Vibrarn of the Museum 
OF 


COMPARATIVE ZOÖLOGY, 


AT HARVARD COLLEGE, CAMBRIDGE, MASS, 


1 5 } 
| 
3 j 
\ x 
i 
u r \ 
». - \ - 
E . i \ 
u be nz 
Is ; 4 
r . 
u . / 
| ) 
\ N 
y. . x 


BOHUSLÄNSK #4 


FISKERITIDSKRIFT. 


UTGIFVEN 
AF 


AXEL YILH. LJUNGMAN. 


II. 


1885. 
N:o IX—XVi. 


— Ro 


GÖTEBORG. 
GdÜTERORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI 
"1885, 


Z 


NT OICOESLO8 EU 
EL EBOIREUAO 


. 
Pi h 


- 


’ 


r- Dar. RER ER 


ETTRORE e Y a | 
Ey MAR Pake Pr BL Bier. LEN 
a.. Dr xt E > a 

Pr ; 6 | 


| ) Een 


" . „A 


Bi: blott den förestäende behandlingen af den för 
Bohus län sä vigtiga fiskerilagstiftningen jemte behof- 
vet af en förbättrad fiskeriadministration i förening 
med en kraftfullare och mer planmessig offentlig verk- 
samhet till fiskerinäringens förkofran, utan äfven 
det lifliga deltagandet uti sträfvandena, att genom ätgärder 
för särskildt samfärdselns förbättrande inom bohuslänska 
skärgärden främja denne sist nämndes utveckling till allt 
större välständ, har föranledt Redaktionen, att allt ifrän 
Tidskriftens första början ı längt högre grad, än eljes blif- 
vit fallet, lemna plats inom Tidskriften för meddelandet af 
handlıngar, rörande bohuslänska skärgärden och hafsfisket. 

Behofvet af en genomgäende och grundlig utredning af 
särskildt de inom Bohus län befintliga fiskerättsförhällandena, 
af den beskaffenhet att den sä vidt möjligt kunde forekomma 
de eljes sinnesupprörande fiskerättsprocesserna, har sälunda 
bland annat nödgat Redaktionen att päskynda utgifvandet 
af sädana handlingar och äldre stadganden, som äro oum- 
bärlıga att ega kännedom om, säväl för att rätt kunna upp- 
fatta och tillämpa nu gällande fiskeristadga, som för ut- 
arbetandet af en tidens ökade kraf och olika förhällanden 
mer motsvarande sädan. Utan verklig kännedom om bäde 
äldre stadganden och de utredningar, som ligga till grund 
för den befintliga lagstiftningen, är det nemligen omöj- 
ligt, icke allenast att för dennas rätta uppfattning och til- 
lämpning inse hennes verkliga syfte, utan äfven att tillgodo- 
göra sig för hennes tidsenliga förbättring den värdefulla er- 
farenhet, de föregäende stadgarnes innehäll och tillämpning 
lemnat. Rätt bjuda derför obestridligen domarereglerne: 
“domaren akte ı all lag hvad hans uppsät var, som lagen 


IV 


gjorde, annars varder den missbrukad och vändes till ett 
annat sinne, än hans mening var, som lagen gjorde“, samt 
“den vränger lagen, som icke blifver vid hans mening, som 
lagen gjorde;* men hur vill väl vare sig domaren eller 
lagstiftaren, hvilken sistnämnde äfven har att tillse, det be- 
stäende rättsförhällanden ej lättsinnigt kränkas, utan till- 
räcklig kännedom om bäde den äldre lagstiftningen och den 
till grund för den nu gällande stadgan liggande utredningen 
förmä att i hvarje fall inse dennas verkliga syfte. Det är 
derför ock hög tid att den brist, som finnes i här äsyftade 
stadgars och handlingars svärtillgänglighet, varder snarast 
möjligt afhjelpt och att ett slut göres pä& den tyvärr ej 
ovanliga oseden, att man äberopar sig pä& stadganden, om 
hvars innehäll och syfte man är ı okunnighet eller ätmin- 
stone icke ärligt vill begagna, ı den förhoppning att slıkt 


mä, till följd af den allmäuna okunnigheten om nämnda in- 


nehäll och syfte, kunna g& för sig alldeles oanmärkt. — 
Afven framdeles kommer Redaktionen derför, om än i min- 
dre omfattning, att, i mon af tillgäng till dylika handlingar, 
fortsätta med deras offentlisgörande, för att slutligen, sedan 
medel derigenom lemnats allmänheten ı händer att kon- 
trollera en företedd utredning, i sin tur sjelf framlägga en 
sädan, som skall frän alla synpunkter möjligast genomträn- 
gande, fullständigt och systematiskt belysa det svära ämnet. 

Ej mindre vigtigt för den bäde offentliga och enskilda 
verksamheten till fiskerinäringens och skärgärdens 
förkofran är, att ega tillgäng till sädana handlingar och 
förarbeten, som angä samfärdselsförbättringar och dylikt inom 
bohuslänska skärgärden; ty lika betydelsefullt som utföran- 
det i verkligheten af sädana förbättringar vore för vinnan- 
det af nämnda verksamhets mäl, lika litet är det öfver huf- 
vud taget möjligt, vare sig att under den närmaste tiden 


kunna helt hastigt förverkliga allt det myckna i den vägen 


behöfliga, eller att, utan en föregäende allsidig och äfven 
genom offentlig diskussion förvärfvad utredning, ästad- 


V 


komma ens en duglig plan för det successiva genomförandet 
under en längre tid af detsamma. Den offentliga kontrol- 
len frän allmänhetens sida pä& sträfvandena är i liknande 
fall synbarligen af sädant värde, att den pä allt sätt och 
äfven genom samlandet och utgifvandet af de vigtigaste ät- 
minstone af hithörande handlingar bör underlättas; ty pä 
samma gäng som ett gynnande ı smyg af den enskilda egen- 
nyttan pä det allmännas bekostnad derigenom försväras, 
sättes ock den intresserade allmänheten i tillfälle att följa 
med, hälla -vid lif och vidare till fullständigt genomförande 
under hand utveckla hithörande frägor. Bohuslänsk Fiskeri- 
tidskrift skulle allts& ılla motsvarat sin bestämmelse, om 
den lemnat just dessa för bohuslänska skärgärden sä ytterst 
vigtiga frägor obeaktade och försummat att meddela resul- 
taten af de märkligaste sträfvandena till deras lösning, blott 
derföre att hvarken offentligheten eller dessa resultat äro 
angenäma för alle. 

Med anledning särskildt af nu innevarande sillfiske- 
period har de bohuslänska fiskeriernas historia vun- 
nit en Öökad betydelse. För att med nägot hopp om viss- 
het kunna bedöma värt sillfiskes framtida utsigter, har man 
‚nemligen ingen annan utväg att tillgripa än jemförelse med 
erfarenheten {rän föregäende fiskeperioder; och pä det att 
allmänheten mätte varda ı tillfälle, att sjelf göra sina be- 
räkningar efter tillförlitliga historiska uppgifter, ligger det 
ock i Bohuslänsk Fiskeritidskrifts syfte, att samla och offent- 
lisgöra ätminstone det vigtigaste materialet till de bohus- 
länska fiskeriernas och särskildt sillfiskets historia. Detta 
material är nemligen s& spridt, litet kändt och föga till- 
gängligt, att redan ett ihopförande af detsamma pä ett 
ställe mäste anses vara af behofvet ı hög grad päkalladt. 

Skulle nu än Bohuslänsk Fiskeritidskrift genom en dy- 
lik samlareverksamhet under nägra är erhälla väl mycket 
karakteren af ett fiskerihistoriskt arkiv, sä mäste man 
dock medgifva, att äfven ett dylikt är bäde behöfligt och 


vI 


af värde samt att man bör vara tacksam för allt hvad som 
genom frivilligt arbete göres för bohuslänska fiskerierna, 
äfven om det icke motsvarar alla Önskningar och behof. 
Man mä ej heller förgäta, att fiskeriyrket icke läres genom 
läsning och att den vanliga tidningspressen är lämpligaste 
medlet för spridningen af de flesta äfven rent praktiska 
notiser, rörande fiskerierna. 

Den ensidighet, som sälunda i viss mon hittills gjort 
sig gällande inom Tidskriften, hoppas Redaktionen kunna 
under följande är s& smäningom afhjelpa derhän att, hvad 
‚som är af omedelbart praktiskt intresse för fiskebedriftens 
utöfning, kommer att allt mer intaga en förherrskande ställ- 
ning inom Tidskriften. 

Tjörn d. 8 December 1885. 


AXEL VILH. LJUNGMAN. 


Innehällsförteckning: 


Äldre uppsatser, rörande bohuslänska fiskerierna .......... 
Äldre handlingar, rörande lagstiftningen för bohuslänska fiskerierna 
Handlingar, rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande inom 
Bokeslänskx, skärgärden .‘. . nen ie Be 
Ansökningar, rörande bohuslänska skärgärden och hafsfisket..... . 
Handlingar, rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande inom 
bohuslänska skärgärden ......... a 
Äldre uppsatser, rörande bohuslänska fiskerierma .......... 
Källvikens salteri samt olje- och guanofabrik, af C. W. CoLLANDER 
Om beredning af s. k. konserver, af W. A. MacrIE . ....... 
Nägra anmärkningar om sillsaltning samt om handelsmärken för 
EEE ara Vo VE Re) 
Angkraften i bankfiskets tjenst, af M. Rugenson.... ..... 
Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande 
verksamhet och förvaltning under andra äret af dess till- 
WON Ar Are VILE: EIUNGMAN u. sun nit 


363. 


DA 


AN: Dr AR 


Äldre uppsatser, rörande bohuslänska 
fiskerierna. 


22 


Til Hr Baron General Majoren, 
Landz Höfdingen etc. etc. JoH. FRIED. 
von KAuLsars relation til nästinstun- 
dande Riksdag, angäende Stadens 
plantager, Fiskerier, tegel-, Socker-, 
Pappers-, poudre- och Stärkelse-bruk, 
Handel, manufacturer och Handtwer- 
kerjer, plantager, Fiskerier, Hospital, 
Barns-, Spin- och Fattighus etc. 
Götheborg d. 25 Octob. 1754. 

Sedan Kongl. May:t uti bref, af d. 13 April 1755, 
allernädigst täkts befalla, thet Riksdags relationerne hädan- 
efter i underdänighet böra insändas efter första mänadens 
förlopp i det äret, t& Riksdag. skal hällas, — — — — 


Pärle- och andra fiskerier: 

Pärlefiskeri har, säwida witterligit är, aldrig här ä& or- 
ten warit, eller blifwit idkat; men at frit fiskeri ı Götha 
ÄIf samt wid Styrsö och omliggande skär är af Glorwördigst 
i äminnelse Konung GUSTAF ADOLPH, uti 2 $. af thes 
för Staden, then 4 Junii 1621, utfärdade Fundations-Privi- 
legier, thenna Staden förundt, hwilket af Stadens Fiskare 
blifwit nyttiadt, som med Not, Nät, Ständgarn och Krokar 
fänga i Älfwen gäddor, Abbor, Id och mört, samt til nägon 

1 


2 


del Torsk och Hwitling, ther Älfwen med salta watnet sig 
blandar, och samma fiskeslag Stadens Inwänare til salu 
hälla, dock har thetta Fiske tilförene warit och ännu är 
ganska ringa och otilräckeligt, sä at thet i ingen mätto 
swarat emot Inwänarnes behof och consumtionen, Warandes 
en lika beskaffenhet med Stadens Laxefiske i Säfweä, hwil- 
ket under arrende är bortlemnat och i flera är tilbaka wa- 
rit ganska ringa. 

Hwad Saltsiöfiskeriet beträffar, S& har ı forna tider 
uti Skärgärden mellan Götheborg, Marstrand och Lysekil 
warit ganska ymnigt Sillefiske, hwilket kan inhemtas af 
Kongl. May:ts Placat och Reglemente af then 13 Octob. 
1666 *); men i senare tider har thet samma sä mycket af- 
tagit, at Sillen i thenna Skärgärd pä& 50 ärs tid, utom ären 
1713 och 1714 samt 1723 näppeligen blifwit fängad, intil 
ären 1748, 1749 och 1751, tä& then til stor myckenhet sti- 
git til landet uti Bohus läns Norra Skärgärd emellan Ström- 
stad samt Kongshamnen och Grafwarne, och ären 1752och 
1753 samt i innewarande är emot höstetiden har samma 
Fiskeslag äter til obeskrifwelig mängd inkommit uti Skär- 
gärden emellan Götheborg och Marstrand, ther then i förra 
tider haft thes egenteliga. ständ, hafwandes är 1752 ı the 
tre sista mänaderna ongefärligen 2,000 tunnor färsk Sill hit 
til Staden inkommit, som dels til husbehof och salu blifwit 
saltad, dels färsk i Staden consumerad och pä landet ut- 
förd. Ar 1753 har til det ringesta 7,000 tunnor färsk Sill 
hit til Staden samt Haga och Masthugget blifwit införd, 
utom 830 tunnor Sill, som Fiskeri Societeten här i Staden 
lätit uti Skärgärden tä  insalta. Men uti innewarande är 
ifrän September mänads början til medium Octobris har 
längt öfwer 10,000 tunnor färsk Sill hit til Staden inkom- 
mit, som dels äter blifwit at almogen til landet utförd, dels 
inne i Staden saltad, förutan the ansenliga qvantiteter Sill, 


*) Infördt uti Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 216--221. 


3 
som Stadens Inwänare dels i Skärgärden, dels uti theras 
hamner i Masthugget lätit och ännu läta salta; skolandes 
Magistraten, sä snart Sillefisket för innewarande är up- 
hört, inkomma med närmare berättelse therom. Eljest bör 
man ei förbigä at berätta, thet sedan Kongl. May:t, then 8 
Septemb. 1752, i näder täkts förunna Fiskeriidkare ätskilliga 
förmoner, hafwa nägre handlande och Ständspersoner här i 
Staden theraf upmuntrade dä genast sammanskjutit til Fi- 
skeri-inrätning et Capital af 100,000 dal:ır Kopp:mt samt i 
förl. är tidigt ifrän Holland införskaffat 2:ne Fiskehukare, 
then ena Geddan kallad och then andra wid namn Abbo- 
ren, begge sä inrättade, at the til Sill och Cabillau fisket 
tillika kunna nyttias, och blef thet förre samma är, fast nä- - 
got sent, utskickadt til Hitland*) pä Sillefiske, men äterkom, 
utan at hafwa giordt nägon fängst. Uti innewarande är 
hafwa berörde Fiskehukare äfwen tidigt warit utgängne, 
then större til Hitland pä Sillefiske, och then mindre til 
Nordsiön pä Cabillau fisket; men oaktadt the hela Fisketi- 
den warit ute, har dock theras fiske ei synnerl. lyckats, 
emedan then förre hemkommit med allena 28 tunnor Sill 


Masistraten förblifwer med wördnad 


Anp. H. Busck. JACOB SCHULTZ. 
PETTER JERNSTEDT. JOHAN MELLENBERG. 
M. SImMinc. DANIEL PETTERSSsoNnN. 
LoRENTZ TANGGREN. L. Ekman. 


PETTER CooPMANn. 


O0. WESTMAN.. 


*) Äldre benämning & Shetland. (Utg. anm.) 


II. 


Underrättelse om Sillfisket i Skär- 
gärden utanföre Götheborg etc. etc. 


1 
Man har säkra och päliteliga bewis, at ifrän längliga 
tider tilbaka ymnigt Sillfiske warit uti Skärgärden utanföre 
Götheborg och wid Marstrand; ty uti Konung GUSTAF 
ADOLPHS för then förra Staden, then 4 Junii 1621, i Nä 
der utfärdade Privilegier och thes 2 $ förunnas Borgerska- 
pet at frit fiske upp& Götha Älf sä wäl som wid Styrsö 


och omliggande Skär, som then för 140 är sedan raserade 


och ödelagda Ny Lödese Stads Borgerskap tilförene nyttiat, 
samt at pä& the platser tilsätta wissa personer til Sillens 
fäng och insaltande samt Trankokeri. Hwarförutan af Kongl. 


Maj:tts Placat och Reglemente angäende Sillfisket, af then 


13 Octob. 1666, inhemtas, thet Sillen then tiden til stor 
myckenhet stigit til stranderna i thenna Skärgärd, hwarföre 
ock therutinnan Götheborg, Kalfsund, Marstrand, Mällesund 
och Lysekil blifwit utsatta til Hamnar, tit Fiskarna hade 
frihet at med theras Fartyg och Nät anlända och Sillen 
föra, ther städes then feta Sillen ifrän then magra skilja 


och ı särskilda kärel ınsalta, samt sedan wräka och packa 
läta *). 
28. 

Men af Publiques Handlingar finnes Klagan wara förd at 
thetta Fisket wid slutet af 70:de och början af 80:de talet 
i förra ärhundradet mer och mer minskades hwartil man 
uträknar orsaken, dels af the danskes, ären 1677 och 1678, 
giorda häftiga anfall pa Marstrand och skedda Siödrabbnin- 
gar dels ock af the sedan är 1680 företagna starka berg- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 216—221. (Ttg. anm.) 


5 


sprängningar til Carlstens Fästnings upbyggande, helst man 
af förfarenheten wet, thet alle fiskelekar i gemen samt i 
synnerhet Sill- och Strömmingsfisken af buller och Canoners 
lossande skadas och förderfwas *). 


38. 

Sedan har uppä& nägra 50 eller 60 ärs tid Sillen i Gö- 
theborgs och Bohus Läns Skärgärd, utom ären 1713 och 
1714 samt 1723, näppeligen funnits, eller ätminstone icke 
stigit til grunderna och fängad blifwit, förrän ären 1748, 
1749, 1750 och 1751, tä then i stor myckenhet höstetiden 
inkommit i Bohus Läns Norra Skärgärd, emellan Strömstad 
och then sä kallade Kongshamnen samt Grafwarna, och 
är 1752 samt intil närwarande tid har Sillen förr och se- 
nare i Sept. Oct. Nov. och Dec. mänader til obeskriflig 
mängd ifrän diupet stigit til stranderna och uppä& grund i 
Skärgärden utan för Götheborg och wid Marstrand, ther 
then ı forna tider haft sit ständ, och säledes hafwer Sill- 
fisket, & en ort, ther thet tilförene warit, äter tagit thes 
början, sedan Kongl. Maj:t kort förut, upp& Riksens Stän- 
ders tilstyrkande wid 1752 ärs Riksdag, widtagit the alra- 
kraftigaste utwägar och medel, at igenom pr&mier och flera 
förmoner uphielpa Saltsiöfiskerierna **). 


4 8. 

Wetenskapen och handalaget at gela och salta Sillen 
war Just är 1752, tä& fisket äter tog thes början, här & or- 
ten icke aldeles kunnigt; Men sedan Kongl. Maj:it, är 1754 
then 8 April, i Näder utfärdat et särskildt Reglement för 
Saltsiöfiskerierna ***), samt Thes och Riksens Commerce 


*) Bedröfweligste bewis af denna sanning inkomma ständigt ifrän 
Lovisa, der det bekanta Strömmingsfisket afstadnat, och fisken flydt för de 
mänga skott och berg-sprängningar, som fästnings arbeten med sig förer. 

**) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 230—231. (Utg. anm.) 
***) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 232—246. (Utg. anm.) 


6 


Collegium berörda är utgifwit beskrifning om Sille- och an- 
nan Saltsiöfisks ans och insaltning, hwaraf man här i sta- 
den lätit trycka Utdrager jemte en särskild beskrifning, sä 
har insaltningssättet mer och mer blifwit til fullkomlighet 
bragt. 


DRS: 

Men som i Stockholm, ther then saltade Sillen the 
första ären förnämligast debiterad blifwit, icke thes mindre 
klagadt är, thet then Swenska Sillen warit för löst inlagd, 
och icke nog packad, samt liten och stor, mager och fet 
om hwar annan lagd och sammanblandad; s& hafwer Kongl. 
Maj:ts och Riksens Commerce Collegium, til forekommande 
häraf, tilförordnat för thetta Sille-Buys-Skepparen HAEGGREN 
och STRANDBERG, at säsom Upsyningsmän i Götheborg och 
Marstrand, samt therwid belägna Skärgärdar, hafwa inse- 
ende öfwer Sillens gelning, inläggande och saltning, päminna 
och warna Fiskeri-Idkare, at the therwid rätta sig efter 
Reglementet, och then särskildt trykta underrättelsen, samt 
meddela the enfaldiga och okunniga goda räd och un- 
derrättelser, med mera. Hwarföre man ock förmodar, at 
then härutinnan förda klagan hädanefter lärer upphöra, 
helst som Fiskeri Idkare, i stället för, at the förra ären 
skyndat med Sillens wräk- och fullpackning, til at s& mycket 
förr f& praemierne, nu mera dröga thermed, til thes Sillen 
til andra orter skal bortföras, och icke läta thensamma 
undergä& wräkning och fullpackning förr än Saltet wäl be- 
gynt smälta, och trängt sig genom Sillen, samt therpä blif- 
wit tilräckelig lake, sä at waran kunnat anses för fullkom- 
ligen färdig. 


BASE. 

The förra ären äro ock försök giorde med Sills rök- 
ning, men hafwa misslyckats, sä at then rökta Sillen iingen 
mätto kunnat sättas i jemförelse med Yarmouths Bökling, 
utan nog kort efter rökningen möglat och blifwit oduglig. 


7 


Hwarföre man ock trodt thet Sillfisket här & orten infölle 
uppä& en tid, t& Sillen wore fet, eller eljest otienlig at röka, 
eller ock at man ej wisste rätteligen thermed omg&. Men 
nu mera märker man, at then i sistl. är af Styrmannen 
Tourın rökta Sill är af förswarlig godhet, hwaraf man har 
anledning at tro, thet man framdeles härstädes lärer kunna 
af Färsk Siıll bereda Bökling, som i godhet swarar emot 
then ifrän Yarmouth tilförene kommit. 


1.8. 

Likaledes äro forsök giordt, at af skämd Sill och Sill- 
räk koka trau. Men huruwida thet härstädes, som är en 
skoglös ort, och man fölgakteligen i framtiden har at befara 
än större brist och dyrhet pä wed, skulle wara nyttigt och 
löna kostnaden, at anlägga Trankokeri af skämd Sill och 
Sılls inmäte, är ännu icke afgiordt, utan ankommer pä när- 
mare försök och prof. Imedlertid skulle jag hälla före ei 
wara otienligt, at nyttia Sillräk och til insaltning otienlig 
Sıll antingen til Saltpetters-beredning, eller ock at läggas 
ibland Hästedynga och sedan then förutnelse undergät bru- 
kas til gödsel p& äker, äng, och Tobaks Plantager. 


58. 

Jemlikt hwad här frammanföre i 3 $. anfördt är, har 
Sillfisket the förflutne 7 ären förr och senare tagit sin bör- 
jan i Sept. och uphört i Decemb. mänad, ehuru man ei 
med wisshet kan weta, om icke Sillen tilförene äfwen Jul- 
tiden samt i Januarii mänad, ätminstone nägot är, haft sit 
ständ i Skärgärden, fast then för köld och is skul ei blif- 
wit eftersökt och fängad. Men icke thes mindre är thet 
nägot besynnerligt, at Sillen nu til s& ganska stor mycken- 
het finnes bäde i Marstrands Hamn och Skärgärden ther- 
omkring, skolande, efter tilförläteliga berättelser, then större 
och fetare Sillen hälla sig närmare til botn, men thet smärre 
och magrare slaget g& högre up emot watnbrynet, hwar- 


8 


före ock til thes fängande Notar eller sä kallade Wader 
icke skola wara sä tienliga, som Nät, hwarä, säsom mindre 
täta bundna, endast then större och fetare Sillen skal fastna. 


58. 

Thetta rika Sillfisket har i the förflutna ären blifwit 
idkadt dels af Städernas Inwänare och Skärgärds Almogen 
i Länet jemte Fiskeri Compagniet i Stockholm och Fiskeri- 
Bolaget här i Götheborg, dels ock af Skeppare ifrän the 
flesta i Götha-Riket wid Saltsiöon belägna Städer, och har 
utom then färska Sill, som i Staden blifwit förtärd, til hus- 
behof insaltad, och rökt, samt äfwen til stor myckenhet, 
särdeles the förra ären, af Almogen ifrän andra Län til 
landet utförd, Fiskeri Idkarne här i Götheborg dels utom, 
dels ock inne i Staden til salu insaltad Sill 


Ar 1492 ongefärligen .....ur..e, „ 1500: tunnor 
Är 1753 efter noga förtekning ... „ 4460: — 
a DR SEEN. lt, 
A Din VRR „25658: 
Aus DIR VRR N. „220000 
BE... ‚AO 
u Ws ee RN... „45469: - 


Hwilken Sill Fiskeri Idkarne dels sjelfwa med egit 
folk och redskap fängat, dels ock til större delen af Skär- 
gärds Almogen färsk köpt samt sedan rensa och insalta 
lätit. Dock begripes härunder äfwen then Sill, som Fiskeri- 
bolaget härstädes the förra ären i Skärgärden fänga och 
insalta lätit, neml. 


Är 1753: Opackad 830 T:r packad 744 Tır. 
Är 1754: ; 3,1583), „ hi 
Är 1755: ED, .... LOSE 


Summa opackad 6,207°/), T:ır packad 5,494 T:r 


10 8. 

Thet ı nästförutgäende $ omförmälta Fiskeri Compagnie 
i Stockholm blef är 1745 uprättadt, sedan Kongl. Maj:t 
berörde är then 12 Aug. utfärdat Thes Nädiga Privilegium 
for Handelsmännen ABRAHAM och JACOB ARFWEDSSON & Üom- 
pagnie upp& Sill och Torsk-Fiskeri samt Hwalfiske och 
Siälfäng tillika med Trankokeri, Rökeri, Tunnbinderi och 
Nätbinderi, Och ehuruwäl Wär nu Regerande Allernädigste 
Konung, säsom Rikets ArfFörste, Sig ätagit at wara thetta 
Compagniets Höga Protector, Compagniet jemväl sig emellan 
upprättat wissa Associations Reglor, som af Kongl. Maj:t, 
then 13 Jan. 1746, i Näder blifwit stadfästade; SA hafwer 
thetta Compagnie likwäl, twifwelsutan af brist p& mänga 
Interessenter och stora Capitaler, nog lamt idkat fisket, the 
f& af them til Nordsiön och Shitland pä Sill- och Cabliau- 
fiıske nägra gänger utsände Buyser med ringa fängst äter- 
kommit, samt ei then minsta anstalt blifwit giord til Hwal- 
fisk- och Skälfänge.. Hwarföre ock samtel. Städerne wid 
1747 ärs Riksdag ibland theras almänna beswär förde kla- 
gan emot thetta Compagnie, som icke thesmindre blef för- 
klaradt allena wara berättigadt till fiskeri med Buyser efter 
Holländska sättet. Therefter har Compagniet förwärfwat sig 
Skatträttigheten p& Käringö, hwarifrän thet, i stället för at 
efter thes Privilegier sielft fiska, igenom thes therwarande 
Factor, drifwit handel med Skärgärds Almogen och upköpt 
fiskewaror. Men emedan Städerne & nyo theröfwer sig be- 
svärade wid 1752 ärs Riksdag; Sä hafwer Kongl. Maj:t, 
sedan Compagniet efter berättelse skal undfät en ansenlig 
summa penningar til sin skadeslöshet, igenom Nädigt Bref, 
af then 8 Sept. 1752, upmanat samtl. Rikets Inbyggare, at 
taga del i Fiskeri näringen, och förundt them lıka förmoner 
med thetta Compagniet, samt anslagit wissa Praemier til 
Fiskeriernes uphielpande, samt i synnerhet för Sille Buy- 
ser, som wederbörligen idkade Fisket, 40 daler Silfmt för 
hwar läst, och för Cabillau-fisket i stora hafwet 30 daler 


10 


Silf.t p& Lästen. Thetta Compagniet har jemwäl sedan, fast 
ej med then drift som andra, nyttiat Sillfisket i Skärgärden 
intil 1756, hwarefter thet aldeles thermed uphört, samt för- 
sält bäde Käringö och alla andra thes Fiskeriinrättningar, 
hafwande slutel. utom Herrar ApraHam och JACOB ARFWED- 
son, Herr General Lieutnanten LANTINGSHAUSEN, Herr Hof 
Cancelleren CArLEson, Herr Stats Secreteraren ARNELL, 
Herr Cancellie Rädet STENnHAGEn, Herr Banco Commissa- 
rien Rogsam, Herr Secreteraren WEsTE och flere, therwid 
warit Dirceteurer. Noli me tangere nisi valde leviter. 


eS 


Hwad äter beträffar thet här ofwanföre nämnde Fiskeri- 
Bolaget i Götheborg; Sä hafwa nägra Handlande och Ständs- 
personer härstädes, upmuntrade af the är 1752 Fiskeri- 
Idkare förunde förmoner, til Fiskeriinrätning giordt samman- 
skott af 100,000 daler koppm:ts Capital, samt 1753 lätit ifrän 
Holland hit införskaffa 2:ne Fiskehukare, then ena Geddan 
och then andra Abboren kallade, begge sä& inrättade, at the 
bäde til Cabillau- och Sillfisket uti Nordsiön och under 
Shitland skulle kunna nyttias, och blef thet förre samma 
är, fast nägot sent, til Shitland pä& Sillfiske utskickadt, men 
äterkom utan fängst. Therefter hafwa ock thesse Fiske- 
Fartyg äfwen warit p& Fiske uti Nordsiön och under Shit- 
land utgängne; Men emedan pä thet större eller Geddan, 
är 1754, allenast 26 tunnor Sill och 1 tunna Gräsej samt, 
är 1755, 65:1), tunnor Cabliau jemte 10:1/, tunnor Gräse], 
och uppä& thet mindre fartyget Aborren kalladt, är 1754, 
18:1/, tunnor Cabliau blefwo fängade, och Interessenterne sä- 
ledes funno, thet fängsten i ingen mätto swarade mot kost- 
naden pä& utredningen, samt, hwad Strandfisket angär, hwar- 
om här frammanföre i 9:de $ förmält är, aktade fördelak- 
tigare at thetsamma särskildt hwar för sig, än uti bolag, 
idka; Ty blef thetta Bolag wid 1755 ärs slut uphäfwit, 


11 


samt thes fartyg jemte Fiske-Redskap och flera inrätningar 
är 1756 sälde. 
128. 

I lika mätto hafwa wissa Interessenter sa wäl i Carls- 
crona som Carlshamn the förra ären utskickat Fartyg til 
Nordsiön at idka Sillfisket under Shitland; Men fängsten 
har altid warit ringa och aldeles icke upgät emot kostnaden, 
s& at ther Fartygen, wid äterkomsten om höstarne, icke fät 
taga theras fylnad igenom Sillfisket i Skärgärden härstädes, 
Interessenterne fät göra alt för slätt räkning, Häraf kan 
slutas, at sedan the af oss giorda försök, at fiska i Öpna 
Siön och fänga Sill under Skottska wallen efter Holländar- 
nes exempel, sä illa utslagit, kunna wi icke s& snart göra 
uträkning pä, at thetta slags fiske skal kunna af oss med 
nägon reel bätnad nyttias, eller til nägon höjd upbringas, 
helst Nationen tyckes ännu icke äga nog hog, idoghet, styrka 
och förmögenhet thertil. 


13.8: 

Til Fiskeriernes uphielpande har Kongl. Maj:t uti Nä- 
diga Bref, af then 8 Sept. 1752 och 4 Oct. 1756, anslagit 
til Premier Ethundrade Tusende dal. Silf:mt ärligen af 
Manufactur Fonden tillika med the i Taxan theröfwer up- 
förde afgifter för allahanda Fiskewaror, som til inga andra 
behof fä anwändas. 

Och warda thessa Pr&mier af Kongl. Commerce Col- 
legio utbetalte sälunda, at för Sillfisket pä& Holländske sät- 
tet med Buyser undfä Redarne ärligen 40 daler Silf:mt för 
hwar Läst, samt för Cabliau-fisket i stora hafwet likaledes 
efter hwar Läst 30 daler samma mynt, säsom i 10 $ för- 
mält är, sä wida fisket idkas ä then tid, samt fisken insal- 
tas med Portugisiskt Salt i sädana käril och & sätt, som 
i 1754 ärs Fiskeri Reglemente föreskrifwit är. Och hwad 
Strandfisket beträffar; SA betalas säsom Praemium för hwar 
Tunna Torsk, som i Skären blifwit fängad, 4 daler, för Ma- 


12 


kril och Sık 2 daler, och för Sill har intil är 1757 3 da- 
ler Silt:mt blifwit betalde; Men nu mera betalas för hwar 
tunna af sistnämnde Fiskeslag, inpackad i Ek- och Boktun- 
nor, allenast 1 daler S:mt, men icke för Sill i Gran- ej 
eller i Furukärel, hwilke siste ei eller böra til Sillsaltning 
nyttias. 

Thesutom betalas i föülje af Kongl. Maj:ts Nädige Bref 
til Thes och Riksens Commerce Collegium, af then 9 No- 
vemb. 1757, Exportations-Pr&emier sä för rökt och pressad, 
som insaltad Sill, som til utrikes orter utföres, alt efter or- 
ternas aflägsenhet och thet större äfwentyr, som then pä 
fiermare platser utsända Sillen kan wara underkastad, neml. 
för en tunna Sill, som i Ek- och Bokkäril utskeppas til 
orterne kring Östersiön 2:1), dal. och i Grankäril 1:!/, dal., 
med hvilka senare slags kärel utförslen dock allenast til 
Öster Siön är tilläten. 

För Sill, som försändes til Hamburg, Holland och Flan- 
dern 5 dal. til Frankrike, Spanien och Portugall 31/, dal. 
samt til Medelhafwet 4 dal. och ändteligen til Venedig 5 
dal. tunnan, alt i-Silfemt. Likaledes betalas i Exportations 
Pr&mier för en tunna Tran 4 dal. Silf:mt och lika mycket 
för et Lispund Hwalfisk-ben. Hwarjemte til upmuntran för 
them, som winlägga sig om utskepningen af Swenska Fiske- 
waror Kongl. Maj:t i Näder befalt, thet Expertations-Pr&- 
mierne först skola utbetalas och sedan the som för Nordsiö- 
och Strandfisket bestäs. 

För Fondens otilräckelighet hafwa Pra&mierne endast 
för ären 1752, 1753, 1754 och 1755 hunnit betalas, men 
äro för the följande ären obetalde. 


14 S$. 

Är 1755 hafwa Handelsmännen Nıcoras och HARDER 
MATTSEn härstädes jemte flere Associerade sökt och under 
then 6 Maji berörde är erhällit Kongl. Maj:ts nädiga Privi- 
legium pä& Hwalfiskfänge under Grönland, samt til t& utsändt 


13 


et i Hamburg upköpt Hukert-Skep, Fiskaren kalladt, af 140 
swära Lästers storlek, som samma är lyckeligen hit anländt 
med Fem Hwalfiskar, och äret therpä med en Fisk, hwar- 
efter första äret fallit 216:!/, tunnor Tran och 217 Lis- 
pund Fiskeben, samt senare äret 95 tunnor Tran och 94 
Lispund Fiskeben. Men ären 1757 och 1758 har thetta 
Skep, utan fängst äterkommit. 

Thesutom hafwer thetta Compagnie, sedan Kongl. Maj:t 
för thetsamma Ytterligare Privilegum pä fart til Straat 
Davis och Robben-slageri eller Siälfänge, then 30 Juni 
1756, i Näder utfärdat, til sistnämnde fänge nyttiat en i 
Holland bygd Hukare, Geddan wid namn, af 50 Lästers 
storlek, som fängat wid Grönland 


Ar 1756 Sialar ....:... LER 1620 stycken. 
ans, DOOR. 
RI Eito: en. 1730 


n 


Efter hwilka Siälar eller Sıöhundar, bestigande tilsam- 
man til 4470 stycken, utom et lika antal skin, man undfät 
412 tunnor ren- och klarkokad Tran. 

Men hittills hafwer maus ei hunnit utrusta nä- 
gon Strat-Davis-Farare. 

Til upmuntran för thetta ek har Kongl. Maj:t 
förunt thetsamma Swenska Friheten für begge ofwanbe- 
rörde Skep, t& the pä andra Farter brukas, änskönt the 
äro utom Riket bygde, samt therjemte tillagt hwarje Com- 
pagniets Skep, som til Hwalfisk fänge p& Grönland nyttias, 
Tiugu dal. Silfemts Premium per Läst, jemte Fyra dal. 
Sil:mt för hwarje tunna kokad Tran och en lika summa 
for hwart Lispund Hwalfıskben; Men faststält Pra- 
mien til 1), högre för Strat-Davis-Farare, och lemnat til 
kernen eget fria wal, at, wid Fartygens äterkomst 
ifrän Robbenslageri, niuta premier antingen efter Fartygens 
Lästetal allena, eller ock efter sielfwa fängsten, lika med 
thet, som i anseende til Hwalfisket wid Grönland för hwarje 


14 


tunna Tran är bewiljadt, och thesutom Sex dal. kopparmynt 
för hwart dussin Siälskin. 

Thenna lemnade underrättelse, ehuru slätt den finnes 
författad, är likwäl tilförlitelig och riktig, och som then 
framdeles wid Relationens uprättande för nästa Riksdag 
kan nyttias, t& man ei behöfwer med beswär eftersöka, 
hwad pä mänga ställen är kringströdt; S& begäres hörsamst, 
at tä& thetta papper är nyttiadt och theraf uttagit hwad, 
som tiena kan, och ej lärer wara mycket, samma papper 
benägit äterställas mä. För öfrigt äberopar jag mig the 
upp& Frägorna upstäldta korte swar, hwaraf ätskilligt här 
är utelemnadt. 

Götheborg d. 15 Febr. 1759. 


OÖ. WESTMAN. 


Äldre handlingar, rörande lagstiftningen 
för bohuslänska fiskerierna. 


E- 
Project til Kongl. Maj:ts Allmänne Nädige Privile- 
gier och Ordning för Rikets Hafs- Skjär- Ström- 
och Insiö-Fske, med hwad therwid i akt tagas bör. 


Kongl. Maj:ıt täckes ı Näder under Sitt Höga Namn 
göra witterligit, at, emedan en sä nyttig och för thet All-. 
männa betydelig Handels och närings gren, som Rikets I$- 
skerier nu ästadkommit och underhälla kan, ofelbart bör 
pä& thet eftertryckeligaste wärdas och befordras, och thenne 
handtering ej mindre, än Handtwärkerierne i Riket, förses 
med allmänne Privilegier och Ordning, bidragande til thess 
utwidgande och Fiskerie-idkares säkerhet, s& lärer Kongl. 
Maj:t, i anledning af Riksens Ständers underdänige tilstyr- 
kan och flere i thetta ärende förr utkomne Kongl. Päbud, 
pröfwa nödigt uti Näder förordna och stadga. 


Ss. 


Utom thet särskilte Kongl. hägn och förswar Rikets 
Fiskerier, thess Idkare, folk och fartyg, med hwad them til- 
hörer, härigenom i Näder försäkras, äga alle Swenske un- 
dersätare, af hwad ständ och wilkor the wara kunna, en 
oinskränckt rättighet til hwarjehanda fiskes idkande, utan 
afgift til Kongl. Maj:t och Kronan, uti öpna Hafwet, & djup, 
bankar och ref samt wid Rikets Kuster och Saltsiö-strander, 
uti allmänna Fiske-lägen, wid Krono-Holmar och Skjär, an- 
tingen sädant Fiske för nägon Swensk undersätares enskylte 
räkning anställes, eller flere af them uti Bolag träda, samt 
i öfrigit en hwar obetagit at nyttja sine enskilte Fiske- 
watn, bäst han gitter och förmär. 


16 


Then fängade Fiskens insaltning och beredning pä flere 
sätt samt fria försälgning innom eller utom Riket, sedan 
then behörig wräkning och packning undergätt och med 
märke försedd blifwit, sa at samma förswars god för Köp- 
mans wara kan anses, ware jämwäl en hwar efterläten; 
Dock, at utskeppningen til utrikes orter sker ifrän the Stä- 
der och Hamnar, som äga Sjö-Tulls Kammare, til alla un- 
derslefs förekommande. 

Thet skal likwäl äligga alle Fiskerie-Idkare, at hwad 
häruti föreskrifwes, eller framdeles päbjudas kan, med hwad 
för upricktige Fiske-warors winnande redan särskilt stadgat 
är och uti thenne författning ingen ändring undergätt, noga 
ı akt taga och efterlefwa. 


8. 2. 


Tä Swenske och främmande undersätare, under en tid 
och & en högd eller redd, i öpna Sjön idka fiske, äligger 
them at noga i akt taga then ordning som & allmänna Fi- 
ske-platser brukelig är, med then skyldighet Bundsförwan- 
ter i en eller annan mätto wisas bör; hwaremot Kongl. 
Maj:t täckes i Näder försäkra alle Fiskerie-Idkare om Thess 
Kongl. hägn och beskydd emot alt olaga inträng af främ- 
mande eller med-undersätare, innom eller utom Riket; Och 
therföre ej heller tilläter utländske Fiskare, at innom Swen- - 
ske Skjärgärden fiske anställa, eller färske Fiske-waror up- 
köpa, Swenske undersätare til förfäng, s& wida the hit i 
Riket icke inflytta och sig här nedsätta, som hwarjom och 
enom efterlätit är, och til then ändan, uti hela theras lifs- 
tid för alla utskylder, som ätfölja personen, frikallade blifwa. 


8: 
Allmänne Hamnar, Fiskelägen, Skjär och Krono-lägen- 
heter stä til ut- och inlöpande Fiske-Fartyg öpne, hwarwid 
dock ı akt tagas bör, at ingen handel af til införsel för- 


17 


budne waror af Fiskerie-Idkare föröfwas mä, eller Lossnin- 
gen uti owanlige Hamnar anställas, utom Laga tilsyn. 

' Bodar och Beredningshus för then Fisk, som innom 
eller utom Skjärgärden fängas, Warf- och Byggningsplatser 
för Fiske-fartyg, Kjäril och redskap, Wäningshus för thet 
folk och arbetare, som til Hafsfisket brukas, med hwad ther- 
til hörer, äga alle Swenske undersätare rättighet, at & dy- 
like Krono-lägenheter och allmänne platser anlägga, ther 
thet, utan andras hinder och wärckelig inträng, ske kan, 
samt f& samma efter sin nödtorft nyttja och för sig samt 
sin rätts innehafware behälla, utan nägon afgift, sa länge 
Hafsfiske eller Fiske-warors tilredande therstädes förswar- 
ligen underhälles. 


8. 4. 


Inrättningar til Sillsaltning och thess beredning pä 
flere sätt samt Trankokning af Skjäl-späck, Fiske-räk, ska- 
dad Sill och andre Fiskeslag, som af Fiskare färsk uphand- 
las kan, och thesse äga frihet at, bäst the gitta, försälja 
eller bortbyta, s& wid sielfwe Fiske-lägen, som inne i Stä- 
derne, tillätes alle Swenske undersätare i gemen, fast the 
sielfwe ej idka samma fiske, och thet utan minsta inträng 
och hinder, med lika rättigheter til nödige byggningsplatser 
och utrymme för dylike anläggningar, som uti 1. $. stad- 
gat är; Jemte oinskränkt frihet at sine tilwärkningar, efter 
förrättad wräkning, packning och märkning, t& then säsom 
god Köpmans wara är ansadd, genast försälja, til utrikes 
ort försända, i Städerne uplägga eller in uti Landet för- 
yttra, alt som thet tilwärkaren beqwämligast faller. 

All Gärdfari-handel förbiudes dock härigenom at idkas, 
säsom för skadelig Landt-handel är at anse. Inwänare ifrän 
främmande Län och Städer, som sieltwe eller uti Bolag 
thenna näring idka, böra, til förswars god Köpmans wara, 
likwäl minst insalta Etthundrade Tunnor Sill hwarje är, 
men wäl theröfwer, tä the sädant ästadkomma kunna. 


2 


18 


Skulle andre fiskeslag i then ömnoghet tilstöta, at 
hwarken Fiskare sielfwe medhinna at samma bereda och 
insalta, eller desse uti Städerne färske kunna afsättas, utan 
hinder och uppehäll for Fiskare, som icke med sin afsätt- 
ning til nägon wiss ort eller Stad förbundne blifwa, utan 
äga innom Riket at söka bästa och fördelacktigaste pris 
och sin beqwämlighet; Sä förhälles ı dylikt fall, sım om 
Sillsaltning näst förut omrördt är. 

Enahanda rättigheter äga ock the, som med fartyg 
ifrän andre inrikes orter til Skärgärdar och Fiskelägen, ther 
Sillen färsk wankar, anlända kunna; Men blifwa icke til 
wisst Tunnetal förbundne, ihe mäge salta then upköpte 
färske Sillen p& Fartygen eller & Land och Holmar, och 
ware thesse jämwäl skyldige, innan the ifrän Fiskelägen 
bortgä, at läta waran underg& behörig besiktning, wräkning 
och packning samt med märke förses; jämte älagd skyldig- 
het att taga Pass ifrän närmaste Sjö-Tull-Kammare, hwar- 
est the sig sluteligen anmäla böra, til then ort the ärna 
Fiske-warorne uplägga; warandes thess utom alle i gemen 
förpligtade at hafwa Hamn-fogdars eller wräkares skrifteliga 
bewis, efter thet Formulair Kongl. Commerce-Collegium med- 
delar, för then Fisk, som & Landet och, efter Magistratens 
anstalt, för then, som i Städerne saltas, t& samma i partier 
ifrän Fiskelägen och then ena inrikes orten til then andra 
föres, til efterrättelse, at sädan Fisk är thess egen tilwärck- 
ning, som bör i Tull-Kammaren päskrifwas, t& Städerne 
thermed igenomfares, utom thet Sjö-Tulls Kammarens pass 
för hwad Sjö-Städerne emellan sändes waran städse ätfölja. 
bör. 

S. 5. 

Hwar, som byggnad & Krono-lägenheter och Allmännin- 
gar, efter hwad redan stadgat är, inrätta wil, anmäle sig 
thertil hos Kongl. Maj:ts Befallningshafwande, som äligger 
platsen skäda och efter nödtorften utstaka läta samt ther- 
eiter besittnings bref meddela; Ägandes then förmäns rät- 


19 


ten til sädane lägenheter, som sig först thertil anmäler, och, 
innom förlags tid, idkar Fiske eller om thess saltning we- 
derbörlig omsorg drager. 


8. 6. 


Som til twisters undwikande och wederbörandes efter- 
rättelse pröfwas nödigt at nägot wisst stadga om rätta för- 
ständet af Jordäganderätten wıd Hafsfisket; S& warder här- 
igenom förklarat och förordnat, thet mä rätter Jordägande- 
rätt och samma ätföljande enskilte Fiskewattn uti Hafsskjä- 
ren ej sträcka sig längre ifrän landet, eller Jordägarens 
enskilte Holmar och Skjär, än Not-drägten therifrän nytt- 
jas kan, eller Landfäste, med ref och nät, för möjelig anses; 
hwarföre ock hela redden ther utanföre för Allmännings 
fiske räknas. 

Indelt Krono-Jord samt Städernes donerade och skif- 
tade mark, med thertil stötande strander, äga lıka rätt, sä& 
wida inge allmänne Fiskelägen & sädan grund redan finnas 
eller framdeles, efter behörigt bepröfwande, ther utses kunna. 


SEHR 

Uti the Skjärgärdar, som Fiskare, oklandrat och efter 
gammal wana, Ömsom fiskat wid hwarandras land och fölgt 
Salt-Sjö-Fisken efter thess dref och ständ, förblifwer thet 
efter förra wanligheten, och lärer Kongl. Maj:t med Nädigt 
wälbehag anse, om flere Fiskelägen uti Skjärgärdarne kunna 
formäs at pä& dylikt sätt sig förena *); Jordegaren förbehäl- 
les dock bästa beqwämligheten uti fisket wid thess land, 
jämte skälig ärsättning för nyttjandet af thess ägor, t& the 
pä& nägot sätt meen af andre lida. 


808: 
T& Sıll och annan Saltsıö-Fisk wid. Strander, Holmar 
och Skjär, som enskylte Jordägare tilhöra, uti then ömnog- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 179—181, 259, 260. 
(Utg. anm.) 


20 


het tilstöter, at thesse icke förmä then samma at bärga, 
fänga och sig nyttig göra *), bör thet ej wägras andre, som 
thertil hugade äro, at med Jordägare, i slikt fall, uti Fisket 
deltaga, när the sig thertil anmäla. 

För Fäste och beqwämlighet wid annars land betale 
dock then Fisket nyttjar, efter omständigheterne och Stran- 
dernes beskaffenhet, thet, som Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafwande pröfwar skäligt utsätta, hwilket sä lämpas bör, at 
Jordägaren til alla delar hälles skadeslös. Skjälar, Uttrar 
och andra skade-djur i Sjön mä& en hwar saklöst fänga och 
fälla, p& hwars grund the anträffas, jemwäl ock Lommar, 
Mässar och Hägrar, säsom Fisködande; Swanor dock undan- 
tagne, jämte the lägenheter, som för enskilt rättighet til 
Skjälfänge skattlagde äro och hwarwid Innehafware, utan 
inträng, böra bibehällas; Men all matnyttig Sjö-fogel mä, 
wid bot efter Lag och the om olofligt skjutande utkomne 
Förordningar, icke fängas eller utödas, emellan Wärfru- och 
Larsmässo-dag, wid hwad Strander thet wara mä, mindre, 
wid lika wite, theras ägg och ungar ofredas eller förstöras. 


8.9. 


Utan rätter Jordägares lof och minne fördriste sig in- 
gen, wid thet straff Lag förmär, at nyttja thess enskylte 
Fiske-watn eller & thess grund inrätta byggnad och annan 
anstalt, ej eller at fänga matnyttig Sjö-fogel nägon tid pä 
äret; Hwarföre then, som sädan rättighet sig förwärfwa will, 
äligga skal at therom med rätter Jordägare sig förena och 
gjälle hwad, p& sädant sätt, friwilligt afhandlat blifwer, som 
ock för innehafwarens wälfängna egendom, efter Öfwerens- 
kommelsens lydelse, är at anse, sä länge fiske eller saltning . 
ther underhälles. 

Dock blifwer ingen tillätit, at, igenom thylike öfwer- 
enskommelser, eller & allmänna platser, inkräckta sig större 

*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 179— 181, 259, 260. 

(Utg. anm.) 


21 


Tomter och lägenheter, än för thess Fiske eller Salterie 
inrättning tarfwas; ej eller förswara mera af the redan för- 
wärfwade, än til thess handtering kan pröfwas nödig, efter 
sädant strider emot förbudet om skattskyldig jords minsk- 
ning, och Kongl. Maj:ts Nädige wilje och tillätelse, at dy- 
like lägenheter sig förskaffa, endast grundar sig pä lıka fri- 
och rättigheter för alle Thess trogne undersätare at af til- 
fället sig gagna, och säledes än öppet stär för flere at med 
en och samma Jordägare om nödigt utrymme sig förena, 
enär lägenheten thet medgifwer. 

Wägar til och ifrän Fiskelägen och Salterier, som för 
oumgängelige anses, bör ingen Ööfwer sina ägor wägra, och 
hwad här ofwanföre stadgat är, hörer til Domarens bepröf- 
wande och Kongl. Maj:ts Befallningshatwandes wärd. Then, 
som öfwer tre ärs tid, t& pä färsk Fisk är tilgäng ı när- 
maste Fiskeläge och Skjärgärd, sä nedlägger sit Fiske eller 
Salterie, at han icke, efter belägenheten, fiskar eller insaltar 
thet Tunnetal, som skäligt kan pröfwas, eller idkar thet 
oförswarligen samt under sken, at therifrän afstänga andra, 
ware skyldig, at för thess inrättning taga lösen, efter mätes- 
manna ordom, af Jordägaren, men eljest af then sig törst 
thertil lagligen anmäler, sedan behörig undersökning och 
Domarens bepröfwande förut gätt, at lägenheten förwär- 
kad är. 

SULO. 

Som säker tilgäng pä tienligit Salt och nödige kjäril 
mäst bidrager til Fiskeriernes uprätthällande och förkofran, 
sä har Kongl. Majıt nu fogat särskilt Nädig anstalt om 
ständigt och tilräckeligit Salt-förräd för thetta behof, til 
drägeligit pris, och tillika lätit utg& Nädig Förordning om 
Böckerier och Fiske-kärils förfärdigande, samt i Näder yt- 
terligare lärer försäkra alle Fiskerie-idkare, at theröfwer 
hälla Nädig hand, sä& at the hädanefter icke mäge lida 
brist p& nödigt Salt och käril; Och therföre härigenom 1 
Näder alfwarligen befaller Thess och Riksens Commerce- 


22 


Collegium och Befallningshafwande, at, pä& Fiskerie-idkares 
anmälan, genast rätta, om nägot lidande them härutinnan 
tilskyndas, och at hos Kongl. Maj:t i underdänighet anmäla, 
hwad pä Thess egen Nädige ätgärd än ankomma kan och 
til Fiskeriernes förkofran bidrager. 


Se 

The Fiskare eller Sill-saltare, som, för theras enskilte 
behof, ästunda at sielfwe ifrän utrikes orter införskrifwa 
Salt, Tunstäfwer och band, Lin, Hampa, Fiske-redskap och 
Matwaror, Wircke til Fiske-käril och Fartyg, med hwad 
mera til thenna handterings befordran lända kan, täckes 
Kongl. Maj:t i Näder lämna thertil tilständ, under thet Nä- 
diga forbehäll, at samma wid nästbelägne Sjö-Tulls Kam- 
mare angifwes, och at inge sädane waror, som redan äro 
eller framdeles kunna förbjudas, eller för Fiskerierne kunna 
umbäras och i Riket, til then ömnoghet som tarfwas, stä at 
ärhällas, ther under fä begripas; mindre at med sädane, 
för theras enskilte behof införskrifne waror skadelig Landt- 
handel, Städerne til förfäng, wid straff som i allmänna La- 
gen stadgas, p& nägot sätt föröfwas mä. 

Flere Fiskerie-idkare warder likwäl obetagit at sätta 
sig tilsammans och pä en gäng, för sine Fiskerie-behof, in- 
förskrifwa hwad them nu tillätit blifwer. 

Then Fiskerie-idkare, som thetta Nädige tilständ i sä 
mätto missbrukar, at han med Lurendrägerie af til införsel 
forbudne waror eller Landt-handel thermed beträdes, blifwe, 
utom thet straff Förordningarne theremot utsätta, äfwen för- 
lustig all rättighet at widare thenna förmon nyttja. 


8: +12, 

Til at än ytterligare befrämja thenna nyttiga handte- 
ring, täcktes Kongl. Maj:t i Näder för godt finna, at then 
Fiske-Fartyg, Salterier, Bodar och Wäningshus för Fiskare 
och Saltare bygga wil, eller Fiske-käril förfärdiga läta, skal 


23 


af Kongl. Maj:ts Befalluingshafwande, sä längt thet för an- 
dra behof umbäras kan, utan uppehäll, thertil understödjas 
med utsyningar & Krono-skogar, jämwäl af Allmänningar och 
Skatte-skogar, sedan med wederbörande Jordägare öfwerens- 
kommelse therom träffad blifwit och skogarne sädant, utan 
Hemmanens och andre näringars meen och förfäng, kunna 
täla. 

Skulle nägon fördrista sig at utskeppa eller utan sär- 
skilt lof och tilständ, til annat behof anwända thet Wircke, 
som til Fiskeriernes tarfwor erhälles, böte dubbelt emot 
hwad allmänna Lagen om olaga skogs missbruk stadgar, 
och ware widare förlustig all rättighet at, pä thetta sätt af 
Kronans skogar underhjelpas. 

Then Ämbetsman, som sädant missbruk understödjer 
eller nedtystar, t4 han & Embetes wägnar therä äger kjära, 
miste Embete sitt. 

S4u13: 

Pä thet all nödig kundskap om Salt-Sjö-Fisket i gemen 
och hwarje thess del i synnerhet mä sä mycket säkrare 
winnas, sä äligger thet Kongl. Maj:ts och Riksens Commerce- 
Collegium, at, tä skickelige ämnen til utrikes orter pä all- 
män bekostnad försändas, them äläggas mä, och the äter, 
som resa p& egne medel, upmuntrade blifwa at förwärfwa 
sig all möjelig kundskap om andre Folckslags Fiskerier och 
Fiskeslagens bästa berednings sätt, jemte then fördelaktiga- 
ste försättningen med dylike waror pä utrikes orter, hwilka 
underrättelser bemälte Collegium, efter befunnen uch pröf- 
wad beskaffenhet om theras nytta, sedermera allmänt 
kundgör. 

Äfwen som Kongl. Maj:ts och Riksens Amiralitets Col- 
legium tillika äligga skal, at, t& skickelige ämnen permit- 
teras til Sjöresor, the antydas mäge, at, pä lika sätt, om 
Hafs Fiskerierne, med mera, sig p& thet nogaste underrätta 
och, wid äterkomsten, therom berättelse afgifwa, som samma 
Collegium therefter Kongl. Commerce-Collegium meddelar, 


24 


at, pä sätt som förmält är, til thet almännas nytta kund- 
göra. 

Kongl. Maj:t lärer therföre i Näder försäkra en hwar, 
som uptäcker nägot til Rikets Fiskeriers upkomst och mär- 
keliga fromma, therföre med Kongl. Näd ihogkommas. 

Utom the underrättelser Kongl. Majıts och Riksens 
Commerce-Collegium äligger at som oftast anskaffa ifrän 
Swenske Consuler och Agenter, med flere, som för Hande- 
lens skul wistas p& främmande orter, och Fiskerierne til 
förkofran lända kan; blifwer thet jämwäl then nu tilförord- 
nade Handels Intendentens skyldighet, at pä alt sätt biträda 
Fiskerie-idkare uti allmänhet, och then honom therom an- 
modar, i synnerhet med hwad afsättningen utrikes pä Swen- 
ske Fiske-waror beträffar; kommande sä wäl Kongl. Com- 
merce-ÜCollegium, som Handels-Intendenten, at uti sine Riks- 
dags berättelser anföra, hwad i thetta ämne tilgjordt blif- 
wit, eller widare therwid i akt tagas bör. 


8. 14. 


Som wid Hafs-Fiskerierne, hälst thet Grönländske, 
Nordsiö- och Straet-Davids, kan upammas härlige Sjömän; 
Alts& äligger thet Kongl. Amiralitets Collegium upmuntra 
the Ynglingar, som ärna njuta befordran, efter wunnen 
skickelighet wid Örlogs Flättan, at ej allenast taga tjenst 
pä& utländske Fiske-Fartyg, utan i synnerhet pä sädane, som 
här i Riket utredas, efter dylike Sjöresor them til wärkelig 
förtjenst lända skola. 

Uppä Fiskerie-Idkares anmälan uti Kongl. Maj:ts och 
Riksens Amiralitets Collegio warder jämwäl i Näder tillätit, 
t& Kongl. Maj:ts och Kronans tjenst sädant kan medgifwa, 
thet Indelte eller Fördubblings Bätsmän fä, til theras öf- 
ning, med mera, antaga tjenst p& Swenske Undersätares 
Fiske-Fartyg, enär Redare med manskapet och Rote-hällare 
therom öfwerenskomma; äfwen som Enrollerings manskapet 
i fredstider f& wid Rikets Fiskerier göra betjäning, och, un- 


25 


der Krigstider, tä Kronans tjenst sädant fordrar, allenast 
hältten af thet med Fiskerier wärkeligen sysselsatte Enrol- 
lerings manskapet skiftewis fä upbädas, pä& thet Fiskerie- 
Idkare ej mäge sakna tilgäng af oumgängeligit arbetsfolk 
för thenna nyttiga handtering: hwaröfwer Kongl. Maj:ts Be- 
fallningshafwande böra hälla alfwarsam hand. 


8.418: 

Härigenom warder jämwäl i Näder försäkrat, at Fiske- 
rie-Idkares folk och arbetare blifwa frikallade ifrän wärf- 
ning och prässning, s& i Freds- som Krigstider, utom hwad 
om Krono-Bätsmän och Enrollerings manskapet redan här 
stadgat är; Likaledes theras Fartyg ifrän kröning eller be- 
slag för Kronans behof och räkning, samt alle Fiskerie-Id- 
kare i gemen för utskrifningar, ingvarteringar, Gjärder, 
Skjutsningar och flere dylike beswär, s& wida the icke bebo 
Skattlagde Hemman, t& the som andre Hemmans brukare 
anses böra; Men för Mantals penningar och andre perso- 
nelle Utskylder kunna the, til ffrekommande af underslef, 
hädanefter ej frikännas, äfwen som Fiskerie-Idkare ej mäga 
hysa och förswara mera folk, än the til sin närings wid- 
masthällande nödwändigt tarfwa, som alt uppä Kongl. 
Maj:ts Befallningshafwandes inseende ankomma skal. 


8. 16. 


De Swenske undersätare, som olofligen utur Riket af- 
wikit, p& främmande orter sig nedsatt och icke begätt sä- 
dane brott, som med lif och ära bort umgällas, afwikandet 
ther under icke begripit, blifwa ifrän then dag thenne för- 
fattning fastställes och allmänt kundgöres i Näder tillätne 
at f& uti Riket frie och feloge inkomma, sä wida the utt 
then yttra Skjärgärden sig nedsätta wilja och wärkeligit 
Hafs Fiske Idka eller thertil sig bruka läta; Dock mäge 
the ej, utan Kongl. Maj:ts synnerlige Nädige tillätelse, drista 
sig längre än en mil ifrän thet Fiskeläge, hwartil the höra, 


26 


in uti Landet; Blifwandes likwäl sädane inkommande flyck- 
tingar i Näder försäkrade, sä& wida the sitt förra lefwerne 
förbättra, at, p& Kongl. Maj:ts Befallningshafwandes under- 
dänige föreskrift, äterbekomma theras förra frihet och efter- 
gift för alt brott, s& länge the Fiskerierne idka. Thet skal 
therföre äligga Kongl. Commerce-Collegium at foga anstalt, 
thet thenne Kongl. Maj:ts Nädige Försäkran uppä utrikes 
orter kan blifwa kunnig, samt Kongl. Maj:ts Befallningshaf- 
wande at ärligen til Kongl. Maj:ıt insända förtekningar pä& 
the Personer, som, i anledning häraf, uti Riket äterkomma, 
hwilke först böra hos närmaste Befallningshafwande sig an- 
mäla och theras bewis therom taga, s& wida the wilja njuta 
thenne Kongl. Näd til godo. 


SZ 


Alle Fiskerie-Idkare, utan ätskilnad, ware skyldige, wid 
Tjugu dal. Silfwermynts wite första gängen, dubbelt then 
andra, och s& widare, tä the oftare beträdas, til treskiftes, 
för Konungen, Fiskeläget och angifwaren, samt hwarje gäng, 
wid warans förwärkande, t& then än är uti Saltarens hand, 
angifwarens ensak, at förswarligen handtera the til Salu är- 
nade Fiske-waror och sädane, som uti kjäril inpackas böra, 
med sit enskilte af Upsyningsmännen öfwer Fisket i orten, 
ther thesse finnas, gillade märcke tekna, innan samma af 
wräkaren undergär behörig wräkning och packning samt han 
sit Ämbetes märke therä sätter, hwilket äfwen af bemälte 
Upsyningsman bör gillas och thenne hälla en ricktig Bok 
eller Längd pä alle enskildte Fiskerie-Idkares och under 
inseende stäende wräkares märken, s& inrättad, at ingen 
mä bruka annars eller lika märke, och at then skal tjena 
til nödig upplysning och Saltares med wräkares ertappande, 
tä& underslef och wärdslöshet wid Fiskens tilredande och 
försälgning sig yppa eller angifwas kan, wid hwilket tilfälle, 
sa wäl Fiskerie-Idkaren som wräkaren, st& uti lika answar 
med skyldighet at ersätta Köparen all kostnad och skada 


27 


af oförswarligen handterade Fiske-waror, enär Domaren 
pröfwar, at sädant af theras wärdslöshet härrördt, och hwarä& 
Upsyningsmannen tillika, & Ämbetes wägnar, kära bör och 
then lidande til uprättelse befordra samt wederbörande Äm- 
betsmän all laga handräkning therutinnan meddela. 

Then & Fiske-käril sit annors märke sätter, eller annat 
brukar, än för honom gillat är, stände Tjufsrätt; Samma 
Lag ware ock för then, som annars märke förfalskar, gör 
wäldsam ätgjärd eller inbrätt uti Fiske-kjäril, eller Fisk- 
lakan aftappar; Kommandes then brottslige tillika skadan 
at ersätta. 

Til säkerhet härutinnan, äligger thet en hwar, som, 
för egen eller andres räkning, emottager salta Fiske-waror, 
at uti Forsedelen tydeligen utsätta, hwilke kjärıl befinnas 
skadade eiler med läck och afrunnen laka, pä& thet then, 
som dylike Fiske-waror emottagit, mä häfta för theras 
äkomma, tä sädant igenom befunnen wärdslöshet sig tildraga 
kan. 

&., 18. 

Uti Handel med Swenske färske Fiske-waror bör, efter 
Kongl. Förordningen af then 29 Majı 1739. krönt och ju- 
sterad Mätare-tunna brukas, men uppä& hel-tunnan bestäs 
en fierdedels tunna säsom Ööfwermäl för packningen. 

Kjäril til salte Fiske-waror böra ock, emellan bottnar, 
innehälla 48. Kannor och the mindre i proportion, enligt 
bemälte Förordning, och, innan the nyttjas, undergä behörig 
justering samt Kärilen sä förses och packas, at laken ej 
förspilles eller ledige rum bätnar emellan gifwas mä. 


8. 19. 


The Privilegier och friheter, som antingen wisse Fiske- 
rie-inrättningar redan meddelte äro eller the sig framdeles 
utwärka kunna, försäkras i Näder at, efter theras innehäll, 
therwid bibehällne bhlifwa, s& länge the fullgöra hwad ther- 
utinnan förordnat är. 


28 


Äfwen som Kongl. Maj:t täckes försäkra Fiskerierne i 
gemen at theröfwer hälla Nädig hand, thet the pramier, 
som them tilslagne blifwit, jemte the, i Tull-arrende Con- 
tractet och 9. Capit. at Tull- och Accis-Ordningen, Fiske- 
rierne förbehäldne Tull-friheter, them wärkeligen skola til 
godo komma, och at theruti ingen ändring göras mä, utom 
Riksens Ständers samtycke. 


S. 20. 

The Fiskerie-inrättningar, hwilke af Bolag bestä, böra 
gemensamt och för alle Delägares räkning drifwas, s& länge 
och med the wilkor, som, wid inrättningen, Bolagsmännen 
emellan öfwerenskommit är; Dock blifwer ingen förment at 
försäljja sin andel i Bolaget til then sädant ästundar och 
med ägaren therom äsämjas kan, sedan sädane Lotter först 
blifwit Bolaget hembudne och the itherföre wägra betala 
hwad en annan redeligen bjuder. 

The fläste röster efter Lotterne gälla jemwäl städse 
wid alla Fiskerie-Bolags öfwerläggningar och beslut, om ej 
annorlunda wid första inrättningen aftalt är, och then Del- 
ägare, som, wid faststält tid, icke utgör the förskotter, 
hwilke til Fiskets idkande bewiljade blifwa, ware skyldig at 
af the öfrige Bolagsmän ätertaga hwad thess andel, efter 
slutade räkningar i Bolaget, wid samma tid sig bestiga kan, 
sedan Bolagets bewislige skada af drögsmälet afräknad 
blifwit. 

The medel och waror, som uti Fiskerie- och Salterie- 
Bolag, säsom wid alla tilfällen lıka ansedde, instuckne 
blifwa, warda ock härigenom frikallade för beslag och ar- 
rester, och, i then händelse Borgenär söker then Gäldenär, 
som uti Fiskerie-Bolag är Delägare, böra the öfrige af Bo- 
laget icke wägra Konungens Befallningshafwande och weder- 
börande Domare nödig uplysning om Gäldenärens andel i 
Bolaget, som dock Borgenären, med annan rätt och wilkor, 
icke fär tilträda, än Gäldenären samma innehaft och säledes 


29 


ingen utbrytning therföre söka eller Bolaget rubba, utom 
theras gemensamma samtycke. 

I öfrigt ware Fiskerie-Idkare i allmänhet och Fiskerie- 
Bolagen i synnerhet frikallade at för nägon, eho thet wara 
mä, utom Bolaget, upwisa sina Böcker och Handlingar, eller 
hwad theras enskilta Handtering och Hushällning röra kan; 
ej eller at, wid andra tilfällen än redan sagt är, upgifwa 
thess med-delägare och Förlagsmän, tä the ästunda at wara 
obekante. 

Sr 2h, 

Inwänare i Städer och pä Landet, utan ätskillnad, äga 
en ostridig rättighet at in uti Sjö-Städerne eller Fiske-lä- 
gen pä& Landet, alt som thet en hwar beqwämligast falla 
kan, til enskilt Husbehof för sig och sine underhafwande 
uphandla eller tilbyta sig färske blodsaltade eller helt och 
hällit färdige beredde Fiske-waror af alla slag, utan nägons 
hinder och inträng: Warandes them äfwen tillätit, at sädane 
Fiskeslag sielfwe handtera och inpacka, pä hwad sätt eller 
i hwad Käril thet en hwar beqwämligast falla kan, utan at 
dylike Husbehofs Fiske-waror behöfwa undergä besigtning, 
packning och wräkning. 

Dock blifwer thet en hwar förbudit at, til afsalu, en 
s& handterad Husbehofs Fiske-wara kring Landet föra och 
fahl hälla, och thet wid bot, som för Landsköp stadgat är; 
til hvilken ända, sädane omärckte Husbehofs Fiske-waror 
ej heller f& i Städerne eller allmänne Marknads platser 
til salu upläggas eller utbjudas. 


8. 22. 

Til beqwämlighet för Fiskerie-Idkare och Salterier uti 
Skjärgärdarne, förordna genast Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafwande, hwar i sin ort, tilräckelige wräkare & Landet, sä 
at ingen i sin handtering, för brist & them, mä lida och 
uppehällas, efter wräkningen bör wid Salteriet anställas, 
innan Waran fär afföras. | 


30 


Uti Fiske-lägen innom Städernes Jurisdiction förordnar 
Magistraten therom, hwilke samtelige med Instructioner af 
Kongl. Majits och Riksens Commerce-Collegium böra för- 
ses, jamte Thess särskilte Instruction för the i Bohusländ- 
ske Skjärgärden antagne twenne Upsyningsmän, som, hwar 
i sit District, noga böra tilse och igenom wederbörande 
Hamn-Fogdar och wräkare handhafwa, at ingen ruten eller 
stinckande Fisk, wid Tjugu Daler Silfwermynts bot första 
gängen, dubbelt then andra, och sä widare, s& ofta nägon 
thermed beträdes, hädanefter fär säljas eller upläggas, utan 
til Tran-Sjudning genast anwändas, mindre at samma, eller 
Fiske-räk, fär kastas i Sjön och Strander med Notkast dy- 
medelst eller med pälar, sänckning eller harcklande, wid 
lika bot, skadas; Kommandes Kongl. Maj:ts Befallningshaf- 
wande at jämka och föreslä och Kongl. Commerce-Collegium 
at utsätta Upsyningsmän och Wräkares Arfwodes lön, för 
hwarje Tunna, som the med sit märke gilla, hwaröfwer 
Märck-längd hälles och ärligen til Kongl. Commerce-Oolle- 
gium insändes afskrift theraf; Blifwandes jemväl härigenom 
the s& kallade Handels Distrieter för Städerne, hwad Fiske- 
rierna angär, framdeles uphäfne, säsom ledande till twäng, 
for thenne nyttige näring och handtering, som hädanefter 
en hwar öpen stär. 


E93, 


Kongl. Maj:ıts och Riksens Commerce-Collegium, Befall- 
ningshafwande, Magistrater och Krono-Betjente skal thet 
äligga, hwar & sin ort, at göra Fiskerie-Idkare all laga. 
handräkning samt noga hälla theröfwer hand, at Fiskerierne 
mäge utwidgas, och en hwar therwid i akt taga sina skyl- 
digheter, samt at upricktige Fiske-waror stä at erhällas, 
och then, som therutinnan swikeligen umgär, til behörigt 
answar och skadans ersättjande befordras, pä sätt, som här 
förut stadgat är. 

Til Fiskeriernes än ytterligare wärd är jämwäl then 


sl 


anstalt fogad, at en särskilt Ledamot uti Kongl. Commerce- 
Collegio skal, i synnerhet, gä Fiskerie-Idkare tilhanda, 
efter honom meddelt Instruction, med räd, bref-wäxling och 
biständ, uti alt, hwad thenna nyttiga närings angelägenheten 
röra kan, och thet utan theras kostnad, samt, i öfrigit, at 
hafwa noga akt therä, thet the faststäldte Pr&mier ricktigt 
utdelas och behörig redo therföre wisas, nödigt Salt och 
Kjäril blifwer at tilgä, samt at wid Certificater för prsemier 
intet underslef sig tildraga mä; Äfwen som Handels Inten- 
denten tillika bör gä Fiskerie-Idkare tilhanda med lika räd 
och biständ uti hwad, som kan befordra Fiske-warors för- 
delacktigaste afsättning pä utrikes orter; Och, pä thet the 
uprigtigaste Fiske-waror, som nägonsin möjeligit är, mäge 
til utrikes orter försändas, at thymedelst bibehälla them i 
anseende och pris, s& skal alle thylike, som utskeppas, sä 
wida pra&mier för them will erhällas, jemwäl andra gängen 
och innan the bekomma Sjö-Tulls Kammarens Pass, af Up- 
syningsmannen i Districtet, ther then finnas tilordnad, or- 
denteligen besigtigas och, wid befunnen godhet, med thess 
egit märcke til inlastning teknas, hwaröfwer bewis, jemte 
Certificaterne til utskeppnings pr&mierne, beläggas bör, samt 
i öfrigit igenom Kongl. Commerce-Öollegii och Handels In- 
tendentens gemensamma försorg, nödig kundskap ifrän utri- 
kes orter anskaffas, i hwad tilständ Swenske Fiske-waror 
thit anlända, och, i fall nägre skulle finnas skämde, at then 
utskeppningen gjordt blifwer skyldig the upburne pra&mier 
äterbära, och Upsyningsmannen, med wräkaren, til answar 
ställas, alt efter behörig ransakning och Dom, hälst Kongl. 
Maj:ts Nädiga afsigt är, thet utskeppnings pr&mier endast 
böra tilfalla them, som beflita sig om upricktige Fiske-wa- 
ror, sä& länge the bestädde blifwa, och thet pä lıka sätt, 
som i Handels Intendentens Instruction om Manufactur- 
waror förmält är. 


32 7 


8. 24. 


Kongl. Maj:t täckes i Näder försäkra, at Fiskerie-Idkare 
skola, wid sädane mäl och ärenders förehafwande, som röra 
theras Handtering i gemen, p& hwad ort och ställe thet 
wara mä, theraf förut erhälla del och underrättelse, pä thet 
the, innan slutet fastställes, kunna inkomma med sine före- 
ställningar, och theras tarfwor och angelägenheter seder- 
mera, efter omständigheter, afgöras; til hwilken ända the 
äfwen fä frihet, at til Riksdagarne afsända sine fullmägtige 
at theras angelägenheter bewaka, p& sätt som sädant andre 
Societeter redan tillätit är. 


$. 25. 


Til rättwisans owälduga skipande wid Fiskerierne, war- 
der för nödigt acktadt, thet brätt och twistemäl wid Fiske- 
Lägen och Salterier, & Städernes grund eller Fartyg, som 
ifrän Städernes enskilte Hamnar utlöpa, tillika med the fel 
eller twister, som kunna yppas wid the ifrän Landet til 
Städerne anlände Fiske-waror, jemte underslef wid prami- 
ers sökande eller upbärande, böra af Stadsens Domstolar 
uptagas och afdömas; Men äter, hwad uti thylike Rätte- 
gängs mäl wid Fiske-lägen och Salterier & Landet sig yppa 
kan, af Härads-Rätten ransakas och afgöras, sä at Domsagor 
emellan Stad och Land pä intet sätt blandas mäge. 

Uti the Domsagor & Landet, hwarest ansenlige Fiske- 
lägen och Strand-sittare, med Salterier, nu finnas eller 
framdeles kunna tilwäxa, i synnerhet uti Götheborgs och 
Bohus Län, therest et ymnogt Sill-Fiske tilstött, äligger 
thet Domaren, efter Fiske-lägens underdäniga anmälan och 
Kongl. Maj:ıts Nädige förordnande, at & beqwäme ställen, 
ther thet uti Skjärgärdarne sig göra läter, särskilte Laga 
Ting förrätta, hälst näst efter Lagtima Tinget uti Häradet, 
t& Härads-Höfdingen biträdes med Nämd ifrän Fiske-lägen, 
jemte handräkning af Hamn-Fogdarne, och thet af sädane 
pälitelige Män, som Fiske-lägen i Häradet sielfwe utwälja, 


33 


til thet antal, at Rätten är beständigt Dom£för; Börandes 
sädane Tings ställen i Skjärgärdarne lämpas, at thet, & ena 
sidan, blifwer för Domaren drägeligit, och, & then andra, 
for Fiskerie-Idkare, s& längt möjeligit är, beqwänmligit. 

The mäl, som under Lagmans eller Häf-Rättens skär- 
skädande, säsom Öfwer-Domstolar, höra, förblifwa therwid 
efter wanligheten. 

Men, hwad Hushällningen och wärden för Fisket, med 
hwad thertil hörer, jemte Fiskerie-pr&mier, angär, si bör 
Kongl. Maj:ts och Riksens Commerce-Collegium, säsom Öf- 
wer-Domare, samma uptaga och skärskäda, under lika fata- 
lier, som i andre Hushälds mäl redan utsatte äro. 

Uti mäl och ärender af mindre beskaffenhet wid Fi- 
skerierne ransakar och dömer Hamn-Rätten, pä& sätt, som 
Hamn-Ordningen af är 1726. stadgar, hwarföre ock Hamn- 
Fogdar böra tilsättas, ther sädant ej redan skedt; Börandes 
i öfrigt Tull-Betjente, Hamn-Fogdar, jemte Upsyningsmän 
och Wräkare, med flere wederbörande, pä alt sätt före- 
komma och uptäcka, om skjutande och buller i Skärgärden, 
tä& Sillen tilstöter, föröfwas, och hwarmed förfares, som sär- 
skilt stadgat är. 


8. 26. 


Som Rikets Insiö-Fiske uti Sjöar, Floder och Strömmar 
är at anse ibland the nyttigaste näringar och Förräds hus 
for Riket, sä& lärer Kongl. Maj:t jemwäl finna för godt i Nä- 
der stadga, at the Fisken uti In-Sjöar och Strömmar, som 
Kronan tilhörige äro, efter then anledning äldre Jorde-Böc- 
ker kunna gifwa, och redan ej indelte blifwit, mä, under of- 
fenteligit uprop, efter allmän Kundgjörelse, til Skatte försäl- 
jas, med ärlig stadgad Ränta, lämpad efter beskaffenheten 
och Kronans säkerhet för framtiden. 

The Jordägare, som med sine land och ägor stöta til 
dylike Fisken dock förmons rätten til dylik lösen förbehäl- 
len, t& the genast, wid upropet, ätaga sig at til Kronan är- 


2] 
J 


34 


lägga Tre fierdedelar af hwad en annan högst redeligen 
budit; Kongl. Maj:ts och Riksens Cammar-Collegium likwäl 
obetagit at läta dylike Krono-Fisken til then mästbjudande 
pä wisse är bort-arrenderas, eller ock läta them ätfölja an- 
dra Kronans lägenheter, alt som thet til thet allmännas för- 
mon och bästa pröfwas kan; Näst intil gräntsande Jord- 
ägare jemwäl förmons rätten til thylike Arrenden, p& omför- 
mälte wilkor, städse förbehäilen, t& sädana Fisken, utom 
andre them ätföljande Krono-lägenheter, blifwa utbudne. 
At Krono-Fisken uti Hafwet hädanefter blifwa som All- 
männings Fisken at anse, är redan uti 1. $. stadgat, sä 
wida the ej redan emot Ränta wisse Hemman underlagde 
blifwit; Alle Contracter och Arrenden, som om Krono-Fisken 
redan slutade äro, förblifwa dock uti sin kraft och wärkan, 
til thess Arrende-tiden förlupit, och alle indelte Fisken 
blifwa orubbade i alla tider, efter författningarne therom. 


8. 27. 


Pä thet en likhet öfwer hela. Riket mä ı akt tagas, 
huru längt rättighet til Krono-Fisken med angräntsande Jord- 
ägares uteslutande sig sträcka skal, the mäge antingen för 
Kronans räkning drifwas och at wisse Förpacktare innehaf- 
was, indelte och wisse stater pä lön eller understöd anslagne 
blifwit, eller redan pä& ett eller annat sätt Kronan frän- 
gängne; sä förklaras härigenom i Näder, at alle thylike Fi- 
sken, efter Jord-Böckernes anledning, bibehällas iträn andres 
inträng och deltagande uti Floder, Sjöar och Strömmar, 
allenast p& sädane Fiske-ställen, hwarest Kronan eller thess 
rätts innehafware af älder haft inrättningar och Fiske-brag- 
der til Fiskens fängande pä et eller annat sätt, eller, ther- 
est thylike anstalter, utan ätal, wunnit gammal häfd, Krono- 
Fisken mä stöta in til hwad land the kunna, under förbe- 
häll, at Adelige eller andre Ständs wälfängne Privilegier 
-dock p& intet sätt härigenom kränkas, och at ingen Jord- 


39 


ägares grund och marck thymedelst skadas och ofredas, 
widare än til Landfäste och Farled tarfwas. 

Ä alle andre ställen och lägenheter mä rätter Jord- 
ägare nyttja thet Fiske, som til thess land och privilege- 
rade watn-wärk stöter, thet mä wara efter Lax eller annan 
Fisk, utan ätskilnad och thet utan hinder och inträng af 
Krono-Fisket, som ej bör sträcka sin rättighet längre, än 
nu sagt är. 

Och, som allmänna Lagen stadgar om Segel-led och 
Kungsäder, hwilken sednare bör wara Tridjung af watnet, 
ther hon af älder warit samt sädant ej mindre pä Segel- 
leders bibehällande än Drif-Fiskens obehindrade lopp syt- 
tar, pä thet Fisket ofwan och nedan ej skämmas eller hin- 
dras mä, andre til meen eller skada; sä förklaras jemwäl i 
Näder, at Kungsädren bör til sin widd tölja efter djupaste 
leden, at ther Fisken hinderlöst kan upgä, och Tredjedelen 
allenast räknas efter Flodernes beskaffenhet wid lägsta 
watn; Börandes uti alla Sund, Floder och Strömmar, ther 
Kungsädren wara bör, samma hällas fri och ledig för all 
Fiske-redskap och hinder, til Drif-Fiskens up- och nedgäng, 
och thet utan ätskilnad, s& wid Krono- som enskilte Fisken. 

Kongl. Maj:ts Befallningshafwande och Domare älıgger 
therföre at hälla alfwarsam hand häröfwer, och wite, utom 
hwad Lag säger, then brottslige förelägga, tä han flere re- 
sor med Kungsädrens stängande beträdes. 

The, som bo ofwan och nedan, äga härutinnan bewaka 
sin rätt, och, pä theras anmälan och efter Laga undersök- 
ning, böra thylike Fiske-redskaper och hinder för Fiskens 
up- och nedergäng genast uprifwas samt förbrytaren äläggas 
then lidandes skada, efter Domarens bepröfwande, genast 
at ersätta. 

Uti the Ström-lägenheter, ther watn-wärk redan inrät- 
tade äro eller framdeles til nyttige behof inrättas kunna, 
bör Ägaren eller thess rätts innehafware ej hindras, ther 
sä tarfwas, at anlägga Dammar twärt öfwer Kungsädren, 


36 


sä wida bät-led icke theraf hindras och Sluss för Timmer- 
flottning inrättas kan; dock med then ofelbara skyldigheten 
för anläggaren och innehafwaren af dylika wärck, at uti 
Kungsädren, nedan om Dammen, trappevis bygga och un- 
derhälla sädane afsättningar, at Drif-Fisken fär sina hwilo- 
ställen til obehindrad upgäng, med ej högre watn-fall emel- 
lan hwarje sädant hwilo-ställe eller afsättning än Ström- 
fallet haft, innan Dambyggnaden anstältes, hwarmedelst 
watnets lodräta fall öfwer Dammen i Kungsädran undwikas 
kan, säsom för Drif-Fiskens upgäng hinderlig; t& thymedelst 
twenne nyttige handteringar och näringar, utan hwar an- 
dras förfäng, befordras kunna: börandes dock igenom Kungs- 
ädran sä mycket watn öfwer dylike Dammar släppas, som 
for Fiskens upgäng nödigt pröfwas. 

Uti Sund eller Floders in- och utlopp i Siöar, bör i syn- 
nerhet ej heller sädane Fiske-bragder brukas, och pälar 
eller försänkningar fästas s& när in til ämynnet, at Fisken 
theraf skrämes eller hindras at fritt och obehindrat framgä; 
Äfwen som alt buller, under Fiskens lekar, jämte sägspän, 
rıs och kassors fällande i wattnet, med annat hinder för 
Fisket, härigenom förbudet warder, wid bot, som om Kongs- 
ädrens stängande utsatt är. | 


8. 28. 

Uti stora insiöar, ther Fisken ej lätteligen utödas kan, 
säsom ock, til then grofwe Swalg-Fiskens minskande, tillätes 
en hwar, at, & djup, saklöst fiska med ref och krok, enär 
med jordegare kan äsämjas om frihet at med Bät ifrän och 
til thess strand fara; men, utan rätter jordägares läf och 
minne, mä ingen fiska wid thess land, strander, holmar och 
‘skiär eller andre nyttja allmännings Fisken, än the, som 
thertil berättigade äro, wid bot efter allmänna Lagen. 


S. 29. 
Segel- och stora winter-notars bruk warda uti the min- 
dre Insiöar, ther Fisken snart kan utödas, för skadelige an- 


37 


sedde: jämväl ock, all Fiske-redskap af then beskaffenhet, 
at smä Fisken thermed utödes; undantagandes sädane, som 
for wisse smä Fiskeslag nödwändigt mäste brukas: äfwen 
som thet idkesamma Fiskandet, under leketiden, ı Siöar 
och Strömmar helt och hällit ödelägger fisket & the fleste 
Folckrike orter. Kongl. Maj:ıt lämnar säledes i Näderthess 
trogne Undersätare at sielfwe besinna päfölgden häraf, och 
hwad saknad theras efterkommande thymedelst tilskyndas, 
och therföre i Näder täckes förordna och tilläta, at, t& the 
fläste delägare uti .dylike Siöar, ijemnförelse med rymden af 
theras ägande rätt i wattnet, sig förena, och hos Kongl. 
Maj:ts Befallningshafwande anmäla, hwad Fiske-redskaper i 
sädane Siöar allmänt brukas böra, p& hwad sätt fiskens 
utödande, under leketiden, m& förekommas, med hwad mera, 
som til Fiskens förmerande och tilwäxt samt ständig til- 
gäng p& thenne nödige wara kan nödigt agtas, med fast- 
stält wite sins emellan; äligger thet wederbörande Befall- 
ningshafwande sädane föreningar at gilla och stadfästa, sä 
wida samma icke strida emot thetta helsosamma ändamäl, 
och sedan theröfwer hand hälla, at samtelige delägare uti 
Fisket och Fiskewattnet samma sig til efterrättelse ställa, 
och äga Konungens Befallningshafwande at, til bibehällande 
at Kronans Fisken, pä lika sätt theras rätt och förmon be- 
waka och i agt taga: Agtandes Kongl. Maj:t jämwäl nödigt 
at förbiuda alt ljustrande eller fiskande med eld, säsom 
skrämsel för Fisken i the wikar, ther annan redskap brukas 
kan, wid Tio Dalers bot för sielfwe jordäganden, men dub- 
belt, t& thet skier i annars Fiskewattn. 


S. 30. 

Kongl. Majıts och Riksens Kammar- och Commerce- 
Collegier samt Befallningshafwande äga, hwar & sitt sätt, 
at om Insiö-Fiskets upkomst och tilwäxt ej mindre, än om 
thet drägtiga Hafs- och Lax-Fisket, draga then ömmaste 
wärd och försorg, och, til then ändan, tä sädant tarfwas, 


38 


til Kongl. Maj:ıt i underdänighet inkomma med sine utlätel- 
ser och förslag, p& hwad sätt thet ena med thet andra mä 
kunna bättras och förkofras samt Fiskets aftagande i gemen 
afböjas; hwarefter Kongl. Maj:t widare i näder lärer widtaga 
sädane mätt och utwägar, som til samtelige undersätares 
och Allmännas fördel härutinnan för tjenligast kunna agtas; 
Men, i synnerhet, böra Kongl. Maj:ts Befallningshafwande, 
Domhafwande i orterne och Krono-Betjente, wid theras Em- 
betes resor, pä& thet lämpeligaste söka att förm& Allmogen 
och andre wederbörande at gjöra sig, ju förr thess häldre, 
om sädane anstalter angelägne, som för en framtid icke ut- 
ställer them uti mera saknad af hwarjehanda Fiskeslag, 
som tilförene här i Riket i ömnoghet wankat, och therwid 
särdeles sig winlägga, att Laxen i sit dref upföre Strömmar 
icke hindras elier under sin Leketid utödas mä, s& ock 
med säkerhet utröna, hwad orsaken mände wara, at Lax- 
Fisket sä ansenligen aftager, i synnerhet uti the Strömmar, 
som leda sig til Bottniske wiken, hwarom Kongl. Maj:t ifrän 
thess Befallningshafwande förwäntar tidig berättelse, med 
hwad the, för sin del, therwid hafwa at anföra och til hielp 
. härutinnan föreslä kunna. 


5:81. 

The Reglementer och författningar, som röra Fiskeri- 
erne i gemen, eller nägon del theraf i syunerhet, och ej, 
igenom thesse allmänne Privilegier och ordning för Hafs- 
Skjär- Ström- och Insiö-fisket äro uphäfne, här samman- 
dragne eller förklarade blifwit, gälla i sin kraft och wärckan, 
til thess Kongl. Maj:t i Näder finner för godt at, pä weder- 
börandes underdänige tilstyrkan, therutinnan ändring göra. 


Upp& Deputationens för Fiskeriernes wärd i Riket 
giorde tilstyrkan, och Riksens Ständers godt finnande, kom- 
mer thetta underdänige Project, som, i anledning at thenne 
Deputations Instruction, upsat är och af Deputerade öfwer 


39 


thetta ärende öfwersedt och justeradt blifwit, at med första 
igenom trycket allmänt gjöras, med frihet för en hwar, som 
thetta i nägor mätto ang& kan, at hos Konungens Befall- 
ningshafwande i Landsorterne afgifwa härwid nödige pä- 
minnelser, och hwilke sedermera, med theras egit Embetes 
utlätande häröfwer, til Kongl. Maj:ts och Riksens Commerce- 
Collegium sä tidigt inkomma, at samma fär räderum, innom 
nästa Riksdags början, thetta ärende Kongl. Maj:t i under- 
dänighet föredraga, med hwad thet för sin del therwid kan 
hafwa at anföra, och hwarefter Riksens Ständer, sedan 
Kongl. Maj:ıt sig häröfwer i Näder yttrat, blifwa i tilständ 
at thetta underdäniga Project öfwerse samt sluteligen gilla 
och fastställa, sedan thet blifwit i möjeligaste mätto lämpat 
efter hwarje Landsorts särskilte belägenhet, omständigheter 
och beskaffenhet. Stockholm then 21 Junii 1762. 


2 


Riksens Höglofl. Ständers Fiskerie och Förordnings 

Deputationers betänkande med project til en för- 

nyad förordning om Kongs-Ädra och hwad därwid 

i acktagas bör. Gifwit wid Riksdagen i Stockholm den 
5 Junii 1772. 


De beswär, som wid denna Riksdag hos Riksens Hög- 
lofl. Ständer andragne blifwit, besyunerligen af Hallandska 
Allmogen, öfwer inträng uti nyttan af theras ägande fiske- 
wattn medelst Kongs-Ädrans tiltäppande til nägre fä perso- 
ners winning & de ställen där det förnämsta fiskesteg eljest 
skulle giöra hela Landsortens gemensamme förmohn, hafwa 
föranlätit Riksens Höglofl. Ständers Fiskerie och Förordnings 
Deputationer, at uti sammanträde öfwerwäga alla de om- 


40 


ständigheter, som uti ett sä& granlaga och wigtigt ärende 
forekomma. 

Öfwer sielfwa det specielle beswärs mälet, hwaröfwer 
Höglofl. Allmänna Beswärs Deputationen ästundat desse 
Deputationers yttrande, har redan deras betänckande til 
wälbem:te Deputation blifwit aflemnat som därifrän til Rik- 
sens Höglofl. Ständers sluteliga afgiörande lärer upgifwas. 

Vid utarbetandet däraf hafwa Deputationerne trodt de- 
ras skyldighet kräfja, at uti nogaste mätto giöra sig under- 
rättad om alt hwad genom Lag och Kongl. Förordningar, 
sä uti äldre, som sednare tider angäende detta ämnet i 
gemen kunde wara stadgat och funnit at ehuru ändamälet 
s& i alla tider, som uti alla författningar, synts leda där- 
hän, at bibehälla Kongs-Äder fri för all stängsel och in- 
träng, finnes dock föga tydeligen utstakat, sä wäl hwaräst 
Kongsädra wara bör, säsom ock huru den bör hällas; Li- 
kasom wäl flere gänger finnes förordnat, at om sädant borde 
undersökas, samt af Konungens Befallningshafwande öfwer 
det ena och det andra borde hand hälla, men huru alt sä- 
dant skulle i wärket ställas, därom hafwa Deputationerne 
intet tydeligit stadgande kunnat öfwerkomma. 

Deputationerne anse öfwerflödist at bewisa billigheten 
och nödwändigheten af en Lag, hwilken förkofrar och för 
framtiden bewarar en sä dyrbar wälsignelse, som uti Fisk- 
afwelens förmering ligger, dä wid leketider ätminstone nä- 
got ställe oppit lemnas för all slags fisk, at ifrän haf och 
stora sidar uppstiga, til at & grundare wattn söka beqwäm- 
lige kläckningzplatser för dess tusenfaltiga Rom. 

Den har ey undfallit detta med strömmar och wattn- 
drag sä rikt genomskurna Lands första inbyggare. Deäld- 
ste provincielagar hafwa där öfwer wakat, och samma än- 
damäl har genom mängfaldige, tid efter annan utgängne 
forordningar och resolutioner, sä mycket mera blifwit pä- 
yrkat, som nästan alla Landets skattskyldige inbyggare ifrän 
äldre tider til mera eller mindre för fiske blifwit til nägon 


41 


afgift skattlagde uti deras ägande hemmans Grundränta, 
äfwen de som längre ifrän Fiskeställen och wattndrag be- 
lägne finnas, hwilka altsä skulle draga en obehörig tunga, 
om til nägre f& Personers förmohn, genom Kongs-Ädrans 
tiltäppande, fiskens upstigning och utspridande uti landet 
skulle fä förhindras. 

Deputationerne hafwa fördenskull aktat sädane wigtige 
foremäl, hwaruppä& bäde enskilt och allmän förmohn sä kän- 
bart beror, wärdiga Riksens Höglofl. Ständers ömaste up- 
märksamhet och kraftigaste ätgiärd. 

Dä Deputationerne altsä, uti härhos wördsamt bifogade- 
korte utdrag af alle i detta ämne förekomne stadgar och 
Resolutioner, ey tyckt sig igenfinna alla de omständigheter, 
som tydeligheten i en sä högst angelägen sak kräfwer, och 
til wärkställigheten af ett altid lika päsyftat föremäl ärfor- 
dras, hafwa Deputationerne trodt sig närmast upfylla det 
dem af Riksens Höglofi. Ständer updragne förtroende genom 
sammanfattande af alt hwad förut stadgat finnes uti ett pro- 
ject til en Förnyad Förordning om Kongs- Ädra och hwad' 
därwid i ackttagas bör, med tilläggningar och förklaringar uti 
de omständigheter, som tilförene icke ärfordeligen determi- 
nerade finnas; Hwilket project Deputationerne härjämte til 
Riksens Höglofl. Ständers närmare pröfning wördsamst öf- 
werlemna. 

Riksens Höglofl. Ständer torde uplyst täckas finna, at 
dä mera ärfarenhet och päfundne missbruk tid efter annan 
aftwungit lagstiftande Magten nya författningar och förkla- 
ringar, hwar igenom de, uti nästan alla Lagskipningsämnen, 
til en fast okiännelig myckenhet bhlifwit förökade, samt til- 
lämpningsgrunderne i samma mohn förwillade och ställte 
under domarens insigt, kundskap och skiön, wore högst ön- 
skeligit, om tilfälle och tidsutrymme kunde medgifwa, at 
öfwer alla särskilte ämnen pä sina wisse ställen samman- 
leta, förklara, efter tidernas forändrade omständigheter lämpa 
och allts& i en förordning sammanfatta alt, hwad antingen 


42 


redan stadgat blifwit, eller för framtiden kunde kräfja, at 
tilläggas, p& det bäde Embetsmän och undersätare mätte, 
med ett Ögnakast kunna hämta den efterrättelse om deras 
skyldigheter, som nu ibland ett oräckneligit antal Lagar, 
Placater, Förordningar, Resolutioner, förklaringar och re- 
scripter, oftast mäste, tör hända med bäde ofullkomlig 
wilja, urskilling, mödosamt eiterletas, och ofta äfwen med 
bästa upsät icke kan igenfinnas. Deputationerne förmoda 
alts& wördsammast, at, än skiönt detta deras upgifne för- 
sök, til en sädan fullständig stadga om Kongzädra, icke uti 
alt skulle winna Riksens Höglofl. Ständers wördade bifall, 
torde ändock Deputationernes därutinnan betygade wälme- 
ning och widtagne generelle principe, med et upmuntrande 
wälbehag godt kiännas. 

P& Riksens Högl. Ständers Fiskerie- och (Economie 
Förordnings Deputationers wägnar. 


GUSTAF REUTERHOHM. 


Kongl. Maj:ts förnyade Stadga och Förordning 
angäende Kongs-Ädra och hwad därwid i 
akt tagas bör. 


Wi GUSTAF etc. Giöre witterligit, at som wid thenna 
Riksdag ätskillige klagomäl deröfwer förekommit, at All- 
männa Lagen och wäre nädige Förordnanden om Kongs- 
ädra samt huru then bör öppen hällas, ey til alla delar 
efterletwes och jämwäl & somlige orter uti olike förständ 
drages, hwilket egenteligen däraf härröra torde, at hwad 
förut härom är stadgat, ey pä ett ställe igenfinnes och sä- 
ledes mindre kunnogt blifwit; ty hafwa Wj uppä Riksens 
Ständers underdäniga tilstyrekande i näder för godt funnit, 
at hwad Allmänne Lagen samt flere Kongl. Förordningar ıi 


45 


detta ämne innehälla, här medelst uti sammandrag förnya 
och förklara samt stadga och förordna som följer: 


g, 


Kongsädra ware i alla the Älfwar, Strömmar, Äar och 
Sund ther then af älder warit, eller ther hon framdeles 
kan nödig pröfwas; Likaledes ther Segel- Bät- eller flott- 
led är, eller blifwa kan; sä& ock thär flere längs Wattendra- 
get belägne Hemmans Äboer af Älder fiske idkat eiler 
therföre skattlagde blifwit, antingen wattnet genast löper i 
Hafwet eller p& wägen infaller uti Insjöar och andre Ström- 
mar. Jämwäl uti sädane Bäckar och Rännilar, som ome- 
delbarligen löpa ut i hafswikar och wid upsjö eller Höst- 
och Wärfloder, främja fiskesteg, än skiönt de wid andra 
Ärstider kunna wara uttorkade. 


23 


För Segelled ware tolf alnar af wattnet öppit och för 
Bätled ätta alnar, och där änd& Kongsädra wara bör, ther 
ware tredjung af wattnet öppit alla tider om äret, räknat 
emellan strand och strand, wid wattnets wanligaste högd 
och thet alt ther diupaste och stridaste wattnet är samt 
uti alla the grenar och Ädrar hwarest all slags fisk upstiga 
kan. Men i de wattn där intet annat fiskeslag än Lax up- 
stiger, mä& tre alnars bred Öppning uti diupaste wattnet 
och stridaste strömmen för behörig Kongs-Adra gälla. 

