saledes genast begagna tillatelsen och rättigheten att nyttia denna wänskaps titel, samt tillika betyga min upriktigaste och warmaste tacksamhet for denna ära, hvilcken pa detta vis erhollen wisserligen är ännu stôrre 4n om dett skett vid glas och balar, dir vist mycket godt kan ske, men likväl kan man ibland anse hvad som skrifves för ännu mera contant. Huru mycket jag anser mig hedrad af Brors vänskap samt huru jag önskar wara denna heder wärdig etc: etc: etc: därom alt vil jag nu ej försöka göra några orationer, som skulle borttaga papper och tid, halst jag anser bättre att lata tiden bevisa alt sadant. — Det var i forsta dagarna af innev: mai manad som jag hade det stora nôjet att erhalla ofvannämda bref af d: 23 sistl: Februari, men Nystrom har gjort en stor krokvag som uppehollit honom sa lange. Det skulle wara rätt ledsamt om i genom glöm- skan af att utsätta min adress, jag gatt miste om nagot bref, pa det sadant ej mer matte handa far jag nu borja med min nuvarande adress som ar Rue d Angivillers N:o 12 prés du Louwre. äfven ar det lika säkert att sätta inunder bref à la Legation de Suede, som ar ännu nästan battre ihändelse jag skulle komma att flytta; men att utsätta intetdera såsom w: G: beständigt gör oagtadt flere paminelser, det gör att af 10 bref ett kommer rigtigt fram, ty Postvercket 1 paris är ej pa samma fot som i Stockholm. eljest woro mycket bra där jag bodde förut, war likväl Jag har nyss flyttat, ty oagtadt rummen Bidrag t. känned. af Finl. 203 dagen hogst elak for malning, hvilcket war mig en stor olycka ty jag har pa hela året ej kunnat gjort det minsta som duger. I Paris är ont om rumm med god dager, i synnerhet när man maste gora sa stort afseende pa penningen. Jag har sedan hitkomsten ej warit rest harifran och kan ej heller ännu tänka pa någon afresa, ty jag måste val åtminstone först se den stora expositionen som börjas i Augusti. — Jag har hort af H:r Hof Arkitekten att Fogelberg snart tanker sig ut och formodligen hit, om det ar sant sa blefve det for mig ett stort nôje att en gong fa raka nagon af gamla vänner. Att fa det nôjet traffa min Bror sielf utom Swerige lärer man knapt ha nagot hopp om. — Oendellig tack fora alla nyheter, den minsta sak blir altid af stort intresse da man sa sällan far weta nagot fran hemorten, isynnerhet hvad beträffar konsterna har jag ej att wänta något fran annat holl än min Bror, ty won G— pa landet wet sällan nagot sadant. Bredas sa fortidiga och oväntade bortgong forordsakade mig mycken sorg, som den gjort at manga andra, men i synnerhet matte det warit kannbart for hans Famille. Konsten har wisserligen äfven därgenom giort en stor forlust, ty utom alt annat, hvem ar där nu som med lika säkerhet kan skilja det som ar godt fran det som icke duger, samt nagorlunda holla stangen emot att icke usel- heten och charlataneriet aldeles tar öfverhand. Det är säkert att secler torde ga förbi innan Sverige ater far se nagon sadan artist 1 sin genre. Likval gjordes pa honom sa litet afseende och man söker till och med forgafves nagot af hans hand dar det isynnerhet forst borde marckas. Att Kron Prinsen sa mycket intresserar sig for konsterna Nat. o. Folk. H. 75, N:o 2. 204 är fägnande att hora, det behöfs äfven. — Länge lärer det således ännu dröja innan Bror John kommer ut, efter Han forst tanker sluta sin Fars pabegynta arbeten. — Om Ragnar L: behagar allmänhet ännu mindre än altar- taflan, sa maste det sta oendel: fint till med behaget. — Men hvad kommer at Kr: som malar battailler, det matte wara i brist pa arbete och pa speculation for H: M:t — Det ar ganska ledsamt hvad man nu hor fran alla holl angaende penning bristen i Sverige. men det kunde anda ga ann om alting i propotion da äfven kunde fas for battre pris. Har fins nog contanter, men att fa nagot deraf är swart, och til dagl: behofver fordras onekeligen mera än hos oss. — Jag gar ännu pa Guérins attelier och ritar efter mo- dellen fran kl: 7 om morgonen til 12, det kostar tid och penningar, hvarfore jag snart måste tänka pa att dra mig ur det spelet, hälst det kanske kan wara mindre nödvändigt for mig. För en Historie målare ar det en annan sak. Alla Eleverna där äro eljest emot mig ganska beskedliga; de arbeta med mycke ifver och owanligt stilla, hvilcket alt ej är enligt den beskrifning jag förr erhållit om deras atteliers, detta bidrager emellertid att holla mig qvar i det längsta. Guerin sielf är äfven i flere afseenden motsatsen til det wi wanligen fôreställa oss om Fransoserna. Han ager ett litet enkom for sig inrat- tadt hus med 2:ne stora attelier, den öfre för sig sielf, den nedre for modellskola, dit wagen gar öfver garden genom en allée af rara växter och träd. Han bor där helt allena med sin gamla portvakt och tar sällan emot främmande. Han har mycket kunskaper säsom modell professor, vill att naturen skal följas i alt och tal ej att Bidrag t. känned. af Finl. 205 nagon will affectera att rita antikt etc: ty hans princip är, att man bor först kunna göra sa godt som naturen, och sedan bättre om man kan, huruvida det är rigtigt kan jag ej dömma. Hans egna taflor kan jag dock aldrig finna behagliga, och han tycks ej altid sjelf följa det han lärer, förmod: af den gamla ordsak att, det är altid mycket lättare att prata om en sak än att göra den. Nyligen har han begynt en stor tafla som skall föreställa St: Louis som holler sin domstol under ett träd wid win- cennes, och det är ett ännu aldeles olikt hans wanliga, och jag är nyfiken att se den taflan något awancerad, portraiter målar han ej. — Alla artisterna här äro i all- mänhet mycket flitige. De unge äro hvarje morgon kl: 7 pa atteliern hos sinn mästare där de på det wiset holla ut i manga år; deraf händer att 1 bland dem finnas manga som med mycken färdighet både teckna -och måla sin modellfigur, ofta med mycket god couleur; men att sammansätta en tafla ga for dem i proportion mycket trögare, ordsaken torde kanhända wara att de sluteligen så vänja sig wid att beständigt apa efter sin modell, att de ej mera kunna göra något utan densamma, och att stapla up modeller för att derefter copiera sin tafla kan dock aldrig bli något godt utaf. Detta tror jag äfven är ordsa- ken hvarföre största delen franska taflor äro något fadda och emotstötande, ehuru man ofta ej kan disputera att de ej äro bra målade. Äfven kunde det förmodas wara en ordsak till att de så sällan lyckas i landskap, ty där blir det ännu svårare att sätta modellen för sig i kammaren. Jag såg i fiol somras en som satt vid sin chevalet ute på backen vid Mont Martre för att copiera landskapet, samma tafla kände jag sedan igen på en liten exposition i wintras Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 206 af ett sällskap, som kallar sig Les Amis des Arts, och gör mycket godt for konsterne, beträffande taflan kan jag ej säga annat än att den utvisade mycken möda och besvär. Här finns många Landskapsmålare som äro i stort rop, såsom Bertin, Bourgeuis, Tiénon m: många flere, men ännu härtils har jag ej annat sett af dem än hvad vår vän Cederholm skulle åstadkomma om han med färdighet kunde handtera penseln, likväl har jag ännu sett för litet för att wåga påstå att här aldeles ej finnes någon sådan som duger i denna genre. Expositionen skall wäl ändteligen i det närmaste wisa, hvad som kan finnas — — Nergard talade stort om en af deras första och största landskapsmålare som nyligen dött och hetat Walenciennes. Han visade mig på att gå se på de saker som såldes på auktion efter denne och som därföre exponerades förut; något flat blef jag dock att där ej finna annat än några porte feuiller med ganska torrt och magert ritade wuer efter naturen samt några taflor och påbörjade dukar som mycket liknade de fordna månskens styckena af wår Lemoine. Det är möjligt att han ej hade qvar något af sina goda arbeten; men det såg likväl ut som han skulle gjort sin mästa reputation därmed att han skrifvit en tjock lunta om perspektiven, med hvilcket arbete det äfven ser något osannoligt ut att en god målare kunde nöta sin tid. Äfven hade han hopsamlat snäckor, stenar, upstoppade markattor och foglar etc: etc: — Nergård har vist gjort mig mycket nytta och nöje i diverse små saker. hvilcket är af stort värde för en främmande som jag utan bekantskaper men beträffande hans konstkännedom wet jag ej hwad man skall tänka. Beständigt ser man honom mitt bland sina goda ritningar komma fram med den Bidrag t. känned. af Finl. 207 eländigaste copia eller något af lika wärde. Han är en ifrig anhängare af David, den han anser for den stôrsta artist som i sednare tider funnits. Stôrsta delen af con- naisseurer äro sig lika bade hos oss och annorstädes. — En artist som är mycket i ropet och det med skal, ar den unga Wernet. son til den bekante hästmälaren, hvilcken också ännu malar och ritar beständigt, men som nu pa sednare tider blifvit nagot manieré och nästan for mycket sysselsätter sig med carricaturer. Den förstnämde mälar äfven hästar, men äfven i nästan alt genre och äfven i historien, men mast lärer han holla sig wid batailler och soldatscener i modern smak, som jag härtils blott känner af en betydlig hop kopparstick, och äfven af hans egen- händiga lithographier som äro ritade med en otrolig lätt- het och tackt. Han är beständigt öfverhopad af prinsar och officerare m: m: hvarföre det skal wara mera beswär- ligt än nojsamt att ga til honom. Nyligen sag jag af honom en liten tafla nyss målad, forest: Molière som laser upp nagot af sina arbeten for en gammal piga. I det hela hade den nagot tycke af Hillestrôms bättre arbeten, utom att den war mycket bättre tecknad och med en otrolig raskhet och fermité i penseln målad, aldeles icke hvad man kallar fini men färgerna på sina ställen något starka och skarpa, såsom Moliéres röda strumpor m: m: det är ock troligt att denne ej kanske war af Wernets bästa arbeten, men vid exposition får man se mera af honom. Gérards stora tafla Henri d: 4 intog i Paris, tror jag mig förr hafva nämnt om, att den 1 mitt tycke är den bästa tafla i frankriket på sednare tider blifvit gjord, jag har väl ej sett på långt när dem alla som har blifvit tillverckade, men det är mycket som man ibland kan sluta Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 208 till resten da man sedt en liten del. Denna tafla har nagot tycke af Rubens ehuru den ej är målad med sa transpa- renta och brillanta färger som dennes. Men tidens costu- mer gora äfven mycket till. Hans portraiter maste jag likval tillsta aro til en del i samma genre som dem man ser i Stockholm af hans hand. Mera törs jag nu ej säga derom sa länge, och jag har wist redan talt mycket för mycket om herrarne härstädes, sa framt jag ej wore säker pa att Bror ej later komma längre än oss emellan alt som ej är til beröm för härvarande artister, ty som häremellan stundom ar correspondense sa kunde jag fa betala mina critiquer, i synnerhet som jag tror att i Stock- holm finnas dem som gärna skulle önska mig någon ledsamhet, jag vet t: ex: ej hvarföre den ofannämde bat- taille malaren wid Leipsig roar sig med att tala om mig och sprida ut diwerse saker. När jag engong kommer härifrån kan jag säga mina tankar for hwem som helst utan frugtan for pafolgd. — — En annan artist hvars arbeten i min smak äro af mycket wärde är Prudhon, atminstone aro de taflor jag hartils sett af honom ganska wackra. De föreställa mäst Zephirer och amourer och dylika luft figurer, men de äro likväl med en god och stark effect mycket behagligt målade samt contourerna pa hans figurer äro särdeles forsvinnande och motsatsen til skarpa, sa att man nästan kunde säga att de aro ma- lade utan contourer, hvilcket har ar en särdeles stor rari- tet. Hans fonder af Landskap m: m: äro sa oendeligen lätt och transparent målade, att rygtet öfver alt artisterna emellan påstår, att han nyttiar någon fernissa bland sina färger som är en hemlighet uppfunnen af honom sielf. Aldeles på samma vis som man talade om Breda hos oss; Bidrag t. känned. af Finl. 209 om han nyttjade nagot sadant bland sina farger torde Bror bättre kunna dömma om än jag, men jag tror at- minstone att detta ej war hufvudsaken, och att bredas talang bestod i annat än 1 fernissan. — — Genom Nergard känner jag här 2:ne artister som på bestälning för Hert: af Orleans måla hvar sin tafla ur Swenska historien. Den ena heter Hersent, han målar den scen då Gustaf d: 1, mycket gammal tar afsked af de församlade ständerna. och hans tafla torde kunna bli bra nog fast han gjort stora misstag 1 costumerna. Jag skulle wisa honom huru dalkarlar se ut, m: m: Den andre heter Dufaux målar Gustafs tal til Dalkarlarne vid Mora, och den taflan blir högst besynnerlig och mycket stötande på galenskap, är föröfrigt mycket i Leipsiger battaille målarens maner. De äro ingendera artister af någon stor betydenhet hvar- före jag också ej vill uppeholla med beskrifning af deras öfriga något torra producter. Men jag bör ej glömma att göra reda för commissio- nerna som 1 det hela gå något trögt oagtadt jag icke sielf altid rår därföre. — Angående färger har jag swårt att swara något bestämt om ännu, ty jag har härtils nöjt mig med de samma jag förut warit wand wid, och som äfven här äro de mäst brukliga och kanske de säkraste. Man köper alla färger här färdig rifna och preparerade i blåsor ganska goda ty en stor mängd färghandlare täfla om att holla dem goda for att icke komma ur crediten, och detta gör en stor lättnad för artisterna. Jag skall med första tilfälle sända prof på en färg som jag aldrig hört omtalas i Swerige, men som här alment nyttjas och tyckes böra kunna hafva åtminstone til en del de brun- gula och brungröna egenskaper Bror nämner, ehuru jag Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 14 210 ej kan säga det säkert emedan jag ännu nyttjat den ganska litet, den kallas Bitume, ar brun och mycket transparent samt sa mork att den ar helt swart nar den nyttias tjockt, den ar seg och tyckes wara preparerad med stark linolje- fernissa och torksaker. Det warsta ar att den anses for osäker och skall swartna med tiden, hvarföre flere artister forkasta dess nyttjande, David har aldeles forbudit nytt- jandet daraf i sin attelier. Med forsta resande jag far uti skal jag sända prof derpa, kan och hända Bror förut kän- ner denna färg. Afven nyttjas här en annan swartbrun d:o som heter Momi eller Mumi, men den tyckes ej wara sa klar som den förra, derpa skal alt prof medfölja. Skulle Bror wilja hafva af de wanliga kända färgerna sa anhåller jag om upsats pa sorterna och quantiteten, da jag skal bjuda til att söka de basta som kunna fas, emedan man bör förmoda att har fa dem bättre än hos oss, ehuru jag ej markt någon betydlig skillnad, kanske for det jag köpt dem preparerade som sagt är. En hög gul färg heter Jaune de Crome, lärer wara god i sin sort, men föga lärer Bror behöfva en så grann färg, den är ej transparent. — Jag tänkte nog i början, då jag såg brokanter och quaier fullradare med böcker til godt pris, att man åt- minstone här kunde lägga sig til bibliothek med obetyd- ligt pengar, jag hade da ej nogare undersökt dessa böcker : men sedermera har jag märkt att jag äfven däruti mycket bedragit mig, ty alla dessa böcker äro sådana att jag ej wille hafva en stor del af dem til skänks, och det är ej så lätt att träffa på något som duger för underpris, ty alt