BIHANG 


KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-ARADENTENS 


HANDLINGAR. 


= 


=] 


10. 


1ä 


12. 


INNEHÅLL AF FJERDE BANDET. 


AX 


NORDENSKJÖLD, A. E. Redogörelse för en expedition till mynnin- 
BOREN JENNISSIKOCH: PIPITIEN so soo0 sistone ASAORRESNE 
FAHLCRANTZ, ÅA. E. Om Dannemora jernmalmsfält. Med 6 taflor 
GUMAZLIUS, 0. Om mellersta Sveriges glaciala bildningar. 2. Om 
IN Sten HeTUSA FYIed ED. KäTbd oo oms doo sor rosa Ser = SARA AE 
THEEL, HJ. Note sur I'Elpidia, genre nouveau du groupe des 
BE TOTTI EINES Sr od D AE Lo ae b oee ra on ES re aa fb NS ARE ÄRAN JR 
STÅL, C. Observations orthoptérologiques. 2 soomoomomosmossso soon 
KJELLMAN, F, R. Om Spetsbergens marina, klorofyllförande 
faallophyter, II > MedFsrtafori= Ce See rn 2 
BÖRA, CO. 0. v. Om några, exotiska Myriopodenpoo dosor 
BoWALLIUS, C. Notes on Pterygocera arenaria Slabber. With 
År TEEN SEDAN BESS OSA Sr, a 2 La NE Sr TS ARK RSA 
EDLUND, E. Recherches sur les courants électriques produits par 
lelmöouvem ent. des-lquides,tas- Cem ho: -c: Pest en sc MORRA råare. 
STÅL, C. Systema Mantodeorum. Essai d'une systématisation 
Houvelle des Mantodées. Avec une, planche” ooobosmosms- ss 
NORDENSKJÖLD, ÅA. E. och THEEL, HJ. Redogöresle för de Svenska 
expeditionerna till mynningen af Jenisej. Med 2 kartor ......... 


EKMAN, F. L. Om hydrografiska förhållanden inom Mälaredalens 


Sid. 
1—114 
1—15. 
1—74. 
1—7 
1—58S 
1—61: 
1—438: 
1—27. 
1—44. 
1—91. 
1—81. 
1—63. 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. ARAD. HANDLINGAR. Band, 4. N:o 1. 


REDOGÖRELSE FÖR EN EXPEDITION 


TILL 


MYNNINGEN AF JENINSEJ OCH SIBIRIEN 


ÅR 1875 
&K AF 
A. E. NORDENSKIÖLD. 


MEDDELAD DEN 8 MARS 1876. 


(HITHÖRANDE KARTA BIFOGAS REDOGÖRELSEN FÖR 1876 
ÅRS EXPEDITION TILL SAMMA TRAKTEE). 


PIA NORSTEDT & SON ER 


AN LT INHAJÖJON PÅ 


KÄLLA 
it Weda MA tå a 


(48 RN TNA 
- We iv 


ta 


' > & FE 0; 
I 4 sn IA på 
Sv MEESE NY 
pb | bn FA OR 
f fela ak TR F SEE 


Genom de många vetenskapliga expeditioner, som under 
de senare åren blifvit utsända från Sverige till Grönland, Island 
och framförallt Spetsbergen, hafva isynnerhet detta sistnämnda, 
ödsliga och obebodda polarlands naturförhållanden blifvit så full- 
ständigt utredda, att vi för det närvarande i många hänseenden 
känna Spetsbergen ej allenast bättre än hvarje annat polarland, 
utan äfven bättre än flere af Europas gamla kulturländer. 
Mången vigtig vetenskaplig fråga rörande jordklotets forna hi- 
storia, växt- och djurlifvet 1 den högsta norden, växt- och djur- 
geografien, klimatologien, refraktionen, norrskenet m. m. har först 
vunnit sin lösning genom dessa expeditioners arbeten. Men 
såsom vid dylika fall alltid plägar ske, hafva samtidigt många 
nya spörsmål trädt fram i förgrunden, af hvilka en del endast 
kunde besvaras genom utförliga undersökningar 1 de längre 
österut belägna delarne af polarbassinen. Härtill kom, att den 
erfarenhet, som vunnits genom de norska fångstexpeditioner, 
hvilka under de senaste åren besökt Novaja Semlja och kring- 
liggande haf, helt och hållet tycktes kullkasta den förut om is- 
förhållandena på ostsidan om Novaja Semlja rådande åsigten, hvil- 
ken alltid gått ut derpå, att isen lade ett ovilkorligt hinder i vägen 
för en sjöförbindelse mellan Atlantiska oceanen och mynnings- 
viken af de stora sibiriska floderna Obi och Jenissej. Afven 
ett problem för verldshandeln af ofantlig vigt fanns således här 
att lösa. 

Det var dessa omständigheter, som föranledde 1875 års 
svenska arktiska expedition, hvilken i enlighet härmed erhöll 
till uppgift, dels att försöka utreda möjligheten af en regelbunden 


- sjöförbindelse mellan nordliga Skandinavien och mynningen af 


Obi eller Jenissej, dels att till en förut endast ofullständigt känd 
del af polarbassinen — till Novaja Semlja och kringliggande 
haf — utsträcka det svenskt-arktiska forskningsområdet. 
Enskildheterna af den uppgjorda reseplanen framgå af ne- 
danstående före expeditionens afgång offentliggjorda program, 


4 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


hvilket jag anser så mycket större skäl att här återgifva, som 
det denna gång förunnats oss att nästan fullständigt följa det- 
samma. 

»Planen är att första dagarne af Juni med-ett för ända- 
målet särskildt förhyrdt fångstfartyg från Tromsö afresa till 
södra delen af Novaja Semlja, hvarest man åtminstone vid 
denna tid på året och ofta äfven vintertiden kan påräkna att 
möta samojeder. — Här ämnar man en tid sysselsätta sig med 
geologiska, botaniska, zoologiska och etnografiska undersök- 
ningar. Derpå har man för afsigt att, i mån som isen viker 
undan, tränga framåt längs med Novaja Semljas vestkust till 
dess nordspets, hvilken antages kunna uppnås i sista. hälften af 
Augusti. Härifrån ernar man segla dels mot nordost för att 
utforska denna hittills alldeles okända del af polarbassinen, dels 
söderut mot mynningen af Obi och Jenissej, en trakt af sär- 
skildt intresse för geologien genom de derstädes i så riklig 
mängd träffade lemningar af mammutdjuret och andra med 
detta samtida vertebrater. Om isförhållandena äro gynsamma, 
ernar professor Nordenskiöld här i en för ändamålet särskildt 
medförd större s. k. nordlandsbåt lemna fartyget för att tränga 
uppför någondera af dessa floder och återvända landvägen. 
Fartyget åter skulle härifrån återvända genom Matotschkin-schar 
eller den Kariska Porten till Tromsö, hvarest det torde vara 
att återförvänta i slutet af September eller början af Oktober. 

Oaktadt expeditionen endast är afsedd för sommaren, så 
blir den dock, på uttrycklig begäran af hr Oskar Dickson, pro- 
vianterad ag minst 14 månader. 

För mågra få år sedan skulle en reseplan sädög som den 
här framlagda, helt säkert hafva ansetts outförbar; men de 
talrika fångstexpeditioner, som under de senare åren från Norge 
afgått till dessa "farvatten, hafva tydligen visat, att det Kariska 
hafvet under vissa tider på året är nästan isfritt och att till 
och med en regelbunden kommunikation mellan nordligaste delen 
af Norge och mynningen af de stora, vid gränsen mot Kina 
upprinnande sibiriska floderna Obi-Irtisch och Jenissej ingalunda 
hör till omöjligheternas område. Den förste, som seglade öfver 
det Kariska hafvet, var norske fångstkaptenen Johannessen”), 

!) Samma år (1869) seglade äfven engelsmannen Palliser (Athengeum 16 

Okt. 1869. Petermanns Mittheil. 1869, s. 235 o. 391) och den norske 

fångstkaptenen Carlsen (Peterm. Mitth. 1869, s. 352), den förre genom 


Matotschkin, den senare genom Waigatsch-sundet öfver det Kariska hafvet 
till Beloi Ostrov. 


Br ra 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. Öd 


som äfven med anledning häraf af svenska vetenskapsakademien 
erhöll en minnespenning i silfver, och då den person, som hade 
i uppdrag att till honom öfversända belöningen, i sitt bref härom 
antydde, att akademien förmodligen vore villig att med en me- 
dalj: i guld belöna Novaja Semljas kringsegling, utförde samme 
kapten Johannessen verkligen följande året denna bedrift, 2 det 
att han efter slutad fångst hösten 1870 kringseglade den nära 
100 svenska mil långa dubbelön — ett företag, som stora örlogs- 
expeditioner gång efter annan under de tre sista århundradena 


förgäfves sökt utföra. 


Sedan dess hafva norske fångstmän nästan hvarje år kring- 
seglat Novaja Semljas nordspets, seglat in i det Kariska hafvet 
och ofta framträngt bortom den vid mynningen af Obibugten 
liggande Beloi Östrov eller Hvitön. Detta oaktadt äro natur- 


förhållandena, djur- och växtverlden i dessa haf, äfvensom de 


omliggande ländernas geologi ännu nästan alldeles icke kända. 
Man vet t. ex. icke, om det Kariska hafvet är ett verkligen 
fullkomligt salt haf med ett djurlif, lika yppigt som vid Spets- 
bergens kuster, eller om det bildar ett haf med ett vatten af 
lika obetydlig salthalt och lika fattigt på djur och växter som 
Östersjön. På Hvitön och Samojed-halfön torde väl knappast 
någon vetenskapsman satt sn fot, och till och med af Novaja 
Semljas vestkust äro ännu betydliga sträckor för vetenskapen 
en terra incognita. 

Hufvudmålet för expeditionen blir ock derför att till Ni ovaja 
Semlja och Kariska hafvet utsträcka de undersökningar öfver 
den högsta nordens naturförhållanden, som under de senare år- 
tiondena från Sverige företagits på Grönland, Island och 
Spetsbergen, och oberoende af polarisens nycker bör expeditionen 
åtminstone på detta fält lemna ett rikt resultat». 

Medel till expeditionens utförande bestriddes af grosshandlar 
'ÖSKAR DICKSON, samma frikostige mecenat, som förut på ett så 
storartadt sätt understödt 1868, 1870, 1872—73 års expeditioner 
till polartrakterna. 

Deltagare i den nya expeditionen voro: 1) 


1) Under det första allmänna sammanträdet vid 48:de mötet af Tyska 
naturforskare och läkare har den berömde Tyske Polarfararen Löjtnant 
WEYPRECHT uttalat den öfvertygelsen, att de vetenskapliga resultat, hvilka 
lemnats af alla de polarexpeditioner som dittills utsändts, icke motsvarat 
de på dem använda kostnader — emedan specialister ej deltagit i nämnda 
expeditioner — och Herr WEYPRECHTS påstående tyckes hafva vunnit ett 
stort bifall från många lärda geografer med anspråk på litteratur- och 
sakkännedom. Man kunde dock hafva väntat, att dessa Herrar skulle 


/ 


6 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSE3J. 


A. E. NORDENSKIÖLD. Professor och intendent vid Riks- 

Musei mineralogiska afdelning, deltagare i en mängd före- 

gående arktiska expeditioner. Expeditionens chef. 

F. KJELLMAN. Docent i Botanik vid universitetet i Up- 

sala. Deltagare i polarexpeditionen 1872—1873. 

A. N. Lunpström. Docent i Botanik vid universitetet 

i Upsala. 

H. TuHErEL. Docent i Zoologi vid universitetet i Upsala. 
A. J. StuxBERG. Filosofie Doktor, Zoolog. 

För expeditionens räkning förhyrdes i Tromsö ett starkt 
bygdt fångstfartyg, jakten Baka om 21!/, kom. läster eller 
ungef. 43 tons. Fartyget var, inberäknadt kapten ISAK ISAKSEN, styr- 
man JOHAN BomstapD och 2:ne harpunerare, bemannadt med 12 
man, hvilka samtliga förut deltagit i färder till Ishafvet, kap- 
tenen bland annat som styrman vid 1864 års svenska expedition 
och vid den Zeil-Heuglinska expeditionen till Spetsbergen. 
Åfven styrmannen hade dekan ä i den svenska expeditionen 1864 
och talrika fönsslanpedilore De flesta af manskapet voro 
gamla fångstveteraner och till och med den yngsta, HANS DANIEL, 
hade vid 14 års ålder varit med på ett af de fartyg, som 1872 
om hösten instängdes vid Greyhook. Då större delen af man- 
skapet i Oktober månad derifrån gick öfver isen till Welkom 
Point, hvarifrån de med tvenne af de der instängda fångstskutorna 
återvände till Norge, blef DANIEL såsom sjuk qvarlemnad hos 
Marziras. Men lyckligtvis kände han sig följande dagen så mycket 
bättre, att han, oaktadt en stark dimma och köld, ensam kunde 
gå öfver isen till Welkom Point för att förena sig med det man- 
skap, som med Pepita seglade öfver till Norge. Han undgick 
derigenom MATTILAS' och hans följeslagares sorgliga skörbjuggsdöd. 

Expeditionen var försedd med en riklig utrustning för an- 
ställande af meteorologiska iakttagelser, astronomiska ortbestäm- 
ningar, topografiska och hydrografiska arbeten, zoologiska, bo- 
taniska och geologiska samlingar. De meteorologiska och astrono- 
miska instrumenterna hade expeditionen erhållit till låns af 


varit nog hemma i den arktiska litteraturen för att veta, att alla de 

expeditioner, som utgått från Sverige, alltid medfört en vetenskaplig stab 

af specialister, af hvilka Spetsbergens naturförhållanden blifvit utredda 

på ett sätt, som gör detta aflägsna ishöljda land till ett af de bäst kända 

på jorden. För att bevisa riktigheten häraf torde jag blott behöfva hän- . 
visa dels till den litteraturförteckning, som blifvit offentliggjord i Redo- 

görelse för den Svenska polarexpeditionen 1872—1873 s. 117—132 (Bi- 

hang till K. V. Ak. Handl. B. II. N:o 18), dels till de storartade sam- 

lingar från den högsta norden, som finnas förvarade på Riks-Museet i 

Stockholm. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o ll. 7 


Akademien, men den öfriga utrustningen bekostades med ex- 
-peditionens egna medel. 

Bland de instrumenter expeditionen sålunda medförde må 
följande särskildt omnämnas: 

4 djuplodnings-termometrar, 2:ne af CASELLA och tvenne af 
NEGRETTI et ZAMBRA, särskildt inköpta för expeditionens räkning 
af Herr ÖSKAR DICKSON; 

en box- och 2:ne fick-kronometrar af FRODSHAM; 

en spektral-apparat af WREDES konstruktion; 

en riklig uppsättning af termometrar, barometrar, prisma- 
cirklar, sextanter m. m.; 

en synnerligen omsorgsfull zoologisk utrustning, verkställd 
med ledning af den rika erfarenhet, som under de senare åren 
på detta fält vunnits vid Riks-Musei zoologiska afdelning. 
Bland nya hithörande apparater må särskildt omnämnas några 
sjelfuppgående lodapparater af Dr. WiBErG, hvilka vid de för- 
sök, som med desamma under expeditionens lopp anställdes, vi- 
sade sig synnerligen ändamålsenliga. 

Innan afresan förändrades fartygets inredning, i det att en 
del af lastrummet såväl akter- som förut afstängdes med en bräd- 
vägg för att förenas med akterkajutan och skansen. Härigenom 
erhöllos 3:ne nya hytter, af hvilka en för vetenskapsmännen, en 
för kapten och styrman och en för köket, kocken och uppassaren. 
Det för officerare och manskap anslagna utrymmet blef sålunda 
vida större och beqvämare än man kunde vänta på ett fartyg 
så litet som Pröven och dock bemannadt med 17 man. Detta 
skedde naturligtvis på lastrummets bekostnad, hvarigenom stor 
svårighet mötte att kunna instufva vårt för 14 månader afsedda 
proviantförråd och vår ytterst skrymmande vetenskapliga utrust- 
ning. Sjelfva däcket blef öfverbelamradt, isynnerhet som vi 
medförde fem båtar, 2:ne fångstbåtar, en nordlandsbåt afsedd 
för flodfärder, en häckbåt och en mindre, för 1861 års expedi- 
tion förfärdigad jernbåt. Genom att medföra ett så stort antal 
båtar undgingo vi en olägenhet, öfver hvilken vetenskapsmännen 
ofta klaga till och med vid stora örlogsexpeditioner, nämligen att 
i hamn icke kunna förfoga öfver ett tillräckligt antal båtar för 
utflykter åt olika håll. 

Tromsö var bestämdt till expeditionens utgångspunkt. I 
enlighet med det genom sakförar A. EBELTOFT uppgjorda kon- 
traktet låg fartyget den 1:sta Juli fullt utrustadt i dervarande 
hamn, och dagen förut hade expeditionens samtliga deltagare 


8 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 18753 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


från skilda håll inträffat derstädes, NORDENSKIÖLD efter att hafva 
gjort en utflykt till England för att taga kännedom om utrust- 
ningen af den expedition, som ungefär vid denna tid skulle afgå 
öfver Smithsound till polen. 

För att bereda rum för den massa kläder, proviant, instru- 
menter, zoologiska magasiner, lodlinor, skrapor m. m. som vi 
medförde, måste en fullständig omlastning af fartyget äga rum, 
hvilket ytterligare uppehöll oss några dagar, så att vi först den 
7:de voro segelklara. Under uppehållet i Tromsö erhöllo vi ett 
skelett af en Orca Gladiator, som blifvit fångad i Tromsö hamn, 
halfqväfd genom en ejder, som den försökt att svälja, men som 
fastnat i det stora djurets trånga strupe. Det är föröfrigt icke 
någon sällsynthet, att mindre hvaldjur drifva i land vid Norges 
nordkust. Sålunda strandade 38 stycken af ofvan anförda 
hvalart för några år sedan vid Andön, i grannskapet af kolfynd- 
stället, och ännu, då jag under uppresan till Tromsö besökte 
stället för insamling af växtförsteningar, lågo en mängd hufvud- 
skålar och andra skelettdelar kringströdda på stranden. I grann- 
skapet af samma ställe hade ytterligare 2:ne djur strandat sist- 
lidne vinter. Det torde kanske äfven förtjena omnämnas, att 
under vår vistelse i Tromsö en mängd bläckfiskar af sjön kastades 
upp på stranden. Ett par exemplar, som af oss tillvaratogos, 
tillhörde arten Ommatostrephes Todarus p'ORB. Man berättade 
oss tillika, att antalet af landdrifna exemplar några dagar förut 
uppgått till många tusental, och folktron är, att akkorna icke 
drifva 1 land, utan sjelfva krypa upp på stranden för att der 
finna sin graf. Säkert är, att dessa djur vissa tider i stora ska- 
ror kastas upp på nordlandets stränder och insamlas hoptals för 
att användas dels till agn, dels till kreaturfoder?). Vid samtal 
härom erforo vi, att för några år sedan en »akka» med 3 alnar 
långa armar och en längd af inalles sex alnar drifvit i land 
vid vestra sidan af Storfjordsund i Lyngen fjord. 

Vi bogserades den 8:de om morgonen af ångbåten Tromsö 
till Ulfsfjorden och kryssade härifrån vidare till Renö, hvarest 
vi af motvind nödgades ankra och qvardröja till den 14:de om 
morgonen. 

Tiden begagnades till utflykter dels på Renö, dels på den 
midtemot liggande Carlsö, hvarest vi på det mest gästvänliga 
sätt mottogos af den på ön bosatta presten, läkaren och handels- 


1 Åfven kokadt hvalkött användes i Finmarken till foder för kor och 
svin. i 


RJ 
4 
, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o l. Ö 


mannen. — Vegetationen var ännu föga framskriden, så att våra 
botanisters utbyte blef obetydligt. Zoologerna gjorde deremot 
på denna den skandinaviska halföns utpost mot norden en ej 
obetydlig skörd, dels af koleoptera och andra insekter, dels af 
landmollusker. Dessa senare förekommo i den af kalkklippor 
upptagna Renön i större antal och med en större vexling af 
former, än man hade skäl att vänta i en så nordligt belägen 
trakt. 
. 

Trakten närmast vår ankarplats på Renö upptogs såsom 
ofvanför nämndes af kalkberg, i hvilka vatten på otaliga ställen 
utgräft underjordiska kanaler och grottor. — Flerestädes ström- 
made vattenrika vårbäckar fram direkte från en tvärbrant berg- 
sida, någongång t. ex. vid mynningen af Ulfsfjorden genom ett 
rymligt grotthvalf. På detta ställe var dock öppningen af hvalf- 
vet otillgänglig, men på samma strand ungefär tre kilometer. 
längre uppför Ulfsfjorden förekom en annan grotta, hvars 
mynning var belägen endast 15 meter öfver hafvet. Afven här 
framströmmade på grottans botten en vattenrik, kristallklar elf, 
som ur berget hålkat en i V.S.V. gående 2 till 4 meter bred, 
6 meter hög grottgång, hvilken ungefär på midten grenade sig 
i 2:ne nästan lika långa armar. För tillfället var grottan endast 
tillgänglig på en sträcka af 20 meter, men den massa vatten, 
som framströmmade på dess botten, visade, att den måste utbreda 
sig en betydlig sträcka under det öfverliggande fjället. Stalak- 
titer med inkrusterade insekter hängde ned från grottans tak. 
Deremot eftersöktes förgäfves några benlemningar på grottans 
botten, som bestod af grus och småsten. Enligt uppgift af fol- 
ket, som bodde i trakten, skulle en mängd andra likartade grott- 
bildningar förekomma på Renö och isynnerhet på Fuglö. Onsk- 
ligt vore, att dessa hålor blefve föremål för någon mer omfattande 
undersökning!). I sammanhang härmed förtjenar omnämnas, att 

1) Under uppresan till Tromsö undersökte Dr. STUXBERG en grotta i La- 
vangsfjället midtemot Sandtorv på Hindön. Grottan mynnade på en 
höjd af 88 meter, ungefär en kilometer från närmaste strand. Den 
grenar sig inåt i flera afdelningar med en längd af intill 200 meter 
och med en hufvudsträckning från S.S.V.—N.N.O. På en del ställen är 
höjden 8 meter, på andra så obetydlig, att man endast kan framtränga 
genom krypning. — Stalaktiter förekomma endast sparsamt och af obe- 
tydlig storlek — samt kalktuff endast på ett enda ställe å grottans 
botten. På två ställen, belägna 14 och 60 meter från ingången, anställdes 
gräfningar i bottenlagret, som utgjordes af stora från taket nedfallna 
stenflisor blandade med grus, till ett djup af 3 till 4 alnar, utan att 
den underliggande berghällen kunde nås. Ben af utdöda djur funnos 


icke, men väl ben af fjällemmel, ren, hare, åtskilliga fogelarter och 
fiskar, m. m. Afven här vore ytterligare gräfningar önskvärda. 


10 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


enligt uppgift af inbyggarne hvalben skola vid Fuglö förekomma 
högt upp på fjället. 

Ändtligen den 14:de Juni om morgonen hade vinden än- 
drat sig till 5.0. så att vi kunde lyfta ankar och segla ut till 
sjös. Nösra timmar derefter aftynade dock den gynsamma vin- 
den nästan fullständigt och det gick så långsamt framåt, att vi 
först den 17:de passerade Nordkap. Under vägen seglade vi 
förbi en mängd fiskarbåtar, hvilkas ägare af det vackra vädret 
lockats ut på ett tydligen mycket gifvande storsjöfiske. Jag 
begagnade tillfället att förse oss med färsk fisk, med anledning 
hvaraf det kan kanske förtjena omnämnas, att man här för 1 kr. 50 
öre erhöll sju stora fiskar, nämligen en alnslång hälleflundra 
och sex femqvarters långa torskar. Det syntes tydligt, att vi 
nu voro på en stor handelsstråt, i det vi den 18:de sågo oss 
omgifna af 40 stora fartyg, de flesta förmodligen arkangelfarare. 

När vädret och fartygets fart det medgåfvo, undersökte 
KJELLMAN växt- och djurlifvet i hafvets yta, medan THEEL och 
STUXBERG med Wibergs djuplodningsapparat, draggar och andra 
lämpliga medel Uppbötnade djurformer från hafvets botten. 
Märkligt nog tyckas såväl diatomaceerna som de små krustaceer, 
hvilka finnas i vattenbrynet, härstädes uppträda ganska lokalt 
och sällan tillsammans på samma ställe. Sålunda erhölls i släp- 
håfven öster om Fuglö, vid lat. 70”50', longit. 2141", endast en 
massa små krustaceer (Cetochilus septentrionalis och Themisto 
libellula), inga diatomaceer. Men längre fram, omkring 20' N. 
N.O. om Tana horn, började dessa senare uppträda och med 
brunt slem bekläda den utlagda släphåfvens inre yta. Här 
saknades krustaceerna fullständigt. Mängden af diatomaceer 
tycktes längre mot öster tilltaga, medan krustaceerna fortfarande 
saknades, ända till Wardö longitud, hvarifrån äfven diatomaceer- 
nas mängd började hastigt aftaga. Vid T71”31' lat. och 4T 


longit. från Greenw. erhöllos i inga diatomaceer i släphåfven. Mel- 


lan 47” longit. och Novaja anlag vestkust erhöllos oaktadt fli- 
tiga håfningar i i vattenbrynet diatomaceer endast en enda gång, 
nämligen bland drifisen 6 till 8 kilometer vester om Besimannaja 
Bay. De bildade denna gång en isolerad slemboll af några cen- 


timeters genomskärning. Deremot erhöllo våra zoologer vid 


lugnt väder i dessa trakter åter en mängd yt-krustaceer. Det 
tyckes således, som om vi vid vår öfverresa (Juli 14— 22) skulle 
hafva seglat öfver ett bredt diatomacébälte, som sträckte sig från 


28” till 47” longit. ost från Greenwich, i hvilket ytkrustaceerna 


| 


ANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 11 


- 


för det mesta saknades. Intressant vore att känna 'den geogra- 
fiska fördelningen af dessa mikro-organismer under olika år, och 
det inflytande dessa små djur- och växtformer utöfva på före- 
komsten af jättarne bland de nu lefvande djuren, hvalarne. 
Märkligt är, att medan vi vid norska kusten dagligen sågo 
en mängd större eller mindre hvalar, sågo vi under seglingen 
vid Novaja Semljas vestkust och i Kariska hafvet endast en enda, 
och enligt fångstmännens uppgift äro hvalar öfverhufvud ytterst 
sällsynta i de haf, som närmast omgifva Novaja Semlja. Att 
hvalar ej heller fordom varit allmänna i dessa haf visas deraf, 
att hvalben, i motsats till hvad som är fallet öfverallt vid Spets- 
bergens kuster, ytterst sällan förekomma uppkastade på strän- 
derna af Novaja Semlja. Då hvalarne för det närvarande vid 
Norges nordkust äro utsatta för en häftig jagt ifrån kapt. 
FovrEnNs hvalfångarstation vid Wadsö, medan de närmast österut 
belägna hafven aldrig besökas af hvalfångarfartyg, så vore det 
sannolikt, att hvalarne skulle draga sig undan mot Novaja Semlja, 
om de ej hindrades derifrån af andra omständigheter, förmod- 
ligen bristande tillgång på föda. Det tyckes således som om en 
ganska betydlig olikhet i det lägre djurlifvet skulle äga rum 
mellan Baffins-bay och hafvet mellan Spetsbergen och Grönland 
åå ena sidan samt Murmanska och Kariska hafven å den andra. 
Den första drifisen sågo vi den 21:sta, den bildade endast 
ett smalt, längs med kusten gående band, som dock till en bör- 
jan var allför tätt för att vi i stilla väder och utan ångkraft 
skulle kunnat segla igenom, men efter åtskilliga bugter och 
kryssningar funno vi glesare, »framkommelig» is. Snart hade 
vi isbandet bakom oss. Förmiddagen den 22:dra hade vi No- 
vaja Semlja i sigte. Vinden var dock ytterst svag, så att far- 
tyget endast skred ytterst långsamt framåt. Jag begagnade 
tillfället till draggning och svabling m. m. Hafvet var här lik- 
som längs med hela Novaja Semljas vestkust ganska grundt, 
endast 50 famnar. Djurlifvet rikligt. Bland annat erhålles med 
svabeln samma stora krinoidé-art som så rikligt uppträder vid 
Spetsbergens nordkust, en massa sjöstjernor och sjöborrar o. s. v. 
Enligt uppgift af kapten ISAKSEN, som nu för 6:te gången 
besökte dessa haf, omgifves Novaja Semljas vestkust från slutet 
af April till början af Juni af ett 80' till 100" bredt isband, 
som skiljes från kusten af en 10' till 20' bred öppen ränna, i 
hvilken man vanligen kan segla tämligen obehindradt fram 
mellan Matatschkin och Waigatsch. Norrut ligger isen närmare 


12 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


land och spärrar ofta framfärden vid utskjutande uddar. Dock 
hade ISAKSEN en gång redan i början af Juni nått kap Nassau. 
Vid afseglingen om våren till Novaja Semlja finner man det 
isband, som omgifver kusten, mest skingradt i riktningen mot 
Matotschkin och utanförmot Norra udden af Gåskap, hvarför genom- 
brytningen säkrast försökes på dessa ställen. Söder om Gås- 
landet ligger bugten mot Waigatschsundet för det mesta fylld 
med is allt intill medlet af Juli, någongång till medlet af Au- 
gustil. I slutet af Augusti eller början af September blir det 
deremot fullkomligt isfritt på södra delen af vestkusten och man 
kan till och med vid denna tid beräkna att kringsegla hela ön 
i nästan isfritt haf. Isen 1 Kariska hafvet drifver icke bort, men 
smälter bort. Vanligen har den i början af Sept. till större de- 
len försvunnit. 

Den 22 Juni om aftonen kastade vi ankar i en nat som 
skjuter in på norra sidan af Gåslandet och bildar södra delen 
af den hafsvik, som på kartorna är betecknad med Möllerbay. 
Bugten är uppfylld af grund, så att man vid in- och utseglingen 
ständigt måste anlita lodet. Härtill kommer, att ankarbottnen 
är dålig och att bugten är fullkomligt öppen mot nordvest, till 
följd - varaf den såkallade hamnen är farlig att anlöpa, osäker 
att ligga i och under N.V. vind med segelfartyg svår att lemna. 
Straxt sedan ankaret fallit gingo vi i land på det söder om 
ankarplatsen belägna Gåslandet. Den del af Novaja Semlja, 
som betecknas med detta namn, bildar en jemnhög kuststräcka, 
belägen på öns vestkust, mellan 71” 21' och 72” 15 N. Lat. 
Namnet (Gussinnoi-nos) har landsträckan erhållit af ryssarne 
med anledning deraf, att den massa småsjöar, af hvilka det är 
upptaget, under sommartiden utgör ett favorittillhåll för skaror 


af gäss, som här häcka och rugga. — Ännu mer betecknande 
skulle kanske namnet Svanland vara — med anledning af den 
mängd svanor (Cygnus Bewickii) som här häcka. — Mot hafs- 


kusten slutar landet nästan öfverallt med en 10 å 50 fot hög 
brant afsats, framför hvilken under vintern en mäktig snöfot 
samlar sig. Dessa ofantliga drifvor lågo ännu qvar nästan öfver- 
allt. Det inre af landet var SES redan för det mesta snö- 
fritt, men vegetationen föga framskriden, så att botanisten ännu 
endast kunde insamla blommor af Ranunculus sulphureus, R. 
pygmaeus, Cochlearia fenestrata, Pedicularis lanata P. dasyantha, 
Erithrichium villosum och Saxifraga oppositifolia. Öfverallt 
var marken genomkorsad af lemmelhål och lemmelgångar, 


ANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 13 


samt beströdd med spillning efter dessa små djur. Nu voro de 

dock nästan alldeles försvunna, så att vi under vår vistelse på 

Novaja Semlja endast lyckades få fatt på några få exemplar, 

hvilka enligt bestämning af Professor LiLLJEBORG tillhörde arten 

Myodes Obensis. 

i Följande dag gjorde THEEL och LUNDSTRÖM en utflykt till 

en gammal rysk fångststation på norra sidan af bugten, hvarest 

 väggarne till en trästuga och tvenne stenbodar ännu stodo qvar. 
Expeditionens öfriga medlemmar begåfvo sig till bugtens södra 
sida, hvarest äfven sågos lemningar af en rysstuga. Vi fångade 

här en hop insekter, deribland en koleopter, några flugor, samt 
en mängd poduror, spindlar och acarider. 

: Dessa senare förekomma här liksom på Spetsbergen och 
Grönland i:stora massor, dels på fuktiga ställen under stenar, 
mossa m. m., dels fritt kringkrypande på marken. Deremot 
äro de egentliga insekterna mycket svagt representerade i de 
-verkliga polarländerna. — Hvad särskildt beträffar Novaja Semljas 
insektfauna, så har den hittills varit endast föga känd. De enda 
uppgifter vi ägt om densamma inskränka sig till några med- 
delanden 1 MmpEnpD. Sib. Reise: I p. 73., i hvilken författaren 
anger att följande arter förekomma på Novaja Semlja: Chryso- 
mela septentrionalis, Bombus lapponicus, Anthomyia stigmatica 
och Semblis nitida?, och några meddelanden af v. HEUGLIN, som 
i Reisen nach dem Nordpolarmeer III. s. 237 nämner, att han 
insamlat 3:ne arter Coleoptera, en hop obestämbara dipter-larver 
och 2:ne Neuroptera. Samlingen hade dock sedermera för- 
kommit. Enligt bestämning af A. E. HOLMGREN innehåller den af 
oss hemförda samlingen ett ganska betydligt antal arter, öfver 
hvilka förteckning lemnas i bihanget. 

Då vi landstigit, spridde vi oss åt olika håll, och bland 
annat sände jag harpuneraren ett stycke inåt landet för att 
se till om han ej kunde öfverkomma något villebråd. Jagtens 
utbyte blef dock denna gång ringa, deremot återkom han med 
en oologisk sällsynthet, nämligen med åtta ägg af svanen (Cyg- 
nus Bewickii), tagna ur 2:ne reden, hvilka voro så stora och 
höga, att de på den jemna slätten redan kunde ses från långt 
håll. För att skaffa material till redet, som uteslutande var 
uppfördt af mossa, hade denna blifvit bortplockad från marken 
på en omkrets af 7 alnars genomskärning rundt om boet, hvilket 
sålunda på sätt och vis var omgifvet af en vallgraf. Det hade 


formen af en 2 fot hög, afstympad kon, hvars bas var fyra alnar 


14 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JEN1SSEJ. 


i genomskärning och som upptill hade en 7 tums djup urgröp- 
ning med 19 tums genomskärning, i hvilken de fyra, stora, 
gråhvita äggen voro lagda. Aggen rufvades af honan, men 
äfven hannen uppehöll sig i boets grannskap. Såväl hanne 
som hona voro ytterst skygga, så att man endast med svårig- 
het kunde komma dem inom skotthåll. 

Efter återkomsten till fartyget lyftade vi (d. 24:de Juni) ankar, 
kryssade ut ur fjorden och seglade sedan vidare norrut. Om 
natten mot den 25:te svablade vi på ett djup af 30 famnar, 
med ringa utbyte, om jag undantager otaliga sjöborrar (echiner), 
som dflen en kort stund i sådan ihänbd fästade sig vid svabelns 
trådar, att denne blef nästan förstörd. Vid ett tillfälle upphem- 
tade svabeln sålunda på en gång 300 stycken af dessa djur, 
oaktadt endast en ganska obetydlig terräng blifvit öfversopad. 
Detta ger en bild af individrikedomen i dessa haf och kanske 
äfven af den benägenhet, som djuren i polartrakterna hafva att 
hopa sig kolonivis på vissa ställen. 

Den 25:te på förmiddagen fälldes ankaret i Lilla Karmakul 
Bay. Landskapet har här ungefär samma utseende som vid 
Gåslandet, med undantag att strandafsatserna äro något högre 
och att bugten är uppfylld af en mängd holmar. Fast is låg 
ännu, om ock mycket genomfrätt, qvar i några långt inskjutande 
vikar och utgjorde såsom vanligt tillhåll för en mängd små 
sälar (Phoca hispida), hvilka dne voro mycket skygga och dess- 
utom svåråtkomliga till följd af isens sönderfrätta beskaffenhet. 
På holmarna häckade borgmästaren, teistar och den vanliga ej- 
dern (Somateria mollissima). 

De flesta af de ejdrar, som flögo ikring i hamnen, tycktes 
deremot utgöras af Grönlands-ejdern (Somateria spectabilis), hvil- 
ken äfven på andra ställen längs med kusten sågs i ej obetydligt 
antal. Något bo af densamma kunde vi dock ej få rätt på. 
Möjligen är en af fångstmännen yttrad åsigt, att den oftast häc- 
kar vid sjöar i det inre af landet, riktig. Anmärkas bör dock, 
att de fångstmän, som jag 1873 träffade i van Mijens-bay på 
Spetsbergen, med bestämdhet påstodo att denna fogel under - 
nämnda år häckade på Axels öar i Belsound, — och de påstodo 
tillika, att äggen voro något mindre, mera rent grönfärgade, och 
af en finare smak än den vanliga ejderns. Det af fångstmännen 
använda namnet är oegentligt, emedan »Grönlands-ejdern» en- 
dast förekommer tämligen sällan på Grönland och sällan häckar 
derstädes, hvarför den äfven, såsom det för denna fogel i Grön- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 1l. 15 


land använda namnet »Spetsbergs-ejdern» anger, i detta land 
anses som en främling. 

Äfven ett bo med ägg af svanen (Cygnus Bewickii) träffades 
på en af de större holmarne, på en annan ett dussin ejderbon, 
innehållande (d. 26:te Juni) till största delen förlegade ägg. 
Antalet af de foglar,: som häckade här, var dock ringa, t. ex. i 
jemförelse med Dunöarne på Spetsbergens vestkust, så att några 
egentliga fogel-vär icke kunde sägas förekomma härstädes. Un- 
der stenarne på den holme, der de mesta ejdrarna häckade, 
träffades en mängd exemplar af ett par arter skalbaggar, ett för 
de arktiska trakterna nog sällsynt fynd. 

Hafvets botten i grannskapet af ankarplatsen utgjordes af 
sand, här och der täckt af en korallartad alg (Lithothamnion 
fasciculatum). Utmärkande för denna slags botten är rikedom 
på Chitoner, Saxicavor och åtskilliga slags annelider. Öfver- 
hufvud taget var dock artantalet ringa, och zoologernas utbyte 
derför obetydligt. Likaledes var vegetationen ännu föga fram- 
skriden, och i de af svarta, starkt veckade skifferlager bildade 
strandklipporna kunde jag icke finna några försteningar. Jag 
önskade derför så fort som möjligt lemna stället, men uppehölls 
af motiga vindar och stiltje till den 29:de Juni om morgonen, 
då ankaret åter lyftades. Kursen ställdes på Bessimannaja Bay: 
(= bugten utan namn). 

Under seglatsen den 30:de inträffade stiltje, hvilken begag- 
nades till draggning, bestämmande af temperaturen på djupet 
m. m. De bestämningar, som vanligen utföras rörande hafvets 
temperatur, verkställas nästan alltid i vattenlagret närmast ytan. 
— Här är dock temperaturen ytterst vexlande och beroende ej 
allenast af grannskapet till is, utan äfven på lufttemperaturen, 
såsom synes af de tabeller, hvilka meddelas i slutet af denna 
Redogörelse. Deremot visa de iakttagelser, som vi anställt, att 
vattnets temperatur redan på ett djup af några famnar blir nästan 
konstant. TIakttagelserna utfördes med synnerlig omsorg och 
alltid under inseende af någon vetenskapsman, dels med 2:ne 
djupsjö-termometrar af CASELLA, dels med det instrument, som 
af NEGRETTII och ZAMBRA nyligen förfärdigats för samma ända- 
mål. Båda dessa instrumenter hafva sina olägenheter, men de 
gifva, om de skötas med omsorg, ganska öfverensstämmande 
resultat, åtminstone för de obetydliga djup, der jag var i till- 
fälle att jemföra dem. Slutligen må ännu omnämnas, att termo- 
metrarne, innan de användes, blefvo behörigen undersökta för utrö- 


16 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


nande om, såsom ofta är fallet, något konstant fel insmugit sig 
i graderingen efter termometrarnes aflemnande af fabrikanten. 

Utanför Besimannaja Bay seglade vi åter igenom några 
spridda drifisband, hvilka såsom vanligt fullkomligt dämpade 
all sjögång. Såsom ofta är fallet inom drifisen, afstannade äfven 
vinden fullkomligt, så att fartyget slutligen måste bogseras in i 
fjorden, i hvars mynning ankaret fälldes den 2:dra Juli om 
morgonen. Hela den föregående dagen hade zoologerne dels 
skrapat från fartyget, dock till följd af bottnens ogynnsamma 
beskaffenhet (lös sandbotten) med föga utbyte, dels med släphåf 
undersökt djurlifvet i vattenytan. Bland de här förekommande 
ytdjuren må särskildt nämnas ett rikligt antal Beroider och me- 
dusor, af hvilka en del afritades. Mycket stora former af dessa 
djur, t. ex. medusor af 0,3 till 0,4 meters genomskärning, äro 
sällsynta i polarhafven, men förekomma dock någongång. Jag 
har till exempel en eller annan gång sett brunfärgade medusor 
af denna storlek till och med i grannskapet af Sju-öarne — och 
liksom i sydligare haf utgör dessa medusors slemmassa äfven 
här tillhåll för en mängd egendomliga krustaceer. Smärre me- 
dusor och praktfulla Beroider äro deremot i polarhafven tidtals 
mycket allmänna i vattenbrynet, hvarest de isynnerhet tyckas 
kringsimma i lugnt och stilla solskensväder. Beklagligen har 
svårigheten att konservera dessa slemdjur omöjliggjort hemfö- 
randet af några samlingar af dem — och från dessa haf äro de 
derför ännu mycket ofullständigt kända. En redogörelse skall 
framdeles lemnas för de former, som hunno afritas. 

Redan innan ankaret fälldes varskoddes några renar, som 
betade på strandvallen. THEEL gick med anledning häraf i land 
med en af harpunerarne för att jaga dem. Novaja Semlja-re- 
nen är enligt fångstmännens utsago till storlek och form betyd- 
ligt skild från Spetsbergsrenen, hvilken är mindre, om hösten 
fetare och mer klumpigt byggd — en olikhet, som äfven vid 
första påseendet faller i ögonen och som äfven bekräftas genom 
jemförande af skeletten. Spetsbergsrenen tyckes således tillhöra 
en egen isolerad, kanske något förknytt polarras, hvilken icke, 
såsom jag förut förmodat, kan blifva rekryterad från Novaja 
Semlja. På Spetsbergen hafva dock renarne sedan 100 år till- 
baka varit utsatta för en så hejdlös jagt, nästan i hvarje dal- 
gång och på hvarje strandvall, der de kunna finna sin näring, 
att det är föga sannolikt, att stora skaror af dessa djur fortfarande 
skulle kunna möta oss nästan vid hvar och en af dess fjordar, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 1. 17 


med mindre en invandring årligen ägde rum från någon annan 
trakt. Då rasernas olikhet tydligen visar, att invandring 
icke sker från Novaja Semlja, återstår derför intet annat än 
antagandet, att en årlig invandring till Spetsbergen försiggår 
från någon annan, förmodligen nordost om Spetsbergen belägen 
polarkontinent, som kanske längre österut sammanhänger med 
kejsar Frans Josephs land. När fråga blir om en jemförelse 
mellan spetsbergs- och novaja semlja-renen, tillägga fångst- 
männen oftast, att spetsbergsrenen är fri från gorm!), medan 
novaja semlja-renen liksom den norska lider deraf. Gormhål 
förekomma således icke på renskinnen från Spetsbergen, hvilka 
derför stå i högre pris än renskinnen från andra trakter. För- 
öfrigt förekommer reneh endast sällan på vestkusten af Novaja 
Semlja söder om Möller bay, ett förhållande som lätt finner sim 
förklaring deri, att brist på lafklädda bergsluttningar i dessa 
trakter gör renbetet under vissa tider på året mycket dåligt. Vid 
vestkusten skola renarne förekomma 1 stor mängd och det be- 
rättas, att de årligen företaga vandringar rundt om ön. 

Det fågellif, som vi hittills mött på Novaja Semlja, har 
varit föga rikt utveckladt, åtminstone i jemförelse med hvad man 
är van att finna i de arktiska trakterna. I detta hänseende bil- 
dar dock södra stranden af Besimannaja bay och den närmast 
söderut belägna klippbegränsade ytterkusten ett storartadt un- 
dantag. Strandklipporna, som här bestå af branta, starkt sönder- 
splittrade skifferlager, utgöra nämligen häckningsplats för otaliga 
skaror alkor och kryckjor. Liksom på Spetsbergen häcka dessa 
fåglar äfven på Novaja Semlja tillsammans, ehuru för det mesta 
i skilda grupper, hvarvid man lätt märker, att kryckjan för sina 
af gräs och mossa omsorgsfullt byggda bon alltid utvalt den 
bästa och af bergutsprång mest skyddade platsen. Alkorna 
. deremot lägga sina ägg utan spår till bo omedelbart på något 
Märtillgärgligt klipputsprång och de tyckas till häckhirlssstilleR 
uteslutande välja sådana platser, der klippans ojemna beskaffen- 
het gör det möjligt att lägga bo vid bo från klippans krön 
till närheten af vattenbrynet. Hela klippan är också här be- 
klädd med alkor. Kryckjornas bon och ägg förblifva under 
hela häckningstiden rena, hvaremot alkans ägg under häcknin- 
gen blir Hoclké beklädt med spillning efter den häckande fågeln. 
Att, då ägg ligger vid ägg nästan utan mellanrum på ett berg- 


So 


1) Larver af en flugart, som lägger sina ägg under huden på renarne, 
hvarest de vidare utvecklas. 


2 


18 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


utsprång, det ofta torde blifva svårt för fågeln att återfinna sitt 
eget ägg är naturligt. När alkorna skrämts upp från sina bon, 
händer det derför ofta, att en förbittrad strid uppstår om ägande- 
rätten till äggen. Föröfrigt tyckas alkorna och kryckjorna lefva 
i god grannsämja, alkorna inbördes deremot i ständigt kif med 
hvarandra. 

Kryckjornas varma, mjuka rede medför föröfrigt äfven 
någon olägenhet för ägarne, hvilket bevisas deraf, att STUXBERG 
vid sållning af 3:ne dylika bon fann dem vara hemvist för ej 
mindre än 12 arter insekter och arachnider, deribland Pulex 
vagabunda BoHEMm. i nio exemplar, en coleopter, en fluga 
m. m. 

I Besimannaja bay uppehöllo vi oss från den 2:dra till den 
6:te Juli. Under denna tid lät jag manskapet insamla en massa 
ägg vid alkfjällen på fjordens södra strand. 

Ägg vid ägg lågo här uppradade på klipputsprången i sådan 
mängd, att man deraf kunnat insamla en hel skeppslast. Nu 
(första veckan af Juli) voro många ägg redan något förlegade. 
Dessa äro oftast ytterst smutsade och öfverdragna med fågelträck, 
medan de ägg, som nyss blifvit lagda, äro rena, — och man kan 
derför redan vid insamlingen något så när från hvarandra skilja 
matnyttiga ägg från odugliga. Att detta skiljemärke dock icke 
är fullt tillförlitligt, derom blefvo vi vid äggens användning till 
matlagning öfvertygade. 

Vid de utflykter, som naturforskarne under uppehållet här- 
städes företogo åt olika håll, gjorde vi för första gången bekant- 
skap med de egendomliga elfmynningar, som förekomma fere- 
städes på Novaja Semlja. Åfven ganska små elfvar breda vid 
utloppet ut sig till en bredd af flera kilometer, men blifva 
1 stället så grunda, att en båt icke kan flyta fram; och 
bilda sålunda skenbart mycket breda och långt i landet inskjutna 
hafsvikar, från hvars yta vid lågvatten otaliga sandholmar skjuta 
fram några tum öfver vattenbrynet. Strömmen vexlar här med 
ebb och flod och är stundom ganska häftig. 

På dylika ställen träffar man i Skandinavien en rik vegeta- 
tion af vass och andra vattengräs, men här äro sandbankarna 
fullkomligt kala. Oaktadt noggranna undersökningar kunde 
föröfrigt våra botanister hvarken vid Novaja Semlja eller i Ka- 
riska hafvet upptäcka någon Zostera marina, och beror upp- 
giften, att denna sjöväxt skulle förekomma i dessa farvatten, 
tydligen på en oriktig tolkning af ordet »sjögräs) — hvarmed 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 19 


fångstmännen i allmänhet beteckna hafsalger. De uppgifter, 
som hafva afseende härpå i Dr P. ASCHERSONS förtjenstfulla ar- 
bete rörande sjögräsens geografiska utbredning!), böra derför i 
detta hänseende beriktigas. 

Dnrifved, för det mesta afbrutna och af hafssvallet starkt 
nötta stammar utan bark och rötter, förekommer i dessa farvatten 
ymnigt uppkastad på de festa låglandets hafsstränder, men 
isynnerhet på de bankar, som afstänga ofvanbeskrifna flods ut- 
lopp, eller på stränderna af den vik, hvarmed floden mynnar i 
hafvet. Bland: drifveden träffas ymnigt spillror af båtar och far- 
tyg, hvilkas bord nästan alltid varit hopfogade med vidjor och 
således äro af ryskt ursprung. Endast ett par gånger funno vi 
norska träflöten och en starkt repad glaskafvel. Pimpsten, som 
så rikligt förekommer på Spetsbergen, eftersökte jag vid kusterna 
söder om Matotschkin schar förgäfves. Deremot har jag hos en 
fångstman sett ett på norra Novaja Semlja tillvarataget pimp- 
stensstycke — och man har derstädes äfven flere gånger funnit 
bönor af vestindiska växter. Det visar sig häraf, att Golfström- 
men, af hvilken en om ock försvagad gren når Novaja Semljas 
nordspets, föga berör dess södra del. 

Några mammutben eller något verkligt »Noachträ» d. v. 
s. långt på inlandet liggande »antediluviansk» drifved, hvilka 
äro så betecknande för Sibiriens nordkust, hafva vi deremot ej 
funnit, hvarken på Novaja Semlja eller Waigatschön — ett gan- 
ska märkligt förhållande, som visar, att en stor olikhet ägt 
rum i Novaja Semljas och Nord-Sibiriens närmaste geologiska 
forntid. Åfven hvalben, hvilka i så riklig mängd förekomma 
vid Spetsbergens kuster, saknas vid Novaja Semlja, så vidt jag 
får döma af egen erfarenhet, fullständigt, hvilket naturligtvis 
beror dels derpå, att någon egentlig hvalfångst aldrig bedrifvits 
i dessa farvatten, dels derpå, att hvalar äro mycket sällsynta i 
dessa haf. 

Öfver allt i grannskapet af kusterna är strandvallen beströdd 
med skal af krabbor och stora snäckor, musslor, sjöborrar m. m. 
Dessa äro uppsläpade af sjöfåglar och hafva intet gemensamt 
med landets höjning, en omständighet som kanske icke blifvit 
behörigen beaktad af åtskilliga turister. Verkliga subfossila 
snäckskal (isynnerhet en Arcaart) förekomma dock äfven temligen 
långt från land och på en ej obetydlig höjd öfver hafvet, t. ex. 


1) Die Geographische Verbreitung der Seegräser von Dr P. ASCHERSON. 
PETERMANN Mittheil. 1871 s. 241. 


20 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


enligt iakttagelser af Professor HÖFER söder om Matotschkin, 
mellan Tschirakina och hafvet, af mig i det inre af Rogatscheff 
bay enligt uppskattning 5 kilometer fn stranden och på en höjd 
af 100 fot öfver hafvet. 

Vid sjelfva stranden finner man ofta föga vittrade, blåa skal 
af Mytilus edulis, ofta med qvarsittande låsband. Deremot kunde 
våra zoologer oaktadt de draggningar de dagligen anställde vid 
Novaja Semljas kuster icke erhålla några lefvande exemplar af 
denna snäcka norr om Waigatsch, ej heller kunde några dylika 
träffas fästade på strandklipporna i vattenbrynet eller på de 
Laminarior och Fucusarter, som af KJELLMAN ständigt noga 
granskades för insamling af parasitiska alger. 

Liksom vid Gåslandet var gräsvallen vid Besimannaja bay 
öfverallt genomkorsad af lemmelgångar och marken beströdd 
med en otrolig massa lemmelspillning. Flerestädes funnos äfven 
räfbon, bildade af en verklig gånglabyrint med otaliga öppnin- 
gar. — Vid ett dylikt bo på norra stranden sågos fyra gråbruna 
räfungar, hvilka, då de blefvo skrämda, kröpo ned i boet och 
sedan ihärdigt dolde sig der, oaktadt ett försök gjordes att röka 
ut dem. Rundt om boet lågo lemningar af alkor, vittnande om 
riklig tillgång på föda. 

I geologiskt hänseende voro sjelfva omgifningarne i Besi- 
mannaja bay af föga intresse, emedan bergen öfverallt bestodo 
af upprättstående skiffrar, någongång vexlande med kalklager 
och på ett ställe, i det inre af fjorden, genombrutna af en starkt 
vittrad gabbromassa. Straxt söder om mynningen träffades dock 
här och der på strandvallen runda konkretionskulor innehållande 
utmärkt vackra jura-försteningar, praktfulla ammoniter, belem- 
niter m. m. Jag eftersökte dessa bollar dock förgäfves i an- 
stående klyft, såväl vid: strandklipporna, som i åtskilliga at 
smärre fjällbäckar ur bergen utskurna dälder. 

Den 6:te Juli lyftades ankar. Efter att hafva kryssat ut ur 
fjordmynningen, erhöllo vi god vind, så att vi redan den föl- 
jande morgonen kunde kasta ankar vid norra stranden af Ma- 
totsehkin schar. 

Södra delen af Novaja Semlja bildar liksom Waigatsch och 
den midtemot liggande delen af fasta landet en jemn, med ota- 
liga små sjöar betäckt slätt, hvars enformighet åtminstone vid 
kusten icke brytes af en enda bergshöjd. Redan vid Möller bay 
stänges synkretsen inåt af lågländta bergsträckningar, som när- 
mare Matotschkin ferestädes bilda till 3 3 4000 fot höga, men 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 21 


dock om sommaren för det mesta snöfria bergtoppar. Inlandsis 
och glacierer saknas för det närvarande på södra öns vestkust 
fullständigt. Men på många ställen (t. ex. vid Skodde bay och 
kap Grebeni) finner man, ifall strandklipporna äro tillräckligt 
fasta och sprickfria att motstå frostens inverkan, berghällen re- 
pad och slipad af forna glacierer. Häraf synes, att äfven södra 
ön fordom varit ishöljd, ehuru istäcket numera nästan fullständigt 
försvunnit. Sjelfva jorden är dock öfverallt på ett ringa djup 
frusen, men klär sig detta oaktadt under några sommarveckor i 
en herrlig blomsterprakt. Längre norrut får Novaja Semlja ett 
större tycke med de verkliga polarländerna. Redan vid Ma- 
totschkin ser man sålunda i högt belägna fjälldalar smärre glacie- 
rer, hvilka på 2:ne ställen, ungefär vid midten af sundet, nå 
nästan till hafvet. Ju längre man går mot norden, dess mer 
tilltaga dessa i antal och omfång, tills de slutligen på nordliga 
delen af norra ön bilda en sammanhängande inlandsis. 

Vi uppebhöllo oss i Matotschkin från d. 6:te—13 Juli, 
ankrade med fartyget på en mängd olika ställen och företogo 
båtutflykter åt olika håll. — Utbytet blef ganska rikligt. ' På 
"land lyckades botanisterna ej allenast att insamla fertalet af de 
arter, som finnas angifna för Novaja Semlja, utan äfven att rikta 
dess flora med många nya former (Pedicularis Oederi, Potentilla 
pulchella, Carex glareosa, Salix reticulata m. £.). Dock var 
vegetationen vid vår afresa d. 13 Juli så föga framskriden, att 
intet gräs ännu stod i blom. Klipporna vid kusterna voro till- 
båll för en rik algvegetation. — Zoologerne funno på landet en 
oväntadt rik insektfauna, deribland 2 arter Chrysomela, 2:ne 
Harpalider, 3 Staphylinider, 1 Bombus, ett par fjärilar, en mas- 
sa hymenoptera m. m., och i hafvet erbjöd en på djurlif rik, mjuk 
lerbotten åt draggarne för första gången under denna färd en 
välkommen omvexling från den enformiga sandbotten, som tyc- 
kes råda nästan öfverallt längs med Novaja Semljas vestkust. 

I geologiskt hänseende visade deremot Matotschkins starkt 
uppresta, för det mesta siluriska, men föga försteningsförande 
lager ringa omvexling. Jag tror dock, att man vid en framti- 
da fullständig undersökning af Novaja Semljas geologiska bygg- 
nad bör utgå antingen från detta sund eller från sunden på 
ömse sidor om Waigatschön, såsom de enda ställen, der man kan 
få en fullständig genomskärning af landet från öster till vester. 

Åtskilliga astronomiska ortbestämningar och kartografiska 
arbeten gjordes. Öfver hufvud taget äro de i PETERMANNS 


22 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Mittheilungen under de senare åren offentliggjorda kartor öfver 
detta sund ganska riktiga, dock med det undantag, att utloppet 
af de i sundet mynnande elfvarne (Tschirakina, Schumilika m. 
fl.) oriktigt utritats som verkliga hafsvikar. De utgöra egent- 
ligen delta-land, hvilka vid ebbtid endast högst ofullständigt äro 
betäckta af vatten och öfver hvilka äfven vid flodtid ej ens en 
grundgående båt kan flyta fram. Jag försökte sålunda förgäfves 
att i en föga lastad fångstbåt, längs med den vestra stranden, 
ro in i Tschirakina. — Vattnet var för grundt äfven för båten, 
och uppgiften, att smärre fartyg här skulle kunna finna en an- 
karplats, är derför tydligen oriktig. 

Vid vårt besök var vestra mynningen af Matotschkin isfri. 
Dock drefvo stora jemna isstycken med ebben ut från det inre 
af fjorden och nödgade oss ofta att ombyta ankarplats. En 
gång var det till och med hardt när, att de i sundet våldsamt fram- 
strömmande ismassorna hade ryckt vår lilla skuta lös ifrån en 
något oförsigtigt vald ankargrund och antingen pressat den upp 
på land eller fört den ut till sjös. Vi drefvo redan med isen 
ett godt stycke. Till en början trodde jag, att dessa ismassor 
kommo från Kariska hafvet, och ansåg dem derför som ett 
bevis derpå, att isen i sundet redan var bruten. Men då jag 
d. 12:te Juli i afsigt att förvissa mig härom tillsammans med 
KJELLMAN företog en båtfärd till det inre, stötte vi vid en liten, 
ungefär i midten af sundet mynnande glacier på ett ännu obru- 
tet isband. — Isen var dock full med hål och ytterst sönderfrätt, 
så att det var sannolikt, att den snart skulle bryta upp. 

Då vi under denna båtfärd seglade tillbaka till ankarplatsen, 
voro vi utsatta för häftiga kastvindar, hvilka i det smala sundet 
tycktes komma rakt från fjället och ofta slogo ned med sådan 
våldsamhet på en helt liten fläck af vattenytan, att massor af 
vatten plötsligen kastades högt upp liksom af en mot vattnet 
afskjuten projektil. 

Det fasta isbandet hindrade mig naturligtvis att direkte 
segla in i det Kariska hafvet. Äfven längs med kusten var det 
ännu ej »framkommeligt» norrut, enligt utsago af en fångstman, 
som löpt in i Matotschkin, emedan han vid Serebrannaja bay 
stött på ogenomträngliga drifismassor. Föga utsigt tycktes der- 
för under denna sommar förefinnas att antingen genom Ma- 
totschkin eller norra vägen tidsnog nå Kariska hafvet, hvarför 
jag beslöt att i stället söka tränga fram genom någon af de 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O I. 23 


södra »portarne». För detta ändamål ställde jag kursen, då vi 
den 13:de lemnade dessa trakter, åter mot söder. 

Jag misstog mig dock i mina förutsättningar rörande årets 
isförhållanden. Under seglingen i Kariska hafvet mötte vi nem- 
ligen en fångstman frän Hammerfest, som den 25:te Juli seglat 
igenom Matotschkin, och jag hade derför, ifall jag inväntat den 
tidpunkt, då isen i Matotschkin bryter upp, förmodligen kommit 
minst 14 dagar tidigare till Dicksons hamn, än hvad som nu 
blef fallet. 

Under det sedvanliga aftonsamqvämet med anledning af 
mötet med fångstmannen i Matotschkin erhöll jag några upplys- 
ningar rörande jagten i dessa farvatten, hvilka möjligen kunna 
vara af intresse att här anföras. Den främmande och våra egna 
fångstmän berättade: Ifall en fångstskuta lemnar de norska ham- 
narne tidigt nog på våren, så sysselsätter man sig ofta i början 
med sälfångst i Hvita hafvets mynning. Sälen följer med isen 
och träffas 1 största mängd 23 till 40' N.O. om 5vjatoi nos, på 
vestra sidan om löper till Hvita hafvet. Hufvudmassan ut- 
göres af Jan- Mayen-säl, hvaraf i April månad 4 till 5 behöfvas 
till en tunna späck. Sedermera blir Jan-Mayen-sälen magrare. 
Äfven sulrygg finnes, ehuru mindre allmänt. Btörköbben är 
ytterst sällsynt och klapmyts möter man här aldrig. Deremot 
ser man här ofta hvalross. Sålunda sågos hela 6 stycken hval- 
rossoxar, af hvilka en dödades, 1 edlet af Apr. år 1874, 20 
å 30' N.O. om Svjatoi nos; år 1873, 4 st. stora oxar, af hvilka 
äfven en fångades å 20' 0.8.0. från samma udde; 1871 SågOS i 
slutet af April omkring 50 stycken honor, af hvilka 3 dödades, 
omkring 30' V.S.V. från Kanin nos. Vid samma tillfälle med- 
delade vår styrman, att han för ett par år sedan, medan han 
var på sälfångst 1 Hvita hafvet, sett 40' till 50' norr om Svja- 
toi nos omkring 100 hvalrossar, af hvilka ett par i trakten befintliga 
fångstskutor fångade 22 stycken, idel gamla honor. 1874 fån- 
gade en annan fångstman 12' till 16' nordost om Svjatoi nos en 
hvit björn. Narhval sade sig fångstmannen aldrig hafva sett 
vid Novaja Semlja, ej heller Hapte De senare förekomma 
1 största mängd 23 till 50' V.S.V. om Sydkap på Spetsbergen. 
Hvalar förekomma vid Novaja Semlja sällan, dock sågos 1873 i 
slutet af Juli en mängd hvalar 20' å 30' från land V.N.V. om 
Matotschkin. De tillhörde 2:ne arter, af hvilka den ena var en 
»släthval», den andra hade »liksom en topp istället för fena på 
ryggen». Samtidigt sågos en mängd storkobbar, af hvilka många 


24 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


dödades, och då vattnet till följd häraf blef blodblandadt, begynte 
den senare" hvalarten förfölja båtarne, så att man ofta måste 
skydda sig genom att draga båtarne upp på isstycken. 

Innan afresan nedlades af LUNDSTRÖM en minimi-termo- 
meter i en varde på högsta toppen af ett berg i det inre af 
sundet. Berget är på kartan utmärkt med namnet Lundströms 
berg och har enligt aneroid-observationer en höjd af 924 met. 

Under bestigningen af berget fann LUNDstRÖM vid en höjd 
af 600 fot en vegetation yppigare och längre framskriden än 
vid kusten. På samma ställe träffades äfven 3:ne exemplar af 
en Harpalus-art, ett par daggmaskar, åtskilliga flugor m. m. 
Ännu på en höjd af 2000 fot träffades blommor af Papaver nu- 
dicaule. Toppen af berget var snöfri och saknade all fanerogam 
vegetation. Dock träffades här ännu några mossor och en laf 
(Cetraria nivalis) i särdeles vackra exemplar. Nedanför toppen 
lågo stora snömassor. 

Kort efter det vi lemnat Matotschkin måste vi lägga bi 
för en svår S.V. storm med hög sjö. Redan morgonen den l14:de 
hade dock stormen blåst ut och gifvit vika för en fullkomlig 
stiltje, under hvilken vi drefvo nära land.” Ankaret fälldes och 
vi rodde genom en tät dimma 1 land straxt utanför en bugt, 
som af fångstmännen kallas Skoddebay, ett namn som åtminstone 
för tillfället syntes väl berättigadt. Allt var nemligen insvept 
i en så ogenomtränglig dimma, att kommunikationen mellan 
fartyget och land måste verkställas med ledning af kompassen. 
Vi gjorde här en synnerligen riklig skörd af praktfulla jura- 
försteningar, för det mesta af samma slag som de, hvilka träf- 
fades söder om Besimannaja bay, och här liksom der inneslutna 
i konkretionsbollar, hvilka lågo på strandvallen lössköljda ur öf- 
verliggande bergmassor. WSjelfva strandklyften utgjordes af en 
svart kalksten, med af glacierer refflade hällar, innehållande 
sparsamt försteningar tillhörande en helt annan formation, nem- 
ligen samma permo-karbonformation, som förekommer vid Norra 


Gåskap. 
I jurabollarne förekommo en mängd ammoniter med grannt 
metallglänsande skal — och jag anser högst sannolikt, att dessa 


metallglänsande försteningar gifvit upphof till den bekanta be- 
rättelsen om på Novaja Semlja förekommande silfveranflog, 
hvilken föranledde JUscHKoWs expedition 1757, ROSMUISLOWS 
1768—1769 och LupLows 1807 (se LitEE, Viermalige Reise &. 
s. 70 o. följ.). I sammanhang härmed må omnämnas, att de 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 1. 25 


siluriska lagren vid Matotschkin ofta äro genomkorsade af qvarts- 
ådror, hvilka mångengång innehålla rätt vackra qvartskristaller. 
Det var förmedligen några dylika qvartskristaller, som gåfvo an- 
ledning till RosMUIsLoWws följeslagare TSCHIRAKINS berättelse om 
ett på Matotschkins sydstrand förekommande ädelstensblock, af 
utomordentlig färgprakt och skönhet. Då RosMmuisLow efter 
TSCHIRAKINS död förgäfves sökte få reda på det med så lockande 
färger beskrifna stenblocket, hvilket förmodades äga ett stort 
penningevärde, utfor han i temligen hårda och helt säkert all- 
deles orättvisa beskyllningar mot sin aflidne följeslagare. 

Längs med stranden var klippornas krön prydt med otaliga 
blommor, den vackert blåa Polemonium villosum, gula och hvita 
Saxifragor (Sax. hirculus, flagellaris, cernua, caespitosa m. fl), 
hvita prestkragar (Tripleurospermum inodorum), gula ranunkler 
(Ran. nivalis och sulphureus) m. m. Längre inåt landet vidtog 
såsom vanligt en sank, för det mesta med en grön mossa be- 
täckt slätt, full med otaliga små sjöar. Redan på ett djup af 
några få tum under ytan var marken frusen, men någon smö 
syntes ej på slättlandet — endast vid den branta strandafsatsen 
hade de under vinterns lopp hopade stora snömassorna ännu ej 
hunnit smälta. — Ett stycke från landningsstället syntes vid 
stranden af en liten bäck lemningar af en rysstuga. 

Efter ett kort uppehåll i land gingo vi åter ombord och 
seglade vidare under herrligt sommarväder till norra Gåskap, 
hvarest ankaret fälldes den 16:de Juli i grannskapet af samma 
ställe, der vi för första gången ankrade vid Novaja Semljas 
vestkust. Redan vid första besöket hade vi i grannskapet af 
rysstugan på Gåslandets nordvestra udde träffat kalkstycken och 
spår till växtförsteningar. De stora snödrifvorna längs med 
stranden betäckte likväl då på de festa ställen den anstående 
klyften och hindrade mig att närmare utreda traktens geologi. 
Jag anlöpte derför stället nu ånyo för att fortsätta den påbör- 
jade undersökningen och se till, om man ej här kunde er- 
hålla ytterligare material för bedömande af klimatet i dessa 
trakter under forna geologiska tidskiften. Utbytet blef dock 
äfven nu ej synnerligen rikligt. — Endast ett mycket ringa 
antal ganska illa bibehållna Sörensen träffades i de starkt 
uppresta, ofta till och med adelns omböjda skifferlagren 
närmast stugan. Under skifferlagren förekommo lager af kalk 
vexlande med skiffer, innehållande marina försteningar, productus, 
spirifer m. m.hvilka utvisa, attlagren tillhöra en märkvärdig mellan- 


206 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


länk mellan permiska- och stenkolsperioden. Bland det lösa 
gruset på stranden träffades stycken af en belemnit, kolbitar 
och ett större stycke fossilt trä. Beklagligen kunde jag ej up- 
pehålla mig tillräckligt länge på stället för att uppsöka det kol- 
lager, från hvilket de lösa skarpkantiga kolbitarne härrörde. 
Sannolikt hade man -1i grannskapet af detsamma funnit rikare 
material till kännedomen om traktens fossila fora, än det jag 
nu lyckades hopbringa. 

Insektskörden på land blef temligen riklig. — En fluga, 
som vi vid vårt första besök funno endast under stenar på stran- 
den, sprang nu som en vattenspindel i stor mängd omkring på 
ytan af sjöarne närmast stranden, och på det mossbelupna låg- 
landet kröpo ett par långbenta tipulaarter omkring äfvenledes i 
stor mängd. Dessa insekter, som hos oss äro kända under 
namn af harkrankar och af fångstmännen kallades langangsmyror 
eller höhästar, utgöra Novaja Semljas allmännast förekommande 
större insektart. 

Den 18:de Juli seglade jag åter vidare till Södra Gåskap, 
hvarest ankaret fälldes samma dag om aftonen i en liten bugt, 
hvilken såsom vanligt på Novaja Semljas vestkust omgifves af 
en tvärbrant ;strandafsats, bildad af upprättstående från N. till S. 
strykande lager af en svartbrun, bituminös kalk? med otydliga 
spår till växtaftryck. Först efter mycket letande fann jag i 
dessa anstående lager några små bollar, som innehöllo ett par väl bi- 
behållna försteningar, utvisande att lagren tillhöra jura-formationen. 
Bland stenarne, som lågo kringspridda här och der på slättlan- 
det, träffades ett block af en kiselrik kalk med enkrinitstjelkar, 
ett par större block af ett qvarts-konglomerat och af en vittrad 
augitporfyr. 

Dagens botaniska och zoologiska utbyte var rikligt. Genast 
då vi landstego sågs ett par svanor (Cygn. Bewickii) i en liten 
dam på ett lågt sandnäs, beläget mellan den egentliga strand- 
vallen och hafvet, och under en jagtutflykt, som THEEL senare 
på dagen företog till inlandet, blefvo en dylik svan, några svan- 
ungar, en uggla (Strix nyctea), m. m. skjutna. KIELLMAN er- 
höll vid draggningen i hamnen flera för trakten nya algarter. 
LUNDSTRÖM fann vid stranden af en bäck, ett stycke från hafvet, 
en massa exemplar af det af botanisterne så ifrigt efterfrågade 
gräset Pleuropogon Sabini RB. Br., märkvärdigt derigenom, att 
det först upptäcktes på Melville-ön vid en meridian nästan pre- 
cist motsatt Novaja Semljas och sedermera återfunnits i endast 


. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O l. 27 


några få exemplar vid Matotschkin. Jemte en mängd andra 
insekter erhöll STUXBERG vid håfning i små sötvattendammar 
vid kusten en dytiscus, en apus- och branchipusart, en mängd 
smärre entomostraca o. 8. Vv. 

Öfverhufvud egnade STUxBERG under expeditionens lopp myc- 
ken uppmärksamhet åt entomostraceernas grupp, och det insamlade 
materialet har, jemte insamlingar af THEEL och STUXBERG från 
hafvet af beslägtade djurformer, efter återkomsten blifvit öfver- 
lemnadt till bearbetning åt den utmärkte kännaren af kräftdjuren 
Professor W. LinLJEBORG 1 Upsala. 

Den 2l:sta Juli flyttade vi oss åter ett stycke söderut, till 
en bugt vid norra sidan af Kostin schar, som af folket kallades 
Uggleviken, med anledning af den mängd ugglor, som här 
träffades alltid sittande fullkomligt orörliga på sluttningen af en 
kulle, ett stycke nedom sjelfva toppen och ofta nog på solsidan. 
Uzgglans hvita färg stack här starkt af mot kullens gråa eller 
grågröna, så. att fågeln kunde varsnas på långt håll. Den tyck- 
tes hafva medvetande härom och var derför vanligen nog för- 
sigtig att byta plats redan långt innan, man kom inom skotthåll. 

Bergarten på stället utgjordes af en starkt förvittrad vulka- 
nisk tuff med blåsrum, ofta på väggarne klädda med klorit och 
fyllda med kalk. En grofkristallinisk kalk träffades äfven i 
egna gångar, som genomkorsade den plutoniska bergarten och 
stundom bildade fristående hvita klippor vid stranden, hvilka 
på afstånd sågo ut som stora snöpelare. Bergartens förändrade 
beskaffenhet betingade äfven en betydlig förändring i det en- 
formiga landskap, som möter närmast kusten söder om Besiman- 
naja bay. Istället för ett jemnt mossbelupet, af grunda sötvat- 
tendammar uppfyldt slättland ser man här en vexling af små 
höjder och dalar. Höjderna upptagas ofta af kala stengyttringar, 
hvaremot vegetationen i dalarne är mycket riklig. Man fann 
här upprätt växande buskar (Salix glauca), högt gräs, bland annat 
äfven gräsmattor af Pleuropogon, stora exemplar af Comarum 
palustre, Polemonium coeruleum 0. s. v. Isynnerhet var växt- 
ligheten yppig vid stränderna af en vattenrik elf, som utföll i 
grannskapet af vår ankarplats. Såsom bekant idka ryssarne tid- 
tals en mycket gifvande laxfångst flerestädes vid elfmynningarne 
å Novaja Semljas sydvestkust, hvarest ett par laxarter före- 
komma i ganska riklig mängd. Med anledning häraf medförde 
expeditionen några lax- och sikgarn, som redan förut, ehuru 
utan resultat pröfvats i Matotschkin. Jag lät åter lägga ut dem 


28 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


i den här framflytande elfven och erhöll denna gång ett par 
laxyngel, men inga större fiskar. Laxyngel förekommer föröfrigt 
i stor mängd i åtskilliga af de små grunda sjöar, med hvilka lan- 
det är fullbeströdt och af hvilka de flesta helt säkert bottenfrysa 
under vintern. | 

Den 24:de seglade vi vidare genom Kostin schar söderut 
. och ankommo den 25:te till Kariska Porten. Under vägen land- 
stego vi ytterligare på ett ställe söder om Nechwatowa. Berg- 
arten utgöres här af kalk och mergelskiffer i starkt omkastade 
lager. Några sparsamt förekommande och illa bibehållna förste- 
ningar visa, att dessa lager tillhöra några af de palxzozoiska formatio- 
nerna. Natten mot den 26:te Juli kommo vi till Kariska porten 
under en nordlig vind så hård, att vi tidtals nödgades lägga bi. 
— Sundet var, såvidt man i dimman kunde dömma, spärradt 
af drifis, som af den nordliga vinden förts ned från Novaja 
Semljas ostkust. Jag seglade derför genast vidare mot det 
Jugorska sundet, men nödgades redan följande dagen d. 26:te 
på eftermiddagen af den hårda, ofta orkanlika N.O.stormen att 
kasta ankar vid Waigatsch öns S.V. udde, kap Grebeni. 

Oaktadt fartyget låg för ankar helt nära och i lä af land, 
kunde vi till följd af den ytterst häftiga stormen den 27:de, 
28:de och 29:de icke sätta ut en båt för att komma i land. 
Istället draggade zoologerne från fartyget med godt utbyte från 
den här förekommande lösa, på djur synnerligen rika lerbottnen. 
Draggningen verkställdes på så sätt, att skrapan lades på en 
balja eller något annat lämpligt flöte, vid hvilket en särskild 
lina var fästad. — Derpå fick den med stormen drifva ut så 
långt linorna räckte, hvarpå den rycktes lös från flötet och ha- 
lades ombord. 

Först den 30:de kunde vi gå i land. — Bergarten utgjordes 
af A. tjockskiffriga kalklager vexlande med lager af mergel- 
skiffer, båda gående från S.O.—N.V. och fallande brant mot 
S.V. Kalken var mycket rik på öfversiluriska försteningar — 
brachiopoder, cephalopoder, trilobiter, entomostraceer och koraller. 
På en del ställen, der öfra sidan af lagren var blottad i en 
större utsträckning, var denna fullsatt med stora runda, som 
limpor formade korallbollar. En annan korall bildade klumpar 
af en alns höjd och en qvadratalns bas. Andra lager voro bil- 
dade af nästan idel brachiopoder, sparsamt inblandade med 
trilobitsköldar, eller af ostracod-fragmenter. B£. Lager af en 
grå föga försteningsförande kalk. C. Hvitgrå breccieartad kalk, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:0 1. 29 


nästan utan försteningar. D. Lager, förande rikligt försteningar, 
afvikande från försteningarne vid A. Nederst träffades ett lager 
med brachiopoder, derpå kom ett ej försteningsförande skiffer- 
lager, derpå ett lager rikt på koraller. Z. Mäktiga gråa kalk- 
lager, ofta innehållande stora korallstammar, men eljest föga för- 
steningsförande. 

Zoologerne erhöllo här för första gången sedan vi lemnat 
Norge lefvande exemplar af Mytilus edulis, såväl fullvuxna djur 
med skrapan, som ungar fästade på alger. Jag har förut om- 
talat det egendomliga förhållandet, att stora skal af denna snäcka 
träffats på stränderna såväl af Spetsbergen som Novaja Semlja 
— utan att vi under de talrika draggningar, som verkställts i 
närliggande haf, kunnat erhålla några lefvande djur — ett för- 
hållande som tycktes visa, att denna snäcka försvunnit från 
ifrågavarande trakter, förmodligen utrotad af de här längs med 
stränderna kringdrifvande isstyckena. 

Om aftonen sammanträffade vi för första gången med några 
samojeder, tvänne fullvuxna karlar och en gosse, hvilka med trenne 
renspann från det inre af Waigatsch ön körde ned till stranden. 
De blefvo rikligt undfägnade med presenter, mat och dryck 
och läto oss till gengäld pröfva sina anspann, som bestodo af 
fyra renar spända för höga slädar, fullkomligt lika de, som finnas 
afbildade t. ex. af Dr Rar i The Land of the North Wind. 
London 1875. Nästan likadana slädar finnas föröfrigt redan af- 
bildade i Wi1irsEN: Noort ooster gedeelte van Asia en Europa. 
Amsterdam 1705. Renarne styrdes dels genom ropande och hoj- 
tande, dels med en lång smäcker stång, som af körsvennen hölls 
under armen likt en tornerlans och med hvilken han då och då 
gaf en knuff åt de renar, hvars dragifver minskats. Andra ändan 
af stången var skodd med en hvass lansspets af jern, som begag- 
nas till styre för slädan, då man far öfver hal is. Sommartiden 
användas slädarna på snöfri mark. Bland de gåfvor, samojederna 
erhöllo, tycktes de mest sätta värde på en kappe salt, som kapten 
ISAKSEN skänkte dem. Oaktadt deras föröfrigt glupande aptit 
ville de ej äta rökt skinka, emedan vi enligt deras tanke 
ville narra dem att förtära hästkött. 

Under den svåra storm, som rasat de föregående dagarne, 
hade mycket is drifvit ut såväl från Kariska Porten som Jugor 
schar, och det fanns stor anledning att befara, att all is i Kariska 
hafvet nu drifvit ned och helt och hållet spärrat de båda södra 
inloppen, i hvilket fall någon sannolikhet ej förefanns att genast 


30 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


kunna segla in i det Kariska hafvet. Jag var dock otålig att 
komma fram så snart som möjligt och lättade derför åter 
den 31:sta Juli på eftermiddagen ankar för att segla in i Jugor 
schar. Stormen hade nu gifvit vika för en fullkomlig stiltje, 
som snart nödgade oss, då den här rådande häftiga med ebb 
och flod vexlande strömmen kantrade, att åter kasta ankar helt 
nära sundets vestra mynning vid ett ställe, som af fångstmännen 
benämnes »samojedbyn»!). 


) VON KRUSENSTEEN anger, att strömmen i Jugor schar alltid går åt öster. 
Det måtte dock bero på något misstag eller derpå, att en bakström vissa 
tider råder i Jugor schars nordöstra inlopp (PAUL V. KRUSENSTEEN, Skizzen 
aus seinem Seemanns-Leben (Tryckort och tryckår ej angifna) s. 81). 
Ur denna svårtillgängliga bok må följande data från PAUL V. KRUSEN- 
STERNS 2:ne sjöresor i Kariska hafvet meddelas. 

Dessa resor företogos åren 1860 och 1862 med skonaren Jermak, 
ett fartyg om 150 tons, som byggts i Soroka vid Hvita hafvets kust 
år 1849 af fadern, Amiral von KRUSENSTERN, för upptäcktsresor i Is- 
hafvet. Redan från början, medan den ännu stod under befäl af den 
berömde sjöfararen, hade dock »Jermak» en synnerlig otur, hvilken, 
upprepad fyra år å rad, tyckes visa, att fartyget var odugligt för färder 
i dessa farvatten, Då det nybyggda fartyget sålunda första gången d. 
30:de Aug. 1849 utlöpte från Soroka med Kariska hafvet och Novaja 
Semljas nordostspets till mål, kom det endast till Mesen, hvarest det 
lades upp för vintern. Dess andra forskningsresa börjades d. 15:de 
Aug. 1850 från Archangel. med uppgift att längs med kusten tränga 
in i Kariska hafvet, men äfven denna gång kom man endast till Indigas 
mynningsvik, I båda dessa resor hade P. v. KRUSENSTERN som yng- 
ling deltagit. Deremot förde han befälet öfver Jermaks 2:ne återstående 
färder, af hvilka den första börjades d. 10:de Sept. 1860 från Petschora- 
mynningen, hvarest fartyget oaktadt de inskränkta medel, som i dessa 
öde trakter stodo till buds, med stor skicklighet blifvit iståndsatt, så 
godt under dylika förhållanden var möjligt, af dess unga energiske chef. 
Redan 3:ne dagar derpå hade man, utan att möta annat än spridda is- 
stycken, seglat igenom Kariska Porten, men beklagligen fortsatte v. 
KRUSENSTERN, till följd af den sena årstiden och fartygets bristfälliga 
utrustning, dee färden härifrån vidare mot Sibiriens kust, dit han i så 
fall, gynnad af förlig vind, kunnat segla på några få dagar. Istället 
kryssade han några dygn i motvind med stor svårighet framför Kariska 
Porten, tills ändtligen en kastning i vinden förde honom igenom och 
åter till Petschora, der ankaret fälldes d. 19:de- Sept. 

P. V. KRUSENSTERNS andra expedition företogs äfven med »Jermakp», 
som denna gång utrustades på bekostnad af Herr SIDOROFF. Beledsagad 
af en mindre däckad båt, lemnade Jermak d. 13:de Aug. 18262 ankar- 
platsen vid Kuya i Petschora, 40 verst från Pustosersk. Den 26:te Aug. 
seglade man genom Jugor schar och för natten kastades ankar på 10 
fots djup och klippbotten vid en nära kap »Kanin» öster om Jugor 
schar belägen ö. Strömmen kantrade en timme derefter och stora massor 
is började att drifva förbi ankarplatsen in i Kariska hafvet. Såväl 
»Jermak» som »Embrio» kommo nu i drift och kort derefter fullkom- 
ligt i besätt, sedan man förgäfves sökt att kryssa mot strömmen till- 
baka in i Jugor schar. De blefvo nu snart åtskilda. Jermak dref längs 
med södra kusten af Kariska hafvet till 69” 54” lat.. 66” O. long. Här- 
under var fartyget ofta i fara att sönderkrossas af isen och blef slut- 
ligen så skadadt, att man den 21:sta Sept. nödgades lemna detsamma, 
för att öfver isen till fots uppnå land, som nåddes den 28:de Sept. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND4. N:o l. 31 


Detta namn härrör deraf, att fem eller sex samojedfamiljer 
om sommaren slå ned sina bopålar härstädes i grannskapet af 
några små hus, hvarest fångstmän från Pustosersk pläga hafva 
sitt tillhåll under fångsttiden. Dessutom finnes på stranden en 
kyrka, mycket liten, men för tillfället försedd med en mängd 
granna, förmodligen af fångstmännen medtagna helgonbilder, 
framför hvilka till fångstens befrämjande en mängd små vax- 
ljus brunno. 

Fångsten tycktes förnämligast utgöras af fisk (lax och sik), 
men att äfven andra villebråd fångas härstädes, derom vittnade 
en mängd hudar af säl och hvitbjörn, hvilka funnos utspända 
i grannskapet af bostäderna. De ryska fångstmännens gevär 
voro dock ytterst dåliga, isynnerbet samojedernas, hvilka bestodo 
af gamla studsare försedda med fintlås af urgammal modell och 
ofta på ett sinnrikt sätt iståndsatta med låsdelar af trä och ben. 
Detta oaktadt gåfvo de eld ganska bra, och samojederna sades 
vara utomordentligt säkra skyttar. Härtill bidrager utan tvifvel 
- i väsentlig mån deras skarpa syn — hvilken är så god, att de, 
enligt fångstmännens enstämmiga utsago, med blotta ögonen se 
lika bra som fångstmännen med sin ofta ganska Suda kikare. 
Då de vilja se skarpt, hålla de ERE tätt till hvarandra 
horisontelt framför ögonen, så att endast en obetydlig springa 
eller synöppning qvarblir. 

Under vår vistelse på stället sågo vi ofta ryssarne och sa- 
mojederna tillsammans inbegripne i några mer eller mindre 
olympiska lekar, en del i viss mån eder kägelspel. 
Öfverhufvud eken de lefva i temligen god sämja, ehuru det 
var ögonskenligt, att, såsom öfverallt der vilden och den hvita 
rasen komma i beröring med hvarandra, vildarne äfven här 
småningom utsugas af sina på en högre bildningsgrad stående 
kamrater. 


efter tusen besvärligheter och faror, förorsakade af den sena årstiden, 
af en för en dylik vandring alldeles bristfällig utrustning och af öppna 
rännor och vakar i isfältet. Lyckligtvis träffade de skeppsbrutne nära 
landningsstället en rik samojed, som mottog .dem mycket gästfritt och 
med sina renar förde dem till Obdorsk. Jermaks följeslagare, jakten 
»Embrio», lyckades deremot komma lös från isen och uppnå Jugor schar, 
hvarest den 2:ne veckor väntade på sin större kamrat och derpå åter- 
vände till Petschora. Äfven denna gång hade Jermak sannolikt kunnat 
uppnå Obi-Jenissej, om man genom nödig försigtighet undvikit att 
komma i besätt i södra delen af Kariska hafvet och istället sökt tränga 
fram antingen längs med Waigatsch öns ostkust eller genom Kariska 
Porten eller Matotschkin schar. 


32 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Salt, jern, te, mjöl m. m. äro numera oumbärliga för de 
flesta samojeder och måste betalas dyrt, och äfven här spelar 
»vodkan» — eldvattnet — samma förderfliga rol som bland 
Amerikas rödskinn. Längre fram under min resa uppför Jenis- 
sej samtalade jag härom med en ryss, som en längre tid stått i 
handelsförhållanden med samojeder, ostjaker, tunguser, dolganer 
m. f. Han skildrade i lifliga färger bränvinets och framförallt 
den på bränvinsminutering beroende handelns förderfliga infly- 
tande. Vid tal om medel mot det onda sade han, att de in- 
skränkningar, som för detta ändamål varit gjorda i rättigheten 
till minutförsäljning, endast verkat skadligt i det att, då endast 
byteshandel ännu existerar härstädes, monopolet lemnat alla 
vildarne i en trakt i händerna på en enda person, hvilken såsom 
ensam innehafvare af det rusgifvande salighetsmedlet för det- 
samma kan betinga sig hvilket pris som helst och derigenom 
snart blir en »verklig slafherre i trakten». Det enda verksamma 
botemedlet vore spridandet af bildning bland dessa i detta hän- 
seende mycket vanlottade, men för bildningens välgerningar, en- 
ligt min sagesmans försäkring, lätt mottagliga raser. Om en 
samojed eller dolgan får en dertill lämplig uppfostran, anses 
han synnerligen pålitlig och lämplig till uppsyningsman, biträde 
i handel m. m. dyl. 

Åfven europeiska tyger och skodon af läder tycktes gan- 
ska många samojeder använda åtminstone om sommaren, och 
sängstället i en välmående samojeds af renskinn uppförda tält 
är oftast afstängdt från den del af tältet, der eldstaden är belä- 
gen, genom en brokigt färgad kattunsgardin. En af de samojeder, 
som deltogo i kägelspelet, var klädd i vida högröda byxor och 
högblå rysk skjorta och bar dessa klädesplagg med synbart 
sjelfmedvetande och stolthet. För att skydda sig mot vinterns 
köld och buranens snöhvirflar, begagna de ryska fångstmännen 
allmänt samojedpäsken, hvilken föröfrigt är lik en lapp-päsk med 
undantag att den tätt åtsittande, äfven af renskinn förfärdigade 
mössan liksom hos eskimåerna är sammanhängande med päsken. 
Föröfrigt äro de ryska fångstmännen klädda i den vanliga 
ryska drägten, som för sommaren äfven anlägges af en del sa- 
mojeder. Andra deremot voro klädda i päskar af tunnt ren- 
skinn. Oss till ära klädde några af fruntimren sig i full skrud. 
Deras drägt var då ganska vacker, bestående af en om lifvet 
åtsittande, kort päsk af tunna, i vackra veck nedfallande ren- 
skinn, hvars kjol var utsydd med en mängd brokiga skinn- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD: HANDLINGAR. BAND. 4: N:0O L; 38 


volanger. På fötterna och benen hade de vackra, äfvenledes 
brokigt utsydda renskinnsmokasiner. Håret var deladt i 2:ne 
med band förlängda flätor, som räckte ända till fötterna och 
voro rikt utstyrda med tunga kopparringar, medaljer och per- 
lor. En fruntimmers-stashufva för vintern förevisades äfven. 
Den var vid, varm och ganska ändamålsenlig, om man un- 
dantager 6 till 8 stora tunga kopparringar och 9 med pressade 
figurer försedda kopparplåtar, som med alnslånga remmar voro 
fästade vid hufvans bakre del. 

Bergarten vid »Samojedbyn» utgjordes af grå kalk, i 
hvilken jag endast kunde finna en enda förstening, utvisande 
att lagren äfven här tillhöra siluriska formationen. De geolo- 
giska förhållandena på detta ställe voro således föga intressanta. 
Jag önskade derför begagna det af stiltjen förorsakade dröjs- 
- målet för en ortbestämning på södra delen utaf Waigatschön, 
hvarest jag dessutom hoppades finna kambriska lager. För 
detta ändamål rodde jag, åtföljd af LUNDSTRÖM och STUXBERG, 
hvilka funnit samojedbyns flora och fauna allt för enformiga, 
den 1:sta Augusti i båt vidare inåt Jugor schar, sedan jag gifvit 
order till kaptenen på fartyget att, så fort som vind och ström 
det medgåfvo, lyfta ankar för att följa efter. 

Efter några timmars rodd i tät dimma slog jag upp mitt 
tält på Jugor schars norra strand. Lagren här utgjordes af grå 
kalk föga vexlande med skiffer, oftast upprättstående med en 
hufvudstrykning från N.—S., stundom äfven fallande mer eller 
mindre brant mot öster eller fullkomligt horisontela. Några 
försteningar kunde jag ej finna, och det geologiska utbytet blef 
således äfven här ganska ringa. Deremot erhöllo vi åtskilliga 
nya bidrag till traktens fora och fauna. Den i början täta 
dimman skingrade sig äfven snart, så att nödiga solhöjder kunde 
erhållas för ett säkert bestämmande af belägenheten. 

Redan följande förmiddag kastade fartyget ankar 1 vårt 
grannskap, och sedan strömmen några timmar derefter ändrat sig 
och börjat sättain mot öster, lyftades ankaret ånyo den 2:dra Augusti 
eftermiddagen wunder nästan fullkomlig stiltje, och vi seglade 
eller rättare drefvo med den starka strömmen ut igenom sundet 
til Kariska hafvet, hvilket nåddes den 3:dje Aug. kl. 1 på 
morgonen. 

Längre upp mot Kariska Porten syntes mäktiga isband, men 
föröfrigt var hafvet utanför Jugor schar så långt man kunde se 
från den för utkik vid masten fästade tunnan fullkomligt isfritt. 

3 


34 NORDENSK IÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEUVITION TILL JENISSEJ. 


Vi fortsatte derför vår färd med de bästa förhoppningar att 
snart kunna uppnå expeditionens mål, någon af de stora sibi- 
riska floder, som mynna på östra sidan om Jalmal. Vinden 
var dock ytterst svag, så att det endast gick långsamt framåt, 
men vi erhöllo en rik ersättning för det härigenom förorsakade 
dröjsmålet i de tillfällen till naturhistoriska och hydrografiska 
iakttagelser, som det smula vattnet och den svaga vinden er- 
bjödo oss. 

Under framseglingen lodades minst en gång hvarje vakt, 
ett par gånger dagligen anställdes sol-observationer för nog- 
grant fastställande af fartygets kurs, och merendels tvenne, ofta 
flere gånger hvarje dag draggades det, hvarjemte temperatur- 
observationer anställdes vid olika djup, vattenprofver togos m. 
m. Innan jag går att fortsätta den egentliga reseskildringen, 
skall jag här lemna en kort öfverblick öfver de resultat, som dessa 
iakttagelser lemnade. 

Såsom mina iakttagelser utvisa, är Kariska hafvet djupast i 
dess vestra del, längs med Novaja Semljas ostkust, medan der- 
emot östra delen är ganska grund. Det är dock här så jemn- 
djupt, att man, ifall lodning anställdes blott några få gånger 
om dagen, föga behöfde befara att oförmodadt stöta på ett å 
kartorna ej angifvet grund. — Den största sänkningen möter 
sannolikt vid Waigatschöns östra kust, hvarest ett djup af 300 
famnar finnes angifvet. — Men derpå aftager djupet småningom 
österut, så att det t. ex. vid 71” lat. i midten af Kariska hafvet 
vid 64” longit. endast är 70—90-famn., vid 65” longit. omkring 
20 famn., vid 66? longit. 6—10 famn. o. s. v. Vestkusten af 
Jalmal är isynnerhet vid kap Golovin och Beloi Östrow mycket 
långgrund, så att man endast med fötsigtighet bör nalkas den 
med fartyg. Åfven med båt är det, om hafvet är isfritt, till 
följd af de ständiga bränningarne, svårt att lägga till härstädes, 
hvarför norska fångstmän mycket sällan landstiga på kusten, 
oaktadt de der boende samojederna numera, sedan de lärt känna 
fångstmännens fredliga sinnelag, ofta genom allehanda tecken 
inbjuda besättning på förbiseglande fartyg att landstiga. Den 
enda plötsliga kastning, som man känner i det Kariska hafvets 
djup, träffas vid 75” 10' lat. och 77"—78” longit, hvarest djupet 
plötsligen från 20 famnar minskar till 11 och mindre. Möj- 
ligt är, att detta grund till och med höjer sig nära intill vatten- 
ytan, ehuru vi ej genom verklig lodning kunde afgöra det, eme- 
dan grundet vid vårt besök var betäckt med kolossala, öfver 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 1. 35 


hvarandra upptornade isblock eller smärre isberg, hvilka tydligen 
stått på detta ställe en mängd år, kanske årtionden. Mellan is- 
blocken funnos betydliga dammar med sött vatten, hvarför vi 
äfven för fyllande af våra vattenkärl uppehöllo oss här några 
timmar. Möjligen har detta af höga isblock betäckta grund 
gifvit anledning till det oriktiga antagandet, att en ö skulle 
finnas ungefär i denna del af Kariska hafvet. Från detta ställe 
i sydostlig riktning till grannskapet af Dicksons hamn är hafvets 
botten nästan lika jemn och horisontel som dess yta. Norr- 
ut tyckes djupet långsamt tilltaga. Bottnen utgöres öfver- 
allt i de af oss besökta delar af Kariska hafvet, om man undan- 
tager i det omedelbara grannskapet af Novaja Semljas ostkust, 
hvarest sten och lithothamnionbotten förekomma, utaf fin sand 
och lera, knappast med någon inblandning af småsten, åtmin- 
stone ej i hafvet mellan Novaja Semlja och Jalmal. Mellan 
vår vändpunkt vid 75” 40' lat. och 79” longit. och Jenissej- 
mynningen träffar man deremot ofta i leran stora skål- eller 
skifferformiga myrmalmskonkretioner af högst egendomligt ut- 
seende. 

Vid hafsytan är vattnets temperatur och salthalt mycket 
vexlande. Under en följd af stilla lugna dagar får det om som- 
maren varma, lätta, saltfria vattnet från Obis och Jenissejs mäk- 
tiga flodbäddar ostördt sprida sig på hafvets yta. Ifall is ej 
finnes 1 grannskapet anger termometern då en yttemperatur af 
ända till 11” C. och någongång derutöfver. Vattnet är nu så 
saltfritt, att det utan olägenhet kan användas till dricksvatten. 
Grannskapet af is sänker dock temperaturen hastigt till 0”, 
och samma verkan har en storm, under hvilken vågsvallet sam- 
manblandar ytans varma ochj bottnens kalla vatten med hvar- 
andra. Åfven ytans vatten blir nu salthaltigt och odrickbart. 
Redan på ett djup af några få famnar äro dock såväl tempera- 
turen som salthalten i det Kariska hafvet fullkomligt konstanta, 
temperaturen äfven under den hetaste sommardag och sanno- 
likt äfven under den kallaste vintertid mellan —1” och — 2” 
C. (nästan alltid — 1,7” C. eller + 29” F.). Tydligare visas detta 
af vidfogade tabell (Bilaga 4) rörande de under resans lopp ut- 
förda iakttagelser öfver hafsvattnets temperatur och salthalt vid 
olika djup. 

I zoologiskt hänseende var Kariska hafvet hittills ett full- 
komligt mare incognitum, och de flesta tyckas, jag vet ej på 
hvilken grund, ansett detsamma såsom ytterst fattigt på växt- och 


36 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


djurlif. De draggningar vi anställde visade nu, att detta, i af- 
seende å djurlifvet, ingalunda är fallet, utan att tvärtom dess 
ler- och sandblandade botten utgör hemvist för en massa af 
hafsdjur, kanske till antalet arter ej jemförliga med djurformerna 
i sydligare haf eller ens med hafvet vid Spetsbergens vestkust, 
men helt säkert till individrikedom jemförliga med de i detta 
hänseende rikast lottade delar af oceanen. Såsom jag redan 
omnämnt, är ytvattnet i Kariska hafvet föga salt och om som- 
maren åtminstone tidtals ganska varmt. Men redan på ett djup 
af några få famnar blir vattnets salthalt nära lika stor som 
hafvets vid Norges vestkust och temperaturen nästan konstant 
— 1,7”. Det är detta kalla salta vatten, som utgör det element, 
i hvilket de flesta af Kariska hafvets djurformer året om lefva, 
och dock möta vi här en mängd kraftigt utvecklade former, — 
t. ex. en gigantisk Alecto, en ovanligt stor Ophioglypha, oräk- 
neliga massor af Ctenodiscus o. s. v., och det egendomliga 
förhållandet äger här rum, att vattnet på ytan, såsom direkta 
försök utvisa, utgör ett dödligt gift för de djur, som upphem- 
tas från den några få famnar längre ned belägna bottnen. Så- 
som egendomligt för Kariska hafvet må slutligen anföras, att 
sjöborrar här äro så sällsynta, att under de otaliga draggningar 
och svablingar, som af oss här anställdes, endast ett enda till 
denna grupp hörande djur erhölls. Af högre djur träffar man 
här för det mesta samma former som i andra polarhaf. Dock 
är fågellifvet vid Kariska hafvets ostkust till följd af brist på 
lämpliga häckningsställen å den närliggande stranden mycket 
fattigt i jemförelse med fågellifvet utanför Spetsbergen och 
Novaja Semljas vestkust. Hvalar visa sig här ytterst sällan, 
hvaremot säl och hvalross förekomma rikligt nog bland drif- 
isen. Hvalrossen uppträder synnerligen ymnigt vid en »hval- 
rossbank» belägen i grannskapet af 72”, vid Jalmals vestkust 
och så nära land, att dess tillvaro var bekant för samojederna. 
Under de draggningar vi anställde, om ej på sjelfva banken så 
åtminstone i dess grannskap, upphemtade skrapan icke några 
högre alger, tillföljd hvaraf jag förmodar, att det är rikedomen 
på större snäckor som gör denna bank till ett favorittillhåll för 
hvalrossen. Ofta nog är magen på de hvalrossar som fångas 
fylld med den köttiga delen af större bivalver, hvilka innan de 
nedsväljts blifvit med utomordentlig skicklighet befriade från 
sitt hårda, svårsmälta kalkskal. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:O 1. 37 


I botaniskt hänseende är den af oss under färden till Je- 
nissejs mynning befarna delen af Kariska hafvet en fullkomlig 
öken — ej en enda rotfästad alg upphemtades nämligen af 
skrapan under öfverseglingen, och på den af oss besökta udden 
af Jalmal funnos ej heller vid stranden några af vågsvallet upp- 
kastade alger, men väl i temligen stor mängd buskar af en stor, 
vid flyktigt betraktande alglik hydromedusa. Orsaken till detta, 
särskildt med hänseende till det rika djurlifvet ganska märkliga 
förhållande torde hufvudsakligast böra sökas i bottnens ogynn- 
samma beskaffenhet och i den massa sötvatten, som här strömmar 
ut i hafvet. Helt annorlunda gestaltar sig förhållandet i vestra 
delen af Kariska hafvet längs med Novaja Semljas ostkust, 
hvarest, såsom längre fram vid redogörelsen för Prövens återfärd 
skall visas, KJELLMAN träffade ett rikt och yppigt alglif. 

Under början af vår seglats på Kariska hafvet var dess 
vatten föröfrigt så smult, att en insjöjolle utan fara kunnat fram- 
segla på detsamma, ett förhållande, som naturligtvis högeligen 
underlättade och befordrade våra vetenskapliga arbeten, i det 
det medgaf oss att, när vi så önskade, lägga ut en båt, dragga, 
anställa temperatur-iakttagelser på djupet m. m. Men istället 
gick det långsamt framåt, så att Kariska hafvets östra strand 
varskoddes först den 6:te Aug. efterm. Den 7:de mötte vi en 
fångstman från Wadsö, som den 25:te Juli genom Matotschkin 
schar seglat in i det Kariska hafvet, efter att nyss förut vid 
»Torrenäs» på Novaja Semljas vestkust hafva fångat 100 stor- 
kobbar. Sedermera hade han vid den nyss omnämnda hval- 
rossbanken fångat 50 hvalrossar jemte 2:ne isbjörnar. Han be- 
rättade, att en mängd norska fångstfartyg, som för tidigt seglat 
in genom Jugorsundet, nu lågo af is instängda i Kariska bug- 
ten på Kariska hafvets södra strand. Emedan hans skuta snart 
var fullastad, ämnade han genast återvända. Vi begagnade till- 
fället att med honom sända bref till hemlandet. 

Den 8:de Augusti middagen voro vi vid lat. 72” 17', long. 
68" 20' i närheten af den förut nämnda hvalrossbanken. Ingen 
is fanns i grannskapet, men detta oaktadt syntes äfven nu en 
mängd hvalrossar simmande i vattnet. Vinden var fortfarande 
svag och knapp, så att en båt, utan att det förorsakade något 
egentligt dröjsmål, kunde utsättas för att lemna en af zoologerna 
tillfälle att på nära håll se dessa vackra och märkvärdiga djur, 
dock med uttryckligt förbud att söka fånga dem annat än med 
harpun. Tillföljd af hvalrossens nyfikenhet är det nemligen 


38 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ- 


lätt att komma den inom skotthåll och att få det »nöjet» att 
med kula hafva dödat ett par af dessa djur. Sällan erhåller 
man dock på detta sätt det skjutna djuret. Om kulan genom- 
borrar dess hufvudskål, helst bakom örat, eller om skytten har 
den ovanliga lyckan att träffa hjertat, dör djuret visserligen 
genast, men det sjunker vanligen till botten innan båten kommer 
inom kasthåll för harpunen. Om deremot kulan ej dödar ögon- 
blickligen eller nästan ögonblickligen, så kan båteh sällan ro 
fatt den sårade hvalrossen. Ifall något internationelt fördrag 
kommer till stånd rörande ishafsfångsten, bör derför hvalross- 
jagten med bössa, såsom ytterst förödande och sällan ledande 
till det åsyftade målet, helt och hållet förbjudas. 

På eftermiddagen samma dag gick jag jemte LUNDSTRÖM 
och STUXBERG 1 land på en från Jalmal något litet utskjutande 
udde på norra sidan om mynningen af en temligen betydlig 
elf. Landstigningsstället var beläget vid lat. 72” 18', long. 
68” 42. Landet begränsades här af en låg strandfjäre, från 
hvilken på ett afstånd af 100 steg en 20 till 100 fot hög tvär- 
brant strandvall höjer sig. Ofvan om strandvallen vidtog en 
vidsträckt, svagt undulerande slätt, betäckt med en vegetation, 
som visserligen var ytterst enformig, men dock vida yppigare 
än Waigatschöns och Novaja Semljas. Härom meddelar Lunp- 
STRÖM följande: 

»Den vegetation, som bekläder Jalmals stora slättland, synes, 
att döma efter den punkt på detsamma, som jag hade till- 
fälle att närmare undersöka, vara ganska enformig. Härtill 
bidrager utan tvifvel markens enahanda beskaffenhet samt från- 
varon af stenar eller fast klyft och några mera betydande höj- 
der. Emellertid företedde floran anmärkningsvärda olikheter, 
1) närmast kusten, 2) på det inre torra slättlandet (den egentliga 
Jalmal-tundran) och 3) i de dalar eller fördjupningar, som de 
större eller mindre vattendragen bildade uti det inre landet. 

Närmast kusten, ofvanför det högsta vattenståndet och öf- 
verallt på strandsluttningen, hade man onekligen den största 
mångfalden af arter. Här fanns nemligen en ganska yppig gräs- 
vegetation af AÅira ccespitosa L. var., Catabrosa concinna "PH. 
Fr., Poa pratensis L., Dupontia Fischeri R. Br. och såsom 
isynnerhet utmärkande Alopecurus alpinus SM. Dessutom, och 
inströdda ibland dessa, förekommo Artemisia vulgaris L. gB 
Tilesti LEDEB., Cineraria campestris RErz., Pedicularis lanata 
PALL., Ranunculus borealis "TRAUTV., Papaver nudicaule L., 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 1. 39 


Cochlearia Wahlenbergii Rurr., Wahlbergella affinis FR., Saxi- 
fraga IMeracifolia WaALpst. o. Kir., S. nivalis L., Eriophorum 
angustifolwwm ROTH. m. fl. Denna vegetation sträckte sig en- 
dast ett par famnar inåt landet. 

Lemnade man deremot stranden och inträdde på det stora 
slättland, som utbredde sig så långt ögat kunde nå, så möttes 
man af en betydligt artfattigare flora. Marken var visserligen 
på de flesta ställen beklädd af en växtmatta, men denna bestod 
till större delen af lågväxta förtorkade exemplar af Salix ro- 
tundifolia ”Trautv., S. polaris WB6., Dryas octopetala L., 
Papaver nudicaule L., Draba alpina L., Vaccinium vitis idea 
L., Luzula arctica BLyrr, L. arcuata (L.) WBG. B hyperborea 
(R. BR.) jemte åtskilliga mossor och lafvar, såsom Hylocomium 
proliferum (L.), Hypnum wuneinatum H., Gymnocybe turgida 
(WBG.), RBacomitrium hypnoides L. samt Dactylina arctica 
(Hoor.) Nyz., Cladonia rangiferina (1L.) HoFFm., Cetraria islan- 
dica (L.) AcH., Spherophorus coralloides Pers. m.fl. Här och 
der syntes enstaka stående exemplar at Cineraria, Alopecurus 
alpinus, Sm. Eriophorum capitatum Host., hvilka växters frukter 
och frön med lätthet kringföras af vinden. Att vinden här 
spelar en stor rol vid växternas spridning syntes tydligen såväl 
af den sand, som från stranden och de icke bevuxna ställena 
hade kastats vida öfver växtmattorna, som af den omständigheten 
att individerna af samma art merendels uppträdde isolerade från 
hvarandra, hvarigenom hela floran fick prägeln af en mindre 
vanlig »oordning». 

Vid de mindre vattendrag, som genomskuro det inre landet 
och der bildade ganska stora fördjupningar, visade vegetationen 
en friskare grönska och fere intressanta former. Här träffa- 
des Ranunculus hyperboreus ROorttB., Cardamine pratensis L., 
C. bellidifola L., Stellaria Edwardsii RB. Br, S. lumifusa 
RortrB., Saxifraga stellaris LT. v.comosa D.C., S. cernua L., 
samt en form af S. rivularis L., hvilken, så vidt jag kunnat 
finna, ej förut blifvit beskrifven och genom sina 2—4- blommiga 
uppräta stjelkar och glandelhåriga rödskiftande blomskaft och 
blomfoder väl förtjenar att anmärkas såsom egen varietet; — 
vidare Chrysosplenium tetrandrum TH. FR. Catabrosa concinna 
TH. FR. — i nästan fotshöga exemplar —, Polemonmium pulchel- 
lum (BUNGE) LEDEB. m. fl. 

Antalet af alla de insamlade kärlväxterna uppgår till 53 
arter. Med ett par undantag återfinnas dessa alla på Waigatsch, 


40 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


hvars flora emellertid, så vidt man känner, är mycket rikare. 
Stor öfverensstämmelse visar äfven vegetationen på Gyda-tun- 
dran, belägen emellan Obi- och Jenissej-vikarne, på samma 
breddgrad. Anmärkningsvärdt är emellertid, att många af de 
arter, som på Jalmal förekommo vid vattendragen i det inre 
landet, ej anträffats på Gyda-tundran, ehuruväl denna blifvit 
noga undersökt af FR. ScHmiot (Mémoires de VF Académie Imp. 
des sciences de St. Pétersbourg, VII série, tome XVIII, N:o 1). 

Docenten H. W. ARNELL, som granskat och' bestämt de in- 
samlade mossorna, har funnit dessa utgöra 25 arter, hvilka alla 
återfinnas i Ryska Lappmarken. 

De insamlade lafvarne, hvilka blifvit granskade och bestäm- 
da af Adj. TH. M. FRIES, utgöra 14 arter. Såsom anmärknings- 
värda bland dem må nämnas Dactylina arctica (HooK.) Ni. 
och Dufourea medicata Lavur., af hvilka den förra endast är 
känd från arktiska Amerika och Jenissejs mynning. 

På den låga strandfjären hade hafvet uppkastat massor af 
ett segt sandblandadt skum, hvilket enligt Prof. CLEVES under- 
sökningar är särdeles rikt på diatomaceer. 

De sötvattensalger, som insamlades, äro ännu ej bestämday. 

Vegetationens enformighet torde här i väsentlig mån be- 
tingas af terrängens enformiga beskaffenhet. — Någon fast 
klyft finnes här ej. Marken utgöres öfverallt af sand och sand- 
blandad lera, i hvilka jag icke kunde finna en sten så stor som 
en bösskula eller ens så stor som en ärta, oaktadt jag letade på 
en sträcka af flere kilometer längs med strandvallen. Afven 
från hafvets botten utanför kusten upphemtade skrapan aldrig 
några klappurstycken, ett förhållande som bland annat derför 
är märkligt, att det tyckes visa, att strandisen från Obi-Jenissej 
icke drifver ned och smälter i denna del af Kariska hafvet. 
Föröfrigt innehålla sandlagren icke heller några subfossila snäc- 
kor, såsom förhållandet är med Jenissej-tundrans sandbäddar, 
och äfven »Noachträ» tyckes här saknas. Om man får döma 
af våra iakttagelser från detta ställe, skiljer sig således halfön 
mellan Obiviken och Kariska hafvet ganska väsentligt från den 
öster om Jenissej belägna tundran, för hvars byggnad jag längre 
fram skall lemna en redogörelse. 

Några innevånare sågo vi ej till, men öfverallt på stranden 
syntes talrika spår af menniskor, af hvilka en del gått barfota, 
af renar, hundar och samojedslädar. Ofvan om strandvallen 
fanns en offerplats, bestående af 45 i en hög lagda björnskallar 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 1. 41 


af olika ålder, en mängd hufvudskålar af ren, en underkäk af 
hvalross m. m. På de flesta af björnskallarne voro hörntänderna 
utbrutna, ofta saknades underkäken helt och hållet. Några at 
benen voro mossbelupna och lågo nedsjunkna i jorden, andra 
hade, såsom vidsittande kött utvisade, blifvit ditlagda detta år. 
Midt i benhögen stodo fyra träbitar uppresta. Tvenne utgjordes 
af vanliga 11 aln långa käppar med utskurna hak, tjenade att 
uppbära de ren- och björnskallar, som dels voro uppspetsade på 
stolparne eller upphängda på de inskurna haken, dels uppträdda 
genom ett i pannbenet skuret fyrkantigt hål. De tvenne andra, 
som tydligen voro offerplatsens egentliga gudabeläten, utgjordes 
af drifvedsrötter, på hvilka några utskärningar blifvit gjorda för 
att utmärka ögon, mun och näsa. De delar på träbiten, som 
skulle föreställa ögonen och munnen, hade nyligen blifvit bestrukna 
med blod, och vid benhögen låg ännu qvar innanmätet af ma- 
gen från en nyligen slagtad ren. Straxt bredvid funnos lem- 
ningar af en eldstad och en skarnhög bestående af allehanda 
ben af ren och underkäkar af björn. 

Då hvarken strandens sandafsatser erbjödo något lämpligt 
häckningsställe för alkor, teistar, fiskmåsar o. dyl. eller några 
holmar förekommo utanför kusten, som hade kunnat tjena till 
häckningsställen för ejdrar och andra kolonivis häckande gås- 
arter, saknades här polarhafvens rika fågellif. I elfmynningen 
kringflögo dock stora skaror af ejdrar och hafsellor (Harelda 
glacialis), och på strandens sandbankar sprungo skaror af Cali- 
dris arenaria och en eller annan ”Tringa oroligt af och an för 
att söka sin föda. Tundrans ödslighet afbröts deremot endast af 
ett par lärkor och ett falkpar med ungar (Falco peregrinus). 
Dessutom syntes spår af renar, och tvenne på strandvallen upp: 
resta räffällor angåfvo, att äfven räfvar förekomma i dessa trak- 
ter i tillräcklig mängd för fångst. 

Senare på aftonen, sedan några solhöjder blifvit tagna 
för bestämmande af ortens läge, rodde vi åter ombord och seg- 
lade derpå vidare, följande kusten på afstånd, hvarvid vi en 
gång seglade fram mellan land och en lång serie af grundisar, 
som strandat utmed kusten på ett djup af 5—9 famnar. Om 
natten foro vi förbi ett ställe, hvarest fem samojedtält voro upp- 
slagna, i hvilkas grannskap en mängd renar betade. Landet blef 
nu alldeles lågt och hafvet grundade till betydligt. Kursen 
ställdes derför mot N.V., i hvilken riktning snart djupare vatten 
erhölls.  Oaktadt ytvattnets ringa salthalt och höga temperatur 


42 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


(+ 7,7” C.) fångades här en Clio borealis och en mängd cope- 
poder i vattenbrynet. 

Det hade ursprungligen varit min afsigt att landstiga vid 
Beloi Ostrow, men det fullkomligt isfria haf, som omgaf oss, 
lockade mig att genast fortsätta kursen mot N.O. för att se till, 
huru långt det isfria vattnet sträckte sig. Seglatsen fortsattes i 
denna riktning till den 12:te Aug., då framfärden åt norr vid 
75” 40' lat. och 78” 40' longit. hindrades af ett vidsträckt från 
öster till vester gående fält af sammanhängande, men ej synner- 
ligen tjock is. 

Den 10:de Aug. på eftermiddagen begynte en häftig S.0. 
vind att blåsa, om qvällen åtföljd af ymnigt regn och åska. 
Längre fram mot natten öfvergick vinden till N.V. och till 
verklig storm, som snart uppdref en hög och krabb sjö. Stor- 
men fortfor dock endast till följande middag, då vinden åter 
blef svag S.V. och hafvet så smult, att vi kunde lägga till med 
båt vid några grundisar, som strandat midt i hafvet ungefär på 
det ställe, der Maximog-ön finnes å en del kartor angifven. Med 
undantag af ett par stora nederst i lastrummet förvarade vatten- 
kärl voro våra vattentunnor redan för några dagar sedan tömda, 
och vårt försök att ersätta bristen med ytvatten från Kariska 
hafvet hade visat, att detta visserligen i nödfall var ganska an- 
vändbart till mat och dryck, men dock ej fullgodt. Vi ville nu 
fylla vårt vattenförråd från de sötvattensamlingar, som alltid om 
sommaren träffas på dylika grundisar, och såsom vi väntat, 
funno vi alla större sänkningar i den af kolossala hopskrufvade 
isblock bildade isholmen fyllda med det härligaste dricksvatten. 
Sjelfva isens yta var täckt med ett smutsbrunt slam, som isyn- 
nerhet hopat sig i bottnen af sötvattendammarne. Slammet 
imnehöll icke några partiklar af metalliskt jern, såsom det slam, 
hvilket jag 1872 träffade på isen norr om Spetsbergen, men 
väl kunde man, under mikroskop, i slammet urskilja en mängd 
sötvatten-diatomaceer, wutvisande, att grundisen ursprungligen 
bildat sig vid land. Förmodligen utgjordes således grundisar- 
ne af några i Pjäsina, Jenissej eller Obi bildade »istorosser», 
som med vårflödet drifvit ut till sjös och strandat. 

Under framseglingen varskoddes mycket ofta stora i hafvet 
flytande drifvedsstycken. Af fåglar syntes den 11:te skaror af 
Calidris arenaria och en flock tärnor, några tjufhjon, men 
inga borgmästare, ismåsar, alkor, teistar, eller rotges. Afven 
hvalrossar och större sälarter syntes ej till. Endast en eller 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 43 


annan snadd eller ringsäl (Phoca annellata) dök då och då 
upp ur vattnet och följde ofta under långa sträckor nyfiket far- 
tyget. I vattenbrynet förmärktes massor af kammaneter, en- 
tomostraceer, samt en eller annan limacina och celio, och 
hafvets botten, som utgjordes af en brun sandblandad lera, 
var oaktadt den här rådande låga temperaturen fortfarande 
utomordentligt rik på djur, krustaceer (stora isopoder), anne- 
lider, "mollusker, krinoideer, sjöstjernor (sjöborrar saknas full- 
ständigt), sipunculider, m. m. Dessutom upphemtade skrapan 
en eller annan rullad klappurbit och stora skålformade, oftast 
kring en stenflisa eller skalet af en död snäcka afsatta myr- 
malmsskifvor. 

Tre till fyra veckor senare hade man sannolikt i denna 
trakt kunnat framtränga ganska långt mot norden, men nu 
mötte vi den 12:te Aug. redan vid 75” 35 ett mycket vid- 
sträckt fält af jemn, ej hopskrufvad årsgammal is, hvilken redan 
var full af hålor och mycket genomfrätt, så att den sannolikt 
innan månadens slut skulle komma att helt och hållet smälta 
bort i de varma vattenströmmar, som, ledande sitt ursprung från 
Obi-Irtiseh och Jenissejs mäktiga vattenflöden, om sommaren 
råda i dessa haf. Under uppfärden sågo vi föröfrigt i hafvet 
öster om Novaja Semlja, med undantag af förut beskrifna grund- 
isar eller grundisholmar, ej till några feråriga isfält, ett för- 
hållande, som bekräftar fångstmännens utsago, att isen i Kariska 
hafvet hvarje år smälter bort. I alla fall hindrade detta nästan 
obrutna isfält nu vår framfärd vidare mot norr och nordost. 
Jag vände derför mot öster, i början följande iskanten, men 
sedermera ställande kursen till Jenissejs mynning. I denna 
riktning var hafvet nästan isfritt och dess botten, som nåddes 
på något öfver 20 famnar, nästan lika jemn som dess yta. 

Den 13:de Aug. hade vi under några timmar en svår storm, 
som nödgade oss för en stund att lägga bi, men sedermera moj- 
nade vinden åter, så att vi kunde under ständigt draggande 
och lodande m. m. fortsätta vår färd. Den 15:de Aug. om 
morgonen steg vattnets yttemperatur, som sedan stormen den 
13:de och i grannskapet af isen varit mycket låg, åter plötsligt 
från + 1,3 till + 7,2, hvarjemte dess färg ändrade sig från rent 
blå till smutsgrön. Samma dag varskoddes land och kl. 10 
på aftonen kastades ankaret mellan en mängd små holmar, som 
på en del ryska kartor äro nämnda Severovostotsehnoi Östrow. 


44 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Redan medan vi under ständigt lodande passerade ett af 
sunden mellan holmarne varskoddes en stor hvit björn och några 
renar, som efter hvad det tycktes i all fredlighet betade till- 
sammans på den gräsrika stranden. Fångstmännen förklarade, 
att det var en gammal landtkonge, som blifvit för lat att gå på 
jagt och derför istället nöjde sig med gräsfoder. Snart nog 
sprungo dock renarne hastigt bort, skrämda antingen af fartyget 
eller af något fångstförsök af deras farliga beteskamrat. Björ- 
nen deremot gick i sakta lunk ned mot stranden, hvarest den 
snart satte sig som en hund på bakbenen vänd mot skutan. 
Sedermera lade den sig helt och hållet ned med hufvudet mellan 
framfötterna, efter hvad det tycktes att sofva. Sömnen blef 
dock oförmodadt störd af THEEL, som fällde den med 2:ne 
skott af ett remingtongevär, af hvilka det ena på 20 stegs af- 
stånd träffade björnen midt i pannan utan att genomborra pann- 
benet. Björnens mage och 60 fot långa tarmkanal innehöllo en- 
dast gräs, hvilket bekräftar den redan under 1864 års expedition 
gjorda iakttagelsen, att hvitbjörnen tidtals, när den blifvit gam- 
mal kanske alltid, tyr till denna nödföda. 

Hamnen, der fartyget nu låg för ankar, har jag på 
kartan betecknat med namnet på den mecenat, som, efter 
att redan förut hafva på ett så storartadt sätt understödt våra 
forskningar i de nordliga hafven, helt och hållet bekostat 1875 
års expedition till dessa trakter, och jag hoppas, att denna nu 
så öde hamn inom kort skall, åtminstone under en liten del af 
året, blifva en mötesplats för talrika fartyg, hvilka förmedla 
samfärdseln ej allenast mellan Europa och Obi-Jenissejs flod- 
gebit, utan äfven mellan Europa och det nordliga Kina. 

Enligt den ursprungliga, i början af denna berättelse intagna 
reseplanen var det min afsigt att härifrån återsända Pröven till 
Norge under befäl af någon bland expeditionens öfriga veten- 
skapliga deltagare och att sjelf i en för ändamålet särskildt 
medtagen, under inseende af sakförar EBELTOFT i Tromsö ny- 
byggd nordlandsbåt, jemte nödigt antal sjöfolk ro uppför floden 
till någon af södra Sibiriens stora stråkvägar, för att sedan 
landvägen återvända till Stockholm. Men då vi lyckats uppnå 
Jenissejs mynning 14 dagar tidigare än jag väntat, och då så- 
ledes årstiden ännu medgaf att under resan genom Sibiriens 
ödemarker anställa såväl botaniska som zoologiska undersöknin- 
gar, hvilka kunde blifva ej allenast af teoretisk utan äfven prak- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 45 


tisk betydelse, föreslog jag LuNDstTRÖM och STUXBERG att följa 
med mig, hvilket förslag med beredvillighet antogs. 

Genast efter det ankaret fallit vidtogos de nödiga förbere- 
delserna för skilsmessan — nordlandsbåten »Anna» halades ut 
och förseddes med proviant och annan utrustning för sex man 
under fyra veckor. De första dagarne af vår vistelse i Dicksons 
hamn rådde dock en så häftig storm med regn och åska, att det 
icke kunde komma ifråga hvarken för Pröven eller för »Anna» att 
lemna hamnen. Vi hade till och med den oturen att genom 
oaktsamhet under stormen förlora en liten, vid Pröven förtöjd 
jernbåt, som jag, för den händelse Jenissej skulle vara mycket 
låggrund vid stränderna, medtagit för att tjena som jolle under 
flodfärden, och först natten mot den 19:de Aug. saktade sig 
vinden så mycket, att båtexpeditionen kunde afgå. Innan jag 
går att redogöra för den intressanta resa vi nu anträdde, skall 
jag lemna en framställning af Prövens återfärd till Norge. 
KIELLMAN, till hvilken jag efter min afresa öfverlemnade 
befälet öfver denna afdelning af expeditionen, meddelar härom 
följande. 


Redogörelse för Prövens färd från Dicksons hamn till 
Norge samt för Kariska hafvets växt- och djurverld, 
lemnad af F. R. Kjellman. 


Samtidigt som NORDENSKIÖLD och hans följeslagare den 
19:de Aug. på förmiddagen stodo i begrepp att lemna Pröven 
och stiga ombord på nordlandsbåten Anna för att anträda 
sin långa färd söderut och hemåt, visade sig en ismassa 
utanför Dicksons hamn. Under hela det föregående dygnet 
och natten mellan den 17:de och 18:de hade det blåst en 
mycket häftig storm från nordost. Den is, som kom, var 
efter all sannolikhet en genom stormen under kusten satt 
del af det isband, hvilket vi den 14:de Aug. hade mött på 
RER20T NI Bar. sochi819? 144 0: Longit. från Greenwytoch 
hvars längst i vester framskjutande parti vi då utan all svå- 
righet genomseglade. Pröven syntes hotad med instängning, 
hvilken kunde blifva af lång varaktighet, om isen hårdt 
packades mellan Severovostotschnoi-öarna, och detta skulle 
lätt kunnat under vanliga förhållanden ske, då blåsten ännu 
var hård och låg rätt inåt hamnen. — »Anna» med sin 6 


46 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


man starka besättning lemnade oss kl. 11 på f. m. och ilade 
för refvadt segel mot söder. För oss var det omöjligt att 
då anträda vår färd hemåt. Vinden var dertill alltför mycket 
emot och för stark. Isen, som vi fruktade, tycktes ej komma 
närmare, utan drog sig mot vester. Icke en enda isbit vi- 
sade sig innanför de norr och nordost om vår ankarplats 
liggande öarna. 

På eftermiddagen minskades vindens styrka i någon 
mån och dess riktning ändrade sig några »streck». Det blef 
oss härigenom möjligt att kunna genom kryssning komma 
till sjös. — Kl. 5 e. m. lättade vi också ankar och anträdde 
färden, i början kryssande mellan öarna. Allestädes funno 
vi rent farvatten och betydligt djup (3—6 famn. och derut- 
öfver). Vårt närmaste mål var den plats på nordöstra Novaja 
Semlja, der den berömde arktikern BARENz 1596—97 öfver- 
vintrade. Vi styrde NV t V kurs och gjorde i medeltal 4 
knops fart. Kl. 10 e. m. träffade vi is. Vi befunno: oss då 
omkring 20 eng. mil NVtV från Dicksons hamn. Ännu kl. 
3 e. m. var oaktadt isens närhet hafvets temperatur vid ytan 
+ 2,22 C. (luftens vid samma tillfälle allenast + 0,6). Den 
ismassa, som först mötte oss, var mycket gles. Först kl. 1 
f. m. den 20:de nådde vi mera tät is, dock ej tätare än att 
vi utan svårighet kunde segla igenom densamma. Den jem- 
förelsevis tätare isen bildade ismassans längst i norr liggande 
del, sålunda den, som var mest utsatt för sjögången och 
vinden. Sedan vi farit genom denna, hade vi, så långt man 
från masttoppen kunde se, mot norr isfritt vatten. Den 
starka sjögången gaf också till känna, att is åt nämnda rikt- 
ning till ej fanns på nära håll. — All den is, vi här sågo, var 
af obetydlig storlek och i hög grad »rutten». I hela den 
del af ismassan, som vi kunde öfverse, fanns ej ett isstycke, 
som ej en någorlunda stark ångbåt, t. ex. en sådan som Pol- 
hem, med hvilken 1872—73 års svenska expedition till Spets- 
bergen företogs, antagligen med största lätthet skulle förmått 
sönderspränga. 

Det nu sagda, att nämligen isen, som den 14:de Aug. 
låg på endast omkring en breddgrads afstånd från kusten, 
först efter ett och ett halft dygns hård storm af pålandsvind, 
och oaktadt ett vidsträckt öppet haf vidtog norr om den- 
samma, visade sig utanför Dicksons hamn; att ej en enda is- 
bit förmådde tränga in emellan de hamnen omgifvande 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 1. 47 


öarna, utan i stället hela ismassan drog sig vester öfver; att 
hafvets temperatur på ett obetydligt afstånd från en ismängd 
så stor, som den vi foro igenom, var så hög, som ofvan an- 
gifvits, att isen var fördelad och mycket anfrätt; detta synes 
mig klarligen utvisa, att Jenissej måste utöfva ett mäktigt 
och för färder i dessa farvatten mycket gynsamt inflytande 
på det utanför dess mynning liggande hafvets isförhållanden. 
Att innestängas af drifis i Dicksons hamn torde man aldrig 
behöfva befara, liksom ej heller, att isen skall för längre tid 
ogenomträngligt packa sig utanför denna flod. 

Den 20:de Aug. kl. 12 middagen befunno vi oss enligt 
besticket på 73” 74' N. Lat. och 78? 31' O.: Longit. från 
Greenw. Djupet hade, sedan vi lemnade Dicksons hamn, vexlat 
mellan 14 och 20 famnar och sådant förblef det under seg- 
latsen hela dygnet den 20:de. 

Tidigt på morgonen följande dag uppstod en svår storm 
från NENtV med ytterst våldsam sjö. Vår belägenhet 
syntes oss rätt oroande. Vi måste segla, för att icke drifva 
inåt mynningen af Obi eller mot den landtunga, som fram- 
skjuter mellan Obi och Jenissej. Vi kunde emellertid föra 
endast några små segellappar och befarade derför, att afdrif- 
ten skulle blifva så stor — att styra högre än vestlig kurs 
var omöjligt —, att vi skulle komma i närheten af Hvitön, 
utanför hvilken vi visste att milslångt till hafs djupet upp- 
gick till allenast några få famnar och der det följaktligen 
nu grundbröt. Pröven ansträngdes hårdt, läkte mycket och 
arbetade våldsamt i den höga, krabba sjön, samt tog den 
ena störtsjön efter den andra öfver däck. — Hvitön fingo vi 
emellertid icke i sigte. Under sista vakten ifrågavarande 
dag upphörde stormen och efterträddes af härligt väder: 
svag NNV bris, som förde oss fram med 1—3 knops fart, 
klar himmel och stilla haf. — I stället för att minskas till- 
tog djupet mycket hastigt. Kl. 12 midnatt angaf lodet 19 
famnar — förut endast 14—15; kl. 3 f. m. den 22:dra upp- 
gick djupet till 21, kl. 4 till 28, kl. 8 till 84, kl. 9—10 till 
115 och kl. 12 middag till 124 famn.; det hade sålunda un- 
der en tidrymd af 12 timmar, under hvilken enligt loggboken 
Pröven tillryggalagt endast 20 eng. mil i vestlig riktning, 
från 19 famnar ökats till 124. På detta oväntade förhållande 
fingo vi snart förklaring. Enligt besticket skulle vi den 22:dra 
på middagen befinna oss omkring 30' norr om Hvitöns nord- 


> 


48 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


vestra del eller på ungefär 74? 0' N. Lat. och 71? 0' 0. Long. 
från Greenw. En längdobservation kl. 8. f. m. angaf dock 
vår dåvarande longitud till 68? 43 O. och en erhållen mid- 
dagshöjd vår latitud till 75? 14' N. Vi hade sålunda genom 
ström satts omkring en breddgrad åt norr och omkring två 
längdgrader åt vester, detta oaktadt vinden hela tiden varit 
nordlig, under nära ett dygn mycket hård, och sjögången 
från norr efter det vi lemnade ismassan utanför Dicksons 
hamn varit hög och, medan stormen varade, mycket våldsam. 
Detta visar, att från Obis och Jenissejs mynningar en stark 
ström går i ungefär NNV riktning. 

Den 23:dje på förmiddagen mötte vi åter is. Vi befunno 
oss då på 759.22'N. Lat. och 66? 30' O.-Long., från Greenw: 
Åt norr och nordost var isen stor, tät och oöfverskådlig. I 
vester och nordvest syntes endast några få isbitar. Vi fort- 
foro att såsom dagen förut hålla nordvestlig kurs, seglande 
längs med iskanten. Denna böjde sig dock snart starkt mot 
vester, och några mil söder om kap Middendorff; der vi be- 
funno oss kl. 8 e. m. samma dag, var afståndet mellan land 
och »isbaxen» föga öfver en mil. Längre mot norr sträckte 
sig isen fortfarande mot kusten, och, så vidt vi från utkiks- 
tunnan kunde se, var vägen stängd vid nyssnämnda udde. 
Vi hade synbarligen råkat in i en af den för tillfället rå- 
dande sydvestvinden bildad bugt i ismassan. Att under så- 
dana förhållanden tränga längre mot norden, syntes mig ej 
rådligt. Jag uppgaf derför planen att segla norr om Novaja 
Semlja och lät styra mot söder för att genom Matotschkin 
schar söka komma ut i hafvet vester om dubbelön. 

Af fångstmän, som vi sedermera träffade, fingo vi höra, 
att den ismassa, vi sett, bildade ett endast omkring tio geo- 
grafiska mil bredt isband, hvilket, då vi befunno oss i dess 
närhet var ogenomträngligt, men såväl förut som efteråt åt- 
minstone på sina ställen kunnat genomseglas. Norr om 
Barenz” Ishamn var i slutet af Aug. och början af Sept. 
hafvet utefter nordost-, nord- och nordvestkusten så godt som 
isfritt. En af de fångstskutor, med hvilka vi i Matotschkin 
schar kommo i sällskap, hade under sommaren kringseglat 
norra Novaja Semlja. 

Följande dag (24:de Aug.) inträdde dimma, stiltje och 
hög sydvestlig dyning, och dessa väderleksförhållanden fort- 
foro nästan utan afbrott i fem dygn. Endast för någon kort 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 1. 49 


stund fingo vi se land, från hvilket vi befunno oss på 2—3 
mils afstånd, och endast sällan fyldes Prövens segel så myc- 
ket, att skutans förskräckliga slingring i någon mån mot- 
vägdes. 

Den del af Novaja Semlja, utanför hvilken vi befunno 
oss, var helt olik de delar af dubbelön, med hvilka vi förut 
gjort bekantskap. Landet bildade en jemn högplatå, som 
vände mot hafvet en lodrätt stupande sida och var höljd af 
ett mäktigt inlandsistäcke. Detta hade sitt utflöde genom 
fem stora glacierer, hvilka på obetydligt afstånd från hvar- 
andra sköto långt ut i hafvet. Till sitt läge stämma dessa 
isfjäll väl öfverens med de fem landtuddar, som under namnen 
kap Hammerfest, kap Tromsö, kap HFEile, kap Solid och 
kap Gefahr finnas anmärkta på den förträffliga karta öfver 
Kariska hafvet och Novaja Semlja, hvilken finnes intagen i 
Dr A. PETERMANNS Geographische Mittheilungen för år 1872. 
Med undantag af dessa fem isfjäll, hvilka som sagdt sköto 
långt ut i hafvet, sågo vi på hela den mellan kap Middendorff 
och kap Edward belägna kustranden, hvilken sträckte sig i rikt- 
ning från SV t5S åt NO tN, inga mera framspringande partier. 
Sedda söderifrån på afstånd, då vi befunno oss ungefär 2—3 
mil från land, visade sig dessa glacierer såsom landtuddar. 
Vi förmoda derför, att den, som meddelat uppgiften om 
nämnda uddars förekomst, tagit de fem isfjällen för sådana. 

Under de fem dagar vi lågo utanför denna trakt syssel- 
satte vi oss hufvudsakligen med zoologiska arbeten. Vi 
draggade flitigt. Djupet vexlade mellan 30 och 150 fmr. 
En rik skörd gjordes af lägre hafsdjur, isynnerhet stora prakt- 
fulla echinodermer, hvilken ådagalade, att det Kariska hafvet, 
som fått gälla för att vara, om ej helt och hållet i saknad 
af, så dock ytterst fattigt på lägre djur, äfven i sin nord- 
vestra del eger en rikedom på evertebrater, som öfvergår 
hafvets vester om Novaja Semlja och väl kan mäta sig med 
den, som är känd från andra delar af Ishafvet. Genom ex- 
peditionens undersökningar bekräftas sålunda ej följande af 
v. BAER uttalade förmodan: »Das Karische Meer ist warschein- 


väderleken. Luften klarnade upp och det började blåsa en 


) Beiträge zur Kenntniss des Russischen Reiches. Band. 9 del. 2, sid. 358. 


4 


30 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JEN1SSEJ. 


frisk nordostlig bris. Vi seglade i sydlig riktning längs med 
landet. Detta bibehöll sin karakter af hög platå, men bör- 
jade söder om de fem isfjällen blifva genomskuret af i 
det närmaste snöfria, djupa, mot hafvet gående dalar. Inlands- 
isen upphörde. Endast spridda snö- eller ismassor syntes 
här och der. Söder om kap Edward blef kusten rik på 
uddar och vikar, Skär och öar funnos här i stort antal. 

På förmiddagen den 29:de seglade vi förbi en från SSO 
mot NNV ingående, af jemförelsevis höga fjäll omgifven, 
temligen djup fjord, hvars botten intogs af en stor glacier, 
den sista vi sågo under vår färd söderut längs ostkusten. I 
fjordens mynning lågo en stor och några mindre öar, och 
från den landtunga, som på östra sidan begränsade densamma, 
sträckte sig i 5 t Ostlig riktning en hel kedja skär, af hvilka 
det yttersta var omkring två mil (geogr.) aflägset från uddens 
spets. Vi kallade denna vackra fjord, som på de kartor vi 
hade att tillgå, ej bar något namn, för Prövenbay. Den är 
belägen på 74? 30' N. Lat. 

Kl. 6 e. m. nämnde dag gingo vi till ankars i en på 
742 10' N. Lat. inskjutande vik, hvilken vi benämnde Udde- 
bay, emedan dess strand var försedd med en stor mängd 
nära hvarandra utgående uddar. Närmast stranden var det 
omgifvande landet lågt, men något kuperadt. Längre inåt 
blef det högre. Några mera framstående fjällpartier funnos 
dock icke. — Trakten var till ytterlighet ödslig och arm. 
En fjällräf och ett par isörnar — så kalla fångstmännen vår 
vanliga fjälluggla (Strix nyctea) — var allt af högre djur vi 
här sågo. — Som det tycktes hade marken för ej längesedan 
blifvit fri från snö. Landtvegetationen var arm och redan 
delvis förstörd af frost. 

Från Novaja Semljas ostkust voro förut kända endast 
sex arter fanerogamer, hvilka enligt uppgift af E. R. v. TRAUT- 
VETTER i Conspectus Flore Insularum Novaja Semlja insamlats 
af Vv. BAER »ad mare Caricum». Då som bekant v. BAER under 
sin resa besökte endast den del af Novaja Semljas ostkust, 
som gränsar intill Matotschkin schars östra mynning, så 
förskrifva sig väl dessa sex fanerogamer härifrån. De äro 
följande: 

Myosotis silvatica HOoFFM. 

Papaver nudicaule L. 

Sisymbrium pygmeum (HooK.) TRAUTV. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 51 


Wahlbergella apetala (L.) FR. 

Saxifraga flagellaris (STERNB.) R. BR. 

Juncus biglumis L., 
af hvilka tvenne, nämligen Sisymbrium pygmeum och Saxi- 
fraga fagellaris, icke, så vidt vi kunde finna, förekommo vid 
Uddebay. De öfriga fyra arterna anträffades och derjemte 
följande 12 arter: 

FErithrichium villosum BUNGE. 

Gymnandra Stelleri SCHLECH. 

Draba alpina L. 

Cerastium alpinum LIL. 

Saxifraga Hirculus L. 

» nivalis LD. 
» oppositifolia IL. 

Ozytropis campestris (L.) D. C. 

B- sordida (WiLLD.) KocH. 

Ozxyria digyna CAMPD. 

Saliz glauca L. 

Aira alpina L. 

Alopecurus alpinus SM. 

Från Novaja Semljas ostkust äro sålunda numera kända till- 
samman 18 arter fanerogamer, af hvilka 16 förekomma vid 
Uddebay. Största intresset bland dessa senare eger Gymnandra 
Stelleri. Den är enligt LEbEBovrR Flora Rossica (vol. III p. 
333) känd från Kanin-halfön, från olika ställen längs Asiens 
nord- och nordostkust till Berings hafvet och öster om detta 
från trakten omkring Kotzebue-viken i arktiska Amerika. På 
Spetsbergen, Beeren-Eiland och Grönland förekommer den, 
så vidt man känner, icke, och den är den enda af de vid 
Uddebay iakttagna fanerogamerna, hvilken icke förut och 
på andra ställen anträffats på Novaja Semlja. Här vid Udde- 
bay var den bland högre växter den allmännaste. Vid 
Severovostotschni-öarna fanns den också 1 rätt stor ymnighet. 
— Att den kommit från Asiens nordkust till Novaja Semlja 
öfver Kariska hafvet synes mig nästan utom allt tvifvel. 
Hade den vandrat söderifrån, borde den hafva blifvit anmärkt 
på Waigatschön och södra Novaja Semljas vestkust. Dess 
förekomstsätt vid Uddebay syntes också ganska tydligt an- 
gifva, att den kommit hit österifrån öfver hafvet. Den upp- 
trädde strax invid strandbrädden på endast några få fots af- 
stånd från den del af stranden, som är utsatt för vågsvallet 


32 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


och sträckte sig härifrån inåt landet, växande i en liten däld, 
som gick ned snedt mot strandbrädden. Närmast hafvet var 
den talrikast och blef så småningom, i den mån afståndet 
från stranden tilltog, allt mer sparsam, detta oaktadt marken, 
efter hvad vi kunde finna, bibehöll samma beskaffenhet. 
På ett par hundra famnars afstånd från hafvet var ej längre 
ett enda exemplar att se. 

Att det Kariska hafvet icke saknade lägre hafsalger, derom 
hade vi redan förut kommit till insigt, att det icke heller 
led brist på högre hafsalger, såsom åtskilliga forskare varit, 
som det synes, böjda att antaga, derpå fingo vi vid Uddebay 
tydliga bevis. På stranden låg en stor massa uppkastade 
alger, och med svablar och bottenskrapor upphämtades från 
5—10 famnars djup en betydlig mängd. Då det torde dröja 
temligen länge, innan resultaten af mina under expeditionen 
utförda undersökningar beträffande algvegetationen i de delar 
af Ishafvet, som skölja Novaja Semljas kuster, blifva offentlig- 
gjorda, och då den kännedom, som under expeditionen vanns 
om algvegetationen i Kariska hafvet, torde få anses såsom 
ett af expeditionens vigtigaste resultat i botaniskt hänseende, 
anser jag mig här böra lemna följande 


förutgående meddelanden om det Kariska hafvets algvegetation. 

De!) vid Uddebay observerade algerna äro de enda 
hittills från Kariska hafvet kända, om hvilka man kan vara 
fullt förvissad att de vuxit derstädes. Förut hade visserligen 
af SUJEW, BRANTH och V. BAER några få arter blifvit tagna 
härstädes, men de hade anträffats under sådana förhållanden, 
att de mycket väl kunde antagas hafva blifvit förda dit 
annorstädes ifrån t. ex. från Novaja Semljas eller ön Wai- 
gatschs vestkust genom något af de sund, hvilka förena det 
Kariska hafvet med det Murmanska. 

Algerna från Uddebay tillhöra 26 olika arter, hvilka 
fördela sig på de stora algafdelningarna på följande sätt: 


IN Ogre (2 SRS NNE 14 
INEZ TSL SNS NO METER 1 
Ph2eozoosporaceR .......... 10 
Chlorozoosporace& ,........... Å: 


1) Efterföljande meddelanden utgöra till största delen utdrag ur en 
utförligare uppsats om det Kariska hafvets algvegetation, hvilken, 
samtidigt som detta lägges under pressen, af mig öfverlemnats 
till K. Sv. Vetenskaps Akademien, för att intagas i dess skrifter. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:Ofl. 53 


Af dessa äro med undantag af en alla anträffade vid 
Spetsbergen och Novaja Semljas vestkust, och bland dem 
finnas nästan alla de arter, hvilka man måste anse såsom 
karakteristiseka för algvegetationen i hafvet omkring Spets- 
bergen och i det Murmanska hafvets östra del. Med dessa 
båda områdens sinsemellan i hög grad likartade hafsalgvegeta- 
tion visade algvegetationen vid Uddebay äfven i andra af- 
seenden en stor öfverensstämmelse. Så saknades här, liksom 
fallet är nästan allestädes vid Spetsbergens och Novaja Semljas 
vestkust, en litoral alogvegetation. Den del af bottnen, som 
blottades vid ebb, hade visserligen, alldenstund den bildades 
af större och mindre stenar, en för uppkomsten af en alg- 
vegetation gynsam beskaffenhet, men der var dock icke en 
alg att se. Algfloran har synbarligen vid Uddebay liksom 
vid Spetsbergen och Novaja Semljas vestkust dragit sig ned 
till djupare liggande, för isgång och vågsvall mera skyddade 
delar af hafsbottnen. 

Med denna brist på en litoral algvegetation samman- 
hänger utan tvifvel den stora fattigdom på Chlorozoospora- 
ceer och Fucaceer, hvilken är karakteristisk för såväl Udde- 
bays som Spetsbergens och vestkustens af Novaja Semlja 
algflora. ” Arterna äro få och individantalet ringa. En sär- 
skild fucacé-region finnes icke. — En annan öfverensstäm- 
melse mellan algvegetationen på de tre ifrågavarande om- 
rådena visar sig 1 åtskilliga bland de här förekommande 
algernas yppiga utveckling. I synnerhet framträder denna 
hos Laminariorna, men äfven hos några andra arter såsom 
Chzetopteris plumosa och Desmarestia aculeata, hvilka i dessa 
arktiska trakter uppnå en betydligare storlek än söderut t. 
ex. vid Skandinaviens kust. Samlingarna från Uddebay 
innehålla en Laminaria Agardhii!), hvilken är 267 ctmr lång 
och hvars 150 ctmr långa lamina eger en bredd af 43 ctmr, 
äfvensom ett exemplar af Laminaria digitata, hvars stipes 
är 74 ctmr lång, 7 ctmr i omkrets och hvars lamina håller 
123 ctmr i längd. 

Den berömde ryske algologen RUPRECHT”?) har vid un- 
dersökning af det Ochotska hafvets alger bland dessa funnit 


1) Laminaria Agardhii är samma art som J. G. AGARDH i sina senare 
afhandlingar om Spetsbergens alger upptagit under namnet L. caperata. 
Jfr. F. R. KJELLMAN: Om Spetsbergens marina klorofyllförande Thal- 
lophyter, P. II. 

?) Jfr. RUPRECHT: Tange des Ochotskischen Meeres i A. TH. V. MIDDEN- 
DOEFFS Reise in den äussersten Norden und Osten Sibiriens. Band. 
KO PRern.2. 


54 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


34 arter, hvilka äro identiska med arter från Europas ishafs- 
kust. För att förklara denna öfverensstämmelse förutsätter 
han såsom möjligt, att en algflora, som i sina allmänna drag 
liknade den vid nämnda kust ännu förekommande, fordom 
funnits längs det asiatiska Ishafvets kuststräcka. Att en 
sådan ännu existerar, anser han dock högst osannolikt fram- 
förallt af det skäl, att ännu, då RUuPrEcHTt publicerade sitt 
förut citerade arbete (1848), icke en enda alg med säkerhet 
var känd från hela den del af Ishafvet, som sträcker sig 
från Novaja Semlja till Beringssund. »Det är», säger han, 
»lätt möjligt, att hafvets temperatur och salthalt utefter den 
sibiriska ishafskusten icke uppgår till det minimum som de 
lappländskt-ochotska algerna erfordra, ja, må hända t. o. m. 
betingar en fullkomlig brist på hafsväxter»!). "Till nästan samma 
förmodan hade redan förut den utmärkte naturforskaren, aka- 
demikern v. BAER kommit, såsom tydligen framgår af följande 
ord ur en af hans skrifter: »Sind also wirklich die Tange im 
Eismeere, entfernt von den Einmiindungen des Atlantischen 
und Stillen Oceans, etwa weil die Kiste meistens ganz flach ist, 
oder wegen des lange bestehenden HEisrandes, oder aus 
andern Gruänden, eine grosse: Seltenheity....=s0:45- V-=): 

Af de vid Uddebay insamlade algerna tillhör en tredje- 
del antalet af dem, hvilka Ochotska hafvet eger gemensamma 
med det europeiska Ishafvet, en omständighet, som åtmin- 
stone icke bestyrker RUPRECHTS antagande, att ett samband 
nu förtiden icke finnes mellan algfloran i Ochotska hafvet 
och den i europeiska Ishafvet. 

Det är sålunda bevisadt, att det Kariska hafvet verkligen 
eger en algvegetation, att denna i flera väsendtliga afseenden 
öfverensstämmer med den vid Novaja Semljas vestkust och 
vid Spetsbergen, äfvensom att många bland dess arter tillika 
förekomma vid Europas ishafskust och i Ochotska hafvet. 
Visadt är det visserligen icke ännu, att alger finnas i det 
sibiriska Ishafvet öster om det Kariska, men den kännedom, 
som nu vunnits om Kariska hafvets växt- och djurverld, och 
den kunskap, som under det sista årtiondet genom de talrika 
arktiska expeditionerna förvärfvats om alglifvet i andra delar 
af Ishafvet, torde dock kunna berättiga till det antagandet, att 
alger finnas äfven längs Asiens nordkust, och anses veder- 


!) RUPRECHT: Anf. st. p 203. 2) Beiträge zur Kenntniss des Russischen 
Reiches. B. 9, Theil 2, p. 364—365. 


+ 


/ BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 55 

lägga de förmodanden, som framställts, att i det sibiriska 
Ishafvet vattnets salthalt skulle vara för obetydlig, dess tem- 
peratur för låg, bottnens beskaffenhet för ogynsam och kusten 
under alltför stor del af året omgifvas af en landfast isgör- 
del för att en algvegetation här skulle kunna uppkomma och 
trifvas. Ty är det väl antagligt, att, då i Kariska hafvet, i 
hvilket två så väldiga foder som Obi och Jenissej utflöda, 
salthalten är tillräcklig för att en yppig algvegetation och 
för att t. o. m. strax utanför de båda flodernas mynnings- 
vikar på 10—20 famnars djup en storartad hafsfauna kan 
förekomma; — att i den östra delen af samma haf, af hvilket 
det Kariska utgör en del, salthalten skulle vara så ringa, att 
hafsalgers förekomst omöjliggöres. Eller är det väl sanno- 
likt, att här vattnets temperatur skulle vara så låg, att alger 
derför ej skulle kunna komma till utveckling, då man känner, 
att hafsalger utan afbrott utbilda fullt normala såväl vegeta- 
tiva som propagativa organ, äfven då de under flera månader 
omgifvas af ett till 0? och derunder afkyldt vatten). Ej 
heller synes man hafva skäl att antaga, att bottnen utefter 
hela den sibiriska ishafskusten skulle vara af sådan beskaf- 
fenhet, att härigenom uppkomsten af en algvegetation för- 
hindrades. Flerestädes sträcka sig, efter hvad man af före- 
fintliga kartor kan sluta, bergsryggar till och utefter kusten, 
och åtminstone på dessa ställen bör bottnens byggnad vara 
sådan, att alger kunna förekomma. — Spetsbergens och No- 
vaja Semljas kuster omgifvas äfven de under största delen 
af året af en landfast isgördel, hvilket dock icke hindrar, 
att här, t. o. m. i ismassans omedelbara närhet, om förhål- 
landena i öfrigt äro gynsamma, en yppig algvegetation 
finnes. 

Det är emellertid framtida forskningar förbehållet att 
lösa detta problem, må hända ett af de vigtigaste inom alg- 
geografien, nämligen att visa, huruvida alger finnas eller icke 
i detta haf. Är det senare händelsen, så är utan tvifvel, 
såsom RUPRECHT anmärker, »denna brist på all vegetation 
i hafvet den största egendomligheten i det ryska rikets 
fora». 


1) Jfr. F.R. KJELLMAN: Förberedande anmärkningar om algvegetationen 
i Mosselbay enligt iakttagelser under vinterdraggningar anställda af 
den svenska Polarexpeditionen 1872—73, intagen i Ofversigt af Kongl. 
Vetenskaps Akademiens Förhandlingar 1875. N:o 2. 


"36 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 

I sammanhang med hvad nu anförts, anser jag mig böra: 
lemna några meddelanden om det Kariska hafvets diatomacé- 
vegetation. 

Kändt är, att i såväl sydliga som nordliga haf hafsytan 
på vissa, som det synes, skarpt begränsade ställen innehåller 
en oändlig mängd diatomaceer. Vår utmärkte diatomacé- 
kännare Prof. P. T. CLEVE har uti Bihang till Kongl. Svenska 
Vetenskaps Akademiens Handlingar. Band. 1. N:o 11 publi- 
cerat en uppsats med titel: Examination of Diatoms found 
on the surface of the Sea of Java, 1 hvilken anföras 54 arter 
diatomaceer funna i hafsytan på 4? 20'5. Lat. och 105” 20' OQO. 
Long. från Greenwich och i hvilken tillika nämnes, att enligt 
GRUNOW från en bland de Nikobariska öarna äro kända 13 
arter ytdiatomaceer. Samme författare har också uti ett se- 
nare arbete!) redogjort för åtskilliga samlingar af ytdiatoma- 
ceer, under de svenska expeditionerna till Grönland år 1870 
och 1871 gjorda i hafvet mellan Europa och Grönland äf- 
vensom i Davis Strait. — Under den svenska polarexpedi- 
tionen 1872—73 påträffades ett ytdiatomacé-bälte af betydlig 
utsträckning och ofantligt rikt på individer vid Spetsbergens 
nordvestra kust. Rikast var det utanför och innanför de 
båda öarna Amsterdamön och Danskön. De här gjorda sam- 
lingarna, (liksom ock dem, jag i det följande kommer att 
omnämna), har professor CLEVE godhetsfullt undersökt och 
funnit dem innehålla endast en art, nämligen Thalassiosira 
Nordenskiöldii Cr., hvilken också i Davis Strait förekommer 
i hafsytan i »enormous larg masses .... colouring it for many 
miles in extent»?). Under 1875 års expedition funnos tvenne 
ytdiatomacé-regioner, den ena i Kariska hafvet, den andra utan- 
för norska finnmarkskusten. Den förra påträffades utanför Jal- 
mal upa o71957TA Ni Hat: och -679:37! OmLongufränsGtecnws 
och hade en utsträckning i nordlig riktning från den punkt, 
der vi först funno den, af omkring 20 engelska mil. Äfven 
den bildades till största delen af den förut omnämnda Tha- 
lassiosira Nordenskiöldii. Derjemte förekom en art af slägtet 
Melosira, men dock i högst betydligt mindre individantal. 
Der diatomaceerna funnos, der saknades djur i sjelfva hafs- 
ytan, men norr om diatomacébältet, utanför kusten af Hvitön, 


1!) P. T. CLEVE: On Diatoms from the arctie Sea i Bihang till Kongl. 
Svenska Vetenskaps Akademiens Handlingar. Band. 1. N:o 13. 
SACEHVYE: Anf. St. Si06: da 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:o 1. 57 


hvimlade hafsytan af små krustaceer. — Ytdiatomacéregionen 
vid norska kusten vidtog 4—5 mil norr om Tanafjordens 
mynning och sträckte sig utefter kusten i ostlig riktning till 
Vardö longitud. Sin största individrikedom ägde den på 
ungefär 72? N. Lat. och 30? O. Long. från Greenw. Thalas- 
siosira Nordenskiöldii bildar hufvudmassan äfven i de sam- 
lingar, som gjordes inom denna region. Ett par arter af 
slägtet Chetoceras finnas jemte denna. — Ytterlig enformighet, 
stor rikedom på individer och en betydlig utsträckning, ega 
alla de tre ytdiatomacé-regioner gemensamt, hvilka under de 
båda sista svenska expeditionerna påträffats utanför Spets- 
bergens, Finnmarkens och Jalmals kust. 

Åtskilliga bottenprof togos i olika delar af Kariska haf- 
vet. Dessa hafva undersökts af Prof. ÖCLEVE, som, enligt 
den förteckning han haft godheten lemna mig, funnit dem 
innehålla omkring 80 arter diatomaceer. 

Det återstår mig att omnämna ännu ett algfynd från det 
Kariska hafvet, kanske det egendomligaste som under expe- 
ditionen gjordes. — Natten mellan den 11:te och 12:te Aug. 
befann sig expeditionen på ungefär 753” N. Dat. och 7990. 
Long. från Greenw., sålunda omkring 150 eng. mil från när- 
maste kust. Här låg en betydlig mängd is, till stor dels. k. 
»grundis». På de större isblocken och isfälten funnos hålor, 
af hvilka somliga voro flera famnar i diameter. Dessa voro 
fylda med kristallklart vatten, som icke hade den minsta 
saltsmak. Bottnen i de flesta af dessa täcktes af ett om- 
kring 1—2 ctmr mäktigt, ytterst finkornigt slamlager af en 
grågrön färg. En del af slammet tillvaratogs och har efter 
hemkomsten undersökts. Det innehåller en högst betydlig 
mängd sötvattensdiatomaceer, tillhörande många olika arter, 
för hvilka Dr LAGERSTEDT, som benäget åtagit sig kollektens 
närmare granskning, framdeles kommer att redogöra. 

Den 30 Aug. lemnade vi Uddebay och fortsatte vår färd 
söderut. Då vi kommit några mil söder om fjorden, upp- 
hörde den gynsamma vind, som fört oss dit, och efterträddes 
af stiltje, omvexlande med svag motvind. Det gick derför 
mycket långsamt. Vi höllo oss i närheten af den af stora 
fjordar inskurna kusten. Bland dessa må nämnas den ståt- 
liga, djupa och breda af ett temligen lågt, nästan snöfritt 
platåland omgifna Björnbay. — Vi fortforo att såsom hittills 
skett undersöka hafvets temperatur på olika djup, loda, dragga, 


58 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


taga vattenprof m. m. Draggningarna lemnade fortfarande 
rika skördar af hafsdjur, mest echinodermer och maskar. 
Djupet (på ungefär 2 mils afstånd från land) höll sig vid 
omkring 50 famnar. 

Vår afsigt att ännu en gång gå till ankars vid norra 
Novaja Semljas ostkust, nämligen i Kankrinabugten, belägen 
några mil norr om Matotschkin schar, omintetgjordes der- 
igenom, att Pröven af en längs kusten från norr mot söder 
gående ström, som dock först i närheten af Matotschkin schar 
synes, åtminstone denna tid på året, ega någon nämnvärd 
hastighet, fördes under stiltje och tät dimma icke allenast 
söder om denna bugt, utan äfven 12' söder om östra myn- 
ningen af Matotschkin schar, 1 hvilket sund vi seglade in natten 
mellan den 3:dje och 4:de September, under det himlen 
upplystes af ett praktfullt norrsken, det första vi sågo under 
vår färd. Från det vi lemnade de fem isfjällen hade vi ej 
mött eller varseblifvit en enda isbit i hafvet. 

Innan jag går vidare, tillåter jag mig att nämna några 
ord om de högre, vertebrerade djur, hvilka vi funno bebo 
eller besöka det Kariska hafvet. 

Hvalrossen (Rosmarus arcticus) förekommer här ännu 
talrikt och har under de sista åren varit föremål för en in- 
drägtig fångst från norska fångstmäns sida. Flerestädes ut- 
efter Jalmal och Hvitön sågo vi stora hjordar af detta präk- 
tiga djur. Ensamma individer eller en hona med sin unge 
träffade vi äfven rätt ofta i de nordvestra och vestra delarna 
af Kariska hafvet. 

Detta haf eger tre sälarter, nämligen storsälen (Phoca 
barbata), ringlade- eller vikaresälen, äfven snadd kallad, (Ph. 
foetida) och Grönlands- eller Jan Mayenssälen (Ph. groenlan- 
dica). Af de båda förstnämnda sågo vi alltid endast ensam- 
ma individer; den senare åter, hvilken enligt vår erfarenhet 
är Kariska hafvets allmännaste sälart, förekom nästan alltid 
i: skaror på 20—30 stycken. En sådan skara kallade våra 
fångstmän för en vö. 

Utanför Obis och Jenissejs mynningar voro hvitfiskar 
(Delphinapterus leucas) rätt vanliga. — Vid Novaja Semljas 
ostkust, några mil söder om Björnbay sågo vi en stor fen- 
hval, som att dömma af ryggfenans betydliga höjd och krop- 
pens tjocklek tillhörde arten Balxenoptera rostrata, kanske 
den första, som blifvit observerad i det Kariska hafvet. — 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 59 


Lägger jag härtill, att nästan samtidigt, som denna hval vi- 
sade sig för oss, en isbjörn helt oväntadt kom utsimmande 

från land till vårt fartyg, der han naturligtvis snart fick sin 
”bane, så har jag omnämt alla de däggdjur, vi sågo under 
vår seglats i det Kariska hafvet. 

| Fågelverlden var 1 synnerhet i nordvestra och vestra 
delen af Kariska hafvet mycket arm. Jag kan nästan säga 
att det var en stor sällsynthet att der få sigte på en tärna, 
en mås eller en hafhäst. Jag lemnar här en förteckning på 
alla de fåglar, som af oss iakttogos vid Kariska hafvets kust 
eller under färden i detta haf. 

Strix nyctea. Vid Uddebay. 

Falco sp. Några ungar af en falkart togos på Jalmal i 
närheten af kap Golqvin. 

Calidris arenaria. Utanför Jalmal, Hvitön och Obis mynning 
besökte oss stora flockar sandlöpare. 

Somateria mollissima. På och utanför Jalmal. Ingen prakt- 
ejder (S. spectabilis) sågs i eller vid 
Kariska hafvet. Vid Novaja MSemljas 
vestkust är denna den vanligaste af de 

s båda arterna. 

Harelda glacialis. Vid Jalmal, nära kap Golovin var denna 
fågel ymnig. 

Sterna macroura. Såväl i södra som norra delen af Kariska 
hafvet, äfvensom vid Dicksons hamn 
sågo wvi åtskilliga individer af denna 
art, hvilken var sällsynt vid vestkusten 
af Novaja Semlja. 

Lestris cephus. Nordvestra delen af Kariska hafvet, mycket 
sparsam. 

Larus tridactylus.. I närheten af kap Middendorff sågos en 
gång ett par exemplar. 

»  glaucus. Utanför Obis mynning. 

»  eburneus. Sparsam i norra och nordvestra delen af 
Kariska hafvet. 

» sp. (marimus?) Såväl i Dicksons hamn som utanför 
Obis mynning sågo vi några gånger en 
måsart med svarta vingar. Hvilken art 
den tillhörde, kunde ej bestämmas. Sanno- 
likt var det L. marinus. 

Procellaria glacialis. Mycket sparsam. 


60 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Uria grylle (var.) Vid Dicksons hamn äfvensom ute till sjös, 
ungefär midt emellan detta ställe och 
kap Middendorff iakttogos några exem- 
plar. 

>» Brännichi. Af denna fågelart, som vid Novaja Semljas 
vestkust förekommer i ofantliga massor, 
sågo vi i Kariska hafvet, nämligen utan- 
för de fem isfjällen, endast en individ, 
och denna tycktes hafva förirrat sig hit. 


Af fiskar observerades i Kariska hafvet endast tvenne 
ALLCE: 


Den 10:de Sept. nådde vi vestra mynningen af Matotsch- 
kin schar. Resan genom sundet fördröjdes af storm, stiltje 
och ofördelaktig ström. Strömmens riktning ändrade sig 
visserligen hvar sjette timme, men då den österut gående 
strömmen var stark, var deremot den mot vester gående af 
ytterst obetydlig styrka, utan tvifvel i följd deraf, att det i 
hafvet vester om Novaja Semlja hela tiden blåste hård nord- 
vestlig vind. Upprepade gånger tvungos vi att ligga till 
ankars för längre eller kortare tid. I vårt sällskap» befunno 
sig tre norska fångstfartyg, med hvilka vi sammanträffade 
just vid östra inloppet till Matotschkin schar. De hade un- 
der sommaren seglat i det Kariska hafvet och gjort god 
fångst i synnerhet af hvalross, men alla jemte nio andra 
norska fångstskutor en längre tid legat innestängda af is i 
Karabugten. 

Vid Matotschkin hade hösten gjort sitt inträde. De 
sundet omgifvande höga fjällen voro redan snöklädda och 
äfven de lågländta trakterna började blifva hvita. Fågel- 
verlden stod på flyttningsresa åt södern, och landtvegetationen 
hade hårdt angripits af frost. Tiden var just ej lämplig för 
naturhistoriska undersökningar, men vi sökte dock att så 
mycket som var möjligt nyttigt använda de tider, då vi nöd- 
gades ligga till ankars. De zoologiska och algologiska sam- 
lingarna riktades och frukter, frön och groddknoppar af här 
förekommande fanerogama växter insamlades. Dessa se- 
nare hafva öfverlemnats till Upsala universitets botaniska 
trädgård, der odlingsförsök med dem skola anställas. Så 
snart ske kan, skall jag meddela, huru dessa försök ut- 
fallit. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 1. 61 


Tidigt på morgonen den Il1:te Sept. lemnade vi Novaja 
Semlja och styrde kosan mot Norge. Under hela öfverresan 
var vädret särdeles ruskigt och ogynsamt. Vinden höll sig 
nästan utan afbrott på vestkanten (SSV-—NV), och den ena 
häftiga stormen aflöste den andra. Härtill kommo oupphör- 
liga regn- och snöbyar och ett våldsamt upprördt haf. — 

Den 20:de på e. m. fingo vi Nordkyn i sigte och följande 
dag, då det rasade en fruktansvärd snöstorm och brottsjöar 
gång efter annan hotade att krossa vårt lilla fartyg, lyckades 
vi att komma till ankars i Magerö-sundet. Pröven var något 
segelsliten, men i öfrigt oskadd. Alla man ombord befunno 
sig väl, ehuru vi voro mycket medtagna af de stora ansträng- 
ningar, vi fått utstå. 

På qvällen den 26:te inlöpte vi i hamnen vid Hammer- 
fest, men fortsatte redan följande morgon vår färd under 
ostlig storm. Denna var dock af kort varaktighet och efter- 
träddes af tre dygns stiltje. 'THEEL lemnade nu Pröven och 
begaf sig med ångbåt till Tromsö och hemmet. 

Den 3:dje Oktober kl. 1 f. m. fäldes Prövens ankaren 
på Tromsö redd. 


Återfärden genom Sibirien. 


Samma dag som Pröven, den 19 Augusti förmiddagen, 
lemnade äfven nordlandsbåten, bemannad af mig, LUNDSTRÖM, 
STUXBERG jemte de tre fångstmännen NILS ANDERSEN, REINERT 
JOHANSEN och JOHAN PEDERSEN, Dicksons hamn. Båten var pro- 
vianterad med bröd, kaffe, socker, smör för sex veckor, med 
konserver och salt kött för två veckor. Härtill kom tält, sof- 
säckar, något litet kläder, instrumenter m. m. När vi lem- 
nade fartyget, var derför vår lilla båt nedtryckt ända till relin- 
gen och urstånd att i öppen sjö utstå någon svårare sjögång. 
Jag måste derför skatta det som en synnerligen lycklig om- 
ständighet, att vi under seglingen uppför Jenissejs mynningsvik 
ständigt hade en lagom stark frånlandsvind. 

Kursen togs längs med stranden, innanför den mängd låga, 
kala klippholmar, som möta på norra sidan af Jenissejvikens 
mynning och som på ryska kartor äro betecknade med namnet 
Severovostotschnoi OÖstrow (= nordostöarne). Sunden mellan 
dessa öar tyckas vara tillräckligt djupa äfven för stora fartyg, 


62 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


ehuru kanske förorenade af klippgrund. Gynnade af god vind 
och smult vatten seglade vi utan någon längre rast oafbrutet i 
42 timmar till kap Schaitanskoj, dit vi ankommo natten mot 
den 21:sta genomblöta och uttröttade af långvarigt vakande. 
Under vägen stego vi i land endast på två ställen, nämligen 
vid en udde straxt innanför Jefremow kamen — den sista berg- 
udde, som på en sträcka af nära 100 svenska mil möter vid 
Jenissejs östra strand, och vid den första simovie, hvars ruiner 
vi från båten kunde upptäcka på stranden. 

Det förra stället, Jefremow kamen, utgör endast en egen- ” 
domligt formad klippa af 50 till 60 fots höjd, förmodligen bildad 
af samma doleritart som klipporna vid den närbelägna udde, 
der vi för första gången under Jenissejfärden rastade, i viss mån 
dertill föranledda af 3:ne isbjörnar, som i all fredlighet betade 
mellan klipporna. Björnarne läto dock ej störa sig af den stock- 
eld, vi snart uppgjorde i grannskapet, och voro nog kloka att ej 
af nyfikenhet låta sig lockas till oss. Någon tid till jagt hade 
vi icke, ej heller något utrymme i båten för jagtens alster, och 
sedan vi förtärt vårt vid den väldiga stockelden kokade kaffe, 
seglade vi derför vidare. Här insamlades ännu, men för sista 
gången under vår resa uppför Jenissej, verkliga hafsdjur, Appen- 
dicularia, Clio, stora Beroider, åtskilliga Medusor, o. s. v. Land- 
exkursionen lemnade en Harpulusart, 2:ne arter Staphylinider, 
2:ne arter spindlar, en mängd Acarider och Podurider, en 
daggmask m. m. Liksom vid fartygets ankarplats hade vegeta- 
tionen redan här en från Novaja Semljas flora ganska afvikande 
prägel. Större buskväxter (äfven dvärgbjörk) saknades ännu 
fullständigt, och marken var ej ens betäckt med en verklig 
gräsmatta. 

Det andra stället, der vi för någon stund landstego, 
var Krestovskoj, en nu öde f. d. simovie!), som dock att döma 
af husens mängd och inredning en gång måtte hafva haft 
sin glansperiod. Trenne hus med platta, torftäckta tak stodo 
ännu qvar och bildade hvar för sig en verklig labyrint af 
rum: boningsrum, bakrum, badstuga, späckmagasin med stora 
af långa väldiga trästammar urhålkade späckhoar, späcklådor 
med lemningar af hvitfisk m. m., allt i ett. Alla husgeråds- 
saker voro borttagna, och bokstafligt taget fanns jernspik ej i 
vägg, ett bevis derpå att invånarne ej dött ut, utan att de flyttat 


1) Ett ställe som bebos både sommar och vinter. 


IBIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 63 


bort. Enligt uppgift, som lemnades i Dudino, skulle detta hafva 
skett för några tiotal år sedan och föranledts af svårigheten att 
anskaffa mjöl i denna aflägsna, eljest för fångst väl belägna 
trakt. Nu, sedan kommunikationen på Jenissej blifvit Iifligare, 
lär man åter vara betänkt på att låta folk slå sig ned på stället. 
Vegetationen i grannskapet af stugan var utomordentligt yppig, 
bildande verkliga snår af gräs och örter, helt säkert framkallad 
af den mängd animaliska gödningsämnen, som hopats här under 
ställets forna fångstperiod. I det yppiga gräset kringkröpo ett 
par nästan fullvuxna, men ännu ej flygfärdiga falkungar, hvilka 
blifvit obemärkta, om ej föräldrarnes oroliga skrik och flaxande 
i grannskapet af vår rastplats genast vid vår landstigning röjt, 
att ett par af dessa roffåglar valt den gamla öde simovien till 
häckplats. 

Fyra kilometer innanför Krestovskoj skjuter ett grund långt 
ut från stranden, hvarför vi under en mycket Hör och Sr 
sjö nödgades hålla längre ut i floden och framsegla mellan några 
små i denna trakt befintliga holmar. Floden hade här ett djup 
af 5 till 6 famnar. Öfverhufvud tyckes Jenissejvikens östra 
sida icke vara synnerligen förorenad af grund, och djupet upp- 
går här ett stycke från stranden till 6 å 8 famnar, någon gång 
till och med till 12 och derutöfver Vattnets yttemperatur, som 
vid vår ankomst till Dicksons hamn var + 7”,s, sjönk under de 
följande dagarnes storm till + 1”,5. Vid Jefremow kamen var 
den + 2”,5, men steg sedermera i grannskapet af Krestovskoj 
till + 11”, en temperatur som det sedermera nästan under hela 
båtfärden bibehöll. Till färgen är vattnet brunt, men ofta vid 
stränderna färgadt af leriga elr ar. 

Ett stycke söder om Jefremow kamen upptages östra stran- 
den af Jenissej af sandbäddar, hvilka med en höjd af 30 till 
100 fot stupa brant emot floden. Ofvanom strandafsatsen vid- 
tager tundran, en ändlös, obetydligt undulerande slätt, full med 
sanka myrar och smärre grunda vattenpölar, bevuxen med en 
sparsam vegetation, hvars blomningstid nu i det närmaste var 
slut. I stället träffade vi vid vårt första nattläger (kap Schai- 
tanskoj) massor af mogna hjortron, hvilkas i och för sig ypper- 
liga smak denna gång ytterligare förhöjdes derigenom, att de 
för oss voro sommarens första bär. Åfven lingon och odon 
träffades här, om ock i ringa mängd. Kap Schaitanskoj var 
äfven den nordligaste punkten vid Jenissej, der vi funno dvärg- 
björk (Betula nana), och samma ställe bildar äfven genom 


64 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


STUXBERGS fynd af en Physaart vår nordligaste fyndort för 
land- och sötvattenmollusker. Samma snäcka har dock af aka- 
demikern MIDDENDORFF träffats ännu längre upp mot norden 
på Taimyr-halfön, vid nära 734 N. Lat. 

Efter att hafva hvilat ut vid kap Schaitanskoj, seglade vi 
vidare under god vind till Sopotschnaja korga, der den hårda 
vinden och ett utanför liggande grund, hvars utsträckning vi 
under nattens skymning ej kunde urskilja, nödgade oss att lägga 
upp tidigare än vi eljest ämnat. Sopotschnaja korga (= Stöfvel- 
näset) bildar ett i Jenissej långt utskjutande lågnäs, hvilket, 
såsom talrika byggnadslemningar utvisa, fordom varit bebodt, 
men nu står öde. Tidtals tyckas fiskare och fångstmän dock 
fortfarande slå sig ned här, att döma af de talrika räffällor, som 
ännu ,i godt stånd träffas öfver allt längs med stränderna. En 
af dessa fällor var vid vårt besök uppgillrad. Stället är föröfrigt 
det fulaste och otrefligaste jag sett vid Jenissejs stränder. — 
En stor del af näset upptages nämligen af driftimmersnår, stora 
stockar med afbrutna grenar och rötter, uppstaplade öfver hvar- 
andra i ett ändlöst virvarr, öfver hvilket man endast med svå- 
righet och försigtighet kan framgå. De stockar, som ligga när- 
mast sjön, äro fortfarande alldeles friska och användbara. Andra 
stockar, belägna längre från stranden och dit uppkastade för år- 
tionden och århundraden sedan, bilda alla möjliga öfvergångar 
mellan friskt trä och trämylla. Mellan stockarna möter man 
ofta djupa hål fyllda med ett svart stinkande vatten. Likartade 
drifvedssnår som på detta ställe, om ock något mindre, träffas 
nästan öfver allt längre ned mot flodmynningen, men högre upp 
förekomma endast spridda driftimmerbitar, och på vissa ställen 
saknas äfven dessa nästan fullständigt!) 

Föröfrigt var näset beströdt med en mängd grunda söt- 
vattensdammar, mer eller mindre igengrodda af vattenmossor och 
hvimlande af en liten fiskart (spigg, Gasterosteus aculeatus), 
branchiopoder och andra sötvattenskrustaceer, samt lemnande 
botanisten åtskilliga längre nordligt ej iakttagna starrgräs och 
vattenväxter (Carex cordorrhiza, Hippuris vulgaris, Juncus ca- 
staneus m. £l.). Högre upp på mer torrländta ställen var marken 


') När man jemför drifvedssamlingarne vid Jenissejmynningen och 
Novaja Semlja med dem från Spetsbergen, så blir man snart öfvertygad 
om riktigheten af den först utaf AGARDH uttalade åsigten, att äfven 
dessa senare leda sitt ursprung från Sibiriens stora floder. (Jemför 
AGARDH »Om den Spetsbergska drifvedens ursprung» K. V. Akad. 
Öfvers. 1869, s. 97—119. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 65 


sparsamt klädd med Empetrum nigrum (kråkris) och An- 
dromeda tetragona, och på de branta sandsluttningar, hvarmed 
inlandet afslutas mot näset, möter en yppig alnshög vegeta- 
tion af gräs och örter, Alopecurus alpinus, Cerastium maxi- 
mum, Tripleurospermum inodorum, Saussurea alpina, ett par 
Pedicularisarter, m. m. Deremot var stället ytterst fattigt 
såväl på däggdjur och fåglar som insekter, och till och med 
lemmelhål och lemmelvägar, af hvilka kustlandet på Novaja 
Semlja i alla riktningar är genomkorsadt, finnas här endast 
i ringa mängd. 

Enligt solobservationer är den yttersta stugan på Sopotsch- 
naja korga belägen vid lat. 71? 51' 39" och longit. 82? 35' 0". 
Hittills hade vi från tundrahöjderna på den östra stran- 
den ej med säkerhet kunnat se till den vestra, men härifrån 
såg man tydligen den höga sandås, som vid Sverevo skjuter 
ut på vestra sidan af Jenissej och som sålunda kan anses 
bilda södra gränsen af Jenissejs utloppsvik. 

Hård vind och hög sjö uppeböllo oss nära 2:ne dygn 
vid detta ställe. Men den 23:dje Aug. om aftonen kunde vi 
ändtligen segla vidare. Kursen ställdes på Goltschika, den 
nordligaste simovie på östra stranden af Jenissej, som för 
det närvarande är bebodd, men då vi under nattens skym- 
ning närmade oss den strand, der vi förmodade att simovien 
skulle vara belägen, kunde några boningshus ej urskiljas, 
ehuru en besynnerlig optisk villa, förmodligen härrörande af 
det svaga månljusets tillfälliga återspegling mot en hög 
skumbhöljd våg, ofta läto ljussken framskymta från olika 
riktningar, så tydliga, att hvar och en af båtens besättning 
turvis med bestämdhet påstod sig hafva märkt ljus från ett 
fönster eller en stockeld på stranden. Snart råkade vi under 
försöket att segla fram närmare stranden på ett vidsträckt 
grund, hvilket jag ej ansåg rådligt att under den höga sjön 
och i mörker segla öfver. Kursen ställdes derför under frisk 
vind mot Sverevo, på Jenissejs vestra strand, hvarest äfven 
en simovie fortfarande bebos, men vid ankomsten till vestra 
stranden kunde vi i mörkret ej heller här urskilja några 
boningshus. Vi seglade derför åter öfver floden, för att 
vid dagningen finna ett lämpligt landningsställe längre upp. 
Medan vi sålunda spanande efter boningshus seglade utmed 
stranden i mycket hög och krabb sjö, befunno vi oss plöts- 

ligt midt in i våldsamt brusande bränningar. Efter några 


- 


2 


66 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


fåfänga försök att ro båten tillbaka mot vind och sjö, hvar- 
under vi nära nog gått i qvaf, fanns ingen annan utväg öf- 
rig, än att åter hissa segel och ställa kursen rätt igenom de 
farliga brottsjöarne. — Lyckan stod oss bi. Just på det 
grundaste stället lyftes båten öfver af en hög brottsjö, och 
vi befunno oss åter på djupt vatten. Snart sågo vi en liten 
efter hvad det tycktes bebodd stuga. på stranden, utan att 
dock, till följd af den svåra sjön, kunna såsom jag önskat 
lägga till vid densamma. Vi seglade derför vidare, tills vi 
slutligen lyckades finna en lämplig landningsplats i grann- 
skapet af en obetydlig på Jenissejs högra strand utfallande 
elf, Mesenkin. 

Under de utflykter, som genast efter landstigningen fö- 
retogos åt olika håll, varenade vi 2:ne personer, som åtföljda. 
af en mängd hundar gingo och letade hjortron på myrarne. 
De tycktes i början vilja undvika oss, men nalkades slutligen 
och meddelade, att de voro ryssar, anställda som arbetare vid 
simovien Goltschika, hvarest en köpman från Jenissej hade 
en fångststation. Efter en stunds samspråk föreslog jag 
den yngre af dem, en kosak FEobDor, som tycktes vara väl 
hemmastadd med trakten, att följa med som vägvisare till ' 
Dudino, ett förslag hvarpå han efter någon stunds under- 
handling ingick mot ett arvode af 50 Rub. silfv. och med 
vilkor, att han finge begära tillstånd dertill af sin husbonde, 
som var bosatt 30 verst längre norrut, vid Goltschika. För 
att förskaffa sig detta tillstånd begaf han sig genast åstad, 
med löfte att återkomma följande afton. 

Vänttiden användes naturligtvis af oss efter bästa för- 
måga till undersökning af traktens naturförhållanden, till an- 
ställande af solobservationer, för bestämmande af ställets 
läge m. m. Enligt solobservationer var vår rastplats vid 
Mesenkins utlopp belägen vid lat. 71? 27'31" och longit. 83? 19', 
således endast 45 kilometer söder om vårt förra landnings- 
ställe. Mesenkins låga elfdal är dock vida mer skyddad mot 
ishafvets vindar än lågnäset vid Sopotschnaja, och inflytandet 
häraf ger sig äfven tydligen tillkänna genom en vida rikare 
vegetation. Redan från sjön kan man sålunda på strandaf- 
satserna förmärka några mörkgröna busksnår, af ett par alnars 
höjd, hvilka vid framkomsten visa sig bestå af aller (Alnus: 
fruticosa). Mellan albuskarne och skyddade af dessa träffade 
vår botanist en mängd storväxta örter, Sanguisorba polygama, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 67 


Galium verum, Delphinium elatum, Hedysarum obscurum 
(redan, ehuru i mindre exemplar, träffad till och med vid Dick- 
sons hamn), Veratrum album m. fl. Äfven Salixbuskarne blef- 
vo här mer högväxta än förut, gräsmattan mer yppig, och 
sandkullarnes sluttningar i det inre af landet voro nu prydda 
med en mängd nya former, Alyssum Fischeri, Dianthus, Oxy- 
tropis pilosa, Saxifraga, Thymus Serpullum med flera. 

Under samspråket med FEoDpor frågade jag naturligtvis, 
om mammutlemningar förekommo i trakten. Han svarade, 
att de enda dylika han kände utgjordes af några helt nära 
vår tältplats befintliga benfragmenter, hvilka äfven med FEo- 
DORS tillhjelp straxt derpå uppletades, men befunnos alltför 
obetydliga att tillvaratagas. Några dagar derefter, sedan vår 
bekantskap med FEopor blifvit mera intim, meddelade han, 
att en gammal man, bosatt vid den söder om Mesenkin be- 
lägna vinterstationen Korepovskoj, 1 förtroende berättat ho- 
nom, att på ett ställe, just vid Mesenkins utlopp, vårfloden 
årligen från tundrans sandgraf utsköljer stora benbitar och 
hudstycken af ett mammutdjur, af hvilket äfven hufvudet 
skulle vara synligt. När jag ändtligen efter många försig- 
tiga och liknöjda frågor hit och dit lyckats få denna vigtiga 
upplysning, var jag redan halfvägs till Dudino och samtliga 
invånare, med hvilka jag talat, hade förklarat, att vi 
endast genom att hasta vidare så fort som möjligt skulle 
kunna nå den sista ångbåt, som under detta år från Dudino 
skulle gå söderut. — Det var således för sent att vända, och 
jag måste derför till min stora ledsnad för denna gång lägga 
band på min lifliga åtrå att kunna bringa i ljuset något nytt 
bidrag till detta märkvärdiga forn-djurs historia. I alla fall 
ställde jag så till, att FEoDoRr utan att väcka uppseende skulle 
kunna tillsända mig en bit af den märkvärdiga huden, och 
jag lofvade, att, om hans uppgift befunnes riktig, och om 
det skulle lyckas mig att få djuret afhemtadt sjövägen, såväl 
han som den egentliga upphittaren skulle få en riklig pen- 
ningbelöning. Sjelfva spanade vi under våra färder längs 
med tundrans strandafsatser förgäfves efter några mammut- 
ben, och de tyckas öfverhufvud vara sällsyntare vid östra sidan 
om Jenissejs mynning än jag väntat. På vissa ställen skola 
dock dessa ben förekomma i stor mängd, t. ex. på bottnen 
af en insjö i grannskapet af SIDOROFFS grafitgrufva. 


68 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Jenissejs östra strand lemnar öfverallt vid flodens nedre 
lopp ypperligt tillfälle att studera sammansättningen af de 
jordlager, som bilda den stora tundrans underlag. Såsom 
redan MIDDENDORFF (Sib. Reise, IV s. 295) och ScHMIDT 
(Mamm.-Exp. s. 17) visat, utgöras dessa af rent marina bild- 
ningar, hvilka icke eller endast mycket lokalt vexla med 
sötvattenlager. Af dessa marina lager urskiljer SCHMIDT 2:ne 
afdelningar, en högre, bestående af lera, och en lägre, bildad 
af lerblandad sand. Vid de ställen, der jag landsteg, var 
denna senare bildning öfvervägande, och verkliga äldre ler- 
lager förekommo icke eller endast sparsamt. Vid foten af 
tundraafsatsen bildades fodstranden af grof sand, hvilken 
blifvit ursköljd från de öfverliggande jordlagren och derför 
företrädesvis bestod af det i tundrasanden förekommande 
gröfre och tyngre materialet. Flodsanden var sålunda i 
vattenbrynet svart och röd, vattrad af magnetit och granat- 
sand, inblandad med korn af åtskilliga andra hårda och tunga 
mineralier. Föröfrigt var stranden här beströdd med otaliga 
mindre stenar, hvilka bildade en profsamling af de bergarter, 
som en gång lemnat materialet till denna ofantliga sandfor- 
mation. Några af glacieris transporterade erratiska block, i 
storlek jemförliga med dylika block hos'oss, förekomma der- 
emot icke härstädes, en omständighet, hvilken jag betraktar 
som ett bevis derför, att tundrasandlagren åtminstone icke i 
dessa trakter äro af glacialt ursprung. Jag bör dock anmärka, 
att man på ett eller annat mindre stenstycke kunde märka 
strimmor och repor fullkomligt liknande dem, som träffas på 
moränblock, ehuru strieringen här tydligen uppkommit genom 
jordlagrens glidning, någongång äfven genom flodisens in- 
verkan. Detta senare kan isynnerhet iakttagas vid de stora 
af fodis (icke glacieris) transporterade stenblock, som man 
träffar här och der vid stränderna af Jenissejs öfre lopp. 

Hufvudmassan af stenarne utgjordes af olika basalt- 
varieteter, ofta innehållande blåsrum med zeolit, utvisande 
att eruptiva bildningar fordom i stor skala uppträdt äfven i 
denna del af polarbassinen. De vanliga metamorfiska och 
kristalliniska bergarterna förekomma deremot här endast i 
ringa mängd, och framförallt tycktes stenbitar af granit och 
gneis vara ytterst sällsynta på östra stranden norr om 
Mesenkin. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:0 l. 69 


Utom ofvan anförda stenarter träffade man här i tundra- 
sanden eller bland strandstenarne större och mindre bitar af 
stenkol eller brunkol, detta senare ofta med tydligt utpräglad 
trästruktur och utanpå genom vittring fullkomligt hvitt, så 
att det på ytan hade nästan samma utseende som de trä- 
bitar (t. ex. gamla grafkors), som i polartrakterna en längre 
tid varit fritt utsatta för atmosferiliernas inverkan. — Trä- 
substansen hade här först blifvit impregnerad med kiselsyra, 
hvarpå den svarta kolhaltiga föreningen genom luftens in- 
verkan helt och hållet bortvittrat på ytan, så att endast ki- 
selsyran blifvit qvar, dock med bibehållande af den ursprung- 
liga strukturen. 

Märklig är den lätthet, med hvilken den ifrågavarande 
substansen fullständigt oxideras af rökande salpetersyra, 
hvarefter den qvarblifvande kiselsyran på det grannaste sätt 
visar trädets cellstruktur. 

Jemte basaltblocken träffar man på norra Jenissejstranden 
äfven en mängd block af mergel och grof lös sand innehål- 
lande marina försteningar”!) och rullade, delvis förkolade och 
förkislade träbitar, på ett märkvärdigt sätt liknande de smärre 
nötta drifvedsbitar af nutida ursprung, som på vissa ställen 
i mängd lågo kringströdda på stranden. Man skulle tro, att 
man här hade för sig en tillfälligtvis tillhårdnad bit af det 
nutida fodsandlagret, om ej de snäckor, som jemte de för- 
kolade drifvedsbitarne äro inneslutna i sandstenen eller mer- 
geln, tillhörde den mesozoiska tidsåldern. Det är tydligt, att 
redan vid denna långt aflägsna tidsperiod mäktiga floder här- 
städes förde drifved till polarhafvet, hvarest den inbäddades 
i sand och förstenades. Vigtigt vore att få rätt på betydli- 
gare anstående och blottade massor af dessa mesozoiska 
sandlager, emedan man då hade utsigt att jemte snäckorna 
och träbitarne finna lemningar af den tidens vertebrerade 
djurformer. 

I tundra-sandlagren förekomma äfven yngre fossila snäck- 
lemningar, hvilka redan längesedan ådragit sig MIDDENDORFFS, 


!) Anstående lager med likartade försteningar hafva af LOPATIN blifvit 
funna vid Goltschikas utlopp i Jenissej, lösa block af MIDDENDORFF 
i Taimyrlandet, af FR. SCHMIDT och LOPATIN på en mängd ställen 
norr om Dudino, af SIDOROFF från nedre Jenissej., af MIDDENDORFF 
från Olenek m. m. (Jemför SCHMIDT Mammwuth-Ezxped. s. 21—25 o. 
133). Försteningarne äro beskrifna af v. EICHWALD i Lethea Rossica 
och af SCHMIDT i hans ofvan ofta anförda arbete. 


70 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


SCHMIDTS, LOPATINS!) m. fl. uppmärksamhet. De gifva oss 
utomordentligt vigtiga upplysningar om tundrans ålder och 
bildningssätt, och jag skall derför här lemna en kort fram- 
ställning af de iakttagelser, som i detta hänseende gjordes 
under vår resa 1 dessa aflägsna trakter. 

Enligt uppgift, som lemnades mig i Dudino, äro sub- 
fossila snäckor på vissa ställen i det inre af landet hopade 
i så stora massor, att de bilda verkliga snäckbankar, och 
dylika förekomma enligt äldre uppgifter äfven på kullarne 
vid stranden långt ut mot kap Tscheljuskin. I de sandpro- 
filer, som jag var i tillfälle att undersöka flerestädes på Je- 
nissejs östra strand, förekommo subfossila snäckor hufvud- 
sakligast mellan kap Schaitanskoj och Jakovieva. Söder 
om Dudino såg jag deremot icke under utflykterna här och 
der på stränderna några subfossila snäckskal, och dylika före- 
komma ej heller på det ställe af Jalmal, der den svenska 
expeditionen landsteg. På de af oss besökta ställen af Je- 
nissej-tundran träffade vi snäckskalen aldrig i egna lager, 
utan endast temligen rikligt inblandade i sandlagren. Jemte 
snäckskalen träffade man äfven skaldelar af Balaner och hela, 
på större rullade stenar fästade Balanskal, stenar med vid- 
fästade Bryozoer m. m. De flesta snäckskal voro mycket 
fragmentariska, och isynnerhet var detta fallet med gastero- 
poderna, af hvilka ofta endast columellan var qvar. 

Om man på grund af det lösa materialets beskaffenhet 
söker sammanställa en geologisk bild af de bergmassor, 
genom hvilkas söndergrusande tundraformationen vid Jenissejs 
mynning uppstått, så kommer man till den slutsatsen, att 
norra eller åtminstone nordvestra Sibirien i geologiskt hän- 
seende fordom liknat vissa trakter af Island, basaltregionen 
på N.V. Grönland eller Kamtschatka, d. v. s. att denna del 
af Sibirien upptagits åtminstone delvis af betydligare, numera 
söndergrusade bergsträckor, bildade hufvudsakligast af löst 
sammanhängande sedimentära lager, innehållande kolflötser 
från olika tidsåldrar och täckta med bäddar af basalt, basalt- 
tuffer och basaltbreccior. Sedan dess har en storartad de- 
nudation ägt rum, hvarigenom de skyddande basaltbäddarne 
blifvit söndergrusade och det underliggande sandmaterialet 
utspridt öfver den nuvarande tundran. Härunder har landets 
nordkust blifvit betydligt framflyttad dels genom deltabild- 


1) SCHMIDT, Mamm.-Exp. s. 46. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 1. fl 


; 
ningar, dels derigenom att landet, såsom hafssnäckorna i tun- 
dran utvisa, höjt sig. 

Såsom jag redan omnämnt, visar föröfrigt den fullkom- 
liga bristen på verkliga erratiska block i nedre Jenissej-om- 
rådet, att glacierer icke spelat någon betydande rol härstädes 
under tundrans bildningsperiod. Sannolikt har N.V. Sibirien 
då liksom nu nästan helt och hållet saknat glacierer, en om- 
ständighet, som utgör ett kraftigt bevis mot antagandet af 
någon allmän glacialperiod. Å andra sidan visa de i tundran 
inneslutna snäckorna, hvilka till arten fullkomligt öfverens- 
stämma med snäckor, som nu lefva i det Kariska hafvet, att 
vid den ifrågavarande tidsperioden ungefär samma tempera- 
turförhållanden och lefnadsvilkor förefunnits i det sibiriska is- 
hafvet, som nu förtiden. "Till ett likartadt resultat kommer 
FR. ScHMIDT i afseende å landklimatet på grund af en nog- 
grann undersökning af de växtlemningar, som träffats jemte 
det Schmidtska mammutdjuret. Allt tyckes visa, att Sibirien 
under den europeiska glacialperioden haft ungefär samma 
klimat som nu förtiden, och att glacierernas forna stora ut- 
bredning i Europa således endast berott på lokala förhållan- 
den likt de, hvilka för det närvarande göra Grönland till ett 
glacialland och än i dag med hafsströmmarne sprida mäktiga 
isberg ända söder om New-Yorks latitud. 

Den 26:te Aug. tidigt om morgonen kom vår blifvande 
lots till oss jemte fem andra i trakten bosatta ryssar. Natur- 
ligtvis undfägnades gästerna genast i vårt tält efter bästa 
förmåga, och under lifligt samspråk berättade de mig härun- 
der, att utom den »Prikaschik», som jemte 3:ne arbetare 
för bedrifvande af fångst och fiske slagit sig ned vid Golt- 
schika, Sverevo ännu var bebodt af en man, Priluschnoj af 
en gammal man med sin son. Föröfrigt voro de norrut be- 
lägna forna simovierna öde, och af de ryssar, som ännu 
bodde här, var endast en af arbetarne på Goltschika gift. 

Infödingar, samojeder, dolganer, jakuter komma deremot 
ofta i temlig mängd från tundran ned till stranden, men 
dessas antal hade under de senare åren betydligt minskats 
genom en svår koppfarsot, som isynnerhet härjat bland sa- 
mojederne. 

Sedan jag en stund samspråkat med våra vänliga och 
för vår färd utomordentligt intresserade gäster, reste vi un- 
der herrligt stilla väder vidare till kap Gostinoj, hvarest 


72 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


rasten togs. Flodvattnets temperatur i ytan var nu +11”, 
den var dock ytterst vexlande t. ex. dagen förut + 6,2 och 
om morgonen efter stormen, vid högvatten, endast + 3”,0, 
hvilket tydligen måste bero derpå, att en kall undervattenström 
här tränger fram ett långt stycke uppför flodens botter och 
vid långvarig storm blandar sig med det saltfria och varma 
ytvattnet !). 

Under seglingen utmed kusten förmärkte vi, för första 
och sista gången under vår färd uppför Jenissej, i en djup, 
ur tundran utskuren klyfta vid stranden en qvarlefva af 
vinterns väldiga snötäcke. Vid raststället träffades äfven 
några gramnitbitar bland de från tundran utsköljda sandlagren. 
Buskvegetationen på stränderna af en här utfallande elf var 
särdeles yppig, och bland buskarne träffades blad af åkerbär 
(Rubus arcticus), 2 alnar höga stånd af Angelica m. m. 

Efter en stunds middagsrast vid detta ställe seglade vi 
vidare och kommo, efter åtskilliga irrfärder i skymning och 
dimma, natten mot den 27:de i land vid ett lågnäs utmed 
mynningen af Jakovieva elf. En tät dimma nödgade oss 
att här tillbringa natten, oaktadt stället var nästan fullkomligt 
blottadt på vegetation och drifved endast fanns 1 så ringa 
mängd, att de för matlagningen nödiga träbitarne knappast 
kunde hopsamlas. Att döma af den mängd lemningar efter 
störfisk, som funnos på stranden, tyckes en rik störfångst 
nyligen hafva gjorts af invånarne från den närbelägna 
simovien »Jakovieva», hvilken sades bebos af 2:ne ryssar 
och 2:ne samojeder. Vi hörde hundskall i trakten, men 
sågo, hindrade af den täta dimman, hvarken boningshus eller 
invånare. 

Vårt följande rastställe blef en särdeles intagande fiskeri- 
plats vid ett smalt sund mellan Briokovski-öarne, de nord- 
ligaste i den ölabyrint, som här upptager Jenissej sströmfåra 
mellan 69!/.” och 701/,? N. Br. Fisket var dock för: detta 
år slutadt och stället således öde. Men 2:ne smärre hus och 
flera jordgammor, alla i godt stånd, stodo qvar på stranden 
och vittnade, jemte en mängd stora båtar och för insaltning 
af fisk afsedda träkärl, om den handtering, som för en må- 
nad sedan här bedrifvits. : 


1) Dessa i utloppet af floder förekommande saltvattenströmmar hafva 
först blifvit påpekade af F. L. EKMAN, »Om de strömmar, som upp- 
stå vid flodmynningar». Öfversigt af Vet. Akad. Förh. 1875. N:o 7. 


MPIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O I. 73 


Den 28:de Augusti rodde vi vidare mellan en mängd 
öar, hvilka vanligen afslutas mot floden med en brant afsats, 
från hvilken här och der stora torfklippor nedramlat. På 
sådana ställen visade den blottade genomskärningen, att ön 
ursprungligen utgjort en af floden uppkastad sandbank, som 
i tidernas längd betäckts först med massor af drifved och 
sedan med en yppig vegetation, hvilken småningom gifvit 
upphof till det mäktiga, men ännu ej fullkomligt multnade 
torflager, af hvilket öns öfver vattenytan belägna del till 
större delen är bildad. 

På aftonen lade vi till vid Nikandrovski-öarne, nära in- 
till ett fortfarande bebodt fiskläge, hvars invånare just som 
bäst höllo på att draga upp en not. För en Rub. silfver 
köpte jag här nio feta Muksuner och Tschirer, tillsammans 
vägande 25 & — och dock var det pris, som begärdes af 
främlingen, naturligtvis dubbelt större än det vanliga. Jenis- 
sej är berömdt för sin rikedom på stora, läckra fiskarter, och 
jag beklagar högligen, att min och mina kamraters fullkom- 
liga obekantskap med fiskplanteringskonsten hindrade oss 
att, såsom jag önskat, till Sverige öfverföra befruktad rom, 
åtminstone af den jättelika Njelman, troligen den största och 
läckraste 1 sitt slägte. 

Under uppseglingen mellan Dudino och Jenisseisk lät 
jag i en spritfylld tunna omsorgsfullt inlägga exemplar af alla 
Jenisseiska fiskarter, som vi kunde öfverkomma. Samlingen 
blef sedermera med karavan öfversänd till Nischni Nov- 
gorod och derifrån vidare till Stockholm, samt kommer fram- 
deles att undersökas och beskrifvas med särskildt afseende på 
de sibiriska fiskarternas slägtskap med motsvarande svenska 
former. Här vill jag endast meddela en förteckning öfver 
de vigtigaste Jenisseiska fiskarter, deras trivialnamn, storlek, 
pris m. m., hvilken lemnats mig af en i Jenisseisk boende 
Helgoländare, Herr P. Boring, som under en följd af år 
uppehållit sig i dessa trakter för skepps- och båtbyggeri. 
Förteckningen kan visserligen icke göra anspråk på att inne- 
hålla kritiskt bestämda namn på de anförda arterna, men 
hon torde dock i många hänseenden vara af stort intresse, 
i synnerhet med afseende på de i henne förekommande 
uppgifterna om fiskarternas storlek och deras utbredning i 
Jenissejs omfattande flodgebit. 


14 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Förteckning på de i Jenissej förekommande fiskarter af P. BOoJLING. 


- | 
Ryskt namn Latinskt SEIN Al ärk 
Mag : 1 | Nn märkNrEe ar. 
es Högsta | Medel- - 
| 


| 1. Ossetrina. Acipenser iPod ”li6 Jag kan med bestämdhet 
sturio. ange, att man en gång vid 
Nasimova fångat en Ossetrina, 
som vägde 7 ”Pud och gaf 14: 
pud kaviar. Fiskar på 5 pud | 
träffas ofta. Stora fiskarhafva | 
i förhållande till deras vigt | 
mer rom än små. 


Fl 


Liknar ossetrinan, men är ; 
I betäckt med taggar.  Sär- | 
skildt förtjenaromnämnas, att | 
medan gamle fiskare säga sig | 
aldrig hafva sett en kosterka | 
med rom, fanns en romfylld / 
| | fisk af detta slag sistli idne 
höst. Till smaken är koster- 
I kan bättre än ossetrinan. 


| 2. Kosterka. I24BRaLles 


3. Sterlett. Acipenser | 30 & | 3 & | Sterlett förekommer ej al- 

ruthenus. | lenast i Jenissej, utan äfven 
i dess bifloder, de 3:ne Tun- 
I guska. Man, Kanu, Sim och 
| förmodligen äfven Asakan, | 
Men den i bifloderna före- 
I kommande sterletten är ofta | 
| större och skiljer sig dessutom | 
I från den Jenisseiska genom ; 
I ett spetsigare hufvud och ljust | | 
| rostfärgad buk. 


| 4. Njelma. Coregonus | 1! Pud| 3 €& | Njelman förekommer ej i 
njelma. | Jenissejs bifloder, och den | 
| | I träffas icke heller synnerligen | 
| | rikligt i hufv udfloden. Der- | 
I emot förekommer den ym- 
| Inigt i Vestsibirien, äfven i| 
| | | bifloderna, t. ex. i Tura. En | 
| Njelma vägande 1 Pud kan j| 
| lemna 15 & rom. | 


5. Tschir. Coregonus 25 & 6 & | Förekommer äfven i betyd- 
| tschir. | [lig mängd i de större biflo- 
| derna, t.ex. de 3:ne Tunguska. | 


A 
Ae 
A 


6. Muksun. | Coregonus 12 Förekommer ej i bifloderna 
| muksun. och sällan ofvan om vatlen- 
fallen vid Ossipova. 


(É Moksehugor. SATS Jag vill erinra mig. att 
| moksehugor är en fisk, som 
| | till huden liknar njelman, 
I men har en helt liten mun. 


!) Enligt BoJLING. — Jag har ansett bäst att meddela denna lista alldeles 
oförändrad, utan tillsats af de latinska namn, som här saknas. 


BIHANG TILL K. SV. VET: AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 75 


5 Storlek. 
Ryskt namn. AA AE 
- Högsta |Medel- 
8. Kundscha. 20 1 8 
| 
I 
9. Peljatka. Coregonus 2 Lr 
peljat. 
I I 
10. Omul. Coregonus | 32 & |11 KE 
omul. 
IT. Sig. Coregonus JD ING 
lavaretus. | 
12. Taimen. Salmo 2 Pud | 16 € | 
taimen. 
13. Lenok. 
a) Flod-Lenok. 1 SS SA IE 
b) Sjö-Lenok. 3 tb LE 
14. Ljen. Tinca FOREST IT ES 
vulgaris. | 
15. Karass. Cyprinus 10-G7 IE 
CArassius. 
16. Harjus. Thymallus 2 | + G 
vulgaris. 
17. Okun. STEN KRA 
18. Peskar. Cyprinus IE | IE | 


gobio. 


Anmärkningar. 


Kundschan har en mörk, 
fläckig hud, stort gap och 
skarpa tänder — är således en 
roffisk. Dess kött är röd- 
| aktigt. Den förekommer säl- 
lan i Jenissej, men fångas i 


de stora sjöarne NO från 
Dudino. 

| Förekommer i synnerhet 
rikligt i bifloden Peljatka, 


hvilken faller från högra si- 
| dan ini Jenissej 20 verst ofvan 
om Tolstoj nos. 


Större än Omulen i Selenga 
och äfven afvikande till for- 
| men. Den i Jenissej före- 
| kommande går sällan ofvan 
lom vattenfallen och är till 
| gestalten spänsligare. 


Förekommer ofta äfven i 


| bifloderna. 


Förekommer såväl iJenissej 
| som bifloderna ända söder om 
| Minusinsk. 


a) är en laxforellart, som 
| förekommer såväl i Jenissej 
| som dess bifloder. b) före- 
| kommer endast i mindre sjö- 
| ar och har en smutsigt svart- 
| aktig hud. 


| Förekommer i smärre åar 
| och bäckar. 


Fångas visserligen i Jenis- 
sej, men uppehåller sig dock 
hufvudsakligast i bifloderna 
ända till de minsta källflo- 
derna. Fångas der i stor 
mängd och går först med 
| drifisen ned till Jenissej. 


19 


76 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


: Storlek. 
| Ryskt namn. | RR 
| | ö Högsta |Medel- 
. Jelets. | Cyprinus IE | sr tb 
| dobula. 
. JOSs. | 6 & 1 & 
. Podrjass. | SSA EE 
. Soroga. | IL PILEN EE 
. Jorsch. I 18 3, & 
| | 
| | 
. Pitschuka. | 1 
| 
. Schiroko 
golowia. | 
| | 
| | 
. Schvacha. | 
. Vjun. | 
| 
. Tugun. | | 
I | 
. Nalim. | Lota | I Pud | 10 | 
| vulgaris. | | | 


Anmärkningar. 


- 


| 


anförda fiskarterna. 


Liknar de 2:ne näst förut 


En fisk liknande peskar, 
men med smutsigt gul hud. 
Fångas om våren före isloss- 
ningen i snövatten på slam- 
miga ställen i dertill afsedda 
korgar. Senare på året er- 
håller man den icke. 


Förekommer sällan. Läng- 
den ungefär 6 tum. Liknar 
en fiskart, som fångas i Nord- 
sjön och af helgoländarne 
kallas »stör». 


En liten fisk förekommande 
i slam, liknande peskar. 


En liten fisk af ålens färg, 
som blir sex tum lång och 
till formen liknar Sandspirarn 
i Nordsjön. 


Den minsta. men tillika 
täckaste fiskart i Jenissej. 
Fångas i stor mängd ända 


I ned till Dudino. 


AS vara samma fiskart. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0O 1. Ch 


Liksom de flesta inbyggarne vid nedre loppet af Je- 
nissej höllo invånarne vid Nikandrovska fiskstationen en 
mängd hundar, hvilka tycktes vara af samma ras som drag- 
hundarne på Grönland. Hundarne användas om sommaren 
att längs med stränderna bogsera båtar uppför floden och 
om vintern till allehanda körslor. Dock anser man härstädes 
af skäl, som redan anföras i Inledningen till MIDDENDORFFS 
Sibirische Reise, hunden fullkomligt oanvändbar för långa 
färder öfver obebodda sträckor, i fall lägenhet ej finnes till 
jagt eller fiske under resans lopp, eller ifall lemlar ej finnas 
i så stor mängd i de trakter som genomfaras, att hundarne 
kunna föda sig sjelfva genom lemmelfångst. För dylika fär- 
der använder man alltid renar. 

Tidigt den följande dagen seglade vi eller rättare rodde 
under herrligt stilla väder vidare. Middagsrasten togs i 
grannskapet af en numera öde simovie på södra delen af ön 
Sopotschnoj. Härifrån fortsattes färden vidare först till kap 
Muksuninskoj, hvarest vi besökte en samojedfamilj, som slagit 
upp sitt skinntält vid denna fiskplats, för att insamla det för 
vintern nödiga fiskförrådet, derpå till Tolstoj-Nos, en fortfa- 
rande bebodd väl bebyggd simovie, hvars invånare emot- 
togo oss mycket vänligt och med mycket intresse och för- 
våning underrättade sig om vår färd. Ungefär tre verst norr 
om boningshusen fanns här ett vackert kapellikt monument, 
upprest på stranden öfver en under början af förra århun- 
dradet för politiska orsaker hit förvist betydande personlig- 
het, som enligt legenden först på högre befallning blifvit 
hängd i grannskapet af det nuvarande grafstället, men seder- 
mera förklarats för helgon. — Detta monument var egen- 
domligt nog den första erinran, som mötte oss af denna i 
Sibiriens alla sociala förhållanden djupt ingripande sam- 
hällsklass. 

Man sade mig här, att den sista ångbåten för fem dagar 
sedan passerat stället och att den för det närvarande uppe- 
höll sig några mil längre uppför floden. Jag nödgades der- 
för utan uppskof resa vidare och nådde ändtligen efter 26 
timmars endast af korta landstigningar afbruten seglats och 
rodd d. 3l:sta Aug. vid Saostrovskoj i grannskapet af Du- 
dinka den under de sista dagarne ifrigt efterspanade ång- 
båten Alexander. 


178 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ-. 


Här sågo vi på Jenissejs venstra strand de första spåren 
till skog, bestående af 10 till 20 fot höga lärkträn, hvilka, 


brutna af storm och halfförvissnade, likt en gles skäggborst 


stucko fram från den höga strandvallen. Dessa trän utgjorde 
1 denna trakt de yttersta utposterna mot norden af verldens 
största skog och gåfvo tillkänna, att vi nu lemnat tundrans 
område och trädt in i skogsregionen. 

Då mången torde föreställa sig tundran såsom en öde 
öken, från hvilken endast här och der snöfria ställen fram- 
skymta, täckta med en sparsam vegetation af mossa, så torde 
det vara på sin plats att här än en gång erinra derom, att 
detta ingalunda är fallet. Tvärt om sågo vi, såsom ofvanför 
nämndes, under vår färd uppför Jenissej snö endast på ett 
enda ställe, i en obetydlig för solen skyddad djup dalklyfta. 
Vegetationen var i synnerhet på de holmar, som under vår- 
flödet äro öfversvämmade, utmärkt genom en rikedom, till 
hvilken jag sällan sett något motstycke, och redan här fram- 
kallade jordmånens bördighet, -ängsmarkernas omätliga ut- 
sträckning och rikedom på gräs hos en af våra fångstmän, 
cn medelålders qvän, som var ägare af någon liten jordlapp 
mellan fjällen i nordliga Norge, utrop af afund öfver det 
herrliga land, vår Herre gifvit »den ryssén», och af förvåning, 
att inga kreatur betade på ängsmarken, ingen lie mejade 
gräset. Dagligen och stundligen hörde vi samma utrop upp- 
repas, ehuru med ännu större kraft, då vi några veckor längre 
fram kommo till de resliga urskogarne rivellar Jenisseisk åh 
Turuchansk eller till det af djup »tscehornosem» (svartjord) 
betäckta, men nästan obebodda slätterna på andra sidan Kras- 
nojarsk — i bördighet helt säkert jemförliga med de bästa 
delarne af Skåne, i omfång öfverträffande hela den skandi- 
naviska halfön. Detta omedelbara omdöme af en verklig, 
om ock obildad jordbrukare torde hafva sitt intresse vid bedö- 
mandet af Sibiriens framtida betydelse. 


I likhet med 2:ne andra ångbåtar, som under sommaren 
1875 besörjde fodfarten på Jenissej, utgjorde »Alexander» 
hvarken passagerare- eller lastbåt, utan en med ånga fram- 
drifven flyttbar handelsbod, öfver hvilken högsta befälet för- 
des af en fryntlig och vänlig handelsman, som tydligen ej 


| 


RR äns 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 79 


befattade sig synnerligen mycket med sjömannagöromålen, 
men desto mer med handel och varor, och som äfven af be- 
sättningen sällan benämndes kapten (kapitan), utan oftast 
husbonde (hosäin). Sjelfva fartygets inredning svarade mot 
denna anordning. Hela försalongen var inredd till handels- 
bod med hyllor för varorna längs med väggarne, sedvanlig 
disk m. m. Aktersalongen begagnades till kontor, skrif- och 
sängrum för husbonden och var dessutom äfvenledes öfver- 
fylld med allehanda handelsvaror, spritfastage m. m. Någon 
plats för passagerare fanns således icke, och de första ögon- 
blicken efter det vi med upphissad svensk flagg lagt till vid 
ångbåten var »husbondens», hr IvAN MICHAILOVITSCH JATSOCH- 
MENJEFFS bemötande mot oss ingalunda synnerligen vänligt. 
Han var till och med i början föga benägen att taga oss med 
sig. Men knappast hade jag med tillhjelp af vår lots FEoDorR 
och ett svenskt-ryskt lexikon lyckats för honom förklara, 
hvad slags folk vi voro och hvilken resa vi gjort, förr än 
allt förändrade sig fullständigt, och från denna stund hade 
vi i honom den angenämaste och mest förekommande värd, 
vi kunde önska oss. För att bereda oss plats om bord blef 
en förut med varor fylld däckshytt tömd och inredd till 
passagerarerum. Utrymmet var dock här ingalunda stort. 
Om natten kunde vi t. ex. endast med svårighet ligga i 
bredd på en af bräder hopslagen brits, som upptog nästan 
hela hytten. Fångstmännen fingo till en början plats hvar 
det passade i maskinrummet, hvarest de väl omhuldades af 
maskinisten. Sedermera erhöllo vi ett annat något rymligare 
varukontor, och våra fångstmän fingo det vi i början inne- 
haft. Det nautiska befälet om bord fördes af två styr- och 
kändtmän, af ett ståtligt och originelt utseende, hvilka, klädda 
i långa kaftaner, hvar sin vakt sutto på en stol vid ratten, 
oftast utan att hålla i rodret, merendels rökande en af groft 
papper för hand förfärdigad papyross och med det mest 
sorglösa utseende i verlden vexlande skämtsamma ord med 
de nedanför gående. En man stod ständigt i fören, oafbru- 
tet profvande djupet med en lång stång. För att undvika 
den djupa kungsådrans starka ström togs nämligen alltid 
kursen ej på det djupaste stället af floden, utan så nära 
stranden som möjligt, ofta så nära, att man nästan kunnat 
hoppa i land och att vår Nordlandsbåt, som fördes på släp 
vid sidan af ångbåten, tidtals släpades öfver grund. Dess- 


30 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


utom hade Alexander på släp i början en, sedermera två 
lodjor, nästan af samma storlek som ångbåten sjelf, afsedda 
att mottaga den under flodfärden mot varor inköpta fisken, 
hvilken oftast insaltades och preparerades ombord. På hela 
vägen mellan Jenisseisk och hafvet fanns ej en enda ång- 
båtsbrygga — och såväl ångbåten som lodjorna medförde 
derför på släp ytterligare en mängd större och mindre prå- 
mar och båtar, afsedda för kommunikation med land. 

Sibirien och särskildt Jenissejs flodgebit har att bjuda 
på rika stenkolslager!), som troligen utbreda sig under be- 
tydliga delar af den sibiriska slätten, men ännu ej bearbetas 
och föga beaktas. Liksom alla andra ångbåtar på Sibiriens 
floder eldades derför Alexander ej med kol, utan med ved, 
hvaraf, om jag minnes rätt, 180 famnar gingo åt för färden 
uppför floden. Endast en ringa del af denna vedqvantitet 
kunde ångbåten på en gång föra med sig, hvarför täta uppe- 
håll blefvo nödvändiga ej allenast för handel med inbyg- 
garne, utan äfven för intagande af bränsle. Härtill kom, att 
den svaga ångmaskinen, oaktadt säkerhetsventilerna i nödfall 
öfverlastades med blyvigter, ofta nog ej var i stånd att bog- 
sera upp allt sitt släp emot den på sina ställen ganska strida 
strömmen, och att man ofta vid försöket att nära stranden 
finna strömfritt vatten stannade på grund oaktadt de ständiga 
»ladno»-ropen af den i fören stående stånglotsen. Det gick 
derför så långsamt framåt, att vi först efter förloppet af en 
hel månad nådde ångbåtens bestämmelseort, staden Jenisseisk, 
belägen ungefär 150 svenska mil från Dudino. Med flodens 
krökningar inberäknadt skatta ryssarne afståndet till 2000 
verst. 

Under dylika förhållanden skulle de festa ångbåtsresande 
blifvit otåliga och missnöjda. För oss var deremot dröjs- 
målet välkommet, enär vi derigenom blefvo i tillfälle att 


!) Såsom exempel härpå må omnämnas några ganska rika stenkolslager, 
som träda i dagen vid Jenissejs strand ett stycke från staden 
Krasnojarsk, just i grannskapet af det ställe, der Sibiriens »Pacific- 
bana» sannolikt en gång skall gå fram. Då jag besökte platsen, voro 
stenkolslagren på ett ställe i brand, antända, enligt hvad man sade 
mig, genom en oförsigtigt på stranden uppgjord eldbrasa. Branden 
hade varat ett helt år och gaf sig tillkänna genom smärre från jord- 
ytan frambrytande rökmassor. Dylika kollager, som tidtals varit i 
brand, äro äfven bekanta från många ställen i norra Sibirien. Af 
särskild vigt för en framtida ångbåtsfart på Jenissej torde de kol- 
lager vara, som SOTNIKOFF bearbetat i Norilbergen 70 till 80 verst 
öster om Dudino. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR: BAND. 4. N:O 1. 81 


utsträcka våra undersökningar rörande Jenissejflodens flora 
och fauna ända bortom 60:de breddgraden. Det är lätt att 
inse, det en del af dessa undersökningar äfven kommer att 
hafva ett praktiskt intresse, t. ex. de undersökningar, som 
LUNDSTRÖM anstälde rörande norra Jenissejs fora. 

Vår kännedom om densamma grundar sig hittills huf- 
vudsakligast på iakttagelser, anstälda af ryska vetenskapsmän 
(MIDDENDORFF, SCHMIDT m. fl), hvilka visserligen för andra 
ändamål besökt dessa trakter, men tillika på ett synnerligen 
förtjenstfullt och framgångsrikt sätt egnat sin uppmärk- 
samhet åt undersökning af floran. Vi hafva derför en god 
kunskap om Taimyrlandets, Norilbergens och Gydatundrans 
högre växter, men sakna deremot en utförligare på sjelfstän- 
diga studier grundad jemförelse af växternas spridning mot 
norden i nordliga Skandinavien och nordliga Sibirien. 

LuNpstTRÖMS hufvuduppgift var botanik. Han hade 
förut genom resor i Lappland och sin födelsebygd Norrland 
gjort sig förtrolig med den nordiska växtverlden, och då 
han under färden uppför floden från de nordligare, artfatti- 
gare. trakterna kom till sydligare, artrikare, blef det för honom 
lättare än för en, som rest i motsatt riktning, att ange nord- 
gränsen för en mängd allmänt förekommande, för Sibirien 
och Skandinavien gemensamma arter. Ett rikt, botaniskt 
och tillika klimatologiskt material har på detta sätt insam- 
lats, hvilket i synnerhet bör blifva af vigt genom den jem- 
förelse detsamma medger af växternas spridning mot norden 
inom vårt gamla kulturland och Sibiriens ödemarker, och de 
upplysningar som sålunda erhållas öfver detta senare lands 
odlingsbarhet. Jag kommer framdeles att meddela en gra- 
fisk framställning af de resultat, till hvilka LUNDSTRÖM kommit, 
och som visa att, 1 motsats mot hvad man på förhand 
skulle förmodat, nordgränsen för många växtarter i Sibirien 
är belägen högre mot norden än i Sverige. I viss mån torde 
detta visserligen bero på frötransport med den stora floden 
från sydligare trakter, men det visar äfven, att Sibiriens 
stränga vinter ingalunda utöfvar något så menligt inflytande 
på sommarens växtlighet, som man vore benägen att på för- 
« hand antaga. 

Straxt efter det vi kommit om bord, lyftade ångfartyget 
ankaret och ångade till kyrkobyn Dudino, belägen några 


6 


32 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ-. 


mil längre upp för floden vid utloppet af bifloden Dudinka. 
Byn utgöres af några få hus, bebodda af en inflytelserik 
köpman, SOTNIKOFF, 2:ne prester, en smotritel (ungefär mot- 
svarande länsman hos oss), ett par förviste, några arbetare 
och infödingar. SOTNIKOFF drifver en vidsträckt och vinst- 
gifvande handel med infödingarne i hela det omgifvande 
distriktet, hvarvid han mot säd, tyger, té, socker, jernvaror, 
krut, bly, bränvin o. s. v. tillbyter sig pelsvaror, fisk, mam- 
mutelfenben m. m., hvilka sedermera sändas först med ång- 
båten upp för Jenissej och derefter med diverse fortskaff- 
ningsmedel vidare till Kina, Moskva, Petersburg m. m. I 
redogörelsen för sin bekanta expedition för uppgräfvande af 
ett närmare Jenissejs mynning funnet mammutdjur berömmer 
akademiker SCHMIDT honom mycket för det oegennyttiga och 
energiska sätt, med hvilket expeditionens arbeten understöd- 
des af SOTnIKOFF. Åfven mot oss var denne enkle, flärdlöse 
köpman synnerligen förekommande och gästfri, och det är 
för mig en skyldighet att nämna, det vi äfven rönte samma 
bemötande af alla ställets öfriga notabiliteter. Den vänlige 
och för vår färd mycket intresserade pastorn anstälde till 
och med, utan att derför mottaga något särskildt honorar, 
om bord på ångbåten en kort tacksägelsegudstjenst för den 
lyckliga gången af resan. 

Söder om Dudino började landskapet småningom att 
helt och hållet ändra karakter. — Man ser visserligen på de 
flesta kartor skogsgränsen dragen längs med den betydliga 
krökning, som Jenissejfloden gör strax till venster eller 
nordvest om Dudino, och man finner i sjelfva verket här 
för första gången talrika, men sällan öfver 10 alnar höga 
barrträd. Dessa betäcka höjderna med en gles och ingalunda 
synnerligen tilltalande vegetation, hvilken helt och hållet 
saknar den yppiga prägel, som utmärker vide- och alsnåren 
längre mot norden. Redan några få mil söder om Dudino 
blef dock äfven barrskogen reslig, oaktadt man ännu befinner 
sig norr om poleirkeln.. Det är här, som den egentliga 
skogen vidtager, verldens största skog, sträckande sig med 
föga afbrott tvärs öfver hela Sibirien, å ena sidan från Ural 
till Ochotska hafvet, å andra sidan från 58:de eller 59:de 
breddgraden långt norr om polcirkeln, ja ferestädes t. ex. 
vid floderna Chatanga och Lena bortom eller till grannskapet 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BANDÅ,. N:0 1. 83 


af 72 gr. n. lat.!) d. v. s. till Chatangas och Lenas utlopps- 
vikar, tio svenska mil nordligare än Nordkap. 

Under vår båt- och ångbåtsfärd uppför Jenissej hade vi 
hittills endast landat antingen på flodens alltid högländta 
östra strand eller ock på någon af de talrika öar och holmar, 
som på vissa ställen förekomma i den nästan till en insjö 
utvidgade floden. Den 7:de September blefvo vi för första 
gången i tillfälle att landstiga på flodens vestra strand, hvilken, 
såsom vestra stranden på de fleste från söder till norr gående 
floder, för det mesta består af uppsvämmade lågländta och 
sanka landsträckor, som om våren äro öfversvämmade. Nu 
var detta ängsland täckt dels med en utomordentligt yppig, 
naturligtvis af lien oberörd gräsmatta, dels med en högst 
egendomlig, jemnhög buskvegetation, bland hvilken man 
träffade en mängd för oss från Sverige kända örtformer, 
men här tre till fyra alnar höga. Ofta vexlade täta busk- 
partier af en vacker rakstammig videart och lifligt gröna 
jemna gräsmattor med smärre vattendrag, bifloder eller bi- 
armar af Jenissej på ett sätt, som åt det hela gaf utseendet 
af den mest leende, omsorgsfullt vårdade och vattnade, från 
torra qvistar och torrt gräs befriade parkanläggning. På 
östra stranden deremot vidtog den egentliga urskogen ome- 
delbart vid strandvallen. Här har naturen en helt annan 
storartad och dyster prägel. Skogen utgjordes hufvudsakligast 
af barrträd, redan norr om polcirkeln ofta af de mest kolos- 
sala dimensioner — men i så fall mången gång gråa och 
halfförtorkade af ålderdom. Mellan dessa var marken så be- 
täckt med nedfallna greniga stammar, nästan friska, half- 
förmultnade eller förvandlade till en samling af trämylla, 
som blott af barken sammanhölls, att man endast kunde 
tränga fram med svårighet och med fara att bryta benen i 
stocksnåren. Föröfrigt voro de nedfallna stammarne öfverallt 
klädda, mången gång till och med dolda af en ovanligt 
yppig mossvegetation, hvaremot trälafvar härstädes förekommo 
endast sparsamt, till följd hvaraf granarne saknade den hos 
oss vanliga skäggbeklädnaden, och barken på de mellan barr- 
träden -här och der framskymtande björkarne utmärkte sig 
genom en ovanligt bländande hvithet. När man aflägsnade 
sig i denna enformiga skog ett stycke från flodstranden, fick 


1) Enligt karta meddelad af PETERMANN. Mittheilungen 1873, Taf. I. 


34 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


man se till, att man hade noga reda på väderstrecken — ett 
misstag i det hänseendet hade fört i en riktning, der man 
på ett afstånd af hundra, kanske två hundra mil ej hade ut- 
sigt att möta en bebodd plats. i 

I de nordligaste simovierna voro husen täckta af platta 
torftak. — Men längre uppför floden begagnade man liksom 
vid förmögna bondgårdar i Ryssland brutna tak och höga, 
ofta rikt utsirade mot byvägen belägna gaflar. Om man 
undantager de öfverallt kringkrälande kakerlackorna, var det 
inre ganska snyggt och väggarne prydda med talrika och ej 
synnerligen artistiskt fulländade fotografier och gravyrer för 
det mesta af den kejserliga familjen, märkligare ryska nota- 
biliteter, oftast i generalsuniform, scener ur ryska historien 
m. m. Rikt utsirade helgonbilder funnos alltid uppställda i 
ett hörn, och framför dessa hängde alltid några små olje- 
lampor eller smala vaxljus, hvilka tändes vid högtidligare 
tillfällen. Någon gång var dessutom golfvet, åtminstone i 
det förnämsta rummet, täckt med mattor af pelsverk. Säng- 
stället bildades oftast af en lafve nära taket, så vidsträckt, 
att den upptog en tredjedel eller hälften af rummet, och så 
högt ifrån golfvet, att man kunde gå upprätt derunder. 
Maten tillreddes i stora bakugnar, som för detta ändamål 
dagligen uppeldades och tillika uppvärmde stugan. Färskt 
bröd erhölls hvarje dag, och äfven för den fattiges hushåll 
var ett stort messingskök en nödvändig husgerådsartikel. 
Ett hjertligt och vänligt bemötande var man säker om att 
röna, hvar man steg öfver tröskeln, och dröjde man något 
längre, fick man oftast finna sig i att, hvilken tid på dagen 
det än var, med värdfolket dricka ett glas té. — Klädedräg- 
ten var öfverallt något så när lik den vanliga ryska; för den 
förmögne t. ex. vida sammetsbyxor instuckna i stöflarne, en 
med silfver i bröstet grannt broderad skjorta och en vid, 
ofta skinnfodrad kaftan; för den fattige, ifall han ej var allt 
för trasig, samma snitt, men sämre, smutsigt och sönderrifvet 
material. Om vintern lär dock vid vistelse i det fria samo- 
jedpäsken vara gemensam för hög och låg, ryss och inföding, 
bofast och nomad. q 

För närvarande funnos endast ganska få personer i dessa 
trakter, som blifvit hit förvista för politiska orsaker, men 
deremot ganska många förviste förbrytare och deribland 
äfven några få finnar, samt till och med en svensk, eller 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 85 


åtminstone en, som enligt egen uppgift på bruten svenska 
fordom tjenat i kungens garde i Stockholm. Säkerheten till 
person och egendom var i aila fall fullständig, och märkligt 
var, att någon egentlig kastskilnad icke tycktes förefinnas 
mellan de rysk-sibiriska infödingarne och de, som för brott 
blifvit förviste till dessa trakter. Man tycktes till och med 
föga intressera sig för att känna det brott, som vållat för- 
visningen. På frågan derom fick man vanligen det nog 
mångtydda svaret »för dåligt uppförande». 

