2 CJ sz A SN LJ « - 2 5 cd Kl bj ' G 12 (EZ ISS ILE NT Fn NÅ Pm sl SE ER TN 1 sf LÄN IM ( (AL AN IN tå KEM Ar Ur KONGFKNIR I LG Mu MA MN MUN | IN NN lj ' DE T AVI || 4 Cd Nu I MM FR AE SS (AR ON I | KANN ks 6 jn Åu prod 1040 Ja munpby fega. +: AL. ED. LINDBLOM.N vi ) CA EL Fortegnelse over Pkanerogame Planter og Breg- ner, samlede ved Arendal 1838, af Blytt. Hippuris vulgaris, Sandvigen 0g fl. st. Zoste:a marina. Lemna minor, Strömsbo. Veronica cerpillifolia. scuteilata , Beccalunga, Tromöe. Chameedrys. officinalis. agreslis. Ormekjern ved = arvensis. Pinguicula vulgaris. Utricularia vulgaris, 1 en Dam ved Vejen til Strömsbo; Ormekjarn og Högedalsvand. — intermedia, Jovand, Hö- gedalsvand. minor, i smaa Sumper sydfor Sandvigen; Ormekjarn. Lycopus europeus. ; Valeriana officinalis. Fedia oiitloria, Havstad. "Iris Pseudacorus, Torungen, Höge- dalsvand o. fl. st. Schoenus albus. fuscus, Jovand. Eriophorum angustifolium. latifolium. Lå vaginatum. Scirpus palustris. uniglumis. Boeothryon. CcesSpilosus. rufus. lacustris. maritimus, Nalvigströmmen og Espen&es. silvaticus, Sluppervig o.fl. st. Nardus stricta. Alopecurus geniculatus. Phleum pratense et'g nodosum. Phalaris arundinacea. Agreslis canina. vulgaris et £ pumila. stolonifera — Calamagrostis lanceolata, Högedals- ; vand. = Epigejos. Arundo Phragmites, Jovand, Log- nevand 0. fM. st. Anthoxanthum odoratum. Avena precox, Sluppervig o. fl.st. pubescens. Aira cespitosa. flexuosa. Melica nutans. alpinum, Högedalsvand . N sd, a esi - + S = — uniflora, Pusnäs paa Tromö. Briza media. Molinia cerulea. Glyceria marilima. distans. fluitans. Poa trivialis. annua. pratensis et £. subceruiea. nemoralis. — compressa. Dactylis glomerataz. Festuca ovina. rubra elatior. — — pratensis. silvatica, Pusnes i Skoven. Bromus secalinus. — - racemosus. mollis. Triodia decumbens-. — Cynosurus cristatus. Elymus arenarius. Trilicum tepens. caninunr. Lolium perenne. Montia fontana. Scabiosa arvensis. Succisa. Alchemilla vulgaris. Plantago major. media. lanceolata. = maritima. Majanthemum bifolium. Centunculus minimus, Espen&es ved Stranden. Asperula odorata. Galium boreale. palustre. — uliginosum. Galiuimn Tromö. Moliugo, Brattekiev paa — - verum. SR APAURe: Cornus suecica. Hex Aquifolium, Merdö.. (En lH- den Lund, lidt af Frosten i Vin- tern 1837—38). Polamogeton natans, Jovand, Hö=- - gedalsvand, Ormekjern. oblongus, Tromö, Sand- vigen 0. Mist prelongus, Högedals- vand. = compressus var?, Bar- boelven. — - perfoliatus, Natvigström- mene. Glaux maritima. Pulmonaria marilima, Merdö. fTilhospermum arvense. (D:r Möl- lers Herb.) Cynogtlossum officinale. Myosolis eXspitosa. — arvensis. — collimna. Asperugo procumbens Anagallis Herb). Lysimachia vulgaris. arvensis. (D:r Möllers — thyrsillora. Primula veris, Sluppervig, Tospe- dal, Espen&es o. MH st. Menyanthes trifoliata. Gentiana Tromö campestlris, Lerestved, [| Erythrea litoralis, Espenäs. = pulchella, Espenäs. Convolvulus arvensis, Byens Gader og Havstad. sepium, Merdö. Verbascum thapsus. nigrum. Hyoscyamus niger. Solanum nigrum. (D:r Möllers Herb.) dulcamara i 22 B. Strandkanten. Campanula rotundifolia. pubescens, persicefolia. = trachelium latifolia , Tromö, Kovig. Jasione montana, Sluppervig, Sand- vigen o. fl. st. Lobelia Dortmanna, Jovand, bergvand. Lonicera Periclymenum. Viola palustris. Sol- canina. EVA B. silvaticaä: montana. tricolor. Rhamnus Frangula. Ribes uva crispa. — rubrum, Barbodalen: Hedera Helix, Merdö, Kovigen. Chenopodium polyspermum. viride et g. album. Ulmus campestris. Sanicula europ&za, Tromö, Tospe- dal. Heracleum Sphondylium. Peucedanum palustre. Angelica silvestis. NE litoralis, Merdö. Ligusticum scoticum. Agopodium Podagraria. Carum Carvi. Pimpinella Saxifraga. JEthusa Cynapium. Cicuta virosa, Högedalsvand, Or- mekjern. : 3 Cherophyllum silvestre. Scandix Cerefolium. (D:r Herb.) Viburnum Opulus. Sambucus nigra. Linum catharlti cum. Möllers Stalice armeria £. maritima. Drosera rotundifolia. intermedia. =: longifolia. Convallaria måjalis. polygonatum. multiflora, Barbodalen. Allium ursinum, Barbodalen. oleraceum. arenarium. Narthecium ossifragum. Calla palustris, Jovand, Ormekjern. Juncus conglomeratus. effusus filiformis. e— — — AA — acutiflorus. lamprocarpus. uliginosus. bulbosus £. botnicus. Luzula campestris. = -— pilosa. maxima, Tromö mellan Brat- teklev og Pusnäs i Skoven. Berberis vulgaris: Peplis Portula. Rumex Acetosa. . acetosella: obtusifolius. — — Crispus: domesticus. Triglochin palustre. - maritimum. Scheuchzeria palustris, Jovand, Hö- gedalsvand , Ormekjern. Alisma Plantago. 1? 4 Ttrienalis europ&a. Daphne Mezereum. Vaccinium vitis idea. Myrtillus. uliginosum. OxYycOoccos. Erica Tetralix. vulgaris. Epilobium angustifolium. montanum. palustre tetrazonum, Barbodalen. Forhen ikke funden i Norge. Chrysosplenium = alternifolium. Möller.) Polygonum Persicaria. hydropiper. viviparum. aviculare. convolvulus. dumetorum. Paris quadnifolia. Arbutus uva ursi. Andromeda polifolia, Jovand o. fl. st. Pyrola uniflora, Tromö. secunda. minor. media, Tromö ved Pusnes Bratteklev; Jovand 0. fl. st. chlorantha, Pusnäs i Skoven. Scleranthus perennis. annuus Saxifraga granulata. tridactylites (Möllers Herb.) Dianthus deltoides. Silene nutans, Tromö. inflata. maritima. Tupestris. Alsinella rubra, SMR Sand- vig 0. fl. st. — -— — — ee — (D:r ee ee -— > -— ee ee —— 08 fd — Alsimella marina. Halianthus peploides, Merdö. Arenaria trinervia. serpillifolia. Stellaria media. uliginosa. — - graminea. Agrostemma Githago, agrene. Lychnis silvatica. flos cuculi. iser 1 Hyede- — viscaria. Cerastium semidecandrum. — vulgatum. Spergula arvensis. pentandra, Kloppehejen. nodosa £g. glandulosa. subulata: sagina. Sedum Telephium. acre. anglicum, Torungen, — Espe- annuum. rupestre. Lythrum Salicaria. Agrimonia Eupatorium, Strömsbo. Euphorbia helioscopia, Agre. Tromö , sjeldnere i — palustris, sparsomt ved en Bugt af Söen imellem Nattvig og Espenes. Sempervivum teetorum, Lerestved. Prunus spinosa, Tromö, Sandvig, Espen&es 0. fl. st. iser ved Söen. = RV — Padus. AX Cotoneaster vulgaris. Cralegus monogyna. Sorbus Aria. Sorbus hybrida, Sandvig. aucuparia. Pyrus Malus. Spireza Ulmaria. Rosa canina « nitida et 8. opaca. coriifolia. — villosa. cinnamomea. Rubus chamemorus. saxatilis. corylifolius. Sp. ideus. Fragaria vesca. Potentilla anserina. argentea. — >= norvegica. Tormentilla. Comarum palustre. Geum urbanum. rivale. Chelidonium majus. Actza spicala, Tospedal, Barbodal 0. 1 st. Tilia europa. Nymph&ea alba. lutea. Aquilegia vulgaris. Thalictrum flavum, Tromö ved Öe- gaarden, Espenes. Anemone Hepatica. nemorosa. Ranunculus Ficaria (Möllers Herb.) fiammula. reptans, ved Nidelyen. acris. auricomus. repens. sceleratus. Caltha palustris. Mentha arvensis. — — 3 Giechoma heéderaceum, Merdö. Ajuga pyramidalis. Stachys silvatica. palustris. Lamium album. purpureum. incisum. Galeopsis tetrahit. cannabina. Origanum vulgare. Scutellaria galericulata. Prunella vulgaris. Thymus Acinos, yderst sparsomt ved Landevejen til Tospedal. Clinopodium vulgare. Euphrasia ollicinalis. Bartsia odontites, Tromö, Espenes. Rhinanthus crista galli. minor. Melampyrum pratense. — silvalicum. Pedicularis palustris. silvatica. Linnea borealis, Tromö. Linaria vulgaris. Scrophularia nodosa. Cakile maritima. Iberis nudicaulis, Tromö, Strömsbo ock st Coionopus depressus, Gaderne. Thlaspi bursa pastoris. arvense. Cochlearia danica, Torungen, Merdö. officinalis. Camelina sativa. Draba verna. Nasturtium amphibium 8. terrestre. Sisymbrium Sophia. officinale. Barbarea vulgaris. Arabis hirsuta. — Arabis thaliana. Cardamine hirsuta. pratensis. Dentaria bulbifera, Pusnzes i Skoven og ved Vejen til Bratteklev. Sinapis arvensis. Brassica campestris. Raphanus Raphanistrum. Erodium cicutarium. Geranium sangumeum. — — silvaticum. robertianum lucidum, Arendal. (fAhn- felt et Lindblom.) molle , Bratteklev, Slup- pervig, Strömsbo 0. fl. st. rolundifolium. eolumbinum, Bratteklev. Oxalis acetosella. Malva rotundifolia. a silvestris, i Mengde. Fumaria officinalis. -— Polygala vulgaris. Ononis spinosa, Elvekanten henimod Söboden omtrent + mil fra Byen. Anthyllis vulneraria. Astragalus glycyphyillus. Orobus vernus, Tospedal. tuberosus. niger. Lathyrus silvestris, Exrestved. c pratensis. Vicia sativa. — — — sepium. — silvatica. — cracca. Ervum tetraspermum. — - hirsutum. Trifolium repens. procumbens, Sluppervig, Havstad. — Trifolium filiforme, Havstad arvense. —A2 Sä medium. praåiense. Lotus corniculata. Medicago lupulina. — Hypericum pulchrum, Sandvig, Klop- pehejen. montanum. — quadrangulum. perforatum, Tragopogon pratensis, Högedal. Hypocheris maculata. radicata, Listölt. Apargia autumnalis. Leontodon Taraxacum. Prenanthes muralis. Sonchus arvensis. oleraceus. Hieracium Pilosella. auricula. » paludosum. murorum. vulgatlum. boreale «. et 8. Fr. umbellatum. - Crepis tectorum. Lapsana communis. Arctuium Lappa. Circium lanceolalum. palustre. — — arvense. — - heterophyllum. Carduus crispus. Bidens 4ripartita. Centaurea Cyanus. Jacea. Er Scabiosa. Tanacetum vulgare. Artemisia Absinthium. vulgaris. Gnaphalium silvaticum. uliginosum. dioicum. Filago minima, Sandvig, Sluppervig, Havstad o. fl. st. Arnica montana, sparsomt ved Sö- boden. Erigeron acris. Senecio vulgaris. silvalicus, Merdö. Jacobea. Solidago Virgaurea. E Aster Tripolium. Acthillea Ptlarmica. millefolium. Anthemis arvensis. Beilis perennis, Havstad o. fl. st. Pyrethrum inodorum. — maritimum. Maltricaria chamomilla, Spirrevigen. Chrysanthemum segetum. = Leuacanthemum. Orchis maculata, mellem Tangen paa Hiserö og Öyestad. (Ahnfelt et Lindbl.) — conopsea. Platantihera bifolia. Callilriche verna. — autumnalis. Carex dioica. pulicaris. pauciilora. -— arenaria; Merdö. intermedia, ITromö, ESpenes. muricala. leporina. stellulata. canescens. elongata, Tromö. remota, Lerestved. maritima. i 7 Carex salina, Tromö, Espenes. acuta, Nidelven. cTSpuosa. flava. Oederi. fulva. distans, Espenes. punctata Gaud. Sandvig. Ny for Skandinavieéas Flora. -— panicea. limosa, Jovand, vand ,-Ormekjern. pallescens. — Högedals- ampuilacea. vesicarla. filiformis. hirta, Merdö. ericetorum. = puulifera: digitata. Sparganium natans. simplex t = ramosum. Urtica dioica. UTenS: Litorella lacustris, Langseidvand, Solbergvand , Lognevand 0. fl. st. Aluus glutinosa. å incana. Myriophyllum spicatum, Langseid- vand, Ormekjern, Högedalsvand. Betula alba. Quercus sessiliflora. Fagus silvalica, Espenes. Corylus Avellana. Pinus silvestris. Abies. Salix Russeliana. rTepens. phylicefolia. aurila. & Salix caprea. kmpetrum nigrum. Myrica Gale. fiumulus Lupulus. Populus tremula. luniperus communis. Fraxinus exselsior. Acer platanoides. Atriplex angustifolium. — patulum. = hastatum. Polypodium vulgare. — > Phegopteris: — Dryopternis. Aspidium Filix mas. — spinulosum- — Filix femina. — fragile. Wwoodsia ilvensis. Ii. i Asplenium septentrionale. -— Trichomanes. Pteris aquilima. Strutnopteris germanica, Tromö (Ahnf. et Lindbl.) Blechnum spicant. Ophioglossum vulzatam,- Espenes ved Stranden. Lycopodium Selago. = inundalum, Jovand. — annotinum. — ciavalum. —= complanatum (Möllers Herb.) Equisetum arvense. = silvaticum. — limosum. isoä€tes lacustris. Iiteratur. i. Recensio Specierum Generis Pieridis Auctore Jac. C. Agardh , Phil. Dir. Botanices in Academia Ca- rolin. Demonstratore etc. ele. — Lunde Typis Berlingianis 1839 pag. 568 VI. 8:vo. 40 sk. B:co. Det är redan några år sedan en utländsk tidning på för- hand lofvade från Författaren till -ofvanskrifna arbete en fullständig monographie öfver slägtet Pteris. Men då un- der tiden Presl utgaf sin Pteridographia beslöt Förf., såsom han sjelf uti företalet säger, att endast utgifva en Recensio Specierum. För utarbetandet af denna sednare har Förf. haft tillgång till de förnämsta nutidens herbarier, synnerli- gast Hookers samlingar, hvilka för närvarande afhandling, liksom Lindleys för Förf:s Lupinmonographie, ha måst till- släppa de flesta nya arter. Här kan således icke komma i 9 fråga någon förtrolighet hos Förf. med Pteris-arternas till- stånd i den lefvande naturen; arbetets förtjenst blir att sö- ka uti slägtets indelning, goda artbeskrifningar och en väl sammanställd synonymie: trenne punkter, hvilka Ref. noga skulle granska ifall han, med tillgång antingen till de främ- mande samlingar Förf. begagnat eller några andra i samma väg, hade gjort Pteris-slägtet till föremål för ett monogra- phiskt studium, och hade för afsigt att meddela annat än en blottrelation öfver afhandlingens innehåll. Efter företalet, slutadt med några anmärkningar öfver den af Förf. begagnade terminologie, börjas afhandlingen med en ”Tabula Sectionum Synoptica ," der Pteris-slägtet indelas uti fyra afdelningar, hvilkas diagnos vi tro oss böra anföra: Sect. I. Eupteris , stipitibus fasciculatis virescentibus 1. stramineis , fasciculo vasorum stipitis transversaliter secti formam solee equine, apicibus sepe incurvatis, of- ferente, venis simplicibus furcatisve (rarissime apice anastomosantibus I. basalibus in arcum conjunctis). — Innefattar 33 arter. | Sect. II Ornithopteris: stipitibus sparsis virescentibus I. stramineis, fasciculis vasorum pluribus discretis; fron- dibus demum coriaceis decompositis, venis repetite fur- catis incurvis parallelis- approximalis ; inferioris pagine prominentibus, superioris impressis. — Innefattar 8 arter. Sect. Il Litobrochia: stipitibus fasciculatis virescentibus I. stramineis , fasciculo vasorum stipitis transversaliter secli formam solexe equine sinudse offerente; venis reticulatis. — Innehåller 28 arter. Sect. IV Iistopteris: stipitibus sparsis (?)plerumque ni- tidis, fasciculo vasorum stipitis transversaliter secti for- mam solee equine sinuose offerente ; frondibus decom- posito — pinnatis, pinnulis pinnatifidis, infimis pinne cujusvis heteromorphis; venis basalibus arcuatis , se- 10 -cundanmis furcatis liberis 1. anastomosantibus. — Inne- fattar 4 arter. > Ref. inser ganska lätt svårigheten att för underafdelnin- gar i ett så naturligt slägte som Pteris finna några fasta och säkra characterer; må vara att de af Förf. gifna lemna mycket öfrigt alt önska — hitintills äro de förtjenta af för- sta rummet.—Utan- obillighet torde man bordt vänta en den- na Tabula Sect. Synoptica föregående Character qgeneris jemte en framställning af slägtets affinitet , geographiska ut- bredning etc. Väl ursäktar Förf. uraktlåtenheten häraf der- med att Presl nyligen uti sitt berömda arbete — ehuru mer och mindre fullständigt — behandlat dessa ämnen; men hvad särskilt en Character genericus angår gifvas för den- sammas utelemnande desto färre skäl som andra Författare t. ex. Presl fört de beskrifna arterna till olika genera, hvar- till kommer, att det gifves andra med Pteris närslägtade ge- nera, och hvar och en, som begagnar Herr Agardhs afhand- ling, utan tvifvel fordrar att först och främst få veta, huru slägtet enligt Författarens mening bör begränsas. Hvad framställningen af arternas geographiska utbredning åter vid- kommer , hade Ref. uti ett dylikt arbete, för att bespara lä- saren mödan att sjelf extrahera en dylik, ej uteslutit den- samma. Här komma dock olika åsigter i fråga och — in re ambigua — vill Ref. ej, äfven om han äger för ögonen den mäst sjelfförtröstande föresyn, på något sätt upphöja - sin subjectiva mening till absolut lag. | Efter ”Tabula Sectionum Synoptica” vidtager sjelfva Re- censio Specierum. Dessa sednare äro: till antalet 94, med undantag af dem, som uti noter anföras och af hvilka Förf. ej sett exemplar. För hvarje Species anföres artmärket , en som det tyckes -temligen fullständig synonymie, vextställe och de samlingar, i hvilka Förf. sett de beskrifna exempla- ren, derefter artbeskrifningen, hvilken, utom det att den tyc- kes vara exact, äger den förtjensten alt ej vara lång och så- ledes visar att Förf., i motsats till en del andra, mindre ser 11 på quantitas än qualitas. Detta hedrar Förf. i vår bredt- skrifvande tid. De nya här först upstälda arterna äro följande: P. mul- tiaurita (från Ceylon), P. Hookeriana (Ceylon), P. triplhylla (Madagascar), P. Madagascarina, P.triplicata (Madagascar, Mozambique), P. deltea (Otaheiti), P. pellucens (Ind. orient.), P. stridens (Jamaica), P.lancewfolia (Madagascar), P.crassipes (Martinique), P. elata (2) (Panama), P. propinqua (2) Ja- maica), P. Endlicheriana (ön Norfolk), P. revolvens (Ind. orient.), P. longibrachiata pr. p. And. occident.) och — P. Morrenhouttiana (Otaheiti) -— Det barbariska ljud, som detta sednare namn orsakar, föranleder Ref. till den önskan, att hvarje Författare ville vara litet mera noggran, än vanligen är fallet, i frågan om trivial-namnens bildande. Förf. uppkallar i närvarande arbete, lika gerna som i Lu- pin-afhandlingen , nya eller förvexlade arter efter mer och mindre namnkunniga botanister; sålunda har Förf. upnämnt P. Hookeriana , Blumeana , Svartziana, Gaudichaudi , Kun- zeana , Berteroana , ” Endlicheriana, Becheyana, Walli- chiana och sluteligen — Morrenhouttiana ; att dylika små hederssaluter, heldst påtända af en brinnande tacksamhetslå- ga, taga sig rätt vackert ut och hafva sitt goda med sig, är Ref. nogsamt bekant; men sjelfya namnen innebära och sä- ga — intet. Föröfrigt hade Pteris redan förut så många namn på — fana, att deras vidare tillökning kunde synas alldeles öfverflödig, såvida meningen ej är alt upplåta Pieris-släg- tet till ett botaniskt Pantheon. De orsaker, hvilka redan blifvit antydda,i förening med det inskränkta rum denna tidskrift medgifver, afhålla Ref. från att ingå uti några detaljer; läsaren hänvisas till sjelfva afhandlingen. Ref. slutar derföre med innerlig önskan att hvar och en, som är i tillfälle att få begagna de stora mas= sor torkade vexter:, som årligen föras till Europa, ej måtte underlåta lemna dylika monographier; sannt är: deras ut- arbetande är mekaniskt och visar sällan det, hvilket endast 12 adlar Naturfoskaren — dess förtrolighet med den lefvande naturen och dess förmåga att tolka den. Men vetenskapen fordrar dem, och stannar i förbindelse till deras utgifvare. > Hvad det typographiska vidkommer, motsvarar det full- komligt hvad man i sednare tider är van att emottaga från den i detta hänseende så utmärkta Berlingska officinen. —h.— 2, Novitiarum PFlore Svecice Maxrtissa altera; additis plantis inr Norvegia recentius detectis. Scripsit Elias Fries. Upsalie. Leffler et Sebeil 1839. — 64 pag. S:vo. Detta arbete, hvarmed dem om skandinaviska vexternas kritiska kännedom så högt förtjente Författaren riktat bota- niska literaturen, och hvaraf första hälften redan i N:o 4 af dessa notiser blifvit anmäld, är, liksom allt hvad som kom- mer från denna Författares hand, rikt på intressanta och gedigna observationer, hvilka äro vigtiga ej blott för Skan- dinaviens , utan för alla länders botanister, som icke åtnöja sig' med en allenast ytlig och på några få yttre kännemärken hvilande kännedom om vextarterna. Prof. Fries har alltid ifrigt yrkat på den vigtiga och sanna sats, att arter inom vextlernas verld ej böra bestämmas blott efter vissa yttre skiljemärken , utan hufvudsakligen efter hela deras vegeta- tionshistoria, något hvarom de, hvilka blott efter torra her- barier upställa arter, icke hafva ringaste kunskap eller fö- reställning, hvaraf ock blir en naturlig följd, all man hos sådana författare oftast träffar, visserligen i hänseende till numerären talrika, men ock i qualitativt hänseende dåliga och föga anmärkningsvärda arter, hvilka det ganska ofta är högst svårt att i den lefvande naturen återfinna, enär de vanligen äro upstälda efter ett par ofta ofullständiga torra exemplar och sålunda snarare kunna sägas representera in- 13 divider än arter. Prof. Fries, liksom alla gedigna Botani- Ster, går en alldeles motsatt väg, han följer vexternas hela utvecklings och vegetationshistoria; han tager i betraktande de yttre momenter, till följe af hvilka modifikationer i vex- ternas yttre former och derifrån hemtade karakterer åstad- kommas, och först sedan han härom erhållit fullständig kun- skap upställer han arter; denna method är visserligen något långsam och kan ej begagnas af kammar-botanister; men den är dock den enda säkra, och endast genom den blir man i stånd, att inom större polymorfa slägten till sina be- höriga ställen hänföra de analoga, ehuru ej derföre affina, former, hvarunder särskilda arter framstå. En följd af detta framgångssätt är, dels den att Prof. Fries under hufvudarten ofta såsom underarter uptager sådana former, som vanligen betraktas såsom sjelfständiga arter, dels ock atthan är högst försigtig i uptagandet af sådana species, hvilka han ej sjelf varit i. tillfälle att i lefvande naturen undersöka, helst om dessa derjemte tillhöra slägten, som till sin natur äro vari- abla och böjliga för yttre momenters inverkan. Häri bör sä- kerligen äfven grunden sökas, hvarföre man i närvarande arbete saknar behandlingen af flera intressanta skandinavi- ska genera t. ex. Calamagrostis, Erigeron, de alpinska for- merna af Poa, m. fl. Som det nu ifrågavarande arbetet är af den vigt, att in- gen, som vill studera Skandinaviens vexter, kan undvara det, anser Ref. öfverflödigt att på annat sätt redovisa for dess innehåll, än att, liksom skedt vid förra hälften >), alle- nast upräkna dei sednare hälften (pag. 33—64) afhandlade vexter och sålunda visa dess rikhaltighet; härvid vill Ref. icke heller fästa sig vid de, visserligen mindre väsendåliga, omständigheter, i fråga om hvilka han icke till alla delar öfverensstämmer med Författarens åsigter. ") Utg. vill begagna detta tillfälle att anmärka det hittills öfversedda felet att i N:o 4 sid. 42 är GI. maritima uteglömd , bör införas näst efter Gl. arundinacea och näst före a. palustris. 14 Årenaria gothica Fr. Herb. norm. (Ar. ciliata 8 Wahl.) e Vestrogotma et Gotlandia. 4. ciliata L.M. ev IE —" = vera (A. ”ciliata FI DY== = norvegica (A. norv. Gunn.—FL. D.) — b. humifusa (Ar. humifusa Wahl), huic accedit A. multicaulis IL: — Gunn. — E Nordl3 Finm. et Lapp. i Cerastium latifolium L. C. glutinosum Yr. (non C. pumilum Curt. quod est C. semidec. ma- cilentum. — C. brachypetalum Pers. est... 0" viscos p. Er. C. ro- tundifolium Kit., nec C. strigosum Fr.) ; Rubus glandulosus Bell. R. castoreus Herb. norm. — a. verus (R. arct. 8 cast. Lest.) —b. hy- bridus (R. sax. pp. hybridus Wahl.) Ranunculus cassubicus L. — a. plebejus — Db. elatior. Galeopsis tetrahit + bifida. (G. bifida Bönnigh. Koch). — a. virens — bh. pallens. Braba trichella Fr. Braya alpina Sternb. et Hoppe — Db. rivularis. : Polygala vulgaris + depressa. (P. depressa Wender. P. serpyllacea Weihe). ; Ornmthopus pusillus L. 1 Hieracium (af detta slägte meddelar Förf. en dianome specierum utan att likväl bifoga diagnoser och beskrifningar vid andra än N:o 9, 11, 135. Arterna upställas på följande sätt:) I. Piloselle: Receptac. punctato-areolatum , cetlerum leve et conti- guum. Sp. 1. H. pilosella L. — varr. H. peleterianum et H. pedunculare — hybr. auriculo — pilosella. 2. H. Auricula L. —- varr. majus et minus. — hybr. cymoso- auricutla. H. prealtum Vill. — var. parviflorum (H. piloselloides Vill. Hartm). (Pet enda exemplar, som finnes i Sommerfelts Herba- rium, är samladt i Salten i Nordlanden, så väl enligt anteck- ning vid exemplaret, som efter Sommerfeltls mundtliga upgift. — Utg. anm.). 7 od H. cymosum L. — var. parviflorum. H. collinum Gochn. (Endast funnen i Östra Sverge; icke i vestra, ej heller i Norge). 6. H. aurantiacum L. [Sy 13 il. Pulmonaree: Recept. alveolatum, interstitiis fimbrillifero-dentatis. + Capitulis defloratis (in vivo) apice contractis, basi ventricoso- torulosis, involucri squamis lineari-attenualis plurimis &quali- bus; paucis brevioribus irregulariter imbricatis. 7. H. alpinum. LE. 8. H. murorum. L. p. p. — var. silvaticum. 9. H. diaphanum fr. genuinum — vVarr. pratense, — nemorosum (H. muror. Vulgo. H. silvat. Retz), — collmum (IH. pulmonarium Engl. B. H. pic- fum Schleich.) H. Lawsonii Sm. (nec Vill.) (H. rupestre Reich.) — varr. mon= tanum (H. Schmidtii Tausch, Koch) —rupestre (H. rup. Al. H. Halleri Hook.) — ericetorum (H. Lawsonii Engl. B., Herb. norm.). 10. H. vulgatum Fr. — a. latifolium — b. angustifolium. 11. IH. rigidum Hartm. (H.: silv. Gouan. H. tridentat. Fr. H. as- perum Gaud.) — a. latifolium — b angustifolium. + + -Capitulis oblongo-cylindricis, invelucri squamis latioribus li- neari-lanceolatis inequalibus et in series (vulgo spiraliter). dis- posilis. 12. H. paludosum L. ' 13. H. prenanthoides Vill. — hybr. boreali-prenanthoides. 14. H. boreale Fr. (H. silvestre Reich.) — a. normale — b. la- tifolium — c. angustifolium. 13. H. levigatum Er. (H. Friesii Hartm. H. levigatum Willd?). 16. H. umbellatum. L. — varr. elatum et prostratum. Crepis agrestis Waläst. Kit. Viola uliginosa Schrad. V. epipsila Ledeb. V. stricta Horm. (V. nemoralis Eätz. V. Ruppii All. sec. Koch.) Orchis latifolia L. Koch, (0. majalis Reich.) 0. angustifolia Wim. Koch. (0. latifolia Reich.) NS 0. incarnata L. Fr. Hartm. (0. Traunsteineri Saut. Koch. 0. angusti- folia Reich.) ; Epipactis media Fr. — a. flor. albis (Serap. latifol. y. Wahl. Suec.) — b. fl. virid. (Epip. viridiflora Reich. sec. Koch) — c. fl. roseo — rubris (Ser. latif. p. Wabl. Svec. — Ep. atrorubens Reich.) Carex nardina Fr. — (Kobresia scirp. Fl. D. t. 13529. Kobr. nardina Horn.). C. paniculata L. Koch. 16 C. Schreberi Schrank. C. azillaris = — (C. Bönnighausiana Weihe, Koch, Sturm). — Ad Stehag Scanize. C: pediformis Meyer, (C. rhizina 1. rhizodes Blytt msecr.) — E Nor- vegia. C. binervis Sm. C. vaginata Tausch. — (C. curvirostra Hart.). — b. pumila —(C. pa- pos a MINEN GE devauperata Horn.) C. bullata Willd. — b. levirostris. — E Norvegia. Myriophyllum alternifflorum Dec. — (M. spic. var. tenellum Liljebl.) Betula aiba L. - ; B. glutinosa Wallr. — varr. primaria (B. alba. L. Lapp., Ehrh., Fl. D.) — pubescens (B. pubescens Ehrh.) | Saliv — Här upräknas en del arter med bifogade mindre anmärkningar. Asplenium Adianthum nigrum L. Botrychium Lunaria = cordatum Fr. Chara papulosa Wallr. — E Gotlandia. HL. Befordran. Till Botanices et Oeconomize Professor vid Lunds WUni- versitet har H. K. M. under den 7 sistl. December i Nåder utnämnt Akademi-Sekreteraren , Professorn, Ridd. af Kongl. Wasa-Orden, Magister Johan Wiihelm Zetterstedt. Botaniska Notiser komma att under år 1840 fortsät- tas och får Utg., under åberopande af den i N:o 1 för 18539 införda anmälan, upmana Skandinaviens Botanister att ge- nom meddelande af upsatser bidraga till ernående af det gemensamma målet , och anser han sig särskildt böra upma- na till observationers anställande och meddelande rörande Vårens framtåg. på sätt som Prof. Fries i den i nämnde num- mer intagna upsats föreslår. Alla bidrag torde addresseras antingen till Red. af Botaniska Notiser eller ock till Utgif- varea Akad. Adj. A. E. Lindblom i Lund. Å 12 Nummer af Botaniska Notiser för år 1840, hvardera utgörande 1 ark, kan med I R:dr 32 sk. Banko prenumereras i Stockholm hos Fritze et Bagge; i Upsala hos Lundequist, i Linköping hos Sahlström, i Lund hes Gleerup, i Köpenhamn i Gyldendalska Bokhandeln, i Kristiania hos Stud. Med. Scäbeler; samt, med tillägg af postarvode, på alla posikontor i riket. i ra Fund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1839. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDEL OM. MX 2. Lund den 7? Februari. 1840, 3 Vad L Bidrag och anmärkningar till Götheborgs Flora, af Joh. Erh. Areschoug. 1. Tragopogon pratensis L. BP minor. T. minor Fries Nov. ed: 2 p. 241. Uti Slottsskogen samt nya allén närmast staden: von. Diiben. Arctium majus Schkuhr. — Plant. Cot. Fl. Gothob. p. 12— finnes flerestädes vid Götheborg t. ex. på Hisingen vid Sannegården i mängd. ” Carduus tenuiflorus Smith. — PI. Gothob. p. 13 — är ej återfunnen och bör således uteslutas. Sammalunda är förhållandet med Artemisia campestris L. Onopordon Acanthium L. tagen i mängd 1835 på en hol- me nära Varholmen, är under sista åren ej ålerfunnen; en i hela Sverige föga inhemsk vext, som vid Cimbrits- hamn visade sig 1826 på flera ställen, hvarest den 1831—33 ej kunde återfinnas. 2. Valeriana sambucifolia Mik. - foliis pinnatis 4—6- jugis, radice stolonibus repente. — Koch Syn. FI. Germ. p. 337 — Fries Mantissa alt. Pp. OL. På en bergssluttning bland buskar och PFeronica longi- folia, då man stiger i land vid Sannegården på Hisingen, strax till venster om vägen. Stjelken från 1 till 2 alnar hög. Blomflocken understun- dom i diameter nära 8 tum och mera. Föröfrigt till alla de- lar så lik V. efficinalis , att man ej obilligt synes betvifla 18 denna art som sådan vara god och tillräckligt skiljd. Små- bladen variera till antal och ibland träffas stånd, hvilka sak- na stolones; dessa äro måhända yngre och uppkomne på sätt Koch beskrifver artens fortplantning. Under hela 15 åren: har jag tagit denna vext på citerade ställe men ansett den för Pal. officinalis & Wahlenb. Sv. p. 19, tills Prof. Fries gjorde mig uppmärksam på den hos Koch beskrifna V. sam- bucifolia Mik. Lithospermum officinale L. — Pl. Gothob. p. 23 — vexer ej sparsamt i murfogningarne på Götheborgs vallar söder om staden. 3. Mentha aquatica L. y pilosa. floribus capitato — 1. verticillatis, caule piloso, foliis hirsutis obtusis, superioribus ovalis, inferioribus subor- biculatis. På bergsslultningar bland buskar nära Långedrag. De få former detta, annorstädes oftast så polymorpha, slägte visar vid Götheborg, må ursäkta anmärkandet af närvarande varietet, som skiljer sig betydligt genom trubbiga blad och den täthåriga stjelken från MM. aquatica fp subsativa ; märk- ligt nog att denna sednare, som alla år tillförene visat blom- morna samlade i distincta verticilli, förflutne sommar oftast fanns med desamma förenade till capitula. 4. Verbascum collinum Schrad. Harim. Skand. ed. 3 p. 55 — Fries Mant. alt. p. 15— Koch Syn. p. 512. På bergssluttningar med V. thapsus och PV. nigrum nära Jonsereds Fabrik (eg. några alnar utom Götheborgska Florans område) funnen af Dreyer. Antirrhinum Orontium L. — PI. Gothob. p. 32 — är ej återfunnen och bör uteslutas.; 5. JNVeronica spicata L. På ett magert och ouppodladt fält på Hisingen ej långt från Sannegården, högst sparsamt. 19 Gentiana Amarella L. — Pl. Gothob. p. 37 — i en äng mellan Sannegården och Håstevik på Hisingen. 6. Utricularia vulgaris IL. Uti gropar på Gammelstadsholme samt uti ett kärr på Storholmen nära Varholmen i Skärgården. Limosella aqvatica L. — Pl. Gothob. p. 40 — i små kärr nära Ganled och Långedrag. Acer campestre L. — Pl. Gothob. p. 44 — vid Tarras' Grotta i Gammelstaden (oriktigt Torrarps grotta) utan tvifvel odlad. : Heracleum sphondylium L. — Pl. Gothob. p. 49 — är H. Sph. hos Koch och Fr. Mant. alt. Sium latifolium Bb angustifolium — Pl. Gothob. p. 49 — är en föga märklig form, som städse visar de tydligaste öfvergångar till S. latifolium. 7. Glaueium luteum Scop. Nära hafsstranden på Grötö, fun- nen af Herr Wåhlstedt. S. Thalictrum minus L. Bland buskar och stenar nära hafsstranden ej långt från Långedrag. 9. Elatine orthosperma Dub. i Bot. Not. 1839 p. 88. Vexer bland E. hydropiper, merändels under vattnet, Göthaelf vid Hisings sidan midt för Lilla Bomen samt vid Gammelstadsholme. 10. Elatine triandra Schkuhr. Koch Syn. p. 125 — IHartm. Skand. ed. 3 p. 94. oe minor, foliis utringue viridibus. p elatior, foliis supra viridibus subtus argenteo nitentibus. Vid och på Gammelstadsholme; « vid holmens stränder, alltid under vattnet; 6 i gropar, som under elfvens låga vat- tenstånd äro nästan torra. — c« knapt tumshög, med små blad; £ 2—3 tum och derutöfver, till alla delar större, 11. Elatine hexandra Decand. Koch Syn. p. 125. Uti elfven på Hisingssidan eller vid Gammelstadsholme ; ovisst på hvilketdera stället. Att den likväl förekommer flere- 20 städes såsom gissadt är i PI. Gothob. är otvifvelaktigt, ehuru jag först under förflutne sommar hade tillfälle efter söka dessa arter, i sällskap med Bar. von Däben, som re- dan så beskrifvit dem, att det är öfverflödigt tillägga några diagnoser. Rumex aquaticus Fr. Nov. ed. 2. p. 109. valvulis omnibus -&equali-graniferis e basi subtruncata late ovato-triangularibus subintegerrimis 1. denticulatis, verticillis compactis confluentibus, foliis inferioribus radicalibusque utrinque attenuatis acuminatis lanceolatis, petiolis planis. R. Hydrolapathum Wahlenb. Sv. — Hartm. Skand. Flerestädes vid Götheborg allmän , alltid vexande i sjelf- va valtnet, ofta i sällskap med följande. Rumex maximus Schreb. — PI. Gothob. p. 100. valvulis omnibus &quali-graniferis e basisubtruncata ex- tracte ovato-triangularibus subintegerrimis 1. denticulatis, verticillis laxis subconfluentibus , foliis inferioribus radi- calibusque e basi rotundata 1. plus minus oblique rotun- dato-cordata oblongis, petiolis supra utrinque costa pro- minula marginatis. « gigantea , herba elatiori laxiori, caule ramis magis pa- tentibus, foliis radicalibus horizontalibus e basi latissi- ma oblongis. 