sådan beholler här någorlunda sitt wärde, några gamla uplagor -af deras äldre auctorer och poeter ar det enda man ibland kan få för godt köp, emedan af sådant Bidrag t. känned. af Finl. 211 dagelligen utkommer nya uplagor som göra att de gamla forlora wärdet ehuru de i det hela kunna wara lika goda. Skule Bror willa ha något sådant sa måste jag veta det mera bestämt, om det skal wara Molière eller Racine eller d:o d:o. — Andra goda böcker aro där sällsynta. Jag har til ex. sökt förgäfves någon wie des peintres för godt pris, den af d’argenwille kostar i 8:wo 60 à 70 francs och in 4:to kostar den öfver 100 — den af Wasari kostar likaledes, och ar dessutom pa Italienska. Jag har e] fatt spaning pa om nagon sadan bok finnes af nyare tilwerkning, men jag har all anledning att formoda att det ej finnes nagon som kan sättas framfor desse gamle, sa framt jag därom kan fa widare uplysning skal jag lata weta. Den begärta Essai sur le Paysage har jag köpt, den kostar 4 francs, äfven som Burtius bok som kostar 15 d:o, enligt medföljande räkningar. Jag har fått löfte om deras afsändande med första genom en H:r Skog, söm sänder böcker til Stockholm. Det är svårt att träffa på någon lägenhet. — Jag har äfven köpt ett häfte med gamla, 58 ätsade landskaper af Herrman Swanewelt för 10 francs, skulle det hända att Bror äger dessa förut så skal jag beholla dem för egen räkning. En liten upsats på hvad Bror 1 den wägen äger skulle göra mig säker för frugtan att köpa sådant som förut finnes. På ett annat ställe wet jag til salu ett tiockt häfte superba gamla En- gelska etsningar efter Gasp: Poussin och Claude Lorrain efter landskaper som finnas i England men det kostar 80 francs — — Jo jag har äfven gjort början til tafvel- samling. Ett litet Landskap for 5 francs, samt ett d:o något större Italienskt, samma pris; om de ej äro af Ruisdael så kosta de ej heller så mycket — men jag måste Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 212 ännu en gong fråga om Bror will betala 30, 40, 60, 70 francs for temligen bra taflor? atminstone i min smak, jag har i bland träffat pa en och annan sadan som jag dock ej haft mod att köpa utan mera bestämda ordres. — Att penslarne kommit fram är ändteligen wal, jag skal söka skaffa fler om det ar möjligt men den penselfabrik6- ren är en ewig sölare, och man far springa hos honom manga gonger for att erholla 3 a 4 stycken. Jag har ej fatt spa- ning pa om någon annan finnes som gör dem lika bra; hos färghandlarne finnes nog penslar men de äro ej fullt sa bra. — Enligt brors foreskrift i brefvet uttog jag d: 22 innev: Mai hos grefve Lofvenhjelm Trehundradetjugo. (320), francs, hvilka penningar jag nu önskade kunna enligt Brors önskan och til nöjes kunna använda, huru mycket det gör i svenskt mynt kan Bror lättare- sielf uträkna än jag som nu ej känner precist coursen på Swerige. Till grefven lämnade jag mitt qvittence på summan. — Med Brors tillåtelse så skulle jag nu beswära med mina egna angelägenheter. Att jag för innev: år fått tillökningen på pensionen det har jag länge sedan fått weta, äfven som detta året nu åter igen är snart förbi, och tiden lider at snart åter tänka på en ny inlaga för det tredie året. Det är mig af största nödvändighet att ej gå miste om denna tilökning hvarförutan jag omöjligen kan bärga mig; jag får därföre be Bror wara så god och då någon af höga wederbörande deras Excell:r råkas derom göra en påminnelse. Jag wille tro att de enligt sina löften icke äro emot saken, men det beror mycket på att blott komma ihog. — Det förswårar min sak att många i Stock- holm af enfaldighet och litet kännedom af werlden, jag Bidrag t. känned. af Finl. 213 vill ej tro af elakhet, tro och pasta att jag bor kunna förtiena uppehället med egna arbeten. — Äfven Nyström har mycket större pension än jag med hela tilökningen, ty han får af kungen apart och har dessutom haft 300 Rd: H: B: i respengar da mig bestods med stor möda 100. — Om Schenberg rakas sa anholler jag til honom om min hälsning med påminnelse om Hans löfte att komma ihog inlagen wid den tid Han därtil finner lämpeligast. Detta ar slutas med augusti manad och 1 Sept: borjar det tredie aret — i händelse H:r De Ron skulle rakas sa skulle jag be Bror blatt fraga om han fatt mitt bref af de första dagarne i April med betyget, samt om han har nagot att paminna widare? — Betygerna skola hadanefter icke manquera. — Jag har hort att Rosendal pa Djurg: brunnit och att dar har warit manga af mina gamla kludderier som således förmodeligen äfven gått i rok, det skulle oendelli- gen fägna mig. — Jag har gjort illa att jag ej varit hos Holterman, men det ar icke aldeles mitt fel ty jag har sokt honom 3:ne gonger forgafves. Jag hoppas ursägt att detta bref ar slarfvigt och illa skrifvit, men jag anser bättre att lata det ga af i dag som det ar än att skrifva om det hvilcket skulle göra ett längre upskof. — Jag har fått löfte att fa det med Cabinets posten. Jag hoppas Bror icke glömmer att wid första tilfälle åter hedra mig med några ord. Och har äran med största wänskap wara Brors ödmjuke tjenare. Alexand: Lauréus. Nordiska Museet, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 214 III. Bref till K. J. Fahlcrantz. Min basta Broder! Sedan jag sidst skref Bror til fran Paris har jag bade sett och erfarit mycket, men äfven haft manga besvärlig- heter att utstå, hvilket altid åtföljer långa resor. Bland de ganska få egentligen nöjsamma stunder jag kunnat hafva får jag vist räkna den då jag hade nöjet erhålla Brors bref af d: 25 sidstl: Oct: som hitanlände d: 23 novem- ber. — Jag var wisserligen redan prevenerad på att Bror ej skulle ge sig på resan, men aldeles säker därpå blef jag först af brefvet. Jag får altså gratulera att hemma i ro få arbeta, som äfven är en förmon, och säkert blir det några vackra taflor mera i resans ställe, fastän den ej heller skulle gjort ont. — Den som är hemma kan svårligen föreställa sig hvad man på resor och främmande ställen blir hindrad och distraherad från arbetet af tusende hän- delser och ordsaker, och när man ändtelligen kommer på ett ställe. innan man åter blir i ordning, samt får tilsam- mans alla små behof som man i början ej vet hvarken hvar det finnes eller huru det heter. och när man därtil har smått om mynt. Til många besvärligheter får jag gratu- lera den som ger sig ut. Om jag om sådant ej nämt förut, så var det för att icke anföra något som kunde vara emot beslutet att resa — svårligen kan jag dock tro att man kunnat vara så obillig att neka resemedel om alfvaret verckligen varit med begäran, denna hade ej kunnat bli afslagen. — För mig var det ganska ledsamt att den ej blef af. ty jag går då miste om nöjet och förmonen af Brors sällskap här. som varit mig efterlängtadt i många afseenden. Men detta kan då ej hjälpas. och jag är glad Bidrag t. känned. af Finl. att atminstone Fogelberg kommer, som nu är i Paris, som jag ser af Brors sednare bref af d: 17 nov: som jag äfven just nu bekom med alla inneliggande samt tentia vexeln som numera ej behôfves. Mycken tack äfven for detta bref. Det var rätt beklagligt och ledsamt om Brors Systers sjukdom, jag hoppas det blitt bättre redan länge- sedan hvar til jag redan af brefvet har god anledning. Det ar äfven en ganska oangenäm sak att var packlar icke ännu anländt. Anckarsvärd som ännu vistas 1 Florens skref mig til derom för par månader sedan, och lofvade då genast äfven skrifva til Matheus. Det vore ändå väl om ordsaken ej vore annan än den att den blifvit afsänd en annan väg än de andra sakerna, men Matheus borde väl åtminstone svara något derom — När den då en gång må komma, så ber jag Bror än en gong att ej tillåta någon se eller revidera 1 de mina därvarande effecter, utan Ask- lund må genast gömma altsammans, ty där är intet som förtjenar ses. — Jag blir Bror mycket förbunden för bestälningen af de 2:ne taflorna för H:r Schinckel; de skola bli enligt åstundan och så goda jag kan åstadkomma. Jag har väl nu några styck: färdiga, förest: Italienska ämnen alt i min gamla genre; men som de ej passa efter det gifna måttet och formatet så skall jag göra ett par andra. Om Bror sedan tillåter så skall jag sända både dem och de andra jag kan få färdiga directe til Bror, anhollandes om äran för dem att få vara i Brors förvar så länge. Skulle någon af dem träffa afnämare vore det så mycket bättre. Nog har Ö: J: engong tilbjudit sig att emottaga hvad jag kunde hafva att sända hem, men gör Bror mig den tjensten så anser jag det mycket bättre. Jag ville dock ej förordsaka mycket besvär, hvilcket jag Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 216 dock frugtar att detta torde hafva med sig. — Mycken tack for alla underrättelser om exposition m: m: som gjorde mig mycket nöje, ty ingen annan berättar mig något sådant. Sandbergs tafla har jag äfven hört mycket berömas af v: G: — Jag ber om min hälsning til Auctoren! Jag gratulerar Bror att få göra om sin stora tafla, för pengarnes skuld, om den betalas väl. men platsen blir icke mycket förmonlig bland några gl. tanter som als icke förstå eller sätta värde på sådana saker. och minst då de äro från vårt land. — Bror bör vara säkert öfverty- gad att af hvad som till mig skrifves ej blir androm med- delat än högst til ex: sådana där aldeles likgiltiga och almenna nyheter, om sådana finnas: men aldrig har jag ännu för någon berättadt om brefvens vidare innehåll. tankar och reflexioner etc.: ännu mindre har jag visat dem. Hade ej i brefvet helsningar til Byström varit, samt namnet i sigillet, så had vist ingen vetat från hvem det var. — För Brors växel på 100 Rd:r H: B:co har jag fått pengar genom Byström neml: 99 Romerske Scudi, som är nog litet. men här får man vara nöjd med hvad man får. det har jag redan några gonger fått erfara med mina qvartaler — om växeln varit pa Paris så hade man kanske fått litet mera. ty på Hamburg skall vara föga commerce och icke en gong wäxel cours neml. härifrån. — Man bör få omkr: 560. francs för 100 Rd:r Ham: B:co efter den cours då jag var i Paris. och som högst obetydligt i bland förändras. nu betalar man här 107 å alrahögst 110, franska sols för 100. Bajocchi som är en Scudo. däraf kan Bror se huru mycket man här får contribuera åt köpmän. Det som af vår förra räkn: hos mig åter står af Brors peng: är 18 francs 10 sols. som i Romersk mynt blir ungefär Bidrag t. känned. af Finl. 3 Scudi 45 Bajocchi, saledes har jag nu att gora redo for summa 102 Scudi 45 Bajocchi. ny räkning. — Men hvad jag skal kunna kôpa for desse pengar blir en annan fraga. Af penslarna skal jag skaffa efter begäran. Men färger är har sämre och dyrare an i Stockholm och man har mycket göra at fa til sitt nödvändiga behof, samt maste hjelpa sig utan somliga eller af sämre sort. Taflor ser det äfven smått ut med; tiderna äro numera ej de samma som da Hasselgren var har, under krigstiderna da inga engelsmän samt andra främmande kunde komma hit. — Nog säljas har gl. taflor hvar onsdag pa ett torg tillika med matvaror etc.: och for att göra dem glänsande smorjer man dem med Strutto, som ar detsamma som flaskflott pa svenska; men jag har ännu ej sett en bland dem som jag ville ha til skänks. Afvensa af kopparstick har jag sett gl. kyrckor i profil och perspectif och mera dylikt — jag skal emellertid försöka om jag kan hitta pa något längre fram pa våren och sommaren, ty nu är det resandes tid har da alt sadant holles dyrare. — Om Bror kommit hit sa hade Bror säkert fatt fina taflor forest: vuer harifran mycket bättre betalte an hemma, ty landskapsmålare skola här förtjäna pengar i det resande gärna kôpa sadana taflor och betala dem ratt groft ibland; men da hade också en lägre tids vistande har varit af nöden, samt ännu dertil en konst som här brukas; men som jag tror Bror knapt skulle gått in på, neml: att muta och ligga inne med en viss sort folk, som beständigt stå på lur efter resande och äro tilreds med sin tienst, antingen som lärde och visa märkvärdigheter, eller som. connaisseurer och föra til artisterne eller och skaffa h-r eller andra nöjen alt efter omständigheterna. Denna konst Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 218 larer ofta hjelpa mer än talent. — Beträffande landet häromkring samt det öfriga jag sett af Italien, sa ar det onekeligen vackert i visst afseende, men mera skriker man därom, man ser oftast en vidare horisont än i vissa tragter af hembygden, som harleder sig af att marckens couperin- gar äro i en mycket större skala, sedan har man altid vackra berg i lointain, som saknas hos oss. Att himmelen här är annorlunda, som manga påstå, kan jag aldeles icke finna, man ser mycken variation af effecter af moln etc: i synnerhet höstetid; men man ser detsamma äfven hemma ibland, om man vill. Det som man ej har i Sverige äro de vackra och pittoreska husen och fabriquerne, de som bönderna etc.: bygga af en slump, ej de som architec- terna bråkat sina hjernor med, men ännu mer här i Rom, de förträfflige Ruinerne. Däremot träffas lättare hos oss stora och vackra träd, hvilcka häri almänhet äro mindre och glesare, som måtte vara en följd af hettan. ty längre ned samt på Sicilien skola nästan inga trän finnas. De så mycket beprisade Orange, Olive och Lager träden förtjena knapt nämnas annorlunda än i rang med äppelträn och stickelbärsbuskar. Likväl borde jag kanske icke dömma om alt detta så länge jag ej sett de utropade ställena Tivoli och Fraskati m: fl: — men med Brors tillåtelse skal jag nu gå i ordning från början och nämna några ord om resan. Den 17 aprill om morgonen lämnade vi Paris, det var redan innemot full sommar i det härliga men platta norra Frankriket. Egentligen det vackra i naturen började först småningom omkring vid staden Auxerres, där landet började bli mera varieradt utaf höj- der och dälder alt mer och mer och kort därpå gåfvo de vidsträckta vinbergen uti Bourgogne rätt vackra och egna Bidrag t. känned. af Finl. 219 utsigter, de likna vara dalberg, men i stället for granskog äro de pa samma vis öfverhöljda med vinstockar. Vid Chalons hade man det stora nöjet att pa ofantligt afstand uptäcka Alperne, som like moln visa sig och forsvinna alt efter solstralarnes brytning. Vi anlände til Lyon d: 24, dar par dagar användes til Stadens beseende. Dar ar en Academie och ett Museum, hvilcket sednare dock ej ar sirdeles betydligt. En hop taflor af aldre franska scholan. Men det som har mast frapperade oss ar stadens vackra läge, genomskuren af sina 2:ne stora floder samt omgifven af klippor och berg, finnes dar alt for en landskapsmalare, äfven ruiner och pittoreska fabriquer och bygnader, L'ile Barbe, en holme i Saone, är ett ställe som alla franska artister rita utaf — men nu kommer jag til den delen af resan som efter mitt tycke var det intresanteste af alt, och som jag mast regretera att Bror icke sett, framfor bade Italien och alt sammans, neml: vägen fran Lyon och til Turin. Det vackra började redan vid Lyon, men det stora och förvånande först pa andra dagsresan däri- fran vid inträdet i Savoyen, samt sedan hela passagen ofver Alperne därstädes. Vagen bar bestandigt smanin- gom upföre, och vi hade utsikten af de förenämde bergen med mont blanc framfore oss alt tydligare och hogre. Det forsta ovanliga skadespel som môttes var ett ställe kallat, la gorge de la chaille. Vagen atfoljde branten af bergen til en förfärlig