Jag nämnde nyss, att mammutbetar härstädes utgöra en 
vigtig handelsartikel. De tyckas äfven förekomma i stor 
mängd på tundran, ehuru kommunikationernas svårighet ofta 
omöjliggör deras tillvaratagande. Ehuru man här befinner 
sig i den rätta mammutregionen, tyckas dock större skelett- 
delar vara ganska sällsynta och än mer mammut med ännu 
påsittande kött, hud och hår. Det var till exempel på halfön 
mellan Obi och Jenissej, som det berömda Trofimoffska 
mammutfyndet gjordes, och i närheten af samma ställe träf- 
fades den mammut, som föranledde den Schmidtska expedi- 
tionen. Sannolikt är för öfrigt, att den nomadiserande in- 
födingen här har samma motvilja att för tschinovniken (tjenste- 
mannen) anmäla större mammutfynd, som allmogen hos oss 
fordom hade och i vissa trakter ännu har mot angifvandet 
af förmodade malmstreck. 

Den 4 September lyfte Alexander under härligt väder 
åter ankar och ångade söder ut. 

Allt sedan vi lemnat Jenissejs mynning hade vi ej sett 
till någon fast klyft, men den 8:de sågo vi för första gången 
vid östra flodstranden fasta berghällar. Vi gjorde här liksom 
på en mängd andra ställen, der vi landade, en rik skörd af 
land- och sötvattenmollusker. Genom dessa samlingar, hvilka 
redan äro öfverlemnade till bearbetning åt vår utmärkte 
molluskkännare Dr C. A. WESTERLUND i Ronneby, kommer 
kunskapen om norra Sibiriens molluskfauna att väsendtligen 
ökas och mången hittills gällande åsigt om denna intressanta 
djurgrupps geografiska utbredning att beriktigas. Detsamma 
gäller om åtskilliga andra land- och sötvattensevertebrater, 
af hvilka betydliga samlingar gjordes, hvilka redan blifvit 
-fördelade till bearbetning af specialister. 

Efter att hafva stannat för en kortare eller längre tid 
vid omkring tio olika simovier eller fisklägen, kommo vi 


86 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


den 12:te September till en simovie Selivaninskoj, uteslutande 
bebodd af skopter. Den ryska rättroende kyrkan är, såsom 
bekant, tolerant mot främmande trosbekännare, lutheraner, 
katoliker, judar, mohamedaner, buddaister, schamaner o. s. 
v., men förföljer deremot, i full öfverensstämmelse med hvad 
som fordom skedde inom den protestantiska verlden, sekte- 
rister inom eget sköte med timliga straff här på jorden och 
hot om eviga i en annan verld. I synnerhet fordom hafva 
en mängd sekterister blifvit sända till Sibirien, och man 
träffade derför der någon gång egna, ganska välmående kolo- 
nier, uteslutande bebodda af en bestämd sekt. — En dylik 
är skoptkolonien vid Selivaninskoj, hvarvid dock må anmärkas, 
att arten af den religiösa förvillelsen här ursäktar lagens eller 
administrationens stränghet. På grund af något på besynner- 
ligt sätt tolkadt bibelställe i Matthei evangelium underkasta 
sig nämligen alla skopter en sjelfstympning, till följd hvaraf 
sekten endast kan bestå genom nya proselyter, och märkvär- 
digt nog tyckas dessa galningar verkligen, trots all förföljelse 
eller kanske just derför, fortfarande få efterföljare. En 
mängd af skopterna utgjordes af ingrer (finnar från Inger- 
manland), hvarför jag utan svårighet kunde samspråka med 
dem. De hade genom fit och ihärdighet lyckats skapa sig 
ett visst välstånd, voro gästfria och vänliga, samt buro med 
undergifvenhet sitt hårda öde. Sjelfva dödade de ej varm- 
blodiga djur. »Det var nämligen synd att döda, hvad Herren 
skapat»; hvilket ej hindrade dem att sjelfve fånga och äta 
fisk, och att åt oss, i alla fall förtappade varelser, för 18 
rub. försälja en vacker och fet oxe, med vilkor att vårt eget 
folk skulle slagta den. Deras obenägenhet för en del ani- 
maliska födoämnen hade föröfrigt haft det goda med sig, 
att mån i stället bemödat sig om odling af jorden. Rundt 
om stugorna funnos derför potatis-, rof- och kålland, hvilka 
åtminstone för detta år lemnade rik skörd, oaktadt kolonien 
är belägen vid Avasaxas latitud, d. v. s. under polcirkeln. 

Senare på dagen kommo vwi till det Troitska klostret, 
fordom berömdt och rikt, numera endast bebodt af en enda 
munk, d. v. s. af priorn sjelf. Han var en äldre, ärevördig 
man, som mottog oss gästfritt och vänligt. 

Sedan det talrika manskapet på Alexander och lodjorna 
med stor andakt åhört en högtidlig gudstjenst i klosterkyrkan 
och ett närbeläget kapell, hvarest den heliga grundläggarens 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 1. ST 


stoft och arbetssele förvaras, sedan vi fått se åtskilliga af 
klostrets märkvärdigheter, hvaribland en utmärkt väl bibe- 
hållen slavonsk praktbibel från sextonhundratalet, och sedan 
jag jemte kaptenen aflagt ett besök hos en gammal krymp- 
ling, som i unga år gjort en vallfärd till Jerusalem, ångade 
vi vidare. Som vanligt gick det endast långsamt framåt till 
följd af stark ström och täta uppehåll, hvilka naturligtvis af 
oss begagnades till naturhistoriska utflykter, samspråk med 
invånarne m. m. Dessa senare utgöras dels af bofasta ryssar, 
dels af infödingar, »asiater», hvilka dels för egen räkning, 
dels legda af ryssarne, slagit sig ned för sommaren vid flo- 
derna för fiske. I så fall utgöras bostäderna af tält af full- 
komligt samma form som lappkåtan. Samojedtältet är van- 
ligen täckt med renhudar, ostiaktältet med näfver. En massa 
hundar finnas alltid i tältets grannskap, hvilka om vintern 
användas till allehanda körslor, om sommaren till uppbogse- 
ring af båtar mot strömmen — ett fortskaffningsmedel på 
vatten, som högeligen förvånade våra fångstmän. För detta 
ändamål spännes ett tillräckligt antal hundar vid en lång 
lina, hvars ena ända är fäst vid båtens förstam. Hundarne 
springa sedan fram på den jemna siranden, hvarest på detta 
sätt verkliga hundgångstigar uppstå, och den föga djupgående 
båten hålles flytande på tillräckligt afstånd från stranden 
medelst styret, som skötes af en i båtens akter sittande per- 
son. Ofta äro båtarne urhålkade ur en enda trädstam och 
kunna, tack vare de dimensioner skogen når i dessa trakter, 
det oaktadt vara af ganska vacker form och ganska stora. 
Hundarne hafva stort tycke med de äfvenledes som drag- 
djur använda eskimåhundarne i Grönland, hvilket kanske 
kan betraktas som ett bevis derpå, att samma klimatiska för- 
hållanden och likartadt användningssätt af en djurart skapa 
lika raser. Numera lära de fleste infödingar, som kommit i 
närmare beröring med ryssarne, bekänna sig till kristna re- 
ligionen. Att många hedniska vanor dock ännu vidlåda dem, 
bevisas t. ex. af följande: Vid en simovie, der vi landstego 
för några timmar den 16:de September, träffades såsom van- 
ligt en begrafningsplats i skogen nära bostäderna. Liken 
voro lagda i stora kistor ofvan jord, vid hvilka nästan alltid 
ett kors var upprest. Vid en af grafvarne var en helgon- 
bild infäld i korset, hvilket väl måste anses såsom ett ytter- 
ligare bevis derpå, att' en kristen hvilade i kistan. Detta 


388 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ- 


oaktadt funnos åtskilliga kläder, som tillhört den aflidne, upp- 
hängda på en buske vid grafven jemte ett knyte innehållande 
mat, hufvudsakligast torkad fisk. Vid förmögnare infödingars 
graf lära de efterlefvande till och med jemte maten inlägga 
några rubelsedlar, på det den aflidne ej må vara alldeles 
utblottad på kontanter vid inträdet i den andra verlden. 

Hittills hade vi under färden från Dudino uppför Jenis- 
sej för det mesta haft ett härligt, ofta varmt höstväder. Den 
första frosten söder om Saostrovskoj inträffade natten mot 
den 20:de Sept., och efter den dagen var nätternas tempera- 
tur merendels under fryspunkten. Dagarne voro dock fort- 
farande varma och härliga. Nederbörden ringa. 

Den 20:de ankrade vi vid mynningen af en bland de 
största bifloder, som Jenissej upptager öster ifrån, nämligen 
Podkamennaja Tunguska. Straxt nedanför erbjöd sig ett 
välkommet tillfälle att loda tvärs öfver den härstädes något 
öfver en kilometer breda floden. Lodlinan angaf ett stycke 
från vestra stranden fyra famnar, sedan minskades djupet 
åter till 21 famnar, men ökades derpå ånyo till 7 famnar. 
Åfven på en mängd andra ställen verkställdes lodningar, 
hvilka tyckas bekräfta lotsarnes utsago, att floddjupet ända 
upp till Jenisseisk är tillräckligt äfven för djupgående fartyg. 
För att med full säkerhet konstatera detta, och för att få 
reda på den lämpligaste farvägen kräfvas dock vida mer 
omfattande hydrografiska undersökningar än de, hvilka vi 
voro i tillfälle att i förbigående anställa. 

Som jag redan nämnt, träffar man frodiga potatisland 
och kåltäppor redan vid skopternes koloni norr om polcirkeln, 
och ju längre söderut man kom, dess mera tilltogo dylika 
odlingar i omfång och storlek. Någon egentlig sädesodling 
möter man för det närvarande först vid Sykobatka, beläget 
vid 60? lat., men helt säkert skall framdeles, när skogarne och 
mossarne minskats, ett verkligt lönande åkerbruk kunna idkas 
vida högre mot norden. Redan härifrån har man till Sibiriens 


södra gräns, eller rättare till Centralasiens steppländer, på : 


de flesta ställen mer än 1,000 kilometer, och om man tänker 
sig ett landbälte af denna bredd, för det mesta betäckt med 
härlig, lätt odlad jord, sträckande sig tvärs öfver hela Asien 
från Ural till Stilla oceanen, så kan man göra sig ett begrepp 
om det ofantliga eröfringsfält för odlarens plog, som före- 


TEE 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 1. 89 


finnes i dessa trakter, och den framtid, som en gång bör 
öppna sig för dem. 

Strax söder om Sykobatka foro vi förbi kyrkobyn Nasi- 
movskoj och ett midt emot liggande öde guldvaskar-»residens», 
benämndt efter Sibiriens förste eröfrare, Jrrymokova. Anlägg- 
ningen föranleddes af upptäckten af rika guldsandlager i ett 
temligen vidsträckt, öster om Jenissej beläget biflodgebit, 
hvilket före Californiens upptäckt, för kort tid, fick rykte att 
vara verldens rikaste guldland. Inom kort skapades här 
många kolossala förmögenheter, och berättelsen om de hun- 
dratals pud, som den eller den årligen vaskade, och det 
öfvermodiga, slösande lefnadssätt, som här fördes af dem, 
som lyckan låtit utfå den stora vinsten i guldvaskeriets lot- 
teri, utgör ännu ett kärt samtalsämne i trakten. Höjda ar- 
betspris och minskad tillgång på den ädla metallen hafva 
dock sedermera föranledt nedläggningen af en mängd utaf 
de förut mest gifvande vaskerierna, andra löna knappast be- 
arbetningen. Många af de fordom rika guldvaskarne hafva, 
under sträfvan att vinna mera, blifvit ruinerade och försvun- 
nit, och andra, som lyckats behålla sina guld-»pud» — det 
är den myntenhet, guldvaskarne med förkärlek i sitt tal be- 
gagna — hafva fyttat bort till Paris, Petersburg, Moskva, 
Omsk, Krasnojarsk o. s. v. Samtliga »residens» stå derför 
nu öde och bilda på flodens östra strand en rad af halfför- 
fallna, med nyuppvuxen småskog omgifna träruckel, efter 
hvilka snart nog endast sagan om den forna glansperioden 
skall finnas i behåll. I ett hänseende hafva dock dessa guld- 
vaskare utöfvat ett varaktigt inflytande på landets framtid. 
Det är nämligen genom dem, som de förste pioniererna 
blifvit spridda i ödemarken, det första frö till traktens odling 
lagdt. 

På många ställen längs med floden ser man för öfrigt 
ett annat egendomligt minnesmärke, förnämligast från den 
tid, då tusentals arbetare årligen äro samlade vid guldvaske- 
rierna, nämligen kolossala, af stockar formade plattbottnade 
lådor, hvilka, i mer eller mindre förfallet skick, ligga upp- 
dragna på stränderna. De ha begagnats till transport utför 
floden af lifsförnödenheter från södra Sibirien, och man kan 
få ett begrepp om de sibiriska flodernas lugna, för vatten- 
kommunikation lämpliga lopp deraf, att man på detta sätt 
transporterat varor ända till de nordligaste simovierna vid 


90 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Jenissej, utför hufvudfloden från trakter, belägna söder om 
Minusinsk, nära den kinesiska gränsen, och utför dess biflod 
Angara från Baikalsjön, ja, än längre bort ifrån, ty äfven 
floden Selenga, som söder ifrån infaller i Baikalsjön, skall 
vara ett godt stycke af sitt lopp segelbar. För att från Je- 
nisseisk segla uppför dessa floder behöfvas dock, såsom jag 
redan förut nämnt, åtskilliga, i jemförelse med målets vigt 
föga betydande strömrensningsarbeten. Medelstora, för sädes- 
transport från Minusinsk byggda barker kosta 300 rubel, 
lasta intill 130 tons och skötas under färden utför floden af 
15 man. Sedan de uppnått sin bestämmelseort, säljas de, 
ifall man kan finna någon dertill hågad köpare, för några 
rubel. Sin otympliga form oaktadt äro de mycket praktiska 
och lämpliga för den ifrågavarande flodtransporten, och de 
blifva det än mer, om vid nedtransporten af en större, af 
20 till 30 farkoster bildad fora, tillgång funnes till en mindre 
bogseringsslup, lik dem som användas i Stockholms skärgård. 
Härigenom skulle antalet af bemanningen på hvarje »bark» 
kunna inskränkas till en tredjedel — och den redan nu 
billiga transportkostnaden ytterligare nedsättas. 

Allt sedan den 20:de Sept. hade nattfroster ofta inträffat, 
hvilket naturligtvis betydligt förminskade utbytet af våra 
naturhistoriska utflykter vid ångbåtens rastställen. Vi blefvo 
derför mer otåliga än förut att nå vår närmaste bestämmelse- 
ort. Den strida strömmen och de täta uppehållen fördröjde 
-dock fortfarande vår färd, så att ankaret först den 31:sta 
Sept: kunde fällas vid staden Jenisseisk. Här dröjde vi 
några dagar för inhemtande af nyheter från Europa, genom- 
seende af åtskilliga af en förvist, hr M. MARKS, i trakten 
gjorda vackra naturhistoriska samlingar, uppgörande af våra 
affärer m. m., hvarvid jag särskildt bör nämna, att egaren 
till »Alexander» hr BALANDIN vägrade att mottaga någon 
passagerareafgift för vår långa ångbåtsfärd, hvaremot jag i 
stället såsom minne till honom och ångbåtens förträfflige 
befälhafvare, hr JATSCHMENJEFF, Ööfverlemnade den Nordlands- 
båt, med hvilken vi började vår flodfärd och som sedan förts 
på släp hit. 

Sedermera fortsattes hemfärden landvägen öfver Kras- 
nojarsk, Tomsk, Omsk, Tjumen, Ekaterinenburg, Tagilsk, 
Perm, Kasan, Nischni-Novgorod, Moskva, Petersburg och 


| 
' 


JA BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 91 


- Helsingfors till Åbo, samt derifrån med ångbåt till Stockholm, 
dit vi ankommo den 30:de Nov. 

På några korta uppehåll i de större städerna när, reste 
vi genom dag och natt, och en skildring af denna senare 
del af vår resa skulle derför hufvudsakligast komma att röra 
sig kring det förekommande och vänliga bemötande, som 
ständigt kom oss till del, och det intresse, som man öfverallt 
hyste för vår ishafsfärd. Skildringen af denna del af resan 
ligger dock tydligen utom planen för denna redogörelse. 
Innan jag afslutar densamma, bör jag dock ännu nämna, att 
de stora naturhistoriska skördar, som expeditionen insamlat 
så väl från Novaja Semlja och Kariska hafvet, som från vår 
fodfärd på Jenissej, alla redan i oskadadt skick hitkommit. 
För undersökning och beskrifning af dessa samlingar har 
jag hufvudsakligen ärnat anlita yngre framstående vetenskaps- 
idkare inom vårt land, och då de fleste af dessa icke utan 
allt för kännbar uppoffring kunna egna sig åt årslånga, för 
deras egentliga verksamhet mer eller mindre främmande 
arbeten, har jag hos K. Mj:t anhållit om ett anslag för be- 
kostande af samlingarnas bearbetning af 10,000 kr. Om 
detta anslag beviljas och om sålunda 1875 års expeditions 
samlingar ej blifva ett dödt museimaterial, utan inom kort 
komma att blifva för vetenskapen fruktbringande, så hoppas 
jag de förut nästan okända haf, expeditionen besökt, snart 
skola räknas till de i naturhistoriskt hänseende väl kända på 


jordklotet. 


Bilaga 1. 
Geografiska ortbestämningar under svenska expeditionen till Novaja 
Semlja och Kariska hafvet år 1875. id 


Beräknade af Herr Epv. Jäprris. (Öfversigt af Vet. Akad. Förhandl. 1876. 
N:o 2, pagg. 39—55). 


Observationsställe. Polhöjd. | Östlig längd fråa Greenw. 


1| Besimannaja bay, udden söder 


öm” inloppet .....> 72753 50” | "8335 Ebba re 
2| Besimannaja bay, norrastranden T2,.540 TUI S2AFOR 53 12 36 
3) Tältplats vid norra stranden af | | 
Besimannaja bays elfbotten. T2 5208) 3 33ILS 53 22 57 
| 4| Matotschkin schar, norra stran- | 
CESAR RE EN oe frn nan aa ler (73 19-241). 3 37 .39;9 54 24 358 
5| Södra stranden af Matotschkin, ; | 
|. bugten vester om Tschirakina 73 15.19 | 3 36 50,4 54 12 36 
6| Matotschkin schar, vestra stran- | 
| den af Schumilicha ............ TI 2 19 3 38 21,8 | 54 35 27 
di NorravGåskap (I oste.. setinfö | T2 842 3 -27:17,2 | 549018 
8) Södra Gåskap. scen frockooctg 71 27 52 3:28 42,9 |: 52 10.43 
| 9| Halfö öster om Rogatschew bay | T1”23739 3 DL 120 52 48 13 
10| Waigatschön: kapGrebeni, ytter- | | | 
LS Retsen - tra sork ste po AS 69 38 48 | 3 59 34,6 59 53 39 
|11| Wajgatschön: kap Grebeni, midt | | | 
emot ankarplatsen ..... ...... 169 39-20 3 59 26,5 | 59-51 37 
12| Samojedstaden vid Jugor schar, | 
| vester om elfmynningen ...... 69 38 50 ol 60 19 49 
13 Jugor schar, norra stranden ...| 6942 17 | 4 1 33,2 | 60 23 18 
14 Vestkusten af Jalmal (= Samo- | 
JECA TOM meebo ossssnsesig T72 17 55 4 34 47,1 68 41 47 
15 Krestovskoj, östra stranden af 
| ES RSS NN SENT 72:25 7.115 230 TE TSORARae 
16! Kap Schaitanskoj, östra stran- | 
Aden ati JenIsSej kors s karln (T20SR 5 28 41,8 | 82 10 27 
17| Sopotschnaja korga, ett stycke | | 
Eran. sy bLerUUCEN. so ennen ansa | TI BITR 5 30 22,4 | 82 35 36 
18| Yttersta stugan på Sopotschnaja | 
I SOYRENA eka a Ergo EN SRS I1 61 39 5 30 20,0 382 35 0 
19! Mynningen af Mesenkin ... ..... Cl 21031 5 33 16,2 83 19.73 
20 Kap Gostinoj, vid elfmynningen 
(östra stranden af Jenissej)... | 71 13 55 532 91 | BIG 
21| Elfmynningen vid Jakovieva ...| 71 3 27 | 5 32 36,9 83 9 14 
221 Briochowskaiöarne 0. ..sssgt... dt. 10 BT (BSI BAG 82 58 59!) 
23 Norra stranden af Dudinka vid | | | 
utflödet i Jenissej.............<.- 1.69 23 24 5 44 16,9 | ”S60rSelS 


!) Osäkra. 


93 


Bilaga 2. 


I georologiska iakttagelser ombord på Pröven under expeditionen till Novaja 
Semlja och Jenissej 1875. 


Juni månad. 


4 I] Vindens Himmelens | Vattnets 
rr en | a aria a Ve — ”molnbekläd-| temp. | 
; | j Bö riktning. | styrka. nad. i ytan. 
IN NB250T TE 6,2 V 7 4 + 6,2 
SMR 753:5 | + 5, VNV q N 10 + 4,0 | 70” 57' N. Br.!) | 
Ton 752: P4 48 YNV 7 N 10 35 450 [SALO Er. 
16 | 753,3 | + 4,2 NNV T N 10 + 3,8 Greenwich. 
20 | T54;5 | + 2,5 N 5 N 10 + 3,8 | Regn. 
24 | 752,9 | + 0,8 NNO 5 8 + 3,6 
I I 
40 753,9 | + 250 NO tO 4 8 + 3,7 | 
Brl-50:5. | + 24 N 5 10N SBA pr 
120) 756,8 | + 2,04) = N 6 9N 33 3,85 ALAT 4ENG Bri | 
16 | 758,0 | + 2,4 NNV 6 10N 238 Jr ÖF ET 
20 | 756,8 | + 2,2 NNV 6 7N + 2,0 GT: 
EAT 75: | + JoSalr NNV 6 8N + 2,6 | Kl, 12 snö. 
| | 
dlo6 + 250 NY 6 6 + 0,7 | 
KK SEI TOK - 2,4 VNY 5 SN | + 0,4 | Litet snö. 
Hun: | 12 | 767,6 | + 3,0 NNV SVEK LON SE0G D:o 
fol:sta | 16:| 759,2 | + 1,8 NNVYV 6 10N EE 0 a NE BES 
| 20) |..759,3 | + 054 NV 1 10N —= 0,8, | urd6” BA OM Li | 
SAR TOLITA 0565) VINN To 0 TON > [a 054 RE Gör 
| | 
| 4 1 762,7 | + 0,2 NY SE 6 0:01 NILS ORMEN: BE 
INSE Ed62,55 EE Oyt I NV 3 10N +0,4 | 5555" O. L. | 
| 12 | 762,3 | + 0,8 Sv 2 10N 2 Oi5r Nr ET. | 
161 sTOZR bh + C,6 S 53 ION 0,8 IKIS21t. fäldes | 
20 | 760,2 | + 0,6 | S 3 1ON + 0;6. I Hankare. vid 
241 755,7 I + 0,2 SSO 8 9N + 1,6 | Norra Gåskap. | 


1) Uppgiften om fartygets läge gäller för kl. 12 på dagen, så framt ej särskildt 
anges, att förhållandet är annorlunda. Barometerobservationerna äro rättade för 
temperaturen. 


94 


Juni månad. 


NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 


ÅRS EXPEDITION TILL JEN 


läDaslock | Bars Luf- Vindens Himmelens |Vattneta] 
RA | meter. | "228 styr SE bössan 
; "| temp. | riktning. FÅ klädnad. i ytan. 
I 
I 
la 753,9 | + 3,2 | StV | 8 8 | Dimma | + 1,8 
| 8| 753,8 | + 3,8 | SSO7| 6 10N  /Litetregn| + 1,8 | 
| Juni |12, 752,0 | + 7,0 | 8SO |4 10N — | + 2,0 | Till ankars vidi 
23:dje 16] 750,3 | + 8,3 | SSO |4 9 CCceS + 2,4 | Norra Gå 
120] 749,3 | + 3,0 | SSÖ | 4 7 FO rd 
| 24| 748,1 | + 2,6 | 880 |4 6 90 4 + 1,8 TT 
| Fal öetsjreaksso”t 6 + 2,0 al 
| | 8) 752,6 | + 28) NNV |1 | 1ON Dimma | + 2,0 TSL ni via] 
| Juni |12) 754,6 | + 2,5 Ne=="P"2 10ON D:o LA 
| 24:de [16] 752,1 | + 1,6 | NNV | 4 10N SS le 
| 201 753,7 | + 1,0 | NNV | 4 10N Dimma | + 1,0 
| 124) 751,9 | —0,2|] NNV | 4 10 D:o + 0,8 
| | 4! 752,7 | — 0,4 | NNV |4 10 Dimma | + 1,0 
| 8 753,0 | + 1,8) NNV | 3 TON Vater 
| Juni |121 754,4 | + 28] NTV | 0,5) 10 | Dimma | + 2,0 illa 
| 25:te [16] 755,2 r+ 3,2 | NV 2 10N D:o + 1,8 Let 
| 20 755,5 | + 2,2] — 10 10N D:0' blade bay. st 
| 24) 755,8 | +0,4|] — 10 | 1I0ON D:0g ENA | 
I I I i 
| | 4| 753,9] + Lo| SV |k1 | 10 | 3 | 
| | 8) 756,0 | + 3,2 S I | ION | Dimma. =M:6 
| Juni 12 Zz66.2 + 23. VTST I I 10ON D:o + 1,0 la 
| 26:te |16| 755,4 | + 3,2 Vv 2 10N D:0 | + Lit fort 
1 [20] 765,4 |'+ 2,5) VSV- I 10ON | D:oocl + BJ SS 
| 24| 753,6 | + 2,3 RE 10N I], DOG NE i 
| | nd I 
| | 4 T6L1 | + 23] VNV.| 3 9 | + 0,6 ' 
| | UT ar WES åE. 10 Dimma | + 0,4 | 
| Juni |12| 753,0 | + 1,8| NYtV | 6 | 10N D:o + 0,7 
fog:dejl6lks2.9]. +. 1,8) NY 6 10N D:o + 0,8 | Regn. 
| 20) 754,0] + 0,6] NV | 5 10N NN 
24 520) NV 4 8 3 15 
| | 4 br 0T NV TI 8 + 1,6 
| | 8) 755,2 | + 1,0 NV eo I JON Dimma | + 1,8 a 
Iduns FB TBAS LA he | VV; | 5 10 NS la Under sect 
28:de |16| 7549 | + 1,0 | NYtN | 6 9 | + 23 | Kila Kar 
RR ? SF a 7 | kul nordöfver. 
120] 758,4 | + 0,2 NV | 4 10 NS + 1,8 
24) 753,9 |— 0,2] NNV | 6 9 + NR 
| | al 752,9 |— 0,2 | NNV | 6 8 + 241 
| 8| 756,9 | + 0,4 SU 10 NS' | AG 2 
| Juni |12| 756,0 | + 1,8 NOT | 2 10 NS + 1,5 | 7287! N. BID 
| 29:de [16] 758,9 |-+ L2) ON |2 10N + 1,0 | 30' 0. L. fr. Gr. 
120] 759,4 | + 0,7 När de 10 Dimma | + 0,0 
24 (60 -ELOJ0NE INGEN je 10 D:o | + 0,2 
| äl 757,9 | + 0,0 N 2 6 + 0,2 
| T61,8 + 19] — 0 10 Dimma | + 0,4 
JanawT2 ee. 400 —= 10 9 D:o + 1,5 | 7240' N. Brom 
I80:det1el762:2 | 4 —= 10 10 D:o | + 1,0 | 2010: IE 
(20 762.4 + 3,0] — 0 9 D:o + 1,6 
124] 762,3 It 20)] — 0 9 D:o + 1,0 


ANG TILL K. SV. 


Baro- 
meter. 


761,9 
761,4 
FÖRT 
T61,2 
T61,1 
T61L,2 


759,9 
(RE 
760,6 
760,1 
759,9 
760,6 


tttttt ttttt+t+ ttttt+t 


No Ort 00 ND ND 


” 


760,9 
761,2 
762,3 | 
763,1 
T64,7 
T64,1 


T764.9 
165,0 
765,7 
766,3 
T6T.7 | 
T6T,7 


T67,9 | 
768,3 
768,3 
| 768,3 
TOD 
765,9 


tttttt tttttt 


764,9 
T62,9 
T61,4 
759,9 
760,0 
758,9 


754,2 
T53,3 | 
756,4 | 
756,7 


T52,0 

T52,1 
T52,9 
T52,9 


FF tt+t+ 


751,9 
751,9 


Luf- 
tens 


Db or wWoeosnu 


we 


SRA 
N OB BR N 


[CO 


LE 


sw 


UI Uv UD RR I 
Na ABS R 


ONE STR 
Hon o 


| temp. | riktning. 


VET. AKAD. HANDLINGAR. 


Juli månad. 


Vindens Himmelens 
REA molnbe- 
YT"| klädnad. 


bo 00 00 0 OO AA 


ka. 


äl 10 N 
a 0 
0,5 0 
1 HO 
| 0 
2 0 
i 2 

it 10 cCS 

il 8 
2 10 
2 10 
il 10 
2 9 

3 JON 

2 6N 
6 5 

0,5 7 cSS 

2 8 
14 2 

(2 1S 
| 6 6 

2 1S 
| 6 4 
| 2 3 
2 3 
3 10 
2 10 
5 lod 
1 4 
2 6 
6 
5 
5) 
6 
6 

1ION 
2 8 
2 4 
4 3 
4 0 
3 0 
3. sj 0 


BAND. 


Dimma 
D:o 
D:o 
D:o 


Dimma 
D:o 
D:o 
D:o 
D:o 


Dimma 
D:o 


Regn 


4. 


|Vattnets 


temp. 
i ytan. 


SES Se SE ORSA ee de de 
(or) 
> 


Fritt t tt tttt 
ot 
eS 


tttt+t+t+ 
-— 
S 


N:O 8 


95 


Drifis. 72” 56' N. 
D:o Br. 52135! 
DO (Ol INGER. 
Dio Gr. 


Till ankarsi Be- 
simannaja bay. 


Till ankars i det 
inre af Besi- 
mannaja bay. 


Till ankars i Be- 
simannaja bay. 
Kil: +öl20t. Fans 
storm fr. StV; kl. 
13 t. 20m., lugnt: 
kl.13t.40m. hård 
blåst fr. NV. 


Till ankars i Be- | 


simannaja bay. 


IBifter "kl: 16: t. 
under segel från 
Besimannaja 
bay nordöfver, 


PN ankars. 1 
vestra delen af 
Matotschkin 
schar, 


- öd 


96 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSI 


Juli månad. 


Vattnets 


Dag och | Baro- | FR ER NESSER temp. 
| feta SE temp. riktning. ”$, klädnad. | i ytan. 
| | 4| 751,9 |+12,2 8 0 ÖS 
| -752,9 1 +13,0 6 0 + 
| Juli |12 751,9 |+14,4 3 1 + 2,6 
9:de 16. 753,9 | +15,0 1 0 +tT,0 
[20] 753,9 |+11,4 2 2 +13,6 
= 752,9 - 8,0 3 2 + 3,0 
| I 4| 753,9 |+10,2 2 0 412,8 
| 8) 754,9 |+ 12,2 1 0 + Ls 
| Juli |12| 753,9 |+13;v | 0 + 42 
10:de |16, 753,9 |+14,2 | 1 2 245,6 
[20 752,9 |+12,2 | 2 4 28 
24! 753,9 |+ 8,2 2 3 + 5,4 
| | 

| 4 754,9 |+ 8,0 2 4 + 3,8 
| | 8) 756,9 |+ 8,0 4 4 + 3,4 
Juli |12| 757,9 |+' 7,0 | 3 5 + 2,0 
| Il:te 116 759,9 |+ 6,0 3 5 IDG 
| 120) 760,9 |+ 6,0 3 S + 3,6 
24 760,9 |+ äl 2 8 + 2,4 
| | 41) 760,9 | + 6,71 2 + + 2,4 
| 8) 760,2 |+:8;8 0, (0) ste 
| Juli |12] 758,1 |+14.2 + 6 c5 + 450 
| 12:te |16' 757,1 |+12,0 6 6 cS + 3,0 
1 1201 756,3 |+11,2 6 9 eS + 2,4 
| 24 759,2 |+ 8,4 | 5 10N RA 
| | 41 756,9 | +: 8,6 6 8 SET 
| 8 760,4 +12,1 3 5 149 
| Juli |12| 760,6 |+11:4 ENA SG + 3,8 
| 13:de |16] 759,8 Ik 2132] 0,5 | 3 + 4,2 
| 120] 760,4 |+I16 1 8 + 5,4 
| 24| 768,7 |+ 8,1 6 9 Hb 
| 4) 763,9 | + 6,3 6 + 5,2 
| 8 766,4 | + 5,8 it + 
| Juli |12| 770,7 |+ 6,6 0,3 + 5,9 
14:de j16| 771,5 | + 6,6 0,5 | + 6,0 
20| 771,2 |+ 5,8 |. 2 + 5,2 
24! TTO, = 8,0 2 + 3,0 
AllTno + da 4 SI 
| NTE ERE = + 6,0 
| Juli |12) 775,4 |+15,5 z + 6,4 
| 15:de [16] 773,6 |+1L,7 3 + 5,4 
[20] 771,6 |+ 12,0 3 HS 
| [24] 771,9 |+10,8 3 + 6,8 

a | 
| | 4) 771,9 |+ 9,2 3 + 5,8 
i |-8| 769,9 |+11a1 1 cS + 6,1 
| Juli |12| 768,3 |+15,5 6 eS + 6,1 
| 16:de |16| 765,9 |+19,0 6 S + 6,2 
20) 765,0 |+15,6 1 eS + 7,0 
124] 765,6 | + 12,2 2 cS + 7,2 


Sedan kl. 10 un 
der segel fr. 
totschkin s 


& 


D:0 d 


Kl. :20 £330 
OSO storm 
regn under 
half timme. 


PR I | 
BISSE EEE 


Juli månad. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. 


BAND. 4. 


Vindens Himmelens Vattnets 

tens fare molnbe- temp. 

| temp. | riktning. La klädnad. i ytan. 

+ 12,6] OS0 4 3 + 6,0 

+ 16,8! OS0 4 sec + 7,0 

+ 20,5] SOtS | 6 TeS + T,1 

+ 19,3] SSO 6 10 cS + T,4 

+ 15,6] SS0 2 10. C + 7,6 

+ 14,5] — 0 öres + 8,8 

+ 10,6] VSV 1 6 Dimma | + 7,4 

+ 8,9 NV 3 10 D:o se 

+ 6,6 NV 5 10 N Regn SD 

I++ 6,7] NV 4 10 NS + 5,1 

+ 5,;8l NNV | 6 10 NS + 5,8 

ra NNV (7 IMtonuNS 2 BM 

+ 5,3l NNV 8 8 + 5,7 

+ ösa) NV i 8 NS + 5,7 

+ 6,7] NNV | 6 8 NSc + 5,9 

fa Gl NNV. | d 8 NSc + 3,9 

i öl NNV. | T 9 NSc + 42 

240) NNV | 6 9 8 2 Ale 

SSL NNO: | 8 | 4 SN 

veG6.6) NNYV 115 IT öKOS + 5,4 

41 94! NNY | 4 18 GNOS + 6,0 

[4 9) NNV | 4 fp SHCS + 5,2 

(ES TT NING | 8, 12 g Dimma | + 4,1 

+ 3,4] NNV | 3 | 10 D:o + 44 

| | 

EST N 4£ | .10 Dimma | + 4,2 

[tek 7651 NERE JA TIS + 41 

I + 10,7 N 2 28 + 7,9 

18 fONO | 38 |A 8NSeC + 7,8 

ägel ONO | 20 |4 SNScC + 7,0 

KING NO. | 1. 0 £0S + 6,3 

FIRA NOR dor | £ + 6,0 

Bel ON 2 558 + 7,2 

köl Ör Is | ACS + 3 

1054 (0) 2 HAL2MCS | + 7,6 

+! Bl OTS | 2 1 CS + 7,6 

I+ 6,4 OT 3 8 cCS + 6,7 

4T1163;9 | 16,0] 080: 114 | (( + 5,0 
8 | 759,7 | + Ty 0) 3 10 N + 6,1 
ful 12 |758,7 |+' 7T.7| SO |4 | 10N D. o.regn| + 5,6 
28:dje 16 lige a TalRAeSO .|:32 | 1OKN Regn | + 5,5 
200TERs + Tel SÖKO | 42 HIN Fal SöS 
Benldvene + Zjol OMS |.1 | 10 Ef Sr 

| 

4 | 758,9 | + 6,4 [S10) 2 9 + 5,2 
8 | 757,9 ja Gl OMS 135 TO (ra net + 5,4 
RN 69 Tal OTS I | 10 RS LERA Aa 
de |16 |762,2 |+ 6,2) NNO |3 | 9 + 62 
120 | 762,5 + 6,0] NO 2 5 + 6,2 
124 | 763,8 |+ 5,21 NNO | 3 6 "+ bd 


N:Orda 7 


TN auk arsinvid| 
Norra Gåskap. 


| 
Under segelefter 
kl.8 mell. Norra 
o. Södra Gåskap 
längslandet. Kl. 
23t. fäldesank.v. 
BHödra Gåskap. 


Till ankars vid 
Södra Gåskap. 


Från kl. 7till16t. 
und. sgl i Kostin 
sehar. 4 Kl.i16t. 
fäldes ankare i 
södra delen af 
sundet. 


Ti ankars i 
Kostin schar. 


Till ankars i 
Kostin schar till 
kl. 14 t., då seg- 
latsen sydöfver 
längs landet 
fortsattes. 


7 


98 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Juli månad. 


| HER Luf- Vindens | Himmelens| Vattnets 
| Dagge ATOL] stens sa er ianolnpe: temp. | 
timme. | meter. temp. riktning. "Pa. klädnad. | i ytan. | 
I | 
rr 
| 4) 764,9 |+ 44l ON FE + 4,4 | 
8) 763,8 |+ 6,8 N 3 9 CS + 5,6 & 
Julius 7623. 41-81) VV 3 0508 | + 5,8 | rustar 
2öste 1664 |A Bal ON 14 Hoes + 6,2 I0 3 td 
201 763,8 |H-1 0,8 N 5 9 SN + 41 "EN 
24! 766,2 |+ 2,8 N 6 10 N + 3,2 
4sZ690. 12,4) MINI |.8 |: 9 4180 FAR 3 
8) 762,2 + 10) N |7 |10 Dimma |-+ 0.9 Ig9 0, I ed 
Juli |12| 759,6 |+ 2,2] ON 5 | 10 NS + 0,6 1447 og föl c 
26:te |16| 760.0 |+ 3,1! NNO |5 | 10 NS + 0,8 |ärkare vid KG 
20! 756,6 |+ 2,8) NOtN | 8 | 10 eC EDM - or P 
24| 757,3 |+ 2,0] NNO | 8,51| 10 cC 4 LANGO a 
4l 758,9 |+ 2,21 NNO | 8 9 + 2,0 
8) 758,8 |+ 2,21 NNO |8 | 10cC + 20. lind - 
JuhufakTöTT 30 26] NN | 60:17 EN + 1,8 | 
27:de 116) 759,0 |+ 3,8| NtO |6 | 4cC + 1,8 TE ATC 
20| 457.5, | 3,0] NEO. | 50159 NS + IR 
24! 75T,2 |+ 2,2 N 5 10 N + 1,6 
D:o 
41 757,9 |+ 24) NNO | 8 dj + 2,6 fr | 
8) 756,3 |+ 34) NNO |8 |10NS + LA BE re 
Juli |12| 756,3 |+ 4,2) NNO | 7 | 10 NS + Lå ladan re 
28:de |16| 756,4 |+ 6,1| NNO | 7 | 10 NS NG a an och! dj 
201 Fö6,4 | 4,0] NO | 7 | IGN Regn | + 1.0 ligt blyfärgt el 
24! 757,7 |+ 3,8) NNO |6 |10N D:o | +14 | Solen gulröd Ål | 
41 7579 | 3,21 NNO! | 9 8 (Dinima | iF LE Till ankars vid 
8| 758,9 |+ 38l| NO 6 NALOCN Uned reg + 1,6 | kap Grebeni. / 
Juli |14| 760,2 |+ 4,5| NO |5 |10N med Tegl | > 1,2 | Starkt regn un- 
29:de |16| 760,1 |-+ 4,5l NNO 13 | 10N Regn | + 1,0 | der hela natten. 
20) 759,9 |+ 4,4! NNO | 4 | 10N D:o + 0,3 | Kl. 14 t.isigar 
24! 760,1 |+ 5,00 NNO 12 | 10 CS + 0,9 | ska stora massor 
i 80. 
4619 lek al NO: |.3 16 : + 0,9 
Bl4460 0. lt &7| NO 2 fA0NSE | OPER- II 
Juli |12| 7644 |+ 7.8) NOtN | 2 | 6 regi, fa ö | 
30:de |17| 762,38 |+' 8,2] — | 0 "110: C + Le 2 | 
20] 762,9 | + d1l — 0 10 CS + 19 
HA KT63:er ge — IKOCIITORES + 24 
4 tors Kd + 24 |Till kl. 16 t. till 
8 764,7 I++ IJ4l — 0 10 Dimma | + 2.8 | ankars vid kap 
Juli |12| 765,6 |+ 10,6] -—- |0 | 10 cS D:o + 409 | Grebeni, derpå k 
31:sta |16| 766,3 |+ 92 NE SL 3 cS + 44 | under segel ge- 
| 20) 766,6 |+ 8.7] NO 2 5 es + 7,0 | nom Jugorschar. 
| 24] 76819: [40 Big) 8 AGS Dimma | + 5.1 |Kl.22t.fäldesan- 
: kar vid Samojed- 
| | byn vid Chaba- 
. I TOWAa. | 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 99 


Augusti månad. 


-s | Barö- | Luf- Vindens Himmelens Vattnets 
id ES SA LS re Sal OL LG temp. 
| timme. | meter. | temp. | riktning. [1 | klädnad. i ytan. 
| : ad 
+ öd —L— |— 8 Dimma | + 5,2 | Till ankars vid 
+ 9,66 — I! 0 0 + 6.7 | Samojedbyn vid 
+ 12,6] — 0 1 cS + 5,8 |Jugor schar. 
+ 16,4] — | 0 3 cS + 8,0 | Luftens temp. i 
+ 13,1 — | 0 5 cS + 5,8 | solen kl. 12 t. 
+ 12,8] — 0 55 + 5,7 | + 32,0. 
+ 8201 — |—- 8 D:o + 5,2 
Hi j 3 e5 ER Fr Under segel stör- 
ät he N 3 7 DIS a 3 redelen af dagen 
i Ga N 3 4 8 Ö 5.0 i Jugor schar. 
+ 7,5! NOtO | 2 35 (0) + 48 
+ 44 (0) 1 5 + 28 2 OM 
+ 7,0 (0) 2 9 CC + 3,6 a SA Ag TOR 
ENN OÖTS 2 9 CS + 3,9 CR 1 era 
fälkrel 080, JIA MELes FÅ SLS Re | 
+t6s) 080 | TES EAA a ee SS 
ES OSOr 2 38 [2 SLE ; 
+ 521 NO 1 2 SE | 
59) NO 0,5 | "8 Ce + 3,9 | 
5 I++ 60) NNO: | 1 10 CS ANNA NSBr. 69] 
4:de |16| 765,9 I++ 6,0] NNO | 4 8 cS D:0o + 40 | 5010. 5 fr. Gr. 
20] 767,3 | + 5,1l NNO | 4 3 De + 3,2 
24! 767,7 | + 5,0 NO I 10 NS + 3,3 
4| 768,9 |+ 5,21] NOEN | 3 6 D:0o - | 
87683 + ös) NO | 2 | 10 NS [NER Ska jua | 
Aug. |12| 7697 |+ 62) NNV |2 | 4 8cS EA 
ö5:te |16| 769,2 I+ 4,0 N 2 10 D:o + 6.6 G VIS 
20) 768,6 |+ 3,4) NNV | 3 | 10 Do EG 
24! 768,2 I|+ 13l NV 2 10 Du LE 
| 768,9 | + 0,8] NVtN | 2 9 D:o + 5,8 
SNro680 + Ae NVNV. 18 5 cS + 5,6 om är 
Ing. 12] 767.8 |+ 48) V |3 | 4 CS 365 ör HO el 
6:te |16| 767,2 I + 5,3 NV 2 8 cS + 7,0 Gr ARE 
20) 766,0 |+ 45) VNV | 2 | 20c8 SK CR 
241" 765,3 + 3,7l VNV | 2 9 ecSS + 3,6 | 
4! 765,7 I|+ 441! YNV | 2 5 D:o + 3,8 | | 
8: 764,1 | +. 7;2]” VNV 3 0 + 5.1 o Å 
Hag. 112) 763,0 |+ Ta) VNV |2 | 28 Rs egg I 
fide: 16) 7632 | + 7,8) VYVNV | 2 |-2:8 Day lok 52 es RE 
| 20) 764,1 |+ 62) VNV |2 | 28 5 ar ar 
24) 763,5 | + 6,0 Vv 3 258 | + 6,2 
4| 765,1 |+ 638) VSV |2 1 (ESR 
I 8 T63,1 | + 97 - 15 + 6.0 2 I 
Aug. 12) 7651 |+ 92) NV |2 | 18 EoM ond 
8:de |16| 764,9 |+ 81| N 3 I KIReS +65 lar SN 
SÖPMTObIA TE fal NOR | 1 PI25c SE CERT 
24| 765,4 | + 4,7] ONO 20 19-05 + 27 | 


v 


100 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


| 9:de 


Aug. 


10:de | 


| Aug. | 
| 11:te| 


Aug. 


| 12:te 


Aug. 
13:de 


Aug. 
14:de | 


rf fö er aff förra oförstörd fr ee re otro tr stelt vf sr stereo At 
> 
g 


Luf- 
tens 


- temp. | riktning. 


4.5 


2 
972 


[95] 
[6 pl 
4 
FH ot OT ND ND NN ND NN YI WIN NN 


Augusti månad. 


Vindens | Himmelens| 
öva molnbe- 
Z klädnad. 

ER 

SO 6 

SO 10 cS 

S 8 cS 

S 8 cSS 

S 9 CS 

9 CS 


We 


++++++ 
OR OA WS 


”» 


S ”( 
S 10 NS Regn 
SSO 10:NS, cC 
So 9 NS 
SO I SENS 
= Regn o 
SSO 10 N 
SO da Regn 
NV 85 KIRAN 
NV 8 9 N 
VSV 2" POTAN 
Sv 2 RO9EN 
Vvsv |:2” byotvos. ell 
Vav lt 16 | 
VvSV 2 2 OS 
VSV 3 3 cS | 
Vy OST (TTR | 
SV” 1527, RROENS Regn ' 
SO | 2" IA,8ASN | 
| 
SS0 13 ys | 
SO BE VO | Dimma 
SÅ IS 1 CN —D:o och regn 
SSV T 258 | 
SN FIN 8 NS 
SVI - Ii” | LORNS 
vSv |& | 5 | 
NSNA «821 80155S | 
SPY, lek 1 cS 
560 11055 19.1AS 
SSV OBE K2S 
— = ff 2 cS | 
ONO | 1 2 
080; If -)i 34es8 
ONÖT JERK EReS 
NINO 870) 0 
NNO | 4 5-CcS 
ONO | 1 5 SS 
I 
Or Ulfs ING Regn 
NOLL IT ILO EN D:o 
OT EE ON D:o 
(0) 2 | 10 N D:o 
Or 13 IAN D:o 
OTST 13 5 OS Aska 


MN BRA coO 


IAMAMPP AAA R 


se 


- PR & DO BR AR 


tttttt tttttt 


FR UU UM HF HF O 


Moda Gao re 


HER OKYW 
FSS 


ocwkhooO 


tttttt +ttt+t+t+t 


I. 6 HO ja ja 


Re NH 


v 


NAN vw ÄBPRbuw 


J enissej mellan | 


ttttt+t ttttt+t +tttt+tt 


730" NI Br i 
68 54' O. L. fr. | 
(öva 


a Sd 


T3 ör N BE 
69” 20' 0. 
GT 


H 
sä 


ÄRA PR RE 


| 
| 


752 Ni 
7585 OO. 
Gr. 


15-33 ING 
720 0. 
Gr. 


T4£ BB NER 
80753' O. L. fr.å 
GT | 


74” 16' NI BE 
81” 4' OO, LO 
Gr. 


Kl. 12 t. 73 550 
N. Br. 81” 20' OK 
L. fr. Gr. — Kl 
20t.73"27' N.BE 
81241" O. 1. 

Gr. - 
KL. 21 t. 30 m.| 
fäldes ankaret i 
mynningen 


några öar på 5 


famnars vatten. | 


FAug. |1i2; 
19:de 116 


q 8 
I Aug. |12 
20:de |16 
20 
24 


Aug. |12 
21:sta |16' 


riktning. 


RES AN EA 


HH ju 
Ha ja NS bo HH Oo 


. 


mOonelma 


FPIRRRS KOL Se 
ocksa" SA 


Ffttt+t+ FEFFE 


tttt+t+t ttttt+t 


+ 


ttttt+t ++ | 


tttt+t+t ++tt++t+ 


Vindens 


NNV 
NNV 
NV 
Ni 
VSV 
VSv 


SVt Vv 
S 
SSV 
SSV 
SIV 
SSV 


SV 
SV 


Sv 
SV 
SV 


Augusti månad. 


Istyr- 
ka. | 


An 


BIHANG TILL KX. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. 


Regn 
D:o 


Zz 

ce 

Oo 
RPRANOP BO WIN UW 
ZAZAAAAE  lllol 


74) 


AA 
4 
3 


Zz 
I 00 0 DD 0 


FH NN Ot VI Ha VR HN NN 


ig 
1 
SV 2 
1 
1 
i 


Snö 


Regn 


RR SR RE SR 
ORB WO 


= NRO WMN 


ROUND KO GD Go Hä be US EN 
NN &AONwoO 


Fttttt tttttt tfttttt tft tttt 


+t+t+++ 


| Dimma | 


tttt+t+t ttttt+t bråd 


J=KS Koret et 
Nå am MM 


N:0 1. 101 


TIL ankarspöi 
Dicksons hamn. | 


Gick vid mid- 
dagstiden till se- 
gels fr. Dicksons | 
hamn och satte 
kurs på Nord- 
spetsen af Nova- 
ja Semlja. 


TE: 16' N. Br. 
(Sva NOT fr | 
Gr. | 


73: 56' N. Br. 
TANSIONKON IE. fre 
Gr. 


75: 14' N. Br. 
OSLO NOTERA 
Gr. I 


TOM2T ING Br. d 
66” 24' O. L. fr. | 

Gr. | 
+x Is i närheten. | 
Snöslask mellan | 
18-—=2055; 


15734 N, Br. 
GbrLB/4ON i. fr. 
Gr. 


102 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


| Dag och 
timme. 


Öh 
rr 
Sof 
-— 
bo 


oo 
bo 


bo 
SS 


| 
af 12 
:de 16 


Aug. |12 
31: sta 16 


| 20! 


24] 


I 
20 
124] 
| 
| 


Al 
I 8 


Baro- 


meter. ; 


T61La4 | 


T59:1 
759,4 
760,2 


T61,4 | 


762,8 


762,0 
760,8 
OLA 
761,0 
761,1 


| 760,3 


760,9 


| 758,6 
| 758,6 
| T57,6 
| T5T,2 | 
756,5 | 


| T57,9 | 
| 756,0 


756,9 
T56,4 


756,5 | 


756,0 


DIS | 
755,1 | 
| 752,3 | 
| Ol 


751,5 


| T52,1 


T52,0 
750,8 
1518 
T52,0 


751,8 | 
751,6 | 


753,3 
751,7 
753,0 
T53,2 
T53.8 
T53,7 


- 


v 


» 


PP YNONA 
HF 00 ot ot VI MI 


v 


UL NL AR Ar 
ven YAN AA 


HR OC At 


rn oe MM 
Hu 
ORWAPDOR 


vw 


Wm Aa 


v 


nm ONBROAM 


DO ND Fo UD UD Uv UV UD Ha He ND OM HF HR He Re UD ov HF OH NN 


= a nd Jnd 
tt ER 


-» Oo BB YW WW 00 


sw 


v 


tttt+t+ tttttt ttttit tttttt +tttttt 


UI VI VV VN 
-— ja: and Jol 
[vor 


- FP I VA 


v 


KORTTTRINTA 
em” 


NN vw 0 DIR 


+ttt++t tttt+tt+t 


PÖTRIRTRTRITA 


Augusti månad. 


Dimma / 


Dimma 0. regn 
Dimma 


Mä Ar Mg RR 
Rn Aa 


N NN NN HH 
- VA 


Så 


vv 


- 


vw 


ttttt+t ttttt+t+ +ttttt+t+ +++ +++ 
Raa PM NM DO 


RTR TRTAG 


++ 
2000 00 0 
RAR nn AA 


vv UV UV UV UD 


” 


VASST RN MG 
Äw oc h—wewmw 


I ++t+t+t+ +t+t++ 
uv UM HF He UR UD 


75 39' N. Br. ; 
65” 40' OQO. L. fr. 
Gr. 


75” 27' N. Br. 
6£ 5T' O. EH 
Gr, 


75 25 N. BN 


6£ 50 O. HEN | 


Gr. 


75” 23' N. Brill 
64 48' O. L. fr.| 
Gr. 


74£13' N.:Br. 


61" 39' 'O. L. frö 


Gr. 


74 6' N. Br. 
58 34" O. L. fr. l 
GT ; 


7334 NICE 
57 56' OO. LT 
GT. 


Sept. | 
5:te | 


Sept. 


6:te 


Sept. 


7:de 


= 


> CM Ng ON. 


KORA WW 


w 


vw 
RT lmROOr Oo 


ww 


vw 


++t+ttt+t tttt+t+t+t 
DO ND Fe Uv UV UD vv MR IM VI KR He He HR UD UD UD 


” 


CR på är 


. 


|ÅÄä Ava Mm 


+t+t++t+++ 


+ttttt 


ttt+t+t+ 


+++ 


+ 


+ 


+++++ 


t+t+t+t+t+ 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. 


HERE Fö Ilbänad: 


— 8 
— | KON 
OS0O il 10 N 
OS0O 1 10 N 
— VRID AN 
— —" IROCN 
— — 8 
= = 95 
SO 1 9 eS CS 
— — | 10 ScScC 
NOtTN | 2 10 
— SN a) 
NNO:' I 6 
NNV II 10 N 
NNO | 1 4 OS 
= 3 OS 
NV 3 3 cS 
Vv 2 3 cS 
V 2 2 
SS) 1 10 N 
S 5 10 N 
Sv 8 10 N 
VSV 5 6 
VSV 8 9 OS 
VSVY 8 9 OS 
Vv id HICS 
VSVv 6 5 CS 
VSV 3 358 
VSV 3 4 
SVtV | 4 10 CS 
— — | 10 
Vv 3 10 cS CS 
Vv EDO EN 
— — 8 
= — ON 
SV 9 10 N 
VSV 8 10 N 
= (IMG 
SV 2 JON 
O 2 10 NS 
SSV |10—2| 10 NS 
SSY 2 10 NS 
N 1 10 N 
N 1 5 


September månad. 


Vindens | Himmelens 
molnbe- 


Dimma 0. regn| 


Dimma | 
| 


BAND. 4. 


I 


I 
I 


arsa er 


» 


0 HH UI UD UD 
oc ococtsn a 


v 


Ha 
OO NMNwmromwm 


” 


sv 


ttttt+tt +ttt+tt+tt 
JRR RR LV 


ooNN OH 


vv 


SVA NET 


He oe ok tr slö Rn ale ok ooh slet 
VHF UWUWUW UD He He He He 
2” DO a ww VA 


v 


++ +t+t+t+ 


+ + 


- + + 


tttt+t+t +tttt+ 


N:o LÅ. 103 


7328 NI Br: 
br. 26 OT ILS 
Gr. 


73 IG NY BR 
5ro0 (OM ERE: 
Gr. 


I Matotschkin | 
schar. | 

Kl. mellan 20 | 
och 21 +t. norr-| 
sken. | 


I Matotschkin | 
schar. | 


Starkt regn un- 
der natten mel- 
lan den 5:te och 
6:te. 
I Matotschkin 
schar. 


104 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


September månad. 


Luf- | Vindens | Himmelens |Vattnets] 
och SR | tens molnbe- temp. 
a ag Lee riktning. | nd | klädnad. i ytan. 
Ja RE 
8) T42,6 | + 2,8 V 2 | 1ON Snö och regn! + 5,8 : 
PS 13) des LAS | I IDAN + 58 | I Matotschkin 
:08”116) 7430 | Bee | SSV 11-]| 10N D:o0 | + 5,9 schar. 
20) 7453 | + 24) SSVid| 5 e8 + 5,5 
8| 748,8 || EA | El I 100N | —ISiöochdinma| tb 
Sept. |12| Z5l;6-| +,2,6| , NEO | 1 | 10N | Dimma | + 5,4 io 
10:de |16| 753,8 | + 2,4 | NNV |8 8 CS | +58 ; 
20| 755,2 Fa 2,4 | NNV |3 |10N | Hega- | BM 
| 
8| 759,1 | + 2,5 NE 193 10 N | + 5,1 SVA 4 
Sept. |12| 7614 | + 2,7 | NNV |3 | 9NOCS + 5,5 Al :. ÄR 
11:te |16| 762,6 | + 1,8| NNV | 3 BINOS | + 5,8 - TG 
20) 765,0 | + 1,6] NNV |4 9 N | | 60 j 
8) 766,5 | +,2,8| | VSV 12: | ONS 4 (6,4, INR : 
Sept. |12] 765,6 | + 4,2] SV |2 |10NS | + Gaga 
f2:te |16) T64S: | bell SV 113 | ONS S + 6,0 | "Gr BN 
20] 765,0 | 45,8) SV 113--] 10-NS — + 6,2 j 
8| 759,3 | + 6,2 | VSV |4 |10N & + 5,5 | 782 2' N. Br. 46 
Sept. [12] 758,1 | + 5,8) VSV 1|8 | 10 NcC 270,6 Jar O. Dö fr. Gr; 
13:de |[16| 757,4 | + 5,8 Vv 2 | 10 NeC FENG Me ; 
ST : å "| Storm från SSV 
20) 755,7 | + 5,5 SV 2 | 10 NeC + 5,3 sh dörlfnktten 
mellan d. 13:de 
8|-742,9 | +'5,5); VSV: |18: |HOTNS + 48 | TRE 
Sept, 12] T40:8 | Bal! AVI 9 AO NGS + (4,5) TÄRIG NELBE 
14:de |16| 739,2 | 449:38' OM L. frå 
20! 738,6 | + 1,8 NÅ 19 10 NS | + 4,9 | Gr. 
74"17' N. Br. 44” 
8) 7441 |—1,3| NNV | 8 9 NS + 4,0 |9' 0, L. fr. Gr: | 
Sept. |12| 746,5 |—0,8| NNV | 7 9 NS + 3,6 | Under hela dyg- | 
15:de |16] 749,2 | — 0,3] NNV | 7 | 10 NS + 3,8 | net orkanartade 
201 749,4 | —0,3! NNV 16 | 10 NS | + 3.8 |snö- och hagel- 
| byar. 
STATE I 0 Ve | jr AON User 44,8 | 
Sept. [19] T4T.e |+80|, —-A | | 20.08 +44,8 | ämölar er 
16:de |1611 747,5 | Fel — | | IDEANS! | +4,8 I Gr tm 
20| 746,9 |+3,6| SO |4 |10NS | + j 
81 746,4 | + 3,0 Vv 2 6 CS + 4,3 
Sept. '12| 747,9 | + 2,8! NNV |4 9 OS | + 24 VTRRTANE Br 
i7:de 16. 747.s | +P), VNY il Pr9teS + 4,4 | 39826 OMTLI 
201: 746,8 | +24|1 VSV IT lERrios ERS 


BIHANG "TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. - BAND: 4; N:o I. 105 
September månad. 
å : 
ID | | Luf- Vindens Himmelens Vattnets: 
ji Dag och | Baro- | 
RR tens en molnbe- temp: | 
| . 3 ; | temp. | riktning. ka | klädnad. i ytan. | 
T AN | | 
ti | 
[ 87365 | + 36) 080. 6 | ION Regn | + 4,8 | 
fö Sept. |[12|.730,1 | + 5,2 |. .SS0 | 1 |10N + 5,1 |T2229' N. Br. 
II 18:de 116] 732,6 INGENS IS TON D:o SOTO ET. 
| 20) 732,9 NNV |8 |10N D:o 
He 
Il 
14 sj s Its NV | 6" 10 NS Hagelbyar. | + 6,2 | 
Fl Sept. |12| 743,5 | + 2,1 | NVtEN |6—7) 9 NS D:o | + 6.5 | 71955" N. Br. 
19:de |16| 744,2 | + 1,4 | VNV | 2 4 ScS SENT E SR GAO EO SR OR 
HH 201 T41,4 | + 3,3 SOME Ar AON | + 020 
Hl medl 71” 25" N. Br. 
IT 8 T3l1 | + 3,4 | — = | 10 N Regn + 6,8 7130: 0610: IH. 
| Sept 12 | KL. 11 t. kom en | 
|| 20:de 116 | orkanby med 
20) 732,8 | + 1,5 | NNV) 4 | 10 N + 6,4 | snö och hagel. 


| 


106 


Bilaga 3. 


Iakttagelser öfver hafsvattnets temperatur vid olika djup i de 
Murmanska och Kariska hafven. 


Observationerna äro verkställda dels med CASELLAS djup- 
lodningstermometrar, dels med den nya för samma ändamål 
konstruerade apparaten af NEGRETTI och ZAMBRA. 

1. Murmanska hafvet vid 72? 43' lat. och 52? longit., den 
30:de Juni 1875, i grannskapet af drifis och under stilla 
härligt väder. 


Vattnetstemperatur vid Of.!).....m..... + 02,6 C 
> » NL ÖNDA ES FRE NE —1,4 » 
» » 2 DROP por issde rd — 1,9 » 
» » ES 1 RS OS —1,7 » (12 famnar 


från bottnen). 
2. Vestra mynningen af Matotschkin schar den 13:de Juli. 


Vattnets temperatur vida0 fe, sosse + 6,1 C. 
» » Pa RASA FÄR 
» D TE FARS EEE + 4,2 » (nära bottnen). 


3. Mellersta delen af Matotschkin schar den 8:de Sept. 
Strömmen gick från vester mot öster. Obs. af KJELLMAN. 
Vattnets temperatur vid 0 f. 

» » DIEN DD er. ast ot ad +5,5 ». 

Dessa båda iakttagelser i Matotschkin visa, att en var- 
mare ström, förmodligen en arm af Golfströmmen, här fram- 
går äfven på djupet. 

4. Jugor schar den 2:dra Augusti. 


Vattnets temperatur vid Ofö.usscssikern + 42,2 C 
» » DUNDE SN S ER NR uses LT 
) » Dra Dona +0,6 »(nära bottnen). 


!) Under öfverseglingen från Nordkap till Novaja Semlja (Juni 15—21) 
vexlade yttemperaturen af vattnet mellan + 8,2 (utanför Nordkap) till 
— 0.2 C. (bland drifis utanför Gåskap). Vanligen var yttemperaturen 
4 till 6”. Vid Novaja Semljas vestkust vexlade yttemperaturen med vind 
och is mellan — 0,2 och + 8,8. I Kariska hafvet likaledes mellan + 9,4 
och + 0,5. Medelvärdet tycktes vara till + 7”. Under återresan till Novaja 
Semlja i September månad varierade yttemperaturen i Murmanska hafvet 
mellan + 7,9 och + 2,9, vanligen hållande sig mellan + 4 och + 6”. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 1. 107 


5. Under segling i Kariska hafvet den 3:dje Aug. vid 70? 
22' lat. och 61? 10' longit. 


Vattnets temperatur vid Ofsmi........oimc SOLO 
» » HOryetR Vagn ga +0,9 >» 
» » DE JU Miorbecrssse to Nekea —L1,5 » 
» » SO ÖJ NR NER ARNE ol =O 
» » rO0D I RRITRL —1,9 »(nära bottnen). 


6. Under segling i Kariska hafvet den 4:de Augusti vid 
702 59' lat. och 68” longit. 


Vattnets temperatur vid Of. ................. + 42,2 C. 
» » I IT De SE AE —L1= » 
» » DID PIL AR LD) 
» » EOS. — 1 OD 
» » DR AA ST — 1,7 » (närabottnen). 


7. Under segling i Kariska hafvet den 5:te Augusti vid 
70? 40' lat. och 64? 17' longit. 
Vattnets temperatur vid Of: muns.nnmmnmnnn. Sr PAT ÖR 
| » » SI FÖREN en star SA — 0,6 >» 

8. Under segling i Kariska hafvet dena 8:de Augusti vid 
lat. 722 19' och longit. 18? 40". 


Vattnets temperatur vid O fen. s.osvmmmnn. + 57,2 C. 
» » DEN C2R JEEA  ANE + 3,0 » 
» » DAD Da TRIAL + 2,4 » 
» » RR SSE ER OL OD 
» » PR GG PLA RITA + 0,0 >» (nära bottnen). 


9. Under segling i Kariska hafvet den 9:de Augusti vid 
lat. 73? 30' och longit. 69?. 


Mattnets temperatur vid Ö f,.n.osmcsse + 72,8 C 
» » DR BO Drenai ar (MD 
» » DYRA SEG Bar + 0,6 » 
» » DE TÖRN erRAR — 1,09 »(nära bottnen). 


10. Under segling i Kariska hafvet den 10:de Augusti 
vid lat. 73? 50' och longit. 699 22. j 


Wattnetsitenmperatur vid 0$e str + 72,2.C 
» » RESAN DIS orda. + 0,0; » 
» » ET RN ..—1,1 »(nära bottnen). 


11. Under segling i Kariska hafvet den 11:te Augusti 
vid lat. 74? 52' och longit. 75?. 
Mactnets temperatur vid. 0-5, musser 

» » sy SM0-D Rte —01 » 

» » NERD, 


108 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


12. Urder segling i Kariska hafvet den 12:te Augusti 
vid lat. 75” 335 och longit. 78” 40". 


Vattnets temperatur vid 0 fo msnsommmmmnnn. +70”;57C 
» » J5 LÖS PES ra LLA — 0,9 » 
» » FE KS REN da —1,7 » 
» » Aa € 08 — 1,7 »(nära bottnen). 


13. Utanför mynningen af Jenissej den 15:de Augusti 
vid lat. 73? 535' och longit. 60? 40". 
Vattnets temperatur vid Of: mossooocv0m. SSI AO 
» » BELOTPE NAD — 1,4 » (nära bottnen). 
14. Under segling i Kariska hafvet den 22:dra Augusti 
vid lat. 75” 14' och longit. 68? 10'. Observationer af KJIELL- 
MAN. 
Vattnets temperatur vid 0 f. + 5,2 C. 
» » » L20lgH. odarrodl —1,4 »(nära bottnen). 
15. Under segling i Kariska hafvet den 25:te Augusti 
vid 75? 40' lat. och 65” longit. Obs. af KJELLMAN. 
Vattnets temperatur vid 0 f. 10 
» » »1601»Å PÄRON — 1,8 >»(nära bottnen). 
16. Under segling i Kariska hafvet den 31:sta Augusti 
vid lat. 73? 34' och longit. 58”. Obs. af KJELLMAN. 


ser RR 


Vattnets temperaturivid. O fo. srnanuss bt 428,9 C 
» » FA ITSVERESISTTEN gg 5 — 1,4 » 
» » dö SS REVS Gal — 1,7 »(nära bottnen). 


För jemförelses skull vill jag här ytterligare meddela 
några förut ej offentliggjorda djuptemperaturbestämningar 
tagna ombord på Polhem under 1872—1873 års svenska polar- 
expedition under inseende af Löjtnanten L. PALANDER. Be- 
stämningarne äro gjorda med CASELLAS termometer, de flesta 
norr om Spetsbergens nordkust, men en del äfven vester om 
Amsterdam-ön. De angifva otvetydigt, att den längs med 
Spetsbergens vestkust framgående "armen af Golfströmmen 
ännu på ett djup af öfver 200 famnar gör sitt värmande in- 
flytande märkbart, äfvensom att denna ström här möter en 
norr om Spetsbergen nästan ensamt rådande kallare ström, 
hvars vatten är afkyldt ända till — 3? C. 


KEN 


AEA NE 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O 1. 109 


Djuptemperaturbestämningar tagna ombord på ”Polhem” sommaren 
1873 i hafvet norr och vester om Spetsbergen. 


Då Djup | Termo- | Vattnets Tuftens 
Månad. t 3 Tid: Latitud. |Longitud. i fam- metern på| temp. i t 
| tum nar. | djupet us emp. 
(minim.). | 
Juli 1 | 6re. m. | N49 52 | Ob” 20 | 100) — 2560 ör -E 2RA O =RNÖRO | 
» » | Besmrskdr 79 blo »rk5rlen nn NS 3,5 AS 
» WEOREm r49 HBL SukbaROr SKA TA 3,2 ANGER 
» rean, | »80- 20 | »LT 30 |. 10 | —28 3,0 45 | 
» SE TEE SR SJÖ ig fre der Alia ak AG 3.0 Ari 
» »IL9Ee.m. | » 80 29 | » 17 40 | TE | =27 153 | 150] 
» » |11 em. » 80 41 | »18 5 | 90, — 3,0 1,5 1.6 
» ie still iöRT or (AR Ost 3 Sie | LBB irnn LOD a 258 1.9 Isen 
» DORA TG rS0T SK okt 24 Gt EST 25 4,6 | 
» ML m I 080460 TA ÖNIFTSNPE TT I) 25 5,5 
» » 1 2 exm;  »7T9 57 VV » 14 10 60 I —13 | 2,3 5,0 
» ET ES RE a RE a DI a a 3,0 8,3 
» » Nl 6 ene BON) 1510 GO TA 2 TR AG | 
» » S e.m. » 80 8 » 16 0 100 | — 1,4 28 56 I 
» 51 4 e.m. | »'79 58 | » 17 50 | 215 | — 21 20 20 | 
» YR ime 1» 80 VT |G HT 60 | —14 2,3 2,3 | 
» SA tm 080 IT (226. 107) TGN 24 4,0 | 
» TOM Slet, | » 79 55 »"I4 13 80 = Tag 29 2,6 | 
» Ar Föka»FT oJ IK HPA ISBEE VA 2,8 14 
» a Korten... |oxg95 547 [Drar At «82010 3,5 1,5 
» » T fm. I» 7T9 54) »13 25 90 | + 17 3.0 1,0 
» IAN fit. orkade ost0L25. | Bör) TA 3,5 26 | 
» Sema KS LOT: 80 | — 3,2 3,6 4,0 
» 1351. Ile mt | nig SkS rrsr40kPL055) 19 40 4,6 
» SNS term | »or ta källa SO | —TLs 40 46 | 
» » 6 e.m. | » 78 10 | » 11 38 | 160 | + L2 4.3 4,5 | 
» SS kesmn orrsr20:» 10: S0KFISONL+ 08 48 4,6 
» re klONe: more rSÖrK rr k0-25) 944) =06 48 4,6 
» SA I PA SES IDO 2 94 | — 0,6 47 40 | 
» TAR) EE mm | ÖT 4 re rrO0R! —0:9 3,6 SER 
» AOI; LUCTGLGR | 100 TO | + 0,6 2,9 3.0 
» RN KSret na oro IE 9ESO IEEBON — 018 4,5 3,2 | 
» 2 LO TR sl rd OA RS ed rr ESKO 4,2 3.1 
» ya ords rg TOK > FIRTOLI CTO) FE 4.0 31 | 
» » PN (SARS RAG) PA SRS EPG fbr 06 3.9 SÖK 
» WIK ör em, | » TAI IB LS0L KK 1 4.2 2,7 
or Ile nn arsa LOSS 260: | += 07 4,0 2,3 
» Karen ET OFbS IP LO r27 | 280 | + hå 41 JR 
kr STI2md: NT NOLLA SEUSIGOT] SEGA 5,2 6,5 


110 


Bilaga 4. 


Analyser, utförda af Prof. F. L. EKMAN, af 


vattenprof från Murmanska och Kariska hafven, 
tagna under 1875 års expedition. 


Djup i 
I Dag. Timme. Plats. fam- eek 
| nar. 4 
14 Juni |. Fuglömmd):. ta. fot 0 3.34 
Dö LOppen 441802 MN. :rudonesk oss 0 3,34 
15 oo» TI om Loppen TIS OTG, midt Artord: sot | 0 3,29 
DAD 11 e. m; Toppen. ävSt Orl2 min. iqva pant 0 3,38 
NET 7 £ m, ; |Nordkap i St V 4 Min. s......soc | & 10g | a 
18 » 6 e. m. Kongsöfjord i SVtV 16 min....... | 0 3,45 
20 oo» bre: m, I 1 LHatralil6; Longi 40:51 SES 0 3,39 
og H 12 midnatt) Lat: fl'323 Long £2” 40 orten 0) 3,40 
om » Lato 21504 Long! f8 09 por sas 0 3,25 
20 oh 6 fm Lats715l', Eongtö0 3645 CEN 0 3, 
30 » lllt.40m.f.m.| Utanför Besimannaja bay ......... 0 3,27 
» » | » PTA EET ESSER TS EAST. sö 50 3,42 
| 13 Juli Matotschkin, vestra mynningen 0 3,03 
Ör » » DART av For 20 3,38 
| 2Augusti 9 ee. m.0 | JUSOLISCKAR (tös csedikesötösge ck SSA 0 2 65 
- » DJ » DU (Högtocedefje fre 20 3,24 
| Kariska j 
IRENE 10 fom hafvet: Lat 70”10', Long. 61” 0 2,18 
ET » » » » 60 3,19 
| 4 oo» 10: » Lat. 70" 55', Long. 63” 0 2,98 
» » » » » 15 3,23 
» » » » » 35 3.28 
» » » » » 65 3,32 
BEA 10 fm » Lat. 70” 50', Long. 63” 45' 0 3.08 | 
Sf » » » 10 3,26 
HN PRO TORES » Lat. 71” 45', Long. 66” 45' | 15 3,05 
pd) » ” » » 30 | 3.22 
OR Il. fom » Lat. 71” 53', Long. 67” 0 | 2.02 
fra 8 f. m » Lat. 7215', Long. 68 10'| 0 | 2.56 
Dr a 1 e m » Lat. 72” 20', Long. 68" 30' 0 | 1.32 
ITE: KE TIER ER FN (GA Long. 68” 25' 0 1 Kas 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 1. 111 


Djup i 
Dag. | Timme. | Plats. fame | Sarthalt 
nar. AE 
Kariska ; 

9Augustil 5 e. m. hafvet: Lat. 73” 15', Long. 68 5' 0 0,35 
» » » » » 9 3,05 
107-70 SJ gp » Lat. 7345". Long. 68” 10' 0 0,73 
» » » » » 6 2,74 
» » TOREAm » Lat. 73” 50', Long. 68” 0) 0,96 
» » 43 e.m. » Lat. 74” 10', Long. 70” 15" 0 0,94 
Elers 61 e.m. Fr Lät. 15 5, LOng. för av [0) 1,02 
» » » » » 10 2,83 
» » » » » 22 3,22 
TON» 1 e. m. » Lat. 15 40', Long. 18” 45” 0 0,93 
14 oo» USER » Lat. 75” 38', Long. 78 30' | 20 3,19 

RO BEE Mm. PDiCksOnstE RAN 5 :dssr serna bes en Cs 0 i 
| 19 » VRT VASSA PM ASRA ASG RO RASA 1 PA 
| » » le” BPR KT Eg rt ENA EAA RS 2 2,23 
» » NS FM RESER 0 PE MAR RESET Ne 5 d,24 

Kariska 

22 om 8te. m hafvet: Lat. 75” 12', Long. 67" 20' 0 44 
23 oo» frem » Tat. 75” 45', Long. 65" 25' (0) 2.64 
24 oo» TOTEM; » Lat. 75” 30', Long. 64 40' 0 3,07 
» » » » » 60 3,41 
ST AE FÖ ECM; » Lat. 73 40'. Long. 58” 25' 0 2,92 
8 Sept. 6resm, | Matotsehkin schar goa: ses 6 3.17 
1 KARO 6Fe m. » VÅRT) FIER SSL NER 0 2.91 
| JM CD » » 2 SRA ARA SEE SRA 0 2 94 


INNEHÅLLSÖFVERSIGT. 


Sid. 

Expeditionens närmaste anledning ....... . ce se SS Er brass rn 3. 
» | 0128) nar ga kor MAN srt ol Sa LAN SAN edbgt nn Fe SANER, 4, 5. 

» omkostnader bestridas af O. DICKSON ......... 20 TRÄ 5. 

» (ellagare. oss serece > vec sr seja röra ar frn röja cr SEEN 6. 

» fartyg »Pröven» och dess besäbbning........sssospsstsseess ss 6. 

» vetenskapliga utrusböing I usscmresssostaserssesunse RARE då 
utgångspunkt är Tromsö Ses fees 1e5 a åa onjå KBs 0 SSE RS RR EEE Je 

Orea Gladiator, Ommatostrephes Todarus, DakkKoD;........ ss atpookNassen see & 
Utflykter på, Benö/ ock 'CSIlsÖNS Eee dates se=ssovsssenes röse rer en 9. 
Grötltor på. Benö och i Davanpsfjälletö.. dö. ss oitesescasensesssemsrs as SSE 9. 
Nordkap passeraS mosotesssessesssrrsssssessere seeseeenesrerssrsnnenar arr nnn inn nternksnnnsn 10. 
Organismer i hafsytan mellan Norge och Novaja, Semljä........«cdsces a 10. 
Hvaldjur FYR REAR EE SES PR AREA SE SIA ang ga) ST AOEARR ARA ee 17 
Dem” första UTIÉISCD ends: ce riojet Fö Vekip Crop og bs a vn UR TVI As rr SER ERA 1 
Tsförhållanden kring NOVäjg NEmMljä....oc-.edsesse-vimes rasens se SSA TILA NG 
Framkomst till Novaja, Semlja, (Gåslandeb. vu. .sgses-=rosrr sa sögs RASEN 12. 
Lemlar och ArtiföpOder . teoseeersssadteed ne SvkTes AS ee NS pero KRA EE 13; 
Cygnus. Bermiekuvi ock, dess FedeM-.:. ss :ssssss senses ska ssk REE ROTEN SR 13, 14. 
Sjöborrars talrikhet vid Novaja Semljas Vvestkust............ssssssssese socssenar 14. 
Lilla ”Kaärmakul — Tandskåpets UutseeDCle..s....sssssdesprisnsnrnsrskesks FANS ess SRS 14, 
Somateria spectabilis och mMollissU/MA ..,i.sseuns>s nns kdepsrrnsssserepRr sc RNE NRSS NES 14, 
Hafsvattnets temperatur vid olika djup RER RER ARN VA be Se eg Ao 15. 
Besimannaja, bay och Ges Gjurlif..s....csvss.se-s6 bsr bejin asien SNAKE 16. 
Förhållandet mellan Novaja Semlja- och Spetsbergs-renen ............-.. 16, 17! 
Fågellifyetivid Besimannajar DEY sos:ticoedsesveröv obeåvepvareresee se dns, SSE 10 
Arthropoder i kryckjoörnas bön. ......seo.:ssesso,ssessssssrss snsspt st ARI 
Zostera marina uppgifves oriktigt från Novaja Semlja................ssssserss 18. 
Drifved o. dyl. på Novaja Semljas vestkust, Golfströmmen,.............ss==++ 19. 
Mytilus edulis icke lefvande N. om Waigatsch ÖR ....w...ev.ssesvssr sesecess nn 20. 
Jura-försteningar vid Besimannaja bay os..s..=«.. ch skesese nen Nee f SEE NESSER 20. 
Novaja Semljas S: del och Waigatsch: utseende riosstissossss-sssstesssear 20, 21. 
Statotsohkan schar: vistelsen: ef | ..sscledere ör eböene Soser seen RE 21.22. 
» > vegetation toch ge0l08L.. ss. se» se-ss. ssu 21: 

Säl- och hvalross-jagten 1 Hvita hafvets mynning i. socks SENSE 23. 
Lundströms berg: dess höjd, vegetation och djurlif... .s....s....esssseser2se ra > 24. 
» » en minimitermometer nedlägges på dess topp ............ 24. 
Skoddebay: jura-försteningar och permo-karbonformation ..ssssssssssssesserns 24. 
» Aess.-VegetablöD. .:-s.. ss .=ss senses ön. >$sktsvn Born pe RS KS EEE EEE 25. 
Norra Gåskap: kolstycken och Växbtförstemiligar mus sees asseserporssbss SRS SSE 25. 
» 1INSEKTÅr. hose sbuvdkornsesn es sfsieje ve alere Are AR eerr VTSRRETTR R EEE EEE SIE 26. 

Södra Gåskap:/Jura-formabion 2; 5s:s.s-tssd--essssnucbörd öl sse en ennssses SSA SNENE 26. 
» zoologiska och botaniska byten ......ss.-ss.s.-esvise ss Sne Reese 26. 

» Plewropogon SADUN: söresssesecer rede rebAsesene rp äNe sker SE EEE 26. 
Kostin 'schar: Ppetrogrtafl  s..w:seseseesksdesehläes essens julas rie ses abe RSA SANN 27. 
Kap Grebeni:; ankomst Ub ss css sis sesere be sej kkja URNA svinn NANA 28. 
» dess geologi, öfversiluriska försteningar....................+ 28, 29. 


Mytilus edulis: dess nutida förekomst i arktiska haf ms smmossssssssssesserrsr 29 


BIHANG TILL K, SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 1. 113 


Sid. 
Sammanträffande med Samojeder ............. RETA. adl nn. vb. BEING 29. 
KRRkttStEL. Ja SOr SERA ost ds enes ria des fon ys ars Sanne SR KASTA SANN 30. 
KRUSENSTERNS resor med »Jermak» åren 1860 och 1862 so .nm.sn on. 30. 
Samojedbyn i Jugor schar, de derstädes sommarstationerade ryssarnes och 
(ERA ST 200 (EN og SPA aa 2 lr SR ER SR SR SE ARE OR SEE äs dl SEE DE RS ARSA a TE Eu RE 
Bergarten vid Samojedbyn, silurisk formation :......iswe.sssesteesedöre renderar 33. 
Egen oa KaTISka NALVEb söps. ssnessgsn edt NEN FIAT Jå. 
Hörsta Halvets dess djupförhållanden sg... .sgu.esdrissd ie sik ss er ess 34, 35. 
» » dess, temperatur Och saltHalbossiltjl ds. dit. sd NÖRD 35. 
» » (OLE SOG Ir ja UDI PNG RR SER AA SSP ER or 5.5 sr fö SA SA BRETT BCE 0 36. 
» » (6 Lefsf2kyE pda) LU Ny Seen EA BARNS ER BL Bes AREA R SATS BRT RA AE fn 37. 
Sammanträffande med en norsk fångstman oe BOSE BOR SNR GS SATT ERE 37. 
önRdskenine,pa Jalmal >... INN: sov. RR DIA BULVER lb rnrrrrHASEIRN 38. 
So TEEKENIEN NS EXOLIEA FIKON a NEN SR NN SFSR EE AR FRE P1 05 FRE rd ER ARE RO Re TS Og 38—40. 
PES Oe GISRROHETPLAGSN sces css enes S NS ke SNS Edla WARNER öai SE UAE Ne SAT KSR 41. 
Wim Oc-0m == OTUNAISAT > isesccdecnso0re oc cii sinnen Jes jaie este ee HR NE MINSANN TFITSIEES 42, 
KN RONRSb UI SeVerovostotsehnol OStfOW -.....sseseresesö.e. ess sd5s odds Ses shlleiye 43. 
ETEN FIL] Of (01018 43 FE Nr Roe RAN 52 1 0 CRT SNES RR ne oa 44, 
Expeditionen delar sig i två afdelningar för återfärden..............s..++++-s- 44, 
Kjellmans berättelse om Prövens återfärd till Norge ........... 45—061. 
KIND VS ALeSEVANGER > asset omsnlels dr re ke se s kl RNE RR da IS EA Ba ER OR Ae 45. 
EUT FILL geces, bor AS MSR SARS EEE RASAR SSSRRSE-T ET AA EKA R RE TATA FYRAR rr NR Er Eo -REAR 47. 
Strömsättning från Obi och Jenissej öns ersa Kor RN I FLARAKN EEE SS NETA 48. 
Hat motes vid 4522. N. Lat; och 667 30:0: Task. Ut. Jattödea sr.se 48. 
Isförhållanden vid Novaja Semljas nordända i slutet af Augusti och bör- 
FantaliSeptember: 1800 mys. 2ISWuK ks Esal. deda SAN NAR 48. 
Novaja Semljas utseende mellan kap Middendorff och kap Edward ..... 49. 
lärovensbays och Uddebaywriiks't. As ar loie kiagk tiRbaolonnlfee. 50. 
Landets utseende och vegetation vid Uddebay — sissssersssserersarererret 50, 51. 
Gymmnandra Stelleri och hennes invandring till Novaja Semlja ............ 51. 
Kariska hafvets högre algflora ............... erätnadrurleregtmoklmutt. 52—55. 
» » diatomacévegetation BE CA Sod Bla då ag ART SE ARA I 2” RARE 56. 
Regioner af ytdiatomaceer — sammansättas till största delen af Tha- 
lassiosira Nordenskiöldiv mssossrsersrr seerrna galtey. be. men lant of 56. 
rttokdtaceer, nunna pa, em POTUACIS. msrers::erocrsnsds son srpr ARR DIE anser 57. 
MRS SRS NAS RV EKS OAS PU DE ARE EN da Sed a Nan desks ers NAR re kn 58. 
» » ER OLE RA RA Sa on Ra RS a also 16! bjrä/sla 6: lö jnjei sr 61 ä sila Ajaj Ares Male Ae 5960: 
NNSEobsERkantsehar SehOmsSeb las obs sd snsfeldeues orken ene aln ble rö e nike n ARA 60. 
» » omgifningens utseende i början af September .. ........ 60. 
Prövens återkomst till Norge ................. STEIN er Sale Ne Nf lr nad rail NAR SfE SN JA AEG 61. 
lerfirden genom SIDIrIen ..........ssesssssidussiv sosiotressnrssor ÄSrDT 619. 
Jefremow kamen: dess höjd, sammansättning och (8 fe olle ES SARS RESER 62. 
BEREE SN ERV RR OAS, (AR ST SA a Sn SAR sten ; SER EET EE SOK 66 bra AR Nee 62, 63. 
Köldtlvattnets. ybbemperabur” .......bssok.4 Ob ärsgsdese sån nes nes r sår SENT SJR REN a) MISS 63. 
Kap Schaitanskoj: Betula nana och PhysA SP: ssssemsereseönerrocrs öncsn 0å 63, 64. 
Sopotschnaja korga — drifvedssnår och sötvattensdammar .............+ KERUSRER 
» » Medea bion OCK LAR ra a GA sne ses rn 64, 65. 
I OLISEIT ka CKANVETEVD) PASSetas. MALLEVIC >... ..ss sucks So de kirsnnliee nef Sens 65. 
PIREN It ER LE VIE SO TTR mo aa ere vissla a ö)e eler a sik Sinlele a ee slike 2.2 62 «seja ISS 6 a slöja sj äfaja a AE 66. 
Sammanträtfande med ryssar från GOltschika .c..esss.ssvine-06" söps sar sans. OD: 
INESE FAN ON En VIN IVICSSTIRTT os come sie lejöleie mn afro je ng je SINA UAE o.gse v SR FR SSG bn SÖKA BR Sy i få 
FEODOR (kosak) omtalar ett mammutfynd..............s..« FRAS FINA ASSR 67. 
Jordlagrens utseende vid Jenissejs östra strand ...... se... setsesssecesornerens 68. 
HöoSatblockt par d enISSejSNSbrandGN 5. :.c cc de dec. sales sla sne sa, «äisle je SAS RAK SARA a IENGD: 
Anstående lager ..... Ar SA a SR Eke SS AS ön gle Sr ka a feels SELSS SS Aa TAG OD: 
öändrans subtossila lemnifngAr. $lcsiseoscseessossn eter er den SARAS sure RR SAR 70. 
Sibirien under. den europeiska: glacialperioden:. «,:s..s ss: ss. s-shes cs snel HL. 
Gostinoj, Jakovieva, BriokovsEl arbe ids sesiriseckhsesrs oc PARA ERT AR 12. 
arnes bildning 1 DNEATeE ID EMISSC)A ooecseeookssea des skede or SEA OR SR ASSA fd 
HSE TU ON BET SO TTG ou ene SS SfE SIS SSE TIS SAS VO f a SLÅR se ao 6 öar SN Oe sjö rn A(efejal 4 ie vaje es EB SR 73. 


114 NORDENSKIÖLD, REDOG. FÖR 1875 ÅRS EXPEDITION TILL JENISSEJ. 


Sid. 
Jenissejs fiskarter, enligt BOJLING ............... vs Svane Olater T74—76. 
Hundarnes. använd barheb.-.:.,..s-ss4d1esssss6sö: sensvasordngn a a mg DI RA Tä. 
Sopotschnoj-ön, Tolstoj-Nos, Saostrovskoj ....s...i.s orsetrestreieeare id endier ren TT. 
Sammanträffande med ångbåten »Alexander) oissssmmssessssessrrsesrerrerr orsnr TT. 
BRO ENE TANSPIN 45 2-ta stod OR RENT RN FASAN AE aga a 78. 
Fångstmännen om Sibiriena markyliantiot. Affeln. ut ttöStas AR £. SKANE 78. 
Ångbåten Alexanders inredning m. M. ssssssssssssess sea 2 AIDREL RN 78—80. 
Stenkölslager. vid Jenissej .......««..c-ecs ber Vels ds VASST RATE SNS KITS 80. 
Undersökningar rörande Jenissejdalens flora och fauna...........s-ssessessren 81. 
Ankomst till. Dudino=7 SOTNIKOFE jiseis ce sousrard SR SEN ole ER de osseelens a 82. 
Taändskapet. söder. om" DudinO  bu-ss.=. es «sss.5nsenses kl Se Na oc EAA 82. 
Vegetationens skiljaktighet på östra och vestra stranden af Jenissej ... 83. 
Husens inre — invånarnes klädedrägt — fÖrvVviste ......s.....ossssserere seren 84, 
Mammutlemningars förekomst... .............s....e--- RR a er on dad 85. 
Tånd- och -sötvattensmollusker, rik :Skörd.........-..sss-nss sd TER 85. 
Sélivaninskoj Och BkOPter.:s.. sees. scevosesetarocostar rensa TEORIER SLE EKS 86. 
Troltska: KlOStreb-:ocrcsc.sbecevsse san rädsne oRSITside see STR ER ae SNAKE AE EN 86. 
Sibiriska infödingar vid Jenissej:  ..cssecoce sssöeese sve vo ver AR SIREN IANA 87. 
BEgendomligt. bruk vid/begrafhingar VAVNaiNde ört. ANA 0 EMDR 88. 
Podkamennaja Tunguska, Jenissejs djup der mossmesseos torseiesrersssasarnsr oa 88. 
Åkerbruket vid .Jenissej.......ssooics.soresvaco övers vo ukessn dennas FARSEN EN 88. 
Jermakova och andra guldvaskarresidens SER ES AS SORAN sovava NE 89. 
Bärkasstransport floden "Utförs. .....-.«.... Fö SANRE 00.3. FE, RN 89, 90. 
Näattfroster — ankomst till: Jenisseisk"!.. 053. dö es föds ade us oreskS åe, AA 90. 
FrånvJenisseiskotrll: Stockholm / lo tölleed dress diel a ates need "sa sök og sr 90. 
Samlingarnes bearbetning ock derför begärdt anslag oe ALNURG JR. 91. 
Bil. 1: Geografiska ortbestämningar - ..smmom. ssmssessssssssn in ana 92. 
» 2: Meteorologiska iakttagelser på Prövenesavtite ng 93—105. 
» 3: Hafsvattnets temperatur vid olika djup i de Murmanska 
oéchrKkariska håfvenr doo st 10 a ... 106 108. 
Djuptemperaturbestämningar tagna ombord på ”Pol- 
hem” sommaren 1873 i hafvet norr och vester om 
Spetsbergen fl”. Ruutemuee 4. NOR ONSEAEEIRE 109. 
» 4: Analyser af vattenprof från Murmanska och Kariska 
HALVÖN eli sec ser scrs ken bus rr RE TTINE SE NEN TI0:02A, 
Tryckfel. 
Sid. 7, rad. 2 nedifrån står: Juli läs: Juni. 
MM ka, fö » »  bihanget » bihanget till redogörelsen för 
1876 års expedition. 
» 23, » 2 » » topp » tapp. 
» 25, » 14 » »  kalkstycken » kolstycken. 
» 27, » 21 uppifrån » vulkanisk »  plutonisk. 
DN da DEE » » träffades alltid » träffades. 


SÖ 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band 4. N:o 2. 


OM 


DANNEMORA JERNMALNSFÄLT 


AA. E. FAHLCRANTZ. 


MED SEX TAFLOR. 


MEDDELADT DEN 12 APRIL 1876. 


STOCKHOLM, 1876. 
P; ÅA: NORSTEDT & SÖNER 


KONGL. BOKTRYCKARE. 


” 


Sa hun ANR HAUGEN GA 


' SR pu 
+ 
- ; RR 

U - 

PFITNET INT Vw 

zZ Ef är | f Es be å 2 
UA I & å EL ; 1 
i 
AS 
i 
4 
J 
SR Se Vs 
v INITIOPA Lr 
NOR AG 
A Yi rr 
[ £ 
q vy 


Från en af mig utarbetad detaljerad undersökning af Dan- 
nemora jernmalmsfält vill jag härmed anföra de hufvudsakliga 
resultat, till hvilka jag kommit. 

Malmfältet består af ett circa 1,500 fot bredt malmförande 
bälte med en strykningsriktning i S. V.—N. O0., hvars längd 
ej så noga kan bestämmas, alldenstund jordtäckningen och de 
närliggande Gruf- och Dannemorasjöarne göra stora terränger 
oåtkomliga. Men att döma efter kompassens påhållning så- 
väl i nordost om gruffältet uti Grufsjön som i S. V. om 
detsamma i Dannemorasjön har man anledning att åt båda hål- 
len antaga en fortsättning af det malmförande bältet, hvilket 
sålunda synes ega en längdutsträckning af minst 12,000 fot. 

Det utgöres af dels lagerartade dels gångformiga bergarter. 
Till de förra höra hälleflinta af flera variteter, kalk, dels mörk- 
grå jernbindig dels hvit finkornig, chloritchiffer, serpentin och 
en bergart, vid Dannemora känd under benämningen bräcka ?), 
samt magnetisk jernmalm. Till de gångformiga: hälleflinta, 
trapp och clorit samt sannolikt zinkblende. 

De lagrade bergarterna förekomma såsom mer och mindre 
långsträckta lager med såväl i fält som mot djupet vexlande 
mäktighet. Dessa lager ega sällan en rätlinig strykning utan 
äro vanligen mer och mindre böjda. Stundom äro böjnin- 
garne så tvära, att det ena lagret synes tvärt afklippa de när- 
liggande. På detta sätt hafva såväl det mäktiga Mellan-Fältets 
som det Norra Fältets malmlager blifvit, det förra i sin södra 
det senare i sin norra del, afslutade i sin fältstrykning, och 
samma förhållande torde äfven vara med Södra Fältets Stor- 
grufve malmlager i dess södra del, ehuru detta ej ännu har 


1) A. Erdmann. Dannemora jernmalmsfält i Upsala län. K. V. A. H. 1850 
sid. 52. — ”Bräckan är således en mycket jern- och manganoxidulrik 
varietet af horzblende och tillhör de strålstensartade' eller till och 
med asbestartade varieteterna af detta mineral.” 


4 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT, 


blifvit konstateradt. På dylikt sätt torde man kunna förklara 
förhållandet med den mellan Bond- och Werviersgrufvorna ifrån 
dagen till grufvornas nuvarande bottnar uppträdande hälle- 
flintan. Likaså samma bergart i södra Kungsgrufvans södra 
vägg på 420 fots allmän afvägning (se kartorna, Tafil. III !), 
den i Södra fältet i Hoppets östra tvärort, äfvensom i Spar- 
banken. Väl skulle emot förenämnde åsigt, med afseende å 
den i Werviers- och Bondgrufvorna förekommande hälleflin- 
tan, kunna invändas, att denna bergart skulle kunna vara ana- 
log med de öfriga inom fältet förekommande gångformiga 
hälleflintorna och således ej stå i sammanhang med det intill 
kalk och malm angränsande hälleflintlagret. Samma anmärk- 
ning skulle kunna göras i afseende på nämnda bergart i S. 
Kungsgrufvan, der den skulle kunna betraktas såsom en för- 
grening af hälleflintan mellan Bond- och Werviersgrufvorna 
och således mot djupet stå i samband med denna. Hvad der- 
emot förhållandet vid de båda öfriga anförda orterna beträf- 
far, synes den ofvan gifna förklaringen obestridlig. "Till styr- 
kande af det förklarmgssätt, jag ansett sannolikast, vill jag 
anföra följande: 

På ämse sidor om den mellan Bond- och Werviersgruf- 
vorna anstående hälleflintan äro lagren starkt böjda, hvilket 
tydligt kan ses i Werviergrufvans botten och i Bondgrufvans 
vestra vägg i den der uppträdande randiga hälleflintan. Dy- 
lika böjningar visa sig äfven i Södra Kungsgrufvans sydvestra 
dagklyft. Då för öfrigt i närheten af de inom fältet upp- 
trädande gångformiga bergarterna ej några böjningar kunnat 
iakttagas, förefaller det eget att sådana endast här pä ömse 
sidor af denna öfvertvärande bergart skulle uppkommit. Dess- 
utom är denna hälleflinta äldre än den tydligt gångformiga, 
hvilket under arbetet i Bondgrufvan med säkerhet kunde skön- 
jas. Om man söker följa gränsen mellan hälleflintan och kal- 
ken från trakten 5.0. om Kungsgrufvan förbi Bondgrufvan 
till Werviersgrufvan och dervid iakttager förhållandena i ka- 
nalen, Södra Hertigen och bottenorten mellan Bondgrufvans 
konstschakt och 5. Kungsgrufvans sänkning, (se kartorna) måste 
man, synes det mig, komma till den åsigt, att hälleflintan 
medelst två efter hvarandra följande böjningar blifvit inpres- 
sad i och genom de norrut närmast liggande kalk- och malm- 


!) Dessa kartor äro upprättade under åren 1863—72. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HAND. BAND. 4. N:o 2. 5 


lagren. Inom en sannolikt icke aflägsen framtid torde denna 
nu framkastade åsigt genom grufarbetet blifva vederlagd eller 
bekräftad. 

Beträffande lagrens mäktighet är denna så varierande, att 
t. ex. ett malmlager af stora dimensioner tvärt utkilar, då ett 
närliggande bergartslager lika hastigt sväller upp till ansen- 
lig mäktighet. Sålunda har Mellanfältets malmlager i sin norra 
del nästan upphört och i sin södra del har det åt djupet lika- 
ledes starkt afsmalnat. 

Malmerna kunna imordnas i tio särskilda lager och lager- 
grupper, hvilka från hvarandra äro afskiljda genom betydligare 
lager af ofyndigt berg. Dessa malmlager bestå i allmänhet 
af en mängd mindre paralleler, hvilka ligga så nära hvarandra 
att den ena stundom, då mellanliggande bergart utkilar, för- 
enar sig med den andra. Af dem är det lager, på hvilket 
Björkbygrufvorna äro uppslagne, beläget tätt invid den malm- 
fältet omgifvande mörkbruna täta hälleflintan, hvars mäktig- 
het är känd till minst 70 fot. I ordningen härefter följer: det 
andra lagret som blifvit bearbetadt medelst Myr- och Österby- 
grufvorna samt Strömsbergs skärpning. 

Det tredje börjar vid Gubbo skärpning och fortgår, efter 
kompasspåhållningen att döma, såsom ett sammanhängande la- 
ger, sträckande sig 1 längd till omkring 2,000 fot. Det är 
bearbetadt genom Öhnsgrufvorna, Back skärpning, Högbergs- 
grufvan, Ströms och Skebo skärpningar samt Botenhällsgruf- 
van. Vid Back skärpning och Högbergsgrufvan samt äfven 
vid Botenhällsgrufvan är det tudeladt af jernbindig kalk. Samma 
torde" äfven förhållandet vara vid Skebo skärpning, så att 
ett dylikt kalklager äfven der skiljer lagret i två paral- 
leler, hvilket skärpningarnes läge till hvarandra antyder. Lag- 
ret, som ifrån Gubbo skärpning till Högbergs grufvan haft 
nästan rätlinig strykning, antager här en böjning som vid Bo- 
tenhällsgrufvan blir ganska skarp. Här går lagret ner mot 


- sjön, men kan, efter kompassen att döma, ej sträcka sig långt. 


Det fjerde malmlagret är det som utgjort det egentliga 
Dannemora, såväl i hänseende till mäktighet som qvalitet i 
förhållande till de öfriga lagren, och som förskaffat det dess 
ryktbarhet. Detta läger är genom bräcka och jernbindig kalk 
deladt i 7 paralleler (se kartan). Den östligaste af dessa pa- 
ralleler är bearbetad i Mellanfältet genom arbetsrummen Risell, 
Sandels, Räfven och Fremlingen, är kändt ännu sydligare i 


6 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT. 


sin fortstrykning genom Damsgrufvans tvärort å 250 fots af- 
vägning, och Dragorten å 490 fots, inom Norra Fältet genom 
Werviers-, Bond-, Kungs-, Rochetts-, Glasmästar- och Sjögruf- 
vorna, torde mellan Rochett och Fischersgrufvorna vara förtryckt 
af jernbindig kalk, men är föröfrigt sannolikt sammanhängande 
alltifrån södra delen af Mellanfältet ända till Sjögrufvan, der det, 
som nämndt är, helt tvärt afslutas. De trenne mellersta paral- 
lelerna, som äro de mäktigaste, upphöra i sin norra fältstrykning 
mot djupet vid östra delen af Jordgrufvan, der tillstötande lager 
af randig hälleflinta och kalk hastigt tilltaga i mäktighet, isynner- 
het det sistnämnda, som är kändt genom orten Amiralen (se 
kartan, Tafl.III). De vestligaste parallelerna fortgå ännu kor- 
tare i sin fältstrykning mot nordost, hvilket den i Tamms 
arbetsrums norra vägg indrifne orten Grill ger vid handen, i 
det att de ej här blifvit anträffade, då de deremot i den på 
samma afvägning, 466 fot, på 188 fots afstånd härifrån längre 
åt söder belägne Tamms tvärort anträffats. På högre afväg- 
ning torde dock de festa af dessa paralleler ega större utsträck- 
ning 1 fält, så att den tredje parallelen i ordningen skulle vara 
den samma, som förekommer vid Kungsgrufvornas dagklyft 
bakom den der uppträdande randiga bergarten, och hvilken 
vidare anträffas i Hagströms grufvans dagklyft och der blif- 
vit genom brytningarne på djupet tillgodogjord till en af- 
vägning af 150 fot, hvarest den, till följd af sin ringa mäk- 
tighet, blifvit frångången. De vestligaste parallelerna torde 
stå i sammanhang med den i forna tider genom Gustafs 
skärpning och på senare tider genom en der i närheten gjord 
grundgräfning för ett spelhus kända malmfyndigheten circa 
130 fot i vester från Rochettsgrufvan. Åt söder afsmalna och 
utkila sistnämnda paralleler, såsom kartan närmare utvisar. 

Det femte lagret är genom Trät-, Enighets- och Ekroths- 
grufvorna tillgodogjordt, ehuru till ej större djup än 154 fots 
afvägning, der hälleflinta inkommit öfver hela grufvebottnen, 
hvilken hälleflinta antagligen ej är annat än den vanliga gång- 
formiga (se tvärprofilen, Tafl. VI. 3—4). 

På det sjette äro grufvorna Fisksumpen och Forsmarks 
skärpning uppslagne. 

Det sjunde är det, som genom grufvorna Simpan, Gruf- 
fogdegrufvan, Jakobi skärpning, Braxen, Rudan, Abborren och 
möjligen Kruthus skärpning blifvit bearbetadt. Intill detta 
lager sällar sig ett annat, som kan anses vara af så ringa 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Å. N:O 2, 7 


värde att det knappt kan få benämning malmlager, näm- 
ligen det som genom grufvorna Hargs skärpning, Gäddan och 
Kräftan till ringa djup är bearbetadt. 

Det åttonde malmlagret, på hvilket grufvorna Sparban- 
ken, Södra Silfberget, Djup, Kapten, Vattholma, Norra Silf- 
berget och Machingrufvan äro anlagde, är deladt genom jern- 
bindig kalk och af hälleflinta randig kalk i trenne paralleler. 
Den östligaste af dessa paralleler är smalast i dagen, men blir 
mot djupet den mäktigaste (se tvärprofilen, Tafl. VI, 3—4). 

På ungefär 525 fots afvägning börjar en kalklins, som 
anträffas i Öfre Vattumannens ort på 550 fot. I Nedre Vattu- 
mannens ort på 660 fots afvägning ser man detta kalklager frarc- 
träda mellan de hittills från dagen hvarandra åtföljande malm- 
och hälleflint-lagren. Det tilltager ganska hastigt såväl i filt som 
på djup, då malmlagret i sin ordning utkilar. Skulle detta 
förhållande länge fortfara, torde det komma att menligt in- 
verka på Södra fältets malmfångst. Den vestligaste parallelen 
har i anseende till dess förorening af svafvelkis ej blifvit be- 
arbetad. Den påträffas i dagen vid Södra Silfbergs- och Djup- 
grufvorne. På djupet är den känd genom orterna Myntmäs- 
taren, Bergmästaren, Djupgruf tvärort, Jemmerdalen, Öfre Vattu- 
mannens tvärort, Prins Carls tvärort och Machinsgrufveschaktet, 
vid hvars botten den nu visar sig. 

På det nionde lagret äro Norra och Södra Långhällsgruf- 
vorna uppslagne. Detta lager är genom Norra Långhällsgruf- 
van bearbetadt till ett djup af 160 fots afvägning. 

Det tionde malmlagret är genom gufvorna Södernäs och 
Apal till ett djup af circa 100 fot under allmän afvägning 
bearbetadt. 

Förutom de här uppräknade lagren förekommer ett utom 
kartområdet 1800 fot i söder från Mellanfältet, beläget i den 
s. k. Konstängen, hvilket äfven må anses tillhöra ifrågavarande 
malmförande bälte, ehuru såsom ett sjelfständigt lager. Det 
har på senare åren blifvit genom den s. k, Konstängsgrufvan 
blottadt, men till följd af sitt sanka läge har det fått ligga 
obearbetadt. 

Den lagrade hälleflintan, som inom fältet uppträder, är af 
fera varieteter, till färgen ljusbrun, mörkbrun, grönaktig, grå, 
rödaktig o. s. v., stundom genomsatt af små qvartskorn och 
genomdragen af chlorit, som antagligen ger den dess i grönt 
dragande färg; stundom också insprängd med svafvelkis, sär- 


8 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT. 


deles i närheten af de svafvelhaltiga malmlagren, såsom i 
Södra och Norra Fälten. 

Den hälleflintart, som träffas öster om Mellanfältet, der- 
ifrån skildt af en qvartsprickig hälleflinta, har här största ut- 
bredningen, i det den är känd från södra ändan af Mellanfäl- 
tet norrut, så långt kartan sträcker sig. Derjemte förekommer 
den inom sjelfva det malmförande bältet såsom lager af större 
och mindre längdutsträckning och mäktighet, dels såsom sjelf- 
ständiga bildningar dels ock, efter hvad sannolikt synes, vid 
ena ändan sammanlöpande med det stora östra hufvudlagret 
(se kartan). Det största af dessa mellanlager sträcker sig i 
ett sammanhang från trakten 5.0. om Mellanfältets norra ända 
S. och O. om Norra Fältet ända fram mot Botenhällsgrufvorna 
till stranden af Grufsjön, sålunda afskiljande de förut omnämnda 
första, andra och tredje malmlagren från de öfriga. 

Särskildt . må påpekas fyndet af samma hälleflintart på 
480 fots afvägning i Brahes ort på vestra sidan om Mellan- 
fältets malmlager (se tvärprofilen, Tafl. VI, 7—38). 

Såsom mera sjelfständiga bildningar i afseende å sitt före- 
komstsätt träffas en grå, starkt qvartsprickig hälleflinta vid Mel- 
lanfältet. Den förekommer närmast intill kalk- och malmlag- 
ren invid den beskrifna böjningen i detta fälts södra del. En 
skarp gräns mellan denna grå qvartsprickiga och den bakom 
liggande mörkbruna hälleflintan förefinnes, så att ingen öfver- 
gång från den ena bergarten till den andra står att upptäcka. 
I Södra fältet träffas likaså en qvartsprickig hälleflinta i när- 
heten af malm- och kalklagren. 

En tredje art är den randiga hälleflintan. Om denna ytt- 
rar A. Erdmann: 2) »Då de särskildta färgvarieteterna af den 
täta hälleflintan omvexla med hvarandre i smalare ränder eller 
strimmor af endast några liniers till några tums tjocklek, upp- 
kommer den artförändriug, som här af gammalt är känd un- 
der namnet randig hälleflinta. Den förekommer endast lager- 
vis uti kalk och är hufvudsakligen funnen på Mellanfältet, 
der den ännu kan ses såsom ett famns mäktigt lager från 
vestra dagklyften under Ribbings- och Skarnvindarne, och äf- 
ven genom åtskilliga af de i vestra väggen på större djup 
anlagde orter eller s. k. Inslag är uppdagad. Men den är 
äfven anträffad på de båda andra fälten, fastän der af mindre 


1) Anf. ställe sid 24. 


BINANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 4, N:O 2. 9 


betydenhet, t. ex. på Norra fältet invid Bondgrufvans östra ?) 
vägg vid omkring 60 famnars afvägning och på Södra Fältet 
i Södra Silfverbergsgrufvan uti orterna Nedra Skattkammaren, 
Prägeln och Myntet. Genom att behandla bergarten i helt 
stycke med någon utspädd syra öfvertygar man sig lätt, att 
icke alla af de i vexlingen deltagande små ränderna alltid 
innehålla hälleflinta, utan att somliga af dem stundom bestå 
af en hvit, nära tät kalksten. Men denna kalksten är icke 
ren, utan 1 högre eller lägre grad impregnerad med hälleflinta, 
hvilken, sedan all kalkhalten är utlöst, återstår antingen såsom 
ett sammanhängande cellulöst skelett, eller såsom ett kornigt 
pulver löst liggande på botten.» 

Förutom de ställen Erdmann angifver, förekommer denna 
hälleflintart i Jordgrufvans östra vägg, der dess sydligaste del 
under 1863—1865 års arbeten å 379 fots afvägning bortspräng- 
des, hvarvid dock en del qvarlemnades 1 väggen midt emot 
.Grills pelare. Den fortstryker härifrån in i Ödesgrufvan, och 
är der synlig i dess nordöstra gafvel ända upp till ungefär 
130 fots afvägning, der den utkilar. I fält vidare norrut eger 
den fortsättning, i det att den åter träffas i Werviers-, Bond-, och 
Södra Kungsgrufvans vestra vägg. I Södra Kungsgrufvans 
dagklyft intill Bondgrufvan synes samma hälleflinta förefinnas, 
ehuru den der ej är så utbildad randig hälleflinta — ej sam- 
mansatt af så många ränder tät hälleflinta. Häraf följer att 
den på vestra sidan om Fischers- och Glasmästargrufvorna i 
dagen uppträdande randiga bergarten äfven torde vara samma 
hälleflintlager. Vester om Hagströmsgrufvan i dagklyften sy- 
nes äfven randig hälleflinta. Denna torde stå i sammanhang 
med den i Sjögrufvans norra gafvel å 440 fots djup. På vestra 
sidan intill Öhns- och Plackskignings dagklyft finnes äfven 
randig hälleflinta, begränsad å begge sidor af kalk och tät 
hälleflinta, hvilka arter åter lagervis omvexla med hvarandra 
(se Tafl. I). Med afseende å den i Skarnvinds vestra dag- 
klyft, Storrymnings vestra vägg i orten Hönan och på större 
djup i Ungersvens vestra vägg, 1 mynningen af Brahes ort, 
Tamms tvärort, Grills ort, Leijels sänkning och dess orter an- 
stående randiga hälleflintan gäller samma förhållande som för 
det föresärnda randiga hälleflintlagret som börjar 1 Jordgruf- 
van, nämligen att det, ehuru i sin sammansättning på olika 


?) Bör vara ”vestra”. Sannolikt ett tryckfel. 


10 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT. 


punkter der det anträffas olika, ändock är ett och samma la- 
ger !). Mot vester är detta lager städse begränsadt af hvit 
kalk, bakom hvilken ett nytt lager af randig hälleflinta träffas, 
hvars mäktighet är ungefär 12 fot (68 tvärpsofilen) Tafl. VI. 7—8). 
Denna hälleflinta begränsas i vester af mörkbrun tät hälle- 
flinta, som anstår i Brahes ortgafvel, såsom förut är nämndt. 
Angående den af Erdmann ?) omnämnda randiga hälleflintan i 
Södra Silfbergsgrufvan, orterna Nedre Skattkammaren, Prägeln 
och Myntet anföres i samma afhandling: 3) »Denna hvita med 
drummer eller små ränder af hälleflinta genomdragna kalksten, 
som vid 71 famn. djup hade en mäktighet af nära 3 famn., 
har således, alltifrån 58—59 famnars afvägning, åtskiljt det 
vestra malmlagret, på hvilket orterna Myntet och i sednare 
tider Skattkammar-Försöket (Fol. 6) äro anlagda, från det östra, 
på hvilket Skattkammaren och Prägeln äro brutna». Häraf 
synes att Erdmann ej varit öfverens med sig sjelf om benäm- 
ningen af denna bergart, emedan han å ena stället kallar den 
randig hälleflinta »fastän af mindre betydenhet» och å det 
andra för hvit kalksten, af drummer eller små ränder af hälle- 
flinta genomdragen. Den senare benämningen torde vara den 
rätta, emedan kalkstenen är den öfvervägande i sammansätt- 
ningen. En likartad kalksten med ränder af hälleflinta an- 
träffas på östra sidan om det hälleflintlager, som begränsar 
sistnämnde grufvors malmlager i öster i Prins Gustafs ort 
(Tafl. IV) och i Löjtnantens ort (tvärprofilen, Tafl. VI. 3—4). 

Mörkgrå kalksten eller s. k. jernbindig kalk är inom Fältet 
den öfvervägande bergarten. Den innesluter i sig smala rän- 
der af Chloritskiffer, mer eller mindre chloritisk hälleflinta 
samt ren tät hälleflinta och Serpentin. (se Tafl. I). 

Bräcka uppträder i Mellanfältet i trenne genom malm 
skilda lager, hvaraf det östligaste uppträder i dagen å Hjul- 
vinds östra dagklyft och vester om Collegii attiilktnln I djupet 
är det synligt i Jordgrufvans nuvarande bönen Öfvergllt der 
det br brats har Ht varit af obetydlig mäktighet. Det mel- 


!) På större djup såsom t. ex i Brahes ort, Ungersvens och Leijels ar- 
beten är denna hälleflinta till utseendet föga öfverensstämmande med 
den vanliga randiga hälleflintan, men denna är fullt utecklad i lag- 
rets fortsättning på högre afvägning, t. ex.i Hönan och Storrymnings 
vestra vägg. 

2) Anf. ställe, sid. 25. 

3) Sid. 122. 


HD» 


VER — 


BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 4. N:O 2. 11 


lersta bräckelagret är det mäktigaste och förekommer äfven i 
dagen vid Hjulvinds- och Ödes- grufvan samt å Grufvornas 
bottnar. Det vestligaste är liksom det östliga af obetydlig 
mäktighet, träffas först i arbetsrummet Vargens vestra vägg å 
circa 300 fots afvägning och likaledes å samma djup i Skarn- 
vinds vestra vägg. Vid grufvebottnen är det träffadt i Tamms 
vestra vägg och i Hjulvinds sänkning (se vidare kartorna). 

Denna bergart är såsom de flesta lagrade bergarter inom 
Fältet sammansatt af olika varieteter, som fortlöpa parallelt i 
strykningsriktningen, och gifvande åt lagren ett randigt ut- 
seende. Derjemte är den genomsatt af jernmalm 1 form af 
större och mindre körtlar samt små korn eller gnistor. 


Såsom i viss mån till sin natur tvetydigt torde här Zink- 
blendet böra omnämnas. Det förekommer på åtskilliga ställen 
1 grufvorna dels i form af linser dels af lager eller gångar. 
På en del ställen såsom 1 Södra fältet i Vattholmagrufvans 
S.V. vägg å 312 fots afvägning, Djupgrufvans botten, Än ve 
son, Bergråttan, Öfre Märtomannends ort, . Prins Carl, Nedra 
Meleranaens ort, Norra Silfbergsgrufvans norra vägg å 490 
fots afvägning, följa de strykningsriktningen, och detta dels in 
uti deras gränsyta mot sidostenen, på andra ställen såsom: 
Södra Fältet i Myntmästarens ort å 130 fots afvägning, Svaf- 
velgrufvan, Sparbanken och i Djupgrufvans botten å 580 fots 
afvägning skära dess aflagringar tvärt öfver jernmalmens lager. 
Då Zinkblendet i sin ordning t. ex. i Sparbanken genomsättes 
af trappgångar, har man således all anledning antaga, att det 
är yngre än jernmalmen, men äldre än trappen. 


De gångformiga bergarterna kunna hänföras till fyra tids- 
bildningar, hvaraf hälleflintan är den äldsta, derefter följer 
trapp af tvänne åldrar och slutligen chlorit. 

Hälleflintan, som uppträder med flere färgvarieteter huf- 
vudsakligen från mörkbrun till ljusbrun, är tät, mer och min- 
dre insprängd med fältspat och qvarts, hvilka åt densamma 
gifva ett porfyrartadt utseende. Den uppträder i dagen i 
vestra sidan af Backskärpning, samt öster om Glas 
van. Dessutom anträffades den för några år sedan i den! nu- 
varande vattenkanalens botten öster om Kungsgrufvorna. I 


[4 


1120 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT. 


grufvorna träffas den på många ställen såsom kartorna närmare 
utvisa. Denna hälleflintgång är äldre än de öfriga gångfor- 
miga bergarterna trapp och chlorit, som inom fältet förekomma, 
i det att den af dem genomsättes, hvilket på flere ställen i 
grufvorna kan observeras. 

Bland egendomliga förhållanden torde böra påpekas, huru 
hälleflintgångarne såväl i Norra som Södra Fältet grena sig. 
På en del ställen, såsom i Kaptensgrufvan och Wattholmagruf- 
van, kila dessa grenar ut sig inom kort, på andra synas de ef- 
ter all sannolikhet ånyo förena sig längre bort. 

Förutom denna porfyrartade hälleflintgång förefinnes en 
annan, som till sitt utseende är olik den föregående, i det 
att den är mörkgrön och ymnigare genomsatt af tärningslika 
mineralier. Denna är träffad 1 den mellan Hjulvindsgrufvan 
och Örners schakt å 490 fots afvägning drifne orten Dragor- 
ten och 1 Leijels vestra ort. Till hvilken tidsålder i förhållande 
till de öfriga gångformiga bergarterna denna skall hänföras, 
är i brist af observationspunkter omöjligt att afgöra. Sanno- 
likt torde den dock få hänföras till den föregående hälleflin- 
tans och således vara äldre än de här nedan beskrifna trapp- 
gångarne. 

Såsom anmärkningsvärdt må anföras, att ofvanpå den ifråga- 
varande gången i taket af Leijels vestra ort påträffades en 
några tum mäktig jernmalmsrand, åtföljande hälleflintan, och 
utgjorde, så att säga, ett salband mellan denna och den om- 
gifvande kalkstenen. Denna malm liknade till sitt utseende 
Mellanfältets. 

Af de gångformiga bildningarne är den, som uppträder 
ymnigast, dels fin och dels grofkornig, till färgen grönaktig. 
Den omnämnes af A. ERDMANN !) i sammanhang med beskrif- 
ningen öfver hälleflintan i allmänhet i följande ordalag: »ehuru 
äfvenledes analyserna å de mörka korniga varieteterna tyd- 
Migen ådagalägga, att den färgande beståndsdelen till en del 
är chlorit, så tillkännagifva de dock genom den höga kalk- 
jordsprocenten, att äfven hornblende här ingår, hvaraf en stor 
del blifvit under bergartens digirering med saltsyra sönder- 
delad, hvarföre det icke torde vara skäl att desamma här an- 


2” 


föra», och på ett annat ställe: ? »Malmen i Backskärpningen 


1) Anf. ställe sid. 22. 
2) Sid. 136. 


«< 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 2. 13 


är ungefär vid grufvans midt afskuren af en finkornig, med 
chlorit och hornblende intimt sammanväxt hälleflinta. Denna 
sköl, hvars mäktighet är något öfver en famn, ses tydligen 
sammanhänga med de lager af hälleflinta, som på hvardera 
sidan innesluta malmfyndigheten». Professor ERDMANN synes 
sålunda hänföra denna mörkgröna, korniga gångformiga berg- 
art till hälleflintan. I äldre relationer öfver grufbrytningen 
är denna bergart kallad trapp, hvilken benämning ock synes 
vara den allmänt gällande vid öfriga grufvefält, der dylik 
bergart uppträder. Utan att vilja motsäga riktigheten af den 
berömda vetenskapsmannens uppfattning af denna bergart, sy- 
nes det mig dock lämpligare att afskilja denna från de egent- 
liga hälleflintorna, och har jag derföre bibehållit det gamla 
namnet. I afseende på åldern kan den indelas i tvenne af- 
delningar. Af kartorna synes, att trappgångarne intaga tvänne 
hufvudriktningar, det ena partiet med fallande åt sydvest 65—385”, 
gående i N.V.—S.O., och det andra med fallande åt söder med 
20—45”, gående i N.—S. De förra äro de äldsta, emedan de 
genomsättas af de senare. De först nämnda uppträda, såvidt 
kunnat observeras, endast inom Norra- oeh Mellanfältet, de se- 
nare inom hela grufvefältet. Jemte dem i omnämnda riktnin- 
gen förefinnas äfven andra trappgångar som ega sin riktning 
dels från V.—0O. med fallande åt söder af circa 20”, såsom i 
Norra fältet i Norra Kungsgrufvan å 410 fots afvägning, och 
dels N.V.—S.O. med stupning åt nordost såsom i Backskärp- 
ning och Botenhällsgrufvan, der den på båda ställena uppträ- 
der i dagen (se kartorna), samt i Österbygrufvan. I hvilket 
förhållande dessa gångar stå till de öfriga, derom har ej nå- 
gon upplysning stått att vinna. Förenämnda gångars mäktig- 
het varierar mellan 3 och 20 fot. 

I sammanhang härmed torde böra omnämnas' en med de 
nu beskrifna, till riktningen i viss mån likartad gång, ehuru 
af chloritisk bergart, spåcksd med granat, hvilken förekom- 
mer i Mellanfältet i Skarvinds vestra vägg och å grufvebott- 
nen med några fots mäktighet samti Vargens vestra vägg å 370 
fots afvägning med 15 fots mäktighet, strykande härifrån in i ar- 
betsrummet Tigern, der den uppträder med blott några tums mäk- 
tighet, egande sitt fallande af circa 20” åt öster. Denna gång ge- 
nomsätter de förut beskrifna gångarne och är följaktligen yngre 
än dessa. Den torde med hänseende till sin såväl art som bild- 
ningstid få räknas till de öfriga inom Fältet uppträdande chlorit 


a 


14 FAHLCRANTZ, OM DANNEMORA JERNMALMSFÄLT. 


gångarne. Dessa förekomma i en riktning ungefär lika med de 
sväfvande trappgångarne. Å kartorna äro chlorit- och trappgån- 
garne betecknade med samma färg och kunna derföre ej åtskiljas. 
Till följd af chloritgångarnes uppträdande stundom tätt intill 
de sväfvande trappgångarne, skulle särskild beteckning för de 
förra nära nog omöjliggjort de senares, eller trappgångarnes 
framhållande å kartorna, och, då de i allmänhet äro af så ringa 
mäktighet, hafva ej heller alla kunnat å kartorna betecknas, 
utan endast sådana hvilkas mäktighet öfverstiger en half fot). 

Med afseende å förenämnda gångars uppträdande gäller 
samma egendomliga förhållande som för hälleflintgångarnes, 
nämligen att de grena ut sig och att dessa grenar stundom 
utkila inom kort, men stundom förena sig ånyo. r 


Förkastningar äro synliga imvid sist beskrifna chloritgån- 
gar, men deremot hafva inga rubbningar i berglagren hvar- 
ken 1 form af förkastningar eller böjningar kunnat observeras 
i närheten af eller invid trapp- och hälleflintgångarne. 

I Södra fältet i Prins Gustafs ort på 75 fots afstånd från 
ortmynningen förekomma i den dervarande hälleflintan tvänne 
parallelt löpande chloritskölar med en fots' afstånd från hvar- 
andra, hvardera af 2 tums mäktighet gående i N.O.—S.V. med 
530” fallande åt nordvest. Hälleflintan innesluter här en 2 
tums bred qvartsrand gående i hälleflintans strykningsriktning 
Denna qvartsrand anger tydligen att förkastning här egt rum, 
i det att den är förflyttad 1 fot åt nordost vid hvarje chlorit-: 
sköl, således hela rubbningen i denna direktion utgörande 
2 OA): 

Vidare kan i Stormynningens vestra vägg å 490 fots af- 
vägning observeras en chloritsköl, som genomsätter de der 
nära lodrätt stående trappgångarne hvilka framgå med fem 
fots afstånd från hvarandra. Under denna sköl äro de begge 
trappgångarne förflyttade 314 fot i N.O. ifrån de ofvanom skö- 
len stående delarne af samma gångar. Under samma sköl 


1) De mäktigheter — såväl gångarnes som lagrens —, hvilka understiga 
4 fot, hafva blifvit å kartorna betecknade större än de i verkligheten 
äro, en nödvändig följd af skalans litenhet. 

2) I hvilken hufvudriktning denna rubbning egt rum, är från detta en- 
staka ställe omöjligt att bestämma, och följaktligen ej heller den 
verkliga storleken af densamma. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 2. 15 


men på circa 30 fot högre afvägning vid Hjulvinds vestra 
vägg märktes för omkring tio år sedan under nersprängning 
af der qvarstående malm, att malmen gick in omkring 12 fot 
i väggen under denna sköl. Sammanställas dessa båda flytt- 
ningar — trappgångarnes 3; fot efter sin riktning i N. O. och 
malmens i sin riktning i vester —, så framgår deraf att den 
verkliga förflyttningens storlek och riktning är 24 fot från 
SOG NINV: 

I mynningen af Leijels sänkning förekommer en likartad 
sköl och med denna upphör den den skölen förekommande 
malmen. Åfven här är att förmoda det en förkastning före- 
finnes, ehuru det ej kan tydligt iakttagas. I sammanhang 
härmed må anföras, att grufbrytningsrelationerna omnämna, att 
under afsänkandet af Örners schakt vid ungefär 330 fots af- 
vägning jernmalm visade sig i dess östra vägg, och att den 
upphörde efter ungefär 14 te ytterligare afsänkning samt 
att jernmalm på circa 363 fots afvägning åter visade sig, 
men i vestra väggen, der bräcka — sannolikt chlorit, hvilka 
bergarter den tiden ej alltid så noga blefvo skiljda i benäm- 
ningen — vidtog, och derunder uppträder malm i schaktets 
östra del på circa 396 fots afvägning. 

Sammanställas nu dessa förhållanden, — malmens upp- 
trädande först i östra, sedermera 1 vestra och derefter i östra 
delen af schaktet och den der förekommande »bräckany» eller 
chloriten —, med malmens inkastning i Hjulvinds vestra vägg 
och dess hastiga försvinnande under skölen i Leijels sänk- 
ning, så skulle man komma till det resultat, att malmens olika 
uppträdande i Örners schakt sannolikt uppstått genom samma 
förhållande som i Hjulvind och Leijels sänkning, nämligen ge- 
nom samma Tförkastning; oeh följaktligen en skifva af berg- 
byggnaden af ungefär 50 fots mäktighet blifvit förflyttad circa 
24 fot i riktning från S.S.O. till N.N.V. utefter meranämnda 
chloritskölar från sitt ursprungliga läge. Dessa förkastnings- 
förhållanden torde på norra delen af Mellanfältet under framtida 
brytningar vid anträffandet af den understa af ifrågavarande 
chloritskölar kunna närmare iakttagas 


(95) 


I 
| 
ÅA ” 
& Ko onnections, punkt. 
SV påt A 
ÅA IWorra Långhälls gr. | E Gäddan Vv | Djup gr. De Ungkarls gr. Oo 
IB |Södra Enighets gr. MM |Rudan feg | Kaptens gr. IAN Jungfru gr. IA 
C |Södernås gr. IV | Kruthais Si. | Y |Watiholma gr. HO | Dams gr. OM 
D Apal är. (1.0 | Forsmarks Sk. | Zz Worra Silfbergs gr- Ub [posnaa Fa 
E |Angs Skärpning IP Fisksumpen Å |Machins gr. (HH Storrymningen OJ 
F |Hargs Sk. Q | Silfver gr. i Ä |Ekrots gr. | I' | Skarnvind KL 
G |Kräftan R. | Svafvel gr. O |ILöfsta Ekrotsgr. la la ord gr. je 
H |Simpan 5 | Sparbanken |A” | Norra Enighets gr I'|Ödes gr- Vad 
I Gruffogde gr. | T |Hornemans Sänkning B' |Trät gr: | MM” | Örners Schakt 2 
IK | Jakobi Sk. | U | Södra Silfbergs gr. C" | Källar Skärpning | v ”|Couegie Sänkning |OEE 
= Å la La 2 


Werwiers gr. | Z' | Bjorkby Skärpning 
Bond gr. AV Öhns gr. 
| Södra kungs gr- A |Akerby Skärpning 
Norra Kungs gr. 0 |Back Sköärpring 
Rochelts Yr- |A” | Högbergs gr. 
Fischers gr. B" | Skebo Skärpningar 
Hagströms gr. C "| Ströms Skärpning 
Glasmåästar gr. D” | Ost erby Försök, 

Sjö gr. E" |Botenhälls gr. 
Gubbo Skärprang = "|Björkby grutfvorne 
ga LES 


1 


|Myr gr. 

”l Österby gr. 
Leufsta gr 
"| Strömsbergs Skärpning 
Christine Skärpning 


a GEOGNOSTISK KARTA 
öfver 


DANNEMORA MALM FÄLT 
AL oo e S = 


vC 6 TT a A.E.FAHLCRANTZ 
WSA 5 in 1872 
Skalan) IA 4S00 


Färgernas betydelse 


| SS IE Mörkgrå och Hvit Kalk 
SÅ 3 || fär Hälleflinta 
- TA Qvartsprickig grå Hälleflinta 


== Randig Hälleflinta 


VALboT 


LatObLog op 


ES2 Bräcka 
[RE sopentin 


d Zinkblende 
MI Cörgtrnig Hälleflinta 


am 


Re 


LALDBLI 


VÉTUuo, 


FE Chlorit och Chloritisk Hälleffinta. 


säd 


Z oN 7 PE IPYCH PEXNVI0A EXSUSAS H UY sSUTYET 


ET 


Kyntm ästaren 
Höruan 
Bolagsorten 
Södra Prinsen 
Norra Prinsen 
Södra Hertingen 
Ungersvenr 


fonnectionspunil 


ihang till K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd. 4 N? 


2 


onspunkt 


Connecti 


RIIS) 


Dl! 


N 
[4] 
5 
på 
( 
= 
uu 
+ 
Oo 
Oo 
= 
o 


(SE 


ALT 


> 


Watthobna gr. 
Norra Sillbergs gr. 
Machans gr. 

' Örners Schakt 
Jerd grofvan 
Odes gr- 

Bond gr. Konstschakt 
5 Hangs gr. 
N.Kanygs gr. 
Hagströms gr. 

Jö gr: 


NO VNRNTRN 


N 
UNEF NL UC FR 


föonnectionspunkt 


Prågelns östra ort 
Prägelns södra ort 
DBjupgrufve Tvärort 
Jenonerdalen. 
Wattholma gr. Sänkning 
Bergrättan 

Prins Carl 

Ungersven 

Jungfru gr. Konstschakt 
Amäiralens ort/ 

S.Kungs gr. Sänkning 


a Bergmästaren 


c Öfre Vattumannens ort. 
d Bergråttan 

e Prins Carl 

f Prins Carls tvåärort 

g Prins Gustafs Ort 

h Machins gr. schaktet 

i Jungfru gr. Konstschakt 
k Hertigen af Ostergötland 
L Leijels ort 

m Leijels östra tvärort 

n Leijels vestra od? 

o Leijels Sänkning 


"UTOYJIOIT FArIINIÄT]-[ETIUI) 


b Öfre Vattumannens tvärort 


glonnectionspunkt 


Bihané till K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd.4 N?2. s Tafl.IV. 


RR 
dd 


Connectio NSPUn kl 


Södra 


Fältet 


Melba 


LÄNGD-PROFILER 


Fältet 


300 -1A Norra Lång hälls gr.. 
250 AH Simpan 

400 I Gruffogde gr. 

300 K Jakobi Skärpning 
sool IS Sparbanken 

sao ÅR Svatvelgr. 

600 U S.Silfbergs gr. 

6so AV Djup gr. 

700, X Kaptens gr- 

7so AY Vattholma gr. 

Z N.Sillbergs gr. 

ÅA Machins gr. 

| a Ofre Skattkammaren 


vurOURINII TOLINOÄL): [IUI ) 


b Nedre Skattkanunaren 
ct Prågelns Södra ort 

d Bergmästarens ort 

e Djup gr. Tvårort 

f Oxenstjernas Tvärort 
g Arfrvedsson 

h Jemmerdalen 

i Hoppets Sänkning 

k Öfre Vattumannens ort 
L Bergråttan 

m Stigaren 

7 Stölfvaren 


o Stolvarens Sänkning 


ZTEE E' Jungfru gr. 


F Dams gr. 


Ey 
a Ungkarls gr.Ort 


b Hönan 


Ah Vargen 
i Tigern 


G' Hjulvind c Hillern/ k Amiralen 

p Prins Carl IH Storrymningen d Ungersven L Grills ort 

9 Nedre Vattumannens ort I” Skarnvind e Hertigen af Östergötland. | mTanmmns Tvärort 
K Jord gr. F Leifels Sänkning n Tanun 
L' Odes gr. g Leijels Ort 


N orr a F a ll tet 


NO. |SO-(efter linien a-b) NV. 


” 
SS - 


O' Werwiers gr. 
P' Bond gr. 

0' SHungs gr. 
R/ NKungs gr. 
S' Rochetts gr. 
T' Fischers gr. 


U "Hagströms gr. 


X' Sjögr 

0 S:Kungs gr.Sänkrnring 
p Södra Prinsen 

g Norra d? 

Tr Märden- 

s Uttern 

t Fisksumpen 


A' Högbergs gr. 
B"Skebo Skärpningar 
E' Botenhålls grufvar/ 


JIA EXSUDAR FN 


iv 


Jon 7 PE TPULH Pe 


30 
Oj 


2019 LatIHALL-[PTIU 


= 


Mad [9] DN 


efter linien. 3-4 


X Kaptens gr. 

A' Norra Enighets gr: 
a Löjtnantens ort 

b Jemmerdalen 

c Hoppet 


E'Jangfru gr. 
d Konstschaktet 
e Brahes ort 


H' Storrynuvingen 

N Collegie Sänkning 
g COollegie ort 

h Ekorren 

i Sandels 


f Leiels ort 


nr rn 


SAN 7 PE TPUPH PENY JOAN PXSUIAS IF [IN 


I Odes gr. 

k Råfven 

l FremlUngen 
mTigern 

| n Grills ort 


FESTEN 


0 Sodra Hungs gr. 
o Södra Prinsen 
p Södra Hertigen 


650 fot 


MELLERSTA SVERIGES 


CIALA BILDNINGAR. 


AF 


OTTO GUMZELIUS. 


2. 


Om rullstensgrus, 


Med en karta. 


MEDDELADT DEN 10 MAJ 1876. 


STOCKHOLM, 1876. 
P. A NORSTEDT & SÖNER 
KONGL. BOETRYCKARE. 


1 


Sr 


QQ 


Rullstensgruset — isynnerhet under den särskilda form, som 
r hela den vetenskapliga verlden är känd under namnet 
» — är en af de mest gåtfulla bildningar, man känner. 
nder många årtionden hafva dessa långdragna ryggar, som 
d vexlande former, än höga, skarpa, med brant stupande si- 
dor, än låga, knappast höjande sig öfver omgifvande slättmarken, 
N käcd ringa sidolutningar, utbredande sig i form af mer eller 
ndre- vidsträckta än jemna än något ERS slätter, än åter 
uppträdande i form af smärre och större, jemte och efter hvar- 
ra liggande, kullar, tilldragit sig forskarens uppmärksamhet. 
Redan år 1719 finner man dem omnämnda af EMANUEL 
VEDENBORG !), som iakttagit och omtalar åtskilliga af deras 
akteriserande egenskaper. Han angifver deras riktning från 
norr till söder, samt att stenarne äro rullade, afnötta och run- 
dade, äfven om de äro 3—10 skeppund tunga. (Åfvenså hade 
han bemärkt de af hafssnäckor bildade bankarne vid Uddevalla 
50 famnar öfver hafvet»). Han uppställer en teori för åsarnes 
ildning, nämligen genom ett i stark rörelse öfver Sverige sval- 
fe haf. Uska är således temligen likartad med den sedan 
så kallade »strandvallsteorien». 

Efter SVEDENBORG uppstod genom A. CELSIUS striden »om 
vattuminskningen» 1743. Denna, i hvilken geologiska frågor 
dock föga ingingo, delade 1700-talets  oletfskapsranni inom bSve- 
rige 1 två skilda läger, hvilka äfven i den utom Sverige varande 
vetenskapliga verlden rönte lifligt deltagande. Denna fråga för- 
anledde äfven åtskilliga främlingar, att härstädes studera skälen 
r och emot, Rd också en i iakttagelser blefvo gjorda i af- 
seende på de glaciala, men ännu icke såsom sådana kända, fe- 
nomenen. 

I Sålunda iakttog LaAsTtEYRIE?) 1799 berghällarnes slipning 
och rundning på norra sidan, deras sjömnhet! och brantare stup- 


va 


ning på den södra. 


NN »Om vattnets förra höjd och om förra verldens ebb och flod.» 
ED Journal des connoissances usuelles. V. ss. 6. 


SST Dylika observationer voro dock ret S 
D. Tas !). Äfven LissÉ hade i sina -— z 0 omnär 
åsarne ?). bt AR 
ALEXANDER BRONGNIART 3), som 1824 reste här i 14 Sve ge t 
"SO ARS sammans med J. BERZELIUS, beskref åsarne, ipn 
| refflorna, uppgaf, att åsarne hade samma riktning, som refflorna, 
hvilken uppgift sedan af åtskilliga författare blifvit förnekad a), 
Sr af andra bestyrkt 5), antydde, att de voro »så till sägande, lika- 
som vittnen, lemnade på stället för att utmärka massans framfa 

SÅ och väg», Sch att de voro »qvarblifne transportmassor». Här 
hafva vi således antagligen en antydning om den så kallade | 
erosionsteorien. 3 

Han var tillika en föregångare till SEFsSTRÖM, 1 det han upp- 
gaf, att refflorna tillkommit, då åsarnes beståndsdelar genom - 
strömmande vatten öfver berghällarne framsläpats. SA 

Vid samma tid hade J. ESMARK 9) under sina resor i Norge 
kommit till åsigten om tillvaron af väldiga ismassor, som for- 
dom fylt Norges dalar och i dem verkat i hög grad förstörande 
på de fasta hokvätanne, men äfven slipat dessa IEI synes 
likväl icke hafva fäst sig vid refflorna. Han iakttog flyttblockens 
transport och sökte deras moderklyft. Han såg verkliga gamla 
moräner nära hafsytan 2—3000 fot under nuvarande snöfonner. 
Förklaringen sökte han i astronomiska orsaker, i föränderlighe- 
ten af jordens läge i förhållande till solen, hvarigenom stundom 
köld stundom värme herskade på jorden. 

1828 yttrade sig W. HISINGER 7), »att de största och längsta 
åsarne förekomma i trakten mellan Dalelfven samt Öster- och 


H 


1) »Tanckar om Malmletande i anledning af lösa gråstenar».. V. A. H. 
1740. — »Bergsmans rön och försök i Mineral Riket». Abo 1738. — »Ta- 
bergs Järnmalms Berg i Småland». V. A. H. 1760. i 

2) CO. LINNA&I Öländska och Gothländska resa 1741 sid. 119. »Sandåsar 
sågos på några ställen gå tvärt ifrån landet, neder åt östra hafssidan 
och där nedsänka sig till räflar». — sid 169...... »har denna Åhs blif- 
vit upkastad såsom en räfvel». — Västgöta Resan 1746, der Halm (Harde- 
mo) åsen omnämnes, hvarjemte äfven »skalbärgen» vid Uddevalla om- 
talas och skalens arter bestämmas — Skånska Resan 1749. — 

3) »Notices sur les blocs de roches des terrains de transport en Suegde». 
(Annales des Sciences naturelles. 1828 XIV. 5.) , 

4) A. ERDMANN m. fl. 

5) D. HUMMEL m. fl. 

6) »Bidrag til vor Jordklodes Historie» (Mag. for Naturvidenskaberne 1824). 
7) Bidrag till Sveriges geognosie». Stockholm 1828. Redan förut hade 
han iakttagit och omnämnt åsarne och åtskilliga deras egenskaper. Se: 

»Minerographie öfver Sverige» 1:sta delen. Sthm 1790 (utan författare- - 


namn) sidd. 16—20, 42—44, 110; — »Versuch einer mineralogischen 
Geographie von Schweden». Uebers. von F. Wöhler.' Leipzig 1826 sidd. 
33, 34. 3 


SPN 


| AND. 4,8: 
Sön kas Hickhördert och slack. Fn omnämner 
in af här framgående större åsar ock amngifver deras ran 


RE 
HD 
= 
[45] 
S 
0 je] 
[95] 
EE 
5 
= 
AE 
(92) 
[So] 
5 
3 
SH 
br 
[a] 
[5] 
[165] 
er 
M0jol 
Do 
pe 
|] 
(25) 
= 
= 
O 
[€] 
SS 
in 
(SH 
OO 
MÅ 
- 
BS 
[4] 
[ 


ning. | 
krökningar och utgreningar, hvilka sistnämnda dock alltid till- 
Iatöta från norden: Vidare påpekar han, att de inom bergiga orter 
städse följa hufvuddalarne, men att de äfven stundom gå öfver 
smärre bergsträckor. De äro ofta afskurne af strömmar och 
sjöar, men återtaga ånyo sin kosa på andra sidan. Profilen 
tvärtöfver är en »stympad con, mer eller mindre spitsig». Stun- 
dom dock plana fält, hedar eller moar. De bestå af sand, grus, 
rullad och slipad klappersten, innehålla sällan större »geschieber», 
hvaremot dylika: äro allmänna på ytan. Åsarnes inre struktur 
är oordentlig eller en sammanblandad massa af grus och klap- 
-persten utan tecken till lager eller hvarf, såsom »i de sandbankar 
som uppkommit af Alluvialdepoter». Bland gruset och klapperste- 
nen finnas ofta ganska långväga och i orten främmande bergarter. 
På grund af sina iakttagelser kommer HISINGER till det 
resultat: 
att åsar existerade före den tid, då strömmarne utgräfde 
sina nuvarande kanaler; 
oo att de tillkommit genom en våldsam öfversvämning och i 
häftigt strömmande vatten; 
för att denna kraftyttring verkade från norr och nordvest från 
- berglandet nedåt slätterna; 
I att denna katastrof inträffade närmast före den, som vwer- 
kade de egentliga stora geschiebernas utbredning; 
samt att de tillhöra diluvialbildningen. 
| I ett följande häfte af samma verk !) säger HISINGER, att 
såndåsarnes botten består af sand, och att hufvudämnet i åsarne 
sällar är sand enbart, utan vanligen i blandning med grus och 
SER Här delar han äfven åsarne efter olika bildningssätt. 
Sålunda böra de, som framgå i dalar och en del på slättlartdet, 
hafva tillkommit genom inverkan af från norr under diluvial- 
epoken nedstörtande strömdrag, som medfört sand och rullsten. 
Dessa strömmar hafva då helt uppfylt dalen och afsatt åsryg- 
j garne i sim strömfåra. »Också finner man ofta jemte åsarnes si- 
| dor ännu qvarstående smärre vattensamlingar, mossar, kärr och 
| sumpig mark såsom lemningar af den forna vattenmassan» ?). 
Andra åsar kunna vara af hafssvallet och vågorna Köla 
stade; då landet började stiga öfver vattenytan, be äro att anse 


| 1) »Bidrag till Sveriges geognosie». 1837. 
2) Tydligen s. k. »åsgrafvar». Se D. HUMMEL: »Om Rullstensbildningar.» 


= 


såsom banka Såda äro några på slö ätte 
börsen: på Öl äfvensom några på Gotland. = 
> År 1835 hade Lyrir!) framställt en annan åsig t 
nes bildningssätt. Han tänker, att de uppkommit gen 
verkan af hafsströmmar, som framgått från norr till söde 
floder, som nedströmmat från fastlandet och medfört sand 
och rullsten. Vid sammanträffandet afsattes de medförda ämn ena, 
hvilka sålunda kommo att bilda sträckor, parallela med den 
gamla hafskusten, eller vanliga sandbankar. NEN 
Omkring samma tid brarndtnde SEFSTRÖM ?) åsigten, att en 
rullstensflod i nord-sydlig riktning framgått öfver Skandinavien | 
och mellersta Europa, och att FER sed grus, sten och block, 3 
rundat, repat och polerat berghällarne, samt afsatt åsarne och | 


flyttblocken. 30 
; Denna teori vann stor anklang och bidrog i hög grad till 
Ca lifvande af intresset för utredningen af hithörande förhållanden. 


Den omfattades med ifver af en stor mängd af Europas geolo- | 
ger och öfriga vetenskapsmän, hvilka förde en liflig strid med | 
BR si de sedermera s. k. glacialisterne, som ville förklara alla dessa 
? fenomen medels glacierer. ; 
.  DEFSTRÖMS teori blef härvid efterhand modifierad. Sålunda - | 
ann DUTROCHER ?) vid en resa i Sverige och Norge 1845, att 
man icke kunde reda sig meftl ett centrum, hvilket en tid för- 
lagts till Spetsbergen, och hvars plötsliga uppstigande ur hafvet 
förorsakat de åt alla sidor framstörtande rullstensfloderna, utan 
man måste antaga flere, hvilka dock icke alla samtidigt höjt sig. 

Först 1816 ch ytterligare 1822 samt slutligen i ett öst | 
arbete, som utkom 1858, framstälde VENEtz sina åsigter om de | 
forntida jöklarne, hvarefter denna teori vidare utvecklades af 
J. DE CHARPENTIER ?) och AGaAssIzZ 5) år 1841. Dessa män sökte 
genom att antaga en fördomtima stor utbredning af ett ishölje 
öfver en betydlig del af Europa förklara slipnings- och flyttnings- - 
fenomenen. Båda ansågo åsarna vara moräner. Detta bestreds 
af BERZELIUS”), som ansåg teorien vara så snillrikt genomförd, | 


tr 


!) Phil. trans. I. 1. »On the Proofs of a gradual Rising of the Land in 
certain Parts of Sweden». NN 

PNL KSRVKANS EL för.år i1836. RR 

?) »Etude sur les phenoménes erratiques de la Scandinavie». (Bull. de laX 
Soc. Géol. de France. Ser. 2. T. IV.) 2 

+) »Essai sur les glaciers et sur le terrain erratique de bassin de Rhönepy. - 

5) p»Untersuchungen iiber die Gletscher.» 1841. 

5) Skand. Naturforskarnes 3:dje möte i Stockholm 1842. — Årsberättelse 


om framstegen i Kemi och Mineralogi. 1842. ; då 


,; 


ke RAR earlen 


tagit SG men RA stödde sig på olikheten i sammansätt- 
ningen mellan en ås och en morän och ansåg SEFSTRÖMS teori 


'sannolikare. Dessutom anför han såsom stöd för sin åsigt MUR- 


 CHISON och VERNEULIL, hvilka på en resa genom Lappland, Fin- 


land och norra Ryssland kommit till det resultat, att fenomenet 
svårligen läte sig förklara genom glacierer. De yttrade sig för !), 
att vattenflöden medfört isblock och detritus, och att refflorna 
vid dessas släpning öfver klipphällarne uppstått. Förut hade 
dock MuRrcHISoN varit böjd för AGaAssiz” åsigt?). ” 

Refflor och åsar iakttogos äfven i Storbrittanien af J. HALL, 
AGASSIZ, SEDGWICK, BUCKLAND, KEMP och BOWMAN samt i 
Nordamerika, der HircHcocK ?) år 1841 beskref fenomenet all- 
deles öfverensstämmande a Skandinaviens. Der har man 
också slipade och repade hällar, samt åsar, som gå parallelt med 
refflorna, hvilkas -hufvudsträckning uppgifves vara från N.V. 
Refflorna voro då derstädes iakttagne till 4,000 fot öfver hafve 
HircHcocK sökte först förklarimgsgrunden i rullstensflodteorien, 
omvändes sedan af AGAssiz” förr omnämnde skrift, men fann 
sig dock icke deraf fullt tillfredsstäld, utan ansåg bäst att taga 
båda teorierna gemensamt till hjelp. 

W. BoEHTLINGK ?) fann i Finland kring norra ändan af Pä- 
jänä smala, låga sandryggar, omgifna af mossar och sjöar, vanli- 
gen framgående i bestämd riktning, öfverensstämmande med 
refflornas, hvilken här går från nordnordvest. Han säger, att 
åsarne bestå af sand, grus och rullsten dels framteende en viss 
skiktning efter materialets groflek, dels oordnadt liggande om 
hvartannat. På kusten af ryska Lappland iakttog han, att reff- 
lor och slipning gå från sydvest, mera sällan från sydost. Han 
slöt sig obetingadt till »diluvialfloden». 

Äfven FORCHHAMMER? 3) uppträdde vid samma tid med en te- 
ori, som visar, huru omsorgsfulla och noggranna iakttagelser, 


1) Sannolikt påverkade af LYELLS »drift»-teori. 

2) Märkligt nog hade i afseende på transporten af Alpernas flyttblock 
samma teorier redan tidigt gjort sig gällande, som nu framkommo rö- 
rande Skandinaviens och de härifrån härstammande. Så hade DE SAUS- 
SURE 1803 (Voyages dans les Alpes) uppställt SEFSTRÖMS teori i dess 
ursprungliga form; L. v. BUCH (LEONHARDS Taschenbuch) 1818 DURO- 
CHERS modifikation; LYELL och AGASSIZ hyste i afseende på båda trak- 
terna samma åsigter; icke en gång FORCHHAMMERS eruptionsteori sak- 
nade sitt motstycke i DE LUCS »gasexplosioner». 

3) Anniversary adress before the Association of American Geologists. 

4) »Bericht einer Reise durch Finland und Lappland». 1840. 

5) »Den skandinaviske Rullesteensformations Forhold i Danmark». 1842. 


RTR 


då a AN utan bade od Ro Si 
Re upphof till fullkomligt ohållbara förklaringa : 


ke EN N 
MESPÅL ST IG 


N 


kommet på stället genom Eliane och Gjenhierhiudi, - 
vid »de opkastede Masser» blefvo »udrörte i Vandet, som be- 
dekkede Stedet». Rullstenssanden deremot ansåg FORCHHAMM R 
hafva tillkommit genom ursköljning ur rullstensleret. Åsarne 
äro »Revler, der finde deres Analogi i Revlerne ved den jydske 
Kyst»: FORCHHAMMER beskrifver rullstenssanden i Danmark på 
så sätt: Den består af sand, grus och rullsten stundom med 
stundom utan lerblandning, är ofta skiktad, mest i starkt lu- 
tande och ofta afbrutna lag, dylika med dem, som hafvet af 
sätter i sina »havstokke». Ytan är alltid kuperad, bildar än full- 7 
komliga åsar, lika med de svenska, än aflånga ofta afbrutna 
»Bakkeströg» i mycket olika riktningar, än åter ser den ut, som 
om den bestode af en mängd vid hvarandra platserade kulseg- 
menter. Ibland förekommer också denna bildning såsom en till 
tre fot mägtiga hedar. Större rullsten förekommer icke. Matée- 14 
rialet är kanna; som i underliggande rullstensleret såväl till - 
beskaffenhet som procenthalt, och visar sålunda att deNMIE AN 
eller ikkun med sjeldne Undtagelser er tilfört fra lengere bort 
liggende Steder, men udskylt Fler Underlag». iv d 
Åmnnu en annan teori framstäldes år 1847 af FRAPOLLI, som $ 
uppgifver att till hans åsigt slutit sig A. ERDMANN och von 
WaALTERSHAUSEN, nämligen att den verksamma kraften varit hafs- 
vågorna, och att medlet varit strandisen och de i denna inne- 
slutna stenar och block. 4 
Ehuru åtskilliga glacialister såsom MARTINS !) sökte afskilja > 
åsfenomenet såsom en särskild vida yngre bildning än moränerna, 
och han derom förklarar: »ils sont une des nombreuses preuves 
de l'immersion et de l'emersion de la cöte scandinave», dervid 
stödjande sig på de af AL. BRONGNIART, HISINGER och LYELL 
gjorda fynd af Östersjösnäckor, som så ofta förekomma i åsarnes 
yttre del, och hvilka, enligt MARTINS, visa, att åsarne äro »ouvrage ' 
de la mer», »veritables dunes», »Revler», stundom liggande på 
torf, medgifva de dock, att dylika bildningar förekomma i 
Schweitz, Er »le débåele aqueuse, résultat de:d ia fonte des gla- 
ciers a produit des effets analogues». Men i Sverige äro åsarne 
strandvallar (1!) KSR 


1) Bull. de la Soc. Géol. de France. Ser. 2. T. IV. 1846. RTR 4 


Afven (Dig ör förklarar, att åsarne bildades under landets 
i gsamma stigning ur hafvet på låglandet i närheten af ku- 
'sterna i allmänhet parallela med strandriktningen, samt att ma- 
terialet är ordnadt efter storlek och stenarne else repade annat 
än 1 sällsynta undantagsfall. Han säger vidare, att skiktningen 
är oregelbunden med mycket begränsade bankar, stående i olika 
lutning. 

Då nu således både glacialister och anhängare af rullstens- 
floden syntes vilja afskilja åsbildningen från den egentliga gla- 
cialtiden, blef detta snart en herskande åsigt, ehuru dock fort- 
farande enstaka stämmor hördes, som framstälde vigtiga inkast, 
hvilka numera torde kunna anses hafva gjort nämnda förkla- 
 ringsgrund, så vidt den rör fertalet af åsarne ?), fullkomligt 
oantaglig. 

Först när man här i Sverige började gå ifrån de allmänna 
funderingarne om möjligheten eller omöjligheten af en fullstän- 
dig öfverisning af Skandinavien, eller af en rullstensflod o. d. 
och i stället vände sig till att studera de verkliga fakta i detalj, 
först då kunde man hafva anledning hoppas att närma sig lös- 
ningen af dessa frågor. 

Vid denna tid — omkring midten af 1840-talet — hade 
man sig bekant refflornas strykning i stort sedt öfver Skandina- 
vien med Finland. Man visste, genom iakttagelser af KEILHAU, 
SILJESTRÖM och DAUBRÉE, att refflorna i Norges dalar icke äro 
normala, utan att de äro riktade efter dalens hufvudaxel, och att 
de från bergen nedstiga mot kustlandet. DURocHER hade också 
iakttagit, att refflorna på höjderna ofta korsa de stora dalarne, 
och att de, om de nedstiga deruti, göra detta i en'sned riktning 
mot hufvudriktningen. Likaså hade BoEHTLINGK 1 Norge iakt- 
tagit uppstigande refflor. Vidare kände man de slipade och 
rundade berghällarne, deras stöt- och läsida samt det väderstreck, 
1 hvilket stötsidan i allmänhet träffas. Någon anmärkning om 
undantagsfallen har jag icke kunnat finna. Man hade fäst sig 
vid fyttblocken och deras utspridning öfver landet, men man 
kände ännu allt för litet underliggande berggrunden för att 
j kunna med bestämdhet hänvisa på deras moderklyft. Sålunda 
| 
| 
| 


AE ESS OA ARNESEN SE 


1) pNotice sur le phénoméne erratique du Nord comparé å celui des Alpes». 
(Bull. de la Soc. Géol. de France. 1846.) 

2) Man måste nämligen från åsarne afskilja de åslika bildningar af vida 
yngre tillkomst, hvilka på åtskilliga ställen i vårt land anträffas vid hafs- 
kusten eller vid stranden af större insjöar, äfvensom genom hopskjutning 
uppkomna vallar af bottengrus. 


finner 3 man + FL Iorismön 


D måna 0 ; 


dra. delen af a Asså eller från Skåne. De skulle sålunc 
hafva flyttats, om icke tvärtemot den då antagna rörelseriktnin N- 
gen, åtminstone snedt emot den. Bland öfriga glaciala bild n 
gar var det egentligen åsarne, som tillvunnit sig en särdele S 
uppmärksamhet. Man hade om dem iakttagit, att de hade « en 
allmän riktning i norr och söder ( SVEDENBORG m. fl.), att deras 
innehåll bestod af rullade och rundnötta stenar, att deras rikt 
ning öfverensstämde med refflornas (AL. BRONGNIART, HITCHCOCK 
(Amerika), BoEHTLINGK (Finland), DUROCHER ?) m. £). LYELL 
påstod deremot, att de voro parallela med den gamla hafskusten. 
Man hade följt och beskrifvit flere af de största och längsta 
(W. HISINGER), påpekat deras krökningar och utgreningar, samt 
att dessa sistnämnda alltid tillstöta från norden, iakttagit, att de 
inom bergiga orter följa hufvuddalarne, men också kunna gå 
tvärt SR mindre höjder, att de hänga tillsammans med och 
äro samma bildningar, som rullstensfälten och moarne,. att block 
sällan finnas inuti åsarne, men ofta på ytan. Angående deras 
inre bygnad får man se olika uppgifter: att den är oordentlig 
utan spår till lager eller hvarf (HISINGER), att de framte en viss 
skiktning efter PER groflek eller äro oordnadt sammanho? 
pade (BoEHTLINGK), att de ofta äro skiktade med lutande ockaid 
brutna lag (FORCHHAMMER), att materialet är ordnadt efter stor- 
lek och skiktningen oregelbunden och afbruten (DÉsor). An- 
gående materialets ursprung, säger HiSINGER, att det till en del är 
ganska långväga ifrån kommet. Deremot synes FORCHHAMMER 
hufvudsakligen vilja söka rullstenens ursprung på platsen. il 

En del af åsarnes och rullstensgrusets mest karakteri- | 
stiska egenskaper voro sålunda redan kända, isynnerhet och 
bäst genom ' HISINGERS omfattande iakttagelser. Han hade - 
äfven bemärkt, att sandåsarne ofta 1 sin undre del bestå af 
sand, samt att de stundom på sidorna åtföljas af vatten eller 
dyfylda sänken. | 

Efter några års mellantid, under hvilka föga nytt till- 
kom, som kunde bidraga till förklaringen af deg ännu 2 


4 


jä 


1) Ö. af V. A. H. Sthm. 1849. 
?) Han säger: »qu'il y a un rapport intime entre des causes, qui ont tracé les 
érosions å la surface des rochers et celles qui ont deposé les åsars». 
: 2 
T 


| 
| 


Höken de 


LE D bland hvilka den »om Handasen vid Köping & ännu 


-: står oupphunnen såsom genomförd skildring af den inre byg- 


naden hos en rullstensås. Dessa skrifter bildade ett nytt upp- 
slag i frågan, hvilken nu upptogs till bearbetning af ett stort 
antal, hufvudsakligen svenska, äldre och yngre, vetenskaps- 
män. Bland dessa bör 1 främsta rummet nämnas O. TORELL, 
som genom sina resor och undersökningar samt derom ut- 
gifna skrifter?) väsentligen bidrog, att till glacialteorien om- 
vända de svenska vetenskapsmännen. Sedan man sålunda. 
kommit på rätt väg i dubbel mening, blifvit hänvisad till in- 

» landsisen såsom förklaringsgrund för och orsak till fenomenen, 
samt erhållit en indelning af de lösa jordarterna, hvilken ännu 
i det väsentliga är gällande, och fått erfarenhet om, hvart 
man kunde komma genom att i detalj studera enskilda loka- 
ler, blef man snart mer och mer hemmastadd med dessa bild- 
ningar. 

Redan 1839 vid skandinaviska naturforskaremötet och 
ytterligare 1846?) hade S. LOovÉN visat, att en ishafsfauna for- 
dom' funnits i de haf, som då begränsade vårt land. 1858 
hittade IGELSTRÖM, som då arbetade vid Sveriges Geologiska 
Undersökning 1 hvarfvig lera i närheten af Stockholm, en 
mussla, hvilken af O. TOorRELL igenkändes såsom den i slam- 
met utanför de i hafvet nedgående glaciererna vid Spetsber- 
gens kuster lefvande Yoldia arctica Grar”?). Genom detta 
fynd kunde han med säkerhet visa den forna tillvaron af ett 
ishaf äfven på Sveriges östra kust, och det gaf således ett 
oväntadt och opåräknadt stöd åt dem, som i Skandinaviens 
öfverisning sökte förklaringen på reffings och slipnings feno- 
menen. Förut var denna mussla funnen af HIisInGER ?) på 
1820-talet vid Trollhättan, och sedan är den träffad på många 
ställen i vårt land. 

Men utom dessa ishafssnäckor har man äfven funnit en 
mängd skalbankar och enstaka skal af arter, som ännu till 


1) V. AA. H. 1854. — Ö. af V. A. F. 1856. — »Kort beskrifning om mel- 
lersta Sveriges jordmåner». Vesterås 1855. 

SJRCLKA DGV AL ES. 1867. — »Bidrag till Spitsbergens molluskfauna» 
1859. 

3) Ö. af V. A. Förh. 

+) Se: S. LOVÉN, »Om några i Vettern och Venern funna Crustaceer». Ö. 
af V. A. Förh. 1862. 

3) »Leth&ea svecicap». 


Så 

AR törsta len fan [ofvan i Öste öl 
yr des utvisa, att, då dessa lefde på de ställen, der 1 r man 
ner deras qvarlefvor, ett mildare klimat blifvit 
3 Sverige och dess omgifvande haf. 
VR Sådana snäckbankar i våra åsar vVoro jaktfasnal! > 
— BrRonGstarTt, LYELL och DÉsor m. fl. Dessa fynd voro den egent- 
liga anledningen att söka förklara åsarne vara bildade ihaf- 
vet efter den egentliga glacialtidens slut. 

DéÉsor hade också funnit!) »en plusieurs endroits des dé- 
bris de végétaux interposés entre ces differentes couchesp. i 


Han säger, att dessa dock endast voro några millimeter tjocka 


ER och förvändlade till lignit. Han ansåg de vara bildade af 
, hafsväxter, och synes Häfva öbvdtlomiir dem till prof. STEEN- 
ber STRUP för bestämning. Huruvida någonting härom blifvit 


offentliggjordt, har det ej lyckats mig ar reda på. Det 
rv synes, som om Dåésor ville säga, att ban funnit dem tillsam-- 
FR mans med snäckorna. | 
Dylika fynd äro äfven sedan gjorda t. ex. i eller vid End 
köpingsåsen 4). vu 
"> Först i förutnämnde uppsats af H. von Post, »om sand- 
åsen vid Köping i Vestmanland» 3) finner man en förklaring : 
huru det i sjelfva verket förhåller sig med dessa fynd af - 
växt- och djurlemningar i åsarne. Hår visar nämligen, = 
åskroppen måste indelas i två delar: kärna och skal. Det är 
endast i skalet, som de finnas, och kärnan är tydligen äldre 
än den hvarfviga leran, i hvilken man sedan fann Yoldia arce- 
tica. Åsarne håde : sålunda redan fönnite temligen långt till- 
baka i den egentliga glacialtiden, men deras sista tillrundning: 
och öfverlagring med sand och leror hade skett vida senare. I 
Endast denna utredning hade varit ett stort steg mot | 
den fullständiga kännedom om åsarne och deras samt det 
; öfriga rullstensgrusets bildning, till hvilken man sträfvade, 
men samma afhandling, jemte en annan”), nämnda år af Vv. — 
Posr utgifven, innehåller en mängd andra ytterst vigtiga, dittills 
opåaktade eller åtminstone icke i tryck offentliggjorda, bidrag 4 
till kännedomen om våra lösa jordarter i allmänhet. 


[ 


1) »Notices sur la phénoméne erratique du Nord», ete. B. de la Soc: 
Géol, de France. 1846. 

2?) A. ERDMANN, »Sveriges Qvartära Bildningar». + Sthlm. 1868. 

SEVIKAVSHEX 18564; 

) »>Kort beskrifning om mellersta Sveriges jordmånerp. 


äsbmda Hane man i dessa arbeten en indelning af våra 
lösa jordarter efter ålder. Man får dem beskrifna och namn- 
gifna. Naturligt är, att i ett och annat afseende senare un- 
dersökningar gjort några ändringar och jemkningar nödvän- 
diga, isynnerhet derför att Vv. Post då ännu icke kommit titl 
klarhet angående jordarternas ursprung, eller att de äldre af 
dem tillkommit genom inlandsisens verksamhet. Han slöt sig 
till den då i Sverige herskande teorien om våldsamma vatten- 
strömmar !) såsom orsaken till bergens söndergrusning, rep- 
ning och slipning samt de lösa jordarternas bildning och -:ut- 
bredning. 

I afhandlingen om Köpingsåsen nämner v. Posr, att alla 
sandåsarne i Vestmanland framgå i långa dalar, särskildt här 
ifrågavarande. Den är ofta genomskuren af åar och vatten- 
drag, hvilka dock synas vara yngre än åsen och efter dess 
bildning banat sig väg genom den. De äro dock äfven stun- 
dom oberoende af dalarne. Detta visar sig t. ex., då åsen 
från Kungsör höjer sig öfver stora bergsträckor, framgår 
öfver deras högsta delar samt åter långsamt sänker sig mot 
Hjelmaren. Likväl äro dalarne af särdeles betydelse för åsar- 


nes bildning, och denna står jemväl i beroende af landets 


konfiguration i allmänhet ?). Hufvudstommen i åsen utgöres 
af en mäktig rullstensmassa, som dock vanligen är öfver- 
täckt af sandbäddar och krosstensaflagringar. Rullstensmassan 
omvexlar ofta med ett gröfre eller finare rulladt grus. 
»Det torde vara möjligt, att af stora haf uppkastade stenban- 
kar antaga ett sådant utseende», som stengärdet vid Kungsör. 
Rullstenslagret är städse det mäktigaste, utgör största massan. 
Största delen af stenarne äro aflånga och något plattade, syn- 


 nerligen de, som kommit långt ifrån. De ligga vanligen på 


den plattade sidan och med längden efter åsens längdutsträck- 


ning, hvilket antyder, att de äro aflagrade under vatten »genom 


långa tiders mäktiga vågsvall». I de olika åsarne inom Vest- 


 manland äro rullstenarne vanligen också bestående af olika 
karakteristiska bergarter. Rullstenslagret vid Köping är under- 


lagradt af »leriga rullstenslager nästan utan grus» (= botten- 
grus). De Det öfre krossgruset förekommer här i bankar ofvan- 


ss anförda ställe, sid 157. 

2 Er ER bildnings-historia står likväl i ett oafvisligt samband med 
denna bergens rännformiga konfiguration på mer eller mindre afstånd 
från dessa ställen, hvilket förhållande jag anser värdt uppmärk- 
samhet»: 


mande och synes mest bestå af närmaste trakte 


så 15  stenslagret och hvarfviga leran ligga större flyttblock, t 
del hörande till traktens bergarter, ehuru dylika, motsvar 


sättning AR tens Det sal 


CK detta lager eller utanpå detsamma, men alltid n 


rullstenslagrets mera främmande, äfven förekomma. Aldeles 
undantagsvis ligger något större block på lerlagren. Re 
På grund af sina Bitarna uppställer v. Post nägra al £ 
de vigtigaste slutföljderna — och säger: SO 
»Första momentet af åsens bildningshistoria. torde vara 
den naturtilldragelse, som lösryckte, börtföre och tillrundade 
den ofantliga massan af rullstenar, samt, jemte ursköljdt grus, 
småningom aflagrade den i vissa djupare vattenrännor eller - 
floddalar». : 
En tredjedel eller hälften af bergarterna äro komna fränd 
moderklyft i N.N.V. och de festa äro från längre afstånd till- - 
förda. 
De hafva långliga tider rullat af och an i ett mägtigt ål 
vatten, då vattenströmmar bortfört och särskildt aflagrat grus 
och sand. v 2 
Att rullstensbankarne älalie sig på botten af ett djupt i 
haf, är tydligt af läget öfver höga iberbbas och af den 
reguliära lagringen i tydliga, om öck grofva, skikter. 
Efter deking tid har vattenströmmarnes elier vågornas 
kraft aftagit, och hafva de då endast fört sand. EN 
lönher denna tid och kanske redan förut afsatte sig ett 
med det förra olikartadt material, krossgrus och block; i stora 
oregelbundna bäddar, hvilka icke härleda sig långt ifrån, ehuru 
några af blocken kommit från aflägsna trakter. En del af I 
dessa block äro lösryckta efter afslipningen. Dessa sistnämnda I 
aflagringar ligga dock blott till mindre antal på sandåsarne, I 


- 


mest på krinslivsande högre och lägre trakter. E 
De äro samolikt aflagrade med gillhjölp af simmande is- 
5 
flottor. NT 


Sedan aflagrades den hvarfviga leran, tydligen ur salt- 
vatten, då man deruti funnit Rafael | 
För denna afhandlings innehåll lemnar ÅA. ERDMANN vidd 
Vet. Akademiens första aRgnkonie år 1856 en sammandra- - 
gen redogörelse, till hvilken han icke synes hafva fogat nå- 
gra egna reflektioner. : 


I Ro RF is VÅ 
socken». I denna döde visar Vv. Posr 


a anhängare af »glaciertheorien», ehuru han fortfarand a É 
ullstenarne vara bildade genom »mäktiga vågors Sve | ER 
e» och rullstensåsarne Häledes hafsbildningar. fia 2 
/ Glacialteorien började således vinna mark och kan efter = 


nna tid anses blifva allt mera REA I RORO Eg sedan man 


SR ett löne; der ännu motsvarande förhållanden förefinnas, 
| glacialisterna förut framhållit såsom Skandinaviens sanno- 
tillstånd BO ett förflutet utvecklingsskede. 


land, hvars sorlek torde två eller tre gånger öfverträffa Skan-- 
dinaviens, så vidt man har sig bekant, är täckt med en mäg- 
tig sammanhängande massa af snö och is, hvilken endast lem- Nn 
nar en smalare sträcka utefter hafvet fri från den egentliga 5 
inlandsisen, ehuru äfven här talrika större och mindre snö- AN 
fonner och istäcken sända små jöklar ned igenom klyftor och ÖN 
lalar. Den stora inlandsisen afslutas mot hafvet genom en Ne 
mängd smärre isströmmar, hvilka med större och mindre ha- SG 
stighet året om — sommar och vinter — skrida utåt till det 
ore af de i landet djupt inskärande fjordarne, dit de utföra 
n stor massa is, hvilken under form af isberg sedan genom 
fjordarne går ut i hafvet. Ytan af detta ishölje, som täcker 
ae Köstår af en något böljande slätt — »en jevn 08 VAN 
brudt, i det höieste svagt bölgeformig, slette udbreder sig mod Mi 
j öst, saa langt som öiet rekker». Och detta är förhållandet ; 
åväl längst i norr som ned mot sydspetsen af Grönland. 


NR 


Afven östra kusten af Grönland är?) genomskuren af väldiga 
jordar, 1 "hvilka isströmmar från ulät dåd utmynna och 
fva upphof åt simmande isberg. Si 
> Inlandet är visserligen högt, men synes dock vid vestra 


sidan under en stor sträcka inåt vara vida lägre än bergen 


utefter. fjordarne vid denna kust. På östra sidan såg dock SA 


3) DOm den geographiske Beskaffenhed af de danske Handelsdistrikter 
i Nord-Grönland». (K. Danske Vid.-Selskab, 5:te R. 3 B. 1853). — 
»Udsist over Nord-Grönlands Geognosi». (1 samma tidskrift). 

- »Grönland, geographisk og: statistisk beskrevetp». 1852, 1855 Sch vu 
1857. AS 
—- 2?) J: PAxER. »Die zweite Deutsche Nordpolar-Expedition» 1869-70. i 

6 ACA PETERMANNS Mittheilungen B. 17. 1871). 


16 0. GUMALIUS, OM MELLERSTA FEN GLACIALA I ämpriNok z 
PAYER bergtoppar, som han rippekatlade till 14,000 NE höjd. ; 
Det lär väl dock i det väsentliga vara rätt uppfattadt, hvad 
RISK säger, nämligen att isen skrider framåt mot kusterna 
genom tillökning af massan i det inre, så att det är tyngden 
af den på inlandet fallande nederbörden, som är den egent- 
liga drifkraften för rörelsen. Derför beror rörelsen hos RInKs 
»Tisströmme» icke såsom till en del hos andra länders »Glet- 
schere, lisbreer, Skridjökeler» på markens lutning och form 
utan på trycket från inlandsisens massa bakom dem. Isström- 
marne motsvara till en del andra länders floder. Man ser, 
»at Lisen, efter at have bedexkket Landet til en vis Höide, be- 
gynder at söge Veien til Havet, som fordum det rindende 
Vand; at ligesom i andre Klimater Vandet samles og bort- 
föres af Floderne, saaledes samles og bortföres det här deel- 
viis 1 fast tilstand ved Tisströmmene, og at der paa denne 
Maade er sat en Graendse for dens Opdyngning og Udbre- 
delse over det Indre af Grönland». 

Huru hastigt denna rörelse sker, har AMUND HELLAND !) 
under ett besök på Grönland sommaren 1875 försökt utreda. 
Han fann, att Jakobshavns isbrä rörde sig framåt med en 
hastighet, som vexlade från 0,02 meter invid yttersta kanten 
till 20 meter på 1000 meters afstånd ute på bräen, på 24 
timmars tid. Ett par andra isströmmar rörde sig icke öfver 
0,5 och 0,4 meter på 24 timmar, således betydligt långsam- 
mare. I en tredje mättes rörelsen vid midten af bräen till 
10 meter på 24 timmar. i 

En annan bestämmelse af hastigheten — hos »min bro- 
der Johns glacier» — finnes meddelad i berättelsen?) om dok- 
tor HAYES resa på Grönland 1860. Den utgjorde 94 fot på 
3 månader, således något öfver 0,1 meter på 24 timmar. 

Efter denna tid hafva, som kändt är, Grönland och andra 
högnordiska trakter varit flitigt besökta ock undersökta af re- 
sande vetenskapsmän af allehanda nationer. Sålunda företog 
O. TorreirL år 1859 den första från Sverige utgångna under- 
sökningsresan till Grönland, sedan han under de föregående 
åren i de Schweiziska alperna, vid Sulitelma, på Island, i 
Norge och på Spetsbergen studerat glaciererna, hvarefter ÅA. 
E. NORDENSKIÖLD ordnat fere expeditioner härifrån. Grön- 


1) »Om de isfyldte fjorde og de glaciale Dannelser i Nord-Grönland». 
1876. 
2?) PETEEMANNS Mittheilungen 1871. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. ig 


lands inlandsis har likväl fortfarande förblifvit temligen 
okänd, och det lilla, man derom vet, förskrifver sig hufvud- 
sakligen från NORDENSKIÖLDS och BERGGRENS vandring från 
Auleitsivikfjorden den 19 Juli 1870. De framträngde 30—40 
engelska mil från isranden. Visserligen hafva flere andra t. ex. 
HavyrEs 1860 och RoB. BRown 1867 försökt att intränga i det 
inre, men alla hafva misslyckats redan 1 första början. HAYES 
uppgifver sig visserligen hafva hunnit 50 engelska mil inåt, 
men af beskrifningen synes, som om detta vore en öfver- 
uppskattning eller kanske ett tryckfel. 

Angående isens beskaffenhet, sådan den genom dessa 
resor blifvit känd, får jag i det följande tillfälle att vidare 


nits om, att en inlandsis fordom täckt Skandinavien och der- 

ifrån sträckt sig öfver Nordsjön till Englands östra kust !), 

öfver en del af Nederländerna, norra Tyskland och Polen 
samt en del af Europeiska Ryssland ?), och hvilken haft sitt 
egentliga centrum vid den Skandinaviska fjällryggen, att sam- 
tidigt större delen af Storbritannien äfven varit ishöljdt ?), 
likaså Vogeserna”?), Alperna 5), sannolikt också Pyreneerna, 
att jemväl Norra Amerika) visar tydliga märken af enahanda 
bildningar o. s. v., under det de festa af hithörande jord- 
arter efterhand blifvit kända till sin bildningshistoria och sin 
bildningstid, är det en, som fortfarande synts gåtfull både i 
det ena och i det andra afseendet. Det är rullstensgruset 
HK och isynnerhet dess mest egendomliga form — Sveriges 
> Våsar», Norges »raer», (till en del), Skotlands »kames», Ir- 
lands »eskers», Danmarks »rullesteenssand», Tysklands »geschie- 
besand», »decksand», Islands »öldur» (till en del). — Såsom 
vi sett, hafva redan fere teorier uppstälts för att förklara 
deras bildning. Den äldsta af dessa — »strandvallsteorien» — 
var redan antydd af SVEDENBORG och af LINNÉ. Den före- 
föll också i det hela ganska naturlig och gaf en temligen lätt 


| nämna. 
| Under det sålunda efterhand i det närmaste enighet vun- 
i 


1) »Såväl i Norfolk, England, som i Brandenburg har det.lyckats chefen 
(0. TORELL) att finna afgörande bevis för att den skandinaviska in- 
landsisen nått dessa trakter». — Berättelse till K. M:t om Sveriges 
Geol. Undersökning 1875. Post och Inrikes Tidningar. Juli 1876. 

2) Se t. ex. O. TORELL, »Bidrag till Spetsbergens molluskfauna». 1859. 

3) AGASSIZ, BUCKLAND, GEIKIE, O. TORELL. 

4) RENOIR, (Bull. de la soc. géol. de France. T.-XI. 

5) VENETZ, ÅGASSIZ, DE CHARPENTIER, DESOR, MARTINS, GASTALDI m. fl. 

6) HITCHCOCK, ÅGASSIZ m. fl. 

2 


$ 
i 
É 
kd 
l 


ikokes GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR 


förklaring på åtskilliga af åsarnes allmänna karakterer. Den 
vann också stor genklang och för denna uttalade sig en mängd 
af Sveriges naturforskare såsom LInnÉg, HIisiIngGer (till en 
del), v. "Post (1855), LovÉn, OC. W. PAtrKuEn SS) sochweshm 
ligen A. ERDMANN ?). Samma åsigt framstäldes och försvarades 
också af många utländska vetenskapsmän såsom LYELL, FORCH- 
HAMMER, KEILHAU (till en tid), MARTINS, DÉSoR, MURCHISON (med 
någon förändring), och den synes ännu vara temligen all- 
mänt antagen i utlandet, så t. ex. af J. GEKIE: Då man börjar 
studera åsarne i deras enskildheter möter denna teori lik- 
väl så många svårigheter, att den visar sig helt och hållet oan- 
taglig, utom i afseende på ett ringa antal åslika bildningar, 
hvilka otvifvelaktigt äro af haf eller insjöar uppkastade och vida 
yngre än de egentliga åsarne ?). 

En annan teori uppstod i samband med SEFSTRÖMS teori om 
rullstensfloden. Åsarne äro enligt denna teori uppkastade af den 
petridelauniska floden, sedan deras material först afslipat och 
repat berghällarne och under detta sitt arbete sjelft blifvit sli- 
padt och rundadt. Denna teori, som biträddes af SEFstöm, Du- 
ROCHER, BERZELIUS m. fl., kunde dock icke stå uppe, icke ens så 
länge, som tron på sjelfva rullstensfloden. 

En tredje teori — den s. k. »erosionsteorien» — synes först 
vara framstäld af AL. BRoNnGNIART och förekommer sedan åtskil- 
liga gånger under något vexlande former. Sålunda antogs den 
af HISINGER (för de i dalar framgående åsarne), af C. W. PaAr- 
KULL ?) samt ytterligare af ÅA. E. TÖRNEBOHM)) och P. ÅA. LEVIN"). 


') »Om de lösa jordlagren i en del af Mälaredalen». Stockholm 1860. 

2) »Sveriges Qvartära Bildningar». 5 

3) Sådane äro t. ex. en del bildningar vid Skånes kuster, bland hvilka 
»Järavallen», hvilken GEIKIE, märkvärdigt nog, vill göra äldre än de 
egentliga åsarne. Sådana förekomma äfven på många andra ställen vid 
Östersjöns kuster. Jag har också sett dem vid Hjelmarens stränder och 
vid Torne träsk. 

2) Ö. af K. V. A. F. 1864. -— Efter besök på Island 1866 tog PAIJKULL 
tillbaka denna åsigt, och förklarade den oantaglig, sedan han fått se 
jöklarne med egna ögon. Han framstälde nu (i »Bidrag till kännedom 
om Islands Bergsbyggnad» 1867) den åsigt, att de voro bildade af jök- 
larnes och jökelelfvarnes förenade verksamhet, utan att han dock rätt 
kunde förklara /Miru. Dessutom förblandade han med rullstensåsar ett 
slags åsformiga vallar af rulladt, men också repadt, material, tillkomna 
genom hopskjutning vid isens framskridande. Hans iakttagelser under 
denna resa och de anteckningar, han, derom meddelat, äro likväl de mest 
upplysande och på iakttagelser i afseende på jöklarnes förhållande till 
rullstensgruset rikaste, som hittills finnas, kanske derför, att PAIJKULL 
förut såsom geolog vid Sveriges Geologiska Undersökning haft tillfälle 
att i Sverige studera åsarnes detaljer. 

53) 8. G. U. 37. samt Geol. För. Förh. 1872 N:o 4. 

SYGeolHör) Förh. ksrT2 N:o ct; 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. "HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 19 


Åfven G. v. HELMERSEN !) har kommit till samma slutsatser. TLi- 
kaså A. M. JERNSTRÖM ?). Åfven denna teori har visat sig 
otillfredsställande, ehuru den gifver en lätt förklaring öfver en 
stor mängd af åsarnes egenheter, men den förlägger åsarne till 
en nyare bildningstid, än de bevisligen tillhöra; den kan ej full- 
godt bevisa, hvart den större »eroderade» massan tagit vägen, 
och hnru den kunnat blifva spårlöst eller nästan spårlöst bortförd 
under qvarlemnande af åsarne. Slutligen visade D. HUMMEL ?) 
dess fullkomliga omöjlighet, då han beskref förhållandena på Små- 
ländska höglandet, som icke efter åsarnes bildning varit sänkt 
under hafvet. 

I stället framlade HummeEL en aldeles ny teori för åsarnes 
bildning. Han hänförde dem till inlandsisens sista skede, hvil- 
ket också af alla förhållanden att döma synes vara deras verkliga 
bildningstid. Angående bildningssättet antager HUMMEL, att 
åsarne äro uppkastade af de genom isens sprickor nedstörtande 
vattenmassor, som uppkommo vid isens totala afsmältning, och 
hvilka vattenmassor vid isens undre yta från ömse sidor träffade 
tillsammans, hvarvid de dels bildade hvalfformiga urhålkningar 


bildade isformarne inpressade grus, rullsten och sand, hvilka 
massor efter isens försvinnande qvarstodo sådana, man nu ser 
dem t. ex. på Småländska höglandet och i andra högre belägna 
"trakter af vårt land, eller sådana, som de i lägre trakter förefin- 
nas, om man bortser från de förändringar oeh öfverlagringar af 
— yngre sand, grus och lerpartier, som vid nedsänkningen under 
hafvets yta tillkommit. 

Ännu ett annat förklari ingssätt uppstäldes af DE ÖHARPENTIER 
"och AGASSIZ, tydligen utan ilse es kännedom om våra åsar, i 
födet de ansågo dem vara moräner. I detta påstående låg en SE 
verdrift, som kanske i sin mån bidrog dertill, att glacialteorien 
så sent vann anklang här i Sverre Till denna åsigt hafva 
dock flere SLS Darin 1 senare tid slutit sig. Så t. ex. KIJER- 
H ULF och v. Post (1862) 3). Den sistnämnde säger: »Rullstens- 
föl massan, som så väl 1 denna ås (vid St. Djulö) som Köpings, 
Brkopings. och flere andra åsar bildar hufvudstommen eller kär- 


1) Mém. de PAcad. des sciences de St. Petersbourg. VII Sér. T. XIV N:o 
T. 11869: 

2) »Material till Finska Lappmarkens geologi». Helsingfors 1874. Han 
reserverar sig dock, men hoppas på teoriens framtida utveckling, 

3) »Om rullstensbildningar». dd 

1) »Glacierlager vid Strökärr i Södermanland». OO. af V. A. F, 1862. 


200: GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


nan till åsarne, skulle sålunda vara midtelmoräner, »som från 
»fonden» nedförts på glacierens rygg och dels nedstörtat framför 
dess ända dels efterlemnats, då den dragit sig tillbaka, samt der 
ordnats och upplagrats ar SRelernn ök hafvets strömmar. 

Ånnu andra teorier hafva på senare tider framkommit, 
ehuru blott antydningsvis, såsom t. ex. MÖLLERS ?!), att rull- 
stenarne tillrundades och rullstensåsarne aflagrades till följd af 
en underhafsbränning, hvilken förorsakades ah den i hafvet ut- 
skjutande inlandsisens höjningar och sänkningar till följd af 
vattenhöjdens förändringar. Denna teori är således en variation 
på strandvallsteorien och ännu omöjligare än denna. 

M. JESPERSEN 7) framställer också en teori eller rättare för- 
behäller sig att framdeles få uppställa en teori, som på det ena 
eller det andra sättet skall förklara åsarnes bildningssätt. Man 
kan af den korta notisen dock icke erfara något mera än, att 
han icke sjelf haft tillfälle studera dessa bildnn 1 naturen. 

Ånnu en ny teori är framkommen under författaudet af 
denna uppsats. Den är framstäld af N. O. Horst?) Den söker 
förklara åsarne såsom bildade i floder, som skurit sig ned genom 
inlandsisen vid dess afsmältning, hvarefter 1 isen inneslutna stenar 
efterhand nedstörtat i flodbädden, samt der rullats och aflagrats 
mellan de höga isväggarna. Denna teori saknar dock erfarenhe- 
tens stöd och torde snart lemnas å sido äfven af dess författare. 


Åsarne igenkännas i allmänhet på sin långsträckta form, sin 
vanligtvis smala rygg med brant stupande sidor och på inne- 
hållets beskaffenhet, som består af rullade och rundade eller 
runda, mattslipade, icke repade, stenar, liggande i bankar, af 
omvexlande groflek, blandade med och mellanlagrade af sand 
och grus. 

Dessa allmänna karaktärer ärg dock på mångfaldigt sätt 
vexlande och föränderliga. 

Sålunda hafva åsarne på somliga sträckor icke blott en, 
utan två eller tre ryggar, sällan mera i mellersta Sverige, men 
i andra trakter t. ex. i Småland bestå de ofta af en mängd pa- 
rallela eller korsande ryggar eller kullar, hvilka från midten 
utåt allt mera sänka sig och öfvergå i rullstensfält eller i sand- 


1) I Giebels Zeitschrift f. d. gesammten Naturwissenschaften. 1875 XI. 
2) The Geological Magazine Dec. 1874 sid. 574. 
3) Geol. För. Förh. 1876 N:o 31. 


- ÖREN Rn 


a 


BIHANG TLL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 8. 21 


moar. I allmänhet kan det anses vara regel, att, när åsen delar 
sig i flere ryggar, den icke uppnår samma höjd, som den en- 
samma ryggen har. Dessa skilda ryggar äro stundom endast åt 
ena hållet med hvarandra förenade, stundom åt båda, då de 
mellan sig innesluta en större eller mindre åsgrop. Ibland får 
man också se förbindande tvärryggar framgå mellan de båda 
grenarne, sålunda delande åsgropen i två eller flere. 

På några ställen äro åsarne tätt och ofta afbrutna. De 
bilda en rad af koniska eller något långdragna kullar, liggande 
efter hvarandra under en längre eller kortare sträcka, hvarefter 
den sammanhängande åsen än åt ena än åt båda sidor vidtager. 
Stundom äro dock dessa kullar endast spridda qvarlefvor af den 
egentliga åsen, liksom ensamma qvarstående störar, utvisande, 
hvar den en gång stakade linien har sin sträckning. Under 
sådana förhållanden äro de vanligen också obetydliga till höjd 
och bredd, stundom äfven till längd. På några ställen äro åsarne 
i senare tid afdelade i kullar genom urskärning medels flytan- 
de vatten o. d. Men ofta synas dessa kullar vara ursprungliga, 
sammanhöriga med åsarnes bildningshistoria, t. ex. på en mängd 
ställen i Mälaredalen, i Hjelmaredalen, i Södermanland o. s. v. 

Åsarnes rygg är smal. Den är stundom så smal, att den 
ej lemnar utrymme för mera än en gångstig, stundom är den 
afjemnad till en större eller mindre körväg. Då under dessa 
förhållanden sidorna vanligen stupa ganska brant omedelbart 
från ryggen, bilda de s. k. ”getryggar”, ett 1 flere trakter af 
Sverige kändt namn. Stundom åter breda åsarne ut sig. Deras 
rygg blir jemn och slät eller föga vågig, dels nästan horisontel 
dels svagt lutande ut mot de mera brant stupande sidorna. Det 
är egentligen de skarpryggade åsarne, som se höga ut, men de 
bredryggade kunna ofta vara lika höga och högre. 

Åsarnes sidor stupa ofta brant. På många ställen finner 
man hos dem lutningar på några och 20 grader, på ett och 
annat till och med på 30” eller 40”. Sällan stupa båda sidorna 
lika brant. Ofta finner man den ena ytterst brant, den andra 
ganska långsluttande. Ofta äro båda föga sluttande, då åsfor- 
men blir otydlig. 

Innehållets beskaffenhet vexlar också. Man har sträckningar, 
som nästan enbart bestå af stora rullstenar; man finner också dem, 
som bestå af stoftfin sand. Dessutom är det icke alldeles ovan- 
ligt att finna rullstensåsar, som på en del af sin sträckning visa 
ett föga rensköljdt eller ett temligen kantigt material, men lik- 


22 0. GUMALIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


väl obestridligen äro rullstensåsar. Att stenarne äro mattslipade 
och icke repade, synes vara utan undantag. Åtminstone har 
jag, oaktadt flitigt sökande, aldrig lyckats träffa någon repad 
sten i en rullstensås. !) v. Posr ?) gifver dem dessutom en karak- 
ter, som synes ganska betecknande, men med detsamma omöj- 
liggör hans då framstälda åsigt om deras bildningssätt. Han 
säger nämligen, att de äro omgifna med en ytterst fin sand, ett 
slippulver. 

Efter framställandet af dessa allmänna karakterer vill jag 
öfvergå till faktiska upplysnigar om åsarne, sådane de verkligen 
förekomma i Sverige och hufvudsakligen genom Sveriges Geolo- 
giska Undersöknings arbeten blifvit i detalj kända. I det mesta 
kommer jag att hålla mig till mellersta Sveriges, således företrä- 
desvis Mälare- och Hjelmaredalens åsar, ehuru, der sådant af 
särskild anledning blir nödvändigt, jemförelser måste göras med 
och erfarenhet anföras från andra trakter. 


Åsarnes längd. Redan hos HIsInGERr 3) finner man hufvud- 
åsarne 1 denna trakt uppräknade och deras sträckning angifven. 
Han nämner, att de sträcka sig från Dealelfven till Öster- 
och Vestergötland. Han omnämner äfven, att den s. k. Bade- 
lundsås går norrut ända till Svärdsjö i Dalarne. 

Efter de öfversigtsresor och iakttagelser, som för Sveriges 
Geologiska Undersökning blifvit verkstälda, blef sedan A. ERD- 
MANN ?) i tillfälle att lemna ännu fullständigare underrättelser om 
åsarnes utsträckning pål ängden. Man finner sålunda, att Upsala- 
åsen från Dalefvens mynning till södra ändan af Södertörn har 
en längd af 20 mil; Köpingsåsen, som antagligen kommer 
från Vesterdalarne, är känd från sjön Vessman till trakten af 
Nyköping, en sträcka af 24 mil; Enköpingsåsen, som synes 
hafva sitt ursprung i Jemtland och sin slutpunkt söder om 
Trosa, är känd under mera än 30 mil; Badelundsåsen, som 
antagligen har sitt ursprung i Herjeådalen, och som mellan de 
båda sistnämnda utgår i Mälaren, är också känd fulla 30 mil 
o. s. v. Många andra åsar äro äfven kända och följda under 
tiotal mil, och sannolikt skall man, då Sveriges Geologiska Un- 
1) Denna sommar (1876) har jag likväl i åsen vid Vimmerby lyckats finna 

en rullsten med spår af repor. 

?) »Om sandåsen vid Köping». 1855. 


?) »Bidrag till Sveriges Geognosie». 1828. RN 
+) pBidrag till kännedom om Sveriges Qvartära Bildningar». 1868. 


& 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:O 3. 23 


dersöknings arbeten hunnit omfatta hela mellersta och södra samt 
de allmänna dragen af norra Sverige, finna åsträckningar, som 
kunna anses sammanhängande närmare 100 mil. Dock får man 
icke härvid alltför mycket räkna på oafbrutet sammanhang, 
hvilket också D. HuMMEL !) mot sina föregångare A. ERDMANN 
och A..E. TÖRNEBOHM framhåller. Åsarne kunna stundom fram- 
gå utan något afbrott långa sträckor — 3 till 4 mil — men 
bestå på andra trakter af mer och mindre långt från hvarandra 
liggande ryggar och kullar, hvilkas afstånd stundom blir så långt, 
att man ej ute på marken kan ana deras sammanhang, hvilket 
först visar sig, då de enskilda kullarne blifvit på en karta 
utritade. 

I allmänhet) skall man finna ?), att åsarne visa ett godt 
sammanhang efter längden, der de framgå i väl markerade dalar 
eller öfver slätter, såsom t. ex. i allmänhet i Upland, Vest- 
manland och Nerike, men deremot äro tätt och ofta afbrutne, 
der terrängen är mycket ojemn och bruten, såsom t. ex. 1 Söder- 
manland, samt på en del andra ställen, om hvilka jag i det 
följande får tillfälle att närmare yttra mig. 

Åsarnes höjd öfver hafvet och öfver omkringliggande mark är 
mycket vexlande. Åsar finnas, hvilkas rygg icke uppnår hafvets 
yta. Sålunda har man anledning antaga, att de s. k. Finngrunden 
N. om Upland, åtminstone till en del, bestå af rullstensgrus. 
Likaså finnas grund i Mälaren, som genom form och läge framte 
sig såsom delar af en ås. Å andra sidan har man på 1000— 
1400 fots absolut höjd funnit åsar uppe 1 fjällen t. ex. i Dalarne, 
Herjeådalen, Jermtland och Lappland äfvensom på Småländska 
höglandet. 

Den relativa höjden är stundom så ringa att man först vid 
afrymning af de täckande ler-, sand- eller dylagren får se åsens 
grus. Stundom bildar rullstensgruset sjelfva jordytan i form af 
stora moar än jemna än vågiga. Stundom stiga åsarne tvärt 
upp från sitt underlag till 100, 150, 180 fots höjd. Ja! sanno- 
likt äro de vida högre. Sålunda är t. ex. Upsalaåsen i Grans 
socken invid Ullfjärden af mig afvägd till 180 fot öfver vatten- 
ytan 3), men huru långt den sänker sig derunder, kan jag icke 
uppgifva. 


1) »Om rullstensbildningar». 

2) Se åskartorna i Atlas till »Sveriges Qvartära Bildningar» och i »Om 
rullstensbildningar». 

SYISIG. U. pSigtunap. N:o 16. 


21 & GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Denna är den största relativa höjd, så vidt jag vet, som i 
Sverige hos någon rullstensås blifvit iakttagen, men på flere 
ställen finner man höjder, som närma sig denna t. ex. hos En- 
köpingsåsen på Selaön, hos Badelundsåsen Ö. vid Stocksjön, hos 
Köpingsåsen mellan Malingsbo och Riddarhyttan o. s. v. 

Stupningen hos åsarnes sidor utgör också ett mycket vigtigt 
bidrag, då fråga är om att bestämma åsarnes yttre form. Att denna 
stupning ofta är högst betydlig, är en allmänt bekant sak, och 
man finner hos förd af de äldre författarne uppgifter derom, 
hvilka stundom torde stödja sig mera på ögonmått, än på verk- 
lig mätning, ty, då man finner en sidostupning af 45” upp- 
gifven, torde man hafva skäl att tveka, om observationen kan 
vara fullt riktig. Dock finner man en uppgift af A. E. TÖRNE- 
BOHM !), att Rångedalaåsen skall hafva 45” sidoaffall, och då 
denna angifvelse utan tvifvel grundar sig på verklig mätning, 
måste man medgifva, att sådana stupningar kunna förekomma. 
Dock reserverar sig författaren mot, att den med säkerhet är 
en rullstensås. Eljes är vanliga sidoaffallet 10”—20”, men dock 
är det icke alldeles sällsynt att få se till och med några och 
30”, såsom man kan finna i beskrifningarne till de från Sveriges 
Geologiska Undersökning utgifne fartblsded 

Stupningen är nästan alltid olika stark på de olika sidorna 
af åsen, så att den t. ex. vid den omnämnda höga afdelningen 
af Upsalaåsen är mycket brant (öfver 30”) ned mot Ullfjärden, 
men temligen svag vesterut mot slätten. Något längre norrut 
på Skolandets vestra sida stupar åsen brant mot vester ned i 
Mälaren, men mindre brant österut. Motsvarande förhållande 
kan iakttagas på många andra ställen. 

Åsarnes bredd Here tydligen dels på deras relativa höjd, dels 
på krönets bredd, dels ock på sidoaffallet. Man finner derför stun- 
dom åsar med ett eller två tiotal fot i bredd; man finner sådana med 
några hundrade fot; på några ställen blifva de till och med tera 
tusen fot breda, såsom t. ex. Upsalaåsen sydvest om Elfkarleö bruk 
6300 fot, samma ås vid Orrskog 6300 fot, samma ås norr om 
Vissjön 5000 fot, samma ås på Skolandet 3800 fot och vid 
södra ändan af Ullfjärden 5500 fot, Kjulaåsen ostsydost om 
Torshälla stad 3000 fot, Husbyåsen sydost om Husby kyrka 
i Södermanland 5000 till 7000 fot, Pålamalm på kartbladet 


!) S. G. U. »Ulricehamn». N:o 21. 


| 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4; N:O 38. 25 


»Årsta» 4500 fot samt Enköpingsåsen söder om föreningen med 
Noraåsen 3500 fot o. s. v. 

Åsarnes ryggprofil är äfven mycket vexlande. Under det att 
den, såsom A. ERDMANN påpekar, i stort sedt i någon mån öfver- 
ensstämmer med den underliggande markens vexling i höjd, 
visar den sig i detalj mycket oregelbunden. Ån går den en 
lång sträcka nästan vågrät, än sänker eller höjer den sig små- 
ningom med ringa lutning, än tvärt med en brant stupning 
eller trappformigt i terrasser, än åter visar den tvära afbrott, 
hvilka stundom, såsom redan KEILHADU !) iakttog och i här an- 
förda uppsats beskrifver, kunna anses bero på urskärningar genom 
vatten i dalens djup, stundom derpå att underliggande höjd- 
sträckning stiger så högt, att afbrottet deraf förorsakas, men 
stundom visa sig, der hvarken den ena eller andra förklarings- 
grunden kan anlitas. KEHAv försöker icke någon förklaring. ÅA. 
ERDMANN omnämner också dessa afbrott. Han söker förklara 
några af dem genom senare urskärningar och vill i enlighet med 
sitt förklaringssätt af åsarnes tillkomst helst anse dem såsom ovä- 
sentliga nyare förändringar, men lemnar dock derhän, huruvida 
»några lokala depressioner eller instörtningar af större eller 
mindre ytvidder» äfven bidragit. 

Bland öfriga yttre egenheter hos åsarne må i första rummet 
omnämnas deras förgrening. Denna sker vanligen på så sätt, 
att en mindre ås afskiljer sig från eller förenar sig med hufvud- 
åsen. Stundom får man dock icke se sjelfva föreningspunkten, 
emedan den ena eller andra åsen just der saknas på en sträcka. 
Stundom åter träffar man sjelfva föreningen, men den upp- 
stående kombinerade åsen saknas deremot ett stycke framåt. 
A. ERDMANN har kallat dessa åsar hufvudåsar och utlöpare eller 
biåsar. Mången gång har det sig särdeles svårt att säga, om 
den ena eller andra åsen skall kallas hufvudås. Det händer att 
biåsen framträder med ännu väldigare dimensioner än hufvud- 
åsen i närheten af föreningspunkten. Indelningen är också 
temligen likgiltig, då den egentligen skiljande karakteren skulle 
vara, att den ena endast upptager biåsar utan att sjelf förena 
sig med någon annan ås, under det att biåsarne icke allenast 


kunna upptaga andra biåsar utan äfven sammanlöpa med en 
större. ås. 


1) Nyt Mag. for Naturvidenskaberne B. 1. IV. 


260 0; GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Tager man de af Sveriges Geologiska Undersökning utgifna 
kartor öfver Södermanland i betraktande skall man finna, huru 
mången gång det kan vara omöjligt att afgöra, om en åskulle 
utgör fortsättning af en eller af en annan ås, och huru ogörligt 
det sålunda är att bestämma, om de talrika mot denna trakt 
sammanlöpande åsarne efter regeln böra kallas hufvudåsar eller 
biåsar. Namnet »utlöpare» såsom hörande till den numera allmänt 
såsom oantaglig erkända strandvallsteorien torde ej böra begagnas. 

Men 'om också det är likgiltigt, om man indelar åsarne i 
hufvudåsar och biåsar, är det dock af stor vigt att iakttaga, att 
förgreningen städse sker i nordlig riktning, aldrig i mellersta 
Sveriges åsar i sydlig, åt hvilket håll deremot naturligtvis ås- 
grenarnes förening sker. !) Endast i ytterst få fall och till en 
mycket kort utsträckning på längden, kan man hos åsarne få 
se förgreningar åt söder, men dessa gå antingen åter ihop med 
hvarandra eller visa åtminstone en tendens i sådan riktning. 
Till detta förhållande skall jag återkomma. 

Åsgrenarnes förening sker oftast på så sätt, att de bilda 
en väl afrundad, mellan åsryggarne innesluten och mot krönet 
uppstigande, dal, som ej sällan slutar i kanten af en större eller 
mindre slätt eller mo, hvilken sedan i sydlig riktning alltmera 
drager sig tillsammans till den fortlöpande hufvudryggen. Man 
kan oftast på dalens form och dess mjuka konturer samt jem- 
na blockfria yta se, att man befinner sig vid en åsförgrening, 
icke i en krossgrusdal eller i en dal täckt med yngre bildningar. 
Särdeles vackra exempel i denna väg framter bland andra Karls- 
dalsåsen, då den genomstryker högdalen mellan Rockesholm 
och Karlsdal. Man träffar der talrika åsförgreningar, men ås- 
kullarne ligga strödda bland och lutande mot krossgrushöjderna, 
och likväl visar sig genast olikheten. 

En annan egenhet hos åsarne är den, att man så ofta i 
deras rygg finner större och mindre fördjupningar, de s. k. ås- 
groparne. Någongång träffas de på sidosluttningen eller i kanten 
af åsen, men i de allra festa fall ligga de midt i hufvudryggen. 
Stundom bildas de också genom en mindre jemte den större 
fortlöpande parallelrygg, då det äfven ofta händer, att från den 
ena till den andra ryggen gående tvärryggar förorsaka tillkomsten 
af en rad åsgropar, t. ex. i närheten af sjön Kedjen i Fernaåsen 
å bladet »Engelsberg». 


1!) Ett sannolikt undantag från denna regel förefinnes dock i trakten af 
Nora stad såsom längre fram omnämnes. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND/Å. N:O 8. 27 


Åsgroparne äro stundom mycket stora isynnerhet efter 
längden t. ex. en öster och sydost om Eriksberg 8000 fot lång 
och 100 till 200 fot bred; vid Hedströmmen söder om Jönsarbo 
bruk två parallela, af hvilka den vestra är 6700 fot lång och 
275 fot bred, den östra 4100 fot lång och 350 fot bred; vid 
Gunilbo kyrka 4 i rad, tillsammans 3400 fot i längd och 200 fot i 
bredd; nordnordvest om St. Kedjen flere i rad tillsammans 3600 fot 
i längd och 200 till 600 fot i bredd; St. Brantbergsmossen 3200 fot 
i längd och 800 fot i bredd; en annan åsgrop, också på kartbladet 
» Hellefors», 2800 fot i längd och 250 fot i bredd; en på kartbla- 
det »Lindsbro» 2750 fot lång och 300 fot bred; en vid Tumbo 
kyrka, vester om Torshälla stad, 2800 fot lång och 250 fot 
bred; en 1 Häradsåsen på kartbladet »Strengnäs> 1900 fot 
lång och 750 fot bred; en sydost om Strömsholms hamnplats 
1600 fot lång och 1000 fot bred; en söder om Arboga stad 
1000 fot lång och 350 fot bred och så vidare. 

Deras längdutsträckning följer nästan utan undantag åsens 
längdaxel. De hafva oftast branta sidostupningar, ej sällan när- 
mande sig 30”. De äro icke, såsom K. NORDENSKIÖLD !) visat i 
afseende på några åsgroplika bildningar i Finland, genomsläp- 
pande för vatten, så att de kunna antagas vara tillkomna genom 
urslamning medels rinnande vatten. Tvärtom äro de ofta fylda 
med vatten eller med blöta mossar och deras botten är vanligen 
täckt med leror dels glaciala dels postglaciala, med snäckgrus 
och sand, hvilket tydligen utvisar, att åsgroparne redan funnits, 
då hafvet stod öfver Mälaredalens åsryggar.?) 

Deras djup är stundom så betydligt, att t. ex. på geologiska 
kartbladet »Eriksberg» enligt D. HUMMEL lära förekomma sådana 
med ända till 150 fots djup under åsens krön. Antagligen nå 
dessa ned lika djupt som rullstensgruset i åsen. 

Ej sällan finner man åsgropar, der två åsar förena sig. 
Så är t. ex. förhållandet vid Horn sydost om Strömsholm vid 
Strömsholmsåsens förening med den lilla Vendleåsen; vid före- 
ningen mellan Enköpings och Noraåsarne; vid föreningen mellan 
Köpings och Fernaåsarne; samt mellan Köpings- och Katrine- 


BEGE Vv. Ål EB 1870: 

2) Motsvarande beskrifning på åsgropar i Finska rullstensåsar lemnas af 
A. M. JERNSTRÖM i hans under detta arbetes tryckning mig tillhanda- 
komna uppsatser: »Om qvartärbildningarna längs Abo- Tammerfors- 
Tavastehus jernvägslinie» Helsingfors 1876 och »Strödda geognostiska 
anteckningar». Helsingfors 1876. 


28 0. GUMALIUS OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


holmsåsarne. Möjligen kan hit äfven räknas föreningen mellan 
Upsala och Vattholmaåsarne. 

Nära åsgroparne i vissa afseenden, men dock sannolikt af 
annat ursprung, liksom af något olika utseende, äro de fördjup- 
ningar, som jag, i analogi med namnet åsgropar, gifvit benäm- 
ningen åsgrafvar !). Dessa synas föga hafva tilldragit sig upp- 
märksamheten och mera betraktats, såsom icke vidkommande 
åsarne. Och likväl har det icke gerna kunnat undgå den re- 
sande geologen, liksom det länge varit kändt för den praktiska 
bygmästaren, att utefter foten af en ås ofta sträcker sig en 
rännformig fördjupning, fyld med dy, blöt lera o. d., stundom 
innehållande smärre långdragna sjöar eller tjärnar, stundom ut- 
görande bäddar för bäckar eller åar. Bygger man ett hus vid 
åsfoten, är det en ofta inträffande händelse, att en del af grun- 
den, som hvilar på åsen, står fast, den andra delen »sätter sig» 
fortfarande. Borrar man här, finner man, att åsgruset sänker 
sig tvärt till ofta ganska betydligt djup och å andra sidan om 
rännan höjer sig sand eller krossgruslagret också brant. På en 
del ställen ser man dock åsgrafven fortsättas utåt — från åsen 
räknadt — medels en större sjö eller mosse. 

Om man tager i betraktande de utgifna svenska geologiska 
kartorna och på dem följer åsarnes lopp, skall man lätt kunna 
iakttaga, huru allmänt förekommande dessa åsgrafvar äro, och bör 
otvifvelaktigt finna sannolikt, att de icke kunna afskiljas från 
åsbildningen, utan att deras tillkomst bör förklaras i samband 
med åsens. 

I mellersta Sverige är det ovanligt att få se mera än två, 
högst tre, parallela åsryggar jemte hvarandra ?). I högtrakterna 
finnas dock ställen, som bildas af rullstensgrus förekommande 
i form dels af slätter dels af från dessa slätter sig höjande större 
och mindre ryggar och kullar. Sådana äro t. ex. det stora rullstens- 
fältet vid sjön Lien på kartbladet » Riddarhyttan» ?), hvilket upnår 
de ansenliga dimensionerna af 3000 till 16000 fot i bredd och 
24000 fot i längd, och hvilket på sin yta lemnar plats för ej 
mindre än 10 sjöar, utfyllande fördjupningar mellan kullarne, 

!) Se D. HUMMEL »Om rullstensbildningar», s. 20. 

2) Dock finner man på några ställen flere. Så t. ex. är åsen omkring 
Malmköping på en mils längd delad i 2, 3 eller 4 ryggar, hvilka 
mellan sig härbergera en hel mängd åsgropar. Likaså skulle man kunna 
vara frestad antaga, att åsen norr om Upsala till föreningen mellan 
Upsala och Vattholmaåsarne bestod af en mängd paralela ryggar, af 


hvilka endast öfversta topparne nådde upp öfver lerorna. 
SYESSIGE OTENEO 6: 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINDGAR. BAND 4. N:O 3. 29 


samt ett dylikt, ehuru vida mindre och delvis täckt med mo- 


sand mellan Norasjön och Jerle på kartbladet »Nora» 2). I 


stort förefinnas dylika bildningar på Småländska höglandet, såsom 
jag hade tillfälle erfara vid öfversigtsresor derstädes sommaren 
1864, och hvilka utförligt beskrifvas i D. HUMMELS merom- 
nämnda skrift, som hufvudsakligen afser just dessa bildningar. 
Storartade rullstensfält äro äfven kända från Skåne, Danmark och 
Tyskland, samt från Finland. Ju mindre åsarne kunna utbildas 
med sina för mellersta Sverige karakteristiska former, desto 
mera, synes det, blifva rullstensfälten och de mera oregelbundna 
rullstenshöjderna allmänna. 

Att dessa båda bildningar, som till sitt innehåll äro lika, 
men till formen skilja sig så betydligt, bero på samma grund- 
orsak, verkande under något olika förhållanden, synes således 
vara antagligt. 

Härmed har jag framstält de väsentligaste af åsarnes yttre 
formförhållanden. 

Hvad deras inre bygnad beträffar, har det ansetts, att hela 
åsens massa måste betraktas såsom sammanhängande, såsom en 
samtidig bildning. Först då H. v. Posr 18552?) framlade sin 
meromnämnda klassiska skildring af Köpingsåsen, blef det med 
klarhet utredt, att åsarnes innehåll måste delas i två afdelningar: 
kärnan och det yttre omböljet. Det senare tillhörde icke 
åsarne i egentlig mening — och förefinnes endast i trakter, der 
åsarne efter sin bildning varit nedsänkta under hafsytan, så att 
leror af olika slag, hafsväxter, snäcklager (hufvudsakligen karak- 
teriserade genom Mytilus edulis) och sand, kunnat bilda detta 
täcke. I Mälaretraktens åsar finner man det nästan öfverallt, 
men på Småländska höglandet, dit hafvet efter glacialtidens 
början, så som D. HUMMEL visat ?), aldrig nått, finner man det 
icke. Åfven i mellersta Sverige saknas det på åtskilliga ställen 
på högre belägna trakter, ehuru det ännu icke med bestämdhet 
kan uppgifvas, huru högt det förefinnes. Då sedermera A. E. 
TÖRNEBOHM +) framstälde sin teori för åsbildningen och för denna 
teori behöfde ett sand och slamtäcke, som var äldre än rullstens- 
oruset, efterforskade han dels ur egen erfarenhet dels ur andras, 
hvad som möjligen kunde finnas antecknadt och afritadt, som 


EST GUN 50: 
SINGER: för år 1854. 

3) »Om rullstensbildningar». 
sy Geoll För. Förh. B. I. 


30 0. GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


kunde utvisa förekomsten af sådana lager. Ehuru det jemförelse- 
vis sällan händer, att grustagen gå så djupt ned i åsarnes inre, 
att de nedträngt till de understa lagren, och ehuru det endast 
på vissa sträckningar torde vara fallet, att ett sådant sand eller 
slamlager förefinnes under det egentliga rullstensgruset, hade 
man likväl på flere ställen fått tillfälle att se dylika bottenlager, 
af hvilka några i ord och bild finnas framstälda i förutnämnda 
uppsats. Sedermera har jag på ännu några ställen funnit dylika 
lager t. ex. i den stora jernvägsskärningen vid Pålsboda station, 
som gjordes för Pålsboda—Finspongs jernväg, i grustaget för 
samma jernväg i närheten af Glåttra gästgifvaregård, samt i 
åsen i Bellevueparken norr om Stockholm. Likaså kan med 
all säkerhet antagas, att dylika lager till stor mägtighet under- 
bädda Balslan ds i Fläckebo och W. Fernebo socknar!) 
samt Fernaåsen i närheten af sjön St. Kedjen ?). 

Åfven i finska Lappland äro dylika underbäddningar iakt- 
tagna 3?) vid de gräfningar, som för guldvaskningen egt rum. 
Så t. ex. längs Tana elf och Utsjoki. Lagerföljden är der ett 
mer eller mindre mägtigt lager af rullstensgrus, och derunder 
ett mägtigt lager af stundom väl skiktad sand. 

Man torde sålunda i sjelfva verket numera hafva skäl dela 
åsarnes innehåll i tre delar, nämligen: skalet, kärnan och under- 
lagret. 

Skalet kan här lemnas utom betraktande, då detta icke till- 
hör åsbildningen 1 sin helhet och i sitt ursprung. TI afseende 
på detta kan hänvisas dels till H. v. Posr dels till A. ERDMANN, 
dels ock till några af de beskrifningar, som åtfölja de af Sveriges 
Geologiska Undersökning utgifna kartor. 

Kärnan eller den egentliga rullstensåsen utgör deremot 
hufvudföremålet för dENaR af fhandling. Denna består dels af 
större och mindre rullsten dels af Stöld och finare grus dels 
ock af sand, alltsammans än i blandning än i vexlande bankar 
och lager. Rullstenarne kunna vara ända till Hera kubikfot 
stora, äro i allmänhet af en rund eller åtminstone rundad form 
och skilja sig från bottenmoränens stenar hufvudsakligen genom 
sin brist på repor och sin mattslipade yta. Stundom äro stenarne 
dock ganska, kantiga till och med endast föga kantrundade, 
hvilket i många fall beror på naturen hos den bergart, af hvilken 


GG: UL Nior26: 
G. U. N:o 42. ; 
M. JERNSTRÖM. »Material till Finska Lappmarkens geologi». 1874. 


[5 
dd 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. M:O 3. 31 


de bestå. Så är t. ex. förhållandet med de af v. Post omtalade 
qvartsiterna, hvilka i stor mängd förefinnas i Köpingsåsen !), 
äfvensom med de hälleflintstenar, hvilka utgöra hufvudmassan i 
Stadraåsen mellan sjöarne Greken och Saxen på geologiska kart- 
bladet »Nora». Stundom beror dock äfven denna stenarnes 
mindre tillrundning på andra omständigheter. Sålunda äro de 
ofta mindre väl rundade i åsens början norrut, då de icke hunnit 
blifva så mycket bearbetade, hvilket också visar sig deraf, att 
porfyr och röd sandsten, båda från öfre Dalarne, städse i dessa 
trakter bilda utmärkt vackra rullstenar. På sådana ställen finner 
man deremot ofta föga rundade stenar af granit och gneis, 
hvilka bergarter eljes pläga lemna utmärkt väl rundade stenar. 
Men icke heller detta förklaringssätt kan öfverallt användas. 
- Understundom synes äfven massan hafva haft inflytande. Så- 
Mlunda finnas vissa åsar eller vissa sträckor af åsarne mindre väl 
utbildade i detta afseende. Den stora och vackra åsen 1 närheten 
; 


af Flens jernvägsstation, hvilken genom grustägt för de här 
hvarandra korsande jernvägarne blifvit på långa sträckor öpnad 
och genomgräfd, visar sig således bestå af ett ej synnerligen 
väl rensköljdt grus, i hvilket mer och mindre kantiga stenar 
i mängd träffas. 

De finare materialerna, grus och sand, förhålla sig ungefär 
som rullstenarne. Vanligen torde de dock vara något mera 
kantiga, hvilket väl också kan vara temligen naturligt. 

Slam och leraktiga partiklar saknas oftast helt och hållet, 
och skulle just denna rullstensgrusets rensköljda beskaffenhet 
vara en hufvudkarakter. Likväl är detta ingalunda alltid för- 
hållandet, såsom t. ex. i nyss omnämnda ås i trakten af Flen, 
äfvensom på åtskilliga ställen i åsarnes begynnelse, der de, 
ofta små och obetydliga, föga skilja sig från eller öfvergå till 
omgifvande moränmassor, t. ex. vester och norr om Finnå bruk 
samt mellan Fåsjön och Usken på »Nora» ?). 

I sin beskrifning om sandåsen vid Köping nämner Vv. Posr 
dock ett slags slam eller pulver, som städse följer rullstenarne, 
men som lätt kan bortsköljas. Det är en ytterst fin sand, icke lera, 
och synes vara tillkommet genom nötning. Åfven jag har 
funnit det vara en vanlig egenskap hos rullstenarne, att de äro 

!) V. POST anser dessa härstamma från en mycket aflägsen moderklyft. 

Detta kan vara möjligt, ehuru jag ej anser det sannolikt, då sådant i 

allmänhet icke är förhållandet i åsarne. Påpekas må ock, att qvart- 


i siter — om likartade kan jag icke säga — finnas i omnejden. 
BID:G.. U:-N:0. 50. 


d2 0: GUMELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


betäckta med ett ytterst fint, men ej i någon stor mängd be- 
fintligt, pulver, ett verkligt slippulver, hvilket dock icke finnes 
qvar, der stenarne legat utsatta för regnet. ”Tillvaron af detta 
slipmjöl utesluter ju i sjelfva verket rullstenarnes bildning genom 
rullning och slipning i rinnande eller böljande vatten och angifver, 
att de rundats och fått sin form genom gnidning eller slipning 
i likhet med, men dock på annat sätt än, morängrusets stenar. 

Till samma mål hänvisar ju äfven deras vanligaste form. 
Denna är, såsom Vv. Post också uppgifvit, en påtvå motsvarande 
sidor något plattad aflångt rund form. Hade den tillkommit 
genom rullning på en hafsstrand eller i en forsande elf, borde 
de knappast, der ej stenens ursprungliga form varit platt eller 
dess inre textur företrädesvis underlättat tillplattning, hafva 
framställt denna ofta så tydliga och väl utbildade, så att säga, 
normala rullstensform. 

Ånnu en annan iakttagelse af v. Posr måste jag här om- 
nämna. Han säger att rullstenarne i Köpingsåsen städse ligga 
med sin längdaxel i åsens längdriktning, hvilket skulle utvisa, 
att de blifvit aflagrade på sin plats genom från sidan verkande 
krafter — genom vågsvall. Denna iakttagelse är sålunda synner- 
ligen lämplig för det förklaringssätt för åsarnes bildning, som ÅA. 
ERDMANN söker bevisa, men likväl har han !), ehuru han anser 
det såsom ett undantag, anfört en iakttagelse från Upsalaåsen, 
strax söder om staden, som visar ett motsatt förhållande. De 
aflånga rullstenarne lågo nämligen der vinkelrätt mot åsens 
längdriktning. Sjelf har jag vid de festa tillfällen fåfängt för- 
sökt utfinna någon annan allmänt gällande regel för stenarnes 
läge på det ena eller andra stället i en ås, än att de ligga på 
den platta sidan, oaktadt jag med kännedom om vV. Posts nyss- 
nämnda uppgift särskilt letat derefter. Oftast synes jemväl 
läget vara sådant, att man skulle vilja anse dem vara skjutna 
öfver eller under hvarandra. Detta är dock en iakttagelse, som 
det kan hafva sig svårt att med säkerhet afgöra, och den kan 
derför högst anses såsom sannolik. 

Angående lagringen inom åsarne, finner man vanligen de 
äldre författarne uppgifva, att denna är temligen otydlig, att 
den endast består uti en vexling af olika grofva materialer 
o. 8 v. Stundom uppgifves dock, att den är ganska tydlig i 
form af olika stupande bankar, som tvärt afslutas, d. v. s. att 


!) »Bidrag till känn. om Sveriges Qvartära Bildningar». sid. 90. noten. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O 8. 309 


den är diskordant. I samma mån, som vägbygnaderna för- 
bättrats och jemväl andra behof fordrat tillgång på rullsten och 
på grus af denna art, hafva grustagen blifvit större, och erfaren- 
heten om åsarnes inre bygnad således i samma mån kunnat 
tillväxa. På grund deraf, att hela åsen betraktades såsom ett, 
har sedan den åsigten mer och mer utvecklat sig, att rullstens- 
gruset är utmärkt genom sin vackra och tydliga, vanligen dis- 
kordanta, skiktning. Huruvida detta är förhållandet, äfven om 
man endast afser kärnan — i den inskränktare mening, under 
hvilken jag nu betraktar den — skall jag försöka något utreda. 
Den egentliga rullstenskärnan är på vissa ställen ganska mäktig, 
på andra mycket tunn. Sålunda har jag t. ex. i Karlslundsåsen 
söder om Örebro sett den på ett ställe minst 20 fot mäktig. 
Ej långt derifrån syntes den inskränka sig till ett enda hvarf, 
som blott var några tum till en fot tjockt. På andra ställen 
har jag sett dessa rullstenshvarf 30-—40 kanske 50 fot mägtiga, 
utan att man ändock kommit igenom dem. På en del ställen 
finner man knappast någon rullsten i åsen, endast grus och sand, 
på andra åter träffas rullstenen i vexlande hvarf med de finare 
beståndsdelarne. — På sistnämnda ställen är skiktningen van- 
ligen fullt tydlig, om också 1 hög grad rubbad och afbruten. 
Der kärnan består mera enbart af rullsten, är den deremot 
vanligen aldeles eller i det närmaste oskiktad, hvarpå talrika 
exempel skulle kunna anföras 1). Skiktningen inom kärnan. synes 
sålunda hufvudsakligen vara en bankning, ehuru de finare par- 
tiklarne stundom äfven visa en parallel anordning inom de en- 
skilda bankarne. 

D. HUMMEL uppgifver >) angående denna sak från de Små- 
ländska åsarne, hvilka aldrig varit betäckta af hafvet och sålunda 
sakna skalet: »Skiktning saknas här visserligen icke hos rull- 
stensbildningen, men den är dock sällan iakttagen». 

Slutligen må nämnas, att, så vidt jag vet, ännu aldrig i 
den egentliga åskärnan några lemmningar af växter eller djur 
blifvit inom Sverige träffade. DÉsor?) omnämner visserligen, 
att han i åsarne funnit växtlemningar förvandlade till lignit; 
men det är antagligt, att dessa fynd tillhöra skalet, så mycket 
mera, som DÉSorR nämner, att han anser dem vara af marint 

!) Man kan i detta fall få se åtskilliga uppgifter i beskrifningarne till de 
från Sveriges Geologiska Undersökning utgifne kartblad, men vida mera 
finnes i dithörande dagböcker, 


2?) »Om rullstensbildningar» sid. 7. 
3) Bull. de la Soc. Géol. de France. T. IV. ser. 2. 1846, 


34 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


ursprung och äfven innnehålla snäckor. Dylika fynd äro dess- 
utom flere gånger gjorda i åsarnes yttre ombhölje. 

Underlagret har, der icke fast berg eller bottengrus omedel- 
bart blifvit träffadt, visat sig bestå af finare sand och grus, stun- 
dom, isynnerhet mot djupet, öfvergående till ett fint något le- 
rigt slam, som i vått tilstånd förefaller sandigt, men i torrt är 
hårdt och sammanhängande såsom en lera. Någongång träffas 
deri äfven verkliga små lerlager. Detta skulle tydligen mot- 
svara, hvad jag förut?) kallat äldre glaciallera och glacialsand. 

Det förefinnes, som nämndt, dels under åsarnes rullstens- 
massa, dels är det också otvifvelaktigt denna bildning, som på 
många ställen anträffas vid sidan af åsarne, ehuru den der 
blifvit bestämd såsom mosand, såsom lerig mosand, stundom 
ock såsom tillhörande den glaciala bildningen, men dock yngre 
än krossgruset. Det är i detta lager, som de flesta åsgrafvarne 
äro urgräfda. 

Slutligen framträder i afseende på åsarnes bygnadsmaterial 
den frågan: Hvarifrån äro rullstenarne komna? Hvar hafva de 
sin moderklyft? Besvarandet af denna fråga är af åtskilliga per- 
soner försökt. Den har varit stående på dagordningen nästan 
allt sedan man började studera åsarne. Men, då en af de vig- 
tigaste faktorerne fattades, nämligen kännedomen om den fasta 
bergskorpans sammansättning på närmare och fjärmare håll, 
var det ju sjelfklart nästan omöjligt att erhålla ett någorlunda 
tillfredsställande svar. Dessutom skedde besvarandet i de flesta 
fall endast efter ögonmått, ej genom direkt räkning. Dervid 
kommo alla mera starkt färgade eller på annat sätt särskilt ut: 
märkta ruilstenar att göra det intryck på synsinnet, som om de 
förefunnes i vida större relativt antal, än de verkligen göra. 
Till dessa stenar höra just de städse omtalade porfyrarterna, 
hvilka här i mellersta Sverige oftast synas leda sitt ursprung 
från nordvestra Dalarne. Af nyssnämnda anledning få dessa 
spela en stor roll, ehuru de blott ingå till en eller några få pro- 
cent i rullstensmassans sammansättning. 

FORCHHAMMER sökte genom direkt räkning bestämma de 
olika rullstenarnes art. Han fann, att rullstenssanden hade 
samma bergarter att framte, som underliggande rullstensler; 
men då detta jemte åtskilliga till utseendet främmande bergarter 
äfven innehöll talrika stenar af flinta och krita, bragtes han på 


!) DOm mellersta Sveriges glaciala bildningar». 1. 1874. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 3) 


den tanken, att alla rullstenarne förskrefvo sig från den under- 
liggande jordskorpans olika lager, och att de genom eruption 
kommit på sin nuvarande plats. Hans åsigt blef sålunda helt 
och hållet ofruktbar för frågans lösning. Han ville afhugga 
knuten. 

v. Posr sökte deremot !) lösa den genom stenräkning samt 
genom jemförelse mellan de i rullstenarne träffade bergarter 
och de af honom, såsom i fast häll uppträdande, kända. Han 
använde dock en 1 viss mån felaktig metod, i det han icke 
samlade materialet för sin räkning omedelbart ur lagret, utan ur 
en undankastad hög, ur hvilken de bättre rundade stenarne an- 
tagligen blifvit bortplockade till stensättning. Han fick derför 
sannolikt alltför hög halt af qvartsit?) och för låg af oranit. 

A. ERDMANN säger 7), att rullstenarne liksom krosstensgrusets 
stenar förskrifva sig till största delen från den fasta klyften i 
närheten, men att likväl många härstamma från ett ofta icke 
obetydligt afstånd. Särskilt må påpekas, huru en bestämning 
efter ögonmått kan förvilla, 1 det att ERDMANN, om hvars goda 
vilja och noggranhet i iakttagelsen ingen tvekan kan förefinnas, 
likväl kan uppgifva, att i åsen vid Dalelfvens utlopp största 
mängden af rullstenarne utgöres af sandsten och kalksten, under 
det att direkta räkningar?) utvisat en halt af 16,5 till 18,5 pro- 
cent af dessa bergarter tillsammans. 

1870 gjorde jag några försök ?) att bestämma arten af ste- 
narne i rullstensgruset å bladet »Örebro» i deras förhållande till 
der befintliga fasta berghällen. Detta försök gaf en tydlig fin- 
gervisning, att den under åsen liggande berggrunden har stort 
inflytande på procenttalet af de i åsen ingående rullstenarnes 
art, men att det icke är omedelbart, utan först en sträcka söder- 
ut, som inflytandet fullt gör sig gällande. Derjemte visade sig, 
att olika bergarter utöfvade olika stark verkan till förändring 
1 rullstensgrusets sammansättning, så att t. ex. den korniga 
kalkstenen nästan aldeles försvinner i rullstensgruset, under det 
att de sega diorit- och trapparterna i de allra flesta fall förefinnas, 
äfven om man icke kan iakttaga dem i fast klyft i närheten. 


') »Om sandåsen vid Köping». 

2?) Jemför anmärkningen i noten sid. 31. 