Utan för Ämynnet ı Hafwet och the större Sjöar, 
sträcke sig Kongs-Adra obehindrad alt ut til diupet, och i 
the Smärre Sjöar, til Trehundrade alnar uti rätt Linia frän 
utloppet, och hälles ther Kongs-Ädra öppen til samma 
bredd, som alt wattnet uti sielfwa strömmen eller Sundet. 

Ther genom särskilte Laga kraft wundne Utslag, dom- 
mar och Föreningar, annorlunda om Kongs-Ädras bredd 
stadgat är, eller ther framdeles genom alla delägares öfwer- 


++ 


enskommelse pä& annat sätt therom fast ställes, m& sädant 
för Lag giälla. 
$. 3. 

Ther säledes Kungs-Ädra wara bör, mä then ey med 
fiıke wärck eller Bragder, af hwad namn thet wara mä, 
igen stängas, hwarcken i sielfwa strömmen eller ther utan 
före i Sjöon wid Femtio dahler Silfwermynts bot, thens en- 
sak som äkiärar, och giälde thess utan allan skada och 
Rättegängskostnad. Skier thet annan gäng, böte dubbelt 
och lägge Domaren större wite före. Likaledes m& ingen 
wid Ämynnet sätta fiske wärk eller bragder, närmare in til 
Kongsädran, än theras Grannar, som upp wid sielfwa Ström- 
men eller Sundet bo och fiske idka, därtill rättighet äga, 
wid samma bot. Ey helier mä& nägon med Not eller Nät 
twärt öfwer wattnet fiske idka, eller längre frän Land än 
Kungs-Ädra tilläter, ware sig uti sieifwa strömmen eller 
Sundet, eller ock utan för mynningarne däraf; skier thet 
miste fiskedon och plickte som ofwanföre stadgas. Skier 
thet af then ingen dehl och rätt till fiske därstädes hafwer, 
plickte dubbelt.e. Under hwilket förbud dock ej m& inbe- 
gripas de wahnlige smärre draggarn, hwarmed & somlige 
orter uti riket, längs stridaste strömmen plägar fiskas. 


S. 4. 

P& alla the ställen, ther Kungsädra til sin bredd och 
sitt ställe ey redan ärkänd och lagligen bewist är, ther 
ware therom ofördröjjeligen utredt och för framtiden stad- 
gat. Förmenar nägon som rätt til Fiske äger i Ström, Ä 
eller Sund, at ther Kungs-Ädra wara bör, och at honom 
genom thess tiltäppande orätt tilfogas, anmäle thet hos Wär 
Befallningshafwande skrifteliga med begiäran at therom lag- 
liga mä& undersökt warda, och ärhälle öfwer ingifwandet af 
dess ansökning Lands Contoirets Bewis. S& snart sädan 
anmälan skiedt, föranstalte Landshöfdingen at häradshöfdin- 
gen med uthärads Nämnd pä Landet, men ä& stads ägor 


45 


med tilkallade bisittjare af Ständspersoner, uti samtelige 
' delägares närwaro efter therom & Prädikostolarne skiedd 
kundgiörelse, Laglig undersökning hälla mä, Om ther Kungs- 
Ädra wara bör, hwad bredd then bör äga, och hwaräst 
thess rätta ställe wara skall.e Denne undersöknings-Rätt 
författar theröfwer sitt Betänckande som för delägarne up- 
läses, och sedan the sine päminnelser derwid afsifwit, öf- 
wersändes thet til Landshöfdingen af Honom sluteligen at 
pröfwas och afgiöras. 

Alt thetta bör utan nägon delägarnes Kostnad wärk- 
ställas, liksom andre Kronoförrättningar, undantagandes ut- 
lösen af LandsHöfdingens sluteliga Utslag, til et Exemplar 
för hwarje Sokn ther delägare bo; Och i acktages härwid 
then skyndsamhet, at alt innom Natt och Är, sedan thet 
första gängen hos Landshöfdingen anmält blef, wid strän- 
gaste answar til ändteligit slut bringas. Och gänge dä 
straxt ı werkställighet, ehwad sig nägon theröfwer beswärar 
eller ey. 

&. 

Sedan Kungs-Ädra & föreskrefne sätt utstakad och 
faststält blifwit och nägon delägare uti wattnet finner sig 
genom andras, inträng i fiske wattn förnär skie, pä det sätt, 
at Kungs-Ädra för mycket tilstänges, säge therom i wittnes 
närwaro närmaste Krono-Betient til, hwilken sig tä genast 
pa stället begifwer och tilser om sig sä förhäller och läte 
genast, sedan then öfwerklagade därom tilsagd bhlifwit, sak- 
löst uprifwa dämme eller fiske bragd, som olagliga utsatt 
finnas, samt them brottslige til wederbörligt ‚straff befordra. 

Försummar Krono-Betient at thet giöra, t& han lagl. 
therom tilsagd är, eller förhäller sig annorlunda än thenna 
Förordning stadgar, plickte ett halft Ärs Lön, thens ensak, 
som äkiärar, samt uprätte allan skada, och äge hwar och 
en, eho thet wara mä, ett sädant Krono-Betienternes för- 
hällande äkiära. Blifwer han annan gäng med försummelse 
eller olaga ätgiärd beträdd, miste Embetet. 


46 


Förmenar then som säledes för Kungs-Ädras tilstän- 
gande angifwen eller anklagad blifwit, sig härwid af Krono- 
Betienten wara förnär skiedt, stämme bäde honom och 
äklagaren til wederbörlig domstohl och före sedan sin sak 
ut säsom Lagen om andre Rättegängsmäl stadgar, Men ey 
mä then för hwilken fiske wärk eller bragder säledes up- 
rifne äro, them s& längt ut, äter nedsätta, förr än han therä. 
laga kraft wunnit Utslag fätt; skier thet, ware allan talan 
i saken sedan förlustig och plickte som föregäende 8. stadgar. 


8:6. 

Om nägot Krono eller enskilt fiske, skulle innehafwa 
rättighet, at aldeles eller annorlunda, än här stadgas, Kungs- 
Adra tilstänga, ware therwid oförkränkt bibehällen, s& wida 
sädant sig grundar pä Privilegier, laga kraftwundne Utslag, 
dommar och bref eller ock med delägarne af wattnet in- 
gängne föreningar, och icke blott pä en af älder föreburen 
häfdl. Men pä thet ingen mä tilwälla sig mera än honom 
lagligen tilkommer, andre til förfäng och skada, sä äligger 
hwar ock en som sädan särskilt rättighet tiltror sig äga, 
at innom Natt och Är frän then dag thenne Wär Nädige 
Förordning kungiord warder, sädant inför Wär Befalinings- 
hafwande i orten fulltyga och bewisa. Til then ändan lä- 
ter Landshöfdingen tä ett sädant mäl til thess pröfning 
förekommer, i s& god tid förut genom kundgiörelse & Prä- 
dikostolarne, hopkalla alla them som del i samma wattn 
äga, at the sig pä& utsatt dag infinna kunna; Och t& warde 
alla the Handlingar och skrifter som til bestyrkiande af en 
sädan förment rättighet ingitne äro, offenteligen upläste 
samt til sin ricktighet noga öfwersedde, och mä ey nägon 
af the närwarande förmenas, at äfwen se och granska samma 
Documenter, och lägge sedan Landzhöfdingen wiss dag före 
innom hwilken alle the päminnelser och Handlingar mäge 
ingifwas, som & alla sidor nödige pröfwas, hwilket alt rick- 
tigt til Protocollet föras bör, och thet för alle delägare ju- 


47 


steras innan the bort gä samt af nägre af them underskrif- 
was. Sedan alt thetta töregätt, gifwe Landshöfdingen sitt 
skrifteliga Utslag ther öfwer, och gänge sädant Utslag ge- 
nast i wärkställighet änskiönt Beswär theröfwer anföres. 
Försummar nägon at pä thetts sätt sin rätt Lagligen styrcka 
innom then här föreskrefne tid, hälles Kungs-Adra obehin- 
drat öppen likmätist hwad thenna wär Nädiga Förordning 
i allmänhet föreskrifwer. 

Skulle nägot Kronones fiske nu wara bort arrenderat 
med det uttryckelige förbehäll, at f& tilstänga Kungs-Ädra, 
s& bör Landshöfdingen therom besörja, at wid Arrende- 
Ärens förlopp the ey pä andre wilkor & nyo bort arren- 
deras, än att Kungs-Ädra altid öppen bibehälles. 


& 7, 
Dämningar som för allehanda wattnwärck i större eller 
mindre waitnledningar förekomma, förblifwa orubbade efter 
the rättigheter som hwar och en Ägare innehafwa kan. 


8. 

Wid alla nya wattnwärk af hwad Natur the wara mä, 
ther fiskesteg förefalla, böra alla dammar med nödiga bottn- 
luckor förses, för then upp och nedgäende fisken. 

Likaledes bör ock thär flott- eller farled utan betal- 
ning öppen förbehällas, när nägon them behöfwer nyttja. 


ST 
The öfwerst emot Lappland samt Ryska och Norska 
Gräntzorne belägne fiskeställen, m& med sä grofmaskade- 
Laxnät öfwerstängas, at annan fisk kan genom gä, dock 
at farled ey hindrad blifwer. 


8. 10. 


TA Ägaren af strand & ömse sidor af Ström, ä eller 
sund för hwarjehanda hinder icke kan inrätta fiske & bäda 


45 -» 


sidor om Kungs-Äder, äger han frihet, sedan thet lagligen, i 
-wederbörandes närwaro, pröfwat är, at til Fiske Bygnad 
intaga then ena hälften och then andra som Kongs-Ader 
öppen hälla, tä& fisken ther igenom lika beqwämt framkom- 
‚ma kan, och farled ey giöres osäker. 


El, 


Som upgrundningar och Sandbanckar uti större och 
mindre sund, strömmar och äar, men i synnerhet wid deras 
utlopp ganska mycket hindra Bätfart och Fiskens upgäng 
autur Hafwet och stora Sjöar, s& böra alla som i Fisket 
 därstädes och ofwanföre, i samma Älf eller Ström delägande 
äro, efter hwars och ens lott och förmonn theraf, sig förena, 
at samfäldt wid lägsta wattn i thet möjjeligaste upgräfwa, 
upmuddra eller p& annat sätt s& ränsa slika utlopp, at de 
‚sig yppande Bankar genom sielfwa strömsträken widare 
kunna utskiäras, til beqwämlighet bäde för fiske och Bät- 
led, äliggandes Konungens Befallningshafwande, at ther sä- 
dan ränsning tarfwas, om wärckställigheten föranstalta. 

Fördärfwar nägon eller med sten och Grus fyller then 
Adra, som til Bätled, wattnets utlopp eller Fiskens upgäng 
af älder tienlig warit eller ock p& Kronans eller Landets 
kostnad upränsad blifwit, plickte 'Tiugu Dahler Silfwermynt 
‚och sätte alt sammans i sitt förra skick. 


Bilaga. 
Utdrag af Publiques Handlingar 
och Päbud rörande Kongs-Adra. 
1.) Riks Beslutet af den 20 November 1643. 


Transumt. 


Härhos och thetta med skiäl är at päminna, thet Kongl. 
‚May:ts Förordningar mätte utgä om Kongsädror, at ther 


49 


Kongs-Ädror äro the mäge blifwa oigentäpte, och the som 
täpte, Lagligen uprifwas, och the som ofwanför bo theras 
rätt til Fiskerien hällas oförkränkt. 

2) Kongl. May:ts nädiga Resolution upp& samteliga 
'Almogens ifrän Stranda, Handbörds, Assbolands och Östra 
Häraders genom deras utskickade Fullmägtige Häradsmän 
underdänigst gifne beswärs punct. Datum Stockholm den 
30 Oct. 1650. 

Beswärar sig gemene Almogen i ofwanberörde Hära- 
der, at Emeström eller Kongs-Adrorne blifwit af en hop 
egenwillige och egennyttige, antingen med olaga och otidiga 
wärken uti wattndämningen af Fiskerien igenbygde eller af 
hwarjehanda pra&text och orsak igenstängde, den menige 
Almogen och andre Intresserande til icke ringa pr&judice, 
meen och förfäng; Sä alldenstund sädant redan emot Swe- 
riges Lag och laga stadgar och ätskillige Riks-Beslut i syn- 
nerhet emot det som Anno 1643 uti Stockholm giordt och 
uprättat är; Ty will Hans May:tt sine ätskillige förre här 
öfwer utgängne förbud och Resolutioner nädigst uprättade 
hafwa, at där: nägre Kongs Ädror här i Riket finnes, de 
mäge sä& wida blifwa Ööpne och ey igentäpte, och där de 
täpte äro Lagl. uprifwas igen, och säledes androm som of- 
wanför bo, thess tilständige rätt och rättighet til Fiskerien 
och annat hällas oförkränckt. Hwarföre Landshöfdingarne 
skola hafwa noga Inspection och inseende, at hwarcken 
Kongl May:tt och Kronan eller de som kunna hafwa arren- 
derat, härutinnan i nägon mätto pr&judiceras. 

3.) Riksdags Beslutet eller Kongl. May:ts Resolution 
p& Riksens Ständers Beswär, af then 10 November 1650. 

At sädane qwarndammar och andre äwärken som watt- 
nets fall och Strömmens utlopp hindra, skola Lands-Höfdin- 
garne granneligen ransaka hwar slika bygnader finnas och 
sedan utan förhalning, respect eller anseende til en eller 
annan Person, dem uprifwa och afskaffa. Skier fürsummelse 


skall Landshöfdingen wara förtient at swara til skadan. 
4 


50 


4) Riksdags Beslutet eller Kongl. May:ts resolution 
p& Adelens Beswär den 26 November 1660. 8. 3. 

At olaga bygnader med Swalte-Qwarnar och annor 
wärck igenom dämning och Kongs Ädrens tilstoppande, 
skola genom ordres til wederbörande ransakas och af- 
skaftas. 

5) Dito Dito af den 1 September 1664. $. 3. 

Innehäller nästan det samma. 

6.) Kongl. May:ts resolution pä& Almogens Beswär af 
den 22 November 1680. 8. 25. 

At Almogen mä förhielpas til sin rätt enligit Kongl. 
Förordningen af den 10 Martii detta är, angäende Kongs 
Ädrors öpnande. 

7.) Kongl. May:ts Resolution af then 29 November 
1680. 8. 68. 

Kongl. May:tt acktar ock eliest aldeles nödigt att Kongs 
Ädrorne mäge efter Lag och förre Resolutioner i alla ström- 
mar Öpnas. 

At Kongs Ädror intet äro i alla strömmar, utan at 
först om hwars och ens beskaffenhet lagl. bör ransakas, 
men där hon är skal hon hällas öpen. Se Kongl. Resol:n 
p& Almogens Beswär af then 3 Januarii 1683. $. 48. 

8) Qwarn Commissionens Instruction af then 13 Aprill 
2697.78. 2 

Det är fuller uti ätskillige Kongl. Päbud s& wäl som 
uti 1678 Ärs Riksdags Beslut, men särdeles uti Memorialet 
til Landshöfdingarne om Skwalte-Qwarnar och andre wärk som 
tiltäppa Kongs Älran de Anno 1661 den 4 Mai förordnat, 
at slik skadelig äwärkan skal hindras och afskaffas, men 
emedan sädant intet pä alla orter ärnätt sin fullkomliga 
fullbordan; Ty äligger Commissionen, at giöra sig noga un- 
derrättad om Kongs Ädrens tiltäppande pä de orter, där 
sädant kan wara skiedt, och sedan, at rätta hwad säledes 
emot Lag och Kongl. Förordningar kan wara förelupit, men 
twistigheter, som emellan private Personer kunna yppas, 


51 


hafwer Commissionen at remittera til wederbörande domsto- 
lar, där sammastädes Lagl. at afhielpas. 

9:0.) Kongl. May:ts Beslut af then 17 September 1723 
pä& Almogens Beswär. 

At Kongs-Ädrorne ey böra dämmas, öfwerbyggas eller 
med Fiskedon upfyllas, är mot Sweriges Lag och Kongl. 
Resolutioner, allenast efter hwar och en orts beskaffenhet 
Lagl. ransakas, hwilka rätteligen för Kongs-Ädror hällas böra 
eller ey. 

10.) Allmänna Lagen: Byggn. Balken 17 Cap. 4 8. 
20 Cap. 2 et 388. | 

11.) Kongl. Resolution pä& Almogens kring Wästra 
och Marums Ström i Smäland och Blekingen beswär afden 
29 Junii 1752. (8. 45). 

Kongs-Ädran bör til !/, af wattnet hällas öpen, men 
om Arrendatoren ey wil betala fulla Arrendet, skal Almo- 
gen godtgiöra differencen. 

12.) Förordningen om Hafs- Skiär- och Insiö- etc. Fi- 
skerierne af den 20 Nov. 1786. 

15.) Förklaringen därä. 


III. 


Project til Instruction hwarefter de wid Sillfisket 
i Götheborgs- och Bohus Län nödige fundne 
Upsyningsmän böra hafwa sig at rätta. 


(Upläst i Fisk. Utsk. d. 18 Aug. 1772.) 


Til ordnings winnande wid Sillfisket i Götheborgs och 
Bohus Län har (Tit.) för nödigt pröfwat, at wisse Upsynings- 
män därwid förordnas mätte och hwarom (Tit.) altsä welat 
stadga som följer: 

8. 1: 

Wad-egare, innom sä widsträckte Tracter som det läg- 

ligast ätbära kan, ege til Upsyningsmän sjelfwe wälja och 


52 


utnämna dem til hwilka de hysa förtroende, ware sig Ständs- 
Personer eller af Landt-Almogens egne Ledamöter. Pä den 
händelse, at flere tillika komma i ätanka och det skiljer 
Almogen imellan, gälle flesta rösterne. 


0.2, 

Til Upsyningsmäns aflönande ärlägges af samtel. Wad- 
lagerne 10 Daler Silfwermynt för hwarje Not, ärligen, be- 
hällandes hwarje Upsynings-district för sig dessa samman- 
skott i Cassa, & säkert Rum, inom 3 el. flere interessenters 
Nycklar och förwar. Och kommer därutaf ej allenast Up- 
syningsmännen, efter den öfwerenskommelse som med dem 
träffas kan, at aflönas, utan jemwäl hwarjehanda omkost- 
ningar til nya Notwarps uprensande, med dylikt mera, alt 
som det af delegarne sjelfwe til Fiskets förkofring kan nyt- 
tigt pröfwas, at godtgöras och bestridas. 


Sa 

Nu är Upsyningsman wald, arfwode hans utstakadt: 
Blifwe dä, pä& Wadegares anmälan, försedd med Konungens 
Befallningshafwandes Constitutorial, at Kongl. Fiskeri-Stad- 
garne och denne Instruction enligit des Upsyningsmans- 
syssla förrätta, s& länge och intil dess Wäljande för godt 
finna at nägon annan i dess ställe utse och sig derom pä 
Lands Cancelliet anmäla. 


S. 4. 

Dem, som det enligt 3 $. i Kongl. Förklaringen af d. 
24 Januarii 1771 älegat, om tilständ at med Sillupköpande 
sig befatta hos Cronofogdarne p& Landet eller Magistraterne 
i Städerne sig anmäla, ege nu Upsyningsman, utan särskildt 
betalning, säledes gä tilhanda, at han gifwer Bäten namn 
och nummer, förfarandes i det öfrige aldeles sä, som det i 
2:dra Momentet af berörde $. stadgas. Och blifwer säle- 
des Cronobetjentes och Magistraternes befattning med detta 
mäl härigenom aldeles uphäfwen och föräudrad. 


S. 5: 

Si snart med Sillfisket börjadt är, ware dä Upsynings- 
man, hwar och en inom sitt district förbunden, at Not- 
drägterne biwista, alt kifwande, oljud och slagsmäl med 
hwarjehanda annat forolämpande afräda samt sa wida hos 
honom stär dämpa och afböja. 


& 6: 

Finnes nägon sä wrängsindt at han pä föreställning 
frän otidighet sin icke afstär och hwarken med godo eller 
alfwar sig rätta läter, hafwe Upsyningsman wäld, at med 
päkallades tilhjelp honom frän Fisket aldeles bortskaffa sä 
länge och intil dess han rätt för sig gör och til ett bättre 
upförande sig läter beqwäma. 

S:R 7. 

Som öfwerlastande med starka drycker är et ondt 
hwarifrän de mästa oredor gemenl. sig härleda: Ty warder 
ock härmedelst wid 20 Daler Silfwermynts wyte och warans 
förlust förbudet at p& nägon Bät, ware sig Fiskares eller 
Upköpares, wid sjelfwa Notdrägten medhafwa mera Bränwin, 
än 2 Jungfru-Mätt per man om dagen. Upsyningsmans 
skyldighet ware at häröfwer noga hälla hand och däräst 
han större partie Bränwin, säledes som nu sagdt är, an- 
_ träffar, det genast confiscera och förbrytaren til behörig 
näpst befordra. 

S 8. 

Emot det skadel. missbruk, at neml. större mängd af 
Sill i Waden slutes och stängd hälles, än til hwars motta- 
gande tilstädes warande Bätar likligen förslä kunna, älıgger 
Upsyningsman at alfwarsamt ätwarna och däräst egenwillige 
förbrytelser deremot skje, dem wederbörl. beifra och äkära. 


sig: 
3 
Den frihet som Landtmannen, eller eho af Swenske 
Undersätare det wara mä, förund är, at til husbehof sitt 


54 


färsk Sill uphandla, sjelf gäla och insalta, warde ingalunda 
under nägot slags skjen inskränkt, minskad eller förhindrad. 
Dock pä& det Räk och Gäl emot högstberörde Förklarings 
2 S. hwarken mätte störtas i Sjön eller, wid skeende in- 
saltning pä Stranderne, hoptals p& Landet upwräkt för luft 
och Sol til förrutnelse utställas och en för hälsan mehnlig 
stank dymedelst förorsakas: Ty blifwer det Upsyningsman- 
nens skyldighet, at noga och sorgfälligt tilse, det alt affall, 
Räk och gäl, som wid insaltningen wankar, hwaräst den dä 
anställes, blifwer antingen til Trankokerierne afförd eller 
ock i gropar störtad, samt hwaräst sig sä göra läter til 
sammanbrinning med hackadt Granris eller andre ämnen 
blandad, för at om nägon tids förlopp til Äkergödning med 
nytta kunna anwändas. 


8. 10. 


Beträdes nägon med den förbrytelse, at i Hamn eller 
Notwarp utkasta Barlast, äligge Upsyningsman at til we- 
‚ derhörig Hamne-Rätt Förbrytaren instämma för at efter 
Stadgarne til Laga Näpst skyndsammeligen befordras. 


8.11. 


För at med det eftertryck, som wederbör, Upsynings- 
manskapet kunna bestrida, warde Upsyningsman tagen 1 
Kongl. May:ts synnerl. hägn och njute, s& länge han i Laga 
tjenstgöring stadder är, samma anseende som i Üronoför- 
rättning stadde nämde- och fjerdings-män, blifwandes dess 
bemötande med wäld ansedt som Edsöres-brott. Ocksä til 
skilnad frän den öfrige menigheten tillätes Upsyningsman, 
at i toppen af dess Bätmast föra särskildt wimpel eller 
flagg, sä at ingen okunnoghet om hans Person mätte kunna 
förebäras. 


8. 12. 


Til winnande af desto nogare kännedom om Fiskeri- 
ernas förlopp, dess brister och förmohner, samt med de 


55 


oredor, som därwid i synnerhet förekomma, ware Upsynings- 
man pligtig, at öfwer förefallande märkel. händelser föra 
Dag-Bok, wid Brättmälens äkärande sig däraf betjena och 
densamma underskrifwen til Konungens Befallningshafwande 
sedermera insända. 


ENZ- 


Stormäktigste Allernädigste Konung! 
(Inkommet d. 28 Juni 1774.) 


R. C. d. 6 Julii 1774. 

St. Se. d. 21 d:o — Hos H:s M:s i underd. 
anmält och bifallit ut in prot. — exp. genom 
Allmän förordning och bref til Am. Coll. samt 
Lands H. Du Rıkrz. 


Hos Eder Kongl. Majestät f& härmedelst Committerade 
ı underdänighet göra redo för den igenom nädigt Constitu- 
torial af den 19 Augusti förledit är them updragne förrätt- 
ning at granska de hittils utkomne Författningar rörande 
Saltsjö-fiskerierne och inkomma med underdänigt yttrande, 
i hwilka delar samma Författningar nägon förbättring kunna 
tarfwa. 

Til fullgörande häraf hafwa Committerade samlat och 
genomläst sä wäl äldre som nyare Handlingar, hwilka i 
detia ämne utkommit, samt däraf funnit, at Fiskeri-Handte- 
ringen här i Riket äfwen i forna tider warit kunnig, och 
om dess rätta idkande hwarjehanda underrättelser och up- 
lysningar alt ifrän Konung GUSTAF den Förstes Regering 
tid efter annan blifwit meddelte samt wisse Författningar 
därom äfwen utfärdade, men därjemte i förflutne tider mänga 
skiften warit underkastad, och ej längt efter medium i förra 
Seculo ändteligen uphörd, dä Sill-fisket afstadnade och we- 


56. | N 


tenskapen bäde at fiska och bereda Sillen omsider under 
de päföljande krigen aldeles förswunno. 

Slike med denna Näring i äldre tider sig tildragne 
märkeliga förändringar, hafwa Committerade blifwit warse; 
men at om dessa fordna händelser nu aflämna en omstände- 
lig berättelse, skulle blifwa ganska swärt, i anseende til 
ofullkomlige Handlingar, och dessutan wara mindre nödigt: 
Det tjenar mer til ändamälet at i akttaga och granska 
handteringens förhällande i senare tider, dä efter är 1720 
Regeringen & nyo började arbeta pä Sill-fiskets befrämjande, 
och Riket därefter med Sillfängst äter wälsignades. 

Ifrän den tiden har denna angelägna Näring med en 
särdeles sorgfällighet och omtanka alt stadigt warit omfattad, 
och sä& wäl flere Reglementen och Förordningar ären 1724, 
1745, 1748, 1754, 1766 och 1771, som ock däremellan 
mängfaldige andre Stadgar, Förklaringar, Päbud och Kund- 
görelser, än i en än i en annan omständighet blifwit ut- 
gifne, alla syftandes uppä Handteringens widare befräm- 
jande. Men igenom desse wid förflutne Riksdagar pä& olika 
tider under olika omständigheter, och kan ske äfwen i som- 
liga mäl af olika Interesse utwärkade Författningars mäng- 
faldighet, deras af sistnämde orsak i en och annan del be- 
finteliga stridighet, samt ett därunder upkommit betänkeligit 
twäng uti Näringen, förmedelst beskaffenheten af en i se- 
nare ären wid fisket tilförordnad publique Upsyn, har af: 
förenämde sig emellan skiljaktige Reglementen, Förklaringar, 
Stadgar, Päbud och Kundgörelser samt äter Förklaringar 
öfwer desse, den wärkan numera blifwit förspord, at Fiskeri- 
Idkarne hafwa wäckt en nästan allmän klagan öfwer det 
lidande, hwaruti Författningarnes sä täta som hufwudsake- 
liga förändringar dem skola försatt, hwilken klagan äfwen 
lärer til Committerades i näder updragne förrättning hafwa 
gifwit anledning. Den samma hafwa därföre Committerade 
med all sorgfällighet fortsatt. Och som en stor del af of- 
wannämde Författningar nu för tiden i mänga mäl sä litet 


Li 


51 
äro lämpelige, som förrbemält är; sä hälla Committerade 
före, at intet bättre medel lärer wara til at afböja den där 
af upkomne och öfwerklagade oreda i handteringen, än at 
uphäfwa alla dessa Författningar och i deras ställe utfärda 
en Förnyad Fiskeri-Stadga, som wore lämpad til närwa- 
rande tid, icke som de förra beswärad med mindre nödiga 
och ej til annat än otydlighet, hinder och twäng med tiden 
ledande föreskrifter i sm& och obetydeliga mäl, utan i dess 
ställe en allmän och til ändamälet egenteligen lämpad 
Stadga och Ordning, hwilken uti denna Egenskap äfwen ı 
tılkommande tider kunde blifwa tienlig och beständande. 

I sädant afseende hafwa Committerade utarbetat ett 
Project til en dylik allmän Fiskeri-Stadga för Nordsjö- 
fisket och Salterierne i Götheborgs och Bohus Län, hwilken 
längre fram närmare skall beskrifwas och de grunder tillika 
anmärkas, hwar& den i gemen är bygd. Och ehuruwäl 
mängfaldige omständigheter i anledning af de förra Författ- 
ningars mängd och skiljaktighet wid detta arbete förekom- 
mit, hafwa dock de fleste icke warit andra, än som efter 
deras beskaffenhet genom Commiterades enskilta pröfning i 
den nya Stadgan antingen kunnat bibehällas, pä ett eller 
annat sätt rättas och jämkas, eller ock aldeles afskiljas, ı 
hwilka delar icke lärer wara nödigt, at med nägon widare 
berättelse, som mycket skulle öka widlöftigheten, Eder Kongl. 
Majestät beswära. Men därjämte hafwa förefallit wisse an- 
dra omständigheter af mera wigt och betydelse, som wäl 
äfwen uti nya Stadgan blifwit i akttagne och applicerade, 
p& sätt som & hwar sitt ställe wisas, eller där uteslutne, 
men hwilka dock Committerade i den ordning som de före- 
kommit, genom följande puncter i underdänighet böra an- 
mäla. 

l:o. I förra Kongl. Fiskeri-Förordningar har Kongl. 
Majestät & Kronans skogar och Allmänningar bewiljat wil- 
korliga utsyningar til fiskebätar och kärils förfärdigande 
för de Idkare som sjelfwe ingen tjenlig skog hafwa, näml. 


58 


säwida det kunde skje utan känbar skada och utan saknad 
för nödigare behof. Det skulle wäl tyckas, at detta wilkohr 
wore tilräckeligt, at & Kronans skogar förekomma öfwerflö- 
diga hyggen til Fiskeriernes behof, och at derföre utsynin- 
gar p& samma sätt hädanefter som hittils kunde öpna gif- 
was. Men Committerade hälla före, at detta tilständ uti 
nya Stadgan med alt skäl bör utelämnas, ty fastän ringa 
hopp kan gifwas, at fiske- och Salteri-Idkare derigenom al- 
deles lära afwänjas frän. Utsyningars begärande, finnes ät- 
minstone icke i Stadgan en gifwen öppen anledning för 
dem, at & Kronans skogar hämta sädant wirke, som de 
frän private ägor & andra Rikets orter beqwämligen kunna 
erhälla. I wissa Provincer finnas rika och öfwerflödiga sko- 
gar, hwarifrän Fiskeriernes behof i detta ämne bäde kunde 
och borde anskaflas; men det har gätt med denne som 
med flere andre hushällsanstalter, at mänga goda tilfällen 
försummas, allenast derföre, at wederbörande icke sättas 
liksom i en trängsel, som förmär dem at däraf sig betjena. 
Med det wirke, som til Fiskeriernes behof i stor mycken- 
het ärligen anskaffas, lärer icke eller den sparsammaste 
hushällning altid hafwa blifwit brukad; ätminstone synes 
detta blifwa ofelbart, i anseende til de mänga tusende kä- 
ril, som ifrän Salterierne til alla Rikets orter ärligen för- 
sändas och sedan antingen förspillas, eller til bränsle nytt- 
jas, men til ytterligare bruk wid fiskerierne aldrig anwän- 
das, där likwäl den hushälls anstalt synes icke böra förak- 
tas, at Idkarne af Salterier läta i Landet samla de til sä- 
dane käril hörande timmer eller trän och dem til enahanda 
bruk & nyo anwända: Dock emedan en af Salteri-Idkare, 
dä han härom blifwit hörd, förment, at denne hushällning 
icke skulle löna nägon möda, ty hafwa Committerade alle- 
nast anmärkningswis detta welat omnämna, säsom ett ämne, 
hwars wärde i sig sjelft och möjelighet i wärkställigheten 
upp& Kongl. Commerce-Collegii närmare utrönande kunde 
f4 ankomma. Men imedlertid torde för anförde skäl Eder 


59 


Kongl. Majestät i Näder täckas bifalla, at om utsyningar & 
Krono-skogar til Fiskeriernes förnödenhet inya Stadgan in- 
genting förmäles. 

2:0. Kongl. Maj:t har funnit nödigt s& wäl i 1766 ärs 
Fiskeri-Stadga, som i Förklaringen däröfwer af är 1771, at 
förbjuda utländsk man nägot fiske-fänge i Sweriges Skär- 
gärd idka, Salteri ther anlägga, eller pä& annat sätt ithenna 
Näring deltaga.. Detta uppä Fiskeri-Näringens fredande 
ifrän oskäligt inträng af utländska män syftande Förbud, 
anse äfwen Committerade än widare utur lika billig afsigt 
i allmänhet hlifwa nödigt, hwarföre de ej allenast bibehällit 
det samma i Projectet til nya Stadgan, utan ock wid öfwer- 
läggningen härom fästat sin upmärksamhet pä ett nytt miss- 
bruk, hwaraf under ofwannämde Förbud, Utlänningar synes 
sig betjena, til at ändä& kunna blifwa deltagande uti Fiskeri- 
handteringen här i Swerige. Af förpassnings Journaler med 
flere förekomne Data hafwa Committerade tyckt sig blifwa 
warse, at i nägra Städer wisse personer, som med Fiskeri- 
handteringen i synnerhet haft befattning, skola wunnit Bur- 
skap, de där likwäl lära bo i utländska orter, och följakte- 
ligen icke äro rätte Swenske Borgare. Detta dem bewil- 
jade Burskap här i Swerige är säledes stridande emot För- 
fattningarne, hwilka ej tilläta Borgarerätt ät andra, än an- 
tingen födde Swenske män, eller sädana Utlänningar, som 
sig här nedsättja och med alt sitt bo hit flytta. Och eme- 
dan s& mycket angelägnare är at behörigen undersöka om 
i denna delen emot berörde Författningar nägot underslef 
skulle hafwa tilkommit, som i stället för den Rikets win- 
ning, hwilken päsyftas af rätte och idoge borgare och af 
de borgerliga Rörelser och handteringar dem til idkande 
öpna lämnas, Riket twärtom förlorar och lider i sin egen 
rätt, som til slike Rörelser och handteringar sädane per- 
soner admitteras, som til namnet allenast äro Swenske, men 
til gagnet utländske borgare; ty hafwa Committerade häraf 
lämnat Kongl. Commerce Collegio del, som lärer detta be- 


60 


hörigen efterfräga och en billig rättelse däruti skaffa. Men 
ehuru säledes främmande Masters undersätare bäde igenom 
förra Förordningar warit och genom denna nya Stadgan 
äfwen blifwa förbudne at Fiske här ı Riket idka, kan dock 
nägon gäng den Casus Specialis infalla, at ett undantag i 
detta Förbud blitwer högst af nöden. Ty som det är be- 
kant, at Sill-stimmor sent inpä Hösten, dä fisket uphörer, i 
Skärgärden wid Strömstad uti stor myckenhet pläga inlöpa; 
sa hälla Committerade före, at om Sill-stimman blefwe sä 
öfwerflödande, at hwarken tid, folk eller Redskap til dess 
bärgande och uptagande woro tilräckelige, kunde utlännin- 
gar wid Fisket hälre admitteras, än at Sillen af mycken- 
het och trängsel skulle störta, inficiera stranden samt skämma 
fisket för en annan gäng. Skulle Eder Kongl. Majestät ı 
anledning häraf finna, at i Förbudet emot Utlänningars del- 
aktighet i Swenska Fisket nägot undantag wid ofwannämde 
tilfällen kunde wara nyttigt, ss kunde Kongl. Commerce- 
Collegium särskilt fä befallning at anmäla hwarje Casus, 
utstaka de tider och ställen, när och hwarest fiske-friheten 
under behörig tull-bewakning utländske män mä uplätas, 
och taga nödige mätt emot alla underslef. 

3:0. Ibland annat som til Fiskeriernes . befrämjande 
blifwit förordnat, har Kongl. Majestät tillätit dem ätskillige 
friheter wid tullen, och deribland äfwen, at wid Salterierne 
directe fä lossa ankommande Skepp med waror, som tjena 
tıl Fiskeriernes behof. Dessa friheter synes hafwa warit 
til nog widlöftige gräntsor utsträckte, ss at med mycken 
anledning kan befaras, at mängfaldig oriktighet, underslef 
och Lurendrägeri derunder kan föröfwas. 

Til närmare uplysning om sädane tid efter annan be- 
wiljade friheter äro ibland andre, följande i denne delen 
gjorde Författningar nödige at i synnerhet anmärkas, näm- 
ligen: At Handelsmannen i Malmö Haovın BAER, enligit 
Kongl. Maj:ts Nädiga bref af d. 15 Julii 1756, äger til- 
ständ, at ifrän en honom tilhörig och under Fiske-tiden i 


61 


Götheborgs-Skären ständigt liggande Brigantin med förbi 
seglande toma Jagter under wederbörande Jagt-Lieutenants 
föorpassning til Malmö eller Landscrona afsända den Fisk, 
som genom hans försorg kan blifwa ansad, saltad och in- 
packad: At de Fartyg, som frän Finland, Öster- och Wä- 
sterbotten samt Wästernorrland och andra inrikes orter til 
Bohus Länska och Götheborgska Skärgärden pä fiske eller 
Sill-saltning utlöpa, sig därstädes med fiske-wahror läta 
befrakta, eller dylika wahror emot deras Landsproducter 
tilbyta och eljest anskaffa, mäge, utan afwäg eller skyldig- 
het at i andra Hamnar inlöpa, f& nyttja den för dem be- 
qwämligaste fart, och säledes, der ingen Sjö-Tull-Cammare 
gifwes, af Land-Tulls-Cammaren där lasten intages blifwa 
förpassade: At Fiske-Fartyg, enligit Kongl. Stadgan af d. 
14 November 1766 äga rättighet, at till alla Hamnar, Sal- 
terier, Fiskelägen, Skär och Krono-Lägenheter fritt in- och 
utlöpa: Och att enligt Kongl. Stadgan af den 20:de i samma 
mänad och är, ankommande Fartyg, som hafwa Ladningar af 
Spanmäl, Salt, Hampa, tjära, tunnor, klappholts, tunnestäf- 
war, bottnar och band samt annat träwirke, f& wid Fiske- 
och Salterierne anlägga, utlossa, och til fiske- och Salteri- 
ernes behof slike wahror föryttra, efter anmälan pä Tull- 
Cammaren samt Tullens erläggande för hwad tullbart är. 
Under dessa friheter är tullbewakningen ganska osäker, i 
synnerhet pä inrikes Fartyg, som til stort antal komma och 
gä, flytta sig frän ena til andra stället i Skärgärden, lossa 
och lasta, byta och handla efter behag: Och emedan dessa 
Fartyg under fram- och äterresan passera främmande ku- 
ster, ss kunna mänga oriktigheter förelöpa. Committerade 
äro underrättade, at i nya Kongl. Seglations-Ordningen, som 
snart lärer utkomma, lärer tienlig Författning widtagas, 
huru i anseende til sädane kommande och gäende inrikes 
Fartyg, til säker bewaknings erhällande och underslefs före- 
kommande bör förhällas; hwarföre de ock hälla före, at ı 
Fiskeri-Stadgan ingen ting annat derom mä förmälas, än at 


62 


med förpassningar och visitationer af fiskare- samt andre 
til och ifrän inrikes Städer och Skärgärdar seglande Far- 
tyg, dä de i fram- och äterresan passera utrikes kuster, 
wederbörande böra sig rätta efter bemälte Seglations Ord- 
ning. Men hwad angär de ifrän utländske orter til Fiskeri- 
ernes förnödenhet ankommande Salt-Laddningar, hwarom i 
Fiskeri-Stadgan nägot särskildt widare behöfwer förordnas; 
sa mä den hittils wid Salterierne därä tillätne lossning äf- 
wen hädanefter bewiljas, men med uttryckeligit wilkohr, : 
at Skeppen först böra inlöpa til närmaste Stapel Stad, där 
undergä tilbörlig visitation och klargörning samt tullen och 
 afgitterne därföre erlägga. Det är nogsamt bekant, at wid 
Salterierne ansenlige partier utländske wahror under beslag 
blitwit tagne och dömde, bestigandes allenast för de twänne 
ären 1768 och 1769, enligt en erhällen ojäfwig upgift, til 
34,525 Daler kopparmynts wärde. Sädane underslef kunna 
icke tilräckeligen förekommas, om Fartygen directe fä gä 
til Salterierne, men förbindas de at aldraförst inlöpa i nä- 
gon Stapel Stads Hamn, där visiteras, klargöras och af- 
tullas; sa kan bewakningen blifwa säkrare. 

4:0. Sill-fisket pä djup, eller utom klabbarne ı Skären, 
har i de senare ären, dä ett sä& Ömnigt fiske wid Stran- 
derne gifwits, merendels uphört. Ty som det är förknip- 
pat med wida större kostnad, omgäng, beswärlighet och äf- 
wentyr, sa har i samma mon som Strandfisket blifwit ömno- 
gare, Idkarne wändt sin hog ifrän djupfisket. Detta senare 
har likwäl flere betydeliga formohner med sig. Det kan 
möjeligen nägon gäng hända, at Sillen öfwergifwer wära 
Strander, hwarwid wore en stor olycka, om tienlige anstal- 
ter dä ej blifwit tagne at söka henne pä& djupet. Sillen 
kommer sällan til Stranderne förrän i September eller Oc- 
tober mänader, dä seglationen sä nära är til slut at under 
pästäende insaltning, den ofta kan aldeles uphöra, s& at en 
stor del af fängsten icke hinner til Salterierne afsändas, 
utan mäste bhlifwa qwar, liggande tils seglationen äter Öp- 


63 


nas; hwaremot djupfisket kan börjas bittida om Sommaren, 
bättre och fetare Sill där äfwen erhällas, samt en tidigare, 
lättare och fördelaktigare handel därmed drifwas bäde in- 
.nom och utom Riket. I anseende härtil hafwa Committe- 
rade ansedt för ganska angelägit at pä& tjenligt sätt förmä 
wederbörande at om Sillfiske p& djup sig äter beflita, i 
hwilken afsigt de för Idkare af detta fiske föreslagit wisse 
lämpeliga prsmier, samt utstakat hwad pröfning wahran bör 
undergä, innan den för pr&mii-gill fär anses. 

5:0. Af Sill-fängsten, ehuru ömnog den ock warit och 
än mä blifwa, kan dock Riket icke draga all den möjeliga 
fördel, förrän afsättningen af Swensk Sill pä främmande or- 
ter underlätias. Wärt fiske har til största delen blifwit 
idkadt wid Rikets Strander, hwarutinnan Swerige säledes 
ägt ett stort försteg framför Holländaren, som pä& mycket 
atlägsne ställen och pä kostsammare sätt mäste idka sitt 
fiske. Om därföre Swenska Sillen saltas och beredes likasä 
wäl som af Holländaren, sä borde wi kunna tilegna oss en 
stor och betydelig del af den ansenliga handel med Sill, 
som han pä flere orter i Europa innehafwer. Dock som in- 
saltningen här ı Swerige är ganska kostsam; sä blifwer con- 
currensen med andra Nationer och i synnerhet Hollända- 
ren icke möjelig, förrän den & inkommande Salt lagde dryga 
tull och umgälder, hwilka stiga til ej mindre än 12 Daler 
20 öre kopparmynt pä& hwarje tunna, blifwa nägot Jämkade 
och modererade. Huruwida detta mä läta sig göra, det 
lärer ankomma pä de Committerades pröfning, som Eders 
Kongl. Majestät til Tull-Taxornas öfwerseende ı näder be- 
hagat förordna. 

6:0. Däremot synes at afsättningen af rökt Sill & främ- 
mande orter lättare kunde winnas, emedan den med en sä 
dryg insaltningskostnad icke är belastad. Committerade 
hafwa derföre, til följe af Eder Kongl. Maj:ts nädiga be- 
fallning, genom skrifwelse af den 16:de nästlidne Martii ta- 
git i öfwerwägande, huruwida exporten af denne wahra mä 


64 


ännu widare kunna fordra at upmuntras med den uti Kongl. 
brefwet af d. 26 April förlidit är bewiljade tillökning uti 
de där& förut bestädde premier. I de Catholske orterne 
är consumtionen af rökt Sill s& ansenlig, at det i högsta 
mätto synes förtjena wärt bemödande at dela denna Rörelse 
med Ängeland, hwars ärliga winst igenom rökt Sill plägar 
skattas til 200,000 pund. sterl. Möjeligheten at komma 
därtil, beror endast p& twänne omständigheter, nämligen 
kundskapen at röka och tilreda Sillen p& samma sätt som 
den Ängelska, samt tilfället at ifrän Swerige sä tidigt 
kunna expediera den rökta Sillen, at den Ängelske ej mä 
wara den samma i förwäg wid nyärstiden eller början af 
Fastlagen. Säledes och som kundskapen om Sillens rökande 
nu mera förmodeligen är wunnen genom de i Götheborg 
inrättade twänne rökhus til Sills beredande pä det i Yar- 
mouth brukeliga sättet; sä skulle tyckas, at om Sillen wäl- 
jes af rätta slaget, omständigheterne i akttagas och expor- 
ten regleras til sin rätta tid, den dä& kunde i anseende til 
wahrans begärlighet i Catholske Länderne, utan pr&mier 
exporteras. Men emedan fisket hos oss infaller ganska sent 
p& äret och exporten däraf är förknippad med mycken swä- 
righet; ty hälla Committerade före, at den tils widare mä 
underlättas med lämpeliga pr&mier, til dess denna Näring 
kommer til stadga, och Kongl. Commerce Collegium efter 
omständigheterne anmäler, huruwida de kunna förminskas. 
eller uphöra. Efter Committerades tanka mäge dessa pr&- 
mier blifwa tre Daler Silfwermynt för hwarje tunna rökt 
Sill, som innom December mänads slut til nägon utom 
Östersjön belägen utrikes ort exporteras: Och som förnäm- 
ligaste handelen med denne wahran winnes p& Medelhafwet 
och i de södra Catholske Länderne; s% anse Committerade 
onödigt, at pramierne sträckas til de exporter, som ske pä 
Östersjöiske orterne. 

7:0. För öfrigt och som Eder Kongl. Majestät uti nä- 
dig skrifwelse af den 2 nästlidne Februarii behagat gifwa 


N 


65 


Committerade del af nägre Salteri-Idkares uti Götheborg 
och Uddewalla underdäniga ansökning i de omständigheter, 
1:0 at, i stället för hwarje bät, hwarje Sill-salteri mätte 
äläggas at hälla ett wisst mätt af 63 kannor, sädant, som 
uti Cammar- och Commerce Collegiernes kundgörelse af d. 
31 sistl. Augusti*) är päbudit; Och 2:0 at det igenom Com- 
merce Collegii kundgörelse af den 26 sistlidne Augusti**) ut- 
färdade Förbud emot de hittils nyttjade Sill-Upköpare 
mä warda ändrat och uphäfwit, dock at igenom nägot 
Krono-Fartyg noga upsikt hälles, det färsk Sıll af Utlännin- 
gar icke upköpes och til Utrikes Hamnar bortföres; Altsä 
fü Committerade om dessa puncter yttra sina tankar. Hwad 
angär den första; s& finna Committerade, at det blefwe 
ganska widlöftigt, beswärlist, kostsamt och til ändamälet 
särdeles icke nödigt, om hwarje bät skulle förses med det 
faststälte wissa tunnemättet, hwarföre Committerade icke 
hafwa nägot at päminna wid den derom utfärdade Författ- 
ningens ändrande p& det sätt, at allenast wid hwarje Sal- 
teri ett sädant särskilt tunnemätt mä hällas: blifwandes 
dock bätegarne obetagit, at därmed äfwen sig förse, om de 
sä behaga. Äfwen som det icke eller är förment, at wid 
Salterierne bruka de tillförene wanlige sä kallade Sill-wag- 
nar, sedan de wederbörligen blifwit afmätte, krönte och in- 
nehället til jämt hel- eller half-tunnetal jämkat samt pä 
Sill-wagnen inbränt. 

Widkommande äter Salteri-Idkarenas begäran, at In- 
rättningen med de sä kallade Sill-Upköpare mä äterställas 
sädan den tillförene warit, s& bör därwid i underdänighet 
anmärkas följande. Sill-Upköpare hafwa i den män som 
Sillfisket tilwäxt och mera sysselsatt Fiskeri-Idkarne blif- 
wit nödwändige för desse, at wid sjelfwa Notdrägten fä en 
snar och beqwämlig afsättning pä& Sillen, sä fort den up- 
tages ur Sjön; och för Salterierne, at utan widare beswär 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 286 — 288. (Utp anm.) 
**) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 2833—285. (Utg. anm.) 
5 


66 


i sine Hamnar och wid Salterierne f& köpa Sill til insalt- 
ning. Men sedan Kder Kongl. Majestät pi Commerce- 
Collegii underdäniga hemställande, för twänne är sedan i Nä- - 
der behagade bifalla, at Assessoren ArvED Wırcın tils 
widare finge antagas, at säsom Öfwer-Upsyningsman wid 
Nordsjö-fisket ther befordra all möjelig ordning, sä har han 
anmält, at i anseende til de personers mängd, som med 
Sill-Upköperi sig befatta, mycken oordentelighet under fiske- 
tiden i deras befattning skall hafwa upkommit. Uti denna 
klagan hafwa de Salteri-Idkare, hwilkas Salteri-wärk intil 
Not-drägterne och Fiskelägen nära äro belägne äfwen in- 
stämt och andragit, at den af Sill-Upköparne föröfwade 
oordentligheten däruti skall bestä: at de upjaga priset p& 
färska Sillen; at den Sill de föra til Salterierne merendels 
skall wara skämd; och när dä Saltaren icke will eller kan 
köpa henne, de därmed skola fara up ät Götha ÄIf och ut- 
prängla den skämda Sillen ät Allmogen, som säledes fär en 
osund spis, hwaraf smittosamma sjukdomar kunna up- 
komma; at bemelte Sill-Upköpare skola föra ett oanstän- 
digt Lefwerne i Skärgärden och transportera lurendrägade 
wahror: att Landt-bruket i Bohus Län genom dem mycket 
skall lida; Och at de skola skydda mycket löst Folk som 
de taga til hjelp uti sin Näring; för hwilka skäl man an- 
sedt desse Sill-Upköpare säsom skadelige; Och har Eder 
Kongl. Majestät förledit är i näder behagat inskränka deras 
antal p& sädant sätt, at ingen skulle fä idka Sill-Upköperi, 
som icke af Assessoren Wırcın därtil blefwe legitimerad. 

Men sedan denna Författning gätt i wärkställighet, sä 
hafwa äter Idkarne af de frän Not-drägterne och Fiskelä- 
gen mera aflägne Salterier anhällit, at Sill-Upköparne mätte 
bibehällas, säsom de der skola befordra en skyndesam af- 
sättning pä färska Sillen samt sättja Fiskaren i ständ at 
nyttja sin Not oftare, för at under sjelfwa fiske-tiden, dä 
storm och owäder ofta infalla och göra hans tid kort, utur 
Hafwet kunna hämta s& mycket ömnogare färsk Sill, som 


57 


thy förutan ej stode at erhällas, och hwilken mängd utgör 
hufwudgrunden til Rikets winst wid Handteringen: Upkö- 
pare skola betjena bäde Fiskaren och Saltaren pä egen ri- 
sico at kringföra och försälja den färska Sillen och uprätt- 
hälla den concurrence, som i all slags handel utgör Lifwet 
och bibehäller en täflan äfwen s& nödig wid inköp som 
försäljning af all slags wahra, rä eller förädlad; de skola 
öka antalet af bätar, säljare och arbetande händer ı Skär- 
gärden, hwilke förstnämde, näst Notarne, skola wara de 
angelägnaste redskap, som under fiske-tiden fordras; Och 
hwad priset pä färska Sillen widkommer, som förmenas at 
Upköpare dyrka eller fördyra; s& skall erfarenheten witna, 
at det samma regleras efter den mer eller mindre tilgäng 
som fäs ur Hafwet, förr eller sednare ärstid af sjelfwa fäng- 
sten, Saltares egna olika speculationer emot hwarandra, 
wisse Handels-Conjuncturer uti afsättnngen med mera: 
Men den hufwudsakeligaste nyttan af Sill-Upköpare skall 
wara den, at de skola upmuntra Fiskaren, som är hufwud- 
personen wid hela denna widsträckta handtering, i det han 
skall f& nyttja sin frihet under en wig afsättning, enär och 
til hwilken han behagar, forekomma ett skadeligit Mono- 
polium pä& den färska Sillen, hwaraf eljest nägre f& i Skär- 
gärden nära intil Fiskelägen anlagda Sill-salterier kunde 
komma i besittning, hwilket innom f& är skulle ödelägga de 
stora och kostsamma Salteri-Inrättningar, som wid Städerne 
Götheborg och Uddewalla äro gjorde. 

När desse & ömse sidor anförde skäl och omständig- 
heter behörigen öfwerwägas; sä synas de wara kraftigast, 
som räda til Sill-Upköpares bibehällande, ty eljest skulle 
antingen Fiskeri-Idkaren sig förskaffa och underhälla de 
flere hundrade bätar, som til färska Sillens afförande til 
Salterierne behöfwas, eller ock Saltaren göra detsamma, 
hwilket skulle förorsaka en stor kostnad, möda och twäng, 
bäde för den ene och den andre, men i synnerhet för Fi- 
_  skeri-Idkarne, som behöfwa all sin tid til fiskandet allena 


68 


och tarfwa en snar afsättning pä& stället. I anseende här- 
til, och som frihet i denna widsträckta handtering är äf- 
wen sä nödwändig, som uti all annan handel, om den skall 
kunna underhällas til Rikets och hwar mans enskilta för- 
män; sä äro Committerade af den tanka, at Sill-Upköpare 
til ömse betjening bäde för Fiskaren och Saltaren nödwän- 
digt böra bibehällas: Dock pä det Landtbruket eller an- 
dra Näringar genom ett alt för oinskränkt deltagande uti 
Sill-Upköperiet e] mäge sakna nödige arbetare, och en skä- 
lig ordning hällas p& dem som ästunda at blifwa Sill-Up- 
köpare, sa böra därtil icke admitteras andre, utom Fiska- 
ren och Saltaren, än 1:0 Kronans Bätsmän, som icke äro 
commenderade pä Flottan eller til annat arbete, och kunna 
f& sina Rot-hällares tillständ; 2:0 Kronans Enrollerings Man- 
skap, enär det ej behöfwes i Rikets tjenst, utan erhäller 
behörig permission, 3:0 de som wilja läta sig enrollera, 4:0 
de som lätit sig bruka wid Storfisket, och ändteligen 5:0 
Borgare i Götheborgs och Bohus Länske Städerne samt 
Strandsittjare i nyssnämde Läns Skärgärd, som wilja för- 
wärfwa sig denna rättigheten genom en afgift af fyra daler 
Silfwermynt, hwilken afgift kunde samlas och tjena til un- 
derstöd i den kostnad som blifwer nödig til bewakningen un- 
der fiske-tiden. Til denna bewaknings hällande har Eder 
Kongl. Majestät är 1772 pä ett ärs tid behagat förordna 
Assessoren Wırcın, säsom Öfwer-Upsyningsman wid fisket 
för en arfwodes lön 6,000 daler kopparmynt, och lämna tü 
hans biträde 2:ne Under-Upsyningsmän och nödige Bätsmän; 
samt i förledit är genom nädig skrifwelse af den 18 Augu- 
sti honom wid denna sin förrättning än ytterligare pä ett 
ärs tid behagat bibehälla, räknat ifrän den dag hans förut 
erhällne Constitutorial skulle komma at uphöra; hwilken 
upsyn kostat Kronan i desse twänne är 24,1031/, daler 
kopparmynt, eller 12,051°/, daler om äret; Men som Eder 
Kongl. Majestät nu mera genom nädig Skrifwelse af den 
4:de nästledne Majı i näder förordnat, at berörde Assesso- 


69 


ren Wırcın wid Fiskerierne updragne Öfwer-upsyn sä wäl 
som all den däraf beroende Under-upsyn aldeles bör in- 
ställas och uphöra, dock sä, at de bewiljade Arfwoden äf- 
wen för detta är böra bestäs;: sä hafwa Committerade där- 
wid intet at päminna. 

Däremot och pä det de Swenske Fiskare med flere 
som därwid hafwa befattning mäge njuta all den frihet ı 
denna handterings idkande, som med det Allmännas rätt 
och säkerhet kan förenas samt alt sjelfswäld och förbrytel- 
ser emot Fiskeri-Stadgan, som under fiske-tiden kunna ut- 
öfwas, hämmas och beifras, äro Committerade af den tanka, 
at twänne bewäpnade Krono-Fartyg mäge sändas til Skär- 
särden, at där ifrän början til slutet af hwarje ärs fiske 
qwarblifwa, och sädane stationer intaga, at behörig upsigt 
därifrän kan hällas pä alla dem, som med Sill-fisket i nä- 
gor mätto sig befatta. 

De pä dessa Fartyg commenderande ÖOfficerare skulle 
undf& full myndighet at stänga Utlänningar ifrän fisket; at 
ı alt hwad uppä deras ätgärd kunde ankomma, söka at 
hindra understucken handel med förbudne wahror och med- 
dela Tull-Betjeningen erfordelig handräckning wid skeende 
Regvisitioner; at antekna antagne Sill-Upköpare, pä sätt som 
i Fiskeri-Stadgan förordnas; hämma sjelfswäld och oredor af 
Fiskare och Upköpare; samt i öfrigt, at uti alt underhälla 
en god ordning i Skärgärden och wid Fisket, enligit s& wäl 
Fiskeri-stadgan som särskilt Instruction, hwilken Lands- 
Höfdingen i orten och Chefen for Götheborgske Esqvadren 
för dem mäge utfärda. Och som igenom denna utwäg det 
päsyftade ändamäl med största säkerhet och bästa efter- 
tryck kan winnas; sä lärer Eder Kongl. Majestät sä mycket 
häldre ı näder täckas bifalla, at twänne sädane Krono- 
Fartyg til Fiskets fredande med mera mäge beordras at 
intaga tjenlige stationer, som enligit medföljande Calcul, 
‘denne anstalt pä& längt när icke är s& kostsam, som den 
förra upsyn, men likwäl mycket mera wärkande. 


To 


S:o. Hwad egenteligen angär Cabeljou eller det sä 
kallade Storfisket; s& böra Committerade anmärka, at som 
detta fiske endast kan idkas pä& djupet, s& är nödigt, at 
fisken & stället äfwen bör insaltas, ty eljest kan icke wah- 
ran iA en fullkomlig godhet. Wisse premier äro i förra 
Författningar för detta fiske bewiljade, och det förtjenar, 
at de widare bibehällas. Men i Författningarne har det 
aldeles blifwit förgätit, at om insaltningen p& F artyget nä- 
got förordna, utan hafwa Premierne blitwit betalte, utan af- 
seende pä stället där insaltningen skedt. Detta är säledes 
en omständighet, som för framtiden nödwändigt bör rättas, 
emedan premierne kunna anses för aldeles fruktlösa, om de 
hädanefter som hittils äfwen skulle betalas för strand-saltad 
Cabillau, hwarföre Committerade hälla före, at de endast 
böra bestäs för den Cabillau-fisk af Torsk eller Längor, 
som straxt efter fängsten pä Fartyget rensas, ansas och i 
tunnor insaltas, hwilken inskränkning af pra&mierne bör i 
akt tagas i anseende til det Cabillau-fiske, som hädanefter 
idkas. Alt detta hafwa Committerade i Projectet til nya 
Stadgan antingen i akt tagit, eller ock därifrän uteslutit, p& 
skäl de wid hwarje punct nu anfört hafwa, och hwarutinnan 
Deras ätgärd Eders Kongl. Majestäts nädiga öfwerwägande 
underkastas. 

I öfrigt hafwa Committerade wid utarbetningen af be- 
rörde Project förelagt sig den grund at s& längt Rikets rätt 
och säkerhet kunnat medgifwa afskilja och undanrödja all 
ting, som kunde leda til twäng eller hinder sä wäl för 
fiskare som saltare med flere, hwilkeien eller annan mätto 
i Handteringen deltaga, och i stället p& alt möjeligit sätt 
gifwa anledning til samt befordra och uphjelpa en allmän 
Näringens frihet. 

I andra Slögder kunna flerehanda Reglor sä wäl för 
Slögden i gemen, som dess särskilta arbetsdelar wara myc- 
ket nyttige och ofta helt nödwändige; men med Fiskeri-Nä- 
ringen, som är ibland de äldste och naturligaste handterin- 


[} 


‘1 


gar, är efter Committerades tanka en ganska olika beskaf- 
fenhet. Om wid den samma uti dess flere delar och styc- 
ken skulle föreskrifwas lıka detaillerade Reglor och Ord- 
ningar i smätt och stort, som wid wisse andra Handteringar, 
s& at til Exempel nu sedan premier uphört för Notar, sku- 
tor och bätar skulle gifwas en noga föreskrift om Notarnes 
storlek intil och med antal af Slingor och Maskor, hwaraf 
de borde bestä, om Fartygens Läste-tal och Redskapernes 
beskaffenhet wid Cabillau-fisket, med mera, alt i afsigt at 
utsträcka fiskarens omtanka och ätgärd wid fisket; och om 
det skulle blifwa förbudit at til trankokning anwända färsk 
Sill, änskönt fängsten wore sä öfwerflödig, at hwarken tid 
eller tilfälle gäfwes, at om all sädan myckenhets insaltande 
besörja, med mycket mera dylikt; sä befara Committerade, 
at ı stället för därmed päsyftad ordning och förkofring i 
fisket, mycken oordning, hinder, twäng och swärare följder 
däraf skulle upkomma, än om alt sädant finge reglera sig 
sjelft efter omständigheterne. 

I anseende härtil och som fiskeriet är en Näring, som 
fordrar ansenliga Förlager och flere tusende arbetande hän- 
der, som i sin natur är mycket äfwentyrlig, och til sin af- 
kastning för Idkaren mera beror p& Lycka och tilfällighet 
än djupsinniga Calculer, hwilken säledes i afseende pä til- 
gängs och Öömnoghets beredande af producten icke är grun- 
dad uppä Idkarens genie, utan uppä den wälsignelse Ska- 
paren nedlagt i Hafwet, och följakteligen icke kan stadgas 
genom twäng och widlöftige Lagar, utan genom allmänna, 
okonstlade och tydeliga Författningar, endast syftandes där- 
upp& at upmuntra Allmänheten til dess idkande, undan- 
rödja äfwentyr och beswärligheter s& widt möjeligit är, up- 
lysa om dess rätta nyttjande, förekomma hinder och oord- 
ningar samt freda för inträng; Alts& och likmätigt dessa 
allmänna grunder, hafwa Committerade warit sorgfällige at 
utarbeta ofwannämde nya Fiskeri-Stadga, sädan som när- 


12 


lagde därtil upsatte Project*) utwisar, hwaruti altsammans 
innefattas uti följande fyra Articlar. Den l:sta om deras 
allmänna fri- och rättigheter, som i nägon slags Fiskeri- 
Inrättning i Nordsjön antingen redan ingätt eller hädan- 
efter wilja ingä; 

Den 2:dra Om Sill-fisket pä& djupet samt i och wid 
 Bohus Länske Skären; 

Den 3:dje om Storfisket och huru det bör idkas; 

Och den 4:de Hwad i öfrigt s& wäl wid Sill- som 
Storfisket bör ı akt tagas. 

Hwilken projecterade Stadga tillika med hwad Gommit- 
terade i förenämde omständigheter därwid anmärkt, til Eders 
Kongl. Majestäts nädiga ompröfwande i underdänighet hem- 
ställes. 

Committerade framhärda med djupaste wördnad 

Stormäktigste Allernädigste Konung 
Eders Kongl. Majestäts 
Aller Underdänigste Troplik- 
tigste Tjenare och Undersätare 
Ü. FALKENGREEN. | 
J. LILIENCRANTS. C. v. STAPELMOHR. 
JoHu. J. WESTBERG. C. E. BERGQUIST. 
Dan. Wicıus. 
Stockholm den 23 Junii 1774. 


ange 


Underdänigt utlätande. 
(Ingifvet till K. Civil.-Dep:t d. 19 Maj 1847). 


Stormäktigste Allernädigste Konung! 
I nädiga remisser af den 8 Augusti 1844 och af den 
27 Maj 1845 har Eders Kongl. Majestät täckts befalla Dess 


*) Infördt säsom stadfäst reglemente uti Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 


1884, sid. 288—302. (Utg. anm.) 


[6) 


Vetenskaps-Akademi att inkomma med underdänigt utlätande- 
öfver de nädiga remisserna bifogade handlingar till Fiskeri- 
stadgarnes förbättrande, härrörande säväl frän Rikets Stän- 
der, som frän embetsverk och enskilde personer. 

Akademien har uppdragit ät dem bland hennes i sta- 
den varande ledamöter som af dithörande ämnen ega stör- 
sta kännedom och erfarenhet, nemligen f.d. Statsrädet m. m. 
Poprius, Statsrädet m. m. FÄHrzus, Professoren m. m. Sun- 
DEVALL och Professoren Loven, att taga detta ämne i öf- 
vervägande och deröfver afgifva utlätande. 

Atskilliga lokalundersökningar hafva med Eders Kongl. 
Maj:ts nädiga begifvande af Professoren SuUnDEVvALL blifvit. 
anstälda, längs Sveriges Östersjöstränder i afseende pä& lax- 
fisket, hvilka fordrat tid, hyarföre Committerade ej förr med- 
hunnit uppfyllandet af detta ätagande. 

Med allt förtroende till sina Committerades kunskaper 
ı ämnet och mogna pröfning af de i näder remitterade 
handlingar fär Akademien härhos i underdänighet öfverlemna 
deras i ämnet afgifna utlätanden, nemligen: 

1:0) 'Committerades gemensamma anmärkningar med. 
afseende pä en blifvande Fiskeristadga; 

2:0) Särskildt utlätande af f. d. Statsrädet PopPrius, be-- 
ledsagadi af ett förslag till Fiskeristadga. 

De nädigst remitterade handlingarne äterställas här- 
jemte underdänigst. 

Vetenskaps-Akademien framhärdar med djupaste under- 
sätliga vördnad trohet och nit 

Eders Kongl. Maj:ts 
underdänigste, tropligtigste 
tjenare och undersäter 
Or. Im. FÄHRzus. 


n, v. Pr&ses. 


JAC. BERZELIVS. 


74 
Bilaga A. 


Anmärkningar med afseende pä en blifvande 
Fiskeristadga. 


1. Vid ström- och insjöfisket i allmänhet torde ej myc- 
ket vara att förändra uti den, med afseende härä, väl ut- 
tänkta och i korthet affattade, nu gällande Fiskeristadgan 
af 1766, hvars föreskrifter om kungsädras öppenhällande, 
om förekommandet af uppgrundningar och om öfverenskom- 
melse till motarbetande af fiskynglets utödande (kap. 3, SS 
14 -15) synas innefatta det vigtigaste, som i allmänhet är 
att vidgöra. Följande torde dock särskildt böra anföras. 


2. Om Laxfisket innehäller Kammar-Collegii Cirkulär 
af den 30 Sept. 1836 nära nog det, som derom lämpligen 
kan föreskrifvas, men nägot lagbud finnes allenast med af- 
seende p& skonandet af laxynglet i Stadgan af 1766, kap. 
3,8 15. I fall ett sädant anses nödigt för reglerandet af 
sjelfva laxfisket, bör det grunda sig p& kännedomen om 
Laxens lefnadssätt, hvaraf grunddragen äro följande: 

Laxen tillbringar vintern p& djupet, i hafvet eller de 
större insjöarne, t. ex. Venern och Vettern. Vid sommarens 
början eller förr gär den upp i floderne, hvilket sker senare 
ju längre mot norr, s& att dä laxen i södra Sverige redan 
börjar uppstiga tidigt p& vären, sker detta i Norrbottens län 
knappt före medlet af Juni mänad. Den gär dä smäningom 
uppät, mot strömmen, och under detta uppstigande inträffar 
det bästa laxfisket, som förrättas med Stakagärdar, Laxkar, 
Laxnot, Karsinor o. s. v., vanligtvis pä de ställen, der mer 
eller mindre betydliga forsar finnas, och som plär räcka 3 
till 4 veckors tid p& hvarje ställe, hvarefter det alldeles af- 
stannar, dä största delen af fisken hunnit draga sig längre 
upp i floden. Äfven uti närliggande floder kan tiden för 
laxens uppgäende vara ganska olika, t. ex. uti Ljungan, vid 


75 


Njurunda, helt nära hafvet, inträffar bästa fisket ej förr än 
mot medlet af Juli, dä det vanligen är slut uti nästliggande 
elfvar, bäde norr- och söderut, nemligen Ljusne, Indals och 
Ängermanelfvarne. 

Mot slutet af sommaren samlas laxen uti och omkring 
vissa starkare forsar, i hvilka den leker. Först vid nämnda 
tid börja rom och mjölke att tillräxa, och med detsamma 
antager fisken smäningom ett ı hög grad förändradt utse- 
ende, ej blott till färgen, som blir mörkgrä och fläckig, 
utan äfven till formen, hvilket isynnerhet gäller om hanarne, 
som fä& läng nos med en stor krok i underkäken, sä att 
man lätt skulle kunna tro dem tillhöra ett helt annat djur- 
slägte. Den kallas nu Grälax eller Kroklax, men fiskarena 
känna i allmänhet ganska väl dennas slägtskap med Blank- 
laxen. Lektiden infaller i September till November, olika 
efter lokalerne, och tyckes pä hvarje ställe räcka omkring 
3 veckor; dock sä, att icke alla de individer, som leka pä 
ett ställe, komma eller bli färdiga p& samma gäng. Tvärtom 
finner man, under en betydlig del af lektiden individer, som 
hafva lekt ut och äro tomma, tillhopa med sädana, hos 
hvilka rommen eller mjölken nyss blifvit flytande, och med 
andra, hos hvilka dessa delar änunu äro fasta. Sjelfva leken 
tyckes för hvarje individ blott pästä nägra fä dagars tid; 
den förrättas ej i flock, utan emellan spridda hanar och 
honor. 

I den mon individerna slutat leka, ätergä de vanligen 
med strömmen, till sina vinterstationer. De äro dä tomma 
och magra och benämnas ofta Vraklax, dock plägar man 
vid mänga laxfisken passa pä för att fänga en del deraf 
under förbifarten. 

Lokalernas olika beskafitenhet förorsakar betydlig olik- 
het i laxens vandringar. Säledes gär den vid Motala ned 
frän Vettern med floden, för att leka i forsarne nedom Mo- 
tala by och efter lekens slut ätergär den mo? strömmen, 
upp i sjön, der den tillbringar vintern och största delen af 


16 


äret. Lektiden inträffar der tidigt, nemligen i början af 
September, men dä den egentliga laxen slutar, uppkommer 
en annan, nägot mindre laxart, frän den nedanför belägna 
sjön Boren, för att leka i samma forsar. Denna kallas der- 
städes Borens-lax, men är samma fiskart, som i Norrland 
kallas börting, vid Gefle ockla o. s. vv. Uti forsarne vid 


Norrköping uppgär laxen frän Bräviken i medlet af som- 


maren, nedgär derefter tillbaka och äterkommer omsider 
säsom grälax, för att leka i Oktober. Här anser man der- 
före blanklax och grälax (eller kroklax) för tvä& olıka fisk- 
arter; men man har ej gifvit akt derpä, att blanklax aldrig 
föorekommer med utbildad mjölke eller rom. 

Af det anförda synes, att alla föreskrifter för laxfiske 
mäste vara, ätminstone till tiden, särskildt bestämda för 
hvarje ställe, der detta fiske idkas, och upprättade efter de 
grunder, som i Kammar-Collegii anförda cirkulär anbefallas; 
ınen det blir äfven tydligt, att en särskild uppmärksamhet 
bör lemnas ät de ställen, der laxen leker, enär ett oför- 
sigtigt fiskande derstädes lätteligen kan medföra stor skada 
för framtiden. Pä de flesta ställen och öfverhufvud i spak- 
vatten af de större elfvarne upphörer laxfisket, säsom nyss 
nämndes, af sig sjelfl, dä laxen dragit sig längre uppät, 
hvarefter det ej bör äter fä företagas pä& hösten, dä det är 
föga lönande; men uti de forsar, der laxen leker, sker det 
ymnigaste fisket strax före och under sjelfva lektiden. Pä 
dessa ställen borde derföre, till afvelns befrämjande, all 
fängst upphöra, dä leken är i full gäng, hvilket synes deraf, 
att de flesta individerna hafva flytande rom eller mjölke 
och till följd deraf redan börjat bli bleka och lösa ı köttet 
samt sämre till foda. Frän den tid, d& laxfängsten frän 
hvarje ställe förbjudes, böra alla redskap och bragder för 
denna fängst vara upptagna ur vattnet och laxnoten ej fä 
begagnas under den äterstäende delen af äret. Detta, jemte 
den föreskrift, som afser ynglets skyddande och redan fin- 
nes (uti 1766 ärs Stadga, kap. UI, $ 15) synes vara allt, 


En. 


77 


som kan iakttagas till laxfiskets förkofran; men för att nä- 
got mera omfattande anföra de pä olika ställen högst olika 
tiderna för ynglets vandringar, kunde orden i början af 
nämnda $ säledes ändras: “Pä det Laxynglet, som vid slu- 
tet af sommaren eller pä hösten begifver sig till hafvet eller 
större sjöar och värtiden plägar äter uppkomma i floderne, 
icke hädanefter mä etc.“ 

Det nog indrägtiga fiske, som p& mänga ställen sker i 
hafvet om vären, dä laxen gär upp mot landet för att in- 
tränga i floderna, synes knappt kunna hli föremäl för sär- 
skilda föreskrifter, ehuru det skulle kunna sägas ske till 
törfäng för fisket i floderna. I Norrland plägar det ske pä 
vissa tider och ställen nära flodmynningarne och gemenli- 
gen tillhöra strandegarne, lika som strömmingsfisket. Vid 
Skänes sydöstra kuster uppehäller sig i April eller Maj en 
betydlig del af den lax, som ämnar sig upp för att leka i 
 Mörrums ä&. Understundom fängas deraf ymnigt med garn- 
redskap; andra är uteblir fisket, dä laxen häller sig mera 
spridd utät hafvet. 


3. Med afseende pä nägra omständigheter af mindre 
vigt, som röra insjöfisket, anmärka vi följande: 

a) Uti gällande Fiskestadga (1766: III, 13.) säges, att 
*“lundar, etc., som genom sin skugga“ visat sig vara nyttiga 
för Braxen o. s. v., ej fä förstöras. Uttrycken böra här än- 
dras, dä det ej är genom sin skugga, utan genom sitt skydd 
mot vindarne och genom det tillhäll de lemna ät insekter, 
hvilkas larver lefva i vattnet och tjena fisken till föda, som 
de äro gagneliga. 

Vid Östersjöns stränder säges man äfven hafva iaktta- 
git, att skog utmed vattnet varit gagnelig för fiskerierna, 
hvilket synes af Landshöfdinge-Embetets i Gefle skrifvelse 
af den 31 December 1834 (bland de till komiten remitte- 
rade handlingar), deruti det nämnda stadgandets utsträc- 
kande till Östersjökusterne päyrkas; och att denna sägen 


18 


ej lärer sakna grund synes deraf, att insektlarver i mängd 
(särdeles af myggslägtena Culex och Chironomus) om som- 
maren uppehälla sig i det föga salta vattnet längs hela 
Bottniska vikens stränder. 

b) De tvä SS (1766: II, 16 och 17), som handla om 
“yakar a is" och om Frskdammars inrättande, äro visserli- 
gen i god afsıgt tillkomne; men vakarne & isen gagna egent- 
ligen blott i sädana smä insjöar eller dammar, som ej emot- 
taga nägot betydligare tillflöde af ständigt rinnande vatten. 
I de norra provinserne, hvarest dessa tillflöden om vintern 
alldeles uttorka, skulle vakars uppehällande pä& större vat- 
ten föga gagna, äfven om det vore möjligt för den starka 
frostens skull. Naturen drager der sjelf försorg om vaknin- 
gen pä ett längt verksammare sätt genom isens tidtals ske- 
ende söndersprickning vid temperaturförändringar och vat- 
tenminskning. Uti smä gölar, der vakningen oftast är gag- 
nelig, är fisket vanligen en eller fä jordegares tillhörighet 
och torde lämpligast kunna öfverlemnas ät deras enskilda 
omsorg. I fall fisket pä sädane ställen nägot flitigare be- 
gagnas, plägar dessutom vakar hällas öppna just för detta 
ändamäl. 

c) Vid inrättningen af Fiskdammar, $S 17, kan anmär- 
kas, att man i värt klimat näppeligen lärer med framgäng 
kunna hälla annan nyttig fiskart än Ruda uti smärre konst- 
sjorda fiskedammar. I .insjöar eller större naturliga dam- 
mar kan väl fiskplantering vara af nytta, men äfven detta 
torde allenast böra tillhöra den enskilda omtankan. Uti 
Commerce-Üollegii förslag till ny Fiskeristadga finnes, i en- 
lisghet med denna äsigt, icke heller nägot om detta ämne. 


4. Säsom redskap, hvilkas bruk vid insjöfiske torde 
böra vara förbudet, kunna följande anföras: 

a) De & somliga orter brukliga Puls- och Stötnotar, 
som dock endast kunna vara skadliga genom fiskelekens 
förskingrande, äfvensom Notkilar af väf samt i allmänhet 


19 


sa täta notkilar och mjärdar, at de borttaga det späda yng- 
let; hvilka alla redan äro förbjudna i Kongl. Förklaringen 
af den 24 Jan. 1771 och till en del i 1766 ärs Stadga (III, 
15, mom. 2). Dessa redskap, som blott kunna komma i 
fräga vid sötvattensfiske, torde lämpligast kunna omnämnasıi 
sammanhang med de öfverenskommelser, som anbefallas i 
gamla Fiskestadgan (1766: III, 14.) 

b) Ljusterfiske vid bloss, eller sä kallad Eldstödning an- 
ses vara ett genom fiskelekarnes störande och bortskräm- 
mande ganska skadligt fiskesätt och förbjudes säsom sädant 
helt och hället “under lektiderna“ i Kongl. Förklaringen af 
1771. Detta oaktadt bibehälles det ännu allmänt i de sko- 
giga provinsernas insjöar, floder och inre skärgärdar, särde- 
les om vären för fängsten af gädda, och betraktas ej blott 
säsom näringsfäng, utan nästan ännu mer säsom ett nöje. 
Efter all anledning lärer den anförda förmodan om dess 
skadlighet endast grunda sig derpä, att eldstödning verkat 
skadligt p& braxenlek. I grannskapet af laxfiısken säges. 
det äfven vara ofördelaktist för leken om hösten och för 
bortskrämmandet af den uppgäende fisken vär- och sommar- 
tid. Men denna sägen tyckes hvila pä lika sä& lös grund, 
som den nyss anförda, sä att ätminstone ej skäl tyckes fin- 
nas att utsträcka förbudet deremot vidare, än till de ställen, 
der Lax eller Braxen leka. Under vintern, dä laxen vistas 
i hafvet, kan detta fiske svärligen företagas. Den enda tid, 
dä detsamma kunde begagnas, utan att sammanträfia med 
laxfisket, vore säledes i slutet af sommaren, dä laxen pä 
hvarje ställe dragit sig längre upp. 

c) Man har i arbeten om fiskeri framstält den önskan, 
att forbud mätte utfärdas mot fiske med ätskilliga slags 
hugg-redskaper af krokar och draggar, med hvilka fiskaren 
p& mäfä hugger i fiskstimmet, och dervid ofta skadar eller 
sönderrifver flere fiskar än han fängar. Dit höra t. ex. 
pimpling efter strömming inomskärs och ett nog allmänt 
vinterfiske genom vakar pä tjock-is, lakskitva o. s. v., äfven- 


Ss) 


som det i Bohus län brukliga fisket med Pirk efter ma- 
krill. Dessa fisken äro grymma och föga lönande, men, sä- 
som det synes, ej i betydlig skala brukliga och torde svär- 
ligen kunna med framgäng förbjudas, — Vi hafva ej hört, att de 
hit hörande i Norge förr brukliga, men nu förbudna hafsfiskena 
med Sejkrok och med Kastvad varit hos oss begagnade, och 
.anföra detta slags fisken i allmänhet allenast derföre, att 
deras förbjudande nyligen varit i Norge mycket omtaladt. 


5. Hvad angär Skott och bduller, som förbjudes vid 
fisıke, mä ingen tro, att ett eller annat skott eller hastigt 
öfvergäende, om än betydligt, buller skulle kunna i märklig 
mon skada ett fiske. Det är ett fortsatt skjutande eller 
ihällande och ofta upprepadt buller, som förjagar fisken 
eller gör den skygg. Ett sä vidsträckt förbud mot skju- 
tande, som det, hvilket finnes i gamla Fiskestadgan (1766: 
I, 9), och som blifvit nästan ännu vidsträcktare i Commerce- 
Collegii Förslag af är 1840 ($ 46), kan säledes ej behöfvas, 
i fall det skulle befinnas medföra svärigheter, hvilket väl 
varit orsaken till dess upphäfvande genom Kongl. Resolutio- 
nen af den 9 December 1766. Uti de nya förslagen till 
Norsk Lov for Haffıske — Betsnkning in 8:vo af Bergen 
den 17 Oktober 1342, $ 52, och oförändradt i Betenkning 
at 28 Januari 1845 (tryckt in folio) $ 59 — finnes derom 
följande stadgande: “Om nägon afsigtligt eller efter erhällen 
varning genom onödigt skjutande eller buller söker hindra 
eller skada ett pästäende fiske med notkastning (notfiske), 
plikte derföre 2 till 10 spdr efter sakens beskaffenhet.“ 
Märkligt och, som det synes, orätt är dock, att detta stad- 
gande allenast inskränkes till sillfiske med not. 


6. Om Hafsfisken i allmänhet märkes, att vid Sveriges 
kuster icke finnas sädana stora och till bestämd lokal 
bundna lekfisken, som Norges Torskfiskerier, till hvilka hun- 
drade- eller tusentals fiskare samlas frän alla häll vid vissa 


sl 


tider om äret; hvarföre ej heller ordningens bestämmande 
vid fiskeriet kan blifva af sä stor vigt i en Svensk som i 
en Norsk Fiskestadga.. Det enda, som kunde kräfva ett 
särskildt reglemente för ordningens vidmakthällande, vore 
stort Sillfiske vid Bohus län, ı fall detsamma äterkomme sä- 
dant som före 1808. 


7. Bland fiskerier i Östersjön är Strömmingsfisket det 
betydligaste, och det bör vid detta tillfälle ädraga sig sä 
mycket större uppmärksamhet, som detsamma genom de 
Norrländska städernas fiskerisamhällens flera gänger uppre- 
pade anhällan hos Kongl. Maj:t, att erhälla s& utvidgade 
fiskerirättigheter, att de skulle fä fiska strömming vid hvil- 
ken strand som helst, synes hafva föranledt en stor del af 
de undersökningar och skriftvexlingar om fiskeriet, som fort- 
gätt ätminstone sedan 1818, dä Kongl. Maj:t genom reso- 
lution af den 18 November afslog en af Gefle fiskare i 
nämnda afseende gjord anhällan. 

Emellertid synes, sä vidt man af hittills anställda un- 
dersökningar kunnat erfara, e] mycket vara att vidgöra eller 
stadga angäende detta fiske, som under tiden-ordnat sig 
sjelf sälunda, att hvarje strandegares rätt respekteras, och 
att fisket vid de skär och stränder, der strömmingen gär 
till och som tillhöra byalag eller enskilde, i allmänhet arren- 
deras af fiskare, som äro deraf i ostörd besittning. Pä ett 
par ställen befans fisket utarrenderadt vid sädana skär och 
bergsstränder, der. det enligt gällande lag (1766: II: 8) hade 
kunnat anses fritt för en och hyar, t. ex. i trakten kring 
Umeä elfs mynning, der fisket vid ett litet skär under sist- 
lidne sommar arrenderades mot !/, tunna strömming för 
hvarje bät som dertill begagnades. 


8. Med Strömmingsfisket har det Sillfiske mycken lik- 
het, som förekommer i södra delen af Östersjön, i Sundet 


och i det egentliga Kattegat, vid nordöstra Skäne och pä 
6 


82 


ett par ställen vid Halland. Sillen synes, sä& vidt för han- 
den varande underrättelser upplysa, öfverallt i dessa trakter 
leka om hösten; dock finnas i Östersjön äfven sillvarieteter, 
som leka om vären. Hafvet, jemfördt med det vid Bäknn 
län, emottager der öfverallt betydliga qvantiteter sött vatten, 
har öfverallt mindre djup, nemligen blott 12 till 20 famnar, 
och är mindre rikt p& smä sjödjur, som utgöra sillens föda, 
hvilket allt torde bidraga dertill att qvantiteten af sill al- 
drig kan blifva s& betydlig der, som längre norrut. Det 
synes sannolikt, att de stora sillfisken, som omtalas frän 
forntiden vid Falsterbo och andra ställen i södra delen af 
Östersjön, varit stora blott relativt till sillens dävarande 
värde, emedan man ännu ej hade funnit och lärt sig taga 
sillen p& de ställen, der den var ännu ymnigare. Dessa 
fisken voro kanhända föga betydligare än de nuvarande ; 
samma orter; men dessa torde nu bedrifvas pä andra stäl- 
len än dä, till följd af förändringar i hafsbottnen. Falsterbo 
var blott centralpunkten för ett Compagnie, som fiskade 
vida omkring. Fisket, som hufvudsakligen bedrifves med 
sättgarn (Skötar, Näringar) om sommaren, ger säledes en 
mindre ymnig vara, hyaraf den s. k. Kullasillen mest före- 
kommer i handeln; men denna vara är god, emedan sillen i 
allmänhet fängas före lektiden, medan den är fet uch kött- 
full. Vid detta fiske är för närvarande intet behöfligt att 
föreskrifva, men det omtalas här dels säsom supplement till 
det nästföoregäende och nästföljande, dels emedan det kom- 
mer att längre fram äberopas. 


9. Sillfisket vid Bohus län är af en nägot olika be- 
skaffenhet. Den sill, som derstädes gär in för att lägga 
ägg, och som äfven tidtals visar sig i grannskapet af landet 
utom fortplantningstiden, lefver och tillväxer iden hafstrakt, 
som kallas Skagerrack, hvilken bibehäller samma karaktär 
som Nordsjön och Norska hafvet. Den har betydligt djup, 
nemligen 80—150 famnar och emottager i förhällande der- 


85 


till en obetydlig massa flodvatten samt är rikt p& smä sjö- 
djur, som tjena fisken till föda. Sillen kan här tillväxa till 
en längt större qvantitet, och troligen är den mängd, som 
finnes der nu, dä den anses obetydlig, ändock större än 
‘den, som finnes i det egentliga Kattegat och Sundet. Den 
här alstrade sillen 'leker tidigt om vären i April och visar 
nägon liten olikhet med den i södra Kattegat, sä att fiskare 
anse sig kunna igenkänna hvartdera slaget för sig. Den 
betydliga mängd af sill, som förr gätt till vid Bohus län, 
har föranledt uppfinnandet af den stora sillvaden, hvarmed 
1,000-tals tunnor kunnat fängas med ringa besvär 1 ett enda 
drag, och detta redskap har derstädes blifvit det enda bruk- 
liga vid sillfängst, ehuru garnfiske är det allmännaste vid 
alla andra kuster af Sverige. Af äldre underrättelser synes 
dock, att man ännu p& 1780- eller 1790-talet i Bohus län 
brukat garn, för att erhälla nägot litet god fetsill, som svär- 
ligen kunde päräknas att fäs med vaden; men detta mindre 
gifvande fiske har s& kommit ur bruk, att den nuvarande 
generationen ej eger kännedom derom, och att det mött 
svärighet att deruti undervisa en och annan. 

Till detta sillfiskes upphjelpande anse vi hufvudsak- 
ligen en ätgärd vara att vidtaga, nemligen den, att, i enlig- 
het med Rikets Ständers förslag i underdänig skrifvelse af 
den 22 April 1845 *), hbruket af stora sillvadar förbjudes pä& 
det sätt, att de, som nu finnas, mä’ fä begagnas i trenne 
är, hvaretter förbudet inträder; en ny vadduk anses nemli- 
gen ej hälla öfver 2 till 3 är, ıfall den nägorlunda be- 
gagnas. -Under tiden behöfves dock, säsom redan sker, sill- 
fisket med garn uppmuntras genom premier. 

Dä just detta ämne om vadars förbjudande eller bibe- 
hällande är ett af dem, som mest af alla blifvit föremäl för 
olika äsigter, anse vi oss böra äfven här tala nägot utför- 
ligare derom och i korthet sammandraga det, som blifvit 
sagdt till stöd för vär mening. 

*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid.. 159— 165. (Utg. anm.) 


s4 


Det torde dock vara tillräckligt, att här allenast afse 
det nuvarande förhällandet i Bohus län, dä blott ett obe- 
tydlist sillfiske finnes, och att aildeles lemna ur sigte det 
gamla, stora fisket, hvarom vi i allt fall ej ega tillräcklig 
kännedom. Till en början erinra vi, att stora sillvaden ute- 
slutande kan anses beräknad pä sillfängst och hos oss alle- 
nast begagnas vid Bohus län. Den är inrättad för att om- 
ringa och uppfiska ett helt stim och har derföre de ofant- 
liga dimensionerna af 100--120 famnars längd och 15 till 
20 famnars djup samt drages med 280 till 300 famnars 
linor. 

Angäende sjelfva sillen har det ofta blifvit framstäldt 
och visadt, att hvarje stim deraf tillhörer den hafstrakt, 
der den är född, och att sillen, liksom andra djur, ärligen 
äterkommer till samma trakt för att fortplanta sig, ı fall 
den ej hindras genom tillfälliga, yttre, mäktigt verkande or- 
saker. Vi hafva nyss anfört de i detta afseende ganska 
upplysande exemplen, att Kattegats sill leker pä nägra stäl- 
len (vid Skäne och Halland) om hösten, men Skagerracks 
(vid Bohus län) om vären. I allmänhet har hvarje kust- 
trakt sin egen varietet, som, liksom ıi dessa sistnämnda 
exempel, visar nägon tydlig olikhet med den vid en närbelä- 
gen kust. Sillens vandringar inskränka sig allts& dertill, att 
stimmen tillbringa en del af äret, särdeles den egentliga 
sommaren, p& djupet, troligen nägot spridda, högst 5 till 
10 mil frän land, men sannolikt icke längre bort, samt att 
ett stim, som t. ex. innevarande är leker vid en viss delaf 
skärgärden (t. ex. den norra), vid ett annat tillfälle särde- 
les utom fortplantningstiden, kan visa sig nära kusten nägra 
mil derifrän, men icke sä längt bort, som t. ex. vid Hal-- 
land, der en för detta stim ovanlig naturbeskaffenhet finnes. 
‚Man känner, att sillen blott ytterst sällan visat sig vid 
Skagerracks Norska kust (mellan Lindesnäs och Bohus län), 
hvarest säledes intet sillfiske kan idkas. Af allt detta kan 
man draga följande resultater, som äfven förr blifvit fram- 


/ 


85 


ställda: 1:0 att, emedan Bohus läns sill tillhörer Bohus län 
och endast der kan fiskas, sa kan man, genom att derstädes 
skona ynglet och de lekande stimmen, ät sig bereda utväg 
att framdeles erhälla en större mängd fullvuxen sill; och 
2:0, emedan sillen tillhörer orten och äterkommer, sä är det 
ej skäl att taga den, dä den är dälig, ätminstone sä länge 
ej en stor qvantitet finnes, som kan ersätta qvaliteten, utan 
det är bättre att fänga den, dä den är köttfull och god 
och kan lemna en i handeln eitersökt vara. | 

Dessa bäda mäl anse vi motverkas genom fisket med 
stor vad och detta pä följande grunder: 

Ehuru man visserligen uti vad kan erhälla rätt god 
sill, ss är det dock sannolikare att den skali fäs dälig, och 
denna sannolikhet ökas med den ringare tillgängen; ty man 
kan ej med vaden välja, utan mäste taga den sill, som kom- 
mer in och uppehäller sig nägot ı fjordarne, hurudan den 
är, god eller dälig. Men dit kommer sillen hufvudsakligen 
antingen säsom yngel (Loddsill—Sillmör), som är dälig ge- 
nom sin litenhet, eller säsom lekstim, dä rom och mjölke 
redan äro fiytande och fisken förlorat ı köttfullhet, sä att 
den blir lös och osmaklig säsom föda; eller säsom utlekt, 
s. k. Gräs-sill, som är tom och mager. — Den fullvuxna, 
feta sillen häller sig före fortplantningstiden oftast nägot 
ut frän stranden och är allt för rörlig att med lätthet kunna 
tagas med vad, sä att, om nägon gäng ett sädant stim in- 
gär i en vik, s& uppehäller det sig ej der; det märkes dess- 
utom föga, dä det ej är ganska stort, hvilket icke kan vara 
händelsen under ringa tillgäng pä& sill, säsom nu. Den goda 
silien gär säledes oftast frı för vaden, under det den däliga 
fängas. Men olyckligtvis blir denna fängad just under sä- 
dana förhällanden, som i hög grad verka till men för artens 
forökande, i det dels yngelstimmen, dels de lekande stim- 
men blifva totalt uppfiskade. Man mä härvid ihägkomma, 
att sillen i alla äldrar gär i tätt slutna och skarpt begrän- 
sade stim, som kunna kringrännas och ända intill sista in- 


86 


dividen upptagas lättare än andra fiskstim, som hälla sig 
mera spridda, om blott dervid begagnas tillräckligt stor 
vad. Och just till detta uppfiskande är den stora sillvaden 
inventerad. Men sä länge blott fä stim finnas, hvilka öfver- 
allt päpassas med vadar och borttagas, sä& snart de ingä i 
bugterna, blir fisken derigenom ärligen allt för mycket ut- 
rotad, att nägon betydlig tillväxt skulle kunna ske. De 
stora vadarne skada ytterligare genom lekstimmens stö- 
rande och bortjagande, i den händelse man ej skulle lyckas 
fänga dem, genom den afsatta rommens uppskrapande och 
uppdragande pä land samt genom bottenvegetationens upp- 
rifvande, hvilken fisken behöfver för att derp& afsätta 
rommen. 

Vi tro, att de upprepade olägenheterna skulle i väsent- 
lig mon afhjelpas genom införande af fiske med garn, som 
icke fänga yngel, sä vida icke garnen äro för detta ända- 
mäl tillräckligt finbundna, men som äfven i denna händelse 
icke borttaga hela stimmet, och som ej en gäng i betydlig 
mon oroa ett lekstim, än mindre skada bottnen eller den af- 
satta rommen. Med garn kan man ungefär lika lätt passa 
p& den goda, som den däliga sillen, hvilket hufvudsakligen 
beror pä valet af ärstiden, säsom nyss anfördes, och garnen 
äro sä litet kostsamma, att de lätt kunna förfärdigas eller 
inköpas af de fattigare fiskarena och säledes blifva ett godt 
medel för denna för värt sjöväsende vigtiga betolknings ut- 
komst. Vadarne, som äro allt för dyra för den fattige fiska- 
ren, egas gemenligen af bolag, af förmögnare bönder, ständs- 
personer pä landet och köpmän, sälunda att hvarje delegare 
rär om sitt stycke af vaden, och att dessa stycken, som 
kallas dukar, sammanbindas till begagnande. Ehuru visser- 
ligen vadarnes dragande hvarken fordrar sjövana eller kun- 
skap i fisket, s& hblir dock praxis den, att en del af de fat- 
tigare fiskarena användas till deras skötande. 

Oaktadt det anförda och ehuru fiskaren borde inse, att 
landtbrukaren ej skulle kunna uthälla en täflan med honom 


57 


i garnfiske, som fordrar vana och skicklighet, tyckas dock 
fiskarena i Bohus län ej med särdeles ifver hafva omfattat 
de försök, som blifvit gjorda till införande af garnfıske. 
Det är till och med troligt, att detta senare aldrig kommer 
rätt i gäng, sä länge vadfiısket bibehälles, eller, hyad som 
är detsamma, fär begagnas. Säsom förr nämndes, känner 
den nuvarande generationen derstädes intet annat redskap 
till sillfängst än den stora vaden, som af dem betraktas sä- 
som det enda rätta. De garn, som man vill lära dem be- 
gagna, anses med denna misstro till allt nytt, som är högst 
vanlig och som lätt förklaras deraf, att det nya, man vill 
införa, kanhända icke är fullt afpassadt efter ställets behof, 
utan tarfva nägon liten rättelse, hvilken endast kan göras 
efter nägra misslyckade försök, hvilka äter föranleda att 
hela saken framstär säsom misslyckad. Mängen anser dess- 
utom dessa försök ej löna mödan, “s& länge det ej en gäng 
vill löna sig väl med vaden.“ Ty sä vidt man hört hafva 
vadegarne i allmänhet föga vunnit, snarare förlorat under 
ett par ärtionden, eller allt sedan 1808. Men ett eller an- 
nat är inträffar det, att ett vadbolag vinner betydligt, man 
har ett par gänger hört, att ett bolag förtjenat 2- till 3,000 
rdr pä en vär. Dessa underrättelser löpa längs kusten och 
uppfattas med samma begärlighet, som de om hvarje lotteri- 
vinst, samt stadfästa hoppet att lyckan kan gynna säväl 
den ena som den andra vaden. De underhälla dessutom 
hoppet, att sillen snart skall äterkomma (säsom det heter). 
Är 1832 var man t. ex. alldeles viss pä& att detta skulle 
snart inträfta, emedan nägra bolag i norra skärgärden pä 
vären hade lyckats upptaga ovanlıgt mycket sill, som dock 
mest var yngel; men 15 är hafva förflutit, utan att spädo- 
men gätt i fullbordan. Säledes fortfar man att hälla vadar, 
om det än ej lönar sig, och att dermed förhindra just det, 
som man efterlängtar: söllens äterkomst. Men hvarje större 
fängst med vaden är ett nederlag för bruket af garn genom 
upplifvande af nyssnämnde hopp och genom det under nä- 


88 


gon tid fortfarande fallandet af sillens värde, som det för- 
orsakar. Garnfisket behöfver säledes ännu rätt väl den 
uppmuntran, som regeringen sedan ett par ärs tid börjat. 
lemna detsamma genom premiers utdelande med afseende 
& de ändringar och förbättringar, som kunna behöfva iakt- 
tagas vid dess införande i Bohus läns skärgärd. Men eme- 
dan sill kan fängas nägot längre ut frän kusten med drif- 
garn än med sättgarn, och säledes dessa redskaps införande, 
efter all sannolikhet, skulle ytterligare bidraga till erhällan- 
det af god sill, sä vore det utan tvifvel fördelaktigt, om 
vära fiskare lärde sig handtera detta slags garn, som finnas. 
beskrifne uti den nyligen p& Kongl. Maj:ts befallning utgifna 
och i skärgärden gratis utdelade handboken af Ekström. 

Den här gjorda framställningen är, säsom nämndes, 
grundad pä& det nuvarande förhällandet. Skulle det visa 
sig, att intet stort sillfiske uppkommer genom vadarnes af- 
synande, sä vore dock intet skäl att ätertaga deras bruk; 
skulle deremot ett öfverflödigt fiske uppstä, sä vore dä tia 
att förordna med afseende pä dä inträffande förhällanden. 
Men enligt den kännedom, man kunnat inhemta, och som 
här blifvit framlagd, synes de stora vadarnes ofta päyrkade 
afskaffande, verkstäldt i enlighet med Rikets Ständers ofvan 
äberopade underdäniga anhällan, vara det bästa, som under 
nuvarande förhällanden kan företagas hos oss till sillfiskets 
upphjelpande, om det nemligen anses vigtigt, att ett större 
sillfiske mä& uppkomma. 