6 stricta , herba minori strictiori, caule ramis contractis, foliis radicalibus verticalibus in basin angustiorem pau- lulum attenuatis. Vid Götheborg ingalunda sällsynt; « vid stränderne af Göthaelf t. ex., utom de anförda ställena, på Hisingen vid Pölsebo; 6 dels sammastädes dels i Rosenlund bland R. aquaticus. Formen « blir understundom nära fyra alnar hög; gre- narne något frånstående sjelken; rotbladen stora, någon gång 13 aln långa och + breda, ligga nästan horizontalt utbredda och äro merändels vid basen snedt äggrunda (d. v. s. bladet 21 fortsältes längre ned på den ena än på den andra), mera sällan egentligen hjertlika, och ega der sin största bredd; 8 rigid, ej så hög och mindre yfvig än föregående, hår gre- . narne tilltryckta stjelken, rotbladen rakt uppstående; dessa sednare hafva på midten sin betydligaste bredd och afsmal- na något litet mot den merändels snedt äggrunda basen. — Denna form är till yttre utseendet lik BR. aquaticus Fr. , men bildar på intet sätt någon öfvergång till densamma. Dere- mot gifvas mellan båda formerne en otalig mängd öfvergån- gar de få endast betraktas som tvenne ytterligheter. Hvad Rumex-arternes synonymie beträffar torde jag få tillfälle alt på ett annat ställe vidare orda derom. Här må endast anmåärkas att den hos Hooker British Flora ed. 4 p. 130 beskrifna R. Hydrolapathum utan tvifvel, enligt beskrif- ning, är R. maximus. Huruvida R. Hydrolapathum Huds är vår BR. aquaticus Fr. (såsom de flesta Auktorer synas medgifva) eller R. maximus , kan jag för närvarande i mitt isolerade läge ej afgöra. Emedlertid synes namnet ”aquati- Ccus” enligt min oförgripliga mening passa bäst för den art, som uteslutande vexer uti sjelfva vattnet. 12. Rumex cristatus Wall. valvulis omnibus graniferis, unica magnogranifera, plus minus late-cordatis acutiusculis acute triangulari-denta- tis, verlicillis confluentibus, ramis patentibus, foliis acu- tis inferioribus radicalibusque e basi plus minus cordata 1. oblique rotundata oblongis. Vid nya vägen mellan staden och Masthugget bland RR. obtusifolius och ecrispus. Exemplar af denna art från Götheborg äro till habitus ej olike dem af R. obtusifolius , med hvilken art den närvaran- de dock ingalunda, enligt de gifna kännemärken, kan för- blandas. Grenarne äro frånstående stjelken , blomkransarne nästan sammanflytande och hela vexten af ett något spretigt utseende. — Närvarande art förblandas utan tvifvel af de 22 flesta botanister med RB. obtusifolius liksom följande med £. erispus. Båda äro redan omnämnde uti Pl. Gothob. 13. Rumex propinquus (mihi) valvulis omnibus graniferis, unica magno-granifera , late cordatis obtusis subintegerrimis, verticillis confertis, Ta- mis contractis, foliis acutis subundulato-crispis , inferio- ribus radicalibusque e basi plus minus oblique rotundata I cordata oblongis. På torra ställen bland andra Bwmices vid 'byar t. ex. Långedrag. : Vexten 1: aln hög och kanske högre. Stjelken med tilltrykta och sammangyttrade grenar. Rotbladen 1 > fot lån- ga och 3—G6 tum breda, vågiga samt något krusiga. Foder- skalen, af hvilka ett, i likhet med förhållandet hos föregåen- de art, är stort-grynbärande och de tvenne öfrige försedde med mindre gryn, äro i mogna tillståndetrödbruna. Fröna med concaya sidor (i tvär afskärning bildas således fröets sidor af inåt böj- da krokiga linier); detta sednare kan dock vara individuelt eller härröra af vextens möjligen hybrida uppkomst. Till - habitus är den lik £. erispus , men skiljes lätt genom sina characterer; med hänseende till dessa sednare står den när- mast följande , men skiljer sig medelst vextställe och dylikt till den grad, att de på intet sätt kunna förenas. Deremot skulle jag för min del efter theoretiska och kanske äfven nå- got practiska skäl anse denna art böra förenas med RB. eri- status båda skulle vara former; uppkomna genom hybridi- sering, BR, cristatus skulle härstamma från RB. obtusifolius befruktad af BR. crispus; BR. propinquus från den sednare befruktad af den förra. 14. Rumex conspersus Hartm. Skand. ed. 3 p. 85. valvulis, 'unica :'magno-granifera excepta, subnudis, late cordatis subacutiusculis denticulatis, verticillis confertis', ramis congestis, foliis planis inferioribus e basi rotundata, radicalibus e subcordata oblongis. 23 På våta ställen nära vatten t. ex. vid Rödabryggan mel- lan staden och Masthugget blandad med RB. Friesii , R. ma- ximus och B. aquaticus. Stjelken från 1 till nära 2 alnar hög , rödfläckig (troli- gen af främmande orsak). Grenar gyttrade liksom hos RB. Friesii. Rotbladen vid basen hjertlika, uppräta, ej vågiga eller krusade som hos föregående. Foderskalen i förhållande till vexten större, ett med stort, de öfriga med någon gång rudimentära, oftast aldeles felande, gryn. Fröet i tvär afskär- ning visar sidorne bildade af raka linier. Lika närslägtadt denna art visar sig, då man endast rådfrågar charactererne, med föregående, lika skiljd är den då man fäster afseende på dess historia. — Den synes mig stå följande närmast. Rumex Friesii (mihi) PI. Cot. Gothob. p. 100. valvulis omnibus nudis e basi subtruncata 1. subcorda- ta ovalis subacutiusculis subintegerrimis, verticillis con- fertis, ramis contractis, foliis inferioribus radicalibus- que cordatis 1. e basi suboblique cordata oblongis. R. aquaticus Wahlenb. Svec. — Hartm. Skand. a gigantea , herba elatiori, ramis magis patentibus, foliis radicalibus e basi cordata oblongis. p stricta, herba minori, ramis cauli contractis, foliis radi- calibus cordatis 1. ört Striän UA R. Friesii Pl. Gothob. I. c. s Allmän vid Götheborg på fuktiga ställen, hvilka tidtals öfversvämmas under Götha-elfyens höga vattenstånd; «. t. ex. midtför gamla Tullen i Masthugget; Cd vid Rödabryggan, på Gammelstadsholme 0. fl. st. Med föregående art kan närvarande, tillfölje af de alde- les bara foderskalen, ingalunda förblandas. Från B. dome- sticus skiljes den lätt förmedelst foderskalens obetydliga (dock understundom nästan hjertlika) intryckning vid basen. Mellan formen « och 8 gifvas många öfvergångar. — Att närvaran- de art är B. aquaticus plurimor. Auctor. utvisar redan diag- nosen uti Pl. Cot. Gothob.; och då alla Författare nästan utan 24 undantag beskrifva foderskalen som hjertlika är naturligtvis det frågtecken, som insmugit sig uti Hartm. Skand. ed. 3 vid cit. af B. Friesii Pl. Gothob., att uppföra bland errata. 15. Chenopodium murale Linn. Vid Balastkajen, men troligen ditförd. På andra stäl- len vid Götheborg tagen af Prof. Fries. 26 Taxus baccata Linn. På Fotö, observerad af Mag. Sieurin. På Särö i Norra Halland bildade detta träd, åtminstone för 15 år sedan, en hel skog, hvilken likväl i sednare tider lärer vara betydligt uthuggen. Potamogeton obtusifolius Mert. PI. Cot. Gothob.; är all- män vid Götheborg t. ex. i Göthaelf nära Lejonet, samt vid bryggan mellan staden och östra Haga. Potamogeton pusillus L.; är lika ymnig som föregående och finnes på samma ställen. 17. Potamogeton pectinatus L. Vexer i Götheborgs vallgrafvar t. ex. mellan staden och östra Haga. 18S. Zannichellia palustris IL. Uti elfven vid Hisingssidan midtför lilla Bomen. — Den Götheborgska formen är Z major Bönnigh. Fl. Monaste- riens. 19. Ruppia rostellata Koch. Uti viken vid Långedrag. R. maritima Pl. Cot. Goth. är Kochs RB. maritima; den från Domsö har jag likväl ej sett. 20. Carex Oederi Retz. C. flava 6 FI. Gothob. p. 131. Allmän på öarne utanför Götheborg t. ex. Hälsö. Carex distans L. Pl. Cot. Gothob. p. 132 — på Björkö. 21. Carex Buxbaumii Wahlenb. På Varholmen, nere vid stranden mot Hisingssidan , högst sparsamt. 22, Carex paradoxa Willd. Uti ett kärr på Storholmen nära Varholmen utanför Gö- theborg. II. Fortegnelse over Phanerogame Planter og Breg- ner, bemaerkede i Sommeren 1838 i &Skiensfjor- dens omgivelse, af M. N. Blytt. Salicornia herbacea, Langesund. Hippuris vulgaris, Skien ved Börs- vand, Porsgrund, Langö ved Lan- gesund. Zostera marina, Brevig, sund. Blitum capitatum, Langesund som Ukrud i Haverne. Lemna minor, Skien. Veronica serpyllifolia, almindelig. scutellata, alm. Beccabunga, alm. cham&edrys, alm. officinalis, alm. agrestis, Brevig, Lange- sund. arvensis, alm. verna, Fjerestrand 3 mil fra Skien (Lindblom). Pinguicula vulgaris, alm. Utricularia vulgaris, Porsgrund. intermedia, Porsgrund i Vallemyren. minor, Skien i Börs- söen og i en liden Sump i en Myr ved Fyrreskoven — ner Klostret. 7 Circea alpina, Skien, Porsgrund, Brevig. Lange- — -— Lycopus europeus, Skien, Pors- grund, Langesund. Valeriana officinalis, allm. Iris pseudacorus , Skien ved Börs- söen, Porsgrund ved Öjenkast ner Fjorden hist og her, Langesund ved Bugter af Fjorden. Schoenus albus, Porsgrund paa Val- lemyren. fuscus, Porsgrund ved Lönevand. Eriophorum angustifolium , Skien, Porsgrund, . Riviniana, alm. —d. monta- na, Porsgrund. — €. persi- cefolia, alm. arenaria, Skien? tricolor, alm. — 6. arvensis, Porsgrund, Langesund. Impatiens noli tangere, Skien, Pors- grund, Brevig. Rhamnus catharticus, alm. Rhamnus frangula, alm. Ribes uva crispa, alm. rubrum, Skien, Langesund. — mgrum, Rolighed ved Pors- grund — forwvildet. Hedera Helix, Langesund paa de steile Klipper ud imod Havet. Chenopodium polyspermum, Brevig. — viride et g. album, alm. Salsola Kali, Langö ved Langesund. Ulmus campestris, alm. Sanicula europe&a, Porsgrund ved Vestvig ner Frierfjord, Brevig ved Stathelle, Langesund. Laserpitium latifolium, almindelig ved Brevig og Langesund. Heracleum Sphondylium, alm. Peucedanum palustre, Skien, Pors- grund, Brevig, Langesund. Selinum Carvifohum, Porsgrund vid Thorsberg;, Brevig. Angelica silvestris, alm. litoralis, Brevig, sund. Cicula virosa, Börssöen ner Skien. Conium maculatum, Brevig ved Stathelle. Liguslicum scoticum, Brevig, Lange- sund. ZEgopodium podagraria, Skien, Bre- vig. Carum Carvi, alm. Pimpinella Saxifraga, alm. Athusa Cynapium, Skien, Brevig, Langesund. Torilis Anthriscus, Skien, Porsgrund, Brevig. Ch&erophyllum silvestre, alm. Viburnum Opulus, alm. Lange- Sambucus nigra, Brevig. Parnassia palustris, alm. Linum catharticum , alm. Armeria vulgaris, Skien, Porsgrund. 8. maritima, Pors- grund, Brevig Langesund. Drosera rotundifolia, Skien, Pors- grund, Brevig. longifolia , Skien, grund. intermedia, Porsgrund. Myosurus minimus, Fossum, Skien. Convallaria majalis, alm. polygonatum , alm. multiflora, Porsgrund ved Skrukkeröd , Bre- vig ved Stalthelle. verticillata, Fjerestrand, Skien, Porsgrund. oleraceum , alm. arenarium, alm. Ornithogalum luteum, Skien. Calla palustris, imellem Holden ”og Fjerestrand, Skien ved Börssöen, ÖIS. j ; Juncus conglomeratus, alm. effusus ? filiformis, alm. lamprocarpos , alm. acutillorus, alm. uliginosus y. fluitans, Skien, — — Pors- Allium Eidanger, Porsgrund. — - bulbosus, alm. — £. bott- nicus, Porsgrund, Brevig, Langesund. bufonius, alm. Luzula campestris, alm. — £. mul- tiflora, alm. — 7. palle- 29 scens, Skien. pilosa, alm. Berberis vulgaris, Skien. Rumex acetosa, alm. acetosella, alm. obtusifolius , Skien. crispus, alm. domesticus, alm. Triglochin palustre, alm. maritimum , alm. Scheuchzeria palustris, Lönevand ved Porsgrund. Alisma Plantago, alm. Trientalis europxa, alm. Daphne Mezereum, Skien, grund, Brevig, Langesund. Vaccinium vitis idea, alm. myrtillus, alm. uliginosum , alm. Pors- — oxycoccos, alm. Erica vulgaris, alm. Epilobium angustifolium, alm. ved Skien og Porsgrund, Bre- vig, sparsommere ved Langesund. montanum, alm. palustre, alm. Chrysosplenium alternifolium , alm. Polygonum amphibium £. terrestre, Skien. persicaria, alm. lapathifolium, Skien, Bre- vig. hydropiper, Brevig. viviparum, alm. aviculare, alm. Fagopyrum, Brevig i Agre. Conyolvulus, alm. Porsgrund, 30 Adoxa Moschatellina, Skien, Pors- grund i Pompedalen. Paris quadrifolia, alm. Arbutus uva ursi, alm. Andromeda polifolia, Skien, Porsgr. Pyrola secunda, alm. minor, Skien, Porsgrund. media, imellem Langesund Brevig i Granskovene langs Vejen. rotundifolia, alm. chlorantha, paa Skaatet ved Porsgrund,; paa Helleaasen ved Brevig;, imellem Brevig og Langesund samt paa Langö. Scleranthus perennis , alm. Saxifraga granulata, Skien, Brevig. tridactylites, Skien, Pors- grund, Brevig. Dianthus deltoides, alm. Saponaria officinalis, Skien Ukrud i Haver, forvildet. Silene nutans, alm. inflata, alm. maritima, Brevig, Langesund. rupestris, alm. Alsine rubra , Porsgrund. marina, Langesund. Halianthus peploides, Langö ved Langesund. Arenaria trinervia, alm. serpyllifolia, alm. Stel:aria nemorum, Skien, Pors- grund, Brevig, Langesund. media, alm. crassifolia, Brevig. uligmosa, Skien, grund, Brevig. Friesiana, Sk., Porsg., Brev. graminea, alm, — og som — Pors- Stellaria glauca, Porsgrund. Agrostemma Githago, Skien, Brevig. Lychnis silvestris, alm. pralensis, Eidanger, Brevig, Langesund. flos cuculi, alm. viscaria , alm. semidecandrum, Pors- grund, Brevig. vulgatum , alm. — Cerastium Spergula arvensis, alm. nodosa, Skien. — £. glan- dulosa, Porsgrund, Bre- vig, Langesund. ;: sagina, alm. Sedum Telephium', alm. acre, alm. annuum, alm. rupestre, alm. album , alm. Anm. Den af Wille omtalte Asa- rum europgeum, som skulde fin- des i Skoven ved Borrestad, har jeg dersammesteds sögt omsonst. Uden tvivel have Bladene af Vi- ola mirabilis, der her er i stor Maengde, forledet Wille til at an- tage denne Plante for Asarum. Lythrum Salicaria, alm. Agrimonia Eupaloria, alm. Euphorbia helioscopia, alm. palustris, Langesund. Sempervivum tectorum, paa Bjergs- siden ved Aabningen af S:t Mik- kels Kirke paa Nordsöens nordre side (Lindblom). Prunus spinosa, Brevig ved Frier- fiord L Langesund. Padus, alm. Avium, Skien. — Cotoneaster vulgaris, alm. Cratxgus monogyna, alm. Sorbus Aria, Porsgrund, Brevig, Langesund. scandica, Porsgrund mellem Kalletangen 0og- Öjenkast ved Frierfjorden — Ny for Norges Flora. hybrida, Skien, Porsgrund, Brevig, Langesund. Aucuparia, alm. Pyrus malus, alm. Spirea ulmaria, alm. Rosa rubiginosa, Langesund. canina «. nitida et £. opaca, alm. coriifolia, alm. villosa, allm. cimnamomea, alm. Rubus chamaäxmorus, Skien, Pors- grund. saxatilis, alm, frulieosus, Fjerestrand, Ski- en, Porsgrund, Brevig Sandö. spec. — Langesund. — — =S paa ideus, alm. Fragaria vesca, alm. collina, Skien. Potentilla anserina, alm. argenlea, alm. alpestris, alm. norvegica, alm. Tormenlilla, alm. Comarum palustre, alm. Geum urbanum , alm. intermedium, Skien ved Brads- berg og i Skoven ved Follestad etc., Porsgrund ved Thorsberg. rivale, alm. 31 Dryas octopetala, Langesund og paa Langö i Mengde paa de törre Klipper mod Havet. Chelidonium majus , alm. Glaucium luteum, Langesund. Actea spicata, alm. Tilia europea, alm. Nymphea alba, Skien i Börssöen, Porsgrund i Lönevand. lutea, Skien, Porsgrund. Aconitum septentrionale, Skien. Aquilegia vulgaris, alm. Thalictrum simplex, Skien ved Bol- lestad i et Stengjerde. fiavum, Skien, Pors- Brevig, Lange- grund, sund. Anemone hepatica, alm. nemorosa, alm. Ranunculus Ficaria, Skien, Pors- grund, Brevig. flammula, alm. — £. reptans, Porsgrund. aquatilis 8. pantothrix, Porsgrund. acris, alm. polyanthemos, Skien, Langesund. auricomus, alm. repens, alm. sceleratus, Porsgrund. Caltha palustris, alm. Mentha arvensis, alm. Glechoma hederaceum, alm. Ajuga pyramidalis, alm. Leonurus Cardiaca, Helgeraaen. Stachys silvatica, Skien, Porsgrund, Brevig. — palustris, alm. Lamium album, Porsgrund, Brevig. 32 Lamium purpureum, alm. incisum , Brevig. intermedium , Brevig. Galeopsis Ladanum, Brevig. tetrahit, alm. cannabina, alm. Origanum vulgare , alm. Scutellaria galericulata, alm. Prunella vulgaris, alm. Thymus Acinos, alm. Clinopodium vulgare, alm. Euphrasia officinalis , alm. Bartsia Odontites, Lövö og Sandö, ved Brevig. Rhinanthus crista galli, alm. minor, alm. Melampyrum pratense, alm. silvaticum , alm. Pedicularis palustris, alm. silvatica, Porsgrund ved Lönevand. Limosella aquatica, Porsgrund. Linnea borealis, alm. Linaria vulgaris , alm. Scrophularia nodosa, Skien, Pors- grund, Brevig. Bunias orientalis, Skien, Porsgrund. Cakile marilima, Langö ved Lan- gesund. Lepidium campestre, Brevig i Agre. ruderale , Langesund. Capsella bursa pastoris, alm. Thlaspi arvense, alm. Cochlearia officinalis, Langesund. Camelina sativa, Porsgrund. Draba verna, alm. Nastlurlium amphibium £. terrestre, Skien, Porsgrund. Sisymbrium Sophia, alm. officinale, Skien, Bre- vig, Langesund. Erysimum = cheiranthoides, Skien, Porsgrund, Eidanger. — hieracifolium , Brevig, Langesund. Barbargea vulgaris, Skien, Pors- grund. parviflora, Porsgrund. Turritis glabra, Fjerestrand, Skien, Brevig. Arabis hirsuta, alm. thaliana, alm. Cardamine hirsuta, Porsgrund i Höj- setskoven. amara, Skien, Porsgrund, Brevig. pratensis, alm. Sinapis arvensis, alm. Brassica campestris ,- alm. Raphanus = raphanistrum, Porsgrund. Erodium = cicutarium, Lövö ved Brevig. Geranium sanguineum, alm. : pratense, Skien, grund, Langesund. silvaticum , alm, / robertianum , alm. rotundifolium , alm. Oxalis acetosella, alm. Malva rotundifolia, Skien, Brevig. silvestris, Brevig. Fumaria officinalis, alm. Corydalis fabacea, Skien, Porsgrund i Pompedalen. Forts. e. a. g. Skien, Porsgrund, Pors- LL Lund , tryckt uti Berlingska Boktryckeriet , 1840. BOTANISKA NOTISER AL. ED. LINDBLOM. ! MN 3. Lund den 2 Mars. 1840, 1. Strödda änmärkningar öfver några Svenska växter , af E. Fries. 1. Lölium arvense Fr. Nov. — Lol. arvense Engl. Bot, t. 1725 kan omöjligen citeras till vår art; den föreställer L. temulentum a. och icke ens dess var. mutica s. L. ro= bustum Reich. — Äfven från Tyskarnes beskrifningar afvi- ker vårt genom vid basen greniga strån, som redan i Fl. Hall. blifvil anmärkt. 2. Heit nyligen skilde man en stor mängd arter från Festuca ovina; sednast har man återfört dessa samtlige till denna ena. Det är ett så vanligt förhållande att det knapt saknar undantag, alt, då man en tid gått för långt i skiljan- de, kastar man sig till den andra ytterligheten och förenar ållt någorlunda likt; och jemför man endast torkade exem-= plar, så finner man så många öfvergångar man behagar. Alt alla till denna flock hörande arter hafva en forma tenuifolia, en f. erassifolia , foliis saepe Curvulis: en forma virens , en forma glauca , en f. aristata , en f. submuticå , en spiculis glabris , en spiculis villosis 6. s. v. är ingen tvifvel, och då man vanligen deraf hämtat skiljemärken, så förklarar ock detta lätt, hvarföre man till F; ovina hänfört äfven de se- dan lång tid tillbaka erkände F. glauca och F. duriuscula. Vår uppfaltning af dessa arter grundar sig likväl ingalunda på någon af de anförde olikheterna; vi ega tvertom hvaran- dra motsvarande former af dessa samtlige, äfven som af F. rubra (någon borstlös form af F. glauea känna vi dock icke). JA Vi åtskilje F. glauca (hvars forma tenuifolia lemnats i Herb. Norm. , den vanligare /f. erassifolia alviker vida mer til ut- seendet och liknar F. duriuscula caesia) genom dess oli- ka växesätt, alldeles likt Scirpi caespitosi; hvarje strå- och blad-fascikel omklädes af bladlösa fjäll; något hvartill intet spår finnes hos de öfrige. — Vår Festuca duriuscula är fullkomligen öfverensstämmande med Smiths! Hookers och säkerligen äfven Linnés; Tyskarnes åter är en grofvare F. o- vina. Vill man förena den med någon annan måste det blif- va med F. rubra , ty ehuru den bildar tufvor liksom F. ovi- na, och ofta har på torra ställen kortare fullkomligt raka strån, blir den på skuggiga ställen flera fot hög, med lutan- de blomvippa; dess 2-3 fot långa rotskottsblad, ofta af strå- ets höjd, gifva den ett eget utseende. Alt F. heterophylla hör lill en sådan form anse vi utom allt tvifvel. Ehuru ro- ten bildar täta lufvor som Festuca ovina , blir den icke e- gentligen krypande som på F. rubra (F. rubra v. arenaria har rot lik Trit. repens , med ensamme strån) utan den täta tufvan bildas mest af de tät stående (condenserade) upprätta rotskotten ; fullkomligt som på Glyceria maritima. Den fin- nes i största mängd på vestra kusterne, och att den står i samband med kustklimatet bestyrker analogien med Glyceria maritima , Armeria maritima 0. s. VN. 3. Af Bromus pratensis finnas tvenne former, hvaraf en med mycket grenig vippa, lik B. secalinus > på torra ställen och i åkrar. Denna är den äkta Br. commutatus Schrad. (Meyer i Chl. Hanov. anmärker äfven alt Bromus pratensis E. bör förenas med B. commutatus, ej med B.ra- cemosus). Br. secalinus har äfven i mellersta Sverige en smalare enkel form, växande på fuktiga ängar, som alls icke får förblandas med £Lr. pratensis. Säkert är det efter denna, som Prof. Wahlenberg förenat Br. pratensis' med Br. seca- linus. 4. Poa caesia Engl. Bot. t. 1719 är alldeles omisskän- neligen Poa aspera eller Poa Gaudini FI. Svec: 5 33 5. Alopecurus agrestis L., förgäfves sökt i Upsala trak- ter sen Ehrharts tid, har sistlidne år blifvit återfunnen vid Holque af H:r Hoffman Bang. 6. Till Potamoyeton sparganifolius hör "P. fluitans Liljebl. Sv. FI. som synonym 7. Den som dubiös anmärktaå Potamoygeton A. Fries Nov. p. 41 är den verkliga Potumogeton lanceolatus Smith — Engl. Bot. t. 1985, hvilken först blifvit bestämbar efter den fullständigare begränsning Wilson af den samma gifvet. De flytande långskaftade hinnaktige bladen, de smala jemntjocka blomskaften, de korta axen utmärka denna art bland P. he- terophyllos. "Med P. coloratus har den utmärkt likhet, men dess alla blad äro skaftade. 8. Alt Potamoygeton lucens, äfven om den ej egde fo- lia natantia, Måste föras till samma naturliga grupp med P. gramineus och P. curvifolius af hvar och en som lägger hufvudsakliga vigten på naturliga förvandtskapen, synes vara klart. Då den är i detta afseende vida skild från P-. perfo- liatus et aff. står den så nära de förstnämde, att skarpsyn- 1e Bolanister förenat dem som varieteter. Att min P. lucens heterophyllus likväl verkligen hör till P. lucens kan jag o- möjligen tveka, och Engl. Bot. t. 376 framställer arten äf- ven med det öfre bladet flytande. ; | 9. Alisma Ranunculoides b. zosterifolium, foliis lon- gissimis linearibus natantibus (från Öland Sjöstrand?!), är en märkvärdig med Ål. Plantago graminifolium analog form. 10. Under min Öländska resa 1818 urskilde jag der tvenne förut i Sverige okände arter af Alm (Ulmus) neml. U. suberosa och U. effusa. Som blommande exemplar sak= nades förblef i synnerhet den förras förhållande till de öfrige dubiöst. Att korkbildningen icke var tillräckelig för grun- dande af egen art utvisade Acer campestre m. fl. Genom talrika för Herb. Normale insamladé exemplar och genom jemförelse med de Engelske arterné är det mig nu klärt, alt 360 vi i Sverge af detta slägte ega trenne skilda arter, hvaraf båda de första variera med och utan korkartigt vingad bark, neml. : 1. Ulmus campestris , 5—6 — andra, fructibus sessilibus nudis apice integris late obsoleteque emarginalis. a. ramis teretibus. U. montana £. Bot. t. 1857 optime! b. ramis suberoso-alatis. U. major Enyl. Bot.t. 2542. (En- dast odlad): U. suberosa , subtelrandra, fructibus sessilibus nudis', apice profunde incisis, sinu interiori cordato subelauso. [C) a ramis teretibus. Ulmus campestris E. Bot. t. 1586 oplime. b. ramis suberoso—alatis. U. suberosa Engl. Bot.t. 2161. Denna är en sydligare art, som, enligt Engelske förfat- tarnes egen uppgift, endast förekommer i S. England, då U. montana är der den nordligare och ensamt i Skottland före- kommande. 3. DU. effusa, suboctandra, fructibus pedunculatis ciliatis. Alla dessa arter finnas på Öland och äro lätta att efter sitt olika växesätll och utseende åtskilja. Yäxande tillsammans hafva de olika blomningstid. Ulmus campestris har de stör- ste blomgyttringarne och blommar tidigast; sedan följer Ul- mus ejffusa, sist blommar Ubn. suberosa. 11. Den i nyaste Engelske Flororne anförde Rumex a- quaticus är den i kärr växande BR. domesticus; onekligen passar ock Linnés beskrilning bäst på denna, ty från den man vanligen vill kalla så afviker Linnés genom spetsiga rotblad. Måtte man dock en gång upphöra, att vilja hänföra Linnés R. aquaticus till någon bestämd art, då han derunder up- penbarligen och bevisligen sammanfattar fyra. 12. Sedan de mycket naturliga slägtena Vaccinium och Pyrola blifvit upphöjde till egna familjer, kan "det visst ” 7 synas consequentast dela dessa i flera slägten. Emedlertid hafva hvarken Oxycoccos eller Chimaphila blifvit allmänna- re antagne, som oss synes på den goda grund, att ingende- ra blifvit naturenligt begränsad. Skall Oxycoccos skiljas från Vaccinium (de blå-fruktige måste nödvändigt enligt Romerska språkbruket behålla namnet Vaccinium: ”Vaecinia nigra” är ett bekant Romerskt epithet för dessa), så måste man till detta slägte hänföra äfven PV. vitis idea. Genom sin Corolla 4-partita , limbo patente reflexove ; filamenta hirsu- ta, anthere submutice (jemf. FI. Scan.) står Oxycoccos Vitis idea närmare O. palustris, än någon Vaccinium, hvilkas corolla är urceolata, ore constricto dentato,filamenta glabra, anthera eximie bicornes 0. s. v. Än tydligare blir detta om man rättvist afser hela vegetalions-systemel. Vaccinierne ä- ro upprätta verkliga buskar med platta affallande löf, verk- liga knoppar. . Oxycoccos Vitis idea har långa under jor- den krypande refviga stjelkar, ingen egentlig buskstam, in- gen knoppbildning, läderartade perenna i kanten tillbakarul- lade blad, röda syrliga frukter, alldeles som Oxycoccos. 13. Antager man Osxycoccos, så fodrar consequencen alt äfven skilja Chimaphila, men skall Pyrola då bringas till ett naturligt slägte (ty ett större naturligt f. e. Linnés Ge- ranium kan upplösas i mindre äfven naturlige), måste "det inskränkas till de arter, som hafva klaslik blomning, nedböjd frukt (en bland Ericineae högst väsentlig character, som an- tagits bestämma högre sectioner), syllika ståndarsträngar fä- stade vid kronbladens bas, tvåknöliga ståndarknappar, frö- husets fogningar genom ludd förenade. Chimaphilae cha- racter blir: enblommiga blomskaft, upprätt frukt, på midten utvidgade ståndar-strängar fria från kronbladen, tvåhornade ståndarknappar, fröhusfogningarne utan ludd. Efter denna begränsning får Chimaphila 2 arter: Ch. umbellata och Ch. uniftora. | 14. RBubus corylifolius litoralis Fr. har jag förr hän- tört till B. corylifolius i vidsträktare mening, men de röde. 08 kronbladen m. m. utvisa att den, efter Doc. Arrhenii nar= mare bestämning, hör till BR. IVahlbergii. 15. Fullständiga blommande exemplar af Saxifraga hyp= noides hafva från Östfinmarken af Prof. Hornemann blifvit mig. meddelade. 16. Det är ett uppenbart misstag hos alla Tyska FHlori- ster, alt citera Arenaria rubra 8. Linn. till Alsine marina mi- nor. Den hör uppenbart och bestämdt till Å: marina obesior Mert. et Koch. För öfrigt står den förstnämnde, i min öfver- tygelse, närmare Alsine rubra, såsom Prof. Wahlenberg för längesedan antagit. ? 17. Erodium pimpinellifolium (E. cicutarium Engl. Bot. t. 1768!) har stamina fertilia basi bidentata , som anförde figur väl utvisar, och tydlig moschuslukt, hvilket derstädes anmärkes i texten. Den är i min tanka snarast en magrare mer inskuren form af E. moschatum , alls icke af E. cicu- tarium. 18. Drosera longifolia E. Bot. t. 868 föreställer icke Dr. intermedia, utan Dr. obovata ! 19. €ardamine hirsuta E. Bot. t. 492 föreställer var. silvatica. Denna torde vara artens typiska form; varr. cam- pestris och clandestina stå på hvar sin olika; sida skilde från den. Högst. oriktigt förenas derföre varr. campestris och elandestina , då C. silvatica skiljes från de bådaförenämnde. Vi kunna icke gilla artskillnaden emellan C. hirsuta och sil-, vatica; än mindre föreningen (se Hooker) af C. parviflora. Il. Ny, teori om vexternas befruktningsorganer. Alltifrån Linnés tid har man betraktat antherer och pol- len. såsom utgörande de fanerogama vexlernas han-organer, och stigma såsom honorganet; först i sednaste åren har man. 39) i Tyskland framkommit med en alldeles motsatt åsigt. Det är isynnerhet Endlicher, som i en liten afhandling (Grund- zäge einer neuen Theorie der Pflanzenzeugung, Wien 1838: 8:vo) utvecklat denna teori; och ehuru Utg. ännu ej varit i tillfälle studera denna afhandling, hvilken han allenast känner af den korta redogörelse för dess innehåll, som meddelas: Linnea 13 Band. 1:s Heft, så har han dock trott sig här bö- ra meddela en kort notis om denna teori. Densamma var imellertid af andra vextfysiologer förbe- redd och till en del äfven förut framstäld för allmänheten. Redan 1833 observerade Rob. Brown hos Orchidea och Asclepiadee att den sträng, som utgår från hvarje pollen- korn, icke blott genom stigma nedtränger till ovulum och fäster sig dervid, så att en sådan sträng blir liksom häftad till hvarje särskildt ovulum; utan ock verkligen intränger sig uti detsamma, hvilket derefter undergår en märkbar förändring, i det att nucleus i detsamma begynner visa sig (jfr. Rob. Browns Verm. Schriften 5. p. 450 följ., samt Meyens Literaturberich- le i Wiegmanns Archiv fär Naturgeschichte 4.r Jahrg. 4:s Heft. p. 147 följ.) — Hvad sålunda hos dessa vexter observerals, har derefter Sehleiden Gi en afhandling: Einige Blicke auf die Entwickelungsgeschichte des vegetabilischen Organismus in den Phanerogamen; införd i Wiegmanns Archiv 3:r Jahrg. 4:s Heft p. 2S9—319 >) sökt göra gällande för alla faneroga- mer, hvarvid han sökt ådagalägga, att sjelfva embryo eller nucleus bildas genom pollensträngen, sedan den elier rättare dess innehåll blifvit befruktadt af ovulum eller embryosäc- ken. Resultatet af hans åsigt innehålles i följande: ”Aus die- sen Beobachtungen geht die wichtige Folge hervor, dass man die beiden Geschlechter bei den Pflanzen geradezu falsch +) Som detta häfte af Wiegzmanns Archiv ej lärer finnas här i Lund, har Utg. rörande Schleidens åsigt måst åtnöja sig med den i Mey- ens Literaturberichte deröfver lemnade redogörelse. 40 benannt hat, indem jedes Pollenkorn der Kern eines neuen Individuums ist, und dagegen der Embryosack, als das. männ- liche Prinzip zu betrachten wäre , welcher nur dynamisch die Organisation der materiellen Grundlage bestimmt” (se Wieg- manns Archiv 4:r Jahrg. 