3) »Sveriges Qvartära Bildningar». 

) Verkstälda af mig. - 

>?) Se »Bidrag till kännedom om Sveriges erratiska bildningar». — Ö. af 
K. V. A. Förh. 1871 N:o 5. 


30 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Under de följande somrarne har jag fortsatt dessa under- 
sökningar, hvarjemte sådana af några andra bland geologerna 
vid Sveriges Geologiska Undersökning blifvit verkstälda. 

I beskrifningen till kartbladet »Segersjö» !) har V. KARLSSON 
visat, huru eurit, hvilken bergart norrut på »Örebro» finnes i 
fast klyft, vid norra kartkanten ingår i rullstensgruset med 29 
procent. men föga öfver 2 mil sydligare sjunkit till mindre än 
3 procent, dervid synnerligen regelbundet aftagande i mängd. 
I afseende på den kambriska sandstenen (inräknadt siluriska 
bergarter) visar sig ett motsatt förhållande. Under det att de nord- 
ligaste två räkningarne icke visat någon enda sten häraf, finner 
man i den tredje en; men sedan, då man nedkommit på»den 
egentliga, af kambriska och siluriska lager bildade, Nerikesslätten, 
visa sig strax vid Qvismaresjöarne 6 procent, sedan längre söder- 
ut 1 ordning 8,5, 39,5, 41,6, 42,0, 35,0, 61,0 samt slutligen + 
mil S. om bladkanten 62 procent. I afseende på den siluriska 
kalkstenen påpekar KARLSSON här detsamma, som jag anfört om 
den korniga kalkstenen, att den är sällsynt i rullstensgruset, 
men i riklig mängd förefinnes i närliggande krossgrus, hvarför 
dess försvinnande sannolikt i någon mån får tillskrifvas rull- 
stensgrusets egenskap att genomsläppa dagvatnen. 

Med anledning af en undersökning af den s. k. kalkgraniten 
i Upland”?), som jag år 1872 anstälde på stuffer, förvarade å 
Geologiska Byråns Museum, gjorde jag äfven en sammanställ- 
ning af de rullstenar af liknande bergart, som jag år 1871 vid 
undersökning af Upsalaåsen på 23 ställen mellan Dalelfvens ut- 
lopp och Mälaren hade bestämt. Det visade sig då, att i de 4 
nordligaste stenräkningarne (200 stenar på hvarje ställe) icke 
träffats någon enda rullsten af denna art. I den femte vid Mehede 
gästgifvaregård, funnos 3, hvarefter antalet hastigt växte till 5, 19, 
15, 47, 63 och 105 vid Tierps kyrka. I de tolf sydligare räknin- 
garne förekom sedan ett mellan 23 och 1 vexlande antal rull- 
stenar af sådan bergart. Ett i viss grad motsatt förhållande 
visade kambriska och siluriska bergarter, i det att dessa längst 
i norr förefunnos till ett antal af 33, 37, 31 och 19, hvarefter 
de minskades till 5, 6, 4, 12, 5, 0 och sedan en och annan i 
somliga räkningar. Den bruna kalkstenen fanns endast i de 5 
nordligaste med 6, 10, 1, 1, 1 rullstenar. 


NES GU NIONE9: 1873: 
206 BRÖT: BI ol NO/ Sp MOR: 


— AL tr 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 3. 37 


År 1875 meddelade jag !) resultatet af de stenräkningar i 
olika grusarter, som jag verkstält på bladet »Nora». 

Jag hade funnit, att rullstensgruset står i nära samband 
med bottengruset och med de berg, från hvilka efter refflornas 
riktning detta grus erhållit sina hufvudsakliga beståndsdelar; att 
bottengrusets material i hufvudmassa blifvit fördt en mil framåt, 
kanske något mera, och rullstensgrusets ännu ett kort stycke 
längre; samt att i närmaste närhet befintliga bergarter dock 
ofta mycket hastigt inverka starkt förändrande på såväl det ena 
som det andra grusets sammansättning. 

I åsarnes öfre del mellan kärnan och skalet finner man 
stundom bäddar af krossgrus, hvilka genom beskaffenheten af 
det deruti ingående materialet visa sig tillhöra det öfre kross- 
gruset. v. Post omtalar sådana lager från Köpingsåsen. A. 
ERDMANN kallar dem »krosstensartade skikt» och säger, att de 
»mycket påminna om krosstensgrus». Han synes dock i sjelfva 
verket icke draga 1 tvifvelsmål, att det verkligen är krosstens- 
grus. Han antager, att dessa bankar kommit på sin nuvarande 
plats genom simmande isflottor. 

Hos åsarne träffar man också ofta än enstaka block än hela 
blocksamlingar dels liggande på rullstenskärnan dels på åsens 
täcke. Åfven dessas transport har man velat tillskrifva flytande 
is, hvilket väl också torde vara riktigt, hvad de senare beträffar, 
hvilka genom sitt läge på otvifvelaktiga saltvattensbildningar 
visa, att åsarne vid deras aflagrande varit nedsänkta under hafvets 


yta. Hvad de förra åter angår — eller de block, som hvila på 
åsens kärna och blifvit öfverlagrade eller åtminstone kringlagrade 
af de marina bildningarne, — så är det sannolikt, att de till- 


höra åsens bildningstid, att de sålunda kommit på sin plats sam- 
tidigt med åsens tillkomst, såsom sådan. 

De festa af dessa block äro kantiga eller blott afrundade 
på kanterna. Sådana block har jag ytterst sällan funnit inne i 
åsarnes egentliga kärna, men stora mer eller mindre rullade 
stenar träffas der oftare. Det händer till och med, att åsens 
hufvudmassa är bildad af sådana, så t. ex. vid Pålsboda jern- 
vägsstation. 

Slutligen må jag i afseende på åsarnes sammansättning 
och yttre former gemensamt anföra den iakttagelsen, att de ofta 
mot den öfre, i allmänhet nordliga, ändan blifva små och obe- 


4 


DESIGT UN 000. 


30 Oc GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


tydliga, deras innehåll blir mindre typiskt rullstensgrus, deras 
begränsning mot krossgruset blir otydlig, men deras åsform är 
väl bibehållen, om också ryggen blott höjer sig få fot öfver 
underlaget och stundom äfven träffas nästan lägre än omgif- 
vande krossgrusmarker. Det skulle vara svårt eller omöjligt att 
med säkerhet följa rullstensåsarne till detta deras första ursprung, 
då alla deras väsentliga egenskaper efterhand försvinna med 
undantag af ryggformen, (hvilken dock äfven mångenstädes visar 
sig hos krossgrusbankarne), om icke ett eget förhållande nästan 
ständigt med dem ägde rum, nämligen, att äfven i en block- 
höljd krossgrustrakt, der större och mindre block täcka hvarje 
fot af krossgrusets yta, framgår rullstensåsen med jemn och 
slät rygg aldeles utan eller med högst få block. Denna iakt- 
tagelse är gjord i mellersta Sverige och finnes omnämnd 1 flera 
af de från Sveriges Geologiska Undersökning utgifna kartbe- 
skrifningarne. Den är också påpekad af D. HUMMEL såsom 
vanlig 1 Småland. 

Denna åsarnes egenhet torde knappast kunna förklaras 
genom någon af hittills uppstälda »åsteorier». Det är också 
sjelfklart, att den fullkomligt utesluter möjligheten af block- 
transport genom simmande isflottor. Huru jag har tänkt mig 
förklaringen, skall jag i det följande framställa i sammanhang 
med förklaringen öfver hela rullstensgrusbildningen. 

Om vi nu öfvergå till åsarnes förhållande till markens yta, 
så finna vi äfven detta särdeles inveckladt. »Åsarnes lopp fram- 
går oberoende af jordytans reliefformer», säger A. ERDMANN !). Han 
upprepar längre fram: »Hufvudåsarne fortlöpa oberoende af relief- 
formen hos trakten»; samt »äfven biåsarnes lopp är oberoende 
af reliefformen». Att det dock icke är så alldeles fullkomligt 
detta oberoende, finner man strax derefter, i det att man får 
veta, att det kuperade Södermanland frambringat ett ovanligt 
stort antal biåsar i jemförelse med de slätare trakterna N. om 
Mälaren och Hjelmaren samt att »åsarnes rygglinier stiga och 
falla med underlagets absoluta höjd». 

iedan förut hade såväl svenska som utländska forskare 
iakttagit, huru åsarne fortgingo genom dalar, öfver slätter och 
mindre höjder, och syntes de sålunda verkligen vara oberoende 
af reliefformen hos jordytan. 


!) »Bidr. t. k. om Sver. Qvart. Bildningar». 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O 8. 39 


Under fortgången af Sveriges Geologiska Undersökning har 
dock iakttagits ett och annat förhållande, som visat, att åsarne 
verkligen i viss mån äro beroende af den underliggande jord- 
ytans former, om de än i andra visa sig fullkomligt oberoende 
deraf. Detta är ju också i viss grad påpekadt af HISINGER och 
Vv: POST. 

A. E. TÖRNEBOHM ") säger, att åsarne äro beroende af 
landets reliefformer i de lägre trakterna, men, så snart de nå 
300 fots höjd, följa de dalgångarne. Men ej heller detta håller 
streck såsom allmän lag. 

De mest studerade åsarne, och hvilka tillika äro de bäst 
utbildade, vi i Sverige äga, äro de, som framgå tvärtöfver mel- 
lersta Sveriges slättbygder från höjderna i norr mot Dalelfven 
eller Dalarne genom den stora från öster mot vester och sydvest 
sig sträckande triangelformiga dalgång eller lågtrakt, som har 
sin mynning mellan Dalelfvens nedre lopp i norr och Kolmor- 
dens höjder i söder, och hvilken mot vester drager sig nedåt 
till närheten af sjön Skagern vid Venerns nordöstra hörn, der- 
vid i nordvest begränsad af Kils och Lekebergen samt deras 
fortsättning i nordostlig riktning och mot söder af Tivedens, 
Tylöskogens och Kolmordens höjder. Dessa höjder hafva branta 
stupningar mot låglandet, under det de fortsättas, de förre åt 
norr och nordvest, de senare åt söder såsom sakta stigande 
temligen kuperade högtrakter. 

Inne på den sålunda omgränsade trekanten förefinnas åtskilliga 
höjdsträckningar med i stort sedt ost—vestlig riktning, brant 
stupande mot norr och småningom sänkande sig mot söder, såsom 
t. ex, Käglans högtrakt, som fortgår från nejden öster om 
Kils kyrka, söder om Väringen och Arboga stad inåt Söder- 
manland; vidare en mindre sträckning, som framgår söder om 
Orebro, följer Vestra Hjelmarens södra strand och sedan kan 
följas ut igenom Stora Hjelmaren, der den medels hithörande 
öar — Vinön med flera — afskiljer Södra Hjelmaren, såsom 
en särskild del af sjön; en ännu Oobetydligare höjning söder 
om Mosjön och Qvismaresjöarne; samt slutligen längre 1 söder 
en större höjd, som framgår litet sydligare än statsbanan i när- 
het en af Halsbergs station, och hvilken nämnda bana mellan 
Halsberg och Pålsboda stiger uppför, hvarefter höjden fortsätter 
österut, men ej tydligt kan följas synnerligen långt. På sist- 


DES. GENUIN:03. 


40 o. GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


nämnda högtrakts sydsluttning ligga sjöarne Tisaren och Sottern, 
hvilka med sina långgrunda steniga, i vikar och uddar fördelade 
norra, och sina nästan linieräta, tvärt stupande, södra stränder 
väl vitsorda den ofvan anförda skildringen af traktens lutnings- 
förhållanden. Just innom detta område hafva vi sålunda ett särdeles 
godt tillfälle att studera rullstensbildningens beroende eller obe- 
roende af markens relief. Just inom detta område får man också 
de bästa bevis, man kan vänta, för att utreda denna sak. 

Vid efterföljande framställning anhåller jag att få hänvisa 
till de af Sveriges Geologiska Undersökning utgifna kartbladen 
»Nora», »Latorp», »Riseberga», »Riddarhyttan», »Linde», »Öre- 
bro», »Segersjöp, »Engelsberg», »Ramnäs», »Köping», »Arboga», 
»Säfstaholm», »Sala», »Vesterås», »Eriksberg» och »Nyköping». 
Åfven flere af de öfriga bladen kunna lemna goda bidrag, men 
det är egentligen förhållandena på dessa, jag här vill taga i be- 
traktande. 

Ser man först på åsarnes lopp öfver slättmarken, skall 
man finna, att de, oberoende af lutningsförhållandena, fram- 
gå med långdragna svängningar åt öster och vester om nor- 
mallinien, likasom om åsarne varit underkastade ett lindrigt 
tryck efter längden. 

Tager man vidare i betraktande deras lopp nordligt från Kils- 
bergens höjdsträckning, således inne i Nerikes oeh Vestmanlands 
bergsbygder, skall man här finna, att åsarne strängt följa dal- 
gångarna, men att de derjemte på ställen, der två dalgångar 
finnas att välja på, städse taga sin väg genom den, som går 
närmast i öfverensstäimmelse med normalriktningen hos refflorna i 
trakten, äfven om denna dal går på betydligt större höjd. Flere 
sådana exempel kunna anföras. Sålunda hafva vi den s. k. Mo- 
åsen, som från trakten af Norasjön går ut till den nedanför 
Kilsbergen vid Jerle framstrykande Lindeåsen och dervid icke 
väljer vägen åt öster utför genom Hammarbyåns dal utan åt 
S.S. 0. uppför genom Modalen. Likaså tager Norrköpingsåsen 
från trakten af Ramsbergs kyrka ingalunda sin väg genom den 
åt norr sig böjande dalgången, i hvilken sjöarne Glien samt 
Norr och Sörmogen ligga på omkring 350 fots höjd, utan den 
har valt sträckningen genom en mindre dal, som stiger till 400 
och 500 fots höjd öfver hafvet, men som går ungefärligen i 
refflornas riktning. På samma sätt går också Fernaåsen från sjö- 
arne Barken icke genom den på 336 fots höjd i en båge åt 
norr svängande dalen ned åt Amänningen, vid hvars södra 


RR nn RR nn 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 41 


ända Strömsholmsåsen börjar, utan den tager sin väg genom 
den närmast intill höjderna, närmast normalrefflornas riktning, 
gående dalgången förbi St. Kedjen och Svansjöarne, ehuru den 
här tvingas att öfverstiga en höjd af omkring 500 fot öfver 
hafvet. 

Inom den trakt, som innefattas på kartbladet » Nora» finnes 
dock åtminstone en ås, som visar en stark afvikelse från refflornas 
normalriktning. Åsen — Stadraåsen — som framgår mellan 
sjöarne Greken och Saxen, går nämligen i riktning från N.V 
åt 5.0, men denna ås ligger i en trång och djup dal, omgifven 


af stora och branta höjder, hvilken utgör fortsättningen af den 


i refflornas riktning gående sjön Greken och förbinder denna 
med Vikern och således medelbart med' Norasjön och Modalen. 
Detta torde vara anledningen till dess fortgång i nämnda väder- 
streck. Denna ås har sannolikt sin fortsättning genom sjön 
Vikern till Moåsen. Den emottager korta biåsar från smärre 
dalar på norra sidan. Vid sjön Grekens båda vikar åt norr 
och nordvest ser man äfven små rullstensåsar, hvilka då skulle 
vara den hittills, så vidt jag vet, nordligaste kända början till 
nyssnämnda ås. Vid Vikern tillstöter också antagligen en sido- 
ås från norr. Det synes äfven sannolikt, att en förbi Mogrufvan 
söder om sjön Vikern framgående ganska vacker och väl utbildad 
ås, som mot söder aftynar och försvinner, innan den når högsta 
ryggen af Kilsbergen, har sin början mot all vanlighet i söder 
och sin sträckning mot Vikern till mötes mot Stadraåsen. Åfven 
i Elflångens dal, som utgår i Vikerns sydvestra hörn, ser man 
spår af rullstensgrus efter sydöstra dalväggen. Då nu härtill 
lägges, att en ås, ganska stor och vacker, är träffad i Jernboås 
socken, framgående mot nordvestra viken af Fåsjön, och en annan, 
mindre, mellan Usken och Fåsjöns nordöstra vik, kan man hafva 
anledning antaga, att här en stor åsknut är för handen, att ett 
stort antal små åsar ur alla dalar framkomma mot den gemen- 
samma föreningspunkten för alla dessa dalar, hvilken är belägen 
i Norasjön, för att från denna genom Moåsen förena sig med 
Lindeåsen. Jag får i det följande ännu ytterligare anledning 
att tala om detta märkvärdiga förhållande, hvilket för öfrigt, en- 
ligt hvad D. HUMMEL i sin uppsats !) har att förmäla om de Små- 
ländska åsarne, på mer än ett ställe skall hafva sin motsvarighet 
derstädes. 


') »Om rullstensbildningar». 


47 0. GUMZLIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Utom de nämnda åsarne har man ännu flere, som ur de 
Kilsbergen genomskärande dalarne framkomma till låglandet, 
såsom Lindeåsen genom Rossvalens dal, en biås till Norrköpings- 
åsen, hvilken vid sjön Lien i närheten af Riddarhyttan bildar 
det förr omnämnda väldiga rullstensfältet samt en biås till Kö- 
pingsåsen efter sjöarne Öfre och Nedre Vettern. 

Ytterligare hafva vi att iakttaga en ås, som icke kommer 
fram ur någon dal genom Kilsbergens höjdsträckning, utan 
börjar nedanför dessa 1 Garphyttedalen på omkring 350 fot ö. 
h. Den fortgår utför denna dal, alltjemt sänkande sig, tills 
den i trakten af Hidinge kyrka på något öfver 150 fot ö. h. 
når Svartåns dal, hvilken den nu följer uppåt till Kälkesta åt 
S.S.V., städse så att säga, i lä under Kilsbergen. Här böjer 
den sig och stiger uppför höjden till Edsbergs Sanna på 250 
fot ö. h., hvarefter den följer refflornas normalriktning ned mot 
Nerikes södra högtrakt. 

Ett med riktningen hos denna ås analogt förhållande träffas 
äfven hos den förut omnämnda Lindeåsen, i det att denna från 
Rossvalens dal först visar en tendens att sträcka sig ut öfver 
lågtrakten i ungefärlig fortsättning af nyssnämnda dal, hvilket 
också är temligen öfverensstämmande med refflornas normal- 
riktning, men i stället vid staden Linde börjar vika tillbaka 
mot Kilsbergen, och stigande upp på dessas sidosluttning följer 
dem under 2,25 mils sträckning, hvarefter den medels en 0,5 
mil lång båge böjer sig ut från Kilsbergen och riktar in sig i 
refflornas riktning, hvilken den sedan följer med svaga krök- 
ningar ned mot Halsberg. Den intager mellan Linde och trakten 
af Yxe en högre nivå än österut liggande höjder och går här 
fram sammanhängande och utan afbrott. Midt för Yxe kommer 
den ned i Jerleåns dal, hvilken den sedan följer i form af lång- 
dragna kullar med större och mindre afbrott. Vid Jerleborg 
börjar den åter höja sig, och framgår sedan efter Kilsbergens 
fot, tills den, när dessa vika undan mera åt vester, svänger nedåt 
slätten och fortgår till mötes med Örebroåsen. 

Ånnu en annan ås kan jag anföra såsom bevis på att icke 
ens öfver 300 fots höjd åsarne äro bestämdt »bundna vid dal- 
gångarne» 1)... Denna ås — Karlsdalsåsen — hör egentligen till 
vestra Sveriges åsar. Den framkommer ur sjön Halfvars Noren, 
nära Svartelfvens utlopp ur denna sjö, men följer icke elfvens 


!) Med detta uttryck måste ju tydligen menas de lägsta dalgångarne, de, 
genom hvilka vatnen taga sin väg. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8 43 


krökning åt öster, under hvilken den framgår på 535 till 497 
fots höjd öfver hafvet, utan i stället en dalgång åt söder, genom 
hvilken den måste erhålla minst 617 fots böttenböjd. Men från 
Svartelfvens dal, der vattenytan ligger på 497 fots höjd, mottager 
den en biås i riktning O.N.O.—V.S.V., som för att kunna 
förena sig med hufvudåsen på omkring 5000 fots längd måste 
stiga till närmare 550 fots bottenhöjd. 

Om vi nu söka utforska, huru åsarne förhålla sig på Nerikes 
slättbygd och vid mötet med den tvära stupning, som begränsar 
denna i söder, så kunna vi inskränka oss till några få exempel. 

Lindeåsen går, såsom förut är nämndt, efter refflornas normal- 
riktning fram till trakten af Halsbergs jernvägsstation, således till 
vid pass 0,25 mil från den söder derom mötande höjdsträckningen. 
Den har i närheten af Adolfsbergs helsobrunn förenat sig med Öre- 
broåsen, hvilken från sin fjörjan 1 närheten af Käglans norra af- 
stupning fortgår temligen rakt söderut till Örebro Stad der den 
viker af åt Ne på omkring 0,25 mils afstånd från förr om- 
nämnda här framgående höjdsträckning om endast 200 fot ö. h. 
Den höjd, som möter nära Halsberg är omkring 400 fot ö. h. 
Här viker hufvudåsen af i vestsydvest och fortgår, hållande sig 
på ungefär samma afstånd från höjden under 0,75 mils sträck- 


ning, då höjden sänker sig, och åsen åter böjer sig i en båge 


g 
samt genom Lerbäck fortgår åt söder. 

Följa vi nu den närmast österut framgående åsen — Glans- 
hammarsåsen —, så kunna vi först se, huru denna, kommande 
ned ifrån kartbladet »Linde», vid och i sjön Väringen är för- 
delad i en mängd kullar och smärre ryggar. Den stöter vid sjöns 
södra strand emot Käglans norra tvärsluttning, hvilken icke 
i denna trakt genom någon dalgång kan underlätta öfver- 
gången. Åsen försvinner här fullstandiot tills man öfverskridit 
sjelfva ryggen, då den med ens åter änrälas, vackert utbildad, 
stödjande sig mot en bergkulle, hvars plana rygg utan afbrott 
fortsättes genom åsens krön. Åsen fortgår nu i det närmaste 
sammanhängande ned till Hjelmaren, utskjuter 1 denna sjö i 
form af en lång rygg, som, afbruten genom det smala och jem- 
förelsevis Hjärpa norra Essundet, fortsättes i den nära 0,25 mil 
långa Essön. Vid dess södra ända vidtager det bredare södra 
Essundet och vid södra stranden af detta stöter åsen mot norra 
afstupningen af den här framgående höjdsträckningen, som för- 
mådde Örebroåsen att böja sig åt sydvest. Glanshammarsåsen 


44 0. GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR 


har en lämpligare väg något öster om sin normalriktning och 
framgår der. Längre söderut, ej långt från Pålsboda station, 
möter den samma höjdsträckning, mot hvilken Lindeåsen böjde 
sig åt vestsydvest. Glanshammarsåsen böjer sig 1 stället åt syd- 
sydost för att komma fram förbi den ännu högre bergstrakten 
1 vester. 

Slutligen kunna vi omnämna Norrköpingsåsen, hvilken vi 
förut träffat vid dess framkomst genom en mindre betydlig dal 
från Ramsbergstrakten. Denna ås framgår sedan rak och nästan 
utan afbrott öfver den temligen jemt sig sänkande trakten, hvars 
högsta kullar den på långa sträckor bildar, ned mot Fellingsbro 
kyrka och jernvägsstation. Här stöter den på den djupa dalen, 
genom hvilken Opbogaån framrimner till Mälaren. Dervid för- 
delar den sig i en rad af åtta stycken koniska kullar, hvilka 
i sydvestlig riktning framgå mot den lilla obetydliga dal, som 
vid Urvalla genomskär Käglans rygg. 

I denna dal smyger sig åsen upp, höjande sig på en kort 
sträcka från en bottenhöjd af blott ett eller två tiotal fot öfver 
hafvet till omkring 100 fot ö. h. Dess rygg stiger till omkring 
170 fot ö. h. Sedan den kommit upp på höjden, sänker den 
sig så småningom med denna och fortgår utan ett enda egentligt 
afbrott ända ned i Hjelmaren, der den bildar den långt utskju- 
tande Lungers udde. Synlig i några små holmar och på den 
stora Vinön, framgår den till södra stranden, der terrängen 
synes hafva varit mindre lämplig för dess utbildning. Det kan 
derför vara tvifvel underkastadt, huruvida denna ås verkligen 
gör skäl för det namn, den erhållit, eller om dess fortsättning 
ligger något mera i vester, än den ås, som nu efter dalgångarne 
i form af afbrutna kullar fortsätter genom Kolmorden åt Oster- 
götland och Norrköping. 

Säkert är dock, att åsarne 1 Södermanland, ehuru inga- 
lunda framgående på mera än 300 fots höjd öfver hafvet, delvis 
till och med, alldeles som på Nerikes slättbygd, på mindre än 
100 fot ö. h., på samma sätt som refflorna böja sig efter dalarne 
åt sydost. 

Med dessa anförda fakta tror jag mig hafva vederlagt det 
påståendet, att åsarne vid en viss höjd äro bundna vid dalarne, 
men på lägre afvägning fortgå oberoende af jordytans form. 
Tvärtom har det visat sig, att de äro i viss mån beroende af 
ytformen till och med på få fot öfver hafvet efter deras nuva- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 45 


rande läge, men att de också kunna visa sig oberonde deraf 
på 3—600 fot ö. h. och sannolikt ännu högre. 

Genom denna utredning i detalj af åsarnes lopp har frågan, 
som det synes, blifvit ännu mera invecklad, och likväl är det 
just på utfinnandet af en allmängiltig förklaringsgruud för alla 
dessa förhållanden, som frågans lösning ytterst måste bero. Att 
jag tror mig hafva funnit denna förklaringsgrund, har naturligen 
varit skälet, som kunnat förleda mig att uppträda i strid med 
så många, hvilka alla otvifvelaktigt misslyckats, men af hvilka 
likväl de fleste hvar i sin ordning och i sin mån bidragit till 
frågans utredande och lösningens möjliggörande. 

Dock, innan jag kan framlägga denna förklaring, återstår 
att säga ännu några ord om åsarnes riktning i förhållande till 
refflornas.  Afven denna har varit en mycket omtvistad sak. 
Under det t. ex. SEFSTRÖM och hans efterföljare försökte fram- 
hålla denna öfverensstämmelse, och deri, ehuru naturligen af an- 
nan orsak, understöddes af de äldre glacialisterna, förklarades 
denna öfverensstämmelse af strandvallsteoriens anhängare, för 
hvilka den var en svår stötesten, vara endast skenbar. Häruti 
förenade sig också erosionsteoriens anhängare, och ännu för en 
kort tid sedan fick man se samma påstående, visserligen icke 
på grund af något vidsträcktare studium ute i naturen, fram- 
hållas af N. O. Horst?!) Mot honom kan jag anföra såsom 
auktoritet D. HUMMEL, hvars vidsträckta erfarenhet i denna sak 
af få nu lefvande torde öfverträffas. Han anför i sin flera gånger 
citerade och på intresseväckande fakta och utredningar särdeles 
rika uppsats »Om rullstensgrus» ganska slående exempel på en 
sådan öfverenstämmelse. 

Men för att icke ensamt stödja mig på auktoritetsgrund, vill 
jag äfven anföra några resultater af den erfarenhet, jag varit i 
tillfälle förvärfva, hvarvid jag då först får hänvisa till ett och 
annat af det redan anförda, der jag haft anledning påpeka 
denna sak. 

På geologiska kartbladet »Sala» ser man åsarne fortgå nästan 
i norr och söder likasom refflorna, men på en sträckning af 
Badelundsåsen mellan Hedtorp och Sätra brunn går den nästan 
rakt i öster och vester. Detta skulle sålunda vara ett undantag. 
Men ett motsvarande undantag i afseende på refflorna är i samma 
trakt iakttaget, nämligen strax sydost om Hemmingsbo gäst- 


1) »Om de glaciala rullstensåsarne». G. F. Förh. N:o 31. 


46 0. GUMZLIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGARKR- 


gifvaregård, der en häll händelsevis vid traktens rekognoskering 
var blottad och visade refflor, gående N. 87” O. Förklaringen 
till denna afvikelse i refflornas riktning måste väl sökas i det 
sidotryck, som isen varit underkastad från den i vester fram- 
skjutande bergstrakten på andra sidan om Fläcksjön. Att de 
likväl strax i närheten gått nära normalt på den något högre 
liggande trakten österut må anmärkas. 

På bladet »Nora» iakttog TH. NORDstrRöÖM, som biträdde 
mig vid rekognoskeringen derstädes, att en del af bergen i trakten 
omkring Hammarbyåns dal vände stötsidan åt vester i stället 
för åt norr eller nordnordvest. På Hjulåsaberget syntes också 
refflor gående från vester åt öster. På flere andra ställen å samma 
blad iakttog jag, huru refflorna i dalarna rättade sig efter dessas 
riktning, under det att de på höjderna gingo normalt. 

Omkring vattendelaren på Kilsbergen på bladet »Latorp» 
har jag sett, huru stötsidan i allmänhet ligger åt norr, men vid 
St. Grytsjön, der dalen böjer af åt vester för att sedan efter 
Elflången gå i nordost till Vikern, hade stötsidan vändt sig åt 
öster och vid Elflången tyckes den ligga åt söder. Likaså är 
förhållandet, der Skrikarhyttedalen mynnar ut åt Vikern. För- 
utsatt, att dessa mina iakttagelser verkligen äro riktiga, synes 
det antyda att, under det inlandsisens hufvudström fortgick i 
den af normalrefflorna antydda riktningen, underströmmar fram- 
gått i, af dalarnes sträckning betingad, afvikande riktning. 

Detta är för öfrigt ingen ny iakttagelse. KEmHav!) be- 
rättar redan omkring 1840, att refflorna nere 1 dalarne följa 
dessa i alla deras slingringar, under det att refflorna uppe på 
höjderna fortgå tvärt öfver de mötande dalarne utan att ändra 
sin riktning. Detta var för honom ett bevis, att icke en in- 
Jandsis kunnat frambringa retflorna och bergens afslipning, emedan 
han ansåg isen såsom en spröd kropp, som ej kunde i sitt inre: 
röra och förskjuta sig. 

A. M. JERNSTRÖM ?) omtalar, att i finska Lappmarken de: 
normala refflorna på dominerande höjder gå N.45” O. med stöt- 
sidan åt S.V., således öfverensstämmande med de af BorHTLINGK 
vid Varangerfjordens södra strand iakttagna. I sydvestra delen 
af Enareträsk gingo de åt N.25—45” 0. Men vid Ivalojokis 
mynning i Enareträsk gingo de åt N. 10” O. med riktning från 
höjderna, som omgifva Ivalodalen i söder. Om man åter går 


1) Nyt Magasin for Naturvidenskaberne. B. 3. 
2) »Material till Finska Lappmarkens geologi». Helsingfors 1874. 


BIHANG, TILL K; SV. VET AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8 47 


öfver dessa höjder, så finner man vid Tankajoki, hvars dal går 
från NOT mot! S.V.; ratt refflorna också gå S. 50” V.; och att 
stötsidan ligger åt N.O. 

Åfven SEFsTRÖM påpekade, att refflorna på en höjd lida im- 
verkan af en ännu högre bredvid liggande höjd. 

Man skulle kunna anmärka, att dessa sistnämnda uppgifter 
hafva föga sammanhang med frågan om rullstensåsarnes och reft- 
lornas öfverensstämmelse i riktning, men det är likväl så, att man 
förut varit benägen att anse, att inlandsisen rört sig i en viss hufvud- 
riktning för hvarje trakt och att de undantag, utvisade genom 
refflorna, som händelsevis kunde påträffas, antingen voro helt och 
hållet lokala, eller också yngre och egentligen härledt sig från 
en viss förskjutbarhet i massan, som föranledt, att de repande 
stenarne kunnat vika något åt sidan för ett mötande hinder. 

Fakta hafva emellertid efter hand blifvit insamlade, som 
visa, att olika lager i isen kunnat röra sig oberoende af hvar- 
andra, kunnat framskjutas i rät eller sned vinkel öfver hvarandra, 
och då detta har skett i de stora och djupa urskärningarne 
bör det äfven hafva i någon mån skett i de mindre djupa. 
Det är ju också temligen klart, att t. ex. en ispartikel, som 
passerar nära botnen i Hjelmarens dal bör fortskrida vida lång- 
sammare än en annan ispartikel, som framgår öfver Kilsbergen 
några famnar högre, ty dels går den förre långsammare såsom 
liggande närmare botnen dels har den längre väg att gå, innan 
den når södra gränshöjden. Den öfre ispartikeln borde sålunda 
hafva hunnit ett godt stycke nedåt Vestergötland, medan den 
nedre ännu befunne sig på Nerikesslätten. Men genom en så- 
dan olikhet i rörelse mellan de olika ispartiklarne och då äfven 
mellan de olika islagren, skulle ju nödvändigt inträffa, att de 
också kunde gå ännu mera oberoende af hvarandra, så att, under 
det den öfre partikeln eller det öfre lagret framskrede mot söder, 
ginge det undre efter markens relief åt sydost inåt Södermanland 
och ned mot Östersjön. 

Att för öfrigt rörelsen inne i isen bör hafva varit mycket 
oregelbunden, isynnerhet i dess undre delar, är temligen sjelf- 
klart. Men jag kan också anföra en direkt iakttagelse derom. 
A. HELLAND, som förliden sommar besökt Grönland för att studera 
dess imlandsis, omtalar nämligen?!) att bräen Tuaparsuit på södra 
sidan af Umanaksfjorden i sin med en lodrät vägg slutande 


!) »Om de isfyldte Fjorde og de glaciale Dannelser i Nordgrönland». 


48 0. GUM.ELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


ända visade lag eller aflossningsytor. Nära botnen voro dessa 
lag till den grad böjda, att på två ställen fullkomliga inver- 
sioner visade sig, hvilket »synes dels at maatte antyde, at Be- 
vegelsen i Isens Masse kan vere meget compliceret, dels at 
vise at Isen i Breen er i ikke ringe Grad plastisk». För öfrigt, 
säger HELLAND, har han ofta vid bräer, som sluta med en lod- 
rät kant eller vägg, iakttagit böjningar och stundom, huru lagren 
forma sig efter underlaget. 

Man får sålunda icke efter refflornas riktning på höjderna 
eller på enstaka ställen i dalarne bestämma isens rörelseriktning 
i det hela. 

Att derför, om man skall medgifva öfverensstämmelsen i åsar- 
nes och refflornas riktning, fordra icke allenast, att mot en krökning 
af åsarne skall finnas en motsvarande krökning i refflornas rikt- 
ning eller tvärtom, utan till och med, att man skall hafva 
sett förhållandet utan att särskildt hafva letat derefter, gjort 
behöfliga jordrymningar eller dylikt, det är dock väl för mycket. 
Då åsarne i det stora hela gå 1 öfverensstämmelse med refflornas 
riktning, torde man väl vara nödgad erkänna det verkliga sam- 
bandet mellan dem och söka förklaring för de jemförelsevis få- 
taliga undantagen på andra grunder (såsom t. ex. bristande iakt- 
tagelser, olika rörelse på olika höjd, senare förändringar o. d.), 
1 stället för att, på grund af de efter den hittills förvärfvade er- 
farenheten och kanske jemväl för den omfattade bildningsteorien 
svårförklarliga förhållandena förklara regeln vara endast »skenbar». 


Innan jag öfvergår till att framställa min tolkning af ås- 
fenomenet, måste jag naturligtvis till granskning upptaga de 
olika teorier, som hittills blifvit framstälda, och visa, i hvilka 
delar de brista i bevisningskraft. 


Först torde likväl, såsom på visst sätt principiell, den frågan 
böra besvaras: 

Vid hvilken tid äro åsarne bildade? 

SEFSTRÖM och hans efterföljare ville anse åsarne såsom en bild- 
ning af rullstensfloden. De gjorde dem således lika gamla, som 
denna. De äldre glacialisterna, AGASSIZ, CHARPENTIER m. fl., som an- 
sågo åsarne vara moräner, liksom äfven v. Post i afhandlingen om 
aflagringarne vid Strökärr, gjorde dem också lika gamla, som botten- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 8. 49 


gruset, på hvilket de dock genom sitt bildningssätt kommo att 
ligga. Då snäckgruset upptäcktes i dem, tjenade detta för LYELL, 
MaARrtIns m. fl. att bevisa, att de voro vida yngre, till och 
med yngre än hvarfviga leran. "Till denna åsigt slöt sig i se- 
nare tider BENNIGSEN-FÖRDER !), som påstod, att åsarne verkligen 
voro lagrade på lera och lermergel, hvilket visserligen för en del 
åsar kan vara förhållandet, men icke i allmänhet. Sedan v. Posr 
visat, att åsarnes innehåll borde delas i skal och kärna, samt att 
snäcklagren, ler och sandlagren, voro yngre bildningar, icke tillhö- 
rande den egentliga åsen, kunde denna eller kärnan åter göra an- 
språk på en högre ålder. En sådan tillerkändes den också i någon 
mån af erosionsteoriens anhängare, men den måste dock enligt dem 
vara betydligt yngre än krossgruset, emedan det af denna teori 
fordrade väldiga slamtäcket först måste i hafvet afsättas, sedan 
derur höjas till flera hundrade, om icke till närmare tvåtusende 
fots höjd, derefter, sedan de eroderande floderna under höjningen 
bildat sina urskärningar, åter sänkas under hafvet, så att de åter- 
stående, ej till åsbildningen bestämda, slammassorna af hafvets 
böljor kunde bortföras, samt åsarne under tiden erhålla sin tillrund- 
ning och sin pålagring af »skalet», en tidrymd, så lång, att den 
mer än väl skulle kunna motivera den af J. GEIKIE ?) ventile- 
rade undran, hvad som kan hafva tilldragit sig (i Skotland) 
mellan aflagringen af bottengruset och »the kames», ehuru han 
likväl ej behöfde så lång tid, som erosionsteoriens anhängare, 
emedan han icke ville påstå, att åsarne äro bildade på land och 
sedan sänkte under hafvet, utan tvärtom, att de äro bildade i 
hafvet. 

De två sista teorier, som blifvit framstälda, platsera åsarnes 
bildningstid till öfverisningens sista skede. D. HUMMEL fram- 
håller åtskilliga skäl, som tala för denna åsigt. Det finnes lik- 
väl ett skäl, som synes ovederläggligt, men som han icke fullt 
betonar, ehuru han omnämner det, såsom stöd för sin åsigt, 
under det N. O. Horst, såsom stöd för sin, helt och hållet för- 
nekar dess verklighet. Något ytterligare studium i naturen torde 
likväl förmå äfven honom att medgifva, att då, såsom jag i 
den föregående delen af denna uppsats 3) hade tillfälle utreda, 
krossgruset kan fördelas i två hufvudafdelningar af ohka ålder 

1) »Das Nordeuropäische und besonders das vaterländische Schwemmland». 

Berlin 1863. 

2) »On changes of Climats during the glacial Epoch». 1872. 


3) »Om mellersta Sveriges glaciala bildningar». 1. Bihang t. K. Sv. V. A. 
Handlingar. 1874. 
4 


30 & GUM.ELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


— bottengrus och ytgrus — och den förra arten träffas under 
åsarne, den senare invid och på deras kärna, såsom understa 
lagret i skalet, och när bestämd skilnad mellan denna pålagring 
af ytgruset med dess åtföljande flyttblock samt rullstensgruset 
är påvisad bland andra af en så skarp iakttagare, som v. Posr, 
det icke torde vara skäl att genom uttryck, sådana, som att det 
pålagrade ytgruset icke är »verkligt» eller »egentligt» söka bort- 
förklara verkliga fakta. ÅA. ERDMANN, för hvars teori dessa på- 
lagringar dock äfven voro något besvärliga, yttrar ?), att de 
mycket påminna om krosstensgrus, och han söker äfven förklara 
deras förekomst såsom verkligt krosstensgrus. 

Att åsar äfven finnas, som äro äldre än bottengruset, om- 
talar HUMMEL, som haft tillfälle se sådana i sydöstra Skåne under 
bottenmoräner. Detta bör äfven kunna tänkas såsom både möjligt 
och naturligt under sådana lagringsförhållanden, som der före- 
komma. 

Håvidt jag kan se, bör sålunda intet tvifvel numera kunna 
herska om, att den egentliga åsbildningen tillhör inlandsisens 
smältningstid. Vid denna tid måste inlandsisens rörelse afstanna, 
emedan den icke kan bero på glidning genom massans tyngd 
utför en lutning. Landet är dertill alltför långsluttande, hvar- 
jemte kan påpekas det kända förhållandet, att den hastighet, 
hvarmed t. ex. Schweitz glacierer röra sig, icke står i något för- 
hållande till underliggande dalbotnens lutning. Den enda för- 
klaringsgrunden, som kan vara tillräcklig, men som också är 
tillräcklig, är trycket från den på ytan i form af snö sig sam- 
lande nederbörden. Allteftersom snön ökas eller afsmältningen 
aftager, måste snö och ishöljet öfver landet blifva tjockare. Allt 
större tyngd kommer sålunda att hvila på de undre lagren, hvil- 
ka till slut ej kunna ligga orubbade under det ökade trycket. 
Enskilda partiklar och hela lager sätta sig 1 rörelse utåt, der ett 
mindre tryck möter, och denna rörelse fortgår, så länge inlands- 
isen eger samma tjocklek, eller större. Men om nederbörden 
minskas, eller smältningen sker hastigare, än ny snö tillkommer, 
måste trycket efterhand aftaga och slutligen blifva otillräckligt, 
för att kunna meddela isen någon rörelse utåt mot kanterna. 
Den måste då, åtminstone en stor del deraf, komma att ligga 
orörlig och efterhand genom afsmältning försvinna. Under en- 
staka kallare eller snörikare perioder under afsmältningstidens 


!) »B. t. k. om Sveriges Qvartära bildningar». sid. 98. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:o 8. 51 


början kan naturligtvis en ny rörelse komma i gång, en ny ut- 
vidgning af istäcket öfver redan lemnade trakter ega rum, så- 
ledes för dessa en ny glacialtid. 

Att den på inlandet fallande nederbörden genom sin tyngd 
utgör den drifvande kraften, som sätter inlandsisen i rörelse, 
och att således det vigtigaste skälet emot glacialteorien — omöj- 
ligheten för isen att röra sig på en yta, som har så föga lutning 
— försvinner, bevisas Ferie sare genom A. HELLANDS undersök- 
ningar förliden sommar öfver de s. ;S isströmmarnes rörelsehastig- 
het. Han fann nämligen, såsom jag redan förut påpekat, hos dessa 
genom direkta mätningar, att isen rörde sig framåt med stor 
hastighet, under det lutningen var ganska ringa. Sålunda rörde 
sig isen i Jakobshavns isström med en hastighet af ända till 
66,6 fot i dygnet. Lutningen hos isströmmens yta är dock 
blott omkring 4 grad. Torsukataks isström, som är vid pass 
30,000 fot bred, och hvars lutning på ytan icke uppnår 2 grader, 
visade på 14000 fots afstånd från kanten 34 fots hastighet i 
dygnet. Motsvarande hastigheter känner man icke från Europas 
glacierer, äfven då de hafva mycket större lutningar. Dessutom 
är det kändt genom RInKs resor på Grönland vintertiden, att 
rörelsen äfven då fortgår, så att isen i fjordarne framför isström- 
marne blir hopskjuten och sönderbruten. 

Det måste således vara snömassornas tryck på den under- 
liggande isen i inlandet, som föranleder isens frampressning 
genom de jemförelsevis trånga s. k. isströmmarne. Detta 
visar sig tydligt genom den ofantliga skilnaden i rörelseha- 
stighet invid kanten och ute på isströmmen. 

I sammanhang härmed vill jag äfven framhålla något af 
det, man har sig bekant, rörande isens beskaffenhet i det inre, 
samt dess förhållande till underlaget och dess ojemnheter. 

Man får oftast höra talas om, att isen såväl i glaciererna 
som isynnerhet, der den uppträder i form af inlandsis, är ren 
och fri från inblandningar af sten och grus. Moränerna skola 
framgå på ytan af glaciererna och under dets botten. Åfven mellan 
glacierens väggar och isens massa kunna de finnas. Det torde 
väl ingen vilja förneka. Men inuti isen ingen inblandning! 
Och likväl blifver under sådana förhållanden mycket oförklarligt, 
som af olika forskare blifvit iakttaget och anfördt. Således 
finnas afteckningar af glacierer af AGAssiz!), H. och A. SCHLA- 


') »Untersuchungen fiber die Gletscher». Atlas. 1841. 


ÖR Oc GUMZLIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


GINTWEIT, !) KARL SONKLAR EDL. VON INNSTÄDTEN ?) m. Å., på 
hvilka man kan se, huru såväl sido- som midtmoränerna inga- 
lunda uppstå genom stenar och block, som nedrasa från de om- 
gifvande och öfverhängande bergväggarne, utan de bildas af 
enskilda stenar eller samlingar af grus och stenar, som fram- 
träda ur »firn»massan, 1 hvilken de således måste hafva trans- 
porterats längre eller kortare väg. De bilda midtmoräner, och 
dessa öfvergå efter hand till sidomoräner, som förstärkas genom 
ras från tillgränsande sidoväggar, och hvilka här och der delvis 
försvinna genom öpningar mellan glacieren och bergväggen 
eller i sprickor, hvilka vid en del brantare stupningar genom- 
sätta ej allenast glacieren, utan äfven moränerna. Hvart tager 
då allt detta material vägen? Går det med ens till botten, eller 
stannar det på vägen? Fortsätta sprickorna i ett ända till botten? 
Och äro de tillräckligt breda för att medgifva, att alltsammans 
går ned? Detta är naturligtvis frågor, som i sin allmänhet äro 
omöjliga att besvara, men att en del af de större stenarne och 
blocken och följaktligen äfven någon del af det mindre hopar 
sig i sprickorna, är likväl iakttaget. Då sprickorna vid stup- 
ningens ändpunkt åter sluta sig, måste således inneslutningar i 
isen, till en tid åtminstone, förefinnas, men som dessa inneslut- 
ningar ständigt upprepas, lära de väl ock ständigt finnas. 

Sjelf har jag tyvärr haft mycket ringa tillfälle att få se 
sådant ute i naturen, och jag måste sålunda lita på, hvad andra 
derom framstält. Dock hade; jag förliden midsommar tillfälle 
att färdas förbi Sulitelmas glacierer, ehuru dimma, snö och köld 
hindrade något vidare studium. Så mycket såg jag likväl, att i 
den tvära afstupningen ofvanför ändmoränen glacieren var smut- 
sig af sand och slam, och att jemväl grus och smärre sten'der 
syntes i isen, under det att i de sprickor, som genomträngde 
den lägre och till en del af ändmoränen höljda afsatsen större 
och mindre stenar och block hade fallit ned och sutto fastkilade, 
hvarjemte grus, småsten och slam lågo på utsprång och smärre 
afsatser nere i sprickorna. 

Från Pasterzegletsehern omtala bröderna SCHLAGINTWEIT, 
att den ena sidomoränen vid en stupning försvinner i spric- 
korna, och, då man sedan nedanför åter iakttager en sidomorän 
1 fortsättningen, är denna nybildad. Det gamla materialet, som 


') »Beiträge zur Topographie der Gletscher». 1847—48. (Zeitschrift d, d. 
Geol. Gesellschaft 1850). 
2) »Die Oetzthaler Gebirgsgruppe». Atlas. 1261. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 3. D93 


innehöll kloritskiffer, återfinnes icke. Den andra sidomoränen 
gick delvis ned i en mellan glacieren och dalväggen bildad sjö 
och afsatte sig der. Angående moränernas massa omtalas sär- 
skilt såsom beståndsdelar »Gerölle» och sand, hvilka sålunda 
måste hafva varit tillformade och behandlade af rinnande vatten 
eller af is, innan de framträdde på ytan i form af morän. Man 
finner också DOLLFUSS-ÅUSSET !) tala om »moraines interieures» 
på följande sätt: »a la pente terminale et généralement dans les pa- 
rois de glaces des erevasses, nous voyons des matériaux empåätés dans 
la glace qui arrivent äå la surface par Pablation. Parmi ces maté- 
riaux il y en a d'une gros volume». På ett annat ställe anför han: 
»Le glace salie par la boue glaciaire et pénétrée de graviers et de 
blocs s'observe tres bien au glacier du Rhöne, surtout lorsque I'on pé- 
nétre sous les vottes d'ou le Rhöne s'échappe». Likaså finner 
man redan AGaAssIz 1841, ehuru han påstår, att glacierisen är 
fullkomligt ren, och att han endast på ett ställe deruti lyckats 
finna en innesluten sten, dock förklara, att den undre ytan af 
glacierisen är städse fullkomligt plan och jemn, men sand oeh 
kiselkorn sitta dock deri, samt gifva den likhet med en rasp. 

Angående förhållandena på Island, der inlandsisarne icke äro 
så stora, som t. ex. på Grönland, finner man hos C. W. PAJKULL ”), 
sedan han beskrifvit materialet i Sölheima och Skögasanden så- 
som smärre kantstötta småstenar, icke rullstenar, följande utta- 
lande: »Men i botten af dalgången» (mellan dessa båda) »invid 
Fulilekrs fodbädd alldeles för ändan af skridjökeln och stödd 
mot denna befinner sig en tydligt utbildad rullstensås af om- 
kring 930 fots höjd, sträckande sig rätt ut från jökeländan, pa- 
rallelt med elfven. Denna ås är några hundra steg i längd med 
skarpt afsluttande sidor. Något längre ned mot hafvet, ehuru 
icke alldeles i förlängningen af denna vall, ligger en annan, 
likaledes af utpräglad åsform. PADEULL framställer sedan olik- 
heten 1 sammansättning mellan denna ås och de omnämnda 
grusfälten på sidorna för att visa, att denna ås icke kan vara 
en efter urskärning qvarlemnad del af dessa. Materialet är näm- 
ligen skiktad sand med större och mindre rullstenar samt äfven 
ett och annat större block. Vidare förklarar han, att den icke 
kan vara en midtmorän, som framburits af jökeln och aflag- 
rats vid dess tillbakadragande. Ty stenarne äro rullade i jökel- 
elfven, en och annan dessutom äfven ritsad och således fram- 


!) »Matériaux pour P'étude des glaciers». T, V. S. 416. 1864. 
?) »Bidrag till kännedomen om Islands Bergsbyggnad». 1867. 


Hae GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


kommen under jökeln». Skiktningen i sanden utvisar dessutom, 
»att den bildats under långsamt utsvämmande af beståndsdelarne». 
»För öfrigt tyckes denna ås icke befinna sig under fortsatt bild- 
ning. En trovärdig man har berättat mig, att jökelelfven för 
100 år sedan skall hafva flutit fram alldeles vid sidan af åsen, 
men då ändrat sin bädd». Underligt synes emellertid, att is- 
kanten skulle hafva legat på samma ställe under hela denna tid, 
enär åsen ligger stödd med ändan mot jökeln och ingen hop- 
skjutning finnes omnämnd. <Takttagelsen är otvifvelaktigt af 
stor vigt, men skulle hafva varit af ännu större, om man fått 
veta, huru åsen förhåller sig till isen. 

Vidare berättar PAIKULL, att på Skeidararjökelns ända, 50 
—60 fot högt, ligga »massor af sand och afrundade stenar och 
stora repade block, som gjort vandringen från jökelns botten 
uppåt. 

Han anför ytterligare några ställen, der åsar stryka fram 
längs med dalgången på ställen, som jöklarne lemnat, och säger, 
att detta icke i Island är någon sällsynthet !). 

I RIsSKs beskrifningar om Grönlands inlandsis och de från 
denna till hafvet utgående isströmmarne får man talrika iaktta- 
gelser af vigt. 

Han säger, att isbergens hufvudmassa utgöres af en hvit- 
aktig, af fina, långdragna och parallela blåshål genomdragen is, 
men denna ledsagas af stora, sprickformiga, gångar af en safir- 
blå, genomskinlig is, till hvilken de främmande inblandningarne 
af grus och sten alltid sluta sig ?). Dessutom träffas ofta kon- 
glomeratartade isfjäll, sammansatta af oregelbundet hopade 
block af olika slags is, blandad med sten och grus, hufvudsak- 
ligen i den is, som utgör bindemedlet. 

Vidare säger han: Afsmältningen ger sig hufvudsakligen 
tillkänna genom de massor af sten och grus, som ursprungligen 
hafva legat inlagrade mellan isens lag, men vid isens smältning 
efterlemnas på ytan af den återstående isen, som derigenom 
blir svart och »ukjendelig» på något afstånd. På gruslagret, 


!) Jag har anfört PAIJKULLS yttranden i ett sammanhang, äfven det, som 
ej omedelbart berör nu föreliggande fråga om isens beskaffenhet, för 
att ej längre fram behöfva ånyo upprepa detsamma. 

2) »Fremmede Indblandninger, Steen og Gruus, vise sig altid som spalte- 
formige Udfyldningar, eller ligefrem indleirede i den blaa, gjennemsigtige 
Tis, men aldrig i hiin normale Tis med de parallele Porer». — (»Om 
den gevgraphiske Beskaffenhed af de danske Handelsdistrikter i Nord- 
grönland»). 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 3. 55 


som betäcker isen i BSarfarlikdalen har till och med någon 
växtlighet börjat rota sig. 

På ett annat ställe säger RInK: »En forgrening af denne 
(inlandsisen) henger nedover Dalens ene Sideveg med 5 Flige 
af blaalig Iis, starkt klöftede og sönderrevne, samt snavsede af 
iblandede Steen og Gruus». 

Vidare: Noursoaks halfö, som stiger till 6000 fots höjd, 
har ett särskildt täcke af inlandsis, från hvilket jöklar genom 
smala dalar nedtränga mot eller till hafvet. Dessa jöklar med- 
föra på sin yta och 1 sitt inre stenar och block af annan art 
än dalväggarne på ömse sidor om klyften. En af dem — 50- 
kak — är i starkt afsmältningstillstånd. Dess ytterkant »er 
ganske forsvunden under det Gruus og de Steene, som have 
veret indsluttede i Lisen, og som blive liggende paa den efter- 
haanden, som den smelter, ligesom man seer at gammel Snee, 
der har ligget lenge og töet, gjerne er smudsig af jord og 
Stöv. Först flere hundrede Alen fra stranden, hvor der staar 
en Huustomt, sees den faste lis at skimte frem af denne Be- 
dekning». — En annan — Tuaparsoit — går icke närmare stran- 
den än + mil. Denna jökel är, trots dess betydliga storlek, 
»ukjendelig fra Söen af; den er ganske sort af paaliggende Steen 
og Gruus, som skjule Iisen. Denna saavelsom de lange Steen- 
dynger, der strekke sig hen foran den, paa hver Side af Klöften, 
tyde paa, at Jökelen tidligere har naaet lenger ud, og for Oie- 
blikket smelter af og trekker sig tilbage». — En tredje klyfta 
Sarfarfik har också en stor jökel, I mil från stranden, under 
stark afsmältning. Dess yttersta kant stupar brant och är dold 
af grus och sten, så att isen blott kan ses i sprickorna. Åfven 
midt på jökeln ser man litet gräs. 

Den stora isen, från hvilken dessa jöklar utgå, träffas på 
4800 fots höjd öfver hafvet. 

Dessa samma jöklar besöktes 25 år senare af A. HELLAND, 
som om de der skedda förändringarne lemnar några upp- 
gifter 1). Angående »Tuaparsuit> säger han, att dess afstånd 
från hafvet är ungefär detsamma, som RInK angifver. Den är 
i hög grad »snavset og fuld af erratiske Blokke». Bräen har 
höga sidomoräner, som sträcka sig i en tredubbel rad längs 
densamma och ett stycke nedanför dess ända, således utvisande, 
att den fordom sträckt sig längre. — Angående Sokak (Sorkak 


!) »Om de isfyldte Fjorde og de glaciale Dannelser i Nordgrönland». 


30 08 GUMZELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


A. H.), som för 25 år sedan var 1 starkt tillbakavikande, näm- 
nes, att den 1875 gick ut 1 hafvet med en 80 fot hög kant 
och med en »mägtig» morän. Nu står den med en förklyftad 
och ren ismassa. 

Längst i norr vid Upernivik såg RInK i närmaste delen af 
isslätten enskilda, öformiga, landpartier, s. k. Nunataker, uppen- 
bart topparne af de berg, som äro begrafna under isen. »Men 
meerkeligt er det, at man hiimsides disse Bjergtoppe seer den 
höie Isslette bedekket med Masser af Steen og Gruus, som 
danne sorte Striber, der gaae i Retningen hen imod det Sted, 
hvor lisen bev&eger sig og Lsfjeldene bryde af. Thi bag ved 
disse Striber sees intet Land, hvorfra disse Brudstykker af 
Klipperne kunde hidröre». 

RoB. BROwNn!), som 1867 från Jakobshavn försökte komma 
in på isen, meddelar, att gletscherändan här och der var täckt 
med »Gerölle, Schlamm, Sand und Kies». Hans tillagda för- 
klaring att alltsammans var »von den iiberhängenden Klippen 
herabgefallen», är naturligtvis oantaglig, såvida det icke möj- 
ligen der förr af en högre nående is blifvit aflagradt. Sanno- 
likare synes, att ursprunget kunde vara den af honom högre 
upp träffade sidomorän, som bestod af »Thon und Gerölle», och 
hvars beståndsdelar således på en sträcka skulle hafva tagit sin 
väg genom isen. 

I A. E. NORDENSKIÖLDS berättelse om hans försök att be- 
vandra Grönlands inlandsis ?) finner man den uppgiften, att mo- 
räner och större stenar blott finnas vid utkanten, der isen stöter 
mot land. »Längre än en kabellängd från randen träffar man 
inga stehar på inlandsisens yta», men deremot är iskanten »öfver- 
allt beströdd med smärre stenbitar». Dessa måste således komma 
ur isen. 

Angående förhållandena på Grönlands östkust meddelar 
J. PAYER ?), att Tirolerfjord var omgifven af syenitgranitberg, 
refflade och slipade, i fjordens bakgrund till 700 och vid fjord- 
mynningen till 500 fots höjd. Derofvan voro klipporna ojemna 
och sönderspruckna. Nu begränsades isströmmen inne i fjorden 
af en 150 fot hög ändmorän. Vid södra foten af det Kap An- 
tonie bildande fjället såg han en gammal sidomorän på 500 


') Se Petermanns Mittheilungen. 1871. 

2) Ö. af K. V. A. Förh. för år 1870. 

3) »Die Zweite Deutsche Nordpolar-Expedition». 1869—70. (A. Petermanns 
Mittheilungen 1871.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND. 4. N:O 8. 57 


fots höjd. »Der Grat dieses viele Jahrtausenden alter Schutt- 
walles hob sich als scharfe dachfirstartige Kante von Block- 
hängen unter den Wänden ab. Der petrographische Charakter 
ihrer Massen sowohl als auch das den Moränen eigenthimliche 
Steinmehl unterschieden sie deutlich von jenen». På en annan 
stor glacier »tief im Inneren Grönlands» såg han fem utmärkta 
midtmoräner, som voro af den sig tillbakadragande isströmmen 
afsatte, i redan till en del med växtlighet betäckta, terrasser. 

På ett ställe, der PAYER besteg en glacier, som utmynnar 
1 Frans Josefs fjord, fann han, huru flere midtmoräner vid till- 
hörande glacierarmars förening till den stora glacieren uppslu- 
kades och försvunno. 

Andan af denna glacier var »schuttbedeckt» sammanhängande, 
men detta täcke förgrenade sig uppåt i fyra midtmoräner. Gla- 
cieren hade dock vid ändan 3000 fots bredd samt var 300 
fot hög. 

Slutligen må jag anföra ännu några af A. HELLANDS iakt- 
tagelser från förliden sommar. 

Angående isbergens renhet är det en sedan gammalt känd 
sak, iakttagen af många polarresande, att de i allmänhet äro rena, 
men att en del af dem föra stora block samt massor af grus 
och sten. HELLAND säger: »Overfladen af de fleste Isfjelde er 
ren, uden Stene, nu og da ser man et Isfjeld med Stene paa, 
og hist og her mindre Isfjelde, der er helt bedekkede med 
Stene og Snavs». 

Vidare har han iakttagit, att här liksom på Alpernas gla- 
cierer träffas »kegleformede Partier af Sand og Smaasten, dog 
saaledes, at Sanden og Smaastenen kun optreder i Overfladen; 
thi skaffer man denne bort, saa sees de indre Dele af disse 
Gruskegler at bestaa af Is». Dessa förekomma nära kanten af 
inlandsisen. 

Under det sidomoränen vid Iardtlek knapt hade manshöjd, 
var den nedanför isströmmen 50 fot hög. 

Många andra iakttagelser finnas der samlade, men författaren 
hade ett särskildt mål för sin resa och det här anförda synes 
hufvudsakligen vara sådant, som vunnits vid sidan af hans egent- 
liga undersökning. 

Af allt det ofvan sagda finna vi, att det måste betraktas såsom 
en bestämd regel, att en del af isen — den undre — innehåller en 
massa föroreningar af rullade stenar, af större och kantiga 
block, af sand och grus, att en del af deita material torde vara . 


38 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


omedelbart efter lösgörandet från klippväggarne inneslutet i isens 
massa och i denna nedtransporteradt utan att undergå någon 
synnerlig förändring till sin form, under det att en annan del 
före sin inneslutning i isen måste hafva varit underkastadt en 
större friktion dels under isen dels mellan isen och de uppstic- 
kande höjderna, som isen har att passera, och hvilka höjder som- 
ligstädes — i isströmmar och glacierer — kunna nå upp till 
och öfver isens yta, men i egentlig inlandsis blott nå högre 
eller lägre upp i dess massa. 


Om vi nu först taga i betraktande den s. k. strandvalls- 
teorien, så finna vi, att den icke kan förklara, huru strand- 
vallar kunna uppstå i dalar, och ännu mindre på höjder, dit 
hafvet bevisligen icke nått. 

Den har också svårt att visa, huru en rad af åsar kunnat 
uppstå den ena utanför den andra, den yttre ofta vida högre 
än den inre. 

Den kan icke förklara, huru åsarne kunnat bildas på så 
olika nivåer, som man nu finner en och samma ås intaga, vid 
hafvets nuvarande yta och på mera än 1000 fots höjd deröfver. 

Den kan icke förklara, hvarför åsarne ofta framgå i nästan 
rät vinkel mot den hvarfviga lerans utbredning, hvilken dock 
måste utvisa hafvets ungefärliga kontur vid den tid, då åsarne 
bildades. Asarne gå sålunda icke, som man påstått, i det när- 
maste parallelt med den forna strandlinien. De festa af dem 
skära denna i en vinkel, som mer eller mindre närmar sig 
den räta. 

Den kan icke förklara biåsarnes tillkomst. 

Den kan icke förklara åsgroparna genom annat, än en ord- 
sammansättning utan grund och utan betydelse, såsom t. ex. 
»gyratoriska rörelser», hvilka om de förefunnes, endast borde 
kunna ursvarfva ett rundt hål, men ingalunda en åsgrop, hvilken 
ofta har en ganska stor bredd, men oftare en ännu större längd. 

Den kan icke förklara, hvarför dessa »gyratoriska rörelser» 
gemenligen inträffat midt på åsryggen, lemnande en vacker 
och väl utpräglad, men oftast smal, rygg på hvardera sidan, 
eller huru en sådan långsträckt åsgrop genom smala och väl ut- 
bildade tvärryggar kan vara delad i flera i rad efter hvarandra 
liggande. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 59 


Den har icke försökt att förklara åsgrafvarne. 

Den kan icke gifva något skäl, hvarför en ås, när den 
skall öfverskrida en mötande djup dal oftast delar sig i en 
mängd, höga och vackra, men isolerade, kullar, icke heller, hvar- 
för den i en, 1 åsens riktuing framgående dal eller på en lång- 
samt sig sänkande högslätt fortgår utan något afbrott. 

Den kan icke säga, hvarför åsarne i allmänhet gå i samma 
riktning som refflorna, och hvarför de vika undan för mötande 
höjder, der en dal i närheten bereder dem en lättare väg att 
komma fram. 

Åtskilliga andra förhållanden skulle kunna nämnas, men 
de redan anförda torde tillräckligt visa ohållbarheten af denna 
teori. 

Att likväl en del bildningar finnas, som verkligen äro strand- 
vallar, vill jag visst icke förneka, men de hafva med åsarne föga 
annat gemensamt än formen. Någongång hafva de också ett 
innehåll, som erinrar om rullstensgrusets, men de hafva icke 
rullstensåsarnes riktning. De äro oftast vida yngre. De höra 
stundom till och med till nutidens bildningar. Någon gång 
torde det vara svårt att bestämma, om det är en ås eller en 
strandvall, man har för sig, men i de festa fall torde det lätt 
låta sig göra. Några exempel på dylika strandvallar har jag i 
det föregående anfört. 

Om vi nu öfvergaå till erostionsteorien, så finna vi, att den 
grundar sig på antagandet af en obevisad och — jag kan till- 
lägga det — obevislig öfversandning af Sverige till en höjd af 
många hundra eller kanske till ett par tusen fot. 

Den har likaså svårt att åter bortskaffa den obehöfliga sand- 
massan, sedan denna spelat ut sin roll. 

Den kan icke förklara, hvarför åsarne öfver Upland-Söder- 
törn gå 1 norr och söder från haf till haf. 

Den kan icke gifva något skäl för, att traktens bergarter 
kunna inverka förändrande på rullstensgrusets sammansättning; 

ej heller hvarför åsarne 1 sitt lopp visa sig beroende af 
jordytans relief, till och med om förutsättningen, att beroendet 
skulle vara inskränkt till trakter, som ligga mera än 300 fot 
öfver hafvet, visat sig hålla streck. 

Den ger deremot en lätt och god förklaring öfver åsarnes 
slingrande lopp, öfver biåsarnes bildning samt öfver åsgropar 
och äfven öfver åsgrafvar. 


60 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Den har emellertid så många skäl emot sig, att den numera 
knappt torde räkna några egentliga anhängare. 

Afven i afseende på denna teori får dock medgifvas, att 
den på vissa områden kan hafva ett berättigande. Det finnes 
otvifvelaktigt i en del dalar bildningar, som mer eller mindre 
erinra om åsar, och som äro bildade genom utskärning af den 
dalen genomrinnande elfven. Till sådana torde kunna räknas 
en del af de s. k. niporna i Norrlands floddalar. Men deremot 
synes det mig säkert, att den såsom bevis för erosionsteoriens 
verklighet af A. M. JERNSTRÖM !) anförda åsbildning är en verk- 
lig rullstensås, och ingalunda en sådan »nipa». 

Han säger (sid. 127): »Men det bästa exemplet på, att 
vattendragen sålunda kunna förändra sin strömfåra och qvarlemna 
en ås i dalens midt lemnar oss förhållandena vid Kenischku- 
oschkki mellan Kenischjäyri i söder och Pukseljäyri i norr i 
Utsjokidalen.  Sjelfva dalbottnen mellan de på sidorna uppsti- 
gande 300—400 fot höga bergsbranterna torde hafva en bredd 
af 1200" till 1500'; i dess midt stryker en mycket skarpt mar- 
kerad ås, som på högsta stället närmare södra ändan är omkring 
70' hög med 15-—20' bred ryggkam, i hvilken träffas en liten 
åsgrop, 4' djup och 6 i diameter; norrut sänker sig åsen mer 
och mer, så att den vid norra ändan, der den afskäres af forsen, 
är 30. Elfven kröker här åt V. På andra sidan stiger åsen 
åter till 30' ä 60' höjd och stödjer sig mot sjelfva bergväggen, 
tills den sänker sig mot stranden af Pukseljäyri. JERNSTRÖM 
anser, att elfven fordom gått på andra sidan om åsen, och att denna 
varit sammanhängande. Han omnämner den djupa dalsänkningen 
vester invid åsen och de der ännu befintliga smärre vatten- 
samlingarne. Dalen skulle då före genombrottet hafva varit 
fyld med grus till höger om åsen; men han medgifver dock, 
att några tydliga återstoder af denna förmodade fyllning icke 
finnas qvar. Ej heller finnas sådana på vestra sidans bergväggar. 
Asen består af 6—538' rullstensgrus och derunder »mera grof 
sand».  Skildringen visar tydligt, enligt mitt förmenande, att 
det är en verklig rullstensås med sin åsgraf, och dess riktning 
i dalen, jemförd med dalens krökning, öfverensstämmer aldeles 
med, hvad den borde vara. 

Hvad moränteorien beträffar, har mot denna blifvit fram- 
hållet, att en inlandsis, då den täcker hela landet, dess höjder 


') »Material till Finska Lappmarkens geologi». Helsingfors 1874. 


BIHANG TILL SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 83. 61 


och dalar, icke kan hafva några moräner. Dessutom äro mo- 
ränerna till sin sammansättning så olika med rullstensåsarne, att 
ingen förvexling dem emellan bör kunna ske. Dock må an- 
märkas, att sidomoränerna, sådana de träffas på en del ställen 
i Alpernas dalar, genom form och innehåll synas ganska mycket 
erinra om våra åsar, ehuru man i dessa sidomoräner någongång 
träffar repade stenar, hvilket man icke hittills gjort i våra åsar). 
Sålunda är +t. ex. beskrifningen ?) på »la Serra» i Piemont så 
erinrande om våra åsar, att man icke kan undra på, om en 
person, som sett denna, men icke våra åsar, eller icke lärt känna 
dem i detalj, skulle vilja förklara dem för ett och samma. 
Dock finnes åtskilliga svårigheter för antagandet af moränteorien 
1 ordets egentliga eller hittills varande bemärkelse. Då jag lik- 
väl 1 det följande kommer att ännu vidare yttra mig om dessa 
förhållanden, kan jag nu lemna denna teori med förklaring, att 
den äfven är oantaglig, sådan som den hittills blifvit framstäld. 

D. HuUMMELS teori brister i bevisning i några rent fysika- 
liska förhållanden. En stillastående iniandsis, som denna teori 
— enligt min uppfattning — nödvändigt fordrar, har inga spric- 
kor. Ty sprickorna uppkomma vid rörelsen, då spänning i 
isen af en eller annan anledning uppstår, men de sluta sig åter, 
då anledningen upphör. 

Åfvenså saknas fullt skäl för antagandet af isdalarne, och 
hvarför dessa skulle utbilda sig just så, som åsarnes nuvarande 
lopp fordrar det. 

Dessutom är det genom stenräkningar 1 mellersta Sverige 
bevisadt, att åsarnes material i allmänhet är transporteradt utan 
afseende på lutningar och motlutningar, men, om HUMMELS teori 
vore riktig, borde väl altid materialet vara transporteradt efter 
markens lutningsriktning. 

Om anledningen, hvarför åsarne vid öfvergångar öfver djupa 
mötande dalar fortgå 1 samma riktning, men 1 form af en kedja 
af kullar, torde den också svårligen kunna lemna en tillfreds- 
ställande förklaring. 

Åfvenså huru de repade stenarne i bottenmoränen så hastigt 
kunna förlora sina repor och blifva mattslipade. 


1) Utom det omnämnde i sommar af mig vid Vimmerby gjorda fyndet af 
en sten med spår af refflor. 

2) CH. MARTINS et B. GASTALDI. »Essai sur les terrains superficiels de 
la vallée de Po, aux environs de Turin, comparés å cenx de la plaine 
Suisse». (Bull. de la Soc. Géol. de France. T. VIT). 


62 0. GUMALIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


Likaså har denna teori något svårt att förklara åsgroparne 
eller åtminstone, huru de kunnat bibehålla sig oskadade efter 
sin bildning. 

Att således denna teori, oaktadt det myckna på dess ut- 
arbetande nedlagda arbetet, och oaktadt de vigtiga utred- 
ningar, som i sammanhang med dess framställande blifvit verk- 
stälda, icke är tillräcklig för att förklara åsfenomenet, synes mig 
obestridligt. 

Återstår då endast N. O. HoLsts förklaringssätt. Detta grundar 
sig dock egentligen endast på antaganden. AT dessa äro åt- 
skilliga stridande mot all hittills förvärfvad erfarenhet, och jag 
vill derför förmoda, att författaren efter ytterligare erbjndet till- 
fälle sjelf kommer att på sin teori tillämpa sin sats !): »Det 
vigtigaste stödet för hvarje naturvetenskaplig teori är den ome- 
delbara iakttagelsen». <Intilldess anser jag den ej behöfva sär- 
skild vederläggning. 

Då, såsom af det föregående synes, ännu ingen tillfredstäl- 
lande förklaring öfver rullstensgrusets bildning finnes offentlig- 
gjord, anser jag mig böra framlägga den åsigt, till hvilken jag 
kommit. 

Såsom jag i det föregående visat, tillhör rullstensgruset 
inlandsisens sista skede. Då dess hufvudsakliga utbildning i hit- 
hörande trakter är i form af åsar, och rullstensfälten endast äro 
undantagsbildningar, kan jag tills vidare lemna dessa sistnämnda 
åsido. 

Åsarne äro på en gång beroende af markens lutningsför- 
hållanden och oberoende deraf och detta såväl på större som 
mindre höjd öfver hafvets nuvarande yta. Man kan för att för- 
klara detta, icke nöja sig med att antaga, att landets relief efter 
åsarnes bildning undergått mer eller mindre betydliga förändringar, 
ett antagande, hvilket dessutom vid närmare granskning af de 
lösa jordarternas förhållande till den fasta refflade berggrunden 
visar sig vara helt och hållet obefogadt. Jordytans relativa 
höjder måste vara ungefär desamma i dessa trakter nu, som de 
voro under öfverisningens tid. För detta påstående skulle kunna 
anföras åtskilliga bevisande omständigheter, men då frågan härom 
är af jemförelsevis ringa betydelse för förklaringen af den nu 
föreliggande, torde ej vara skäl att dermed sysselsätta sig, helst 
som en del af dessa skäl i alla fall temligen tydligt framgå ur 


') »Om de glaciala rullstensåsarne». G. F. Förh. B. IIL s. 104. 


' 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4 N:O 8. 63 


det redan anförda och ur det, som ytterligare kommer att an- 
föras. Om vi emellertid fästa uppmärksamheten på, huru en del 
åsar framgå 1 skydd af Kilsbergen och dervid afvika från reff- 
lornas normalriktning, men, då de lemna detta skydd, fortgå i 
nyss nämnda riktning; 

om vi vidare komma ihåg åsarnes undanvikande för mötande 
tvärare höjder för att i stället framgå genom dalar mer eller 
mindre långt åt ena eller andra sidan; 

om vi noga beakta, att detta undanvikande sker redan på 
ej obetydligt afstånd, aldeles som om åsarne haft känning af 
höjden ett godt stycke, innan de, fortsättande i sin förra rikt- 
ning, skulle hafva nått den; 

om vi ytterligare tänka på de svaga bågformiga böjningarne 
åt ömse sidor, som åsarne under sin fortgång öfver slätten varit 
underkastade; 

om vi iakttaga, att åsarne i dalar vanligen icke gå rakt 
fram genom dalens midt, utan intaga ett läge sådant, som huf- 
vudströmmen i en genom dalen framgående, densamma fyllande, 
vattenmassa skulle intaga; 

om vi vidare erinra oss, huru åsar utträda ur alla betyd- 
ligare dalar i Kilsbergens höjdsträckning, hvilka gå någorlunda 
i refflornas normalriktning, men deremot undvika de lägre lig- 
gande dalarne, som icke stämma med normalrefflorna; 

om man i afseende på åsarnes material fäster sig vid dess 
öfverensstämmelse med bottengruset, samt iakttager, att på 
åskärnans yta och under hafsbildningarne, som bilda skalet, stun- 
dom träffas ytgrus och kantiga block, hvilka följaktligen måste 
tänkas vara afsatta på åsarne redan före deras sänkning under 
hafvet, isynnerhet som block och sannolikt äfven ytgrus jem- 
väl finnas på åsar, som icke blifvit sänkta under hafvet; 

om man sammanställer allt detta, måste man, synes det mig, 
komma till det resultat, att åsarnes kärna är bildad såsom en 
t inlandsisens undre del ingående och med densamma rörlig in- 
lagring, såsom en inre morän. 

Enligt hvad jag i det föregående sökt utreda, måste man 
antaga, att inlandsisen haft olika rörelseriktning i sina öfre och 
1 sina undre lager. De öfre, som äro oberoende af höjderna, 
framgå ungefär i samma riktning, till dess de stöta på något 
hinder af det ena eller andra slaget De måste tänkas utgå 
radielt från centralpartiet, der det drifvande trycket verkar. Isens 
väg utvisas af normalrefflorna på höjderna. De undre lagren 


64 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


åter måste foga sig efter markens ojemnheter; de måste fylla 
och följa dalarne och fördjupningarne, så att den öfre delen af 
isen deröfver lättare kan glida fram. Att följa dessa islagers väg, 
är svårare, helst som refflorna just i dalarne i allmänhet äro 
täckta af mägtiga jordlager. På ett och annat ställe får man 
dock se dessa undantagsrefflor och dithörande berghällars stötsidor, 
hvilka ofta visa sig helt och hållet afvikande från de normala, 
ja! så mycket, att de gå i motsatt riktning. I Norges dalar är 
detta fenomen lätt att iakttaga och äfven sedan gammalt be- 
märkt. När dessa undre lager fortgå någorlunda regelbundet, 
såsom på Nerikesslätten, i Upland och Vestmanland, utbildas 
också åsarne regelbundet; när de framgå öfver en mycket ku- 
perad terräng och således i tätt och ofta förändrad riktning, blifva 
också åsarne oregelbundna och afbrutna, såsom i Södermanland. 

På detta sätt låta tydligen en hel mängd af de hittills oför- 
klarliga eller svårförklarliga delarne af åsfenomenet med lätthet 
tolka sig. Den enda svåra punkten är, att man i allmänhet 
icke ser något grus o. d. i hvarken glacierer eller inlandsis. 
Likväl finnes sådant der, enligt hvad jag i det föregående haft 
tillfälle att visa. Det vore också a priori högst oantagligt, att 
sten och grus endast skulle finnas på isens yta samt under dess 
botten och äfven i dess aldra understa del. Men om denna 
understa del sträcker sig upp några 100 fot öfver isens under- 
yta, så behöfves sannolikt icke mera för att förklara åsfenomenet. 

Hvarför materialet i åsarne bör stå i nära samband med 
bottengruset, men äfven hastigt lida inverkan af förändring 
i omgifvande bergarter, är på detta sätt lätt att förklara. Då 
inlandsisen fortgår genom en dal eller uppför en höjd och der- 
vid under sig förer bottenmoränen framåt, måste ju en del der- 
af vid utträdet på den lägre marken framför dalens mynning 
eller bakom den mötande tvärryggen i stället för att fortfarande 
följa under isen indragas deri och sedan, innesluten mellan 
islagren, framgå på större eller mindre höjd öfver den fasta 
berggrunden !). Men derjemte kommer en del af dessa imne- 
slutningar från sido- och midtmoränerna. Båda dessa slags mo- 
räner, som ju egentligen endast äro af ett och samma slag, bestå 
nämligen af två delar: en öfre på isens kant invid eller nära 


!) Här får man också en lätt förklaringsgrund för det af A. ERDMANN 
omnämnda och. på de geologiska kartorna lätt synbara faktum, att åsar- 
ne ofta börja vid kammen af en mot norr brant stupande tvärrygg och 
der ej sällan uppträda i vida större antal än förut. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:0 8. 65 


dalväggen liggande, till stor del bestående af kantiga block och 
stenar, sådana, som de frigjorts från de omgifvande bergen, och 
en undre mellan dalväggen och isen liggande och derstädes 
genom isens rörelse till andra trakter medförd, hvarvid dess 
stenar, under det de repat och slipat bergväggarne, sjelfva blifvit 
afnötta, rundade och slipade. Att så är förhållandet, är sjelf- 
klart, då man känner, att i de flesta fall under smältningstider 
ett öppet mellanrum uppstår invid bergväggarne, och då man vet, 
att dessa sistnämnda likaväl, som botnen, äro repade och slipade så 
långt, som isen nått. Att dessa samlingar af sten och grus 
också deltaga såsom integrerande delar vid isens rörelse och sedan 
i sin mån bidraga till åsbildningen, är högst sannolikt. När 
två sidomoräner vid sammanflödet af två glacierer förena sig, 
måste väl också deras undre delar förena sig. Det uppstår så- 
lunda en midtmorän på ytan och en i isens undre del. Denna 
senare kan väl under vissa förhållanden tänkas ingå i bottenmo- 
ränen, men det är lika sannolikt, att den kommer att fortsätta 
såsom ett sten- och gruslager mellan islagren. 

Och hurudant skulle då materialet i detta lager vara? Det 
skulle bestå af rullade eller åtminstone rundade stenar, större och 
mindre, samt af en del grus och sand, men det finaste slammet 
borde vara bortfördt af det i klyftan imvid bergväggen genom 
den undre sidomoränen adespplagde eller framrinnande Jeraält- 
ningsvatnet. Det skulle vara rullstensgrus, utom att rullste- 
narne åtminstone delvis vore repade. Under isens rörelse fram- 
åt skulle dock dessa materialer nötas mot hvarandra, sanden och 
gruset skulle nöta bort reporna från rullstenarne, hvilka sålunda 
skulle erhålla en mattslipad yta, öfverdragen af slippulfver. 
Som rörelsen hufvudsakligen skulle bestå i skjutning eller skufning 
framåt, skulle afnötningen verka starkast på öfre och undre ytan. 
Stenarne borde blifva något mera plattade, än de redan förut 
kunde vara. Deras läge längs eller tvärs för komme att bero 
på isens rörelse på stället, om denna vore hastigare eller lång- 
sammarge, och hvarest inom isströmmen stenarne lågo. 

På dylikt sätt skulle äfven bottengrusets material blifva 
behandladt. 

Omkring inneslutna och åter ur isen framkommande stenar 
har man alltid sett, att isen varit fastare och hårdare än eljes. 
(AGAssIZz). Grus och stenlagren äro bundna vid de klara ispar- 
tierna, men finnas icke i den blåsiga isen (RINK). Dessa fakta 
tyda på att i närheten af stenar, som äro i isen inneslutna, före- 

2 


66 0. GUMALIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


trädesvis uppkommer smältning, kanske genom den vid stenarnes 
gnidning mot hvarandra frigjorda värmen. Uppkommer der 
smältning och följaktligen vatten, så bör äfven transport af finare 
slam och sand ske, således äfven uttvättning och omflyttning 
af en del af moränernas beståndsdelar. Vi se också ej sällan i 
en ås, huru den efter sin längdsträckning öfvergår från mera 
rullstenig till grusig och sandig. 

Om nu sålunda i isens undre delar uppstått dylika mellan- 
lager af rullstensmaterial, hvilka efter hand utsträckt sig i öfver- 
ensstämmelse med landets kontur så långt, som isen nådde, måste 
i de yttersta delarne, der isen naturligtvis var jemförelsevis 
ganska tunn, rullstensgruset snart komma fram i ytan eller ock- 
så nå ned till botnen. I hvilketdera fallet skulle här uppstå 
rullstensaflagringar (»rullesteenssand», »decksand» e. d.) som an- 
tingen utbredde sig i jemna fält eller bildade mindre ryggar 
på större fält, hvilka efterhand ökades genom nytillförda massor. 

När sedan genom nederbördens aftagande och isens afsmält- 
ning, tjockleken hos istäcket öfverallt minskades, drogo sig ytter- 
gränserna tillbaka, och slutligen upphörde isens framåtskridande, 
då trycket blef för ringa, att sätta hela ismassan i rörelse öfver 
berg och dal. Enstaka partier kunde visserligen fortfarande 
skrida framåt, der terrängen var gynsam, men i det hela måste 
ett stillastående hafva uppstått. Isen smälte alltmera. Smält- 
ningsvatnen framgingo väl, liksom på Grönland nu, kortare och 
längre sträckor ofvanpå isen, men förr eller senare togo de sig 
ned till botnen och framgingo efter de naturliga, af markens 
lutning betingade, riktningarne. Efterhand kommo de öfversta 
stenarne och blocken i dagen och aflagrades på blottade höjder 
eller sjönko vidare mot djupet med den aftagande isen. Yt- 
gruset samlade sig mer och mer och ökades här och der genom 
från de blottade bergen af kölden lössprängda delar. Rullstens- 
bildningarne kommo också i dagen, delvis täckta af ytgrus och 
block. Der dessa höljen på isen voro mera sammanhängande, så- 
som fallet företrädesvis var med rullstensbäddarne, skyddade de 
isen, så att denna under dem bibehöll sig osmält, medan den 
smälte bort, der den var obetäckt. Här och der hade rullstens- 
massorna mindre tjocklek eller voro icke sammanhängande. Der 
tillsvämmades genom smältningsvatnen sand och grus i skydd 
bakom och mellan rullstenskullarne. På andra ställen hade rull- 
stensbädden delat sig i grenar (till exempel vid föreningen 
mellan två »inre moräner»), så att isen låg blottad, omgifven 


| 
| 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 8. 67 


af rullstensgrus. Der uppstodo hålor, i allmänhet långdragna 
till följd af isens rörelse — början till de blifvande åsgroparne. 
Smältningen fortgick. Den nådde bottenlagren. Detta skedde 
först, der isens betäckning var minst, hvilket borde vara i närheten 
af åsarne, hvilka nu bestodo af is, öfverhöljd af rullstensgrus. 
Hit strömmade vatnen ned. Här gingo de fram, tills de nådde de 
naturliga dalarne. Dervid bildades åsgrafvarne dels i sandbäddarne, 
som underlagrade åsen, dels i krossgrusbäddarne vid sidan deraf. 
Småningom smälte också isen inuti åsarne. Rullstensgruset satte 
sig efterhand och bildade åsen stundom med en stundom med 
flere ryggar, allteftersom bredden var stor. Var bredden mycket 
stor, kunde till och med en oregelbunden hop af kullar uppstå. 
Sist hunno de delar till stadga, der ryggen framgick öfver djupa 
tvärdalar. Här sänkte sig rullstensmassan mot djupet; sprickor 
bildades; isen blottades och afsmälte mellan de enskilda styckena; 
koniska spetsar ordnade i rad uppstodo. 

Der åsen framgick snedt öfver eller längs efter en långs- 
gående dal, blef deremot förhållandet ett annat. Somligstädes 
blefvo åsryggarne qvar på långa sträckor. På andra ställen 
underskars isen af de framflödande smältningsvatnen. Den brast 
och rullstensgruset bortfördes af strömmarne, hvarigenom stora 
luckor i åsens sträckning föranleddes. 

Der åsen framgick öfver en slätt eller utför en jemn slutt- 
ning, der gick isens smältning inuti åsen så småningom och 
allt blef sammanhängande. En regelbunden ås uppstod. 

När en ås hade sin sträckning såsom t. ex. Upsalaåsen 
mellan Upsala och Kalmarsand, än på en än på en annan sida 
begränsad af djupa dalgångar, under det att större slätter eller 
jemnare mark utbredde sig på den motsatta, blef stupningen 
naturligtvis brant mot dalen, långsluttande mot slätten. Således 
blir denna vexlande, när höjdernas läge bestämt isens väg än 
på östra än på vestra sidan om dem. 

Likasom man ser midtmoränerna på en glacier flyta till- 
sammans och förena sig med sidomoränerna, så kan natur- 
ligtvis äfven hafva skett med rullstensbanden i isen. De rördes 
framåt i en mer eller mindre spetsig riktning mot hvarandra 
och slutligen förenade de sig eller kommo åtminstone i närheten 
af hvarandra. 

Vid afsmältningen uppstod då en gaffelformigt delad ås — 
hufvudåsen med sin biås. — I föreningslinien inuti vinkeln 


68 0. GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


borde då naturligtvis uppstå en jemn båglinie, beroende på vin- 
kelns gradtal och åsarnes relativa storlek. 

Så vidt jag kan se, förklarar sålunda detta bildningssätt 
alla åsarnes mångfaldiga och olikartade egenskaper. 


Återstår ännu en sak att taga i betraktande i sammanhang 
härmed, nämligen svallgruset. I enlighet med namnet, som 
blifvit detta grus gifvet af A. ERDMANN, bör förklaringen öfver 
dess tillkomst sökas uti svallande vågor, som omlagrat och omsor- 
terat, rullat och rundat krossgruset, samt utplånat refflorna på 
jökelstenarne, Detta grus förekommer såsom större fält på vissa 
höjder öfver hafvet, på sådana, som väl med sannolikhet kunna 
anses hafva utgjort grund eller skär i detsamma, då hafvet stod 
som högst. Så är t. ex. förhållandet med Käglan i Nerike, 
Kolmorden m. 4. trakter. På andra håll bildar det sluttande 
terrassformiga afsättningar utefter bergväggarne. Så t. ex. efter 
Kilsbergen på långa sträckor, efter Kolmordens södra fot så långt 
jag haft tillfälle följa den o. s. v. Detta grus fortsättes ofta 
utåt med sandlager, nedåt med bottengrus. 

Följer man detsamma på någon längre sträckning, der det 
ofta är genom grustag öpnadt, såsom t. ex. efter Bråvikens 
norra strand, skall man städse se det i någon mån skiktadt 
och skikterna stupande utåt från berget. Det synes häraf 
antagligt, att detta grus, åtminstone i många fall, utgör lem- 
ningarne af de forna sidomoränernas undre lager, hvilket blir 
så mycket troligare, då man ofta finner bäddarne af detta 
grus täckta med massor af stenar och block, hvilka böra motsvara 
den egentliga sidomoränen. 

Sannolikt synes äfven, att en del af svallgrusfälten utgöra, 
så att säga, försök till bildning af rullstensgrus, ehuru icke för- 
hållandena lämpat sig för dess normala utbildning. 


Slutligen må här mitt förklaringssätt öfver tillkomsten af 
rullstensbildningarne i ett sammanhang i korthet framställas: 

1. Åsarne bestå af tre skilda delar, tillhörande olika tider: 
skalet, kärnan (den egentliga åsen) och underlagret, af hvilka 
det första och sista ofta saknas. Skalet är dels glacialt dels 
postglacialt och bildadt i hafvet; kärnan är glacial och bildad 
i isen; underlagret tillhör istidens första skede (tiden för inlands- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 3. 69 


isens tillväxt) och är bildadt framför iskanten genom glacierelf- 
varnes tillsvämmande verksamhet. 

2. Det egentliga rullstensgruset bildades i form af »inre 
moräner» inuti isen i dess undre delar, der rullstenarne genom 
nötning och framskufning tillplattades, mattslipades, beröfvades 
sina repor och täcktes med slippulfver. Materialerna omlagrades 
dervid till någon del. 

3. Rullstensgrusets material är dels bottenmoränen, dels 
sido- eller midtmoränernas undre delar. 

4. Rullstensgrusets material tilldanades under hela istiden; 
men dess nuvarande yttre former under istidens allra sista skede. 

5. Från de olika dalarne kommo rullstensband, af hvilka 
en del fortgingo parallelt eller nära parallelt, en del åter träffade 
tillsammans och förenade sig med hvarandra. 

6. Vid föreningspunkten uppstodo ej sällan mellanrum, der 
endast is, men ingen rullsten fanns. Dessa mellanrum, som 
vanligen i följd af tillkomstsättet voro utdragna på längden i 
åsens riktning, gåfvo sedan upphof åt åsgropar. 

7. En del åsgropar uppstodo af andra anledningar, då 
rullstensbanden af en eller annan orsak vid kanten eller på 
midten blefvo tunnare eller försvunno. Orsakerna kunna natur- 
ligtvis hafva varit mångahanda, men torde hufvudsakligen hafva 
berott på isens inre oregelbundna rörelser. 

8. Åsarnes yttre form uppstod derigenom, att den inre 
moränen vid isens afsmältning trädde i dagen och skyddade 
sitt underlag, hvilket efterhand och långsamt försvann, hvarvid 
åskärnans material »satte sig», allteftersom isen smälte. Vid 
samma tid och af motsvarande anledning tillkommo åsgroparne, 
der den inre moränen på ett eller annat ställe icke fullt täckte 
isytan. 

9. Åsgrafvarne äro bildade vid åsformens tillkomst genom 
inverkan af smältningsvatnen på den här först blottade jordytan. 

10. Krökningarne åt ömse sidor om åsens normalriktning 
bero på den sammanpressning, istäcket led, då det, framgående 
öfver en slätt, stötte emot en mötande större höjd. 

11. Krökningarne vid mötet med en större höjd, som ej 
af den »inre moränen» kunde passeras annat än genom en åt 
ena eller andra sidan liggande sänkning eller dal, och hvilka 
städse synas börja och fortgå på ej ringa afstånd från den mö- 
tande höjden, måste bero på ett förskjutbart, men dock temligen 
styft, medium, 1 hvilket åsarnes ursprungliga material var inne- 


T0 GUMZLIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


slutet, och med hvilket det måste röra sig. Detta material kan 
ej hafva varit annat än is. 

12. I en krokig dal kröker sig åsen ännu skarpare än 
dalen, alldeles som förhållandet skulle vara med en flod eller 
med en glacier, en isström e. d. 

15. Åsarnes afbrott vid öfverskridandet af en djup tvär- 
dal kan till en del bero på urskärning genom rinnande vatten, 
som följde den naturliga vägen efter markens lutning, men 
hufvudsakligen äro de samtidiga med åsformens utbildning och 
bero på »sättningar», som i den djupa dalen blefvo större, än 
att sammanhanget hos åsens rygg kunde bibehållas, såsom på 
de långsamt sig sänkande eller nära vågrätt liggande trakterna. 

14. I längddalarne deremot bero de afbrott, som före- 
komma, till större delen på bortsvämning genom de här längs 
åsen framgående smältningsvatnen. Derför ser man i sådana 
dalar antingen sammanhängande eller också endast sporadiska 
åsbildningar. 

15. Ytgruslagren och de äldre blocken äro af isen qvar- 
lemnade på åskärnans yta. Anledningen, hvarför de endast före- 
komma här och der på åsryggen, men då ofta öfver en ej obe- 
tydlig yta, måste väl sökas deruti, att rörelsen inom olika lager 
af isen går i olika riktningar, och att således t. ex. en och 
samma midtmoräns öfre och undre del på längre eller kortare 
afstånd från utgångspunkten måste befinna sig öfver olika platser 
i dalen, hvarvid deras riktningslinier skära hvarandra. 

16. Att åsarne oftast äro släta och jemna på ytan samt 
fria från block, under det omgifvande krossgrusmarker äro höljda 
med dylika, torde väl få söka sin förklaring deruti, att dessa 
materialer varit mera spridda i isen (eller kanske först under 
afsmältningen ditkommit), hvarför solen och den varma luften 
haft mera tillfälle att verka på den del af isen, på hvilken de lågo 
än på den, der den inre moränen, som sedan bildade åskärnan, 
genom sin större massa och täthet uteslöt värmen, hvarigenom 
redan under denna tid åsarne komma att intaga ett något do- 
minerande läge. 

I7. Stora rullstensfält bildades dels vid inlandsisens yttre 
delar dels ock på ställen, der rullstensmassor tillfördes i dalar, 
som vidgade sig mot en större slätt, och der de genom isens 
rörelse utanför 1 någon mån hindrades att fortsätta sin väg så- 
som t. ex. vid Riddarhyttan samt söder om Nora. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:0O 3. 7/1 


” 


19, Äfven en del af det s. k. svallgruset måste anses till- 
höra samma bildningstid och bildningssätt som rullstensgruset, 
ehuru läget ej varit gynsamt för åsformens utveckling. 


Bilaga. 
Om stenräkningar på geologiska kartbladet »Nora». 


För utredande af sambandet mellan de olika bergarterna i 
rullstensgrusets stenar och i den fasta berggrunden i närheten an- 
stälde jag under den geologiska undersökningen af kartbladet 
»Nora» ett antal stenräkningar på olika ställen. Vid hvarje 
räkning samlades utan val 200 stenar ur ett grustag, sönder- 
slogos och bestämdes. 


Resultaten voro följande: 
; 1. Lindeåsen: 


a. b. 
förra ge MOD lida SE 326,2 
(Ern GTSe EUT DT UU HAT 15,0 
Milman SNS Lreg 46,7 PRE 
NOTOR 13 seg NET 106 
Främmande bergarter = 6,7 3,9 


100,0 z 100,0 2. 

a) Från skärningen vid Jerle jernvägsstation; 

b) Från ett grustag vid Ringholmen. 

Härvid torde böra påpekas: att åsen fortgår på gneisgrund 
med stora berg af Örebrogranit strax invid vesterut; att tillök- 
ningen i graniternas procenttal från b) till a) hufvudsakligen 
kan tillskrifvas detta bredvid liggande massiv, då de grofva 
graniterne i b) utgöra 11, men i a) 19 procent af det hela. 
eller i den förra mindre än en tredjedel och i den senare fullt 
hälften af granitstenarne; att den märkliga förminskningen i 
gneisstenarnes antal i motsats, mot hvad man efter underliggande 
bergarten kunde haft skäl att vänta, beror på tillförseln af 
granit och eurit genom Moåsen; att ökningen i euritstenarnes 
antal beror på samma tillförsel; samt att 1 afseende på dioriten 
och »främmande bergarter» (röd sandsten och porfyr) summan 
af de ingående stenarne är för liten, för att man skulle kunna 
sluta något af den lilla ökningen eller minskningen. 


d2 10: GUMZLIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


2. Moåsen. 


el d. e. 
Granitroos ie poctmelet 1531 21,2 kön 
(ÖTETS Nerd tö rn EJE rara 657 Du 6,9 
Burt ordet SENT 71,4 62,7 653 
I DITO er SR Ses LENE E 3,4 3,5 3,5 
Främmande bergarter... — 3,4 2,5 d,6 


100,0 2 100,0 2 100,0 4. 


c) Från åsen mellan de båda vägarne till Skymhyttan; 

d) Från udden i Norasjön söder om Bockholmen; 

e) Mellan Fåsjön och Usken öster om Öskevik. 

c) ligger på granitteritorium, d) på gränsen mellan graniten 
och den nordligare liggande gneisen, e) på eurit. 

Af de i e) funna 16,7 procent granit kunna vid pass 10 
procent vara komna från nära håll (d. v. s. från minst en fjer- 
dedels mils afstånd norrut); de öfriga äro från mera aflägsen 
moderklyft. 

Under åsens fortsättning ned till Bockholmen !) passeras 
endast eurit och gneistrakter, tills den grofva Örebrograniten 
vidtager högst en åttondedels mil nordnordost om d). Några 
smärre partier af Stockholmsgranit finnas dock äfven här och der 
inom gneisens område norrut. Från dessa traktens graniter kan 
man härleda minst 17 procent af de här anträffade 21,2, hvilket 
visar, huru hastigt närliggande bergarter inverka. 

Fortsätter man deremot ned till c), så finner man en lägre gra- 
nithalt, oaktadt åsen mellan c) och d) endast passerat en gra- 
nittrakt. Detta är svårförklarligt. Men om man ser, att gneis- 
stenarne jemväl föga ökats, hvaremot euriten vunnit en betydlig 
tillväxt, måste man tänka sig, att detta beror på tillförseln från 
Vikerns dal af hufvudsakligen euritarter. (Jemför nedan om Sta- 
draåsen). Märkligt är atticke en enda sten af kornig kalk ingått i 
de här gjorda bestämningarne, oaktadt åsen vid e) befinner sig 
i närheten af och sydligt från denna bergart i fast klyft. 

Den stora tillökningen af diorit hos d) torde väl få söka 
sin härkomst från Jernboåstrakten, der dioriter och dioritlika 
hornblendeeuriter i riklig mängd förekomma. 

!) Man kan jemföra kartbladet från S. G. U. N:o 56, äfvensom bergarts- 
kartan öfver samma trakt, som är bifogad uppsatsen: »Om Malmlagrens 


åldersföljd och deras användande såsom ledlager». (O. af K. V. A. Förh. 
1875). 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O 8. 73 


3. Stadraåsen. 


f g. h. i 
ÖMT ia SES SERIE EN 10,0 5,0 2,0 9,5 
(ETTA ST SR en. sku soda SISKAEL 4,5 53,0 2,5 05 
ITERA DA donna fiaeesatbo share S1,5 56,0 88,5 81,5 
Svar nalleflintar cs... — = 0,5 On 
lNTGTIG. oc... NATT NG 1,0 3,0 1,0 1 
Främmande bergarter 0 IG 205 Z 


100,0 2 — 100,0 4 100,0 24 100,0 «. 


f) Från åsen vid landsvägsbron invid Flaksjön; 
g) Mellan Kopparhyttan och Spångkällan; 
h) V. om Greksåsars gästgifvaregård; 


i) S. om Stadra gård. 


Alla ligga på euritområde. Men strax vester om g) genom- 
skäres detta af en hyperitgång, hvarjemte äfven diorit och horn- 
blendeeurit der förekomma. N. om g) och N.V. om f) åt olika 
håll finner man äfven mindre partier af gneis. 

Man ser här genast, huru öfvervägande eurithalten är, då 
den i intet fall går ned till 80 procent. Under sådana omstän- 
digheter, när de öfriga bergarterna förekomma 1 så ringa mängd, 
att redan en eller två stenar utöfva ett ganska stort relatift in- 
flytande, kan man just icke draga några slutsatser från dessa. 
Dock må påpekas, fyndet i h) af en sten af svart hälleflinta, 
tydligen förskrifvande sig från Grythyttan och ditförd genom 
Grekens dal. (En dylik ränder också i bottengruset fa den 
s. k. Åsagrufvan nära Stadra). Vidare att af graniterna från 
i) endast 1,5 procent kan förskrifva sig från Örebrogranit-mas- 
sivet i nordvest. De öfriga måste vara förde längre väg. Der- 
emot förefinnas graniter till utseende likartade med den i fast 
klyft i närheten af Greksåsar i norra dalväggen förekomman- 
de i i) till 6,5 procent, hvilket i h) och g) är minskadt 
till "2,5 och 1,5 procent, men.i f), der nyssnämnda lilla granit- 
massiv knnnat öfva inverkan, åter ökadt till 5,5 procent. 

Hvad de under rubriken »diorit» upptagna bergarterna be- 
träffar, förefunnos bland 200 stenar vid i) 2 af hyperit och 
af diorit, sannolikt härstammande från bergen af dessa arter i 
N.O. och N.N.O. på mindre än !/, mils afstånd. I h) finnes 
ingen diorit och 2 hyperiter. I g) åter en dioritsten och 4 hy- 
periter, sannolikt beroende på att åsen kort förut vid Greksåsars 


damsjö passerat den stora hyperitgången och några dioritlika 
6 


TAND, GUMAELIUS, OM MELLERSTA SVERIGES GLACIALA BILDNINGAR. 


bildningar. Vid f) har man återigen endast 1 diorit och 1 hy- 
peritsten. i; 

Angående euriterna må påpekas, att vid båda ändarne af 
dalen i f) oeh i) finnas 81,5 procent, men vid g) finnes 86,0 
och vid h) 88,5 procent. Tillväxten består egentligen af röda 
hälleflint- eller porfyrartade euriter, sådana som i mängd före- 
finnas i trakterna norr om dalen, öster om Greken. 


Beskrifning till kartan. 


Kartan omfattar den del af Sverige, som tillhör Hjelmarens 
omgifningar, hvarjemte i norr vestligaste delen af Mälaredalen 
och i söder öfversta delen af Nyköpingsåns tillopp här innefattas. 
I nordvest ser man en del af Kilsbergens sträckning. Längst 
i söder framgår gränshöjden mellan Nerike å ena sidan samt 
Vester och Östergötland å den andra. Denna sistnämnda är 
ännu ej genom afvägningar så känd, att en höjdkarta deröfver 
kunnat upprättas. Likaså är äfven förhållandet med tvänne andra 
delar af kartan, hvilka derför måst lemnas utan höjdmarkering. 

Sådan finnes deremot på större delen af kartan och består, 
som synes, af elfva färger, fördelade i två grupper. Hvarje 
färg motsvarar den del af landet, som ligger under ett visst 
hundratal fot öfver hafvet från 100 till och med 1100 fot ö. h. 
De tre bruna färgerna motsvara höjder till och med 100, 200 
och 300 fot öfver hafvet. De öfriga i blått gående färgnyan- 
serna motsvara de högre afvägningarne. Skälet för denna gräns 
vid 300 fot ö. h. är, såsom 1 texten angifves, det. att 300 fot 
blifvit omtalad såsom den höjd, öfver hvilken åsarne skulle vara 
beroende och under hvilken de skulle vara oberoende af jord- 
ytans relief. 

Den röda färgen utmärker åsar och rullstensfält, och bör 
dervid anmärkas, att åsarne i allmänhet, i anseende till den lilla 
skalan, blifvit något bredare än som motsvarar hvad de i verk= 
ligheten äro. 

Kartan är med ledning af Sveriges Geologiska Undersök- 
nings utgifna, i 1:50,000 tryckta, kartblad ritad i 1:100,000 
och derefter medels fotografi nedtransporterad till 1:500,000 
och tryckt enligt Besier-Ecksteins metod, så att de elfva höjd- 
markeringsfärgerna äro åstadkomna medels två tryck. 


+ 


ISUp RT 'QPIS ”UPJ soy shunryosivpun mMmysibor0o2g sahiussg vd Pprpunig 


STUVWISFRV 


<PR>» 0 


0078 


| 00t MIL 


F0J 2 F2AJDY L0s0 Plog 


'snijeumg oNQ Je PpenriddN 


swe ( id "000005 :] PIE YS 
= SO a ST ( i Ta Tag fr fa 
FE NR uvSsy Sayda HVWT73 PH 
SON oo PIZSY 
SE ; OR v SA är 


'2 aN + PI lok pexXy PAY In sueUIig 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR, Band. 4. Not. 


NOTE 


FE LFPIDLIA, 


GENRE NOUVEAU DU GROUPE DES HOLOTHURIES. 


HJALMAR THÉEEL. 


COMMUNIQUEE LE 10 MAI 1876. 


STOCKHOLM, 1876. 
P. A NORSTEDT & SÖNER 


EONGL, BOETRYOCEARE 


j 
ERAN EL IEEE 
N [ SN Sr Mi NG i 
JJÄRTG ET 


fr in Shu ANN 
| | TOY 
mt TOT 


han LR 


Reda F'expédition suédoise de 1875 au Jenisséi, j'ai eu P'oc- 
casion de draguer dans la mer de Kara un animal appartenant 
å un genre nouveau d'Holothuries, que je nomme Elpidia, 
espece glacialis. Il m'a fourni le sujet d'un mémoire, accom- 
pagné de cinq planches, que j'ai présenté åa P'Académie des Sci- 
ences de Stockholm, le 9 mars 1876. Je crois utile d'en don- 
ner ici un résumé. 


Le corps vermiforme s'infléchit sensiblement 3 l'avant de la 
face dorsale pour présenter une téte distincte, pourvue de dix 
tentacules dont les extrémités se divisent en deux parties digiti- 
formes; ils entourent le disque buccal, au centre duquel se trouve 
F'orifice méme de la bouche. 

Le plus grand des exemplaires que j'aie étudiés avait une 
longueur de vingt-deux millimétres, c'est-å-dire presque trois 
fois sa plus grande largeur qui était de huit millimétres et se 
trouvait prés de la deuxieme paire de pieds. 

Da face dorsale est fortement convexe et donne å I'animal 
sa hauteur. Le corps se rétrécit légerement en avant et forme 
Finflexion indiquée sur la face dorsale, pres de la couronne ten- 
taculaire. En arrigre- en revanche, surtout a partir de la troi- 
sieme paire de pieds, le corps s'amincit fortement pour se ter- 
miner par une extrémité pointue, åå la face inférieure de la- 
quelle est situé F'orifice anal. 

La partie arrondie qui fait transition entre le dos et le ven- 
tre est pourvue de quatre paires de pieds partant de chaque 
cöté et å peu prés également distants les uns des autres; ils sont 
parfaitement opposés deux 3 deux. Le nombre de ces pieds 
latéraux est toujours constant. La deuxieéme et la troisieme pai- 
res sont les plus grandes; elles mesurent 3=m.5 a 4 milliméetres 
de longueur. DL'ambulacre impair du trivium n'est pas pourvu 


de pieds. 


4 THEEL, ELPIDIA GLACIALIS. 


Le long de la ligne médiane du dos et de chaque cöté, 
partent plusieurs appendices digités d'une forme cönique allongée. 
Ces pieds dorsaux ou, comme je préfére les nommer, les appendices 
dorsaux sont de beaucoup plus étroits que les pieds proprement 
dits et plus courts, å I'exeption de la premiere paire. Les trois, 
parfois les quatre paires antérieures sont toujours différemment 
grandes et fortement courbées de” maniére 3 diriger leur sommets 
en avant. En revanche, la paire ou quelquefois les paires posté- 
rieures, ordinairement fort €éloignées des paires antérieures, se 
recourbent en arriere. 

LT'examen attentif des exemplaires dont je disposais, m'a 
présenté sept cas distincts, ou les appendices dorsaux occupaient 
une position différente, soit par rapport entre eux, soit relative- 
ment aux pieds proprement dits. Ceux-ci, aussi bien que les 
appendices dorsaux, sont privés de la faculté rétractile; une faible 
partie de leurs extrémités seule en sont douées. Par suite dela 
couche épaisse de spicules enchevé&trées les unes dans les autres 
qui se trouvent dans la peau, les pieds ne paraissent pas &tre 
particulierement mobiles. 

T'animal a la couleur et PFéclat de V'argent. La peau est 
transparente et pourvue de petits aiguillons provenant des spicules 
caleaires que nous décrirons tout å I'heure. T«/appareil digestif et 
F'organe de la reproduction, ainsi que le cordon nerveux impair se 
distinguent 3 travers la peau du corps. Sur la médiane dorsale, 
3 å 4 millimetres de la partie antérieure de la téte, il y a un 
petit orifice qui conduit dans F'organe de la génération. 

LT anneau calcaire consiste seulement en cinq pieces calcaires: 
ces spicules, comme je les appellerai de préférence, ne sont pas 
articulées réciproquement, mais assez solidement religes entre el- 
les par un tissu conjonctif. Si nous isolons une de ces spicules 
au moyen de la lessive de soude, nous y distinguons une partie 
centrale relativement forte, dont les surfaces antérieure et posté- 
rieure, trés rapprochées I'une de Pautre, présentent P'aspect rectan- 
gulaire. Quatre longs processus, en forme de styles, partent de 
chacune de ces surfaces et, divergeant deux å deux, ils forment 
les quatre branches d'un X; plus ou moins arqués, ils ont leurs 
extrémités renflées, ou effilées, ou bien divisées comme un peigne. 

Lorsque l'anneau calcaire est entier, les deux processus posté- 
rieurs internes de chaque spicule se trouvent cöte a cöte et ser- 
rés dans tout le sens de leur longueur prés des processus corre- 
spondants des spicules voisines: cet agencement donne naissance 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:o 4. )D 


å un pentagone interne assez régulier, dont les cötés sont doubles; 
ils mesurent approximativement Omm,;3 de long. Outre le penta- 
gone que nous venons de décrire, il en existe un autre, formé 
par les processus pöstérieurs externes; mais il est plus grand que 
le premier et le circonscrit. 


La puissante couche de tissu conjonctif qui constitue la plus 
grande partie de la paroi du corps, posséde la faculté de pro- 
duire de nombreux corps de carbonate calcaire qui prennent la 

UT FE 
forme de spicules, de grandes roues et de petites roues. 
v I 


Sauf quelques exceptions, les spicules forment plusieurs 
couches, ordinairement trois ou quatre, et sont comme enche- 
vetrées I'une dans Pautre, rendant ainsi la peau singuligrement 
scarieuse, si bien qu'elle se brise au moindre attouchement. La 
partie d'une spicule qui en constitue le corps a la forme d'un 
fuseau allongé, atteignant parfois Ommig et meéme Omm9g. De 
chaque cöté de ce corps et dans sa région moyenne, partent, 3 
quelque distance l'un de Pautre, deux appendices de longueur 
variable et dirigés obliquemeut en dehors, qui ont, comme le 
corps, leurs extrémités plus ou moins courbées ou renflées en 
bosse. En outre, deux autres processus, toujours plus ou moins 
effilés, s'€lévent perpendiculairement sur la face supérieure du 
corps et prés des appendices dont nous avons parlé tout å I'heure; 
passablement longs, mais cependant beaucoup moins que les ap- 
pendices latéraux, ils donnent extérieurement å la peau sa ru- 
desse et, å PFaide d'un faible grossissement, ils se présentent 
comme des aiguillons progminents. 


Pour ce qui est des grandes roues, je ne les ai rencontrées 
que chez un seul individu; et encore n'en ai-je compté que trois. 
Ainsi je ne puis me prononcer avec certitude au sujet de leur 
nombre en général, mais il est probable qu'elles se rencontrent 
disséminées sur tout le corps et qu'ici elles auront été arrachées 
avec l'épithélium lors de la capture de TYF'animal. Ces roues 
mesurent O="m 12 de diamétre; elles se composent d'un anneau 
cireulaire,, au bord extérieur arrondi et garni d'une foule de 
petits processus qui lui donnent un aspect rugueux. De cet 
anneau nous voyons se diriger au centre ou moyeu, neufå douze 
rayons ou rais. Le moyeu est aplati å sa face supérieure, mais 
en revanche il porte å V'intérieur une tige ou essieu. 

Les petites roues, d'un diamétre de O="=,93, sont tres-dissé- 
minées et si petites comparativement aux spicules et aux grandes 


y 


6 THÉEEL, ELPIDIA GLACIALIS. 


roues, qu'elles échappent facilement aux regards. Vues d'en 
dehors, elles présentent la forme d'un large anneau, d'ou s'abaisse 
une sorte de calotte qui porte å sa face extérieure une concré- 
tion calcaire, ressemblant å un trépied. 


Au point de vue histologique, les muscles sont extrémement 
remarquables; ils consistent en fibres ou cellules trés-allongées, 
d'une largeur égale: O=”m 003, sur presque toute leur longueur 
et parfaitement diaphanes; a un endroit seulement, ils montrent 
un renflement contenant une masse finement granuleuse, le nu- 
cléus; la longuenr de ce noyau est ordinairement de Omm 936 
et sa plus grande largeur O=m.01. 


Si Pon examine avec attention les troncs nerveux radiaux, 
on voit que prés du centre ou anneau nerveux, chacun des pairs 
porte une petite vésicule auditive; en revauche le tronc impair 
du trivium n'en offre aucune trace. Suit-on les premiers dans le 
sens -de leur longueur, on remarque que les dorsaux n'ont plus 
de vésicules, tandis que les pairs du trivium, å chaque endroit 
ou une branche est distribuée å un pied, ont ou bien une, ou 
plus rarement deux vésicules. Elles sont sphériques, d'un dia- 
meéetre de O=mm. >, complétement fermées et immédiatement unies 
aux trones nerveux, de facon qu'il est impossible de distinguer 
une tige quelconque qui les y rattache. Ces vésicules renferment 
de brillants granules — des otolithes — qui. paraissent varier pour 
le nombre entre cinq et vingt. La forme de ces otolithes est 
ovoide et légcrement aplatie. Elles se composent de trois ou 
quatre couches aux contours bien tranchés, qui sont situées I'une 
autour de Fautre; la longueur de ces otolithes est de O=="= ,36 et 
la largeur Omm' 02, 


Il n'y a que deux grands canaux ambulacraires qui s'éten- 
dent le long de chaque cöté du corps; chaque canal donne nais- 
sance å huit grandes saillies tubiformes, dont quatre pénéetrent 
dans les quatre pieds; les quatre autres, qui offrent plutöt la 
forme de sacs fortement musculeux, leur sont opposés, par consé- 
quent tournés vers le dedans; ils correspondent sans aucun doute 
aux ampoules. En examinant les deux canaux longitudinaux, on 
voit que chacun d'eux ne forme pas un canal tout d'une piece, 
mais qu'il est divisé en autant de compartiments qu'il y a de 
pieds, c'est-å-dire quatre. J'ai cherché des orifices par lequels ces 
compartiments pourraient communiquer l'un avec V'autre; mais 
ce fut en vain. 


i 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 4. 7 


De méme que les Synaptides, notre animal manque de toute 
trace d'organe de la respiration. 

LT Elpidia glacialis a les sexes séparés. 

On voit que la symétrie bilatérale apparait mieux dans ce 
genre que dans tous ceux de la classe des Holothuries. Non- 
seulement la plupart des organes imternes, s'écartent entierement 
du type rayonné, mais méme la forme extérieure de V'animal 
témoigne d'un développement bien supérieur å celui des Echi- 
nodermes en général. 


ER ARGA Se 


; 14 å OR RA 
» ot ob (PRE LR NNE TN OR 
MENLOTT FINT rön BY T Hamn ON 

NOR ML sårade åar ini aloe & 

RN NAM Atsrtgiga veka faralid ot kl 

OVE ermmutolvtl Je mana, åt! 

Hem ban, Iamtjaga VEN pv AVI vå 

havtyi nast a. ob forn surt gt nen 

NCKt jen iblastå, War TEK Agera 


: 
" 
2 
E 


PE 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band. 4. N:o5, 
> NA 


OBSERVATIONS ORTHOPTEROLOGIQUES 


SUS 


2. 


MÉMOIRE COMMUNIQUÉ A L'ACAD. ROY. DES SCIENCES LE 7 JUIN 1876. 


STOCKHOLM, 1876. 
P. A NORSTEDT & SÖNER 
KONGL. BOETRYGZARE 


R 


REN SON I II IE RIS EN 


| | | JE Se SG SR 

2 V SF | Rb LOTSA ör rt 
7) åa ok bard IBJUICGKADAAUKENET KARNGNG 
> | hu : / 4 ms 

) SN j 0 NA fl 
il - A Vv 
; 
SR Lo =” 


"HAN 
i vu 
lä TARO 
1 NE 
/ 3 
+ 
Ö 
ov 
i 
q 
CK KLOL TS SJ ENOVGIJA Ed FT HASAN 
'j 
sr 
3 
, vit JG AOOTA 
SS ri vär Ad APR RAN Åh 


440. föS 


SN FEN 4 a 


LES GENRES DES ACRIDIODEES DE LA FAUNE 
EUROPÉENNE. 


Aucun auteur n'a traité les Acridiodées de I'Europe depuis 
Pépogque ou L.-H. FIscHER et FIEBER publiaient leurs ouvra- 
ges sur les Orthopteéres européens. Ces deux savants se ratta- 
chaient, pour le systéme, aux vues de BURMEISTER et de SER- 
VILLE, qu'ils ont suivies, souvent avec une conséquence rigou- 
reuse, dans l'emploi des caractéres principaux. Aussi, ni FI- 
SCHER ni FIEBER ne peuvent tre considérés comme ayant élevé 
par leurs ouvrages lI'étude systématique a un degré sensible. 
FISCHER posséde le mérite d'avoir essayé, le premier, d'emprun- 
ter, dans des cas isolés, des caractéres systématiqöes äå la 
forme des tempes. Cependant, il n'a pas compris P'importance 
que ces petites parties de la tåéte présentent pour la systéma- 
tisation, circonstance qui ne doit pas étonner, au reste, chez 
un auteur ne connaissant que les types européens. Je crois 
donc qu'un remaniement, sur de nouvelles bases, du systeéme 
des Acridiodées de VI'Europe, tout en ayant égard å l'expé- 
rience que nous offre l'étude des types extraeuropdéens, ne sera 
pas sans importance, cela d'autant que des auteurs plus 
récents, et méme de beaucoup de mérite, n'ont pu se li- 
bérer de Vimpression des vues erronées dues å des auteurs 
plus anciens. C'est äå cette circonstance qu'il faut attribuer la 
méprise qui a eu lieu relativement aux rapports mutuels de 
certains genres, tels que, p. ex., Calliptenus, Pezotettiz et 
Platyphyma, qui forment un étrange amalgame d'é€léments hé- 
térogénes, par suite de la maniere dont ils ont été compris 
et fondés sur des caractéres en eux-mémes aussi dépourvus 
de valeur systématique que la forme de la protubérance du 
prosternum, et la présence ou le développement des ailes. 
De lå vient aussi, pour citer encore un exemple, la réunion, 
en un seul et méme genre, despéces appartenant >å 


4 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


des groupes aussi séparés que les Åcridides et les Truxalides, 
tout simplement par ce qu'elles possédent des antennes ensi- 
formes et qu'elles présentent une certaine ressemblance dans 
la forme générale du corps. 

Quoique jose croire que le schema donné ci-dessous 
groupe les types et les genres d'une facon naturelle, et qu'il 
expose leurs caractéres d'une maniere généralement compré- 
hensible, bien des personnes, et principalement celles qui ne 
possédent pas des matériaux suffisants, auront, dans certains 
cas, assez de peine aå saisir les caractéres principaux du sy- 
steme des vrais Truxalides, fondé sur les modifications dif- 
férentes des tempes, souvent trés-difficiles å exprimer par des 
mots. Pour autant que je puis juger de la question å I'heure 
actuelle et å PFaide des matériaux dont je dispose, je crois 
etre autorisé 3 formuler I'opinion que le groupement des vrais 
Truxalides doit se baser sur la forme, la position et la direc- 
tion des tempes. Si I'on a soumis ces dernieéres å une étude 
scerupuleuse, et que lI'on ait réussi å saisir les types principaux 
que les organes précités me paraissent offrir dans leurs diffé- 
rentes modifications, une systématisation dont ils formeront 
la basé, ne sera, sans nul doute, pas difficile å comprendre 
dans la plupart des cas. Dans d'autres, cependant, méme dans 
le domaine de la faune européenne et pour les personnes 
possédant une longue habitude pratique, il y aura parfois des 
difficultés å déterminer si une certaine forme de tempes, mo- 
difiée å un trés-haut degré ou présentant des déviations con- 
sidérables, doit &tre rapportée å l'un ou å Pautre des types 
principaux. Ce n'est qu'apreés de longues études et bien des 
essais divers, que mon groupement des Truxalides a recu sa 
forme actuelle, peut-étre insuffisante. Je saluerai donc avec une 
joie et une appréciation sincéres l'auteur qui y pourra proposer 
des modifications essentielles. 

Les tempes des Acridiodées présentent les variations les 
plus diverses dans leur forme et leur extension, et il n'est 
pas facile de les définir de manigre å fixer avec streté leur 
position dans tous les cas qui peuvent se présenter. On en 
est parfois méme å se demander si ces organes existent ré- 
ellement ou non. Pour employer et pour comprendre un sy- 
steme qui, å ce que je crois, est fondé avec raison, dans cer- 
taines parties principales, sur les modifications subies par les 
tempes, il est nécessaire d'€tudier ces parties de la téte d'avance 


RR RR VR RR 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O De 5) 


et å fond. On commencera par les types chez lesquels les 
tempes atteignent leur plus haut développement au point de 
vue tant de leur extension que de leur limitation, pour arriver, 
chez d'autres types, å des modifications qui les rendent parfois 
fort difficiles å retrouver. Les tempes se présentent dans leur 
forme la plus typique et la plus développée chez certains 
genres de Truxalides et d'Oedipodides, comme p. ex. Gom- 
phocerus, Stauronotus, Ctyphippus. Chez ces genres, les tempes 
se trouvent å cöteé du sommet de la téte (fastigirum verticis), 
depuis lequel elles s'abaissent lentement. HElles sont visibles 
d'en haut, quand la ligne visuelle rencontre perpendiculaire- 
ment le plan du sommet, duquel, comme aussi des parties 
latérales du front situées en dessous, elles sont séparées d'une 
maniere plus ou moins nette, étant parfois limitées des deux 
céötés par un bord relevé en forme de caréne, ou tout 
au moins par leur obliquité relativement au fastigium 
et au front. En dernier lieu, elles se distinguent assez sou- 
vent, d'une maniére évidente, par leur opacité ou leur 
surface ponctuée, du sommet ou du front, qui souvent 
est lisse ou non ponctué. Le bord supérieur des tempes ou 
leur limite vers le fastigium, est formé par le prolongement, 
vers l'extrémité supérieure des yeux, des bords extérieurs de 
Ja cöte frontale, bords qui, plus ou moins marqués, se conti- 
nuent parfois au-dessus des yeux, et å une distance plus ou 
moins grande de ces derniers. Le bord inférieur des tempes 
part å Pordinaire de la partie basale de la cöte frontale, tantöt 
du méme point que le bord supérieur, quand les tempes sont 
allongées, triangulaires et peu å peu rétrecies vers leur 
extrémité antérieure, tantöt d'un point des cötés de la 
céte frontale, plus ou' moins €loigné de la base de la cöte 
méme, quand les tempes sont de largeur égale ou ne présentent 
qu'un faible rétrécissement antérieur. Dans ces deux cas, les 
tempes se prolongent jusqu'a la cöte frontale. Chez les espé- 
ces dont les tempes ont la position décrite ci-dessus, les ocel- 
les sont placées immédiatement å cöté du bord inférieur des 
premiégres, étant souvent méme visibles en partie quand 
on regarde la téte d'en haut. Chez d'autres genres, le plan 
des tempes ne forme pas, avec celui du fastigium, un angle 
obtus, mais un angle droit; elles descendent alors verticalement 
ou méme sont situées dans le plan du front, et ne peuvent 
etre apercues sur les cötes du fastigium, quand FI'on regarde 


6 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


celui-ci de dessus. Leur plan se dirige en dehors ou plus ou 
moins en bas; elles se trouvent alors plus ou moins con- 
fondues avec le front, dont elles sont assez rarement 
séparées par une caréne plus fine (Ozxycoryphus). Dans 
la plupart des cas énoncés ci-dessus, la cöte frontale est ob- 
tuse vers sa base, elle manque de sillon ou dimpression, ou 
tout au moins elle n'est munie que d'une impression obtuse, 
la pointe du sommet de la téte étant en outre tronquée, ar- 
rondie, ou présentant un angle qui manque de fissure. Dans 
d'autres cas, la partie basale de la cöte frontale présente 
une impression ou un sillon se poursuivant au sommet du 
fastigium, qui parait de la sorte muni d'une impression angu- 
laire ou d'un sillen (Eremobia, Cuculligera). TI en résulte une 
forme de fastigium et de cöte frontale qui constitue la tran- 
sition å celle du type Pamphagus, quoique tant la cöte fron- 
tale que l'extrémité du fastigium soient encore comparative- 
ment larges. On trouve également une impression ou une 
émargination angulaire pareille å la pointe du fastigium chez 
”certains Oedipodides, quoiqu'elle y ait une évidence bien 
moindre, et qu'elle y soit fort obtuse ou rectangulaire. 
Chez les espéces du type Eremobia, qui ont des tempes claire- 
ment limitées, celles-ci paraissent comme divisées dans leur 
partie måédiane par une caréne oblique. Parfois ces tempes 
sont tellement étranglées, qu'elles paraissent se composer de 
deux parties réunies entre elles par une caréne, qui n'est en 
réalité qu'une partie du bord latéral du fastigium (Cuculligera 
hystrix), tandis que chez une autre espece (C. maculinervis), 
les tempes semblent se composer de trois aires séparées par 
des carénes obliques. 

Cuculligera hystrix parait constituer une espeéce de tran- 
sition au type Pamphagus par la formation de la cöte fron- 
tale, du fastigium et des tempes. Mais, chez ce type, la cöte 
frontale est plus étroite vers la base; elle y est måéme ordi- 
nairement trés-étroite et munie d'un sillon souvent assez pro- 
fond, s'étendant jusqu'a la pointe du fastigium triangulaire, 
qui, de la sorte, parait fendu; les bords de la cöte frontale, 
qui limitent V'étroit sillon, se relåvent et se rapprochent de 
maniére 3 se trouver souvent en contact; ils se continuent 
lentement dans le8 bords latéraux du fastigium, fendus en 
arrigre pres de PF'el, cest-å-dire envoyant du cété intérieur 
une caréne qui se poursuit souvent assez loin vers la base, 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O Db. 7 


et limite en dedans les tempes, triangulaires en avant, ouver- 
tes en arrigre et au-dessus de VF'oeil. Ces tempes sont plus 
courtes, souvent méme beaucoup plus courtes que la moitié 
du bord latéral du fastigium. Les tempes d"”Acrida, de Phlaeoba 
et dautres types voisins, offrent une grande ressemblance 
avec celles de Pamphagus, mais elles en different en ce 
que leur bord intérieur n'est souvent marqué que d'une facon 
indistincte, et qu'elles sont beaucoup plus longues que la 
moitié du fastigium (Acrida), ou måme si petites, qu'elles pa- 
raissent manquer (especes de Phloeoba de la faune européenne 
et africaine). Chez ces types, en outre, les tempes ne sont 
pas ouvertes postérieurement, et leur bord intérieur ne se 
continue pas en arriére, ou du moins ne le fait que d'une fa- 
con trés-insignifiante. Cette forme des tempes qui vient d'étre 
décrite, parait trouver son analogie dans V'aire postérieure des 
tempes de Cuculligera hystriz. La circonstance que les tem- 
pes de certaines espéces de Phlaeoba présentent des dimen- 
sions tellement réduites, et que les måémes parties de la téte 
chez certains autres Truxalides sont si modifiées, que I'on 
peut hésiter sur la question de savoir sous quel type ils doi- 
vent &tre rangés, cette circonstance, jointe å la difficulté de 
reproduire clairement par des mots les particularités générales 
de certains types, oppose de trés-grands obstacles å I'établisse-” 
ment d'un systeme facile å saisir pour les Truxalides. Et 
cependant, comme je le crois, toute systématisation scientifi- 
que de ces insectes doit se baser précisément sur la forme 
et la position des tempes. 

Les Phymatides se rapprochent des Pamphagides par leur 
cöte frontale étroite vers la base et profondément sillonnée, et 
par leur téte munie d'une étroite fissure au sommet. Cepen- 
dant, chez les premiers, ce n'est pas le fastigium verticis qui 
parait échanceré å la base; V'échancrure provient du fait qu'en 
méme temps que la partie' basale de la cöte frontale sillonnée 
profondément et jusqu'a la base présente un relévement con- 
sidérable, les tempes ont recu une position horizontale ou 
presque horizontale dans le méme plan que le fastigium ver- 
ticis proprement dit, le long des cötés duquel elles courent 
pour entrer en contact å leur partie antérieure, ou pour n'étre 
séparées que par une étroite fissure. Souvent, les tempes sont 
lég&rement déprimées par rapport au fastigium, et séparées 
de ce dernier par un sillon ou une impression oblique. Par- 


8 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


fois, cependant, la limite entre les tempes et le fastigium se 
releve en forme de caréne. 

Quand les tempes sont dirigées en haut, qu'elles soient 
ou horizontales ou plus ou moins obliques et descendant 
toujours du fastigium sous un angle obtus, elles présentent 
å PFordinaire une limitation évidente tant vers le fastigium 
que vers le front, cela soit au moyen d'une caréne ou d'une 
ligne marquée de manieére ou d'autre, soit tout au moins par 
leur obliquité vers ces parties de la tåte. Toutefois, quand 
elles sont verticales, ou que leur plan décrit avec le fasti- 
gium un angle droit ou légerement aigu, elles se confondent 
le plus souvent avec les parties latérales du front, et plus 
rarement il n'existe qu'une caréne plus fine, parfois abrégée, 
qui les sépare du front. 

Ce qui vient d'é&tre dit, g'applique principalement aux 
Truxalides, aux Oedipodides, aux Pamphagides et aux Phy- 
matides, tels que je les ai compris dans ma Recensio Ortho- 
pterorum. Chez les vrais Acridides, les tempes jouent un röle 
en général moins éminent; trés-souvent elles sont réduites 
å un haut degré ou confondues avec le front, souvent aussi 
avec le vertex. Ce sont principalement certains types å 
fastigium plus allongé et triangulaire (comme p. ex. Tropi- 
”dopola), qui les sont évidemment limitées des deux cötés. 

Comme direction générale pour retrouver les tempes, je 
crois pouvoir indiquer qu'elles sont situées en devant, ou, si 
I'on veut, en dessous de la ligne marquée de maniere ou 
d'autre, qui constitue la limite latérale du fastigium verticis, 
et qui part de la base des bords latéraux de la cöte frontale, 
les ocelles postérieures touchant en outre le plus souvent im- 
médiatement le bord inférieur des tempes, que ce bord soit 
marqué ou non. Parfois, cependant, les ocelles sont éloignées 
des tempes. 


Conspectus Subfamiliarum Acridiodeorum. 


1 (10). Tarsi inter ungues arolio instructi, postici articulo primo 
subtus obtuso, haud compresso; lobi laterales pronoti 
postice truncati vel subtruncati, sinu humerali nullo vel 
obtuso; carina dorsalis femorum posticorum prope geni- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND. 4, N:0 De 9 


21,09). 
SO 
4 mr): 
d,.:1(6)4 
GIR(5): 
vC 


cula incisura profunda destituta; pedes antici quam po- 
stici minus distantes; prosternum plerumque angustum 
vel angustiusculum. 


Ocelli posteriores quam antenna magis distantes. 


Tempora distantia, magis minusve oblique declivia, inter- 
dum cum fronte vel vertice confusa, haud discreta. 


Fastigium verticis apice integrum, raro impressione vel 
suleo apicali instructum; costa frontalis basin versus in- 
terdum sulceata, suleus tamen minus profundus et minus 
angustus, nec unquam fissuree angusta instar apicem fa- 
stigil verticis intersecans. 


Tuberculum prosternale discoidale, distinctissimum, altum, 
coxis anticis altitudine 2equale vel subaquale, anterius 
plerumque teres, raro transversum et anterius planum 
vel planiusculum, diametro longitudinali basali haud bre- 
vius, plerumque multo longius; sulei transversi lobi antici 
pronoti plerumque continui, rarissime in dorso obliterati 
vel ad lineam longitudinalem mediam interrupti, plerum- 
que recti et paralleli; segmentum dorsale secundum abdo- 
minis in angulis anticis nec granulatum nec dentatum; 
arolia plerumque magna vel mediocria. — Acridide STÅL. 


Tuberculum prosternale nullum »vel raro parvum, scilicet 
leviter vel levissime elevatum, multo minus altum quam 
basi crassum, coxis anticis multo humilius, vel dentis 
erecti instar e medio marginis antici prosterni oriens; 
sulei transversi lobi antici pronoti ambo vel unus in 
dorso obliterati vel ad lineam mediam, saepe quoque ad 
margines laterales, interrupti, vel, posterior saltem, versus 
medium dorsi sensim recurvus et plerumque cum sulco 
lobos separante confluens; segmentum secundum abdominis 
in angulis anticis interdum granulatum vel dentatum; 
arolia plerumque parva. — Truxalide STÅL. 


Fastigium verticis triangulare, angulo apicali fissura an- 
gustissima, cujus margines contigui vel subcontigui sunt, 
instructo; costa frontalis basi angustissima, ibidem sulco 
angustissimo, profundo, marginem anticum fastigii in- 
tersecante, instructa; tempora brevia vel brevissima, la- 
teribus fastigii multo breviora, posterius aperta, antror- 
sum sensim acuminata, sursum vergentia, carina, quee 
marginem interiorem temporum format, retrorsum longe 
versus basin capitis continuata, ab oculis distans; elytra 
et ale in utroque sexu, vel saltem apud feminas, nulla 
vel rudimentaria; prosternum tuberculatum vel margine 
antico versus medium sensim elevato instructum, tuber- 
culum prosternale, quum adest, antice planum, ibidem 
perpendiculare et saepe marginatum, margine in marginem 
anticum prosterni continuato. — Pamphagide STÅL. 


10 
8 (3). 
9 (2). 
107. (1). 
1 (2 
SEE 


STÅTLJ OBSERVATIONS ORTHOPTEROLOGIQUES. 


Tempora tota sursum vergentia, horizontalia vel subhori- 
zontalia, in apice fastigii contigua vel subceontigua, a 
vertice sulco obtuso vel rarius carina leviter elevata se- 
parata; costa frontalis basin versus sulco angusto et pro- 
fundo, fissurae anguste instar angulum apicalem fastigii 
capitis intersecante, instructa. — Phymatide STÅL. 


Oculi posteriores quam antenn&e minus 'distantes. — 
Pneumoride, Mastacide, Choroetypide et Proscopide. 


Tarsi arolio destituti, postici articulo primo subtus com- 
presso, superne plano vel sulceato, articulis apicalibus sat 
gracilibus; unguiculi subtus prope basin dentati; prono- 
tum postice in processum longum extensum; carina dorsa- 
lis femorum posticorum in alatis prope apicem emarginata 
vel incisa; prosternum latissimum; pedes antici fortiter et 
quam postici magis distantes. — Tettigide STAL. 


Subf. ACRIDIDAE STÅL. 


Lobus anticus pronoti lobo postico multo longior, dorso 
per totam longitudinem in cristam, versus medium sensim 
altiorem, elevatus, margine antico angulum formante, sul- 
cis transversis in dorso obliteratis vel late interruptis, 
cristam haud intersecantibus; lobus posticus pronoti me- 
dio carinatus, basi obtuse vel obtusissime angulatus; 
vertex sensim declivis, carinis tribus longitudinalibus, me- 
dia obsoletiore, lateralibus in margines laterales costa 
frontalis continuatis, instructus, fastigio brevi, in costam 
frontalem sensim arcuatim continuato; costa frontalis 
basi haud angustata, marginibus per totam longitudinem 
elevatis; tempora oblique declivia, a supero distinguenda, 
a fronte haud separata; elytra et ale completa, illa in 
area postradiali confuse bi vel triseriatim, in area interul- 
nari irregulariter biseriatim reticulata; tuberculum pro- 
sternale anterius perpendiculariter declive, posterius obli- 
que declive vel basi tumidum; femora postica superne, 
saltem ante medium, remote serrata; tarsi anteriores ti- 
biis breviores; articulus primus tarsorum posticorum ar- 
ticulis duobus ultimis simul sumtis longitudine suba- 
qualis; arolia parva vel mediocria; tibixe posticae superne 
in utroque margine spina apicali armate; lobi mesosterni 
et metasterni distantes in utroque sexu; cerci me- 
diocres, sensim gracilescentes; lamina subgenitalis brevis. 
— Dericorys SERV. (= Cyphophorus FIscH. DE W.) 


Lobus anticus pronoti in cristam medio altiorem haud 
elevatus, sulcis transversis in dorso continuis vel ad lineam 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 5. ll 


3 (10). 
4 (5). 
5 (4). 
639): 


mediam anguste interruptis; tuberculum prosternale po- 
sterius per totam altitudinem perpendiculariter declivis, 
vel sensim recurvus vel retrorsum nutans; arolia medio- 
cria vel magna. 

Tibia postice superne in margine exteriore spina apicali 
destitutae; fastigium verticis magis minusve declive, haud 
multo prominens, in costam frontalem sensim et magis 
minusve obtuse arcuatim continuatum; tempora a supero 
distinguenda, parva, oblique declivia, cum vertice et fronte, 
vel saltem cum fronte confusa; frons leviter vel modice 
obliqua. 


Elytra et ale semper completa, apicem abdominis attin- 
gentia vel superantia, illa in parte latiore are postradi- 
alis seriebus saltem tribus confusis reticulata; elytra ple- 
rumque tantum in parte circiter tertia apicali sensim le- 
viter angustata; angulus posterior loborum lateralium 
pronoti subrectus vel obtusiusculus; lobi mesosterni haud 
transversi, margine interiore toto recto, angulo apicali in- 
teriore acutiusculo vel subrecto; sulci transversi in dorso 
lobi antici continui. — Acridium SERV. 

A. Cerci marium sensim gracilescentes vel angustati, 
apice acuminati vel angusti et anguste rotundati; 
lamina subgenitalis marium apice integra. — Subg. 
Acridium SERV. 

AA. Cerci marium lati, compressi, apice obtusi; lamina 
subgenitalis marium apice fissa vel emarginata; ty- 
pus americanus, in faunam europeam ex America 
immigratus. — Subg. Schistocerca STÅL. 


Elytra et ale completa vel magis minusve abbreviata et 
rudimentaria, quod interdum in eadem specie variat, vel 
nulla, illa in exemplis macropteris plerumque per ma- 
gnam partem longitudinis apicem versus sensim vel sub- 
sensim angustata, quam in Acecridio plerumque minus 
dense venosa, area postradiali in parte posteriore biseriata 
et veua intercalata instructa, rarius ibidem confuse trise- 
riata; angulus posterior loborum lateralium pronoti di- 
stinctissime obtusus; lobi mesosterni transversi vel sub- 
transversi; margo dorsalis femorum posticorum plerumque 
integer et inermis; sulcei transversi in dorso lobi antici 
pronoti sepe interrupti. 

Carina dorsalis pronoti percurrens, continua, ubique zxequa- 
lis vel subzaqualis, plerumque distinctissima; dorsum 
pronoti planum vel transversim levissime convexum, lobo 
antico dorsi cum lobis lateralibus angulum magis mi- 
nusve distinetum formante et ab his lobis carina vel 
linea nitidiore, levigata vel minus dense punctata, se- 
parato; costa frontalis tota obtusissima, plana vel obtuse 
teres, nullibi excavata vel sulcata, marginibus lateralibus 


12 


(8). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


nullibi elevatis; oculi magni, apud mares quam apud fe- 
minas majores, quam ocellum cost&e frontalis ab apice 
frontis multo minus distantes, parte circiter tertia vel 
dimidia apicali ante antennas extensa; articulus primus 
tarsorum posticorum articulo tertio longior, articulis duobus 
ultimis simul sumtis interdum longitudine 2qualis; cerci 
marium cognitorum longi, toti vel apicem versus magis 
minusve compressi et laminati; margo dorsalis femorum 
posticorum interdum serratus; lobus posticus pronoti, ina 
dorso saltem ad partem, dense punctatus vel punctulatus; 
tympanum valde obliquum, retrorsum et introrsum sensim 
fortiter immersum; spin&e tibiarum posticarum basi per 
totum ambitum typice pallida, in varietatibus quibusdam 
raro totae nigra. 


Costa frontalis pone ocellum et presertim pone antennas 
basin versus sensim humilior et sensim curvatus, margine 
exteriore costa et margine antico oculorum sensim con- 
vergentibus, quum caput a latere examinatur; fastigium 
verticis sat fortiter declive; segmentum dorsale ultimum ab- 
dominis marium majusculum vel magnum, sepius tumidum 
et antrorsum productum, haud plicatum ; lamina supraanalis 
marium triangularis, longior quam latior, apice subito an- 
gustata et in processum dentiformem prominula; cerci ma- 
rium maximi, validi, compressi, dorso longe versus apicem 
incrassati, apice laminati etincisi; femora postica margine 
dorsali plerumque serrato, carinis lateris exterioris amba- 
bus vel una plerumque (typice?) maculis nigris notatis. 
— Calliptenus SERV., ER., STÅL. 


4. Pronotum carina dorsali levissime elevata, obtusa, 
instructum, dorso lobi antici a lobis lateralibus 
ruga obsoletissima vel vix ulla, haud levigata, se- 
parato; elytra latiora, densius reticulata, lateribus 
partis intermedie parallelis, parte circiter tertia 
apicali sensim nonnihil angustata; femora postica 
latissima, subtus longe versus apicem fortiter ro- 
tundato-ampliata, dorso distinetissime et sat dense 
serrata, densius et longius ciliata; segmentum dorsale 
ultimum abdominis marium magnum, antrorsum 
minus productum; cerci maris lati, apice rotundati et 
prope partem inferiorem incisi, infra incisuram in 
dentem nigrum prominuli. — (Subg. Sphodromerus 
STÅL, olim) 1. C. Serapis SErKV. 


AA. Pronotum carina distinctissime elevata instructum; 
elytra completa, minus dense reticulata et per maxi- 
mum partem longitudinis sensim angustata, vel for- 
titer abbreviata; femora postica minus lata, ante 
medium latissima, hinc sensim angustata; segmen- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 5. 13 


tum dorsale nonum abdominis maximum, tumescens, 
antrorsum productum. 


a. Dorsum pronoti a lobis lateralibus carina l2- 
vigata et nitida distincta, posterius obsoletiore 
vel evanescente, separatum; femora postica in 
margine dorsali per magnam partem. longitudi- 
nis distincte et sat dense serrata. 

b. Lobi anticus et posticus pronoti longitu- 
dine 2equales vel subzequales; tibia po- 
stice extus spinis octo, intus spinis no- 
vem armate, calcaribus duobus interiori- 
bus sensim acuminatis, longitudine levis- 
sime discrepantibus. — 2. CO. italicus!) L. 

bb. TLobus posticus pronoti lobo antico distin- 
ctissime longior; tibizxe postice extus spinis 
septem, intus spinis octo vel novem ar- 
mate, calcaribus duobus interioribus lon- 
vioribus et validioribus quam in divisione 
precedente, a latere visis tantum apice, 
nec sensim per totam longitudinem, an- 
gustatis. 


3. Ö. calearatus Står. — C. italico 
similis, ab hac specie notis supra allatis 
facillime distinguendus; &C. pallidicorni 
STÅL maxime affinis, ab hac specie, quee 
Africam meridionalem orientalem inhabi- 
tat, statura majore et nonnihilrobustiore, 
costa frontali et spatio intraoculari ver- 
ticis nonnihil latioribus, area postradiali 
elytrorum areolis nonnihil majoribus, mi- 
nus numerosis et serie tantum triplici vel 
quadruplici confusa positis, reticulata, alis 
hyalinis, basi ima pallide roseis, femori- 
bus posticis intus totis pallidis, quod ta- 
men forte variat, tuberculo prosternali te- 
reti, subeonico (nec leviter transverso et 
subtruncato) antennisque nonnihil gra- 
cilioribus distinetissimus. 9. Long. corp. 
34 mill. — Massaua. (Coll. BRUNNER). 

aa. Cervinus, pedibus pallidioribus; carina imferi- 
ore lateris exterioris femorum posticorum nigro- 
maculata; tibiis tarsisque posticis dilute sangui- 
neis, illis basin versus pallidioribus et prope 
basin interdum subolivaceo-indutis, spinis apice 
unigris; C. italico maxime affinis, ab hac specie 
differt costa frontali minus plana, apud femi- 


1) Variat fere totus niger. 


14 


STACK: 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


nam teretiuscula, basi haud angustata, pronoto 
postice abbreviato, truncato vel emarginato- 
truncato, lobo postico breviore, dorso a lobis 
lateralibes ruga obtusa, leviter elevata, nitida, 
parce punctata, separato, elytris abbreviatis, 
ovalibus, distantibus, pronoto fere brevioribus, 
alis rudimentariis, femoribus posticis minus 
latis, dorso integris vel in medio parce obsole- 
teque subserratis, cercis maris apice incisura 
unica profundiore instructis, supra incisuram 
in lobum superne rotundatum majorem, infra 
incisuram in lobum minorem, subtriangularem 
nigrum, prominulis. 2. Long. corp. 18— 
32 mill. — 4. C. Brunneri STÅL, e Brussa 
(Mus. Holm.) 


Costa frontalis pone ocellum versus basin ubique zxeque 
vel fere zeque alta, vel saltem prope basin magis elevata 
quam in Callipteno; fastigium verticis leviter vel levis- 
sime declive; segmentum dorsale ultimum abdominis ma- 
rium normale; lamina supraanalis marium minus longa 
quam in genere pracedente; cerci marium variabiles, toti 
vel apice compressi, .sepe lati et laminati, sensim vel 
apice decurvi; femora postica margine dorsali plerumque 
integro vel subintegro, raro distinctius serrato, carinis 
lateris exterioris maculis nigris destitute vel raro poste- 
rius minus distinete fusco-maculatis; antenna subtus ob- 
scuriores. — FEuprepocnemis!) FIEB. 

4. Costa frontalis tantum basi vel pone antennas re- 
trorsum angustata; pronotum <vitta lata nigri- 
cante percurrente destitutum, vel vitta poste- 
rius rarissime angustata notatum; antenna marium 
mihi cognitorum ?) magis minusve depresse, latiu- 
sculee, illis feminarum distinctissime latiores; cerci 
marium compressi, toti lati et laminati, apicem 
versus haud angustati, sensim curvati. 

B. Antennae minus longa, apud mares robusti- 
ores et proportionaliter minus depressi; co- 
sta frontalis basi distinete angustata; prono- 
tum basi sensim rotundatum vel obtuse ro- 
tundato-subangulatum; femora postica subtus 
a basi longe versus apicem fusco- vel nigro- 
violacea, dorso obtuse et minute, tamen sat 
distincte, serrata; tibia posticae intus spinis 
decem vel undecim, extus spinis decem ar- 
mata; arolia parviuscula; corpus nonnihil 
robustius, peetus nonnihil latins quam in re- 


!) Genus Traulia ad Euprepocnemem maxime appropinquat. 
2?) Mas E. dorsate FiscH. mihi ignotus. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 5. 15 


BB. 


liquis congenericis faun europeer. — 1. 
E. morbosa SERv.; 2. E. syriaca BRUNN. 


Antenn&e quam in divisione precedente pro- 
portionaliter longiores, minus robusta, magis 
depresse; pronotum basi angulum obtusum 
distinetiorem, apice minus late rotundatum, 
formans; femora postica subtus pallida, oli- 
vaceo-flavescentia, concolora. 


ad. 


Area 


analis elytrorum ad marginem 


commissuralem vitta fusca nulla vel brevi 
notata; costa frontalis, saltem apud ma- 
res, inter antennas subampliata; lobus 
anticus dorsi pronoti a lobis lateralibus 
ruga distincetiore et laevigata vel sublaevi- 
gata separatus. 


b. 


bb. 


Ale subdecolores; cerci toti pallidi; 
tibie postice pone medium et 
tarsi postici dilute sanguinei; la- 
tera dorsi pronoti et area analis 
elytrorum, saltem in mortuis, haud 
virescentia; femora postica superne 
obsoletissime subserrata. 
ce. Tibie postice intus spinis 
quattuordecim, extus quinde- 
cim vel septemdecim armatee. 
— 3. HE. littoralis RAMB., BoL. 
ec. Tibie postice intus spinis 
undecim vel raro tredecim, 
extus spinis duodecim vel tre- 
decim armate. — 4. E. Char- 
pentierii STÅL. 
Ale caerulescentes, apicem versus. 
subinfuscate; cereci marium parte 
basali fusea; femora postica di- 
stinctius subserrata; olivacea; vertex 
et dorsum pronoti flavescente-vire- 
scentia, vitta percurrente, in pro- 
noto latiore et posterius angustata, 
nigra notata; elytra infuscata, ve- 
nis hice illic maculatim obscuriori- 
bus, area anali flavescente-virescente, 
margine commissurali basi fusco; 
costa froutalis obscurata, apicem 
versus infuscata; gena infra oculos 
fusca; tibia posticae glauco flave- 
scentes, apicem versus glaucee, basi 
annulisque duobus magis minusve 
distincetis nigricantibus; notis alla- 


16 


(6). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTEÉROLOGIQUES. 


tis ab E. littorali et Charpentierii 
facile distinguenda; FE. prasinate 
simillima et maxime affinis, ab 
hac specie, que Africam me- 
ridionalem occidentalem inhabitat, 
costa frontali pone antennas haud 
nigro-marginata, elytris, area anali 
excepta, leviter infuscatis, maculis 
distinetioribus obscurius fuscis vel 
nigricantibus destitutis, venis tan- 
tum hic illic, loco macularum, ob- 
scurius fuscis, area postradiali non- 
nihil densius reticulata, nec non 
cercis nonnihil minoribus distingu- 
enda; antennis subtus nigris. &. 
Long. Corp. 22 Hylle GT 
cerulescens STÅL, e Massaua (Coll. 
BRUNNER.) 


aa. Area analis elytrorum ad marginem 
commissuralem vitta nigricante longa, 
ad vel fere ad medium elytri extensa, 
notata; costa frontalis inter antennas 
haud ampliata; dorsum pronoti a lobis 
lateralibus ruga nulla vel subtilissima, 
obsoletissima, flexuosa, separatum; mas 
ignotus. — 6. E. dorsata Fiscn. DE W. 
(= Fischeri F1EB.) 

44. Costa frontalis per maximam partem longitudinis 
basin versus sensim angustata; pronotum vitta ni- 
gricante vel obscuriore, posterius distincte angu- 
stata, notatum; antenna marium graciliores quam 
in divisione pracedente; cerci marium sensim an- 
gustati, acuminati, apicem versus compressiusculi; 
femora postica extus impicta vel vitta angusta me- 
dia, interdum maculari, fusca notata; arolia magna; 
femora anteriora maris incrassata. — 7. E. plorans 
CHARP. 

Carina dorsalis pronoti (in europeis) inequalis, in lobo 

antico obsoletiore vel saltem ad partem obliterata; dorsum 

pronoti teres vel depressiusculum, a lobis lateralibus ruga 
vel carina haud separatum, limite inter dorsum et lobos 
laterales tereti; costa frontalis (in europeis et plerisque 
exoticis) per majorem vel minorem partem longitudinis, 
interdum tantum ad ocellum, obtuse sulcata vel excavata; 
oculi minores quam in generibus duobus precedentibus, 
quam ocellum ab apice frontis haud vel raro paullo minus 
distantes, ante antennas haud vel leviter extensi; articu- 
lus primus tarsorum posticorum articulo apicali haud vel 


BIHANG 


T0Mr(5): 


; NER 


TATA ONE VIE. SA RAND . "HANDT: "BAND. de N:O De 7 cå 


vix longior; cerei marium forma maxime variantes, recti 
vel subrecti, vel sensim sursum curvati et superne sinu- 
ati; margo dorsalis femorum posticorum integer; lobus 
posticus pronoti plerumque obsoletius et minus dense 
punctulatus; tympanum minus obliquum, interdum cum 
parte adjacente segmenti mediani fere in eodem plano 
jacens, raro minutissimum; spine tibilarum posticarum, 
saltem ilie in uno latere positae, interdum totae nigre; 
sulei transversi lobi antiei in medio dorsi saeepe interrupti. 
— Peczotettiz BURM. 


4. Latera lamina supraanalis marium magis minusve 
late nigra vel nigro-marginata; spina tibiarum po- 
sticarum basi per totum ambitum pallide; elytra 
et ale plerumque fortiter abbreviata vel nulla, 
segmentum abdominis dorsale ultimum apud mares 
apice in medio nigrum vel dentes duos nigros 
emittens. — Subg. Pezotettix BURM. (P. pedestris L., 
alpinus KOLL., mendar FiscH., Schmidtii F1EB. et 
salamandra FISCH.) 


44. Lamina supraanalis et segmentum dorsale ultimum 
abdominis marium pallida, illa in mortuis interdum 
infuscata, hoc sxepe a medio marginis apicalis lo- 
bulos duos dentiformes concolores emittens; spinee 
tibiarum posticarum, saltem spina unius lateris, 
tote vel saltem anterius per totam longitudinem 
nigre. — Subg. Melanoplus STAL. (P. frigidus 
Bou. et primnous FISCH.) 

Tibix posticr superne in utroque margine laterali spina 

apicali armatze. 


Corpus longitudine mediocre: caput leviter exsertum, ante 
oculos leviter obtuseque prominulum; fastigium verticis 
obtusum, leviter vel levissime declive; tempora oblique 
declivia, a supero distinguenda, majuscula, trapezoidea, 
punctata, magis minusve distincte terminata, antice trun- 
cata; facies leviter obliqua; antennee breves vel breviusculze: 
oculi marium sat magni; pronotum carina percurrente 
media instructum, postice abbreviatum, dorso, saltem an- 
terius, a lobis lateralibus ruga magis minusve distincta 
separato; elytra et ale rudimentaria; lobi mesosterni di- 
stantes, lobi metasterni fortiter appropinquati vel sub- 
contigni; tuberculum prosternale transversum, ab antico po- 
sticoque distinctissime compressum; femora apicem abdo- 
minis attingentia vel superantia. — Platyphyma!) FiscH. FR. 
4. Tuberculum prosternale rectangulare, ab antico vi- 
sum apicem versus haud SFS interdum 
potius subampliatum, apice latum, truncatumj; 


1) Genera Tristria et Ozxyrrhepes ad Platyphymam appropingquant. 


18 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


tempora planiuscula, obsolete terminata; antennae 
breves; pronotum carina dorsali media obtusiore 
et minus elevata instructum, ruga marginali lobi 
antici recta vel leviter curvata, obtusa, interdum 
obsoletissima; elytra ovalia, duplo vel vix duplo 
longiora quam latiora; margo dorsalis femorum 
posticorum integer vel subinteger; tibia posticae 
in utroque margine spinis undecim armata. — 1. P. 
Giorne ROssI. 


2. P. platycerca STåL. — Mas mari P. Giorne 
simillimus, parte apicali abdominis tumidiore, la- 
mina supraanali et lamina subgenitali latioribus, 
hac tumidiore, nec non cercis longioribus, compres- 
sis, a latere visis medium versus sensim leviter 
coarctatis, apicem versus ampliatis, apice rotundatis 
et subtus prope apicem dente armatis distinctissi- 
mus; femina illi P. Giorne simillima et ab hac 
vix nisi carina pronoti obtusiore et minus elevata 
distinguenda. SL. Long. 13—17 mill. — Syria, 
Beiruth. (Mus. Holm.) 

Obszs. In P. platycerca caput, pronotum et dor- 
sum abdominis obsita sunt pilis remotis, qui in 
exemplis nostris P. Giorne forte denudatis desunt. 


Tuberculum prosternale ab antico visum apicem 
versus distinete angustatum, apice obtusum, sub- 
truncatum vel rotundato-truncatum: speciebus dua- 
bus pracedentibus similis, sed major, fronte pro- 
notoque distinctius punctatis vel rugoso-punctatis, 
dorso abdominis rugulis transversis inzequali, costa 
frontali basi haud angustata, marginibus leviter 
elevatis instructa, ante ocellum obtuse excavata, 
temporibus distinctius marginatis, vertice carina 
subpercurrente media et anterius prope oculos ut- 
rinque carina distinctissima instructo, anterius pone 
fastigium subhorizontale sensim declivi, a fastigio 
carina obtusa transversa et pone carinam impres- 
sione lineari transversa separato, pronoti carina 
media elevatiore et acutiore, rugis marginalibus 
dorsi subtilibus, tantum anterius cariniformibus, 
preterea obsoletis et partim obliteratis, antice sub- 
parallelis vel retrorsum leviter convergentibus, dein 
retrorsum divergentibus, elytris multo angustioribus, 
apicem versus sensim ampliatis, circiter triplo lon- 
gioribus quam posterius latioribus, femoribus po- 
sticis superne distincte serratis, antennis longiori- 
bus, valvulis genitalibus femine brevioribus et acu- 
tioribus, corpore pedibusque pilis brevibus remote 
obsitis. 92. Long. 19—23 mill. — 3. P. rugulosa 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL., BAND. 4; N:O be 1008) 


12 (11). 


1 (24). 


2 


STAL Le Kälek: Asie. mimoms et Taurus. (Coll 

BRUNNER.) 
Corpus sat elongatum; caput fortius exsertum; fastigium 
vertieis triangulare, fortius prominulum, planum, medio 
carinatum, tempora obliqua, angusta, antrorsum angustata 
et abbreviata; frons fortiter obliqua; costa frontalis basin 
versus sensim fortiter angustata, plana, marginibus ele- 
vatis; antenna breviuscula; oculi longi, longe versus api- 
cem capitis extensi; pronotum totum dense punctatum, 
dorso teres, linea longitudinali media obsoleta lavigata, 
in lobo postico tantum in carinam subtilem obsoletissi- 
mam subelevata; elytra et ale completa; pectus angu- 
stum; lobi mesosterni et metasterni contigui; tuberculum 
prosternale apicem versus incrassatum, truncatum; pedes 
breves; femora intermedia apicem coxarum posticarum 
haud superantia, postica abdomine multo breviora; articu- 
lus ultimus tarsorum longus; lamina supraanalis longa, 
apice acutangula; lamina subgenitalis maris longa, acu- 
minata; cerci apicem lamina supraanalis zxequantes, apud 
marem apicem versus compressi et leviter ampliati, haud acu- 
minati. — Tropidopola STÅL. (Opomala fasciculata CHARP.) 


Subf. TRUXALID.AE STÅL. 


(Truzcalide et Oedipodide STAL, clim.) 


Frons tota vel saltem pars apicalis frontis sat fortiter 
vel fortissime obliqua; fastigium verticis horizontale vel 
leviter declive, cum costa frontali angulum magis mi- 
nusve distinctum, szepe acutum, plerumque formans; an- 
tennae quam oculi multo longius ab apice frontis remoteze, 
prope medium vel pone medium marginis antici oculo- 
rum positze, in generibus, quorum caput est fortius pro- 
ductum, interdum in parte postoculari frontis insertee; 
carina dorsalis media pronoti nec compressa, nec cristata; 
sulei transversi lobi antici pronoti in dorso obliterati vel 
medio interrupti; lobi laterales pronoti plerumque extror- 
sum sensim angustati; elytra vel ale sexuum plerumque 
difformia, areis quibusdam apud mares sepe dilatatis; 
segmentum dorsale secundum abdominis in angulis anticis 
haud granulatum; margo dorsalis exterior tibiarum po- 
sticarum spina apicali destitutus. — (Truzalide.) 
Tempora situ et forma maxime variabilia, numquam se- 
cundum totam longitudinem fastigii plana vel impressa, 
costam frontalem attingentia, sursum oblique vergentia, a 
supero distinguenda; antenn&e plerumque ensiformes; 
elytra sexuum plerumque conformia; ale interdum (in 
europeeis raro, in americanis sepe) difformes. 


Obs. Temnora plerumque angusta, marginem ob- 
tusum teretiusculum, oblique declivem fastigii capitis 
efficientia, in hoc casu basi depressa vel impressa;!) 
vel tantum ad latera partis posterioris fastigii disereta, 
antrorsum acuminata, triangularia, margine fastigii ante 
tempora posito compresso, acutiusculo:?) vel longiora, 
inter se parallela, a vertice obsolete disereta, apicem fa- 
stigii haud attingentia,?) in his casubus sunt tempora 
semper oblique sursum vergentia et a supero distingu- 
enda, ut etiam pars illa fastigil verticis, que inter tem- 
porum partem posteriorem depressam vel impressam po- 
sita est, lateribus parallelis instructa vel antrorsum am- 
pliata; tempora in europeeis raro, in americanis?) sepius, 
perpendiculariter vel in planum frontis declivia, a supero 
haud distinguenda. 

3 (8). Tempora, vel saltem horum pars posterior vel basalis, 
sursum oblique vergentia et a supero distinguenda; pars 
illa posterior plana vel impressa temporum longitudine 
valde varians, plerumque tamen longior quam basi latior; 
pars fastigil verticis, inter partem posteriorem depressam 
vel impressam temporum posita, lateribus parallelis in- 
structa vel antrorsum leviter ampliata; costa frontalis per 
maximam partem longitudinis et usque ad vel fere ad 
apicem sulcata vel marginibus elevatis instructa. 

4 (5). Caput longissime protuberans, oculos versus sensim co- 
nico-angustatum, adscendens, pronoto longius; fastigium 
magnum, oculis haud vel paullo brevius, apicem versus 
haud vel leviter angustatum, apice latum, obtusum; tem- 
pora secundum maximam partem longitudinis fastigii 
extensa, sursum vergentia, leviter vel levissime declivia, 
carina nuila vel obtusissima a vertice separata; oculi 
parte infraoculari genarum breviores; antenne fere in 
parte postoculari frontis insert; pronotum processu po- 
stico angulum distinctissimum, subrectum vel acutum for- 
mante, lobis lateralibus longitudinalibus, angulo postico 
loborum recto vel acuto; sulcei transversi lobi antici pro- 
noti in dorso obliterati; elytra acuminata; pedes graciles; 
pars saltem dimidia femorum intermediorum pone coxas 
posticas extensa; calearia duo interiora tibiarum postica- 
rum longitudine et crassitie sat inzequalia; corpus gra- 
cile, fortiter eiongatum. — AÅcrida Lis. (= Trugzalis 
auct.) 

5 (4). Caput leviter vel modice productum, nec adscendens, nec 
versus oculos conico-angustatum, pronoto longitudine 


20 STÅL. OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 
| 
| 


') Phleoba, subg. Duronia. 

2?) Phleobe proprise, Asiam inhabitantes. 
3) Acrida, Amycus, Macheridia. 

+) Truzxalis, Achurum, Mermiria et affinia. 


BIHANG TILL SV VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4; N:0 5. 2 


subequale vel brevius; fastigium verticis horizontale vel 
leviter, raro fortius, declive; corpus et pedes modice elon- 
gata; margines laterales lobi antici pronoti carinati, recti, 
paralleli. É 

6 (7). [Caput longius productum; frons fortius obliqua; fasti- 
gium capitis magnum vel majusculum, a basi ad vel 
ultra medium lateribus parallelis vel subparallelis instruc- 
tum, dein anterius fortius retundato-angustatum; tempora 
ultra medium fastigil extensa; are dorsales femorum 
posticorum apice in lobum producta, lobi geniculares 
producti; corpus et elytra angusta vel angustiuscula, 

: hec longa, acuminata, alis multo longiora. — Amycus 
et Macheridia, genera africana, quoad habitum ad Acri- 
dam appropinquantia.|] 

7 (6). Caput minus produetum; frons minus obliqua; fastigium 
capitis mediocre, usque a basi sensim angustatum, trian- 
gulare vel subtriangulare; tempora, vel horum pars po- 
sterior depressa vel impressa, fastigio saltem dimidio bre- 
viora; are& dorsales femorum posticorum apice haud lo- 
batae; lobi geniculares femorum posticorum leviter pro- 
minuli, lobum angustum haud simulantia; corpus modice 
elongatum; elytra mediocria, apicem femorum posticorum 
haud vel leviter superantia, alis paullo longiora, apice 
obtusa, raro rudimentaria; genus quoad habitum Truza- 
lem et Gomphocerum subsimulans. — Phleoba STAL. 

4. Vertex carina longitudinali nulla vel obsoleta, 
pone fastigium haud continuata, instructus; 
carin&e marginales lobi anticl. pronoti integer- 
rimi, sulei transversis haud intersecti; margi- 
nes laterales fastigii capitis (tempora?) obtusati, 
punctati, non nisi basi ipsa depressi vel im- 
pressi; species faunam europaeam et africanam 
inhabitantes. — Duronia STÅL, Subg. nov. 
(Chrysochraon semicarinatus GERST. vel spe- 
cies maxime affinis, cujus exemplum ex Ae- 
gypto misit BRUNNER; species quattuor mihi 
cognite, una ex Syria, tres ex Africa, inter 
quas Phleoba chloronota STÅL.) 

3 (3). Tempora frontalia, a supero haud distinguenda, subito 
perpendiculariter vei in planum frontis declivia, impunc- 
tata; margo iuter fastigium verticis et tempora compres- 
sus vel cariniformis, haud tumidus; pronotum' basi pro- 
ductum et angulum formans; ale sexuum conformes.!) 

2 (10). Lobi metasternales pone foveolas producti et in utroque 
sexu sutura recta, foveolis longiore, contigui; caput for- 
tius exsertum, pronoto haud brevius; frons sat obliqua; 


') Ad hane divisionem maxime appropinquant genera americana Truzalis, 
Mermiria et affinia. 


bil 


13 


14 


15 


16 


22 


(9): 


(12). 


(LV): 


(2). 


(17): 


STÅL , OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


tempora a fronte carina separata; fastigium verticis carina 
apicem attingente instructum; oculi sat longi; antenne 
ensiformes; area costalis elytrorum apud mares dilatata: 
femora postica apicem abdominis haud attingentia; lobus 
posticus pronoti lobo antico brevior. — Ochrilidia STÅL. 
Lobi metasternales in utroque sexu, in maribus tamen 
interdum levissime, distantes, pone foveolas haud vel 
minus producti; caput minus exsertum, pronoto brevius; 
femora postica apicem abdominis attingentia vel supe- 
rantia; lobus posticus pronoti lobo antico haud brevior; 
elytra sexuum conformia. 

Antenne lineares; tempora cum fronte confusa; elytrorum 
pars apicalis inter ramos radiales vena spuria instructa; 
margines laterales superiores tibiarum posticarum acu- 
tiusculi. — Paracinema FiscH. FR. 

Antenn&e ensiformes; tempora a fronte carina separata; 
elytrorum pars apicalis inter ramos radiales vena spuria 
destituta; margines laterales superiores tibiarum postica- 
rum teretes. — Örxzycoryphus FiscH. FR. 

Tempora a supero distinguenda, sursum oblique vergen- 
tia, costam frontalem attingentia, per totam longitudinem 
plana vel impressa, sepe punctata vel opaca, marginibus 
tantum nifidioribus, interdum carinatis, instructa, raro 
antrorsum angustata, plerumque marginibus parallelis 
predita, rarissime sat angusta, linearia, obtusa, teretiuscula 
vel vix planiuscula, in hoc casu basi haud depressa, nec 
impressa,!) vel angusta, plana, antrorsum angustata, parte 
plana costam frontalem sape haud attingente;?) antennae 
in mibi cognitis lineares. 

Sulei transversi ambo, vel saltem posterior, lobi antici 
pronoti in dorso obsoletissimi, abbreviati, margines la- 
terales nec interrumpentes nec attingentes, impressionem 
obsoletam vel obsoletissimam, obtusam, transversam vel 
subrotundatam, simulantes, vel plane obliterati; elytra 
sexuum difformia, apud mares magis minusve dilatata, 
interdum fortiter abbreviata, vena intercalata destituta; 
margo posterior aperture organi auditus sepe fortiter 
dilatatus et aperturam fere occludens. 

Tempora distinctissima, sursum oblique vergentia, a su- 
pero distinguenda, tota plana vel impressa. — Gompho- 
cerus THUNB. (= Stenobothrus p. FiscH. FR.) 

'Tempora haud discreta, teretia, punctata; pronotum basi, 
etiam in macropteris, truncatum. — Chrysochraon FiscH. FR. 
Sulei transversi ambo lobi postiei pronoti in dorso di- 
stincti, interdum tamen subtiles, usque ad margines la- 
terales continuati et hos margines intersecantes. 


1 Chrysochraon et Parapleurus. 
2) Stetheophyma. 


,f 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O Db 23 


15r (19). 


TU): 


20 (23). 


21 (22). 


22 (21). 


23 (20). 


Tempora a fronte verticeque discreta, plana vel impressa 
tota, sursum oblique vergentia, usque ad basin costa 
frontalis extensa, lateribus parallelis instructa, sat lata; 
elytra sexuum magis minusve difformia, in area postradi- 
ali vena intercalata rarissime, et plerumque tantum apud 
feminas,!) instructa, hec vena tota a vena radiali interi- 
ore sat remota, plerumque subtilis, sepe hic illic inter- 
rupta. — Arcyptera SERV, STÅL. 

A. Vena ulnaris exterior, saltem apud mares, ad 
venam radialem interiorem sat appropinquata; 
area interulnaris, saltem apud mares, area 
postradiali multo latior. — Subg. Arcyptera 
SERV. (= Stetheophyma p. FiscH. FR. et 
Stauronotus p. FiscH. FR. 


AA. Vena ulnaris exterior ad venam radialem in- 
teriorem qgquam ad venam ulnarem interiorem 
haud vel paullo magis appropingquata; area 
interulnaris area postradiali haud vel paullo 
latior; area postradialis vena intercalata inter- 
dum instructa. — Subg. Stauronotus F1scH. FR. 

Tempora discreta, plana vel impressa, antrorsum distin- 
ctissime angustata, vel haud discreta, obsoleta; elytra se- 
xuum conformia et in area postradiali vena intercalata 
distinetissima instructa. 

Lobus posticus pronoti lobo antico haud vel paullo lon- 
gior, basi angulum sat obtusum formans; carina dorsalis 
media pronoti sat distincta; vene radiales elytrorum ba- 
sin versus nec non vitta, interdum deficiens, postocularis 
capitis, per lobos laterales pronoti continuata, nigrican- 
tes; lamina subgenitalis marium sat producta, acuminata. 
Tempora haud disereta, obtuse teretiuscula, vix planiuscula, 


nullibi impressa. — Parapleurus FiscH. FR. 
Tempora angusta, distincte plana, haud impressa, antror- 
sum angustata. — Stetheophyma FiscH. Fr. 


Lobus posticus pronoti lobo antico multo longior et po- 
stice angulum minus obtusum, interdum subrectum, for- 
mans; tempora antrorsum angustata, usque ad costam 
froutalem extensa, a vertice semper, plerumque quoque a 
fronte, carina distincta discereta; carina dorsalis pronoti 
obsoletior; lamina subgenitalis marium breviuscula vel 
brevis. — Epacromia FiscH. FR. 
a. Vena intercalata areze postradialis apicem ver- 
sus ad venam radialem interiorem = fortiter 


appropinquata. — . thalassina FABR. 
aa. Vena intercalata apicem versus ad venam ra- 
dialem haud vel leviter appropinquata. — EE. 


!) Mas Stauronoti turcomani vena interealata instructus. 


24 


24n (Le 


25 (42). 


26 (27): 


201 (20): 


ov 


29 (36). 


3035). 


8 (41). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


sp. e Russia meridionalis et Istria (Triest) 

(Coll. BRUNNER.) 
Frons perpendiculariter declivis vel levissime obliqua; 
fastigium verticis magis minusve, plerumque distinctissime 
vel fortiter declive, cum costa frontali angulum obtusum 
vel obtusissimum, interdum rotundatum, vel arcum for- 
mans; antenne inter partem anticam oculorum positz, 
quam oculi ab apice frontis haud vel paullo magis re- 
mote; carina dorsalis media pronoti sape cristata vel 
compressa; lobi laterales pronoti marginibus antico et 
postico parallelis sepe instructi; arolia parva; lobi me- 
tasternales distinete vel fortiter et quam in Truxalidis 
plurimis magis distantes. 
Segmentum dorsale secundum abdominis in angulis anticis 
baud granulatum; elytra in area postradiali vena inter- 
calata distinetissima instructa; lobi laterales pronoti trans- 
versi vel subtransversi; tibia postice superne in margine 
exteriore spina apicali destitute. — (Oedipodide.) 
Tempora angustissima, cum fastigio verticis confusa, a 
fronte distincte separata; vertex latus; costa frontalis 
basi lata, usque a basi vel saltem ante antennas ultra 
ocellum sensim angustata, in medio quam basi circiter 
dimidio angustior, ante medium obtusissima, sensim am- 
pliata et evanescens; pronotum posterius sat fortiter pro- 
ductum, carina percurrente, versus medium sensim alti- 
ore, integra instructum. — Psophus FIEB. 
Tempora latiora, oblique vel perpendiculariter declivia, 
cum fronte sxepe confusa, a fastigio verticis semper di- 
stinete separata; costa frontalis basi plerumque angustata, 
rarius ibidem lata et fere tota lateribus subrectis et pa- 
rallelis instructa. 
Area analis alarum in parte dimidia vel plus quam di- 
midia basali venis transversis minus numerosis, cum ve- 
nis longitudinalibus areolas longiores quam latiores vel 
xeque longas ac latas formantibus, instructa, venis longi- 
tudinalibus apud mares haud incrassatis. 
Lobus anticus pronoti ecrista vel carina distinctissima, 
suleis transversis haud intersecta, instructus; lobus posti- 
cus pronoti lobo antico plerumque multo longior, pro- 
cessu postico angulum distinctissimum, $epe acutum vel 
rectum, apice interdum rotundatum, formante, marginibus 
lateralibus processus rectis. 
Area illa oblique longitudinalis, que secundum marginem 
apicalem obliquum are interulnaris extensa est, angusta 
vel angustissima, area adjacente a ramis ulnaribus for- 
mata multo vel saltem dimidio angustior, irregulariter 
uniseriata vel areolis duplice serie positis, vena inter- 


jacente longitudinali separatis, instructa; vena axillaris 


—— 


Jil 


32 


Jil 


28 


39 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 25 


(32). 


(31). 


(30). 


(2005 


(38). 


typice libera; pars illa circiter dimidia apicalis elytrorum, 
que pone aream postradialem posita est, anterius haud 
vel paullo densius reticulata; carima vel crista pronoti 
integerrima vel inter lobos leviter vel levissime intersecta. 


Lobus posticus dorsi pronoti preter- carimam mediam ca- 
rinis longitudinalibus destitutus; lobi laterales pronoti 
pone medium macula laevigata nitida, extus ruga longi- 
tudinali terminata, destituti. — Pachytylus F1EB. (= 
Oedaleus F1IEB.) 


Lobus posticus dorsi pronoti carinis longitudinalibus 
pluribus instruetus; lobi laterales pronoti pone medium 
macula levigata nitida, plerumque tota vel partim nigra, 
extus ruga longitudinali terminata, notati. — ÖMSE 
STÅL. : 

Area illa oblique longitudinalis, que secundum marginem 
apicalem obliquum are&e interulnaris extensa est, latiu- 
scula, area adjacente longitudinali inter ramos ulnares 
posita haud vel paullo angustior, confuse reticulata vel 
irngulariter biseriata; vena axillaris posterius cum vena 
anali typice confluens; pars dimidia apicalis elytrorum 
anterius plerumque densius et magis irregulariter reti- 
culata. 

Crista pronoti alta, compressa, rotundata, integerrima. 
— Pyrgodera FiscH. W. 

Carina vel crista pronoti minus alta, haud rotundata, in- 
er lobos distinctissime incisa. — Ctyphippus FIEB., STÅL. 
(= Oedipoda STÅL olim.; C. fasciatus SIEB., variabilis 
PaLL. et Wagneri EVERSM.) 

Carina pronoti leviter vel levissime elevata, haud cristata, 
inter lobos semper interseceta, in lobo antico interdum 
tota vel partim obliterata, semper in medio emarginata 
vel incisa, interdum sulceis transversis ambobus lobi in- 
tersecta. 


Lobus posticus pronoti lobo antico duplo vel fere duplo 
longior, processu postico angulum distinctissimum formante, 
marginibus processus rectis. — Sphinctonotus FIEB., 
Fiscu. FR. 


Lobus posticus pronoti lobo antico haud vel paullo lon- 
gior, processu postico brevi, obtuso, marginibus interdum 
leviter rotundatis. 


Sulcus transversus, a quo lobi mesosternales antice ter- 
minantur, haud obliquus, hic sulcus et margo posticus 
loborum paralleli vel subparalleli. — Acrotylus FIEB. 

Sulcus transversus, a quo lobi mesosternales antice ter- 
minantur, obliquus, hic sulcus et margo posterior loborum 
extrorsum divergentes. — Egnatius STAL, N. G. (Oed. api- 
calis F1EB. sec. BRUNNER, nec non nova species e Persia.) 


26 


41 (28). 


42 (25). 


43 (46). 


44 (45). 


45 (44). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


Area analis alarum in parte saltem dimidia basali venis 
transversis numerosioribus, cum venis longitudinalibus 
areolas transversas formantibus, instructa, venis longitudi- 
nalibus alternis are&e ejusdem apud mares incrassatis; 
elytra proportionaliter lata et brevia, parte apicali quam 
in Oedipodidis reliquis fortius angustata. — Oedipoda!) 
LaTtTR. (= Ctyphippus STÅL, olim.) 

Segmentum dorsale secundum abdominis in angulis anti- 
cis granulatum; elytra in area postradiali vena intercalata 
destituta; tibia postice superne in utroque margine spina 
apicali plerumque armatze; ocellus coste frontalis ante 
oculos positus, ocelli reliqui ab oculis distinete nonnihil 
remoti: lobi sternales fortiter distantes, lobi mesosterni 
subtriangulares; tibie intermediaxe marium serie tubercu- 
lorum superne plerumque instructe. (Trinchide.) 
Lobus posticus pronoti rarissime crista instructus, crista 
minus alta, in medio lobi altior, hine antrorsum et re- 
trorsum sensim altitudine decrescens; crista lobi antici 
pronoti, quum adest, postice numquam in angulum acu- 
tum retrorsum producta. 

Tibia postice in utroque margine superiore spina apicali 


destitute; pedes graciliores. — Thrinchus FiscH. W., 
FI1EB. 

Tibie postice in utroque margine superiore spina apicali 
armate; pedes robustiores. — Eremobia SERV. 


a. Lobus anticus pronoti tectiformis vel crista, 
saltem partim tectiformi vel compressa, in- 
structus; margines laterales coste frontalis 
per totam vel fere totam longidinem frontis 
elevati vel carinati. 

b. Carina lobi postici pronoti partim magis 
elevata et cristata vel suberistata. — 
E. Cisti FABR., muricata PALL. et biloba 


SM 
bb. Carina lobi postici pronoti ubique :equalis 
vel subequalis, nullibi cristata. — (Gly- 


phanus FIEB.) FE. limbata CHARP. et 
obtusa F1EB. 
aa. Lobus anticus pronoti dorso teres, carina nulla 
vel obtusa, interdum sulcata, instructus; ca- 
rine laterales costa frontalis in parte dimidia 
vel tertia apicali frontis obliteratae vel obso- 
letissimee. 
ce. Lobus anticus pronoti haud tumidus, 
lobus posticus carina nulla vel le- 
viter elevata instructus. — JE. sub- 
suleata STÅL et cinerascens STÅL. 


1) 0. barabensis FiscH. = O. Thunbergi STÅL. 


sg 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O Db. 27 


46 (43). 


cc. Lobus anticus pronoti tumidus, ele- 
vatus, carina subsulcata instructus, 
lobus posticus erista incrassata, tecti- 
formi, summa carinata, leviter ar- 
cuata, versus medium sensim altiore, 
retrorsum angustata, preditus; ferru- 
gineo-cinerascens, in capite pronoto- 
que parce subtiliterque granulata, 
hujus lobo postico tuberculis nonnul- 
lis obtusis leviter elevatis consperso; 
ale nigricantes, basi ipsa ceerule- 
scentes, limbo angusto apicali toto 
parteque tertia apicali griseis, hac 
parte apicem versus infuscata, vena 
interiore arec& ulnaris levissime cur- 
vata; macula oblonga magna ante 
medium lateris interioris et macula 
lobi genicularis interioris femorum 
posticorum, nee non tibia posticae 
superne et intus, apice annulogque 
subbasali exceptis, glauco-cerulez; 
speciebus duabus preecedentibus ma- 
xime affinis, colore alarum et pree- 
sertim dorso pronoti elevato facile 
distinguenda. &. Long. 38, Exp. 
elytr. 77 mill. — EZ. gibbera STAL. 
e Syria. Coll. BRUNNER. 


Pronotum per totam longitudinem eceristata, crista inter 
lobos profunde et oblique intersecta, pars posterior criste 
lobi antici in angulum acutum retrorsum prominula, crista 
lobi postici anterius altior, retrorsum sensim altitudine decre- 
scens; elytra alaeque sepe, saltem apud feminas, abbre- 
viata; margo dorsalis femorum posticorum remote acute- 
que serratus. — Cuculligera FiscH. ER. 


ad. 


ad. 


Elytra alzeque utriusque sexus fortiter abbre- 
viata; tempora ante medium maxime coar- 
ctata, areolis duabus, anteriore parva, posteriore 
majore, ruga conjunctis, composita. — C. 
hystriz GERM. 

Elytra et ala, saltem apud mares, completa, 
apicem femorum posticorum sat longe su- 
perantia; tempora areolis tribus, carinato-mar- 
ginatis composita, areola intermedia posterius 
ocellum versus interdum aperta; &C. hystrici 
statura, forma partinum picturaque corporis 
simillima, differt magnitudine minore, pronoto 
densius et subtilius granulato, elytris cinera- 
scentibus vel ferrugineo-cinerascentibus, ob- 


28 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


solete fusco-nebulosis, venis longitudinalibus 
principalibus nigro-conspersis, alis infuscatis, 
intus sordide flavescentibus, vena interiore 
areee ulnaris. medio fortiter curvata, area me- 
dia lateris interioris femorum posticorum 
nigricante, tibiis posticis superne et intus 
miniaceis. '&. Long. 33, Esp. elytr. 70 
mill. — CC. maculinervis STÅL, ex Amasia 
Asie minoris. (Mus. Holm.) 


Subf. PAMPHAGIDAE STÅL. 


Elytra nulla vel rudimentaria, angusta, elongata vel oblonga; 
ale nulle; pronotum dorso antice quam postice angulum distin- 
ctiorem vel acutiorem, magis vel saltem numquam minus productum, 
formans, lobo postico brevi, margine posteriore ejusdem lobi ante 
locum insertionis elytrorum magis minusve rotundato vel ampliato; 
margines superior et inferior femorum posticorum integri, enermes 
vel serrulati, nuamquam spinis majoribus armati. — Pamphagus THUNB. 


A. Prosternum tuberculo discoidali tumido fortius ele- 
vato  destitutum, margine antico medium versus 
sensim elevato, et ibidem angulum apice plerumque 
laminatum vel dente iustructum formante, disco 
prosterni pone hunce angulum haud elevato nec ver- 
sus angulum sensim adscendente; dorsum pronoti 
anterius utringue carina longitudinali subtili in- 
structum; lobi mesosternales introrsum distincte 
angustati, margine posteriore obliquo. — Subg. No- 
carodes FiscH. W. 


a. Pars media marginis antici prosterni perpen- 
diculariter elevata, a mesosterno distans; elytra 
nulla; carina vel crista summa pronoti tota 
vel anterius, nec non carina occipitis sulco 
subtili vel subtilissimo instructe; femora po- 
stiea lata, subtus rotundato-ampliata, area 
exteriore inferiore medio latissima, hinc basin 
et apicem versus distincetissime angustata. 


b. Dorsum pronoti in medio obtuse tecti- 
forme et carima obtusa per totam longi- 
tudinem sulcata instructum; metanotum 
et segmenta dorsalia abdominis anteriora 
leviter carinata; margo anticus prosterni 
medio in laminam obtusam, rotundatam 
vel subtruneatam ampliatus; tympanum 
vullum. — PP: cyanipes ErscH:WiIn(= 
Bermuoripes EISCH: WW) 


KK 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 4. N:O 5. 29 


AA. 


ad. 


bb. Dorsum pronoti eristatum, crista summa 
anterius sulcata; metanotum et segmenta 
dorsalia — anteriora abdominis <medio 
crista, posterius in dentem acutum pro- 
minula, instructa; margo anticus prosterni 
medio in dentem acutum elevatus; tym- 
panum distinctum. — P. Straubei F1EB. 


Pars elevata prosterni angulum formans, re- 
trorsum nutans, mesosternum tangens; elytra 
oblonga, ultra medium subampliata; crista 
pronoti sulco destituta; femora postica minus 
lata. — P. canonicus FiscH. Fer. 


Discus prosterni in tuberculum tumidum, interdum 
sat altum, ipsum tuberculatum vel granulatum vel 
suleatum, antice perpendieulariter declive, elevatum, 
margine anutico tuberculi interdum ampliato: lobi 
mesosterni introrsum haud vel levissime angustati, 
margiue postico haud vel leviter obliquo; elytra 
namquam: deficientia. 


B. 


Elytra angustiora, elongata, pove medium 

latissima, ultra medium sensim ampliata; 

tuberculum  prosternale haud transversum, 
obtuse granosum vel rugosum, tuberculis 
duobus vel quattuor altis erectis destitutum. 

— Subg. Pamphagus THUNB. 

a. Oculi parviusculi vel mediocres, apud 
mares parti infraoculari genarum lon- 
gitudine subzaequales, apud feminas 
quam apud mares minores; costa fron- 
talis ante ocellum leviter obtusegue 
coarctata. 

b. Lobus anticus pronoti crista alta, 
retrorsum  altiore, postice subito 
declivi instructus, crista lobi po- 
stici retrorsum sensim triangula- 
riter elevata; segmenta dorsalia 
abdominis lobato-cristata, cristae 
segmentorum anteriorum maxim; 
antennze subensiformes; caput et 
pronotum dense, dorsum abdomi- 
nis remote granulata; fastigium 
verticis subborizontale. SP. Long. 
26—46 mill. — P. galericulatus 
StåL. (= Descer. de I'Egypt., 
Z00L FO Pl RI 

bb. Pronotum carina vel crista per- 
currente continua, vel summa in- 
ter lobos leviter incisa, instru- 


30 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


BB. 


ctum; segmenta dorsalia abdominis 
medio carinata vel tectiformia, 
haud lobata; fastigium verticis 
magis minusve declive; antenne 
angust&e, haud vel obsolete ensi- 
formes. 


c. Margo posticus dorsi pronoti 
medio in angulum obtusum 
vel obtussimum prominulus, 
utringque magis minusve di- 
stincte sinuatus. — (Pam- 
phagus THUNB) P. elephas 
LIN. et marmoratus BURN. 


ce. Margo posticus dorsi pronoti 
truncatus vel sensim sub- 
emarginato-truncatus. — (ÅAci- 
nipe RAMB.) P. hespericus 
RAMB. 


aa. -Oculi magni, apud mares parte infra- 
oculari genarum longiores, apud femi- 
nas parti eidem genarum longitudine 
subaequales; antenne ensiformes; costa 
frontalis ante ocellum subito fortiter 
coarctata, carinis marginalibus costa 
ibidem incisis, subinterruptis; pronotum 
cerista minus alta vel carina inter lobos 
leviter incisa instructum, margine dor- 
sali postico truncato vel emarginato- 
trunecato; dorsum abdominis obtuse 
tectiforme vel carinatum; femora po- 
stica angustiuscula. — (Orchamus STÅL.) 
Species due, inter quas P. Raulinii 
Luc. 


Elytra latiora, ovalia vel subelliptica, in me- 
dio latissima, lateribus sensim distincte ro- 
tundata; prosternum tuberculo transverso, 
apice lato et tuberculis distinctissimis duobus 
vel quattuor distantibus pradito, instructum; 
pronotum carina vel crista percurrente, in- 
tegra vel inter lobos leviter incisa, instru- 
ctum, postice rotundatum vel in angulum 
obtusum sensim productum; oculi mediocres 
vel parviusculi; antenna&e angustae, haud en- 
siformes; costa frontalis ante ocellum haud 
vel leviter obtuseque coarctata. — Subg. 
Punapius STÅL. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:05. 31 


ad. 


Pronotum dorso cristatum vel acutangu- 
lariter tectiforme, postice angulum ma- 
gis minusve distinetum formans, et ad 
vel fere ad marginem posticum metanoti 
productum. 


b. 


Ferrugineo-cinerascens; caput et 
pronotum sat dense distincteque 
granulosa, illud sat magnum, pone 
oculos radiatim subrugosum, hoc 
posterius granulis majoribus et 
magis elevatis, interdum acutiuscu- 
lis, conspersum, crista obtuse ro- 
tundata, sulco postico leviter in- 
tersecta,  utrimque triimpressa, 
granulis minus elevatis conspersa, 
instructum, antice in angulum 
recetum productum, postice in an- 
gulum subrectum, apice subsi- 
nuato-truncatum, truncatura ut- 
rimque tuberculo- parvo acuti- 
usculo terminata; fastigium verti- 
cis fortiter declive; occiput leviter 
carinatum; costa frontalisper fere 
totam longitudinem frontis elevata; 
segmenta anteriora abdominis ru- 
gulis transversis conspersa, medio 
carinata; antenne graciles; tu- 
berculum prosternale altum, ab 
antico posticuque fortiter com- 
pressum, apice sinuatum, in me- 
dio sinus tuberculo parvo instru- 
ctum; P. terrulento FiscH. FR. 
affinis,  differre videtur  capite 
magno, oculis mediocribus, an- 
tennis mediocribus, articulis octo- 
decim compositis, margine po- 
steriore pronoti ad elytrorum in- 
sertionem obtuse leviterque pro- 
ducto, tuberculo prosternali apice 
obtuse tricuspi, cuspide inter- 
medio minutissimo, elytris in me- 
dio (nec basi) latiora, in exemplo 
a me descripto unicoloribus. 29. 
Long. 48 mill. — P. granosus 
STÅL, ex Algeria. (Coll. BRUN- 
NER.) Exemplum minus bene 
conservatum, pedibus posteriori- 
bus destitutum, examinavi. 


32 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


bb. 


Corpus haud granosum; antenne 
robustiores ; fastigium verticis mi- 
nus declive: tuberculum proster- 
nale crassum, minus compressum, 
apice tuberculis dnobus breviter 
subconicis terminatum, inter tu- 
bercula sinuatum; elytra fusca, 
limbo interiore pallido, ante me- 
dium linea fusca notato: 


C. 


Pallide olivaceo-flavescens, 
crista summa pronoti utrim- 
que fusca, lateribus pronoti 
apud marem obsolete fusco- 
variegatis; tibiax postice in- 
tus, una cum magna partie 
spinarum interiorum, fusce ; 
caput — subruguloso-puncta- 
tum, costa frontali, genis 
"occipiteque levioribus; costa 
frontalis per fere totam lon- 
gitudinem = frontis  elevata, 
apice ampliata, ante ocellum 
levissime coarctata, margini- 
bus ante ocellum haud ele- 
vatis, teretibus; carine la- 
terales verticis usque ad ba- 
sin capitis continuatze, carina 
media anterius abbreviata; 
pronotum subtiliter, in dorso 
et posterius nonnihil densius 
et = distinctius rugulosum, 
dorso crista compressiuscula, 
summa obtusa et levigata, 
integra, leviter rotundata, in- 
structum, antice posticeque 
in angulum subrectum pro- 
ductum, margine postico lo- 
borum lateralium subelevato, 
suberoso vel obsolete sub- 
tuberculato; segmenta dorsa- 
lia anteriora abdominis ru- 
gulosa; femora postica mar- 
gine dorsali remotissime sub- 
serrato, margine inferiore 
sensim nounibil rotundato, 
area exteriore media reticula- 
trone lata, levissime elevata, 
obsolete punctata vel subti- 


YE 


BIHANG TILL KK. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 46 N:0 06 J9 


ad. 


liter subrugosa, instructa; 
Statura P. marmorati. &E9. 
Long. 32-45 mill. — P. 
Bolivarii STÅL e Malaga. 
(Coll. BRUNNER.) 


cc. P. Bolivarii simillimus et 
maxime afffnis, differt capite 
toto, pronoto segmentisque 
dorsalibus anterioribus ab- 
dominis densius et multo 
distinetius reticulato-rugosis. 
hic illic subpunctatis, costa 
frontali ante medium quoque 
submarginata, pronoto dorso 
antice posticeque angulum 
obtusum << formante, crista 
compressa destituto, sensim 
tectiformi, summa parte ele- 
vata sulco subtili percurrente 
instrueta et inter lobos sulco 
transverso posteriore levis- 
sime intersecta, margine po- 
stico loborum lateralium ver- 
sus angulum exteriorem di- 
stincte erosulo, reticulatione 
areee exterioris medie femo- 
rum posticorum magis elevata, 
distinetius rugoso-elevata et 
punctata, tibiisque posticis 
totis concoloribus. 9. Long. 


36 mill. — P. rugulosus 
STÅL, e Malaga. (Coll. BRUN- 
NER.) 


Pronotum dorso obtusissime tectiforme, 
postice sensim obtuse rotundatum, tan- 
tum partem anticam metanoti tegens: 
pallide subolivaceo-flavescens, fusco- 
olivaceo-conspersus et variegatus; caput 
in vertice subtilius, in fronte genisque 
distinetius punetatum; costa frontalis 
latiuscula, a basi sensim nonnihil am- 
pliata, fere usque ad apicem frontis 
extensa, sensim tamen obtusior, pone 
ocellum subtiliter sulcata; carina obtusa 
verticis usque ad basin continuata; 
pronotum dorso, presertim in lobo an- 
tico, sat dense et fortiuscule puncta- 
tum, a lobis lateralibus carina obtusis- 


3 


34 


(4). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


| sima, in lobo antico posterius obli- 
terata, separatum, crista obtusissima 
et lata lavigata, fusco-olivacea, linea 
pallida notata, lobo postico lineis dua- 
bus longitudinalibus fuscis ornato; lobi 
laterales pronoti in lobo antico partim, 
presertim ad dorsum, levigati et in- 
fuscati, rugis quibusdam pallidis, pun- 
ctatis, in disco et extus appropinquatis 
et confluentibus, instructi, in lobo po- 
stico punctati et fusco-conspersi, mar- 
gine postico subcalloso; sulcus trans- 
versus pronoti, ante partem tertiam ba- 
salem positus, profundus, continuus, 
cristam obtusam intersecans; elytra 
fusca, intus vitta pallida submarginali 
notata; abdomen = fusco-conspersum, 
dorso presertim anterius punctatum, 
vitta lata fusca, linea media pallida 
ornata, praeditum, segmento mediano 
posterius in medio subgibboso; pectus 
et pedes fusco-conspersa, illud parce 
subtiliterque, hi prasertim in femoribus 
distinetius punctati; femora postica 
extus in area media obtuse subpinnato- 
rugosa, rugis distinete punctatis, mar- 
gine dorsali remote dentato; tubercu- 
lum prosternale transversum, obtusum, 
apice in medio longitrorsum impressum 
et utrimque tuberculis duobus margi- 
nalibus, anteriore minore, armatumj; 
forma puncturaque pronoti, forma tu- 
berculi prosternalis nec non sulco pro- 
noti profundo et continuo a conge- 
nericeis affinibus facile distinguendus. 
9. Long. corp. 534 mill. — PB: Brun- 
neri STÅL, ex Algeria. (Coll. BRUNNER.) 


Subf. PHYMATIDAE StåL. 


Tibie posticae in margine exteriore lateris superioris spina 
apicali destitutae; femora anteriora vel saltem intermedia 
carinata; femora postica superne anterius fortiter rotun- 
data, basi perpendiculariter declivia, margine dorsali ca- 
rina distincta, acutiuscula vel minus obtusa, usque ad 
apicem distincte continuata, antice plerumque magis ele- 
vata, predito; temporum margo interior magis minusve 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HÄNDL. BAND. 4. N:0 56 dö) 


20 (3): 


4 CGL). 


distinete elevatus vel carimatus, margo exterior compres- 
sus, acutiusculus; dorsum pronoti carina longitudinali 
media, magis minusve distincta, instructum, marginibus 
lateralibus granulis vel carina instructis; prosternum tu- 
berculo subeonico destitutum. — (Pyrgomorpha et affinia.) 


Corpus latum, robustum; fastigium capitis transversum, 
obtusangulum vel rectangulum, triangulare, marginibus 
lateralibus levissime rotundatis; pronotum lobis lateralibus 
minus fortiter declivibus; pectus latum; margo anticus 
prosterni fortiter elevatus; femora postica lata; oculi sat 
fortiter prominuli. — Chrotogonus SERV. 


Corpus graciliusculum; fastigium capitis produetum, haud 
vel. levissime transversum, a basi ultra medium haud vel 
levissime angustatum, apice rotundatum; pronotum lobis 
lateralibus fortiter declivibus; pectus modice latum; margo 
anticus prosterni haud vel leviter elevatus; oculi minus 
fortiter prominuli. — Pyrgomorpha SERV. 

P. granosa STAL. — P. rosee SERV. maxime affinis, 
differt corpore nounihil robustiore, genis, vertice dorsoque 
abdominis subtiliter, pronoto distinctius remote granulatis, 
hoc postice abbreviato et in medio obtuse emarginato, 
carinis marginalibus dorsi inzequalibus vel magis minusve 
distincte remoteque granulatis, elytris rudimentariis, oblon- 
gis, distantibus, pronoto longitudine aqualibus. 2. 
long. corp. 15 — 21 mill. 


Patria: Syria, Beirut. (Mus. Holm.) 


Tibie postice in utroque margine superiore spina apicali 
armate; femora anteriora haud carinata; femora postica 
angustiuscula, superne anterius obtuse rotundata et basi 
sensim oblique declivia, margine dorsali carina obtusa, 
apice obsoletiore vel obliterata, antice haud elevatiore, 
instructo; tempora antrorsum ampliata, a fastigio verticis 
impressione separata, margine interiore haud elevato; pro- 
notum tuberculis impressionibusque destitutum, sulcis 
transversis distinctis, lobo antico dorso tereti, lobo po- 
stico carina obsoletissima obtusa instructo, posterius ro- 
tundato; prosternum antice tuberculo subeonico instru- 
ctum. — Poecilocerus SERV. 


Subf: TETTIGIGIDAE STÅL. 


Genus unicum: Tettizx CHARP. 


36 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


APERCU DES GENRES DES ACRIDIODÉES DE 
L'AMERIQUE DU NORD. 


La circonstance que le Musée de Stockholm a récemment 
acquis une trés-riche collection d'Orthopteres du Texas, con- 
tenant non-seulement une foule d'especes, mais encore plu- 
sieurs types génériques d'Acridiodées que je ne connaissais 
pas auparavant, m'a amené å établir l'apercu schématique qui 
suit, apercu se rattachant principalement au systeéme présenté 
par moi dans ma RBecensio Orthopterorum, mais contenant dans 
certains cas diverses modifications que je crois tre des per- 
fectionnements. Un exposé spécial du systeme des Acridio- 
dées de F'Amérique du Nord me parait en outre d'autant plus 
nécessaire, que le systeme employé par M. C. THOMAS dans 
son ouvrage sur ces Orthopteéres ne correspond å aucun égard 
aux exigences les plus modérées. 


Quoique mon intention ait été de traiter seulement les 
types d'Acridiodées du vaste territoire des Etats-Unis, avec 
l'exposé des caracteres des types principaux comme objectif 
général, jai toutefois fait entrer dans”mes schemas des types 
américains qui n'appartiennent pas å ce territoire. Cela, d'un 
cété, pour faire ressortir plus nettement les particularités ca- 
ractéristiques des types principaux, et, de P'autre, parce que 
tel type qui n'a pas encore été rencontré dans les Etats-Unis, 
y sera peut-8tre découvert un jour ou l'autre. J'ai placé entre 
crochets les caractéres de ces types étrangers ä la faune des 
Etats-Unis. 


Le fait que je mai pas compris dans P'apergu qui suit 
divers types génériques décrits auparavant, mais qui me sont 
inconnus, ce fait est de peu d'importance, du moment ou, 
comme je Pai dit, mon principal objet a été d'exposer les 
traits principaux du systéme, et que le nombre des genres 
que PI'on veut accorder dans chaque type principal peut sou- 
vent dépendre de manieres de voir individuelles. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 De 37 


ER) 
20). 
72): 
4 (5). 


Subf. ACRIDIDAE STÅL. 


Tibie postice in utroque margine superiore spina api- 
cali armate; articulus secundus tarsorum posticorum me- 
diocris, magnitudine normalis, tertiam vel vix plus quam 
tertiam partem articuli primi longitudine xquans; lobus 
posticus pronoti lobo antico rarissime nonnihil brevior, 
semper angulum distinctum, plerumque acutum vel re- 
ctum, rarius obtusum vel apice rotundatum, posterius 
formans; lobi mesosterni et metasterni in utroque sexu 
distantes, lobi metasterni feminarum quam lobi mesosterni 
sepe magis distantes; tuberculum prosternale numquam 
transversum. 


[Lobus anticus pronoti brevis, lobo postico multo 
vel fere dimidio brevior, dorso teres, carima destitutus, 
lobus posticus carina obtusiuscula instructus, posterius 
angulum obtusiusculum, apice rotundatum, formans; costa 
frontalis lata, spatio lato interoculari verticis tamen multo 
angustior, in fastigium verticis declive sensim arcuatim 
continuata; sulei duo posteriores lobi antici pronoti in 
medio dorsi late interrupti, posterior recurvus; typus 
Americe meridionalis. — Diponthus STAL.] 


Lobus anticus pronoti haud brevis, in formis tamen, 
quarum lobus posticus longe et acutangulariter productus 
est, hoc lobo brevior; lobi metasterni utriusque sexus 
quam in plurimis formis subfamilie magis distantes, lobi 
mesosterni et metasterni apud mares intervallo zaequali vel 
subequali separati, hi quam illi apud feminas seepe magis 
distantes; sulei duo posteriores lobi antici pronoti in 
dorso toti distinceti, continui. 


[Fastigium vertieis horizontale vel subhorizontale, for- 
titer prominulum, triangulare; antenne longius, sepius 
multo longius, guam oculi a margine apicali frontis re- 
mota; ocellus anterior ab antennis remotus, ante anten- 
nas positus; costa frontalis basi vel pone antennas angu- 
stata, interdum ibidem fortiter compressa; spinee interiores 
tibiarum posticarum plerumque longissime et spinis exte- 
rioribus longioribus; carima dorsalis femorum posticorum ty- 
pice distincete, raro obsolete obtusissimeque, serrata vel sub- 
erenata; lamina subgenitalis marium longa, producta, acw 
minata, porrecta. — Tropeonotus SERV. (= Xiphocera 
BURM. nec LATR.)!) et affinia genera, Americam meridio- 
nalem et centralem inhabitantia.] 


1 Xipkocera LATR. = Pamphagus BURM. 


38 
5 (4). 
6 (11). 
Ta(l0). 
8 (9). 
JENEN. 
10 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


Fastigium verticis plerumque distincte vel fortiter declive, 
rarissime subhorizontale; antenne et oculi fere eque longe 
vel 2eque longe a margine apicali frontis remoti; ocellus 
anterior inter vel vix ante antennas positus; costa fron- 
talis ' basi raro distinctius angustata; spin&e interiores ti- 
biarum posticarum spinis exterioribus vix vel paullo lon- 
glores; carina dorsalis femorum posticorum inermis, integra. 
Crista vel carina lobi antici pronoti, quum adest, in 
summo margine sulcis trausversis leviter intersecta, crista 
vel carina lobi postici haud altior; lamina subgenitalis 
marium brevis vel breviuscula, magis minusve sursum 
vergens, apicem versus obtuse vel obtusiuscule angustata; 
lamina supraanalis marium omnium mihi cognitorum et 
feminarum plurimarum tota vel lateribus nigra. 


Elytra latiuscula, tota minus dense irrgulariter reticulata, 
inter ramos radiales et ulnares vena intercalata nulla vel 
irregulariter flexuosa et cum reti confusa, instructa; pro- 
notum per totam longitudinem distincte cristatum vel 
carinatum, margine antico angulum obtusum vel obtusissi- 
mum, interdum rotundatum, formante. — (Dictyophorus 
THUNB.) 

Fastigium verticis subhorizontale, cum parte reliqua ver- 
ticali capitis fere in eodem plano jacens, a latere visum 
cum costa frontali angulum rectum formans; costa fron- 
talis basi compressa, ibidem sulco destituta; pronotum 
obtuse carimatum, margine antico angulum obtusissimum 
rotundatum formante. — Dictyophorus THUNB. (= Ho- 
malea SERV.) 

[Fastigium verticis fortiter declive, cum costa frontali a 
latere visa angulum obtusum, subrotundatum, formans; 
costa frontalis basi haud vel levissime angustata, inter 
ocellum et basin distincte suleata; pronotum ecristatum 
vel altius carinatum, margine antico angulum distinetum 
formante: genus Americam centralem inhabitans. -—— Te- 
niopoda STÅL.] 

Elytra minus lata, inter ramos ulnares et radiales serie- 
bus duabus regularibus areolarum, vena intercalata di- 
stincta et recta separatis, instructa; pronotum carina lon- 
gitudinali obtusa et leviter elevata, in lobo antico obso- 
letiore vel deficiente, instructum, margine antico truncato 
vel obtusissime rotundato, in medio plerumque emarginato 
(Rhomalea BURM. sensu ampliori); pronotum sulcis transver- 
sis distincetissimis instructum, lobo antico levigato, carina 
destituto, lobo postico depresso, retrorsum subadscendente, 
lobo antico mnonnihil longiore; costa frontalis ante ocel- 
lum subito evanescens, pone ocellum usgque ad basin 
sulcata, sulco in fastigium verticis obsoletius continuata. 
— FEhomalea BURM., STÅL. 


j 


RS 


BIHANG TILL K.-SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O De 39 


Ne (6): 


FC): 


13 (14). 


NäR 


Lobus anticus pronoti in cristam altam, sulcis transversis 
profunde intersectam, magis minusve distinete lobatam, 
elevatus; lamina subgenitalis marium longa, porrecta; la- 
mina supraanalis nec nigra, nec nigro-pieta; fastigium 
verticis leviter prominulum, fortiter declive, in costam 
frontalem sensim transiens; costa frontalis modice lata, 
basi haud angustata, nonnihil ante ocellum coarctata vel 


subeoarctata, dein subito evanescens. — Tropidacris 
Scupp. !) 
Tibize posticae in margine superiore exteriore spina apicali 


plerumque (in generibus faunge America borealis semper) 
destituta, raro (in generibus Americee borealis numquam) 
in utroque margine superiore spina apicali instructa, in 
hoc casu sunt vel lobi metasternales contigui vel guam 
lobi mesosternales multo minus distantes, vel articulus 
secundus tarsorum posticorum longus, pronotum quoque 
basi plerumque truncatum vel obtuse rotundatum, raro 
rotundato-subangulatum, lobus anticus dorso teres et ca- 
rina destitutus, lobo postico plerumque longior. 

[Lobus posticus pronoti usque a lateribus in cristam al- 
tam sensim elevatus vel sensim tumidus, gibbosus; fasti- 
gium verticis maxime declive; typus americanus, mihi pa- 
rum cognitus. — Monachidium SERV.] 

Lobus posticus pronoti totus vel lateribus depressus vel 
obtusissime tectiformis, in medio interdum carimatus vel 
leviter cristato-elevatus. b 

Frous leviter reclinato-declivis; lobus anticus pronoti in 
exemplis macropteris lobo postico numquam multo longior, 
carina longitudinali magis minusve distincta plerumqgue 
instructus, raro carina destitutus, in quo casus lobus ille 
leviusculus vel quam lobus posticus multo remotius et 
subtilius punctatus; pars intraocularis verticis et fastigium 
sensim distincte, interdum sat fortiter declivia, fastigium 
in costam frontalem sensim arcuatim continuatum, ante 
oculos leviter prominens;?) lobi metasterni marium 
mihi cognitorum contigui vel subceontigui; corpus et pedes 
haud gracilia. — (Åcridium et affinia). 

Elytra et ale semper completa, apicem abdominis attin- 
gentia vel superantia, illa in area postradiali seriebus tri- 
bus vel pluribus confusis irrgulariter reticulata, in area 
interulnari seriebus saltem tribus confusis reticulata; pars 
circiter tertia apicalis elytrorum sensim leviter angustata; 
angulus posterior loborum lateralium pronoti subrectus 
vel obtusiusculus; lobi mesosterni haud transversi, mar- 
gine interiore toto recto, angulo apicali interiore acu- 
tiusculo vel subrecto. — ÅAcridium SERV. 


!) Secundum ScUDDER hic typus in Texas occurrit. 
2) Fastigium generis Osmilie 'subhorizontale, obtusum, cum costa frontali 
angulum subrectum formans. 


40 


1CL6N: 


TSEEES) 


INET RAOD 


A0EGLSDE 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


4. Cerci marium lati, compressi, apice obtusi; lamina 
subgenitalis marium apice fissa vel emarginata. — 
Acridium subg. Schistocerca STAL. 

Elytra et ale completa vel magis minusve abbreviata et 
rudimentaria, quod interdum in eadem specie variat, vel 
nulla, illa in exemplis macropteris per magnam partem 
longitudinis sensim" angustata, quam in genere precedente 
minus dense venosa, area postradiali saltem in parte po- 
steriore biseriata et vena intercalata instructa, interdum 
in medio confusius triseriata, area interulnari in ameri- 
canis vena intercalata instructa et regulariter biseriata; 
lobi mesosterni transversi vel subtransversi, margine in- 
teriore plerumque rotundato; sulei lobi antici pronoti in 
medio sape interrupti vel obsoletiores; margo dorsalis 
femorum posticorum plerumque integer, inermis; angulus 
posterior loborum lateralium pronoti distincetissime ob- 
tusus; tuberculum prosternale forma variabile, plerumque 
teres, raro ab antico posticoque compressum et trans- 
versuw.!) — Pezotettix Burm. (= Dactylotum CHARP. 
= Ommatolampis THom. = Platyphyma p. SAuUss.) 

Frons fortiter reclinato-declivis; pronotum dorso totum 

distinete et sat dense punctatum, lobo antico lobo po- 

stico multo longiore, dorso sensim tereti, carina 
destituto, lobo postico basi obtuse rotundato vel obsole- 
tissime obtusissimeque rotundato-angulato, angulo postico 
loborum lateralium recto vel subrecto; fastigium verticis 
magis minusve productum, horizontale, triangulare, cum 
fronte angulum acutum formans; tibie postice femoribus 
ejusdem paris breviores; lobi geniculares femorum po- 
sticorum triangulares, interdum acuminati; lobi mesosterni 
et metasterni haud vel parum distantes; corpus, plerum- 
que quoque pedes, gracilia; elytra macropterorum angusta; 
antenn&e inter partem superiorem oculorum insertaea. — 

(Opomala SERV., STÅL et affinia.) 

[Margines superiores tibiarum posticarum teretes, haud 

laminati; lobi mesosterni apud mares leviter distantes, 

lobi metasterni ejusdem sexus levissime distantes vel po- 
sterius contigui; cerci marium recti; lamina subgenitalis 
marium brevis, apice rotundata. — Opomala SERV., STÅL.] 

Margines superiores tibiarum posticarum acuti, apicem 

versus sensim ampliati, laminati; lobi mesosterni et pre- 

sertim metasterni in utroque sexu per magnam partem 
longitudinis sutura recta contigui; cerei marium prope 
basin subito fortiter recurvi; lamina subgenitalis marium 
longa, producta, sensim fortiter angustata; oculi in vertice 


!) Species americanze tuberculo prosternali transverso insignes ab acutoribus 
quibusdam ad Platyphymam, in quo genere uterque margo superior tibiarum po- 
sticarum spina apicali armatus, immerito relatze. 


| 
| 


21 (22). 


22 


1 


Sr 


+ 


ÖOt 


w 


BIHANG IILE Ka SV: VET:-AKAD: HANDL. BANDS NÖD. 41 


(21). 


(24). 


(LINS 
(16). 


(15). 
(10). 


(9): 


fortiter appropinquati; costa frontalis per maximam par- 
tem longitudinis frontis distinete sulcata, basi-compressa, 
ibidem haud sulcata; elytra acuminata; tuberculum pro- 
sternale teretiusculum vel subcompressum, parte apicali 
interdum crassiore, haud trausversa. 

Fastigium verticis minus, brevius et angustius, transver- 
sum vel subtransversum; frons minus obliqua; costa fron- 
tali basi ipsa leviter compressa. — Arnilia STAL. 
Fastigium verticis majus, haud transversum, interdum 
multo longius quam latius, triangulare; frons maxime 
reclinato-obliqua, - costa frontalis basi fortiter compressa, 
parte compressa laminata. — Leptysma STÅL. 


Suwbf PRUXALIDAZE STÅL. 


Lobi metasterni, etiam apud feminas complures, contigui 
vel leviter distantes, apud feminas quam apud mares ple- 
rumque magis distantes; spatium inter lobos mesosterni 
feminarum spatio inter lobos metasterni posterius haud 
plus quam duplo latius; frons plerumque distinctissime 
vel fortiter obliqua; lobus dorsalis posticus pronoti lobo 
antico plerumque brevior et posterius plerumque angu- 
lum sat obtusum formans vel truncatus; lobi laterales 
pronoti raro transversi, plerumque extrorsum sensim an- 
gustati; antenna plerumque ab ocello antico remote et 
ad basin frontis fortius appropinquatae, oculi plerumque 
ante serobem antennarum extensi. 

Carina dorsalis pronoti nec compressa, nec cristata. 
Tempora a supero haud distinguenda, perpendiculariter 
deelivia vel reclinato-declivia; planum temporum cum 
plano fastigii verticis angulum rectum vel acutum for- 
mans; fastigium verticis horizontale vel subhorizontale; 
lobus posticus pronoti lobo antico haud longior, plerum- 
que multo brevior, basi obtusus vel obtusissimus; frons 
distinctissime vel fortiter obliqua. 

Costa frontalis, saltim basin versus, minus lata, basi 
magis minusve angustata vel compressa. 

Elytra sexuum conformia, apud feminas quam apud ma- 
res tamen interdum nonnihil densius reticulata; ale 
sexuum difformes, spatio inter venas duas interiores arece 
radialis apud mares magis minusve ampliato et latiore 
quam apud feminas; tibie postice spinis minus numero- 
sis, in margine exteriore decem — tredecim, armateae. — 
(Trurxalis et affinia.) 

Carin marginales dorsi pronoti parallela, in lobo po- 
stico nec divergentes, nec intus nigro-limbatze. 


42 


TG 


SVA: 


OMG): 


1075); 


EL): 


UREA 


13 (14). 


!') Antenna, in maribus mihi cognitis, capite pronotoque simul sumtis haud 
vel paullo longiores, ab HARRIS corpori longitudine subaequales describuntur. 

?) An etiam in Achuro, quod genus ad Mermiriam et Syrbulam maxime 
appropingquare videtur? Ad Achurum verisimiliter referenda Truzalis brevipennis 
THoM., mihi ignota species. 


STAL, OBSERVÄTIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


Caput magis exsertum; fastigium verticis zxeque longum 
ac basi latum:; frons fortiter obliqua; elytra apicem ver- 
sus haud vel levissime angustata, apice truncata; lobi 
geniculares femorum posticorum sensim acuminati; an- 
tenne ensiformes. — Truxalis FABR., STÅL. 

Caput minus exsertum; fastigium verticis transversum:;: 
frons minus obliqua; elytra sensim sat fortiter angustata, 
magis minusve abbreviata:; lobi geniculares femorum po- 
sticorum apice rotundati; antennze lineares vel sublineares. 
— Chloéaltis (HARR.?!) ScuUDD. 

Carinze marginales lobi postici pronoti retrorsum distin- 
ctissime divergentes, intus linea vel vitta nigricante vel 
fusca typice marginat&e: antenne&e lineares vel anguste en- 
siformes; lobi geniculares femorum posticorum forma 
nonnihil variantes; elytra apicem versus haud vel leviter 
angustata, apicem femorum posticorum plerumque superan- 
tia vel attingentia, raro abbreviata et vix ad medium fe- 
morum extensa, apice obtusa. — Orphula StåL. (= 
Psoloessa SCUDD.) 

Elytra sexuum magis minusve difformia,?) areis quibus- 
dam vel saltem una apud mares ampliatis; ale conformes; 
tibie postice spinis numerosioribus, in margine exteriore 
quindecim — viginti duobus, armate. — (Achurum et 
affinia.) 

Caput pronoto multo longius; fastigium verticis oculis 
longitudine subzequale; costa frontalis usque ad apicem 
carina distineta marginata, basi pone antennas fortiter 
compressa, ibidem haud sulcata; elytra et ale, quum ad- 
sunt, completa, acuminata; anguli apicales dorsales et lobi 
geniculares femorum posticorum in lobum sensim angu- 
statum vel acuminatum producti; antenna ensiformes, 
pone ocelles insert. — Achurum SAUss. 

Caput et pronotum longitudine subrequalia vel xqualia; 
fastigium verticis oculis brevius; costa frontalis basi le- 
viter angustata et obtusa, marginibus lateralibus obtuse 
elevatis, apicem versus magis minusve evanescentibus; 
elytra et ale apice rotundata; anguli et lobi geniculares 
femorum posticorum haud producti, hi apice rotundati; 
antenne fere inter vel mox ante ocellos positee. 
Antenne ensiformes, longe; oculi feminarum parte infra- 
oculari genarum nonnihil breviores; prosternum tuberculo 
obtuso, medio fortius elevato, instructum: area postcostali 
elytrorum apud mares versus medium leviter ampliata et 
ibidem vena longitudinali destituta. — Mermiria STÅL. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 5. 43 


14413). 


15 (4). 


16 (3). 


HS) 


GAN): 


OR): 


Antennge minus longae, graciles, lineares, parte apicali 
apud mares snbampliata; oculi utriusque sexus parte in- 
fraoculi longiores; prosternum tuberculo destitutum; areze 
posteostalis et interulnaris marium partim ampliatee, parte 
basali excepta venis transversis tantum instructe, area 
postradialis marium angustata, magna parte transversim 
venosa, ha aree apud feminas densius venose vel irregu- 
lariter reticulatae. — Syrbula STÅL. 


Costa frontalis tota lata, basi haud angustata, marginibus 
lateralibus parallelis, haud vel levissime obtuseque ele- 
vatis; fastigium verticis leviter declive, in costam fron- 
talem sensim arcuatim continuatum, carina, per occiput 
continuata, instructum; tempora frontalia, a fronte haud 
sejuncta; frons modice obliqua; antenna lineares, breves, 
capite pronotogue simul sumtis breviores; elytra et ale 
sexuum conformia; oculi magni, longi et lati, leviter con- 
vexi; femora postica ante medium lata. — Amblytropidia 
STÅL. 

Tempora ad latera fastigii verticis a supero distinguenda, 
cum fastigio angulum obtusum formantia.. 


Calearia duo interiora tibiarum posticarum e&equalia vel 
inter se longitudine leviter diserepantia; elytra sexuum 
magis minusve difformia, areis quibusdam, vel saltem area 
postcostali, apud mares magis minusve ampliatis. — 
Gomphocerus THUNB. (= Stenobothrus F1ScH.) 


Calearia duo interiora tibiarum posticarum longitudine 
valde inequalia; elytra sexuum conformia vel subconfor- 
mia, areis postradiali et interulnari tamen interdum in 
feminis densius reticulatis quam in maribus; vena inter- 
calata nulia vel per totam longitudinem a marginibus 
area postradialis ambobus intervallo zequali distans; ar- 
ticulus primus tarsorum posticorum longus, articulis duo- 
bus apicalibus simul sumtis longitudine zequalis vel sub- 
zequalis; typus americanus, longitudine elytrorum alarum- 
que, structura temporum et pronoti nec non habitu valde 
varians, et formas quasdam europaeas (Arcypteram, Stau- 
ronotum) referens. — Boopedon THom. (= Scyllina 
STÅL.) 


Carina dorsalis pronoti distinete compressa vel cristata, 
carima summa sulco transverso postico leviter vel levis- 
sime intersecta; lobus posticus pronoti lobo antico lon- 
gior, posterius angulatim productus, angulo plerumque 
recto vel acuto; tempora a supero distinguenda, a lateri- 
bus fastigii verticis oblique sat fortiter declivia; area 
postradialis elytrorum vena intercalata distinctissima in- 
structa; femora postica supra subtusque compressa; typus 
americanus. — (Tragocephala et affinia.) 


4 


204(25)! 


23 (20). 


24 (1): 


20 (30). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLCGIQUES. 


Area interior campi radialis alarum nonnihil ampliata 
area adjacente latior, area illa, que pone furcam rami 
radialis anterioris posita est, per maximam partem longi- 
tudinis venis transversis zxeque distantibus instructa, tan- 
tum in parte apicali vena longitudinali spuria predita; 
vertex carina nulla vel brevi intraoculari instructus; an- 
tenne crassiuscule vel minus graciles; costa frontalis 
carima longitudinali destituta; elytra inter ramos radiales 
et ulnares seriebus regularibus areolarum duabus, vena 
recta separatis, instructa. 


Vertex carina destitutus; vena intercalata posterius fere 
media inter venas radialem et ulnarem; pronotum poste 
rius angulum acutiusculum formans. —-- Tragocephala 
HaARR. 


Vertex carima brevi intraoculari instruetus; vena inter 
calata tota ad venam ulvarem gquam ad venam radialem 
magis appropingquata; pronotum posterius angulum ob 
tusiusculum vel vix rectum formans. — Encoptolophus 
SCUDD. 
Area interior campi radialis alarum nec ampliata, nec 
area adjacente latior, area illa, que pone furcam ram 
radialis anterioris posita est, per maximam partem longi 
tudinis vena longitudinali instructa et biseriata; vertex 
carina longa percurrente vel subpercurrente instructus; co 
sta frontalis basin versus carina longitudinali magis mi 
nusve distincta instrueta; antenne graciliores; tempora 
antrorsum haud vel multo minus angustata quam in ge 
neribus duobus pracedentibus; elytra pone medium inter 
ramos radiales et ulnares seriebus tribus vel pluribus 
confusis reticulata, apicem versus rarius tantum confuse 
biseriata; vena intercalata area postradialis elytrorum ad 
venam radialem sensim fortiter appropinquata. — Arphia 
STÅL. 

Lobi metasterni in utroque sexu quam in divisione pre 
cedente magis, sepius multo magis distantes; intervallum 
loborum metasterni apud mares intervallo loborum me 
sosterni haud plus quam dimidio angustius, illud apud 
feminas latius quam ”apud mares et interdum intervallo 
loborum mesosterni latitudine zequale vel subequale; fa 
stigium verticis plerumque fortiter declive; areze nullx 
alarum evidentius ampliat2e. 
Elytra et ale semper completa, apicem femorum posti 
corum superantia; area postradialis elytrorum vena inter 
calata distinctissima instructa; fastigium verticis distincte 
plerumane sat fortiter declive, cum costa frontali angu 
lum obtusum vel obtusissimum rotundatum formans vel 
in costam frontalem sensim arcuatim continuata; tempora 
a lateribus fastigii oblique declivia, a supero distinguenda 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.. BAND. 4, N:O 9. 45 


26 (27). 


27 (26). 


28 (29). 


29 (28). 


calear intimum tibiarum posticarum caleare adjacente haud 
longius, interdum brevius. 

Elytrorum area interulnaris vena longitudinali instructa, 
areolis irregularibus, quibusdam divisis, biseriata; vertex 
carina longitudinali pone fastigium instructus; fastigium 
triangulare, antrorsum sat angustatum, opacum; costa 
frontalis nitidula, basi pone antennas sensim sat fortiter 
angustata, ibidem nec impressa, nec marginata; pronotum 
dorso carina percurrente distincta, in lobo antico haud 
interrupta, instructum, marginibus lateralibus carina con- 
tinua percurrente, posterius obsoletiore, instructis; lobi 
mesosterni quam lobi metasterni in utroque sexu circiter 
duplo: magis distantes; genus habitu, pictura et forma par- 
tium Encoptolopho simile, ab hoc genere costa frontali pone 
antennas haud impressa, carina marginum lateralium pro- 
noti subrecta et percurrente vel subpercurrente, area in- 
teriore campi radialis alarum haud ampliata, nec non lo- 


bis metasterni magis distantibus preesertim divergens. — 
Camnula STÅL. 


Elytrorum area interulnaris maxime confuse pluriseriatim 
reticulata; pronoti margines laterales interdum partim 
carinati, carina numquam percurrens; intervallum loborum 
metasterni apud mares intervallo loborum mesosterni 
haud plus quam dimidio angustius, apud feminas guam 
apud mares latius, plerumque multo latius. 

Vertex carina longitudinali, longitudine variante, et pone 
fastigium carina vel ruga transversa, percurrente vel 
abbreviata, interdum interrupta vel in tubercula nonnulla 
parva dissoluta, instructus; costa frontalis prope basin 
magis minusve, interdum levissime coarctata, basi im- 
pressione obtusissima. posterius subangulata, instructa, 
vel a fastigio carina transversa, magis minusve distincte 
angulata vel in medio interrupta, separata; carina pronoti 
percurrenus, inter lobos distincte intersecta, in lobo po- 
stico antice incrassata vel nonnihil ampliata et ibidem 
suleulo longitudinali subtili instructa; elytra pallida, ma- 
culis numerosis fuscis irregulariter variegata, campo anali 
ad campum radialem per totam longitudinem pallido vel 
pallido-vittato, heaec vitta pictura fusca destituta, vena illa 
analis, que vittam percurrit, quoque pallida; femora po- 
stica lata; angulus posticus loborum lateralium pronoti 
sensim fortiter rotundatus. — Hippiscus SAuss. 

Vertex pone fastigium carina transversa destitutus; carina 
longitudinalis lobi postici pronoti antice nec tumescens, 
nec sulculo instructa; campus analis elytrorum ad cam- 
pum radialem vitta pallida destituta, piectura fusca elytro- 
rum, fascias vel plagas transversas fuscas typice efficiens, 
quoque per illam partem campi analis plerumque extensa; 


46 


30 (25). 


31 (32). 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


lobus anticus pronoti prope basin impressione lineari 
transversa, sulciformi, nunc libera,!) nunce utringue cum 
sulco posteriore lobi cohzerente, instructus, quod in ea- 
dem specie variat, impressio illa angulato-arcuata vel 
signum WV simulans et in medio cum sulco transverso 
lobos separante confluens, vel, quum lobus anticus crista- 
tus est, interdum uti videtur, deficiens vel in medio 
interrupta; ven&e principales arex&e analis alarum haud 
incrassate; elytra angusta. — Psinidia STÅL. 

4. Pronotum per totam longitudinem eristata vel ca- 
rina compressa acuta instructum, crista vel carina 
lobi antici integra, postice elevatiore, ibidem subito 
perpendiculariter declivi vel lobi instar retrorsum 
prominula. — Subg. Spharagemon ScuUDpp. 

44. Carina media pronoti interdum compressa vel cri- 
stata, crista lobi antici tune prope medium profunde 
intersecta. 

B. Lobi laterales pronoti angulo postico sensim 
obtuse rotundato; carina vel crista lobi antici 
pronoti prope medium magis minusve di- 
stinete intersecta, in speciebus,?) quarum 
carina obsoletior est, nunc intersecta, nunc 
integra. — Subg. Trimerotropis STÅL. 

BB. Lobi laterales pronoti angulo postico sensim 
producto, acuto, apice ipso anguste rotun- 
dato, margine toto exteriore lobi usque ad 
apicem anguli illius obliquo, truncato; crista 
vel carina lobi antici pronoti prope medium 
distinctissime intersecta; pars elytrorum pone 
areas postradialem et interulnarem ,posita 
tantum basi vel per partem anteriorem, quam 
in subgeneribus precedentibus breviorem, 
densius et irregularius reticulata. — Subg. 
Psinidia STAL. 

Elytra et ale interdum abbreviata, illa in area postradiali 

vena intercalata destituta; tempora a supero haud distin- 

guenda, a lateribus fastigil verticis sensim reclinato- 
declivia; calecar intimum tibiarum -posticarum calcaribus 
reliquis longius. 

Caput subprotuberans; vertex usque ad apicem fastigii 

sensim adscendens; margines laterales fastigiil teretes; 

costa frontalis basin versus sensim angustata, basi angu- 
stissima; lobus anticus pronoti anterius leviter carinatus, 
lobus posticus crista rotundata altissima, antice producta, 
instructus; tibie postice in margine superiore exteriore 
spina apicali destitute; oculi parvi, parte infraoculari 


!) Impressio illa in Sphinctonoto recta, tota a basi lobi leviter remota. 
2) Ex. gr. P. trifasciata SAY. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 46 N:O 53. 47 


genarum multo breviores; antennae gquam oculi longius 
ab apice frontis remota; arolia parva. — Acrolophitus 
THOM. 