Vid detta tillfälle kunna vi ej underläta att vidröra en 
alldeles motsatt äsigt, som i senare tider gjort sig gällande- 
i Norge, hvarest man päyrkar ej blott upphäfvandet af de 
hinder för bruket af vad (“Sildnot“), som fiunas i äldre för- 
fattningar, utan äfven att alla andra fiskeredskaper skola un- 
danrödjas, der not drages, och hvarest man föreslagit betyd- 
liga inskränkningar i tillätelsen att bruka drifgarn till sill- 
fängst, emedan de anses kunna vara hinderliga för fisket. 
med not. Dessa förslag, som torde vara antagne säsom lag, 


59 


sedan början af är 1847, äro tydligen till en del föranledda. 
deraf, att vaden ger en vida större fängst, dä stor tillgäng 
finnes pä fisk, och att man anser sig ega ett outtömligt 
förräd deraf. Det synes tydligt, att man Önskar till tran- 
kokning f& använda ett öfverskott af fängsten, som icke ät- 
ginge till föda eller insaltning. Vi kunna ej yttra oss här- 
öfver, men inse väl, att det vidsträcktare öppna Norska haf- 
vet mäste ega en betydlig rikedom pä sill. — Man hoppas 
dessutom att, tvärtemot de ofvan yttrade äsigterna, erhälla 
bättre sill med “Sildnot“ än med garn. För det första an- 
föres en grund härföre, som synes nog tvifvelaktig, att sillen 
skulle behöfva gä ett par dygn i vaden, innan den upptages, 
for att blı af med det Rödaat, d. ä&. smä rödaktiga sjödjur 
(crustaceer), hvaraf den lefver och hvarai den vid Norge 
plär hafva magen full. Detta kan ej iakttagas med den 
sill, som tages med garn, men det bör anmärkas, att vid 
gälningen (rensningen) af den sill, som skall saltas, uttages 
magen med tarmen, dä nödvändigt de osmälta födoämnena 
följja med. Den anförda äsigten synes säledes ej vara rik- 
tig, och bestyrkes i allmänhet ej deraf, att den bästa afall 
sill, den s. k. Holländska, fängas med garn. Detta sker 
vid kusterna af St. Britannien. Enligt lag fär sillen der ej 
tagas närmare land än p& ett par mils afständ. Äfven Norı- 
männen hafva i läng tid utskeppat ofantliga qyvantiteter sill, 
fängad med garn, som föga, om alls nägot, eftergifvit den 
Holländska i godhet. Hela hemligheten, hvarpä& det beror 
att f& god sill, bestär uti att fänga den vid riktig ärstid, 
dä den är god, nemligen pä slutet af sommaren, pä hösten 
eller tidigt p& vintern, blott ej under fortplantningstiden ı 
April eller snart derefter, samt att siraxt salta den med 
godt salt. Säledes, i fall ej betydligen olika förhällanden 
räda i Norges och vära skärgärdar, är det sannolıkt, att 
man ej skall vinna pä erhällandet af de större qvantiteterna 
medels vad, i fall nemligen garnfisket derigenom försummas, 
säsom hos oss skett. 


90 


Emellertid bör det dock ihägkommas, att verkligen nä- 
got olika förhällanden ega rum; ty dels har man, säsom 
ofvan antyddes, en vida större sannolikhet att med vad 
kunna fiska god sill, dä tillgängen är stor, än dä den är 
liten, dels finna vi uppgifvet, att ehuru man i alla tider 
obehindradt skall hafva fiskat sill med “Sildnot“ p& nägra 
ställen i Norge (Bergens stift), der riklig tillgäng funnits, sä 
lärer man dock icke hafva erhällit s& mycket, att trankok 
lönat sig eller att man dertill behöft använda sillen, hvilket 
t. o. m. i vissa trakter skall af folket anses för syndigt. Af 
bristande detaljkännedom kunna vi dock ej här närmare re- 
dogöra för detta ämne, som väl skulle förtjena en egen un- 
dersökning. 

Säsom supplement tlil det förut sagda torde här fä er- 
inras om det förslag, som professor NıLsson framstält uti 
underdänig berättelse af den 1 Nov. 1832 (se Handl. rör. Sili- 
. fisket, Stockh. 1843, sid. 78), att till en början och säsom för- 
sök afskaffa vadarnes bruk (genom deras inköpande) uti en 
del af Bohus läns skärgärd, der fiskarena sjelfve befunnos 
villige härtill. Kalfsunds skärgärd ı södra delen af Bohus 
län föreslogs till detta försök, som, i fall det blifvit verk- 
stäldt, dä det gjordes, längesedan skulle hafva skaffat oss 
visshet i den länge omtvistade frägan. Det bör dock ej 
lemnas oanmärkt, att en mindre betydlig qvantitet sill ingär 
vid den föreslagna delen af skärgärden, och att de vida 
större stimmen beständigt visa sig tillhöra en ort i norra 
skärgärden, samt att, ehuru sillstimmen, äfven inom Bohus- 
länska kusten, tydligen mest hälla sig till de orter, som de 
känna, och dit de ledas af bottnens beskaffenhet, s& skulle 
det vid det antagna försöket snart inträffa, att en del afde, 
genom inskränkning i fisket, uppfredade stimmen visade sig 
nära kusten p& andra, nägra mil aflägsna ställen, der de 
möjligen kunde blifva med vadar uppfiskade. 


»t 


10. De vanlıga, vid alla kuster brukliga sm& vadarne 
eller egentligen sä kallade notarne kunna för strandfiskets 
skull ej heller i Bohus län umbäras; men vid dem bör stad- 
gas, att de ej fü öfverstiga 35 till 40 famnars längd och 4 
famnars djup, samt att maskorna mäste hafva minst en tum 
frän knut till knut, äfven ı bröstet. 

Makrillvad, som till särskildt ändamäl (makrillfiske) 
begagnas, bör hafva högst 72 famnars längd och 20 alnars 
djup med maskor af minst 1!/, tum frän knut till knut. 


11. För det Reglemente, som torde befinnas nödigt 
med afseende pä ett väntadt större sillfiske, det mä komma 
att bedrifves med vadar, drifgarn eller sättgarn, kan erinras 
att sättgarnen ställas rätt ut frän stranden och ej längs ut- 
med den, samt att de ej böra komma hvarandra för nära 
m. m., hvilket allenast af fiskare rätt bedömes; att afskräde 
efter rensning af fisk i allmänhet, om det vräkes i hafvet, 
allenast kan skada i tränga vikar eller grunda sund, men 
att det i ett djupare och större vatten snart förtäres af sjö- 
djur; att trangrums ej bör f& utflyta i de vikar, der sill 
gär in eller annan fisk plär fängas, säsom skadligt för le- 
ken och bottenvegetationen. Vid ett fiske, som blott be- 
drifves med garn, är det ej sannolikt att trankok af sill ı 
nägon betydligare skala skall kunna företagas eller bära sig; 
men om man besinnar de oordningar, den försummelse ı 
äkerbruket och det förderf bland folket i nästliggande land- 
skap, som förr ästadkommits genom stort sillfiske med vad 
och ätföljande trankokeri, hvilka allenast en kort tid af äret 
eller knappt tre mänader kunna bedrifvas, lärer vinsten 
deraf befinnas mera skenbar än verklig, och i allt fall ej 
sä betydlig, att förnyandet af samma uppträden vore önsk- 
värdt. Atminstone torde de anförda oordningarne väl be- 
höfva tagas i betraktande i ett nytt reglemente. 


92 


12. I enlighet med ofvan yttrade äsigter och med 
Rikets Ständers framställning uti ofvan citerade underdäniga. 
skrifvelse mäste, i fall dessa äsigter antagas, den uppma- 
ning och tillätelse, som finnes uti nu gällande författning 
(1766: II, 7, senare hälften) att fiska sill vid alla stränder, 
äfven der, hvarest allt annat fiske är enskild egendom, helt. 
och hället utgä. Sill torde ej behöfva betraktas annorlunda 
än säsom annan fisk, och rättigheten att fänga den borde 
väl följa af de begrepp om rättighet till fiske i allmänhet 
samt af de lokala författningar, som pä& hvarje ort äro gäl- 
lande. Skulle tillgängen blitva stor, s& lärer väl ej fisket 


blifva obegagnadt, och det torde vara tillräckligen sörjdt för 


en allmänt medgifven fiskerättighet vid en del stränder ge- 
nom det, som innehälles uti första hälften af nyss citerade 
$ (1766: II, 7=S$ 24 af Com. Coll. förslag), nemligen: * Uti 
de skärgärdar, som tiskare oklandıadt och efter gammal 
vana fiskat vid hvarandras land och följt saltsjöfisken efter 
dess dref, förblifver det dock efter förra vanligheten.* Detta 
ställe, som i alla händelser mäste i en ny Stadga bibehäl- 
las, gäller naturligtvis äfven för strömmingsfiske och allt 
annat fiske *). 


13. Vid Hummerfisket anmärkes, att ätminstone den 
förbudstid, som hos oss är stadgad genom förordningen af 
den 21 April 1837 och som räcker frän den 1 Juli till den 
15 September, bör bibehällas, säsom verkligen gagnelig och. 
säsom sädan erkänd af fiskarena sjelfva.. Om förbudstiden 
kunde utsträckas äfven till senare hälften af Juni eller ännu 
bättre till hela Juni, s& skulle detta hafva en betydlig in- 
verkan pä fortplantningen, som allmännast synes föregä ı 
Juni mänad. Möjligtvis torde dock detta senare röna mot- 
ständ, emedan man, ätminstone i början af Juni, lärer för- 
° %) JIfr. Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 147—148, 151—182, 


162, 164, 166, 179—181, 203, 210, 217, 219—220, 259—260, 271, 272, 
288—289, 302; 1885, sid. 19—20. (Utg. anm.) 


Bee: 


95 


tjena nägot pä& hummerfängst till följd af den utförsel, som 
A& sker till England, hvarest sedan läng tid tillbaka ej fär 
fängas hummer efter den 1 Juni. Derstädes är äfven sedan 
gammalt stadgadt, att ingen hummer under 8 Engelska (81/, 
Sv.) tums längd fär förekomma i handel, hvilket äfven haft 
inflytande p& hummerhandeln i Bohus län, s& vida att 2 
undermäliga humrar räknas för en. 


14. Emedan ÖOstronen äro orörligt bundna till vissa 
för dem tjenliga platser pä hafsbottnen, som allmänt kallas 
ostronbankar, der de, efter borttagning, sä hastigt äterväxa, 
allenast nägra blifvit qvarlemnade, att samma ställe af 
ostronbanken kan, efter 3 eller 4 ärs förlopp, lemna ny och 
ymnig afkastning; sa kan en ordentlig hushällning dermed 
ske efter skiftesbrukets grunder, hvartill dock nägon ärlıg 
skötsel fordras. I fall man säledes vill päräkna betydlig 
afkastning af ostronbankar, bör hvarje sädan vara enskild 
egendom eller uppläten till enskild mans uteslutande bruk- 
ningsrätt. Men dä ostronbankar förekomma säväl invid 
land, som längre ut till sjös och ända till ett nägot större 
djup, behöfves ännu en bestämning eller en gräns, som ut- 
visar hvilka som böra vara i enskildt ego. De nyare för- 
slagen till ny Fiskestadga för Norge antaga denna gräns 
vid 10 famnars djup. Det synes dock, som om ortens inne- 
vänare bäst kunde afgöra denna fräga, hvilken mäste be- 
dömas efter en mängd olika, lokala förhällanden. Man kan 
med afseende härä, säsom vid mänga andra tillfällen, hafva 
anledning önska, att menigheterna egde disponera öfver 
denna egendom, som de facto ej tilihörer nägon enskild 
Att utsätta viss ärstid för ostronfängst torde vara mindre 
vigtigt. 


15. Vid Storfisket lärer intet annat vara att vidgöra, 
än det, som redan eger rum, och som allenast kan vara 
 föremäl för temporära förfoganden, nemligen dels att under- 


94 


visa fiskarena om bästa sättet att fänga och sköta fisken, 
för hvilket ändamäl den pä& Kongl. Maj:ts befallning af pro- 
sten EKSTRÖM författade handboken blifvit ombesörjd, dels. 
att befordra bruket af däckade sjöbätar, inredda till fiskens 
saltning ombord genast dä den är fängad. Det förut bruk- 
liga sättet att fiska med öppna bätar, deri saltning ej kunde 
företagas, och att säledes hemiöra 8 dagar gammal eller 
ännu äldre fisk, som redan börjat taga röta och som be- 
höfver ı hafvet utblötas, för att förlora en del af den ruttna 
lukten, ger en dälig vara, som ej kan hälla sig i pris jemte- 
den bättre beredda Norska. Dessutom fäs genom rötan, 
utlakningen i hafvet och anfrätningen derunder af sjödjur, 
en betydligt förminskad qvantitet, hvarigenom fiskaren pä 
dubbelt sätt förlorar, oansedt det osunda uti förtärandet af 
skämd föda. Detta förfaringssätt bör visserligen pä& allt 
sätt förekommas, hvilket utan tvifvel verksammast sker ge- 
nom införande af de nämnde däckade bätarne, medels. 
hvilka en bättre vara kan ästadkommas. Har man en gäng 
blifvit vand vid denna, sä lärer väl den sämre af sig sjelft. 
komma ur bruk. Dessa fartyg äro dessutom af vigt genom: 
sin större säkerhet i sjön, s& att besättningen ej är utsatt 
för lifsfara vid hvarje päkommande oväder. De ega samma 
företräden som de s. k. fiskeskutorna, utan att vara sä dyra. 
Vid premiers utdelande för sädana fartyg är det en hufvud- 
sak till fürekommande af underslef, att de äro nya och fullt. 
färdiga, försedda med den för dem egna inredningen. 


16. I öfrist om fisks beredning till handelsvara: salt- 
ning, torkning m. m., innehäller EksTRöm’s nyss citerade bok 
tillräckliga upplysningar. I en lag torde detaljerade före- 
skrifter derom vara mindre lämpliga, emedan flera sätt. 
kunna gifvas att komma till samma mäl och emedan man, 
genom att anbefalla ett sätt, kan löpa fara att indirekt för- 
bjuda ett annat lika godt eller bättre, som under tiden 
kunde uppfinnas. Dessutom lärer knapptinägot fall lagens. 


95 


efterlefnad vara sä svär att kontrollera, som i detta. Om 
nägot derom skall infiyta, torde det böra vara säsom goda 
räd med afseende pä bästa sättet samt säsom definitioner 
med afseende p& benämningarne, hyilka väl torde kunna 
vara af nytta. I denna afsigt tyckes det hafva tillkommit, 
som finnes i gällande Fiskeristadga (1766: I, SS 5 och 7), 
hvaraf dock en en del ($ 5) är orätt framstäld, ty af de 
fiskvaror, som deruti omtalas eller hvarp& denna $ kan 
hafya afseende, kan svärligen nägon annan än saltad sill 
och makrill (hvilken senare dock sällan föorekommer ı han- 
del) vara med lake försedd och de s. k. gräsidorna säljas 
torkade, ej insaltade; hvaremot den större fisk, som starkt 
insaltas, derefter torkas och i laggkärl utan lake inpackas, 
heter Aabeljou. Den kan vara af torsk eller länga, utom 
nägra andra hos oss ej eller föga brukliga arter (t. ex. 
sej och kumme!). 

Säsom allmän regel för den första ‚beredningen af stor- 

fiskeprodukter kan man antaga: att fisk, som är ämnad till 
beredning säsom saltad eller torkad handelsvara, bör slag- 
tas (blodtappas), rensas och fläkas genast, sedan den är fän- 
gad, och insaltas inom ett (högst och blott i nödfall tvä) 
dygn derefter, antingen om bord ä& fartyg eller i salteri pä 
land, samt att den ej mä före insaltningen utläggas i haf- 
vet. Vid rensningen afskäres hufvudet, den mörka bukhin- 
nan borttages fullständigt och ryggbenet uttages till tre led 
frän fiskeborran (eller längre vid de tillfällen, dä sädant är 
bruklist, t. ex. pä& stockfisk, som dock ej plär beredas i 
Bohus län). 
Detbör anmärkas, att ingen annan större rökt fisk lä- 
rer uti Sverige i stort beredas, än lax och äl, och alls in- 
gen i vestra skärgärden, hvarefter det derom handiande 
stadgandet ı 1766: I, 7 torde böra ändras, j fall det skulle 
anses behöfligt att bibehällas. 


96 


17. Slutligen torde följande böra anföras: att det 
gamla stadgandet, som nära nog förbjuder bruket af tall 
(eller furu-) träd till laggkärl för fisk, s& att allenast de af 
ek, bok elier gran fä begagnas (1766: I, 4 Com. Coll. $ 
54), eger god grund deruti, att tallkärlen meddela kädig 
smak och lukt ät varan och anses bidraga till dess härsk- 
nande; vidare: att termen vala (= 10 stycken), som finnes 
upptagen i 1766: I, 4, men i Com. Coll. förslag ($ 52) är 
utelemnad, uti vestra skärgärden allmänt begagnas. Uti 
Com. Coll. förslag till ny Fiskestadga äro de, kanhända rik- 
tigare till Jagtstadgan hörande förordningarne utlemnade, 
som röra fängst af “skadedjur i sjöon“ säsom sälar och utt- 
rar (1766: I, 8) samt af sjöfägel (1766: I: 10); hvarom här 
erinras, dä desamma, i anseende till lokalen, der fängsten 
sker, i hafvet, icke synas vara för en fiskerilag alldeles 
fremmande. 


Säsom resultat af det förut sagda fa Committerade slut- 
ligen afgifva nedanstäende i korthet affattade: Förslag eller 
anvisningar till stadganden för ett blifvande Fiskeri-regle- 
mente, hvaruti hvarje moment motsvarar den utförligare af- 
handling, som innehälles i den med samma nummer beteck- 
nade $ af föregäende anmärkningar. 

1. För fisket uti insjöüar och strömmar är det i första 
rummet af vigt att bibehälla de föreskrifter, som redan fin- 
nas ı gällande Stadga om kungsädras öppenhällande (1766: 
III, 5 och följande $S$), om förekommandet af uppgrund- 
ningar (ibd. $ 9) och särskildt med afseende pä sägspän 
(ibd. $ 10), äfvensom föreskriften om öfverenskommelser pä 
hvarje ställe, angäende tiden, redskaperna m. m. för fisket, 
till ynglets fredande (ibd. $ 14 och $ 15, mom. 2). 

2. Med afseende & laxfisket bör det stadgandet bibe- 
hällas, som finnes angäende laxynglets fredande (i 1766: 
III, 15, mom. 1); men för att lämpa ordalagen efter den 
ganska betydliga olikheten i tiden för ynglets vandringar 


97 


pä olika ställen, kunde uttrycken sälunda aftattas: Pä det 
laxynglet, som vid slutet af sommaren' eller pä hösten plä- 
gar begifva sig till hafvet eller större sjöoar och värtiden 
äter uppkommer i floderna, icke hädanefter mä etc. etc. 

Dessutom anse Kommitterade följande föreskrifter, som till 
en del Öfverensstämma med dem i Kammar-Collegii cirku- 
lär af Sept 1836, kunna bidraga till fiskets förkofran: Lax- 
fisket mä& ej fortsättas inp& hösten, dä laxen är mindre god, 
utan laxgärdar och andra redskap för laxfisket upptagas, 
sedan laxen om sommaren förbigätt. «I de forsar, der laxen 
leker, bör fisket icke fortsättas, sedan leken om hösten 
kommit i full gäng, hvilket igenkännes derpä, att de flesta 
laxar börjat f& flytande rom eller mjölke; och bör denna 
tid för hvarje särskildt ställe utrönas och bestämmas, s& 
att öfverenskommelse mä kunna träffas. Der tvä (eller flera) 
laxarter, som anses ega betydligare värde, g& till pa samma 
ställe, m& särskildt afseende fästas pä hvardera af dem. 

3. a) Stadgandet i 1766: IIL, 13 (angäende lundar vid 
vattnet belägne) torde kunna utvidgas äfven till hafskusterna, 
dock med utelemnande af det oriktiga skälet: “genom sin 
skugga.“ 

b) Föreskriften angäende vakars öppenhällande pä isen 
(1766: III, 16) torde lämpligast kunna alldeles utgä eller 
inbegripas under de öfverenskommelser, som pä& hvarje 
ställe böra göras (enligt 1766: Ill: 14). 

c) Anläggandet af fiskedammar synes alldeles icke böra 
omtalas ı lag. 

4. Det nu gällande förbudet mot notkilar af väf och 
ı allmänhet mot s& täta fiskeredskaper, att de borttaga det 
späda ynglet, synes böra bibehällas. Förbudet mot puls- 
och stötnotar kunde lämpligast omnämnas under det nyss 
ofvan citerade stadgandet om öfverenskommelser, säsom va- 
rande endast skadliga för fisklek. 

P& lika sätt torde förbudet mot Jjusterfiske vid bloss 


-_ 


‘ 


98 


böra anses; s& att förbud deremot endast borde ifrägakomma 
med afseende & lek och i de forssar, der lax leker. 

5. Förbudet mot skott och kuller torde böra fü en 
redaktion, öfverensstämmande med den, hvilken ofvan an- 
föres (1 $ 5). 

6. Hafsfisken och sötvattensfisken böra, säsom i nu 
gällande Stadga, särskildt afhandlas. 

7. Vid strömmingsfisket synes intet vara att förordna, 
sa vida ej ett allmännare antaget bruk skulle göra bibe- 
hällandet af en del af 1766: IL, 8, angäende fritt fiske vid 
skogs-, bergs- och stenstränder, nödvändigt. Jemför härvid 
det som ofvan anföres ı slutet af $ 16. 

9. Den vigtigaste och enda verksamma ätgärden för 
sillfiskets förbättrande vid Bohuslänska kusten anse Kommitte- 
rade under nuvarande förhällanden vara: att de s. k. stora 
sillvadarne förbjudas, nemligen sälunda, att, enligt Rikets 
Ständers vid sista Riksdagen gjorda underdäniga förslag, de 
vadar, som nu finnas, mä fä begagnasid:me är efter derom 
sjord kungörelse, hvarefter förbudet inträder. Härvid ihäg- 
kommes, att rätta tiden för silliske med vad är ıi Mars och 
April mänader, samt att en betydlig tillväxt af sillfisket ej 
mä väntas, sä& vida ej förbudet af vadarnes bruk fär fort- 
fara 6 till 10 Ar. 

Sillfiske med garn, sä väl drifgarn som sättgarn, torde 
böra under nämnde tre är med premier uppmuntras, hvar- 
vid bör iakttagas, att garnens form allenast bestämmes till 
minimum af de dimensioner och den storlek af maskorna, 
som fordras för erhällande af premium, sä att större eller 
mera stormaskade garn, än de föreskrifna, äro lika berätti- 
gade till premium som dessa. 

10. De vanliga sm& vadarne och makrillvadarne m& 
dock fä framgent bibehällas; men böra bestämmas till stor- 
lek och maskor, säsom förut nämnes i $ 10. 

11. Anmärkningar till ett blifvande Reglemente för 
sillfiske anföras ofvan iı $ 11. 


99 


12. I sammanhang med ofvan föreslagna ätgärder 
blefve en ändring nödvändig af 1766: I, 7 och andra i 
samma mening författade, nu gällande stadganden, hvarom 
se ofvan $ 12. 

13. Det nuvarande förbudet mot hummerfängst frän 
den 1 Juli till 15 September bibehälles. För hummerns 
forökande vore en utvidgning af förbudet, äfven innefattande 
senare hälften af Juni mänad, förmonlig. 

14. Ostronbankar böra, för att kunna lemna rätt be- 
tydlig afkastning, vara upplätne till enskild mans eller me- 
nighets ego eller ostörda bruk (hvarom se ofvan $ 14). 

15. I afseende & storfisket synes ej annat böra till- 
söras, än att, p& sätt som nu sker, genom uppmuntringar 
betordra förbättrade fiskesätt. 

16. 17. Om fiskens beredning till handelsvara m. m., 
se motsvarande SS. 


Bilaga B. 


Utlätande af f. d. statsrädet PoPPIıus 
i Mars 1847. 


Ehuruväl den skiljaktighet i äsigter, som egt rum mel- 
lan öfrige Herrar Kommitterade och mig, inskränker sig egent- 
ligen till formen för behandlingen af ifrägavarande ärende 
och vissa frägor angäende Nordsjöfisket, synnerligen det af 
sill, har jag likväl ansett mig böra, i det särskilda yttrande, 
jag nu fär afgifva, upptaga omförmälda ärende till hela dess 
vidd, med hvad dermed eger närmare sammanhang, för att 
derigenom kunna omständligen redovisa för de skäl och 
grunder, hvilka föranledt mig till det förfaringssätt, hvartill 
jag mig beslutat. 


Mer än 40 är äro förflutne, sedan uppmärksamheten 
först blef väckt & det ärende, som nu utgör föremäl för 


100 


Kommittens ätgärd. Det har med afbrott af kortare eller 
längre hvilostunder blifvit under tiden behandladt af Kongl. 
Maj:ts Befallningshafvande, Magistrater i flere städer, Kom- 
mers-Collegium, Kammar-Collegium, Vetenskaps-Akademien, 
enskilde vetenskapsmän samt Rikets Höglofl. Ständer. Bland 
handlingarne har jag äterfunnit sädane, som innehälla redo- 
sörelse för det uppdrag, som blef af Kongl. Maj:t mig älagdt 
är 1833, att genom resor och besök uti Bohuslänska skär- 
gärden mellan. Göteborg och Strömstad samla bidrag till 
nödiga ansedda underrättelser, angäendet tillständet med 
fiskerierna der och hvad dermed egde gemenskap. Denne 
gamle bekante finner jag nu utgöra ett bihang till en mer och mer 
sammanhopad massa af handlingar, men sjelfva saken, hvar- 
om varit och är fräga, ännu beroende pä vidare ätgärd. 
Da jag, ı föld af K. Vetenskaps-Akademiens uppdrag, 
borde i egenskap af ledamot uti denna Kommitte taga befatt- 
ning med ifrägavarande ärende, hvarmed jag fordom i kraft- 
fullare dagar och i utöfning af offentligt embete lagt han- 
den, befinner jag mig tveksam om det sätt, pä hvilket jag 
härvid borde gä tillväga, och huru längt mina tillgöranden 
borde sträckas. KRädfrägande mina Önskningar att kunna 
medverka för hvad mig synes allmänt gagneligt, finner jag 
för mig inga gränser. Lyssnar jag äter till den röst, som 
varnande erinrar, att god vilja utan motsvarande krafter ej 
leder till nägot mäl, borde jag hälla mig pä& ytan af ämnet 
och halka deröfver s& lätt som möjligt. Likväl och dä mitt 
omdöme och yttrande blifvit äskadt, känner jag mig oemot- 
ständligen uppmanad till handling, efter det ringa jag för- 
mär ästadkomma. 

Det första, jag härvid har att ställa mig för ögonen, 
äro gränserna för det fält, som jag har att beträda. Dervid 
har jag att vägleda mig af Kongl. Maj:ıts nädiga remiss till 
Vetenskaps-Akademien och Akademiens deraf föranledda 
uppdrag ät mig. Jag har för min del uppfattat meningen 
af omförmälda höga remiss sä, att jag derigenom icke är 


101 


bunden att inskränka mig till nägon viss del at föremälen 
för remissen, utan att det fast heldre är min rättighet och 
pligt att inläta mig s& djupt i forskning af det förekomna 
ämnet till hela dess vidd, som jag det förmär och förstär, 
och yttra mig och föreslä mer eller mindre omständlist 
hvad jag kunde för min del föreställa mig att vara ledande 
till äsyftadt ändamäl. Bestämd att i sädan mening lägga 
hand vid saken, har jag sökt inhemta noga kännedom säväl 
af äldre och senare lagar och stadgar i ämnet, som ock af de 
skiljaktige meningar, hvilka af embetsmyndigheter, veten- 
skapsmän och enskilde blifvit derom afgifne och yttrade 
under den länga tid, som ärendet utgjort föremäl för för- 
beredande behandling. Jag har ock fästat nödig uppmärk- 
samhet vid den erfarenhet och de facta, hvilka blifvit iakt- 
tagne och samlade vid de anställde undersökningarne & or- 
ter och ställen inom Bohuslänska skärgärden, der Nordsjö- 
fiske egentligen utgjort och utgör en särskild vigtig näring, 
och jag har genom en högt värderad enskild vän samt i 
sitt land högaktad Norrman varit i tillfälle, att inhemta och 
samla tillförlitliga upplysningar om fiskerierna vid Norges 
kuster, om de lagar och stadgar, hvilka der blifvit iakt- 
tagna angäende detta ärende, och hvilka förändringar tid 
efter annan deri skett eller äro i fräga, att efter mängsi- 
diga förberedelser vidtagas. 

Dä jag omnämner den vigt, som jag anser böra fästas 
pä erfarenhetens läror, bör jag ej underläta att i förbigä- 
ende vidröra, hvad som ej bör eller kan lemnas alldeles 
utan uppmärksamhet. 

Den af Kongl. Majıt är 1833 ı näder anbefallda under- 
sökning angäende fiskerierna verkställdes pä det sätt, att 
offentliga sammankomster, efter derom förut utfärdade kun- 
görelser, höllos vid särskilda fiskelägen, belägna utmed 
kusten mellan Göteborg och Strömstad. Vid sammankom- 
sterna voro, utom den person, hvilken hade sig uppdraget 
att verkställa undersökningarne, och officielt biträde af till- 


102 


förordnad protokollsförande, närvarande Kongl. Maj:ts Be- 
fallningshafvande i länet, en af Kongl. Maj:ıt i näder tillför- 
ordnad vidtberömd vetenskapsman, ortens presterskap, krono- 
betjente samt innevänarne i den trakt, som besöktes, desse 
senare till ett antal af 300 till 400 personer och stundom 
deröfver. Undersökningen försiggick genom framställande 
af bestämda frägor och & dem äskade bestämda svar i allt hvad 
angick fisket i trakten och dermed egde gemenskap. Förkla- 
‚ringen af de sälunda i dagen framställda facta och det der- 
pa grundade omdöme skulle naturligtvis bero af en hvar, 
efter dess uppfattning af hvarje ämne. Men nägot, som ej 
bort förväntas, uppenbarar sig deri, att verkan af de vid 
den offentliga undersökningen samlade facta velat till deras 
verkan förringas derigenom, att af enskilde personer seder- 
mera utgifna bevis blifvit äberopade, i syfte att ädagalägga, 
att nyssnämnda facta i vissa fall ej voro sädana, som de 
vid den offentliga undersökningen blifvit uppgifna och an- 
tecknade. Nägot annat härmed liknande kan ej anföras än 
om, efter det offentlig ransakning vid laga domstol blifvit 
hällen och alla äberopade vitnen varit hörda, alla till sa- 
ken hörande handlingar blifvit företedda och äberopade samt 
ransakningen ansetts fulländad, nägon enskild efterät ville 
förebära, att de i ransakningsprotokollerna upptagna förhäl- 
landena voro i flere eller färre delar ej öfverensstämmande 
med dem sjelfva i verkligheten. Att s& möjligen kunde in- 
träffa, vore att beklaga, men sanning och rätt skulle icke 
vinna derpä, att dylika uppgifter lemnades vitsord, utan att 
genom anställande af ny offentlig undersökning blifva be- 
kräftade. En sädan ätgärd har likväl ej blifvit satt i fräga 
eller ansetts behöflig, Exempel gifves nägon gäng att, dä 
vid forskning i ämnen, hvilka utgöra föremäl för menskligt 
vetande, vissa allmänna grundsatser blifvit uppgifna och för- 
klarade att vara ofelbara, men dessa vid tillämpningen ej 
lätit sig väl inpassas pä& facta, dem erfarenheten ställt i 
dagen, dessa facta heldre förnekas eller om möjligt veta 


105 


fogas efter formen af grundsatserna, än att äran af uppgif- 
ternas osviklighet försakas. Men den största aktning för 
theoriens läror förmär jag för min del ej skilja mig frän 
tvifvel om ofelbarheten af sädana, hvilka e) lemna fullt nöj- 
aktiga förklaringsgrunder för sig företeende fenomener och 
deras orsaker. u 

För tillfredsställande af min önskan att kunna med- 
verka till ätgärder, hvarigenom ett slut mä& omsider vinnas 
i de redan länge nog fortsatta stridigheterna om Nordsjö- 
fisket, finner jag nägon annan utväg för mig ej gifvas, än 
att behandla detta ämne till hela dess vidd enligt äsigter, 
som hos mig gjort sig gällande, och utan att anse mig bun- 
den i ett eller annat afseende al de mänga uppgifter och 
förslag, som derom förefinnas. Jag tilläter mig icke att 
klandra dessa olika uppgifter eller förslag. Fast heldre 
har jag af dem sökt hemta ledning och stöd för det om- 
döme, som vunnit stadga hos mig. Jag inser allt för väl, 
att till fullständigheten af ärendets utredning skulle höra, 
att afhandla allt hvad angär Nordsjöfisket frän äldsta tider 
intill den närvarande, uppgifva alla derom utkomna stadgar 
och författningar, förklara deras motiver, anmärka huru de 
tid efter annan blifvit ändrade genom nya, och i hvad mon 
följderna af dessa svarat mot hvad med dem äsyftats, samt 
ändtligen parafrasera alla de förslager, hvilka senast äro i 
fräga att bringas i verkställighet, men dä allt detta ej kan 
ske utan en tröttande vidlyftighet, sä inskränker jag mig 
till den uppgift, att det utkast till nya Stadgar angäende 
Nordsjöfisket, som jag tilläter mig att underställa andras 
mognare omdöme, är det resultat, hvartill jag kommit, samt 
att jag dervid gifvit akt pä& allt hvad som i ämnet före- 
skrifves i Kongl. förnyade hamnordningen 1771, allmänna 
lagen af 1734, fiskeristadgan 1766, förklaringen deröfver af 
1771, förordningen om Nordsjöfisket af 1774 samt den af 
1799, jemte de tillfälliga särskilda förklaringar och förän- 
dringar, hvilka egt rum i nyssnämnda stadgar, säsom jag 


104 - 


ock fästat uppmärksamhet pä undersökningen i Bohuslänska 
skärgärden 1833, vederbörande embetsmyndigheters, enskilda 
personers och vetenskapsidkares afgifna yttranden, Kongl. 
Kommers-Collegii afgifna förslag till allmän ny Fiskeristadga, 
Rikets Höglofl. Ständers und. framställning till Kongl. Maj:t*), 
samt de underrättelser och upplysningar, jag inhemtat om 
törhällandena i Norge, och de iakttagelser, hvilka p& grund 
af mängärig erfarenhet der egt rum, samt de slutsater, som 
deraf ansetts kunna hemtas. 

Vid behandlingen af förevarande ämne uppstä tvä frä- 
gor af beskaffenhet att innefatta allmänna grundsatser, om 
hvilka begreppet mäste vara förut stadgadt, innan fräga blır 
om föreskrifter i afseende pä deras tillämpning. 

Dessa frägor äro: 

1:0) rättighet att idka fiske, och 

2:0) sättet huru det syftesenligt m& utföras. 

Sedan det är afgjordt hvad i dessa delar mä anses 
vara rätt och nyttigt, följer i naturlig ordning hvilka sär- 
skilda föreskrifter mä blifva nödiga till befrämjande deraf 
att rättigheten till fiske skyddas och det ändamäl vinnes, 
som genom fiskesättet afses. 

Hvad nu angär rättigheten till fiske i Nordsjön, sä vi- 
sar sig hurusom bland andra frägor jemväl den blifvit upp- 
kastad, att fisket der borde begripas under föremälen för 
enskild egande rätt. Denna mening synas Rikets Höglofl. 
Ständer hafva hyllat uti deras till Kongl. Maj:t i underd. 
gjorda framställning, Härvid mäste lıkväl anmärkas att, 
enligt allmänt erkända rättsgrunder, rättigheten att befara 
de vida verldshafven och p& dem eller utur deras sköte till- 
egna sig och upphemta de alster, som der kunde vara att 
tillgd, är öppen och fri för hela verldens innebyggare, och 
att hafvens stränder och derinom befintliga skär och klip- 
por endast tillhöra innebyggare i det derintill stötande fasta 


*) Införd uti Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 199—165. 
(Utg. anm.) 


105 


land. Sveriges äldsta lagar hvila p& denna grundsats. De 
nyare hafva befästat den och gifvit derät en ännu vidsträck- 
tare tillämpning, De bestäende lagarne innehälla: Alla 
Sveriges inbyggare ega rättighet att idka fiske i hafven, 
som omgifva Sverige, och vid deras stränder och der be- 
fintliga skärgärdar, dock att, ıfall kronan eller enskilde 
skulle ega uteslutande rätt till nägot fiske vid nägon eller 
nägra delar af hafvens stränder eller der befintliga klippor 
och skär, hvilken rätt vore grundad pä skattläggning, gäfva, 
köp, skifte, urminnes häfd eller andra sädana ätkomst-sätt, 
hvilka lagen godkänner säsom laga fäng, sä skulle egaren 
vid sin rätt vara tryggad*). I motsats med denna grund 
för fiske ı hafvet, der rättigheten är gemensam för alla med 
undantag af meliankommen enskild rätt, förklarar Sveriges 
lag, att öfver fiske i sött vatten, insjöar, strömmar och äar 
räder den, som eger det dertill gränsande landet, dock med 
undantag, att, om nägon genom laga fäng är blifven rätts- 
innehafvare till fiske vid annan strand, han skall vid sin 
rätt varda bibehällen. Visserligen vore det beqvämt och 
gagneligt för vissa intressen, om dessa uräldriga rättsgrun- 
der kunde genom ett penndrag förändras till allmänt lag- 
bud, sä att hvad som är föremäl för enskild rätt kunde 
blifva det för allmän, eller ock att föremälen för allmän 
rätt kunde iklädas egenskapen af dem, som lyda under den 
enskilda, allt efter dagens rädande opinioner. Lagar hafva 
till ändamäl att skydda eganderättens helgd, ej att hlifva 
medel att den omstörta, hvilket senare skulle ofelbart in- 
träffa, ifall att eganderätt till egendom, befästad genom äl- 
dre lagar, kunde genom nya och mot innehafvarens vilja 
honom beröfyvas. Man har till skäl för de yrkade nya lag- 
buden anmärkt säsom fel och brister i de äldre bland an- 
nat, att dessa ej' noga bestämma alla de fall, dä enskild 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 7, 148, 151—152, 154, 
180181, 231, 246—247, 249, 251, 262, 271,288, 302; 1885, sid. 19—20. 
(Dtg. anm.) 


106 


eller allmän rätt skall gälla. Deri ligger en villfarelse. 
Lagstiftarens vishet och varsamhet uppenbarar sig just i de 
klandrade föreskrifterna, hvarigenom han undvikit att träda 
nägons rätt för nära. Det stär ju Öppet för hvar och en, 
att, om han anser nägon hafva olagligen tillvällat sig en- 
skild rätt till fiske, som bör vara allmänt eller gemensamt 
för flere, eller om. tvärtom nägon klagar, att andra göra in- 
träng i hans enskilda fiskerätt, s& ega de ju öppet, att i 
laga ordning söka domaren, hvilken sedan har till pligt, att 
skilja de tvistande emellan enligt lagens allmänna grund 
och mening och förekommande omständigheter i alla de 
mänga skiljaktiga fall, om hvilka lagstiftaren ej bör i förtid 
inläta sig i speciella föreskrifter, utan väda att gifva anled- 
ningar till ännu flera tvisteämnen, än dem hans afsigt var 
att afböja. 

Vidkommande fiskesättet och de redskap, som dervid 
användas, sä hafva frän äldre tider de fiskande fätt, med fä 
undantag i vissa fall, begagna sig af sädana, som de fun- 
nit vara de tjenligaste för ändamälet. De allmännast bruk- 
liga hafva varit kända under namn af linor och backor för 
stor fisk, och vadar, not, garn, dörj m. m. för sill, makrill 
och annan smäfisk. Dä för 40 är sedan det plötsligen in- 
träffade, att sill upphörde att gä& till vid Bohuslänska skär- 
gärden i de stora stimmar och massor, hvilka der vissa ti- 
der ärligen hopade sig under ett föregäende redan länge 
fortfarande tidskifte, och förväntan, att de ymnighetskällor, 
hvilka derintill beredts genom ett ymnigt sillfiske, skulle 
äter uppvälla, fördröjdes är frän är, blef uppmärksamheten 
tästad pä& orsaken till detta oväntade förhällande säväl som 
p& möjligheten att genom vidtagande ätgärder kunna äter- 
ställa hvad som nu syntes vara förloradt. Till förklarande 
af fenomenet rädfrägades vetenskaperna. Uppgifterna af de- 
ras tolkare gingo bland amnat ut derpä, att orsaken till 
sillens försvinnande frän kusten var förnämligast att finna 
deri, att fisket blifvit idkadt med vadar och dessa med sm& 


107 


maskor, hvarigenom sillen blifvit fängad med rom och dess 
yngel; att det affall, som uppkommit vid salterier och tran- 
kokerier, fätt hopa sig vid stränderna och i det grundare 
vatten, der fängsten skedde, hvarigenom sjelfva vattnet och 
dess botten orenades, s& att sillen ej fann trefnad, samt 
ändtligen att sädana oordningar genom hvarjehanda buller 
och stoj fätt ega rum under fisketiden, att fisken derigenom 
skrämdes och förjagades frän kusten och den inre skärgär- 
den. Bland medlen att äterställa det förlorade fisket, upp- 
gafs afskaffandet ätminstone för en bestämd tid afallt bruk 
utaf si kallade vadar och användandet i stället endast af 
garn med större maskor, hvarigenom sillyngel skonades och 
sparades att förökas och mogna i ymnighet. Det visade 
sig, att en sädan reform i afseende pä sillfisket, som blef 
nödig i följd af omförmälda äsigter, ej kunde bringas i verk- 
ställighet utan betydande omkostnader för det allmänna och 
mänga och mängfaldiga betänkligheter i afseende pä de en- 
skilde, hvilke talrikt hade egnat sig ät fiskeri och derpä 
hutvudsakligen grundat beräkningarne om deras bergning 
och utkomst. Deraf föranleddes den undersökning i Bohus- 
länska skärgärden, som är 1833 anbefalldes af Kongl. Majtt, 
i syfte att närmare utreda, huruvida vetenskapens uppgifter 
instämde med de faktiska förhällanden, som mängärig er- 
farenhet hade att lägga ı dagen. Vid denna undersökning 
blef det, bland annat, angifvet och erkändt utan motsägelse 
af nägon, att äret före det, dä sillen plötsligen försvann, 
den gätt lika ymnigt till som de föregäende; att nägot af- 
tagande under hela tiden ej förmärkts i sillfängsten, och 
att under denna tid yngel tillika med den stora mogna sil- 
len sällan och äfven dä i ganska ringa mätt varit synligt 
och blifvit fängadt. Väl kan det uppfattas, att om i insjö 
eller ännu hellre i en fiskdamm fisken sparas, sä kan den 
- öka sig och egaren af sjön eller dammen !ramdeles upp- 
fänga deraf hvad han sparat, men svärare är att inse, huru- 
vida den, som räder öfver nägon strand af hafvet, kan be- 


108 


räkna,. att hvad han underläter att fänga af de hafsdjur, 
hvilka närma sig till hans land, skall derigenom spara ät 
sig till annan tid en ymnigare fängst eller endast bereda 
en fördel för nägon vid en annan strand, den hafsvandraren 
senare besöker och der ej behandlas enligt samma hushäll- 
nings grundsatser. Skulle väl den menlösa tro i detta, som 
i mänga andra fall, dä naturens under ej kunna af men- 
niskoförnuft förklaras, icke vara ursäktlig, att fiskens gäng 
uti hafvets rymder dock ej läter utstaka sig efter mensklig 
beräkning. Det är ära nog att veta, hvad det är menni- 
skan tillätet att veta, och denna ära Ökas ej derigenom, att 
de gränser vilja öfverträdas, vid hvilka det stär skrifvet: 
“Sa längt, icke längre“. Och huru vanskligt vore det icke, 
om samhällslagar och inrättningar ej kunde hvila pä säk- 
rare grunder, än sädana, som uppresas pä möjligheten af 
hvad som kan vara och ej pä vissheten af hvad som är. 
Det bör härvid ej lemnas obemärkt, hyad som hos Norske 
och Bohuslänske Nordsjökustbebyggare är bekant dels genom 
facta, om hvilka historien vitnar, dels genom minnen, dem 
traditionen bevarar, att sill i ymnighet gätt till vid dessa 
kuster, vexelvis under olika tidskiften, s& att, dä den sam- 
lat sig i massor vid det ena landets stränder, den liktidigt 
aflägsnat sig frän det andra. Besynnerligt nog är det en 
folktro, som bibehäller sig hos begge ländernas kustboer, 
att si skall komma att inträffa förr eller senare i framti- 
den. Hvad man härom mä tänka, s& lärer dock det afgö- 
rande svaret här& kunna förväntas endast af den kommande 
tiden. Emellertid och sä länge denna förväntan fortgär, 
synes en klok omtanke bjuda, att om och när gäflvan af 
ymnig sillfängst erbjudes Bohuslänske kustboerna, desse, 
likt grannarne i Norge, mä vara beredda att kunna använda 
den sig till godo, och förblifva i ätnjutande deraf, sä länge 
Gifvaren den beskär och det kan bero af menskliga beräk- 
ningar och ätgärder. 

Af förhandlingarne i Norge, der sillfisket länge utgjort 


109 


en rikedomskälla och ännu fortfar att vara det, har fisket 
med vadar varit idkadt med undantag af nägra enskilda 
fiskelägen. Genom är 1845 antagen och gillad lag hafva 
dessa undantag blifvit upphäfna, s& att fiske med vadar är 
tillätet och öfligt utmed hela landets kuster. I de förslag 
till nya fiskestadgar, hvilka der bhlifvit uppgjorda och till 
Regeringen ingifna, för att vid nästa Storting befordras till 
sanction (1 Norge är nemligen äfven den s& kallade ekono- 
miska lagstiftningen föremäl för Statsmakternas gemensamma 
handläggning), gär man ända sä längt, att i den stund, 
tecken visa sig att sillen nalkas kusten och är pä väg att 
g& in i skärgärden, garn ej mer fä brukas, pä det sillen 
ej mä& deraf hindras eller skrämmas att gä in, hvarefter och 
sedan den inkommit den instänges med vadar och hindras 
att komma ut igen, emedan den läran gjort sig gällande 
der, att ingen anledning gifves, att, om nägot försummas 
vid fängandet af den sill, som gätt in, nägot deraf skall 
blitva besparadt till en annan gäng, samt att den ymniga- 
ste fängsten endast kan ske med vadar. Garn deremot an- 
ses tjenliga ute i öppna sjön eller dä sillen ej visar sig ı 
stora stimmar eller massor, eller icke är p& väg att gä in 
i skärgärden. 

Man har i Norge tagiıt kännedom om vära förslagsme- 
ningar, angäende sillens afvikande frän vära kuster och med- 
len till befrämjande af dess äterkomst. De tro der, att 
sillen gär till vid den ena eller andra kusten efter lagar, 
som ännu äro okända, men antaga möjligheten, att orenade 
stränder och vatten genom aftall af den fängade sillen samt 
buller och hvarjehanda oväsende under fisketiden skall 
kunna medverka till sillens uteblifvande, hvarföre de ock 
anse varsamheten bjuda, att i detta afseende jakttaga den 
uppmärksamhet, som i hvarje fall kan vinna tillämpning 
utan Öfvervägande svärigheter. 

Erfarenheten i Norge och förhandlingarne der angä- 
ende sillfiske torde förtjena s& mycket större uppmärksam- 


110 


het vid behandlingen af samma ämne hos oss, som förhäl- 
landena i begge länderna äro i mänga fall, hvad sillfiske 
angär, nära liknande hvarandra, och nämnda förhandlingar 
fyllest vitna om den sakkännedom, lugna forskning och 
osparade möda, hvarmed man der sökt komma till mälet 
af det sanna, rätta och allmänt gagneliga i denna vigtiga 
angelägenhet. 

Fisket i Norge är gemensamt för alla Norrmän utan 
afseende pä strandrätt hvad sill angär. Af flera upptagna 
skäl har man antagit, att, dä sillfiske ej eger rum, strand- 
rätten till annat fiske bör vara uteslutande förbehällen 
strandegaren inom ett afständ af 100 famnar frän stranden, 
derinom ingen annan utan hans bifall eger att ıdka fiske 
med hyad slags redskap som helst. 

Beträffande det sä kallade storfisket af torsk, sej, län- 
sor m. m. d., s& idkas det längre ut i öppna hafvet, 
och torde föreskrifterna derom i äldre författningar icke 
fordra andra tillägg, än hvad som afser upplysningar och 
räd om tjenliga fiskesätt och den fängade fiskens behand- 
ling samt uppmuntringar att sädana tjenligare ansedda fiske- 
sätt mä& antagas, hvilket allt ej utgör föremäl för en all- 
män fiskestadga eller lag, utan bättre räknas bland sädana 
anordningar, hvilka tid efter annan kunna meddelas och 
vidtagas efter de anledningar, som under tiden kunna ädraga 
sig uppmärksamhet. 

I afseende pä& medlen att bibehälla och befrämja hum- 
merfiske är förbud satt i fräga mot fängande och handel 
med hummer, som ej innehäller i storlek 8 tum mellan 
hufvud och stjert, samt att den sedan är 1833 fridlyste ti- 
den för hummerfiske frän medlet af Juni till den 1 Sep- 
tember borde vidare utsträckas. Om än det föreslagna 
mättet p& hummer mä vara ledande till det ändamäl, som 
derföre uppgifves, sä vill det likväl synas, som skulle hand- 
hafvandet af denna föreskrift, om nägonsin möjlig, dock all- 
tid blifva vid verkställigheten förenad med mänga svärig- 


111 


heter och chikaner samt lemna tillfälle till prejerier. Huru 
ville man ställa till, att nödiga kontroller ändamälsenligt 
kunde tillvägabringas vid alla tillfällen, da hummer fängas 
eller utgör handelsvara, sä att hvarje hummer innehöll det 
bestämda mättet; och hvilka stridigheter kunde ej uppkomma 
vid frägor att hummer fanns, som pä !/, eller !/, tum un- 
dersteg det stadgade mättet. Jag har haft tillfälle att be- 
söka en sä kallad Engelsk Hummer-huk, hvilken läg för 
ankar vid Bohuslänska kusten och samlade hummer genom 
uppköp af kringboende fiskare för att öfverföras till Eng- 
land. Befälhafvaren uppgaf, att fartyget dä innehade 7,000 
st. lefvrande hummer i den massa, som jag skädade. Jag 
förmär ej inse, huru kontrollen skulle verkställas, att flera 
eller färre af de inom fartyget krälande djuren ej innehölle 
det uppgifna mättet, annorledes, än att en fiskal för bestän- 
dist fanns sittande pä fartyget, för att uppmäta stycke för 
stycke den till fartyget ankommande hummern. Lämplig- 
heten af en dylik anstalt mäste hafva sina betänkligheter. 

Inskränkningen i tiden för hummerfisket blef vidtagen, 
sedan vederbörande i orten derom hördes vid undersöknin- 
sen 1833. Man begaf sig dä godvilligt att antaga denna 
inskränkning med försäkrande af den fördel, som idkare af 
hummerfiske trodde sig göra genom att den frihet, de förut 
egt att fiska alla tider p& äret, nu bestämdes till viss tid. 
Mähända skulle ytterligare inskränkning i denna tid kunna 
anbefallas frän den 1 Juni till den 1 September utan olä- 
genhet, som ej öfvervägdes genom följderna af ett ymnigare 
fiske, emedan det är kändt och erkändt, att hummer uppe- 
häller sig & vissa bankar och grund i skärgärden och der 
fortplantar sig, utan att flytta frän ort till annan. 

Efter att sälunda hafva gjort redo för mina äsigter 
angäende ifrägavarande ämne i allmänhet och de grunder, 
frän hvilka de reglementariska föreskrifterna borde efter 
mitt förmenande härledas, har jag inlätit mig i försöket att 
sammanfatta det utkast i sin helhet till nya Stadgar angä- 


112 


ende fiske i Nordsjön och vid derintill stötande Svenska 
kuster, som anspräkslöst Öfverlemnas till närmare gransk- 
ning och bedömande af den eller dem, som finna det för- 
tjent af nägon uppmärksamhet. 

En erinring tilläter jag mig ännu och den innefattar 
en hemställan, om det ej mä vara lämplist, att Stadgan 
om Nordsjöfisket kunde blifva en lag för sig, utan att för- 
blandas med reglementen om fiske i Östersjön, sött vatten 
och insjöar, eller vid elfvar, strömmar och äar m.m. Fiske 
i Nordsjön är ı väsentliga delar olika med det öfriga 1 ri- 
ket. Genom fördelning af ämnen förenklas behandlingen af 
dessa. Det är sä lätt, att i de högst sällsynta fall, dä före- 
skrifterna i det ena ämnet kunna vinna tillämpning i det 
andra, hänvisning dertill eller äberopande deraf begagnas, 
dä sädant kan blifva behöfligt. 


GABR. PoPPiuvs. 


Bilaga C. 


Utkast till förnyad Allmän Författning om Fiske- 

rierne i Nordsjön och utmed kusten samt i skär- 

gärden i Bohus län, sä längt denne kust sig sträc- 
ker mellan Öresund och Norges gränser. 


Arr.l. 
Om rättighet till Fiske. 
Bud; 
Denne rättighet är fri och öppen för alla Sveriges rikes 
inbyggare utan afseende pä ständ och vilkor, antingen de 


bo och ega hemvist i orten eller annorstädes, eller att Haf- 
vets vatten, deri fiske sker, stöter till land eller omgifver 


113 


holme, skär eller klippa, hvartill annan innehar eganderätt, 
dock att den, som pä grund af häfd eller annat laga fäng 
har enskild rätt till fiske, antingen det ligger vid hans eller 
annan strand och land, skall deri förblifva oförkränkt. 


8. 2. 


Egare af land, holme, skär eller klippa skall, i det 
fall att annan ej eger särskild rättighet till fiske derutan- 
före, njuta till godo den fördel att, med andras uteslutande, 
idka all slags fiske, till ett afständ af 30 famnar ifrän lan- 
det eller stranden. Ligger annat land, holme, skär eller 
klippa s& nära intill de förstnämnde, att 30 famnar frän 
desse utgör mer än halfva afständet derimellan, vare dä 
hälften af det mellanliggande vattnet gränsen för strand- 
egarens rätt *). 

8.13: 

Nyssnämnde undantag i afseende pä enskild rätt till 
fiske, pä grund af rättighet till land eller strand eller annat 
laga fäng, uphör i det fall och vid de tillfällen, dä sill 
gär till i stora stimmar **, hvarom här nedanföre vi- 
dare afhandlas. 

S. 4. 

Säsom allmän regel skall gälla, att i de fall, dä egare 
af land eller strand lider skada mer eller mindre derigenom 
att andra under fiskande hafva landgäng eller der fästa 
bät eller fartyg, eller uptaga och uplägga deras redskap, 
skall han derföre vara berättigad till skälig ersättning efter 
gode mäns pröfning, der ej vänlig öfverenskommelse träffas kan. 


8. 5, 
I motsats mot hvad som är sagdt om Svensk mans 
rätt till fiske, är utländsk Makts undersätare derifrän aldeles 
uteslutne, sä att, om nägon sädan inläter sig att fiska vid 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1384, sid. 259. (Utg. anm.) 
*%*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 260. (Utg. anm.) 
8 


114 


kusten eller i skärgärden, och pä& varning ej genast afstär 
derifrän, han anses hafva förverkat fartyg, bät och redskap, 
jemte den fisk, som han kunnat fänga, hvilket allt honom 
fräntages och ställes i taka händer, till dess, efter skyndsam 
anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, derom var- 
der vidare förordnadt. 


ART.ID.: 


Allmänna föreskrifter, angäende fiskesätt och hvad dervid är att 
iakttaga. 


8. 6. 


Den eller de, hvilka egna sig ät denna näring, ega att 
bedrifva den enskildt för sig eller i bolag: Att för ända- 
mälet utrusta fartyg och bätar, använda förut brukelig och 
känd redskap, säsom Not, Vad, sätt- eller dref-Garn, Backor, 
Linor, Dörj m. m., som för hvarje fiskeslag äro tjenlige eller 
igenom vunnen ny erfarenhet visa sig vara ändamälsenlige; Att 
törfärdiga eller läta förfärdiga eller af andra köpa erforder- 
liga käril till den fängade fiskens ansande och förvarande; 
Att upbygga eller läta upbygga, & dertill tillgängliga ställen, 
nödiga hus, till härbergen för de fiskande och förvarande 
af redskap och fisk; Att inrätta Salterier och Trankokerier 
och antaga sä mänga arbetare och biträden, som i hvarje 
fall kan erfordras, samt ändtligen att försälja den fängade 
tisken färsk, saltad, torkad eller rökt, till hvem som helst 
det ästundar, eller den afföra till ort och ställe i stad eller 
p& landet, der afsättning är att finna, dock att härvid iakt- 
tages, hvad till befrämjande af god ordning och säkerhet i 
handel och vandel kan vara eller blifva i allmänhet stadgadt. 


8:7. 
Vid begagnande af de i förenämnde $ omnämnde fri- 
heter och förmoner, hafva de fiskande i allmänhet att iakt- 
taga: a) att den fängade fisken ansas och skötes sä, att 


115 


den ej tager skada; b) att de kärıl, hvari fisk insaltas och 
säljes skola till sammansättning vara fullgoda och tillverkade 
af Ek, Bok eller Gran, samt vederbörligen krönte, efter 
mätt af 48 kannor pä en tunna, och i förhällande derefter 
för halftunna samt fjerding; att hvarje käril, som skall vara 
väl fullpackadt, dessutom är märkt med insaltarens namn 
och ärtal, d& saltning skett, samt med bokstäfverne G. V. 
B. V. eller S. V., till antydande att innehället utgör full- 
god, blandad eller sämre vara; c) att allt afskräde efter 
fängad fisk, som föres ı land, för att ansas och skötas, e] 
störtas i sjön eller qvarlemnas vid strand till förruttnelse, 
utan afföores af den, som fängat fisken eller köpt den, för 
att vidare skötas, & tjenligt ställe i land, derifrän nägot ej 
kan äterflyta i sjön, dock att den, som räder om fisk, efter 
hvilken aflfall upkommit, skall ega använda det, för ända- 
mäl, som han anser för sig gagneliga, eller sin rätt & annan 
öfverläta. Läter han affall qvarligga längre än en mänad, 
hafve förverkat all rätt dertill, och vare skyldig att gälda 
all den kostnad, som fordrats, dä affallet pä föranstaltande 
af den eller de, ät hvilka upsigt till ordnings vinnande är 
updragen, skolat undanskaffas; d) att buller och oväsende 
eller stoj, hyvarigenom sädant ästadkommes, sä väl som skju- 
tande, vare sig med handgevär eller kanon, ej fär ega rum 
under fisketiden, synnerligen dä anledning är att förvänta, 
att sill gär till i stimmar eller den redan gätt till, eller 
medan fisklek i allmänhet pägär; e) att derest icke synner- 
liga skäl föranleda till undantag, Bygznader af hvad slag 
som helst, behöflige för fiskets bedrifvande, eller för Salte- 
rier och Trankokerier, ej mä upföras nära stränder, vid 
sund och öppningar mellan hafvet och den inre skärgärden 
eller vid fjordar och vikar inom den sistnämnde; f) att de 
fisikande ej mä utlägga deras redskap sä& att de kunna ut- 
sträcka sig öfver annans, som redan förut blifvit utkastad; 
g) att, i fall fleres redskap igenom storm eller strömdrag 
invecklas i hyarandra, utan nägons vällande, den invecklade 


116 


redskapen dä bör uptagas gemensamt af dem hvilka deraf 
äro egare, och den deri fängade fisken äfven gemensamt 
delas; h) att dä flere anlända till strand, holme, skär eller 
grund, der fiskerätt är gemensam, de ega att, i den ordning, 
som de ankommit, utlägga deras redskap bredvid hvarandra 
frän stranden eller grundet rakt utät hafvet eller öppna 
sjön, dock i fall utrymmet ej räcker till för alla, den som 
kommer efter börjar med sin redskap, der den föregäende 
slutat, samt fortgär ut ät öppna sjön, att ej nägon utlägger 
redskapen omkring holme eller grund eller utmed stranden 
annan till förfäng; i) att om nägon uphittar Garn eller 
redskap, som igenom storm eller strömdrag eller annat ofall 
förkommit för egaren, den förstnämnde är berättigad och 
pligtig, att taga vara derpä, dock att han inom 24 timmar 
derefter gör det bekant, vid äfventyr att stä till ansvar lika 
med den, enligt allmän Lag, hvilken förtegat hittegods; k) 
att i de fall, dä flere förenat sig att gemensamt idka fiske, 
hufvudman för bät, fartyg, vad eller bolag alltid stär i an- 
svar för de förbrytelser mot denna stadga, hvilka komma 
dem till last gemensamt, som i bät, fartyg eller vad eller 
annan redskap delegare äro; ]) att all redskap, som utläg- 
ges den ena dagen skall blifva uptagen innan utgängen af 
den nästa, der ej storm eller oväder sädant hindrar; m) 
att nägot fiskande ej fär ega rum om Sön- eller helgedag 
till kl. 5 eft. midd., vid ansvar som för sabbatsbrott efter 
Lag, samt ändtligen att de fiskande eller andra, hvilka der- 
vid samlas, äro skyldige att hörsamma räd och tillsägelser 
af de offentliga Embetsmän och Betjente, hvilka äro till- 
satte att handhafva och befrämja god ordning och efterlef- 
naden af hvad till dess bibehällande är föreskrifvet. 


S. 8. 
Den som underläter ati iakttaga eller förbryter sig mot 


nägon af föreskrifterne under Mom. a, b, c,d, f, g, h och 
l, i nästföregäende $, skall böta frän 5 till 30 R:dr, efter 


117 


omständigheterna, och dertill vara skyldig att ersätta skada, 
dä den eger rum, efter gode mäns pröfning. 


8,0. 

Den som, efter att derom hafva blifvit varnad, utlägger 
sin redskap sä, att den nedtrycker annans, eller att denna 
deraf skadas eller förderfvas, plikte dubbelt och godtgöre 
skada. 

8.410. 

Sätter sig nägon upp mot den eller dem, hvilka äro 
satte att vaka öfver ordningen vid fisket, eller Öfverfaller 
dem med ord eller gerning, skall stända till ansvar enligt 
18 Cap. 8 och 9 88 M. B. — Begär nägon af desse sjelfva 
fel och brott i deras tjenstebefattning, ligge det i tveböte 
mot enahanda fall och brott af enskild man 


62] 


ART. 3. 


Särskilde bestämmielser om Sillfiske. 


EEE 


Fiske af Sill är väl tillätet alla tider pä äret, som der- 
till äro tjenlige, och med redskap, som dervid varit frän 
äldre tider begagnad, eller kan enligt vunnen senare er- 
farenhet anses vara för ändamälet tjenligare. Men vid till- 
fällen, dä anledning sig visar, att Sill närmar sig kusten ı 
stora stimmar, eller ännu mer, dä förväntas kan, att den ı 
sädana stimmar skall gä till i den inre skärgärden, är det 
ej tillätet att utlägga dref- eller sättgarn nära kusten eller 
vid inlopp i skärgärden, i sund eller annan farled, pä& det 
sillen ej mä hindras eller skrämas frän vidare ingäng. Har 
den redan ingätt i stimmar uti inre skärgärden och der be- 
lägne fjordar och vikar, och vadar äro tillreds att den fänga 
eller instänga, mä bruket af garn ej heller der vara tillätet, 
sa länge vad nyttjas kan eller sillen i stimmar sig derifrän 
ej aflägsnat. Hvar som häremot bryter, och efter ätvarnıng 


118 


ej genast uptager sin utlagde redskap, för s& vidt som hin- 
der derföre ej möter igenom väder och vind, skall böta 
frän 10 till 20 R:dr och hafva förverkat sä väl redskap 
som den deri fängade fisken; dock kan, medan sillen häller 
sig inne i den inre skärgärden, garın begagnas i Ööppna 
sjön utanför kusten. 


Er1e) 


Är fjord eller vik, der sill gätt in, icke af det omfäng, 
att alla de vadar, med hvilka fiskare anländt, der kunna 
utläggas pä& en gäng, utan att med hvarannan invecklas, 
skall den ena efter den andra utläggas i den ordning, som 
de ankommit till stället, och den föregäende dragits i land 
samt den deri fängade fisken derutur kunnat uphemtas, 
dock att strandegaren, i fall han har vad och är tillreds 
dermed tillika med andra, har sig förbehället att, om han 
det vill, draga det första varpet i ordningen. 


8.4 


Sätter sig nägon upp mot denna ordning för vadarnes 
utläggande och derigenom vällar hinder mot fiskets tillbör- 
liga bedrifvande, plikte 50 R:dr, ändock att ingen skada 
sker: Orsakas sädan, ersättes den af den skyldige, efter 
gode mäns pröfning. Förbryter han sig annan gäng, plikte 
dubbelt och hafve förverkat sin rätt till vadfiske för det 
äret. 


8.1 


Sä snart sillvad är dragen i land, skall den fängade 
fisken uptagas sä skyndsamt som möjligen ske kan, innan 
den tager skada, och död fisk ej m& skämma varpet för 
dem, som komma efter, eller desse ej uppehällas i deras 
rätt att i stadgad ordning f& utlägga deras vad. Underlä- 
tes detta eller lemnas fisk i vad längre än högst 24 tim- 
mar, efter det vaden är dragen i land, utan att oöfvervin- 
nerlige hinder dertill äro orsak, plikte vadegaren 50 R:dr. 


119 


ER 


Vid handel om färsk sill, skall det härintill bruklige 
mättet af 63 K:r p& tunnan vara äfven härefter gällande; 
dock mä, för beqvämlighet skull, de tillförene bruklige sä 
kallade Sillvagnar äfven framgent nyttjas, vederbörligen 
krönte, till jemnt innehäll af hel eller half tunna. Begag- 
nar sig nägon af andra än vederbörligen krönte käril, plikte 
5 R.dr. 

S., 16; 


Skulle sä hända, hvad erfarenheten visar hatva egt rum 
tillförene, att sill gär till iı Bohuslänska skärgärden till 
den ymnighet att den förmonligare, än att användas till in- 
saltning, kan begagnas för tillverkning af Tran, s& är det 
en hvar obetaget, att inrätta Trankokeri, hvarvid bemödan- 
det bör gä ut derpä, att tillverkningen mä bringas till den 
högsta möjliga fullkomlighet, som den igenom ändamälsen- 
list förfaringssätt kan uppnä. 


BT. 


Den som egnar sig ät Trankokeri, har att iakttaga, 
att den tillverkning, som gär i handel, bör aftappas pä kä- 
ril, vederbörligen krönte om 60 kannors rymd, eller hälften 
eller 4:de delen eller S:de delen deraf; att den bör skiljas 
i bättre och sämre slag, allt efter beskaffenheten af det rä- 
ämne, som dertill blifvit användt; att de käril, som inne- 
hälla bättre slaget, som är klarare och ]jusare till färgen, 
skall märkas med bokstäfverne B. T. och de med innehäll 
af.sämre, med S. T.; samt att Trankokeriidkaren skall läta 
inbränna & hvarje käril sitt namn och ärtalet, alldeles pä 
sätt som är sagdt ı 7 S om käril för saltad fisk ı allmän- 
het. Saknas dessa märken & Trankäril eller sämre vara 
blifvit säld och angifven färgad, plikte idkaren i hvardera 
fallet 5 R:dr och ersätte skadan. 


120 


Sale: 

Trankokerier och salterier eller byggnader i allmänhet 
till härbergen för de fiskande eller sä kallade fiskbodar fä 
hädanefter ej anläggas, inrättas och upföras nära stränder 
af kusten eller sund eller fjordar eller vikar i skärgärden, 
p& det alla anledningar mä undanrödjas till farhägor att 
särskilda slag af fisk och deribland sill, som enligt natur- 
dritt samlar sig vissa tider i stimmar och söker närma sig 
land samt uppehälla sig der nägon tid, kan, vid fullföljande 
af deras väg, hindras och störas af det buller och det sto], 
som pä& hvarjehanda sätt upkommer der, hvarest större 
folksamlingar eger rum och lifligare rörelser upstär igenom 
mängfaldig verksamhet. Innan dylike Byggnader, som om- 
nämnde äro, upföras i och för bedrifvande af fiske, skall 
anmälan göras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvil- 
ken, efter sakkunnige mäns i orten hörande, har att för- 
foga i hvarje fall efter fürekommande omständigheter, pä sätt 
här nedanföre sägs. Byggnader, hädanefter upförde utan an- 
mälan och bifall dertill kunna, enligt Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafvandes meddelande förordnande, nedrifvas och förstöras, ı 
hvilket fall alla Byggnadsämnen jemväl anses förverkade. 


8.19% 

Till vad och garn, hvilka förfärdigas härefter, skola 
maskorna ej vara mindre, än att endast mogen fisk i dem 
mä fängas och yngel eller smä sill, hvilken ännu tillvexer, 
förskonas frän att i förtid förstöras. Närmare föreskrifter 
om hvad i detta afseende äro att iakttaga finnas här ne- 
danföre i 6 Art. S 27. 


ArrT. 4 


Om Storfisken. 
S. 2U. 
Detta fiske afser egentligen Cabiljou, Längor, Torsk, 
Makrill m. m. och idkas allmännast utom skärgärden pä 


121 


grund och bankar i öppna hafvet. Hvar som egnar sig 
derät, har att ställa sig till efterrättelse hvad här framföre 
är stadgadt om fiske i allmänhet och jemväl finner tillämp- 
ning pä storfiske isynnerhet. 
8.121. 
Särskildt är vid detta fiske att iakttaga, att dä& Stor- 
fisk beredes till handelsvara, vare sig igenom insaltning eller 


torkning, skall hufvud och inelfvor fräntagas; för underlä- 
tenhet häri pliktas med 5 R:dr. 


8. 22. 
Torkad fisk fär ock säljas efter stycke eller i väla om 
10 st. eller i val om 80 st. 


8. 23. 


Dä erfarenheten visar, att storfiske utfaller förmonligast. 
och bästa vara erhälles, när den fängade fisken kan ansas 
och skötas ä& Fartyg uti öppna hafvet, utan att de fiskande 
behöfva för sädant ändamäl, efter hvarje fängst, söka land, 
sä böra de fiskande läta sig angeläget vara, att i hvad 
möjligt är förse sig med sädane Fartyg, redskap och öfrige 
förnödenheter, hvarigenom förut omförmälda ändamäl mä 
kunna befrämjas och vinnas. Ätgärder och anstalter, hvilka 
kunna finnas tjenlige att vidtagas, i syfte att igenom up- 
lysningar och räd eller igenom utfästande af belöningar, 
upmuntringar eller understöd befrämja enskilda bemödanden 
för bedrifvande af storfiske med högsta möjliga framgäng, 
höra ej till denna Stadga, utan utgöra ämnen till särskilde 
förfoganden efter sig företeende omständigheter. | 


ART. 5. 
Om fiske af Hummer och Ostron samt annan fisk inom skärgärden. 
S. 24. 
Om detta slags fiske skall vara gällande hvad som är 
föreskrifvet om fiske i allmänhet och jemväl här är tillämpligt. 


122 


S. 25. 


Särskildt är att iakttaga, hvad angär Hummer, att det 
ej är tillätet att fänga detta fiskslag under tiden frän och 
med den 1 Juni till den 1 September. Den häremot bry- 
ter, skall böta 5 R:dr. 

S. 26. 

Mättet för käril, deri Ostron och Hummer inläggas till 

{örsäljning, skall vara 24 Kannor för de förstnämnde och 


16 Kannor för de senare. Den som beträdes med förbry- 
telse häremot skall böta 5 R:dr. 


ÄRT.. 6. 


Om handhafvande och tillsyn att, hyvad om Nordsjöfiske är förord- 
nadt och kan lända till dess förkofran, ej mä sakna tillbörlig 
verkställighet. 


8. 27. 
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall det äligga i 
törsta rummet, att egna upmärksamhet och omsorger pä& 


allt hvad som länder till denna Närings beständ eller för- 
kofran. 


$. 28. 


Han skall ega a) att, efter det sakkunnige och aktade 
män i orten blifvit hörde, tillse att kusten och skärgärden 
derinnanföre blir fördelt i vissa tjenliga distrikter, af om- 
fäng, att tillsyn mä& kunna hällas af vederbörande Krono- 
betjente, som bo inom distriktet, eller särskilde dertill ut- 
sedde och antagne Ordningsmän, i de fall, d& nödist blir 
att sädane förordna; b) att för desse utfärda nödige In- 
structioner; ec) att vid anställande sammankomster i distrik- 
tena och, efter sakkunnige mäns hörande, söka befordra 
vänliga Öfverenskommelser emellan de fiskande om hvad 
som kan angä stridigheter angäende allmän eller enskild 
rätt till fiske vid vissa ställen, om fiskesätt och den red- 


123 


skap, som dervid begagnas, om storleken af Maskor i Vad, 
Not eller Garn eller annan redskap, sä& att endast den fisk 
mä fängas, som i sitt slag är mogen, och yngel ej förstöras, 
med hyad mer till ordnings vinnande länder; d) att igenom 
meddelande beslut och utslag fastställa till efterrättelse de 
öfverenskommelser, som i hvarje fall kunna träffas, för s& 
vidt de ej strida mot denna allmänna stadga eller de grun- 
der, frän hvilka den utgär, i hvilka fall, eller d& öfverens- 
kommelser ej kunnat träffas, men Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafvande för sin del finner att ytterligare föreskrifter eller 
bestämmelser äro nödige, han bör anmäla befintliga för- 
hällanden hos Kongl. Maj:ıtt till den ätgärd, som Kongl. 
Maj:t i Näder finner behöflig och lämplig; e) att i alla frä- 
gor om inrättande af nya Salterier och Trankokerier eller 
upförande af hus och byggnader i afseende pä fiske, vid 
meddelande af Tillständsbref dertill, tillse, hvad stället be- 
träffar, att de olägenheter, hvarä föreskrifterne i 18 $ syfta, 
kunna i möjligaste mätto afböjas; f) att uptaga och skynd- 
sammeligen afgöra alla sädana mäl och ärenden, hvilka hos 
honom anmälas och enligt denna Stadga äro föremäl för 
Politi och god ordning. P& Kongl. Maj:ts Befallningshaf- 
vande ankommer det, att, dä klagomälen föras mot tillsatte 
Upsyningsmän och Kronobetjente, gifva varningar eller ock 
de förstnämnde genast skilja frän deras befattningar och 
andra i stället förordna. Annan Kronobetjent stär till an- 
svar säsom för tjenstefel i allmänhet. 


8. 29. 


Uti de Utslag och Beslut, Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafvande meddelar, skall alltid underrättelse särskildt lem- 
nas, att den dermed missnöjde eger, att sist inom 14 dagar 
efter erhällen del anföra underdäniga besvär hos Kongl. 
Majit, och i sädant afseende inlemna besvärshandlingarna 
til Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som deröfver infor- 
drar vederbörandes förklaring, och alltsammans, jemte eget 


124 


underdänigt utlätande, till Kongl. Maj:t i underdänighet in- 
sänder. 


8. 30. 


Böter, hvartill Kongl. Maj:ts Befallningshafvande enligt 
denna Stadga fäller, skola genast utgä eller i taka händer 
nedsättas, antingen underdäniga besvär anföras eller icke. 
I fall af ändring i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut, 
skola utbetalta eller nedsatte böter den sakfälde äterställas. 


ES E 

Alla böter enligt denna Stadga delas till hälften mellan 
äklagaren och den fond, som bildas för beredande af till- 
säng till aflöning för tillsatte Ordningsmän eller andre om- 
kostnader, som äro nödige för fiskets befrämjande. För 
hvilket ändamäl jemväl användes inflytande värde för red- 
skap eller gods, som i följd af begängne förbrytelser anses 
förverkade af egaren. 

8. 32. 

Till denna fond skall jemväl ing& de afgifter, hvilka 
skäligen kunna äläggas de fiskande i och för idkande af 
denna näring. 

8, 33. 

Omförmälda medel insättas och förvaras i Länets rän- 
teri och stä under Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes dis- 
position för dertill bestämde ändamäl, samt redovisas derför 
pä sätt som sker med andra allmänna medel. 


S. 34. 

Tvänne gänger om äret nemligen efter fulländadt värfiske 
och höstfiske äligger det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, 
att till Kongl. Maj:ıt i underdänighet afgifva berättelse, huru 
fisket slagit ut, och hvilka iakttagelser, dervid blifvit gjorde, 
med hvad mera som kan vara förtjent af särskild upmärk- 
samhet. 


125 


En 


Vid bestämmande af löner för Ordningsmän eller vid- 
tagande af ätgärder ıi allmänhet, hvarmed utgifter och om- 
kostnader äro förenade, bör Kongl. Maj:ts Befallningshaf- 
vande, innan verkställighet eger rum, derom i underdänig- 
het göra förslag hos Kongl. Maj:t och dess Nädiga förord- 
nande afvakta. 

8.36. 

Vederbörande Kronobetjente och de särskilde Ordnings- 
män, hvilka det kan blifva nödigt att tillsätta, äro skyldige 
att hvar i sin stad vaka deröfver att denna allmänna Stadga 
af dem som vederbör efterlefves. 


Sa 


Synnerligen tillkommer dem att söka afböja stridighe- 
ter mellan de fiskande och. medla dem emellan att i Sa 
sämja gä till väga. 

$. 38. 

De skola ock, synnerligen dä fisk i stimmar gär till, 
och fiskare frän olika orter samlas till större antal, hälla 
register, hvari antecknas de fiskandes namn, bätar och sär- 
skilde slag af redskap, samt, dä flere äro delegare i bät 
eller redskap, särskildt bemärkes hvem som är hufvudman 
för det gemensamma företaget. Myckenhet af fisk, som fän- 
gas, bör ock antecknas. 

53% 

Förbrytelser, hvilka begäs af de fiskande och ej kunna 
i godo rättas, böra skyndsamt anmälas hos Kongl. Maj:ts 
Befallningshafvande, dervid förbrytarens namn, hemvist, 
vitnen och andra omständigheter, som till uplysning i äm- 
net lända, böra upgifvas. 

Ss. 40. 

Tillsatt Ordningsman bör alltid bära pä& sig det känne- 
tecken, som varder bestämdt att vitna om hans befattning 
och göra honom känd bland dem som vederbür. 


126 


8.41. 


Han skall ock inom distriktet göra bekant, hvar han 
har sitt boningsställe eller kan träffas, utan tidsutdrägt, 
af den eller dem, som önska att erhälla hans biträde, i 
allt hvad p& honom kan ankomma. Det är ej honom til- 
lätet, att aflägsna sig under fisketiden utom distriktet, utan 
att hafva updragit ät nägon annan att i sitt ställe och pä& 
eget ansvar vaka för upfyllande af sina äligganden, derest. 
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke förut förordnat, huru 
förhällas skall i dylikt fall, eller dä Ordningsman af sjuk- 
dom eller annat ofall hindras i sin befattning. 


8. 42. 


De omkostnader, hvilka erfordras för verkställigheten 
af denna Stadga, och hvartill den fond, som omtalas i 31 
$S ej lemnar tillgäng, skola bestridas med andra allmänna 
medel, hvilka för ändamälet kunna vara eller blifva att 
använda. 

8. 43. 

Alla tvister och stridigheter s& väl som brott och för- 
brytelser, af hvad namn de mä& vara, hvilka upkomma. 
mellan de fiskande eller andra, som der uppehälla sig, och 
ej begripas under sädana ordningsmäl, som kunna enligt 
denna Stadga uptagas och afgöras af Kongl. Maj:ts Befall- 
ningshafvande, skola utföras vid Domstol, som vederbör, i 
laglig ordning. 

$. 44. 

Böter, enligt denna Stadga, till hvilkas gäldande de 
sakfälde ej ega tillgäng, skola förvandlas till fängelse, enligt 
grunder och beräkningar, som i allmän Lag eller särskilde 
Stadgar derföre äro föreskrifne. 

Stockholm i Mars 1847. 


(ABR. PoPPpIvs. 


127 
VI. 


Stormäktigste Allernädigste Konung! 


(1851 den 20 Juni underdänigst anmäld inför 
Kongl. Maj:t i Statsrädet & Stockholms Slott). 

Rikets Ständer, som, i anledning af väckt fräga om 
föorändring uti Kongl. Maj:ts förnyade Nädiga Hamn-Ordning 
af den 24 Januari 1771, förehaft granskning af denna. 
Stadga, hafva dervid funnit densamma icke innefatta full- 
ständiga föreskrifter, för att vid hvarje inträffande händelse 
kunna tjena ledamöterne i Hamn-Rätt till behörig ledning 
föor sina domslut och öfriga ätgärder; till stöd för hvilken 
äsigt förekommit, bland annat, hurusom stadganden saknas, 
ej mindre rörande jäfs-förhällanden för Hamnfogde eller 
Bisittare, samt huru i dylıka fall förfogas bör, pä det Rät- 
ten mä blifva domför, än ock till bestämmande af det eller 
de ställen, der de fiskande ega utlägga garn eller draga 
notar, i händelse tvist derom yppas; hvarjemte, och i af- 
seende pä straffbestämmelserne, Rikets Ständer fästat upp- 
märksamhet, dels derä att enahanda ansvar följer, ehvad 
nägon drager not i annans notvarp eller fiskeredskap af 
annat slag inp& annans sätter, oaktadt den förra förseelsen, 
säsom i allmänhet ledande till större förfäng och skada, 
mäste anses gröfre än den senare, dels ock att uti 4 kap. 
1 $ föreskrifves, att den, som snattar, men ej orkar böta, 
skall sitta i stocken, ehuru stockstraffet redan genom Kong]. 
Förordningen den 10 Juni 1841 blifvit afskaffadt och i de 
fall, der böter ega rum, fängelsestraff i stället infördt. 

En sädan Ordnings-Stadga, som den ifrägavarande, sy- 
nes likväl, efter Rikets Ständers tanka, böra, aflattad i öf- 
verenstämmelse med allmän lag, innehälla alla de föreskrif- 
ter, som kunna vara erforderliga för ledamöter i Hamn-Rätt, 
ı och för utöfvande af en sädan befattning, sä att dessa le- 
damöter, af hvilka icke kan päräknas nägon egentlig lag- 
kunskap, ej mä begä felsteg och misstag, i brist pä& känne- 


128 


dom om allmänna lagen eller de förändringar, som deruti 
-egt rum; Och fä Rikets Ständer allts& i underdänighet an- 
hälla, att Eders Kongl. Maj:t Nädigst täcktes läta öfverse 
Hamn-Ordningen af den 24 Januari 1771, sä att densamma 
vinner den fullständighet, som af förhällandena päkallas, 
och i öfrigt öfverensstämmelse med allmän lag. 
Rikets Ständer framhärda med djupaste vördnad, tro- 
het och nit, 
Stormäktigste, Allernädigste Konung, 
Eders Kongl. Maj:ts 
Underdänigste, tropligtigste 
tjenare och undersäter 


Pä Ridderskapets och Adelns vägnar 
L. HERMm. GYLLENHAAL. 
n. v. Landtmarskalk. 


Pä Preste-Ständets vägnar 
C. FR. Ar WınGÄr». 


_Talman. 


Pä Borgare-Ständeis vägnar 
OLorF WIJK. 


n. v. Talman. 


Pä Bonde-Ständets vägnar 
Nırs PEHRSSsoN. 


n. v. Talman, 


Stockholm den 15 Februari 1851. 


Till Kongl. Maj:t underdänigst, med anhällan att Kongl. 
Hamn-Ordningen af den 24 Januari 1771 mätte öfverses 
och förbättras. (N:o 10.) 

(Allm. Besvärs- och Ekon. Utsk:ts Utlätande N:o 6.) 


129 


NAEL: 
Tıll 
Herr Stats-Rädet och Chefen för Kongl. Civil-Departementet. 


Ödmjukaste förslag till Kongl. Maj:ts nädiga kun- 

görelse, angäende hvad, till upprätthällande afgod 

ordning i fiskelägen och deras hamnar, bör iakt- 
tagas *); Gifven Stockholms Slott den..... 


P. p. Att Vi, efter skedd granskning af de angäende 
fiskerierna i riket utfärdade allmänna föreskrifter och den, 
ı förbindelse dermed stäende, Kongl. Hamnordningen af den 
24 Januari 1771, i näder funnit nödigt, att, med uphäf- 
vande af samma författning, om hvad som bör iakttagas, 
till uprätthällande af god ordning i fiskelägen och deras 
hamnar, meddela följande stadganden: 


Sl. 

I hvarje fiskeläge, eller p& hvart och ett ställe, der 
flere fiske-idkande personer sig stadigt bosatt, skall, under 
namn af “ordningsman“, eller “förman“, eller “hamn-fogde,“ 
finnas en pälitlig och välfräjdad mansperson, som, sä vidt 
görligt är, tillser ati Vära allmänna författningar, äfvensom 
ock särskilda, lagligen fastställda, föreningar, angäende 
fiskets utöfning, blifva af de fiskande noggrannt efterföljda, 
och äfven behörigen ombesörjer tillätna fisk-kärils lagliga 
krönande, der tillfälle saknas, att om sädan ätgärd anlita 
examinerad justerare, samt i allmänhet handhafver ordnin- 
gen pä stället och under fisket. 


Se 
Ördningsman bör till sitt biständ hafva tvänne, likaledes 
välkända, manspersoner, som, när de af honom anlitas, gifva 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 176, 199—200. — Förslaget 
hör till de handlingar, som användts vid utarbetandet af fiskeristadgan den 
29 Juni 1852. (Dig. anın.) 


9 


130 


honom räd och verkställa hans, med lag enliga, föreskrifter 
angäende de göromäl, som här omförmälas, men icke del- 
taga i hans beslut, eller med fisk-kärilens mätning och 
stämplande, pä egen hand, sig befatta. 


Sa 

Ördningsmannen och hans biträden böra sjelfva vara 
fiskare och väljas, i Februari mänad, af de äldrige fiskeri- 
idkande, uti laglig socknestämma och pä& ett är, men kunna 
dereiter äterväljas; dock mä de, som itvänne är efter hvar- 
andra innehaft sina befatiningar, vid näst derefter skeende 
val kunna samma updrags emottagande, for den gängen, 
sig afsäga. 


S. 4. 

Äro de fiske-idkande, p& nägot ställe, sä fä, att deras 
hushäll icke upgär till ett antal af tio, eller finnes icke, 
bland dem, nägon, som de öfrige vilja utmärka med sitt 
förtroende, mä& sädant mindre fiskeläge förena sig med ett 
annat, närliggande, om en och samma Ordningsman, der sä- 
dant lämpligen kan ske; Men Ordningsmans biträden börai 
hvarje fiskeläge alltid finnas. 


Suiß) 

Nägot arfvode mä icke, af Ordningsmannen, eller hans 
biträden, fordras, med mindre öfverenskommelse derom blır- 
vit, före valet, af de fiskande träffad; I hvilket fall arfvode 
bör utgifvas af alla dem, som utfästat sig till dess erläg- 
gande, men ej af de nekande, hvilka, deremot sjelfve icke 
kunna ä nägot sädant göra anspräk, ı fall de till denna 
befattning utses. 

SE. 6: 

Ördningsmannen skall ej allenast förfoga om allt hvad 
som är nödigt i afseende pä fisket, s& ofta detta utöfvas 
gemensamt och med samnad hand, utan ock hälla noggrann 
förteckning öfver alla de till fiske-läget redan hörande, dit 


151 


inflyttande, eller tidtals sig der uppehällande, personer, 
hvilken förteckning afgäende ÖOrdningsman bör öfverlemna 
till sin efterträdare: Han skall äfven, bäde personligen och 
genom sina biträden, söka att förekomma alla olagliga före- 
tag och oordningar pä stället och under fiskande; pä& fog- 
list och allvarligt sätt tillrättavisa dem, som, af okunnighet 
eller ovana, fela emot ordningen i mindre betydande mäl; 
tillse, at, om skada sker nägon af fiskelägets innevänare, 
ersättning varder den lidande i vänlighet beredd, och, i fall 
denne känner sig sjelf sakna förmäga dertill, hans rätt, per- 
sonligen, eller genom laga ombud, behörigen bevaka, i fall 
den mäste af domstol pröfvas; ärligen, och sä ofta nödigt 
är, hälla brandsyn, hvartill alla grannarne böra kallas och 
hvarvid de alla ega rätt att anmärka hvad som kan vara 
eldtarligt; noga besigtiga hvarje eldstad i fiske-läget; före- 
skrifva hvilka förbättringar böra ske och förelägga viss, kort 
tid dertill, läta dessa verkställas för lego, pä den tredskan- 
des bekostnad, om de icke godvilligt fullgöras, samt före- 
komma felaktig eldstads begagnande under tiden, i fall elds- 
väda genom den kan upstä, dock att, i fall särskild brand- 
ordning för fiske-läget är gällande, denna varder efterföljd; 
utsyna och bestämma tjenliga byggnadsplatser, för dem, som 
vilja till fiske-läget inflytta och der upföra egna hus; söka 
att, i vänlighet, bilägga de emellan grannarne möjligen up- 
stäende stridigheter angäende nyttjanderätt till hus och ge- 
mensamt egande tomter, fartyg, fiskeredskap m. m., värda 
sig, noga, om allt hvad, som kan befrämja god ordning, 
sundhet, trefnad och välständ bland innevänarne i fiske- 
läget; äfven gä de mindre erfarne tillhanda med goda räd 
och uplysningar i fisket; vara upmärksam pä möjliga för- 
bättringar i allt hvad till detta yrke hörer samt söka att 
göra dem, inom fiske-läget, allmänt kända och iakttagna; 
bist& alla de nödlidande och tillse, att de fiskandes barn 
icke lida skada genom försummad, eller felaktig, upfostran 
under sin späda älder samt, i fall sädant förmärkes, genast 


132 


gifva församlingens tjenst-förrättande pastor underrättelse 
derom; söka att för de fiske-idkande bereda möjligast lätt 
tillfälle till sabbatens värdiga begäende och förekomma dess 
vanhelgd genom dä onödigt arbete m. m. och i öfrigt 
gifva presterskapet den handräckning, som skäligen kan af 
ÖOrdningsmannen fordras, samt särskildt, med all omsorg, af- 
böja dryckenskap, spel och slagsmäl, varna emot lättsinniga 
svordomar och ogqväden, förekomma lönkrögeri och, om nä- 
gon med oloflig minutering af rusgifvande drycker inom 
fiske-lägets omräde, eller i närheten deraf, beträdes, sädant 
vid domstolen genast ätala, eller hos ortens Kronobetjening 
bevisligen anmäla till laga beifran; Hvarförutan Ordnings- 
mannen skall bistä Kronobetjeningen med alla de uplysnin- 
gar, bevis och ätgärder i fräga om lagbrott inom fiske- 
läget och om der bosatta, eller dit ankomna, okända och 
passlösa, personer, som af honom möjligen kunna meddelas. 


Bun 


Hvar och en af de tili fiske-läget hörande personer 
skall hörsamma Ordningsmannens kallelse, när han nödgas 
utfärda nägon sädan, och ege han rätt, att den tredskande 
till sig hemta. De föreskrifter Ordningsmannen i Ööfrigt gif- 
ver, i enlighet med denna Vär författning, skola ock genast 
verkställas, p& hans ansvar; men uti de fiskandes enskilda 
angelägenheter och lofliga bestyr inom hus, mä han icke, 
emot deras vilja, sig inblanda. 


SE rer 

Ördningsman och hans biträden skola, emot ofredande 
med ord eller gerning, ega samma beskydd af lag, som or- 
tens Kronobetjening, och efter lag ansvara de äfven för egna 
förbrytelser. Missbruka de det dem gifna updrag, eller 
sker skada genom deras pligt-försummelse, varde den fe- 
lande, ofördröjeligen, skild frän sin befattning och annan 
person till hans efterträdare, för äterstoden af äret, vald, 


133 


i skyndsamt utsättande laglig socknestämma; Hvarförutan 
hyar och en, som skäligen kan anse sig vara lidande genom 
fel af Ordningsmannen, eller hans biträden, är Ööppet, att 
särskildt, i brist af godvillig förening, vid laga domstol göra 
den talan derom gällande, hvartill han kan anse sig befogad. 


8.9. 


Kronofogden och Länsmannen i orten skola, genom 
möjligast täta, ärliga besök ı fiskelägena, göra sig noga un- 
derrättade om tillständet derstädes och genast rätta hvad 
som kan finnas vara af Ordningsmannen feladt i mindre 
vigtiga fall. Förmärkas gröfre förseelser, bör anmälan der- 
_ om, ofördröjeligen, ske sä väl hos Vär Befallningshafvande, 
som hos församlingens Pastor, hvilken har att genast om- 
besörja socknestämma och ombyte af Ordningsman. 


8. 10. 


Vära Befallningshafvande i de län, der ständiga fiske- 
lägen finnas, skola upmärksamt värda sig om denna Vär 
författnings behöriga verkställighet. De böra, oafbrutet, ega 
de uplysningar frän hvarje ort, som i detta afseende äro af 
nöden, äfvensom ock, der fiske-lägenas innevänare vilja sins 
emellan träffa närmare förening om hvad, som bör iakttagas 
till bibehällande af ordning, säkerhet och trefnad ibland 
dem, och derföre öfverenskomma om viten emot vissa för- 
budsöfverträdelser, länsstyrelserna ega, att, sedan den för- 
samling inom hvilken de fiskande äro boende, blifvit hörd, 
sädan förening pröfva, och, sä framt den icke är lagstridig, 
fastställa; Hvilket etc. etc. 


134 


WELL. 
Till 
Herr Stats-Rädet och Chefen för Kongl. Civil-Departementet. 


Ödmjukaste förslag till Kongl. Maj:ts förnyade 
Nädiga Stadga, angäende fisket i Nordsjön och 
vid kusterna af detta haf, fran Kullen i Skäne till 
Norska gränsen*); Gifven Stockholms slott d........... 


P. p. Att, sedan Vi inhemtat sä väl Rikets Ständers, 
som öfrige vederbörandes yttranden i ärendet, Vi i näder 
funnit nödigt, att, angäende fisket i Sveriges andel af Nord- 
sjön och vid detta hafs kuster, frän Kullen i Malmöhus län 
till Norska gränsen, meddela följande stadganden, hvarigenom 
alla äldre föreskrifter i samma ämnen uphäfvas och förfalla: 


L.FART. 


Om rättigheterna till fiske. 


Sala 

Hvarje svensk undersäte eger rättighet, att idka fiske, 
ej allenast uti öppna hafvet samt & der varande bankar, 
sä vidt den trakt af hafvet, hvarest han vill fisket bedrifva, 
tillhör Sverige, utan ock vid de holmar, skär och stränder, 
som egas af Kronan och egentligen icke tillhöra nägot hem- 
man, eller under särskildt vilkor innehafvas; Dock att, der 
Kronan, menighet, allmän inrättning, eller enskild person, 
p& grund af urminnes häfd, skattläggning, dombref, eller 
annat laga fäng, eger sig förbehällen uteslutande rättighet 
till fiske, ute i hafvet, eller vid strand, denna rätt, ovilkor- 
ligen förblifver oförkränkt. 


*) Hör till de handlingar, som användts vid utarbetandet af fiskeri- 
stadgan den 29 Juni 1852. (Utg. anm.) . 


Egare, vare sig af öppen strand ä& fasta landet, eller 
af ö, holme, skär, bank, eller klippa, skall, derest nägon 
annan icke innehafver särskildt gifven, eller af urminnes 
häfd bekräftad, rättighet dertill, njuta den förmon till godo, 
att, med andras uteslutande, idka allt slags fiske, bäde vid 
land och till ett afständ af minst ett hundrade famnar frän 
den trakt af stranden, der vattnet börjar upn& en famns 
djup, men ännu längre ut i sjön, om han kan lagligen 
styrka sig redan ega rätt dertill. Ligger annans strand sä 
nära derintill, att 100 famnar frän land utgöra mera än 
halfva afständet emellan särskilda ego-omräden, dä är, utan 
afseende & vattnets djup, hälften af det mellanliggande vatt- 
net hvardera grannens tillhörighet; Skolande likväl en tredje- 
del af vattnet, der det är djupast, eller alla slags fisk kan 
framgä, utanföre alla flod- och ä-mynningar och i sädana, 
till fiske-plats eller hamn ledande, sund emellan skär, hol- 
mar, Öar och fastland, der fiskebragder skulle kunna skada 
fasta landets innevänares skäliga rätt, säsom Kongsädra, 
enligt lag, hällas öppen och alla tider pä äret, fri frän 
stängsel, vid vite af 10 rdr., jemte skadeersättning, samt, 
der förbrytelsen förnyas, äfven redskapens och fiskfängstens 
förlust, jemte 20 rdr. böter. 


83 


Att, & djup, i hafsbandet och näst inom de yttersta 
skären, idka fiske med allt slags krok och ref, vare icke 
nägon förmenadt; Och uti de skärgärdar, der fiskare, frän 
urminnes tider, fätt ömsom fiska vid hvarandras stränder 
och följa hafsfisken efter dess dref, eller lopp, skola de, 
äfven hädanefter, ega denna frihet, Dock mäste alla pälar 
och stakar efter fisket genast borttagas, vid vite af 2 rdr. 
för hvarje der qvarlemnad päle eller stake. 


136 


S. 4. 

Om nägon will, p& annans grund, eller ego-omräde, 
uptaga nytt, eller uprensa gammalt och fördärfvadt notvarp, 
eller eljest till förmonlig fiske-plats bereda ett dertill förut 
onyttigt ställe vid stranden, eller inom strandegarens om- 
räde ute i vattnet, vare han, efter skedd bevislig anmälan 
derom hos jordegaren, eller, om stranden tillhörer Kronan, 
menighet eller allmän inrättning, hos Vär Befallningshafvande, 
berättigad, att samma fiske-lägenhet, gemensamt med strand- 
egaren begagna, under sin lifstid, derest särskild behörig 
öfverenskommelse derom icke är träffad; Dock under vilkor, 
att jordegaren ej sker skada, samt att denne, och dernäst, 
hans närmaste granne i fisket, stär fritt, att, inom ett är 
frän tillsägelsen, samma uprensning, företrädesvis, verkställa, 


8.0. 

I de fall, dä egare af strand lider nägon skada deri- 
genom, att fiskare der hafva landgäng, fästa fartyg, eller 
uplägga sin redskap m. m., skall derföre, af de fiskande, 
gifvas jordegaren fullkomlig ersättning, hvilken, i brist af 
vänlig öfverenskommelse derom, bestämmes, antingen af dom- 
stolen, eller ock genom pröfning af fem gode män, pä det 
sätt utsedde, att hyardera parten väljer tvänne personer och 
desse fyra gemensamt, eller, om de icke kunna derom förena 
sig, genom lottning, tillkalla den femte. 


S. 6. 

Vill nägon, för sitt behof, eller nöje, utöfva fiske ı ett 
vatten, som honom icke tillhörer, öfverenskomme dä med 
den, som eger laglig rätt, att fiske-vattnet begagna. Den, 
som, med not, fiskar vid en strand, eller i en trakt, der 
han icke är berättigad till fiske, böte 6 rdr. 32 s. och 
miste den fängade fisken, hvilken skall till fiske-vattnets 
innehafvare genast Ööfverlemnas, eller fullt ersättas, om den 
genom tidsutdrägt tagit skada. Sker obehörigt fiske der 


137 


med nät, böte 5 rdr. 16 s. och hafve likaledes förverkat 
den der fängade fisk. Till 3 rdr. 16 s. böter, jemte skade- 
ersättning, vare ock den förfallen, som, utan strandegarens 
lof, i hans fiske-vatten idkar annat fiske, af hvilket slag 
det vara mä. Förnyas dessa förbrytelser, plikte dubbelt 
- och ersätte all bevislig skada. Är den fiskande okänd eller 
fremmande person, mä hans bät och fiskeredskap, af vattnets 
innehafvare eller Kronobetjeningen, genast tagas i förvar, 
tills förbrytelsen blifvit af domstol pröfvad, eller behörig 
borgen är stäld. 

Sälar, uttrar och rof-foglar, som orsaka fisket skada, 
mä dock fritt fängas eller dödas, ehvarest de anträffas, 
med undantag af de lägenheter, som äro särskildt skatt- 
lagda för dylik fängst. 


Seut: 

Hädanefter, säsom hitintills, ega blott Sveriges innebyg- 
gare rättighet, att bedrifva fiske i rikets andel af Nordsjön 
och dess skärgärdar; och om nägon utländing med fiskande 
der beträdes, samt icke genast efter erhällen bevislig var- 
ning afstär derifrän, skall han derföre anses hafva förverkat 
redskapen och den fisk han fängat, hvilket förbrutna gods 
bör honom genast fräntagas och i behörigt förvar sättas, 
intill dess, efter anmälan hos Vär Befallningshafvande, derom 
vidare varder förordnadt. Har utländing vunnit svensk 
medborgarerätt, men utöfvar fisket genom fremmande per- 
soner, dä eger han, att denna rätt, oqvaldt, tillgodo njuta 
äfven ı och för fisket, med allt hvad dertill hörer. 