höjd, som lodräta formerade emel- lan sig en precipice eller snarare en afgrund, 1 botnen hvaraf en ström kastade sig fran klippa til klippa och emellanåt försvann. Öfver hufvudet hängde ofantliga ho- tande klippor. Vi gingo til fots hela denna väg och för- sökte att i hast göra några teckningar, fast under bestän- Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 220 digt regn och i genom sielfva regnmolnen som dar hvila sig mot bergens sidor, ibland höja sig och forordsaka tu- sende ovanliga effecter och fenomener. Den som vil läsa en sann beskrifning om detta och följande ställen, finner den hos Rousseau som beskrifver denna väg. Åter ett annat märkvärdigt ställe kort efter detta är, Pasage des echelles, emedan resande där förr nödgats klifva up för berget på stegar. Men nyligen har man där sprängt ett hvalf mitt igenom berget samt gjort en beqväm väg. Vi gingo til fots den gamle vägen och hade denna möda rikeligen ersatt genom utsigter af de förunderligaste och förfärli- gaste men tillika de mäst pittoreska klippor och branter, vagnen möttes åter vid utgongen af grottan. Ett stycke därefter mötte vi det besynnerliga vattenfall som ifrån ett skyhögt lodrätt berg kastar sig i båge så att man skal kunna passera torr emellan berget och fallet, hvilc- ket vi dock nu ej hade tid att försöka. Mera besynnerligt är detta än egentligen vackert för målning. Om aftonen anländes til den lilla staden Chamberg, som har det mäst pittoreska läge man kan uptäncka, emellan de ofantligt höga bergen. Sommaren var där i sitt flor, alla träd och växter i blomma samt vinranckorne utslagne, men ett par hundra alnar i höjden började vintern, och granarne fulla med snög som nyss fallit, ännu högre upp de ofant- lige spetsarne med evig snög betäckte och som gifva de vackraste former och contraster, molnen mot sidorne af bergen gifva skuggor och effecter aldeles förvånande. Det var kl: 2 eller 3 på morgonen som vandringen åter bör- jades efter vanligheten, solen gick opp när vi kommo utom staden hvilcket icke minskade landskapets behag. Nedanför desse berg och snöggubbar de täckaste ställen Bidrag till känned. af Finl. 221 med den rikaste variation af lofskogar, ruiner af gl: slott pa de lägre höjder, strommarnes vattenfall etc. etc. vårt beständiga utrop var: skal ej Fahlcrantz komma hit! — vi fortsatte vägen ännu i 2 14 dagars tid genom dalen Maurienne, som blef alt trängre och dystrare samt öds- ligare ju hôgre man kom, och sluteligen ar den ej bredare emellan de branta bergen än att vägen och en strom, som oftast atfoljer den, fa rum. Trad och vaxter minskades smaningom. Den ovanligt rena och friska luften 1 dessa berg bidrager ej litet til det nöje man där har, och jag tanckte med saknad pa att snart masta byta detta emot Italiens qvalm. Vi anlände ändtel: d: 1 maj om morgo- nen til byen Lans le bourg, som är den sidste vid foten af Mont Cenis, som vi nu hade framfore oss likt en theater decoration. En sådan ofantlig hvit massa med sina skarpa brytningar och pikar samt de stora blaagtiga skug- gor, som däraf formeras, hade jag önskat att fa se målad af Brors pensel, jag har aldrig sett nagonting sadant ma- lat, men deraf borde kunna bli nagonting vackert. Vi had bakom oss ett lika stort berg som var ännu vackrare. Efter en god fruckost til dagens heder begafwo vi oss up fore med tilhielp af åsnor och bönder, vägen gick i sick sack for nagra ar sedan fôrträffeligen murad och god. Vi hunno om par timmar vintren samt snart hôgsta stället, snogen var dar ännu omkring 2 alnar vid sidan af vägen, men hôll nu pa att smälta. Ofverst ar liksom en dal hvaruti ett värdshus och ett kloster vid en liten insiö ännu tilfrusen. Hvarcken trad eller buskar, men blott litet gräs skal där växa om sommaren. At alla sidor skjuta de ofantliga spitsarne af de besynnerligaste och vackraste former i höjden. Bror har väl nagongong, sa Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. bo DD DD väl som jag erfarit hurusom då man läst eller hört beskrif- ningar om märkvärdigheter, man stundom gör sig en idée om dem i inbilningen vida öfverträffande och större än verkligheten sedan befinnes, och hvaraf man ibland blir nästan litet flat när man någongong får se föremålet. Men med desse alpiske berg förhöll det sig icke så, jag fant dem mycket öfver hvad jag någonsin kunnat före- ställa mig. Vi rastade litet däruppe och besågo i hast klostret. Om det gick longsamt upföre så bar det så mycket fortare utföre, och vagnen rullade i traf på af Fransoserne murade goda vägar 1 sick sack som på andra sidan, men att se utföre åt sidan fordrades godt hufvud, som man säger, hälst vände man sina blickar åt andra sidan fast de där mötte blott liksom en lodrät mur af berg. Man kade emellanåt utsigt af Italien. Om qvällen anländes til lilla staden Susa, som ligger för- träffeligen vid foten af berget, men ännu ganska högt. den är omgifven af de vackraste träd och skogar, ström- mar, bråddjup, vattenfall och ruiner etc.: samt vackra fabriquer 1 Italiensk stil. — Dagen derpå om morgonen hade vi ännu vackert, men snart kommo vi in i det platta Piemont. Landet jämt som ett bord, träden i räta rader mitt uti säden samt vinranckorne i festoner från ena trädet til det andra såsom i den sirligaste theaterdecoration. Ett härligt landskap för magen, men föga för penseln. Vi anlände nu til Turin en vacker stad vid den stora Po strömmen, på hvars andra sida höjder med vackra byg- nader och kloster, från promenaden längs stranden af floden har man en förträffelig utsigt af Schvits i lointain, liksom i himmelen mellan. molnen. Vi rastade där åter par dagar men sågo intet märkvärdigt för konsterne. Bidrag t. känned. af Finl. 223 En tafvelsamling skal H:s Maj:t ha men den är i de rum han sjelf bebor och sällan tilgänglig. — Resan fortsattes vidare genom Alexandria, Piacenza, Parma, Reggio, Mo- dena och Bologna, märkvärdige och vackra städer, men af hvilcka vi ej mycket kunde fa se emed: i dem föga uppe- holl gjordes. Landet stundom nagot varieradt, men anda icke annat att säga om än utmärkt bordigt. Men efter Bologna fingo vi ater en pittoresk natur uti Apenninerne, som nu räckte i 2 dagar att öfver stiga. De äro dock hvarcken sa hôge eller sa majestätiske och rikt omvaxlande som Alperne. De äro mast af en gra leragtig stensort eller lafva, faseligen monotona och ödsliga, samt til det masta helt kala. Snôg visade sig äfven där pa afstand och högre upp. Af Salv: Rosa ser man ofta landskaper i denna stil. Vi kommo ändtel: öfver dem och utföre til Florens d: 12 maj. Vi hade där mycket saker i konstvagen att bese; men hvarom jag nu maste upskjuta til en annan gong, Naturen daromkring ar ganska vacker — var Baron blef sa intagen af sällskapet där hos Svenska ministern att han beslôt stanna qvar; men jag som ej hade hvarcken tid eller pengar att depensera onödigtvis, måste fortsätta resan efter 10 dagars uppeholl därstädes, och oagtadt alla nu kommo ifrån Rom af frugtan for hettan och sjuk- domar. Ocksa ficks ej resesälskap af flere an en liten tjocker handlande, oagtadt vagnen var fôr 6 personer invändigt utom flere utanföre. Pa 5 dagar gick den resan for sig lyckl: och val, och inga röfvare syntes fastän den lille handlanden stoppade sitt guld i sina stôflor samt bäfvade när någonting rôrdes pa afstand. Ju mer man aflagsnades fran Florens ju fulare och ödsligare blef landet bestående til det mästa af kala opittoreska berg samt Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 224 sädesfelt. Omkring Sjön Bolsena ater vackert i en egen stil, lämningar efter volcaniska utbrott, sönderbräkade klippor, grottor och hålor, vackra träd och ruiner. Vä- gen åtföljde sjöstranden. — Men detta räckte ej länge, ju mera man nalkades Rom ju fulare och ödsligare, kala bergsknallar med en och annan ruin af gl: slott öfverst. Ett sådant, Radicofani, må jag nämna för ställets ovanliga fulhet, beläget på en hiskelig brant klippa om gifvet med ofantliga stenrösen, liksom i bitar sönderslagne berg, men en stor och fri utsigt. Ännu öfver någre sandberg öfverväxte med buskor och snår, hvaribland i synnerhet ett mycket stort, öfverväxt med buskor med gula blom- mor som om hela berget varit målat med märgel, detta tyckte den lille handlanden vara det vackraste som han någonsin sett. Vi kommo nu på de slätter och ödemarker som omgifva Rom på denna sidan. Inga hus, inga menni- skor, ingen upodling, en och annan getherde var det enda man mötte, luften är öfveralt så elak och osund att inga menniskor där kunna uppeholla sig. Ändteligen ett mo- nument, kalladt Neros Graf, ännu några sand backar och man såg några tornspitsar och domen af St: Pehr, som dock med möda kunde urskiljas, emedan några andra i samma façon i dimman af den tjocka luften tycktes vara lika stora. Ändtel: voro vi i den märkvärdiga staden som ännu icke tycktes visa någonting märkvärdigt. Och den största gatan därstädes, som en resande straxt möter, oagtadt mycket omtald för sin rörelse etc.: kan ej förliknas utan vid de obetydligaste i Paris. Men det är åt en annan sida som Rom har märkvärdigheter af helt annat slag. — En månad gick nu snart förbi innan jag fick mig rumm passande för arbete, men til hvilcket ändamål de ändå Bidrag t. känned. af Finl. bo D ex äro dalige, det är mycket ont om sadant nufoftiden, och hade jag vetat detta samt mycket annat forut, sa hade jag visserligen stannat qvar i Paris, hvilcket varit klokare i flere afseenden; men da man bestandigt hor talas om Italien såsom ett Paradis och där man til pa köpet skal bade lefva och fa alting for intet, sa kan man väl ej annat pa slutet an bli litet nyfiken samt tro att atminstone na- got af detta prat måste ha grund. Först af erfarenheten får man se att här är icke bättre än annorstädes, och be- träffande billigheten, så lefver man här icke för ett öre billigare än i Paris. Nu började också den tiden som i Rom är ganska besvärlig, isynnerhet för främmande neml: hettan, som särdeles 1 år var värre än på länge enligt de härvarandes utsago. Juli, Augusti och halfva Septem- ber var i synnerhet värst och med en continuerligt brän- nande sol utan den minsta molnfläck. Intet kunde man gå ut och intet kunde man företaga inne. Mycket folk voro sjuka och däribland Byström. Hettan slutades ändteligen med starka åskor och regn och därpå blef det liksom sommar på nytt och med en tempererad och be- haglig luft. Jag har ännu sett ganska liten del af Roms märkvärdigheter, hvaribland de vackra Ruinerna väl förtjena rummet bland de förste. Af konstsamlingar finnes ett stort förråd men spridde, och det kostar tid och pen- gar att se dem. Til de publique samlingar har man i Paris mycket lättare tilgong, utan ett runstyckes afgift. Men om alt detta kan vist Hasselgren ge mycket battre be- skrifningar än jag. — Artisterna här känner jag ännu ej, och har ej heller gifvit mig tid att springa och upvagta sa- dane, som altid är besvärligt isynnerhet då man är allena. En tysk landskapsmålare bor hos Byström, som skal vara Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 15 ‘296 mycket i ropet enligt H:r Landsmäns utsago. Skal fôrtjena mycket pengar och far 80 a 100 Louis d'or för en lagom tafla af omkr: 6 qvarters bredd, han skal pa fôrra aret da har varit mycket utlänningar fôrtjent öfver 5.000 Scudi. Han malar vuer efter naturen häromkring, som han i hast penslar til med spansk gröna träd och cinober blommor. Han anlägger aldrig sina taflor utan gör genast färdigt från ena hörnet til det andra utan att sedan mera röra dervid, hvilcket skal vara bewis på stor talent. By- ström har nyligen fått färdige af honom 2:ne st: taflor efter beställning, förest: vuer ifrån hans trägård. De äro i samma genre ungefär som vår fordne Bellangers eller Cederholms, men under desse båda. Han målar alt precist som det är på stället och mitt om dagen, om där växer kålhufvud i förgrund i naturen så gör han dem på sin tafla, men icke med det fini och esprit som äfven kan ge värde åt sådana saker i bland, utan så ungefär som Bellanger. Men det betalas och han har åtgong och be- höfver således icke göra bättre. En viss landsman utlat sig engong til Brors beröm, att: om Fahlcrantz kommit hit så hade han vist kunnat bli likså snäll som denne. Om så varit så är dett rätt väl att resan ej blef utaf. — Men af landsmän är här också nu en spritt ny Landskaps- målare neml: Fendrik Söderberg, som studerar sin genre med mycken ifver och är rätt flitig och arbetsam. Han gjorde en resa förleden sommar til Neapel och Sicilien i sällskap med en fransk landsk: målare, Michallon. om hvilken jag en gong lärer nämt från Paris. Hr Söderberg har där ritat en mängd vuer efter naturen, eller efter fransosen. Äfven här har han beständ: varit ute med sin färglåda och pallette och målat vuer efter naturen en Bidrag t. känned. af Finl. 227 hel hop, nem]: esquisser, aldeles efter det nya sättet att mala alt efter naturen och intet af egen fantasie. — Han ritar rätt bra. I sommar lärer han bege sig hem da Bror val far se hans arbeten. Han har kanske god början til talent, och om han sà fortfarer som han börjat, sa torde det kanske bli något utaf; men jag är rädd före att han redan tror sig vara den förste på jorden i sin genre. Jag har ej ännu sett någon färdig tafla af honom, men nu holler han på med ett par stycken. — Gref: Mörner har och varit här länge. Nära ett års tid han har hollit på med att rita och i koppar etsa 20 st: plåtar förest: af Carnavalen härstädes, en hop uptåger och masqueradecarricaturer, de äro nu nyligen färdige och han täncker holla denna samling til salu, som kanhända torde få åtgong. Han har äfven längesen börjat med att måla en bataille, där vår konung är hufvudfiguren til häst med en hop herrar, taflan är ännu blott anlagd, och det värsta återstår ännu, den lärer vara ämnad att presenteras H:s Maj:te. — Gref: M: är en mycket hederlig man och den af alla landsmän som jag haft största nöjet utaf. Desse båda H:r hafva talent, men efter hvad jag förnummit så lärer deras beröm ännu vara något öfverdrifvet, af tjenstfärdige som ibland äro tilreds att lättsinnigt berömma eller tadla, utan att als förstå saken, samt utan att betäncka hvad de skrifva eller tala. I sommar lärer Bystr: i sälskap med en eller bägge desse H:r begifva sig hemm genom Paris. Jag be- höfver ej påminna att alt detta om dessa H:r är oss emel_ lan, ty eljest kunde jag bli misstänkt och få olägenhet. Om deras alfvare är att vilja bli artister, såsom det tyckes, så torde de någongong ångra att hafva utbytt sina andra goda utsigter för framtiden emot så magra som en artist Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 228 har. Annu en ny landsk: målare, Bror känner vil f. Rööken som också ar här, han har äfven nu börjat studera landskap med våld, och tröstar sig med att någon gong hafva hort att Claude Lorrain var 40 ar nar han bôrjade. Saledes ännu alt hopp qvar att bli den andra Claude. — En gong var jag med honom hos en äldre landskapsmalare har, men som ej gor annat än copior, han hade några sa- dana mycket fint gjorda med prickor och pensel spitsen efter Cl. Lorrain, och sade sig fa för en sådan af ungef: en svensk alns bredd 100 louis d’or. — Byström lefver som en herre, aker i vagn, har drängar etc. Han har äfven manga goda och beqvamt inrättade attelier och far be- ständigt nya vackra statuer fardige. — Om