32 (31). Vertex usque ad apicem fastigii sensim declivis; fasti- 
gium obtusangulum, marginibus lateralibus subelevatis; 
costa fronialis pone antennas sensim angustata, anterius 
obliterata; oculi mediocres; antenn et oculi fere axque 
longe ab apice frontis distantes; pronotum dorso depres- 
sum, carina media percurrente integra instructum, mar- 

; ginibus lateralibus obtuse carinatis, sulcis transversis in 
dorso obliteratis vel interruptis; segmentum dorsale se- 
cundum abdominis, saltem apud feminas, prope margines 
laterales carina longitudinali dentata vel crenata instru- 
ctum; tibia postice in utroque margine superiore spina 
apicali instruct&e; arolia magna; corpus robustum. — 
Brachypeplus CHARP. | 


Subf.: TETTIGIDA STAL. 


1 (2). Antenne articulis haud ultra quattuordecim composite; 
lobi laterales pronoti angulo antico distinctiore instructi, 
prope hunc angulum carina obliqua, in marginibus an- 
tico et exteriore desinente, preaditi. — Tettix CHARP. 

2 (1). Antenne articulis circiter viginti duobus brevibus com- 
posite; lobi laterales pronoti angulo antico sensim ob- 
tuse rotundato.. — Tettigidea Scupp. 

Genus Batrachidea SCcUDD. mihi ignotum. 


SUR ANOSTOSTOMA ET QUELQUES GENRES VOISINS. 


Je rédigeai, il y a quelques mois, sur les caractéres dis- 
tinctifs des- Locustiens et des Gryllodées un petit mémoire 
inséré dans le ”Bulletin de la Société entomologique de Bel- 
gique,” et dans lequel j'exprimais la supposition que le genre 
Ånostostoma, & moi inconnu, devait étre rapporté aux Locus- 
tiens. Peu de temps aprés l'envoi de ce mémoire, jeus la 
chance imprévue de faire la connaissance de non moins de 
quatre espeéces, qui, sans nul doute, se rapprochent beaucoup 
du genre précité. L'une de ces espeéces vient d'étre acquise 
avec d'autres insectes du Cap de Bonne-Espérance. Je trou- 
vai les trois autres avec divers insectes conservés dans de 


48 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


Talcool, et qui avaient été recueillis par J.-A. WAHLBERG, sans 
que je sache au reste si elles proviennent de la Caffrerie, ou 
si elles sont dues au dernier voyage de cet explorateur dans 
les parties occidentales et intérieures de VAfrique méridionale. 
Par leur habitus et leurs caractéres principaux, toutes ces 
especes se rapprochent de A. Australasiae, pour autant qu'il 
m'est permis d'en juger par la figure de SERVILLE et par sa des- 
eription générique établie principalement d'aprés cette espece. 
A. Australasiae devant etre considéré comme le type du genre, 
je n'hésite pas, å I'heure actuelle, å la rapporter aux Gryllo- 
dées. Mais, de la manieére dont ce genre était compris par 
SERVILLE, il se compose d'éléments trés-hétérogenes, dont ÅA. 
vorar, a mol inconnu, doit étre sans nul doute rapporté aux 
Locustiens. Je continue å &tre d'avis que, si fon ne veut 
pas réunir les Locustiens et les Gryllodées en une famille ou 
les diviser en plusieurs, la différence entre ces deux familles 
doit &tre principalement cherchée dans la forme des hanches 
antérieutes, qui, du moins, vues de cöté, sont plus longues chez 
les Gryllodées que chez les Locustiens, ou, qui, si, vues de 
devant, elles ne sont. pas absolument plus longues que larges ou 
tout aussi longues que larges, se prolongent faun sblam 
ment en dedans d'une manicre que I'on ne rencontre pas chez 
les Locustiens.!) 

Anostostoma, Stenopalmatus et les types apparentés pré- 
sentent un intérét trés-grand, et je désirerais avoir des ma- 
tériaux plus vastes 3 ma disposition, qui me permissent de 
soumettre d'un cöté å une étude plus spéciale leurs rapports 
avec les vrais Gryllodées et Locustiens, et d'exposer de P'autre 
plus en détail et avec une plus grande söreté les caractéres 
des divers genres, caractéres qui me paraissent éminents 
å tous égards. J'attendrai toutefois jusqu'å ce que Jae 
FP'occasion d'examiner les types génériques de VAmérique du 
Nord, dont je ne connais actuellement que Ceutoplhilus, et je 
me restreins jusqu'å nouvel ordre å donner le diagnose de 
quelques genres et espåéces nouveaux, et å proposer comme 
base d'études futures le groupement qui suit, fondé sur des 
caractéres trés-saillants quoiqu'ils aient été négligés jusqu'ici. 


1) Chez la grande majorité des Gryllodées du Musée de Stockholm, c'est 
F'élytre droite qui recouvre la gauche, tandis que le contraire a lieu chez les 
Locustiens, en ce que dans cette famille le champ anal de F'élytre gauche 
recouvre celui de la droite. 


OR 


1 


dd 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:o 5. 49 


(4). 


(3). 


CL): 


Femora postica a latere visa basi ipsa per totam latitu- 
dinem sensim rotundata, pone angulum apicalem coxarum 
haud emarginata, margine interiori carimato sulci inferi- 
oris basi secundum magnam partem marginis basalis 
lateris exterioris ecarinzee obtusioris instar continuato vel 
haud longe a basi carimam, secundum marginem illum 
basalem continuatam, emittente; tibia posticae in mar- 
ginibus superioribus denticulis vel spinis numerosis ar- 
mata, superne calearibus mobilibus quattuor apicalibus, 
duobus in utrogue margine, apicalibus anteapicalibus 
multo longioribus, armata; lobi geniculares femorum an- 
teriorum, vel saltem lobus interior femorum intermedio- 
rum, spina mobili ab apice loborum remota armati; coxae 
anticxe antice in margine exteriore spina armata; tibie 
anticae superne inermes, intermedizx superne spinis quat- 
tuor armata; tarsi longi, compressi, articulo primo longo, 
subtus compressiore et integro; dorsum pronoti basi apice- 
que immarginatum, intra margines haud impressum; an- 
tennze leviter distantes, longissime; fastigium verticis 
tuberculo parvo vel angusto instructum; cerci longi; styli 
nulli? ovipositor elongatus, fere rectus vel leviter cur- 
vatus; sterna angusta, inermia. — (BRhaphidophoride.) 


Tuberculum fastigiil verticis fortius elevatum, oblongum, 
sulcatum ; femora anteriora subtus teretia, inermia; tibiae 
postieae in marginibus superioribus spinis distinctioribus 
sessilibus armatae, spinis mobilibus longioribus intermixtis 
destitutae; articulus primus tarsorum posticorum superne 
serie spinarum nutantium armatus et apice in spinam 
majorem porrectam extensus. — Rhaphidophora SERV. 


Tuberculum fastigii verticis subrotundatum, obtusum, haud 
suleatum; femora anteriora subtus late sulcata, spinis 
paucis armata; tibia posticae in marginibus superioribus 
dense denticulatae, et spinis nonnullis longis mobilibus 
praeditae; articulus primus tarsorum posticorum inermis. 
— Ceutophilus ScuDpD. 


Femora postica a latere visa basi pone angulum apicalem 
coxarum = distinctissime emarginata vel superne versus 
hunce angulum sensim oblique declivia, margine interiore 
cariniformi lateris inferioris plani vel late sulcati basi ab 
breviato, secundum marginem basalem lateris exterioris 
haud continuato; tibise posticae id marginibus superiori- 
bus spinis, plerumque sat magnis, minus numerosis ar- 
matze, superne calearibus mobilibus apicalibus vel sub- 
spiealibus duobus instructa; lobi geniculares femorum 
spina mobili destituti; tibize anticae superne, praeter spinas 
apicales, spina saltem una in margine interiore armatee, 
4 


5 (14). 


10 


530 


GAS 


STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


in margine exteriore inermes; tibia antice subtus, inter- 
medizx supra subtusque in utroque margine spinose; 
tarsi compressi, articulo primo subtus in medio vel prope 
medium <emarginato vel transversim impresso; mares 
pauci mihi cogniti stylis brevibus instructi. 


Pronotum a supero visum retrorsum haud vel levissime 
angustatum, lateribus perpendiculariter vel subperpendi- 
culariter declivibus, dorso teres, basi apiceque immargi- 
natum vel anguste marginatum, margine antico dorsi trun- 
cato vel obtuse subrotundato; pedes longi vel longiusculi; 
femora postica femoribus anterioribus circiter duplo vel 
plus duplo longiora, apicem abdominis superantia, basi 
lata, fortiter rotundata et versus locum insertionis fortiter 
vel perpendiculariter declivia; coxe antica anterius in 
margine exteriore spina armatae; sterna angusta vel mo- 
dice lata, medio impressa vel sulcata; ovipositor femina- 
rum mihi cognitarum longus, sensim nonnihil curvatus. 


Tibia antice superne in margine interiore spina unica 
armat2ae; mandibule partim labro tecta, parte circiter di- 
midia basali lata. — (Anostostomide.) 


Tuberculum  fastigii verticis angustum, oblongum, im- 
pressum; femora postica subtus in marginibus spinosa 
vel distinete denticulata. 


Sterna bispinosa; tibia antice superne spina fere media 
armate; femora apice utrinque spina armata (lobi geni- 
culares femorum apice in spinam producti?) sec. SERVILLE. 
— Ånostostoma GRAY, SERV., STÅL. (ÅA. Australasie GRAY.) 


Sterna inermia; prosternum posterius angulariter emargi- 
natum, angulis posticis acutiusculis; mesosternum et me- 
tasternum postice leviter emarginata, transversa, posterius 
angustata, illius anguli postici obtusiusculi, hoc posterius 
suleatum, angulis posticis obtuse rotundatis; mandibulae 
mediocres; pronotum ubique distinete marginatum; elytra 
et ale brevissima, illa rotundata, fere zeque lata ac longa, 
pone metanotum haud vel levissime extensa; femora sub- 
tus in marginibus denticulata, lobis genicularibus apice 
inermibus, lobis femorum posticorum subtus prope basin 
denticulo instructis; tibizxe anticae superne sat longe pone 
medium marginis interioris spina armatae. — Mesomedes 
STÅL, N. G. (Stenopelmatus chilensis SAuss.) 


Tuberculum fastigii verticis latum, oculis latitudine zxequale 
vel nonnihil latius, depressum, planum vel planiusculum, 
anterius angustatum, plano tuberculi posterius in pla- 
num verticis sensim continuato; mandibulx mediocres; 
pronotum in lobis lateralibus distincte marginatum, in 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 5. Öl 


in (6). 


1200) 


dorso obsolete marginatum vel immarginatum; sterna po” 
sterius obtusangulariter emargimnata, angulis posticis pro! 
sterni et mesosterni acutis, angulis posticis metastern- 
obtusis vel subrectis; femora subtus inermia, postica in- 
terdum in marginibus obtuse obsoletissimeque denticulata 
vel crenulata; lobi geniculares femorum inermes; tibize 
anticae superne in medio marginis interioris spina armate; 
habitus fere Ceutophili. — Onosandrus STÅL, N. G. 

O. fasciatus STÅL. — Ferrugineo-flavescens, nitidus; 
occipite, thorace abdomineque dorso ferrugineis, horum 
segmentis postice, pronoto quoque antice fascia fusca vel 
nigricante notatis; tibiis anticis tympano destitutis; fe- 
moribus posticis subtus pone medium obsolete obtuseque 
denticulatis; dorsum pronoti basi apiceque immarginatum. 
92. Long corp. 21 mill. — Africa meridionalis (Mus. 
Holm.) 

O. impictus STÅL. — Ferrugineus; tibiis anticis prope 
basin utrimque tympano ovali instructis;!) femoribus po- 
sticis subtus inermibus; pronotum totum marginalum. 
9. Long. corp. 38 mill. — Africa meridionalis. (Mus. 
Holm.) 

Tibisze antice superne in margine interiore spinis duabus, 
una ante medium, altera pone medium, posita typice ar- 
mate; mandibule minus valide vel graciles, basilatiores, 
intus sinuate, per maximam partem longitudinis distan- 
tes, apice incurvze, convergentes et sensim ampliatee, 
oblique truncatze, in parte truncata dentatae, praeterea 
inermes, parte apicali ante labrum prominula? vel, quum 
mandibule clause sunt, apicem labri tegente?; labrum 
magnum; margo posticus genarum sat fortiter carinatus 
vel dilatatus; fastigium verticis leviter obtuseque eleva- 
tum; sterna angusta, inermia, angulis posticis mesosterni 
acuminatis; femora inermia. — (Mimnermide.) 

Caput antrorsum tumidum, convexum pronoto vix latius; 
frons in medio elevata, apice horizontaliter truncata, parte 
truncata triangulari, fortissime transversa, apice pone 
clypeum obtuse sinuata; gena perpendiculares, margine 
postico distinete carinato; clypeus et labrum sensim for- 
titer incurva, labrum?) retrorsum inter et pone mandi- 
bula prominulum, mediocre, rotundatum; mandibulse vali- 
diuscule; pronotum a supero visum lateribus parallelis 
vel subparallelis instructum, apice obtusissime rotundatum, 
lobis lateralibus extrorsum sensim angustatis, marginibus 
antico et postico leviter et zequaliter obliquis; femora 
postica minus lata, sensim angustata; statura Anostosto- 
midarum. — Nasidius STAL. : 


1) Tibize anticse in speciebus mihi cognitis generum affinium tympano destitutze. 
2) Saltem in exemplo nostro unico in spiritu interfecto. 


52 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


darne, eller också äro de — detta gäller i syrnerhet om de 
flesta af de celler, från hvilka grenar utgå, — 1 optiskt längd- 
snitt 5-kantiga. Stundom äro dock cellerna uästan klotrunda 
eller ellipsoidiska. De terminalceller, hvilka icke uppbära 
ett hår, hafva en äggrund eller äggrundt-elliptisk form. Rot- 
grencellerna äro cylindriska och skilja sig från bålens öfriga 
celler derigenom, att de i allmänhet äro flera gånger så långa 
som tjocka (se fig. 16); de öfriga äro merendels föga (sällan 
1!/, gång) längre än tjocka. ; 

I Botanische Zeitung N:o 2 och N:o 5 för år 1876 har 
Cienkowski visat, att hos en art af slägtet Stigeoclonium vissa 
af bålens celler öfvergå i en palmellacélik bildning. Att nå- 
got dylikt äfven försiggår hos Ch. maritima, skulle jag vara 
böjd att antaga. I dess kolonier finnes nämligen innesluten 
en stor mängd af en Palmellacé i olika utvecklingsstadier. 
Några Palmellacé-celler äro till den grad lika vissa af Cheto- 
phoransceller att det ligger nära till hands att anse, att de 
ursprungligen varit sådana, men sedan frigjort sig från sitt 
sammanhang med bålens öfriga celler. 


Fam. III... CONFERVEAZE!). 


Gen. I. ULOTHBRIX (Körz). 
Alg. Dec. N:o 144 sec: Spec. Alg. p. 343. 


"1. U. discifera Nos. 

U. thallo lineari vel apicem versus incrassato, 13—60 
crasso, simplici vel parcissime ramoso, ramis brevibus, oppo- 
sitis, claveformibus; cellulis brevissimis, membrane parte trans- 
versali vulgo tenuissima, longitudinali contra crassa, 3—06 u 
et ultra, contento intense viridi, homogeno (= corpore chloro- 
phylloso) lumen cellul& explente; corporibus chlorophyllosis 
disciformibus, plerisque biplanis vel plano-convexis, nonnullis 
biconcavis vel plano-concavis, his diametro vicina exceden- 
tibus, omnibus diametro 10—25 u, crassitudine 2—5 (vulgo 
2—3 u.) Tafl. V fig. 10—14. 

Fairhavn et Duympoint. 


') Beträffande familjens begränsning se WITTR. Gotl. och ÖL AP. p. 
27—28. 


BIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 6. 053 


På båda de ställen, der denna egendomliga art anträffades, 
växte den på klipphällar, hvilka lågo blottade vid ebb. Vid Fair- 
havn förekom den tillsamman med Enteromorpha intestinalis, f. 
compressa, Schizosiphon scopulorum och Chetophora maritima. 

Bålen är i allmänhet trådformig, jemtjock eller smalare 
vid basen än mot spetsen, i tjocklek vexlande mellan 15 och 
60 u. Den bildas af talrika, i en rad liggande korta celler. 
Den transversella delen af cellernas membran är i bålens 
öfre hälft mycket tunn, i de nedre stundom temligen tjock. 
Deremot är den longitudinela delen alltid särdeles tjock. Jag 
har ej sett något exemplar, hos hvilket dess tjocklek icke 
uppgått till 3 «4; i allmänhet är den 6 u och derutöfver i 
tjocklek. — Cellrummet är helt och hållet uppfyldt af ett 
starkt grönt, homogent innehåll — klorophyllkroppen. Denna 
har i allmänhet formen af en cirkelrund, på båda sidor plan 
skifva, hvars diameter varierar från 10—25 u och hvars tjock- 
lek icke öfverstiger 5, men vexlar mellan 2—5 u. I optiskt 
längdsnitt visar sig en sådan klorophyllkropp rektangulär med 
svagt afrundade hörn. 

Här och der finnes det emellertid i bålen celler, hvilkas 
klorofyllkropp visserligen är till omkretsen cirkelrund, men 
bikonkav, plan-konkav eller konkav-konvex (se tafl. V, fig. 
10—13). Celler med dylika klorofyllkroppar förekomma än 
ensamma än 2 och 2. I senare fallet kunna antingen båda 
cellernas klorofyllkroppar vara konkav-konvexa och dessa 
vända då alltid den konvexa ytan mot hvarandra eller också 
är den ena cellens klorofyllkropp plan-konkav, den andras 
konkav-konvex, hvarvid den senares konvexa yta är vänd mot 
den förres plana yta. Dessa cellers egendomliga klorofyllkrop- 
par hafva enligt regeln en större diameter än de intill dem lig- 
gande cellernas, hvilket synes vara något för denna art karakteri- 
stikt. — Celler finnas också på vissa ställen i bålen, som hafva en 
plan-konvex klorofyllkropp. Oftast är det fallet med de celler, 
hvilka ligga omedelbart intill dem, hvilkas klorofyllkroppar 
äro bikonkava, konkav-konvexa eller plan-konkava, hvarvid 
den plan-konvexa klorofyllkroppens konvexa yta alltid är vänd 
mot den närliggande klorofyllkroppens konkava yta. 

Några af de tagna exemplaren äro greniga, men alltid 
mycket sparsamt. Grenarne äro motsatta, korta, mot spetsen 
starkt förtjockade, klubblika och bilda en mot bålens längd- 
axel rät vinkel (tafl. V fig. 12). 


54 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


obtuso instructum. Pedes mediocres; femoribus posticis triquetris: 
areis dorsalibus apice in lobulum prominulis; tibiis posticis spinis 
parviusculis armatis, in utroque margine apicali spina armatis. Sphe- 
nario et Ichthydio affine genus, forma corporis, capitis, antennarum, 
femorumque posticorum distinctissimum. 

1. P. depressus STÅL. — Fuscus vel fusco-griseus, opacus, 
obsolete punctatus, thorace abdomineque rugis longitudinalibus, ob- 
soletis, subtilibus, media distinctiore, instructis; genis margineque 
exteriore loborum lateralium pronoti serie tuberculorum instructis. 
2. Long. 47, Lat. 73 mill. — Peru. (Mus. Holm.) 


ARISTIA , STÅL. 


A Pheoparia, cum qua olim hoc genus conjunxi, differt fasti- 
gio verticis magis prominulo, horizontali, cum parte reliqua verticis 
in eodem plano jacens, antennis crassioribus, oculis angustioribus, 
articulis apicalibus palporum maxillarium minus depressis, articulis 
reliquis vix latioribus, tibiis posticis in utroque margine dorsali 
spina apicali armatis, cercis marium rectis, lamina subgenitali ejusdem 
sexus acuminato, producto. 

Typus generis: Pheoparia mordax STÅL. 


MAZA/EA STÅL. 


Fastigium verticis planum, horizontale, cum parte reliqua ver- 
ticis in codem plano jacens, carina per verticem totum continuata 
instructum, triangulare, aequilaterum, marginibus compressis. Frons 
levissime obliqua, costa frontali carinis duabus, prope basin et api- 
cem abbreviatis, representata, basi pone antennas compresso-elevata 
et ibidem carina unica media instructa. Antennée fere inter oculos 
medios inserte. Ocelli ad marginem fastigi positi. Pronotum 
antrorsum angustatum, dorso basi apiceque truncatum, postice haud 
productum, medio leviter carinatum, a lobis lateralibus ruga obtusa 
separatum. Mesonotum fere totum detectum. HElytra et ale nulla. 
Tympanum mediocre, haud immersum. Spina prosternalis acute 
conica. Lobi mesosterni et metasterni distantes. Pedes medioeres. 
Femora postica in margine dorsali serrata. ”Tibixe postice in mar- 
sine utroque dorsali spina apicali armate. Tarsi postici breviusculi, 
articulo secundo brevi. Antenne —? Genus maxime insigne, 
propter formam capitis Goniwee habitu subsimulans, ab hoc genere 
autem preterea maxime divergens ect optime forte prope Ozxyam 
locandum. Ab Ozya forma capitis, lobis metasterni fortius distanti- 
bus, tibiis posticis haud ampliatis distinguendum. 

1. M. granulosa StTåL. — Ferruginea, lateribus pallidioribus, 
granulata, granulis laterum superioris et inferioris femorum posti- 
corum nigris; labro utrimque macula parva nigricante notato. &. 
Long. 37, Lat. post. pron. 7 mill. — Africa occidentalis. (Mus. 
Holm.) ; 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD lNANDL. BAND. 4. N:0 D. 30) 


ARETHAEA STÅL. 


Corpus gracile. Fastiginum verticis declive, angustum, antrorsum 
angustatum. Margo interior serobum antennarum distinete ampliatus. 
Oculi angusti, infra scrobes extensi. Antenna longissima, gracil- 
limae, articulo primo magno, incrassato, oculis longitudine subaquali. 
Pronotum dorso ante medium teres, posterius planiusculum,>de- 
pressum, parte producta apice rotundato-subangulata; lobis laterali- 
bus longitudinalibus, anterius vix angustioribus, pone medium subito 
oblique angustatis. HElytra apicem abdominis longe superantia, la- 
teribus subparallelis. Ala longissimee, apicem femorum posticorum 
subsuperantes, elytris multo longiores. Pedes longissimi. Tylopsi 
affine genus, oculis angustioribus, lobis pronoti pone medium fortius 
angustatis, elytrorum lateribus parallelis, spina coxarum anticarum 
minutissima, tympanis tibiarum anticarum ovalibus, lateralibus, dis- 
tinguendum. Typus generis: Ephippitytha gracilipes THoM. 


Genera Ancyleche!) affinia hoc modo inter se distinguenda: 

1 (6). HElytris in medio vel ante medium latissimis, vel lateribus 
parallelis instructis; vena ulnari exteriore a margine in- 
teriore elytri sat remota; femoribus anterioribus subtus 
spinulosis. 

2 (5). 9. Costa distinctissima, crassiuscula, recta, usque ad 
marginem = elytri continuata; femoribus posticis subtus 
pone medium utrimque spinosis, lobis genicularibus po- 
sterius bispinosis, tibiis anterioribus superne sulcatis. 

3 (4). 9. Pedibus robustioribus; lamina subgenitali apice pro- 
funde emarginata; ovipositore brevi, lato, recurvo, an- 
terius fortius punctato, posterius seriatim subgranoso, 
marginibus saltem posterius crenulatis. — Holochlora 
STÅL. 

4 (3). 9. Pedibus gracilioribus; lamina subgenitali triangulari, 

apice integra; ovipositore longiore, sensim leviter curvata, 

subtilissime punctata, marginibus posterius subtiliter cre- 

nulatis. — Psyra STÅL, N. G. 

2. Costa subtilior, sensim in rete campi costalis de- 

sinente; femoribus posticis subtus utrimque prope api- 

cem spinis paucis armatis, lobis genicularibus inermibus 
vel unidentatis; tibiis anterioribus superne sulco desti- 

tutis, gracilibus. — Flbenia STÅL, N. G, 

6 (1). Elytris pone medinm vel prope apicem latissimis; tibiis 
anterioribus superne sulcatis. 

7 (8). 9. Vena ulnari interiore ad marginem interiorem elytri 
quam ad venas radiales multo magis appropinquata, ramos 


nm 
AA 
(NS 
— 


1) In Recens. Orth. 2. p. 17 lege: 
76 (55). Foraminibus tibiarum anticarum inzequalibus, interiore sursum aperto, 
plerumqne FE RA exteriore laterali, latiore, elliptico vel oblongo, — 
Ancylecha et affinia genera, 


56 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


obliquos nonnullos, reti vix crassiores, obsoletiusculos 
emittente; pedibus pilosis; femoribus anterioribus inermi- 
bus vel prope apicem spinula armatis, posticis prope 
apicem spinis paucis armatis; lamina subgenitali trian- 
gulari, apice rotundata, integra; ovipositore mediocri, 
subrecto, lavigato, margine integro. — Arnobia STÅL, 
N. G. (Phaneroptera pilipes HAAN.) 

8 (7). 9P- Vena ulnari a margine interiore elytri remota, magis 
minusve flexuosa, intus versus marginem ramos nonnullos 
distinetissimos, reti crassiores, subrecurrentes vel cum 
vena angulos subrectos formantes, emittente, disco elytri 
pone medium areis duabus magnis, una pone alteram 
posita, irregularibus vel subsexangularibus, instructo; la- 
mina subgenitali apice rotundata vel anguste truncata; 
femoribus multispinosis, posticorum lobis genicularibus 
bispinosis. 

9 (10).  Elytris minus latis, proportionaliter minus dense reticu- 
latis; pedibus lobis foliaceis destitutis; tibils anterioribus 
gracilibus; pronoto basi obtuse rotundato; vertice haud 
declivi; ovipositore mediocri, modice curvato, punctato, 


posterius crenulato. — Phygela StTåL, N. G. 

10 (9). Elytris latissimis, densissime reticulatis, coriaceis; pedibus 
lohis foliaceis instructis; tibiis anterioribus validiusculis; 
pronoto basi subsemicirculariter rotundato. — Ancylecha 
SERV. 


PSYRA STAL. 


1. P. melanonota STÅL. — Olivaceo-virescens; pedibus anticis 
in subsanguineum vergentibus; dorso pronoti nigricante, disco in 
ferrugineum vergente, limbo basali flavescente; elytris apice leviter 
ansustatis, basi ipsa nigro-notatis, disco secundum fere totam longi- 
tudinem parce minuteque fusco-conspersis; spinis pedum posticorum 
apice fuscis, basi anterius fusco-maculatis. 9. Long. corp: 26, 
pron. «, elytr: 51, alar. 53, fem. ant! 9; fem. PostrSg; ovipaelds 
Lat. elytr. 11 mill. — Malacca. (Mus: Holm.) 


ELBENIA STAL. 


1. EZ. nigro-signata STÅL. — Pallide virescens; elytris remote, 
in areis postradiali et ulnari ante medium densius, reticulatis, an- 
gustis, lateribus parallelis, area anali basi macula nigra notata; la- 
mina supraanali apice spinas duas medias divergentes emittente; 
lamina subgenitali longa, profundissime fissa, lobis angustis, sensim 
angustatis, recurvis, apice in margine interiore acute serratis; cercis 
longis, sensim acuminatis, maxima partie gracilibus, apicem versus 
fortiter incurvis. &A.. Long. corp. 21, pron. 5, elytr. 36, alar. 39, 
fem. ant. 6, fem. post. 21, Lat. elytr. 63 mill. — Malacca. (Mus. 
Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 5. 57 


PHYGELA STÅL. 


1. P. Haanii STÅL. — Pallide olivaceo-flavescens; elytris sat 
dense reticulatis, usque ad partem circiter quartam apicalem sensim 
nonnihil ampliatis, dein oblique angustatis, margine exteriore pone 
medium levissime, interiore fortius rotundato. 9. Long. corp. 28, 
pron. 61, elytr. 44, alar. 46, fem. ant. 8, fem. post. 27, ovipos. 
10, Lat. elytr. pone med. 133 mill. — Malacca. (Mus. Holm.) 


FURNIA SrÅL. 


Genus propter latitudinem fastioii verticis et frontis ad Fur)- 
corypham, Microcentrum et affinia!) appropinquans, ab his generi- 
bus autem elytris multo angustioribus, lateribus fere parallelis in- 
structis, multo minus dense reticulatis, primo intuitu distinguendum. 
Oculi subrotundati. Latera fastigii verticis posterius elevata. Dor- 
sum pronoti anterius teres. Mesosternum et metasternum breviter 
lobata. Pedes graciles, mediocres; femoribus anticis subtus in uno 
margine spinulis armatis, posticis pone medium gracilibus, subtus 
utrimque spiunlis remotis instructis. Tibia anteriores teretes, su-. 
perne sulco destitutax, anticae basi ampliate et utrimque foramine 
laterali oblongo instructae. Lamina subgenitalis triangularis, integra. 
Ovipositor mediocris, recurvus, granulatus, margine magna parte 
erenulato. 

"1. F. malaya STÅL. — Dilute virescens; lateribus elevatis 
fastigii verticis dilute subsanguineis; pronoto minutissime, obsolete 
remoteque subsanguineo-consperso; parte crassiore femorum posti- 
corum extus in dimidio superiore remote subsanguineo-granulatis. 
OMEtonT: Ccorp. 18; pron. 4; elytr. 29; alar. 32, fem. ant. 5, fem. 
post. 19, ovip. 6, Lat. elytr. 53 mill. — Malacca. (Mus. Holm.) 

Ad hos genus quoque referenda species ex insula Samoa, pF. 
insularis STÅL, fastigio verticis anterius paullo angustiore, lobis ster- 
nalibus nonnihil obtusioribus, ovipositore in medio latiore, lobis la- 
teralibus pronoti nonnihil majoribus discedens. 


AMBLYCORYPHA SrTåL. 


1. A. Uhleri STÅL. — A. caudate Scupp. simillima, sed multo 
minor, angulo, quem formant lobi laterales et dorsum pronoti, ob- 
tusiore, teretiore, concolore, lobis lateralibus ad dorsum nigro-bima- 
culatis, elytris alisque nonnihil minoribus, illorum margine exteriore 
minus rotundato. &. Long. corp. 18, elytr. 24, alar. 27, fem. 
post. 23, Lat. elytr. 7, alar. 13 mill. — Texas. (Mus. Holm.) 


1) Divis. 77 (44) in conspectu generum, quem in ”Rec. Orth.” proposui. 


58 STÅL, OBSERVATIONS ORTHOPTÉROLOGIQUES. 


2. A. parvipennis. — Pracedenti maxime affinis, angulo, 
quem formant lobi laterales et dorsum pronoti, in utroque sexu 
teretiusculo, concolore vel flavicante, sinu humerali, qui in specie 
precedente distinctissimus et levissime obtusus est, obtusissimo, 
vix ullo, elytris femoribus posticis brevioribus, et preesertim alis 
minoribus, his illis brevioribus et haud vel vix latioribus, ovipositore 
sensim curvato, femoribus posticis dimidiis longitudine subzaquali, 
apicem versus non nisi obsoletissime remotissimeque granulato, mar- 
gine ibidem denticulato, area anali maris infuscata, basi viridimacu- 
lata. &SQ. Long. corp. 27, elytr. 24—26, alar. 20—21, fem. post. 
26—28, ovipos. 15, Lat. elytr. 7—8, alar. 61—73 mill. — Texas, 
(Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET AKAD. HANDLINGAR Band. 4. No 6. 


OM SPETSBERGENS 


MARINA, KLOROEYLLFÖRANDE THALLOPAYTER 


FF. R. KJELLMAN. 


MED FEM TAFLOR. 


MEDDELADT DEN 7 JUNI 1876. 


STOCKHOLM, 1877. 
NORSTEDT & SÖNER 


vibögen ov jÄ 


Ur TAgoe sr 
ra NARE M n 


tin, SN NL SE 
fir Får INFO Bon Klul olen ol i | 
IN nad JL Rog ev Rao TA 192 AO 
| TT hu Mir 
Sä Skeletor MR a RNA 


' ! 
Lott lan dk Leglt än | 4 .ä Nu JE 


RR sunt 


- / 
Ö tU il 
É | ' 
' 
| 4 N 
i 
! , 
+ d 
ven tuvea TE AJ 4 
Å Vd 
kö - : met 
i] a pr i 


| 4 la 
ibesulh 4 
tar NITAR 
1 ) as ASL Na ANI "Kun 4 se 
tjävte uta FINANS Rod 14 


Ka blrtokum chlorophyllo preditorum, quze in mari In- 


sulas Spetsbergenses alluente crescunt, enumeratio (conti- 
nuata). 


II. FUCACEA. 
Gen. I: OZOTHALLIA. DessE et THur. 
ATD AS HE. Per. 3, LÖD, Po Los 
1. L. nodosa (L.) Desne et Thur. 
l. c. Fucus nodosus L. Spec. Plant. II p. 1628. 
Vid Sydkap fann jag några på stranden uppkastade frag- 
ment tillhörande denna art, men vidvuxna exemplar sågos icke 


på något af de många ställen, som under expeditionens lopp 
besöktes. 


ORKA SSpetsb. Allo: Pillapol: 


Gen. II. FUCUS (Tourn,) DessE et THUur. 
Ann. de Sc. Ser. 3, 1845, p. 13. Tourn. Inst. Herb. III, p. 565; char. mut. 
1. F. evanescens AG. 
Spec Als Lp: 92=93: 
Syn. Fucus evanescens J. Ag. Spetsb. Alg. Till. p. 35. 


f. 1. pergrandis Nos. 
F. evanescentis forma thallo 30 ctmr et ultra alto, 
1—2 ctmr lato, subceoriaceo, dichotomo, segmentis 
elongatis, costa parum prominente, receptaculis in- 
fatis vel complanatis, indivisis, oblongo-ellipsoideis vel 
dichotomis, segmentis ovatis vel ellipsoideis. 
Fairhavn et Mosselbay in fundo pluriorgyali. 


f. 2. typieca Nos. 


F. evanescentis forma antecedente minor, thallo 5—10 
mm lato, coriaceo, dichotomo, segmentis elongatis, 


4 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


costa plus minus prominente, receptaculis vulgo com- 
planatis et dichotomis, segmentis obovatis. 

Forma inter omnes vulgatissima per totam oram occiden- 
talem et septemtrionalem Insulx Vestspetsbergen in 
fundo vulgo 2—35 orgyali. Numquam in profunditate 
tam exigua crescit, ut sub refluxu maris denudetur. 

Specimina costa valde prominente hujus forme adsunt, 
que a speciminibus speciei ab Areschougio in Bot. Not. 
1868, p. 106—107 sub nomine Fucus Sherardi Stackh. 
allate distinguere non valemus. 


f. 3. bursigera (J. Ag.) NoB. 

Fucus bursigerus J. Ag. Spetsb. Alg. Till. p. 41—42. 

Forma, si bene evoluta, segmentis brevibus, superio- 
ribus late cuneiformibus, costa obsoleta et receptaculis 
pro magnitudine plante permagnis ab antecedente sat 
diversa, quacum tamen formis intermediis, me judice, 
arete est connexa. 


Inveni hanc formam et formas eam cum antecedente con- 
nectentes in Smeerenbergbay et Mosselbay rupibus ad- 
natas in superiore aque limite, ut sub refluxu maris 
omnino denudarentur. 


f. 4. nana Nos. 


F. evanecentis forma thallo circa 5 ctmr alto, 2—3 mm 
lato, subcoriaceo, irregulariter dichotomo, segmentis 
linearibus vel sublinearibus, vulgo elongatis, costa in 
partibus thalli superioribus sepius obsoleta, receptaculis 
(in speciminibus nostris parum evolutis) vel ovatis vel 
obovatis, dichotomis, interdum deorsum vix definitis. 
Exsicceatione non nigrescit. 


Green Harbour ad scopulos prope rivuli ostium jacentes 
in superiore aque limite, ut sub refluxu maris denu- 
daretur. Formas hanc cum forma typica connecten- 
tes in Mosselbay inveni. 


I den uppsats, i hvilken J. G. Agardh först redogjort för 
Spetsbergens hafsalger (Speteb. Alg. Progr.), upptages endast 
en art af slägtet Fucus såsom förekommande vid detta lands 
kuster. Denna benämnas Fucus vesiculosus. — I Bidrag till 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 6. 5 


kännedomen af Spetsbergens alyer af samma författare anföres 
(p. 11) denna och derjemte tvenne andra arter: fFucus Har- 
veyanus DCOsSNE. och Fucus serratus var. areticus J. AG. I Til- 
lägget till denna afhandling (J. Ag. Spetsb. Alg. Till. p. 27) 
kallas den art, som förut blifvit benämnd Fucus vesiculosus, 
för Fucus evanescens AG, och upptagas tvenne för Spetsbergen 
nya arter: den nu för första gången beskrifna Fucus bursigerus 
och den redan förut från New-Foundland kända Fucus miclo- 
nensis De la Pyl. Dessutom anger samme algolog i Bidraa 
till kännedom af Grönlands Taminarieer och Fucaceer (p. 30), att 
han efter författandet af näst förut nämnda uppsats sett några 
få fragment af Fucus vesiculosus, om hvilka han erhållit upp- 
gift, att de blifvit tagna vid Spetsbergen. — Sålunda skulle 
enligt J. G. Agardh vid Spetsbergens kuster förekomma föl- 
jande sex Fucus-arter: Fucus vesiculosus, Fucus evanescens, 
Fucus serratus var. arcticus, Fucus Harveyanus, Fucus miclo- 
nensis och Fucus bursigerus. Af dessa återfann jag endast 
Fucus evanescens och Fucus bursigerus. Utan tvifvel böra 
dock några sterila exemplar, hvilka jag betraktar såsom bil- 
dande en mellanform mellan typisk Fucus evanescens och 
den form, som ofvan anförts under namn f. nana, hänföras 
till Fucus miclonensis. På samma ställe, der jag träffade 
Fucus bursigerus, funnos också former, som på det närmaste 
sammanbinda denna med typisk Fucus evanescens. Jag tvin- 
gas härigenom att betrakta den såsom en form af Fucus 
evanescens. 

Alla de individ af Fucus-slägtet, som jag såg vid Spets- 
bergens kust, synas mig tillhöra samma art, så olika också 
många af dem sinsemellan äro. — Att den form, under hvil- 
ken denna art oftast anträffades, är identisk med den af 
Tilesius vid Saghalien, af Chamisso vid Kamchatka tagna 
och af C. Agardh (1. c.) beskrifna Fucus evanescens, torde 
ej vara underkastadt något tvifvel. — Enligt Ruprecht (Alg. 
Och. p. 346) skulle denna icke kunna anses såsom en skild art, 
utan vara att betrakta såsom en endast obetydlig form af 
Fucus vesiculosus. Men af Ruprechts anförande framgår, 
synes det mig, att han, då han bildat sig denna åsigt, om ej 
uteslutande, så dock hufvudsakligen tagit hänsyn till den af 
C. Agardh för arten angifna karakteren: »costa subobsoleta.... 
ante apicem omnino evanida», en karakter, som ingalunda 
alltid, — deri har Ruprecht rätt, — tydligt framträder. Sannt 


6 « KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


är, att åtskilliga individ af Fucus evanescens likna exemplar 
af Fucus vesiculosus i åtskilliga afseenden, men dock visa 
dessa båda arter så många väsentliga olikheter sinsemellan, 
att man helt visst kan och bör betrakta dem såsom skilda 
arter. Bland dessa olikheter må här framför andra fram- 
hållas den, att hos Fucus vesiculosus!) antheridier och o0ogo- 
nier förekomma 1 skilda, men hos Fucus evanescens?) der- 
emot i samma gömmen. — Svårare, för att ej säga omöjligt, 
synes det mig vara att uppdraga några gränser mellan vissa 
former af Fucus evanescens och den af Areschoug i Bot. Not. 
1868 p. 106—107 anförda Fucus Sherardi Stackh. 

Bland de många former, under hvilka Fucus evanescens 
uppträder vid Spetsbergens kuster, har jag trott mig kunna 
urskilja ofvan angifna fyra såsom hufvudformer, omkring 
hvilka de öfriga låta gruppera sig: en mera allmän, tre min- 
dre allmänna, Den första af dessa senare, f. pergrandis, 
afviker från den mera allmänna, som synes mig vara den 
normala, genom betydligare storlek, bredare oeh jemförelse- 
vis tunnare bål, svagt framträdande costa och starkare ut- 
vecklade receptakler. — Samma form förekommer också sy- 
nes det vid Grönlands kust, ty efter all sannolikhet är denna 
identisk med den Fucus evanescens grandifrons, hvilken AJ. 
G. Agardh utan beskrifning upptar i förteckningen på de af 
Drr. Sv. Berggren och P. Öberg vid Grönland 1870 samlade al- 
gerna 3). Den förekommer alltid på större djup än den normala 
formen. En fullkomligt analog form eger Fucus vesiculosus. 
— Anmärkningsvärd är den uppgiften af Gobi (Braunt, p. 19), 
att i Finska viken Fucus vesiculosus har större receptakler 
och äfven med hänsyn till öfriga delar är större och krafti- 
gare utvecklad, då den förekommer på ett betydligare (t. ex. 
16 famnars) djup än på ett mindre betydligt. Häruti synas 
sålunda de båda arterna F. vesiculosus och F. evanescens för- 
hålla sig lika. 

Mellan f. pergrandis och f. typica är afståndet ej stort; 
större är det mellan den senare och f. bursigera. På två 
ofvan namngifna ställen fann jag åtskilliga individ af en 
Fucus, hvilka till alla delar öfverensstämma med det, som 


') Jfr. Bot. Not. 1868 p. 101. 
FJUTER TIS IG AR. Gronl Ham. et HUC. py Ac: 
3) Jfr. J. Ag. Grönl. Alg. p. 110. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 6. vå 


legat till grund för uppställningen och beskrifningen af Fucus 
bursigerus J. Ag. Men på samma ställen förekommo också, 
såsom förut påpekats, talrika exemplar, hvilka bildade en 
fullständig öfvergångsserie mellan typisk Fucus evanescens 
och Fucus bursigerus. Denna senare måste derför betraktas 
såsom en form af den förra. I den samling alger, hvilken af 
1870 års svenska expedition hemfördes från Grönland, har J. 
G. Agardh funnit Fucus-former, hvilka stå emellan Fucus 
evanescens och Fucus bursigerus. Så omnämnas af honom 
(i Grönl. Lam. et Fuc. p. 28) former af Fucus evanescens, 
som äro »latiuscusculx, vix longitudine 2—3 unciales, quasi 
ad F. bursigerum J. Ag. tenderent», och i den ofvan citerade 
förteckningen på de under nämnda expedition samlade al- 
gerna upptages en »F. evanescens (minor recept. inflatis) ad 
FE. bursigerum tendens». — F. evanescens f. bursigera växte 
på klippor i öfversta vattenmärket; vid ebb låg den derför 
alltid blottad. Häri afvek den från typisk F. evanescens, 
hvilken, såsom redan angifvits, aldrig träffades inom tidvattens- 
området. — En med f. bursigera af Fucus evanescens analog 
form eger, efter hvad det vill synas, Fucus Sherardi Stackh. 
I mina samlingar finnas talrika exemplar af en sådan, tagna 
i Nordlanden af Dr. KE. A. G. Kleen, som härifrån hemfört 
en särdeles rikhaltig och instruktiv samling Fucaceer. — En 
dylik form af F. vesiculosus har jag sett i Finmarken. Den 
växte 1 öfversta vattenmärket, var ett par tum hög, hade 
korta segment, af hvilka de öfre upptill voro jemförelsevis 
breda, och en stor mängd 1 förhållande till växtens ringa 
storlek stora receptakler. 

Mest afvikande från typisk Fucus evanescens är den form, 
hvilken jag benämnt f. nana, och som mera liknar en Fucus 
distichus än en Fucus evanescens, men i denna öfvergår den 
dock. Af andra Fucus-arter känner man analoga former, t. 
ex. den i Östersjön förekommande Fucus vesiculosus var. nana. 
Såsom sådan torde man ock kunna betrakta den form af 
Fucus ceranoides, hvilken Kleen i sin redogörelse för Nord- 
landens algvegetation afbildat (Kleen, Nordl. Alg. tafl. 10 
fig. 1) och beskrifvit (p. 27—28). 

I hvilken grad en Fucacé kan variera med hänsyn till bålens 
och receptaklernas form och de fertila segmentens längd i 
förhållande till de sterilas, visar sig på det tydligaste af den 


8 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


framställning denne algolog lemnat (1. c. p. 27—29) af Fucus 
ceranoides. 

Möjligen är den i förteckningen på de af 1870-års 
Svenska expedition från Grönland hemförda algerna upptagna 
»Fucus evanescens (forma minor angusta), fere F. miclonen- 
sis» identisk med ifrågavarade f. nana och den der likaledes 
anförda »Fucus evanescens (f. elongata angusta) att räkna till 
de former, hvilka sammanbinda f. nana med den normala 
formen af Fucus evanescens. Exemplar, på hvilka den an- 
förda bestämningen (f. elongata, angusta) träffa in, har jag 
tagit på Spetsbergen. 

Fucus evanescens f. nana fanns i Green Harbour. Den 
växte här på några vid ebb blottade klippor, hvilka lågo nära 
mynningen af en glacierelf. Kleens iakttagelser visa, att 
Fucus ceranoides, då den förekommer i nästan sött vatten, 
uppträder i en form, som synes vara analog med den ifråga- 
varande af F. evanescens. Att förhållandet är det samma med 
Fucus vesiculosus, har jag vid undersökning af Finmarkens 
algvegetation funnit. Man torde häraf kunna draga den slut- 
satsen, att det ovanliga och främmande utseende Fucus evane- 
scens på det angifna stället på Spetsbergen antagit, fram- 
kallats af de ovanliga yttre förhållanden, för hvilka den här 
var utsatt. 

I det inre af Mosselbay träffade jag öfvergångsformer 
mellan f. nana och f. typica. De växte på klippor, hvilka 
blottades vid ebb. Dessa synas mig komma närmast Fucus 
Miclonensis De la Pyl. 

Fucus evanescens träffas året om med receptakler. 


(2. F. vesiculosus L.) 
Spec. Plant. II, p. 1626. 
Cfr. J. Ag. Grönl. Lam. et Fuc. p. 30. 


(3. F. Harveyanus Desne.) 
Voy. de la Venus t. 4 sec. J. Ag. Spetsb. Alg. Bidr. 
pe LO: 
Uft.:J. Ag I e. et” Spetsp, Als: Tulip de: 


4. F. miclonensis De la Pyl.) 
F1. Terr. Neuve. 'p.: 90. 
fr. J. Ag. Spetsb. Alg. Till. p. 35 et 39—40. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. - BAND. 4. N:0 6. 9 


Hvarken denna eller föregående art har jag någonsin 
sett i naturen. Jag vågar derför ej med bestämdhet yttra 
mig om dem. Kleen anser EF. Harveyanus vara en form 
af FE. ceranoides och FE. miclonensis en form af EF. disti- 
chus. (Nordl. Alg. p. 27—28 et p. 30—31.) Möjligt och 
måhända naturligare synes det mig dock hvad angår den 
senare vara, att, såsom J. G. Agurdh (Grönl. Lam. et Fuc. p. 29) 
antydt, uppfatta Fucus miclonensis från Spetsbergen och Grön- 
land såsom en form af F. evanescens, om den icke kan be- 
traktas såsom en fristående art. Man finge i så fall antaga, 
att F. evanescens och distichus under vissa förhållanden upp- 
träda under former, som mycket likna och äro analoga med 
hvarandra; den kunskap vi ega om Fucus-arterna synes mig 
tala snarare för än mot ett sådant antagande. 


(5. F. serratus L.) 
Spec. Plant. II, p. 1626. 
v. areticus J. Ag. 
Speteb. Als: Bidr. p.-v9: 
Ofr ISA S:1 155c. 


[IT =TILOPTERIDEAE.") 


Gen. II HAPLOSPORA KJELLM. 
Skand. Ectoc. et Tilopt. p. 3 et sequent. 


1. H. globosa KJELLM. 
Tepe o. 
Isfjorden: Gåsöarna; Smeerenberghay; på 5—10 famnars 
djup, vidfästad dels små stenar dels alger, såsom t. 
ex. Chetopteris plumosa och Cladophora arcta. 


Det var för mig särdeles oväntadt att vid Spetsber- 
gens kust anträffa denna af mig våren 1870 i Bohuslän 
upptäckta, särdeles utmärkta lilla alg. Spetsbergska exemplar 
likna i alla väsentliga afseenden exemplar från Svenska ku- 
sten, men äro i allmänhet större och yppigare utbildade än 
dessa, och förekomma alltid, så vidt jag kunnat finna, i knippen, 
som stundom äro rätt täta och nå en längd af ända till 10 ctmr. 
I Bohuslän träffas den deremot oftast i ensamt växande in- 


1) Cfr. Thur. Rech. Anth. p. 6—7 et Le Jol. List. d. Alg. p. 16. 


10 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


divid. — Hittills har det icke lyckats mig att komma till kun- 
skap om artens fortplantningssätt. Det slags propagations- 
organ, hvilka uti ofvan citerade afhandling blifvit kallade 
sporangier, finnas 1 riklig mängd på exemplar, insamlade vid 
Spetsbergen i Juli månad. I Bohuslän synes dessa organs 
utveckling försiggå något tidigare, nämligen i Maj och Juni 
månad. 


IV. PHEOZOOSPORACEZA. 
Fam. I. LAMINARIEAE.!) 


Gen. I. ALARIA GRrREV. 
Alg. Brit. p. XNXIX. 


1. A. grandifolia J. AG. 
Grönl. Lam. et Fuc. p. 20. 


Arten förekom temligen ymnig vid alla de delar af Spets- 
bergens kust, som jag var 1 tillfälle att undersöka: så väl i 
yttre hafsbandet och på betydligt (10 eng. mils) afstånd från 
land som i det inre af de stora fjordarna (t. ex. i Isfjorden 
vid Gåsöarna och Skansbay). — Vanligen träffades den på 
2—16 famnars djup. 

Hos det längsta exemplar af denna art, jag mätt, var 
stipes 125 ctmr lång och nedtill omkring 2 ctmr i diameter, 
laminan öfver 100 ctmr lång och 30 ctmr bred. — Stipes' 
längd ökas i den mån växten blir äldre. Hos individ, hvilka 
ega zoosporangiebärande grenar eller blad (pinne), har jag fun- 
nit den vexla mellan 18 och 125 ctmr; vanligen uppnår stipes 
en längd af 25—30 ctmr och derutöfver, innan pinne komma 
till utveckling. Unga exemplar — såsom sådana betraktar 
jag alla dem, hvilkas stipites icke bära ärr efter upplösta eller 
afkastade pinnx — hafva en i det aldra närmaste jemtjock 
stipes, hvilken har ungefär en svanpennas tjocklek, då exem- 
plaren nått den utveckling, att de ega pinne. Hos äldre in- 
divid är stipes nästan utan undantag tjockast vid basen och 
afsmalnar tydligt uppåt. Smalast är den der den öfvergår i 
laminan. Nedtill kan den vara 2 etmr och derutöfver i dia- 


') Till denna familj räknar jag icke slägte Chorda, hvarigenom familjens 
begränsning här blir något olika den i J. Ag. Spec. Alg. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O G. 11 


meter. Den del af stipes, från hvilken de zoosporangie- 
bärande bladen utgå, och den del, som ligger emellan dessa 
och laminan, är platt; för öfrigt är stipes trind eller nästan 
trind. 

Pinne äro vanligen jembredt viggelika, men variera myc- 
ket icke blott till form, utan äfven storlek t. o. m. hos samma 
individ. Jag har sett exemplar, hvilkas pinne voro somliga 
bredt spadlika, andra aflångt viggelika och åter andra jem- 
breda med lancettlik bas, några 6, andra 2—4 ctmr i bredd, 
der de voro som bredast. Stundom och ofta uppnå de en 
betydlig (60 ctmrs) längd. Deras bredd har jag funnit vexla 
från 1!/, till 6!/> å 7 ctmr, der den var som störst. 

Zoosporangierna (se tafl. I fig. 7 a och 7 b) äro nästan 
cylindriska eller svagt klubblika, 40—50 u långa och 10—12 
u tjocka, parafyserna (i optiskt längdsnitt) utdraget viggelika 
(tafl. I, fig. 6), vid spetsen omkring 20 u i genomskärning. 
Den utåt vettande delen af deras membran är starkt gela- 
tinerad. 

Zoosporangiebärande exemplar har jag funnit under Ja- 
nuari, Juli, Augusti, September och December månader. 

Hos unga individ är laminan alltid mycket tunnt mem- 
branös; hos äldre är den än tunn än af jemförelsevis betydlig 
tjocklek och fasthet (subcoriacea). Något ungt exemplar med 
tjock, fast lamina har jag icke sett. Om ett äldre individ 
har jag antecknat, att dess stipes var 122 ctmr lång och om- 
kring 1 ctmr i diameter, dess lamina 100 ctmr lång, nära 
30 ctmr bred och nästan papperstunn. Efter hvad jag trott 
mig finna ökas hos äldre individ laminans tjocklek och fast- 
het i den mån laminan blir äldre. Alla äldre exemplar med 
ännu qvarsittande lamina, hvilka jag lyckades erhålla under 
vintern, då hos denna art laminans fällning försiggår vid 
Spetsbergens kust, hade en jemförelsevis mycket fastare la- 
mina än de, jag under sommaren och hösten insamlat. 

Stödjande mig på J. G. Agard's auctoritet betraktar jag 
denna vid Spetsbergens kust förekommande Alaria med i all- 
mänhet särdeles lång, grof stipes, stor bred, undulerad, vid 
basen afrundad eller hjertlik lamina, hvars medelnerf är bred 
och föga upphöjd öfver laminans yta, såsom till arten skild 
från den med namnet Al. esculenta vanligen betecknade 
Alaria-arten. 


12 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


(2. A. membranacea J. AG.) 

Grönl.: Lam. et Fuc: p. 26: 

OTRS GT SAOS IG: 

På anfördt ställe uppgifver J. G. Agardh, att denna art, 
hvilken, om jag fattat den rätt, skall vara skild från före- 
gående genom sin smala stipes, sin tunna lamina och genom 
någon liten olikhet i de zoosporangiebärande bladens form, 
tillhör Spetsbergens algfiora. — Vid Spetsbergens kust fann 
jag aldrig och i den stora samling Laminarieer, jag hemförde, 
finnes icke något fldre exemplar, som låter hänföra sig till 
denna art. Deremot såg jag en otalig mängd och eger i 
min samling från Spetsbergen rätt många unga individ — 
somliga af dessa hafva en längd af 3 fot och derutöfver — 
på hvilka beskrifningen på Al. membranacea fullständigt eller 
i det närmaste passar in. Dessa måste jag dock anse såsom 
unga individ af Al. grandifolia, ty i annat fall skulle jag nöd- 
gas antaga, att af de helt visst tusen exemplar, jag under 
expeditionen såg, och de omkring hundrade, jag insamlade, 
på stället närmare undersökte eller sedermera efter hemkom- 
sten granskat —, alla de unga skulle tillhöra en art, men alla 
äldre utan undantag en annan. 


(3. A. musefolia DE LA Pin.) 

F1. Terr. Neuve p. 31. 

I J. Ag. Grönl. Lam. et Fuc. p. 24 angifves äfven denna 
art såsom förekommande vid Spetsbergens kust. Den skalli de 
flesta afseenden såsom t. ex. med hänsyn till stipes, hvilken 
skall vara temligen grof och på sin höjd 6 tum lång, till la- 
minans consistens, pinnes form och anordning o. s. v. likna 
Al. esculenta Ligthf. et auct., men vara skild från denna 
hufvudsakligen genom bredare och kortare samt vid basen 
nästan afrundad (fere ovata), kort nedlöpande lamina. — 
Möjligen är denna att anse för en sjelfständig art, men må- 
hända är den endast en lokal form af Al. esculenta, genom 
hvilken denna öfvergår 1 Al. grandifolia. Mellan Al. escu- 
lenta och musefolia är skillnaden icke betydlig. — Al. 
musefolia torde på laminans form knappast skulle skiljas från 
Al. grandifolia och med svårighet också på stipes, då, som 
jag ofvan anfört, man vid Spetsbergens kust finner t. o. m. 
äldre exemplar af Al. grandifolia, hos hvilka stipes längd 
endast med en eller annan tum öfverstiger den, som ansetts 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 6. 13 


för den högsta för stipes hos Al. musefolia!). Hvad be- 
träffar olikheten i afseende på costan mellan de båda arterna, 
så är äfven den ej stor; hos den ena arten är costan »pro- 
minula», hos den andra »parum prominulay». — Pinne äro 
hos Al. grandifolia så vexlande till form, storlek och anord- 
ning, att karakterer hemtade från dem icke kunna tillmätas 
någon särdeles stor betydelse för denna arts åtskiljande från 
åtminstone de den närmast stående. — Det vill synas mig, 
som skulle man kunna betrakta Al. esculenta Lightf., Al. 
musefolia De la Pyl. och Al. grandifolia J. Ag., såsom va- 
rande olika former af en och samma art, hvilken i polartrak- 
terna [Spetsbergen (och Grönland?)], artens egentliga hem- 
land företrädesvis uppträder under sin yppigast utvecklade 
form Al. grandifolia, i utbredningsområdets södra del(Skott- 
land, Södra Norge, England och Frankrike) under sin min- 
dre form Al. esculenta Lightf. och i utbredningsområdets 
medlersta del (Nordliga Norge, New-Foundland) företrädesvis 
under formen Al. musefolia, hvilken i vissa afseenden sluter 
sig till Al. esculenta,! i andra deremot till Al. grandifolia. 
För denna uppfattning synes mig den omständigheten tala, 
att i Nordlanden 1 Norge enligt Kleen (Nordl. Alg. p. 32) 
alla dessa (och dessutom andra) former förekomma och att 
här, såsom Kleen uttrycker sig, »stipes' längd, läget af pinne 
samt deras och laminans form och konsistens variera från 
det ena exemplaret till det andra», så att på detta ställe nå- 
gon gräns mellan de ifrågavarande, såsom särskilda arter an- 
sedda algformerna icke kan dragas. 

Bland de Alarior, jag hemförde från Spetsbergen, finnas 
några unga exemplar, hvilka möjligen skulle kunna anses till- 
höra Al. musefolia; dock ser jag intet hinder för att hän- 
föra äfven dem till Al. grandifolia. Något äldre exemplar 
(om ej möjligen det nedan i noten omnämnda) som skulle 
kunna betraktas såsom en Al. musefolia finnes icke i de 
algsamlingar, jag gjorde vid Spetsbergens kuster, och något 
sådant erinrar jag mig icke hafva sett derstädes. 


1) I mina samlingar från Spetsbergen finnes ett äldre exemplar, tillhö- 
rande, som jag tror, Al. grandifolia med grof, endast 9 tum lång 
stipes. 


14 KJELLMAN, UM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Gen. II. SACCORHIZA (De la Pyl.) ARESCE. 
Obs. Phyc. III, p. 11—212. De la Pyl. F1. Terr. Neuve. p. 23; spec. adj 
1. S. dermatodea (De la Pyl.) J. AG. 
Spetsb. Alg. Till. p. 29. Laminaria dermatodea, De la 
Pyl. Observ. p. 180. 

Belsound; Isfjorden: Skansbay; Smeerenbergbay; Fair- 

havn; Mosselbay. 

Endast vid Smeerenbergbay anträffades den i någon nämn- 
värdt stor mängd. Öfverallt förekom den tillsammans med La- 
minaria digitata och L. Agardhii samt Alaria grandifolia på 
vanligen 2—10 famnars djup. 

Arten synes vid Spetsbergens kust icke uppnå så betyd- 
lig storlek som, vid Skandinaviens. Några exemplar, som 
hållit mer än 1'/> meter i längd, har jag på förstnämnda ställe 
ej sett. Vid nordliga Norges kust skall den enligt J. E. 
Areschoug (Obs. Phyc. III, p. 12) bli ända till 2 meter lång. 
— Stipes är till längden mycket olika hos olika exemplar 
och mellan dess längd och laminans längd eller bredd är för- 
hållandet icke kontant, lika litet som förhållandet mellan 
laminans längd och bredd. — Ån öfvergår stipes utan skarp 
gräns i lasinkar, än är den temligen tvärt afsatt från denna. 
Till formen kan laminan vara utdraget äggrund, aflång eller 
jembredt aflång, smalt lancettlik o. s.v. Dess konsistens vex- 
lar från tunnt memmbranös till läderartad. Till och med hos 
exemplar, som äro nära en meter långa, och hvilkas lamina 
är '/3 meter bred, kan denna vara nästan papperstunn. Kryp- 
tostomata äro än få, än mycket talrika. 

Zoosporangierna utvecklas alltid, så vidt jag funnit, vid 
laminans nedre, närmast stipes belägna del. Sorus intager 
laminans hela bredd och är upptill i allmänhet skarpt be- 
gränsad. Dess längd är alltid betydligt mindre än (omkring 
!/4 af) laminans. 

Zoosporangierna (tad. I, fig. 9) äro utdraget omvändt ägg- 
runda, 75—90 wu långa och 15—20 u tjocka, sålunda, som det 
vill synas, något kortare och tjockare hos Spetsbergska än 
Norska exemplar, hos hvilka senare de af Areschoug (Obs. 
Phyc. III, p. 12) uppgifvas vara 100 u långa och upptill 
10—13!/> u tjocka. Parafysernas form visar fig. 8 på tafl. I. 
Med hänsyn till dessas storlek och form öfverensstämma 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0OG., 15 


exemplar från Spetsbergen och nordliga Norge (Jfr. ARESCH. 
IC). 

Zoosporangiebärande exemplar af arten har jag vid Spets- 
bergen träffat under Juli och Augusti. 

Enligt De la Pylaie (F1. Terr. Neuve. p. 88) skall Sacco- 
rhiza dermatodea vid New-Foundland framkomma 1 December 
månad, under de derpå följande månaderna så småningom ut- 
bildas och i September eller Oktober hafva nått sin fulla ut- 
veckling. Att så icke är fallet vid Spetsbergen, synes mig 
framgå deraf, att jag här under Juli och Augusti funnit en 
stor mängd mycket unga exemplar och å andra sidan under 
vintern (December) träffat rätt många individ, som ega en 
betydlig storlek. Så är t. ex. af två den 19 December tagna 
exemplar ett 35, ett annat 26 ctmr långt och begge omkring 
3 ctmr breda. 


Gen. II. LAMINARIA (Lamour). J. AG. 


De Lamin. p. 7 et sequent. Lamour. Ess. p. 20—22; char. mut. 


1. L. solidungula J. AG. 

Spetsb. Alg. Bidr. p. 3—4. 

Belsound; Isfjorden: Green Harhour, Skansbay; Char- 
les Foreland; Smeerenbergbay; Fairhavn och de 
kringliggande öarna; Mosselbay; Treurenbergbay; 
Duympoint. 

Såsom af anförda lokalförteckning synes, finnas denna 
särdeles utmärkta och från sin samarter väl skilda Laminaria 
utefter Spetsbergens hela vestkust, och det s. k. Vestspets- 
bergens nordkust äfvensom i Hinlopen Strait. Den var på 
intet af de angifna ställena sällsynt, men förekom ingenstädes 
såsom de öfriga Laminariorna och Alaria grandifolia i stora, 
täta, på individ rika zoner eller bälten, utan alltid i spridda, 
enstaka exemplar. Vanligast träffades den på grusbotten på 
3—12 (oftast 5—10) famnars djup, vidfästad små stenar eller 
gamla snäckskal, tillsammans med Conferva Melagonium, 
Cladophora arcta och Lithoderma fatiscens jemte några andra. 

Liksom de öfriga vid Spetsbergen förekommande arterna 
af slägtet Laminaria uppnår äfven denna en betydlig storlek. 
Det största exemplar, jag sett, var i det närmaste 3 meter 
långt. Stipes kan få en längd af 80—100 ctmr, men är, så 
vidt jag funnit, aldrig öfver 1 ctmr i diameter, der den är 


16 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


som tjockast. Laminan blir 2 meter lång och derutöfver. 
Dess bredd är hos långa exemplar alltid temligen liten i för- 
hållande till längden. Så var hos ett exemplar laminan 226 
ctmr lång, men endast 26 ctmr bred, hos ett annat laminan 
230 ctmr lång och 38 ctmr bred. 

Laminans form är ganska olika såsom nedanstående 
beskrifning på laminan hos tre unga, i det närmaste lika stora 
exemplar visar. 


Exemplar 1. Laminan vackert äggrund, 11 ctmr lång 
och på det bredaste stället (3 ctmr från basen) 5,5 
ctmr bred. Ligulan!) kort, nästan jembred, icke 
skarpt afsatt från den yngre, nedanför sittande delen 
af laminan. 


Exemplar 2. Laminan jembredt lancettlik, 10 ctmr lång 
och, der den är som bredast, 2,1 ectmr bred. 

Exemplar 3. Laminan bredt elliptisk, 10 ctmr lång, vid 
midten 7,7, nära spetsen 6,5 ctmr bred. Ligulan kort, 
skarpt afsatt, nedtill endast 1,5 ctmr bred. 


Dessa trenne former äro de vanligaste hos yngre individ, 
ehuru många andra förekomma. Hos äldre är ofta laminans 
nedre afdelning utdraget omvändt äggrund, men ofta har den 
också någon af de tre ofvan angifna formerna. 

Hos somliga, isynnerhet stora, exemplar visar laminan 
stundom tre, från hvarandra tydligt begränsade afdelningar, 
hvilka till formen kunna vara omvändt hjertlika, omvändt 
äggrunda, viggelika, nästan cirkelrunda eller hjertlika. 

Till konsistensen är laminan på äldre exemplar tjockt 
membranös, stundom nästan läderartad. 

Zoosporangierna utvecklas enligt regeln vid laminans 
bas. MSorus är alltid skarpt begränsad, till formen olika. Van- 
ligen är den äggrund eller utdraget äggrund, stundom bredt 
eller jembredt elliptisk, stundom cirkelrund eller njurlik. 
Dess längd har jag funnit vexla från 20 till 80 (vanligen är 
den 30—40 ctmr lång) och dess största bredd från 5 till 20 
ctmr. — Aldrig är dess bredd lika stor som, utan alltid be- 
tydligt mindre än laminans bredd strax ofvan basen. 

På äldre exemplar är den del af ligulan, som varit zoo- 
sporangiebärande, genom sin ljusare färg lätt att skilja från 


1) Om denna term se J. AG. Spetsb. Alg. Bidr. p. 3—4. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0 6, 17 


den öfriga. Den yta, som sorus intagit, ter sig som en ljus 
fläck vid ligulans bas af samma form som den sorus bru- 
kar ega. 

Understundom består, såsom ofvan nämnts, laminan af 
trenne urskiljbara afdelningar. Hos de få äldre exemplar af 
detta slag, som mina samlingar innehålla, finnes på laminans 
medlersta afdelning vid dennas bas en dylik fläck, på den 
öfversta åter ett hål, hvilket har samma läge, form och storlek 
som en sorus. Detta har tydligen uppkommit derigenom, att den 
del af laminan, från hvilken zoosporangierna utvecklats, tidi- 
gare råkat i upplösning eller upplösts hastigare än den öf- 
riga. — Hos ett af dessa exemplar har en, som jag skulle 
vilja kalla, accessorisk zoosporangiebildning inträdt. På lami- 
nams medlersta afdelning finnes nämligen ofvanför och skild 
från den ofvan nämnda fläcken en smal, uppåt något bredare, 
bandformig, längs efter laminans midt sig sträckande, ungefär 
'/3 meter lång sorus med zoosporfylda zoosporangier. Åfven 
den del af laminan, som närmast omger det på laminans öf- 
versta afdelning befintliga hålet bär parafyser och zoosporfylda 
zoosporangier. 

Vid basen på laminans nedersta afdelning är den yta ur- 
skiljbar, på hvilken efter någon tids förlopp en ny sorus 
skulle hafva utbildats. 

Det minsta zoosporangiebärande exemplar, jag sett, hade 
en 32 ctmr lång lamina. 

Zoosporangierna (tafl. I, fig. 1) äro till formen cylin- 
driska, klubblika eller klubblikt cylindriska, 35—60 u långa 
och omkring 10 u tjocka, der tjockleken är som störst. De 
sitta inbäddade mellan parafyser, hvilkas membran, i synner- 
het i cellens längdriktning, är starkt gelatinerad. Mindre 
gäller detta om den utåt vettande delen af membranen till 
olikhet mot hvad fallet är hos andra arter af slägtet Lami- 
naria. 

Normalt försiggår hos denna art zoosporutvecklingen vid 
Spetsbergen under vintern: November, December och (i syn- 
nerhet rikligt) Januari månad. Ågden under Februari och 
Mars träffade jag exemplar med zoosporfylda zoosporangier, 
ehuru hos de flesta zoosporangierna vid denna tid voro tomma 
och stadda i upplösning. — Det ofvan omnämnda exemplaret 
med accessoriska zoosporangier är taget i Augusti. 


2 


18 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Unga, 1—4 tum långa plantor voro talrika i Juli månad. 
Afven under vintern såg jag några sådana. 


2. L. Agardhii Nos. 
Syn. Laminaria cuperata J. Ag. Spetsb. Alg. /Bidr., Till. 
et De Lamin., non De la Pyl. Observ. p. 180, tab.; 9, 
fis 
Förekommer längs hela Vestspetsbergens vest-, nord- 
och ostkust på (vanligen) 2—10 famnars djup. 


J. G. Agardh har redan i ofvan citerade arbeten så ut- 
förligt beskrifvit denna Laminaria att föga återstår för mig 
att tillägga. Då jag emellertid i naturen sett en stor mängd 
exemplar och eger 1 mina samlingar ett betydligt antal, anser 
jag mig böra litet närmare än hittills skett angifva de grän- 
ser, inom hvilka den vid Spetsbergens kust varierar. 

Bålens längd är naturligtvis i hög grad olika hos exem- 
plar af olika ålder. Hvilken storlek den vanligen eger hos 
exemplar, som nått den utveckling att de bära zoosporangier, 
visar nedanstående tablå, i hvilken stipes” och laminans sam- 
manlagda längd, stipes, längd, laminans längd och bredd finnes 
angifven i ctmr hos 18 med zoosporangier försedda (torkade) 
exemplar. 

Stipes” och lami- 


nans samman- Stipes längd. Laminans längd. Laminans bredd. 
lagda längd. 


263 37 226 37 
237 99 138 37 
226 109 did 47,5 
212 64 148 30 
209 39 120 47 
202 123 9 i 31 
193 78 113 37 
192 60 132 22 
185 58 127 47,5 
182 31 131 48 
KT 03 124 30 
162 48 114 45 
161 19) 142 13 
158 20 138 24 


157 25 132 32 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0oG., 192 


Stipes' och lami- 
nans samman- <Stipes längd. Laminans längd. Laminans bredd. 
lagda längd. 


134 13 61 44 
| 127 65 59 50 
33 24 59 47. 


Det största exemplar, som min rika samling af Lami- 
naria Agardhii från Spetsbergen innehåller, är 263 ctmr långt. 
En längd af mer än tre meter har växten sällan. Två till två 
och en half meter torde kunna uppgifvas såsom dess vanliga 
längd, då den är äldre. 

Rhizinernas längd, tjocklek och förgrening är i hög grad 
beroende på bottnens beskaffenhet. Exemplar, som växa på 
hård botten (stora stenar, klippor och fast berg), hafva korta, 
jemförelsevis tjocka och sparsamt förgrenade rhiziner: hos dem 
åter, som förekomma på lös botten, (grus- och småstensbotten), 
äro de långa, fina och mycket förgrenade. 

Stipes är hos fulltutbildade, lefvande exemplar vanligen 
530—100 ctmr lång, ehuru dess längd kan vexla från 19 till 
omkring 150 ctmr. Den är aldrig, så vidt jag funnit, öfver 
1!/; etmr i diameter. Den är alltid tät (solidus). 

Laminan är vanligen 100 ctmr eller derutöfver i längd 
(naturligtvis hos äldre exemplar). Ofvanstående tablå visar 
dock, att längden hos zoosporangiebärande (torkade) exem- 
plar kan vexla från 59 till 226 ctmr. 

Laminans bredd har jag funnit variera hos äldre individ 
mellan 12 och omkring 50 ctmr. Bland 73 exemplar af olika 
storlek och ålder, från mycket unga till fullvuxna, var hos 
41 laminan 20 ctmr och derutöfver i bredd. Förut är visadt, 
att af 18, med zoosporangier försedda (torkade) exemplar ej 
mindre än 15 hade en 30—51 ctmr bred lamina. Lami- 
nans bredd hos äldre individ ligger oftast mellan 30 och 50 
ctmr. 

Stipes'” längd står icke i något konstant förhållande till 
laminans längd. Jag har genom mätningar funnit, att hos 
69 exemplar, så valda, att de bildade en så fullständig stor- 
leks- och åldersserie som möjligt, stipes kunde vara från något 
mer än 2 gånger så lång som till 30 gånger kortare än la- 
minan. Det må dock märkas, att bland dessa 69 individer 
54 finnas, hos hvilka laminan är kortare eller åtminstone icke 


20 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


'10 gånger längre än stipes och vidare att af de 54 de festa 
äro äldre under det de återstående 15 aila äro unga, En blick 
på den förut gifna tablån visar, att af de 18 äldre (zoospor- 
förande) exemplaren det icke finnes något, hvars lamina ens 
är 8 gånger så lång som stipes. — Det torde sålunda kunna 
påstås, att hos äldre exemplar af Laminaria Agardhii, stipes 
i allmänhet icke är 10 gånger kortare än laminan. 

Något konstant förhållande finnes ej heller mellan lami- 
nans längd och bredd hos ifrågavarande art. Följande siffror, 
hvilka angifva laminans längd och bredd hos 12 exemplar, 
visa detta. 


Laminans längd. é Laminans bredd. 
62 ctmr 24 ctmr 
1a8 di: bg NET 
TED fra) PASS 
J 2 pir 
92 » 30 » 
24 JOD 
LS SÖNER 
FRED HOME 
1 ÄN SVARET 
LIN 36 >» 
JO AE ST 
220 TEKN 


Häraf framgår nämligen, att laminans bredd kan hos två 
eller flere exemplar vara lika eller i det närmaste lika stor, 
men längden deremot högst betydligt olika. 

Af 73 exemplar i olika ålder, som blifvit undersökta, har 
jag funnit 51, hvilkas lamina icke var 4 gånger så lång som 
bred. Bland de 12, hos hvilka laminan var mer än 4 gånger så 
lång som bred, voro somliga yngre andre äldre, de flesta dock 
yngre. Det låter sålunda, som jag tror säga sig, att hos La- 
minaria Agardhii laminan i allmänhet är på sin höjd 4 gånger 
så lång som bred. 

Förhållandet mellan stipes' längd och laminans bredd är 
äfven underkastadt mycken vexling, såsom af nedan angifna 
mått på stipes' längd och laminans bredd hos 10 exemplar 
framgår. 


BIHANG TILL K. SV. VET.s-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 6. 21 


Stipes längd Laminans bredd. 
37 etmr 27 etmr 
SLE SID 
381 » ATT 
INN 20 
TA AD ALVES 
00 Ae LD 
AVG 201 
OK dd oo» 
KELSEN SIT 
AVE DA LR 


Hos exemplar med lika lång stipes är, såsom häraf synes, 
understundom laminans bredd mycket olika. Enligt regeln 
är dock hos äldre exemplar af arten i fråga stipes” längd på 
sin höjd två gånger mindre än, men kan vara lika stor som 
eller större än laminans bredd. — Bland 73 exemplar, som 
jag mätt, funnos 48, hvilkas stipes icke var 2 gånger kortare, 
och 25, men alla dessa unga, hos hvilka den var 2—4fera 
gånger kortare än laminan var bred. Icke något af de 18 
zoosporangiebärande exemplar, hvilka förut omnämnts, har 
stipes” längd 2 gånger mindre än laminans bredd. 

Hos unga exemplar är laminan lancettlik, aflångt eller 
jembredt lancettlik. Hos äldre kan den vara äggrund, hjertlik, 
njurlik, bredt eller utdraget elliptisk, jembredt elliptisk, af- 
lång, aflångt lancettlik, lancettlik, men är vanligen utdraget 
eller bredt elliptisk. Den är i de flesta fall, isynnerhet tor- 
kad, tunn, membranös, mycket sällan kan den kallas nästan 
läderartad (subcoriacea). Kanten är rikt och djupt veckad. 
— Ytan är oftast slät. Endast hos några få exemplar, hvil- 
kas lamina egde en ovanligt stor tjocklek och fasthet, funnos 
svaga antydningar till några få ruge. För arten synes det 
mig derför vara karakteristiskt, att laminan är slät. 

Hvad sorus beträffar, har jag till den beskrifning J. G. 
Agardh (De Lamin. p. 15) lemnat på densamma ingenting 
att tillägga, med undantag af det, att den, då den är band- 
formig, kan vara af mycket olika bredd hos exemplar med 
lika eller nästan lika bred lamina. Så är hos ett exemplar 
i min samling sorus, endast 3—4 ctmr bred, laminan omkring 
40, hos ett annat åter laminan 47 och sorus ej mindre än 13 
ctmr i bredd. 


22 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Zoosporangierna (tafl. I, fig. 3) äro nästan cylindriska, 
något afsmalnande mot ändarne, stundom klubblikt cylindriska, 
45—65 u långa och 6—10 u tjocka. Parafyserna (tad. I, fig. 2) 
äro icke fullt dubbelt så långa som zoosporangierna, i optiskt 
längdsnitt utdraget viggelika och hafva den utåt vettande delen 
af membranen starkt gelatinerade. Denna membrandels tjock- 
lek är ungefär '/3 så stor som cellens hela längd. 

Zoosporangiebärande exemplar har jag anträffat under Ja- 
nuari, Februari, Mars, Juli, Augusti, November och December 
månader. Under Februari och Mars voro sådana dock sällsynta 
och hos dem, jag då fann, var sorus af jemförelsevis ringa storlek. 

J. G. Agardh har betraktat denna vid Spetsbergens kust 
allmänna Laminaria såsom en från den vid våra kuster före- 
kommande L. saccharina skild art, och med den kännedom 
jag för det närvarande eger om dessa alger måste jag anse 
detta betraktelsesätt berättigadt, ehuru jag icke vill förneka, 
att det är ytterst vanskeligt att uppdraga några bestämda 
gränser dem emellan. Tyvärr eger jag för tillfället icke till- 
gång till en tillräcklig mängd exemplar af L. saccharina i 
dennas olika former och utvecklingsstadier, för att kunna an- 
ställa en omfattande jemförelse emellan de båda arterna och 
hänvisar derför till den, som blifvit med stor sakkännedom 
gjord af J. G. Agardh i hans arbete öfver Laminarieerna 
(De Lamin. p. 13—16). 

I följande diagnos har jag sökt sammanfatta och angifva, 
hvad som synes mig vara för L. Agardhii utmärkande. 


Laminaria”Agardhii Nos. 

DL. rhizinis adnata, stipite solido, vulgo (in speciminibus 
adultis) 50—60 ctmr longo, digito vix crassiore; lamina in- 
divisa, membranacea vel membranaceo-subeoriacea, levi, raro 
parce bullato-rugosa, marginibus eximie undulata, elongato- 
elliptica vel elliptica, 30—50 ctmr lata, longitudine vulgo lati- 
tudinem non 4-plo superante; soro sepius fasciam linearem 
in media lamina longitudinalem, 4—15 ctmr latam, interdum 
maculas numero, forma et magnitudine varias formante; zoo- 
sporangiis subeylindricis, 45—65 wu longis, 6—10 wu crassis 
(in L. saccharina 38—56 uu longis et 9—16 u crassis); parane- 
matibus (in sectione optica longitudinali) elongato-cuneifor- 
mibus, membrane parte extrorsum versa valde incrassata, cras- 
sitie longitudine totius paranematis circa triplo minore. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0 6, 23 


Jag har, som af det föregående synes, för arten före- 
slagit och användt ett nytt namn och torde i korthet böra 
angifva skälen härtill. 

J. G. Agardh ser 1 denna Laminaria samma art, som 
den, hvilken De la Pylaie (Observ. p. 180 tab. 9 fig. C) be- 
skrifvit och afbildat under namn L. caperata och anför den 
också under detta namn '!), men kan dock icke undgå att an- 
gifva, att de karakterer De la Pylaie framställt såsom ut- 
märkande för L. caperata icke passa in på den Spetsbergska 
arten. »L. longicruris», säger han (i Bidrag till kännedomen 
af Grönlands Laminarieer och Fucaceer p. 15) »senilis pari- 
ter ac juvenilis habet laminam ambitu lanceolatam. Eandem 
formam sue L. caperate tribuit De la Pylaie; frondem in 
sua angustiorem, erassiorem, longiorem et magis rigidam dixit 
quam in L. longieruri — que omnia in speciem Spetsber- 
gensem male sane cadunt”)». Orsaken hvarför J. G. Agardh 
detta oaktadt ansett sig böra och kunna identifiera dessabåda 
arter angifves i följande ord: »För att i den Spetsbergska 
arten igenkänna den af De la Pylaie åsyftade, torde man ock 
mera böra fästa sig vid den afbildning han lemnat, än de 
karakterer, han framhållit». (J. Ag. Spetsb. Alg. Bidr. p. 5.) 

Mig synes dock, att den lemnade figuren rätt väl ut- 
trycker beskrifningens innebåll, och derför också lika litet 
som beskrifningen passar in på den vid Spetsbergens kust 
förekommande art, för hvilken jag användt benämningen L. 
Agardhu. Jag kan sålunda icke anse denna identisk med L. 
caperata De la Pyl. 

I ofvan anförda arbete om Grönlands Laminarieer och Fu- 
caceer tillägger J. G. Agardh efter det förut citerade utlåtandet: 
»Spetsbergensis» (species) »revera melius quoad formam et 
amplitudinem laming cum Ulva maxima (Gunn. F1 Norv. II, 


!) Jfr. J. AG. Spetsb. Alg. Bidr. p. 5, De Lamin. p. 13—14 et Grönl. 
Lam. et Fuc. p. 15. 

?) Jemte dessa karakterer tillägger DE LA PYLAIE sin L. caperata tvenne 
andra, hvilka åtminstone lika litet som de af J. G. AGARDH riktigt 
citerade kunna utsägas om L. Agardhii. DE LA PYLAIE uttrycker 
dessa med följande ord: La dernieére (L. caperata) se distingue 
éminemment de toutes celles »(espéces) qui précédent, par les nom- 
breuses rides, dont elle est sillonnée sur ses festons. C'est une feuille 
simple... dont le stipe...est un peu renflé, ainsi que dans L. longi- 
cruris». (DE LA PYL. Observ. p. 180.) 


24 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


p. 127 tab. III, fig. 3) convenire videtur eticon data pro tem- 
pore haud mala cenceatur.... Gunneri nomine specifico an- 
teriore speciem Spetsbergensem forsan nomine L. maxime 
designare decet. 

Det är visserligen möjligt, att Gunnerus med sim Ulva 
maxima åsyftat L. Agardhii, men både den figur och den 
knapphändiga beskrifning, han lemnat af arten, synes mig 
föga berättiga ett sådant antagande. Figuren skall vara en 
bild i naturlig storlek af U. maxima såsom yngre (juniorem 
exhibet naturali magnitudine)”"). Något liknande ungt exem- 
plar af L. Agardhii har jag bland de hundratals sådana jag 
sett aldrig påträffat. — En synnerlig vigt synes mig böra 
fästas vid den uppgiften af Gunnerus, att U. maxima »junior 
siccata in medio est subcoriacea» ”), hvilket ingalunda enligt 
min erfarenhet träffar in på L. Agardhii. 

Vidare skall U. maxima, enligt de upplysningar, Gun- 
nerus - säger sig hafva fått, vara, då den är äldre, en famn 
bred och derutöfver?); — en bredd, som är omkring tre gån- 
ger större än den L. Agardhii från Spetsbergen, då den är 
som bredast, uppnår. 

Att U. maxima och L. Agardhii icke äro identiska synes 
mig äfven antydas deraf, att den förra skall förekomma »ubi- 
que ad oras pelagicas». Såvidt jag har mig bekant är 
L. Asgardhii iakttagen vid Norges kust hittills endast af 
Kleen. Enligt honom (Nordl. Alg. p. 32) förekommer 
den »temligen allmän på mycket djupt vatten öfver hela 
Vestfjorden». Ingen af de algologer, t. ex. I. E. Areschoug 
och F. L. Ekman, som studerat algvegetationen vid Norges 
kust söder om det af Kleen undersökta området, har mig 
veterligt träffat densamma. — Hvad nu anförts gör det för 
mig sannolikt, att Gunnerus med Ulva maxima icke åsyftat 
en med L. Agardhii identisk algart, utan någon eller kanske 
snarare några andra, ehuru det är svårt att ana, hvilken eller 
hvilka den eller de kunna vara. 

Då sålunda den ifrågavarande vid Spetsbergens kust före- 
kommande Laminaria-arten enligt min åsigt icke kunde anses 
berättigad att kallas hvarken L. caperata De la Pyl. eller L. 


ly Jfr Grint. ce: 
2 el pal 
3) Adultior orgyam et amplius lata esse... dicitur. Gunn. I & p. 127. 


BIHANG TILL K. SV. VET."-AKAD. HANDL BAND 4, N:0O 6. 25 


maxima (Gunn.) och då den icke heller öfverensstämde med 
någon annan för mig bekant, förut beskrifven Laminaria-art, 
stod mig ingen annan utväg öppen än den att gifva åt den- 
samma en ny benämning. Jag har valt att låta den bära 
dens namn, af hvilken den först blifvit urskild och beskrifven, 
Professor J. G. Agardh. 

Vid Spetsbergens kust såg jag ingenstädes hvarken L. 
saccharina eller L. longicruris. 


3. L. digitata (L.) Lamour. 
ES8: p. 22. Fucus digttatus L. Mant. p. 132. 
f. 1. Vera ÅA RESCH. 
Alg. Pugill. p. 225. 


Denna form förekom på alla de ställen, som under expe- 
ditionens lopp besöktes, tillsamman med L. Agardhii och 
ungefär lika vanlig som denna. Den uppnår en betydlig 
storlek. Jag har sett exemplar, hvilkas stipes var 200 ctmr 
och derutöfver lång och omkring 3 ctmr i diameter, och hvil- 
kas lamina var 100 ctmr lång och ungefär 70 ctmr bred. 
Rhizinerna äro än långa än korta. Hos somliga individ är 
stipes upptill tjockare än nedtill och ett temligen långt stycke 
nedanför laminan något sammantryckt, alltid temligen tyd- 
ligt afsatt från laminan. Denna är vid basen än vinklig, 
än rundad än hjertlik. Till färgen är den torkad vanligen 
klart brun. På mindre exemplar af denna form med smalare 
stipes, hvilka någon tid legat nedsaltade, antaga, såsom äfven 
fallet är med andra Laminaria-arter t. ex. L. Agardhii och 
L. solidungula, understundom rhizinerna, stipes och åtminstone 
nedre delen af laminan en svart eller svartbrun färg. Någon 
Laminaria, som i lefvande tillstånd har svarta rhiziner och 
svart stipes, kan jag icke påminna mig att jag någonsin sett. 

Sorus ligger än vid, än ett stycke ofvanför laminans bas. 

Zoosporangiebärande exemplar har jag tagit i Januari, 
Februari, Mars, Maj, Juli, Augusti, September, och Decem- 
ber. Zoosporangierna äro cylindriska eller nästan cylindriska 
(tafl. I, fig. 5) omkring 50 u långa och 7—9 u tjocka. Para- 
fysernas form anger fig. 4 tafl. I. 


26 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


f. 2. latifolia ARESCE. 
Alg: Pugill: p. 225. 
Syn. Laminaria digitata f. integrifolia J. Ag. De Lamin. 
p- 24. 

Belsound; Norsköarna; Mosselbay; Treurenbergbay; öfver- 

allt sparsam, 

Till denna, genom mellanformer med föregående sam- 
manbundna form hänför jag åtskilliga exemplar, hvilka öfver- 
ensstämma med hvarandra deri, att de hafva laminan bredt 
äggrund eller elliptisk, än odelad, än klufven i ett färre antal 
breda flikar. — Stipes' längd är vexlande, dock öfverhufvud- 
taget kort i förhållande till laminans längd. Hos det största 
exemplar af denna form, som jag sett, var stipes 22,5 ctmr 
lång, laminan 72 ctmr lång och 29 ctmr bred på det bredaste 
stället. 

På de exemplar, som jag hemfört från Spetsbergen, och 
hvilka alla en längre tid varit förvarade i salt, är stipes svart. 

Jag eger endast tvenne med zoosporangier försedda exem- 
plar af denna form, det ena taget under förra hälften af Au- 
gusti, det andra mot slutet af September. På det förra, hos 
hvilket utvecklingen af en ny lamina ännu icke inträdt, ligger 
sorus vid laminans bas, på det senare åter, hos hvilket ut- 
bildningen af en ny lamina börjat och redan fortskridit så 
långt, att den nya laminan är nästan lika stor som den ännu qvar- 
sittande delen af gamla, har sorus formen af ett bredt tvärband 
vid den senares bas. Några af de exemplar, hvilka synas 
tillhöra denna form, skulle, om de hade något kortare stipes, 
kunna föras till Laminaria fissilis J. Ag., ty den beskrifning 
J.G. Agardh (i Spetsb. Alg. Till. p. 28—29) lemnar på exemplar 
från Spetsbergen af denna art, passar, utom hvad angår sti- 
pes' längd, rätt väl in på dem. Jag anser mig dock icke 
kunna skilja dessa från andra exemplar, som obestridligt till- 
höra formen latifolia. 

I min samling finnas tvenne exemplar (båda tagna i Juli 
månad, det ena i Treurenbergbay, det andra i Smeerenberg- 
bay), af en till Digitata-gruppen hörande Laminaria, hvilka 
torde förtjena att särskildt omnämnas. Båda hafva stipes 
svart och ovanligt kort; på det ena är den 4,5, på det andra 
13 ctmr lång. Rhizinerna äro hos ett långa och fina, hos det 
andra kortare och gröfre, hvilket utan tvifvel kommer sig 
deraf, att det förra växt på lös, det senare på hård botten. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:06, 27 


Laminan, som utgöres af ett njurlikt, odeladt stycke (sanno- 
likt en ny, i utveckling varande lamina), från hvars öfre rand 
ett stort antal jemförelsevis smala flikar utgå (den äldre la- 
minan) är till färgen mörkt brun, nästan svartbrun. På det 
ena af exemplaren är den njurlika afdelningen af laminan 20 
etmr lång och 24 ctmr bred, flikarne omkring 40 ctmr långa 
och 1—2 ctmr breda; hos det andra är såväl det njurlika 
stycket som flikarne något bredare (det förra 26 ctmr långt 
och 38 ctmr bredt, flikarne omkring 6 cetmr breda). — Sorus 
är utbredd öfver flikarnes nedre del; hos det ena exemplaret 
är derjemte öfre delen af det njurlika stycket af laminan 
zoosporangiebärande. 

Med hänsyn till stipes likna dessa exemplar L. fissilis J. 
Ag.; från exemplar af denna art i lika utvecklingsstadium 
synas de dock vara skilda genom laminans form. — Enligt 
min åsigt böra de betraktas såsom utgörande en form af L. 
digitata. 


(2. L. fissilis J. AG.) 
De Lamin. p. 138. 
OftrJV AS Spetsbi Als. Dill:p:28! 


(3. L. nigripes J. AG.) 
Spetsb. Also: ,sbill pa 29. 
Ölfrigd. 4ACd dne. 


Fam. II. CHORDARIEAE: 


Gen. I. CHORDA!) (Stackh.) Lamour. 
Ess. p. 26. Stackh. Ner. Brit. p. XXIV sec. Lyngb. Hydr. Dan. p. 
23 Char. Muut. 
1. Ch. filum (L.) Stackh. 

IöreseRincnust Hilum KaSpec. Plant; sil psd631; 

Fairhavn på flera famnars djup. 

Endast några få, små, knappast !/3 meter långa och myc- 
ket fina, med unga zoosporangia unilocularia försedda exem- 
plar erhöllos af denna vid Spetsbergen som det synes mycket 
sällsynta art. De stå nära den form af Chorda filum, som 
Areschoug (Obs. Phyc. III, p. 13) benämner subtomentosa. 


1) I erlighet med J. E. ARESCHOUG (Phyc. Scand. p. 363—364) ställer 
jag detta slägte bland Chordarieerna. 


28 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Gen. II. CHORDARIA (Ag.) J. AG. 
Spec. Alg. I, p. 64. As. Syn. Alg. p. XII; lim. mut. 


1. Ch. flagelliformis F1. Dan. 
t. 650. 


f. 1. typica. 

Syn. Ch. flagelliformis 1. c. et Auct. 

Isfjorden: Gåsöarna, Green Harbour; Danesgat; allestädes 

mycket sällsynt, på 1—3 famnars djup. 

Spetsbergska exemplar äro finare och mindre förgrenade 
än exemplar från Bohuslän. De periferiska celltrådarne äro 
mycket svagt klubblika, de centrala cellraderna af nästan lika 
tjocklek. 

Några 1 Augusti månad tagna individ hafva zoosporangia 
unilocularia. 

Utom denna förekomma vid Spetsbergens kust flera myc- 
ket svårtydda Chordaria-former, hvilka med hänsyn till bålens 
struktur öfverensstämma i det närmaste med den förut om- 
nämnda, men till habitus stundom äro i hög grad olika denna. 
Då de genom mellanformer äro förbundna såväl sinsemellan 
som med hufvudformen, kan jag icke betrakta dem såsom 
särskilda arter utan upptar dem såsom varieteter af Ch. flagelli- 
formis. Af dessa synas följande trenne särskildt böra fram- 
hållas. 


f. 2. chordeformis Nos. 

Forma Ch:e flagelliformis cespitosa, thallo vulgo eramoso, 
interdum uno alterove ramo longiori predito; filis cellulosis 
periphericis fere cylindricis, cellula terminali ceteris vix vel 
paullulo crassiore. 

Tab. I, fig. 13, 14, 15. 

Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna; Fairhavn; 

Mosselbay. 

I de flesta fall är denna Spetsbergens vanligaste Chor- 
daria-form omöjlig att med obeväpnadt öga skilja från en fin, 
kort Chorda Filum. Vanligen (tafl. I, fig. 13) är nämligen 
bålen aldeles ogrenad. Stundom bär den dock vid, ofvan 
eller under midten 1, 2 eller 3 grenar, hvilken eller hvilka 
i de festa fall nå samma längd som den del af bålens hufvud- 
axel, hvilken ligger ofvanför biaxelns utgångspunkt. — Sällan 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 6. 29 


sinter denna form i spridda exemplar, utan vanligen i glesare 
eller tätare tufvor. De största exemplar, jag sett, voro 15 
ctmr långa. Bålen är till större delen af sin längd jemtjock 
— stundom 1—1!/5; mm i diameter — men afsmalnar något 
mot basen och mot spetsen. Vidfästningsorganet utgöres af 
en s. k. callus radicalis. De periferiska celltrådarna äro nä- 
stan cylindriska eller mycket svagt klubblika (tafl. I, fig. 14) 
och öfverensstämma sålunda i det närmaste med dem hos 
den typiska formen (Jfr. fig. 14 med fig. 19 tafl. T). Dock har 
en eller annan af dem toppeellen jemförelsevis betydligt större 
än de närmare basen liggande cellerna, ehuru dock aldrig 
skillnaden i storlek mellan toppceellen och de öfriga är så 
stor som hos de former, hvilka jag nedan kommer att be- 
skrifva. — Till längden vexla dessa celltrådar rätt betydligt 
(från 50—125 «u) alltefter bålens olika tjocklek. Zoosporangia 
unilocularia (tafl. I fig. 15) äro ellipsoidiska eller ellipsoidiskt- 
päronformiga, sålunda lika dem hos hufvudformen, 60—70 u 
långa och 25—30 u tjocka. 

Exemplar med dylika organ har jag sett i Januari, Fe- 
bruari, Maj, Juli, Augusti och December månader. 


f. 3. ramusculifera Nos. 

Forma Ch:&e fagelliformis thalli axi primario secundum 
totam longitudinem ramos crebros, 1—1!/> ctmr longos, sim- 
plices, patentes emittente; filis periphericis cellulosis distincte 
clavatis, cellula terminali ceteris saltem duplo crassiore. Tab. 
Brf gTl0; Lid 

Sydkap (uppkastad på stranden); Fairhavn på 2—3 fam- 

nars djup; mycket sällsynt. 


I olikhet med den föregående växer denna alltid i en- 
samma, spridda exemplar. Bålen, som är vidfästad medelst 
en callus, blir ända till 30 ctmr lång och af samma tjocklek ?) 
som hos hufvudformen. Bålens hufvudaxel bär efter hela sin 
längd talrika, korta (omkring 1—1!/; ctmr långa), vanligen 
utspärrade, cylindriska eller stundom svagt klubblika, strödda 
grenar (tafl. I, fig. 10), hvilka hafva betydligt mindre tjocklek 
än den del af hufvudaxeln, från hvilken de utgå. TI de aldra 
flesta fall sakna biaxlarne grenar af högre ordning. 


!) Exemplaren från Sydkap äro något finare och hafva något längre gre- 
nar än de vid Fairhavn tagna. 


30 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


De periferiska celltrådarna (tafl. I, fig. 11) äro mera 
klubblika än hos de båda föregående formerna. De enrum- 
miga zoosporangierna äro i längdsnitt bredt elliptiska, något 
kortare hos denna form än hos föregående (55—60 u långa 
och 25—530 « tjocka. — Exemplar insamlade i Juli och Au- 
gusti äro försedda med dylika organ. 


f. 4. subsimplex Nos. 

Forma Ch:e fagelliformis thallo eramo sovel parce ramoso, 
ramis brevibus, patentibus, sepe recurvatis, interdum uno 
alterove ramulo brevissimo preditis; filis periphericis cellu- 
losis distinete clavatis, cellula terminali cellulis inferioribus 
saltem duplo crassiore. "Tab. I, fig. 16, 17, 18: 

Fairhavn och de kringliggande öarna, på 1!/.—2 fam- 
nars djup; sällsynt. 

Bålen är slak, omkring 30 ctmr då den är som längst, be- 
tydligt finare än hos någon af de förut omnämnda formerna, 
vidfästad medelst en liten callus radicalis, än alldeles enkel, 
än mycket sparsamt grenig. Yngre exemplar äro grenigare 
än äldre och hos dem utgå biaxlarna såväl vid som ofvan 
och under hufvudaxelns midt. Då växten blir äldre, upplösas, 
såsom det vill synas, de biaxlar, som funnits vid och under 
hufvudaxelns midt, ty hos äldre, större exemplar är hufvud- 
axeln endast upptill grenig. Biaxlarne äro korta, knappt 1 
ctmr långa, än raka, än, och i synnerhet om de äro något 
längre, böjda, och i detta fall merendels försedda med en 
eller annan mycket kort gren af andra ordningen. (På tad. 
I; fig 16 är ett ungt exemplar afbildadt). 

De periferiska celltrådarne (tafl. I, fig. 17) äro ännu tyd- 
ligare klubbformiga än hos föregående, hvarigenom ogrenade 
exemplar af denna form lätt kunna skiljas från fina exemplar 
af f. chordeformis. 

Jag har idke af f. subsimplex sett något exemplar med 
fullt utvecklade zoosporangia unilocularia. Dessasynas emel- 
lertid vara något mindre hos denna form än hos de föregående 
(tal; I, fig..18). 

Några exemplar af denna form erinra till habitus mycket 
om unga individ af Ch. divaricata, från hvilka de dock låta 
lätt skilja sig genom de periferiska celltrådarnes form, såsom 
röjer sig af en jemförelse mellan fig. 17 och fig. 20, hvilken 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 6. 31 


s 
senare är en bild af en dylik periferisk celltråd hos Ch. di- 
varicata från Bohuslän. 

Såsom förut nämnts, äro dessa nu anförda, vid Spetsbergens 
kust förekommande former af Chordaria flagelliformis sam- 
manbundna genom mellanformer. Särskildt voro mellanformer 
mellan f. ramusculifera och f. subsimplex vanliga vid Fairhavn 
och Danesgat. Från Green Harbour har jag en form, hvil- 
ken står emellan ”f. typiea och f. ramusculifera, från Fairhavn 
en, som sammanbinder formerna subsimplex och chorde- 
formis, och från Mosselbay några exemplar, hvilka i vissa af- 
seenden likna f. typica, 1 andra åter f. subsimplex. 


Gen. III. ELACHISTA DusY!). 
NOM" Ger: fp. TIO BEG. US AGE SPee Alb EP. fe 
1. E. fucicola (Velley) ARESCH. 
Als. Puzgill. p. 230. Conferva fucicola Velley, Mar. Plant. 
NroNdersoc kJ AoT Spec... Aloe. I Pp. L2: 
Isfjorden: Skansbay; Smeerenbergbay; Fairhavn och de 


kringliggande öarna; Mosselbay. 


Arten förekommer sparsamt vid Spetsbergen, fästad på 
Fucus evanescens och Conferva Melagonium, och är i allmänhet 
taget mindre än vid Skandinaviens kuster. Vid Fairhavn 
erhöll jag i Augusti några exemplar, hvilka voro nästan klot- 
runda, täta och fasta. Det basala lagret var hos dem särdeles 
mäktigt utveckladt, uppbärande en riklig mängd zoospo- 
rangia unilocularia, men få s. k. »fila libera». Deremot voro 
sådana talrika hos exemplar, som anträffades under vintern, 
hos hvilka åter »stratum basale» eller »hypothallinum» var föga 
utveckladt. Exemplar med enrummiga zoosporangier fann 
jag under Februari, Mars, Juli och Augusti månader. 


2. E, lubrica RurPr. 
Alg. Ochot. p. 388—9. 


Isfjorden: Skansbay; Smeerenbergbay; Fairhavn; Mos- 


selbay. 
Denna art är vid Spetsbergens kust vida rikare på indi- 
vid än föregående. — Oftast förekommer den fästad på Ha- 


losaccion ramentaceum, men stundom äfven på andra alger, 


' I Enlighet med J. E. ARESCHOUG för jag äfven detta slägte till Fam. 
Chordarie&e. Jfr. ARESCH. Phyc. Scand. p. 377. 


32 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


såsom Polysiphonia arctica, Rhodymenia palmata, Desmare- 
stia aculeata, Chetopteris plumosa m. £. 

Åfven af denna fann jag åtskilliga exemplar med starkt ut- 
veckladt, fast, nästan klotrundt stratum basale få och fila libera. 
Några af dessa träffades under Maj, andra under Juni månad. 
J. E. Areschougs uppgift (Obs. Phyc. III, p. 19) om fertalet Ela- 
chista-arter: »autumno intrante 1. longius provecto fila libera 
abjiciuntur, paranematibus cum zoosporangiis glomerulum 
hemisphericum formantibus (Elachista globosa Örsted)» synes 
sålunda träffa in på de arter af detta slägte, som förekomma 
vid Spetsbergen så tillvida, som de båda ega en dylik forma 
globosa, men dock icke i det afseendet, att en sådan form 
förekommer allenast under senare delen af året. Den kan, 
åtminstone hvad angår E. lubrica, uppträda, såsom vi sett, 
äfven under våren. 

Af alla Spetsbergens alger, möjligen med undantag af Fu- 
cus evanescens, är E. lubrica den, som allmännast och oftast 
träffas försedd med propagationsorgan. Jag har funnit indi- 
vid med zoosporangia unilocularia under alla årets månader, 
utom Juni och September. Något exemplar, taget i dessa 
månader, har jag icke varit i tillfälle att undersöka. I Januari, 
Mars, April och December voro ymnigt zoosporangie-bärande 
individ särdeles vanliga vid Mosselbay. 


Fam. III. SPHACELA RIE. 


Gen. I. 'CH/ETOPTERIS Kärz. 
Phyc. Gen. p. 293. 


1. Ch. plumosa (Lyngb.) Körz. 

1. c. Sphacelaria plumosa Lyngb. Hydr. Dan. p. 103. 

Sydkap (uppkastad på stranden); Belsound; Isfjorden: 
Kap Staratschin, Green Harbour, Adventbay, Kolbay, 
Skansbay, Gåsöarna; Charles Foreland sund; Smeeren- 
bergbay; Fairhavn och de kringliggande öarna; Grey- 
hook; Mosselbay; 'Treurenbergbay; Duympoint; Low 
Island. 


Denna art är en af Spetsbergens aldra vanligaste alger. 
Den gifna lokalförtekningen visar, att den finnes utefter hela 
Vestspetsbergens vest- och nordkust och att den äfven är 
träffad vid östra kusten, i Hinlopen Strait. Den förekommer 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 6. 33 


såväl 1 det inre af fjordarna som långt ute till sjös. Oftast 
träffas den på 2—3 famnars, men ofta på större djup. På 
ett ställe såg jag den inom tidvattensområdet. 

- Spetsbergska exemplar äro yppigare än, men för öfrigt 
lika Svenska. 

Äfven hos Spetsbergska exemplar försiggår den fällning 
af de artikulerade, tvåsidigt anordnade och motsatta grenarne, 
hvilken enligt Areschoug (Obs. Phyc. III, p. 20) eger rum hos 
exemplar från Bohuslän. Men under det hos de senare denna 
gorenfällning synes försiggå endast under vintermånaderna 
och stå i sammanhang med zoosporangiernas utveckling”), 
tyckes den vid Spetsbergens kust kunna inträda under hvilken 
tid på året som helst och oberoende af propagationsorganens 
utveckling. Exemplar med »rami inarticulati....fere nudi» 
(Aresch. 1. c.) har jag der sett under Januari, Maj, Juli, Au- 
gust, November och December månader. Af dessa voro som- 
liga sterila, andra rikt försedda med zoosporangier. Under 
vintern voro individ, hos hvilka en decomposition af »rami 
articulati> egt rum och sådana, hos hvilka en dylik ej för- 
siggått, nästan lika vanliga. De senare buro zoosporangier i 
lika stor mängd som de förra. 

Zoosporangiebärande exemplar funnos i Mosselbay under 
senare hälften af November, hela December, Januari, Fe- 
bruari, Mars, April och Maj månader. Den egentliga zoo- 
sporbildningsperioden synes vara tiden mellan midten af No- 
vember och början af Mars. Derefter voro exemplar med 
zoosporfylda zoosporangier temligen ovanliga. Ytterst sällan 
träffades då något exemplar med zoosporangia multilocularia. 

Zoosporangierna voro dels en- dels mångrummiga. Hos 
somliga individ voro alla af samma slag, hos andra förekommo 
båda slagen samtidigt. — Zoosporangierna utvecklas från korta, 
vanligen enkla, artikulerade, monosifoniska eller delvis poly- 
sifoniska grenar (»ramenta» Aresch. 1. c.), hvilka som ett tätt 
ludd bekläda vissa ställen af bålens oartikulerade grenar och 


') Alla exemplar af denna art, som jag träffat i Bohuslän under våren 
och sommaren, hafva haft de artikulerade grenarne i behåll. Vintern 
1874—753 såg jag i Bohuslän en mängd individ af Chetopteris plu- 
mosa, de flesta zoosporangiebärande, somliga sterila. De senare lik- 
nade vår- och sommar exemplaren; hos alla de senare voro de arti- 
kulerade grenarne decomponerade. 


3 


34 KJELLMAN. OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


utgå allsidigt från dessa. De multiloculära zoosporangierna 
äro enligt min erfarenhet hos såväl Spetsbergska som Svenska 
exemplar allsidigt anordnade (icke ensidigt som i Obs. Phyc. 
III p. 20 uppgifves). Ofta sitta två och två hvarandra motsatta. 
På samma sätt äro, såsom fig. 2 och 3 på tafl. II utvisa, de 
enrummiga zoosporangierna anordnade. 


Gen. II. SPHACELARIA (Lyngb.) J. AG. 
Spec. Alg.. I, p.. 29. Lyngb. Hydr. Dan. p. 103; spec. excel. 


1. Sph. aretica Harv. 
SEC-TJSEA OC Grön ALS "po LOS 
Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna; Fairhavn 
och de kringliggande öarna; Mosselbay; Treurenberg- 
bay; Low Island. 


Jag har icke varit i tillfälle att se Harveys beskrifning 
af denna art ej heller någon diagnos på densamma. De exem- 
plar, som under sista expeditionen hemfördes från Spetsbergen, 
öfverensstämma fullkomligt med de der förut tagna, hvilka 
senare J. G. Agardh ansett vara identiska med Harveys art 
Spb. arctica. 

Arten förekommer temligen allmänt på de angifna stäl- 
lena, på 2—10 famnars djup, fästad på stenar. 

Exemplar med zoosporangia unilocularia fann jag under 
Januari, April och December månader, individ med zoospo- 
rangia multilocularia under Februari, Mars och April. De 
enrummiga zoosporangierna äro klotformiga eller klotformigt- 
ellipsoidiska, 50—75 wu långa och 40—60 u tjocka. — Zoo- 
sporangia multilocularia (tafl. II, fig. 4,.5, 6) äro koniska 
eller cylindriskt koniska, stundom nästan rent cylindriska, 
någon gång dichotomiskt greniga (fig. 6), vanligen 120—200 
u långa och 45—55 ww tjocka, 2-sidigt anordnade och oftast 2 
och 2 motsatta. — De enrummiga sitta oftast ensamma, dock 
äfven de merendels tvåsidigt. Det skaft, af hvilket hvarje zoo- 
sporangium uppbäres, är än kort än långt, en- eller flercelligt, 
monosifoniskt eller polysifoniskt. Ej sällan utgå flera mångrum- 
miga zoosporangier från samma cell; i detta fall är det ena 
mera utveckladt än de andra (tafl. II, fig. 4 och 5). 

Genom de mångrummiga zoosporangiernas form och jem- 
förelsevis betydliga längd i förhållande till tjockleken är denna 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 9. 35 


art väl skild från Sph. cirrhosa (Jfr. Aresch. Obs. Phyc. II, 
p. 21. tab. II fig. 7 a och b). Äfven till habitus och för- 


greningssätt äro de båda arterna hvarandra olika. 


Ham. LVSEROTOCARPEZE: 


Gen. I. ECTOCARPUS (Lyngb.) KJELLM. 
Skand. Ect. et Tilopt. p. 34—35. Lyngb. Hydr. Dan. p. 130; lim. mut. 


1. E. confervoides (Rothb.) LE Jo. 
List. d. Alg. p. 75. Ceramium confervoides Roth. Cat. 
Bot. I p. 151—132. 
Syn. Ectocarpus Confervoides in Kjellm. Skand. Ect. et 
Tilopt. p. 67 et seqvent. 


f. confervoides s. s. (Roth.) KJELLM. 
I. ce. p. 7T17—78. Ceramium confervoides Roth. 1. c. 
Isfjorden: Skansbay. 


Endast några få, små, med zoosporangia multilocularia 
försedda exemplar, fästa på Dichloria viridis, erhöllos. — I sina 
förteckningar öfver Spetsbergens alger(J.Ag.Spetsb. Alg. Progr. 
och Bidr.) upptager J. G. Agardh BE. siliculosus såsom förekom- 
mande vid Spetsbergen och derifrån hemförd under den To 
rellska expeditionen 1861. Något af de exemplar, på hvilka 


denna uppgift stöder sig, har jag ej sett — i Riksmusei sam- 
lingar finnes icke något — och kan följaktligen icke afgöra, 


till hvilken af denna arts många former denna E. siliculosus 
bör hänföras. 


"2. E. ovatus nomen novum. 
Syn. Ectocarpus polycarpus Zan. in Kjellm. Skand. Ect. 
et Tilopt. p. 93—94. 

Isfjorden: Skansbay. 

I Botanische Zeitung för år 1874 N:o 15 har Dr. P. Mag- 
nus upplyst, att Zanardini sjelf identifierat den af honom be- 
skrifna E. polycarpus med Corticularia fuscata Körz. Den 
Ectocarpé, som jag 1 min uppsats om Skandinaviens Ecto- 
carpeer och Tilopterider upptagit under namn E. polycarpus 
ZAN. och beskrifvit (p. 93—95), måste, då så är fallet, erhålla 
ett nytt namn, ty från Corticularia fuscata Körtz är den vidt 
skild. Grenarnes anordning, de multiloculära zoosporangiernas 


326 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


form och anordning är hos dessa båda Ectocarpeer högst 
olika. Jag föreslår här för den af mig beskrifna arten nam- 
net ovatus. — Denna art har jag nu äfven funnit vid Spets- 
bergen. De Spetsbergska exemplaren äro något mindre än 
Svenska, men i öfrigt väl öfverensstämmande med dessa. Till 
den beskrifning, jag förut lemnat öfver arten, kan jag nu, sedan 
jag, efter det nämnda uppsats författades, sett en stor mängd 
exemplar, särskildt från Bohuslän, men äfven från Norge”) 
och Spetsbergen, tillägga, att zoosporangia multilocularia ofta 
sitta i krans och att de ej sällan, 2—fera, utgå från hvar och 
en af flera omedelbart på hvarandra följande vegetativa celler, 
hvarigenom de komma att sitta i täta grupper. De Spets- 
bergska exemplaren, hvilka nästan alla äro rikt försedda med 
zoosporangia multilocularia, togos i Juli månad. I Bohuslän 
har jag funnit exemplar med dylika organ 1 Maj och Juni 
månad. De exemplar Kleen omnämner från Nordlanden 
togos i Augusti månad. Åfven de buro mångrummiga zoo- 
sporangier. 


Gen. II... PYLA TE LLA BOR 
Dict. Class. Vol. IV, p. 393. 


1. P. litoralis (L.) KJELLM. 

Skand. Ect. et Tilopt. p. 99. Conferva litoralis 1: (ex 
parte) Spec. Plant: Hd IT, p.o1165: 

Syn. E. Vidovichii Menegh. in Heugl. Reise im Polarm. 
IIT, p. 284. 

Sydkap; Belsound; Isfjorden: Kap Staratschin, Green Har- 
bour, Skansbay, Gåsöarna; Smeerenbergbay; Fairhavn 
och de kringliggande öarna; Mosselbay; Treurenberg- 
bay; Low Island. 

Arten är allmänt utbredd längs Spetsbergens Vest- och 
Nordkust, men uppträder dock ingenstädes särdeles ymnigt. 
Den förekom fästad på sten och större alger, såsom Fucus 
evanescens, Laminarieer, Chetopteris m. fl. Endast på få 
ställen fanns den inom tidvattensområdet, oftast på 1—Hera 
famnars djup. 

Den vid Spetsbergens kust vanligast förekommande for- 
men af arten är den, som blifvit benämnd f. firma. Vid yttre 


!) Här är den tagen af Dr. E. A. G. KLEEN (se KLEEN Nordl. Alg. p. 38). 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 6. 37 


Norskön fanns en form, som står nära f. compacta, sådan 
denna uppträder i norra delen af Östersjön. 

Zoosporangie- (såväl uni- som multiloculära) bärande 
exemplar träffades under alla årets månader, Maj och Oktober 
undantagna. Allmänna voro sådana under Juli och Augusti, 
sällsynta deremot under vintern. I Bohuslän har jag sett 
äfven under vintermånaderna (Dec. och Jan.) flera exemplar 
med en mängd zoosporangier, fylda med mogna zoosporer. 

Såsom en abnorm form af Pylaiella litoralis torde man 
böra betrakta den alg, som under Zeils och Heuglins expe- 
dition anträffades vid Spetsbergens ostkust och under namn 
af Ectocarpus Vidovichii Menegh. anföres i redogörelsen för 
de vetenskapliga resultaten af denna färd. Docenten V. B. Witt- 
rocks godhet har satt mig i tillfälle att undersöka ett af de 
tagna exemplaren. Att växten tillhör slägtet Pylaiella är all- 
deles otvifvelaktigt. De enrummiga sporhylsorna äro radade 
efter hvarandra. Endast några få sådana fylda med zoosporer 
finnas på exemplaret, men en hel mängd tomma, som, då 
växten togs, voro stadda i upplösning. Formen är utmärkt 
derigenom, att bålens hufvudaxel uppbär endast ett ringa 
antal längre, men deremot talrika korta, under en rät vinkel 
utgående, oregelbundet anordnade grenar, jemte talrika rester 
af de grenar, hvilkas celler transformerats till zoosporangia 
unilocularia. — Vid Mosselbay tog jag under vintern några 
individ af en Ectocarpé, som 1 det närmaste öfverensstämma 
med exemplaren från östra Spetsbergen. — I Bohuslänska 
skärgården har jag vid fera tillfällen sett en liknande Pylaiella- 
form, inblandad i knippen af normalt utvecklad P. lito- 
ralis f. compacta, och tillika funnit, att hos vissa individ af 
den sistnämnda, sedan de normala, perlbandslikt radade, en- 
rummiga zoosporangierna utsläppt sina zoosporer och börjat 
upplösas, talrika korta grenar utvecklas från bålens hufvud- 
axel och de qvarvarande grenarne och grenresterna. Dessa korta 
grenars toppceller förstoras och antaga den form, som de en- 
rummiga zoosporangierna i allmänhet ega. Dylika exem- 
plar af P. litoralis f. compacta påminna så mycket om den 
af Zeil och Heuglin hemförda formen, att det synes mig 
vara berättigadt att antaga, att denna är en form af den vanliga 
P. litoralis f. firma och uppkommen på samma sätt, som den 
nämnda formen af P. litoralis f. compacta. 


38 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Fam: VI>DICTYOSIPHONEZ00). 


Gen. I. DICTYOSIPHON (Grev.) ARESCH. 
Bot. Not. 1873, p. 164—165. Grev. Alg. Brit. p. 55; char. mut. 


Subgen. I. DICTYOSIPHON ARESCH. 
Je pat00. 


"1. D. hippuroides (Lyngb.) Körz. 
Tab. Phyc. VI, t. 52, II. Scytosiphon hippuroides Lyngb. 
Hydr. Dan. p. 63. 
Fairhavn; Mosselbay. 


Vid Mosselbay var denna art ganska sällsynt, vid Faåir- 
havn något vanligare, men dock äfven här långt ifrån allmän. 
Den förekom på 2—5 famnars djup. Exemplar, tagna i Au- 
gusti och December, bära zoosporangier (zoosporangia unilo- 
cularia). 


"2. D. foeniculaceus (Huds.) GRrREvV. 
Alg. Brit. p. 56. Conferva foeniculacea Huds. F1. Angol. 
p: 104 sec dd. tASI Spec. Als pa då 

Isfjorden: Skansbay, Gåsöarna; Smeerenbergbay; Fair- 

havn; Mosselbay; Treurenbergbay; Low Island. 

På sten och grusbotten, på 3—7 famnars djup, fästad dels 
på sten dels på alger, ofta på Chordaria flagelliformis. 

Vid Spetsbergens kust förekomma af denna art en stor 
mängd i hvarandra gående former, sinsemellan olika med hän- 
syn till bålens färg, storlek, förgrening, tubulositet, kortikal- 
cellernas storlek och form m. m. Man träffar individ, som 
äro flaccida, mer än fotslånga, och andra, som äro styfva 
endast ett par tum långa, jemte talrika mellanformer mellan 
dessa. Bålens tjocklek är mycket olika hos olika exemplar; 
somliga äro nästan hårfina, andra äro vid basen 1 mm 1 dia- 
meter; talrika mellanformer gifvas. Smala exemplar äro föga, 
de tjocka åter mycket tubulösa. Somliga äro sparsamt, andra 
mer eller mindre rikt greniga. Än kan i bålen en hufvud- 
axel urskiljas, än icke, än utgå grenarne af första ordningen 
tätt intill hvarandra, än äro två närmast hvarandra utgående 


') Cfr. Thur. Rech. Zoosp. p. 29—30 och List. d. Alg. p. 14 och 21. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 6. 39 


åtskilda 1—2 tum; än äro grenarne af sista ordning temligen 
långa och starkt afsmalnande mot spetsen, än korta, jemtjocka, 
eller nästan jemtjocka o. s. v. Vissa exemplar äro upptill 
beklädda med hyalina, af en cellrad bildade hår; hos andra 
saknas sådana. Kortikaleellerna kunna vara kantiga, klotrunda 
eller ellipsoidiska, 5—15 u efter sin längsta diameter, stundom 
med en ringa, stundom en stor mängd, i färg från ljust gul- 
aktigt till mörkbrunt vexlande endokrom. Zoosporangierna 
äro, sedda från bålens yta, än klotrunda än klotrundt elliptiska, 
20—35 u i diameter. Zoosporangiebärande exemplar har jag 
sett endast under sommarmånaderna. 


"Nubspee. 1. D. fiaccidus AREscH. 
Bor: Növ. Lö73;-p: 169. 


Isfjorden : Gåsöarna. 


Några väl utvecklade, zoosporangiebärande exemplar af 
denna form erhöllos vid nämnda ställe i Juli 1873. Vid Mos- 
selbay fanns under vintern en Dictyosiphon-form, som tem- 
ligen mycket påminner om denna, men kanske rätteligen bör 
hänföras till föregående. Under hela vintern egde den en 
ren och klar färg och var stadd i tillväxt. — En mellan- 
form mellan hufvudformen och f. flaccidus har jag från Skans- 
bay och Low Island. 


"NSubspec. 2. D. hispidus Nos. 

D. thallo flaccido, olivaceo vel olivaceo-flavescente, inferne 
plus minus tubuloso, ramosissimo; ramulis extremis 
creberrimis subulatis vel linearibus, tenuibus, vix lineam 
longis. 

ad tan 


Belsound; Fairhavn; Treurenbergbay. 


Möjligen är denna egendomliga form att anse för en sär- 
skild art. Vanligen kan den med lätthet skiljas från andra Di- 
ctyosiphon-former. Karakteristiskt för den är, att bålens hufvud- 
axel och de från den utgående grenarne och framförallt gre- 
narne af näst sista ordningen uppbära talrika, korta, omkring en 
linie långa, hårfina smågrenar. — Växten blir mer än fotslång 
och nedtill stundom öfver en linie i diameter. Bålens hufvud- 
axel är alltid tubulös, stundom lika mycket som hos föregående. 


40 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Afven grenarne af första ordningen äro mer eller mindre 
ihåliga. Torkad är den merendels olivbrun; åtminstone gäller 
detta om hufvudaxeln och de längre grenarne. 


Subgen. II. COILONEMA ARESCH. 
Alg. Scand. Exsice. N:o 323. 


"1. D. (Coil.) Chordaria ARESCE. 


Phyc. Scand. p. 372 et 1. supra cit. 


f. simpliciuscula ARESCH. 
BötsNOt Lörd, ps LIV. 
Isfjorden: Gåsöarna; Smeerenbergbay; Norsköarna. 


Öfverallt var denna art mycket sällsynt. Den växte vid- 
fästad andra alger på 3—4 famnars djup. De vid Gåsöarna 
tagna exemplaren likna till det yttre mycket en Asperococcus 
echinatus. De äro starkt tubulösa, omkring 2 mm tjocka och 
afsmalna betydligt mot basen, men föga eller icke mot spetsen. 
Hos dem finnas zoosporangier. som äro stora, och mycket 
utstående, de flesta dock tomma. — Exemplaren från Danes- 
gat äro mer än dubbelt smalare än de förra och af betydligt 
mindre tjocklek vid spetsen än midten. Alla individ, jag såg 
vid Spetsbergen, voro ogrenade och mindre slemmiga och 
hade kortikalcellerna fastare förenade än Svenska exemplar. 


Gen. II. PHLOEOSPORA ARESCH. 
Bot. Not. 1873, p. 163. 


”1. Phl. subarticulata ARESCH. 

UR ER 

Isfjorden: Gåsöarna; Fairhavn. 

Mest typiska äro exemplaren från Gåsöarna. De togosi 
Juli månad och äro rikt försedda med zoosporangier. De 
vid Fairhavn tagna äro i viss mån olika, men likna dock i 
hufvudsak vissa former af arten från Bohuslän. 


"2. PhlI. tortilis (Rupr.) ARESCH. 
Bot. Not. 1876, p. 34. Scytosiphon tortilis Rupr. Alg. 
Och prao: 
Belsound; Isfjorden: Green Harbour, Skansbay; Smeeren- 
bergbay; Mosselbay. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 6. 41 


Utan tvifvel är denna en god och från Phloeospora sub- 
articulata väl skild art. Bålen är i åtminstone sin öfre hälft 
tydligt artikulerad och kortikalcellerna äro särskildt i denna 
del i optiskt längdsnitt qvadratiska eller rektangulära. Häri 
är den (såsom Aresch. 1. ce. angifvit) i väsentlig grad olika den. 
föregående. (Jfr. GoBI Braunt. tafl. 2 fig. 14. J — Unga exem- 
plar har jag icke sett af denna art från Östersjön, men väl från 
Spetsbergen, der den på angifna ställen icke var sällsynt. 
Dessa hafva det egendomliga utseende som fig. 21 på tall. I 
utvisar. I bålen är en hufvudaxel tydlig. Från denna utgå 
några få, grofva, korta grenar af första ordningen. Dessa åter 
äfvensom hufvudaxeln utskicka en mängd smala, enkla, nästan 
jemtjocka, omkring 2—3 ctmr långa grenar, hvilka mot axlar- 
nes spets sitta tätt packade. — Vid tilltagande ålder delar 
sig hvarje individ i flera, derigenom att vissa delar af hufvud- 
axeln och de nämnda grofva grenarne af första ordningen 
upplösas. Flera så uppkomna individ förenas derefter med 
hvarandra till större eller mindre, på bottnen löst liggande 
knippen af obestämd form, hvilka äro mycket svåra att utreda. 
Växten utvecklar sig nu vidare. Från de qvarvarande delarne 
af hufvudaxeln och de grofva grenarne äfvensom från basen 
af de enkla, jemtjocka grenar, dessa bära, utbildas en mängd 
rhiziner. De sistnämnda grenarne tilltaga i storlek och för- 
orena sig, dock sparsamt. t detta sad likna Spets- 
bergska np dem från Östersjön och äfven dem från 
OM hafvet, der arten enligt Ruprecht förekommer, ehuru 
de äro något större och yppigare än dessa senare. Dylika 
äldre, sammantofvade exemplar fann jag i stor mängd under 
hösten och vintern i Mosselbay. En del af dessa voro för- 
sedda med zoosporangier. Dylika organ utvecklar Växten 
äfven innan den undergått den omnämnda delningsprocessen. 
Unga exemplar träffade jag i början af hösten i Mosselbay 
och på sommaren i Green Harbour och Skansbay. — Om detta 
utvecklingssätt är för arten konstant, så ligger häri en väsent- 
lig olikbet mellan den och Phl. subarticulata. Vid Spets- 
bergen förekom den på 2-—flera famnars djup, på sand- och 
grus- och stenbotten. Yngre exemplar voro merendels fästa 
på stenar. 

Till familjen Dictyosiphone&e torde man tillsvidare kunna 
räkna följande tvenne slägten 


42 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS TLALLOPHYTER. 


Gen. III. DESMARESTIA (Lamour.) GREV. 
Alg. "Brit. p. XXXIX. Lamour. Ess. p. 23; spec. excl. 


1. D. aculeata (L.) Lamour. 

I ce. pr 25: pi ucusi aculeatusy,bL..Spec sPlantkosgitos 

Längs hela Spetsbergens vest- och nordkust på 2—15 
famnars djup. 

Näst Chetopteris plumosa är denna art Spetsbergens all- 
männaste Pheozoosporacé. Den uppnår här en betydligare 
storlek än vid Sveriges kust. — Under vintermånaderna hade 
den .grenarne ofta knölligt ansvälda, och saknades då alltid 
hår. Under den öfriga delen af året funnos samtidigt exem- 
plar, som saknade och egde hår. 

Några propagationsorgan har det ej lyckats mig att finna 
hos arten. 


Gen. IV. DICHLORIA GREV. 
Alg: Brit. p. XL 


1. D. viridis (Mill.) Grev. 

I.;.e. p-199.;, Fucuspviridis Mill Flor; Dansttubeb; 

Längs hela vest- och nordkusten af Vestspetsbergen så- 
väl inuti fjordarna som långt ut till hafs, på 3—150 famnars 
djup. 

Arten är mindre allmän än föregående, men har samma 
vidsträckta utbredning som denna. Den förekommer på större 
djup än någon annan af Spetsbergens alger. — Exemplar, 
som äro 40—50 ctmr långa, äro vid Spetsbergens kuster ej 
sällsynta. Några propagationsorgan har. det ej heller hos 
denna lyckats mig att finna. 


Ram VER UNC TAR IE AT 


Gen. I. PUNCTARIA GREV. 
Alg:r Brit.sp.- LIE 


"1. P. plantaginea (Roth) GREV. 


|. ce. p. 33. Ulva plantaginea Roth. Cat. Bot. II, p. 243. 
Isfjorden: Skansbay. 


!yGfr. IThur. List d. AlsIp. 14 ocH 21. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 6. 43 


Endast några få, omkring 12 ctmr långa och vid spetsen, 
der de äro som bredast, !/, etmr breda, med zoosporangier 
försedda exemplar erhöllos vid nämnda ställe i Juli 1873. 
Enligt Kleen (Norål. Alg. p. 39) är arten i Nordlanden zoo- 
sporförande i Juni månad. 

Till denna familj räknar jag också följande slägte. 


Gen. II. LITHODERMA ARESCH. 
Obs. Phyc. III, p. 22—23. 


"1. ÅL. fatiscens ARESCE. 

1. c. p. 23—24. 

Belsound; Isfjorden: Skansbay; Smeerenbergbay; Fair- 
havn och de kringliggande öarna; Mosselbay; Treuren- 
bergbay. 

En rätt allmän art, förekommande på 2—38 fammnars djup, 
beklädande såsom en tunn, jemn skorpa smärre stenar. I 
medlet af December fann jag i Mosselbay ett par med några 
få zoosporangia multilocularia försedda exemplar. 


V." CHLOROZOOSPORACEAT. 


Bam UTM EX: 


Gen. I. ENTEROMORPHA (LINE) Harv. 
Man. op. -LZ3; Link: Lpist. p. 25 ex parte. 

1. E. intestinalis (L.) LinK. 
1. ce. Ulva intestimalis L. Spec. Plant. p. 1632. 

f. compressa (L.) LE Jor. 
List. d. Alg. p. 44 
p- 1632. 
Sydkap; Isfjorden: Green Harbour; Smeerenbergbay; 

Fairhavn. 


45. Ulva compressa L. Spec. Plant. 


Såsom det vill synas, är det befogadt att, såsom Le Solis gjort 
(List. d. Alg. p. 42—48), betrakta såsom en art alla de En- 


!) Familjen tagas här i den omfattning, som THURET gifver åt densamma 
i Rech. Zoosp. p. 15—17. 


44 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


"teromorpha-former, hvilka hittills i allmänhet ansetts utgöra 
två skilda arter: E. intestinalis och E. compressa. Jag följer 
i detta afseende denne författare, men bibehåller såsom art- 
namn namnet intestinalis och vill med beteckningen E. inte- 
stinalis s. s. utmärka de former, hvilka hänförts till den förut 
antagna arten E. intestinalis. Le Jolis beteckningssätt för 
arten, Ulva Enteromorpha, kan jag icke använda, alldenstund 
det synes mig onaturligt att, såsom han gjort, till ett slägte 
sammanföra alla arterna af de allmänt antagna slägtena En- 
teromorpha, Ulva och Monostroma. 

E. intestinalis f. compressa är ingalunda vanlig vid Spets- 
bergens kust, der den förekommer fäst på klipphällar, hvilka 
blottas vid ebb. Den är i allmänhet lågväxt (3—10 ctmr 
hög) och spenslig och synes mig komma närmast den under- 
form af f. compressa, som Le Jolis benämner nana. 


2. E. clathrata (Roth.) GREV. 
Alg. Brit. p. 181 Conferva clathrata Roth. Cat. Bot. III, p. 175. 
Syn. Ulva clathrata (Roth.) Le Jol. 
List. d. Alp. p. 48 et sequent. 
f. uncinata (Mohr) LE Jo. 
1. c. p. 51—52. Ulva uncinata Mohr. Cat. Alg. p. 423 
SEC: AG TDpec Al. pa 423: 
Syn. Enteromorpha confervoides J. Ag. in Spetsb. Alg. 
Ino lig) Os Ila 


Mosselbay; Treurenbergbay. 


Denna Enteromorpha-form förekom i temligen stor mängd 
i de laguner, hvilka funnos omkring nämnda vikar. — Att E. 
confervoides i J. Ag. Spetsb. Alg. Bidr. är denna form, 
torde ej vara tvifvel underkastadt; hvilken form åter E. cla- 
thrata J. Ag. (1 samma arbete) tillhör, kan jag ej afgöra. 


Gen. II. UT MAT(I), WITTR: 
Monostr. p. 8 et sequent. L. Syst. Nat. Ed. X, p. 1346; char. mut. 


"LI, U. erassa Nos. 

U. thallo rigido, obscure- vel coerulescente viridi, forma 
varia, vulgo elongato-obovato vel reniformi et lobato, 
margine plus minus undulato et plicato; thalli parte 
inferiori (supra stipitem) circa 120, media 75—90, su- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 6. 45 


periori circa 50 u crassa; corporibus chlorophyllosis 
lumina cellularum explentibus, in sectione transversa 
thalli partis medie verticaliter rectangularibus, angu- 
lis rotundatis, 25—30 u altis, 3—15 uu crassis. Tab. II. 

Belsound; Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna; 
Fairhavn; 'Mosselbay. 

Arten är temligen vanlig på 3—5 famnars djup. Den 
förekommer fäst dels på andra alger, dels på sten. 

Växten är vidfästad medelst en liten fästknöl. I bålen 
kan en tydlig, men kort stipitaldel urskiljas. Denna är upp- 
till platt och öfvergår utan gräns i bålens öfre, bredare del. 
Till formen är bålen mycket vexlande. Fig. 1 och 2 visa 
de båda former, hvilken den vanligen eger. Den kan vara 
lancettlik, aflångt lancettlik, utdraget omvändt äggrund, vigge- 
lik; predt elliptisk; njurlik o:, sv. Är bålen långsträckt, är 
den icke flikig, men väl i kanten vågig och mer eller mindre 
veckad. Har bålen deremot en njurlik form, så är den meren- 
dels mer eller mindre flikig. Flikarne äro än längre än kor- 
tare i förhållande i bålens längd, i spetsen än afrundade 
än vinkliga. Till färgen är växten vanligen mörkgrön, stun- 
dom med dragning åt blågrönt; till konsistensen fast och 
(torkad) ej spröd. — Ett tvärsnitt af stipes strax ofvan fäst- 
knölen har ett bredt elliptisk form och är efter sin längsta 
diameter omkring 450 u. Här liksom på ett tvärsnitt genom 
medlersta delen af stipes (tafl. III fig. 4) intages tvärsnittets 
periferi af ett lager celler, hvilkas membraner äro geline- 
rade. Isynnerhet är det fallet med den del af membranen, 
som vettar inåt mot tvärsnittets centrum. Membranens kon- 
tur kan här ej urskiljas. Cellernas lumen fylles helt och 
hållet eller i det närmaste af klorofyllkroppen, hvilken sålunda 
har samma form, som cellrummet. Vanligen är klorofyll- 
kroppen i optiskt tvärsnitt qvadratisk eller rektangulär med 
afrundade hörn, eller kort viggelik med den smalare delen 
riktad inåt mot tvärsnittets centrum. Stundom är den dock 
cirkelrund, elliptisk eller jembredt elliptisk, utdraget viggelik 
eller mångkantig med afrundade hörn. — Tvärsnittets (genom 
stipes) centrala del utgöres af en trådigt-kornig. hyalinmassa, 
med här och der insprängda gröna partiklar af olika form och 
storlek. På ett tvärsnitt genom stipes' aldra nedersta del 
sträcka sig på något afstånd från hvarandra tvärs öfver tvär- 
snittet greniga, smalare eller tjockare strimmor af en mera 


46 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


tät, fullkomligt homogen, hyalin substans, hvilka liksom af- 
dela detsamma 1 fera skilda fack. 

Uppåt aftager stipes hastigt i tjocklek och blir plawut. Det 
centrala eller medlersta lagret blir tunnare, klorofyllkrop- 
parnes höjd större, deras form mera likartad och regelbun- 
den. I tvärsnitt visa de sig nästan rektangulära med afrun- 
dade hörn. ' 

Hos ett 9 cetmr långt, till formen njurlikt exemplar är 
bålen, 1 ctmr från fästknölens vidfästningsyta, 100 wu tjock. 
Klorofyllkropparna äro här 1 optiskt tvärsnitt jemnbredt ellip- 
tiska 30 u höga och 15—20 u tjocka. Ett tvärsnitt genom 
denna del af bålen visar, att äfven här ett mediant lager 
finnes. Detta är dock endast omkring 35 u tjockt och ut- 
göres af en homogen, hyalin substans, i hvilken på tvärsnittet 
synes en temligen stor mängd större och mindre till om- 
kretsen ofta cirkelrunda hål, somliga tomma, andra åter fylda 
med grönfärgad protoplasma. 

Längdsnitt genom samma del af bålen eller genom öfre 
delen af stipes (tafl. III, fig. 5) angifva, att det mediana lagret 
bildas af en homogen substans, genom hvilken sträcka sig i 
riktning uppifrån och nedåt talrika, om hvarandra gående, 
finare och gröfre, men uppåt alltid tjockare, dels hyalina, 
dels med ett grönt innehåll fylda rör. De förra utgöra 
tydligen en fortsättning af de senare: och dessa åter äro 
ingenting annat än utskott från de celler, hvilka bilda 
längdsnittets yta. — Icke alla celler ega dylika utskott, och, 
efter hvad det vill synas, utgår aldrig mer än ett sådant från 
någon cell. Upptill närmare sin utgångspunkt än dessa ut- 
skott endokrombhaltiga; längre ned sakna de endokrom. 

På förekomsten af dessa utskott beror helt visst, om ej 
uteslutande, så dock i väsentlig grad det fibröst-korniga ut- 
seende, som det mediana lagret eger i ett tvärsnitt af stipes' 
nedre del, liksom också tillvaron af de hål, hvilka synas på 
ett tvärsnitt af bålens nedre del. Dessa utskotts membraner 
äro liksom den inåtvända delen af cellernas membraner 
starkt gelinerade, och är det detta gélé-ämne, som bil- 
dar den hyalina substans, af hvilken, såsom flera gånger 
nämnts, det mediana lagret i bålens nedre del består. Strax 
ofvanför det ställe, der sist omnämnda tvärsnitt togs, upphör 
det mediana lagret och bålen blir distromatisk. Dess tjocklek 
är här i någon mån större än något längre ned, omkring 120 u. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 6. 47 


Klorofyllkropparna äro äfven här jemnbredt elliptiska, omkring 
35 u höga och 5—195 u tjocka (tafl. III, fig. 6). 

Vid midten har jag funnit bålens tjocklek uppgå till 
50—90 u.  Klorofyllkropparnes form är densamma som 
längre ned, deras höjd 25—30 wu (tafl. III fig. 7). Hos 
många exemplar, särskildt dem, som äro till formen njurlika, 
är bålen af betydlig (50—60 wu) tjocklek äfven i sin öfre hälft. 
Dock aftar enligt regeln tjockleken uppåt, cellernas lumen 
blir allt lägre, men samtidigt af större vidd. Öfverst i bålens 
spets eller öfre kant äro klorofyllkropparna i tvärsnitt i det 
närmaste qvadratiska, omkring 15 u höga (tafl. TTT TOS 

Sedda från bålens yta äro klorofyllkropparna cirkelrunda, 
elliptiska eller kantiga med svagt afrundade hörn, 8—20 uu 
efter sin längsta diameter. De ligga temligen tätt intill hvar- 
andra. Afståndet mellan två intill hvarandra liggande vexlar 
frånn2 till 5 ui(tafl. III fig. :3): 

Zoosporförande exemplar af arten har jag sett i Juli och 
August månader. 


Jag har förgäfves bemödat mig att indentifiera denna art 
med någon förut beskrifven. Bland de många i Kitzings 
Tabulx Phycologice Band VI afbildade arterna finnes ingen, 
som till struktur liknar den ifrågavarande, om ej Phycoceris 
ramosa (tab. 26 1. c.); hvilken dock utan tvifvel är en från 
U. crassa väl skild art. Beskrifningarna af de kända arterna 
äro 1 allmänhet mycket knapphändiga och gälla för det mesta 
endast växtens habitus. Enligt min erfarenhet äro habituella 
karakterer alldeles otillräckliga för bestämmandet af detta 
slägtes många arter. Fäster man deremot mera än hittills 
skett vigt vid den inre byggnad och särskildt klorofylkrop- 
parnes form och storlek samt dessas förhållande till cellrum- 
mets form och storlek, skall man helt visst skarpare och bättre 
än, förut kunna bestämma och gruppera de särskilda formerna. 


2. U. lactuca. 

I Spetsb. Alg. Bidr. p. 11 upptager J. G. Agardh en så be- 
nämnd Ulva såsom funnen på Spetsbergen af Scoresby. Auctors 
namn anföres icke. I Spetsb. Alg. Progr. anföres den samma, 
men här med frågetecken. 


48 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Gen. III. MONOSTROMA (Thur.) WITTR. 
Monostr. p. 15. Thur. Note s. Ulva, p. 29 sec. Wittr. 1. ec. ; spec- adj. 


"1. M. lubricum Nos. 
M. thallo membranaceo, pallide vel albido-viridi, tenui, 
valde lubrico, flaccidoque, forma irregulari, laciniato, plicato, 
margine crispo et lacerato, 18—22 u crasso; corporibus chlo- 
rophyllosis lumina cellularum explentibus, in sectione thalli 
transversa horizontaliter ovatis vel oblongis, 4,;—8 w altis, a 
superficie thalli visis circularibus, rotundato-semicircularibus 
vel angularibus, subrotundatis, sepe geminis vel qvaternis, 
membrane parte cellularum superficiali crassiori. Tafl. IV, 
ITRI FE 
Fairhavn. 


Bland en större samling i salt förvarade alger, tagna 
vid Fairhavn på Spetsbergens NV-kust, påträffades vid sam- 
lingens undersökning efter expeditionens slut åtskilliga in- 
divid af den Monostroma-art, hvars diagnos jag ofvan lemnat. 
På dess förekomstort såg jag den icke och känner derför icke 
något om dess förekomstsätt. Alla de erhållna exemplaren 
äro äldre och i saknad af vidfästningsorgan. Hurudan växten 
är som ung och hurudan byggnad vidfästningsorganet har, 
måste jag sålunda lemna oafgjordt. Efter all sannolikhet 
hafva de individ, som innehöllos i samlingen, legat lösa, då 
togos. De äro omkring 15 ctmr långa och ungefär lika breda. 
Bålen är 18—22 u tjock, ytterst flaceid och gelinös, blek- 
eller hvitgrön. Till formen äro exemplaren oregelbundna, 
mer eller mindre flikiga, veckade, 1- kanten krusiga och 
sargade. 

Sedda från bålens yta äro de celler, af hvilka bålen bil- 
das, kantiga med afrundade hörn (tafl. IV, fig. 8). Klorofyll- 
kropparne ligga än utan ordning, än två och två eller fyra 
och fyra. Cellmembranerna äro gelinerade. "I de för två 
celler gemensamma membrandelarne är oftast en midtellamell 
urskiljbar. Klorofyllkropparne hafva en mycket vexlande form. 
Oftast äro de äggrunda eller kantiga med något afrundade 
hörn, ej sällan klotformiga, halfklotformiga eller ellipsoi- 
diska. Afståndet mellan två intill hvarandra liggande kloro- 
fyllkroppar uppgår i allmänhet till 6—10 «. 


BIHANG TILL k. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 6. 49 


Tvärsnitt af bålen visa, att klorofyllkropparne hafva sin 
största utsträckning i horisontal riktning och äro i optiskt 
tvärsnitt till formen merendels äggrunda eller elliptiska, sällan 
nästan halfcirkelformiga eller jembreda (tafl. IV, fig. 9). Deras 
höjd är 4,5—8 mu, deras tjocklek 6—15 u. De fylla hvar och 
en sitt cellrum fullständigt. 

Med hänsyn till klorofyllkropparnes form, storlek och 
förhållande till cellrummets form och storlek äfvensom med 
hänsyn till cellernas inbördes läge liknar denna art Mono- 
stroma bullosum (Roth) THvr. Från denna är den skild genom 
betydligare storlek, genom olikhet i färg och framförallt genom 
mer än dubbelt så stor tjocklek. M. bullosum är nämligen 
ej mer än 6—9 u tjock. Från de andra arterna af slägtet 
Monostroma afviker M. lubricum mycket med hänsyn till 
strukturen. 


"2. M. fuscum (Post. et Rupr.) WITTR. 
Monostr. p. 53. Ulva fusca Post. et Rupr. Il: Alg. Ross. 
per21. tab. ACXV I. 


Fairhavn 1 Augusti månad, på 4—5 famnars djup. 


Arten är ganska sällsynt. Jag lyckades endast erhålla 
några få exemplar. Ett af dem är 17 ctmr långt och 14 
ctmr bredt, ett annat (fragmentariskt) 25 ctmr långt och 20 
ctmr bredt. — Några äro zoosporförande. 


"3. M. Blyttii (Aresch.) WITTR. 
Monostr. p. 49. Ulva Blytti Aresch, Phyc. Scand. p. 412. 
Belsound; Isfjorden: Kolbay, Skansbay; Charles Foreland; 
Fairhavn. 


Denna är den allmännaste af Spetsbergens Ulvéer. Den 
förekommer på 3—5 famnars djup, fästad merendels på små- 
stenar, mera sällan på alger. 

Understundom hafva Spetsbergska exemplar den form, 
hvilken Kleen (Nordl. Alg. p. 42) uppger, att exemplar från 
Nordlanden i Norge ega. Oftast äro de dock, såsom fig. 1 
tafl. IV utvisar, utdraget omvändt äggrunda, mycket och djupt 
veckade och med krusig kant, men icke flikiga. Stundom 
äro de jembredt aflånga, aflånga med viggelik bas eller bredt 
elliptiska, men i öfrigt lika dem, som till formen äro utdraget 

É 4 


50 KJELLMAN, UM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


omvändt äggrunda, ehuru dock några af de bredt elliptiska 
äro mer eller mindre djupt delade i två eller några få flikar. 
De exemplar, som likna dem från Nordlanden i form, äro 
äfven lika dessa deri, att de vid torkning antaga en svart- 
grön färg. De öfriga stöta oftast något i blågrönt, då de 
äro torkade. Till struktur öfverensstämma alla på det när- 
maste, så att utan tvifvel alla måste anses tillhöra samma art, 
detta i synnerhet som det, efter hvad nyss påpekats, finnes 
öfvergångsformer mellan de njurlika, upprepadt flikiga och 
de långsträckta, icke flikiga individen. — Växten uppnår vid 
Spetsbergens kust en betydlig storlek. I min samling finnes 
ett exemplar, som är 24 ctmr långt och 9 etmr bredt, ett 
annat 23 ctmr långt och 4,15 ctmr bredt, ett tredje 22 ctmr 
långt och 11 ctmr bredt, ett fjerde 12 ctmr långt och ungefär 
lika bredt. 

För bålens byggnad har Wittrock (Monostr. p. 50), som 
dock endast haft tillgång till några fragment af växten, och 
Kleen (Nordl. Alg. p. 43—44), som egt fullständiga exemplar, 
redan utförligt redogjort. 

För mig återstår icke mycket att tillägga. MKleens uppgift 
att »de rektangulära cellerna» i bålens nedre del »äro samt- 
liga i sin åt ena sidan vettande del upplösta», är, så vidt jag 
kunnat finna, ej öfverensstämmande med verkliga förhållandet. 
Han har, som det synes, gjort detta antagande för att för- 
klara förekomsten af de »större gröna korn», hvilka på ett 
tvärsnitt af bålens nedre, distromatiska del synas i det kornigt 
fibrösa lagret. Såsom fig. 4 på tafl. IV utvisar, hvilken är en 
bild af ett längdsnitt genom ifrågavarande del af bålen, äro 
de nedre cellerna hos denna art, liksom fallet är hos flera 
andra arter af slägtet Monostroma och hos den förut beskrifna 
Ulva crassa, försedda med trådlika, upptill endokromhaltiga 
utskott. De omnämnda »större gröna kornen» äro naturligen 
delar af dessa utskotts endokrom. De nedre hyalina delarne 
utgöra just de hyalina trådar, hvilka Kleen uppger sig hafva 
sett i bålens nedre del, men om hvilkas natur och uppkomst- 
sätt han icke kommit till klarhet. I öfrigt hänvisar jag till 
Wittrocks och Kleens beskrifningar af arten och till de figurer, 
som lemnas på tafl. IV fig. 1—7. 

Några i Juli månad tagna exemplar äro zoosporförande. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0OG6, 51 


Fam. II. CHAETOPHOREAE!). 


Gen. I. CHZETOPHORA SCHRANE. 
Bair. Flor. sec. Rabenhorst; vide Wittrock Gottl. et ÖL. Alg. p. 25. 


>1. Ch. maritima Nos. 

Ch. thallo subgloboso, 1—3 u crasso, fusco-viridi, sub- 
tenaci; plantulis (thallum formantibus) dense aggregatis, radia- 
tim dispositis, inferne parce, superne valde et fasciculatim 
decom posito-subdichotome ramosis, (ramulis quibusdam infe- 
rioribus irregulariter dispositis); ramis ramulisque fastigiatis, 
erectis, adpressis, fere linearibus vel subattenuatis, non pau- 
cis pilo desinentibus; cellulis ramulorum radicalium subeylin- 
dricis, 12—-22 u longis, 2,;—5 u crassis, ceteris forma varia 
sed vulgo subceylindricis vel (in sectione longitudinali) penta- 
gonis, (terminalibus non piliferis ovato-ellipsoideis), 5—16 - 
longis, 6—10 u crassis, omnibus membrana crassa, simplici 
et contento largiori homogeno, fusco-viridi. Tab. V, fig. 15 
et 16. 

Isfjorden: Green Harbour; Smeerenbergbay; Fairhavn. 


Mig vetterligen är hittills icke någon art af slägtet Che- 
tophora känd såsom förekommande i salt vatten. Den här 
ifrågavarande växte på klipphällar och större stenar, hvilka 
blottades vid ebb. I förening med Schizosiphon scopulorum 
bildade den ett mörkt stratum, som på vissa ställen, t. ex. 
Smeerenbergbay, egde en rätt stor utsträckning. 

Arten synes vara väl skild från alla de arter, hvilka jag 
känner. Att cellerna i hela bålen med undantag af rotgre- 
narne äro i det närmaste lika långa, och af obetydlig längd i 
förhållande till tjockleken skiljer den från flertalet af beskrifna 
arter. Denna karakter har den gemensam med Ch. pachy- 
derma Wittr. (Gottl. och Öl. Allort pas. 20 tall: IV) fo. 13), 
men denna är åter i flera andra hänseenden högst olika, så- 
som en jemförelse mellan de båda arternas diagnoser lätt ger 
vid handen. Cellernas form, cellmembranernas beskaffenhet, 
förgreningen m. m. är olika hos båda arterna. I allmänhet 
är, såsom redan i diagnosen. angifvits, cellerna hos Ch. mari- 
tima nästan cylindriska, något tjockare på midten än vid än- 


!) Rörande familjens begränsning se WITTR. Gotl. och ÖL Alg. p. 25. 


52 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


darne, eller också äro de — detta gäller i syrnerhet om de 
festa af de celler, från hvilka grenar utgå, — i optiskt längd- 
snitt 5-kantiga. Stundom äro dock cellerna uästan klotrunda 
eller ellipsoidiska. De terminalceller, hvilka icke uppbära 
ett hår, hafva en äggrund eller äggrundt-elliptisk form. Rot- 
orendellvikes äro cylindriska och skilja sig från bålens öfriga 
celler derigenom, att de i allmänhet äro flera gånger så långa 
som tjocka (se fig. 16); de öfriga äro merendels föga (sällan 
11; gång) längre än tjocka. 

I Botanische Zeitung N:o 2 och N:o 5 för år 1876 har 
Cienkowski visat, att hos en art af slägtet Stigeoclonium vissa 
af bålens celler öfvergå i en palmellacélik bildning. Att nå- 
got dylikt äfven försiggår hos Ch. maritima, skulle jag vara 
böjd att antaga. I dess kolonier finnes nämligen innesluten 
en stor mängd af en Palmellacé i olika utvecklingsstadier. 
Några Palmellacé-celler äro till den grad lika vissa af Cheeto- 
phoransceller att det ligger nära till hands att anse, att de 
ursprungligen varit sådana, men sedan frigjort sig från sitt 
sammanhang med bålens öfriga celler. 


Fam. III... CONFERVEAE!). 


Genö I; , ULOTERIX  (Kötg): 
Alg. Dec. N:o 144 sec. Spec. Alg. p. 345. 


"1. U. discifera Nos. 

U. thallo lineari vel apicem versus incrassato, 13—060 
crasso, simplici vel parcissime ramoso, ramis brevibus, oppo- 
sitis, claveformibus; cellulis brevissimis, membrane parte trans- 
versali vulgo tenuissima, longitudinali contra crassa, 3—6 u 
et ultra, contento intense viridi, homogeno (= corpore chloro- 
phylloso) lumen cellul& explente; corporibus chlorophyllosis 
disciformibus, plerisque biplanis vel plano-convexis, nonnullis 
biconcavis vel plano-concavis, his diametro vicina exceden- 
tibus, omnibus diametro 10—25 u, crassitudine 2—5 (vulgo 
2—3 u.) Tafl. V fig. 10—14. 

Fairhavn et Duympoint. 


!) Beträffande familjens begränsning se WITTR. Gotl. och Öl. Ale. p. 
27—28. 


BIHANG TILLCK. SV. VET.-AKAD. HANDL:. BAND; 4, N:O 6. 53 


På båda de ställen, der denna egendomliga art anträffades, 
växte den på klipphällar, hvilka lågo blottade vid ebb. Vid Fair- 
havn förekom den tillsamman med Enteromorpha intestinalis, f. 
compressa, Schizosiphon scopulorum och Chetophora maritima. 

Bålen är i allmänhet trådformig, jemtjock eller smalare 
vid basen än mot spetsen, i tjocklek vexlande mellan 15 och 
60 u. Den bildas af talrika, i en rad liggande korta celler. 
Den transversella delen af cellernas membran är 1 bålens 
öfre hälft mycket tunn, i de nedre stundom temligen tjock. 
Deremot är den longitudinela delen alltid särdeles tjock. Jag 
har ej sett något exemplar, hos hvilket dess tjocklek icke 
uppgått till 3 «4; i allmänhet är den 6 u och derutöfver i 
tjocklek. — Cellrummet är helt och hållet uppfyldt af ett 
starkt grönt, homogent innehåll — klorophyllkroppen. Denna 
har i allmänhet formen af en cirkelrund, på båda sidor plan 
skifva, hvars diameter varierar från 10—235 u och hvars tjock- 
lek icke öfverstiger 5, men vexlar mellan 2—5 u. I optiskt 
längdsnitt visar sig en sådan klorophyllkropp rektangulär med 
svagt afrundade hörn. 

Här och der finnes det emellertid i bålen celler, hvilkas 
klorofyllkropp visserligen är till omkretsen cirkelrund, men 
hikonkav, plan-konkav eller konkav-konvex (se tafl. V, fig. 
10—13). Celler med dylika klorofyllkroppar förekomma än 
ensamma än 2 och 2. I senare fallet kunna antingen båda 
cellernas klorofyllkroppar vara konkav-konvexa och dessa 
vända då alltid den konvexa ytan mot hvarandra eller också 
är den ena cellens klorofyllkropp plan-konkav, den andras 
konkav-konvex, hvarvid den senares konvexa yta är vänd mot 
den förres plana yta. Dessa cellers egendomliga klorofyllkrop- 
par hafva enligt regeln en större diameter än de intill dem lig- 
gande cellernas, hvilket synes vara något för denna art karakteri- 
stikt. — Celler finnas också på vissa ställen i bålen, som hafva en 
plan-konvex klorofyllkropp. Oftast är det fallet med de celler, 
hvilka ligga omedelbart intill dem, hvilkas klorofyllkroppar 
äro bikonkava, konkav-konvexa eller plan-konkava, hvarvid 
den plan-konvexa klorofyllkroppens konvexa yta alltid är vänd 
mot den närliggande klorofyllkroppens konkava yta. 

Några af de tagna exemplaren äro greniga, men alltid 
mycket sparsamt. Grenarne äro motsatta, korta, mot spetsen 
starkt förtjockade, klubblika och bilda en mot bålens längd- 
axel rät vinkel (tafl: V fig. 12). 


34 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Denna. grenbildning synes hafva uppkommit derigenom 
att någon af bålens celler delat sig i longitudinel riktning i 
tvenne lika stora dotterceller, och hvar och en af dessa på 
samma sätt åter i två. Antagligt är, att af de båda sistnämnda 
endast den yttersta på hvarje sida ånyo dela sig i samma 
riktning som förut och så allt framgent, så att grencellernas 
uppkomst betingats genom apicalcellens delning och tillväxt. 
I följd af detta bildningssätt komma de båda motsatta gre- 
narna att stöta omedelbart intill hvarandra i bålens centrum. 

Såsom fig. 13 och 14 på tafl. V utvisa, öfvergå vissa 
individ af denna art stundom i ett Schizogonium-stadium !). 
Schizogonium-formen uppkommer derigenom att ett större 
eller mindre af Ulothrix-trådens celler delat sig en eller flera 
gånger i en med bålens längdaxel parallel riktning. Bålen 
kommer härigenom att på vissa ställen utgöras af 2—fera i 
bredd liggande celler. Ån är det endast en och annan cell, 
som undergått en sådan delning, än är det flertalet af bål- 
cellerna (fig. 14). Stundom dela sig de nedre cellerna icke, 
men deremot de festa af de öfre (fig. 13). TI senare fallet 
är bålen alltid nedtill högst betydligt (omkring 3 gånger) 
smalare än upptill, hvarvid dock kan inträffa, att vissa delar 
äro betydligt tjockare än de intill stötande. Hos de individ 
och de delar af bålen, der en upprepad celldelning ägt rum, 
äro cellerna mycket olika med hänsyn till sin utsträckning i 
bålens transversella riktning. De kunna i detta afseende va- 
riera från 5—30 u. Deremot är deras utsträckning i bålens 
längdriktning obetydlig och konstant densamma, nämligen 
Da ANN 


Gör: IE UTA DOPEHORA KUrg: 


Phyc. gener. p. 262. 
”1. Cl. diffusa (Dillw.) Harv. 


Phyc. Brit. t. CXXX. :Conferva ' diffusa -Dillw. Brit. 
Conf ii. 21 


Fairhavn. 


Endast några individ af denna för Spetsbergens algflora 
nya art erhöllos i Augusti månad. De växte tillsamman 
med följande. 


!) Om Schizogonium se Körtz Phyc. gener. p. 245—246. 


BIHANG TILL K. SV. VEC.-AKAD. HANDL. BAND. 46 N:0O 6. 55 


2. CI. areta (Dillw.) Körz. 
Phyc. gener. p. 263. Conferva arcta Dillw. Brit. Conf. p. 
67, Suppl. t. E. 


Belsound ; Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna, 
Kap Staratschin; Smeerenbergbay; Fairhavn; Mossel- 
bay ; Treurenbergbay; Duympoint; Low Island. 


Denna art förekommer längs hela Vestspetsbergens vest- 
och nordkust, dock ingenstädes i någon större ymnighet. 
Vanligast visade den sig vara vid Norsköarna och Smeeren- 
berg berg. Vid Low Island upphämtades den med botten- 
skrapa flera mil till sjös. Sällan träffades denna inom tidvattens 
området, utan oftare på betydligare djup — 2—10 fmr. Den 
var fäst på sten. — Den Spetsbergska formen ansluter sig när- 
mast till Conferva arcta b. i Aresch. Phyc. Scand. p. 427 (Con- 
ferva vaucherieformis Ag. Syst. Alg. p. 118). Zoosporförande 
exemplar har jag tagit i Augusti månad. 


Gen. III. RHIZOCLONIUM Körz. 
Ehye: gener. por 20k: 


”1. Rh. riparium (Roth.) Harv. 
Man. p. 206 (Rhizoclonium riparia). Conferva riparia Roth. 
Cat. Bot. III p.s216: 

Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna; Smeeren- 

bergbay; Foulbay; Fairhavn. 

Den Spetsbergska formen är Conferva implexa b. 1 Aresch. 
Phyc. Scand. p. 434. Den bildar ett temligen tjockt och 
stundom ganska vidsträckt stratum på klipphällar, som blottas 
vid ebb. Vid Smeerenbergbay var den rätt ymnig. Några 
zoosporförande exemplar af den samma har jag icke sett. 


Gen. IV. UROSPORA ÅARESCE. 
ObsrPhycs IN porlös 


1. U. penicilliformis (Roth.) ARESCH. 
Obs. Phyc. II, p. 4. Conferva penicilliformis Roth. Cat. 
Borel. p. 24715 
Syn. Conferva hormoides in J, G. Ag. Spetsb. Alg. Progr. 
poetetibidr. ps (ib 


Fairhavn; Treurenbergbay; Duympoint. 


56 KJELLMAN. OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Denna förut endast af Vahl på Spetsbergen tagna art, 
såg jag ingenstädes på Vestkusten. Vid Fairhavn var den 
ej sällsynt på klippblock, hvilkas öfre del låg blottad vid ebb. 
De vid Duympoint i Juli tagna exemplaren äro rikt försedda 
med zoosporer. Under våren och sommaren träffar man (en- 
ligt Aresch. Obs. Phyc. II, p. 3) i Bohuslän zoosporförande 


individ af arten. 


Gen. V. CONFERVA  (L)3. 
Syst, Nat; Hd. oc Pelle 


1. C. Melagonium (WEB. et MOonRr). 

Reise p. 194—195. 

Belsound; Isfjorden: Green Harbour, Skansbay, Gåsöarna; 
Smeerenbergbay; Fairhavn; Mosselbay; Treuren- 
bergbay. 

Conferva Melagonium är icke sällsynt vid Spetsbergens 
kust. Den förekommer mestadels på grusbotten på 5—15 
famnars djup, vidfästad små stenar. Jag har sett exemplar, 
som voro 50 ctmr långa och omkring 1 mm. i diameter. 


Fam. IV. CHARACIEZE 2). 
Gen. I. CODIOLUM Al. BRAUN. 
Als; Unie: p:i19: 


”1. C. Nordenskiöldianum Nos. 3). 
C. thallo (in speciminibus adultis, zoosporiferis) 175—400 
u longo; clava 100—250 longa, stipitem longitudine su- 
perante. Tafl. V, fig. 1—9. 
Duympoint på stenar i vattenmärket. 
Så vidt jag har mig bekant är förut endast en art af 
detta slägte beskrifven, nämligen C. gregarium, hvilken år 1852 


1) Slägtet tages här i den omfattning, att det inbegriper alla de Con- 
ferveer, hvilka af KÖTZING i Spec. Alg. föras till slägtena Cheto- 
morpha och Conferva, de dock undantagna, hvilka tillhöra slägtet 
Microspora Thur. (Rech. Zoosp. p. 12—13). 

2) Familjen tages här i den omfattning, som WITTROCK (Gotl. et ÖT. Alg. 
p. 32) gifvit åt densamma. 

3) Jag har uppkallat denna art efter Professor A. E. NORDENSKIÖLD. 
hvilken framför andra vi hafva att tacka för kännedomen om Spets- 
bergens natur, och som var ledare för den expedition, under hvilken 
jag var i tillfälle att göra de iakttagelser och samlingar, för hvilka 
i denna uppsats redogöres. 


BIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 6. 57 


fanns af Alexander Braun, och af honom blifvit på ofvan an- 
gifvet ställe utförligt beskrifven och noggrannt afbildad. Den 
Spetsbergska arten liknar visserligen rätt mycket denna C. 
gregarium, men är dock utan tvifvel att anse såsom en från 
denna mycket väl skild art. 

Med hänsyn till bålens form öfverensstämma i allmänhet 
de båda arterna med hvarandra såsom lätt visar sig vid en 
jemnförelse mellan de figurer, som på tafl. V lemnas af C. 
Nordenskiöldianum i olika utvecklingsstadier och dem, som 
åtfölja beskrifningen af OC. gregarium. Dock är den del af 
bålen, som Braun benämner »clava» (klubban), hos den förra 
arten oftare utdraget omvändt äggrund än aflång, hvilken form 
den i allmänhet eger hos OC. gregarium. 

En väsentlig olikhet mellan de båda arterna är den, att 
»stipes» hos fullvuxna exemplar af C. Nordenskiöldianum all- 
tid är kortare än klubban, men hos C. gregarium åter 1!/s—3 
gånger längre. 

Hos 8 zoosporförande exemplar af C. Nordenskiöldianum 
hade stipes och klubban följände längd. 


Stipes' längd. Klubbans längd. 
60 u 110 u 
60 » 1305 
SJUME 100 » 
100 » 150 » 
100 » 2015 
110 » 2 
150 » 160 » 
O0 20059- 


— .C. gregrarimm är till alla delar större än C. Norden- 
skiöldianum. Hos den förre är klubban 250—500, vanligen 
omkring 333, wu lång och 66—90 :: tjock; stipes upptill 22—29 
tjock. Klubbans tjocklek hos C. Nordenskiöldianum varierar 
mellan 25—50, stipes” mellan 10—16 u. Cellinnehållet är hos 
C. Nordenskiöldianum finkornigt grönt eller stundom med en 
svag dragning åt blågrönt. Några stärkelsekorn innehåller 
cellen icke hos något af de tagna exemplaren. 


Gen. Il. CHARACIUM Al. BRAUN. Fa 
in Kätz Spec. Alg. p. 208. Abbe 
>1. Ch. spec. 
Mosselbay. 


58 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


På ett exemplar af Pylaiella litoralis, taget i Mosselbay 
i Okt. 1872, finnes fästadt ett individ af en Characium-art, 
som icke är identisk med någon af de arter, hvilka äro be- 
skrifna i arbeten, för tillfället tillgängliga för mig. Då jag 
emellertid saknar en betydlig del af den hithörande littera- 
turen och många arter af detta slägte under sista tiden blif- 
vit beskrifna, med någon af hvilka den här ifrågavarande 
torde kunna identifieras, vill jag icke åt densamma gifva något 
namn. Jag lemnar på tafl. IV en figur (10) af den. Det er- 
hållna exemplar är zoosporförande, till formen smalt omvändt 
äggrundt, 40 wu långt och, der det är som tjockast, 12,5 wu i 
tjocklek. Stipitaldelen är ytterst kort. Upptill finnes en por, 
genom hvilken zoosporerna uttränga. 

Utom de nu anförda Chlorozoosporaceerna finnas i min 
samling två eller möjligen tre arter, tillhörande denna alg- 
grupp. Dessa lefva inuti andra alger. För dem skall jag 
vid ett annat tillfälle särskildt redogöra. 


VI. .PHYCOCHROMOPHYCEA, 
Fam. I. RIVULARIEE!). 
Gen. I. SCHIZOSIPHON Kärz. 


Phyc. gener. p. 233. 


"1. S. seopulorum (Web. et Mohr) Körz. 
1. ce. Conferva scopulorum Web. et Mohr, Reise p. 195. 
Isfjorden: Green Harbour; Smeerenbergbay; Fairhavn. 


Arten var temligen ymnig på de angifna lokalerna. Den 
växte på klipphällar, hvilka lågo blottade vid ebb. Den är 
mindre och mindre tufvig vid Spetsbergens än vid Skandina- 
viens kust. 


1) Jfr. WITTR. Gotl. et ÖL Alg. p. 67. 


BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND: 4. N:O0 6. 


Pars 


EXPLICATIO FIGURARUM. 


Tab. I 


Fig. 1. Laminaria solidungula J. AG. 


sori: zoosporangia et paranemata. 


Fig. 2—3. Laminaria Agardhii NoB. 


ss 2. Paranema. 
. 3. Zoosporangium uniloculare. 


Fig. 4—5. Laminaria digitata (L.) LAMOUR. 


. 4. - Paranema. 
. 5. -Zoosporangium uniloculare. 


Fig. 6—7 (7a et 7 b). Alaria grandifolia J. AG. 


. 6. Paranema. 
«7. -Zoosporangia unilocularia. 


Fig. 8-9. Saccorhiza dermatodea (De la Pyl.) J. AG. 


. 8 :Paranema. 
. 9. Zoosporangium uniloculare. 


Fig. 10-12. dChordaria flagelliformis F1. Dan. 
f. ramusculifera NoB. 


. 10 plantam magnitudine naturali exhibet. 
. 11. Filum thalli periphericum cellulosum. 
. 12. Zoosporangium uniloculare. 


Fig. 13-15. Chordaria flagelliformis F1. Dan. 
f. chordeformis NoB. 


. 13 plantam magnitudine naturali exhibet. 
. 14. Filum thalli periphericum cellulosum. 
. 15. Zoosporangium uniloculare. 


Fig. 16 18. Chordaria flagelliformis F1. Dan. 
f. subsimplex NoB. 


. 16 plantam magnitudine naturali exhibet. 
g. 17. Filum thalli periphericum cellulosum. 
g. 18. Zoosporangium uniloculare. 


539 


60 KJELLMAN, OM SPETSBERGENS THALLOPHYTER. 


Fig. 19. Chordaria flagelliformis Fl. Dan. 
f. typica. 


Filum thalli periphericum cellulosum plant&e in Bahusia lecte. 


Fig. 20. Chordaria divaricata AG. 


Filum thalli periphericum cellulosum plante in Bahusia lecte. 
Fig. 21. Phloeospora tortilis (Rupr.) AÅRESCH. 
Exhibet figura plantam juniorem magnitudine naturali. 


Figuris 10, 13. 16 et 21 exceptis. omnes 400:ies sunt amplificat>e. 


Tab. IL: 
Fig. 1. Dictyosiphon foeniculaceus (Huds.) GREV. 


Subspec. D, hispidus NoB. 


Plantam magnitudine naturali figura exhibet. 


Fig. 2—3. Chetopteris plumosa (Lyngb.) KöTz. 
Fig. 2. Ramellus zoosporangiis unilocularibus obsitus, 125:is amplif. 
Fig. 3. Pars ejusdem, 225:is amplif. 


Fig. 4—6. Sphacelaria arctica HARrRY. 
Partes thalli zoosporiungia multilocularia forma diversa gerentes, 125:ies 
amplif. 


Tap. LIT 


Fig, 1—8. Ulva crassa NOB. 


Fig.1 et2 plantas forma diversas magnitudine naturali exhibent. 


Fig. 3. Pars thalli a superficie visa. 

Fig. 4. Sectio transversalis partis stipitalis medize. 

Fig. 5. Sectio longitudinalis partis stipitalis superioris. 
Fig. 6. Sectio transversalis thalli paullulum supra stipitem. 
Fig. 7. Sectio transversalis thalli medii. 

Fig. 8. Sectio transversalis thalli supremi. 


Figuris 1 et 2 exceptis, cetere omnes 225:ies sunt amplificate. 


TANT: 


Fig. 1—7. Monostroma Blyttii (Aresch.) WITTR. 


Fig. 1 plantam form&e non typice magnitudine naturali exhibet. 
Fig. 2. Sectio transversalis partis stipitalis inferioris. 

Fig. 3. Sectio transversalis partis stipitalis superioris. 

Fig. 4. Sectio longitudinalis partis stipitalis supreme. 

Fig. 5. Sectio transversalis thalli paullo supra stipitem. 


- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 6. 


Fig. 6. Sectio transversalis thalli medii. 
Fig. 7. Sectio transversalis thalli supremi. 


Fig. S—9. Monostroma lubricum Nor. 


Fig. 8. Pars thalli a superficie visa. 
Fig. 9. Sectio transversalis thalli. 


Fig. 10. Charaecium spec. 


61 


Fig. 2—3 125:ies, fig. £4— 8 225:ies, fig. 9—10 400:ies sunt amplificat2e. 


"Tab. V:. 


Fig. 1-9. Codiolum Nordenskiöldianum Nos. 


Plante diverso evolutionis stadio; fig. 3—9 plant&e zoosporifere. 


Fig. 10-14. Ulothrix discifera NoB. 


Fig. 10—11. Partes plantarum thallo normali. 
Fig. 12. Pars plant&e thallo ramoso. 


Fig. 13. Pars inferior plantie in Schizogonium Kiitz. transeuntis. 


Fig. 14. Pars superior plante ejusdem. 


Fig. 15—16. Chetophora maritima Nos. 


Fig. 15. Pars plantul&e superior. 


SoS 


Fig. 16. Pars plantul&e inferior, rhizihå predita. 


Fig. 10—14 400:ies, ceter2e 225:ies sunt amplificat>e. 


ake dat förllros 


SOT Heja ål : KS 20 


Virerie il HIN PAIRS 


Ar I AdÄT ä -. 
Aes at 
pre maunibiiidenrebiof ve 


san ÄN SKOL nyv fal STEAIV 


LS FP id vg fb 
är FE 1 äv aosliunh rlnuitof, å Mor hEN 


A AAA Se ok lsker 2 Lr 
"ni 4 Mets PR VER 


snäbngs ' Lake [EV AI RR sa At ma NN SOT 
- ar ino sota 2 mel NIT 


fär farttina lid sAoqatsad) PAD 
NN Å rt | HÄL id ÖNBåRe tå 
00 mtifavitt.: AdTstN. Av tai mg 


dl of ILL PTL ve ita 


$ i , ME 
Ty pas 
r | . 
Kg 
MÅ 
c ö 
je ri böter ö (LIL Br 
X 
Br IV 
ER FA TE jul 4 TN NNE 
gg in tAdT SURT VIA nl brl 
i å i er - Fl vå ? KJ AM rå lö åh få 
fur ever Vila ÖRUS ARN 


ör ida dias ettan MARK 
bu tef lag anskål LA vana vn 


wo 


ckholm 


TO 


ryckeriet 


Bihang t.K. Svenska Vet. Akad. Handl. B.4. N: 


Kjeltiman del 


Bihang t.K. Svenska Vet. Akad. Handl. P.4.Ne 5 


Fig.1 


Tafl. I. 


1.Dictyo 


d 


iphon foeniculaceus subspec. D. hispidus 
45,65. Sphacelaria arctica. 


Sa 


= 


= ; = VAS PRESS ry - 
= FARS: OMM 
> (ögna ESO Re : 
TN gora AS RS SA RE NOA 5 
FÖRR RA | 
Ka NE a : 
0 — — G886G 
: Cm 
: = 
- RT 
2 - PP 
2 3 
g 5 
5 
A 3 
< oll : 


Bihang 1. K Svenska Vet Akad Handl. B 4. N2 6. Tafl.N. 


HeraRA I 


| Fig.10 


Kjellman del. Central-Tryckeriet, Stockholm 


1 7 Maonaostroma Blvtti 2 åa MaAncetroma bihricinim ; beter BEA 
1-7. Monosiroma bly. c vVlonostroma iuDricum naraclura Spec 


late 
TV 


Taft 


Bihang 1. K. Svenska Vet. Akad. Handl. B.4 N:6 


; a ja grann 


INC S 


[TDI RUNDA umvEdnmm 


SS 


= NAND = 


IH 


EESTREAN | 
=E) 


SE FA Fn a SAS KA JES SER 
(GUNNO GVARA BA RB RNER 826 09087 Tot 


Kjellraan del. 


tima 
iLUla 


Ti tr 


4 


FÖRT It eektboina ba eu 
16.Cheetophora 


15 


ma 


Å 


id, 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band 4. N:o7. 


OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER 


EKOT TEVE EE ORKAR: 


MEDDELADT DEN 13 SEPTEMBER 1876. 


STOCK HOLM, 1276. 
P5 Än NORS TEDI& SÖNER 
EONGL. BOETRYOEKARE 


a 


-ANUDONETN ANOONE 


A 


De rika entomologiska samlingarna i såväl Riksmuseet i 
Stockholm som Göteborgs naturhistoriska museum mmnehålla 
bland mycket annat värdefullt äfven en ej ringa mängd exo- 
tiska - myriopoder, hemförda från olika verldsdelar. WSärskildt 
eger Riksmuseet i den delen åtskilligt nytt och ovanligt, som 
förvärfvats under fregatten Eugenies verldsomsegling åren 
1852—53. Genom vänligt tillmötesgående från dessa samlin- 
gars resp. intendenter, hrr professor C. Stål och A. W. Malm, 
har jag blifvit satt i tillfälle att egna ifrågavarande afdelningar 
en sorgfälligare granskning, och det är resultatet deraf, som 
härmed framlägges. 

Det var egentligen min afsigt att här blott omnämna det, 
som syntes vara för vetenskapen nytt, men jag har äfven upp- 
tagit några förut kända arter, dels för att gifva ett bidrag till 
kännedomen om deras utbredning, dels för att framhålla några 
för dem väsendtliga karakterer, hvilka hittills varit förbisedda. 
Åtskilligt emellertid af det, som angifves såsom nytt, är det 
måhända icke, utan skall kanske låta sig inrangeras under de 
äldre författarens generella och osäkra arter. Dervid har jag 
då rönt andra nyare myriopodologers öde. Man kan nämligen 
som bekant icke slå upp en nyare deskriptiv uppsats om my- 
riopoder utan att finna det mesta, om icke hela materialet, 
framstäldt såsom för vetenskapen förut okändt. Utan tvifvel 
beror detta till en del på omöjligheten af att utan närmare 
kännedom om de äldre författarnes typer öfvertyga sig om 
hvad de verkligen haft för ögonen. 

För att så mycket som möjligt underlätta identifieringen 
af här nedan beskrifna former har jag, då figurer ej kunnat 
erhållas, egnat dem temligen fullständiga beskrifningar. Upp- 
repandet af en del för flere arter nästan gemensamma eller 
föga utmärkande karakterer kan måhända anses tynga diag- 
noserna såsom onödig ballast, men skänker till ersättning möj- 
ligheten af jemförelse, om så behöfves. De mera väsendtliga 


4 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


och vigtiga kännetecknen — af hvilka några här för första 
gången användas — böra dock särskildt falla i ögonen genom 
den gruppering af arterna som vidtagits. Ty att ordna ar- 
terna blott efter de olika s. k. faunaområdena har synts mig 
mindre lämpligt, då dels ej materialet varit större, dels en 
mängd myriopoder äro verkliga kosmopoliter, — något som 
de för öfrigt tydligen måste vara, eftersom de med lätthet kunna 
medelst skeppslaster, flytande trästammar m. m. sprida sig 
från ö till ö, från verldsdel till verldsdel. 


Ordo I. CHILOPODA LATREILLE. 


Fam. Scolopendrid& (LEACH.) 
Gen. Scolopendra (LIN.) NEWPORT. 

Den diagnos, som i en föregående uppsats!) är lemnad af 
slägtet Scolopendra, uppstäldes — liksom de öfriga slägtdiagnoserna 
derstädes — närmast på grund af det material, förf. då hade att för- 
foga öfver. Under bemödandet att göra begränsningen skarp och 
klar blef diagnosen i vissa fall för trång, såsom det synes vid ett 
genomgående af följande artbeskrifningar. 

Skolopendrorna synas mig lämpligen kunna delas i följande 
fyra grupper: 


I. Collares (1. Collaria nov. subg.) 


Scutum dorsale primum antice prope marginem sulco transverso, 
marginem sequente. 

De skolopendror, som här blifvit sammanförda till en grupp; 
äro i flere afseenden olika de följande. Ej nog med att de såsom 
en genomgående karakter hafva första segmentet ofvan försedt med 
en framtill tvärgående eller något bågböjd fåra, som löper parallelt 
med framkanten, de hafva dessutom oftast äfven en rikligare tagg- 
väpning och (med undantag dock af Sc. otomita SAuss.) 2:a käk- 
benparets höftdel annorlunda danad. Det parti, som lemnar fäste 
åt de små tandbärande styckena, är nämligen genom en tydlig 
sutur skildt från det öfriga. Detta frånskilda främre parti är åter- 
igen försedt med en längsgående sutur, som liksom delar det i två 
trekantiga delar, vid hvilkas framkant tandlamellerna äro fästa. 
Rryggsköldarnes två längsgående intryck, som i allmänhet ej börja 
förr än på 3:e skölden, sträcka sig hos de flesta af dessa äfven 
fram på hufvudet. 

A. Femora pedum 2:i— 20:i paris supra apice spinulosa. 

Caput supra lineis duabus longitudinvalibus integris, antice di- 
vergentibus, impressis.  Coz&e pedum maxillarium 2: paris parte 
antica (triangulari) suturå transverså disereta.  Antenne 17—19- 


1) Myriopoda Africa australis etc. (Öfvers. Vet. Ak. Förh. 1871 N:o 9, 1872 
N:r 5 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 5 


articulatae, articulis vestitis dense pubescentibus, sed setis non seri- 
atim dispositis. Scuta ventralia suleis exarata. Pedes penultimi, 
sicut ceteri, articulo penultimo infra calceari unico. 
a) Pedes anales articulo secundo etiam armato. Scutum 
dorsale ultimum convexum, non carimatum. 


1. Scolopendra gigantea (Lin.) 
Syn.: 1758. Scolopendra gigantea LiN., Syst. Nat. ed. X p. 638. 


a: » gigas LEAcH, Linn. Trans. XI p. 383 
? (sec. NEWPORT.) 

» 1844. » SVANEMWE. 6 binna Pranss XNlAGp. odd. 

» » » gigantea NEWP., o. c. p. 400. 

» » » insignis GERVAIS, Ånn. Soc. entom. 


de France p. XXIX 
(sec. GERV.) 

» 1847. » » » Ins:; Apt. IV p. 278 
pl. 43, fig. 4. 

Lata, subtiliter et sparse punetata. Caput zeque longum ac latum 
Coxze pedum maxillarium 2:1 paris parte antica discreta sulco longi- 
tudinali sat profundo et antice sulcis obliquis abbreviatis; dentibus 
8, quorum 2 (1. saltem 1) exterioribus distantibus et distinctis, 
interioribus indistinctis, fere confluentibus; processus partus femo- 
ralis sat magnus, tuberculatus. Antenne 19-articulatae, articulis 8(?) 
primis subglabris, longitudinem seutorum dorsalium anteriorum 7 
subaequantes. Scuta dorsalia latissima, longitudine (etiam majorum 
posteriorum) fere dimidio minore quam latitudine, 5—21 lateribus mar- 
ginatis. — Scutum ventrale ultimum longius quam latius, apice subtrun- 
catum, angulis tamen subrotundatis. Pedeslatitudine corporis longiores, 
femoribus 2:1—20:i paris supra apice spinulis paucis (2—5). Pedes 
1:i paris calcearibus 1,1,1,2 (articulis 1 [femori] — 4 affixis). Pedes 
anales teretes, sat breves, longitudinem scutorum dorsalium poste- 
riorum fere 4, anteriorum fere 6 3 xXequantes; articulo primo longis- 
simo, spinis c. 25—30 supra, infra et in latere interiore sparsis; 
processu apicali crasso nec longo, c. 7-fido; articulo secundo supra 
apice spinulis 2. Pleure segmenti ultimi subtiliter punctata, apice 
producto 7-fido spinulaque laterali mimina distante. 

Color olivaceo-ferrugineus, infra pallidior. 

onolea(C-212) mm; lat: 201 m.m.; long; ante; 42 m.m.; 
long. ped. an.: 37 m.m. 

Riksmuseum eger af denna art, som utmärker sig för sin stor- 
lek, sin ovanligt rika taggväpning m. m., tvenne exemplar, det ena 
från S. Amerika (Columbia), det andra från obekant lokal. 

Jag har för denna jättinna bland skolopendrorna användt Linnés 
artnamn gigantea, ehuruväl "Linné, såsom Newport visat, ursprung- 
ligen ej haft någon annan typ för sin art än en (oriktig) figur i 
Browns arbete öfver Jamaica. Den enda säkra synonymien är Sc. 
insignis GERVAIS; men om man genomläser hvad Newport och Ger- 
vais yttra om de citerade »arternas» frändskaper, så kommer man 
lätt till det antagandet, att Sc. gigas LEACcH, gigantea (LIN.) NEwP., 


6 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


och GERVAIS och insignis GERVA1YS i sjelfva verket äro blott en art. 
Gervais säger om sin gigantea: — — »est fort voisine de la Sc. 
insigne; mais elle est plus brune, et ses trois dents internes, con- 
fondues ensemble, forment sur la partie dentifere de Pappareil forci- 
pulaire une saillie rectiligne; ses pieds de derriere sont plus aplatis 
et un peu ou moins épineux. Crest une varieté bien distincte, 
ou plutöt une espéce å part.» — Newport åter yttrar om Sc. gi- 
gantea: »It differs from Sc. gigas of Leach in the more cylin- 
drical form of the posterior pair of legs and the obeonic femoral 
joints, and in the legs being all of an uniform colour.» Ar olik- 
heten icke större än den, de med de anförda orden viija framhålla, 
så är artskilnaden tydligen icke berättigad. — Anmärkas bör till 
slut, att Newports uppgift om benens taggväpning hos Sc. gigantea 
ej fullt passar in på den art, som här ofvan blifvit kallad med detta 
namn. 
b) Pedes anales articulo secundo inermi. 
Scutum dorsale ultimum fornicatum, carina media longi- 
tudinali. 


2. Seolopendra cristata NEWPORT. 
Syn.: 1844. Scolopendra cristata NEWP., Ann. & Mag. Hist. Nat., 
AIF (pIE98 

» 1844. » » » — Linn. Trans. SIASpEade: 
Lata, subtilissime punctata. Caput fere seque latum ac longum. 
Coxe pedum mazillarium 2:i paris puncetate, parte antica ita ut in 
preced. spec. formata; dentibus 10, quorum exteriore magno di- 
staute, interioribus fere confluentibus; processus partis femoralis 
magnus tuberculatus.  Antenne 17-articulate, longitudinem scu- 
torum dorsalium anteriorum 6 superantes, articulis 3 primis glabris, 
4:0 supra glabro, ceteris dense sed breviter pubescentibus. Scuta 
dorsalia latissima, 5—21 lateribus crasse marginatis; ultimum antice 
fornicatum, medio carinatum 1. cristatum. Scutum wventrale ultimum 
longius quam latius, apice subtruncatum. Pedes femoribus 2::—20:i 
paris supra spinulis 2 apicalibus. Pedes primi paris calcaribus 1,1,1,2. 
Pedes anales teretes, breves, longitudinem seutorum dorsalium po- 
steriorum 3, anteriorum 5 subequantes, articulo primo longissimo, 
supra introrsum spinis magnis c. 5 processuque apicali trifido, infra 
spinis 6 triseriatis. Pleure&e segmenti ultimi subtilissime punctatze, 
apice producto bifido. 

Color olivaceo-castaneus. Antenne et pedes (femoribus exceptis) 
maximam partem viridia. Pedes maxillares 2:i paris pedumque ana- 
lium articulus primus late, corpus inferius femoraque pedum cete- 
rorum ferrugineo-brumea. 

Long.: 162 m.m.; lat.: 16 m.m.; long. ant.; 35,5 m.m.; long. 
ped. an.: 24,5 m.m. 


Från Brasilien (Para: Mus. Holm.). 


B. Femora pedum posticorum (19::—20:i paris?) supra apice 
spinulosa. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 7 


Caput, coxe pedum maxillarium 2:i paris articulus penultimus 
pedum penultimorum ita ut in sect. A. 


a) Antennarum articuli vestiti setis rectis et uncinatis in 
series regulares alternantes digestis (quasi subcostati). 
Scuta ventralia sulcis binis exarata. Pedes anales 
articeulo secundo inermi. 


3. Scolopendra crudelis Kocu. 
Syn.: 1847. Scolopendra crudelis KocH, System der Myr. p. 170. 


Ba 1862: » » IDEM, Die Myriap. II, p. 36, fig. 
I löken, LLGR 
a 11865: » longipes Woov, Myriap. of North Am., 
Pp: 160. 


Lata, subtilissime punctata. Caput paullo longius quam latius. 
Coze pedum maxillarium 2:1 paris parte antica discreta suturis tenui- 
oribus; dentibus 6 magnis, exteriore distante, interioribus conflu- 
entibus; processus partis femoralis sat magnus tuberculatus. An- 
tenne 17-articulate, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 
6 2xequantes, articulis 5 primis subglabris, ceteris seriatim setosis. 
Scuta dorsalia ab 5:0 1. 6:0 lateribus erasse marginatis; ultimum linea 
media longitudinali impressa nulla. Scutum ventrale ultimum lon- 
gius quam latius, apice truncatum. Pedes 19:i paris femoribus supra 
apice spinulis binis, paris 20:1 item supra apice spinulis paucis 
(4—9) et prreterea pone apicem spinulis 1—2. . Pedes primi paris 
calearibus 0,0,0,1—2. <:Pedes anales subteretes, longi, longitudi- 
nem scutorum dorsalium posteriorum 4—5, anteriorum 6—7 2equan- 
tes, articulo 1:o longissimo, spinis plurimis (c. 30—40) in latere 
interiore et inferiore sparsis (infra subseriatis), processuque apicali 
crasso, sat longo, c. 8-fido. Pleure segmenti ultimi subtilissime 
punctate, processu carinato, sat longo, S—12-fido, spinulisque la- 
teralibus paucis (1—4.) 


Color dilute castaneus, scutis dorsalibus 2—20 postice viridi- 
limibatis. (Basis antennarum pedesque apice viridescentes?) 


HiOR os GREMNE sr brats ko FI. IN. LORSL Fant 29 Im 
long. ped. an.: 34 m.m. 


Denna art föreligger i många exemplar från Vestindiens öar, 
särskildt Barthelemy. Afven från Newyork finnes exemplar i Göte- 
borgs museum. 

Antennernas borstklädnad är synnerligen ovanlig. Borsten äro 
€j såsom hos andra skolopendror oregelbundet eller spiralformigt 
strödda öfver ledernas yta, utan de bilda mycket tydliga och regel- 
bundna rader, en rad af raka borst alternerande med en annan af 
krokböjda, hvarigenom antennerna synas liksom refflade. 


b) Antennarum articuli vestiti non seriatim setosi. Scuta 
ventralia suleis nullis (1. tantum antice valde abbre- 
viatis). Pedes anales articulo secundo armato. 


8 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


4. Scolopendra nitida n. sp. 


Lata, nitida, sublevis 1. subtilissime punctulata. Caput fere 
zeque longum ac latum. Coxze pedum maxillarium 2:i paris suturis 
sulcisque partis anticee discrete distinctis; dentibus 6, quorum exte- 
riore magno distante, interioribus fere confiuentibus; processus partis 
femoralis brevis, tuberéulatus. Antenne(?). Scuta dorsalia lata, ni- 
tida, 11—21 lateribus leviter marginatis. Scutum ventrale ultimum 
longius quam latius, apice truncatum. <Pedes breves, latitudinem 
corporis paullo superantes, femoribus 19:i et 20:1 paris supra apice 
spinulis 1—25; articulus 2:us pedum 20:i paris supra etiam spinulosus 
(spinula media 1 atque 1 apicali); articulus 2:i pedum 19:1 paris 
supra apice etiam spinula unica minima. Pedes primi paris cal- 
caribus 0,1,1,1 (?). Pedes anales teretes, breves, longitudinem scu- 
torum dorsalium posteriorum 35 anteriorum 5 xequantes, articulo 
primo longissimo spinis 9, quorum supra introrsum 2—3, 3 infra 
in serie simplici et 3 inter has series triangulatim dispositis, pro- 
cessu apicali haud magno trifido; articulo secundo supra spinulis 3 
(2 mediis et 1 apicali). Pleure segmenti ultimi apice producto 
trifdo. 


Color supra atro-viridis, caput postice, pedes et corpus infra 
flavicantia. 


Long.» 123 mm; lat. : 18: m.m:; long. ped fan:RI54 mm: 


Af denna art finnes på Riksmusum ett (defekt) exemplar från 
norra Brasilien. Då det är illa medfaret, ha vissa karakterer ej 
säkert kunnat angifvas. Processen å såväl sista segmentets pleu- 
raldel som analbenens 1:a led säges här vara treklufven, hvarvid 
dock är att märka, att två af de taggar, med. hvilka processen slutar, 
äro mycket små och måhända eljest snart affalla. 


C. Pedes omnes (analibus exceptis) supra inermes. Antenna 
articulis plus viginti. 


a) Pedes penultimi articulo penultimo caleari 1. Scutunr 
dorsale ultimum linea media longitudinali nulla. 


5. NScolopendra ileros Woop. 


Syn. 1863. Scolopendra Heros Woop, Journ. N. A.'S., new Ser., 
vol: .V, p- 18 (sec WooD); 
1865. » » +. Id., The Myr. of North Am. op. L50- 


Lata, antice attenuata, sublaevis 1. subtilissime punetata. Caput 
subeordatum, supra lineis duabus longitudinalibus integris, antice 
divergentibus, paullo latius quam longius. - Coze pedum maxillarium 
2:i paris parte antica (subtriangulari) indistincte discereta, dentibus 8 
haud magnis, exterioribus paullo majoribus quam interioribus; pro- 
cessus partis femoralis sat magnus, haud tuberculatus. Antenne 
25—articulata, long, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 
73 Öquantes, art. 5 primis subglabris. Scuta dorsalia 7—21 1la- 


BIHANG "TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. ' BAND. 4. N:O 7. 9 


teribus acute marginatis. Scuta ventralia 2—20 sulcis binis; ulti- 
mum latitudine basis vix longius, apice truncatum. Pedes latitudine 
corporis multo longiores. Pedes 1:i paris calearibus 1,0,0,2. Pedes 
anales teretes, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 32. 
anteriorum fere 6 sequantes; articulo primo longissimo, spinis c. 13 
armato, quarum 5 supra imtrorsum (binis approximatis), 6 infra trise- 
riatis, 2 in latere interiore, oblique seriatim adscendentibus, processu 
apicali 6-7-fido. Pleure segmenti multimi dense punctulate, apice 
producto c. 5-fido, circum et prope apicem spinulis 3—4 minoribus, 
et 1 laterali distante. 


Color scutorum dorsalium plurimorum pedumque analium satu- 
rate viridescens. Caput, segmenta 2 prima, antenn&e pedesque fer- 
ruginea. 


Mönster 28 m.m.s: Jat. scuti dors. 16:1 12,5. mms. laty Scuti 
age: long nant. : 32,5, m.m,.; Jong. ped..,an.:.120, m.m. 


Två exemplar, båda från Texas, hafva stått mig till buds. 


b) Pedes penultimi articulo penultimo calcari nullo. Scu- 
tum dorsale ultimum linea media longitudinali im- 
pressa. 


6. Scolopendra, otomita SAUSsURE 


? Syn.: 1860. Scolopendra otomita SAUSSURE, du Mexi- 
que p. 125. 

Sat lata, sublaevis. Caput fere xeque longum ac latum, supra lineis 
longitudinalibus destitutum. Pedum maxillarium 2:i paris coxe integre, 
parte antica non discereta, dentibus 8 distinctis; processus partis 
femoralis crassus, non tuberculatus. Antennae moniliformes, 23-ar- 
ticulate, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6 3 equantes, 
articulis 8—9 primis subglabris.  Scuta. dorsalia (16—)17—21 
lateribus marginatis. dScutum wventrale ultimum latitudine basis bre- 
vius, apice emarginatum. Pedes latitudine corporis longiores; pedes 
1:i paris calearibus 1,1,1,1(?). Pedes anales subteretes, longitudinem 
scutorum dorsalium, posteriorum 4434, anteriorum 63 equantes, articulo 
primo longissimo in latere superiori introrsum spinis 5 processuque 
apicali parvo bifido, in latere inferiore spinis 10—212 in series 4 
digestis. Pleure segmenti ultimi, punctate, apice producto, bifido, 
cireum et prope apicem 2—4 spinulis, lateralique 1 distante. 


Color castaneus, scutis dorsalibus postice viridi-limbatis, linea 
media pallidiore. Caput, segmentum 1", corpusque inferius ferru- 
ginea. 


Hong sell emm; lat. 455 m.m.; long. ant.::d,5; long. ped. 
SA 


Det beskrifna exemplaret är från Texas (Mus. Holm.) 


Ehuru ej alldeles säker på riktigheten deraf, har jag identifierat 
arten med Saussures. Ölretensstämttelsen är 1 de flesta fall stor, fastän 


10 PORAT, OM NÅGRA EXOTSKA MYRIOPODER. 


Saussure haft större exemplar (62 m. m. 1.) att tillgå. Saussure an- 
tyder, att S. otomita och S. atzeca äro hvarandra mycket lika, samt 
hänvisar för den senare till figuren. Taggväpningen på 1:a och 20:e 
benparen är der återgifven olika med förhållandet här ofvan, men 
då teckningen af det främre benparet tydligen icke är trogen, så 
kan ju detsamma vara fallet äfven med det 20:e. 


II. Calearate 1. (Calcaria nov. subg.) 


Pedes anales articulo penultimo infra calcarato. Scutum dorsale 
primum antice sulco transverso nullo. 


Det för skolopendrorna högst ovanliga förhållandet att äfven 
analbenens näst sista led är försedd med en sporre, har föranledt 
nedan beskrifna arts uppställande såsom typ för en särskild grupp. 
Äfven i andra afseenden afviker den ej obetydligt från sina sam- 
slägtingar. Så är t. ex. den bakåt ovanligt långt utdragna sista 
ryggskölden af egendomlig form; tredje ryggskölden mycket stor; tän- 
derna på 2:a käkbenparets höftdel äro särdeles små; buksköldarne 
sakna den vanliga skulpturen. Måhända skall en och annan af 
dessa karakterer gälla i vidsträcktare mån än för Se. calcarata. 


7. Scolopendra 'calearata n. sp. 


Sat gracilis, sublinearis, punctata. Caput dense punctatum, 
fere xeque latum ac longum, supra lineis longitudinalibus destitutum. 
Pedum mazillarium 2:i paris coxe integre subleves, dentibus 10—12 
minimis, valde indistinctis; processus partis femoralis minimus tuber- 
culatus. Antenne 17-articulate, longitudinem scutorum dorsalium 
anteriorum 5 superantes, articulis 3 primis (4:o supra) subglabris, 
ceteris dense pubescentibus. Scuta dorsalia (12—)13—21 lateribus 
marginatis, tertium magnum quinto non minus, septimo majus; ulti- 
mum parvum sed latum, postice medio valde (sed late) productum, linea 
media lungitudinali destitutum. Pedes latitudine corporis longi-ores, 
omnes articulo penultimo calcari 1, (ungue, ut solet esse, calcaribus 
2), ceterum inermes. Pedes anales teretes, longi, graciles, longitudinem 
scutorum dorsalium posteriorum 5, anteriorum 7 subequantes vel 
superantes articulo primo longissimo, (longitudine scutorum 3:1 et 4:i) 
supra introrsum spinulis 5 processuque apicali bifido (in altero pede 
— reproducto? — numerus spinularum est c. 14 processusque 5-fidus), 
infra spinulis c. 9 sparsis. Pleure segmenti ultimi punctatre, pro- 
cessu apicali 5-fido spinulaque laterali distante. 


Color viridescens, margine postico capitis ferrugineo. 


Long.: 46 m.m.; lat.: 4,5 m.m. long.; ant.: 8,5 m.m.; long. 
ped; an.:, ll m.m.;, long. scuti dors. 1. 2ommnmssglas ejusdem 4 
m.m.; long. scuti dors. 3:1 2,5 m.m.; lat. ejusdem: 4,5 m.m. 


Troligen från Kina (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL -K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND: 4. N:O 7. 11 


IT. Multispinate. 


Pedum analium articulus primus infra spinis numerosis, ple- 
rumque in tres series digestis. 


Pedes penultimi articulo penultimo inermi. Scutum dorsale 
primum antice sulco transverso nullo. Coxreée pedum maxillarium 2:i 
paris integre, parte antica non disereia. Scutum dorsale ultimum 
linea media longitudinali impressa. 


Af de skolopendror, som 1 redogörelsen för Sydafrikas myrio- 
poder upptagas (Öfvers. Vet.-Ak. Förh. 1871, N:r 9), höra alla utom 
Sc. elongata till denna grupp, hvarför således den der lemnade slägt- 
diagnosen gäller i sin vidlyftighet egentligen blott för denna. —Tag- 
garne på analbenen undertill äro ordnade i tre rader. 2:a käkben- 
parets höftdel företer framtill icke någon tvärgående sutur utan 
bildar ett enda helt stycke, framtill bärande på vanligt sätt de små 
tandlamellerna. Rygg- och buksköldarnes längsfåror sträcka sig ej så 
långt fram som 1 grupp I. Det näst sista benparet har ingen tagg 
eller sporre på näst sista ledens undre sida; de öfriga benparen ha 
som vanligt näst sista leden väpnad med 1 sporre och kloleden 
med 2 dylika. 


Att bland skolopendrorna säkert urskilja arter är ännu alltid 
förenadt med svårigheter. Svårast synes det dock vara inom denna 
grupp, alldenstund taggväpningen oftast är lika hos fertalet arter, 
färgteckningen också ungefär densamma, och från antenner oeh mun- 
delar fins föga karakteristiskt att aumärka. Tre ofta förekommande 
typer tyckas dock kunna urskiljas: den ena har analbenens två för- 
sta leder ofvan plattade och på ömse sidor med upphöjda skarpa 
kanter (= Sc. platypus BrRASDrt), den andra har äfven tredje leden 
bildad på samma sätt, hvarjemte den har ett större antal ryggsköldar 
marginerade (= Sc. longicornis NEWwP.), den tredje har analbenens 
alla leder nästan trinda och blott 16-—21:e ryggsköldarne margi- 
nerade (=pSc. cognata v. Por.). Om dessa skiljaktigheter blott äro 
beroende på olika kön eller olika utveckling, eller om de äro kon- 
stanta under alla förhållanden, det må kommande forskningar afgöra. 


7. Scolopendra platypus BrRAnDpr. 
Syn. ? 1840. Scolopendra platypus BRANDT, Rec. etc. p. 61. 
» 1871. » Afzelii v. Por., Ofvers. Vet.-Ak. Förh. 
NET OLE p. CU EGR 


Till denna art kan föras en mängd i Stockholms och Göte- 
borgs museer förvarade skolopendror, som förskrifva sig från vidt 
skilda håll: från Vestindien och Sydamerika (Barthelemy och St. Chri- 
stoffer, Surinam, Rio Janeiro, Colonia vid La Platafloden), från 
Kina och Java. Antennerna, som typiskt tyckas vara 20-ledade, 
hafva stundom 1 led mindre, stundom 1—2 mer (hos ett exemplar 


12 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


räknas på ena antennen ända till 23 leder. Ryggens marginering 
börjar i allmänhet på 13:e skölden, men förekommer stundom redan 
på 10—11, stundom ej förr än på 14—15. Längden kan stiga 
ända till 100 m. m. 


9. Secolopendra longicornis NEWPORT. 


?Syn. 1844. Scoiopendra longicornis NEWwP., Linn. Trans. XIX p. 
383. 


Sat gracilis, sublevis. Caput paullo longius quam latius. Pedum 
maxillarium 2:i paris coze dentibus 10 parvis, quorum 2 exterioribus 
magis distinctis; processus partis femoralis sat magnus, tuberculatus. 
Antenne 19—21-articulatae, longitudinem scutorum dorsalium an- 
teriorum 5-—6 sequantes, articulis 6 primis subglabris. Scuta dor- 
salia '7—21 lateribus marginatis; ultimum latum. Scutum ventrale 
ultimum fere zeque longum, ac basis est lata, postice augustius sub. 
truneatum. Pedes anales crassi, longi, longitudinem scutorum dor- 
salium posteriorum 3, anteriorum 4 multo superantes, articulis 3 
primis supra dilatatis et deplanatis, in utroque latere (supra) acute 
marginatis, articulo primo supra spinis 4—53 (binis approximatis) 
processuque apicali sat longo, gracili, 4—fido, infra spinis ce. 9 tri- 
seriatis. Pleure segmenti ultimi punetatze, processu apicali sat longo 
4-(3—05-) fido spinulaque laterali distante. 


Color ferrugineo-castaneus, scutis dorsalibus postice, capite an- 
tennisque plus minus viridescentibus. 


Long: 95 m.m.; lat. 8 m.m.; long: ants: LYsSommslona: 
ped. an.: 16 m.m. 


Från Brasilien, Java, Siam och Kalkutta. 


Den gröna färgen synes hos dessa skolopendror sträcka sig 
äfven till hufvud och antenner. — Kochs Sc. planipes har också 
analbenen på lika sätt formade, men den har blott de 6 bakre rygg- 
sköldarne marginerade. 


10. Scolopendra cognata v. PoraAr. 


Syn. 1871. Scolopendra cognata v. POoR., Öfvers. Vet.-Ak. Förh. 
N:0y05 pa tll4dt 


Utom från södra Afrika finnas exemplar af denna form från 
Egypten, Java och Moluckerna. 


11. Seolopendra impressa n. sp. 


Sat gracilis, sublevis. Caput fere aeque latum ac longum. Pedum 
maxillarium 2:i paris coxe dentibus 9—10 parvis, quorum 2 exte- 
rioribus distinctis, 2—3 interioribus indistinctis; processus partis femo- 
ralis sat parvus, tuberculatus. Antenne 20-articulata, longitudinem scu- 
torum anteriorum 5 subequantes, articulis 6 primis subglabris. Scuta 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 13 


dorsalia (3—)5—21 lateribus marginatis. Scutum ventrale ultimum 
fere eque longum ac basis est lata, postice valde angustatum, apice 
truneatum. Pedes anales suberassi, longi, longitudinem scutorum 
dorsalium posteriorum 33, anteriorum 43 xequantes, articulis 2 pri- 
mis supra deplanatis, extrorsum submarginatis, articulo primo supra 
spinis 5 (binis approximatis) processuque apicali 3—5-fido, infra 
spinis 9 validis triseriatis. PleureÅ segmenti ultimi processu medi- 
ocri 3—4-fido. 

Color-olivaceo ferrugineus, scutis dorsalibus 2—20 postice vi- 
ridi-limbatis, linea media longitudinali pallidiore. 


Long.: 116 m.m.; lat.: 10 m.m.; long. ant.: 20 m.m.: long. 
podifan.: 18 m.m. 


Från ön Keeling (Mus. Holm.) 

Ryggsköldarnes marginering, som börjar redan på de främsta 
segmenten, är inom denna grupp något så ovanligt, att det be- 
skrifna exemplaret synts mig tillhöra en från andra skild art. 


IV. Parcispinate. 


Pedes anales subteretes, parum spinati, articulo primo infra 
spinis 3—2 Il. nullis. Corpus postice elongatum. 

Scutum dorsale primum antice sulco transverso nullo. Scuta 
ventralia sulceis binis distinctis. 

Typen för dessa skolopendror är Sc. elongata. Taggväpningen 
är ganska ringa. På undre sidan af analbenen, hvilka för öfrigt 
icke äro plattade eller marginerade, finnas antingen inga taggar eller 
blott ett par. I denna grupp torde äfven böra inträda några i 
södra Europa och Egypten förekommande arter, hvilkas typ är Sc. 
cingulata LATREILLE. 


ÅA. Pedes penultimi articulo penultimo calcari 1. 


12. Scoloperdra elongata v. POraATr. 


Syn.: 1871. Scolopendra elongata v. Por., Öfvers. Vet.-Ak. Förh. 
INFÖR dkpe utl43t 


I samlingarna finnas exemplar af denna verkligt kosmopolitiska 
art från Sydamerika (Rio Janeiro), Vestindien (Portorico, Barthelemy 
och S:t Christoffer), Asien (Kalkutta, Keeling, Java, Siam, Guam, 
Malabarkusten), Sandwichsöarna och Nya Holland. Alla öfver- 
ensstämma i hufvudsak med den (1. c.) för Scol. elongata gifna be- 
skrifningen: antennerna 18-ledade, 2:a käkbenparets tänder mycket 
små, ryggsköldarne mer eller mindre tydligt marginerade från och 
med den 7:e, de bakre mycket förlängda, äfven om icke alltid 
längden af 18:e, 20:e och 21:a fullt uppnår bredden. Analbenens 
taggväpning vexlar deremet hvad antalet taggar beträffar ej obe- 
tydligt: stundom fins t. ex. ofvan blott 1 tagg utom den tvåklufna 
ändprocessen; insidans taggar saknas ofta helt och hållet o. s. v. 


14 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Den äldsta säkra benämningen för denna art är, enligt den 
granskning jag haft tillfälle att anställa af De Geers typexemplar i Riks- 
museet, Scol. morsitans DEGEER. Detta kan emellertid knappast vara 
Linnés Sc. morsitans, enär Linné i Syst. Nat. ed. X. p. 638 för sin 
morsitans uppgifver »articuli antennarum 20», hvilket antal aldrig 
kan tillkomma Sc. elongata. Dernäst kunde Leachs namn Scol. sub- 
spinipes förtjena att upptagas, men då Newport säger, att såväl anal- 
benens som pleuralpartiets processer äro treklufna och detta aldrig 
varit fallet hos något. af de väl 100 ex. jag undersökt af elongata, 
är hans art möjligen skild. Brandts Scol. septemspinosa är säkerligen 
också synonym, men då taggarne ofta äro till antalet mindre än sju, 
tyckes mig den benämningen olämplig. Vidare skulle man kunna 
hafva skäl att välja något af Newports namn Se. Placee, S. Ger- 
vaisii, S. Ceylonensis, S. planiceps, S. sexpinosa eller S. lutea, hvilka 
alla antagligen utgöra blott en art, men svårigheten är dervid att veta, 
hvilket af dessa namn som bör föredragas. Bland Kochs arter be- 
teckna S. gigantea, S. mactans, S. ferruginea och S. sulphurea 
utan tvifvel också samma art som vår. Under sådana förhållanden 
har jag ansett lämpligast att för arten bibehålla det namn, den er- 
noe 


13. Seolopendra Silhetensis NEWPORT. 


Syn. 1845. Scolopendra Silhetensis NEWPORT, Linn. Trans. XIX p. 
393. 

Af denna form, hvilken blott genom sin frånvaro af taggar 
äfven på analbenens undre sida (och som man derföre kunde vara 
benägen att anse såsom blott en varietet af föregående), eger Riks- 
museet exemplar från Kina och Kalkutta. 


B. Pedes penultimi articulo penultimo infra calceari nullo. 


214. Scolopendra cingulata LATREILLE (sec. BRANDT). 


Från Egypten finnes i Riksmuseet ett exemplar, som öfverens- 
stämmer med den beskrifning, som Brandt (Rec. etc. p. 58) lemnar 
af S. cingulata. Analbenens ändprocess å första leden säges vara 
»fissus»; hos föreliggande exemplar är den 3—4-klufven. Sista seg- 
mentets pleuralprocess är 3-klufven. Ryggsköldarnes marginering 
börjar på den 11:e. Antennerna äro 20-ledade och motsvara i det 
närmaste de 5 främre ryggsköldarnes längd. Analbenen äro något 
längre än antennerna. 


Gen. Cormocephalus Newport 1844. 


(Linn) Trans öxiXt ps (276 00 IIS PORAN Öfvers. Vet.- 
AkörFörh. Teva INO nojrp Lib). 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 15 


I. Pedum articulus penultimus inermis. 


A. Line& dorsales longitudinales impresse jam in scuto primo 
integre. Spiracula parva, rotundata. Pedum analium articulus pri- 
mus secundo brevior. Caput postice impressione furcata. 


1. Cormocephalus impressus n. sp. 


Gracilis. Caput fere eque vel paullo magis latum ac longum, sat 
dense et distincte punctatum. Pedum mazillarium 2:i paris coxe punc- 
tate, dentibus 8—10 minimis, indistinetis, exteriore distante majore; 
processus partis femoralis sat magnus. A'ntenne breves, longitu- 
dinem dorsalium anteriorum 4 2equantes, articulis 6 primis subglabris 
1]. quam sequentibus minus setosis. Scuta dorsalia vix punctulata, 
inter lineas plerumque bisulcata, 10—11 lateribus marginatis, ulti- 
mum multo latius quam longius. Scuta ventraliu 2—20, ut solent esse, 
suleis binis profundis, plurima preeterea antice fossula parva: nlti- 
mum 2eque longum ac latum, postice truncatum. Pedes anales crassi, 
longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 5 superantes, anteri- 
orum 6 subaequantes, articulo primo dimidio longiore quam latiore, 
supra apice profunde sulcato, introrsum spinulis 2 processuque api- 
cali minimo bifido, infra in carina exteriore depressa spinulis 2, in 
imteriore 2; praeterea est margo ipse infra processum apicalem su- 
perum spinis 3—4 armatus; ungue falciformi, calcaribus nullis. 
Pleure segmenti ultimi fortiter punctatae, Pprocessu minimo bifido 
spinulaque laterali distante. 


Color olivaceo-viridescens. 


Honor 20,5 m.m.sölats 2,2 m.m.;long. ant: 4. m.m.; long. 
ped:ran:: 6,5. 

Till grund för beskrifningen af denna i flere afseenden märk- 
liga art ligger ett Göteborgs museum tillhörigt exemplar från S:t 
Domingo. Att de två längsintrycken på ryggsköldarne äro hela 
redan på 1:a segmentet och fortsättas långt fram på hufvudet, är 
något egendomligt, bvarför hit äfven skulle kunna föras exemplar 
från S:t Barthelemy och Newyork, ehuru ryggens marginering ej hos 
dessa börjar förr än på bakre sköldarne och fårorna emellan ryggens 
längslinier äro otydliga. Andra utmärkande kännetecken för arten 
äro analbenens proportioner och taggväpning äfvensom spiraklernas 
form. Hos de följande arterna af slägtet sträcka sig de båda längs- 
intrycken på hufvudet ej öfver halfva skölden. 

Synes komma närmast Corm. lineatus NEWPORT, med hvilken 
jag skulle varit böjd att identifiera honom, om Newports beskrifning ' 
af analbenens 1:a led icke antydde en bestämdt skild art. 


B. Linee dorsales longitudinales impresse in scuto 2:0 in- 
tegre (in scuto 1:o abbreviatze). 


16 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPDER. 


Spiracula valvularia 1. subpyriformia, longitudinalia. Pedum 
analium articulus primus secundo longior. : 


(Scuta ventralia suleis binis; Caput impressione furcata). 
a) Unguis pedum analium calcaribus nullis. ; 


2. Cormocephalus monilicornis n. sp. 


Sat gracilis, punctatus. Caput dense punctatum, sxeque longum 
ac latum. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis dense punctata, 
dentibus 8 parvis, interioribus indistinctis, fere confluentibus; pro- 
cessus partis femoralis sat magnus. Antenne breves, moniliformes, 
longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 4 paullo superantes, 
articulis 6 primis subglabris. Scuta dorsalia subtiliter punetata 
postica tamen fere punctis nullis, nonnulla transverse subcoriacea, 
12—21 lateribus marginatis. Scutum ventrale ultimum latitudine 
basis longius, postice trunucatum. Pedes anales breves, longitudinem 
scutorum  dorsalium posteriorum 3, anteriorum 43 xequantes, sub- 
graciles, articulo primo plus duplo longiore quam latiore, supra in- 
trorsum spinulis 2 prosessuque apicali sat producto bifido, infra iu 
carima exteriore spinulis 4 (2:a & 3:a approximatis), introrsum serie 
spinnlarum 3—4 irregulariter adscendente. Pleure segmenti ultimi 
processu bifido, haud magno, spinulaque laterali distante. 


Color olivaceo-viridescens. 


Long.:1,60;..m.mssrolatsa 5, min:;. Jong, FÖREN 
1 
ped. an.: 93 m.m. 


Arten, af hvilken föreligger 1 exemplar från Nya Holland (Sid- 
ney: Mus. Holm.), kommer 1 alla hänseenden närmast Corm. nitidus 
v. Por., men han synes skiljaktig genom 2:a käkbenparets otydliga, 
nästan sammanflytande tänder, genom ett större antal marginerade 
ryggsköldar, genom sista buksköldens längd samt genom antennernas 
och analbenens former och proportioner. 


CJ 


3. Cormocephalus rugulosus v. PORAT. 
(Öfvers. Vet.-Ak. Förh. 1871, N:o 9, p. 1155) 


Ett exemplar af denna art förefinnes' äfven från Sidney (Mus. 
Holm.) 


b) Unguis pedum analium calcaribus binis. 


4. Cormocephalus marginatus n. sp. 


Sat latus, punctatus. Caput dense et fortiter punctatum, fere 
.eque longum ac latum. Pedum mazillarium 2:i paris pars coxalis 
dentibus 8 parvis, vix distinctis, preter exteriorem distantem; processus 
partis femoralis sat magnus. Antenne sat longa, longitudinem scu- 
torum dorsalium anteriorum 41—5 subequantes, articulis 6 primis 
subglabris. Scuta dorsalia 8—21 later. bus marginatis, antica pree- 
terea fosssula indistineta intra-laterali. Scutum ventrale ultimum la- 


BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 17 


titudine basis vix longius, postice truncatum. Pedes anales sat 
longi, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 33—4, anteri- 
orum 41—5 subzequantes, subgraciles, articulo primo plus duplo 
longiore quam latiore, supra introrsum spinulis 2 processuque api- 
cali brevi bifido, infra extrorsum spinulis 3— 4 uniseriatis, introrsum 
serie spinularum 3 adscendente. Pleure segmenti ultimi processu 
apicali longo bifido spinulaque laterali distante. 

Color olivaceo-viridescens, capite scutisque primo et ultimis fer- 
rugineis. 


Kongs: 0 m.m;; lats: törmm.; long. ant:: 12 omm. long. 
ped. an.: 12. m.m. 


Den närmaste samslägtingen är Corm. calcaratus v. Por., men 
utom storleken tyder den utsträckta margineringen å ryggsköldarne 
och analbenens taggväpning på en skild art. Tvenne exemplar före- 
finnas i samlingarna, båda från Nya Holland (Sidney: Mus. Holm.). 


Anm. C. calcaratus v. Por. är äfven anträffad i Syd-Amerika 
(Buenos Ayres: Mus. Holm.). 


C. DLinee& dorsales longitudinales impresse in scuto 4:01. 5:0 
integre (in 2:o et 3:o abbreviate). Unguis pedum analium calca- 
ribus binis. 

(Caput postice impressione furcata nulla). 


(Note cetere, quas supra in sectione B nominavimus, etiam 
ad hanc referend&e sunt). 


5. Cormocephalus lxevigatus n. sp. 


Subtilissime, vix conspicue punctulatus, caput segmentumque 
primum tåmen paullo distinetius punetata. Pedum maxillarium 2:i 
paris pars coxalis margine dentifera valde curvata, dentibus 3 di- 
stinetis sed parvis, 2 exterioribus distantibus; processus partis fe- 
moralis parvus sed acutus. Antenne longe, longitudinem scutorum 
dorsalium anteriorum 6 subeequantes, articulis 4 primis subglabris 
]. quam sequentibus minus setosis. Scuta dorsalia sublaevia, 18— 
21 lateribus marginatis. Scutum ventrale ultimum elongatum, xeque 
longum ac basis est lata, postice truncatum. Pedes anales longi, 
longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 5, anteriorum 61 
subequantes, subgraciles, articulo primo plus duplo longiore quam 
latiore, supra introrsum spinulis 3 processuque apicali parvo bifido, 
infra in carina exteriore spinulis 6 subbiseriatis, introrsum item 
spinulis 6 subbiseriatis. Pleure segmenti ultimi processu valde 
producto, apice spinulis 5 nonnihil dispersis, prope apicem spinula 
1 preter spinulam lateralem longius distantem. 


Color olivaceo-viridescens(?). 


Höongs: 30 Mmm.; lat.: 2,5 m.Mm.;. long. ant; > m.m.; long. 


Pod. an.: 0,5. 
2 


18 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Arten, hvaraf Riksmuseet eger ett exemplar från Montevideo, 
utmärker sig bl. a. också genom frånvaron af det gaffelformiga in- 
trycket på bakre delen af hufvudskölden, vidare genom analbenens 
egendomliga taggväpning samt den långa pleuralprocessen. 


II. Pedum paria 1—19 articulo penultimo infra calcari 1. 


6. Cormocephalus mirabilis n. sp. 


Gracilis, subtilissime punctulatus 1. sublevis. Caput fere zeque 
latum ac longum, distinctius punctulatum, supra impressione bifurca 
nulla. Pedum maxzillarium 2:i paris pars coxalis dentibus c. 8, 3 
interioribus utrinque indistinctis, fere confluentibus; processus partis 
e moralis sat longus, acutus. Antenne 17(?)-articulate, longitudinem 
scutorum dorsalium anteriorum 43 aquantes. Scuta dorsalia 2—20 
lineis longitudinalibus impressis integris, (primum postice limeis 
abbreviatis), 19—21 lateribus marginatis. Scutum ventrale ultimum 
eque longum ac latum, parum angustatum, postice subtruncatum 
angulis rotundatis. Pedes anales longitudinem scutorum dorsalium 
posteriorum 3, anteriorum 43 sequantes, subgraciles, articulo primo 
duplo longiore quam latiore, supra introrsum spinulis 5—6 (subbi- 
seriatis) processuque apicali minimo bifido, infra spinulis ec. 13— 
16 in series 4, antice divergentes, digestis; ungne pectinato, cal- 
caribus nullis. Pleure segmenti ultimi processu sat longo trifido, 
prope apicem spinula 1 prater lateralem distantem. 


Color ? olivaceo-viridescens, limbo scutorum dorsalium discolore, 
vitta media angusta pallidiore. 


Long.: 50 m.m.;lat.t, «3 smmissrlongd ant: SCAM GELOnE 
ped. an.s 855. m.m. 


Från trakten af Hvita Nilen i Kordofan har d:r Hedenborg 
hemfört till Riksmuseum ett exemplar af denna art, som genom 
närvaron af sporrar å benens näst sista led skiljer sig från alla 
andra samslägtingar, — Cormocephalus då taget i den omfattning 
som här ofvan. Den ena antennen räknar 17 leder, men den sista 
leden är stympad, hvadan antennerna möjligen varit ännu mer mång- 


ledade. 


Gen. Otostigmus nov. 


Spiracula auricularia 1. compresse circularia, obliqua 1. trans- 
versa, membranå corrugatå intus vestita, in segmentis 3, 5, 8, 10, 
12, 14, 16, 18 & 20 obvia. Segmentum primum marginem po- 
steriorem lamina cephalice obtegens. Pedum plurimorum articulus 
penultimus infra apice armatus. Pedum analium unguis calcaribus 
2 (Num semper?). 

Hvad mundelarne och segmentens form och ordning beträffar, 
erbjuder Otostigmus inga väsendtliga skiljaktigheter från andra slägten 
inom Scolopendridernas i detta afseende enformiga familj. Men 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 7. 19 


liksom spiraklernas form har synts berättiga en skilsmessa från Cor- 

-mocephalus, afsöndras det genom deras antal från Branchiostoma, 
hvilket det eljest synes komma nära. Närmast står det dock slägtet 
Eucorybas GERST. och skall måhända kunna förenas med detsamma. 
Spiraklernas mynningar hafva formen af en från sidorna hoptryckt 
cirkel och äro icke stälda longitudinelt utan antingen, såsom på de 
främre segmenten, snedt med den främre spetsen riktad uppåt, eller, 
såsom på de mellersta, på tvären. Härvid är den främre kanten 
ofta inböjd, den bakre rundad, hvarigenom mynningen något erinrar 
om ett utöra. Att döma af de arter, som här nedan beskrifvas, äro 
antennerna dessutom mer mångledade och håriga än hos Cormoce- 
phali, hvarjemte rygg- och buksköldarnes skulptur är annorlunda 
beskaffad, och benens taggväpning rikligare. 


I. Pedum analium articulus primus plus minusve spinosus. 


A. Pedum analium articulus penultimus inermis. Pedum cete- 
rorum femora spinis nullis. 


a) Pedes penultimi articulo penultimo infra calceari 1. 


1. Otostigmus orientalis n. sp. 


Gracilis, parum punctatus. Caput segmentumque primum spar- 
se et grosse punctata. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis 
sparsissime et grosse punctata, dentibus 8 sat magnis, 2+2 utrinque 
approximatis, mediis utringue majoribus; processus partis femoralis 
sat longus, tuberculatus 1. subdentatus. Antenne 17—19-articu- 
late, longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6—7 sube- 
quantes, articulis 2 primis subglabris. Scuta dorsalia sparse et 
subtiliter punctata, lateribus subrugulosis, granulis nullis, 5—20 li- 
neis longitudinalibus binis' integris impressis, inter quas carinula pa- 
rum distincte elevata; 7—20 lateribus marginatis, ultimum leve. 
Scuta ventralia punctulata, praesertim anteriora, sulceis longitudi- 
nalibus valde abbreviatis, praterea fossulis binis indistinctis exarata; 
ultimum elongatum, postice emarginatum. 


Pedes anales longi, longitudinem scutorum dorsalium posteri- 
orum 5, anteriorum 7 2equantes, graciles, articulo 1:o quintuplo 
longiore quam latiore, supra introrsum plerumque spina media, pro- 
cessu apicali nullo, infra spinis 5 in series duas (83 +2) digestis. 
Pleure segmenti ultimi processu longo bifido spinulaque laterali 
distante. 


Pedes 1:i paris calcaribus 1,1,2 (articulis 2:o, 3:o et 4:o 
infra et antice affixis). 
» > 2:1—6:1 = » » OOLLaR2: 
» —-7T:1—20:1 » » 00 


Color testaceus, capite, segmentis 1:o & ultimo ferrugineis. 
ons: :öR m.m; lat. ivöymm.; long:pant.:16: mars long. 
ped. an.: 15 m.m. 


Från Ostindien (Bombay: Mus. Holm.) 


20 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


aa) Pedes penultimi articulo penultimo infra inermi. 
ce) Scuta dorsalia plurima carinulis acutiusculis. 


2. Otostigmus scaber n. sp. 


Sat gracilis, punctatus. Caput segmentumque primum dense 
et fortiter punctata. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis item 
punctata, dentibus ec. 10—12 distinctis, 2 exterioribus utrinque 
distantibus (1 maximo et 1 minore); processus partis femoralis longus, 
tuberculatus 1. quasi dentatus. Antenne longitudinem scutorum dor- 
salium anteriorum 6 2quantes, 21-articulate, articulis 2 primis sub- 
glabris. Scuta dorsalia (preter anteriora) scabra, carinulis acutiu- 
sculis et granulis parvis subspiniformibus, 5—20 lineis longitudi- 
nalibus binis integris impressis (in scuto 4:o medio evanidis), inter 
quas- carinulis ce. ternis; 5—21 lateribus marginatis, spatio inter 
lineas et marginem lateralem carinulis (c. 2) et granulis obsesso; 
ultimum granulatum, postice sulco profundo abbreviato. Scuta ven- 
tralia densissime et grosse puuctata, 3—13 sulcis binis, medio in 
scuto plerumque desinentibus; ultimum item punctatum, latitudine 
basis brevius, postice emarginatum. 


Pedes anales ? Pleure& segmenti ultimi processu valde elongato, 
apice spinulis 2, in margine exteriore spinulis 2 spinulaque 1 in 
margine interno (supero). 


Pedes 1:i paris calearibus: 1,1,2. 
» 21-01 1» » OLLON 
» —4:1—6:1 =» » 0.02 
» > T1—19:i » » 0,0,1. 
» 20: 0,0,0. 


Color ochraceus, capite segmentisque primo et ultimo ferrugineis. 
Long»: 86 man; Jats6;5 mm. long fantETSmm 


Det beskrifna exemplaret, hvars analben tyvärr gått förlorade, 
är från Kina. Den täta och grofva punkteringen jemte de ofvan 
med hvassa men låga kölar och knölar prydda ryggsköldarne göra 
arten väl skild. Pleuralpartiet är danadt såsom hos Branchiostoma- 
och Heterostoma-formerna. 


3. Otostigmus carinatus n. sp. 


Sat latus, punctatus. Caput segmentumque primum sparse sed 
distincte punctata. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis item 
punctata, dentibus 8, quorum 2+2 utrinque approximatis, mediis 
utrinque majoribus; processus partis femoralis longus, acute tuber- 
culatus, quasi 4-dentatus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium 
auteriorum 9 subequantes, 21-articulate, articulis 2 primis sub- 
glabris. Scuta dorsalia plurima (anterioribus exceptis) scabra, cari- 
nulis acutis granulisque subspiniformibus, illis numero 5—7 sub- 
parallelis, quare dorsum videtur subeostatum; 5—21 lateribus 
marginatis, lineis dorsalibus integris item in scuto 5:o incipientibus; 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 21 


- carinulis seutorum 18—20 extremis evanidis; scutum ultimum gra- 
nulatum, postice sulco profundo abbreviato. Scuta ventralia vix 
punctata, 5—18 sulceis abbreviatis, medio in scuto plerumque desi- 

 nentibus, ultimum fossula subapicali, postice emarginatum. 


Pedes anales longissimi, longitudinem corporis dimidii super- 
antes, articulo primo supra introrsum spinis 2 mediis, 1 subapicali 
(processu nullo), infra et in latere interiore spinis ce. 11, quarum 5 
exterioribus uniseriatis, 6 interioribus in seriem adscendentem di- 
gestis. Pleure segmenti ultimi apice valde producto bifido, spinu- 
lisque lateralibus 3 dispersis (1 prope apicem), in'margine interno 
(supero) pråeterea spinula unica. 


iBedes. "11 paris calearibus 1,1,2. 
» 2:1—939:1 » » 0.10 
» 4:1—7:1 » » 0,0,2. 
» 8:1—19:1 » » OM0ME 
HO: » » 0,0,0. 


Color saturate viridescente-olivaceus, capite segmentoque 1:mo 
ferruginescentibus. 


ons. lar. : rör mam.:; long. ant.:” fil m.m; long. 
pedsan:= di,5 m.m. 


Riksmuseet eger ett exemplar af denna art från Kina(?). Ryg- 
gens kölar äro skarpa och jemnlöpande, hvarigenom han synes nästan 
refflad. Färgen, den mindre tydliga punkturen å buksköldarne, de 
långa antennerna och benen skilja den väl från föregående. 