2: Anz 
Allmänna föreskrifter angäende fisket och fiskvarors behandling. 
Sn 


Med den, af tvingande nödvändighet päkallade, inskränk- 
ning, som här nedan, i $ 9. päbjudes, ega alla de, kvilka 


138 


begagna sig af fisket i Nordsjön, fritt: Att bedrifva denna 
näring antingen hyar för sig, enskildt, eller i bolag; Att 
for sädant ändamäl utrusta bätar och större fartyg; Att 
vid fisket använda antingen förut bruklig och känd red- 
skap, eller sädan, som genom vunnen nyare erfarenhet 
visat sig vara, i allo, mera ändamälsenlig än den gamla; 
Att sjelfva förfärdiga, eller annorledes förskaffa sig, den för 
fisket behöfliga redskap, jemte tjenliga käril till den fängade 
fiskens ansande och förvaring; Att, uppä ställen i skärgär- 
den, der nägot slags skada eller olägenhet derigenom icke 
kan upkomma, upföra nödiga boningshus samt byggnader 
för fiskens och redskapens förvar, likväl sä, att dertill erfor- 
dras jordegarens bifall, om marken tillhör en enskild per- 
son, men Vär Befallningshafvandes tillständ, i fall jorden 
eges af Kronan, menighet eller allmän inrättning; Att, lika- 
ledes sedan jordegaren dertill samtyckt och Vär Befallnings- 
hafvande, efter inhemtad noggrann kännedom om belägen- 
heten m. m. lemnat sitt bifall, inrätta salterier och tran- 
kokerier; Att antaga sä mänga biträden och arbetare der- 
vid, som i hvarje fall kunna erfordras, samt att den af dem 
fängade fisk, färsk, saltad, rökt eller torkad, pä stället, eller 
ä annan inrikes ort afyttra; Dock under noggrannt iaktta- 
gande af allt hvad, till befrämjande af god ordning och sä- 
kerhet samt fiskets förkofran och framtida beständ, är, eller 
kan blifva, af Oss, eller med Värt bifall, i allmänhet stadgadt. 


Be 

Vid begagnandet af de i nästförestäende $ omförmälda 
förmoner, skall iakttagas, 1:0) att allt fiske bör utöfvas med 
noggrann omtanka, icke blott pä& den närvarande stundens 
behof, utan ock pä& framtidens kraf, samt att, säledes, hvarje 
fisk-slag mäste under sin lek, eller fortplantningstid, skon- 
samt behandlas, sä att leken aldrig blifver, hel och hällen, 
förstörd, och att fiskens afföda omsorgsfullt besparas, intill 
dess den upnätt sin rätta mognad och är, med full törmon, 


139 


användbar för människans behof, äfvensom ock, att den nyss 
utlekta, och dä nästan odugliga, fisken lemnas tid att äter- 
hemta hull, innan den bortfängas; Skolande den, som be- 
gagnar not af mindre maskor än de tillätna, böta’ 20 rdr. 
och vara den fängade fisken förlustig, till hvilka päföljder 
ock den skall vara förfallen, som annorledes öfverträder in- 
gängna lagliga föreningar, eller gifna allmänna stadganden, 
angäende fiskets utöfning. Förnyas dessa förbrytelser, vare 
ock dä böterna fördubblade samt redskapen förverkad; 2:0) 
Att, derföre, de nu brukliga, länga och djupa sill-notar, eller 
stora vadar, genom hvilka sä väl den späda och omogna 
fisken, som den större, bortfängas, lekstimmarne oroas och 
antingen skrämmas frän land, eller alldeles förstöras, den 
afsatta rommen skrapas bort och göres onyttig, samt de 
växter päA hafsbottnen, som af sillen och annan fisk sökas, 
blifva uprifna och frän stället bortförda, s& att trakten ut- 
blottas p& de ämnen, fisken behöfver för sin föda och fort- 
plantning, icke fä, under nägot vilkor, begagnas längre än 
Bhuest. 1 trenne''(3:ne) är, räknade frän..2...... nn h 
äfvensom ock icke nägon af de smärre notar, eller vadar, 
hvarmed sill och annan fisk fängas, fär nyttjas efter sist- 
nämnda tids förlopp, sä framt den not, som begagnas till 
strandfiske har: mera än 40 famnars längd, 4 famnars djup 
och mindre maskor än en tum frän knut till knut, äfven i 
bröstet, och derest den till makrill-fängst inrättade not, eller 
vad, har mera än 72 famnars längd och 20 alnars djup, 
med maskor af minst 1!/, tum frän knut till knut, och detta 
allt vid denna redskaps förlust och särskildt ansvar af 25 
rdr. böter för hvarje delegare deruti, som sig af noten, eller 
vaden, begagnar; dock äro de smä-notar, hvarmed endast 
agn, eller bete för ref, eller storfisk, fängas, härifrä&n undan- 
tagna, sä& framt de blott för sädant ändamäl användas; 
och vilja Vi framdeles, sedan sig, tillförlitligt, visat hvad 
verkan detta Värt förbud medfört, Oss yttra om och i hvad 
mon nägon ändring deruti m& kunna ske; 3:0) Att de 


140 


fiskande icke mä, emot sitt bättre vetande, utlägga sin red- 
skap sä, att den sträcker sig öfver annan persons förut ut- 
lagda fiske-bragder, vid vite frän 5 till 20 rdr., jemte skade- 
ersättning; 4:0) Att, i fall fleras utlagda fiskedon, genom 
storm eller strömdrag, och säledes utan nägon människas 
vällande, invecklas i hvarandra sä, att de tyckas ej kunna 
vid uptagandet ätskiljas utan skada, dessa dä böra, efter 
öfverenskommelse, antingen af endera egaren, eller af egarne 
gemensamt, uptagas, och den dermed dä fängade fisk dem 
emellan fördelas i mon af den möda och kostnad hvar och 
en af dem, för tillfället användt, och sädant vid vite af 6 
ıdr. 32 s. jemte skadeersättning; 5:0) Att dä flera anlända 
till en strand, eller trakt af hafvet, der rättigheten till fiske 
är för hela allmänheten gemensam, de ega utlägga sin fiske- 
redskap i den ordning, hvaruti de ankommit till stället, och 
att, om flera infunnit sig pä samma gäng, ordningen dessa 
emellan d& bör genom lottning bestämmas, samt att den 
ena aldrig fär, onödigtvis, uppehälla den andra i sin fiske- 
rättighet, efter som icke heller fisk och redskap mä i längre 
tid, än nödvändigheten fordrar, qvarlemnas vid hafsstranden 
i det skick, att olägenhet för andra. derigenom vällas, vid 
vite af 6 rdr. 32 s. jemte skyldighet, att ersätta all orsakad 
skada; 6:0) Att fiske-redskap aldrig mä utläggas rundt om- 
kring holme, eller grund, eller längs efter strand, andra till 
förfäng, utan skola dessa redskap anbringas bredvid hvar- 
andra, rakt ut ät Ööppna vattnet, frän stranden till grundet, 
och sä, att i händelse fiske-donen icke kunna fä lämpligt 
utrymme pä detta sätt, den senare ankomne fiskaren, för 
den dagen börjar med sin redskap der den föregäende slu- 
tat, vid vite af 10 rdr. jemte skadeersättning; och böra 
alla tvister om förmonsrätt till vissa fiske-platser i öfrigt 
afgöras genom lottning; 7:0) Att om nägon, i vattnet, igen- 
finner garn, eller redskap, som genom storm, strömdrag, 
eller annat ofall, för egaren förkommit, uphittaren ofelbart 
skall taga vara derpä, men mäste, inom ett dygn efter sin 


141 


ankomst till land, gifva händelsen tillkänna sä allmänt, som 
ske kan, och, i öfrigt, med hittegodset lagligen förfara, vid 
äfventyr, att anses säsom den der samma gods förtegat: 
8:0) Att, der rättighet till fiske eges af flere gemensamt, 
nägon fremmande person icke mä till delaktighet i samma 
fiske inlätas utan de flesta delegarnes bifall, vid äfventyr, 
att den, som lof dertill gifvit, skall ersätta de öfriga all 
inträffad skada och att samma löfte är ogildt, s& framt 
han icke afstätt frän eget fiskande och säledes öfverlätit 
blott sin egen fiske-rättighet, hvilket icke kan honom väg- 
ras; 9:0) Att, ıfall flere förenat sig, att gemensamt idka 
fiske, en hufvudman för hvarje fartyg, bät, not eller bolag 
alltid skall af de öfrige delegarne väljas, och äfven alltid 
bör, sä framt han icke kan lagligen styrka sin obrottslighet, 
främst stä i ansvar för de förbrytelser emot denna stadga, 
hvilka kunna komma dem gemensamt till last, som i farty- 
get, bäten, noten eller bolaget ega del, eller redskapen m. m. 
för tillfället begagnat; 10) Att fiske icke mä, i annat fall 
än dä verkligt nödtväng dertill föranleder, bedrifvas & sön- 
dagar och helgedagar, vid ansvar efter lag, säsom för sab- 
batsbrott, samt att de fiskande, dä dä de sakna annat till- 
fälle, att ostörda Ööfva sin Gudstjenst, omsorgsfullt söka, att 
bereda sig lägenhet dertill pä den ort, der de sig i större 
antal samlat; 11:0) Att alla de ı och för fisket samman- 
komna personer äro pligtiga att ätlyda tillsägelserna af de 
offentlige tjenstemän och särskildt valde ombud, som äro 
tillsatte för att handhafva god ordning och efterlefnaden af 
hvad till dess pälitliga bibehällande är föreskrifvet; 12:0) 
Att, innan gemensamt fiske börjas, de fiskande skola ibland 
sig välja, ej allenast en hufvudman för hvarje bätlag m. m. 
säsom ofvan är sagdt, utan ock en förman för hela fiske- 
läget, hvilkens, med denna Vär stadga enliga, föreskrifter 
likaledes skola af de fiskande följas, vid vite, för den ohör- 
samme, af 3 rdr. 16 s. första gängen och dubbelt, ı fall 
oordningen förnyas, hvarjemte han dä ock: bör frän fiske- 


142 


läget skiljas, för det äret, ı fall de flesta delegarne deri 
sädant päyrka; 13:0) Att all den fängade fisk, som skall 
beredas till afsalu, mäste med all möjlig omtänksamhet be- 
handlas, och sä, att den icke dör i vattnet eller tager skada, 
vare sig genom alldeles obetäckt qvarliggande i fria luften, 
eller genom värdslös betäckning emot luft och sol, eller 
genom försummelse af skyndsam, behörig rensning och in- 
saltning med godt salt, innan ett, eller i nödfall högst tvänne 
dygn ifrän den stund, dä fängsten skedde; och detta vid 
äfventyr att varan, i fall den är skämd, anses förbruten och 
tages i allmänt förvar, samt skall, om den gifver osundt 
fodoämne, förstöras, men eljest & offentlig auction försäljas, 
med tillkännagifvande af dess fel; 14:0) Att hvar och en, 
som sjelf, eller genom andra, bereder fisk till handelsvara 
medelst dess insaltande och, antingen af egennytta eller 
värdslöshet, dertill använder sämre salt än det, som är tjen- 
ligast att bereda fisk-varan till ett, under längre tid, sig 
bibehällande, sundt och smakligt, födoämne, eller ock annor- 
ledes med detta sitt yıke sä förfar, att köpares skäliga 
rätt derigenom kränkes, skall derföre ansvara efter lag, 
hvarjemte brottet bör, af domaren, tillkännagifvas Vär Be- 
fallningshafvande, som sedan äligger, att allmänheten derom, 
genom kungörelser ofördröjligen underrätta. Förnyas för- 
brytelsen, vare ock böterna derigenom fördubblade samt 
rättigheten, att med legda arbetare idka salteri, förverkad; 
men om detta yrke, ändock, af samma salteri-egare utöfvas, 
skall varan anses förbruten; 15:0) Att hvarje egare af sal- 
teri skall, ehvad han personligen der vistas, eller icke, sjelt, 
i första rummet, ansvara för de förbrytelser, som, i och för 
‚näringen, vid salteriet foröfvas, s& framt han icke kan lag- 
ligen styrka, att de egt rum emot hans bestämdt tillkänna- 
sifna vilja och lemnade föreskrifter; 16:0) Att de käril, hvar- 
uti fisk är insaltad och säljes, skola, till sin sammansätt- 
ning vara fullgoda, riktiga till sin rymd, och tillverkade af 
ek, bok, eller gran, men, vid 5 rdr. vite för hvarje säljare 


145 


af sädant käril, icke af tall eller furu (hvilket trädslag är, 
till detta behof, otjenligt och skadligt) samt behörigen krönta, 
efter mätt af 48 kannor p& en hel tunna och i förhällande 
derefter p& mindre käril, vid vite, för den saltade fiskens 
förste säljare, af 10 rdr., jemte skadeersättning; 17:0) Att 
hvarje käril skall vara väl fullpackadt, märkt med salteri- 
egarens inbrända namn och ärtalet dä saltningen skedde, 
samt försedt med, likaledes inbrända, bokstäfverna G. V., 
B. V, eller S. V., för att dermed beteckna, det kärilet 
innehäller God vara,. Blandad vara, eller Sämre vara, vid 
sistnämnde vite och päföljd; 18) Att död fisk, eller afskräde 
efter sill, eller annan fisk, aldrig fär, frän salterier, tran- 
kokerier, eller andra ställen i skärgärden, af fiskvaru-bere- 
dare störtas i sjön, eller & strand qvarlemnas, utan skall 
allt sädant, derest fiskegaren icke använder afskrädet för 
annat ändamäl, af honom genast, och sist inom en mänad 
frän den tid, dä samma affall blef utkastadt, föras till s& 
afsıdes beläget ställe, att nägot deraf icke kan ı hafvet ut- 
flyta, eller annan olägennet mä deraf upkomma, vid 20 
rdr. vite och det äfventyr, att hans rätt till detta gödnings- 
ämne förverkas, samt att, sä framt dess försäljning & auction, 
med vilkor af borthemtning inom viss, kort tid, icke kan 
ske, deras skyndsamma bortförande, p& förre fiskegarens be- 
kostnad, skall verkställas genom ortens Kronobetjenings för- 
sorg; 19:0) Att, & den ort, der fisk fängas och till framtida 
gagn beredes, nägot omödigt, starkt och längvarigt, buller 
genom fortsatt skjutande utur eldgevär eller genom sten- 
sprängning, eller annorledes, icke mä ega rum under fiske- 
tiden, eller dä anledning är, att vänta, det sill, eller annan 
fisk, skall i stimmar g& in i skärgärden, vid vite frän 5 
till 50 rdr., efter domstolens pröfning, samt 20:0) Att nä- 
gon byggnad, äf hvad slag och för hvad ändamäl det vara 
mä, icke fär upföras sä, att fisket derigenom kan skadas, 
vid vite af 10 rdr. och den päföljd, att byggnaden varder, 
eiter för sig gängen besigtning af sakkunnige och ojäfvige 


144 


män, ofördröjeligen nedrifven genom Kronobetjeningens i or- 
ten försorg emot skyldighet för egaren, att alla kostnader 
för besigtning samt Kronobetjeningens ätgärder och resor 
vidkännas. 


8. 10. 


Vilja tvänne, eller flera, idka fiske, eller, i och för denna 
näringsgren, drifva sjöfart eller handel i bolag, dä bör skrif- 
telig öfverenskommelse derom ske och med den samma för- 
faras, p& sätt lag bjuder. 


Su 


Den, som utlägger not, nät, eller annan fiskeredskap, 
ı allmän farled, skylle sig sjelf, om samma redskap tager 
skada genom öfversegling m. m. d. — Fasta, för sjöfarten 
hinderliga, större fiske-verk mä icke der anbringas, vid vite 
frän 10 till 50 rdr. och skyldighet, att samma verk genast 
bortskaffa. Är äter fiske-redskapen annorstädes lagd, och 
har den blifvit s& utmärkt, att den kan undvikas, men lik- 
väl varder genom okynne, eller af värdslöshet, skadad, af 
fartyg, böte befälhafvaren der& 10 rdr. och godtgöre fiska- 
ren all hans förlust. 


3 ART. 


Särskilda föreskrifter angäende fisket. 


8. 12. 


Till de drif- och sätt-garn samt smärre sill-notar, som 
framdeles förfärdigas, skola maskorna vara sä stora, att en- 
dast mogen, fullväxt fisk kan i dem fängas och att det till- 
växande ynglet säledes kan skonas frän för tidig förstörelse, 
vid vid vite och päföljd, som i $ 9 äro bestämda. sSkulle 
smätt fisk-yngel, likväl, i mängd medfölja i notarne, bör 
det samma, vid lika vite, genast och lefvande, i hafvet äter 
utläggas och ingalunda förstöras. 


145 


813 


Om en till allmänt tiske af älder upläten fjord, eller 
vik, der sill ingätt, icke är af det omfäng, att alla de drif- 
och sätt-garn samt tillätna notar, med hrvilka fiskare an- 
ländt, (under de i Bohus län, om vären, men, i Halland 
och Skäne, pä& hösten, inträffande tider, dä sillen leker) 
kunna der begagnas p& en och samma gäng, utan att deri- 
genom sker skada, dä skall sä, som i $ 9 är föreskrifvet, 
förfaras; Strandegaren dock förbehället, att draga det för- 
sta notvarpet, eller först utlägga sina nät, om han det 
vill, och är dertill, i allo, sä beredd, att de öfriga fiskande 
af honom icke uppehällas, eller hindras; Och skall den, 
som emot samma ordning bryter, böta 3 rdr. 16 s., samt, 
i fall skada derigenom skett, den ersätta. 


& ie 


Död och skämd fisk samt afskräden af fisk, mä väl, i 
nödfall, af den fiskande utkastas ı hafvet, men dock endast 
der detta eger öppen vidd och har stort djup, och deremot 
icke i grunda vikar eller sund, samt icke heller pä& stran- 
den, vid vattnet, qvarlemnas efter fisket, vid vite frän 5 till 
50 rdr., efter domstolens bepröfvande. 


Set 
Sädana, vid hafsstranden belägna, skogslundar, som ve- 
terligen gjort fisket gagn, mä icke afsvedjas, eller nedhuggas, 
vid vite af 5 rdr. för hvarje bortröjdt, större eller min- 


dre, träd, ehvad dessa mä befinnas pä allmänt, eller en- 
skildt, omräde. 


$. 16. 


Vid handel om färsk sill, i större mängd, skall det hit- 


tills använda mätt af 63 kannor p& tunnan, vara gällande, 
10 


146 


dock sä, att de tillförene brukliga sä kallade sill-vagnar 
äfven framgent mä nyttjas, sä framt de äro vederbörligen 
krönta, till jämnt innehäll i hel- eller half-tunnor. Begag- 
nar sig nägon, i och för denna handel, af andra än behö- 
rigen krönta mäl-käril, plikte 5 rdr. och vare samma käril 
förlustig samt ersätte skadan, om sädan skett. 


Bee 


Vid bedrifvandet af trankokeri skall, utom hvad ofvan 
är päbjudet, iakttagas: Att tillverkningen bör, genom ända- 
mälsenligt förfarande, bringas till högsta möjliga fullkomlig- 
het; att den tran, som gär i handeln, bör aftappas pä be- 
hörigen krönta käril om 60 kannors rymd, eller Y/,, Y/,, 
eller !/), deraf; att sädan tran skall tydligt skiljas i de 
bättre och sämre slag, hvaraf den bestär; att säledes de 
käril, som innehäller tran af bättre slag, skola märkas med 
bokstäfverna B. T. och de af sämre innehäll med S. T., 
samt att trankokeri-idkaren skall, & hvarje sädant käril, 
läta inbränna sitt namn och ärtalet, pä sätt, som om käril, 
för saltad fisk är i $ 9, här ofvan, föreskrifvet. Saknas 
dessa märken & trankärilet, eller säljes sämre vara säsom 
god, pliktar trankokeri-idkaren i hvardera fallet 5 rdr. och 
ersätte skadan, der nägon sädan inträffat. 


S7 412, 
Vid det sä kallade stor-fisket, som egenteligen afser 
- Cabeljou, längor, torsk och makrill, och hvilket vanligen id- 
kas utom skärgärden, p& grund och bankar i öppna hafvet, 
bör hvar och en, som egnar sig derät, ställa sig till efter- 
rättelse hvad här ofvan, angäende annat fiske, är stadgadt 
och pä storfiske kan tillämpas. 


8749: 
Dä stor-fisk beredes till handelsvara, genom insaltning, 
torkning eller rökning, skall den genast, fullkomligen väl, 


147 


rensas, och böra följakteligen hvarje fisks hufvud och inelf- 
vor alltid dä borttagas, vid vite af 5 rdr., jemte skade- . 
ersättning. 


8. 20. 
Färsk, torkad, eller rökt fisk mä säljas efter vigt, eller 


styckevis, eller i väla om 10 st. eller val om 80 st. en- 
ligt köpares och säljares Öfverenskommelse. 


8: al. 

Dä det gamla sättet, att idka storfiske, är förenadt 
med de svära olägenheter, att den fängade fiskens insalt- 
ning ofta fördröjts sä& mycket, att den tagit skada genom 
mer eller mindre stark förruttnelse och att en oersättlig 
tid gätt för de fiskande förlorad genom länga resor till och 
frän land, kräfver detta fiske, ofelbart, mycken förbättring 
för att blifva s& tördelaktigt, som det möjeligen kunde vara, 
för landet i allmänhet och särdeles för de fiskande, hvilka 
derföre, sjelfve, böra vara betänkte pä sädana förbättringar, 
bäde ıi sjelfva yrket och i den sjöfart, som det samma for- 
drar. Kongl. Maj:t vill ock, efter öfverläggning med Rikets 
Ständer, och sedan nödiga medel blifvit af dem anvisade, 
särskildt, i näder, närmare förordna angäende de ätgärder, 
som för samma förbättringars pälitliga ernäende mä finnas 
nödiga och lämpliga. 


8. 22. 


Om fiske af hummer och ostron gäller äfven hvad, som 
 angäende fiske i allmänhet är, här ofvan, föreskrifvet och 
pi amnet tillämpelist, med iakttagande deraf, att ostron- 
hbankar icke mä anses och begagnas säsom allmänheten 
tillhöriga, med mindre de ligga ute i hafvet pä större djup 
an 10 famnar, i hvilket fall de ändock böra behandlas 
efter skeende öfverenskommelser och med den försigtighet, 
att fisket icke skadas. 


148 \ 
023» 


Frän och med den 16 Juni till och med den 31 Au- 
gusti (Denna tidsförändring projecteras ödmjukt, derföre, 
att förbudet emot hummerfiske i Juni torde vara af mera 
väsentligt gagn, än dess fortfarande under förra hälften af 
af September mänad. Förbudets förlängning torde nemligen 
anses vara alltför tryckande för fiske-idkarne, s& att det ej 
kan i näder beviljas.) hvarje är, eller under den tid, dä 
hummern ombyter skal samt gifver osundt födoämne och 
äfven anses allmännast fälla sin romm, mä icke nägon hum- 
mer fängas vid rikets hafskuster eller i dess skärgärdar, 
äfvensom deu icke heller fär, under samma tid, till salu 
utbjudas, allt vid 6 rdr. 32 s. vite, äklagarens ensak. 


8. 24. 


De käril, hvaruti ostron inläggas till afsalu, böra vara 
af 24 kannors rymd, och de, hvaruti hummer försäljes, inne- 
hälla 16 kannor, samt vara fullpackade och krönta säsom 
nämndt är, allt vid vite af 5 rdr. jemte skadeersättning. 


8. 25. 


Salt, för de fiskandes och salteriernes behof, mä, med 
vilkor att det samma är fullkomligen tjenligt till fisk-varor- 
nas möjligast längvariga bibehällande säsom sunda och 
smakliga födoämnen, i skärgärdarne fritt hällas till salu, 
hvaremot den, som derstädes föryttrar odugligt salt, skall 
derföre böta 20 rdr. och ersätta skadan. 


4. ART. 
Om handhafvandet af denna stadgas verkställighet. 
$. 26. 
Väre Befallningshafvande skola egna allvarlig omsorg 
ät allt hvad, som kan lända till Nordsjö-fiskets beständ och 


149 


töorkofran samt upmärksamt hälla hand öfver denna Vär 
stadgas noggranna efterlefnad. 


8. 27. 


Läns-styrelserna skola besörja, 1:0) att kusten och skär- 
gärden sä& fördelas i vissa omräden emellan ortens Krono- 
betjening, att nägon ovisshet om hvar och en persons tjenst- 
sörings-district aldrig mä& kunna ega rum; 2:0) att ärligen, 
i Februari mänad, hvarje skärgärds församling, ıi laglıg 
sockenstämma, inom sig väljer, i mon af behofvet, visse, 
for rättskaffenhet, verksamhet och god omtanka kände män, 
för att, under loppet af ett är, dels gä Kronobetjeningen 
tillhanda med biträde i och för allmänna ordningens och 
säkerhetens noggranna uprätthällande inom nyssnämnda 
districter, och dels vara de fiskande behjelplige med räd, 
uplysningar och beskydd emot lagöfverträdelser, enär sä& 
kan omtränga; 3:0) att, sedan församlingarne blifvit i ämnet 
hörda, desse distriet-ordningsmän ofördröjligen erhälla Vär 
Befallningshafvandes föreskrift, hvaruti deras pligter, klart 
och fullständigt, men i möjligaste korthet, bestämmas: 4:0) 
att, vid sammankomster inom häraderna, i närvaro af ak- 
tade och sakkunnige män, jemte Kronofogden i orten, s& 
fort möjligen ske kan, men senast inom trenne ... efter denna 
Vär författnings kungörande, vänliga öfverenskommelser 
. emellan de fiskande inbördes, säväl som ock emellan dem 
och strandegarne, uppgöras, dels till undanrödjande af alla 
stridigheter angäende rättigheten till fiskande pä& vissa stäl- 
len, dels ock till bestämmande af de tider, dä fiske-lekarne 
böra skonas, samt den redskap, som vid fisket mä begag- 
nas, storleken af maskor i not och garn, eller nät, s& vidt 
den icke är genom denna Vär författning föreskrifven, rät- 
tighet till hemtning af skal och bete för storfisket, med de 
flera ämnen, som angä fisket och äsyfta dess förbättring, 
sa väl för framtiden, som för det närvarande; Skolande 


150 


dessa sammankomster ske häradsvis, sedan Vär Befallnings- 
hafvande, inom en mänad frän det att denna stadga blif- 
vit kungjord, utfärdat kallelsen dertill, under föreläggande 
af äfventyr, att de, som uteblifva, mäste ätnöjas med de 
närvarandes beslut; Och böra äfven de städer, som inne- 
hafva nägon med landtboen gemensam fiske-rättighet, i dessa 
sammankomster deltaga med nästgränsande härads inne- 
byggare; 5:0) att dessa Öfverenskommelser, jemte Kronofog- 
dens i orten fullständiga utlätande, ofördröjeligen inlemnas 
i Lands-Cancelliet, och, sedan ärendet blifvit pröfvadt, hand- 
lingarne derom, säsom oumbärliga inventarier, förvaras i 
Kronofogde-Contoret, jemte Vär Befallningshafvandes stad- 
fästelse-resolution; 6:0) att der, emot Vär förmodan, sädana 
vänliga föreningar emellan ortens innevänare omöjeligen 
kunna tilivägabringas, eller äsigterna, om hvad till fiskets 
betryggande och förbättring bör ske, äro sä skiljaktiga, att 
skälig betänklighet möter en förenings stadfästande, sädant 
dä ofördröjeligen varder hos Oss i underdänighet anmäldt, 
jemte det att Vär Befallningshafvande bör, genom utslag, 
som Värt och rikets Kammar-Collegii pröfning underställes, 
bestämma de närmare ätgärder, som bort genom nämnda 
förening afgöras, hvarefter Kammar-Üollegium har, att med 
ärendet utan upskof, laglıkmätigt förfara och gifva den miss- 
nöjde anvisning, att, inom tvänne mänader efter undfängen 
del af beslutet, det samma, hos Oss, i Värt Civil-Departe- 
ment, i underdänighet öfverklaga; 7:0) att dessa föreningar, 
eller, i brist deraf gifna, laga beslut, varda ı 5 är eller sä 
länge, tills de äro af en hvar noggrannt kända, ärligen be- 
hörigt kungjorda för distrieternes innevänare, och, dessutom, 
en hvar som äskar del deraf, tillhanda hällne ı afskrifter, 
emot lösen med 16 s. b:o för hvarje ark; 8:0) att, om Vär 
Befallningshafvande anser ytterligare föreskrifter af Oss vara 
af nöden, dessa dä, utan upskof, i underdänighet begäras; 
9:0) att alla p& Vär Befallningshafvandes pröfning ankom- 
mande frägor, rörande fisket och hvad dertill hörer, skynd- 


151 


samt lagligen handläggas, och, sedan vederbörande blifvit 
hörda, till behörigt slut befordras, hvarförutan, 10:0) Vär 
Befallningshafvande ärligen, före Februari mänads slut, bör 
till Oss i underdänighet inkomma med fullständig berättelse om 
Nordsjöfiskets och dess idkares tillständ under det sistför- 
flutna äret samt om hvad till denna närings förkofran blif- 
vit tillgjordt och hvad, i detta afseende, vidare kan vara 
mest behöfligt. 

Dessutom skola Väre Befallningshafvande, efter öfver- 
 läggning med sakkunnige personer och ombud frän de or- 
ter, hvarest fiske är hufvudnäring för en större mängd af 
innevänarne, genast vidtaga samt ärligen, och pä bästa sätt, 
söka att med allvar vidmakthälla, de ändamälsenligaste ät- 
gärder, hvarigenom sädan hog för slögder och handarbeten, 
jemte skicklighet deri, kunna bland de fiskande spridas, att 
.dessa derigenom mä, under de tider, dä fisket misslyckas, 
eller icke kan utöfvas, vinna medel till nyttig sysselsättning, 
trefnad och lugn bergning för sıg och de sina. Att Guds- 
fruktan, sedlighet, omtanka och flit, hos de fiskandes barn, 
af begge könen, med lika omsorg, vrotfästas ända ifrän de 
spädaste ären, äligger väl hvarje församlings presterskap, 
att nitfullt, efter sin embetspligt, besörja; Men Vär Befall- 
ningshafvande skall, jemväl, upmärksamt tillse, om anmärk- 
ningsvärda fel af föräldrarne härutinnan blifva begängna, 
och dä genast gifva domcapitlet i orten sädant tillkänna, 
pä det allvarlig rättelse m& härutinnan ske, utan skadlig 
tidsutdrägt. 


8. 28. 


Uti de utslag, Vär Befallningshafvande meddelar, skall 
uuderrättelse alltid lemnas, det den dermed missnöjde eger, 
att, sist inom 14 dagar efter undfängen del deraf, hos 
Oss i underdänighet anföra besvär deremot, samt att be- 
svärshandlingarne skola, isädant afseende, inlemnas & Lands- 
Cancelliet, hvarefter Vär Befallningshafvande, utan uppskof, 


152 


infordrar vederbörandes förklaring och den samma, jemte 
eget fullständigt utlätande och alla öfriga handlıngar i ären- 
det, ofördröjeligen, till Oss i underdänighet insänder. 


8. 29. 


Vär Befallningshafvandes utslag, enligt denna stadga, 
bör genast gä& i verkställighet, sä framt tillämnade under- 
däniga klagomäl emot hvad det beslutadt är, derigenom icke 
blifva onyttiga. De bötes- och ersättningsmedel, hvartill 
Vär Befallningshafvande kan sakfälla, skola derföre, utan 
upskof, utg& och nedsättas, antingen i Landtränteriet, eller 
i taka händer hos nägon person i orten, hvilkens vederhäf- 
tighet Vär Betallningshafvande, eller domaren, eller veder- 
delomannen, godkänt. I fall Vi i näder ändra Vär Befall- 
ningshafvandes beslut, skola böterne och ersättningsmedlen, 
kostnadsfritt, till den sakfällde äterställas genom Vär Be- 
fallningshafvandes försorg, s& framt de äro i Landtränteriet 
nedsatta, och sedan behörig kännedom om mälets utgäng, 
blifvit Vär Befallningshafvande, af vinnande parten, medde- 
lad. — Är äter den pliktfällde si fattig, att hvad ädömt 
är icke kan af honom betalas, bifoge han sina underdäniga 
besvär församlingens tjenstförrättande pastors fattigdomsbevis, 
i fall denne anser sig kunna sädant, med tilliörlitlig visshet, 
meddela, eller, & landet, Kronofogdens, och, i stad, Borgmä- 
starens, betyg derom. 


8:30, 


Alla efter denna stadga utgäende vitesböter och de me- 
del, som för förverkadt gods inflyta, skola fördelas och redo- 
visas pä& sätt af Oss redan är, eller framdeles varder, före- 
skrifvet; dock med iakttagande deraf, att förbrutna färska 
fisk-varor, de der rätteligen tillhöra vattnets innehafvare 
under enskild eganderätt, böra, s& vidt ske kan, genast till 
honom aflemnas. Böternas förvandling skall ske efter lag, 


153 


men kroppsstraffett m& dock icke ega rum förr, än tillför- 
litligen är utrönt, och med sockne-stämmo-bevis styrkt, det 
böterna ej kunna med arbete hos enskild person. aftjenas. 
Ersättning för förbrutet gods, eller skedd skada, som icke 
annorledes kan varda gäldad, bör likaledes, med lämplist 
arbete godtgöras. 


8 3 


Äro redskap, eller fisk-varor, enligt denna stadga, för- 
brutna, dä skola de af Kronofogden i orten, eller stadens 
Magistrat, s& fort utslaget derom lagligen kan verkställas, & 
offentlig auction, till den, eller de, högstbjudande försäljas, 
hvarefter medlen, med afdrag af ersättning för oundvikliga 
kostnader enligt behöriga räkningar, sä framt de icke kunna 
genast komma vederbörande tillhanda, insättas i Landträn- 
teriet och Vär Befallningshafvande derom, särskildt, at den, 
som medlen insatt, genom skriftelig anmälan underrättas. 
Är äter det förbrutna godsets beskaffenhet sädan, att dess 
skadande genom längre tidsutdrägt skäligen kan befaras 
hvarom, der sä ske kan, Vär Befallningshafvandes, eller 
domstolens, yttrande jemväl bör begäras och meddelas, 
varde detsamma, ofördröjeligen & offentlig auction i orten 
{örsäldt af nämnde Magistrat, eller Kronofogde. Färska 
fisk-varor, som äro förbrutna och ej kunna till rätt egare 
genast äterställas, eller oskadade förvaras, böra, emot redo- 
visning, af Magistraten, eller Kronobetjeningen, utan up- 
skof försäljas, under hand, till det högsta pris, som erhällas 
kan, derest tillfälle till deras förmonligare föryttrande ä& 
auction saknas. 


8. 32. 


Till Vär Befallningshafvandes pröfning höra alla frägor 
angäende byggnaders otillätna, eller lagstridiga, upförande, 
pä& kusten, eller i skärgärden; Kronobetjentes och Magistrats 
fel emot denna Vär stadga; försummelser, att bortföra af- 


154 


fall efter sill och annan fisk, samt förbrytelser emot de, 
rörande tid, ort och sätt för fiskets idkande träffade förenin- 
gar, eller de derom gifna, laga kraft egande, beslut, s& vidt 
dessa frägor äro klara och, följakteligen, kunna af Vär Be- 
fallningshafvande, med tillförlitlig visshet om rätta förhäl- 
landet, bedömas; Men alla andra ordningsöfverträdelser, 
äfvensom ock de bland ofvannämnda förbrytelser, hyarom 
vitnens hörande erfordras, böra af domstolen i orten af- 
‚göras. 


N 


Kronobetjeningen i orten, men i synnerhet Länsmannen 
i districtet, skall, i fürsta rummet, vaka öfver denna för- 
fattnings noggranna efterlefnad, hälla den uppmärksammaste 
tillsyn & salterierna, och söka hindra lagöfverträdelser der- 
städes, hvarföre Kronobetjeningen ock skall till alla sädana 
verk och deras förrädsrum ega fritt tillträde, i närvaro af 
egaren eller hans ombud pä stället; genast gifva Vär Be- 
fallningshafvande tillkänna, om otjenligt salt vid salterierna 
användes och insända prof deraf, hvarefter och sedan sak- 
kunnige män, jemte salteriegaren, deröfver blifvit hörda Vär 
Befallningshafvande äligger, att om salteriegarens förfarande 
allmänheten underrätta, der skälig anledning dertill före- 
kommer; söka att, p& lämpligaste sätt, befrämja vänliga öf- 
verenskommelser angäende fisket; s& vidt ske kan afböja 
alla stridigheter emellan de fiskande inbördes samt emellan 
dessa och strandegarne; söka att, genom goda räd och up- 
lysningar tillvägabringa verkliga förbättringar bäde i sättet 
att fänga fisken och i sättet, att behandla den sä, att den 
gifver högsta möjliga fördelar, bäde ät köpare och säljare; 
fullständigt anteckna de fiskandes namn vid hvarje tiske- 
läge och deras rätta hemvist jemte namnen pä& förmännen 
för hvarje fiske-lag, bätarnes antal och drägtighet, fiske- 
redskapens antal och beskaffenheten sä väl deraf, som ock 
fängstens mera eller mindre fördelaktighet under ärets lopp, 


155 


jemte alla brott emot allmän lag eller denna staga samt 
föorbrytarnes namn och hemvist, vitnen m. m. för hvilka 
ändamäls vinnande Länsmannen i districtet, och äfven Krono- 
fogden i orten, böra, sä vidt deras öfriga tjenstegöromäl möj- 
ligen kunna sädant tilläta, sig i skärgärden, under fiske- 
och salteri-tiden uppehälla. Krono-Länsmannen skall ock, 
fogligen och genast, utföra ätal af lagöfverträdelserna och 
till Vär Befallningshafvande, minst en gäng i hvarje mänad 
under fiske-tiden, inberätta hvad, i dessa afseenden, inom 
districtet förefallit, samt jemväl, der Kronofogden i orten 
sädant äskar, meddela honom underrättelse derom, genom 
afskrifter af de till Vär Befallningshafvande ingäende mä- 
nadsraporter; Äfvensom ock Kronofogden äligger, att, sä 
ofta sädant af länsstyrelsen anses nödist, till Vär Befall- 
ningshafvande inberätta hvad Kronofogden, angäende fisket 
i och utom skärgärden inom fögderiet, har sig bekant; 
Hvarförutan Kronobetjeningen bör gifva Vär Befallningshaf- 
vande tillkänna, om sädana oordningar förmärkas, som röja 
grof försummelse i de med fiske sysslosatta personers skyl- 
diga värd om sina barns uppfostran under den älder, 
dä dessa ännu, 1 allt, bero af föräldrarnes behöriga om- 
SOTQ. 

När fiske idkas gemensamt af landsboer och innevänare 
ı städerna, rätte sig de senare äfven efter Kronobetjenin- 
gens bud. Eges fisket enskildt af stad, dä äligger Magi- 
straten, att besörja om behörigt fullgörande af hvad i denna 
$ är föreskrifvet samt att raporter derom, en gäng i mä- 
naden, under fiske-tiden, till Vär Befailningshafvande in- 
gifva; Varande Krono-fogden i det till stadens fiske-vatten 
närmast gränsande härad skyldig, att, genom afskrift, med- 
dela Magistraten behörig kännedom om den i häradet träf- 
fade förening till fiskets betryggande, eller det derom gifna 
lagliga beslut. 


156 


8. 34. 


Distriet-ordningsman skall genast lemna Kronobetjenin- 
gen det biträde, den kan päkalla i enlighet med den i $ 
27 här ofvan omförmälda föreskrift, eller instruction. Dä 
hans befattning är ett sädant updrag af menighetens för- 
troende, som icke bör kunna välla synnerligt stor tidsspillan, 
eller eljest medföra känbar förlust, är Ordningsmannen icke, 
i annat fall, än att vänlig öfverenskommelse derom före va- 
let skett, berättigad, att för sitt besvär njuta arfvode af de 
väljande. — I och för utöfningen af sitt kall eger Ordnings- 
man samma beskydd af lag, som ortens Kronobetjening; 
Dock skall han gifva fremmande och okända personer sitt 
updrag behörigen tillkänna, innan detsamma emot dem ut- 
öfvas. 

Är Ordningsman försumlig eller opälitlig i sina älig- 
ganden, varde sädant genast, af Krono-Länsmannen i di- 
strictet, med bifogande af trovärdiga bevis, anmäldt hos 
Vär Befallningshafvande samt hos den församling, som Ord- 
ningsmannen utsett, och varde dä annan person, af försam- 
lingen, i laglig socknestämma, till Ordningsman för ätersto- 
den af äret vald, sä fort ske kan. Utan laga förfall mä 
icke nägon afsäga sig detta updrag. 


Är nägon upstudsig emot den, som är tillsatt att hälla 
hand öfver allmänna ordningen vid fisket och hvad dertill 
hörer, eller öfverfaller honom, med ord, eller gerning, varde 
straffad efter lag. DBegär tjensteman, eller af nägon för- 
samling vald Ordningsman, sjelt brott isin tjenstebefattning, 
ligge sädant i tve-böte, emot enahanda förbrytelse af en- 
skild person. 


157 


Denna Vär författning skall, i alla de delar, hvaruti 
den nu kan vara tillämpelig, genast efter kungörandet träda 
ı verkställighet; Hvilket, äfvensom att Vi, genom förnyad 
nädig stadga, denna dag, särskildt oss yttrat, angäende 
fisket i Östersjön och Öresund, till Kullen i Skäne, samt i 
insjöar och floder m. m., samteliga vederbörande till under- 
dänig efterrättelse länder etc. 


158 


Handlingar, rörande ätgärder till samfärd- 
seins förbättrande inom bohuslänska 
skärgärden *). 


2 


Motion i Andra Kammaren, N:o 4: Angädende dels 
skrifvelse til Kongl. May: i fräga om utredning 
rörande erforderliga dtgärder för vinnande af ett 
hela riket omfattande statsbanesystem, dels anslag 
för sadant ändamäl. 


Att samfärdseln spelar en den största rol uti värt lands 
bäde ekonomiska och andliga utveckling, är ett lika allmänt 
erkändt förhällande som att jernvägarne bland nutidens. 
samfärdselsanstalter intaga det främsta rummet. Värt land 
har ocksä med en, i förhällande till dess jemförelsevis glesa 
befolkning, ringa nationalförmögenhet och stora utsträckning, 
rent af förvänansvärd hastighet skyndat att tillegna sig för- 
monen af att ega ett omfattande jernvägsnät; men sjelfva 
sättet, hvarp& detta skett, i förening med den nästan full- 
ständiga saknaden af en enhetlig plan för detta nät, har 
äfven medfört en ojemnhet i det sätt, pä hvilket de sär- 
skilda landsdelarne blifvit tillgodosedda, och en ofullstän- 
dighet, som med allt större tydlighet visar behofvet af en 
ändring i verksamheten, eller ätminstone ett afhjelpande af 
de värsta bristerna. taten tarfvar derför synbarligen en 
fullständig plan för den äterstäende delen af sin verksam- 
het till näringslifvets främjande inom riket medels jernvägar, 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 309—342, 


159 


och detta icke allenast med hänsyn till Norrlands anspräk 
att erhälla norra stambanan fortsatt frän Ängermanelfven 
till Lule elf, utan äfven med hänsyn till södra halfvan af 
landet, hvilken ingalunda kan sägas vara nog fullständigt 
eller pä ett med 'statens bästa i allt fullt öfverensstämmande 
sätt tillgodosedd med för dess näringslifs rätta utveckling 
oumbärliga statsjernvägar. 

Den ursprungliga äldsta planen för rikets förseende 
med jernvägar afsäg nemligen, att ern& dessa, dels genom 
byggandet af ett rings fätal centralt belägna statsbanor, 
dels genom koncessioner ät aktiebolag att anlägga s. k. 
privatbanor. Härigenom har visserligen vunnits stora sträc- 
kor jernväg, men dessa hafva blifvit mycket ojemnt förde- 
lade, pä samma gäng som mäktiga enskilda intressen för- 
mätt göra sig gällande pä& bekostnad af svagare sädana 
samt förvärfva sig faktiska monopol af den allra största be- 
tydenhet med hänsyn till äfven vidsträckta landsdelars hela 
framtida utveckling. Sä& kan t. ex. ett stort privatbane- 
intresse ofta förhindra, det sädana bibanor anslutas till dess 
hufvudlinie, som kunna konkurrera med större delar af denna 
eller draga trafiken i nägon mon frän den nuvarande huf- 
vudändpunkten till nya sädana, och det eger derigenom nä- 
gon gäng äfven ett faktiskt veio mot byggandet af sädana 
jernvägslinier, som skulle kunna löna sig, inom ett allt för 
betydande omräde. Derför mäste ock staten i sädana fall 
träda emellan och rädda dylika landsdelar undan det eko- 
nomiska öfvervälde, som den lemnat i enskildas händer, och 
dymedels möjliggöra för. sädana trakter, att tillgodose äfven 
sina intressen, om ej dessa landsdelar skall vederfaras orätt- 
visa och om ej landets nödigt fullständiga och planmessiga 
förseende med jernvägar skall offvas. 

Staten har visserligen under de senare ären mäst allt 
mer fräng& den ursprungliga planen att för egen räknıng 
blott befatta sig med ett fätal stambanor, dä den dels inlöst 
flera privatbanor, dels i Norrland börjat genomföra ett nära 


160 


nog uteslutande statsbanesystem; men detta är blott en ringa 
början till ästadkommande af ett fullständigare, mer plan- 
messigt statsbanesystem äfven med hänsyn till de med stats- 
stambanor icke gynnade landskapen. Den ofullständighet i 
landets jernvägsnät, som i flera fall uti ej oväsentlig mon 
vällats af rike enskilde personers eller kommuners förmäga 
att göra sina egna intressen gällande och att hälla andras 
sädana tillbaka, torde emellertid böra, i mon af behofvets 
betydenhet och statens förmäga att afhjelpa detsamma, un- 
danrödjas genom en tillräcklig komplettering, hvilken äter 
synbarligen endast pä ett fullt tillfredsställande sätt samt 
inom den närmare framtiden kan ävägabringas genom sta- 
tens mellankomst, derigenom att dels ätskilliga sädana vig- 
tigare linier nybyggas för statens räkning, hvilka eljes icke 
kunna antagas skola snart nog ätmiustone komma till ständ, 
dels att i samband dermed flera för det planmessiga liksom 
för det äfven i ekonomiskt hänseende lyckade genomföran- 
det af en sädan komplettering vigtiga privatbanor genom 
inlösen förvärfvas ät staten. Men icke blott för komplette- 
ringen af landets jermvägsnät utan äfven af talrika andra 
betydande skäl är det af vigt, att staten förvärfvar sig flera 
af de mera vigtiga privatbanorna inom landet. 

För dylika vigtigare jernvägar, som det säväl för nämnda 
komplettering af landets jernvägsnät som för erhällandet at 
ett i allt hufvudsakligt ätminstone tillfredsställande stats- 
banesystem är nödigt för staten att genom nybyggnad eller 
genom inköp af privatbanor förskaffa sig, äro att räkna dels 
sädane stamlinier som sammanbinda mer betydande hufvud- 
orter med hvarandra, dels sädana stam- eller grenlinier, 
som sammanbinda det inre landet med de främsta export- 
hamnarne, dels sädane linier som med hufvudstaden sam- 
manbinda landets aflägsnare hufvuddelar (sävidt möjligt hvarje 
län och dess hufvudort), dels sädane linier som samman- 
binda landets vigtigaste stamlinier sins emellan eller landets 
jernvägsnät med angränsande länder och dels sädane linier 


161 


som äro af särskild framstäende vigt för försvarsväsendet. 
En omsorgsfull granskning af en jernvägskarta öfver värt 
land ädagalägger snart, bäde att staten icke är i besitt- 
ning af flera redan befintliga jernvägslinier, som äro af den 
betydenhet för det allmänna, att de ej borde tillhöra en- 
skilda aktiebolag, och att flera större delar af landet ännu 
äro i saknad af till och med sädana jernvägslinier som, 
enligt hvad nyss framhällits, borde finnas till säsom stats- 
banor. 

De skäl, man gemenligen anfört för utsträckningen af 
statens jernvägar till att omfatta ätminstone alla mer bety- 
dande jernvägslinier inom landet, äro, i största korthet an- 
förda, hufvudsakligast följande: 

Frän allmänt politisk och social synpunkt har 
man nemliger framhällit förmonen af en sädan utveckling 
af jernvägsväsendet, dels deruti att säväl regeringsmakten 
som särskildt försvarsväsendet derigenom stärkes, dels deri 
att det är en afgjord fördel för särskildt den mindre för- 
mögna delen af folket, att staten derigenom fär i sin hand 
bestämmandet af den finansiella planen för ätminstone alla 
de vigtigare jernvägarnes förvaltning, dels deri att den tal- 
rıka jernvägspersonalen derigenom kommer i en bättre ställ- 
ning, än dä den är i enskilda bolags tjenst, och dels deri 
att de nämnda jernvägarnes hela förvaltning kommer under 
kontroll icke blott af regeringen utan äfven af representa- 
tionen. Vidare har man frän samma synpunkt päpekat, 
hurusom “summan af de materiella intressen och den ur 
dem härrörande makt, som jernvägsväsendet i sig inbegri- 
per, vore för stor, för att det borgerliga samhället kunde 
öfverläta en sädan institution ät enskilde“ (i en allt för be- 
tydande omfattning ätminstone), samt hurusom särskildt de 
större enskilda jernvägsbolagen vore ett slags stater i sta- 
ten, verkande äfven till skada, och hurusom fara funnes, 
att den betänkliga betydelsen af det monopol, som alltid 


medföljer en privat jernvägsanläggning, skulle med tiden 
11 


162 


ökas, derigenom att denna tillhör eller räkar ı händerna 
p& utländingar eller kanske till och med en utländsk stat 
eller genom sammanslutningen af flera dylika anläggningar 
till större och mäktigare bangrupper, och att aktierna uti 
de enskilde jernvägarne till allt för stor del slutligen komme 
att stanna hos ett fätal millionärer eller eljest öfvermäktiga 
privatintressen, som derigenom ocksä skulle varda i till- 
fälle att efter sina sjelfviska syften i strid mot det allmän- 
nas behof leda eller inverka pä& den ekonomiska utvecklin- 
gen i hela landsdelar o. s. v. — Säsom ett ytterligare skäl 
kunde man kanske anföra, att dä vid de sä& kallade “stora frä- 
gornas* förestäende lösning städerna säkerligen komme att 
fa vidkännas de jemförelsevis största uppoffringarne, och 
dä de flesta af rikets städer för aktier i jernvägsbyggnader 
upptagit betydande län, hvilkas amortering medförde en 
tryckande beskattning, sä vore det blott en gärd af rätt- 
visa, om staten bragte dem ett vederlag, genom att nu til- 
lösa sig dessa aktier. 

Frän särskildt statsekonomisk synpunkt har man 
förordat en dylik utsträckning af statsbanesystemet, emedan 
dels jernvägar äro att hälla för de allra lämpligaste stats- 
domäner, hvilkas värde i regeln oafbrutet stiger, under det 
att det i dem nedlagda och mestadels upplänta kapitalets 
värde minskas genom penningvärdets prisfall, dels stats- 
jernvägar kunna (utan att för dem nägon större del af det 
för landets näringslif nödiga kapitalet behöfver fastläsas uti 
jernvägsaktier och utan att landets kredit, säsom eljes i 
händelse af allt för mänga privatbanor lätt ske kan, behöfver 
störas genom misslyckade privatbaneanläggningar) utföras 
med utomlands gemenligen billigare än af enskilde upplänte 
penningar, hyadan vid inlösen till staten af privatbanor möj- 
ligen en ej ringa vinst kunde beredas riket genom de i dem 
innestäende länens konvertering, dels statsbanors anläggning 
kan, oafsedt alla tillfälliga konjunkturer, utföras jemnare och 
mindre sä att säga* ryckvis, under det att privatbanor väl 


163 


oftast komma till ständ genom aktieteckning och utföras 
under tider af rädande Öfverspekulation, dä prisen & säväl 
arbete som materiel äro högt uppjagade, dels ett planmes- 
sigt och med hänsyn till folkmängdens och näringslifvets 
betydenhet genomfördt system af statsjernvägar öfver hela 
riket bör icke blott gifva en jemnare och mer tillfredsstäl- 
lande afkastning, än om statsbanorna till allt för stor del 
utgjordes at sädana genom folkfattigare och i ekonomiskt 
hänseende mindre betydande nejder dragna linier, som lem- 
nade en otillräcklig afkastning, utan äfven möjliggöra bil- 
ligare driftkostnad och i synnerhet förvaltning, d& man ju 
eljes hade en särskild centralförvaltning för hvarje särskild 
bana, och dels statsbanorna i regeln blifva solidare utförda, utan 
att dock utgifterna för deras byggnad kunna sägas i för- 
hällande till beskaffenheten ötverskrida hvad enskilda banor 
kosta, dervid ej bör förbises, att staten till betydande bäde 
allmänt gagn och besparing kan bedrifva jernvägsbyggnaden 
äfven under ekonomiskt tryckta tider o. s. vv. — Härtill . 
kunde man väl ytterligare foga den anmärkningen, att sven- 
ska staten nu säkerligen äfven kan till följd af de rädande 
konjunkturerne förvärfva sig flera för densamma behöfliga 
jernvägar, vare sig genom inlösen af privatbanor eller genom 
nybyggnad, för ett jemförelsevis billigare pris, än om detta 
skall ske framdeles under ändrade förhällanden. 

Frän särskildt näringslifvets synpunkt har man an- 
fört till förmon för ett mer omfattande, planmessigt stats- 
banesystem, att landet endast genom ett sädant kan ernä 
ett möjligast fullständigt, alla dess hufvuddelar tiligodose- 
ende jernvägsnät, enär derigenom de talrikare vordne, mer 
"lönande liniernas öfverskott möjliggör, att utan för stor risk 
och förlust anlägga äfven mindre lönande linier uti folkfatti- 
gare och jemförelsevis blott föga i ekonomiskt hänseende 
utvecklingsbara landsdelar, p& samma gäng som de blif- 
vande jernvägslinierna böra varda mer rättvist fördelade 
öfver hela riket, än om denna fördelning skall nära nog 


164 


uteslutande förblifva beroende af enskilda privatintressens 
olika förmäga att göra sig gällande, och om stora delar af 
landet fortfarande skola f& bidraga till att andra sädana 
erhälla statsjernväg, utan att sjelfva hafva fätt ätnjuta nägon 
motsvarande fördel, att den genom ett slikt statsbanesystem 
vunna enheten i förvaltningen skulle medföra stora förmo- 
ner med hänsyn till snabbhet, punktlighet och enkelhet i 
trafiıken, att det vore en betydande fördel för näringsidkande 
i allmänhet och den mindre förmögna befolkningen i syn- 
nerhet, att man genom ett sädant system undsluppe de 
tryckande monopol i enskildes händer, som privatbanorna 
medföra, och att staten fär isin hand valet af den ledande 
finansiella planen för ätminstone de vigtigare jernvägarne 
inom landet, sä att & ena sidan tarifferna & dessa, i den 
mon amorteringen af anläggningskostnaderna och de ökade 
trafikinkomsterna det medgifva, kunna till näringslifvets 
fromma nedsättas, hvilket ju ej i samma grad ätminstone 
kan väntas af de enskild vinst hufvudsakligast afseende jern- 
vägsaktiebolagen, och & andra sidan förmögnare trafıkanter 
eller mäktiga intressen e] kunna tillgodose sig pä den stora 
allmänhetens bekostnad medels differentialtariffer, hvari- 
senom den fria konkurrensen inskränkes och svärigheter 
uppst&ä för mindre näringsidkare att arbeta sig fram och 
kunna bestä i täflan med de större, och at? staten genom 
ett dylikt statsbanesystem blefve i tillfälle att genom sär- 
skilda anordningar vid trafiken och genom billigare frakt- 
satser upphjelpa sädana näringar, som deraf vore i behof 
under särskildt det första svagare skedet af deras utveck- 
ling, 0. 8. v. | 
Erfarenheten frän utlandet talar vidare mycket för en 
utsträckning af statsbanorna till att omfatta ätminstone alla 
de vigtigare jernmvägslinierna inom landet, d& man t. ex. i 
Danmark, Tyskland, Frankrike och Italien med afgjord eko- 
nomisk framgäng bäde inköpt privatbanor till staten och 
dessutom ytterligare utvidgat statsbanenätet med nybyggda 


165 


linier, och inom statsvetenskapen hafva länge nog de mest 
framstäende forskarne uti detta specialämne frän och med 
R. von Mouu och K. Kuss intill G. Conan och A. WAGNER 
allt allmännare och bestämdare uttalat sig till förmon för 
att jernvägarne inom hvarje land med mer utvecklade po- 
litiska och ekonomiska förhällanden till största parten ät- 
minstone böra vara statsbanor. 

Det är emellertid klart, att staten vid inlösen af pri- 
vatbanor, som äro lämpliga för anslutning till statsbane- 
systemet samt hembjudas ät honom, fär taga hänsyn till 
icke blott dessas anläggningskostnad, utan äfven, och detta 
tıll och med företrädesvis, deras beskaftenhet samt ekono- 
miska värde och politiska betydelse. 

Frägan om vära privatbanors inlösen till staten väck- 
tes i svenska Riksdagen till lif redan vid 1878 ärs riksdag 
af Herr A. Hepın uti en sakrik motior i Andra Kammaren 
(N:o 62), fast väl i nägot för allmän omfattning samt under 
ytterst ogynsamma tidsförhällanden, hvarföre den dä ej heller 
vann en önsklig lösning. Anspräken äter p& anläggning af 
nya statsbanor äro särskildt frän de norra provinserna sedan 
flera är tillbaka nära nog oafbrutet äterkommande vid riks- 
dagen. Under sädana förhällanden och dä frägan om stats- 
banornas ytterligare utsträckning säväl genom inköp af pri- 
vatbanor som genom nybyggnad är en fräga af den allra 
största betydenhet samt derföre säkerligen äfven förtjenar 
en den grundligaste utredning, som ädagalägger bäde i hvil- 
ken mon tidens allt mer ökade anspräk kräfver en särskildt 
efter de ekonomiska förhällandenas beskaftenhet och kraf ut- 
vidgad plan för rikets förseende med statsbanor och i hvil- 
ken omfattning statens finansiella ställning medgifver en 
sadan plans genomförande; sä fär jag härmed hemställa, 

det Riksdagen mätte dels i underdänig 
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhälla, det täck- 
tes Kongl. Maj:t läta genom sakkunnige 
män utreda i hvilken omfattning, för vin- 


166 


nandet af ett sä vidt möjligt hela riket till- 
godoseende statsbanesystem, nya jernvägs- 
linier böra säsom statsbanor anläggas och 
redan befintliga privatbanor i samband der- 
med till staten inlösas, dels för sagda ända- 
mäl ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett 
förslagsanslag, hvars belopp Stats-Utskottet 
behagade föreslä. 

Om remiss till Stats-Utskottet anhälles. 

Stockholm i Januari 1885. 

AxEL VILH. LJUNGMAN. 


Motionen afstyrktes af Stats-Utskottet uti dess utlätande 
N:o 20, andra punkten, med följande ord: 

“Utskottet har ej ansett sig kunna förorda bifall till 
detta förslag. Visserligen kunde det, säsom Herr L3ungMAN 
framhällit, i och för sig vara ganska Önskvärdt att ega till- 
gäng till en fullständig, väl utarbetad plan för fullbordandet 
af hela rikets statsbanesystem. Nödvändigt torde detta 
emellertid pä intet vis vara, allra minst & den nuvarande 
ständpunkten för statens jernvägsbyggande. Hvarje beslut, 
som af statsmakterna fattas, vare sig om fortsättning af sta- 
tens egna jernvägsbyggnader eller om inköp för statens räk- 
ning af enskilda banor, har naturligtvis föregätts af särskilda 
undersökningar, hvarvid blicken varit fäst pä det helas, pä 
samhällets kraf. Enligt utskottets mening öfverdrifver motio- 
nären i ej ringa mon de olägenheter, som mä vidläda lan- 
dets nuvarande jernvägsnät och de fördelar, som af en pä 
förhand utstakad plans tillvaro skulle vara att vinna; och 
äfven om man kunde antaga, att en dylik plan vid blifvande 
beslut konseqvent komme att följas och leda till mera verk- 
list gagn än det nu tillämpade förfaringssättet att före hvarje 
steg till statsbanesystemets utveckling pröfva hvad man när- 
mast vill vinna och företrädesvis eftersträfva, si torde det 


167 


vara visst, att upprättandet och godkännandet af en sädan 
plan, som motionären förordat och hvilken skulle afse ej 
blott nybyggnader för statens räkning, utan äfven inköp af 
enskilda jernvägar, hvilka allts& mäste i planen angifvas, 
skulle göra det ganska svärt att hälla inom tillbörliga grän- 
ser sä väl nybyggnaderna som, kanske ännu mera, anspräken 
p& inköp af enskilda banor.* 

“P& grund häraf, och dä Kongl. Maj:t i allt fall ej torde 
sakna utvägar att anställa de mer eller mindre omfattande 
undersökningar, Han mä finna i ifrägavarande afseende er- 
forderliga, hemställer Utskottet, 

att Herr Lsungman’s omförmälda motion 
ej m& vinna Riksdagens bifall.“ 


Vid föredragning i Andra Kammaren onsdagen den 11 
Mars 1885 af motionen och Stats-Utskottets afstyrkande ut- 
lätande, yttrades af motionären följande *): 

“Jag har rätt mycket skäl, att vara synnerligt tack- 
sam mot Stats-Utskottet, bäde för en välvillig behandling 
och derföre att det i motiveringen för sin äsigt om afslag 
dock inrymt ett erkännande af motionens kanske vigtigaste 
punkt. Utskottet säger nemligen, att det “visserligen kunde 
vara ganska önskvärdt att ega tillgäng till en fullständig, 
‚väl utarbetad plan för fullbordandet af hela rikets stats- 
banesystem®. Det är naturligt att, d& man säger det en sä- 
dan plan är Önskvärd, man ock erkänt, att man icke är i 
besittning af ett tillräckligt fullständigt statsbanesystem, och 
att man derföre äfven bör söka utveckla och fullborda hvad 
man redan eger derhän, att det en gäng med fog kan be- 
nämnas ett siatsbanesystem för hela rilet.* 

“Skälet hvarföre Utskottet icke ansett sig kunna till- 
styrka motionen ligger synbarligen deri, att Utskottet häller 
före, att initiativet till den föreslagna ätgärden bör komma 
frän Kongl. Maj:t, och att Riksdagen icke utan ovanligt be- 


*) Andra Kammarens Protokoll. 1885. N:o 22, sid. 12—14. 


168 


vekande skäl bör i första hand befatta sig med sädana sa- 
ker, som i motionen föreslagits. I utlandet hafva ocksä, sä 
vidt jag vet, regeringarna alltid tagit initiativet i sädana 
frägor. Att Utskottet icke velat pä en enskild motionärs 
hemställan yrka pä ett vidare fortsättande af statsbanebyg- 
sandet, torde tvifvels utan äfven böra hällas för mycket 
klokt, dä man erinrar sig hvilket starkt motständ, som inom 
Riksdagen mötte är 1881, dä det var fräga om norra stam- 
banans fortsättning till Angermanelfven. Men dä Utskottet, 
med hänsyn till hvad jag i min motion yttrat om privat- 
baneväsendets olägenheter, förmenar, att jagi min skildring 
deraf gätt till öfverdrift, tror jag detta Utskottets uttalande 
redan vara mer än tillräckligt vederlagdt af erfarenheten i 
utlandet. Det är ocks& min Öfvertygelse, att Utskottets pä- 
stäende, att hvad som af svenska staten hittills uträttats i 
fräga om jernvägsbyggande varit sädant att det ädagaläg- 
ger, att städse dervid “blicken varit fäst pä det helas, pä& 
samhällets kraf“, är längt ifrän öfverensstämmande med 
verkliga förhällandet, och att den dom, som framtiden med 
större sakkännedom och erfarenhet kommer att fälla om 
jernvägsbyggandet i Sverige, ingalunda skall blifva s& mild 
och s& gillande, som Utskottet förestält sig, Dä& man emel- 
lertid i utlandet redan allmänt nog kommit till den öfver- 
tygelsen, att staten bör ensam ega ätminstone alla de mer 
betydande jernvägarne i ett land, synes den tid icke heller 
böra vara längt aflägsen, när samma uppfattning gör sig 
gällande äfven här i Sverige, och för min del är.jag der- 
före förvissad om, att den motion, hvarmed jag redan vid 
denna riksdag vägat framkomma, skall nägot längre fram i 
tiden ı en eller annan form äterkomma och dä vinna Riks- 
dagens bifall. Jag har i öfrigt icke nägot yrkande att fram- 
ställa.“ 
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls. 


169 


Be 


Motion i Andra Kammaren, N:0o 97: Om anslag till 
anläggning af för sillfiskets främjande behöfliga 
telegraf- och telefonledningar ı bohuslänska skär- 
gärden. ‚ 


Den allt större betydelse, det med vintern 1877 — 1878 
ä& nyo “yppade ymniga sillfisket* ı bohuslänska skärgärden 
visar sig ega, icke blott emedan det allt tydligare börjat 
utveckla sig i en sädan riktning, som enligt föregäende är- 
hundradens erfarenhet med säkerhet antyder en allt mer 
storartad framtid, utan äfven emedan man redan med fram- 
gäng försökt införandet af förbättrade nya metoder för sil- 
lens bäde fängande och beredning till handelsvara, samt 
emedan nutiden erbjuder en mängfaldigad möjlighet af en 
tilltagande storartad afsättning, till följd af den oafbrutet 
sig ökande samfärdseln, manar till vidtagande af sädana ät- 
gärder, hvarigenom det möjliggöres, bäde att drifva sjelfva 
fisket i allt större omfattning och att allt bättre tillgodo- 
söra sig fängsten, s& att nu innevarande fiskeperiod mä om 
möjligt kunna i ekonomisk betydenhet till och med öfver- 
träffa de föregäende perioderna. Erfarenheten s& väl frän 
näst föregäende bohuslänska sillfiskeperiod som frän Skot- 
land, hvars fiske under innevarande ärhundrade utvecklats 
till en den mest storartade betydenhet, bär nemligen till- 
räckligt vitne om i hvilken hög grad sillfiskenäringen kan 
främjas genom och för sin förkofran är i behof af en kraf- 
tigt ingripande offentlig verksamhet samt frikostigt under- 
stöd, ätminstone intill dess densamma nätt den höga ut- 
veckling, att den förmär hjelpa sig sjelf*).. Det är vidare 
klart, att detta behof af statens mäktigt verkande omvärd- 
nad i synnerhet mäste framträda i fräga om ett periodiskt 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 34—35. (Utg. anm.) 


170 


fiske, sädant som det bohuslänska sillfisket, vid hvilket det 
naturligen mäste vara särskildt af vigt, att hastigt f& närin- 
gen bragt upp till en sädan höjd, att man kan hoppas atti 
önsklig omfattning hinna, medan perioden räcker, tillvarataga 
all den rikedom, som hafssillens kustbesök innebära. 

Ett hufvudvilkor för en sädan utveckling af bohuslän- 
ska sillfisket och p& samma gäng främsta föremälet för sta- 
tens verksamhet och uppofiringar med hänsyn till detta 
fiske är nu tydligen, att staten drager försorg om att bo- 
huslänska skärgärden kommer i besittning af de för just 
nämnda utveckling oumbärliga samfärdsmedlen. Frän Bo- 
hus län sjelft kan nemligen icke väntas nägon nämnvärd 
verksamhet med hänsyn till afhjelpandet af detta sillfiske- 
bedriftens hufvudbehof, ty dess befolkning egnar sig till 
största delen ät landtbruket, och den i jemförelse med jord- 
brukarne bäde fätaliga och mindre förmögna fiskarebefolk- 
ningen saknar medel dertill. Silltiskebedriften i Bohus län 
är ock en för alla öppen näring, som af ingen der utöfvas 
under sädana förhällanden, som karakterisera de pä full 
enskild eganderätt till bedriftens föremäl grundade närin- 
garne, hyadan man ej heller frän denna bedrifts utöfvare 
kan vänta sig nägon större uppoffrande verksamhet till 
fiskets fromma. Sä väl under näst. föregäende perioden i 
Bohus län som i broderlandet Norge har det derför varit- 
staten, som mäst träda emellan, för att det till näringens 
förkofran nödvändigaste icke skulle saknas, och sä mäste 
ske äfven framdeles, om nägot af nämnvärd betydenhet 
skall kunna ästadkommas. 

Bland de för sillfiskebedriftens främjande oumbärliga 
samfärdsmedlen intager säsom bekant Zelegrafen ett mycket 
framstäende rum. För bohuslänska sillfiskebedriftens ut- 
veckling är det nemligen nödvändigt, att anläggningar för 
sillens beredning till lämpliga handelsvaror komma till ständ 
i nödig omfattning, ty det är klart, att endast en mindre 
del af fängsten kan vinna afsättning till omedelbar förbruk- 


et 


ning säsom färsk fisk. Ej ens i det folkrika Storbritannien 
med dess täta jernvägsnät är en Öfvervägande sädan afsätt- 
ning möjlig, utan mäste största delen af äfven dess sill ge- 
nom saltning eller rökning beredas till hällbara handels- 
varor. För ästadkommandet äter af dylıka anläggningar 
eller s. k. “verk“ ı bohuslänska skärgärden för sillens be- 
redning till handelsvara är emellertid oumbärligt, att ett 
nödigt antal välbelägna platser finnas derstädes, hvilka äro 
i besittning af telegrafförbindelser; ty ingen nedlägger gerna 
stora kostnader för byggandet af dylıka verk, med mindre 
han har tillgäng till sädan plats för dem, & hvilken han, di- 
rekt eller medelst telefonledning, kan för affärens vederbör- 
liga skötande stä i telegrafisk förbindelse bäde med hufvud- 
orterna inom skärgärden för sillfiskebedriften och med den 
öfriga affärsverlden. Vidare behöfves ett tillräckligt antal 
telegraf- eller telefonstationer inom skärgärden för afsän- 
dandet af dels för ordningens upprätthällande möjligen oum- 
bärliga underrättelser, dels för bäde fisket och afsättningen 
af den fängade sillen mycket gagnande offentliga väderleks-, 
fiske- och färsksillhandelstelegram. Den erfarenhet, man 
redan haft af de, till följd af de allt för begränsade till- 
sängarne och det otillräckliga antalet stationer, visserligen 
ännu längst ifrän tillfyllesgörande s. k. *sill-telegram“, som 
brasts till ständ genom “Föreningen till bohuslänska 
tiskeriernas främjande“, har ock redan lemnat talande 
bevis p& hur ofantligt stort det gagn kan varda, som genom 
ett fullständigare dylikt offentligt tillkännagifvande sä väl 
af fiskets utfall i skärgärden som af silltillförseln och sill- 
prisen & de främsta afsättningsplatserna m. m. kan beredas 
näringen. 

Inom Bohus län har emellertid norra skärgärden med 
dess fä fiskelägen redan blifvit tillgodosedd genom dels de 
äldre sedan mänga är tillbaka befintliga stationerna och 
dels den under ännu innevarande vinter nyupprättade sta- 


je} 


tionen ä& Grebbestad, sä att man der ej gerna kan med 


112 


hänsyn till sillfisket hafva behof af mer än blott en telefon- 
station (med ledning frän Grebbestad) vid Hafstenssund, 
hvilket mäste passeras af de norr ifrän kommande och 
inomskärsleden söder ut gäende sillbätarne. Mellersta och 
södra skärgärdarne äter med deras mycket vidsträcktare 
och mera splittrade omräde, mängfaldigt talrikare fiskelä- 
gen och fiskarebefolkning samt längt större betydelse för 
fiskerinäringen behöfva deremot flera nya stationer, innan 
de kunna anses hafva erhällit det för sillfiskebedriftens ut- 
veckling nödvändigaste Sä tarfvas t. ex. innom Sunnervi- 
kens fögderi en telegrafstation & Kungshamn, hvarifrän en tele- 
fonledning torde böra dragas till Bovallstrand, under det 
att inom ÖOrosts och Tjörns fögderi behöfvas en station för 
nordvestra Orost & Ellös och en för Tjörn & Stockevik (bil- 
ligast torde dessa väl kunna ästadkommas sälunda att sta- 
tionen & Mollösund ändrades till telefonstation och telegraf- 
stationen säsom sammanbindningsstation förlades till Varekil, 
samt telefonledningar derifrän drogos till Ellös och Stocke- 
vik) och inom Inlands fögderi behöfvas stationer & Stenungs- 
sund och Tjufkil samt inom Göteborgs fögderi en station 
vid Hisingens sydvestra hörn, säledes inalles ätta nya sta- 
tioner, af hvilka dock ätminstone fyra eller fem kunna för- 
ses med endast en telefonapparat och sälunda kräfva en 
blott helt föga kostsam skötsel under den tid, de för fiske- 
bedriften begagnas. 

Enligt inhemtade tillförlitliga upplysningar skulle ut- 
förandet at de ofvannämnda telegraf- eller telefonledningarne 
med tillhörande stationer kräfva en anläggningskostnad af 
närmare 30,000 kronor. 


Pä grund af det anförda fä vi alltsä hemställa, 


det Riksdagen mätte ställa ett förslags- | 
anslag af högst 30,000 kronor till Kongl. 
Maj:ts förfogande för anläggningen af för 
silliskebedriftens främjande behöfliga tele- 


173 


graf- eller telefonledningar med tillhörande 
stationer i bohuslänska skärgärden. 


Stockholm den 27 Januarı 1885. 


AxEL VıLH. LJUNGMAN. A. ANDERSSON 
i Intagan. 
J. ANDERSSON. A, P;:bımn. 
Knarrevik. 


GUsSTAF MELLIN. 


III. 


Motion i Andra Kammaren, N:o 98: Om anslag till 
en inomskärsfarled utmed Vestra Tjörn emellan 
Krosse- och Marstrandsfjordarne. 


Bland näringar, som företrädesvis äro i behof af sta- 
tens mellankomst för att kunna bringas upp till en högre 
utveckling, intaga fiskerinäringen och särskilt de ymniga 
sillfiskena ett framstäende rum. Näringarnes historia lär 
oss sälunda, icke allenast hvilken stor ekonomisk betydelse 
sistnämnda fisken i verkligheten egt och ännu ega, utan 
äfven huru denna betydelse ofta ernätts genom en klok och 
kraftist ingripande verksamhet frän statens sida. SäA har 
t. ex. det nu sä kolossala skotska ostkustsillfisket obestrid- 
ligen en dugande ledning och stora uppoffringar frän sta- 
tens sida i hufvudsaklig mon att tacka för sin närvarande 
betydenhet och höga ständpunkt. Ensamt under ären 1809 
— 1841 uppgingo nemligen de genom den skotska fiskeri- 
styrelsen för hafsfıskets förkofran använda statsmedlen till 
omkring 22 millioner kr.*) Det bohuslänska sillfisket kräfver 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 34. (Utg. ann.) 


174 


ock i sa mycket högre grad en dylik omvärdnad frän staten, som 
det är semisekulärt-periodiskt och sälunda efter nägra är- 
tiondens förlopp upphör, hvadan det alltsä är af nöden, att 
man redan frän början af perioden sä hastigt som möjligt 
söker bringa näringen upp till större betydenhet, pä det att 
den ı haissillens ymniga kustbesök sig teende rika förvärfs- 
möjligheten mätte varda i högsta grad intensivt begagnad 
och det tillfällee som erbjuder sig till en vidsträckt skär- 
gärds icke blott höjande i betydenhet utan äfven skyddande 
emot de den plötsliga rıka näringen ätföljande talrika olä- 
genheterna, icke mä till det allmännas skada lemnas obe- 
gagnadt. 

Att äter statens verksamhet till näringslifvets höjande 
svärligen kan pä ändamälsenligare sätt och med större re- 
sultat utöfvas, än dä den framträder uti samfärdselns ut- 
vidgande och förbättrande, är en-allmänt nog erkänd och af 
erfarenheten bekräftad sats, hvars sanning särskildt i fräga 
om de stora hafsfıskena till och med är snart sagt obe- 
stridiig. För det nu änyo “yppade ymniga“ bohuslänska 
sillfisket är betydelsen af en ökad samfärdsel sä mycket 
mer i ögonen fallande som afsättningen af fängsten för det- 
samma hittills utgjort största svärigheten att Ööfvervinna. 
De nya samfärdselsförmoner, som behöfvas för det nämnda 
sillfiskets uppbringande till önsklig höjdpunkt, äro dels ökade 
telegraf- eller telefonförbindelser, dels förbättringar uti inom- 
skärsfarlederna och dels sammanbindandet af ätminstone 
ett par centralt inom hvar sin hufvuddel af skärgärden 
belägna lämpliga uthamnar med landets inre jernvägsnät 
medels derför nödiga uthamnsjernbanor. Af dessa samfärd- 
selsförbättringar äter äro, till följd af fiskets utöfvande huf- 
vudsakligen inuti skärgärden, de nämnda farledsförbättrin- 
garne & ena sidan af synnerligt betydande vigt och ä andra 
sidan i förhällande dertill jemförelsevis helt mättligt kost- 
samma. 

För ästadkommandet af en oafbruten inomskärsfarled 


119 


hela Bohus läns hafskust utefter hafva fullständiga under- 
sökningar verkstälts pä föranstaltande och bekostnad af 
Göteborgs och Bohus läns landsting; men samtliga de för 
denna farleds ävägabringande nödiga arbetenas utförande 
skulle kräfva en i förhällande till betydelsen kanske väl 
stor kostnad, hvartill kommer, att flera af dessa arbeten 
äro af jemförelsevis blott mindre vigt för sillfiskbedriften. 
De för denna sistnämnda mest behöfliga upprensningsarbe- 
tena eller det erforderliga fördjupandet af inomskärsfarleden 
utmed Tjörns vestkust samt mellan fiskelägena Fjellbacka 
och Bovallstrand äro nemligen derjemte äfven de minst 
kostsamma bland dem. Af dessa sistnämnda arbeten äter 
äro, till följd af dels trafikens starkt tilltagande ökning ju 
mer man närmar sig densammas hufvudpunkt, det är Göte- 
borg med dess talrıka afsättningsmöjligheter, och dels den 
mellersta delens af bohuslänska skärgärden öfvervägande 
betydelse för bäde hafsfisket i allmänhet och det ymniga 
sillfisket, de som behöfvas för fullbordandet af inomskärs- 
farleden utmed vestra Tjörn de vigtigaste, hvilket äfven af 
ofvannämnda landsting erkänts genom hemställanden till 
Kongl. Maj:t under ären 1867 och 1882 om denna farleds 
ävägabringande pä bekostnad af allmänna medel, af hvilka 
hemställanden det första ocks& ledde till utförandet af en 
del af de nödiga arbetena*). Denna farleds allmänna be- 
tydelse för samfärdseln i bohuslänska skärgärden var sä- 
lunda insedd och erkänd redan före och oberoende af den 
med vintren 1877—1878 begynta nya sillfiskeperioden. 
Nägon större lokal betydeise särskildt för den trakt, utmed 
hvilken den ligger, eger den deremot pä intet vis, hyadan 
den heller icke nägonsin torde komma till ständ, med min- 
dre än att den bekostas af staten. 

Erfarenheten frän samtliga de föregäende bohuslänska 
sillfiskeperioderna vitnar pä det otvetydigaste derom, huru 
det ymniga sillfisket, som vid periodens början kunnat idkas 

*) Jfr. Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 334. (Vtg. anm.) 


176 


hufvudsakligen blott uti Bohus läns norra skärgärd, efter 
nägra ärs förlopp begynt gä rikligast till allt längre söder 
ut vid samma läns mellersta och södra skärgärd, och huru 
den mellersta bohuslänska skärgärden eller skärgärden frän 
och med Marstrandsöarna och intill Sotehufvud städse haft 
det rikaste fisket under den mest betydande delen af perio- 
den, sä att bohuslänska sillfisket till och med i äldre tider 
efter den dävarande hufvudorten i södra delen af mellersta 
skärgärden ofta, p& grund af denna sistnämndas öfvervä- 
gande betydenhet för bedriften, benämndes “Marstrands- 
fisket“. Äfven nu innevarande period har, ehuru densamma, 
säsom väl äfven: om än ı olika grad med de föregäende 
varit händelsen, tett sig i förstone rätt oregelbunden, dock 
redan visat en tydlig tendens till en utveckling i samma 
 riktning som de föregäende, sä att fisket, som de första 
ären egde rum hufvudsakligen i norra skärgärden, under 
innevarande vinter varit synnerligt rikligt i skärgärden när- 
mast norr om Marstrand, oaktadt befolkningen der ännu är 
jemförelsevis oöfvad uti näringsutöfningen. Denna omstän- 
dighet är med hänsyn till ätgärderna för sillfiskebedriftens 
främjande noga att beakta, ty det är tydligt, att dessa ät- 
gärder böra i främsta rummet afse fisket i den del af skär- 
gärden, uti hvilken man, pä grund af föregäende ärhundra- 
dens erfarenhet, har skäl att antaga, det fisket under den 
kommande delen af perioden skall varda betydligast, samt 
underlättandet af den färska sillens forsling s& väl till de 
för sillsalteriers och audra s. k. “verks“ anläggning lämp- 
ligaste orterna som till Göteborg, hvilket ju tydligen under 
nu innevarande period mäste komma att utgöra den för- 
medlande hufvudorten för sillens afsättning säsom färsk fisk. 

Säsom ofvan nämnts, har, p& grund af hemställan är 
1567 frän Göteborgs och Bohus läns landsting, redan en 
del af de för ifrägavarande farleds ästadkommande nödiga 
arbetena utförts med anslag af de medel, som Riksdagen 
för är 1871 stält till Kongl. Maj:ts förfogande för under- 


177 


stödjande af liknande arbeten, och den 10 December 1872 
efter afsyning godkänts; men dä den farled, man sälunda 
erhällit, nvarken utgör ett fullständigt helt eller blifvit med 
hänsyn till varaktigheten utförd i tillräcklig omfattning, och 
dä densamma nu, sedan sillfisket tillkommit, än mindre mot- 
svarar sin bestämmelse, torde det ock böra anses vara med 
god hushällning Öfverensstämmande, att genom utförandet 
af ytterligare nödiga arbeten ästadkomma ett verkliga be- 
hofvet tillfredsställande helt af det redan p& allmän be- 
kostnad verkstälda, hvarigenom man skulle, säsom det heter 
i nämnda landstings hemställan till Kongl. Maj:ıt är 1882, 
“erhälla en sammanhängande och trygg inomskärs- 
farled frän Soten till Göteborg.“ Härför äter är nödigt 
att, enligt af vederbörande distriktschef vid Kongl. Väg- 
och vattenbyggnadscorpsen uppgjordt förslag, dels uppmuddra 
sundet mellan Tjörns-hufvud och Tjörns-kalt till 12 fots 
djup under medelvattenhöjd, hvilket skulle medföra en kost- 
nad af 14,900 kronor, och dels förbättra den 1872 äväga- 
bragta farleden genom Hjerterösund och Toftösund, hvilket 
äter skulle kräfva en kostnad för det förra sundet af 52,550 
kronor och för det senare af 2,700 kronor, hvadan allts& 
hela den ifrägavarande farledens ästadkommande skulle för- 
orsaka statsverket en utgift af 70,150 kronor. 
Pä grund af det anförda fär jag allts& hemställa, 


det Riksdagen mätte ställa till Kongl. 
Maj:tts förfogande ett förslagsanslag af 
70,000 kronor för ästadkommandet af en 
fullständig inomskärsfarled utmed vestra 
Tjörn emellan Krosse- och Marstrands- 
fjordarne. 
Om remiss till Stats-Utskottet anhälles. 


Stockholm den 27 Januari 1885. 


AXEL VıLH. LJUNGMAN. 


12 


178 


VE 


Til 
Riksdagens Stats- Utskott. 


Med anledning af den förestäende behandlıngen inom 
Stats-Utskottet af de med hänsyn till det ymniga bohus- 
länska sıllfiskets främjande ıi Andra Kammaren väckta 
motionerna N:o 97 och 98, fär jag härmedels vördsammast 
aflemna följande upplysningar, rörande de i dessa motioner 
föreslagna ätgärderne. 


r 


Hemställan om utförandet af de uti motionen N:o 97 
föreslagna nya telegraf- och telefonstationerne uti 
bohuslänska skärgärden har förut egt rum, enligt hvad Bil. 
A., sid. 14—16, och Bil. B., sid. 49—53, utvisa. Den obe- 
tydliga afvikelse frän det ursprungliga förslaget, som motio- 
nen företer med hänsyn till ett par af de för behöfliga an- 
sedda stationerne, har sin grund uti dels inhemtade nog- 
grannare upplysningar i ena som andra hänseendet, dels 
den förändring uti den första planen, som egde rum vid 
utförandet af telegrafledningen frän Uddevalla till Mollö- 
sund. 

Telegrafıska meddelanden om fiskets utfall, sillprisen 
m. m. & ett tillräckligt antal platser inom skärgärden äro 
oumbärliga särskildt för att lemna upplysning om, hvarthän 
den fängade sillen skall föras, för att för tillfället vinna 
afsättning, och till hvilket pris detta kan ega rum. I Norge 
hafva fördenskull ock omfattande telegrafledningar utförts 
p& statens bekostnad, och är af förra ärets Storthing be- 
viljadt för budgetterminen 1884—85 ensamt till arvoden ät 
de under fisketiden tjenstgörande telegrafisterne ett belopp 
af 18,000 kronor (Bil. C, sid. 381), ett förhällande som till- 
räckligt utvisar hvilken vigt man der fäster vid snabba un- 


Li9 


derrättelser under fisket. Bristen p& sädana medföra nem- 
ligen ofta stora förluster och den hämmar derigenom be- 
driftens utveckling, I Norge beviljade Storthinget derför 
ock, dä bohuslänska sillen begynte gä till äfven vid Hval- 
öarne strax norr om Bohus län, genast ett anslag af 24,000 
kronor för anläggning af en telegrafledning dit. 

För det för sillfiskebedriftens utveckling s& ytterst nö- 
diga ästadkommandet af s. k. “verk“ för sillens beredning 
till handelsvaror äro de ifrägasatta stationerne väl behöflige, 
och finnes ej nägon utsigt att de, inom den närmare fram- 
tiden ätminstone, skola komma till ständ statens hjelp för- 
utan. Bohus läns jordbrukande befolkning har ej behof af 
dessa stationer, och fiskarena liksom de, som möjligen kunna 
förmäs att egna sig ät sillens beredning till handelsvaror, 
äro nu under den nya näringens första början af lätt be- 
gripliga skäl icke vare sig sinnade eller nog förmögne, att 
sjelfve bekosta anskaffandet af allt hvad som uti ifrägava- 
rande hänseende är af nöden. Staten mäste sälunda träda 
emellan och nu underlätta näringsutvecklingen genom an- 
läggande af sädana telegraf- och telefonstationer, som äro 
oumbärliga för ästadkommandet af de under fisket nödiga 
silltelegsrammen m. m. eller som kunna tjena säsom cen- 
tralstationer för de befintliga eller blitvande närbelägna 
verkens af dessa sjelfva bekostade telefonledningar. 

Flera af de föreslagna stationerne torde i framtiden 
vinna en ej ringa betydelse för den nu sä tryckta sjö- 
farten. 

Kostnaden för de ifrägasatta nya ledningarnas och 
stationernes ästadkommande uppgär enligt inom Kongl. Tele- 
grafstyrelsen uppgjord beräkning till 29,501 kronor 50 öre 
(Bil. F). 


II. 


Frägan om utförandet af den uti motionen N:o 98 tör- 
ordade inomskärsfarleden utmed Tjörns vestkust 


180 


väcktes inom Göteborgs och Bohus läns Landsting af en 
framstäende man i Göteborg, häradshöfding Tu. BERGER, 
och blef, säsom i motionen framhälles, en hemställan till 
Kongl. Maj:t är 1867 deraf följden, hvilken hemställan ledde 
till utförandet af ätskilliga arbeten för den norra delen af 
nämnda farleds ästadkommande. Frägan om densammas 
fullbordande väcktes deremot först 1879 af en utaf bemälda 
Landsting förordnad kommitte (Bil. C, sid. 317), och är 
1882 inlemnandes af samma Landsting till Kongl. Maj:t en 
hemställan om utförandet af den södra delen af farleden 
eller muddringen af sundet mellan Tjörns hufvud och Tjörns 
kalf (Bil. C, sid. 337—338, Bil. E), hvilken hemställan dock 
ej kunde till nägon Kongl. Maj:ts ätgärd föranleda, emedan 
vederbörande ej drog försorg om att undersökningshandlin- 
garne fingo medfölja (Bil. B, sid. 339— 340). 

Göteborgs och Bohus läns Landsting har, säsom i mo- 
tionen nämnes, bekostat undersökningar för ätskilliga andra 
dylika arbeten inom bohuslänska skärgärden, hvilka arbetens 
utförande skulle kräfva en kostnad af 876,300 kronor (Bil. 
C, sid. 341, Bil. D, sid. 4—13), hvartill kommer att denna 
beräkning är tilltagen efter dimensioner & de ifrägasatta 
arbetena, som sannolikt äro allt för smä för den trafik, som 
eger rum utmed Bohus läns norra skärgärd och som med 
hänsyn till farten pä& Christiania kräfver större och mer 
djupgäende fartyg, än nämnda dimensioner medgifva *). För 
den mellersta bohuslänska skärgärden äro de uti bilagda 
kostnadsförslag (Bil. D.) upptagna största dimensionerne med 
12 fets djup vid medelvattenhöjd fullt tillräckliga, och detta 
t. o. m. för den der inomskärs behöfliga ängbätstrafiken, 


*) Större bredd och djup än de föreslagna torde möjligen äfven kräfvas 
frän försvarsväsendets synpunkt, hvartill kommer att norra bohuslänska 
skärgärdens samfärdselsbehof säkerligen bäst tillgodoses medels jernväg, 
för hvars ästadkommande kostnaderna i förhällande till det större gagnet 
och den afkastning, jernvägen medför, icke nog öfverstiga dem för farledens 
utförande, för att denna senare skulle föredragas (Bil. A., sid. 6—8), 

(Utg. anm.) 


181 


enligt hvad erfarenheten frän den längesedan pä statens 
bekostnad der utförda farleden genom Albrektssund äda- 
galagt. 

Den i motionen förordade farledens underhäll torde, 
om arbetena för densammas ästadkommande utföras med 
nödig omsorg och i nödig omfattning, enligt erfarenheten 
frän den nämnda farleden genom Albrektssund, icke kräfva 
nägon kostnad under de första ärtiondena, enär en möjlig 
uppgrundning, som nägot litet skulle minska djupet, icke 
omöjliggör farledens begagnande under stormigt väder, dä 
vattenständet för öfrigt gemenligen är högt. - Längre fram 
i fiskeperioden, dä fiskebedriften nätt stor betydenhet, skola 
nog ej utvägar saknas för d& möjligen behöfliga underhälls- 
kostnaders täckande; men skulle fräga om underhällets be- 
kostande af orten nu göras till vilkor för statsanslags be- 
viljande, d& skulle säkerligen inga af de ifrägasatta farleds- 
arbetena komma till utförande (Bil. C, sid. 336). 

Farleden i fräga eger endast ringa betydelse för sjelfva 
Tjörn, hvars hufvudsakligen landtbruksidkande befolkning 
har goda kommunikationer med sina afsättningsorter den- 
samma förutan, men den eger sä mycket större betydelse 
med hänsyn till den förd‘ vestra Tjörn gäende kusttrafiken. 
Detta är ocksä af Göteborgs och Bohus läns Landsting pä& 
det tydligaste erkändt (Bil. C, sid. 336, Bil. E) samt af mig 
uti en vördsam pro-memoria till civilministern är 1881 
ytterligare framhället (Bil. A, sid. 6— 98). 

Äfven i Norge har man genom liknande arbetens ut- 
forande i hög grad gagnat sillfiskebedriften, s& att foredöme 
ej saknas. 


Stockholm den 6 Februari 1885. 


Axeu VıLH. LJUNGMAN. 


182 


A) 
B) 
C) 


D) 
E) 


F) 


Säsom bilagor till ofvanstäende skrifvelse voro fogade: 

Om offentliga ätgärder med hänsyn till det rika bohuslänska sillfisket. 
Af AxeEı VILHELM LsungMmAan. Göteborg 1882. 

Bohus läns hafsfiske och dess framtid.. Af AxEL VILHELM LJIUNGMAnN. 
Göteborg 1882. 

Bohuslänsk Fiskeritidskrift. I. 1884, N:o 1—8. Göteborg 1884. 
Göteborgs och Bohus läns Landstings handlingar. 1884, N:o 22, 
Skrifvelse till Kgl. Maj:t frän Göteborgs och Bohus läns Landsting, 
1882 (Ur samma Landstings handlingar, 1882, N:o 22, Bil. C, sid. 
29— 30), 

Kostnadsberäkning, uppgjord inom Kgl. Telegrafstyrelsen, 


Bilaga Litt. F. 


Kostnadsberäkning för inrättande af nedanstäende telegraf- 


1:0) 


2:0) 


3:0) 


och telefonstationer i Bohus läns skärgärd. 


Hafstenssund, telefonstation, 

med linie frän Grebbestad, 

11 kilometer & 125 kronor 1,3575: -— 
Bovallstrand, telefonstation, 

med ledning & blifvande tele- 

graflinien till Kungshamn ifrän 

Tossene, 13 km. a 50 kr. .. 650: — 

Ny linie frän Tossene till 


Bovallstrand, 5,5; km.& 125 kr. 687: 50. 1,337: 50. 


Kungshamn, telegrafstation: 
linie med impregnerade stol- 
par frän Bro & Lysekilslinien 
öfver Tossene, 20,5 km.: 

365 impregnerade stolpar & 


30 km... See, 2 LS: 
Fraktkostnad för stolparne a 
1:50 Mage. 8 PO. 547: 50. 


Transport 1,825: — 2,712: 50. 


> 


4:0) 


6:0) 


Transport 
Landsvägs-transporten och 
uppsättning af stolparne a 
a_kr. 

40,5 km. teädlednine ei 
Lysekil öfver Bro och Tos- 
sene till Kungshamn a 70 
ER WITT RA URN 
890 meter kabel med ut- 
läggning & 1,50 kr. 
En telegrafapparat Tegel 
Stationsinredning i Kungs- 
hamn . FR: 
Ellös, telefonstation, med ny 
linie frän Tegneby till Ellös, 
85 km. a 125 kr. 
Trädledning frän eguibe til 
Verekil, 8 km. a 50 kr. 


Stockevik, telefonstation, 
med linie frän Varekil, 23 
km. a 125 kr. 
500 meter kabel vid Manz a 
1,50 kr. Re 2a Ko 
Stenungssund, telegrafsta- 
tion: linie med impregnerade 
stolpar, 85 km. frän Vides- 
gärde: 
153 stolpar a 3,50 kr. . 
Fraktkostnad för stolparne 
= 1.50 KT... ; a 
Landsvägstransporten och 
uppsättning af stolparne a 
a kr. . 


Transport 


1,325: 


1,095: 


2,835: 


1,355: 
700: 


8300: 


1,062: 


400: 


2,875: 


750: 


50. 


183 


2,1122.50: 


9,690: — 


1,462: 50. 


3,625: — 


17,490: — 


184 


Transport 1,224: — 17,490: — 
Dubbel trädledning, 85 km. 


—=17 km.& 70 kr. . . . 1190: — 
Stationsinredningä Stenungs- 
Bund... 27% Prim 2n. 1 02,200: 1-7 Ps 
71:0) Tjufkil, telegrafstation, med 
1» km. stolplinie . : 200: — 
Dubbelträd 3 km. a 70 u . 210: — 
Stationsinredning . . 74200: 2,610: — 


8:0) Hisingen (Lilla Verkalb; 
telefonstation: ny linie 20,3 km. 


Aal2Hrker/Ne: . .12,537:50! 
300 meter kabel & 10 ie .. 450: — 2,987: 50. 
9:0) Varekil, telegrafstation, fiyttad 
frän Mollösund . . . 300: — 
10:0) edabrhrateralske 1,500: — 
Summa kronor 29,501: 50- 
Ve 


Utdrag ur Stats-Utskottets ullätande N:o 5 vid 1885 
ärs riksdag. 


I en nom Andra Kammaren väckt, till Stats-Utskottet 
remitterad motion (N:o 98) har Herr A. V. LsungmAn hem- 
stält, att Riksdagen mätte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande 
ett förslagsanslag af 70,000 kronor för ästadkommande af 
en fullständig inomskärsfarled utmed vestra Tjörn emellan 
Krosse- och Marstrandsfjordarne. 

Till stöd for detta förslag har motionären äberopat bety- 
delsen för det nu änyo yppade, ymniga bohuslänska sillfisket af 
en ökad samfärdsel, hvilken vore sä mycket mer ı Ögonen 
fallande, som afsättningen af fängsten för detsamma hittills 


185 


utgjort största svärigheten att öfvervinna. Af de samfärd- 
selsförbättringar, som behöfdes för sillfiskets uppbringande 
till önsklig höjdpunkt, vore, till töljd af fiskets utöfvande 
hufvudsakligen inuti skärgärden, förbättringar uti inomskärs- 
farlederna & ena sidan af syunerligt betydande vigt och & 
andra sidan i förhällande dertill jemförelsevis helt mättligt 
kostsamma. 

För ästadkommandet af en oafbruten inomskärsfarled 
hela Bohus läns hafskust utefter hade fullständiga under- 
sökningar verkstälts pä föranstaltande och bekostande af 
Göteborgs och Bohus läns landsting. 

Af de arbeten, som dervid ifrägasatts, vore, till följd 
af dels trafikens starkt tilltagande Ökning ju mer man när- 
made sig densammas hufvudpunkt, Göteborg med dess tal- 
rika afsättningsmöjligheter, och dels den mellersta delens 
af bohuslänska skärgärden öfvervägande betydelse för bäde 
hafsfisket i allmänhet och det ymniga sillfisket, de som be- 
höfdes för fullbordandet af inomskärsfarleden utmed vestra 
Tjörn de vigtigaste, hvilket äfven af ofvannämnda landsting 
erkänts genom hemställanden till Kongl. Maj:ıt under ären 
1867 och 1832 om denna farleds ävägabringande pä be- 
kostnad af allmänna medel, af hvilka hemställanden det 
första ocksä& ledde till utförandet af en del af de nödiga 
arbetena. Denna farleds allmänna betydelse för samfärd- 
seln i bohuslänska skärgärden vore sälunda insedd och er- 
känd redan före och oberoende af den med vintern 1877 
—1878 begynta nya sillfiskeperioden. Nägon större lokal 
betydelse särskildt för den trakt, utmed hvilken den läge, 
egde den deremot pä intet vis, hvadan den heller icke nä- 
gonsin torde komma till ständ, med mindre än att den be- 
kostades af staten. 

Den, pä sätt nyss antydts, redan utförda delen af den 
erforderliga farleden hade ävägabragts med anslag af de 
medel, som Riksdagen för är 1871 stält till Kongl. Maj:ts 
förfogande för understödjande af liknande arbeten, och den 


186 


10 December 1872 efter afsyning godkänts; men dä den 
farled, man sälunda erhällit, hvarken utgjorde ett fullstän- 
digt helt eller blifvit med hänsyn till varaktigheten utförd 
i tillräcklig omfattning, och dä densamma nu, sedan sillfisket 
tillkommit, än mindre motsvarade sin bestämmelse, torde 
det ock böra anses vara med god hushällning öfverensstäm- 
mande, att genom utförandet af ytterligare nödiga arbeten 
ästadkomma ett verkliga behofvet tillfredsställande helt af 
det redan pä& allmän bekostnad verkstälda, hvarigenom man 
skulle, säsom det hette i nämnda landstings hemställan till 
Kongl. Maj:tt är 1882, “erhälla en sammanhängande 
och trygg inomskärsfarled frän Soten till Göte- 
borg“. Härför äter vore nödigt att, enligt af vederbörande 
distriktschef vid Kongl. Väg- och vattenbyggnadscorpsen 
uppgjordt förslag, dels uppmuddra sundet mellan Tjörns- 
hufvud och Tjörns-kalf till 12 fots djup under medelvatten- 
höjd, hvilket skulle medföra en kostnad at 14,900 kronor, 
och dels förbättra den 1872 ävägabrasta farleden genom 
Hjerterösund och Toftösund, hvilket äter skulle kräfva en 
kostnad för det förra sundet af 52,550 kronor och för det 
senare af 2,700 kronor, hvadan alltsä hela den ifrägavarande 
farledens ästadkommande skulle förorsaka statsverket en ut- 
gift af 70,150 kronor. 