H:r G: ändte- ligen genom sitt kältande nu fatt nagra pa sin sida, sa lärer det ändå bli svårt nog for honom att bibehålla cre- diten i langden. ty nar den andre har att visa fram arbe- ten, sa har han. förmodel: som förr — intet. — Nu gar har och ett rygte fran Paris att statuen skall vara mise- rabel. om det har grund vet jag ej. ej heller fran hvem det kommit. H:r Ros är sig lik, utom att han nu gar med pipskägg och moustacher, han har stor famille att underholla, utom pilten, hundar och foglar och dufvor och sköldpaddor och hin hale vet alt hvad for kräk, han vil resa til Paris for att köpa sig en papegoja, emedan de äro for dyra har. Han fordrifver eljest tiden med att copiera gl: portraiter etc. och dessemellan malar han sitt eget behagliga contrefait i spegeln samt sin Calles. Det är de tyske artisterna som Bystr: mast ar bekant med. jag känner dem ej. men efter anledningar och berättelser lara de alla holla sig vid den genre. som en viss altartafla, och en del lära ga än längre samt förgylla sina taflor Bidrag t. känned. af Finl. DD bo vo) for att göra dem rätt »köstliche och hübsche, — Baron Anckarsvard ar altjämt i Florens, Han har ibland kommit i hog mig med bref i hvilcka han altid lofvar om 14 dar wara har, nagot särdeles nôje matte dar qvarhalla honom sa envist. Om han nu ej kommer hit snart enl: sitt sednaste löfte, sa lärer han val skrifva, och da skal jag sända Brors bref til honom, efter därmed ej är mera bradtom. Om Salmson vil ataga sig beswäret att springa hos pensel- makaren i Paris, sa kan han vist hvar gong fa af honom några st: om sänder. Om han vill hälsa fran mig och Rom sa torde det och litet hjelpa. Detta kunde löna mö- dan, ty sa goda penslar lara ej nägonstäds sta att fas. Om afven jag hade hopp om att framdeles fa par dussin med af dem sa vore det en härlig sak. Men Salmson bör komma ihog att ej taga af den alra minsta sorten, som gubben altid til forst kommer fram med. Adress: M:r Dagneau, Rue de la Juiverie N:o 23. — Nog tror jag att Fogelberg lärer finna Pari något emotstötande i början så har jag och funnit det, men ju längre man är där ju mera finner man sig där — Skulptur samlingen borde väl vara god, ty där finnes ju en hop af de raraste antiker af första rangen — Den 1 nästk: jan: skrifver jag til de Ron och han svarar förm: straxt såsom förr, om Bror då ville vara så god att på en liten lapp teckna ett, ja, om Bror fått detta bref, samt om något hörts utaf packlådan, detta skulle betaga mig inquietude om desse saker — jag behöfver väl ej nämna huru mycket nöje Bror åter gör mig med ett större bref som jag dock ej törs begära så snart, utan nar tid och tilfälle medgifva, som dock ej måtte dröja så länge som förra gongen. Med Commissio- nerna skal jag bjuda til så godt jag kan, penslar skal jag Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 230 skaffa, äfven at Hasselgren, som jag ber om min hälsning til, men att fa lägenhet lärer ej bli latt. Afven til unga Breda ber jag om hälsning, skal han ej söka pension och komma ut? — Jag har ej pa linge kommit mig til att skrifva til w: G: af ordsak att jag ej vet hvad jag skal svara pa hans flere bref fulla med jammer och låt och sedan långa förteckningar pa omöjliga commissioner utan pengar. — Bystrom ber hälsa! — — hvad gor H:r Forsell nu for stora saker? — Lycka til godt nytt år! samt all möjelig sällhet och välgong! — med uprigtigaste vanskap & hogaktning. — Rom d: 22 december 1820. Al: L— Direktor G. Fredriksson, Stockholm. IV. Bret tll ke Tr Kahlerantz Kongl: Landskaps Malaren Herr Professor Carl Johan Fahlerantz ~ Stockholm. Rom d: 21, maij 1822. Min basta Broder! Jag ar rätt missnôjd med mig sjelf for det jag i sa lang tid forsummat att skrifva Bror till samt tacka for sednaste välkomna af d: 9 sistl: nov: — Svart lärer det bli for mig att kunna urskulda mig, hvarföre också jag hoppas mast pa Brors adelmod att forlata — jag har äfven pa hela tiden ej haft något tillfälle att fa något brev öfver- sändt och direkte pa posten har jag ej velat for att icke förordsaka Bror en kostnad för ingenting, ty pa länge har jag hvarken sett eller erfarit nagot nytt 1 konstvagen Bidrag t. känned. af Finl. eller eljest som kunde intressera, hvarom tomheten äfven i detta brev kan intyga. Afven har jag beständig up- skjutit att skrifva i väntan att kunna fa något uträttadt af Brors commissioner, für att åtminstone där ha nagot ämne, men äfven detta har slagit felt. — Jag skrifver nu til Bar: Anckarsvärd och betjenar mig af tilfället att i hans bref sända dessa rader. — Jag tackar Bror ratt uprigtigt for alla nyheter hemifran, som altid pa det hôgsta intressera mig, jag ar blott ledsen att sjalf vara skulden til att jag kanske lange torde fa vanta pa vidare fortsätning deraf, 1 händelse att Bror pa detta sätt ville straffa min forsummelse, hvilcket jag ber och hoppas att Bror icke matte göra. Det säges nu att der lar vara expo- sition i Stockholm, och derom vore särdeles intressant att nagot fa hora. — Pa hela den tiden sedan jag sidst skref har jag ej sett har annat än några Historie taflor exponerade, och af ganska klent värde. Museum pa Vatikan har nyligen blifvit ansenligen förökt med en helt ny salon med antiqua statuer etc. Den ar pragtig och kostbar af marmor och mosaik, men föröfrigt efter dålig och slarfagtig ritning bygd och inredd. Flere gamla rum dar forr tafvelsamlingen var aro nu äfven med antiker och fragmenter upfylde, hvaraf man har en sa forfarlig myckenhet att man dervid ma bade ledsna och trötna. Daremot har man sällan tilfälle att se goda taflor, ty de samlingar dar sadane finnas äro ej sa lätt tilgängliga. De högtförnäma samlingarne pa Capitolium och pa Vatican i sitt varde. — Jag ber Bror mycket om ursägt att jag nu i brist af annat aterigen besvärar och uppeholler med mina egna affairer, men jag ar 6fvertygad att Bror af vänskap for mig fördrager det som ar för mig nödvändigt. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. ID ND Jag vore neml:’ mycket intresserad af att höra Brors tankar angående om jag ännu en gong skulle kunna ha något hopp om att få en pension prolongation till. Tiden löper så oendeligen fort, och rätt som det är har jag blott ett år qvar, samt vore tvungen att i vidrigt fall i nästa vår vända hem, hvilcket icke vore aldeles enligt med min plan, ty jag skulle ännu ha mycket att göra dessförinnan. Jag vill derföre i tid derom rådgöra med Bror såsom den ende vän jag har att i det fallet säkrast kunna vända mig till. Bar: Anckarsvärd har äfven lofvat göra alt sitt till och har nyligen gifvit mig godt hopp. Min tanke hade varit att ännu få dröja här något samt sedan ännu en gong besöka Frankriket och Holland. Temligen säkert kunde jag lofva att där skaffa Bror taflor etc.: om så skulle åstundas, och hvari jag nu skulle tiltro mig mera erfaren- het än förra gongen. — Öfver Intendentens, med fleres, tanckar i denna sak känner jag ej men han torde besinna och finna att knappa 3 års vistande i Italien vore for litet, då man en gong kommit så långt. Det lärer vist påminnas att jag ej ännu sändt något arbete hem; men jag har nu taflor färdige som jag önskade att redan vore hemma; men en så ofantlig väg är stor kostnad och äfven risque vid, hvarvid jag ej rätt vet huru jag bör bete mig. Samt sedan att få ramar m: m: til dem innan de kunna visas, en kostnad som jag ej har fond til. — I anledning af H:r Schinckel yttrade begäran har jag gjordt 2:ne taflor hvaraf på den ena ännu återstår något arbete, Herr Bar: Anckarsvärd torde kunna beskrifva dem med mycket annat, så att nu jag ej därmed behöfver besvära. Brors begäran om esquisse skal vist intet glömmas vid tilfälle af någon afsändning hvartil jag dock ej ännu Bidrag t. känned. af Finl. 203 kan precist bestämma tiden. — Med de smä penslarne hanger sa ihop, att det paquet med 12 dussin var för Brors räkning fran mig, men de andra lara varit fran Byström och Grefven at Hasselgren. Om Bror vill ha flere af den sorten sa lat mig veta det. Utaf Rossinis Ruin vuer äro nu nagra och femtio utkomna. — v: G: har äfven til mig i.flere breflappar brummat pa artisternes grufliga dyrhetisa gräseligt svåra tider, oagtadt jag aldrig gifvit minsta anledning til nagon fraga om priser, och aldrig engong svarat det minsta pa hans epistlar derom, men rätt oförmodat skrifver han i det sednaste att pri- serna böra ökas, och derom har han endast med gref: Bonde ordat. Det ar rätt besynnerligt. — Här ar en besyn- nerlig Capten och amatôr af konsten, som Bror lar känna efter han har en vacker ritning af Bror, men han tycktes wilja har nytja samma sätt att handtera artister som han larer vara van vid sina Corpraler, och pa befallningen att lämna til honom mina taflor den ena efter den andra til copiering vagade jag en gong neka, hvaraf han blifvit sa upbragt emot mig att han ej lar forsumma nagot til- falle att pa sitt sätt recommendera mig, som jag har markt. Har aro några förnäma H:r Svenskar som skola rita Landskap sages det; men dem har jag aldrig sett. H:r Söderberg lärer väl nu vid expositionen visa något af sin sa mycket berömda talent. Med H:r Cammar- junckarens Landskaps studering tyckes det ga mer än långsamt oagtadt ihärdigt arbete. — Med beständig hög- aktning och tilgifvenhet Brors odmiuke tjenare A. Lauréus. Nordiska Museet, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. hat wii sr SANTE A EE nt (Vee thin’ 118 y Pe zul baie) py MON LE 5 LA en ites ie y : Ay gr a ie Te py Hiller förda rt Sa sc pat JEDE MIET va wae 4 avant” Ps ee pei mal mn DOM preci: ai Sie: "that iy! tig UNIES van COM a Fe} ee et DAT" IN | See Fan IN i tng ey tele: te Be ved ae Tee set dee oO ed ne) Ale ue Noir | til VN déni oy ÄN . = | | i 1 1 LA Nå ’ = Li veg ” L mi I # ont tit ay} « À FE I | AA ' i b : } à STELT "a 20 i i pr { VIRE TE rip " j Hse if UE si rå j 7 Ta I FE str Nm d ‘ “ Hk = nun 4 bt { evi 7 [2 ‘ ‘ A | . 4 4 1 Vie + 6 / | 4 s, f | i “ts a! [| | : \ ; > 7 Te i i i re i på | i "a Teen ao) { té À | 2 1 . h i¥ vg Ki Å > | N 4 | ; : » ri s a ‘ ye à ‘ul 4 4 un Kite ie. re 7 i vr ira ai je 4 BESKRIFVANDE FORTECKNING. Efterfoljande förteckning öfver Alexander Lauréus’ mälnin- gar, som pa intet vis framtrader med ansprak pa fullstandighet, ar till storsta delen uppgjord ar 1911, hvarfor en eller annan tafla sedan dess kan hafva bytt egare utan att det varit författaren möjligt att korrigera sin uppgift. Där icke annorlunda uppgifves är bilden utförd 1 oljefärg. Bidrag till känned. af Finl. Arbeten målade före stipendiiresan. 1. Porträtt af konstnärens fader prosten Alexander Lauraeus Brb., halfprofil åt h., grått hår, grå rock, prästkrage, grågrön fond. D. 36 x 30. Cygnaeus’ galleri, Helsingfors. 2. Apollo och Dafne. Studie. Akademiens utställning 1803. 3. David med Goliats hufvud. Kopia eft. Guido Reni. A. u. 1804. 4. Hagar i öknen blir tröstad af ängeln. Prisämne, med hvil- ket Lauréus vann den stora guldmedaljen. A. u. 1805. 5. Lot och hans döttrar. A. u. 1805. 6. Tvänne evangelister. Kopia eft. Rubens. A. u. 1805. 7. Maria med Jesusbarnet och Johannes. Kopia eft. Rafael Mengs. A. u. 1805. 8. Striden vid Issus i Cilieien. Eft. Curtius’ historia om Ale- xander Magni bedrifter, 3 bok. 11 kap. Skiss, bistrelavering. A. u. 1805. 9. En gumma tappande vin i en källare. A. u. 1805. 10. Sjalfportratt. Bröstbild, halfprofil at hoger. Klädd i brun vast med krås och i skjortärmarna haller han h. handen innanfor västens knäppning samt en palett och penslar i väastra handen. D. 59x 51,5. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 11. Konung Oidipus. I ett landskap pa en sten sitter den blinde Oidipus. Vid hans sida knäböjer Polyneikes och på andra sidan star uppskramd och tryckt emot honom Antigone. Antika dräkter. D. 86x72. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 12. Antikt motiv. En ung hvitklädd kvinna, som lyfter pa sin slöja, omgifven af flere unga man med facklor, hvilkas anförare pa det högsta tyckes upprörd vid anblicken af den unga kvinnan. D. stora dimensioner. Fru E. Waern, Biörkas. 13. Porträtt af riksmarsken, grefve J. de la Gardie. Kopia. D. 74x 56. Kungliga Slottet, Stockholm. 14. Porträtt af ofverstekammarjunkaren, friherre ©. Bonde. Kopia efter K. F. v. Breda, flere exemplar. 15. Porträtt af prinskardinalen Johan Albert Vasa. Kopia. D 60 51 Uppsala universitet. 16. Konung Karl VIII Knutsson. Kopia. 17. Porträtt af biskop Joh. Terserus. Kopia efter David Klôcker von Ehrenstrahl. D. 57x46. Abo stads historiska museum. 18. Kvinna med ljus. I fönsteröppning med draperi ung kvinna med ljus i handen. Katt, fagelbur. Kopia eft. G. Schalcken. D: 36x27. Ateneum, Helsingfors. 19. Kvinna med ljus. I fönsteröppning ung kvinna med ljus i handen. Fågelbur, död fågel, Ambar, ete. I ber. ett par männi- skor. Kopia eft. G. Schalcken. Dat.: Anno 1806. D. 35,5 x 27. Ateneum, Helsingfors. 20. En herde och en ung flicka mjölkande en ko. Kopia eft. K. du Jardin (n:r 485 i Nationalmuseum, Stockholm). Statsrädet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. Bidrag t. känred. af Finl. 239 21. Allmogeseen. Ung herde och en flicka som mjölkar en ko. Kopia eft. N. P. Berchem (n:r 315 i Nationalmuseum, Stock- holm). Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 22. Landskap med nétboskap. Kopia eft. P. Potter. Uppsala universitet. 23. Gumma med slända. Kopia eft. Guiseppe Nogari. D. 92x82. Ateneum, Helsingfors. 24, Ett sofvande fruntimmer. A. u. 1806. 25. En flicka med ett ljus. A. u. 1806. 26. Gumma som somnat vid sin spinnrock. I ett tarfligt rum sitter en gumma, 1 grå klädning och hufva, sofvande pa en stol. Spinnrocken star framfor henne. Pa ett bord t. v. ett brinnande ljus och ett mjölkfat, ur hvilket en katt dricker. D. 30 X 25,5. Friherre A. Gyllenkrook, Björnstorp. 27. Ung kvinna, som fangar en loppa. Knästycke, en face. Ung kvinna i linnet, naken till midjan, har fangat en loppa, som hon dödar mot en byraskifva, hvarpa ett brinnande ljus. Sign.: Xo Ibe 1D, RI, Friherre A. Gyllenkrook, Björnstorp. 28. Portratt af malarens styfmoder, Maria Juliana, f. Win- qvist och hennes två söner. Knästycke. Pastorskan Lauraeus i hvit empiredrakt, staende, vand at h., haller i den mindre gossen, som sitter pa en balustrad och stracker handen efter ett apple, som den äldre gossen räcker honom. Landskapsfond med moln- täckt himmel. Dat. 1806. D. 140x114. Ateneum, Helsingfors. .29. Porträtt af prosten Alexander Lauraeus. Bröstbild, half- profil at h., gratt har, svart prästdräkt. Brun fond. D. 70 X 62. Abo stads historiska museum. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 240 30. Porträtt af sekreteraren Josephe Caillou de Villeneuf. A. u. 1807. 31. Allmoge vid en stockeld. Vid foten af ett berg med granskog 3 män och 2 kvinnor kring en stockeld. En dricker ur en kanna. Pa baksidan: Lauraeus 1806. D. 29,5 x 25. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 32. Ett fruntimmer lekande med en liten fagel. A. u. 1807. 33. Tva unga damer, som läsa ett bref. Knästycke. I en park sta tvanne unga damer, i hvita empirekladningar, med hufvu- dena lutade mot hvarandra och läsa tillsammans ett bref vid skenet af ett ljus, som den ena håller. D. 36x 26,8. A. u. 1807. Bankdirektör A. Hallin, Stockholm. ' 34. Gumma som sjunger under det hon rör i grytan. A. u. 1807. 35. En gubbe, som lar en gosse att roka tobak. A. u. 1807. 