8) Scuta dorsalia rugulosa 1. carinulis depressis 1. subteretibus. 


4. Otostigmus rugulosus n. sp. 


Gracillimus, vix punctulatus. Caput segmentumque primum 
sublevia. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis item sublavis, 
dentibus 8 parvis, parum distinctis; processus partis femoralis parvus, 
tuberculatus. Antenne&e longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 
7 xequantes, 21-articulate, articulis 2 primis subglabris. Scuta 
dorsalia lineis dorsalibus longitudinalibus integris in segmento 5:0 
incipientibus (in segm. 4:o medio abbreviatis), inter quas carinula 
depressa obtuse elevata, lateribus rugulosis, 6—21 marginatis; ulti- 
mum levigatum, postice fossula sat profunda subapicali. Scuta 
ventralia 2—17 suleis abbreviatis; ultimum latitudine basis brevius, 
postice profunde emarginatum. 


Pedes anales longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 7 
superantes, anteriorum 9 xequantes, articulo primo (longitudinem 
scutorum dorsalium 19 & 20 zxquante) supra introrsum spina 1 
media unaque apicali (processu nullo), infra 6—58, quarum 4 ex- 
terioribus uniseriatis, 2—4 interioribus. Pleure segmenti ultimi 
processu longissimo, apice ec. 4-fido, praeterea spinula unica in 
margine exteriore et una in interno. 


22. PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Pedes  1:i paris calearibus 1,1,2. 
» 2:1—4:1 = » » Pploe 
» 5:1—8:1 =» » P 
» J:1i—16:i1 =» » 0:0;2! 
» —17:1—19:i » » 0,01; 
p. 20: » » 0,0.0. 


Color olivaceo-viridescens, pedibus analibus viridi-annulatis. 


Loöng.: 33 m.m.; lat: 2,8 m.m.; Jong: antogs fmtnee 
long ped. "an. 135. m.m; 


Tvenne exemplar från ön Mauritius (Mus. Holm.) hafva legat 
till grund för ofvanstående beskrifning. Arten utmärker sig genom 
sin smala kroppsform samt rygg- och buksköldarnes skulptur. En 
del ben saknas å båda exemplaren, hvadan taggväpningen ej 
kunnat fullständigt uppgifvas, hvilket dock betyder föga, då på de 
mellersta benparen, der 2:a och 3:e ledens taggantal minskas, det i 


allmänhet ej synes vara så noga bestämdt, hvar minskningen börjar. 
B. Pedum analium articulus penultimus infra caleari unico. 


Pedum penultimorum femora supra spina apicali. 


5. Otostigmus spinosus n. sp. 


Sat latus, punctulatus. Caput parvum, latius quam longius. 
Pedum magillarium 2:i paris pars coxalis dentibus 8, sat mag- 
nis, exteriore distante; processus partis femoralis sat longus, tuber- 
culatus (quasi 3-dentatus). Antenne longitudinem scutorum dor- 
salium anteriorum 8 zquantes, 17—20 articulate, articulis 2 primis 
subglabris. Scuta dorsalia carinulis nullis, lineis dorsalibus in scuto 
9:o integris, 9—21 lateribus marginatis; ultimum postice fossula 
exarata. Scuta ventralia puncetata, sulcis binis (etiam mediorum) 
valde abbreviatis; ultimum latitudine basis brevius, postice emargi- 
natum. Pedes anales longissimi, longitudinem scutorum dorsalium 
posteriorum 7, anteriorum 9 subequantes, graciles, articulo primo 
longitudinem scutorum dorsalium 20 & 21 2xequante), supra in- 
trorsum spinis 2—3 et una apicali, processo nullo, infra spinis ec. 
13, quarum 5 exterioribus uniseriatis, 3 mediis item uniseriatis, 9 
in seriem adscendentem digestis (spina ultima seriei apicali superae 
appropinquata); articulo penultimo infra etiam calcari 1. Pleure 
segmenti ultimi processu longissimo bifido, spinula 1 prope apicem, 
1 distante in margine exteriore et 1 in margine interno (supero). 


Pedes 1:i paris calcaribus 1,1,2. 
» 2:1—3:1 » » (0 
» — 4:i—5:1 » » 0.052: 
2 ORBIT » 0,0,1; pedes 20:i paris (num 


etiam 19:i?) preterea femoribus spina apicali. 

Color olivaceo-viridescens. 

Long.: 44 m.m.; lat.: 4 m.m.; long. ant.: 13 m.m.; longa 
ped kanse dimman. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 7. 23 


| Ett exemplar af denna märkliga art, signeradt »Java 1827: 
Mellerborg», förvaras på Riksmuseet. Hvad som framför annat till- 
drager sig uppmärksamheten är taggväpniugen på analbenens näst 
sista led och de sista benparens femora. Härigenom bildar den en 
motsvarighet till gruppen »calcaratae» bland skolopendrorna. 


II. Pedum analium articulus primus inermis, 
a) appendicibus nullis. 


6. Otostigmus inermis n. sp. 


Subgracilis, vix punctulatus Caput parvum, zxeque longum ac 
latum. Pedum mazillarium 2:i paris pars coxalis dentibus 8(—10) 
distinctis, sat acutis, 2+2 utrinque approximatis, exterioribus ma- 
joribus. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6 
&equantes, 17-articulate, articulis 2 primis subglabris. Scuta dor- 
salia (anterioribus exceptis) scabra, carinulis acutiusculis granulisque 
subspiniformibus, lineis binis longitudinalibus in segmento 4:0o in- 
tegris, inter quas carinula elevata; 7—21 lateribus marginatis, spatio 
inter lineas et marginem lateralem carinulis (c. 2) granulisque or- 
nato; ultimum sparsissime granulatum, antice carina lata, obtuse ele- 
vata, abbreviata. Scuta ventralia 2—18 sulcis abbreviatis; ultimum 
suleo medio, 2eque longum ac latum, postice rotundatum. Pedes 
anales inermes, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 5, an- 
teriorum 61 sequantes, graciles, articulo primo longitudinem scuti 
dorsalis 18:1 axequante. Pleure segmenti ultimi inermes. 


Pedes 1: paris calearibus 1,1,2. 
» 2:1—4:1 » » (0) 8 
» 5:1—10:i (P) » » 0052: 
» 11: —20:i » » 003 


Color olivaceus. 


Honssso6rimim.; lats 9. mmn.; long. ant.s (,5 m.m.; long. 
ped. an.: 8,8 m.m. 


Från Sydamerika (Buenos Ayres: Mus. Holm.) Ryggsköldarnes 
skulptur är såsom hos O. carinatus, dock äro både kölarnes och 
knölarnes antal mindre. Att äfven den sista ryggskölden är försedd 
med en låg, ofullständig köl, är något ovanligt och för arten ut- 
märkande, liksom äfven sista buksköldens afrundade bakkant icke 
heller har någon motsvarighet hos här upptagna arter. 

b) appendicibus instructus. 


7.  Otostigmus appendiculatus n. sp. 


?Syn. 1870: Branchiostoma scabricauda SAUSSURE, Myriopoda nova 
americana, (in Revue & Mag. de Zoologie). 


Subgracilis, antice valde attenuatus, non punctatus. Caput paullo 
latius ac longius. Pedum magillarium 2:i paris pars coxalis den- 


24 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


tibus 6 (1.—8, 2 interioribus connatis), exterioribus majoribus. An- 
tenne longitudinem scutorum dorsalium anteriorum 6 sxquantes, 17- 
articulate, articulis 2 primis subglabris. Scuta dorsalia ab 5:0 
marginata et lineis longitudinalibus integris, inter quas carinula ob- 
tuse elevata, lateribus rugulosis; posteriora (c. 16—21) granulis 
subspiniformibus scabra. <Scuta ventralia suleis binis valde ab- 
breviatis, preaterea fossa media magna exarata; ultimum postice 
emarginatum, valde attenuatum et elongatum. Pedes anales inermes, 
longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 4, anteriorum 5 su- 
perantes, graciles, articulo primo (longitudine scutum 18:um zxquante) 
appendice clavata, que appendix, in basi articuli 1:i incipiens, lon- 
gitudinem articuli equatet prope apicem constricta est. Pleure inermes. 
Pedes 1:i paris calcaribus 1,1,2. 
» —2:1—20:1 » » 00.1: 
Color olivaceus, antennis pedibusque ochraceis. Long.: 70 
m.m-.; lat.: 6 m.m.; long. ant.: 15,5 m.m.; long. ped-Aanscmpisln: 


Från Sydamerika (Rio Janeiro: Mus. Holm.) 


Jag misstänker starkt identiteten med Saussures citerade art. 
Hans korta beskrifning, ja, till och med de mått han uppgifver, passa 
fullkomligt in på ofvanstående. Analbenens båda högst egendom- 
liga bihang gifva dessutom ytterligare skäl till en sådan förmodan. 
När Saussure emellertid insätter sin art i slägtet Branchiostoma, 
som har 10 spirakler (något hvarom han sjelf strax ofvan artbe- 
skrifningen erinrar), så har jag icke -ansett identiteten såsom fullt 
säker, ehuru, om Saussures art verkligen skulle vara skild, det vore 
ett högst märkvärdigt bevis på formernas parallelism inom de båda 
slägtena. 


Genus Branchiostoma NEwpPort 1844. 
(Ian: sPrans. XIK:p. 411) 


1. Branchiostoma immarginatum n. sp. 


Subgracile, vix punctatum. Caput latius ac longius, sparse 
punctulatum. Pedum mazillarium 2:i paris pars coxalis dentibus 8, 
in margine curvata affixis, 2 interioribus utrinque approximatis, ex- 
teriore minimo. Antenne longitudinem scutorum dorsalium anteri- 
orum 5—6 eqantes, 19—20-articulate, articulis 3 primis subgla- 
bris. Scuta dorsalia sublevia, lineis longitudinalibus integris in 
segmento 5:o incipientibus; ultimum (solum) lateribus marginatis, 
linea longitudinali nulla. Scuta ventralia suleis destituta, 4—18 
tamen lineis abbreviatis; ultimum brevius, postice emarginatum. 
Pedes anales longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 53, 
anteriorum 73 2aquantes, graciles, articulo primo (longitudine scu- 
torum dorsalium 4+5) supra introrsum spina 1 media, apicali 
nulla, infra spinis c. 3, 2 exterioribus et 1 interiori; ungue cal- 
caribus binis. Pleure sat longe, processu trifido, spinula laterali 
nulla. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 25 


Pedes 1: paris calcaribus: 1,1,2. 
» 2 » » 0:12: 
» SLAGNA » 0,0,2. 
» -18:1—19:i ” » 0:051. 
» 20: » » 0,0,0. 


Color olivaceus. 


Tong.: 44 m.m.; lat.: 4 m.m.; long. ant.: 8 m.m.; long. ped. 
ansedd m.m; 


Från Manila (Mus. Holm.). 


Arten är väl skild från följande derigenom, att alla ryggsköl- 
darne utom den siste icke hafva sidokanterna på vanligt sätt upp- 
höjda. Analbenen äro ock försedda med ett mindre antal taggar. 
I artdiagnosen är det högst befunna talet angifvet; det bör må- 
hända anmärkas, att ett af analbenen företer en ännu mindre tagg- 
väpning: ofvan och inåt 1, som har sin plats vid midten af leden, 
på undre sidan också blott en. 


2. Branchiostoma obsoletum n. sp. 


Subgracile, vix punctatum. Caput segmentumque primum tamen 
sat distincte punctata. Pedum mawillarium 2:i paris pars coxalis 
item punctata, dentibus obsoletis, haud distinguendis. Antennce longi- 
tudinem scutorum dorsalium anteriorum 7 subequantes, 18-arti- 
culatze, articulis 3 primis subglabris. Scuta dorsalia subievia, lineis 
longitudinalibus binis ab segmento 5:o integris; 6—21 lateribus 
marginatis; ultimum linea longitudinali nulla. Scuta ventralia sub- 
levia, 4—16 suleis binis valde abbreviatis; ultimum elongatum, 
postice emarginatum. Pedes anales longitudinem scutorum dorsa- 
lium posteriorum 6, anteriorum 8 szequantes, graciles, articulo primo 
(longitudine scutorum dors. 20+21) supra introrsum spinis 2—3 
et 1 subapicali, infra spinis 6—7, quarum 3 exterioribus uniseriatis, 
3—4 interioribus in seriem adscendentem digestis. Pleure processu 
longissimo bifido spinulaque 1 prope apicem unaque laterali longius 
distante. 


Pedes 1: paris calcaribus: 1,1,2. 
» 2:1— 4:i » » OR 
» H:1—10:1  » » OO 
» —11:i—20:i =» » 00: 


Color ochraceo-ferruginescens (?), vitta dorsali angusta, pedibus 
corporeque inferiore pallidioribus. 

Long.: 41 m.m.; lat.: 3,2 m.m.; long. ant.: 10 m.m.; long. 
PECKA ISM. MA 

Göteborgs museum eger af denna art ett exemplar från Nya 


Holland (Melbourne). 


Andra käkbenparets tänder bilda en sammanflytande rad, och 
de olika tandspetsarne låta icke urskilja sig. Hvad 20:e benparets 


26 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


taggväpning beträffar, må anmärkas, att näst sista leden å ena benet 
saknar sporre, men då han finnes å det andra, har detta uppgifvits 
såsom det typiska förhållandet. 


Genus SCoOlopocryptops NEWwPorTt 1844 (ad partem) 
(Linn. Trans. XIX, p. 405). 


Newport uppstälde 1844 detta slägte, hvars utmärkande karak- 
terer äro: 23 segment (hufvudskölden betäckande det 1:as framkant) 
inga ögon, inga tänder å 2:a käkbenparets höftdel, 9 spirakler. Ger- 
vais afskilde sedan (1847) de arter, som hafva analbenens tars mång- 
ledad, i ett särskildt slägte: Newportia, hvadan Newports namn 
numera blott till en del är synonymt med följande författares. Ar 
1840 beskref Brandt (Recueil ete. p, 75—77) en skolopendrid med 
23 segment, hvilken han kallade Scolopendropsis bahiensis. Detta 
slägtnamn upptages af Koch (Syst. d. Myr. p. 175) 1847 i samma 
mening som Newports Scolopocryptops. Gervais och Saussure för- 
neka emellertid dessa slägtens identitet på den grund, att Brandts 
iScolopendropsis skall hafva ögon liksom Scolopendra. Ser man 
emellertid närmare efter, så har Brandt ingenstädes uttryckligen 
uppgifvit detta, utan tillägget »ocelli utrinque 4» förskrifver sig 
från Newport, som (1. c. p. 419) inrangerar Brandts slägte i sitt 
system närmast efter Heterostoma. Blott en undersökning af Brandts 
originalexemplar kan afgöra, hur härmed rätteligen förhåller sig. 


Mundelarne likna nästan fullkomligt skolopendrornas, 2:a ma- 
xillparet och 1:a käkbenparet äro blott något mera borstprydda, och 
öfverläppens sidoflikar äro också rikare på (greniga) borst. 


1. Scolopocryptops sexspinosa Sar (sec. NEWPORT.) 


Syn. 1844: Scolpocryptops sexspinosa NEWPORT, 1 cit. p. 407. 
3 1865 » » Woop, Myr. of North. Am. 
p. odds 
?P » 1869: Scolopocryptops mexicana HUMB. & SAUSSURE, Myr. 
Nov: AM. PA LOG 
Non. 1860: Scolopocryptops mexicana SAUssUurRE, Myr. du Mexique 
Pp. TO 


Elongatus, posticee valde attenuatus, segmento 2:o brevissimo; 
dense et grosse punctatus, punctis capitis segmentorumque anterio- 
rum densioribus et majoribus. Caput paullo longius quam latius, 
lineolis impressis nullis. Pedum maxillarium 2:i paris pars coxalis 
dense et grosse punctata, margine dentali acuto nigro; processus 
partis femoralis parvus, sed acutus. Antenne longitudinem scuto- 
rum dorsalium anteriorum 74 s2equantes, 17-articulate, articulis 3 
primis subglabris, 3:o infra ceterisque totis densissime et subseriatim 
setosis. Scuta dorsalia punctata, 6—22 lateribus marginatis, lineis 
longitudinalibus in segmento 6:0 integris; ultimum minimum, sub- 
leve, lateribus haud marginatis sed postice acuminatis 1. in spinam 
productis. Scuta ventralia dense et grosse punctata, sulcis mnullis, 


a RE 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 27 


(antice transversim subreticulata); ultimum convexum, minus puncta- 
tum, postice subtruncatum 1. late rotundatum. Pedes anales gla- 
bri, longitudinem scutorum dorsalium posteriorum 73, anteriorum 
93 equantes, graciles, articulo primo (longitudine seutorum dorsalium 
20+21) supra introrsum spina unica ante medium sita, infra item 
unica magna (ante medium sita); ungue calcaribus binis. Pleure 
dense et grosse punctate, in processum longum acutum, apice nigrum 
simplicem, product:e. 


Pedes 1: paris calcaribus 0,0,0(?) 
» + 2:1—20:1 » » OT 
HET 100 » » OM 
Jå DT » inermes. 


Color ferruginescens, limbo scutorum dorsalium discolore (?), 
capite segmentisque primo et ultimo saturiatius ferrugineis, an- 
tennis pedibusque pallidioribus. 


Kron S: s0o24 mim.;. lat; 9 m.m.; long ant.» l3,srm.m5; long. 
pedinans: 16:50 mim: 


Från Brasilien (San Paolo: Mus. Holm.) 


Sista segmentets sidoparti är tätt punkteradt ända upp till 
suturen mot ryggskölden. Detta är måhända en slägtkarakter. 


Såväl Newport som Wood omtala en »spina tertia articularis» 
på analbenens 1:a led. Newport afbildar den äfven, men Wood, 
som undersökt ett större antal exemplar, anmärker, att den sällan 
förekommer, hvarför jag utan tvekan identifierat ofvan beskrifna art 
med deras. 


Ordo II. DIPLOPODA BLAINVILLE. 
Fam. Iulid&e (LEACH.) 


Genus Lysiopetalum BrRANnprt 1840. 
(Bull. sc. nat. ac. S:t Petersb. (Recueil etc. p. 42)) 


Lysiopetalum är det första säkra slägtnamn för de diplopoder, 
hvilkas typ är Julus foetidissimus SaAvi. Eljest har slägtet inga- 
lunda varit i saknad af namn, ty såsom Gervais” historik (Ins. Apt. 
p. 128 o. f.) visar, äro antagligen Callipus Risso 1826, Spiro- 
strephon BRANDT 1840, Platops NEWPORT 1844 dess synonymer, 
hvarjemte HFurygyrus KocH 1847 utan fråga sammanfaller dermed, 
och Reasia SzGER 1856 enligt Wood betecknar detsamma. Beträf- 
fands Grays mystiska slägte Cambala, för hvilket Julus lactarius 
SAY skulle utgöra typen, förefaller det, som om det »originalexem- 
plar», GRAY erhällit från Say, på något sätt blifvit förvexladt, ty Gray 
och Newport mena tydligen med Cambala lactarius ett helt annat 
djur, än de amerikanska myriopodologerna med sin Julus lactarius 
Sar. — Riksmuseet i Stockholm eger några diplopoder från Texas, 
hvilka alldeles öfverensstämma med den beskrifning, som Wood 


28 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


gifver af Julus (Spirostrephon) lactarius G Trans. Am, Phil. Soc. 
1865, II, p. 192). Genom en jemförande undersökning af dessa 
öfvertygas man lätteligen, att någon generisk skilnad knappt förefinues 
emellan Gamla och Nya veridens former af denna myriopodtyp: 
mundelarne äro bildade på fullkomligt samma sätt, antennerna äro 
ovanligt långa, ögonhoparne triangulära och segmentens skulptur 
mycket grof. Den enda skilnaden är, att den amerikanska formen 
har mikroskopiskt små, nästan omärkliga sidoporer, medan den form, 
som t. ex. här nedan beskritves, har mycket stora och tydliga sådana. 
Slägtet skulle kunna karakteriseras på följande sätt: 


Mandibul& pectinibus 14; articulo penultimo majore multifido. 
Stipites maxillares spathulati, apice appendicibus binis, his apice 
denticulatis; cardinibus parvis. Stipites labiaies (stip. maxillaribus 
dimidio breviores) postice valde attenuati. Lamina labialis parva sub- 
triangularis, partem inferiorem (dimidiam) stipitum sejungens. Stili 
linguales apice multi-denticulati, Lamina maxillaris simplex, magna 
antice truncata, lateribus rotundatis, antice convergentibus. Labrum 
distincte tridentatum. Oculi ocellis aggregatis. Antenn&e graciles, 
valde elongati, articulis 2:o et 3:o longissimis, inter se subequa- 
libus. Caput verticale. Segmenta sternis liberis, 1—3 singula 
pedum par unicum gerentia, 4:am apodum, reliqua (septimo maris et 
ultimo utriusque sexus apodis exceptis) binis paribus instructa. Pori 
laterales in segmento 6:0 incipientes. 


Newport bildar för detta slägte (och Platops) en egen under- 
familj bland Iulidae: Lysiopetalinge. Mundelarnes och antennernas 
form jemte den starka skulpturen föra det snarare till Polydesmida, 
i närheten af Craspedosoma. 


1. Lysiopetalum plieatum GUERIN. 


?Syn. 1837. Lysiopetalum plicatum GUERIN, Iconographie du Regne 
animal, Ins.,:plItssneNe: 
Ae TSATE » » GErRvVaIs, Ins. Apt. IV, p. 132. 


Gracile, segmentis 3—1 attenuatis, quam capite gracilioribus. 
Caput breviter setosum, antice late excavatum, inter verticem et 
frontem acute angulatnm; clypeo levissime exciso. Oculi triangu- 
lares, ocellis ce. 40. Antenne longissime, articulis 4:0 et 5:o sin- 
gulis quam 2:o et 3:o tertia parte brevioribus, art. 6:0 quam 5:0 
dimidio breviore, 7:o quam 6:0 dimidio breviore. Segmentum pri- 
mum lobis lateralibus acute attenuatis, antice leviter sinuatis, po- 
stice profunde striatum.  Segmentum ultimum non striatum, postice 
rotundatum, valvulas anales non superans, margine setosum, infra 
apicem mamillis 2 setigeris. Valvule anales marginata, setis longis 
sed sparsis. Segmenta reliqua parte anteriore longitudinaliter striata, 
posteriore profundius striata (subcostata), margine setosa, segmenta 
antica (c. 4) preterea, media in parte posteriore, serie concentrica 
setarum. Pedes plurimi (pedibus 6 primis segmentis affixis exceptis) 
7-artieulati, infra dense et longe hirsuti, paria 3—5 fis articulo 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 7. 29 


ultimo tumido, infra densissime setoso. Pori magni, longe pone su- 
turam siti. Numerus segmentorum 49. 


Color fusco-brunneus, vitta dorsali macularum suberuciformium 
alteraque laterali circa poros, fronte, pedibusque flavescentibus. 


Höns mars lats. £;5Mma mi; latjrsegmavl2:03 DM: 
long. ant.:. 8 m.m.; long. ped.: 6 m.m. 


Från Egypten (Mus. Holm.) 


Genus Iulus (LINNÉ) 1758 (ad partem). 
(Syst. Nat. ed. X, t. 1, p. 639 (ad partem); (1868) MEInNERT, 
Danmarks Chilognather p. 7.) 


A. Segmentum wultimum postice angulatum 1. mucronatum, val- 
vulas anales non superans. 


1. lIulus seticaudus n. sp. 


(2). Crassus, glaber, segmento ultimo excepto, supra dense setoso. 
Vertex sulco tenuissimo, foveis setigeris nullis. Oculi ovales, inter 
se plus bis diametron oculi distantes, ocellis ce. 60 in seriebus 7 
dispositis. Antenne latitudine corporis breviores. Segmentum pri- 
mum lobis lateralibus brevibus, rotundatis, vix striolatis. Segmentum 
ultimum supra (tota superficie) dense setosum, postice modice angu- 
latum. Valvule anales item (tote) dense et longe hirsute, non 
marginate. Segmenta reliqua parte anteriore lzevi, parte posteriore 
sat dense striata, striis marginem posticum segmentorum attingentibus. 
Pori supra lineam mediam laterum, nonnihil pone suturam, antror- 
sum angulatam, siti. Pedes iatitudine corporis multo breviores, 
ungue simnlici. Numerus segmentorum 60. 


Color cinereus, parte posteriore segmentorum piceo-nigra, limbo 
ferruginescente, parte iuferiore pallidiore. 


Konstsim. saltid:s 4 m-m.; lat.: 06 m.m.; long. ant4;5 
m.m.; long. ped.:t3,s m.m. 


Från Nubien har d:r Hedenborg hemsändt ett honexemplar af 
denna art, som isynnerhet utmärker sig genom sitt öfver hela ytan 
tätt borstklädda sista segment samt de på lika sätt prydda anal- 
valvlerna. Fötternas klo företer hos såväl denna som de två föl- 
jande arterna den egendomligheten, att hon är enkel och ej klufven 
eller försedd med något borst vid basen, såsom fallet är hos alla 
våra skandinaviska Tulider. Ofverensstämmer för öfrigt något med 
de beskrifningar, som GERVAIS lemnar af Julus Botte (Ins. Apt. 
t. IV; op. 150) och KocH at Julus varius FABR. (Die Myr. II, p. 
88, fig. 209.) 


2. JIulus lepidus n. sp. 


Suberassus, glaber. Vertex sulco tenui, foveis setigeris nullis. 
Oculi subovales, inter se plus bis diametron oculi distantes, ocellis 


30 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


(ce. 45—50) in 6 seriebus dispositis. Antenne latitudine corporis 
multo breviores. Segmentum primum lobis lateralibus brevibus at- 
tenuatis, subangulatis, striis abbreviatis paucis. Segmentum ultimum 
postice submucronatum. Valvule anales non marginate, setis|plu- 
rimis prope margines, utringque subbiseriatis. Segmenta reliqua 
parte anteriore aciculata et leviter sed distincte strigosa, poste- 
riore dense striata, striis marginem posticum attingentibus. Pori 
in parte anteriore ad suturam rectam vel paullo retrorsum angulatam 
siti. Pedes latitudine corporis multo breviores. Numerus segmen- 
torum 42—47. 


Color cinereo-niger, limbo segmentorum olivaceo-flavescente. 


Lovog.: 37 m.m.; lat.: 4,5 m.m; long. ant: 255 0msmss lane: 
2 
peUs: Sm an. 


Några exemplar af denna art äro funna i Egypten af d:r Malm- 
gren. Sidoporerna mynna i det främre strimmiga undersegmentet 
strax framom suturen, som är rät eller stundom något bakåt böjd. Sista 
segmentet är baktill nästan spetsvinkligt utdraget, men räcker dock 
icke öfver analvalvlerna. Genom dessa karakterer är den väl skild 
från såväl föregående som efterföljande art. Ar möjligen synonym 
med någon af Lucas arter från Algier. 

B. Segmentum wultimum in spinam, valvulas anales superantem, 
productum. 


3. lIulus Moreleti Lucas. 


? Syn. 1860. Julus Moreleti LucASs (sec. ARTHUR MORELET: Notice 
sur Phistoire naturelle des Azores). 
EL SO: » v. Por., Ofv. Vet. AKS Förbön:ortsps 
820. y 
Riksmuseet eger en mängd exemplar af denna art, tagna vid 
Funchal. 


Gen. Spirobolus Brasbor 1833. 


(Bull: 'd. nat. de Moscou, t. VI, p. 202; PEvERSÖRESe n- 
Mossambique t. V, p. 347—48.) 


I. Segmentum ultimum supra valvulas anales productum. 


Clypeus foveis setigeris 4, quarum 2 sulco frontali approximatis. 
Pori laterales in parte anteriore segmentorum siti. 
(Sterna transverse striata). 
A. Dorsum segmentorum plurimorum obtectum antice foveis 2 
semilunaribus. 
Segmenta prima infra non 1. vix excavata. 
Lobi laterales segmenti 1:i breves, late rotundati. Latera seg- 
menti 2:1 infra hos prominentia, antice non 1. vix producta. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 31 


a) Dorsum partis posterioris segmentorum longitudinaliter costu- 
latum. (Corpus colore sanguineo-annulatum). 


1. Spirobolus costulatus n. sp. 


(2). Crassus, antice attenuatus. Caput sulco verticis tenul eo- 
demque frontis; clypeo profunde exciso (angulo tamen quam recto 
majore). Oculi (ocellis 30 et ultra) subovales, inter se plus bis 
diametron oculi maximam distantes. Antenne breves, articulo 3:0 
quam secundo vix minore, articulis 5:o et 6:0 subtransversis. Seg- 
menti primi lobi laterales striis paucis abbreviatis. Segmentum ul- 
timum coriaceum, processu brevi, valvnlas anales nonnihil superante. 
Valvule anales coriacezxe, marginibus subreflexis; lamina infra-analis 
postice rotundata, ad basin impressione transversa (Num semper?). 
Segmenta reliqua parte anteriore strigosa, p. posteriore profunde et 
dense (etiam in dorso) striata 1. costulata. Pori magni, paullo ante 
suturam siti. Pedes breves. Numerus segmentorum 44. 


Color (speciminis siccati) pallidus, parte posteriore segmentorum, 
antennis apicibusque pedum sanguineis. 


öns 4 mm. sv lats (TT om. meblong. ant: 652: mm; 
long. ped.: 7,5 m.m. 


Från Sydamerika (Bogota i Columbia: Mus. Got.) 


aa) Dorsum partis posterioris segmentorum non costulatum nec 
striatum. 


b) Dorsum partis anterioris segmentorum paullo ante 
suturam stria concentrica sat profunde impressa, ad 
poros desinente. 

(Oculi inter se plus bis diametron maximam distantes.) 


2. Spirobolus monilicornis n. sp. 


Subgracilis, subteres. Caput sulco verticis tenui cum sulso 
frontis subcontiguo; clypeo sat late et profunde exciso (angulo tamen 
quam recto majore.) Oculi (ocellis ce. 50 et ultra, depressis sed 
distinctis) rotundato-triangulares. Antenne brevissima, moniliformes. 
Segmenti primi lobi laterales non striati, antice leviter marginati. 
Segmentum ultimum apiece elongato acutiusculo (angulo quam recto 
minore). Valvule anales suwbleves, marginibus compressis, vix margi- 
nate; lamina infra-analis postice angulata (angulo quam recto paullo 
majore). Segmenta reliqua subceoriacea, parte auteriore leviter strigosa, 
p- posteriore infra striis tenuibus, prope pedes integris, quo propius 
ad poros, eo magis abbreviatis, supra lineolis minimis abbreviatis 
passim impressis. Pori minimi, in ipsa sutura (tenui sed distincta), 
retrorsum angulata, siti. Pedes brevissimi, articulo 4:o plerumqui 
seta nulla.a — ÖA: Coxe pedum parium 3—5 processu triangular 
magno, articulis reliquis tumidis, art. 3:o et 4:o quam sequentibus 


32 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


multo majoribus; pedes ceteri articulis primis tumidis. Numerus 
segmentorum 45. 


Color cinereo-ater, parte posteriore (maximam partem) lim- 
boque segm. 1:i, margine elypeali, apice processås caudalis, an- 
tennis pedibusque flavicantibus. 


Long.: 45 m.m.; lat.z 4,2. m.m.; long. ant :(2 manstlene 
ped.:,; 2,5 m.m. 


Från Brasilien (Mus. Holm.) 


3. Spirobolus univittatus n. sp. 


Gracilis, teres. Caput leve, sulco verticis cum eodem frontis fere 
contiguo; clypeo late et leviter exciso. Oculi (ocellis e. 50 distinctis) 
subtriangulares. Antenne brevissime, articulo 2:0o quam 3:0 vix 
longiore. Segmenti primi lobi laterales antice marginati. Segmentum 
ultimum brevius productum apice angulatum (angulo subrecto) Val- 
vule anales subleves, submarginatae; lamina infra-analis postice sub- 
rotundata. Segmenta reliqua parte anteriore infra striis profundis 
recurvis, parte posteriore infra striis non densis, in segmentis an- 
ticis fere usque ad poros pertinentibus, supremis abbreviatis, supra 
striolis nullis. Pori magni, paullo ante suturam subrectam siti. 
Pedes longiores. Numerus segmentorum 56. 


Color: Pars anterior segmentorum fusco-cinereus, posterior ma- 
xima ex parte flavescens, medio in dorso macula transversa san- 
guinea, quare dorsum pulchre sed abrupte univittatum. Segmentum 
ultimum apice marginesque valvularum analium sanguinea. Antenna 
fusco-marmorate. Pedes favicantes. 


Long.: 70 m.m.; lat.: "5. m.m.; long. ant surr man sflones 
ped: <by7 m.m. 


Från Brasilien (Mus. Holm.) 

Den vackra färgteckningen (liknande den hos Spirob. carnifex 
[FaBrR.] KocH) samt segmentens djupare och tydligare striering 
skilja denna art lätt från föregående. Segmenten äro dessutom flere 
och på ryggdelen i saknad af hvarje slags småstrimmor, sidoporerna 
större och med något olika läge, antennerna längre och munkanten 
ej så djupt inskuren. 

bb) Dorsum partis anterioris stria concentrica ante su- 
turam nulla l. indistincta. 


ce) Oculi inter se plus bis diametron oculi maximam 
distantes. Corpus antice vix coarctatum. 


4. Spirobolus obscurus KocH 1847. 


(Die Myriopoden I, p. 76, fig. 66 (1863)) 
Riksmuseum eger från Brasilien (Rio Janeiro) ett hanexemplar, 
som i allt väsendtligt öfverensstämmer med Kochs ofvannämnda art. 


l 


TTErem a ja 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 33 


Kopulationsorganerna ligga på ett egendomligt sätt skyddade af tre 
framskjutande spetsiga skifvor. Benen hafva på 5:e leden ej den 
eljest så vanliga hvita blåsbeläggningen, hvaremot andra leden är i 
spetsen blåslikt uppsväld. Exemplaret har en längd af 62 m.m. 
och en bredd af 5,5 m.m. 


5. Spirobolus lxvigatus n. sp. 


(P2). Crassus, teres, postice attenuatus. Caput: vertex, sicut 
frons, suleo tenui longo, frontis antice profundius impresso; clypeo 
leviter exciso. Oculi (ocellis c. 55 distinetis) rotundati. An- 
tenne brevissime. Segmenti primi lobi laterales infra vix mar- 
ginati.  Segmenti ultimi processus acutangulus.  Valvule anales 
leves, non marginate; lamina infra-analis postice rotundata. Seg- 
menta reliqua parte anteriore segmentorum dorso levi, in ipsa 
parte ventrali autem prope pedes densissime sed levissime striolata; 
posteriore supra levi, infra striis paucis tenuissimis, longe infra 
poros incipientibus. Pori magni. Pedes breves. Numerus segmen- 
torum 60. 

Color pallide cineraceus, parte posteriore segmentorum ferru- 
gineo 1. flavescente, capite (margine clypei excepto), antennis pedi- 
busque ochraceis; poris, ut solent, fuscis. 


one SS fr man.; lats dot Mmm; long. ant.: 3 m.m.; long. 
ped.: 4 m.m. 


På Göteborgs Museum finnes ett exemplar af denna art, som 
enligt påskrift är taget på Azorerna. Ar denna uppgift om fyndort 
riktig, skulle således Spirobolus, som i Afrika eljest har sin egent- 
liga utbredning söder om Sahara, sträcka sig långt utom sitt centrum. 

Arten liknar föregående så mycket, att man kunde vara benägen 
att taga den för honan deraf. Ett större antal segment, den tyd- 
ligare strieringen, suturen, som blott på ryggsidan är otydlig men 
under porerna tydlig, göra det troligt, att de äro skilda. 


ec) Oculi inter se haud bis diametron oculi distantes. 
Corpus segmentis anticis (4—6) coarctatis. 


6. Spirobolus arboreus Saussure 1859. 
(Linnea Entomologica XIII, p. 331; Myr. du Mexique (1860) 
p:.d8.) 


Från Barthelemy (Mus. Holm.) 


B. Fove& semilunares dorsales nulle. 
Segmenta prima infra excavata. 
Lobi laterales segmenti 1:i elongati, latera segmenti 2:i obte- 
gentes. 


7. Spirobolus ecapucinus n. sp. 


(7). Crassus antice (segm. 1—5) dilatatus, infra excavatus. Caput 
'subrugosum, sulco verticis sicut frontis, tenui; clypeo leviter et an- 


3 


34 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


guste exciso. Oculi ocellis (ec. 70 et ultra) depressis trigono- 
rotundati, inter se bis diametron oculi distantes. Antenne breves, 
subcelavatae. Segmenti primi lobi- laterales longi, rotundati, antice 
nonnihil dilatati, marginati, postice subsinnati, striis nullis.-iSegmen- 
tum ultimum valde productum, proboscidiforme, ante spinam longam, 
teretem, decurvatam subtumidum. Valvule& anales subleves margine 
subangulato, late compresse; lamina infra-analis postice rotundata. 
Segmenta reliqua infra usque ad poros dense strigosa et striata 
-.dorso subcoriaceo. Pori magni. Pedes longi. Numerus segmen- 
torum 52. 


Color partis anterioris segmentorum olivaceo-cineraceus, infra 
obscurior, partis posterioris fuscus limbo piceo. Segmentum primum 
rufescente-piceum. Caput antice, antenna pedesque ferruginescentia 


Long.:; 100; m.m.; lat.: 8 m.m; lat. segmröskoöspmann 
lat. segm. 1:i: 8,5 m.m.; long. ant.: 4,5 m.m.; long. ped.: 6 m.m: 


Från Singapore (Mus. Holm.) 


Halsskölden är, såsom de anförda måtten gifva vid handen, 
mycket utvidgad och till formen för öfrigt kapplik. Strieringen 
äfven på segmentets framdel jemförelsevis tät och djup. Analpro 
cessen är ovanligt lång och egendomligt formad. 


II. Segmentum ultimum postice angulatum 1. rotundatum, val- 

vulas anales non superans. 

A. Clypeus supra incisuram 4-foveolatus. Corpus subteres, seg 
mentis primis infra vix excavatis. 
Pori laterales in anteriore parte segmentorum siti. (Sterna 

transverse striata). 


a) Lobi laterales late rotundati, antice non sinuati. Do 
sum obtectum segmentorum plurimorum foveis 2 semi 
lunaribus. (Oculi inter se ter diametron oculi di 
stantes.) 


8. Spirobolus albido-iimbaius n. sp. 


Crassus. Caput valde convexum, leve 1. sublaeve, sulco lon 
gitudinali non profundo, a vertice incipiente et in angulo elypei de 
sinente; clypeo leviter exciso (angulo quam recto multo majore. 
Oculi subtrigono-rotundati, ocellis (c. 40) valde depressis, vix di 
stinctis. Antenne brevissime, compresse, articulis 4:0—6:0 no 
longioribus quam latioribus. Segmenti primi lobi laterales haud : 
vix conspicue marginati, striis nullis.  Segmentum ultimum leve 
postice producte angulatum (angulo subrecto). Valvule anales leves 
compresse, non marginate; lamina infra-analis postice angulat 
(angulo quam recto majore). Segmenta reliqua subtiliter coriacea 
tantum in ipsa parte ventrali longe infra poros striis nonnullis, striis 
partis anterioris sat densis, infra recurvis; sutura indistineta. Por 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 35 


Color obscure olivaceus, parte anteriore passim rufescente-irro- 
rata, parte posteriore obscuriore, arcu medio fuscescente, limbo 
etiam ultimi segmenti auguste albido-cincto. Caput, antenna pe- 
desque atro-viridia. 

AA: Pedes soleis nullis, articulis 3:o et 4:0o infra setis apicalibus 
nullis. 


Long.: FA 85 m.m. &: 88 m.m. junioris: 32 m.m. 
lat.: 9 » 205 VR 4,5 » 
long. ant.: Aer In 4 » 

» — ped.: D,5 » 5 » 


Från Brasilien (Olinda: Mus. Holm.; Pernambuco: Mus. Got.) 


Den smala hvita eller hvitaktiga rand, som kantar segmenten, 
gifver arten en mycket egendomlig och vacker färgteckning. 


9. Spirobolus Zapotecus Saussure 1860. 
(Myr. du Mexique p. 101.) 


(2). Crassus. Caput sulco verticis distinceto, frontis tenui; 
clypeo modice exciso. Oculi ocellis (c. 45) distinctis trigono-rotun- 
dati. Antenne brevissime, articulis 3:0 —6:0 latioribus quam longio- 
ribus. Segmenti primi lobi laterales infra sat distincte 'marginati, 
striis mnullis. Segmentum ultimum rugosum, producte angulatum, 
angulo recto 1. nonnihil minore. Valvule anales rugose, non mar- 
ginate; lamina infra-analis postice angulata (angulo subrecto.) Seg- 
menta reliqua subtiliter coriacea, striis fere ut in pracedente specie, 
modo paullo fortius impressis; sutura profundiore. Pori magni, mar- 
ginati. Pedes brevissimi. Numerus segmentorum 51—20382, 


Color olivaceo-cinereus, sutura fuscescente, parte posteriore seg- 
mentorum pedibusque ferruginescentibus. 


Hornets 95 m.m.; lats 0,3 m.m.; long. ant. £ m.m.; 
long. ped.: 4.3 m.m. 


Från Brasilien (Pernambuco: Mus. Holm.) 


Denna art, som antagligen är Saussures Lulus Zapotecus, liknar 
i åtskilliga afseenden föregående men skiljer sig tydligen genom flere, 
tydligare åtskilda oceller, genom segmentens tydliga sutur och gröfre 
skulptur samt genom en olika färg. Saussures karakterisering af 
2:a segmentet och den (1. c.) särskildt omnämnda och afbildade fåran 
bakom sidoporerna, kunna, såsom efter mitt förmenande gemen- 
samma för en mängd arter, icke specielt utmärka denna. 


aa) Lobi laterales segmenti 1:i plus minus angustati. Fover 
dorsales nulle. 


b) Lobi laterales minus angustati, antice viz sinuati. 
Oculi paullo plus diametron oculi distantes. 


36 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


10. Spirobolus impressus n. sp. 


Gracilior, subteres. Caput sulco verticis obsoleto, frontis di- 
stinctiore; clypeo late et leviter exciso. Oculi maximi, ocellis c. 55 
distinctis, triangulares. . Antenne breves, compresse. Segmenti primi 
lobi laterales nonnihil angustati, angulo ipso rotuundato. Segmentum 
ultimum valde convexum, apice angulatum (angulo quam recto non- 
uihil majore). Valvule anales submarginate, margine punctato, ce- 
terum sublaeves; lamina infra-analis postice obtuse angulata. Seg- 
menta reliqua dorso partis anterioris remote, prope suturam tenu- 
issimam confertius punctato, lateribus strigosis, ventre partis po- 
sterioris striis paucis. Pori parvi. Pedes longi (art. 3:o et 4:0 
infra seta apicali nulla). Numerus segmentorum 49. 


Color cimereo-fuscus, parte anteriore segmentorum antice palli- 
diore, parte posteriore (prasertim postice) rubra. Pedes anten- 
neque fusco-marmorata, apicibus articulorum fuscis. Caput seg- 
mentumque primum antice late rufescentia. 


Long.:, 64 m.m.; lat.: 5.5 m.m.; long. ant rt metsloness 
ped: (ösM.h. 


Från Brasilien (Pernambuco: Mus. Holm.) 


bb) Lobi laterales magis angustati, angulo acuto, antice 
sinuati. 
Oculi inter se prope bis diametron oculi distantes. 


c) Dorsum seymentorum fere totum puncetatum Il. 
subcoriaceum, parte posteriore sanguinea Il. rufe- 
scente. . 


11. Spirobolus Goési n. sp. 


Sat gracilis. Caput nitidum, verticis sulco tenui, frontis longo; 
clypeo sat profunde exciso (angulo quam reeto nonnihil majore). 
Oculi ocellis ce. 41 distinctis rotundato-tringulares. Antenne& bre- 
vissime, articulis 3—6 inter se subequalibus.. Segmenti primi lobi 
laterales antice oblique abscisi, sinuati, marginati. Segmentum ul- 
timum apice acnminatum (angulo quam reeto nonnihil majore). 
Valvule anales marginate, postice punctate; lamina infra-analis 
postice rotundata 1. subrecta. Segmenta reliqua dorso subtiliter et 
dense, ad suturam (indistinetam) fortius et confertius punctato, parte 
anteriore segmentorum antice supra sublevi (in segmentis anticis 
tamen striis distinctis concentricis, infra recurvis) infra strigosa, parte. 
posteriore infra fere ad poros striata, striis superioribus marginem 
posticum non attingentibus. Pori magni. Pedes sat longi, (etiam 
articulis 3:o et 4:o, ut solent, seta apicali). Numerus segmen- 
torum 48-32. 

Color sanguineus 1. rufescens, parte anteriore segmentorum rci- 
nerascente, pedibus rufescentibus. 

Mas: Pedum articuli 2:us et ultimus soleis inflatis. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 37 


Long.: 50 m.m,; lat. Af: 3,8 m.m. — 9Q: 4,5 m.m.; long. 
HaNerNped. gt: 3 m.m.; — 2: 2.8 m.m. 


Denna art, som föreligger i hundratals exemplar, synes hafva 
en vidsträckt utbredning, i det att den blifvit anträffad på så skilda 
lokaler som S:t Barthelemy och Java. Till färgteckningen liknar 
den något föregående art, men skiljes lätt genom segmentens skulp- 
tur, halssköldens form och andra kännetecken. Det typiska antalet 
segment tyckes vara 50 —51, ty af 143 exemplar befunnos 35 hanar 
och 35 honor hafva 50 segment, 31 hanar och 33 honor 51 d:o, 
1 hane hade 48, 5 hade 49 och 2 egde 52 segment. 


Måhända är denna eller föregående art densamma som Spiro- 
bolus Olfersii BRANDT. Spirobolus lumbricinus GERSTÄCKER från 
Afrika (Sansibarkusten) synes ock vara nära förvandt. 


ec) Dorsum segmentorum subleve, tantum ad su- 
turam serie simplici punctorum. Color dorsi in 
segmentis anticis et posticis fuscescens. 


12 Spirobolus suturalis n. sp. 


Gracilis, antice dilatatus. Caput clypeo sat profunde exciso 
(angulo quam recto multo majore). Oculi ocellis ce. 40 distinctis 
trigono-rotundati. Antenne articulo 6:0 longissimo. Seymenti primi 
lobi laterales angustati, angulo ipso quasi truncato, antice oblique ab- 
scisi, sinuati, crasse marginati, postice subsinuati. Segmentum ultimum 
postice obtuse angulatum (angulo quam recto multo majore), apice 
ipso nonnihil tumido. Valvule anales lzxeves, marginate; lamina 
infra-analis postice rotundata. Segmenta reliqua sublrevia, sutura 
serie simplici sed irregulari punctorum ornata, parte anteriore stri- 
olis concentricis, posteriore infra striis nonnullis, in segmentis an- 
ticis densioribus, in posticis evanescentibus. Pori magni. Pedes 
brevissimi, articulis 1:o et 2:o plerumque setis nullis. Numerus 
segmentorum 49. 


Color flavescens, arcu circa suturam fusco, pallide-irrorato, mox 
infra poros desinente. Segmenta antica et postica supra fuscescente- 
adumbrata. Caput fuscum, margine clypeali pallidiore. Antenna 
fusco-maculate. Pedes flavescentes. 


Mas: Pedes soleis nullis. 


Honossr dö Mm-m. ; lat.s 3,3 M.m.; long. ant.: 2,35 m.-m.; long; 
ped: 2 m.m. 


Från ön Keeling. (Mus. Holm.) 


B. Clypeus supra incisuram 8-foveolatus. Corpus segmentis an- 
ticis infra excavatis. 


13. Spirobolus heteroporus n. sp. 


Gracilis. Caput celypeo late sed sat profunde exciso. Oculi 
ocellis c. 35 inter se diametron oculi unam et dimidiam distantes. 


38 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Antenne articulo 6:0 longissimo. Segmentum primum magnum, lobis 
lateralibus longis, sensim subangustatis, angulo ipso rotundato, mar- 
ginatis, postice subsinuatis. Segmentum ultimum leve, apice rotun- 
datum. Valvule anales leves, non marginate; lamina infra-analis 
postice rotundata. Segmenta reliqua parte anteriore infra leviter 
strigosa, posteriore infra subtilissime striata. Pori subtumidi, in 
parte posteriore segmentorum, longe pone suturam, siti. Pedes breves, 
AA: articulo 2:o pulvillo. Numerus segmentorum 41—43. 


Color flavescens, capite, segmentis anticis et ultimis supra fusco- 
marmoratis, poris fuscis, antennis pedibusque luteis. 


Long.: 24,5 m.m.; lat.: 2 m.m.; long: ant: Lomb ölons 
ped:s Trm.m. 


Från Java (Mus. Holm.) 


Sidoporerna hafva hos denna art ett ovanligt läge, nämligen 
på bakre undersegmentet. 


Genus Spirostreptus Branvr 1833. 


(Bull. des Nat. de Moscou, t. VI, p. 203; PETtErs Reise nach 
Mossambique, t. V, pp. 535 & 548.) 


(Subgenus Nodopyge. Branpr, Recueil ete. p. 91.) 


I Segmentum ultimum postice angulatum, processu prominente 
nulllo. Fove&e ventrales (in utraque parte sternorum) parvie, 
trigono-punctiformes. 


A. Segmenti primi lobi laterales parum producti, infra inflexi, 


a) postice non sinuati. Sterna levia. 


b) Frons tota valde rugosa. DLobi laterales segmenti 1:i 
angulo antico (saltem maris) acutiusculo. 


1.  Spirostreptus rugifrons n. sp. 


Gracilis.  Caput vertice sulco tenui; fronte tota valde rugosa; 
clypeo modice exciso. Oeculi ocellis (c. 60—70) 6—7 seriatis, inter 
se minus diametron oculi distantes. Antenne sat longe. Segmenti 
primi lobi laterales maris: angulo antico prominulo, acutiusculo, 
postico obtuso; feminze: angulo utroque obtuso — striis 2—3 in- 
tegris, interdum nonnullis abbreviatis. - Segmentum ultimum an- 
gulatum (angulo quam recto multo majore). Valvule anales margi- 
natze; lamina infra-analis postice rotundata 1. in medio subtumido- 
angulata. Segmenta reliqua subtiliter coriacea, striolis partis ante- 
rioris (= prozonitarum) haud numerosis, infra vix recurvis, striis 
partis posterioris (metazonitarum) tenuibus, supremis abbreviatis, 
longe infra poros incipientibus. Pori distincti, sat longe pone su- 


ER ENDA ITE 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 7. 39 


turam, infra lineam mediam laterum, siti. Pedes supra glabri. Nu- 
merus segmentorum 66 (62—70). 


Color cinereo-olivaceus, partem anteriorem segmentorum versus 
pallidior et plerumque flavescens, partem posteriorem versus viri- 
descente-fuscus, limbo piceo, segmento ultimo plerumque pallidiore; 
lineis longitudinalibus tribus angustis (una dorsali, altera utrinque 
laterali), antennis pedibusque ferrugineo-piceis. 


Wöngsrcorp. &: 102 m-m.; lat.: 6 m.m.; long. anti: 0,5 M.m.; 
long. ped. 5 m.m. 


Hong: corp. 2: 120. mim.; lat.: 7 m.m.; long. ant. 5,5 m.m. 


Pullus, 40 m.m. longus, 3,2 m.m. latus, segmentis 55, ocellis 
ce. 30, certe ad hanc speciem est referendus. 


På Riksmuseum förvaras åtskilliga exemplar af denna art, tagna 


vid Puna i HEcuador. Alla hafva pannan, på sätt ofvan angifvits, 


mycket skrynklig, hvilken skrynklighet sträcker sig nästan ända upp 
till antennrötterna. Hos de följande arterna i denna afdelning (I) 
är pannan antingen alldeles glatt eller blott nära munkanten 
något ojemn. Till pannans skulptur måste den således likna 
Saussures Spirostreptus consobrinus (från Brasilien), hvilken dess- 
utom har ungefär samma dimensioner, men färgen (O»fulvus»), sido- 
flikarnes form på 1:a segmentet, stieringen m. m. synas vara olika. 


bb) Frons sublevis. Lobi laterales segmenti I:mi an- 
gulo antico subrecto Il. obtuse angulato. 


c) Pori infra lineam mediam laterum siti. Sutura 
crenulata. ÖOculi inter se diametron unam Il. 
paullo plus distant. 


2. Spirostreptus papillaris n. sp. 


(9). Subgracilis. Caput vertice sulco tenui; fronte sublaevi; clypeo 
modice et late exciso, foveis setigeris ante marginem 6. Oculi ocellis 
(ec. 60) 7-seriatis, inter se paullulo plus diametron oculi distantes, 
antice subrecti. Antenne breves.  Segmenti primi lobi laterales 
truncati, obtuse angulati, striis integris 2 paucisque abbreviatis. 
Segmentum ultimum densissime et subtilissime punctatum, postice 
angulatum (angulo quam recto nonnihil majore); lamina infra-analis 
postice obtuse angulata. WValvule anales densissime punctulatze, 
levissime marginate. Segmenta reliqua subtiliter coriacea, striis 
partis anterioris non recurvis, posterioris fortiter impressis, sat longe 
infra poros incipientibus, prope poros tamen abbreviatis); sutura, 
presertim segmentorum anteriorum et mediorum, punctis impressis 
ornata, quasi crenata. Pori minimi. Pedes breves, supra glabri. 
Numerus segmentorum 56. 


Color brunneus, limbo segmentorum subpiceo-flavicante, infra 
pallidior, antennis, fronte pedibusque flavescentibus. 


40 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Long.: 70 m.m.; lat: 4.5 m.m.; "long: ant.:''3,9 m-m.; long. 
ped.: 3 m.m. 


Från Brasilien. (Mus. Holm.) 


3. Spirostreptus flavicornis n. sp. i 


Gracilis. Caput vertice suleo longitudinali sat distincto; fronte 
sublevi; clypeo leviter exciso, foveis setigeris 5. Oculi ocellis (ce. 40 
—50) 6-seriatis, inter se diametron oculi unam 1. paullo plus distantes, 
antice subrotundati. Antenne breves. 'Segmenti primi lobi laterales 
truncati, angulis obtusis, plicis 3—4 integris paucisque abbreviatis. 
iSegmentum ultimum densissime et subtilissime punctatum, angulatum, 
(angulo quam recto nonnihil majore). Valvule anales leviter mar- 
ginate; lamina infra-analis obtuse angulata. Segmenta reliqua sub- 
tiliter coriacea, strilis partis anterioris paucis, non recurvis, striis 
partis posterioris paucis, poros versus abbreviatis, longo intervallo. 
ab his (presertim in segmentis mediis et posticis) incipientibus; 
sutura crenulata. Pori sat magni <Pedes breves, supra glabri. 
Numerus segmentorum 57-—59. Color olivaceo-cinereus, parte po- 
steriore segmentorum flavescente, limbo tenus pallidiore; antennis, 
pedibus et fronte flavescentibus. 


Long... &» T2,.m.m.; lat.:.4 m.m. long. anti:l3 manstioned 
ped.: 2,4 m.m. 

Long. '9: 80 m.im.;' lat:: 4,5 m.m; long. ant ö3ss man sdonps 
ped; m.m. 


Från Surinam. (Mus. Holm.) 


Ehuru en jemförelse af de båda nu beskrifna arternas diagnoser 
visar i de festa fall föga olikhet, tviflar jag dock icke på att de 
verkligen äro skilda. Sp. flavicornis har ett färre antal ögon, hals- 
sköldens sidoflikar försedda med ett mindre antal veck, och seg- 
mentens striering i allmänhet svagare, utom på kroppens första 
femtedel. Färgen är dessutom på segmentens bakdel mycket ljusare, 
och kroppsformen smalare. Båda arterna hafva suturen liksom nag- 
gad, beroende, som det tyckes, derpå att segmentens strimmor, snart 
inskränkta till små punktformiga ansatser, sträcka sig rundt omkring 
hela kroppsringen. Afven dessa ansatser äro hos Sp. flavicornis be- 
tydligt svagare. 


cc) Pori supra lineam mediam laterum siti. Sutura 
non crenulata. ÖOculi inter se diametron saltem 
unam et dimidiam distantes. 


d) Lamina infra-analis acute angulata (an- 
gulo quam recto minore). 


4. Spirostreptus microps n. sp. 


Gracilis, sublinearis. Caput vertice sulco vix distinceto; fronte 
levi 1. sublevi; clypeo profundius exciso, foveis setigeris ante inci- 


ör 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 41 


suram 5—6. Oculi ocellis (c. 35—40) 6-seriatis subtriangulares. 
Antenne elongatae. Segmenti primi lobi laterales truncati, angulo 
utroque subaquali, obtuso 1. quam recto non ita multo majore, 
plica unica integra. Segmentum ultimum postice angulatum, angulo 
subrecto. Valvule anales sublaeves, leviter marginatae (in uno 
exemplo, huic speciei fortasse adnumerando, non marginat2e); lamina 
infra-analis postice acute angulata. Segmenta reliqua subtiliter co- 
riacea, striis concentricis partis anterioris paucis, infra non recurvis, 
striis partis posterioris tenuibus, in segmentis anticis distinctis, in 
ceteris magis magisque paucis, evanidis, poros longo intervallo non 
attingentibus. Pori distincti. Pedes breves, articulo ultimo etiam 
supra breviter setoso. Numerus segmentorum 67—71. 

Color cinereus 1. fulvescens, parte posteriore segmentorum fer- 
rugineo-annulata, pedibus, antennis et fronte fulvescentibus. 


(ot 2: 
Long.: 6A5smmN 84 mm 
lat.: ASA 0 » 
löngsrant.: ds oMmoå= 45, 
Män Sst Pedkas 2.3: NN) 3 » 


Från Brasilien — Pernambuco, Corcovado (Mus. Holm) — föreligga 
några exemplar af denna art, alla med spetsvinklig infraanalskifva, 
hvilket synes vara det mest utmärkande kännetecknet för densamma. 


dd) Lamina infraanalis obtuse angulata I. ro- 
tundata. 


5. Spirostreptus Chilensis GERVAIS. 


Syn.: 1847. fIulus Chilensis GERVvAIsS, Ins. Apt. t. IV, p. 193. 
Riksmuseum eger några exemplar af denna art, tagna i Val- 
paraiso under fregatten Eugenies uppehåll derstädes 1852. — Ger- 
vais' beskrifning passar i de flesta fall in på den art jag haft under 
ögonen. Här må tilläggas, att halssköldens sidoflikar hafva ett 
vinkelböjdt veck följande framkanten; ocellerna äro till antalet 35— 
40. Längd AZ: 62 m.m.; bredd: 3,5 m.m.; ant:s längd: 3,5 m.m.; 
benens längd: 2,5 m.m.; samma mått hos 2:63—4,2 — 35, —2,8. 


bbb) Lobi laterales segm. I1:i infra minus inflexi, angulo 
antico late rotundato I. oblique absciso. 


6. Spirostreptus ochrurus n. sp. 


(2). Crassus, antice attenuatus. Caput vertice sulco distincto; 
fronte lavi; clypeo profunde exciso, foveis setigeris 4. Oculi ocellis 
(c. 45) 5—6-seriatis, inter se 11 diametron oculi distantes, sub- 
triangulares. Segmenti primi 1lobi laterales angulo postico subacuto 
(apice tamen rotundato), plicis 2, una marginem sequente (quare 
margo anterior et inferior sulcatus videtur.) :Segmentum wultimum 
coriaceum, postice late angulatum ; lamina infra-analis postice subrecta 
1. latissime angulata. Valvule anales leviter marginate. Segmenta 
reliqua dense punctulata 1. subceoriacea, striis concentricis partis an- 


42 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


terioris crebris, vix recurvis, striis partis posterioris sat fortiter im- 
pressis, paullo infra poros incipientibus. Pori magni, in media 
linea laterum 1. paullo infra eandem siti. Pedes brevissimi, supra 
glabri. Numerus segmentorum 48. 


Color cinereus, in dorso segmentorum (presertim antice) sub- 
flavescens, limbo sat lato segmentorum ferrugineo-piceo lineaque 
dorsali tenui subcontigua fusca; antennis fusco-annulatis, segmento 
ultimo, valvulis analibus pedibusque ochraceis. 


Long.: 70 m.m.; lat.: 7 m.m.; long. ant.: 4:50mmsonss 
pedum: 3,5 m.m. 


Från Brasilien (Rio Corcovado: Mus. Holm.) 


aa) Lobi laterales postice sinuati. Sterna transverse striata. 


7. Spirostreptus ventralis n. sp. 


(SF). Subgracilis, sublinearis.  Caput vertice suleo obsoleto; 
fronte antice rugulosa; clypeo sat profunde exciso, ante incisuram 
foveis setigeris 4. Oculi ocellis (ec. 50) 5(—6)-seriatis, inter se 
diametron oculi distantes. Antenne breves. Segmenti primi lobi 
laterales infra leviter adpressi, apice subdilatati, quare et antice et 
postice leviter sinuati, angulo antico rotundato, postico subrecto 1. 
acutiusculo, plicis 2 arcuatis integris, calloque marginali in angulo 
anteriore sulcato. Segmentum ultimum coriaceum, postice obtuse 
angulatum. Valvule anales coriacex, marginata; lamina infra-analis 
postice latissime angulata. Segmenta reliqua subtiliter coriacea, 
striis concentricis partis anterioris paucis, infra non recurvis, parte 
posteriore fere usque ad poros leviter striata. Pori minimi. Pedes 
supra glabri. Numerus segmentorum 55. 


Color pallide cinereus, parte posteriore segmentorum flavescente, 
pedibus antennisque ochraceis. 


Long.: 93 m.m.; lat.: 6,5 m.m.; long. ant.: 557 manGrlones 
ped.: 4 m.m. 


Det beskrifna exemplaret är från Vestindien (S:t Thomas: Mus. 
Holm.) Färgen synes vara väl mycket blekt af spriten, hvari djuret 
varit förvaradt, men arten är genom sina på tvären strierade »sterna» 
tydligt skild från alla här beskrifna. 


3. Lobi laterales segmenti 1:i longe producti, non inflexi, postice 
leviter sinuati. Sterna levia. 


8. Spirostreptus alicollis n. sp. 


(2). Subgracilis. Caput vertice sulco sat distincto; fronte laevi; 
clypeo leviter exciso, foveis setigeris ante incisuram 4. Oculi ocellis 
(c. 45) 6-seriatis, antice recti, inter se diametron oculi unam vix 
distantes. Antenne breves. Segmenti primi lobi laterales subali- 
formes, angulo antico obtuse rotundato, angulo postico etiam ro- 


i 


BJHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 7. 43 


tundato (1. potius subacuto, apice rotundato), margine leviter sinuato; 
striis integris nullis, (sulco marginali excepto) sed postice striis 
longitudinalibus nonnullis abbreviatis. Segmentum secundum etiam 
lateribus nonnihil productis, in angulo ipso sulco profundo. <Seg- 
mentum ultimum postice angulatum (angulo subrecto). Valvule 
anales non marginatae; lamina infra-analis angusta, postice latissime 
angulata. Segmenta reliqua striis anterioris partis numerosis, infra 
non recurvis, striis partis posterioris sat densis et profundis, in 
segmentis anticis etiam supra poros obviis, deinde magis magisque 
abbreviatis et tenuibus et a poris alienatis; sutura profundior, cre- 
nulata. Pori sat magni, mediis in lateribus siti. Pedes graciles, 
solito minus setosi. Numerus segmentorum 68. 


Color partis anterioris segmentorum flavescente-cinereus, poste- 
sterioris cinereo-lividus, limbo fusco; capite flavescente-ferrugineo, 
margine clypeali fusco; segmento primo et ultimo pallidioribus, 
fusco-marginatis. 


Long.: 90 m.m.; lat.: 6 m.m.; long. ant.: 4 m.m.; loug. ped.: 
4 m.m. 


Från Java (Mus. Holm.) 


Utom genom de nästan vingformiga sidoflikarne särskiljes denna 
art bl. a. genom strieringen, som på de främre segmenten äfven 
uppträder öfver porerna. 


II. Segmentum ultimum in processum. valvulas anales superan- 
tem, productum. Fovee ventrales transverse, elongate. 


9.  Spirostreptus collaris n. sp. 


(2). Suberassus. Caput vertice sulco distincto; fronte sublaevi; 
elypeo leviter exciso, ante sinum foveis 6 setigeris. Oculi ocellis 
(ec. 50) 6-seriatis, trigono-ovales, inter se diametron oculi distantes. 
Antenne breves. Segmentum primum supra sulco profundo trans- 
verso (num semper?), lobis lateralibus subaliformibus, longe pro- 
ductis, non inflexis, antice et postice sinuatis, angulo antico late 
rotundato, marginato, angulo postico producto, acutiusculo, striis 
nullis.  Segmentum ultimum elongatum, apice recurvo.  Valvule 
anales marginate; lamina infra-analis latissime angulata. Segmenta 
reliqua striis partis anterioris numerosis, infra recurvis, striis partis 
posterioris usque ad poros pertinentibus; sutura indistincte crenu- 
lata. Pedes breves. Pori in mediis lateribus siti. MNumerus seg- 
mentorum 60. 


Color partis anterioris segmentorum pallide olivaceo-cinereus, 
partis posterioribus fusco-cinereus, limbo ferrugineo-piceo; sutura 
lineaque longitudinali dorsali subcontigua fuscis; pedibus, fronte 
antennisque flavescentibus. 


44 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Long.: 114 m.m.; lat.: 9 m.m.; long. ant: 6/m.m.; long. 
ped.: 4,6 m.m. 


Från Java (Mus. Holm.) 


Denna art synes vara förvandt med Spirocylistus cylindricus 
KocH, och man skulle kunna vara böjd att identifiera dem, om icke 
skilnaden i storlek vore så betydlig, hvartill kommer, att halssköl- 
dens egendomliga form, om den varit lika hos båda, säkerligen ej 
skulle undgått Koch. 


SR 


10. Spirostreptus acicelatus n. sp. 


Suberassus. Caput sulco verticis sat profundo; fronte sublaevi; 
clypeo sat profunde exciso.  Oculi ocellis (c. 47) 6-seriatis, antice 
recti, inter se fere 143 diametron oculi distantes. Antenne breves. 
Segmenti primi lobi laterales valde producti, truncati, antice leviter 
sinuati, crasse marginati, postice recti (non sinuati), angulo antico 
dilatato-rotundato, angulo postico obtuso (quam reeto nonnihil ma- 
jore), striis integris nullis, sed postice striis longitudinalibus non- 
nullis (5—96). Segmenti ultimi spina brevis, crassa, apice recurva. 
Valvule anales marginatae; lamina infra-analis postice angulata (an- 
gulo quam recto majore). Segmenta reliqua stris partis anterioris 
haud numerosis, infra vix recurvis, striis partis posterioris, quo pro- 
pioribus ad poros, eo magis abbreviatis; striolis abbreviatis, ad su- 
turam etiam in dorso pergentibus, quare sutura crenulata 1. acicu- 
lata videtur. Pori magni, infra lineam mediam laterum siti. Pedes 
breves. Numerus segmentorum 54. 


Color flavescente-cinereus, limbo segmentorum ferrugineo; pe- 
dibus flavescentibus; antennarum apice, margine clypeali, spina cau- 
dali marginibusque valvularum analium fuscis. 


Long.: 65 m.m.; lat.: 5 m.m.; long. antysösfmmtnlons: 
ped:=N5 m.m. 


Från Nya Holland (Mus. Got.). 


Bland karaktererna, som skilja denna art från föregående, är 
halssköldens form den vigtigaste. Strieringen såväl å fram- som 
bakdelen af segmenten är också olika, och ögonen stå längre ifrån 
hvarandra. För öfrigt äro både färg och habitus olika. 


I uppsatsen »Myriopoda Africe australis etc.» (Öfvers. Vet. Ak. 
Förh. 1872 N:o 5, p. 39) omnämndes, att hanarne af två till mot- 
svarande afdelning hörande arter, Spirostr. marginatus och notatus v. 
Por., icke hafva de sandalbärande lederna ens på undre sidan borst- 
väpnade. Jag har sedan dess haft tillfälle att i Göteborgs musei 
samlingar undersöka tvenne Spirostreptusformer, antagligen Spirostr. 
Lunelii HUMBERT och Spirostr. Javanicus BRANDT, hvilkas hanar 
utmärka sig för samma egenskap. Måhända är detta en karakter 
gemensam för alla med stjertprocess försedda Spirostreptusarter. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 7. 45 


Genus Alloporus v. Porart 1872. 
(Myr. Afr. austr.: Öfvers. Vet. Ak. Förh. N:o 5, p. 43) 


Karakteren : »Segmenta 4 prima infra aperta», som bl. a. upp- 
gifvits såsom utmärkande för slägtet, håller ej stånd, såsom jag 
funnit vid undersökningen af större former. Då den enda egentliga 
skilnaden från Spirostreptus således är, att sidoporerna börja redan 
på 95:e segmentet, borde det måhända rätteligen inrangeras såsom 
ett underslägte under Spirostreptus, såvida icke det praktiska skälet, 
att det för underlättande af öfverskådligheten synes blifva alltmer 
nödvändigt att sönderdela de artrika slägtena i olika grupper, ta- 
lade för bibehållandet äfven af Alloporus. 


1. Alloporus erenatus n. sp. 


Gracilis. Caput vertice sulco brevi sed sat profundo; fronte 
rugosa et punctata; clypeo leviter exciso, foveis setigeris ante si- 
num 4. Oculi ocellis (c. 60) 6-seriatis, antice nonnihil rotundati, 
inter se plus diametron oculi distantes. Segmentum primum lobis . 
lateralibus infra inflexis, subtruncatis (feminge rotundatis), angulis 
obtusis (maris antico minus obtuso), plicis 3—6. Segmentum ultimum 
subtiliter sed densissime punctatum, postice latissime angulatum. 
Valvule anales item punctatae, marginatae; lamina infra-analis postice 
subrecta 1. deorsum angulata. Segmenta reliqua subtiliter coriacea, 
parte anteriore striis coucentricis compluribus, haud recurvis, parte 
posteriore infra fortiter striata, striis (etiam in segmentis posticis 
distinetis et sat numeroris) paullo infra poros desinentibus; sutura 
dorsi supra poros dense et pulchre crenata. Pori minimi, infra 
/lineam mediam laterum siti. Pedes breves, supra glabri. Numerus 
segmentorum 61—062. 


Color obsure cinereus, segmentis fulvo-annulatis, pedibus an- 
tennisque fusco-annulatis. 


Honersre 95 m.m.; lat.: d,5-m.m.; long: ant. : 4.5 m.m.; long. 
Peds:"3.8 m.m. 

öns Om Sör mmn,; Jlat.: 6m.m.; long: ant.: 4 m.m.; long. 
ped: 3 m.m. 


Från Montevideo (Mus. Holm-.). 

Suturen emellan undersegmenten är särdeles vackert och regel- 
bundet naggad, vida tydligare än t. ex. hos Spirostr. flavicornis, 
hvilken han annars liknar. I detta hänseende öfverensstämmer den 
med Saussures beskrifning af Spirostreptus strangulatus. 


(HL 


bn | 


10. 


i 


13. 


INNEHÅLLSFÖRTECKNING. 


Chilopoda. 


Gen. Scolopendra (LIN.) 


I: 


Collares. 


Scolopendra gigantea (LIN.) 


» 


» 


I: 


11. 


IVA 


(Sydamerika). 
cristata NEWPORT. 
(Brasilien). 
crudelis KOCH. 
(Vestindien, Nord- 
amerika). 
nitida n. sp. 
(Brasilien). 
Heros WoopD. 
(Nordamerika). 
Otomita SAUSSURE. 
(Nordamerika.) 


Calcarate. 


calcarata n. sp. 
(Kina?) 


Multispinate. 


platypus BRANDT. 
(Vestindien, Sydame- 
rika, Kina och Java) 
longicornis NEWPORT. 
(Brasilien Java, Siam, 
Kalkutta). 
cognata v. POR. 
(Egypten, Java, Mo- 
luckerna). 
impresssa n. Sp. 
(Keeling). 


Parcispinate. 


elongata v. POR. 
(Sydamerika, Vestin- 
dien, Asien, Au- 
stralien.) 
Silhetensis NEWPORT. 
(Kina och Kalkutta). 


14. 


Gen. Cormocephalus NEWPORT. 


1. Connocephalus impressus n. sp. 


PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


Scolopendra cingulata LATREILLE. 


» 


» 


» 


» 


» 


Gen. 


2. » 
3. » 
4. » 
5. » 
6. » 


ba | 


» 


Gen. Branchiostoma NEwPoRT. 


1. Branchiostoma immarginatum n. sp. 


Gen. Scolopocryptops NEWPORT. 
1. Scolopocryptops sexspinosa (NEWP. 


» 


Otostigmus n. 


1. Otostigmus orientalis n. Sp. 


(Egypten). 


(Vestindien). 
monilicornis n. sp. 
(Nya Holland). 
rugulosus v. POR. 
(Nya Holland.): 
marginatus Nn. sp. 
(Nya Holland). 
levigatus n. sp. 
(Sydamerika). 
mirabilis n. sp. 
(Kordofan). 


(Ostindien.) 
scaber n. sp. 
(Kina). 
carinatus n. sp. 
(Kina?) 
rugulosus n. sp. 
(Mauritius). 
(spinosus n. sp. 
(Java). 

inermis n. sp. 
(Sydamerika). 
appendiculatus n. sp. 
(Sydamerika). 


(Philippinerna). 
obsoletum n. sp. 
(Nya Holland). 


(Sydamerika.) 


NYE 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 7. 47 


Diplopoda. 10. ”Spirobolus impressus n. sp. 
(Brasilien). 
Gen. Lysiopetalum Gv£RIN. ilälg » Goösi n. sp. 
1. ILysiopetalum plicatum BRANDT. |19 (Vestindien, Java). 
(Egypten). : » suturalis n. sp. 
(Keeling). 
Gen. Iulus (LIN.) 13. » heteroporus n. sp. 
(Java). 
1. TIulus seticaudus n. sp. | 
(Nubien). ” Gen. Spirostreptus BRANDT. 
2 »  lepidus n. sp. 1.  Spirostreptus rugifrons n. sp. 
tEgypten): (Ecuador). 
3. » Moreleti LUCAS. 2, » papillaris n. sp. 
(Madeira): (Brasilien). 
Gen. Spirobolus BRANDT. a dä 
1. Spirobolus costulatus n. sp. 4. » microps n. sp. 
(Sydamerika.) | (Brasilien). 
2. » monilicornis n. sp. PD. » Chilensis GERVAIS. 
(Brasilien). (Chile). 
3. » univittatus n. sp. 6. » ochrurus n. sp. 
(Brasilien). (Brasilien). 
7 » obscurus KOCH. [RR » ventralis Nn. sp. 
(Brasilien). (Vestindien). 
5: » levigatus n. sp. 8. » alicollis n. sp. 
(Azorerna). | (Java). 
6. » arboreus SAUSSURE. 9. » collaris n. sp. 
(Barthelemy). | (Java). 
ZE » capucinus n. sp. | 10. » aciculatus n. sp 
(Singapore). | (Nya Holland). 
; q EA Tr Gen. Alloporus v. Por. 


9. » Zapotecus SAUSSURE. | 1. Alloporus crenatus n. sp. 
(Brasilien). (Sydamerika.) 


P. S. 


Sedan ofvanstående var skrifvet, har jag genom professor W. 
Lilljeborgs välvilja blifvit satt i tillfälle att granska de myriopoder, 
som i »Mus. Ad. Fr.» i Upsala förvaras, och af hvilka åtminstone 
några böra förskrifva sig från Linnés tid. Enligt prof. Lilljeborgs 
upplysningar äro dock de dervid fästa etiketterna icke af Linné sjelf 
utan af hans lärjunge Thunberg. Ehuru således icke full visshet 
kan derigenom vinnas om hvad som rätteligen bör förstås under 
det mycket missbrukade namnet Scolopendra morsitans LIinnk, kan 
dock förtjena anföras, hvad nämnda samling deruti gifver vid handen 
Under tecknet «) — hvilket väl skall vara hufvudformen — fins 
derstädes Scolopendra crudelis KocH; under 8) förvaras Scolopendra 
elongata v. Por. samt slutligen under £) en art, tillhörande grupper 
»Multispinatze». 


48 PORAT, OM NÅGRA EXOTISKA MYRIOPODER. 


På grund häraf skulle Scolopendra morsitans LINNE vara syno- 
nym med den art, som i föregående uppsats blifvit beskrifven såsom 
Scolopendra crudelis KocH (= Sc. longipes Woop.) 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 4. N:o 8 


NOTES 


ON 


PTERYGOCERA ARENARIA SLABBER 


BY 


CARL "BOVALLIUS. 


WITH FOUR PLATES. 


COMMUNICATED TO THE BR. SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES 1876, SEPT. 13. 


STOCKHOLM, 1878. 
P. A, NORSTEDT & SÖNER. 


E IN på 


JUNE Å / i Ja SEA Å 
3 tf fre 
NE . v Ma NES - 
BÅL 
LIT rö 
42 
; å 
SÅ 
hn 
i 
Li i ' 
- 
+ 
i 


The remarkable Crustacean, which here for the first time 
is added to the fauna of Sweden, was discovered more than 
hundred years ago by a highly merited dutch naturalist MAR- 
TINUS SLABBER!) (1)?) who named it OÖniscus arenarius and gave 
an accurate description, accompanied by figures, which for 
that time are excellent and fully testify its identity with the 
amphipod described hereafter. Although appreciating its nu- 
merous peculiarities, SLABBER nevertheless abstained from crea- 
ting a new genus for its reception, and placed it in the genus 
Öniscus L., one of the three great Linnean genera, into which 
the whole of the Crustaceans known at his time were distri- 


1) We give here the scanty notices about him, that we have been able to 
pick up from different quarters: 

MARTINUS SLABBER was born in 1741, probably at Middelburg. 

In 1767 we find him elected a member of the Hollandsche Maat- 
schappye der Wetenschappen. He is then called »Bailleuw en Secretaris 
te Baarland en Bakendorp, en Secretaris te Oudelande». 

In 1769, he was a member of »Zeeuwsch Genootschap der Weten- 
schappen te Vliessingen», 

In 1793, keeping his above named charge, he seems to have removed 
to the town Goéäs, where we find him in 1807 as »Raad der Stadt». 
He died in Gravenpolden in 1835, aged 94 years. All these places are 
situated on the isle of Walcheren. His published works are: 

1) Waarneeming van den oorspronk der paarel-worm, met de daruitko- 
mende goud-oogige Stinkvlieg. 

Verhandl. Maatsch. Haarlem, 1768. Tom X. Stuck 2, pag. 387— 

412, tab. 2. 
2) Waarneeming van de gevlengelde zesendertig-tengelige vogel-luis. 

Verhandl. Maatsch. Haarlem, 1768. Tom X. Stick 2, pag.413— 

425. tab. 1. 
3) De excretione Vermis e dextro narium orificio. 

Verhandl. Maatsch. Haarlem, 1768. Tom X. Stuck 2, pag. 466. 
4) Waarneeming van een Oost-Indischen Zeeworm. 

Verhandl. der Zeeuwsch Genooschap te Vlissingen, 1769. Deel I, 

pag. 387—393 (with a plate). 

5) Natuurkundige Verlustigingen behelzende microscopise waarneemingen 
van in- en uitlandse Water- en Land-dieren. Haarlem 1778. 

6) Verhandeling over her opzetten van Vogelen. Amsterdam 1816. 


2) See the chronological list of references given below pag. 5. 


ANG BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


buted, thereby also indicating his impression of its affinity to 
the Isopoda of the present day. STATIUS MÖLLER (2), his ger- 
man translator, observed that the animal might be the type 
of a genus of its own, for which he proposed the name Hau- 
storius, but this appellation, being an adjective and consequently 
contrarious to the rules of Linnean nomenclature, has been 
justly forgotten. 

During the succeeding time naturalists appear to have lost 
sight of SLABBER'S book. We do not find it noticed by J. C. 
FABRICIUS, GMELIN and DESMAREST, nor by LATREILLE in the 
entomological part of CUuvIErR's Regne animal, the first edition 
of 1817. It is only in 1818 that we meet with our animal in 
a work of LATREILLE (3), but mentioned solely on the authority . 
of SLABBER, as Öniscus arenarius, and with the remark, that it 
were a new genus related to Ione. Accordingly, in 1825, 
DLATREILLE (4) applied to it the generic appellation of Ptiery- 
gocera, and added a description, based entirely upon that given 
by SLABBER, as LATREILLE himself had never seen the animal. 
He also followed SLABBER in placing it among the Isopoda, in his 
group of Phytobranchia, and when he again divided that group 
in two families: Decempedes and Heteropa, and removed 
these from Isopoda to Amphipoda, he was uncertain as to 
in which of these subordines he should include Pterygocera. 
In the same year however he mentions it (5) as belonging to 
the family Heteropa of the Amphipoda, and later (7) in the 
second edition of CuviErRs Réegne animal, of 1829, he retains 
for it the same systematic position. 

Hitherto an actual specimen of our animal had been in 
no ones hands except SLABBER'S. It was only in 1851 that 
SPENCE BaATE (11) rediscovered it. But unaware of its identity 
with SLABBERS Ömniscus arenarius, he described it as Bellia 
arenaria, an appellation which in 1854 (12) he exchanged for 
that of Sulcator arenarius, the name Bellia having been found 
preoccupied. In 1855 (13), 1857 (14) and 1858 (15) he gave 
some further notices of it, and in 1862—1863 (16, 17) descri- 
bed it more in detail, ranging it under the family Phoxide. 
Subsequently P. H. Gosse (20) referred it to the family Or- 
chestiad&e, and A. WHItE (21) mentioned it among the Gam- 
maride, while J. DAnaA (19) placed it among the Corophide. 

In 1864 AxEL BoecK discovered at Karmö near Bergen 
some fragments of our animal; he established in 1870 (22) and 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4 N:o 8. 5 


1872 (23) its identity with SLABBERS Species, but failed to re- 
cognise its identity with LATREILLES Pterygocera. 

The rich collection of northern Crustacea in the zoological 
department of the Swedish State Museum of Natural History in 
Stockholm contains a number of specimens of Pterygocera, 
dredged in 1871 by D:r ÖBERG on the reef of Falsterbo in the 
South Baltic. It is from these materials, kindly confided to me 
by Professor S. LovÉn, to which I have been able to add nume- 
rous specimens in different stages of development, dredged by 
me in 1875 on the reef of Sandhammaren at the south-eastern 
point of Skåne, that I have been able to give the following de- 
seription. 


Chronological list of Litterature concerning the Pterygocera. 


1) MARTINUS SLABBER. Natuurkundige Verlustigingen behelzende micro- 
scopise Waarneemingen van in- en mwitlandse Water- en Land-dieren. 
Haarlem 1778. XI Stukje, pag. 92, pl. 11, fig. 3 and 4. 

2) P. L. STATIUS MÖLLER. Physikalische Belustigungen oder mikroskopische 
Wahrnehmungen von drey und vierzig in- und ausländischen Wasser- 
und Land-thieren durch MARTINUS SLABBER. Aus dem Holländischen 
ubersetzt. Niirnberg 1781, pag. 48, pl. 11, fig, 3 and 4. 

3) Encyclopédie méthodique. Tableau encyclopédigque et méthodique des 
trois régnes de la nature. 24:me partie. Crustacées, Arachnides et In- 
sectes par M. LATREILLE. Paris 1818, pl. 330, fig. 3 and 4. Explica- 
tion des planches, p. 7. 

4) Encyclopédie méthodique. Histoire naturelle. Entomologie ou Histoire 
naturelle des Crustacés, des Arachnides et des Insectes par M. LATREILLE. 
Tome X. Paris 1825, pag. 121 et 236. 

5) P. A. LATREILLE. Familles naturelles du régne animal. Paris 18253, 
pag. 290. 

6) Dictionnaire classique d”histoire naturelle, par Messieurs AUDOUIN etc. 
Tome XIV, pag.' 355. Paris 1828. 

7) CUVIER. Le régne animal distribué d'aprés son organisation. Seconde 
édition. Tome IV, Crustacés, Arachnides et Insectes par M. LATREILLE, 
pag. 124. Paris 1829. 

8) T. E. GUÉERIN-MENEVILLE. Inconographie du régne animal de G. Cu- 
VIER. Crustacés, pag. 23, pl. 27, fig. 5. Paris 1829—43. 

9) CUVIER. Le régne animal distribué d'aprés son organisation, pour servir 
de base å V'histoire naturelle etc., 3:me éd., publiée par une réunion de 
disciples de G. Cuvier. 11 vol. Paris 1849. Les Crustacés par MILNE 
EDWARDS, pag. 181. 

10) Dictionnaire universel d”histoire naturelle, publ. par D'ORBIGNY. Paris 
1849. Tome XX. pag. 619. 

11) Annals and Magazine of Natural History. Second series. Vol. VII. Lon- 
don 1851. pag. 318. ! 


6 C. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


12) Annals and Magazine of Natural History. Second series. Vol. XIII. 
London 1854, pag. 504. 

13) Report of the twenty-fifth meeting ofithe British Association for the 
advancement of science, held at Glasgow 1855. London 1856, pag. 18 
PLUS TS 

14) Annals of Natural History. Second series, Vol. XIX, 1857, pag. 140. 

15) Transactions of the Tyneside Nat. Field Club. Vol. IV, pt. 1, pag. 15, 
pl. 2, fig. 2. 1858, teste SP. BATE. 

16) C. SPENCE BATE. Catalogue of the specimens of Amphipodous Crustacea 
in the collection of British Museum. London 1862, pag. 112, pl. 18. 

17) C. SPENCE BATE and J. 0. WEstTWoOD. A History of the British Sessile- 
eyed Crustacea. Vol. I, pag. 189. London 1863. 

18) JAMES D. DANA. On the classification of the Crustacea Choristopoda or 
Tetradecapoda. American Journal of Science and Arts, cond. by B. 
SILLIMAN, B. SILLIMAN J:r and J. D. DANA. Second series, vol. XIV, 
New-Haven 1852, pag. 309. 

19) United States Exploring Expedition during the years 1838, 1839, 1840, 
1841, 1842, under the command of CH. WILKES. vol. XIII, Crustacea, 
by JAMES D. DANA 1852. Part. II, pag. 833, 844 and 1441. 

20) PH. H. GossE. A Manual of marine Zoology for the British Isles. Part. I. 
London 1855, pag. 142, fig. 264. 

21) A. WHITE. A popular History of British Crustacea, London 1857, 
pag. 174. 

22) AXEL BOoFECK. Crustacea amphipoda borealia et arctica. (Sxerskilt af- 
trykt af Vidensk.-Selsk. Forhandlinger for 1870.) pag 57. 

23) AXEL BoECK. De Skandinaviske og Arktiske Amphipoder. Christiania 
1872—75, pag. 222. 


Subfamilia: Pterygocerine n. 


Cephalon rostrum ferens minimum, articulum primum anten- 
narum non tegens. 

Labium superius breve, apice rotundatum. 

Mandibule magn&e, palpo elongato, articulo palpi secundo tertio 
longiore. 

Mazxille primi paris parve, palpo biarticulato. 

Pedes maxillares palpo laminari. 

Antenn&e superiores flagello appendiculari instructe. 

Gnathopoda primi paris dactylo unguiculato, secundi paris 
dactylo minimo duplici. 

Pereiopoda primi et secundi pari articulis ultimis ligulas 
formantibus. 

Pereiopoda sequentia dactylis carentia. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 8. 


Telson simplex. 
Corpus non valde compressum. 


The subfamily Pterygocerin&e is distinguished from the 
Pontoporeiine and Phoxine by its general form as well 
as by the abnormal structure of the dactyli of the gnathopoda. 
Another remarkable character is presented by the peculiar 
form of the carpus and propus of the first and second pairs 
of the pereiopoda, which I have thought proper to denote 
as spoonshaped, »liguliformis». Pterygocera differs moreover 
from the Phoxin&e by the second joint of the mandibular palpus 
being larger and longer than the third, and also by the telson 
not being bifid, but simple and only incised. 


Gen. Pterygocera. LaATREILLE 1825. 


Syn. Oniscus (e. p.) SLARBER 1778 (1). !) 

Haustorius. STATIUS MÖLLER 1781 (2). 

Pterygocera. LATREILLE 1825 (4, 5), 1829 (7). GUÉRIN-MENEVILLE 
1829 (6). MILNE EDWARDS 1849 (9). J. D. DANA 1852 (19). 

Bellia. SPENCE BATE 1851 (11). J. D. DANA 1852 (18, 19). 

Sulcator. SPENCE BATE 1854 (12), 1855 (13), 1857 (14), 1858 (15), 
1862 (16), 1863 (17). P. H. GossE 1855 (20). A. WHITE 1857 (21). 
A. BoECK 1870 (22), 1872 (23). 


Diagnosis. Corpus latum, vix compressum. 

Caput in rostrum parvum elongatum. 

Oculi minuti. 

Cozxe magne. 

Gnathopoda non cheliformia. 

Pereiopoda prima et secunda articulis ultimis ligulas 
duplices formantibus. Pereiopoda trium pa- 
rium ultimorum articulis valde dilatatis. 

Segmentum plei tertium valde elongatum, semicy- 
lindricum, segmenta sequentia tegens. Telson 
simplex, latum et longius incisum. 


The body is broad and uncommonly little compressed. : 
The cephalon is not so long as the two following segments 
and produced into a flat little rostrum. 'The eyes are very small, 
punctiform and almost evanescent, which well agrees with 
the mode of living of the animal making the organs of sight 
almost superfluous. The superior antenn&e have a five-jointed 


1) For the numbers see the chronological list. 


8 C. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


secondary fagellum. The inferior antenn&e have the second 
and fourth joints enlarged in a winglike process, wherefrom 
the name Pterygocera. The Gnathopoda are not subchelate. 
The two first pairs of pereiopoda have the last joints extra- 
ordinarily transformed, the propus being broadly spoonshaped 
and movable transversally against the process of the carpus. 
expanded in a laminar crest, so as to form a kind of double 
scoop or pair of tongs, forceps, fitted for catching objects in 
the fine sand. 

The joints of the three last pairs of pereiopoda are deve- 
loped in broad expanded lamin&e sheltering the posterior part 
of the body as well as serving as instruments of digging. 

The last segment of the pleon is strongly developed, as 
long as both preceding taken together, broadly cylindrical. 
The whole urus is sheltered under it. 

The telson is broad, deeply incisved. Of this family only 
one species is known: 

Pterygocera arenaria. SLABBER 1778. 

Syn. Oniscus arenarius. SLABBER 1778 (1). 

Oniscus (Haustorius) arenarius. ST. MÖLLER 1781 (2). 

Oniscus arenarius. LATREILLE 1818 (3). 

Pterygocera arenaria. LATREILLE 1825 (4). 

Pterygocera arenaria. GUÉERIN-MENEVILLE 1827 (8). 

Bellia arenaria. SPENCE BATE 1861 (11). 

Sulcator arenarius. SPENCE BATE 1854 (12), 1855 (13), 1857 (14), 

1858 (15), 1862 (16), 1863 (17). 

Sulcator arenarius. PH. H. GossE 1855 (20). 

Sulcator arenarius. ÅA. WHITE 1857 (21). 

Sulcator arenarius. ÅA. BOoECK 1870 (22), 1872 (23). 

Diagnosis. Rostrum parvum, dimidium primi articuli pedunculi 
antennarum superiorum non &quans. 

Ceuli minuti rubri. 

Antenn&e superiores inferioribus breviores, fagello 
pedunculo breviore. 

Antenne inferiores articulo quarto pedunculi perdi- 
latato, multo longiore et latiore quam quinto; 
utroque in margine inferiore setis plumosis den- 
sissimis instructo. 

Gnathopoda secunda dactylo duplice quasi forficem 
formante. 

Coxe tertii paris pereipodum maxime, 

Telson laciniis latis, ovatis, in margine exteriore et 
in apice spinis validis armatis. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 8. 9 


In the general form of its body Pterygocera differs 
very much from its allies among the Gammaride by its greater 
breadth and more considerable convexity as well as by the 
shortness and feeble development of the hinder part of the 
body. While, namely, in the allied Gammaride, the hinder 
part of the body (pleon and urus) constitutes a considerable 
part of the total length (more than the third, the half, often 
more than the half), here it answers to scarcely the fourth 
part of the same. The coxe of all the pereiopoda are large, 
as are likewise the bases and the next following joints of the 
three last pereiopoda, forming when jointed a harnesslike 
shelter for the greater part of the lower side of the body, an 
arrangement which reminds very much of certain Platyscelid2 
of the Hyperidean group, f. i. Thyropus, Dithyrus and others. 
The total length of the animal reaches 10—12 millimeters. 
The colour is almost like that of the sand, wherein it lives, 
light yellowish grey. 

The cephalon, including the rostrum, is scarcely as long 
as the two first segments of the pereion. Anteriorly it con- 
tracts rather suddenly into the short, triangular, flat and feebly 
declining rostrum. This is about one fifth of the whole length 
of the cephalon, and does not reach farther than to the third 
part of the first joint of the superior antenn&e. The upper 
contour of the cephalon is feebly curved, the posterior margin 
almost straight, the inferior and anterior is semicircular with 
two prominences, the foremost of which, opposite the inferior 
antenn&e, carries the eyes; the posterior, close behind the same 
antenne, is forming the front-border of the region of the mouth. 

The pereion 18 considerably more than twice as long as 
the pleon and far more strongly developed. The first segment 
is the strongest, from thence the segments increase in length 
to the fifth, which is the longest; the last two are a little 
shorter and almost of the same size. 

The cox&e on the first four segments are longer than broad, 
on the last three broader than long. The first two are com- 
paratively small, pearshaped. The first rounded at the point, 
bordered with small unciliated hairs. The second a little lon- 
ger than the former, pointing downwards, the inferior bor- 
ders, armed with unciliated hairs; the very point carries 
a long, strong, close-ciliated bristle. The coxa of the third 
segment is twice as long as the preceding, formed like a shor- 


10 = C. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


tened crescent and provided with short hairs at the top. That 
of the fourth segment is as long as the preceding one, but 
broader, with some few small bristles on the posterior border. 
The coxa of the fifth segment is the largest of all, shorter 
than the preceding one, but more than twice as broad, feebly 
haired. That of the sixth is considerably smaller, but more 
strongly haired. The coxa of the seventh segment is the 
smallest, scarcely the half of the preceding one. 

The pleon has the first two segments of about the same 
size and little developed, the third being equal in length to the 
two preceding taken together, cylindrical, rounded in the po- 
sterior end, hollow on the lower side, so as to cover the urus 
and its appendices. 


The urus is very short, shorter than the last segment of" 


the pleon, to which it is articulated, not in the ordinary way, 
but fastened to its lower side just within the posterior margin. 
In consequence it can fold itself under this segment and is 
then totally concealed. 

All the segments of pereion and pleon are plain and 
without spines or bristles, excepting, as said already, on the 
cox&e. On the contrary the last two segments of the urus 
carry on their back-side some straight simple spines (P1. II, 
fig. 17). 

The eyes are placed on the foremost lobe of the anterior 
side of the cephalon, a little above the bases of the inferior 
antenne. The layer of chitine covering the eye is but little 
thinner than the rest of the covering of the cephalon, on the 
lower side feebly hollowed to a kind oforbit, in order to give 
room for the eye-globe, which is not completely globular, but 
rather cubiform with rounded angles. In the adults the dia- 
meter of the eye-globe is 0,25 millimeter, in the young spe- 
cimens somewhat larger, and its form more globular; with 
the age of the animal the size of the eyes diminishes also, and 
in the oldest they are discovered only with difficulty. The 
pigment is red, the eye-lens short, thick, bluntly conical, the 
surface of the eye irregularly facetted. 

The superior antenne are inserted under the front-surface 
of the cephalon, each on its side of the rostrum, which covers 
a part of the first joint of their peduncles; they are about twice 
as long as the cephalon with the rostrum. They are as usual 
composed of a three-jointed peduncle, a flagellum and a se- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4 N:o 8. ll 


econdary flagellum. The peduncles make more than two thirds 
of the whole length of the antenne: its first joint is large, in- 
flated, almost eggshaped, and more than twice as big as the 
second joint. It carries on the lower side 10—11 long bristles 
in a row obliquely over the joint, each bristle issuing from a 
little button-like prominence, the bristes being partly ciliated 
on one side with the cilia arranged in bundles (P1. IV, fig. 73), 
partly ciliated on both sides (Pl. IV, fig. 79). Moreover it 
carries on the lower side a series of short bristles, thicker 
at the upper end, close beset with long, fine cilie radiating 
in all directions. The third in the row of these bristles is 
the strongest; they are placed each on a bladder-like clear 
prominence (Pl. IV, fig. 55). The following diminish in size, 
so that the eight and last does not attain the sixth part of 
the third. They present exactly the same structure as the 
auditory bristles, observed in Mysis and Gammarus, and may 
be held, therefore, to have the same function. 

The second joint is a little more than half as long as the 
first, much broader at the fore-end, but thicker in the poste- 
tior one. The lower foremost corner ends with a richly 
haired tubercle. The hairs are of the same form as the long 
ones of the first joint (Pl. IV, fig. 73). The upper side car- 
ries bristles of three different forms, the longest and most 
numerous are ciliated on one side towards the ends, with the 
cilia grouped in one or two bundles (P1. III, fig. 38). Between 
these there are short bristles partly ciliated on two sides at the 
top (PI. IV, fig. 74), of the same shape as the long ones, partly 
almost straight, crossbent at the point, with extremely short 
cilia; these bristles secrete some glutinous matter and may 
perhaps perform the functions of organs of smell or taste (Pl. 
HI fis. 39): 

The third joint is shorter than the half of the preceding 
one and considerably more slender. At its upper end it car- 
ries the primary and the secondary flagellum. Along the 
upper side it has some short hairs, ciliated at the point (Pl. 
III, äg. 54). 

In the lower foremost angle there are some long bristles 
of the same shape as those of the preceding joint (P1. III, 
fig. 38). To this angle the primary flagellum is fixed. In 
the female it has 6—8, in the male 8—10 joints, or fewer when 
not full-grown. The first joint is the longest and thickest, 


12 — C. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


the other are each of about the same length, the thickness 
decreasing the nearer they are to the point. The diameter of 
the last joint is about the fourth of that of the first. The first 
and second joints carry, in the foremost border on the upper 
side, 2—3 feeling-bristles feebly bent at the point, and 1—2 
shorter ones on the lower side. ; 

The third, fourth and fifth joints carry moreover on the 
upper side two, sometimes three long smelling-glandules of an 
equal breadth and whith short peduncles (Pl. IV, fig. 64). 

The following but the last have only one such glandule 
each. The last joint carries 3—4 feeling bristles and two 
straight spines. 

The secondary flagellum is articulated to the upper corner 
of the peduncle's last joint a little behind the insertion of the 
primary flagellum. It consists of five joints; the two first are 
the longest; all of them carry in the foremost border 3—4 
feeling-bristles and 1—2 short glandule hairs, secreting gluti- 
nous matter. 

The inferior antenne are, as before said, about a third 
longer than the superior ones. The are inserted just below 
the upper prominence of the foremost margin of the cephalon. 
They have as usual a five-jointed peduncle. The first joint is 
the smallest, broader in the foremost end, totally smooth. The 
second joint is more than twice as broad, the lower part is 
formed into a broad winglike expansion, destitute of hairs or 
bristles. I have not been able tho discover the organ of smel- 
ling, delineated by SPEncE BaTtE, on the foremost border of 
this joint!). The third joint is considerably slenderer than 
the preceding one; it carries, near the lower border, 3—4 short, 
thick bristles with long cilia, resembling bristles of hea- 
ring. The fourth joint is the biggest, it is almost as long as 
the three preceding ones together. Downwards it dilates imto 
a strong, wingshaped expansion, which is almost as broad as 
it is long. The posterior margin is rounded, the fore- 
most concave, presenting the tolerably large opening of 
auditory cavity. Beside this opening there is placed a great 
and well developed auditory bristle (Pl. IV, fig. 55); a row 
of ten similar ones follows the lower border of the joint, 
moreover there are 10 to 12 spread over its outer side near 


1) Catalogue of Amphipodous Crustacea, pl. XVIII, fig. c. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4 N:O 8. 13 


to the upper border. On the lower border it is beset with 
a close range of long bristles, plume-like ciliated (P1. III 
fig. 78), which are considerably longer than the joint and give 
it the appearance of an outspread wing. Among these there 
are, especially towards the foremost and the hinder angles of 
the joint, several shorter bristles, irregularly ciliated (P1. IV, 
fig. 76), and along the whole lower border two ranges of slight, 
straight, recurved spines. The upper border carries in its an- 
terior angle some few fine tactile bristles, cross-bent at the 
point and with exceedingly short cilia (P1. III, fig. 39), toge- 
ther with longer ones similar to those of the preceding joint 
(Pl. III, fig. 54). On the outer side the joint presents, near 
its base, a range of five spines, radiating from a common centre 
and completely similar to the bundles of spines, that arm the 
outer sides of the laminated articles of the legs (P1. II, fig. 15). 
This circumstance, as well as the structure of the long and 
strong bristles, which arm the lower border of this joint and 
which of the following one, indicates that also the inferio ran- 
tenne are employed as instruments for furrowing or more 
properly for sweeping away the upper layer of the loose sand, 
which is in the way of the animal or conceals its food. The 
fifth and last joint of the peduncle is about half as long as 
the fourth and half as broad; it is strongly expanded, the 
upper border being straight and the lower semicircular. The 
upper border carries a few short, thinly ciliated bristles, the 
lower one is armed with long, strong bristles like them of the 
preceding joint, and at the foremost end a few hearing bristles; 
but it totally wants the bristle-armour of the preceding joint. 
The flagellum consists of 9—10 joints, the two first of which 
are the thickest, the middle ones the longest, and the last one 
the shortest and straightest. The two first joints carry at the 
foremost lower angles each its long plume-like ciliated fur- 
rowing bristle of the same structure as the long bristles at the 
two last joints of the peduncle, moreover in the foremost bor- 
der two bundles of 4—5 straight feeling bristles of different 
length and often äå little swollen in the point. The following 
joints want the long furrowing bristles, but are furnished 
with similar tactile bristles. The last joint carries in the point 
two long and three shorter bristles of the same appearance. 
The lower side of the cephalon is occupied by the organs 
of manducation. The mouth presents at the foremost side a 


14 C. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


small upper-lip, a little swollen and triangular, at the hinder 
part a slender and supple under-lip. After this follows one 
of mandibles, two pairs of maxille and the maxillipeds. 

The mandibles (P1. III, fig. 30) are irregularly quadran- 
gular with the hinder outer: angle produced and thickened, 
with a strong ridge of chitine for attachment of the muscles, 
the hinder border is strongly, the foremost one a little less 
concave. The inner border, directed towards the correspon- 
ding mandible, swells at the lower border into a strong molar 
tubercle (tuberculum molare); it is crossbent at the point, 
feebly concave, close beset with finely denticulated ridges, 
forming a strong molar or grinding surface; above this it car- 
ries a range of strong sawlike spines, bent at the point (PI. 
III, fig. 33). The foremost part of this side shows two tooth- 
like prominences, and behind these a range of straight spines. 
In the foremost outer angle the mandibular palpe is attached; 
it is three-jointed, scarcely twice as long as the mandible it- 
self. The first joint is very small, without hairs or bristles, 
the second the biggest of the three, swollen and dilated an- 
teriorly, on the inner and outer sides provided with straight, 
unciliated bristles of different length and feebly bent at the 
top. The last joint is a little shorter than the preceding, 
rounded at the end. "The outer side, about the middle of 
the joint, presents a range of about eighteen short spines, broad 
at the base (PI. III, fig. 35); towards the point they are finely 
ciliated. They contain a finely granular substance and to 
their common base goes a thin nerve; possibly they are 
organs of taste. At its end and on the inner side the joint 
carries a certain number, mostly about twelve tactile bristles, 
bent at the top, a little swollen and transversally bifid. (Pl. 
III, fig. 48). 

The first pair of maxille (P1. I, fig. 3) consists of a broad 
basal-joint, slightly rounded in the lower angles, two extended 
lamin&e, one inner and one outer, and a palpus. The basal-joint 
carries on its lower margin a broad fringe of long, fine hairs; 
at its upper inner angle the inner lamina (lamina interna) is 
attached. This lamina is small, of an elliptical shape, on the 
inner margin provided with 11—12 long hairs, bent at the 
point and thinly ciliated below it (P1. III, fig. 40). The outer 
lamina is considerably larger than the inner one and terminates 
anteriorly, at its inner end, whith a broad, short, truncated, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4, N:0 8 15 


. process armed with a number of strong, arcuated spines (Pl. 
III, fig. 25 and 26); the posterior angle of the chewing sur- 
face of the process is occupied by longer, sligther, straight spi- 
nes (Pl. III, fig. 29). On its inner, adoral side this lamina 
carries a small laminiform process, incised at its extremity 
and bordered with short, delicate, unciliated hairs; possibly 
this is to be regarded as a rudimental lamina. Between the 
process and the outer lamina the maxillar palpe is attached; 
it consists of two joints, the first of which is very small and 
concealed from without by the lamina, and beset with two 
bundles of short, fine hairs. The second joint is of mode- 
rate length, linear and arcuated; the outer, convex margin 
carries a number of long, slender hairs, ciliated on one side 
(Pl: IV, fig. 56). In the rounded foremost end it carries a 
number of hairs, feebly bent and a little swollen at the point, 
thinly ciliated in the middle (P1. III, fig. 41). 

The second pair of maxille (P1. I, fig. 4) is somewhat lar- 
ger than the first. They are composed of a small basal-article 
and two lamin&e. The inner lamina is far less than the outer 
one and totally concealed by it, strongly curved, so as to form 
almost a semi-cylinder; the margins are closely beset with 
long, fine, minutely ciliated hairs (Pl. IVA fo 2): KERetouter 
lamina is more than thrice as large as the inner, its inner mar- 
gin is strongly convex, closely beset with hairs like them on 
the inner lamina; the outer margin is concave, fringed with 
long, fine, smooth hairs (P1. III, fig. 44). 

The mazgillipeds are large and well developed. Issuing 
from a basal support. arcuated at its anterior margin, they 
cover like a lid the whole of the apparatus of mastication. 
Each of them is composed of six joints. The first and se- 
cond joints are so closely united, that their limits are indi- 
cated only by the lines of attachment of their muscles. The 
second joint is developed, at the inner angle, into a lamina, 
which is longer than the first and second joints together. 

"The lamina (Pl I, fig. 7) is along its entire length to- 
tally separated from the corresponding lamina of the side. 
Its inner margin is feebly incurved, almost straight, beset 
with long hairs, that are bent in the point (P1. III, fig. 41). 
Its extremity is obtusely rounded and provided with strong, 
straight, short-ciliated bristles (P1. IV, fig. 69). The inner side 
of its apical part moreover expands into a bluntly conical 


16 oc. BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


process, armed with two strong, tooth-like spines. The po- 
sterior margin of the lamina is moderately arcuated, devoid 
of hairs or bristles. From "the base there issues a feather- 
shaped ciliated bristle, more closely ciliated on the inner side 
than externally, equalling in length the whole maxipilled 
(P1.-I, fig; 7, Pl); TV, fig: 78): ”Thevthird(joint state lor, 
ger than the second, inwards expanded into a lamina, which 
is considerably larger than that of the preceding one (P1. I, 
fig. 7); its inner margin is slightly curved and provided with 
short, smooth bristles placed in 11 to 12 transverse ranges 
and (near the foremost end) with a number of curved roun- 
ded spines (P1. III, fig. 22 and 23), increasing in size against 
the top of the lamina. 

The hinder margin is strongly curved without appendix. 
The fourth joint!) is a little less than the preceding one, 
devoid of any laminiform appendix; it has at the upper mar- 
gin some straight, smooth bristles of moderate length. The 
fifth joint is a little shorter than the two preceding ones taken 
together; it dilates to about the same size as the lamina of 
the third joint, not so thin but a little swollen, its inner 
side carries long hairs bent at the top and minutely cilia- 
ted towards the base (Pl III, fig. 36), disposed in 20—24 
rows, running transversely on the inner side of the lamina. 
Moreover the joint carries straight, smooth bristles, disper- 
sed here and there; such a bundle occupies its upper outer 
angle. The sixth joint is about half as long as the prece- 
ding; it is also laminiform, but of a quite different form, 
prolonged into a beak, so that the breadth of the lamina 
becomes greater than the length of the whole joint. The 
outer side of the joint carries scattered, fine, thinly ciliated 
hairs (Pl. IV, fig. 56). The front margin of the lamina is fee- 
bly curved, it carries fine hairs together with the long, above 
named finely serrated bristles (P1. III, fig. 36); its inwards di- 
rected point is bluntly rounded; this is close beset with 
bristles of the same form as the last named ones, together 
with smooth, shorter bristles and minute, straight, flat, coar- 
sely serrated bristles of a singular shape (P1. IV, fig. 80); the 
jagged edge is directed outward. The lower margin of the 
lamina is feebly concave and smooth. 


!) This and the following joints A. BoECK comprehends under the name 
of »The palpe of the maxilliped», a denomination which I have re- 
tained for shortness' sake in the diagnosis (See above). 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 8& 17 


The first pair of gnathopoda (P1. 1, fig. 8) is articulated 
to a rather big, irregularly quadrangular basal joint, projecting 
from, or at least immoveably coalescing with the inner upper 
surface of the coxa or epimera. Besides the coxa, the arm 
is composed of seven joints, including also therein the last 
joint of the dactylus. The first joint or basis is the longest 
of all, above bent and somewhat slight, its lower part very 
broad; in the posterior margin it carries several long, straight, 
quite smooth bristles; in the hinder lower corner it has a bundle 
of shorter smooth bristles. (P1. III, fig. 33). The second joint, 
ischium, is very small, quadrangular; it carries in the lower 
back corner a bundle of bristles, alike that of the preceding 
joint. The third joint, meros, is bigger than the preceding 
one, rhombic with but one pair of short bristles in the middle 
of the hinder side. The fourth joint, carpus, fastened along 
the foremost side of the preceding joint, not at its point, is 
big, although shorter than the first one, eggshaped; the hinder 
or lower side carries 15—20 cross-going ranges of tactile 
bristles (Pl. IV fig. 66); they are bent at the point and 
 swollen; beside this swelling the bristle projects in a hair- 
like, short, sharp point. The foremost side is less curved 
and carries 5—6 bundles of short, smooth bristles. The fifth 
joint, propus, is about half as long as the preceding one, 
broad and swollen; the foremost side strongly, the posterior 
one more feebly curved. Ön the foremost side near to the 
point it carries 6—7 cross-going ranges of long blunt-pointed 
feeling-bristles bent at the point (Pl. III fig. 45). Just be- 
low the point it projects in a short, bent feeling-hair. The 
posterior side carries five ranges of such bristles. On the 
inner side the joint moreover has single bristles of the same 
structure as the feeling-bristles on the hinder side of the car- 
pus. The sixth joint, dactylus, is not the fifth as long as 
the propus and somewhat slender; this as well as the unguis 
is totally concealed by the long tactile bristles of the pro- 
pus. It carries in the point a straight unciliated bristle. 'The 
seventh joint, unguis, is quite claw-formed and of about the 
same length as the dactylus. 

The sécond pair of gnathopoda (P1. I, fig. 9) articulates 
in the same way as the first one with a small basal-point, 
immoveably united to the coxa. 'The basis is long, linear, it 
carries in the hinder margin 9—10 bundles of long, smooth 

2 


18 oc. BOVALLIUS, NOTES ON THE PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


bristles, 3—4 in each bundle, the last or lowest one con- 
taining 8—10 bristles. 

The ischium is as usually small, quadrangular, with only 
a single bundle of bristles in the lower posterior angle. The 
meros has its lower margin convex with a couple of small 
bristles; its upper surface is applied almost exclusively to the 
articulation wihbt the carpus, and is sligthly convex. The car- 
pus is long and ovate; it carries on the hinder side 12—15 
transverse rows (P1. II, fig. 16) of tactile bristles of the same 
structure as the corresponding ones of the first pair. Bet- 
ween these are seen long bristles of a singular structure (Pl. 
IIT, fig. 47), of which I cannot even conjecture the function. 
They are somewhat broad at the base, attenuated towards the 
middle, on their upper half very closely ciliated or, more 
properly, clothed with very short, delicate spines or bristles, 
radiating in all directions. At the point the cilia become 
a little longer, which gives the whole bristle an appearance 
of being terminated with a tonguelike expansion. Just at the 
poirt there is a very minute opening leading into the inner 
cavity of the bristle, which is filled with granular matter. 
They secrete a clear, hyaline, oily liquor, which adheres in 
small drops to the longer surrounding hairs. Above these 
two forms of bristles there are also some shorter, straight 
and smooth ones of the same shape as those on the upper 
or foremost side (P1. III, fig. 36). The propus is about a 
third shorter than the carpus, broader anteriorly and rounded 
at its extremity; the lower side straight, the upper one cur- 
ved. Near the front-margin it carries long, double pointed 
tactile bristles in transverse rows and of the same appearance 
as those on the first pair of the gnathopoda (P1. III, fig. 48). 
Among these there are, especially on the lower side, several 
shorter, on one side only finely serrated bristles (Pl. III, fig. 
37). The dactylus is of a very different form (Pl. I, fig. 9 a), 
very small, broad at the base, deeply divided, with the inner 
sides of the claw-like halves strongly excavated, giving the 
whole the appearance of a chela; the both side-parts are reci- 
procally immoveable; between them there are a number of 
minute fine bristles. 

The first pair of pereiopoda (P1. II, fig. 10) articulates 
with the upper end of the coxa, without any perceivable basal- 
point. Close to its point of attachment the rather long ped- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 8. 19 


uncle of the gill-bladder is given off. This latter is large 
and of a firm consistence; within it is provided with longi- 
tudinal lamelle. The basis is long, linear, provided with very 
strong muscles. On the foremost margin it has a few very 
short bristles; in the hinder margin it carries long, plumose 
ciliated hairs. The ischium is small and short, with a bundle 
of bristles at the lower posterior angle. The meros is elonga- 
ted, anteriorly much broader than posteriorly, with the angles 
projecting in rounded processes, provided with short, straight 
bristles. "The anterior margin carries 10—12 thinly ciliated 
long hairs. The posterior margin is strongly denticulated with 
bundles of ciliated hairs in the notches. The carpus has a 
very exceptional form. The carpal process, namely, is strongly 
produced in a level rectangular to the surface of the carpus, 
with the lower side hollowed out and the foremost margin 
rounded, so as to resemble a flat spoon. Its margin is bor- 
dered by some long, ciliated bristles, and several straight 
spines. The carpus itself carries in the lower anterior angle 
several short, smooth bristles. Through this joint, as through 
the preceding, there run thick, strong muscles. The propus 
is formed like the carpal process but a little more slen- 
der. Its inner side, which is directed towards the carpal 
process, is excavated. It articulates with the carpal process, 
forming with this as it were a kind of double scoop. On the 
rounded margin it carries strong spines, alternating with those 
on the carpal process. Dactylus is totally wanting. 

The second pair of pereiopoda (P1. II, fig. 11) is nearly 
of the same structure as the preceding pair of legs; it differs 
only by the meros being considerably broader and also in 
the armour of the carpus and propus. The carpal process 
has on its margin long, unciliated bristles and across the 
inner side a range of strong spines. The propus is armed 
in a corresponding manner. The dactylus is wanting as in 
the preceding pair. s 

The third pair of pereiopoda (P1. II, fig. 12) is smaller 
than the following, but, as in these, its articles are all lami- 
nar. The basis is broad, almost circular, its margins beset 
with bristles, anteriorly ciliated, on the posterior margin 
smooth. The ischium is small and triangular, with some few 
bristles in the front-margin. The meros is large and broad, 
the front-margin is coarsely serrated, every thooth carrying a 


20 C. BOVALLIUS, NOTES ON THE PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


short, straight spine, and every notch two long plume-like 
ciliated bristles. The posterior side of the joint is strongly 
produced and carries along its whole margin long plumose 
bristles. The hinder and lower margin of the produced part 
of the joint is, moreover, armed with short, thick spines. The 
whole outer side is also beset with similar spines, as is also 
the foremost lower angle. The carpus is considerably shorter 
than the meros, but has the same breadth; it is provided 
with a transverse row of protuberances, armed with spines of 
the same appearance as those of the preceding joint (P1. III, 
fig. 24); in the fore-margin it presents only one ciliated bristle. 
The posterior part is strongly produced, of about the same 
breadth as the principal part of the joint, the lower margin 
beset with plume-like ciliated bristles and some few straight 
spines. The propus is somewhat longer than the carpus but 
much slenderer; its foremost margin is coarsely serrated and 
armed with strong spines, and one or two short ciliated brist- 
les. Its truncated extremity is beset with long, straight spi- 
nes (PI. III, fig. 20). The posterior margin is quite smooth 
without bristles or spines. Of a dactylus there is no trace. 

The fourth pair of peretopoda (P1. II, fig. 13) is the stron- 
gest of all, and assists essentially in forming the armour, 
which shelters the lower side of the body, when the animal 
rests or is menaced by some danger. Its gill-bladder also is 
longer and more firm than those of the other legs. The basis 
is large, rectangular with rounded angles directed forwards 
and not downwards, like that of the preceding pairs of legs. 
The upper part is thick, filled with strong muscles, the lower 
is thin, laminiform. 'The upper margin, feebly arched, is, as 
well as the frontmargins of the following joints, closely frin- 
ged with long, plumelike ciliated bristles, the lower and po- 
sterior border carrying short and smooth bristles. The ischium is 
short, without bristles on the posterior margin. The meros is very 
large, almost of the same size as the basis, its lower part is much 
broader than the upper one. "The upper half of the foremost 
margin is feebly arched, the lower straight, strongly serrated, 
with 3—4 coarse spines on every tooth; moreover, as said 
above, the fore-margin of the joint is close beset with long 
plumelike bristles. Its lower margin is almost straight, close 
beset with very long plumelike ciliated bristles and some 
spines. The posterior margin is strongly arched, coarsely 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 8 21 


serrated, beset with straight spines, and carries moreover long, 
plumelike ciliated bristles of a structure peculiar to this joint. 
'They are, namely, provided: with 2 to 5 eggshaped bladders or 
follicles supported on short peduncles and placed on a zigzag 
line along the middle of the bristle (P1. IV, fig. 77). A deli- 
cate muscle-string is seen running to the base of each bristle, 
so that they may be to a certain degree capable of motion. 
The outer side of the joimt presents groups of short strong 
spines, 3—4 in each (P1. II, fig. 13 a). The carpus is as 
broad as long. Its front-margin is arched, coarsely serra- 
ted, beset with straight spines (Pl. III, fig. 20). Its lower 
margin is almost straight, with small, short ciliated bristles. 
'The posterior margin is feebly arched, coarsely serrated, carry- 
ing long, plumelike, doubly ciliated bristles (P1. III, fig. 53). 
The propus is of the same length as the carpus, but slender 
and linear, it can be folded up to the lower margin of the 
carpus just as the blade of a claspknife; its fore-margin is 
feebly arched, devoid of bristles or spines; the hinder one 
almost straight with 6—7 groups of strong spines rounded at 
the point (P1. III, fig. 20). 

The fifth pair of pereiopoda (PI. IT fig. 14) is a little shorter 
than the fourth one and like that articulates with the coxa 
through the hinder margin of the basis. It differs from the same 
pair in other amphipodes by being directed principally back- 
wards instead of forwards. This direction is also necessary, 
for it is this pair of legs that has the function of sheltering 
the lower side of the hinder body. The basis is very large, 
bigger than in any of the preceding pairs of legs; its fore- 
margin is of an irregular outline, the hinder part strongly 
expanded, semicircularly rounded. "The fore margin is coar- 
sely serrated and carries on each tooth a long spinelike bristle, 
which on one side is very finely ciliated in its upper half, 
whereby it gets the appearance of a fine feathersaw (Pl. 
III, fig. 34). Beyond these the foremost border carries 
long, plumelike ciliated bristles. The hinder border is quite 
smooth without hairs or bristles. The ischium is as usually small 
and short, it carries in the anterior lower angle a bundle of 
3—4 spinelike bristles similar to those just described. The 
meros is not long, but through the expansion of its hinder 
part very broad. The foremargin is feebly arched, coarsely 
serrated, each tooth carries 3—4 long straight spines, in the 


22 C. BOVALLIUS, NOTES ON THE PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


lower angles of the joint there are a greater number of such 
ones. The lower margin, almost straight, is close beset with 
alternately long and short straight spines. The posterior 
blunt corner Of the expansion of the joint carries two far 
greater, plumelike ciliated bristles (Pl. IV, fig. 63). The 
upper margin is serrated, beset with spines and the just na- 
med plumelike bristles. The outer side of the joint carries 
near its upper border four groups of slender, straight or fee- 
bly bent spines of different length (P1. II, fig. 15). The car= 
pus is almost triangular, its foremargin is arched, coarsely 
serrated, with 4—5 short, thick spines of different length, 
some of which seem to be provided with an opening at the 
point (PI. III, fig. 27). The posterior margin is almost straight, 
quite smooth. The propus is somewhat big, broad in the 
middle, the breadth decreasing towards both ends, coarsely 
serrated, beset with spines of the same form as those of the 
preceding joints. There is no dactylus. 

The three pairs of pleopoda (P1. III, fig. 32) are all of the 
same structure, the last one is the shortest. Each of them has 
a short joint, immoveably attached to the median line of the seg- 
ment; to this articulates the proper basal joint of the natatory 
foot. This is short, thick and broad, expanded below. The 
inner and outer margins are curved, the inner one carries two 
strong, short spines, provided with a broad tooth just below 
the point, and some few short, thick bristles, the outer one 
several long, ciliated bristles. On the anterior side of the 
peduncle there are, moreover, several somewhat long, flexible, 
smooth bristles. From the middle of the lower margin pro- 
jects a taillike bundle of long, flexible, ciliated hairs. On 
the lower side of the peduncle the two natatory branches are 
affixed; the outer one, which is by far the longer, is attached 
near the outer angle of the peduncle, the inner one a little 
within the middle. 'The outer one is composed of 20—23 
joints; the inner one of 15—17; each joint carries two swim- 
ming-bristles, one at its outer angle and one at the inner, 
lower angle, excepting the first joint, which is far longer 
and broader than any of the other, and evidently made up 
of several joints united; it carries on the side, directed 
towards the second swimming-flagellum, two, on the other 
side 10—11 swimming-bristles. The swimming-bristles (Pl. 
IV, fig. 75) are jointed or, righter perhaps, composed of 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 8. 20 


a thicker, stronger basal part and a fexible termination, 
wavy in the margin (P1. IV; fig. 75 a); they are plumelike 
ciliated. 

The uropoda or pedes saltarorii are also, in accordance 
with .the mode of living of the animal, constructed into 
furrowing organs with thick muscular peduncles, and short, 
strong, cylindrieal branches, armed with spines. All of them 
are directed upwards, when the urus is bent outwards (P1. III, 
fig. 42). The first pair is the longest, it reaches almost to 
the tip of the last pair. The peduncle is long, thickest in 
the fore-end, decreasing in breadth towards the back one, 
broad, crescentlike arched. The upper, econcave side carries 
long spines with a small feeling-hair near the point (P1. III, 
fig. 19). The branches are shorter than the peduncle, trun- 
cate in the points and carrying there and on the sides spines, 
and, along the outer side, arow of straight, stiff, smooth brist- 
les. The second pair has the peduncle straight but twojointed; 
the first joint is a little longer than broad, strongly fastened 
to the segment, without bristles and spines. The second 
joint is oval with straight, minutely ciliated or denticulated 
(PI. IV, fig. 67), and long thinly ciliated bristles. The bran- 
ches are about as long as the second joint, rounded in the 
points; they are beset with long bristles, denticulated on one 
side. The third pair (P1. III, fig. 52) is about of the same 
length as the preceding, the peduncle is somewhat short, and 
carries in the posterior angles spines with bristles (P1. III 
fig. 51). The branches are broadest at the base, truncated in 
the points, of different length. The outer branch is the lon- 
gest, composed of two joints, its first joint carries ov the outer 
side and in the outer angle stiff, smoth bristles, in the in- 
ner long, slender spines of the shape, described in the uro- 
poda (PI. III, fig. 19); the second joint is shorter than the 
first one, and carries in the point stiff, smooth bristles and 
spines. The inner branch is a little longer than the first 
joint of the outer one, carries on the inner side a group of 5 
spines and in the point bristles and spines as the outer branch. 

The telson is broader than long, divided to about the half 
of its length, the sidelobes are broad, truncated at the po- 
sterior end, armed with spines, partly pointed and partly obli- 
fuely cut (P1: III, fig. 27). 

I 


24 C. BOVALLIUS, NOTES ON THE PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


The Pterygocera has hitherto been taken by Slabber in 
1768 at the isle of Walcheren, by Leach in the neigbourhood 
of Falmouth, by the Rev. Mr Gordon at Moray Frith, by 
Hancock at the coast of Northumberland, by Spence Bate 
at Oxwich bay and Rhosilly bay in Glamorgan, and, on the 
coasts of Sweden, by Dr Öberg in 1868 on the reef of Fal- 
sterbo and by the author in 1875 on the reef of Sandham- 
maren, in a depth of ten fathoms !). 


1) Some shrunk fragments of the animal were taken 1865 at Karmöen 
in Norway by the late Mr A. Boeck. 


OO RV NA RIE KM 


3 


Explanation of the plates. 


PECK 


Pterygocera arenaria, 6 times enlarged. 

The superior antennee. 

The inferior antenne. 

The second pair of maxille. 

The first pair of maxille. 

The maxillipedes. 

The left maxilliped. 

The first pair of gnathopoda. 

The dactylus of the first pair of gnathopoda. 
The second pair of gnathopoda. 

The dactylus of the second pair of gnathopoda. 


od 


BIS 


10. The first pair of pereiopoda. 

; 18 » second » 

12: > third » 

135 > fourth » 

13 a. Group of spines from the third joint of the fourth pair of 
pereiopoda. 

14. The fifth pair of pereiopoda. 

15. Group of spine-bristles from the third joint of the same pair 
of legs. The same form appears also at the inferior 
antenn2e. 

16. Ranges of tactile bristles from the lower side of the carpus 
of the first pair of gnathopoda. 

17: The urus. 

18. Pterygocera with folded legs. 


Plate III. 


19. Spine with feeling-hair from uropoda. 

20. » from the fourth pair of pereiopoda. 
21. » » the peduncles of the pleopoda. 
22 


93. ) Spines from the maxilliped. 


55. 


56. 
57. 
58. 
59. 
60. 
61 


63. 
6 


F 


65. 
66. 
67. 
68. 


BOVALLIUS, NOTES ON PTERYGOCERA ARENARIA, SLABBER. 


Spine from the third pair of pereiopoda. 


3 Spines from the first pair of maxille. 


Spine from the uropoda. 
» » the second pair of pereiopoda. 
» » the first pair of maxille. 


The mandible. 

Spine from the urus. 

One of the first pair of pleopoda. 

Serrated spine from the mandible. 

Serrated bristle from the fifth pair of pereiopoda. 
Bristle from the mandible. 

Bristle from the maxilliped. 

Bristle from the second pair of gnathopoda. 

Hair from the superior antenne. 

Bristle from the same. 


4 ; Bristles from the first pair of maxille. 


The urus with the first pair of uropoda. 
Bristle from the second pair of pereiopoda. 
Hair from the second pair of maxille. 


- | Hairs from the second pair of gnathopoda. 


Bristle from the mandible. 

Hair from the first pair of gnathopoda. 

The second pair of uropoda. 

Spine from the third pair of uropoda. 

The third pair of uropoda. 

Hair from the fourth pair of pereiopoda. 
» » the superior antenne. 


Plate IV. 


Auditory bristle from the inferior antenne. 
Hair from the palpus of the first pair of maxille. 


» » the first pair of maxille. 

» » the second pair of pereiopoda. 
» » the first pair, and. 

» » the second pair of the same. 


9 | Bristles from the maxilliped. 


Bristle from the maxilliped and the fifth pair of pereiopoda. 
Olfactory glands from the superior antenn&e. 


; Bristles from the first pair of gnathopoda. 


Bristle from the second pair of uropoda. 
» from the mandible. 


TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 8. 27 
Od n FN 

70 Bristles from the maxilliped. 

71. Bristle from the first pair of pereiopoda. 

72. Bristle from the second pair of maxille. 

73. 

74 ) Bristles from the superior antenne. 

75. Swimming-bristle from pleopoda. 

76. Bristle from the inferior antenne&e. 

77. Follicular bristle from the fourth pair of pereiopoda. 

78. Bristle from the inferior antenne. 


79. » from the second pair of pereiopoda. 


| ; Serrated bristles from the maxilliped. 


j pe NERE Å 
Yes SN 


We RV 


NPR TD 


= 
a 
rå 
En 
= 
- 
EZ 
Kd 
Bj 


€ 
Pod 


+ 


Ara 


j 2 
' 


Ån 


J « 


LG 


IN 
Poa. 


SE 


N 


| Central-Tryckeriet , Stocltwim 
A.M. Westergren då. 

A— 
- ' 


Bibang till K Vet. Akad Hand! Bd 4. N?28. 


== SA ARA 


RE åa KEN 


keriet, Stockhom. 


iTYC 


Central -1 


A.M Westergren del. 


3 CR 
FR 

v NE PAIN FEI INTE ” 

a RE NYPA NR 

fra I SOK TEE Har IS) ML 


i 


g, till K. Vet. Akad. Handl. Bd.4 N:8. 


if 7 
HH 
NA 


ITE 


mn 


f/ 


& 


entral tryckeriet , Stockholm 


C 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band, 4, N:o 9. 


RECHERCHES 


LES COURANTS ELECTRIQUES 


PRODUITS PAR LE MOUVEMENT DES LIQUIDES. 


EAFEIDTEOND: 


STOCKHOLM, 1277. 
P?. A. NORSTE Ö 


fr, 
w& 


AL nt NA ur US FUN 
, jr ( Ne (oll | ROT Ota Ög LL 
ET Å w Md i ju Fu ja | ö [ INT: 
F 4 a + 
pA - Ol | SEASON Re 2 
SY 
. 


AMI PO 


PSAGINORT 


20- TAM JON ad SA 


at KON ADOTTS 


M och SE 
ft ba FEN ESV URKAN 


i UNNA RET | 


O, peut déduire de la théorie que, si V'on fait passer un 
liquide, doué d'une grande résistance galvanique, par un 
tube dans lequel ont été introduits deux électrodes unis > 
un galvanométre, celui-ci devra indiquer un courant galva- 
nique, suivant, dans le tube, la méåme direction que le 
courant du liquide. Je communiquerai premierement quel- 
ques-unes des expériences qui ont été faites par moi ä 
FPeffet de démontrer cette these par la voie expérimentale, 
et je donnerai en dernier lieu VF'explication théorique du 
phénoméne. 

$ 1. Les agencements pris pour les expériences, étaient, 
ä quelques exceptions prés, les meémes que ceux employés 
iors de ma recherche sur la dépendance dans laquelle la ré- 
sistance galvanique se trouve par rapport aux mouvements du 
liquide!). Afin de rendre le galvanométre beaucoup plus sensible 
qu auparavant, le fil conducteur dont Finstrument était en- 
touré dans ies précédentes expériences, fut enlevé et rem- 
placé par un fil d'un diamétre plus petit, ce qui permit 
d'augmenter considérablement le nombre des couches de fil. 
Da lecture avait lieu ä la facon ordinaire, au moyen d'une 
lunette et d'une échelle, et la distance de F'échelle au miroir 
était de 4,16 métres. Le systeme daiguilles, au plus prés 
astatique, et suspendu å un fil d'argent tres fin, dont la tor- 
sion déterminait la position d'équilibre du systéme, était 
presque indépendant de la déclinaison magnétique terrestre. 
Une oscillation simple avait lieu dans l'espace d'environ 28 
secondes. 


') Supplément (Bihang) aux Mémoires de P'Acad. roy. des sciences, Tome 
BA NO olik. ==1 PoggsvAnn:y T.2156) pa 251 


4 RECHERCHES SUR LES COURANTS ÉELECTR. PAR E. EDLUND. 


J'employai dans les expériences un vase cylindrique 
confectionné de töle de cuivre épaisse, étamé aå TFintérieur, 
et contenant environ 25 litres. Le cöté supérieur de ce vase 
avait une forme hémisphérique, et était muni de trois ouver- 
tures. Dans PFune de ces ouvertures était placé un robinet, 
communiquant, au moyen d'un tube en plomb, avec une 
pompe de compression. A VPeffet de mesurer la compression 
de Pair opérée par cette pompe, un manométre pouvait åtre 
vissé å I'une des autres ouvertures. C'était en outre par 
cette méme ouverture que I'on remplissait le vase de cuivre 
du liquide destiné å servir aux expériences. Dans la troi- 
sieme ouverture était fixé hermétiquement un tube en cuivre 
muni d'un robinet. La partie de ce tube qui se trouvait en 
dedans du vase descendait verticalement presque jusqu'au 
fond de ce dernier. Celle qui se trouvait en dehors, était, 
immédiatement au-dessus du cöté supérieur du vase, ployée 
en forme de demi-cercle, et descendait ensuite verticalement. 
A Textrémité inférieure de cette dernieére partie étaient fixés 
les divers tubes en verre par lesquels le liquide sortait sous 
la pression de Fair dés que Ton ouvrait le robinet. Ces 
tubes en verre, qui recevaient de la sorte, pendant les expé- 
riences, une position verticale, étaient cylindriques, et avaient 
un diamétre variant, dans les diverses expériences, de 6,4 å 
1,5 millimetre. A leur extrémité supérieure, les mémes tubes de 
verre étaient munis de douilles en laiton, å pas de vis, per- 
mettant de les visser au tube de cuivre. Le liquide sortant 
tombait dans un récipient en chåéne reposant sur le plancher. 
A chaque expérience, lair du vase au-dessus du liquide était 
comprimé å 1 ou å 2 atmosphéres au-dessus de la pres- 
sion atmosphérique extérieure. Afin que la pression dans le 
vase ne fåt pas diminuée d'une fagon trop sensible pendant 
Pécoulement du liquide, le vase de cuivre précité était, au 
moyen d'un tube en plomb muni d'un robinet, uni å un ré- 
servoir hermétique en töle de fer, jaugeant environ 109 
litres. L'espace contenant lI'air comprimé était donc considé- 
rable, et la pression de Fair ne variait en conséquence que 
fort peu pendant que le liquide coulait. 

Les tubes en verre étaient munis de deux ou plusieurs 
tubes latéraux dang lesquels étaient insérés les électrodes 
de la manigre que montre la figure 1. Ces derniers étaient 
d'or pur, et, å l'exception de ceux traversant les deux tubes 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 5 
de verre les plus étroits, mesuraient une épaisseur de 2 mil- 
limétres. Avant chaque expérience, le tube de verre était 
rempli de liquide, qui s'y trouvait retenu par la pression ex- 
térieure de Pair. Dés qu'on ouvrait le robinet, I'€coulement 
commengait, et le galvanométre donnait une déviation dont I'am- 
plitude était déterminée par la différence entre la position 
d'équilibre et le point de F'échelle ou FPaiguille commengait son 
mouvement de retour. Dées que VFaiguille arrivait au point 
de retour, un aide fermait le robinet. Il n'était donc ouvert 
å chaque fois qu'environ l'espace de 28 secondes. Afin de 
me convaincere que le courant galvanique qui provoquait la 
déviation n'était pas momentané, que, par suite, il ne se mon- 
trait pas seulement au commencement de l'€coulement, mais 
continuait aussi longtemps que durait celui-ci, 
le robinet fut, ä quelques reprises, laissé ou- 
vert pendant un temps plus long. Cela me 
permit de constater que le courant galvanique 
continua en réalité aussi longtemps que P'é- 
coulement dura. Dans toutes les expériences, 
le courant galvanique observé parcourut, sans 
exception, le tube de verre dans la direction du 
courant du liquide. Je montrerai plus loin, 
par des preuves expérimentales, que le courant 
galvanique ne provenait ni de la friction du 


liquide contre le fil d'or ou contre les parois 3 
du tube, ni de la différence de pression subie REN 
day te 


par les deux poles dor, ou, enfin, qu'il ne 
constituait pas une partie d'un courant ayant son origine en 
dehors du tube de verre, comme par exemple dans le vase 
de cuivre ou ailleurs, et suivant le liquide dans le tube. 

$ 2. Avant de passer aux observations proprement 
dites, il sera convenable de donner l'exposé qui suit du pro- 
cédé par leguel j'ai essayé de rendre les résultats indépen- 
dants de la polarisation galvanique. Si, pendant un court. 
espace de temps, 28 secondes, p. ex., comme cela a été le 
cas dans les expériences décrites ci-dessous, I'on fait passer un 
courant venant d'un électromoteur par une colonne de liquide 
polarisant, la déviation de Vaiguille d'un galvanométre intro- 
duvit dans le circuit, sera naturellement plus petite que si 
aucune polarisation n'avait eu lieu. Si, å VP'expiration de ce 
temps, I'on retire I'glectromoteur du circuit, et que I'on réu- 


6 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


nisse directement au galvanométre les deux électrodes in- 
troduits dans la colonne de liquide, le courant de polari- 
sation provoquera une déviation dirigée en sens inverse, qui 
diminuera successivement, jusqu'a ce qu'elle finisse par &tre 
a peu prås nulle. Le courant de polarisation s'est alors po- 
larisé lui-méme, et a fini par devenir inappréciable. Si, ce 
temps écoulé, I'on replace F'électromoteur dans le circuit, et 
qu'on le laisse agir de nouveau pendant 28 secondes, on 
trouvera, sil est doué d'une force suffisante, que la dévia- 
tion obtenue est inférieure äå la premiere. &La polarisation 
produite la premiere fois que F'électromoteur éetait introduit 
dans le circuit, n'aura donc, en réalité, disparu qu'apparem- 
ment dans Tintervall pendant lequel le circuit se trouvait 
fermé sans électromoteur. Des que PFélectromoteur est in- 
troduit pour la seconde fois dans le circuit, il se montre 
qu'une partie de cette polarisation revient, et rend la dévia- 
tion plus petite que la premiére fois. En procédant de la 
sorte plusieurs fois I'une aprés l'autre, les déviations succes- 
sives deviennent toujours plus petites, jusqu'å ce qu'elles fi- 
nissent par &tre constantes. Mais cette diminution succes- 
sive dans les déviations obtenues, ne se montre que si le 
courant primitif est doué d'une intensité suffisante. S'il est 
tres faible, les déviations seront constantes dés F'abord. Cela 
a toujours été le cas dans les expériences qui seront décrites 
ci-dessous. On n'a donc, dans ces expériences, å considérer 
que le courant de polarisation naissant pendant la déviation 
que I'on est occupé å mesurer, puisque la polarisation sur- 
venue dans les déviations précédentes a déjå eu le temps de 
disparaitre. 

Il est evident que l'on pourrait déterminer la grandeur 
de la polarisation produite pendant que le courant traverse 
la colonne de liquide, sil était possible de faire passer, 
par cette colonne, le courant du méåme électromoteur une 
fois sans produire de polarisation sur les électrodes, et la 
seconde fois en en produisant une. La différence entre 
les déviations dans les deux cas serait alors une mesure de 
la polarisation qui a lieu durant la déviation méme. Or, cela 
est effectivement possible au moyen de Finstrument que ja 
mentionné å une occasion précédente, et auquel on peut. 
donner avec toute convenance le nom de dépolarisateur !). 


1) Supplément (Bihang) aux Mémoires de V'Acad. des sciences, T. 3, N:o 11. 
— Pogg. Ann., T. 156, p. 251. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AÅKAD. HANDL. BAND. 46 N:O' do 7 


L'instrument en question se compose d'une rondelle 
en buis, de F'épaisseur de 20 mm. et de 75 mm. de diamétre, 
qui peut étre mise en rotation autour d'un axe horizontal. 
Les deux cötes de cette rondelle sont revåtus de disques de 
laiton. De la periphérie de chacun de ces disques, 4 et B, 
partent 12 petites plagues de laiton parfaitement semblables 
entre elles, et encastrées dans la rondelle en buis de telle 
sorte que leurs surfaces coincident avec la periphérie de cette 
derniere. Ces plaques carrées, qui sont å égale distance I'une 
de Pl'autre, partent alternativement des deux disques de lai- 
ton. Ainsi, de deux plaques qui se suivent, I'une part de A 
et Pautre de B. Sur les dites plaques trainent deux res- 
sorts en laiton, a et b, de telle sorte que, quand l'un des res- 
sorts, a, est en contact avec l'une des plagques appartenant a 
4, Pautre ressort, b, est en contact avec la plaque suivante, 
qui appartient a B. Quand, å la rotation de la rondelle, les 
ressorts en laiton ne sont pas en contact avec les plaques car- 
rées précitées, ils touchent tous les deux å la måme fois la 
surface en buis séparant ces dernieéres. Pendant que la 
rondelle de buis déecerit un tour entier sur son axe, le ressort 
a se trouve donc 12 fois en communication avec ÅA, et un 
nombre égal de fois avec B£B. Il en est de måme du ressort 
b. Figurons-nous maintenant que l'un des poles d'une pile se 
trouve en communication continue avec le disque de laiton 
4, et que Pautre pole de cette pile soit uni åa F'un des fils du 
galvanométre; que le second fil de ce dernier soit en con- 
tact continu avec le disque B, et que les ressorts de laiton 
u et b soient réunis au moyen d'un conducteur C. Si, main- 
tenant, I'on met la rondelle de buis en rotation autour de son 
axe, les courants en C changent incessamment de direction, 
tandis qu'ils suivent continuellement la må&me direction dans 
le reste du circuit. Ils ne sont interrompus que pendant 
Fespace de temps nécessaire aux ressorts pour passer sur 
le bois de la périphérie de la rondelle. Traiguille du gal- 
vanométre donne par conséquent une déviation, qui sera 
toutefois plus -petite que dans le cas ou le courant aurait 
été continu, et non interrompu alternativement. Si le con- 
ducteur C consiste en une colonne de liquide dans lagquelle 
entrent les électrodes venant des ressorts a et b, la polarisa- 
tion sera impossible du fait que dans le liquide les courants 
changent continuellement de direction. Supposons, par exem- 


8 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


ple, que C soit de F'eau, et que les électrodes soient d'or: il 
se dégagera alors de V'hydrogéne et de V'oxygéne sur chacun 
des €lectrodes, et I'effet de la déposition de ces gaz sur les 
électrodes sera en conséquence égal å zéro au point de vue 
galvanique. Mais si meéme les électrodes subissaient une pola- 
risation, cette circonstance ne pourrait influer sur le galvano- 
métre. En effet, le courant de polarisation partant de C se- 
rait renversé par le dépolarisateur, et traverserait le galvano- 
métre dans des directions inverses, annullant ses effets sur 
Faiguille aimantée. 

Afin de déterminer le rapport entre la déviation de Pai- 
guille aimantée obtenue pendant la rotation de la rondelle, 
c.-å-d. pendant que le courant est alternativement interrompu, et 
celle provoquée par le méme courant, quand la rondelle est 
au repos, et que les deux ressorts a et b se trouvent en 
communication chacun avec l'un des disques de laiton A et 
B correspondants, jintroduisis entre a et b une résistance rhéo- 
statique convenable. J'obtins, comme moyenne de plusieurs 
expériences concordantes, le résultat que la premiere dévia- 
tion se rapporte å la seconde comme 1 å 1,89. On n'a donc 
qu'a multiplier par 1,89 la déviation obtenue par le dépolari- 
sateur, pour obtenir la déviation que I'on aurait, si le cou- 
rant, au lieu d'étre interrompu, agissait en continuité. 

A Taide de VFinstrument auxiliaire qui vient d'étre dé- 
crit, nous allons maintenant prouver que la polarisation pro- 
duite pendant le temps (28 secondes) nécessaire au galvano- 
métre pour donner une déviation, est proportionnelle å Vin- 
tensité du courant, si celui-ci est faible. 

Une fraction donnée du courant d'un élément de Danmniell, 
entrait, au moyen d'un agencement approprié, dans le disque 
de laiton 4. De PFautre pole de F'€lément, une fraction égale 
de courant était conduite å PF'un des fils du galvanométre, 
dont l'autre fil se trouvait en communication directe avec le 
disque de laiton £ du dépolarisateur. Les deux ressorts de 
laiton a et hb étaient réunis chacun å un fil d'or, et ces deux 
fils étaient introduits dans un tube de verre rempli d'eau. 
Quand on mettait le dépolarisateur en rotation, des courants 
galvaniques passaient en conséquence dans des directions in- 
verses par la colonne d'eau qui se trouvait entre les poles 
d'or. Nous nommerons u la déviation, mesurée en divisions 
d'échelle, obtenue de la sorte. Si, maintenant, I'on multiplie 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 9 


u par 1,89, on obtient la déviation qui aurait eu lieu dans le 
cas ou le courant ett, sans produire de polarisation, agi 
d'une facon non-interrompue pendant toute la durée de Vos- 
cillation (28 secondes). Cette expérience faite, on laissa 
le dépolarisateur au repos, et le courant, tout en pro- 
duisant la polarisation, traversait des lors sans interruption la 
colonne d'eau. Si I'on nomme w' la déviation obtenue de la 
sorte, la polarisation est évidemment égale å 1,89u—uw', et 


le rapport entre elle et V'intensité du courant qui I'a produite, 
1,89u—uw' 
1,89u 


Ezpérience 1. Le tube de verre contenait de P'eau dis- 
tillée; distance entre les électrodes, 140 mm. Les dévia- 
tions suivantes furent obtenues, les numéros désignant FP'ordre 
dans lequel se firent les observations: 


s'exprime par 


INFöla==1:9,0 INEö, DNR 
öru==09 AR ==310 
Fru==20,0 Ok ==510 
= 200 Ok = LO 
Ju=210 UPPE 

Moyenne 19,98. Moyenne 31,22. 


1,89u=37,76; par conséquent, le courant de polarisation 
=37,16—31,22-—=6,54. En divisant 6,54 par 37,76, on obtient 
0,173. C'est ce dernier chiffre que nous nommerons plus loin 
la constante de polarisation. 

Expérience 2. Tiintensité du courante augmentée; toutes 
les autres circonstances égales. Les déviations furent les 


suivantes: 
INFON = 455 INFON 2 kuE== 2015 
MED 5 A= 
AE REL 
fv ==LA OrUE=0 
20200 TOr==295 
Moy. 45,54. Moy. 29,4. 


1,89u =55,57 ; le courant de polarisation sera 10,03, et la 
constante de polarisation =0,180. 

Expérience 3. Tiintensité du courant encore augmentée; 
toutes les autres circonstances égales. 


10 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Nor u==0055 N:o 1270 = 46 
NN 095 CMT 
OR 047 6 u=42,1 
Hr == G= 
an 0A7 10 vu =420 
Moy. 695,4. Moy. 41,92. 


1,89u =79,23; le courant de polarisation =13,83; la con- 
stante de polarisation =0,175. 

Ezxpérience 4. Treau distillée remplacée par de Feau de. 
Faqueduc, douée d'une résistance galvanique trés inférieure. 
La distance entre les poles 280 mm. Les déviations sui- 
vantes furent obtenues: 


N:o, I = 415,0 N:o. 200 ==0009 
Br =A00 4 u'=40,0 
5 u=44.5 6 wNNA 
fr 450 SE 
du =40;0 10-20 =P 
Moy. 4401. Moy-: 39,9. 


1,89 —=83,35; le courant de polarisation =43,45, et lag 
constante de polarisation =0,521. 

Expérience 5. TLintensité du courånt diminuége; toutes 
les autres circonstances égales. 


N:o 1 u=23,5 N:o 2 u'=20,5 i 
3 u=24,0 4 uv=21,8 | 
DUE 20,0 6 w=20,0 
1 u=24;9 ÖR 
I) uh== KR 10 v=7200 I 
Moy. 24,0. Moy:. 2150. | 


1,89u 45,36; le courant de polarisation =24,26, et lä 
constante de polarisation =0,535. 

La constante de polarisation étant invariable pour les” 
trois premiegres séries comme pour les deux dernieres, 
thése émise ci-dessus est par conséquent prouvée. — Des 
expériences faites avec un mélange d'esprit de vin donnéren 
les mémes résultats. Mais les observations montrent en o 
tre que la constante en question varie avec les liquides. En 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0”9,. 11 


outre, diverses observations qui ne sont pas mentionnées ici, 
démontrérent, comme il était au reste facile de le prévoir, 
que cette constante dépend äå un degré notable de la résis- 
tance introduite dans le circuit. Il faudra donc, si I'on veut 
caleuler la grandeur du courant de polarisation, déterminer 
la constante de polarisation pour chaque cas spécial. 

Maintenant, pour que la these démontrée relativement å 
la polarisation puisse étre appliqué aux expériences suivantes, 
il faudra examiner en premier lieu la modification que la 
polarisation produite par un courant galvanique faible et de 
courte durée traversant un liquide, subit de la circonstance 
que ce liquide est mis en un mouvement rapide. A cet effet, 
je procédai de la maniére suivante. Un tube de verre, a b 
(fig. 2), est muni de deux tubes latéraux, c et d, placés en face 
Pun de Pautre, dans lesquels sont intro- 
duits des électrodes en or dont les extrémi- 
tés peénéetrent jusqu'au bord intérieur du 
tube principal. La distance entre les dites 
extrémités est donc égale au diamétre du 
tube. Ce tube de verre ayant été vissé 
au vase en cuivre, mentionné plus haut, 
qui contenait de I'eau de P'aqueduc, le ro- 
binet fut ouvert et le tube rempli d'eau. 
Les deux fils polaires étaient réunis >å 
un électromoteur et au galvanométre. «La 
déviation fut mesurée pendant que F'eau était au repos. Cette 
déviation était naturellement diminuée par la polarisation 
produite sur les électrodes pendant le temps (28 secondes) 
nécessaire au galvanométre pour donner sa déviation. Je 
répétai ensuite la méme expérience le robinet ouvert, et l'eau 
sortant sous la pression de Pair avec une vitesse de 10 mé- 
tres par seconde. Si une partie des gaz déposés était en- 
levée par l'eau sortante, et que par conséquent la polarisation 
fåt diminuée, la déviation devait nécessairement en devenir 
plus grande. Ör, ce ne fut pas le cas, les déviations restant 
en réalité le mémes, comme le démontrent les expériences 
qui suivent. 


Bags 2 


12 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Experience 5 


Déviations. 
L'eau au repos. L'eau sortant du tube, 
28,5 29.0 
21,5 29,0 
30,5 29,5 
20.5 29,0 
Moy. 28,9. Moy. 29,1. 


Ainsi, le courant de polarisation n'a pas été modifié par 
la sortie de I'eau. Et cependant, dans le cas actuel, Vinten- 
sité de ce courant était bien loin d'étre insignifiante. Ex- 
plorée au moyen du dépolarisateur de la manigre indiquée 
ci-dessus, la constante de polarisation se trouva &tre 0,8. Si 
aucune polarisation n'avait eu lieu, la déviation aurait donc 
comporté 145 divisions d'échelle. 

Le résultat obtenu dépend, sans nul doute, de la circon- 
stance que l'intensité du courant polarisateur était faible et de 
courte durée. La quantité du gaz déposé était donc minime, 
et se trouvait entierement protégée par la couche d'eau qui 
s'attache aux électrodes, couche qui, par suite, ne prend pas 
part au mouvement du reste de la masse d'eau. L'eau qui 
s'€coule ne parait pas exercer de frottement sur les poles 
d'or méeémes, mais seulement sur la mince couche d'eau dont 
ils sont entourés. &Le résultat aurait sans nul doute été diffé- 
rent, si le courant avait eu une intensité suffisante et une 
durée assez longue pour que la polarisation eåt commencé å 
atteindre son maximum. Mais une recherche å cet égard 
n'était pas nécessaire, vu qu'aucun cas de la nature en ques- 
tion ne se présente dans les expériences qui suivent. 

Aprés cette discussion préliminaire, nous allons passer 
aux observations proprement dites. 

$ 3. J'employai, dans ces observations, soit de F'eau dis- 
tillée, soit de F'eau de Faqueduc de la ville, soit enfin un 
mélange d'esprit de vin contenant 77 2 d'aleohol en volume. 
Le tube de verre N:o 1 était muni de trois tubes latéraux, 
comme le montre la Fig. 1; son diamétre intérieur était de 
5 mm., et la distance entre les tubes latéraux comportait 
140 mm.; P'entiére longueur du tube était d'environ 350 mm. 
Le tube N:o 2 avait également trois tubes latéraux, dont la 
distance réciproque était de 143 mm.; le diamétre intérieur 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 13 


du tube mesurait 6,4 mm., et sa longueur était a peu prés 
égale å celle du N:o 1. Le tube N:o 3 n'avait que deux 
tubes latéraux 3 140 mm. de distance I'un de F'autre; son 
diamétre intérieur était de 3,25 mm., et sa longueur totale 
comportait 210 mm. En dernier lieu, le tube de verre 
N:o 4 portait également deux tubes latéraux, 3 147 mm. de 
distance lI'un de Pautre. Son diaméetre intérieur mesurait 
1,5 mm., et sa longueur totale était la méme que celle du 
N:o 3. Comme il vient d'étre mentionné, les fils introduits 
dans les tubes latéraux étaient d'or; ceux des N:os 1 et 
2 présentaient une épaisseur d'environ 2 mm., et le diamétre 
des fis des N:os 3 et 4 mesurait ä peine 1 mm. Quand le 
robinet du vase de cuivre contenant le liquide était fermé, 
le liquide restait, par suite de la pression de Pair extérieur, 
suspendu dans le tube, qui se trouvait donc rempli méme entre 
les observations successives. 


Experience 6, u. Eau distillée. Le tube N:o 1 était vissé 
åa Pextrémité inférieure du tube de cuivre du vase. L'eau 
s'échappait sous une pression de 1 atmosphere. A P'ouver- 
ture du robinet, j'obtins les déviations successives suivantes, 
comptées en divisions d'échelle. 


Les fils polaires å une distance de: 


140 mm. 2850 mm. 
9.3 10,4 
9,0 9J,0 
2AR 9,1 
20 SL 
ole 9,6 
Sn SJS 
Moy.sd;28. Moy. 9,47. 


Expérience 6, b. Teau s'€coulant sous une pression de 
2 atmosphéeres. Toutes les autres circonstances comme dans 
Fexpérience 6, a. Les déviations suivantes furent obtenues: 


14 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTE. PAR E. EDLUND. 


Distance des poles. Distance des poles. 
140 mm. 280 mm. 
1730 100 
1Q5S 15 
LT d 17,4 
170 105 
fer 18,5 
18,0 ig 
Moy. 17,45. Moy., L7I357, 


Les chiffres obtenus sont trop faibles, par suite de la po- 
larisation des électrodes. Si I'on veut calculer la diminution 
qui en résulte dans les déviations, il est nécessaire de déter- 
miner expérimentalement la constante de polarisation tant 
pour le cas ou les électrodes se trouvaient å une distance de 
140 mm. PF'un de Fautre, que pour celui ou la distance com- 
portait 280 mm. En conformité de ce qui a déja été dit, 
cela eut lieu de la manieére suivante: L'élecetromoteur em- 
ployé, un élément de Daniell, produisant une trop grande dé- 
viation sur le galvanométre quand on V'introduisait directe- 
ment dans le circuit, je me servis de Pagencement des fis 
conducteurs reproduit par le Fig. 3. s désigne un elément 
de Daniell, R est une résis- 
tance rhéostatique de plu- 
sieurs milliers d'Ohmades; 
une résistance rhéostatique 
convenable a également été 
introduite au point »; & dé- 
signe un commutateur, ou- 
vrant ou fermant le courant, 
G représente le galvanomé- 
tre, D le dépolarisateur, et w le tube rempli d'eau. Comme 
précédemment, u désigne les déviations obtenues quand le dé- 
polarisateur est mis en rotation, et uw' les déviations obtenues 
quand le dépolarisateur est au repos, et que, par conséquent, 
le courant traverse tant la colonne d'eau que le galvanométre 
sans &tre interrompu et sans changer de direction. 


5 
Fig. 3. 


Experience 6, ce. Les électrodes å 140 mm. de distance 
l'un de P'autre. Les déviations suivantes furent obtenues: 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 15 


VE=305 Ww==4610 
u=302 U== 43,5 
U==30;2 u=48,5 
u=30,3 w = 49.0 
u=30,0 w=48,5 
Moy. 30,24. Moy. 48,50. 


D'ou: 
1,89u =57,15; le courant de polarisation =57,15—48,50 —=8,65, 
et la constante de polarisation =0,151. 

Ezxpérience 6, d. Les électrodes å 280 mm. de distance 
Fun de Fautre. Déviations obtenues: 


== 1610 W=12050 
u=—160,0 WE=S2055 
Uw=10,0 WE 20:6 
W=LD0 WESA0:0 
u= "16;0 W==2055 
Moy. 15,80. Moy. 29,52. 


D'ou: 
1,89u=29,86; le courant de polarisation =4,34, et la con- 
stante de polarisation =0,145. 

Comme, d'aprés ce que I'on a vu plus haut, la polarisation 
n'est pas modifiée par le mouvement du liquide, les détermi- 
nations de la constante de polarisation qui ont été faites, 
pourront maintenant &tre employées å F'effet d'éliminer PF'in- 
fluence de la polarisation des moyennes d'observations obte- 
nues ci-dessus. 

Si Pon nomme « la déviation qui aurait eu lieu dans le 
cas ou aucune polarisation ne se fåt produite, on aurå, pour 
le calcul de la premiere moyenne d'observations dans I'ex- 
périence 6, a: 


2—0,1512= 9,28; d'ou c£=10,9. 


De la méåme maniere, la seconde moyenne 9,47 de la 
méeme expérience donne 11,1 par F'emploi de la constante 
0,145. 

On obtient, pour les deux moyennes de V'expérience 6, bh, 
20,6 et 20,6, c.-å-d. le måme nombre. 

On peut déduire immédiatement de lå, que lintensité du 


16 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


courant est indépendante de la distance entre les électrodes, vé- 
sultat qui sera pleinement confirmé par ce qui suit. 

La vitesse de FPécoulement fut déterminée en pesant la 
quantité d'eau qui s'é€coula en un certain espace de temps. 
Quand la pression était de 1 atmosphere, cette vitesse se 
trouva etre 8,3 metres par seconde, chiffre qui s'€leva å 11,5 
métres sous une pression de 2 atmospheres. Les deux vitesses 
se rapportent dornc entre elles comme 1 å 1,39, ou å peu 
preés comme les racines carrées des pressions employées 
(Ny 

Experience 7, a. La méme eau distillée que dans les 
expériences précédentes. Le tube de verre N:o 2 fut vissé 
au tube du vase de cuivre. Pression de 1 atmosphere. Les 
déviations suivantes furent obténues, les éleetrodes étant å 
une distance réciproque de: 


143 mm. 286 mm. 
1155 1075 
10,2 11,0 
9,5 1055 
5,2 10,0 
S,5 105 
I 10,4 

Moy. 9,60. Moy. 10,48. 


Expérience 7, b. "Pression de 2 atmosphéres. Toutes les 
autres circonstances comme dans YVexpérience précédente. 
Déviations obtenues: 


Distance des poles. Distance des poles. 
143 mm. 286 mm. 
1 18,0 
17.0 19,5 
17,3 190 
16,2 18,0 
16,2 INR 
16,0 18,2 
Moy. 16,67. Moy. 18,37. 


Afin de pouvoir corriger les déviations obtenues des ef- 
fets de la polarisation, je procédai aux deux expériences sui- 
vantes pour la détermination des constantes de polarisation. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 17 


Expérience T, ce. Distance entre les poles, 143 mm. Dé- 
viations obtenues: 


u=43,0 u'=65,8 
ACES 65,2 
41,5 65,8 
42,0 64,5 
42.5 65,3 

Moy. 42,36. Moy. 65,32. 


Pröu: 
1,89u =80,06; le courant de polarisation =14,74, et la cön- 
stante de polarisation =0,184. 

Experience 7, d. Distance entre les poles, 186 mm. Deé- 
viations obtenues: 


u=9NS Ui= 30,0 
21,0 [125,0 
21,8 34,5 
20,5 JD 
21,0 39,0 
Moy. 21,22. Moy. 34,94. 


D'ou: 
1,89u=40,11; le courant de polarisation =5,17, et la con- 
stante de polarisation =0,129. 

En faisant usage de ces déterminations de la constante 
de polarisation, on obtient les valeurs corrigées suivantes pour 
les déviations des expériences 7, a, et 7, b. 


Distance des poles. 


TAS mm. 286 mm. 
Pression de 1 atmosphere......... 15 NG 
» » 2 atmosphéres ...... 20,4 IN 


Méme ces chiffres different assez peu les uns des autres 
pour que I'on en puisse tirer la conclusion que les déviations 
sont indépendantes de la distance entre les électrodes. 

La vitesse d'€coulement de I'eau, mesurée de la méme 
maniere que pour le tube N:o 1, se trouva comporter 8,4 
métres par seconde å la pression de 1 atmosphere, et 11,7 

X , X . GC X 
métres, également par seconde, å la pression de 2 atmosphéres. 


2 


18 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Le chiffre de cette vitesse dépasse donc de fort peu celui de 
la vitesse recue pour le tube N:o 1, quoique la section du 
N:o 2 fåt considérablement plus grande. 


Les expériences 6 donnent, pour une vitesse d'€coule- 
ment de 
8,3 metres par seconde, une déviation moyenne de... 11,0, et, 
pour une vitesse de ; 


11,5 métres, une déviation moyenne de sn... omm... 20,60 
Les expériences 7 fournissent de la méme maniere: 
pour une vitesse de 0,4 metres cm. oocc TESEN ISTet 
» » » » 11 DÅ III ar dress rr ARE 20,8. 


Ces chiffres montrent que les déviations sont approxima- 
tivement proportionnelles aux carrés des vitesses d'€coule- 
ment. Cela posé, si Pon calcule quelle aurait été I'ampli- 
tude des déviations de Y'expérience 6, dans le cas ou, au 
lieu de 8,3 et de 11,5, la vitesse d'écoulement ett été de 8,4 
et de 11,7 métres, la premié&re vitesse aurait donné 11,3, et 
la seconde 21,1. Or, ces chiffres different si peu des dévia- 
tions 11,9 et 20,8, données par les expériences 7, quil est 
permis de les considérer comme égaux. Il suit de lå, que, 
pour une vitesse découlement égale, les déviations sont indépen- 
dantes du diamétre des tubes. Ce résultat est corroboré par 
les expériences qui suivent. 


Expérience 8, a. La méåme eau distillée que dans les 
expériences précédentes. Le tube de verre N:o 3 fut vissé 
au tube du vase de cuivre. Pression de 2 atmosphéeres. 
Déviations obtenues: 


12,0 
120 
120 
10,5 
110 
ie 


Moy. 11,5. 


Il fut ensuite procédé å l'expérience suivante, å V'effet 
de déterminer la constante de polarisation. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 9. 19 


Egxpérience 8, b. 


v=185 w=2950 
17,2 30,0 
17,6 29,0 
18,0 > 30,0 
IR AON 
Moy. 17,80. Moy. 29,54. 


D'ou I'on obtient: 
1,89u= 33,54; courant de polarisation =4,10; constante de 
polarisation =0,122. La valeur de 11,5 corrigée au moyen 
de cette constante, sera 13,1. 

La vitesse d'écoulement, mesurée par le procédé indiqué 
ci-dessus, se trouva comporter 8,7 metres par seconde pour 
ce tube, dont le diamétre ne mesurait que 3,25 mm. 

Si, maintenant, l'on calcule, de la manieére indiquée plus 
haut, l'amplitude qu'aurait eue la déviation dans le cas ou 
la vitesse d'€coulement n'eåt comporté que 8,4 méetres, on 
obtient pour résultat le chiffre 12,2. Le tube N:o 2, dont la 
section était environ 4 fois plus grande que celle du tube 
N:o 3, donna la déviation 11,9 pour une vitesse d'é€coulement 
de 8,4 metres. Ce chiffre se rapproche tellement de 12,2, 
que Pon est, sans le moindre doute, autorisé å en tirer la 
conclusion, déja énoncée ci-dessus, que, pour une vitesse 
égale, les déviations sont indépendantes du diamétre des tubes. 

Je fis en dernier lieu V'expérience suivante avec l'eau 
distillée. ; 

Expérience 9, a. Le tube N:o 4 fut vissé å celui du vase 
de cuivre. Pression, 2 atmospheres. Les déviations succes- 
sives furent les suivantes: 

7,0 
7,0 
7,0 
7,0 
5 
1,5 


Moy.: 1,2: 
Aucune détermination de la valeur de la constante de 


polarisation n'ayant eu ligu, la déviation moyenne obtenue 
ne peut &tre corrigée de l'influence de la polarisation. 


20 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Un élément de Daniell fut introduit dans le circuit de 
manieére que le courant qui en provenait, traversåt, sans &tre 
divisé, tant la colonne d'eau que le galvanométre. 

Experience 9, b. 

Déviations obtenues: 


6,9 
6,5 
ÖB 
6,5 
(40 


Moy. 6,48. 


Il sera démontré plus loin, que le courant produit, dans 
F'expérience 9, a, par F'€coulement de l'eau, traverse la colonne 
d'eau entre les é€lectrodes. Comme ce courant parcourt, par consé- 
quent, la måme voie que le courant de la pile dans P'expérience 
9, b, il suit de lå que la force électromotrice du courant 
précédent est plus forte que celle d'un élément de Daniell. 

$ 4. A PFeffet de me former une notion de la résistance 
de F'eau distillée, j'explorai cette résistance dans une colonne 
d'eau remplissant le tube de verre N:o 1, entre les électrodes 
placés å 140 mm. de distance F'un de Fautre. Les agence- 
ments faits dans ce but sont donnés par la Fig. 4, ou s 


G 


Fig. 4. 


désigne un élément de Daniell, &k est un com- 
mutateur servant å ouvrir et 3 fermer le cou- 
rant, d est le dépolarisateur, w soit la colonne 
d'eau, soit un rhéostat contenant 100,000 unités 
d'Ohm, 7 un pont dans lequel une résistance 
connue était introduite, et G le galvanométre. 

Ezxpértence 10, a. La colonne d'eau men- 
tionnée ci-dessus était placée en , et dans le 
pont >» avaient été introduites 1000 unités de 
résistance. Les déviations suivantes furent ob- 


tenues pendant que le dépolarisateur était en mouvement: 


37,0 
31,5 
38,0 
SAC 
SAKTA 


Moy. 37,4. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9. 21 


Ezxpérience 10, b. Ta colonne d'eau enlevée et remplacée 
par un rhéostat de 100,000 unités d' Ohm; dans le pont r, 
40 unités au lieu des 1000 unités de I'expérience précédente. 
Les déviations suivantes furent obtenues pendant la rotation 
du dépolarisateur: ; 


65,0 
65,5 
66,0 
66,0 
66,5 


Moy. 65,8. 


Une recherche spéciale m'avait permis de constater que 
la résistance dans les tours du galvanoméetre comportait 640 
unités. On peut calculer de lå, que la résistance dans la co- 
lonne d'eau distillée employée aux expériences ci-dessus, 
g'élevait 3 1,824,000 unités d'Ohm >). 

$ 5. La résistance de l'eau de Paqueduc employée dans 
les expériences mentionnées ci-dessous, fut explorée d'aprées 
la méme méthode, et il fut constaté que cette résistance, dans 
une colonne de la longueur de 140 mm., occupant le måme 
tube N:o 1, comportait 111,600 unités. La résistance de I'eau 
distillée était donc 16,34 fois plus grande que celle de F'eau 
de FPaqueduc. 

FEzxpérience 11, a. Eau de IP'aqueduc. Tube N:o 1. Dis- 
tance entre les fils polaires, 280 mm. TDT'eau s'€écoulait sous 
une pression de 2 atmosphéeres. Déviations obtenues: 


4,0 
4.0 
4,0 
4,4 
4,0 
3,6 


Moy. 4,0. 

!) Jeus, å fois réitérées, V'occasion de constater, pendant ces expériences, 
la facilité avec laquelle la résistance de l'eau distillée est modifiée par 
des éléments étrangers de quantités tellement insignifiantes, quw'il serait 
trés difficile, sinon impossible, de les découvrir d'une autre maniére. La 
résistance de l'eau de FP'aqueduc se modifiait également avec les saisons. 


22 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Ewxpérience 11, b. Pression de 1 atmosphere. Toutes les 
autres circonstances égales: Déviations obtenues: 


3,2 
3,0 
3,5 
d,5 
2,8 
3,1 


Moy. 3,18 
Expérience 11, ce. Détermination de la constante de po- 


larisation d'aprés la méthode indiquée précédemment. Dévia- 
tions obtenues: 


UF—005 u'=40,5 
37,0 41,0 
SE 39,7 
37,8 39,5 
37,5 39,5 
Moy. 37,46. Moy. 40,04. 


D'ou I'on recoit: 
1,89u=70,80; courant de polarisation =30,76; constante de 
polarisation =0,434. 

Les déviations moyennes corrigées å F'aide de cette dé- 
termination donnent: 
pour une pression de 2 atmosphéres ou une vitesse d'€coule- 


ment de 11;5 metres: par seconde ;u.. wan (ET 
pour une pression de 1 atmosphere ou une vitesse d'€cou- 
lement. de” 8,3 métres/par seconhdet,... FU seer Some 3,6. 


FExpérience 12, a. Eau de F'aqueduc. Tube N:o 3. Pres- 
sion de 2 atmosphéres. 
Déviations obtenues: 


2,0 
2,0 
2400 
2,0 
2:50 
2,3 


Moy. 2,22. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 23 


Evwpérience 12, b. La détermination de la constante de 

. . RCA A om ro Lå 
polarisation opérée de la méme manidre quauparavant. J'ob- 
tins les déviations suivantes, dans lesquelles se présenta la mo- 
dification que u devint plus grand que w', tandis que VP'inverse 
avait eu lieu dans toutes les expériences précédentes. 


u=384,0 W==25:0 
30,4 26,0 

SD 200 

34,6 29,7 

34,5 25,3 
Moy. 34,80. Moy. 25,4. 


D'ou I'on recoit: 
1,89u=65,77 ; courant de polarisation =40,37; constante de 
polarisation =0,614. 

Si I'on corrige, å l'aide de cette détermination, la moy- 
enne de déviation recue, on obtient, avec le tube N:o 3, la 
déviation 5,8 pour une pression de 2 atmosphéeres, ou une 
vitesse d'é€coulement de 8,7 metres par seconde. 

I appert, des expériences 11, qu'ici les déviations ne sont 
pas approximativement en raison des carrés des vitesses 
d'€coulement, et qu'elles ne sont pas méme entierement pro- 
portionnelles aux premigres puissances de ces dernieres. Si, 
cependant, I'on calcule, en présupposant la proportionnalité, 
la grandeur qu'aurait eue la déviation de I'expérience 11 dans 
le eas ou, au lieu de 8,3 métres, la vitesse d'€coulement 
elit été de 8,7 méåtres par seconde, on trouve le chiffre 5,9. 
Les deux tubes N:o 1 et N:o 3, dont le premier a un dia- 
métre de 5 mm., et le second un diamétre de 3,25 mm., don- 
nent ainsi des déviations égales, si les vitesses d'écoulement 
sont les mémes. On recoit de la sorte une nouvelle consta- 
tation de la conclusion énoncée ci-dessus, que, pour des vi- 
tesses d'écoulement égales, les déviations sont indépendantes 
des diamétres des tubes. 

$ 6. Les expériences suivantes furent faites avec un mé- 
lange d'esprit de vin contenant 77 Z d'alcohol en volume. 
La résistance dans une colonne du tube N:o 1, de 140 mm. 
de longueur, donna, mesurée comme précédemment, 2,454,000 
unités d'Ohm. La résistance du mélange d'esprit de vin était 
donc å celle de l'eau distillée en raison de 1,35 åå 1. 


' 94 RECHERCHES SUR LES COURANTS- ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Ezpérience 13, a. Le mélange d'esprit de vin qui vient 
d'étre mentionné. Tube N:o 1. Distance entre les électrodes, 
140 mm. Pression, 2 atmospheres. Deéviations obtenues: 


2,0 
2,0 
2,3 
252 
185 
1,9 


Moy. 1,98. 


Exzpérience 13, b. Les observations suivantes furent faites 
pour la détermination de la constante de polarisation: 


== w=AT0:0 
43,0 70,5 

45,0 76,0 

43,0 72,0 

44.5 75,0 

Moy. 43,5. Möy: Y2;74 


D'ou P'on obtient: 
1,89u=82,22. Courant de polarisation =9,52. Constante de 
polarisation =0,116. 

La déviation corrigée de TF'influence de la polarisation, 
est en ,jconséquence ==2,24. 

$ 7. Les expériences suivantes furent faites dans'le but 
de rechercher Vinfluence que peut exercer sur la grandeur 
de la déviation une résistance plus ou moins grande in- 
troduite dans le circuit. 

J'employai, pour les deux premiéres de ces expériences, 
le tube de verre N:o 2, dans lequel les électrodes étaient & 
une distance réciproque de 143 mm. 

Exzxpérience 14. Mélange deau distillée et d'eau de I'a- 
queduc. La résistance dans la colonne d'eau prémentionnée 


du tube N:o 2, fut mesurée de la maniére indiquée ci-dessus, - 
, 


et donna 530,000 unités d'Ohm. » A F'écoulement de F'eau, la 
grandeur de la déviation fut déterminée, tant lorsqu'il n'y 
avait pas d'extrarésistance dans le circuit, qu'avec une résis- 
tance de 100,000 unités introduite entre le galvanométre et 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 4. N:O 9. 25 


le tube d'eau. Les numéros désignent FP'ordre dans lequel les 
observations eurent lieu. Les résultats furent les suivants: 


Résistance de 100.000 


Sans extrarésistarnce unités introduite entre le galv. 

dans le circuit. et le tube d'eau. 
Nor 1— 51,0 N:o 3— 9,8 
2—11,2 4— 8,9 

TES TREE 
6—10,8 8—10,0 
9—11;8 11— 9,4 
10—11;2 Ng 
Moyes IMioy-F IIS 


Comme je Pai déja mentionné ci-dessus, la résistance 
dans les spires du galvanométre ne comportait que 640 unités, 
ce qui permet de la négliger par rapport å la grande résistance 
fournie par la colonne d'eau et le rhéostat. «La totalité des 
résistances comportait, par conséquent, dans l'un des cas, 
530,000 unités, contre 630,000 unités dans F'autre. Si, main- 
tenant, I'on admet que les déviations étaient en raison in- 
verse des résistances, les déviations devront se rapporter 
I'une å autre comme 1:1,19. Or, I'on recoit 1,18 en divisant 
WifstparnvI 5 ORK en. peut done tirer Ja conclusion” que les 
déviations sont en raison inverse de la somme des résistances 
dans la totalité du circuit. 

La différence de résistance n'ay- 
ant pu, dans les deux cas, de la 
maniére indiquée ci-dessus, et avec 


4 
les moyens disponibles, &tre rendue c a 
aussi grande qu'il ett été å désirer, = 
jeus recours, dans les expériences 
qui suivent, au procédé que voici: Un 
tube de verre, AB (Fig. 5), muni i Ä 
des quatre tubes latéraux a, b, c, d; 
dont les deux premiers étaient en 
B 


face des deux derniers, fut vissé au | 
tube du vase de cuivre. Les fils d'or 
furent introduits dans les deux tubes 
latéraux a et b, les plus courts, de 
telle sorte que leurs extrémités en- 
trassent en contact avec l'eau qui s'€coulait; dans les deux 


= 


Fig. 5. 


26 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


autres tubes, c et d, les extrémités des fils d'or se trouvaient 
par contre å une distance considérable du courant d'eau. 
Quand les fils conducteurs du galvanoméetre étaient réunis 
aux fils d'or de c et de d, une résistance trés grande se trouvait 
introduite de ce fait dans le circuit, et les colonnes d'eau 
des tubes latéraux c et d remplacaient de la sorte le rhéostat 
ordinaire. 

Experience 15, a. Les fils du galvanométre furent d'abord 
réunis aux tubes latéraux a et b, puis aux fils d'or de e et 
d, procédé qui fut répété å plusieurs reprises. Les déviations 
suivantes furent obtenues pendant que l'eau s'€coulait. 

Les fils du galvanométre unis aux fils d'or: 


en a et b. en c et d. 

N:o 1=17)2 N:o 2—972 
3—16,0 4—9,0 
d—17,0 6—9,5 
7—16,0 3—9,0 
ETH 10—38,0 

11—14,9 12—38,5 | 
Moy. 16,13. Moy. 8,87. 


Ces résultats sont entachés d'une polarisation qu'il est 
nécessaire de déterminer, vu qu'elle peut &tre différente dans 
chacun deux, les électrodes n'étant pas les mémes. Je pro- 
cédai en conséquence aux expériences suivantes. 

Experience 15, b. Les fils conducteurs du galvanométre 
réunis aux fils d'or des tubes latéraux a et b. La détermi- 
nation de la constante de polarisation a lieu de la maniegre 
indiquée ci-dessus. 


U= 33,0 WO 
34,0 Hä.0 
34,0 55,0 
34,5 KG 
SON 28,3 
Moy. 33,84. Moy. 56,46. 


D'ou I'on obtient: 
1,89u=63,96. Courant de polarisation =7,5. Constante de 
polarisation =0,!17. 


+ AR RR AA 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 9. 27 


Exzxpérience 15, ec. Les fils conducteurs du galvanométre 
réunis aux fils d'or des tubes latéraux c et d. Toutes les 
autres circonstances égales. 


wESS UWk=2002 

19,5 30,0 

19,0 30,0 

19,0 30,0 

190 31,5 
Nov: 10,0: Moy. 30,14. 


D'ou l'on obtient: 
1,89u =35,91. Courant de polarisation =5,77. Constante de 
polarisation =0,161. 

Ces déterminations permettent de corriger les moyennes 
de déviation de V'expérience 15, ss, de Vinfluence de la polari- 
sation. 

On obtient de la sorte les valeurs suivantes pour les 
déviations: 


Le galvanométre Unna Hskpolaines axetsblian i 
» » ya de » ee art 10,6. 
" Dans les expériences 15 b et ce, un élément de Daniell 

avait été introduit dans le circuit de la manieére indiquée 
Fig. 3, et la m&me résistance insérée dans le pont r. Comme 
cette résistance était trés insignifiante en comparaison de la 
résistance dans la colonne d'eau, les valeurs de u (33,84 et 
19,0) trouvées au moyen du dépolarisateur dans les -xpériences 
15, b et c, sont en raison inverse des résistances dans les 
cas ou les fils conducteurs du galvanométre étaient unis aux 
fils d'or des tubes latéraux a et b, et dans ceux ou ces 
mémes fils étaient unis aux fils d'or de ce et de d. 

Le rapport entre ces derniers chiffres est égal a 1,78, et 
le rapport entre les deux déviations 10,6 et 18,3, est égal å 
1,73. Ces deux rapports sont donc égaux entre les limites 
des erreurs inévitables d'observation. 

Ces expériences fournissent donc le résultat suivant: Sc 
Von introduit des résistances différentes dans le circuit, les dé- 
viations seront, toutes les autres circonstances égales, en raison in- 
verse de la somme des résistances dans la totalité du circuit. 


28 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


$ 8. Nous allons maintenant rechercher d'ou ces courants 
peuvent tirer leur origine. On pourrait faire å cet égard les 
diverses suppositions suivantes: 

1:o. Il serait possible qu'il existåt une force électromo- 
trice soit dans le vase de cuivre d'ou lI'eau s'€coule sous l'in- 
fluence de la pression, soit dans le: vase de bois qui recoit 
Peau, et que ces vases fussent mis en communication galva- 
nique l'un avec l'autre par le plancher et le support en bois 
sur lequel est placé le vase de cuivre. Quand F'eau com- 
mence å couler par le tube de verre, il s'€tablirait de la sorte 
entre les deux vases une nouvelle communication par la- 
quelle un courant dérivå de la force électromotrice pourrait 
circuler et produire ainsi les déviations observées. 

Rien n'est plus facile que de réfuter cette supposition. 
Dl, tandis que le robinet était fermé et Je tube dewverre 
rempli d'eau, un épais fil de cuivre était introduit dans V'ex- 
trémité inférieure de ce tube, et que l'autre extrémité du 
méeme fil fåt déposée dans le vase de bois rempli d'eau en 
partie, le galvanométre ne trahissait aucune trace de courant, 
quoique la conductibilité entre le vase de cuivre et celui de 
bois fåt actuellement infiniment meilleure que quand F'eau 
g'écoulait du tube de verre. Il en fut de m&me lorsque, au 
lieu du fil de cuivre, un tuyau en caoutchouc rempli d'eau 
fut passé, d'un cöté, sur P'extrémité du tube de verre, et dé- 
posé, de Pautre, dans le vase en bois: F'aiguille aimantée res- 
ta également dans un repos complet. Au surplus, j'employai, 
dans plusieurs des observations, un vase en verre au lieu du 
vase en bois destiné a recevoir lI'eau, sans que ce remplace- 
ment fåt suivi de la moindre influence sur la grandeur des 
déviations obtenues. On ne peut done chercher dans cette 
circonstance la cause des déviations observées. 

2:o. Les deux fils polaires sont exposés å une pression 
différente occasionnée par l'eau qui s'€coule, le fil supérieur 
étant plus fortement pressé que le fil inférieur. On pourrait 
se fivurer en conséquence que Vl'intensité de la force électro- 
motrice entre l'or et le liquide dépendit de cette pression, et 
que, par suite, les deux forces électromotrices ne fussent pas 
égales. Il est évident qu'il se produirait nécessairement de 
la sorte un courant galvanique circulant par la colonne de 
liquide entre les poles et par les spires du galvanométre, 
ou il provoquerait la déviation de VFaiguille. Une explica- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 9; 29 


tion semblable des déviations obtenues est toutefois réfutée 
par les observations mémes. Les deux tubes de verre N:o 1 
et N:o 2 étaient au plus pråés d'égale longueur, les tubes la- 
téraux de l'un avaient une place semblable å ceux de P'autre, 
et se trouvaient presque å la måéme distance l'un de Pautre. 
Il suit de lå, que quand l'eau était forcée å travers ces tubes 
par une pression égale dans le vase de cuivre, la pression 
sur F'électrode supérieur de lI'un des tubes devait tre égale 
å la pression sur l'électrode supérieur de PFautre tube; que, 
de la måéme maniére, la pression sur les électrodes inférieurs 
devait étre également la måme, et que, par suite, les forces 
électromotrices crées par les différences de pression devaient 
etre égales dans les deux tubes. Or, le tube N:o 2 avait 
une section 1,64 fois aussi grande que celle du tube N:o 1; 
larésistance dans ce dernier tube se trouvait, par suite, supérieure 
dans la méme proportion å celle du premier. Les déviations 
données par le tube N:o 2 devaient donc &tre environ 60 4 
plus considérables que celles du tube N;o 1. Or, les expé- 
riences qui précédent, montrent que les déviations sont d'égale 
grandeur. 

Afin de me convainere quune difference de pression 
méme beaucoup plus grande que celle produite dans les ex- 
périences qui précédent, n'est pas en état de modifier la 
force électromotrice entre un métal et un liquide, je procé- 
dai de la manieére suivante: Deux tubes de verre, a b et 
ce d (Fig. 6), munis de tubes latéraux, avaient 
été polis å plat aux extrémités b et c, et 
pouvaient se visser l'un å FI'autre de la ma- 
nigre indiquée dans la figure. Des fils d'or 
avaient été introduits dans les tubes latéraux. 
Jinsérai entre les deux extrémités planes de 
minces plaques de métal ou de bois. Pour 
remplir d'eau le tube inférieur c d, je passai 
sur Vextrémité d un tuyau en caoutchouc, 
qui fut rempli d'eau. En élevant le tuyau, 
Feau monta dans le tube jusqu'å ce qu'elle eut 
chassé l'air et qu'elle fut entrée en contact avec Figi 6. 
la plaque posée entre les extrémités b et c 
du tube. Cela fait, les vis furent vissées de maniere que les 
deux tubes se trouvassent hermétiquement réunis. «Le tube 
supérieur ayant également été rempli d'eau, les deux tubes 


30 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


réunis furent vissés au tube du vase de cuivre, et les fis 
d'or furent unis aux fils du galvanométre. Des que la posi- 
tion d'équilibre de PFaiguille avait été observée, I'on ouvrait 
le robinet du vase de cuivre, ce qui faisait monter la pres- 
sion dans le tube supérieur äå 2 atmosphéres au-dessus de celle 
de Pair extérieur. Cette opération fut répétée plusieurs fois, 
mais il fut impossible de découvrir un mouvement réel de 
Paiguille aimantée. Parfois VFaiguille paraissait se déplacer 
légerement, mais ces petites déviations n'étaient pas constantes, 
et restaient entre les limites des erreurs d'observation. 
Les métaux employés de la sorte comme plaques de sépara- 
tion entre les deux tubes, furent de Pargent, de Vargentan, du 
zinc, du cuivre et de F'étain. 

On peut admettre, pour simplifier la question, que tous 
les métaux explorés deviennent négatifs au contact de l'eau. 
Si Pon désigne alors par e la force électromotrice entre F'or 
et l'eau; si I'on nomme d la modification que l'on suppose 
produite dans cette force par une augmentation dans la pres- 
sion; si I'on donne ensuite äå e' et å d' une signification ana- 
logue pour Pun des autres métaux, la somme de toutes les 
forces électromotrices actives quand le liquide est comprimé 
dans le tube supérieur, sera: 

e+d—(e'+d')—(e—e'). 

Les observations indiquent que cette somme est égale å 
zéro, d'ou il suit que d—d'=0. Cela peut avoir lieu ou de 
la sorte que d et d' sont chacun pour soi égaux å zéro, ou 
par le fait qu'ils sont d'égale grandeur. Cette derniere alter- 
native n'est pas admissible, vu qu'il est absurde que la modi- 
fication de la force électromotrice, que I'on suppose produite 
par une augmentation de pression, puisse tre de grandeur 
égale pour tous les métaux explorés, quand leur force élec- 
tromotrice est si différente au contact de P'eau. Le choix 
entre les deux alternatives se décidera de la maniere la plus 
positive, si I'on place entre les tubes une plaque ne produi- 
sant aucune force électromotrice au contact de V'eau. A cet 
effet, jemployai des plaques de bouleau et de sapin. Le 
bois ne devient conducteur que parce que lI'eau péné&tre dans 
ses pores, et, par cette raison, il ne peut se produire ici de 
force capable de provoquer un courant. Les expériences 
montrérent que VPaiguille resta immobile, d'ou il suit que 
U==0: 


RR 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND. 4, N:O 9. 31 


Il résulte évidemment de ce qui précede, que la diffé- 
rence de pression exercée sur les deux poles par l'eau sor- 
tante, ne peut &åtre la vraie cause des déviations observées. 

3:o. Le liquide sortant exerce un frottement sur les 
électrodes; mais, ce frottement est plus considérable sur le fil 
supérieur que sur l'inférieur, le premier subissant une pression 
plus grande. Il g'agit maintenant de voir si cette différence 
de frottement est å måme de produire les courants qui tra- 
versent les spires du galvanométre. Nous rappellerons en pre- 
mier lieu å cet égard l'expérience 5 mentionnée ci-dessus, la- 
quelle montre que le courant d'eau, quoique passant étroite- 
ment ä cöté des extrémités des électrodes, n'exerce pas de 
frottement contre ces extrémités, mais seulement contre la 
mince couche d'eau dont elles sont entourées. Il n'y a donc 
iei que le frottement d'une couche d'eau contre une autre 
couche d'eau, circonstance qui n'est pas de nature å provo- 
quer de modification dans V'état électrique. Il a été prouvé 
ci-dessus, par la voie expérimentale, que les courants en ques- 
tion sont en raison inverse de la somme des résistances dans 
la totalité du circuit. Cela dénote que V'origine de ces cou- 
rants ne peut guére dépendre du frottement, vu qu'ils de- 
vraient, dans ce cas, se comporter de la méme facon que 
ceux produits au moyen d'un autre mode de frottement 
(comme Pp. ex. avec une machine €lectrique), dont Vaction 
sur un galvanomeéetre est indépendante de la résistance. L'ex- 
périence 15, a, citée ci-dessus, montre, en dernier lieu, que ces 
courants se produisent måéåme si les fils d'or sont retirés å 
une distance telle dans les tubes latéraux, qu'il est impos- 
sible que le courant d'eau exerce sur eux un frottement 
quelconque. 

T'expérience suivante fournira la preuve directe que le 
frottement de VF'eau contre les électrodes ne produit pas de 
courants. Je me servis pour cette expérience d'un tube de 
verre de la méme forme que celui reproduit dans la Fig. 2 
(page 11), ä cette exception prés, que l'un des tubes latéraux 
placés en face I'un de F'autre était considérablement plus long 
que le tube correspondant. J'introduisis, dans le tube latéral 
le plus court, le fil d'or de maniere que son extrémité se 
trouvåt en contact avec lI'eau sortante, tandis que le fil d'or 
du long tube fut retiré suffisamment en arrigre pour que la 
distance entre V'extrémité du fil et le bord du courant d'eau 


32 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


fåt de 8 centimétres. Quelques petits globules d'air qui se trou- 
vaient accidentellement dans la partie du long tube latéral la 
plus retirée, restaient parfaitement tranquilles quand VFeau 
s'écoulait du tube principal, circonstance qui démontre que 
lI'eau entourant le fil d'or n'entrait pas en mouvement. L'un 
des €électrodes était done exposé å un frottement considé- 
rable, tandis que VFautre se trouvait entouré d'eau immobile. 
En reliant les fils d'or au galvanométre, on n'observait pas 
de courant galvanique pendant que l'eau s'€chappait du tube 
principal sous une pression de 2 atmosphéres. On obtint 
les mémes résultats en remplacant les fils d'or par d'épais 
fils de laiton. 

Le frottement de l'eau contre les surfaces polaires, n'ex- 
erce donc aucune influence sur le phénoméene dont il est ici 
question. 

4:o. On pourrait supposer en dernier lieu que le frotte- 
ment de l'eau contre les parois du tube est la cause des cou- 
rants précités. ZÖLLNER a fait l'observation intéressante que, 
si deux corps différents, dont lV'un est un isolateur et V'autre 
un demi-conducteur, sont mis en frottement l'un contre lI'autre 
d'une maniere telle, qu'il en résulte un développement d'élec- 
tricité, il se produit, dans le demi-conducteur, un courant 
electrique dont la direction dépend de la nature de VFisolateur 
et du mouvement relatif entre l'isolateur et le demi-conducteur"). 
On peut, suivant ZÖLLNER, constater entr'autres ce fait au 
moyen d'une machine électrique ordinaire, si l'on introduit 
deux fils métalliques dans le coussin frottant, F'un de ces fis 
å Pextrémité antérieure (VP'extrémité de lagquelle s'approchent 
les particules de verre), et Vautre å V'extrémité postérieure 


du coussin, et si I'on unit ces fils å un galvanométre. Des 


que le disque de verre est mis en rotation, on regcoit dans 
le circuit un courant électrique, partant du fil postérieur 
pour se rendre par le galvanométre au fil antérieur. Si le 
disque de verre est immobile, et que PI'on fasse mouvoir 
au lieu le coussin frottant dans le méme sens que le disque 
de verre opérait sa rotation, on recoit également un courant 
dans les fils du galvanométre, mais ce courant va en direc- 
tion inverse du premier. Si le disque de verre est recouvert 
d'une couche de résine, de maniere å devenir négatif par le 


1) Pogg. Ann., T. 158, p. 497. 


= 2 SATA > 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:o 9. 33 


frottement et le coussin positif, om obtient de måme un cou- 
ramt électrique dans les fils du galvanométre; mais, dans les 
deux cas, la direction du courant est inverse de celle qu'il 
avait quand le disque de verre devenait positif par le frotte- 
ment, et le coussin négatif. Conséquemment, quand le disque 
de verre est en rotation, et que le coussin est au repos, le 
courant électrique se dirige, par le galvanométre, du fil an- 
térieur au fil postérieur, et, quand le coussin est mis en mou- 
vement, le courant suit une direction inverse. ZÖLLNER a 
montré, par une expérience spéciale, que Vl'intensité de ces 
courants croit proportionnellement å la surface frottante du 
coussin. 

Si I'on veut appliquer ce qui vient d'étre dit a P'écoule- 
ment de F'eau par des tubes de verre, il faut admettre que 
l'eau devient électropositive par le frottement contre les 
parois des tubes. TIr'eau qui s'€chappe, correspond dans ce 
cas au -coussin demi-conducteur, et le tube au disque de verre 
de I'expérience de ZÖLLNER. Si les fils d'or des tubes latéraux 
a et b, fig. 1 (p. 5), sont réunis å un galvanométre, on de- 
vrait donc g'attendre å un courant électrique se rendant, par 
le galvanométre, du tube latéral b au tube latéral a, par con- 
séquent dans la méåme direction que celle suivie par le courant 
dans mes expériences. Une partie de F'électricité développée 
devrait prendre son chemin par la colonne d'eau de b å a, 
et, par suite, ne pas contribuer å mettre Vaiguille aimantée 
en mouvement. : 

Cette explication se montre toutefois insoutenable å un 
examen plus rigoureux. On peut faire en premier lieu la re- 
marque qu'il n'a pas été prouvé, par la voie expérimentale, 
que Feau devient électropositive par le frottement. Le verre 
est humecté par Vl'eau, et il en garde une mince couche qui 
ne prend pas part au mouvement du reste de la masse d'eau. 
Le frottement s'opere en conséquence entre deux couches 
d'eau, et il ne doit pas en naitre un développement d'électri- 
cité. Cela parait du moins &tre le cas å Pégard des métaux, 
et il serait difficile de trouver une raison pour lagquelle ce ne 
serait pas tout aussi bien le cas å P'égard du verre. Mais, 
sans attacher d'importance åa cette remarque, les expériences 
décrites ci-dessus font comprendre que l'explication proposée 
n'est pas employable. Je ferai observer, en premier lieu, 
que la partie du courant qui devrait aller de b å a par la 


3 


34 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


colonne d'eau, devient infiniment petite en comparaison de 
la partie du courant qui traverse le galvanoméåtre. Ces cou- 
rants doivent &tre entre eux en raison inverse des résistances 
dans leurs circuits respectifs. Or, la résistance dans le cir- 
cuit du galvanométre ne comportait que 640 unités, tandis 
que la résistance dans une colonne d'eau distillée de 140 
mm. de longueur (tube N:o 1) s'élevait 3 1,824,000, et, pour 
Peau de PFaqueduc, meilleure conductrice, å 111,600 unités. 
On peut donc, dans toutes les circonstances, admettre, sans 
erreur appréeiable, que le courant électrique qui pourrait 
naitre du frottement de I'eau contre les parois du tube de 
verre, traverse sans se diviser le circuit du galvanométre. 

Dans le cas donc il g'agit, le développement de VF'électri- 
cité devrait &tre proportionnel 3 la grandeur de la surface 
de frottement entre I'eau et le verre. ZÖLLNER a démontré 
expérimentalement que c'est ce qui avait lieu dans ses ex- 
périences avec la machine électrique. Par suite, la force 
électromotrice devrait etre inférieure dans le tube N:o 1) la 
force électromotrice fournie par le tube N:o 2, vu que la 
surface de contact du premier se rapportait å celle du second 
comme 5:6,25. La résistance est considérablement plus 
grande dans le tube N:o 1 que dans le N:o 2. Dans le N:o 
1, par conséquent, la force électromotrice serait plus petite, 
mais la résistance plus grande que dans le N:o 2, et il en 
devrait nécessairement suivre que le courant obtenu avec le 
premier tube serait considérablement plus petit que celui 
regu dans le dernier. Or, cela est en contradiction avec les 
résultats de P'expérience, qui nous apprend que dans les deux 
cas les courants sont de grandeur parfaitement égale. On 
obtient les måéåmes résultats si I'on compare, au tube N:o 3, 
tant le: N:o 1 que. le N:o, 2. 

Ce qui vient d'étre dit, suffit + prouver que F'explication 
ci-dessus de la formation du courant n'est pas la juste. Quil 
me soit permis, cependant, de décrire ici une expérience de 
nature å prouver ultérieurement que les courants en question 
proviennent d'une autre cause. 

Experience 16. Elle fut faite avec le tube mentionné 
ci-dessus, qui pouvait &tre vissé par le milieu (Fig. 6). Je 
fis premitrement passer par ce tube de V'eau distillée, les 
extrémités planes du dit tube étant vissées ensemble sans 
plaque intermédiaire. Il représentait done un tube entier ordi- 


DD 


a 


BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 35 


naire, sans interruption au milieu. A une seconde expérience, 
je plagai, entre les extrémités planes, une plaque d'ébonite 
de $ mm. d'épaisseur, percée de 18 trous du diamétre de 1 
mm. Je fis ensuite la måme expérience, mais en remplacant 
la plaque d'ébonite par une plaque de laiton, également de 3 
mm., et percée de 16 trous å diaméetre d'environ 3 mm. En 
dernier lieu, la premiere expérience sans plaque fut répétée. 
Les déviations obtenues furent les suivantes: 


Sans plaque. Plaque de laiton. Plaque d'ébonite. 
N:o 1—20,0 N:o 3—26,0 N:o 7—23,0 
2—22,0 4—23,0 8—24,0 
FEET SEN 9—25,0 
12—17,4 6—23,1 0245 
Moo Moy. 23,8. Moy. 24,1. 


Quand PFeau coulait sans qu'il y ett de plaque entre les 
tubes, cet écoulement comportait 372 centimötres cubes par 
seconde, contre 85 cm. cubes quand elle devait passer par 
les trous de la plaque de laiton. La vitesse était donc des- 
cendue, dans ce dernier cas, au-dessous du quart de ce qw'elle 
comportait dans le premier. 

Nous allons maintenant essayer d'expliquer ce résultat 
en supposant que le frottement soit la cause des courants 
obtenus. 

Les expériences communiquées ci-dessus, prouvent que, 
si le frottement est la cause effective de ces courants, sa 
puissance å les ceréer doit diminuer avec la vitesse de l'eau. 
Toutes les expériences mentionnées ci-dessus concordent sans 
exception ä cet égard. Dans les expériences avec les plaques 
d'ébonite et de laiton, la vitesse de F'eau diminua de plus 
des 3, et I'on peut calceuler de lå, que, des déviations obtenues 
au moyen de ces plaques, 4 ou 95 divisions d'échelle tout au 
plus pouvaient provenir du frottement de VF'eau contre les 
parois du tube de verre. Les autres divisions d'échelle, au 
nombre d'environ 19 å 20, devraient donc provenir du frotte- 
ment contre les plaques. Mais nous avons donné, sous le N:o 3 
ci-dessus (p. 31), une expérience prouvant que le frottement 
de P'eau contre le laiton n'a pas la puissance de produire un 
courant électrique. Le mode d'explication propose conduit 
"de la sorte å une contradiction. 


36 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Il suit done, de tout ce qui précéde, que le frottement 
de Feau ne peut pas &tre la cause des courants observés. I 
n'est assurément pas besoin de preuve spéciale que ces cou- 
rants ne peuvent avoir une origine thermoélectrique provoquée 
par une différence de température entre les deux poles. IH 
suffit seulement de rappeler å cet égard que cette différence 
de température ne peut s'€lever qu'å une fraction insignifiante 
d'un degré, tandis que, dans V'une des expériences qui furent 
faites, la force électromotrice était plus grande que dans un 
élément de Daniell. 

De cet examen des causes possibles de F'origine des cou- 
rants en question, on est forcé de tirer la conclusion que ces 
courants ne peuvent étre expliqués en adoptant Vopinion ordinaire 
sur la nature de Vélectricité. J'essayerai de montrer, dans le 
dernier paragraphe, quis peuvent öétre, par contre, déduwits de la 
théorie unitaire proposée par moi. 

$9. Je viens de prouver ci-dessus, par la voie ex- 
périmentale, les theses suivantes relativement aux courants 
électriques produits au moyen de FPécoulement de F'eau par 
des tubes cylindriques: 1:o. L'intensité des courants en ques- 
tion augmente avec la vitesse d'écoulement du liquide. 2:0. 
Si la somme des résistances dans le circuit entre le tube 
d'eau et le galvanomöétre, de méme que dans les spires de ce 
dernier, est assez faible pour qu'on puisse la négliger en 
comparaison de la résistance dans la colonne d'eau en mouve- 
ment introduite entre les poles, VF'intensité du courant est 
indépendante de la longueur et de la section de la colonne 
de liquide. 3:o. Si I'on introduit dans le circuit des résistan- 
ces diverses, toutes les autres circonstances restant égales, 
l'intensité du courant varie en raison inverse de la somme 
des résistances. Des thöses 2:o et 3:o suit immédiatement 
la these 4:o: que la force électromotrice varie en raison directe 
de la longueur de la colonne d'eau en mouvement intercalée 
entre les poles, mais en raison inverse de la section de cette 
colonne. 

Il g'est en outre montré que la force électromotrice dé- 
pend de la nature du liquide: elle était le plus grande chez 
F'eau distillée, et moindre dans le mélange d'alcohol et chez 
leau de PFaqueduc, å quoi il faut ajouter que, de ces deux 
derniers liquides, le mélange d'alcohol est doué d'une résis- 
tance supérieure, et I'eau de I'aqueduc d'une résistance inférieure 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 37 


å celle de F'eau distillée. Il résulterait donc de lå, que la 
force electromotrice atteint sa valeur maxima 3 une résistance 
d'une certaine grandeur, mais qu'elle diminue si la résistance 
est supérieure ou inférieure å celle-ci. 

I me parait hors de doute que les courants dits diaphrag- 
miques ont une origine commune avec les courants décrits 
ci-dessus. Le diaphragme se compose d'une foule de 
tubes capillaires juxtaposés, pouvant différer entre eux de 
forme et de grandeur. Quand le liquide passe, sous I'effet 
d'une pression, par ces tubes capillaires, il se produit dans 
chacun d'eux une force électromotrice, de la méme maniére 
que cette force s'est produite dans les tubes de verre de 
dimensions plus grandes décrits ci-dessus. Ainsi, pendant 
FPécoulement du liquide, le diaphragme peut &tre considéré 
comme composé d'une foule d'éléments galvaniques, dont tous 
les poles positifs sont liés entre eux, et dont tous les poles néga- 
tifs sont également liés entre eux. La force électromotrice de 
la batterie formée de la sorte, n'est pas plus grande que dans 
un seul tube capillaire, mais la résistance dans le diaphragme 
entier est plusieurs fois plus petite que dans un seul tube. 
Avec P'emploi d'un diaphragme, le phénomé&ne en question se 
présente d'une maniére trés-compliquée; mais, en faisant usage, 
dans les expériences, d'un seul tube de grandes dimensions, on 
donne au phénoméne sa forme la plus simple. Ce dernier 
cas offre naturellement le moyen le plus facile de découvrir 
Porigine réelle du phénoméne. 

Sans entrer maintenant dans une étude plus spéciale 
des courants diaphragmiques, je veux seulement montrer par 
un exemple que les lois trouvées ci-dessus sont également 
applicables å ces courants. 

Supposons que, par un diaphragme d'une matiere quel- 
conque, d'une épaisseur de 1,64 mm. et d'un diamétre de 25 
mm., sont forcés, au moyen de la pression, 3,26 grammes 
d'eau distillée par minute. Supposons ensuite que ce dia- 
phragme est muni de 2,000 trous d'égale grandeur, du dia- 
métre de 0,01 mm., traversant å angle droit les surfa- 
ces du diaphragme. La longueur de ces tubes capillai- 
res sera donc égale å I'épaisseur du diaphragme, soit 3 1,64 
mm. Il est facile de caleuler que la vitesse de I'eau dans 
les tubes capillaires sera de 346 mm. par seconde, si 3,26 gram- 
mes par minute doivent pouvoir traverser le diaphragme, ce 


38 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


qui comporterait, d'aprés la formule de PoIsEvinLeE, si le 
diaphragme se composait de verre et que l'eau possédåt une tem- 
pérature de 10 degrés, une pression de 1,739 mm. de mercure. 
Lon pourra maintenant se demander: quelle sera la grandeur 
de la force électromotrice dans ce diaphragme, si I'on base 
le calcul de la dite grandeur sur les déterminations expé- 
rimentales communiquées ci-dessus pour des tubes plus 
larges? 

Dans P'expérience 8 rapportée plus haut, je me servis 
d'eau distillée et du tube de verre N:o 3, dont le diamétre 
comportlait 3,25 mm. et la distance entre les poles 140 mm. 
Quand lI'eau s'€coulait avec une vitesse de 8,7 metres par se- 
conde,j obtenais une déviation de 13,1 divisions d'échelle. Quand 
le courant d'un élément de Daniell traversait sans dérivation 
le måme circuit, je recevais une déviation qui, corrigée de la 
polarisation, comportait 33,64 divisions d'échelle, d'ou il ré- 
sulte que la force électromotrice dans ce tube s'élevait å 
0,39 eélément de Daniell. Les expériences faites avec de 
Peau distillée ont démontré que les déviations sont approxi- 
mativement proportionnelles aux carrés des vitesses d'€coule- 
ment de PI'eau, et c'est naturellement å la méme fois le cas 
des forces électromotrices. Il est toutefois å présumer que 
cette loi n'est plus valable si les vitesses sont petites, cas 
dans lequel ces forces paraissent se rapprocher de la propor- 
tionnalité avec les vitesses. Si nous admettons, toutefois, 
pour le calcul approximatif, que c'est la premiere alternative 
qui se présente, nous obtiendrons, x désignant la force élec- 
tromotrice dans le diaphragme supposé: 

Ua 0,39 . 1,64(3,25) (346)? 
140(0,01)?(8,700)? 

La force éelectromotrice sera par conséquent 0,76 d'un 
élément de Daniell. 

QUINCKE $S'est servi, dans lI'une de ses expériences, d'un 
diaphragme en terre cuite, du diaméetre de 25 mm. et de 
P'épaisseur de 1,64 mm. Une pression de 1981 mm. de mer- 
cure faisait passer å travers ce diaphragme 3,26 grammes 
d'eau distillée par minute. La force électromotrice produite 
par lå, s'élevait å 0,7 élément de Daniell. Quoique le dia- 
phragme employé par QUuINCKE fåt sans nul doute trés diffé- 
rent de celui pour lequel les calculs ci-dessus ont été faits, et 
cela au triple point de vue de la forme, du nombre et de la 


NER 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 39 


grandeur des tubes capillaires, ces circonstances ne fournis- 
sent pas de raison valable d'admettre que les courants dia- 
phragmiques soient d'une nature differente de ceux qui ont 
été décrits ci-dessus. 

$ 10. Nous supposons que, dans un tube rempli d'air 
atmosphérique, nous enfoncons avec une grande vitesse un 
piston d'une certaine longueur, et que ce piston consiste en 
une matiére poreuse 3 travers laquelle Pair peut passer, non, 
toutefois, sans que la dite matiere oppose une certaine résis- 
tance å la pénétration de Pair. Si, maintenant, tandis que le 
piston est en mouvement rapide, I'on explore la densité de 
Fair dans les plans de section situés å des distances différen- 
tes de la surface antérieure du piston, on constatera, comme 
on le sait, que la densité maxima de Pair se trouve dans 
Pextrémité du piston qui s'avance la premiere, et que la den- 
sité diminue de lå å mesure que I'on se rapproche de la 
surface postérieure du piston, ou elle est å son minimum. 
Iair est entrainé dans la direction du mouvement, ce qui 
donne naissance å la différence remarquée dans la densité 
de Pair, différence augmentant jusqu'å ce que le courant 
d'air, que la différence de densité de Fair produit dans les 
pores du piston en direction inverse du mouvement du piston, 
soit égal å celui produit par lI'entrainement de P'air avec le 
piston. Des que ces courants sont devenus d'égale grandeur, 
le rapport entre la densité de F'air dans des parties diverses 
du piston ne change qu'avec la modification de la vitesse de 
ce dernier. 

Si nous appliquons ce qui vient d'étre dit å V'explication 
des courants électriques décrits ci-dessus, le piston correspondra 
å Peau mise en mouvement, et l'air atmosphérique au fluide 
électrique, ou F'éther. Pour qu'un courant électrique puisse 
traverser le circuit du galvanométre dans la direction du fil 
polaire inférieur au fil polaire supérieur, la densité de V'éther 
au fil polaire inférieur devra I'emporter sur celle qu'il présente 
au fil polaire supérieur. Si Pon nomme la premiere densité 
x et ia seconde x', si Pon désigne en outre par w la résistance 
dans le circuit du galvanométre, et Vintensité du courant par 
2, on aura la relation connue: 


z—2' 
- NA 


SAT USE Te NB GL: 


40 RECHERCHES SUR LES COURANTS EÉLECTR. PAR E. EDLUND. 


Si la résistance spécifique dans le liquide en mouvement 
était assez grande pour que les molécules de V'éther pussent tre 
considérées comme intimement fixées aux molécules du liquide, 
évidemment aucune différence dans la densité de VF'éther ne 
pourrait se produire dans la colonne de liquide en mouve- 
ment. Quoique, dans ce cas, V'éther s'€coulåt avec la måme 
vitesse que le liquide, aucune partie de ce courant d'éther 
ne pourrait toutefois se diriger par le circuit du galvano- 
métre, puisqu'alors x serait égal äå x'. Il en serait de må&me, 
si la résistance dans le liquide était assez insignifiante pour 
ne pouvoir entrainer l'éther dans la direction du mouvement. 
Dans ce cas, P'éther resterait au repos malgré le mouvement 
du liquide, et sa densité resterait de måme partout égale. 
Le courant d'éther provoqué par I'entrainement de ce fluide 
avec le liquide, et pouvant traverser le circuit du galvano- 
métre, doit donc, par le fait qu'il produit une densité 
différente aux poles, tre exprimé par une fonction telle de 
la résistance et de la vitesse, que cette fonction devienne 
zéro quand la résistance est zéro tout aussi bien que quand 
elle est infiniment grande. Si k& désigne la résistance spéci- 
fique du liquide, Ah la vitesse de ce dernier et i' Vintensité 
du courant d'entrainement en question, on peut écrire: 


FP (kyl): tion pe gäss a onnern ang a 


Avec la connaissance imparfaite que nous possédons de 
Péther et de la nature moléculaire des liquides, il ne peut 
gugre &tre possible de déterminer plus rigoureusement la 
forme de la fonction par la voie théorique, et les expériences 
décrites ci-dessus suffisent tout aussi peu a une détermination 
par la voie expérimentale. 

Le courant i' précité suit naturellement la måme di- 
rection que le liquide qui s'€chappe. Mais la densité de 
PF'éther au fil polaire inférieur étant plus grande quanu fi 
supérieur, la différence dans ces densités tend å produire dans 
le liquide un courant d'éther allant en direction inverse de 
ce mouvement. Si I'on nomme i” l'intensité de ce eourant, 
et que l'on désigne par W la résistance du liquide en mouve- 
ment entre les deux poles, on anra: 


Ed rele er sr dr ära AE: 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 9. 41 


Or 7 est évidemment égal å 0 sOÖR obtrent done en 
soustrayant V'équation (3) de P'équation (2): 


Fkydr Cd. 


' 


En introduisant dans cette équation la valeur de z—£ 
de F'équation (1), on obtient en dernier lieu: 


ECAD vv VIA 
= TSE SIE ERF R SDR NEVER RER C DE 


La formule (4) énonce les lois des courants en question, 
données ci-dessus par la voie expérimentale. W et w est la 
somme de la résistance dans la totalité du circuit, W repré- 
sentant la résistance dans la colonne d'eau en mouvement. 
Cette derniére quantité est done proportionnelle å la distance 
entre les poles, et en raison inverse de la section du tube 
de” verre. j 

Les phénoménes qui viennent d'étre décrits, se trouvent 
en proche connexion avec le fait, précédemment exploré 
par moi, que la résistance dépend du mouvement du conduc- 
teur. Dans les pheénoménes rapportés ci-dessus, l'éther 
était au repos, et n'était mis en mouvement que par le 
mouvement du conducteur. bLors des premiéres expérien- 
ces, par contre, l'éther avait déja recu une certaine vitesse 
au moyen d'une force électromotrice; mais cette vitesse était 
modifiée par la circonstance que le conducteur était mis en 
mouvement. La cause pour laquelle, sans I'emploi d'une pile 
dans le circuit, aucun courant ne put &tre observé dans les 
premieres expériences, doit, sans nul doute, son origine ä ce 
que le galvanoméetre employé ne possédait pas une sensibilité 
suffisante. Les petites déviations qui étaient observées par- 
fois quand il n'y avait pas de pile dans le circuit, étaient 
considérées comme un effet de la polarisation des électrodes. 


42 RECHERCHES SUR LES COURANTS ELECTR. PAR E. EDLUND. 


Note additionnelle. a 


Le travail qui précéde était déja imprimé, lorsque je 
regus la premigre livraison des Annales de Poggendorff pour 
1877, contenant entr'autres une recherche de M. le professeur 
DOzrN sur le måme sujet que le mien. C'est cette raison qui 
m'améne äå ajouter la note suivante å mon travail. 

La recherche de M. Dorn concorde avec la mienne en 
ceci, que des courants électriques naissent de la circulation 
de liquides par des tubes cylindriques, måme si le diamétre 
comporte plusieurs milliméetres. Se fondant sur les résultats 
déja fournis par V'expérience, on avait admis auparavant que, 
pour la production du courant électrique dans ce cas, il 
fallait un diaphragme ou un tube étroit, introduit entre deux 
autres plus larges. Cette circonstance fut la raison principale 
pour laquelle je me crus autorisé 3 admettre, dans ma pre- 
miére recherche, que les petites déviations obtenues sans 
pile étaient dues å la polarisation des électrodes ”?). 

M. DornN a montré en outre que l'intensité du courant 
se maintient sans modification, que le tube de verre soit 
pur de toute matiere å VFintérieur, ou qu'il soit revåtu de 
laque en tablettes ou de cristaux de soufre. Ainsi, meéme 
d'aprés la recherche de M. Dorn, les courants en question 
ne peuvent guéere &tre considérés comme tirant leur origine 
du frottement du liquide contre les parois du tube. Cette 
observation concorde au reste avec l'opinion émise par mol 
sur la naissance de ces courants. 

Il a été prouvé, dans les pages qui précedent, que les 
courants en question ne proviennent pas d'une force électro- 
motrice située en dehors du tube de verre, qu'ils ne sont 
pas dus au frottement du liquide, ni contre les parois du tube 
ni contre les fils polaires, et que la différence de pression 
du liquide sur ces deux derniers n'exerce pas d'influence a 
FPégard ci-dessus. Il en faut donc tirer la conclusion que le 
liquide en circulation a le pouvoir de mettre directement le fluide 
électrique en mouvement dans la méme direction que celle de ce 
liquide. La maniére dont cela s'effectue est au reste totale- 
ment indifférente pour notre considération. Le mouvement 


1) Bihang till K. Vet. Akademiens Handl., T. 3. N:o 11, p. 21. — Annales 
de" Bogg arroL06, Dp a 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 4. N:0 9. 43 


du liquide est, par conséquent, la cause immédiate du courant 
électrique. Les observations rapportées plus haut, montrent 
que la vitesse du fluide électriqne augmente avec celle du courant 
de liquide. Si done un courant électrique parcourt une co- 
lonne de liquide en repos, il en suit immédiatement que 
cette dernigre tend å diminuer la vitesse du fluide électrique 
ou 3 mettre obstacle au mouvement de celui-ci, et que la 
grandeur de cet obstacle augmente avec la måme vitesse. 
Cela veut dire, en d'autres termes, que la résistance galvanique 
augmente véritablement avec Vintensité du courant. Ainsi, pour 
autant que je le puisse voir, la these déduite de la théorie, sa- 
voir que la résistance dépend de Vintensité du courant, est prouvée 
par la voie expérimentale. 

Le courant qui, dans les expériences faites, passe au 
galvanométre, dépend de la différence des tensions électriques 
aux deux é€lectrodes. Si cette différence est égale å zéro, 
le courant est aussi égal å zéro. Comme on PI'a vu plus 
haut, la différence susdite est une fonction telle de la résis- 
tance, que cette fonction s'approche de zéro quand la résis- 
tamce est trés petite aussi bien que quand elle est trés grande. 
Il se peut aussi qu'elle soit dépendante d'une autre propriété 
moléculaire du liquide employé. Le courant qui se rendait 
au galvanométre dans les expériences de M. DozEn comme 
dans les miennes, devra donc &tre faible pour des liquides 
doués d'une résistance relativement faible; il augmenter: 
ensuite, et atteindra 3 son maximum pendant que la résis- 
tance augmente, puis il finira par diminuer å mesure que la 
résistance subit une augmentation ultérieure. C'est ce que 
les observations faites prouvent d'une maniere positive. Dans 
ma déduction de la formule théorique des courants diaphrag- 
miques, javais omis la circonstance que la différence de 
tension signulée doit dépendre de la résistance, de la maniére 
indiquée ci-dessus!). A cette époque, il n'existait pas non 
plus d'observations de nature 3 appeler Pattention sur la 
circonstance précitée. Des qwon la prend en considération, la 
théorie et Vexpérience concordent pleinement entre elles. 

Quand de Palcool absolu circulait par le tube, M. DORN 
trouva que le courant électrique traversant le galvanoméetre 
allait dans une direction opposée äå celle obtenue par les 


1) Théorie des phénoménes électriques, p. 58. 


44 RECHERCHES SUR LES COURANTS EÉLECTR. PAR E. EDLUND. 


autres kiquides. Ill n'en faut, toutefois, nullement tirer la con- 
clusion que Falcool en mouvement tend å conduire le fluide 
électrique dans une direction opposée å celle de son propre 
mouvement. Cette exception peut åtre expliquée de la ma- 
nigre que la densité du fluide €lectrique est, pour ce liquide, 
plus considérable å VPFélectrode supérieur qu'å TYFinférieur, 
quoique le courant électrique suive, dans le tube méeme, la 
méme direction que le liquide qui s'€coule. &La valeur de la 
fonetion F sera négative pour ce liquide. Il sera sans nul 
doute impossible de déterminer de quelles propriégtés molé- 
culaires du liquide en question cette circonstance peut pro- 
venir, aussi longtemps que le phénoméne signalé n'aura pas 
été T'objet d'une étude plus spéciale. 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band, 4. N:o 10. 


SYSTENA MANTODEORUM 


ESSAI D'UNE SYSTEMATISATION NOUVELLE DES 
MANTODEES. 


PAR 


GT STA Ta 


AVEC UNE PLANCHE. 


PRESENTE A L'ACADÉMIE ROY. DES SCIENCES LE 15 DÉECEMBRE 1876. 


STOCKHOLM, 1877. 
P, A NORSTEDT & SÖNER. 
KONGL. BOKTRYCKARE. ; 


for Re 
. 


fr tt ujön. ÅS Ti ÖTEG SAG ppaede Nn 
NH tv ENS Water. BRT Tv qÅ Peut Sam | 
13 vg IM GahgvL uu OR Å kort lyan N 


tu gå | RN ioutorå ngt 


tr tva habe le oh tU supåren 


2 KUROTOOTKAR ANI 


UDUut NM | ' UC”? Y Muir 
vid löd I Catemnaret Fia mv AN 
were oll fkl VT Vb Rs. DONG rus 
LÄ Jan Ve fra É te fr i || "Li ro 
' h el I i I & Hl iv 
Fd ALIS TÖV Or OTTAZTITAMUTRTI2Y 
| 4 NUTOYTY Av 4 
AN 
&l AJ, Py 
Hol VA 
AP 
KALA 
ör di / AVLA 
a 
d 
j 
Fre: MIOECAOGTA 
j INYNDOR V FR a RAR SA 
N Å äran: STAN kor?) . Lä 


+ 


J'appelais, il y a déja plusieurs années, V'attention su 
la circonstance que le systeéme des Mantodées avait besoin 
de réformes radicales, et que, pour etre exécuté avec chance 
de réussir, un travail pareil devait tre précédé d'études plus 
vastes et plus précises sur l'organisation de ces Orthoptéres 
que ce n'a été les cas jusquici. 

Le Musée de Stockholm n'est pas encore bien riche en 
Mantodées. Je n'aurais donc assurément pas osé entreprendre 
ce travail systématique, si je n'avais recu P'obligeant concours 
de divers entomologistes étrangers, parmi lesquels ce m'est 
un devoir des plus agréables de signaler en premier lieu M. 
BRUNNER DE WATTENWYL, qui, avec sa libéralité ordinaire, a 
mis a ma disposition une belle et précieuse série de genres 
et d'espéces de sa riche collection. MM. A. pE BorrE et H. 
DE SAUSSURE m'ont également communiqué divers matériaux 
imporfants pour mes études, tirés des Musées de Bruxelles 
et de Genéve. Je prie en conséquence tous ces Messieurs 
de bien vouloir accepter mes chaleureux remerciments. 

Je ne crois pas qu'il soit nécessaire d'entrer ici dans un 
exposé détaillé de V'organisation des Mantodées, cela d'autant 
que jail déja donné divers apercus a cet égard dans mes 
Recherches sur le systeéme de ces Orthoptéres. Je me bor- 
nerai donc å signaler brigvement les circonstances complé- 
mentaires suivantes. A la partie inférieure des cuisses an- 
térieures, on rencontre le plus souvent, outre les épines mar- 
ginales, ordinairement présentes, quoique variant en nombre et 
en longueur, quelques autres épines que jail nommées discoi- 
dales, et qui sont généralement au nombre de quatre. Quand 
c'est le cas, la plupart, plus rarement toutes (Liturgusa), sont 
placées dans le disque méå&me de la partie inférieure de la 
cuisse; ordinairement, I'épine antérieure (celle située le plus prés 
de la base de la cuisse), rarement les deux antérieures (Thespis 
STÅL) se trouvent au bord intérieur méme de la cuisse, et surla 


4 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


måéme ligne que les épines marginales intérieures. Des qua- 
tre épines, la postérieure est toujours petite, parfois trés 
petite, les autres sont plus longues, souvent méme d'une 
longueur considérable; mais, chez certaines formes plus petites 
(Gonypeta, p. ex.), Vantérieure est trés petite, et bien que 
typiquement présente, a parfois des tendances å disparaitre 
chez certains individus. 

Au bord apical du cöté supérieur des cuisses intermé- 
diaires et postérieures, on rencontre le plus souvent une 
épine mobile, assez caduque, située preés du lobe géniculaire 
extérieur. Elle est placée dans une petite fosse, dont ce- 
pendant la présence ne fournit peut-étre pas toujours la 
preuve quw'elle a été munie d'une épine. 

Ces épines, que je désigne sous le nom d'épines génicu- 
laires, sont souvent assez difficiles å voir, meme quand elles 
présentent une longueur relativement considérable. En effet, 
il n'est pas rare quwelles se couchent le long du bord apical 
de la cuisse, et il faut un exercice trés grand et des recher- 
ches répétées, pour pouvoir s'assurer si elles y sont, ou, par 
suite de la présence de la fossette, si elles y ont été. Leur 
présence ou leur absence est parfois d'une importance ma- 
jeure pour la caractéristique de certains genres. Je ne suis 
pas entierement fixé sur leur existence, non-seulement chez 
quelques petites formes, mais encore chez certaines especes 
du genre Stagmatoptera. 

Au point de vue de la vénulation des élytres et des 
ailes, la veine ulnaire (discoidale) des ailes a seule joué 
jusqu'iei un röle dans la systématique, et l'on a jugé ce 
röle d'une importance telle, qu'a mesure que la dite veine 
était simple ou branchue, on a fondé sur ces circon- 
stances des groupes rien moins que conformes äå la nature. 
Il en est résulté que non-seulement divers genres trés 
voisins se sont vus séparés par un vaste intervalle, mais 
encore que les espéces les plus apparentées ont été placées 
dans des genres et méme des groupes tres différents, et 
vice versa. 

Une importance bien plus grande, soit pour la caracté- 
ristique des genres, soit, bien qu'å un moindre degré, pour 
la détermination de certains groupes génériques naturels, me 
parait devoir &tre attribuée å certaines veines des élytres, qui 
toutefois, en tant que soumises å de légeres variations, doivent 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 5) 


etre employées avec prudence. Comme importantes pour le 
systeme doivent &tre signalées les veines anales et les veines 
axillaires, courant vers le bord intérieur ou vers le bord ex- 
térieur du champ anal, et parfois, d'autre part, présentant 
des raccourcissements plus ou moins considérables. Il faut 
remarquer ensuite la veine radiale intérieure et la premiere 
branche ulnaire, lesquelles sont ou simples ou divisées. On 
observera toutefois qu'une veine radiale ou qu'une branche 
ulnaire typiquement simple, est parfois divisée par une aber- 
ration accidentelle, et vice versa; ou que, par suite d'une 
abnormité du reste assez rare, la premiere branche ul- 
naire, typiquement simple, émet la deuxieme branche ulnaire, 
ce qui lui donne de la sorte une apparence bifurquée. Je 
ne considére cependant pas ces circonstances comme de 
nature 3 diminuer le poids d'un caractére systématique, sans 
le moindre doute tres important, tiré du rapport typique; 
cela, méme si I'on a parfois la mauvaise fortune de ne pos: 
séder qu'un seul exemplaire, que cet exemplaire soit préci- 
sément divergent, et qu'il puisse donner naissance å des mé- 
prises fåcheuses, principalement pour les personnes qui ne dis- 
posent pas au reste de matériaux abondants, et qui man- 
quent en général d'une connaisance plus profonde et plus 
complexe du systéme. Or, cette connaissance sera désormais 
nécessaire å quiconque voudra déterminer avec une certaine 
söreté une forme générique de cette famille. 


Conspectus subfamiliarum. 


1 (2). Tibiax antice subtus in margine exteriore infra locum in- 
sertionis tarsorum spina destitutae, praterea quoque in 
hoc margine inermes vel tantum tuberculis mnonnullis 
minutissimis instructe; unguis tibiarum anticarum saltem 
dimidium longitudinis tibiarum occupans!); characteres 
sequentes genera mibi cognita australica et asiatica insi- 
gniunt: caput summum utrimque ad oculos in tuberculum 
elevatum; vertex fortiter obliquus; pronotum breve vel 

s 


1) Compsothespis, genus mihi ignotum, ad hanc subfamiliam verisimiliter 
referendum. 


6 
SITE) 
3-(10). 
4109): 
HA (6). 
6 (5) 
2. "(0 
Sr RÖ 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


brevissimum, lobo postico lobo antico haud vel vix duplo 
longiore, hoc lobo transverso; ramus primus ulnaris ely- 
trorum simplex; stigma angustum, obliquum; ven& are 
analis elytrorum versus marginem interiorem excurrentes; 
coxe antice pronoto longitudine subaequales vel longiores, 
pone hujus basin extendende, sinu apicali obtusissimo. 
interdum vix ullo; tarsi longi, articulo primo longissimo; 
lamina supraanalis triangularis, aque longa ac lata vel 
longior quam latior, carinata. — Amorphoscelide STAL. 


Tibixe antice subtus in margine exteriore infra locum 
insertionis tarsorum spina retrorsum fortiter nutante et 
preterea in eodem margine plerumque spinis pluribus 
armat2e. 


Femora antica subtus in margine interiore spinis squa- 
libus vel subequalibus, vel, saltem in partibus media et 
anteriore, spinis tantum alternis minoribus armata; anten- 
ne marium simplices vel raro unipectinatze. 


Spinge-omnes marginis exterioris tibiarum anticarum le- 
viter vel modice nutantes, rectae vel levissime curvatze, 
distantes vel non nisi basi ipsa contiguz. 


Oculi, quum a parte occipitali horizontaliter porrecta ca- 
pitis examinantur, toti, uti videtur, vel ad majorem par- 
tem ante foramen occipitale, vel ante lineam transversam 
marginem superiorem foraminis illius tangentem, extensi; 
prosternum pone coxas carina, longe versus basin conti- 
nuata, instructum; occiput ante foramen quam in reliquis 
Mantodeis plurimis longius, plerumque multo longius. — 
Eremophilide STÅL. 


Oculi, quum a parte 'occipitali brevi vel plerumque bre- 
vissima horizontaliter porrecta capitis examinantur, toti 
vel maximam, ad partem, rarissime dimidii, pone lineam 
transversam, marginem superiorem foraminis occipitalis 
tangentem, extensi; occiput ante foramen breve vel bre- 
vissimum !). 


Femora et tibixe posteriora superne carinis duabus per- 
currentibus destituta, tibixe plerumque superne teretes, 
raro tectiformiter vel in carimam unicam elevate; an- 
tennae simplices, haud pectinate. — Mantide STÅL. 


Tibia posteriores superne carina vel plerumque carinis 
duabus distinctissimis percurrentibus instructe; femora 
posteriora superue plerumque magis minusve distincte 
carinata: antenn marium interdum unipectinatae. — 
Vatide STÅL. 


1) Exceptionem vel transitionem ad subfamiliam Eremophilidarum preebent 
species quedam Amelis et Yersinie. 


BIHANG TILL K, SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 7 


9 


10 


(4). 


(3). 


(2). 


Gill): 


Spinae omnes marginis exterioris tibiarum anticarum, vel 
saltem spina basi proximea, singulari modo obtusatae et 
abbreviate vel curvate et fortissime cumbentes vel re- 
trorsum nutantes, spine igitur per totam longitudinem 
contigui vel. quum minus numerose sunt, marginem 
ipsum tibie tangentes!), margo exterior tibiarum in hoc 
casu saltem in parte basali, uti videtur, potius obtuse 
crepulatus quam spinosus. — Harpagide STÅL. 


Femora antica subtus in margine interiore inter spinas 
longiores plurimas spinis brevioribus typice tribus armata; 
antennae marium bipectinate. — Empusida STÅL. 


Subf. AMORPHOSCELIDAE STÅL. 


Conspectus generum. 