4.s Heft. Literaturber. p. 149). — Denna åsigt har Endlicher i åfvan anförda afhandling om- fattat och vidare utvecklat, hvarvid han äfven åberopat den öfverensstämmelse , som Mohl sökt ådagalägga mellan de högre TPS sporangier och fanerogametnas antihe- rer. Endlicher afviker dock deri från Schleiden, att han an- ser befruktningen åstadkommas medelst den på stigma varan- de fuktigheten. Gången af hans framställning, äfvensom det resultat, hvartill han kommer, inhämtas bäst genom följande i Linnea meddelade korta resumé: ”Der YVerf. bespricht nun, ins Einzelne gehend, die Lage des Embryo in dem 0- vulum, und zeigt, wie es sich als ein von Aussen Eingedrun- genes, in entgegengeselzter Richtung mit der Mutterpflanze Gebildetes und Ausbildendes deutlich zu erkennen gebe; er verfolgt ferner die Entwickelung des Pollens in der Aliberes welche ganz gleich ist mit der der Sporen im Sporansuyat Woraus er schliesst, dass sie dasselbe Organ sind; er verfolgt ferner die weitere Ausbildung der Pollenkörner durch die Einwirkung der Narbenfeuchtigkeit, wodurch sie bis in die Eyhillen eindringen , um hier den Grund zu einem neuen Keim zu legen; er deutet ferner darauf hin, wie bey Moo- sen und Lebermoosen, ausser den Sporangien, auch noch an- dere Organe vorkommen, welche wahre männliche Organe sind, und glaubt nun den Schluss ziehen zu mössen, dass ähn- liche männliche Einwirkung auch bei den Phanerogamen Statt finden mässe, und dass diese in den Narben oder imleitenden Zellgewebe ihren Sitz habe. Nach Vergleichung mit dem Bau und der Einrichtung bei den Thieren , wärde daher bei den Pflanzen das Sporangium und die Anthere gleich sein dem thierischen Eyerstocke (ovarium), das Gewebe des Griffels gleich dem Eyleiter (oviductus), das Pollenkorn und die Spo- / 41 re gleich dem Ey Covulum), und die Keimhuällen der Phane- rogamen endlich gleich dem thierischen Fruchtbehälter (ute- rus)” — (Se Linnea 13 Band. 1 Heft. Literaturberichte p. 46 — 47.) Uti en afhandling rörande fortplantningen hos Riccia glauca, införd i Linnea 13 B. 1:s Heft., har Unger äfven vidrört ifrågavarande ämne och dervid framstält den meningen, att pollenkornen äro befruktade förrän de komma på stigma. Hans resonemang i detta hänseende är följande: ”Herr End- licher, sowohl als Herr Schleiden, die in dem Pollenkörne die Anlage des känftigen Embryo sehen, nehmen zwar an, dass eine Befruchtung desselben nothwendig sei, differiren aber in ihren Ansichten darin, dass sie nicht einem und demselben Organe diese Function zuschreiben, indem letzterer geneigt ist, im Embryosacke des Nucleus eine solche Ein- wirkung zu suchen, während Endlicher in der Narbenfeuch- ligkeit eine, dem Sperma ähnliche Secretion finden will. — Untersuchungen, welche ich auf Veranlassung meines Freun- des Endlicher iber die Narbe kärzlich anstellte, haben, wenn sie gleich nicht als entscheidend zu betrachten sind, dennoch Resultate geliefert, welche nichts weniger, als zu Gunsten dieser Theorie sprechen, sondern gezeigt, dass die Secfete der Narbe sehr mannigfaltiger Beschaffenheit sind, dass sie zwar auf die Entwickelung der Pollenschläuche einigen Ein- fluss haben, der aber doch nicht mit solchen Wirkungen zu vergleichen ist, welche wir wenigstens bei Thieren nach der. Befruchtung wahrnehmen. — Nicht mehr Grände sprechen dafär, im Embryosacke das männliche anregende Princip zu suchen, der, falls das Pollenkorn wirklich die Anlage zum Embryo enthält, also wahre Ey ist, mehr wie der Frucht- halter selbst auf ihn einzuwirken scheint. — Halten wir uns indessen an die Betrachtungsweise iäber die Natur des Pol- lenkorns, wie sie mir beide obgenannte Männer wahrschein- lich machen, — geben wir ferner zu, dass nicht nur allein 42 in den Moosen und Lebermoosen eine Duplicität der Ge- schlechtsorgane vorhanden ist, sondern diese nothwendig auch bei den Phanerogamen postulirt werden misse , so lässt sich mit Beziehung auf die oben auseinandergesetzten Untersuchun- gen der Riccia der Sache noch eine andere, und, wenn ich nicht irre, eine der Natur des Gegenstandes viel zusagende- re Wendung geben. — Was könnte man wohl gegen die Behauptung, dass die Pollenkörner , sobald sie auf die Nar- be kommen, schon befruchtet seien, Erhebliches einwenden? Spricht nicht die Analogie daför, dass schon ihre DBildung ein Werk der Befruchtung ist. Offenbar ist das Austreibe der Schläuche nicht aus physischen Einwirkungen zu erklä- ren, sondern als eine Art Keimung zu betrachten, die doch nur in lebensfähigen befruchteten Keimen vor sich gehen kann. — Somit wäre denn eher in den Antheren, oder die- sen zunächst gelegenen Orten das männliche Geschlecht der Pflanzen zu suchen, und wir möchten daher, um uber diesen - Punkt ins Reine zu kommen, statt der Untersuchung des Nu- cleus oder der Narbe, eine möglichst genaue Erforschung der Anthere in ihrer ersten Bildungsperiode empfehlen.” (se Linnea Il: ce. p 16—17). Hl. En ny Zannichellia, beskrilven af Joh. Wallman. Vid Södra Gothlands kuster förekommer en Zannichellia, hvilken jag icke funnit beskrifven hos Botaniska författare. Den öfverensstämmer i några fall med Z. repens Bönnigh. (Reichenb. Flor. Excurs. s. 6), men utmärker sig ifrån alla kända arter af detta slägte genom en aldeles egen habitus och väsentliga charakterer, hvilka icke gerna kunnat und- falla en så uppmärksam Botanist, som Reichenbach. Jag antager således, att den är okänd och har benämnt den ef- 43 ter J. P. Rosén, en flitig och förtjent- Botanist, hvilken efter Linné och Wahlenberg mer än någon annan bidragit till kännedom om Gothlands interessanta, på en gång Alpin- ska och Syd-Germaniska vegetation , och till hvilken nitiske arbetare Svenska Floran dessutom har många förbindelser. Hans lott i lifvet, der fattigdom och nöd voro hans första, och sista följeslagare, var obemärkt: det är åt en anspråkslös. blomma jag anförtror hans minne. Zannichellia Rosenii: caule longe lateque reptante, radicante, ad genicula stolones fructiferos exserente; foliis ob-. solete trinerviis, planis, obtusiusculis ; umbella brevissime sti- pitata, nuculis sessilibus, lunulatis, compressiusculis, utrin-. que cristatis, lateribus tuberculosis. Växer vid Södra Gothlands kuster flerstädes, såsom vid Gröttlingeboudde (Stenhamm. herbar.); vid Närsudde och Bursvik (Östgötha Naturhist. Sällsk. herb.) Rosén. Hela växten har något högst eget succulent och fucoi- diskt , som genast ådrager den uppmärksamhet och vid första. ögnakast skiljer den. ifrån alla andra former af detta slägte. Stjetken är krypande och slår rötter med korta mellanstånd; vid dessa knän eller leder utgå små bladiga och fruktbäran- de stoloner. De flesta öfriga arterna hafva fructificationen 0o- medelbart utgående ifrån stjelkens leder på ett bart gemen- samt fruktskaft (pedunculus I. stipes), hvilket är längre el- ler kortare hos särskilta former. Hos denna, hvilken äfven har ett ganska kort, nästan omärkligt, gemensamt fruktskaft, är fructification aldrig placerad vid hufvudstjelkens knän, u- tan på egna stoloner, hvilka jag icke funnit krypande , och, som skulle kunna, anses, för gemensamma fruktskaft, om de icke vore bladiga och i flera afsatser fruktbärande; nötterna. äro större, än de öfrigas, med undantag af Z. major; och. hafva mogna en ljust nötbrun och nitid färg, olika andra ar-. ters. De äro 2—3 samsittande, utan märkbara småskaft (pe- diecelli) ; till formen halfmånlika, något sammantryckta, i båda 44 kanterna kölade, med vingad och knöligt-tandad costal (co- sta I. carina dorsalis). Liksom de flesta formerna ha de en sidonerv på hvardera sidan, men mer än vanligt eleve- rad. Såväl costalen, som sidonerverna och flatsidan emellan de senare och costalen, äro besatta med mycket upphöjda, ore- gelbundna, stundom hinnaktiga tuberkler, hvaraf sjelfva nöten nästan får utseende af att vara i ryggkanten trekölad (trica- rinata I. tricristata). Stiftet mäst rakt ungefär dubbelt kor- tare än nöten. Bladen vanligen 3:ne tillsammans, platta, mer eller mindre tydligt 3-nerviga, med kort spets, nästan trubbi- ga. Hela växtens färg är brun och den saknar det veka och gräsartade, som mer eller mindre tillhör de andra arterna. Jag har icke haft tillfälle att granska växten i sin blomning. Med Z. major, hvilken jag genom Baron v. Däben fått ifrån Landskrona, öfverensstämmer denna art i storlek och något i färgen, men är för öfrigt så skild, att de icke af” någon, som sett båda, böra kunna förblandas. Koch förenar slla Zannichellier och påstår, att de på grundt vatten blifva kry- pande, hvilket äfven skall vara förhållandet med Z. major vid Halmstad. Jag vill icke bestrida en så noggrann förfat- tares öfvertygelse, men för mig har det ännu icke lyckats att vid Calmar läns och Östergöthlands kuster, ibland ett gan- ska stort antal, finna en enda med verkligt rotslående stjelk, och de specimina jag ifrån Halmstad erhållit under namn af ”Z. palustris var. repens” äro sterila former af Ruppia mari- tima. I alla fall kan den nya art, jag beskrifvit icke med Z. major förväxlas. På Öland vid Böda hamn växer tillsammans med Z. pe- dunculata och pedicellata Fr. en art, som har caulis radi- cans, men denna skiljer sig ifrån sina grannar äfven genom fruktens form. Jag anser denna senare för Tyskarnes Z. re- pens,såvida något med visshet kan, utan tillgång till original- "exemplar, i detta fall bestämmas =). na UAE d 2) Z. radicans, caule reptante , radicante, ad genicula fructifero, fo- 45 Linne beskrifver i Gothlandsresan med sin vanliga nät- ta korthet en Z. palustris ifrån Gröttlingebo. Det är svårt att afgöra, om denna bör hänföras till den nu beskrifna, el- ler till Z. peduncilata, som växer på samma ställe och är allmän vid Gothlands kuster, der den har bredare och plat- tare blad, än vanligt. Synonymien efter växtställen skall all= tid blifva osäker i ett slägte, der flera former eller arter of-= tast växa tillsammans. Linnés benämning är dessutom både otjenlig och ledande till mångtydighet. Hans Z. palustris är lånad ifrån Micheli och är, såsom synonymien tillräckligt visar, ett collectifspecies. Sjelf synes han icke lemnat myc- ken uppmärksamhet åt detta slägte; man kan endast deraf förklara anmärkningen i Flora Svecieca om habitationen ”in fossis et fluviis”, hvilket kan äga sin rigtighet i Italien, men icke i Sverige, der alla hittils upptäckta former endast, med elt enda bekant undantag, växa i saltvatten vid hafskusterna. Om namnet skall bibehållas, tillhör det Michelis art, hvilken utmärkes genom ”capsulis ad costas barbatis” och således svårligen kan vara identisk med Z. major Bönningh. som har ”dorsi erista econtiqua.” Den senare, som i Södra Sverige lärer vara allmän, är i den öfriga delen af landet åtminsto- ne mycket sällsynt. Vid Östergöthlands och Calmareläns ku- ster, der, utom Z. pedunculata och pedicellata Fr., flera an- dra former äro allmänna, har jag aldrig sett den, lika litet som på Gothland. Det är således troligt, att den af Linné var okänd. Slägtet Zannichellia förtjenar uppmärksamhet och jag torde vid ett annat tillfälle återkomma till de Svenska former- na. Med Professor Fries anser jag det ännu förtidigt att af-- liis anguslissimis, subselaceis, umbella subsessili, nuculis breviter pedicellatis, utrinque subcristatis, late lunulatis, stylo dupto longio— ribus. i Z. rtepens Bönningh.? Ad Böda Oelandize. 40 göra om dessa böra anses såsom egna arter eller föränderli- ga foster af lokalförhållanden, förrän de blifvit under flera utvecklingsperioder med noggrannhet observerade. Hvilket öde vid en sådan revision än må förestå slägtet, vågar jag för- moda, alt den art jag beskrifvit, skall bibehålla sin rätt till en egen plats i Svenska Floran. IV. Fortegnelse over Phanerogame Planrter og Bräeg-. ner, bemerkedé i Sommeren 1838 i Skiensfjor- dens omgivelse, af M. N. Blytt. (Forts.) Polygala uliginosa, alm. — vulgaris, alm. 'Ononis spinosa, Blekebakken ved Brevig, Langö ved Langesund. » arvensis, Skien, Porsgrund ved Frierfjorden. Anthyllis vulneraria, alm. Astragalus glycyphyllus, alm. Orobus vernus, alm. tuberosus, alm. niger, Fjerestrand, Skien, -— Forsgrund, Brevig, ELangesund. Lathyrus pratensis, alm. — silvestris, Frierflangene ved Brevig. Vicia sativa, Porsgrund, Brevig. sepium, alm. silvalica, ålm. cracca, alm Ervum tetraspermum, Skien. hirsutum, Skien, Porsgrund, Brevig. Melilotus officinalis, Porsgrund, Bre- vig. — Trifolium repens, alm. arvense, Brevig. medium , alm. pratense, alm. Lotus corniculata, alm. — £. uligi- nosa, Brevig. Medicago lupulina, alm. Ilypericum quadrangulare, alm. perforatum, ali. montånum, mnedenior Kjörholtaasen ved Brevig og ved Langésund h. o. h. Tragopogon pratense, Skien, Pors- grund, Brevig. Scorzonera humins, Stathele ved en gammal Have. Hypochoeris maculata, alm. Apargia autumnalis, alm. Leontodon Taraxacum, alm. cornmiculatus, alm: Prenanthes muralis, alm. Sonchus arvensis, alm. oleraceus, Brevig. Hieracium Pilosella, alm: Hieracium Auricula, alm. — cymosum, Brevig. — 8. strigosum?, Langesund. preallum?, Brevig ved Helleaasen; Langö ved Lange- ”sund. — Ny for Norges Flora. premorsum, alm. ' -- paludosum, Skien, Pors- - grund, Brevig, Langesund. murorum, alm. — £.in- cisum, Skien, Porsgrund. vulgatum, alm. — umbellatum, alm. Crepis lectorum, alm. Lapsana communis, alm. Carlina vulgaris, Porsgrund, Brevig, Langesund. Arctium Lappa, alm. Circium lanceolatum , alm. palustre , alm. — - arvense, alm. — - heterophyllum, Skien, Pors- grund, Brevig. Carduus nutans, .Brevig i Mxnede. — Ny for Norges Flora: — Grispus, alm. Bidens tripartita, Porsgrund, Bre- vig. Centaurea jacea, alm. scabiosa, alm. Cyanus alm. Eupatorium cannabinum, Brevig h. o. h. ved Frierfjord ved de brat- te Klipper nedenfor Kjörholtaa- sen og ved Langesund i Klippe- rifterne ud imod Havet. — Ny for Norges Flora. Tanacetum vulgare, alm. Artemisia vulgaris, alm. campestris, alm. — — 47 Artemisia absinthium , alm. Gnaphalium silvaticum, Skien, Pors- grund, Brevig. — uliginosum, Porsgrund, Brevig. — dioicum, alm. Filago arvensis, Fjerestrand, Pors- grund. Arnica montana, Skien, Porsgrund, Eidanger. Tussilago Farfara, alm. Petasites, Skien. Erigeron acris, alm. Senecio vulgaris, alm. — - Jacobea, Langesund. Solidago virgauréa, alm. Inula Helenium , Brevig i en gam- mel Have, og omtrent + mil fra Byen i en Stenrös ved Vejen mellem Grava og Aas. — Ny for Norges Flora. — salicina, alm. Astér Tripolium, Brevig paa Sandö og Lövö; Langesund. Achillea plarmica, Skien, Porsgrund, Brevig. millefotium, alm. Anthemis arvensis, alm. Pyrethrum inodorum, alm. — maritimum , Langesund. Brevig. Matricaria chamomilla, Skien. Chrysanthemum -segetum, Skiea, Eidanger, Brevig. — leucanthemum, ålm, Orchis mascula, alm. — latifolia, Skien, Porsgrund, Langesund. maculata, alm. Platanthera bifolia, alm. -— 48 Gymnadenia conopsea, alm. Habenaria viridis, Langö sparsomt. Ophrys Myodes, Helleaasen og Fri- erfiangene ved Brevig, alminde- lig ved Langesund og paa Langö. Listera ovala; Porsgrund ved Skruk- keröd og Öjenkast; Brevig paa Helleaasen; Langesund og Langö. Epipactis latifelia, alm. Corallorhiza innata, Skien paa Klip- pene ved Börsöen. Cypripedium Calceolus, Helieaasen ved Porsgrund (Sörensen og Es- mark). Zannichellia paiustris, (Schöbler). Porsgrund Callitriche verna, Skien, Porsgrund. Carex dioica, alm. — pulicaris, Porsgrund, Brevig. — paucifiora, Skien. — incurva, Porsgrund ved El- ven, Langö ved Langesund. — chordorhiza, Skien, Pors- grund. Å ”— arenaria, Langö. — intermedia, Skien, Porsgruud, Brevig, Langesund. — paradoxa, Skien, Porsgrund, Langesund. | — teretiuscula, Skien, Pors- grund. — muricata, Skien, Porsgrund, Langesund. — virens, Skien, Porsgrund, Brevig. — leporina, alm. — microstachya, Skien. Fjerestrand, Carex elongata, Skien, Porsgrund. — stellulata. alm. — loliacea, Skien. — canescens, alm. ' — Gebhardi, Skien. — Buxbaumii, Porsgrund mel- lem Tollevsklev og Frierfjord. — maritima, Porssrund, Brevig, Langesund: — salina, Langesund. stricta, Skien. — acuta, Skien. — cespitosa, alm. — -dflava, alm. — 8. pygmkä; alm | — Oederi, Porsgrund, Brevig, Langesund. — fulva, Porsgrund, Brevig, Langesund. — distaus, Langö. = Fpanieea,kalm. ==" 8. ISparsi= flora, Skien, Porsgrund. Pörsgrund, Brevig; — — limosa, Skien, Porsgrund. — £. irrigua, Skien. — capillaris, alm. — pallescens, alm. — ampullacea, Skien, Porsgrund. — vesicaria, Skien, Porsgrund. — - filiformis, Skien, Porsgrund, Brevig paa Öerne i Eidangerfjord. — hirta, Skien,-Porsgrund, Bre= vig, Langesund. — flacca, Porsgrund, Langö. — precox, Langesund. — - ericetorum , alm. (Forts. e. a. g.) Brevig, ; å A Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckenet , 1840. BOTANISRA NOTISE R Sen UTGIFNE ÅF Gå = £ FA AL. ED. LINDBLOM. - När be vd TRE sh ; ; N 4. Lund den 2 April 1840, s MN Sc FR oo I Chara coronata och Ch. Pouzolsii , tvänne för === Skandinaviens Flora nya arter från Norrige, be- "22025 skrifna af Joh. Wallman. Ibland Charer från Norrige, hvilka en ung Norrsk Bo- tanist, Herr Schibeler, öfverlemnat till min granskning, har jag, utom många andra märkvärdiga former, funnit tvän- ne för Skandinaviens Flora nya och i hela Europa ganska sällsynta arter: Ch. coronata Ziz. och Ch. Pouzolsii Gay. Redan förut hade jag till begagnande emotltagit en stor och dyrbar samling Charer ifrån den Danske Botanisten Etats- rådet Hornemann, och ibland dessa upptäckt Ch. Pouzol- sä ifrån Hoffmansgave på Fyen. Dåsamma art sedermera blif- vit funnen af Herr Schäbeler vid Norrska kusten, är det an- ledning till den förmodan, att den i Nordsjön och dess vwvi- kar icke är sällsynt och äfven torde finnas vid Svenska stran- den af Kattegatt. För att på dessa växter fästa uppmärk- samheten , vill jag meddela öfver dem en kort beskrifning. Båda höra till afdelningen Monosiphonica af de egentliga Charerna , med hvilka de föröfrigt i hela sin conformation haf- va en afgjord slägtskap. Ifrån Nitellerna skilja de sig ge- nom färg, verticillernas involukrer, kransvis sittande brac- téer och fructificationssättet. Ch. coronata Ziz (Braun Regensb. Bot. Zeit.) caule simpliciter tubuloso , inermi, diaphano; verticillis subl0-ra- diatis, basi involucratis; spinulis involucri diametro caulis brevioribus: ramentis latere apiceque bracteiferis; nuculis 50 1—2 , bracteas subeqvantibus, S—9-striatis. — Ch. Braunii Gmel. Flor. Bad. Suppl. Växer i Nitelven, Skedsmo socken i granskapet af Kri- stiania. Denna sällsynta växt, hvilken hittills endast blifvit funnen i Rhendalen och på Corsica och som är en af Skan- dinaviska Florans prydnader, hade Herr Schuäbeler sjelf rig- tigt bestämt under namn af Ch. Brauniti Gmel. Jag antager Brauns benämning. — Denna art, hvilken är stor och lum- mig och torkad har en grågrön något glänsande färg, har vid flyglig granskning utseende af en Nitella. Kransgrenar- na (ramenta) variera emellan 8—10, utdragna, med 3—4le- der, ifrån hvilka fructificationen, såsom vanligt, utgår, ofta med bracteer i sjefva spetsen, som derigenom blir kort-gaffel- lik. Svepet vid kransarnas bas består vanligen af omkring 20 något tjocka piggar (spinge, murices), mycket kortare än diametern af stjelken. Nötterna hos den Norrska formen äro icke fullt så breda, som grenens diameter, nästan spheriska, med en kort 5-tandad krona. Kulorna (globuli) sitta, såsom hos de flesta egentliga Charer, under nöten (hypogyni). Växten är Monoecisk. i Denna art har blifvit förblandad med Chara scoparia Bauer, till hvilken den Preussiska Ch. Braunii (Reichenb. Flor. Excurs s. 149; Beyrich i Hornemanns Herbar. m. fl.) hö- rer. Chara scoparia är lätt skiljd genom sin mörkare, i brunt dragande färg, sin polysiphoniska och således strim- miga stjelk, hvilken dessutom är besatt med glesa taggar. Ch. Pouzolsii Gay (Braun Regensb. Bot. Zeit.) caule simpliciter tubuloso , rigidiusculo, tenaci, inermi, subopaco, verticillis 8-radiatis, basi involucratis, spinulis involucri subo- ctonis, diametro caulis plus duplo longioribus, deflexis: ra- menltis latere fructiferis, internodio basali proximis -vix lon- giore; bracteis elongatis, nucula ovali, coronula cylindri- ca, truncata. — Ch. papulosa Wallroth? (non Svecorum). - Vid Hvalöerna utanför Norrska kusten, Schibeler. CI Bälterna vid Fyen, Hornemanns Herbarium. Vid Tyska 51 Nordsjökusten Jallroth (Ch. papulosa). På Corsica Pouzols). Växten är vanligen mörkt brunaktig, dunkelt genomskin- lig, 2—3 tum hög, fin, rigid, men seg. Kransgrenarna mer- endels 8, och svepets taggar sällan öfver detta antal, men ofta under (4—7) cylindriska, fina, nålformiga, äfvensom bracteerna. Basalfalangen (internodium ramenti basale) är hos denna art vanligen af ungefär samma längd, som den näst följande. Bracteerna 3—24 gånger längre än frukten. Nöten har jag funnit oval, men den förändrar hos Charerna ofta sin form efter åldern — Till charakteren öfverensstämmer denna art mycket med Ch. barbatu Meyen, men habitus är ganska olika. Båda äro dock väl skilda, som följande dia- gnos visar. Ch. barbata : caule simpliciter tubuloso, inermi, diaphano , glaucescente; verticillis 7—8-radiatis, involucra- vis, spinulis involucri numerosis, diametro caulis plus duplo longioribus , biserialibus; ramentis latere apiceque longe bra- eteiferis, internodio basali longissimo; nuculis subrotundis, in coronam acutiusculam desinentibus, globulis pleurogynis. Att den här förut beskritna Ch. Pouzolsii är Wallroths Ch. papulosa anser jag troligt. Beskrifningen inträffar till alla delar, utom de papulx microscopicex, hvilka Wallroth observerat på sina specimina och som sannolikt äro acciden- tela. Den af Magister Norrexus på Gothland funna Ch. fle- Tilis y. papulosa (Ch. pupulosa Fr.) är en helt annan art och hörer till Chare polysiphonice, strigose: då deremot Wallroths är monosiphonica och inermis, med långa involu- cral-taggar och bracteer. Enligt specimina af den Gothländ- ska växten, hvilka blifvit mig tillsända af D:r Säve, är den så nära Ch. crinita, att jag mycket tviflar, om den bör an- ses såsom egen art. Emedlertid har jag tillsvidare upptagit den, under namn af Ch. muricata , såsom subspecies under den förra, ifrån hvilken, isynnerhet den extrema form, som Loiseleur kallat canescens , den hufvudsakligt skiljer sig ge- nom en olivgrön färg, flexilare stjelk och mera talrika mo- 52 nosiphoniska internodier af kransgrenarna. Liksom Ch. eri- nita har den caulis distincte polysiphonicus sulcato-plicatus. Man har hittills icke upptäckt de så kallade globuli hos Ch. erinita, hvilken synes vara unisexualis. På de. af D:r Säve meddelade exemplar af den Gothländska, äfvensom på D:r Hartmans, har jag endast funnit nucule. Sedan denna artikel redan blifvit till Botaniska Noti- serna insänd, har jag haft tillfälle i Agardhska samlingen af Charer, hvilken Herr Demonstrator Jacob Agardh tillåtit mig begagna, alt granska exemplar af Chara Pouzolsii ifrån Hi- bresöarna i Medelhafvet. De Franska äro något större och svagt incrusterade, men föröfrigt både till habitus och karak- terer fullkomligt öfverensstämmande med de Skandinaviska. Nästan på samma gång emottog jag ifrån Herr Magister Norreus originalexemplar af den Svenska Ch. papulosa ifrån När på Gothland och genom S. M. Adjunkten Herr Lutte- man ett större antal dels torkade och dels i sprit conserye- rade specimina af denna växt ifrån samma ställe. Jag har derigenom med full visshet öfvertygat mig om identiteten af Ch. papulosal Fr. och Ch. flexilis y. papulosa Wahlenb. et Säve, hvarom beskrifningen i Mantissa kunde föranleda nå- gon tvekan. Ibland Nitella Stenhammariana midifica) från Bälternma i Hornemannska samlingen af Charer, har jag funnit ett spe- cimen af Ch. Pouzolsii, som förut undfallit min uppmärk- samhet , hvilket undanrödjer alla återstående tvifvel om Wall- roths synonymi "). Detta exemplar, som har alldeles mog- +) Professor Al. Braun, med hvilken berömde Botanist Demonstrator Agardh communicerat Svenska Charer, har bestämt den i 3 Ed. af Lilj. Sv. F1 af mig beskrifna Ch. corallina till en egen art, hvil- ken han gifvit namn af Chara Agardhi. På mina specimina ifrån Vesterbotten har han såsom synonym tecknat ”Ch. papulosa Wallr. Consp.?? Denna synonymi förfaller, sedan den rätta Ch. papulosa, J3 na, klara och nästan blygråa nötter och således är af en se- nare utvecklingsperiod, än de jag förut beskrifvit, är tätt beströdt med de ”papule microscopice” Wallroth omnämner, hvilka i de öfra och tätare verticillerna nästan sammanflyta och äfven intaga sjelfva nötternas yta. Under loupen visa de sig discreta, af regelbunden hemisferisk form och ungefär samma storlek. De äro ytterst små, -korallhårda, hvita och glänsande, och utan tvifvel af analogt ursprung med den ko- ralliska eschara, hvaraf fucoiderna ofta äro öfverdragna. De träffas också endast på föråldrade specimina af växten. IH. Bidrag till bestämmande af de olika begrepp, som innefattas under varietets-berämningen , af E. Fries. För hvar och en, som något befattat sig med speciel Botanik, måste det vara klart, att intet begrepp i den sam- ma är så obestämdt som benämningen varietet. Man infat- tar derunder, icke blott alla möjliga så väl normala ,som aty- piska förändringar en vext undergår af tillfälliga individuela förhållanden , af olika ålder, af yttre momenters inverkan 0. s. v., utan äfven sådane, som hafva en inre väsentligare or- sak, eller ock en abnorm, från vextlifvet helt af främmande. Att hänföra alla dessa till bestämda begrepp och afskilja de hvilken Wallroth sjelf genom sin egna och besynnerliga terminologi gjort oigenkänlig, blifvit återfunnen. Ch. corallina Lilj. 3 Ed. hö- rer dessutom till afdelningen polysiphonice, hvilket de ännu bibe- hållna topparna af kransgrenarna tydligt bevisa, fastän den yttre polysiphoniska barken på dessa specimina, hvilka blifvit samlade un- der sin destruction, är afskalad: ett förhållande, som är ingenting mindre än sällsynt, isynnerhet med Chara aspera, till hvilken den Vesterbottniska arten sannolikt hörer. Den är lika mycket skild ifrån Ch. papulosa, som ifrån Willdenows Ostindiska art. 54 som oriktigt hänförts till varietets-cyklen, skall blifva ända- målet med denna sammanträngda upsats. Först afsöndra vi från varietets-benämning alla sådane olikheter hos en art, som endast bero af olika ålder hos samma individ. Sådane äro f. ex. en del former, som i bör- jan äro enkla, sedan greniga, hvaraf flera varr. simplices och ramose bero, eller först uprätta sedermera nedliggande (analoga härmed äro s. k. Hängbjörkar , hvilka upkommå af äldre individer både af B. alba och B. glutinosa, helst då stammen utan afstympning får vexa rakt upp); eller yn- gre ludna , sedan glatta; eller yngre tunn- äldre tjock-bladige ss. hos Salix phylicefolia; eller äro bestämde efter rotskot- tens ofta afvikande bladform, blommans efter åldren vex- lande färg, o. s. v. Hit höra äfven de, som hafva em tidi- gare, en senare form eller blomma två gånger om året, f. e. Genista pilosa , Helianthemum Ölandicum, hvars höstform skiljes stundom som art, ty sådane höstformer äro mera få- och små-blommiga, men som det är samma individ som fram- bringar bägge formerne, äro dessa tydligen endast olika sta- fus , ej varieleter. Hit höra äfven olika kön af diclinska el- ler polygama vexter (hvaraf man ofta antar varieteter); icke heller kan man som varieteter erkänna hermaphrodita stånd af f. e. Lyckhnides dioice eler diclinska af Cucubalus Be- hen. Från varietets-begreppet anse vi vidare alla genom ett individuelt sjukligt tillstånd, såsom bleksot, frambragte olik- heter böra uteslutas, ehuru icke få varr. höra till denna kate- gori, till och med arter. (Monstrositeter åter anföras nedan- för särskildt, ty vexten kan hos dessa vara fullkomligt frisk, ehuru en del blifvit anamorphoserad). Till denna klass räkna vi äfven former upkomne derigenom att frukt eller frö fel- slå, hvarigenom man, f. e. bland Galia , får en microcarpisk form; vidare af Uredines etc. vanstälda vexter (t. ex. Euphorbia degener) — och af Brand till fröredningsorganerne förstörda (t. ex ÅAygrostis pumila). dd Men äfven sedan dessa afvikelser blifvit frånskilde, åter- stå mångfaldiga individuela afvikelser, som icke kunna an- ses för varieteter. För att antyda dessa, vilja vi exem- pelvis blott nämna lågvexta (pumila) individer af Juncus bufonius , som förekomma enkla enblommiga i samma grop med de mest grenige och mångblommige. — Vida väsendtligare äro de följande sex olika begrepp vi antaga, som oftast varit in- fattade och förvexlade under benämning af varietet. Jag har genomgått alla kända varieteter af Svenska vexter och först sedan dessa blifvit fördelade efter sina olika kategorier, har det blifvit mig möjligt consequent anordna dem. ”Men då det för närvarande är svårt att skilja individuela former och varieteter, varieteter och arter,” skall man invända, ”så långt ifrån att dessa svårigheter häfvas, skola de snarare ökas genom aniagande af flera afdelningar.” - Man pröfve dock först de bestämda grunder vi för hvarje angifva, sådana som hittills saknats; man besinne äfven, att då det icke är att hop- pas, knapt att önska, att en allmän öfverensstämmelse skall ega rum i antagande af hvad som är art (man jemföre vår utförligare framställning om species-begreppet i Sv. Litt. Tidn. 1S3Sn.453), är det verkligen en vinst, att hafva alla dylika om- tvistade arter frånskilde från otvifvelaktiga varieteter och arter. 1. För verkliga varieteter (Varietates) anse vi endast de afvikelser i fria naturen från stamarten, som upkommit af yltre momenters inverkan; som väl genom tydliga känne- tecken skiljas från stamarten, men ock genom mellanformer sammanflyta med den samma eller genom kultur under olika förhållanden till den samma återgå (neml. updragne genom frön, ty fortplantade genom knoppar, d. v. s. rotdelning, sticklingar, okulering 0. s. v., bibehålla de flesta varieteter sina individuela kännetecken); men tillika icke blott bero af olika ålder (status) eller blott individuela skilnader (hit räknas äfven de frodiga former man kan finna af samma rot elt regnfullt år, och små förkrympte ett tort, eller på ma- ov grare eller fetare vexeställe i allmänhet 0. s. v.) — icke heller endast genom konstens olika behandling äro fram- bragte (till hvilka äfven sådane secundära bildningar torde böra räknas, som upkomma genom afbetning, hvaraf ofta upstår en forma tenuior basi ramosa, humifusa; ja! ofta blir en annuel vext, derigenom perennans, att den första aret hindras gå i frö, 0. s. v-); samt slutligen icke heller up- kommit genom en atypisk utbildning eller anamorphos. — Taga vi varietets-begreppet i denna bestämda och inskränk-— tare mening, så tro vi det blifva vida lättare, att säga hvad som är varietet eller icke; och vi kunna äfven lätt åtskilja tvenne olika slag af varieteter, nemligen: A) ÄArtförändringar (Variationer), det vill säga sådana afvikelser, som blott upkomma genom en viss dels olikhet eller en bestämd karakters afvikelse, under det vextens antingen karakterer eller hela utseende i öfrigt förblir oför- ändradt. Vanligen är hos hvarje slägte eller åtminstone hos närförvyandta arter ett likartadt anlag (nisus analogus) att bilda analoga variationer, hvilka de, som i artbestämning ut- gå från vissa karakterer, vanligen förvexla. Så f. e. hafva de flesta vexter en var. elatior et pumila, Hieracia en v. latifolia, en angustifolia; Rose en pubescens, en glabra; Primula en longistyla, en brevistyla; Campanule en albiflora, eller en micrantha, en macrantha; Salices en lejocarpa, €n eriocar- på 0..s. v. i oändlighet. Det blefve vanligen alltför vidlyf- tigt alt -anmärka alla sådana variationer, hvarföre man i vår tanka helre i slägtets eller afdelningens generela karakteri- stik äfven antyder dess anlag till vissa hos alla återkomman- de artförändringar, eller ock i beskrifningen efter hvarje art anmärker : ”Exstant variationes albiflora , micrantha , yla- brate etc.” , allt med afseende på det förhållande, som är ty- piskt i slägtet. De flesta artförändringar visa sig hufvudsak- ligen: 1) i en viss dels relativa storlek , hvaraf ofta up- komma bestämde varr. elatiores et pwnile (bland Rose etc. finnas sådana ofta, under odling genom sticklingar, constante); di yrandifolie et parvifolie , grandiflore et parviflore > mi- crocarpe et macrocarpe 0. s. v. (Är åter storleken pro- portionelt större eller mindre i alla delar, så är det en tn- dividuel olikhet efter mer eller mindre passande vexeställe; man säge icke torrare bördigare 0. s. v., ty vexter, som äl- ska torrt eller magert vexeställe, förminskas på fuktigt eller bördigt, liksom äkta nordiska vexter blifva mindre i blidare klimat); 2) uti form; sådane äro variationes arboree , erecte och fruticosa , humifuse ; latifolie och angustifolie ; radi- ate och discoidee , platypetala och stenopetala, 0.s.v.; 3) uti beklädnad , såsom varr. aculeate et inermes, hirsute et glabre; lejocarpe et eriocarpe etc.; 4) uti färg, såsom varr. vitelline och nitelline hos Pilar; albiflore etec.; ery- throcarpe, xanthocarpe 0. s. v. Öfver allt är här att skilja mellan individuela former; så f. e. utmärker en blekare färg hos hela vexten endast en individuel skillnad orsakad af skuggrikt vexeställe. — Ehuru verkliga artförändringar sy- nas mindre afvikande från stamarten än afarter (se nedan- för) äro de ofta constantare, såsom kulturen af simpla färg- förändringar visa; mellanformer äro sällsyntare, just deraf att de bero af en enda karakter; ty uphäfves denna, blir det ej någon mellanform , utan just stamarten sjelf. Äfven är det vanskligare, att vilja upgifya dessas yttre orsaker, om icke kemiska förhållanden; ty de synas f. e. för de vi- telline Salices bero af något inre anomalt tillstånd, ehuru detta måste hafva en yttre grund, som likväl i de flesta fall är lika svår att upgifva, som den är lätt att finna för af- arter. Theoreliskt tror jag man riktigast kan säga: en art- förändring är en till beständighet stegrad individuel afvikel- se; ty fortplantad genom individens delning förblir den con- stant, men updragen genom frön öfvergår den oftast till ur- formen. Tillfälliga former äro icke constanta hos individen utom under vissa förhållanden; underarter åter äro, äfven updragne genom frö, constante. — I talförhållanden kän- ner jag inga bestämda artförändringar; ty folia opposita, ter- 58 na, quaterna, quina och till och med sparsa hos f. e. Vero nica longifolia, Lysimachia), Lythrum, Paris; tlores tetra- meri, pentameri 0. s. v. hos Sagine , Tormentille etc. äro endast tillfälliga former, som träffas på samma rot med den normala. Men vi måste gå vidare; ämnet är så rikt, att myc- ken upmärksamhet fordras det icke en tillämnad kort upsats vexer till en vidlyftig afhandling. B. Afarter (Aberrationes) kalla vi sådane afvikelser från en arts normal-form, som visa sig (vanligen genom nödvändigt sammanhang) uti alla eller de flesta vextens de- lar, hvarigenom den får ett från stamformen olika utseende. Liksom de, som efter karakteren bestämma arter löpa mest fara, alt taga artförändringar för arter, så misstogo de äldre, som efter utseendet bestämde arter, vanligen afarter för arter. Ehuru afarter i det hela synas anmärkningsvärdare än artför- ändringar, så äro de sednare vanligen constantare, ty alla afarter flyta genom mer eller mindre tydliga mellanformer sammans med hufvudarten. Då artförändringar skiljas genom någon bestämd karakter, så är det oftare blott ett plus el- ler minus, som skiljer afarter f. e. Polygonum amphibium och dess afart terrestre. Artförändringar förekomma van- ligen under samma yttre förhållanden med stamarten; afar- ter åter under helt olika, hvarföre i den mån dessa närma sig till stamartens finner man talrika mellanformer. Också äro derföre de yttre orsakerne till afarterne langt lättare alt finna än till artförändringarne, ehuru i sig obetydligare; ty hvaraf P. amphibium terrestre Salix repens argentea 0. s. vy. upkomma, är lätt att inse; men hvarför .S. repens under alldeles samma förhållanden har artförändringar med germina nu sericea , nu yglaberrima, eller Orehis sambucina blandad är antingen bestämdt röd- eller gul-blommig , är icke så lätt att säga. Redan af det anförda torde inses, att, det är en väsentlig skillnad emellan artförändringar och afarter eller, som jag ville kalla dem, urartningar , om denna benämning ej så stötte svenska öron. Men många andra långt vigtigare skäl 09 tillkomma , hvaribland det icke är det minsta, att samma polymorpha art har en särskild serie af artförändringar, en annan af afarter. Stundom komma samma eller analoga artförändringar före under de olika afarterne f. e. den röd- och grön-hvita at samtlige Polygoni lapathifolit afarter,; ludd- och glatt-fruktiga artförändringar under de vida märk- värdigare verkliga afarterne bland Salices. — (Forts. e. a. g.') IL. Literatur”). J. C. Röhlings Deutschlands Flora. Nach einem ver- änderten und ermweiterten Plane bearbeitet. Fort- gesetzt von Wilh. Dan. Jos. Koch. Finfter Band, Erste Abtheilung. Frankf. am Main bei Wilmans 1839. 