Herr LsungmAan har till Utskottet öfverlemnat kost- 
nadsförslag jemte Öfriga, detta ärende rörande handlingar, 
af hvilka Utskottet tagit del. 

Ehuru Utskottet ej vill förneka, att den i berörda mo- 
tion föreslagna inomskärsfarledens ästadkommande kan med- 
föra afsevärdt gagn, har Utskottet ej ansett sig kunna före- 
slä bifall till förslaget. Det mä vara sant att, säsom mo- 
tionären antydt, den trakt, utmed hvilken farleden ligger, 
ej skulle af densamma hemta den största fördelen, men 
tydligt är i allt fall, att med arbetet afses främjande af 
vinstgifvande företag, af intressen, hvilkas betydenhet motio- 
nären sjelf vitsordat. 


187 


Af de handlingar, motionären stält till Utskottets för- 
fogande, inhemtas ock, att i följd af bristande deltagande 
frän inressenters sida, föreslagna ätgärder i samma syfte 
som det till grund för motionen liggande redan tillförene 
funnits ej kunna frän statens sida vidtagas. Sälunda före- 
kommer i fräga om den af motionären omförmälda, den 10 
December 1872 afsynade, med statsbidrag öppnade farleden 
innanför Hjerterön och Toftön i Bohus läns skärgärd, att, 
sedan Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmält, att den- 
samma ej hölle erforderligt djup, Kongl. Maj:t genom nädigt 
bref den 19 December 1879, enär hvarken enskilde perso- 
ner i orten eller vederbörande kommuner funnits villige, att 
verkställa de erforderliga muddringsarbetena, äfven om an- 
slag af allmänna medel dertill beviljades, samt Göteborgs 
och Bohus läns landsting jemväl ansett sig icke böra ätaga 
sig verkställandet af nämnda arbeten eller ikläda sig an- 
svar för framgent underhällande af visst segeldjup uti far- 
leden, funnit den gjorda anmälan icke för det dävarande 
till vidare ätgärd föranleda. 

Likasä, och sedan Göteborgs och Bohus läns landsting 
är 1882 anhällit, att Kongl. Maj:t täcktes läta vidtaga ät- 
gärder för upprensning till erforderligt djup af sundet mel- 
lan Tjörns hufvud och Tjörns kalf i närheten af Marstrand, 
samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdänigt utlä- 
tande deröfver anfört, bland annat, att angeläget vore att 
p& förhand utreddes, hvilken eller hvilke de vore, som ville 
ätaga sig att utföra och ansvara för underhället af arbetet, 
i fall detsamma komme att med bidrag af statsmedel verk- 
ställas, äfvensom att tillskjuta den andel af kostnadssumman, 
som komme att ifrägasättas, har Kongl. Maj:t den 2 Mars 
1883 förklarat Landstingets framställning icke i ärendets 
dävarande skick föranleda nägon vidare ätgärd *). 


*) Helt annorlunda hade dock utgängen sannolikt blifvit, om undersök- 
ningshandlingarne i vederbörlig ordning fätt medfölja framställningen. Jfr 
Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 339— 340. (Ttg. anm.) 


183 


I öfverensstämmelse med de äsigter, som sälunda i 
liknande fall gjort sig gällande, samt pä& grund af hvad 
Utskottet här ofvan anfört och d& Kongl. Maj:t, om Han 
dertill finner skäl, kan af anslaget till, bland annat, upp- 
rensning af äar och farleder bevilja statsbidrag p& vanlıga 
vilkor till ifrägavarande arbetes utförande, hemställer Ut- 
skottet, 


att Herr Lsunaman’s ifrägavarande mo- 
tion ej mä vinna Riksdagens bifall. 


Vid motionens föredragning i Andra Kammaren, Ons- 
dagen den 18 Februari 1885, anförde motionären ®): 

“Ehuru jag har allt skäl att vara tillfredsstäld med det 
vänliga sätt, hvarpä Stats-Utskottet behandlat min motion, 
och ehuru jag har fullt klart för mig, att det icke lönar 
mödan, att nu yrka bifall till densamma, anser jag mig 
dock böra yttra nägra ord med hänsyn till de förhällanden, 
som jag med motionen sökt befrämja. Jag har nemligen 
funnit, att det räder rätt mycken missuppfattning om bohus- 
länska sillfisket och behofvet af att ästadkomma tillräckligt 
omfattande ätgärder till detsammas förkofran. Utskottet 
framhäller i sitt betänkande, att man borde kunna vänta 
bekostandet af hvad som i detta hänseende vore nödigt 
frän landstinget, kommuner och enskilde. Jag skall med 
anledning deraf efterse, huruvida och i hvilken omfattning 
nägon möjlighet finnes för en dylik medverkan frän deras 
sida®. 

“Större delen af bohuslänska befolkningen är landt- 
bruksidkande och landtbruket är landstingsomrädets hufvud- 
näring. Sillfisket äter är en näring, som stär alla rikets 
inbyggare öppen och nu bedrifves hufvudsakligen af en 


*) Andra Kammarens protokoll, 1884, N’o 12, sid. 1--3. 


189 


ringa del af den befolkning, som bor spridd hela kusten 
utefter. Den landtbruksidkande befolkningen i Bohus län 
skördar af detta fiske icke mera gagn, än hvilken annan 
del af befolkningen i Sverige som helst. Den är visserligen 
i tillfälle att fü köpa sillen billigare och litet färskare än 
andra, men har ocks& ganska betydande olägenheter af det 
ymniga sillfisket. När sillen infinner sig, sjunka nemligen 
prisen pä& kött och fläsk betydligt, arbetskrafterna fördyras, 
och dertill kommer, att detta fiske äfven medför ganska 
stora sociala olägenheter, hvilket gjort, att städse mänge 
hällit före, att det vore bäst för Bohus län, om sillfisket 
icke funnes till. Under sädana förhällanden är det gifvet, 
att man icke frän länets landsting kan vänta nägot synner- 
ligt uppoffrande intresse för denna näringsgrens uppmun- 
trande. Den landtbruksidkande befolkningen skulle uppfatta 
hvarje större utgift i och för sillfisket säsom en skattlägg- 
ming till förmon för en näring, af hvilken den skördar längt 
mera skada än gagn. Frän länets hushällningssällskap kan 
man visserligen än nägon tid bortät hoppas, att uppoffringar 
skola göras för bohuslänska fiskeriernas främjande, men att 
detsamma icke kan ätaga sig underhället af en farled, sä- 
dan som den ifrägavarande, är klart redan deraf, att dess 
hufvudsakliga inkomst kan upphöra hvilken dag som helst 
eller i samma stund Riksdagen beslutar, att bränvinsmedlen 
skola utgä och fördelas p& annat sätt, än nu är fallet.“ 
“Hvad äter vidkommer den enskilda kommun, inom 
hvilkens omräde i fräga varande farled ligger, s& är den- 
samma allt för obetydlig och fattig för att den skulle kunna 
ätaga sig vare sig utförandet eller underhället af ett sä 
kostsamt arbete. Denna kommun har dessutom ingen sär- 
skild större fördel af denna farled, hyilken behöfs egentli- 
gen för dem, som mäste passera kusten utefter förbi kom- 
munen, men icke för dem, som skola dit eller derifrän. 
“Hvad slutligen beträffar uppoffringar för det ifräga- 
varande ändamälet frän enskilda personer, sä är det visser- 


190 


ligen ganska vanligt, att sädana förena sig om för dem sär- 
skildt lönande företag, t. ex. om anstalter för laxfiskes för- 
kofran och dylikt, och de göra det, emedan de kunna be- 
räkna att vinna förmoner, svarande emot de uppoffringar, 
som de fä vidkännas. Sä t. ex. kan egarena af ett lax- 
fiske bekosta laxtrappor, byggnader för laxodling m.m. lik- 
nande, emedan de hoppas att f& igen sina penningar i en 
Ökad aikastning af deras fiske, och egaren af en skog kan 
bygga dyrbara flottleder eller dylikt, emedan skogen deri- 
genom vinner i värde o. s. v. Egde nu samma förhällande 
rum med skogen som i afseende pä det ymniga sillfisket, 
att den vore en allas gemensamma egendom, skulle det 
säkerligen ocksä vara omöjligt att förmä enskilde personer 
att göra dylika uppoftringar, dä de dermed ju icke vunne 
nägon privat fördel, motsvarande kostnaderna. Dä nu det 
nämnda sillfisket är siatens egendom och en mycket stor 
del af hela landets befolkning skördar fördel af detsamma, 
derigenom att den för billigt pris fär en god och sund 
föda, synes det ocksä vara klart, att staten bör göra upp- 
offringar för detsammas befrämjande, och gifvet är ocksä, 
att, gör icke staten det, kommer all större verksamhet i 
det hänseendet att uteblifva. Jag kan i detta fall jemföra 
' sillfisket i nägon mon med sjöfarten. Om icke ätgärder 
voro vidtagna frän det allmännas sida genom inrättande af 
fyrar och bäkar m. m. skulle hvarken landsting, hushäll- 
ningssällskap eller enskilde vidtaga dessa ätgärder i nödig 
omfattning, emedan man har den uppfattningen, att dessa 
inrättningar äro till för det allmänna och ej blott för den 
enskilde. Nu vill jag icke förneka, att med hänsyn till sä 
väl sillfisket som sjöfarten man kan pälägga näringen sjelf 
afgifter, med hvilka kan ästadkommas mycket till densam- 
mas främjande, säsom ock har egt rum hos oss med hän- 
syn till sjöfarten och i Norge med hänsyn till hafsfisket; 
men sädant lärer dock hvad bohuslänska sillfisket vidkom- 
mer svärligen kunna ske nu i början af en fiskeperiod, dä 


191 


fisket s& nyligen kommit till ständ och ännu är jemförelse- 
vis blott föga utveckladt och kraftigt, hvaremot det möjligen 
framdeles kan gä för sig. Jag vill derför hoppas, att när 
vid denna eller en kommande riksdag frägan om bohuslän- 
ska sillfiskets upphjelpande äter kommer före, Riksdagen 
mätte komma att taga de för samma fiske rädande egen- 
domliga undantagsförhällandena ıi öfvervägande, dä säkerli- 
gen ock utfallet skall blifva gynsammare än nu.“ 


Häruti instämde Herr A. P. Lıxp. 


Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hem- 
ställan. 


ver 


Til Göteborgs och Bohus läns Hushällningssällskap. 


Sedan Riksdagen, enligt underdänig skrifvelse N:o 58 
i 31 punkten, med anledning utat en af oss undertecknade 
väckt motion, “säsom extra anslag att utg& under är 1885 
till Kongl. Majıts förfogande stält högst 24,000 kronor för 
anläggning i bohuslänska skärgärden af för sill- 
fiskebedriftens främjande behöfliga telegraf- eller 
telefonledningar med tillhörande stationer, under vilkor 
att hushällningssällskap, landsting, kommuner eller enskilde 
till de anläggningar, som med detta anslag utföras, bidraga 
med minst en fjerdedel af anläggningskostnaden‘; fä vi, p& 
det att arbetet med nämnda ledningars utförande och sta- 
tioners inrättande ofördröjligen mätte kunna taga sin bör- 
jan, hos Hushällningssällskapet anhälla om beviljandet af 
ett derför nödigt anslag. 

De föreslagna nya stationerna äro: 


192 


1:0) för Norrvikens fögderi, hvilket förut redan eger 
telegrafstationer uti Strömstad, Grebbestad och Fjellbacka, 
en telefonstation vid Hafstenssund; 

2:0) för Sunnervikens fögderi, hvilket redan förut 
besitter telegrafstationer. uti Lysekil, Munkedal och Udde- 
valla samt telefonstation & Källviken, en telegrafstation & 
Kungshamn och en telefonstation & Bovallstrand; 

3:0) för Orosts och Tjörns fögderi, hvilket förut 
eger blott en enda sädan station & Mollösund, en telefon- 
station vid Ellös och en telefonstation vid Siockevik, ı sam- 
band hvarmed telegrafstationen & Mollösund skulle förän- 
dras till telefonstation och telegrafstationen förläggas till 
Varekil för att lämpligast kunna tjenstgöra säsom förenings- 
station för säväl de nämnda trenne som blifvande telefon- 
linier inom fögderiet; 

4:0) för Inlands fögderi, hvilket förut är i besittning 
af telegrafstationer i Ljungskile, Marstrand och Kongelf, 
tvänne nya stationer, den ena vid sStenungssund och den 
andra vid Tjufkil, samt 

5:0) för Göteborgs fögderi, hvilket besitter stationer 
i Göteborg och Mölndal samt & Brännö och & Vinga, m. fl. 
ställen, en telefonstation vid Hisingens sydvestra hörn. 

Ehuruväl afsedda egentligen för det ymniga sillfisket 
torde flera af de föreslagna nya stationerna synbarligen äf- 
ven varda af stor betydelse för utvecklingen af näringslif- 
vet i öfrigt inom länet, enär de med de till dem hörande 
ledningarna obestridligen utgöra ett vigtigt steg till ästad- 
kommandet af ett fullständigt telegraf- och telefonnät öfver 
hela länet, och skulle denna betydelse för särskildt den 
södra delen af länet mycket ökas, om telefon- i stället för 
telegrafledning kunde ästadkommas till de föreslagna nya 
stationerna & Inland. 

I den förhoppning att Landstinget framdeles, pä& derom 
af oss väckt motion, äfven skall understödja telegraf- och 
telefonväsendets utveckling inom länet genom anslag, säväl 


193 


i form af bidrag till de nu ifrägasatta nya anläggningarnes 
utförande och ytterligare fullkomnande, som ock, och detta 
hufvudsakligast, under form af ärligt understöd till betäc- 
kandet af de med stationernes upprätthällande förknippade 

utgifterne till Telegrafverket, fä vi allts& hemställa, 
det Hushällningssällskapet mätte för nya 
telegraf- och telefonanläggningars utförande 
inom bohuslänska skärgärden ställa ett för- 
slagsanslag af högst sex tusen (6,000) kro- 
nor till Förvaltningsutskottets förfogande*). 

Stockholm den 20 Maj 1885. 


AxEL VıLH. LJUNGMAN. A. ANDERSSON 
i Intagan. 
J. ANDERSSON. A. P. Lıxp. 


GUsSTAF MELLIN. 


VII. 


Til Konungens Befallningshafvande öfver (Gröteborgs och 
Dohus län. 


.  Sedan Riksdagen, p& grund utaf genom undertecknad 
i förening med fyra af länets riksdagsmän i andra kamma- 
ren väckt motion, “säsom extra anslag att utgä under är 
1885 till Kongl. Maj:ts förfogande stält högst 24,000 kro- 
nor för anläggningibohuslänska skärgärden af för sill- 
fiskebedriftens främjande behöfliga telegraf- eller telefon- 
ledningar med tillhörande stationer, under vilkor att hus- 
hällningssällskap, landsting, kommuner och enskilde till de 


*) PA förslag af sällskapets förvaltningsutskott beviljades ä söllskapets 
ärsmöte i Uddevalla den 18 Juli innevarande är, utan öfverläggning och 
utan vilkor, ett belopp af högst 4,000 kronor för ändamälet. Frägan om 
ledningarnas sträckning och de nya stationernes läge föredrogs deremot icke 
en gäng, än mindre fattades derom nägot beslut. (Utg. anm.) 


13 


194 


anläggningar, som med detta anslag utföras, bidraga med minst 
en fjerdedel af anläggningskostnaden“ (Riksdagens skrifvelse 
N:0 58, 31 punkten), och sedan Kongl. Maj:t uti nädigt bref den 
29 sistlidne Maj uppdragit ät landshöfdingeembetet i länet, 
att till Kongl. Maj:t inkomma med utredning om lämpligaste 
sträckningarna för de till nytta för sillfiskebedriften vid bo- 
huslänska kusten ifrägasatta telegraf- och telefonledningarna; 
sä fär jJag härmed vördsammast till ärendets närmare be- 
lysning framlägga en redogörelse dels för den uppfattning, 
som sökte göra sig gällande uti den nämnda motionen och 
som äfven vann Riksdagens bitall, dels för de “ledningar 
med tillhörande stationer“, hvilka vid beräknandet af det 
begärda anslaget ansägos utgöra hvad som vore af behofvet 
mest päkalladt att erhälla med hänsyn till just sillfiskets - 
förkofran. | 

Det at Riksdagen beviljade anslaget afser omedelbarli- 
gen endast och allenast sillfiskenäringens främjande, 
och ehuru det naturligen mäste hällas för en fördel, om 
det som med anslaget ästadkommes äfven kan varda till 
gagn för andra näringar, sä fär dock tydligen detta anslag 
icke användas pä& sädant sätt, att det i verkligheten hufvud- 
sakligast komme andra näringar och endast i ringare mon 
sillfiskebedriften till gagn. I fullaste öfverensstämmelse med 
syftet i Riksdagens beslut och skrifvelse kan äter sillfiske- 
näringen främjas, derigenom att de ifrägasatta anläggnin- 
garna utföras sälunda att de varda till fördel med hänsyn 
till dels sillfängstens utöfning, dels afsättningen af den fär- 
ska sillen, dels anläggandet och skötandet af s. k. “verk“ 
för sillens beredning till handelsvaror, dels affären med och 
spekulationen i de färdigberedda sillvarorna och dels upp- 
rätthällandet af god ordning i skärgärden, anskaffandet af 
behöflig läkarehjelp, biständ vid eldsvädor, strandningar 
0. 8. V. 

Telegraf- och telefonförbindelser erbjuda obestridligen 
talrıka lätt insedda fördelar ät sjelfva sillfängsten samt 


#95 


afsättningen af den färska sillen, enär de äro till 
gagn, derigenom att de 1:0) kunna bringa snabba underrät- 
telser om dels den förestäende väderleken samt iakttagna 
s. k. silltecken för bedömandet af fiskeutsigterne, dels plat- 
sen, hvar sillen gär till, samt hennes beskaffenhet och pris 
& de olika fängstplatserne, dels tillförseln och prisen & de 
främsta afsättningsorterne och dels behofvet af färsk sill 
vid sillberedningsverken samt 2:0) möjliggöra dels det ögon- 
blickliga tillkallandet af bogsering, dykare och annan hjelp 
under brydsamma förhällanden, dels de mest snabba till- 
kännagifvanden om att erhällen rikare fängst är att fä köpa 
för sillförarne eller att sill Öönskas vid sillberedningsverken 
0.8. v. Fiskarena behöfva nemligen ledning med hänsyn 
till platsen, hvar sillen erhälles, och de pris, de kunna for- 
dra för sin fängst, samt ega möjlighet att tillkalla sillupp- 
köpare i händelse af oväntad rik fängst eller biständ i hän- 
delse af olycksfall och dylikt. Silluppköparne eller sill- 
förarne äter behöfva underrättelser med hänsyn till platsen, 
der sill finnes fängad och till salu, och om tillförseln till 
samt priset & den färska sillen vid de främsta stora afsätt- 
ningsplatserne säväl som vid sillberedningsverken, s& att 
de kunna veta, bäde hvarest den sill de söka stär att fü köpa 
och hvar hon sedan förmonligast kan säljas, hvilken sist- 
nämnda affär i flera fall bäst bör kunna uppgöras medels 
telegram eller telefonsamtal. Sillberedningsverken slutligen 
behöfva underrättelser om fiskeutsigterne, fängsterne af och 
prisen & sillen samt att vara i besittning af möjlighet att 
kunna tillkännagifva sin önskan om det tillfälliga behofvet 
af färsk sill ät sillförarne o. s. v. 

Af särskildt stor betydelse böra de ifrägasatta telegraf- 
och telefonledningarna bhlifva för de s. k. verken för sil- 
lens beredning till handelsvaror, hvilkas anläggning 
och tidsenliga inrättande de i hög grad underlätta, ty ingen 
kapitalist lär nu för tiden annat än med mycken tvekan 
vilja nedlägga kapital uti ett sädant verk, om han icke för 


196 


rimlig kostnad kan skaffa detsamma den nödiga telegraf- 
eller telefonförbindelsen med säväl de för sillfiskebedriften 
vigtigaste platserna inom skärgärden som den öfriga affärs- 
verlden, sä vigtig för att icke säga oumbärlig är denna för- 
bindelse för verkets vinstgifvande skötande. Denna omstän- 
dighet utgjorde ock ett det allra vigtigaste hufvudskäl bäde 
för det ifrägavarande anslagets begärande hos och bevil- 
jande af Riksdagen. 

Med hänsyn till det möjligast fullständiga uppnäendet 
af syftet med de ifrägavarande anläggningarna är tvifvels- 
utan nödigt, att de utföras p& sädant sätt att de erbjuda 
största möjliga utsigter till vidare utveckling med minsta 
kostnad medels anslutning af bilinier samt nya stationer, 
och i öfverensstämmelse med denna uppfatining är ock i 
Riksdagens ofvan äberopade skrifvelse lagd större vigt & 
sjelfva ledningarne än ä stationerne. För särskildt tele- 
fonväsendets utveckling i landsorten är nemligen ästadkom- 
mandet af väl utlagda stamledningar af den största bety- 
delsen; ty kostnaden för anläggningen af nämnda oftast 
ganska länga stam- eller hufvudlinier är just hvad som 
mest afskräcker enskilde i allmänhet och egarne af sillbe- 
redningsverken hos oss i synnerket frän att skaffa sig för- 
monen af telefonförbindelse med de befintliga telegrafsta- 
tionerne. Anläggningarne böra derföre, i korthet uttryckt, 
vara sä utförda att de & ena sidan gagna s& mycket och 
allmänt som möjligt och & andra sidan medgifva att detta 
gagn genom ytterligare utveckling kan i högsta mätt ökas 
‚med billigaste omkostnader. Vidare böra ledningarna med 
tillhörande stationer erbjuda möjligast bästa förhällanden, 
i afseende pä säväl anläggning och underhäll som tekniska 
beskaffenhet med hänsyn till begagnandet, samt sävidt möj- 
ligt äfven lemna nöjaktig behällning ät Telegrafverket och 
vara sä klokt utlagda, att denna behällning kan ökas imon 
af anläggningarnas utveckling, hvarigenom Telegrafverket 


19 


slutligen ock bör blifva i ständ att kunna nedsätta afgif- 
terne. 

Med hänsyn till särskildt stationernes läge kan an- 
märkas, det stationerne, der sä ske kan, helst böra inrättas 
& platser, som ligga utmed sträkvägen för sillförarbätarne 
samt & ort, der man enligt föregäende ärhundradens erfa- 
renhet kan med säkert hopp vänta, att sillen ymnigt skall 
gä till under den kommande delen af fiskeperioden, och som 
erbjuda stort utrymme och tillräckliga lägenheter för an- 
läggningen af sillberedningsverk, fiskare- och arbetarebostä- 
der m. m., utan att anbringandet af telefonledning frän sta- 
tionen till dessa verk behöfver ske medels anlitande af dyr 
och för afslitning utsatt kabel. (Jfr Bil.: Anteckningar rö- 
rande sillsaltning, sillvrakning och sillhandel, sid. 19—20, 
samt Bil.: Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 7, 9, 
10—12, 15-16, 19—20). Dä det vidare äfven för sillfiske- 
bedriften är af vigt, att telegraf- eller telefonförbindelsen 
'är oafbruten hela äret om, sä är det tydligen förmonligt, 
om telegrafstation eger ett sädant läge, att tillströmningen 
af telegram varder sä stor, att stationen kan hällas öppen 
för telegrafering under hela äret, och af vigt att telegrai- 
station, som skall utgöra föreningsstation för ett antal tele- 
fonledningar, erhäller en med afseende äfven härpä förmon- 
lig belägenhet *). 

Ledningarne äter böra, der sädant ske kan, framdragas 
sä& att de medgifva det framtida anbringandet af särskilda 
trädar till de äfven för fiskerinäringen vigtige tjenstemännen 
i skärgärden med bestämda bostäder, nemligen länsmän, 
apotekare och läkare, ty god ordning och snabb sjukvärd 
äro äfven för sillfiskebedriftens utöfvare af värde. 


*) Afvenledes är af vigt, att enskilda lokalintressen icke böra gifvas 
nägon det minsta berättigad anledning att med utsigt om framgäng kunna 
lägga sig emot sädan telegrafstations förflyttning till lämpligare plats; ty 
förhällandena äro ännu för outvecklade inom bohuslänska skärgärden för att 
det skulle vara möjligt, att redan frän förstone träffa de allra bästa an- 
ordningarna. (Utg. anm.) 


198 


Vid bestämmandet af de ifrägasatta ledningarnes och 
stationernes fördelning pä de skilda trakterne inom 
skärgärden bör ej förbises, att fiskarena ofta flytta. med 
sillen, följande hennes dref skärgärden utefter, och icke 
fiska allenast inom sin egen hemorts skärgärd och att fisk- 
handeln och särskildt sillforslingen är en gemensam näring 
hela skärgärden igenom, hvadan stationerne ega en allmän 
och icke blott en lokal betydelse för hvar sin trakts fiskeri- 
 idkande och hvadan det ej är likgiltigt för den ena orten 
hvar den andras stationer äro belägna. Vidare mäste der- 
vid tagas hänsyn till dels den utveckling, sillfisket enligt 
föregäende ärhundradens upprepade erfarenhet kan väntas 
komma att taga, dels den säsom en följd af den ekono- 
miska utvecklingen inom länet i afseende särskildt p& sam- 
färdselsförhällandena härrörande dragningen till Göteborg 
af den största delen af sillaffären, och detta i synnerhet i 
fräga om handeln med färsk sill, och dels det allmänna 
samt äfven efter sillfiskeperiodens slut bestäende gagnet i 
förening med syftet att söka ästadkomma sädana förhällan- 
den, som lemna skärgärden mer oberörd och oskadad af 
sillfiskeperiodens en gäng förestäende upphörande, än under 
den förflutna tiden varit falle. Den innevarande liksom de 
föregäende sillfiskeperioderne hafva börjat med fiskeinorra 
skärgärden, men senare i perioderne har fisket alltid dragit 
sig mer söder ut samt pä& det hela taget varit mest bety- 
dande i Bohus läns mellersta skärgärd, och antyder fiskets 
förlopp äfven under nu innevarande period en liknande ut- 
vecklingsgäng. Norra skärgärdens fiskares större Öfning uti 
sillfiske med bäde garn och vadar samt det af väderlek och 
hafsströmmar, synes det, väsentligen beroende olika fiskeför- 
loppet under de skilda ärgängarne hafva emellertid under 
innevarande period bidragit till att nämnda utveckling ännu 
ej utfallit i s hög grad till mellersta skärgärdens fördel, 
som under näst föregäende period f. ex.; men särskildt sist- 
lidne vinters fiske antydde dock sä tydligt en utveckling i 


199 


den gamla riktningen, att allt tal, om att nu innevarande 
period ej skulle komma att i nämnda hänseende visa en 
tydlig öfverensstämmelse med de föregäende, synbarligen är 
fullt oberättigadt, om nu ock flera afvikelser bäde est rum 
och äfven framdeles kunna väntas. Äfven nu innevarande 
period har for öfrigt gifvit vid handen, att fisket med un- 
dantag af de första ären blott varit verkligen rikt i den 
norra skärgärden, dä det äfven varit det i den mellersta. 
(Jfr vidare härom Bil.: Bohus läns hafsfiske och dess fram- 
tid, sid. 7, 9, 10—12, 15—16, 19—20, samt Bil.: Bohuslänsk 
Fiskeritidskrift, 1884, sid. T74—80). 

Norrvikens alla fiskelägen af nägon nämnvärd bety- 
denhet ega antingen sasom Grebbestad och Fjellbacka 
redan telegrafstation eller ock skulle de säsom Hafstens- 
sund f& nödig telefonförbindelse med telegrafstation genom 
den nu föreslagna ledningen frän Grebbestad till sistnämnda 
plats *). Sannäs torde ej vara af den betydenhet att sär- 
skild ledning behöfver dragas dit, ehuru kort densamma än 
blefve, dä& afständet frän Grebbestad är s& ringa. Nortrvi- 
kens fögderi blifver sälunda i förhällande till sin betydenhet 
för fiskerinäringen efter den nu föreslagna stationens in- 
rättande det fullständigast med slik beqvämlighet försedda 
fögderiet inom länet, dä ju alla dess större fiskelägen eller 
för fiskhandeln vigtiga platser skulle utan undantag blifva 
forsedda med antingen telegraf- eller telefonstation, hvilket 
icke enligt förslaget i motionerne till Riksdagen och länets 
Hushällningssällskap blifver fallet inom nägot af de sydligare 
fögderierne. Hafstenssund eger ett s& utmärkt läge utmed 
sträkvägen för sillförarbätarne, att det särskildt i afseende 
pi meddelandet af vigtiga underrättelser för handeln med 
färsk sill icke öfverträffas af nägon annan plats inom Norr- 
vikens fögderi, som nu saknar telegraf- eller telefonstation. 
Ledningen till Hafstenssund frän Grebbestad skulle för öfrigt 


*) Fögderiet eger dessutom telegrafstation uti Strömstad. 
(Utg. anm.) 


200 


bidraga till att telegrafstationen & sistnämnda plats finge 
större inkomster och med mindre ansträngning för trakten 
kunde hällas öppen hela äret om. 

Inom Sunnervikens fögderi, som redan eger för sillfiske- 
bedriiten vigtiga telegrafstationer uti Lysekil och Udde- 
valla samt telefonstation & Källviken, torde hufvudsak- 
ligaste behofvet af telegraf- och telefonförbindelse uti dess 
skärgärd varda tillgodosedt genom inrättandet af de uti 
merabemälda motioner föreslagna stationerne vid Kungs- 
hamn och Bovallstrand. Fiskelägen, som blifya utan 
sädan förmon, äro Hunnebostrand samt de ı närheten af 
Kungshamn liggande lägena Smögen, Fisketängen m. fl. 
hvilka sistnämnda dock framdeles böra med jemförelsevis 
rings kostnad kunna om nödigt bringas i telefonförbindelse 
med telegrafstationen ä& Kungshamn *). 

Orosts och Tjörns fögderi har alltid spelat en hufvud- 
rol i det bohuslänska hafsfıskets historia. Det erbjöd ocksä 
de vigtigaste platserna för sillens beredning till handelsvaror 
under säväl 1500- och 1600- som 1700-talens fiskeperioder 
(Sfr Bil.: Bohus läns hafsfıske och dess framtid, sid. 7, 9, 
15). Orosts och Tjörns fögderi företer, säsom bestäende af 
blott öar, den längsta kuststräcka, nägot fögderi eger inom 
hela länet, samt väl ock den talrikaste fiskande befolkningen. 
Det besitter det jemförelsevis största antalet mer betydande 
fiskelägen samt idkar verkligt storsjöfiske i större omfatt- 
ning, än nägot annat fögderi i riket; men är i afseende pä& 
telegraf- och telefonväsendets utveckling det mest vanlottade 
inom länet, dä det eger blott en enda station, nemligen 
telegrafstationen & Mollösund, och den till p& köpet s& 
isoleradt belägen, att den blott kan medföra gagn ät en 


*) Säkerligen kunna bäda de här ifrägavarande nya stationerne tills- 
vidare ätminstone nöjaktigt motsvara sin bestämmelse för fiskerinäringen 
sasom blott telefonstationer, i hvilket fall ledningen till Kungshamn bör 
utgä frän Lysekil och ledningen till Bovallstrand frän Fjellbacka öfver 
Qville, Stora Vrem och Räholmen. (Ttg. anm.) 


201 


mycket liten del af ön Orost*), till följd hvaraf den ock, 
dä den, pä tillskyndan af ett enskildt handelsintresse, hölls 
öppen hela äret om, lemnade ett ovanligt tarfligt resultat 
med hänsyn till portoinkomsten. Den blef anlagd väl huf- 
vudsakligast med hänsyn till sillforslingen utmed kusten 
och den eger med afseende pä denna ett mycket godt läge 
vid allmänna sträkvägen för sillforarebätarne. Orosts och 
Tjörns fögderi skulle visserligen, äfven efter de uti motio- 
nerne förordade ledningarnes och stationernes utförande, 
icke dess mindre varda det med hänsyn till säväl fiskerierne 
som andra näringar sämst lottade inom Bohus län i fräga 
om telegraf- och telefonförbindelser, men erhällandet af det 
nu ifrägasatta skulle dock föra fögderiet ett längt steg 
framät utötver den ständpunkt, det nu i nämnda hänseende 
intager. 

För att nu med möjligast minsta kostnad fürse hela 
fögderiet med det uti ifrägavarande fall behöfligaste, har 
föreslagits, att förändra den säsom sädan mindre välbelägna 
telegrafstationen & Mollösund till telefonstation samt an- 
lägga en ny sädan station vid Ellös för nordvestra Orost 
och jemväl en vid Stockevik för Tjörn, under det att den 
nödvändiga central- eller vexlingsstationen för telefonlinierne 
i förening med telegrafstationen skulle förläggas till Vare- 
kil**%. Hvilken annan ort än Varekil, som valdes för sıst- 
nämnda ändamäl, skulle medföra större längd & de nya 


*, Jfr Bil.: Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 52, not 1, — 
Utom af här anförda skäl föreslogs Mollösund till erhällande af telegraf- 
station ocksa derföre att det, säsom en af länets höfding företrädesvis om- 
huldad plats inom fögderiet, säkerligen skulle dertill af denne hafva i främ- 
sta rummet förordats, äfven om nägon annan ort af petitionärerne föreslagits. 

(Utg. anm.) 

**) Det är att märka, det förhällandena inom fögderiet, med hänsyn 
till snart sagdt allt hvad samfärdsel heter, mäste förblifva blott provisionela, 
intill dess bohuslänska jernvägsfrägan erhällit sin lösning. Kommer nem- 
ligen Uddevalla—Ellös-banan till ständ, mäste telegrafstationen naturligen 
förläggas vid den yttre ändpunkten för denna jernväg, d. v. s. antingen 
vid Malösund eller vid Ellös.. En central- eller vexlingsstation för telefon- 
linierne behöfves dock alltid fortfarande ä Varekil. (Utg. anm.) 


202 


telefonlinierne med ty ätföljande större kostnad samt dess- 
utom flera andra olägenheter af betydenhet nog. Varekil 
eger nemligen det mest centrala läget inom fögderiet och 
har derföre äfven varit föreslaget säsom en lämpligare plats 
for domsagans tingshus än Svansund samt är af Hushäll- 
ningssällskapet upprepade gänger föreskrifvet säsom bonings- 
ort för den för fögderiet gemensamme veterinärläkaren. 
Varekil erbjuder vidare ypperlig lägenhet för de salterier, 
som redan finnas eller ytterligare komma att byggas vid 
Orosts sydöstra kuststräcka, att förse sig med telefonledning. 
Frän Varekil böra nu jemte den äldre redan befintliga 
ledningen förbi Härlycke, Tegneby och Nösund till Mollö- 
sund dragas nya linier 1:0) öfver Skopesund, Sundsby, Kol- 
lekärr och länsmansbostället Hoga till Stockevik och 2:0) 
öfver Härlycke, provincial-läkarebostället Horleby, länsmans- 
bostället Ileberg, Hogen, Hälta och apoteket & Kärehogen 
(vigtig poststation) till Ellös. Härtill torde i framtiden 
komma ytterligare nya linier fräun Varekil 1:0) till Henän 
och Slussen, 2:0) till Stillingsön, 3:0) till Svansund, o. 8. v. 
Näst Varekil torde af samtliga de platser, som ligga utmed 
den befintliga telegraflinien öfver Svansund, Varekil, Teg- 
neby och Nösund till Mollösund, Svansund vara den till 
centralstation för hela fögderiet förmonligaste, säsom en be- 
tydande ängbätsstation och fögderiets tingsplats samt i be- 
sittning af postkontor m.m.*). Minst fördelaktig af alla vore 
äter synbarligen Mollösund, till hvilken ort icke ens nägra 
sädana vägar leda, utmed hvilka telefonledningarne kunna dra- 
gas, sa att för alla ledningar dit utom den uppät Morlanda-dalen 
mäste användas kabel, hvilken särskildt i fräga om lednin- 
gen till Tjörn behöfde blifva af större längd samt väl ock 
finge ett för skador utsatt läge. Ledningen till Ellös frän 
Mollösund blefve dessutom vida mer utsatt för saltsjöluftens 


*), Svansund skulle vidare säsom telegrafstation erbjuda ögonskenliga 
fördelar för spanmälshandeln samt sjöfarten pä Uddevalla. 
(Utg. anm.) 


= 


203 


och stormens skadliga inflytande, än om den ofvan förordade 
sträckningen frän det inre af ön Orost väljes for densamma*). 
Ellös eger ett i afseende pä förhällande inom ätmin- 
stone nordvestra delen af Orost centralt och för framtiden 
lofvande läge **) med hänsyn till dels insegling, hamn, läge 
utmed inomskärsfarleden (i synnerhet om sundet utmed östra 
Skaftölandet mellan Oxevik och Snäckedjupet muddrades) 
samt plats för anläggning af en välbelägen köping eller 
smästad, dels redan i närheten befintlig större poststation 
och apotek, dels det strax invid liggande, för bäde sjöfarten 
och försvarsväsendet vigtiga Malösund med Björnsundsfjorden, 
säsom nordvestra mynningen till inomskärsfarleden emellan 
Orost och Tjörn samt fastlandet, och dels byteshandeln mel- 
lan fiskarebefolkningen i skärgärden och landtbefolkningen 
& Orost, hvilken sistnämnda genom utförandet af de redan 
faststälda nya vägarne frän Henän till Morlanda och frän 
Tegneby till Huseby just uti ifrägavarande nejd erhäller sin 
främsta utfartsled och sitt naturliga ekonomiska centrum ***), 
allt förhällanden som ej ens kunna hafva undgätt uppmärk- 
samheten och som derför äfven framkallat beviljandet af ett 
större anslag frän Hushällningssällskapet pä förslag af dess 
förvaltningsutskott till undersökning af en jernväg frän Udde- 
valla till Ellös, afseende i främsta rummet fiskeriernes och 
särskildt sillfiskets förkofran, samt nu göra Ellös förtjent 
af att erhälla ätminstone en telefonstation och att sättas i 
telefonförbindelse med fögderiets föreslagna centralstation 
för dylika & Varekil (eller Svansund). Ellös erbjuder ypper- 
_*) Für att tillräckliga portoinkomster skola inflyta vid telegrafstationen, 
sa att densamma utan allt för känbara uppoffringar för orten mä kunna 
hällas öppen hela äret om, är dessutom tydligen oumbärligt, att densamma 
gifves ett möjligast centralt samt äfven de inre och östra delarne af Orost 
afseende läge. Ungefär samma olägenheter som Mollösund skulle Nösund 
erbjuda säsom centralstation. (Utg. anm.) 
**) Jfr vidare härom: Lsungman, A. V., En kort pro-memoria öfver 
bohuslänska jernvägsfrägan. Uddevalla 1885, Bilaga, sid. 3—5. Bohuslän- 
ningen, 1885, N:o 77. (Utg. anm:) 


***) 'Trakten eger äfven Orosts förnämsta, mycket besökta qvarnar. 
(Utg. anm.) 


204 


list läge för den framtida anknytningen (der eller vid Käre- 
hogen) af nya telefonlinier frän Helleviksstrand, Gullholmen, 
Malösund, Henän och kanske äfven Grundsund. hvartill kom- 
mer att hela nejden eger de yppersta lägenheter för an- 
läggning af salterier och andra s. k. verk för sillens bered- 
ning till handelsvaror. 

Bland platser i närheten, som kunde anses förtjente 
att nu genast eller ätminstone framdeles tillgodoses med 
telefonförbindelse, kunna nämnas Grundsund och Gull- 
holmen. Det förra är heläget ä& Skaftölandet samt ett 
af bohuslänska skärgärdens största fiskelägen, men ligger 
väl längt afskildt frän den öfriga delen af fögderiet, hvar- 
före det kanske förmonligast kunde erhälla teletonförbindelse 
sälunda att den befintliga linien frän Uddevalla till Käll- 
viken medels kabel öfver Oxevikshamnen fortsattes dit ut. 
Gullholmen äter är ett urgammalt och liflist fiskeläge ut- 
med sträkvägen för sillförarebätarne och liksom Mollösund 
mycket välbeläget för nämnde bätars förseende med under- 
rättelser, men saknar fullständigt plats för anläggningen af 
nya s. k. verk och är tydligen till följd af läget & en liten 
holme olämplist säsom centralort för kringliggande verks. 
förseende med telefonledningar, enär dessa alla skulle be- 
höfva kablar derför. 

Stockevik säsom föreslagen station för linien till 
Tjörn*, eger ett centralt läge i förhällande till Tjörns tre 
främsta fiskelägen (Skärhamn, Klädesholmen och Kalfven —- 
Rönnäng), är ängbäts- och poststation samt erbjuder talrika 
lägenheter i nejden för anläggningen af s. k. verk. Linien 
till Stockevik kan framdeles om nödigt fortsättas till Klä- 
desholmen eller Rönnäng samt utvidgas genom anslutning 
af kortare linier till bäda sidor af ön. Tjörn egde under 
förre fiskeperioden det största antalet s. k. verk i hela 


*) Jfr Bil.: Bohus läns hafsfiske och dess framtid, sid. 52, not 1. — 
Först fullbordandet af inomskärsfarleden utmed vestra Tjörn torde afgöra de 
ännu sväfvande förhällandena med hänsyn till utvecklingen af Tjörns sam- 
färdsel. (Utg. anm.) 


205 


skärgärden, belägna hufvudsakligast i Stenkyrke socken (jfr 
Bil.: Bohus läns hafsfıske och dess framtid, sid. 15). För 
det rika fisket, ehuru ej för de biifvande verken, utmed 
Tjörns östra kust erbjuda de & Inland föreslagua stationerne 
vid Stenungssund och Tjufkilshufvud ätskillig fördel, och 
bör isynnerhet den sistnämnda stationen, som ligger mer i 
sträket för sillförarbätarne, liksom den föreslagna stationen 
vid Hisingens sydvestra hörn lända färsksillhandeln i snart 
sagdt hela mellersta skärgärden till stort gagn. 

Synbarligen bereda sälunda de nu föreslagne stamlini- 
erne för telefonförbindelser inom Orosts och Tjörns fögderi 
möjligheten af en betydande framtida utveckling medels 
väl hufvudsakligast af enskilde bekostade ledningar till plat- 
ser, som lämpa sig för anläggning af s. k. verk; men en 
tillökning redan nu af det i de ofvan äberopade motionerne 
begärda genom anbringandet af en ledning ut till Grund- 
sund vore dock, om anslagen skulle det medgifva, mycket 
onskvärd. 

Dä Inlands fögderi redan eger telegrafstationer utı 
Kongelf och Marstrand samt vid Ljungskile, s& kunde 
svärligen med hänsyn till sillfiskebedriften andra platser 
väljas för nya telegraf- eller teletonstationer än Stenungs- 
sund och Tjufkilshufvud. Stenungssund eger ett godt 
läge vid Hakefjord, som möjliggör en ej obetydlig utveck- 
ling äfven med hänsyn till sillfiskebedriften; men dä svärighet 
torde visa sig att der kunna hälla en telegrafstation Oppen 
hela äret om, sä torde väl telefonledning till Kongelf eller, 
ı fall telegrafstationen & Orost kommer att förläggas vid 
Varekil eller Svansund, till sistnämnda station vara att 
foredraga*). Tjufkilshufvud äter ligger i en nejd, der ovan- 
ligt mycket sill fiskats under bäde den innevarande och 


*) Hvad ofvan yttrats i frägan om Örosts och Tjörns fögderi med hän- 
syn till samfärdselsförhällandenas blott provisionela beskaffenhet, intill dess 
bohuslänska jernvägsfrägan funnit sin lösning, gäller äfven för Inlands 
fögderi. (Utg. anm.) 


206 


de föregäende perioderne. Talrika och storartade ruiner 
efter s. k. verk finnas p& öarne i grannskapet. Farlederne 
mellan Marstrandsöarne och fastlandet passeras af de fleste 
sillförarebätarne, hvilka undvika färden förbi Pjeskuddarne 
och genom Sillesund samt föredraga den skyddade leden 
öster om Marstrandsöarne. Platser, som möjligen skulle 
kunna täfla med Tjufkilshufvud säsom föreslagen station för 
telegraf- eller telefonledningen till denna del af skärgärden 
äro Brunskär, Toftaudde, Stensholmen och Längö, af hvilka 
platser dock endast den sistnämnda nu är tillräckligt be- 
bygd. Längö säsom station skulle dock kräfva dyrare an- 
läggningskostnad till följd af den länga kabel, som behöfdes 
dit ut, hvartill kommer att Längö skulle blıfva lıka olämp- 
lig säsom centralstation för ledningar till kringliggande verk 
som ofvan uppvisats i fräga om Gullholmen. Tjutkilshufvud 
erbjuder emellertid framför dem alla förmonen att redan 
vara bäde ängbäts- och poststation samt kräfver säsom lig- 
gande & fasta landet minsta anläggningskostnaden för led- 
ningen, hvartill kommer att det ligger närmare de pä sill 
sä synnerligt rika fängstplatserna vid Hättan och Elgön m. fl. 
ställen i södra delen af Hakefjord. Dä likväl föga anled- 
ning finnes att antaga, det Tjufkilshufvud säsom telegraf- 
station skulle f& tillräckliga inkomster för att kunna hällas 
öppen hela äret om, sä vore tvifvelsutan fördelaktigast, om 
ı stället telefonledning ifrän nägon närliggande telegrai- 
station & fastlandet säsom Kongelf (eller Stenungssund?) 
droges dit. 

Säsom en framtidstanke finnes ock i den äberopade 
motionen till Hushällningssällskapet antydt önskvärdheten 
af en längre telefonlinies ästadkommande frän Göteborg till 
bäde Tjufkilshufvud, Stenungssund och Videsgärde samt 
derifrän till Uddevalla, hvarigenom möjlighet bereddes att, 
om sädant ansägs önskligt, ersätta telegrafstationerne & 
Ljungskile, Stenungssund och Tjufkilshufvud, ja kanske äfven 
& Orost(?) med telefonstationer och hvarigenom hela Bohus 


207 


län söder om Gullmaren kunde vinna den stora fördelen af 
direkt telefonförbindelse med bäde Göteborg och Uddevalla. 
Man erhöll dä för nämnda del af länet en vacker början 
till ett statstelefonnät, motsvarande det skänska. Detta 
dock knappast för närvarande utförbara förslag förutsätter 
emellertid ett samarbete mellan statens och de enskilda 
telefonbolagens anläggningar, som nu ej finnes till. 

Inom Göteborgs fögderi, som eger de bästa telegraf- 
och telefonförbindelserne inom länet, behöfves dock för sill- 
fiskebedriften en ny station i Hisings-skärgärden. Bland de 
ifrägasatta platserna för densamma erbjuder Lilla Varhol- 
men den fördelen att kabel ej behöfves, att plats för en 
liten hamnstad och för talrika s. k. verk finnes i nejden, 
hvilka verk utan användning af kabel böra kunna begagna 
sig af ledningen till stationen, samt att densamma mäste 
passeras af alla sillförarebätarne, ehvad de gä leden vester 
eller öster om Björkön. Förlades stationen äter till Kalt- 
sund, blefve sädant tydligen obegvämt för dem, som an- 
vände segelleden öster om Björkön. Kalfsund eger vidare 
intet nämnvärdt utrymme till byggnader för vare sig det 
ena eller andra ändamälet att bjuda pä, men det är tull- 
och poststation. Bättre vore dä kanske ur fiskerinäringens 
synpunkt Björkö, hvilken eger talrika lägenheter för be- 
byggande. Dä emellertid alla tre de här nämnda platserna 
tvifvelsutan framdeles komma att sättas i telefonförbindelse 
med Göteborg och dä en centralstation vid Lilia Varholmen 
för dessa blifvande ledningar ju ännu ej behöfver anskaftas, 
sä torde under nu för handen varande förhällanden af de 
nämnda tre platserne Kalfsund nog vara att föredraga. 

Telefonledningen mellan Hisings-skärgärden och Göte- 
borg förutsätter emellertid, dä staten ju icke är i besittning 
af tetefonledningarne inom Göteborg och dä det nödiga 
samarbetet mellan statens och de enskilda bolagens anlägg- 
ningar möjligen ej kan ävägabringas, inrättandet af en sär- 
skild station vid fisktorget i Göteborg, derifrän raporter 


208 


om silltillförseln och sillprisen flere gänger om dagen kunde 
sändas till stationen ı Hisings-skärgärden, sillförarne och 
färsksillhandeln tili största gagn. De personer, som hufvud- 
sakligast ombesörja färsksillhandeln p& det inre landet, 
torde ej, eller väl endast mer undantagsvis, vara abbonen- 
ter hos telefonbolagen, men skulle i alla händelser liksom 
sillförarne skörda mycken fördel af den nämnda telefonled- 
ningen, d& ju ofta affärer medels densamma skulle kunna 
afslutas eller ätminstone inledas. Telefonstationen i Hisings- 
skärgärden behöfver sälunda stä ı förbindelse uti Göteborg 
med bäde telegrafstationen och en särskild telefonstation 
vid fisktorget, om det med densamma äsyftade mälet skall 
kunna näs. 

Dä Bohus län i afseende pä telegraf- och telefonväsen- 
dets utveckling stär längt efter alla de öfriga landskapen 
söder om Dalelfven, och dä det sälunda synbarligen är af 
vigt, att hela det för ifrägavarande ändamäl beviljade an- 
slaget utbekommes af staten, sä& böra fördenskull tydligen 
icke blott vilkoret derför uppfyllas, derigenom att Hushäll- 
ningssällskap och Landsting tillskjuta derför nödiga 8,000 
kronor, utan äfven ett tillräckligt antal ledningar med till- 
hörande stationer framhällas till utförande, pä& det icke en 
möjligen för högt tilltagen kostnadsberäkning mä välla, att 
mindre kommer till ständ, än som kan med de beviljade 
beloppen utföras. 

P& grund af hvad ofvan anförts, fär jag allts& vörd- 
sammast hemställa, 

att, d& de uti motionerne innevarande 
är i Riksdagens andra kammare och hos 
Hushällningssällskapet begärda nya telegraf- 
eller telefonledningarna med tillhörande 
stationer, äro med hänsyn till bäde behof- 
vet för sillfiskebedriften och den förut be- 
fintliga fördelningen af denna förmon möjJ- 
ligast billigt och rättvist fördelade pä de 


209 


olika trakterne af bohuslänska skärgärden, 
desamma ock mätte varda till utförande 
enligt ursprungliga planen i främsta rum- 
met förordade, men att, derest de för än- 
damälet beviljade medlen skulle sädant 
medgifva, derutöfver mätte ifrägakomma 
dels i första hand en ledning med tillhö- 
rande telefonstation för Grundsund & Skaftö- 
landet, dels i andra hand fortsättning af 
ledningen till Stockevik ut till Klädes- 
holmen. 


Tjörn den 16 Juli 1885. 


AxEL VıLH. LJUNGMAN. 


Riksdagsman för Orosts och Tjörns häraders 
domsaga. 


wesen 


Till Göteborgs och Bohus läns Landsting. 


Med anledning utaf det “extra anslag“ af 24,000 kro- 
nor, *att utg& under är 1885“, som sistlidne Riksdag stält 
till Kongl. Maj:ts förfogande “för anläggning i bohuslänska 
skärgärden af för sillfiskebedriftens främjande be- 
höfliga telegraf- eller telefonledningar med tillhö- 
rande stationer, under vilkor att Hushällningssällskap, Lands- 
ting, kommuner eller enskilde till de anläggningar, som med 
detta anslag utföras, bidraga med minst en fjerdedel af an- 
läggningskostnaden“, och sedan Hushällningssällskapet den 
18 sistlidne Juli för ändamälet beviljat 4,000 kronor, fä 

14 


210 


undertecknade, p& det att hela det af Riksdagen beviljade 
anslaget mätte varda för ändamälet användt, härmed före- 
slä Landstinget, att tillskjuta det felande beloppet. Nägon 
utsigt att detta skulle varda fyldt af kommuner eller en- 
skilde personer finnes nemligen icke, i synnerhet som egarne 
af salterier och andra s. k. “verk“ för sillens beredning 
til handelsvaror f& vidkännas utgifter nog för att bringa 
deras verk i telefonförbindelse med de nyupprättade sta- 
tionerne och dessutom, till följd af de usla konjunkturerne, 
hittills rönt föga uppmuntran i deras näringsutöfning. 

D&i nu vidare för säväl sillfisket som näringslifvet i 
öfrigt är af vigt, dels att antalet telegrafstationer inom lä- 
net ökas och dels att dessa stationer kunna hällas öppne 
för begagnande hela äret om, och dä detta senare ofta 
motverkas utaf den af Kongl. Telegrafverket fordrade garan- 
tien af 1,200 kronors behällen inkomst för hvarje station, 
sä blefve ett bidrag frän Landstinget till betäckandet af 
denna garanti tvifvelsutan en betydande uppmuntran till 
telegrafväsendets väl behöfliga utveckling inom länet. Bo- 
hus län stär nemligen efter alla landskap i riket söder om 
Dalelfven i fräga om antalet telegrafstationer i förhällande 
till areal och folkmängd. 

Pä grund af det anförda fä vı alltsä hemställa, 

det Landstinget mätte dels bevilja ett 
anslag af 4,000 kronor att utgä under in- 
nevarande är för anläggning i bohuslänska 
skärgärden af sädana telegraf- eller tele- 
fonstationer, som Kongl. Maj:t, efter veder- 
börandes hörande, finner vara af behofvet 
päkallade för sillfiskebedriftens främjande, 
och dels förbinda sig, att, i händelse af be- 
hof, för hvarje telegrafstation inom lands- 
tingsomrädet deltaga med hälften uti be- 
täckandet af den brist i den af Kongl. 
Telegrafverket för sädan stations Öppen- 


211 


hällande under hela äret fordrade minimi- 
inkomsten, som kan komma att uppstä, 
samt för detta ändamäl ställa ett förslags- 
anslag af 2,000 kronor till F örvaltnings- 
utskottets förfogande för nästkommande är. 


Uddevalla den 20 Juli 1885. 


AXEL VILHELM LJUNGMAN. AN PALısD. 


GUSTAF MELLIN. 


212 


Ansökningar, rörande bohuslänska skär- 
särden och hafsfisket. 


I. 


Til Konungen. 


Sedan medlet af är 1373 har, pä& grund af Eders Kong- 
lig Majestäts nädiga bref den 28 Mars 1873, vetenskapliga 
undersökningar, rörande sillen och sillfisket vid Sveriges 
vestkust, med understöd af allmänna medel utförts, i afsigt 
att genom dem ästadkomma dels en för utarbetandet af 
en förbättrad lagstiftning för sillfiskenäringen oumbärlig ve- 
tenskaplig utredning, dels sädan ökad kännedom om sillen, 
sillfisket vid vestkusten och Ööfriga sammanhang med detta 
egande förhällanden, af hvilka sillfiskenäringen kunde skörda 
gagn. Dessa undersökningar, hvars utförande pä förslag af 
Kgl. Vetenskapsakademien i näder blifvit mig anförtrodt, hafva 
för ernäendet af det äsyftade mälet mäst omfatta och afse, 
1:0) sillens och skarpsillens hela naturalhistoria, 
2:0) sillfiskets historia och statistik, 3:0) sillfiske- 
näringens utöfning med hänsyn till säväl sjelfva fängsten 
som dennas afsättning och förbrukning, 4:0) sillfiskets 
värd säväl för sig sjelf som med fästadt afseende pä de 
fisken, & hvilka denna värd utöfvar inflytande, 5:0) lagstift- 
ningen för och 6:0) administrationen af säväl sill- 
fisket som det öfriga hafsfısket, för sä& vida detta stär ı 
samband med sillfisket, 7:o) sillfiskarenas värd och deras 
skärgärds eller hemorts förkofran samt 8:0) sillfiskenärin- 
gens nationalekonomik, allt med fästadt afseende pä de 
kraf, undersökningarnas ändamäl i hvarje särskildt fail be- 


215 


tingade. Den uppfattning, enligt hvilken dylika undersöknin- 
gar kunde begränsas till att blott afse den rent naturveten- 
skapliga sidan af den s. k. sillfiskefrägan, är nemligen nu 
att hälla för en Öfvervunnen ständpunkt, hvars fortfarande 
qvarhällande blott skulle medföra skada. Naturvetenskapen 
är heller icke längre hyllad säsom den enda vetenskap, 
hvars resultat behöfva anlitas för att belysa den invecklade 
frägan om sillfiskenäringens bästa främjande medels ätgär- 
der frän det allmännas sida. 

De nämnda undersökningarna hafva, trots sin stora 
mängsidighet och ofantliga omfattning, utförts af mig ensam 
med ett ärligt bidrag till kostnadernas täckande af allmänna 
medel, som vexlat mellan 2,000 kr. säsom minimum och 
3,200 kr. säsom maximum, samt med undantag för de delar 
af ären 1882 och 1883, jag uppehällit mig vid riksdagen, 
fullständigt upptagit hela min tid. Resultatet af undersök- 
ningarna har “till allmänhetens nytta“ offentliggjorts uti 
sexton särskilda broschyrer samt ett mycket. stort antal 
uppsatser i tidningar och tidskrifter, men ännu äterstär ett 
rikligt material och mycken förvärfvad erfarenhet, som, efter 
att hafva underkastats vederbörlig bearbetning och kom- 
plettering, bör kunna, i form af monografiska uppsatser 
öfver särskildt de sex sistnämnda af ofvan uppräknade fcre- 
mäl för den vetenskapliga undersökningsverksamheten, lända 
bäde näringen och den administrativa verksamheten till den- 
sammas förkofran till obestridligt gagn. 

En sädan bearbetning och komplettering af de redan 
utförda och i full öfverensstämmelse med Kongl. skrifvelsen 
den 12 Maj 1882 afslutade vetenskapliga undersöknings- 
arbetena skulle emellertid ytterligare under minst tv& till 
tre är upptaga hela min tid och arbetsförmäga samt dess- 
utom fordra utländska resor till Norge, Storbritannien, Hol- 
land och Norra Tyskland samt ryska Östersjöprovinserna 
för det jemförande studiet der af fiskerinäringen eller fisk- 
afsättningen. Denna bearbetning af nämnda material bör 


214 


nemligen, för att kunna motsvara sin bestämmelse, lemna 
en fullständig redogörelse, ej blott för de egna, utan äfven, 
till jemförelse eller föredöme, för de utländska näringsför- 
hällandena, samt utsträckas till att jemte sillfisket afse äfven 
det öfriga mer betydande hafsfisket. Den resa, jag under 
sommaren 1882 med understöd af allmänna medel företog 
till Skotland, satte mig sälunda i tillfälle att utgifva en 
redogörelse för sillsaltningen, sillvrakningen och sillhandeln, 
som är den fullständigaste i sitt slag, och nya resor skulle 
kunna gifva uppslag till utgifvandet af flere sädana redo- 
sörelser “till allmänhetens nytta“ öfver hafsfiskenäringens 
olika delar. 

Dä emellertid det anslag, jag hittills enligt kongl. skrif- 
velsen den 12 Maj 1882 för min undersökningsverksamhet 
uppburit, icke ens p& längt när betäckt de med densamma 
förkrippade utgifterna, än mindre lemnat skälig ersättning 
for det & undersökningarna nedlagda arbetet, hvilket för 
öfrigt icke nägonsin kan komma att ät mig medföra en upp- 
offringarna motsvarande förmon, och dä sälunda icke per- 
sonlig vinst, utan blott intresse för en af min hembygds huf- 
vudnäringar, hvilken nu efter inträdandet af en ny sillfiske- 
period, som framdeles säkerligen kommer att utveckla sig 
till en p& ett regelbundnare fiskeförlopp grundad storartad 
betydelse, drifver mig att än nägon tid fortsätta denna min 
vetenskapliga verksamhet, samt da statens utgifter för nämnda 
undersökningar hittills varit s& ringa, och detta säväl i jemfö- 
relse med de summor, man i utlandet ofirat pä& dyliıka veten- 
skapliga arbeten, som i förhällande till det praktiska resultat, 


mina arbeten medfört eller kunna väntas komma att med- 


föra; s& vägar jag härmed i djupaste underdänighet hem- 
ställa, 
det Eders Konglig Majestät mätte under 
innevarande och närmast följande är be- 
vilja ett anslag af allmäuna medel till det 
belopp, Eders Konglig Majestät sjelf i nä- 


215 


der finner för godt bestämma, för den fort- 
satta bearbetningen och kompletteringen 
samt utgifvandet i tryck af den erfarenhet 
och det material, jag under tio ärs före- 
gäende undersökningar af fiskeförhällandena 
vid Sveriges vestkust samlat. 


Underdänigast 
AxEL VıLH. LJUNGMAN. 


Stockholm den 16 Februari 1884. 


Säsom bilagor medföljde ansökningen fran förstone följande tryckta 
skrifter, nemligen A) Skrifvelse till Kongl. Landtbruks-Akademiens För- 
valtningskommitte af den S December 1883. — DB) Kortfattad berättelse 
öfver de under ärtiondet 1873—1883 utförda vetenskapliga undersöknin- 
garna, rörande sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust. — Senare fogades 
dertill, säsom en tredje bilaga (C) med anledning af de öfver ansökningen 
af vederbörande myndigheter afgifna utlätandena, en skrifvelse till Statsrä- 
det och chefen för Kongl. Civildepartementet af den 4 April 1885. 


Bilaga C. 
Til 
Statsrädet och Chefen för Kongl. Civildepartementet. 


Med anledning af de underdäniga yttranden, som af 
Kgl. Landtbruksakademiens förvaltningskommitte, Konungens 
Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt Kongl. 
Vetenskapsakademien under förra äret afgifvits öfver min 
den 16 Febr. samma är till Kongl. Maj:ıt ingifna underdä- 
niga ansökan om erhällandet af ett anslag af allmänna me- 
del “för den fortsatta bearbetningen och kompletteringen 
samt utgifvandet i tryck af den erfarenhet och det material, 
jag under tio ärs föregäende undersökningar af fiskeförhäl- 
landena vid Sveriges vestkust samlat“, fär jag härmed i 
största korthet, till närmare belysning af säväl de af nämnda 
myndigheter gjorda anmärkningarne som öfriga i samband 
med denna min ansökan stäende förhällanden, af den be- 


216 


skaffenhet att de kunna inverka pä frägans afgörande, vörd- 
sammast anföra följande. 

Ehuruväl en utredning utaf de af mig under ären 1873 
—1883 utförda undersökningarnas ursprungliga syfte och 
afsedda omfattning icke gerna bör kunna utöfva nägot infly- 
tande pä& min nu föreliggande ansökans afgörande, enär 
detta ju tydligen mäste betingas blott och bart utaf denaf 
mig samlade erfarenhetens värde för hafsfıskenäringen, och 
ehuru jag uti den min ansökan bifogade tryckta redogörel- 
sen för nämnda undersökningar (Kortfattad berättelse, sid. 
6—11, 21—27, 30—31, 38—39, 101) utförligt nog gjort 
reda för äfven dessas bäde syfte och omfattning; sä& anser jag 
mig dock böra begynna min framställning med en ytterli- 
gare utredning deraf, emedan tvänne af ofvan bemälda myn- 
digheter i sina utlätanden fästat särskild vigt dervid. De 
ifrägavarande undersökningarna voro nemligen alldeles zicke, 
säsom det heter i det af professorerne ToRELL och SMITT 
författade utlätandet, afsedda att utföras blott “i enlighet 
med det af Kgl. Vetenskapsakademien afgifna utlätandet af 
den 12 Mars 1873“, utan  enlighet med bestämmelserna uti 
Kgl. brefvet af den 28 Mars 1873 samt “med ledning af 
ej mindre förutnämnda utlätande än äfven de ytterligare 
anvisningar, som kunde varda af (de särskildt för ändamälet 
tillförordnade) kommitterade meddelade‘. Det kan säker- 
ligen icke vara bemälde professorer obekant, vare sig att jag 
gjort mig underrättad om de ifrägavarande undersökningar- 
nas syfte hos vederbörande statsräd eller att prof. S. LovEn 
säsom de nyss nämnde kommitterades ordförande uti en 
vördsam promemoria till Statsrädet och chefen för Kgl. 
civildepartementet den 9 December 1879 förklarat, att mitt 
“arbetssätt vore grundadt pä en riktig uppfattning af upp- 
draget“ (jfr Kortfattad berättelse, sid. 8), och deras äldre 
uttalanden i ämnet ädagalägga ock en i ätminstone ett hän- 
seende olika uppfattning, i det de förut sökt anklaga mig _ 
för det jag ej befattat mig särskildt med vissa af de under 


217 


N:o 3 i min ansökan anförda frägor; men att denna ankla- 
gelse nu ej vidare upprepas härrör väl deraf att professor 
Smitr nu redan förmätt att under loppet af nägra är för- 
värfva sig befattningen med dessa frägors praktiska lösning 
och deruti fullständigt misslyckats. Det äberopade utlätan- 
det frän Kgl. Vetenskapsakademien innehäller för öfrigt ät- 
skilligt, som är att hänföra till de under N:o 3—6 anförda 
frägorna, och det är säkerligen endast dess författares up- 
penbarligen sä -otillräckliga bekantskap med ämnet, som 
vällat, att de af mig under N:o 7 och 8 anförda frä- 
gorna blitvit förbigängna. Af samma utlätandes innehäll 
kan i alla händelser icke dragas en slutsats s& snäf som 
den bemälde professorer nu sökt komma till. Anmärknin- 
gen att de under N:o 3—8 anförda frägors utredning skulle 
“tillhöra dels särskildt anstälde tjenstemän, dels särskilda 
embetsverk och kommunala myndigheter“ bör ju dessutom 
i lika hög grad kunna gälla om de under N:o 1 och 2 an- 
forda frägorna, hvilka sistnämnda af sagde professorer nu 
ansetts bort ensamme utgöra föremäl för undersökningarna, 
som dock synbarligen haft det klara medvetandet, om att 
den önskade fullständiga utredningen ej kunde erhällas frän 
äsyftade tjenstemän embetsverk, att tacka för sin tillkomst. 

Ehuruväl jag bäde i mina äldre uppsatser och särskildt 
uti den min ansökan bifogade tryckta skriften & talrika stäl- 
len (jfr Kortfattad berättelse, sid. 8, 16, 21—27, 34—35 
38—39, 51—-52, 101) framhällit, hur jag säsom undersök- 
ningsförrättare städse “begränsat min verksamhet till 
hvad som i och för lagstiftningen och administra- 
tionen vore mest trängande att f& utredt‘“, s& söka 
icke dess mindre säväl Konungens Befallningshafvande i 
Göteborgs och Bohus län som Kongl. Vetenskapsakademien 
att uti deras utlätanden förlöjliga min verksamhet deri- 
genom att de uppgifva, att jag skulle “stält fordringarne för 
mitt uppdrags utförande större än för Sveriges geologiska 
undersökning“. Det är emellertid ej jag, utan just Kongl. 


218 


Vetenskapsakademien i dess ofvan äberopade utlätande af 
den 12 Mars 1873*) och prof. Smitr i sin promemoria till 
statsrädet och chefen för Kongl. civildepartementet af den 
5 Februari 1878, som för ifrägavarande undersökningar upp- 
stält säsom mäl afslutandet af sä omfattande naturhisto- 
riska (*särskildt zoologiska®), meteorologiska och hydrolo- 
giska undersökningar, att jag med fog kunnat om dem yttra, 
“att de i verkligheten, om man genom dem ville ernä den 
äskade utredningen, kräfde bäde längre tid- och större per- 
sonal samt framför allt materiel, än den redan befintliga 
geologiska undersökningen, hvilken synbarligen har vida 
mindre omfattning och erbjuder längt obetydligare svärig- 
heter att öfvervinna“ (Kortfattad berättelse, sid. 16, 23—25). 


Man mä nemligen ej förbise, att den af Kongl. Vetenskaps- 


akademien och prof. Smirt fordrade vetenskapliga utred- 
ningen af f. ex. de meteorologiska och hydrologiska förhäl- 
landenas inflytande pä sillfödans spridning, sillens fürekomst 
m. m. förutsätter, d& nämnda förhällanden äro underkastade 
sekulära vexlingar och dä hydrologien ännu är en helt ny 
vetenskap i första skedet af sin utveckling, ensamt den minst 
ett helt ärhundrade igenom fortsatta undersökningar af 
mycket betydande omfattning. De nämnda sekulära förän- 
dringarna kunna nemligen ej i enskildheter beräknas, utan 
mäste iakttagas. 

Pästäendet frän professorerna Torerz och SMITT, att 
jag “till kännedom om sillens och skarpsillens naturhistorıa 


endast har lemnat ett fätal iakttagelser“, torde vara dikte- 


radt af rent “personliga* grunder och vederlägges af det 
faktum, att mina skrifter öfver detta ämne blifvit öfversatta 
till fremmande spräk p& föranstaltande i de flesta fallen af 
en erkändt framstäende naturforskare. De under senaste 
ären utförda vetenskapliga undersökningarna vid Skotlands 
kuster hafva ock bekräftat mina äsigter, rörande f. ex. be- 


*) Nya handlingar rörande sillfisket i bohuslänska skärgärden. I. Gö- 
teborg 1874, sid. 69—71. (Dig. anm.) 


nn 2 2 


219 


skaffenheten af sillens lekplatser, under det att de ytterli- 
gare vederlagt prof. Smitr's pästäenden derom *), o. s. v. 
Ofta bemälde professorers yttrande att “det anslag, jag 
uppburit, väl bör hafva varit tillfylles i jemförelse med de 
förmoner, som eljes bruka tillkomma naturforskare i min 
ställning“, är synbarligen icke heller hällbart, dä man tager 
i betraktande, dels att de ifrägavarande undersökningarna 
icke, säsom ofta är fallet med i viss mon liknande arbeten, 
utförts för egen räkning med syfte att bereda förrättaren 
meriter eller annan fördel, utan liksom f. ex. de äberopade 
geologiska undersökningarna varit statsundersökningar, dels 
att t. o. m. assistenterne (“geologerne“) vid Sveriges geo- 
logiska undersökning f& icke blott alla utgifter för deras 
undersökningsarbetens utförande m. m. bekostade af stats- 
medel, utan äfven dertill ega uppbära en jemförelsevis be- 
tydande aflöning för sitt arbete, under det att jag säsom 
ett slags chef för statsundersökningar, dem jag var förord- 
nad att utföora med af mig utsedda biträden **), mäst med 
ett ringa och egentligen ersättning för arbetet utgörande 
arfvode bekosta nästan allt det för undersökningarna nödiga 
samt derutöfver göra ganska stora uppoffringar, och detta 
oaktadt denna min verksamhet för det allmännas räkning 
förstörde min akademiska framtid samt icke kan ät mig 
medföra nägon som helst förmon (jfr Kortfattad berättelse, 
sid. 13—16, 18, 23—30, 100). Det är säkerligen ej heller 
bemälde professorer obekant, vare sig att de löften, som 
gäfvos mig vid uppdragets emottagande, icke blifvit uppfylde, 
eller att det bemötande, som under min undersökningsverk- 


*) Berättelser till Kongl. Civildepartementet den 25 Oktober 1350 och 
den 2 Febr. 1883. — Jfr vidare: Nordisk Tidsskrift for Fiskeri. VII, sid. 
35—36, 256; Kortfattad berättelse, sid. 60— 61; Bohuslänsk Fiskeritidskr., 
1884, sid. 110; Second annual report of the fishery board for Scotland, 
Edinburgh 1884, sid. XIX, XXVLH, 64—65, 71. (Utg. anm.) 

**) Skälen hvarför undersökningarna blefvo utförda af undersöknings- 
förrättaren ensam finnas angifna uti “Kortfattad berättelse* ä sid. 13—14. 

(Uig. ann ) 


220 


samhet kommit mig till del, varit allt annat än godt. Det 
är under sädana förhällanden icke att undra Öfver att t. o. m. 
Konungens Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län 
ansett, det jag “kunnat hafva billigt anspräk pä att f& mina 
egna tillskott i nägon om ock ringa (sic!) mon ersatta“ och 
att “ett anslag af 5,000 kronor ärligen icke vore 
för högt beräknadt“. En ersättning iör de af mig gjorda 
uppoffringarna, ehuru tvifvelsutan fullt berättigad, har ej af 
mig begärts. Jag har endast önskat ett bidrag till afslu- 
tandet och utgifvandet under nägra ärs tid af de af mina 
forarbeten uti ämnet i fräga, som derunder kunna medhin- 
nas, utan att dervid binda mig vid nägra ouppfylibara vil- 
kor, sädana som de af Konungens Befallningshafvande i 
Göteborgs och Bohus län framstälda. De uppofiringar, jag 
för min ifrägavarande verksamhet fätt vidkännas, äro nem- 
ligen alldeles för stora för att jag utan afsaknad skulle 
kunna helt och hället afst& frän offentliggörandet af den- 
sammas resultat, och jag har derför, oaktadt jag sedan 
1883 icke vidare haft nägot anslag att uppbära, dock oaf- 
brutet fortsatt nämnda verksamhet. 

Beträffande mina redan utgifna skrifters värde, tillkom- 
mer det icke mig att döma, men dä ofta bemälde profes- 
sorer antydningsvis sökt nedsätta detsamma*), sä äterstär 
mig endast att hänvisa till den betydande omfattning, ıi 
hvilken de, pä& föranstaltande af personer med obestridlig 
' sakkännedom, blifvit föremäl för utgifvande i utländsk öf- 
versättning. Beträffande äter värdet af de skrifter, hvilkas 
utgifvande nu är ifrägasatt, kan naturligtvis, dä de ännu ej 
äro författade, endast slutas frän planen för desamma och 


*) Det hade tvifvelsutan varit skäl, att professorerne F. A. Smirtt och 
0. TorELL reflekterat nägot litet pä värdet af deras egen vetenskapliga 
verksamhet under ärtiondet 1873—83 och dervid tagit i betraktande de förhäl- 
landen, under hvilka de arbetat med hänsyn till hög aflöning, materiela 
hjelpmedel af alla slag o. s. v., innan de sä hastigt dömt i föreliggande 
fräga. En jemförelse mellan den egna och den sä härdt bedömda verk- 
samheten hade säkerligen icke skadat. (Utg. anm.) 


221 


frän värdet af de redan offentliggjorda skrifterna af samma 
slag, ett föorhällande som säkerligen varit de bäda Kungliga 
akademierna väl bekant och ett sätt att bete sig, som af 
dem äfven i liknande fall mänga gänger förut i deras ut- 
lätanden blifvit med fog användt. 

1 utlandet hafva säsom bekant flerstädes liknande un- 
dersökningar begynts samt icke blott oafbrutet fortsatts, 
utan äfven, i de flesta fallen ätminstone, blifvit vidgade till 
allt större omfattning och understödda med allt tillräckli- 
gare medel, sä att de äfven i allt högre grad kunna mot- 
syara tidens ständigt växande kraf. 

Beträffande nu särskildt bohuslänska hafsfisket, s& torde 
vara obestridligt, att icke allenast det änyo yppade ymniga 
sillfisket utan äfven det sorgligt nog i betänklig tillbaka- 
gäng stadda storsjöfisket kräfva en betydligt ökad eller ät- 
minstone en vida mer tillfredsställande offentlig verksamhet 
för deras höjande till en önsklig utveckling, pä det att icke 
det tillfälle till ekonomisk förkofran af en vidsträckt skär- 
gärd, som de enligt bäde historiens vitnesbörd och utlan- 
dets erfarenhet tydligen erbjuda, mätte varda i väsentlig 
mon obegagnadt, och en stor nationalförlust derigenom be- 
redas staten. För ästadkommandet af en slik förbättrad 
offentlig verksamhet äro emellertid sädana undersök- 
ningsarbeten för ernäendet af större insigter och sädana 
resor till utlandet, med syfte att hemföra och sprida en 
ökad kännedom om de der med hänsyn till vare sig sjelfva 
näringen eller lagstiftningen för och administrationen af den- 
samma mer utvecklade förhällandena, som de af mig före- 
slagna, helt säkert att hälla för oumbärliga *); ty erfaren- 


*) Äfvenledes torde vara tydligt, att dylika arbeten och resor mäste, 
för att lända till önskadt resultat, utföras efter en för hela den behöfliga 
tiden möjligast klokt afpassad och beräknad plan, hvarföre ock det ifräga- 
satta anslaget behöfves för alldeles samma tid; ty ovissheten om hyad man 
har att päräkna för verksamhetens fullständiga genomförande förminskar 
tydligen i hög grad möjligheten af att kunna anordna densamma pä ett 
tillfredsställande sätt (jfr Kortfattad berättelse, sid. 18). Kontinuitet i verk- 


222 


heten har redan pä det otvetydigaste ädagalagt, att de myn- 
digheter, som regeringen under senare tider haft att tillg& 
säsom rädgitvande eller verkställande i fräga om bohuslän- 
ska sillfisket, icke varit eller äro i besittning af den sak- 
kännedom, som utgör ett oundgängligt vilkor för att de 
skulle förmätt säsom sädana motsvara sin bestämmelse. — 
Svariges vestkust torde ock vara den enda trakt i verlden, 
der en sädan offentlig verksamhet som den af mig under 
ärtiondet 1873—1883 utförda afbrutits, oaktadt ett nytt 
löftesrikt fiske begynt, som gjorde densamma längt behöfli- 
gare än-förut. 

Pä grund af hvad sälunda anförts och för att, p& sätt 
Kongl. Landtbruksakademiens Förvaltningskommitte antydt 
vara Önskligt, bereda “en objektiv grund för bedömandet* 
af min ansökan, fär jag allts& hemställa, 

det under innevarande och följande tre 
är ett ärligt anslag af allmänna medel, 
. stort 4,000 kr., mätte mig beviljas för den 
fortsatta bearbetningen och kompletteringen 
genom nya undersökningar och resor samt 
utgifvandet i tryck af under föregäende 
fiskeriundersökningar samladt material och 
inhemtad erfarenhet *). 


Stockholm den 4 April 1885. 


AXEL VILHELM LJUNGMAN. 


samheten och visshet om hvad man har för densamma att päräkna äro ju 
synbarligen oumbärliga för mälets näende med minsta kostnad inom kortaste 
tid. (Ttg. anm.) 


*) Det begärda anslaget för hela den ifrägasatta tiden skulle blott helt 
füga hafva öfverstigit de pekuniära uppoffringar, sökanden mäst vidkännas 
för den föregäende verksamheten med samma syfte. Ansökan bifölls den 7 
Maj 1885 sälunda att ett anslag af 4,000 kronor beviljades, att lyftas med 
ena hälften vid medlet af sistnämnda är och med den andra vid början af 
ar 1886. (Utg. anm.) 


223 


II. 
Til Kongl. Lotsstyrelsen. 


“Föreningen till bohuslänska fiskeriernas främjande*“, 
hvars ändamäl är att p& hvarjehanda sätt verka för fiskeri- 
näringens utveckling och förkofran, har, eiter inhemtande af 
sakkunnige personers utlätanden och öfverläggningar i äm- 
net, kommit till den äsigt, att säväl det svenska bankfısket 
i Nordsjön som fisket ı Kattegat, hvartill nu användas min- 
dre segelfartyg och segelbätar, sannolikt skulle kunna be- 
drifvas med större fördelar, om dertill nyttjades mindre 
ängfartyg af lämplig storlek och & hvilka ängkraften be- 
gagnades för att utföra de eljes mycket betungande arbe- 
tena att upphala fiskeredskapen, vare sig att dessa utgöras 
af backor, garn eller släpnät, samt ankaret. 

Innan fiskeriföreningen vidtager nägra ätgärder för äng- 
kraftens användande vid nämnda fisken, anser den sig lik- 
väl böra föranstalta, att under olika väderleksförhällanden 
nägra fiskeförsök med ängfartyg anställas, vid hvilka en af 
fiskeriföreningen för redskapens upphalning anskaffad äng- 
vinsch skulle användas. Föreningens tillgängar äro emel- 
lertid sä begränsade, att den för närvarande icke kan hyra 
nägot ängfartyg i och för dessa. försök. 

Derföre, och dä Kongl. Lotsstyrelsen — icke minst 
genom inrättandet af de för kusttrafiken synnerligen under 
sillfisketiden s& utomordentligt gagnande gasoljefyrarne — 
visat sig, i hyad pä Kongl. Styrelsen vidkommer, hafva rätt 
uppfattat behofven för fisket och den dermed i samband 
stäende sjöfarten & Bohus läns kust, vägar föreningen med 
desto större tillförsigt härmed vördsamt anhälla, 

att Kongl. Lotsstyrelsen mätte utan nä- 
gon ersättning uppläta Lotsverkets ängfar- 
tyg “Göteborg“ under innevarande är till 
anställande af fiskeförsök i Kattegat 


224 


5 till 6 gänger hvardera gängen under 2 till 
4 dagar samt & tider, d& ängarens tjenst 
icke tages i anspräk för Lotsverkets räk- 
ning *). 

Den för sjelfva fisket behöfliga redskapen 
samt fiskare anskaffar och bekostar fiskeri- 
föreningen. 


Göteborg den 20 Maj 1885. 


Styrelsen för “Föreningens till bohuslänska fiskeriernas 
främjande“ kretsafdelning i Göteborg. 


MAURITZ RUBENSoN. JoH:S JOHANSSON. 
Ta. PLass. JENS [ILLERHUSEN. 
P. A. HacBEre. T. SIMMINnGsKöLD. 


*) Ansökan bifölls genom skrifvelse af den 9 Juni 1885, uti hvilken 
lotskaptenen i Göteborg uppdrages, *att för uppgifna ändamälet och pä för 
Lotsverket lämpliga tider ställa chefsfartyget *Göteborg* till sökandenes 
förfogande, dock under vilkor att fartyget väl värdas samt, da det för fiske- 
försök användes, pa sökandenes bekostnad assureras för ett belopp af-40,000 
kronor“, (Utg. anm.) 


225 


Handlingar, rörande ätgärder till samfärd- 
selns förbättrande inom bohuslänska 
skärgärden. 


Fortsättning. *) 


I. 


Utdrag ur protokoll, hället vid sam- 
manträde i Göteborg den 10 Juli 1885 
med Förvaltningsutskottet i Göteborgs 
och Bohus läns Hushällningssällskap. 


S 6. 

Med öfverlemnande af bestyrkt afskrift utaf Kongl. Maj:ts 
nädiga bref den 29 sistlidne Maj, angäende anslag för an- 
läggning i bohuslänska skärgärden af för sillfiskebedriftens 
främjande behöfliga telegraf- och telefonledningar m. m., 
hade Konungens Befallningshafvande i skrifvelse af den 18 
i förra mänaden anmodat Förvaltningsutskottet att dels med- 
dela upplysning, huruvida Hushällningssällskapet är villigt, 
att bidraga till kostnaderna för anläggning af de ifrägasatta 
telegraf- och telefonledningarna, och dels afgifva förslag ä 
de platser i länet, hvarest, enligt Förvaltningsutskottets äsigt, 
telegraf- och telefonstationer böra inrättas. 

Förvaltningsutskottet beslöt att i sammanhang härmed 
behandla en frän herrar A. V. LJUNnGMAN, A. ANDERSSON 
m. fl. inkommen motion af den 20 sistlidne Maj, i hvilken 
de anhällit, att Hushällningssällskapet mätte för nya tele- 
graf- och telefonanläggningars utförande inom bohuslänska 
skärgärden ställa ett förslagsanslag af högst 6,000 kronor 
till Förvaltningsutskottets förfogande. 


*, Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 1585— 211. 
(Utg. anm.) 
15 


226 


Herr ÖOrdföranden *) hade i Afdelningen föreslagit, att 
Afdelningen mätte tillstyrka, att ett förslagsanslag af högst 
8,000 kronor skulle till det sagda ändamälet af Hushäll- 
ningssällskapet lemnas. 

Afdelningen hade äter föreslagit, att Hushällningssäll- 
skapet skulle bidraga med en ättondedel af kostnaderna för 
de ifrägavarande telegraf- och telefonledningarnas anläggande, 
dock högst med 4,000 kronor. 

Herrar Ordföranden, NYCANDER och LUNDGREN före- 
slogo, att Förvaltningsutskottet mätte tillstyrka ett förslags- 
anslag af högst 8,000 kronor; herrar v. Ordföranden, KıL- 
MAN, KocH och GIBSON hemstälde, att Afdelningens förbe- 
mälda förslag mätte tillstyrkas, hvilken mening herr LunD- 
STRÖM äfven biträdde, dock sä att han yrkade, det ett för- 
slagsanslag af 4,000 kronor skulle lemnas. 

Förvaltningsutskottet beslöt, efter votering, tillstyrka bi- 
fall till Afdelningens förslag, hvarföre det skulle föresläs: 

att Hushällningssällskapet skulle 'bidraga med 
en ättondedel af kostnaderna för telegraf- och, 
telefonledningars anläggande i bohuslänska skär- 
gärden, dock högst med 4,000 kronor. 

Beträffande de platser, der telegraf- och telefonlednin- 
gar borde anläggas, beslöt Förvaltningsutskottet föreslä: 

‘att telegrafstation inrättas i Kungshamn, samt 

att telefonstationer anordnas & Rössö, Bovall- 
strand, Smögen, Ellös, Stockevik, Stenungssund 
och Tjufkil. 


In fidem. 
ÖOSCAR LINDHE. 
Justeradt den 17 Juli 1885. 
J. J. EKMAN. 
ARTHUR M. Koch. VıcToR LUNDSTRÖM. 


*) Landshöfdingen grefve A. EuRENSVÄRD. (Utg. anm.) 


>, 
Til Kongl. Telegrafstyrelsen. 


Sedan, till ätlydnad af kongl. brefvet den 29 sistlidne 
Maj, Konungens Befallningshafvande hört länets Hushällnings- 
sällskap i fräga om det kostnadsbidrag, sällskapet kunde 
vara villigt att lemna för anläggningen af de telegraf- och 
telefonledningar i bohuslänska skärgärden, för hvilkas utfö- 
rande Riksdagen anslagıt 24,000 kronor, fär Konungens Be- 
fallningshafvande meddela, att Hushällningssällskapet vid all- 
män ärssammankomst den 18 i denne mänad beslutat till 
ifrägavarande ändamäl bidraga med högst 4,000 kronor att 
under innevarande är ställas till Edert förfogande; och af- 
läter nu Konungens Befallningshafvande, enär Hushällnings- 
sällskapet säledes ej beviljat hela det belopp, hvarmed en- 
list Riksdagens beslut Hushällningssällskap, Landsting, kom- 
muner eller enskilde borde bidraga, skrifvelse till Lands- 
tinget med förfrägan, huruvida Landstinget är villigt, att för 
anläggning af de ifrägasatta telegraf- och telefonledningarna 
ansl& enahanda summa, som af Hushällningssällskapet be- 
viljats. 

Angäende läget för de till dessa ledningar hörande sta- 
tioner, har Konungens Befallningshafvande, pä& grund af hvad 
i förberörda nädiga bref föreskrifves, hört Hushällningssäll- 
skapets förvaltningsutskott, hvilket ı afgifvet utlätande före- 
slagit, att, med bibehällande af Zelegrafstationen i Mollö- 
sund, en ny sädan mätte inrättas vid Kungshamn i Sote- 
näs härad samt att Zelefonstationer borde anläggas vid 
Hästevik & ön Hisingen*), Tjufkil, Stenung vid Sten- 
ungssund, Stockevik, Varekil*), Ellös, Smögen, Bo- 
vallstrand samt i stället för vid Hafstenssund, hvilken 


*), Förekommer ej uti Förvaltningsutskottets protokoll, utan är tillagdt 
af Landshöfdingeembetet, (Utg. anm.) 


228 


plats i den af riksdagsmannen A. V. LJUNGMAN m. fl. väckta 
motion uppgifvits säsom lämplig till station, & ön Rössö 
vid Kosterfjorden. 

Sedermera hafva uti hit ingifven skrift. handlanden 
CARL ‘WALLENTIN m. fl. & Smögen bosatte personer gjort 
framställning om, att den till anläggning vid Kungshamn 
föreslagna telegrafstation mätte varda inrättad & Smögen, 
dä i stället telefonstation skulle upprättas vid Kungshamn. 

För egen del biträder Konungens Befallningshafvande 
Hushällningssällskapets förvaltningsutskotts förslag, men dä 
olika meningar gjort sig gällande i fräga om telegrafstatio- 
nen i Mollösund, antingen densamma bör bibehällas eller 
förflyttas till annan ort & Orost säsom t. ex. Varekil eller 
Nösund, i hvilket senare fall telefonstation skulle inrättas i 
Mollösund, har Konungens Befallningshafvande ansett nödigt, 
att genom kronofogden i orten ej mindre höra invänarne & 
Orost i nyssnämnda hänseende, än äfven för det fall, att 
telegrafstationen i Mollösund skulle komma att flyttas till 
annan ort & Orost, frän kommunerna derstädes infordra ytt- 
rande, huruvida de äro villige, att kostnadsfritt för staten 
tillhandahälla lokal för stationen och, ı händelse denna skulle 
hällas öppen äfven under tid af äret, dä sillliske ej pägär, 
garantera Eder stadgad minimiinkomst. 

Emellertid och dä svar hvarken frän Landstinget eller 
kronofogden lärer kunna förväntas sä snart, men det är af 
synnerlig vigt, att, derest sillfiske af större betydenhet skulle 
under nästa höst yppa sig, ätminstone de i norra delarne 
af skärgärden föreslagna telegraf- och telefonstationer dä 
vore till begagnande färdiga, hemställer Konungens Befall- 
nıngshafvande, att I villen läta uppgöra och hit meddela 
den i ofvanberörda nädiga bref omförmälda kostnadsberäk- 
ning; kunnande för närvarande och innan frägan om lämp- 
ligaste läget för en telegrafstation & Orost blifvit vederbör- 
ligen utredd de ifrägasatta telegraf- och telefonanläggnin- 
garna inskränkas till en telegrafstation vid Kungshamn 


229 


och telefonstationer & Rössö, Bovallstrand, Smögen 
och Ellös. 
Göteborg & Landskansliet den 23 Juli 1885. 


ALB. EHRENSVÄRD. 
CARL HAFSTRÖM. 


==l. 


Tül Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs 
och Dohus län. 
Göteborg. 


Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, enligt nädigt 
uppdrag, inhemtat yttrande af länets Hushällningssällskap, 
i fräga om det kostnadsbidrag, sällskapet vore villigt att 
lemna för anläggning af telegraf- och telefonledningar i bo- 
huslänska skärgärden, för hvilket ändamäl senaste Riksdag 
anslagit en summa af 24,000 kr. har i skrifvelse den 23 
sistlidne Juli Kongl. Maj:ts Befallningshafvande behagat med- 
dela Kongl. Telegrafstyrelsen: 

dels att Hushällningssällskapet beslutit till ifrägava- 
rande anläggning bidraga med högst 4,000 kronor, att un- 
der innevarande är ställas till Telegrafstyrelsens förfogande; 

dels ock att, enär Sällskapet sälunda ej beviljat hela 
det belopp, hvarmed, enligt Riksdagens beslut, Hushällnings- 
sällskap, Landsting, kommuner eller enskilde borde bidraga, 
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ämnade att hos Lands- 
tinget göra förfrägan, om detsamma vore villigt att för om- 
_förmälda ändamäl anslä enahanda summa, som af Hushäll- 
ningssällskapet beviljats. 

Beträffande läget för de till dessa telegraf- och telefon- 
ledningar hörande stationer, har nämnda Sällskaps törvalt- 
ningsutskott blifvit hördt och dervid föreslagit, att, med bi- 
behäliande af telegraf-stationen i Mollösund, en ny sädan 
mä inrättas i Kungshamn inom Sotenäs härad, samt att 


230 


telefon-stationer anläggas vid Hästevik p& ön Hisingen, 
Tjufkil, Stenung vid Stenungssund, Stockevik, Varekil, Ellös, 
Smögen, Bovallstrand samt, i stället för vid Hafstenssund, 
— hvilken plats i den vid Riksdagen härutinnan väckta 
motion uppgafs säsom lämplig för station — pä ön Rössö 
vid Kosterfjorden. 

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har för sin del bi- 
trädt det af förvaltningsutskottet sälunda afgifna förslag; 
men, dä olika meningar gjort sig gällande, angäende tele- 
grafstationen i Mollösund, antingen densamma bör bibehäl- 
las, eller förflyttas till annat ort p& Orost, säsom t. ex. 
Varekil eller Nösund, i hvilket senare fall telefonstation 
skulle inrättas i Mollösund, har Länsstyrelsen ansett nödigt, 
att genom vederbörande ej mindre häröfver höra invänarne 
& Orost, än äfven, i fall telegrafstationen i Mollösund komme 
att flyttas till annan ort p& samma ö, frän kommunerna 
derstädes infordra yttrande, huruvida de äro villiga att, kost- 
nadsfritt för staten, tillhandahälla lokal för stationen och 
garantera viss portoinkomst. 

Som svar i ämnet icke lärer vara att förvänta sä snart 
och dä det vore af vigt, att för sillfisket ätminstone de i 
norra delarne af skärgärden föreslagna telegraf- och telefon- 
stationer under instundande höst kunde bhlifva till begag- 
nande upplätna, har Kongl. Maj:ts Befailningshafvande till- 
lika hemstält, att Kongl. Telegrafstyrelsen ville uppgöra och 
till Länsstyrelsen meddela den i Kongl. Maj:ts nädiga bref 
af den 29 sistlidne Maj, rörande meranämnda telegraf- och 
telefonanläggningar, omförmälda kostnadsberäkning; kunnande 
for närvarande och innan frägan om lämpligaste läget för 
en telegrafanstalt & Orost blifvit utredd, dessa anläggningar 
inskränkas till en telegrafstation vid Kungshamn samt te- 
lefonstationer & Rössö, Bovallstrand, Smögen och Ellös. 


Med anledning häraf fär Telegrafstyrelsen äran med- 
dela, att, enlist inom Styrelsen nu uppgjorda beräkningar 


E 231 


för ofvannämnda telegraf- och telefonanläggningar, kostna- 
derna för desamma skulle uppgä till följande belopp, nem- 


lıgen: 
för telegrafstationen vid Kungshamn, med ledning 
Belnsckiliz.. „engsten tale. kr.; 12,580. 
för telefonstation & Röss6 + , Stroamstade.. +. 4,800: 
3 x „ Smögen 141 Kungshama. 111,390. 
R x „.Bovallstrand:' „..4,Ejellbacka.;, - 3.050. 
- a „ Ellös ten Mollösunde. en >.050: 
- a „ Varekil Ren 5 3.0) 
3 a 4.Stoekaviki ulm. V arekil. 200,0 Ken 
“ s „ Stenung le. Ljungskile... ..,.. 1508 
5 e „ Tjufkil 1,9 Kungelli! ... N Re 
4 # „ Hästevik ana aotehbore\.. 25,7 DR 


Summa kr. 40,055. 

Telegrafstyrelsen anser sig tillika böra hafva äran upp- 
lysa, att, hvad först beträffar inrättandet af telegrafstation 
vid Kungshamn, härtill erfordras, förutom tillhandahällande 
af lokal, bestäende af tre rum och kök jemte nödiga uthus, 
jemväl ersättande af hvad behällna portoinkomsten vid sta- 
tionen kunde komma att understiga 1,200 kr. för är, detta 
senare under förutsättning att stationen skulle hällas öppen 
hela äret om, hvilket torde vara erforderligt, i synnerhet 
i fall telefonledningar derifrän skola utgrenas. Om deremot 
vid Kungshamn ätminstone till en början och intill dess 
erfarenheten visat, att en fullständig telegrafstation vore be- 
höflig, i stället inrättades telefonstation, s& kunde denna 
vara i verksamhet under hela äret, utan att för densamma 
behöfde bekostas nägon särskild lokal, ej heller bidrag till 
fyllande af portoinkomsten, hvaremot för den person, som 
finge uppdrag att betjena telefonstationen, skulle beräknas 
en särskild ersättning af 25 Ööre för hvarje med telefon be- 
fordradt telegram eller annat meddelande. Kostnaden för 
inrättandet af telefonstation blefve äfven betydligt mindre 
och skulle för Kungshamn — under förutsättning att till 


232 


förbindelselinien användes samma materiel som till vanliga 
telegraflinier, s& att telefonstationen när s& päfordrades lätte-" 
ligen kunde förändras till telegrafstation — komma att uppgä 
till 10,280 kronor. 

Vidare är att bemärka, att, derest, säsom ifrägasatt 
blifvit, telegrafstationen i Mollösund förflyttades till Varekil 
och telefonstation i stället inrättas & förstnämnda plats, kost- 
naderna för denna förtlyttning endast komme att utgöra 
omkring 450 kronor; hvaremot i sammanhang härmed skulle, 
utan ökad kostnad för anläggningen till Stockevik, kunna 
besparas anläggningskostnaden för telefonstation i Varekil, 
2250 kr., samt för telefonförbindelsen till Ellös, hvilken 
dä skulle utg& frän Varekil, i stället för frän Mollösund, 
kostnaden nedsättas frän 3,050 till 1,924 kr. Härigenom 
kunde säledes kostnaderna för de ifrägasatta telegraf- och 
telefonanläggningarna pä ÖOrost minskas med tillsammans 
2,926 kronor. 

Med fästadt afseende pä dessa förhällanden synes det 
Telegrafstyrelsen, som borde sistnämnda anläggningar anstä, 
till dess närmare blifvit utredt, huruvida vilkoren för inrät- 
tande af en telegrafstation i Varekil och förflyttning dit af 
den nuvarande stationen i Mollösund kunna uppfyllas. 

Hvad beträffar den af Hushällningssällskapets förvalt- 
ningsutskott förordade telefonstationen & Smögen, tilläter 
sig Telegrafstyrelsen fästa Kongl. Maj:ts Befallningshafvan- 
des uppmärksamhet derpä, att, dä denna plats är ganska 
närbelägen till Kungshamn, som tvifvelsutan kommer att 1 
främsta rummet erhälla önskad förbindelse, vare sig tele- 
grafisk eller medels telefon, men kostnaden för telefonan- 
läggning till Smögen, oaktadt det korta afständet, blifver 
ganska dryg, emedan dervid till stor del mäste användas 
kabel, samt dä ortens riksdagsmän i deras motion om stats- 
anslag till telegraf- och telefonanläggningen i Bohus län icke 
upptagit nägon särskild anläggning till Smögen, men der- 
emot föreslagit telefonstation vid Hafstenssund, för hvil- 


233 


ken sistnämnda, med ledning till Grebbestad, kostnaden är 
at Telegrafstyrelsen beräknad till 1,300 kr., det möjligen 
torde böra komma under förnyadt öfvervägande, hvilkendera 
af dessa begge anläggningar skall gifvas företrädet, för sä 
vidt icke genom inskränkning i andra delar af ifrägasatta 
telefonförbindelser de anslagna medlen kunna blıfva tillräck- 
liga för anläggningen säväl till Hafstenssund som till Smögen. 
Pi grund af hvad ofvan blifvit anfördt och dä härtill 
kommer, att, i anseende till den framskridna ärstiden, svä- 
righet torde möta att under innevarande är medhinna flera 
än nedan uppgifna anläggningar, isynnerhet som telegraf- 
verket detta är har att utföra andra telegrafarbeten till 
ovanlig mängd inom särskilda delar af landet, fär Kongl. 
Telegrafstyrelsen för sin del föreslä, att de ifrägasatta an- 
läggningarna inom Bohus län för närvarande inskränkas till 

följande: 
1:0) inrättande af en telefonstation vid Kungshamn, i för- 
bindelse med Lysekils telegrafstation, für en 


beräknad kostnad af............... kr. 10,280. 
2:0) $ af telefonstation iı Bovallstrand, 

i förbindelse med Fjellbacka teie- 

srafstation AdyEANLIE). 2 ın305D8E 
3:0) 5 af telefonstation A Rössö, ı förbin- 

delse med Strömstads telegraf- 

Bao „4,800. 


Summa kr. 18,130. 
Stockholm den 4 Augusti 1885. 
D. NORDLANDER. 


M. WENNMAN. 
Es 


0. F. ENGSTRÖM. 


234 


De] 
Till Kongl. Telegrafstyrelsen. 