SP. Pronotum longius quam latius, lobo postico retror- 
sum angustato, lateribus fortiter oblique declivibus, mar- 
gine antico per totam latitudinem pronoti dictincte vel 
fortiter rotundato; elytra et ale marium completa, femi- 
narum abbreviata vel mnulla; ramus ulnaris primus ely- 
trorum simplex; vena analis elytorum simplex; vena ul- 
naris alarum prope apicem furcata; femora antica subtus 
pone medium haud compressa, saltem in uno margine 
spinosa, spinis discoidalibus tribus, posteriore parva vel 
minutissima; tibiae antice in margine interiore, saltem 
ad unguem, denticulate vel spinuloso-pectinatza; abdomen 
feminarum ampliatum. — Paraorypilus SAUss. 


9? Pronotum breve, subtransversum, retrorsum per to- 
tam longitudinem subangustatum, lateribus subperpendicu- 
lariter declivibus, margine antico obtusissime rotundato; 
elytra et ale completa; ramus ulnaris primus elytrorum 
prope basin furcatus; vena analis elytrorum” pone medium 
furcatus; vena ulnaris alarum pone medium biramosus; 
femora antica subtus in medio longitrorsum leviter elevata, 
in medio spina discoidali unica armata, preterea iner- 
mia, a latere visa subtus pone spinam subito leviter si- 
uuato-angustata, pone sinum carina longitudinali media 
instructa; tibia anticae breves, inermes; abdomen angu- 
stiusculnum; lamina supraanalis — ? — Amorphoscelis 
STÅL. 


') Exceptionem prabet genus Anazxarcha, in quo tamen spine fere omnes 


gquam in reliquis subfamiliis multo magis curvate et nutantes; observanda sunt 
etiam species quaedam, in quibus spina valde abbreviatae et obtusatse sunt. 


8 « STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


PARAOXYPILUS SAUSS. 


Paraozypilus Savss. — Haania p. Savss. — Phthersigena STÅL. 


a. Tempora in medio ad oculos tuberculo magnitudine variante 
instructo; latera wverticis tuberculo destituta; tubercula juxtaocularia 
magna, altius elevata, fortius acuminata; carin& laterales lobi po- 
stici pronoti percurrentes, distincte; uterque sexzus alatus; femine 
brachyptere. 


1. P. Kraussii Sauvss. — Haania Kraussii Sauvss., Mel. orth. 
Apa fö: EPS IEEN 26: (1872): 


Patria: Australia borcalis (Coll. BRUNNER). 


2. P. lobifrons STÅL. — P. Kraussii simillimus, differt capite 
prothoraceque mnonnihil minoribus, hoc posterius angustiore; fronte 
inter antennas processu transverso, depresso, triangulari, subacu- 
tangulo, instructa; vertice basi spina retrorsum leviter nutante ar- 
mato; carina media lobi postiei pronoti obtuse tridentata, dente 
primo anterius, secundo majore pone medium, tertio prope basin 
posito; elytris alisque longioribus, medium abdominis subsuperan- 
tibus, pronoto fere triplo longioribus; pedibus brevioribus; femo- 
ribus anticis superne ampliatis et fortiter compressis, a latere visis 
basi apiceque zeque latis, medio nonnihil latioribus, subtus in 
margine exteriore inermibus, in margine interiore pone sulcum un- 
gularem primum denticulis nonnullis minutissimis zegre distinguendis, 
dein spinis tribus' crassis, apice subito acuminatis, haud longis, 
armatis, disco granulis spinulisque destituto, spinis tribus discoi- 
dalius minoribus, parte dorsali compressa femorum horum superne 
sensim leviter rotundata, :ad apicem subito angulum rectum vel 
subacutum formante et subito abbreviata; tibiis anticis brevioribus 
et proportionaliter crassioribus, margine inferiore pone medium ad 
unguem obtuse rotundato-ampliato et tantum in hac parte leviter 
ampliata spinulis erectis armato; prosterno et mesosterno nigris, 
illius fascia marginibusque angustis lateralibus, hujus margine antico 
pallidis. P9. Long. corp. 27, pron. 5, elytr. 13, cox. ant. 4, fem. 
ant. 5, tib. ant. 3, fem. post. 7, tib. post. 73, tars. post. 6, Lat. 
pron. 33 mill. 

Patria: Queensland. (Coll. BRUNNER.) 


aa. Tempora in medio ad oeulos tuberculo parvo vel minutis- 
simo, obtuso, sepius megre distinguendo, instructa; latera verticis 
prope tuberculum temporum tuberculo distinctiore, hoc tamen inter- 
dum haud facile distinguendo, predita; tubercula juxtaocularia 
summi capitis obtusiora vel minus elevata, minus acuminata quam 
in divisione precedente; carine pronoti minus elevate, laterales lobi 
postici posterius obsolete vel sensim evanescentes; mas alatus; fe- 
mina aptera? species minores. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 9 


b. Femora antica superne fortius compressa et magis ampliata, 
margine dorsali toto magis minusve arcuato; coxe antice in margine 
superiore spinulis distincetis, basali vel basalibus plerumque majori- 
bus, armate; tuberculum ocelligerum in lobos tres magis minusve 
distinetos prominulum. 


3. P. tasmaniensis Savss. — Paraoxypilus tasmaniensis SAUSs., 
NIStöRtHop.sa05. 1. pLJ49 et 50: (1870). 

Patria: Australia. (Coll. BRUNNER). 

4. P. Verreauzii Sauss. — Paraoxypilus Verreauzxii SAUSSs., 
INET pp: LJ 2 (LO40) 1; C. Pp. or. 1. (1872). 

Patria: Queensland. (Coll. BRUNNER). 


bb. Femora antica superne leviter compressa, levissime am- 
pliata, margine dorsali obtusiore, recto, non nisi basi apiceque leviter 
rotundato; coxÅe antice inermes; tuberculum ocelligerum haud loba- 
tum; ale elytris nonnihil longiores. 

9. P. conspersus STÅL. — Phthersigena conspersa STÅL, Ofv. 
Vet. Ak. Förh. 1871. p. 401. — Haania conspersa Sauss.. Mél. 
orth. 4. p. 76. 2. (1872). 

Patria: Cap York Australie (Mus. Holm). 

Obs.: Lobi et tubercula capitis et pronoti in eadem specie 

magnitudine formaque verisimiliter variant. SE 


AMORPHOSCELIS STÅL. 


Öfv. Vet. Ak. Förh. 1871. p. 401. 


oo o1. ÅA. annulicornis StåL. — Amorphoscelis annulicornis St: 
Öfv. Vet. Ak. Förh. 1871, p. 401. NN 
Patria: India orientalis. (Mus. Holm). 


Subf. EREMOPHILIDAE STÅL. 


Conspectus generum. 


1 (4). 2. Oculi fortiter prominuli, margine temporali obtuse 
sinuato; margo genalis oculorum per magnam vel maxi- 
mam partem longitudinis sat fortiter sinuatus; gene in 
medio latissima, prope os fortiter angustate; occiput 
versus foramen occipitale haud declive, colli brevissimi 
instar retrorsum prominulum, sensim et obtuse arcuatim 
in verticem continuatum; pronotum brevissimum, supra 
coxas haud vel levissime ampliatum, marginibus latera- 
libus cum margine antico angulum rectum vel obtu- 
siusculum formantibus, lobo antico transverso; membrana 
analis elytrorum brevissima, haud multo lJongior quam 
latior; ale elytris haud multo latiores, campo radiali 


10 
20) 
rg). 
4 (1) 
Des): 
Gia 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


lato, apicem versus campo anali latitudine subrequali; 
coxe antice pone pronotum longe extendende, intus con- 
vexee, lobis apicalibus fortiter divergentibus, sinu apicali 
obtuso. — (Gen. 1—2, Metalleutica et affinia). 

2. Oculi retrorsum distinecte divergentes; pronotum di- 
stincte longius gquam latius, lateribus minus fortiter de- 
clivibus; elytra venis longitudinalibus sat numerosis pre- 
dita, venis anali et axillari libere excurrentibus, hac mul- 
tiramosa, membrana anali reticulata; pedes antici validi, 
femoribus latis, spinis discoidalibus destitutis, spina mar- 
ginis exterioris prima a basi longissima, valida, sulco 
ungulari in latere inferiore femorum longitudinaliter ex- 
tenso, nec, uti in reliquis Mantodeis, in lateri interiore 
posito; unguis tibiarum anticarum mediocris; pedes po- 
steriores compressi, femoribus incrassatis, subtus carinato- 
elevatis, posticis apicem abdominis longe superantibus; 
segmentum ventrale ultimum feminarum productum, acu- 
minatum. — 1. Metalleutica WeEsTW. 

&. Oculi posterius convergentes, antice posticeque inter- 
vallo subgequali distantes, sinu temporali distincto; pro- 
notum parvum, brevissimum, vix longius quam latius, 
lateribus fortiter declivibus; elytra remote venosa, mem- 
rana anali vitrea, haud reticulata, nec venosa; pedes 
graciliusculi; femora antica spinis discoidalibus duabus 
parvis armata, spinis marginis interioris anterius duplici 
serie positis, spinis marginis exterioris gracilibus, medio- 
eribus, anteriore reliquis haud majore, sulco ungulari in 
latere interiore femorum prope basin posito; tibia anticae 
sensim crassiores, spinis minus numerosis armatae, ungui 
apicali mediocri; pedes posteriores teretes, femoribus com- 
pressiusculis, basin versus sensim incrassatis, posticis 
apicem abdominis haud attingentibus. — 2. Annia 
STAT Ge 

AP. Oculi minus fortiter prominuli, sinu temporali ple- 
rumque nullo, margine genali non nisi os versus sinuato; 
gena os versus ampliate; occiput colli instar haud pro- 
ductum; membrana analis elongata, in brachypteris qui- 
busdam raro brevis. 

FP. Occiput versus foramen haud vel non nisi basi 
ipsa levissime declive, in verticem sensim obtuse arcu- 
atim continuatum; pronotum dilatatum, marginibus latera- 
libus antice pone oculos subito angulum distinetum for- 
mantibus; elytra et ale completa, illa densissime reti- 
culata; caput inter antennas et oculos tuberculo parvo 
instruetum; venee analis et axillaris prope apicem cum 
margine exteriore are& analis confluentes. — (Gen. 3—4, 
Choeradodis et affinia). 

2. Oculi sensim convexi; pronotum sexuum difforme, 
maxime dilatatum, apud feminas quam apud mares pone 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD, HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 10. 11 


(GE 


Ön lö): 


9 (28). 


T0H(23). 


(18): 


12.13). 


medium fortius ampliatum, levissime convexum, posterius 
depressum, lobo postico anterius bifoveato, lateribus in 
laminam maximam, ante medium latissimam et rotun- 
dato-angulatam, horizontaliter et per totam longitudinem 
ampliatis, antice ad oculos lobum vel angulum antrorsum 
prominulum formantibus; campus radialis alarum latissimus ; 
lobi apicales coxarum anticarum contigui vel fissuram 
angustissimam amplectentes. — 3. Choeradodis SERV. 


2. Oculi a supero visi subangulati; pronotum sexuum 
conforme, lateribus sensim oblique declivibus, marginibus 
lateralibus, parte basali excepta, leviter laminato-ampli- 
atis, rectis vel subrectis, antice cum margine antico an- 
gulum distinetum, antrorsum haud prominulum, forman- 
tibus, denticulatis; campus radialis alarum modice latus: 
lobi apicales coxarum anticarum divergentes. — 4. Or- 
thodera BURM. 


AP. Occiput versus foramen magis minusve, semper 
tamen distincte, declive; pronotum haud vel leviter dila- 
tatum ; elytra et ale apud feminas cognitas, rarius quoque 
apud mares, magis minusve et plerumque fortiter abbre- 
viata; caput inter antennas et oculos tuberculo desti- 
tutum; vena analis elytrorum abbreviata, libera vel cum 
margine exteriore areze analis posterius confluens, vena 
axillaris libere excurrens, posterius cum margine exteriore 
are sensim convergens. 


AP. Femora antica tibiis numquam plus quam dnplo 
longiores, spinis discoidalibus quattuor brevibus vel me- 
dioeribus armata; corpus, presertim pronotum, breve vel 
minus fortiter elongatum; antenn&e graciles; articulus 


: primus antennarum brevis vel breviusculus; anticulus 


primus tarsorum posteriorum brevis vel minus elongatus, 


SP. Femora antica in margine exteriore spinis quattu- 
or, preter spinar lobi genicularis, armata. 


FP. Caput a facie visum transversum vel xeque longum 
ac latum; clypeus frontalis distinctissime transversus, 
saltem dimidio latior quam longior; oculi fortius promi- 
nuli, extus sat rotundati, sensim convexi, a facie visit haud 
vel vix duplo longiores quam latiores; occiput transver- 
sum, lateribus usque ad apicem parallelis instructum, vel 
saltem ante medium antrorsum ampliatum; femora antica 
spinis discoidalibus guattuor armata, sulco ungulari prope 
basin posito; femora postica spina geniculari armata: 
antenne fortius distantes. — (Gen. 5—8, Eremophila et 
affinia.) 

SP. Pronotum breve, haud vel parum longius quam an- 
tice latius, area antica transversa, marginibus lateralibus 
antice angulum distinctissimum formantibus; elytra et 


15.(12). 


14 (15). 


15 (14). 


Or: 


sams 


X 


STAL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


ale utriusque sexus fortiter abbreviata vel rudimentaria; 
pedes antici validi, posteriores longi, graciles; femora 
postica apicem abdominis superantia; tibie antice in 
margine exteriore spinis paucis armate; summum caput 
obtuse teres; occiput anterius sensim ampliatum; corpus 
breve; segmentum ventrale penultimum feminarum pro- 
ductum, posterius rotundatum et bispinosum; cerci breves. 
— (Eremophila) 5. Eremophila LEF. 


SP. Pronotum saltem duplo longius quam latius, area 
antica raro leviter transversa, marginibus lateralibus an- 
terius plerumque parallelis, cum margine antico angulum 
obtusum rotundatum formantibus, vel in hunc marginem 
sensim arcuatim continuatis; elytra et ale marium com- 
pleta, feminarum cognitarum plerumque abbreviata; pedes 
posteriores breves vel breviuscule; femora postica apicem 
abdominis haud attingentia; articulus primus tarsorum 
posticorum brevis vel breviusculus; cerci longi vel longiu- 
sculi, plerumque magis minusve compressi; segmentum 
ventrale penultimum feminarum inerme, haud productum ; 
corpus elongatum. — (Chiropacha). 


2. Pronotum femoribus posticis nonnihil brevius, tuberculis 
destitutum; summum caput inter oculos truncatum vel 
subsinuato-truncatum, obtuse teres, haud elevatum; vertex 
leviter depressus; oculi antrorsum leviter prominuli, mar- 
gine temporali distincete sinuato; trochanteres antici api- 
cem versus sensim levissime declives; femora antica basi 
subtus trochanteres versus sensim leviter declivia; tibia 
antice in margine exteriore spinis octo, in margine: in- 
teriore spinis novem armatae; pedes posteriores minus 
breves, femoribus crassiusculis, compressiusculis, subtus in 
margine interiore carina compressa instructis; femora an- 
tiea haud lata, prope basin latissima; articulus primus 
tarsorum posticorum articulis tribus sequentibus simul 
sumtis longitudine subaqualis; cerei minus longi, teretes; 
quoad habitum et picturam Chiropache simile genus. — 
6. Ariusia STÅL, N. G. 


FP. Pronotum femoribus posticis mnonnihil longius; 
vertex haud vel obsoletissime depressus; summum caput 
magis minusve elevatum; oculi antrorsum haud vel levis- 
sime prominuli, sinu temporali nullo; articulus primus 
tarsorum posticorum articulis duobus sequentibus brevior 
vel vix longior; pedes breves. 


AP. Pedes antici validi; pars basalis inferior femorum 
anticorum a latere visa subito angulum rectum formans et 
trochanterem versus fortiter declivis; trochanteres antici 
apicem versus sensim elevati, apice sub angulo recto 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 13 


tönl6) 


18-11). 


19 (22). 


20: (21): 


21 (20). 


subito declives; tibixe antice in utroque margine ”spinis 
saltem duodecim armatze, superne magis minusve com- 
presse et tectiformiter elevate; pronotum latiusculum, 
lobo postico feminarum anterius bituberculato; segmenta 
dorsalia abdominis feminarum quinquecarinata, carina me- 
dia posterius cristata. — 7. Chiropacha CHARP. 


9. Pedes antici minus validi; femora antica basi inferne 
trochanteres versus haud vel sensim leviter declivia, an- 
gulum nullum formantia; trochanteres antici apicem ver- 
sus haud elevati, parte apicali haud: vel sensim leviter 
declivi; margo dorsalis tibiarum anticarum obtusiuscule 
teres; pronotum gracile, angustum, capite multo angustius, 
lobo postico feminarum tuberculis destituto; segmenta 
dorsalia abdominis feminarum non nisi in medio carima 
obsoletissima, in mortuis interdum plicato-elevata, in- 
structa.. — 8. Galepsus STÅL. 


AP. Caput a facie visum angustum, longius quam la- 
tius; occiput haud transversum, plerumque per totam vel 
fere totam longitudinem antrorsum angustatum; oculi le- 
viter prominuli, ab antico visi angusti et circiter triplo 
vel plus triplo longiores quam latiores, extus obtussime 
rotundati; clypeus frontalis longus, angustus, haud vel 
levissime transversus, basin versus sensim angustatus:; 
antenne leviter vel levissime distantes; corpus gracile: 
cerci longi; pronotum lavigatum, inerme; pedes brevis- 
simi; sulcus ungularis ante medium femorum anticorum 
positus; ale marium disco impicte. — (Gen. 9—11, 
Pyrgomantis et affinia). 


SFP. Caput longissime protuberans, protuberantia sensim 
angustata vel acuminata; clypeus frontalis &eque longus 
ac latus vel lougior quam latior; cerci longissimi; sulcus 
ungularis ad basin femorum minus appropingqnuata. — 
(Pyrgomantis). 


FP. Occiput usque ad apicem protuberantie extensum, 
parte intraoculari anterius ampliata; gena anguste, se- 
cun dum totam longitudinem oculorum antrorsum anguste 
extensa; pedes minus graciles; tibixe antice extus spinis 
circiter duodecim, brevibus, dentiformibus, armat2a; arti- 
culus primus tarsorum anticorum tibia nonnihil brevior. 
— 9. Pyrgomantis GERST. 


&A. Occiput oculis brevius, triangulare, antrorsum fortiter 
angustatum; gena antrorsum usque ad apicem occipitis 
sensim ampliatae, dein sutura recta contigui, usque ad 
apicem protuberantiae continuate et partem dorsalem to- 
tam protuberantie occupantes; pedes gracillimi, postici 
longiores quam in genere pracedente; tibix antice extus 
spinis cireiter sex armate, spina quarta vel quinta ab 


14 


23 (10). 


24 (25). 


200(21)s 


27 (26): 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


apice spinis adjacentibus nonnihil longiore, spina basi 
proxima a basi et a spina sequente remota; tarsi antici 
longi, articulo primo tibia longiore. — 10. Pyrgocotis 
STÅL, N. G. 


FS. Summum caput haud vel leviter elevatum, obtusissimum; 
clypeus frontalis subtransversus; sulcus ungularis ad ba- 
sin femorum anticorum sat fortiter appropinquatus; tibixe 
anticae extus spinis circiter duodecim armate; cerci minus 
lorgi: Pyrgomanti valde affine genus. — 11. Lygdamia 
STÅL, N. G. 


FP. Femora antica in margine exteriore spinis quinque, 
preter spinam lobi genicularis, armata; pedes breves vel 
breviusculi; corpus gracile. — (Gen. 12—14, Ozyoph- 
thalmus et affinia). 


2. Caput summunm fortiter sinuatum, lobis lateralibudf 


ad oculos elevatis et ultra oculos summos leviter pro- 


minulis, versus lobum medium sensim declivibus; clypeus — 
frontalis transversus; caput medio latissimum, hinc an 
trorsum et retrorsum sensim rotundato-angustatum ; oculi- 
extus rotundati, a postico visi sursum sensim conver- 
gentes; elytra et ale vix abbreviata, apicem abdominis 
haud attivgentia, ha macula discoidali fusco-violacea 
destitute; pedes antici breviusculi; femora antica femo- 
ribus posticis distinete breviora, prope basin latiora, hinc 
sensim gracilescentia, tibiis vix dimidio longiora, sulco un- 
gulari ad basin appropinquata; tibiaxe antice extus spinis 
circiter septem armate; vena analis elytrorum abbreviata, 
libera; lobus anticus pronoti sedque latus ac longus. — 
12. Oszryophthalmus SAuss. 


SF. Lobi laterales summi capitis oculis haud altiores; 
elytra et alex completa; vena analis elytrorum posterius 
cum margine exteriore area analis confluens; ale macula 
discoidali fusco-violacea notatze; pedes antici minus breves; 
femora antica gracilia, femoribus posticis haud vel paullo 
breviora, tibiis duplo longiora, sulco ungulari fere in 
medio femorum posito; cerci longi; lobus anticus pronoti 
longior quam latior. 


&A. Caput angustum, versus summos oculos angustatum, 
inter summos oculos fortiter sinuatum; clypeus fron- 
talis fere xeque longus ac latus; oculi angusti, sursum in 
spinam extensi; occiput antrorsum sensim forliter angu- 
statum ; femora postica femoribus anticis nonnihil longiora. 
— 13. FEpiscopus SAuss. 

>. OCaput latum, pronoto duplo latius, inter summos 
oculos truncatum, triangulare, versus summos oculos 
haud angustatum; clypeus frontalis transversus; oculi 
minus angusti, summa parte subtruncata, extus subito 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 10. 15 


fortiter rotundata; occiput antrorsum levissime angusta- 
tum; femora postica femoribus anticis nonnihil  breviora. 
— 14. Dysaules StåL, N. G. 


28 (9). &P Corpus maxime elongatum, gracillimum; vertex 
angustus, fortiter obliquus; oculi cum temporibus fortiter 
conoideo-producti; tempora plana et ultra summos oculos 
in processum acuminatum extensa; occiput antrorsum sen- 
sim angustatum; clypeus frontalis angustus, fere longior 
quam latior, rugis duabus longitudinalibus instructus; 
margo anticus scerobum antennarum ampliatus, longitror- 
sum impressus; antenn& marium, secundum auctores, 
incrassatae; pronotum longissimum; ale marium vena 
ulnari simplici; pedes longissimi. gracillimi; coxe anticae 
lobo postico pronoti multo breviores, apice sensim ampli- 
ate; femora antica gracillima, tibiis circiter quintuplo 
longiora, tantum in parte circiter quarta apicali spinosa, 
spinis discoidalibus tribus, intermedia longissima, duabus 
anticis inter se maxime appropinquatis, armata; tibia 
antice brevissime, spinis paucis, intus octo, extus quingue, 
instructae; tarsi antici brevissimi, femora posteriora spina 
geniculari destituta, latere dorsali apice mnonnihil pro- 
ducto; tibia posteriores subtus spinulose; tarsi poste- 
riores articulo primo longo. — 15.  Schizocephala SErRV. 


ANNIA STÅL. 


1. ÅA. Brunneriana Savss. — Cheteessa Brunneriana SAuss., 
Wiem SeMex, 4 op. 14, 4: (1871): 


Patria: Brasilia. (Coll. BRUNNER). 


CHOERADODIS SERV. 


a. Lobus posticus pronoti lobo antico circiter triplo longior; 
coxe antice lobo postico pronoti breviores, hujus basin haud attin- 
gentes; femora antica lobo postico pronoti breviora vel longitudine 
subequalia, minus lata, margine dorsali subsinuato, basi leviter 
rotundato. 


1. C. strumaria Lis. — Clypeus frontalis circiter dimidio 
latior quam longior; angulus anticus juxtaocularis marginum late- 
ralium pronoti rectus vel obtusiusculus, antrorsum ultra marginem 
anticum prominens; femora antica in latere interiore ad marginem 
spinosum maculis pluribus nigris, spinas alternas tangentibus, notata, 
preterea macula nigra oblonga, fere a medio ante suleum ungu- 


16 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


larem longe versus. basin extensa, ornata; pronotum minus lon- 
gum. &SE. 


Patria: Nova Granada. (Mus. Holm et Coll. BRUNNER). 


2. -C. laticollis SErRv. — Clypeus frontalis brevior quam in 
specie pracedente, fere plus duplo latior quam longior; margines 
laterales pronoti antice juxta oculos lobum rotundatum obtusissimum, 
ante marginem anticum haud prominulum, formantes; femora an- 
tica in latere interiore macula nigra vix longiore quam  latiore, 
fere media, suleum ungularem tangente, ornata, maculis minoribus 
nigris distituta; pronotum longius. &. 


Patria: Peru. (Mus. Holm.) Cayenna. (Coll. BRUNNER.) 


aa. JLobus posticus pronoti lobo antico duplo longior; cox&e an- 
tice lobo postico pronoti nonnihil longiores, pone hujus basin leviter 
extendende; femora antica lobo postico pronoti longiora, latiuscula, 
margine dorsali a basi ultra medium distincte rotundato, dein 
recto. 9. 


3. C. squilla Savss. — Choeradodis squilla Sauvss., Mél. orth. 
ANDA MOLN OR L OTO 
Patria: Ceylon. (Mus. Genev.) 


ARIUSIA SrtTåL. 


1. ÅA. conspersa STÅL. — Grisea, nigro-conspersa; femoribus 
posterioribus nigro-bifasciatis; tibiis posterioribus basi, apice et in 
medio, nec non articulis tarsorum apice nigris; vertice fere toto 
nigro; pedibus anticis subtus et intus haud nigro-conspersis; femo- 
ribus anticis subtus vitta interrupta, intus maculis tribus et basi 
nigris; trochanteribus anticis intus nigris; vitta spinisque interi- 
oribus tibiarum anticarum nigris; coxis anticis intus maculis duabus 
apicalibus et ad marginem superiorem maculis parvis serie positis, 
nigris, notatis; corpore subtus impicto, lateribus ventris tantum parce 
nigro-conspersis. 9. pupa. — Long. corp. 33, pron. 743, lob. post. 


pron. 53, fem. ant. 7, fem. post. 9, tib. ant. 4, Lat. cap. 6, prond 


4, fem. ant. 2 mill. | 
Patria: Damara Afric&e meridionalis. (Mus. Holm.) 


Feminis specierum Chiropache habitu et pictura simillima, forma 
capitis, pronoto tuberculis destituto, angustiore, marginibus subtilius 
denticulatis, pedibus anticis gracilioribus, pedibus posterioribus lon- 
gioribus, ab illis facile distinguenda. Clypeus frontalis plus duplo 
latior quam longior, basi obtuse rotundatus. Pronotum ante et 
pone medium leviter depressum, pone medium leviter angustatum, 
lateribus ante medium parallelis instrucetum, ante medium longi- 
trorsum subsuleatum, area antica subtransversa. Femora antica sub- 
tus in disco granulata, margine dorsali fere toto recto. 


' 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:0 10. 17 


GALEPSUS STÅL. 


1. G. tenuis StTÅL. — Virescente-griseus; macula postoculari 
media genarum, macula apicali interiore coxarum anticarum, ma- 
cula parva obsoleta exteriore prope basin maculisque duabus majo- 
ribus oblongis interioribus, prope marginem inferiorem positis, fe- 
morum anticorum, nec non margine inferiore anterius abbreviato 
lateris interioris tibiarum anticarum mnigricantibus; femoribus tibiis- 
que posterioribus superne nigro-conspersis; elytris fortiter abbre- 
viatis, angustis, fortiter distantibus, pone metanotum haud extensis; 
alis haud discretis; G. meridionali!) SAuvss. maxime affinis et simil- 
limus, corpore longiore et graciliore, capite latiore, pronoto lon- 
giore et graciliore, pone coxas anticas extenso, parte fere plus quam 
dimidia posteriore angustata, elytris multo minoribus et angusti- 
oribus, distantibus, alis nullis, genis unimaculatis, summo capite 
immaculato, facile distinguendus. 9. Long. corp. 32, pron. 3, Lat. 
cap. 43, pron. 23 mill. 

Patria: Africa occidentalis. (Mus. Holm.) 


PYRGOCOTIS STAL: 


1. P. gracilipes StåL. — Pallide flavescens; elytris alisque 
hyalinis; speciebus Pyrgomanteos simillima, ab his magnitudine mi- 
nore, antennis crassioribus et ceteris in descriptione generica me- 
moratis facile distinguenda; capite a supero viso pronoto nonnihil 
Breviore. &. Long. corp. 27, cap. 4, pron. 5, cox. ant. 23, fem. 
ant. 3, fem. post. 53, elytf. 15, alar. 15 mill. 


Patria: Ceylon. (Coll. BRUNNER.) 


LYGDAMIA STÅL. 


1. LL. lenticularis Savss. — Capite longiore; summo capite 
elevato, lobo medio lobis lateralibus altiore, truncato; occipite lon- 
giore quam latiore, antrorsum ultra medium sensim angustato, apice 
ampliato. 29. 

Chiropacha lenticularis Ssuss., Mél. orth. 4. p. 11. 6. f. 18. 
(1872.) 

Patria: Transvaalia. (Mus. Holm.) 


2. DL. capitata Savss. — Capite breviore; summo capite 
haud elevato, truncato; occipite fere sxeque longo ac lato, antrorsum 
per totam longitudinem sensim angustato; oculis summis truncatis, 


1) Exempla nostra G. meridionalis 9 haud plus quam 27 mill. longa. 


18 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


extus angulum subobtusum, convexum, formantibus, ibidem tuber- 
culo minutissimo obtusissimoque, laxvigato, instructis. 


Chiropacha. .capitata. Sauvss., Mel. orth. 3. poUoL66.04 025 
(1870.) 


Patria: Sansibar. (Coll. BRUNNER.) 


EPISCOPUS Sauss. 


1. E. chalybeus BuUrM. — Ozxyophthalma chalybea Sauvss., Mél. 
orth? 4. Pul PCR BT25) 


Patria: Damara. (Mus. Holm.) 


DYSAULES STÅL. 


1. D. longicollis StåL. — Virescens; elytris alisque sordide 
hyalinis, his in disco versus basin macula subrotundata fusco-violacea 
ornatis, pone maculam illam lineolis nonmnullis: transversis fusco- 
violaceis mnotatis, ad marginem posteriorem macule ejusdem flave- 
scente-tinctis. P2. Long. corp. 53, pron. 16, lob. post. pron. 12, 
elytr: :31;,,alar. 29,..cox. ant: 8, fem. ant; 11: femepostsrorelat: 
Cap..,o;', pron.. 3, elytr, 73, alar:. 15 mill. 


Patria: Bengalia. (Mus. Genev.) 


Episcopo chalybeo similis, forma capitis oculorumque, pronoto 
longiore, coxis anticis lobo postico multo brevioribus, basi nigri- 
cantibus, maculis nigris preeterea destitutis, in margine superiore 
spinis acutis quattuor vel quinque armatis, macula violacea alarum 
maculis flavescentibus haud variegata, pedibus posterioribus propor- 
tionaliter brevioribus, lamina supraanali breviore, angulum subrectum 
apice formante, facile distinguendus. 


Subf. MANTIDAE StåL. 


Conspectus generum. 


1 (120). AP. Coxe apice superne haud vel levissime et obtusis- 
sime ampliate!), lobo apicali superiore haud vel levis- 
sime rotundato-ampliato; elytra raro pilosa; pedes raro 
longius et densius pilosi; spina ultima lateris interioris 


!) Genus Hoplocorypha coxis anticis apice distinctius ampliatis gaudet, 
tarsis anticis autem brevissimig et spinis discoidalibus femorum anticorum duabus 
instructum, ad Fischeriam optime appropinquandum. 


) 
i 
| 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 10. 19 


2 (113). 


3 (108): 


4 (107). 


5 (104). 


6 (13). 


GrLa LONE 


[9 6) 


(9). 


tibiarum anticarum in ipso margine inferiore posita, spina 
omnes hujus marginis in seriem continuam dispositze; 
rami vene ulnaris alarum rarissime fortius curvate, in 
quo casu tibixe antice spinis numerosis, in margine in- 
teriore ultra novem, armatae; tarsi antici interdum bre- 
vissimi. 

FP Tibix antice in margine exteriore spinis minus 
numerosis, plerumque haud ultra novem vel decem armatze, 
rarissime!) spinis numerosioribus vel quindecim instructze, 
in quo casu femora antica in margine exteriore, przeter 
spinam lobi apicalis, spinis tantum quattuor armata et 
pronotum per majorem partem longitudinis sat dilatatum. 


AP. Femora antica raro spinis discoidalibus tribus in- 
structa, in hoc casu in margine exteriore spinis tantum 
quattuor, preter spinam lobi apicalis sepe deficientem, 
armata. 


FS? Area analis alarum fasciis vel maculis violaceis 
transversis, que venis transversis sunt destitute, haud 
ornata. 


SP. Spina marginis exterioris tibiarum anticarum sexta 
ab apice spinis sequentibus rarissime longior, in quo 
casu femora antica fere in medio latissima, pronotum haud 
depressum, lobus posticus pronoti pone medium haud 
depressior. 

FS. Lobus anticus pronoti anterius tuberculis duobus 
distinctissimis, subeonicis, haud transversis, subcontiguis 
vel leviter distantibus, inter se quam a marginibus late- 
ralibus pronoti minus distantibus; lobi apicales coxarum 
anticarum divergentes, sinum obtusum vel obtusissimum 
amplectentes; pedes fusco-variegati vel annulati; femora 
postica spina geniculari instructa. — (Gen. 1—4, Sibylla, 
Oxypilus et affinia.) 


SP. Pronotum elongatum, coxis anticis longius, lobo 
antico fere duplo longiore quam latiore, lateribus partim 
parallelis instrueto, disco hujus lobi tuberculis nullis vel 
minutissimis consperso; ramus ulnaris primus elytrorum 
furcatus; vena ulnaris alarum biramosa; pedes sat longi 
et graciles; articulus primus tarsorum posticorum arti- 
culis reliquis simul sumtis longior; lamina supraanalis 
transversa, obtusa. 


FP. Vertex tumidus, et cornu discoidali gracili, apice 
et lateribus lobato, antice carinato-marginato, armatus; 
clypeus transversim fortiter elevatus; clypeus frontalis 
transversus; lobi laterales summi capitis fortiter elevati; 


!) Species quaedam Hierodule. 


9 (8). 


Mus 


TI ICL2): 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


lobus posticus pronoti longissimus, gracilis, basi ampli- 
atus, prope apicem tumidus et tuberculis duobus acutius- 
culis, contiguis, instructus, lobus anticus pone medium 
disci depressus; elytra et ale sexuum conformia, com- 
pleta, illa apud feminas densissime reticulata, campo costali 
opaco; coxa anticee lobo postico pronoti multo breviores; 
femora antica superne prope basin ampliata; tibia anticae 
in margine exteriore spinis sex armatza, spina quinta ab 
apice reliquis plurimis longiore; pedes posteriores sat 
longi, femoribus basin versus incrassatis. subtus prope 
apicem lobatis. — 1. Sibylla STÅL. 


SA. Vertex a temporibus sulco distinetissimo separatus, 
levissime tumescens, cornu destitutus, margine antico 
utrimque obsolete tuberculato; summum caput leviter ele- 
vatum, truncatum, ad oculos oblique declive, sulcis late- 
ralibus leviter intersectum; clypeus froutalis brevis, for- 
titer transversus; clypeus haud elevatus; ocelli magni, 
postici sat distantes; lobus posticus pronoti anterius tu- 
berculis duobus distantibus preditus, (posterius haud am- 
pliatus?) minus longus et minus gracilis, coxis anticis 
longitudine subzaqualis, lobus anticus parce granulatus, 
depressiusculus, posterius elevatior; elytra et ala longa, 
angusta, remote reticulata; vena analis et axillaris ely- 
trorum libere excurrentes, ad marginem interiorem elytri 
continuata; stigma obsoletissimum; area radialis alarum 
apice fortiter producta, margine costali apice fortiter ar- 
cuato; pedes graciles, posteriores minus ”longi, simplices, 
femoribus basi non nisi levissime inerassatis; femora an- 
tica gracilia, margine dorsali subsinuato; tibiaxe antice in 
margine interiore spinis circiter novem, in margine ex- 
teriore spinis septem, quinta ab apice reliquis haud lon- 
glore, armatae; spine femorum anticorum minus longa 
quam in genere precedente. — 2. Arria StåL, N. G. 


FP Pronotum breve, coxis anticis haud longius, lobus 
anticus haud longior quam latior, antrorsum angustatus, 
disco distinctissime tuberculatus; ramus ulnaris primus 
elytrorum simplex; corpus minus elongatum; genera in 
multis ad Gonypetam, Amelem et affinia appropinquantia. 


&A. Caput angustiusculum ; vertex in processum, apice fissum, 
utrimque bidentatum, productus; clypeus frontalis leviter 
transversus, carinis tribus longitudinalibus, media distin- 
cetiore, instructus; ocelli magni; pronotum in medio latis- 
simum, ad basin subito constrictum, lateribus posterius 
fortiter deflexis et angulum rectum formantibus, margini- 
nibus spinis longiusculis armatis: elytra et ala hyalina, 
remotissime reticulata, venis anali et axillari ad marginem 
interiorem elytri libere excurrentibus, ramo ulnari primo 
simplic campo costali angustissimo, venis radialibus ex- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 21 


(TLL). 


13 (6). 


14 (49). 


15 (20). 


terioribus sat distantibus; abdomen lobatum; pedes bre- 
viusculi; spina tibiarum anticarum minus numerosa. — 
3. Oszypilus SERV. 


2. Caput mediocre, sammum subito sat fortiter eleva- 
tum, truncatum, lobis lateralibus a lobo medio sulco di- 
stincto separatis, extus perpendiculariter declivibus, tume- 
scentibus; vertex processu <destitutus, impressionibus 
longitudinalibus obtusis duabus instructus; clypeus fron- 
talis modice transversus, planus, basi rotundatus; antenn 
breviusculze, gracillima; lobo postico pronoti postice ele- 
vato et bituberculato; elytra et ale modice abbreviata, 
tota colorata et opaca, illa stigmate subrotundato colloso 
instructa, vena anali fortiter abbreviata, medium are 
analis haud attingente, vena axillari libere excurrente; 
ale apice obtuse, area radiali apice truncata, haud pro- 
ducta, vena ulnari biramosa; pedes mediocres; abdomen 
simplex? — 4. Myrcinus STAL, N. G. 


AP. Lobus posticus pronoti tuberculis plerumque de- 
stitutus, rarissime tuberculis duobus anterioribus, inter 
se quam a marginibus lateralibus magis distantibus, in- 
structus. !) 


AP. Pronotum brevissimum, rarissime plus duplo lon- 
gius quam latius; lobus posticus pronoti diametro trans- 
verso capitis plerumque brevior, rarissime nonnihil lon- 
gior; coxa anticx pone pronotum semper et plerumque 
sat longe extendend&a, pronoto vel lobo postico et lobo 
dimidio antico pronoti simul sumtis haud breviores; lobi 
apicales coxarum anticarum fortiter divergentes et sinum 
obtusum vel obtusissimum amplectentes; femora antica pro- 
noto interdum longiora, raro nonnihil breviora; venzae analis 
et axillaris elytrorum?) libere excurrentes, illa interdum 
abbreviata; stigma angustum, lineare, apud feminas quas- 
dam brachypteras anguste ovale; corpus plerumque parvum, 
raro mediocre. — (Gen. 5—22, Humbertiella, Gonypeta, 
Ameles et affinia.) 


AP.. Pronotum latum, retrorsum sensim angustatum, 
apice per lotam latitudinem obtusissime rotundatum, late- 
ribus pone medium haud sinuatum, area convexa antica 
distinctissime transversa instructum, disco pone aream 
illam depressum vel depressiusculum, marginibus latera- 
libus anterius ad aream anticam latiuscule laminatis, et 
cum margine antico obtuse rotundato angulum distin- 
ctum obtusum vel obtusiusculum formantibus; clypeus 
frontalis brevis, fortiter transversus; venge analis et axil- 
laris elytrorum libere excurrentes; vene&e radiales dux ex- 


!) Species quaedam Humbertielle. 
2?) An etiam in Chroicoptera? 


22 


TOr(L9NS 


TERES). 


18-010): 


19 (16): 


20 (15). 


21 (44). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


teriores elytrorum fere usque a basi sat fortiter distantes; 
cox&e antice pronoto haud vel parum breviores; femora 
antica, quum pedes complicantur et secundum prosternum 
extenduntur, ante pronotum prominentia, prope basin 
latissima, per fere totam longitudinem spinosa, sulco 
ungulari prope basin posito; tibixe anticae per totam lon- 
gitudinem spinose; femora posteriora spina genicul ariin- 
structa; elytra et ale sexuum difformia, feminarum lati- 
ora et leviter vel levissime abbreviata. — (Gen. 5—17. 
Humbertiella SAuss.) 


AP. Vene analis et axillaris elytrorum fere a basi inter 
se et a margine exteriore area analis ultra medium di- 
vergentes, amba usque ad marginem interiorem elytri ex- 
currentes; trochanteres anticx tumida, a latere visi apice 
fortiter convexo-declives; spina exteriores femorum anti- 
corum minns breves; tibixe antice, excepta ungui, coxis 
anticis longitudine 2quales. 


92. Ramus ulnaris primus elytrorum simplex; campus co- 


stalis elytrorum latus vel latiusculus. — 5. Theopompa 
STATS Oe 

SP. Ramus ulnaris primus elytrorum furcatus; campus 
costalis elytrorum angustiusculus. — 6. Humbertiella 
SAUSS. 


SA. Vene analis et axillaris elytrorum inter se et cum 
margine exteriore arez analis subparallele, analis fortiter 
abbreviata, axillaris usque ad marginem excurrens; cam- 
pus costalis elytrorum angustus; spina exteriores femo- 
rum anticorum breves; trochanteres antici haud tumidi, 
leviter convexi, apice levissime declives; tibiee anticae, 
excepta ungui, coxis anticis breviores. — 7. - Elea 
STÅL, N. G. 


SP. Pronotum anterius per totam longitudinem lobi 
antici sensim distincte angustatum, posterius quoque pone 
ampliationem supracoxalem magis minusve distincte sinu- 
ato-angustatum, area convexa antica plexumque longiore 
quam Jatiore, raro fere aque lata ac longa, marginibus 
lateralibus antice in marginem anticum sensim arcuatim 
continuatis; trochanteres antici apicem versus haud vel 
leviter declives. 


FP. Articulus primus tarsorum posticorum valde elon- 
gatus, circiter dimidiam vel plus quam dimidiam longi- 
tudinem tarsorum efficiens; vena analis et axillaris usque 
ad vel fere ad marginem interiorem elytrorum libere ex- 
currentes, illa haud vel levissime abbreviata; tibia poste- 
riores glabriculae vel brevissime pilose vel setosx. — 
(Gen. 8—19, Gonypeta et affinia.) 


ÅNGA rr BE SA 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 23 


22 (43). 


23 (24). 


24 (23). 


25 (40). 


26 (37). 


27 (34). 


FA? Pronotum carina longitudinali destitutum vel carina 
subtili, leviter elevata, haud compressa, instructum. 


FP. Sexus conformes, elytris alisque completis instructa; 
elvtra et ale angusta, nitida, remote reticulata, venis trans- 
versis distinctissimis, rectis, simplicibus, instructa, venis 
longitudinalibus spuriis destituta; campus costalis elytro- 
rum angustissimus, venis transversis rectis, cum costa et 
vena radiali angulos rectos formantibus, preditus, areolis 
inter venas illas transversas seque longis ac latis vel lon- 
gioribus quam latioribus, rectangularibus; ramus ulnaris 
primus simplex; ven&e analis et axillaris ad marginem 
interiorem elytri libere excurrentes; vena ulnaris alarum 
furcata, uniramosa; summum caput distincte elevatum, 
lobis sulco distincto separatis; clypeus frontalis fere plus 
duplo latior quam longior, basi sensim subrotundatus; 
vertex a temporibus sulco distinctissimo separatus; oculi 
levissime divergentes, sat prominuli; pronotum angustum, 
gracile, lobo postico coarctato, basi ampliato et tuberculo 
instructo; pedes graciles; femora antica spinis discoidali- 
bus typice quattuor armata, spina antica minutissima, 
interdum deficiente; tibize antice extus spinis octo armatze, 
femora postica spina geniculari instructa; antenn&e, ma- 
rium saltem, crassiuscule. — 8. Hapalopeza STAL, N.G. 
FP. Sexus plerumque difformes, quod tamen interdum 
in eodem genere variat, elytris alisque feminarum szepe 
fortiter abbreviatis; elytra et ale minus angusta, venis 
transversis subtilibus magis minusve curvatis instructa, 
illa inter venas longitudinales quasdam vena spuria lon- 
gitudinali, interdum fortiter abbreviata vel pluries inter- 
rupta, predita; campus costalis elytrorum modice latus, 
latior quam in genere precedente, venis transversis obli- 
quis, sepe curvatis vel furcatis, plurimis haud multo di- 
stantibus, instructus; femora postica in plurimis (omni- 
bus?) spina geniculari predita; oculi distincte divergentes; 
summum caput haud vel obsoletius trilobum; pronotum 
prope basin haud vel obsolete coarctatum; antenn&e 
graciles. 

SP. Species parve, Mantodeis reliquis plurimis minores; 
elytra et ale sexuum completa et conformia, vel apud 
feminas fortiter abbreviata, elytra abbreviata pronoto bre- 
viora; ale, quum complete sunt, sordidatae vel leviter in- 
fuscate, haud fusco-tessellatze. 

FP Tibie antice extus spinis numerosioribus, raro 
tantum sex parvis, armata, spina quinta ab apice reliquis 
haud longiore. 

FP. Tibie antice spinis saltem novem armateze. 1) 


!) Ad hanc divisionem referenda videtur Gonypeta punctulata, cujus tantum 
exempla minus bene conservata examinavi; vena radialis interior hujus speciei 


simplex. 


24 


28 (33). 


29 (32). 


30 (31). 


31 (30). 


32 (29). 


33 (28). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


SP Ramus ulnaris primus elytrorum simplex; vena 
radialis interior elytrorum typice ramos duos vel unum "” 
posterius emittens, raro (fortuito) simplex; elytra et pars 
costalis alarum macropterorum ciliata, obsolete punctulata 
et pubescentia; femora antica spinis discoidalibus quattuor 
typice armata, spina antica interdum tamen minutissima 
et 2egre distinguenda, vel fortuito deficiente; summum 
caput obtuse vel obtusissime teres. 


SP. Spina marginis interioris femorum anticorum se- 
cunda a sulco ungulari reliquis plurimis multo major et 
saltem duplo longior, spina quarta spinis adjacentibus 
haud vel vix major; segmenta dorsalia abdominis femi. 
narum apice tuberculis carinulisve brevibus destituta. 


2. Elytra pone stigma macula fusca vel nigricante de- 
stituta, in femina speciei unice mihi cognite completa 
vel subcompleta; clypeus frontalis brevis, fortiter trans- 
versus; pronotum angustum; femora antica gracilia, spinis 
marginis exterioris longiusculis; ocelli in areum obtusum 
dispositi, posteriores maxime distantes, inter se quam 
ob oculis circiter duplo longius remoti; propter formam 
pronoti generi preacedenti quam generibus duobus se- 
quentibus quoad habitum similius genus. — 9. Micro- 
mantis SAUSS. 


FP? Elytra pone stigma macula parva fusca vel nigri- 
cante notata, in maribus obsoletius pubescentia, obsole- 
tissime punctulata, venis longitudinalibus impictis; elytra 
et alex feminarum nunc completa, nunc fortiter abbre- 
viata; clypeus frontalis minus brevis; pronotum minus 
angustum, apud feminas latiusculum; femora antica minus 
gracilia, spinis marginis exterioris haud longis; ocelli in 
triangulum dispositi, posteriores modice distantes. — 10. 
Iridopteryz SAuss. 


SP. Spine marginis interioris femorum anticorum se- 
cunda et quarta a sulco ungulari spinis plurimis reliquis 
majores; elytra pone stigma macula fusca vel nigricante 
destituta, in macropteris distinctius pubescentia et, uti 
mihi viditur, minute granulata, venis longitudinalibus, 
saltem in macropteris, lineolis nigricantibus notatis; elytra . 
et ale feminarum mihi cognitarum fortiter abbreviata; 
ale minores quam in feminis brachypteris generis prace- 
dentis; segmenta dorsalia abdominis feminarum apice 
carinulata vel tuberculis minutis instructa. — 11. Gonypeta 
SAUSS. 


FP. Ramus ulnaris primus elytrorum furcatus; vena 
radialis interior elytrorum simplex; elytra glabra; femora 
antica spinis discoidalibus tribus vel raro quattuor, in 
quo casu spina anterior minutissima et obsoletissima, in- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4, N:0O 10. 25 


34 (27). 


2030): 


36 (35). 


av (26). 


38 (39). 


39 (38). 


40 (25). 


strueta; pars verticalis capitis depressa; summum caput 
tectiforme; pronotum breve, latum; lobus posticus pronoti 
prope basin impressione transversa, subpercurrente, utrim- 
que antrorsum curvata, instructus, pone impressionem 
leviter elevatus. — 12. Armene STÅL, N. G. 


SP. Tibixe antice extus spinis haud ultra sex vel se- 
ptem armatae; ramus ulnaris primus furcatus; margo co- 
stalis elytrorum marium albicans; clypeus frontalis brevis, 
sat fortiter transversus; summum caput subito truncatum 
vel vix elevatum; femora antica angusta vel angustiuscula. 


FP. Caput latius et brevius; pronotum angustum, cir- 
citer duplo longius quam latius, lobo postico nonnihil 
longiore quam anterius latiore; elytra et ala feminarum 
fortiter abbreviata, marium completa, angustiuscula, illa 
apicem versus haud ampliata, lateribus parallelis instructa; 
spina quattuor vel quinque marginis interioris femorum 
anticorum apici proximee spinis reliquis haud majores; 
pedes postici sat longi; campus radialis alarum feminarum 
niger. — 13. Fntella STÅL, N. G. 


&. Caput minus latum et minus breve; pronotum breve 
et latum, lobo postico breviore quam anterius latiore; 
elytra et al&e marium minus angusta, illa apicem versus 
sensim leviter ampliata; spinge marginis interioris femo- 
rum anticorum quattuor vel quinque apici proxime spinis 
reliquis validiores et longiores, alterna&e tamen minus longae; 
pedes postici longiusculi; in feminis ignotis, spinge apici 
proxima marginis interioris femorum spinis reliquis ve- 
risimiliter haud majores. — 14. Ligaria STÅL, N. G. 


FP. Tibixe antice spinis sex armate, spina quinta ab 
apice spinis adjacentibus longior; clypeus frontalis brevis, 
fortiter transversus. 


&A. Caput minus latum, inter oculos summos levissime 
rotundatum, vix elevatum; oculi leviter gibbosi; femora 
superne haud elevata, nec nisi levissime compressa; spina 
lobi genicularis exterioris femorum anticorum mediocris; 
vena radialis interior elytrorum simplex; ramus ulnaris 


primus elytrorum simplex; lamina supraanalis transversa. 
— 15. Bolbe StåL, N. G. 


FP. Caput latum, summum subito elevatum et trun- 
catum; oculi fortius gibbosi; femora antica superne for- 
titer compressa; spina lobi genicularis exterioris femo- 
rum anticorum longa; vena radialis interior elytrorum 
furcata; ramus ulnaris primus elytrorum furcatus. — 16. 
Hapalomantis STÅL. 


FP. Species magnitudine mediocres; elytra et ale femi- 
narum minus fortiter abbreviata, illa pronoto nonnihil 


26 


41 (42). 


42 (41). 


43 (22). 


44 (21). 


45 (48). 


46 (47). 


47 (46). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


longiora, he colorate et fasciolis flavescentibus notatze; 
ale marium fusco-nebulose vel tessellate; ciypeus fron- 
talis circiter duplo vel triplo latior quam longior; pro- 
notum capite haud multo angustius; femora antica spinis 
discoidalibus quattuor, posteriora spina geniculari in- 
structa; tibie antice extus spinis circiter decem in- 
structae. 


S. Caput summum subito subtruncatum, haud elevatum; 
pronotum pone medium angustatum; ramus ulnaris pri- 
mus elytrorum verisimiliter typice simplex, in elytro dex- 
tro exempli unici mihi cogniti fortuito furcatus. — 17. 
Dystacta Sauss. 


Q. Caput summum leviter elevatum, leviter rotunda: 


tum; pronotum basi angustatum; ramus ulnaris primus 
elytrorum pone medium furcatus? margines fissure la- 
mine subgenitalis spina media armati. — 18. Chroi- 
coptera STÅL. 


9. Pronotum carina longitudinali fortiter elevata, com- 
pressa, per lobum posticum et basin lobi antici ex- 
tensa, inter lobus incisa, instructum; caput depressum, 
summum nonnihil elevatum et distincte trilobum, lobo 
medio truncato vel sinuato; clypeus frontalis fortiter 
transversus, brevis; oculi sat fortiter divergentes; elytra 
et ale feminarum completa, remote reticulata; ramus 
ulnaris primus prope basin furcatus; femora antica spinis 
discoidalibus tribus armata, posteriora spina geniculari 
destituta; tibix antice extus spinis circiter novem ar- 
mate. — 19. Tropidomantis STÅL, N. G. 


SP. Articulus primus tarsorum posticorum brevis vel 
brevissimus, haud vel ne tertiam quidem partem longi- 
tudinis tarsorum efficiens, articulo secundo vel articulis 
secundo et tertio simul sumtis haud longior; venza analis 
et axillaris elytrorum completorum libere excurrentes, illa 
tamen magis minusve abbreviata et marginem interiorem 
haud attingens; femora antica spinis discoidalibus quat- 
tuor armata, posteriora spina geniculari praedita. — (Gen. 
20—22, Ameles et affinia.) 


SF. Ocelli in triangulum rectangulum vel subobtu- 
savgulum positi, posteriores inter se quam ab ocello an- 
tico magis remoti; tibia posteriores longius pilose vel 
setose; clypeus frontalis modice transversus. 

SF. Oculi sensim convexi, tuberculo vel macula laevigata 


destituti; pedes posteriores breviusculi. — 20. Antistia 
STÅL. 


2. Oculi summi extus tuberculo parvo vel macula 
parva levigata instructi; pedes posteriores elongati; 


«= fare tte 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 27 


48 (45). 


49 (14). 


50 (53). 


51 (52). 


d2 (51). 


elytra et ala feminarum!) fortiter abbreviata, harum area 
radialis rufescens, area analis obscure chalybea. — 21. 
Ameles BURM. 


SP. Ocelli in triangulum acutangulum dispositi, posteri- 
ores inter se quam ab ocello antico minus longe remoti; oculi 
summi extus angulum, tuberculo parvo lavigato termi- 
natum, formantes; elytra et ale utriusque sexus fortiter 
abbreviata; tibiae posteriores breviter setulosge. — 22. 
Yersinia SAuss. 


SP. Pronotum magis minusve elongatum, in speciebus, 
quarum pronotum haud est fortissime laminato-ampli- 
atum, plus duplo longius quam latius: lobus posticus 
pronoti diametro transverso capitis longior; coxee anticae 
pone basin pronoti haud vel leviter extendenda, lobo 
postico vel saltem lobis postico et dimidio antico simul 
sumtis breviores; femora antica pronoto plerumque bre- 
viora, numquam longiora, raro longitudine subaequalia: 
corpus plerumque mediocre vel magnum. 


SS? Tibie antice in margine exteriore spinis haud ul- 
tra septem armat&X, spina basi proxima a spina sequente 
remota, intervallo inter spinas illas et intervallo inter 
basin et spinam primam 2qualibus vel subaqualibus; 
caput depressum vel depressiusculum, summum subito 
distincte elevatum; clypeus frontalis brevis, fortiter trans- 
versus; oculi gibboso-prominuli; pronotum angustum, su- 
pra coxas leviter ampliatum; elytra marium tota vel 
maxima parte hyalina:;: pedes graciles; lobi apicales coxa- 
rum anticarum divergentes et sinum rectangulum vel 
obtusangulum amplectentes; femora antica spinis discoi- 
dalibus tribus vel quattuor instructa, spinis duabus anticis, 
quam adsunt quattuor, transversim juxtapositis, anteriore 
a serie fortissime divergente; articulus primus tarsorum 
posticorum longissimus, plus quam dimidium longitudinis 
tarsorum efficiens; abdomen in exemplis a me axami- 
natis mutilum; genera mihi parum cognita. — (Gen. 
23—24, Nanomantis et affinia.) 


SA? Femora antica, spinis discoidalibus tribus instructa; 
ramus ulnaris primus simplex; clypeus frontalis minus 
fortiter transversus. — 23. Fulcinia STÅL, N. G. 


GS? Femora anvtiea spinis discoidalibus quattuor ar- 
mata, spinis duabus anticis transversim juxtapositis, antica 
a serie recta spinarum reliquarum fortissime divergente; 
ramus ulnaris primus furcatus; clypeus frontalis fortis- 
sime transversus. — 24. Nanomantis SAUSS. 


!) Interdum quoque marium, sec. SAuss. 


54 (61). 


2 


56 


58 


(58). 


(56). 


(55). 


(60). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


SP. Tibie antice in margine exteriore spinis numero 
variantibus armatse, spina basi proxima a spina sequente 
quam spinis reliquis haud fortius remota; femora antica 
spinis discoidalibus quattuor vel rarissime tribus, plerum- 
que in seriem rectam vel subrectam dispositis, instructae. 


SFQ. Spine discoidales femorum anticorum quattuor, in 
seriem anterius distinctissime et plerumque fortiter cur- 
vatam disposite, spina antica a serie recta distinctissime 
divergens; lobi apicales coxarum anticarum fortiter diver- 
gentes et sinum subrectangulum vel obtusum ample- 
ctentes; sexus difformes; elytra et al&e feminarum mihi 
cognitarum magis minusve abbreviata, ha coloratae. — 
(Gen. 25—28, Iris, Ozythespis et affinia.) 


FP. Clypeus frontalis disco callis duobus parvis, rotun- 
datis, levissime elevatis, levigatis, instructus; campus co- 
stalis elytrorum utriusque sexus coloratus, opacus; tibia 
antice extus spinis saltem octo armate; vena longitu- 
dinales elytrorum lineolis fuscis destitutae; pronotum ca- 
rina nulla vel apud feminas obtusa et levissime elevata 
instruetum. — (Gen. 25—26, Iris et affinia.) 


AP? Area radialis apud mares leviter producta, apud 
feminas apice obtusissima. haud vel levissime pro- 
ducta; femora antica extus, preter spinam lobi genicu- 
laris, spinis quinque armata; lamina supraanalis sat pro- 
ducta; anticulus primus tarsorum posticorum brevis. — 
20, JIMS DAUSS. 


FP. Area radialis alarum utriusque sexus apice fortiter 
producta, parte producta sensim angustata; femora an- 
tica extus spinis quattuor, preter spinam lobi genicularis, 
armata; lamina supraanalis fortius transversa; articulus 
primus tarsorum posticorum fortiter elongatus. — 26. 
Bisanthe STÅL. 


FP. Clypeus frontalis callis duobus discoidalibus desti- 
tutus; campus costalis elytrorum marium sordide hyali- 
nus; ven longitudinales elytrorum marium lineolis fuscis 
notate; tibie antice extus spinis haud ultra sex vel 
quinque, quod in eadem specie variat, armate. — (Gen. 
27—-28, Ozxythespis et affinia.) 

SAP. Oculi tuberculo destituti, minus prominuli; caput 
crassius, minus depressum et minus breve, pronoto multo 
latius; pronotum modice latum, carina longitudinali de- 
stitutum ; elytra et ale feminarum sat fortiter abbreviata, 
colorata, opaca; area radialis alarum apice haud producta, 
obtusissima; vena ulnaris alarum biramosa (Sf) vel sim- 
plex (2); pedes minus graciles; tibia anticre intus spinis 
decem vel undecim armatax; tibie intermedix femoribus 
haud longiores; femora posteriora spina geniculari in- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4, N:O 10. 29 


60 (59). 


61 (54). 


62 (65). 


63 (64). 


structa; antenn&e parce pilosx; corpus minus gracile, — 
27. Carvilia STÅL. 


&A. Oculi tuberculo instructi, fortiter prominuli, gibbosi; 
caput fortius depressum, latum, pronoto gracili plus duplo 
latius; lobus posticus pronoti carina distinctissima in- 
structus; vena ulnaris alarum simplex; pedes gracillimi; 
tibie antice intus spinis septem vel octo instructe; tibia 
posteriores femoribus longiores; femora posteriora spina 
geniculari destituta; articulus primus tarsorum postico- 
rum sat brevis. — 28. Osxythespis SAuUSs. 


SP. Spine discoidales femorum anticorum plerumque 
quattuor, tres anticae in seriem rectam vel subrectam dis- 
positze. 


SP. Tibie antice in margine exteriore spinis typice 
et haud ultra septem armata, pars basalis marginis 
spinis destituta longa; clypeus frontalis latus vel la- 
tissimus, plerumque quoque brevissimus, circiter qua- 
druplo, raro tantum duplo latior quam longior; elytra et 
ale feminarum abbreviata, illa semper, ha plerumque, 
magis minusve colorata vel picta; elytra marium hya- 
lina tota vel inter venas radiales vitta leviter colorata, 
opaca vel opacula, ornata; stigma, marium saltem, angu- 
stum vel obsoletissimum ; lobi apicales coxarum anticarum 
distinete, plerumque sat fortiter divergentes, et sinun 
rectangulum vel obtusangulum, rarius acutangulum, am- 
plectentes; femora antica extus, preter spinam lobi geni- 
cularis, spinis quattuor armata; femora postica spina geni- 
culari instructa; lobus anticus pronoti feminarum magis 
minusve distinete granulatus. — (Gen. 29—30, Mio- 
mantis et affinia.) 

Obs. Heec genera differunt a HFischeria et affinibus 
pronoto carina longitudinali destituto, ramo exteriore rami 
ulnaris primi, apud mares saltem, minus longe versus 
apicem elytri continuato, membrana anali minore et 
numquam nigricante, campo radiali alarum prope apicem 
macula pallescente fusco-terminata destituto; a Manti et 
affinibus tibiis anticis extus spinis tantum septem armatis. 
campo costali elytrorum marium hyalino et decolore vel 
subdecolore, membrana analil minore; a Cardioptera et 
affinibus tibiis anticis spinis multo minus numerosis ar- 
matis femoribusque anticis extus tantum quadrispinosis: 
a Miopteryge, Oligonyce et affinibus coxis anticis apice 
superne haud subito ampliatis et armatura tibiarum an- 
ticarum. 


FP. Clypeus frontalis circiter duplo latior quam medio lon- 
gior; summum caput sensim, apud mares leviter, apud 
feminas fortiter rotundato-elevatum; oculi modice promi- 


30 


64 (63). 


66 (81). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


nuli, apicem versus haud gibbosi; femora antica superne 
fortiter compressa, laminata, parte compressa apicem ver- 
sus sensim altiore, apice rotundata; tibixe antice supern 
compresse; elytra feminarum lata; campus radialis ala 
rum feminarum haud vel levissime productus, obtusissimus 
— 29. Cilnia STAL. 


2. Clypeus frontalis brevissimus, circiter quadrupl 
latior quam longior; oculi subgibbosi; femora antica su- 
perne nec elevata nec compressa, margine dorsali tot 
vel fere toto recto; caput summum leviter elevatum, sen 
sim obtusissime rotundatum vel medio truncatum. — 30 
Miomantis SAuss. 


FP. Tibie antice in margine exteriore spinis plerum 
gue ultra septem armatae; campus costalis elytrorum utri 
usque sexus magis minusve coloratus et opacus, vel salte 
anterius macula vel vitta fusca vel nigra notatus. 

Obs. Species quzedam hujus divisionis, in quibu 
tibie anticx extus tantum septemspinoszr sunt, divergun 
a Miomanti et affinibus campo costali elytrorum mariu 
colorato et opaco, lobo postico pronoti saltem apud fe 
minas distincte carinato, interdum quoque lobis apicali 
libus coxarum anticarum contiguis vel fissuram linearem 
vel sinum fortius acutangulum amplectentibus. 


SF. Lobi apicales coxarum anticarum fortius et sepe 
valde divergentes, sinum rectangulum vel obtusangulum, 
rarius sinum acutangulum, amplectentes; clypeus versu 
medium magis minusve distincte transversim elevatus; cly- 
peus frontalis fortiter transversus, fere triplo vel plus triplo” 
latior quam longior, interdum brevissimus; pronotum 
sexuum conforme vel subeonforme, supra coxas modice 
vel leviter ampliatum; elytra et ale feminarum sat for-- 
titer abbreviata vel mnulla; ramus exterior rami ulnaris 
primi apud mares longe versus apicem elytri continuatus, 
in feminis ad vel fere ad apicem elytri extensus; tibia 
postice subtus in marginibus magis minusve distincte, 
rarius obsoletissime, denticulate; campus costalis elytro- 
rum utriusque sexus plerumque coloratus et opacus, raris- 
sime apud mares hyalinus; membrana analis elytrorum - 
magna vel majuscula, plerumque nigricans; campus radi- 
alis alarum prope apicem macula pallida vel pallescente, 
praesertim in latere inferiore distincta, fusco-cireumdata, 
vel anutice posticeque' macula fusca terminata, plerumque 
ornatus; vena ulnaris alarum simplex vel pone medium 
furcata; vena axillaris elytrorum in utroque sexu, vena 
analis apud feminas saltem, typice libere excurrentes, 
apicem versus tamen inter se et ad marginem ulnarem 
area analis plerumque sensim appropinquate, vena analis 
interdum nonnihil abbreviata; ramus ulnaris primus fur- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4, N:o 10. 31 


67 (68). 


68 (67). 


catus vel ramosus. — (Gen. 31—938, Fischeria et 
affinia.) 

Obs. Genus Hoplocorypha, quod coxis anticis apice 
superne sat ampliatis Öligonycem, Miopterygem et affinia 
quodammodo simulat, ab his generibus tamen elytris nu- 
dis, venis radialibus exterioribus basin versus subcontiguis 
vel leviter distantibus, membrana anali elytrorum majore, 
longiore, venis mnonnullis rectis distinctioribus instructa, 
pedibus mnudis, tibiis posticis subtus in marginibus, ob- 
soletissime tamen, subserratis vel denticulatis divergit ect 
has ob causas melius, uti mihi videtur, ad HFischeriam 
appropinquandum. 

Genus Phasmomantis, cujus tantum mas mihi cognitus, 
Fischeriis certe in multis simile, ab his autem lobis 
coxarum anticarum subeontignis vel fissuram angustissi- 
mam amplectentibus, tibiis posterioribus sat dense setu- 
losis, subtus inermibus, gaudet, et melius, uti mihi vi- 
detere, ad Stagmomantem appropinquatur. 


FP. Femora antica spinis discoidalibus tribus armata, 
gracilia, basin versus sensim nonnihil ampliata, superne 
basin versus sensim tumescentia, apicem versus subre- 
curva, in margine exteriore spinis quattuor armata, tibiis, 
excepta ungni, circiter quadruplo longiora; tibixe antice 
breves, extus spinis quattuor instructae; tarsi antici bre- 
viusceuli, apud feminas brevissimi et ungui apicali tibi- 
arum longitudine subzquales; coxae posteriores breviu- 
scule; caput transversum, summum sat elevatum, lobis 
lateralibus in tuberculum = angulatum = elevatis, lobo 
medio altioribus, hoc lobo truncato; clypeus frontalis 
brevissimus, apud feminas haud diseretus; oculi usque 
ab apicé subito gibbosi; pronotum sat longum, gra- 
nulatum, in lobo antico carinis sex, in lobo postico 
carinis tribus instructum, supra coxas levissime ampli- 
atum, marginibus lateralibus in utroque sexu per totam 
longitudinem subtiliter denseque denticulatis, lobo antico 
longo, angusto, lateribus parallelis, posterius divergen- 
tibus, instructo; elytra et ale marium completa, femina- 
rum nulla; membrana analis decolor, hyalina; abdomen 
feminarum dorso longitrorsum rugosum,; ruga media in 
apice segmentorum in dentem prominula; lamina supra- 
analis triangularis, longior quam latior, apice anguste 
truncata vel subsinuato-truncata, apicem lamina subgeni- 
talis attingens vel subsuperans; cerci apicem laming 
supraanalis haud vel levissime superantes; antennzae femi- 
narum brevissimae. — 31. Hoplocorypha STÅL. 


SP. Femora antica spinis discoidalibus quattuor armata, 
ante spinas illas basin versus sensim magis minusve an- 
gustata; tibixe antice extus spinis numerosioribus in- 


32 


69 (74). 


10013). 


T1 (12): 


SO ERT 


LOMCKO): 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


structe, minus breves; caput summum levissime vel le- 
viter elevatum, lobis lateralibus lobo medio haud alti- 
oribus, obtusissimis; lobus anticus pronoti proportiona- 
liter minus longus; lobus posticus pronoti unicarinatus:; 
elytra et al& feminarum cognitarum sat fortiter abbre 
viata, apud mares plerumque completa. 


&. Caput latum, pronoto gracili multo latius, breve, de- 
pressum; summum caput acutiusculum, leviter vel levis- 
sime rotundatum, lobis lateralibus horizontalibus vel ocu 
los versus non nisi levissime declivibus; clypeus frontalis 
fortissime transversus, brevissimus, margine basali toto ve 
in medio obtuse carinato-elevato; oculi lateraliter gibbosi 
pronotum gracile, ampliatione supracoxali parte intraoculari 
summi capitis distincte angustiore, marginibus lateralibus 
in lobo antico minutissime denticulatis, in lobo postico 
inermibus; corpus gracile, fortiter elongatum; elytra e 
ale marium completa; pedes omnes graciles; sulcus un 
gularis a basi et ab apice femorum anticorum 2que re 
motus; cox2e posteriores graciles, longiusculae, antica lobo 
postico pronoti breviores; femine ignotae. 


S&S. Membrana analis elytrorum hyalina, decolor vel le 
vissime infuscata; lamina supraanalis longissima, lance 
olata. 


SA. Lobus anticus pronoti ante medium lateribus pa- 
rallelis instructus; elvtra et ala hyaline, decolores, illa 
ad campum costalem vitta colorata ornata; femora antica 
a supero visa leviter curvata, in margine exteriore qua 
drispinosa; pedes posteriores breviusculi; femora postica 
pronoto breviora; tibiae posteriores subtus non nisi ob- 
soletissime minutissimeque spinulose; tarsi postici arti- 
culo primo subtus inermi. — 32. Solygia StåL, N. G. 


&. Lobus anticus pronoti antrorsum sensim sat fortiter | 
angustatus; elvtra et ala colorata, opacula; campus ra- 
dialis alarum prope apicem macula pallida, antice po 
sticeque nebula fusca limitata, ornatus; femora antica a 
supero visa recta vel subrecta, in margine exteriore spinis 
quinque, preter spinam lobi genicularis, armata; pedes 
posteriores, presertim postici, longi; femora intermedia 
femoribus anticis longiora, postica pronoto longiora; tibia 
posteriores et articulus primus tarsorum posteriorum 
subtus distincte spinulosi. — 33. Ischnomantis STÅL. 


SA. Membrana analis elytrorum tota vel maximam ad 
partem nigra vel violaceo-nigra; lamina supraanalis trian- 
gularis, haud elongata; lobus anticus pronoti pone me 
dium utrimque leviter sinuatus; ala fuscescentes, campo 
radiali prope apicem macula pallida, antice posticeque 
nebula fusca limitata, notato; pedes graciles longi; fe- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 10. 33 


74 (69). 


75 (80). 


26 (07) 


HT 


mora antica in margine exteriore quadrispinosa: femora 
intermedia femoribus anticis longiora, postica pronoto 
longitudine subeaequalia; tibixe posteriores et articulus 
primus tarsorum posteriorum subtus denticulati. — 34. 
Deiphobe STåL, N. G. 


AP. Caput parte supracoxali pronoti haud vel parum 
latius; pars intraocularis summi capitis ampliatione supra- 
coxali pronoti haud vel vix latior; summum caput di- 
stincte elevatum, lobis lateralibus oculos versus distin- 
ctissime declivibus; margines laterales pronoti apud fe- 
minas per totam longitudinem dentati; coxe posteriores 
breves, crassi vel crassiusculi: membrana analis elytrorum 
tota vel maximam ad partem nigra vel nigro-violacea. 


AP. Margo posticus clypei frontalis in medio magis 
minusve distincte rotundatus vel angulum rotundatum 
formans; pars verticalis capitis haud vel minus depressa: 
tempora saltem apicem versus nonnihil obliqua; summum 
caput obtuse teres, lobo medio ad latera lobis lateralibus 
haud altiore, ab his sulco obsoletiore separato; stigma 
elytrorum pallescens; membrana analis magna. 


2. Corpus fortissime elongatum; caput transversum; 
vertex minus tumescens; lobus medius summi capitis trun- 
catus; clypeus frontalis latissimus, brevis, basi in medio 
minus distincte rotundatus, anterims haud tuberculatus ; 
oculi gibbosi; carina pronoti feminarum minus distincta; 
lamina supraanalis longissima, lanceolata; segmentum 
ventrale ultimum feminarum inerme; femora antica gra- 
cilia; elytra sensim leviter rotundato-angustata; vena analis 
leviter abbreviata; membrana analis magna. — 35. JFEre- 
moplana STÅL. 


AL. Corpus modice vel minus fortiter elongatum; caput 
haud transversum; vertex tumescens; summum caput inter 
oculos sensim obtuse rotundatum; oculi os versus haud gib- 
bosi; clypeus frontalis minus latus et minus brevis, basi 
in medio distinctius rotundatus vel rotundato-angulatus:; 
margines laterales pronoti in utroque sexu per totam 
vel fere totam longitudinem dentati; carina pronoti 
feminarum distinctissima; lamina supraanalis minus louga; 
femora antica haud gracilia. 


SP. OClypeus frontalis anterius tuberculo destitutus: 
elytra alaeque utriusque sexus abbreviata, illa pone me- 
dium sensim oblique rotundata-angustata, marginibus ex- 
teriore et interiore sensim convergentibus; campus analis 
longe versus apicem elytrorum continuatus, membrana 
anali duplo longior, cum campo radiali partim confusus, 
vena anali fortiter abbreviata; articulus primus tarsorum 


2 


2 


34 


FIS). 


80 (75). 


81 (66). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


posteriorum subtus inermis; segmentum ventrale ultimum 
feminarum inerme. — 36. Bolivaria STåL, N. G. 


FP. OClypeus frontalis anterius tuberculo parvo obtusis- 
simo instructus; elytra aleque marium completa, femi- 
narum abbreviata; elytra feminarum apice obtusissime 
rotuntata, marginibus exteriore et interiore pone mem- 
branam analem parallelis vel subparallelis; campus analis 
elytrorum feminarum minus longe versus apicem elytro- 
rum extensus, apice angustatus, vena anali leviter abbre- 
viata; articulus primus tarsorum posteriorum subtus spinu- 
losus; segmentum ventrale ultimum feminarum disco lobis 
duobus acuminatis, spiniformibus, retrorsum productis, 
instructum. — 37. HFischeria SAUss 


9. Clypeus frontalis fortiter transversus, brevissimus, 
marginibus antico et postico parallelis vel subparallelis, 
hoc elevato, recto vel levissime rotundato; caput leviter 
transversum, lobo medio summi capitis lobis lateralibus 
nonnihil altiore, subtruncato; pars verticalis capitis de- 
pressa, vertice temporibusque in eodem plano jacentibus; 
oculi os versus leviter gibbosi; carina pronoti distincta; 
elytra feminarum = sensim oblique rotundato-angustata, 
marginibus sensim convergentibus; vena analis libere ex- 
currens, haud abbreviata; membrana analis maxima; sti- 
gma fuscum; tarsi posteriores subtus spinulosi. — 38. 
Sphendale Står, N. G. 

FP. Lobi apicales coxarum anticarum typice contigui 
vel fissuram angustissimam linearem amplectentes, raris- 
sime sensim divergentes!) et sinum distinetum ample- 
ctentes; clypeus versus medium haud vel leviter transversim 
elevatus; elytra et ale feminarum raro fortius abbreviata; 
ramus ulnaris primus numquam longe versus apicem elytri 
excurrens; tibixe posteriores subtus rarissime spinulosae; 
campus costalis elytrorum utriusque sexus coloratus et 
opacus vel saltem anterius macula vel vitta, fusca vel 
nigra, notatus, rarissime?) totus subhyalinus; venae analis 
et axillaris elytrorum plerumque prope apicem campi 
analis cum margine ulnari confluentes; membrana analis 
rarissime nigricans?) plerumque decolor et hyalina, magna 
vel majuscula; campus radialis alarum prope apicem ma- 
cula pallida, fusco-limitata, plerumque destitutus; ramus 
ulnaris primus elytrorum plerumque furceatus vel ramosus; 
femora antica extus quadrispinosa, spinis discoidalibus 
quattuor, anterioribus tribus in seriem rectam dispositis; 
femora posteriora plerumque spina geniculari instructa.?) 


1) Callimantis, species quzedam Manteos. 

2) Stagmomantis, an omnes species? 

3) Deroplatys 92 et Phasmomantis. 

2) Exceptiones prabent Mantis, Statilia, Phasmomantis et species quzedam 
Stagmomanteos; spina genicularis variabilis in Archimanti et Pseudomanti. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0O 10. 35 


82 (83). 


83 (82). 


84'(99). 


85 (88). 


FP. Pronotum, elytra et ale sexuum valde difformia; 
pronotum per totam longitudinem fortissime laminato- 
ampliatum, lobo postico anterius leviter gibboso, sat 
longo; summum caput truncatum vel obtusissime rotun- 
datum; clypeus frontalis leviter transversus, oculis angu- 
stior; oculi magni, a facie visi lati; elytra dense reticu- 
lata; venze radialis exterior et intermedia elytrorum basin 
versus (S) vel per fere totam longitudinem contiguza vel 
subeontiguze, illa apud feminas tota recta; ramus ulnaris 
primus elytrorum simplex; membrana analis feminarum 
magna parte nigricans; campus radialis alarum apice 
fortiter productus, parte produeta sexuum difformi; fe- 
mora antica longa, femoribus posterioribus longiora, po- 
steriora subtus ad apicem lobata; tibize anticae extus ty- 
pice spinis novem armata. — (Gen. 39.) 39. Deroplatys 
WEsSTW. 


FP. Pronotum sexuum conforme, apud feminas tamen 
nonnihil robustius, raro per maximam partem longitu- 
dinis, numquam per totam longitudinem, fortiter ampli- 
atum; vena radialis exterior et intermedia per totam 
longitudinem vel per maximam partem longitudinis di- 
stantes, basin versus magis appropinguate vel subcon- 
tiguxe; ramus ulnaris primus elytrorum typice furcatus 
vel ramosus; membrana analis elytrorum rarissime nigri- 
cans; lamina supraanalis plerumque brevis, transversa; 
femora antica extus quadrispinosa. 


2. Genera orbis antiqui; vena radialis interior elytrorum 
pone stigma saepe furcata vel ramosal); clypeus fron- 
talis basi in medio haud emarginatus; membrana analis 
elytrorum hyalina, decolor vel levissime infuscata; ala in 
campo radiali prope apicem macula violaceo-nigricante 
destitute, campo anali macula magna violacea vel fasciolis 
flavis coriaceis opacis numquam ornato; lobi apicales coxa- 
rum anticarum contigui vel subceontigui, raro sensim 
leviter divergentes et emarginaturam acutangulum ample- 
etentes; femora postica plerumque spina geniculari in- 
structa. — (Gen. 40—47, Mantis et affinia.) 


FP. Femora  antica gracilia,  tibiis, :preter unguem api- 
calem, plus duplo longiora, sulco ungulari a basi quam 
ab apice femorum distinctissime longius remoto, pone 
medium femorum posito; vena ulnaris alarum pone me- 
dium vel propius apicem furcata; clypeus frontalis plus 
duplo latior quam longior; tibise antice, extus spinis se- 


!) Exceptiones prabent genera qusedam, in quibus femora antica tibiis plus 
duplo longiora sunt vel in quibus spinze discoidales femorum anticorum duga anticae 
iongitudine zequales vel antica sequente longior et robustior; in speciebus generis 
Mantis et in Hierodulis australicis vena radialis interior variat simplex vel 


furcata. 


36 


86 (87). 


87 (86). 


388 (85). 


89 (92). 


JOEL: 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


ptem armatze; pronotum gracile vel graciliusculum ; arti- 
culus primus tarsorum posticorum articulis reliquis simul 
sumtis longior vel haud brevior. (Gen. 40—41.) 


>? Corpus valde elongatum, gracillimum; caput trans- 
versum; oculi fortiter prominuli, gibbosi: clypeus fron- 
talis fortiter transversus; pronotum maxime elongatum, 
lobo antico longo, lobo postico longissimo, anterius leviter 
tumescente, carinato, coxis anticis multo longiore: femora 
posteriora spina geniculari instructa, lobo postico pronoti 
breviora. — 40. Fuchomena!) Sauss. 


F?. Corpus modice elongatum, graciliusculum ; caput le- 
viter vel minus fortiter transversum; oculi os versus haud 
vel levissime gibbosi; clypeus frontalis minus fortiter 
transversus, plus duplo vel vix triplo latior quam lon- 
gior; pronotum minus elongatum, lobo antico medioeri, 
lobo postico carimato, anterius haud gibboso, coxis anticis 
longitudine subaequali; femora posteriora spina geniculari 
destituta, postica lobo postico pronoti longiora. — 41. 
Statilia Står, N. G. 


SP. Femora antica tibiis numquam plus quam duplo 
longiora, suleo ungulari in medio vel ante medium femo- 
rum posito, a basi et ab apice femorum z2eque longe re- 
moto, vel plerumque ad basin quam ad apicem magis 
appropinguata. 


SF. Typus australicus; spina discoidales femorum anti- 
corum du&e antice longitudine 2quales?) vel antica 
sequente longior et robustior; clypeus frontalis fere triplo 
vel plus triplo latior quam longior; elytra et ale marium 
completa magna parte decolora; elytra et ale feminarum 
quam in plurimis speciebus generum Manti affinium for- 
tius abbreviata; vena ulnaris alarum utriusque sexus 
typice, et saltem in una ala, pone medium vel propius 
apicem furcata vel uniramosa; spina genicularis femo- 
rum posteriorum parva vel nulla; pronotum angustum;: 
sinus temporalis oculorum distinctus: oculi os versus 
gibbosi vel subgibbosi. — (Gen. 42—43.) 


FP. Clypeus frontalis fortissime transversus; gena prope 
os sat fortiter angustate; lobus posticus pronoti coxis 
anticis multo longior; campus costalis elytrorum magna 
parte hyalinus, anterius niger et opacus; abdomen utrius- 
que sexus lineare vel sublineare, segmentis dorsalibus, 
exceptis apicalibus, subquadratis, fere aeque longis ac latis; 
cerei longi, compressi, lati; spinee discoidales duz antice 


!) Species typicse hujus generis mihi ignotze. v 
2) Quod nonnihil variat. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 10. 37 


2190). 


92: (89). 


93 (98). 


94 (95). 


95 (94). 


femorum anticorum inzequales, antica adjacente longior 
et validior.!) — 42. Archimantis SAUSS. 


FP. Clypeus frontalis minus fortiter transversus, vix 
triplo latior quam longior; lobus posticus pronoti coxis 
anticis vix vel paullo longior; campus costalis elytrorum 
coloratus, opacus, basi haud niger; abdomen apud feminas 
ampliatum, segmentis, dorsalibus omnibus utriusque sexus 
transversis: cerci mediocres, teretes; spinse discoidales duze 
antice femorum anticorum longitudine typice equales, 
quod tamen nonnihil variat. — 43. Pseudomantis SAUSs. 


FP. Typus africano-asiaticus; spin&e discoidales tres 
anteriores femorum anticorum longitudine sensim decre: 
scentes, antica reliquis typice brevior, spina due antice 
rarissime”?) longitudine 2equales vel subequales, in quo 
casu ramus ulnaris alarum ante medium furcatus et cly- 
peus frontalis longus, haud vel levissime transversus; 
elytra et ale feminarum plerumque leviter abbreviata; 
vena ulnaris alarum plerumque ante medium vel a medio 
furcata?), typice ramos saltem duos emittens; clypeus 
frontalis raro fortius transversus. — (Gen. 44—47.) 


AP. Femora posteriora spina geniculari armata; lobus 
posticus pronoti apud mares mihi cognitos carina nulla 
vel obsoleta et abbreviata, apud feminas carina distin- 
ctissima subpercurrente instructus. 


sF2.  Clypeus frontalis longitudine valde varians, fere 
duplo vel plus duplo latior quam ad latera longior, le- 
viter vel levissime elevatus, nullibi marginatus; vertex 
leviter vel levissime reversus; planum verticis cum plano 
elypei frontalis angulum obtusissimum vel nullum for- 
mans; ramus anterior ven&e ulnaris alarum per totam vel 
fere totam longitudinem recta et cum margine interiore 
are& radialis parallela; area radialis alarum apice plerum- 
que fortiter producta, parte producta plerumaue (apud 
mares omnes?) longiore quam basi latiore, inter venas 
longitudinales irregulariter vel duplici serie reticulata; sinus 
temporalis oculorum distinctus vel distinetiuseulus. — 44. 
Tenodera BURM. 


FP. Clypeus frontalis numquam "plus quam duplo latior 
quam longior, sepe vix vel leviter transversus, supra 
superficiem partium adjacentium capitis distincte elevatus, 
basi et lateribus, vel saltem basi, marginatus; vertex for- 
titer vel fortissime reversus; planum verticis eum plano 
elypei frontalis angulum leviter obtusum vel fere rectum 
formans. 


') Conf. genus Thespis (Angela.) 
?) In speciebus quibusdam Hierodule. 
”) In speciebus quibusdam Manteos pone medium furcata. 


38 


ICT): 


97:96): 


93 (93). 


99 (84). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


SP Vertex minus fortiter reversus; planum verticis 
cum plano clypei frontalis angulum obtusiorem formans; 
elytra aleque sexuum subconformia, apud feminas quam 
apud mares nonnihil latiora; campus radialis alarum apice 
sat productus, parte apicali inter venas longitudinales 
quattuor interiores venis transversis numerosis, dense po- 
sitis, areolas angustissimas formantibus, instructa; ramus 
primus vene ulnaris alarum cum margine interiore campi 
radialis sensim convergens, apicem versus ad hunc mar- 
ginem sat appropinquatus; clypeus frontalis fere duplo 
latior quam longior. — 45. Polyspilota BURM. 


FP. Vertex fortiter reversus; planum verticis cum plano 
clypei frontalis angulum subrectum vel leviter obtusum 
formans; clypeus frontalis vix vel leviter transversus; 
sinus temporalis oculorum nullus vel obtusissimus; elytra 
et ale sexuum distinetius difformia, apud feminas latiora, 
campo costali elytrorum feminarum longe ultra medium 
lato; campus radialis alarum apice magis minusve pro- 
ductus, ibidem inter venas quattuor interiores biseriatim 
reticulatus, vel venis transversis minus dense positis, qui- 
busdam saltem venula longitudinali conjunctis, instructus; 
ramus primus vena ulnaris alarum per totam vel maxi- 
mam partem longitudinis cum margine interiore campi 
radialis parallela vel subparallela, apicem versus ad eun- 
dem marginem haud fortius appropinquata. — 46. Hiero- 
dula BURM. 


AP. Femora posteriora spina geniculari destituta; lobus 
posticus pronoti in utroque sexu carina instructus, carina 
apud mares minus distineta quam apud feminas; clypeus 
frontalis longitudine varians, haud plus quam duplo latior 
quam longior; vertex modice reversus; oculi ad tempora 
haud vel leviter sinuati; elytra et ale sexuum subcon- 
formia; campus radialis alarum sat productus, apice inter 
venas irregulariter vel duplici serie reticulatus; ramus pri- 
mus vene ulnaris et margo interior campi radialis ala- 
rum paralleli vel subparalleli, distantes. — 47. Mantis Lin. 


AP. Genera americana; vena radialis interior elytrorum 
typice simplex, in maribus iuterdum fortuito furcata; cly- 
peus frontalis transversus, latitudine varians, basi in me- 
dio saepe leviter sinuatus vel ibidem anguste subtruncatvs; 
membrana analis elytrorum feminarum tota vel partim fla- 
vescens et opaca, vel fasciolis vel venis flavescentibus 
instructa; ale in campo radiali prope apicem macula 
violaceo-nigricante interdum ornatza, campo anali, saltem 
apud feminas, fasciolis flavescentibus opacis vel macula 
magna obscure violacea notato; vena ulnaris alarum sim- 
plex vel a medio vel propius apicem furcata; elytra et 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 10. 39 


200 (103). 


101 (102). 


102 (101). 


103 (100). 


104 


(5). 


ale sexuum sat difformia, apud feminas magis minusve 
abbreviata, apicem abdominis haud attingentia; femora 
posteriora spina geniculari plerumque destituta. — (Gen. 
48—50, Stagmomantis et affinia.) 


AP. Corpus modice elongatum, minus gracile; mem- 
brana analis elytrorum haud violacea; ale in campo 
anali macula magna obscure violacea destitutae; abdo- 
men feminarum fortius ampliatum, segmentis fortiter 
transversis. 


FA? Vene analis et axillaris elytrorum sensim diver- 
gentes, ad marginem interiorem elvtri libere excurrentes; 
membrana analis elytrorum parviuscula, brevis; lobi 
apicales coxarum anticarum fortiter divergentes et simum 
subobtusangulum amplectentes; femora posteriora spina 
geniculari instructa; lamina supraanalis triangularis, lon- 
gior quam latior. — 48. -Callimantis STÅL, N. G. 


FP. Vena analis et axillaris elytrorum posterius non 
nihil convergentes, illa leviter abbreviata vel ad mar- 
ginem exteriorem campi analis excurrens; membrana 
analis elytrorum magna, longa; lobi apicales coxarum 
anticarum contigui vel levissime divergentes et fissuram 
angustissimam amplectentes; femora posteriora spina ge- 
niculari plerumque destituta; lamina supraanalis trans- 
versa. — 49. Stagmomantis SAuss. 


AA. Corpus fortiter elongatum, gracile:; clypeus frontalis 
brevis; lobus posticus pronoti carinatus; membrana analis 
elytrorum magna parte obscure violacea; ale in campo 
anali macula magna obscure violacea ornate; abdomen 
feminarum leviter ampliatum; lamina supraanalis longior 
quam latior? femora posteriora spina geniculari desti- 


tuta. — 50. Phasmomantis SAUSS. 


AP. Spina marginis exterioris tibiarum anticarum sexta 
ab apice spinis reliquis, apicali excepta, longior, spina 
apicalis ejusdem marginis longa, spina adjacente saltem 
duplo longior; caput transversum, depressum; lobi late- 
rales summi capitis magis minusve tumescentes; clypeus 
frontalis fortiter transversus, brevis, basi in medio ob- 
tuse rotundatus, ad latera brevissimus; oculi fortiter 
tumidi et prominuli, sinubus temporali et genali distinctis; 
pronotum breve vel leviter elongatum, dorso depressiu- 
sculum, lobo postico pone medium depressiore, carina 
nulla vel obsoletiusceula instructo; venee radiales exterior 
et intermedia elytrorum per totam longitudinem distincte 
distantes; ven&e analis et axillaris libere excurrentes vel 
apicem versus confluentes; membrana analis elytrorum 
parva vel mediocris; coxe antice a latere visi sensim 
angustati, intus convexiusculi, lobis apicalibus fortiter 


40 


105 (106). 


106 (105). 


TOVE (4): 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


divergentibus et sinum obtusum amplectentibus; femora 
antica pronoto haud breviora, prope basin latissima, 
extus spinis sat longis quattuor, preter spinam lobi 
genicularis, armata, spinis discoidalibus quattuor pr&e- 
dita, sulco ungulari ad basin appropinquato; femora po- 
steriora basin versus sensim crassiora, compressiuscula; 
articulus primus tarsorum posticorum longus; femora 
posteriora longitudine 2equalia vel subaequalia. — (Gen. 
51—52, Gonatista et affinia.) 


FP? Gene infra medium subito maxime angustatae; 
sinus genalis tantum ad medium oculorum extensus; 
lobus posticus pronoti anterius utrimque distincte ob- 
tuse impressus; ramus ulnaris primus elytrorum bira- 
mosus: vene analis et axillaris elytrorum prope apicem 
in unam, versus marginem ulnarem campi analis ductam, 
conjunctae; vena ulnaris alarum ramosa; femora antica 
superne compressa; femora posteriora spina geniculari 
destituta; tarsi postici femoribus posticis breviores; latera 
segmentorum  abdominis magis minusve ampliata. — 
51. Gonatista Sauss. 


2. Gene os versus sensim angustate; sinus genalis 
per maximam partem longitudinis oculorum extensus; 
lobus posticus pronoti anterius utrimque haud nisi ob- 
soletissime impressus; ramus ulnaris primus elytrorum 
simplex vel uniramosus; venae analis et axillaris libere 
excurrentes, analis interdum abbreviata; vena ulnaris 
alarum simplex; femora antica superne haud vel levis- 
sime compressa; femora posteriora spina geniculari in- 
structa; latera segmentorum abdominis haud ampliata. 
— 52. Liturgusa SAUss. 


FP. Area analis alarum fasciis vel maculis transversis ob- 
scure violaceis, que venis transversis destitute sunt, 
ornata; corpus elongatissimum, gracillimum; caput for- 
titer transversum, pronoto multo latius; summum caput 
baud vel levissime elevatum; clypeus frontalis brevis- 
simus, haud bene diseretus; oculi fortiter gibbosi et 
prominuli, sinu temporali distincto; gene os versus for- 
titer angustatae; pronotum elongatissimum, supra coxas 
levissime ampliatum, lobo antico longo, carina longitu- 
dinali, fere usque ad apicem continuata et anterius di- 
stinctiore, instructo, lobo postico tectiformi vel subtecti- 
formi, longissimo; elytra et ale sexuum difformia, api- 
cem abdominis haud attingentia, apud feminas modice 
abbreviata; ramus ulnaris primus elytrorum furcatus; 
vene analis et axillaris elytrorum libere excurrentes, 
illa sat fortiter abbreviata; membrana analis parva, fusca 
vel violaceo-fusca; vena ulnaris alarum simplex; pedes 
gracillimi; coxee antice lobo postico pronoti multo bre- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 41 


108 (3). 


VO9F(CPTL2: 


110 (111). 


GO). 


viores, lobis apicalibus fortiter divergentibus; femora an- 
tica gracilia, prope basin latissima, hinc sensim gracile- 
scentia, tibiis circiter triplo longiora, extus quadrispinosa, 
spinis discoidalibus quattuor armata; spin discoidales 
tres antice in seriem curvatam dispositae, spina inter- 
media in margine interiore femorum posita, spina antica 
spina sequente longior; tibia antice extus spinis quin- 
que armata; tarsi antici medium femorum anticorum 
attingentes vel subsuperantes; femora posteriora spina 
geniculari parviuscula armata; tibia posteriores femo- 
ribus longiores; tarsi posteriores proportionaliter breves, 
articulo primo longo; cerei latissimi, laminati. — (Gen. 
d3) 53. Thespis SERV., STÅL (= Angela SERV.) 


SF? Femora antica spinis discoidalibus tantum tribus 
et in margine exteriore spinis quinque, prater spinulam 
lobi genicularis, armata; clypeus frontalis fortiter trans- 
versus, brevis vel brevissimus; oculi modice prominuli, 
sinu temporali distincto; lobi apicales coxarum antica- 
rum divergentes: ramus ulnaris primäs elytrorum fur- 
catus vel ramosus; ven&e analis ct axillaris elytrorum 
libere excurrentes. — (Gen. 54—56, Coptopteryx et 
affinia.) 


SP. Elytra et ale sexuum difformia, marium completa, 
hyalina tota vel maximam ad partem; elytra feminarum 
fortiter abbreviata, subtus partim nigra; ale feminarum 
nulle; summum caput sensim rotundatum; pronotum 
longum vel longiusculum, apud feminas margine denta- 
tum, lobo postico feminarum carina distinctissima in- 
structo; lamina supraanalis haud brevis. 


2. Corpus elongatissimum, gracile; anteune fortiter 
inerassate; pronotum longissimum, lobo postico coxas 
anticas multo longiore; femora antica gracilia. a basi 
sensim levissime gracilescentia, tibiis plus duplo lon- 
giora; tibige antice extus spinis decem vel duodecim 
instructe; femora posteriora spina geniculari destituta; 
cerei longi; lamina supraanalis magna, longior quam 
latior; clypeus frontalis brevissimus, haud diseretus. — 
34. Brunneria SAUSs. 


FP. Corpus modice elongatum et gracile; antennee graciles; 
pronotum leviter elongatum, lobo postico coxis posticis 
longitndine subequali; femora antica modice incrassata, 
ante sulcum ungularem basin versus sensim angustata, 
tibiis, excepta ungue, vix duplo longiora; tibia anticae 
extus spinis sex—novem armata; femora posteriora spina 
geniculari instructa; cerci mediocres; lamina supraanalis 
minus longa, subtransversa. — 55. Coptopteryz SAuss. 


42 


112 (1209): 


113 (2); 


4 (119): 


115 (113). 


LOL TT): 


TP 0L16) 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


9. Elytra et ale apicem abdominis attingentia, opaca, 
colorata, illa subtus haud nigra; summum caput sat 
elevatum, lobo medio truncato vel subsinuato; pronotum 
breve, denticulis marginalibus destitutum, 1lobo postico 
carina obtusa instructo; cox&e anticx pone pronotum 
extendenda, pronoto longitudine zequales, basin versus 
subtetragonza; femora antica prope basin latissima, sulco 
ungulari prope basin posito; tibie antice extus spinis 
cireiter tredecim instructae; femora postica spina geni- 
culari predita; cerci medioeres; lamina supraanalis 
transversa. — 56.  ZTithrone Står, N. G. 


SP. Tibir antice extus quam in plurimis hujus subfamilia 
speciebus spinis numerosioribus, typice saltem quindecim, 
armate, intus quoque spinis saltem totidem instructa: 
clypeus frontalis sat fortiter transversus; pronotum elon- 
gatum; lobus posticus pronoti carina nulla, vel obsoleta 
et magnam ad partem obliterata, instructus: elytra et 
ale sexuum difformia, apud mares tota vel maxima 
parte decolora et hyalina, apud feminas modice abbre- 
viata, magis minusve colorata vel picturata; ramus ul- 
naris primus elytrorum furcatus vel ramosus; abdomen 
feminarum  latum; pedes posteriores pilosule vel setu- 
lose; femora antica extus plerumque spinis quinque vel 
sex, preter spinam lobi genicularis interdum deficien- 
tem, armata: femora postica!) spina geniculari instructa; 
pronotum supra coxas leviter vel levissime ampliatum, 
lateribus per majorem partem -longitudinis numquam 
fortius dilatatis; genera americana, mihi parum cognita. 
— (Gen. 57—60, Photina et affinia.) 


FP. Lobi apicales coxarum anticarum contigui vel 
leviter distantes et fissuram angustam, ubique seque la- 
tam, amplectentes. 


A Femora antica spinis discoidalibus quattuor in- 
structa; elytra marium decolora, campo costali leviter 
colorato, pellucido; vena analis et axillaris elytrorum 
ad marginem ulnarem cawmpi analis ductze. 


AA. Femora antica in margine exteriore spinis sex ar- 
mata; margines laterales pronoti anguste laminato-dila- 
tati; vena radiales dur exteriores elytrorum usque a 
basi distincte distantes; elytra et ala densius reticulata, 
illa inter venas principales pone medium areolis dupliéi 
vel triplici serie positis reticulata; antenna simplices. 
— 57. Macromantis SAuss. 


A. Femora antica in margine exteriore spinis tantum 
quattuor armata: margines laterales pronoti haud lami- 


1) An etiam in ÅArdesca? 


BIHANG TILL 


USNTLG) 


119 (114). 


12077 (1): 


121 (128). 


122 (125). 


K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 43 


nati; venee radiales dux exteriores elytrorum minus di- 
stantes, basin versus subcontigus: elytra et ala remo- 
tissima reticulata, inter venas principales venis trans- 
versis remotis simplicibus instruecta; area radialis alarum 
apice uaonnihil densius reticulata; antenne breviter sub- 
pectinata; cerci mediocres. — 58. Ardesca STÅL, N. G. 
2 Femora antica spinis discoidalibus tantum tribus 
instructa, in margine exteriore spinis quinque armata: 
vena axillaris elytrorum libere excurrens, vena analis 
abbreviata vel ad marginem exteriorem area analis ex- 
currens. — 59. Cardioptera BURM. 

FP. Lobi apicales coxarum anticarum sensim fortiter 
divergentes, sinum rectangulum vel subobtusangulum am- 
plectentes; elytra et ale marium. tota hyalina et deco- 
lora, remote reticulata; vense analis et axillaris libere 
excurrentes; ale maris angustae, margine costall apice 
fortiter curvato; femora antica spinis discoidalibus quat- 
tuor, anterioribus in seriem curvatam dispositis, instructa, 
in margine exteriore spinis quinque vel sex, preter spi- 
nam lobi genicularis, armata. — 60. Photina BURM. 
AP. Coxe antice apice superne subito distincte am- 
pliatae, parte ampliata lobum rotundatum vel triangularem 
formante; elytra (plerumque) pilosula et ciliata; pedes 
(plerumque) dense pilosuli vel setulosi; stigma angustissi- 
mum, longum, lineare, ad basin elytri sat appropinquatum, 
ramum ulnarem primum plerumque attingens; femora an- 
tica in margine exteriore spinis haud ultra quattuor armata, 
spinis discoidalibus plerumque quattuor instructa; fe- 
mora posteriora spina geniculari destituta; tibia antica 
extus spinis haud ultra octo armate; ven due ex- 
teriores elytrorum per totam vel fere totam longitudi- 
nem distincte distantes; elytra aleque magis minusve 
saturate colorata, pellucida, haud vitrea; Vence analis et 
axillaris alarum libere excurrentes. raro prope apicem 
in unam conjuncte; membrana analis elytrorum parva 
vel parviuscula; articulus primus tarsorum posticorum 
longus; genera americana adhuc parum cognita; feminee 
generum plurimorum ignote, saltem in generibus qui- 
busdam apterx. — (Gen. 61-—67, Miopteryz, Oligonyx 
et affinia.) 


A. Lamina supraanalis transversa vel subtransversa; corpus 
modice elongatum; prouotum breve vel breviusculum; 
oculi os versus leviter vel minus fortiter gibbosi; vena 
analis elytrorum haud abbreviata vel cum vena axillari 
confluens; elytra aleque apicem abdominis superantia; 
coxe antice lobo postico pronoti longiores; femina 
ignote. 

FS. Spinge omnes marginis interioris tibiarum antica- 
rum in seriem continuam rectam, marginem ipsum in- 


44 


123 (124). 


124 (123). 


125 (122). 


126 (127). 


127 (126). 


- 


ov 


8 (121). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


feriorem occupantem, posita; tibix antice extus spinis 
septem vel octo armate; vene radiales duse exteriores 
elytrorum quam in plurimis Mantodeis magis distanies; 
ale campo radiali lato, vena ulnari furcata vel ramosa, 
ramo exteriore apicem versus sat curvato. 


S. Summum caput utrimque versus oculos sensim 
nonnihil declive; clypeus frontalis brevis, fortius trans- 
versus; frons inermis; venca analis et axillaris elytrorum 
libere excurrentes; ale anguste. — 61. Miopteryz 
SAUSS. 


FS. Summum caput latissime truncatum, ad oculos su- 
bito declive; ecivpeus frontalis angustiusculus, leviter 
transversus; tuberculum ocelligerum anticum pone ocel- 
lum in spinam elevatum; venae analis et axillaris ely- 
trorum prope apicem in unam conjunete; ale minus 
anguste. — 62. Pseudomiopteryx SAUSS. 


FS. Spina apicalis lateris interioris tibiarum anticarum 
a margine inferiore remota, dorsum versus inserta;, lobi 
laterales summi capitis elevati, lobo medio altiores, 
lobus medius truncatus; ven& radiales exteriores elytro- 
rum minus distantes; ramus exterior vene ulnaris ala- 
rum recta vel leviter curvata; pronotum diametro trans- 
verso capitis haud multo longius. 


FA. Ocelli mediceres; antennarum articuli sensim non- 
nihil incrassati, verticillati; tibia anticae in margine ex- 
teriore spinis circiter sex, plurimis parvis, apicali reli- 
quis majore, armatae; spina discoidales tres anteriores 
femorum anticorum in seriem rectam disposita; tibia 
intermedix femoribus nonnihil breviores, posticx femo- 
ribus fere longiores, imermes; tarsi postici tibiis posticis 
uonnihil breviores; abdomen -—? — 63. Bantia STÅL, N.G. 


AA. Ocelli maximi; antenn&e serratae, articulis apicem 
versus sensim fortiter ampliatis, nudis? tibie antice in 
margine exteriore spina apicali magna armate, praeterea 
subinermes, nec nisi denticulis nonnullis minutissimis, 
obsoletissimis. 2gerrime distinguendis, instructa; spina 
discoidales duz& anteriores femorum anticorum trans- 
versaliter juxtapositae; tibia posteriores femoribus multo 
breviores, superne in margine exteriore spinis duabus 
vel tribus distinctissimis armate; tarsi posteriores lon- 
gissimi, tibiis multo longiores: elytra et pedes nuda? 
— 64: Astape STÅL, N.. G. 


FP.  Mares. alati, femina apterae; lamina supraanalis 
acute triangularis, multo longior quam basi latior; cor- 
pus angustum, elongatum vel elongatissimum; oculi 
fortiter prominuli, os versus fortiter gibbosi; ven: analis 
et axillaris elytrorum libere excurrentes, illa sat fortiter 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 45 


129 (130). 


130 (129). 


131 (132). 


132 (131). 


abbreviata. hc posterius vel pone medium ad mar- 
ginem exteriorem (ulnarem) campi analis magis appro- 
pinquata; lobus anticus pronoti longus, apice depressus, 
in parte basali fortius angustatus, dein sensim leviter 
angustatus vel lateribus parallelis instructus; saummum 
caput truncatum, lobis lateralibus sape elevatis; vena 
ulnaris alarum simplex vel uniramosa; femora antica 
gracilia, tibiis plus duplo longiora; habitus singularis. 


SP. Tibice antie in margine exteriore spinis nonnullis 
distinetis, haud ultra quinque, armate, in margine in- 
teriore quoque spinis nonnullis instructae, spin omnes 
marginis interioris in seriem rectam, marginem ipsum 
occupantem, disposita, spina apicalis raro a margine 
leviter remota; vena radialis interior elytrorum sat longe 
ab apice furcata; ramus ulnaris primus elytrorum sim- 
plex; vene transverse elytrorum tote pallide. — 65. 
Musonia STAL (= Thespis SAUSs.) 


FP. Tibix antice in margine exteriore preter spinam 
apicalem distinetissimam spinis destitutae, in margine 
exteriore spinis duabus vel una armatze, preterea ad un- 
guem spina vel dorsali vel laterali, a margine inferiore 
tamen remota, instructa; vena radialis imterior elytrorum 
typice simplex; ramus ulnaris primus elytrorum prope 
basin typice furcatus; vene transverse elytrorum ad 
venas principales, vel ubi ex his venis emittuntur, fu- 
sciores et crassiores; lobi laterales summi pcapitis, in 
mihi cognitis, magis minusve elevati; femora antica in 
margine interiore, preeter spinam lobi apicalis, spinis 
haud ultra septem armata. 


SP. Tibie antice ungui apicali longiores, in margine 
interiore spinis duabus, et preterea in latere interiore 
ad unguem spina, a dorso remota, armatae; femora an- 
tica coxis anticis mnonnihil longiora; femora antica in 
margine exteriore spinis quattuor instructa, in margine 
interiore spinis septem mediocribus vel parvis armata, spi- 
nis duabus apici proximis sat distantibus, spinis quattuor 
anterioribus alternis majoribus, alternis minoribus; spina 
discoidales femorum anticorum plerumque quattuor. — 
66. Oligonyx Sauss. 

FP. Tibixe antice brevissime, in marginibus inferi- 
oribus spina tantum unica apicali vel subapicali armat2, 
preterea in dorso ad unguem spina sat magna instructee; 
unguis apicalis tibia ipsa longior vel fere longior; fe- 
mora antica coxis anticis longitudine 2aqualia, in mar- 
gine exteriore spina unica ab apice longe remota ar- 
mata, in margine interiore spinis sex, alternis majoribus, 
quinta ab apice longissima, armata, spinis discoidalibus 
tribus. — 67. Thesprotia STAL. 


46 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


ARRIA STAL. 


1. ÅA. cinctipes STÅL. — Fusco-grisea; pronoto fusco-con- 
sperso; pedibus fusco-annulatis; elytris infuscatis, pone medium 
macula fusciore notatis; alis sordide hyalinis, campo radiali apicem 
versus fusco-consperso. &. Long. corp. 37, pron. 74, lob. ant. 
pron. 3, elytr. 30, alar. 29; cox. ant. 53, fem. ant fi tbirant 
3, fem. interm. 71, fem. post. 8, tars. post. 7, Lat. cap. 4; pron. 
23, elvtr. 53, alar. 11, fem: ant. 14 mill. 


Patria: India orientalis. (Mus. Holm.) 


FRAN Ad 


Clypeus froutalis fere quadruplo latior quam longior, leviter 
arcuatus, maculis duabus fuscis distantibus, basin attingentibus, no- 
tatus. - Pronotum marginibus lateralibus per totam longitudinem 
denticulis distinctissimis obtusiusculis, fuscis, remote armatis; lobo 
postico carina subtili instructo; ampliatione supracoxali distincta, 
brevi; lobo antico fere duplo longiore quam latiore, lateribus pa- 
rallelis, postice divergentibus. Elytra et ale longa, angusta; illa 
imfuscata, maculis obsoletis pallidioribus conspersa, campo costali, 
macula pone medium posita, maculisque minutis vel lineolis vena- 
rum longitudinalium fuscioribus; vena radiali interiore posterius 
ramos duos vel unum emittente, maculam illam fuscam percurrente. 
Campus radialis alarum apice sat productum, in angulum terminatus, 
margine costali apice sat fortiter arcuato. Pedes graciles. Femora 
antica et intermedia longitudine zequalia, illa tibiis anticis, excepta 
ungui, fere plus duplo longiora, suleo ungulari in medio femorum 
posito. ”Tarsi omnes longi; articulo primo tarsorum posticorum ar- 
ticulis reliquis simul sumtis distincte longiore. Lamina supraanalis 
triangularis. transversa. 


OXYPILUS-SERV: 


1. O. nasutus FABR. — : Mantis nasuta FABR., Mant. 1. p. 
22093192:-10(LNBT) 


Patria: Terra capensis. (Mus. Holm.) 


MYRCINUS STÅL. 


1. M. tuberosus StTåL. — Nigricans, pallido-variegatus; ely- 
tris fuscis, stigmate rotundato, eburneo, venis longitudinalibus prin- 
cipalibus nigro-lineolatis; alarum campo radiali testaceo, apice nigro- 
limbato, campo anali fusco, parte ad campum radialem jacente a 
basi ultra medium testacea, venis transversis partis fusce anguste 
pallido-marginatis. P2. Long. corp. circ. 26, pron. 7, elytr. 133, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 47 


Martell; cox. ant. ds, fem. anteolöfem) postsi&tk Matecap. 6, 
pron. 43, elytr. 53, alar. 83, fem. ant. 3 mill. 


Patria: Borneo. (Coll. RUNNER) 


Quoad staturam et pieturam feminis generis Gonypete haud 
dissimilis, pronoto tuberculato, elytris alisque longioribus autem di- 
vergens.  Clypeus frontalis subsemiorbicularis. Latera verticis in 
tumescentiam obtusam elevata. Pronotum capite haud multo angu- 
stius, fere ad partem quartam anticam latissimum, hinc longe versus 
basin sensim angustatum, parte brevi basali lateribus parallelis in- 
structa; granulis tuberculisve parvis conspersum, preterea tuberculis 
sex majoribus, per paria positis, duobus in parte basali lobi antici, 
duobus ante medium et duobus ad basin lobi postici positis; lobo 
postico lobo antico vix duplo longiore, illo anterius et in medio 
depressiore, carina subtili instructo, hoc posterius sat elevato; mar- 
ginibus lateralibus per fere totam longitudinem obtuse denticulatis. 
Elytra lateribus pone partem quartam basalem parallelis instructa, 
apice obtusissime rotundata, ramo ulnari primo simplici. Ale late, 
paullo longiores quam'latiores. Coxze antice a latere visa sensim an- 
gustatae, in marginibus dentieulate. Pedes distinete nigro pallido- 
que variegati. Femora antica intus et extus tuberculis parvis nu- 
mel 0sis, före in series tres confusas dispositis, instructa, subtus ad 
marginem exteriorem et intra seriem spinarum majorum serie abbre- 
viata denticulorum predita. margine dorsali recto, apice subsinuato. 
Tibiax antice extus et intus spinis undecim, basalibus quattuor par- 
vis, armatae. Femora posteriora basin versus sensim inecrassata. 
Tarsi antici nigri, articulo apicali dilute flavescente. Tarsi postici 
tibiis dimidiis nonnihil longiores. articulo primo articulis tribus se- 
quentibus simul sumtis longitudine subequali. Pars apicalis abdo- 
minis lasa in exemplo descripto. 

Species affinis, M. octispinus, cujus tantum pupa mihi cognita, 
differt a M. tuberoso corpore pallidiore, quod forte variat, lateribus 
verticis haud tumescentibus, capite pronoto vix latiore, pronoto pone 
partem tertiam anticam latissimum, granulis raris conspersum, parte 
posteriore gracili longiore, fere tertiam partem longitudinis pronoti 
efficiente, lobo antico tuberculis parvis pluribus duplici serie positis 
instructo, tuberculis basalibus lobi postici altioribus, carina pronoti 
distinetiore et prope basin elevatiore, femoribus anticis nonnihil 
latioribus, tibiis anticis extus et intus tantum spinis octo armatis, 
pedibus posterioribus proportionaliter longioribus, articulo primo 
tarsorum posticorum longiore. Abdomen ultra medium sensiin am- 
pliatum, segmentis dorsalibus apice minute tuberculatis, lamina su- 
praanali magna triangulari, fere longiore quam latiore, carinata 


THEOPOMPA 'STtåL. 


Humbertiella p.- SAuss. 


118 T. BRN OL. — Humbertiella ophthalmica SAuUss., 
Böltorth: 0: p.cl72.04., (1870) 


48 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


Patria: India. (Coll. BRUNNER.) 

2. IT. Servillei Haan. — Humbertiella Servillei Sauss., Mel. 
örth: 3: Pp: 12. 20 (8003 

Patria: Java. (Coll. BRUNNER.) 


HUMBERTIELLA Sauss., STÅL. 


Humbertiella p. Sauss. 


1.. H. indica Savss. — Humbertiella indica ”Sauvss., Mål. orth. 
23) ÄG UT er ol oe fal GE bog Ub 


Patria: India orientalis. (Mus. Genev.) Ceylon. (Coll. BRUNNER). 


ELZEA STÅL. 
Humbertiella p. Sauss. 


1. EZ. perloides Sauvuss. — Humbertiella perloides ”Sauvss., Mél. 
ojth. "3; pr 169: 17fö 40 (1870), 


Patria: Senegal. (Mus. Genev.) 


HAPALOPEZA STÅL. 
Iridopteryx p. SAUSS. 


1. HH. nitens Savss. — Gonypeta (Iridopteryx) nitens SAuss., 
Mél.. orth. 3. Suppl. p. 403. 13. (1871). 

Patria: Cambodja. (Coll. BRUNNER.) 

In exemplo, quod examinavi, clypeus frontalis macula nigra 
notatus, occiput ad latera foraminis macula nigra instructum, an- 
tennae nigrae, parte basali, annulo ante medium annulogue pone 
medium (vel parte apicali?) flavescentibus. 

2. H. nigricornis STÅL. — H. nitenti simillima et maxime 
affinis, differt antennis fere totis nigris, articulis duobus vel tribus 
basalibus virescentibus, primo intus macula parva fusca notato, tu- 
berculo basali pronoti nonnihil elevatiore. &. 9. Long. corp. 
14 mill. ; 

Patria: Malacca. (Mus. Holm.) 


4 


MICROMANTIS Sauss., STÅL. 


1. M. glauca Savss. — Micromantis glauca "Sauvss., Mél. 
onths 3 mpawbte TaNMWELSTOD 
Patria: Ceylon. (Mus. Genev.) 


a 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0 10. 49 


IRIDOPTERYX Suvass., STÅL. 


Gonypeta p. Sauss. — Iridopteryz p. SAUSs. 


Species tres vel quattuor hujus generis, inter quas Mantis reti- 
culata HAAN, STÅL, mihi cognitae, omnes inter se simillima. Gony- 
peta irina Sauvss. ad hoc genus verisimiliter referenda. 


GONYPETA Savuss., STÅL. 


Gonypeta p. SAUSS. 


1. G. fuliginosa THUNB. — &S. Gonypeta Trincomalie Savss., 
Ner törth: ve pp 200.-1. (1870). 

OM Mantis! fuliginosa > THUNB., Méeém. "Ac. Pet: rod. ps 291 
(1815). — Gonypeta femorata Sauvss., Mél. orth. 3. p- 206. 9. (1870). 
Patria ignota. (Coll. THUNB.) Ceylon. (Coll. BRUNNER.) 

Gonypeta Humbertiana SaAuss. et punctata HAAN, Sauvss. ad Go- 
nypetam verisimiliter referende. Secundum figuram Haan (tab. 
17. f. 12) femina G. punctate alis, gquam in congenericis duabus 
mihi in natura cognitis, majoribus gaudet, forte ad Iridopterygem 
referenda. 


ARMENE STÅL. 


Ameles p. SAUSsS. 


1. Å. alata Savss. — Ameles alata ”Sauvss., Mél. orth. 4. p. 
al. 3. (1872). 

Patria: Taschkend. (Mus. Holm.) Samarkand. (Mus. Genev.) 

Femina mare multo robustior, pronoto femoribusque anticis 
majoribus et latioribus, elytris alisque brevioribus, elytris pone me- 
dium sensim angustatis, instructa. 


ENTELLA STÅL. 


Gonypeta p. Sauss. — Ameles p. SAuss. 


Gonypeta Delalandei Savss.,. Mantis marginella TEUNB. et Man- 
tis nebulosa SERV., verisimiliter quoque Ameles gracilipes SAuss. ad 
hoc genus referendee. 

In figura, que feminam G. Delalande: illustrat, (Sauvss., Mel. 
orth. 3. pl. 4. f. 12) femora intermedia nimis longa, articulus pri- 


mus tarsorum nimis brevis. 
4 


50 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


LIGARIA STÅL. 


1. &L. quadrinotata STÅL. — Griseo-flavescens, parce minuteque 
fusco-conspersa; summo capite linea transversa percurrente pallidiore 
notato; elytris alisque griseo-hyalinis, illis obsoletissime fusco-con- 
spersis, ad venas principales vel in his venis maculis minutis non- 
nullis fuscis notatis, macula una in ramo ven& radialis intermediza 
posita majore et distinctiore, campo costali fusco, pallido-marginato; 
alarum campo radiali apicem versus in venis maculis raris minutissimis 
et obsoletis conspersis, macula una reliquis distinctiore. &A. Long. 
corp. 19, pron. 32, lob. post. pron. 2, elytr. 21, alar. 19, cox. ant: 
4, fem. ant. 5, fem. post 8, Taat. cap. 34, pron. 33, elytr. pone 
med. 5, alar. 10, fem. ant. 13 mill. 

Patria: Transvaalia. (Mus: Holm.) 


Entelle marginelle in multis similis, sed capite angustiore, 
pronoto breviore et latiore, elytris latioribus, sensim nonnihil am- 
pliatis, et ceteris, que ad characteres genericos pertinent, facile di- 
stinguenda. Ocelli magni, fortiter elevati. Pronotum diametro trans- 
verso capitis distinete nonnihil longius, subovale, lateribus pone 
medium leviter sinuatis, marginibus lateralibus maculis nonnullis 
minutissimis et obsoletissimis subfuscis et ante medium una majore, 
obscuriore et distinctiore, notatis, inermibus. Spina marginis exterioris 
tibiarum anticarum parve. Vena radialis interior simplex. Vena 
ulnaris alarum a medio furcata. Lamina supraanalis transversa, 
rotundata. 

2. DL. brevicollis Står. — LL. quadrinotate simillima, ab 
illa specie pronoto previore et ante medium latiore, pone medium 
utrimque distinctius sinuato, diametro transverso capitis longitudine 
aequali, distinguenda. &A. Long. corp. 19, pron. 34, lob. post. 
pron. vix 2, elytr. 21, alar. 19, cox. ant. 4, fem. ant. 5, fem. post, 
8, Lat. cap. 34, pron. 323, elytr. 5, alar. 10, fem. ant. 134 mill. 

Patria: Transvaalia. (Mus. Holm.) 


BOLBE STåL. 
Ameles p. SAuss. 


1. B. pygmea Savss. — Ameles pygmea Sauss,, Mél. orth. 
JA SUPPL Pa test CESTL) 
Patria: Australia. (Mus. Holm.) 


HAPALOMANTIS STÅL. 


Ameles p. Sauss. — Liturgousa p. SAuss. 


1. H. orba Står. — Hapalomantis orba Står, Öfv. Vet. Akad. 
Förh. 1871. p. 393. 1. — Liturgousa (Hapalomantis) orba SAUSS., 
Mål. orth. 4. p. 53. 2. (1872). 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 10. 51 


Patria: Caffraria. (Mus. Holm. et Coll. BRUNNER.) 

2. H. meridionalis Savss. — Ameles meridionalis ”Sauss., Mél. 
orth. 3: Suppl. p. 421. 8. (1871). 

Patria: Natalia. (Mus. Genev.) 


Forte mas precedentis, differt presertim femoribus anticis mi- 
nus latis et tarsis anticis gracilioribus, minus compressis. 


DYSTACTA Sauss. 


1. D. paradoza Savss. — Dystacta paradora Sauvss., Mel. 
Orth.0 3: Suppl. p. 447. I (1871) 1er”4. pl efo10. (1872). 

Patria: Damara. (Coll. BRUNNER.) 

Prosternum pone coxas macula maxima fusca, nigro-cincta, ipsa 
anterius macula transversa flavescente et nigro-limbata notata, ornatum. 

Mantis alticeps SCcHAUM ad Dystactam verisimiliter referenda. 


CHROICOPTERA STÅL. 


1. &C. vidua StåL. — Chroicoptera vidua StåL, Öfv. Vet. Ak. 
Hörkattövi. ip. 399. 1. 


Patria: Caffraria. (Mus. Holm.) 


TROPIDOMANTIS STÅL. 
Gonypeta p. Sauss. — JIridopteryz p. SAuss. 


1. TI. tenera STÅL. -— Mantis tenera STAL, Freg. Eug. resa, 
Ins. Orth. p. 314. 40. (1861). 


Patria: Malacca. (Mus. Holm.) 


2. T. guttatipennis STÅL. — T. tenere maxime affinis, di- 
stinctissima capite summo in medio minus distincte sinuato, pro- 
noto ante medium, nec in medio, latissimo, lobo postico pronoti 
nonnihil longiore et basi distinctius angustato, elytris sublacteo vel 
dilute flavescente-hyalinis, in areolis reticulae maculis flavescentibus 
opacis notatis, apud marem quam apud feminam dilutioribus et intus 
subdecoloribus, alis femin2 apice ENSE a RTR FP. Long. 
Bonn: ZSEPron. d:.,. 1Ob: Post. prod. sw, elytr. 23 (0) 21. (P), 
alar. 23 (3) 21 (9) Lat. pron. JT eli: Sr Ellas Cum 

Patria: India orientalis. (Mus. Holm. et Coll. BRUNNER.) 


ANTISTIA STÅL. 


1. 4. maculipennis STÅL. — Ameles (Antistia) maculipennis 
Bira: Ofv. VetssAksvFörba 59:--904p.-69-1:4(1846): 
Patria: Damara. (Mus. Holm). 


2 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


AMELES BURM., STÅL. 


Ameles p. SAuss. 


a. Clypeus frontalis saltem duplo latior quam longior; pro- 
notum brevius, latum vel minus angustum, lobo postico diametro trans- 
verso summi capitis multo vel distinctissime breviore; oculi summi 
extus rotundati vel obsoletius angulati et macula levigata vel tuber- 
culo parvo levigato, obtusissimo, levissime elevato, instructi. 


1. A. Spallanzania Rossi. — 2. AA. decolor CHARP. 


aa. Clypeus frontalis nonnihil longior quam in divisione pre- 
cedente; pronotum angustum, longius quam in divisione precedente, 
femoribus anticis longitudine equale vel saltem haud brevius; lobus 
posticus pronoti diametro transverso summi capitis haud vel viz 
brevior; oculi summi extus distinctissime angulati, angulo tuberculo 
levigato fortius elevato terminato. 


3. ÅA. Picteti SAUss. 


YERSINIA Sauss., STAL. 


1. Y. mexicana Savss. — Ameles merxicana Sauss., Mém. 
Mex, 2:01: pr 0900: pfviae STD) 


Patria: Mexico. (Mus. Holm.) 


FULCINIA STÅL. 


Nanomantis p. SAuss. 


1. F. alaris Sauss. — MNanomantis alaris Sauss., Mél. orth. 
3: Suppl p. 436: 2. (1871). 


Patria: Insul&e Moluccan&e. (Coll. BRUNNER.) 


NANOMANTIS Sauss. 
Miopteryz p. Sauss. — Nanomantis p. SAuss. 


1. N. lactea Sauvuss. — Miopteryzx lactea Sauvss., Mél. orth. 
J. pr SIDAS): 


Patria: Java. (Mus. Bruxell.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 53 


BISANTHE STÅL. 


— 1. B. pulchripennis Står. — Bisanthe pulchripennis STÅL, 
fölvsRVert CAR: Förl ga: dr pu 72: 1 (1876): 
Patria: Damara. (Mus. Holm.) 


CARVILIA STÅL. 


1. C. Saussurti STÅL. — Fischeria (Carvilia) Saussurii STÅL, 
HAVIRVeTrRAkSTRorh: 20: 3. pa 10. 1; (1876). 
Patria: Damara. (Mus. Holm.) 


OXYTHESPIS Sauss. 


1. 9. Turcomanie Sauvss. — ÖOrxythespis Turcomanie SAuss., 
Mél: ortb..45> p. 61. 1: (1872). 
Patria: Turkestan, Krasnovosk. (Mus. Holm.) 


CILNIA STÅL. 


Cardioptera Pp. SAUSS. 


1. C. humeralis Savss. — Cardioptera humeralis Sauss., Mél. 
orth. 3: Suppl. p. 405. 3. (1871). 

Patria: Natalia. (Coll. BRUNNER.) 

9. Pronotum brevius, femoribus anticis longitudine 2equale 
vel subzequale; elytra pronoto longiora; femora postica pronoto 
nonnihil breviora; femora antica et postica 2zeque longa. 

2. ÅC. latipes StåL. — Cilnia latipes STÅL, Ofv. Vet. Akad. 
Hörhirögsro. Ps ti. Pp. i. (1876). 

Patria: Ovambo. (Mus. Holm.) 

2. Femine C. humeralis simillima, sed major, longior, summo 
capite nonnihil magis elevato, pronoto longiore, femoribus anticis 
distinete longiore, femoribus posticis femoribus anticis brevioribus, 
illis pronoto multo brevioribus, lobo postico pronoti parum longi- 
oribus, elytris pronotoque longitudine 2equalibus. 


MIOMANTIS Sauss. 


a. 9. Elytrorum pars apicalis ab utroque latere sensim equa- 
liter angustata; margines laterales elytrorum cequaliter curvati; dia- 


54 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


meter longitudinalis elytrorum .elytra in partes duas equales vel 
subequales dividens; ale longiores quam latiores, area radiali apice 
fortius producta et sensim wequaliter angustata. 


1. M. fenestrata FABR. — 2. M. brevipennis Sauvss. 3. M. 
Paykullii STÅL. 


aa. PS. Elytrorum pars apicalis oblique angustata; margines 
laterales partis circiter tertie apicalis elytrorum apicem versus ine 
qualiter rotundati, interior quam exterior per totam longitudinem 
multo magis obliquus; diameter longitudinalis elytra in partes duas 
inequales dividens, pars interior parte exteriore multo latior; ale 
late, haud multo longiores quam latiores, area radiali apice leviter 
obtuseque producta, parte producta oblique angustata. 


4. M. vineta GERST. 


HOPLOCORYPHA Stå. 


1. H. macra StåL. — Hoplocorypha macra Står, Öfv. Vet. 
Ak. Förh. 1871. p. 388. 1. 


Patria: Caffraria, Transvaalia, Damara, Ovambo. (Mus. Holm.) 


SOLYGIA STÅL. 


1. S. sulcatifrons SERvV. — Thespis sulcatifrons SERV., Orth. 
Pp. LA NERSSON 


Patria: Terra capensis. . (Coll. BRUNNER.) 


ISCHNOMANTIS Står. 


1. I. fatiloqua StåL. — Ischnomantis fatiloqua Står, Öfv. 
NE AR BOD: UTI. Pp. 309. 1 


Patria: Caffraria. (Mus. Holm.) 
Fischeria gigas Sauvss. ad Ischnomantem verisimiliter referenda. 


DEIPHOBE SrTåL. 


1. D. ocellata Sauvss. — Thespis ocellata ”Sauss., Mc orth. 
APA SAO ULBUON 
Patria: India orientalis centralis. (Mus. Genev.) 


EREMOPLANA SrtåÅL. 


1. E. Guerinii ReicHE. — Thespis Guerinii REICHE et FATIRM. 
in FERR. et GaL., Voy. Abyss., Ent. p. 422. 1. pl 27. f. 4. (1847). 
Patria: Arabia petrea. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 55 


BOLIVARIA StåL. 


Fischeria p. SAUss. 


1.” B. brachyptera PALL. — 2. B. Moseri SAuss. 


FISCHERIA Sauss., STÅL. 


Fischeria p. SAuss. 


1. F. betica RAmMB. — 2. TT. ecaucasica SAuvss. 


SPHENDALE STÅL. 
Fischeria p. SAuUSS. 


1. S. infuscata Savss. — Iris (Fischeria) infuscata SAuss., 
IMeltorth. 3: Suppl. p. 427: 9..(1871). 
Patria: Mysore. (Mus. Holm.) 


EUCHOMENA Sauss. 


1. EE. macrops Sauvss. — HFuchomena? macrops Sauss., Mél. 
OKI. (apa LIGA fa AI (1870): 

Patria: Insule Moluccan&e. (Coll. BRUNNER.) Cochinchina. 

Species typice Huchomene mihi ignote. 


STÄTEIEIA STÅL: 


Pseudomantis p. Sauss. — Mantis p. SAuss. 


1. S. nemoralis Savss. — Pseudomantis nemoralis SAUSs., 
INfelstorthsla: piut83lo 2. frEret 33.(1870). 

Patria: Bengalia; Insule Philippine. (Mus. Holm.) 

2. S. apicalis Sauvss. — Mantis apicalis Savss., Mel. orth. 
So: Supplp.. 15: 3. (1871): 

Patria: Australia borealis; Nova Caledonia. (Coll. BRUNNER.) 


PSEUDOMANTIS Sauss., STAL. 


Pseudomantis p. SAuss. 


1. P. albo-fimbriata STÅL. — Pseudomantis albofimbriata SAUss., 
Mel torth. 3. p. 182. 1: fig: 41810). 
Patria: Australia. (Mus. Holm.) 


56 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


TENODERA BurwM., STÅL. 


Tenodera Sauvss. — Polyspilota Pp. SAUSS. 


1. PP. platycephala STåL. — T. superstitiose valde affinis, vire- 
scens; marginibus lateralibus dilatatis pronoti subtus lineolis trans- 
versis nigris notatis; elytris alisque abbreviatis, pictura fusca desti- 
tutis. 2. Long. corp. (exe. abd.) 60, pron. 37, lob. post. pron. 
29, elytr. 38, alar. 28, cox. ant. 19, fem. ant. 21, fem. interm. 20, 
fem. post. 26, Lat. cap. 93, pron. 6, elytr. 9, alar. 11 mill. 


Patria ignota. (Mus. Holm.) 


2. T. superstitiosa FABRB. — 3. FT. Australasie LEACH. — 
4. T. aridifolia StoLL. — 5. FT. brevipennis SAUsSs. 
6. FT. Brunneriana Sauvuss. — Polyspilota Brunneriana SAuss., 


Mél. orth. 3: Suppl. p. 410. 4. (1871). 


Patria: Nova Caledonia. (Coll. BRUNNER.) 


HIERODULA BurmM., Sauss., STÅL. 


A. Margo anticus acetabulorum anticorum dente erecto armatus :; 
lobi ambo pronoti granulis, apud mares subtilioribus et minus nume- 
rosis, conspersi; margines laterales pronoti denticulati, subtus, ante 
coxas saltem, intra denticula marginalia serie denticulorum vel granu- 
lorum instructi; margines lateris exterioris femorum anticorum granu- 
lati. — Sphodropoda STÅL. 


1. H. tristis Savss. — Mantis tristis Sauss., Mél. orth. 3. p. 
Sp. 241: 7. (1870); 


Patria: Australia borealis, Cap York, Rockhampton. (Mus. 
Holm.) 


2. H. dentifrons STÅL. — Virescens vel dilute rufescens; fe- 
moribus anticis intus ante sulcum ungularem macula ferruginea magna 
notatis; clypeo frontali plano, xeque longo ac lato, parte basali angulum 
distincetissimum formante, angulo ipso nonnihil producto, recto, 
dentis instar libere prominulo; pronoto per totam longitudinem gra- 
nulato; elytris apicem abdominis haud attingentibus, campo costali 
sat lato, dense irregulariterque reticulato, venis transversis obliquis 
preterea instructo; alis elytris multo brevioribus, vena ulnari pone 
medium biramosa; pedibus quam in specie- precedente longioribus. 
2. Long. corp. 64, pron. 22, lob. post. pron. 15, elytr. 33, alar. 
25, cox. ant. 15, fem. ant. 18, fem. post. 18; tib. post: 1950mHat 
cap. 9; pron; "7, elytr. "lagpalar: "15 mill! 


Patria: Australia. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET, AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 57 


AA. Margo anticus acetabulorum anticorum dente destitutus; 
margines lateris exterioris femorum anticorum, saltem mäårgo in- 
ferior, granulis destituti. 


B. Lobi geniculares femorum posteriorum triangulares, sensim 
angustati, scepe sat acuminati; pronotum feminarum in disco lobi 
antici distinctissime granulatum, lobo postico ad carinam parce ob- 
soleteque granulato, marginibus lateralibus denticulatis, subtus ante 
coxzas intra denticula marginalia serie denticulorum vel granulorum 
instructis; parte saltem dimidia basali lobi postici pronoti lateribus 
parallelis instructa. — Sphodromantis STÅL. 


3. H. bioculata BurRM. — 4. H. lineola BurmM. — 5. H. 
gastrica STÅL. 


6. H. Kersteni GErRsT. — MH. gastrice simillima et maxime 
affinis, differt capite nonnihil majore, pronoto nonnihil latiore, campo 
costali elytrorum anterius latiore, parte exteriore campi radialis ely- 
trorum viridiore et opaciore, stigmate extus et intus, extus tamen 
angustissime, fusco-marginato, nec antice posticeque macula fusca 
terminato, pedibus, uti videtur, proportionaliter majoribus, coxis an- 
ticis in margine superiore spinis subeylindrieis septem vel octo di- 
stinetissimis et mnonnullis minutissimis armatis, in latere interiore 
maculis duabus magnis albicantibus, rotundatis, haud elevatis, in- 
structis, in latere eodem ad marginem superiorem callis elevatis de- 
Stifniisö SL Long corp. 24, pron. 173, loba post. pron. 12 elytr. 
FeNcox: ant. rid, tem: ant. 163, fem. post. 19; tib. post. 19; Lat. 
cap. 83, pron. 7, elytr. 13, camp. cost. elytr. 4 mill. 

Mantis (Stagmatoptera?) Kersteni GERST. in DECKEN, Reis. in 
fÖSk-Af INSE p. La. 22. (1843). 


Patria: Sansibar. (Coll. BRUNNER.) 


Descriptio GERSTACKERI potius, uti mihi videtur, ad speciem 
supra descriptam, quam ad H. gastricam referenda. 


BB. Lobi geniculares femorum posteriorum obtusiores, apice 
rotundati; pronoti lobus anticus disco granulis nullis vel raro paucis et 
obsoletioribus instructus, lobus posticus ad carinam vel lineam mediam 
rarissime granulis nonnullis instructus; margines laterales pronoti 
feminarum subtus ante coxzas intra denticula marginalia serie granu- 
lorum vel denticulorum destituti. 


C. Caput pronoto latius; pronotum longius ante medium, ad 
vel prope apicem lobi postici, latissimum, marginibus lateralibus le- 
viter vel modice dilatatis, parte dilatata subtus levigata; elytra fe- 
minarum mihi cognitarum minus dense reticulata. — Hierodula 
BURM. 


a. Pronotum brevius; lobus posticus pronoti lobo antico circiter 
duplo vel paullo plus quam duplo longius; coxe antice lobo posticc 
pronoti nonnihil longiores; margo dorsalis femorum anticorum apice 
plerumque distincte rotundatus et sensim declivis. 


7. H. simulacrum Burm. — 8. H. patellifera SERV. 


38 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


9. H. roseinervis STÅL. — Precedentibus duabus maxime af- 
finis, quoad formam elytrorum H. simulacro, quoad formam pronoti 
H. patellifere similior, ab ambabus lateribus clypei frontalis sub- 
parallelis, stigmate minus distincto, coxis anticis in margine supe- 
riore denticulis compluribus distinctis subequalibus armatis, tuber-” 
culis marginalibus depressis destitutis, margine dorsali femorum an- 
ticorum usque ad apicem subrecto, distinguenda; virescens; stigmate 
concolore; alis hyalinis, venis roseis. 92. Long. corp. 42, pron. 
16, lob. post. pron. 11, elytr. 29, alar. 26, cox; ant; 12; fem. ant 
14, fem. post. 14, tib. post. 14, Lat. cap. 7, pron. 53, elytr.. 10, 
alar. 15 mill. 


Patria: Madagascar. (Mus. Holm.) 


aa. Pronotum longius; lobus posticus pronoti lobo antico fere 
triplo vel plus triplo longior; coxe anticeÅ lobo postico pronoti bre- 
viores; margo dorsalis femorum anticorum per fere totam longitudinem 
et usque ad apicem rectus vel subrectus. 


b. Latera pronoti pone ampliationem supracoxalem magis mi- 
nusve distincte sinuata, pone sinum parallela vel subparallela; elytra 
feminarum minus dense reticulata. 


10. H. robusta Savss. — 11. HH. vitrea StorL. — 12. H. 
membranacea BURM. — 13. ÅH. notata SToLL. — 14. HH. unima- 
culata STOLL. ; 


15. AH. gracilicollis STÅL. —  Virescens; stigmate angusto, 
eburneo, antice posticeque macula parva fusca terminato; elytris bre- 
vibus, pronoto haud plus quam dimidio longioribus, margine costali 
sat fortiter rotundato, campo costali sat lato, 'densiuscule reticuiato, 
campo radiali remote reticulato, fere toto opaco et colorato, inter- 
vallis ramorum ulnarium in medio dilutioribus et minus coloratis; 
spinis quibusdam femorum anticorum, apice maculaque subbasali 
trochanterum anticorum nigris; pronoto graciliusculo; ramo ulnari 
primo elytrorum uniramoso; elytris brevioribus a reliquis speciebus 
hujus divisionis facile distinguenda. 92. Long. corp. 54, pron. 21, 
lob.: post. pron. 154, elytr. 32, alar. 28, coxs: ant. 14, fem. ant. 
16, fem. post. 15, tib. post. 15, Lat cap. 83, pron. 5, elytr. 13, 
camp. cost. elytr. 43, alar. 16 mill. 


Patria: Saravak. (Mus. Holm.) 


16. AH. malaya StÅL. —  Virescens; elytris alisque hyalinis, 
decoloribus, illorum campo costali et parte angusta adjacente campi 
radialis, harum limbo costali coloratis, opacis; campo costali pone 
medium elytrorum angustissimo, reticulatione destituto, venis trans- 
versis cum vena radiali angulos rectos formantibus; pronoto gra- 
cillimo; stigmate angusto; ramo ulnari primo elytrorum uniramoso; 
species parva, minima mihi cognita generis. &. Long. corp. 40, 
pron. 14, lob. post. pron. 11, elytr. 30, alar. 27, cox. ant. 8, fem. 
ant.” 10, fem. post. 11, fib. post: 10, Lat. cap. Os«pron.veina, 
elytr. 7, alar. 13 mill. 

Patria: Malacca. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 59 


bb. Latera pronoti pone ampliationem supracoxalem usque ad 
basin retrorsum sensim convergentia, recta vel obsoletissime sinuata; 
elytra feminaruwm densius reticulata. 


17. H. major SAuss. 


18. H. lingulata STÅL. — HH. majori simillima et maxime 
affinis, differt pronoto nonnihil angustiore, supra coxas utrimque 
obtusius rotundato, ante coxas primum minus fortiter antrorsum 
angustato, dein anterius utrimque fortius rotundato, elytris alisque 
angustioribus, illis fere triplo longioribus quam latioribus, pronoto 
duplo longioribus, campo costali minus lato, pone stigma sensim 
angustato. $Y. Long. corp. 65, pron. 24, lob. post. pron. 173, 
elytr. 48, alar. 44, cox. ant. 16, fem. ant. 19, fem. post. 19, tib. 
post. 21, Lat. cap. 105, pron. 8, elytr. 16, camp. cost: elytr. 5, 
alar. 24 mill. 


Patria: Java. (Mus. Holm.) 


19. H. Titania STÅL. — H. majori et lingulate maxime at 
finis, ab ambabus magnitudine majore, elypeo frontali longiore, fere 
longiore quam apice latiore, lobo posticdo pronoti nonnihil longiore, 
stigmate breviore, tibiis anticis extus spinis numerosioribus, quattuor- 
decim vel quindecim, armatis distinctissima; quoad formam et lati 
tudinem elytrorum H. lingulate, gjuoad formam et latitudinem partis 
anterioris pronoti ÅH. majori simillima. 9. Long. pron. 37, lob. 
DOStNpron= red, elytt. o4, COX. ant. 24, fem. ant. 29, fem. post. 
24, ib. post. 30, Lat. cap. 13, pron. 12; elytr. 21 mill. 


Patria: Insul&e Moluccanz&. (Coll. BRUNNER.) 


CC. Pronotum capite latius, plerumque multo latius, fortiter 
ampliatum, parte dilatata subtus punctata; elytra feminarum cogm- 
tarum dense vel densissime reticulata. — Rhombodera BURM. 


d. SI. Pronotum capite haud multo latius, prope apicem lobi 
postici latissimum, hinc retrorsum sensim angustatum; clypeus fron- 
talis distincte transversus, circiter dimidio latior quam longior; coxe 
antice lobo postico pronoti breviores, intus granulate, compresse, 
margine superiore valde compresso, late laminato. 


I . 
20. H. macropsis GIEBEL. 


dd. 98. Pronotum capite multo latius, in medio vel prope me- 
dium latissimum; clypeus frontalis haud vel levissime transversus; 
coxe antice margine dorsali anguste compresso. 


e. Pronotum magnum, longiusculum, lobo postico lobo antico plus 
duplo longiore; coze antice feminarum lobo postico pronoti longitudine 
equales vel subequales, in mari unico milt cognito lobo eodem bre- 
viores; femora antica feminarum et maris unici mihi cogniti pronoto 
breviora; femora antica intus macula magna basali obscuriore de- 
stituta, sulco ungulari et spinis discoidalibus ad basin minus appro- 
pinquatis. 


60 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


21. HH. basalis Sauvss. — Hierodula (Rhombodera) basalis 
SAvss:; Mél -orti> 4: pryl 302: fn TOMS 2) 


Patria: Java. (Mus. Holm. et Bruxell.) Borneo. (Coll. BRUNNER.) 


Pronotum in medio latissimum, forma latitudineque nonnihil 
varians, parte dilatata subtus subtiliter vel minus fortiter, ad pro 
sternum fortius punctata. Pedes breviusculi. Trochanteres antici 
apice macula parva fusca vel nigra notati. HElytra maris sat dense, 
feminae densissime reticulata, stigmate majusculo, antice posticeque 
plerumque fusco-limbato. Magnitudine varians. 


22. H. laticollis SaAvss. — Hierodula (Rhombodera) laticollis 
'Savss.;,Mél. sorth:.4:/"p. 136. H(1872)y: 
Patria ignota. (Mus. Genev.) 


2. Pronoto ante medium latissimo, parte laterali dilatata di- 
stinetius punctata, subtus fortius reticulato-punctata, elytris multo 
minus dense reticulatis, marginibus lateralibus distinetius denticu- 
latis, stigmate minore, antice posticeque haud fusco-limitato, pedibus 
longioribus, trochanteribus anticis apice immaculatis a precedente 
distinguenda. G 


ee. Pronotum minus, brevius, lobo postico lobo antico vix vel 
haud plus quam duplo longiore; coxe&e antice lobo postico pronoti 
multo longiores; femora antica pronoto longitudine equalia, intus 
ad basin macula magna ferruginea notata, sulco ungulari et spinis 
discoidalibus quam in precedentibus ad basin magis appropinquatis; 
pedes antici validi. 


23. H. tectiformis Sauss. 


MANTIS Lin:, STÅL. 


Mantis p. SAuss. 


a. Core antice intus granulis obtusis pallescentibus consperse, 
ad marginem superiorem per fere totam longitudinem impresse, lobo 
postico pronoti longitudine subequales vel nonnihil longiores, intus 
macula basali nigra, interdum pupillata, medium coxarum haud attin- 
gente, notate; margo superior coxarum anticarum anguste compres- 
stusculus, in utroque sexu distincete denticulatus; femora antica 
pronoto longitudine wquales vel subequales: tibie antice extus spinis 
typice septem armate. 


1. M. religiosa Lin. — 2. M. capensis "SAuss. 


Secundum specimen typicum a D. SAUSSURE missum M. ca- 
pensis a M. religiosa vix est specifice distinguenda. 


aa. Core antice intus levigate, non nisi ad marginem infe- 
riorem granulis raris consperse, ad marginem superiorem tantum api- 
cem versus obtuse impresse; margo superior coxarum anticarum haud 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 10. 61 


compressus, apud mares inermis, apud feminas subiliter denticulatus; 
tibie antice extus spinis typice novem armate. 


b. Core antice intus macula vel maculis nigris vel subsau- 
guineis notate; femora antica macula nigra destituta, angustiora, 
sulco ungulari fere in medio vel paullo ante medium femorum posito; 
pronotum minus breve, lobo postico lobo antico plus duplo longiore. 


dö. M. pia SERV., STÅL. — 4. OM. prasina SERV. (= emor- 
tualis SAVssS.) 


bb. Coxceée antice Iintus maculis nigris vel subsanguineis desti- 
tute, maculis circiter gquattuor albicantibus vel flavicantibus notate; 
femora antica intus pone sulcum ungularem macula obliqua nigra 
ornata, latiuscula, sulco ungulari quam in speciebus precedentibus 
ad basin femorum magis appropinquato; pronotum breve, lobo postico 
lobo antico haud plus quam duplo longiore. 


5. M. natalensis STÅL. 


CALLIMANTIS STÅL. 


Iris p. SAUSS. 


1. OC. Antillarum Savss. — Iris Antillarum SaAvss., Mém. Mex. 
SL. L055 2. (1871): 


Patria: San Domingo. (Coll. BRUNNER.) 


STAGMOMANTIS Sauss., STÅL. 


Stagmomantis SAUss. — Stagmatoptera p. SAuUss. 


a. SP Clypeus frontalis brevis, fortius transversus, ruga 
longitudinali laterali a margine laterali remota destitutus. 


b. P2. Femora antica intus immaculata; campus costalis ely- 
trorum latus; campus radialis alarum intus vitreus et fasciolis flavis 
notatus, extus flavus et opacus. 


1. S. sancta Savss. (= Stagmatoptera sancta SAuss.) — 2. 
S. latipennis SAuss. 


bb. SP. Femora antica intus plaga magna fusca vel macula 
parva fusca vel nigra, ad marginem inferiorem et sulcum ungularem 
posita, plerumque notata; campus costalis elytrorum marium hyalinus; 
elytra feminarum fortiter abbreviata vel campo costali angustiusculo 
instructa; campus radialis alarum per totam longitudinem et latitu- 
dinem flavus et opacus, intus interdum maculis nonnullis parvis de- 
coloribus et vitreis notatus. 


3. ÅS. carolina L. — 4. AS. Nahua SAVss. 


62 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


aa. SP. Clypeus frontalis minus brevis, minus fortiter trans- 
versus, ruga longitudinali laterali a margine laterali distincte remota 
instructus; campus costalis elytrorum marium maxima parte coloratus 
et opacus, feminarum angustus; campus radialis alarum feminarum 
intus longe apicem versus late vitreus, flavo-venosus, extus et apice 
Hlavus et opacus. 


3. S. domingensis P. B. 


THESPIS SErv., STÅL. 
Angela SERV., SAUSS. 


a. P9. Margines laterales pronoti per maximam partem longi- 
tudinis dentati; lobus anticus pronoti a basi usque ad apicem vel 
saltem longe ultra medium sensim angustatus. 


körd sjulgide SAvss: — 2; d brachyptera STOLL. 


aa. 8. Margines laterales pronoti "in lobo antico denticulis 
obtusiusculis, quam in divisione precedente minoribus, armati, in lobo 
postico inermes, nec nisi anterius granulis nonnullis minutissimis ob- 
tusissimisque loco denticulorum instructi; lobus anticus pronoti in 
parte brevi basali antrorsum angustatus, dein per maximam partem 
longitudinis marginibus parallelis vel subparallelis instructus. 


3. IT. trifasciata STÅL. — Fusco-grisea; elytris concoloribus, 
stigmate parteque vix dimidia apicali subferrugineo-fuscis; membrana 
anali fusco-violacea, basi pallida; alarum area radiali fuscescente, 
apice subferruginea, area anali violaceo-fusca, venis transversis flave- 
scentibus instructa, fasciis tribus abbreviatis, aream radialem attin- 
gentibus, pone medium positis, obscure violaceis, venis transversis 
destitutis, apicali reliquis breviore, ornata, inter fascias violaceas et 
ante fasciam anteriorem fascia flavescente vel suberocea notata; mar- 
ginibus pronoti fusco-maculatis; lobo postico pronoti elytris vix 
duplo longiore; segmentis septem apicalibus dorsi abdominis apice 
tuberculo, in segmentis posterioribus elevatiore et acutiusculo, ar- 
matis. ; P2. Long. corp. 102, pron. 43, lob, post. pron.:35, elytr. 
19, ålar. o19,7/ Cox. ant..19;, fem.rant., 22, fem. postsS0= Hatten 
61, pron. 4, elytr. 5, alar. 13 mill. 

Patria: Bahia. (Coll. BRUNNER.) 


TITHRONIE STAT 


Acontista p. SAUSS. 


1. TI. roseipennis Savss. — Acontista roseipennis Sauss., Mém. 
Mex. 4pr 40:38: (1871): 


Patria: Venezuela. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 63 


ARDESCA STÅL. 


1. 4. vitreola StTåL. — Virescens; elytris alisque decoloribus, 
vitreis, venis virescente-albicantibus instructis, illorum campo costali 
dilute virescente, subhyalino, venis transversis, cum vena radiali 
angulos rectos formantibus, instructo, vena radiali intermedia sub- 
crocea; marginibus lateralibus pronoti per fere totam longitudinem 
denticulis obtusiusculis fuscis instructis; coxis anticis in margine 
inferiore denticulis nonnullis minutissimis obsoletissimisque instructis, 
in margine superiore denticulis acutis fuscis circiter septem et non- 
nullis minoribus pallidis armatis, parte vix tertia apicali interiore 
coxarum anticarum, trochanteribus anticis intus, femoribus anticis 
basi intus nigris; coxis trochanteribusque anticis extus, basi femorum 
anticorum extus, horum quoque macula parva exteriore ad medium 
marginis dorsalis ferrugineis vel ferrugineo-nebulosis; geniculis po- 
sterioribus ferruginantibus; articulo primo tarsorum posticorum arti- 
culis reliquis simul sumtis nonnihil longiore. &. Long. corp. 36, 
pron. 1441, lob. post. pron. 11434, elytr. 27, alar. 28, cox. ant. 73, 
temstantn9; fem.post. 93, Latsicap. 5, pron 23, elytri6; alar. 
12 mill. 


Patria: Columbia. (Coll. BRUNNER.) 


Parastagmatoptere flavoguttate magnitudine, colore, pictura 
coxarum anticarum et forma partium plurimarum simillima, pronoto 
longiore, elytris alisque minus dense reticulatis, tibiis anticis spinis 
numerosioribus armatis, tibis posticis haud carinatis diversa. Car- 
dioptere sublobate, sec. figuram CHARPENTIERII, quoque simillima, 
sed minor, coxis anticis minutius denticulatis, femoribus posticis 
prope apicem lobo destitutis, elytris vitta brunnea radiali de- 
stitutis, campo costali virescente, subopaco, venis transversis hujus 
campi haud obliquis, nec non notis genericis facile distinguenda. 
Femina ignota. 


CARDIOPTERA BuRrua., STÅL. 


Cardioptera p. SAUSS. 


1. CC. sublobata SERv. — Cardioptera sublobata Sauvss., Mém. 
Wiextror ap 79... 4. (1871). 
Patria: Brasilia. (Mus. Holm.) 


PHOTINA BurmM., STÅL. 
Cardioptera p. SAUSs. 


a. Femora antica in margine exteriore spinis quinque, preeter 
spinam lobi genicularis, armata. 


64 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUN. 


1. P. reticulata BurMm. — 89. Mantis reticulata BuRM., Handb. 
2:22. Pp. och. 461836). 

Patria: Brasilia. (Mus. Holm.) 

M. reticulata BURM. = femina M. vitree BURM., sec. SCHAUM. 


2. P. pellutida SERV. — I. Mantis pellucida SErRV., Orth. 
patiLo: 217 (1830). 


Patria: America meridionalis. (Mus. Holm.) 
An inas P. reticulate? 


aa. Femora antica in margine exteriore spinis sex, preter spi- 
nam lobi genicularis, armata. 


3. P. amplipennis. STÅL. — CL. Cardioptera vitrea SAuss., 
Mems Meir pwT2. 22 (2871)! 

Patria ignota. (Mus. Bruxell.) Brasilia, Guyana. 

Mas mihi ignotus. Pronotum brevius, elytra latiora, margo 
costalis elytrorum fortius rotundatus quam in P. reticulata. 


4. oP. breviceps STÅL. — P. pellucide simillima, differt pro- 
noto graciliore, capite minore, breviore, magis depresso, clypeo fron- 
tali breviore, basi in medio magis rotundato, nec per totam latitu- 
dinem sensim rotundato, lateribus partis anticae latioris pronoti pa- 
rallelis, campo costali elytrorum angustiore, femoribus anticis an- 
gustioribus, extus spinis sex, apicem versus fuscis, e maculis nigris 
ortis, armatis, tibiis anticis superne linea nigra notatis, tarsis fere 
totis nigris, pronoto femoribus posticis longiore, capite intra ocellos 
nigro, fascia lineari nigra intraoculari ocellos tangente destituto. &. 
Long. corp. 48, pron. 14, lob. post. pron. 11, elytr. 37, alar. 37, 
cox. ant. 8, fem. ant. 9, fem. post. 113, Lat. cap. 6, pron. 23, 
elytr. 10, camp. cost. elytr. 14, alar.: 14, fem. ant: 2 mill: 


Patria: Rio Janeiro. (Mus. Holm.) 
Cerci longi. Vena ulnaris alarum ramos tres vel quattuor 
emittens. 


MIOPTERYX Sauss. 
Miopteryz p. SAuss. 


1. M. ciliata StåL. — Miopteryz ciliata Sauvss., Mém. Mex. 
2 perl see ÄVCLSTI: 
Patria: Rio Janeiro. (Mus. Holm.) 


BANTIA STÅL. 


1. B. pygmea STÅL. — Oligonyz pygmea Sauss., Miss. Mex., 
Orthsöp.. ATI (1872): 
Patria: Rio Janeiro. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 10. 65 


Desecriptio Saussurii cum nostro specimine sat bene quadrat, di- 
vergit autem tibiis anticis in margine exteriore (nec interiore) spinis 
parvis quinque vel sex et una majore apicali armatis, in margine 
interiore spinis tantum tribus magmnis, intermedia minore, nec non 
spinulis nonnullis minutissimis obsoletissimisque instructis, praeterea 
ad unguem spina magna a margine remota praditis, nec non vena 
ulnari alarum ad partem tertiam apicalem furcata. 


ASTAPE STÅL. 


1. 4. denticollis StTåL. — Griseo-flavescens, elytris alisque al- 
bicante-pellucidis; elytris pedibusque fusco-variegatis. &A. Long. 
corp. 15, pron. 3, lob. post. pron. 13, elytr. 16, alar. 14, cox. ant. 
Bratfemt ant. 4; fem., post. 4, tibapost. 4;, tars.post.,6,. Lat. cap. 
23, pron. 2, elytr. 4, alar. 7 mill. 

Patria ignota. (Mus. Bruxell.) 

Secundum exemplum in spiritu interfeetum descripta. Statura 
fere Bantige pygmeer, sed pronoto nonnihil breviore et latiore, ely- 
tris alisque amplioribus. Caput leviter transversum. Vertex maxime 
reclinatus, cum plano frontis angulum rectum formans, tuberculis 
nonnullis parvis instructus. Tempora ad oculos tuberculis nonnullis 
predita. Summum caput ad oculos in tuberculum obtusum eleva- 
tum. Clypeus frontalis levissime transversus, angustiusculus, basi 
angulum subrectum formans, marginibus lateralibus brevibus, leviter 
elevatis. Pronotum supra coxas sat fortiter ampliatum, hinc an- 
trorsum sensim angustatum, retrorsum sinuato-angustatum, margini- 
bus lateralibus denticulis nonnullis obtusis obsoletis, et ante ampli- 
ationem spina majore armatis; carina dorsali percurrente, in lobo 
postico elevatiore, compressa et medio in dentem elevata, instruc- 
tum; lobis ambobus fere zxeque longis, antico in disco, postico an- 
terius tuberculis nonnullis, quibusdam subspiniformibus, armatis. 
Elytra remote reticulata, parce obsoleteque, in venis principalibus et” 
ad marginem costalem distinctius fusco-conspersa, prope basin ma- 
cula fuscescente, subtriangulari, posterius fusciore, notata. Ale area 
radiali apicem versus lata, apice subsemicirculariter producta, mar- 
gine posteriore apiceque venarum are ejusdem fusco-conspersis. 
Vena ulnaris alarum biramosa. Pedes graciles, fusco-conspersi et 
annulati. Coxée antice sensim angustate, in margine superiore den- 
ticulis compluribus et prope basin spina majore armate. Femora 
antica angusta, ante medium latiora, tibiis plus duplo longiora. 
Tibixe antice breves, in margine interiore spinis tribus, illa basi 
proxima reliquis minore, instructae, in latere interiore preterea spina 
ad unguem posita, a margine inferiore remota, armatee. 


MUSONIA SrtåL. 


Thespis Sauss. 


a. Femora antica in margine interiore spinis duodecim armata; 
tibie antice in margine exteriore spinis quinque, in margine interiore 
spinis octo vel novem armate. 


5 


66 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


b. Q. Lobi laterales summi capitis distinete nonnihil elevati; 
pronotum valde elongatum, lobo postico coxis anticis multo longiore. 


1. Species magna, forte nova. 


bb. Q. Lobi laterales summi capitis lobo medio altitudine 
equales; pronotum minus longum, lobo postico coxis anticis longi- 
tudine cequali. 


2. M. surinama Sauvss. — Thespis surinama ”Sauvss., Mém. 
Mex ert Prat29: och (IS 


Patria: Surinam. (Coll. BRUNNER.) Venezuela. (Mus. Holm.) 


aa. Femora antica in margine interiore spinis novem vel decem 
armata; tibie antice in margine exteriore spinis tribus vel quattuor, 
in margine interiore spinis quattuor, alternis magnis, alternis parvis, 
armate, et preterea ad unguem spina magna, a margine inferiore 
nonnihil remota, predite. 


3. M. lineativentris STÅL. — M. suriname simillima, sed major, 
obscurior, elytris alisque magis infuscatis, alis intus truncatis, an- 
gustioribus, fere uti in Miopteryge formatis, vena ulnari alarum fur- 
cata, pronoto longiore, lobo postico pronoti coxis anticis nonnihil 
longiore, numero formaque spinarum tibiarum anticarum, femoribus 
anticis intus ad marginem inferiorem maculis parvis duabus nigris, 
vena basali, altera ”media, et extus linea longitudinali basali nigra 
notatis, ventre linea lonvgitudinali subtili media, in apice segmen- 
torum ampliata, nigra ornato, facile distinguenda. &. Long. SD 
33, pron. 9, lob. post. pron. 63, elytr. 21, alar. 20, cox. ant. 543, 
fem. ant. 6, fem. post. 11, tib. ant. 2, tib. post. 111, Lat. cap. 3, 
pron. 2, elytr. 5, alar. 7 mill. 


Patria: Columbia. (Coll. BRUNNER.) 


Exemplum nonnihil minus Musei Holmiensis, e Chiriqui, speci- 
fice vix diversum. 


OLIGONYX Sauss., STÅL 


a. Corpus minus gracile; caput mediocre; lobus posticus pro- 
noti lobo antico haud multo longior; cozx& anticr lobo postico pro- 
noti longiores et pone pronotum extendende. 


1. O. Scudderi Savss. — Oligonyz Scudderi Sauvss., Mém. 
Mex.s2:-sUEp LU. HORST: 
Patria: Texas. (Mus. Holm.) 


2. O. Uhleri StåL. — 0. Scudderi maxime affinis, differt 
magnitudine nonnihil majore, elytris alisque obscurioribus, distincte 
infuscatis, pedibus longioribus. ÖS. Long. corp. 34, pron. 84, lob. 
post. pron. 43, elytr. 25, alar. 24, cox. ant. 63, fem. ant. 8, tib. 
ant. 3, fem. post. 13, tib. post. 143, Lat. cap. 33, pron. 23, elytr. 
Ssoalar: T0Amill: 

Patria: Louisiana. (Mus. Holm.) 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 10. 67 


aa. 


Corpus gracilius; caput parvum; lobus posticus pronoti lobo 


antico saltem duplo longior; coze antice lobo postico pronoti longi- 
tudine subequales. 


3. Species e Mexico. 
THESPROTIA StåL. 
1. T. filiformis Skvss. — Thespis filiformis Savss., Mém. 


Mex Tp 128. 04 f. 26. (1871). 
Patria: Brasilia. (Mus. Holm. et Coll. BRUNNER.) 


1 (12). 


Brud 


Subf. VATIDAE STÅL. 


Conspectus generum. 


FP. Margo superior coxarum anticarum apice haud 
ampliatus, pars apicalis coxarum parte anteapicali haud 
vel vix latior; tibie antice superne tectiformes, haud de- 
presse; summum caput elevatum, truncatum, lobis late- 
ralibus lobo medio haud altioribus, et ab hoc sulco tan- 
tum leviter impresso separatis, obtusis; vertex valde ob- 
liquus; campus costalis elytrornm coloratus, opacus, ma- 
gis minusve dense reticulatus et preterea venis transversis 
rectis vel subrectis, magis minusve distinctis, e vena ra- 
diali emissis, instructus; vena ulnaris alarum typice ramos 
saltem duos emittens; antenna& marium sape pectinatae; 
genera americana. 


FP. Pedes antici validiores, femoribus latiusculis vel 
minus angustis, superne haud sinuatis, margine dorsali 
fere toto recto; coxa anticae apice vel prope apicem in- 
tus rarissime nigre; vertex haud vel levissime 'convexus, 
a temporibus sulco minus profundo separatus; oculi cum 
temporibus minus fortiter antrorsum prominuli; femora 
posteriora superne carinis obsoletissimis, ad partem plane 
obliteratis, vel carina wunica obtusiore instructa, spina 
geniculari seepe destituta. — (Gen. 1—3, Stagmatoptera 
et affinia.) 

Obs.: Vertice fortius obliquo, campo costali elytrorum 
utriusque sexus colorato et opaco, elytris alisque femi- 
narum longioribus, tibiis posterioribus carinis distinctis- 
simis pluribus instructis, femoribusque posterioribus su- 
perne saltem vestigio carinarum praeditis, hic typus po- 
tius ad Vatem quam ad Stagmomantem appropinguandus 
videtur; a Cardioptera spinis tibiarum anticarum minus 
numerosis distinguendus. 


3 (4). 
4 5). 
2 (0) 
65): 
HÖR EA) 


68 


STÅL, SYSTEMA MANTIODEORUM. 


2. Clypeus frontalis saltem duplo latior quam longior, 
sat fortiter transversus; stigma angustum, concolor, haud 
obliquum, longitudinale, postice macula nulla vel parva 
fusca terminatum, ad marginem interiorem macula ob- 
scuriore destitutum; venz transverse campi costalis, sal- 
tem anteriores, quam in genere sequenti fortius obliquee; 
campus radialis alarum apice per totam latitudinem colo- 
ratus et opacus; vena ulnaris alarum apicem versus vel 
pone medium furcata; spina genicularis femorum posteri- 
orum nulla; oculi plerumque extus angulum formantes.!) 
= 15 Omyjops SAUSS. 


FP. Oculi sensim convexi; antenne marium subtus ante 
medium breviter obtuseque pectinate vel articulis subtus 
apicem versus sensim incrassatis instructe: elytra femi- 
narum, plerumque quoque marium, ad stigma macula fusca 
vel ferruginante, secundum totam vel magnam partem 
longitudinis stigmatis extensa, notata; venae transversae 
campi costalis minus oblique; pars apicalis campi radi- 
alis alarum tantum partim, nec per totam latitudinem, 
coloratus et opacus; vena ulnaris alarum ante medium vel in 
medio furcata; femora posteriora spina geniculari interdum 
pradita. 


SP. OClypeus frontalis saltem duplo latior quam longior, 
rugis duabus longiludinalibus destitutus; elytra marium 
stigmate nullo vel vitreo instructa, ad stigma macula fusca 
destituta, campo radiali ad campum costalem haud nisi 
angustissime et obsoletissime colorato; elytra feminarum 
stigmate concolore instructa. ad stigma macula obliqua an- 
gusta fusca notata; spina genicularis nulla; ale marium 
pietura flava destitute. — 2. Parastagmatoptera SAuss. 
AP. Clypeus frontalis minus fortiter transversus, circiter 
dimidio latior quam longior, rugis duabus obtusis longi- 
tudinalibus, interdum tantum apice distinguendis, in- 
structus; elytra utriusque sexus ad stigma macula fusca 
vel ferruginante, secundum totam vel magnam partem 
longitudinis stigmatis extensa, notata; stigma plerumque 
albicans vel eburneum, apud mares interdum decolor et 
vitreum vel nullum; campus radialis elytrorum, apud 
mares, saltem pone stigma ad campum costalem coloratus 
et opacus; ale marium favo-picte; femora posteriora 
spina geniculari interdum instructa. — 3. Stagmatoptera 
BURM. 


2. Pedes antici minus validi, femoribus angustis vel 
angustiusculis, curvatis vel margine dorsali magis minusve 
distinete sinuato, prope apicem interdum lobato, instructis;: 
cox&e antice apice vel prope apicem plerumque nigra; 
vertex tumidulus vel tuberculatus, a temporibus snulco 


1) Stagmatoptera diluta ad hoc genus forte referenda. 


, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 69 


SEE. 


9:1(10). 


NOM) 


tor)! 


Lar (lö 


13 (14). 


profundiore separatus; oculi cum temporibus fortius an- 
trorsum prominuli; femora posteriora supernpe carinis du- 
abus distinctissimis, interdum partim foliaceis vel lobatis, 
instructa, spina geniculari preedita; clypeus frontalis basi 
in angulum, magis minusve elevatum vel productum, pro- 
minulus. — (Gen. 4—6, Vates et affinia.) 


FS. Femora posteriora recta vel apicem versus obsole- 
tissime curvata; lobi geniculares femorum posteriorum 
minus producti, obtusiores, apice rotundati; membrana 
analis elytrorum feminarum albicans vel flavescens; ale 
feminarum haud fusce; campus costalis elytrorum femi- 
narum angustiusculus, per magnam partem longitudinis sen- 
sim angustatus. 


FQ. Femora antica superne prope apicem lobata; pedes 
posteriores longiusculi; tibia posteriores ante medium 
lobatae; venter lateribus et in linea media lobatus. — 4. 


Vates BURM. Å 


FP. Femora antica superne lobo destituta; pedes po- 
steriores minus longi; lobi tibiarum posteriorum a basi 
et ab apice aeque longe remoti; venter lobis destitutus. 
sd. Theoclytes SERV. 


2. Femora posteriora pone medium vel apicem versus 
distinctissime curvata, lobis genicularibus quam in gene- 
ribus duobus precedentibus plerumque magis productis, 
magis angustatis, apice angustioribus, interdum acumi- 
natis; elytra feminarum campo costali ultra medium lato, 
posterius subito fortiter angustato, membrana anali tota 
vel partim fusca; ale feminarum fusce. — 6. Pseudo- 
vates SAUSS. 


FS. Margo superior coxarum anticarum apice magis 
”minusve ampliatus, pars apicalis coxarum parte antea- 
pieali latior; tibia antice superne, saltem versus medium, 
depressiuscule, teretiusculre, raro tectiformes; summum 
caput elevatum, lobis lateralibus elevatioribus vel a lobo 
medio incisura profunda separatis, magis minusve di- 
stincete angulatis; campus costalis elytrorum coloratus, 
partim vel totus subpellucens, irregulariter reticulatus, 
venis tranusversis distinctis raro et tantum in parte ante- 
riore preditus; vena ulnaris alarum simplex vel ramum unum 
emittens; vertex tuberculatus; coxee antice prope apicem 
plerumque nigre; genera africana et asiatica. — (Gen. 
7—9, Popa et. affinia.) 


S?. Corpus fortiter elongatum, gracile; caput depres- 
sum, cum oculis sursum angustatum, bis os versus latio- 
ribus; vertex tuberculo depresso, sulcato, instructus; 
lobi laterales summi capitis altissimi, triangulares, lobo 
medio multo altiores; pedes longi, graciles, apud marem 


10 


14 (13). 


10616): 


16-(15) 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


gracillimi; pars apicalis dilatata coxarum anticarum sat 
longa, haud rotundata, antice subito angulum formans; 
tibie antice femoribus plus dimidio breviores; pedes po- 
steriores haud lobati; femora postica spina geniculari 
destituta? loco spin&e foveola instructa; cerci breves, 
crassiusculi; lamina supraanalis transversa, obtusa, apice 
rotundato-truncata; pronotum minus fortiter carinatum; 
tibie antice tectiformes, haud depresse. — 7. Danuria 
STÅL. 


AQ. Caput haud vel minus depressum; vertex tnberculo 
elevatiore, haud sulcato, instructus; lobi laterales summi 
capitis modice elevati, obtusiusculi; oculi fortius pro- 
minuli, tumidi; pedes breves, validi vel validiusculi; pars 
apicalis dilatata coxarum anticarum minus longa, anterius 
rotundata; tibie antice femoribus dimidiis longiores; pedes 
posteriores lobati; lobus posticus pronoti fortiter cari- 
natus vel elevatus et tectiformis; tibia antice superne 
obtusius teretiuscule vel depressiusculze. 


2. Corpus fortiter elongatum; lobus medius summi capitis 
sensim leviter sinuatus et utrinque versus lobos laterales 
sensim leviter adscendens, nec ibidem in tuberculum ele- 
vatus, lobi laterales leviter elevati; vertex anterius prope 
oculos tuberculo transverso instructus; clypeus frontalis 
basi angulum distinetum, subtuberculatum, formans; pro 
notum longissimum, lobo postico fortiter tectiformi; fe- 
mora antica superne lobo destituta, subtus prope basin 
angulum obtusum formantia, in margine exteriore quin- 
quespinosa; femora posteriora spina geniculari destituta; 
tibie antice sat longe et graciles, tantum in parte bre- 
viore apicali spinis paucioribus, in margine interiore se- 
ptem, in margine exteriore quinque, armatae; tibia poste- 
riores superne carina distinctiore una instructe; cerci 
latissimi, foliacei; lamina supraanalis transversa, obtusa, 
rotundata. — 8. Arsacia STÅL. 


2. Corpus minus elongatum; lobus medius summi ca- 
pitis ad lobos laterales elevatus et ab his emarginatura 
separatus; vertex tuberculo discoidali obtuso, sensim con- 
vexo, rotundato, instructus; pronotum minus longum; fe- 
mora antica superne prope apicem leviter lobata, subtus 
basin versus sensim leviter rotundata, in margine exte- 
riore quadrispinosa; femora posteriora spina geniculari 
instructa; tibia anticae proportionaliter minus longe et 
minus graciles, spinis numerosis per totam vel fere totam 
longitudinem marginum armate; tibia posteriores superne 
carinis distinctis duabus predite: cerci mediocres, teretes; 
lamina supraanalis triangularis vel subtriangularis — 9. 
Popa STÅL. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 71 


OXYOPS Sauss. 


Ozxyops Sauss. et Stagmatoptera p. SAuss. 


a. PL. Ale apice fortius angustate et fortius producte, elytris 
longiores; campi analis et radialis elytrorum per maximam partem 
longitudinis et in areolis fere omnibus maculis hyalinis conspersi; 
pedes posteriores longiores; femora antica et intermedia longitudine 
equalia vel subequalia; pars apicalis producta alarum multo longior 
quam latior; articulus primus tarsorum posticorum articulis reliquis 
simul sumtis longior. 


1. O. rubicunda SToLL. — Özxyops rubicunda Savss., Mém. 
Mezsr ip. 41. 13 (1871). 


Patria ignota. (Mus. Bruxell.) Surinam. 


Pronotum fortiter elongatum, lobo postico femoribus anticis 
longiore, femoribus posticis paullo breviore. HElytra apice in angu- 
lum subrectum terminata. Long. corp. 58, pron. 25, lob. post. 
pron. 19; elytr. 32, alar. 343, part. prod. alar. 8, cox. ant. 13, 
fem. ant. 16, fem. post. 20, Lat. elytr. 10, part. prod. alar. 6 mill. 


2. O. acutipennis STÅL. — OO. rubicunde maxime affinis, dif- 
fert capite nonnihil breviore, oculis magis acuminatis, pronoto bre- 
viore, femoribus posticis haud multo longiore, marginibus lateralibus 
versus medium fortius denticulatis, lobo postico pronoti femoribus 
anticis longitudine subequali, femoribus posticis multo breviore, elytris 
angustioribus, parte tertia apicali fortius angustata et in angulum acu- 
tum, apice ipso rotundatum, terminata, parte producta alarum angu- 
stiore et proportionaliter longiore, articulo primo tarsorum posti- 
corum nonnihil longiore. 9. Long. corp. 58, pron. 20, lob. post. 
pron. 153, elytr. 32, alar. 34, part. prod. alar. 9, cox. ant. 122, 
fem. ant. 15, fem. post. 183, Lat. elytr. 843, part. prod. alar. 5 mill. 

Patria: Peru. (Coll. BRUNNER.) 


aa. PL. ÄÅle apice minus fortiter producte et minus acuminate, 
elytris longitudine equales; campi analis et radialis elytrorum maculis 
hyalinis multo minus numerosis conspersi; pedes posteriores breviores; 
femora antica femoribus intermediis distinete longiora, lobo postico 
pronoti distincte nonnihil breviora; pars apicalis producta alarum 
Jere eque longa ac lata vel brevior quam latior; articulus primus tår- 
sorum posticorum articulis reliquis simul sumtis longitudine subequalis. 


3. O. media STÅL. — OO. rubicunde simillima, differt notis 
supra allatis, oculis minus acuminatis, capite igitur angustiore, pro- 
noto nonnihil breviore, elytris nonnihil latioribus et apice obtusio- 
ribus, maculis hyalinis minus numerosis, in dimidio apicali nullis, 
conspersis, apice magis subito angustatis et in angulum obtusius- 
culum rotundatum terminatis, parte producta campi radialis alarum 
breviore, fere zeque longa ac lata, sequilatera. 9. Long. corp. 54, 

; 


72 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


pron. 21, lob. post. pron. 16, elytr. et alar. 273, part. prod. alar. 
5,-.cox. ant. 123, fem. ant. 15, fem. post. 17, Lat:selyte: TOMpaArE 
prod. alar. 5 mill. 


Patria: San Paolo Brasiliaxe meridionalis. (Mus. Holm.) 


4. OO. obtusa STÅL. — Precedenti simillima et maxime affinis, 
differt oculis extus angulum rectam formantibus, capite longiore, 
elytris apice nonnihil obtusioribus, ramis radialibus campi costalis 
minus obliquis, campo radiali alarum apice minus producto, parte 
producta distincte breviore quam  latiore, campis radiali elytro- 
rum anterius et anali maculis hyalinis paucissimis conspersis. 2. 
Long. corp. 95, pron. 233, lob. post. pron. 18, elyfr. et alar i 24 
part. prod. alar. 4, cox. ant. 14, fem. ant. 17, fem. post. 18, Lat. 
elytr. 11, part. prod. alar. 5 mill. . 


Patria: Brasilia. (Coll. BRUNNER.) 


PARASTAGMATOPTERA Sauss. 


1. P. flavo-guttata SERV. — Stagmotoptera flavo-guttata SAuss., 
Mém.. Mexadtap: 84:01 £uöss(k871) 


Patria: Brasilia. (Coll. BRUNNER.) 


STAGMATOPTERA BUuURM., SaAUsSS., STÅL. 


Stagmatoptera p. SAUSS. 


a. SQ. Margines laterales pronoti denticulati, interdum magna 
parte inermes; femora posteriora, vel saltem intermedia, spina geni- 
culari destituta. 


b. &5Q. Campus radialis elytrorum marium ad campum costa- 
lem tantum pone stigma coloratus et opacus; ale feminarum ultra 
medium flave, marium fasciolis flavis destitute. 


1. S. supplicaria BURM. 


bb. SP. Campus radialis elytrorum ad campum costalem per 
totam longitudinem coloratus et opacus; ale utriusque sexus hyaline 
et fasciolis flavis ornate. 


2. S. hyaloptera STOLL. — 3. S. annulata STOLL. 


aa. P. Margines laterales pronoti fortiter dentati; femora po- 
steriora spina geniculari armata; mas mihi ignotus. 


4, SS. predicatoria SAUSs. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4, N:o 10. 73 


VATES Burwm., SrÅL. 


Vates p. BURMm. — Zoolea SERV. et Sauvuss. —? Vates p. SAuss. 
LJ 
1. V. macropterus SToLL. — Zoolea macroptera Sauvss., Mém. 


Next. f61lad. (1871). 
Patria: Sancta Catharina Brasilie; Surinam. (Mus. Holm.) 


THEOCLYTES SERV., STÅL. 


Vates p. SAuss. 


a. ÄAntenne marium pectinate, articulis processum sat lon- 
gum, filiformem, fere in formam littere $ curvatum, subtus emit- 
tentibus; ale maxima parte decolores et hyaline, margine costali 
apice leviter (5) vel levissime (2) curvato; pronotum supra coxas 
minus ampliatum, marginibus lateralibus subtiliter vel minus fortiter 
denticulatis. 


1. TI. sphingicornis STOLL. — Vates sphingicornis Sauss., Mém. 
Mex Mp: 64-23 (1871): 
Patria ignota. (Mus. Bruxell.) Guyana. 


2. T. pectinicornis Står. — TT. sphlingicorni A maxime af- 
finis et simillimus, differt femoribus posterioribus prope apicem 
in carina dorsali interiore lobo minus elevato, in femoribus 
postieis posterius angulato, preeditis, limboque costali alarum in 
parte vix dimidia posteriore obscure fusca. &S. Long. corp. 47, 
Pron. CL9; ob: post... pron. 1654 elytril 37; Calar.sa2, Coxs ant 93, 
fem ant. (05 fem. post. 12, proc: cap. 13 mill. 


Patria: Chiriqui. (Mus. Holm.) 


aa. ÄÅntenne marium breviter et crasse pectinate, apicem versus 
obtuse subdentate, processu inferiore articulorum crasso, recto, brevi; 
ale margine costali quam in divisione precedenti apicem versus for- 
tius curvato instructe, apud feminas ultra medium flavescentes:; pro- 
notum magis ampliatum. 


3. JV. serraticornis STÅL. — Flavescens (virescens); pronoti 
marginibus fortiuscule nigro-dentatis, lateribus partis ampliate supra- 
coxalis anterius infuscatis, lobo postico apice utrimque nigro-binotato; 
pedibus ina modum congenericorum fusco-variegatis; femoribus an- 
ticis lobis destitutis, posterioribus superne prope apicem in carina 
interiore lobo obtuso leviter elevato, in femoribus intermediis inter- 
dum deficiente, subtus prope apicem Jobo magno, posterius subacu- 
tangulo, praeditis; tibiis posterioribus in medio lobis duobus magnis 
instructis; processu capitis brevi, fisso, lobis sensim acuminatis, 
leviter divergentibus. &2. 


74 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


&A. Gracilior; marginibus pronoti minus fortiter et minus dense 
dentatis; elytris alisque hyalinis, flavo-venosis, illorum campo costali 
virescente, his apice dense fusco-reticulatis. Long. corp. 46, pron. 
16 (?), elytr: 49, alar. 45, cox. ant. 93, fem. ant. 11, fem. post. 
12;.proc. .eapa 13, Lat. pron. ;5, elytr, 915. alar.-2amul: 


2. Robustior; marginibus pronoti fortius et densius dentatis; 
elytris flavescentibus (virescentibus), opacis; alis ultra medium fa- 
vescentibus et opacis, dein hyalinis, campo radiali apice fusco-reti- 
culato. Long. corp. 54, pron. 22, lob. post. pron. 18, elytr.: 40, 
alar. 3/7, Gcox. ant. 12; fem. ant. 15, fem. post. 16; Mat pron:ei, 
elytr. 103, alar. 16 mill. rr 

Patria: Antioquia Nova Granade. (Mus. Holm.) 


Statura praecedentium, sed major, robustior, pronoto breviore, 
supra coxas magis ampliato, et notis supra allatis distinetissimus. 


PSEUDOVATES Sauss. 


Vates p. Sauss. et Theoclytes SAuss. 


a. SP. Pronotum supra coxas fortius et magis subito am- 
pliatum, lateribus lobi antici parallelis; pedes posteriores lobati; se- 
gmenta ventralia lateribus lobata; lobi geniculares sensim acuminati. 


1. P. longicollis STÅL. — P. tolteco, mihi in natura ignotae 
speciei, maxime affinis, distinctissimus autem videtur pronoto et 
processu capitis multo longioribus, illo femoribus anticis fere duplo 
longiore. 9. Long. corp. 68, proc. cap. 31, pron. 293, lob. post. 
pron. 24, cox. ant. 14, fem. ant. 153, fem. post. 17 mill. 

Patria: Mexico. (Coll. BRUNNER.) 


aa. Pronotum supra coxas minus fortiter, obtusius et magis 
sensim ampliatum, lobo antico posterius sensim ampliato; pedes po- 
steriores lobis destrtuti. 


b. Tubercula ocelligera contigua; lobi geniculares femorum po- 
steriorum magis producti, apicem versus angustati vel acuminati, 
magis minusve distincte triangulares. 


2. P. agtecus Savss. — Theoclytes chloropheus Sauvss., Mém. 
Mex. portran el (IST): 


Patria: Mexico. (Mus. Holm.) 


3. T. brevicornis STÅL. — P. chloropheo BLANCH. maxime 
affinis, differt magnitudine majore, tuberculis ocelligeris in proces- 
sum brevissimum, apice rotundatum, prominulis, margine costali ely- 
trorum posterius obtusius sinuato; a P. azteco pronoto breviore, 
elytrorumque margine costali posterius obtusissime sinuato facile 
distinguendus. 9. Long. 74, pron. 32, lob. post. pron. 26, elytr. 
49; 'cox. ant.” 173, fem.”ant. 19, fem. postr-19 mil 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 10. 75 


Patria: Columbia. (Coll. BRUNNER.) 


bb. 9. Tubercula ocelligera distantia, in processum brevem 
prominula; lobi geniculares femorum posteriorum apicem versus vix 
angustati, apice rotundati. 


4. 


P. cingulatus DRURY. — Theoclytes cingulatus Savss., Mém. 


Wexskrp 174; 2-(1871). 
Patria: Brasilia. (Coll. BRUNNER.) 


1. 


ARSACIA STÅL. 


Å. Ashmoliana WESTW. — Popa? Ashmoliana Sauvss., Mél. 


Ortb. oc p. 209. 4. (1870): 
Patria: India orientalis. (Mus. Holm.) 


do 


(6). 


(0): 


(2): 


Subf. EMPUSIDAE STAL. 
Conspectus generum. 


SP. Pronotum longum vel longissimum, gracile, parte 
saltem dimidia postica haud dilatata; pedes longi, gra- 
ciles; cox2 antice pronoto multo breviores, apicem ver- 
sus sat angusta, lobo apicali inferiore in processum tri- 
angularem producto; dentes pectinis antennarum marium !) 
elongati, angusti, compressi. 


?. Elytra et ale breviuscula, illa opaca, campo costali 
anterius fortiter ampliato, ramo ulnari primo simplici; 
protuberantia capitis longa, medio utrimque dentata, sub- 
tus carina media percurrente instructa, lateribus partis 
apicalis foliaceis; pronotum longissimum, gracile, anterius 
fortiter dilatatum, basi fortiter bituberculatum; abdomen 
latum, fortiter ampliatum; pedes longi; femora antica su- 
perne fortiter compresso-ampliata, subtus in margine ex- 
teriore sexspinosa; femora posteriora prope apicem triloba. 
— Gongylus THUNB. 


FP. Elytra et alx longa, illa saltem ad marginem in- 
teriorem hyalina, campo costali anterius in lobum ma- 
gnum haud ampliato, ramo ulnari primo ramoso; prono- 
tum  gracile, supra coxas leviter ampliatum, basi leviter 
tuberculatum ; abdomen angustum; femora antica angusta, 
superne haud ampliata, subtus in margine exteriore quin- 
quespinosa; femora postica superne prope apicem lobis 
destituta. 


1) An etiam in Gongylo? 


76 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


4 (5). FQ. Carina longitudinalis media lateris anterioris pro- 
cessus capitis fortiter abbreviata, tantum per partem ba- 
salem ocellis proximam extensa; pars basalis crassissima 
processus brevis, fortius angustata, pars apicalis subtus 
excavata, marginibus magis minusve distinete compressis 
vel foliaceis; caput latius; oculi magis prominuli. — 
Empusa ILL. 


5 (4). SP. Carma longitudinalis media processus capitis per- 
currens, apicem versus tamen interdum nonnihil ob- 
tusior, processus apicem versus tectiformis; pars basalis 
crassissima processus minus brevis, minus fortiter angu- 
stata; caput angustius; oculi minus prominuli; femora 
posteriora nunce lobata, nunc lobo destituta; lobi geni- 
culares femorum posticorum in spinam acutissimam pro- 
ducti. — Idolomorpha BURM. 


6 (1). &S2. Pronotum breviusculum, per maximam partem lon- 
gitudinis sat fortiter dilatatum; pedes breviores, robusti- 
ores; coxe anticx pronoto longitudine subaequales, pone 
pronotum extendenda, apicem versus sensim leviter an- 
gustate, lobo apicali inferiore apice haud producto; pro- 
cessus capitis brevis, anterius carinis tribus percuren- 
tibus instructus; ramus ulnaris primus elytrorum ramosus; 
femora antica superne haud ampliata, subtus in margine 
exteriore quinquespinosa, sulco ungulari haud longe a 
basi posito; dentes pectinis antennarum marium breviores, 
lati, subrotundati, basi coarctati. — Blepharis SErRV. 


EMPUSA ILL., STÅL: 
Empusa p. Sauvss.!) 


a. SP. Pronotum dentibus marginalibus fortioribus instru- 
ctum, supra coxas fortius dilatatum, parte dilatata angulata, ante 
locum latissimum sensim sinuata; cox& antice prope basin parte me- 
dia femorum anticorum fere latiores; processus lobi apicalis inferi- 
oris coxarum anticarum sat longus, magis acuminatus; prucessus ca- 
pitis proportionaliter gracilis; lobus femorum posticorum magnus. 


1. E. fronticornis SToOLL. — Gongylus guttulus ”THUNB., Mém. 
Ac. Pét. 5. p. 294. (1815). — Empusa fronticornis SaAuss., Mém. 
OTtRar AT. Per 0: LU LST2). 


Larva: Gongylus pauperatus ”THUNB., Mém. Ac. Pét. 5. p. 
295:h(L8T5): 
Patria ignota. (Mus. Holm. et Coll. THUNBERG.) 


1) Idolomorpha longifrons Sauss. ad Empusam forte referenda, quod indicat 
descriptio capitis. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 77 

aa. Pronotum deniibus marginalibus subtilioribus instructum, 
supra coxas leviter dilatatum, parte dilatata utrimque rotundata, 
ante locum latissimum haud sinuata; coxe antice minus late, prope 
basin parte media femorum anticorum subangustiores; processus lobi 
apicalis coxarum anticarum breviusculus, minus acuminatus; lobus 
femorum posteriorum mediocris vel parviusculus. 


2. JE. egena CHARP. — Empusa egena Sauvss., Mél. orth. 3. 
Pi r.MSLN): 


Patria: Europa meridionalis, Asia minor. (Mus. Holm.) 


3. E. Hedenborgi StåL. — E. egene&e simillima, distinctissima 
autem pronoto pedibusque longioribus et gracilioribus, processu 
capitis graciliore, igitur uti videtur longiore, parte intraoculari ca- 
pitis angustiore, oculis majoribus, coxis anticis basin versus angusti- 
oribus, femoribus anticis gracilioribus et tibiis plus duplo longioribus, 
parte basali spinis destituta longiore et graciliore, elytris nonnihil 
angustioribus, campo radiali alarum apice nonnihil magis produeto, 
abdomine angustiore, carina coxarum posteriorum non nisi apicem 
versus leviter ampliata, quod tamen verisimiliter, uti in congenericis, 
variat. 89. Long. corp. (exc. proc. cap.) 62, proc. cap. 6, pron. 
30, lob: post. pron. 251, elytr. 36, alar. 33, cox. ant. Sm NO enn. 
amt. l0g, tba ant. 73, fem. post, 173, Lat. pron.-33, elytr.. 74, 
alar. 16 mill. 


Patria: Nubia ad Bahr el Abiad. (Mus. Holm.) 


IDOLOMORPHA BUuRrmM., STÅL. 


Empusa p. Sauvss. — Idolomorpha Pp. SAuUss. 


a. Femora posteriora prope apicem lobata. 


1. I. Wahlbergi Står. — Empusa Wahlbergi Står, Öfv. Vet. 
koolork: i87I, p.002. 1. 


Patria: Caffraria. (Mus. Holm.) 


aa. Femora posteriora lobo destituta. — Idolomorpha BURM. 


Subf. HARPAGIDAE STÅL. 


Conspectus generum. 


1 (16). &SP. Clypeus frontalis rugis vel carinis duabus longi- 
tudinalibus distantibus instructus; clypeus basi subito 
magis minusve, nunc leviter, nunc fortiter elevatus et 
ibidem celypeo frontali altior; vertex fortiter obliquus, in 


78 
2 (5). 
3 (4). 
4 (3). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


disco tumescens vel tuberculatus; tempora cum oculis 
fortiter antrorsum prominentia; oculi ceonoidei; genz late, 
fortiter extrorsum vergentes; carina inferior femorum po- 
steriorum apicem” versus, rarissime per totam longitudi- 
nem, in laminam vel lobum ampliata; femora posteriora 
spina geniculari predita; spina apicales marginis exte- 
rioris tibiarum quam spin&e basales plerumque longiores, 
minus curvatzae vel obtusate et minus cumbentes. — (Gen. 
F==8; Harpas etraffinia.) 


2. Femora antica spinis discoidalibus tribus armata; 
discus verticis in processum sat longum elevatus; lobus 
anticus pronoti fortiter elevatus, gibbosus, lobo postico 
altior; lobus posticus pronoti basi bituberculatus; se- 
gmenta dorsalia et quaedam ventralia, haec interdum leviter, 
lateribus ampliata vel lobata; oculi sensim convexi vel 
obtuse subconoidei; tibixe posteriores superne haud cari- 
nate, teretes. — (Gen. 1—2, Pseudocreobotra.) 


2. Clypeus tectiformis, basin versus sensim fortiter ele- 
vatus, basi in angulum acutum prominens; carina clypei 
frontalis retrorsum sensim alte elevatae et basi in spinam 
producte; discus verticis fortiter tumidus et antice pro- 
cessum angustum, subtus planum vel concaviusculum, 
apice emarginatum, emittens; summum caput ad oculos tu- 
berculatum; oculi fortiter prominuli, angulati, angulo ro- 
tundato, sinu temporali sat profundo; antenn: crassiu- 
sculze, articulo primo elongato; pronotum breve, supra coxas 
alato-dilatatum, dilatatione anterius latissima, lobo postico 
brevi, lateribus pone dilatationem angulum acutissimum 
fortissime deflexum formantibus, margine postico anguli 
fortiter reflexo; lobi apicales coxarum anticarum contigui; 
femora antica in margine exteriore spinis quattuor, basi 
incrassatis, armata; abdominis latera fortiter lobata, se- 
gmenta ventralia quoque in medio lobata; ocelli majores 
et in tuberculis obtusis minus elevatis positi. — 1. Pseu- 
docreobotra SAuss. 


2. Clypeus basin versus transversim convexus, basi leviter 
et obtuse elevatus; carin& clypei frontalis minus elevatze, 
ubique fere seque altae. basi in spinam haud extense; 
discus totus verticis in processum crassum, teretem, lon- 
giorem quam latiorem, sensim leviter gracilescentem, apice 
emarginatum, elevatus; summum caput ad oculos haud 
tuberculatum; oculi minus prominuli, sensim convexi, 
sinu temporali obtusissimo; antenn gracillima, articulo 
primo brevi, crassiore; pronotum supra coxas leviter am- 
pliatum, lobo postico lobo antico circiter duplo longiore, 
medio obtuse coarctato, margine laterali posterius angu- 
lum obtusum formante; lobi apicales coxarum anticarum 
divergentes; femora antica in margine exteriore spinis 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND 4. N:o 10. 79 


& (2): 


6 (13). 


Få CD 


8 (9). 


RS 


tOLElr). 


tv (10): 


quinque, usque a basi sensim vel subsensim gracile- 
scentibus, armata: segmenta ventralia in medio haud 
lobata, lateribus leviter ampliatis; ocelli parvi et in 
tuberculis altioribus et minus obtusis positi. — 2. Calli- 
bia STÅL. 


SP. Femora antica spinis discoidalibus quattuor, et in 
margine exteriore spinis totidem armata; lobus anticus 
pronoti leviter vel modice elevatus, lobo postico haud 
altior; oculi conoidei vel subceonoidei, sinu temporali pro- 
fundissimo, angulato; antenne graciles. 


SP. Oculi acutiores et processu subeonico vel spini- 
formi laevigato terminati; tibie posteriores superne cari- 
nate vel tectiformes:; tuberculum, in quo positi sunt 
ocelli  posteriores, ultra ocellos prominulum. — (Gen. 
3—6, Harpa.) 


FP. Ocelli in tuberculo communi, alto vel altissimo, 
superne plano, apice fisso, positi; vertex disco leviter 
tumescens; lobi apicales coxarum anticarum divergentes, 
sinum amplectentes; femora posteriora subtus ad apicem 
dilatata; sinus temporalis oculorum profundissimus, acu- 
tangulus. 


FS? Clypeus basi fortius elevatus; clypeus frontalis basi 
in angulum acutum prominens; tuberculum ocelligerum 
longius; pronotum breve, supra coxas et per magnam 
partem longitudinis fortiter rotundato-dilatatum, pone 
dilatationem a supero visum subito emarginatum, mar- 
gine laterali a latere viso ibidem angulum acutiusculum 
formante, lobo postico basi bituberculato; latera abdo- 
minis lobata. — 3. Harpax SERV. 


7. Clypeus basi leviter elevatus; clypeus frontalis basi 
obtuse rotundatus vel subangulatus; tuberculum ocelli- 
gerum breve; pronotum supra coxas leviter ampliatum, 
basi haud vel obsolete tuberculatum, margine laterali 


prope basin angulum obtusum formante; latera abdominis 
haud lobata. 


2. Pronotum breve, pone dilatationem supracoxalem le- 
viter productum; coxe antice longe pone pronotum ex- 
tendende ; femora et tibixe postica aeque longa; articulus 
primus tarsorum posticorum brevis. — 4. Pseudarpaz 
SAUSS. 


$?. Pronotum elongatum, pone dilatationem supracoxalem 
longe productum; coxwe antice pone pronotum haud vel 
LEONE Åre : ; ; 
vix extendend&a; tibiae posticae femoribus breviores; arti- 
culus primus tarsorum posticorum valde elongatus. 9. 
Galinthias STÅL. 


12 


13 


18 


30 
(7). 


(6). 


(14). 


(GO 


(26). 


(23). 


STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


2. Frons tuberculis tribus leviter elevatis, distantibus, 
in quo positi sunt ocelli, instructa, tuberculis posterioribus 
ultra ocellos leviter prominulis; ecarm&e clypei frontalis 
basin versus elevatiores; vertex in processum subceonicum, 
subtus concaviusculum, elevatus; pronotum breve, supra 
coxas latiusculum, marginibus autem leviter dilatatis, po- 
sterius leviter productum, margine laterali posterius an- 
gulum vix ullum formantibus: elytra pone medium quam 
in generibus reliquis affinibus multo magis angustata:; 
femora posteriora subtus per totam longitudinem fortiter 
ampliata; lobi apicales coxarum anticarum contigui. — 
6. Hymenopus SERV. 


AP. Oculi obtusius conoidei, in processum levigatum 
haud extensi, cono summo autem interdum lavigato vel 
tuberbulo laterali instruceto; sinus temporalis oculorum 
profundus, subrectangularis; tuberculum, in quo positi sunt 
ocelli posteriores, ultra ocellos haud elevatum: lobi apicales 
coxarum anticarum contigui; latera abdominis haud lo- 
bata; pronotum breve, supra coxas leviter ampliatum, 
pone ampliationem leviter productum. — (Gen. 7—38, 
Ureoboter.) 


FP. Oculi summi tuberculo laterali destituti; tibia po- 
steriores superne teretes, postice femoribus longitudine 


rd 


equales vel subequales. — 7. Creoboter SERV. 


AA DOeculi tuberculo parvo laterali exteriore instructi; 
tibia posteriores superne distinctissime carinate, postica 
femoribus distinete breviores. — 8. Helvia STÅL. 


F?. Clypeus frontalis rugis duabus longitudinalibus ple- 
rumque destitutus, rarissime rugis duabus instructus, in 
quo casul) spine omnes marginis exterioris' tibiarum 
equaliter et maxime curvatex et cumbentes, nec non oculi 
summi extus sensim obtuse convexi, haud conoidei. 


FP. Spin marginis exterioris tibiarum anticarum, spina 
apicali longiore excepta, omnes 2equaliter curvatae et cum- 
bentes; femora antica spinis discoidalibus quattuor et in 
margine exteriore spinis quattuor armata; femora poste- 
riora spina geniculari instructa; clypeus frontalis brevis, 
fortiter transversus, basi in medio plerumque in angulum 
acutum dentiformem, libere prominulum, productus: ge- 
nera orbis antiqui. 


2. Femora posteriora subtus lobulo destituta; summum 
caput distinctius elevatum; vertex antice ad ocellos haud 
elevatus; elyvtra colorata, opacula, venis anali et axillari 
libere excurrentibus, apicem versus inter se et cum vena 
ulnari interiore leviter convergentibus, interdum leviter 


!) Odontomantis. 


a, ES 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD.: HANDLINGAR. BAND 4, N:O 10. 51 


abbreviata; area radialis alarum apice sat producta. parte 
pk producta sensim angustata, margine costali apicem versus 
rotundato. — (Gen. 9—11. Odontomantis et affinia.) 


19 (22). 9. Summum caput obtuse sinuatum; pronotum breve, 
lobo postico pone ampliationem supracoxalem haud vel 
levissime angustato, lobo antico dimidio vel vix duplo 
longiore; coxe anticae pronoto vix vel parum longiores, 
pone pronotum sat longe extendendsae, lobis apicalibus 
divergentibus, sinum obtusangulum vel subrectangulum 
amplectentibus; spinge marginis exterioris tibiarum an- 
ticarum maxime cumbentes, marginem tangentes. 


20 (21). 9. Clypeus transversim levissime carimato-elevatus; cly- 
peus frontalis brevissimus, basi sensim obtuse rotundatus, 
rägis destitutus; vena ulnaris alarum ramos duos — 
quattuor emittens. — 9. Antissa STÅL. 


21 (20). 9. Clypeus transversim fortiter angulato-elevatus: cly- 
peus frontalis minus brevis, basi in angulum dentiformem 
prominulus, rugis duabus distantibus, retrorsums diver- 
gentibus, instructus; vena ulnaris alarum simplex. — 10. 
Odontomantis SAUss. 


22 (19). 2. Summum caput truncatum; clypeus transversim obtu- 
sangulariter elevatus; clypeus frontalis basi in angulum 
acute dentiformem libere prominulus; pronotum elon- 
gatum, pone ampliationem supracoxalem distincte angu- 
statum, lobo postico elongato: coxa antice pronoto bre- 
viores, ad basin pronoti extendendeae, lobis apicalibus haud 
divergentibus, subceontiguis; spinse marginis exterioris tibi- 
arum anticarum acuminate, curvatae, cumbentes, a mar- 
gine tamen distantes; generibus duobus pracedentibus, 
prasertim Odontomanti, maxime affine genus, pronoto lon- 
giore et spinis tibiarum anticarum minus fortiter cum- 
bentibus divergens. — 11. Anaxarcha STÅL. 


23 (18). SP. Femora posteriora subtus prope basin vel apicem 
lobulo instructa; summum caput haud vel leviter eleva- 
tum; elypeus frontalis basi in angulum dentiformem libere 
prominulus; vertex cornutus vel apice pone ocellos subito 
magis minusve, interdum obsolete, elevatus; pronotum 
pone ampliationem supracoxalem distinete angustatum; 
area radialis alarum apud mares modice producta, haud 
truncata, margine costali apice magis minusve rotun- 
dato, apud feminas haud vel levissime producta, trun- 
cata vel subsinuato-truncata. margine costali apicem ver- 
sus levissime rotundato vel toto subrecto. angulo costali 
distineto, interdum lobato; oculi tumidi. — (Gen. 12—13. 
Acromantis et affinia.)!) 


1) Ad hunc typum verisimiliter referenda sunt genus Hestiasula, nec non 
Sibylla tridens. 
N 


6 


0). 


27 (40). 


29 (BA) 


3S0U(STY: 


STAL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


AP. Pedes posteriores breviusculi, graciles, femoribus 
basin versus crassioribus, carina inferiore leviter elevata; 
summum caput truncatum, haud vel vix elevatum; elytra 
marium remotissime, feminarum dense reticulata, ramo 
ulnari primo simplici; veng analis et axillaris libere ex- 
currentes; area radialis alarum feminarum apice truncata, 
margine costali recto. — 12. Acromantis SAuss. 


SF. Pedes posteriores brevissimi, minus graciles; carina 
inferior femorum posteriorum distinetius elevata; summum 
caput leviter elevatum; elytra minus dense reticuiata, 
ramo ulnari primo ramoso; venze analis et axillaris ver- 
sus marginem ulnarem are& analis currentes et cum hoc 
margine confluentes; Acromanti valde affine genus. — 
13. Ambivia STÅL. i 


AA. Spine basales marginis exterioris tibiarum antica- 
rum quam spina apicales minus curvata vel minus acu- 
minata, minus longae et magis cumbentes; clypeus fron- 
talis in angulum dentiformem integrum basi haud pro: 
ductus, minus brevis, interdum sat longus. 


AP Femora antica spinis "discoidalibus quattuor in- 
structa; tibia anticae superne fortiter tectiformes. 


SP. Venze analis et axillaris prope basin vena transversa 
recta, venis transversis reliquis areze analis crassiore, haud 
conjuncete: clypeus frontalis basi in medio haud sinuatus; 
oculi processu cylindrico vel conoideo lxvigato destituti; 
pronotum supra coxas fortius ampliatum; femora poste- 
riora subtus prope apicem lobata; femora antica subtus 
in margine exteriore spinis quattuor vel quinque armata. 


FP. Vertex fortiter protuberans, protuberantia subtus 
plana, marginibus carimiformibus vel foliaceis; pronotum 
per maximam -partem longitudinis fortiter dilatatum, lobo 
postico anterius gibboso; elytra feminarum opaca et den- 
sissime reticulata; abdomen latissimum, rhomboideum : 
femora posteriora superne pone medium, subtus ante et 
pone medium lobata, spina geniculari crassa vel crassiu- 
scula armata; lobi apicales coxarum anticarum typice con- 
tigni; genera orbis antiqui. — (Gen. 14—15, Phyllo- 
crania et affinia.) 


FA. Protuberantia capitis apice in laminam foliaceam, 
superne foliaceo-carinatam, continuata; oculi angusti; pro- 
notum anterius minus fortiter dilatatum, antrorsum fortius 
angustatum, marginibus lateralibus in marginem anticum 
sensim arcuatim continnuatis; elytra et area radialis ala- 
rum apice truncata vel subtruncata, illa apud feminas 
sensim nonnihil angustata; vena radialis interior elytro- 
rum in medio elytri divergens; vena analis et axillaris 
libere excurrentes; area radialis alarum angulo apicali co- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O 10. 83 


21,30). 


32 (29). 


33 (34). 


34 (33). 


39 (28). 


stali sublobato, margine costali prope apicem subsinuato ; 
abdomen rhomboideum, latissimum, segmento quinto for- 
titer dilatato; femora antica in margine exteriore quin- 
quespinosa; tibixe posteriores supra subtusque fortiter 
dilatatoe; spina genmicularis femorum posticorum mediocris, 
sensim acuminata. — 14. Phyllocrania BURM. 


2. Protuberantia capitis lamina foliacea marginibusque 
foliaceis destituta; oculi minus angusti; pronotum ante- 
rius quoque sat fortiter dilatatum, antrorsum minus an- 
gustatum, apice obtuse rotundatum, marginibus lateralibus 
antice angulum formantibus; elytra et area radialis ala- 
rum 2pice sensim angustata, hujus pars apicalis sat pro- 
ducta, margine costali posterius rotundato; vena radialis 
interior elytrorum pone medium divergens; venöae anulis 
et axillaris versus marginem ulnarem are analis currentes; 
abdomen fortiter ampliatum, segmentis quarto et quinto 
eque latis; femora antica in margine exteriore quadri- 
spinosa; tibie posteriores haud dilatate, ante medium 
nonnihil incrassata; spina genicularis femorum posticorum 
magna, crassa, apice subito acuminata. — 15. Para- 
blepharis SAUSSs. 


SP. Vertex haud vel levissime protuberans, disco in- 
terdum tumescente et tuberculato; pars ampliata pronoti 
minus longa; lobus posticus pronoti anterius haud gib- 
bosus; femora posteriora spina geniculari nulla vel me- 
diocri, minus ecrassa, armata; abdomen feminarum fortiter 
ampliatum; clypeus frontalis cireiter dimidio latior quam 
longior; genera americana. — (Gen. 16—17, Epaphro- 
dita et affinia.) i 


9. Ampliatio supracoxalis pronoti sat magna et lata» 
marginibus tamen minus late foliaceis; pedes validi, an- 
tici compressi, lati; femora posteriora spina geniculari 
armata, superne prope apicem, subtus prope basin et 
apicem lobata; Hpaplhrodite valde affine genus. — 16. 
Antemna STÅL. 


SP. Pronotum supra coxas fortiter laminato-dilatatum ; 
pedes minus validi, antici minus lati; femora posteriora spina 
geniculari destituta, subtus prope apicem lobo instructa, 
preterea lobis destituta; elytra et ale maris longa, illa 
densce reticulata, sensim subampliata, apice rotundato- 
subangulata, ramo ulnari primo ramoso; vena analis et 
axillaris sensim divergentes et versus marginem interi- 
orem excurrentes; aréa radialis alarum apice producta; 
femina rite explicata mihi ignota. — 17. FEpaphrodita 
SERV. 


SF. Vene analis et axillaris elytrorum haud longe a 
basi vena transversa obliqua, recta, venis transversis reli- 


54 


36 (37). 


SEE 


38 (39). 


39 (38). 


40 (27). 


STÅL , SYSTEMA MANTODEORUM. 


quis distinctiore et crassiore, conjuncta; clypeus fron- 
talis basi in medio distinctissime trunecatus vel sinuatus: 
oculi processu subeonoideo vel subeylindrico lavigato ter- 
minati; pronotum supra coxas leviter ampliatum, mar- 
ginibus levissime dilatatis; elytra et ale sexuum difformia, 
marium ampla, longa, feminarum angustiora, dense reti- 
culata, ramo ulnari primo simplici; vene analis et axil- 
laris versus marginem interiorem libere excurrentes; coxce 
anticee, saltem basin versus, tetragonze, basi in margine 
superiore interiore tuberculo preditae, lobis apicalibus con- 
tiguis; femora antica in margine exteriore spinis sex vel 
septem armata, posteriora spina geniculari, saltem apud 
mares, armata, subtus in utroque margine carinata; ab- 
domen, presertim apud feminas, ampliatum. — (Gen. 
18—20, Acanthops et affinia.) 


SS? Femora antica subtus in margine exteriore spinis 
septem armata; elytra et ale weque lönga, illa lata, colo- 
rata, opaca, parte cireiter tertia. interiore subdecolore, 
hyalina, campo costali lato, sensim angustato, margine 
costali medio recto, apicem versus sensim arcuato, nullibi 
sinuato vel lobato; ale decolores, hyalinge, campo radiali 
producto, apice sinuato, ad marginem costalem in lobu- 
lum prominulo, parte apicali colorata, opaca; cetera uti 
in Acanthope. — 18. Metilia STAL. 


FP. Femora antica in margine exteriore spinis sex ar- 
mata; elytra et ala colorata, opaca vel opacula tota, illa 
his nonnihil longiora. 


AP. Elytra campo costali anterius latissimo, fortiter 
rotundato, dein in medio vel pone medium et apicem 
versus sinuato, inter sinus rotundato, margine costali bi- 
sinuato; elytra marium ante et pone sinum medium fere 
zeque lata, feminarum quam marium minus lata, pone 
sinum medium angusta, parte apicali angustissima, cur- 
vata, elongata; ale marium elytris parum hbreviores, femi- 
narum fortiter abbreviatae; tibie posteriores marium su- 
perne teretes vel teretiusculx, feminarum superne tecti- 
formes, saltem intermediax superne ante medium magis 
minusve amphata vel incrassate; coxce antica per fere to- 
tam longitudinem distinctissime tetragonaex. — 19. Acan- 
thops SERV. 


SA. Elytra campo costali augustiusculo, margine costali 
pone medium obsoletissime subsinuato; coxa anticae basi 
tantum, licet hic quo minus distincte, tetragona, dein 
apicem versus sensim compresso-trigonax; cetera uti in 
Acanthope. — 20. Decimia STAL. 


AP. Femora antica spinis discoidalibus tribus instructa, 
in margine exteriore spinis quinque armata; tibixe antica 


svd 


— > 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 10. 85 


superne teretes vel obtuse subtectiformes; pronotum breve; 
elytra marium hyalina, campo costali colorato, opaco, 
elytra feminarum tota colorata, opaca; coxe anticae basi 
vel basin versus magis minusve distincte tetragonzae; quoad 
armaturam femorum hoc genus ad Coptopterygem et af- 
finia appropinquat, directione autem et forma spinarum 
exteriorum tibiarum anticarum ab his divergit, Acanthopi 
sine dubio maxime affine. — (Gen. 21) 21. Acontistes 
BURM. 


PSEUDOCREOBOTRA Sauss. 


TEE Nöcelläta" PR; Birro Kimpusa, ocellata Pi B.,.Insip, (10: 
Orth.pl. 13... f.-2.:(1805). 

Patria: Sierra Leona. (Mus. Holm.) 

Statura minore, spinis exterioribus femorum anticorum basi mi- 
nus incrassatis, macula discoidali nigra ocelli elytrorum dimidio mi- 
nore, semiorbiculari, postice truncata, a P. Wallbergii divergens. 

2. P. Wahlbergii StåL. — Harpax ocellata Serv., Orth. p. 
158. 1. (1839). — Creobotra (Pseudocreobotra) ocellata Sauss., Mel. 
OMNIA 2v0, 3. f. 47. (1870). 

Patria: Caffraria, Sansibar. (Mus. Holm.) 


CALLIBIA STÅL. 
1. CO. pictipennis SERV. — Harpax pictipennis SErRv., Orth. p. 
160. 4. (1870). 
Patria: Cayenna. (Coll. BRUNNER.) 


HARPAX | SERV., STÅL. 


: 1. H. discolor Står. — H. tricolori maxime affinis, differt 
magmnitudine majore, spina oculorum longiore, alis maris plaga di- 
scoidali fusca destitutis, fascia fusca alarum feminze angustiore, ST. 
Long. 26 mill. 


Patria: Caffraria, Transvaalia. (Mus. Holm.) 


PSEUDARPAX SAUsSs., STÅL. 


1. oP. virescens SERvV. -— Harpax (Pseudoharpax) virescens 
BAUSS.; Mel. orth. öd. pi 204. Lf... 48. (1870). 
Patria: Massaua. (Coll, BRUNNER.) Senegal. 


36 STÅL, SYSTEMA. MANTODEORUM. 


GALINTHIAS STÅL. 


1. G. amoena Sauvuss. — Harpaxz (Pseudoharpax) amoena SAuss., 
Mel. orth. 3: Suppl. p. 442. 2 (1871). f 
Patria: Natalia. (Coll. BRUNNER.) 


CREOBOTER SERV., STÅL. 


Creobotra SAuss. 


a. Vertex spina armatus; pars circiter quarta vel tertia api- 
calis carin& inferioris femorum intermediorum et posticorum lobata 
vel jfortius ampliata; macula antica flavicans elytrorum rotundata 
vel subquadrangularis, a basi remota; femora postica pronoto longiora. 


1. C. lobatus THUNB. — Mantis lobata ”THUNB., Nov. ins. 
Spa Btppi GRIP UVSL CLS). 
Patria: Java. (Coll. BRUNNER.) Africa meridionalis, sec. THUNB. 


aa. Vertex spina destitutus; pronotum et femora postica «que 
longa; carina inferior femorum intermediorum sensim nonnihil am- 
pliata; pars circiter dimidia apicalis carin& inferioris femorum 
posticorum fortius ampliata, lobata. 


2. OC. episcopalis STÅL. — Magnitudine pieturaque C. lobato 
simillimus, differt ab hac specie parte laterali capitis cum oculis 
magis producta, pronoto granulato, macula flavescente antica elytro- 
rum in angulum acutum longe versus basin extensa, macula flavi- 
cante media a basi et apice axque longe remota, lineis arcuatis ni- 
gris, que maculam illam terminant, extus et intus magis distantibus, 
parte sanguinea arec radialis alarum apice recte truncata, parte basali 
sanguinea are analis breviore, minore, pedibus brevioribus, forma- 
que supra descripta carinze inferioris femorum posteriorum. $$. Long. 
corp. 25, pron. 6, elytr. 19, alar. 17, fem. anti ojriemwpostes6; 
Lat. pron. 4, elytr. 6, alar. 11 mill. 

Patria: Borneo. (Mus. Holm.) 


Tibiz antice extus spinis tredecim armate. 


HELVIA STÅL. 


1. H. cardinalis STÅL. — Creobotro sumatrano simillima, 
ab hac mihi ignota specie differt magnitudine minore, elytris 
ante medium striga flavida destitutis, ad venas radiales pone 
partem tertiam basalem macula parva et in medio macula minutis- 
sima fuscis notatis; tibiis anticis in margine exteriore spinis viginti 
una — tribus armatis; pedibus posterioribus crassiusculis, femoribus 
apice, tibiis tarsisque ferrugineo-fuscis, tibiis anguste pallido-bifa- 
sciatis, tricarinatis; pronoto remote granulato, marginibus denticu- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:0O 10. 87 


latis; angulo oculorum extus tuberculo parvo terminato. &. Long. 
COS. pron. 43, elytr. 175 alar. 15, fem. ant. 6, fem. post 41, 
Lat. pron. 23, elytr. 43, alar 8 mill. 


Patria: Malacca. (Mus. Holm.) 


ANTISSA STAL, 


1. AA. pulera FABR. — Gonypeta (Iridopteryx) micans SAUss., 
Mél. orth. 3. p. 342. (1870). 


Patria: Bengalia. (Mus. Holm.) 


ODONTOMANTIS Sauss. 


1. O. javana Savss. — Micromantis (Odontomantis) javana 
SArSspÖMeLKorth -33.p; LST Sys 11 (1870) 


Patria: Java (Coll. BRUNNER.) 


ANAXARCHA STAL. 


1. ÅA. graminea STÅL. — Virescens; alis decoloribus, hvyalinis, 
viridi-venosis; spinis quibusdam interioribus femorum anticorum ni- 
SSR O SI Lone corp., 32, pron. (1; ob. post. pron. 3; elytr. 24, 
Alan NS NCOx.- (ANT. 437. tem. ant. Id, tb. ant. AT, fem. post. 93, 
atsspronsro.nelytr., /. alar. 10 mill. 


Patria: Darjeeling. (Mus. Holm.) 


Quoad formam partium plurimarum et reticulationem elytrorum 
Odontomanti javane simillima, ab hac specie summo capite minus 
elevato, obtusiore, clypeo frontali basi in dentem acutiorem et non- 
nihil longiorem prominulo, forma longitudineque prothoracis diver- 
gens.  Pronotum elongatum, supra coxas leviter ampliatum, carina 
destitutum, anterius sulco longitudinali instructum, marginibus den- 
ticulatis. - Margo superior coxarum anticarum minute denticulatus. 
Cerci teretes, mediocres. 


ACROMANTIS Sauss. 
1. 4. oligonenwra HAAN. — ÅAcromantis oligoneura Sauvss., Mel. 
Orton pt LOL 1:41 10:10L870): 
Patria: Malacca. (Mus. Holm.) 


Femina mihi ignota. 


38 STÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


EN 


X 


AMBIVIA STÅL. 


ES 


— NN 


1. 4. popa STÅL. — Grisea; elvtris alisque griseo-hyalinis, 
illis ante medium fascia obsoleta obscuriore notatis; venis longitu- 
dinalibus elytrorum : et arez& radialis alarum fusco-lineolatis. &- 
Long. corp. 35, pron. 12, lob. post. pron. 83, elytr. 29, alar. 26. 
cox. ant. 9, fem. ant. 101, tib. ant. 5, fem. interm. 5. fem. post. 
6 mill. 

Patria: Calcutta. (Mus. Holm.) 


Species pedibus posterioribus brevissimis insignis, quoad habi- 
tum et formam coxarum anticarum Popam quodammodo memorans. 
Caput fere uti in Acromanti formatum, summum leviter elevatum, 
lobo medio truncato, lobus lateralibus nonnihil altiore. Clypeus 
transversim angulatim elevatus. Clypeus frontalis basi in angulum 
rectum dentiformem libere prominulus. Vertex antice pone ocellos 
tuberculo dentiformi, subtus plano, armatus. Pronotum modice elon- 
oatum, dorso teres, supra coxas leviter ampliatum, marginibus late- 
ralibus remote denticulatis; lobo antico etiam anterius sat convexo, 
disco granulato, posterius suleato: lobo postico anterius sulco abbre- 
viato, medio leviter ampliato, ipso carinato, et posterius carina brevi 
instructo.  Elytra uti in Åcromanti formata, sed densius reticulata. 
Cox antice extus granulatae, intus prope' apicem nigricantes, mar- 
gine superiore denticulis compluribus, inter quos quattuor mnigri 
sunt, armato, apice leviter dilatato. Femora antica intus fusco-bi- 
nebulosa, extus et in margine dorsali granulis raris minutissimis 
nigris instructa, hoc margine prope apicem in lobum obtusangulum 
elevato. Pedes postici brevissimi; carina inferior femorum distincte 
elevata, prope apicem lobo angulato prsedita, carina femorum inter- 
mediorum etiam prope basin sublobata. <Tibiz et tarsi posteriores 
longitudine subaquales; tibia intermedix femoribus ejusdem paris 
longitudine subaequales, posticr femoribus longiores. Cerei elongati, 
compressiusculi. 


ANTEMNA STAL. 


1. 4. rapar STÅL. — Grisea; lobo postico pronoti medio 
nigro-bimaculato ; pupa. Long. corp. 36, pron. 14, lob. post. pron. 
93, cox. ant. 93, fem. ant. 103, tib. ant. 8, fem. post. 13, Lat. 


pron../, fem. ant. 5 mill. 

Patria: Chiriqui. (Mus. Holm.) 

Clypeus frontalis magnus, vix dimidio latior quam longior. 
Vertex disco tumidus et tubereulo acutiusculo anterius instructus. 
Margines pronoti minute fusco-denticulati. Pedes antici compressi, 
lati; coxis in marginibus denticulatis, dentibus quibusdam nigris; 
femoribus extus granulis nonnullis nigris conspersis, superne fortiter 
compressis, ampliatis, parte apicali angustata, margine dorsali obtuse 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O 10. $9 


serrulato. Femora posteriora superne prope apicem lobo angulato, 
subtus lobis duobus, subapicali maximo, instructa. Tibia poste- 
riores superne tectiformes. 


EPAPHRODITA SERV. 


1. E. musarum P. B. — Epaphrodita musarum Sauvss., Mém. 
Mexirtam. Log: Lt, (1871). 
Patria: Port-au-Prince. (Coll. BRUNNER.) 


METILIA STÅL. 


1. M. integra STåL. — Olivaceo-virescens, parte colorata et 
opaca elytrorum alarumque fusco-nebulosa. &S? Long. pron. 10, 
lobikpostupron. 2; elytr. 32, alar. 32, .cox. ant. d, fem. ant: 103, 
tib. ant. 6, fem. post. 7, Lat. pron. 33, elytr. 12, camp. cost. elytr. 
5, alar. 17, fem. ant. 23 mill. 

Patria: Brasilia. (Mus. Holm.) 


Quoad formam et proportionem partium plurimarum corporis 
Decimie tessellate similis, ab hac specie preesertim elytris alisque 
brevioribus, minus dense reticulatis, illis, presertim campo costali, 
latioribus, alio modo coloratis, nec non femoribus anticis extus se- 
ptemspinosis divergit. HFElytra lata, pone partem quartam basalem 
sensim subangustata, apice fortius angustata et in angulum obtu- 
siusculum, apice rotundatum, terminata; campo costali lato, prope 
basin latitudinem dimidiam elytri occupante, dein sensim angustato, 
margine costali anterius et posterius sat fortiter rotundato. Ala 
decolores, campo radiali latissimo, parte apicali olivacea, opaca, fusco- 
nebulosa, apice producta, rotundata et prope marginem costalem 
sinuata, ad marginem eundem producta, margine costali apicem versus 
levissime curvato. Coxeée antice in margine superiore exteriore ob- 
soletissime granulatae. Femora antica margine dorsali teretiusculo, 
basi haud elevato. 


ACANTHOPS SERV., STÅL. 
Acanthops p. Sauvuss. — Pseudacanthops SAUss. 


a. SP. Vertex tuberculo discoidali destitutus; celypeus fron- 
talis basi in medio ante ocellum truncatus vel obtuse latiusculeque 
sinuatus; campus costalis elytrorum marium antice obtusius rotun- 
datus. — Acanthops SERV. 


b. Margo dorsalis femorum anticorum prope basin in lobum 
haud elevatus; summum caput inter oculos levissime elevatum, trun- 
catum; campus radialis alarum feminarum apice sat fortiter pro- 


6 


920 TÅL, SYSTEMA MANTODEORUM. 


ip 


ductus; tibie intermedie feminarum ultra medium superne leviter 
incrassate, postice vixz incrassate. 


1. ÅA. sinuata SToOLL. — Acanthops sinuata Savuss., Mém. Mex. 
4. p. 141. 1. (1870). 
Patria: Brasilia, Rio Janerio, San Paolo. (Mus. Holm.) 


bb. Margo dorsalis femorum" anticorum prope basin in lobum 
obtusangulum elevatus; campus radialis alarum feminarum apice haud 
productus. margine costali usque ad apicem subrecto, margine apicali 
camporum radialis et analis conjunctim obtusissime rotundato, sinu 
apicali nullo; tibie posteriores feminarum superne ultra medium di- 
stinctius elevate vel incrassate. 


2. ÅA. falecatu STÅL. — AA. sinuate simillima, differt notis 
supra allatis, summo capite magis elevato, truncato, pronoto bre- 
viore, segmento abdominali sexto quoque lateribus lobato cercisque, 
apice sinuatis. SE. 

SF. Mari 4. sinuate simillimus, notis supra allatis, magni- 
tudine minore, tibiis posterioribus ultra medium nonnihil magis in- 
crassatis divergens. — Long. corp. 32, pron. 9, lob. post. pron. 6, 
elytr. 29, alar. 28, cox. ant. 7, fem, ant. 8, fem, post. 6, Hat cap. 
5, pron. 23, elytr. 9, alar. 14 mill. 

9. Femine AA. sinuate simillima, differt notis supra allatis, 
elytris minus productis, parte dimidia apicali anterius angustiore, 
tota sensim extrorsum leviter curvata, lobo costali inter sinus posito 
minore et magis angulato, parte apicali caudiformi proportionaliter 
latiore, vena radiali intermedia usque ad partem apicalem caudifor- 
mem recta, nec pone sinum costalem mediam curvata, alis latioribus, 
pedibus anticis nonnihil validioribus, tibiis intermediis superne ultra 
medium sensim distincte compresso-elevatis, posticis ultra medium 
distincetius incrassatis. — Long. corp. 32, pron. 11, lob. post. pron. 
t,, elytr. 27, alär. 18, Cox, ant, 10, fem. alb. les lCoeshOSTES: 
Lat. cap. 63, pron. 5, elytr. 73, alar. 10 mill. 

Patria: Nova Granada. (Mus. Holm. et Coll. BRUNNER.) 


3. 4. erosula STÅL. — Femine preaecedentis simillima, differt 
tantum oculis minus antrorsum vergentibus, tuberculo apicali ocu- 
lorum minus elevato, summo capite sensim leviter rotundato, ad 
oculos levissime elevato, pronoto longiore, lobo antico posterius. 
lobogque postico anterius distinetissime bituberculatis, elytrorum pro- 
cessu caudiformi usque a basi subito incurvo, margine interiore 
elytri igitur ad basin processus illius sat profunde sinuato, margine 
interiore processus multierosulo. 9. Long. corp. 40, pron. 123, 
löb. . post. pron. '8, elytr. '30, 'alar. 19; cox: ant: 10, fembant! 123, 
fem. post. 9, Lat. cap. 63, pron. 43, elytr. 8, alar. 10 mill. 


Patria: Peru. (Coll. BRUNNER.) 


Ad 4. tuberculatam Sauvss. appropinquare videtur, ab hac specie 
autem pronoto breviore, verisimiliter quoque notis aliis distinguenda. 
Quoad formam elytrorum media inter ÅA. sinuatam ct faleatam. 
Articulus ultimus cercorum ampliatus, apice sinuatus. 


I 
BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o 10. 91 


aa. &. Vertex tuberculo discoidali fortiter elevato, apice den- 
tato, instructus; clypeus frontalis basi ante ocellum angulum formans, 
angulo ipso Jisso vel acute bidentato; campus costalis elytrorum ma- 
rium antice fortius et magis subito rotundatus, processus oculorum 


longior et validior quam in divisione precedente. — Pseudacan- 
thops SAuss. 
4. ÅA. celebs Savss. — Pseudacanthops celebs ”Sauss., Mém. 


Mexfdlep: 148 of 17: (1871). 
Patria: Mexico. (Mus. Genev.) 


DECIMIA STÅL. 


1. D. tessellata CHARP. — Acanthops tessellata Sauvss., Mém. 
Mex. 4. p. 143. 2. (1871). 


Patria: Brasilia meridionalis, San Paolo. (Mus. Holm.) 


EXPLICATIO TABULAE. 


Fig. 1. Elytron Amelis Spallanzanie; a, vena radialis interior sim- 
plex; b, vens ulnmares; c, ramus ulnaris primus ramosus: 
d, vena analis; e, vena axillaris. 


Fig. 2. Elytron Hierodule simulacri; a, vena radialis interior ra- 
mosa; hb, ven&e ulnares; c, ramus ulnaris primus ramosus; 
d, vena analis; e, vena axillaris. 


Fig. 3. Elytron Acanthopis sinuate; a, vena radialis interior fur- 
cata; b, vene ulnares; c, ramus ulnaris primus simplex: 

3 d, vena analis; e, vena axillaris. 

Fig. 4. Femur anticum sinistrum /Iridis oratorie, ab infero visum. 


a, spin&e discoidales quattuor; 5, spine marginales ex- 
teriores; c, spin marginales interiores. 