36. Kortspelare pa en krog. Kring ett rundt bord, hvarpa brinnande ljus, äro 4 män och 2 kvinnor samlade till kortspel. Bakom en fet äldre man med tofsmössa och pipa står en gammal kvinna med duk på hufvudet lutad öfver hans axel. Midt emot sitter en neger. Bakom honom sitter en man med ölstop i handen och med andra armen om en yngre kvinnas lif. Bredvid står en , gammal man med fiol. D. 29x 23,5. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 37. Kortspelare. I en stuga kring ett bord sitta 3 kortspe- lande män och en halfklädd kvinna. Två af männen röka, den tredje håller sin arm om kvinnans skuldror. En annan kvinna lutar sig öfver en af karlarna. Bredvid en stående man. På bor- det ölstånka och ljus. Papp. 27x 21. Kassör F. Ottergren, Stockholm. 38. Soldater som röka tobak och dricka på en krog. A. u. 1807. 2 39. Dalkarlar vid en eldbrasa i skogen koka sin mat. A. u. 1807. Bidrag t. känned. af Finl. 241 40. Landskap med slottsruiner i mansken. A. u. 1807. 41. Utsikt fran Malsaker.. (Förut à Hichhorns samling.) 42. Kärleksscen. En soldat försöker omfamna och kyssa en flicka, som med ett ljus i handen sitter vid ett bord, hvarpa 6i- stanka och fat med mat. Flickan ar klädd i empiredrakt, rödt lif, hvit kjol, röd schal. Sign.: A. Lauréus 1807. D. 38,5 x 31,5. Statsrådet E. Aspelin-Haapkyld, Helsingfors. 43. Samma komposition. D. 38,5 x 31,5. Justitiekansler E. Sjöberg, Stockholm. 44. Ung dam, som lagger patience. Vid ett bord, hvarpa brinnande ljus, sitter en ung dam och lägger patience. Djupt urringad bla empireklädning, röda harrosetter. Bakom henne en kakelugn- med brasa. Sign.; A. Lauréus pinx. 1807. D. 34,5 x 27,3. Ateneum, Helsingfors. 45. Porträtt af stäthällaren J. A. v. Gerdten. Helfigur. I landskap under ett trad star von Gerdten lutad mot sin ridhäst. Han ar klädd i trekantig hatt, bla uniformsrock, sämskskinnsbyxor och knastoflar. Den h. handen med tyglarna haller han i sidan, den vanstra hvilar pa hastryggen. En liten hvit hund star vantande _bredvid. T. v. fjärrlandskap med höjder vid horisonten. D. 60 x 50. Landshöfding A. Malmborgs arfvingar. 46. Kärleken och troheten. En ung flicka i hvit empiredrakt © sittande i en lund med en uppslagen bok bredvid sig. Bredvid henne leker en amorin med en hund. D. 68 X 57. Fru E. Waern, Bjorkas. 47. Kärleken och troheten. Studie till föregående. T. 19,5 x 15. Frk. N. Bruncrona, Uppsala. 48. Ett gammalt fruntimmer, som somnat fran sitt sällskap. A. u. 1808. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2 16 FO 49. En gosse som blåser flöjt och en gubbe, som ackom- pagnerar pa luta. A. u. 1808. 50. Eldsvada i en bondgard om natten. A. u. 1808. 51. Ett svedjeland. Efter naturen gjord i Dalarna. A. u. 1808. 52. Landskap med dalkarlar. A. u. 1808. 53. En karl fasttagande en hast. »Mannen, som lockar hasten såväl som en gosse äro verkliga porträtter; och de hundar, som synas pa taflan, äro äfven målade efter naturen.» A.u. 1808. 54. Hvit häst. D. 53x40. 1912 à Bukowskis konsthandel, Stockholm. 55. Tvänne ridande om natten ledsagade af en tredje med fackla. A. u. 1808. 56. Nagra ridande om natten, af hvilka en blifvit kastad ur sadeln af hasten, som blifvit skrämd för åskan. A. u. 1808. 57. Landskap med ett torn, mansken, nere t. h. fyra soldater vid en stockeld. 38x 30. A. u. 1808. Göteborgs museum. 58. En ung läsande dam. Vid ett bord framför sin säng . sitter en ung halfkladd dam och laser i en bok, som ligger pa bor- det. Nästan en face. Linnet nerskrunnet fran h. axeln och blot- tande halfva brostet, brun kjol. Sign.: A. Lauréus 1808. D. 34 x 27,5. A. u. 1809. Frk. A. Vallgren, Helsingfors. 59. Gossportratt af sedermera kaptenen Otto Sebastian von Unge. Under bilden läses: ,, Otto Sebastian von Unge. Ritad af herr Alexander Lauréus d. 25 aug. 1808, af den mest fullkomliga likhet. Antecknad af F. O. v. U.” Mölntorp i Västmanland. Bidrag t. känned. af Finl. 60. Ryttare i åskväder. Landskap med en borg i midten. T. v. träd, mot h. två ryttare, hvilkas hästar skrämmas af en blixt t. v. pa den molniga himmeln. T. 16,5 x 22. Friherre Knorring, Göteborg. 61. Damporträtt. A. u. 1809. 62. Eldsvåda om natten vid en kvarn. En brinnande bond- gård, bredvid den en kvarn. Människor som släcka och bärga saker. I fgr. människor, som hasta till brandstället. T. h. vid- sträckt berglandskap. Natthimmel med måne bland moln. Sign.: A. Lauréus f. D. 44x52. A. u. 1809. Universitetets ritsal, Helsingfors. 63. Eldsvåda. Bakom en kyrkoruin och på sidan om den brinnande byggnader. I fgr. människor, som skynda till brand- stället. Natt, månsken. D. 39x27. A. u. 1809. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 64. En flicka med ett ljus i handen, stadd i hushällsgöromäl. A. u. 1809. 65. En gumma som sjunger och en ung flicka, som lyser pa noterna med ett ljus. A. u. 1809. 66. En gammal man hvässande sin fjaderpenna. A. u. 1809. 67. En pram med talrika passagerare och kreatur. Nattstycke upplyst af fackla. A. u. 1809. 68. Tvänne ljustrande karlar. Nattstycke. A. u. 1809. 69. Nagra fiskare efter slutadt fiske sysselsatta vid sin ökstock. Nattstycke, eldeffekt. A. u. 1809. 70. En bat med bondfolk, passagerare samt allehanda landt- mannaprodukter. A. u. 1809. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 244 71. Nagra herdar, som med sin boskap sökt skydd för natten i en ruin. A. u. 1809. 72. Ett bergigt landskap med ryttare, som vattna sina hästar. A. u. 1809. 73. Ryttare vid ett värdshus likvidera värden och göra sig i ordning till afresa. A. u. 1809. 74. Tvänne ryttare, i lifgardets uniform, förfriska sig pa en krog. A. u. 1809. 75. Läsande flicka. Knästycke, halfprofil åt h. En ung sittande flicka laser i en stor bok, som ligger pa ett bord. Hon foljer med h. handens pekfinger texten. Brun drakt, hvit krage. T. 16,5 x 13,5. Kapten Schönberg, Abo. 76. Gubbe, som tar eld till sin pipa och en annan som dricker. Interiör med öppen ugn t. v. En gammal gubbe tar med en sticka eld till sin pipa. Bakom honom står en yngre man och dricker ur en ölstånka. Sign.: A. Lauréus 1809. D. 38x 31. Ateneum, Helsingfors. 77. Fiolspelare på krogen. Krogirteriör. Pa en stol bland tunnor och bord sitter en spelman, som sjunger och ackompagnerar sig på fiol. Vid ett bord tre män, som afbrutit sitt kortspel för att höra på gubben. En af dem dricker ur ölstånka. I bgr. vär- dinnan, som fyller i ett glas. Spelmannen i blå kläder. De öfriga figurerna liksom interiören bruna. På golfvet en papperslapp, hvarpa läses: ,, Aldrig mera får hon den igen! Hah, Hah, haa!— File krommen”. Sign.: A. Lauréus, målat 1809. D. 52 X 44. Ateneum, Helsingfors. 78. Eldsvåda. En brinnande bondgård, vid hvilken ses människor och boskap. Bakom gården t. h. ett berg. T. v. hafs- vik och fjärrlandskap med natthimmel och månsken. Bortom viken en kyrka. Sign.: A. Lauréus 1809. D. 52,5 x 44. Ateneum, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. 245 79. En val plägad man, hvilken sent pa kvällen hemföljes af sin dräng med lykta. Fonden en vy af Österlånggatan. A. u. 1809. 80. En man, som visar en camera optiea for en samling af folk. Scenen Storkyrkobrinken. A. u. 1809. 81. Ryttare, som tvinga en bonde att visa sig vagen med fackla. Nattstycke. A. u. 1810. 82. Bergigt landskap med figurer. A. u. 1810. 83. En flicka, med ett ljus i handen, betraktande en skjuten hare och nagra faglar. A. u. 1810. 84. En trumslagare, ford fran krogen af sin hustru. A u. .1810. 85. En skomakare. A. u. 1810. 86. En dalkarl, som sagar ved vid lykta. A. u. 1810. 87. Scen ur skadespelet Johanna Montfaucon. Philip räddar riddaren Adelbert ur fängelset genom en underjordisk gang, (4 akt. 6 scen). A. u. 1810. 88. Scen ur Kuno von Kyburgs lefnadshistoria, (II del. sid. 94). A. u. 1810. 89. Grafgräfvarens syn. „En scen ur Röfvaranföraren Ma- zarinos lefverne. Mazarino hade vid en by Gregorienthal ihjal- slagit sin förmente fiende och förföljare, slavoniern Demeter, som pa samma ställe sedan blef begrafven; men som denne icke dessmindre skall flere gänger visat sig för honom, beslöt han att undersöka dess graf; gick därför till dödgräfvaren om en natt, och öfvertalade denne att öppna grafven, hvilket skedde, hvarpa Mazarino, med en lykta i handen, nedsteg, lyste den döde 1 ansik- tet, och igenkände i hans förställda ansiktsdrag den skjutne slavoniern, da i detsamma en röst ropade: ’Lämna de döda i fred! ” (II del sid. 37). ÅA. u. 1810. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 246 90. Folk och kreatur vid eld framför ett torn. T. h. framför ett fyrkantigt torn sitta kring en stockeld 2 man och 2 kvinnor Bredvid dem boskap. T. v. trad och natthimmel med mane bland moln. T. 25x 18,8. Uppsala universitet. 91. Skargardsfolk vid eld pa stranden. En skärgärdshbät an- gjord vid stranden under ett berg. Pa stranden en stockeld och en man, som samlar bränsle. T. v. mot berget en man, som kastar vatten. I båten en stående kvinna med 4mbar i handen och två sittande man. T. h. fjärrlandskap och natthimmel. Sign.: A. Lauréus 1810. D. 31,5 38,6. Ateneum, Helsingfors. 92. Man som ater med sked fran ett stenfat, som han haller iv. handen. Brb. i profil åt h. Röd blus med ljusblå sjömans- krage, hvit mössa. T. 16,3 x 12,2. Fru L. Castrén, Helsingfors. 93. Gubbe. Bröstbild i halfprofil at h. Hufvudet ngt bojdt at v. Brun mantel. Skiss. T. 16,2 x 13. rosshandlar P. S. Mathison, Stockholm. 94. Gubbe, som röker och laser tidning. Midjestycke. Vid ett bord, hvarpa ett brinnande ljus och en skal, sitter en gubbe, som röker pipa och laser tidning. Röd mössa, pincenez. D. 26,5 x 22,5. Norrköpings museum. 95. Gumma med ljus. Halffigur. Hon sitter vid ett bord med armarna pa bordet. I v. handen har hon ett brinnande ljus, intill hvilket hon med h. handen håller ett föremål, som hon noga betraktar. Hvit duk virad om hufvudet, brun drakt. Papp. 15,2 12,8. Grosshandlar E. Osterlind, Stockholm. 96. Flicka värmande sig framför en spis och en ung man bakom henne. Framför en öppen spis t. h. i fgr sitter pa en stol en ung flicka och varmer sina hander och bara fotter. Den gula kjolen är uppdragen ofvanom knäna. Flickan har fläta, rodt lifstycke, hvita ärmar, rödt hårband. Bakom henne står en man, Bidrag t. känned. af Finl. 247 i filthatt och grön vast, med en käpp i ena handen. Pa golfvet en katt. Sign.: A. Lauréus p. D. 25x12. A. u. 1811. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 97. Gumma, som lär en flicka att läsa. Vid ett litet bord, hvarpa ett brinnande ljus, sitter en krokig gumma och håller i famnen en bok for en flicka, som star bredvid henne. Gumman pekar med en sticka i boken och flickan följer stafvande texten med fingret. Den gamla har hvit hufvudduk, röd tröja och hvitt förkläde, flickan gul klädning. Till h. om bordet en stol, hvarpå ett löst rödt tyg. D. 11,8Xx 18,5. AA. u. 1811. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 98. Man, som väger dukater. Knästycke, halfprofil. Vid ett bord sitter i en karmstol en gammal man med mössa på huf- vudet och väger och räknar dukater. I v. handen håller han vågen ih. handen en penningpase. På bordet böcker, papper, m. m. På en stol bredvid star en kassakista. Sign.: Alex. Lauréus pinxit 1810. D. 38,4 x 31. Ateneum, Helsingfors. 99. En dam och en herre köpande frukt af en månglerska. I ett gathörn i gamla Stockholm sitter en fruktmånglerska vid sitt bord, hvarpå en lykta med brinnande ljus. En dam och en herre köpa af henne äpplen. Herren och damen i bruna empiredräkter. Manglerskan i hufvudduk, rödt lifstycke och blått förkläde. I fonden mellan byggnaderna mörk natthimmel, och genom en öppen dörr ses en man i en upplyst butik köpslå med en kvinna. Sign.: A. Lauréus 1810. D. 38,5x31. A. u. 1811. Frk. B. Forsman, Helsingfors. 100. Konversation vid en butelj vin. Eldskensstycke. A. u. 1811. 101. Nagra husarer pa en krog, som röka tobak och spela kort vid ljus i sallskap med krôgarn. A. u. 1811. 102. Krogscen. Tre män rökande pipa och drickande vin. En har en tidning i handen. T. 18 x 23. Fru Alyhr, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 248 103. Eldsvada. A. u. 1811. 104. Fiskare, som draga not i en hafsvik, på hvars andra sida en stad synes. A. u. 1811. 105. Fiskare, som samla och öfverräkna sin fångst. Facklor och mansken. A. u. 1811. 106. Bondpigor, som hemdrifva boskap. Ovader med regn och äska. A. u. 1811. 107. En äldre och en yngre man hugga ved i skogen. Vinter- stycke. A. u. 1811. 108. Ridande kosacker, som tvinga en bonde att visa sig vägen i en bergig trakt. Fackelsken. A. u. 1811. 109. Ryttare i oväder med åska och blixt. A. u. 1811. 110. En seglande bat i storm. A. u. 1811. 111. Smedja. Tvä smeder hamra järnet, som en tredje häller pa stadet. Männen med nakna öfverkroppar. Pa väggarna verk- tyg. Sign.: A. Lauréus f. 1811. D. 38,5x31. Frk, S. Sundborg, Stockholm. 112. Fähusinteriör. I ett fähus mjölkar en pa knä iiggande flicka en ko, under det hon samtalar med en i den öppna dörren, i fondväggen, stäende dräng, som i handen hällır en spade. Flickan vänder ryggen at åskådaren. Pa en bänk lykta med brinnande ljus, balja, m. m. Sign.: A. Lauréus f. 1811. D. 31,5 x 38,5. Akademiska föreningen, Lund. 113. Herdar med boskap vid stockeld. T. v. i ett skogsbryn 2 herdar och en gammal gumma vid en eld. I midten kor och får. T. h. fjärrlandskap med sjö. Natthimmel med fullmåne bland moln. Sign.: Alexander Lauréus 1811. D. 31,5 x 38,5. Bankdirektör A. Hallin, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. 249 114. Jaktsällskap vid stockeld. T. v. stora trad, under hvilka 5 jagare lagrat sig kring en eld. En sitter pa en sten och värmer sin hand öfver elden, en dricker ur ett krus, en ligger på marken. Hundar. T. h. fjärrlandskap med natthimmel, som ljusnar mot horisonten. Sign.: Alex. Lauréus 1811. D. 38x31. Universitetets ritsal, Helsingfors. 115. Rôkande husarer pa en krog. Kring ett bord, hvarpa brinnande ljus, sitta och sta 4 män i lifregementets husaruni- form. Männen röka och läsa tidning. Sign.: A. Lauréus 1811. D. 39x 32. Frk. L. von Essen, Stockholm. 116. Rastande sällskap, som kokar kvällsmat vid en eld. Pa stranden vid foten af ett berg, framfor hvilket ett stort trad, rastar ett resande sällskap vid en stockeld. Pa elden en gryta. En gumma ror i grytan, bredvid henne en kvinna med ett litet barn 1 famnen och ett annat barn vid sin sida. Pa marken ligga två män. Bakom kvinnorna star en gammal man. En hast lastad med korg, etc. T. v. mot bgr. haf och natthimmel med måne bland moln. Sign.: Alex. Lauréus 1811. D. 38,5 x 31. Universitetets ritsal, Helsingfors. 117. Krogseen. Vid ett dukadt bord t. v. i rummet sitter en man och äter. En annan stående försöker bakifrån omfamna flickan, som serverar honom. Genom en dörr i fondväggen ses andra kroggäster. Sign.: A. Lauréus f. 1811. T. 38,3 x 30,6. Godsegare P. A. L. Larsson, Stockholm. 118. Krogsällskap, hvaribland en soldat. Vid ljussken. D. 30,5 X 25,5. Ostergétlands museum. 119. Pastorn i kärlekshandel. Pastorn räcker en sedel at en flicka, som sitter i en soffa, och sticker med andra handen plan- boken i sin barmficka. Flickan i urringadt rédt lif och hvit kjol. Pastorn i svart prästrock och brun slängkappa. Pa väggen spe- gellampett med brinnande ljus. D. 52x42. Frk. D. Tavaststjerna, Helsingfors. Nat. o. Folk. H. 75, N:o 2. 