370 pag. S:o. Den oultröttlige och om vexternas kritiska kännedom så högt förtjente Författaren har nu fortsatt åfvannnämnde klas- :) Som Red. från åtskilliga håll erfarit obelåtenhet deröfver, att inga utländska notiser, tvert mot det i anmälan gifna löftet, i bladet blifvit intagna, anser sig Red. förpligtad uplysa, att orsaken härtill hufvudsakligen varit den, att de utländska botaniska jurnaler, hvil- ka Red. förskrifvit, genom något missförstånd från bokhandelns si- da, ännu icke erhållits, hvarjemte den under vintern hämmade kommunikationen med utlandet gjort att icke heller några andra ar- beten ännu i är inkommit; men så väl det ena som det andra hin- dret skall väl nu snart uphöra, och Red. sålunda blifva i tillfälle att i detta hänseende fullgöra sina förbindelser. Äfven anser Red. sig böra tillkännagifva, att den hoppas kunna gifva åt tidningen en större mångfald, sedan åtskilliga af de bidrag dels redan ankommit, dels oförtöfvadt väntas, hvilka, ehuru låfyade och påräknade, dock alldeles uteblefvo under förra året, då derjemte den botaniska re- sa, som utgifvaren företog och som ej var beslutad i den stund till- ständs-bref till bladets utgifvande begärdes, gjorde för honom omöj- ligt att ensamt sjelf så som vederbordt draga omsorg om en sådan omvexling och mångfald af artiklar, som måhända de fleste läsarne önskat. 60 siska arbete, hvaraf 4:de delen redan 1833 utgafs. Orsaken till det långa mellanskof, som egt rum mellan dessa delar, är, såsom Förf. i det korta förordet yttrar, förnämligast att söka i utarbetandet af Författarens under tiden utgifna Syno- psis flora germanice et helvetice.— Närvarande del är utar- betad efter samma plan som de föregående; således efter sex- ual-systemet och omfattande allena Tysklands vexter (med inbegrepp äfven af Istriens, hvaremot de Sveitziska äro ute- slutna). Nu utgifna afdelning omfattar 16—18 klasserna eller Mona- Dia- Polya-delphia, och den kan, med hänseende till de till dessa klasser hörande vexter, betraktas som en ut- förlig kommentarie till åfvannämnde Synopsis, hvilken dock icke utan vid särskildta fall citeras, något som Ref. ej kan fullkomligt gilla. — Vi vilja ur det rikhaltiga innehållet här allenast i största korthet anmärka ett eller annat, som kan vara af intresse för Svenska floran, samt nämna de här till- komna i Synopsis icke uptagna, af hvilka de flesta äro från Istrien. Till Erodium cicutarium citeras Engl. Bet. t. 1768, hvilken Fries anser höra till Erod. moschatum (se Bot. Not. 1840 p. 38). — Förf. säger sig icke känna någon Er. pimpinellifo- lium Willd. rostro fructus glabro cotyledonibus indivisis ;1 fall någon sådan finnes anser han den böra utgöra egen art. — Vid Geran. pyrenaicum anmärkes, att Fries beskrifning på den svenska arten (hvaraf Förf. ej sett något exemplar) öf- verensstämmer fullkomligt med den tyska, som är alldeles den= samma, som vexer i Pyreneerna: och hvartill G. umbrosum W. K. hör såsom synonym, ej som afart. — Namnet G. ro- tundifolium 1. tillägges här den art som Wahlenberg kallat G. malvaceum och Fries G. visciduluwm, och som förekom- mer på åkrar och berg i rhentrakten, Sachsen 0. s. v.; de sistnämnde Författarnes G. rotundifolium har deremot åter- fått namnet G. pusillunm L. — G. sibiricum har nyligen uptäckts i Baden. — Malva vulgaris Fr. har återfått nam- 61 net M. rotundifolia L., hvaremot den af Fries under detta namn uptagna benämnes MH. borealis Wallm. — M. ni- eceensis AM. från Istrien har tillkommit. — Corydalis solida och fabacea betraktas som skiljda arter; af den sednare up- tages en var. digitata , och vid den förra anmärkes att den någon gång förekommer med hela bracteer — C. acaulis L. anföres från Istrien. — I slägtet Polygala hafva tillkommit På ÖREN Risso (P. buxifolia p. Reich. Icon f. 51. P. amblyptera 5. Reich FI. exe. p. 351) från Istrien, och P. calcarea Selle (Bot. Zeit. 1837 p. 732. Vaill. Bot. tärs2 f. 2) från Zweybräcken; denna står närmast P. amara , men har de stora rotbladen ej fullkomligt rosettlikt samlade och saknar den billra smaken. Förf. anmärker, att Fries i Noyit. FI. Suec. p. 226 under namnet P. amara så noga beskrifvit P. calecarea, att han knapt tviflar det denne haft sistnämnda framför sig; och i sanning synes beskrifningen passa vida bättre på denna än på P. depressa , till hvilken Fries i Mant. alt. p. 42 nu synes vilja hänföra sin amara; men då han ut- tryckligen i Nov. I. c. säger denna vara ”intense amara”, så synes den icke heller höra till P. calcarea. — P. amara 0. gränsas på samma sätt som i Synopsis; dit hör således P. uliginosa Fr. — P. comosa och depressa antagas, hvaremot P. oxyptera Reich. hänföres under P. vulgaris. -— Förf.-an- märker, att den under namn Ononis Cherleri L. i Syn. up- tagna vext icke kan höra till denna art, utan bör hänföras till O. reclinata L. — Pisum elatius Stev., funnen i Istrien, uptages såsom skiljd från både P. arvense och P. sativum; P. maritimum bibehålles i detta slägte. — Den i Syn. up- tagna Orobus versicolor återföres till O. albus som varie- tel. — Lathyrus- latifolius L. (Sp. Pl. nec FI. Svec.), som utmärker sig med rent karminröda blommor, har Förf. sett vild allenast från trakten af Fiume. DL. heterophyllus anta- ges såsom skiljd art, och vid L. silvestris anmärkes, att L. intermedius Wallr., som i Syn. föres till förra, måhända sna- rare hör till den sednare. — Slägtet Ervwmn bibehålles så 02 som Linné framstält det; hvarvid Förf. likväl anmärker, att första afdelningen (E. Lens etc.) i sjelfva verket enligt ka- rakteren hör till Lat/hyrus , liksom den andra (E. hirsutum, monanthos etc.) hör till Picia. — Vicia Gerardi (NV. cracca p. Synops.) antages såsom skiljd art. — Colutea cruenta Kit. kallas här C. orientalis Du Roi. — Förf. säger sig numera blifvit öfvertygad, att Coronilla montana Scop. et Synops. utgör den verkliga Cor. coronata L., hvarföre den ock här under detta namn blifvit uptagen, hvaremot den efter De Cand. i Synops. under namn af C. coronata uptagna utgör en annan art, som nu blifvit kallad C. lotoides. — Namnen på arterna af Melilotus ha blifvit ändrade, så att M. offici- nalis Willd., DC., Koch Syn. nu kallas M. macrorrhiza Pers.; M. vulgaris Willd. Koch" Syn. benämnes M. alba Lam.; och M. Petitpierrana Koch Syn. (M. arvensis Wallr.) har fått namnet M. officinalis Lam. — TI Istrien hafva nyligen blifvit funna: Trifolium maritimum Huds., T. Bocconii Sav., T. glomeratum 1L., T. micranthum VNiv., Lotus anvgqustis- simus L. — Af Medicaqo falcata anföres en var. glandulosa. IV. Hvarjehanda. 1. Professor Elias Fries i Upsala blef den 4 Julii 1839 utnämnd till Riddare af Kongl. Nordstjerne Orden. 2. Professor Johan Wilhelm Zetterstedt blef den 7 Febr. 1840 instäld i embetet såsom Botanices et Oecono- mix Practice Professor i Lund, hvarvid han höll en föreläs- ning om vexternas migration. Det väckte en allmän och ej oförtjent upmärksamhet, att H. K. H. Akademiens Kansler un- der den 27 Jan. så fördelade göromålen mellan Professorn och Demonstratorn, att denne sednare, Adjunkt Agardh, fick sig updraget att föreläsa och examinera i Botanik, hvaremot åt den förre, oansedt dess af Konungen den 7 Dec. 1839 meddelade ovilkorliga fullmakt, endast lemnades att föreläsa och examinera i praktisk ekonomi, och det oaktadt att här 63 vid Universitetet icke hållits föreläsningar eller examina i praktisk ekonomi alltsedan år 1812, då dåvarande Pro- fessorn Agardh genom ett Kongligt Bref derifrån befriades, och behofvet af några dylika alldeles icke under de sednare åren blifvit ökadt. Dylika föreläsningar tyckes ock vida bättre ha sin plats vid ett landtbruks-institut än vid ett Universitet, hvarest allt tillfälle saknas att visa den prak- tiska tillämpligheten af de teoretiska föredragen. Det tyc- kes nästan som man ville återkomma till den föråldrade fal- ska åsigten enligt hvilken naturvetenskaperna icke ega nå- got värde utan som tjenarinnor åt Ekonomi och Medicin. Till en början har imellertid utförandet af den upgjorda planen, hvars egentliga källa och motiver det icke tillhör närvarande ställe att utveckla, blifvit hämmadt , på det sätt nemligen att sedan Prof. Zetterstedt genast till Cons. Acad. aflemnat en pro- test, hvari han anhöll att blifva bibehållen vid rättigheten att föreläsa och examinera i Botanik, hvari han var Profes- sor, och Cons. Acad. hos Kansleren tillstyrkt bifall till denna anhållan, så har Denne genom Nådigt Bref af d. 235 Febr. stadgat, att Prof. -Zetterstedt eger tillvidare bestrida hela den till dess profession hörande undervisningen; hvarjemte Cons. Acad. fått sig updraget att inkomma med förslag till fördelning af göromålen mellan Professorn och Demonstra- torn. 3. Filosofie Kandidaten Johan P. Arrhenius har af H. K. H. Upsala Akademies Kansler under den 14 Jan. 1840 blifvit utnämnd till Botanices Docens vid Upsala Universitet, sedan han förut såsom specimen utgifvit en intressant och med omsorg författad Monografi öfver Svenska arterna af släg- tet Rubus, hvilken afhandling med det snaraste skall i dessa notiser blifva anmäld. Doc. Arrhenius har af Filos. Fakult. blifvit tillförordnad att i fullständig studentexamen examinera i Naturvetlenskaperna. 4. Salix daphnoides + acutifolia, onekligen den skö- naste Pil-art i Norden, är, enligt af Prof. Fries meddelad un- 64 derrättelse, funnen verkligen vild äfven i Sverge , nemligen på Dalelvens strand vid Mora i Dalarne. Innan kort hoppas Red. blifva i tillfälle att i dessa notiser meddela en upsats af Prof. Fries öfver Skandinaviska Pil-arterna. VY. Tillkännagifvande. Som en längre tid förflutit sedan subskriptionsteckningen skedde till Herbarium normale , hyarunder subskribenternes vistelseort blifvit förändrad, och transportkostnaden icke är en ringa utgift bland de snart sagdt oräkneliga, som från detta företag äro oskiljaktiga , helst i det fall exemplaren ic- ke skulle uttagas; så anmodas de, som ännu icke erhållit ex—- emplar af de sednare (3, 4, 5) fasciklarne, att inom Maj månads utgång insända reqvisitioner till Utgifvarne eller till ITundeqvists et comp. bokhandel i Stockholm och Upsala eller till Gleerups i Lund, då exemplaren skola skyndsamt expedieras. Efter nämnde tid kunna kompletta exemplar svårligen mera erhållas , då de få åsterstående sedermera disponeras till andra ändamål. Vi skulle vilja anse denna samling sä vigtig, att framdeles icke något kan öfver Svenska Fanerogamerna utan dess begagnande utarbetas. Sjette fa- scikeln utkommer, vill Gud, till sommaren så snart åtskilliga inväntade sällsyntare vexter hunnit inga. > Redan finnes till- räckligt förråd insamladt af Carex bullata, pedifornäs, ma- ritima , evoluta ; Poa laxa; Glyceria remota; Rubi; Ra- munculus sulphureus ; Campanula barbata; Hieracium furca- twm , collinan , 0. s. Y. —- För utgifvarne vore stor vinst att veta, hvilka subskribenter genast behaga uttaga sina exemplar, då uplagan kunde rättas derefter. Ty med ett arbete af den- na art är en våsendtlig skillnad från en bokstryckning; om- kostnaderne äro lika stora för hvarje enskildt "exemplar och hvarje fascikel utgör ett mycket betydligt förlag. = Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet , 1840- BOTANISKA NOTISER = É UTGIFNE ÅF f AL. ED. LINDBLOM, s FÅ Lund den I Maj 1840. HI. Original-afhandlingar. 1. Vårens antåg. | Andra stycket. (Se Bot. Not. 1839. n. 1.) Den teckning vi för ett år sedan lemnade öfver våren i Upsala fick kort derefter dementi. Sistledna års vår blef nemli- gen en den angenämaste man på längre tid haft. Visserligen kom den sent, egentligen börjades den först sista dagarnei April; men den framskred sedan i ett jemt stigande utan recidiv af vinter. Den var klar och torr, hvarföre det hastiga starka solskenet under det kälen annu låg i jorden (så kallad isbrän- na) verkade förstörande på en mängd vexter. Den mesta odlade klöfver utdog och flera träd; men på enbuskarne in- träffade en verklig Diqerdöd, bland dessa Röda döden; fle- restädes blef icke ens hvar fjerde vid lif, och sällsynt var alt finna någon buske, som icke var mer eller mindre ska- dad. Det vore intressant känna huru långt den sträckte sig, emedan det skulle lemna ett vigtigt bidrag till bestämmande af den region, som är under samma momenters herravalde som Upland. Ehuru det icke var af kölcen den bortdog utan snarare af den hastiga varmen som inföll medan kålen ännu var i jorden ”)), ty den är för -den alldeles icke ömtålig, sy- nes den inträffat öfverallt i mellersta delen af riket och så långt +) På öpna fält och solöpna ställen hade dödligheten varit Störst; mindre åler inuti täta skogar eller på mot norden sluttande ställen. 66 norrut som jag kunnat den följa; men till Gottland sträckte den sig icke (Mag, Ponten) och då jag kom mot Wetterns södra sidor uphörce den äfven. I Vesira Småland elier Halland såg jag icke tecken till den samma. Detta öfverensstämmer väl med den teori jag förut upgjort och i första stycket antydt om landets fördelning i trenne större klimateriske zoner, 0- beräknad fjällens. (I zoologiskt hänseende var ock förra året utmärkt af en ovanlig mängd af ekorrar och spindlar, hvil- ket, jemte endöden, afenfaldigt folk äfven bemärktes som be- tydelsefulla järtecken). Då vi slutade förra upsatsen hade vi hoppats före fort- sälltningen erhålla nya faktiska bidrag; men fast dessa ute- blifvit återkomma vi ändå till samma ämne att det icke må falla i förgätenhet. Hvad vi i synnerhet dåerigenom hoppats finna bestyrkt, är att vårens framskridande mot Norden sker hastigare i de kalla klimaterne än i de tempererade, liksom vi anse fullkomligen bevist, att vårens utveckling i de sednare sker vida raskare än i de förra, hvarföre vår och sommar i nordligaste trakter sammanflyta; lagen -härföre torde icke vara svår att finna, då man besinnar, huru hastigare och ef- ter vårdagjemningen betydligare dagen mot norden förlän- ges. I stället för den jemna progression i vårens ankomst Schäbler antager, tro vi oss dåerföre kunna antaga en i dub- belt hänseende mot Norden accelerad. Ty genom flerårig ob- servalion af vegetationen i Lund och Upsala hafva vi funnit att d. I Juli vegetationen likalangt (ungefärligen) avancerat i Skåne och Upland, ehuru icke blott det sydligare läget utan äfven andra lokala förhållanden verka att våren i Skåne börjar per medium trenne veckor tidigare än kring Upsala. Men sen vårvarmen börjat så påskyndas vwvextligheten allt mer och mer ju längre man kommer mot Norden. Linné lemnar redan ett talande bevis deruppå uti sädesslagens mog- nad. Rågen går minst 14 dagar tidigare i ax i Skåne än i Upland , men den skördas nästan vid samma tid. Kornet mog- nar nästan på dubbelt kortare tid i Lapland än i Upland. Att 67 kornet i Skåne mognar på kortare tid än i Upland beror icke af större varma, ty Juli månads medeltemperatur är lika i Lund och Upsala, utan väl i synnerhet deraf, att kornet j Skåne sås en månad sednare och således under den lid Vege- tationen hastigare framdrifves än i Upland, der det sågs så snart jorden kan bearbetas. De öfriga orsaker, som utom en orts sydligare eller nordligare läge bestämma vårens tidigare eller senare Bör- jan, och hastigare elier långsammare utveckling äro, dels de samma som bestämma en orts varmegrad, dels andra fysiska förhållanden. Sådana äro: T) Höjden öfver hafvet och tem- peraturens deraf beroende aftagande. Det är tillräckeligen bekant huru man högre på ett fjäll finner de vexter ännu ic- ke utslagne som i dalen redan hafva frukt, men man saknar ännu några bestämda observationer på våra fjäll, huru lång tid som ferdras för vårens upstigande 1. e. 1000 fot. Tyd- ligen bör detta i synnerhet på våra nordliga fjäll ske hasti- gare än i S. Europa, der nätterne äro längre och omvexlin- gen i temperatur mellan dag och natt följakteligen större. 2) Granskapet af hafvet och större vatten. Wi hafva redan anmärkt, huru samma 'bassin mera jemt fördelar våren kring sina kuster, liksom det är bekant huru dylika bidraga till vå- rens tidigare början; deremot synes man icke hafva iakttagit att de verka menligt på dess skyndsamma utveckling. Vid Vesterhafvet, vid hvars kuster våren tidigt börjar, men hvil- ka likväl hafva en ytterst torftig vår-vegelation, ser man tyd- ligen huru i hafvets granskap våren sakta och långsamt fram- skrider, så att på orter belägna in uti landet, der vegetatio- nen langt senare börjar, är den vid midsommarn lika långt hunnen som vid kusten, om höjden öfver hafvet icke är de- sto betydligare. 3) Samma förhållande äger rum , äfven in- om ett mindre distrikt, mellan öpna fält och lundar; ehuru snön på de förra förr smälter och våren förr der kan sägas börja, utvecklar sig vår-vegelationen snart långt kraftigare och frodigare i de sednare, som lemna skydd mot vindarnes 68 fria spel och nattkylan, hvarföre de flesta vårvexter före- trädesvis äro lundvexter, såsom Corydalis arterne, Tussi- lago alba, Asarum , Viola , Ornithogala , Orobus vernus , Lathrea, Ranmmocoulus ficaria, Palmonaria m. 1. Daphne och Corylus arvelluna blomma i täta lundar medan ännu snön der betäcker marken, innan de utslagit på öpna fäl- ten, som länge varit snöfria. 4) Landets sluttande lä- ge mot norr eller söder, såsom bestämmande den vinkel sol- strålarne bilda mot jordytan, är äfven af största inflytande. Redan på en liten kulle ser man huru vexterne tidigare ut- slå på dess södra ön norra sida och ännu större blir skill- naden om hela landet sluttar t. e. åt norr eller söder. För Botanisten blir södra sluttningen af en höjd äfven intressan- last derigenom, att den frambringar de sällsyntaste vexterne, men för Ekonomen, åtminstone i södra orterne, är den norra mest i värde, ty den lemnar frampå sommaren den kraftiga- ste vegetationen och frodigaste gräsvexten under det den sö- åra ör af torka mer förbränd. Också finner man alltid på tvenne närliggande kontinenter mera sydligare vexter på den nordligares kust och nordligare på sydligares, än tvertom.. Så finner man i Skåne flera vexter som först fröffas inuti Tyskland; på Tysklands noréliga kust åter Pedicularis !Scep- trum Carolirum, Nymphea pumila, Hippophaö RBhamnoides m. fl. som träffas först högre upp i Sverige. 5) Jordens ke- miska beskaffenhet, ehuru på kalk och fin sand (flygsand) både snön. hastigare smälter och båda företrädesvis ega vår- vegetation, så alt de kunna sägas påskynda vårens framskri- dande, synes i detta afseendet verka mindre än 6) Dess fy- siska beskaffenhet. Huru nemligen vårens framsteg fördröjes i ett skogigt af moras och träsk upfyldt landskap ir nog- samt bekant. Deremot synes, inom Sverige åtminstone, jord- temperatur och en del andra i vextgeografien anmärkte för- hållanden icke märkbart inverka på vårens ankomst annor- lunda än i det direkta förhållande, som desta till lufttempe- raturen. Helt annat blir förhållandet i länder der varma käl- SES 69 lor finnas, ty dessa framdrifva i sitt granskap icke blott en sydligare vegetation, utan äfven en tidigare vår. Ehuru vi hafva flera anteckningar öfver vexters blom- ningstid i Sverige, för ex. i Linnés Philos. Bot. $. 338, i dess Calendarium Flore& Upsaliensis, af Bjerkander (i Vet. Acad. Handl.), Nezen m. fl., lemna dessa dock inga tillfredsställande resultater för vårt sy fle, dels för bristande korresponderanåe observationer till jemförelse, dels emedan ofvan anförde mo- menter i flera fall icke blifvit antydde. Den tid är väl ännu långt af RE då man kan hoppas erhålla ett för flera orter tillförlitligt medium af flera års forisatte observationer. För enskilta års ubserverande äro alla icke lika passande; sistledne hade med sin jemt stigande varma varit ett af de yppersta. Islossning (se förra stycket), vindarnes riktnirg, nederbör- dens olika fördelning m. m. måste eljest alltid verka störan- de, då man blott har ett års iakttagelser att beräkna. Också får man icke ligga lika vigt på alla vexter; minst på såda- na, som stått öfver från ett föregående år, fast de vid blid väderlek utveckla nya blommor såsom Bellis peremnis , iStel- laria media, Lamium purpureum , Viota tricolor m. fl. De antyda mer en blid vinter än tidig vår. ÅAfven Corylus A- vellana , och nagon gång Praba verna , utveckla stundom si- na blommor, åtminstone i S. Sverge, i Februari efter några solskens-dagar under blid väderiek, men derefter infaller ej sällan sträng och långvarig vinter. Alldeles oefterrättelig är Helleborus niger; den blommar när som helst då under vintren någon längre tids blid väderlek infaller. Derföre be- räkna vi våren icke efter första blomman, utan efter första löfsprickningen och anse askens lifsprickning som gränslinien mellan vår och sommar. Öfver de första vårblommornes ut- slående vid Femsjö i vestligaste Småland har jag antek- ningar under 11 år, hvilka lemna det medium, som här skall nedanför meddelas för dem, som icke höra till de ofvanför som osäkre angilme. Dervid är dock i förväg att märka, att dessa antekningar gjordes mest på 1820-talet (el- 70 ler 1S21—1834) som utmärkte sig genom tidiga vårar, äfven- som att tvenne lacuner äro i årsföljden och att dessa vårar troligen varit sena. Således torde rätia medium vara en el- ler några dagar senare. Galanthus den 16 Mars (har fun- nits sena vårar i April betäckt af + alns djup snö på isklädd mark så utbildad alt den inflyttad i glas föjande dagen varit i full blomma), Coryglus d. 28 Mars, Eriophorum vagina- tum d. 3 April 5), Salix acutifolia d.3 April, Pulsatilla ver- nalis =>) d. 9 April, Praba verna d. 10 April, Chrysosple- nium den 12 April 0. sov. För löfsprickningen lemnar Linnés dissertation, Vernatio arborum , så rika materialier att de kunde anses nära tillräc- kelige, fast det är af vigt att få dem ytterligare bestyrkte af nya, helst fråga kan väckas om klimalets förändring. Också fordrar ett och annat datum uppenbart rättelse t. e. upgif- ten att Ribes Grossularia utslog löfven vid Göteborg den 27, men på Tjörn i Bohus län först den 2 ehuru blott ett par mil skiljer dessa, m. ff. Genom Linnés anförda arbele är re- dan ordningen för de flesta trädslags löfsprickning bestämd, hvilken, då den är känd, bör förekomma sådana anomalier, som finnas i nämde och flere observationer. Den är följan- de: 1) Sambucus racemosa, 2) Lonicere, 3) Ribes Gros- sularia , 4) Ribes rubrum, 5) Spirea Salicifolia, 6) Prunus Padus , 17) Evonymus europaeus, 8) Potentilla fruticosa, 9) Sambucus nigra, 10) Ligustrum vulgare, 11) Sorbus Åu- cuparia, 12) Salix viminalis "), 13) Ålnus glutinosa , 14) =) Anses der af bönderne för vårens första härold, allmänt känd under namn af Tobetel; deraf: Ej nöd för geten, när tedetel på mossen. ++) Kallas Ljungsnöreni S. Halland, deraf: När ljungsnöret står som kållast (frodigast?), går ko som gållast. +++) Aila observatlionerne äro icke hämtade af denna art, ty Salix up- gifves på Linnés tabell både från Lappland, Westerbotten, 0. S. Vv. der S. viminalis icke finnes. Hela kolumnen för Salix torde råt- tast böra utgå, såsom a:seende olika arter. 71 Hippophaö Rhamnoides , 135) Pyrus Malus; 16) Prunus Ce- rasus , 17) Viburnum Opulus ; 18) Betula alba , 19) Corylus avellana , 20) Ulmus campestris , 21) Rosa canina, 22) Py- rus communis , 23) Prunus domestica, 24) Bhamnus ca- tharticus , 25) RBhamnus frangula , 26) Tilia Europea, 27) Faqus silvatica, 28) Sorbus scandica , 29) Populus tremula , 30) Acer Platanoides , 31) Ouercus Robur, 32) Fraxinus excelsior. Ätskilligt återstår likväl härvid att både tillägga, då flere trädslag saknas (f. e. af Salix anföres blott en art), så ulslår Hästkastaniens löf samtidigt med Rönnen eller näst före den, — dels observera om erdningen så förhåller sig öf- verallt (t. e. Sambucus nigra utslår efter mina observatio- ner i 5. Sverge löfven samtidigt med Fibes arterne, i norra samtidigt med S. raeemosa) — och hvad Lonicera beträffar, så är "hela sectionen Periclymenum snarast alt räkna till suf- frutices sempervirentes, som ej höra till denna kategori. Men vår afsigt är icke att i denna upsats ingå i speciella detal- jer, utan endast framkasta åsigter, i afsigl att framkalla y(t- terligare observationer. i Betrakta vi den af Linné lemnade tabell, så lemnar den redan åtskilliga resultater. Den bestyrker öfverhufvud den an- tydda lagen för vårens ankomst, men tillika finna vi tydli- gen huru vårens utveckling ju mer påskyndas ju längre vi kom- ma mot norr. Så f. e. är skillnåden i Ribis rubri löfsprick- ning i Skåne och Lappland 45 dagar, men för Populus blott 16 dagar. Och vid sommarens gräns närmar vegetationens utbildning sig så mycket att Asken upgifves för Calmar den 21 Maj, för Upland den 23 Maj, och för Finland den 26 (ob- servationen för Öland den 22 April är i likhet med flera up- penbari skriffel). Mångfaldiga flera resultater äro deraf att hämta för den, som vill utföra detta ämne i detalj, ehuru det är uppenbart, att de olika observatörerne följt olika prin- ciper för sina antekningar, hvarigenom åtskilliga ojemnheter upkommit; de för Öland synas allt för sent, de från N. Små- land öfverhufvud allt för tidigt anteknade. Det är derföre vi 72 anse alla vidare resultater böra upskjutas tills nyare och fle=> ra iakttagelser erhållils. E-. Fr. AN 2. Ytterligare några ord öfver Zannichellie ; af E. Fries. Genom en i N:r 3 af denna tidning införd upsats har Herr Lector Wallman å nyo fästat upmärksamheten på nämde intressanta slägte och då jag förut (i Nov. Mant 1.) mono- grafiserat de mig bekante Svenska arterne anser jag mig skyl- dig lemna förklaring öfver mina till en del afvikande åsigter — och finner j g mig dertill så mycket mer förbunden som förf. synes betvifla så väl mine upgifter, all Zannichelliare- pens Böningh. vexer vid Halmstad, som att den endast är en af vextstället uppkommen form. Först får jag anmärka, att de exemplar, som Förf. sä- ger sig fatt under sistnämnde namn, men skola tillhöra Rup- pia maritima (vid Halmstad har jag endast set R.rostellata), icke äro från mig. Om man skulle anse möjligt, att jag för- vexlat dessa (de exemplar jag från Halmstad eger framför mig ,- äro rikligen fruktbärande), så får jag åberopa Prof. Wahlenbergs (Fl. Svec. p. 600) och flera utmärkta Botanisters vitsord , som tillika med mig der ymnigt insamlat nämde Zan- nichellia. — Hvad vidare min upgift om dess beroende af vexestället i grundare vatten angår, så hafva Meyer, Koch och alla, som efter mig skrifvit öfver den samma, delat min åsigt. Meyer säger uttryckeligen: ”Ob die Pflantze in den Gelenken Wurzelno triebt oder nicht hängt lediglich von Was- serstande ab, im tiefen Wasser ist le'zere , im Seichten, wo die Gelenke den Boden beröhren können, Ersteres der Fall;” 0. S. Vv. Också har jag på samma ställe insamlat olika år el- ler olika årstider än Z. palustris, än Z. repens — et förhål- lande som dessutom tillräckligt bevisas af Ranunculus uqua- 75 tilis, Trupa natans, Polygonr. amphibiuma., Bulliarda aquatica m. fl. på uttorkade ställen. Grunden hvarföre Herr Lector Wallman anser Z. repens skild från Z. palustris är att dess Z. repens icke hör till Bönninghausens form, utan i min tan- ka är en analog form af Z. pedicellata. Professor Nolte i Kiel var den som först gjorde Bota- nisterne upmärksamma derpå, att under Z. palustris £. inne- fattades flera arter ; han antog trenne, af hvilka Z. polycarpa är både den utmärktaste och sällsyntaste; Koch säger sig icke hafva sell den, men synes böjd anse den som skild art; icke heller har den förekommit Meyer, som antager Noltes båda öfriga arter. Den är i allmänhet föga känd och vore önske- ligt att någon Botanist, som vid slutet af sommaren har till- fälle följa Ätran från Falkenberg till hafvet, ville insamla den för herbarium normale. De andra båda äro allmänna; för den mest. bekanta, i Enyl. Bot. T. 1S44! FL Dan. etc. afbilda- Ge, öfver allt i Tysklands sumpar förekommande och äfven i 8. Sverige vanligaste, behöll Prof. Nolte, som mig synes rätt- vist, namnet Z. palustris (Z. palustris Note = Z. major Reich.) och har deruti blifvit följd af mig och alla sednare utom Reichenbach, som efter Michelis figar för Z. pa- lustris antager en art, som säkerligen varit lika obekant för Linné, som den i närvarande stund är okänd af alla, äfven Italienska Botanisterne. Att efter blott de äldres figurer sta- tuera nya arter är äfventyrligt (det är bekant hur genom Mi- chelis felaktiga teckning en Najas tetrasperma upkom) och sannolikt är bäst lemna den tillsido tilis någon dylik återfin- nes i naturen. (Man skuile kunna gissa att den närmade sig till det på Medelhafvets kuster nyligen uptäckta slägtet Alte- nia , som till utseendet alldeles liknar en Zanmnichellia.) Efier Nolte bearbetades slägtet af BReichenbach, som deröfver lemnade förträfflige figuren, efter hvilka bestämman- det är lätt, men då tillika ytterligare flera icke haltbara arter åtskildes, så drogo dessa med sig de Notteske i misstroende, allåeles som skett med Pub: o. fl. Så uplöstes Noltes Z. pa- 4 74 lustris i Z. major och repens, Noltes Z. maritima i Z. pe- dunerlata och 'gibberosa, hvilka sednare båda man kan fin- na på samma tufva. G Då jag derefter i Nov. Mant. 1 utarbetade de svenska, sökte jag först göra mig klart, hvilka karakterer för åtskill- nad icke voro brukbare; sådane syntes mig caulis fluitans och c. radicans , umbella peduneulata-och u. sessilis , nucule dorso 1. utrinque cristate gibberoseque; deremot antog jag tills vidare (ty öfvergångar hade jag ej sett) att nucule sti- pitate och sessiles , carina dorsalis primitus contiqua et pri- mitus dentata samt i synnerhet styli beskaffenhet för väsent- lige karakterer. Härigenom kom jag till samma resultat som Noltle, fast jag då ej kunde känna att den icke beskrifna Z: maritima var den samma med min Z. pedicellata , hvilket sed- nare namn jag föredrog det Reichenbachiska Z. pedunculata eller gibberosa , emedan båda åsågo individuella former och dessutom Prof. Wahlenbery, som var källan för benäm- ningen af Z. pedunculata, icke kallar den så utan pedicella- ta. Jag antog således trenne arter: 1. Z. palustris Nolte. En tillfällig form deraf är Z. repens Bönningh. umbella sessili. --pedunculata,umbella pedunculata. Meyer. Chlor. Han. p.528. bs. Den af Herr Lector Wallman beskrifna Z. BRoseni hade jag då i Roséns egna exemplar äfven under-ögonen , men anmörkte den blott för en missbildning af afarten peduncula- ta motsvarande Z. gibberosa af Z. pedicellata. Huru vida den likväl bör skiljas kan jag icke bestrida, åå jag ej selt den, som alla öfriga former, vexande. 9. Z. polycarpa Nolte. Äfven denna förekomer repens , um- bellis sessilibus et subpedunculatis. 3. Z. pedicellata Whinb. (sub Z. palustr.) Fr. Nov. Mant. Z. maritima MNolie! (arten är icke beskrifven, utan endast meddelad i exempl. af författ. — Z. repens Wallm. en krypande form häraf) — pedunculata . Z. pedunculata. Reich. -” dr Obs. Z. gibberosa Reich. är en missbildning häraf. Cfr. Nov. Mant. et Herb. Norm. 1. Prof. Wahlenberg var den förste, som anmärkte den- na förmodade art, men anförde den endast som afart, under namn af pedicellata. Sedan Botanisterne derigenom blifvit up- märksamme på den samma, skildes den som art af Nolte under namn af Z. maritima , emedan han ansåg den endast finnas i salt vatten. Reichenbach förkastade denna be- nämning, efter den liksom Z. palustris förekommer i inre Tysk- lands söta vatten, och återtog Wahlenbergs, ehuru den orik- tigt ändrades till pedunculata (pedunculi äro oväsentliga men pedicelli eller rättare stipitelli väsentlige; hvarföre Koch kal- lar den v. stipitata). Wahlenbergs benämning är icke blott den äldsta utan ock visserligen dåen bästa, som derföre bör bibe- hållas; då afarter uphöjas till arter bör första bestämmarens namn bibehållas, så mycket mer som dess åsigt kanhända är den riktigaste. Namnet pedice!lata är ullika det enda karak- teristika, uttryckande artens egen karakter, då hvarken benäm- ningen Z. pedunculata eller Z maritima passa till den i dess hela omfång. Sedan vi i det föregående antydt vår åsigt, böra vi en- dast tillägga att vi sjelfve anse den helt och hållet subjectiv och icke dermed velat bestrida andras. Tillägg af utgifvaren. Då upmärksamheten blifvit riktad på siäglet Zanrnichellia, torde det vara i sim ordning ait äterkaila i minnet en upsais Gtfrer detta slägte af Ad. Steinheil i Annales des sciences nalureiles, 2 serie. Tom. 9. Bo- tanique p. 87—99. Der meidelas först en kort historik, hvaraf här blott anmärkes, att Förf. anser, det man för de kåda af Micheli tecknade, men af Linné sedan sammanblandade, arterna bör uptaga Willde- nows namn Z. palustris och dentata, oaktadt den förra oflare vexer i salt och den sednare i sött vatten. Derefier granskas de delar, hvaraf man hämtat karakterer för de flera i sednaste tider upslälda arter; här förkaslas såsom osäkra de kännemärken, som fagits af vegetations-orga- nerna, emedan dessa modifieras af vattnets beskattenhet och djap, hvari de vexa; frukten anses icke heller lemna särdeles ulliöriuliga karakterer, med undantag af stiftets längd, och märkets beskafienhet (hos”lafvande 76 LÅ vexten) som, synes vara konstantare. Pedunculi och pedicelii förkastas likaledes , hvarvid anmärkes, att deras begagnande till karakterer har gjort att under den sålunda bildade arten Z. pedunculata sammanförts 2 former, hvaraf den ena hör till Z. dentata och den andra till Z. palu- ” siris. Karpellernas antal är älven mycket föränderigt, likaledes stån- darsträngens längd, hvaremot ståndarknappen anses lemna goda karak- terer. Härefier tramställes följande öfversigtl af arter och formen: 12. Z. dentata Willd. aniheris bilocularibus uni-apiculaltis , stigmatibus ere- nul!atis papillosis, stylis in fructw maturato ovariis dimidio breviori- bus. Mich. Gen. t. 384. f. 1. - Subsp. 1. Z dentata repens: stipulis intrafoliaceis fugacibus tenerri- mis, planta gracihor-swpissime repens. Z. pal.f repens Koch Syn. «. carpeilis sessilibus dorso crenatis. Z repens Bonningh., Reich. Z. palustris Gern. Fruct: T. 2. p. 19. fig. 6. 