SE bf a 
itga” ff 2 

åå | Sikph t arvä 

4 AT lysatiia o Tarerta, dr yr 
[UR böra NE Askås” kg Söt 2, Kr 
US InOuUuDs Pau; ro SR 


- BLACK sip " ( atla ville), 0 


| i fö M b f tänt ; LE q iv 
ja | ; NS f ; fis SYNE Pi A d 
3 NA Rileestag 31 Lys ATE 4 SURA ke 
AKNE Klä nISTEs put Tr ”" pöl - | AKA 
AN - ÅA Jå 
"uu Nu 


I ökat! MD along un& ne 
é us ja fö [ N i 


ÅN bit , sant regn Ut TVN 
; tr 
CE 


åa. O6 än SA USA b. OLEADLIS TAM 


nå vale UDDA Over og MRS RA RV 
I u NI Mi 


ST? SURA AO9 Ån IGT Yy N JET) SÄ cg 
Ar UTA "Tid Ni lund 


"k tätt tl gå latte gj | YRTATTEU UTAN 
fa Dn ti rule VETE ey ma 


vin bida NYA 


RT ov sl denna ALYA ut Når 


vi LJ 
' 
, 
fler + 
fj i + 
' IA key ' 
a t 
ON VERA ib | 
f bh | i NN 
l Yran C 
108 | a nh f » 
b f Ver (8 
wu rmmb yt 2 | Fe 
å wnr? ERAN i 4 | 


Central Tryckeriet, Stockholm. 


ö” hj 
- 
» pi 
SÖN 
ee Nod 
åå "4 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 4, "N:o tl. 


REDOGÖRELSER FÖR DE SVENSKA 


EXPEDITIONERNA TILL MYNNINGEN AF JENINEJ 


År 1876 
AF 


A. E. NORDENSKIÖLD ock HJ. THEEL. 


MEDDELADT DEN 13 DECEMBER 1876 OCH 14 FEBRUARI 1877. 


STOCKHOLM, 1877. 
P. A NOESTEDT & SÖNER. 
KONGL. BOKTRYCKARE. 


Er kt ua iå Kn KYMLI M Aa 


: NÅ JåsA 
SMD 


Anledningen till och förloppet af 1876 års svenska expedi- 
tioner till Jenisej framgå ganska fullständigt dels af den före 
sjöresan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning offentlig- 
gjorda resplanen, dels af de berättelser om färderna, som efter 
hemkomsten af mig och d:r THEEL afgifvits till de män, herrar 
ÖSKAR DICKSON och ALEXANDER SIBIRIAKOFF, hvilka stält nödiga 
medel för företagets åvägabringande till mitt förfogande. Det 
torde derför ej vara af nöden, att för den berättelse om de ifråga- 
varande färderna, som här 1 Bihanget till Vet. Akademiens 
Handlingar intages, ytterligare omarbeta nämnda uppsatser. 

Deremot hade det varit min afsigt att till dem bifoga 
en kortfattad redogörelse för de under 1875 och 1876 års 
sjöfärder till Jenisej gjorda vetenskapliga undersökningar. 
Redan nu hafva dock dessa nått ett så stort omfång, att jag 
nödgats inskränka mig till att lemna dels några meteoro- 
iaka meddelanden, som förut ej blifvit offentliggjorda, dels 
en fortsättning af den förteckning öfver arbeten och uppsatser 
rörande våra sjöfärder i de SLE hafven, hvilken finnes 
ringen i min Redogörelse för den svenska Polarexpeditionen 


Bil. 


Resplan för expeditionerna. 


Sistlidne års expedition med Pröven väckte såsom bekant 
stora förhoppningar om möjligheten att åtminstone under 
en kort tid af sommaren åstadkomma en regelbunden sjö- 
förbindelse mellan Europa och nordliga Asien. Ett fer- 
hundraårigt sjöfartsproblem tycktes ändtligen hafva erhållit 
sin lösning och nära nog en hel verldsdel blifvit öppnad för 
verldshandeln och derigenom för odling och kultur. Från 
månget håll gjordes dock det inkast, att expeditionens fram- 
gång förmodligen berott endast på en lycklig tillfällighet och 


4 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


att den omständigheten, att Pröven lyckats framtränga till 
ett mål, dit hundrade andra förgäfves sträfvat, just visar, 
att det öppna farvatten, som man nu mötte i dessa haf, utgjort 
ett undantag från regeln, betingadt af ovanligt gynsamma 
isförhållanden under Augusti månad 1875. 

Dessa inkast har jag förut sökt gendrifva dels genom 
att erinra om de färder till Beli ostrow öfver det förut så 
illa beryktade Kariska hafvet, hvilka företagits af norska 
fångsmän nästan hvarje år sedan 1869, af PALLISER 1869 samt 
WiGGINS 1874, dels genom att fästa uppmärksamheten på det 
inflytande, som utöfvas på isförhållandena öster om nämnda 
ö af den ofantliga massa varmt vatten, som under sommarn 
från Ob och Jenisej, tvenne af verldens största foder, ström- 
mar ut i Ishafvet. Denna måste ovilkorligen till sensommaren 
hafva rensat farvattnet långt utanför dessa floders mynningar, 
till följd hvaraf det fartyg, som framträngt till Beli ostrow, 
icke torde haft att befara något ishinder, om färden fortsatts 
vidare t. ex. till Obdorsk eller Dudino. 

I alla fall qvarstod dock det sakförhållande, att endast 
ett enda af alla de fartyg, som från Nordkap seglat österut 
med Ob-Jenisej till mål, nått sin bestämmelseort. Innan det 
kunde komma i fråga att offra några betydligare penning- 
summor på handelsföretag 1 denna riktning, var det derför 
önskligt att genom ytterligare undersökningar erhålla bekräf- 
telse på de förhoppningar, som 1875 års expedition framkallat, 
vidgad kännedom om farvattnet, is- och väderleksförhållanden 
m. m. 1 det Kariska hafvet samt Obs och Jenisejs mynnings- 
vikar. Ett större och i praktiskt hänseende vigtigare mål, än 
det som här föreligger, för en hydrografisk expedition torde 
för det närvarande knappast vara möjligt att uppställa. 

Liksom alla de expeditioner, hvilka från Sverige blifvit 
afsända till de arktiska trakterna, var äfven 1875 års expedi- 
tion åtföljd af en stab af vetenskapsmän, hvilka ej allenast 
insamlat ett nytt rikligt material till utredande af No- 
vaja Semljas naturförhållanden, utan äfven verkstält om- 
fattande undersökningar af det Kariska hafvets förut alldeles 
okända djur- och växtlif. För växt- oah djurgeografien och 
för polarländernas geologi, hvilken lemnat och fortfarande 
lemnar oss så ofantligt vigtiga upplysningar om jordklotets 
forna beskaffenhet, äro dessa undersökningar af stor vigt. 
Men ett så omfattande, förut oberördt vetenskapligt forsk- 


- 


SIHANG TILL K. SV. VET. /AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 5 


ningsfält kan naturligtvis ej skördas under en enda arktisk 
somimars korta arbetstid. En fortsättning af de här påbörjade 
vetenskapliga arbetena var derför högligen önskvärd. I ännu 
högre grad var detta fallet med de undersökningar af Jenisej- 
dalens naturförhållanden, hvilka anstäldes af dem bland ex- 
peditionens medlemmar, som återvände uppför denna flod 
och genom mellersta Sibirien till Europa. Expeditionen fram- 
gick visserligen här öfver trakter, bekanta genom CASTRÉNS, 
MIDDENDORFFS och SCHMIDTS utmärkta arbeten, men äfven här 
förelåg, till följd af forskningsfältets omätliga utsträckning. 
något nytt för nästan hvarje steg man tog. Undersökningarna 
här lemnade dessutom, jämförda med kända sakförhållanden 
i Skandinavien, vigtiga upplysningar rörande landets lämp- 
lighet för odling, en fråga naturligtvis af oberäknelig betydelse 
vid pröfningen af de fördelar, den nu i fråga varande sjö- 
förbindelsen verkligen kan komma att i en framtid medföra. 

Det är förnämligast dessa omständigheter, som jag ansett 
mig böra taga i betraktande vid uppgörande af planen för 
detta års expedition till Nord-Sibirien och dess omgifvande 
Ishaf, till hvilken herrar ÖSKAR DICKSON och ALEXANDER 5SI- 
BIRIAKOFF lemnat nödiga medel, den förre med särskildt ut- 
tryckt önskan, att den nya expeditionen måtte i så omfattande 
skala, som förhållandena det medgifva, fortsätta de under 
sistlidna års expedition började forskningar. 

Då det var önskvärdt, att undersökningen af naturför- 
hållandena i mellersta och nordliga Sibirien och särskildt 
Jenisejdalen skulle åter upptagas under en tidigare del af 
året, måste en del af expeditionens deltagare redan i April 
månad afresa landvägen öfver Petersburg, Moskwa, Jekaterin- 
burg m. m. till staden Jenisejsk, för att derifrån med båt 
begifva sig utför floden till dess mynning. För naturforskare, 
som förut gjort sig förtrogna med norra Skandinaviens växt- 
och djurverld, erbjöd sig genom en sådan båtfärd ett utmärkt 
tillfälle till jämförande studier af Sibiriens och Skandinaviens 
naturförhållanden, hvilka ej allenast borde blifva af stor vigt 
för kännedomen om såväl Rysslands och särskildt Sibiriens 
som Skandiviens flora och fauna, utan äfven, såsom jag förut 
antydt, af verklig praktisk betydelse för bedömandet af mel- 
lersta Sibiriens odlingsvärde. Dessutom har landexpeditionen 
1 uppdrag att utföra de för utrönandet af Jenisejs segelbarhet 
oundgängliga lodningar och andra hydrografiska arbeten, 


6 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


äfvensom särskildt att undersöka farvattnet i Jenisejs nedre 
Igpp mellan Dudino och Mesenkin, för att vid fartygets an- 
komst till sistnämnda nära Jenisejs utlopp belägna ställe der- 
ifrån kunna lotsa detsamma till dess egentliga bestämmelseort 
Dudino. Befälet öfver denna afdelning af expeditionen har 
jag uppdragit åt zoologie docenten HJ. THÉEL från Upsala. 
Utom honom deltaga i densamma två botanister, rektor M. 
BRENNER från Helsingfors och docenten H. W. ARNELL från 
Upsala, samt två zoologer, d:r J. SAHLBERG från Helsingfors 
och kand. F.- TryYBom från Upsala. 

Det torde redan genom de allmänna tidningarne vara 
bekant, att desse herrar lyckligen framkommit till Jenisejsk 
och derifrån påbörjat den tilltänkta båtfärden mot flodens 
mynning. 

För hufvudafdelningen af expeditionen, hvilken skulla 
framtränga sjöledes till Jenisej, har jag förhyrt ångbåten 
Ymer från Göteborg. Ymer är ett starkt fraktfartyg, bygdt 
af ek, af första klassen 1 Veritas, om 400 tons drägtighet, 
har full segelrigg och en ångmaskin af 45 hästkrafter. Dess 
medelhastighet under full last, utan användning af segel, 
beräknas till 6 '/> knop. Besättningen utgöres af kapten N. 
ERICSON, två styrmän och elfva man. Fartyget innehar, då 
expeditionen lemnar nordliga Norge, 9,000 k.-f. kol, mot- 
svarande 40 dygns gång med full maskin, och är för säker- 
hetens skull provianteradt för 14 månader. Med denna del af 
expeditionen följa utom undertecknad docenten F. KJELLMAN 
och d:r A. STUXBERG, båda deltagare i 1875 års expedition, 
den förre äfven i öfvervintringsexpeditionen 1872-—713 i 
Mosselbay. 

Den med Ymer nu afgående expeditionen är, såsom af ofvan 
stående synes, icke något handelsföretag, utan en vetenskaplig 
expedition med hufvuduppgift att undersöka farvattnet mellan 
Ob-Jenisej och nordliga Norge. Men sedan ryska regeringen 
på det mest förekommande sätt undanröjt de svårigheter, 
som tullförhållandena hotade att uppställa mot införandet af 
varor till dessa trakter, der några tulltjenstemän naturligtvis 
ännu icke finnas anstälda, har jag dock, för att dymedelst 
praktiskt öppna den nya handelsvägen, ansett mig böra med- 
taga ett mindre parti för norra Sibirien lämpliga varor, för 
det mesta medsända som prof af svenska fabrikanter, och, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 7 


om tillfälle dertill erbjuder sig, skall jag äfven söka erhålla 
återfrakt från Sibirien till OR 

Under Maj, Juni och större delen af Juli kan man ej på- 
räkna att möta öppet vatten öster om Novaja Semlja, och 
det var derför ej nödigt för Ymer att lemna Sverige förr än 
i början af Juli, med beräkning att de sista dagarne af samma 
månad eller i början af Augusti segla in i det Kariska hafvet. 
Om allt går efter önskan, bör fartyget i så fall några dagar 
derefter kunna vara vid Mesenkin, hvarest möte stämts med 
d:r THÉELS parti. Om fatvattnet det medgifver, fortsättes 
resan härifrån till Dudino, hvarest lasten lossas och ny last 
intages. 

Innan utgången af Augusti bör Ymer åter vara klar att 
ätervända samma väg den kommit, möjligen med någon mindre 
utflykt mot nordost för att, så vidt det med undvikande af 
is kan ske, undersöka hafvet mellan Jenisejs mynning och 
Kap Tscheluschkin. I senare hälften af September beräknar 
jag att vara åter i Norge. 


Tromsö d. 24:de Juli 1876. 
A. E. Nordenskiöld. 


BERÄTTELSE je | 
om sjöfärden till Jenisej år 1876. a ; 


Till Herrar Oskar Dickson och Alexander” =. j 
Sibiriakoff. é 


Expeditionen, för hvars resplan, utrustning och samman- 
sättning jag förut redogjort, lemnade, ombord på ångbåten 
Ymer, Tromsö den 25:te Juli. Till en början togs vägen 
inomskärs förbi Hammerfest till Måsö, en handelsplats be- 
lägen några få mil sydvest om Nordkap. Förutom handels- 
mannen och några tiotal fiskarfamiljer finnas här kyrka, sjuk- 
hus, prest och läkare, och stället utgör derigenom den euro- 
peiska civilisationens yttersta utpost mot norden. Här land- 
sattes d:r KJELLMAN för att under hufvudexpeditionens färd 
till Jenisej i dessa trakter påbörja en undersökning af nord- 


8 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


ostliga Norges hafsalger, hvilken blifvit högligen önskvärd 
just med anledning af de likartade arbeten, som samme for- 
skare förut anstält, 1872—73 vid Spetsbergen och 1875 vid 
Novaja Semljas kuster. Jag hoppas framdeles blifva i till- 
fälle att lemna en antydan om de intressanta resultat, till 
hvilka han kommit. Här vill jag blott nämna, att nordisk 
gästfrihet öfverallt beredde honom det mest vänliga och 
förekommande bemötande, hvarigenom det blef honom möj- 
ligt att midt under fisketiden, utan alltför stora omkostnader, 
i dessa folkfattiga trakter förskaffa sig den vid draggningarne 
oundgängliga arbetshjelpen. 

Ymer uppehöll sig härstädes endast så länge som nödigt 
var för att landsätta d:r KJELLMAN, hans reseffekter och veten- 
skapliga utrustning samt ångade sedan vidare genom Magerö- 
sundet, förbi Nordkyn mot öster. Kursen stäldes på Per- 
voussmotrennaja Gora, ett på Novaja Semljas vestkust vid 73 
gr. nordl. bredd beläget, två till tre tusen fot högt berg, 
synligt långt ut från sjön. För fångstmännen från nordli- 
gaste Rysslands slättländer gälde det för några århundraden 
tillbaka och gäller kanske ännu som förpost för verldens 
högsta bergskedja, och sitt betecknande namn (= det först 
synliga berget) erhöll det för mer än ett halft sekel sedan 
af Rysslands berömde polarfarare, amiralen grefve LöTKE. 

Gynnade af en god vind, ett stilla och fullkomligt isfritt 
haf, erhölio vi detta berg i sigte redan tre dagar efter det vi 
lemnat Nordkyn. Strax derpå blefvo vi dock för några timmar 
uppehållna af en svår tjocka, som först den 30:de skingrade 
sig så mycket, att vi kunde löpa in i det långa, smala, men 
djupa sund, Matotschkin, som strax norr om 73:dje bredd- 
graden från öster till vester genomskär Novaja Semlja. Nära 
vestra mynningen midt emot elfven Tschirakina lågo vid vår 
ankomst två ryska fartyg för ankar. Vi stannade några ögon- 
blick för att, såsom vanligt är vid dylika möten i polarhafvet, 
språka om isförhållanden, jagt m. m. De ryska fångstmännen 
berättade, att de uppehöllo sig härstädes för fångst af bvitfisk, 
ren och lax, hvilken senare förekommer i Novaja Semljas 
elfmynningar i ofantliga skaror och tidtals varit föremål för 
en ganska lönande fångst. Hittills hade dock utbytet varit 
obetydligt. Sålunda hade man t. ex. erhållit endast några 
få laxar, af hvilka två öfverlemnades åt oss som välkomst- 
gåfva, hvilken naturligtvis genast återgäldades. Då vi under 


VR 


BIHANG TILL K. SV. VET: AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o IH. 9 


förra årets expedition icke lyckats från Novaja Semlja erhålla 
några fullvuxna exemplar af denna ädla, 1 former så vexlande 
fiskart, var gåfvan synnerligen välkommen för zoologen, och 
den kom derför hans spritcisterner, ej köket, till godo. 

Snart ångade vi vidare till östra delen af sundet, der 
ankaret fäldes i en på nordsidan belägen, för vindar väl 
skyddad bugt, Bjeluscha Bay. För att lämpa kol från last- 
rummet i boxarne, uppehöllo vi oss här nära ett dygn. Tiden 
användes af expeditionens naturforskare såsom vanligt till 
draggning, geologiska utflykter m. m. 

Ankaret lyftades den 31:sta Juli e. m. Två timmar der- 
efter lemnade Ymer Matotschkin och ångade in i det Kariska 
hafvet. Hittills hade vi mött endast några få isstycken, hvilka 
med strömmen drefvos af och an i östra delen at sundet, 
men utanför detta visade sig Kariska hafvet isfritt så långt 
ögat kunde nå. Det såg ut som om vi äfven framdeles skulle 
kunna påräkna öppet farvatten. Kursen stäldes derför rakt 
österut. Inom kort visade sig dock i denna riktning isens 
vanliga förebud, ett hvitt ljusskimmer i luftlagren närmast hori- 
sonten, och några timmar senare möttes lösa isstycken, som allt 
mer och mer tilltogo i antal, tills hela hafvet slutligen blef så 
betäckt af tätt hopad drifis, att det ej syntes rådligt att fram- 
tränga längre åt detta håll. Jag sökte nu att i sydlig riktning 
kringgå ismassan, men äfven här mötte Ymer snart »ofram- 
kommelig» is. Det blef derför nödvändigt att vända, för att 
på någon lämplig plats vid Matotschkins östra mynning in- 
vänta gynsammare isförhållanden. 

För att vara så nära utloppet som möjligt och sålunda 
på så nära håll som möjligt iakttaga isens läge, fälde jag 
ankaret på inre sidan af det näs, som skjuter ut frän sundets 
södra strand ungefär midt imellan inloppet och Gubin Bay. 
Man ser här en förfallen rysstuga, och på kartorna är stället 
utmärkt såsom ROSSMYSLOWS vinterstation 1768—69. 

Hafvet är här rikt på vexlande djurformer, landet kalt 
och fattigt. Bergen bestå för det mesta af sannolikt försilu- 
riska svarta lerskiffrar och grå dolomitbäddar, i hvilka jag 
förgäfves eftersökte försteningar. Deremot var skiffern på 
många ställen genomdragen af qvartzådror med talrika kristall- 
druser, hvilkas glänsande innehåll gaf anledning till den 
olycklige TSCHIRAKINS berättelse, att han här skulle hafva 
funnit ett stenblock fullsatt med de mest glänsande, prakt- 


10 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


fulla och dyrbara ädelstenar — en berättelse, för hvilken han 
efter döden häftigt klandrades af sin chef ROssMYSLOW, som 
förgäfves eftersökt den förmodade skatten. 

I ett hänseende är denna del af Novaja Semlja af stort 
geologiskt intresse. Man ser nämligen här ej mindre än sju 
tydligt utpräglade strandvallar, belägna på olika höjd öfver 
hvarandra och utvisande, att landet härstädes under det aldra 
senaste geologiska tidskiftet höjt sig minst 500 fot. Med 
undantag af vissa delar af Grönland, hvarest under de senaste 
århundradena en betydlig landsänkning ägt rum, har en lika- 
dan landhöjning iakttagits i de flesta andra arktiska trakter, 
och denna höjning har utan tvifvel speiat en mycket genom- 
gripande roll vid de stora geologiska förändringar, som in- 
träffat på jordytan efter tertiärtidens slut. För den svenske 
forskaren är för öfrigt företeelsen af ett alldeles särskildt 
intresse derigenom, att densamma för öfver ett hundra år 
sedan först påvisades hos oss och då gaf anledning till en i 
vetenskapens historia bekant häftig strid mellan olika tän- 
kande. 

Den 5:te Augusti, kl. 4 f. m., lyftade vi åter ankar för att 
ånga in i det Kariska hafvet. Då några starka vestliga eller 
sydliga vindar icke varit rådande under de närmast föregående 
dagarne, fans det ännu icke någon utsigt att rakt österut 
finna öppet vatten. Emellertid hade ett bredt isfritt vatten- 
bälte bildat sig längs med Novaja Semljas ostkust. Jag be- 
slöt att begagna mig af detsamma, för att längre söderut söka 
finna en väg öfver det efter hvad det tycktes detta år särdeles 
isfylda hafvet. Största delen af isfältena voro dock redan 
nu alldeles genomfrätta, och det var tydligt, att de skulle 
helt och hållet smälta bort under den återstående delen af 
sommaren. 

Matotschkin är omgifvet af höga branta fjällryggar och 
fjälltoppar, hvilka fortfarande upptaga det inre af ön intill 5 
svenska mil söder om sundet. Längre fram mot Waigatsch 
försvinna bergtopparne i det inre helt och hållet, och landet 
öfvergår till en jämn, om sommaren snöfri högländt slätt, 
som långsamt sänker sig mot ostkusten och Kariska porten, 
tills den med en oftast tvärbrant strandafsats slutar mot 
hafvet. 

Gynnad af ett herrligt, stilla väder, ångade Ymer längs 
kusten raskt framåt, så att vi redan den 6:te Aug. nådde 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:o Il. 11 


höjden af Kariska porten. Ett nytt försök gjordes nu att 
segla tvärs öfver hafvet. Men äfven denna gång hindrades 
framfarten inom kort dels af is, dels af en tät dimma, som i hög 
grad försvårade navigationen bland isfälten. Ofta nödgades 
jag låta Ymer ligga stilla i tjockan flera timmar 1 rad, hvar- 
vid ett godt tillfälle erbjöd sig till zoologiska och hydrogra- 
fiska arbeten. Då dimman något lättade, ångade vi vidare, 
följande så vidt möjligt var iskanten. Denna drog sig snart 
mot öster, och om vädret varit klart, hade vi förmodligen 
redan följande dagen kunnat nå andra stranden. Nu åtgingo 
fyra dygn härtill, så att vi fingo Kap Bjeluschi (71? 4' n. 
lat.) på vestsidan af Jalmal i sigte först den 10:de Augusti. 

Här var hafvet längs kusten betäckt med ytterligt sönder- 
frätta isfält, hvilka till en början voro så glest spridda, att de 
icke i någon nämnvärd mån hindrade oss att framtränga vi- 
dare. På många ställen sträckte sig dock tätare isband ut 
från kusten, hvarjämte navigationen allt fortfarande försvå- 
rades af en mer eller mindre tät dimma, hvilken gjorde det 
omöjligt att från fartyget urskilja isfältens utsträckning och 
spridning. Vid försöket att genomtränga ett dylikt band af 
endast några få hundra famnars bredd råkade Ymer den 10:de 
vid middagstiden i besätt mellan några stycken af tjock gam- 
mal is, som lågo inblandade mellan den tunna genomfrätta 


årsisen. Efter 24 timmars instängning kommo vi åter loss, 


men ej på norra, utan på södra sidan om isbandet, hvilket 
derför fortfarande hindrade vår framfärd. En dimma gjorde 
det för öfrigt omöjligt att från fartyget bedöma bandets 
utsträckning och således att kringgå detsamma, hvilket för- 
modligen eljest icke varit förenadt med någon svårighet 
eller synnerlig tidsutdrägt. 

Den 12:te vid middagstiden hade det framför oss liggande 
isbandet ändtligen skingrat sig så mycket, att vi kunde ånga 
vidare. Hafvet blef nu allt mer och mer isfritt, så att vi 
utan några ytterligare af ishinder betingade krokvägar kunde 
fortsätta vår färd vidare rundtom Hvitön, förbi Obviken till 
Jenisejs mynning. 

Vi fingo här land i sigte den 15:de, således jämnt ett år 
efter det klipporna vid Dicksons hamn första gången var- 
skoddes från Pröven. Det var några timmar tidigare än 
besticket utlofvat, hvilket i början tillskrefs inflytandet af en 
östlig ström i de delar af Kariska hafvet, der vi under de 


12 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


€ 


senare dagarne färdats fram. När vi kommit närmare, väckte 
det dock min förvåning att framför mig se ett slättland, som 
icke afbröts af några bergåsar, ehuru jag genom förra årets 
erfarenhet visste, att en visserligen låg, men dock fullkomligt 
utpräglad bergås framgår öfver tundran mot Jefremow Ka- 
men. Ej heller kunde vi upptäcka några af de talrika klipp- 
öar, som omgifva Dicksons hamn. Vi fortsatte emellertid 
kursen uppför floden längs med stranden, och efter fyra till 
fem timmars förlopp fingo vi en högst oväntad förklaring på 
det angifna förhållandet. Det visade sig nämligen, att Jeni- 
sejs 10 mil (60') breda mynningsvik är tudelad af en omkring 
5 mil (30') lång ö, som tycktes varit okänd såväl för ryska 
kartografer som för infödingarne. Att den hittills blifvit 
obemärkt, beror tydligen derpå, att den icke är synlig från 
fodstranden, utefter hvilken de få båtar, som befarit denna 
del af floden, städse tyckas hafva hållit sig. Farvattnet på 
ömse sidor är djupt och fritt från grund. Denna stora nya 
ö bör tydligen blifva till gagn för sjöfarten i dessa trakter, 
i det att den bildar ett välkommet skydd mot nordvestlig 
vind och sjö för de i flodmynningen befintliga fartygen. Jag 
kommer att beteckna den med namnet Sibiriakoffs ö, efter 
den ifrige och frikostige befordraren af samtliga detta års si- 
biriska expeditioner. 

Under färden vidare uppför floden ångade vi den 16:de 
förmiddagen mellan Sverevo och Sopotschnaja Korga, hvarest 
flodmynningen för första gången sammandrager sig till en 
bredd af ej fullt två svenska mil. Kort derpå ankrade vi 
vid Goltschicha, den nordligaste för det närvarande bebodda 
simovien på Jenisejs östra strand. Den på stället bosatte 
handelsbetjenten kom genast ombord. 'Han berättade, att 
stället under sommarens lopp varit besökt af tre flodång- 
båtar, som redan afhämtat de härstädes under vintern in- 
samlade varorna och försett hang anspråkslösa handelsbod 
med nya förråd. Han hade sig bekant, att SIDOROFF utrustat 
ett fartyg för öfverförande af en grafitlast till Europa, och 
att några utländska herrar varit i Jenisejsk, hvarifrån de 
ärnade företaga en färd till flodens mynning. Ånnu hade dock 
intet vidare försports om dessas färd. 

Otålig att så snart som möjligt träffa mina kamrater, 
lyftade jag åter ankar och ångade till det närbelägna Me- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:oO 1. 13 


senkin, det ställe som af nedan anförda orsaker bestämts till 
mötesplats med THÉELS parti. 

Då jag färdades uppför floden förlidet år, erfor jag till- 
fälligtvis under samtal med en af infödingarne, att huddelar 
af temat blifvit ursköljda ur tundran nära intill den rast- 
plats vid bifloden Mesenkins utlopp, hvilken jag några dagar 
förut lemnat. Beklagligen var det dock för sent att genast 
undersöka förhållandet, emedan jag erhöll denna underrättelse 
först, då jag redan kommit ett långt stycke uppför Jenisej 
och då årstiden var så långt framskriden, att jag endast med 
ytterlig ansträngning kunde nå sista flodångbåt, som hösten 
1873 från Dudino skulle afgå till"Jenisejsk. Men naturligtvis 
ville jag i stället begagna det tillfälle, som detta års ex- 
pedition erbjöd, att ertalla några nya bidrag till kännedomen 
om en bland geologiens intressantaste frågor och att åt våra 
museer förvärfva en af dessa i Sibiriens frusna jord mot 
förgängelse skyddade mångomtalta lemningar från en för- 
gången tid. Det ingick derför i expeditionens plan, att THÉEL 
skulle söka nå Mesenkin tids nog för att anställa gräfningar 
på det anvisade fyndstället. Ett ytterligare skäl att bestämma 
mötesplats så nordligt var ovissheten att längre söderut finna 
ett tillräckligt djupt farvatten för Ymer och önskan att be- 
trygga JEN färd vidare genom lodningar, hvilka den 
Théelska afdelningen skulle utföra under dess betrodd nedför 
floden. 

Ett par timmar efter det jag lemnat Goltschicha ankrade 
jag vid Mesenkin, der för tillfället några ryssar — bland dem 
min följeslagare från förra året FEODOR — och en hop in- 
födingar voro församlade. Våra kamrater träffade vi deremot 
icke, och ingen af inbyggarne hade hört något om dem. En 
ung mycket mörklagd samojed med ett ovanligt hyggligt ut- 
seende, hvilken efter sin far ärft schamanvärdigheten, be- 
rättade dock, oanmodad och utan att mottaga något spådoms- 
arvode, efter att hafva rådfrågat sin trumma, med bestämdhet, 
att det Théelska partiet befann sig välbehållet vid en fiske- 
plats något söder om Tolstoj Nos och sålunda under gyn- 
samma förhållanden om fem dygn borde inträffa härstädes. 
FEoDor var mycket förvånad öfver, att »djefvulspresten» denna 
gång ej befans sannspådd. 

Emedan Ymer, utan att utsätta sig för faran af instäng- 
ning genom is under hemfärden, ännu någon tid kunde 


14 NORDENSKIOLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


uppehålla sig i dessa farvatten, var jag till en början föga - 
orolig öfver kamraternas uteblifvande. Jag beslöt att genast 
fortsätta färden mot Dudino, oaktadt jag ej nu kunde erhålla 
någon pålitlig lots mellan öarne. Den vägvisare, FEODOR, 
som jag förra året använde, tog jag äfven denna gång i tjenst 
under mitt uppehåll i Jenisej. Till fartygslots dugde han 
dock icke, emedan han ej tycktes kunna få en klar föreställ- 
ning derom, att den 12 fot djupgående Ymer behöfde ett 
annat farvatten än de pråmar och flodångbåtar, som han förut 
sett, och hvilkas köl eller botten stack endast ett par fot 
under vattenytan. j 

Såsom det synes af berättelsen om föregående års resa, 
är Dudino en större handelsplats, belägen 50 mil eller 500 
werst från Jenisejs mynning och bebodd af en förmögen och i 
trakten mycket inflytelserik handelsman SOTNIKOFF, väl bekant 
genom det kraftiga bistånd, han lemnat den Petersburgske 
akademikern SCHMIDTS mammuth-expedition. 

Under uppehållet vid Mesenkin gjorde jag naturligtvis / 
genast en utflykt till det förut omtalade fyndstället för mam- — 
muthhuden. Någon fullständig hud fans här icke, men väl 
lyckades det mig att ur den vid Mesenkins utlopp nybildade 
sandbanken utgräfva ett par stora och en mängd smärre hud- 
delar. Infödingarne lemnade mig ytterligare några bitar och 
ett par benstycken, de enda skelettdelar, som tyckas hafva 
träffats jämte huden. Gräfningarne visade, att de i fråga 
varande mammuthlemningarne nyligen blifvit af vårvattnet 
forslade till fyndstället från någon punkt belägen högre upp 
vid Mesenkins floddal och att det ställe, der mammuthen ur- 
sprungligen varit inbäddad i den frusna tundran, är att söka 
i denna riktning. 

Den 17:de Augusti om morgonen lät jag åter lyfta ankar 
för att fortsätta färden vidare uppför floden. I början gick 
det raskt framåt utan några missöden, men när vi kommit i 
grannskapet af Jakowiewa, begynte djupet, som hittills hållit 
sig mellan 5 och 12 famnar, att aftaga. Under försöken at 
åter få rätt på en djupare ränna ångade vi nu ständigt lo- 
dande kors och tvärs i olika riktningar i den norr om Nikan- 
droffska öarne till en sjö utvidgade floden; men förgäfves. 
Snart inhöljdes de omgifvande (Fn 1 emEtae dimmad 
hvilket ytterligare försvårade navigationen i det grunda far 
vattnet. Flera gånger stötte Vnr på grund, men varpades 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o Il. 15 


åter loss utan att hafva lidit någon skada, tack vare flodbottnens 
lösa beskaffenhet. En tilltagande vind och sjögång nödgade 
oss dock slutligen att vända för att nå djupare vatten, och 
då detta sent på eftermiddagen ändtligen lyckats, hade vi 
kommit ett så långt stycke tillbaka mot norr, att jag ansåg 
bäst att låta Ymer ånyo fälla ankar utanför Mesenkin. 

Det är visserligen sannolikt, att man, då floden blifvit 
noggrant upplodad, äfven med djupgående fartyg skulle kunna 
framtränga bortom Dudino, men utan föregående lodningar 
syntes det mig dock föga rådligt att upprepa det nu miss- 
lyckade försöket, isynnerhet som kolförrådet ej medgaf syn- 
nerligen många extrafärder i floden. Jag beslöt derför att 
invänta kamraterna på den utsedda mötesplatsen, samt att 
begagna vänttiden för lossningen af det medförda godset och 
dettas magasinering på något lämpligt ställe, hvarifrån det 
nästa sommar kunde af flodångbåtarne afhämtas. Till en 
sådan upplagsplats passade den af kosaken FEopor bebodda, 
ett stycke söder om Mesenkin belägna simovien Korepow- 
skoj synnerligen väl, dels emedan jag här kunde lemna 
godset i en, efter hvad det tycktes, pålitlig persons vård, dels 
emedan denna simovie var bebygd med en mängd för det 
närvarande obegagnade bonings- och förrådshus, som i nödfall 
kunde användas till magasin. 

Såsom jag ofvanför omnämnt, uppehöllo sig för det när- 
varande utom ett par ryssar några samojedfamiljer med ett 
mindre antal renar vid Mesenkin. Jag begagnade tillfället 
att sända en renexpress till en längre söderut mellan Gostinoj 
och Jakowiewa boende, hos SOTNIKOFF anstäld handelsbetjent, 
med anmodan att han skulle mottaga varorna. Sedan han 
förmiddagen den 20:de infunnit sig och förklarat sig villig 
att mottaga uppdraget, förflyttades Ymer genast till det när- 
belägna Korepowskoj. Samma afton vidtogos de för godsets 
lossning nödiga förberedelserna. 

Redan föregående år hade jag i Dudino gjort bekantskap 
med den ifrågavarande handelsbetjenten, som var en ung 
hygglig man, med tillräcklig boklärdom för att om vintern 
kunna användas som lärare för SOTNIKOFFS minderåriga barn. 
Jag var derför mycket nöjd att kunna lemna godset i hans 
vård. Men under nattens lopp kom handelsbetjenten på 
andra tankar, enligt hvad jag sedermera erfor af fruktan att, 
om han befattade sig med varulagret, ej till vintern få åter- 


16 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


vända till Dudino, utan nödgas blifva qvar vid Korepowskoj 
som väktare af det anförtrodda godset. Tidigt på morgonen 
lemnade han derför fartyget, utan att för mig eller någon 
annan omnämna sin afsigt. 

Öfvertygad att godset skulle vara fullkomligt säkert i 
FEOoDORS vård, beslöt jag att i alla fall fullfölja min afsigt att 
landsätta det vid den en gång bestämda platsen. Lossningen 
börjades derför genast den 21:ste om morgonen och afslutades 
tre dagar derpå, efter ett träget och mödosamt arbete, hvilket 
i hög grad försvårades genom bristen på pråmar och brygga, 
samt tämligen hårda vestliga och sydvestliga vindar, hvilka 
åstadkommo svåra, för arbetet mycket hinderliga bränningar 
nära den grunda stranden. - Den 23:dje om aftonen var loss- 
ningen afslutad. Följande dagen åtgick dock att ordna och 
stufva de i land förda sakerna, äfvensom att intaga utlagda 
trossar m. m., så att vi först den 25:te åter voro segelklara. 

Jag ångade till en början åter till Mesenkin, dels för den 
högst osannolika händelse, att våra kamrater, utan att se det 
vid Korepowskoj förankrade fartyget, obemärkta passerat 
förbi detsamma, dels för att i nödfall kunna med renskjuts 
sända bud till den flodångbåt, som omkring den 7:de Sep- 
tember skulle infinna sig vid Saostrowskoj. Men till min 
stora ledsnad erfor jag vid framkomsten, att den lilla ren- 
hjord, som nyss förut varit samlad derstädes, blifvit drifven 
längre in på tundran. För öfrigt träffade vi vid Mesenkin 
våra gamla der bosatta och tältande bekanta. Men ej heller 
nu kunde de lemna oss några underrättelser om våra kam- 
rater. 

Efter ett kort uppehåll i Mesenkin beslöt jag att göra ännu 
ett försök att med fartyget gå upp för floden för att möta 
THÉELS parti. Jag hade nämligen märkt, att i den del af 
floden, der vi under den senaste veckan ångat af och an, 
en öfver 10 famnar djup ränna framgick helt nära stranden, 
och ville försöka, om jag ej, genom att följa denna ränna, 
kunde nå Dudino eller åtminstone Saostrowskoj. Men snart 
kom Ymer äfven denna gång på grund, nämligen redan i 
grannskapet af Gostinoj Nos, således något nordligare än 
förra gången. Den långt framskridna årstiden och de rapporter, 
som lemnades mig om kolförrådet, medgåfvo ej att ytter- 
ligare upprepa dessa försök, hvarför fartyget åter förankrades, 
denna gång mellan Orlowskoj och Gostinoj. Jag valde detta 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND. 4. N:O ll. 17 


ställe, med anledning af några benfynd, som under en före- 
gående utflykt i trakten blifvit gjorda 1 en här belägen 
tundradal. De följande dagarne användes till naturhistoriska 
undersökningar, hvilka lemnade intressanta upplysningar rö- 
rande tundrans geologi och en särdeles rik skörd af de sub- 
fossila snäckor, som träffas 1 tundrasanden. 

Med ordet tundra betecknar man, såsom bekant, i Ryss- 
land och Sibirien ofantliga mellan skogsgränsen och Ishafvet 
belägna slättländer. Marken är åtminstone i den sibiriska 
tundrans- nordliga delar på ett ringa djup ständigt frusen, 
men den bär dock om sommaren en vegetation af låga buskar, 
mossa och gräs, som lemnar sommarbete åt talrika här kring- 
ströfvande dels vilda, dels tama renhjordar. 

Vid Jenisejs östra strand bildar tundran en jämn eller 
svagt vågig slätt, som stupar mot floden med en 50 till 100 
fot hög afsats. Inuti landet afbrytes slätten icke af några 
mera framträdande höjder, men deremot är den på en mängd 
ställen genomskuren af djupa elfdalar, hvilkas branta sidor 
erbjuda vackra genomskärningar af jordlagren. Redan vid 
flyktig granskning kan man se, att dessa för det mesta utgöras 
af ofantliga af Sibiriens foder nedsköljda sand- och slam- 
massor. Tundran är dock ingalunda en vanlig deltabildning. 
Talrika i sanden inblandade hafssnäckor visa, att tundra- 
slätten fordom legat under hafvets yta och att derför en 
betydlig landhöjning här ägt rum under det aldra senaste 
geologiska tidskiftet. Alla de i tundrasanden inbäddade snäckor 
tillhöra nämligen lefvande former, af hvilka de festa af 
oss uppdraggats från Kariska hafvet och hvilka vi återfinna 
i Uddevallas och Kristianiafjordens postglaciala snäckbankar 
och Englands cragformation. Allt detta visar, att tundran 
blifvit bildad under klimatförhållanden, snarlika nutidens, 
hvilket ytterligare -bestyrkes af lagrens geognostiska byggnad. 
Det har derför länge varit för geologen svårförklarligt, att 
man just i dessa sandlager träffar en riklig mängd af lem- 
ningar efter mammuth, noshörningar m. m., d. v. s. efter djur- 
former, hvilka för det närvarande trifvas endast i ett tropiskt 
eller subtropiskt klimat. Visserligen har den skenbara mot- 
sägelsen, som här föreligger,.vunnit en förklaring genom de 
Petersburgska akademikerna MIDDENDORFFS, SCHMIDTS och 
BRrRANDEs forskningar. Men ännu återstår här mycket att utreda, 


och samlingar från dessa trakter hafva dessutom ett egendom- 
2 


18 NORDENSKIÖLD 0. THÉEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


ligt intresse genom det märkliga förhållandet, att man här i 
tundrans frusna jord träffar ej allenast skelett, utan äfven 
kött, hud, hår och inelfvor af djurformer, utdöda för många 
hundratusen år tillbaka. Naturligtvis begagnade jag derför med 
begärlighet de tillfällen, som erbjödo sig till utflykter i grann- 
skapet af fartygets ankarplatser. Bland utbytet må nämnas: 
stora hudflikar af mammuth, funna jämte några få benbitar 
vid Mesenkins utlopp i Jenisej; en genom sin storlek an- 
märkningsvärd hufvudskål af myskoxen, funnen jämte ben- 
lemningar af mammuth i en annan tundradal söder om Orlow- 
skoj; en särdeles rik samling af subfossila snäckor, funna 
hufvudsakligen mellan Orlowskoj och Gostinoj. Dertill gjordes 
åtskilliga intressanta iakttagelser rörande tundrans geologiska 
byggnad, m. m. 

Under vårt uppehåll i Jenisej var ofta en tät dimma 
med regn rådande, men eljest gynnades vi, såsom nedan- 
stående tabeil utvisar, af en varm och sommarlik väderlek. 


Tabell 


utvisande luftens temperatur och vindarnes riktning vid Jeni- 
sejs nordliga simovier d. 16 Aug. —1 Sept. 1876. 


Temperatur Celsius. 


Minimum gr. Maximum gr. = Vind. 

Aug. 16. Fila. 6 + 20,4 OSO0. 

RTL FEL + 12:6 SO. 

Elle + 1155 Soap Be SA 

FATTIG: Få TS + 9,9 SV. 

>£20i + 19,5 + 14,4 AV 

Pållan us + 15,6 50: 

DISA + 11,9 + 14,0 SÖ 

PA NO: + 103 ESO KE Stilla; NNV. 

DA 2 + 7,9 + 10,0 N Mamut 

VING 20) 08 + 11,8 NE 

> 426 LA ONA + 16,4 N. 

DIS la + 11,3 + 12,9 Stilla. 

IT + 11L,x + 12,5 5: 

Ph Rade Hl KE + 7,6 SV. 

IMO: Öar + 5,8 NV 

PLM DIS +: 1,3 + H,5 N. 
Dept: IL + 3,0 FET NNO. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O ll. 19 


Marken var alldeles snöfri och flerestädes, isynnerhet i 
tundradalarne, prydd med en brokig matta af blomster. En- 
ligt uppgift af inbyggarne hade dock första delen af som- 
maren 1 dessa trakter varit mindre vacker och den föregående 
vintern ganska sträng. Flodvattnets temperatur vid ytan var 
nästan ständigt + 12? till + 13” Cels., och ännu på ett djup 
af 9 famnar angaf djupvattentermometern + 11,1? Cels. 

För den händelse Ymer icke detta år skulle lyckats 
framtränga till Jenissej, var det före afresan från Stockholm 
aftaladt, att THBEL i intet fall skulle uppehålla sig så länge 
vid nordliga Jenisej, att han utsatte sig för att gå miste om 
årets sista ångbåtslägenhet till Jenisejsk. Af infödingarne 
hade jag nu erhållit upplysning, att den sista flodångbåten 
skulle omkring den 7:de September (n. st.) afgå från Saostrow- 
skoj. Afståndet från detta ställe till Mesenkin är nära tjugu- 
fem svenska mil, till hvilkas tillryggaläggande i båt uppför 
floden man under vanliga förhållanden kan beräkna att det 
behöfves sju till åtta dygn. Med anledning häraf var det ej 
antagligt, att THÉEL skulle fortsätta båtfärden bortom Saostrow- 
skoj, ifall det visade sig att Mesenkin ej kunde nås innan 
den 1:sta September. Jag ansåg det derför ej nödigt att efter 
Augusti månads utgång med Ymer qvarblifva i dessa trakter, 
och ej ens rådligt, då det i alla fall icke var fullt afgjordt, 
att den mängd årsis, som vi under första hälften af Augusti 
mötte i Kariska hafvet, skulle hinna så fullständigt bort- 
smälta innan ny is bildades, att fara för instängning ej kunde 
ifrågakomma, ifall återresan för länge uppsköts. Af dessa 
skäl bestämdes den 1:sta September till uppbrottsdag, ehuru 
ledsamt det än var att återvända utan deltagarne i den sibi- 
riska landexpeditionen och utan att få hemföra de helt säkert 
storartade naturhistoriska samlingar dessa hopbragt. Innan 
dess afsände jag dock för säkerhetens skuld och mot dryg 
betalning ett bud i båt (renar hade jag numera ej att tillgå) 
till Saostrowskoj med bref till THÉEL, innehållande under- 
rättelser om vår härvaro och min afsigt att nämnde dag åter- 
segla till Norge. 

Den 1:sta September kl. 7 förmiddagen anträddes således 
återfärden. Under förbifarten landsteg jag samma dag för 
några timmar vid simovien Priluschnoj, för att undersöka 
några derstädes anstående till Jura- eller Kritformationen 
hörande lager, hvilka den ryske sibiriefaranden LOoPATIN för 


20 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


några år sedan upptäckt och hvilkas närmare undersökning 
är af stor vigt för kännedomen om norra Sibiriens geologi. 
Det var vår sista landning vid Jennisej. Vi ångade sedan 
ut genom det breda, djupa sundet mellan Sibiriakoffs ö och 
östra Jenisejstranden mot Dicksons hamn, hvarest det ifråga- 
satts att intaga barlast af drifved. Då vi kommo dit, den 2:dra 
September, var dock väderleken så gynsam, att jag beslöt 
genast fortsätta vidare. Kursen stäldes liksom föregående 
år mot Kap Middendorff. Hafvet var till en början fullkomligt 
isfritt, och först när vi kommo helt nära Novaja Semljas ost- 
kust vid 75 !/2> gr. nordl. bredd, möttes ett ganska tätt band 
af genomfrätt is, som sträckte sig längs med kusten mot 
Matotschkin. Kursen stäldes nu längs med isen mot söder till 
74” 40' nordl. bredd, hvarest iskanten tog en vestlig riktning, 
som medgaf oss att utan olägenhet af ishinder ånga rakt 
vesterut mot Matotschkin. En märkbar dyning gaf nu till 
känna isfritt vatten. Om kursen från Dicksons hamn stälts 
rakt förbi Hvitön mot Matotschkin, så skulle vi helt säkert 
icke mött ett enda isflak. Åfven på den nordliga väg jag 
valde hindrades vår framfärd knappast af is, men väl af en 
nästan ständig dimma, som nödgade oss att ligga stilla om 
nätterna. Härigenom erhöll expeditionens zoolog d:r STUX- 
BERG ett välkommet tillfälle att dragga och svabla i djup- 
rännan längs med Novaja Semljas ostkust. 

Af alla expeditioner, som gått till Novaja Semlja och dess 
kringliggande haf, är det endast tre, som före de senaste 
två svenska sysslat med zoologiska, botaniska och geologiska 
undersökningar och dithörande insamlingar. Dessa äro VON 
BAERS expedition 1837, HEUGLINS 1871 och österrikisk-ungerska 
1872—74. 

Hvad särskildt det zoologiska beträffar, har BAER från sin 
resa hemfört inemot 70 arter ryggradslösa djur, HEUGLIN har 
riktat kunskapen om artantalet inom några, och österrikisk- 
ungerska expeditionen inom andra grupper. Men alla dessa 
samlingar förskrefvo sig från Novaja Semljas sydvestra, vestra 
och norra kuster. Huru djurlifvet i Kariska hafvet gestaltat 
sig, derom saknade man intill förra sommaren all faktisk 
kunskap. Likväl var det bland zoologerna en gängse tradi- 
tion, grundad på kännedomen om den stora massa sött vaten, 
som Ob och Jenisej årligen föra ned, kanske också på 
något ursprungligen lösligt uttalande inom literaturen, hvilket 


" BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 21 


sedan tog den axiomatiska visshetens form, att Kariska hafvet 
är ett ytterst djurfattigt haf. 

Redan 1875 års svenska expedition skingrade denna för- 
dom, likasom den också från Novaja Semljas och Waigatsch- 
öns vestkust hemförde en mångdubbelt artrikare samling än 
dess föregångare. Men i alla fall kunde icke de samlingar, 
som hopbragts under en enda sommar, antagas lemna en 
fullständig bild af djurlifvet i dessa trakter, som är nödig ej 
allenast för jämförelsen med andra arktiska länders nutida 
fauna, utan äfven för en fullständig tydning af dennas för- 
hållande till faunan i den sibiriska tundrans aflagringar. Af 
sådan anledning beredde jag en zoolog, d:r STUXBERG till- 
fälle att, för det zoologiska arbetets fortsättning, medfölja 
denna sommars expedition till Jenisej. Utbytet blef sär- 
deles rikligt, såsom synes af följande, af honom meddelade 
kortfattade öfversigt. 

»Imalles hafva 1875 och 1876 års resor till Jenisej och 
åter från ett halft hundrade ställen och på olika djup från 
strandbrädden ända ned till 200 famnar draggat i Kariska 
hafvet och dervid sammanbragt goda och omfattande djur- 
samlingar. En mycket stor del arter uppträda lokalt och 
förekomma i alldeles otrolig mängd. Andra åter träffas nästan 
vid hvarje draggning, men i långt ringare antal. De senares 
förekomst är mera likformig, följaktligen bestämmande för 
faunområdet i dess helhet. Till dem höra främst bland 
alla två arter af slägtet Idothea (Id. Sabinei och Id. entomon), 
bägge kraftigt utvecklade, och man kan med fog säga, att 
Kariska hafvet karakteriseras af detta slägte. Det är Ido- 
theornas provins. — Till de djurformer åter, som äro lokala 
i sin förekomst, höra åtskilliga arter af blötdjurens, hydro- 
medusornas och bryozoernas klasser, men i främsta rummet 
samtliga härifrån kända representanterna bland stråldjuren. 
Dessas myckenhet är stundom verkligen förvånande, och, hvad 
egendomligare är, der en art förekommer i någon större 
mängd, der lefver hon nära nog ensam med uteslutande af 
alla andra. Så är t. ex. förhållandet med arter af slägtena 
Cribella, Astropecten, Ctenodiscus m. £., hvilka härstädes träffas 
i stora och starkt utvecklade former. Ej sällan uppbragte 
svabeln på en gång hundratals individer af samma art. Åfven 
af den vackra crinoideen Alecto Eschrichtii erhöllos flera 
gånger verkliga praktexemplar. 


22 NORDENSKIÖLD, O. THEEL 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


»Men lika rikt som Kariska hafvet är på sjöstjernor och 
ofiurider, lika fattigt är det på sjöborrar. Dessa söker man 
öfver allt förgäfves derstädes, utom möjligen tätt invid Novaja 
Semljas ostkust. Detta förhållande är så mycket besynner- 
ligare, som längs Novaja Semljas hela vestkust en art af 
slägtet Echinus är en bland de individrikaste och oftast före- 
kommande djurformerna. 

»I två afseenden har denna sommars zoologiska arbete 
varit för våra museer särdeles vinstgifvande. Det har först 
och främst inom alla grupper lagt åtskilligt nytt till förra ' 
sommarens mycket rikhaltiga samlingar, det har exempelvis 
ökat krustacésamlingen med 20 procent nya arter, och af 
stråldjur har, genom ofta upprepad svabling, en mängd for- 
mer erhållits 1 ett utomordentligt antal af individer. Vidare 
har svabeln från Kariska hafvets botten upphämtat 2:ne 
synnerligen märkliga och i systematiskt hänseende vigtiga 
djur, det ena af stråldjurens, det andra af sjöpennornas klass. 
Det förra svablades upp redan under förra sommarens expedi- 
tion ej långt från Matotschkin Scharrs östra mynning. Då 
fanns det i endast få exemplar; nu hafva vi deraf hopbragt 
ett betydligt antal. Det är en hittills okänd sjögurka (holo- 
thurioid), som skiljer sig mycket från de aldra flesta andra 
af samma grupp genom det yttres fullkomligt bilaterala 
symmetri, men afviker från alla genom sin habitus och sin 
anatomiska byggnad och ställer sig ensam i sitt slag der- 
igenom, att den i sig förenar karakterer från skilda djur- 
klasser. Det har nyligen af sin förste upptäckare d:r THÉEL 
blifvit utförligt beskrifvet och i detalj afbildadt. Det andra 
märkliga djuret hör till en bland de största sällsyntheter inom 
djurverlden. Det är en Umbellularia ") af ungefär halfannan 


') Två exemplar af slägtet Umbellularia, de första om hvilka vi äga 
någon kännedom, sägas hafva blifvit funna vid kusten af Grönland 
före midten af förra århundradet. Efter en af ELLIS och MYLIUS först 
gifven beskrifning inregisterades djuret af LINNE år 1758 i hans 
Systema Nature under benämningen Isis encrinus. Hvart original- 
exemplaren tagit vägen är obekant. Den gåtlika djurformen, sådan 
man af beskrifningarne kunde sluta sig till den. har varit föremål 
för många tolkningar, tills d:r J. LINDAHL under den svenska expedi- 
tionen till Grönland 1871 lyckades i Baffins Bay draga upp två exem- 
plar deraf och i Vetenskapsakademiens Handlingar noggrant beskref 
dess inre byggnad. Efter denna tid hafva individer af samma slägte 
funnits först af engelska Challenger-expeditionen 1873 mellan Portugal 
och Maderia, af samma expedition mellan Prins Edwards ö och Ker- 
guelens land samt möjligen på några andra ställen i det antarktiska 
hafvet, derefter af öÖösterrikisk-ungerska expeditionen 1873 mellan 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 23 


fots längd. Den fans på 130 famnars djup söderut från Kap 
Middendorff norr om 75:te nordl. breddgraden. 

»Af de under de svenska expeditionerna hopbragta sam- 
lingarna visar det sig, att det Kariska hafvet, långt ifrån att 
vara så fattigt som man förestält sig, tvärtom utmärker sig 
genom ett på både individer och former mycket rikt djurlif, 
jämförligt med det som Spetsbergen, Grönland, Island och 
Nordamerikas arktiska trakter förmå uppvisa. Och det vill 
synas, som sträcker sig en nästan likformig hafsfauna rundtom 
nordpolen efter hela Sibiriens kust och Nordamerikas polära 
arkipelag. Den söta vattenmassa, som Sibiriens stora floder 
föra ned, bestämmer i ingen mån djurlifvets sammansättning 
på bottnen af dess ishaf. 

»Innan de särskilda grupperna hunnit af specialister be- 
arbetas, är det svårt att förvisso uppge antalet af Kariska 
hafvets lägre djurformer; men approximativt kan det anslås 
till nära femhundra arter, ett i sanning betydligt antal för 
ett haf, som förut ansetts lika artfattigt som Östersjön. Så- 
dant är, med tillägg af omkring etthundra arter insekter från 
Novaja Semlja, derifrån man förut kände endast sju, och en 
vidgad kännedom om samma lands vertebratverld, det hufvud- 
sakliga zoologiska resultatet af de senaste två svenska expe- 
ditionernas undersökningar i dessa trakter.» 


Vi ankommo till Matotschkin den 7:de September om 
aftonen och uppehöllo oss här till den 13:de på eftermiddagen 
för fyllande af kolboxarne och intagning af vatten och bar- 
last. Under seglingen genom Matotschkin hade Ymer:den 
oturen att med full fart stöta på ett midt i det eljest rena 
sundet befintligt sandgrund, dock utan vidare olägenhet än 
att en del af den nyss förut med stort besvär intagna bar- 
lasten måste kastas öfver bord. 

Återresan till Norge gynnades af en herrlig väderlek. 
Den 16:de September fingo vi Nordkyn i sigte. Dagen derpå 
passerades Magerösundet och Måsö, och den 18:de tidigt på 
morgonen ankrade vi i Hammetrfest. 


Novaja Semlja och Franz Josephs land (exemplaret gick förloradt då 
Tegetthof öfvergafs), vidare under innevarande sommar af norska 
Atlanterhafs-expeditionen utanför Norges vestkust och nu till sist af 
oss i Kariska hafvet. Det är således en djurform af vidsträckt ut- 
bredning, men ytterst sällsynt förekomst. 


4 


24 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Den 22:dra anlöptes Tromsö. Sedan fraktlägenhet yppat 
sig, återlemnades Ymer här åt redarne. Draggapparater, lod- 
linor, öfverblifna -konserver m. m. magasinerades, och sam- 
lingarne sändes med norska ångbåten John Schöning till 
Kristiania, för att derifrån på jernväg transporteras till Stock- 
holm. 

Vistelsen i Hammerfest och Tromsö begagnades af mig 
för att af dervarande talrika fångstmän insamla underrättelser 
om isförhållandena i de arktiska trakterna och isynnerhet 
Kariska hafvet. Det har på detta sätt lyckats mig att hop- 
bringa ett ganska rikt material till en på verkliga iakttagelser 
grundad lösning af det vigtiga sjöfartsproblem, som här före- 
ligger, och jag skall framdeles inkomma med en fullständig 
redogörelse för de slutsatser, till hvilka jag sålunda kommit. 
Här vill jag blott nämna, att enligt min egen öfvertygelse, 
som äfven delas af de fångstmän, hvilka jag rådfrågat, en 
regelmässig sjöförbindelse under en kort tid af året mellan 
Sibirien och nordliga Europa icke bör vara förenad med 
större vanskligheter och faror än de, som möta sjömannen 
på mången annan för det närvarande af tusentals fartyg år- 
ligen besökt farled. 


Tromsö den 27:de September 1876. 
A. E. Nordenskiöld. 


BERÄTTELSE 
om land-expeditionen till Jenisej år 1876, 
af d:r Hj. Théel. 
Till Professor A. E. Nordenskiöld. 


Lyckligen återkommen till fosterjorden, skyndar jag här- 
med att något utförligare redogöra för den af Eder detta år 
anordnade Sibiriska land-expeditionen. i 

Den 29:de April afreste jag från Stockholm i sällskap med 
botanicesdocenten W. ARNELL samt zoologen filosofie kandidat 
F. TRYBOM. Sedan vi, såsom öfverenskommet var, i Petersburg 
sammanträffat med vår blifvande finske reskamrat, botanisten 


I BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o ll. 25 


— rektor M. BRENNER, och sedan de nödvändiga reseanordningarne 
blifvit fullbordade, lemnade vi den 6:te Maj den ryska hufvud- 
staden. Entomologen docenten SAHLBERG från Helsingfors hade 
också här inträffat för att gemensamt med oss företaga resan 
till Jenissejfloden, hvarefter han ämnade ensam och obe- 
roende af oss göra sina forskningar längs floddalen. 

Efter en vexlande färd först med järnväg till Nischni- 
Novgorod, derpå med ångbåt på Wolga och Kama till Perm, 
så med tarantass till Tjumen, ånyo med ångbåt på floderna 
Tura, Tobol, Irtiseh och Ob till Tomsk och slutligen derpå 
med tarantass, ankommo vi den 8:de Juni på aftonen till Kras- 
nojarsk. 

Under denna resa erbjödos talrika tillfällen till intres- 
santa utflykter. Vid Kama och Wolga hade ännu den 9:de Maj 
våren knappast vunnit inträde; pilbusknrne kring stränderna 
hade blott en grönaktig anstrykning. Stundom föll snö, och 
ångarens hjulhus voro öfverdragna med is. Den 14:de Maj an- 
lände vi till Kungur, der vi uppehöllo oss trenne dagar, dels 
för att i denna ovanligt intressanta trakt i Ural-bergens närhet 
göra insamlingar af naturföremål, dels för att undersöka en 
högst egendomlig grotta. 

Denna senare var belägen ungefärligen 5 werst utom staden 
1 ett kalkberg, som stupade ned till en mindre elf, och i hvars 
klippafsatser talrika kajor och några par pilgrimsfalkar ned- 
slagit sina bopålar. Grottans öppning, som först måste rensas 
från is och nedfallna klippstycken, befann sig vid bergets 
fot och var så liten, att man med möda kunde tränga sig in 
genom densamma. Utom vägvisaren, en bonde från den 
närliggande byn, hade vi i vårt sällskap en norrman, en 
polack samt några ryssar, tillsammans 11 personer, alla för- 
sedda med ljus. 

Efter att först lyckligen hafva passerat en snedt nedåt 
gående gång af 3 a 4 famnars längd och så trång, att man 
endast i rakt liggande ställning kunde röra sig framåt, befann 
man sig. i ett stort rum, delvis upptaget af väldiga klipp- 
block och med väggarna täckta af ett tjockt rimfrostlager. 
Härifrån infördes man nu i en labyrint af gångar och salar, 
den ena större än den andra; de vackraste iskristaller klädde 
väggar och tak; här och der stodo kolossala pelare och 
fantastiskt formade figurer, allt af is. Inga stalaktiter kunde 
upptäckas. I den innersta salen fans en mindre sjö med 


26 NORDENSKIÖLD, 0. THÉEL 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


kristallklart vatten och af temligen stort djup, såsom man 
sade ända till två famnar; der framför var upprest ett altare 
af sten, på hvilket man hade placerat en »obras» '). 

Intet spår af djurlif kunde upptäckas, och af växter 
märktes endast en liten hattsvamp, som hade slagit sig ned 
på det omtalade altaret och der förde ett tynande lif. Efter 
att under 4 timmars tid hafva ströfvat omkring i denna under- 
jordiska labyrint, återsågo vi solljuset. Grottans längd upp- 
skattas till 1,600 alnar. För några år tillbaka skall densamma 
varit bebodd af ett par eremiter, och i en af de första salarne 
kunde man ännv se deras eldstad; platsen hölls af folket helig. 

Oaktadt den föga gynsamma årstiden blef vårt veten- 
skapliga utbyte från Kungurs omgifningar ej obetydligt, och 
synnerligast i bryologiskt afseende lyckades ARNELL göra rika 
samlingar och vackra iakttagelser. 

Åfven under ångbåtsfärden mellan Tjumen och Tomsk, 
en sträcka af 3,000 werst, hade vi ofta tillfälle att företaga 
längre eller kortare utflykter. Lärkträdet, den sibiriska granen 
och cembratallen började nu kläda stränderna. Ju längre vi 
skredo fram på Ob mot söder, desto varmare blef luften, desto 
grönare lunderna. Till följd af det höga vattenståndet voro 
en mängd öar försvunna, och blott de öfver vattenytan nående 
trädkronorna gåfvo till känna deras närvaro. Stundom kunde 
man se en hel skog af pilträd, stora som grånade ekar, pla- 
cerade midt i den breda floden. Det herrligaste sommarväder 
blef rådande; häggen utvecklade sina blommor och spred sin 
vällukt vida omkring. Vegetationen antog slutligen en sådan 
yppighet, att den nästan gaf intryck af att vara framalstrad 
under en tropisk himmel. 

Såsom ofvan blifvit sagdt, ankommo vi den 8 Juni till 
Krasnojarsk, beläget på ungefär samma latitudgrad som Hel- 
singborg i Skåne. Alldenstund denna ort är den sydligaste 
vid Jenisej, som vi hade till uppgift att denna sommar be- 
söka, så funno vi det af största vigt för våra vetenskapliga 
forskningar att, så mycket vår knappt tillmätta tid kunde 
tillåta, undersöka denna trakt. Dessutom åtgingo äfven några 
dagar för att komma till full insigt om bästa sättet att färdas 
utför floden. Vi erhöllo nämligen en mängd alldeles olika 
råd, ja en person erbjöd sig till och med att för en jäm- 


') Tafla, föreställande helgonbilder. 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 27 


förelsevis ringa summa, 300 rubel, föra oss ända till myn- 
ningen af Jenisej. Såsom främling måste man härvid dock 
vara ytterst försigtig, så mycket mera som det blifvande 
vetenskapliga resultatet af resan hufvudsakligen och i första 
hand hvilade på densammas praktiska anordning. 

Efter en mängd förfrågningar, som med anledning häraf 
anstäldes, kommo vi till visshet, att nämnde person var en af 
de mest »välkände» äfventyrare längs Jenisej, hvarför vi 
naturligtvis genast afbröto alla underhandlingar med honom 
och i stället beslöto att först i Jenisejsk anskaffa båt för 
färden mot norden. 

Emellertid företogos en mängd intressanta utflykter syn- 
nerligast till trakterna omkring byarne Basaicha och Torga- 
schinno, som bägge voro belägna på den motsatta stranden, 
och hvilkas skogbevuxna berg och af elfvar vattnade dalar 
genast drogo mnaturforskarens öga till sig. Redan på långt 
håll lockade det höga berget »Tokmak» med sina fantastiska 
former till bestigning, och i sanning hänförande var den ut- 
sigt, som derifrån erbjöds öfver Krasnojarsk och Jenisej- 
dalen. 

Oaktadt sommaren ännu blott var i antågande, gjorde 
dock växtligheten på oss ett öfverväldigande intryck. Häggen, 
det sibiriska ärtträdet (Caragana), Spireor, Pulsatillor, Anemo- 
ner samt högväxta Pioner blommade, och Atragene prydd 
med stora hvita blommor slingrade sig högt upp efter trädens 
stammar. Botanisterna kastade sig med begärlighet öfver 
denna rikedom; äfven deras specialgrenar sågos rikligen till 
godo, i det granitklipporna och trädstammarne buro lafvar 
och grönskande mossbäddar. 

Afven zoologerna voro fullt sysselsatta med arbete, ty 
djurverlden var också kallad till nytt lif. Entomologen gjorde 
värderika samlingar af skalbaggar, fjärilar m. m., och orni- 
thologen fann fågelverlden ej mindre intressant; från hvarje 
träd och buske höjde en fågel sin stämma. TI stället för de 
hos oss mycket allmänna gulsparfven och bofinken, träffar 
man här Emberiza aureola och Fringilla erythrina, bägge öf- 
verträffande sina svenska slägtingar såväl i lysande färger som 
i stämmans skönhet. Sångarnes familj var rikt representerad. 
och flera ovanligare former erhöllos, bland andra ett exem- 
plar af den utomordentligt sköna Sylvia kamtschatkensis. AN 
ven den himmelsblå metallglänsande kungsfiskaren, Alcedo 


28 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


ispida, lyckades vi upptäcka i den täta småskog, som kläder 
Basaichaflodens stränder; detta torde vara det nordligaste 
ställe vid Jenisej, hvarest densamma är anträffad; i Minus- 
sinsk deremot skall den ej vara så sällsynt. Af vadare och 
simfåglar sågo vi deremot nästan ingen, hvilket torde för- 
klaras deraf, att vi i närheten af Krasnojarsk ej lyckades 
påträffa några kärr och sjöar. I de här och der förekommande 
källdragen lefde en amfipod, utan tvifvel Gammarus pulex; 
märkvärdigt nog uppträdde detta djur i oerhörda massor vid 
byn Torgaschino i en större mineralkälla. 

Den 16:de Juni f. m. lemnade vi Krasnojarsk i tvenne 
smärre båtar, den ena för oss sjelfva, den andra för våra saker; 
båtarne voro fastbundna sida vid sida, och för att gifva mera 
stadga samt höja deras bärkraft, hvilade den ena på en ram 
af stockar. Vattnets hastighet är mellan Krasnojarsk och 
Jenisejsk ganska stark, hvarför årorna knappast behöfde an- 
litas af de tvenne roddare, som utom en s. k. styrman ut- 
gjorde vår besättning. På flera ställen under denna vår båt- 
färd voro stränderna höga och klippiga samt stupade tvär- 
brant ned i floden. 

Några längre uppehåll kunde vi under denna färd svår- 
ligen göra, då det var af vigt att så fort som möjligt inträffa 

i Jenisejsk. Det oaktadt erbjödos ej sällan tillfällen till smärre, 
synnerligen intressanta utflykter, när vi stigit i land för att 
på stranden koka vårt té, eller någon friskare bris injagade 
skräck hos vårt manhaftiga sjöfolk. 

Den 18:de Juni f. m. framkommo vi till Angara-flodens 
mynning, hvarefter Jenisej antager väldigare dimensioner. 
Mot midnattstid fingo vi Jenisejsks hvita torn i sigte, och snart 
voro vi framme vid det efterlängtade målet. Vi hade således 
på 2'/2 dygn tillryggalagt 470 werst utan att behöfva anlita 
årorna, blott med flodens tillhjelp. 260 werst från Krasnojarsk 
och vid byn Podporoschenskoj bildar Jenisej en mindre fors 
eller vattenfall, för hvilket man tycktes hysa stor fruktan. 
Vattenfallet var dock ej svårare än att vi med våra små tungt 
lastade båtar utan synnerligen fara kunde färdas derutför; 
det torde väl ej heller kunna lägga något större hinder i 
vägen för en blifvande ångbåtsförbindelse mellan nyssnämnde 
bägge städer. 

Under den tid, som förflöt i Jenssejsk, innan allt blef i 
ordning för vår långa stundande flodresa, företogos flitiga ex- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:o ll. 29 


kursioner i alla riktningar. Öfverallt anträffades en stor mängd 

stillastående vatten, i hvilka man gjorde rika skördar af skal- 
 baggar, mollusker och smärre kräftdjur inom Branchiopo- 
dernas, Ostracodernas och Copepodernas ordningar. Åfven 
fäldes i stadens närhet flera extra-skandinaviska fåglar, hörande 
till ordningen Passeres. 

Flertalet af Sibiriens större floder flöda mer eller mindre 
öfver sina bräddar; så äfven Jenisej, som vanligen emellan 
den 12:te och 20:de Maj har sitt högsta vattenstånd och då är 
omkring 5 famnar högre än vid det lägsta, som inträffar under 
senhösten och vintern. Under åren 1848, 1857 och 1870 steg 
floden mer än vanligt högt, hvarför staden Jenisejsk, som 
har ett lågt och osundt läge, då till större delen stod under 
vatten. ; 
Redan i Krasnojarsk hade vi genom myndigheterna blifvit 
underrättade om, att generalguvernören för Öst-Sibirien, hans 
excellens baron FRIEDRICHS, haft den artigheten att från Irkutsk 
afsända kollegierådet herr P. G. RSCHEVIN för att vara oss 
följaktig under vår fodresa och bistå oss, der så kunde 
behöfvas. Naturligtvis voro vi främlingar högst tacksamma 
derför. Den 22:dra Juni infann sig vår blifvande följeslagare, en 
fint bildad person, fullt hemmastadd i det tyska språket, hvar- 
för vi ej nog kunde prisa vår lycka att i honom äfven hafva 
funnit en utmärkt tolk. 

Af en tartar-höfding lyckades vi tillhandla oss en större 
båt, försedd med en öfverbyggnad eller kajuta, så stor att vi 
derinne ej blott kunde hvila, utan äfven sysselsätta oss med 
våra samlingar. I fören af farkosten fans en eldstad, hvarest 
den behöfliga födan kunde tillagas. Herr RSCHEVIN anskaffade 
också åt sig en dylik båt, ehuru betydligt mindre. En kosak, 
Kosmus BRODNIKOFF, utkommenderades för vår räkning. Den 
25:te Juni var allt klart till afresa; följda till vägs af en mängd 
nyförvärfvade vänner, hade vi snart lemnat staden Jenissejsk 
bakom oss. 

Längs efter Jenisej-foden ända till Tolstoj Nos finnas post- 
stationer med skyldighet att fortskaffa resande. För oss ansåg 
man allmänt det vara bäst att begagna sig härutaf, emedan 
vi derigenom skulle dels komma 1 beröring med en mängd 
menniskor och mera omvexlande trakter, dels resa betydligt 
fortare, ja! till och med billigare än med för hela sommaren 
legdt manskap, för hvilket man derjämte skulle hafva måst 


30 NORDENSKIÖLD 0. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


anskaffa proviant m. m. Dessutom påstods med full säkerhet, 
att man vid Dudinskoj eller Tolstoj Nos skulle finna folk, 
som skulle vara benägna att föra oss vidare mot norden. 

Understödda af flodens strömhastighet tillryggalade vi 
med flitig rodd under den första natten från kl. 10 e. m. till 
7 f. m. 68 werst, sålunda under 9 timmar nära 7 sv. mil. 
Den 47 sv. mil långa vägen mellan Krasnojarsk och Jenisejsk 
bade vi tillryggalagt på 68 timmar, deruti inberäknade de 
stundom långa rasterna, så att vi på denna sträcka helt visst 
framdrefvos med en hastighet af nära en sv. mil i timmen. 
Betänker man dessutom, att vi emellan ofvannämnda städer 
färdades fram nästan utan rodd — vårt manskap kunde blott 
med stor möda förmås att för en kort stund gripa till årorna 
— så måste man förvånas öfver strömmens hastiga aftagande 
redan i närheten af Jenisejsk; ju längre mot norden vi 
kommo, desto svagare blef densamma naturligtvis. Vid Du- 
dinskoj är den jämförelsevis mycket svag, och redan der 500 
werst från flodmynningen skönjer man närvaron af hafvet, ty 
vid stark nordlig storm stiger vattnet märkbart. 

Den 26:te Juni befunno vi oss således 68 werst från Jeni- 
sejsk vid byn Antsiferova och gjorde här ungefär halftannat 
dygns uppehåll för att kunna företaga några längre exkur- 
sioner. Den motsatta stranden var hög med grönskande berg 
samt här och der kala klippor. En mängd mossor och lafvar 
tillhöra uteslutande dylika lokaler, hvarför också våra bota- 
nister icke försummade tillfället att undersöka desamma. Ut- 
flykterna kring Antsiferova voro vinstgifvande för oss alla. 

Redan här började vårt plågoris, myggen, uppträda i så 
oerhörda massor, att det blef en ren omöjlighet att vistas ute 
1 det fria utan tagelmask. Härtill kom, att värmen blef nästan 
odräglig och luften öfvermättad med elektricitet, hvilka om- 
ständigheter gjorde naturforskarens arbete ganska mödosamt. 
Temperaturen fortfor att nästan utan afbrott vara densamma 
ända till Turuchansk, der värmen den 14—16:de Juli nådde sin 
höjdpunkt, omkring 40 gr. C. i solen; man bör derför lägga 
märke till, att Turuchansk är beläget på samma latitudgrad 
som Haparanda. Under sådana förhållanden kan man lätt 
förstå, hvarför växtligheten ännu så högt uppe i norden kan 
bibehålla sin yppiga prägel. När man vandrade i hög löfskog, 
der trädens kronor ofta bildade ett så tätt hvalf, att knappast 
en solstråle förmådde tränga igenom, så kunde man tro sig 


XY 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR BAND. 4. N:O 1]. 31 


vandra i ett storartadt drifhus; man inandades en ljum, fuktig, 
väldoftande luft, och ögat smektes af den mest vexlande och 
saftiga grönska. Naturen sjelf sörjer för gödningen, i det att, 
såsom ofvan blifvit sagdt, floden hvarje år mer eller mindre 
svämmar öfver sina bräddar; vattnet är då mera än vanligt 
brunfärgadt af slam, som så småningom afsätter sig på den 
öfversvämmade marken. Trädens stammar äro derför ofta 
täckta flera alnar högt från roten af ett tjockt ler- eller 
slamlager. 

Den 28:de Juni kommo vi till kyrkobyn Nasimova, och, 
efteratt der hafva företagit några intressanta utflykter, fortsattes 
färden till den omkring 316 werst från Jenisejsk belägna byn 
Nikulina, hvarest floden gör några väldiga krökningar. Redan 
förut, omkring 5 werst fins nämnde by, de vi passerat förbi 
ett ståtligt kalkberg »Stolba», som med tvärbranta klippafsatser 
stupade ned i floden. För att taga detta berg i närmare 
skärskådande anskaffades en mindre båt; en lång lina fästes 
med sin ena ända vid dess förstam och med den andra vid 
en häst med sin lilla ryttare, och så bar det af med skum- 
mande fart emot strömmen tillbaka till nyssnämnda berg. 

»Stolba» ligger på Jenisejs högra strand. Bryologen och 
lichenologen fingo här fullt upp att göra, och slagen från den 
senares blnknre genljödo länge vidt omkring i degdlen, Äfven 
en mängd landmollusker, Ef af slägtena Pupa och 
Vertigo, insamlades. I klippafsatserna häckade hundradetals 
svalor, Hirundo urbica, fredligt tillsammans med ett falkpar, 
Falco peregrinus. 

Emellan Voragova och Asinova utbreder sig floden till 
en väldig sjö af vid pass 2:ne sv. mils bredd och uppfyld af 
en mängd större och mindre öar till antalet, såsom man sade, 
80. Alla dessa öar äro lågländta och torde vid öfversväm- 
ningstiden stå under vatten, hvilket man äfven kunde sluta 
till af de kärr, sjöar och stillastående vatten, som der finnas 
i stor massa. De voro bevuxna med stora vidlyftigt utgre- 
nade pilträd och manshöga ormbunkar, Struthiopteris germa- 
nica. Barrikader af kullfallna murknade och friska stammar 
gjorde dessutom vandringen mer än mödosam, ty när man 
skulle skynda fram för att få sigte på en sällsynt fågel eller 
fånga en förbifladdrande fjäril, gjorde man ej sällan den 
obehagligaste kullerbytta, och det utsedda bytet var för- 
svunnet. 


. 


as 


32 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Vid Asinova, 61? 20' N.B., beläget vid en liten elf af 
samma namn, som under otaliga krökningar i sista stund 
sträfvar emot att utgjuta sig i den mäktiga kungsådran, gjorde 
vi ånyo ett uppehåll. Längs den lilla elfven företogs en 


vinstgifvande exkursion. Flera förut under sommarenej iakt- 


tagna fåglar anträffades här, såsom lilla flugsnapparen (Musci- 
capa parva) och gråa långnäbban (Terekia cinerea) m. 1. Mycket 
allmänt förekommer i denna trakt dessutom den sibiriske jord- 
ekorren eller »burunduken», Tamias Pallasii; redan i Krasno- 


jarsk hade vi gjort oss bekanta med detta lilla, utomordentligt 


Sa De RTAT a 


är 


täcka djur. När man vandrar omkring i skogen, får man tidt 


och ofta, stundom helt nära, höra locktoner, som man i början 
tror härleda sig från någon trast; men ser man omkring sig, 
så finner man slutligen ett litet grågult djur, sittande på en halft 
förmultnad trädstam eller i ett mindre träd och helt nyfiket 
beskåda den oförsynte, som vågat sig in på hans område. 
Burunduken, som lätt igenkännes på sina 5 svarta band längs 
ryggen, liknar i mycket sin anförvandt, den vanliga ekorren, 
men är betydligt mindre, samt uppehåller sig helst på marken, 
der han bor under trädrötter m. m. Utom vår vanliga ekorre 
förekommer här, ehuru ej synnerligen allmänt, den flygande 
ekorren, Sciuropterus volans, som med tillhjelp af sina fall- 
skärmar kastar sig på betydande afstånd från den ena träd- 
kronan till den andra. 

I Asinova hörde vi omtalas ett djur, som här kan vara 
af intresse att omnämna. Det skall fiera gånger blifva på- 
träffadt bland bergen, som kläda stränderna mellan ofvanr 
nämde by och den närmast nedanför liggande; för några år 
sedan lyckades man fånga ett par lefvande och försökte tämja 
dessa, men utan lyckligt resultat. Djuren skola vara af ett 
fårs storlek, sakna horn och hafva en brunaktig fäll; i när- 
heten af nafveln skola de hafva en liten pung med ett, såsom 
man sade, dyrbart innehåll. Det lider intet tvifvel, att vi här 
hafva för oss myskdjuret, Moschus moschiferus, hvars egentliga 
hemland är mellersta Asiens högberg. 

Emellan Asinova och Podkamenno Tunguskoj bildar floden 
det andra s. k. vattenfallet norr om Krasnojarsk. Här sam- 
mantränger sig den väldiga vattenmassan mellan höga granit- 
berg, hvarigenom strömmen blir ganska stark. På försommaren, 
när vårfloden ännu råder, är här ingen fara äfven för större 


Gå i 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:0 Il. 33 


fartyg att färdas fram, men på senhösten hafva de grund- 
gående flodångarne ett svårt arbete att kryssa sig fram mellan 
dolda och synliga klippor. Under den nära 4 sv. mil långa 
sträckan emellan ofvannämnda bägge stationer är floden dess- 
utom ytterst grund, vid lågt vatten blott 5 å 10 fot, och 
torde sålunda sätta ett nästan oöfverstigligt hinder i vägen 
för mera djupgående fartyg. Det kan kanske vara utaf in- 
tresse att här med några ord belysa sjöfarten på Jenisej. 

Ångarnes antal är 4, alla hjulbåtar och afsedda att draga 
större eller mindre pråmar 1 släp. Sjelfva äro de oförmögna 
att föra last, men deremot inredda till handelsbutiker. De 
lemna Jenisejsk vanligen emellan den 22:dra Maj och 1:sta Juni 
samt återvända i vinterqvarter mot slutet af September eller 

" första dagarne af Oktober. Under denna tid göra de bägge 
större, den ena med 60 och den andra med 70 hästkrafters 
maskin, tvänne resor, de öfriga bägge blott en. Af de pråmar 
eller s. k. »barker», som de föra 1 släp, äro de, som tillhöra 
köpmannen KRITMANOFF och kosaken SOTNIKOFF, störst, af om- 
kring 250 tons drägtighet. Utom dessa ofvan uppräknade finnas 
2:ne segelfartyg, hvartdera om 50 tons drägtighet, samt en 
mängd smärre båtar om 6 å 20 tons 1). Räknar man nu också 
hit de stora femsidiga lådor eller pråmar, som byggas af ko- 
lossala stockar i de sädesrika trakterna kring flodens öfre 
lopp och derifrån med tillhjelp af 25 a 30 man styras floden 
utför, och som, komna till bestämmelseorten, der användas 
till bränsle eller byggnadsvirke, så ser man för sig hela Je- 
nisejflottiljen. 

När man betänker, att icke blott Jenisej sjelf är segelbar 
efter större delen af sin längd, åtminstone 200 sv. mil, utan 
äfven en stor del af dess kolossala bifloder såsom Angara ”?), 
Podkamennaja Tunguska, Nischnaja Tunguska, Kurejka, Bakta, 
Jelogui, Turuchan, Cheta och Piljätka, så må man förundra 


!) Dessa uppgifter jämte många andra, som röra jagt, fiske m. m., har 
jag till större delen erhållit af hr BOJLING i Jenisejsk, tillsammans 
med hvilken jag hade nöjet att resa i 6 veckors tid. Hr BOJLING, en 
verkligt lärd och bildad man, har genomlefvat 30 år i Sibirien och 
känner sålunda detta land bättre än flertalet andra. 

Angara eller öfre Tunguska skall vara segelbar ända från Bajkalsjön. 
Podkamennaja Tunguska eller mellersta Tunguska är omkring 1,000 
werst lång. Nischnaja Tunguska eller nedre Tunguska är vid pass 
850 werst lång. Kurejka och Bakta genomflyta hvardera en sträcka 
af 450 werst. Jelogui är ungefär 300 werst lång och utmynnar i Je- 
nissej med 4 armar. Alla dessa siffror äro i enlighet med en rysk 
statistik öfver Jeiseiska guvernementet. 

3 


2 


-— 


; - G 


34 NORDENSKIÖLD 0. THEEL, 1376 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


sig öfver, att man under vår framåtskridande tid kan finna Så 
sig i så små kommunikationsförhållanden. Och dock har na- 

turen öfverhopat Sibirien med rikedomar af alla slag: guld 

och andra ädla metaller, stenkol, outtömliga skogar, elfenben, 
riklig tillgång på de läckraste fiskar, de ädlaste villebråd och” 
de dyrbaraste pelsvaror, samt slutligen i landets mellersta och 
södra delar den mest fruktbara jord. Hvad kan man mera 


y 


Sr 


begära? 

Från Podkamenno Tunguskoj fortsattes färden mot nor- 
den. 'Längre ellor kortare uppehåll gjordes allt framgent, 
hvarhelst naturen var mest lockande för naturforskaren; dy- 
lika lokaler voro Inzarova, Tschulkova, Alinskaja, Fatijanov- 
skaja, Novosaläsinskoj, Melnischnaja och Monastirskaja, dit 
vi ankommo den 13:de Juli. Denna sista by är belägen vid 
nedre Tunguskas mynning och vid pass 30 werst från Turu- 
chansk. 

Utaf de senast uppräknade stationerna var utan tvifvel 
Melnischnaja den mest intressanta. Strax söder om byn 
dansar en bäck ned mellan tämligen ansenliga och pittoreska 
kalkklippor, som bilda en smal, långsträckt dalsänkning, der 
vegetationen är synnerligen rik. Cortusa med rödvioletta, 
Viola uniflora och Trollius med stora gula blommor, Vale- 
riana och Atragene täflade der att i brokiga färger pryda 
bäckens mossbelupna stränder. I klippafsatserna uppehöll 
sig en mängd snäckor af slägtena Pupa, Vertigo, Helix och 
Zua. 

För öfrigt hade en härjande skogseld framgått öfver en 
stor del af den närmast byn liggande trakten, så att blott 
kolade stammar återstodo. Dylika afbrända platser voro ej 
ovanliga vid Jenisej. Ofta skall befolkningen sjelf antända 
skogen kring sina byar för att derigenom erhålla bättre betes- 
marker. Mångenstädes träffade vi på vidsträckta områden, 
som ännu buro märken af förödelsen, men der redan ung 
björkskog växt upp på ruinerna af den gamla urskogen. En 
annan orsak, hvarför man låtit vidsträckta skogar gå upp i 
lågor, sades vara den, att björnarne ofta på intet annat sätt 
kunnat aflägsnas från grannskapet. Björnen förekommer näm- 
ligen talrikt i urskogarne vid Jenisej och är der i trakten 
beryktad för sin djerfhet och vildhet, hvarför han också är 
mycket fruktad. Alltid varnades vi derför mot att förirra 
oss allt för långt in i skogarne. 


— BIHANG TILL Kk. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 35 


Ifrån Melnischnaja fortfar den högra strandens klippiga 
natur ända till närheten af Monastirskaja, hvarest, såsom 
namnet antyder, ett gammalt kloster finnes. Detta, som be- 
nämnes »Trojtskoj Monastir», treenighetsklostret, och som har 
ett särdeles imponerande läge helt nära byn, bebos af en 
gammal prior och tvänne munkar. Priorn hade godheten 
förära oss en mammuth-kindtand, hvilken blifvit funnen der 
nedanför vid stranden. En dylik tand, ehuru bättre bevarad, 
hade vi redan förut erhållit i byn Tschulkova, der densamma 
blifvit uppfiskad i floden under notdragning. I allmänhet lär 
det ej vara så sällsynt att på sådant sätt i Jenisej finna lem- 
ningar efter detta forntidens jättedjur. 

De festa bifloder till Jenissej genomfyta på längre eller 
kortare afstånd från deras utflöde i hufvudådran ett bergland, 
så äfven Nedre Tunguska. Redan vid dess mynning voro berg 
synliga på ett afstånd af vid pass 7 werst, och långt bort i 
fjerran framskymtade snöfjäll. Mina kamrater önskade besöka 
de närmare liggande höjderna och begåfvo sig derför på väg 
dit uppför floden med en mindre båt och erforderligt manskap. 
Sjelf måste jag fortsätta resan till Turuchansk för att låta 
reparera vår farkost, som befans hafva erhållit någon läcka, 
hvarigenom den endast med stor svårighet kunde hållas läns. 
Vid närmare undersökning befans densamma vara fullkomligt 
genomrutten och oduglig, hvarför vi med tacksamhet emot- 
togo till låns en nästan liknande ny båt, som de Turuchanske 
myndigheterna erbjödo oss. 

Den 14:de Juli tidigt på morgonen ankom jag till Turu- 
chansk, som är belägen vid en »protok» af floden Turuchan. 
Turuchansk ger intryck utaf en större, men mycket förfallen 
by; dess omgifningar äro uppfylda af träsk och stillastående 
vatten, hvarigenom klimatet skall vara synnerligen ohelsosamt. 
En liten kyrka af trä samt ett fristående, något lutande torn äro 
de enda byggnader, som kunna göra anspråk på någon upp- 
märksamhet. Alla öfriga nästan utan undantag äro genom- 
ruttnade, sneda och vinda ruckel, af hvilka dessutom en stor 
del ej ens äro bebodda, utan qvarstå såsom gamla ruiner. 
Emellertid är byn försedd med postkontor, handelsbutiker, 
krogar m. m. 

Högsta makten, som hvilar i händerna på en s. k. Pristoff, 
innehades för närvarande af kapten RASNATOVSKY, hvilken för 
tillfället hade rest till Dudinskoj, der vi sedermera samman- 


SR 
36 NORDENSKIÖLD O. THBEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


träffade. Innevånarne mottogo oss med stor välvilja. Intres- T 
sant var att gifva akt på de ÖOstjaker, som der uppehöllo sig, - 
och af hvilka några tycktes stå i tjenst hos by-innevånarne. 
Till följe af den nästan outhärdliga hettan gingo de så godt ; 
som utan alla kläder. Framför kel ådrog sig min upp- 
märksamhet en höfding, hvars muskulösa kropp och jättelikt 
grofva lemmar jag hade godt tillfälle att beundra, alldenstund 
de endast knapphändigt skyldes af en öfver axlarne kastad - 
kappa. Vi möttes flera gånger i byns närhet; han var då”? 
beväpnad med båge och koger samt stadd på jagt efter ekorre 
eller burunduk. 

Här torde det vara på sin plats att nämna något om 
jagten i dessa trakter. Pil och båge utgöra ännu ett vig- 
tigt vapen för en del af Asiens vilda folk. Synnerligast Tun- 
guserna lära besitta en otrolig skicklighet i deras behandling. 
Så t. ex. påstodos personer finnas bland dem, som ägde sådan 
färdighet, att de med en pil kunde träffa en annan redan af- 
skjuten i luften. Bågen är nära 3:ne alnar lång och sam- 
mansatt af flera olika träslag, för att åstadkomma så mycket 
större spänstighet; dessutom är densamma klädd med näfver, 
för att bättre motstå regn och fukt. Pilen är antingen för- 
sedd med en lång jernspets af vexlande form eller med en 
konisk träknopp; den förra är afsedd för större djur, t. ex. 
renar och björnar, den senare deremot för ekorrar eller andra 
smärre djur. 

Användningen af bössor, synnerligast med flintlås, har 
emellertid allt mera kommit i bruk och torde inom kort undan- 
rödja bågarne. Den ryska befolkningen längs Jenisej räknar 
ej synnerligen många jägare ibland sig, och byar finnas, der 
man ej kan upptäcka ett enda eldvapen. Detta måste före- 
falla så mycket underligare, som man vanligtvis tager för 
gifvet, att hvarje man i en dylik vildmark måste vara en 
skicklig jägare. Deremot finnas många, som drifva en lönande 
fångst med snaror, saxar och fällor m. m. 

Bland de djur, som företrädesvis äro föremål för jagt 
eller fångst, böra följande nämnas: sobel, vanlig räf, fjällräf, 
elg, hjort, varg, björn, hermelin, ekorre och burunduk. 

Vester om Jenisej är sobeln mycket sparsam äfvensom 
dess pels mindre värderik; öster om floden förekommer den- 
samma deremot mera talrikt. De vackraste och dyrbaraste 
pelsarne erhållas från guvernementet Irkutsk; de från Amur 


> RR 
- RV 


UC BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:O Il. 37 


äro korthåriga och mera långsträckta samt stå till följe deraf 
ej så högt i pris. I början af Oktober och stundom äfven i 
Januari företager man jagten efter sobel: snön är då djup och 


det fordras att vara skidgångare. Ensam eller i sällskap in- 
tränger jägaren 1 urskogen några hundrade werst från närmaste 
bygd. En mindre släde, dragen af hundar, följer honom. 
Finner han nu spår efter en sobel, så inringar han densamme, 
och är lyckan god, kan han utan stor svårighet upptäcka och 
döda djuret. Men ofta har detsamma tagit sin tillflykt till 
någon jordhåla eller under någon större sten. Då återstår 
ingen annan utväg än att vänta tills djuret sjelft lemnar sin 
tillflyktsort; men emedan detta lika väl kan ske under natten 
som om dagen, så måste jägaren vidtaga nödiga försigtighets- 
mått för att hindra djuret obemärkt undkomma. Han om- 
ringar derför platsen med ett fint nät, behängdt med små 
klockor, som gifva signal, när någon vidrör detsamma. På 
sådant sätt kan jägaren ofta få ligga 1 sin snöhydda under 
afbidan i 2 å 3 dygn; lyckas han emellertid slutligen fälla 
sitt rof, så är mödan mången gång väl betald, ty en mörk 
och vacker sobel har ett värde af 25 ända till 100 rubel. 
Skinnen få ej utsträckas på längden, utan de sammandragas 
tvärtom så mycket som möjligt, hvarigenom fällen blir tätare 
och af högre värde. Alla skinn, som förekomma i handeln, 
äro derför mycket korta och breda. 

Den vanliga räfven fångas såsom hos oss dels med sax, 
dels i gropar. Den svarta varietet, hvars skinn uppskattas i 
hundradetal, ja ända till tusen rubel stycket, anträffas här 
äfven, ehuru naturligtvis mera sällan. Fjällräfven fångas mest 
på »tundran» i fällor, som uppgillras på toppen af der befint- 
liga smärre kullar. Men äfven saxar användas; man har näm- 
ligen iakttagit, att fjällräfven mot medlet af September månad 
allmänt drager sig åt södern, följande den högra stranden tätt 
efter, samt att han alltid har för vana att, om han finner ett 
stängsel, huru lågt som helst, i sin väg, hellre göra en liten 
omväg och uppsöka en mindre öppning än hoppa deröfver. 
Af detta rön har man vetat draga nytta, i det man uppfört 
på korta mellanrum från hvarandra ett slags stängsel af qvi- 
star tvärs öfver- den långsluttande stranden ifrån floden till 
den vanligen mycket branta, högre upp belägna, strandbädden. 
Här och der lemnas smärre öppningar, 1 hvilka saxarne ut- 


läggas. 


&Z 7 J då 


Ö 


CO 
38 NORDENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Jagten på skidor efter elg är mycket uppdrifven; den- 
samme fångas också i stora fallgropar. Såsom exempel på 
talrikheten af detta ädla villebråd i Sibirien samt det utrot- 
ningskrig, för hvilket detsamma är föremål, må anföras, att 
man vissa år 1 staden Jenisejsk lär kunna få uppköpa ända 
till 10,000 fällar. Hjortar fångas äfvenledes i mängd dels i 
fallgropar, dels genom att indrifva hela hjordar i större in- 
hägnader eller gårdar, hvarifrån de ej kunna utkomma. 

Bland sätten att fånga björn förtjenar särskildt ett att 
omnämnas, för hvars sanningsenlighet dock min sagesman herr 
BoJLInG får borga. En större trätafla fästes vid stammen af 
ett träd och så högt ofvan marken, att björnen för att nå 
dess midt måste resa sig till sin fulla längd. I denna tafla 
inslås en mängd stora, med hullingar försedda, jernspetsar, 
och i dess öfre del fästes ett stycke kött. Björnen reser sig 
nu och slår med sin ena framtass för att gripa lockbetet, 
men får densamma i stället genomborrad af jernspetsarne, så 
att den blir fastsittande; förgrymmad ger han nu för att fri- 
göra sig ett nytt slag med den andra tassen, hvarvid äfven 
denna fästes fast och björnen ertappas i denna mindre behag- 
liga ställning. 

Vid midnattstiden den 14:de Juli återkommo mina kam- 
rater från sina synnerligen intressanta, men till följe af den 
starka hettan och den mer än besvärliga myggen ansträngande 
färd. Den 16:de på natten var allt åter klart till afresa. 
Emellertid uppstod stark blåst, så att vi redan blott 22 werst 
från Turuchansk nödgades fälla ankare. Oaktadt strömmen 
var till vår fördel, kunde båtarne ej tvingas fram emot vinden 
och vågorna. Först efter halftannat dygn kunde resan fort- 
sättas. Emellertid hade vi härigenom den vinsten att kunna 
få undersöka den närmast liggande stranden, som just be- 
fans vara årligen utsatt för flodens öfversvämning. Vegeta- 
tionen der var storartad, ehuru enformig. ARNELL skildrar 
den sålunda: »Närmast den låga sandstranden är ett bälte 
fotshöga videskott, derinnanför ett tätt, mycket bredt snår 
af manshög Salix triandra, och derpå kommer den egentliga 
skogen af Salix vitellina med höga, ogrenade, pelarlika stam- 
mar. Marken är hård och utgöres af torr sprucken lera, 
närmast stranden grönfärgad af en liten klotrund alg, Nostoc, 
och en trådartad dylik, Vaucheria. Utaf örtartade växter finnas 
här blott omkring 6 arter: Ranunculus repens, Urtiea dioica, 


, 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 39 


Impatiens, Veratrum, Veronica longifolia och manshög Ar- 
changelica.» 

Resan mot norden fortsattes emellertid, och, efter att på 
spridda ställen för nordlig storm blifvit fördröjda tillsammans 
nära fem dygns tid, ankommo vi den 28:de Juli nattetid till 
Dudinskoj. En del af denna väg hade vi tillryggalagt med 
tillhjelp af hundar, som med berömvärd ifver släpade och 
drogo vår tunga båt framåt. Den 19:de passerade vi förbi 
Kurejka-floden, hvars källor äro belägna 1 den väldiga bergs- 
kedja, som sträcker sig i nordostlig riktning och utgör en 
fortsättning af Noril-bergen; dess mynning erbjuder en ut- 
märkt hamn med stort djup och godt skydd för alla vindar. 
Såsom bekant finnas 100 å 200 werst uppför floden riklig 
tillgång på den renaste grafit; redan för åtskilliga år tillbaka 
har den bekante SIDOROFF börjat bryta grafit derstädes och 
nedfrakta densamma utför floden till dess mynning, som 
blifvit utsedd till upplagsplats. 

Emellan Angutskoj och Goroschinskoj anträffades de 
första tama renhjordarne under sommaren. Hittills hade också 
representanter af Asiens vilda folk varit mera sällsynta; nu 
åter började deras »jurtar» uppträda öfverallt efter stränderna; 
och ofta hade vi till roddare Jakuter, Ostjaker, Juraker och 
ännu längre mot norden Samojeder; Tunguser sågo vi deremot 
mera sällan. 

Samojeden träffas nästan uteslutande på eller 1 när- 
heten af »tundran», der en del drifver omkring med sina ren- 
hjordar, en annan åter idkar fiske i Jenisej eller någor af 
dess bifloder; dessutom hafva några tagit tjenst hos i trakten 
bosatte ryssar. Samojedens tält eller jurt är alltid täckt af 
renhudar, sommartiden i enkelt, vintertiden åter i dubbelt 
lager; det oaktadt blir dock kölden på tundran ofta så stark 
och nordanvinden så isande, att skydd måste sökas inom 
skogsgränsen. 

Ostjaken åter bebor sommartiden en jurt, täckt af näfver, 
som genom kokning i vatten göres mjuk, stark och dertill 
lämplig. Man varseblifver då hans provisionela bostäder vid 
de större eller mindre vattendragen, hvarest ett lönande fiske 
kan bedrifvas. När vintern kommer med snö och is, d. v. s. 
i slutet af September, drager han sig inåt skogarne, och jagten 
blir då hans ,egentliga sysselsättning. Enligt Boring skall 
han under denna kalla årstid bebo smärre hyddor, hvilkas 


40) NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


nedre hälft är belägen under jorden, den öfre fria deremot 


bygd af stockar. Endast undantagsvis skall Ostjaken slå sig 
på renskötsel. I allmänhet har det förefallit oss, att Östjaken 
är mindre kraftfullt bygd än någon af de andra folken. 
Synnerligast de vid Ob-floden boende, med hvilka vi kommo 


i beröring, utmärkte sig för ett sjukligt utseende på samma 


gång som för orenlighet och armod. Det var med verklig 
vämjelse man närmade sig dessa i trasor höljda varelser, som, 
täckta af smuts och elakartade sårnader, mera liknade vilda 
djur än menniskor. 

Det ståtligaste och mest intelligenta af ofvan uppräknade 
folk är utan tvifvel Tungusen. Han bebor nästan uteslutande 
skogarne, der han idkar renskötsel och jagt. Klädedrägten 
är synnerligen smakfull med sina perlbroderier, på samma gång 
som densamma ofta är mycket dyrbar. Vi hörde talas om 
att rika qvinnor, förmodligen höfdingars gemåler, ej sällan 


bära pelsverk af bäfver, sobel eller svart räf till ett värde af 


tusentals rubel. I Dudinskoj voro vi dessutom i tillfälle 
att iakttaga Tungusernas konstfärdighet på samma gång som 
prof på deras andliga utveckling. Kosaken SOTNIKOFF förärade 
oss nämligen en slags kalender eller almanack af elfenben, i 
form af en sexkantig spole, på hvilken dagar, veckor och må- 
nader voro utmärkta genom olika tecken. Vidare bekommo 
vi ett slags spel, liknande schackspel, med alla pjeserna lika- 
ledes förfärdigade af elfenben. 

Beundransvärd hos alla dessa folk är dessutom den skick- 
lighet, med hvilken de förfärdiga sina båtar, af hvilka en del 
i många afseenden liknar indianens kanoter; de äro ytterst 
lätta och smakfullt formade samt urhålkade ur en enda träd- 
stam. De framdrifvas med blott en åra. Ett annat slags 
båtar användes äfven, till form och bygnad påminnande något 
om grönländarens »kajak», ehuru ej såsom denna helt öfver- 
täckt. Dessa äro vanligen mycket långa, smala och knappast 
öfver en fot höga samt bygda af näfver, spänd öfver en båt- 
formig spjelstomme. Bägge dessa slag af båtar använder man 
företrädesvis på öfre och mellersta Jenisej samt på alla dess 
bifloder, der ingen fara finnes för hög sjö. På nedre Jenisej 
har man deremot ryska farkoster utan köl, något liknande 
våra insjöbåtar. 

Emellan Turuchansk och Dudinskoj var landet mycket 
glest befolkadt. Byarne inskränkte sig till 3 4 genommurknade 


då 


RER RY LA 


På 


BIHANG TILL K. SV. VET; AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o MI. 41 


hus, bebodda af lika många eller ännu färre innevånare, som 
ofta hade flyttat ut efter stränderna för att fiska, hvarför bo- 


städerna ej sällan stodo alldeles öfvergifna. Detta vållade 
oss mycket besvär; ty för att erhålla roddare måste vi uppsöka 
dem på deras fisklägen. 

Norr om Turuchansk börjar skogen att aftaga i storlek, 
och vid Verschininskoj, 68” 55' n. b., är densamma så låg 
och gles, att man här kan uppdraga gränsen för den egentliga 


skogen vid Jenisej; dock finnas små och spridda träd ända 
norr om Dudinskoj. Redan vid Kurejka, 66? 30' n. br., d. v. s. 


nästan under polcirkeln, upphör Pinus sibirica, och vid Pala- 
vinskoj, 68? 15' n. br., visar sig den sista pygmé-artade 


 cembratallen. Det träd, som bäst tyckes uthärda nordan- 
vinden, är lärkträdet. 


I närheten af Krasnojarsk och Jenisejsk antaga såväl 
cembratallen som lärkträdet jättelika dimensioner. Enligt hr 
BOoJLING, som är skeppsbyggmästare och sålunda bäst bör känna 
till dylika saker, skall den förra ofta uppnå en höjd af öfver 
200 fot samt vid roten en diameter af 6 fot. Lärkträdet skall 
äfvenledes uppnå vid pass 200 fots höjd, men blott 4 fots 
diameter vid roten. -Ännu betydligt högre mot norden finner 
man stora, men mera enstaka exemplar. Så t. ex. mötte ARNELL 
vid Novosaläsinskoj, 65” 95'n. br. = Piteås höjd, ett lärk- 
träd, hvars omkrets vid roten var 13 fot. En öfverblick af 
de allmännaste trädens och buskarnes förekomst och utbred- 
ning i Jenisej-dalen mot norr lemnas på följande sida !): 


1) Dessa breddgrader äro till större delen i öfverensstämmelse med 
ryska generalstabens karta öfver Sibirien; de angifna skandinaviska 
orterna göra ej anspråk att på minuten motsvara de sibiriska, hvilket 
också här torde vara af mindre vigt. 


Palavinskoj, 69” 10' N. B.; Lofoten. 


Patapovskoj, 68” 66" N. B. 


IHaparanda. 


56” N. B.; motsvarande Helsingborg. 


Nedre Tunguska, 65” 50” N. B.; Haparanda. 


Turuchansk, 65” 565' N. B: 
i; 690-36. NN, Br; Tromsö, 


Asinova, 61” 25' N. B.; Söderhamn. 
Kurcejka, 66” 30' N. B.; Polcirkeln. 
Karasinskoj. 66” 56' N. B.; Bodö. 


Mellan Krasnojarsk och Jenisejsk. 
i; 58” 20! N. B.; Linköping. 


| 
Ly 
| 
[LIE 
AN | | 
Zz | | 
I 
Ei | 
| CT PER 
Asp (Populus tremula)......... IRIS Fd | 
Björk (Betula verrucosa).....- [PSN GR TA RR Xx | 
Björk (Betula glutinosa).....- X | 21 KT DENNE 0 NIES Xx Xx | | 
Hägg (Prunus padus). os... 201 KI | DKNRE | PSNNEK | 
Sälg. (Salix CAapre):.....o.co TIA IS) 1 IBS PRIEST | 
Tall (Pinus sylvestris)......... ÅN a RA RS Is AG 
Sib. gran (Pinus sibirica)... KAN RMS) ENN 
Gran 7 (Pinus. obovata)..... oo ET IE] ICA III DERE DRAS NE 
Tärkträd (Pinus 'Larix) !).. | 2010] 0 | KUDOS SC ISES aan | 
Cembratallen (Pinus cembrayl. ><] XX! XIX: XX I3CPELt | 
En (Juniperus communis)... a PA PAS RAN PS RS PSN 
Al (Alnus pubescens)......... PS RS | 
Allers: (Alnaster” fruticosa). 06) Stlbel let |x KR 


Såsom ofvan blifvit nämndt, framkommo vi till Dudinskoj 
den 28:de Juli vid midnatten, efter att med båtar hafva fär- 
dats en vägsträcka af öfver 2,000 werst (200 sv. mil). Här 
sammanträffade vi med den Turuchanske Pristoffen och do- 
centen SAHLBERG, som här inträffat för ungefär en vecka sedan, 
Er ihållande nordlig storm med tämligen hög sjö var rådande 
under en stor del af den tid, vi tillbragte vid denna by, och 
tvang oss att ankra våra farkoster inne i Dudinka-foden, som 
utflyter vid pass en werst från kyrkobyn. Vi hade väntat att 
här finna en mängd bostäder och förvånades derför ej litet 


') Förekommer dock, ehuru mycket spridd och lågväxt, längre mot 
norden emellan byarne Krestovskoj och Seläkina. 


s 


/ 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:o ll. 43 


öfver, att det mycket omtalade Dudinskoj utgjordes blott af 
7 3 8 små förfallna hus, ett sörre halffärdigt samt en liten 
träkyrka. 

Att med samma båtar fortsätta resan till Goltschicha blef 
mu en ren omöjlighet, alldenstund roddare på inga vilkor kunde 
anskaffas. Efter en längre rådplägning ansågo vi det derför 
vara bäst att antaga den rike kosaken SOTNIKOFFS förslag att 
medfölja den snart ankommande ångbåten till öarne; der skulle 
vi sammanträffa med en af hans handelsexpediter, »prikaschi- 
kar», hvilken han skriftligen skulle befalla att ögonblickligen 
lemna oss båt och manskap. Under afbidan på ångbåtens 
ankomst fingo vi således god tid till undersökningar, som också 
företogos åt alla håll. 

»Tundran» är här nästan ensam rådande; dock må man 
derför ej tro, att vegetationen är fattig, synnerligast i dal- 
sänkningarne, der täta snår af en liten al-art, Alnaster fru- 
ticosa, omkransa de små, stundom kristallklara vattnen, som 
oftast äro öfverfylda af mollusker af slägtena Planorbis, Val- 
vata och Physa, sötvattens-krustaceer, Dytiscer, spiggar och 
gädd-yngel. I några sjöar med synnerligen kallt och klart 
vatten förekom uteslutande en amfipod, Gammarus pulex. 
På stränderna af såväl dessa smärre vatten som af Jenisej 
träffades ej sällan skal af en Spheridium samt af Anodonta 
anatina. I Alnaster-snåren amnträffades dessutom en art Suc- 
cinea samt en större Helix, förmodligen den af SCHMIDT om- 
talade H. Schrencki. I de tvärbranta flodbäddarne såväl här 
som vid Tolstoj nos, 70 gr. N. B., erhöllos dessutom den lilla 
Helix fulva samt arter af slägtena Pupa, Vertigo och Limax. 
I sammanhang härmed må omnämnas, att vi vid Tolstoj nos 
funno ett exemplar af den stora isopoden Idothea entomon, 
uppkastadt på stranden. 

Hvart man utsträcker sin vandring på den af torka vid 
hvarje steg knarrande tundran, stöter man på en lemmel, 
Myodes obensis, som med pilens snabbhet försvinner i sina 
underjordiska gångar. Hela tundran är formligen undermi- 
nerad af dessa små djurs bostäder. TrRyBom fann vid Tol- 
stoj nos Hera af deras bostäder uppfylda med insamladt vinter- 
förråd, bestående af rötterna till Hedysarum obscurum, som 
der allmänt förekommer. Ej alla år träffas Myodes obensis 
så talrikt som detta. SCHMIDT omtalar t. ex., att han som- 
maren 1866 ej påträffat en enda iefvande individ derstädes. 


44 NORDENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. — | 


Likasom fjäll-lemmeln i Skandinavien företager han nämligen 
långväga vandringar och försvinner sålunda spårlöst från en 
trakt, der han förut uppträdt i oerhörda massor. 

Den 9:de Augusti ankom BALANDINS ångbåt »Alexander», 
förd af hr IVAN MICHAILOWITSCH JATSCHMENIEFF, och sedan vi 
öfverflyttat våra samlingar, som redan nu utgjordes af flera 
stora växtlårar, 2:ne tunnör fisk, en massa flaskor och pre- 
paratrör, fylda med smärre djur, samt lådor för insekter och 
fåglar m. m., så sade vi vår gästvänlige värd, SOTNIKOFF, farväl 
och afreste vid midnattstid. 

Den 11:te kommo wi till Briochovski-öarne. Redan under 
vägen dit hade vi sammanträffat med den »prikaschik», till 
hvilken SOTNIKOFF hade adresserat sitt bref; denne förklarade 
dock, sedan han lärt känna brefvets innehåll, att han omöj- 
ligen kunde stå oss till tjenst. På sin höjd kunde han lemna 
oss en man, hvarmed vi naturligtvis ingalunda voro behjelpta. 
Då förklarade hr JATSCHMENIEFF, att han, när vi så önskade, 
ville lemna oss en större båt jämte 2 å 3 man, hvilkas af- 
löning vi naturligtvis skulle öfvertaga. Med tacksamhet antogo 
vi detta anbud, och vid Briochovski-öarne yttrade vi vår önskan 
att erhålla den utlofvade båten jämte roddare. Hr JATSCHMEN- 
IEFF, som nu sade sig ej kunna tvinga sitt manskap, anstälde 
1 vår närvaro en förfrågan, om någon 'godvilligt ville resa 
med oss. Alla förklagided med en mun, att ie för "sitt EF 
under denna årstid ej ville färdas till Goltschicha, dels till 
följe af den farliga vägen, såsom de sade, dels derför, att 
man ej skulle hinna tillb tills sista ångbåten skulle afgå 
härifrån uppför floden till Jenisejsk. Senast den 6:te Sep- 
tember n. s. uppgaf man för oss skulle ångbåtarne anträda 
sin återresa, men för öfrigt kunde man ej bestämma någon 
tid; man kunde resa förr, men också senare, beroende af fisk- 
fångsten. 

Emellertid visade det sig, att hr JATSCHMENIEFF, som förut 
sagt det vara stor risk att under denna vanligen stormiga tid 
med ångbåt afgå till Goltschicha, samt dessutom att hans re- 
dare, hr BALANDIN, uttryckligen förbjudit honom att dit afresa, 
ej var ovillig att för en summa af 300 rubel föra oss till 
målet; sjelf skulle han dock genast återvända, sedan vi och 
våra samlingar blifvit ilandsatta. Att qvardröja der utan båtar 
och manskap — på våra förfrågningar meddelades oss näm- 
ligen, att blott en person, kosaken FEopor, fans i närheten af 


-« 
& 


T BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 45 


Goltschicha, samt att möjligen någon person skulle kunna 
träffas emellan detta ställe och Tolstoj nos, — samt utan be- 
stämda uppgifter när sista ångbåten skulle afgå från trakten, 

ansåg jag vara att handla utan eftertanke på samma gång som 

stridande mot den uttryckliga order jag före afresan mottog, 

»att vi ej skulle utsätta oss för faran att gå miste om årets 

sista ångbåtslägenhet till Jenisejsk.» I den händelse ångbåten 
»Ymer» till följd af de talrika nordliga stormarne i Augusti 

månad ej skulle lyckas framtränga öfver det Kariska hafvet 
till Jenisejs mynning, så hade vi stått der i Goltschicha utan 
medel att taga oss tillbaka förr än vintern isbelagt floden. 

Antagom emellertid, att vi infunnit oss i Goltschicha, att 
vi der ej sammanträffat med »Ymer», och att vi erhållit båtar 
för rodden tillbaka uppför floden — jag säger med flit båtar, 
ty med mindre än 3:ne af den storleken, som man der torde 
kunna erhålla, voro vi ej behjelpta, alldenstund vi tillsammans 
utgjorde 8 personer och dessutom hade stora samlingar —, så 
var dock sannolikheten för att erhålla största delen af som- 
marens skördar helt och hållet genomdränkt af vatten, och 
således utan värde, så stor, att man blott derför ej borde 
riskera resan. 

Den, som en gång vet, huru Jenisejs stränder mellan 
Tolstoj nos och Goltschicha äro beskaffade, huru vattnet kan 
bryta deröfver, att der knappast finnes en enda skyddande 
udde eller vik, dit man kan taga sin tillflykt under stormen, 
och den som slutligen genomlefvat en storm vid denna del 
af den jättelika floden, han skall förstå min obenägenhet att 
utsätta ej allenast oss sjelfva, men, som var vigtigare, sam- 
lingarne för en återfärd i små öppna plattbottnade båtar. Vi 
hafva varit med vid Dudinskoj, således 50 mil från myn- 
ningen, när 6 manhaftiga karlar och deribland SOTNIKOFF sjelf, 
traktens bäste sjöman, arbetade i nära en qvarts timme för 
att få ut en vanlig, mindre tom båt från stranden; mera än 
en gång vräktes båten och de i vattnet stående karlarne 
öfverända, och väl ute på floden var båten half med vatten. 
En annan gång, när vi den 11:te September på aftonen lemnade 
våra kamrater på KRITMANOFFS ångbåt, som låg för ankar vid 
pass 4 werst söder om Dudinskoj, och roddes af 3:ne man i 
en liten båt till nämnde by, öfverraskades vi af en snö- 
storm och måste arbeta i 3 3 4 timmars tid, innan vi nådde 
det så nära liggande målet. Båten måste gång på gång ösas 


46 NORDENSKIÖLD 0. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


läns, och i närheten af stranden räddades densamma från ati 3 i 
kastas öfver ända blott derigenom, att en större pråm drifvits ; 
på grund, i lä af hvilken vi kunde ro. Naturligtvis hade ingen 
af oss en torr tråd på kroppen. Sjelf torde Ni, hr professor, 
också bättre än andra inse beskaffenheten af de svårigheter, 
hvarmed en båtfärd på dessa vatten är förenad. Natten den 
24:de Augusti 1875, för att ej tala om fera andra tillfällen, 
står nog ännu qvar i Edert minne. é » 

Vi hafva med flit anfört detta för att visa, huru oriktiga 
begrepp den person har, som betraktar Jenisej med samma 
ögon som våra skandinaviska småfloder. Hvad båtarne be- 
träffar, så vill jag här samtidigt erinra om, att desamma äro 
små, nästan plattbottnade och utan köl samt derför blott 
afsedda för rodd eller på sin höjd länsning undan vind. 

Den 13:de Augusti lemnade »Alexander» Briochovsk- 
öarne och styrde kurs söderut till de Nikandrovska, hvarest 
7 tält och några jordhyddor funnos på stranden. Oaktadt 
tillräckligt folk och båtar här funnos, kunde dock ej mera 
utverkas, än att en mindre båt jämte manskap stäldes till vårt 
förfogande. Här fans emellertid blott plats för 2 å 3 per- 7 
soner; de öfriga jämte samlingarne skulle sålunda blifva qvar. ' 
Härpå var naturligtvis ej att tänka, hvarför vi beslöto att : 
ej skiljas åt, utan tillsammans afvakta det kommande under 
förhoppning i det längsta, att det skulle lyckas Eder, herr | 
professor, att med ångbåt framtränga till oss. Den 25:te 
Augusti lemnade vi öarne och förflyttade oss nu till Tolstoj: 

os, der vi tills vidare nedslogo våra bopålar. 

Emellertid bevisade det sig, huru otillförlitliga de erhållna 
underrättelserna om ångbåtsresorna på Jenisej 1 allmänhet 
äro. BALANDINS ångbåt afgick nämligen från Dudinskoj söderut 
den 5:te September, KRITMANOFFS den 11:te, och SOTNIKOFFS 
lemnade Ochotska-ön först den 16:de samma månad. Allt 
beror af kaptenernes godtfinnande, hvilka i allmänhet sjelfva 
ej tyckas den ena dagen kunna eller vilja uppgifva, hvarest 
de den andra dagen äro att träffa. 

Den tid, vi tillbragt vid öarne såväl som vid Tolstoj nos, 
hafva vi användt på bästa sätt till fromma för våra veten- 
skapliga arbeten. Naturen på öarne, af hvilka några skola upp- 
taga ett ytinnehåll af flera qv adratmil, är synnerligen intres- 
sant, och rika äro de skördar vi hemfört härifrån. Öarne tyckas 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 47 


i allmänhet uppstått af i floden bildade sandbankar, på hvilka 
drifved 1 massa hopat sig och hvarefter en yppig vegetation 
tagit sin början. Öfverallt träffades under öfversta jordlagret 
halft förmultnade stockar. En mängd små sjöar, träsk och 
kanaler upptogo deras inre. Ett utmärkt tillfälle till insam- 
lingar och studier af Jenisejs fiskar erbjöds såväl här som 
sedermera under hemresan uppför floden, och vi skola längre 
fram lemna en kort öfverblick häraf. 

Den 4:de September vid middagstiden infann sig hos oss 
FEopor med Edert bref af den 27:de Augusti, genom hvilket 
vi upplystes om Eder lyckliga ankomst till Jenisejs mynning, 
att Ni der förgäfves imväntat oss i 17 dygn, samt att Ni, sedan 
en del af de medförda varorna blifvit landsatta vid simovien 
Korepovskoj och der anförtrodda i FEODORS vård, den 1:sta 
September anträdt återresan hem. FROoDor hade också lemnat 
Korepovskoj samma dag han sett »Ymer» lyfta ankare. För 
oss återstod således intet annat än att äfven tänka på hem- 
färden, samt att i enlighet med Edra order söka om möjligt 
försälja de landsatta varorna. Alldenstund vi ansågo, att 
denna försäljning säkrast skulle verkställas, om varorna redan 
samma höst blefve transporterade till Jenisejsk, så beslöto 
vi att uppsöka herr JATSCHMENIEFF, som nu borde befinna sig 
med sin ångbåt i närheten af Dudinskoj, 1 förhoppning om 
att kunna förmå honom att resa till Korepovskoj. I denna 
afsigt afreste jag redan samma afton i en mindre båt, åtföljd 
af rektor BRENNER och den alltid tjenstvillige Turuchanske 
Pristoffen. Den 6:te f. m. fingo vi 6 sv. mil norr om Dudin- 
skoj sigte på KRITMANOFFS ångbåt och beslöto att först för- 
fråga oss med dess kapten, som i alla hänseenden måste resa 
upp till öarne för att hämta en större »bark». Denne, herr 
KRITMANOFF sjelf, var emellertid mycket orolig öfver att redan 
hafva förlorat flera dagar utöfver hvad beräknadt var samt 
fruktade storligen för vinterns snara inbrott, hvarför han på 
inga vilkor kunde åtaga sig resan. Deremot erbjöd han sig 
välvilligt att återföra oss uppför floden till Jenisejsk, hvar- 
för vi afsände ett bref till våra i Tolstoj nos qvarblifne kam- 
rater med uppmaning att medfölja herr KRITMANOFFS ångbåt 
till Dudinskoj, der de skulle sammanträffa med oss och er- 
hålla närmare besked. Derpå fortsattes båtfärden ofördröjligen, 
och ankommo vi samma dag kl. 4 e. m. till ofvannämnde by. 


X 


48 NORDENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


JATSCHMENIEFF hade emellertid redan afrest från Dudin- 
skoj, hvarför våra förhoppningar uteslutande hvilade på 
SOTNIKOFF, som också till vår glädje syntes mycket intresserad - 
för saken samt lofvade göra hvad han kunde, för att redan 
denna höst afhämta varorna. Hans ångbåt dröjde dock långt 
utöfver den vanliga tiden och ankom först den 10:de Sep- 
tember e. m. Nu åstadkommo vedbrist och svår nordlig storm 
ytterligare dröjsmål, så att ångaren ej var klar till afresa här- 
ifrån förr än den 14:de. | 

Den 11:te hade imellertid kamraterna anländt med KRIT- 
MANOFFS ångbåt och samma dag på natten jämte BRENNER fort- 
satt resan till Jenisejsk; sjelf hade jag beslutat att ensam - 
anträda resan mot norden med SOTNIKOFFS ångare, anseende ” 
att genom denna anordning åtminstone mina kamrater skulle 
kunna draga nytta af den ännu qvardröjande hösten och fort- 
sätta sina forskningar under återresan uppför floden. I Jeni- 
sejsk skulle de dessutom förbereda allt, hvad som vidkom 
samlingarnes inpackning, så att vid min ankomst hemresan 
ofördröjligen kunde fortsättas. Den 4:de Oktober hade mina 
kamrater framkommit till Jenisejsk efter en mödosam, men 
intressant resa. Så ofta ångbåten legat stilla för att intaga 
ved eller i handelsintressen, hade vetenskapliga utflykter före- 
tagits under hela resan med undantag blott af några få dagar, 
när marken varit täckt af snö. En af botanisterna yttrar 
härom följande: »Under återresan besöktes, utom en mängd 
redan på nedresan för oss bekanta trakter, vid pass 10 nya 
lokaler. Dessa undersökningar voro mycket vigtiga derför, 
att vi fingo kontrollera de på nedresan gjorda växtgeografiska 
anteckningarne samt studera Horan i ett helt annat utvecklings- 
stadium än på försommaren, hvarigenom våra anteckningar 
och samlingar riktades med rika efterskördar af då ej ut- 
vecklade arter, synnerligast vattenväxter, Compositez, Grami- 
neze, Chenopodiacex m. fl. Dessutom fingo vit. ex. vid Voro- 
gova, 61 gr. N. Br., ännu mera än förut beundra vegetationens 
otroliga yppighet på öfversvämmade ställen, ehuru tyvärr i 
ett förfruset tillstånd. Här vandrade vi i formliga skogar af 
örtartade växter såsom Cacalia hastata, Angelica archangelica, 
Cerefolium silvestre m. £fl., hvilkas skeletter voro ända till 
3 fot höga; den stolta ormbunken, Struthiopteris germanica, 
nådde äfven jättelika dimensioner och Aconitum volubile 
slingrade sig som en lian.» Åfven för zoologerna var återresan 


- BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 1. 49 


ytterst intressant, och synnerligast entomologen fröjdade sig 

öfver rikliga efterskördar. Ni finner sålunda häraf, hr pro- 
fessor, att återresan öfver land, ehuru mödosam, tidsödande 
och kostbar, dock medfört det goda att i ej obetylig grad 
fullständiga våra undersökningar af floddalen. 

Den 14:de afreste jag emellertid med SOTNIKOFFS ångbåt 
mot nerden och ankom redan den 16:de f. m. till Ochotska-ön, 
hvarest en »bark», lastad med under sommaren insaltad fisk, 
skulle afhämtas. Här förklarade SOTNIKOFF, som hittills ansett 
resan till Korepovskoj, oaktadt den sena årstiden, möjlig, att 
han måste vända om och skynda mot södern för att ej öfver- 
raskas af vintern. Naturligtvis måste jag finna mig häruti, 
ehuru det föreföll mig mera än underligt, att en man som 
SOTNIKOFF, hvilken tillbragt större delen af sitt lif i dessa 
trakter och derför borde känna naturförhållandena tämligen 
noga, så hastigt kunde ombyta åsigt. 

Med oförrättadt ärende nödgades jag sålunda anträda 
hemresan, och efter en ingalunda angenäm färd ankom jag 
den 19:de Oktober till Jenisejsk. Här var full vinter med 
snö och kyla, men dervid var jag van, ty redan den 23:dje 
September, när jag för sista gången lemnade Dudinskoj, var 
temperaturen i min oeldbara hytt på ångbåten — 8 gr. C. och 
djup snö betäckte marken. Tack vare ett sedermera inträf- 
fande blidväder, fortfor Jenisej-foden att vara isfri, och först 
d:ne dagar efter min ankomst till Jenisejsk, d. v. s. den 22:dra 
Oktober, började isgången, som under vanliga år tager sin 
början omkring den 12:te Oktober, vid hvilken tid dock större 
delen bifloder redan äro isbelagda. Om våren deremot skall 
isen bortgå från Jenisej omkring den 5:te Maj och något 
senare från Angara. — Innan vi afsluta vår redogörelse, vilja 
vi göra några allmänna betraktelser samt gifva en kortfattad 
öfverblick af en del af våra vetenskapliga resultat. 

Jenisej-floden genomfyter från Krasnojarsk en vägsträcka 
af omkring 250 sv. mil. Stränderna äro stundom tämligen höga 
och tvärbranta, stundom åter låga, omvexlande häruti med 
hvarandra, så att när den venstra är hög, är den högra mot- 
satsen. Till följe härutaf antager också vegetationen en olika 
prägel; ty der stranden är låg och således i första hand utsatt 
för öfversvämningar, der frodas framför allt pil-arter, under 
det den andra högre stranden oftast är klädd med gran, 
cembra och lärkträd. Vid Jenisejsk är floden ungefärligen 

4 


50 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


!/, werst bred; derifrån tilltager densamma så småningom emot 
norden, så att först vid Kurejka, 120 sv. mil från Jenisejsk, 
bredden är omkring 5 werst. Emellan Tolstoj nos och Golt- 
schika utbreder sig floden väldigt och antager utseende af en 
stor, långsträckt sjö, hvars bredd skall uppgå till 60 werst - 
eller ännu mera. Här äro dessutom ebb och flod mycket tyd- 
liga. Djupet, varierande naturligtvis likasom bredden allt 
efter vattenståndet, är mångenstädes högst betydande; utanför 
byn Dudinskoj t. ex. visade lodet vid tämligen lågt vatten- — 
stånd ända till 12 famnar. 

Den ryska befolkningen längs Jenisej-dalen isynnerhet 
norr om "'Turuchansk är, såsom förut yttrats, mycket gles. 
Densamma är för långt aflägsen från civilisationen för att 
känna behof af någon industri eller ens husslöjd att tala om. 
En halft genommurken koja, bröd och fisk samt i bästa fall 
té och tobak äro oftast öfvernog att tillfredsställa fordringarne 
på beqvämlighet. Blott några groft utsirade pipskaft af trä 
och kammar af mammuth hafva vi funnit, som gifvit antydan 
om, att slumrande skönhetssinne finnes. Klädedrägten är vis- 
serligen ofta konstmässigt prydd med perlor m. m., men detta 
är en efterhärmning af de asiatiska folken, som i allmänhet 
hvad skön slöjd beträffar tyckas stå långt framför den ryska 
befolkningen i dessa trakter. Den, som berest det europeiska 
Ryssland, måste med skäl förvånas häröfver, alldenstund man 
der är van att finna till och med husen i byarne utstyrda 
med de vackraste och mest smakfulla ornamenteringar. . 

Boskapsskötseln står ännu i sin linda, oaktadt få trakter 
torde vara så lämpade härför som Jenisej-fodens dalföre. 
Visserligen träffas kor ända upp till Dudinskoj, men man 
förstår ej att draga tillbörlig nytta af desamma. Så t. ex. 
finnas byar vid öfre Jenisej, der man kan hafva ända till 40 
a 530 kor, men der man dock knappast kan erhålla ett glas 
mjölk, emedan kalfvarne förtära densamma direkt från modrens 
spenar. Ostberedningen är fullkomligt obekant, och till- 
verkningen af smör känner man endast högst ofullständigt. 
Hästar finner man ända till Dudinskoj, får blott till Vorogova 
och getter ej norr om Jenisejsk. 

Akerbruket befinner sig på en ännu lägre ståndpunkt. 
Så t. ex. skall enligt BoJning rågen för det närvarande ej 
odlas längre än till Antsiferova, 67 werst norr om Jenisejsk, 
och hafre till Zotina, 60” 55' N. Br. Nästan all säd nedfraktas 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4, N:O I. 51 


derför på stora pråmar från Minousinsk, der densamma köpes 
för fabulöst billigt pris. Potatisen odlas till Turuchansk, men 
är densamma derstädes mycket småväxt. För några år till- 
baka skola några »Skopter» varit bosatta vid Chantajka-floden, 
68” 20' N. Br., och der med framgång odlat potatis. 

Fisk tjenar befolkningen hufvudsakligen till näring, och 
fiskare är nästan hvarje person under sommaren. Fångsten 
drifves på flera olika sätt, allt efter de olika fiskarter, som 
utgöra dess föremål, så t. ex. användes ett slags långref, 
stillaliggande och simmande nät, notar med och utan strut 
samt till och med ljuster och bloss. Mest begagnar man 
sig af notar, och de bästa fiskplatserna äro belägna mellan 
Turuchansk och Goltschika. I Jenisej förekomma våra 
vanligaste fiskar: gädda, jers, aborre, lake, ruda, skomakare 
eller sutare, harr, flera arter af slägtet Leuciscus, hvaribland 
en, som mycket liknar vår vanliga mört, en art nejonöga, 
spigg (Gasterosteus pungitius), en art simpa m. fl. Alla dessa 
fiskar äro dock af underordnad betydelse för hushållningen 
och tjena mest till föda för hundarne. Men andra finnas, 
på hvilka man vet att sätta så mycket större värde, nämligen 
störar, laxar och sikar. 

Af störar har man här med säkerhet 2:ne former: vanlig 
stör eller »Össetrina», Acipenser sturio, och »Sterlet», Ac. ru- 
thenus; Össetrinan fångas längs hela Jenisej och skall uppnå 
en vigt af ända till 12 &. Sterleten deremot träffas ej norr 
om Dudinskoj och väger vanligen 3 a 4 &, men kan uppgå till 
I &:s vigt. En annan stör finnes äfven, som kallas taggig stör, 
»Kosterka», och som skiljes från Össetrinan blott derigenom, 
att ryggsidan hos densamma är försedd men en mängd taggar. 
Kosterkan blir dessutom aldrig så stor, och befolkningen anser 
densamma blott vara en yngre form af den förra. I bifloderna 
till Jenisej skall dessutom förekomma en form, som mycket 
liknar Sterleten, men som är något större, har spetsigare nos 
och rostfärgad buk. En mängd varieteter och öfvergångs- 
former gifvas bland störarne, hvarför det är svårt för den, 
som ej närmare studerat desamma, att afgöra, hvilka äro 
verkliga arter eller blott varieteter. 

Köttet är synnerligen godt och närande. Sterleten för- 
täres ofta helt rå, ja till och med ännu lefvande, och den- 
samma lemnar en utmärkt närande soppa. Störarnes simblåsor 
torkas till husbloss och stå i högt värde; 1 & kostar nämligen 


52 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


i Jenisejsk 40, 30 å 60 rubel. Men äfven en annan del af 
dessa djur är mycket eftersökt och utgör en vigtig handels- 
artikel, nämligen ryggsträngen (Chorda dorsalis), som uttages, 
torkas och användes i soppor för att göra dessa kraftiga och - 
välsmakande. 

Lax förekommer i hela Jenisej, talrikast dock i dess 
öfre lopp vid Minousinsk, der en lönande fångst drifves. Man 
urskiljer tvänne former: »Tajmen» och »Kundschja.» Den 
förra fångas mest vid flodens öfre lopp och kan väga 2 å 3 
&; den senare åter finnes i sjöarne på tundran samt mycket 
sällan i Jenisej nedanför Dudinskoj. »Lenok» är namnet 
på några små laxar, som anträffas dels i smärre insjöar, dels 
i bergsfloderna, och som utan tvifvel äro yngre former af 
de förra. Vid Nichandrovska-öarne sågo vi en lax, tro- 
ligen Tajmen, som var nära 5 fot lång och vägde emellan 4 
och 5 la. 

Af sikar har man 1 Jenisej 8 arter, af hvilka åtminstone 
7 tyckas vara väl skilda åt; den 8:de, Coregonus Tugun, som 
SCHMIDT uppräknar bland Jenisejs fiskar, hafva vi ej anträffat. 
Vi hafva åtminstone aldrig under sommarens lopp påträffat 
öfvergångsformer dem emellan, hvarigenom dessa arters sjelf- 
ständighet skulle blifva tvifvelaktig; dock är det möjligt, att, 
dylika kunna anträffas i andra floder, såsom Ob, Petschora 
m. fl. Exempel härpå hafva vi ju i vårt eget land, hvarest 1 
en del insjöar sik-former förekomma, som synas väl skilda åt 
och lätt bestämbara, men som sedermera, jämförda med exem- 
plar från andra vatten, uppväcka hos granskaren det största 
tvifvel, hvilken art de böra tillhöra. Vi hafva varit i tillfälle 
att afteckna hufvudets form hos alla dessa 7 arter samt göra 
de vigtigaste mätningarne på fullkomligt friska individer; resul- 
tatet häraf skola vi framdeles i utförligare redogörelse meddela. 
Att dylika mått och teckningar tagas af färska sikar och vid 
ungefär samma årstid är nödvändigt, ty såsom vi veta undergår 
kroppsformen stora förändringar under bevaring i sprit, lika- 
som hufvudets form ej är densamma under lektiden som under 
öfriga årstider. 

Följande sikarter hafva påträffats i Jenisej: Njelma (Co- 
regonus leucichthys), Tschir (C. nasutus), Muksun (C. muksun), 
Peljedka (C. pelet), Omul (C. omul), vanlig sik (C. lavaretus) 
och siklöja eller seldj (C. albula?). Alla dessa äro föremål 
för en i sanning storartad fångst med notar. Oaktadt dessa 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 11. 53 


fiskar äro ytterst feta och utomordentligt välsmakande, framför 
allt Njelma och Muksun, så blifva de dock genom insaltning 
mer eller mindre förstörda, hvilket tyckes bero dels af kärlens 
orenlighet, dels af den dåliga beskaffenhet hos saltet, som 
innehåller en stor procent glauber-salt m. m. Siklöjan rökes 
mest och liknar då till smaken mycket böckling, men är 
fetare. 

Den vanliga siken lär träffas hela året om i Jenisej; alla 
de öfriga sex vandra på bestämda tider i oräkneliga massor 
upp för floden för att leka. Vanligtvis går hvarje art för sig 
sjelf, med undantag af Njelma och Muksun, som oftast träffas 
tillsammans. Den ordning, i hvilken de företaga sina van- 
dringar uppför floden, är följande och skall alltid vara kon- 
stant: tidigt på våren uppträda nästan samtidigt vid flod- 
mynningen Tschir, Njelma och Muksun, af hvilka Tschir först 
skall aflägsna sig derifrån uppför floden och derpå de bägge 
öfriga nästan samtidigt eller Njelma något förr. Slutligen in- 
finna sig massor af siklöjan och sist af Omul. Sällan skall 
någon af dessa fiskar utsträcka sina vandringar ofvanom det 
s. k. vattenfallet mellan Podkamennaja Tunguska och Asinova. 
Peljedkan känner man ej så noga till, men skall densamma 
i allmänhet ej aflägsna sig långt från mynningen. 

Synnerligen rikt representerad hafva vi ej funnit fågel- 
verlden vara längs Jenisej-dalen, hvilket dock till en del bör 
tillskrifvas vår mot norden ständigt forcerade resa, som ej 
tillåtit oss att göra längre uppehåll i de sydliga trakterna, 
der arternas talrikhet är större. I södern d. v. s. i närheten 
af Krasnojarsk och Jenisejsk var ordningen Passeres bäst 
representerad, på samma gång som densamma erbjöd den 
största olikheten mot vårt lands fauna. Först i närheten af 
skogsgränsen, på tundran samt på de Briochovska och Nichan- 
drovska öarne blefvo simfåglar och vadare mera allmänna, 
ehuru enformigheten med afseende på arterna dock förblef 
stor. Vissa former såsom Colymbus septentrionalis, Harelda 
glacialis, Oidemia fusca och nigra, Fuligula marila, Anas 
Penelope och acuta samt Cygnus Bewicki uppträdde här 
mycket talrikt, men voro också jämte några få andra nästan 
de enda inom ordningen Natatores, som i dessa nordliga 
trakter. kunde anträffas. Em del fåglar t. ex: gäss, Anser 


segetum & albifrons, och svanor uppträda 1 större massor 


| 


54 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


först vid flyttningstiden om hösten, då äfven den sällsynta 
rödhalsade gåsen, Anser ruficollis, ej så sällan anträffas. Ännu 
den 13:de Oktober sågo vi skaror af 2 äå 3 hundrade svanor 
sträckande mot södern. 

Tillsammans hafva under sommaren 140 3å 150 arter iakt- 
tagits, deribland ungefär 25 simfåglar och 20 snäppfåglar. 
Egendomligt är, att t. ex. vid Tolstoj nos, 69” 55' n. br., så- 
lunda utom skogsgränsen och inom tundrans område, ännu 
ganska många små fåglar af ordningen Passeres förekomma. 
ScHMmIDT har der funnit 10 arter, till hvilket antal vi kunna 
lägga ytterligare 4, näml. Fringilla linaria, Emberiza pusilla, 
Saxicola oenanthe och en eller två arter Phyllopneuste. 

I djur-geografiskt afseende böra våra undersökningar vara 
af stort intresse och, om också ej uttömmande, dock i ej 
ringa mån bidraga att sprida ljus öfver en hittills högst ofull- 
ständigt känd del af vår verld. För oss skandinaver böra de 
vara af så mycket större värde, som man kommit till visshet 
om, att en del fåglar allt mera draga sig åt vester och sålunda 
närma sig vårt lands gränser; det gifves t. ex. arter, Alauda 
alpestris, Emberiza rustica & pusilla m. fl., som förut blott 
kunnat anträffas i Sibirien och östra Ryssland, men som nu- 
mera finnas mer eller mindre allmänt i Finland och vestra 
Ryssland, ja till och med inom Skandinavien. Att denna ut- 
bredning åt vester ej sker så synnerligen långsamt, kan man 
dessutom se deraf, att redan på PALLAS” tid t. ex. Ural utgjorde 
gränsen i vester för Emberiza aureola, som numera är allmän 
i hela norra Ryssland; Emberiza pusilla fans år 1776 blott i 
Ost-Sibirien. Det synes häraf, att ingen omöjlighet ligger i det 
antagandet, att en del fåglar, som för närvarande äro egen- 
domliga för norra Ryssland och Sibirien, i en framtid kunna 
komma att tillhöra vårt lands fauna. 

Utaf de 140 å 150 arter, som vi denna sommar iakttagit, äro 
blott 20 3 30 extra-skandinaviska, alla de öfriga äro antingen 
några gånger anträffade inom våra gränser eller häcka der 
mer eller mindre allmänt. 


Oaktadt våra iakttagelser öfver däggdjuren äro högst 
ofullständiga, så torde följande anteckningar dock ej sakna 
allt intresse. 

Vesperugo borealis (NILSS.)? 

Vid Krasnojarsk sågo vi flera flädermöss flygande, men 
lyckades ej fånga någon, hvarför vi med säkerhet ej kunna an- 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 55 


gifva arten. MIDDENDORFF har emellertid funnit den »Nor- 
diska Flädermusen» förekomma vid Stanovoj- och Altai-bergen, 
hvarför vi antaga för sannolikt, att de af oss sedda indivi- 
derna tillhöra denna art. Enligt BoJrinG skall flädermusen 
anträffas mot norr ända till Turuchansk. 

Arvicola rufocanus (SUNDEVALL). 

I Dudinskoj erhölls ett exemplar. — MIDDENDORFF angifver 
dess förekomst vid Stanovoj-bergen, Kamtschatka och Altai. 

Arvicola amplubius (LINNÉ). 

Några individer fångades vid »Schumika», en qvarnbygnad 
belägen emellan Jenisejsk och Krasnojarsk. 

Myodes obensis (BRANTS). 

Förekommer talrikt inom tundrans område, synnerligast 
vid Tolstoj nos, der en mängd individer insamlades. Tundran 
var mångenstädes formligen underminerad af deras gångar 
och bostäder. ; 

Sciurus vulgaris (LINNÉ). 

Träffas öfverallt inom trädregioren. Ekorren är föremål 
för ett verkligt utrotningskrig, hvarvid man betjenar sig af 
fällor, bågar och kulgevär. Antalet skinn, som årligen från 
Jenisejsk transporteras till de stora årsmarknaderna i Vest- 
Sibirien, räknas 1 millioner. 

Sciwuropterus volans (LINNE). 

I Turuchansk och Verchnaja Imbatskaja sågo vi flera 
skinn af flygande ekorren. Densamma förekommer längs en 
stor del af Jenisej-dalen, men aldrig synnerligen talrikt. 

Tamias Pallasii (BAIRD). 

Träftas öfverallt talrikt inom skogsregionen. 

Lepus timidus (LINNÉ). 

Flera exemplar sågos vid Tolstoj nos, der de uppehöllo 
sig imvid flodstranden bland vide- och Alnaster-snåren. 

Felis lyng (LINNÉ). 

Vid Savimoia ej långt från Jenisejsk dödades förlidet år 
en stor lo, som af hungersnöd tvangs att angripa en person, 
hvilken i byns närhet var sysselsatt med att hugga ved. 

Mustela erminea (LINNÉ). 

Ett exemplar anträffades vid Tolstoj nos. LDLekatten skall 
förekomma talrikt längs hela Jenisej. 

Mustela sibirica (PALLAS). 

AT detta djur, som af befolkningen kallas »Kolonék», sågo 
vi flera exemplar hos en pelshandlare 1 Mirojedinskoj. Det- 
samma skall ej vara sällsynt i skogarne deromkring. 


56 NODENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Martes 2ibellina (LiNsÉ). 

Förekommer längs Jenisej inom skogsgränsen, dock spar- 
sammare vester om floden. De dyrbaraste och vackraste sob- 
larne erhållas från guvernementet Irkutsk: 

Gulo borealis (RETZIUS). 

I Dudinskoj voro vi i tillfälle att se en mängd fällar. En- 
ligt BoJrLInG träffas jerfven såväl vid Jenisejsk som Minousinsk. 

Lutra vulgaris (ERXLEBEN). 

Ej sällsynt vid Jenisejsk. Enligt BoJtinc skall den med 
säkerhet anträffas i norr vid Ösinowa. 

Meles taxus (BLUMENBACH). 

I Savinoia sågs ett exemplar hos en pelshandlare. 

Canis lupus (LINNÉ). 

Allmän öfverallt. De från Turuchansk skola hafva längre 
hår och vackrare färg, hvarför desamma också äro mera efter- 
sökta än från andra trakter. 

Vulpes vulgaris (GRAY). 

Öfverallt ända till Krestowskoj i norr, der BoJLinG sett 
densamma. Färgvarieteterna svarträf och korsräf voro ej säll- 
synta, och vid Verchnaja Imbatskaja sågo vi några utmärkt 
vackra silfvergrå skinn. 

Vulpes lagopus (LINNÉ). 

Uppehåller sig mest på tundran, men skall utsträcka sina 
vandringar mot söder till trakten af Turuchansk. I Dudinskoj 
förevisade man oss några synnerligen sköna blå och askgrå skinn. 

Ursus arctos (LINNÉ). 

Talrik längs hela floden ända till Tolstoj nos, der den 
någon gång blifvit anträffad. 

Ursus maritimus (LINSÉ). a 

Skall någon gång hafva blifvit sedd i närheten af Golt- 
schicha; Vid Jenisejs mynning åter tyckes den vara synner- 
ligen allmän, alldenstund vi under föregående års resa på ett 
dygn sågo tvänne stycken. 

Phoca foetida (O. F. MöLLER). 

Vid Jenisejs mynning sköts förlidet år en mindre säl, 
som vi 1 våra anteckningar uppgifvit tillhöra denna art. All- 
denstund någon noggrannare undersökning då ej företogs och 
vi sedermera ej haft tillfälle att se den hemförda huden, så 
kunna vi ej vara fullt säkra på denna bestämning. SCHMIDT 
uppgifver att den närstående arten Ph. vitutina FABR. skall 
förekomma i Jenisej. 


É 
é 


4 
BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 11. 57 


Cervus elaphus (LINNÉ). 

Förekommer enl. BoJtinG tämligen talrikt vid Krasnojarsk 
och Minousinsk. 

Cervus alces (LINNÉ). 

Allmän 1 hela Jenisejska guvernementet. a 

Rangifer tarandus (LINNÉ). 

Förekommer i vildt tillstånd på tundrorna, men skall 
enligt Boring någon gång hafva blifvit påträffad mot söder 
ända vid Antsiferova. Samojederna och Tunguserna hafva 
stora hjordar af tama renar. 

Aegoceras montanus (DESM.). 

Vid Norilbergen påträffas detta djur ej sällan. I Dudin- 
skoj sågo vi flera horn. 

Moschus moschiferus (Linsk). 

Uppehåller sig bland bergen vid Ösinowa, der man flera 
gånger lyckats fånga densamma lefvande. 

Delphinapterus leucas (PALLAS). 

Träffas ofta vid Krestovskoj, der den någon gång visat 
sig i stora skaror. S 

Om insekterna meddelar TryBowm följande: »Exkursionerna 
kring Krasnojarsk, de första vi hade tillfälle att göra på Je- 
nisejs stränder, voro ej minst njutningsrika för entomologen. 
Det var ej blott insekt-faunans rikedom, utan äfven, och kanske 
ännu mera, hennes stora olikhet med vår skandinaviska, som 
väckte det lifligaste intresse. Då vår färd derifrån gick floden 
utför mot norr, aftogo insekterna 1 antal snabbare, än man 
skulle kunna hafva väntat, och det var förnämligast de för en 
skandinav mest främmande, som först försvunno. Strändernas 
enformiga natur var helt visst till en god del orsaken härtill. 
Redan söder om Jenisejsk vidtaga på venstra stranden låga. 
af barrskog uppfylda sumptrakter, hvilka med afbrott här och 
der fortgå ända till tundran. Den höga stranden är visserligen 
så godt som efter flodens hela sträckning högre, men redan 
innan man från Jenisejsk hunnit halfvägs till mellersta Tun- 
guska, ser man äfven på den blott undantagsvis någon upp- 
höjning öfver landets nivå. Härtill kommer också, att koloni- 
sterna synnerligast på denna sida nyligen afbränt skogen. 
Växtligheten har der ännu ej hunnit komma sig riktigt för; 
imsektfaunan var derför också fattig. På blommande Umbellater, 
Synanthereer o. s. v. saknade man utefter Jenisej det rika 


38 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


insektlif, som man hemma hos oss der brukar finna. Jämförda 
med de inom samma områden förekommande fanerogama 
växterna, äro de skandinaviska insekterna öfverhufvud taget 
ofantligt mycket talrikare än den Jenisejska floddalens. 

Ju längre man kommer mot norr, dess mer liknar insekt- 
faunan den skandinaviska. Den egentliga tundran och de 
ställen, dit flodens öfversvämningar nå, hafva betydligt olika 
insekter att framvisa. Det är på tundran man återfinner de 
flesta med Skandinavien gemensamma. 

I de af expeditionen hopbragta insektsamlingarna äro Co- 
leoptererna talrikast representerade. Dernäst komma Hyme- 
nopterer, Hemipterer, Dipterer, Lepidopterer, Neuropterer och 
så Orthopterer. Då samlingarna ännu ej blifvit bestämda, och 
då ännu blott en ringa del hunnit hem, är det naturligtvis ej 
möjligt att angifva de funna arternas antal. Såsom ett mini- 
mum torde dock 1,000 kunna anföras. Exempelvis må näm- 
nas, att af dagfjärilar tagits omkring 50 arter. Af dessa äro 
två tredjedelar skandinaviska. Bland dem, som samlades kring 
Krasnojarsk, tillhör blott hälften vår fauna. De fyra arter 
(Colias paleno L. och edusa Fabr., Pieris napi L. och Ar- 
gynnis pales W. V-.), som under vårt vistande på Nichandrovska 
ön kringflögo derstädes, finnas alla hos oss. Utbredningen mot 
norr eller söder är vid Jenisej, för så vidt det under resan 
visade sig, för många arter olika mot i Skandinavien. Så upp- 
hörde Pararga hiera Hibn. derstädes åtminstons 3 grader syd- 
ligare än hos oss. Lycena acis Ochs. påträffades ej nord- 
ligare än vid Nikulina (60” 23 nordl. bredd); Lyczena argiolus 
L. fans deremot ända till Turuchansk (65” 55' N. B.). Dit gick 
också den ända från Krasnojarsk rätt allmänna Heteropterus 
sylvius Knock. Argynnis aphirape Hibn. är i Sverige funnen 6 
grader sydligare än den sågs vid Jenisej, men Arg. freja Thbg 
deremot 2 grader sydligare på senare stället. Polyommatus 
helle W. V. är vid Jenisej tämligen allmän redan 2 grader 
sydligare än hos oss. 

Slutligen må med tacksamhet omnämnas, att expeditionen 
af hr STREBLOW i Krasnojarsk fick såsom gåfva mottaga en der 
i trakten under sommaren gjord betydlig samling af Coleop- 
terer, Hemipterer, Myriopoder och spindlar, förvarade dels i 
sprit, dels i bomull. Vidare af herr SLoWwzoFF i Omsk på samma 
sätt förvarade och till samma ordningar hörande Arthropoder 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. HJ 


från steppen kring hans hembygd. Hr MARKS i Jenisejsk 
skänkte en samling Coleopterer från Orenburgs omgifningar.» 


ARNELL meddelar med afseende på mossorna följande: 
»Redan före ankomsten till vårt egentliga verksamhetsfält, 
nedre Jenisejs floddal, hade vi tillfälle att göra exkursioner, 
nämligen vid Kungur och under resan på Obs flodsystem. Vid 
dessa exkursioner på den tidigaste våren voro kärlväxterna 
ännu ej eller föga utvecklade, så att vi hade att rikta vår 
uppmärksamhet nästan uteslutande på cellväxterna. Moss- 
samlingarne från Kungurs kalkberg och stränderna af Obs 
flodsystem äro vigtiga, dels emedan de lemna bidrag till en 
första kännedom om dessa trakters hittills ej kända mossflora, 
dels äfven emedan en del af de insamlade formerna äro af 
stort intresse. Nedre Jenisej-dalens mossflora kan likaledes, 
liksom 1 allmänhet hela Sibiriens, sägas hittills vara nästan 
fullkomligt okänd för vetenskapen. De få notiser, som sedan 
gammalt finnas om mossors förekomst i Sibirien, äro nämligen 
ytterst sparsamma och ofullständiga. Särskildt för nedre 
Jenisej-dalen äro förut endast 18 arter mossor kända, hvilka 
uppräknats af prof. ScHMipr i hans beskrifning öfver trakterna 
norr om polcirkeln. Sista sommarens mossundersökningar vid 
Jenisej äro derför, såsom varande de första i sin art för Si- 
birien, mycket vigtiga i växtgeografiskt afseende. De inom det 
utstakade området insamlade mossarternas antal torde, så vidt 
det kan dömas, innan materialet undergått en noggrann bear- 
betning, kunna uppskattas till omkring 300 arter. Man skulle 
vara benägen att på förhand antaga, att en ytterst stor procent 
af dessa mossor är gemensam med Skandinavien, på grund af 
den allmänt gängse föreställningen om mossvegetationens en- 
formighet i allmänhet och i synnerhet under samma bredd- 
grader. Detta är dock fallet i mycket mindre grad, än man 
är villig att tro; det finnes näml. bland de insamlade mos- 
sorna många för Skandinavien främmande arter, samt till och 
med många för vetenskapen nya sådana. Vid en jämförelse 
af det undersökta området i Sibirien med den ungefär mellan 
samma breddgrader liggande skandinaviska halfön kunna vi väl 
finna orsaken till denna olikhet deruti, att, då lokalaförhållan- 
dena i de båda länderna till en del äro så olika, de äfven 
ovilkorligen måste framalstra en helt olika mossvegetation. 


60 NORDENSKIÖLD O. THÉEL. 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


De med afseende på mossvegetationen för nedre Jenisej- 
dalen mest egendomliga lokaler äro de tidtals öfversvämmade 
strändernas trädstammar. Trädstammarne hafva under öfver- 
svämningarne erhållit ett öfverdrag af jord, hos de lefvande 
träden ofta till många fots höjd öfver marken, och lemna så- 
lunda dessa stammar en för mossor ypperlig lokal. Sådana 
lokaler äro vid Jenisej ytterst allmänna, i Skandinavien der- 
emot mycket sparsamma. Dessa lokaler äro vid Jenisej ut- 
märkta, utom genom några med Skandinavien gemensamma 
former, såsom t. ex. Leskea polycarpa, Myrinia, Amblystegium 
riparium, Fontinalis hypnoides, Neckera undulata, Homalia 
trichomanoides, Pylaisea (i en oändlig mängd former) m. &.. 
äfven och i synnerhet genom 2 ej skandinaviska mossor, 
näml. den sällsynta äkta Timmia negepolitana samt ett utmärkt 
praktfullt Eurhynchium concinnum, förr hänfördt till Myu- 
rella eller ett eget slägte Achrolepis, men såväl på grund 
af sitt allmänna utseende, som äfven på grund af den nu för 
första gången funna frukten otvifvelaktigt rättast hörande till 


Eurhynchium. 

De massor af multnade stockar, som vid Jenisej i de 
vidsträckta skogarne påträffas i ojämförligt större mängd än i 
Skandinavien, utgöra en annan för vårt fodområde egendomlig 
lokal. Dessa stockar karakteriseras isynnerhet af Dicrana 
fragilifolium och fuscescens, som här visa alla möjliga öfver- 
gångar till hvarandra, samt af en mängd Hepaticze, som delvis 
bestå af för våra trakter alldeles främmande former. 

Å andra sidan råder naturligtvis vid Jenisej en relativt 
stor fattigdom på bergslokaler, och hafva vi särskildt haft 
ytterst ringa tillfälle att undersöka sådana lokaler med urberg. 
En följd deraf är äfven, att vi ej kunnat vid Jenisej åter- 
finna en mängd endast på urberg förekommande arter, och 
de, som funnos, tillhörde florans största sällsyntheter; till 
belysning härpå må anföras, att Grimmia och Rhacomitrium 
äro ytterst svagt och sparsamt representerade i jämförelse 
med förhållandena hos oss. Utaf dessa 2 slägten är Grimmia 
apocarpa, hvilken också såsom bekant ej är så nogräknad på 
sitt underlag, den enda arten, som är något spridd inom om- 
rådet. Endast en enda gång fans ett Rhacomitrium på hela 
sträckan från Krasnojarsk till trädgränsen (en sträcka på om- 
kring 250 mil); först norr om trädgränsen började slägtet 
någorlunda återtaga den roll, det spelar hos oss. 


UPIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4: N:O ll. 61 


I det föregående hafva de förnämsta lokala olikheter 

framhållits, som skilja nedre Jenisej från den skandinaviska 

halfön. Fattigdomen på Rhacomitria och Grimmia framhölls 
äfven såsom kännetecknande för Jenisej-dalens flora. 

I motsats härtill må anföras såsom särdeles rikt repre- 
senterade inom området Mnia och de i morfologiskt och sy- 
stematiskt hänseende så intressanta Marchantiaceze; af båda- 
dera togos, utom med Skandinavien gemensamma arter, många 
andra ytterst praktfulla och delvis äfven för vetenskapen nya 
former, hvarförutom Marchantiacex ofta uppträdde i sådan 
yppighet och massa, som troligen ingen annanstädes på jorden. 
Mossfloran vid nedre Jenisej-dalen kan derför sägas isynnerhet 
vara karakteriserad genom sin rikedom på Mnia och Marchan- 
tiacee. För öfrigt må framhållas såsom derstädes rikligare 
representerade Splachnacere (med 8 arter!), Polytrichum, Bryum 
(isynnerhet mot norden med utmärkt vackra, delvis nya for- 
mer), Webera, Dicranum, Encalypta och Sphagnum o. s. v. 

Utaf de mera öfverraskande eller lofvande fynden må, 
utom hvad redan är anfördt, ännu något anföras. Så funnos 
några af Skandinaviens största sällsyntheter, såsom Orthothe- 
cium intricatum, Myurella julacea och apiculata, Hylocomium 
Takesii, Pogonatum capillare, Oligotrichum levigatum, Cincli- 
dium subrotundwum (samt derjämte en annan dioik art af samma 
slägte), alla med frukt. Dessutom funnos 2 arter af Seligeria, 
samt särdeles vackra Fontinalis-former, som svårligen torde 
låta återföra sig till förr kända arter. Intressantast voro dock 
slutligen de stundom oerhörda massor, hvari 2 Riccia-arter 
uppträdde på hösten alldeles invid vattenbrynet på lerstränder, 
som under sommaren varit öfversvämmade. Vi funno dem 
under vår återresa på hösten uppför floden hela vägen från 
Nichandrovska-ön till Jenisejsk. Man känner ej förr en så 
nordlig utbredning för detta slägte; i Skandinavien går nord- 
ligaste representanten ej längre än till omkring 62:dra bredd- 
graden; vid Jenisej går slägtet deremot långt in i arktiska 
zonen till omkring 70:de breddgraden (Nichandrovska-ön). 

Sötvattens-alg-floran syntes vara rikligt representerad, så 
att det på nästan hvarje exkursion fans tillfälle att tillvara- 
taga ett eller flera profver af densamma; det kan dock natur- 
ligtvis ej förr än efter framtida mikroskopisk undersökning af 
materialet fällas något närmare omdöme om denna sötvattens- 
alg-samling, den första, som hemförts från Sibirien.» 


62 NORDENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Om kärlväxterna meddelar äfvenledes ARNELL följande: 
»Undersökningen af kärlväxtfloran i nedre Jenisej-dalen verk- 
stäldes samfäldt med rektor M. BrREnsEr. Härvid fördes sam- 
tidigt med insamlingen af ett rikligt bearbetningsmaterial 
noggranna anteckningar öfver de särskilda arternas utbredning. 
Så snart årstiden tillräckligt framskridit, insamlades dessutom 
frön isynnerhet af för Skandinavien främmande växter. Herr 
M. Marks i Jenisejsk stälde godhetsfullt hela sin växtsamling 
från denna stads omgifningar till vårt förfogande, hvarigenom 
många värdefulla tillägg till våra samlingar och anteckningar 
vunnos, isynnerhet af växter, som vid de årstider vi besökte 
staden ej voro utvecklade. Då de af docenten LUNDSTRÖM 
1875 vid Jenisej gjorda samlingarne sammanslås med vår 
skörd under sista sommaren, blir det bearbetningsmaterial, 
som sålunda finnes från ett hittills i botaniskt afseende högst 
ofullkomligt kändt land, ej obetydligt. 

Af oss insamlades under sommaren något öfver 700 kärl- 
växter; dessa samlingar gjordes under exkursioner på omkring 
60 olika punkter utefter Jenisej. Ett eget intresse fäster sig 
för en skandinav vid det undersökta området derför, att det 
ligger mellan ungefär samma breddgrader som den skandina- 
viska halfön. Den frågan uppställer sig derför ovilkorligt, 
till hvilken grad lika eller olika de bägge flororna kunna vara. 
De korta notiser, som här nedan lemnas, ställas derför alla i 
jämförelse med förhållandena på den skandinaviska halfön. 

Det framgår då först, att Jenisej-dalens flora till sin sam- 
manmsättning är ganska olik Skandinaviens. Af kärlväxtfloran, 
som enligt våra samlingar från sista sommaren räknar något 
mera än 700 arter, äro omkring 200 arter för vår flora främ- 
mande; det är isynnerhet dikotyledonerna, som hafva att upp- 
visa många främmande former. Öfvergå vi till en granskning 
af de särskilda familjerna och slägtena, så skola vi finna, att 
en del af dessa äro nästan lika starkt representerade inom 
båda områdena, under det att med andra förhållandet är an- 
norlunda. Några familjer och slägten såsom Gymnosperme, 
Androsace. Pedicularis ech Anemone hafva att uppvisa en 
större artrikedom vid Jenisej än i Skandinavien; dessa familjer 
och slägten karakterisera sålunda i hög grad Jenisejs flora. 
A andra sidan karakteriseras floran vid Jenisej äfven genom 
fattigdom på arter af en hel del hos oss starkt representerade 
slägten såsom Hieracium, af hvilket slägte vi vid Jenisej 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 63 


funno blott 3 (!) arter, Campanula, Veronica, Trifolium, Gera- 
nium, Sedum m. ff. 

Vilja vi nu fortgå i våra jämförelser, så hafva vi väl i 
främsta rummet att fästa oss vid träd- och busk-vegetationen, 
alldenstund denna vegetation väl mest inverkar på ett lands 
allmänna utseende. De skogar, som bekläda Jenisejs stränder, 
bestå till en betydlig procent af ej skandinaviska träd, näm- 
ligen af lärkträd, Pinus cembra, Abies sibiriea och den 
knappast från vår vanliga gran skilda Abies obovata samt af 
Populus nigra. Bland de med Skandinavien gemensamma 
träden äro de vigtigaste björk (Betula verrucosa & glutinosa), 
tall, asp, hägg och rönn. Dessutom spela Salices vid Jenisej 
en mycket vigtig roll, enär de på de låga, tidtals öfversväm- 
made stränderna bilda vidsträckta skogar; dessa Salices äro 
ofta ovanligt storväxta och bestå till en del af ej skandina- 
viska arter, af hvilka en, Salix vitellina, är den allmännaste 
af alla och utbredd öfver hela det af oss undersökta området. 

Åfven buskvegetationen visar i Sibirien olikheter med 
Skandinaviens. Vid Jenisej är framför andra Alnaster fruti- 
cosa vigtig, emedan densamma uppträder såsom skogbildande 
och isynnerhet emot norden tilltager i massa, gående långt 
norr om trädgränsen. Bland andra för vår flora främmande 
buskar förekomma vid Jenisej sibiriska ärtträdet, Spirea 
confusa, sorbifolia och salicifolia, Sambucus racemosa, Cra- 
tegus sanguinea, Cassandra calyculata, egendomliga Rosa- 
former m. fl. Bland de med Skandinavien gemensamma 
buskarne äro de vigtigaste svarta och röda vinbär, dvärgbjörk, 
Lonicera coerulea, som här är långt mera utbredd än hos oss, 
en, pors, hallon, Empetrum nigrum, lingon, blåbär o. s. v. 
Mot norden spela de buskartade Salices en lika vigtig roll, 
som i våra nordliga trakter. Vid Jenisej finnes endast en 
art Alnus, hvilken är särdeles intressant, emedan den ej till- 
hör någondera af våra tvänne arter, utan kanske är den äkta 
Alnus pubescens. Å andra sidan saknas vid Jenisej många 
af våra träd och buskar, såsom våra ädlare löfträd och våra 
fruktträd, samt, hvad väl kan sägas vara utmärkande för Je- 
nisej-foran, ljungen, som hos oss har en så utomordentligt 
vidsträckt utbredning.» 


Hvad slutligen beträffar lafvarne, så har rektor BRENNER 
gjort mycket rika samlingar deraf; men till följe af de svåra 


kommunikationerna med Sverige och Helsingfors vintertid, 

hafva vi ej från honom kunnat mottaga någon föregående 

redogörelse. 

Med afseende på väderleksförhållandena under sommaren 
vilja vi här blott gifva en sammandragen framställning af de- 
samma under Juli, Augusti och September månader. 
Juli: Vind nästan ständigt stilla eller svagt nordlig med dragning åt 

ost eller vest: den 17, 18. 22, 23, 27 och 28 rådde mer eller mindre 

häftiga nordliga eller nordvestliga stormar. Himlen nästan ständigt I 

klar; blott några gånger regn och åska. Temperaturen varierande” 

mellan + 15” och + 40” Celsius. Vattnets temperatur vid ytan = 
+ 16” — + 19” Celsius. ; 

Aug.: Vind under månadens första hälft öfvervägande nordlig med drag- 7 
ning åt vester; under månadens andra hälft varierande, mest dock / 
nordlig eller sydlig. Tidt och ofta häftiga stormar mest från nord. 
Himlen nästan ständigt mulen; ofta dimma och regn med åska och 
hagelbyar. Temperaturen varierande från + 4" till + 26" Celsius. 
Vattnets temperatur vid ytan = + 13" — + 14” Celsius. 

Sept.: Vind vexlande mellan nord och syd; häftiga stormar rådande den = 
11, 12 och 13. Himlen oftast mulen: stundom dimma, snö eller regn. 
Temperaturen varierande från — 8" till + 14” Celsius. Vattnets 
temperatur — + 10" Celsius. Vid Tolstoj nos iakttogo vi frost för 
första gången den 3 Sept. Det första egentliga snöfallet inträffade 
vid Dudinskoj den 11. 

Den 19:de Oktober voro alla expeditionens medlemmar 
ånyo samlade i Jenisejsk, efter nära 4 månaders bortavaro 
derifrån, under hvilken tid vi, med undantag af smärre båtresor, 
tillryggalagt omkring 450 sv. mil flodväg och besökt ungefär 
60 olika lokaler, hvarifrån samlingar och iakttagelser äro till- 
varatagna. Sedan våra samlingar blifvit omsorgsfullt inpackade, 
och sedan hr KRITMANOFF lofvat att nästa sommar nedfrakta 
de vid Korepovskoj landsatta varorna till Jenisejsk för ett 
bestämdt pris (40 kop. pr pud), afreste vi på morgonen den 
22:dra Oktober till Krasnojarsk. Här var det med verklig saknad 
vi sade farväl åt hr kollegierådet P. G. RSCHEVIN, som vi under 
4 månaders daglig sammanvaro lärt uppskatta såsom en bildad, 
ädel och oegennyttig personlighet, hvilken alltid i första hand 
med uppoffring af egen beqvämlighet sett på expeditionens 
bästa; vi äro alla ense om, att vi icke kunnat erhålla en bättre 
följeslagare, hvarför vi först och främst stå i förbindelse till 
generalguvernören för Ost Sibirien baron FRIEDRICHS. 

I allmänhet torde knappast något land göra så stora upp- 
offringar för resande, främmande naturforskare som Ryssland; 
åtminstone har det tillmötesgående och den välvilja, som 


öfverallt från såväl embetsmännens som från enskilda personers 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O Il. 69 


sida kommit oss till del,' varit så stora, att vi aldrig kunna 
vara nog tacksamma derför. 

Den 29:de Oktober kommo vi till Tomsk och aflemnade der 
emot assurans våra samlingar, 9 större lårar, till det välkända 
transportbolaget »Bröderna Kamensk», för att pr karavan 
transporteras till Petersburg. Adressen stäldes på svensk- 
norske generalkonsuln STERKY, som godhetsfullt erbjudit sig 
att i allt vara éxpeditionen till gagn. Den 9:de December an- 


kommo vi till Stockholm efter omkring 7 !/> månads bortavaro. 


Upsala den 25:te Januari 1877. 
Hjalmar Théel. 


Meteorologisk Journal förd ombord på ”Ymer” under resa mellan 01 
och Jenisej 1876. - 


Bilaga I. 


Juli månad. 


Dp : Barom atemp. yes. Vid kens 
ag och | 7 4: ; AT RE indens riktnin 
, fd RU ER fr Molnbetäckningen. ack RA E 
tens: "nets: 
Juli 
20:te (Onsdag) - 
(SYS fe fa Ar fun LI Nb 10 duggregn NEtN 1 Lemnade M; 
12 natt.| T48,21+ 8,4 |+ 8,6] Nb 10 regn NEtE 1 6 e. my di 
27:de (Torsdag) 4 
Stör dd) 9,8 |-+ 9,8 Nb 10 NNV 3 SN 
ee 5 Nordl. Br. 71 
12 mid. | 744,2 | + 8,5 |+10,0 Nb 10 NV 4 | fn 
4 e.m.| T44,7|+ 9,0 !1+ 9,4 Nb 10 NV 3 Regnmoln, m 
8.e.m: | 745,0 | + 8,8!+ 8,6 Nb 9 VNV 4 dels smått 
12 natt.| 746,0 | + 8,4 |+ 8,4 Nb 9 VNV 4 ss 
2S:de (Fredag) 
8 f.m. | 7Töl,a4 | + 8,3|+ 6,6 Ci. Str. 3 Val SS 
12 mid.| 753,41+ 9,4 |+ 6,8 CSE ro vid Nordl. Br. 
4 e.m. | 756,3 | + 8,1 |!+ 6,8 (EIGA Väl O. Längd 39 
8 e.m. | 759,3 | + 8,9 |+ 5,6 Klart VSV 1 I 
12 natt.| 761,0 | + 6,8 |+ 5,5 Klart Sv 1 É 
29:de (Lördag): 
8 f.m. | 763,3 | + 8,0|+ 5,5 O Disig luft SE 0,3 
12 mid.| 763,8|+ 7,7|+ 5,8 Odo d:ö ESE 1 
frem. 767,61 + 359 | +: t4 Od: —d:0 ESE 0,3 
8 e.m. | T63,5 | + 5,5!+ 4,2 Ci: "Str: 3 ESE 0,5 
12 natt.| 762,35|+ 5,0 |+ 3,2 Ci. 3 ESE 0,5 
30:de (Söndag) | 
3 f.m. | 760,3|]+ 8,2|+ 5,2 (Ci Strö Str.,ö E 6å7 (Storm) ; j 
12 mid.| 761,0 | +10,4 | + 2,7 Str. 6 ENE 5 å 6 |Matotsehkin 
4 e.m.'| 760,8 |+ 5,21+ L7 Cu. Str. 9 E 4 i 
S e.m.| 761,21]+ 3,6 |+ 2,6 Cu. 9 ESE 1 
12 natt. 
31:sta (Måndag) 2 
3 fm. | 759,0 |+ 4,1|+ 2,2 Cu. Str. 10 SE 1 JA 
12 mid. | 758,6 |+ 6,0|+ 2,2 Cu. Str. 9 SE 2 | Matötseksm 
4 e.m.! T58,0|+ 5,0|+ 1,5 Nb. Str. 9 NE 1 .i Beluscha B 
3 em 757,3 | + 3,0|+ 1,4 Nb. Str. 8 NE 1 Kn 
12 Hatt.| 756,5 |+ I,1|+ 0,9 Nb. Str. 8 EI a 


j 


IG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O ll. 67 


+ 


Augusti månad. 


Barom.| Temp. Cels. | 


z och Vindens riktning 


red. till ON NE Molnbetäckningen. öch styrka. 
tens. | nets. 
+ 2,5) + 2,5 Dimma N 2å3 I Kariska Hatvetl. 
+ 2,81 2,0 Nb 10 N 0,5 strax 80 om 
+ 3,1 | + 2,2 Ou. Str 10 E 0,5 Matotschkin 
+ 2,81) + 2,4 Nb 9 ;' VNV 0,25 schars O myn- 
j a ning. 
Ira (Onsdag) 
TB7T,9 | + Ty4| + 2,4 Nb 9 VSV 0,25 
T57,8 | + 5,0 | + 2,4 Nb, Cu. 9 I RAR Till ankar [sedan 
T5T,4 | + 3,5) + 2,2 Cl Stör NUks E 2 kl. 2 e. m. föreg. 
.| 656,5 | + 3,1| + 2,4 Nb: Cu. .T E "1 dag] i Matotsch- 
| T55,9 | + 3,0 | + 2,2 Nb, Str. 3 ENE 1 kin schar V om 
Rossmyslows öf- 
k:dje (Torsdag) vervintringsstuga. 
Berm. | 103,8 | + 4,5 | + 2,3 O Disig luft ENE 1 
13 mid. | 754,0 |+ 5,9 | + 2,6 | Ci. Str. 6 + ”Skodda” | — ENE 1 (SN 
| 5 rv = +) Kom just nu 
753,9 |+13,5 | + 2,2 Cu. 1 V 4+) | rd SSE 
ulnTaG,2l-+ 17,8) + 2,6 Nb, Str. 4 V 4 Storm. 
.| 756,3 | + 6,8 | + 2,7 Nb 4 NME 
(Fredag) 
f.m. | 761,1 | + 6,8 | + 2,2 Nb 8 VE 
2 mid. | 762,1 | + 8,0 | + 2,0 Cu. 9 NIS 
4-e.m. | 762,9 | + 6,4 | + 2,0 Nb 9, Småregn V=-3 Till ankar [sedan 
208 e.m. | 764,2 | + 5,1) + 2,0 Nb, Ci. Str. 7 Vv 3 kl. 7 e. m. föreg. 
1 natt.| 764,9 | + 4,1 | + 2,0 Cu. Str. 2 VET dag] O om Ross- 
myslows öfver- 
j:te NARE vintringsstuga. 
14 f.m. | 765,2 | + 6,0) + 2? Nb 10, regn NED 
8 fm. | 764,6 |+ 5,2 | + 3,2 Cu. Str. 3 SSE 1 
; i 764.6 + 3,9 | + 2,8 (Bra ÖA SSE 1 Nordl.' Br. T236', 
T64,7|+ 9,21) + 3,8 (ÖNS Stan SSE 1 O Längd 56? 15". 
8 e.m. | 763,5 |+ 5,6 + 3,2 Ci. Str. 1 SE 1 
a 12 natt.| 763,1 |+ 3,9 | + 2,8 Ci. Str. 1 SE 1 
| ste (Söndag) 
ES f.m. | 759,3 | + 5,6 | + 2,8 |" (75 Br SE 2 
I0-£.m. | 758,4 IG SO) = 2,9 Ci. Cu. 8 E 2 
12 mid. 758,2 + 8,8) + 5,0 Nb, Ci. Cu. 8 ESE 4 Nordl. Br. 70” 44', 
12 e.m. | 758,3 | + 9,1/| + 6,4 NECK Stek ESE 4 O Längd 58” 35". 
rd e.m. | 757,9 1+ 8,5 | + 5,8 Nb, Cu. Str. 7 ESE 4 
| 78 em. | 757,8 |+ 6,2 | + 6,0 Nb, Ci. Str. 9, småttregn ESE 4 
2 natt.| 757,0 | + 5,2| + 4,6 Nb, Str. 9 EtS 4 
| 7:de (Måndag) 
ES fm. | 754,9 | + 3,2 | + 4,9 [Disig luft, smått regn NE 4 
| 12 mid. | 754,4 | + 3,0 | + 5,8 D:o D:o E 4aå5 Nordl. Br. 70” 35, 
Hem. | 753,4 | + 3,2 | + 5,8 D:o D:o E 3 O Längd 61” 42". 
[ES e.m. | 754,0 | + 3,4 | + 5,7 D:o D:o E 233 
NEk2 natt.) 753,7 |+ 2,6 | + 5,3 D:o D:or | Era | 


f 


Barom. | 
red. tall ns 
0 


Dag och 
tid. 


Augusti 
8:de (Tisdag) 
6-f£m.|”T53,8 
8 fm: ll. T53.,8 
10 f.m. | 754,0 
12 mid, , 754,4 
4 e.m.| 754,9 
6 e.m. | 755,2 
8 e.m. | 755,6 
12 natt.| 756,5 


9:de (Onsdag) 


3 fm da så. 
8 f.m. 758,4 
12 mid. 7593 
1 RR 
2 e.m.1 760,0 
3 e.m. | 760,3 
4 e.m. | 760,7 
5 e.m. | 760,8 
6 e.m. | 760,9 
dT se.m. | 761,0 
8 e.m. | 760,7 
9 e.m: | 761,2 


10-e.m; I 761,0 
Ir läsen | N61,3 
12 natt.| 761,5 


I10:de (Torsdag) 
8 f.m. | 761,5 
10 f.m. | 761,4 
12 mid. 761,1 
2 e.m.| 761,2 
4 e.m.| 760,9 
6 e.m. | 760,7 
8 e.m. | 759,9 
10 e.m. | 759,7 
12 natt.| 760,0 


KR s CeTedse) 
758 3 

ja Sör 757,9 
Ane;m; |. 107,8 
8 e.m. | 756,6 
12 natt.| — 


I2:te (Lördag) 
Skin; | LOö5,T 
12 mid. | 756,3 
4 e.m. | 757,1 
8 e.m. | 757,5 
12 natt] — 


08 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 


sw 
” 


0 gå ANDER MR dB 
SR hOmRmMa kH 


s 
sw 


+ttt+t++t+ 
N NN Oo UD ND et UD 
+tttt+tt+t+t++t 
-— ND ND UD UD OT 
nr ococcw"h WH 


” 
- 


ONN wW BB OORAA & VN PN 


” 


+ ++ ++ 


'fDimma, lättar på sig 
Il i vester. 
| Ci; Cu. 2 


” 


- 


w 


Vv 


BUR kH HÖRN H HYR N 


+++ + tt +t+++ 


v 
w 


” 


” 


sw 
Å 


w 
” 


- 


4 


PARA NRK AMA NM MM 
ttt+ttt+t+t+t+t+ 


Vv 


N NA POR APR OO 


- 


Oo WWW UR 


ttitt+tt+t+t+ 
[aa a>a>l TER 


vv 
vw 


| + +++ 


£ 


Augusti månad. 


Molnbetäckningen. 


Disig luft 

DrosTdRO 

Halfklart 
D:o 


Dimma med regnstänk 

Nästan klart 
Dimma 

Dimman lättar på sig 


Nb 9 

Nb 9 
Disig luft 
Dimma, tät 

D:o 
Me klarnar 

i vestkanten. 

Nb 8 
Nb 3 
Nb 5 


Nb, Cu. 10 


| NbiCu, 10 


Dimma 4 


Dimma 
Dimma, något lättad 
Halfklart 
Nb, Str. 10 


Dimma”) 
D:o 
Nb 7 
Dimma 


1876 ÅRS EXPEDITIONER TIL 


Vindens riktning 


Bögar rt RNE BR roa ar sl SES 0 ARNERI I 


och styrka. 


E- 0,3 
NE 0,5 
E 0,5 : 
S 0,5 Nordl. Br. 707 
S 0,25 O Längd 62” 
NV 0,25 , 
VNV 0,5 
VNV 0,25 


NAR 3 
NVS 

ND Nordl. Br. 701 
VR O Längd 63 


NV 0,25 


Nordl. Br. 701 
O Längd 66". 


VSV 0,25 
VSV 1 
VSV 0,5 


Ny 
NL 
N id 
NSY di 


Samma ställe som! | 
föreg. dag: 


| - 

Vy +) är ganska 
Nät SE Samma ställe som 
VtN 2 föreg. dag. 


NG TILL K. 


tens. 


NILE Mg ÅR 


» 


” 


ttttt+t+t+ 
bo bo VI ND FR UD UD 
ONFRN OH 


” 


Måndag) 
1. | 750,8 
750,35 
749,8 
d. | 749,5 
| T49,3 
| T49,1 
| T48,8 
T49,0 
T48,8 
| T48,)4 


v ww v 
(7 JK eV CSES [IL JK JEN [ASA 


- 


[SV 


tttt+tttt ++ 
orm ot ot ILE OT OT UI ND 


T48,5 
748,2 
T48,1 
748,3 
T48,2 
T4T,8 
T4T7,8 
748,3 
T48,3 
748,3 
«| T48,5 
.| T48,2 


+ 
> 
SoS 


+ 
5 Nad 
NN 


tr 
-—— 
vu 


+ 3 


Ho 


e (Onsdag) 
8 fm, T48,1 
i T4T,9 
TAT.9 
TAT 4 
TÄTA 


Tide Bra) 
| 8 T45,6 
7 AT, 1 
T4TA 
746.8 


| - 


sv. 


Luf- 


ttttttttt++ 
-=— 
2 


Vatt- 


nets. 


ttttttt+tt+t+t 
SS 
RR 


+ 

| 
And 
[0] 


VET. 


Augusti månad. 


Molnbetäckningen. 


Cu. Str. 
Nb 9 
Nib; 'Str..9 
Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 
Svag dimma 
D:o d:o 


Dimma, tät 
ID: d:o 
DD: — d:o 
ID:ONd:O 
Ci Ou: 

Cu. Str. 

CHANS 
Ci. Out. 
(Bly 10) 

Cu., Nb 10 | 


NN &N 


Ci. Cm, 9 


Cu. 8 
CRHERTS 
Cus Str 6 

Cu. 10 
Cu., Nb 10 
Cu., Nb 10 

Nb 9 

Nb 9 
Nb, Str. 8 

Nb 8 

Nb 8 


Öm Str. L 

Cu. Str. 9 

Cu., Nb. 6 
Nb 9 
Nb 10 


Nb, Str. 10 
Nb, Str. 8 
Nb 10 
Nb 10 


E ; X ETEN 
AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N;O' IL: > 6908: 


' 


Vindens riktning 


och styrka. 


NE 3 
NNE 3 
NNV 3 
NNV 2 
NNV 1 
Nl 
NIGSVEL 
NEN I 


Nordl; Br. 72 18, 


NNE 1 
NE 1 
N 1 
NE 1 
NE 1 

NE tE 0,5 

EtN 0,5 

EtN 0,5 
EtN 1 
EtN 1 


Nordl. Br. 73” 47', 
O Längd 70? 52". 


Nordl. Br. 73” 15', 
O Längd 78”. 


I Jenisej vid Golt- 
schika. 


I Jenisej mellan 
Goltschika och 
71” Nordl. Br. 


O Längd 66” 43". 


> Fd 


SAG IT RA 4 SÅ ÅSA 
TEEN se SN 
SE ; ; TO NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1874 ÅRS EXPEDITIONER TI 
VE Augusti månad. | 
K Barom.| Ffemp. Cels: g 
| Dag och SE Winter SK AA Vindens riktnin 
d. red. till Luf- | Vatt | Molnbetäckningen. och: styrka 8 
tens. | nets. - 
Augusti 
IS:de (Fredag) 
3 f.m. | 746,7 | + 12,0 | + 12,0 Cu. Str..10 53 
12 mid.| 746,2 | +14,9 | + 12,4 Nb 10 Std 
4 e.:m. i 745,4 | + 18.0 |+12,5 Nb 10 StTE 1 
8 em. | 744,7 | +11,5 | + 12,3 Nb 10 St E 0,3 
12 natt] — | — | — oo — 

: he 
19:de (Lördag) 

HEST mm. | TANT 0 -+ Te Cu, Str: 9 VSV 4 EE; 
12 mid. | 744,8 | + 9,9 |+12,0 Nb 10 SSV 4 Samma ställe s 
Aer, |a746;5 | +. 7,8 |-+I1,5 Nb 10 VSV 4 föreg. dag. 
8 e.m. | 748,3 | + 7,9 |+11,8 NbETTÖ SVtS 4 4 
lI2 natt] — | — | — —- 3 
20:de (Söndag) ; i 
8 fm. | 749,1 | + 12,0 | + 12,2 FORBES E 1 Fr 
12 mid.| 748,3 | + 14,4 | -+ 12,6 Cu.5trs8 E 1 Samma ställe 8 
4 e.m. | 747,4 |+12,8 | + 12,0 Nb 10 ENE 1 föreg. dag. 
8 e.m. | 746,0 | + 9,5 |-+ 12,0 Regn NE 2 
21:sta (Måndag) 

4 fm. | 742,7 |+11,8 | +12,5 Str. Nb 9 ESE 2 
S f.m. | 741,6 | +13,7 | +12,7 Str. Nb 9 SEtE 3 
32 e.m. | 740,9 | +15,6 | + 13,0 Cu. 6 SSE 6 (Storm)| 1 Jenisej, till 
5 e.m. | 742,6 | + 15,2 | + 12,8 Nb 2 StE 5 kar vid Ko 
8 e.m. | 744,5 | + 12,7 | +12,5 Nb 10 S4 povskoj. 
11 e.m. | 745,9 | + 11,4 | + 12,5 Nb 5 54 
22:dra (Tisdag) 
8 fm. | 750,2 | +12,1 | +12,5 Nb 10 SE 2 
12 mid. | 750,7 | + 14,0 | + 12,7 Nb 10 SSE 24 3 | Samma ställe sc 
4 e.m. | 751,5 | +12,7 | + 13,0 Nb 10, regn SSE 2 föreg. dag. 
8 e.m. | 751,5 | + 11,9 | + 12,9 Cu., Nb 10 SE 2 
23:dje (Onsdag) s 
8 f.m. | 734,0 | + 10,3 | + 12,9 Nb 10 Stilla 
12 mid. 753,5 | +14 8 | + 12,9 Cu. 'Str., Ci. Stilla Samma ställe sol 
4 e.m. | 752,6 | + 18,7 | + 13,6 Cu. Ci. 5 NNV 0,5 föreg. dag: — 
110 em. | 75l,4 | + 11.8 | + 12.8 Cu, Str... 1 NNV 2 
4 
24:de (Torsdag) bi 
S f.m. | 751,0 | + 7,9 | +12,0 Nb 9 NNY 2 4 
12 mid.| 751,3 | + 10,0 | + 12,4 Nb 6 VNVGZ Samma ställe so! 
4 e.m. | 752,8 |+ 9,38 | +12,8 Nb 10 YNVILS föreg. dag. — 
SFean: | — | — — = 2 
25:te (Fredag) 1 
8 f.m. | 756,3 | + 9,2 |+12,6 Nb 10 ENE, näst. stilla d 
33 e.m. | 758,1 | +11;s | + 12,6 Nb 10 NV, För00 I Jenisej vid M 
| 4 e.m. | 758,8 | + 10,5 | + 12,2 Nb 10 NV; mig ' senkin: CS 
6 e.m. | 759,3 | +10,6 | + 12,3 Nb 10 Na 
| 8 e.m. | 759,5 | + 10,0 | + 12,0 Nb 10 NE 1 


Luf- 


tens. 
ugusti 
te (Lördag) 
760,0 | + 10,8 
758,9 | + 13,2 
758,2 | 16,4 
758,0 | + 15,3 
758,0 | + 11,0 
T57,3 | + 9,0 
de (Söndag) 
"7557 | +12;2 
755,5 | + 12,9 
id. | 755,1 | + 12,7 
756,4 | + 12,1 
756,4 | + 12,6 
756,8 | + 11,3 
: T57,1 | + 11,3 
 25:de (Måndag) 
förf.m. | 755,3 | + 11,8 
12 mid. T54,7 | + 12,4 
4re.m. | 753,3 | + 12,0 
8 e.m. | 752,6 | + 12,5 
10 e.m. | 751,6 | + 12,4 
20 de (Tisdag) 
8 fm. 748,9 + 7,z 
Ho f.m. | 748,4 |+ 7,6 
11 38 e.m.| 755,8 | + 2,8 
9 e.m. | T56,7 | + 2,2 
30:de (Onsdag) 
dfn 160;6 |+ 5,3 
Bel em] T61L,61+ 5,8 
W4term: |: 762,9 | + 5,2 
KT e.m. |- 763,5 | + 5,5 
WrSte.m. | 763,7 |+ 5,3 
IE I:sta (Torsdag) | 
oÖrfm. | 766,5 I + 13 
3 f.m. | 766,8 | + 2,4 
| 12 mid. | 766,7 | + 3,8 
Wi 4 e.m. | 7T67,5|+ 5,2 
1410 e.m. | 768,0 |+ 5,5 


s ironi] Temp. Cels. 
CA red. tilll? 


Vatt- 
nets. 


+12,0 


+ 12,2 
+12.3 
+12,3 
+1231 
+122 


+11,9 
+12,3 
+12,4 
+124 
+12,4 


+12,2 
+12,2 


+121 
+12,2 
+122 
+12,2 
+ 12,2 


+11,4 


ANA 
+ I0A 


+ 11,0 


fDimma från landet 


I 


fDisig luft med knapt 
märkbart duggregn 


L 


Nb 


fSDisig luft med smått 
k 


SNb 10, med obetyd- 
| ligt snöslagg 


Augusti månad. 


Molnbetäckningen. 


Klart 
D:o 


Nb 8 


i söder 
TT FNDELO 
Nb 10 
Nb 10 


Disig luft, ej regn 


Cu. Str. 10 
(ÖN EESAR AL) 
Nb 10 
Cu. Str. 1 


(ÖREN SG 


Nb 10 


10, Disig luft i 8 
Nb 10 


duggregn 


Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 


Nb 10 


Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 


| 


j 


. AKAD. HANDLINGAR. BAN 


Vindens riktning 
och styrka. 


Stilla 
D:o 
StV. 0,5 
Sd VA 
Stavel 
VISS 075 
V 0,5 


StV 
StY 
StV 
StY 
StVv 


6 


SV 3 

YSV 3 
NVES 
V :3 


p. 4. N:o HM. 71 


I  Jenissej, = till 
ankar halfvägs! . 
mellan Gostinoj| 
o. Korepovskoj. 


Samma ställe som! 
föreg. dag. 


| 

d 

| 

Samma ställe som 
föreg. dag. 


fSamma ställe som 
| föreg. dag. 
Middagstiden ut- 
bröt en häftig: 
NV storm, som/ 
dock ej varade; 
länge. 


— 


Samma ställe som] 
föreg. dag. 


I  Jenisej,  vidj 


Mesenkin. | 


September månad. 


Barom.| Temp. Cels. 


Dag och |” sä | ENE SATAN SEN Vindens riktning 
td. red. till fufsdl SVatts Molnbetäckningen. ock styska: 
tens. | nets. d 
September 
I:sta (Fredag) 
TIS FILA 307956 Cu. Str. 9 Ni 
8 fm. 771,6 | + 3,3 | + 9,4 Cu. Str. 10 NS j 
2 e.m. 771,3 + 7,0 | + 10,5 Cu. 8 NNE 2 I Jenisej, vid F 
4 e.m. | T71,7 | + 6,6 | + 10,2 Cu. Str. 1 NNE 2 lusechnoj. 
6 e.m. | T72,4 | + 6,9 | + 10,1 Klart NtE 2 
i J Klart, blott några fål | : 
8 e.m. | TT2,4 | + 6,2 |+ 8, I Ci. On. i sydvest | NtE 2 
10 e.m. | 772,5 | + 6,0 + 8,5 Ci. -Or NE 1 
2: Så (Lördag) 
8 f.m. | 773,3 | + 4,5 | + 6,4 Nb, Str. 10 & ENE 1 ? 
10 f.m. ds + 4,81+ 6,7 Nb 10 ENE 1 ) 
12' mid.| 773,2 | + 5,61 + 7,2 Cu. Str. 1; ENE 1 Nordl. Br. T30 
2 e.m. | 712,9 | + T,7 | + 7,2 Klart ENE 1 O Längd 80” 4; 
4 e.m.| 772,7 | + 8,0 | + 6,9 D:o E 1 ; 
6 e.m. | 772,4 | + 8,1 1+ 6,9 D:o EtN 0,3 
8 e.m.; | TT2,2 | + 6,8 | + 6,5 D:o SE 0,3 
re Klart obetydlig] S 
10 e.m. | 771,6 | + 4,4 | + 2, | olnbank i VSV f SE 0,5 
Säj Used 
dör DA 2,8 Klart ESE 0,3 
iö FS TT 24-536 | 159 D:o SE 0,5 . 
12 mid. 771,5 + OS IF BT D:0o SE 0,5 Nordl. Br. 74£ 20 
2 e.m. | 770,9 | + 5,6 | + 3,4 D:o SE 0,3 O Längd 73” ä( 
4Temaare0d t0;7 |+ 3,5 D:o SSE 0,5 
6-e.m. | T70,9 | + 3,9 | € 3,8 D:o SSE 0,5 
3 : ! Klart men molnbank] | j 
Rae Tf0,5ior Bel 31 LER omkr.utom i Nj[ SÖ 
10 e.m. | 770,1 | + 1,7 | + 3,0 Dimma, tät S 0,5 
4; £ St äröndar) 
769,0 | + 0,2 |— 0,3 Nb 10 SV 0,25 
SN TIL, 1] + 1,2|+ 0,1 Dimma, tät SE 0,25 
12 mid. 769,1 + 2,2 1+ 0,9 Dimma SSE 0,25 Nordl. Br. 75” 18 
4 e.m. | 769,6 | + 2,1 |— 0,4 | Dimma bet. skingrad E 0,25 O Längd 66” 2 
8 e.m. | 769,9 | + 0,4 | + 0,1 Pre RARE | S 0,25 
I0:e:m. | 768,7] + 0,2 = 054 Dimma, tät E 0,25 
d:te (Tisdag) 
7 f.m. | 768,3 | + 1,3 | + 0,2 Klart SE 0,5 
8 fm. 768,4 + 1,8 [+ 0,2 D:o SE 0,3 
10: fina; 768,1 + 2,2 |— 0,1 D:o SE 0,75 sd 
12 mid.| 767,7 | + 2,1 |— 053 Ci Cu SE 1 Nordl. Br. 74107 
2 e.m. | 767,4 | + 1,4 |— 0,4 Nb 10 SE 1 O Längd 64? 22". 
4 om. | 766,5 | + 0,6 |+ 0,1] Dimma, tät SE 0,5 k 
6 e.m. | 765,9 | + 1,2 |+ 1,0 KR Hed Nå 8SE 05 | 
Å (Disig luft med yt-| AQ 3 
8 e.m. | 765,4 | + 1,6 | + 1,6 i terst fint duggregn/ SSE 0,53 
10 e.m. | 765,0 | + 2,0 | + 2,0 Dimma, tät SSV 0,25 


+ 1 


red. till 
0? 


751,9 


751,3 


750,7 
750,3 
750,1 
T49,5 
749,6 
750,2 
T52,1 


ka 


| S:de (Fredag) 


| 
, 


| 8 f.m.| 760,0 
I 10 f.m. | 759,9 
|| 12 mid. | 760,2 
Il 2 e.m. | 760,3 
[1 35 e.m. | 360,5 


TT em. 750,3 
110 e.m. | 751,9 


- 


| AR 1-ON Temp. Cels. 
ANT 


+ tft ttttt + ttt tt + + 
+ tt ttttt tt ttt + + + + 


+ 


+ttt+++ + 
| : 
tFbt+ttttt ot + 


ÅR ocmMDORO 
tt tt tt ++ 


Fritt tt 


vv 


MS a 


vw 


ND OSS RR 


ttttt+t + 
TT OMOMmMA AM 
+t+t+t+t+ + 


vv 


September månad. 


Molnbetäckningen. 


Dimma, tät 

Dimma, lättar sig be-1 
| tydligt 

Dimma, lättar på sig 
JDito, d:o med fint] 
| duggregn 

Dimma, med duggregn 

Dimma 

Dimma, med duggregn 


a med FEN 


fint duggregn 

”— Regn 

D:o 

D:o 
Regn, starkt 
Disig luft 

a luft med smått] 
regn 

Disig luft 


fDisig luft med dugg- 
| regn 
I 


: Er lättar på si 


2 
något | 
Nb 10 
Disig luft 
D:0 dd: 
Nb, Str. 10 
Nb 10 
Nb 10 
Nb 10 


Ci: 
Cu. 
(CI 
Cu. 
Klart 
D:o 
Sbr:1.2 
CW. Str. 8 


HR vv UD 


Dimma i Kar. hafvet f 
Nb 10 
Nb 10 
NRSEes 
Nb; CU Sker « 
Regn, smått, börjar nu 
Nb 10 


10, smått regn.| 


6 TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND 4. N:o Il. 73 


Vindens riktning 
och styrka. 


SSE 0,25 

SSE 0,25 

SSE 0,25 
Stilla 


V 0,25 
ENE + 
NNV 0,25 


N 0,25 


N 0,25 
VNV 0,25 
NV 0,25 
NV 0,25 
NNV 1 


NtE 1 
NET 


NV tV 3 
NVtV 3 
VNV 2 
VNV 2 
VNV 1 
VNV 0,23 
Stilla 
Stilla 


E 0,3 


E 0,23 
Stilla 

VNV 2 
VNV 2 
VNV 1 
VNV 0,5 


Nordl. Br. 78395] 
O Längd 597 12'.|. 


(Regntjocka). 


Nordl. Br. 73 25", 
O Längd 58 7'. 


I Matotschkin 
schar, till ankar 
i Gubin Bay. 


Samma ställe som 
föreg. dag. 


[ ; nn . 
74 NORDENSKIÖLD 0. THÉEL, 1876 ÅRS HEPEDITIONER TI rd 


September månad. 


Barom. |. Kemp. Cels. 
och 


Dag EDA NINE SRS Vindens riktnin 
tid EE AFA Molnbetäckningen. och isbyckat S 
tens. | nets. 
September 
10:de (Söndag) 
S'f.m.]| 759,9 | + 3,3 | + 2,5 Ci IOa.8 NV 1 
110 Me met 761,4 + 3,0 | + 2,7 (GATE Es NV I 
12 mid.| 762,3 | + 2,7 | + 2,7 Cu. Str. 4 NV 
2 e.m. | 763,3 | + 2,6 | + 2,6 Nb 7 YNYV iF 
4 e.m.! 764,1 | + 1,3 | + 2,5 Nb 10 NV IT 
6 e.m. | 765,3 | + 0,5 | + 2,3 Nb, Cu. 9 VNYV 1 
2 Sd e.m. | 765,9 | + 0,0 | + 2,1 Nb, Cu: 9 VYNYV I 
10 e.m. | 766,8 | — 0,e | + 0,3 Cu. Str. 8 VNV 1 
| Il:te (Måndag) 
T f.m. | 771,8 | + 0,6 | + 2,1 Nb 4 ! NY 
10 fm. | TT2,7 | + 2,21 + 2,2 Nb 6 NNNIE 
12 mid.l| 773,1 | + 3,6 | + 2,3 Nb 9 NINV cl Samma ställe 
2 e.m. | 773,0 | + 6,7 | + 2,2 Nb 9 V 0,23 föreg. dag 
4 e.m. | 772,9 | + 1,3 | + 2,4 Nb 8 E 1 
den nttSA Tv) + Nb 8 Stilla 
I2:le (Tisdag) 
Fäfasjönrs:2 |-K Lo) 12 Oi. 'Ou. 9 V 0,25 p 
STEG ES Te Te Er SE Ci. Cu. 10 Stilla Snötjocka. 
Föstama kare LS + Le Halfklart Stilla it Matotsc 
(mid; STIG 254 LT D:o Stilla schar vid Lu 
2 e.m.) TTO,2 | + 2,3 Il. + 2,0 D:o Stilla | ströms berg. 
4 e.m. | 768 61| + 2,0 | + L,6 D:o Stilla 
6 e:m. | 766,3 | + 0,6 | + 1,2 Snö NNV 2 
7 SM 765,3 | + 1.2) + 1,4 D:o NV 1 
Brett) OB. | 1,6 | + Lö ER WAR KOR SSE 2 
13:de (Onsdag) 
& f.m.| 759,6 | + 4,5 | + 2,0 Nb 10, Dimma SS 2 
12 mid. | 762,6 | + 3,2 |-+ 2,0 Disig luft VSV 1 I — Matotsch 
4 e.m. | 763,0 | + 4,4 | + 2,4 D:0o VvsSVv 1 schar, till a 
4,se.m.; 763,2 | + 4,0 | 4 2,3 Dimma, lättad VvSV 1 kar midt er 
7 em. 763,8 | + 3,6 | + 3,3 Dise ni StV il Tschirakina 
8 e.m. | 763,6 | + 4,0 | + 3,6 D:0o SKÖNA . 
i4:de (Törsdag) 
8 fm. | 764,5 | + 3,8 | + 3,9 Mulet ESE 1 
12 mid.| 763,5 | + 4,7 | + 4,9 | Mulet med fint regn ESE 1 Norål. Br. 72 RN 
4 e.m. | 162,5 | + 4,9 | + 4,5 Disig luft ESE 1 O Längd 48”. 
7 e.m. | 761,4 | + 5,7 | + 4,7 |Dim., tät, inpå fartyget SE 1 
8 e.m. | 760,9 | + 4,4 | + 4,6 Dimma tät SE 1 
15:de (Fredag) 
8 f.m. | 761,5 | + 5,7 | + 4,9 Disig luft SV 0,25 
10 f.m. | 761,9 | + 5,9 | + 5,1 een Hed Rat NN OR 
12 mid.| 763,2 | + 5,8 | + 5,3 Disig luft NVtN 0,5 | Nordl. Br. 124 
2 e.m. | 763,7 | + 5,6 | + 5,6 |Mulen luft, men klart NV 0,5 O Längd 407 
4 e.m. | 764,4 | + 6,2 | + 5,6 Nb 10 NV 0,75 
6 e.m. | 764,9 | + 5,8 | + 5,4 Nb 10 NV NN JAN 
3 e.m. | 765,9 | + 6,4 | + 5,5 Nb 10 NV 0,5 HE 


AE hr 


LL K: SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4 N:0 SN 


« 


September månad. — ARE 


Vindens riktning 


EN Nr Molnbetäckningen. Go styrka: rr : é iv 
tens. | nets. SE RA 
TFT ATA Nb 10 VSV 1 
+ 8,9 | + 7,4 Cu. 10 VSV 0,25 Nordl. Br. 7210/, 
+ 7,1 | + 8,2 (0fr Sn a StV 0,5 O Längd 32”. 
+ 6,9 | + 8,1 Cu. Str. 1 S 0,5 s ” 
+ 6,9 | + 7,6 Cu. Str. 1 S 0.5 
+ 6,1 | + 7,6 Cus Str: 1 SSV 0,25 
+ 6,1 | + 7,9 Cu. Str. 0,3 SSV 0,25 
f 1 765,5 | + 7,4 | + 8,3 Str. 0,25 SSE 0,25 
yr Å z; 
17:de (Söndag) 
SN | Disig luft, dimmal 3 
in. 164,5 | + 7,4 |. + 8,2 | öffer landet f V 0,5 vän [OS 
10 f.m. | 764,2 | + 8,6 | + 7,9 RSS AT V 05 — |KL10f.m. Nord: 
SN 5 ; ö 
[12 mid. | 764,1 | + 8,2 | + 8,1 Nb 10 VSV 0,25 apr Oe 
2 e.m. - 763,9 | + 8,2 i + 8,1 Nb 10 SSV 0,25 EZ 
14 e.m. | 763.2 | + 8,2 | + 8,0 Fu NbBIIO NNE 0,25 (Kl. 4e.m.iMagerö- : 
- sundet. ; 
l+7 e.m. | 762,3 | + 7,4 | + 7,8 Nb 10 ENE 1 Kl. 6 e.m. ankomst 
for | | | till Måsö. | 


76 NORDENSKIÖLD O. THÉEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


+ 


Bilaga II. 


Arbeten och uppsatser 


öfver 


de svenska arktiska expeditionerna. 


(Fortsättning från den i ”Redogörelse för den svenska polarexpeditionen år 
1872—-1873” [Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handlingar, Band. 2,. N:o 18] sid. 
117—-132 lemnade litteraturförteckningen.) 


Geografi. 


151. Arnell, W., Journey to Siberia. 
Revue bryologique. 4:e aunée (1877) N:o 3, sid. 32—41. 
152. Berggren, Sv., Ett isbetäckt land i höga norden. 
Läsning för folket, 1872, N:o 50 och 32. 
153. Fries, Th. M., De senaste polarfärderna. 
Svensk Tidskr. f. literatnr, politik och ekonomi, 1876, sid. 60—104, 132—162. 
154. Jäderin, E., Geografiska ortbestämningar under svenska expedi- 
tionen till Novaja Semlja och Kariska hafvet år 1875. 
Öfversigt af K. V. A. Förhandl., årg. 33 (1876), N:o 2, sid. 39—56. 


155. Kjellman, F. R., Redogörelse för Prövens färd från Dicksons 


hamn till Norge samt för Kariska hafvets växt- och djurverld. 
Aftryck ur Nordenskiöld, A. E., Redogörelse för en expedition till mynningen 
af Jenisej och Sibirien 1875. [Se detta arbete]. Sthlm 1877. 16 sidor 8:o. 
156. Lundström, A. N., Expédition polaire suédoise, sous la direc- 
tion de M. le Prof. A. E. Nordenskiöld, 1875. 
De Dicksons-Hamn å Stockholm aå travers la Sibérie. 
Le Tour du monde, 17:e année, N:o 848, sid. 209--224. Paris 1877. 


157. Nordenskiöld, A. E., On the former Climate of the Polar 
Regions. 
The Geological Magazine, New series, Decade II. Vol. 11. N:o XI. Novemb. 
1875, sid. 525—532. 
158. Nordenskiöld, A. E., Svenska färden till Novaja Semlja och 
mynningen af Jenisej, sommaren 18795. 
Meddelanden uti bref och telegram till grosshandlaren Oscar 
Dickson från A. E. Nordenskiöld. Jemte bilagor. 
Göteborg 1876”). 56 sidor 8:0. 


”) På titelbladet står 1875, som är tryckfel för 1876. 


I 
3 
| 
4 
i 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O 11. 77 


159. Nordenskiöld, A. E., Resplan för en expedition till Jenisej 
år 1876 utrustad af Herrar O. Dickson och Alex. Sibiriakoff. 
Göteborg, 1876. 3 sidor 8:0. 


160. Nordenskiöld, A. E., Berättelse om Jenisej-Expeditionen år 1876. 
Göteborg, 1876. 8 sidor 8:0. 


161. Nordenskiöld, A. E., Redogörelse för en expedition till myn- 
ningen af Jenisej och Sibirien 1875. 
Bihang till K. Sv. V. A. Handl. Band. 4. N:o 1. 
Stockholm, 1877. 114 sidor 8:o. 

162. Nordenskiöld, A. E., Programme de PFexpédition de l'année 
prochaine (Juillet 1878) å la mer Glaciale de Sibérie. 
Comptes rendus, 1877, 2:e Semestre. T. 85, N:o 15, sid. 658—662. 


163. Nordenskiöld, A. E., Framställning rörande 1878 års Ishafs- 
färd.  Inlaga till H. M. Konungen. 
Göteborg, 1877. 23 sidor 8:o. 
Förut tryckt i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. s 
[= Memorial concerning the arctic expedition of 1878. Göteborg, 1877. 
— 30 sidor 8:0]. 
Ofversatt till danska i Geogr. Tidskrift 1878, till tyska i Petermann's Geogr. 
Mittheil. 1878, till franska i Bull. Soc. Geogr. 1878. 
164. Nordenskiöld, A. E. och Theél, Hj., Expéditions suédoises de 
1876 au Yéniséi. 
Innehåll: 
1) Programme des Expéditions. Lettre de M. le Prof. Norden- 
skiöld å M.M. Oscar Dickson et Alexandre Sibiriakoff. 9 sidor. 
2) Rapport de M. Nordenskiöld sur V'Expédition (voie de mer). 
30 sidor. 
3) Rapport de M. Théel sur I' Expédition (voie de terre). 67 sidor. 
Upsala, 1877. 9+30+67 sidor 8:0. 


165. Nordenskiöld. A. E. och Théel, Hj., Redogörelser för de 
svenska expeditionerna till mynningen af Jenisej år 1876. 
Bihang till K. Sv. V. A. Handl. Bd. 4. N:o 11. 

Stockholm, 1878. 81 sidor 8:0 + 2 kartor. 

166. Parent, Eugenio, Breve Rapporto sui procedimenti della 
Spedizione polaire artica svedese dall'agosto 1872. 48 sidor 8:0. 
Estratto dalla Rivista Marittima del mese di Agosto Anno VTI, Fasc. VIII, 1873. 


167.  Stuxberg A., Erinringar från svenska expeditionerna till 
Novaja Semlja och Jenissej 1875 och 1876. 
Stockholm 1877. 112 sidor 8:0o + en karta af A. Petermann. 


168. Théel, Hj., Expédition polaire suédoise, sous la direction de 
M: le Prof. A. E. Nordenskiöld, 1875: 
De la Norwége au Yénissei. 
Le Tour du monde, 17:e année, N:o 846 & 847, sid. 177—208. Paris, 1877. 


169. Théel, Hj., Berättelse om Landt-Expeditionen till Jenisej 
år 1876. 
Göteborg, 1877. 36 sid. 8:0. 


på 


78 NORDENSKIÖLD 0. THBEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


Fysik och Meteorologi. 


170. Wijkander, A., Ueber die magnetischen Störungen und ihre 


Zusammenhang mit dem Nordlichte. 
Zeitschrift der Oesterr. meteorol. Gesellschaft. Bd. XII. N:o 11. 


171. Wijkander, A., Sur la périodicité des perturbations de la 
déelinaison magnétique dans la Scandinavie septentrionale. 
Lunds Univ. Årsskrift. Tom. XII, sid. 1—9. 


172. Wijkander, A., Observations magnétiques, faites pendant 
F'expédition arctique suédoise en 1872—1873. II. 
K. Sv. V. A. Handlingar. Bd. 14 (1874). N:o 15. 


173. Wijkander, A., Bidrag till kännedomen om vindförhållandena 
i de Spetsbergen omgifvande delarne af Norra Ishafvet. 
Öfversigt af K. V. A. Förhandl. årg. 32 (1875) N:o 8, sid. 15—29. 


Geologi och Paleontclogi. 


174. Chydenius, J. I., Undersökning af fossilt hartz från Grönland. 
Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar, 1875, N:o 27, sid. 
549—551. 
175. Daubrée, Observations sur la structure intérieure d'une des 
masses de fer natif d'Ovifak. 
Comptes rendus, t. LXXXIV (1877), p. 66—70. ; 


176. Heer, Osw., Flora fossilis arctica. — Die fossile Flora der 

Polarländer. Bd. IV. Zärich 1877. 

1) Beiträge zur fossilen Flora Spetsbergens. Gegrindet auf die 
Sammlungen der Schwedischen Expeditionen vom Jahre 1872 
auf 1873. Mit einem Anhang: Uebersicht der Geologie des 
Eisfjordes und des Bellsundes von Prof. A. E. Nordenskiöld. 

K. Sv. V. A. Handlingar. Band. 14. N:o 5. 

Sthlm, 1876. 141 sidor + 32 taflor 4:o0. 

177. Öberg, P., Om Trias-försteningar från Spetsbergen. 

K. Sv. V. A. Handlingar. Bd. 14. N:o 14. 

Sthlm, 1877. 19 sidor + 5 taflor 4:0. 


Zoologi. 


4 

178. Eisen, 6G., On the Oligocheta collected during the Swedish 
expeditions to the Arctic Regions under the direction of Prof. 
A. E. Nordenskiöld. 
Under tryckning uti: K. Sv. V. A. Handlingar. Bad. 15. 

179. Eisen, G., Redogörelse för Obligochzater samlade under?de 
svenska expeditionerna till arktiska trakter. 
Under tryckning uti: Öfvers. af K. V. A. Förhandl. årg. 35 (1878) N:o 3. 


& 
I 
i 
I 
z 
Å 
4. 
& 
F 
DB 
Ä 
É 


BIHANG TILL K. SV. VET, AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4; N:O ll. 79 


180. Holmgren, 4. E., Novaja Semljas insektfauna. 
[Under utarbetning]. 


181. Koch, L., Arachnider från Novaja Semlja och Sibirien. 
[Under utarbetning]. 


182. Leche, V., Öfversigt öfver de af de Svenska expeditionerna 
till Novaja Semlja och Jenisej 1875 och 1876 insamlade Hafs- 
Mollusker. 


Under tryckning uti: K.”Sv. V. A. Handl. Bad. 16. 


183. Lilljeborg, W., Synopsis Crustaceorum Suecicorum Ordinis 
Branchiopodorum et Subordinis Phyllopodorum. 
Nova Acta Reg. Soc. Se. Ups. Ser. III. Vol. extra ordinem editum. 


Upsala 1877. 20 sidor 4:0. 
184. Mäklin, Fr. W., Diagnoser öfver några nya siberiska insektarter. 


185. Sars, G. 0., Om Cumaceer fra de store Dybder i Nordishavet. 


K. Sv. VI A. Handlingar. Bad. 11. N:o 6. 
Sthlm, 1873. 12 sidor + 4 taflor 4:o0. 


186. Smitt, F. A., Recensio systematica animalium Bryozoorum, 
que in itineribus ad insulas Novaja Semlja et ad ostium fluminis 
Jenisej, duce Professore A. E. Nordenskiöld, invenerunt Doctores 
Å. Stuxberg et EH. Théel. 


Under tryckning uti: Öfvers. af K. V. A. Förhandl. årg. 35 (1878) N:o 3. 


187. Stuxberg, 4., Myriopoder från Sibirien och Waigatsch ön 
samlade under Nordenskiöldska expeditionen 1873. 
Öfvers. af K. V. A. Förhandl. årg. 33 (1876) N:o 2, sid. 11—38 + tafl. 2. 
[= On the Myriopoda, from Siberia and Waigatech Island, collected during 
the Expedition of Prof. Nordenskiöld, 1875. — Ann. and Magazine of 
Natural History, 4:th series, vol. 17 pp. 306—318, London 1876]. 


188. Stuxberg, A., Crustacea malacostraca från Murmanska och 
Kariska hafven. 
Under tryckning uti: Bihang till K. Sv. V. A. Handl., Band. 5. 


189. Stuxberg, A., Echinodermer från Novaja Semljas haf sam- 
lade under Nordenskiöidska expeditionerna 1875 och 1876. 
Under tryckning uti: Öfvers. af K. V. A. Förhandl., årg. 25 (1878) N:o 3. 


190.  Théel, Hj., Etudes sur les Géphyriens inermes des Mers de 
la Scandinavie, du Spitzberg et du Groönland. 
Bibaog till K. Sv. V: A. Handl. Bd. 3. N:o 6. 
Sthlm. 1875. 30 sidor + 4 t.flor 8:0. 
[Cfr Journal de zoologie, tome 4:e (année 1875) pagg. 366—390 & 475— 
488 + planche XIX]. 


191. Théel, Hj., Några bidrag till Novaja Semljas Fogelfauna. 
Öfversigt af K. V. A. Förhandl. årg. 33 (1876) N:o 5, sid. 43—55. 
[= Note sur les oiseaux de la Nouvelle-Zemble: Ann. Sci. uaturelles, 6:me 
sér. (zoologie), tome IV, Art: N:o 6, pp. 1—7]. 


30 NORDENSKIÖLD O. THEEL, 1876 ÅRS EXPEDITIONER TILL JENISEJ. 


192. Théel, Hj., Note sur I'Elpidia, genre nouveau du groupe des = 
Holothuries. 
Bihang till K. Sv. V. A. Handl. Band 4. N:o 4. 
Sthlm 1876. 7 sidor 8:o. 
[Cfr Archives de zoologie expérimentale. V (1876) N:o 1]. 

193. Théel, Hj., Mémoire sur YElpidia, nouveau genre d'Holo- 
thuries. 
Kongl. Sv. V. A. Handl. Band. 14. -N:o 8. 
Sthlm 1877. 30 sidor + 5 taflor 4:o. 

194. Théel, Hj., Note sur quelques Holothuries des Mers de la 
Nouvelle Zemble. 
Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser. III. Vol. extra ordinem editum. 
Upsala, 1877. 18 sidor + 2 taflor 4:0. 

195. Théel, Hj., Les Annélides Polycheétes des Mers de la Nou- 
velle—Zemble. 
[Under utarbetning]. 

196. Trybom, F., Dagfjärilar insamlade af Svenska expeditionen 
till Jenisej 1876. 

— Öfvers. af K. V. A. Förhandl. årg. 34 (1877) N:o 6, sid. 35—51. 

197. Tullberg, T., Collembola borealia. — Nordiska Collembola. 
Öfversigt af K. V. A. Förhandl. årg. 33 (1876) N:o 5, sid. 23—42 + tafl. 

8—11. 
198. Westerlund, C. A., Sibiriens Land- och Sötvatten-Mollusker. 


K. Sv. V. A. Handlingar. Band. 14. N:o 12. 
Sthlm, 1877. 111 sidor + 1 tafla 4:o. 


Botanik. 


199. Kjellman, F. R., Om Spetsbergens marina, klorofyllförande 
Thallophyter. II. 
Bihang till K. Sv. V. A. Handl. Bd. 4, N:o 6. 
Sthlm, 1877. 61 sid. + 5 taflor. 

200. Kjellman, F. R., Bidrag till kännedomen af Kariska hafvets 
algvegetation. 

Öfversigt af K. V. A. Förhandl. årg. 34 (1877) N:o 2, sid. 3—30 + tafl. I. 
201. Kjellman, F. R., Ueber die Algenvegetation des Murmanschen 
Meeres an der Westkiäste von Nowaja Semlja und Wajgatsch. 

Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser. III. Vol. extra ordinem editum. 
Upsala, 1877. 86 sidor + 1 tafla 4:o. 

202. Lundström, A. N., Kritische Bemerkungen iäber die Weiden 
Nowaja Semljas und ihren genetischen Zusammenhang. 3 


Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser. III. Vol. extra ordinem editum. 
Upsala, 1877. 44 sidor + 1 tafla 4:o. 


i 


BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDLINGAR. BAND. 4. N:O l1. 81 


Notiser. 


Nordenskiöld, A. E. 
1875 års svenska expedition till mynningen af Jenissej. 
(Ur Allehanda för folket.) - 


Professor Nordenskiölds föredrag om årets sjöfärder till Sibirien. 
(Aftryck ur Aftonbladet N:o 239 för Lördagen den 13 Oktober 1877.) 


[Sidenbladh, E-|. 
Expéditions suédoises aux régions arctiques. 
[Notices sur la Suede å F'occasion du congres international des sciences géo- 
graphiques de 1875, å Paris, pp. 63—78]. Stockholm, 1875. 
Tissandier, Gaston. 
Les explorations au Spitsberg. 
[La Nature, 1:re Année (1873) N:o 11 & 13, pp. 161—163 & 193—195.] 


Journal de zoologie, tome 4:e (année 1875) pp. 443 —444: Expédi- 
tiou scientifique å la Nouvelle-Zemble, dirigée par le professeur 
Nordenskiöld. 


Petermann, A. 

Uti Geographische Mittheilungen, 1875, pp. 469—474 + tafl. 24: 
Neuer Seeweg von Europa nach Sibirien. Nordenskiöld's Expedi- 
tion von Tromsö zum Jenissei, 8 Juni—15 August 1875. 


Samma tidskrift, 1876, pp. 247—250 + tafl. 14: Die geographische 
Festlegung des Miändungs-Gebietes des Ob und Jenissei durch 
Nordenskiöld's Expedition, 1875. 


Samma tidskrift, 1876, pp. 441—447 + tafl. 23: Der schiffbare 


Weg durch das Sibirische Eismeer abermals nachgewiesen und 
als Handelsweg vou Nordenskiöld faktisch eröffnet, 1876. 


— Ae ee 


SEN ; SK 2 AN id 
SG jr 


EA CSE ARS a FRAN Fäföge era Å 

SJ / ”- q OOTON l HÖ 1ee8, Tj oil 

NES TR FUrEöR CCR Iya ANS NR RE Mas p (a 
Dy ' 


+ 


. . NE tig URMONG FJ EE BV LER 1 2 
TER "EA TRE takt TT HANSI GL 1) (EE RAR FDAN 
fra R Wir ol (na FAN 7 1 


ev nte FT £ 


Fyr. Aågo. ”ö. Hat Horn RR ve 


: vil OST AY TER VTG GA NATT NEF TI NN. YARED 


la RR no fn NR SRV ND 


MÅN ne ANN vån fara BRANN 


vr | 
Sa | h 4 bn EV. Å 
Ne Nad ti Eb TE AVR a RAL 
'rön re misal itrantnlkngln aln FILL SER | 
: 
i 
Ån 
: jE 
d , 
6-4 ENerr 
. » PIA s 4 
[ 16 i + ' NH 
JA ; r o 
9 ) ' 
TR vä ; ' 
Vv - ! 
N -.- 
V 
RR 
4 || 
NN b Inå 
LA 
i.” i j 
i || f 
y FAR rr 
Kra 
CD 
ite i | bd 
É J 
Lä 
é STA 
3 
é 
PR 
FE i 
v yu 
vå 
; 
DN 
' 
äv 
/ å fare 
Sn é w 
hal 
+ 
t 
i 
i 
e a V 
'N 
4 - 
MJ 
a 
ad 
[ Å hå K 
"fe 
pe y 
+ i I 
k 


Bihans will KX Vet Akad Handlingar B14 


IA 


Orup ov 


jane 


88” 


ap Petermann. 


Cap Bismurek 


a 


Karta 


öfver 


två sjöresor till Jenisej och åter 


1875 och 1876 
af 
0.8 Jlodenskidtd. 


—TTåRE 


Mosihign 
Ox Schants 


foisscjo 1836-35 Y. 


fhumilig, Fe 


> 


VERSER 
Förklaringar: 
Kartan grundar sig dels på äldre Ryska. sjökort och på 
iakttagelser under sednuaste ärtiondet af Johannesen. Wer. 
preckt. Höler. Schmiit m.fl. dels på ortbestäniningar och 
mälningar under Svenska, Espeditionerna (875 0.1876. 
SSE Prövens färd. 1875. 
—--AMmers färd. 1876. 
+ Oribestämrängar af Nordenskiold. 
230.100, Djup i famnar- in 
& Draggrningar (i Kariska hafvet i 
Bottens b bergb.l lerb. 5. sandb, lm. lera med myrmalm. 
1 lerblarulad sandb.sk skalb,sl-sarulblundad 
lerbotten 


- 100:5 Fn 


FT S0:1250 Ir 
SRA 


Nn B. 
EEE 
130, 


ffa 


2 NE 
Ros PN 
? 


Ta ovrapnoi 


FR 


4 
NG rosimow 
Mi 


| 
- 
s 


marrunut 


| FT CKasow 


| 
c) 


SMalovski fy. | 
> 7 ekKildin ön 


Sengeiskig FT 


Kolokolkowskoi 


IG 
st 


| 

I 

I 

| 

I 
RN 


se 
fe. 


| 
Haber ö 
N 


| DolgoiöN 
Slenetz öar - C.Beljko 


Nyita 


Lf 


( 


Jermakora 


2 
em sweAy 


en un I 


alo 


"IOJIPI 


FEL 


I 
SERPOT 


| 
äg 
| | 
IVMSLVINVHI 


Dy0wsd 
Aoryssorprurvdvr 


blösysaorbuog 
| 


29 


S 


Solenaju 


Aoysunmwi q 
j ösa vydo FS 


oe 


OMOSTUDST 


j åföspsas 
I | Lös sUuNYSIJIG 
S I S 

I sou ost Åq 

N p 


py Pr UNF up || 
NE 


MUD sor 
SA Yr 


| 
| 


I 
|| 


rele] 
(ED olio 
I 


e LA 
0” a of 

«09 SRUAUDY 
IS 


(GLSH PIOXYSUIPLON JoJ JD tVbunauuvisoquo > 


SPIOLYSUIPION FJOL] YrO OLA P[[ILILJO P3SAY 1219 


[3 


ddO'T AUCAN SCPASINAP 
T3AJO 


PIP VY 


"9L81T fOASIN 
INGER 


NY NOLTLIGHdAXHTLONVT VMSN IAS 


CE 


56 


48 008 08 o8Z 96 


TI TJEL 


ARD | 
TN F pe Ie3uTpueH PexV T9A M IN Furyrg 


SPasSINTP 


VS 
FWVRnuang 


| Ed 

RN 

Å 

| 

hv I 
CE 


I 
I 


049 


paskopobog 


Dp UYISTT 


löAsSRI ISA 


på pforepan 3 | 


lo DAOfUOL 


Av 


aloysnbunp OUUTUT [P4 K Dao:fosvuns 


| vUROS | 


Qnaobo-r0g I 


Bysen 


3 sabIasosoN 


== (=H-1|.09 


ARbvysaouvppvg 


& Fplor4jsao-450 vufopr OMON 
SAOY[SA] Å 


Ze , Uvysaosgdug 


Losysunypkbog 


BNOsNAD d 


UV ftÅHAOSDF |) 


ST Ypsos oM3 


Tsjowmsnun 
Få v SS 


oUuvpnppsug" 


alososonN 


d Los 1073-101) 


. | 
gurrez 


I 
| 
I 
I 


Turudholy 


I 
I 
I 
I 


| 

| 

| 

$ 
UudTdarowvs ) SR 


FE Ar 


BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 4. N:o tå 


OM 


HYDROGRAFISKA FÖRHÅLLANDEN 


INOM 


MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN 


F. L. EKMAN. 


MED TRE TAFLOR. 


MEDDELADT DEN 15 DECEMBER 1876. 


STOCKHOLM, 1877. 
P. A, NORSTEDT & SÖNER 
EONGL, BOETRYCKARE. 


MATAARARAÖT OTTARD 


j = 
ARPERE ON in ästrardnrad motte Ag N 
2 f n utt 
. NM vi 
VILAR UASYAGEN é 
A 
j , 
MAAHAN alv 
a OM LAK MSIKT 
I Arr NUV (9a 
a i [ 
Ä | 1 || ä KATA 
Jas tl sn UT BTEDER TI 
j "KBR ÅA TIOKTRTS As Aa 
q Ä ATT ERROR jovåå 3 


f SÅ ch 4 
KO sr MAR tl CY NU ST) Få RR Se få ACE 


I. Inledning: Allmän karakteristik af Mälardalens 
vattenområden. 


Bland de många hafsvikar, som sönderskära den Skan- 
dinaviska halföns kuster, intager det vattensystem, som upp- 
fyller Mälardalens botten, ett framstående rum både med 
afseende på dess storlek och form samt mindre vanliga hydro- 
grafiska förhållanden. Visserligen plägar man betrakta sjelfva 
Mälaren icke som en hafsvik, utan som en insjö; men för så 


vidt det tillhör begreppet af en insjö att den ej kan direkt 


emottaga vatten från hafvet, kan detta begrepp ej strängt 
tillämpas på Mälaren. Den flod, Norrström, hvarigenom 
Mälaren vid Stockholm uttömmer sitt vatten i saltsjön, är 
nemligen i sjelfva verket blott ett kort sund, och ehuru der- 
städes vanligtvis en stark ström löper ut från Mälaren, in- 
träffar likväl under hvarje år många gånger att strömmen der 


tager en omvänd riktning, så att vatten från Östersjön in- 
födar i Mälaren; man säger då att »uppsjö» eger rum. Man 


kan derföre äfven betrakta Mälaren som den inre delen af 
en stor fjärd, hvilken i vestlig riktning förbi Stockholm in- 
tränger i landet och hvars hela längd i så fall uppgår till 
ungefär 14 Svenska mil. Den är från dess början till dess 
slut uppfylld af en ovanligt stor mängd af öar och vidgar 
sig blott sällan till öppna, vidsträcktare vattenytor; ofta fö- 
reter den formen af långsträckta, temligen raka sund eller 
fjärdar, hvilka i en sned vinkel skära Mälarens hufvudrikt- 
ning och emellan sig innesluta de större öarne. På flera 
ställen af detta vidsträckta vattensystem finnas till följe af 
inströdda öar större förträngningar, hvarigenom det sönder- 
faller i flera, sinsemellan skarpt begränsade afdelningar. Bland 
dessa afdelningar gifvas särskildt tre, hvilka i anseende till 


4 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


deras hydrografiska förhållanden äro hvarandra mer olika än 
de öfriga; dessa 3 hufvudafdelningar äro: 

A. Den östligaste afdelningen eller Stockholms yttre 
skärgård, öster om Waxholm och Skurusundet. Fjärden 
vidgar sig här mycket hastigt mot Östersjön, men uppfylles 
i denna dess mynning af en af de tätaste och vidtsträcktaste 
samlingar af öar och skär, som förekommer utmed hela Svenska 
kusten. I denna skärgård finnas betydliga djup, såsom 60 
famnar vester om stora Möjan, 50 a 40 famnar i Kanholms- 
fjärden och Nämndö fjärden; dock äro djupen oftare emellan 
10 och 30 famnar. I allmänhet kan man säga att vattnet 
inom denna afdelning, hvarken genom djupförhållandena eller 
genom öarnes form och läge, är förhindradt från en friare 
gemenskap med vattnet i hafvet derutanför, och både ytvatt- 
net och djupvattnet kommer derföre vattnet i norra Öster- 
sjön temligen nära, såväl i anseende till klarhet som sälta. 


B. Stockholms innerskärgård, eller stora segelleden 
mellan Stockholm och Waxholm med dess sido-utgreningar. Detta 
vattensystem är genom 2 stora, numera sammanhängande 
öar, Orminge-landet och Wermdö-landet, afspärradt från yttre 
skärgården, hvars saltare vatten har tillträde endast genom 
de smala sunden i trakten af Waxholm ?!). Den stora mängd 
flodvatten, som Norrström vid Stockholm utgjuter i denna 
afdelning, utbreder sig öfver hela dess yta ända till dess af- 
lägsnaste förgreningar; ytvattnet besitter derföre ej den klar- 
het, som vattnet i den yttre skärgården eger, och är till 
smaken endast brackt. Ehuru man i dagligt tal räknar den 
inre skärgården till saltsjön, saknar den således all hafs- 
karakter. Endast vid starkare uppsjö gör sig inflytandet af 
det saltare vattnet från yttre skärgården mera märkbart äfven 
på ytan, fastän det ständigt återfinnes på ett visst måttligt djup 
i alla delar af innerskärgården. 