250 120. Pastorn i kärlekshandel. En ung flicka, i hvit empire- dräkt och röd schal, sitter i en soffa. En präst, som star böjd emot henne, klappar henne under hakan. Pa en stol bredvd prästens hatt och käpp. D. 27x 22. Handlande E. Wanggren, Stockholm. 121. Blomsterflicka. Knästycke, halfprofil at v., ansiktet en face. Hon haller med v. handen en blomsterkorg, ih. handen en blomma. Djupt urringadt lif, som skrunnit ner fran h. axeln, grön kjol. Fonden bla himmel med rökfärgade moln, t. v. trad. T. 21x 16. Statsrädet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 122. Ett sallskap, som spelar kort. Sign.: A. Lauréus 1812. Hip. Kristiania nationalgalleri. 123. Landskap med ryttare vid fackelsken. Framför en gotisk kyrkoruin rida 3 ryttare, af hvilka en håller en fackla. En ryttare pekar med handen framät vägen. Männen äro klädda i rustningar och hjälmar. Hästarna galoppera och stegra sig. T. v. om ruinen granskog. Natthimmel med månsken. Sign: A. Lauréus f.- 1812. D. 44x 52. Uppsala universitet. 124. Ett sällskap, som hvilar öfver natten kring en stockeld. T. h. ett stort trad framför ett berg. I skydd af trädet och berget har ett sällskap af 3 man och 2 kvinnor slagit sig ner for natten och uppgjort en stockeld. Ena kvinnan har ett spädt barn i knät. Bredvid betar en hast. T. v. mot bgr. fjärrlandskap med tung natthimmel och en lätt rodnad vid horisonten. Sign.: A. Laureus f. 1812. D. 38,5 x 31,5. Enkefriherrinnan S. Rålamb, Stockholm. 125. Jägare vid en stockeld. T. v. ett berg, vid hvars fot sex jagare lagrat sig kring en eld. En af dem dricker, en stoppar sin pipa, en rör i elden. T. h. fjärrlandskap. Natthimmel med mane bland moln. Sign.: A. Lauréus f. 1812. D. 38,5 X 31,5. Enkefriherrinnan S. Ralamb, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. 251 126. Allmoge vid en eld i ett bergigt landskap. Tva sittande man, en staende ung man, en sittande barbent yngling, som drar intill sig en flicka, tva sittande kvinnor med ett barn emellan sig. T. h. stora bjôrkar, t. v. natthimmel med fullmane bland moln. Sign.: A. Lauréus f. 1812. D. 38x30. Borgmästar H. Lindbäck, Göteborg. 127. Jägare vid en stockeld. Framför en eld i brynet af en ekskog rastar ett jaktsällskap. T. h. en man stäende i profil mot elden. Sex andra man lägrade i en halfkrets, belysta af elden. Två hundar. T. v. fjärrlandskap i skymning. Sign.: A. Lauréus f. 1812. D. 38 x 30. Borgmästar H. Lindbäck, Göteborg. 128. Fiskare vid eld pa stranden. T. h. ett berg, t. v. hafs- vik och fjarrlandskap. Vid stranden en bat. Vid bergets fot 3 män vid en stockeld, af hvilka en håller en fackla. Närmare båten en fjärde man ordnande fiskbragderna. D. 30 x 37. General P. H. E. Brändström, St. Petersburg. 129. Fähusinteriör med öppen dörr t. v., hvarigenom land- skap och himmel synas. En kvinna pa knä mjölkar en ko. Bakom henne star en karl, rökande pipa. Pä en pall t. h. en Iykta med brinnande ljus. Sign.: A. Lauréus 1812. D. 51,5x 43,8. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 130. Gammal man. Midjestycke, halfprofil at h. Sittande gammal man med armarna i kors öfver bröstet stöder sig mot en käpp. Yfvigt hvitt skägg och hvitt lockigt har, skinnmössa pa hufvudet, brun rock. Sign.: Lauréus 1812. T. 17,5 X 12,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 131. Bordsbön. Interiör af ett enkelt rum. En gammal stäende man laser till bords för familjen. Kring bordet sitta en gammal kvinna, en yngre man, en yngre kvinna med ett spädt barn i famnen och ett barn. Sign.: A. Lauréus 1812. D. 44x 52. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 132. Flykten till Egypten. Maria med Jesusbarnet ridande pa en äsna. Josef gäende bredvid bärande en fackla. T. v. ett Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2, 252 stort trad, t. h. fjarrlandskap. Natthimmel. Sign.: A. Lauréus 1812. D. 38,6 *X 31,3. Ateneum, Helsingfors. 133. Landskap med akande bondfolk. T. v. en hég klippa. Mot h. en dald och bortom denna höga berg. Förbi klipporna leder en vag, pa hvilken kommer fran v. en med två hästar för- spänd vagn, i hvilken aka en man och en kvinna. Bredvid vagnen går en vandrare. Pa afstand ses tvänne andra. Sign.: A. Lauréus f. 1812. D. 53x 45. Nationalmuseum, Stockholm. 134. Musikunderhällning pa fader Didriks namnsdag 1780. Försök i anledning af Fredmans epistel n:r 78. A. u. 1813. 135. En aftonstund vid gastgifvargarden. T. h. en vardshus- byggnad, framfor hvilken ett resande herrskap med täckvagn och förridare stannar för att byta hästar. Ur vagnsfönstret ser en dam ut. Vid vardshustrappan en officer, som gör upp med värden. Soldater och tjänare leda fram hästar. T. h. i fgr. all- moge, tunnor m. m. T. v. fjärrlandskap med natthimmel och månsken. Fackelsken. Sign.: A. Lauréus 1812. D. 65 x 79. srefvinnan E. Frölich, Ljungby. 136. Replik af föregående. Sign.: A. Lauréus 1813. D. 65 79. Häradshöfding P. Orre, Stockholm. 137. Nattligt Ofverfall. Ett resande sällskap ôfverfalles af en hop röfvare. Fackelsken. D. 52x35. Artisten Th. Waenerberg, Helsingfors. 138. Ett dryckessällskap. A. u. 1813. 139. En ung dam som spelar guitarr. Vid ett bord, hvarpa ett brinnande ljus och ett nothäfte, sitter en ung dam, i hvit urringad empiredrakt och med réd schal kring axlarna och spe- lar guitarr. I fonden t. v. ett stort draperi, t. h. en pelare. Sign.: A. Laureus 1813. Oval. T. 27,523. A. u. 1813. Kanslisekreterare E. K. Almqvist, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. 140. Samma komposition som n:r 139. D. 29,5 x 24,6. Rosersbergs slott. 141. En gammal man uti sin studiekammare. Vid ljussken. A. u. 1813. 142. En bondstuguinteriör med en flicka, som skalar rofvor, jamte ett par andra personer. Eldskensstycke. A. u. 1813. 143. Gubbe. Bröstbild i nästan hel profil at h. Svart kalott, pälskrage, grått har, skägg och mustascher. Grabrun fond. D. 26x 18,5. Konsul B. Sederholm, Malmo. 144. Skargardsfolk vid eld pa stranden. I fgr. en klippstrand, vid hvilken en bat ar angjord. Pastranden kokar en kvinna mat öfver en stockeld. Bredvid henne en gosse. Pa landgangen gar en man med fackla. I baten 2 kvinnor och 2 man, kor, tunnor, vedlast. Ett stycke fran stranden ligger en annan bat, 1 hvilken . en man. Natthimmel med ljusning öfver horisonten. Människor- nas kläder röda och bla. Sign.: A. Lauréus 1813. D. 31 x 38,5. Grosshandlar S. P. Mathison, Stockholm. 145. En flicka i hushällsgöromäl, som håller en lykta och bar en korg med gronsaker. A. u. 1813. 146. Jägare vid stockeld. T. v. ett berg. I midten ett jakt- sällskap kring en eld. T. v. om elden 3 sittande män, t. h. 3 sit- tande och en staende. Hundar. T. h. ett fjärrlandskap. Natt- himmel med rodnad öfver horisonten. Sign.: A. Lauréus 1813. D. 38,8 x 56,6. Ateneum, Helsingfors. 147. Lappläger. Lappar kring en stockeld framfor sin kata i ett skogsbryn. T. h. om elden en sittande man med korg i famnen, bakom och t. v. om elden en kvinna med ett barn pa knät och 3 män, en stående man och en stående kvinna. T. h. en renhjord och en kvinna som mjölkar en renko. T. v. mot bgr. fjärrlandskap med natthimmel och månsken. D. 38,8 56,6. Motstycke till foregaende. Ateneum, Helsingfors. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 148. Gubbe, som röker. Halffigur i profil åt h. Sittande gubbe stöder sig mot en käpp och håller en kritpipa i v. handen. Stort skägg, mössa pa hufvudet, brun väst, blå skjortärmar. Papp. 17x 13,5. Hr A. Boehm, Helsingfors. 149. Läsande gubbe, vänd i halfprofil åt h. Halffigur. Vid ett bord sitter en gubbe med armbågarna pa bordet och laser i en bok, som han haller med v. handen. I h. handen ett brinnande ljus. Brun rock med kapuschong pa hufvudet. Sign.: A. L. 1813. Dee 16,5>X 13. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 150. En bondflicka med ett ljus i handen. Brb. i halfprofil åt v. Sign.: A. Lauréus 1813. T. 18513. A. u. 1813. J. L. Runebergs hem, Borgå. 151. Läsande gubbe. Brb. i halfprofil at h. Sign.: A. Lauréus LOTS MERS < 118% J. L. Runebergs hem, Borgå. 152. Eldsvada. T. v. en brinnande gard vid foten af ett berg, t. h. klippor och mot bgr. utsikt öfver haf. Talrika figurer. Dat.: 1813. D. 49 x 45. Ateneum, Helsingfors. 153. En fältvakt vid eld. Natt. Kostymen fran riddartiden. A. u. 1813. 154. Historieradt porträtt af ryttmästaren vid Lifregements- brigadens husarkar G. C. F. Fredenheim. A. u. 1813. 155. Husarer. I midten husarofverste i stor paraduniform (Lifregementets husarers uniform), belyst af lagereld, beredd att bestiga sin hast. T. h. mot bgr. en husar hallande en hast, som skrapar med v. framfoten, och langre bort talt. T. v. mot bgr. en husar. Sign.: A. Lauréus. D. 20,7 x 25,8. 1911 tillhörig afl. dr. N. P:son Sjöbring, Vexio. 156. Flicka som läser ett bref. Knästycke, en face. Hon sitter vid ett bord. Pa hufvudet hvit duk, som ar knuten under hakan. Lagt urringad brunviolett klädning. Fonden upptill Bidrag t. känned. af Finl. bo Qt Qt rökfärgadt moln, nertill bla himmel och antydda löfmassor. Dies x 13,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 157. Ung flicka med ljus. Knästycke, halfprofil åt h. Hon ar klädd i nattlinne. Kroppen ar svängd såsom i rörelse. Skul- dror och armar bara. I v. handen håller hon ett ljus, hvars låga hon skyddar mot luftdrag med h. handen. Brungrön fond. Na ER EEE Öfverintendent C. Möller, Stockholm. 158. Ung flicka med ljus i v. handen och strumpstickning i h. handen. Knästycke, en face. Bla kjol, urringad hvit blus, rödt lifstycke. Håret i fläta öfver v. axeln, blått härband. Sign.: A. Lauréus. T. 17 12,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 159. Porträtt af ung dam. Bröstbild, halfprofil at v. Röd schal, hvitt lif. Fonden antydt landskap. D. skiss. 22,518. Anteck- ning pa baksidan: l:sta försök. Laureus. Ateneum, Helsingfors. 160. Läsande gumma. Halffigur i profil at h. Hon stöder armarna mot ett bord och har i h. handen ett brmnande ljus, hal- ler med v. handen en bok. Hvit duk pa hufvudet, rodbrun dräkt. Sion. Ae Lauréus 1813. T. 17,3X 13,3. Dr K. E. Lindén, Helsingfors. 161. Husarer, som tvinga en bonddräng att visa sig vägen med fackla. I ett skogigt bergspass rida 4 husarer, af hvilka den främsta med dragen sabel och den andra med pistol i handen tvinga en bondgosse att visa sig vägen. Gossen bär en fackla i v. handen och pekar framåt vägen med den h., i hvilken han håller sin mössa. Han är klädd i skjorta och knäbyxor samt är barbent. Natt. Sign.: A. Lauréus 1813. D. 52 X 44. Universitetets ritsal, Helsingfors. 162. Kungligt besök i en grufva. I fer. af ett grufschakt med höga hvalf står kronprins Oskar, omgifven af sina brö- der och uppvaktning, talande till grufarbetarena, som äro Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 256 samlade i tvanne grupper t. h. och v. Arbetarena bara facklor. I bgr. framför en öppning en eklärerad äreport med Karl XIII:s monogram, buret af två lejon. D. 60 80. Kungliga slottet, Stockholm. 163. Jägare vid stockeld. Bredvid en eld framför en borg- ruin med ett stort rundt torn hafva 5 jagare lagrat sig kring en sten. En ligger pa magen och ser in i elden, 2 sitta, 2 sta. Fran h. kommer till sällskapet en man med 3 kopplade hundar. I ber. t. h. fjärrlandskap med natthimmel, som ljusnar vid horisonten. Sign.: A. Lauréus 1814 D. 65 84,5. Ateneum, Helsingfors. 164. Ryttare i ett bergspass. Tre krigare färdas öfver en bro i ett bergspass. Framst en ridande, som med fackla visar va- gen at de andra. Efter följa en till fots, som leder sin hast vid betslet, och en officer till hast. Landskapet t. v. berg, t. h. ett trad och fjärrlandskap. Sign.: A. Lauréus 1814. D. 31,5 X 38,5. Statsradet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 165. Rôfvarscen. Fran en hälväg i ett berg t. h. framkom- mer ett röfvarband bestående af talrika personer. Seende för- siktigt omkring sig smyga de öfver bergspasset in i skogen t. v. Alla bara bössor, några facklor. Sign.: A. Lauréus 1814. D. 31 X 38,5. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 166. Ryttare i bergslandskap. Pa en bergshöjd halla tva ryt- tare, af hvilka den ena med handen visar ut öfver dalsänkan t. v. Framför dem rida tre ryttare längs bergsluttningen, af hvilka en håller en fackla. Öfver landskapet t. v. natthimmel med ljus- ning mot horisonten. T. h. trad och berg. T. 15x 20. Statsradet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 167. Nagra forntida riddare kring en eld i ett bergigt land- skap. A. u. 1815. 168. Ryttare utanför en smedja lata sko sina hästar. T. h. en smedja utanfôr hvilken 4 ryttare halla. En af dem har en Bidrag t. känned. af Finl. 257 fackla. En har stigit ned fran hasten, som skos af två smeder. T. v. i fgr. allmoge och lekande barn vid en brunn. I smedjan hamrande smeder kring ett stad. Bredvid byggnaden trad. Mot fonden t. v. fjärrlandskap i månsken. Natthimmel med mane bland moln. Sign.: A. Lauréus 1814. D. 64x 82,5. Enkefriherrinnan E. Leijonhufvud, Stockholm. 169. Studie till samma komposition. Sign.: A. L. D. 27 x 33. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 170. Dansgillet. Interior af en vardshussal, upplyst med tre kisrtallkronor samt lampetter, (enligt traditionen det. gamla ut- värdhuset »Clas pa hornet»). Talrika dansande par. Damerna i urringade hvita empireklädningar, herrarna i kulörta frackar och knäbyxor. T. v. vid en disk står en fet kvinna och serverar ur en stor bål. I fgr.ett par, sittande på en stol, damen i knät pa kavaljeren, och bredvid dem en annan dam på en stol. T. h. mu- sikanterna: fiolkvartett och flöjt. Sign. på disken: A. Lauréus 1814. D. 51x 66,5. Stockholms högskola. 171. Kägelspelet hos Faggens. T. h. framför ett skjul under stora ekar ett långt bord, kring hvilket ar samladt ett rökande och drickande sällskap. På bordet flaskor, glas och ölstop. T. v. kägelbanan, där en man som bäst mattar ett klot. I bgr. värdshus, framför hvilket bord och stolar och en grupp figurer. T. v. i bgr. bakom värdshuset träd, sjö och himmel. Himmeln mot horisonten ljus med lätta moln, upptill och t. h. mörka åsk- moln. Männen dels i skjortärmarna, dels i blå, röda eller bruna rockar. Sign.: A. Lauréus 1814 D. 51,3 x 66,5. General P. H. E. Brändström, St. Petersburg. 172. En gubbe som stoppar sin pipa. Midjebild, en face. I en fönsteröppning en gammal gubbe med yfvigt hvitt skägg, gra filthatt pa hufvudet. Pa fönsterbrädet tobakspaketet och en ôlstänka. I fonden ses genom en dörr en gumma i profil. Dags- ljus. Siegen.) A. lauréus f. 1814. D. 33,5 x27. Fru Olof Wijk, Stockholm. Nat. 0. Folk. H. 75, N:o 2. 17 173. Saxo grammaticus. En gammal lard sitter i en stor karmstol vid ett bord, hvarpa jordglob och böcker. Han bläddrar i en stor foliant. Pa golfvet böcker. Mot fondväggen bokhylla, t. v. karta: Sign: A. LAURAEUS pinx. MDCCCXIV. D. 38,5% 31,4. Professor J. Reuter, Helsingfors. 174. Gumma, som spinner. I ett tarfligt rum med fönster t. v. sitter en krokig gumma och spinner: Randig blagra kjol, röd jacka och hvit fichy, hvit duk pa hufvudet. Pa ett bord en katt. Pa golfvet kvast, sa, borste. I bgr. öppen ugn med gryta pa eld. Sign. nere t. h. pa en borste: A. Lauréus 1814. D. 46% 36. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 175. Efter badet. En naken ung kvinna star vid sin sang och en gammal kvinna sveper ett lakan om henne. Genom en dörr i fonden synes badrummet. I taket krona med tända ljus. Sign.: Alex. Lauréus. D. 38,5 x 31. Rosersberg slott. 