8. carpelis sessilibus dorso margivatis dentalis. y. carpe.l:s subsessilibus dorso cristis dentatus, tribus exasperaltis et antice membranaceo-dentatis. d. carpellis pedunculatus dorso marginatis dentatis. Z. pedunculata « staynalis Reich. Fl. exc. Subsp. 2. Z. major: slipulis intrafoliaces latioribus nec tam fugacibus, carpellis subpeduncuials. Planta fiuitans, masnitudme Potlamog. pu- silli. 4. pal. Fl.-Dan. t. 67. Z. palustr. « major Koch Syn. «. dorsi crista subcontinua. Z. major Reich. Z. palustris Bönningh. 2. dorsi crisla dentata. 2 Z. palustris Willd. antheris quadrilocularibus biapiculatis, stigmatibus paulum augustioribus iniegerrimis non papillosis, stylis in fructu ma- turaio ovaria Ssubequanuibus. Mich. Gen. t 84 I. 2. Z. palustris Smilh. Fl. Brit. Z. palustr y shjitata Koch Syn. «. carpellis geminis longe pedunculatis, flamentis 2—3 — poliicaribus. E Numidia B. carp. geminis subsessilibus. Z. digyna Gay. y. carp. 3—5 plus minusve-peduuciuial:s nonnumquam sessilibus. Z. maritima Nolte. Z. pedunculata Pp maritsma Beieh. d. carp. 3—3 pedunculatis in utrague margine membranaceo-denta- tis Z. yibblerosa Reich. Species non salis note: | 3. Z. polycarpa Noltie: stylis in fructu maturato ovariis fere sextuplo brevioribus. Z.Peruviana — forsan ab una ex europtis non diversa. Z. contorta Cham. et Schiecht. Linn. 1827 p. 232. Siuiligen meddetas på tab. 8 och 4 figurer at karpeller och fruktifi- kaliousdelarna hos Z. dentata och palusiris. 4 5. EE. Literatur. ; Monographia Buborum Suecie. Edidit Johan P. Arrhenius , ad reg. Åcad. Upsal. Botanic. Doacens. Upsalie Wahlström et Låstbom 1840. 64 pag. 8:o. (Först utgifven som disputation under ti- tel: Buborum Suecie dispositio monoyraphico- critica.. P.-1—4. Ups. 1839). 'Botanisterne , äfvensom i allmänhet naturforskarne, skulle , 11 man kunna indeia i tvenne klasser: de, som studera föremå- Ien i den lefvande fria naturen, och de, som förnämligast be- falta sig med undersökning och beskrifning af de dödaisam- lingarne förvarade naturkropparna. Båda äro nödvändiga ar- betare på det vidsträckia fältet och bidraga hvar i sin mån till ernåendet af det gemensamma målet; men deras arbete är i alla hänseenden af den mest olikartade beskaffenhet. Un- der det de sednare kunna i ro och maklighet tillbringa hela sitt lif på samma ställe och inom samma våggar och ändock med tillhjelp af de massor, hvilka de genom köp, byte eller lån samiat kring sig, utgifva det ena arbetet efter det andra och deri, på snart sagdt mekaniskt sätt, beskritva och up- nämna en mängd nya arter, hvarigenom de snart nog och utan särdeles besvär eller hufvudbry förskaffa sig ett mycket celebreradt namn, så mäste de, hvilka föredraga att studera den lefyande naturen , alltiemnt med oafbruten upmärksamhet och ospard möda följa dess utveckling, och det icke biott under ett utan under många år, och icke på ett utan på fle- ra ställen , för att få fullständig kunskap om det inflytande, som olika yttre omständigheter utöfva på naturföremålens för- ändring. Oaktadt all den tid och omsorg, som erfordras för dessa undersökningar, synas dock resultaterna vara al föga betydenhet, ehuru de för vetenskapen äro af den största vigt och derjemte utgöra den enda säkra basis, hvarpå den veten- skapliga bygnaden kan upföras. — En ej mindre olikhet rö- jer sig i det sätt, hvarpå dessa bada slag af naturforskare up- fatta föremålen; kammarbotanisterna äro nemligen benägna för att mångfaldiga arterna, under det de, hvilka i den lef- vande naluren undersöka dem, visa mera benägenhet ait sam- mandraga; och äfven i de fall, da moisatta åsigter å nagot- dera hallet gjort sig gällande, kan man nåstan vara säker alt de grunder, enligt hvilka de framgå, icke öfverenssltämma. Orsaken till denna allmänna olikhet är lätt att finna; i her- barier finnas vanligtvis af hvarje vext allenast ia exemplar, hvilka dessutom ganska ofta icke äro annut ån fragmenter af det hela, om lhvars verkliga beskaffenhet och fullständiga ut- seende någon kunskap således icke erhilles, likasa litet som om den series af mellanformer och ölfvergangar, som förbin- der äfven sadana, som fur sig betraktade synas vara gan- ska utmärkta och väl skiljda, en följd häraf blir, att alla specimina, hvilka förete nagot afvikande karakterer, upstållas som sjelfstendiga arter, utan alt man känner eller tager ibe- traktande halten at de karakterer, hvika man begagnat. Den- na olägenhet har i sednare tider icke obetydligt ökats sedan ett nyit slag sa kallade naturforskare upstatt, nemligen de, som på egen eller andras kostnad företaga resor i den enda 7S afsigt atl samla. Dessa, som oftast alldeles sakna den veten- skapliga bildning, som är oundgänglig för att kunna samla med urval och plan, rikta hela silt siräfvande på sammanho- pandet af stora massor, hvarvid de naturligtvis i främsta rum- met afse sådana former, som visa något afvikande utseende, hvilka derefter, då de komma i händerne på kammarbotani- sterne, uphöjas till rang och heder af egna arter, ehuru de kanske icke så.sällan i grunden ej äro annat än obetydliga formförändringar; men genom detia uphöjande icke blott kiltlas så väl beskrifvarnes som samlarnes fåfänga, utan äf- ven riktas desse sednare , emedan det är klart, att då dessa, som vanligen är fallet, utminutera sin fångst, kunna de höja priset och utbasuna samlingarnes stora värde i samma grad, som deribland förekomma en mängd så kallade nya arter. Helt annat ar förhållandet med den andra åfvanföre upstälda klassen af botanister. Dessa se icke så mycket på qvantite- ten, som qgvaliteten af de upstälda arterna; deras första om- sorg är derföre att undersöka hvilka delar, som erbjuda kon- stanta karakterer, och visshet härom vinnes ofta först efter läng- variga observahoner, anstälda under de mest olikartade yttre förhållanden, hvarnnder det icke så sällan befinnes, dels ait de karaklerer, som äro mest i ögonen fallande och för den ytliga betraktaren tyckas vara särdeles goda, äro af gan- ska underordnadt värde och vida mindre konstanta än andra, som synas mindre betydliga och vigltiga; dels ock att for- mer, som vid första ögonkastet synas mycket skiljda och af Hvilka kammarbotanisterne icke skulle tvekat bilda egna ar- ter, i grunden leda sill ursprung från yttre momenter, vid hvilkas förändrande de återgå till åen ursprungliga formen, hvarmed de äfven genom mellanformer äro förenade; hvar- emot andra, som lyckas vida mindre utmärkta, i sjelfva ver- ket äro sjelfständiga och under alla förhållanden konstanta. Det tillhör ej närvarande upsats- alt vidare utveckla olikheten mellan de båda slagen af Botanister eller upgifva de grun- der, hvarpå den beror; endast det bör tilläggas, att det lig- ger i såkens natur och icke kan undvikas, aft mycket sub- jektivt hos båda kommer all inverka på upfattningen af fö- remålen och deras skillnader, äfvensom att detta kanske icke så sällan grundar sig mera på förutfattade meningar, ja blot- ta hugskott, än det stödjer sig på någon objektiv basis; men man maste likväl antaga, alt detta subjektiva element är me- ra herskande och af vida betydligare inflytande hos kammar- botanisterna än hos de öfriga. Slutligen bör äfven anmäarkas, alt de förras hufvudsakliga förtjenst (och den är ganska stor) och det fält, hvilket de egentligen böra bearbeta, bestar i det systematiska anordnandet af hela grupper och klasser, hvar- LÅ 79 emot de äro vida underordnade de sednare i fråga om art- bestämningar och allt, som hvilar på en rent objektiv och passiv upfattning af föremålen. Alt Skandinaviens Botanister i allmänhet äro att hän- föra under den klass, som sysselsätter sig med studium af den lefvande naturen, är kändt och lält förklaradt ty genom saknad af betydligare offentliga samlingar äfvensom genom sina egna inskränkta pekuniära tillgångar och de proportions- vis ännu obetydligare publika medel, som för dem äro att tillgå, hksom tvingas de att, med försakande af det vidsträckta och lockande fält, dit det för de flesta andra europeiska län- ders botanister, ehuru i mer eller mindre grad, är tillåtet ka- sta sina blickar, vända sig till den natur. som närmast om- gifver dem och åt dess studium helga sina krafter, från hvil- ket allmänna förhållande blott en eller annan, af helt och hå!let enskilda omständigheter mera gynnat, då och då gjort undantag. Botanikens literatur visar äfven, att det är inom kryptogamernas i de nordiska länderna mera rika gebit, som Skandinaviens Botanister företrädesvis förvärfvat ett celebert namn. De hafva dock derföre icke försummat den faneroga- ma fesetationen, så vidt det nemligen för dem varit möjligi allsbearbeta detta fält; och flera arbeten hafva äfven i denna väg utkommit, som alltid komma ait med rätta iniaga ett ut- märkt rum i den botaniska literaturen. Af denna art är den monografi, som utgör föremål för denna upsals. Visserligen har.dess innehåall redan i en annan tidning (Eos 1840. N:o 34) RAN men vi anse oss det oaktladt så mycket mindre kunna eller böra underlåta alt äfven härstädes anmäla den, som den utgör en af de Sedigr nare och intressantare botaniska afhandlingar, som under de sednare åren i Sverge utkommit. Det siagte, hvars svenska arter deri afbandlas, är mera än de flesta andra i dubbelt hänseende spinöst, och har länge afskräckt botanis'erne från att vid delsamma lägga närmare hand, hvadan ock stor o- säkerhet och motsägelse herskat i frågan om dess arter. I närvarande arbete hafva dessa, såvidt de höra inom svenska floran, med utmärkt omsorg och kritik blifvit bearbetade, ut- vecklade och framstälda, hvarvid Förf. gått en lycktg och på egna fleråriga observationer grundad medelväg mellan den äsigt, som vill hänföra alla såsom former af några få arter, och den Weiheska, enligt hvilken snart sagdt hvarje något af- vikande individ uphöjts till egen art. Sedan Förf. lemnat en historik öfver slägtets betrandling af Svenska författare , samt i korthet redogjort för de delar, hvari- från enligt hans erfarenhet konstanta karakterer kunna hämtas , öfvergar han till arternas beskrifning. Såsom sådana upställas 50 17, således 7 flera än som uptagas i sista uplagan af Hart- mans Flora. Diagnoser, beskrifningar och krit. anmärknin- gar äro meddelade och till slut 4 analyt. tabeller. En utförligare redogörelse för detta arbete anser Ref. öf- verflödig, helst enhvar, com intresserar sig för Svenska Flo- ran, icke lärer underlåta alt anskaffa sig det, och en egent- lig kritik deröfver kan naturligtvis ej meddelas förrån man i den lefvande naturen begagnat och pröfvat det; Ref. anser sig dock böra tillägga, att det för honom blifvit möjligt all me- delst de lemnade diagnoserna och beskrifningarna bestämma torkade specimina, ehuru dessa ej varit med urval samlade el- ler med tillbörlig omsorg inlagda; och då nästan enhvar, som försökt att efter blotta beskrifningar bestämma formerna af Rubus-slägtet dervid råkat i wvillrådighet, så måste han an- se denna egenskap såsom en icke obetydlig förtjenst hos närvarande monografi, och ham lyckönskar Förf. att hafva, såsom första produkten af sina botaniska forskningar, lemnat en så intressant afhandling, hvilken derjemte i typografiskt hänseende utgör en heder för den officin, hvarifrån den utgått. ERE. Hvarjehanda. 1. Oaktadt de milda dagarne göra dock de kalla nätterna och bristen på regn att våren framskrider långsamt. Här i Lund hafva vi hittintills (d. 23 April) skådat följande blom- mor: Galanth. niv. d. 2, Crocus Sus. d. 8, Leucoj. vern. d. 21, Daphne Mez. d 28. Tussil. Farf , Veron op. d. 31 Mars; Anem. hep. , Viola od. , Corylus d.2, Ficaria, Ver. hederaf., Gaqgea lut. d. 12, Tussil Pet. d. 14, Lam. incis d. 13, Olm. camp. d. 19, Pop. trem. d. 20; Ver. agr., triphyllos, Lam. interm. den 21 Apr., m. fl. Rib. ross började utveckla si- na löf den 13 April. Lundar och skogstrakter, der säkert flera blommor äro utvecklade, saknas tyvärr vid Lund. 2 Bland mårkiigare Botanister, som under förra aret äro döda, vilja vi anföra: Christian Heinr. Funck, utgif- vare af Kryptogamische Gewächse des Fichteigebirges m. m., död i Gefrees d 14 April 1839 i silt 68 år. Å. Steinheil den 26 Maj 1839 på resan mellan Martinique och Caracas. Reum d. 23 Juli 1839 i Tharandt, hvarest han var Botani- ces Professor. Dessutom afledo 1838: Adalbert von Cha- misso, lika utmärkt som Botanist och Skald, den 21 Aug. — han var född d. 27 Januari 1781 — och Caspar Ma- ria Graf von Sternberg, kand genom sin monografi öfver Saxifraya och sm Flora der Vorwelt m. m. född 6 Jan. 1761 dog 20 Dec. 1838 i Brzezina i Bömen. | BOTANISRA NOTISER 3 UTGIFNE AF AL. ED. LIE DBLGO TIL. - 2 MN 6. Lund den 1 Juni 1840, 00 C Ti HE. Original-Afhandlingar. Er i. "Undersökning rörande några af Linnés omitvi- stade” Svenska vextarter ; af C. J. Hartman: 1. Ågrostis rubra och Å. canina L. Fl. Su. ed. 2. "Af följande anledningar anser jag den art, som numera allmänt kalias Ågrostis caninra , vara Linnés ÅA. rubra, och Linnés Å. canina vara Å. vulgaris B aristata Handb: i Skand. EL ed. 3. Aqgrostis rubra beskrifves af Linné först i FL. Lapp. un- der n:o 46: ”panicula inferne verticillatim laxa, superne contracta. — Dum floret secundum verticillos explicatur, horizoantaliter patens; contracta superius? — I Fl. Suec. ed. 1 är diagnosen: ”panicula parte florente patentissima , petalo exteriore alabro terminato arista tortili recurva;” hvilken diagnos. bibehålles nästan oförändrad i Linnés sed- nare arbeten. I Spec. Plant. ed. 2 innehåller den korta be- skrifningen: ”panicul&e verticilli fiorentes horizontales , non- dum florentes contracti quasi in spicam, deflorata tota ru. bescens” — I Linnés eget exemplar af Spec. Plantar. har Prof. Adam Afzelius funnit vid Å. rubra följande af Linné handskrifne tillägg: ”Vulgatissimum gramen , florens panicula patentissima , dejloratum angustissimum , autumno totum ru brum.” Något af Linné namngifvet exemplar af Agr. rubra hafva Dryander och Afzelius icke funnit i dess Herbarium. De omständigheter, vid hvilka Linné saledes hufvudsakligen fästat sig, äro blomvippans beskaffenhet och färg. De inträffa äfven vida bättre på vår nuvarande canina än på vulgaris (4. rubra Wyg. Fl. Su. ed. 2), hvilken sednare har vippan, äfven -deflorata, aldeles öppen (”pan. late pyramidata, ra- mulis divergentibus” Wy.l.c.) och färgen mera gråbrun än röd. Linnés beskrifning af A. rubra passar äfven ganska väl på Ågrostis borealis Hn. (A. rubra Wy. Fl. Lapp. och Fries Mant. 2), elt gräs, som ännu är ganska svårt att säkert skilja från vår ÅA. canina och säkerligen af Linné aldrig der- ifrån, d. v. s. från hans rubra , kunnat urskiljas. Då härtill kommer, att Prof. Wahlenberg ej fann vår canina i Lapp- SP marken, der dock Linn2 först anmärkt 4. rubra (Laches. Lapp. 2, pag. 91: ”a grass with a slender darkcoloured pa- nicle, approaching to the stem,” sedan uptagen i FL. Lapp. som citeras till A. rubra i Fl. Suec. eå. 27), följde ganska otvunget att 4. borealis skulle anses vara ÅA. rubra L. och ÅA. canina L. något annat. Häremot förekommer dock att Linné, såsom ofvan nämnes, nästan omöjligen kunnat skilja 3.ne arter, som nutidens micrologie näppeligen förmår be- stämma. Vidare kallar Linné Å. rubra ett allmänt gräs: ”in pratis depressis ubique” FI. Su., ”gramen vulgatissimum” 4 Handskr. Ant., äfvensom ÅA. rubra anföres i nästan alla spe- cialfloror Linné utgifvit i form af Disputationer, såsom Her- bationes Upsalienses, Flora Anglica, EL Danica, Flora Åker- öensis, äfvensom i Demonstrat. plantar. in Horto Upsal. (jemte ÅA. stolonif.), hvilket antyder ett vida mer utibredt gräs än AA. borealis, som hittills endast blifvit funnen eHer utredd i Sve- riges nordligaste provinser, samt i Småland och Halland enl. Fries. När härtill kommer att vår 4. canina Verkeligen fin- nes i Lappmarken, äfven den nordligaste , såsom ofta sind af H:r Kyrkoh. L. Lestadius, så förfaller det inkast, som hämtas af localen, ehuru det gerna medgifves, att Linné lika lätt kunnat först påträffa ÅA. borealis; nagot som ej kan afgöras och ingenting betyder, om det kan göras probabelt att Lin- nés canina är Å. vulgaris fv. Tvärtom maste man i detta fall sluta, all Linnd antingen alls ej känt vår Å. canira eller ock enl. min förmodan innefattat både denna och borealis i sin rubra. Att Linné förr haft reda på Å. ecanina (hans ru- bra), än på den först år 1745 i FI. Su. nämnda canina sy- nes naturligt, då den förra nästan i alla trakter bekläder hela sträckor och kan kallas vulqatissima , när den sednare (om min förmodan att den bör sokas i Å. vulgaris är rigtig) på sin höjd här och der kan kallas copiosa. Linnés origtiga beskrifning på kronborstens plats hos AA. rubra: ”petalo exteriore terminato arista tortili recurva.,” är troligen lånad af Scheuchzer, som har: ”gluma alterutra in aristam apice suo terminatur” — samt kallar den vidare: tortilem &' aliquantisper recurvam” =). Detta lån är så myc- ket möjligare, som Linné försummat inlägga vexten i sin sam- ling, en vårdslöshet, som ofta händer med de allmännaste vexterna. Det af Scheuchz. beskrifna gräset är dock för oss främmande , näml. Milium lendigerum, enl. Smith och Tri- nius. Scheuchzer hade sitt exemplar från England och cite- +) Äfven passande på vår ÅA. canina, hvariöre misstaget är så myc- ket ursägtligare. Scheuchz. fig: T. 3, fi 11 C år ock snarlik en ramulus af ÅA. canina. 35 rar Ray, hvars synonym Smith haft lätt att bestämma. Det anföres äfven af Linné, som dock synes hafva anat något misstag, då han i Sp PL ed. 2 utesluter både Scheuchzers och Ray's synonyma, ehuru han åter, troligen efter Hudson, som äfven med A. rubra förstar Mil. lendig. upptager Ray's synonym i Mant. 2. Detta synes bevisa alt Linné ej lemnat det svenska gräset synnerlig uppmärksamhet, i sednare tider upptagen af vigtigare saker. ÅAygrostis canina 1. beskrifves först i Fl. Su. ed. 1 i til- läggen: ”calycibus coloratis, petalorum arista dorsali , re- curva.” — I Spec. Plant. ed. 2 tillägges i diagnosen: ”eul- mis prostratis subramosis ,” samt i beskrifningen: ”remota purpurascente (colore) lucens facilius observatur quam pro- xima.” — I Syst. Plant. ed. XII tillkommer: ”panicula elon- gata sepius , ramulis coarectata purpurascens, arista seta- cea , alba , flosculo duplo longiore , recta , medio notata ge- niculo fusco.” — I Prelectiones in Ord. Nat. ed. Gieseke p. 147 säges: ”ad basin habet parvam aristam , quam non ha- bet Stolonifera , alias simillima; sola decumbit , pluribus ta- men cincta erigitur.” Första diagnosen passar visserligen äfven på vår canina, men tillägget 1 Spec. Plant. kan endast undantagsvis gälla om denna, som väl sällan har culmos prostratos subramo- sos; en egenskap, som är så allmän för ÅA. vulgaris , att den med skäl blifvit intagen i diagnosen. Äfven jemför Linné icke ÅA. carina med AA. rubra (hvilket ovilkorligt bort ske om ÅA. rubra varit borealis), utan med ÅA. stolonifera, med hvilken den är simillima. Prof. Afzelius säger ock: ÅA. canina L. Herbar. qua co- lorem, habitum et staturam est omnino simillima ÅA. stoloni- fera in collibus vulgari” Afven äro A. vulgaris och stolonif. ännu svåra alt altid skilja, då canina och stolonifera aldrig kunna förblandas. - j Då man vet huru borsten på ÅA. vulgaris 3 varierar från liten och omärklig till dubbelt längre ån sitt petalum (flos- culum L.), så förklaras de olika uppgifterna; då den blir lång, är den ock någet böjd, ehuru oftast ”recta;” alba är den altid. Hos nutidens ÅA. canina är den altid, så ofta den finnes, longa et geniculata och nedom knäet mörkare. ”Pa- nic. elongata sepius , ramulis coaretata” synes antyda en tätare vippa, sådan ÅA. vulgaris ofta äger. Huru A. vulg. då den vexer i tufvor blir nästan upprätt och spridd nedliggande enl. Prelect. vet hvar botanist. Föga eller intet, utom må- hända färg och andra obetydligheter, kunna lämpas på vår nuvarande canina. : SÅ Att Linné kunnat, mot sin vana alt snarare förena än åt- skilja närslägtade vexter, likafullt göra en obetydlig variation till art, kommer sannolikt deraf, at han efter Scheuchzer an- sett aristans när- eller från-varo af synnerlig vigt, hvilket sy- nes deraf att han i Spee. Plant. antagit denna omständighet till grund för slägtets indelning: Denna karakter faller ock så lätt i ögonen, att det skulle vara vida oförklarligare huru han kunnat skilja Å. borealis från vår canina , mellan hvilka endast omärkliga och comparativa skiljemärken finnas. Arf- zelius beskrifver Linnés exemplar af ÅA. stolonifera (med tillägget: ”aquatica”) såsom: ”qramen magnum foliis longis latisque et panricula densa subverticillata, simile A. albe, que tamen preter colorem album habet etiam paniculam ramulosque longiores.” Aw Linné i Fl. Suec. förblandat A. vulgaris mutica med ÅA. stolonifera under sednare namnet är nästan säkert, äfven anser Prof. Fries i Fl. Hall. och Mant. 2 Å. stolonifera u DL. FI. Su. ed. 2 vara förstnämnda; af Afzelii beskrifning synes alt Linné i silt herbarium haft Å. stolonifera och icke vulgaris förvarad , hvarföre han så myc- ket lättare kunnat anse den med borst försedda ochi öfrigt nog olika Å. vulgaris 3 såsom en egen art och kallat den eanina. Orsaken till namnets Ayttning af sednare författare på en annan vexi ligger tydligen i Scheuchzers synonym vid Lin- nés Å.: caninra. Jag vill ej bestriga dettas behörighet, ehuru den hufvudsakligen beror på ligule beskaffenhet, hvilken af- viker från Åygr. vulgaris. Hvad faseiculi folior. radicalium och de öfriga karaktererna vidkommer, kunna former af Å. vulgaris visas, som i allo fullt: motsvara Scheuchzers beskrif- ning på den s. k. Å. canina. Men äfven med antagande af synonymets rigtighet, synes Linnés första misstag att tillägga Å. rubra (vår canina) ett orätt synonym (Mil. lendigerum), lätteligen kunnat medföra ett nytt, då han sedermera sökte synonymer för sin eanina; och med förbiseende af ligule form, hvarvid Linné aldrig fästade sig, passar Scheuchzers be- skrifning fullkomligt så väl på Å. vulgaris 5 som på ÅA. canina. Imellertid, sedan namnet canina öfver hela Europa är antaget för den allmännaste arten, ehuru enligt anförda grun- der troligen ett misstag, bör detta namn bibehållas; men att flylta dess ursprungliga namn, rubra, af Linné tillagdt en öfverallt allmän vext (”vulyatissima”) på en vida sällsyntare, hvilken det är ovisst om Linné någonsin känt, åtminstone som art aldrig af honom kunnat bestämmas, synes vara en ny origtighet, hvarföre jag i Handboken föreslagit namnet borealis för den nordiska formen, hvilken ännu icke blifvit funnen eller urskiljd i sydligare länder än Sverige. Så 2. Bidrag till bestämmande af de olika begrepp. som innefattas under varietets-benämningen ; af Er Fries. M (BOIS NT 0 Vi indelade artförändringarne efter det organ som förän- dras; afarlerna, der mindre något visst organ än hela vexlten förändras, böra indelas efter deras grundorsaker, neml. uti 1) temporela , som hafva sin grund deruti att frön kommit alt gro vid en atypisk tid o. s. v. (hvaraf Hyoscyamus ayre- stis, Viola bicolor , Cardamine hirsuta clandesiina m. 1. upkommit och i allmänhet de flesta ”annuela och bienna vex- ters afarter); 2) stationela eller efter vexeställets mångfaldiga olikheter, hvilka åter mera visa sig hos perenna vexter (den väsentliga skillnaden, som visar sig mellan annuela och per- enna Vexters varieleter, är här ej tillfälle afhandla, blott an- tyda att grunden dertill är, att de förra aldrig reproducera sig genom knoppar, hyarföre olika stationers mångåriga in- verkan icke eger rum, ty fröet fortplantar normalt alltid stamformen). Vanligen nöjer man sig med att lösligen an- föra bördigare och magrare vexeställe, som förklaring för varieleler; jag känner likväl ingen verklig varietet (endast individuela olikhe:er), som deraf upkemmit , men många af jord-grundens kemiska (såsom kalk-varieloter, sandvarieteter) och fysiska beskaffenhet, i hvilket fall upvexandet under ett så olika medium , såsom vatten är från luft, är det vigti- gaste (hvaraf Polygonorum flesta afarter); och liksom rin- nande vallen frambringar en annan afart än stillastående (f. e. Potamoygetoner, Sayqittaria), så upkomma på lokaler, blott- ställde för beständig luftström, afarter skilda från dem som vexa i lugn; desse sistnämde, såsom NFeronica maritima, stå på öfvergängen lill 3) klimateriske afarter, hvilka äro de mest utmärkte och ofta svåra att skilja från underarter, eme- dan då stationela afarter tillika med stationen inom ett ringa omfång kunna förändras, tillhöra de klimateriske bestämda regioner, inom hvilka de äro constante, men följer man dem under den ena regionens öfvergång till en annan, så finner man ock tydliga mellanformer. En annan vigtig omständig- het är, att underarterne mest hafva samma geografiska ut- breåning, som hufvudarten; då motsatta förhållandet eger rum i afseende på klimateriska afarter. Hit räkna vi alla afarter, som hafva en bestämd endast nordlig eller sydlig ut- bredning, flera till Yesterhafvetls region hörande; äfven som alla fjäll-afarter af låglandets vexter. För hvardera af dessa särskildt kan en allmän karakteristik framställas, men. den hör icke till närvarande ämne, blott att anmärka, att man här maste akta sig alt icke utsträcka denna analogi till con- 86 sequens-makeri, så att man f. e. ej anser hvarje fjällvext för afart derför att den har fjäll-varieteternes yttre pregel; f. e. Arnica alpina synes visst stå i samma förhållande till Ärnica montana, som Åpargia autumn. Taraxaci vill den vanliga; men att deraf sluta, att de bada förstnämnde ej borde skiljas, vore förhastadt. Så utmårka sig Glyceria maritima, Festuca duriuscula occid., ÅArmeria maritima m. fl. just genom dåen luxurierande stolon-bildning, som är ett utmärkande drag i vegetationens skaplynne vid Vesthafvet (den blida höst- och vår-temperaturen gynnar denna), men då den normala G/y- ceria distans etc. der förekommer tillika, så tvekar jag, att det är rätt endast af analogier sluta, att de böra förenas. Mig synes det åtminstone vara en lika naturlig slutsatts, att de vexter, för hvilka en sådan bildning är något normalt, må- ste vara inskränkte till den region, som är gynnpande for en dylik bildning såsom AÅrnica alpina till fjällen, Årmeria maritima till Vesterhafvet. (Tyskarnes Arnica montana al- pina synes vara något helt obetydligare än vår art, liksom deras Apargia Taraxaci tvertom är vida bättre än vär). Vi hafva många exempel, att en bildning, som företrädesvis till- hör arterne i en region, antages äfven af främmande, som i den intränga. Så f. e. hafva alla de egentliga fjäll-pilarne blad och blomning (med bladiga hängeskaft) samtidige, men äfven andra arter, f. & .S.: niqricans , S. caprea, S. depres- sa , S. hastata m. fl., som i Skåne blomma på bar qvist med oskaftade hängen, få hängena mot Norden allt mer och mer samtidiga och slutligen i fjällregionen äfven bladigt skaf- tade; så afviker ock S. majalis Whinb. Lapp. från S. arbu- scula 1. c. Dessa förhållanden låta icke blott förklara sig, utan äro äfven nödvändiga följder af den klimateriska olik- heten; ty i södern kommer vårvarman småningom, afbrutenr genom flera recidiver af vinterköld, hvarföre endast hänge- nas mera utbildade knoppar utvecklas, då i högre norden vår- och sommar-varma i förening samtidigt utveckla blad och blomning. Flera Salices, vom i fjällen alltid hafva blad och blomning samtidiga, få de seånare tidiga, odlade i sö- der; se f. e. Willdenows Berl. Baumz. öfver S. Wulfeniana eller ylabra 0. s. v. — Vissa selägten synas mera benägne att bilda lokala, andra klimaleriska afarter, och då bada före- komma, såsom bland Sa/ices , underordnas de förra de sednare. I. Sedan vi nu antydt skillnaden emellan artförändrin- gar och afarter, hvilka båda i sann mening endast kunna kallas varieteter, återstår alt afsöndra de öfriga bildningar, som vanligen äfven räknas af en del til varieteter, af andra åter till egna arter och i sjelfva verket äro ett medelting imel- lan båda, nemligen Underarter (Subspecies) och Bastard- 87 arter (Hybriditales). Båda afvika från varieleter derigenom, all de uppkommit af någon inre orsak och icke kunna för- klaras af några yttre momenters inverkan , och alt de icke, äfven updragne genom frön, hittills åtminstone, låtit redu- cera sig lill stamformen. C. Underarter (Subspecies), vanligen kallade beständiga förändringar (varietlates constantes), en contradictio in ad- jecto, äro af alla hithörande begrepp det svåraste att riktigt bestämma — och synes ofta endast vara ett provisoriskt sätt att betekna en vextform, som man icke med säkerhet kan af- göra, huruvida den är art eller icke. Från båda slagen af varieteter skiljas de genom ofvan antydde förhållander, samt specielt från Åfarter derigenom, att de förekomma under sam- ma lokala och klimateriska förhållander med stamarten, så att de icke kunna anses bero' endast af dessa. — Från närbeslägtade arter (species affines) skiljas de åter derige- nom, alt de, så vidt man känner, icke hafva något egen- domligt i sm historia , icke heller ännu =) känner några så väsentliga 'skilnader, som berättiga antaga dem för egna arter , emedan dessa kännetecken, fast hos underarten hittills konstante, vanligen äro sådana, som hos ardra arter anses vara eller äro underkastade förändring. — Tills dessa för- nållanden blifvit utredde, då de antingen blifva 7 erkliga ar- ter eller endast afarter, kallar man dem wndera:ter. Det är ock ganska troligt, at det gifves verkliga sadana bildningar, som upkommit af en annan art genom för oss oförklarliga förkållanden, hvilka sedan fixerat sig till beständiga typer el- ler, som Linné säger om flera närbeslägtade arter, endast äro ”temporis filie.” Hvad vi nedanföre komma att anföra om konst-produkter torde till någon del uplysa detta förhål- lande. (Som underarter ville vi f. e. betrakta de numera be- stämdt skilda mennisko-racerne). För vår del äro vi öfver- tygade, att langt flera arter på detta sätt upkommit än de djerfvaste hypoteser förmodat (NNVecker, och i en viss tid äf- ven Linné , antogo att ursprungligen endast en art af hvarje slägt var skapad — jemför Sv. Liter. För: Tidn. I: ce.) ; men praktiska Botanisten måste hålla sig vid erfarenheten, och nu antaga för art, hvad nu är bestämdt skildt, och uplåta sen åt teorierne, mellan hvilka någon öfverensstämmelse ej är att +) Man kan betrakta en vextform 998 gånger, men först den 100:de finna den verkliga karakteren. Huru mänga väsentliga karakterer halva icke först i sednare åren blifvit uptäckte på vexter, som i är- hundraden varit bekante. Då man deriöre hos en vext finner de angilne skillnaderne osäkra, bör man icke derföre strax reducera den, utan söka upp nya väsentligare, säsom Koch gjort i 100:de tals fall; häruti återstår mycket att göra. 55 hoppas, att efter sina hypoleser upgöra deras genealogi. Den som skrifver verldshistorien får icke förneka nu mera Ame- rikanska staternas sjelfständighet, fast han känner deras Eu- ropeiska härkomst; på samma grund, fast all liknelse haltar, synes icke Nalurhistorikern böra förneka förvandta arters sjelfständighet, så mycket minåre som han ej bistoriskt kän- ner deras ursprung. Då man vet, at så mångfalldiga arter i naturen äro utdöda, så torde det äfven vara billigt tiller- känna naturen: ännu en fortfarande skapande kraft all ersälta dessa genom nya arter, icke omedelbart frambragta, utan genom de lefvandes fria utbildning uti bestämdt ohka rikt- ningar. Vi hafva hittilis hufvudsakligen fästat oss vid begreppet underart och dervid upgifvit dess väsentligaste skillnad från verkliga, fast närbeslägtade, arter vara saknaden af histo- ria. I Svenska bLiteraturför. Tidn. I. e. hafva - Yi vidare sökt uplysa flera hithörande förhållanden och tillika upgifvit skälen, hvarföre vi betrakta flera, som arter ansedde Gale- opsides , Solana m. fl. (Orobancher, Fedier 0. s. v.) endast som underarter. — Dessutom skulle vi vilja som underarter uptaga alla sådana, om hvilka det ännu icke är oss fullt klart, huruvida de åro konstante eller icke; ty det är sär- deles vigtigt att åtskilja hvad man bestämdt vet från det man blott anser samnrolikt. Ty hvaraf härleder sig det stän- digt herskande misstreendet mot de festa författares artre- duktioner? Val till en del deraf, att likheterne undga ingen, men många verkliga skilnader ofta den skarpsyntaste, hvar- före mången 10 gånger reducerad art slutligen ändå befun- nits ganska gol, — men hufvudsakligen deraf, ait de sam- manblandat hvad de verkligen sefé sammanflyta med det de förmodat kunna sammanflyta, hvaraf den sanna erfarenheten varit utan all frukt och nytta. Nybörjare kunna väl finna mången viglig skillnad, men knappast någon riktig reduk- tion af allmännare godkända arter, ty karaktererne förvilla och kunna försvinna utan att nagon verklig öfvergang eger rum. Så har håndt mig, oaktad all försökt varsamhet, med Corydalis. fabacea. Jag förde €. solida från Skåne till Små- land, på mager jord fick den der bracteas integras oci alla upgiflna karakterer af €C. fabacea; men den var derföre icke C. fabacea , utan C. solida bracieis integris. Det var mig då ännu icke klart, att artbestämning var oberoende af eller är något högre än karakterer. Aila våra Corydalis arter variera bracteis palmatis och bracteis integris — och just dessa analoga former, i stället för att utgöra öfvergångar, bevisa, att de äro trenne verkliga arter. 