Med anledning af Eder skrifvelse den 4 i denne mä- 
nad, deri föresläs, att de ifrägasatta telegraf- och telefon- 
anläggningarna i Göteborgs och Bohus läns skärgärd för när- 
varande skulle inskränkas till inrättande af telefonstationer 
i Kungshamn och Bovallstrand samt & Rössö, fär Lands- 
höfdingeembetet meddela, att, dä Smögens fiskeläge, i an- 
seende till sin belägenhet längre ut ät hafvet och tätt in- 
vid allmänna segelleden, är en för de förbipasserande fiska- 
rena lätt ätkomlig ort, der tillfälle för dem att meddela 
sig med & andra orter boende uppköpare säledes lämpli- 
gen synes böra beredas, Landshöfdingeembetet fortfarande 
anser telefonstation & Smögen vara af behofvet i högsta 
grad päkallad, hvarföre och dä anläggningen af densamma, 
enligt hvad i Eder skrifvelse uppgifves, icke skulle belöpa 
sig till mera än 1,350 kronor, Landshöfdingeembetet, med 
anmärkning att den af ortens riksdagsmän föreslagna tele- 
fonstationen vid Hafstenssund, enligt den af länets Hushäll- 
ningssällskaps förvaltningsutskott uttalade, af Konungens 
Befallningshafvande i dess skrifvelse tili Eder af den 23 
sistlidne Juli biträdda mening, är obehöflig, när sädan sta- 
tion kommer till ständ & Rössö, hemställer, att utom tele- 
fonstationerna i Kungshamn och Bovallstrand samt & Rössö 
anläggning af dylik station jemväl ä Smögen under inneva- 
rande är mätte komma till utförande. 

Göteborg & Landskansliet den 12 Augusti 1885. 


Landshöfdingeembetet. 
CARL OÖ. ANDERSSON. CARL HAFSTRÖM. 


zZIIl. 
Til Konungens Befallningshafvande i Göteborg. 


Uti skrifvelse den 24 sistlidne Juli hafven I, under an- 
dragande att fräga uppstätt, huruvida den ı Mollösund be- 
tintliga telegrafstationen lämpligen bör der bibehällas eller 
om icke densammas förflyttning till annan mera centralt 
belägen och för samfärdseln mera tillgänglig plats & Orost 
skulle för allmänheten vara af stort gagn samt nämnda te- 
legrafstation kunna & Mollösund ersättas af telefonstation, 
anbefalt mig, dels att vid sammanträde i frägan höra inne- 
vänarne i Orosts Östra och Vestra härader, dels ock att 
fräan kommunalstämmorna i nämnda härader infordra ytt- 
randen, huruvida de, för det fall att telegrafstationen i 
Mollösund skulle komma att flyttas till annan ort & Orost, 
äro villige ej mindre att ersätta kostnaden för anskaffande 
af lokal för stationen än äfven att, i händelse denna skulle 
hällas öppen under ärstid, dä sillfiske ej pägär, garantera 
Kongl. Telegrafstyrelsen stadgad minimiinkomst, äfvensom 
att med protokollen vid sammanträdet och kommunalstäm- 
morna jemte eget utlätande inkomma. Och dä jag härjemte 
öfverlemnar utdrag af protokollet vid föreskrifna samman- 
trädet och inkomna utdrag af kommunalstämmoprotokollen, 
fär jag vördsammast anmäla, att nägot sädant utdrag frän 
Mollösunds kommun ännu icke ankommit, samt afgifva eget 
utlätande. 

Berörda sammanträde, som hölls den 18 dennes & Vrä- 
lands gästgifvaregärd, bevistades af 11 personer frän Vestra 
häradet, hvarjemte anföranden aflemnades frän flera & Mollö- 
sund, Helleviksstrand och Käringön boende personer, af om- 
kring 40 frän Östra häradet och af 5 personer frän Tjörn, 
samt framgär af dervid förda protokollet att, utom Gross- 
handlanden J. N. SannE och Apotekaren A. C. WIDELL, 
hvilka ansägo telegrafstationen böra fHyttas till centralare - 


236 


belägenhet, öfrige frän Vestra häradet jemte 2 & 3 frän 
Östra häradet förordade telegrafstationens bibehällande & 
Mollösund, som säledes äfven borde blifva centralstation 
för telefonledningarne, enär telefonstationen hufvudsakligen 
tillkommit för sillfiskenäringens främjande, Mollösunds be- 
lägenhet är förmonlig för skärgärden och telegraf ingalunda 
ersättes af telefonledning, eller, om flyttning är oundviklig 
med hänsyn till telefonledningars anbringande, telegraf- och 
centraitelefonstationen dä& mä förläggas till det Mollösund 
närbelägna Nösund, säsom varande beläget vid saltsjön och 
fögderiets vigtigaste affärsplats och der skärgärden och Orost 
jemte äfven Tjörn har sin beröringspunkt, eller, för den 
händelse förläggandet längre inät ön skulle ifrägakomma, 
förordades af en och annan af dem Ileberg eller nägot der- 
omkring liggande ställe.. Nägot förslag om telefonledningar- 
nes sträckning framhölls dock ej. 

Med undantag allenast af 2 & 3 personer frän Östra 
häradet biträdde eljes alla öfrige den äsigten, att telegraf- 
stationen borde flyttas frän Mollösund till annan mera cen- 
tralt belägen och för samfärdseln mera tillgänglig plats & 
Orost samt förordades allmännast Varekil säsom lämpli- 
gaste stället och der jemväl centraltelefonstationen borde 
förläggas i Öfverensstämmelse med filosofie doktorn A. V. 
LJunGMmanN’S här nedan omförmälda förslag. 

Utaf äter Orosts Östra och Vestra häraders tolf kom- 
muner hafva tio vid hällna kommunalstämmor förklarat sig 
icke vilja, vare sig telegrafstationen flyttas eller ej, deltaga 
i kostnaden för tillhandahällande af lokal för telegraf- eller 
telefonstation eller iklädandet af garanti för stadgad minimi- 
inkomst, Tegneby kommun ingätt pä deltagande i berörda 
kostnad och garanti till en tredjedel samt Mollösunds kom- 
mun ännu ej afgifvit nägot yttrande. 

Vid senaste riksdag väcktes af fyra riksdagsmän frän 
Bohus län motion om ställandet af ett förslagsanslag af 
- högst 30,000 kronor till Kongl. Maj:ts forfogande för an- 


237 


läggning af för sillfiskebedriftens främjande behöfliga tele- 
graf- eller telefonledningar med tillhörande stationer i bo- 
huslänska skärgärden, deraf 24,000 kronor beviljades säsom 
extra anslag att utg& under innevarande är, med vilkor att 
Hushällningssällskap, Landsting, kommuner eller enskilde der- 
till bidraga med minst en fjerdedel af anläggningskostnaden, 
derefter länets Hushällningssällskap för ändamälet medgifvit 
anslag med 4,000 kronor. 

Sedan Kongl. Majıt ät Eder uppdragit att inkomma 
med utredning om lämpligaste sträckningarne för de till 
nytta för sillfiskebedriften vid bohuslänska kusten ifrägasatta 
telegraf- och telefonledningarna, har en af nämnde riksdags- 
män, herr filosofie doktorn A. V. LJUNGMAN, uti skrifvelse 
till Eder af den 16 sistlidne Juli ı afseende & berörda 
ledningars sträckning, hvad detta fögderi angär, föreslagit, 
att telegrafstationen & Mollösund förändras till telefonstation 
samt att nya sädana anläggas vid Ell6s för nordvestra Orost 
och vid Stockevik för Tjörn, under det att den nödvändiga 
central- eller vexlingsstationen för telefonlinierna i förening 
med telegrafstationen skulle förläggas till Varekil, samt att 
frän denna plats jemte den nu befintliga ledningen förbi 
Härlycke, Tegneby och Nösund till Mollösund dragas nya 
linier: 1:0) öfver Skopesund, Sundsby, Kollekärr och läns- 
mansbostället Hoga till Stockevik; och 2:0) ötver Härlycke, 
provinsialläkarebostället Horleby, länsmansbostället Ileberg, 
Hogen, Hälta, apoteket & Kärehogen till Ellös, hvartill ı 
framtiden kunna komma nya ledningar till Svansund, Henän, 
Slussen och Stillingsön. 

Det är obestridligt, att den ä& Mollösund befintliga te- 
legrafstationen tillkommit uteslutande för främjande af sill- 
fiskenäringen och att detta hufvudändamäl, för hvars vidare 
utveckling de ofvan omförmälda penningeanslagen jemväl be- 
viljats, säledes icke fär tillbakasättas, utan tvärtom mäste 
sa mycket möjligt är tillgodoses. Uti sin ofvanberörda skrif- 
velse har doktor LJUNGMAN ädagalagt, att största vigt für 


238 


antydda syftets uppnäende ligger uppä, att ledningarna an- 
läggas pä& sädant sätt, att de & ena sidan gagna s& mycket 
och allmänt som möjligt och & andra sidan medgifva att 
detta gagn genom ytterligare utveckling kan i högsta mätt 
ökas med billigaste omkostnader, äfvensom att de erbjuda 
möjligast bästa förhällanden i afseende & säväl anläggning 
och underhäll som teknisk beskaffenhet med hänsyn till be- 
gagnandet, samt att de äfven lemna nöjaktig behällning ät 
telegrafverket, äfvensom att stationerna, der s& ske kan, 
helst böra inrättas & platser, som ligga utmed sträkvägen 
för sillförarebätarne och & orter, der man enligt föregäende 
ärhundradens erfarenhet kan med säkert hopp vänta, att 
sillen ymnigt skall g& till under den kommande delen af 


fiskeperioden och som erbjuda lägenheter för anläggning af 


sillberedningsverk, utan att anbringandet af telefonledningar 
behöfva fördyras genom för länga ledningar medels dyra 
och för atslitning utsatta kablar. 

Under det att medgifvas mäste, att Mollösund väl har 
ett mycket godt läge vid allmänna sträkvägen för sillförare- 
bätar, mäste dock, p& sätt äfven under diskussionen vid 
sammanträdet & Vräland androgs, beaktas, att sillfängst i 
allmänhet icke till synnerlig ymnighet under föregäende fiske- 
perioder förekommit vid nämnda läge närgränsande kust, 
utan att betydligaste sillfängsten egt rum vid Tjörns kuster 
och dernäst i trakten af Ellösfjorden, i närheten af hvilka, 
ställen de flesta och största sillberedningsverken förefunnits, 
hvarjemte äfven bör anmmärkas, att ett flertal sädana verk 
under föregäende fiskeperioder äfven funnos vid östra kusten 
af Orost. 

Det lärer af sädan anledning vara nödigt, att telegraf- 
och telefonledningarne anläggas sä, att äfven dessa orters 
behof tillgodoses och att hufvudstationen förlägges A sädant 
ställe, att den erbjuder största möjliga utsigter till. vidare 
utveckling med minsta kostnad medels anslutning af bi- 


linier och nya stationer, särdeles som de anslag, hvilka redan 


239 


för ändamälet beviljats och hvad som ytterligare kan af lä- 
nets Landsting medgifvas, näppeligen lära, utan iakttagande- 
af all möjlig besparing, blifva tillräckliga för hela länets. 
behof. 

För befrämjande af sillfiskebedriften, till hvilken man 
mäste hänföra äfven de verk, som erfordras för sillens be- 
redning till handelsvaror och deras försäljning, ligger äfven 
vigt uppä, att telegraf- och telefon-förbindelsen mä& kunna 
vara oafbruten hela äret om och säledes ej hällas öppen 
endast under ärstid, dä sjelfva sillfisket pägär. Skall detta 
syfte kunna uppnäs, mäste hufvudstationen förläggas & sä- 
dan central plats, som kan medföra största inkomster äfven 
frän andra näringar, säsom sjöfart och handel m. fl., hvilket 
bäst uppnäs derigenom, att telefonnätet erhäller största 
möjliga omfattning, och hvarest derjemte kan beredas kost- 
nadsfri lokal och garanti för stadgad minimiinkonsst. 

Med hänsyn till ofvan antydda allmänna grunder och 
hvad vid ofvan omförmälda sammanträde förekommit, synes 
framgä: 

att, om telegraistationen bibehälles & Mollösund och 

dit jemväl förlägges centralstationen för telefonled- 
ningarne, dessa blıfya af minsta omfattning och 
lemna mindre utsigter till vidare utveckling medels 
anslutning af nya linier och stationer, dä väl deri- 
frän komma att dragas allenast tvänne telefonled- 
ningar, den ena norr ut längs sydliga delen af Mor- 
landa socken till Ellös och den andra söder ut 
medels läng kabel till Tjörns kust öfver Hoga till 
Stockevik, derigenom säledes tvänne ändstationer 
väl erhällas, men endast en telefonmellanstation; 
att dessa ledningar sannolikt blifva dyrare och af 
vanskligare art, än em hufvudstationen förlägges & 
nägon af de andra föreslagna ställena, och att telegraf- 
och telefonväsendet derigenom faktiskt blefve in- 
skränkt till ı det närmaste blott Morlanda, Klöfve- 


240 


dals och Stenkyrka socknar, under det att detinre 
och östra Orost jemte nordöstra delen af Tjörn 
blefvo helt och hället förbisedda, hvartill kommer, 
att ingen allmän landsväg leder till Mollösund och 
att direkt telefoniskt meddelande med vederbörande 
i afseende & ordningens upprätthällande och sjuk- 
värden m. m. icke uppnäs; att förty och enär kost- 
nadsfri lokal och garanti för stationens minimiin- 
komst för tillgänglighet äret om icke fortfarande 
erbjudits, klokheten torde bjuda, att telegrafstatio- 
nen, dä det allmänna bästa synes sädant kräfva, 
fiyttäs frän Mollösund och ersättes aftelefonstation, 
som, ehuru sädant blifvit bestridt, sannolikt upp- 
fyller samma ändamäl som telegraf, fastän med nä- 
got ökad kostnad för telefoneringen, samt vid sam- 
manträdet antydda dröjsmälet med telefonering icke 
lärer kunna tillerkännas nämnvärd betydelse; 

att Nösund, beläget i Tegneby socken invid saltsjön 
och pä ett afständ af omkring 0, mil frän Mollö- 
sund, obestridligen är den plats & ön Orost, 
hvarest den största handelsaffärsverksamheten före- 
kommer och hvilket ställe jemväl mycket besökes 
af skärgärdsfolk*), men dock ej har den mest cen- 
trala belägenheten; att telefonledningarna frän denna 
plats medföra större kostnader, än om hufvudstatio- 
nen förlägges till Varekil; att telefonnätet blifver 
af mindre omfattning och att den östliga och norra 
delen af Orost helt och hället förbises, hvartill kom- 
mer, att, oaktadt Nösund har sä nära belägenhet 
till Mollösund och telegrafstationen derstädes utan 
synnerlig kostnad eller besvär kunnat anlitas, nämnda 


*) Nösund är nemligen platsen för fögderiets enda, i största omfatt- 
ning bedrifna minuthandel med bränvin, men icke dess mindre torde dess 
betydenhet komma att raskt aftaga, sä snart de beslutade nya landsvägarne 
iA Orosts Vestra härad hunnit göras färdiga. (Utg. anm.) 


le Fe 


241 


station under sistlidna äret lemnade högst obetyd- 
lig inkomst, samt att handlanden GERLE m. fl. väl 
erbjudit kostnadsfri lokal, men ej full garanti för 
minimiinkomsten *); att, om säledes telegraf- och 
centraltelefonstation icke kan eller bör här anläg- 
gas, & denna vid nuvarande telegraflinien liggande 
plats i stället bör anbringas telefonstation; 

att, om telegraf- och centraltelefonstationen förlägges 
& kronolänsmansbostället lleberg eller annan der- 
omkring vid midten af 6n Orost belägen plats, i 
det väsentligaste enahanda olägenheter, som i afse- 
ende ä& Nösund omförmälts, förekommer, hvarjemte 
mä anmärkas, att hvarken kostnadsfri lokal eller 
garanti för minimiinkomst erbjudits för nägot at 
berörda ställen; samt 

att, om äter hänsyn tages till bäda öarne Orost och 
Tjörn, gästgifvaregärden Varekil i Stala socken 
har den mest centrala belägenheten, och förlägges 
telegraf- och centraltelefonstationen till denna plats, 
öfver hvilken nuvarande telegrafledningen finnes, 
och ı hvars närhet redan äro anlagda trenne sill- 
beredningsverk, synes billigaste kostnaden uppstä 
för telefonledningars anbringande och största utsig- 
ter gifvas för framtida utveckling genom anslutning 
af nya linier, ty derifrän leder befintliga telegraf- 
linien öfver Nösund till Mollösund; och skulle nya 
telefonlinier, enligt doktor LJUNGMAN’S ofvanberörda 
förslag, anbringas, dels öfver Horleby, Ileberg och 
Kärehogen till- Ellös och dels öfver Skopesund, 
Sundsby, Kollekärr och Hoga till Stockevik, hvar- 
till borde komma telefonledning österut till Svan- 
sund och vidare till Stenungssund iInlands Nor- 
dre härad, hvarigenom erhöllos trenne ändstationer 

*) Sädan garanti har senare uti skrifvelse den 12 sistliäne September 

erbjudits. (Vtg. amn.) 
16 


A a 
z 4 


242 


och ett fiertal mellanstationer samt säledes nästan 
hela fögderiet och en del af Inlands Nordre härad 
blefve delaktige af det för Orost och. Tjörn afsedda 
telegraf- och telefonväsendet, hvarjemte härtill kom- 
mer, att & Varekil boende handlanden Sımox HED- 
STRÖM vid Vrälands-sammanträdet erbjöd sig, att 
derstädes utan ersättning uppläta lokal för telegraf- 
och centraltelefonstationen och garantera för stad- 
gade miniminkomsten samt att derför ställa sä- 
kerhet. 

I händelse anläggningskostnaden för telefonledningar 
frän tingsstället och ängbätsstationen Svansund, hvarest 
ortens postkontor finnes, icke blefve dyrare än frän Varekil 
och föreständarebefattningen för telegraf- och centraltele- 
fonstation kunnat förenas med nu lediga postmästaretjensten, 
derigenom väl garanti erfordrats för mindre inkomstsbelopp 
än eljes, samt i fall kostnadstri lokal och garanti för minimi- 
inkomst kunnat beredas, skulle jag ansett Svansund hafva 
varit den för ändamälet lämpligaste platsen; allt under för- 
utsättning att sillfiskebedriftens främjande i tillräcklig mon 
tillgedoses genom telefonledningar. 

Örosts och Tjörns kronofogdekontor den 28 Aug. 1885. 


ÜSCAR WARMARK. 


IV. 
Till Konungens Befallningshafvande i Göteborg. 


Dä befolkningen inom Tjörns härad icke tilläts att del- 
taga ı den öfverläggning, rörande telegraf- och telefonväsen- 
dets ordnande inom Orosts och Tjörns fögderi, som den 18 
i denna mänad egde rum inför kronofogden i orten, p& den 
grund att Konungens Befallningshafvande föreskrifvit, att 
endast invänarne inom Orosts Östra och Vestra härad skulle 
i frägan höras, utbedja sig undertecknade, dä sillfisket sä- 


a a a ann u 


Sk 


inet 


ge 
r 


Nr 


243 


väl under föregäende som innevarande fiskeperiod alltid varit 
ymnigare vid Tjörn än vid Orost samt Tjörn vid förra pe- 
rioden hade flera och större verk för sillens beredning till 
handelsvara än ÖOrost, hvilket förhällande torde berättiga 
Tjörns invänare att i och för sillfiskets gagn fä i den före- 
liggande frägan uttala sin mening, att härmed vördsammast 
tillkännagifva, att vi, beträffande telegraf- och telefonliniers 
anläggning inom fögderiet, alldeles enhälligt sluta oss till 
det af riksdagsmannen doktor A. V. LJungMmaAn framlagda 
förslag att flytta telegrafstationen till fögderiets centrum & 
Varekil med telefonlinier derifrän till 1:0) Nösund och Mollö- 
sund, 2:0) Horleby, Ileberg, Kärehogen och Ellös, 3:0) 
Svansund och Stenungssund, samt 4:0) Skopesund, Hoga 
och Stockevik, enär icke allenast fisket härigenom bättre 
skulle tillgodoses, dä ju alla orter af nägon större betyden- 
het för sillfisket försägos med seller i sin närhet erhöllo te- 
lefonstation, än om telegrafstationen bibehälles p& Mollö- 
sund eller fiyttas till Nösund, utan äfven fögderiets skilda 
delar skulle komma att stä i telefonförbindelse med läkare- 
bostad, apotek, tingshus, postkontor m. fl. vigtiga ställen, 
hvilken oerhördt stora förmon icke skulle vinnas, om tele- 
grafstationen förlägges till Mollösund eller Nösund; 

och utbedja vi oss vördsammast, att Konungens Befall- 
ningshafvande behagade vid afgitvande af förslag i frägan 
taga denna vär uttalade mening i benäget öfvervägande. 

Tjörn den 26 Augusti 185. 

(Talrika underskrifter.) 


eg r ge 
Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Göteborg. 


Sedan Riksdagen anslagit medel i och för anläggning 
af telegraf- och telefonstationer inom Bohus län-och det 
kommit till vär kännedom, att det‘ varit fräga om att an- 


244 


lägga en telefonstation & Rössö inom Norrvikens fögderi 
med uteslutande af dylik & Hafstenssund, fä& underteck- 
nade, derest icke möjligen bäda dessa Dia kunna blifva 
försedda med dylıka inrättningar, härmed vördsammast an- 
hälla, det Konungens Befallningshafvande behagade fram- 
hälla behofvet deraf & Hafstenssund. 

Skälen till telefonstationens förläggande & Hafstenssund 
äro mänga, bland hvilka vi företrädesvis Rab framhälla 
följande: 


maste grannskap sillfisket under innevarande sillperiod varit 
ymnigast inom norra skärgärden, har en utmärkt äret om 
isfri hamn, hvarest säväl fiskare som fiskhandlande inlöpa i 
afvaktan pä& fängst, och hvilken hamn alla fraktfartyg pä 
kusten i flesta fall mäste passera, är station för mellan 
Göteborg—Strömstad—Kristiania gäende ängbätar, hvilka 
ofta för storm, dimma och mörker der mäste qvarligga, utan 
att kunna meddela sig med andra stationer och sina rede- 
rier, ofta vällande obehag dels för passagerare, som mänga 
timmar i oväder förgäfves väntat ängbätarne, innan de fätt 
kännedom om hindret, och dels för hufvudredarne, som sväf- 
vat i okunnighet om det öde, som drabbat fartyget. Dess- 
utom drifves & Hafstenssund den största exporthandel med 
hummer, ostron och lefvande torsk, sill och makrill, den 
senare inlagd i is, utföres till Norge och andra orter, hvar- 
jemte derstädes idkas en betydande handel med mjöl och 
andra förnödenhetsartiklar. I närheten af Hafstenssund äro 
belägna de större öarne Resö, Galtö, Lindö, Kalfö, Hellsö, 
Lammö, den folkrika halfön Tanums-näs samt handels- och 
fiskeplatsen Sannäs, hvilkas bebyggare hutvudsakligen idka 
fiske och sjöfart. Dä s& mänga skäl tala för Hafstenssund, 
‘och intet af dessa, hvad oss är bekant, förefinnes p& Rösso, 
i det att & denna ö hvarken finnas salterier eller fiskhand- 
lare, knappast nägon tjenlig hamn, dä den enda som finnes 
är utsatt för sydliga och sydvestliga stormar, och dä & ön 


Hafstenssund är kronohamn och lotsstation, ı hvars när-, 


245 


icke finnes mer än en obetydlig landthandel och i öfrigt 
ingen industri i ett eller annat afseende, hoppas vi, dä dess- 
utom anläggningskostnaden till Hafstenssund lärer blifva 3,000 
kronor billigare än till Rössö, det Konungens Befallnings- 
hafvande täcktes i sitt försiag förorda Hafstenssund framför 
hvarje annan plats inom Norrvikens fögderi till erhällande 
af telefonstation. 

Det torde tillätas oss päpeka den omständigheten, att 
Rössöon är belägen pä& knappast en mils afständ frän Haf- 
stenssund, att segelleden deremellan alltid är isfri och att 
det säledes icke förefinnas nägra svärigheter för Rössöboarne 
att anlita telefonstationen & Hafstenssund. Omvändt kunde 
man ocksä säga, att under sädana omständigheter det för 
Hafstenssund och kringliggande trakter ej möter hinder att 
begagna telefonstationen & Rössö, men dä väl ingen kan 
bestrida, att Hafstenssund mycket mera kommer att anlita 
denna inrättning än Rössön, är det väl skäl, att den inrät- 
tas der den mest kommer att begagnas och hvarest största 
behofvet förefinnes. 

Grebbestad och Hafstenssund den 5 September 1885. 


(Talrıka underskrifter.) 


Dar 
Till Konumgen. 


Sedan i underdänig skrifvelse den 13 Maj innevarande 
är, angäende reglering af utgifterna under riksstatens sjette 
hufvudtitel, Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t anmält, att i 
en inom Riksdagen väckt motion föreslagits, att Riksdagen 
mätte ställa ett anslag till Eders Kongl. Maj:ts förfogande 
för anläggning till sillfiskebedriftens främjande af telegraf- 
eller telefonledningar med tillhörande stationer i bohuslän- 
ska skärgärden, samt att, dä Riksdagen ansett, att genom 
bristande telegraf- eller telefonstationer i Bohus läns skär- 


246 


gärd betydliga förluster förorsakades icke blott för Bohus 
läns fiskare, utan äfven för den befolkning, som eljes kunde 
vara ı tillfälle att köpa färsk sill, och att ett dröjsmäl med 
anläggning af sädana stationer sannolikt gjorde summan af 
dessa förluster större än hela den ifrägasatta anläggnings- 
kostnaden, Riksdagen säsom extra anslag, att utgä under 
'är 1885, till Eders Kongl. Maj:ts förfogande stält högst 
24,000 kronor för anläggning i bohuslänska skärgärden af 
för sillfiskebedriftens främjande behöfliga telegraf- och tele- 
fonledningar med tillhörande stationer, dock under vilkor, 
att Hushällningssällskap, Landsting, kommuner eller enskilde 
till de anläggningar, som med detta anslag utfördes, bidroge 
med minst en fjerdedel af anläggningskostnaden, har Eders 
Kongl. Maj:t, med anledning af hvad Riksdagen sälunda be- 
slutat, i skrifvelse den 29 förenämnda Maj anbefalt Eders 
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att efter vederbörlig ut- 
redning om lämpligaste sträckningarne för ifrägavarande te- 


legraf- och telefonledningar samt, sedan Eders Kongl. Majıts 


Befallningshafvande inhemtat upplysning frän Telegrafstyrel- 
sen om kostnaderna för de ifrägasatta anläggningarne och 
gjort sig förvissad, huruvida Hushällningssällskap, Lands- 
ting, kommuner eller enskilde vore villige, att bidraga till 
berörda kostnader med minst en fjerdedel deraf, till Eders 
Kongl. Maj:t inkomma med underdänigt utlätande i ämnet. 

Till underdänigt fullgörande af denna befallning har 
Eders Kongl. Maj:tts Befallningshafvande till en början an- 
modat Hushällningssällskapets förvaltningsutskott, att dels 
meddela upplysning, huruvida Hushällningssällskapet vore 
villigt, att bidraga till kostnaderna för anläggning af de ifräga- 
satta telegraf- och telefonledningarne, och dels afgifva för- 
slag & de platser, hvarest, enligt förvaltningsutskottets äsıgt, 
telegraf- och telefonstationer borde inrättas, till svar hvarä 
förvaltningsutskottet i skrifvelse den 3 sistlidne Augusti med- 
delat, att Hushällningssällskapet vid allmän ärssammankomst 
den 18 förutgängne Juli beslutat bidraga med en ättonde- 


a 


247 


del af kostnaderna för de ifrägavarande telegraf- och telefon- 
ledningarnes anläggande, dock med högst 4,000 kronor; samt 
att förvaltningsutskottet ansäg, att telegrafstationen & Mollö- 
sund borde bibehällas*) och en ny telegrafstation inrättas 
i Kungshamn, äfvensom att telefonstationer borde anord- 
nasäRössö, Bovallsstrand, Smögen, m Stenungs- 
sund och Tjufkil*") 

Emellertid hafva uti hit ingifven skrift handlanden CARL 
WALLENTIN med flere & Smögen bosatta personer gjort 
framställuing om, att den till anläggning vid Kungshamn 
föreslagna telegrafstation mätte varda inrättad & Smögen, 
dä i stället telefonstation skulle upprättas vid Kungshamn ***), 

Enär Hushällningssällskapet, pä sätt förmäldt blifvit, ej 
beviljat hela det belopp, hvarmed enligt Riksdagens beslut 
Hushällningssällskap, Landsting, kommuner eller enskilda 
borde bidraga, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande 
afätit skrifvelse till Landstinget med förfrägan, huruvida 
Landstinget vore villigt, att för anläggning af de ifrägasatta 
telegraf- och telefonledningarne anslä enahanda summa, som 
af Hushällningssällskapet beviljats; hvarjemte och dä olika 
meningar sökt göra sig gällande i fräga om telegrafstationen 
ı Mollösund, antingen densamma borde bibehällas eller för- 
flyttas till annan ort pä Orost, säsom t. ex. Varekil eller 
Nösund, i hvilket senare fall telefonstation skulle inrättas i 
Mollösund, Eders Kongl. Maj:ıts Befallningshafvande ansett 
nödigt, att genom kronofogden i orten ej mindre höra invä- 


*) Derom innehäller Förvaltningsutskottets protokoll inte: (Bohuslänsk 
Fiskeritidskrift, 1885, sid. 226). (Utg. anm.) 


**) Öfverensstäimmer icke med hvad Landshöfdingeembetet anfört uti 
skrifvelse till Kongl. Telegrafstyrelsen den 23 Juli 1885 (jfr Bohuslänsk 
Fiskeritidskrift, 1885, sid. 227). (Utg. anm.) 


En Den äberopade skriften innehäller alls intet om att telegrafsta- 
tionen mätte varda inrättad ä Smögen i stället för vid Kungshamn, utan sy- 
nes vara tillkommen i full okunnighet om att sädan station fans föreslagen 
för sistnämnda plats. (Ütg. anm.) 


248 


narne pä Orost*) i nyssnämnda hänseende, än äfven för det 
fall, att telegrafstationen & Mollösund skulle komma att flyt- 


tas till annan ort & Orost, frän kommunerna derstädes in- 


. fordra yttrande, huruvida de vore villiga, att kostnadsfritt 
för staten tillhandahälla lokal för stationen och, i händelse 


denne skulle hällas öppen äfven under tid af äret, dä sill- 


fiske ej pägick, garantera telegrafverket stadgad minimi- 
inkomst. 

Med tillkännagifvande af hvad sälunda blifvit ätgjordt 
och, dä svar hvarken frän Landstinget eller kronofogden 
kunde snart förväntas, men det var af synnerlig vigt, att, 
derest sillfiske af större betydenhet skulle under nästa höst 
yppa sig, ätminstone i de norra delarne af skärgärden före- 
slagna telegraf- och telefonstationer dä vore till begagnande 
färdiga*"), har Eders Kongl. Maj:ıts Befallningshafvande, i 
skrifvelse till Kongl. Telegrafstyrelsen, hemstält, att styrel- 
sen ville läta uppgöra och Eders Kongl. Maj:ts Befallnings- 
hafvande meddela den i Eders Kongl. Maj:ts ofvan berörda 
nädiga bref omförmälda kostnadsberäkning, med förmälan 
tillika, att, innan frägan om lämpligaste läget för en tele- 
grafstation pä& Orost blifvit vederbörligen utredd, de ifräga- 
satta telegraf- och telefonanläggningarne kunde inskränkas 
till en telegrafstation vid Kungshamn och telefonstationer & 
Rössö, Bovallsstrand, Smögen och Ellös. 

Till svar härä har Kongl. Telegrafistyrelsen meddelat, 


att, enligt inom styrelsen uppgjorda beräkningar för ofvan- 


nämnda telegraf- och telefonanläggningar, kostnaderna för 
desamma skulle uppgä till följande belopp, nemligen: 


*) Hvarför icke. äfven invänarne & Tjörn, hvilka dock obestridligen 
hafva bäde större intresse för och anspräk pä ifrägavarande anläggningar för 
Orosts och Tjörns fögderi än Orost? (Utg. anm.) 


**) Skulle sillfiske under Aösten yppa sig, torde de för södra halfvan 
af länet ifrägasatta ledningarne obestridlisen vara de vigtigaste, enär det 
tidiga höstfisket alltid egt rum derstädes och aldrig i norra skärgärden. 

(Utg. anm.) 


249 


för telegrafstationen vid Kungshamn med ledning 


Ei bvsckik Jan. Es REN RR. kr. 12,580. 
„ telefonstation ä Rössö | frän Strömstad „ 4,800. 
5 \ „ Smögen „ Kungshamn „ 1,350. 
a „ Bovallsstrand „ Fjellbacka „ 3,050. 
y ; „ Ellös „'»Mollösund‘; „. 3,050. 
R r „ Varekil R 5 2250 
3 N „ Stockevik „  Varekil 2,925: 
R , „ Stenung „ Lijungskile „ 2,150. 
£ 8 „ Tjufkil »„  Kongelf ee: 
N B' „ Hästevik sr Göteborg.) er 73 10: 


Summa kr. 40,055. 

Härjemte har Telegrafstyrelsen upplyst, att, hvad först 
beträffade inrättandet af telegrafstation vid Kungshamn, 
dertill erfordrades, förutom tillhandahällande af lokal, be- 
stäende af tre rum och kök jemte nödiga uthus, jemväl er- 
sättande af hvad behällna portoimkomsten vid stationen 
kunde komma att understiga 1,200 kronor för är, detta se- 
nare under förutsättning, att stationen skulle hällas öppen 
hela äret om, hvilket torde vara erforderligt, i synnerhet 
om telefoniedningar derifrän skulle utgrenas; att om der- 
emot vid Kungshamn, ätminstone till en början och intill 
dess erfarenheten visat, att en fullständig telegrafstation 
vore behöflig, i stället inrättades telefonstation, s® kunde 
denna vara i verksamhet under hela äret, utan att för den- 
samma behöfde bekostas nägon särskild lokal, ej heller bi- 
drag till fyllande af portoinkomsten, hvaremot för den per- 
son, som finge uppdrag att betjena telefonstationen, skulle 
beräknas en särskild ersättning af 25 öre för hvarje med 
telefon befordradt telegram eller annat meddelande; och att 
kostnaden för inrättande af telefonstation blefve äfven be- 
tydliıgt mindre och skulle für Kungshamn komma att uppgä 
till 10,280 kronor, under förutsättning att till förbindelse- 
linien användes samma materiel, som till vanliga telegraf- 


250 


linier, sä att telegrafstationen, när sä& päfordrades, lätteligen 
kunde förändras till telegrafstation. 

Vidare har Telegrafstyrelsen. anmärkt, att, derest, sä- 
som ifrägasatt blifvit, telegrafstationen i Mollösund förflyttades 
till Varekil och telefonstation i stället inrättades & först- 
nämnda plats, kostnaderna för denna förflyttning endast 
komme att utgöra omkring 450 kronor, hvaremot i samman- 
hang dermed skulle, utan ökad kostnad för anläggningen 
till Stockevik, kunna besparas anläggningskostnaden för 
telefonstation i Varekil 2,250 kronor, samt för telefonför- 
bindelsen till Ellös, hvilken dä skulle utgä& frän Varekil i 
stället för frän Mollösund, kostnaden nedsättas frän 3,050 
kronor till 1,924 kronor, hvarigenom säledes kostnaderna 
för de ifrägasatta telegraf- och telefonanläggningarne pä 
Orost skulle minskas med tillsammans 2,926 kronor. 

Med fästadt afseende pä dessa förhällanden syntes det 
Telegratstyrelsen, som borde sistnämnda anläggningar anstä, 
till dess närmare blifvit utredt, huruvida vilkoren för inrät- 
tande af en telegrafstation i Varekil och förflyttning dit af 
den nuvarande stationen & Mollösund kunde uppfyllas. _ 

Beträffande den af Hushällningssällskapets förvaltnings- 
utskott förordade telefonstationen & Smögen, har Telegraf- 
styrelsen fästat uppmärksamheten derpä, att, d& denna plats 
vore ganska närbelägen till Kungshamn, som tvitvelsutan 
komme att i främsta rummet erhälla önskad förbindelse 
vare sig telegrafisk eller medels telefon, men kostnaden för 
telefonanläggning till Smögen, oaktadt det korta afständet, 
blefve ganska dryg, emedan dervid till stor del mäste an- 
vändas kabel, samt dä ortens riksdagsmän i deras motion 
om statsanslag till telegraf- och telefonanläggningar i-Bohus 
län icke upptagit nägon särskild anläggning till Smögen, 
"men deremot föreslagit telefonstation vid Hafstenssund, 
för hvilken sistnämnda, med ledning till Grebbestad, kost- 
naden vore af styrelsen beräknad till 1,300 kronor, det möj- 
ligen torde böra komma under förnyadt öfvervägande, hvil- 


251 


kendera af dessa begge anläggningar skulle gifvas företrä- 
det, för sä vidt icke genom inskränkning i andra delar af 
ifrägasatta telefonförbindelser de anslagna medlen kunde 
blifva tillräckliga för BB säväl till Hafstenssund 
som till Smögen. 

‘P& grund af hvad sällhda blifvit anfördt och dä der- 
till komme, att, i anseende till den framskridna ärstiden, 
syärighet torde möta, att under innevarande är medhinna 
flera än nedan uppgifna anläggningar, i synnerhet som tele- 
grafverket detta är hade att utföra andra telegrafarbeten 
till ovanlig mängd inom särskilda delar af landet, har Te- 
legrafstyrelsen för sin del föreslagit, att de ifrägasatta an- 
läggningarna inom Bohus län för närvarande mätte inskrän- 
kas till följande: 

1:0) inrättande at en telefonstation vid Kungshamn, i för- 
bindelse med Lysekils telegrafstation, för en 


beräknad kostnad af............... kr. 10,280. 
2:0) N aftelefonstationiBovallsstrand, 

ı förbindelse med Fjellbacka teie- 

eralistablen te Marin rt: 
3:0) 4 af telefonstation A Rössö, i förbin- 

delse med Strömstads telegraf- 

SEsbinma sea A RR il a1 08 


Summa kr. 18,130, 
hvarjemte styrelsen pä& särskild förfrägan meddelat, att frän 
dess sida hinder ej mötte för inrättande under detta är af 
en -telefonstation jemväl & tiskeläget Smögen. 

Landstinget har, vid föredragning af dels Eders Kongl. 
Maj:ts Befallningshafvandes ofvan omförmälda skrifvelse i 
frägan och dels en af A. V. LJUNGMAN, GUSTAF MELLIN 
och A. P. Lmp till Landstinget afgifven motion, hvaruti 
yrkats, att Landstinget mätte bevilja ett anslag af 4,000 
kronor, att utgä& för innevarande är für anläggning i bohus- 
länska skärgärden af sädana telegraf- eller telefonstationer, 
som Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande funne 


252 


vara af behofvet päkallade för sillfiskebedriftens främjande, 
beviljat det begärda anslaget af 4,000 kronor. 

Kronofogden i Orosts och Tjörns fögderi, hvilken, pä& 
sätt ofvan förmäles, fätt sig anbefaldt, att höra invänarne 
p& Orost, rörande bibehällande eller förflyttning af telegraf- 
stationen i Mollösund, äfvensom för det fall, att den komme 
att förflyttas till annan plats pä& Orost, infordra yttrande 
frän kommunerna, om de vore villiga att kostnadsfritt för 


staten tillhandahälla lokal för stationen och garantera tele- 


srafverket stadgad minimiinkomst, har insändt dels proto- 
koll öfver ett vid Vrälands gästgifvaregärd hället samman- 
träde med ÖOrosts invänare och dels utdrag af protokollet 
vid hällna kommunalstämmor, af hvilka senare synes, att af 
Orosts Östra och Vestra häraders tolf kommuner tio förkla- 
rat sig icke vilja, vare sig telegrafstationen flyttades eller ej, 
deltaga i kostnaden för tillhandahällande af lokal för tele- 
sraf- eller telefonstation eller iklädandet af garanti för stad- 
gad minimiinkomst, en kommun, Tegneby, ingätt pä& delta- 


gande i berörda kostnad och garantı till en tredjedel samt 


en kommun, Mollösunds, tillstyrkt alternativet, antingen och 
helst att telegrafstationen bibehölles & Mollösund, eller, derest 
detta skulle möta hinder, att den ej förflyttades längre bort, 
än till grannplatsen Nösund, men att Mollösunds kommun 
ansäg sig ej vidare kunna ikläda sig en sä betungande ga- 
ranti, som den, hvilken nyligen kostat kommunen en rela- 
tivt till dess storlek alltför betydande summa *). 

Med framhällande af nägra allmänna grunder, rörande 
telegraf- och telefonledningarnes anläggande inom Orosts och 
Tjörns fögderi, har kronofogden anfört, hurusom, med hänsyn 
till dessa grunder och hvad vid nyssberörda sammanträde 
[örekommit, syntes framgä*): 

att, om telegrafstationen bibehölles & Mollösund och 
dit jemväl förlades centralstationen för telefonledningarne, 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 235—242. (Ttg. anm.) 


dessa blefvo af minsta omfattning och lemnade mindre ut- 
sigter till vidare utveckling medels anslutning af nya linier 
och stationer, dä väl derifrän komme att dragas allenast 
tvänne telefonledningar, den ena norrut längs sydliga delen 
af Morlanda socken till Ellös och den andra söderut medels 
läng kabel till Tjörns kust öfver Hoga till Stockevik, hvari- 
genom säledes tvä ändstationer väl erhöllos, men endast en 
telefon-mellanstation, hvilka ledningar sannolikt blefve dy- 
rare och af vanskligare art, än om hufvudstationen förlades 
& nägot af de andra föreslagna ställena, och att telegraf- 
och telefonväsendet derigenom faktiskt blefve inskränkt till 
i det närmaste blott Morlanda, Klöfvedals och Stenkyrka 
socknar, under det att det inre och östra Orost jemte nord- 
östra delen af Tjörn blefvo helt och hället förbisedda, hvar- 
till komme, att ingen allmän landsväg ledde till Mollösund 
och att direkt telefoniskt meddelande med vederbörande i 
afseende & ordningens upprätthällande och sjukvärden m. m. 
icke uppnäddes, hvarför och enär kostnadsfri lokal och ga- 
ranti för stationens minimimkomst för. tillgänglighet äret om 
icke fortfarande erbjudits, klokheten torde bjuda, att telegraf- 
stationen flyttades frän Mollösund och ersattes med telefon- 
station, som sannolikt uppfylde samma ändamäl som tele- 
graf, fastän med nägot Ökad kostnad för telefoneringen *); 
att Nösund, beläget i Tegneby socken invid saltsjön 
och pä ett afständ af O0, mil frän Mollösund, obestridligen 
vore den plats & Orost, hvarest den största handelsaffärs- 
verksamheten förekomme **), men hade dock ej den mest 
centrala belägenheten, hvarföre telefonledningarne derifrän 
medförde större kostnader, än om hufvudstationen förlades 
till Varekil, och telefonnätet blefve af mindre omfattning, 
hvartill komme att, oaktadt Nösund hade sä nära belägenhet 
till Mollösund och telegrafstationen derstädes utan synner- 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 231, 249. (Ttg. anm.) 
*#) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 240. (Ttg. anm.) 


254 


lig kostnad eller besvär kunnat anlitas, nämnda station sist- 
lidna är lemnat högst obetydlig inkomst; 
att om telegraf- och centraltelefonstationen förlades & 
Ileberg eller annan deromkring vid midten af ön Orost 
belägen plats, i det väsentligaste enahanda olägenheter, som 
i afseende ä& Nösund omförmälts, förekomma, utom det att 
hvarken kostnadsfri lokal eller garanti för minimiinkomst 
erbjudits pä nägot af dessa ställen: samt 
att, om äter hänsyn tages till bäda öarne Orost och 
Tjörn, gästgifvaregärden Varekil i Stala socken hade den 
mest centrala belägenheten, hvarföre och om telegraf- och 
centraltelefonstationen förlades till denna plats, öfver hvil- 
ken nuvarande telegrafledningen funnes och i hvars närhet 
redan vore anlagda trenne sillberedningsverk, billigaste kost- 
naden syntes uppstä för telefonledningars anbringande och 
största utsigter gifvas för framtida utveckling genom anslut- 
ning af nya linier, tilläggande kronofogden, att, i händelse 
anläggningskostnaden för telefonledningar frän tingsstället 
och ängbätsstationen Svansund, hvarest ortens postkontor 
funnes, icke blifvit dyrare än frän Varekil, och föreständare- 
befattningen för telegraf- och centraltelefonstation kunnat 
förenas med nu lediga postmästaretjensten, samt kostnadsfri 
lokal och garanti för minimiinkomst kunnat beredas, han 
skulle ansett Svansund hafva varıt den för ändamälet lämp- 
ligaste platsen. | 
I ärendet hafva vidare till Eders Kongl. Maj:ts Befall- 
ningshafvande ingifvits: 
dels infordradt yttrande frän tillsyningsmannen vid lä- 
nets hafsfisken; 
dels en skrifvelse frän ledamoten af riksdagens- andra 
kammare doktor A. V. LJuUNnGMaNn, innefattande en 
redogörelse för den uppfattning, som gjorde sig 
sällande i denna fräga vid Riksdagen, samt för de 
“Jedningar med tillhörande stationer“, hvilka vid 
beräknandet af det begärda anslaget ansägos ut- 


255 


. göra hvad som vore af behofvet mest päkalladt 


dels 


dels 


dals 


dels 


dels 


dels 


dels 


att erhälla, med hänsyn till sillfiskets förköfran; 
en af EMANUEL ÖLSSON och ANDERS ANDERSSON 
i Resö undertecknad skrift, hvaruti de hemstält, 
att till förmon för Resö med omgifvande skärgärd 
telegraf- eller telefonledning mätte anläggas mel- 
lan Strömstad' och Kragenäs; 

ansökning frän CHR. BERNTSSON i Rössö om ena- 
handa anläggning emellan denna plats och Ström- 
stad; 

ansökning frän A. E. SUNDBERG med flere i Sten- 
ungssund om enahanda anläggning derstädes; 
skriftligt tillkännagifvande frän ätskilliga Tjörns 
invänare, att de enhälligt slöte sig till det afriks- 
dagsfullmägtigen doktor LJUNGMAN framlagda för- 
slag att flytta telegrafstationen frän Mollösund till 
fögderiets centrum ä& Varekil med telefonlinier 
derifrän; 

en till Telegrafstyrelsen stäld ansökning frän hand- 
landena R. L. GERLE, ©. R. Horst och JoHN 
Horsr p& Nösund, innefattande anbud att, derest 
telegrafstationen förlades & Nösund och hälles öp- 
pen hela äret, samt alla inom Orost tillämnade 
telefonstationer fingo sin vexlingsstation i Nösund, 
under fem är pä egen bekostnad ej mindre till- 
handahälla lokal, än äfven till styrelsen utgifva 
det belopp, som efter afräkning af stationens in- 
komster kunde erfordras till utgifternas bestri- 
dande; 

ansökning frän handlanden AxEL LYDEx med flere 
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande mätte 
framhälla behofvet af en telefonstation pä Hafstens- 
stenssund; 

ansökning af ett större antal invänare i Grund- 
sund, Fiskebäckskil och Lysekil att ön Skaftö, sä- 


IND 
OD 
(op) 


dels 


dels 


S 


som hittills i saknad af telegraf- och telefonför- 
bindelse med landets telegrafnät, mätte komma i 
ätanka vid bestämmandet af blifvande telegraf- 
stationer; X 
skriftlig förbindelse frän handlanden Sımon HED- 
STRÖM, att, för den händelse telegrafstationen flyt- 
tades frän Mollösund till gästgifvaregärden och 
handelsplatsen Varekil i Stala socken och hälles 
öppen hela äret om, samt alla inom ÖOrosts och 
Tjörns härader uppstäende telefonstationer jemväl 
der finge sin central- eller vexlingsstation, under 
fem ärs tid ej mindre utan ersättning tillhanda- 
hälla fullt lämplig och ändamälsenlig lokal för sta- 
tionen, än äfven garantera Telegrafistyrelsen stad- 
gad minimiinkomst eller, med andra ord, derest 
den telegrafverket tillfallande portoinkomsten vid 
stationen skulle understiga 1,200 kronor för är, 
ersätta telegrafverket hvad som i detta belopp 
kunde komma att brista; för hvilken förbindelses 
behöriga fullgörande HEDSTRÖM företett en af tvä 
personer, hvilkas vederhäftighet blifvit af krono- 
fogden bestyrkt, ingängen borgen; och 

ansökning frän ätskilliga Solberga församlings in- 
vänare, att en telefonstation mätte anläggas vid 
Tjufkilshufvud i Lycke socken. 


Dä Landshöfdingeembetet härhos till Eders Kongl. Maj:t 
underdänigst Öfverlemnar samtliga till detta ärende hörande 
handlingar, fär embetet tillika, till ätlydnad af Eders Kongl. 
Maj:ts nädiga befallning, deruti afgitva eget underdänigt ut- 


lätande. 


Hvad dervid först angär anläggningen af telegraf- och 
telefonledningar inom Orosts och Tjörns fögderi, der de 
tarfvas i den stürsta omfattning, s& har, p& sätt här ofvan 
framhällits, Hushällningssällskapets förvaltningsutskott före- 


257 


slagit att telegrafstationen & Mollösund mätte der bibehällas *); 
hvaremot vid det af kronofogden hällna sammanträde med 
Orosts invänare pä Vrälands gästgifvaregärd meningarne 
varit mycket delade ı afseende & säväl lämpligheten af att 
läta stationen förblifva vid Mollösund, som ock stället, till 
hvilket den i motsatt fail borde förfiyttas. Pluraliteten tyckes 
 dock vara ense om flyttningen till Varekil, säsom riksdags- 
fullmäktigen doktor LJUNGMAN förordat, och denna äsigt delas 
äfven af kronofogden, som dock synes under vissa förutsätt- 
ningar anse Svansund vara den plats, som. borde föredragas. 

Nekas kan icke, att för seglationen i allmänhet Mollö- 
sund, som mäste passeras af alla emellan norr och söder 
vid kusten trafikerande bätar, har det beqvämligaste läget; 
men dä för anordnande af ifrägavarande, för sillfiskebedrif- 
tens främjande afsedda, telefonledningarne kostnaden genom 
Mollösunds bibehällande blefve större, än om hufvudstatio- 
nen förlades inne p& Ön, samt anläggningsköstnaden i före- 
varande fall torde böra tillmätas en afgörande betydelse, 
finner Landshöfdingeembetet sig sakna anledning att afstyrka 
den förordade flyttningen, sävida Telegrafstyrelsen, som torde 
vara mest kompetent att ur teknisk synpunkt bedöma, hvarest 
centraltelefonstationen företrädesvis bör ligga, anser flytt- 
 ningen frän Mollösund förmonlig. 

Landshöfdingeembetet hyser dock, med afseende derä 
att Varekil icke har sä central belägenhet som önskligt är, 
för sin del stor betänklighet att förorda Varekil säsom den 
för en centralstation lämpligaste belägenheten, utan anser 
sig i sädant hänseende böra förorda antingen Deberg eller 
provinsialläkarebostaden Horleby, pä hvilka bäda platser 
lämplig lokal utan svärighet torde kunna beredas**). Frän 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 226, 247, anm, 1. 
(Utg. anm.) 
Jfr dock kronofogdens i fögderiet afvikande mening (Bokuslänsk 
Fiskeritidskrift, 1885, sid. 241, 254) samt olägenheten af att de af Läns- 
styrelsen förordade platserna ej ligga vid den befintliga telegraflinien. 
(Utg. anm.) 
17 


**) 


258 


hvilkendera af dessa platser som antages torde emelleritd - 


ledningen böra dragas i de af doktor LJUNGMAN angifna 
riktningar: 1:0) öfver Skopesund, Sundsby, Kollekärr 
och Hoga till Stockevik; och 2:0) öfver Hogen, Holta 
och Kärehogen till Ellös. 

Slutligen och hvad angär en telefonstation pä& Rössö, 
hvilken plats Hushällningssällskapets förvaltningsutskott an- 
sett böra ifrägakomma framför den föreslagıa stationen Haf- 
stenssund, sä ock vid betraktande deraf, att Hafstenssund 
är beläget nära intill Grebbestad, der telegraf redan finnes 
inrättad, och der utväg utan särdeles svärighet derigenom 
finnes, att frän Hafstenssund kunna fä telegrafförsändningar 
expedierade medels ledningen frän Grebbestad, dä deremot 
Rössö, säsom beläget pä längt afständ bäde frän Strömstad 
och Grebbestad, är i saknad af all möjlighet till begagnande 
af dervarande telegraf- eller telefonförbindelse, anser Lands- 
höfdingeembetet sig böra instämma med förvaltningsutskottet 
i denna del. 

P& grund at hvad sälunda förekommit, anser sig Lands- 
höfdingeembetet böra underdänigst föreslä, att telegrafsta- 
tionen eller till en början telefonstation inrättas vid Kungs- 
hamn, och att telegrafstationen vid Mollösund förfiyttas an- 
tingen till Varekil eller annan lämplig, centralt belägen, 
plats inne pä ÖOrost, samt att telefonstationer anläggas pä 
Rössö, Bovallsstrand, Smögen, Ellös, Stockevik, 
Stenungssund, Tjufkil och Hästevik; dock att, om de 
för ändamälet anslagna medel skulle visa sig blifva otill- 
räckliga, med ordnande af stationerna p& Ellös, Stenungs- 
sund, Tjufkil och Hästevik torde kunna tills vidare anstä.- 

Göteborg & Landskansliet den 20 Oktober 1885. 


Underdänigst 
Landshöfdingeembetet. 
HENR. WESTIN. V.: BILLMANSON. 


ga 
Til Göteborgs och bohus läns Landstings jernvägskommitte. 


Med anledning af en frän den af Landstinget förord- 
nade jernvägskommitten den 20 sistlidne April utsänd „upp- 
maning“, fA undertecknade härmed ä& kommuners inom fög- 
deriet eller & egna vägnar afgifva nedanstäende förklaring: 

Ehuru Orosts och Tjörns fögderis liksom väl äfven 
hela den öfriga bohuslänska skärgärdens samfärdselsbehof 
redan nu är nägot s& när tillfredsstäldt medels ängfartyg 
och segelbätar samt de befintliga landsvägarne, sä är dock 
obestridligt, att fögderiet skulle skörda synnerlist stor för- 
mon af en jernväg, som, utgäende frän det inre landets 
jernvägsnät, erhölle sin ändpunkt vid hafvet inom 
fögderiet och helst & sjelfva ön Orost, s& att den landt- 
bruksidkande befolkningen med sina kördon kunde nä denna 
ändpunkt, p& samma gäng som den fiske- och sjöfartsid- 
kande befolkningen der vunne en nu saknad, möjligast väl- 
belägen hufvudort inom skärgärden för utvecklingen och 
främjandet af äfven dess näringar. Erhälles ej en jernvägs- 
ändpunkt, sälunda belägen som här framstälts, d& erbjuder 
dock en jernbana frän Uddevalla eller frän Frändefors till 
f. ex. Fiskebäckskil den förmonen, att den läter fögderiet 
hoppas, att framdeles kunna med jemförelsevis mättliga kost- 
nader ernä hyad det verkligen behöfver med hänsyn bäde 
till den nämnda ändpunkten pä sjelfva ön Orost och till 
de säväl redan vid undersökningen af den ifrägasatta jern- 
vägslinien öfver Vindön och Henän till Ellös som senare, 
om än blott säsom framtidstankar, utkastade planerne till 
en eller flera genom fögderiets midt gäende bibanor, ty 
sädanas tid kommer nog en gäng här i Bohus län, och de 
mäste derför äfven tagas med i räkningen, om nu ocksä 
denna tid skulle ligga än sä längt aflägsen. En jernväg, 
som icke eger station & sjelfva ön Orost, har nemligen eljes 


260 


ingen nämnvärd betydelse för landtmannanäringarna inom 
fögderiet; ty mäste ängbät användas för färden till jernvägs- 
ändpunkten, dä föredrages af lätt begripliga skäl naturligen 
Göteborg säsom sädan. Af den föreslagna jernvägen till 
Lysekil skulle fögderiet sälunda icke kunna skörda nägot 
sagn, men väl icke ringa skada, derigenom att densamma, 
i synnerhet om den blefve utförd med understöd af stats- 
medel, ju komme att beröfva fögderiet de nämnda utsigterna, 
att sjelft en gäng erhälla jernväg, eller att ätminstone i 
mycket hög grad minska dessa utsigter för detsamma. Afden 
föreslagna jernvägen längs genom länets fastland kan fögde- 
riet icke heller skörda nägon nämnvärd fördel, om man 
undantager att fisk och andra dylika skärgärdsprodukter 
genom densamma vunne en nägot genare väg söderut till 
Göteborg eller norrut till Norge, än öfver Uddevalla och 
Öxnered med Bergslagernas jernväg. Fögderiets samfärdsel 
i öfrigt p& Göteborg torde af lätt begripliga skäl endast i 
mycket sällsynta undantagsfall komma att ske öfver den sä& 
kallade „längdbanan“ (eller „södra hufvudbanan*®). 

Den ifrägavarande, af fögderiets intressen fordrade ut- 
hamnsjernvägen frän helst Uddevalla öfver Dragsmark 
till Malösund—Ellös erbjuder, vid jemförelse med andra 
jernvägar inom mellersta delen af Bohus län med samma 
syfte, följande Ögonskenliga förmoner. Den är sälunda 1:0) 
kortast och derigenom äfven billigast att bygga (Lysekil— 
Frändefors-banan är f. ex. 34—3,» mil längre med till dels 
äfven svärare terräng än uthamnsbanan till Orost*), s& att, 
äfven om kostnaden för hela Uddevalla—Venersborg—Herr- 
Jjunga-jernvägs omläggning till normalspärig inberäknas, var- 
der dock linien till Malösund—Ellös betydlist billigare att 


*) Linierna Uddevalla—Dragsmark—Malösund—Ellös och Uddevalla 
—Fiskebäckskil—Rägärdsvik äro ungefärligen lika länga, hvadan de här 
anförda skilnaderne äro beroende af huruvida hamnlinien till Ellösfjorden 
medräknats eller ieke. Jfr vidare, beträffande de föreslagna ändpunkterne 
för uthamnsjernvägen (eller fortsättningsbanan) frän Uddevalla öfver Drags- 
mark, Bohusläningen, 1885, N:o 77. (Utg. anm,) 


261 


bygga); den utgör 2:0) den naturligaste ändpunkten vid haf- 
vet för icke blott Uadevalla— Venersborg— Herrljunga-jern- 
väg utan äfven Bergslagernas jernväg (Lysekil—Frändefors- 
_ banan deremot kan knappast anses som genaste vägen till 
hafvet för ens Bergslagernas jernväg, enär den visserligen 
är 1,7 mil kortare än hufvudlinien till Göteborg, men ock 
0, mil längre än afständet frän Frändefors öfver Öxnered 
och Uddevalla till Fiskebäckskil), hvarigenom vär bana äfven 
 bör erhälla en större trafik bäde absolute och i förhällande 
till längd och anläggningskostnad, än de med henne om 
företrädet täflande banorna: den erbjuder 3:0) genare väg 
för forslingen af hafsfisk och andra skärgärdsprodukter till 
de bästa afsättningsorterna inom landet (öfver Lysekil— 
Frändefors-banan f. ex. skulle dessa afsättningsorter behöfva 
näs med en ej obetydlig omväg, i händelse ej Uddevalla— 
Venersborg—Herrljunga-jernväg utlades till normalspärig, 
hvarförutom afständet till Öxnered frän ändpunkten vid haf- 
vet är 26 mil kortare frän Ellös—Malösund och 3,1 mil 
kortare frän Fiskebäckskil räknadt än frän Lysekil) och den 
eger 4:0) den förmonligaste ändpunkten med hänsyn till dels 
bäde export och import samt möjligheten af framtida ut- 


 weckling, dels betydelsen för ‚kustförsvaret *). 


I afseende nu särskildt pä& den stora betydelse, änd- 
punktens beskaffenhet alltid mäste innebära för en ut- 
hamnsjernvägs ekonomiska utsigter och verkningar, torde 
‚vidare icke böra förbises, huru de här säsom ändpunkt för 
uthamnsbanan till Orost företrädesvis framhällna hamnplat- 
serna vid Malösundsfarleden och Ellösfjorden erbjuda dels 
en den bästa och rymligaste hamn med en ypperlig, af led- 
fyr redan belyst insegling, hvilken hamns betydelse äfven 
för samfärdseln inom skärgärden kommer att ökas, när far- 
leden utmed östra Skaftölandet hlifvit genom muddring sä 


*) Jfr vidare, beträffande fortsättningsbanan frän Uddevalla öfver Drags- 
mark samt Lysekil—Frändefors-banan, Göteborgs Handels- och Sjöfarts- 
. Tidning, 1885, N:o 159 (morgonnummer). (Utg. anm) 


262 j 


förbättrad, att ängfartygen allmänt kunna välja att g& genom 
Oxevikshamnen *) och Snäckedjupet, i stället för genom Gäsö- 
rännan och förbi Islandsbergs hufvud, under deras färder 
längs skärgärden, dels det yppersta tillfälle för anläggning 
af en väl planerad hamnstad, utan att vara besvärade af 
en mer eller mindre misslyckad planläggning frän fordom **). 
Uti det sä praktiskt kloka norra Amerika drager man sig 
aldıig för nyanläggning af en stad, dä ypperligt läge dertill 
gifves, och föredrager sädan med rätta ofta framför att an- 
knyta sina förhoppningar till redan befintliga tarfliga kö- 
pingar eller smästäder med misslyckadt läge. 

Vid närmare granskning torde framgä, att ingen böohus- 
länsk jernväg gerna kan päräkna att erhälla sä stor trafilk i 
förhällande till längd och amläggningskostnad och att ingen 
annan jernväg inom DBohus län skulle kumna medföra sä 
stora förmoner ät icke blott hafsfisket och sjöfarten utan äf- 
ven näringslifvet i det inre landet som just uthamnsjernvägen 
till Malösund— Ellös. 

'Ehuru helt visst en sträckning af den ifrägavarande 
jernvägen ifrän Malösund öfver Torebo, Henän och Vindön 
skulle i ätminstone ett hänseende erbjuda större fördelar 
för fögderiet än linien frän Malösund öfver Flatön och Drags- 
mark, sä& mäste fögderiet dock, dä den förstnämnde för det- 
samma i viss mon fördelaktigare linien finge större längd 
och troligen äfven företer ganska betydande terrängsvärig- 
heter (den utförda undersökningen lemnade härom ej nog 
nöjaktig upplysning, enär den fördes iram i orätt riktning), 
finna sig heldre tillfredsstäldt med den sistnämnde linien 
öfver Dragsmark, än det vill riskera, att kanske gä& miste 
om alltsammans, genom att hälla pä den först anförda längre 
samt sannolikt allt för mycket dyrare sträckningen. I en 

*) En annan riktning för denna farled är äfven ifrägasatt genom Fi- 
skebäckskils hamn öfver edet, som skiljer den nordöstra mindre delen af 
Skaftölandet frän den äterstäende större delen deraf, hvilket smala ed derföre 


skulle genomgräfvas. (Utg. anm.) 
**) Jfr vidare Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1585, sid. 203. (Utg. anm.) 


; 
N 
| 


263 


framtid med mer utvecklad teknik och mängfaldigt större 
anspräk pä& samfärdseln skall tvifvelsutan fögderiet varda 
tacksamt, om man nu, genom att förlägga den för skärgär- 
den och hafsfisket oumbärliga uthamnsbanan till mellersta 
delen af länets kust ä& Bokenäset söder om Gullmaren, 
underlättat anläggningen af en (till följd af ändpunktens be- 
lägenhet eller liniens riktning möjligen behöflig) bibana frän 
lämplig punkt & denna uthamnsbana antingen öfver Flatön 
och Morlanda eller öfver Vindön och Henän nedät midten 
af fögderiet. 

Dä emellertid den s. k. bohuslänska centralhufvudbanan 
eller fortsättningsbanan frän Uddevalla öfver Bokenäset till 
Malösund— Ellös blott berör en mycket liten del utaf en 
enda utaf de till fögderiet hörande tio socknarne och dä 
inom desse betydande arbeten och stora uppoffringar äro 
förestäende för ästadkommandet af andra samfärdselsförmo- 
ner; s& kan naturligtvis icke heller nägon för ändamälet 
tillräcklig aktieteckning frän fögderiets kommuner nu vara 
att päräkna, ı synnerhet som inom dem den tvifvelsutan 
riktiga uppfattningen gjort sig gällande, att nämnda fort- 
sättningsbana, för att motsvara sin bestämmelse för fiskeri- 
näringen, bör tillhöra statsverket och utföras i samband ned 
Uddevalla— Venersborg— Herrljunga-jernvägs inlösen till sta- 
ten’ och utläggning till normal spärvidd*). 

Vräland den 20 Juni 1885. 


(Underskrifter.) 


*) Jir LsunGman, A. V., Om offentliga ätgärder med hänsyn till det 
rika bohuslänska sillfisket, sid. 16--21, 25—26. — Bohus läns hafsfske 
och dess framtid, sid. 26—34, 41—48. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, 
- sid. 32—41, 135—137,. 314; 1885, sid. 161, 272. — Det här framstälda 
förslaget har vunnit ett ganska vigtigt stöd genom Landstingets beslut den 
23 September 1835 (Göteborgs och Bohus läns Landstings handlingar, 1885, 
N:o 26, sid. 9—10, $ 42). (Utg. ann.) 


264 


2 VELE 


Till Göteborgs och Bohus läns Landsting. 


Sedan de af herrar W. T. LUNDGREN, ADOLF OLSSON 
och J. Nınsson vid länets Landsting sistlidet är väckta mo- 
tioner, angäende anslag till jernvägsanläggningar inom länet ®), 
blifvit för närmare utredning öfverlemnade till en kommitte, 
bestäende af undertecknade sju personer, f& kommitterade 
härmed vördsamt afgifva följande utlätande: 

Enligt $ 51 af det i N:o 23 af Landstingets handlingar 
meddelade sammandrag af vid Landstinget förda protokoll 
 skulle kommitterade hafva att 


*) Uti dessa motioner framstäldes följande anspräk, nemligen: 


„dels 


dels 


„alt 


„alt 


i herr W. T. Lunperen’s motion: 
att Landstinget behagade ansla 250,000 kr. till anläggning af 
en (normalspärig) jernväg frän Strömstad till Mon, under förut- 
sättning och vilkor att det bolag, som för ändamälet bildas, 
anskaffar äterstäende beloppet för detta företag, vare sig genom 
statslän jemte enskild aktieteckning eller pä annatt sätt, | 
att Landstinget behagade bestämma de vilkor i öfrigt, som pröf- 
vas nödiga för utlemnande af förenämnda anslag“; och 

i herr ApoLr OLsson’s motion: 
Landstinget mätte med ett anslag af 250,000 kr. understödja 
anläggning af en normalspärig jernbana med lätt öfverbyggnad 
emellan Lysekils norra hamn och Frändefors station pa Bergs- 
lagernas jernväg, att utgä pä tid och sätt, som Landstinget kan 
finna lämpligast“ ; samt 

i herr J. Nınsson’s motion: { 
Landstinget behagade till en smalspärig jernbana mellan Udde- 
valla—Grebbestad och i öfrigt dragen öfver Herrestad—Salt- 
källan — Munkedal — Häby — Östeby — Foglekärr-—-Qville— Fjell- 
backa—Lilla Anräs och Nästegärd med den afvikning frän be- 
rörda sträckning, som till följd af en blifvande undersökning- 
kan föranledas, bevilja 500,000 kr. och i sammanhang dermed 
till en (smalspärig) tvärbana frän Lysekil till Häby 250,000 
kr., att utgä med en tredjedel det är, banornas byggande pa- 
börjas, och med ytterligare en tredjedel under hvartdera af de 
nästföljande tvä ären, detta dock under förutsättning icke blott 
att banorna byggas färdiga under tre är och att kostnaden till 
undersökning, der sädan erfordras, anskaffas genom frivilliga 
bidrag, utan äfven att, om endast endera af banorna kommer 
till utförande, det för denna bana begärda anslaget likväl kom- 
mer att utgä.“ (Utg. anm) 


265 


a) söka utröna behofvet och fördelarne af samt intres- 
set für anläggningar af jernvägar, det vare sigtvär- 
banor eller en genom länet gäende kustbana; 

b) yttra sig om sättet och kostnaderna för banornas 
byggnad, lämpligaste spärvidden samt hvad trafik 
och inkomst kunde af desamma päräknas; 


c) höra kommuner och enskilde i länet, i hyad mon 
och pä hvad sätt de till banbyggnaderna skulle vilja 
bidraga; 

d) göra sig underrättade, huruvida utsigt förefinnes 
att fä bolag till ständ, som vilja ätaga sig att med 
möjligen päräkneliga bidrag af staten, Landstinget, 
kommuner och enskilde bygga och för framtida trafik 
underhälla banorna, samt 


e) till nästa Landsting inkomma med de förslag, hvar- 
till kommitterades arbeten kunna föranleda. 


Kommitterade egde enligt Landstingets bemyndigande 
rätt att ej mindre till sitt biträde tillkalla i jernvägsbygg- 
nadsärenden sakkunnige personer än äfven förstärka sig med 
ytterligare sju ledamöter, hvilket senare dock kommitterade 
ej funnit nödigt; och stäldes för bestridande af förekom- 
mande utgifter ett förslagsanslag af 5,000 kronör till kom- 
mitterades förfogande. P& af Landstinget hos länets Hus- 
hällningssällskap gjord hemställan om beviljande af enahanda 
anslag för samma ändamäl har sällskapet vid sitt ı sistlidne 


“ Juli mänad hällna ärsmöte sä till vida bifallıt framställnin- 


gen, att ett belopp af 2,500 kr. stälts till kommitterades 
disposition, och hafva derjemte de pä Hushällningssällskapets 
bekostnad upprättade kostnadsförslag och undersökningshand- 
lingar, rörande jernvägsanläggningar inom länet, till kommit- 
terade utlemnats. 

Dessutom hafva af Hushällningssällskapet öfverlemnats 
sju exemplar af nya skolkartan öfver länet att bland kom- 
mitterade fördelas. 


266 


De jernvägsundersökningshandlingar, som kommitterade 
emottagit, äro följande: 

1:0) Kartbok till jernvägsprojekt Uddevalla — norska 
gränsen (Vassbotten), upprättad är 1869 af G. SANDELL. 

2:0) Kartbok till bibana frän Längevall till Krossekärr, 
samtidigt upprättad. 

3:0) Kartbok till jernvägsprojekt Uddevalla— Assmund- 
torp jemte kostnadsförslag, upprättade är 1873 af J. W. 
KULLBERG. | 

4:0) Kartbok till jernvägsprojekt Uddevalla—norska 
sränsen (Vassbotten) jemte kostnadsförslag, upprättade är 
1874 af W. PÄHLMAN. 

5:0) Kartbok till jernvägsprojekt Uddevalla—Rösshult 
jemte kostnadsförslag, upprättade är 1874 af W. PÄHLMAN. 

6:0) Kartbok till jernvägsprojekt Uddevalla—Fiskebäcks- 
kil och Uddevalla—Ellöse-strand jemte kostnadsförslag, upp- 
rättade af WESSEL & Posse. 

7:0) Kostnadsförslag och 8 kartblad till jernvägsprojekt 
Svarteborg— Grebbestad, upprättade af Pu. OTERDAHL. 


Nedan nämnda föreslagna jernvägssträckningar hafva 
hufvudsakligast varit föremäl för kommitterades öfverlägg- 
ningar, nemligen: 

1:0) Längdbanan, tänkt säsom en fortsättning af Hal- 
lands-banan och löpande frän Hallands gräns till Göteborg 
längs genom Bohus län samt anslutande sig antingen till 


stationen Prastebakke & Fredrikshalds—Sunnanä-jernvägen _ 


je} 


eller ock till Bergs station & genom Smaalenenes amt gä- 
ende norska sydbanan, 
2:0) Strömstad— Mon, 


3:0) Strömstad—-Uddevalla eller Grebbestad—Uddevalla, 


4:0) Lysekil—Frändefors samt 

5:0) Uddevalla—Dragsmark med ändpunkt vid antingen 
Fiskebäckskil—Rägärdsvik eller Malösund—Ellös. 

De fleste af dessa föreslagna linier äro förut dels pä 


267 


Hushällsningssällskapets eller Landstingets och dels pä en- 
skildes bekostnad undersökte.. Hvad längdbanan vidkom- 
mer, äro undersökningar för densamma, söderifrän räknadt, 
gjorda ända till Tunge härad och derifrän till Prestebakke 
station, hvaremot terrängen genom Norrvikens fögderi öfver 
Svinesund till den ifrägasatta anknytningspunkten (Bergs 
station) i Norge icke blifvit undersökt. Med anledning af 
detta senare förhällande föreslogs inom kommitten att ad i 
författning om okulär besigtning af sagda terräng. Till en 
början skulle deck Svinesundspassagen, känd för sina branta 
höjder, underkastas dylik okulär besigtning i och för utrö- 
nande, huruvida en jernbaneöfvergäng derstädes vore utför- 
bar för rimlig kostnad; och uppdrogs ät ingeniören J. NORR- 
MAN i Upsala, sedan Öfveringeniören J. DANIELSSON förkla- 
rat sig förhindrad att ätaga sig uppdraget, att verkställa 
ifrägavarande undersökning; hafvande bemälte ingeniör till 
kommitterade aflemnat en profilskiss öfver Svinesundshöj- 
derna och utkast till bro öfver sundet äfvensom kostnads- 
förslag för brobyggnad och viadukter, slutande p& 715,000 
kronor. 

En okulär besigtning af terrängen frän Bergs station, 
der en eventuel längdbana skulle räka norsk bana, till den 
punkt i Tunge härad, dit undersökning verkstälts, ansägs af 
ingeniören NORRMAN af föga värde, hvaremot förordades en 
fullständig undersökning. Dä denna emellertid komme att 
betinga en utgift, alltför stor för att kunna bestridas af det 
utaf Landstinget till kommitterades förfogande stälda, af an- 
dra utgifter anlitade anslaget, läto kommitterade frägan 
härom anstä. 

Dä ett samarbete med kommunerna syntes kommitte- 
rade vara ett verksamt medel för utrönande af det intresse, 
hvarmed det ena eller andra af de mänga jernvägsförslagen 
omfattades inom de skilda delarne af länet, utfärdades för 
ästadkommandet af ett dylikt samarbete ett cirkulär till lä- 
nets samtlige kommunalstämmoordförande med anmodan, att 


268 


de, hyar och en inom sin kommun, ville ä laga utlyst stämma. 
söka föranstalta om val af en eller ett par personer, till 
hvilka kommitterade kunde vända sig för erhällande af nö- 
diga upplysningar, och hvilka vid möjligen förefallande be- 
hof och för bevakande af ortens intressen i jernvägsfrägan 
skulle & kommunens vägnar lemna kommitterade de med- 
delanden och hos dem göra de framställningar, hyartill frä- 
san kunde föranleda. 

Svar härä ingingo frän 64 kommuner, bvilka alla med 
undantag af tvänne utsett ombud. 

Till de sälunda utsedde sockneombuden samt alla lä- 
nets landstingsmän äfvensom till andre för jernvägsfrägan 
intresserade personer utsändes sedermera ett cirkulär, inne- 
fattande uppmaning att, hvar och en för sin trakt, till kom- 
mitterade inkomma med uppgifter, rörande dels behotvet och 
fördelen af samt intresset för jernvägsanläggningar inom 
orten, dels storleken och beskaffenheten af den trafik, som 
ansäges vara att päräkna för den ena eller andra at de före- 
slagna banorna, och dels de bidrag, hvilka under form af 
aktieteckning, upplätelse af nödig jord eller p& annat sätt 
kunde päräkuas för det ena eller andra jernvägsföretagets 
utförande; och hade inom den bestämda tiden eller sistlidne 
Juni mänads utgäng svar erhällits frän: 

1:0) 9 kommuner under bifogande af stämmoprotokolls- 
“ utdrag, { 

2:0) 17 d:o genom utsedda ombud, 

3:0) 4 enskilda möten genom d:o och 

4:0) 8 enskilde personer. 

At länets 92 kommuner hafva 64 underlätit att nkomma 
med de begärda uppgifterna, och inhemtas af de inkomna 
svaren: | 

a) att 11 kommuner förorda längdbanan utan angü- 
vande af nägon bestämd riktning och utan teckning af kon- 
tanta bidrag eller upplätelse af fri jord, men att en kom- 
mun (Kongelfs stad) uppläter fri jord & sitt omräde, under 


269 


- yilkor af en stations förläggande ä detta omräde, hvilket 
äter förutsätter, att den bohuslänska delen af längbanan 
skulle taga sin början vid Jordfallets station & Bergslager- 
nas jernväg; hvaremot, under vilkor af längdbanans drag- 
ning genom Bullarens härad och med slutpunkt vid Praste- 
bakke station, Nafverstads och Mo kommuner tecknat bidrag 
till samma bana, den förra kommunen 15,000 kronor och 
den senare 5,000 kronor; 

b) att för linien Strömstad—Ellelien—Mon uttala sig: 
dels Strömstads stad, som tecknat 100,000 kronor (utom 
22,000 kronor af enskilde) och upplätit fri jord & stadens 
mark, dels Nafverstads socken, som tecknat bidrag för 5,000 
kronor, dels Skee socken, som uppläter fri jord med vilkor 
„att kostnaden derför uttaxeras lika pä& all fyrk inom Vette 

. härad“, och dels Tjernö och Hogdals socknar; 

c) att för linien Grebbestad—Bullaren (Längevall) 
—Mon Nafverstads kommun tecknat bidrag med 10,000 
kronor; 

d) att för Linien Strömstad— Uddevalla bidrag tecknats 
af Strömstads stad med 50,000 kronor (utom 6,000 kronor 
af enskilde), liksom staden uppläter fri jord & sitt omräde; 
varande dock detta beslut alternativt fattadt, för den hän- 
delse nemligen linien Strömstad—Mon ej skulle komma till 
ständ; hvarjemte Tanums och Qville kommuner tecknat lika- 
ledes 50,000 kronor hvardera för banlinien Grebbestad — 
Uddevalla, Qville kommun dock under vilkor att bolag för 
jernvägens byggande bildats inom tvä är efter teckningen; 

e) att för linien Lysekil—Frändefors bidrag tecknats 
af Lysekils köping med 300,000 kronor och af Häby kom- 
mun med 15,000 kronor; detta senare dock enligt stämmo- 
beslut, som öfverklagats, men af Konungens Befallningshaf- 
vande i länet faststälts; | 

P att linien Uddevalla—Fiskebäckskil — Rägärdsvik för- 
ordas af tre kommuner och en enskild person, samt att 
Fiskebäckskils kommun pä egen bekostnad lätit genom in- 


270 


geniör verkställa fullständig. undersökning & linien Fiske- 
bäckskil— Rägärdsvik, samt 

9) att utläggning till normal spärvidd af Uddevalla— 
Venersborg—Herrljunga-banan och dess inlösen till staten 
förordas af ombuden för Uddevalla stad säsom en ätgärd, 


hvarigenom länets öfriga jernvägsbyggnader bäst skulle un- 


derstödjas. 

Som af det nu nämnda framgär, har offervilligheten © 
allmänhet inom kommunerna och ibland enskilde icke visat 
sig särdeles stor, ity att endast sju kommuner utfäst sig för 
lemnandet af kontanta bidrag ät jernvägsanläggningar och 
endast tre für samma ändamäl erbjudit fri jord. 

De inkomna svaren gifva derjemte vid handen, att me- 
ningarne temligen allmänt uttalat sig för en längdbana ge- 
nom länet, enär ungefär hälften af de svar, hvari jernvägs- 
anläggningar förordas, synas vara till förmon för längdba- 
nan, hvaremot andra hälften splittras pä sex tvärbaneförslag. 

Ehuru kommitterade icke tillmäta de ingängna svaren 
alltför stor betydelse, har dock kommittens flertal kommit 
till den äsigt, att den jernvägssträckning inom länet, för 
hvilken de största skälen tala, justär längdbanan, dä denna, 
säsom en fortsättning af den s. k. halländska kustbanan och 
saäsom förmedlare af ej mindre transitotrafiken mellan Norge 
ä ena samt södra Sverige och Danmark & andra sidan än 
älven den hufvudsakliga trafiken inom länet, särskildt med 
hänsyu till dess hufvudnäringar, landtbruk och fiske, detta 
senare för sä vidt längdbanan sättes i förbindelse med haf- 
vet genom bibanor, skulle bäst gagna länet, och dä hon, 
säsom tillfredsställande intressena hos flertalet af länets kom- 
muner, äfven borde hafva företrädesrätt i frägs om under- 
stöd frän Landstingets sida. 

Som emellertid flera andra jernvägsförslag äbanebrasgts, 
deraf en del, särdeles om de äro egnade att tillgodose fisket 
och i all synnerhet sillfisket, torde hafva berättigadt kraf 
pa allmänt understöd, under det att andra deremot icke 


-.. 


nn Sr 
a a ne en. 


271 


synas vara af beskaffenhet att förtjena sädant, har det före- 
fallit kommitterade nödvändigt, att Landstinget, eftersom frä- 
gan dock gäller anslag af tinget, uppgjorde för sin del en 
for jernvägsbyggandet inom länet gemensam plan och till- 
lika faststälde de grunder, enlist hvilka tinget ville under- 
stödja dess framtida genomförande. 

För detta ändamäl och särskildt för underlättande af 
ränteliqvider och amortering af de län, Landstinget för jern- 
vägsbyggnader kan komma att upptaga, synes det kommit- 
terade vara fördelaktigt, att en derför afsedd fond pä det 
sätt bildades, att ett visst belopp ärligen afsattes, hvilket 
belopp kommitterade, oaktadt jernvägsfrägans stora vigt och 
betydelse för länet i dess helhet, icke ansett för närvarande 
böra sättas högre än till 25,000 kronor för Ar. 

Dels pä& grund af den omständigheten, att en del eljes 
önskvärda undersökningar till följd af dermed förenade stora 
kostnader ej kommit till utförande, samt dels af det skäl, 
att vederbörande kommuner och enskilde i allmänhet icke 
visat det intresse eller ädagalagst den offervillighet i fräga 
om bidrag till banbyggnaderna, som man vägat hoppas, anse 
kommitterade sig ej nu kunna framlägga ett pä en detalje- 
rad utredning grundadt utlätande öfver de vid senaste Lands- 
ting väckta motioner, rörande anslag till jernvägsanläggnin- 
gar, eller andra inom länet ifrägasatta jernvägsförslag, hva- 
dan kommitterade väga tillstyrka, att en ny kommitte var- 
der af Landstinget utsedd, hvilken finge sig uppdraget, att 
söoka uppgöra ofvannämnda jernvägsplan samt bringa till 
slutlig utredning de ifrägavarande jernvägsförslagen. 

De af Hushällningssällskapet till läns erhällna jernvägs- 
undersökningshandlingar äfvensom de pä& kommitterades för- 
anstaltande upprättade sädana varda härmed till Landstin- 
gets disposition ölverlemnade. 

Pä grund af hvad i korthet anförts hafva kommitterade 
enats i den äsigten, att Landstinget bör finansielt understödja. 
de jernvägsföretag inom länet, som Landstinget finner skäl 


272 


att godkänna, hvadan kommittens flertal härmed fär hem- 


ställa: 


1:0) 


5:0) 


att Landstinget mätte besluta, att. understödja ett 
successivt genomförande af en landstingsomrädet i 
dess helhet afseende jernvägsplan, af beskaffen- 
het att den med iakttagande af nödig begränsning 
i anseende till utförbarheten dels pä& bästa sätt 
tillgodoser det stora flertalets intressen med hän- 
syn till säväl länet i dess helhet som hyart och 
ett af dess fögderier, dels förlänar ät hvart och 
ett af dessa en sä vidt möjligt i förhällande till 
deras bäde betydenhet och behof rättvist afpassad 
jernvägssträcka; 

att Landstinget ville i främsta rummet understödja 
utförandet af en genom ätminstone största delen 
af länet gäende längdbana säsom en oundgänglig 
del af ofvan antydda jernvägsplan; 


att Landstinget ville med fästadt afseende & för- 
delen för länets blifvande jernvägsföretag uttala sig 
för Uddevalla—Venersborg—Herrljunga-ba- 
nans inlösen till staten och utläggning till 
normal spärvidd utan utgift af Landstinget; 


att Landstinget mätte besluta, att ärligen frän och 


med är 1886 afsätta 25,000 kronor till en jern-- 


vägsfond, hufvudsakligen afsedd för ränta och 
amortering af bhlifvande jernvägslän, och dermed 
fortfara till en början under fem är, samt 


att Landstinget mätte öfverlemna uppgörandet af 
den i mom. 1 omförmälda jernvägsplan för hela 
länet tillen ny jernvägskommitt&, hvilken, med 
dispositionsrätt öfver äterstoden af Landstingets och 
Hushällningssällskapets anslag, i sammanhang med 
sagde plans uppgörande har att ing& i de före- 


273 


liggande jernvägsförslagens slutliga och mera de- 
taljerade utredning *). 
Göteborg den 14 Aug. 1885. 


Rog. M. THORBURN. 


Aberopar särskild reservation. 


ARTHUR M. Koch. C. Larsson. W. T. LUNDGREN. 
Äberopas reservation. Äberopar särskild reservation. 


F. D. CARLBoRG. Ax. VILH. LIJUN@MAN. D. W. FLOBECK. 


° ° .. . ® 
Aberopas reservation. Aberopande särskild reservation. 


Reservation. 

Mot kommitterades beslut att icke afgifva bestämdt 
förslag i fräga om afgörandet vid förestäende Landsting af 
de till detta frän förra Landstinget uppskjutna motionerne, 
angäende anslag till jernvägsbyggnader, fär jag härmed pä 
följande grunder afgifva min reservation. | 

Dä motionärerne säväl som intressenterne ı de jern- 
"vägsföretag, motionerne afse, hafva lemnats den rymligaste 
tid att motivera deras sak, men de i trots af kommittens 
offentliga uppmaning ej begagnat sig deraf i vidare mon, 
än som af kommittens utlätande synes, och d@ den knapp- 
händiga motivering, som företes uti sjelfva motionerne, tyd- 
ligen är alldeles otillräcklig, för att det gerna skulle kunna 
ifrägasättas, att blott p& densamma grunda en tillstyrkan 
om beviljandet af sä& synnerligt stora anslag som de begärda, 
samt da tillfälle ju knappast kan saknas för intressenterne 
i nämnda företag, att, när de en gäng förm& ästadkomma 
vederbörliga bevis för att deras anspräk äro berättigade, 
änyo framlägga sin sak inför Landstinget; sd anser Jag att 
kommitten bort hemställa, 


*) Samtliga punkterne med undantag af den fjerde biföllos af Lands- 
tinget den 23 September 1885, de tvä första punkterne dock först efter 
votering (Göteborgs och Bohus läns Landstings handlingar, 1885, N:o 26, 
sid. 9—10, $ 42). (Utg. anm.) 


15 


” 


274 


det Landstinget mätte lemna herrar W. T. 
LUNDGREN’S, ADOLF ÖOLSSON’S och J. NILSSON’S 
motioner utan afseende *). 

Stockholm den 28 Augusti 1885. 
AxEL VırLH. LJUNGMAN. 


Der 
Tuül Göteborgs och Bohus läns Landsting. 

Sedan Landstinget genom beslut af den 18 September 
1584 tillsatt en kommitte för att bland annat söka utreda 
behofvet och fördelarne af samt intresset för anläggningar 
inom länet af jernvägar, det vare sig tvärbanor eller en ge- 
nom länet gäende kustbana, har till denna kommitte afgif- 
vits en „kort pro-memoria“, innefattande en grundlig och 
förtjenstfull utredning i ämnet, af doktor A. V. LJUNGMAN. 
Bland de hvarandra korsande och splittrande jernbaneför- 
slagen förordar herr LJUNGMAN pä, säsom mig synes, goda 
grunder den „fullständiga längdbanan“ säsom den för „lä- 
net i dess helhet“ förmonligaste **). Att i den närmare fram- 
tiden genomföra ett sädant jernbaneförslag, torde dock möta 
oöfvervinneliga ekonomiska hinder. Men att, säsom ı nämnda 
pro-memoria föresläs, uppskjuta frägan, för att under tiden 
genom ärliga landstingsbidrag bilda en jernvägsfond af för 
ändamälet tillräcklig storlek ***), synes mindre lämpligt, dä 


*) Reservationen bifölls likaledes af Landstinget den 23 September 
1885, och detta t. o. m. utan votering (Göteborgs och Bohus läns Lands- 
tings handlingar, 1885, N:o 26, sid. 10, $ 42). Ofriga reservationer lem- 
nades deremot utan afseende. (Ttg. anm.) 

**) Den nämnda pro-memorian förordar icke ensamt „den fullständiga 
längdbanan“, utan äfven och i lika hög grad dels tvänne s. k. fortsätt- 
ningsbanor, en frän Göteborg och en frän Uddevaila, genaste vägen till 
lämpligast befunne uthamnar och dels en bibana frän norra delen af längä- 
banan kortaste vägen ned till Grebbestad—Krossekärr (En kort pro-memoria 
öfver bohuslänska jernvägsfrägan, sid. 18— 19). (Utg. anm.) 

**%*) Nägot förslag om uppskof, till dess man hunnit samla en för jern- 
vägsplanens genomförande tillräcklig jernvägsfond, innehäller ieke äbe- 
ropade pro-memoria, utan endast 'ett förslag att bilda en sädan fond, och 
detta hufvudsakligen för ändamäl som närmare anförts i jernvägskommittens 
utlätande (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 271, 272). _ (ÜUtg. anm.) 


215 


genom upptagande af län medel kunna erhällas, att i den 
närmaste framtiden börja ett successivt förverkligande afen 
för „länet i dess helhet“ gagnande jernvägsplan. Dä emel- 
lertid, huru än denna plan kommer att med afseende pä& 
längdbanans ändpunkt och sträckning gestalta sig för Bohus 
län, ett fast förslag föreligger för längdbandelen halländska 
gränsen— Göteborg med anslutning till halländska kustbanan, 
och dä denna längdbandel just säsom en fortsättning af det 
mot sitt förverkligande längt framskridna halländska kust- 
baneförslaget eger utsigt, att inom kort tid n& f{ullbordan, 
torde Landstinget redan i är böra genom lämpligt anslag 
lemna understöd till denna bandel, med beräkning att häri- 
genom ett bestämdt steg är taget i riktning mot det mäl, 
hvars uppnäende synes medföra största formonen för „länets 
i dess helhet* kommunikationer: en genom hela länet gäende 
bana. Jag fär dertör vördsamt föreslä: 
att Landstinget till anläggning af jernväg genom länets 
södra del eller halländska gränsen—Göteborg via 
Mölndal beviljar ett anslag af 100,000 kronor, mot 
vilkor att derför erhälla aktier al pari; 
att Landstinget uppdrager ät sitt förvaltningsutskott att 
vidtaga de ätgärder, som för upptagande af län, 
aktieteckning m. m. befinnas nödvändiga *). 
Fässberg den 5 September 1885. 


H. W. LINDEBERG. 

*) Motionen hänsköts den 23 September till förberedande behandling 
af ett särskildt utskott (Göteborgs och Bohus läns Landstings handlingar, 
1885, N:o 26, sid. 11), som till sammanträdet följande dag inlemnade tryckt 
utlätande. (Vig. anım.) 


ann. | 
Til Göteborgs och Bohus läns Landsting. 


Tıl töljd af Landstingets uppdrag fä& undertecknade 
härmed afgifva följande utlätande öfver den af kyrkoherde 
H. W. LiNDEBERG väckta motionen om bidrag med 100,000. 
kronor frän Landstinget till fullbordande af vestkusthanan 
emellan Varberg och Göteborg. 

D& Landstinget genom gärdagens beslut godkänt den 


af 1884 ärs jernvägskommitterade uttalade grundsatsen, att 


understöd frän Landstingets sida ı första rummet hör lem- 
nas till „en genom ätminstone största delen af länet gä- 
ende längdbana“ samt en början till genomförande af en 
dylik grundsats föreligger i det af motionären till understöd 
förordade jernvägsföretaget, s& synes det utskottet vara för 
det stora ändamälets vinnande betydelsefullt, om Landstin- 
get nu genom ett raskt och högsinnadt beslut ville bidraga 
till nämnda längdbanas päbörjande i länets södra del — 
om man än med fog kan säga, att denna del ej är i lıka 
stort behof af förbättrade kommunikationer som norra Bohus 
län —, enär genom ett dylikt beslut den stora svärigheten 
att kunna ena länets representanter i Landstinget om en 
gemensam utgift för ett ändamäl, som icke genast kan komma 
större delen af länet till godo, varder öfvervunnen och ändt- 
ligen ett steg taget att komma. frän blott öfverläggning till 
handling, hvarjemte, om Landstinget i sin mon bidroge till 
{ullbordande af den äfven för riket i sin helhet sä bety- 
delsefulla vestkustbanan, man kunde förvänta, att regerin- 
gen skulle finna ett ytterligare skäl att sedermera, dä an- 
sökan derom sker, tillgodose Bohus läns anspräk pä att 
ocks& komma i ätnjutande af statens understöd för jern- 
vägar. 

De särskilda skäl, hvilka utskottet anser i synnerhet 
tala för ett dylikt bidrag, äro, att genom den päbörjade 


a nn. 


277 


södra vestkustbanans*) fortsättning frän Varberg till 
Göteborg dels vunnes en förkortad väglängd af omkring 300 
kilometer för samfärdseln mellan Norge och Danmark, dels 
föorenades en betydande och fruktbar landsbygd samt den i 
stark tillväxt stadda fabriksorten Mölndal med Göteborg, 
dels erhölles en snabb och förmonlig afsättning icke blott 
till landets södra och folkrikaste delar, utan äfven till Dan- 
mark och Tyskland för länets fiskprodukter **), dels bereddes 
en fördel ät en trakt, som genom sin befolknings täthet 
samt storleken af dess fastighets- och inkomsts-taxering re- 
dan nu finge bära 30 procent af Landstingets utgifter till 
ränta och amortering bäde af det ifrägasatta och möjligen 
blifvande jernvägslän. D& nu vidare den ifrägavarande jern- 
vägen kan päräkna en ytterligare ökad trafik frän bibanor, 
af hvilka en redan är föremäl för aktieteckning ***), s& synes 
det sannolikt, att Landstingets ärlıga utgifter for ränta och 
amortering af det nu ifrägasatta bidraget, hvilka utgifter 
väl komma att uppgä till omkring 6,000 kronor eller !,, 
af senast uttaxerade landstingsskatt, inom fä är skulle min- 
skas genom jernvägsföretagets växande afkastningr). 

Det är emellertid tydligt, att Landstinget genom be- 
vijjande af det ifrägasatta bidraget ej pä nägot sätt för- 
bundit sig att fortsätta längdbanans byggande frän söder 


*) Benämningen södra vestkustbanan är här använd för att skilja 
den mellan Göteborg och Helsingborg liggande delen af vestkustbanan frän 
den del af sistnämnda bana, som är afsedd att fortsättas frän Göteborg 
längs genom Bohus län till i närheten af gränsen mot Norge belägen jern- 
vägsstation i Smaalenenes amt och som derför lämpligen kan benämnas 
norra vestkustbanan. (Ltg. anm.) 

**) Genom södra vestkustbanan och de ifrägasatta ängfärjorna öfver 
Öresund samt mellan Skänes sydkust och nordligaste hamn & Rügen bör 
nemligen ernäs den för bohuslänska hafsfisket synnerligt betydande förmonen 
af direkt jernvägsförbindelse utan omlastning med Danmark och Tyskland. 

(Utg. anm.) 
***) Kongsbacka—Kinna jernväg. (Utg. anm.) 

}) Ett ytterligare skäl för att den ifrägavarande bandelen skall varda 
ett ekonomiskt fördelaktigt företag är att söka i de för tillfället rädande 
konjunkturerne, som medgifva densammas utförande till ovanligt billigt 
 pris. (Ütg. anm.) 


273 


emot norr, utan tvärtom har fria händer att, om sä& pröfvas 
lämpligt, besluta ett tidigare byggande aflängdbanan genom 
norra delen af länet med utgängspunkt vare sig frän Udde- 
valla eller frän norska gränsen. 

Enlist de upplysningar, utskottet p& den korta tid, som 
stätt detsamma till buds, kunnat förskaffa sig, har den frän 
Varberg till Göteborg föreslagna fortsättningen af södra vest- 
kustbanan en längd af 76-80 kilometer, af hvilka 16 falla 
inom värt län. Kostnadsförslaget uppgär, rullande materiel 
inberäknad, till omkring 3,600,000 kronor, af hvilka, efter 
fördelning pä& kilometer, omkring 738,500 kronor skulle 
komma pä bandelen genom Askims och Säfvedals härader; 
och skulle säledes det bidrag, motionären föreslagit, belöpa 
sig till mindre än !/, af nämnda andel af anläggningskost- 
naden. Till den halländska delen af Varberg—Göteborgs- 
banan har Hallands läns landsting redan beviljat ett mot- 
svarande bidrag med 70,000 kronor för banmil. 

Pä grund af hvad ofvan blifvit anfördt, fär utskottet 
föreslä, att Landstinget beslutar: 

1:0) att, om södra vestkustbanan fortsättes frän Var- 
berg till Göteborg, dertill bidraga i form af aktie- 
teckuing med högst 100,000 kronor under förut- 
sättning, 

dels att jernvägens ändpunkt varder förlagd in- 
vid Göta elf & plats, som är tjenlig för banans 
fortsättning norr ut genom Bohus län, 

dels ock att de aktier, som erhällas, tillhöra den 
förmonligaste serie, som för banans ästadkommande 
utfärdas; 

2:0) att bemyndiga förvaltningsutskottet att & Lands- 
tingets vägnar 

dels verkställa denna aktieteckning, 

dels för detta ändamäl i mon af behof uppläna 
nödigt kapital till för Landstinget förmonligaste 
ränta och amortering, med rätt till tidigare inbe- 


279 


talning, om Landstinget skulle besluta att upptaga 
större län emot obligationer för fortsatt jernvägs- 
byggande inom länet, 
dels söka vederbörlig stadfästelse & dessa be- 
slut *). 
Göteborg den 24 September 1885. 
’ C. W. COLLANDER. 


H. W. LINDEBERG. AXEL VILH. LJUNGMAN. 


*) Utskotfets utlätande bifölls den 25 September med en obetydlig 
forändring i andra punkten af mom. 1, som erhöll följande lydelse, nemli- 
gen: „dels att jernvägens ändpunkt vid Göteborg blifver sa förlagd, att en 
förmonlig anslutning till densamma med en i framtiden genom' Bohus län 
gäende jernbana kan ega rum“ (Göteborgs och Bohus läns Landstings hand- 
lingar, 1885, N:o 26, sid. 18, $ 65). (Utg. anm ) 


’ 


280 


Äldre uppsatser, rörande bohuslänska 
fiskerierna. 


Fortsättning*). 
IL 


En kort Berättelse om Saltsjö Fiskerierne i 


Swerige **). 


Wära Swänska Fiskerier utgjöra nu en ansenlig Han- 
delsgren i wärt Rike och ingen förnuftig lärer nu mera 
kunna tadla pä deras nytta, sedan de hälst dessa sista 
ären sä Ögonskenligen bewist densamma. De äro en wäl- 
signad frugt af wär Frihet och Friden, som för alla Han- 
dels rörelser är sä& högst oumbärlig. Af hwad wäsentelig 
nytta Fiskerierna i Swerige äro, behöfwer jag här sä myc- 
ket mindre omröra, som det med okulstöteliga bewis är för 
allas ögon ädagalagt uti det makalösa Tal, som det om 
Fäderneslandet sä högt förtjente Cancellie Rädet och Rid- 
daren af Kgl. Nord-Stjerne Orden Herr EDUARD ÜARLESON 
hölt d. 29 Jul. 1749 för Kgl. Wetensk. Academien i Stock- 
holm om Fiskeri Inrätningar i Swerige. Hwad wära Fiske- 
rier i almänhet angär, sä äro de s& gamla, som Sweriges 
inbyggare. Dessa hade i början endast tre födekrokar, nemligen 
at röfwa til sjös, at jaga och at fiska. Men de fiskade al- 
drig mera än det de äto up sjelfwa, mycket mindre brydde 


*) Jfr Bohusläusk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 1—14. 
**) Ur Den Swänska Mercurius. Februarius 1756, sid. 449—462. 
(Utg. anm.) 