176. En flicka, som laser utanskriften pa en biljett, hvilken en gumma lämnat henne. Eldsken. A. u. 1815. 177. Ett ungt fruntimmer framför spegeln ordnar sitt hår. Eldsken. A. u. 1815. 178. Bonddans om julen i Finland. Interiör af en bondstuga. Flere par dansa på golfvet. Andra sitta kring väggarna. T. v. vid ett bord spelman. T. 17,5X 23,3. A. u. 1815. Universitetets ritsal, Helsingfors. 179. Porträtt af ung militär (grefve Hj. Mörner). Halffigur, en face. Sitter vid ett bord. H. handen med kolstift på papperen på bordet, v. handen stödd mot knät. Blicken riktad mot betrak- -taren. Blå uniformsrock. Teckning med färgkritor. 14,511. Ateneum, Helsingfors. 180. Kristi födelse förkunnas för herdarna. 66x75 (Bu- kowskis katalog). A. u. 1815. Bidrag t. känned. af Finl. 181. Engelbrekt mördas af Mans Bengtsson. Vid en stockeld i skogen öfverraskas Engelbrekt af Mans Bengtsson och hans två följeslagare, hvilka störta fram fran v.. Mans Bengtsson med en yxa, som han med bada handerna haller lyftad till hugg. Engel- brekt star lugn och försöker afvärja slaget med sin staf. Ett stycke at h. sta Engelbrekts hustru och gosse under ett trad. Hustrun, i empireklädning, slår ut armarna af förskräckelse. Gossen sträcker sig mot henne. Engelbrekt kladd i gra dräkt och lang röd mantel. T. v. fjärrlandskap med sjö och segelfartyg. Natt. Belysning fr. stockelden. D. 445 x 52,5. A. u. 1815. Rosersberg slott. 182. Gustaf Vasas räddning i halmlasset. Efter denna mål- ning etsning af Lauréus. — På en skogsväg, om vintern, upp- hinnes Sven Nilsson, som har Gustaf Vasa gömd i sitt halm- lass, af danska krigare, hvilka vid fackelsken undersöka spåren i snön och lasset samt utfråga bonden. Sign.: A. Lauréus 1815. Fo el ISA 183. Man, som räknar dukater. Interiör med fönster i fonden och draperi, lågt skåp, på hvilket böcker ligga. I fgr. sitter i en karmstol vid en öppen sekretär en gammal man och räknar du- kater. Knästycke, halfprofil at v. I v. handen håller han en penningpåse. Blå sammetsmössa med skinnbräm, brun rock, röd kappa öfver v. axeln. På bordskifvan penningpåsar, mynt, papper. Sign.: A. Lauréus 1815. T. 38,5 x 30,5. Fru E. de Laval, Stockholm. 184. Kalaset hos pastorns. Interiör af en stor sal med två fönster i fondväggen och en öppen ugn emellan dem. Pa väggen t. h. ett stort porträtt och tända lampetter, i taket en krona med tända ljus. T. h. i fer. kring ett rundt bord sitta pastorn med pokal i handen, en äldre förnäm dam och en yngre, samt två landtmän. Värdinnan hämtar till bordet en kaka, och längre bort t. v, ses pigan bära kaffebrickan. Bakom den äldre damens stol står en betjänt. Längre bort i rummet t. v. dansar ungdomen, och en prästman stöter till pigans bricka, så att servisen faller Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 260 i golfvet. Empiredrakter i olika farger. Sign.: A. Lauréus 1815. D. 49,5 x 65,5. F. d. justitieradet Th. Wijkander, Stockholm. 185. Skargardsfolk vid eld pa stranden. T. v. ett trad och bakom det ett berg. Vid bergets fot pa stranden af en hafsvik kring en eld 5 man, af hvilka en star, 3 sitta och en ligger pa magen. En med byxorna uppkaflade till knäna och armarna till armbagarna rôr med en kapp i elden. Pa elden en gryta. Vid stranden en bat, hvari 2 personer. Ute pa viken ligger förankradt ett segelfartyg med 2 master. Bortom viken t. h. fjärrlandskap med natthimmel och mane bland moln. Sign.: A. Lauréus 1815. D: 51x 66,2: Uppsala universitet. 186. Smugglare i en grotta pa hafsstranden. T. h. ett berg, vid hvars fot ett smugglarband slagit lager kring en stockeld emellan klipporna. De äro 12 personer, sittande och staende i olika grupper. T. v. en hafsvik, dar 2 skepp ligga forankrade. Mänsken. D. 20x 25,7. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 187. Sängkammarinteriör. Tvänne unga flickor, i empire- dräkter, och deras älskare Ofverraskas af en gumma med ljus i handen, som inträder genom en dörr t. h. Den ena flickan döljer sitt ansikte med handen. På bord brinnande ljus och sykorg. Därinvid en kullstjälpt stol och en manshatt på golfvet. I bgr. en stor säng med förhängen, bakom hvilken en man gömmer sig. Skiss. T. 17,5 x 23. Universitetets ritsal, Helsingfors. 188. Kärleksscen. Vid ett bord, hvarpå brinnande ljus och glas, sitter en ung flicka, klädd i urringad hvit empiredräkt och spetsmössa. En soldat försöker omfamna och kyssa henne. Längre t. h. en annan soldat, som stoppar sin pipa och skrattar åt kamraten. T. v. star krogvärden och fyller i ett glas. D. 11,8 x 18,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 189. Värdshusflicka som läser ett bref. Hon sitter vid ett bord och läser ett bref i skenet af ljuset, som står på bordet, och Bidrag t. känned. af Finl. 261 af brasan i kakelugnen. Rod urringad drakt och bara armar. I ber. t. v. synes genom en öppen dörr två kunder i källarsalen, som skåla med hvarandra. T. 39x 31.- Stockholms högskola. 190. Flicka med fruktkorg. Knästycke, en face, ansiktet i halfprofil åt h. I h. handen håller hon ett ljus. V. handen hvilar pa en fruktkorg, som star pa en barriär framför henne. Rödt urringadt lif, v. skuldran bar. Sign.: A. Laureus 1814. T. 17,3 x 13,9. D:r K. E. Lindén, Helsingfors. 191. Porträtt af Ulrika Emerentia De Frése, f. Asklund. Bröstbild. Ansiktet i halfprofil at h. Hvitt urringadt sidenlif, rod schal. Hufvudet ngt böjdt at h. brunt har med pannlockar. Fonden blågrå med nedtill antydt landskap. D. 52 44. Öfverstelöjtnant G. Silfversvärd, Stockholm. 192. Flicka, som med ett ljus bjuder eld at en man med pipa. Knästycke. I ett grönsaksständ star en ung flicka, klädd i bla kjol, rödt urringadt lif och röd schal. Hon håller i vänstra handen ett brinnande ljus, pa hvilket en gammal man, som lutar sig öfver hennes axel, tander sin pipa. Han har yfvigt skagg, stor skinn- mössa och brun dräkt. Hans högra hand hvilar pa flickans axel. I en glugg t. v. synes en yngre man, som i smyg ser pa dem. Sign.: A. Lauréus 1816. D. 32 x 26. Frk. E. Lindahl, Stockholm. 193. Gammal man läser Bibeln för familjen. I ett enkelt “rum med fönster t. h. är familjen församlad kring ett bord, hvarpa rod duk. I en karmstol bakom bordet sitter en gammal man och läser högt ur bibeln. Omkring sitta 7 personer, af hvilka 4 kvinnor och en af dem har ett spädt barn i famnen. Bakom henne står en man, lutad mot stolkarmen. D. 18x 22,6. Norrköpings museum. 194. Gammal jude läsande Bibeln för sin familj. I ett rum, som är belyst af skenet från en brasa och ett ljus, befinna sig 8 personer samlade kring ett bord. Af dem sitter t. v. nära brasan Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 262 en kvinna med ett barn pa knät. Bakom henne star en ung man stödd mot en stolkarm. Den gamla sitter t. h. med boken framför sig pa bordet. Bakom honom star en yngre kvinna och bredvid sitter en gammal gumma. Sign.: A. Lauréus 1816. D. 44,5 x 52,5. Ateneum, Helsingfors. 195. Samma komposition som n:r 194. Sign.: A. Lauréus Se DGG 0710! Grefve Bonde, Säfstaholm. 196. Bordsscen. I ett enkelt rum med fönster i fondväggen ar familjen forsamlad till maltid. Kring det dukade bordet sitta en gammal man, en gammal kvinna, en yngre kvinna med ett spädt barn i famnen samt sta en yngre man, en yngre kvinna och en gosse, alla med händerna knäppta till bon. Genom en dörr inkommer en ung kvinna bärande ett fat. Sign: A. Lauréus 1817. 2a 32/5: Kungliga slottet, Stockholm. 197. Resande vid en strandeld. T. h. i fgr. 8 personer sam- lade till kaffedrickning kringen stockeld vid foten af en lodrat berg- vägg. T.v.det manbelysta hafvet och klippor. Tva man sta och betrakta utsikten. Vid stranden ligga en brigg och en skuta. Natthimmel och månsken. Sign.: A. Lauréus 1817. D. 60x80. Nationalmuseum, Stockholm. IT Målningar utförda i Paris och Rom. 198. Interiör fran en bondgård i Nordtyskland. Studie. Lauréus-utställningen 1824. 199. Ung kvinna med ett brinnande ljus. Knästycke. I en fönsteröppning står en ung kvinna med bara armar och blottad barm samt rödt lifstyeke. Hon har ett brinnande ljus iv. handen och lutar sig framåt för att fatta en fagelbur, som hanger t. v. utanför fönstret. Bakom henne mot v. en äldre skäggig man Bidrag t. känned. af Finl. 263 med mössa och pipa. Han håller upp fönstergardinen. Sign.: A. Lauréus peint à Paris 1818. D. 33x 25. Nationalmuseum, Stockholm. 200. Ung kvinna med en tänd lykta. Motstycke till fore- gående. Knästycke. I en fönsteröppning star en ung kvinna med bara armar och blottad barm, framatlutad och blickand utat v. I h. handen haller hon en brinnande lykta, med den v. förklädet, hvari grönsaker. Pa fönsterbrädet rotfrukter samt kôkskärl. Vid en spisel inne i rummet syssla en man och en kvinna. Sign.: Alex. Lauréus peint à Paris 1818. D. 33x 25. Nationalmuseum, Stockholm. 201. Gumma, som sjunger och en flicka, som med ljus lyser pa noterna. Knästycke. I en fönsteröppning en gammal rynkig gumma med hatt pa hufvudet, brillor pa näsan och strumpstick- ning 1 handen, som sjunger ur en bok, som ligger pa bord framför henne. En yngre flicka star bredvid henne och upplyser boken med ett brinnande ljus, som hon håller i handen. Pa bordet kaffepanna. I fönsterbågen hänger en fågelbur. Sign.: A. Lauréus 1818. D. 38x 29. Frk. H. Kumlin, Stockholm. 202. Lappläger. I ett skogsbryn 2 lappkåtor och framför dem flere personer, män, kvinnor och barn, lägrade kring en stockeld. Betande renar och en kvinna, som mjölkar en renko. T. v. fjarrlandskap med natthimmel och månsken. T. h. skog. Sign.: A. Lauréus 1818. D. 63x 92. Bankir J. Håkansson, Stockholm. 203. Savoyardgossar. Utanför en port sta en åsna, lastad med vindrufvor i stora korgar, och en allmogekvinna, som väger drufklasar at två väntande gossar. Den ena bar pa ryggen en trälåda med ett murmeldjur och håller hatten framstrackt för att emottaga frukterna i denna. Den andra, som har mask för ansiktet, en trumma pa armen och ett stränginstrument pa ryg- gen, raknar pengarna i sin hand. I ber. en vattenbärare och i Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 264 portgangen tvänne äldre kvinnor. Sign.: A. Lauréus à Paris 1819. D. 55x 46. Nationalmuseum, Stockholm. 204. Aktstudie. Halffigur. Sittande naken man. V. armen upplyft, hufvudet vandt at h. och nedätböjdt. | D. 32x 28,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 205. . AKtstudie. Smed. En naken man, som med h. handen håller ett glödgadt järn pa städet och med v. handen lyfter ham- maren Ofver hufvudet till slag. Han star bredbent med svängd kropp. D. 65 47. Direktér G. Fredriksson, Stockholm. 206. Aktstudie. Stående kvinnlig naken modell sedd fran ryggen. Bokhandlar J.K. Lindstedt, Helsingfors. 207. Tvänne metande gossar. Pa en strand tvänne gossar, af hvilka den ena, sittande, med metspô dragit upp en fisk. Den andra kommer till honom med en pärtkorg i handen. Gossarna, barhufvade och barfota samt klädda i skjorta och byxor. Mot bgr. kuperadt landskap med vatten. Skiss. D. 22x 17,3. Uppsala universitet. 208. Âsna sadlad, star pa gatan invid en halmhög utanför porten till ett magasin. I portöppningen sittande kvinna, som stickar, staende man och ett barn, som leker pa golfvet. Hund. Figurerna och interiôren skisserade. Asnan, halmen och gatan utforda. D. 24 32. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 209. Stallsinteriör med hast. En hast, som star och äter ur sin krubba. T. h. mot bgr. en trappa till vinden, nedför hvilken en man kommer, bärande hö under armen. Skiss. D. 24 x 32. Direktér G. Fredriksson, Stockholm. 210. Jupiter och Mercurius hos Filemon och Baucis. Jupi- ter med staf iv. handen sitter vid ett bord. Bredvid honom star Mercurius. Pa knä inför dem Filemon och Baucis med händerna knäppta för bröstet. Pa bordet antik kanna och korg med blom- mor. Pa golfvet framför bordet en svan. Skiss. D. 34x 46. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Fini. 265 211. St. Louisfesten i Paris I. En talrik människomassa i Vincennesparken samlad kring en estrad t. v. bland träden, fran hvilken utminuteras vin. I folkhopen ridande militär, som försöker upprätthålla ordning. Öfver estraden ett standar med bourbonska vapnet. På estraden vintunnor, soldater och män. Af den påträngande folkhopen klättra några män uppför estradens brädväggar. Bgr. lummig park med stora löfträn. D. 32,5 x 40. Universitetets ritsal, Heisingfors. 212. St. Louisfesten i Paris IL Kompositionen såsom före- gående. men estraden t. h. och utdelas från den bröd. Stora tomma korgar på marken vid estraden. Män hafva klättrat upp 1 träden. I bgr. t. v. synes estraden med vinutskänkningen. D. 32x40. Universitetets ritsal, Helsingfors. 213. Folkseen. Pa en öppen plats sitter t. v. 1 fer. en gatu- manglare med korg pa ryggen och skär ett bröd. Han ar klädd i filthatt, brun rock, gröna byxor och bla damasker. Framför ho- nom 2 hundar och en stående piprökande man i rôdrandig topp- mössa och ljusblå blus. Bakom honom en stående man i filthatt och blå rock, lutad mot en mur. I bgr. t. v. invid en husvägg med fönster en stående man, en stående kvinna, en sittande kvinna, alla sedda från ryggen. Paskrift: Vid Marché des Innocents. Akvarellerad teckning pa papper. 19 x 27. Goteborgs museum. 214. Interiör af en bondstuga i Gorge de la Chaille. Sign.: A. Lauréus Gorge de la Chaille 28. 4. 1820. 29x 36,8. Sepialave- ring. Konsulinnan Settervall, Stockholm. 215. Ave Maria i en portgang i Trastevere i Rom. Uti en med korshvalf öfvertäckt portgang 1 Trastevere äro under Ave Maria- ringningen äldre och yngre män samt kvinnor med sma barn samlade till andakt vid ett altare, pa hvilket fyra ljus äro tända framför en madonnabild. Belysningen kommer från ljusen på altarbordet. Sign.: A, Lauréus Roma 1820. D, 60x50. Akademiska föreningen, Lund. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 266 216. Interiör af en hvalfgang i Marcellusteaterns ruiner. I gangen, hvaruti aro placerade nagra bord, stolar och byttor, m. m. befinna sig tre män, af hvilka tvänne spela kort och den tredje aser spelet. Hvalfvet öppnar sig mot en gata i bgr., hvar- ifrån ljuset kommer. T.h.ifgr. en spis med eld. Sign.: A. Lauréus Roma 1820. D. 50x70. Enkejriherrinnan L. Liljencrantz, Stockholm. 217. Samma komposition. Studie till föregående. D. 22x 34. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 218. Il cocomeraio eller italiensk vattenmelonförsäljare. I ett. gathörn star en fruktfôrsäljare bakom sin disk, hvarpa klufna vattenmeloner och en korg med mindre frukter samt en hog oljelampa. Han ar klädd i skjorta, som är öppen pa bröstet, och med uppvikta ärmar, samt byxor och filthatt. Med v. handen racker han en vattenmelon at en kvinna i nationaldrakt, som ar i sällskap med en man och en liten flicka. Flickan, som haller i hennes förkläde, bar en liten korg. Scenen är upplyst af olje- lampan. Sign.: Alessandro Lauréus Roma 1820. D. 47 x 37. Dr Alfred Pettersson, Uppsala. 219. 