59 Af det anförda är likväl icke meningen, att man blott skulle se efter huru vextformer af olika författare betraktas och då man finner någon hos en som art, hos en annan som varieletl, ga en medelväg och anföra den som underart. Kan man icke sjelf begära svar af naturen, så svare man icke sjelf efter silt eget tycke. Här torde vara platsen fram- ställa en anmärkning. Del har varit hittills vedertaget, att nästan alltid hänföra hvarje af andra bestämd ny art, 'som man icke känner, sisom varietet till någon bekant. Så hän- förde Liljeblad i första editionen af sin Flora Melica uni- flora Retz. vill H. nutans, Tussilago spuria ull Tussilago alba, Gentiana pulchella Sw. vill G. Centaurium 0. 8. V. Det har sedermera bliivit ett så antaget bruk, att efter nå- gon yttre likhet hänfora andras arter till någon annan bekant dt. e. vår Sagina ciliata först till $. apetalå , sedan till .S. maritima , sist tull .S. procumbens ; eller Epilobium virgatum successive till Epil. palustre , tetragonum, pubescens) , alt man ofta icke ens synes inse, att sådani förfarande är orätt- vist eller kan vara oriktigt, och att hvarje reduktion efter gissning är bestämdt skadlig "). Jag har deremot trott den grundsats vara riktigare, att i frågan om hvarje vextform, som man ej sjelf i naturen kunnat wnrdersöka . följa dem som derom dömma efter autopsi. Är deras omdöme oriktigt, så står get för deras egen ra«kning. Anser man det osäkert, sker ålminstone ingen nytta, att sätta blott en ny gissning i stället. Eger man intet förtroende för andras omdöme är väl bäst aldeles forbigå den ifrågavarande vexten. Innan vi lemna underarterne är nödigt anmärka, att vid deras skiljande fran afarler intet afseende far fästas, hvarken på mera olika utseende eller vigtigare karakterer. Antager man f. e. att Carex rotundata , C laxa, C. glareosa 0. s. v. af olika lokala och klimateriska orsaker upkommit af C. ampullacea , C. fönose C. Heleonastes wm. fl. (slägtet Carex har en mängd sådana bildningar), så böra de betraktas som afarler, icke underarter, då deremot de med Solanum ni- yrum , Galeopsis Tetrahit 0. s. NV. ka ndja former, såsom alltid förekommande oförändrade under likartade förhållanden med stamarten, ehuru mera lika den (emedan de äfven äro typiske , icke urartade) , blifva underarter. D. Bastard- Arter (Hybriditales) öfverensstämma väl med underarter i de ofvan angifna gemensamma kännetecken, ") Liksom det vore orikligt, att af gissning eller analogi uptaga en vext som inhemsk, innan den verkligen funnits, älven om den se- dermera skulle finnas , så äro dylika reduktioner, äfven om de se- dermera befunnos sanna, oriktiga såsom anticiperade. 90 men skiljas bestämdt och klart genom sin upkomst af tvenne närbeslägtade arters inbördes befruktning (mellan icke när- beslägtade, hbvilket Linné likväl äfven antog i sin Dissert. de Plant. Iybrid., eger sådan icke rum): De stå midt imel- lan båda stamföräldrarne, utan att man kan föra dem till nå- gondera; något sådant medelförhållande eger icke rum med underarter, som blott närma sig en, och snarare mer afvika från de öfrige , och ej sällan ega aldeles egendomliga känne- tecken. Hybriditeter åter ega inga karakterer, som ej finnas hos någondera af föräldrarne eller som ej upkommit genom deras olikheters förmedling. Dertill kommer att bastard-ar- terne sällan sjelfva gifva groende frön, hvarföre de föga ökas, alltid fcrekomma mycket spridda och sparsamt, och vanligen efter någon tid utdö, såvida icke en ny befruktning mellan stamföräldrarne eger rum. Derföre hafva de ocksa ingen egen historia, utan sluta sig än till den ena, än till den andra af dessa. Alt sätta bastard-arterne på samma li- nie antingen med varieteter eller med verkliga arter, sasom af de flesta nyare brukas, är i vår tanke bestämdt lika orik- tigt; de utgöra vextbildningar af en alldeles egen ordning, som, då det hybrida ursprunget är bevisligt, böra på eget sält anmärkas i systemet. Teorien öfver en del vextformers hybrida ursprung, länge anad, slutligen klart insedd, rakade snart i misskredit genom öfverdriften i sin tillämpning. Efter den ytligaste yttre likhet aniog man hybriditeter mellan de aflägsnaste vexter f. e. Chenopodium hybridum at Datura Stramonium och Chenro- podium viride; ÅAlnus incara pinnata al Sorbus aucuparia (som blommar först frampå sommaren) och Ålnus incana (som blommar under snösmättningen så att sjelfva blomnings- tiden tillräckligen utvisar crimligheten) o. s. v. 5). Numer är dess verklighet genom direkta försök satt utom allt tvif- vel; konsten har icke blott frambragt en mängd sådana (f. e. af Pelargonia) , utan äfven lyckats efterbilda några i natu- ren förekommande tf. e. af Digitales och Verbasca. Det lyc- kas desto lättare, ju mer närbeslågtade föräldrarne äro och endast de mest närbeslögtade fortplantas genom egna frön. Möjeligen kunna, f. e. bland Salices (Canis), närbeslägtade arter derigenom blifvit så sammanblandade ait arternes åt- skillnad nu icke mera år möjelig; liksom hybriditeter ofta oriktigt blifvit tagna för öfvergångsformer mellan verkliga ar- +) Af denna beskaffenhet äro nästan samtligé de i Linnés dissertation de plant. hybrid. anförda exempel, utom de, hvilka såsom Vero- nica hybrida m. fl. endast äro tillfälliga alfvikelser från någon an- nan art. 9i ter. Man akte sig likväl att anse alla medel-arter för bea stard-arter; så t. e. är Sorbus hybrida en verklig art meå egen historia och olika geografisk utbredning; det är endast den tillfälliga likheten i bladen, som vållat att man gissat den härstamma tillika från S. auwcnparia. Nyaste författare äro alll för frikostiga, att taga uppenbara varieteter för ba- stard-arter f. e. G. Molluqo ochroleucum (vid Fröböke i Hal- land, der den är högst Vag finnes ingenstädes G. Mollu- go « i hela nejden); icke hälften af de hybriditeter Decan- dolle upräknar i'sin MES SAR a. äro sadane, utan endast afarter. I sydliga länder, der slågterna äro mera artrika än hos oss, äro hybriditeter icke så sällsynta; i Sverge hafva vi få fullt bevisligt "varande hybriditeter f. e. Verbascum se- minigrum och V. coltinum, Cirstum decoloratum , Geum in- termediurn. TI. Nu återstår en tredje afdelning af vextformer, som äfven vanligen utan urskilnad räknas till varieteter, men äf- ven uppenbart afvika från de fyra redan anförde bestämnin- gar, derigenom ait de äro mera tillfälliga anomalier, som strida mot hvarje arts och således hela slägtets typiska för- hållanden. De äro äfven af tvenne slag: E. Missbildningar (Monstrosilates), som upkom ma genom delarnes förvexning, ofullkomliga eller öfverbildade metamor- fos, såsom ett organs ofvergående till ett annat o. s. Vv. I alla vexifysiologier finnes tillräckelig underrättelse om dessas mångfaldiga slag, och Engelmann, säger m. fl. hafva utför- ligt beskrifvil dem i egna arbeten. I VEdel ALIN systemet fö- rekomma de mera sällan (f. e. caulis fasciatus) och äro då föga förvillande; men i fruktifikations-systemet uphäfva de sjelfva generiska karakteren, så alt egna slägten al sådana blifvit bildade t. ex. Orvala , Peloria , alt förtiga en mängd extra-europeiska. Det kan icke vara vår afsigt, alt här af- handla dessa, blott att anmärka att för systematiska Botani- ken äro de af föga intresse, såsom helt och hället atypiske och så inkonstanta, alt man vanligen finner dem på samma stånd eller från samma ort med cen vanliga och således alldeles icke böra uptagas såsom varieteter, Ikaså litet som man kan antaga några egna varieteter af menniskosläg- tet efter alla dess möjliga lyten. Således böra bland varie- teter uteslutas Geum hybridwn Wulf., Linaria vulg. Peloria (analoga former äro icke blott funne hos de fleste Linarie , utan äfven hos andra Personate), Piantago major rosea Menyanthes trifoliata påradoxa, Saxifr ya stellaris como- sa, tubulösa blommor af Hieracier och andra Synanthere , androgynska amenter bland Salices. Hit höra ock alla dub- LÅ 92 bla, vivipara och prolifererande blommor o. s. v. I syste- matiska arbeten böra sådane aldri iq särskildt anmärkas (på sin höjd i en observation), men för Fysiologien äro de af verklig vigt och intresse — > och från dess synpunkt betrak- tade kasta de synnerligt ljus på Systemet genom förklarande af de metamorfoserade delarnes ursprung och betydelse. (Forts. i n. n:r). 3. Om de karakterer , som kunna tagas af Semi- na, vid bestämmandet af Rubus-arterne; af J. Arrhenius. Frukten, såsom slutresultatet af ett helt föregående lif, och uti sig inneslutande rudimenterne till den blifvande vex- ten, måste naturligtvis efter de olika evenheterna hos de olika arterne visa sig helt olika. Då det vegetativa systemet, från hvilket man vanligtvis hämtar art-kännemärkena, hos ett och annat slägte framtler, i följd af sitt beroende af yltre momen- ter, så otillförlitliga karakterer, at man stundom förtviflat om möjligheten att kunna bestämma arterne; visa fruktifikations- delarne, om man ger akt på dem, den specifika skiljaktig- heten likasom in nuce concentrerad. ”Minimis partibus , per totum nature campum ., cerlitudo omnis innititur , quas qui fugit , naturam pariter fugit,” yttrade redan Linné... — Vi anse denna sats aldraminst Aär serskildt behöfva bevisas, utan anhålla endast att exempelvis få fästa uppmärksamheten på den olikhet, som företer sig mellan semina hos de Rubus- arler, vi varit i tillfälle att observera. Frukterna hos slägtet Rubus utgöras, som bekant är, af flera små stenfrukter, förenade till ett oegentligen så kalladt bär. Detta bär sitter fästadt på en mer eller mindre, van- ligtvis betydligare utvidgad och upsväld torus, hvars skilj- agtliga beskalfenhet lemnar goda karakterer mellan hvaran- dra närstående arter. Vid sjelfva frukternas färg och smak har man i allmänhet fästat sig, utan att närmare undersöka deras vidfästning vid torus. Annu mera har man förgätit taga i betraktande semina , eller de i hvarje småfrukt inne- slutna kärnarne, hvilka tvifrelsutan lemna säkra och ofelbara karakterer, synnerligast som de visa bestämda skiljaktighe- ter. — Som jag icke varit i tillfälle att höst-tiden, då fruk- terna äro mogna, undersöka mer än en del af våra Rubus- arter, meddelar jag här upgift öfver dem vi observerat. Min afsigt härmed är 1) alt få mina egna observationer constate- rade; 2) att vinna uplysning om "förhållandet med de arter, 93 jag icke varit i tillfälle att undersöka, och 3) alt ytterligare fästa Svenska Botanisternes upmärksamhet på detta högst in- teressanta, ehuru hittills hos oss försummade slägte, al hvil- ket tvifvelsutan ännu flera arter framdeles torde vindiceras vår Flora. Svårligen lärer ex enskild Botanist få tillfälle att besöka alla våra Provinser; och äfven om han hade tillfälle härtill, skulle likafullt mången local undgå hans upmärksamhet. Det är derföre af högsta vigt, att alla observationer, som öfver ett ifrågavarande ämne på olika orter blifvit gjorda, eller ytterligare komma att göras, icke såsom en enskildts tillhö- righet undanhållas allmänheten, utan tvertom offentliggöras, för att sins emellan pröfvas och granskas. Naturvetenska- perne fordra framför allt, att dess idkare göra gemensam sak, och med sann liberalitet städse räcka hvarandra en broder- lig hand. Conjuneta valent är en oomkullkastlig sats, och det är från denna synpunkt, som jag med tillförsigt vänder mig (ill Sveriges samtelige Botanister, för att få utredt, hvad som annars måhärda en längre tid torde förblifvit oafgjordt. | De buskartade arterne af slägtet Rubus hafva semina re- ticulato- Il. venoso-seruposa , och efter fröens form kan man uppställa arterne på föjande sätt: A) Semina ovali-rotundata I. rotundato-ovalha. 1. R. ideus L. semina alba, latere curvulo. 2. RR. subereclus And. sem. virescentia, gibba, ovali-rotundata, latere recto. B) Semina ovata. 3. R. thyrsoideus Wimm. sem. magna, gibba, ovata, dorso et la- tere rectis. C) Semina semiorbiculata latere recto, haud incurvo. 4. R. affinis Whe. sem. parva, dorso ventricoso-rotundato, latere CcOmpresso. 5. R. frulicosus L. sem. triangulari-semiorbiculata, applanala. 6. R. pruinosus nob. sem. magna, rotundato-ventricosa. D) Semina semiorbiculata, latere incurvo. 7. R. corylifolius Sm. sem. ventricosa, gibba, semiorbiculata, latere incurvo obliqua, in dorso et lateribus pilo uno alterove ob- sita. 8. R. Wahlbergii nob. sem. magna, subsemiorbiculata, dorso ro- tundato-ventricosa, latere incurvo. 9. R. nemorosus Hayn. sem. magna, sublunata, dorso ventricoso- Totundato gibba, latere subrecto, 94 E) Semina ovalia. 10. RB. caesius L. sem. elongata, gibba, ovalia, latere curvulo. 11. RB. glandu!osus Bell. sem. ovalia, latere recto, ut in R. cory- folio pilosula. R. horridus Hn., BR. umbrosus Whe, BR. discolor Whe och BR. Radula saknas i denna tabell, emedan jag ej varit i tillfälle att undersöka dem. Till den, som kan komma i tillfälle att öfver dem meddela mig, jemte exemplar och frön, tillförlitliga upgifter stadnar jag i största förbindelse. — Af det anförda är det för hvar och en klart, ait karaktererne hämtade af Rubus-arternes frön, väl icke i egentlig mening kunna användas såsom art-kännetecken, alldenstund skillna- den emellan dem, som höra till samma afdelning, ofta blir liten eller ingen. Deremot kan man, såsom oss synes, af desse karakterer draga atskilliga andra högst vigtiga resulta- ter. vid jemförelsen emellan de arter som, enligt fröens be- skaffenhet, komma i olika afdelningar. Så äro t. ex. Semina helt olika hos B. suberectus And., B. fruticosus L., och R. thyrsoideus Wimm. hvilka man vanligtvis forenat. — Samma är ock förhållandet med 2. nemorosus Hayn. och R. cesius. — Öfver Rubus arternes utbredning inom landet blir tvif- velsutan mycket alt tillägga , när åtskilliga trakter, från hvilka man nu känner ingen ting, blifva undersökta. Mot fullstän- diga och väl conserverade exemplar från hvad landsort som helst, skall jag med nöje till den, som det skulle önska, ut- byta de arter, jag funnit och beskrifvit. — Slutligen får jag såsom tillägg till min Monografi nämna, att jag af Hookers Flora Boreali- Americana (London 1832), som helt nyligen kommit mig tillhanda, blifvit uplyst att den af mig beskrifna R. castoreus Fr. icke väsendtligen afviker från flubus tri- ftorus Richardson. Så väl beskrifningen som fig. hos Hook. träffa nästan alldeles in på de ex. jag haft i sigte vid för- fatltandet af min Monografi. Den Amerikanska synes endast något större och frodigare, samt har ”calyx extus "cum pe- dunculis pube brevi acuta villosus, et ylandulis minutis., pedicellatis , deciduis obsitus.” i I sammanhang med hvad ofvan blifvit antydt öfver vig- ten af de karakterer, man vid bestämmandet af arterne inom vissa slägten har alt observera, anser jag mig vid detta till- fälle ej med tystnad böra förbiga ett annat fall, hvaruti våra Botanister dissentiera, neml. i frågan om Rosa mollissima Willd. Att hos denna den mogna frukten är carnoso-pulpo- cus, såsom Prof. Fries' anmärkt, är nogsamt bekant. Men vid Westervik har jag under flera år observerat en annan Rosa fructibus coriaceis ; som till alla delar öfverensstämmer 30 med B. tomentosa Koch. I Prof. Wikströms Stockholms Flora upgifvas äfven för B. tomentosa frukterna vara ”brosk- artade.” — Jag förmodar häraf att den Stockholmska är den- samma jag funnit vid Westervik. — Men den kan ingalunda förenas med den förra. Denna sednare med hård frukt, tyc- kes tillhöra, efter Prof. Fries's bestämningar, Rosa canina du- metorum (jir. Flora Scan. p. 113 och Nov. p, 117). Den afviker dock i många väsendtliga hänseenden från grundty- pen för B. canina L., och för vår del äro vi öfvertygade, att den är ett eget sjelfständigt species. Vid ett annat tillfälle torde vi få redogöra för grunderna till denna vår förmodan. HI. Hvarjehanda. 1. Skandinaviska Läkarnes och Naturforskarnes andra sammanträde, som är bestämdt att hållas i Köpenhamn, kom- mer der att börjas d. 3 instundande Juli, och har nuv. KO- nungen i Danmark visat sig för detsamma högst intresserad. 2 Prof. Hornschuch i Greifsvald har uti Allgemeine Gartenzeitung 1840 N:r 4—7 mfört en upsats innehållande anmärkningar om trädgårdskonsten och enskilda trädgårdar i Sverge gjorda under dess resa 1838. Deri innefattas en skarp, men tyvärr sann teckning. Förf. yttrar att ehuru stor kärlek till blommor, som visar sig i Sverge, saknas dock all verklig trädgårdskonst; och hvarest något tecken till en sådan visar sig, kan man nästan vara säker att trädgårds- mästaren icke är Svensk, vanligen Tysk. Bland de enskilda trädgardar han besökte, erhålla endast de vid Sahlsta, Orby- hus och Österby i Upland beröm; äfvensom Rosenbladska i Stockholm, vid hvilken anmärkes att den är den enda i Stockholm, hvari vexthus förekomma. Upsala botaniska träd- gård och dess vexthus berömmas; men der förekommo endast få och allmänna vexter, hvilka alla odlades i en och samma jordmån , och alla krukor voro lika stora och andamäålslösa. Dervarande trädgardsmästare med Direktörs titel erhaller föga låford och skulle Hornschuch enligt Wahlenbergs önskan an- skaffa en mera duglig Tysk. Ett skarpt men rättvist tadel tilldelas Svenska Nationen i allmänhet, och Upsala Univer- sitet i synnerhet, för det att Linnés gård Hammarby icke blifvit inköpt till publik egendom, ehuru den varit Universi- tetet erbuden till utbyte mot en annan gård, som dock an- sågs vara af bättre beskaffenhet!! — Bergianska trädgården i Stockholm motsvarar det ändamål, hvartill den är bestämd, och dervarande trädgårdsmästaren Direktör Lundström be- 926 römmes. Trädgårdarne och parkerne vid de Kongl. Lust slotten sägas vara under all kritik, särdeles Droitningholms ; ändock är läget här, så väl som annorstädes i det romanti- ska Sverge, utmärkt skönt och i högsta grad passande för trädgårds- och park-anläggningar; men på dugliga och dug- tiga trädgårdsmästare är total brist. Den vackraste och enda verkliga park, som Förf. såg under sin resa genom Sverge, var på Baldersnäs i Dalsland hos Wern; men här var ock en tysk trädgårdsmästare. — Deremot syntes alltifrån Götle- borg till Helsingborg knapt tecken till trädgårdar. I Dan- mark, der Förf. gjorde ett kort besök, herrskade ett alldeles molsalt förhållande, i det man här allestädes mellan Hel- singör och Köpenhamn sag trädgårdar och parker, hvilken motsats gjorde att den olika ståndpunkt, hvarpa trädgards- kulturen i Sverge och Danmark står, så mycket mera fram- stack. — Lunås Bot. trädgård beskrifves såsom liten; vext- husen små, gamla, ändamålslösa; vexterna icke andra än allmänna, hela instilutionen fordrar en total omstöpning, om den på någol sätt skall kunna motsvara sin bestämmelse. — (Men, får Utg. tillägga, hvart skall man väl komma med ett anslag af icke fullt 600 R:dr B:ko, hvarmed alla utgifter, icke blott för inköp af vexter o. d , utan äfven eldning, fen- ster, renhållning etc. ete., skola bestridas; och huru skall man kunna anskaffa en skicklig och passande trädgårds- mästare, då man ej har större lön än 2850 R:dr B:ko att er- bjuda honom! — Såsom motsats torde böra anföras, att Bo- taniska trädgården i Kristiania har ett årligt anslag af 1000 Norska specier, således omkring 2383: 16 Svenskt Banko; och trädgaårdsmästarens lön utgör 430 N. Sp.; dessutom har sednaste Stortinget beviljat en ganska betydlig summa till upförande af nya vexthus; men också gynnas i Norge allt som afser det vetenskapliga, i fråga hvarom det annars så sparsamma Norska folket visar en berömlig och efterföljans- värd frikostighetl; när skola vi i Sverge få motse ett lik- nande förhållande!!). — Från Lund fortsatte Förf. skyndsamt resan till Ystad och derifrån till Greifswald. 3. I dessa dagar har Professor Zetterstedt, i säll- skap med Mag:r Dahlbom, anträdt en naturvetenskaplig resa lill Jemtlands fjälltrakter, hvartill han af Kongl. Yeten- skaps-Akademicn erhållit reseunderstöd. I detta nummer saknas rubriken Literatur af den grund, att Utg. tänker i ett särskildt bihang till det oförtöfvadt ut- kommande N:r 7i ett sammanhang anmäla flera utgifna arbeten gl or —— Nn —————————L LL 2 21domsmemme Fund, tryckt ati Berlingska Boktryckeret, 1840. BOTANISKA NOTISER = ÄV UTGIFNE ÅF Er ; AL. ED. LINDBLOM. KN Vr MM Lund den 1 Juli 1840. 37 Se I. Original-Afhandlingar. få va, 1. Bidrag till bestämmande af de olika begrepp, Gr som innefattas under varietets-benämningen ; af E. Fries. (Slut fr. N:o 6). F. Som konstprodukter (alienationes) kan man slutli- gen betrakta alla bildningar, som aldrig frambringas utan nå- gon yttre tillfällig, för vextlifvet fftämmande mekanisk orsak. De närma sig mycket missbildningar, men dessa hafva en mer fysiologisk förklarings-grund, äfven om de äro frambragte genom kultur f. e. dubbla blommor, som dock äfven finnas naturen; alienationes bero endast af yttre tillfällig inverkan. I fria naturen förekomma de aldrig, om man ej hit ville räk- na sådana som frambringas genom insekt-larver såsom Phyl- lerii- och Bedeguar-bildning , missbildade blommor af Cera- stia, Thymi m. f., frukter af Carices, Campanula, men rättare borde dessa, liksom vanställningar af aphides o. s. vV., hänföras till växtens sjukdomar. Men menniskohand har ge- nom olika mekanisk behandling frambragt en mängd dylika former, som ej förekomma i naturen, hvarpå Hvitkål, Rot- kål m. fl. äfvensom spalier-former torde vara tillräckelige exempel. De äro långt talrikare än man förmodar. Vi skola här blott anföra några ur Pil-slägtet , som uptagas i vår flo- ra, så t. e. är Salix purpurea L. en sådan konstprodukt af SS. Heller” S. viridis corallina (trädlik med röda grenar) af S. viridis, S. Ruselliana pr. p. af S. fragilis. — Salix Helix 98 L. är den naturliga formen, som är högvextare, risgrenig, med grå bark , bredare blad, större hängen; men planterad på jordvallar, ned till jordytan afhuggen hvart annat eller tredje år, blir den naturligtvis lågvextare, men skjuter långa raka vidjer från jorden, som af den raskare vexten få hög- röd färg; och i sammanhang med det långsträckta i grenarne blifva äfven bladen längre och smalare, och hängenå min- dre på de svaga vidjerne. Så upkommer af den i vilda till- ståndet busklika S. viridis odlad som träd öfverallt på Skån- ska slätten varieteten corallina, d. v. s. i stället för glesgre- nig med brun bark o. s. v. får den en tät krona af långa vidjelika högröda grenar 0. s. v., men att den är en följd af den ofta uprepade ”kappningen” (Skånsk provincial-benäm- ning) kan väl icke undfalla någon sedan orsaken en gång är upgifven. Samma förhållande eger rum, då S. fragilis ofta kappas; alla våra S. viminales hafva till stor del deraf sitt egna utseende; S. lanceolata antar ostympad snart S. Ca- pree utseende; genom ofta förnyad rothuggning får man S. cinerea , aurita , nigricans viminaliska; ja S. repens blir det i miniatur på ängar der den årligen afslås. — Så äro vå- Ta talrika fruktsorter mindre beroende af jordmån än af en primitivt olika behandling, hvarpå redan de s. k. Trollrin- garne förete exempel. Som sådane blifva sedermera kon- stante, tvekar man ofta huru många species man af Pruni, Pyri etc. skall antaga; svaret synes dock lätt: så många som bestämda vilda typer finnas, utan afseende på om kulturfor- mer äro konstante eller icke. Ty det märkvärdigaste härvid är, alt efter en längre fortsatt konstlad behandling antar den böjliga naturen sjelf denna typ, som sedan blir ett outplånligt anlag hos individen och äfven bibehåller sig genom fort- plantning. Flera genom kultur frambragte former återgå ej ånyo förvildade till den vilda urformen, utan urarta till en ny förvildad form. Huru genom konst frambragte lyten eller inlärde vanor, äfven bland djuren, kunna blifva ärftliga, vitt- na hundar födda svanslösa, då föräldrarnes varit afhuggen, 39 och hästar födde passgångare. Nu veta vi ock, att en till början onaturlig behandling frambragt de så kallade flathuf- vade Indianernes ovanliga hufvudbildning. Äfven till de olika menniskoracerne äro väl orsaken snarare än uti olika klimat, alt söka i olika bruk, vanor och lefnadssätt, att förtiga en olika psykisk riktnings oberäkneliga inflytande. 2. Förslag till ett bestämdt beteckningssätt af de olika begrepp , som hittills varit förvexlade un- der namn af varieteter; af E. Fries. Sedan vi i föregående afhandling sökt utreda och be- stämma ofvannämde begrepp, ämna vi i särskilda smärre up- satser utveckla de frågor eller delar af nämnde ämne, som dermed stå i nödvändigt sammanhanhang, men som i förstnämde afhandling måste frånskiljas, på det den icke skulle vexa till större vidd än som passade för en tidnings- artikel. Det ämne som främst torde komma i fråga, är väl det här upgifna. | Linné, som skapade 'en helt ny konstruktion för veten- skapen , måste, i följd af sakens natur, i synnerhet i sina för- sta skrifter lägga mesta vigt på det formela, och allt det egentligen egendomliga i Linnés Fundamenta Botanica rör sig deromkring. Liksom klasser , slägten, äfven arter i Lin- nés systematiska verk skulle hafva sina bestämda nummer, (deraf numrens omkastning och användandet af bokstäfver för de nya f. e. i Systema Vegetabilium) , så gaf Linné också sina varieteter en bestämd nummer-följd genom användande af Grekiska siffror eller grekiska alfabetet. Visserligen kunde detta hafva sina beqvämligheter om ej nya uptäckter ständigt måste ändra och nya 'åsigter uphäfva nummerföljden. För längst tillbaka har man öfvergifvit detta för slägten och ar- ter; det är hög tid, att göra detta äfven i frågan om varie- teter. Hvem förstår 'nu hvad man menar med blotta tillägget 100 Bi; 7,5, 0. 8. v. af någon polymorf art, dels för varietets begreppets egen tvetydighet, dels för dess olika tillämpning hos olika författare. Som dessutom dels varieteterne sjelfva, dels deras serier äro olika i olika länder, är någon öfver- ensstämmelse i tal- eller nummer-följd icke möjlig. Särskildt är det nödvändigt att öfvergifva grekiska siffertalet, som, utom andra olägenheter (till och med i typografiskt hänseen- de), genom dess mångfaldiga olika användande nu mer är endast förvillande, äfven som hvarje betekningssätt, som af- ser bestämd nummerföljd, är skadligt. Verkliga afarter må- ste betecknas genom egna namn, ej genom siffertal. Arter- nas nummer hade betydelse tills artnamnen blefvo antagne och sen man antagit varietets-namn äro några nummer för dem utan all nytta. Att man likväl måste hafva något beteckningssätt för” de olika gradationerne bland hittills så kallade varieteter, är klart, och derföre föreslå eller rättare rekommendera vi till allmänt antagande följande af flera redan använda. Fast äldre Bota- nister, som i sina skrifter redan användt det gamla beteck- ningssättet, svårligen kunna lösgöra sig från dess band, så vore väl att yngre eller hädanefter som författare upträdande icke låta insnärja sig i dess intrasslade garn. ; Att olikheter efter ålder, olika individuela eller blott 1o- kala skilnader, icke särskildt, utan blott i generela beskrif- ningen, böra anmärkas, synes vara i sig klart. Äfven med artförändringarne tyckes detta i flesta fall tillräckeligt, såsom variat major et minor, foliis latioribus et angustioribus , capsulis glabris et sericeis (ty båda dessa återkomma hos alla verkliga afarter af S. repens, nigricans 0. s. v.). Vill man särskildt tala om någondera af dessa, är väl tillräckligt sätta S. repens v. (varietas) lejocarpa 0. s. v. I Herbarier och samlingar torde detta vara tjenligt, men knapt i systematiske verk. Som artförändringar dessutom blott visa sig uti nå- gon. viss del och derföre vanligen så åtskiljas att den ena är motsatt den andra och derigenom utesluter en tredje, kan 101 gerna den typiska anföras som a., den sällsyntare som b., f. e. S. repens a. eriocarpa; b. lejocarpa: Turritis hirsuta a. genuina , b. yglaberrima 0. s. v. Och då sådana artförän- dringar äro analoga hos flera närslägtade arter nyttje man för alla dessa samma benämning , som då genast antyder de analoga formerne. Deremot böra afarter alltid särskildt utföras efter artens diagnos; och då dessa mycket olika förhålla sig i olika län- der, samt aldrig böra så framställas att de utesluta nya, kan härvid aldrig utan olägenhet någon slags nummerföljd använ- das. Jag föreslår betekna dem med — framför afartens namn, f. e. . Sal. repens (a. eriocarpa. b. lejocarpa). — fuscata. — argentea. Vid en artförändring , hvars skillnad alltid kan antydas med ett enkelt ord, benämnes denna alltid efter den afvi- kande karakteren, äfven om den förut erhållit eget artnamn. Således benämna Wimmer , Meyer m. 1. S. Lambertiana riktigare S. purpurea latifolia , än S. purp. Lambertiana 0. s. v. Men med afarter är ett annat förhållande, dels kan deras benämning icke fullt innefatta olikheten, dels kunna de från annan synpunkt (som vanligast af andra författare sker) betraktas som arter. För dessa bibehålle man lika samvets- grant som för arter upfinnarens benämning, och ändre det icke efter sitt eget tycke (ty det är fullkomligt subjektivt) till något mera passande. Häruti försynda sig vanligen de flesta författare; men det är verkligen lika nödvändigt att de blif- va fixerade, som arters. Antingen man betraktar en annan författares afart som art, eller dess art som afart, bibehålle man dess gifna namn. ; i Att betekna underarter med + före namnet brukades af Vaillant och har i sednare tider af de flesta blifvit antaget, Att således derifrån afvika vore intet skäl; således: 102 1. Pimpinella Saxifraga (a. et b. dissecta). — alpestris, + P. nigra. 2. Pimpinella magna (a. et b, dissecta). Hvad benämningen beträffar måste den lika samvetsgrant bibehållas, som afarters. Reichenbach beteknar Hybrida arter med ><, hvilket vi anses böra antagas (men större delen af dess hybrida vexter anse vi för af- och under-arter). Under-arter ställas under bufvudarten; bastard-arter. särskildt, men utan eget num- mer; f. e. 2. VPVerbascum Thapsiforme (b. albiflorum). — condensatum. KX VPVerbascum seminigrum (nigto-thapsiforme). 4. V. nigrum. g XX 7. collinum (Thapso-nigrum); 0. s. V. Kan en båstard-art icke ställas omedelbart imellan båda föräldrarne, ställes. den efter den, hvilken den mest liknar. Monstrositeter anmärkas icke särskildt i systemet. En annan gång torde vi dock få meddela en systematisk up- ställning, dock ej efter systemet, utan efter de missbildade organerne, på de vigtigaste hos oss funne missbildningar, med upmaning till våra flitiga yngre Botanister att icke lem- na dessa den ringa upmärksamhet, som hittills förhållandet varit. Deras beskrifning är af vigt för fysiologien. Vill man , som i synnerhet i kulturvexternes historia är nödigt, särskildt anföra afven de förändringar som af kon- sten blifvit frambragte, så utmärkas de som artförändringar eller afarter, allt efter som ett organ eller hela vextens ut- seende blifvit förändradt. 