281 


de sig om, at fiska för andras räkning med egen winning. 
Dä uti Medeläldren, men i synnerhet i 15, 14 och 15 
Seclerne, mänga Millioner Sill och annan fisk ärligen sam- 
lade sig p& Skänska och Bohuslänska Kusterna, woro wi 
ännu sä wärdslösa, at wi läto Lübeckarne och Skottarne 
hämta frän wära egna Stränder de rikedomar, som Gud 
och Naturen ärlisen tilböd oss liksom för intet I det 16 
Seculum lämnade dessa Fiskhärar wära kuster, och blodi- 
ga Successions och Religions krig sysselsatte oss sä, at wi 
ej fingo tänka stort pä& hushäls saker. I början af det 17 
Seculum steg en GUSTAF ADOLF pä Sweriges Tron. Han 
war en Stor Konung i Fred och i Krig. Han gaf wär Han- 
del et nytt lif och des flesta grenar kommo under honom 
aldraförst i en hälsosam rörelse. Hade han fät lefwa, hade 
han säkert bragt wära Fiskerier äfwen i gäng. Men CARL 
GUSTAF war egenteligen den första, som tänkte pä at läta 
Swenska skepp hämta Sill och fisk frän öpna hafwet och 
til den ändan förbehölt sig och sina undersätare uti Trac- 
taten med Ängland af 1656, att fritt fä fiska p& Ängelska 
och Skotska kusterna, dock under det wilkor, at wi ej skulle 
fä fiska med flera än 1,000 Buyser. Men det gär längt 
wigare at skrifwa 1,000 Buyser pä papperet, än utrusta och 
skicka dem pä Sillfiske i Nordsjön. Jag kan ej säga, om 

wi skickade ut en eller ingen p& försök. Konungens Polska 
och Danska krig, stora Statsförslager och tidiga död gjorde, 
at denna saken stannade i sin början. Souverainitetens in- 
förande i Swerige af Konung CARL XI och de länga kri- 
gen under Konung CARL XII tilläto undersätarena föga 
annat, än at tänka pä sit och sin egendoms förswar, som 
aldraminst woro hägade före, att lägga sina Capitaler uti 
Handelsrörelser, hwilka fordra upmuntran och understöd af 
en Regering, som älskar Frihet och Hushälning, men ej 
twäng och krig, Sä snart wi togo wär Frihet igen och 
lärde oss känna des wärde och smaka des frugter, sattes 
wär Hushälning och Handel alt efter hand i det skick de 


282 


nu äro uti. Fiskerierna kommo dä äter uti betragtelse, och 
det s& mycket mer, som den handelsrörelsen är oss bäde 
högst nödwändig och helt naturlig, ty wi hafwa frän Gjöte- 
borgs Skjär ej stort längre til Hitland än Holländaren frän 
Amsterdam och Rotterdam, och sedan hafwa wi ännu en 
rik wälsignelse af fisk i wära egna Skärgärdar, hälst den 
Bohuslänska. Detta föranlät twänne Handelsmän i Stock- 
holm, at af Patriotisk nit för Rikets upkomst i underdänig- 
het 1745 begära af Hans Kgl. Maj:tt Högstsal. Konung 
FREDRIC I Privilegium pä et Sill och Torsk fiskeri i Öster- 
och Nordsjön. Dä detta Compagnie sedermera, oagtadt flera 
olyckor och mänga fiender icke allenast til Rikets bäde 
heder och stora bätnad blifwit bäde bestäende och wida 
förökt, sä har jag trot mig gjöra M. L. och‘hela det Swän- 
ska och Patriotiska Almänna en tjenst, om jag i korthet 
meddelar wära Swänska Saltsjö Fiskeriers början och til- 
wäxt til närwarande tid, samt hwad Riket wunnit af det- 
samma. 

Är 1745 d. 12 Aug. utfärdade Konung FREDRIC I et 
Privilegium Exelusivum för Handelsmännerne i Stockholm 
Herrar Apranam och JacoB ArFwEDsoN och Compagnie 
til ıdkande af et Sill och Torsk Fiskeri samt Hwal- 
fiske och Skälfängst i Öster och Nord-Sjön. Wär 
nu allernädigt regerande Konung ADOLF FREDRIC, beha- 
gade samma är, som dä warande Kongl. Höghet, at förklara 
sig för detta Compagniets Protector. Compagniets up- 
satte Associations Reglor blefwo af Hans Kgl. Maj:t bekräf- 
tade d. 13 Jan. 1746, just p& en dag, d& Hans Kongl. Hög- 
het wär dyraste Kron Prins GUSTAF blef föodd. Samma 
är inkommo frän en wiss utlänsk Stad til Göteborg för 
Compagniets räkning twä& Buyser med dertil hörigt manskap 
och fiskeri redskap, hwarigenom man säledes pä en gäng 
hade i riket bäde wetenskapen at fänga och ansa fisken 
samt de dertil erforderliga redskap. Hwar begriper lätt 
den möda och omkostnad, som Compagniet mäste gjöra sig, 


i 


283 


‚at blifva ägare af nysnämda twänne Buyser med de dertil 
hörande manskap och fiskedon, dä de hemligen mäste ut- 
practiseras ifrän en Nation som med de aldraswäraste straff 
af lifs och ägendoms förlust hotat den ware sig in- eller ut- 
länsk, som pä nägot sätt söker uthjelpa de til Fiskerierna 
bruklige Fartyg och redskaper. Compagniet, som ı början 
war swagt och fät endast fä Interessenter, mäste g& i dryga 
förskotter til dessa Buysers, manskaps och fiskedons betal- 
ning längt Ööfwer sit rätta wärde, at förtiga de dyra forlöner 
for de första Fiskeri redskaperna, som hit Landwägen öf- 
werkommo. Emedan Buyserna kommo sent om äret til 
Gjöteborg, och man cj med sjelfwa wärkets inrätning kom- 
mit i behörig ordning, blef det äret ingen utskickad. Buy- 
serne fiyttades emedlertid til Marstrand, derest Compagnie 
Stapelen dä inrättades, hwarifrän den ena i Mart. 1747 ut- 
gik pä& Cabeljou fiske pä Jutska Riffet och Doggers Bank, 
och den andra i Junii mänad pä& Sillfiske under Hitland. 
De hemkommo i Sept. med nog liten fängst, som dock wit- 
nade förmedelst sin godhet, at wi hade rätta konsten til at 
ansa Fisken, som är en ganska stor omständighet. Ar 1748 
singo begge Buyserna pä Sillfisket under Hitland, och et 
annat fartyg utsändes pä Cabeljou fiske, men fängsten war 
detta äret ej fördelaktigare än det förra, som til en del 
deraf kom, at et slags Roffisk Hay kallad blandade sig un- 
der Hitland ihop med Sillen, och utom det, at de jagade 
bort en stor del af Sillen, äfwen fastnade uti näten och 
gjorde allehanda skada. Är 1749 gingo lika sä mänga Far- 
tyg ut, som förra äret, och hade Compagniet, at fägna sig 
af en bättre fängst, än de bägge föregäende ären, men den 
war dock ej s& stor, at den kunde förorsaka nägon synner- 
lig winst för Compagniet och Interessenterna. Samma är 
om hösten fant man för nödigt at flytta Stapelen frän Mar- 
strand til Stockholm. Är 1750 sökte man med fördublade 
krafter at uphjelpa Wärket, som tagit sig sä hederligen, at 
Compagniet kunde om wären utskicka 4 Buyser och 1 Ja- 


284 


gare p& Sillisket och 2 Hukare pä Cabeljou fisket. Det 
gjorde mera, och til at försöka, hwad som kunde stä at ut- 
Yätta med fiskerierna i Östersjön, afsände det 1 Jagt ät 
Pommerska kusterna och 1 annan up til Botniska Wiken 
til det sä kallade Fingrundet pä Sillfiske. P& dessa ställen 
wankade wäl Sill, men mänga swärigheter och hinder stä& 
ännu i wägen, at ej Sillfisket pä& de ställen med fördel kan 
idkas. Sill Buyserne och Cabeljou Huckarne hemkommo 
äfven med mycken liten fängst. Alt detta kunde intet för- 
minska Compagniets drift och nit, at til Rikets’heder och 


bätnad försöka pä& flera ställen. Det war bekant, at man i° 


Bohuslänska Skärgärden fängade en myckenhet af 
Sill®, men Skärbönderna kunde hwarken rätt ansa den Sil- 
len de fängat, icke heller ansade de al den de kunde fänga, 
utan kastade ofta tilbaka ı sjön den fisk, som de ej sägo 
sig wara i ständ at hinna med at ansa eller försälja uti 
de omkringliggande orter, til hwilkas behof de endast id- 
kade fisket. Compagniet sände fördenskull i Oct. detta 
äret dit 1 fartyg med redskaper, tunnor och salt, samt folk, 
som skulle ansa Sillen, men dä det ankom i Bohuslänska 
Skärgärden, war redan tiden til Sillfängsten all, s& at de 
endast uplade sina waror pä& en Compagniet tilhörig Ö 
Käringön kallad, hwarest Compagniet har et läge för Ca- 
beljou fisket, utsökte sig lägliga fiskeställen och inrättade 
Skärgärds folket uti hwarjebanda til fiskerierna hörande 
handalag, hwilket alt kommit de följande ären wäl til pass. 
Är 1751 fortsatte Compagniet fiskeriet med samma drift 
som det förra äret, och hade haft den Iiyckan, at se sig ri- 
keligen belönt genom en tämmei. wacker fängst, s& framt 
Compagniet ej tillika haft den olyckan, at wid en om hösten 
timad stark storm förlora inemot twä tredjedelar af sina 
nät, utan den skadan, som sjelfwa fartygen ledo. Denna 
olyckan war sä mycket större, som til hwar Buys fordras 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1385, sid. 2, 5. - 
(Utg. anm.) 


285 


et nät*), och et sädant nät med alt des tilbehör kostar mot 
18,000 dal. Koppm:t. Compagniet wille ej lämna nägon fisk- 
rik Kust i Östersjön obesökt, hwarföre det ock, oagtadt sin 
förlust äret förut genom sina försök i Östersjön, skickade 1 
Fartyg pä Sillfiske p& Pommerska och Blekingska kusten, 
och dä detsamma pä Blekingska sidan gjorde et tämmel. 
 godt fiske, blef det der liggande wid Skärgärden til om hö- 
sten, d& det pä hemresan af en stark storm kastades pä 
en klippa utan för Carlscrona. Sedan denna tiden har man 
ej försökt widare i Östersjön. Är 1752 fortsattes Sill och 
Cabeljou fisket i öpna hafwet med tämmelig god Iycka. 
Skärgärds fisket i Bohus län lönade sig redan detta första 
äret, och gaf hopp om den högd til hwilken det sedan med 
Rikets stora fördel pä sä kort tid stigit. Compagniet fiskade 
dock det äret som för egen räkning i anseende til det, at 
de förra Fiskeri Idkarena gingo med ganska smä steg frän 
sin gamla plägsed, at endast fiska til sit och de nästgränsande 
orters behof. Ar 1753 är den rätta Epochen, hwarifrän 
man kan räkna Saltsjö fiskeriernas lyckeliga upkomst i Swe- 
rige, ty dä började flera Inbyggare, hwilkas hemwister hade 
för fiskerier nägot fördelagtigt läge, idka desamma. De 
blefwo härtil upmuntrade af de förmoner, som Hans Kgl. 
Maj:t förunte dem, som wille idka fiskerier, och hwilka ge- 
nom Hans Kongl. Majıts nädiga Circulaire Bref af den 8 
Sept. 1752 til alla Landshöfdingar bletwo kundgjorde, säsom 
ock af Hans Kgl. Maj:ıts nädıga kundgjörelse af samma da- 
tum til Encouragement för dem, som wille sätta sig neder 
ı Skärgärdarne**). I följe härutaf blef det af Hans Kongl. 
Maj:ıt Fiskeri Compagniet förunte Privilegium Exclusivum 
uphäfwit, och hwar och en fritt gifwit, at idka fiskerier i 
öpna hafwet och dertil genom premier upmuntrade. Fiskeri- 
Compagniet fick til skadeständ i stället en Summa pennin- 


*) Härmed menas tydligen en hel s.. k. länk eller flotta af skilda drif- 
garn, som äro under fisket hängande vid en gemensam tross. (Ttg. anm.) 
**) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 230—231. (Utg. anm.) 


286 


gar. Hwad premierne angär, s& äro de af följande beskaf- 
fenhet, för Sillfiske p& Holländska sättet med Buyser under 
Hitland säsom det kostsammaste bestäs i premium 40 dal. 
Silfm:t för hwarje läst, när de bewis uptes, som uti det se- 
dan utkomna Reglementet föreskrifwas, för Cabeljou fisket ı 
stora hafwet bestäs 30 dal. Silfm:t för lästen. För fisket 
wid Rikets stränder bestäs för 1 tunna Sıll, dä den rätt är 
ansad,ipremium 3 dal. Silfm:t, för en tunna Cabeljou 4 dal. 
och för Makril och Sik 2 dal. Siltm:t tunnan. Dessa pre- 
mier utdelas af Kgl. Commerce Collegium, och til at fä en 
nägot tilräckelig fond til alt detta, lades en afgift pä alla 
utifrän inkommande Fiskewaror, neml. p& 1 tunna Sill, Grä- 
sidor, Längor, Makrill och annan sort salt fisk 4 dal. 
Koppmit, p& 1 tunna Cabeljou 8 dal. Koppm:t, p& 1 tunna 
Norsk Strömming, Torsk och Hollänsk Sill 6 dal. Koppmit, 
p& 1 Skepp:d Skädefisk, Klipp, Mangelfisk, Bernfisk och Is- 
länsk fisk 6 dal. Koppm:t och pä& 1 Skepp:d torra Längor, Grä- 
sidor och Sporrar 4 dal. och 16 öre koppm:t. Mänga hafwa 
warit af den tankan, som skulle denna afgift sä belasta de 
främmande fiskwarorna, at de wida skulle öfwerstiga sıt 
förra pris, men förfarenheten har wist wederspelet i det 1 
tunna Skotsk Sill, som tilförene altid gullit 57,60 til 72 da- 
ler, sedan den tiden ej kostat mera än 39, 42, 48 til 50 
dal. Koppm:t, och 1 tunna Norsk, hwars pris förr warit 27, 
30, 36 til 39 dal. nu ej gäller mer än 24, 27 til 30 dal. 
Koppm:t, hvilket kommit af den myckenhet Swänsk Sill, 
som altid upfylt Marknaden förr än den utlänska hitkom- 
mit, och hwilken altid kunnat säljas med fördel om ej un- 
der dock ätminstone til samma pris, som’ den utlänska, 
som är belagd med dryg tull, d& den andra deremot ej 
allenast derifrän är befriad utan ock med premier befor- 
drad, hwaraf Ögonskenligen synes, at Fiskeriernes upkomst 
kostat Riket intet, och att Utlänningarne hafwa mäst sjelfwa 
uphjelpa en sak, som förhindrar deras egna warors afsät- 
ning. Til följe af Riksens Ständers ästundan at Fiskeri 


287 


Compagniet skulle inrätta sin Stapel i nägon wid Nordsjön 
belägen stad, lät Compagniet sina Buyser och andra Far- 
tyg om hösten efter slutat Fiske insegla til Konghell, sä- 
som det ställe, hwarest Compagniet beslutit at gjöra sin in- 
rätning s& wäl för detta, som för Strandfisket. Detta se- 
nare börjades samma är mitt i Sept. och syntes hwad de 
af Hans Kongl. Maj:t i näder tillagde premier hade wärkat, 
emedan mitt i Dec. war in alles, Compagniets fängst med 
inberäknat, fängat 20,766 tunnor Sill. Carlshamn war 
den första stad i Riket, hwarest et Fiskeri Compagnie detta. 
äret utrustade 1 Buys för första gängen pä Sillfiske, som 
1755 utwidgade Fiskeriet med 1 Buys til, sa at nu deri- 
frän ärl. 2 Buyser utg& p& Sillfiske under Hitland, hwilka 
efter slutat fiske därstädes begifwa sig til Bohuslänska skä- 
ren, hwarest de ligga och bruka höstfisket. Samma är eller 
1753 inrättades et dylikt Fiskeri Compagnie i Carlscrona 
at Kgl. Amiralitets Collegium och Borgerskapet, hwilket 
1754 utrustade fövsta Buysen. Carlscrona och Carlshamn 
hade förledit är 1 Jagare tilhopa®). Gjöteborg började 
ätwen 1753 et Compagnie och utsände är 1754 til en bör- 
jan 2 Buyser **). Alts& gär nu ifrän Swerige pä Sillfisket 
under Hitland 9 Buyser. Utom dessa städer utsände äfwen 
följande Fartyg pä Sillfiske i Bohuslänska Skärgärden, sä- 
som Stockholm, Uddewalla, Marstrand, NorrkjJ6ping, 
Strömstad, Warberg, Malmö, Christianstad och 
"Wisby. De ankomma i slutet af Aug. eller i början af 
Sept, dä Sillen först börjar at wankas innom Hafsbandet 
derstädes til myckenhet, och g& äter derifrän s& snart de 
fät sina käril fulla, som gemenligen sker inom 1 mänad eller 
6 weckor alt efter kärilens myckenhet; men de af dessa nyss 
upräknade Städer, som ligga utom Sundet och altsä Skärgärden 
närmare, kunna profitera af fisket til mit uti Dec. dä kölden 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 11. (Utg. anm.) 
*%) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 3, 10. (Utg. anm.) 


288 


aldeles förhindrar dem, at fortfara*®). Är 1754 d. 8 Apr. 
utfärdade Hans Kongl. Maj:t sit Reglemente för Swänska 
Hafs och Skärfiskerierna**); hwilket i Holland ej alle- 
nast blifwit anset för et Mesterstycke i sit slag och med 
mycket beröm infört hel och hällit uti Hollandsche Histo- 
rische Couranten i Delft, utan ock af de störste och uplys- 
taste kännare af saken med förundran anset, at wi, som i 
Swerige ännu borde wara Nyläringar, kommit til en sädan 
högd uti konsten at rätt ansa Sill och annan fängad fisk. 
Huru ansenligen Gud wälsignat wära Fiskerier detta äret 
ses nogsamt deraf, at Compagniet i Stockholm inberäknadt 
tillika med de andra endast fängst 52,823 tunnor Sill. 

Hwad nu Hwalfisket under Grönland och wid Strat 
Dawids angär, s& är intet dermed nägon början skedd förr 
än 1755, förmodeligen af den orsak, at hwar och en war 
män om, at först wända til sin fördel det fisket, som war 
närmast tilhands och fordrade minsta förlaget at drifwa. 
Nysnämda är sammansatte sig et Compagnie i G@jJöteborg, 
til ‘at drifwa detta fiske, til hwilken ända de läto komma 
frän Hamburg et därtil tjenligit Fartyg säsom Modell, tillika 
med des besätning, som i denna hanteringen woro fullärda, 
Detta Fartyg gek dä strax om wären ut til sit fiskeställe, 
hwarifrän det hemkom med en tämmelig lönande laduing, 
hwarföüre man har all anledning at tro, det detta Compag- 
nie för innewarande är lärer wara omtänkt, at än widare 
utwidga detta näringsfäng ***), Höga Öfwerheten har förunt 
til widare upmuntran detta fiskeriet premier säsom 20 dal. 
Silfm:t för hwarje läst, som Fartyget är drägtigt, 4 dal. 
Silfm:t för hwar tunna kokat Tran och 4 dal. dito för hwart 
Lisp:d tilredde Hwalfiske ben. 

Förledit är eller 1755 upfiskades i Bohuslänska Skär- 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1855, sid. 2, 7. (Uty. anm.) 
**) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1884, sid. 232—-246. (Utg. anm.) 
**%*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1885, sid. 12—13, $ 14. 
(Utg. anın.) 


ur. 


289 


gärden sä& wäl af des Strandsittare, som af de frän ofwan- 
nämde Städer utsände fartyg, samt af fiskeri-Compagnierne 
in alles 74,791 tunnor Sill. S& ansenligen har denna Han- 
delsgrenen och detta för wärt rike sä angelägna Närings- 
fänget stigit frän sin späda början til närwarande tid; Men 
p& det nyttan af dessa Fiskerier för Riket mä lysa hwar 
och en desto bättre i ögonen, wil man meddela följande al- 
deles trowärdiga förtekning pä& Sillfängsten allenast. 

Fiskeri Compagniets i Stock- 
holm fängst af Sill under Hitland 
med Buyser frän dess början til 


iger tie... 2086 gr ren], 00N Lunnar 
Carlshamns Compagnie . . Dry 
Carlscronas doeh. Da 
Gjöteborgs ER HRLLT Dan a 


Summa 1,916 tunnor. 
Denna Sillen är aldeles s& 
sod som den Hollänska och kan 
derföre uptagas til 60 dl. K:mt 


tunnan, som gjör . . K:mt Dir. 114,960. 
1752 -ärs ineäbi Hehas Läns 

Skärgärd kan tagas til . . . . 1,000 tunnor 
are arte Een PO % 
Mala hard eh IB 
Bianka, Seat WANT TATOT » 


Summa 149,385 tunnor. 
En tunna sädan har kostat 
Riket tilförene til utlänningen 
efter et antagit Medium 30 Dir 
K:mt, som altsa gjör'.. 2... 4,48 1,550. 


Alts& blir Rikets Nationella 
Avance, som Sillfiskerierna det- 


samma redan tilskyndat.. . . . K:mt Dir. 4,596,510. 


Härtil kommer en annan förmän, som är ej mindre 
19 


290 


fördelagtig för et Rike än inkomst af pengar, det är, at 
Rikets Sjöfart därigenom märkeligen uplifwas, och et ansen- 
ligit antal Sjöfolk, som eljest i brist af arbete wore nöd- 
sakat at söka sin föda utomlands, f& densamma här hemma, 
sä wäl genom Transporten af Sillen til sin försälgnings-ort, 
som genom sjelfwa fiskandet, til hwilket et mängdubbelt 
större antal folk behöfwes. I anseende til de mänga smärre 
fartyg och bätar, som til fiskande i Bohuslänska skärgärden 
brukas, kan man ej upge en noga förtekning pä de fartyg, 
som brukas til sjelfwa fiskandet, utan endast meddela un- 
derrättelse om huru mänga fartyg kunna sysselsättas endast 
med Transporten af förledit ärs Sillfängst. Hela fängsten 
war 74,791 tunnor. Häraf drages för den Sıll, som con- 
sumeras i orten och transporteras landwägen 20,000 tr., 
alts& stär qwar 54,791 tr. Til dessas transporterande be- 
höfs 137 fartyg, när man tar det medium at fartyget bör 
wara af 400 t:rs drägtighet. Hwart sädant fartyg kan ej 
föras utan med 6 man i det minsta, som gjör 822 förfarna 
Sjömän. Den tiden pä äret, dä dessa fartyg ej sysselsättas 
med transporten af fisk, sa hämta de tunstäfwer, hampa 
och dylikt, som behöfs och hämtas i synnerhet frän Öster- 
gjötland, Smäland och Blekingen. Härutaf kan man nu sjelf 
gjöra et slut til de fartygs och folks antal, som föda sig 
med sjelfwa fiskandet. Än en förmän af fiskerierne för Ri- 
ket och wär almänna Handelsrörelse. Det ena Näringsfän- 
get räcker altid och bör räcka det andra handen. Flera 
af wära Spaniefarare bringas i gäng genom en prompt af- 
sätning pä& deras hembringade Salt, och kan man uträkna, 
at til 74,791 tunnor Sill behöfs 18,700 tunnor Salt, hwilka 
utgjöra last för 5 Spaniefarare af 200 lästers storlek. At 
förtiga den winningen, som Tunbindare, Nätspinnare och 
alla de hafwa, som til et skeps utredande behöfwa läna 
sina händer. Man finner til exempel p& de orter, där i 
Bohuslänska Skärgärden tilförene ej fants en enda Tunbin- 
dare wärkstad, at där nu, sedan Fiskerierna kommo i gäng, | 


291 


äro 8 til 10 sädane. Men jag spar det bästa til slut. Det 
är ej nog, at wi bringat Holländaren och Skotten til lägsta 
pris som nästan är möjeligit, utan det som mera är, wi 
hafwa utskeppat ansenliga partier Sill til alla de förnämsta 
_ Tyska, Preussiska och Liflänska Hamnar wid Östersjön. 

Häraf synes nu mer än tydeligit, hwad nytta Riket 
haft, har och lärer än hafwa at wänta ı rikt mätt af wära 
Hafs och Skärgärds fiskerier, samt huru högeligen bäde wi 
och wära efterkommande äro förbundne Herrar ARFWED- 
SÖNERNA, hwilka säsom rätta Patrioter, fast aldeles af egna 
medel icke allenast börjat detta näringsfänget, utan ock 
hällit ut de flera olyckor, som hände Compagniet i des för- 
sta är, innan det kommit uti sin närwarande gäng. Sedan 
man kom med Compagniet i ordning och gäng hafwa flera 
sa af Ridderskapet och Adelen, som ätskilliga förmögne 
Handlande och borgare i Stockholm och flerestädes, tagit 
säsom Interessenter del i detsamma. Men här bör inga- 
lunda förgätas, at ätskilliga af Patriotiska förtjenster hos 
oss odödeliga Höga Riksens Herrar sökt pä flera sätt be- 
fordra och deltaga uti detta härliga Närings-fäng, säsom 
Hans Excellence Riks-Rädet, Riddaren och Commendeuren 
af Kongl. Maj:ıts Orden Hr Baron CARL FREDRIC SCHEFFER, 
som behagat ätaga sig at föra Presidium uti Compagniet 
här i Stockholm, General-Majoren och Commendeuren af 
Kongl. Swärds-Orden Herr JacoB Aug. LANTINGHAUSEN, och 
Cancellie-Rädet och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden 
Herr EpvArp CARLEson som pä altför mänga sätt befor- 
drat dessa Fiskeri-inrätningar, uti hwilkas uphjelpande hos 
oss sist bemälte Herre tagit en beständig och nära del*). 
Wäl det Samfund, som styres af Patrioter. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 9—10, $ 10. 
(Utg. anm.) 


292 


INH 


Berättelse om de Götheborgska Inrätningarna *). 


Sillfiskefänget har ı längliga tider tilbakars warit 
räknat för Holländarnes Guldgrufwa, och har det hos oss 
nu nyl. blifwit ansedt, som en synnerlig fördelastig Hushälls- 
Artikel, hälst wi icke behöft, at fara längst til sjös efter 
denna waran, utan har Sillen sedan 1747 hopetals lupit ät 
wära strander och liksom kastat sig i händerna pä oss; 
ty 1747 och 1748 har Sillen til stor myckenhet börja stiga 
til stranderna i Bohus läns Norra Skärgärd **); och seder- 
mera Söder ut til Marstrand och sedan är 1752 i mycken- 
het til Götheborg*"”), der detta fiske i gamla tider och til 
1670 nog idkats; men sedan 1680 til närwarande tid har 
det afstannat, efter Sillen sedermera liksom förswunnit. 

Af följande förtekning, som, efter inhämtad noga un- 
derrättelse, wisar huru mycket Sill i Götheborgs Skärgärd 
Höstetiden är 1757 hlifwit fängad, samt dels utom dels inne 
i Staden blifwit saltad, kan tydel. inhämtas det ärets stora 
wälsignelse. 

Sill, som i Skärgärden utanför Götheborg blifwit insal- 
tad och därifrän directe til andra Inrikes Städer afsänd 


*) Ur Den Swenska Mercurius. Julius 1758, sid. 44—46. 
(Utg. anın.) 
**) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift 1884, sid. 74—75; 1885, sid. 2, 5. 
— Om betydelsen af Racer »norra Skärgärden“ jfr Bohuslänsk Fiskeri- 
tidskrift, 1984, sid. 72, anm.; 1885, sid. 306. — Förr antogs vanligast, att 
sillfisket börjat i södra skärgärden, men nu är fult bevisadt, att början egde 
rum i skärgärden mellan Grafverna och Strömstad. (Utg. anm.) 
***) Uti Rikets Ständers öfver fiskerierna i Riket förordnade Deputations 
berättelse och betänkande den 22 April 1761 angifves väl oriktigt 1750 
säsom tidpunkten för sillens börjande insteg uti Göteborgsskärgärden under 
fiskeperioden 1748—1808 (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 75; 
1885, sid. 2, 5). (Tig. anm.) 


ze 
en var 


295 


efter utgifne Tullpass, 14043 tunnor. Sill, som saltad ifrän 
Skärgärden inkommit 804!/, tunn. Sill, som färsk til Sta- 
den ankommit, och efter utgifne Tullbewis blifwit af Sta- 
dens Inwänare insaltad til Salu, neml. i Masthugget pä 
Ammiralitets Wärfwen och wid Stranden pä gamla Elfsborgs 
Ladugärds ägor 21,451), Tunn. Inne i Staden insaltad 
til Salu 19,267 Tunnor och til Husbehof 1,000 Tunn. Färsk 
Sill, som inne i Staden af Almogen upköpt och til Landet 
utförd blifwit, utgör ı det minsta 17,112. Tilsammans 
73,6774/), Tunnor. 

Sillen, som förut. hällit sig p& djupet och i Nordsjön, 
börjar vid slutet af Aug. och Septemb. att komma til Gö- 
theborgs skären, och dä fängas den i Octob. och Novemb. 
med nät och notar eller sä kallade wader, derpä insaltas 
han efter medföljande trykta underrättelse *) och erfordras 
ungefärl. til 1 Tunna Sill !/, Tunna Portugisiskt Salt, som 
sedermera debiteras mäst innom, litet utom Riket; men til 
at hjelpa debiten, wore högstangelägit, at laga, det waran 
blefwe öfwermättan god och tillika kunde säljas för ganska 
civilt pris, hwilket dock knapt läter sig göra, sä länge 1 
Tunna Portugisiskt Salt kostar 10 dal. S:mt och 1 Eke- 
tunna, hwaruti Sillen skal packas och inläggas, 3 dal. dito 
Mynt. Widare wore det en högsbetydande omständighet, 
om wi rätt förstode konsten, at bygga Rökhus, röka Sillen 
och wiste huru Bökling rätteligen skulle beredas, och dä 
skulle 1 Tunna färsk Sill ej p& nägre dagar, dä hon som 
mäst wankas, falla i priset ifrän 3 dal. S:mt til 1 dal. 16 
öre, ja frän 12 til 6 och 1 öre S:mt. 


Sehens Al, N Fmenanea LLE Nein 05 lem Il, Mur Fe 1 nn MT ie 


Lund, d. 21 Juni 1758. 


Eric GUsTAF LiDBEck. 


*) Den lämnas här otrykt. 


294 


V. 


Nägot om Sillfisket i Bohuslänska Skärgärden, 
frän en gammal Man i Skäne*). 


Uti en vrä af Riket har jag fätt se af Inrikes Tid- 
ningarne, huru Kongl. Wettenskaps och Witterhets Samhället 
ı Götheborg äfven sträckt sin omsorg till det för Riket s& 
vigtiga Sillfisket i Bohuslänska Skärgärden, samt utläfvat 
en belöning till den, som kan upgifva medel till denna 
handterings nytta och fördel. 

Jag har i femtio är haft del i denna näring och tjugu- 
fyra är sjelf lagt handen vid Sillens fängande och insalt- 
ning, samt sedan är 1767 fruktat den fara, som nu hotar, 
nämligen, att denna välsignelsen skall g& ifrän väre strän- 
der **), men icke funnit nägon möjelighet huru det skade- 
lıiga vid handteringen skulle kunna förebyggas. I anledning 
af Kongl. Samhällets uppmaning har jag likväl ansett min 
pligt vara, att uppgifva den kännedom, jag äger i denna 
sak, öfvertygad att erfarenhet, samlad under en betydlig 
tid och genom ett uppmärksamt betraktande af detta Nä- 


ringsfängs skiften, mäste vara af väsendtlig nytta för det än- 


damäl, som nu är i fräga. 


Det är af yttersta vigt, att först nämna rätta orsaken, 


hvarföre Sillen, d& hon är fet, icke kommer in i Skärgärden 
och blir där qvar under sin leketid, säsom hon gjorde de 
första sexton ären; till denna olyckan äro vi sjelfve vällande; 
vi jaga henne bort med buller och stoj, hvartill Tunne- 
bindare-verkstäder i synnerhet det mesta bidraga. 


2 Ur Nya Handlingar af Kongl. Wettenskaps och Witterhets Sam- 
hället i Götheborg. I. Götheborg 1808, sid. 40—58. (Utg. anm.) 

**) Enligt Riksens Högloflige Ständers Fiskeri Deputations berättelse 
om fiskeriernas tilständ i Riket, gifven vid Riksdagen i Stockholm d. 18 
Maj 172, skall ock med anledning deraf att »Sillen under de sist förflutna 
fem ären senare „uppä hösten, än förut vanligit varit, „kommit in uti skären 
och hällit sig pä längre afständ frän stränderne ut pä djupet» m.m. „jem- 
väl den farhoga uti landet upkommit, att Sillen, säsom i framfarna tider 
flera gänger skedt, til ortens och Rikets oboteliga skada äter torde smä- 
ningom draga sig ifrän Svenska kusterna.» (Utg. anm.) 


295 


Dä Sillen i Julii och Augusti mänader vill leka (det 
gifves tvänne slags Sill, som leker pä olika tider) söker hon 
grundt vatten för att enligt sin natur sammanpacka sig och 
gnida sida mot sida; den Sill, som blifver för härdt klämd, 
dänar och kommer upp i vattenytan, där hon slukes af 
Fiskmäsar, som pä& sädana ställen hälla sig pä& lur. I stilla 
vatten och mot klar himmel kan man se nägot djupt ned; 
jag har där med förundran de första ären sett Sillen i den 
mängd, att där tycktes vara lika s& mycket Sill, som vat- 
ten; men. vid ett slag pä vattnet af ärans flata sida, har 
Sillen gjort en den hastigaste rörelse och försvunnit med 
lika snabbhet frän det stället; ty innan hon lekt ut är hon 
qvick och skygg eller, hvad Fiskare kalla, vahr. När Sil- 
len nalkas nägon Öppning mellan bergen vid vära stränder 
och vill där inrusa, s& förorsakar det minsta buller, att hon 
vänder om och gär till sjöss. Pä flere ställen i Skären äro 
väl länga sträckor utom Holmar mot hafvet hvarest icke 
heller är nägot Salteri; där kan väl Sillen smyga sig in, 
men hon fär ingen fred i Skärgärden; pä alla ställen blir 
hon skrämd, till exempel: en Tunnebindare slär p& en 
tunna ute pä berget eller i en tom Sillebod; hvart slag 
- gifver genljud i de kringliggande bergen; Sillen mäste der- 
före till sjöss igen och söka grundt vatten p& bankar i 
öppna sjön och vid Jutland isynnerhet Mariager och Lessö. 

I afseende pä detta kunde göras flere frägor; man vill 
besvara en bland de väsendtligaste — huru kan Sillen, i 
sä fatta omständigheter, likväl sent p& äret inkomma och 
qvarblifva? ett skäl är: att i denna ärstid hänger merän- 
dels ett rägnrusk öfver bergen, som hindrar genljud; i Sal- 
terierne är dä inlagdt salt, tunnor och skräp, s& att stoj 
icke s& höres som dä bodarne äro tome; men förnämsta 
orsaken är den, att Sillen, dA den är utlekt, icke är sä& 
qvick och vahr, utan matt och dufven. 

En fullständig beskrifning p& värt Sillfiske, hvars like 
icke nägon tid lärer varit, fordrade en hel bok, hvaruti 


296 


skulle forekomma mycket, som synes otroligt, bland annat — 
att en Salteri-ägare kunnat sluta Certeparti med 5 ä 6 


Skeppare och förbinda sig till dagen, dä hvar och en af 


dem skulle f& sin last, ehuru alle laddningarne ännu Bingo 
lefvande i sjön! 

För att styrka sanningen af hvad här blıfvit sagdt, 
kunde äfven en myckenhet bevis anföras: men jag vill sä 
kort, som möjeligt, endast nämna nägra fä händelser, som 
tilldragit sig frän början af detta Fiske till närvarande tid. 

Förr än Sillen blef fängad i Skärgärden, var den gan- 
ska litet bebodd. Uti norra Skärgärden var den tiden ett 
arbetsamt och nycktert folk, som utom det de idkade allt 


slags fiske, egde smä fartyg och for pä fragter; men pä& sö- 


dra Öarne herrskade stor fattigdom. Folket lefde där af 
fiske och deras redskap bestod endast af nägre snören med 
större och mindre krokar. Med de större fängades Räckor, 
som till Skäningarne bortbyttes emot Spannemäl till vinter- 
bröd, och med de smärre Makrill, Wittling och Smätorsk, 
som säldes i Götheborg, och för vinsten köptes bröd. Desse 
Öboar lägo pä Sjötäng, utan att äga en fjäderdyna. Mänga 
är hade de hört Sillen smaska ı vattnet*), men deras sjä- 
lar voro lıka s& inskränkte, som husmöblerne, hvarföre de 
icke bekymrade sig om annat, än det som hakade fast pä 
deras krokar. Sädant var tillständet i Skärgärden är 1751, 


dä den för Svenska folket sä lyckeliga händelsen inträffade, 


att Fiskaren JAcoß Erıksson pä Sotenäs vid sin hemresa 
frän Götheborg i Augusti mänad, räkade att ligga i blek 
om natten p& Kungelfsfjorden, där han blef varse rörelsen 
af Sillen, som han trodde var Makrill. Denne Man af an- 
nan art, än Söderöboarne, skyndade sig hem, hämtade sin 


*, En tvifvelsutan fullt obefogad gissning, dä slikt ej ens kunnat sa 
obemärkt passera och det dessutom är säkert, att hafssillen i början gick till 
endast vid norra skärgärden mellan Kungshamn och Strömstad samt först 
senare begynte gä till i södra skärgärden (jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 
1885, sid. 2, 5, 202). (Utg. anm.) 


en - 
EEE EU VE a‘ 


297 


Makrillnot och drog den första Sill vid Brunskär*). Ryck- 
tet hade vingar; flere Nordboar infunno sig med Makrills- 
notar, och togs sedermera ären 1752 och 1753 s& mycken 
Sill, att Regeringen lät utg& författningar till denna närings- 
grens fördel. 

Är 1754 seglade jag med flere Skäningar till Göthe- 
borgs Skärgärd, förde med oss tunnor, salt och nät, slogo 
läger p&4 Söderöarne, hyarvid vi satte väre nät, och togo 
hvar natt s& mycken sill, som kunde skötas. Äret derpä 
hade dessa Öboar tillverkat nägre sädane nät. 

Ett krig mellan Frankrike och England gaf anledning 
att 8 Danske och 8 Svenske Örlogsskepp utgingo hvart är 
till handelens beskydd; de lägo merendels om somrarne } 
Fläckeröns hamnar. I September mänad är 1756 kommo 
alla desse Skepp seglande förbi Skärgärden. Danskarne 
gingo ät Sundet, men Svenske Skeppen seglade in och lade 
sig p& Riföfjord.. Om aftonen satte vi och Öboarne efter 
vanligheten vära nät pä detta stället, men om morgonen 
fanns icke nägon Sill ı näten; oaktadt inga skott lossades 
blef Sillen s& förvirrad af deras nattklockor och annat bul- 
ler, att vi mäste fänga den i öppna sjön s& länge Skeppen 
lägo qvar, hvilket fiske skedde med mera besvär i anse- 
ende till hafvets vägor. Imedlertid hade de hurtige Nord- 
boarne förskaffat sig större vadar och drogo mycken Sill, 
den de sälde till s& lägt pris, att det icke lönte mödan 
fänga Sill med nät. Jag flyttade derföre är 1757 til Hälsö. 
Folket här, som efterapat Nordboarne, hade förskaffat sig 
en not, hyarmed de fängade vid deras holmar s& mycken 
Sill de ville. Nägre misslyckade försök att sälja Sill i Gö- 
theborg, där de utbjudit den hela dagar förgäfves, och om 
aftonen mäste gä ut att kasta den i sjön, hade gjort dem 
sä försigtiga, att de sedan icke Öste mera Sill utur noten 
i bätarne, än de visste den dagen kunna f& sälja; den öf- 


*) Denna berättelse kan tydligen endast afse sillfiskets början (ar 1752) i 
södra skärgärden. (Utg. anm.) 


298 


riga lemnade de qvar i sjön. Äret derpä sände en namn- 
kunnig Köpman i Carlshamn OrLor BerG flere Fartyg hit 
med timmer, bräder etc. och byggde Salterie. En Boräsare 
gjorde likas& pä andra landet eller vid Skarvik. Här blef 
nu mycket buller, emedan Tunnebindare-verkstäderne voro 
alltid de första som blefvo färdige, hvaraf hände, att Sil- 
len gick straxt bort frän desse holmar. Mine Hälsöboar 
fingo ingen Sill i deras vadar, och alla lastade Sillbätar, 
som kommo Norr ifrän, gingo Öster om Björkölandet. Jag 
ryckte derfüre upp mine bopälar och bygde pä en liten 
holme i Bovik. Här var dä sjön s& full med Sill, att Fi- 
skarena med ringa besvär togo sä& mycket, de kunde hop- 
pas f& sälja. Man var öfverlupen dag och natt af dem, 
som ville sälja Sill. För att skona det goda folkets besvär 


att stryka segel och lägga till, restes en stäng p& Sillebo- 


den och aftal gjordes med Fiskarena, att dä flaggan his- 
sades, ville man handla; men när den var nedstruken köp- 


tes ingen Sıll. Denna härlighet varade trenne är, dä en 


Herre p& Skäggenäs vid namn WurrkLo sände Fartyg hit 
och lät äfven bygga pä denna holme. En Landtmätare frän 
Norrköpingstrakten byggde midt emot pä andra sidan om 
Sundet, hvaraf äfven hände, att Sillen genast försvann frän 
desse klippor, men Fiskare fängade Sillen likväl bittida p& 
äret längre norr, vid Risö, Längö, Metsund, Klädesholmen 
etc. i den myckenhet, att oaktadt Salterier och Trankoke- 
rier öktes hvart är, var ingen brist för oss i flere är p& 
Sıll för godt köp, och under samma tid byggdes beständigt 
Salterier i norra Skärgärden, s& att är 1767 fanns där 
knappt en klippa, som ägde hamn, utan den hade sitt Sal- 
teri.. Jag kom efter vanligheten till Skärgärden i början 
af Augusti mänad, utan att i tvänne mänader salta nägon 
Sill; Fiskarena gjorde dageliga försök pä alla ställen, men 
allt förgäfves; ty här var denna vackra ärstid ett sä lustigt 
lefverne och buller, att Sillen omöjeligen kunde samla sig 
innom skären. Utom en myckenhet arbetsfolk och Fiskare, 


299 


voro hamnarne fulle med Fartyg, som väntade pä Sillast. 
Sjöfolket som hade dä intet att göra, sökte alla tillfällen 
att fü hälla sig lustige med dans i stora Sillebodar, hvilket 
villigt blef dem tillätet af de yngre Uppsyningsmännen öfver 
verken, helst det roade desse sjelfve att dansa med efter 
Lirespel, Violer och Walthorn, hvarpä& icke var nägon brist, 
där sä mänge slags folk samlades till förtjenst. Nägre för- 
nuftige fiskare sörjde och beklagade detta oljud. Med af- 
lands vind vägade de sig ut till smäholmar ı 6ppna sjön, 
där de som oftast räkade pä flere bätlaster Sill; men det 
förslog icke till s& mänge behöfvande. Sillen säldes ock till 
ett den tiden ohördt pris 6 Daler S:mt tunnan. Nägre da- 
gar före Michadli inträffade svärt väder, som hindrade oljud, 
dä kom Sillen in uti Skärgärden och vi fingo den till godt 
köp, men hon var dä utlekt och mager; sedan har Sillen 
sällan varıt i Skärgärden i den mängd som förr; dock äro 
Fiskarena nu mera utlärde att fänga den, anstalterna sä 
stora med mänga vadar, bätar, Salterier och folk, att där i 
hast kunnat saltas sä& tillräckeligt Sill, som behöfdes, tills 
nu i nägra är vintren hindrat det. Är 1776 var blid vin- 
ter; det äret saltades s& mycken Sill, att de fleste För- 
lagsmän förlorade pä& denna handel *). 

Voro Salteri-ägarne fullkomligen öfvertygade om riktig- 
heten af allt detta, sä torde de kan hända vara benägne 
att läta förfärdiga sına tunnor afsides pä fasta landet, och 
äfven älägga sitt arbetsfolk och Matroser, att hälla sig sä 
tysta, som möjeligt är; men huru skulle sädane befallningar 
kunna blifva efterlefrade? De förordningar, som älagt Salteri- 
och Trankokeri-ägare att icke kasta Sillgäl och Trangrums 
isjön, hafva ju icke tillräckeligen kunnat verkställas? Man 
har ej heller märkt att Sillen haft afsky för detta grums, 
men väl att en myckenhet ähl kunde fängas vid hvarje 


*) Jfr om liknande fall: Trangrums-Acten. Stockholm 1784, sid. 153. 
— Lsuneman, A. V. Anteekningar, rörande sillsaltning, sillvrakning och 
sillhandel. Uddevalla 1883, sid. 149, anm. 3. (Utg. anm.) 


300 


Trankokeri, i synnerhet dä det fick gä färskt i sjön. Uti 
en stillastäende insjö torde väl detta grums kunna föror- 
saka förruttnelse; men af saltsjö-vägor och ström föres hafs- 
vattnet vida omkring. Uti nägre smä stilla vikar kan väl 
grumset förorsaka nägon uppgrundning; men sädant är af 
ringa betydenhet i en stor och vidlyftig Skärgärd. 

Det nyttigaste, som nu kunde göras, vore att fürmä 
Fiskarena, att förskaffa sig Nät, och med dem fänga sin 
Sill bittida p& äret i Öppna sjön, och nyttja sine vadar, dä 
Sillen i Skären inkommit; ty att fänga den under isen läter 
sig näppeligen göra. Mig är det obekant, om Sillen blifver 
qvar under isen, eller hon fiyttar sig dit, där Öppet vatten 
är. Vill man taga för afgjordt, att hon finnes under isen, 
sä är det likväl visst, att medan man hugger eller sägar 
den, gär Sillen förmedelst dänet bort frän detta stället, och 
kommer icke dit den dagen; fryser det om natten, s& inträffar 
samma olägenhet dagen derpä: men här möta mänga andra 
hinder, af hvilka jag endast vill nämna nägra. Ehuru Fi- 
skarena nog veta sina drägten, händer lıkväl ofta, att vaden 
räkar fä häll, d& de mäste fara ut med en bät, att Iyfta 
vaden upp, där hon i grunden tagit fast. Isen i Skärgärden 
lägger sig ock merändels pä sädant sätt, att ström och väg 
häfva den ena Isflokan pä den andra, hvarigenom den blir 
ojemn öfver och under; öfra delen af noten tager dä fast 


uti den ojemna isen, hvaraf händer, att den icke fäs hel- 


bregda i land. Annorlunda förhäller det sig pä en insjö: 
den kan tillfrysa slät som en spegel öfver och under. Men 
om Fiskarena hade nät, skulle det kanhända vara fördel- 
aktigast, att säga '/, alns bred ränna i isen sä längt deras 
nät räcker, sticka de lösa isstyckena under fasta isen och 
i denna isränna nedsätta näten; dagen derpä torde väl vara 
nägon is, som dä sönderstötes och vaken hälles beständigt 
ren; den Sill som fastnat i näten löper icke bort, och pä 
detta sätt kunde nägon Sill fängas hvarje dag, sä& länge det 
lönar mödan. 


en a 


Sol 


Hvad Strömdragen beträffar, s& är här ingen ebb och 
fHod, ehuru midtöfver vid Aalborg p& Jutland finnes bety- 
dande känning deraf. Uti denna Skärgärd löper strömmen 
af och an, nord- eller sydlig. D& sydost regerar i Östersjön 
förorsakar den sydlig ström; när nordvest bläser i Nordsjön, 
inträffar genast nordlig ström; men desse strömmar äro icke 
väldsammare, än att där Sillen vill vara, blifver hon nog 
qvar, sä vida den ej blir skrämd af hafsdjur eller menniskor, 
och vid sädane händelser flygtar hon lika sä& hurtigt mot 
som med strömmen. 

Sedan Sillen nu blifvit s& ovanlıgt dyr, vore mycket 
penningar att förtjena p& Sillfisket i öppna sjön. Sjelf för 
gammal till detta företagande vore jag väl benägen att göra 
förlag, endast man hade en duglig menniska, som kunde 
anförtros en sädan handtering. Han borde vara uppfödd 
vid obeqvämligheterna af ett fiske och van att fara till sjöss, 
rädig, driftig och nyckter, sjelf lägga handen vid Sillens 
fängande och fä sin lott af vinsten. Jag sökte förledit är 
efter en sädan person bäde i Malmö och Skanör; men fann 
icke nägon som dertill var tjenlig, möjeligen kunde den träf- 
fas annorstädes. Om en Förlagsman gjorde ett sädant fynd, 
borde Näten köpas i Skäne och Sillen, sä länge den vore 
fet, saltas pä Holländska viset, det vill säga, att, s& snart 
Sillen är fängad, hon sä fort möjeligen ske kan gälas och 
kastas i en ho, lik ett baketräg, nägot Franskt, Lyneburger 
eller Engelskt salt strös pä henne, samt sedan med roder 
röres af och an, till dess hon blifver mjuk och slinken ı 
fisken, hvarefter hon insaltas i tunnor; men s& snart tun- 
nan är fullpackad bör hon släs till och läggas omkull, ty 
fär hon stä& rätt upp, tager Sillen af tryckningen sin förra 
styfhet. Tolf dagar derefter öppnas tunnan och Sillen läg- 
ges dä med smätt salt i sä smä käril, man vill. Pä sädant 
sätt handterad, kan den, ehvar det vore, säljas för Holländsk 
Sill. Utom vinsten skulle ett sädant försök verka mera än 
allt annat p& Fiskarena, att de snart skulle skaffa sıg 


302 


Nät, dä tiden vill visa, om det lönar sig bättre, än fänga 
Sıll under isen; säkert är, att Näten äfven sä väl härtill 
äro tjenlige, som att sommartiden fänga Sill i öppna sjön 
och pä grunderne vid Lässö. 

Vid en af Söderöarne som ligger närmast hafvet, hvar- 
est ännu icke är nägot Salteri och folk, som förorsaka 
buller, har Sillen de senare ären först visat sig. Den 12, 
13 och 14 December 1804 fängades vid denna Ö en an- 
senlig mängd Sill; men pä desse dagar samlades dit en 
sädan mängd Fiskare och Silluppköpare med bätar, att 
sjön vidtomkring blef betäckt, som förorsakade s& mycket 
stoj] och oväsende, att Sillen mäste till sjös igen och blef 
borte i 3 veckor: om nu stark vinter inträffat, s& hade 
fisket för det äret varit förloradt. Det kan ock anses för 
en 40 ärs gammal villfarelse, som ännu läder vid folket i 
Skärgärden, att de mot fisketiden önska vestlig bläst och 
högt vatten att drifva Sillen in*. Sannt är väl det, att 
Sillen merendels kommer in i Skären med vestlig vind; 
men orsaken dertill är den, att den vestliga vinden afhäller 
allt buller och stoj frän sjön, hvaremot med godt väder 
eller östlig vind dänet höres ut i hafvet, dä Sillen nog ak- 
tar sig att nalkas desse klipporr. Om vid Sillfiskets början 
Salterierne blifvit byggde pä& Öarne längre in i Skärgärden 
och pä fasta landet, s& torde det varit försigtig. Nu dä 
sä grofva kostnader äro använde till byggnader p& utöarne, 
är intet annat att göra, än att hvar och en Salteri-ägare 
förmanar sitt folk, att med all möjelig tysthet sköta sitt 
arbete, ätminstone kunde sjöfolk hala sina Fartyg och 1yfta 
ankare med mindre höga rop; äfven borde det sjelfsväld 
alfvarsamt hindras, att mot och under Sillfisket skjuta Säl- 
hundar i Skärgärden. Jag vet nog att man pästär, det 


*) Den som här befinner sig i villfarelse är synbarligen författaren, 
som tydligen beherrskats af en förutfattad mening. (Utg. anm.) 


303 


Sillen endast äger tvä sinnen ®), näml. synen och känslan: 
men man är mera berättigad att lita p& egen erfarenhet, 
än förbunden att tro, hvad en del Naturkunnige behaga. 
uppgifva. 

Mine här frammanföre p& egen erfarenhet &rundade 
uppgifter i anledning af Kongl. Götheborgska Wettenskaps 
och Witterhets Samhällets i Inrikes Tidningarne kungjorde 
frägor, rörande Sillfisket i Bohuslänska Skärgärden, lemnas 
till dess fria disposition, att genom trycket läta sä mycket 
deraf komma till Allmänhetens kunskap, som nyttigt pröfvas. 


B.EN.S. 


-  *) Den dävarande utgifvaren af Göteborgs Kgl. Vetenskaps och Vit- 
terhets Samhällets handlingar bifogade här en läng anmärkning, innehäl- 
lande bevis för att fiskarne ega hörsel, hemtade hufvudsakligen ur Cuvıer’s. 
Anatomie compare£. (Utg.. anm.) 


304 


WI, 


Anteckningar om Sillfisket i Bohus Län®); 
meddelte af P. Duzp,. 
Flere är hafva redan förflutit sedan det senaste stora 
Sillfisket. Det är nu endast pä& nägre ställen i den ytter- 


sta Skärgärden, hvarest Sillen visat sig ärligen, ehuru tiden 


till hennes besök kan sägas vara mindre bestämd, och in- 
träffar antingen höst, vinter eller vär. Man har säkert svärt 


att uppgifva de orsaker, hvarföre Sillen numera icke kom- 


mer till stränderna i den mängd som i senare hälften af 
det förflutna ärhundradet, och dä man icke kan förutse den 
tid, när, efter hvad tillförene inträffat, denna rıkedom & nyo 
tilldelas värt fädernesland, synes vigtigt, att hyar och en 
som förvärfvat kunskap och erfarenhet om den under sista 
fisketiden brukliga bästa methoden att fänga och förädla 
denna vara, för efterkommandernes undervisning mä& samla 
s& fullständig beskrifning deröfver, som kan ästadkommas. 
Inträffar nu äter denna lyckeliga period icke förr än dä alla 
vid fisket och beredningen tillvande personer bortdött, skulle 
det kunna hända, liksom i de första ären af det sista fisket, 
att tvenne tiotal försvinna, innan näringen kunde uppbrin- 
gas till den högd som ifrän 1764 till 1796, dä den utan 
att till utländningen betala mer än 80,000-—-100,000 tunnor 
salt och 100 skeppund hampa, öfver 30 är inbrasgte, i all- 
mänhet räknadt, ärligen 2—3 millioner Rd. specie. Enligt 
Götheborgs Export-Journaler, utclarerades derifrän endast af 
rökta Sillen 3,500—4,000 tunnor till Medelhafvet, och Pil- 
chards (en saltad och hoppressad Sill) till Westindien och 
Irland till lika mängd. Med tillhjelp af Special-utdragen 
ifrän Marstrands och Kongelfs Tullkamrar uppgick den ex- 


*) Ur Kongl. Vetenskaps Akademiens handlingar för är 1817, sid. 
32—46. (Ttg. anm.) 


305 


porterade nedsaltade Sillen öfverhufvud ärligen till 200,000 
— 250,000 tunnor, och mer än ett är utclarerades ifrän 
desse trenne Tullkamrar 80,000 ähmar Tran; samt frän hela 
Skärgärden mera än 350,000 tunnor Sill och 120,000 ähmar 
Tran. Genom säkra och pälitliga underrättelser bevarade 
ifrän den tiden, kunde deremot denna rörelse inom f& är 
upphinna samma fullkomlighet, om icke öfverstiga den, ge- 
nom bättre calculer, och genom undvikandet af de fel, som 
förut förefallit. ( 

Som mycket, egentligen rörande Sillens Naturalhistoria 
äfvensom Sillfiskerihandteringen, blifvit p& andra ställen af- 
handladt, inskränker man sig här vid nägra Anteckningar, 
dels säsom rättelser af visse uppgifter, dels säsom upplys- 
ningar för framtiden. 

Att Sillen haft sina perioder i anseende till sin an- 
komst till Svenska stranden är väl bekant. Före 1747 
hade man i mer än ett halft ärhundrade saknat den, och 
det var dä& som fisket är frän är Öökades; men omkring 
1800 började det att äter aftaga och upphörde alldeles 
med är 1807. Sillstimmarne visade sig ı början i Augusti 
och September mänader, men instälde sig slutligen allt' se- 
nare. Sillen kom väl det ena äret efter det andra, tre 
veckor eller en mänad senare än som den, efter talesättet, 
instötte i fjordarne det sistförflutna äret; dock postponerades 
perioden smäningom sä, att den vid ofvannämnda är icke 
inkom i fjordarne förrän i Januarii mänad, och 1801 ı Mars 
och början af April. Sedermera visade den sig vid Jultiden 
aldra tidigäst, men eljest i Februari, Mars samt April. 

Uti den rikaste fisketiden hände dock nästan hvarje 
är, att Sillen kunnat fiskas i myckenhet ocksä värtiden, men 
som saltningsbehofvet redan var uppfyldt och Sillen icke 
var sä fet, att Tran med nägon fördel deraf kunde kokas, 
och oftast vadorne blifvit söndertagne och vadlagen hem- 
gängne, blef sällan nägot af denna Värsill fängad. När 
Sillen började visa sig 1747, och dä upptäcktes genom no- 


20 


306 


tar, hvilka vid Aspholmen drogos efter makrill, och i dess 
ställe befunnos fulla af Sill, besökte den först den södra 
Skärgärden, som räknas ifrän Klädesholmarne och söder 
ut, dä den norra gär upp till Soten ifrän Klädesholmarne, 
tıli flere är framät p& 1750-talet*. Derefter fiskades den 
endast omkring Marstrand, uti Kongelfs Skärgärd och i den 
norra Skärgärden. Vid Klädesholmarne har den merendels 
funnits i början af fisket alla ären, och derifrän strukit in 
i fjordarne, i öster och norr, allt intill 1780-talet, dä den 
äterkom till den södra Skärgärden och der fiskades lika sä 
ömnigt som förut i den norra. 

Orsaken till desse flyttningar torde väl kunna upp- 
täckas. Vid den tiden ville man härleda den frän Tran- 
grumsets fria utlopp i sjön ifrän Trankokerierne. Men Tran- 
kokningen var ännu icke uppfunnen, dä Sillen flyttade sig 
norr ät, och desse förädlingsverk blefvo i mängd anlagde 
uti den södra, s& snart Sillen drog sig derät, utan att deras 
tillverkningar och aftall föste den derifrän uti mer än 20 är, 
eller allt intill fiskets slut. 

Säsom, kanske, hörande till Sillens natur, bör anmär- 
kas, att Sillen alltid tycktes söka färskt eller sött vatten, 
emedan den fängades icke endast uti Götheborgs Riviere och 
Elfvefjorden, utan äfven högt upp i Götha EIf ofvanför Gö- 
theborg och uti den grenen, som kallas Nordre Elf. Lika- 
som den, efter sin flyttning till norra Skärgärden, länge och 
i största myckenhet fängades uti Hakefjorden och ofvan 
Syanesund, samt uti Gullmarsfjorden och allt upp till Salt- 
källan. Elfve- och Björköfjordardarne hafva ocksä sedermera 
längst bibehällit fisket. 

Det torde ock förtjena anföras, att, sedan det ömni- 
gare fisket upphörde, nägra bätar med fet Sill, som befun- 
nıts äga bäde mjölke och rämm, ärligen kommit för 2—3 
dagar till Torgs vid slutet af Maj eller början af Junii. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sia. 2, 5, 292, 296—298. 
(Vtg. anm,) 


x \ 


307 


Denna Sıll har blifvit fängad nära Ny Elfsborg uti Gäse- 
sund; och fängas ärligen p& samma ställe, och är nägot 
mindre än Höstsillen och alldeles lika med den som fiskas 
utanför Varberg och vid Kullen. 

Hvad sjelfva methoden af fisket eller fiskningssättet an- 
gär, äfvensom den särskilda skickligheten att p& djupet upp- 
täcka Sillens gäng, kan det af följande, pä de trovärdigaste 
berättelser fattade, uppgift inhämtas. 

Ofvanföre anfördes, att Sillen upptäcktes är 1747 af 
en slump, dä en not drogs efter Makrill *); huru länge denna 
redskap brukades är numera icke bekant. Troligt är lik- 
väl att Vadfisket icke börjades förr än kort före eller kort 
efter 1760, emedan den Sill, som dä uppfiskades och fram- 
gent tilltog, var utan afsättning innan Trankokningen bör- 
jades. Att fisket med Vad börjats i norra Skärgärden **), 
är sä mycket sannolikare, som Fiskare- och Vadlagen derifrän, 
dä Sill endast fanns i den södra Skärgärden, alltid haft 
foreträdet för södra Skärgärdens Fiskare i skicklighet att 
söka Sillen, att utforska strömdragen samt de bästa kast- 
nings- och landningsställen för Sillvaden; de äro ockansedde 
{för en större ihärdighet, att dygnet om kunna hälla sig ute 
p& vattnet uti äfven ganska svärt väder, hvarförutan äfven 
deras Vadlag voro manstarkare än södra Skärgärdens, hvilka 
gemenligen bestodo af 12—14 man, dä de frän den norra 
utgjorde 16—20. Derföre hände ock, att ehuru sillen, ef- 
ter bruket att tala, stött in uti södra Skärgärden, blef fisket 
icke rätt alfvarsamt och mäktigt, förrän Nordhottarne, som 
de kallades, dit anlände. 


*) Jfr Nya Handlingar af Kongl. Wettenskaps och Witterhets Samhället 
i Götheborg. I. Götheborg 1808, sid. 44—45 (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, 
sid. 296— 297). Uppgiften om sillens upptäckt under fiske med makrillvad 
afser väl sannolikt endast sillens första päträffande 1751 eller kanskerättare 
1752 uti södra skärgärden, Uti norra skärgärden deremot har man väl 
upptäckt hafssillen under det derstädes äfven fordom brukliga vadfisket 
efter skarpsill och lottsill. (Ttg. anm.) 

**) Fiske med vad är urgammalt i norra skärgärden (jfr (Epman, J,, 
Bahus-Läns Beskrifning. Stockholm 1746, sid. 36). (Vtg. anm,) 


308 


En Vad, hvarmed Sillen fängades, var ett stort nät utan 
kil eller kalf, sammansatt af 48 s& kallade dukar, knutne 
med 1 och högst 1!/, tums stora maskor *) af utsökt godt 
hampgarn, hvardera utaf 38-40 alnars längd, som utgjorde 
Vadens djuplek och 9 alnars bredd, hvilken tillsammansydd 
med de öfrige dukarne utgjorde längden, som sälunda icke 
blef mindre än 144 (famnar eller) 432 alnar; likasom p& No- 
ten voro vid hvartdera hörnet en lina fästad, som pä veder- 
börligt afständ förenades till en, p& hvarje ända af ungefär 


100 famnars längd **), hvilka, sedan Vaden var utlagd, eller 


efter talesättet kastad, fördes till landningsstället utaf känn- 
bätarne. Pä landningsklippan voro vindspel uppsatte, hvar- 
med denna massan drogs till lands utaf tre fjerdedelar af 
Vadlagets arbetsstyrka. Vid Vadens öfra tälne voro kors- 
stycken, af en half alns storlek i fyrkant och halfannan tums 
tjocklek, fästade p& hvarje half iamn, och vid den undre 
tälnan antingen sandposar eller dertill formade stenar, som 
sänkte den till bottnen, s& att Vaden alltifrän bottnen stod 
upprätt i vattnet. S& snart Vaden med all möjelig tystnads 
iakttagande var nedsänkt, draglinorna fästade uti vindspelet 
och Vaden under indragning, sä& blefvo känningsbätarne if- 
vigt sysselsatte, att inom drägtet, tvärsöfver och längsef- 


ter draglinorna, göra det starkaste buller, säväl ofvan som 


under vattenytan, för att jaga Sillen inät Vaden, hvilket fort- 
sattes allt till dess Vadens yttersta ända uppnätt landnings- 
stället; s& började de stora bätarne att uppösa Sillen med 
stora häfvar eller kassar, som rymde en half tunna; desse 
voro fästade vid en läng stäng af 10 till 12 alnars längd, 
hvilken fördes af en man, dä en annan med en i häfven 


.. *) Maskorna voro sä smä att 30—32 hvarf gingo pä alnen (jfr Ex- 

sTRöM, C. U,, Praktisk afhandling om lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, 

länga, makrill, hummer och ostron. Stockholm 1845, sid. 20, anm. 2), 
(Utg. anm.) 

**) Fullständigare och riktigare uppgifter om de stora sillvadarnes be- 
skaffenhet finnas lemnade af O. J. Westpeck (Nya Handl. af Kongl. Wet- 
tenskaps och Witterhets Samhället i Götheborg. I. Götheborg 1808, sid. 15) 
och 0. U. Exsrtröm (Praktisk afhandling, sid. 21—24). 


309 


fästad’ lina hjelpte till att uppdraga den och utstjelpa Sillen 
uti uppköpare- eller sillförarebätarne, som voro belagde vid 
de pä korktälnan fastgjorde stroppar. Ett sädant drägt 
gaf 300—400 och ofta 1,200 tunnor Sill, som genast kring- 
fördes till förädlingsverken eller till Städerne. Kringförare- 
bätarne tillhörde dels sjelfva Vadlaget, dels Salterierna och 
dels privilegierade uppköpare, som till det förestäende 
fisket dertill köpt sig rättighet utaf Sillfiskeriets Intendent. 
Stundom inträffade det sä, att Sillen kunde instängas uti 
en vik, och om icke en Vad dertill befans tillräcklig, sköt- 
tes eller fogades en eller flere dertill, sa att stundom 3—4 
stycken blefvo tillsammansydde för att kunna instänga hela 
vidden af viken, hvarefter sm& vadar drogos der innom med 
all maklighet i 2—3 veckor, till dess att all Sillen blef 
uppfiskad. Dä en vad indrogs till landningsstället, ätföljdes 
den af flere bätar för att kunna lätta den, hvilket skedde 
med. linor, fästade vid korktälnan, för att upplyfta, dä& den. 
fastnade vid nägot pä botten; men om det icke lyckades, 
mäste den djupas eller dragas tillbaka, och dä blef hela 
drägtet förloradt; dylikt mäste ock göras, dä Sillen igenom 
sin mängd, strömdrag eller oförsigtigt dragande samman- 
klämdes, s& att den dog eller qväfdes; dess tyngd förökades 
sa derigenom, att vaden icke kunde dragas till landet. Om 
icke djupning kunde verkställas, mäste vaden sönderskäras, 
för att räddas. Dä flere Vadlag träffades pä& ett ställe, var 
det berättigadt att först kasta som upptäckt Sillstimmen, 
men de öfrige fingo kasta derutom i den ordning de an- 
kommit*); denna ordning blef strängt iakttagen, och ofta 
genom väldsamheter handhafd eller bruten. 

Sillstimmen ätföljdes alltid af mycken Sjöfogel, i synner- 
het pä grundare vatten, hvarigenom den ock pä afständ 
kunde upptäckas. När stimmarne voro mycket stora, beled- 
sagades de af Sälar, Tumlare, Springare och äfven Hvalar. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 272 ($ 5), 292—293 ($ 5). 
(Vtg. anm.) 


310 


Men för att p& djupt vatten äfven kunna utröna om der 
fanns nägon Sill, samt eljest för att utforska Sillstimmens 
mäktighet och direction, uppfanns den utväg, att med smärre 
roddbätar, hvaraf 3—5 stycken alltid funnos vid hvarje Vad- 
lag, och kallades kännbätar, undersöka tillständet, som sä- 
lunda verkstäldes: att en man satt i densamma med ett 
uti fri hand hällıt snöre, som ı tysthet nedsänkt, hölls 
sträckt af vidfästadt lod utaf 2, 3 och 4 markers tyngd, 
och uppmärksamt, under det bäten roddes med möjligen 
minsta buller, efterkände p& 8, 10—14 famnars djup, om 
ingen dallring eller spelande rörelse af snöret uti han- 
den upptäckte och tillkännagaf en Sillsiimme. Derige- 
nom utforskades äfven, hvarest och uti hvilken direction 
vaden skulle kastas, och hvar landningsstället skulle blifva, 
hvarvid fordrades äfven, att uppmärksamt uppsöka ström- 
dragets kosa och vinden, sä att vaden blef dragen emot 
desse rörelser, eller ock, säsom förmänligast, om icke stim- 
men, i synnerhet om den var mycket stor, kunde stängas. 
Om allt detta underrättades Vadkungen, som med 4—5 man 
befann sig p& Vadbäten. Han begaf sig dä dit med alla 
till Vadlaget hörande bätarne, och sedan han till nägon del 
pröfvat riktigheten af uppgifterne, förrättades Vadens kast- 
ning, som bestod uti dess mycket rediga utläggning med 
den största tysthet, som kunde iakttagas, pä det att intet 
oljud eller buller mätte bortskrämma Sillen, som vid sädana 
tillfällen med en förundransvärd hastighet aflägsnade sig, 
om den icke var alltför djupt inträngd uti fjordarne eller 
utmattad efter lektidens slut, d& den kallades dufven. 

Att för en alldeles okunnig beskrifva nägon handtering, 
s& att den derefter mä kunna verkställas, fordrar att be- 
rättelsen blifver nägorlunda noggrann och fullständig. Till 
den ändan är det som rörer sjelfva Sillsaltningen här an- 
tecknadt. 

Den fängade färska Sillen infördes ifrän bäten vid 
bryggan med skjufkärror, som voro af Justeraren uppmätte 


Sll 


til 80 ‚kannor och krönte; inkomne uti Salteriet urstjelp- 
tes de uti bingarne, hvarvid 6—8 Gählare eller Gählerskor 
ställt sig med knif i fast skaft uti handen, och en tom 
korg stäende pä& hvardera sidan; de togo Sillen utur bin- 
gen med vänstra handen, öppnade strupen vid ganen och 
uttogo innanmätet med mycken färdighet, s& att rämm 
och mjölke qvarblefvo; gählen eller räken kastades uti 
korgen till höger och Sillen uti den till vänster; detta 
gick sä fort, att Gählkungen, en gosse om 12—15 är knap- 
»ast medhann, att uti bingen framskaffa Sillen, att tömma 
korgen med Sillen uti det kar, hvarest den blodsaltades, 
och räken uti en hög, eller i det dertill ämnade karet, och 
att äterlemna de tömda korgarne. Pä de stora Salterierna 
brukades endast en korg för räken i senare tider, emedan 
der var utrymme för ännu en binge hvaruti den gählade 
Sillen kastades, och pä liıka sätt saltades, som eljest uti 
karet. Af räken kokades Tran, och den gählade Sillen var 
knappt kommen uti karet, förrän den öfverströddes med 
salt. Eifter tillgäng af tid och varme j luften, lemnades den 
blodsaltade Sillen uti karet 2—8 dagar, dä det sades, att 
den mullade sig, innan den pä vanlıgt sätt lades uti tunnor 
och nedsaltades. Härtill brukades i allmänhet S:t Ybes salt; 
men dä Sillen skulle saltas för Vestersjön, hyarmed beteck- 
nades Irland och Vestindien, mäste tvä& tredjedelar Terra 
Vecchias salt tagas emot en tredjedel S:t Ybes, af den or- 
sak, att det säsom härdare läg osmält till sommmaren. 
Sillen blef väl deraf röd invid ryggraden, men höll sig dock 
fullkomligen ifrän härsknad. Saltet var knusadt eller kros- 
sadt till storleken af ärter. Den Sill, som icke skeppades 
förrän efter en eller flere mänader, blef päfyld eller fick 
ny packning. Sälunda gick det till i allmänhet, men vid 
de stora Verken, som i senare tider anlades och hvarest 
12,000— 16,000 tunnor saltades om äret under det största 
fisket, hade 2 gählare en mindre binge till vänster, och 
den stora, hvarutur den färska Sillen togs, till höger; den 


312 


gählade lades dä uti den vänstra bingen, hvarutur den af 
en Saltare kastades med skoffa utı en ren tunna, hvarest 
genast öfver hvarje ordentligen lagd floka, ströddes salt; 


den fullagda tunnan fördes derpä undan, och en annan blef 


derefter fullagd och saltad. Sedan nu denna saltningen 
om 4—6 dagar sjunkit tillsammans, afhälldes laken uti ett 
kar, och tunnan fullpackades med Sill som legat med pä- 
strödt salt uti en binge, dertill beredd, ‘och sedan den med 
trampning p& bottnen blifvit väl ihopprässad i tunnan, slogs 
bottnen till och tunnan borrades för att medelst tratt pä- 
fylla s& mycken lake som tunnan kunde emottaga. Allt 
efter som väderleken fordrade och tiden för öfrigt tillät, öpp- 
nades Silltunnan änyo efter 6, 8 till 14 dagar, laken af- 
hälldes, mera packsill inlades sä mycket som kunde dit 
nedklämmas, bottnen tillslogs och saltlaken päfyldes äter, 
hvarefter denna tunnan var färdig till export med Höstpack- 
ning. Om pä det sättet saltad och packad Sill blef qvar- 
liggande öfver vintren, sä förnyades packningen pä lika 
sätt, sedan saltlaken var afhäld, hvarefter laken äterigen 
päfylldes. Vid denna förbättrade methoden iakttogs med sorg- 
fällighet att tunnorne voro mycket rene, och att de icke 
fingo stä länge öppne för luftens äverkan. 


Sillfisket var iör Rikshushällningen utaf yttersta vigt, 


och näst Jern-exporten, som det var nästan jemlikt, den mest 
riktande afsättnings-vara p& utrikes orter. Huru nödvändigt 
mä icke dä blifva, att uti detta intervall, som deruti befin- 
nes, undersöka alla de orsakers och hinders verklighet, som 
dä pästodos välla aftagandet eller dess totala upphörande. 
Trangrumsets obehindrade uttappning utur kettlarne i haf- 
. vet, till exempel, pästods sä ifrigt vara dertill vällande, att 
alla de skäl som Naturkunnige nyttjade att bevisa dess 
oskuld, voro otillräcklige att häfva opinion emot dess 
skadlighet; och sä länge inga undersökningar göras. pä hafs- 
bottnen, kan dess förderfvande egenskap icke utrönas och 


313 


bevisas. Det är att förmoda, att den partiskhet, hvarmed 
det & ena sidan anklagades, och & andra sidan frikändes 
frän äverkan pä& bottnen och pä fisket, nu hafva kallnat, 
och att de oädla orsaker, som dä anfördes till desslastande, 
nu p& 30 är mä hafva upphört, d& numera ingen annan 
än det allmänna och Naturalhistorien kan draga fördel af 
de upptäckter, som medelst sädan undersökning kunna gö- 
ras, i synnerhet som de mindre bemedlade dä skola hindras 
att hämta nägon vinst af eller deltaga i den förmänliga 
Trankokningen, d& den framdeles blefve möjlig, om tran- 
grumsets oskuld (ej) derigenom styrkes, eller ännu värre, 
om ingen undersökning företages, men de likafullt blifva 
förpliktade att anlägga och underhälla onödiga grumsdammar, 
enligt de nu gällande författningar, med flere tusende Riks- 
dalers större kostnad än tillförene, i anseende till skogs- 
bristen och de öfver höfvan stegrade arbetslönerne, omkost- 
nader, hvilka dä& mäste läggas pä& varan och förhindra dess 
afsättning. Huru nitiskt och utan afseende p& kostnad 
denna tvistiga sak omfattades af Kongl. Academiens fram- 
ledne ledamot, Friherre CLAS ALSTRÖMER, är ännu utifriskt 
minne. De undersökningar, som genom hans ätgärd föran- 
staltades och verkstäldes, borde nu pä& sina ställen con- 
trolleras genom förnyade rön, och, som önskligt vore, ske 
pä allmän bekostnad; och frägan kunde blifva afgjord *). 
Ehuru till en del gäende ifrän egentliga ämnet, att 
specielt anföra andra föregifne orsaker, torde de likväl icke 


*) Till framtidens anvisning antecknas följande källor: 

1. Trangrums-Acten. Stockholm 1784. 220 s. 4:0 med tillhörande Pejlings- 

Chartor och tillägg. 

Bihanget till Trangrums-Acten. Götheborg 1785. 4:o med fortsatt pag. 

frän den förra. 

3. Handlingar och Protocoller rörande Kongl. Maj:ts i näder förordnade 
beredning öfver Sillfiskeri-handteringens närmare reglerande. Götheborg 
1789. 4:0. 

4. De tvenne förstnämnde, uppsatta af Kongl. Academiens äfven framlidne 
ledamot, Doktor J. T. Fasrzus, innehälla vigtiga anteckningar om 
Sillens Naturalhistoria samt sä mycket, som kunnat samlas säväl om 
Svenska Sillfiskeriet, som om andra Länders. 


w 


314 


kunna här förbigäs, utan berättelsens stympande. Man har *) 
antagit hypotesen om Sillens ärliga utvandringar ifrän Ishaf- 
vet, och man har omtalat de tider, dä Sillen infunnit sig 
vid Sveriges vestra stränder. Men dä utvandringarne sägas 
ske ärligen pä& lika tid, att den stora massan fördelar sig 
under sin gäng söder ut uti flera colonner, s& att hvarje 


kust fär sin, dä äter densamma uti Cattegat icke visar ig 


i en sädan ordning, si mäste orsaker der förefinnas, som stun- 
dom draga den dit och stundom fördrifva den derifrän; och 
desse orsaker torde väl icke utan bestämda och i längre 
tid fortsatta observationer kunna utforskas. I början af 
dessa Anteckningar är ocksä visadt, att Sillen uti mängd 
infunnit sig uti Bohus Läns inre skärgärd, ungefär i 60 Ar, 
allt längre emellan eller senare än de förutgängna ären, 
sä att den till slut kom 6, 7 och 8 mänader senare, än dä 
den först visade sig emot slutet af 1740-talet**. Dä den 
finnes pä kusten, torde man af vindarnes styrka och väder- 
streck, finna orsaken, att den kommer 3—4 veckor förr 
eller senare till stränderne, men derför icke till 6 mänader 
och derutöfver. Sillfiskare päst& enhälligt, att Sill finnes 
alla är i myckenhet ute pä djupet, och stär, enligt deras 
talesätt, helt tjockt uti Rännan, eller den djupaste segelleden 
emellan Skagern och Pater-Noster-skären ***), och igenom 
deras Sillfösare, Hvalfıskarne, skall tvingas in i Skärgärden. 
I sädant fall borde omtanken förmä dem att fiska Sillen derute 
med nät, antingen p& Holländska viset eller säsom uti Blekingen. 

Efter andras mening inkommer Sillen ärligen vid bör- 
jan af sommaren uti Cattegat och stryker söder ut ät Sun- 
det och Östersjön, hvarest den fiskas hela sommaren öfver, 
ed Trage i de änförde afhandlingarne, och senast Herr No&u 
pe L’Iste. 

**) Häri ligger ej litet öfverdrift och missuppfattning (jfr Bohuslänsk 
Fiskeritidskrift, 1884, sid. 73—74; 1885, sid. 2, 5 7, 302, 305). | 

(UVtg. anm.) 
**%*) Den sill, som uti den s. k. Djupa-rännan utanför södra skärgär- 


den iakttagits under tiden mellan fiskeperioderna, synes för det mesta hafva 
utgjorts af lottsill eller sträksill. (Ttg. anm.) 


315 


stundom Öömnigare vid de södra stränderna, säsom nyligen 
efter berättelse vid Rügen och Ysedom skall hafva händt, 
stundom äter vid den nordliga kusten, i Blekingen och Skän- 
ska vallen, fastän aldrig i den mängd, som fordom skett 
vid Skanör och flerstädes. Bohus läns fiskare vilja pästä, 
att denna Sill är af annat slag än den som utgjorde Bohus- 
länska fisket, och af dem benämdes riktig Hafs-sill. För 
mig, som icke vägar afgöra detta, synes Kulla-sillen vara 
nägot mindre och jemnstor, som troligtvis härleder sig frän 
lika stora maskor pä näten, hyarmed den fängas. Emeller- 
tid föregifves ock, att den har smärre hufrud och är tjoc- 
kare samt ett par tum kortare än Hafs-sillen. 

Om Sillen söker uppgrundningar eller vidsträcktare 
stränder vid lektiden, sä& tyckes att den, i likhet med an- 
dra fiskslag, skulle dertill hafva en i det närmaste bestämd 
lika tid hyarje är. 

Att sillen ı början af fisket i Bohus län, höst eller 
vinter, alltid hade rämm och mjölke, men lıkväl icke sä& 
allmänt vid Jultiden som tidigare pä hösten, och att den 
qvarlemnades är allmänt bekant, liksom det är ganska sä- 
kert, att Sill, som tidigt pä& sommaren blifvit fängad uti 
Gäsesund och stundom pä& Björköfjorden, äfven varit med 
rämm rikligen försedd. Säväl vid Varberg som uti Sundet 
fäs liksa rämm-sill. 

Om Sillen, antingen för denna eller annan oss obekant 
orsak, söker sött strömvatten, synes det äfven som tiderna 
dertill borde vara lika alla är. I de senare ären af sista 
fisket, dä Sillen dröjde att instöta i fjordarne, troddes de 
blida vintrarne vara till detsamma vällande, och pästods att 
vattnet skulle blifva kallare och bergen snöbetäckta, innan 
den skulle förväntas, likasom ingen hade sig vidare bekant, 
att det bästa fisket 30 är förut och ännu senare inträffat i 
Augusti och September. 

Det är ock en del som föregifva, att orsaken till Sil- 
lens uteblifvande härrörer ifrän den talrikare mängd Tum- 


316 


lare, Springare och Sälar, som nu skola befinnas i de yttre 
skären och mota eller afskrämma den, af samma skäl som 
den af dem och Hvalar drifves ut frän Ishafvet. 

Alla de vid fisket sysselsatte päst& icke mindre, att 
Sillen skyr för allt buller, och anföras mänga exempel huru 
stimmen hastigt flytt ıfrän det tillämnade kastet igenom: 
buller och slagsmäl Vadlagen emellan, om ordningen eller 
rättigheten till Vadens kastande. Det säges äfven, att Sillen 
i början efter ankomsten p& 1750-talet flydde utur den 
ena fjorden efter den andra uti södra Skärgärden, och till 
och med öfvergaf densamma i följe af det buller, som Tunn- 
bindare förorsakade*), hvilka under pästäende fisketid, p& 
nakna berghällarne förfärdigade tunnorna. Hvad verkan 
mätte dä icke det starka kanon-dundret haft att afhälla 
Sillen i hela 10—12 är ifrän vär Skärgärd, dä antingen 
Engelska Convoyer eller Örlogs-Escadrer uppehällit sig inom 
de yttre Skären, och med signalskotten, dag- och nattskotten 
utom alla de bullrande saluter och höstidligheter, stört det 
lugn och den stillhet, hvarmed man tror att Sillfisket bör 
bedrifvas.. Att man länge haft sädan öfvertygelse, bevisar 
ocksä det Kongl förordnandet, att allt skjutande är i Skär- 
gärden förbjudit under pästäende fisketid. Fästningarne 
ocksä hvarken mottaga eller besvarä saluter p& den tiden. 

Men icke mindre verkan mäste väder och vind utöfva. 
pä& ett sädant fiske. Ehuru det anstäldes i fjordarne under 
östanvind, och jemväl dä den stormade, hände dock sädant 
aldrig, utan att Sillen redan var inkommen uti de inre och 
djupare fjordarne; ty den starkare ström inomskärs och det. 
läga vatten, som dessa vindar förorsaka, dä de äro för flera 
dagar rädande, hafva alltid ansetts för menliga för fisket, 
i synnerhet dä Sillen blifvit upptäckt uti hafsbandet. Dä. 
deremot vestliga och särdeles nordvestliga stormar, hvilka 
alltid gifva uppsjö, varit ihällande nägra dagar, och gjort. 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 294, 295, 297—299. 
(Utg. anm.) 


> 317 
lugnare vatten inomskärs, hafva de alltid befordrat Sillens 
instötande i fjordarne, när den hällit sig nära kusten. Kunde 
derföre igenom observationer uträknas perioderne för vin- 
dars och deraf sig härledande strömdragens varaktighet och 
följd af andre orsaker, än de som nederbörd och utdunst- 
ning samt luftkretsens deraf beroende temperatur ästad- 
komms, och de rädande vindarnes directioner i denna de- 
len af jordytan kunde bestämmas, s& skulle man äfven efter 
min tanke kunna förutsäga, när nägot stort Sillfiske vore 
att förvänta. Pä flere är hafva nordveststormar sällan in- 
träffat, och det aldrig af nägon längvarighet, icke en gäng 
2 eller 3 dasgar. i 

Att detta ämne i hela sin vidd förtjenar de kunniges 
ätanka, lärer icke bestridas, äfvensom det är att förmoda, 
det sannolikaste orsakerna, som bidraga till eller förhindra 
Sillens ankomst, kunna genom längre tid fortsatta iakttagel- 
ser utforskas. 


NZ ıL, 
Om Trankokningen i Bohus Län, jemte beskrifning 


pa ett Trankokeri*); 
af PEHR Könıs, 
Revisor i Directionen öfver Trollhätte Canal och Slussverk. 


I början af det nu nästan alldeles upphörda Sillfisket 
saltades den mesta Sillen, men som detta icke kunde med- 
hinnas, innan den blef för gammal, var köparen oftast ilara 
att fa skämd eller föga varaktig Sill; eller ock, om saltnin- 
gen kunnat väl verkställas, skulle en sädan mängd icke 
funnit afsättning, utan varan fallit i vanpris och änteligen 
rutnat i hamnarne samt handteringen säledes gätt under. 

1760 började Brukspatronen CAHMAN att med drift an- 
ställa Trankokning, icke allenast af räken af den gählade 


*) Ur Kongl. Vetenskaps Akademiens handlingar för är 1817, sid. 47 
—52. (Ttg. anm.) 


318 


Sillen, som sedan saltades, utan af Sillen hel och hällen. 
Flere följde hans exempel och till slut funnos öfver 2,000 
Trankettlar i Skärgärden (endast i Morlanda socken voro 38 
Trankok); de minsta voro försedda med 2, de andra med 4, 
8, 12 till och med 24 Kettlar. ‘I första ären voro dessa. 
gjutna af jern och innehöllo knapt 2 tunnor Sill, men med 
tiden förändrades de bäde i storlek och skapnad. Man 
‚gjorde dem äfven af koppar, som vägde frän 3!/, till och 
med 5 skeppund och päbyggde dem med furu- eller gran- 
plankor, till hvilket päfynd man icke känner rätta upphofs- 
mannen. De första försöken dermed verkstäldes emellertid 
af hr 5. LINDHULT i Göteborg, och metoden antogs deref- 
ter allmänt. Utan att Imköpspriset höjdes, vans 10—12 
gänger större rymd i kokkärilet, och med en nästan lıka 
kostnad för inrättningen erhölls 10-dubbel mängd Tran af 
mycket bättre beskaffenhet, än den som kokades i vanliga 
jern- och kopparpannor. Metallens starkare hetta kunde 
icke med ringa mängd vatten dämpas, hvarföre den sä ko- 
kade tranen blef brun och fick en skarp och frän lukt sä- 
som vanlıg fisktran; denna äter hade en gulaktig färg i 
sitt flytande tillständ, och stelnad vid 9 graders mild tem- 
peratur, var den hvitaktig och mild till smaken, hvarföre 
den af fattigare folk och i tarfligare hushäll brukades i 
matlagning. I Polen och Schlesien skall ock detta ämne 
blitvit nyttjadt af mindre förmögna likasom ister, hvilket 
det bäde till utseende och blöthet liknar. } 

När Tranen skulle kokas, inpumpades vatten i propor- 
‚ tion af tvä tredjedelar mot en tredjedel Sıll. Sä snart vatt- 
net nu uppkokt, stjelptes Sillen deruti och omrördes tills 
den alldeles sönderkokt*), dä Sillen uppsköt ifrän 'bottnen 
och man upphörde att omröra. Fettet, som derefter bör- 
jade flyta ofvanpä, afskummades med en stor, vid och flat 


*) A flera Kokerier i Skärgärden tillsattes midt i botten pä kettlarne 
en hylsa, hvaruti en sädan anstalt, som vid Tegelbräkor användas, var fä- 
stad till massans omrörande; men huru den ock vändes, än med axeln ver- 


319 


kopparslef, och slogs först i en sä kallad klartunna, som 
stod p& sin botten upprät, och sedan den fällt allt grum- 
set och vattnet till botten, aftappades den pä tunnfat af ek 
(af 60 kannors rymd) medelst en tappkran, insatt i klar- 
tunnan en tredjedel frän bottnen af kärilets höjd. 

Sa snart allt fettet var afskummadt, släcktes elden, 
dörrarne för eldrummet tillslötos och kranen vid bottnen 
öppnades, hvarigenom mörjan af den sönderkokta Sillen ut- 
släptes med rännor i Grumsdammen*). Under detta gafs 
kallt vatten ur pumparne i ketteln, hvilken, sedan allt grum- 
set utflutit, sköljdes, hvarpä& kranen tillvreds, vatten pätap- 
pades, Sill instjelptes och kokningen börjades ä nyo. Pä väl 
inrättade Trankok ätgingo 6 timmar till en sädan kokning 
och skumning, sä att 4 kok kunde ske om dygnet, eljest 
vanlıgtvis 3 kok. | 

Kokningen borde rätteligen ske med torf och grofva 
-stenkol eller sä kallade fyrkol, och ved nyttjades blott till 


ticalt, än diagonaliter insatt i stafringen, befans dock, att tillräcklig kraft 
icke kunde begagnas till nog hastigt drejande omkring, för att hälla Sillen 
uppe frän bottnen. Det lönte icke heller mödan att inrätta nägot kostba- 
rare machineri, när tv& man voro tillräckliga, att med hvar sin, pa 6 alnar 
länga skaft eller spakar fästade, breda kopparspade hälla Sillen jemt uppe. 

*) ]. Trankokningens första period släpptes grumset ur ketteln genast 
i Saltsjön, der det genom vind och väg snart kringfördes och bortsköljdes. 
Men omsider yppades den farhäga, att hamnarne af grumset uppgrundades, 
ankarbottnen förderfvades och änteligen, att Sillen skydde grumset. I följe 
häraf utverkades genom nägras ifriga bemödanden icke allenast befallning 
till Grumsdammars uppförande af sten, utan flera Kokerier (neml. 120 af 
328 som är 1783 drefvos) voro, för deras ansedda mindre goda belägenhet, 
nära att utdömas, om icke utslaget blifvit sedan upphäfvit. De kostbara 
Stendammarne hade likväl en mot afsigten stridande verkan. Grumset, 
som i dem samlades, öfvergick under ombyte af regn och värme till för- 
ruttnelse och fick en sädan skarp och odräglig stank, att den af hafsvatt- 
net vid timad sjögäng utspolade vätskan förstörde bottengräset vid stränderna 
och dödade alla de kräk, som deruti uppehöllo sig och skulle tjena Sillen 
till föda. Det är för öfrigt väl bekant, att grumset befunnits vara ett godt 
gödningsämne, hvarföre det omsider ock blef säsom sädant en handelsvara. 
Grumset uppspäddes i kar med sä mycket vatten, att det utgjorde en tunn 
välling och kringstänktes med skoflar pä marken. Pä ny jord var detta 
ett ypperligt gödningsämne för Höst-räg och Himmels-korn. Pä gammal 
äkerjord ansägs denna gödning vara för stark, men förträfflig till blandning 
i jordhögar. Pä mosslupna ängar, brukad i starkare tillblandning, har 
man sett mossan deraf förstöras och gräsvexten ökas. 


320 


_ antändning. Bättre inrättningar vid eldningen hade utan 
tvifvel tillätit mer sparsamhet med bränslet. Emedlertid, 
till vinnande af nägon besparing dermed, uppöstes af nägra 
efter afskumningen den tunnaste soppan, ännu kokhet, i 
stora baljor, hvilka uttömdes ı kettlarne, sedan grumset blif- 
vit utsläppt och ketteln rengjord. 

En tunna Sıll, som höll 80 kannor*), gaf i börjedin 3 
kannor Tran, men sedermera, allt efter fetman, ifrän 6 till 
2 kannor. Mager Sıill koktes icke. 

För hvarje kettel fordrades till kokningen tvä man, 
hvilka kallades Kokare: derjemte mäste en Fyrare hällas för 
hvar och en Grufva eller eldstad, hvarutom hvart och ett 
Kollag hade en förman och annan nödig betjening. 

Till vidare upplysning af föregäende, i korthet om Träne 
kokningen anförda, bifogas en beskrifning och teckning **) 
öfver Trankokeriet Saltkällsviken, med 7 kettlar (belägit 
i Bokenäs pastorat, Dragsmarks socken och Lane härad). 

Tab. I. föreställer en Planritning af det nämda Sal- 
teriet och Trankokeriet. 

1. En Saltbod med boningsrum ofvanpä. 

2. Sillsalteriet med Saltbod. 

3. Planer och bryggor af plankor. 

4. Upphöjd brygga, hvar& Tranfaten rullades ur Tran- 
kokeriet p& planen. 

5. Sjelfva Trankokeriet. 

6. Lossen, bygd af grofva stockar, uthuggne pä& inre 
sidan och fodrade med bräder, genom hvilken Sillslädan 
medelst vindspel 'uppdrogs ur de vid ändan af Lossen lig- 
gande Sillbätar till andra botten pä& Trankokeriet. 

7. Pumphuset. 

8.  Vattenrännan ifrän pumparne till Trankettlarne. 


*) Det är att märka att sillen mättes i flata tunnmätt, som starkt rä- 
gades (Lsungman, A. V., Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning 
och sillhandel. Uddevalla 1883, sid. 120). (Utg. anm.) 

**) Gjord af Commissions-Landtmätaren N. A. WEsTRoRG. 


EEE N 


321 


9. Fördämning för grumset mot saltsjön, af grof sten- 
mur uppförd och fylld med jord emellan samt pä bägge si- 
dor klädd med bräder. 

10. Den sä kallade Grumsdammen, i hvilken sillafskrä- 
det samlas. 

11. En Magasinsbod. 

Tab. I. Fig. 1. Grundritning af Trankokeriet. 

12. Visar murarnes ställning. 

13. En smal gäng. 

14. En mindre vedbod. 

15. 4 fönstergluggar pä& andra bottnen af Trankokeriet. 

Fig. 2. Profil af Trankokeriet. | 

Fig. 3. Facad af detsamma. 

Fig. 4. Afritning p& en Trankettel. 

a) Undre delen af tjock koppar, diametern af 
bottnen 3 alnar, sidohöjden 1 aln till och 
med den breda ringen, som inmuras. 

b) Öfre delen, Stafringen kallad, af grofva gran- 
stäfvor, sammanbundne med tvenne jernband. 

Fig. 5. En Sillsläde afritad; den var gjord af bräder, 
gäende p& medar, och medelst täg och vindspel drogs Los- 
sen igenom; och vid slädans uppkomst till öfversta bottnen 
stjelptes Sillen i derunder varande Bingar, som stodo vid 
väggarne och voro nägot högre stälde än Trankettlarne, sä 
att Sillen genom rännor skoflades ur dem och i kettlarne. 


21 


322 


Källvikens Salteri samt Olje- och Guano- 
fabrik. 


Dä det alltid erbjuder intresse für kommande sillfiske- 
perioder vid bohuslänska kusten att ega tillgäng pä beskrif- 
ningar Ööfver de större verk och anläggningar för fiskets till- 
godogörande, som under inuevarande period kommit till 
ständ, samt en sädan beskrifning dessutom kan vara till 
samtida gagn och ledning, meddelas här en sammanträngd 
redogörelse för den mest fullständiga af dessa anläggningar. 

Sedan det i slutet af 1870-talet vid bohuslänska kusten 
inträffade sillfisket under nägra är pägätt, samt derigenom 
mera förvissning vunnits, att en af de semisekulära fiske- 
perioderna äter stod för dörren, började man allmännare 
inse nödvändigheten af planmessigare och kraftigare ätgär- 
der för tillgodogörande af den rikedomskälla, hafvet erbjöd, 
än de mer och mindre planlösa samt merendels förlustbrin- 
gande saltningsförsöken, som dittills egt rum och som be- 
drifvits hufvudsakligast ombord & derför under fängsttiden 
förhyrda ängbätar. 

Med anledning häraf samt pä grund af den förtjenst- 
fulla utredning af frägan, som doktor A. V. Liun@man säväl i 
flera tidningsartiklar som i af honom särskildt utgifna och 
kostnadsfritt utdelade afhandlingar lemnat, vardt ett möte 
med för saken intresserade personer utlyst i Uddevalla 
under Januari 1882, vid'hvilket fiskeritillsyningsman G. v. 
YHLEn välvilligt tillhandagick med räd och upplysningar, 
hvarefter den 20 Maj samma är en af herrar W:m THor- 
BURN, J. N. Sanne, A. W. RypHoLm, FR. CÖsTER, JOHAN 
HASSELGREN och Ü. W. CoLLANDER undertecknad inbjudning 
utfärdades till bildande af ett „bolag för idkande af sill- 


323 


saltning samt tillverkning af sillolja och guano“, med aktie- 
kapital frän 150,000—300,000 kronor, och kunde redan den 
1 derp& följande Juni konstituerande stämma hällas med 
tecknarne, hvarvid benämningen „Uddevalla Sill-Aktie- 
Bolag“ antogs. 

Den af inbjudarne, efter föregängen skriftvexling och 
öfverläggning i frägan, framlagda planen, att salteriet borde 
bedrifvas efter skotskt mönster samt olje- och guanofabri- 
ken efter den i Förenta Staterna gängse metoden vid deras 
rika menhaden-fisken, godkändes af stämman; och blefvo 
sedermera säväl manliga som qvinliga undervisare för stun- 
dande saltning frän Skotland införskrifne genom fiskeritillsy- 
ningsman G. v. YHLEN’s försorg, hvarvid den aktade firman 
JosEpH JoHnsTton & Son i Montrose dä och sedermera vi- 
sade största tillmötesgäende, samt vidare ingeniören BRUNO 
Wick frän New York, genom svensk-norske konsuln ÜHr. 
Börs derstädes, anstäld för fabrikens uppbyggande och me- 
todens inlärande. För denna anställning, säväl som förut 
lemnade värderika räd och upplysningar i frägan, stär Bo- 
laget i stor tacksamhet till säväl konsul Börs som i första 
rummet Sveriges och Norges dävarande minister i Förenta 
Staterna grefve C. LEWENHAUPT. 

Säsom en i flera afseenden lämplig plats för de beslu- 
tade anläggningarne inköptes !/, hemman Backa ı Drags- 
marks socken, hvarest pä östra sidan af Getvikssund, eller 
den mellan Skaftön och fastlandet gäende fortsättningen af 
farleden “Norra Strömmarne* ut till Gullmarsfjorden, *Käll- 
vikens fabriker* äro belägna. 

Anläggningen päbörjades strax efter midsommartiden 
1882 och var före sillfiskets början samma höst i det huf- 
vudsakligaste fullbordad. Den innefattar en fabrik för fram- 
ställande af olja och guano utaf sill och derjemte ett sill- 
salteri. 


324 


Ingeniöor AnoLF RyDHOoLM, som tillsammans med nämnde 
amerikanare (ingeniöor Bruno Wick) ledt arbetena vid byg- 
sandet af dessa fabriker och sedermera fullbordat dem, 
samt likaledes frän bedriftens början förestätt tillverknin- 
gen, har här nedan lemnat följande närmare beskrifning 
jemte tillhörande ritningar Öfver anläggningarna m. m.: 

“Qlje- och Guanofabrikens hufvudbyggnad ärafträ 
i tvänne väningar samt inredd efter amerikanskt mönster. 
Pä södra sidan finnes tillbyggnad, innehällande oljereservoirer 
och p& norra sidan magasiner för guano. Ät öster och i. 
fortsättning af hufvudbyggnaden finnes en tillbyggnad af 
sten, innehällande maskin- och ängpannrum samt matsalar, 
kök m. m. 