Djupen inom Stockbolms innerskärgård (jemför P1. IIT) 
äro i allmänhet betydliga 1 förhållande till den ringa vidden 
af dess vattenytor. I stora segelleden mellan Stockholm och 
Waxholm varierar det ungefär mellan 20 och 30 famnar och 
äfven i Thorsby och Solö-fjädarne anträffas sådana djup, 
ehuru sparsammare. Betydligt grundare äro Askrikefjärden 


!) Sundet vid Stäket, som mot söder förenar båda skärgårdarne, är 
i och för vattenutbytet emellan dem utan all betydelse. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 12. 5) 


samt Lilla och Stora Wärtan; djupen i dessa fjärdar äro i 
allmänhet mindre än 15 famnar, i Stora Wärtan vanligen 
under 10. De olika fjärdarne hafva sinsemellan en temligen 
obehindrad kommunikation, dock äro de största djupen inom 
stora segelleden skiljda från dem i Thorsby och Solö-fjär- 
darne af grundare bottentrösklar, liksom äfven de största 
djupen i Lilla och Stora Wärtan på dylikt sätt äro skiljda 
från de motsvarande i Stora Segelleden”). 

Från den yttre skärgården är den inre skarpt afskiljd icke 
blott genom den ringa bredden af de sund, som i trakten af 
Waxholm förena båda afdelningarne, utan äfven genom det 
ringare djupet i dessa sund. Det djupaste af dessa, det vid 
Fredriksborg, är af naturen 9 famnar djupt, men de öfriga 
sunden mellan Tenö, Tynningö, Ramsö, Rindö, Skarpö, Häst- 
holmen, Edholmen, Kullaön, Resarön och Wäderön (fast- 
landet) bilda rundtom Waxholm nära nog en cirkel af botten- 
trösklar, som ej tillåta kommunikation mellan yttre skärgår- 
den och stora segelleden till Stockholm på mer än 5 36 
famnars djup. Den naturliga vägen för bottenströmmen från 
yttre skärgården till den inre går således genom sundet vid 
Fredriksborg till Solö- och Thorsby-fjärdarne och derifrån 
till stora segelleden. Men emedan man af strategiska skäl 
uppfört fördämningar i vissa af de nämnda sunden och sär- 
skildt i sundet vid Fredriksborg en sådan blifvit uppförd, 
som med undantag af en mindre öppning”) höjer sig ända 
upp till vattenytan, så kan det saltare djupvattnet endast i 
den mån passera genom sundet vid Fredriksborg, som det 
förmår tränga sig emellan de lösa block af sprängsten, af hvilka 
fördämningen blifvit uppförd. 

C. Mälaren, eller den innersta och största afdelningen 
af det ifrågavarande vattensystemet. Den bildar en vatten- 
yta af 10!/5 svenska quadratmils vidd och upptager neder- 
börden från ett flodområde, som, då Mälarens egen och öar- 
nes yta medräknas, utgör ungefär 204 quadratmil. Mälarens 
egen vattenyta utgör således blott 4.9 4 af hela flodområdets. 


1) På specialkartorna öfver Innerskärgården och östra Mälaren har jag 
antydt dylika bottentrösklar med punkterade linier samt angifvit det största 
djupet öfver hvarje sådan bottentröskel medelst en siffra, utsatt på när- 
maste land. 

2?) Denna öppning, som år 1874, då den här ifrågavarande undersök- 
ningen gjordes, blott hade vid pass 1 famns djup, har sedan blifvit betyd- 
ligt utvidgad. 


6 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


Från föregående afdelning är den skiljd af 3 små öar, på 
hvilka den äldsta delen af Stockholms stad blef anlagd”). 
Under stadens vidare utveckling blef det sund tillslutet, som 
på södra sidan om dessa öar förenade Mälaren med innerskär- - 
gården, och de två återstående blefvo sammanträngda till - 
2 kanaler, stora och lilla Norrström, hvilkas sammanlagda 
bredd blott utgör ungefär 190 fot med en längd af inemot 
1000 fot. Omedelbart nedanför sjelfva Norrströms utlopp 
är det grundaste stället af denna förträngning, hvarest vattnet 
måste passera öfver en bergtröskel, hvars största djup under 
ytan utgör blott 1'/>5 famn (2.67 meter) vid lägsta vatten- 
stånd; 1 sjelfva strömrännan ofvan detta ställe är djupet ej 
heller stort, nemligen omkring 2 famnar. Då nu den mängd 
af flodvatten, som genom dessa trånga och grunda kanaler 
skall söka sitt utlopp, är ganska betydlig, så kan, åtminstone 
under vanliga förhållanden, en bottenström 1 motsatt rikt- 
ning med ytströmmen här icke äga rum. Kommunikationen 
på djupet mellan saltsjön och Mälaren är således här afbruten, 
på samma gång som förträngningen på detta ställe medför 
en större skillnad i vattenhöjd mellan båda afdelningarne. 
Den betydliga förmiskning af utloppens dimensioner, som 
egt rum i sammanhang eu Stockholms bebyggande, måste 
fv en stor andel i ET vattenskillnad, som i medeltal 
för tiden 1846—1874 utgjorde 1.03 fot (0.306 meter). Denna 
skillnad är emellertid under olika tider af året mycket olika, 
emedan de vexlingar, som vattenhöjden i Mälaren och i 
Östersjön äro Häbrosegt under olika årstider ej följas åt 
i samma rigtning. Det högsta vattenståndet i Mälaren — 
liksom i allmänhet i våra insjöar — plägar inträffa om våren 
efter islossningen och det lägsta vid sommarens slut. Men 
i Östersjön inträffar lägsta vattenståndet vanligen under vår- 
tiden och det högsta den sednare delen af sommaren samt 
hösttiden. Vid öar tid nalkas hvarandra således Östersjöns 
och Mälarens vattenspeglar, och till följe af de ofta betyd- 
liga dagliga variationerna i Östersjöns vattenhöjd inträffar då 
oftare än annars att dess yta ställer sig högre än Mälarens, 
eller att uppsjö infaller. Af motsatt skäl eger uppsjö nästan 
aldrig rum under vårtiden. Följande siffror, som stödja sig 


!) Nemligen Staden mellan broarne, Riddarholmen och Helgeandshol- 


men; ursprungligen voro dessa öar 5, ehuru till omfånget mindre. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 12. 7, 


på de observationer som vid Stockholms sluss?) dagligen 
göras öfver vattenhöjden i Mälaren och Saltsjön, torde med- 
gifva en lätt öfversigt af dessa förhållanden: 


Medelvattenståndet under de é 'N 
särskilda månaderna af perioden Antal dagar, då uppsjö 


1846 —1874 egde rum under perioden 
i Saltsjön i Mälaren Differens ET Ak 
DNA NA. 0:50 fot 1153 fot 1:03 fort 3.52 dagar. 
Februari... 0.50 IA 0.85 3-84 
WEST SN 0.21 1.22 1.01 1.52 
AE dn. 0.00 1.66 1.66 0-32 
INSE R.. 0.01 2.32 2.31 0-04 
UTE. sadel 0.29 1.93 1.64 0-50 
NULYNL RA. sc 0.60 1.34 0.74 2.83 
Augusti ...... 0.39 1.03 0:44 6-56 
September = 0.60 0.99 0.39 8-48 
Oktober ...... 05 1.07 0.56 (fru 
November : 0.61 11335 0.69 4.92 
December .. 0.356 1.49 0.93 4.48 
Få Summa | 
ES förl 0.415 fot 1.44 fot 1.03 fot för året i ; 44.98 dagar. 
nela tiden f : | 
medium 


Ehuru de här anförda medeltalen visa serier, som med 
ganska stor regelbundenhet till- och aftaga, äro likväl de sär- 
skilda åren hvarannan mycket olika i anseende till mängden 
uppsjö och tiden för densamma. Maximum af uppsjö efter 
år 1846 inträffade år 1854, som hade under 137 dagar uppsjö, 
hvilken särskildt under september månad oafbrutet i 30 dagar 
inströmmade i Mälaren. Minimum deremot inföll år 1860, som 
blott hade 4 dagar uppsjö under hela året, hvaraf 3 i Fe- 
bruari och Mars och blott 1 i Augusti. 

Mälaren befinner sig således för närvarande i det sista 
stadium af gemenskap med hafvet, som en mängd andra 
sjöar måste hafva genomgått innan de blefvo fullständigt iso- 
lerade, nemligen i ett stadium af blott intermitterande ge- 


2) Förtjenstfulla sammanställningar af dessa observationer finnas i de 
årligen utgifna , Berättelser angående Stockholms kommawnalförvaltning” ; ur 
berättelsen för 1874 äro de här meddelade siffrorna utdragna och har jag 
dervid för bättre öfversigt skull kallat det lägsta medelvattenståndet i salt- 
sjön för 0, och beräknat de öfriga vattenstånden från denna gräns. 


8 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


menskap dermed. Dess ytvatten företer för vanlig iakttagelse 
ingen märkbar skillnad från vanliga insjöar; endast under 
uppsjö och i närheten af Stockholm röjer sig af dess smak 
ett inflytande af vattnet från skärgården. Såsom jag längre 
fram skall visa, anträffas emellertid på ett betydligare djup 
under Mälarens yta vatten af en mer anmärkningsvärd salt- 
halt. Men då Mälaren sjelf är på flera ställen genom för- 
trängningar och grund afdelad i bassiner, hvilka sinsemellan 
blott hafva en inskränkt kommunikation, så uppstår med 
hänsyn till gemenskapen med Östersjön och vattnets deraf 
beroende sälta, ytterligare ett antal gradationer inom Mälaren 
sjelf, utom dem som inom de 3 redan anförda hufvudafdel- 
ningarne af hela vattensystemet göra sig gällande. 

Under det bottenströmmen inom hela detta system en- 
ligt regeln tränger sig in från Östersjön mot vester, så tager 
ytströmmen sin upprinnelse längst vester ut och går derifrån 
mot öster. Det synes derföre lämpligt att vid den indelning 
af Mälaren i särskildta, i hydrografiskt hänseende olika under- 
afdelningar, som jag här vill söka framställa, börja med dess 
vestligaste ända. Vi hafva då 

1) Mälarens vestra bäcken, bestående af följande sins- 
emellan mer och mindre skarpt begränsade fjärdar: 

Galten, en aflångt fyrkantig bassin af 1!/, mils längd, 
skarpt afskiljd från den öfriga Mälaren genom Nyckelön, som 
vid Qvicksund lemnar en blott omkring 600 fot bred öppning 
mellan sig och landet. Djupet i Galten är ringa, högst 10 
famnar, vanligen blott 3—5 famnar”?). Galten upptager icke 
mindre än 4 af de anmärkningsvärdare vattendrag, som ut- 
falla i Mälaren, nemligen Kolbäcks-ån, Arboga-ån, Hedström- 
men och Köpings-ån; till följe af de grunda stränderna samt 
det myckna tillströmmande flodvattnet är dess vatten mycket 
gult och grumligt. 

Blacken och Granfjärden, hvilka tillsammans bilda en bassin 
af 3 mils utsträckning mellan vester och öster; denna bassin 
är på midten delad af en större ögrupp i två fjärdar med 
nyss anförda namn, och fortsätter sig mot norr i den tem- 
ligen betydliga Westeråsfjärden. Djupen, som i sistnämnda 
fjärd sällan uppgår till 9 famnar, äro i Blacken och Gran- 

1) För kännedomen om djupen i Mälaren, med undantag af dess öst- 
ligaste delar, finnas ännu blott äldre mätningar att tillgå. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0 12, 9 


fjärden temligen betydliga, mycket ofta 10 famnar och der- 
öfver, stundom 20. I Blacken uttömmer sig sjön Hjelmaren 
medelst Thorshälla-ån, i Westeråsfjärden Svartån, båda till- 
hörande Mälarens större tillflöden. Vattnet är äfven i denna 
afdelning af Mälaren gult och grumligt, om också mindre 
än i den förra. 

2) Mälarens medlersta förgreningar. Jag benämner 
så den afdelning, som vidtager öster om Granfjärden, och 
som blott utgöres af långa och smala sund mellan och om- 
kring de stora öarne Sela-ön, Aspö och Tosterö, samt de smärre 
öar, som uppfylla denna afdelning; åt vester i Granfjärdens 
närhet och åt öster, närmare Björkfjärden, vidga sig dessa 
sund till öppnare fjärdar. I denna del af Mälaren, som 
sträcker sig 4!/> mil från NV till SO, utfalla blott 2 små 
elfvar, Sagån och Enköpingsån. Vattnet är betydligt renare 
än 1 föregående afdelningar. Djupet är mycket vexlande, 
men i de smala sunden ofta mycket ringa, så att bottenvat- 
net, för att kunna öfverflyttas från Mälarens östra afdelnin- 
gar till de redan beskrifna vestra, skulle behöfva att passera 
bottentrösklar af mindre än 3 å 4 famnars djup. 

3) Mälarens östra bäcken, bestående af 

Norra och Södra Björkfjärden samt Prestfjärden, hvilka 
tillsammans bilda en mycket väl begränsad afdelning af Mä- 
laren, i anseende till vidsträckheten af dess öppna vattenyta 
den ojemförligt största. Med !/> å 1 mils bredd sträcker den 
sig med en lindrig böjning omkring Adelsö ungefär 4 mil i 
riktning från NNV till SSO. Djupet är under hela dess sträck- 
ning ansenligt, i sjelfva rännan stundom 35 famnar och of- 
tast 20 famnar. Intet vattendrag af anmärkningsvärd storlek 
utfaller här, men medelst Södertelje kanal står södra Björk- 
fjärden numera i förening med Östersjön, och emedan sluss- 
portarne vid Södertelje lemnas öppna vid inträffande uppsjö 
kan saltvattnet äfven på denna, ehuru mycket inskränkta 
kommunikationslinea intränga i Björkfjärden. Vattnet i denna 
afdelning är till färgen grönt, mycket klarare och friare 
från sediment än vattnet i de föregående afdelningarne, 
ehuru ingalunda så genomskinligt som vattnet 1 yttre skär- 
gården. 

4) Mälarens östra förgreningar. Dessa utgöras, liksom 
de medlersta, af långa och smala passager omkring ett antal 
stora öar, af hvilka de förnämsta äro Svartsjölandet, Lofön 


10 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


samt Eckerön och Munsön; de 2 sednare sammanhänga num4 
till en enda smal ö af 2!'/; mils längd, hvilken nästan alldel 
afstänger denna afdelning af Mälaren från den föregåer 
Kommunikation mellan dem båda eger rum dels i söder g 
nom Bockholmssund, hvarest största djupet är 3 famnar, 
genom de trånga sunden norr om Svartsjölandet, hvilkas dj 
är högst 3!/; famn. Den nordvestra segelleden från Stockholm g 
genom dessa sednare öppningar till den norra Mälarkusten c 
Enköping, den sydvestra segelleden åter genom Bockholmssu 
till Södertelje och södra Mälarkusten. Dessutom finnes d 
ännu en annan, mycket smal men djup led, som från no 
Björkfjärden sträcker sig ned mellan Munsö och Svarts 
landet och vid södra ändan af den sednare ön förgrenar 
både till nordvestra och sydvestra segelleden; men just : 
denna förgrening finnas bottentrösklarne vid Tappström 0 
Lullehof, den förra med blott 1 famns djup, den sedn: 
med 4, hvilka göra att bottenvattnet ej heller på denna l 
lätt kan intränga från Mälarens östra förgreningar till Bjö 
fjärdarne. De nordvestra och sydvestra segellederna före 
sig ungefär !/> mil vester om Stockholm vid en liten ö, hb 
nämnd Björnholmen; straxt öster om denna ö passerar Mål 
rens samlade vattenmängd sundet vid Hägerstens udde - 
det första och enda ställe emellan hela den vidsträckta Mä 
larens båda ändpunkter, hvarest vattenytan mellan dess söd 
och norra strand är fri från öar — och utgjuter sig sen g 
nom Riddarfjärden och Norrström 1 saltsjön. 

Djupen inom Mälarens östra förgreningar äro ofta gansi 
ansenliga, särdeles i förhållande till dessa farvattens ring 
bredd. Sålunda träffar man vid Björnholmen öfver 20 fan 
nars djup och 15 famnar flerstädes inom sydvestra segellede 
Ännu större djup träffas inom den nordvestra segelleden, 
nemligen ända till 36 famnar NV om norra ändan af Lofön 
och öfver 20 famnar flerstädes öster om Svartsjölandet. D 
djupare delarne af dessa farleder äro likväl ofta åtskiljda af 
grundare bottentrösklar; utom de förut nämnda må här sät- 
skildt anföras den bottentröskel af högst 5 famnars djup. sot 
nära Drottningholm afspärrar de stora djupen i nordvestra 
segelleden från de djupa delarne inom Mälarens utlopp och 
sydvestra segelleden. 

Åfven inom denna afdelning af Mälaren utfaller ej direkt 
något vattendrag af betydenhet, och vattnet är i anseende till 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 12. li 


färg och klarhet ännu något renare än i föregående afdelning; 
åtminstone är detta förhållandet inom sydvestra segelleden 
under sommartiden. Inom nordvestra segelleden är deremot 
vattnet under vissa årstider blackt till färgen till följe af när- 
varon af ett ytterst fint sediment, som hit medföres af det 
vatten, som tillflödar från 

5) Mälarens nordligaste förgreningar. Dessa bilda en 
följd af smala vikar, hvilkas bredd sällan uppgår till !/; mil, och 
som från Löfstafjärden, hvilken tillhör föregående afdelning, 
sträcka sig 4 å 5 mil inåt landet i öfverhufvud nord-nordvestlig 
riktning, för att mot slutet upplösa sig i flera förgreningar. 
Straxt i början af detta vattensystem, vid Stäk-ön, finnes 
en skarp förträngning, som afskiljer dess sydligare del, Gör- 
veln, från dess öfre afdelningar, Skarfven och Ekoln; vid 
denna förträngning råder ofta en stark ström till följe af de 
icke obetydliga vattenmängder, som från Fyris-ån och Örsunds- 
än infalla i Ekoln. Vattnet i denna öfversta afdelning är 
mycket orent, gult och sedimentförande, men hinner att be- 
tydligt renas i de följande många små fjärdarne innan det 
utgjuter sig i Mälarens 5:e afdelning. 

Tager man en allmän öfverblick på kartan af Mälar- 
dalens vattenområden, så finner man, att utom den riktning 
i öster och vester, som utmärker dem i deras helhet, så förete 
Mälarens särskilda delar en sträckning 1 riktningen NNV— 
S5SO, 1 hvilken de festa större fjärdarne och sunden framgå 
med omisskänlig paralellism inbördes, under det att de i sned 
vinkel skära Mälarens hufvudriktning. Det är samma rikt- 
ning i NNV—SSO, som intages af fertalet af insjöar och 
fjärdar inom östra delen af Sverige söder om Mälaren, under 
det fjärdar och sjöar inom den vestliga delen gå åt SSV och 
1 den mellanliggande åt söder. Glacierrepornas riktning 
inom nämnda områden är äfven densamma, och det synes mig 
knappast böra betviflas att ju den gröfre skulpturen af lan- 
det, som bestämmer sjöarnes stora antal och riktning, lika 
väl är ett isens verk som den slutliga grofhyflingen, med 
dess repor, och poleringen af bergens stötsidor. Om i ett 
land, som bevisligen haft en istid, en dylik skulptur af sjelfva 
berggrunden i en viss förherrskade riktning uppträder, för 
hvars tillkomst ingen annan orsak kan uppgifvas än en uti- 
från verkande kraft, så synes mig att man deraf bör med 
åtminstone lika mycket skäl kunna sluta till isströmmens 


il EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


riktning, som af reporna, hvilka böra tillhöra de sednas 
yttringarne af isens verkningar; och för så vidt det är möj 
ligt att isströmmar kunnat under olika tider öfvergå samm 
trakt i olika riktningar, så bör till och med kunna inträff 
att landskapet som ett resultat deraf visar gröfre utpreglad 
former i 2 olika riktningar, men att reporna finnas gvar blo 
efter den sednaste af dessa. Utan att emellertid med a 
seende på dessa frågor anse mig kunna våga ett bestämt 
omdöme, har jag dock velat framhålla möjligheten deraf 
det är isen, som gifvit åt Mälarens fjärdar och sund der 
utpreglade sträckning i NNV—SSÖO, och dervid samtidigt d 
egendomliga deri, att inom Stockholms yttre skärgård såv 
öarnes form och gruppering, som djuprännornas sträcknin 
visar en mycket allmän riktning i ett helt annat väderstrecl 
nemligen NO—SV, hvilken äfven intages af en mängd sjöt 
i Uppland. Omkring och öfver Södertörn sammanflyta d 
båda nämnda olika riktningarne af landskapskonturerna ti 
en nästan rakt sydlig. Inom innerskärgården och Mälarer 
östra förgreningar korsa de hvarandra dera skarpt, me 
taga der samtidigt ofta en mera ost-vestlig riktning. Så t. ex 
skäras de i NY—SO gående fjärdarne, Askrikefjärden, Lill 
Wärtan och Nordvestra segelleden, af de i NO—SV gåend 
stora och sydvestra segelleden. Rätt i öster och vester forte 


öarne och antagligen hafva uppkommit genom en spri k 
bildning in den öfre jordskorpan. 

Till deras riktning på det närmaste föranledda af ri t 
ningen af den isström eller de isströmmar, som bidragit 
forma Mälarens fjärdar, äro kanske äfven de märkvärdiga rull 
stenåsar, som i temligen parallela linier och med en län 
af oftast mellan 10—20 mil genomstryka Mälardalen, oc 
hvilkas fullständiga tolkning erbjudit så betydliga svårigheter. 
Jag har blott af det skäl angifvit dem på öfversigtskartan 
Ser Mälaren !?) emedan de, härleder nog, bilda en slags 
naturlig infattning för de afdelningar af Mälaren, som jag 
här ofvan sökt karakterisera, i det de nästan alltid öfvergå 


') Jag har der angifvit de väsendtligaste åsar inom Mälardalen, som 
finnas upptagna på den karta, som Hr HUMMEL om dem lemnat i hans af- 
handling om Rullstenbildning, Bihang till Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 2, 
NOLL; 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:o 12. 13 


Mälaren just på gränsen mellan två afdelningar, eller der, 
hvarest erosionen varit minst, om man nemligen får tillskrifva 
isen urhålkningen af Mälarbassinerna. Sålunda skiljas Galten, 
Blacken och Granfjärden sinsemellan af sådane åsar; Mäla- 
rens östra bäcken omfattas af Enköpings och Upsala-åsarne, 
liksom Mälarens östra förgreningar af Upsala åsen och Stock- 
holms åsen !). Det ifrågavarande förhållandet synes svårligen 
kunna bero endast af en tillfällighet och har derföre synts 
mig kunna förtjena att beaktas. 


De många egendomligheter, som hela det nu beskrifna 
vattenområdet företer, föranledde mig för ett par år sedan 
att närmare undersöka dess två inre hufvudafdelningar, inner- 
skärgården och Mälaren, och den omständigheten att Sve- 
riges första stad är belägen just på gränsen mellan dem båda, 
syntes äfven ur praktisk synpunkt göra en dylik undersökning 
önskvärd. De två frågor, som dervid i första rummet borde 
besvaras, äro tydligen dessa: huru inverkar utflödet från Mä- 
laren på vattnets beskaffenhet och rörelse inom Stockholms inner- 
skärgård, och i hvad mån kan Mälarens vatten förändras genom 
dess intermitterande gemenskap med saltsjön. Ett uttömmande 
svar på dessa frågor kan, såsom förhållandet vanligen är inom 
Meteorologiens och Hydrografiens område, endast väntas af 
en under längre tid fortsatt och regelbundet ordnad följd af 
observationer; det arbete för hvilket jag här går att redogöra, 


1) Denna sistnämnda ås har för Mälarens historia ett större intresse än 
de andra, emedan han öfvergår Mälaren just der Stockholm är beläget, och 
sålunda står i visst sammanhang med Mälarens skarpa afskiljande från den 
inre skärgården. På 15- och 1600-talet gick den ännu i form af en hög och 
brant sandås (Brattberget, Brunkeberg) fram emot nuvarande Gustav Adolf 
torg; på dess grund ligger slottet, och i närheten af slussen bildar den på 
södra landet en framspringade udde. Man har velat påstå, (NERMAN, »Om 
Mälarens utlopp och flöden» Tidskr. för byggnadskonst 1868), att Söderström 
af naturen skulle genom denna sandås hafva varit fullkomligt tillstängd, 
och att en öppning derstädes först blef gjord med konst, i det nemligen 
konung Olof Haraldson der skulle hafva gräft sig ut med sin flotta, då han 
af Olof Skötkonung blifvit instängd i Mälaren. Berättelsen derom hos 
Snorre Sturleson synes emellertid ej nödga till det antagande att genomgräf- 
ningen skulle hafva skett vid Söderström, och osannolikt förefaller det att 
icke den genombrytning af åsen, som vattnen på naturlig väg måst åstad- 
komma, i första rummet skulle hafva egt rum vid Söderström, hvarest djupen 
å ömse sidor äro betydliga och der den smala åsen legat vinkelrätt i vägen 
för ström och vågor; vid Norrstöm åter är djupet ringa oeh farleden 
ligger mera ur vägen, skyddad af öar. Deremot synes det ganska begripligt 
att hufvudinloppet till Mälaren, det södra, kunnat blifva med konst till största 
delen igenfylldt, för att lättare hindra fiendtliga fartygs inträngande i Mä- 
laren, till hvars skydd Stockholm just uppbyggdes; resterna af sandåsen 
hafva dervid kunnat underlätta arbetet. Dess slutliga fullständiga tillstäng- 
ning har skett så småningom efter 1500-talets ingång. 


14 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


och hvars resultat jag i det föregående delvis anticiperat, bör 
derföre endast betraktas som ett förarbete i och för nämnda 
ändamål. De särskilda observationerna öfver vattnets be- 
skaffenhet på olika ställen och djup skall jag för korthetens 
skull sammanställa, jemte tillhörande beräkningar, i tabella- 
risk form, och först sedan söka att med deras tillhjelp belysa 
de förhållanden med afseende på salthaltens fördelning") och 
strömmarnes förlopp inom det undersökta området, som synas 
mig särskildt anmärkningsvärda. Men emedan de orsaker, 
som föranleda dessa rörelser, verka med olika styrka vid 
olika tillfällen ?), och emedan de bäcken, inom hvilka rörel- 
serna försiggå, äro till form och djup högst oregelmässigt bil- 
dade, så blifva de nämnda förhållandena ganska mångfalldiga 
och invecklade. På grund deraf har det synts mig önskligt 
att, innan jag öfvergår till en detaljerad behandling af ämnet 
och omedelbart i sammanhang med den nyss gifna skildrin- 
gen af vattenområdenas formförhållanden, förutskicka följande 
framställning af 


II. De allmänna orsakerna till salthaltens vexlingar 
och strömmarnes förlopp inom Mälardalens vatten- 
områden. 


Såsom vi ofvan hafva sett, bilda dessa områden en kedja 
af särskildta bassiner, hvilka sinsemellan blott hafva en in- 
skränkt kommunikation och i anseende till hafvet intaga en 
sådan ställning, att de östligaste, djupast belägna, som till- 
höra yttre skärgården, bilda verkliga, med hafsvatten fyllda 
och i fri gemenskap med hafvet stäende fjärdar, de vestli- 


!) Bestämningar af salthalten för olika djup och ställen i hafvet få i 
allmänhet deras rätta betydelse först i den mån man deraf kan draga slut- 
satsen med afseende på de rörelser hos vattnet som förorsakat de observerade 
olikheterna. Direkta mätningar af strömmens riktning, hvilka jag ej haft 
tillfälle här anställa, kunna visserligen i särskildta fall hafva en bevisnings- 
kraft, som ej genom andra observationer kan ersättas. Men i de flesta fall 
torde strömsättningens allmänna förlopp inom områden, hvarest salt och sött 
vatten blandas, med lika mycken eller större säkerhet kunna bedömas genom 
en jemförelse af salthalten hos vattenprof från olika punkter, eftersom denna 
salthalt är resultatet af strömmarnes verksamhet under längre tid, då der- 
emot strömriktningen för tillfället kan bero på ett undantagsförhållande från 
hufvudregeln, helst i vattenområden hvarest strömriktningen oftare är under- 
kastad vexlingar. 

2) Särskildt under olika årstider och otvifvelaktigt äfven under olika år. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0 12. 15 


gaste deremot från hafvet fulltständigt afsöndrade insjöar, 
under det att de mellanliggande utgöra öfvergångsformer 
mellan fjärdar och insjöar; bland dessa har Stockholms 
innerskärgård kanske mest karakteren af en fjärd, Mälarens 
östra afdelningar deremot en öfvervägande karakter af insjö. 
I denna kedja af bäcken bestämmes nu strömsättningen af 
de orsaker, som förändra nivåerna i dess ändpunkter: i de 
vestligaste och nordligaste bäcknen af vattentilloppet från 
floderna, i de ostliga deremot af saltsjöns nivåförändringar. 


Genom hela systemet går således enligt regeln en ström- 
ning af sött eller relativt sött vatten med öfvervägande rikt- 
ning från vester till öster. I de vestligaste bassinerna verkar 
denna strömning förmodligen ända till bottnen, men i de öst- 
ligaste, hvarest den utgjuter sig öfver hafsvatten, förvandlas 
den till en ytström, som under sig framkallar en reaktions- 
ström i motsatt riktning !). Denna reaktionsström framtränger 
ända till närheten af Norrströms utlopp, men förmår, så vidt 
man hittils känner, icke att öfver de grunda ställena i Norr- 
ström intränga i Mälaren. De samlingar af hafsvatten, som 
innanför denna bottentröskel kunnat under uppsjö inströmma, 
blifva således af den vestliga strömmen småningom bort- 
förda utan att genast ersättas genom nytt tillflöde från hafvet, 
då deremot utanför samma tröskel reaktionsströmmen medför 
en ständig omsättning af bottenvattnet. 

Hvad beträffar eld i Östersjöns nivå, så bero 
dessa som bekant på flera LIG förhållanden, såsom vatten- 
höjden i Nordsjön, tilloppet från floderna, samt verkan af 
lufttrycksförändringar' och vindar inom sjelfva Östersjön. Då 
det vore obehöfligt att här närmare ingå på detta ämne, åt- 
höjer jag mig med att anmärka, att de nämnda vexlingarne 
äro dels af periodisk dels af tillfällig natur, och att de sed- 
nare, som företrädesvis bestämmas af vindarnes tillfälliga för- 
ändringar, ofta äro mycket större än de förra. Angående de 
Föriodiska vexlingarne i Östersjöns vattenhöjd vid Stockholm 
under årets olika månader har jag förut å sid. 7 anfört en 


1) Takttagelserna på detta sistnämnde område hafva redan gifvit anled- 
ning till 2 afhandlingar, nemligen Om de strönvmvingar, som uppstå i närheten 
af flodmynningar, Öfversigt af K. Sv. Vet. Ak. Förhandl. Sept. 1875, samt 
On the general causes of the ocean currents, Nova acta Sve. Sc. Upsal. Maj 
1876. De allmänna åsigter, som jag i dessa afhandlingar, företrädesvis i den 
sista, sökt utveckla angående reaktionsströmmarnes uppkomst m. fl. hithö- 
rande förhållanden, måste jag förutsätta som bekanta. 


16 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


serie af uppgifter, som visar att vattenståndets månads-media, 
i medelvärde för 29 år, sinsemellan ej differera med mer än 
högst 0.6 fot. Hvad de tillfälliga vexlingarnes storlek be- 
träffar, så torde dessa tillräckligt kunna bedömmas af de va- 
riationer i saltsjöns vattenhöjd, som inom hvarje månad ob- 
serverats vid Stockholms slusströskel under år 1874; det visar 
sig då att dessa tillfälliga vexlingar äro mycket större än 
de månatliga. Om vi nu dermed vidare jemföra de mot- 
svarande talen för Mälaren, så visar sig ganska tydligt det 
motsatta förhållande, att de tillfälliga variationerna i Mälarens 
vattenhöjd äro mycket mindre än de månatliga. Enligt de 
ofvan anförda källorna voro nemligen år 1874 de största va- 
riationerna 1 vattenstånd inom hvarje månad följande: 


I Saltsjön: I Mälaren: 


SETT feg Tarot 0.5 fot 

IFepraart ee 1.9 0.6 

NY SEE SATSEN DAT 1.6 5 

vA er SSR ra 1 0.45 

Iller bar 0.9 55 

JTI E aa ir 0.45 

cs JE lr RE sh RN 0.6 0.4 

ARTS TI Star Se 0.9 0.45 

September ......... 1.g 0.5 

ÖkföDeT ers s a 14 0.35 

NOVemhent oo .c. Il 0.55 

Decem berg se Ug 0.65 
Medium =<1.38 fot 0.50. fot. 


Men de största differenserna mellan månadsmedia för 
tiden 1846—74 voro 


för Saltsjön: för Mälaren: 
0.6 fot 1.33 fot. 


Ser man på de tillfälliga differenserna i saltsjöns vatten- 
höjd inom hvarje månad för andra år än år 1874, så befinnes 
att de t. ex. under perioden 1846—74 endast mycket sällan 
öfverskridit 2 fot, men i Dec. år 1867 undantagsvis uppnått 
en storlek af 3.2 fot. De iakttagna differenserna skulle för 
öfrigt hafva visat sig i en viss mån större och plötsligare, 


- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 17 


- 


om de observerats i det yttre skärbandet, än, såsom här varit 
fallet, vid den innersta punkten af Stockholms skärgård. 

Af hvad som nu här och å sid. 7 anförts om de perio- 
diska och tillfälliga vexlingarne i Mälarens och saltsjöns 
vattenhöjder framgå, med afseende på strömmarnes rörelse 
inom det ifrågavarande vattensystemet, följande allmänna för- 
hållanden. Den vestliga strömmen af flodvatten verkår på 
ett jemförelsevis likformigt och regelbundet sätt, i det den 
från ett minimum i September långsamt tillvexer i styrka till 
och med Januari, derefter minskas något till och med Mars, 
men sedan åter hastigt stiger och uppnår dess maximum i 
Maj, hvarefter den temligen regelbundet sjunker till dess mini- 
mum vid höstens början. Verkan af flodvattenströmmen blir 
emellertid i östra delen af vattensystemet mycket modifierad af 
Östersjöns nivåförändringar. Dessa förorsaka här en inström- 
ning af hafsvatten under tiden från Maj till Juli månad, och en 
utströmning från December till April; genom den förra min- 
skas och genom den sednare ökas i någon mån den ytström, 
som flodvattnet förorsakar öster om Norrström. Verknin- 
garne af Östersjöns periodiska förändringar försvinna likväl 
nästan alldeles under inflytelsen af de tillfälliga variationerna 
i dess vattenhöjd, hvilka inom skärgårdarne förorsaka ömse- 
vis in- och utgående strömmar. Dessa strömmar böra i 
allmänhet inom den yttre skärgården vara starkare och hasti- 
gare omvexlande än inom den inre. Men äfven inom den 
sednare måste de vattenmängder, som tillfölje af de nämnda 
nivåförändringarne sättas i rörelse, ofta vara ganska bety- 
dande i förhållande till dem, som tillföras skärgården från Mä- 
laren; ty dimensionerna af de mynningar, som förena båda 
skärgårdarne, oaktadt de i och för sig icke kunna sägas vara 
stora, äro likväl ojemförligt större än genomskärningen af 
Norrström. Vid starkare uppsjö kan innerskärgårdens bäcken 
snart öfverfyllas, så att saltvattnet intränger genom Norrström 
i Mälaren, särdeles vid den tid, då den periodiska höjningen 
af Östersjöns nivå når sitt maximum, men Mälaren har sitt 
minimum af vattenhöjd. En sådan uppsjö genom Norrström 
kan stundom räcka under 1 å 2 veckor, men oftast inträffar 
redan inom 1 eller några få dygn en ny tillfällig förändring 
af Östersjöns nivå, som gör att det inströmmade hafsvattnet 
åter drager sig tillbaka. Dervid måste likväl den del deraf — 
antagligen den ojemförligt största — som hunnit öfversvämma 


2 


dd 


18 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


de bottentrösklar, hvilka afskilja innerskärgårdens och de 
innanför liggande bassinernas dalbottnar från den yttre skär- 
gården, och på andra sidan om dessa bottentrösklar under sig 
träffat ett mindre salt och derföre lättare vatten, nedsjunka 
under detta och sålunda qvarhållas inom de inre afdelningarne 
af systemet, tills det genom inverkan af andra strömrörelser 
småningom åter aflägsnas. 

Helt olika orsaker till strömrörelse göra sig således gäl- 
lande vid hvardera af de bäda ändpunkterna af Mälardalens 
vattenområden, och emedan strömsättningen vid hvardera 
af dem företrädesvis blir beroende af den derstädes specielt 
verksamma orsaken ”!), så blifva förhållandena både med af- 
seende på salthaltens fördelning och strömmarnes förlopp 
enklare i närheten af dessa ändpunkter än inom mellanom- 
rådet, hvarest en mer sammansatt verkan af båda orsakerna 
kommer till stånd. Sålunda är strömmen i Mälarens 3 vest- 
ligaste afdelningar så godt som uteslutande beroende af flod- 
vattenstilloppet, och Östersjöns nivåförändringar kunna der 
blott utöfva detinflytande att utströmmen minskas och vatten- 
ytan derföre höjes, eller möjligen att vid mycket stark upp- 
sjö en tillbakaströmning mot vester af sötvatten från Mälarens 
östra förgreningar kan ega rum. Men inom dessa sednare 
uppkomma vid uppsjö egendomliga bottenströmmar af det 
tyngre saltare vattnet, som vid sitt inflöde följer sjöbottnens 
sluttning, utfyller dess fördjupningar och öfversvämmar dess 
trösklar och sålunda långsamt framtränger från afdelning 
till afdelning, så länge tillflödet från saltsjön varar. Det dervid 
undanträngda vattnet skulle kunna bilda en tillbakagående 
ström, för så vidt mer saltvatten tillfördes Mälarens östra ända 
än flodvatten samtidigt inströmmade i dess vestra; i annat fall 
försvagas blott den ursprungliga sötvattens-strömmen. Det 
saltvatten, som blir qvarliggande på bottnen i Mälaren sedan 
uppsjön dragit sig tillbaka, börjar snart åter att spridas, ehuru 
temligen långsamt, till högre nivåer och jag förmodar att 


1) Att inflytandet af en nivåförändring i ena ändan af ett så långt 
och på många sätt brutet vattenområde som Mälaren, endast med en viss 
långsamhet fortplantar sig. visar sig t. ex. af förhållandet i Augusti 1860, 
då vid stark nederbörd öfversvämning egde rum i vestligaste ändan af 
Mälaren, under det Mälarens vattenstånd vid slusströskeln i Stockholm 
var på sitt minimum, 14 å 15 fot. Några veckor sednare steg vattnet 
vid slusströskeln, dock slutligen ej mer än 1!/, fot. NERMAN, Tidskr. f. 
Byggnadskonst 1868, ”Om Mälarens flöden och utlopp”. 


< 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 19 


vindarne dervid spela en väsendtlig rol, i det de framkalla 
både ytströmmar och bottenströmmar och öfverhufvud en 
slags allmän cirkulation inom de vattenbäcken, som af dem 
omsvepas. Men äfven oberoende af vindarne bör en sådan 
cirkulation kunna föranledas af den ytström, som flodvattnet 
förorsakar, i det denna under sig bör framkalla en reaktions- 
ström inom Mälarens undre vattenlager i motsatt riktning mot 
ytströmmen. Då denna reaktionsström likväl ej kan stå i ge- 
menskap med saltsjön, måste den hafva till följd att det sal- 
tare bottenvattnet småningom föres bort från de saltsjön när- 
mare belägna delarne af Mälaren till andra derifrån mer af- 
lägsna. Inom Mälarens östra förgreningar uppstå af dylika 
anledningar ganska egendomliga och oväntade förhållanden 
med afseende på salthaltens fördelning, såsom jag längre 
fram skall få tillfälle att närmare visa. 

Ånnu mer inveckladt blir strömmarnes förlopp inom den 
inre skärgården. Dess skarpa afsöndring från den yttre skär- 
gården gör nemligen att Mälarens flodvatten bibehåller ett 
stort inflytande på denna afdelning, på samma gång som 
djupen i de förmedlande sunden möjliggöra Östersjö-vattnets 
beständiga tillträde och en ögonblicklig inverkan af hvarje 
ändring i dess nivå. I sunden i närheten af Waxholm böra 
derföre 4 olika strömförhållanden kunna uppstå. Under nor- 
mala förhållanden, d. v. s. då Östersjön någon tid innehaft 
sin för perioden normala nivå, är ytströmmen här utgående 
och flodvattnet förorsakar i saltsjön en reaktionsström ”), som 
i form af en bottenström intränger från yttre skärgården ge- 
nom de nämnda sunden, under det att en motsvarande vatten- 
qvantitet lika oupphörligt bortsläpas med ytströmmen der- 
ifrån. Vid lindrig höjning af Östersjöns nivå borde detta 
förhållande kunna omvändas, så att ytströmmen blefve in- 
gående och bottenströmmen utgående. Men vid större, has- 
tiga förändringar af vattenhöjden inom yttre skärgården kunna 
reaktionsströmmarne antagligen försvinna och strömmen blifva 
uteslutande ingående eller uteslutande utgående. Alla dessa 


1) Tillvaron af nämnda reaktionsström är på grund af åtskilliga ob- 


 servationer inom innerskärgården otvifvelaktig, men i saknad af direkta 


iakttagelser vid Waxholms-sunden vågar jag ej afgöra, huruvida han der 
uppträder som dubbelström i samma sund som ytströmmen, eller huru- 
vida den ingående reaktionsströmmen företrädesvis tager sin väg genom 
ett sund och den utgående ytströmmen genom ett annat: båda fallen 
äro nemligen tänkbara. 


20 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


olikheter böra hafva inflytande på det sätt, på hvilket salt- 
halten blir fördelad inom innerskärgårdens olika djupnivåer 
och på strömsättningens förlopp inom denna afdelning. 

I den yttre skärgården blifva förhållandena åter enklare. 
Det inflytande, som utgjutningen från Mälaren här kan ut-' 
öfva på vattnets rörelse, synes i allmänhet träda tillbaka för 
det, som wutöfvas af den rådande strömmen inom Östersjön 
sjelf och af de tillfälliga variationerna i dess vattenhöjd. Den 
rådande strömmen utanfor denna del af kusten är en nord- 
lig, af vatten från de Norrländska elfvarne utspädd ström, 
hvilken i likhet med alla strömmar, som gå söderut på norra 
halfklotet, har östlig afvikning och derför håller sig intill 
Svenska landet. Jag känner visserligen ej af direkta iakt- 
tagelser i hvad mån denna strömriktning inom sjelfva skär- 
gården gör sig gällande bredvid de många strömombyten, 
som inom denna täta skärgård måste uppstå i mån som vatt- 
net stiger och faller, eller strömmen utanför kusten genom 
tillfäliigheter förändras. Men de vattenprof jag samlat från 
detta områdes yttre delar, vid Furusund och Dalarö, visa 
ingen anmärkningsvärdt låg salthalt hos det öfversta ytlagret, 
hvaraf man kan sluta att det utgjutna fodvattnet här ganska 
hastigt undanföres genom strömsättningar, som bero på för- 
hållandena inom sjelfva Östersjön, och att den ström, som 
flodvattnet förorsakar, här icke kan vara af någon jemförelse- 
vis anmärkningsvärd betydelse. 

Efter denna öfversigt af de orsaker, som betinga ström- 
sättningen och salthaltens fördelning inom hela det ifråga- 
varande området vilja vi nu söka att särskildt taga i närmare skär- 
skådande förhållandena inom den afdelning, hvarest de förete 
sig mest invecklade, nemligen Stockholms innerskärgård. 
De omständigheter, som här gjorde frågan komplicerad, voro 
strömsättningens samtidiga beroende af flodvattnet från vestra 
sidan och från den östra af saltsjöns ständiga tillträde och 
ofta mycket vexlande vattenhöjd. Dertill kommer vidare den 
högst egendomliga formen af detta vattenområde, som är så- 
dan, att på ömse sidor om den egentliga djuprännan, eller 
stora segelleden från Stockholm till Vaxholm, utskjuta i 
i sneda vinklar åt NV och SO stora fjärdar, hvilka tillsam- 
manstagna bilda en månggrenig vattenyta, betydligt både 
längre och vidsträcktare än hufvudfjärden. Slutligen bidraga 
djupförhållandena att inveckla frågan, i det de största djupen 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:o 12. 21 


inom sidofjärdarne genom bottentrösklar äro skiljda från dem 
inom hufvudrännan och hela området, hvad de större djupen 
beträffar, afskiljdt från den yttre skärgården genom 2 äå 3, 
bakom hvarandra liggande lineer af bottentrösklar. 

Det är i allmänhet tydligt att, om en djup bassin står i 
förening med hafvet medelst ett grundare sund, hvars dimen- 
sioner likväl äro tillräckliga för att tillåta ett ständigt utbyte 
af vatten mellan bassinen och hafvet, så kan inom bassinen, 
äfven på dess största djup, ej förekomma saltare vatten än 
det som finnes, eller under en viss tid förut funnits på det 
största gemensamma djupet, d. v. s. det största djup, på hvil- 
ket en horizontal linea kan dragas mellan båda vattenom- 
rådena utan att afbrytas af land. Dervid förutsättes att vattnet 
inom bassinen ej hinner märkbart koncentreras genom af- 
dunstning. Men om en dylik bassin har ett betydligt till- 
flöde af flodvatten från motsatta sidan, så kan inträffa att salt- 
halten inom bassinen öfverallt nedsjunker under den storlek, 
som i hafvet anträffas på det största gemensamma djupet. 
Nödvändigt inträder detta förhållande, om nämnda djup ej är 
tillräckligt för att tillåta en ständig bottenström från hafvet. 
Men äfven om sådan eger rum, kunna de vattenlager inom 
bassinen, som ega lika salthalt med de utanför bassinen på 
det största gemensamma djupet befintliga, inom den förra 
sjunka betydligt djupare; detta är förhållandet inom Stock- 
holms innerskärgård. 

För att söka närmare utreda denna fråga, låtom oss först 
antaga att Mälarens och Östersjöns vattenhöjder vore kon- 
stanta, och att således både den utgående ytströmmens och den 
deraf förorsakade bottenströmmens hastighet ej ändrades af 
vexlingar i vattenhöjden, samt vidare att vattnet inom inner- 
skärgårdens bassin, från ytströmmens undre nivå ända till bas- 
sinens botten, hade en lika stor salthalt, som inom den yttre 
skärgården på samma djup förekommer. Kalla vi den mängd 
flodvatten, som i tidsenheten tillföres bassinen, för a och 
mängden hafsvatten, som under samma tid ditföres af botten- 
strömmen, för b, så måste tydligen den i tidsenheten utflö- 
dande vattenmängden vara a + b, emedan vattenhöjden eljest 
ej kunde blifva oförändrad. Men i den utflödande vatten- 
mängden bör då innehållas en qvantitet flodvatten, som är 
< a och en qvantitet hafsvatten, som är > b, ehuru bådas summa 
utgör a + b. Ty inom alla områden af bassinen eger en 


22 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEM. 


blandning rum mellan de öfre och undre vattenlagren till 
följe af flera anledningar, såsom vattens naturliga diffusions- 


begär, vågrörelsen och den cirkulation som vindarne föror- 


saka. Det sötvatten, som tillflödat bassinen, är derföre inbe- 
gripet icke blott i en rörelse emot utloppsmynningen, utan 
äfven delvis i en rörelse mot djupet, under det att en mot- 
svarande mängd af djupvattnet sättes i rörelse uppåt och i 


riktning mot utloppsmynningen. Till följe af dessa rörelser - 


blir således den i tidsenheten utströmmande mängden af flod- 


vatten mindre än den tillströmmande ; saltmängden inom bas- 
sinen måste således aftaga och nivåen för den salthalt, 
som är lika stor med den i hafvet på största gemensamma 
djupet befintliga, måste sjunka. Denna förminskning af salt- 
mängden måste ske desto hastigare, ju större den yta, 1 hvil- 
ken diffusionen mellan vattenlagren kan ega rum, är 1 för- 
hållande till mäktigheten af den reaktionsström, hvarigenom 
salthalten på djupet ständigt förnyas; den bör således vara 
hastig inom ett bäcken, hvilket i likhet med Stockholms 
innerskärgård erbjuder en mycket vidsträckt yta för diffu- 
sionen, men ett ganska ringa tvärsnitt för reaktionsström- 
mens inträde. 

Det skulle väl kunna synas, som om strömmen af flod- 
vattnet inom detta bäcken borde söka den kortaste vägen 
mellan dess in- och utlopp och att således de vidsträckta 
ytorna på ömse sidor om stora segelleden mellan Stockholm 
och Vaxholm skulle hafva föga inflytande på den ofvan- 
nämnda diffusions-hastigheten. Men om ytströmmen blott 
toge den nyssnämnda kortaste riktningen och vattnet i de å 
ömse sidor belägna stora fjärdarne vore stillastående, så kunde 
detta förhållande tydligen ej länge fortfara. Ytvattnet i de 
sednare skulle snart genom diffusion med de undre lagren 


blifva tyngre än ytvattnet inom stora segelleden, hvarest nytt” 


flodvatten ständigt ersätter det äldre, mer salthaltiga; följden 
deraf skulle genast blifva en sänkning af dessa fjärdars nivå 
i förhållande till stora segelledens. Redan af denna orsak 
skulle flodvattnet snart utbreda sig till områdets aflägsnaste 
förgreningar, och således diffusionshastigheten för flodvattnet 
blifva temligen proportionell mot storleken af hela områdets 
yta, oberoende af dess form. Dertill skulle vindarne väsendt- 
ligt medverka, som ständigt föra öfver ytvatten ifrån en till 
en annan af områdets afdelningar. 


PIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, "N:0 12, 23 


I samma mån som gränsen för det saltare vattnet flyttas 
mer mot djupet, i samma mån försvåras emellertid blandnin- 
sen af de saltare och sötare vattenlagren. Så kan t.ex. ver- 
kan af vi ågrörelsen blott sträcka sig Fl ett visst begränsadt 
djup, och äfven de andra orsaker, som åstadkomma tibland: 
ningen, verka i följd af det ökade afståndet långsammare. 
Dessutom blir till följe af bottnens mer eller mindre skål- 
formiga gestalt beröringsytan mellan det öfre färskare och 
det undre saltare lagret mindre, ju mer gränsen för det sed- 
nare drager sig mot djupet. Då således det saltare vattnets 
uppfordrande mot ytan eger rum med en aftagande hastighet 
i mån som gränsen för dötsdnrna sänkes, men tilloppet af 
Möktenströmmen från hafvet fortvarar, bör slutligen en jemn- 
Vigt inträda mellan de här verkande krafterna, så att mni- 
våerna för de olika salthalterne inom bassinen ej vidare förän- 
dras. Bland de många olika förhållanden, som dervid af specielia 
orsaker t. ex. bottnens form och strömmarnes styrka kunna in- 
träda, kunna vi tänka oss följande: vatten af den salthalt, 
som i hafvet utanför bassinen finnes på det största gemen- 
samma djupet, träffas inom bassinen först på ett mycket större 
djup; det nedflödar öfver den bottentröskel, som åtskiljer 
dem båda, i form af en bottenström, som söker bassinens 
djupaste punkter och der ständigt undantränger det förut på 
bottnen befintliga något mer utspädda vattnet ?!). Salthalten, 
från bottnen mot ytan räknadt, aftager först långsamt, men 
sedan, i mån som de utblandande krafterna mera kunna göra 
sig gällande, hastigare, och öfverst träffas slutligen ett lager 
af frn salthalt, det nemligen, som är utsatt för den verk- 
sammaste af dessa krafter, vågrörelsen. 

Om en dylik bassin sjelf är på något visst djup under 
ytan afdelad i två afdelningar medelst en tvärsöfver dess 
botten gående tröskel, så kunna liknande förhållanden inträda 
mellan dessa båda afdelningar som emellan bassinen i dess 
helhet och hafvet. Ågfbenn om den nämnda bottentröskeln 
skulle vara djupare belägen än den, som i bassinens myn- 
ning afspärrar hela området från hafvet, så kan en dylik 


!) Emedan den ingående reaktionsströmmen på yttre sidan om botten- 
tröskeln får en snedt uppstigande riktning, så kan den tillföra bassinen 
ett något saltare vatten än hvad som i hafvet på längre afstånd från 
mynningen anträffas på det största gemensamma djupet; å andra sidan 
kan strömmen på inre sidan af bottentröskeln hinna att i viss mån ut- 


spädas innan han aflagrat sig på djupet. 


24 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


bottentröskel förorsaka, att vatten af sådan sälta, som man 
anträffar vid bottnen i bassinens mynning, icke förmår att in- 
tränga i bassinen längre än till dess första eller yttre afdel- 
delning, under det djupvattnet i den inre afdelningen på sin 
höjd har den sälta, som i den yttre afdelningen förefinnes 
på det för dem båda gemensamma största djupet. Detta för- 
hållande kan mångfaldigt upprepas i ett vattensystem, som 
på flera ställen är afdeladt af dylika bottentrösklar eller af 
grundare sund. Dervid kan till och med inträffa att man i 
en inre afdelning ingenstädes återfinner vatten af samma 
sälta som finnes i den närmaste yttre på det största gemen- 
samma djupet, emedan vattnet af olika anledningar kunnat 
utspädas innan det hunnit samla sig. på de största djupen 
inom den inre afdelningen; bottnens formförhållanden måste 
härvid utöfva ett stort inflytande. 

Vid den belysning, som jag här sökt gifva åt förhållan- 
dena inom Stockholms innerskärgård och dermed likartade 
bassiner, utgick jag från det enklare fallet att saltsjöns nivå, 
såväl som tilloppet af flodvatten vore konstanta. Låtom oss nu, 
under fortfarande antagande af oföränderlig nivå 1 saltsjön, 
tillse hvad inflytande en höjning eller sänkning af Mälarens 
yta eller m. a. o. en tillökning eller minskning af den derifrån 
utgjutna sötvattensmängden skulle utöfva inom innerskärgår- 
den. Det är tydligt att i samma mån denna ökas, så ökas 
hastigheten af ytströmmen inom hela innerskärgården och 
på samma gång dess reaktion mot det underliggande vattnet, 
till följe hvaraf äfven bottenströmmens hastighet kommer att 
tilltaga!). Emedan ytströmmen i detta fall tillryggalägger 
vägen öfver innerskärgårdens område på kortare tid än då Mä- 
larens nivå var lägre, men storleken af den yta, i hvilken om- 
blandning af ytströmmens vatten med det underliggande vattnet 
försiggår, ej lidit någon anmärkningsvärd förändring, så kan 
ytvattnet under de nu antagna omständigheterna ej hinna att 
före dess utflöde till yttre skärgården upptaga lika mycket 
saltvatten som i det förra fallet. Emedan å andra sidan 
bottenströmmen erhållit en hastigare rörelse, så måste de 
djupare vattenlager, till hvilka flodvattnet från ytströmmen 
kunnat nedtränga, fortare undanträngas och ersättas af nytt 

1!) Alltid förutsatt att bassinens utloppsmynning har tillräckliga di- 


mensioner; i annat fall skulle reaktionsströmmen der kunna försvinna 
vid viss tillökning af den tillströmmande flodvattensmängden. 


så 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND 4, N:0 12. 25 


saltvatten, som tillströmmar från hafvet. Vi finna således att 
det allmänna resultatet af Mälarens höjning med afseende 
på salthalten inom innerskärgården bör blifva att ytvattnet 
derstädes blir mindre salthaltigt, på samma gång som de 
undre saltare lagren ryckas högre mot ytan, eller med ett 
ord att gränsskillnaden mellan de olika lagren blir mera ut- 
präglad !). Vid aftagande vattenhöjd i Mälaren bör af mot- 
satta skäl salthalten ökas 1 de öfre vattenlagren, men under 
desamma, minskas åtminstone till ett visst djup, och öfver- 
hufvud olikheterna 1 salthalt på olika djup blifva mindre 
skarpt markerade ”). 

Återstår att betrakta inflytandet af nivåförändringar inom 
Östersjön och yttre skärgården. Då ytan der sänkes bör 
följden i viss mån blifva densamma som då Mälarens yta 
höjes, i det strömmens rörelse imom hela innerskärgården 
derigenom påskyndas; dock eger en väsendtlig skillnad rum 
såtillvida, som innerskärgården i detta fall afbördar sig en 
betydlig del af dess färskare vatten, då deremot i förra fallet 
sådant tillföres i större mängd än vanligt. Af vida större be- 
tydelse blir emellertid verkan af en höjning af Östersjöns 
vattenyta. Utan att dervid inlåta mig på frågan om dubbel- 
strömmars möjliga uppkomst med motsatt riktning mot de 
vanliga, hvars afgörande måste öfverlemnas åt vidare obser- 
vationer, vill jag här blott framhålla den väsendtligaste sidan 
af saken, den nemligen, att de mängder af hafsvatten, som 
vid verklig uppsjö inflöda till den inre skärgården äro långt 
betydligare än de, som vid jemnvatten intränga på bottnen 
i form af reaktionsström. Djupen inom innerskärgården, 
från hvilka salthalten förut kunnat blifva till en viss grad 
borttvättad, fyllas då på nytt, under det uppsjö-strömmen 
fortsätter sin väg från bassin till bassin, stundom långt in i 
Mälaren. Dervid synes det naturliga sättet för hans rörelse 
vara följande. Der strömmen kommer till en djupare bassin 

!) En likartad verkan måste för öfrigt uppkomma af isbeläggningen 
under vintertiden, hvilken i hög grad förhindrar vattenlagrens omblandning. 

2?) Om tillströmningen af flodvattnet skulle helt och hållet upphöra, 
så komme likväl det inom innerskärgården befintliga ytvattnet, som till- 
följe af dess mindre tyngd skulle intaga en högre nivå än vattneti yttre 
skärgården, tillfölje af denna högre nivå att flyta ut till hafs, under det 
nytt hafsvatten ständigt tillflödade underifrån, äfven sedan hela bäckenet 
sålunda blifvit fylldt till bottentröskelns höjd med vatten af största ge- 
mensamma djupets salthalt. Denna strömning skulle emellertid mot slutet 


försiggå ytterst långsamt och saltmängden derför blifva mycket jemnt för- 
delad på olika djup. 


26 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


nedsjunker han till följe af sin större sälta och tyngd under 
det vatten han finner i sin väg och fortsätter sin rörelse på 
bottnen. Möter han dervid en bottentröskel af ringare djup, 
så måste bassinen först fyllas till detta djup innan sjelfva 
uppsjö strömmen kan gå vidare, och under tiden är det det 
i denna bassin förut innehållna vattnet, som synes gå vidare 
i form af uppsjö. Utan tvifvel försiggår strömmarnes rörelse 
på detta sätt der, hvarest skilnaden mellan de sp. vigterna 
af uppsjöströmmens och den beträffande bassinens vatten 
är tillräckligt stor. Men det torde vara af vigt att observera 
att, då uppsjöströmmen inflödar till en djupare bassin öfver 
dess yttre bottentröskel, har den en benägenhet att bibehålla 
sin rörelseriktning och detta desto mer, ju större dess hastig- 
heten är; är nu den nämnda skillnaden i sp. vigt oansenlig, 
såsom i dessa bassiner ofta är fallet, så torde den ytström, 
som vid starkare uppsjö sätter in från yttre skärgården, länge 
nog kunna bibehålla sin riktning och fortgå såsom en fri- 
sväfvande ström öfver de större djupen. Då han sedan ned- 
sänker sig till bottnen, måste han vara mera utspädd med 
sötare vatten från de öfre lagren än om han med ringare 
fart följt bottnens konturer. Men det kan möjligen äfven 
hända att han dessförinnan genom utblandning med ytlagren 
blifvit tillräckligt lätt, för att kunna för ännu mycket längre 
tid fortsätta sin rörelse som ytström, innan han möter så- 
dane förhållanden att han måste sjunka. Sålunda kan inträffa 
att uppsjö på ett visst område ej medför någon stegrad salt- 
halt på djupet, utan blott i de öfre lagren. Strömförhållan- 
dena vid uppsjö äro för öfrigt ännu allt för ofullkomligt 
kända, och borde göras till föremål för särskilda iakttagelser 
vid den årstid, då uppsjön först plägar infinna sig. 

Det kan måhända synas mindre formenligt, att, så som 
jag här gjort, till en väsendtlig del meddela de allmänna resul- 
taten af en undersökning innan man anfört de observationer, 
som dervid legat till grund. Jag har emellertid dermed haft 
för afsigt att om je kunna gifva ämnet mer öfverskåd- 
lighet och klarhet, hvilka egenskaper eljest skulle varit så 
mycket svårare att vinna, som det faktiska grundlaget ännu 
är i viss mån ofullständigt och måste kompletteras genom 
slutsatser!). Jag öfvergår emellertid nu till den mer speciela 


1) I ett ämne af denna beskaffenhet skulle man löpa fara att för- 
lora sig i detalj-observationer, om man sökte att genast utreda allt på 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 12. 27 


behandlingen af ämnet, hvilken jag börjar med en redo- 
görelse för 


III. Det analytiska grundlaget för observationerna och 
deras beräkning. 


Alla i denna afhandling förekommande beräkningar af 
vattenprofven äro grundade på kännedomen af deras klorhalt, 
bestämd medelst titrering!). Klormängden har jag beräknat 
1 gramm per litre (af 15” C.), hvilken qvantitet finnes i 
första rummet för hvarje vattenprof anförd. För att under- 
lätta en klar uppfattning och öfversigt af de mångfaldigt 
olika förhållanden, i hvilka Öbleisjövarten och Mälarvatten 
inom dessa områden finnas blandade med hvarandra, har jag 
beräknat och omedelbart efter talet klor per litre angifvit, 
huru många volumsenheter hafsvatten innehållas på 1000 
volumsenheter af det ifrågavarande vattnet. Man skulle 
visserligen här kunnat utgå från det oceaniska hafsvatten med 
3,4 salter, som genom djuprännan i Skagerack intränger 
till Sveriges kuster och slutligen, ehuru i mycket utspädt 
tillstånd, anländer till Stockholms skärgård och Mälaren; men 
af flera skäl har det synts mig dplsdee att vid nämnda 
beräkning lägga Östersjö-vattnet äl grund, om ock valet af 
dess concentrationsgrad måste blifva i någon mån godtyck- 
ligt. Jag har derföre från en undersökning af Ösd vatten, 
som jag för några år sedan utfört, men ännu ej hunnit publi- 
cera, lånat följande data: 


Östersjöns ytvatten i medel- | 


tal af 16 prof, tavna från sat vigt. pr ..s. = L00575 
blika delar arstora Öster 'Vsalthalts per: litre = 7;518 gr: 
sjöbäckenet, sinsemellan föga | klorhalt ROR = Re Or 

 vettlerdinde | saltcoefficient .... EES 


empirisk väg. Jag här derför ansett önskligt att så långt möjligt söka 
vinna allmänna resultat af de föreliggande observationerna och det till- 
hör sedan en ny serie af iakttagelser att bekräfta eller vederlägga de ut- 
dragna resultatens riktighet. 


1) Till titreringen har alltid användts antingen 100 cc. vatten. eller. 
om klorhalten var betydligare, 50 eller 25 cc., utspädda med dest. vatten 
till 100. Vanligtvis har jag användt en tiondedels normalsilfverlösning, 
men för de klorfattigaste vattenprofven !/,, normalsilfverlösning, tillsatt 
ur en mycket smal burett, delad i !/,, ec. Alla begagnade mätkärl voro 
af mig sjelf kontrollerade eller justerade. 


28 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


Upgifterna om den mängd hafsvatten, som innehålles i 
de nedan anförda vattenprofven, afse således alltid ett hafs- 
vatten af den här noggrant angifna beskaffenhet. 

Efter det tal, som sålunda anger mängden hafsvatten 
(Östersjö-vatten) per litre, har jag tillfogat ett annat, angif- 

vande mängden hafssalt per litre. Detta tal är beräknadt af 

den mängd hafsvatten, som innehålles i en litre af vatten- 
profvet samt af detta hafsvattens salthalt, och anger således 
icke den totala saltmängden hos vattenprofvet, utan blott 
dess halt af verkligt hafssalt (Östersjö-salt). 

Om man, såsom vanligen sker, då man af klorhalten hos 
ett prof af hafsvatten genom multiplikation med saltcoefli- 
cienten beräknar dess skitet icke gör afseende på klor och 
salthalten hos det sötvatten, hv NELL. hafsvattnet blifvit ut- 
spädt, för hvilket ändamål en hel serie af salteoefficienter, 
afseende olika utspädningsgrader, skulle förut behöfva vara 
bekanta, så begår man ett fel, hvilket visserligen blir obe- 
tydligt i fråga om måttligt utspädda hafsvattenprof, men der- 
emot ganska ansenligt i fråga om så utspädda blandningar, 
som vid detta arbete ofta förekommit till undersökning. För 
dessa åtminstone borde derför sötvattnets egen klor- och salt- 
halt tagas med i beräkning. Men det kostade då föga mer 
möda att iakttaga samma förfaringssätt för alla vattenprofven 
och jag har eslare beräknat alla här förekommande bland- 
ningar af Östersjö- vatten och sötvatten på alldeles samma sätt; 
rent dssrsndlen är följande: 


Kalla Östersjö-vattnets halt af klor perlitre för K gr. (här — 4.1328) 


» » » »salter >» » Sgr. (här — 7.518) 
» Sötvattnets Vv klöR 0 » k or. 

» » » » salter » » 8 OT. 

» Blandningens » » Östersjö-vatten per litre för V cc: 
» » » » klor perlitre för K' or. (här bekant) 
» » » » hafssalt » » S'gr. 

» » » » sötvattenhalt per litre för s' or. 


VK + (1000—V) & 


så fås k= 1000 , 


hvaraf Ko 000 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 29 


och garvilipriv ras 
1000 


och slutligen totala salthalten hos blandningen — S' + s' per 
litre. 

För vattenprofvens beräkning enligt de angifna grun- 
derna fordrades således i första rummet kännedom om den 
klorhalt, k£, som Mälar-vattnet i och för sig sjelf skulle äga, 
om det varit fullt fritt från inmängdt hafsvatten, och för det 
andra, så framt totala saltmängden i vattenprofven skulle be- 
räknas, kännedom om Mälar-vattnets egen salthalt. En sådan 
kännedom skulle knappast kunnat erhållas, om Mälaren 1i lik- 
het med de festa insjöar utgjort en enda öppen bassin, ty 
det saltvatten, som på ett ställe inkommit, skulle i så fall 
redan genom den cirkulation, som vinden förorsakar i insjöars 
vatten, blifvit utspridt till öfriga delar af dess område. Men 
då, såsom vi ofvanför hafva sett, Mälaren utgöres af ett sy- 
stem af fjärdar, oftast smala och sammangrupperade till flera, 
sinsemellan skarpt åtskiljda afdelningar, så försvåras derige- 
nom 1 ytterlig grad Östersjö-vattnets spridning mot vester i 
riktning emot den mot öster gående allmänna strömningen 
af Mälarens egen vattenmassa. Det oaktadt måste jag emel- 
lertid vid försök att erhålla ett af saltsjövatten fullt oblandadt 
Mälar-vatten, aflägsna mig ganska långt från Mälarens myn- 
ning, och fann mig slutligen föranlåten, för att i detta hän- 
seende erhålla en tillförlitlig siffra, att skaffa mig ytprof från 
olika punkter af Mälarens hela område och jemföra deras klor- 
halter. För ytterligare kontroll skaffade jag ungefär sam- 
tidigt prof af vattnet i de flesta större vattendrag som utfalla 
i Mälaren. Då undersökningen af alla dessa ytprof således 
ligger till grund för de öfrigas beräkning, synes det vara i 
sin ordning att vid den nu följande redogörelsen för de spe- 
ciella vattenundersökningarne göra början med de förstnämnda, 
eller med 


IV. Beskaffenheten af ytvattnet i Mälaren och dess 
tillflöden (i början af sommaren 1876). 


De ifrågavarande ytprofven insamlades af mig sjelf under 
en resa mellan Stockholm och Köping den 27 Juni nämnda 


30 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDENs 


år. De festa vattenprofven från elfvarne erhöll jag deremot 
genom befälet på Mälar-ångbåtar; profven samlades enligt så- 
dan anvisning och i sådane kärl, som blifvit af mig lemnade. 
Jag bestämde klorhalten och mängden af organiska ämnen 
genom titrering, samt i ett prof af Mälar-vattnet den absoluta 
salthalten genom vägning af den försigtigt inaskade och åter 
kolsyrade afdunstningsåterstoden. Då detaljerna af de me- 
thoder jag vid undersökningar af sötvatten plägar använda, 
äfvensom resultaten af de organiska ämnenas bestämning, 
skall blifva föremål för behandling på annat ställe, meddelar 
jag här blott resultaten af de bestämningar, som angå vatt- 
nens salthalt. 


Ytprof från Mälarens tillflöden: 


Ställe och datum Klor p. litre | 
| G | | | PARA 
| Kolbäcks-ån utanför Kolbäck, 8 Juli 1876 0.0059 Alltså medium för 
| Köpings-ån ofvan Köping, 27 Juni........- 0.0094 | de i Galten utfal- 
| Arboga-ån, !/, mil ofvan utloppet, 10 Juli | 0.0073 lande = 0.0075. 
6 3 SIE Sö . É Medium för de i 
Svartån ofvanför Westerås, 13 Juli........- 0.0059 da af 
Thorshälla-ån '/, mil ofvan utloppet, 6 Juli 0,0108 FINN 3 
C | fallande = 0.0084. 


Totalmedium.....- | 0.0079 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 12, 31 


Ytprof från sjelfva Mälaren, tagna den 27 Juni 1876: 


| i Hats | Total- | 
Klor per Såtfen Hafssalt | mängd 
litre 5 per litre | salt per 
per litre öre 
| 
| . 
| 1:a Afdelningen: far | antaa 
| (GLENN P PAL ros onosdiorcesliosela 0.0073 | ligen O | ligen 0 | — 
Enligt 
direkt be- 
Istämning: 
[ETIK S AS CATTI a ps RS SES SANN 0.0078 » » 0.0530 
Granfjärden, midtpå.....- SSE 0,0082 » » = | 
| Medeltal...... | 0.0078 
|2:a Afdelningen: Beräknad | 
a | 
Md TfOr SiregNäS4-—cssssfesåt sons 0.0099 0.5 0.0038 | 0.0568 
| 
38:e Afdelningen: | | 
URREStf) Oen, IUIÄG PAI co oooaccon sno > | 0.0293 D.2 0.0392 | 0.0919 
S. Björkfjärden, midtpå.........--- 0,04 01 7.8 0.0589 | 0.1115 
» » nära Bockholms- | | 
| STAG RE ge red | 0.0410 8.0 | 0:0605 | 0.1131 
| 
4:e Afdelningen: | 
Sydvestra Segelleden: 
utanför Eckerö kyrka..........-.- | 0,0489 10.0 0.0749 | O.1274 
mellan Kungshatt och Björn- | 
öolmen Ser s Ser e TSAR 0d 0.1161 26.3 0,1974 | 0.2490 | 
| Norrström vid Riddartrappan-.....- USE 29.9 0.2249 | 0.2763 | 


Dessa prof visade således att Mälarens salthalt icke blott 
var mycket variabel i dess östra afdelningar, utan att den, 
oväntadt nog, ingenstädes var fullt konstant, utan oupphörligt 
aftog ända till dess vestligaste ända. Men detta aftagande 
var, som man ser, mycket långsamt inom 1:a afdelningens 
fjärdar. Skillnaden i klorhalt är i sjelfva verket för Gran- 
fjärden, Blacken och Galten så ringa, att en olika inmängning 
af hafsvatten ej deraf torde kunna anses bevisad, i synnerhet 
då man tager i betraktande den stora olikheten i klorhalt 
hos de der utmynnande elfvarne. Då dessutom mediet af 
dessa elfvars klorhalt, för så vidt de blifvit af mig under- 
sökta, är nästan exakt lika med mediet för de 3 nyssnämnda 
fjärdarnes klorhalt, så har jag ansett att detta sednare me- 


3 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


dium, 0.0078, bör med fullt skäl kunna anses uttrycka Mälar- 
vastnets klorhalt innan det ännu af hafsvatten blifvit för- 
orenadt. 

I de östligare delarne af Mälaren ökas klorhalten hastigt 
och den mängd Östersjövatten, som på grund deraf kan be- 
räknas vara inmängd, stiger slutligen till ungefär 3 volums 
procent, hvilket icke är obetydligt, helst då man besinnar att 
profven äro tagna på en årstid, som var möjligast aflägsen 
från den, då uppsjö företrädesvis plägar ega rum, samt i ytan, 
hvarest den minsta saltmängden alltid anträffas. Profven 
visa för öfrigt att uppsjöns verkningar med säkerhet sträcka 
sig på andra sidan om de stora fjärdarne, Björk- och Prest- 
fjärden, in i Mälarens medlersta förgreningar, åtminstone till 
Stregnäs. , 

Ett temligen olika förhållande med hänsyn till klor- 
halten visade profven från Mälarens nordligaste förgreningar, 
nemligen: 


0 | 
Å Hafs- 
Ställe och Datum MR a fö SAN 
litre . per litre 
per litre 
Fyrisån, ofvan Upsala siminrättning, 30 Juni... 0.0126 | — | — 
Ekoln, mellan Krusenberg o. Fläskan, 29 » | 00145 —- | — 
Skarfven, » Munkholmen o. Runsa, 29 » 00145 — — 
Löfstafjärden, utanför Riddersvik, 29 —» (till- | 
hör Nordvestra Segelleden, 5:e afdelningen)... 0.123$ 26.5 0.19953 | 


Af den höga klorhalten hos Fyrisåns vatten kan man 
sluta att klorhalten i Mälarens norra förgreningar bör var: 
något större än i Mälarens vestra del. Klorhalten i Ekoln 
och Skarfven var likväl ännu något större än i Fyris-ån, och 
man skulle på grund deraf kunna misstänka en inmängning 
af hafsvatten. Men i sådant fall skulle klorhalten svårligen 
kunnat hafva varit precist lika stor i öfre och i nedre ändan 
af detta smala vattensystem, hvilket den likväl befanns vara. 
På grund af denna sednare omständighet har jag betraktat 
vattnet i Ekoln och Skarfven såsom oblandadt insjövatten ”), 


!) Att dess klorhalt var något större än den i Fyris, kan hafva sina 
särskildta grunder: så t. ex. finnas andra tillföden än Fyrisån, som icke 
blifvit undersökta. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0 12, 33 


och lagt dess klorhalt, 0.0145, till grund för beräkningen af 
de vattenprof, som erhållits i den nedanför belägna delen af 
Mälaren mellan Stäk-ön och Björnholmen. 

I trakten af Björnholmen förena sig Mälarens förgrenin- 
gar till en enda fjärd; siffran för den klorhalt, som från och 
med denna punkt tillkommer Mälar-vattnet i och för sig, bör 
derföre falla emellan de tal, som erhållits för de Norra för- 
oreningarne och för den öfriga delen af Mälaren. Dess rätta 
storlek beror naturligtvis af förhållandet mellan de vatten- 
mängder, som der blandas, och kan således ej beräknas. Jag 
har som klorhalt hos Mälar-vattnet efter blandningen antagit 
siffran 0.91 per litre och lagt densamma till grund vid be- 
räkningen af de vattenprof, som tagits öster om Björnholmen, 
vare sig 1 Mälaren eller inre skärgården. Den lilla osäker- 
het, som vidlåder denna siffra, får i och för den nämnda be- 
räkningen en desto mindre betydelse, ju mer verkligt hafs- 
salt vattenprofven innehålla, och jag har derföre, äfven med 
afseende på vattenprofven från den yttre skärgården, ej fun- 
nit anledning att afvika från den här uppgifna beräknings- 
grunden. 

Men icke blott klorens, utan äfven de andra mineral- 
beståndsdelarnes mängd är större hos vattnet i Mälarens 
norra förgreningar än i den öfriga delen af Mälaren. Man 
kan sluta dertill redan på grund af beskaffenheten af Fyris- 
åns vatten, hvilket besitter en för Svenska flod- eller sjö- 
vatten, för så vidt jag vet, exempellös grad af hårdhet; i 
profvet af den 30 Juni fann jag 6.94 hårdhetsgrader (CLARK's). 
Professor ALMÉN ') fann i vatten, som den 15 Juli tagits utanför 
Sko-kloster (något söder om Ekoln) 0.0922 gr. oförbrännelig 
afdunstningsåterstod per litre — hvilken siffra likväl till följe 
af den begagnade inaskningsmethoden antagligen är något 
för låg, — hvaraf således följer en omkring dubbelt större salt- 
halt hos vattnet än den jag funnit i vestra delen af Mälaren. 
Således bör också öster om Björnholmen, hvarest vattnet 
från de norra förgreningarne blandar sig med det öfriga Mä- 
lar-vattnet, salthalten hos detta sednare ökas, alldeles oafsedt 
den då redan tillkomna mängden af hafsvatten, ett antagande, 
som bekräftas af följande beräkning. Jag fann i ytvatten, 


') »Huru bör ett dricksvattens godhet bedömas från sanitär syn- 
punkt», svar af Prof. AUG. ALMÉN; Sv. Läk-Sällsk. N. Handl. Ser. II. Del. 3. 


3 


34 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


taget i Mälaren vid Marieberg nära Stockholm den 29 April 
1874, 0.0293 klor och 0.1045 saltbeståndsdelar per litre. Enligt 
de grunder jag ofvan angifvit beräknas deraf 4.73 kub. cent. 
Östersjö-vatten per litre, innehållande 0.0336 gr. hafssalt; den 
återstående saltmängden. 0.0689 "gr., innehållen 1 995.27 ce. 
sötvatten, motsvarar 0.0692 gr. sötvattensalter per litre, då jag 
deremot 1 vestra delen af Mälaren blott fann 0.0530 gramm. 
Der jag i det följande beräknat totalmängden salter för så- 
dane vattenprof, som tagits mellan Stäk-ön och Björnholmen, 
eller mellan Björnholmen och saltsjön, har jag derför användt 
talet 0.07 för de sednare och 0.1 för de förra som ungefärligt 
uttryck för sötvattnets egen salthalt per litre. 

Det är för öfrigt tydligt att klorhalten och salthalten i 
floder, elfvar och bäckar måste vara underkastad vexlingar / 
af flera orsaker. Ju hastigare och i ju större mängder me-4 
teorvattnet passerar öfver jordytan och genom jordlagren in- 
nan det samlas i vattendragen, desto mindre blir dessas halt 
af upplösta mineraliska ämnen; ju mindre jordlagren nyss 
före inträffad nederbörd förut varit uttvättade, desto större 
blir den nyssnämnda mängden; de olika årstiderna måste 
bland annat i dessa hänseenden medföra olika omständigheter. 
Dessa variationer måste i en sjö, hvarigenom ett vattendrag 
tager sin väg, blifva desto mindre märkbara i mån som sjöns 
djup och omfång äro stora, och det tillströmmande flodvatt- 
nets klor- och salthalter måste derföre komma att ligga än 
öfver, än under de motsvarande talen för insjöns vatten. I” 
Mälarens norra förgreningar blifva dessa variationer måhända 
ej mycket utjemnade till följe af dessa fjärdars rimga bredd, 
och man torde sålunda kunna förklara att Ekolns vattnet 
kunnat visa en så olika klorhalt som 0.0145 enligt min och 
0.9091 enligt Prof. ALMÉNS bestämning, utan att detta behöft 
bero på inmängning af hafsvatten 1 det förra fallet. Vår 
kännedom om sötvattnens förhållande i dessa afseenden är 
emellertid ännu allt för ofullkomlig”"), för att kunna med- 


!) Omsorgsfulla och omfattande undersökningar af våra förnämsta 
fiodsystemer med afseende så väl på vattnets mängd som dess beskaffen- 
het under olika årstider hafva ännu ej blifvit utförda; de skulle likväl 
vara bland de vigtigaste hydrografiska uppgifter, som i vårt land före- 
ligga till bearbetning. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4 N:012. 35 


oifva ett omdöme om hvad som i nämnda fall må anses mest 
sannolikt ?). 


Jag öfvergår nu till den speciella redogörelsen för be- 
skaffenheten af vattnet på olika djup inom Stockholms skärgård 
och Mälarens östra afdelningar på grund af de profserier, 
som jag vid fera särskilda tillfällen samlat från dessa trakter. 
Dessa tillfällen hafva företrädesvis varit följande: den 4:e 
Oktober 1874, då jag undersökte den inre skärgården i dess 
helhet; den 7:e Oktober 1874 och den 28 Juli 1875, då under- 
sökningen af särskildta skäl inskränktes till de närmast Stock- 
holm belägna delarne af Mälaren och saltsjön; slutligen den 
17:e och 18:e Oktober 1874, då jag undersökte Mälaren ?), för att 
särskildt lära känna huru långt hafsvattnet vid uppsjö förmår 
framtränga på dess botten. Det har synts mig lämpligast 
att dela redogörelsen för dessa undersökningar i tvenne delar, 
af hvilka den första, innefattande profven af den 4:e, 17:e 
och 18:e Oktober 1874, lemnar en mer omfattande öfversigt 
af hafsvattnets fördelning öfver hela det undersökta området 
vid ungefär samma tid, nemligen på hösten efter uppsjöns 
maximum, under det den andra medgifver en jemförelse 
mellan vattenprof, som blifvit samlade från samma ställen 
under olika tider af året. 


V. Observationer öfver hafsvattnets fördelning på olika 
djup inom Stockholms skärgård och Mälaren i 
Oktober månad 1874. 


Med afseende på de här anförda profven från Stockholms 
yttre skärgård bör på förhand anmärkas, att i planen för 

1) Några uppgifter från Fyris har Prof. ALMÉN lemnat i sitt ofvan- 
stående arbete. 

2) Vid detta sednare tillfälle hade välvilligt blifvit ställd till mitt 
förfogande H. M:ts kanonbåt Kare, och vid de 3 förstnämnda Stockholms 
stads ångslup, för hvilket verksamma biträde jag beder att här få uttala 
min tacksamhet till Chefen för Kgl. Sjöförsvarsdepartementet, Friherre 
F. W. Vv. OÖTTER samt Cheferna för Stockholms vattenbyggnader, Professor 
E. E. Vv. ROTHSTEIN och Kapten C. J. KNÖS., Likaledes står jag i tack- 
sam förbindelse till Chefen för Kgl. Sjökarteverket, Kommendörkapten 
T. A. ARFVIDSON för hans värdefulla medverkan till undersökningens ut- 
förande, samt till Löjtnanten vid Kgl. flottan J. HÄGG för hans biträde 
under expeditionen i Mälaren med Kare. 


36 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


detta arbete ej ingick en utförligare undersökning af nämnda 
område, hvilket borde ske i sammanhang med en undersök- 
ning af norra Östersjön. Jag ansåg emellertid önskligt att 
till jemförelse med profserierna från den inre skärgården 
hafva några, som samtidigt blifvit tagna inom den yttre, för 
hvilket ändamål profserier togos den 4:e oktober från de när- 
belägna punkterna Trälhafvet och Baggensfjärden. Den tem- 
ligen betydliga afvikelse, som vattnet här visade från det i 
stora Östersjöbäckenet, föranledde mig emellertid sedan att 
taga prof vid Furusund och Dalarö, såsom belägna mer i 
ytterskärgårdens utkanter; ehuru ej samtidiga med de förut- 
nämnda har jag ansett lämpligt att anföra dessa prof här, i 
ändamål att derigenom kunna gifva en bättre öfversigt af 
saltförhållandena i skärgården i dess helhet. 

Hvad beträffar myckenheten af uppsjö från saltsjön till 
Mälaren under år 1874, och särskildt till den tid, då de här 
anförda vattenprofven insamlades, så innehålla observationerna 
vid Stockholms sluss derom följande: 


antal dagar 
| filen | AEA SR 
uppsjö | 4 tums | 5 tums | skillnad 
och | och 
högre | högre fot 
SVATID RTL "EE JEN ISS NGE ID RE RANA, SER 1 -- - 0.1 
TNE] STEN EE 0 pige ba IG, SS SA SA FNS AASE 1 — — 0.1 | 
HYSA  K eD FIN SSR SAR ST ARS TARAS RENA 0 — JR - | 
| April: 8 BEST RV ESERS, - [LUST UFR a UV 0 — ir = 
ING] 208 AIR. NE ee SINAVA 0 — Mute = 
ENTNGE es ARE SUSSEN ALA VANESSA T 1 1 0.6 
JTLLE 2 ENE SN ESR SE RANE BEE 1 —- ne 023 
| AM STSVIE, > Lat SEE STENAR EES SE aan 15 | 4 3 0.55 
BEPLOmbere as on Bron dee teten os SE 2 2 1.0 
|4.ÖEO DET ov SAN der RF SIE S 1 1 0.55 | 
I YNOVEIEDER Eno mono st eler 0 SST BRA AGE 10 7 6 0.85 |! 
December: 5 38.43 lad sd adl sd NEAL 1 -- CA 0.2 | 
| Summa. de Semrlvto HT | 13 1.0 | 


Ehuru årets början utmärktes af särdeles ringa uppsjö, 
egde dock sådan rum under tiden från 1 Juni till 17 Ok- 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 12. d1 


tober 33 dagar 1 stället för 22.4, som vore det normala an-, 
talet, och under hela året 52 gånger, då det normala antalet 
är 44. Uppsjöns myckenhet hade således varit öfver medel- 


måttan. 


Härmed följa nu de särskildta observationerna i tabella- 
risk form; för de saltare vattenprofven har i allmänhet blott 
mängden af verkligt hafssalt uträknats. 


| 


i 
| = | | = fällor Hafs- : 
|e i = or ten Hafs- | Salter 
| 3 | Datum Ställe > ER per — | salt per | per 
(2 | EF) litre i litre litre 
| 3 = itre 
| - | | 
| Yttre skärgården: 
| 0-1 3.3502 | 8102 | 6.091 | — 
| | 20 033NSS ROLE OS 
| 231 Ogeeee a ke NR er 
| 6 | 3.4041 | 823.3 | 6.189, | = 
| Bala 
| 1 11876 ?7/,| Dalarö, mellan Kors- IH 10 | 3.4538 | 833.3 | 6.280 | — 
holmen och Gen- | 12 | 3.4680 | 838.838 | 6.306 | — 
| TO FER ALI Lr Nsa 0 ba ES tagea Baren Gisest 
| 16 | 3.5105 | 3491 | 6.383 | — 
| 18 | 3.5218 | V51.s | G.404 | —- 
i 20 | 3.53818 | 8534.2 | 6.422 | — 
| | FZL ESA SIG NOLLAN 
| 24 | 3.5573 | 860 0.469 | — 
| 2 » SSM KO O ss NE (TES TSRTS NIT IGN 
3 HäR flkegnog RR RE (ISA TING | RAR PE 
4 » Baggensfjärden........- (01 EE Be Sn RR ON SC 2N.698 — 
| 01 3.2482) 185:5 1 D.90058 | —= 
| | DN FÖDAN ENKGNISLIE VINOS 
| BD | 1874 ?/,9| Baggensfjärden, om- | 41 3.2510 | 786.1 | 5.910 | — 
| | kring 3000 fot från 4 6 I 3.2510)] 786.141 | d:910 | — 
| | Stäkesundet.-s------ | 8 | 3.3672 | 8143 | 61222 | —>= 
| 10) 3.4282 | 8291 | 6.228 | —= 
| | [ANA 0154 SSA SNS prASSR 
0-1 3.0665) 741.4 | 5.574 | — 
| | 2 | 3.0708 | 742.4 | 3.581 | — 
| 4 | 31134 | 752.7 | 5.659 | — 
Öl a17T2 fOB:3 I OETIEN 
6 |1876 ?”/g | Furusund, i sjelfva rän- 8 | 3.2765| 792.3 | 5.957 | — 
nan mellan Yxlan J 10 1 3.3758 | 816.4 | 6138 I — 
och Furusund...... | 12-| 3.4254 | 828.4 | 6.208 | — 
16 | 3.5772 | 18652 | 6:505 | —- 
18 | 3.6595 | 895.v | 6.655 | —— 
| 20) | 3.6737 | 388.6 | 6.681 | —— 
| JANLS6 TS SIS OÖS 
rd » firälhafvets sonson ÖMT ternel role I D-862 
| 0 | 26545 | 641.4 | 4.822 | — 
| 8 |1874”/, | Trälhafvet, 2000 fot I | 2.6510 | 640.e | 4.816 | — 
! söder om "Tister- 2 | 2.6524 | 640.9 | 4.818 | — 
| HOLME Le ] SNUE2ESOS I GÅ) Sö 
| I ON a [ER ba Se Ru LR AX 5.698 ESS 


EKMAN. MÄLARDALENS VATTENO MRÅDEN. 


[SV 
[> a 


Oo d =. 
= = - Hafs 
= | 0) ARTO UNS Hafs- | Salter 
= | Datum Ställe | = per salt per | per 
CC = | litre - litre litre 
5 | = Ur 
ad MÖSRE 

| | 


3 7701 
| 6 | 3.2006) 7T73.9 
I 
8 | 1874 4/,,| Trälkafvet, 2000 fot ll & 
söder om Fister-.« 
holmen. Jill ir 


3.2063 | -T72:3 .829 


752.3 | 


. 
oc 
Nn 
[EA 
(ST 
a 


5 

FT 

5 

| 5 

9.1 3:2628 | T30ATS 
| 10 | 3.2560 | 787.3 | 5.919 

6 

6 

6 


| 14 | 3.3474 | 8095 
|- 20 | 3.3672 | 8143 


| | 25 | 3.38744 | BIO | 6135 
| 1:80 153.8829-) "818:101- 6 
| 0 | 2.53354 | 612.5 | 4.605 | 4.632 
| | 2 | 26467 039.5 | 4.808 | 4.833 
ir I] 4 | B-1417 | TO0:6 0) CHar EOS 

| « an- . 2 | me | 

Så Tralhafvet, strastntat" JG | 3.1aso]..772a3|-5:805) | 5leaB 
ikon ] 3 | 32637 789.2 | 9.933 | 5.947 
TOT fö 14 I 3.3226 | 803.5 | 6.041 | 6:055 
25 1-:3.3793:] OT NAGANO 
| 30 | 3.3900 | 819.8 | 6.164 | 6.177 


I || 
| 


Inre skärgården: | | 
01 2.2127 | Had.3 | 4.017 
( 2 | 2.2127 | D34.3 | 4.017 | 
||! 4,1 2.255380], 44.6 15 40941 
10 » Thorsbyfjärden, utan-)| 6 | 2.4680 | 596.2 | 4.482 
för Stadsvall........ VV 81 26737 | 646,1 | "4.857 | 


bl » Stora Värtan, mellan 
Blomskär och Rå- 
holmen 


co 
AP 
[Pe 
[SV 
2 
An 
Ha 
-— 
kl] 
ww 


') 

0 | Tvär] TAR2S Dan 
i! 
il 


So 
An 
ee 
S 


| 

; ; ES .962 | 473.6 | 
TREES vt 6 | 2.209 | 533.424 | 4.010 
SKE | 8 | 24715] SI7.r V FRAS 


—- 
LYSA 


| 
| 8 | 2.5312 | 611.5 | 4.598 | 
| 
| 
I 
J 


Fr 
-— 
LS 
[or] 
[TA 
= 
(or 
Ö3 
ot 
PR 
+ 
-— 
[oc] 
S 

I 


I Stora segelleden: 


| 0 | 1.87941 453:40 VDA 
| 2 | 1.8694 | 451.0 | 3.391 | — | 
| 4 | 20347 | 40Tr 1 Lv — | 
6 | 21773) 527.7 | 3.952 | — I 
13 » mellan Högarn och !| 8 | 2.5673 | 620.3 | 4.663 | — 
Granholmen........- ög (0 | 26028 | 628.9 | 4.728 | —— I 
| 14] 2:7502:| 6647-4990 
I 20 | 27359] Hj DIDGSNE 
| 25 | 2.8000]..676.7 | 5:088 | — 
i | 30) 2.:8155] 680.5, | ”BrrSn 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12 


-o 


39 


Oo | & Ä | 
& | ER OKI EE Rats | Salen | 
= är => : vatten | 
& Datum Ställe 2 per Ber salt per per 
z 3 litre itre | litre litre 
- HE | 
| i | | 
| Stora segelleden: | | | 
110 | 1.3454 | 328.9 | 2.435) — 
| 1 uad6enn 340:5 | 260 
2 | 1.7702| 426.9 | 3.210 | — 
| öl oats) OO: 13836 | 
An RSTA NEDGON | TD:8 80 
R RIO Nta 
| 14 | 1874 /,, Halfkakssundet, | ; da ST | a TA 
PEN k2sa60 | Bie 0 Asad | 
| TiEngnehy Kapell Fe) loreas |. GOA | 4.621, | = 
pala soon LOL Rseva I Oe 
| 10 | 2.584 6024.4 4.694] — 
| 141) 26914 | 650.4 | 4.890) —— 
| 201 2.7751 | 670.7 | H.o42] — 
| I OR ASO ÖA Bug 
| SJUK ssk (SKA OTO 
1 OF 0:6428| ”153.s | las2] — 
( 2 | 1.9163 | 452.4 | J.476|) — 
1 4 | 2:0723] 500121 Ben | => 
| | (GM KESGEENL BELL oköGEN =E 
| ji 3 | 24645 | 590.3 | 4476) —— 
I 15 » vid Blockhusudden 4/| 10 | 2.590 | 625.8 | 4.705 | — 
112 | 2.6808 | 647.8 | 4.870] — 
| 14 | 27233 Hök. | 
[16 | 2.7609 | 667.2 | 5.016 | — 
18 | 2.7822 | 672.4 | 5.055 | ——- 
| 20.1 2.7950 | 675.5 | 5.079) — 
; (OR KOGEEEN  E GES I TT 
| 1UECLG Benn Ule RANN 
16 » Stockholm, Nybro- | 2 | 1.9148 | 462.0 | 3.474] — 
| Hannen true oc Se NG) | 203190] 4900:4 ; 3.687) — 
IEA STD Sm 00 ITS 
| Hl 2184 | H27.4 | 3.965) —- 
1504 0:039 92 TO: 
| 17 [1874 JAN Stockholm, mellan | 3 | Er SLR ON dere 
| Skeppsbron och!| 5 | 33253 7: 2 FOR TSE 
Skeppsholmen... SJR EKG CS 13.3 4.310| — 
4 | 2.38978 | 5H79.2 | 4.354 | — 
| DANS HANNE 
I | | | 
| Mälarens östra i | 
| förgreningar. 
| Mälarens utlopp: i 
| 01 01649] 37.6 | 0.283] — 
/ I 
18 |187418/,, Riddarfjärden, ne- 5; Sh Ta ES FA 
| dan för Skinnar- 6 SSR a ORTEN 
SSE SAR OR 053430 0T RONSON 0:60 
3 31 0.4738] 112.5 | 0.846 | — 
10 I 0.9262 | 222.2 1.671 | —— 
É = 
19 2 Riddarfjärden, utan- 0 oc Se er SA RE 
för Marieberg... 0 ROENAER SBI 
z 12 | 1.o762] 258.6 | 1.944 | — 
20 |1874!:/,,|  UtanförBjörnholm. | 0 | 01138] 25.2 | 0189) —— 


| 


= 
Oe 


EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


o | (5 ; | 
= | | S Klor Hafs Hafs- | Salter 
= .| Datum Ställe ks erfa SANSN Mä r 
98 | ES per Pp p 
- | | 3 litre lira litre litre 
| Mälarens utlopp: | | 
| 4 | O:2319) 537 |NOT0S NS 
20 |1874!/,, Utanför Björnhol-J| 8 SR 101.:3 | 0.766 | — 
| Holmens skri 12 | 0.9149 | 219.353 | 1.630 — 
18.1) 13741] 3300 |IÄASTAG 
Nordvestra segelleden: | | 
I 
0 1 0.0382) 10.6 | 0.080 -—- 
| | 2 | 0.050ö 11.0 | 0.082 — 
| Ar LR 4 I O.1940 43.6 | 0.328 — 
| 21 i Kersö södra udde. 6 | 0.401471] 94001 0706 rr 
| 7 | Ocsa68) JORGETIKEES -— 
8 | 0.4574 | 107.6 | 0.809 — 
0 | 0.0500 8.6 | 0.063 — 
| 2 | 0.0490 S.4 | 0.063 — 
| 22 » Kersö norra udde. +) 4 | 0.0514 2.0 | 0.067 — 
| 6 | 0.2376 34.2 | O.407 oo 
8 | U.2954 68.2 | 0.513 — 
0 | 00415 6.6 | 0.049 — 
2 | 0.0408 6.4 | 0.048 ——- 
fe » Mellan Lofön och 4 | 0.0412 6.5 | 0.049 -— 
fastlandet vid Ka- 6 | 0.0429 | 6.9 | 0.052 —— 
naan frige 8 | U.2851 65.7 | 0.494 oo 
10 | 0.:2961)7 68.4 | 0514 
1151 '0.38969] "T5 ÖS g 
| 24 » Löfstafjärden. omkr. 0 I 0.0401 6.2 | 0.047 | — 
400U fot NV rån | 32 | 0.0309 4.0 | 0.030 —- 
| Lambarudd....... 36 | 0.0301 2.8 | 0.029 
25 » | Löfstafjärden, "Hd 39 | Led rs jens ES 
| för Töfsta.....-. 36 | 0.0280 | 3.3 | 0.025 
Sydvestra segelleden: i | ' 
| 01 01067) "24000 | 0.232 
2 | 0.1383 | 31.6 | 0.238 | 0.289 
| 4 1 0.2110) 49.3 | 0.370 | 0.420 
261. i bif) I Wtantöri. Fogelöne) | & | 0usen]| 103:9 | Qrar LIR 
sydligaste udde . | 10.1 0.7188 | TT2:4 | 1396 
| 12 | 0.9163 | 2202 1656 | 1.697 
| 14 | 0.:93897 | 2259 | 169901 IKNTS9 
16 | 0.9514 | 228.8 | 17207 |G 
| 0 | 0.2060)] 48.1 | 0.861 | 0.112 
2 I 0.2163) 506 OBS IORST 
4 | 0.2826| 66.6 | 0.501 | 0.551 
27 » Vid Kungshatt, sö- 6 | 0.3447 31.7 | 0.614 | 0.663 
der om öns syd-4 8 | 0.3801 | 88.2 | 0.663 | 0713 
liga. ändade lr. 1071" 0:2997 ] 1022 | Olet rOSTe 
| 12 | 0.554 | 1382.5 | 0.996 | 1.048 
14 | 0.7553 | 181.2 | 1.362 | 1.406 
I 16 1 07819] 187:6 | Lada 1.155 
| 28 » Mellan Vårby udde o. 01 03245) 76.8 | Olsna | 0.586 
| Jungfruholmarne V| 2 10.33500] 82.9 I 0.624 | 0.673 


BIHANG TILL SV! K. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 


41 


0 = ; 
& | fell. = | Klor Hafs- Hafs- | Salter 
3" ; Datum | Ställe 0 Der Vän salt per | per 
ng | p pet ELEN 
Rad | sö ditre KR litre litre 
2 | = i 2 
= | | 2 | i 
| nig 
Sydvestra segelleden: | | 
2 a bä 58.8 | ÖGESA OJ 
28 hd Mellan Vårby ndde | 6ri| 0is7591rBe | 0.s7rt)| a20 
och Jungfrohol. SS] 0.3823 90.8 | 0.683 | 0.735 
holmarne se... | 10 1 0.3883 Y2.2 | 0.693 | O.742 
Ox 0:s728) B8Lt06eer ÖR TBL 
| ch 03706 53.0 | (OSTEN fl ÖGA 
Ne a 2Q & Ted ER 
20 Utanför Hallunda. ; onkel st Fat 
5 | N.3742 BO:SLIKLOu6SL OSA 
| 100385 FI6T)-0.668- | Oss 
| OPFOs025N WE 20:53 Oss 
| HIP RENSAR SLÖA OR SER 
o ERE TE AN Rd ale 4 1 0.3263 sn ORsA 060 
Se i NONE kyr- | 6 | 0.3894 | 92.5 | 0.696 | 0.743 
ka, närmare södra SM ATERN ES NG NE 
landkt oc Se | > 10.3943 soo dr 04 CT OSS 
I] 10 | 0.422 100.4 | 0.735 | 0.803 
i 20 KS os Ikon 
UST40:6:96 166:8, I 1254 | 1.299 
Mälarens östra bäcken: | 
I 
0 | 0.v418 SaKLOE KORS 
BL STAT S. Björkfjärden, | 4 | 0.0404 TESEN UKN NRA 
vid inloppet till GEO 30 RT a lE Ö:0RSa OT 
sydvestra segel-y| 12 | » » DU | » 
Tedgnjs = 4 ae ed 16 | 0.4996 01 050:76, KO 
18 | (11340 30.6 | 0.230 | 0.282 
0-1 0.0353 11:50 0C087 ÖKAD 
| 4 1:0.0546 |) 11.4 | 0.0853 1 01383] 
| 8 I 0:0543 Uls 00848 | 0:38 
32 ”» Sv Björkfjärden. | 120 ” » ” | ” 
utanför - Born- ). för KÖ.0S3S LS OR OR 
HUNVUd EA 1 20 | 01823) 42.3 | 0.318 | 0.369 
| 220053 73.3 | 0.553 | 0.605 
[ÖR EOS Og ED OSA ES 
| 2000-1024 [4 TGN a ken LO 
(| 0-1 0.0266 4.6 0.0343 | 0.0873 
dd | » S. Björkfjärden om- | S ACE 4 Re | Og 
| kring 5000 fot ]1 sö J.0461 9.3 0698 | U1128 1 
nn T < h Fa »” » ” 2” 
| | VSV fr. Midsom- | SUND rs OTEL GE 
| tarskölnfen fe 22 10496] Ve 076 | O.129 
| 24 | 0.0514 10:61 0080 Öms 
j j U 261 00805) 17.6 | 0.133 | 0.186 
ot é SypJörERaRden a fir-041-0i0862 | Ga | 00818 ]0. 1046 
| mellan — Björkögj ISAL0:0s (HÄNGS LA G 
GelöMen hamra ös! U.03353 Jodl .05035 | 0.10335 | 
Liga | »” Prestfjärden, litet | 0 I 0.0231 3.7 | 0.0279 0.0809 | 
norr om Kurön -. | 19 » DE SN » 
35 oo» Prestfjärden, Ed) 01 0.v2137) — 3.3 | 0.0246 | 0.0776 
| 4000 fot SO om | 20 I ” | » ” ” 
IN Prestholmen -..-- | JO » » » 5 ME 


42 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


För att underlätta en'öfversigt af de vattenprof, hvars 
detaljer här ofvan blifvit meddelade, har jag sammanställt 
dem i den vid slutet bilagda tabellen, i hvilken blott en siffra 
för hvarje prof blifvit uppförd, angifvande mängden af det 
deri innehållna hafsvattnet. Denna siffra synes mig nem- 
ligen bäst lämpa sig för en snabb jemförelse af dessa till 
saltmängd så högst olika vattenprof. För ytterligare beqväm- 
lighet vid jemförelsen har jag dervid angifvit mängden 
Östersjö-vatten i volumsprocent, hvarigenom de väsendtligaste 
olikheterna blifva mer öfverskådliga än om mängden hafs- 
vatten angifvits i cc. per litre. Med ledning af denna tabell 
vill jag nu påpeka de förhållanden med afseende på salthal- 
tens fördelning, som synas mest egendomliga, och söka att med 
särskildta exempel belysa den allmänna framställning af or- 
sakerna till salthaltens vexlingar, som jag gifvit i början af 
denna afhandling i afdelning II. 

Yttre skärgården. Det förhållande, som häri första rum- 
met torde falla i ögonen, är den större salthalt, som utmär- 
ker den södra sträckningen af skärgården framför den norra. 
Orsaken dertill anser jag hufvudsakligen vara den norra skär- 
gårdens öppnare läge mot den nedgående utspädda ström- 
men från Bottenhafvet (jemför sid. 20), under det den södra 
delen skyddas mot densamma af den framspringande grupp 
af stora öar, Orminge-landet, Vermdö-landet, Vindö, m. dl., 
som skilja norra skärgården från den södra. Sannolikt synes 
äfven att den nedgående strömmen från Bottenhafvet bör, 
då den passerar förbi den starkt framskjutna kustliniea, som 
bildas af Uppland och Södertörn, föranleda en reaktions- 
ström, som går åt NO under Södertörn, och sålunda här min- 
skar Östersjö-vattnets utspädning af vattnet från Bottenhafvet. 
Slutligen tillkommer den omständigheten att flodvattnet från 
Mälardalen så godt som uteslutande utgjutes i den norra af- 
delningen af yttre skärgården. Inflytandet af detta flodvatten 
visar sig särdeles tydligt i Trälhafvet, hvarest volumspro- 
centen hafsvatten ofvanför 4 famnars djup plötsligt aftager 
från ungefär 76 till 65, men från 3 famnars djup till ytan 
föga förändras, och nedanför 4 famnars djup endast smånin- 
gom tilltager. Salthalten nedanför 4 famnars djup är antag- 
ligen bestämd af de förhållanden, som ega rum i öppna 
hafvet utanför skärgården, men salthalten ofvan samma djup 
af det särskilda förhållande inom skärgården att Mälardalens 


BIHANG TILL K. SV./VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 12. 43 
vatten der utgjutes. Profvet vid furusund, beläget nära öppna 
hafvet, är visserligen taget på en helt annat tid; men man 
finner det oaktadt att salthalten derstädes på djup under 4 
famnar ganska nära öfverensstämmer med den i Trälhafvet. 
Vid Furusund märkes likväl ingen hastig förändring i salt- 
halten ofvan 4 famnars djup, utan hafsvattens-procenten af- 
tager blott från 75 till 74, ett tecken således att ytlagren 
här icke vidare hafva märkbar känning af flodvattnet från 
Mälardalen. Ånnu mindre kan ett sådant inflytande spåras 
1 skärgårdens södra del. Den utgjutna vattenmängden är 
påtagligen för liten, åtminstone vid den ifrågavarande års- 
tiden, för att dess inflytande på vattnets beskaffenhet skulle 
kunna på något större afstånd från Vaxholm göra sig märk- 
bart gällande gent emot det inflytande, som öppna hafvet 
utöfvar genom de strömsättningar mellan öarne, hvilka af 
dess höjning och sänkning m. ff. rörelser bestämmas. 

Till följe af den nämnda olikheten i de norra och södra 
skärgårdarnes läge uppkommer det oväntade förhållande, 
att vattnet i Baggensfjärden, oaktadt denna fjärd ligger Mä- 
laren så nära och har så inskränkt kommunikation med hafvet, 
likväl för ett något saltare vatten, än hvad som anträffas i 
norra skärgården ända till och med Furusund. Anmärkninysg- 
värd är äfven den ovanliga tjocklek, som det öfre vattenlager, 
hvars sälta är likformig, besitter i Baggensfjärden; tjockleken 
af detta lager uppgår nemligen här till minst 6 famnar med 
en hafsvattensprocent af 78.55 till 78.61; på 8 fammnar stiger 
den hastigt till 81.43 och ökas sedan långsamt mot djupet. I 
Trälhafvet uppgår deremot det homogena ytlagrets tjocklek 
blott till 3 famnar, och oftast inom inre skärgården är den 
ännu mindre. Orsakerna till det nämnda egendomliga förhål- 
landet för Baggensfjärden äro flera. Fjärden har ingen annan 
kommunikation med hafvet än genom det smala sundet vid 
Elgö, der en bottentröskel af blott 7 famnars djup finnes, och 
är till följe af Stäkesundets ringa djup och bredd nästan all- 
deles skiljd från den öfriga innerskärgården; strömningarne 
från hafvet kunna derföre ej gå igenom Baggensfjärden, utan 
stadna der. Men den har ej heller något nämnvärdt tillopp 
af flodvatten, som kunde frambringa en reaktionsström, hvar- 
igenom de undre lagren hastigare omsattes. Vattenlagren 
blifva -derföre i Baggensfjärden mera stillastående än i någon 
annan del af Stockholms skärgård, och den ringa mängd söt- 


44 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


are vatten, som tillföres från innerskärgården och från strän- 
derna, hinner derföre att särdeles likformigt och till stort djup 
blanda sig med hafsvattnet innan den aflägsnas. Men för hvarje 
gång Östersjöns nivå höjes, inströmmar dess vatten i Baggens- 
fjärden och sjunker såsom saltare till bottnen i den ganska 
djupa fjärden ; på djupet åstadkommes sålunda allt emellanåt 
en förändring i salthalten, som då derstädes ökas. När Öster- 
sjöns nivå sjunker, så utflödar åter en del af vattnet ur Bag- 
gensfjärden. Men det utflödande vattnet kan endast utgöras 
af det ofvan bottentröskeln befintliga lagret, hvilket, såsom 
varande mest utsatt för de omblandande krafternas verkan, 
är till salthalten det mest likformiga; den under 7 famnars 
djup befintliga vattenmassan, hvars salthalt genom föregående 
tillföden blifvit förökad, måste qvarstadna. Sålunda blir för- 
klarligt, hvarför profserien från Baggensfjärden visar en till 
7 famnars djup likformig salthalt och först sedan en tilltagande. 

Ehuru Baggensfjärdens vattenområde är relativt litet, 
erbjuda således dess hydrografiska förhållanden ett egendom- 
ligt intresse, då de jemföras med motsvarande förhållanden 
såväl 1 den utanför liggande yttre skärgården, som i den 
innanför liggande, egentliga innerskärgården. Olikheterna 
visa sig äfven deri, att då ytvattnets beskaffenhet i Trälhafvet 
före och efter den egentliga uppsjötiden varierade så betyd- 
ligt som från 51 4 hafsvatten till 64, så vexlade den i Bag- 
gensfjärden vid samma tillfällen blott från 76 till 79; orsaken 
dertill inses lätt uf det ofvan anförda. Man skulle i sjelfva 
verket kunna säga att Stockholm utom den yttre skärgården 
har 2 inre skärgårdar, af hvilka den ena, Baggensfjärden, inne- 
håller salt, men den andra, mellan Stockholm och Vaxholm, 
endast bräckt vatten. Betänker man huru dessa vattenom- 
råden på fierahanda sätt kommunicera med saltsjön och med 
Mälaren, så har man för sig en kombination af hydrografiska 
förhållanden, så egendomlig och omvexlande, att väl ingen- 
städes dess motstycke står att finna. 

Inre skärgården mellan Stockholm ooh Vaxholm. Beteck- 
nande för denna afdelning är ytvattnets ringa och mycket 
vexlande salthalt; hafsvattensprocenten aftager (jemför 
slut-tab.) från 337 1 Thorsbyfjärden till 14 3 92 inom Stock- 
holms hamnområden. Likväl är denna salthalt att betrakta 
som ett maximum, cecmedan profven äro tagna i Oktober, 
sedan uppsjö länge egt rum, hvarigenom salthalten i ytlagren 


ä 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 45 


väsendtligt ökats. Det djup, hvartill ytvattnets salthalt är 
likformig, befinnes vara större ju mer man aflägsnar sig från 
sjelfva källan till utspädningen och ju mer vattenytan är 
vidsträckt samt åtkomlig för vindarnes verkan. Sålunda be- 
finnes det vara betydligt mindre än en famn vid Skeppshol- 
men, ej uppnå 2 famnar vid Blockhusudden och Halfkaks- 
sundet, öfverstiga 2 famnar midt i stora segelleden (vid Hö- 
garn), samt uppgå till ungefär 4 famnar 1 Stora Värtan och 
Thorsbyfjärden. 

Hvad beträffar djupvattnet inom innerskärgården, må först 
framhållas den stora likformighet i salthalt, som öfverhufvud 
taget visar sig mellan olika punkter inom stora segelleden 
från Högarn fram till Stockholm; från och med 2 famnars 
djup, hvarest hafsvattensprocenten är omkring 45, stiger 
den på olika ställen, vid Högarn, Halfkakssundet, Blockhus- 
udden, Nybrohamnen, efter nästan alldeles samma lag mot 
djupet”) och blir på de större djupen fullkomligt enahanda 
öfverallt. På denna sträcka af stora segelleden råder nera- 
ligen ett likformigt, af bottentrösklar ej afbrutet djup och 
ytströmmen, som har sin hufvudriktning åt detta håll, under- 
håller ett ständigt ombyte af vattenlagren. 

Men den största salthalten inom stora segelleden synes 
ej stå i proportion till salthalten hos vattnet på andra sidan 
Vaxholm ; man skulle nemligen vänta att på bottnen här finna 
vatten af samma salthalt, som anträffades på största gemen- 
samma djupet 1 Trälhafvet. Detta djup utgör, om man be- 
traktar sundet vid Fredriksborg såsom tillslutet”), 5 famnar; 
sådant är nemligen djupet af bottentröskeln vid Hästholmen 
norr om Vaxholm, under det den mellan Tenö och Tynningö 
söder om Vaxholm har 5!/> famnars största djup. Nu innehöll 
vattnet i Trälhafvet på 5 famnars djup 77 procent hafsvatten; 
men likväl träffades ingenstädes vatten af sådan sälta inom 
inre skärgården, och särskild inom stora segelleden höll vatt- 
net t. o. m. på 30 famnars djup blott 68 2. Sannolikt härrör 
denna betydliga nedsättning i salthalten af den långa och af 
åtskilliga hinder brutna väg, som den yttre skärgårdens vatten 


!) Man ser på samma gång att salthalten i viss mån stegras inom de 
medelmåttiga djupen, och ganska starkt utanför Skeppsholmen; men denna 
omständighet har jag i en föregående afhandling behandlat. 


2) Jag har ofvan nämnt att detta sund var spärradt af en till ytan 
gående fördämning, dock endast uppförd af lös sprängsten. 


460 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


har att tillryggalägga från Trälhafvet till stora segelleden, 
innan det kan samla sig i de der befintliga djupen. Det 
måste under denna väg öfverstiga 2 bottentrösklar af 5 å 5!/a 
famnars djup, belägna efter hvarandra i trånga sund och, så- 
som jag i den allmänna redogörelsen för strömsättningen redan 
antydt, kan bottenströmmen dervid blifva utspädd, så att 
vatten af största gemensamma djupets salthalt icke kan komma 
fram till den inre af båda afdelningarne. Möjligt synes 
mig emellertid äfven att den anmärkta ringare sältan kunnat 
bero derpå, att under den starkare uppsjö, som förut egt rum, 
den yttre skärgårdens vatten inflödat som ytström och dervid 
blifvit starkare blandad med det sötare ytvattnet innan den 
sänkt sig till bottnen, och att således den häftigare tillström- 
ningen af vatten från yttre skärgården betingat på samma 
gång en större salthalt i ytan och en mindre på djupet, än 
hvad som under perioder af jemnare vattenstånd måhända 
finnes i den inre skärgården. 

Innerskärgårdens sidofjärdar, Thorsbyfjärden samt storu 


och lillu Värtan förete en större tjocklek hos det öfre homo- 


gena vattenlagret, tydligen beroende derpå att omsättningen af 
vattenlagren der är mindre hastig, men vilkoren för deras 
omblandning gynnsammare. MSärdeles är detta förhållandet 
med stora Värtan, som erbjuder den största ytan för vindar- 
nes åverkan på samma gång som den är mest aflägsen från 
den förnämsta stråkvägen för strömmarne. Hafsvattenspro- 
centen, som der på ytan är 44.42, är på 4 famnars djup ännu 
blott 45.34 och först vid 6 fammnar visar den en hastigare stig- 
ning, nemligen till 53.26. På det största djupet, 14 famnar, är 
den 63.7 och således icke större än inom stora segelleden 
redan på 11 famnars djup; detta förhållande beror antagligen 
af den bottentröskel af 11 famnars djup, som finnes ungefär 
på gränsen mellan stora Värtan och Askrikefjärden. 
Deremot befinnes salthalten på djupet i Thorsbyfjärden 
större än inom någon annan del af inre skärgården. Hafs- 
vattensprocenten utgjorde derstädes på 18 famnars djup 73 
i stället för 67 på motsvarande djup inom stora segelleden, 
och äfven på de ofvanliggande djupen var den i Thorsbyfjär- 
den 4—10 2 större. Man föranledes deraf till den förmodan 
att bottenströmmen från yttre skärgården ej går direkt genom 
sunden vid Hästholmen och Tenö till stora segelleden, utan 
att nämnda ström, åtminstone då den rinner med en viss 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 47 


måttligare hastighet, tager en omväg genom Solö och Thors- 
byfjärdarne, innan den kommer in i stora segelleden. Der- 
till finnas två möjligheter. Dels kan nemligen strömmen ge- 
nomtränga den af lös sprängsten uppförda fördämningen vid 
Fredriksborg, hvarest den naturliga bottentröskelns djup är 
åtminstone 9I famnar; på denna väg vore kommunikationen 
mellan de nämnda fjärdarne och yttre skärgården mycket 
direkt. Dels kan bottenströmmen äfven, sedan den passerat 
sunden vid Hästholmen (5 famnars djup) och Vaxholm (10 
famnars djup), taga vägen genom det 6 famnar djupa sundet 
mellan Rindö och Ramsö i stället för genom det 5!'/> famn 
djupa mellan Tenö och Tynningö; men i så fall rinner 
bottenströmmen först in i Solöfjärden och sedan in i Thors- 
byfjärden, innan den kan inkomma i stora segelledens ränna. 
Den ofvan anmärkta ringare salthalten hos djupvattnet inom 
stora segelleden blir så mycket mer förklarlig, om botten- 
strömmen har att tillryggalägga en omväg af sådan beskaffen- 
het. För att från Thorsbyfjärden komma till stora segel- 
leden måste den slutligen passera en bottentröskel af 14 
famnars djup mellan Tynningö och Bergholmen; men hafs- 
vattensprocenten på 14 famnars djup i Thorsbyfjärden var 
69, hvilken tal kommer ganska nära det på 30 famnars djup 
mom stora segelleden fundna, eller 68. Flera omständig 
heter tala således för att detta sista antagande med afseende 
på bottenströmmens hufvudriktning mom inre skärgården är 
det rätta. Emellertid behöfvas vidare observationer angående 
denna fråga och särskildt med afseende på den olika rikt- 
ning, som strömmen från yttre skärgården möjligen kan taga, 
då den flödar med olika hastighet. 

Slutligen må följande tal anföras, som visa totalmängden 
hafsvatten mellan 0 och 14 famnars djup i de olika bassi- 
nerna såsom medeltal af hafsvattens-procenterna för 0, 2, 4, 
6, 5, 10 och 14 famnar. 


I Trälhafvet utanför Fredriksborgsdammen .. 73.9 
Trio TS byt ätdenes Smart fur tSTåR. 60.2 
INStore, segelledensvid FEögarn an mlud.u. 34.8 
NISKOR D ange. skrika gren kragar JM 00.7 
10 LTS SAN heta a AEA IV RR! EE SE RS SON Ae 33.0 
I Halfkakssundet (stora segelleden) ............. 52.8 


Vid Blockhusudden (stora segelleden) 20.3 


48 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


Mälaren. I motsats till skärgården, hvarest de största 
variationerna i salthalt egde rum i ytlagren, är det här djup- 
vattnet, som visar de anmärkningsvärdaste vexlingarne i salt- 
halt. Inom skärgården förorsakas nemligen förändringarne 
af det på hafsytan utgjutna flodvattnet, men här tvärtom af 
det på bottnen inströmmande hafsvattnet. Dessa omständig- 
heter, jemnte den i allmänhet lägre salthalt hos bottenvattnet, 
som förorsakas af den synnerligt grunda bottentröskeln vid 
Norrström, samt den mycket obetydliga sältan i ytvattnet 
karakterisera Mälarens östra del jemförelsevis med skär- 
gården. 

Då det inströmmande saltvattnet måste vara särdeles be- 
näget att sjunka till bottnen och följa dess lutningar, när det 
kommer in i ett så lätt vatten som Mälarens, så måste botten- 
trösklarnes beskaffenhet här hafva ett mycket stort inflytande 
på hafsvattnets fördelning. Man finner också af tabellen att 
de 3 bottentrösklarne mellan Kersön och Lofön å ena sidan 
och fastlandet å andra förmått att sätta en gräns för botten- 
strömmens framträngande inom nordvestra segelleden längre 
än till norra ändan af Lofön. Innanför den första af dessa 
trösklar, den vid Kersö södra udde, är hafsvattens-procenten 
på djup af 4 famnar och derunder nästan densamma som" på 
andra punkter mellan Kersön och Stockholm. Men på andra 
sidan om de 2 första bottentrösklarne, af hvilka den i när- 
heten af Drottningholm blott har 5 famnars djup, är salthalten 
så förminskad, att man vid Kanaan träffar 7!/; 2 hafsvatten 
föret på 12 famnars djup, ehuru samma salthalt vid Kersö 
södra udde finnes på ungefär 5 famnars djup; och i Löfsta- 
fjärden, på andra sidan om alla 3 trösklarne, fanns på 36 
famnars djup blott '/3 volumsprocent hafsvatten. 

Hufvudmassan af det saltvatten, som under uppsjötiden 
år 1874 inkommit i Mälaren, hade, enligt hvad tabellen visar, 
samlat sig inom den sydvestra segelleden, hvars område också 
ligger mera i vägen för uppsjöströmmen och hvars botten- 
trösklar i allmänhet äro djupare. Dock visar sig ett märkbart 
inflytande äfven af dessa djupare bottentrösklar, t. ex. den 
vid Kungshatt. Hafsvattensprocenten var nemligen der från 
4 famnar till 9 (största gemensamma djupet) ungefär lika stor 
på ömse sidor af tröskeln, men på större djup blef den 
mycket mindre på yttre sidan; den var t. ex. på inre sidan 
22 2 vid 12 famnars djup, men på den yttre blott 13 2 på samma 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:o 12. 49 


djup. Huruvida uppsjöströmmen kunnat öfver den blott 3 
famnar djupa tröskeln vid Bockholmssund strömma ut i Björk- 
fjärden, kan ej afgöras, enär det der befintliga saltvattnet 
kunnat komma in genom Södertelje kanal; det förra synes 
dock osannolikt, emedan uppsjöströmmen 1 så fall bort först 
öfverstiga de djupare trösklar, som skilja hela området från 
Löfstafjärden, hvilket den bevisligen ej gjort. 

Af de förhållanden inom Mälaren, för hvilka jag i af- 
delning II af denna afhandling sökt att i allmänhet redogöra, 
är det för öfrigt blott ett, som synes mig behöfva att här 
med särskildta exempel närmare belysas, nemligen det egen- 
domliga, att salthalten inom södra segelleden visar en ten- 
dens att ökas i och med afståndet från innerskärgården. Fram- 
för allt visar ytvattnet ett sådant förhållande, ty dess hafs- 
vattensprocent aftager visserligen först mellan Stockholm och 
Fogelön från 3.76 till 2.40, men stiger sedan mellan Fogelön 
ochHallunda kontinuerligt ända till 3.84 2; först vid Ekerö af- 
tager den åter något (7.14 2) till följe af inflytandet från den 
närbelägna Sa RO Åfven hos de underliggande lagren 
ända till 6 famnars djup finner man ett liknande förbkallande 
ehuru svagare utpregladt. Men den nämnda tendensen visar 
sig äfven i en annan form, nemligen att man på ömse sidor 
af samma bottentröskel kan finna ett saltare djupvatten i den 
från Stockholm aflägsnare afdelningen än i den mer närbe- 
lägna. Så t. ex. fanns vid Björnholmen på 18 famnars djup 
39 2» hafsvatten. Då nu emellan Björnholmen och det till 
16 famnar uppgående djupet vid Marieberg finnes en botten- 
tröskel med blott 10 famnars SE vid Stora Hessingen, så 
skulle man vänta att vatten med 33 72 hafsvatten vn borde 
hafva utfyllt djupet vid Marieberg innan det kunnat komma 
till Björnholmen. Men vid Marieberg träffades likväl på 12 
famnars djup, således betydligt nedanför bottentröskelns 
största djup, blott 25.g 2 hafsvatten ?!). Likaså fanns på den 
från Stockholm aflägsnaste punkten inom södra segelleden, 
utanför Ekerö kyrka, 16.7 2» hafsvatten på 14 famnars djup, 
men innanför den närbelägna 6 famnar djupa tröskeln vid 
Vårby blott 9,2 2 på 10 famnars djup. 

För att rätt bedöma orsaken till dessa egendomliga salt- 
förhållanden har man enligt min förmodan att taga i betrak- 

1) Vid ett annat tillfälle träffades på 15 famnars djup vid Marieberg 


27.3, men på 20 famnars djup vid Björnholmen 33!/, 7» hafsvatten. 
4 


20 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


tande den omständighet att, ehuru vattenprofven togos under 
den period af året då uppsjö oftare plägar inträffa, så hade 
likväl före den 17 och 18 Okt. ett längre stillestånd i upp- 
sjön ?) egt rum, under hvilket andra inverkande krafter haft 
tid att omändra de saltförhållanden, som uppsjön förut för- 
orsakat. Det är då för det första tydligt att det saltvatten, 


som blifvit aflagradt på ett större djup, borde under en längre | 


tid kunnat bibehålla sig oberördt af de diffunderande kraf- 
ternas inflytande än det, som blifvit aflagradt på ett grundare, 
och ur denna synpunkt synes det ganska naturligt att vattnet 
på de större djupen vid Björnholmen och Ekerö kunnat bi- 


behålla en salthalt, som det vid de närmare Stockholm be- — 


lägna punkterna Marieberg och Vårby nyss efter uppsjöns 
inflödande måste hafva egt, men vid tiden för vattenprofvens — 
hemtning hunnit förlora. 

Ju närmare åter under ytan det saltare vattnet har 
blifvit aflagradt, desto snarare och i desto högre grad måste 
ytvattnet sedan få känning af bottenvattnets sälta, då diffu- 
sionen börjar ega rum. Men denna omständighet, ehuru den 
vid många tillfällen bör tagas i betraktande, räcker likväl ej 
att förklara den stegring af ytvattnets salthalt, som visar sig 
inom södra segelleden i riktning mot Björkfjärden. Vi finna 
nemligen här på 6 famnars djup nästan alldeles samma salt- - 


halt (8—9 2 hafsvatten) hela vägen, men det oaktadt ökas — 
de ofvanliggande lagrens salthalt hastigt i den omnämnda - 


riktningen. Ganska anmärkningsvärdt synes mig dervid vara 
att det djup, 6 famnar, på hvilket salthalten öfverallt är lik- 
formig, är samma djup, som tillhör den grundaste botten- 
tröskeln inom denna del af Mälaren, och således äfven det 
största djup, på hvilket en oafbruten horizontal cirkulation 
af vattnet inom hela södra segelleden är möjlig. Det är 
också på grund af en sådan cirkulation som jag ansett hela - 
det ifrågavarande förhållandet böra förklaras, och denna cir- = 
kulation tänker jag mig, såsom jag i afdelning II antydt, på 
följande sätt: 

Så snart den höjning af Östersjöns nivå, som föranledt 
uppsjön, gått tillbaka, så måste Mälarens utflöde åter inträda 
med förökad kraft. Detta utflöde uppväcker då inom de 
undre lagren en reaktionsström i motsatt riktning; men som 


1) De närmaste tider, på hvilka uppsjö före den 17 Oktober inträffat, 
voro den 9 Okt. (1 tums uppsjö) samt 22 och 18 Sept. (1!/, tums uppsjö). 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 12. 51 


nämnda reaktionsström ej kan spisas från saltsjön till följe 
af bottentröskeln vid Stockholm, så måste vattnet inom det 
område, 1 hvilket reaktionsströmmen kan ega rum, eller ofvan 
6 famnars djup, blifva alltmer utspädt i närheten af Stock- 
holm och alltmer salthaltigt i närheten af Bockholmssund, 
emedan bottnens saltvattenspartiklar ständigt af reaktions- 
strömmen transporteras i denna riktning. Ar denna förkla- 
ring riktig, så böra tydligen också större skillnader i salthalt 
på olika djup anträffas i Stockholms trakten, än i den mot- 
satta ändan af sydvestra segelleden. Ty vid den slags slutna 
hvirfvelrörelse, som den nämnda reaktionströmmen bildar 
med en del af ytströmmen, måste inom den östra ändan af 
området en likformig diffusion af saltvattnet försvåras deri- 
genom att sötare ytvatten der ständigt drager sig mot djupet, 
men i den motsatta ändan en sådan likformig diffusion under- 
lättas derigenom att den salta reaktionsströmmen företrädes- 
vis der stiger mot ytan. En blick på tabellen visar att denna 
slutsats på det mest tillfredställande sätt bekräftas af verk- 
liga förhållandet. Vid Stockholm tilltog nemligen hafsvattens- 
procenten på 0, 2, 4, 6, 8 och 10 famnars djup sålunda: 3.8, 
4.1, 4.5, 8.1, 11.3, 22.92, men vid Hallunda sålunda: 8.8, 8.8, 8.8, 
5.8, 3.9, 9.2, och för de mellanliggande punkterna falla de 
beträffande talen emellan dessa båda ytterligheter. 

Slutligen förtjenar framhållas att äfven den totala salt- 
mängden i hela genomskärningen från 0—10 famnar har sitt 
maximum närmare den från Stockholm aflägsnare ändan af 
sydvestra segelleden. Procentmängden hafsvatten, beräknad 
1 medeltal för alla observationerna på 0 till 10 famnars djup, 
blir nemligen för de olika punkterna följande: 


Stockholm Fogelön Kungshatt Vårby Hallanda Ekerö 


3.65 7.82 1.29 3.84 9.05 3.51 


I fall den större likformigheten af salthalten på olika 
djup inom sydvestra ändan af området skulle ha berott blott 
derpå, att vattenlagren der, såsom mer aflägsna från uppsjöns 
utgångspunkt, hunnit att fullkomligare blandas sedan den tid 
då uppsjön dit nådde fram, men deremot närmare Stockholm 
en större olikformighet kunnat underhållas till följe deraf att 
hvarje uppsjö, äfven en föga varaktig, måste der inverka på 
salthalten, så borde man med skäl kunnat vänta, att också 
den totala saltmängden skulle varit betydligt större nära 


52 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


Stockholm, såsom aflägsnare från utspädningens källa och 
närmare till saltsjön. på deremot mitt ofvannämnda anta- 
gande riktigt, så bör det ej förvåna att den totala saltmäng- 
den är större närmare Bockholmssund, eftersom salthalten på 
djupet skulle vara stadd i ständig förflyttning mot detta håll. 

Att hafsvatten förbi Södertelje skulle kunna intränga 
genom Bockholmssund och utöfva något inflytande på sältan 
inom sydvestra segelleden anser jag fullkomligt otänkbart 
till följe af de stora och vidsträckta djup, som befinna sig 
emellan dessa mynningar. Som man finner af tabellen ligger det 
saltare vattnet der betäckt af ett 20 famnar tjockt lager sötvatten 
på bottnen af Björköfjärdens sydliga del, och blott spår deraf 
äro att märka i ytvattnet närmare Söderteljeloppet eller på 
bottnen längre ut i Björköfjärden, såsom vid Midsommars- 
holmen. 

Slutligen bör jag anmärka att den horizontala cirkulation, 
som jag här ofvan antagit som förklaringsgrund till salthal- 
tens stegring i de öfre vattenlagren i riktningen mot Bock- 
holmssund, icke blott kunnat vara en följd af ytströmmens 


naturliga rörelse mot Norrström, utan äfven kunnat väsendt- 


ligen påskyndas af de under den föregående tiden rådande 
Sfser vindarne. Meteorologiska iakttagelserna i Sverige, 
Bd. 16, visa nemligen att under tiden 1 Sept. — 16 Okt. 
1874 utgjorde vindarne inom vindrosen V—S öfver 80 2 af alla 
vind-observationerna vid Stockholm. 


VI. Observationer öfver föränderligheten af salthalten 
inom Stockholms skärgård och Mälaren vid olika till- 
fällen eller årstider. 


De vattenprof, hvilka jag upptagit under denna rubrik, 
äro till största delen tagna antingen den 7 Oktober 1874, då 
jag gjorde de första förkänningsförsöken angående djupvatt- 
nets salthalt i Mälaren, eller den 28 Juli 1875, då afsigten 
var att undersöka saltförhållandena innan den egentliga tiden 
för uppsjön inträffat; men dessutom finnas några spridda prof 
från andra tider af året anförda. En jemförelse af dessa 
prof med de förut anförda och med hvarandra sinsemellan 
är i flera afseenden upplysande för kännedomen om förhål- 
landena inom Mälaren och skärgården. Först må de spe- 
ciella profven anföras: 


PO 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 


53 


1:11-SBuLupIO 


38 
39 


40 


41 


Datum 


1876??/g 
(1875 SJ - 


187528/, 


| Mellan 


Mellan 


Ställe 


Innerskärgården: 


—— 


SORG ERE C osar csoenr 


Vid Högarn 

I Vid — Blockhusudden. 
Prof tagna af Kap- | 
tent CO. L.Bkman, 
medan isen ännu 
låg utanför Block- 
husudden, ehuru en 
bred öppen ränna 
gick in till Stock- 
holm. Starkare 
blåst hade börjat 
just då profven to- 
gos, men förut hade 
vädret varit lugnt 
under den tid, då 
rännan gått upp--- 


Blockhusudden, samma 
ställe; ingen märk- 
baruppsjö från salt- j 
sjön till Mälaren 
hade ännu egt rum 
under sommaren . 


Danviken och 


Waldemarsudden - | 


Kastellholmen 
och Stora Var fvet.- 


Mellan lpursholinen 
och Skeppsbron. 


Mellan National-muse- 
um och Kgl. slottet 
Utanför Grand Hotel- | 


| 
| 
I 
| 
| 
i 
(| 


S 
= Klor Hafs- Hafs Mine- 
FÅ | vatten raliskt 
- per per salt per | per 
3 like litre ViReeA | litre 
3 | 
3 | 
| 

ÖKIKOISB65LL 22:67 IF 1508 
1 | 0.8936 | 214.3 | 1.611 | — 
2-1 0.9432 | 226:4 | 1.702 — 
2 0:9645]: 201:5 | I. T4T —— 
AFI 20851 1 DUB ISA — 
5 | 2.2836 | Ho1.5 | 4.146 ——- 
10 | 2.5602 | 618.6 | 4.650 —— 
TAPIA 622.0 | 4.676 — 
0 | 1.2353 | 302.1 | 22708 | — 
0 | 0.3464 81.6 | 0.618 | — 
2r0:3621 85.4 | 0.642 | — 
4 | 2.45381| 592:8 | 4.456 | — 
625106] 6065 |. 4360 
8 | 2.6396 | 637.8 | 4.195 | — 
10 | 2.7091 | 654.7 | 4.922 — 
12 | 2.7460 | 663.7 | 4.990 = 
HER ARE TSE BORG Rae 
TON 22KOSN FOTON 
18 | 2.8439 | 687.4 | JFINOSE Sr 

| | 
ÖR KOL25BN TO 040 055 
2 1-0.2606 | 60.8 | (Va Sv ES8 
4 | 1.9468.| 469.8 | 3.532 | — 
3 | 2.7326 | 660.4 | 4.965 | = 
12 | 28411 | 686.7 | 5.163 | — 
167) -2.9573 | (14:91 0:375 = 
20 LINTON TS DANS = 
0-1 0.2092 48.3 | 0.363 =S 
2170:20921 48:38 1 0.363 = 
4 | 2.2333 | 539.3 | 4.054 | — 
GM25 03 0646 NRA 
12 | 28240) 682:5 |-3.131 — 
IGUR: SLS VS RDS —— 
2011 2:9T3GI 20-11 1DALS = 
0-1 0.1894 | 43.5 | 0.327 = 
21 | O:2294 17 53.2 | 0.400 — 
4 | 2.3829 | H75.6 | 4.327 | — 
3 | 2.7517 | 665.0 | 4.500 — 
12 | 2.8333 | 684.8 | 5.148 — 
TÖF|E2:94 59 ANS AA — 
OMP OSTSS ERDSE KÖR SO 
ZON MER ISAR 
1) I RUE (On rt a RR — 
4 | 2.4666 | 595.9 | 4.480 | — 
0-1 0.1074] 23.6 | 0.178 fr 
200 vB 
2 0.2099 | 485 r0:S6r 


54 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN, 
ER 
o | EN | I 
Z | 3 | Klor | oas ARN 
= | Datum Ställe ee | per | S salt per 
| | = | litre 5 litre 
= | 00 iutre 
2 I | ad 
| 
46 |1875?3/, | Norrström, utanför 0. | 00596 TORRA 
Bonde'ska huset 2 | 0.0603 123 | 0.0917 
(temligen stark ut- IR SG 
SUGOMRI ESA. CCR KR Ä 
( 0-1”0:4989])- TELENOR 
+ | 06418] 153.2 | 1.152 
2 5 2 
47 | 1876 >/, | Norrström, under med- i | NE ER Fe 
lersta  brohvalfvet 1. ERAN 203.7 Sahe 
vid lindrig uppsjö- |] 12 | 1.2233 | 294. | 2.211 
| nära 
2 | 1.28386) 296.8 12.231 
48 ” Lilla Norrström, under 0. | -0.5948 | eo ANNA 
södra brohvalfvet, J| 4 | 1oss9l 249.6 | 1876 
provet. taget. vidyl 43 | 11844 |! 254-00 KEERRa 
alldeles samma till- 12 | 13971 | 336.5 | 2.529 
| Fale RENEE lar SB 
49 | 1876 7/, | Lilla Norrström (som 
| föregående), mycket 0. Nad 93.6 | 0.719 
| lindrig utström, gö-J1 4 0.4468 106.0 | 0.797 
| rande 4800 fot i]|13 | 04651 | 1111 | 0.535 
timmen eller 0.8 
KROPP. > atack IE 
50 I » Norrström (som 47), vid || 0 = se 
alldeles samma till- 4 | nära | 
Re ERE. 2 | 0.40781 ' 96.5) 0:725 
51 |1875?/; | Mälaren, mellan Rid- ä Sen TS SG 
| darholmen och Skin- 8 Ö.6737 161.0 TE 
narviksbryggan i.- UI 40: | dose |> STA KASK 
539 0 i 
52 » Mälaren utanför Ma- | ” | OCKdS HS 
rieberg, midt emel 3 ES 177. (356 
lan Stora Hessingen | 12 1.9999 482.7 | 3.629 
och Långholmen... | 16 I 2.0695 | 499.535 | 3.756 
| 0 | 0.2113)] 48.8 | 0.367 
3 | 0.2117 48.9 | 0.368 
| 4 102121] 49.0 | 0.369 
j 6 |-:0.2181 49.3 | 0.370 | 
53 |18747/;; | Samma ställe Il .sons | 8 | 0.4102)] = ILAINIONSO 
101 1:0560:] 255:10E90R 
12: | 1:1058 ) 265-1A-INGAN 
14 | 1.13868] 273.3 |'2:055 
151 1IS6S » i » G ; 
).05 v X . 
54 | 1874, | Samma ställe.......... (1, 110-023]. TESTAS 
| | 0 1 0.0511] 10:0 | 0.075 | — | 
55 |1875?3/; | Mälaren utanför Björn- 5 ; her 08 | La kod | 
holmen seneennnnn | 12 | 1.8652 | 450.0 | 3.388 | — 
16 | 1.9177 | 462.7 | 3.479 | — | 


!) Direkt bestämdt. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. 55 


= HH h m i & - rr H 
c =) 
= | =E Hafs- — | Mine- 
Sö 3 z Klor vatten | Hafö raliskt 
=) Datum | Ställe = per salt per 
T | = | litre DET liire per 
SN z litre | litre 


I 
I 
I 


I | 99 G AR | G 
| 55 | 1874?5/, | Mälaren utanför Björn- J å dd | 200 Re | 
| holmen ..oooonnenrn rn I 21 1.9290 » » | 


JE ORIEQDS SIA RLS:2e 0 OMSK 
[T200:8 975 2158 1 1618 | 
OTO 22.0 | 0.165 


| 56 |1874'"'/,,| Samma ställe 


I 

( SI OR TA 20:11 (01 | 

| 4 | 0.1894 43.5 | 0.327 | 
(5 OT AON FE Se OS 
3 | 0.2879 67.4 | 0.507 

J 

I 


ILÖR NW ÖLSI0 49 MJ ASO 


DUNIRSTA/,, | Samma ställe > -..o<--- - 


14 | 0.9315 | 223.5 | 1.680 
16 | 1.2535 | 301.6 | 
TOTIK TSL BekSK AGS 
TO SS JILL 9 
20-1FISS93T JAG 
0.1894 43.5 | 0.327 
2 | 01876) 431 | 0.324 


ND 
NS 
&S 
[5] 


[<>] 


[HL 
[9 0] 


| 12-1-0:9801 |- 223.201] 1.678 


3 | 0.1863 42.8 | 0.322 
4 | 0.1809]| 41.2 | 0.312 
ORT 40.9 | 0.308 


för Bergsund------- 


| | 
Liljeholmsviken utan- | 


Med profven 'i Mälaren den 28 Juli 1874 n:r 51, 52, 55, 
hade jag egentligen för afsigt att utröna huruvida det salt- 
vatten, som under den egentliga uppsjöperioden blifvit in- 
fördt i Mälaren, hinner att genom den motsatta strömningen 
under våren och försommaren och genom diffusionen öfver- 
hufvud aflägsnas, innan nästa uppsjöperiod inträffar. Detta 
syntes så mycket sannolikare, som det första djupvattens- 
prof i Mälaren, som jag af en tillfällig anledning hade hemtat 
den 29 April 1874 vid Marieberg (n:r 54), hade visat blott 
0.47 2» hafsvatten på ytan och 0.49 på 10 famnar, då deremot 
det af den 7 Oktober samma år och på samma ställe visade 
4.88 ” på ytan och 25.37 på 10 famnars djup (n:r 53, jemför 
56, 27). På det följderna af föregående års uppsjö måtte 
möjligast fullständigt hafva aflägsnats, dröjde jag med afsigt 
med undersökningen tills fram i Juli månad, och ansåg till- 
räckligt att förvissa mig att man vid slusskontoret ännu ej 
antecknat någon uppsjö för sommaren. Men i stället för det 
minimum af salthalt, som jag sålunda beredt mig på att finna, 


36 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


erhöll jag den 28 Juli, då undersökningen slutligen gjordes 
maximum af salthalt för Mälaren, såsom följande tabell visar, 
hvari blott hafsvattensprocenten för profven blifvit angifven: 


Djup ÅN ar. Z Utanför Marieberg Utanför Björnholmen 
i Nb 
famn. | 1874 | 1875 | 1874 | 1874 | 1874 | 1875 | 18741 I6n 1875 
| To | SO ETT a ET | 2 Hi07 
KG 0,76 1.12 | 0.47 ABB L2: 70 | 1.07 2.20 | 2.52 1) 21:00 
[174 4,10 — -— 4.89 — | — Fig VARS — 
4 4.45 158 — 4:90 |, + — | da 4.35 | 5.37 1.00 
6 8.10 — — 4.93 — — DA id — 
8 I 11.25 | 16.10 = 3 Bra al hå El EG 6.74 | 10.187 16.96 
10-11 22:22) ata) 0.49" 1 25:37 || 22.33 — ] 19:08 10 | = | 
12 = — — 1 20.57 | 20.86 | 48.27 | 22.32 | 21.95 | 45:00 
| 14 — — — | 27.38] — | — | 22.35 — — 
16 — — — | — — 149.395 | 30.16 | — | 46.27 
18 — = ET — JE | TSE KR | 
20 — — Af —= EE TDSRG — 1 46.53 


Profven af den 28 Juli 1875 visa påtagligen att ett in- 
flöde af hafsvatten nyligen egt rum. Man ser nemligen huru 
vid Björnholmen salthalten är så godt som oförändrad från 
20 famnars djup ända till 12 famnar, då deremot profvet af 
den 7 Oktober 1874 på samma ställe visar'ett betydligt och 
kontinuerligt aftagande 1 salthalten mellan 20 och 12 famnar, 
en följd af de efteråt verkande diffunderande krafternas in- 
flytelse. På samma gång visar den relativt ringa salthalten 
i ytlagren den 28 Juli 1875 att hafsvattnet under mellan- 
tiden verkligen måste hafva blifvit till mycket betydlig del 
aflägsnadt, och den nästan fullkomligt lika salthalten, 13 1.12 
hafsvatten, från ytan till åtminstone 4 famnars djup från 
Björnholmen ända till Stockholm, visar att uppsjö-strömmen 
denna gång åtminstone ända från början följt Mälarbassinens 
botten och ej inverkat på ytlagrens beskaffenhet. Men under 
passagen på bottnen har han blifvit i viss mån utspädd, 
såsom man finner vid jemförelse mellan Marieberg och Björn- 
holmen. Salthalten vid nämnda tillfälle på 16 famnars djup 
vid Marieberg (50 42 hafsvatten, 3.76 hafssalt per mille) är den 
största jag inom Mälaren anträffat; den är lika stor ungefär 
som den i Augusti 1876 befanns vara i ytan af Trälhafvet 
utanför Vaxholm. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 12. KT 


Med anledning af denna iakttagelse syntes: det mig för- 
tjena undersökas, huruvida möjligen äfven vid utström en 
bottenström af saltvatten kan under Norrbro gå upp till Mä- 
laren. Visserligen hade profven af den 28 Juli 1875 i sjelfva 
Norrström, så väl ofvanför som nedanför bron, visat fullkom- 
lig frånvaro af en sådan (se profven n:r 44, 45, 46); men 
utströmmen hade då varit temligen stark, och det syntes 
möjligt att reaktionsströmmen skulle kunna vid mycket lin- 
drig utström komma till stånd, äfven om den på ett så 
grundt ställe ej kunde utveckla sig då strömmen var starkare. 
Jag gjorde derföre den 5:e, 7:e och 38:e Sept. 1876 under 
sjelfva brohvalfven i Norrstöm några undersökningar i denna 
riktning”), hvarvid jag särskildt afpassade den tid, då saltsjöns 
och Mälarens nivåer voro hvarandra i det närmaste lika. 
Strömmen varierade i sjelfva verket under denna tid mellan 
uppsjö och utström med hastiga ombyten. Som man finner 
af dessa prof (n:r 47—50), visade vattnets salthalt icke till- 
varo af någon reaktionsström vid någondera tillfället, vid ut- 
ström eller uppsjö. Samma resultat erhölls med strömkorset, 
som ända till bottnen visade samma ström som på ytan. Då 
profvet gjordes den 7:e September, hade en lindrig uppsjö 
rådt kl. !/56 på morgonen, hvilken slog om till utström kl. 6, 
då profven börjades, utan föregående stillvatten. Ånnu ett 
tredje försök gjordes den 8:e september kl. 6 f. m. Under 
alla brohvalfven var då en svag utström, som under södra 
hvalfvet, der jag började undersökningen, blott gjorde 0.4 
knop, men som likväl, enligt hvad strömkorset visade, räckte 
till bottnen. Sjelfva ytströmmen stadnade snart alldeles vid 
börjande ostlig vind, men ännu gick strömmen ut under det 
öfversta ytlagret. Då jag sedan efter några minuter kom 
till norra strömfåran, rådde der uppsjö från ytan till bottnen. 
Uppsjön började således tidigare i den stora strömfåran än i 
den lilla och, enligt hvad jag af erfaren person sedan hörde, 
lär uppsjön företrädesvis taga vägen genom Norra Ström- 


') Strömfåran för lilla Norrström, söder om Helgeandsholmen, är hela 
vägen 10 fot djup, utom nedanför bron, hvarest finnes en bottentröskel med 
blott 6 fots djup. Den bredare strömfåran norr om Helgeandsholmen är 
något grundare under sjelfva bron än ofvanför densamma. Största djupet 
under bron, 11 fot, är under medlersta brohvalfvet. På östra sidan bron 
djupnar den åter snart till omkring 16 fot, dock finnes framför Carl XII 
trappa ett klippgrund, hvarigenom en bottentröskel af blott 9 fot bildas i 
sjelfva strömmens utlopp. Alla de angifna djupen äro hemtade från Stock- 
holms hamnkartor och räknade efter lägsta vattenståndet. 


58 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. 


fåran, hvarvid kan inträffa att utström samtidigt råder i den 
södra, således en reaktionsström på sidan om hufvudström- 
men. Vid södra slussen hade man ännu ej den dagen iakt- 
tagit uppsjö; att sådan äfven der egde rum visade sig emeller- 
tid vid närmare undersökning. De här anförda försöken hade 
således ytterligare bekräftat att den reaktionsström, som på 
bottnen går fram i saltsjöhamnen, ej förmår framtränga öfver 
grunden och förbi förträngningarne i trakten af Norrbro, lik- 
som jag äfven funnit den starka reaktionsströmmen i Göta 
elf upphöra vid Hisingsbron, hvarest djupet hastigare aftog. 
Men på samma gång hafva de gjort sannolikt att inflöde från 
saltsjön till Mälaren många gånger kan ega rum, utan att ni- 
vådifferensen dem emellan är tillräckligt stor, för att uppsjön 
skulle kunna märkas å den vid södra slussen anbragta fot- 
skalan, eller öfverhufvud med de der använda enkla obser- 
vationsmedel. j 
Profserien n:r 58 har jag endast anfört såsom ett ut- 
märkt exempel på det fall att salthalten aftager mot djupet. 
Förhållandet är tydligen föranledt deraf att ytvatten från Mä- 
laren, som genom utblandning med bottenvattnet blifvit sal- 
tare, långsamt inströmmat genom någon af Liljeholmsvikens 
grunda mynningar och derifrån spridt sig mot bottnen. Den 
skillnad i sp. vigt. som ägde rum mellan yt- och bottenvattnet 
på detta ställe, utgjorde blott 0.000014, och det är sålunda lätt 
begripligt att vattenlagren endast mycket långsam kunde 
ordna sig efter deras olika tyngd. Det bör tilläggas att det 
saltare vattnet inom Mälaren, såsom kommande från Öster- 
sjön, också bör vara det kallare ?), så att man ej har anled- 
ning att i det ifrågavarande fallet antaga att vattenlagren 
| 
| 


kunde vara ordnade efter sp. vigten, oaktadt ej efter salt- 
halten. Dylika anomalier förekomma för öfrigt inom flera 
andra af de i denna afhandling meddelade profserier, se t. ex. 
n:r 8, 0—1 famn och 910 famnar, n:r 22, 25, 240250 SM 
32 m. fl. Det har särskildt blifvit kontrolleradt ati de icke I 
bero på observationsfel; i de festa fall härröra de från sal- 
tare ytvatten, som öfver en bottentröskel kommit in i en af- 
delning med sötare vatten och der småningom spridt sig 
mot bottnen. 


B RO 


2) I Badinrättningen vid Riddarholmen har derföre vattnets värmegrad 
vid inträffande uppsjö stundom plötsligt befunnits sjunka med 8” eller någon 
snarlik siffra. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 4, N:0O 12, 59 


De profserier, som jag den 28 Juli 1875 insamlade från 
inre skärgården (n:r 39—45), hade till hufvudändamål att 
lemna en bekräftelse på tillvaron af en reaktionsström på 
djupet i riktning mot Norrström, hvilken bottenström redan 
var sannolik till följe af undersökningen år 1874. För de 
resultat jag i sådant hänseende utdragit ur dessa prof har jag 
på annat ställe redogjort, och vill nu blott använda dem till en 
jemförelse af saltförhållandena inom den inre skärgården vid 
olika årstider, för hvilket ändamål jag sammanställer dem 
med öfriga från denna trakt erhållna profserier. För profven 
vid Blockhusudden har jag af särskild orsak äfven utsatt 
differensen mellan hafsvattensprocenterna på närliggande djup. 


ÅDEN. 


NOMRE 


a 
4 


EKMAN, MALARDALENS VATT 


60 


öv'pp 


UdPNvASsJeE IA 


uns 132 


ofsddn 27s9u 


0829 
2819 


STga 
££'0G 
G1'60 
P9'zGe 
ET 
98' [2 


UAJTEASJEY 90 


umnt 139 ofs 


-ddn 49394 w 


0986 
86'1G 
$8'!G 
Ive 
18:08 
736 


UDJIVASJEY $$ 


urna 1392 
ofsddu r4savr 


69'6G 
s8'80 
619 


UuPJIvASJeU 94 
wnr 132 ofs 


-ddn 9942 m 
upuur 


up urpas Uv udp Uurpas 
ER OR BU 
WBA EA MDS Hog TRT AS 


pra ut [oy FI0odrS 


250 


88 Z 


£9'Z 


2061 


06"0P 
r0'0 


SUI 


18'CG 


TOG 


6rTL 


L9'89 


099 


86'9P 


80'9 


r0'9 


UuPPNPASJET 94 


utnI 132 
ofsddn 43040 nenar 


GL se BI 


SÅ 


BT 
p8'0 
150 
06'0 
69'T 
eT'e 
Le 


FLOG 


8£'0 


uafop v4ST04S TIN 
p3rpgsr nude uoflsijes 


HA 


ORC 


(2) « 69 


7289 
2919 
8499 
2899 
LP'G9 
81'B 
209 
88'6C 
Pag 
91'g 


dIPNBASJEU 


ta ppnsnydY20[4 


08:96 | VN 
| ie 0 ee')9 06 
850 PerL9 8 
160 &L'99 9 
£0o'T 1869 FI 
082 8L'p9 ol 
£s0'g 8529 OT 
Bet se 60 8 
ög TE"GC 9 
85'g 20'NG 7 
2606 vö OR ö 
sec 0 
SudIagr | uapvAsSsjeg 9 FS 


uni 433 uofs 


-dduw vysaw up urepas | Uttej 


1 


I 
GL z sr Ung 


| I BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 12. Gl 


I en af de anförda serierna, nemligen den från Block- 
husudden af den 24 Mars, finner man en plötsligare differens 
mellan ytlagrets och det underliggande vattnets salthalt, än 
som vid något annat tillfälle här observerats. Orsaken är den 
att saltsjön var till större delen isbelagd och således vindens 
verkan förhindrad. För öfrigt visar jemförelsen af alla profven 
såsom regel att salthalten i bottenlagren varit mindre efter 
mycken uppsjö, fastän den i ytlagren varit större. Tydligast 
framgår förhållandet af profven från Blockhusudden, som nå 
till ett större djup och omfatta 3 olika perioder inom ett 
år. Från den tid, slutet af Oktober, då den mesta uppsjön 
egt rum, finner man nemligen att salthalten för alla djup 
under 6 famnar ökas under den period, då uppsjön enligt regeln 
aftager. Då t. ex. för 12 famnars djup hafsvattensprocenten 
1 Oktober var 64.g, blir den i Mars 66.3 och i Juli 68.7; an- 
tagligen skulle den åter ha funnits nedgå under den derpå 
följande uppsjöperioden. Jag har i den allmänna redogö- 
relsen för strömsättningen sökt angifva en förklaring till detta 
egendomliga förhållande, nemligen att den reaktionsström, 
som lugnt och oafbrutet framgår på djupet inom den inre 
skärgården under de tider då utström eger rum, bör vara 
mer egnad att der underhålla en hög sälta, än en uppsjöström, 
som våldsamt sätter in från yttre skärgården och dervid kan 
antaga formen af en ytström, hvars vatten blir mycket 
utblandadt med sötare ytvatten innan det aflagrar sig på 
bottnen. Att ytvattnet deremot af samma orsak skall blifva 
saltare under uppsjö-tiden, såsom profven utvisa, är naturligt. 

Det är för öfrigt otvifvelaktigt att många intressanta 
iakttagelser återstå att göra med afseende på strömförhållan- 
dena inom dessa farvatten, innan de kunna sägas vara fullt 
tydligt uppfattade. Så t. ex. erbjuda differenserna mellan 
salthalterna för olika djup vid Blockhusudden ett anmärk- 
ningsvärdt förhållande, hvars orsak säkerligen först genom 
fortsatta observationer kan fastställas. Betraktar man serien 
för den 4 Oktober, så ser man att differenserna aftaga mel- 
lan ytan och 6 famnars djup från 30.92 till 2.99, men att de 
mellan 6 och 8 famnar åter stiga till 7.22 och först derefter 
kontinuerligt aftaga mot djupet. Eller med andra ord: salt- 
halten tilltager ej så, som man skulle kunna vänta då två 
vattenlager af olika sälta blandas med hvarandra, nemligen 
först hastigt och sedan allt långsammare. Från 0 till 6 fam- 


62 EKMAN, MÄLARDALENS VATTENOMRÅDEN. å 


nars djup är detta visserligen fallet, men mellan 6 och 8 
famnar inträder på nytt ett hastigt tilltagande, som sedan 
mot djupet regelmässigt minskas. Detta förhållande får ett 
särskildt intresse derigenom att det återfinnas äfven i serien 
af den 24 Mars, hvarest man mellan 6 och 8 famnar träffar 
en stigande differens?!?). I serien af den 28 Juli vid Block- 
husudden saknas prof från 6 famnar, och förhållandet kan 
derföre ej för denna serie konstateras; men deremot igenfinnes 
det i serierna af den 4 Oktober 1874 för Halfkakssundet och 


Högarn, såsom följande jemförelse visar: 


Djup Halfkakssundet vid Högarn 
1 
famn. 24 hafsvatten Differens 20 hafsvatten | Differens 
0 32.39 45.35 
2 42.69 10.30 45.10 0.24 
| 4 51.69 9.00 49.11 | 4.01 
KR: 54.98 3.29 52.77 | 3.66 
| 8 60.14 H.16 62.03?) | 9.26 
10 62.44 2.30 62.89 0.86 
14 69.04 AX 130 6647 FÄR rk | 
20 67.07 3 Xx 0,68 67.33 XR | 


Den hastiga stigningen af differensen mellan 6 och 8 
famnar är här särdeles anmärkningsvärd, och alla tillräckligt 
detaljerade profserier inom stora segelleden hafva således be- 
kräftat det nämnda förhållandet, äfven då de tagits på helt 
olika tider och vid olika stor salthalt hos de beträffande vatten- 
lagren. Påtagligen har man således inom stora segelleden 
att urskilja icke blott två vattenlager, utan åtminstone 3, 
hvilka äro af vissa orsaker på olika sätt bestämda. Men 
huruvida orsaken är att söka i en bottentröskel, som försvårar 
vattnets cirkulation under ett visst djup, eller i tillvaron af 
dubbla reaktionsströmmar eller i någon annan omständighet, 
vågar jag nu ej försöka afgöra”?). Det är mig nog att här 


1) Differenserna under 14 famnar visa här äfven en oregelmässighet, 
hvilken emellertid har kunnat härröra af svårigheten att, då dessa prof togos, 
hålla båten på samma plats. 

2) Sannolikt felaktigt; blåst gjorde hemtningen vid Högarn besvärlig. 

3) Inom Thorsbyfjärden, Stora och Lilla Värtan samt yttre skärgården 
råda andra förhållanden med afseende på salthalternas differenser, och anled- 
ningen till den inom stora segelleden gjorda iakttagelsen är således tydligen 
af lokal natur. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:O 120-63 


hafva fästat uppmärksamhet derpå, att olikformigheter i 
salthalternas differenser kunna bero af särskildta strömför- 
hållanden och derföre förtjena afseende vid hydrografiska 
undersökningar. 


De hydrografiska förhållandena inom de vattenområden, 
som vi här betraktat, äro i och för sig af tillräckligt egen- 
domlig och invecklad natur för att uppmana till en fortsatt 
undersökning. Men dessutom skulle en fullständig kännedom 
om dessa förhållanden säkerligen vara egnad att i flera af- 
seenden närmare belysa dem, som i större skala ega rum 
inom de Sverige omgifvande hafven. Ty liksom Nordsjön 
genom trånga och grunda sund står i förening med Öster- 
sjön och Bottenhafvet, och strömmarne inom dessa haf till stor 
del bestämmas af flodernas tillflöden å ena sidan och Nordsjöns 
nivåförändringar å den andra, så står ock Östersjön 1 ett snar- 
likt förhållande till innerskärgården och Mälaren, blott att 
vattenbassinernas former här äro mer mångfaldiga och ström- 
marnes förlopp derigenom ofta blir ännu mer inveckladt. 
Men inom ett så litet område kunna alla omständigheter vida 
lättare och med mindre kostnad utredas; här så mycket mer 
som Stockholm med alla dess hjelpmedel ligger just vid den 
del af området, hvarest undersökningarne företrädesvis be- 
höfde anställas, och vid andra vigtiga punkter, såsom Vax- 
holm, Furusund m. fl. biträde för observationerna lätt borde 
kunna erhållas. Af det arbete, för hvilket jag härmed redo- 
gjort, torde tydligt framgå, hvilka förhållanden som vid en 
sådan fortsatt undersökning företrädesvis borde uppmärksam- 
mas, hvilka punkter som bäst lämpade sig till reguliära ob- 
servationernas utförande m. m. Då jag för egen del sanno- 
likt ej skall få tillfälle att fullfölja ett sådant studium af 
Mälardalens vattenområden, har jag härmed velat fästa upp- 
märksamheten på onskligheten och möjligheten af en dylik 
undersökning, hvilken enligt min öfvertygelse borde blifva 
för den hydrografiska vetenskapen och särskildt för känne- 
domen om våra haf åtminstone lika lärorik, som förhållandet 
varit med den rekognoscering af området, hvilken nu blifvit 
åstadkommen. 


— ee rn 


ed 


Slut-tabell. 


Öfversigt af saltförhållandena inom Stockholms skärgård och Mälarens östra afdelningar. 


—— nn om ——]/2—--— >-—>—>—->- > ossmmmssTRVVÖÖVNVNEEE-v-—->->e=————————————>—>o————————— > ————————"————————-72 9222H28 8T «8 Z8 > — 


Djup 


i 


nar 


060. Rd TOR FER ANS INDIE EANES 


Ho oR HR oo 
SS RB WwW Oo 


| 18 


Stockholms yttre skärgård 


Stockholms inre skärgård 4:e Oktober 1874 


Mälarens östra förgreningar, 17:e och 18:e Oktober 1874 


Mälarens östra bäcken, 18:e Okt. 1874 


Södra inloppet Norra Tiga Dess sidoutgreningar Stora segelleden Utloppet Nordvestra segelleden Sydvestra segelleden Södra Björkfjärden Prestfjärden 
Ira | 3 AES 6 JT 2 ER | Oc 10 | 11 12 13 14 To [Ee 17 18 19 20 2 | 22 23 24 25 26 2 28 | 29 30 31 | 32 38 34 35 | 36 
fam- | 182776 183776 18276 | 1837 76 | 187,74 | 183276 RE I an 187074 EA 2 2 - ET SG 187074 28 ES a Ra | då al sla & 2. SINE ä 32 a le =S S 2 
sel a Risker CE | & Jäfal AR ol a Hö | fal EE SE gös a | alla | ÄTA RR 
2 a a AE el SE | EE) EES sea es a gä Hades a SOÖEERE ERE Söee ER 
EE EE EN RR a 1 a RA EE EE ES 
B1.oz | 79.15 | 79.06 | Tö.19 | 78.55 | Ars | 51.36 | 64.14 | 61.25 | 53.48 | 44,42 | 42:23 | 45:34 | 32.39 | 15.32 | 14.55 9.24 3.16 2.10 2.52 1.06 | 0.86 0.66 0.62 0.48 2.40 4.81 | 7.68 8.84 Ta4 | 0:82 125 | 046 | 0:69 1 0:87 | "0:88 
-— — | — | 6406] — | — |-— |] — | — | 34.85 | — | 15.84 | 30.3 = nr — - — | —|—|— 1! — 
8l.s4 | — | —— | — | 78.55 | 74.24 | —— | 64:09 | 63:95 | BJ4 | — | 42:39 | 45.10 | 42.69 | 46:v4 | 46.20 | 54.46 410) — 1.10 | 0.84 OB 3.16 5.06 | 8.29 8.80 755] — I] —/— 1 —!—I=— 
| 64.18 | — == SN ON SN EAN BR SS == | Se nan 
81.85 | — — | —"- | 78.61 | 75.27 | — | 75:19 | 75.906 | 54:46 | 45.34 | 47.36 | 49.11 | 51.69 | 50.02 | 50.40 | 57.92 4:45 | — 5.37 4.36 | 0:90 0:65 | — | — 4.93 6.66 | 8.88 8.82 7.12 | 0:79 ll — |! —! — 
| - | 70] — 1 — = == | = NV Br = abe l ro Ez == MA AE I er nn rn 
82.33 | — | — | — | 78:61 | 76.82 | — | 77.39 | 77.25 | 59:62 | 53.26 | 53:84 | 52:57 | 54.98 | Bs | — | — 810] — | — 9:40 | 542 | 069 I — sk |) fald BR SIN SCR se NR RN 

= = 77.533] — |] — | —-- | — | —= | 57.85 10:50 | — --- SÖN = = 
8250] — | — | — | 81.43 | 79.23 | — | 78.23 | 78.92 | 64.61 | 61.15 | 59.71 | 62:03 | 60.14 | 59.53 | — = öblgs 0 RN (GR 6.357 | -— ER 0:89 8.82 | 9.08 8.88 9.37 | 0.77 EDS OG DA fe RE 
UN lär ra SE nee | == | = 1 OL = rr RN är a LE ad 

83.53 | — | — | — | 82.91 | 81.64 | —— | 78.13 | —— | 66:41 | 63.06 | 62.34 | 62.89 | 62.44 | 62.58 | — | — | 22.22 | 22.38) — | — | — | 6.84 | — | — | 17.24 | 10.21 | 22 | Jac | 10:04 
83.88 => 82.34 - SEN GEES EE rg | kg = gt EE | mer obe SSE) SEE Bree Og SER RN 
BATBON i 08582 I  1120:550 | 980:550 169 631750 63581 66:27 | 65:04) 65is1 - = | = = = =— || 22:50) 1848 | == == 
Arg fr fn i sG sa a EI - 66.12 em - | — | 22:88 | 1876 | — | — | — | 101 | 1891 0981 (Eid = 
85.18 | — 88.52 | — | — | — en | FE ES ES EE (ög rn ES EEE | B BLOG) - - 200 Er er AO ln 
8542 |] — | — | -— | -—— | 83.86 | — | 81.48 | —- ESS) — Hets reTorminetee ENE EE = = as = - — ET ar ES ISE = T 0.33 
85.16 = = 89.23 = = Sa 2 satt = SI -) — 7880 OR sr ene 
86.04 AG lat || ba |) SVE NE Brösrlrhas 2 4 = & = - 15.50 I eU Li r Sl TR NR 
SE AT f2 = 3 GE RS e = 16.96 137 len 
5 SS NES BN |) EEE OA GS = | — | — : ra Fal NEN 
EZ ; = — ES | 02001 0880 = SETS 
5 | AE EN a a SNR FE ER 
2 MR Zz = = = = SSA = I 

- — = ola 3 0:88. | 0:88 =E ISM AR Au Mn 


Bihang till K. Sy. Vet.-Akad, Handl. 


BA. 4. N:o 12. 


Djup 
i 
fam- 


nar 


Oo MW NN RT MB VW MOS MH 


- RR RR HR 
STR MSM OO 


| 


- I 
«€ 
3 
i; 
- 


ET Viv 


pra fire 


ba I 


gasa : 
t 

ev GÅ AST 

f 

badil ART 

: l 


blesag » 
”v 
LL , 
Å LJ 
| 
25 | 
- u 
” 
, 


' ps -& ä sma 
i hå jö ac å Nå i ev 
; SKO Sf Er EL SPE NS VO ARN. a 
a ye & ( 
Xx SE outer 


å 


f EXg' a 
I 


"9 
'E 
i 
ö ' 
a 
Så 
d 


vet Mn 


re 


v rn 
b MEN Le 
| 
- H.0e 
i 
ERT 
| 


i 


Li 
+ 


Ägg ra 
I 
t 
sv 


pf 
4 
1 


: « 4 (de br 
' + 
! ; 
Å a 
- Spa 
- > 


före FRA 


- oe RA 


i 
RS 
ATS 


MAT 


[BEGÅ 


| 


f 


t 


'nå 
ad 
KV 

bb 
v 
Jr 
p 
AR R 


nrg 


BR RNE oe 


Kode lg ae 


+ 
jd 


br 


PR SAT 
j 
F 


i Ung FEV fö Le A (å Sör 


sl 
per po 


Arg 
odd Yes SALoks 


ÅT 


då an 


i 


i 

( 

j 
= 


Upsala 


Å. Handl: Bd.s 


Binang till K Vet. Ak 


r 


Ysunds an| , - 


ann 
Öfversigts karta 


öfver 


MÄLAREN 
STOCKHO LMS SKÄRGÅRD. 


Scala: 300.000 


Enköping 


mens betyder rullstens asar. 


SNorxalf 
jäser - 
9 


| Yayärien, E 


AO SN 


c mr AN SS SN . 
Nta NER 
CN EN AVE Bö de = 


RR For 
SE ST TS DS 
SL 


EA an landet CSI landets 
o 
SA = Dr 
ND ar se 
re rg 


20 


Mariefred / Fa 


Hjelmaren —T 
El J 
Söder, a R 
PRESS i” & 
2 dt D La a Va AR 5; 
: 2 TT rn Na Föungfru fa KN 
HH Dalarö I Hjarden sg, 
å H i (Vd 
i ; 
$ 
ON 


Central tryckeriet, Stockholm 


20 


2 


12 
10 
a 2 
N 
SG ötö 
se 


25 


Tafl. T 


arädå en 


2 


30 


J 
0 LL 
LINA 


LU 


108) 


4 


20 


Munsö 


SI 6 


26 MA 
4 
13 2 
22 N SEN 
f 
X 1 
L 4 . 
Ju SN 
| JAS 
168 
12 13 
16 
2 
f vy 1313 
( Dj sx ( 
Kurö - 20 I 
ÅG n i 
NÄS so AN 19 
Nr Bj örköX / 
16 JN RN 1” 2» I 
”n NN z 4 17 
Pinqst (a, 3 Ua 
< 3 j 14 2 
2 1343 
2 LIE > NN 
10 4 ArMidsommar 16 18 
8 
3 17 in 
Ork SÅ ELR den i 
4 6 
17 
2 13 
22 x 
iv 18 20:18 17 
19 
22 A RAA 
N 2 4 
d C 2 FA 
[Cd 
maa 20 pA 
| 4 / 
(q 2 
SS j 
23 26 MM pF 
xx Bornhuhud 
AA 25 v 
— <q 
a SE Pad 
Na y 
NAISTIRARS | 
| d 
AN NA KN N 
SN SYN 
UNESN INA 
PS NASNE ENG 
RR Sd 


a SES = 


3 famn. 


BANG ” Lölsta 
36 
13 d 
Löftstala o Kiddersvik 


6, 
färde 
- jär SA 


Hlamné. 


BITNA 


2 UTN 
= 4 
SN 2 NYduppslröm SINE 
il / i 
NR = 1 famn 
Ekerö kyrka 
& YA, 
fä cd Mm 
7 A 


FS AA 10 


EX LE 
I Satte > 
LA 


——A 
" Sr 
EJ 


EN 


TS 3 
13 
Ne g 


> 138 ) AR kanns 


aj 


6 10 


Jungfruholm. 


5 H 
åå 0 
2 P 0 (UR Sh) SMULA 

$ 10 x Ä LON) es så 
i N 
(SS 3 
ÖNS 3 6famn G 
Ned Hallanda 5 | 

) 

SE 

Mer 

RES 

NIE 


SOT 


Stockholm 
SN 


SÅ 


fr” 20 SA 


20 


Karla 


öfver 
MÅLARENS ÖSTRA BACKEN 
och förgreningar saml utlopp. 
Scala: 100, 000 


Alta djupsiffror betyda Svenska famnar. 
CSE betyder bottentrösket, hvars största djup finnes 
angilvet. bredvid a land. 
+ betyder ställe hvarest djupvaltenprof blifvit hen. 
tadt den 17 0.18 October 1874. 


Central tryckeriet, Stockholm. 


————— —..!t = = =2=2oxx 
- 


I 


K Vet. Akad. Handl. Bd.<. NER. SE One 
| Rd a = Tisterholmen >) (EINER i 
Karta (SN ; 
öfver NE ) Nav? 


Bihans till 


(FILES SSG 13 ROSEN IRS 
sTTÄlhafvetss EG 


8 ST Vv 25 


.” o NE f J SSE SS Z I ( £ Ed 2 ; N äg N 5 Gå 
- ÄN RE då i z GG LR ( YA er ol KUKSajune KORS S 
PW å. | GS dd | Ån d = d 3 
STOCKHOLMS INRE SKARGCARD FER a BD SN 
ÅR fi 4 SE NN 16 
och Mälarens utlopp. (NITTON [SA SE NE fakmn/ ve HR 2 
A = 34 = å AT 27 
Scala: 100.000 sa Stora” 4 S S Nu RE S ) 
; ( TE NN NE s Iredsiksborg 


Sdamimn af sprängsten 


C 
Moa 
12 


Us 


6 
ac af ER Velyder bottentröskel, hvars största djup St LANTA sve er cn 7 UAE 
5 0 Zz ; 5 
i lamnar funcs angiket bredvid. 5 q Vän ol 2 
Z + betyder ställe hvarest djupvattensprol > SR SR 
NY de ” va Va & 
GY Yap : 
3 4 


z é Nn - fanns” 
UP Uf öntate! ären 1814-1876, SS ASS ÄRA En 
| SA i 


A >. Iam; N 8 
Rindö Or 
12 i: 7 
7 , s NE INA 


10 2 5 

o Ö MLS 

" JEN oa ST 12 

d [M 9 SS Solo 

EKA nsö Ar AN 

2 är 

SS vå FOREST WH 

108 AS SE I e 
SN SR Nr Tynningö AR SA 5 - 

pA 5 Fd co SYS STR 

SISVIEG 8 I 10. 23 


15, 17 2 OL An HS DN 
= SÖ REV ä 

TARA ES NS SENT 5 

a = 


5 
A DA å 25 ETT 105 
s 15 sn we 2 ITIS p 
7 Ho i OAS oh 15 
; SS 0 AE FÅ a 5 RO vo Ez 
NN S 2 R2 = ” 15 3 Prong 
7; 20 mm AMögarn 17 16 ER SV 0 SY FnneN, 
” 3 CA UF AAA 7 


18 
Yhorsby” 
SS en at AA 
I fb dd dl AR DO OD [ a 
N V 


18 
SO 
28 2 


mode (es 


Orminge Landet 


/ Hasseludden 


«2 


LJ / 20 

16 
ES akan 
AL vkudden 


sfogrund s it SR 
SJS NV > ERE 


FENA 20 K 
URINET ja) 
[re järn Hägerstens udde 

Fogel JE PLO 


Central tryckerist, Stockholm. 


BIMANG TILL k. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 4. N:o 99. 


ASKVÄDREN I SVERIGE 
1011 —187. 


H. HILDEBRAND HILDEBRANDSSON. 


MED TVÅ TAFLOR. 


MEDDELADT DEN 14 MARS 1877. 


STOCKHOLM, 1877 
P; A. NORSTEDT & SR 
EONGL, BOKETEYCKARE,. 


Få jä! i ini sin 


nee pdigigt i på FREE 


4 ; | é er 
Å FÅNS TRA SN 
M ST AM a 2 
HEN . SE AL 
Me - 
lr 
ved 
pe Å Å 
- 


i hh 


-— 


D:. studier öfver åskväder och deras utbredning, som 1864 
organiserades af LE VERRIER i Frankrike, och som derstädes 
allt sedan fortgått, blefvo redan 1867 af Mon upptagna i 
Norge. År 1871 lyckades det mig, att genom Kongl. Hushåll- 
nings-sällskapen äfven organisera dädika 1 Sverige. Förslag 
Härom väcktes den 26 Januari nämnda år i an läns säll- 
skap och blef af detsamma antaget. Sällskapet vände sig 
genom ordföranden, Landshöfdingen Grefve HAMILTON, derpå 
till de öfriga sällskapen i hela riket med uppmaning att del- 
taga i det började företaget. Inom tvenne månader voro 
observatörer i alla länen utsedda, med undantag af Vesterås 
län, hvarest verksamheten först begynte med Augusti 1871, 
och Hallands, hvarest den först ordnades med början af 1372. 
Stationernas antal uppgick vid sistnämnda tid till nära 400 i 
hela landet. Utom iakttagelser af åskväder anordnades äfven 
sådana af isförhållandena i sjöar, floder och vid hafskusterna, 
och af frostnätter. År 1873 begynte äfven iakttagelser öfver 
de periodiska fenomenen i växt- och djurverlden. Rapporter 
öfver samtliga dessa slag af fenomener inkommo dock ej från 
alla stationer. Åskv dersobservatlo ner inkommo år 1871 från 
SOSTST2 fr. 230873 rr. 230, 1874 fr. 1538 och 1870 fr LTL 
stationer. För hvarje slag af iakttagelser utsändas formulär- 
blanketter!) från observatoriet i Upsala till observatörerna, 
hvilka sedermera återsända dem ifyllda med posten under 
Observatorieprefekten, Professor G. SVANBERGS adress. För 
denna korrespondens har Kongl. Maj:t i nåder beviljat porto- 
frihet. 

Af de sålunda insamlade åskvädersiakttagelserna har en- 
dast resultaten för första året 1871 hittills publicerats”). Ur 


1) En kopia af en sådan blankett är här bifogad. 
2) HILDEBRANDSSON: Om Äskvädren i Sverige år 1871. Upsala Univer- 
sitets årsskrift 1873. 


4 H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871-1875. 


detta arbete framgick omedelbart en bekräftelse af de resultat, 
hvartill man kommit i Frankrike och Norge. Äfven hos oss 
förekomma åskväder af två väsendtligt olika slag, hvilka af 
Professor Mon betecknats såsom hvirfvelåskväder och värme- 
åskväder. 

Det första slaget, eller hvirfvelåskvädren, stå såsom 
bekant i närmaste samband med hvirfvelstormarna. De upp- 
träda hufvudsakligen på deras främre sida och fortgå med 
dem öfver jordytan, med en hastighet, som är i hög grad 
olika vid olika tillfällen, men vanligen uppgående till 35—50 
kilometer i timman. Flera kartor utvisande dylika åskväders 
gång öfver landet åtföljde ofvannämnda uppsats och såsom 
exempel på dylika fall finnas äfven här bifogade kartorna 
I—II. Dessa kartor förfärdigas på följande sätt. För hvarje 
station tages mediet för åskvädrets början och slut. Alla de 
sålunda funna tiderna reduceras sedan till Parisertid och in- 
föras derpå på kartan. På denna uppdragas derpå linierna 
för lika tid. Dessa timliniers afstånd visa nu den hastighet, 
hvarmed åskvädret fortskridit, och deras längd anger åskvä- 
drets bredd. 

Det andra slaget, eller värme-åskvädren, uppträda dere- 
mot sporadiskt, hufvudsakligen på den varmaste tiden af 
dagen under sommaren. De kunna stundom på samma dag 
utbryta på en mängd olika ställen i landet, men hvarje ser- 
skildt åskväder har vanligen en högst ringa utbredning. Dessa 
båda slag af åskväder förekomma äfven på de Franska åsk- 
väderskartorna och det senare slaget benämnes ”orages érra- 
tiques” af FRON, som haft utförandet af dessa arbeten på 
Pariserobservatoriet sig ombetrodt. 

Emedlertid har jag redan i min ofvan nämnda uppsats 
påvisat, att åtminstone i Sverige ingen skarp gräns kan upp- 
dragas mellan dessa båda slag af åskväder. Båda slagen före- 
komma nemligen ofta samtidigt i närgränsande trakter af 
landet. Vid starkare barometriska minima, i hvilka den upp- 
stigande luftströmmen är ganska utpräglad, visa också åsk- 
vädren en stor regelbundenhet i sin fortskridande rörelse. 
Vid svagare depressioner åter verkar hvirfveln mera såsom 
underlättande lokala åskväders bildande under den hetaste 
tiden af dagen och på de lämpligaste platserna. I detta fall 
kan någon regelbunden fortskridande rörelse lika litet spåras, 
som vid de egentliga värme-åskvädren, som uppträda under 
de perioder af hög temperatur, som under sommaren oftast 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:0O 18. 35 


åtfölja de höga lufttrycken. Öfverhufvud äro värme-åskvädren 
hos oss talrikast, hvilket äfven framgår deraf, att åskvädren, 
såsom här nedan skall visas, hufvudsakligen förekomma under 
den varmaste tiden af året och af dagen. Deremot äro åsk- 
vädren under senhösten och vintern, då hvirfvelstormarna äro 
talrikast och bäst utpreglade, hos oss högst sällsynta före- 
teelser. Detsamma gäller enligt Professor Mon äfven om 
östra delen af Norge, under det att ett motsatt förhållande 
eger rum på Norges vestkust, hvarest åskvädren äro sällsyn- 
tare under sommaren, men deremot hvirfvel-åskvädren under 
den kalla årstiden äro både talrika och häftiga. Olika år för- 
hålla sig dock åskvädren 1 detta hänseende hos oss olika. Så 
voro under den kalla sommaren 1871 hvirfvel-åskvädren ovan- 
ligt talrika i Sverige, det följande året 1872 åter uppträdde 
värme-åskvädren synnerligen allmänt, stundom åtföljda af ovan- 
ligt häftiga hagelbyar, som på många ställen förhärjade skör- 
den och förorsakade skador, såsom t. ex. det fruktansvärda 
oväder som den 25 Juli rasade öfver Upsala, och hvarunder 
mer än 5,000 fönsterrutor inslogos i den vester om ån be- 
lägna stadsdelen. 

Att såsom i Frankrike studera och kartlägga åskvädren 
för hvarje dag medförer högst betydligt arbete och dryga 
kostnader, hvarföre det svårligen för det närvarande låter sig 
göra hos oss. Ändamålet med närvarande uppsats är derföre 
endast att meddela en statistik för åskvädren under de första 
3 år, som förflutit sedan dessa arbetens organiserande. Åsk- 
vädrens och de dem åtföljande fenomenens talrikhet, samt sättet 
och tiden för deras uppträdande äro vigtiga faktorer i ett 
lands klimat, och vi våga derföre hoppas, att följande bidrag 
till vinnande af kunskap derom ej skall sakna intresse. 

Innan vi öfvergå till vårt egentliga ämne, förutskicka vi 
följande anmärkningar. Såsom åskvädersdagar hafva vi, i öf- 
verensstämmelse med beslutet på meteorologiska kongressen 
1 Wien 1873, endast betraktat de dagar, på hvilka åskan på 
den ifrågavarande stationen blifvit hörd. Hvad som skall be- 
traktas såsom ett åskväder är stundom, då flera sådana på 
samma dag passerat, ej så lätt att afgöra. Stundom hafva 
närliggande stationer uppfattat saken fullkomligt olika, i det 
att några hafva betraktat alltsammans såsom ett åskväder och 
endast angifvit början och slutet af åskan under dagen, andra 
åter hafva, så snart några minuter förflutit mellan knallarna, 


6 HH. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871-1875; 


ansett att ett nytt åskväder börjat och sålunda hafva stundom 
på några stationer ända till 5—6 åskväder antecknats på samma 
dag. Stundom då fråga är om hvirfvelåskväder låter saken 
afgöra sig genom åskvädrens kartläggning, eljest har i all- 
mänhet endast då ett nytt åskväder ansetts börja, då uppe- 
hållet varit större än en timme. 

Hvad kornblizt beträffar, så hafva observationerna af dy- 
lika ej upptagits vid de följande beräkningarna. För vår del 
äro vi dock fullt öfvertygade, att kornblixtar ej äro annat än 
återskenet af aflägsna åskväder. De fall. då sådana berättas 
hafva observerats t. o. m. 1 närheten af zenith, torde sanno- 
likt enklast förklaras genom succesiva reflexioner. Åtmin- 
stone hafva vi knappast funnit ett enda fall under de ifrå- 
gavarande fem åren, då vi ej lyckats finna åskväder på när- 
mare eller aflägsnare stationer samtidigt med och i samma 
väderstreck, hvaråt kornblixt någonstädes antecknats. Ett 
synnerligen vackert exempel härpå föreligger från den 22 
Augusti 1875. Under loppet af eftermiddagen hade ett ganska 
starkt åskväder gått öfver Upsala och Vesterås län i riktning 
från N.V.—S.O. Samtidigt gick ett annat söder om Mälaren 
från V.—O. Öfver Upsala passerade detsamma kl. 4 t. 10 m. 
— 5 t. 30 m. ce. m. lokaltid. Samma afton, då det började 
mörkna, visade sig på nästan alla stationer norr om Mälaren 
i de nämnda länen utomordentligt praktfulla kornblixtar i SO. 
och på stationerna i Nyköpings län från O., hvilka fortforo 
långt inpå natten. Himlen var fullkomligt klar, endast från 
ett par stationer i sistnämnda län syntes tvenne moln nära 
östra horisonten. Kort derefter erhöll jag af en slägtinge, 
Fru ELIN HILDEBRAND, underrättelse, att hon samma natt un- 
der ångbåtsfärd från Westervik till Södertelge från kl. 6 e. m. 
till 3 f. m. sett ”nästan oafbrutna, utomordentligt praktfulla 
kornblixtar i NNV.” Vädret var synnerligen vackert, him- 
len fullkomligt klar och en stor del af passagerarne hade 
stannat uppe på däcket, för att njuta af det präktiga skåde- 
spelet. Samtidigt på aftonen utbröt öfver Jerna station i Ny- 
köpings län ej långt från Östersjökusten, belägen just i den 
punkt, mot hvilken de båda ofvannämnda åskvädren fr. NV. 
och V. konvergerade, ett ovanligt starkt åskväder. Hagel af 
nära !/; tum i diameter föll i sådana massor, att stora drifvor 
lågo qvar följande dag. Ovädret drog sig sannolikt ut öfver 

stersjön. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 18. 7 


På samma sätt syntes det åskväder, som den 9 Aug. 1871 
på e. m. drog från Norge genom Jemtland och Westernorr- 
lands län och nådde kusten mellan Örnsköldsvik och Sunds- 
vall kl. 11 e. m., såsom kornblixt ända ned till Forsa i Hel- 
singland. Samma år den 16 Juni på aftonen åskade på Ny- 
gård på Gotland nära Wisby. Samtidigt syntes kornblixtar 
JANNIpå Östergarn på öns sydöstra kust. Det vore lätt, att 
mångdubbla dessa exempel, men de anförda må vara nog. 

Slutligen hembär jag min tacksamhet till Amanuenserna 
vid observatoriet, Docenten H. HAMBERG och Kand. A. RUND- 
LUND, hvilka godhetsfullt åtagit sig beräkningarna, den förra 
af årgången 1872, den sednare af iakttagelserna från 1873. 


1. Åskvädrens talrikhet i de olika länen. 


I följande Tab. I. äro för de olika länen beräknade me- 
deltalet af åskväder, som under de serskilda åren iakttagits 
af hvarje observatör. Dervid hafva Skåne och Blekinge, samt 
Halland och Bohuslän sammanslagits. I Westerås län började, 
som ofvan sagdt är, iakttagelserna först i Augusti 1871, hvar- 
före det i denna tabell måst uteslutas för nämnda år. Ob- 
servatörernas antal i Linköpings län har beklagligen under 
alla åren varit alldeles otillräckligt, hvarföre resultatet måste 
betraktas såsom högst otillförlitligt. 


leon 

Län. 1871.| 1872.| 1873. 1874.| 1875.| Med. 
NOcrDätrenar em ov MiG ENNART ggn 6,29 | 7,40] 9,33! 4,75) 6,67) 6,89 
Nesterbobten sr HL 02. SMA IL | 4,81 | 7,90) 7,64] 5,75) 5,14) 6,25 
MesterHorrlands. =. oc a. fisk AES LE | 3,40 | 8,00) 6,60] 7,17) 8,00) 6,63 
(Ok asanag SIREN KER INA RIE 4.85 | 7,20) 5,64] 3,18) 7,68) 5,70 
(ETENO TR BR ee 20 24 KA AN Ltd hl BAD 5,90 | 9,70) 8,00) 10,17) 14,38) 9,63 
LG AAA srvlild. AT 043 IRAR ls 4,72) 9,70] 6,40) 4,821 12,80) 7,69 
[Sosse SSA FOR TA PESON FEK 5,41 | 14,00] 6,45) 5,56) 7,18) 7,72 
(I iafel a (oINTt jer SRS 8 NINE BIN AE SN cr 4,50 | 11,90] 3,70) 4,60) 6,57) 6,25 
fNsdlen DU 2 AR ETS IE ra OR SERA cs ERA 4,60 | 17,50] 8,14] 5,86) 9,50) 9,12 
BIR TIKO BAL LL SÅ La bra ala rea oe 5,53 | 14,40] 8,62) 6,50) 8,50) 8,71 
Mermlandsdt. stf OK tr flera 5,44 | 18,30) 8,89) 9,20|10,50) 10,47 
SITA NAD OLRS Ge FORE ATL 1 STL 5,89 | 22,30) 11,33] 6,83) 9,25) 11,12 
HjlfS borgö öar to bir SNR! år 8,77 | 22,00) 13,57) 8,60) 12,50) 13,09 
Bö hus” OCH Hallälld8:<.ccs.scsooo-sco Cops (5,20)| 17,70) 13,13) 12,14| 10,00 | (11,63) 


8 H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871—275. 


Län. 1871. 1872. 1873. 1874.| 1875] Med. 
Tin ko pinga 32 K os TSAR NR da 4,40 | 10,60] 4,67) 4,00) 6,33) 6,00 
| JODKD PIN ES oo sa TRE Re ene 7,23 | 16,40] 8,64) 7,36) G,71l 9,27 
| UKFONPDEP ES ksn ee SL BERO SN Sa NE 6,08 | 16,20! 11,55, 7,43) 11,67! 10,59 
| FERIITAr pero ra kg Fa Bel nat SN SRA ECE 9,14] 4,00 Ad 8,39 
| IBlekingen och iokåne:s så oe et 7,90 | 13,70| 16,47| 10,78) 8,78) 11,53 
| Gotland Ka rrtsT Arr BAN RANE TR 5,06 | 11,20] 10,25] 2,50) 7,67] 7,34 
| SVESTEr AGE SoA INS Bala Lal — |17,70] 14,00 al 9,60 (12,10) 


Af denna tabell framgår tydligen, att åskvädren varit 
talrikast i de sydligaste och sydvestligaste delarna af landet 
och aftagit mot norr och öster. Detta framträder ännu tyd- 
ligare, om vi beräkna medeltalen för större distrikter. I näst- 
följande tabell II. hafva sammanställts resultaten för landets 
tre hufvuddelar. Siffrorna 1 denna och i tabell III äro ej 
medeltal ur Tab. I, utan direkt beräknade. 


Tab 


Län. 1871.| 1872. | 1873.| 1874. 1875. Med. 


Norrland 
SVOR LAN ost da een a AA SER 5,04 | 14,30] 7,93) 6,09 | 9,00 | 8,47 
(ENTER Våler La Ma AD LR ON SR RS 6,81 | 16,00] 11,97] 7,61 | 8,95 | 10,27 


Åskvädrens antal hafva således aftagit ifrån söder mot 
norr i högst betydlig grad. 

I Tab. III. har jag ordnat landskapen i Svea- och Göta- 
land i följande grupper: 1) Sydligaste delen omfattande Skåne 
och Blekinge; 2) Vestra delen omfattande Wermlands, Skara- 
borgs, Elfsborgs, Bohus' och Hallands län; 3) Medlersta delen 
eller Falu, Örebro, Upsala, Westerås, Jönköptans och Krono- 
bergs län; 4) Östra delen utgörande Östersjökusten eller Stock- 
belek. Nyköpings, bekorinpr och Kalmar län; samt: 5) 
Gotland. 


JENS 00 
fkudadel 1871.| 1872.| 1873.| 1874. 1875. Med. 
Sydligaste. tuttugdt un 0 dash 7,90 | 13,70) 16,47| 10,78) 8,78! 11,53 
Jfr NS PSD, SUR 0 SAR 1 6,54 | 19,80] 11,84| 9,351 10,35] 11,58 
30 [20 0 Ke hö M SEAN RE kd 7 Bal 3 ort SRA 5,70 | 14,20] 9,04] 6,40] 8,79) 8,88 
OBtrak os OK St AA TIAERE Len 5,45 | 13,90] 6,74] 4,73) 7,86) 7,74 
(ET efekt Na ÖRNEN SE SRA SNRA oa ALT SEN 5,06 | 11,20| 10,25) 2,50) 7,67| 7,34 


ESS SEE. SITE TG eva 5,13 7,50 2.4) 501 | 8,51 | 6,95 ; 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 18. 9 


Vi se alltså att antalet är störst i de södra och vestra 
delarna och aftager mot öster och norr. 

I sitt arbete öfver nederbördsmängden i Sverige”) har 
Professor RUBENSON uppvisat, att om man uppritar linier från 
SV. mot NO. öfver landet, så faller största nederbörden längs 
en sådan linie dragen från kusten af Kattegat till granskapet 
af Gefle vid Bottniska viken. Det är lätt att af Tab. I. se 
att de län, som ligga omkring denna linie äfven öfverhufvud- 
taget utmärka sig för ett stort antal åskväder. Taga vi nem- 
een Hedelislet af de i denna tabell inskrifna värdena för 
Gefleborgs, Falu, Upsala ?), Örebro, Wermlands, Skaraborgs, 
Elfsborgs, samt Bohus och Hallands län, så erhålla vi 10,01. 
Deremot gifva Norrbottens, Westerbottens, Westernorrlands 
och Öslersundk län 6,37, samt Stockholms, Nyköpings, Lin- 
köpings, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, 
samt Skåne och Blekinge 8,56. 

Utan tvifvel äro dock fem års iakttagelser för få för att 
derpå kunna grunda en tillförlitlig jemförelse mellan de olika 
länen i detta afseende. En sådan jemförelse vore utan tvifvel 
af vigt, serskildt för de på flera ställen i landet under bild- 
ning varahde assurance-bolagen mot hagelskada. Med den 
ringa freqvens åskvädren öfverhufvudtaget hafva i vårt land 
förde dock många år förgå innan en fullt tillförlitlig statistik 
1 detta rss kan vinnas. Ånnu svårare lär. tydligen 
förhållandet, om man vill med hvarandra jemföra olika di- 
strikter i samma län. Riktigast synes oss derföre vara, att 
låta ett bolag omfatta så stor del af landet som möjligt, helst 
hela riket, och ej, såsom nu dessvärre är fallet, vara till sin 
verksamhet inskränkt till ett enda län. Dels är nemligen klart, 
att förlusten blir föga känbar, om den fördelas öfver hela landet, 
då den deremot torde understundom blifva temligen tung för 
ett enda län, dels torde de i Tab. I. angifna talen för åskvä- 
drens freqvens i hvarje län tillsvidare vara en någorlunda god 
mätare äfven på den sannolika risken i de olika länen. En jem- 
förelse mellan Tab. I och X (sid. 21) visar ock en temligen god 
öfverensstämmelse mellan åskans och haglets freqvens. Utan 
tvifvel torde fortsatta arbeten, såsom ofvan påpekats, sanno- 
likt komma att i någon mån förändra länens inbördes ställ- 


!) K. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Bd. 13, N:o 10. 
2) Westerås län är uteslutet, emedan iakttagelserna under första året 
der voro ofullständiga. 


10 HH. H. HIILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871-—75. 


ning i afseende på deras åskväders-freqvens. Dock synes det 
troligt, om vi med hvarandra jemföra de serskilda åren i ta- 
bellen, att de för dessa fem åren vunna resultaten kunna 
betraktas åtminstone för detta ändamål såsom approximatift 
riktiga. — Slutligen vilja vi varna för den åsigt, som både 
enskildt och offentligt uttalats, att nemligen det för inne- 
byggarna i vissa trakter vore öfverflödigt att assurera sin 
egendom mot skada af åska och hagel, ”emedan sådan skada 
i mannaminne derstädes ej inträffat”. Visserligen är det i 
andra länder uppvisat, att vissa trakter äro mera utsatta för 
dylika olyckor än andra, stundom närliggande, men svårligen 
låter det på förhand antaga sig, att någon viss trakt vore 
derifrån alldeles förskonad. I ett land som vårt, hvarest åsk- 
vädren äro jemförelsevis sällsynta företeelser, är det dessutom 
lätt att inse, serskildt om man besinnar, att de åskvädren åt- 
följande hagelbyarna hos oss äro af ringa utbredning, att ofta 
flera decennier i medeltal komma att förflyta emellan två 
olyckshändelser på samma ort. Man kan således ingalunda 
sluta deraf, att man länge blifvit förskonad, till att man alltid 
skall blifva det. — Vi hafva något längre uppehållit oss här- 
vid, då denna fråga just utgör en fråga för dagen inom flera 
K. Hushållnings-Sällskap, och vi erhållit talrika förfrågningar 
såväl från dem, som från enskildt assurance-bolag om vår 
åsigt i densamma. 


2. Åskvädrens årliga och dagliga period. 


I föregående tabeller hafva alla iakttagelser, vid hvilka 
åskan blifvit hörd medtagits. I och för bestämmandet af åsk- 
vädrens dagliga och årliga period äro blott de iakttagelser 
begagnade, hvarvid tiden blifvit med tillräcklig noggrannhet 
bestämd. Då flera åskväder blifvit antecknade på samma dag, 
gäller hvad ofvan härom blifvit yttrat. För den dagliga va- 
riationens bestämmande har för samtliga observationer medel- 
värdet tagits mellan åskvädrets början och slut. Dessa tider 
kunna antagas vara de, vid hvilka åskvädren varit stationerna 
närmast, och det är dessa, som äro sammanställda i Tabb. 


V öck! VE 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 13. 11 


Tab. IV. Åskvädrens årliga period. 


SIC 
[Hdy 
N 
mg 
utTeg 
ny 
1dag 
HO 
AON 


cp 
Å AS [a] = 
Mar 

1). Norrland. 
iF 0 0) Oj O- I 41 166) 88 Ol Ol Oj Oj 269 
RA. 0 0 2 ol 28 132] 226) 24/ 22 1 2/1) 438 
öv RANE ÖkOK Orolig 159) 39) 1 16) 1300, 437 
Tog RR iLO ROTH) 109) 36 8 14] 010 234 
Oder oil 0 o 17 67 108) 120] 2 1 10 312 
Summa...| 1|:1|: 5| Oj; 72|.414| 743) 385) 48| 17| 311] 1690 


2). Svealand. 


2LD AE ar RR 0j 0) 0 O| 16| 60) 2111 107 15) Ol Oj Ol 409>) 
3 Gy AO 11 0) 11-10) 137] 266) 408) 238) 182) 11 1 0) 1245 
i1050-(AANN 0 0 0 0 13) 243 86) 194) 8624] Ol ol 646 
EA Ada 29 (RT RA RO ISA IGN ES Fal 010) 320 
ji LES AGS) är 11) 208) 1-0) 0101-550 

Summa...| 5| 1| 3| 12| 235| 716) 900) 898) 34356) 110) 3170 


3). Götaland. 


a ej Oj 7| 1| 20) 161| 322 1101 81 1 31 Ol 706 
Ios PARA 110) 0) 67) 189] 375| 343) 129) 254) 31 24 O| 1413 
f2o VAAN 10 0 2 521 207 193) 265) 227156) 2/7) 1012 
SS ARA Hd TOG BS 18 vaRrRES NG 0) 15 
[SEUDEr OR oo oo oh 41] 86 93 222 101 5 OO) 457 

Summa...| 3| 0| 7| 76| 335| 882) 1129] 798) 637) 99) 30) 7| 4003 


| 
| 4). Hela landet. 
|1871—75......| 9 2 15) 88) 642| 2012) 2772) 2081| 1028/172| 34| 8 8863 


”) Vesterås län, hvarest iakttagelserna först började i Augusti 1871, är ej 
här medtaget. 


Af denna tabell framgår, att åskvädrens talrikhet är störst 
under den varmaste månaden Juli och att vinter-åskväder äro 
1 vårt land sällsynta företeelser. Det visar sig ock, att ju 
längre vi gå mot norden, desto mera blifva åskvädren in- 
skränkta till den varmaste tiden af året. 


12 H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871—275. 


Herr von BEzoLp!) har nyligen uppvisat, att i medlersta 
Europa åskvädrens freqvens har tvenne maxima under som- 
marmånaderna, hvilka maxima tyckas närma sig hvarandra 
och den varmaste tiden ju mera man går mot norden. För 
att uppvisa detta har han för hvarje station beräknat summan 
af åskvädersdagar under de serskilda pentaderna från 1 Maj=— 
28 Augusti under en längre följd af år. Af de sålunda er- 
hållna talen har han ånyo bildat summorna för samtliga sta- 
tioner inom ett större område. Vi hafva försökt en dylik 
beräkning för vårt land. Fem år äro dock en alltför kort 
tiderymd, för att i detta afseende kunna bevisa något. De 
funna värdena förete en fullkomligt oregelbunden gång, så- 
som det ock var att förmoda. Tillvaron af ett dylikt dub- 
belt maximum synes ock föga sannolik, åtminstone för de 
norra delarna af landet. 


Af Tab. V och VI framgår, att åskvädren förekomma på 
alla tider af dagen, men att de äro talrikast under den 
varmaste tiden. Maximum infaller kl. 3—4 e. m. i alla delar 
af landet. Likasom vid den årliga perioden finna vi äfven här, 
att i Norrland åskvädren äro mest inskränkta till den varma- 
ste tiden. I Götaland äro deremot åskvädren under natten 
jemförelsevis talrika. Redan häraf kunna wi sluta till att 
hvirfvelåskvädren äro sällsyntare i Norrland, men talrikare i 
de södra delarna af Sverige. 


Af Tab. VI. synes ock, att åskväder under natten äro 
talrikast om hösten. Det är ock under denna tid, som hvirf- 
velåskvädren äro talrikast. 


I min ofvan citerade uppsats om åskvädren 1871 upp- 
visade jag, såsom äfven till en del synes af Tab. V., att detta 
år maximum inträffade tidigare på dagen i de södra och vestra 
delarna af landet, men sednare på kusten af Östersjön och i 
Norrland. Detta förhållande, hvilket icke upprepats de föl- 
jande åren, berodde derpå, att år 1871 voro hvirfvel-åskvädren 
ovanligt talrika. Då dessa, följande de barometriska depres- 
sionerna, fortplanta sig från SV. mot NO., så är det nämnda 
förhållandet lätt förklarligt. 


1) Ueber das doppelte Maximum in der Häufigkeit der Gewitter während 
der Sommermonate. Sitzungsb. der k. b. Akademie der Wissensch. 
zu Minchen 1875. Heft. II. 


13 


BAND. 4. N:0O 138. 


SV. VET.-AKAD. HANDL. 


K. 


BIHANG TILL 


PIL '04T [928 |828 ITGP (009 leTS I466 | TEOT |606 '884 ITT9 I68k I6G8 ILET IPeT |e€T I6TT F6 66 le6 166 106 6 Fr GL—TL8I 
”2dpuvj EH '”F 

89 (08 l€eT |69T les Ipre lete '008 1668 ITAG I8TE lExe IG98 '9FT I€Zx 199 168 168 199 IFG IgG leg len gg Ivutwng 

ES 1 EE TEE SE oe LU a EE fega Sa SE GLST 

FL. eka ce fer Och Le 68 198-96 — jer. |6e tror Ile" SEC IF I 9TLOT 4 SA je je See PAST 

er ATfIS8 Fe SK IG |6G IFPIT |66  |EOT 68 |64 |r4 |OF ee IBL 68 198 AT |9E OL IAT OT JeT JIE TRGLST 

93 88 I6F |69 89 108 IFE |6GT |GGT leser 86 |E8 IFS ITP IKE IT 168 IGT IGT IFT ILT ILT |A '9T RR 

Ar (05 HA me IS a en en SA BERTS ek AS he RSS Ne T48I 
"Pure 8 

eg IcG IPS. I6er l9sr l09g ITEe I6er IOGR IFE G98 l66T let '8G I9p lupp 196 IT& let It4e 168 148 AT I9T KoRmuung 

a Jerk lea 087 SH dan re 69 62 JOS er sider Jes IAS SLE 0 ene IE or Je s  IRIPL "GAST 

0 I |AT.= 88-965 (66 EK 10796 <> IST. I- jOE Me Fare IG (0 EO (EEE "PAST 

FRE RS NAE LASTAS (RR LR (ORG INGE et 6 RA dia LÄR LAN OR Loe sa JE "€L8T 

Gr GTA GS OGE FOR le8-S ers AGS I6T— (OSS GÖTSIRAr JAR OSKAITera Ce Gr OG Ge OT ATS ST OS "LST 

EE 1 IS AR SR Gr ESR SE Oj SI ET AE fe (5 SE Er a SR a a TA8T 
"PUV[VIAS ”& 

ge NCETEIGT IG esk 967. 1697. 1891 ILesT — 881 lecT I6eT lu6. lev IST ITTE 85 IGT T-BLUS pr öTT Ge vurumns 

SR EE es (GA RA söt gra SST l Eee Sr GLST 

ka MS SIA SAS esse Ir a SA FE SAR ER AO Oo Sar Sr a PASI 

heller Ass fee AS INS KART NR BA före GA SRS NR 

FN SA OT OT Ger Ce GR OA a ra TO GC EG Or SR GS F 1 EST (OR Eg öL8T 

SEE SS RN lag EO SAGER UAE RS TAST 
"PUTLLION "I 

[en] rd GS [ON] am) >] SST I TS OS ER 

EE Re JNA ANA RES SN Fr St 4 SAT Se ER ORSA SS AE 

rd na [er] Oo De co 10 =<H [AP] [00] Am | SS rd (<>) [or] [9 6] nd OO 10 | HI MN [es] HO 

rd rd rd [ra ea———— NN 


SUROK DAT EPEP TAI TSE ST fi 


0 OMS RRIDARATKURET O5 


'IeI9PSPUEL BANO I PoIsad BII3EP SIOIPBVARSY "AA IVL 


S 
3 


I .»SVERIGE- (1860 AdfT i 5. 


DREN 


DAMN SO 0 


o 


3 
(>) 
sn 
[ob] 
[on 
5 
z 
3 
in 
d 
[bl 
= 
Hand 
b 
AM 
[70] 
4 


ÅSKXÄ 


o 


14 H. H. HILDEBRANDSSON. 


MAN DD| 0 
q rr 
UeleleR aka Re 
hu 

SANNA MA 
rd 

VAN M OH H 
= 


ICA SA 
rv RR 
KJ REN 
CR Ber MR aa SD 
rn VC PURE 
Vv RRE LÖ 
EPT VIS Re 


tt SPP RT 
War NE. 
1 dT ON 
LE IE YIESORSN 
I AJ NN SJ 8 
[ ln 1 Väg) BA 
Ule In Igar + OE 
CE a OR RT 
LA Lia SJ VIE pt 
TYG ge UR AR 
RR DL 
Th SON 
TATE 
FOT Ser Pi da 
FE TEA Fl 
JEN ONE RE 
ANNE Ch 
vo SEEN Ra 
3 STR NR 
AN SL a Sä 
SO AR RT 
RR ATI bed Lägg | 
CP (ABN [REN IKEA 
öv ns dn tg AE 


25 | 14 | 17 | 18 | 16 | 27 | 48) 33) 35 


| 


97 | 90.1 931 92 [99 | 94 | 119] 133| 124 


18 | 13 | 20 | 21 | 32 | 3 


Summa... 
Summa... 


1871-18 T0wE AR ue AR 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4, N:0O 18. 15 
VE 
under olika månader. 
a | | — 
RIO — 
FS a aa | ka] | lelsaaRaaÄIS AT 
FadrAlR=AA E KRUA ät [ sn le IE Le SE TAN a RR 
= = 2 = Do on - = > NOD 11705 S RS 
. 3 = . 3 
1. Januari—Maj. 
ÖRAT 5 0) 31 fs SA GA TN ENE ES INA Et 
BRON. 401. s201--31|1529], -381--351+.29) 19. T8/-26) - 7 131.466 
14 TB 2 SS NG Re GETA SALES 0) 9 -ÖRKEO 
ÖNS, OM 0-3 2 SIME3ARS för 7 6 3 EO 
0 ol SN ANS SE 10 14 122 11 0-0 
24| 200650) 65 66) 621459) 56) 51 1351 7 15) 
2, Juni. 
INSER 99 LOE 54 dö 15/7 24) 24 22 28 14 5 
12 SaA0 53) C2196) 1110)-1 95) 911-45) 3L 221) 18) 13) 4 
SING ESS Gl 6S 6 TA ÖL FN AS 30) 18) 11 9 3 
An REG EE TGl]E Bao SoA TALET TOLL LT: 22 
IA 3 aleeg) io7) se7i21) 22) 2016, 8 10) 91 
24| 54| 97| 154) 174| 219] 239) 226) 214| 151] 119] 95) 70| 38) 10 
3. Juli. 
9) 20). 43) 55) S6| 59) 831 68 551. 321 261 22 14) 9 4 
12 26) 32) 62) 97| 1211 149| 136) 104] 76) 45) 25) 25) 11) 13 
FINE 16) 40/41) 39) 46) 471 37 28) 32-29-95 4 
SEO SS ag) 40 094310 391 28) IG TI 218 Tu 34 
(7) 81 201 16) 20/139)-1-34)- 45) 37 TA SERENA 
39) 84| 150 214| 280) 300 355| 335| 261) 177| 129) 97) 64! 35) 28 
4, Augusti. 
Glo r20HE201 7 27) Las) Ht 26) 23) 1 14) 10). 773 
SIL 16) 2317 26) 423) 1351 49)! 38- 33 20 1811-18) 19). 82 
SSSK SSA 66) 401 30) 16). 15 10] GEO 
SUADS 9E 20). 20) TAB 5) 8) 4] TA 
OMNEKO FESTER AK SSS3 KÖLK 74) 56). H6jr 24ks21) 19) 14) 19 
35) 62) 117 140] 174| 236| 264| 252) 175) 148] 78 73) 66| 39| 18 
5. September—December. | 
ON EOST 0 0 OR 1 a av 10 41617 TIONER 
11 7 301 28) 29 44l 44| 46) 47) 30) 331 201 17. 16) 16 
INSE AN 221033 LAST Hg Hl TT 18 IL 65 
NEO KAPSIE L3IE ANTA 6) 14| 211 22/ 19j 191 18j 11 9 
OM LÖJLYOR TOMAS fr OkruS sal 4 ble Öl TARO 
15| 24| 57 53) 54) 83) 107) 122) 104] 681 74) 73) 59) 43) 51 
6. Hela landet. 
137| 253| 489| 611| 738| 903| 1031| 997| 813| 600| 451| 373| 276| 170| 114] 


16 =H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871-75. 


3. Vindens riktning och molnens gång under åskväder. 


Ur alla de observationer, vid hvilka vindriktningen blifvit 
med noggranhet angifven, hafva nedanstående Tab. VII. och 
VIII. beräknats. Alla vindobservationerna äro reducerade till 
3 väderstreck, i det att iakttagelserna af de mellanliggande, 
SSV., VSV., o. s. v., äro lika fördelade på de båda hufvud: 


riktningarna på ömse sidor om dem. 


Tab. VII. Vindens riktning under åskväder i olika 


landsdelar. 

| | | | Hö a 

nga. N. [NE | EB. [SE] Sf SVEN NV. | S:a 
1. Norrland. 

BT 4 | 24,5] 28,5) 27 | 46 |-64 | 28,3] 24,5) 19 | 266) 
PERL hd 541. 2801-1347 | 42] AB | ZA ER TEA reta Ge ken LE 
Järse Av 25 | 24,5] 27,5| 53,5) 78 |102 | 59,5) 48,5| 23,5) 442 

[SVAN Dull I2al 145 25 25 | 47 ..| A3:5) An 23 


| 228 
Mörsil | 55 | 49,5| 49,5) 25 | 288 
S:al 88 |105,5|123,5| 168 |237 |342 |238 |210,5|124.5| 1637) 


dd 


2. Svealand. 


INSTRCE CAO 9/18 1517” )2T 1256 1 89;5)'1T5;5)C69SIeTNERS 


Hörnet 174 | 81 | 75 | 89 |103 |177 |188 |160, | 85, | 1132 
Fe der 44 | 24 | 39,5| 66,5) 81,5| 116,5) 102,5| 103,5| 34 | 612 
STA AL 0 | 15,5] 11 | 28 | 26,5| 57,5| 60 | 60,5) 21 | 280 


ÖDE | 21] 43,5] 36,5) 39 | 47,5| 100 |117 1109 | 67,5] 562 
S:a 229 |182 |179 |243,5|314,5|540,5| 583 |502,5| 235 | 3009 


3. Götaland. 


SR. rer 10 | 26,5| 53 | 58 | 62 |102 |170 |136,5| 31 | 649 
KLOTSAL SEA 190 | 67 |104 |185 | 97 |172 |294 |248 | 85 | 1392] 
1873 EA | 547 19,5] 42 | 96 |123 |185 |235 |156,5| 48 |,959 
ISTER tr I 01 9 | 4 | 19 |-38,5| 95,5) 104,5] 95 | 19,5| 385 


I8T00r10g. |: 4: 17] 30,5| 36 |:48,5| 63,5|106 | 87 | 24,5) 417 
S:a) 258 | 189 |233,5| 344 |369 |618 |909,5| 728 |208 | 3802! 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 13. 17 


Tab. VIII. Vindens riktning under åskväder under 
olika månader. 


| 
| Lugnt. N. | NE. | E. | SE. 


Summa...; 175 | 163 |186,5| 236,5 


re er SA 5 18 8,5 
1 2 BESS SIA SA 69 EL IEA 
21e 0 ELEN SANNA SE 20.1 ALS) 
ONA oc ae ol OH. 0 5,5! 5 
perser 0130; | 41,5 
Somma...). 105 | 21 180 -1151,5 


"VE KSO 51 0,5) 2 
RR LTR GEL ILL 
Tree ÖLEN RE 
1 TEARS re SAR (RA NME 
I SPEER Sante föl 1 RE 


Summa... 92 | 17 | 17,5 
Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. 


11276 je! Ae RAR ANNE OTO 6 3 
ESS EET BION MT JO JES NS 
MN re FORA E NA 8 3,5! 4,5l 8,5 
MESA SADE 0 2 4 4 
SSSK Er OM 5 3 
Summa 46 | 40,5] 62,5| 46,5 
2, 
1 FETT go rr RR AN 435 305 
PES oelek 1055 FO RSOEO 
LATA 47 | 39,5) 54 | 70,5 
Trav fal SA RN ORESIGSIE CSE 225 
(GT ecek Ta er AAARA i fs 
Samma 157 |135 |189;5/256 
3. 
1 fe GEES MEK re dg | 44) 53 
IE Vera EE TURER T3KKB3 IL GREG 
1:25 Ad MEDA ANGES 23 | 11,5] 31,5) 53,5 
SEA pre SSA SSE (051 LO TT fa far 0 [ARR 
LST LR 4-1-26,5] 31 | 23,5 


12,5 

34 

44 
8 


I 


53 


1. Januari Maj. 


5. September--December. 


S. SV. 
2,5). D 6,5 
dl 69198 
4,5! 10 8,5 
0 8,5) 15,5 
10,5] 14 | 24,5 
48,5) 106,5) 153 
Juni. 
Ber |20 45 
82 1106 | 95 
75,5) 101,5] 94,5 
16 SR Al 
200 DEDE 
234,5) 304 |297,5 
Juli. 
87 1149 |164 
dk C)k32E (NAR 
TS 92:51 168 
SL dB 1 
JUL IBL 565 
296,5| 502,5| 510,5 
4, Augusti. 
38,5] 57,5| 70,5 
ad 1-0 ET 
76,5| 113,5] 120,53 
23 RR 
kb TSAR 
233,5| 363,5| 447,5| 
FAMSIESSA 
25 | 60 | 130 
54,5! 86 | 105,5 
24 | 57,5) 45,5 
0 2,5] — 2,5| 
107,5| 224 |322 | 


239 


91,5 
174 
445 
91,5 
61 
462,5 


89 
34 
120,5 

32,5 
98 
314 


29,5 
115 
67 
23 

5,5 
240 


NV. 


18 H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871—275. 


Af Tab. VII finna vi, att den öfvervägande vindriktnin- 
gen, som i Norrland är rätt sydlig, blir mera vestlig ju mera 
vi gå mot söder. Detta öfverensstämmer med det resultat, 
som vi på annat ställe funnit”), att nemligen den förherr- 
skande vindriktningen under Juli, som längs stranden af Bott- 
niska viken är rätt sydlig, allt efter som vi gå mot söder öf- 
vergår successive till SSV., SV och VSV. Orsaken till detta 
fenomen är som bekant att söka uti det låga lufttryck, som 
i medeltal under sommarmånaderna är herrskande öfver den 
medlersta delen af den Skandinaviska halfön kring Dovre 
Fjeld, såsom MOoznn uppvisat i sitt utmärkta arbete: Die Kli- 
matologie Norwegens. 

Tab. VIII. visar, att den öfvervägande vindriktningen 
under Juni och Juli är mera sydlig än under de öfriga må- 
naderna. Olikheten är dock ej serdeles stor. Den torde möj- 
ligen i någon mån kunna förklaras deraf, att hvirfvelstor- 
marna under sommaren i medeltal röra sig mera från S—N. 
under hösten, och vintern deremot mera från V—0O. 

I följande Tab. IX. hafva vi sammanställt observationerna 
öfver molnens gång under åskvädren för de serskilda delarna 
af landet. 


!) HILDEBRANDSSON: Vindarnas freqvens i Sverige under Januari och 
Juli. Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1869. 


Tab. IX. Molnens gång under åskväder. 


noget N. NE. | E. SE. 8. | Sv. V. Ny. S:a 

1. Norrland. 
187080. LA 31 16,5) 19 | 18 | 28,5 61,5|:51 | 34 | 175| 249 
18720 ABB INB 27 1725-165 | 471156 1450 
1878-00 301 d8' | 48 | 81,5) 58,5: 78,5| F7151.69 |-35 | -A06 
187400. QI, £8 1.43 | 12 I 14,5) 84 | (40-115 
18755-61sc 0 |- 16;5]. 18;5|. 17; | 21,5] 64,5 65. |! 61,51. 23,5] 288 
g:a] 74 | 92 | 81,5|105,5| 148 |303,5|274,5| 272,5| 141,5] 1493 

2. Svealand. 
TSAR 6 | 15,5] 6 | 12 | 34 1|103,5| 129,5) 84 | 30,5] 421 
TSE MOR 107 | 72 | 70 | 70 | 94 1159 |182 1189 | 87 | 980 
183 28 | 22,a| 20,5| 39,5| 71 |118,5| 92,5|123 | 54,5) 570 
1 [5 7 Near BS. (OR RA ra ERS 8,5! 47,5) 68,0) 73 | 34,5) 2638 
18175 Ce 2 | 45,5) 26,5| 21,5] 31 |112,5|105 |117,5| 76,5] 538 
S:al 143 |170,5| 130,5| 152 |238,5|541 |577 |536,5| 283 | 2772 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 4. N:O 13. 19 


höna N. | NE.| E. EN SSV NA Inv. | S:a. 
3. Götaland. 

SDR AR 5 | 25 | 30 | 41,5| 68 |119 |173,5|130,| 34,5| 627 
RA a It] 04 | dT 108 1130 204, 1278 215] HBcl dee 
garna 30 | 23 | 34 | 62,5| 89,5|195 |222 |174,5| 51,5| 882 
(5 REN (RY NE TA MR BRO ET NA INT ÄR FA ge 
1 SAR 1 |. 16 | 15 | 23,5 45,5) 69,5|127 | 91,3| 24.) 418 
S:a| 147 |144,5| 159 669,5| 915 |710,5|205,5| 3563 


Häraf synes, att i allmänhet molnen komma från samma 
väderstreck, som vinden. Molngångens riktning afviker dock 
"1 medeltal något litet åt höger om vindriktningen. Detta re- 
sultat öfverensstämmer med det, som vi på annat ställe funnit 
för cirri-molnens gång?!). Vi funno nemligen i denna upp- 
sats, att cirri-molnen i närheten af centret i ett barometriskt 
minimum i det närmaste röra sig parallelt med vindens rikt- 
ning vid jordytan, men att deras rörelse afviker åt höger om 
vindens ju mera vi aflägsna oss från centret, till dess att de 
båda riktningarna 1 närheten af centret för ett barometriskt 
maximum blifva nästan rätt motsatta. Det är utan tvifvel af 
intresse, att samma afvikelse åt höger, om och i betydligt 
mindre grad, tyckes förekomma äfven hos de lågt gående 
åskmolnen. 

Vid åskväder antecknas äfven det väderstreck, hvarifrån 
åskvädret tyckes komma och det, i hvilket det aflägsnar sig, 
på så sätt, att de väderstreck antecknas, i hvilka första och 
sista åskknallen blifvit hörd. Ur dessa data hafva beräknats 
tabeller öfver åskvädrens gång öfver observationsorten. Re- 
sultaten öfverensstämma nästan fullständigt med de i före- 
gående tabell funna, "Hvärföre vi ej anse Hödiöt; att här an- 
föra dem. 


4, Åskvädrens styrka. 


För att erhålla ett begrepp om åskvädrens styrka anteck- 
nas af observatörerna molnens hastighet, blixtarnas, dundrets, 
regnets och haglets styrka efter ungefärlig uppskattning från 
0—4, samt vindstyrkan i skalan 0—6. Af dessa iakttagelser 

') HILDEBRANDSSON: Essai sur les courants supérieurs de Patmosphére 


dans leurs relation aux lignes isobarométriques. Actes de la Soc. 
Roy. des sciences d'Upsal 1875. 


20 H. H. HILDEBRANDSSON. ÅSKVÄDREN I SVERIGE 1871—75. 


hafva medeltal bildats för de olika månaderna och landsde- 
larna. De resultater, som ur dessa vidlyftiga tabeller kunna 
dragas, äro af föga betydelse, och vi anse derföre onödigt 
att här meddela dem. Det enda, som med temlig visshet 
synes framgå, är att åskvädrens styrka öfver hela landet är i 
medeltal minst under den varmaste tiden af året, eller då deras 
talrikhet är störst. Deremot är det ej möjligt, att med viss- 
het konstatera någon bestämd olikhet i detta afseende mellan 
de olika delarna af landet. Deraf låter nu sluta sig, att nå- 
gon större sådan icke finnes mellan närliggande områden, så- 
som i Norge, hvarest åskvädren på vestkusten i styrka be- 
tydligt öfverträffa dem i östra delen af landet. Deremot äro 
tydligen dessa iakttagelser icke af den natur, att de kunna 
lära oss något om åskvädrens relativa styrka på olika trakter. 
Innebyggarna i hvarje land jemföra nemligen de serskilda 
åskvädrens styrka med deras medelstyrka på den trakt de bebo, 
och det är klart, att ett åskväder, som vid stranden af Bott- 
niska viken betecknas med 4, eller den högsta graden af 
styrka, skulle för innevånarne i Södra Frankrike synas vara 
en obetydlig företeelse, under det att omvändt ett åskväder, 
som på det sednare stället betecknas med 4, sannolikt aldrig 
förekommit på det förra. Professor Moutn har, sannolikt af 
detta skäl, de sednare åren utelemnat dessa iakttagelser i 
Norge, och vi hafva för afsigt, att följa hans exempel. 


>. Haglet. 


Såsom ofvan nämndes är haglet lyckligtvis hos oss mera 
sällan förekommande, och ännu sällsyntare äro de fall, då 
någon större skada deraf anställes. I följande Tab. X äro 
samtliga iakttagelser af hagel under åskväder sammanställda. 
Deraf synes, att haglet liksom åskvädren tilltaga från N. och 


0. mot S. och V. 


BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. 


BAND. 4. N:0 138. 


21 


Tab. X. Antal hagelobservationer under åskväder. 


Län. 


Vesternorrlands ....-.-.-.-..--- 


ÖSterenndS too. onscoioooocect 


CER UR TEES AAA 
NK OJUNSS mac:scrssocseskenena 
LEE ETC oe SAS FR RAR AN 
I KESOReSERE TSE tan 
Bohus- och Hallands ......- 
KTORO BETE SL does sbeuocsn sot read 
JOnkOpIngs -..--ss-s-- SEEN 
[UT [TIGER EEE CDA Tas bese As 


Summa... 


18) HBT2 1873. 
4 5 8 
4 9J 14 
0 1 8 
4 8 4 
3 10 7 
ju & 3 
4 20 3 
ij 16 v 
3 34 1 

(3) 13 14 
2 9 if 
T 14 8 
0 28 19 
2 8 Z 
1 10 4 
S 19 8 
5 55 27 
8 20 20 

T3 1 15 
9 5 5 

12 8 24 


90 | 318 | 210 


1874. 


BB RR NM OM BW WW HH I KH MM VV NN HKH BR I KH RR RB BB MV 


-— 
on 


1875. | Summa. 
4 23 
D 36 
3 16 
2 22 
3 26 
3 23 
2 33 
4 29 
3 45 
5 38 
6 36 
20 41 
8 62 
D 18 
2 20 
6 44 
10 102 
1 54 
2 47 
2 25 
6 54 

| ir | 794 


Vid de flesta af dessa tillfällen har haglet varit obetyd- 
ligt och medfört ringa eller ingen skada. 
hvilka hagelväder, som kunna anses hafva medfört större för- 
luster, låter sig ej göra med de uppgifter som stå oss till 
buds. En sådan statistik skulle för öfrigt vara föga bevi- 
sande, då haglet oftast i vårt land har en ringa utbredning, 
och således till en fullständig undersökning häraf ett vida 
större antal stationer vore af nöden. 


Att bestämma, 


I SVERIGE” 1871-75. 


KVÄDREN 


LJ 
AS 


H. HILDEBRANDSSON. 


22 AH. 


:1pvuydaupun 


-923eH Ur "PIAS "PXIÄIS a Sig ring ani fyr ol NEN 06 I upIj WOY FJ TI "unge 
8)9u3a sjarpun SIV) XI d| y 
YT sprpung xd Rea Ga 410 AID apemis | apelog 
EE: (ANG 
VOUS JD: UBNDOS 2 paob pd Dubpryvr ISPBAXSYV 


"JI9OAULIA-TETNVITOH 


"Pau uvjsS UPPc»4Yg 


"Ps0Qu2pau uabur « 
AA ; 22bpYy 


002 << AR ce 
”Uubas IYyLDIS € 


JULIBMLOJ SWWDI 


AAA > NI Iw HM 


EZ81 UN Pl USP JHIPRAYSY EIN v DE TDK POV ay In Fueyrg 


4 ST 


I2ppnsuvunuDYpuDs, 


FeFIReA 


[TED 65 0 0 on fä oc än 


2 
DS 


SNS 


"PU LOIS UPPLYG 
LIUDQOST---------- > 


"DA0OQu2 pau uobur > 
"Pbvy + 

"uban IPDPAS o 
”ubau TYyIDIS e 


SULIEIYTO0J SUJUYJ IL 


0 
[L) 
ör Of SE IE HE ole Oo: I IE id 
Å | I fi | 
IT De 
pa IP EUT 


Fd 


81 19QuWIIdaS fp UIP IIIPLAYSY 


BIHANG 


TILL 


KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMTENS 


HANDLINGAR. = 


FJERDE BANDET. 


Häfte 1. 


INNEHÅLL. 
Sid. 
1. NORDENSKJÖLD. A. E. Redogörelse för en expedition till mynnin- 
lena d EHN Se OO LAR G=3 02 rs RS Rega oe SR Red mn UD ske 1—114. 


FAHLCRANTZ, A. E. Om Dannemora jernmalmsfält. Med 6 taflor  1—15. 
3. GUMAZALULIUS, 0. Om mellersta Sveriges glaciala bildningar. 2. Om 


IVLStenseTUS; —- Mellr ena Rare oe osa Les SR PL SEEL döLT ägs da 1—74. 
4. THÉEL, HJ. Note sur Y'Elpidia, genre nouveau du groupe des 

FÄRD TÄT TIE RE SE ooh a or ottrrg cr RE RR LE mA don 2 SS SIG MJO ce cslgd dras 1—7. 
5; "STÅL, OC... Observations orthoptérologiques. 25 osmsssoodlosisolioai koden 1—58. 
6. KJELLMAN, F. BR. Om Spetsbergens marina, klorofyllförande 

IGT ophy ter; LI: Np NIGG fem, Ua ÖRS se osa dou tl Eg dre ys be sr ONLINE 1—61'. 


Pris: 8 kronor. 


STOCKHOLM 1877. P. A; NORSTEDT & SÖNER, 


BIHANG 


TILL 


KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADENTENS 


HANDLINGAR. 


/ 
i 
FJERDE BANDET. a 
Häfte 2. 2 
INNEHÅLL. 
Sid. 
TIER EORAT, CO. :O:v. Om några exotiska Myriopoder ooösdosesssssonoenr 1—438. 
8. BOoWALLIUS, C. Notes on Pterygocera arenaria Slabber. With 
or TALET ST SEI NL SKANE ägs 55 DN jag FR Fd INSE > JE SERENA SA TEE ST MASAI 1—27. 
9. EDLUND, E. Recherches sur les courants électriques produits par 
FÖRETA O VE Den Hi; CS SIG TITA CSS ab see Esa ora Co a oa a RR SENEGAL 2 1—44. 
10. StÅL, C. Systema Mantodeorum. Essai d'une systématisation 
nouvelle des Mantodées. Avec une plancChe ssosoooomsesssssessoo aan 1--91. 
11. NORDENSKJÖLD. ÅA. E. och THEEL, HJ. Redogöresle för de Svenska 
expeditionerna till mynningen af Jenisej. Med 2 kartor ......... 1—81. 
12. EKMAN, F. L. Om hydrografiska förhållanden inom Mälaredalens 
NERV LED OTITAG 5 VLGG ( taTHLOLE eos be gloss e ages rn GRE SRA 1--63. 
13. HILDEBRANDSSON, H. H. Åskvädren i Sverige 1871—1875. Med 2 
UTE TADS gr SPORE NALER SSR KRAKEL SI NAR TIL EE ma ar JA RA SE MA DNE LER EA rg 1—22 


Titelblad och innehållsförteckning till 4:de bandet. 


Pris: 8 kronor. 


STOCKHOLM 1878. P. A. NORSTEDT & SÖNER, 


Nr 


4 Få 
0 FEN 
RAR 
A VÄL LA 


BL WHOI Library - Serials 


5 WHSE 02714