193 3. Fortegnelse over Phanerogame Planter oy Breg- ner i Skiensfjordens Omgivelse, af M.N. Blytt. " Carex pilulifera, alm. digitata, alm. ornithopoda, Brevig. Typha latifolia, Langesund. Sparganium natans, Skien, Pors- grund. simplex, Langesund. ramosum , Skien, Pors- grund. Urtica dioica, alm. urens, alm. Alnus glutinosa, sund. incana, alm. Myriophyllum spicatum, Skien, Pors- grund. verticillatum, Porsgrund. Betula alba, alm. Quercus Robur, alm. Fagus silvatica, et enkelt Tre i Sko- ven ved Vestvig ved Frier- fjorden lige over for Pladsen Bökekaasa. Corylus avellana, alm. Pinus silvestris , alm. abies ,' alm. pentandra, Skien, Porsgrund, Langesund. amygdalina, Porsgrund. repens, alm. phylicefolia, alm. — gg. ni- gricans, Skien. glauca, Langesund sparsamt. aurita, alm. caprea, alm. ” — Brevig, Lange- = Salix (Slut fr. N:o 3.) — cinerea, alm. limosa, Skien sparsomt paa Myrene ved Börssöen. Empetrum nigrum, alm. Myrica Gale, alm. Humulus Lupulus, Fjerestrand, Ski- en, Porsgrund, Brevig. Populus tremula, alm. Mercurialis perennis, Skien spaår- somt; almindelig ved Porsgrund, Brevig og Langesund. Juniperus communis, alm. Taxus baccata, Porsgrund ved Vest- vig ner Frierfjord og ved Lönevand;, Langesund på klip- perne ud imod Havet. Atriplex litoralis, Langesund. angustifolia, Brevig, Pors- grund. patula, Skien, Porsgrund Breviz. hastata, Brevig, Langesund. Fraxinus excelsior, alm. Acer platanoides, alm. Polypodium vulgare, alm, Phegopteris, alm. Dr opteris, alm. roa Aspidium Thelypteris, Skien paa My- rene ved Börssöen. cristatum, med forrige. Filix Mas, alm. spinulosum , alm. Filix femina, alm. fragile, alm. 104 Woodsia ilvensis, alm. Bhyperborea, revig, Lan- gesund. septentrionale , Porsgrund. Ruta muraria, alm. Trichomanis, alm. viride, Skien, Porsgrund. Pteris aquilina, alm. Struthiopteris germanica, Porsgrund. Blechnum Spicant, Skien, grund, Brevig. Botrychium Lunaria, Skien, Pors- grund, Brevig. Ophioglossum vulgatum, Lövö og Sandö ved Brevig. Asplenium Skien, — Skien , Pors- Lycopodium Selago, Skien, Pors- grund, Langesund. annotinum , Skien, Pors- grund. clavatum , Skien, grund, Brevig. complanatum, Porsgrund paa Skaatet. Equisetum arvense, alm. umbrosum , Skien, Pors- grund. silvaticum, alm. palustre, alm. limosum, Skien, grund. hiemale, Skien, Porsgrund , Helleaasen ved Brevig. ve Pors- Pors- Utgifvarens tillägg. Man har gjort anmärkningar dervid att de af Prof. Blytt benäget meddelade vextförteckningarne blifvit intagna, eme- dan de, liksom alla blotta register, sakna intresse. Utg. har upfattat saken från en annan sida, han anser ingenting sakna intresse, som kan bidraga till noggrannare kunskap om Skan- dinaviens flora; och bland de tre skandinaviska rikena är Norges flora i närvarande stund minst känd. Särdeles under de sednaste decennierna är detta, i så många hänseenden in- tressanta, land väl i de flesta direktioner genomrest och un- dersökt af dels landets egna dels främmande botanister ; men man saknar icke blott en flora öfver hela landet, hvartill ganska rikhaltiga materialier väl äro att tillgå, men de ligga strödda på en mängd olika ställen; utan äfven öfver vegeta- tionen i enskilda trakter sväfvar man i okunnighet. Bland dessa är hela kuststräckan från Kristiansand till Kristiania; och det är för att härom skaffa kunskap, som Prof. Blytt på min begäran meddelat mig de af honom upgjorda förteck- ningar öfver vexterne i trakten af Arendal och Skien. Men jag ansåg deras offentliggörande äfven i andra hänseenden af intresse. Så t. ex. ådagalägga de den olikhet i vegetatio- nen, som inom ett obetydligt afstånd visar sig mellan trak- ter, der öfvergångsformation (såsom vid Skien) är herrskande, och de der urformationen (såsom vid Arendal)råder. Vidare 108 lemna dessa vextförteckningar ett godt tillfälle att anställa jemförelse mellan vegetationen på Norska kusten och den gent emot liggande Svenska, 0. s. v. — För närvarande må- ste jag inskränka mig till en allmän mera rapsodisk jemfö- relse mellan vegetationen i dessa trakter och på några punk- ter i Sverge , hvartill jag så mycket helre valt Göteborg och Gotland, som man så väl öfver dessa ställens flora eger nog- granna underrättelser "), som de ock båda äro mer eller min- dre underkastade samma yttre momenters inverkan som de ifrågavarande trakterne i Norge; alla ligga de vid hafvet, under nära nog samma latitud, ega obetydliga berg, hvartill kommer att på Gotland och i Skienstrakten är öfvergångs- formationen herrskande, under det urformationen råder kring Göteborg och Arendal. Omfånget af dessa ilorors gebit är ock ej särdeles betydligt olika. Som Dovrefjelds flora är väl undersökt och känd +), har jag äfven tagit den i betrak- tande, att den olikhet må synas, som eger rum mellan kust- och fjäll-floran i Norge. Inom dess gebit är skiffer herr- skande. — Gerna skulle jag önskat att hafva tillgång på nå- gon fullständig upgift öfver vegetationen i någon mellanlig- gande trakt, t. ex. Mjösens omgifning, för alt derigenom bil- da liksom en öfvergång mellan de bäda ytterligheterna: men som en sådan saknas och jag ej heller har tillräckliga mate- rialier rörande vegetationens beskaffenhet på vestkusten (t. ex. Bergen eller Trondhjem) och derjemte i närvarande stund icke eger tiligång till Sommerfelts Flora öfver Saltdalen; så måste jag inskränka mig till de åfvan upgifna trakterna. I följande jemförelse äro de naturliga vextgrupperna be- gränsade på samma sätt, som i de af mig utgifna: Adnotata in geogr. plant. intra Sueciam distributionem , och arterna äro äfven i alia flororna tagna i samma omfång. i Vid beräkning af antalet af de för de särskilda trakterna anförda vexterna befinnes, att Gotland har 793, Göleborg 721, Skien 622, Arendal 320 och Dovre 430 kotyledona vex- ter , deribland inberäknade Filices et aff. Se vi på särskilda grupper och' deras förhållande till vegetationen i hvarje af de ifrågavarande trakterna, visa sig följande förhållander: +) Areschoug, Piante Cot. Flore Gothoburg. Lund 1833, och tillägg i Bot. Not. 1840 N:o 2; Säve Synops. Florz Gothlandice. Ups. 1837. ++) Blytt, Dovrefjelds Flora i Nytt Magaz. for Nat. Vid. Kristiania 1837 1;ste Bind p. 170 följ. ; i0é Grupp. Goll. G:b:g Sk. ÅT, Dovre. Monoc.crypt. | 30. 26,4 | 30. 24,31 30. 20,7 | 23. 22,11 26. 17,4 — phaner. |207 = 3,8 |179. 4,02 1160. 3,8 |124. —4,11121. 37 Dicotyl. 356. 1,4 /|312. 1,4 j482. 1,4 |373. 1,39 1303. 1,4 Filices 14. 36,6 | 13. 48, | 20. 31, 14. 37,1| 13. 34,6 Gramin. 41: 11,1:1, 62. -11,6:1-54: 0 AID ||; ABS SAGA Cyper. 56. 14,1| 52. 13,81 57. 10,9 | 44. 11,81 45. 10, Orchid. 28: SF) 40 SÖT 065 3. 173, | 10. 45, Amentac. 135161 19. 37,9 | 17. 36,5 | 13. 40, | 20. 25,5 Polygon. 13: 161, | 21: 34;3 | 183: a7;$)h 11. 72186 Chenop-. 17.0. 46,6, bi 18. 155,41 SA TIA 5. 14, 1. 450, Labiat. 26. 30,4 | 22. 327 20, 31, 16. 32,51. 73,1 GA Scrophul. 32. 24,7 | 26. 26,1) 21. 29,6 | 19. 27,31 14. 32, Borag. 13. 61, 15. 48; 15. 41,4 a PID Nga VETEN Ericin. 16: 49,3 Ii 138 s5,4 | 138: 47,8 k 14. 37,1 | 14.7 82, Synanth. 70. 11,3 | 66. 10,91 59. 10,5 | 50. 10,41] 42. 10,7 Umbellif. 30. 26,4 | 19. 37,91 18. 38,8 | 13. 40, 6-2 LAS Saxifrag. 4. 198,2 | 4. 180,2 4. 155,5 | 3. 173,3) 11.7 40,9 Rosac. 36. 22, | 38. 718,9.] 36: 17,21 39.. AZ;I | LINKS Legum. 36. 22, | 32. 22,5) 22. 28,2 | 22. 23,61 13. 34,6 Caryoph. 30. 26,4 | 37. 19,4 | 28. 22,2 | 24. 21,6 | 27. 16,6 Crucit. 43. 18,4 | 381. 23,2 | 23. 24,8] 21. 24,7| 24. 18,7 Ranunc. 98. 28,3/| 20. 36, | 17. 36,51] 12. 43,3 | 17. 26,4 0:15. N. Denna tabell visar att familjerna, med hänseende till ar- ternas antal, inom dessa särskilda floror följa på hvarandra i nedanstående ordning: Gotl. Göteb. Skien. Arendal. Dovre. Gramine&e. Synanth. Synanth. Synanth. Cyperace&. Synanth. Graminer. Cyperac. Cyperac. — Gramine&e. Cyperac. — Cyperac. Gramin. Gramin. = Synanth. Crucifere. Rosacer. Rosacex. Rosacexe. «:Caryophyll. Rosacexz. <:Caryoph. —=——— Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1840. BOTANISRA NOTISER: UTGIFNE AF AL. ED. LINPBLÖM AA RN Arn än a BAR a on Ari SAR REG AX B, Lund den I Augusti 1840, I. Original-Afhandling. Skandinaviska Naturforskarnes sammanträde i Köpenhamn 1840. Enligt det beslut, som den 20 Juli 1839 fattades på pre- liminärmötet i Göteborg, skulle Skandinaviens Naturforskare och Läkare detta år sammanträda i Köpenhamn, och hade den utsedda styrelsen (bestående af Ordförarne Konferens- Rådet Örst ed och Professor Schoum samt Sekreteraren Professor Eschricht) af förekomne anledningar utsatt sam- manträdets början till d. 3 Juli. — Sedan Ledamöternes an- tekning försiggatt, hvarvid 300 sig anmälte, neml. 184 från Köpenhamn, 43 från andra delar af Danmark, 53 från Sverge, 135 från Norge och 5 från andra länder, öpnades mötet på den bestämda dagen med ett tal af Konferens-Rådet Örsted, hvari han framstälde den nylta, som genom dessa samman- träden kan åstadkommas. — Äfven blef Professor Holst från Kristiania vald till Norsk och Prof. Nilsson från Lund ull Svensk Sekreterare, hvarefter medlemmarne fördelade sig i sektioner, hvilka åter inom sig valde Förmän och Sekrete- rare på följande sätt: Pysisk-Kemiska sektionen: Förman: Friherre Berzelius från Stockholm. Sekreterare: Dansk-Norsk : Profes- sor Hansteen fr. Kristiania Svensk: Friherre Vrede från Stockholm. 290 Zoologiska sektionen: Förman: Professor Nilsson från Lund. Sekreterare: Lektor Boeck från Kristiania. Förman: Professor Fries från Upsala. - Sekreterare: Dansk-Norsk: Bot. Doc. Liebman från Köpenh. Svensk: Bot. Dem. J. Agardh från Lund. Geoynostiska Å Förman: Professor Forchham- mer från Köpenhamn. Sekreterare : Godsegare Hoff- mann-Bung från Fyen. Medicinska / Förman: Etats-Rådet Bang från Köpenhamn. Sekreterare: Dansk-Norsk: Prof Heiberg från Kristiania. Svensk: D:r Sondén från Stock- holm. Farmaceutiska : Förman : Apotekare Forshall från Lund. Sekreterare: D:r Burmann-Bee- ker från Köpenhamn. 'Enär tidningarne redan redogjort för förloppet af sam- manträdet och sjelfva förhandlingarne med möjligaste första komma att genom trycket offentliggöras, torde det här vara tillräckligt att bland de föredrag, som höllos på de gemen- samma sammankomsterna, omnämna ett af Professor Stef- fens den sista dagen eller d. 9. Juli, hvari han på ett lef- vande sätt framstälde nödvändigheten att på något sätt åstad- komma en lifligare bokhandels-kommunikation så väl mellan de skandinaviska rikena inbördes, som mellan dessa och ut- landet, för hvilket ändamål han. ansåg inrättandet af en bok- handelsbörs i Göteborg såsom den lämpligaste och tjenliga- ste åtgärden. ; Botaniska 291 Den botaniska sektionen höll sina sammankomster ; botaniska lärosalen belägen i den botaniska trädgården. Så- som deltagare i dessa möten hade följande 39 sig antecknat: Bot. Demonstr. J. G. Agardh från Lund. Bot. Doc J. Arrhenius från Upsala. Rect. Schole Björn från Nyborg. Assessor Boje från Köpenhamn. Stud. Bramsen från Köpenhamn. Professor Bredsdorff från Soröe. Bot. Doc. S. Drejer från Köpenharan. Bot. Doc. Baron M. v. Däben från Göteborg. Mag:r C. Dybeck från Lund. D:r Fangel från Köpenhamn. Pastor Freuchen från Möen. Prof. Fries från Upsala. Province. Läkare C. J. Hartman från Gefle. Apotekare Hauberg från Köpenhamn. Godsegare Hoffmann-Bang från Fyen. Etats-Råd Hornemann från Köpenhamn. Bot Doc. B. Kamphövener från Köpenhamn. Apotekare Köster från Randers. Bot. Doc. I. Liebman från Köpenhamn. Stud. N. Lilja från Lund. Akad. Adj. A. E. Lindblom från Lund. Adjunkt G. Marklin från Upsala. Mag:r Mathesius från Skara. Mag:r Eb. Munck af Rosenschöld från Lund. Bot. Gartner Mörch från Köpenhamn. Cand. pharm. C. M. Paulsen från Kiel. Slots-Gartner Rothe från Fredensborg. Polyt. Cand. Rothe från Köpenhamn. Professor Schouw från Köpenhamn. Apotekare Steenberg frän Helsingör. Professor Steff ns från Berlin. Kapten J. N. v. Schr från Sleswig. 292 Apotekare K. F. Thedenius från Stockholm. D:r Thienemann från Dresden. Bibliothekar J. Vahl från Köpenhamn. Brigadläkare Wolff från Norge. Apotekare Wulff från Köpenhamn. Cand. A. S. Örsted från Köpenhamn. Sektionen höll fem sammanträden, på hvilka följande föredrag skedde 7): Den 4 Juli. Professor Fries öpnade sektionens sammanträde med en framställning om den riktning, som Skandinaviens Bota- nister böra följa för att upfylla den plats, som af sjelfva na- turen tyckes vara dem anvisad; han ansåg deras verksamhet hufvudsakligen böra vända sig åt bearbetandet af kryptoga- merna och de fanerogama slägten, hvilka mera egentligen till- höra den arktiska zonen. Han omtalade derefter behofvet af en skandinavisk flora, för hvars sydliga gräns han ansåg Eyderen böra antagas. Demonstrator dyardh ådagalace genom förevisade spe- eimina det egna tillvexningssätt, som eger rum hos Lami- naria digitata , hvars undre del, som är mycket tunn och påtagligen yngre, liksom genom en sammansnörpning är skiljd från den öfre, som är tjockare nästan läderartad och uppen- bart äldre; denna sednare ansåg han äfven hel och hållen utgöras af fruktifikalion, han anmärkte det egna och besyn- nerliga deri, att den äldre fastare delen liksom upskjutes af den yngre vekare; det är också biott hos den äldre och öf- re delen som delning förmärkes, hvilken börjar nedifrån och +) Att redogörelsen för dessa föredrag här biir kort och mindre full- ständig, torde så mycket hellre ursäktas , som afsigten icke är att här mera än angilva deras innehåll, och det dessutom icke för Ref. var möjligt att på stället med lika noggrannhet upfatta dem alla. Som de i de tryckta handlingarne komma att utförligt in- tagas, så får Ref. dit hänvisa dem, som om desamma önska taga fallständig kännedom. ; 193 zåär upåt, följaktligen icke kan betraktas såsom genom yttre anledningar upkommen. Docenten Liebman anförde, att detta tillvexningssätt, som äfven eger rum hos andra arter af Laminaria , bäst tor- de förklaras deraf, att de yttre cellulerna småningom utvexa och utvidgas, hvarvid de liksom upskjuta de äldre. — Ge- nom en series af torra specimina visade han derefter alt den så kallade bulbus hos Laminaria bulbosa upkommer på det sält, att en membran, som något ofvanför roten liksom en ring omgifver stammen, småningom utbreder sig och slutligen öfverläcker och liksom omsluter roten samt det grus och småstenar denna med sina grenar omfattat, hvarigenom det hela till slut får utseende af en bulbus. — Äfven förevisade han en ny art af Carex från Island, hvilken hörde till sam- ma följd som C. maritima och C. salina ; ehuru nära slägt med den i Flora Dan. afbildade C. Lyngbyei, syntes den dock derifrån väl skiljd, hvaremot den troligen är samma som C. Romanzomii Cham (Bland de grönländska arter J. Vahl sam- lat och ännu äro obeskrifna, finnes en art, som synes iden- tisk med den nu förevisade). Den 6 Juli. Slots-Gartlner Rothe höll ett längre föredrag rörande bä- - sta och ändamålsenligaste sättet att beskära träd. D:r Thienemarn förevisade en af honom författad och i Acta Nature Curiosorum införd afhandling om ett nytt släg- te Chionyphe, hvaraf han funnit och beskrifvit tre arter, hvilka alla vexa i snön och hvaraf han äfven förevisade spe- cimina; möjligen hör den så kallade röda snön till samma slägte. Den 7 Juli. Kapten Suhr förevisade: 1:0 flera nya arter af Alger sär- deles från Goda Hopps udden; 2:0 teckninger till den mo- nografi öfver slägtet Polysiphonia , som han har under arbete. Docenten Drejer framstälde: 1:0 skiljaktigheterna mel- lan 2:ne former eller troligen arter af Corallorrhiza , af hyil- 34 ka den ena vexer i bokeskogar på Möen, den andra blifvit funnen på en ljunghed mellan Köpenhamn och Kjöge; jemte det han af båda förevisade figurer, upmanade han sektionens medlemmar att med sin upmärksamhet följa de former af det- ta slägte, som kunna förekomma dem; — 2:0 skiljaktigheter- na mellan Corydalis fabacea, Halleri och cava; — 3:0 ge- nom förevisade exemplar af Carex pacifica Drej. FI. Havn. sökte han ådagalägga alt denna utgör en från C. cespitosa skiljd art, hvilken bland annat derifrån utmärker sig genom de undra bladen, som äro vida kortare än de öfra och bracte2e, som alla äro auriculate. Apotekare Thedenius meddelade i korthet de observa- tioner han anstält öfver MNajas marina och hvilka i Vet. Akad. Handl. för år 1837 finnas införda. Den 8 Juli. Docenten Diben utvecklade de skilnader han funnit mellan arterna af slägtet Elatine (se Botan. Not. 1839 N:o 7), hvaraf han äfven förevisade specimina. Bibliotekarien Vahl framstälde några anmärkningar rö- rande arter af slägtet Ranunculus. Han ansåg BR. reptans såsom skiljd från BR. filammula , ehuru al denna sednare före- kommer en liten krypande form, som har mycken likhet med den förra. Han förevisade äfven exemplar af BR. sul- phureus , hvars synonymi han upplyste. Botaniske Gartner Möreh höll ett föredrag rörande de olika sätten att beskära fruktträd. Professor Sehoum framvisade Gesneria spicata , utur medelnerven af hvars blad ett nytt blad utvecklade sig, hvil- ken företeelse diskuterades och ur olika synpunkter förkla- rades. Professor Fries företedde en så kallad pietra fungaja eller svampsten, hvilken af Prof. Schouw blifvit meddelad från Italien. Porta jemte flera äldre författare ansågo den såsom en verklig sten, till dess Micheli visade att den utgör ett svampmycelium , i hvilket en mängd andra ämnen såsom sten - 2905 grus, trädbitar o. s. v. äro konglemererade till en massa, hvil- ken torr blir hård som sten. Gasparini åter, af hvilken Prof. Schouw mottagit det nu förevisade exemplar, anser den icke såsom mycelium, utan som en egen sjelfständig svamp, hvar- emot dock Prof. Fries ådagalade, att den icke är annat än ett perennt mycelium till Polyporus tuberaster , som under gyn- nande omständigheter alltid derutur framvexer. I samman- hang härmed framstälde Prof. Fries åtskilliga interessanta an- märkningar öfver svamparnes utveckling och andra dermed analoga företeelser. ! Magister Mathesius förevisade exemplar af Stipa pen- natta , hvilka han under resan från Skara till Köpenhamn samlat i Vestergötland, der detta gräs, hvilket i Linnés tid der anmärktes men sedan försvunnit, under de sednast för- flutna åren på tvenne olika ställen återfunnits. Den 9 Juli. Docenten Arrhenius utdelade bland sektionens med- lemmar den af honom utgifna monografi öfver Svenska ar- terna af slägtet Fubus, hvarvid han äfven redogjorde för de grunder han följt vid arternas begränsning. Dr Hartman förevisade så väl figurer som specimina af en tvåfaldig monstrositet hos blommorna af Salix niyri- eans, i det nemligen dels i honhängena förekomma anthe- rer, hvilka utvecklat sig ur germen, dels ock hos hanblom- morna den ene antheren förvandlats till kapsel. Demonstrator Agardh företedde exemplar af Fucus na- fans med både rot och frukt; dessa voro samlade vid New- Foundland och ännu högre opp, hvarigenom således den ovisshet och tvist synes häfd, som rådt rörande vextstället för denna alg, som i stora massor finnes kringsimmande i Atlantiska oceanen mellan 23—33? lat. Docent Liebman höll ett intressant föredrag rörande vegetalionen i och vid de varma källorna på Island. Osce- latoriee tåla högsta varmegraden, deribland en ny art Scy- tonema (som i flera hänseenden motsvarar Se. Chthonoplastes) 296 växer i vatten af nära 102” C. — Vid en temp. af 302 C. börja Jun- germanier och Mossor visa sig ungefär i följande ordning: Bryum argenteum, Jungermannia scalaris, Polytrichum strictum, her- cynicum, Hypnum squarrosum, o.s.v. Slutligen omgifves käl- lornas yttersta rand af en frodig fanerogam vegetation. Bland mossor, som bekläda den svafvelbundna jorden omkring källor- na, förekommer Weisia' volcanica, alldeles densamma som förut är funnen på Iste de France. — Af Grimmia torquata , som förut är funnen endast steril i Norge och Sweitiz, hafva fruktbärande exemplar erhållits från Island, hvilka åda- galägga, att den måste hänföras till slägtet Zygodon. Studerande Lilja meddelade några anmärkningar om arlerna af Clarkia och Calandrinia. Docent Kamphövener höll ett föredrag om bladens utveckling hos Conifere och Berberis. Kandidat Paulsen förevisade åtskilliga vexter från Dan- mark, hvaribland äfven en art af Carex med 2 märken fun- nen i trakten af Köpenhamn; den syntes utmärkt från öfriga kända arter, bland hvilka den icke tycktes kunna hänföras till någon annan än möjligen den i Drejers Flora Havniensis framstälda C. emulans , hvaraf hittills allenast några få spe- cimina blifvit funna. Vid det sista allmänna sammanträdet utsågs genom öp- pen omröstning Stockholm till ställe för nästa sammankomst, som skall hållas i Juli år 1842. Vidare anstäldes medelst omröstning med slutna sedlar val af Ordförare och Sekrete- rare för samma möte, hvilket utföll så att till 1:ste Ordförare utsågs Friherre Berzelius, till andre, General-Direktör E£ k- strömer och till Sekreterare Professor Anders Retzius, åt hvilka det äfven updrogs att framdeles närmare bestäm- ma dagen , då sammankomsten skall taga sin början. Redan vid preliminärmötet i Göteborg ventilerades frågan om åstadkommandet af en för skandinaviska rikepa gemen- sam naturyvetenskaplig och medicinsk tidskrift, och man blef 297 ense om vigten och nyttan af en sådan; men som sedan dess icke någonting blifvit vidgjordt för realiserandet af densam- ma, så blef samma fråga nu å nyo väckt och på Ordförarnes förslag beslöts, att en komité af 5 ledamöter från hvar- dera af de trenne rikena nu skulle väljas, som egde att un- der de tvenne år, som förflyta intill nästa möte, dels hvar inom sitt land, dets ock gemensamt vidtaga de åtgärder och tillgöranden som äro nödiga, för att så bereda saken, att anstalt om utgifvandet af en dylik tidskrift vid nämnde möte skulle kunna definitivt fogas, denna kommité fick äfven sig updraget, att i allt annat bevaka och befordra sällskapets intressen under kommande tyenne år. Leåamöter i ofta nämn- de kommité utsågos genom omröstning med sluina sedlar, på det sätt att på koömmiterade från hvardera riket röstades allenast af de medlemmar som voro från samma rike. Valet utföll på följande sätt: för Danmark valdes: Professor Sc houmw, Konferensråd Örsted, Professor Eschricht, Professor Forchhammer, Etatsråd Bang. — För Norge: Professor Hansteen, Professor Keilhau , Lektor Boeck', Professor Keyser, Professor Holst. — För Sverge: Friherre Ber- zelius, Professor Fries, General-Direktör Ekströmer, Friherre Vrede, Professor Ånders Retzius. Sedan förhandlingarne sålunda voro slutade och samman- komsten för denna gång uplöst, företogs d. 10 Juli en resa till den i geologiskt och botaniskt hänseende lika intressanta öen Möen. Denna resa, hvari omkring 40 ledamöter delto- go, anstäldes på en dertil af Konungen lemnad kongl. ångbåt. Under bortresan gjordes af botanisterna och geologerna ett kort besök på Stevens klint, hvarest bland andra vexter an- märktes: Echinosp. Lappula, Euphorbia exigqgua , Stachys arvensis , Reseda luteola ; några betydligare fynd hindra- des dock af regnvädret, hvilket i allmänhet mycket be- svärade under denna resa, som annars skulle varit högst angenäm. Den 11 Juli tillbragtes på Möen och hufvudsakli- 298 gen på den i många hänseenden märkvärdiga klinten. Lik- som Professor Forchhammer för geologerna var en säker väg- ledare, så hade äfven botanisterna i Pastor Freuchen och D:r Mackeprang goda vägvisare. Bland de anmärkta vexter- na, torde det vara nog att här anföra följande: Aira caryo- phyllea , Orchis ustulata , latifolia , militaris (afblommad), Platanthera chlorantha , Gymnadenia conopsea; Hermi- nium monorchis; Corallorrhiza; Cephatanthera pallens., ika bra; Epipactis atrorubens ; Neottia; Salix lanceolata ; Hip- pophaö rhamnoides; Scrophularia aquatica; Åjuga reptans ; Primula elatior , acaulis ; Galium Mollhuwgo; Filago germa- nica; Cirsium lanceolatum var. nemorale, Scandix Pecten; Caucalis daucoides ; Vicia tenuifolia; Arabis arenosa; Ra- nunculus Philonotis, Equisetum Telhnateja ; Neckera crispa c. fr ; 0. S. v. På aftonen d. 11 återvände sälskapet mot Kö- penhamn, dit ankomsten skedde d. 12 tidigt på morgonen; hvarefter församlingen först kunde sägas vara fullkomligt uplöst. ER. ILiteratur. 1. Bryologia Europea scu Genera Muscorum mo- nographice illustrata ÅAuctoribus Bruch et W. P. Schimper. Fascie. I—IX. Stuttgartie , Schwei- z zerbart 1837—39. 4:o. Bland de så kallade akotyledona vexterna äro inga, som med den ifver bearbetats och öfver hvilka så många skrifter utkommit, som mossorna. Ty, för att icke tala om mindre afhandlingar, hafva Hedmig, Bridel, Schwägrichen, Hornschuch, Nees von Esenbech, Walker-ÅAr- nott. Hooker, Hibener gjort dessa till föremål för egna arbeten, hvarjemte flera exsiccat-samlingar af mossor på olika håll utgifvits. Det nyaste och derjemte det instruk- 0 tivaste och intressantaste arbetet öfver denna familj, är det, hvilket vi nu i korthet vilja anmäla och som alltjemt forsältes. Förfaltarne hafva gjort sig till föremål att så väl genom be- skrifningar som noggranna mikroskopiska analyser sprida kun- skap om de europeiska mossorna, deras utveckling och hela ve- getation,. För delta ändamål hafva de så inrättat arbetet, att hvarje grupp eller slågte afhandlas monografiskt för sig i en flera särskilda fasciklar allt efter gruppens eller slägtets om- fång och artrikhet; stundom innefattas ett par grupper i sam- ma fascikel. Texten, som för hvarje häfte fortgår med egen paginering, innehåller först en latinsk slägtkarakter, derefter på tyska och franska språken en mer eller mindre vidlyftig noggrann framställning af slägtets vegetation och historia, hvarefter de europeiska arterna upräknas, vid hvardera af hvilka fram- ställas på latin artkarakter, synonymi, vextställe, samt en kort beskrifning, som hel och hållen refererar sig till den lemnade figuren; derefter förekommer ofta uplysande och kritiska anmärkningar på tyska och franska. Alla arterna äro på de bifogade vackra litografierade planscherna utmärkt väl framstälda med de noggrannaste mikroskopiska analyser; oftast uptlager hvarje art en plansch, men icke sällan äro ock 2 eller flera arter på hvarje framstälda. — De hittills utkomna 9 fasciklarne innehålla följande slägten: Fasc. 1: Gruppen Phascacee med slägterna Archidium (1 art på 1 plansch), Phascum (20 arter på 7 planscher). Bruchia och Voitia (med hvardera 1 art tillhopa på I plansch). Buxbaumiacee med Buriaumia (med 2) och Diphyscium (med en art, tillsamman framstälda på 2 planscher). Fasc. 2, 3: Gruppen Orthotrichacee med slägterna Or- thotrichum (34 arter på 18 pl.); Ptychomitrium (2 arter på 1 pl); Coscinodon och Glyphomitrium (med hvardera 1 art tillhopa på 1 plansch). Fasc. 4. Zygodontee med Zygodon (5 arter på 2 plan- scher). — Encalyptee med Encalypta (8 arter på 8 planscher). 300 Fasc. 5. Bryacee med Mnium (14 arler på 13 planscher). Fasc. 6—9. Bryacee med Bryum (45 arter på 41 plan- scher). Hvad sjelfva begränsningen af slägten och arter angår hafva Förfaltarne icke hyllat det splittringsbegär, som i sed- nare tider gjort sig gällande särdeles i Tyskland; sålunda (för att anföra några exempel) förenas under Bryum de af andra författare såsom egna slägten framstälda Webera , Pohlia, Cladodium, Ptychostomum; Cinclidium förenas med Mnium; under Bryum acuminatum sammanfattas Pohlia acuminata, minor , polypta , xanthocarpa , pulchella , tenella , arcuata Hoppe et Hornsch., 0. S. V. Med särskildt hänseende til Skandinaviska floran vill Ref. anföra följande, dervid utgående från den i tredje up- lagan af Hartmans flora lemnade nyaste framställning af skan- dinaviens mossor. Phascum piliferum Schreb. hänföres som varielet under Ph. cuspidatum Schreb., hvaremot P. Flörkeanum W.M. be- traktas som egen art hörande till en annan afdelning än Ph piliferum. Orthotrichum pumilum Sw. framställes under namn af O. fallax Bruch såsom skiljd art från O. pumilum Schwägr. — O. curvifolium Wg.' antages såsom skiljd från O. Hutchinsie 4. T. — O. striatum H. kallas O. lejocarpum B. et Sch.; och O. Jutlandicum får namnet O. phyllanthum. — Trichostomum polyphyllum hänföres tull det nya slägtet Ptychemitrium. — Grimmia cribrosa Hedw. utgör ett eget slägte Coscincdon pulvinatus Spr. — Gymnostomum lappo- nicum hänföres till Zygodon. — Encalypta alpina Wg. äf- vensom ÉE. affinis Schw&egr. hänföras till E. commutata N. et Hornsch., under afdelningen peristomio nullo. — E. longicolla Br. et Sch. och £. procera Br. et Sch. äro två nya arter , som af Kurr blifvit funna vid Kongsvold på Dovre i Norge. — Cin- clidium stygium Sw.heter Mn. stygium. Mn. orthorynchum Brid. (Mn. serraltum & Schw&e&gr.) uppgifves från Norge. — L£ryum cer- num (Didymodon Sw), B. inclinatum (Pohlia Sw.), B. pal- 301 lens Sw., Br. Warneum Bland. och B. intermedium Brid. an- tagas som skiljda arter. — B. uliginosum Br. et Schp. (Cla- dodium Brid.) är af Häbner meddelad från Trondhjems stift. — B. longicollum Sw. hänföres som var. under Br. erudum med frågetecken. — Br. boreale Schwegr. (från Norska fjäl- ien) antages som var. af B. pallescens Schwgr., men skiljd från B. capillare. — Br. Schleicheri Schwgr. uptages som en var. under B. turbinatum. Nar fortsättningen erhålles, skola vi återkomma till detta arbete, som är oundgängligt för en hvar som specielt vill studera mossorna. Det torde böra anmärkas, att man, om man så vill, får köpa hvarje monografi särskildt. 2. Planterigets Naturhistorie, en almeenfattelig Framstilling af de vigiäigste Planter i deres For- hold til Menneskene og Jorden, nermest ud- arbeidet til Brug ved Underviisning i Real- skoler og til Selvstudium; af A.S. Örsted, Cand. Philos. Kjöbenh. Klein 1839. 8vo XVI och 384 sid. samt 34 tabeller med trädsnitt. Då åtskilliga Danska arbeten i föregående nummer an mältes hade Ref. ej tillgång till det, hvars titel här ofvan blif- vit anförd, hvadan Ref. nu får i korthet redogöra för dået- samma. Sedan Fytolomien, Fysiologien och Organografien, Patologien och Vextgeografien i stor korthet och kanske nå- got för ytligt blifvit afhandlade på de 61 första sidorna, öf- vergår Förf till framställning af systemläran, der han, efter att hafva kortligen definierat begreppen individ, art, afart 0. S. V., först angifver Linneanska sexualsystemets klasser och ordningar, samt derpå upgifver grunderna för Jussieus naturliga system. Sidan 72 börjar Författaren genomgå alla de naturliga vextgrupperna efter Jussieus system, hvarvid han för hvarje grupp 202 först angifver karaktererne och geografiska utbredningen samt derefter upräknar de till hvarje familj hörande vexter, som i ekonomiskt, medicinskt eller annat hänseende äro anmärk- ningsvärda; och det är vid detta moment som Förf. mest up- pehåller sig, så att närvarande arbete i detta hänseende ut- gör en motsats till Drejers i förra numret anmälda lärobok. Visserligen kan det vara roligt nog att på lediga stunder lä- sa i en bok af denna beskaffenhet, men till lärobok duger den lika så litet, som dess författande förutsätter någon verk- ligt vetenskaplig insigt i eller kunskap om vextverlden; ty den är icke annat än en utur andra arbeten gjord kompila- tion, hvilket äfven Förf. sjelf i företalet medgifver; och det är allenast utur denna synpunkt, som den kan göra anspråk på värde. — Trädsnitt, som på särskilda planscher äro lem- nade till uplysning och åskådliggörande af det i boken fram- stäldta, synas ock, åtminstone till största delen, vara lånade från andra arbeten, väl äro många af dem groft utförda, men det är dock fägnande att se det denna konst, som särdeles i England oeh Frankrike hunnit en betydlig grad af fullkom- lighet, äfven i norden börjat någorlunda väl utföras. iiRL. Hvarjehanda. 1. Då den oförgätlige EArhart (hvilken äfven svenska floran har att tacka för de flesta och vigtigaste uptäckter under hela sednare hälften af förra århundradet) under sin lefnad helt och hållet missförstods af Tyskarne och i allmän- het af en samtid, hvilken han stod vida framom, och der- före i dess skarpsynthet endast såg nyck och förflugenhet, och det så mycket helre, som han ingalunda skonade, utan tvärtom med Sweitzisk öppenhet och kärnfullhet skarpt giss- lade allt charlataneri och förnäm. tillgjordhet inom vetenska- pens område (hvilket på så många ställen vitsordas af hans än i denna stund mycket intressanta Beiträge zur Naturkunde); STUNS] så torde det intressera äfven svenska läsare att erfara ett nyare sannare omdöme öfver denne ovanlige man, hvars bo- taniska bana börjades i Sverge under Linnés ögon, bland hvars utmärktaste lärjungar, men ingalunda blinde efterföljare, han alltid måste räknas. — ”Mit menigen Worten einen Lorbeer auf das Grab des trefflichen Friederich Ehr- hart 2u leyen; dessen vorziägliche Bigenschaften und Ver- dienste , wie allyemein bekannt und betrauert ist, mwärend er lebte, so menig Anerkennung fanden, habe ich aus dop- pelten Grunde fär Pficht erachtet. Möge diese dankbare Erinnerung seine Asche silhnen mit der Schuld jener , deren Name mit ihrem Tode erloschen , während die Jahresbiicher der Wissenschaft den Namen des Tiefyekränkten der Unster- blichkeit zufihren”” — Meyers Chloris Hanoverana. 2, Bland allmännare vexter, om hvilkas arträttighet för- fattarne icke tyckas vilja blifva ense, hörer Carex Öderi. Ty under det Hoppe, Koch, Reichenbach, Hartman utan tve- kan antaga den såsom skiljd från C. flava, och andra t. ex. Schkuhr och Hooker väl uptaga den, men derjemte för- klara, all de icke kunna finna några nog karakteristiska och konstanta skiljemärken, så betraktar Fries den som under- art, och Wahlenberg samt Kunth som blott varietet af C. fava, och Wimmer knapt som sådan. — De fleste författare citera Ehrhart som auktoritet för namnet, hvaremot andra (Hoppe, Reichenbach, Hartman) i denna egenskap anföra P2 et- 27us; dessa sistnämnde måste hafva orätt; ty i 2:a editionen af Prodromus Flore Scandinavie pag. 220 hänför Retzius sjelf sin C. Öderi ed. 1:2 såsom synonym till Carex pilulifera, något som Schkuhr (Riedgräser 1:r Th. p. 67), Smith (Engl. Bot. ad tab. 1773) och Gaudin (F1. Helv. 6. p. 95) anmärkt. Då nu förfaltarne derjemte icke tyckas vara alldeles eniga om, att Öders fig. i FI. Danica, tab. 371 hörer till C. Öderi Ehrh., så tyckes denne vext med skäl behöfva att kritiskt granskas och jemföras med sina samslägtingar,; liksom den äfven kan 204 komma alt afgifva ett nytt bevis på det oriktiga i alt efter författare upnämna arter. 3. Man synes icke sakna all anledning att bland kurio- siteter hänföra en under titel: Fermandschaft zrwvischen Thlaspi arvense und Sinrapis alba von Ern. v. Berg in Neukircheni Botan. Zeitung 1840 N.o 13 införd upsats, hvari författaren påslår att bland 210 frön af Thlaspi arvense , hvilka han ul- sått i blomsterkruka, sedan han förut så behandlat jorden» hvarmed denna fylldes, att groddkraften hos alla andra deri möjligen varande frö dödats, hade af ett bland dem utvecklat sig en planta af Sinapis alba. AW man i närvarande tid på allvar vill framkomma med ett dylikt påstående och på köpet göra det till föremål för ett föredrag i en vetenskaplig samman= komst (afhandlingen är neml. upläst i botaniska sektionen af Tyska Nalurforskarnes församling i Pyrmont), synes dock något för skarpt, helst i sjelfva afhandlingen icke framställes någon tillräcklig borgen derför, att ju icke något frökorn af Sinapis alba insmygt sig antingen bland frön af Thlaspi ar- vense eller i den begagnade jorden 4. Till den upgift på Botanister, som under förra året aflidit, hvilken vi i ett föregående nummer meddelat, få vi nu ytterligare tillägga följande: Allan Cunningham, känd genom sina resor i Australien, dog i Sidney på nya Holland den 27 Juni 1839, 48 år gammal. — Med. D:r och Statsrådet i Zärich Joh. Hegetschmweiler, författare till flera arbeten rörande Sweitsiska floran och sednast en först ef- ter hans död af Oswald Heer afslutad, Flora der Schweitz, född den 14 December 1782, afled i Zärich den 9 September 1839 ett offer för de inre oroligheter som skakade denna kanton. — Statsrådet D:r Bongard, författare till åtskilli- ga i Petersburgska Vetenskaps-Akademiens handlingar inför- da botaniska afhandlingar, afled i Petersburg i November förra året. — v=—=—— =? 