Norr om maskin- och pannhuset ligger torkhuset. Vid 
pannhuset reser sig en 80 fot hög skorsten. Fabriken lig- 
ger omkring .250 fot frän lossningsplatsen för sillen. Vid 
denna finnes en reservoir af trä, rymmande 10,000 kubikfot 
sill, och häri förvaras den sill, som ej genast kan förbrukas 
af fabriken. Frän reservoiren leder ett dubbelt jernvägs- 
spär upp till fabriken. — Lossningen frän sillbätarne sker 
uti 4 kubikfot rymmande tunnformiga mälkärl, som medels 
en svängkran upplyftas sä& högt, att innehället kan tömmas 
uti de & jernvägen löpande vagnarna eller uti reservoiren, 
allt efter behof. Vagnarne skjutas af pojkar upp till fabri- 
ken, der öfverredet af dem, medels en ängvinsch, uppfordras 
till öfversta väningen. Här tömmes sillen uti en större 
vagn, som löper & räler 6 fot öfver tredje väningens golf, 
längs dettas hela längd och midt uti byggnaden. Vid ena 
sidan af detta spär finnas 8 stycken reservoirer af plank, 
uti hvilka sillen kokas. Vid andra sidan af späret finnes 


plats beredd för lika mänga kokreservoirer, likasom äfven- 


hela fabriken är afsedd för att i händelse af behof kunna 
förses med alla öfriga apparater för en dubbelt sä& stor 
afverkning som den nuvarande. Kokreservoirerna äro 9 fot 


- 


i qvadrat och 5 fot höga samt gjorda af 3 tums plan- 


325 


kor (fig. 1, Pl. I). Vagnen, som löper pä& späret öfver dem, 
är gjord sälunda, att dess botten utgöres af tvänne frän si- 
dorna nedät mot midten lutande luckor, som vrida sig kring 
en gemensam axel längs vagnens midt. Hivardera luckan 
fasthälles, när vagnen är fyld, uti sitt läge af reglar, som 
medels en häfstäng kunna utryckas, s& att motsyarande 
lucka nedfaller och innehället sälunda tömmes ät ena eller 
andra sidan (fig. 1, Pl. I). I bottnen äro kokreservoirerna 
föorsedda med ett system af ängrör, genomborrade af fina 
häl, hvarigenom ängan utströmmar och ästadkommer kok- 
ning af kärlets innehäll. Dessa rör äro täckta med en spjel- 
botten, som förhindrar sillen frän att komma i direkt be- 
röring med ängrören. Först tylles hvarje reservoir till en 
fots höjd med vatten, som bidrager till att uppluckra sill- 
massan, när den frän vagnen nedstörtas i reservoiren. När 
150 till 200 kubikfot sill blifvit tömda uti reservoiren, pä- 
fylles mera vatten, hvarefter änga päsläppes och kokningen 
börjar. Härunder mäste noga tillses, att massan blifver 
jemnt och öfverallt lika väl kokad. Den mäste derför stän- 
digt omröras och tilloppet af änga efter behof modereras. 
När kokningen är gjord, hvilket sker efter 11), till 2 tim- 
mar, aftappas vattnet genom ett uti bottnen pä reservoiren 
anbragt häl. Detta vatten medför nu en del olja och ledes 
derföre genom under golfvet gäende trärännor till de uti 
tillbyggnaden befintliga oljereservoirerne. Sedan vattnet af- 
runnit frän den kokta massan, lemnas denna att under ett 
par timmars tid fä afkyla sig sä& pass mycket, att folk kunna 
‚nedgä uti reservoirerna och uppskaffa henne för att undergä 
pressning, hvarigenom ännu mera vatten och olja afskiljes. 
— Den hydrauliska pressen är placerad tätt mvid kokre- 
servoirerna och pressningen försiggär uti korgar af jern, 
som löpa pä ett spär längs kokreservoirerna. En sädan 
korg föres nu intill den reservoir, som är färdig att töm- 
mas, och den kokta sillmassan uppskaffas med grepar utı 
korgen, som sedan skjutes under pressen. Här underkastas 


326 


massan en pressning af ända upp till 20 atmosferers tryck, 
hvarunder olja och vatten utrinna mellan korgens spjelar 
och afrinna frän det lutande golfvet mot samma rännor, 
uti hvilka innehället frän reservoirerne uttappats och der- 
ifrän till oljereservoirerna. Sedan pressningen fortgätt till- 
räckligst länge, skjutes korgen öfver uti golfvet befintliga 
öppningar och, genom bottnens öppnande, släppes massan di- 
rekte ned uti mellersta väningen, hvarest en likadan press- 
ning för andra gängen företages, och härifrän släppes nu 
massan ned uti undra väningen, för att derifrän antingen 
utföras uti bredvidliggande magasin och lagras säsom half- 
torr eller s. k. räguano, eller medels en elevator upp- 
fordras uti torkhuset. Hvarje hydraulisk press är försedd 
med tvänne korgar, s& att, medan innehället uti en pressas 
och uttömmes, sker ifylIningen af den andra. Pä ett dygn 
kunna omkring 2,400 kubikfot sill kokas och pressas med 
de inrättningar, som nu finnas, men genom längsammare 
kokning och pressning kan nägot mera olja uttagas ur 
sillen. 

Oljereservoirerna äro 6 till antalet, gjorda af 3 tums 
plank liksom kokreservoirerna, samt 6 fot i fyrkant. De 
tvänne första af dem användas för att afskilja vattnet frän 
oljan och äro 7 fot djupa. De äro försedda med ängrör, 
för att hindra innehället frän afkylning, och uti dem fär 
oljan afskilja sig frän vattnet samt afskummas sedan och 
ledes till de andra reservoirerna, för att renas och slutligen 
aftappas pä fat. 

Dessa reservoirer äro endast 4!/, fot djupa samt hafva 
äfven värmeledning. Denna ligger p& bottnen, och man 
läter alltid ett lager af vatten öfvertäcka denne, och ofvanpä 
detta tappas sedan oljan. Om oljan finge komma i direkt 
beröring med de heta jernrören, skulle den mörkna deraf, 
hvarförutom äfven nägon liten läcka i bottnen af kärlen, 
skulle medföra förlust af olja. Hvad sidorna af kärlen be- 


327 


träffar, künna de medels skrufvar tilldragas, sa att de göra 
 fullständigt tätt. 

Oljan tappas pä& vanlıga fotogenfat och sorteras uti ex- 
tra fin, prima, secunda och tertia, hvilken sistnämnda, i 
Amerika kallad gurry, är en massa afsmörartad konsistens. 

Den halftorra guanon undergär under de första fyra till 
fem dagarne en sönderdelningsprocess, hyarunder nägot vat- 
ten afskiljjes. Sedan kan den förvaras under äratal, 
om den upplägges i hög, utan märkbar förvandling. Den 
innehäller 3—3!/, % qväfve och 11, —2!/, % fosforsyra. 

För användniugen af denna guano, som är fast nog att 
kunna försändas ı säckar, finnes en särskild anvisning, en- 
list hvilken densamma genom upplösning ı vatten kan an- 
tingen med större lätthet och pä kort tid komposteras eller 
ock direkt utsprinklas öfver äker eller ängsmark; och kom- 
mer den med all säkerhet att för sin prisbillighet och kraf- 
tiga verkan vinna stor och rättvis uppmärksamhet hos jord- 
brukarne, här som i Amerika, när man en gäng blifvit för- 
trogen med dess användande. 

Den halftorra guano, som uppfordrats med elevatorn 
uti kokhusets öfra väning, tömmes härifrän genom en Öpp- 
ning uti golfvet ned uti den i nedre väningen stäende tork- 
maskinen (fig. 2, Pl. I). Denna utgöres af en stor panna 
af gjutjern, till sin halfva höjd inpressad uti en än större 
panna, sälunda att mellanrummet blifver ett par tum och 
fullständig tätning finnes emellan dem. Den inre pannan 
är ungefär 8 fot i diameter och 2 fot hög och har ett lock 
af tunnare jernplät. Uti denna panna tömmes guanon och 
omröres medels tvänne pä en vertikal axel fästa armar, 
under det att änga insläppes uti mellanrummet mellan den 
yttre och inre pannan. Den fuktighet, som derunder af- 
dunstar, utsuges med en fläkt och inledes uti den frän äng- 
pannorna förande skorstenen. När massan efter viss tid er- 
nätt tillräcklig torrhet, utsläppes den genom en lucka i bott- 
nen af pannan, som stär p& en 4 fot hög ställning, och fär 


328 


afsvalna, siktas och tömmes i säckar om 100 kilogram 
stycket. Guanon är dä fin nog, för att beqvämt kunna ut- 
säs äfven med säningsmaskiner och för att kunna hastigt 
upplösas uti jorden. Den häller nu 7,20—8 % qväfve, 4,20 
—6,50 % fosforsyra och nägot kaliı. En del plägar till- 
blandas med fosfater och kalisalt, s& att en sammansatt 
guano af för vissa jordmäner lämpliga procenthalter qväfve, 
fosforsyra och kali erhälles. 

Maskinrummet bakom fabriken innehäller en 20-häst- 
krafters liggaude maskin af TangyEs System, hvarmed den 
bredvid stäende hydrauliska pumpen drifves samt derjemte 
ängvinschen för sillens upphissande, elevatorn för uppfordring 
af guano till torkhuset, torkmaskinens omrörings-mekanism 
och utsugningsfläkten. Dessutom finnes uti maskinrummet 
en ängpump af amerikansk konstruktion, som uppfordrar‘ 
vatten till kokreservoirerna och äfven förser de i hvarje af 
fabrikens väningar befintliga slangarne för spolning- eller 
eldsläckning med vatten. Denna ängpump har sugrör för 
säväl saltvatten som färskt vatten, och finnes för hvardera 
ledningen en brunn gräfd, med ledning antingen till salt- 
sjön eller till en i närheten befintlig dam, som af en bäck 
ganska rikligt förses med vatten. Till kokningen användes 
saltvatten, men derjemte matas ängpannorna med samma 
ängpump, och användes härtill företrädesvis färskt vatten. 
Ängpannorna äro tvänne, en större panna med tyä eldrör 
och en mindre tubulär panna, begge af engelsk tillverkning 
och motsvarande tillhopa omkring 60 hästkrafter. — Den 
äterstäende delen af byggnaden innehäller en matsal för 
arbetare och en mindre för befälet, samt kök, källare och 
‚bostad för restauratris och betjening. 

För maskinistpersonalen finnes en särskild byggnad, 
uppförd nägot bakom dessa byggnader. 

Salteribyggnaden är uppförd & pälad Eu ute i 
vattnet, och intill den stöter en stor och rymlig, pä pälar 
uppförd brygga. Byggnaden är 200 fot läng och 50 fot 


329 


bred uti tvä& väningar, hvaraf den undre utgöres af en enda 
lokal för sillsaltningen och den öfra inrymmer en vind för 
förvaring af tunnor, band, korgar och arbetsredskap. Vid 
begge ändarne af denna vind finnas rum, utgörande kontor,. 
bostad för föreständaren och för en del arbetspersonal. 
Ena längsidan af salteriet vetter mot förenämnda brygga, 
som häller 12,000 qvadratfots yta och den andra mot upp- 
lagsplanen för den färdiga varan. Denna plan har en bredd, 
varierande mellan 200 och 100 fot, och en längd af om- 
kring 400 fot samt har erhällits dels genom utschaktning af 
den otvanför liggande backen, dels genom utfylIning i sjön. 
P& denna plan kan i händelse af behof 15,000 tunnor sill 
uppläggas. 

Vid lossning af sillen användas fyra enkla krantillställ- 
ningar (fig. 1, Pl. IID, placerade s& som de svarta prickarne 
pä planen af bryggan visa. Sillen uppmätes uti bäten di- 
rekte i 2 kubikfot rymmande korgar (fig. 2, Pl. I) af 
vide och rotting; och har det visat sig, att säljarne af sill 
gerna använda detta mätningssätt, dä det gär fortare och 
lättvindigare än det vanlıga sättet med mälkärl af trä. När 
korgen är fyld, stickes ett tvärträ, som är fästadt vid kra- 
nens hissverk, genom handtagen pä den, hvarefter korgen 
af en eller tv& man upphissas öfver broplanet, samt ned- 
sättes pä en vagn, rymmande tvänne sädana (fig. 2, Pl. ID). 
Härmed köres nu sillen direkte in uti salteriet och fram 
til en af de stora “sillbingarne“ (fig. 4, Pl. ID, hvarest 
den utstjelpes och päströs med nägot salt. Jemte ernä- 
endet af en rask och billig lossning förhindras sälunda äl- 
‘ven, att sillen genom för mycket handtering förlorar i ut- 
seende. Kring dessa sillbingar ställa sig nu *gälerskorna* 
parvis, försedda med gälknifvar (fig. 10, Pl. II, en “gan- 
pyts“ (ig. 8, Pl. II) samt en eller tvä sillkorgar (fig. 5, 
Pl. ID). De knifvar, som fäs frän Skotland, ha visat sig 
ändamälsenligare än dem af svensk tillverkning, emedan de 
hafva en lämpligare form. Bladet är kortare och nägot 


330 


böjdt framät, hvarigenom beqvämare och säkrare grepp med 
knifven erhälles.. De prickade linierna & figuren utmärka 
de svenska knifbladens form. Den skotska knifvens blad 
är äfven, som det synes, starkare än den svenskas*). Sill- 
korgarne (fig. 5, Pl. II) äro flätade af klufven rotting med 
den glatta sidan vänd inät, fer att ej skada sillen. Gäl- 
ning och sortering sker samtidigt, och den skotska beteck- 
ningen för olika sorters sill användes, s& att märkena F 
for “full® eller “inmats“-sill, S för större “spent“ eller “tom- 
sıll®, samt SS för mindre “spent“ användes, hvarjemte mär- 
ket M betecknar den mera sällsynt förekommande *matties“ 
eller “jungfru-sillen.* HBvarje par gälerskor tillföra sin “pac- 
kerska“, som jemte dem bildar ett “lag“, den gälade sillen 
och tömma den uti en större balja, “rousing tub“ (fig. 6, 
Pl. II), hvarest den omröres med Liverpool-salt, och ned- 
packas sedan i tunnan uti täta schikt med ryggen vänd 
nedät. Hvarje schikt beströs med salt, innan ett nytt läg- 
ges derpä, och härtill användes äfven Liverpool-salt; ut- 
med tunnans sidor samt vid bottnarna lägges nägot Sit 
Ybes-salt. I allmänhet ätg& 6 kubikfot sill, 11), kubik- 
fot Liverpool-salt och !/, till !/);, kubikfot S:t Ybes-salt till 
denna packning. Tunnan af skotsk modell rymmer 121 li- 
ter eller 4, kub. fot. Packningen af sillen försiggär utmed 
väggarne af salteriet, sälunda att hvarje lag har sin be- 
stämda och med sitt nummer försedda plats, hvarest tun- 
norna uppställas ı tvränne rader frän väggen inät golfvet. 
Hvarje tunna märkes & bottnen med lagets N:o och salt- 
ningsdagens datum för framtida kontroll. Hvarje packer- 
ska har utom den nämnda baljan äfven en tunna salt bred- 
vid sig, Dessa salttunnor tillföras efter behof frän det 
bredvid belägna saltmagasinet med vagnar (fig. 3, Pl. III), 
som lemna en fyld tunna och äterhemta den tomma. Tvä 


*) Dessa olägenheter hos de svenska gälknifvarne torde utan svärighet 
kunna erhällas afhjelpta, om fabrikanterne blott underrättas om önsk- 
ningarne. (Utg. anm.) 


3al 


personer kunna pä detta sätt lätt förse 30 lag med nödigt 
salt. För hvartannat lag lemnas äfven en tunna S:t Ybes- 
salt. Saltet hemtas ur tunnan i en “saltpyts“ (fig. 7, Pl. II). 
och utströs öfver sillen med silltallrickar (fig. 9, Pl. IID, 
hvilka utgöras af en flat skäl at förtennt jernbleck, oval 
till formen och med en kant rakt afskuren för att lemna 
bättre grepp för handen. När arbetet för dagen är slutadt, 
antecknas det af hvarje lag insaltade antalet tunnor, hvar- 
efter aflöningen beräknas. Ffter den fürsta packningen lem- 
nas sillen under 3 dygn att sjunka tillsammans, hvarefter 
päfylining, igenslagning och tätning företages, och tunnorna 
utrullas, för att lagra en tid. Efter 12 till 14 dagar ända 
til 3 veckor företages en andra päfylining. Vid denna till- 
gär sä, att af de befintliga tunnorna en del tömmas uti en 
sä med färskt vatten, hvarest sillen tvättas, och dermed pä- 
fyllas de öfriga tunnorna. Laken aftappas lıkväl förut, 
hvarföre ett sprundhäl borras omkring en tum öfver nedre 
bukbanden. Sedan tunnan blifvit väl fullpackad, igensla- 
gen och tätad samt lake päfyld genom sprundhälet, mär- 
kes den och är färdig för skeppning. Omkring 23 till 24 
% af det ursprungliga antalet tunnor inpackas tillsammans 
vid dessa bäda päfyliningar. S& kallad rundsaltning till- 
gripes endast i yttersta nödfall, när det gäller att emot- 
taga en större qvantitet sill, än den som genast kan in- 
saltas, och i sädant fall fär sillen aldrig stä& rundsaltad 
öfver ett dygn. Tillverkningen har uppgätt ända till om- 
kring 250 tunnor för dag och kan uppdrifvas till det dubbla 
af dessa belopp i händelse af behof. För upplag af de fär- 
diga tunnorna hafva säsom underlag begagnats dels spiror 
med 11/, fots mellanrum, dels släta stenhällar. De senare 
äro bättre, men böra beläggas med dubbla rader af bakar 
eller dylikt, for att skydda tunnbanden mot uppstäende kan- 
ter & stenarne. Bryggan har vid midtelpirens yttre ända 
omkring 17 fots vatten och tilläter säledes, att ganska stora 
fartyg der kunna lasta. 


332 


Saltmagasinet, beläget söder om salteriet, stär i för- 
bindelse med detta medels en bro och är 45 fot bredt 
och 60 fot längt. Det ligger till en del direkte p& berg- 
grund, dels p& en mycket stark grundmur. Väggarna äro 
uppförda af resvirke med 21), fot emellan stolparne, ut- 
vändigt beklädda med bräder i vertikal rigtning, samt in- 
vändigt med sädana i horisontel viktning, lagda med kan- 
terna Ööfver hvarandra liksom & klinkbyggda bätar, hvarige- 
nom större styrka ernäs. Golfvet är af 21), tums plank 
med tätt lagda golfbjelkar. Detta magasın har nu i tvänne 
ärs tid innehaft omkring 20,000 kubikfot salt, upplagdt till 
10 fots höjd, utan minsta olägenhet för byggnaden. 

För den talrıka qvinnspersonal, som arbetar uti salte- 
riet och till största delen har sina hem aflägset belägna, 
finnes en särskild byggnad uppförd, innehällande 5 rum, 
hvardera 20 fot i fyrkant och 10 fot högt, samt ett lika 
stort kök. I hvarje rum finnas sofplatser inrättade för 12 
personer, men kan vid behof rymma dubbla antalet.“ 


Anläggningen har ett för sitt ändamäl särdeles gyn- 
samt läge, ej särdeles längt frän hafvet, tätt vid den segel- 
led till inre fjordarne och Uddevalla, som lifligast trafikeras, 
och erbjuder en rymlig, för alla vindar väl skyddad hamn. 
En egen telefonlinie föorbinder den med Uddevalla, en ny- 
anlagd landsväg förer till det inre af fastlandet, och säsom 
ängbätsstation har den ständig förbindelse med Uddevalla, 
Lysekil, Göteborg och mellanliggande orter. | 

Redan under sillfiskeperioden för hundra är sedan fans 
ı närgränsande vik, som äfven tillhör samma bolag, en af 
de mera betydande anläggningarna för tillgodogörande af 
den ymniga sillen, hyarä& en plan för jemförelses skull med- 
delas & Pl. I, efter teckning och beskrifning uti Vetenskaps- 
akademiens handlingar för är 1817*). I öfrigt funnos i 


*) Se Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 317—321. (Dig. anm.) 


335 


närheten en mängd liknande anläggningar, efter hvilka ännu 
spär ses pä bäda sidor om Getvikssundet, och om det vän- 
tade ymniga sillfisket blifver verklighet, torde mänga mo- 
derna fabriker sannolikt komma att der resa sig pä rui- 
nerna efter dem frän ett ärhundrade tillbaka. 

Under de trenne är, som snart tilländagätt, sedan Bo- 
lagets nyssbeskrifna anläggningar kommo till ständ, har re- 
sultatet for dem, som & vär kust bemödat sig om, att pä 
ett eller annat sätt tillgodogöra sillfisket och derför gjort 
betydande ansträngningar, ej varit vinstgifvande utan det 
motsatta, och Källvikens fabriker hafva icke heller kunnat 
undg& sin dryga andel deraf. Orsakerna till dessa förhäl- 
landen ligga dock, som bekant torde vara, uteslutande i 
den allmänna nedtryckning i allt affärslit, berörde tid före- 
tett, och detta ej minst ä& sillmarknadens omräde, till följd 
hvaraf ock de med nämnde bedrift i sä stor och utsträckt 
omfattning sysselsatte skottarne och norrmännen fätt vid- 
kännas förluster, som antagligen mäste beräknas i millioner. 

Men hafva sälunda de förhoppningar, som anknöto sig 
till värt sillfiskes äterbegsynnande, ännu ej realiserats för 
de med bedriften sysselsatte, sa kan ju & andra sidan med 
fullt fog pävisas, att värt land icke dess mindre redan till- 
skyndats en betydande nationalvinst genom de storartade 
qvantiteter färsk sill, som hvarje vinter tillförts det inre af 
landet. 

"Att det indirekta värdet af detta sunda och till ytter- 
list lägt pris erhällna födoämne varit högst betydande, in- 
ses lätt, d& man besinnar, att 1 kubikfot färsk sıll väger 
omkring 20 kilogram och förra vintern vid afsättningsplat- 
serna ä& kusten oftast ej betingade högre pris än 25—50 
öre (eller 1 till 2 öre för kilogram sofvelvara!) samt att en- 
dast frän Göteborgs och Uddevalla jernvägsstationer afsänd- 
ningarne in ät landet torde berörde vinter uppgätt till mel- 
lan 400,000—-500,000 kubikfot. 

Uddevalla Sill-Aktie-Bolags bemödande, att vid salte- 


394 


riet & Källviken införa en bättre beredningsmetod, har ej 
varit utan efterföljd och erkännande, enär frän olika delar 
af kusten personer blifvit ditsända, för att i densamma in- 
öfvas, hvilken undervisning lemnats och fortfarande gerna 
meddelas kostnadsfritt. Äfven har en vid Källviken sälunda 
inöfvad qvinna, genom fiskeriinspektören G. BERGIUsS’ för- 
sorg, varit reqvirerad till Norrland, för att vid strömmings- 
fisket derstädes undervisa i berörde saltberedning. 

Bolagets tillverkningar af fiskguano hafva ock för hvarje 
är tillvunnit sig allt större och äfven rättvist erkännande 
frän jordbrukarnes sida, säsom ett ı förhällande till dess ver- 
kan obestridligen billigt gödningsämne, hvarföre man ock med. 
skäl kan förvänta, att denna anläggning, som till öfver- 
vägande del framkallats af patriotiska känslor, skall under 
gynnsammare allmänna konjunkturer kunna lemna sina del- 


egare äfven pekuniär uppmuntran för deras sträfvande, att 


pä detta sätt söka för landet ytterligare tillgodogöra den 
änyo framvällande näringskällan. 
Uddevalla i Oktober 1885. 


C. W. COLLANDER x 
Disponent för Uddevalla Sill-Aktie-Bolag. 


335 


Om beredning af s. k. konserver. 


Anteckningar frän en resa i Storbritannien och Norge 
af W. A. Macrıe *). 


Jäsning och förruttnelse af de animaliska ämnena upp- 
st& genom inverkan af sm& mikroskopiska organismer (bak- 
terier), som öfverallt till större eller mindre mängd förefin- 
nas uti den atmosferiska luften. Ett af hufvudvilkoren för 
föodoämnens bevarande frän inverkan af dessa förstörande 
processer blifver säledes, att döda de uti födoämnet redan 
befintliga bakterierna och att hindra luften trän att tillföra. 
nya sädana. | 

Uti England och Amerika användes i ofantlıgt stor 
skala och sedan flera är tillbaka en process, benämnd 
“canning,“ hvarmed man afser att uppnä detta resultat. 
Födoämnena kokas nemligen uti metallkärl, hvarunder, om 
temperaturen varit tillräcklig hög, de mikroskopiska organis- 
merna dödas och luften utdrifves, hvarefter kärlen fullkom- 
ligt lufttätt tillslutas. Lämpligt behandladt efter denna 
metod, kan ett födoämne, vare sig kött, fisk eller grönsaker, 
hälla sig fullkomligt friskt under en läng följd af är; men 
genom den starka och längyariga kokningen förlorar det- 
samma nägot af sin naturliga smak, samt blitver väl mjukt, 
ehuru näringsvärdet dock torde förblifva detsamma, enär 
litet eller intet af de närande beständsdelarne genom kok- 
ningen förloras. 


*) Författaren, som med ett .mindre understöd frän Föreningen till 
bohuslänska fiskeriernas främjande under sommaren 1885 besökt England, 
Skotland och Norge för studiet af konservfabrikationen derstädes, har till 
nämnda Förening inlemnat dessa anteckningar säsom resberättelse. 

(Utg. anm.) 


336 


Att genom kokning samt luftens utdrifvande ur och 
fullständiga utestängning frän förvaringskärlet skydda mat- 
varor säsom kött, fisk, m. m. i fullkomligt färskt tillständ 
under en längre tid, har länge varit en känd sak, men först 
p& senare ären har häraf uppstätt en storartad industri. 
De första försöken i denna riktning verkstäldes i mindre 
‚omfattning, hvarigenom prisen pä& de färdiga konserverna 
stälde sig för höga för ett allmännare bruk, och till följd 
‚af mindre fullständig behandling voro de ej alltid fullt pä- 
litliga samt möttes derföre äfven med misstroende frän all- 
'mänhetens sida. 

Först efter Krim-kriget, hvarunder stora qvantiteter 
matvaror mäste preserveras för truppernas behof och be- 
funnos förträffliga, började tillverkningen af konserver an- 
taga mera betydande dimensioner, och pä senaste ären har 
den antagit en kolossal storlek. 

Genom stor omsättning samt förbättrade apparater och 
‚arbetsmetoder kan fabrikanten nu anskaffa och preservera 
föodoämnena samt tillhandahälla allmänheten en färsk, sund 
.och välsmakande konserv till ungefär samma pris, som den 
enskilde mäste betala för rävaran. Ty, för det första, an- 
läggas naturligtvis fabrikerna pä& de platser, der möjligast 
'bästa, billiga och rika tillgäang p& rävaror finnas, och för 
det andra kunna de göra inköp, d& varorna äro allra bil- 


ligast, i synnerhet när en tillfällig rik tillgäng nedtrycker . 


prisen ganska mycket, och slutligen kunna de genom större 
‚och kontinnerliga uppköp betinga sig jemförelsevis ytterst 
läga pris. Härigenom har ock den förra lyxartikeln blifvit 
en billig, helsosam och närande maträtt, för den mindre 
bemedlade säväl som för den rike, och af ovärderlig nytta 
för proviantering af fartyg och trupper. 

Sverige har tagit en ganska ringa, kanske allt för liten 
.del i tillverkningen af konserver, men borde dock mycket 
väl kunna täfla med de andra länderna hvad nägra af kon- 
serverna beträffar, ätminstone i afsättning inom eget land. 


331 


Till en början torde dock äfven här svärigheter för afsätt- 
ningen uppstä, förnämligast p& grund af att vär sjöfart i 
allmänhet .ej bedrifves pä sä aflägsna farvatten, att konser- 
verna blifva en nödvändighetsartikel för fartygen och att 
svenska folket ännu ej fattat smak för preserverade födo- 
ämnen. Svenske konservfabikanter torde säledes under den 
första tiden ej kunna päräkna särdeles storartad omsätt- 
ning, och enär inköpspriset är beroende pä omsättningens 
storlek, uppstär väl äfven svärighet att kunna arbeta med 
förtjenst och upptaga konkurrensen med utländska större 
fabriker, hvilkas affärer kunna vara lönande med endast ett 
öres förtjenst för konservdosa; men för öfrigt möter ingen 
teknisk svärighet att drifva sädana fabriker i liten skala. 
Icke dess mindre böra vi af vär rika tillgäng pä& fisk kunna 
tillverka goda, billiga och säljbara varor, som konsumenten 
kan finna sin uträkning uti att köpa, p& samma gäng fa- 
brikanten erhäller sin skäliga vinst. Hvad kött och grön- 
sakex beträffar fruktar jag emellertid, att vi hafva för starka 
medtäflare uti Amerika och England, i synnerhet som de 
läga transatlantiska frakterna sätta dessa i ständ att leve- 
rera sina varor uti Sverige med knappast större transport- 
omkostnader, än hvad den inhemska fabriken finge vidkännas. 
För att erhälla ett ungefärligt begrepp om affärens bety- 
denhet, behöfver jag endast anföra en fabrik i England, och 
dock äro de amerikanska anläggningarne af motsvarande 
slag längt mera storartade. Bröderne MaconocHrs konserv- 
fabrik i Lowestoft upptager med byggnader, tomter samt 
ett sillrökeri, hvari rökas fyra millioner sillar p& en gäng, 
e] mindre än 3 tunnlands omräde, och dessutom har samma 
firma flera andra fabriker i Skotland, uteslutande afsedda 
för fiskkonservering, som sysselsätta flera hundra personer. 

Till denna förstnämnda säväl som till de andra lık- 
nande. fabrikerna i Skotland är tillträdet för fremlingar 
förbjudet, hvilket genom en p& kontoren upphängd tryckt 
lapp bestämdt men artigt tillkännagifves. Jag fick dock 

22 


338 


genom egarnes välvilja tillträde till nägra af fabrikerna, 
och jag vet ej hvilket som var mest att beundra, fabrikernas 
storlek, den oerhörda massa rävaror, som skyndsamt kon- 
serverades, eller den exemplariska ordning och renlighet, 
som öfverallt var rädande. Nästan alla till menniskoföda 
användbara ämnen tyckas vara lämpliga för den hermetiska 
konserveringen, och i dessa fabriker bearbetades kött, fisk, 
frukt och sylter p& för deras inläggning lämpligaste och 
billigaste tider. Följande utdrag ur en af de mänatliga 
priskuranterna frän förutnämnda firma torde gifva en före- 
ställning om affärens storlek och mängsidighet. Af sill fin- 
nas sälunda f. ex. ej mindre än 15 oliıka inläggningar. 

Af annan fisk 20 sorter, inkokta pä 56 vis. 

90 olika slags anrättningar af kött. 

DD. ». . 8oppor. 

AU. h „ Trukter, grönsaker och sylter. 

Alla sorter voro inkokta i bleckburkar, innehällande 1 
eller 2 €. vigt af ämnet, och hällbara i alla klimat. + 

Firman har ett eget tryckeri för tryckande af dess 
priskuranter m. m. 

För svensk fabrikation torde fisk, kött samt möjligtvis 


nägra af vära grönsaker och vilda bär kunna finna afsätt- 


ning som konserver. Synnerligast i Bohus län med dess 
rika tillgäng pä& fisk och lämpliga lokaler i anjovisfabrikerna, 
af hvilka en del äro försedda med ängkraft, borde god ut- 
sit finnas för en sädan fabrikation att bära sig, om än ej 
genast, sä& dock sedan varan hunnit blifva känd och spridd. 
Lax och hummer äro visserligen hos oss oftast för dyra, 
för att man med dem skulle kunna upptaga täflan med 
Amerika: men för sill, kolja, helleflundra, skädda, torsk, ma- 
krill, länga, äl och hvitling m. m. borde vi kunna ernä lika 
stor prisbillighet, som utländska fabrikanter. Äfven för fär- 
kött, d& prisen om höstarne stundom äro särdeles läga, 
torde det kunna bära sig. Men först och främst mäste 
noga beaktas, att s& framt tillverkningen skall kunna vinna 


En — zum 
an #0 


939 


förtroende och lemna vinst, mäste ämnet, som skall preser- 
veras, vara fullt färskt och af bästa beskaffenhet. Att kunna 
ästadkomma en god konserv af en mager fisk, som häller 
sina SO procent vatten, är omöjligt, likasa att kunna fä en 
närande och välsmakande kötträtt af ett gammalt torrt och 
utslitet kreatur. Endast af det bästa rämaterial och med 
en omsorgsfull behandling skall en vara kunna framställas, 
som lemnar fördelaktiga resultat. 

För Sveriges egen konsumtion torde konserver af kött, 
fisksoppor, fiskpuddingar, fiskbullar samt s. k. “3 la daube* 
pä laxöre, äl m. m. hafva de största utsigterna till fram- 
gäng. - 

Hvad sjelfva beredningen beträffar, torde man, för att 
erhälla rätter af passande smak och utseende, kunna räd- 
fräga vära talrıka kokböcker eller ännu bättre söka biträde 
af nägon skicklig kokerska. 


Den hermetiska inkokningen. 


Sätten för konserveringen variera betydlist, men hafva 
alla samma hufvudsyfte och ändamäl, nemligen, att genom 
kokning döda bakterierna, utdrifva luften och sedan full- 
ständigt lufttätt tillsluta kärlet, hvaruti konserven förvaras. 
_ Bleckdosor äro härtill öfverallt använda, enär de äro bil- 
ligast och bäst, och dä vi redan hafva en betydande bleck- 
slageriindustri i vära anjovisfabriker, möta härför inga svä- 
righeter; men de vanliga anjoviskärlen äro ej fullt lämp- 
liga, emedan för sä& stora bleckkärl allt för tjock plät er- 
fordras, p& det ej kärlet af luftens yttre tryck mä hop- 
klämmas eller lida formförändring, när tryckförminskning 
inuti kärlet uppstär vid afkylningen, sedan den blifvit igen- 
lödd strax efter kokningen. En sädan formförändring gifver 
“ Jätt anledning till att skarfvar och lödställen & kärlet öppna 
sig, 1 synnerhet dä dessa äro mänga och stora. 


340 


De vanliga amerikanska hummer- och laxbrukarne af 
ungefär 75 mm. vidd och 116 mm. höjd, vägande med innehäl- 
let 562 gram (innehället ensamt väger omkring 1 engelskt 
skälpund), synas vara de lämpligaste, för att kunna säkert 
afhälla luften, och äro af passande storlek för konsumen- 
terna. Men ju större kärlet är, ju billigare blifver det i 
förhällande till innehället, och, genom att använda tjockare 
plät och lämplig form pä& kärlet samt mera försigtighet vid 
inkokningen, böra 2 till 4 @ konservburkar kunna an- 
vändas. 

Till alla 1 @ burkar kan den vanliga pläten användas, 
men för att fäA en snygg, stark och pälitlig lödning, böra 
bottnarne pressas med en ungefär 3 mm. hög fals, som 
tränges utanp& burkens cylinder. Härigenom ernäs en be- 
tydligt vigare inpassning af bottnarne och lödningen sker 
lätt, ty tennet flyter genast in mellan falsen och burken, 
och bottnen fästes äfven säkrare, än med den nu brukliga 
ytlödningen, som är opälitlig och har ett mindre godt ut- 
seende. Jag tror, att den nu pä flera ställen begagnade 
maskinpressningen af bottnarne skulle jemte lödning med 
fördel kunna användas. För vanlig fisk äro kärl af den 
amerikanska och engelska formen fördelaktigast, d. v. 8. 
längdragna cylindriska kärl, rymmande 1 till 2 %, samt 
för flatfisk, rökad kolja och sill m. fl. ovala och läga sä- 
dana, hvaruti fisken fär ett bättre utseende; men iallakärl 
med stor och platt bottenyta mäste denna wara gjord af 
tjockare plät, för att kunna uthärda trycket utifrän. 

För fiskpuddingar och ä-la-daube-inläggningar höra 
kärlen hafva en konisk form och öppnas vid den vidare 
ändan, s& att innehället kan uppstjelpas helt pä ett fat. 
Alla kärl, som afvika frän den runda formen, blifva nägot 
dyrare i tillverkningskostnad, men, dä utseendet af kärlet 
äfven spelar en vigtig roll, bör man ej fürsumma att egna 
nödig uppmärksamhet ät säväl dess form som utstyrsel. N 

‚Som stark och rättvis opposition p& senare tiden upp- 


541 


stätt mot den visserligen begqväma, men ovilkorligen ganska 
siftiga lödningen med zinkklorid säsom flussmedel, borde 
ı stället alltid användas salmiak eller harts. 

Hvarje lock bör genomstickas med ett fint sylhäli dess 
midt, och för att undvika att fä en fördjupning rundt om 
detta lufthäl, bör det pressas eller släs, innan locket fast- 
sättes. Om koksättet N:o 1 användes (se sid. 343), drypes 
en droppa tenn genast öfver hälet, och genom att sedan vid- 
röra, denna droppa med en lödkolf, lemnas luften tillfälle 
att komma ut igenom hälet. 

Pä lockets motsatta (inre) sida fastlödes en liten bäg- 
formig bleckremsa (bryggan) under hälet, s& att bägen 
stär ungefir 3 mm. ifrän och inunder öppningen, och är 
dess ändamäl att, dä luften och ängan utströmma, skydda 
hälet frän att blifva tilltäppt genom konservens inträngande, 
samt att underlätta öppningens igenlödning, emedan vid 
tennets ditdrypande en liten tennpelare bildas upp frän 
bryggan till hälet och igentäpper detta. Utan att detta 
försigtighetsmätt iakttages, fiyter en del tenn genom hälet 
in i burken och bildar tenndroppar här och der uti kon- 
 serven, hvilket ser särdeles illa ut. För alla flata och stora 
burkar är en sädan brygga nödvändig, för cylindriska bur- 
kar kan den undvaras, ty kärlets form gör att konserven 
ej tränger alldeles upp emot locket. Men skulle svärighet 
uppstä, att den förutan kunna igenlöda burken, bör den 
användas, och kostar den i vanlıga fall nästan intet, dä ju 
det eljes värdelösa bleckaffallet dertill kan användas. 

Burkarne böra noga torkas och synas invändigt, och 
har syra varit använd vid lödningen, mäste de väl sköljas 
 uti färskt vatten samt sedan noga torkas helst med hvetekli. 

Räämnen, afsedda för konservering, böra vara friska, 
färska och af den beskaffenhet, att de kunna utgöra en 
sund och god maträtt, ty dä först kan man hoppas pä att 
deraf kunna tillverka en god konserv. 

Fisk behandlas s& skyndsamt som möjligt efter fäng- 


342 


sten, fjellas eller skrubbas och skrapas noga, samt tvättas; 
frän de flesta af de större. fisksorterna säsom lax, torsk, 
länga, äl m. fl. bör skinnet afdragas eller fränskäras med 
knif, men de mindre fisksorterna liksom de, hvilka kunna 
skäras tvärs öfver, f& bibehälla skinnet, emedan detta bättre 
sammanhäller fiskens kött i ordentliga bitar under koknin- 
sen; hufvud, stjert och fenor afskäras, buken uppsprättas, 
inmätet och simbläsan borttagas; inre delarne tvättas väl 
med vatten och fisken lägges en kort tid i vatten med 
lindrig salthalt, p& det slemmet mätte utdragas ur skinnet 
(i synnerhet för lax, kolja och äl). 

Sedan den ännu en gäng tvättats uti vatten, för att 
befria den frän slem och saltet, är den färdig att läggas . 
in uti burkarne, antingen hel eller styckad. Fisk af ma- 
krills och koljas storlek sönderskäres tvärs .öfver och sam- 
tidigt borttages stundom ryggraden. Större fisk säsom lax, 
helleflundra, torsk och länga klyfves och ryggraden bort- 


tages alltid. Styckningen sker lättast medels en appa- . 


rat, bestäende af flera paralella knifvar, som samtidigt dela 
hela fisken uti bitar af lagom storlek för burkarne. Bi- 
tarne inläggas och pressas stadigt ned i burkarne, utan an- 
nan tillsats än en ganska ringa mängd salt. I allmänhet 
äro konserverna mycket litet saltade, emedan  burkarne 
skulle rosta, om större qvantiteter salt inföordes i dem. För 
inhemsk afsättning tror jag vi borde använda nägot kryd- 
dor, säsom lagerbärsblad, peppar, dill m. m. för att fä 
konservernas smak att öfverensstämma med motsvarande 
maträtt, sädan den tillagas inom landet; men för den en- 
gelska marknaden duger det alls icke att använda kryddor. 

Dosorna. fyllas till 3—6 mm. nära locket, som sedan 
genast ditpassas och noggrant fastlödes. Dä intet vatten 
päfylles, mäste man iakttaga, att bitarne placeras sä tätt 
tillsammans, att det minsta möjliga mellanrum uppstär, 
hvilket sedan skall utfyllas af fiskens egen saft. I de större 
burkarne, eller med fisk i stora bitar, mäste dock nägot 


N 


343 


vatten tillsättas, helst först kokadt och lindrigt saltadt, eller 
till och med en särskild säs eller lake. Ty, huru väl än 
luften utdrifvits, vill konserven alls icke hälla sig, om tom- 
rum förefinnes i förvaringskärlet. Till säs eller “gelee“ an- 
vändes extraktet af de väl rengjorda och sedermera länge 
kokta hufvudena och fenorna, hvilket i förening med litet ge- 
latin utgör en fast fylining för s. k. inkokt fisk eller ä& 
la daube pä fisk. För att kunna vara förvissad om, att 
ämnet blitver fullkomligt hällbart, mäste man utsätta det- 
samma för en ganska hög värmegrad under en längre tid 
(kokningen). Att hoppas pä ett godt resultat, sedan man 
fylt en stor burk med fiskbitar, igenlödt den och kokat 
den pä vanligt vis en kort tid, är fäfängt; den till knappa 
100° Celsius uppgäende värmen har ej förmätt säkert om- 
intetgöra de mikroskopiska bakterierna. Inom kort vakna 
de äter till li, och konserven, som kostat sä mycket pen- 
ningar, tid. och möda, är prisgifven ät deras förödande in- 
verkan, ruttnar och blifver oduglig samt förstör fabrikan- 
tens anseende. För att med säkerhet kunna undvika detta, 
mäste konserven utsättas för allra minst 112° Celsius un- 
der en timmes tid. De flesta fabrikanterna utsätta sina 
köttkonserver för en kokning under en temperatur, uppgä- 
ende till 170° Celsius. Visserligen blifver härigenom varan 
nägot för mycket kokad, och fär, synnerligen fisk, längt 
ifrän det goda utseende, en lindrigare kokning ger, men 
varan blifver helsosam och hällbar, och det är hermetikens 
ändamäl. 

N:o 1. Amerikansk lax. De helt och hället igenlödda 
laxburkarne insättas i stora jerngaller, rymmande 800 bur- 
kar hvardera, -och svängas sedan medels en kran in uti 
stora änglädor, hvaruti de kokas en timmes tid. Ängan 
har ej här nägot öfvertryck, säledes gär värmegraden ej 
öfver 100° Celsius. Ängbildningen inom dosorna är derföre 
s& svag, att nägon egentlig fara för deras sprängning e) 
kan uppstä. Eifter att sälunda hafva kokats en timme, ut- 


544 


tagas gallren med burkarne ur ugnarne och ställas p& ett 
bord, sä att alla burkarnes bottnar äro ätkomliga; en man 
med en glödande lödkolf vidrör den lilla droppe tenn, som 
tillsluter hvarje lufthäl. Den innestängda ängan och luften 
utströmma dä genast och en annan person igenlöder genast 
hälet med en ny droppe tenn. Genast derefter vidtages 
en andra kokning i vatten, tillsatt med nägot salt för att 
höja dess kokpunkt. Kokningen här fortgär under 20 till 
30 minuter. Efter kokningen afsvalas alla dosorna ı kallt 
vatten och, om kärlen äro fullkomligt iufttomma och löd- 
ningen fullständig, skola dosornas bottnar hafva erhällit en 
inätböjd form, men finnes deremot den ringaste uppböjning 
(kallad swellhead), är lödningen oduglig, och laxen skulle 
icke hälla sig en vecka, — och en enda otät burk, utsläppt 
i marknaden, kan rubba förtroendet för hela tillverkningen. 

N:o 2. Engelska metoden synes vara för vära för- 


hällanden lämpligare, och dä dervid alls inga apparater af. 


dyrbarare slag användas, blifver den äfven billigare, ätmin- 
stone sd länge tillverkningen bedrifves i mindre skala. 
Lufthälen lemnas härunder öppna för luft och ängas ut- 
strömning, dosorna sättas ıi dertill afsedda grunda galler 
uti lädor af jernplät, dessa nedsänkas derefter nägot i det 
stora kokkärlet, men ej djupare än att !/, af burkens höjd 
stär öfver kokvätskan, som bestär af en mättad lösning af 
klorkalcium i vatten. I detta bad, hvars kokpunkt är 133° 
Celsius, kokas dosorna under 2 till 3 timmars tid, derefter 
igenlödes hälet, medan ännu änga strömmar derur, badet 
afkyles och burkarne doppas uti kallt vatten, för att se om 
de blifvit fullkomligt lufttomma. Men denna arbetsmetod 
har sina svaga sidor. Genom den längvarıga och häftiga 
kokningen af dosornas innehäll uppstär en stor förlust af 
vätskor, sä att 1!/, @ färsk fisk mäste användas, för att 
erhälla 1 @ färdigkokad sädan. Badet uppvärmes antingen 
direkt genom eld under detsamma eller genom änga under 
2 atmosterers tryck, som uti rör ledes genom badet. 


nn u 


345 


N:o 3. Ängskäpsprocessen. En förbättring af denna 
process användes uti de stora skotska och engelska kon- 
servfabrikerna och lemnar mycket bättre resultat, utan att 
vara särdeles kostbar. Uti ett större ängskäp af gjutjern 
eller plät, med en dörr, som genom packning och skrufvar 
kan göras fullständigt tät, ställas dosorna pä& genombrutna 
jernhyllor, s& tätt som möjligt, dörren tillslutes och tätas, 
hyarefter änga af 50 till 70 & tryck & qvadrattum och alltsä 
med en temperatur af 148° till 158° C. s& smäningom in- 
släppes. Lufthälen i dosorna lemnas öppna, men enär tryc- 
ket inuti dosorna sälunda blifver lika med den omgifvande 
ängans tryck, uppstär härvid ingen förlust genom afdunst- 
ning. Kokningen fortgär omkring 1 till 1!/, timme. Äng-s 
trycket minskas sä& smäningom, och, dä det fallit till O, öpp- 
nas dörren hastigt, si att dosorna, som genom sın större 
massa bibehälla en hög temperatur, kunna igenlödas, me- 
dan deras innehäll ännu utvecklar änga, hvilket börjar, s& 
snart ängtrycket sjunkit nägot frän sin högsta spänning in- 
uti skäpet. Efter igenlödningen doppas dosorna uti kallt 
vatten, för att afsvalas. Dessa ängskäp mäste gifvetvis för- 
färdigas med omsorg och af tillräcklig styrka, för att mot- 
stä ängtrycket i fräga. 

N: 4. Den s. k. Aberdeenska metoden är nära 
nog densamma som den näst föregäende, men dosorna ut- 
sättas först for änga af endast !/, atmosfers öfvertryck, s& 
att temperaturen blott uppgär till 112° C., och kokningen 
fortsättes under 1 till 1!/, timmes tid, hvarefter dosorna 
uttagas och det fina hälet igenlödes, derefter de äter in- 
sättas, för att uppvärmas med änga af 116° temperatur 
under 20 till 30 minuter, hvarefter de afsvalas liksom vid 
foregäende metod. 

N:o 5. För inkokningen af kött användes alla 
dessa metoder, alldeles som för fisk, med undantag af en 
liten skilnad i sättet N:o 2 sälunda, att burkarne nedsättas 
till hälften af sin höjd i klorkalcium-lösningen, temperatu- 


/ 
346 


ren sä smäningom stegras frän 80° till 100° och kokningen 
vid denna temperatur fortsättes under 4 timmar med luft- 
hälet hela tiden öppet. Efter denna tid igenlödes hälet 
och värmegraden ökas under en half timmas tid till 127° 
till 132°, hvarefter dosorna kunna afsvalas. Vid denna me- 
tod är vigtförlusten stor. Det under N:o 3 omnämnda sät- 
tet är mycket att föredraga äfven för kött, emedan proces- 
sen försiggär hastigt. och ingen förlust af köttets safter 
uppstär. 

Kokning utan luftens utsläppning. Somliga för- 
orda kokning i vattenbad af fullkomligt tätade dosor utan 
nägot lufthäl alls; men som dosorna nästan ovilkorligen 
smäste explodera genom ängbildningen inuti dem, om tempe- 
raturen ökas öfver 100° till f. ex. 106° och luften ej kan 
bortgä, är detta förfaringssätt oriktigt och frambringar sällan 
en duglig vara. 

Grönsaker och frukter kunna behandlas efter alla de 
nämnda sätten, men för största delen af dem torde ejen sä 
längvarig kokning eller en sä hög temperatur vara af nö- 
den. Som det är Önskvärdt att behälla växternas gröna 
färg, t. ex. p& gröna ärter m. m. och som denna nästan 
helt och hället försvinner under sä& läng kokning, har man 
sökt ersätta den genom tillsats af extrakt af “chlorophyll* 
(det gröna färgämnet uti växterna), ‚eller sökt binda färg- 
ämnet i växten genom tillsättning af alkaliska salter. 

Flera andra metoder finnas visserligen för matvarors 
konservering, men variera sä föga frän de här anförda, att 
det ej är nödigt beskrifva dem. Nästan hvarje konserv- 
fabrik har sina egna sätt att gä till väga, hvarpä den sätter 
särskildt värde; men hufvudanordningarna förblifva desamma. 

Flera olika ämnen kunna tillsättas vattnet, för att höja 
dess kokpunkt, och användes förr merendels salt för detta 
ändamäl; men det förmädde icke höja temperaturen mer 
än till 108° till 109° och mäste ytterst noga bortsköljas 
frän dosorna, för att undvika bildning af rost & dem. Olja 


347 


användes äfven, men är för dyr och mäste ofta förnyas, 
ja äfven syror hafva försökts, men, afskaffades snart, pä 
grund af sina giftiga egenskaper. 

För att visa förhällandet emellan temperatur och tryck 
hos vattenängan, bifogas följande tabell: 


7. en 
Volym anga i för- 


Vattenängans tryck öfver atmosferens Hillände: HE inok: 


——| svarande vatten- EE 4 Salur 

% F elsius. 

i atmosferer, |i @ä& qvadrattum. en Ye 

1, 3,71 1318,00 106,6 
1), 1,43 1167,00 112,20 
3], 11,14 1014,00 117,10 
1 14,86 897,09 121,55 
2 29,72 619.19 135,00 
5 44,58 476,26 144,95 
4 59,44 388.16 153,08 
41, 66,87 359,99 156,80 
5 74,30 428,93 160,20 
51, 81,73 305,98 163,48 
61, 296,39 268,82 169,57 
i 104,02 253,59 172,00 
8 118,85 227,98 117,10 
9 133,74 207,33 181,60 
10 148,60 190,27 186,03 


Vid 100° temperatur är ängvolymen 1,700 gänger större 
än vattnets, hvaraf den är bildad, vid 0°. 


348 


Sä snart dosorna afsvalnat, sköljas de i färskt vatten 
och torkas noga. Sedan bör dosan antingen fernissas 
eller mälas. Amerikanarne använda helst en tunn bl& 
eller ljus spritfernissa, hvaruti kärlen neddoppas för ett 
ögonblick och uppställas sedan med sä liten stödyta som 
möjligt, för att hastigt torka. Norrmännen använda mer- 
endels oljefärg. I England och Frankrike användas ej sä 
ofta fernissor, utan blecket fär behälla sin färg. Dock är 
fernissningen ett ypperligt skyddsmedel mot rost och gifver 
dosan ett prydligt utseende, hvarföre den är att förorda. 

Utstyrseln med etiketter spelar en större roll, än 
mängen skulle kunna tro. En kraftig, väl och artistiskt 
utförd bild, helst af det konserverade ämnet, uti goda starka, 
men ej prälande färger, bidrager väsentligt till varans.af- 
sättning. En kort beskrifning om dosans Ööppnande och in- 
nehällets användande bör äfven tryckas pä& etiketten, som 
helt och hället bör omsluta cylindern och endast lemna 
bäda bottnarne fria. Etiketterna päklistras med gummi 
eller, säsom ofta i Amerika, med sjelfva fernissan. De större 
fabrikerna nyttja inventiösa maskiner till etiketternas fast- 
klistring, och arbetet uträttas af dem med ytterlig snabb- 
het. Sedan konserverna äro fullt färdiga att utg& i mark- 
naden, böra de likväl försigtistvis lagras under 14 dagar, 
emedan det, trots all försigtighet, dock kan hända, att i en 
eller annan dosa jäsning uppstär, hvarföre, äfven vid den slutliga 
inpackningen efter lagringen, alla dosorna mäste synas väl 
och hvarje dosa med icke konkava bottnar genast kasseras. 

Förlustprocenten genom felaktig lödning, sprängning 
vid kokningen, sidornas inbuckling vid för hastig afkylning 
samt genom sedermera uppkommen jäsning och tillfälliga 
skador m. m. är svär att bestämma med nägon säkerhet, 
men är rätt betydlig och mäste medtagas i beräkningen 
öfver affären. | 

För att kunna fä en tillräckligt stor marknad, 
p& det att konservfabrikationen mätte kunna bedrifvas lö- 


FR 349 
nande, mäste vi söka inleda affärer äfven med utlandet, 
men härvid torde stora svärigheter vara att öfvervinna. 
Hvad England beträffar, är det redan försedt med konser- 
ver frän egna fabriker till s& läga priser, att vi svärligen 
kunna g& under dem, och de flesta andra länder, der vi 
skulle kunna finna afsättning, hafva genom höga införsel- 
tullar lagt hinder i vägen härföor. Men, som vär egen tull 
af 20 öre för kilogram för konserver i olja och 30 öre för 
kilogram för alla andra hermetiska konserver, kärlet inbe- 
räknadt, gifver ett godt skydd mot import af utländska kon- 
server, torde anläggningar härstädes, beräknade för afsätt- 
ning inom Sverige, dock hafva utsigter till förtjenst, trots 
den begränsade omsättningen. 

Följande utdrag ur en engelsk konservfabriks priskurant 
visar dock, att en icke obetydlig omsättning mäste förefin- 
nas för att, äfven med de i Sverige rädande läga fiskprisen, 
göra affären lönande. 

N:o 122. Juni 1. 1885. 


Pris för 100 st. dosor. Kr. 
ee Baudosor).r..:2 Zar aa ar in 22h. 
Be alloralkı 1.2 0, Berah ELBE RE nie DV AROTE 
Inkokt Äl Bd nor OR ER a 

as ea Re BE np Se "ER ELNE E RER 30 1 23725 
En a es N ra ee 
Stekt RR TE N ee eV RT 
. Makel Ka eh a al en 

N Bo En DE Fer 
all ES ne he a 

a Byitling 11 Zu u N 2a PUR a et. 13 ann 
Amerikansk Lax Gi England) i 1 Fe REN LEND. 
5 Hummer w:o Fe Kan nr OR 

i Osten dos; Fiese BERN 
Skotsk Lax (ny prima egen inläggning)i 1 dene 135: — 
Ze lixkott, E L:.doson. Harry Denn... ai DE 70. 


- ET RR ne REIN 


350 


Skotsk Färkött i.11% dosor. Mila... EreRtr BOrz 
4 0 en Re 
Grönsaker (hermetiskt inkokta): 
Rotvor «uti 1 @dosor "54 won en a 
Palsternackor \ 
Morötter ubi 1.2 .dosor u 72... De 
Rödbetor 


Sylter af Äpplen | 
»  » Björnbär | 


„2, Krousbar 27 ati 1@.dosor. Trän..;. 1. Kar Zee 
iu, 4) Wanbar till. 220. PR 
ER Smultiön) 


Dessa pris äro gällande för partier om minst 1,000 
dosor. För mindre partier stiga priserna ganska hastigt. 

Norska priskuranter innehälla bortät 100 olika nummer. 
Konserverna äro goda och omtyckta, hvarföre äfven omsätt- 
ningen ökar sig. Priserna äro dock för vissa varor högre 
än motsvarande engelska. 

Skulle konservtillverkning kunna vinna insteg. uti Bohus 
län och möjligen utveckla sig till ett betydande omfäng, 
blefve äfven dermed en större omsättning och vinst beredd 
ät vära fiskare, nägot som vore i högsta grad Önskvärdt. 


By} 1 


Nägra anmärkningar om sillsaltning samt 
om handelsmärken för saltad sill. 


Ehuru frägan om den Bohus läns skärgärd sedan vintren 
1877—78 ärligen, om än under sä olıka fängstutsigter, be- 
sökande hafssillens tillgodogörande medels saltning redan 
förlorat icke litet af sin betydelse icke blott till följd af sill- 
fiskets ojemnhet samt mindre förmonlighet, än man hoppats, 
med hänsyn till fängstens beskaffenhet, utan äfven och iall 
synnerhet p& grund af de sä ytterst ogynsamma för att icke 
säga genomusla konjunkturerna, hvilka äro sädana, att 
knappast ens de skotske och norske salteriidkarne, trots 
deras yrkesutöfnings älder och det goda anseende och den 
stora spridning, deras sill sedan gammalt ätnjuter, förmä 
uthärda dem, och att de pä intet vis medgifva för nybör- 
jare att arbeta sig fram och göra en alldeles okänd och ny 
vara af jemförelsevis mer taırflig beskaffenhet gällande ı 
marknaden vid sidan af de varor, som förut eusamt fylt 
densamme; sä torde dock meddelandet af upplysningar, rö- 
rande sillens beredning till handelsvara äfven medels salt- 
ning, i alla fall hafva ett visst värde för det bohuslänska 
sillfisket, enär, hur usla konjunkturerne än äro, sillsaltning 
i mindre omfattning eller till husbehof likväl alltid torde 
komma att ega rum, hyarförutom man ju kan vänta sig, att 
de nuvarande däliga konjunkturerne framdeles skola ändra 
sig till det bättre. I den mon nya erfarenhetsrön uti sill- 
saltningen blifva kända, skola de fördenskull ocksä här med- 
delas, och hoppas Redaktionen, att herrar salteriidkare ı 
bohuslänska skärgärden icke skola uraktläta, att uti Bohus- 
länsk Fiskeritidskrift till bäde egen och allmän fördel med- 


352 


dela sina under deras näringsutöfning gjorda rön säsom 
bidrag till spridandet af en möjligast fullständig och god 
kännedom om hvad som vid sillsaltning är att iakttaga för 
vinnandet af möjligast goda resultat. Endast derigenom att 
den bohuslänska sillsaltningen allmänneligen utöfvas pä ett 
tillfredsställande sätt kan nemligen bohussillen äfven säsom 
saltad sill vinna nöjaktig spridning i marknaden, och salteri- 
idkarne emellan finnes sälunda tydligen en af gemensamma 
intressen betingad solidaritet, om ock densamma är för 
de fleste af dem helt och hället omedveten och förbisedd *). 

Näson tid efter offentliggörandet af det i bohuslänska 
skärgärden senare utdelade häftet: “Anteckningar rörande 
sillsaltning, sillvrakning och sillhandel“, erhöll utgifvaren 
frän en i Tyskland bosatt, erfaren norsk sillhandlare, som 
gjort affärer uti bäde skotsk, holländsk, fransk och norsk 
sill, en längre sakrik skrifvelse i här föreliggande ämne, af 
hvilken här mä i öfversättning meddelas följande utdrag: 

“Jag är fullständigt öfverens med Eder om, att man 
vid behandlingen af bohussillen bör helt och hället öfver- 
gifva det för den norska fetsillen använda sättet, och all- 
deles obetingadt tillgripa den skotska metoden“. 

“Den norska under Juli, Augusti, September och till 
dels äfven Oktober fängade fetsillen, som skall ut i mark- 
naden med istret i sig, kräfver en säregen behandling, som 
i verkligheten är mycket kostsam, men som erfarenheten 
har ädagalagt vara alldeles oumbärlig, nemligen att sillen 
en längre tid fär ligga i s. k. “fiskepackning* uti tun- 
norna, nära nog simmande uti lake**). Eljes skulle man 
riskera att sillen “sköte fettet* i allt för hög grad och 
blefve tranig samt att istret genom en frän begynnelsen för 
stark packning icke styfnade tillräckligt, utan flöte ut som 


*) Jfr Lsungman, A. V., Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrak- 
ning och sillbandel. Uddevalla 1883, sid. 123, 147. 

*%*) Anteckningar rörande sillsaltning, sillvrakning och sillhandel, sid. 
46,'55, 59. (Utg. anm.) 


353 


olja i laken*. Man fär i den utländska marknaden alltid 
vara beredd pä en till tvrä mänaders lagring under till dels 
mycket varmt väder, och derföre är det dessutom mycket 
riskabelt, att packa under nämnda mänader fängad fetsill 
härdt. Efter mitt förmenande fär den icke en gäng packas 
s& härdt som Lewis-sillen **), fast man i Norge ty värr af 
helt andra skäl än fruktan för varans hällbarhet packar för 
löst ***). I verkligheten länder det till den norska fetsil- 
lens förderf att tyskarne sätta värde pä att istret finnes 
qvar i sillen****), Kunde man nemligen fä tyskarne att 
föorbruka norsk fetsill utan ister, skulle ett längt större fält- 
för afsättningen Öppna sig, ty sädan packningen nu sker, 
är, säsom WALLEM i sina intressanta jemförelser uti berät- 
telsen öfver fiskeriutställningen i Berlin pävisadt, den norska 
sillen den dyraste af all sill (med undantag naturligtvis för 
Lewis-sillen, som dock blott spelar en helt obetydlig rol i 
den stora marknaden)*. 

“Den afgörande (“maassgebende*) sillbedömaren är nem- 
ligen minuthandlaren, hökaren, i det inre landet, som köper 
nägra tunnor i sender och bäst vet hvilken sillsort han vin- 
ner mest pä, och den puffar han för och framhäller för sin 
publik, hvars smak han sälunda stämmer om. Han vet väl 
att han pä& de däligt fylda tunnorna frän Norge, för hvilka 


*) Jfr Norsk Fiskeritidende, 1884, sid. 19. (Utg. anm.) 

**) En vid Skotlands vestkust fängad istersill (eller fetsill) af den 
mest förträffliga beskaffenhet, hvilken saltad efter skotsk metod säsom s. k. 
“seasticks* (Anteckningar rör. sillsaltning ete., sid. 57) skeppas till konti- 


nenten, der den ofta betingar mycket höga pris. (Ttg. anm.) 
**#) Jfr LöBerG, O. N., Norges Fiskerier. Kristiania 1863, sid. 61— 

62. — Anteckningar rörande sillsaltning ete., sid. 140. — Norsk Fiskeri- 

tidende, 1884, sid. 19, 20. (Vtg. anm.) 


**%*%*) Om Lewis-sillen yttrar brefskrifvaren nemligen att, om hon *icke 
gälades alldeles tom, trodde han icke att hon skulle med sä litet salt och 
den packning, hon fär, hälla sig i 14 dagar, i synnerhet som det är garn- 
sill. Denna gissnings riktighet har senare bekräftats uti Norge genom 
försök med ä drifgarn fängad sill (jfr Norsk Fiskeritidende, 1884, sid 7— 
9), hvilka försök tillräckligt torde Adagalägga förmonen af en fullständig 
gälning, sadan som den af skottar och holländare verkställes. 

(Ttg. anm.) 


23 


354 


han fär betala samma tull och jernvägsfrakt m. m. som för 
de skotska, förtjenar mindre, och derför negligeras den norska 
sillen. Vära statistiska redogörelser öfver sillmarknaden be- 
visa för bäde Stettin och Hamburg, att tillförseln af norsk 
sill aftager i samma grad som den af skotsk sill tilltager. 
— Det vill stora ansträngningar till för att f& den norska 
sillen att vinna terräng igen“. 

“Dä bohussillen alldeles icke besitter nägon egenskap, 
som fordrar lätt packning, bör man taga steget fullt ut och 
använda skottarnes packning, hvilken t. o. m. öfverträffar 
holländarnes. Bedrifves detta rationelt, har denna sill en 
framtid, i trots af sin (väl all vintersill utmärkande) stora 
magerhet, — och i nationens intresse bör man’ fördenskull 
ifra derför“. 

Vid saltning af bohussill bör väl numera, till följd af 
dennas vanliga magerhet och den genom försök vunna erfa- 
renheten, knappast kunna ens ifrägasättas, att använda andra 
än sädana fängster, som utgöras af den till bäde storlek och 
beskaffenhet bästa sıll, som hos oss erhälles. Att salta utaf 
mer blandad eller mager sill bestäende fängster, lönar säker- 
ligen icke mödan. Vid packningen bör emellertid den tomma 
sillen (eller slosillen) icke läggas fullt s& mycket pä rygg, 
som efter skotskt föredöme bör ske med den fulla sillen 
(eller inmatsillen), utan litet mer pä sidan, om än icke sä 
mycket som norrmännen bruka. Tunnornas slutliga päfyll- 
ning mä vidare icke vara otillräcklig; ty ingen mä inbilla 
sig att en tunna sill, som innehäller en mindre sillmängd 
(occhh om den är af norsk storlek, äfven en lätt skönjbar 
mindre rymd), skall föredragas framför en tunna, som Inne- 
häller en större sillmängd (af liknande sort). Om nu bohus- 
sillen redan till följd af sin beskaffenhet är svärsäld, sa bör, 
man väl ej öka detta ledsamma förhällande derigenom att 
köparen vet eller behöfver misstänka, att en tunna bohus- 
sill innehäller en vida mindre sillmyckenhet än en tunna 


= 
En 


355 


skotsk sill. D& rävaran i Bohus län gemenligen erhälles 
för s& billigt pris i jemförelse mot i Skotland, bör man ej 
heller skada bohussillens afsättning genom att i marknaden 
utsända tunnor med märkbart mindre innehäll än de skot- 
skas och holländskas ®). Det är nemligen med den skotska 
sillen af d. s. k. lägre märkena (d. v. s. “spents“ och mindre 
“matties* frän ostkusten) och icke med den norska ister- 
sillen (eller fetsillen), som vär bohussill har att i främsta 
rummet täfla uti den utländska marknaden. 

I fräga om lämpliga handelsmärken för bohussil- 
len mä ytterligare framhällas olämpligheten af att för denna 
öfver hufvud taget jemförelsevis magra sillsort använda de 
norska fetsillmärkena, d& bohussillen ju är en sill af helt 
annat slag med mycket olıka handelsvärde **). Bäst torde 
tvifvelsutan vara att märka den “fulla sillen“ eller *in- 
matsillen“ med FF), den större “tomma sillen“ eller “slosil- 
len“ med 5 och den mindre tomma sillen eller slosillen 
med SS samt den ännu ej till aflingsförhet utvuxna men 
dock saltningsbara “mellansillen“ med M, allt i likhet 
med hvad redan egt rum vid flera bohuslänska salterier, 
der det skotska sillsaltuingssättet blifvit användt. Dä *ister- 
sill“ (verklig fetsill) icke i sädan mängd erhälles i bohus- 
länska skärgärden, att den kan blifva föremäl för saltning 
till handelsvara, torde nägot särskildt märke för densamma 
icke heller behöfvas***). Att, i motsats mot hvad i Norge 
brukas, med dubbelt bokstafsmärke angifva, att sillen är af 
mindre storlek, erbjuder den betydande förmonen, att sill- 
handlarne ej senare kunna (säsom med de norska K-mär- 
kena sä ofta sker) genom tilläggning af en bokstaf *Öfver- 
märka“ sillen och sälunda förringa märkets tillförlitlighet. 


*) Jfr i afseende pä silltunnornas rymd: Anteckningar rörande sill- 
saltning ete. sid. 123S—139. — Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 26 
— 27. . 

**) Jfr i afseende pa märkning af saltad sill: Anteckningar rörande 
sillsaltning ete., sid. 63—68, 127, 140—142. 
***) Jfr Anteckningar rörande sillsaltning ete., sid. 67. 


357 


Ängkraften i bankfiskets tjenst. 


En af de säkraste förvärfskällor för den bohuslänska 
skärgärden är storsjöfisket, hvilket ock under ärhundra- 
den derifrän varit ıdkadt. Man skulle väl kunna antaga att en 
näring, som haft en sä läng forntid, ocksä skulle deraf hem- 
tat rik erfarenhet samt allt mer utvecklat sig, och sälunda 
hunnit derhän, att den tillgodogjort sig tidens fordringar 
med afseende & ändamälsenlig fängstredskap, lämpliga far- 
koster, bästa beredning o. s. v. Men sä är ı ätskilliga hän- 
seenden icke fallet, och en af orsakerna härtill har kanske 
varit de periodvis äterkommande sillfiskena, som tagit folket 
frän den mera mödosamma fängsten & bankarne för att egna 
sig ät den lättare skötta sillfängsten, hvilken medför hasti- 
gare inkomster. ‘DA emellertid den nyckfulla sillen vid in- 
nevarande sekels början uteblef, hade befolkningen & fiske- 
lägena ej annan utväg att lifnära sig, än att upptaga det 
försummade bankfisket. För att uppmuntra företagsamheten 
anslogos af regeringen premier för byggandet af större fiske- 
fartyg och för desammas utrustande, sä att de kunde idka 
fiıke i Nordsjön samt salta fängsten ombord. Det senare 
vardt emellertid uraktlätet, hyadan ocksä den förädlade varan 
lemnade mycket Öfrigt att önska. För att komma näringen 
till hjelp bildades p& sin tid tvä bolag, “Göteborgs och Bo- 
hus läns aktiebolag för storsjöfiske* samt “Göteborgs aktie- 
bolag för storsjöfiske“. Man införskref frän Island en med 
beredningen fullt förtrogen person, och det mäl man föresatt 
sig att skaffa en bättre beredd vara, det vanns — men af- 
sättningen gick trögt; den nya varan Iyckades ej falla i 
smaken, bolagen mäste upphöra med sin verksamhet, och 


358 


med detsamma ätergick man till det förra sättet för för- 
ädiingen. Ett tjugutal af är har förflutit sedan denna tid, 
och för närvarande befinner sig storsjöfisket p& ungefär ena- 
handa ständpunkt. Bankskutan är af samma otympliga kon- 
struktion, och beredningen af rävaran sker efter enahanda 
metoder som förr. Affärsmän härstädes, som egna sig ät 
handeln med den förädlade varan, hafva lätit komma till 
fiskarenas kännedom huru svärt det ofta är inom landet att 
afsätta en vara, ät hvilkens skötsel egnas s& liten omsorg. 
Att den under dylika förhällanden ock betingar ett lägre 
pris, faller af sig sjelft. Att de svenska bankfartygen icke 
mera fylla anspräken är kändt, och en känd fackman säger 
ock: “att det kan väl ej dröja länge, innan man frängär 
den traditionella typen och gär öfver till en mera tidsenlig*. 

Bankfisket, säges det, pägär frän Mars till slutet af 
Augusti eller början af September. Men se vi närmare 
till huru förhällandet gestaltar sig, ätgär större delen af 
tiden med att tillryggalägga vägen frän och till fängstplat- 
sen, s& atit den vanligtvis illa seglande bankskutan ät sin 


besättning ej lemnar mera än 25 till 30 dagar till egentligt 


fiske & banken, der den har sitt uppehäll. Uppgifterna om 
fängstens värde äro af lätt förklarliga skäl mycket olıka, 
beroende pä& en mängd omständigheter, men det kan anta- 
gas säsom uppgäende till mellan 5,000 och 10,000 kronor 
för hvarje särskild bankskuta. 

Bankfisket gaf emellertid äfven uppslag till skeppsre- 
derirörelse med segelfartyg i Bohus län. Denna nä- 
ring är nu stadd i betryck, och den dugtiga, sjövanda be- 
folkningen lider ej ringa häraf. Frägan för dagen varder 
nu: männe icke äfven här vore pä& sin plats att söka komma 
näringen till hjelp och huru? Och i detta hänseende har 
en för Bohus läns fiske och fiskare varmt intresserad per- 
son kommit att tänka pä möjligheten af att införa äng- 
kraften i bankfiskets tjenst. Förutsättuingarna för att 
detta kan g& för sig finnas: en i sjöfarten kunnig befolk- 


N 


359 


ning, hvilken redan frän sin tidigaste ungdom sysslat med 
fiske; vidare flere personer, som tagit sina befälhafvareexa- 
mina och sälunda äro berättigade att föra ängare, och än 
mer häg och lust saknas-ej att kasta sig in pä det nu er- 
bjudna omrädet, som kan gifva förtjenst, hvilket segelfarten 
nu icke gör. 

Men här som vid alla nya företag framträder försigtig- 
heten och manar till att ej inläta sig pä& det nya oförsökta. 
Dä Sven Foyn bygde sin första hvalfängstängare, hvem 
trodde väl dä att den skulle omgestalta hela fängstsättet 
-upp i de arktiska farvattnen, och likväl är det sä. Äfven 
frän Göteborg deltager man i fängsten uti dessa, och svenska 
fängstfartyg sysselsättas nu mer och mindre framgängsrikt i 
den af flere nationer med ängkraften till sin hjelp drifna 
säl- och hvitfiskfängsten. När nu första förslaget framkom att 
införa ängkraften vid bankfisket, mötte det motständ frän flere 
häll, och det framlades skäl härför, dock hufvudsakligen ur eko- 
nomisk synpunkt. Men den man, som här hade gjort klart 
för sig hvad frägan innebär, han lät ej nedslä sina förhopp- 
ningar, ätminstone ej förrän han sjelf fätt visshet om att 
saken ej gär för sig. 

Styrelsen för Kretsafdelningen i Göteborg af Förenin- 
gen till bohuslänska fiskeriernas främjande har haft nöjet 
att f& afläta skrifvelse till Kungliga Lotsstyrelsen med an- 
hällan om att f& för försök använda lotsängaren Göteborg, 
och denna framställan vardt välvilligt bitallen *), och försöket 
är nu gjort. För detsamma läter redogörelsen, afgifven af 
ängarens varmhjertade och för den nya fängstmetodens in- 
forande varmt intresserade chef, lotskapten OUCHTERLONY, 
som följer: 

“Med anledning af Kongl. Lotsstyrelsens medgifvande 
ät Bohuslänska fiskeriföreningens kretsafdelning i Göteborg, 
att ängfartyget Göteborg finge användas till nägra fiskeför- 


*) Bohuslänsk Fiskeritidskrift, -1885, sid. 223— 224. 
(Utg. anm.) 


360 


sök, hafva ätskilliga sädana blifvit anstälda och hvaraf de, 
som utfördes under loppet af sommaren, förnämligast afsägo 
att utröna de förändringar, som kunde erfordras & den 
vinsch och de rullar, hvilka användas för backornas inhal- 
ning medels ängkraft, och uteslutes anteckningarne om dem, 
säsom varande af föga intresse. Genom vidtagna ändrin- 
gar blefvo emellertid säväl vinschen som rullarne braste i 
det skick, att af de frän ärets bankfiske hemkomne fiska- 
rena & Kärringön ett vinter-fiskelag om 6 man kunde in- 
bjudas till ett fiskeförsök med storbackor, och den 10 inne- 
varande November, kl. 4 p& morgonen, vid ovanligt vackert 
väder och nästan vindstilla, gick ängaren frän Kärringön 
till sjös, och efter 2°/, timmars gäng, hvarunder 6 mil till- 
ryggalades, uppnäddes i dagningen det af fiskarena utsedda 
fiskestället, beläget nägot öfver 3 mil VNV frän Hällö, 
hvarest djupet vid lodning befanns vara 74 famnar. Genast 
börjades utsättningen eller kastningen frän ängaren och i 
VSV riktning af de till större delen med färsk sill agnade 
backorna. Efter 1 timme och 20 minuter hade alla bac- 
korna, tillsammans utgörande en längd af 1!/, mil, med 
1,500 krokar blifvit kastade, och befanns dä djupet vid yttre 
ändan af backorna vara 102 famnar. Sedan backorna stätt 
3%), timmar, börjades dragningen med vinschen, och ätgick 
dertill nägot mera än 4 timmar, men ansägo fiskarena, att 
med nägot mera vana vid fiske med ängare borde säväl 
sättning som dragning i godt väder kunna ske pä trefjerde- 
delar af den tid, som nu ätgick. Fiske-vinschen arbetade 
väl och uppfyllde sitt ändamäl pä ett mycket tillfredsstäl- 
lande sätt. 

Pä tillfrägan af mig uppgäfvo de äfven, att vid fiske 
p& vanligt sätt skulle sättningen kräft 11/, och dragningen 
5 till 6 timmar. Kl. 8 pä& aftonen äterkom ängaren till Kär- 
ringön, och hade dä under fisketuren, med inberäkning af 
kostnaden för uppeldningen, till ängarens maskin ätgätt för- 
brukningseffekter för 8 kronor 15 öre. 


361 


Den för ett s& kalladt dagfiske säsom medelgod an- 

sedda fängsten utgjordes af: 
70 stycken längor, 
20 A torskar, 
25 x koljor, 
5 gräsejar, 
2 £ kunssfiskar, 

102 hajar, jemte en icke obetydlig mängd s. 
k. bläfısk, som anses hafva nästan intet värde; och värde- 
rade fiskarena denna fängst tili 90 kronor. 

Jag anser mig äfven böra anmärka, dels att under sä 
gynsam väderlek, som vid ifrägavarande tillfälle, en för fiske 
uteslutande afsedd ängare icke varit förhindrad att ligga 
ute och fortsätta fisket samt att dertill kunnat användas 
betydligt större längd backor, än den vid försöket nyttjade, 
och dels att samma dag, omnämnda fiskeförsök egde rum, 
p% grund af den rädande stiltjen, icke nägon af de & Kär- 
ringön varande bätarne för vinterfiske kunde komma till 
sjös för att sätta sina storbackor. 

Göteborg den 14 November 1885. 

A. F. OUCHTERLONY.“ 

För att lemna en inblick uti hvad bankfisket nu gifver, 

m& följande officiella siffror anföras: 


Ar. Antal bankskutor. Fängstvärden i kr. 
1874 112 684,782 
1875 ” 171 850,782 
1876 171 893.069 
1877 180 ISCH IV 
1878 197 640,256 
1879 197 151,057 
1880 191 157,692 
1881 190 794,568 
1882 188 741,979 
18833 — 746,264 


1884 — 716,026 


*) Frän detta är medräknas äfven fängstfartyg om 10 till 20 tons.. 


362 


När ängare komma att utrustas för fiske, s& äro de ej 
allenast lämpliga för att & bankarna idka det sedvanliga 
backe- eller dörjfisket, utan de kunna ock utg& p& “traw- 
ling“ och jämväl deltaga i andra fisken. Vidare kunna de 
inrättas sä att de med lätthet kunna transportera fängsten 
antingen i fruset tillständ: eller pä annat sätt konserverad 
till afsättningsplatsen bäde inom landet och till utlandet. 
Vid vära allt bättre förbindelser med England öppnar sig en 
god marknad, och det af regeringen tagna steget, att komma 
näringen till hjelp med att aflöna en fiskeriagent, torde i 
sä hänseende vara beaktansvärdt. Säsom fisket nu drifves, 
torde i annat fall nämnde agent ej erhälla sä synnerligen 
stora försäljningsuppdrag, ätminstone frän vestkusten, om 
man undantager de fall, dä sillen i myckenhet gär till och 
dä spekulationen finner med sin fördel förenligt att uppsöka 
engelska marknaden. | 

Säkrare ha vi Tyskland att päräkna säsom kund. I 
Berlin pägär för närvarande en liflig rörelse att bereda be- 
folkningen de fördelar, som billig fisk bjuder säsom födo- 
‚ämne. Der liksom i flere andra tyska städer är denna vär 
goda och närande spis endast tillgänglig för de burgna. 
Allts& öppnar sig här ett stort fält för afsättning och med 
samma till att bereda vär skärgärds idoga befolkning en 
säker förvärfskälla. Kretsafdelningen har nu heder af att 
den fätt vara med om de första försöken, och om vi än mer 
kunna främja ifrägavarande angelägenhet, genom att under- 
stödja och uppmuntra den, sä ha vi enligt mitt förmenande 
lemnat en god insats till det nya skede, som kan blifva en 
töljd af att ängare med kraftige och sjövane män upptaga 
och föra fiskerinäringen vidare till enskildt och samfäldt gagn. 


M. RUBENSON. 


Ds 


363 


Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska 
fiskeriernas främjande verksamhet och 
förvalining under andra äret af 
dess tillvaro ”). 


Föreningen har under andra äret af sin tillvaro med 
ej ringa framgäng verkat för sitt mäl, ehuru de sä ytterst 
tryckta konjunkturerne, i synnerhet med hänsyn till sillfiske- 
bedriftens utöfning, utgjort ett oöfverstigligt hinder för att 
Föreningen skulle, säsom den Önskat, kunnat rycka med sig 
skärgärdsbefolkningen till en allmännare gemensam verksam- 
het för fiskerinäringens höjande och skärgärdens utveckling 
till ett allt högre välständ. 

Föreningens verksamhet har under det förflutna äret 
naturligen mäst vara i väsentlig mon begränsad af Förenin- 
gens sä föga mot behofvet svarande ekonomiska krafter, 
hvilka icke medgifvit anställandet af personer, som kunde 
uteslutande egna sig ät genomförandet af Föreningens ända- 
mäl, utan nödgat henne att verka blott genom egne leda- 
möters frivilliga men ock endast mer tillfälliga arbete **). 
Föreningen har under äret haft talrıka sammanträden bäde 
mom centralafdelningen i Uddevalla och inom kretsafdelnin- 
gen i Göteborg för öfverläggningar uti fiskerinäringen rörande 
frägor m. m., som ligger inom Föreningens verksamhetsom- 
räde, hon har bidrasit till anställandet af fiskeförsök, spridt 
kännedom om beskaffenheten af den mönstervadbät för fiske 


*) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 361—380. 

**) Jfr Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1884, sid. 376, 377—378. Af före- 
kommen anledning fär här än ytterligare framhällas, att Föreningens för- 
troende- eller embetsmän lika litet som redaktören af Föreningens tid- 
skrift uppbära nägot det allra ringaste arvode för sin verksamhet för För- 
eningen, hyadan ocksä anspräken pä dem mäste vara helt mättliga. 


364 


med snörpvad frän Norra Amerika, som nu tillhör Förenin- 
gen, anordnat fisketelegram under sillfisket, lemnat bidrag 
till en af ledamöterne för inhemtande ı utlandet af känne- 
.dom om fabrikation af konserver *), utgifvit Bohuslänsk Fiskeri- | 
tidskrift samt för öfrigt sökt främja bohuslänska fiskerinärin- 
gen genom sädana ätgärder, som hon ehuru isaknad af nog 
rikliga penningmedel och aflönt personal ändock förmätt 
ästadkomma. 

Föreningens samlingar at fiskemateriel och fiskerinärin- 
gen rörande literatur hafva ej under äret nämnvärdt ökats 
och befinna sig sälunda fortfarande i det allra första mycket 
blygsamma skedet af sin utveckling. | 

Föreningens ekonomi är visserligen i jemförelse med 
de utländska föreningarnes af samma slag inskränkt till helt 
smä förhällanden, men den har icke dess mindre förmätt 
att uppbära en verksamhet, som ej är att hälla för obetydlig. 

Enligt den af Föreningens revisorer den 28 sistlidne 
September afgifna berättelsen öfver Föreningens ekonomiska 
förvaltning frän den 30 September 1883 t. o. m. den 31 
Juli 1885 var resultatet af denna sistnämnda som föler: 


Föreningens 
Inkomster : 

Ärsafgifter für 1833—85 

af 61 medlemmar med 

Br a ra 2 Rear 
D:o för 1885--86 af 6 

Bietmed 9: Kr. ..2..0% 30: 00. 
3 a ge 21: 08... 309.053 


| Utgifter: 
Organisationskostnader . Kr. 113: 61. 
Diverse omkostnader. . „ 28: 12. ale 
Behällning till nästa räkenskapsär Kr. . . . . 19: 20. 


*) Resberättelsen finnes införd uti Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, 
sid. 335— 350. 


Hushällningssällskapets anslag: 


Inkomster : 
Anslag frän Hushällningssällskapet Kr. 3000: 00. 
Utgifter: 
Föreningens tidskrift. . Kr. 1,467: 95. 
Fiskeförsök med drifgarn 
och snörpvad rau: 30% 
Fisketele- 
gram . Kr. 605: 86. 
hvarifrän 
afgä tid- 
ningarnes 
Belag 2, 216: 00.7 380: 86. 
Resebidrag ät en medlem 
för att studera kon- 
servfabrikation . „ » 300: 00.9363: 16. 
Behällning till nästa räkenskapsär Kr. . . . . 636: 84. 


Innestäende p& upp- och afskrif- 
ning i Bohus läns enskilda bank Kr. 762: 00. 
D:o hos redaktionen af tidskriften 


D:o hos skattmästaren 


Summa Behällning Kr. 830: 04. 


Tillgängar: 


„. 58: 65. | 
»„ 14: 39. 830: 04. 


Föreningen har erhällit löfte om att äfven för arbets- 
äret 1885 —86 fä& frän Hushällningssällskapet emottaga samma 
anslag af 3,000 kr., som Föreningen uppburit för arbetsäret 


1884—85. 


Föreningens arbetsafdelningar och styrelse utgö- 
ras efter senaste val den 28 sistlidne Maj af följande per- 


soner, nemligen: 


Arbetsafdelningen för fiskfängst och fiskeredskap: 
F. CARLSsoN (Lysekil), ordförande. 
J. PETERSON (Uddevalla), vice ordförande. 
N. Osson (Glimsäs, Kärehogen). 


366 


Arbetsafdelningen för fiskberedning och fiskhandel: 
C. W. COLLANDER (Uddevalla), ordförande. 
B. FrIDDMANnN (Göteborg), vice ordförande. 
A. HAGBERG (Grundsund). 
Arbetsafdelningen för fiskevärd: 
G. J. von YuLen (Lysekil), ordförande. 
W. GiBson (Jonsered), vice ordförande. 
A. MacrıE (Lysekil). 
Arbetsafdelningen för fiskarevärd och skärgärdens 
förkofran: | 
A. V. Lsungman (Lilldal, Tjörn), ordförande. 
C. J. Öpman (Fiskebäckskil), vice ordförande. 
P. MALMBERG (Uddevalla). 
Ledamöter i styrelsen jemte de fyra arbetsafdelnin- 
garnes ordförander: 
M. BAckELm (Fjellbacka). 
F. L. CÖsTER (Uddevalla). 
W. T. LUNDGREN (Strömstad). 
M. RUBENSON (Göteborg). 
J. N. SAnnE (Uddevalla). 
Suppleanter i styrelsen jemte arbetsafdelningarnes vice 
ordförander: 
R. W. Bey (Uddevalla). 
J. COLLANDER (Uddevalla). 
C. S. LILLIEHÖÖK (Lysekil). 
A. W. RypHoLMm (Uddevalla). 
A. N. WIDELL (Marstrand). | 
Inom Föreningens styrelse är till ordförande och 
skattmästare utsedd herr C. W. COLLANDER (Uddevalla), 
till vice ordförande herr F. L. Cöster (Uddevalla) och 
till sekreterare herr A. V. LsungMan (Tjörn). 
Frän Kretsafdelningen i Göteborg bifogas särskild be- 
' rättelse. 


Tjörn i Oktober 1885. 
AXEL VILH. LJIUNGMAN. 


367 


(Bilaga.) 
Berättelse fran Kretsafdelningen i Göteborg. 


Rörande Kretsafdelningens i Göteborg verksamhet under 
tiden frän September mänad sistlidne är till denna dag, 
fär Kretsafdelningens Styrelse meddela följande: 

Af de sedan förra redogörelsens aflemnande hällna fem 
sammanträdena hafva tre varit förenade med utställningar, 
omfattande saltad fisk, ı olja och ättika inlagd fisk samt 
fiskkonserver, allt af svensk beredning, vidare fiskeredskap 
samt ritningar till ängbät för bankfiske och till vinsch för 
inhalning af fiskebackor. 

Skrifvelser hafva aflätits till Kongl. Jernvägstrafiks- och 
Lotsstyrelserna med resp. anhällanden om fraktnedsättning 
for färsk sill samt om tillständ att f& använda lotsängaren 
“Göteborg“ vid bankfıske. 

De med de bäda skrifvelserna afsedda resultaten upp- 
näddes, och vid senaste sammanträdet lemnade lotskapten 
A. F. OuUcHTERLONY en redogörelse för de försök med bank- 
fiske, han under sistlidne sommar och höst anstält med än- 
garen *"Göteborg*. | 

Följande resolutioner hafva fattats: 

1:0) Kretsafdelningen anser, att om köpmännen i Göte- 
borg egnade sig mera ät afsättningen af den färska varan 
uppät landet, än nu sker, s& skulle äfven den, i likhet med 
den saltade vestkustvaran, blifva mycket begärlig. Man 
kunde dä ock vänta bättre handhafvande af de olika fisk- 
sorterna, bäde med afseende & deras oafvisliga behof af en 
rationell skötsel, säsom lämplig uppbevaring och inpackning 
i is uti för transporten enkom förtärdigade lädor, befordran 
med snabbaste lägenheter i kylvagn o. s. v. 


368 


Till underlättande af handeln med färsk fisk, särskildt 
sill, skulle ock bidraga, om en lämpligare och tillräcklig 
stor plats anvisades för fiskbätarne, der fängsterna kunde 
bäde snabbt ilandföras och sedan förpackas allt efter om- 
ständigheterna. För försändningarne till jernbanan är sär- 
skildt läget af en dylik plats af stor betydelse. 

2:0) Kretsafdelningen anser icke bohuslänska skarp- 
sill- eller lottsillfisket lemna en tillräcklig eller lämplig rä- 
vara för sardinberedning i stort; men hvad äter beredning 
af fiskkonserver angär, s& vore allt skäl att uppmuntra denna 
företagsamhet. 

3:0) Kretsafdelningen anser det önskvärdt, att för den 
dagliga fisktransporten till Göteborg ängbätar anskaffades, 
och att i sammanhang härmed mera omsorg egnades ät 
fiskens slagtning, nedisning och packning i lämpliga lädor 
0. Ss. v., äfvensom att försäljningen af fisken mätte ske ge- 
nom auktion. 


4:0) Kretsafdelningen anser ett cylindriskt tunnmätt af € 


150 liters rymd vara det lämpligaste för mätning af färsk 
sill. 

Föredrag hafva hällits af undertecknad RuBENsoN om 
“makrillfisket i Amerika och hvad svenska makrillfisket kan 
hafva att inhemta deraf“, samt om “bankfiske.“ 

Vid flera af sammanträdena har Kretsafdelningen haft 
nöjet att, utom flere fremlingar, räkna som gäster Förenin- 
gens ordförande och sekreterare, hrr C. W. CoLLANDER och 
dr. A. V. Lsunsman, hvilke säväl inledt som deltagit i be- 
handlingen af ätskilliga af de uppstälda diskussionsämnena. 

Göteborg den 30 November 1885. 


M. RuBENsonN. 
C. W. MaALnM. 


PLAN RITNING 


Frans zu RL ech: ae here 7% Be: 
lest 1ölts Wiken: 


Belagek 
Bohuslänska Nkärgär den. 


AERRR 


"“Iinars 


EMOorTf 


g 


a 


en 
nme en ne ende ren 


N‘ t 


u Fa 


ge ET, 
Be t er FE 
RNTEn „> Pr! ee 


H 
\ 


N U 


=! 


sen KÄLLVIKE 


mM | 


1784 


[il 


| 
\ N pe fi 3 \ al a7 r 6 | 


I) 
N 


” fer 2 SI N 4 

AN a ! N er 
F ! S = \ = " } 

| rs : E N : ; 1 eh nn 

ä)- < > Er u. ! N: N ! unit 


N HOTIENITT N ; N | 
N h N E \ | h Y f | 
Jim : : —_ = \ | ie AN Tr 
= = ——— | l N N TH TILL NT” EEZEESEITEN 
hy = m } \ m 


\ | 


EIENANIIIIS 
DULTTIFTTFET ET 


1 /OEERREENEHHED 


UI 


Be 


NEE | — 
= u —— = 
—is 


N) 
IRRE v ; 
I\\ \\\ W N 


NINE! 


IN], 


I . 
ATTLLTLN 
al um 
ALT TI 


(0,124 


fer 586 


BOHUSLÄNSK 


FISKERITIDDKRIFT. 


UTGIFVEN 


AF 


AXEL VILH. LJUNGMAN. 


N:o 9-13, Januari—Augusti, 1885. 


Innehäll: Äldre uppsatser, rörande bohuslänska fiskerierna, I, II (sid. 
1—14). — Äldre handlingar, rörande Tapstiftiihgen för bohus- 
länska fiekerierna, I—VIII (sid. 15—157). — Handlingar, rö- 
rande ätgärder till samfärdselns förbättrande inom bohuslänska 
skärgärden, I—VIII (sid. 155— 211). — Ansökningar, rörande 
bohuslänska skärgärden och hafsfisket, I, II (sid, 212-224), 


Tillkännagifvande frän Redaktionen. 


Icke blott den förestäende behandlingen af den för 
Bohus län sä vigtiga fiskerllagstiftningen jemte behofvet af 
en förbättrad fiskeriadministration i förening med en kraft- 
fullare och mer planmessig offentlig verksamhet till fiskeri- 
näringens förkofran, utan äfven. det lifliga deltagandet uti 
verksamheten för de, bohuslänska jeruvägs- samt telegraf- 
och telefonfrägornas lösning har föranledt Redaktionen att i 
längt högre grad, än eljes hlifvit fallet, lemna plats inom 
tidskriften för meddelandet af offentliga handlingar, rörande 
bohuslänska skärgärden och hafsfiısket. Uti nästa häfte 
skall emellertid denna ensidighet undvikas och bland annat 
af mer praktiskt intresse för fiskebedriften äfven införas 
beskrifningar, ätföljda af upplysande teckningar, öfver sillens 


Am 


beredning till handelsvara, pä& det att tidskriften mätte lända 
till mer direkt gagn äfven för dem, som blott syssla med 
sjelfva fiskerinäringens utöfning men icke kunna taga del 


uti den offentliga verksamheten till denna näringsutöfnings 


främjande. | | 

Dä det äfven ligger i Bohuslänsk Fiskeritidskrifts syfte, 
att samla och genom offentliggörande bäde meddela ät sam- 
tiden och bevara ät efterverlden allt, som är af vist för 
främjandet af Bohus läns fiskerier och skärgärd eller som 
är upplysande för dessas historia och utveckling; s& vänder 
sig derför ock Redaktionen härmed till allmänheten med 
anhällan om att en hvar, som dertill är i tillfälle, benäget 
mätte till Redaktionen för sagda ändamäl insända 1:0) äldre 
handlingar, som lemna upplysningar om fiskerinäringens forna 
utöfning och betydelse, 2:0) domar angäende enskild egande- 
rätt till fiske eller rörande fiskets utöfning och beskattning, 
3:0) uppgifter, beträffande fiskens beredning till handelsvara 
och användning i hushällningen (fiskmatlagning m. m.) samt 
4:0) upplysningar, angäende fiskhandeln, fraktfarten & salt- 
export- och sillimporthamnarne m. m. dylikt. — De emot- 
tagna handlingarne skola efter begagnandet i oskadadt skick 
äterställas. 

Redaktionens adress är: 

Doktor AXEL VırLH. LJUNGMAN. 


Tijörn. 


Tidskriften utlemnas endast till ledamöterne af Föreningen till 
bohuslänska fiskeriernas främjande, uti hvilken inträde kan vinnas 
genom insändande af den stadgade ärsafgiften med 5 kr. till Föreningens 
ordförande och skattmästare herr ©. W. CoLLANDErR (adr. Uddevalla) eller 
ock till Redaktionen. 


GÖTEBORG, 
GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI. 
| 1885. 


OHRZ | 
an 26 er L- 
| BOHUSLÄNSK 


FISKERITIDSKRIFT. 


UTGIFVEN 


AF 


AXEL VILH. LJUNGMAN. 


MID ANIINIINIINNININNAnN nenn NANIIITIINTITAN nn mn DIN IN AnNNNnNnN 
— 


N:o 14--16, PRINT 1885. 


Innehäll: Handlingar, rörande ätgärder till samfärdselns förbättrande inom 
bohuslänska skärgärden, IX—XX (sid. 225—279). —- Äldre 
uppsatser, rörande bohuslänska fiskerierna, III—VN (sid. 230— 
321). — Källvikens salteri samt olje- och guanofabrik (sid, 
322— 334). — Om beredning af s. k. konserver (sid. 335— 350). 
— Nägra anmärkningar om sillsaltning samt om handelsmärken 
för saltad sill (sid. 351— 356). — Ängkraften i bankfiskets tjenst 
(sid. 357— 362). — Berättelse öfver Föreningens till bohuslän- 
ska fiskeriernas 'främjande verksamhet och förvaltning under 
andra äret af dess tillvaro (sid. 3635—368). 


IUNINIIIIIITANAINZITIN ET TINNITUS INN NNNTTTI N 


Tillkännagifvande frän Redaktionen. 

Bohuslänsk Fiskeritidskrift afslutar härmed sin andra 
ärgäng, hvilken till följd af ı viss mon mer tillfälligt rä- 
dande förhällanden mäst i högre grad, än kanske önskligt 
varit, egnas ät utgifvandet af sädana hufvudsakligen äldre 
handlingar och uppsatser, som äro oumbärliga att hafva 
begväm tillgäug till, icke blott för bedömandet af frägorna 
om fiskerilagstiftningens och fiskeriadministrationens förbätt- 
ring, utan äfven för den offentliga verksamheten till bohus- 
läuska skärgärdens förkofrtan. Kommande ärgängar behöfva 
emellertid till följd af det myckna, som nu i detta hänse- 
ende redan undangjorts, blott i jemförelsevis vida mindre 


grad egnas ät samlandet och offentliggörandet af dylika 
handlingar, ehuru Bohuslänsk Fiskeritidskrift naturligen 
hvarken kan eller bör svika sin uppgift, att bevara ät efter- 
verlden erfarenheten -frän forna fisken och skärgärdsförhäl- 
landen. I hvilken mon tidskriften kommer att erhälla ett 
mer eller mindre omvexlande och pä fiskebedriftens utöf- 
ning hufvudsakligast riktadt innehäll, är äter beroende pä 
det intresse, allmänheten kommer att visa derför; ty frän 
Tidskriftens ende redaktör kan ej rimligtvis väntas en sä 
mängsidig och uteslutande verksamhet för bohuslänska fiske- 
rierna, som är alldeles oumbärlig för att gifva Tidskriften 
en sädan mer praktisk riktning. 

Dä det emellertid lisger i Bohuslänsk Fiskeritidskrifts 
syfte, att samla och genom offentlisgörande bäde meddela 
ät samtiden och bevara ät efterverlden allt, som är af vigt 
för främjande af Bohus läns fiskerier och skärgärd 
eller som är upplysande för dessas historia och utveckling; 
sa vänder sig ock Redaktionen härmed till allmänheten med 
anhällan ‘om att en hvar, som dertill är ı tillfälle, benäget 
mätte till Redaktionen för sagda ändamäl insända 1:0) äldre 
handlıngar, som lemna upplysningar om fiskerinäringens forna 
utöfning och betydelse, 2:0) domar, angäende enskild egande- 
rätt till fiske eller rörande fiskets utöfning och beskattning, 
3:0) uppgifter, beträffande fiskens beredning till handelsvara 
och användning i hushällningen (fiskmatlagning m. m.) samt 
4:0) upplysningar, angäende fiskhandeln, fraktfarten & salt- 
export- och sillimporthamnarne m. m. dylikt. — De emot- 
tagna handlingarna skola efter begagnandet i oskadadt skick 
äterställas. 

Redaktionens adress är: 

Doktor AxeL Vırm. LJUNGMAn. 
Tjörn. 
Tidskriften. utlemnas endast till ledamöterne af Föreningen till 
bohuslänska fiskeriernas främjande, uti hvilken inträde kan vinnas 
genom insändande af den stadgade ärsafgiften med 5 kr. till Föreningens 


ordförande och. skattmästare herr ©. W. ÜPLLENDER (adr. Uddeyalla) eller 
ock till Redaktionen. 


ieieue 


en een 


anWININII N M 


3 2044 093 328 367