1 giuneatore eller italiensk mjôikfôrsäljare. En cam- pagnabo, sittande pa en bank, med en stor korg och en kanna framför sig utskänker mjölk at två barn, ätföljda af deras mor, som pa h. armen bar ett lindebarn. Bakom mjölkförsäljaren sy- nes en man med en korg pa ryggen. Nationaldrakter. Sign.: A. Lauréus Roma 1821. D. 45x35. Akademiska föreningen, Lund. 220. Boning i hvalf under Tarpejiska klippan i Rom. En oregelbunden hvalfkammare. På halmen på golfvet sitter en bondkvinna, som håller en vinflaska i h. handen och med en bä- gare i den v. ger en gosse, som sitter bredvid henne, dricka. Mot en murpelare vid dörren i fondväggen star en man, 1 slängkappa och filthatt, med staf i handen och röker pipa. T. h. mot muren en äldre kvinna med slända. Genom fönstret och dörren belyses Bidrag t. känned. af Finl. 267 af solljus kvinnan och barnet pa golfvet. Sign.: A. Lauréus Roma 1821. D. 68 x 86. Nationalmuseum, Stockholm. 221. Sofvande röfvare. En röfvare sofvande pa sin pa mar- ken utbredda slangkappa under ett trad. Svard vid sidan. Sign. pa baksidan: Laureus pinxit Roma 1821. D. 26x 34. Fagerviks herrgard. 222. Rôîfvarscen. Motstycke till föregående. Under ett träd ligger en sofvande kvinna i nationaldräkt. Bredvid henne star pa marken en vattenbehällare. T. v. två röfvare med gevär, hvilka bevaka henne. D. 26 34. Cygnaeus galleri, Helsingfors. 223. Kapucinermunken och barnen. Ett högt hväldt rum i en ruin, med port i fonden, hvarigenom synes ett bergigt lands- skap i solsken. Vid ett bord t. h. en ung man, stoppande sin pipa, t. v. spinner hustrun. Emellan dem ses mot porten munken, som framåtböjd räcker en sparbössa med madonnabild åt en liten gosse och flicka att kyssa. Sign.: A. Lauréus Roma 1821. D. Prins Oscar Bernadotte. 224. Munk i ruin efter caesarernas palats. Interiör af en öp- pen ruin, på hvars hvalfbägar och murar växa gräs och bladväx- ter. I fgr. t. h. framför en solbelyst vägg med ett krucifix sitter en ensam gammal munk med händerna knäppta i famnen, för- sjunken i betraktelser. Sign.: A. Lauréus Roma 1821. D. 74x59. Kungliga slottet, Stockh olm. 225. Del af ruinerna efter caesarerras palats. Samma bild som nr 224, men utan munken. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 226. Barnet i gångstol från Il Vignaruolo. Halfprofil, huf- vudet vändt åt h. Barnet i blotta linnet. Sign.: A. Lauréus Roma 1821. Papp. 31,8 x 25,2. Advokat F. Morssing, Stockholm. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 268 227. Il Vignaruolo eller vingärdsmannens familj. Utanför en italiensk bondstuga sitter en kvinna i nationaldräkt på en pall och jollrar med ett barn i gangstol, som stapplande narmar sig henne. Bredvid sitter en annan kvinna, som flatar vidjor, samt pa mar- ken en lekande flicka. En gammal man i stugans dörröppning och en yngre, som rökande lutar sig mot en tunna under ett trad, betrakta modern och barnet. T. v.ibgr. synas i fjärran »rui- nerna af ett Minervatempel” och bla himmel. Sign.: A. Lauréus Roma 1822. D. 65x93. Kammarherre R. Montgomery-Cederhjelm, Segersjö. 228. Samma komposition, skiss. D. 29x 42,3. Norrképings museum. 229. Publik skrifvare i Rom. Framfor ingangen till ett hus sitter en man vid sitt bord, som bar skylten: ,,Escrivano pub- hco, Lettre, Memoriale e Scritture”, och skrifver efter diktamen af en flicka, som sitter bredvid. Bakom henne med handen pa stolkarmen star en annan kvinna i nationaldrakt. T. h. 2 rokande pojkar pa grönsakskorgar. Längst t. v. en grönsaksmänglerska. Sign.: A. Lauréus Roma 1822. D. 56x 67. Major F. Mannerskantz, Värnands. 230. Samma komposition, forutom att gruppen i fgr. utgo- res af 2 karlar, som betrakta de skrifvande. Skiss pa papper. 27,5 X 33. Stockholms högskola. 231. Solbränd trashank med hvitt har och skagg sittande vid ett bord, hvarpa ett dricksglas med rödvin, som han fattar med h. handen. I v. handen haller han en omspunnen fiasco, som hvi- lar mot famnen. Hatten bredvid pa golfvet. Hvit skjorta och blottadt bröst, gra rock öfver v. axeln, bruna, trasiga och lappade byxor. Sign.: A. Lauréus Roma 1822. D. 65x 52. Dr Axel Hellstenius, Stockholm. 232. Il pecorajo. Osteriainterior. Vid ett bord, hvarpä en vinflaska och glas, sitta emot hvarandra en man, stoppande sin Bidrag t. kinned. af Finl. / 269 pipa, och en kvinna i nationaldrakt. Bredvid dem star en far- herde, en äldre man i filthatt och mantel, drickande vin. I bgr. ett stort vinfat. Sign.: A. Lauréus dipinse in Roma 1822: D. 63 x 49. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 233 Samma komposition. D. 63,5 x 50. Statsradet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 234. Romersk osteria. I en af hvalfbagar delad lokal, som upplyses af lampor, befinna sig romerska arbetare och kvinnor i olika grupper kring nagra bord. Vid det t. v. sitter en ung man och skänker i vin at en framfor honom staende flicka. Bredvid honom star en äldre man, som dricker. Vid bordet sitter ytter- ligare en äldre kvinna och sta två man. T. h. i fer. ett annat bord, vid hvilket sitta en rökande man och två kvinnor, af hvilka den ena har ett barn pa knät. Ett annat barn star vid hennes sida. Därbakom star en man iklädd slangkappa. Mot bgr. under det bortre hvalfvet ses en tredje grupp kring ett bord. Bakgrun- den är upplyst af taklampa. Forgrundsgrupperna belysas af kol- panna och bordslampa. Genom ett öppet hvalf ses i fjärran natt- himmel med mane, mot hvilka S. Angelos borg aftecknar sig sil- huettartadt. Sign.: A. Lauréus Roma 1822. D. 63x 93. Hertig Nikolai Nikolajevitch Leuchtenberg, St. Petersburg. 235. Romersk osteria. Samma som föregående. A dukens baksida skrifvet med black: Lauréus. Beställt 1823. D. 63x 93. S'äfstaholm. 236. Romersk osteria. Samma som föregående. Sign: A. Lauréus. D. 63x 93. Ryitmästar R. Bäckström, Tunarp. 237. Munk i en till vinkällare förvandlad ruin. En munk i hvit dräkt, med en vinkorg i h. handen, star midt pa golfvet i ett rum i en ruin med höga hvalf. Pa golfvet och pa hylla tunnor och andra vinkarl. Sign.: A. Lauréus Roma 1823. D. 63x53. Ateneum, Helsingfors. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 238. Tivoliflicka. I ett rum sitter en tivoliflicka och syr vid ett bord, hvarpa brinnande lampa. Nationaldräkt. Pa bordet tyg och sytillbehör. Sign.: A. Lauréus Roma 1823. D. 47 x 36. Dr Sandell, Stockholm. 239. Röfvare hos en herdefamilj i en grotta. Herdefamilj, bestaende af en gubbe, en ung man och en ung kvinna med tva barn, sitter kring en eld i en grotta. I grottöppningen t. v. in- komma två röfvare, den främste lägger h. handen pa dolkfästet och pekar med den v. utåt, i det han ställer en fråga till den gamla herden. Sign.: A. Lauréus Roma 1823. D. 86x 73. Nationalmuseum, Stockholm 240. Rôfvarscen. Bergsklyfta vid fackelsken. Två af de sex rofvarna släpa med sig tva unga kvinnor, en häller en brinnan de fackla, den sista i raden bar en packe. I bgr. synes mellan de hoga fjallvaggarna en skymt af den manbelysta natthimmeln. DMOGEUAL Nationalmuseum, Stockholm. 241. Samma komposition. Skiss. Pa baksidan: Lauréus fec. Rom 1823. D. 47,5 x 35,5. Grefve Gustaf Sparre, Mariedal. 242. Samma komposition. Skiss. D. 27,5 x 29,2. Grosshandlar M. Jonsson, Stockholm. 243. Italiensk fiskfôrsäljare. En man, sedd i halfprofil at h., 1 trasig brun skinnjacka, röd vast, bla knäbyxor och filthatt, sitter invid en stor korg, ur hvilken han lyfter upp en fisk med v. handen. H. handen hvilar i famnen. Bredvid korgen pa marken lerkruka. D. 43 x 28,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 244. Romersk tiggare. Motstycke till föregående. En gam- mal man, i profil at v., sitter pa en badd, mot hvilken han stoder h. handen. I v. handen staf. Filthatt pa hufvudet, hvit rock och hvita byxor af groft säcktyg, brun framtill öppen mantel. Han ser ut 1 rummet. D. 43x 28,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. Bidrag t. känned. af Finl. 271 245. Interior af S. Pietro in vincoli i Rom med vallfardande allmoge, i tur drickande ur vigvattenskalen framför altaret, hvarpa ljusen aro tanda. T. v. vid ingangen sitter en munk med kapuschong öfver hufvudet och håller en sparbössa. En bort- gaende kvinna lägger en slant 1 sparbossan. Skiss. D. 24> 39,2. Uppsala universitet. 246. Kyrkointeriör. Utsikt genom midtelskeppet och koret. Genom korskrankets öppna dörr synes altaret. D. 56x 49,5. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 247. Munk samtalande med två kvinnor. Interiör af ett en- kelt möbleradt rum. En gammal munk, i profil åt h., sitter på en stol samtalande med två kvinnor, af hvilka en äldre, en face, sittande, och en yngre, 1 profil åt v., stående lutad mot en byrå, lyssna till honom. T. h. på golfvet en kolpanna med en gryta och på en stol en katt. På baksidan: Alex. Lauréus Rom. Skiss på papper . 27,5 X 32,8. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 248. Munkar som finna ett lik. Omnämnd af fru Ehrenström i Notices sur la Littérature et les Beaux-Arts en Suede. 249. Porträtt af Chartreuseklostrets prior, broder Lorenzo da Genova. Omnämnd af fru Ehrenström i Notices etc. 250. En kapucinermunk sitter vid ett bord, hvarpå Bibeln. Han håller en rosenkrans och synes bedja. Laureus-utställ- ningen 1824. 251. Nunna som lär en flicka läsa. T. 23x 17. Grosshandlar Zeibel, Stockholm. 252. Osteria. Vid ett bord i forgrunden sitter en ung man och skrifver (t. v.), ratt fram vid bordet sitter en bondkvinna och betraktar honom. T. h. star en man i hatt och slängkappa och dricker. D. 25 X 19. Göteborgs museum. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. 253. Romersk osteria. En osteria med bord kring väggarna. Talrika figurer. I midten framför en pelare en guitarrspelande och sjungande man. Drickande sällskap vid borden rundt. om- kring. Skiss pa papp. 14 x 20. Källarmästar A. Hallner, Stockholm. 254, Romersk osteria. Kortspelande arbetare. Eldsljus. D. 23 x 26. Bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 255, Romersk osteria. Kring ett stort bord i fgr. 4 man och 3 allmogekvinnor, drickande och samtalande. T.v. mot bgr. en man, som sofver mot en tunna. Dagsljus. Skiss. D. 28 x 38. Cygnaeus’ galleri, Helsingfors. 256. Romersk osteria. Samma som föregående. Skiss. D. 29,5 x 39,5. Ateneum, Helsingfors. 257. Osteria, i hvilken en napolitansk bergsbo betalar rak- ningen åt värdinnan. Lauréusutställningen 1824. 258. Gatuscen från Roms fattigkvarter. I fgr. en talrik män- niskoskara, samlad kring en kvacksalfvare, 'som uppställt sitt apotek mot en kyrkvägg. Kvacksalfvaren själf, i frack och hög hatt samt med brillor på näsan, står gestikulerande på sin disk. En yngre man köpslår med tvänne kvinnor. Vid kyrkdör- ren en munk talande till tre tratande män. Bland mängden en präst i samtal med några kvinnor. Midt på gatan har en frukt- försäljare på sin åsna stannat; en pojke stjäl äpplen från hans korg: Längre bort i gatuperspektivet en grupp präster utförande en religiös ceremoni, en vaktpost i sin skyllerkur, tidningsläsare, m. fl. Halffärdig. Papp. 61 x 86. ; Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 259. Eftersökta röfvare i en grotta. Två män med gevär be-. vaka ingången till grottan. En kvinna i nationaldräkt böjer sig skrämd at sidan. Skiss. D. 27,8 x 22,7. Frk. L. Reuter, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. 273 260. Flyktingari en grotta. Två män och en kvinna lägrade kring eldbrasan i en grotta. Bergslandskap med ruiner pa en höjd. Natthimmel. Skiss. D. 34,8 x 29. Frk. L. Reuter, Helsingfors. 261. Homeros landstigande pa en ôde 6. Studie. Nämnd af fru Ehrenström i Notices etc. 262. Homeros sjunger för herdarna. Studie. Nämnd af fru Ehrenström i Notices etc. 263—272. Utkast till en serie bilder med motiv ur Tobiassagan: 263. Tobias tar afsked af sina föräldrar. Interiör. T. v. un- der ett fonster sitter gamle Tobias och talar till sonen, som star framfor honom, hallande en pergamentrulle i handen. Mellan fa- dern och sonen star ängeln, som haller sin hand pa sonens axel. T.h. i rummet Anna sysselsatt med hushällsgöromäl. D. 27 x 33,5. Universitetets ritsal, Helsingfors. 264. Tobias och ängeln fånga fisken. På en strand under ett träd står ängeln och pekar på fisken i vattnet, som Tobias, sta- ende i vattnet, sträcker sig efter. D. 24x 30. Cygnaeus” galleri, Helsingfors. 265. Tobias bön i bröllopskammaren. Interiör. T. h. sitter Sara vid sängen i beråd att kläda af sig. T. v. under ett fönster Tobias knäböjande med hufvudet lutadt mot de knäppta hän- derna på en stol. D. 23x31. Ateneum, Helsingfors. 266. Samma komposition. D. 24x 32. Direktör G. Fredriksson, Stockholm. 267. Tobias återvänder till sin fader. Utanför sitt hem står gamle Tobias, ledd vid armen af en tjänare, och Anna bredvid honom i väntan på den unga Tobias och ängeln, som komma gående ett stycke därifrån. D. 24x39. Uppsala universitet. Nat. o. Folk, H. 76, N:o 2. 18 274 268. Tobias aterger sin fader synen. T. h. sitter den gamle Tobias utanför sin stuga och sonen, som star framför honom, be - ror hans ögon med fiskens galla. Bakom unge Tobias star ängeln och bakom gubbens stol Anna. D. 26 x 33,5. Universitetets ritsal, Helsingfors. 269. Samma komposition. D. 24x31. Cygnaeus’ galleri, Helsingfors. 270. Tobias âterger sin fader synen. T. v. sitter den gamle Tobias och bredvid honom Anna. Unge Tobias star framför gub- ben och ängeln sitter pa en stol t. h. D. 22,5 x 32,5. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 271. Gamle Tobias ger sin välsignelse at sonen och Sara. T. v. star gubben. I midten unge Tobias, en face, och Sara, i halfprofil. Bredvid sitter Anna. T. h. sitter ängeln. D. 22,5 x 32. Statsrådet E. Aspelin-Haapkylä, Helsingfors. 272. Angelns afsked af Tobias’ familj. T. v. ängeln, sväf- vande öfver marken, pekar med v. h. mot himmeln, h. handen stracker han mot den gamle och den unge Tobias, hvilka kna- böja i vördnad. Genom en dörr t. h. komma Anna och Sara tillskyndande fran huset. D. 24x 32.5,. Ateneum, Helsingfors. Etsningar och gravyrer. 1. Hästar i skog. Etsning. En senare gjord litografi efter denna finnes i Cygnaeus’ galleri, Helsingfors. 2. Rôkande gubbe. En gammal man stödjande sig mot en käpp. Gravyr, hvaraf ett ex. hos statsradet E. Aspelin-Haap- kyla, Helsingfors. Bidrag t. känned. af Finl. 275 3. Ryttare, hvilka fråga en i sin stugudörr stående gumma om vägen. Gravyr. ,,A. Lauréus 1815”. Exx. hos statsrådet E. Aspelin-Haapkylä och bokhandlar J. K. Lindstedt, Helsingfors. 4. Gustaf Vasa i halmlasset. Kopparstick efter taflan med samma motiv. „A. Lauréus 1815”. Exx. hos Statsrådet E. As- pelin-Haapkylä och i Ateneum, Helsingfors. Nat. o. Folk, H. 75, N:o 2. La ay FE Ne hee ys i Tr of Li att ek 3 "is Wie kr rå | ic ne, ‘1 R £A - fog 2 d ( 2 Pe a | sity, RA t Er D i A CAPITAL D ANIME ik a de ys IOP ar Poe mere mi an Ca | ral ” É 1 a 1 x u L a R h 4 | ’ box A ’ ii + x. 1 “ | . > 5 6 q I M i - f x Lö Lä 4 f > PA 5 | i ur hes id i r nar ve L a "Hu { BIDRAG till TE KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR ocu FOLK. Utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten. CA | | Sjuttiondefemte Häftet. of ee à à 3 $ a BIDRAG TILL KÄNNEDOM a FINLANDS "NATUR OCH FOLK, FIN H, 75, N:o 1. EN TILLTÄNKT. NATIONALHYLLNING KEJSAR ALEXANDER I CARL v. BONSDORFF Ur © a] HELSINGFORS 1912 HELSINGFORS CENTRALTRYCKERI OCH BOKBINDERI AKTIEBOLAG =) 5 Sie + 4 i x Surtsa ick her. . — Br — ne - BIDRAG TILL KÄNNEDOM AF FINLANDS NATUR OCH FOLKE, UTGIFNA AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETEN, H, 75, N:o 2, ALEXANDER LAURÉUS EN KONSTHISTORISK STUDIE AF TORSTEN STJERNSCHANTZ HELSINGFORS 1914 HELSINGFORS CENTRALTRYCKERI OCH BOKBINDERI AKTIEBOLAG. re aie ve hå INN 00090644