2z - " S - sovmemsmomum FEuand, tryckt uti Berlingska Boktryckenet, 1840. BOTANISRA NOTISER ge UTGIFNE ÅF ; ; | Oe 3 Sör AL. ED. LINDBLOM rg I. Original-Afhandlingar. 1. Svenska Pilarterne efter naturliga förvandtska- pen anordnade , jemte kritiske anmärkningar; af E. Fries. Starr- och Pil-slägtet äro bland Fanerogamerne de vext- typer , som naturen mest mäångfalldigat i de Nordiske län- derne. Genom segheten i sitt vegetativa system, sina tidiga diklinska blommor och hastigt mognande, på egendomligt sätt bevarade"), frön äro båda särdeles afpassade för ett hårdt klimat och nordens korta blomningstid. Alla sådana större vextgrupper, egna för hvarje olika land, böra före= trädesvis studeras i deras egentligaste hem, der de äro form= och art-rikast. För Nordens Botanister är det derföre en pligt att egna synnerlig upmärksamhet åt de båda nämde slägten; mötande svårigheter afskräcka aldrig, utan endast egga en sann Botanist till alfvarligt studium ; ty endast ge- nom svårigheters besegrande blir ett studium lärorikt — och vanan att endast fästa sig vid bekantare utmärktare föremål leder till osäkerhet i hela kunskapsförrådet. +=) I afseende på Pilslägtets karakter hafva vi långt för detta anmärkt det felaktiga, nu allmänt erkända, i upgiften att honungsglandel endast skulle finnas hos hanplantan. Ännu återstår att rätta ”se- mina apice comosa” eller ”i toppen fjunbärande”; håren omgifva tvärtom fröns basis och äro en beklädnad som omger fröen. Dessa jemle flera uplysmngar till Amentacearum karakteristik äro redan lemnade i Fl. Scan., men öfversedda. Saken är dock af stor vigt i morfologiskt hänseende. 146 Starrarterne hafva ock med förkärlek blifvit bearbetade, så att deras kända inhemska artantal upgår till mer än dub- belt med de kända Pilarternes; men grunden härtill ligger icke blott i dessas mindre mångfald, utan äfven i de olika prin- ciper man följt vid artbestämningen. Som Starrarterne äro mindre föränderlige har snart sagdt hvarje utmärktare form blifvit ansedd för egen art; bland Pilarne åter har man för formernes mångfald endast urskiljt hufvudtyperne och ej säl- lan tagit medelformer för öfvergångar. Ville man behandla Starr-slägtets arter efter samma grunder som Pilslägtets, kommo en stor del af de förra +) att endast anses för under- arter, visserligen icke af högre betydelse än flera endast som underarter ansedda Pilar. Just derigenom att de förras utseende är så enformigt öfverser man bland dem så lätt mellanfor- merne, hvilka bland de stora trädartade Pilarne så lätt falla i ögonen. Icke blott den stora föränderligheten i Pilarnes vegetali- va system, icke. heller svårigheterne som upstå af deras olika blomnings- och bladbildnings-tid (hvilka under resor icke kunna på samma ställe observeras) har invecklat deras artbestämning, utan hufvudsakligen den oriktiga riktning de- ras studium tog genom en falsk och artificiel indelnings- grund. Hade Linné , som först säkert bestämde arter, lagt fruktifikalionen till grund för indelningen och art-definitio- nen, så skulle sannerligen slägtets studium tagit en annan gång; Linneanska arterne skulle då icke blifvit så förvexlade och misskände, äfven af Linné sjelf "+). Att efter bladen in- +) f. e. Carex ornithopoda, speirostachia, Oederi, lara, livida, rolundata , pulla, saratilis, stricta et aff., Gebhardi, virens, glareosa, teretiuscula 0. S. V. 7 ++) Så f. e. igenkände Linné aldrig i de öfver hela riket högst allmän- na former af S. aurita och S. nigricans samma arter som han i Fl. Lapp. beskrifvit. Deremot trodde han sig funnit de endast Nor- diske S. arenaria, fusca och Myrtilloides i former af den van- liga S. repens. Hade man attenderat till fruktifikation skulle aldrig 147 dela och bestämma arterne är bestämdt skadligt, liksom allt, som under sken att underhålla ett studium aflägsnar en na- tursann upfatlning. Författaren af dessa rader sökte först, sedan Prof. Wak- lenberg förut hänvist på fruktifikationens vigt för indelning och artbestämning, lemna en naturlig indelning af detta släg- te, hvilken sedermera af Koch och i Nov. Mant. Z. vidare blifvit utförd. Men sedan grunden till en sådan blifvit lagd, återstår alltid flera enskildta drag att utreda, emedan alla vä- sentliga skiljemärken icke på en gång framstå klara. Så hoppas jag nu det lyckats mig hafva funnit en bestämd skil- nad i stift och märken mellan S.; viminales och Capreae, som hittills saknats, hvilket bestyrker den för hvarje natur.- ligt system vigtiga reglen, att det är ett större fel att öf- verse frändskapen, än karakterernes afvikelse. Så nödvändigt ett system är för vår inskränkta fattnings- förmåga af naturens omåtliga enhet, så vigtigt är äfven att inse, alt hvarje system ändå är ett Jlappverk, ett Alex- anders svärd, som afhugger de för oss ouplöslige knutarne; alt alla såkallade naturliga systemer ändå äro inga systemer eller artificiela. Från vetenskapens högsta ståndpunkter för- svinna alla systemer, fast de för nybörjaren (och äro vi i det hela icke sådane alle) äro oumbärliga, det förra är ve- tenskapens esoteriska, de sednare dess exoteriska lära. För min del har jag, uprigtigt sagdt, aldrig trott eller tror på några systemer, hvarken i Filosofi, Botanik eller annan ve- tenskap, hvarken andras eller egna , såsom något absolut, utan blott som provisoriska och subjektiva upfattningar af den Eviges helgjutne, hvilket ingen menniskotanke kan fatta. Derföre kunna icke blott flera systemer bestå jemte hvaran- dra och ega lika värde, utan äro alldeles nödvändige för att afleda från den ensidighet, som är oskiljaktig från hvarje Scopoli framstäldt den gissning, att alla låglandets Pilar härstam- ma från frön af S. serpyllifolia, som nedflugit från högsta fjällen. 148 entusiasm för , eller blind tro på något visst system. Det gifves flera vägar för närmandet till ett förbättradt system. Att man i den stränga consequence jag fordrar i ett system kunnat finna — löjligt nog — något mystiskt, är så mycket obe- gripligare, som jag deremot på det bestämdaste i förväg pro- testerat, och temligen oförtäckt antydt det vara den skarpa- ste otro på allt systematiserande med de absoluta ansprå- ken på annat än subjektiv sanning; och tillika en protest mot uphöjandet af det subjektiva tycket till objektiv prin- cip. Så dömde ock redan Linné (se dess Classes Planta- rum) om sin tids Entusiaster för något visst så kalladt abso- lut system; och de sednare tallösa hafva mer bestyrkt än vederlagt dess omdöme. — Mina botaniskt-systematiska åsig- ter äro, för att tala i en politisk tids språk, monarkiska un- der bestämd princips tvång i alla allmänna, men med största frihet (oberoende af karakterer) i de enskildta förhållanden; de af tiden mest gynnade åter äro republikanska: fallkom- ligt subjektiva i de allmänna, med mycken ofrihet i de en- skilda. Båda borde afstå från att påstå sig vara både abso- lut naturliga och den enda rätta formen, som ligger långt öf- ver dem båda. Alla former är menskliga inskränkningar, men derför icke förkastlige. Men alla former utan upfatt- ning af den i dem lefvande andan förstena: To youuue a stoutelver, TO de VEVIwA ÉMonrorLsE En fullständig beskrifning öfver Svenska Pilarne ligger för oss renskrifven, ämnad att införas i dessa Blad, men då den vuxet till större omfång än som passar sig för en tid- ningsartikel, anföres endast sjelfva upställningen, med ute- slutande af alla beskrifningar, vextställen och öfverflödiga synonymer +), jemte grunderna för mina bestämningar, nu mer så mycket öfverflödigare, som Koch antagit och er- +) I synonymers citerande herrskar mycken godtycklighet, hvaruti nå- gon enhet vore önskelig. Naturligtvis bör här olika princip herr- ska i olika arbeten, olika i ett allmänt system, olika i ett enskildt lands Flora. Vanligen citerar man författare, som afvika i bestäm- 149 kändt dem; endast sådana, som i Sverige blifvit satte i tvif- vel, skall jag här söka nöjaktigt bevisa, då rummets inskränkt- het ej tillät det i Nov. Mant. 1. Arternes och afarternes be- skrifning m. m. finner man derstädes, men här uptagas en del afarter af några polymorfa arter, hvars former vi icke då tilltrodde oss bestämma. Afdelningarne bland Salices böra i vår tanke aldrig öf- verses vid arternes anordning, fast svårigheter skulle möta alt bestämma ofullständiga exemplar, utan fröredning, till sin plats, ty på den grund borde man öfvergifva Urmbellaternes, Cruciferernes m. fl. slägten, och i vår öfvertygelse äro Pi- larnes afdelningar lika väsentlige och bestämde som nämnde slägten och måhända äfven mera naturligt begränsade. Vi börja med de högste, hvilkas egentliga hemland är de tropi- ske länderne och nedstiger till de lågvexte fjällpilarne, som vid yttersla gränsen för den lefvande naturen bilda den sista och lågaste trädvegetation. Jag påminner mig intet trädsläg- te, som har så vidsträckt geografisk utbredning. Pilslägtets historia erbjuder dessutom en mängd intressanta facta, så- som lagarne för deras förändringar, deras beroende af olika behandling, den olika utbildningen efter olika klimat, deras ombyte af kön m. m., som rummet icke här tillåter uprepa. Att afdelningarnes skilnad må klarare framstå torde vi här särskildt böra sammanställa deras kännetecken, helst vi vid deras bildande måst fästa oss icke blott vid de inhem- ska utan alla bekanta arter. I Amerina (Egentl. Pilar 7). Hängenen utvexa från ning och benämning; mer skäl vore väl citera dem som bestyrka förfaltarens åsigt. I en enskild Flora, f. e. en Svensk, borde väl jemte artbestämmaren, alltid citeras första källan för uptagande af en art som inhemsk, derjemte inhemska figurer och exsiccater. Alla öfriga torde kunna räknas till barlast, då frågan icke är om kritiska vexter. = +) Det torde förtjena anmärkas att i Skandinaviske språken eger Pil- slägtet flera egna namn än i sydligare länders, der Pilarnes bety- 150 spetsen af årets bladiga sido-qvistar. Hängefjällen qgulgrö- na, icke svedde i spetsen, mest bara eller endast hårbräd- dade. IHonungsfjällen 2, motsatte. Ståndare vanligen flera, men i norden ofta endast 2, alltid fria, med gula knappar. Slift och märken korta. Till denna mycket naturliga afdelning, som innefattar träd eller högre buskar, i förra fallet mycket bräcklige i grenvecken, höra nästan alla Pilarter från varmare klimat. De äro likväl mest analoga med fjällpilarne; att ytterligheter- ne i köld och varma frambringa likartade förhållanden derpå hafva vi talrika exempel. A. Fragiles. B. Amygdalinae. IL: Helix (Rödvie). Hängen utvexa från sidorne af för- fa årets grenar, men få utvexte bladige (mer eller mindre) utdragne skaft. Hängefjällen qvarsiltande , svartbrände, föga hårige. Homwigsglandel enkel. Ståndare 1 eller 2, samman- vexta; knapparne efter afblomstringen svartnande. Fröhusen icke eller kort-skaftade, med qvarsittande stift och märken. Afser man endast de här vexande S. purpureae, som stå midt imellan S. amygdalinae och viminales , synas dessa för få att bilda en egen afdelning; betraktar man åter hela verldens kända arter, blir den högst utmärkt, innefattande största delen af N. Amerikas egendomliga Pilar. Afdelnin- gen S. Griseae hafva vext och utseende alldeles af S. fra- giles , ehuru öfverensstämmelsen med S. purpureae är omiss- kännelig, C. Griseae Borr. D. Purpureae. III. PFetrix (Vide-Pil). Hängenen från sidorne af fjor- årets grenar, oskaftade och vanligen bladlösa. Hängefjällen denhet försvinner i den rikare vegetationens mångfald. Så har Pil mig veterligen intet motsvarande i de öfrige Europeiske språken. Eatinarnes Salir återfinna vi i vårt Salle eller Sälg (Eng. Sallow, Tyska Söfl, Fransk. Saule) ; Vetriz i vårt Vide (Tysk. Weite eller vant. Weide , Engl. Willow). Värt Hilster eller Jelster torde vara stamförvandt med Grekernes éEMuéE. = 151 svartbrända, qvarsittande, mycket tätt och ulligt hårige. Ho- nungsglandel enkel. Ståndarne 2, fria, med gulnande knap- par. Fröhusen icke eller kort-skaftade (skaft knappt längre än honungsglandlen). Stift utdraget > hårsmalt , jemte de mycket långa smala jemnbreda märken ajfallande från det mogna fröhuset. Träd eller högre buskar, med mycket tidiga ulliga hän- gen, före blomningen inneslutne i ovanligtistora , denna af- delning egendomliga, knoppar. Stift och märke skilja den lätt från följande, med hvilken den eljest synes sammanfyta. Få arter tillhöra egentl. Norden; för afdelningen synes med- lersta Europas flodgebit vara rätta hemlandet, derifrån så väl denna afdelnings som föregåendes samtliga Viminaliska arter härstamma — eller den långsträckta frodiga vidjelika vext, som utmärker dessa, har endast utbildats i Europas varmare flod- dalar, då Nordens kalla skogskärr hopkrympa sina egen- domliga arter till ett knutigt risaktigt utseende. Exempel lemnar den hithörande S. Lapponum, som oriktigt hänföres till S. Frigidae; äfven i geografiskt afseende är den icke någon egenllig fjällpil; den är tydligen en förkrympt vimi- nalisk Pil, som sydligare odlad får dessas vext. Den för- vandta S. incana blir äfven i kallare regioner torulosa, ej viminalis. Se Wahl. Veg. Helv.! E. Chrysanthae. FE. Viminales. IV. Caprea (NViden). Hängenen från sidorne af fjorårets grenar, äldre vanligen skaftade (i högre norden, inträdande i fjällpilarnes region, få de vanl. likt dessa bladiga skaft). Hängefjällen svedda, qvarsittande. Honungsglandel enkel. Ståndare 2, fria, med gula knappar. Fröhusen långt och tydiigt skaftade, med smalt skaft, dubbelt eller flerdubbelt längre än honungsglandlen ; märken korta , tjocka , ägglika , tillika med det styfva ofta omärkliga stiftet qvarsittande. Dessa äro talrikast i kallare ländernas inferalpina regio- ner, lätt skilde genom sina under blomningen redan tydligt skaftade fruktämnen och korta märken. Utom den vanliga 132 indelningen efter det olika vextsältet (incubaceae, f. e. syn= nerligast i den mer drifvande södren, rosmarinifolia , angu- stifolia, frodiga former af S. repens 0. s. v. motsvara tydli- gen de Viminaliske i föregående secfioner), kunde en kan- ske bestämdare framställas efter stiftet, då de analoga arter- ne parallelt motställdes hvarandra =). G. Capreae. H. Ineubaceae. V. Chamelix. (Fjäll-Pilar eller Sirka, för att upta= ga en Lapsk benämning på Lapska arter). Hängen i spetsen af de bladiga årsqvistarne. Hängefjällen svedda, trubbiga, qvarsittande. Honungsglandler vanligen 2, samsittande. Stån- dare 2, stundom flera, med efter afblomstringen mörknande knappar (under blomningen ofta blåt. Fröhusen nästan oskaftade (skaft kortare än honnungsglandlen), yngre vanli- gen korta trubbiga, äldre utdragne ofta hornlikt (detta är ett met de förra motsatt förhållande, hvilkas fruktämnen re- dan i första åldern äro långa, men smala och sedan up- svälla). Stift och märken smala , vanligen klufne. Bladen yngre vanligen långhåriga, äldre glatta, nätådri- ge, stammen vanligen lågväxt, endast S. glauca hinner nå- gon betydligare höjd. Denna afdelning innefattar alla egent- liga Fjäll-Pilar, hvilka icke, som de föregåendes, om de äf- ven finnas i lägre fjällregioner, nedstiga till låglandet. Äf- ven i detta afseende afvika S. Lapponum och hastata; de +) 1) Cinerascentes, med gråaktigt, under torkning alldeles icke mörk- nande eller svartnande, utseende, bladnerverne på öfre sidan in- sänkta, stift omärkligt (S. Caprea, grandifolia, cinerea, aurita, livida, incubacea, finmarkica, myrtilloides). II) Nigricantes, gröna (eller ludna hvita) under torkning mörkare eller svartnande, bladnerverne på öfre sidan uphöjde, med tydligt stvft CS. silesi- aca, S. nigricans , S. laurina, S. phylicefolia, S. hastata, S. fusca, S. repens, S. angustifolia och rosmarinifolia). Bladens svartnande beror af små resinösa punkter; ju tydligare dessa äro, desto mer svartnar arten f. e. S. Helix ; utbildas de till hår mörk- nar dena mindre. 153 upsliga väl i lägre fjälltrakter, men deras egentliga hem- land är nedom fjällen, L. Frigidae. M. Glaciales. Att icke förmycket på en gång trötta läsaren upskjuta vi de närmare detaljerne till ett följande nummer. 2. Förteckning öfver de på Spetsbergen och Beeren Kiland anmärkta vexter ; af Utgifvaren. Sedan Herr J. Vahl i Köpenhamn, hvilken under åren 1838 och 1839 var såsom Botanist följaktig den Franska ve- tenskapliga expeditionen till Norden, benäget meddelat till införande i dessa blad en upsats på alla de af honom under vistandet på Spetsbergen anmärkta vexter, har Utg. ansett sig skola öka intresset, då han, så vidt de för honom härstä- des tillgängliga literära hjelpredor medgåfve, på ett ställe upräknade alla hitintills af särskilda resande i dessa nord- liga trakter anmärkta vexter. — De källor, som varit alt tillgå, äro följande : 1. Reise nach dem Nordpol, von C. J. Phips. Aus dem Englischen. Bern 1777; p. 108—110 uptager vextför- teckningen af Solander; de här anförda vexter äro här nedan utmärkta med P. — Engelska originalet finnes här ej att tillgå. 2. Bob. Brown Verzeichniss in Spitzbergen gefunde- ner Pflanzen , utur Account of the Arctic Regions, by W. Scoresby, införd i Rob. Browns vermischte Schriften, äber- setzt von Nees von Esenbeck 1:r Band p. 364—366 ; de häri anmärkta plantor äro i följande förteckning utmärkta med B. 3. Some account of a Collection af Arctic Plants formed by Edward Sabine. By W. J, Hooker; införd i Transactions of the Linnean Society of London. Vol. XIV. Lond. 1823 — Spitsbergen Plants, p. 383—388. — Dessa hafva vi betecknat i det följande med H. 4. DBidrag til Spitsbergens oy Beeren-Eilands Flora, efter Herbarier medbragte uf M- Keilhau, ved Christ. Som- 134 merfelt ; införd i Magazin for Naturvidenskaberne; Anden Rekkes 1:ste Bind. Kristiania 1833. p. 232—245 — häri uptagna vexter utmärka vi med S. 5. Fortegnelse over de paa Spitzbergen i Aarene 1838 og 1839 samlade planter af J. Vahl, i m:scpt benä- get meddelad. Dessa vexter utmärka vi med V. Som Utg. icke eger tillgång till Martens Spitzbergische Reisebeschreibung , så har han ej heller för närvarande kun- nat särskildt anmärka de få i nämnde arbete uptagna Spets- bergska vexter. Som Beeren-Eilands flora hyser största öfverensstämmel- se med Spetsbergens och då Sommerfelt i sin förteckning äfven uptagit några endast der samlade, så har utgifvaren icke ansett sig här böra förbigå dem, men för att särskildt utmärka dem, ha de betecknats med + — De vexter, hvil- kas arträttighet synts misstänkt eller i annat afseende äro tvifvelaktiga, har anförts utan nummer. — Vid upställningen är Decandollska systemet följdt. Dicotyledone&?: certa varietas est Ranunculacer. D. oxycarpa Somf. S. Ranunculus glacialis. S. D. micropetala Hook. H. mihi R. sulphureus. P. B. S. V. ignota. R. cuneatus Somf.-S-prioris si- 10. D. arctica Vahl. V. ne dubio forma. 11. D. corymbosa S. V. RÖniVvalsSs ok. Ve. D. oblongata S. An ad prio- R. pygmeus. H. S. V. rem referenda? + R. hyperboreus. S. 12. D. muricella VY. Papaveracee: 180, /uD-hinta! HVe 6. Papaver nudicaule. B. H. S. V. 8. hebecarpa V. Crucifere : 13. Cochlearia officinalis S. V. 7. Cardamine pratensis. S. V. 14... Oh, daniCa, Ps tiny 8. C. bellidifolia. B. H. S. V, 15... .G. fenestrata VT HueCIKESine 9. Draba alpina B. H. S. V. dubio pertinent D. algida. S. C. anglica b.. 5. et G-Gron= D. glacialis. S.-Utraque forsan landica. P. referenda ad D. alp; cujus 16. Eutrema Edwardsii V. 32. Platypetalum purpurascens Y. Caryophyllere. Lychnis apetala H. V. Silene acaulis S. V. Spergula saginoides V, Alsine rubella H. V. A. biflora V.-ad hanc 1. pri- orem referenda A.arcticas. ÅA. stricta? iS. Arenaria ciliata norvegica V. Stellaria Edwarsii S. V. Cerastium alpinum. P.B.H.S.V. C. vulgatum S. Rosacex>. Dryas octopetala B. H. S. V. Potentilla emarginata S. V. P. pulchelia V.-an ad hanc pertinet P. Keilhaui Somf. S. P. nivea H. Crassulace&. + Rhodiola rosea S. Saxifragee. Chrysosplenium alternifolium SÄVE Saxifraga oppositifoha P. B. SHINSI EVAS S. cespitosa P. B. U. S. V. S: nvulariseRy HiuSe Vi S. Cernua BB ES. NN. S. siberica? S. an prioris var.? 38 39. 40. 41. 42. 43. 44, S. stellaris comosa H. S. V. (S foliolosa Hook). . hieracifolia S. V. . nivalis B. H. S: V. . flagellaris V. SOmMirenlask St Ne . aizoides V. Composite. Erigeron pulchellus 8 unala- nn AR VA AA UN 45. 46. 47. 351. 138 schkensis DC. V. Taraxacum = phymatocarpum Vahl: Vv: Ericine2&. Andromeda tetragona B. Rhinanthacex>. Pedicularis hirsuta B. S. V-. Polygonee. Polygonum viviparum H. S. V. Oxyria reniformis H. S. V. - Königia Islandica P. huc sine dub. pertinet ”Tillea aquatica.” Empetree: Empelrum nigrum V. Amentacez: Salix reticulata V. S. herbacea P. S. S.upolarissBsHrSuN: Monocotyledone&: Juncee: Juncus biglumis S. V. Luzula hyperborea H. S. V. huc sine dubio L. campestris P. B.-et forsan L. arcuata S. Cyperacer: Eriophorum capitatum S. Carex iagopina? V. Gramine&: Alopecurus ovatus 8. muti- cus Somf. S. V. | Phipsia algida P. S. V. Calamagrostis stricta S Holcus arcticus Somf. $. Aira alpina S. V. Poa alpina S. V. P. pratensis S. V. P. laxarsnpNe P. abbreviata Blytt. V. P. angustata Brown? V. 68. 70. 100. 156 Festuca ovina. V. fp. vivipara V. F. rubra £. arenaria S. V. Trisetum subspicatum V. Cryptogame: Lycopodiacee.: Lycopodium Selago S. V. Equisetaceer: Equisetum arvense 8. S. V. E. reptans V. Musci: Sphagnum acutifolium V. Splachnum vasculosum S. Spl. urceolatum S. V. Encalypta rhaptocarpa V. Grimmia apocarpa V. Gr. pulvinata V. Trichostomum lanuginosum P. (Brywn hypn.) B. S. V. Tr. piliferum V. Dieranum congestum V. D. elongatum VY. D. scoparium 5. Disvifens, Stå D. purpureum V. Didymodon glaucescens V. Tortula muralis V. T. ruralis: Si Vv: Orthotrichum affine? V. Aulacomnion turgidum S. V. AA: palustre (Si N. Paludella squarrosa V. Mnium affine V. M. cuspidatum S. M. marginalum S. Bryum nutans S. V. B. bimum S. B, pseudo-triquetrum B. (B. ventricosum). B. turbinatum V. FE ER ES ER er (REN ER ER RR AS B. cespiticium H. S. V. B. argenteum V. Bartramia ithyphylla V. B. fontana V. Polytrichum alpinum H. S. V. P. levigatum S. P. juniperinum V. P. commune P. Climacium dendroides B. S.V. Pterogonium filiforme 5, Hypnum parietinum S. . stramineum $S: V. . nitens $S. V. . sarmentosum S. V. . splendens V. . rugosum S. V. . cupressiforme $S. V. . cordifolium S. . cuspidatum S: . moniliforme V: . aduncum: P:cS3 V. H. uncimatum V. H. rufescens? B. Andrea alpina V. Hepalice: Marchantia polymorpha $S. V. + M. hyalina Somf. S. Jungermannia trichophylla V. J. setiformis V. ;aulacea..B: . concinnata V. . quinquedentata V. . ciliaris S. V. Lichenes: Usnea sphacelata- B. V. Evernia ochroleuca S. V. E. jubata chalybeiformis P. B. V. Cetraria aculeata B. S. VY. C. islandica P. S. V. - SA C. nivalis P. B. S. V. C. cucullata V. Peltigera aphthosa S. V. P. canina P. B. S. V. P.: venosa Vv: P.: crocea Bb. VS Parmelia saxatilis V. P. Fahlunensis S. P. stygia B. V. £g. lanata S. V. .-tecurva Ach.? B: . centrifuga V. . brunnea V. . hypnorum S. V. .- chrysoleuca b. opaca V. . elegans S. V. . MUTOTUMI 25-BITV. . chlorophana V. . molybdina b. ereutica V. : Cervina S. YV: . tartarea S. V. . subfusca S. V. . badia B.(Endocarp.sinop.)Y . sophodes V. . ventosa V. - varia polytropa S. varia parasitica V. . vitellima S. V. -. Scruposa V. . Sommerfeltiana Flörke S. Stereocaulon alpinum S. S. denudatum $. S. tomentosum P. B. (St. paschale); V. Cladonia pyxidata B. S. . cornuta? P. (Lich. corn.), . gracilis S. V. . gracilis vermicularis V. - fimbriata V. . furcata B. S. In Jälla o SR > La = Ja ofta [Väl a föll) Hok kg md kg Fd og Fd Kg Hg Hg mg [oa TG) 174. 1735. 176. 177. 178. 179. 180. 181. 182. 183. 184. 1835. 186. 187. 188. 189. 199. 191. 192. 193. 194. 193. 196. 197. 198. 199. 200. 201. 202. 203. 204. 205. 157 C. cornucopioides S. V. C. deformis V. C. macilenta V. C. rangiferina B. S. V. Biatora atrorufa? V. B. decolorans V. B. uliginosa V. B. icmadophila? ericetorum). Lecidea albo-cerulescens S.V. L. contigue var. S. L. atro-alba V. L. geographica B. V. L. sabuletorum V. L. parasema V. L. confluens V. L. citrinella V. + Umbilicaria hyperborea S. U. proboscidea P. (Lich. po- lyrrhizos), B. V. — = 6. .arctica SV. — = B-cylindricanV. U. erosa B. S. UfivellearSfavs — — y. hirsuta B. Spherophoron coralloides P. BEISaV: Verrucaria maura V. Alge. Fucus vesiculosus S. V. Laminaria digitata S. V. L. ophiura V. L.: 'esculenta V. Halymenia palmata S. V. H. ramentacea V. Sporochnus aculeatus V. Chordaria flagelliformis V. Rhodomela dentata Ve Scytosiphon compressus +. Lyngb. S. P:- (Lich: 158 208. Ulva Lactuca? S. Fungi: 207. U. crispa S. V. 215. Ågaricus puniceug V. 208. Hutchinsia stricta V. 216. ÅA. laccalus V. 209. Conferva Melagonium V. 217. ÅA. ericetorum -V: 210. C. glomerata £. marina V. 213. ÅA. fastibilis V. 211. C. hormoides V. 219 ÅA. hypnorum V. i 212. Zygnema bipunctatum V. 220. Cantharellus lobatus S. 213. Nostloc commune V. 221. Lycoperdon Bovista V. 214. Protococcus nivalis Y. 222. Spheria punctiformis V. 228. S. herbarum 5: ER. Utdrag ur utländska arbeten. Tillägg och förbättringar till Synopsis Flore&e Ger- manice et Helvetice ; af Hofrådet Koch i Er langen. (Se Flora 1840 N:r 23, 24). Den högt förtjente författaren till Synopsis Flora Ger- nanice-, långt ifrån att anse detta klassiska verk såsom af- slutadt, arbetar alltjemnt på att göra det ännu noggrannare och fullständigare Redan i Flora oder allg. botanische Zei- tung 1838 N:r 1—2 har han infört åtskilliga tillägg och för- bättringar, men som inga bland dessa voro af något specielt intresse för skandinaviska floran , har det synts öfverflödigt, alt i dessa blad referera något om dem. Ett sådant intresse ega deremot de nyligen af honom publicerade förbättringar. hvadan vi skynda att af dem i utdrag meddela hvad som an- går äfven skandinaviska vexler. I Synopsis tillägges Valeriana officinalis en radix fibro- sa, men som Förf. sedermera erhållit exemplar med tydliga rotskott, så har han sett sig föranlåten att öfver denna all- männa vext anställa nya iakttagelser, hvilkas resultat i kort- bet är följande. Bland de under namnet Val. officinalis L. förr inbegripna vexter förekomma tre särskilda former, hvil- ka skilja sig genom vexesättet och småbladens antal; af des- sa har Fal. sambucifolia redan länge varit såsom eget spe- 159 cies framstäld och är numera allmänt såsom sådan antagen; de andra båda, som deremot i allmänhet hafva sammanfat- tats under V. officinalis , skilja sig derigenom, att den ena saknar rotskott, har många stjelkar från samma rot samt blommar sednare; den andra åter eger rotskott, har blott en stjelk från roten och blommar omkring 1 månad tidigare; Till den förra hörer V. officinalis var. a« Synops. FK. exal- tata Mikan. VV. altissima Horn. Hort. Hafn. (V-. altissima Mikan. finnes icke, utan har detta syn. genom misstag influ- tit i Syn.); till den sednare höra Val. office. varr. 8 y Syn., af hvilka särdeles den sistnämnda eger de utmärktaste medi- cinska egenskaperna, hvadan Förf. anser namnet Val. offici- nalis tälteligen böra hitföras. — Dessa trenne arter karakte- riseras sålunda: 1. V. exaltata Mikan. radice multicauli stolonibus de- stituta, foliolis 7—11 jugis. — (Flor. Juni--Aug. — V. al- tissima Horn. VY. officinalis L. Koch Syn.). 2. V. officinalis: tadice unicauli stolonifera , foliolis 7— 11 jugis. — (Flor. Maj—Juni). 3. V. sambueifolia Mik. radice unicauli stolonifera, fo- liolis 4—5 jugis. — (Koch Syn. execl. syn. V. exalt. Mik.) Den här sålunda såsom V. officinalis antagna art sönder- faller i två varieteter: neml. «. major (NV. offic. S. media Koch Syn.) med rotbladens småblad bredare, tandadt- så- gade — och 5 minor (V. off. y angustifolia Koch Syn.) med smalare nästan aldeles helbräddade småblad — denna sist- nämnda är den äkta och verksammaste officinalvexten >). +) Det förtjenar undersökas om alla tre dessa arter eller former före- komma i Sverge. För min del har jag ännu icke iakttagit någon Val. officinalis med rad. stolonifera. Vid Ronneby i Blekinge har jag mångfaldiga gånger och sednast i nu förfl. Aug. undersökt den der, särdeles på öarne, allmänna vexten. I midten af nämnde månad blommade den som bäst och visade tvenne former, af hvil- ka den ena var 1—12 aln hög med flera stjelkar från hvarje rot, 8—12 par äggrundt-lansettlika (stjelkbladens nästan jemnbreda) en- dast på yttra sidan med få små tänder försedda småblad, stor ut- bredd blomvippa; den andra formen var deremot 2 aln hög med blott en stjelk från roten, 4—5 par äggrunda (stjelkbladens smala- re) groft djupt tandade småblad , liten hopidragen blomvippa, hos ingendera formen visade sig några stolones. Utg. anm. 150 Drosera obovata betraktas nu af Förf. såsom var. af D. lonyifolia , sedan han varit i tillfälle jemföra ett större antal exemplar från Sweitz. Sedan Förf. funnit att såväl Tormentilla erecta som T. reptans ofta variera med femtaliga blomdelar, anser han att detta slägte bör indragas och arterna hänföras till Potentilla. Med afseende på skilnaden mellan Pot. procumbens Sibth. (Torm. reptans L.) och P. reptans anmärker han, att det skiljemärke, som i Synops. hämtats från de fina knölar, hvarmed den sistnämndas karpeller äro försedda, icke är hos den mogna frukten så tydligt; deremot har han funnit ett annat mera tydligt, neml. att håren på fodrets nedra hela del hos P. procumbens äro tilltryckta, men hos P. reptans ut- slående; äfvenledes är yttersta tanden på småbladen hos den förra längre än de båda nästa, på den sednare deremot lika lång med dem eller kortare. Slutligen anmärker Förf. att stjelkarne hos P. procumbens , sedan frukten mognat, trycka sig fast vid jorden, slå rötter och på dessa ställen utveckla ännu flera blad , hvarefter stjelken dör bort, men de vid le- derna utvuxna rötterna och bladen förblifva och till våren bilda nya stånd, så att dessa slutligen bli lika många som de leder, som slagit rot. Något sådant eger icke rum hos Pot. Tormentilla , hvarigenom dessas artskilnad än ytterligare sät- tes utom allt tvifvel. Genom erhållna instruktiva exemplar har Förf. blifvit öf- vertygad, att Cirsium Lachenalii och C. decoloratum endast äro modifikationer af en och samma art, hvadan den sist- nämnda bör hänföras under C. Lachenalii såsom var. statu- ra humiliore, foliis sinuato-pinnatifidis, pinnis breviter lobatis. Hos Taraxacum tenuifolium, som i Synops. betraktas såsom en modifikation af Tararx. officinale &c lividum, har Förf. nu funnit ett tydligt kännemärke, som han anser -kon- stant, med anledning hvaraf han upställer följande diagnos. Tarax. tenuifolium: acheniis lineari-obovatis striatis apice minute squamuloso-muriculatis, striis exteriorum basi obsolete tuberculatis, interiorum levibus, parte rostri deco- lorata longitudinem partis colorata achenii non attingente, foliis lineari-lanceolatis linearibusque in petiolum attenuatis integerrimis 1. remote denticulatis. — Hos TJ. officinale är pars rostri decolorata parte achenii colorata haud parum longior. Slutligen anmärker Förf .att han vid de flera såningsför- sök, som han under sednare åren anstält med TI. palustre, väl funnit bladen variera än rundtaggade än helbräddade, äfvensom foderbladen än smalare än bredare, än tilltryckta än utstående, men dock icke fullständigt tillbakaböjda. FEund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1840. Kr 3 fr 3 VR TT BOTANISEA NOTISER 20 uar UTGIFNE ÅF VIP AL. ED. LINDBLOM — HI. Original-Afhandlingar. 1. Strödda anmärkningar öfver Svenska vexter ; af E. Fries. (Se N:r 7). 1. Den i Nov. Fl. Suec. 1. beskrifna Bromus commu- tatus är obestridligen den verkliga Schraderska arten under detta namn, fast den sedermera allmänt blifvit förenad med Bromus racemosus Rec., sedan Mertens och Koch ansett den i Deutschl. Fl. för en form deraf och der beskrifvit en af- art af Bromus patulus som den verkliga Br. commutatus. Sedan nu Koch sjelf i Syn. Fl. Germ. återkallat sistnämde bestämning och erkänt min Svenska för den äkta Bromus commutatus , torde det nu först vinna någon upmärksamhet om jag ånyo framställer min åsigt af denna art, hvilken jemte följande lemnas i Herb. Norm. VI. — Br. commutatus Schrad. synes till utseendet stå midt imellan Br. secalinus och ar- vensis; men skiljes lätt från den förra genom de längre och smalare småaxen och blommorne, hvilka ligga alltid tätt till- tryckta öfver hvarandra; från den sednare genom bredare småax och mycket olikstora kronskal; hos Br. arvensis äro dessa lika långa. Svårare är den att skilja från Br. race- mosus; man vakte sig framför allt att vid dessa arter läg- ga någon vigt på den yfvigare grenigare eller smalare enk- lare vippan, ty den varierar hos alla; äfven Bromus secali- nus förekommer ofta med klaslik vippa, ja med ett enda småax i toppen! En sådan enklare form af Bromus ecommu- tatus är Br. pratensis Ehrh.! (ganska bestämdt efter dess M 10. Lund den 1 Oktober 1840. | 162 Qram. exs. n. 16!; jemf. Mey. Chi. Hannov. som intygar att alla de talrika exemplaren i Ehrharts eget Herb. tillhöra Br. commutatus och icke Pr. racemosus), Bromus simplex Gaud. , hvilken vanligen förvexlas med raäcemosus. Som nam- net Br. pratensis är 1) äldre, 2) säkrare (ty Sehrader od- lade sjelf och gaf Br. patulus för sin Br. commutatus), I icke förvexladt, som commutati (nomen ubique commutatum) och 4) mer karakteristiskt i jemförelse med PB. secalinus och B. arvensis', ansåg jag detta i Nov. ed. 2. ega företrä- de. — Jemte denna kring Lund (äfven på gatorne) allmänna art, finnes mera allmänt i S. Sverge en annan 3. Bromus raeemosus Engl. Bot. t. 1079. Reich. ic. f. 1590. Koch. Syn. p- 820 (excl. syn. Ehrh. Roth. et Wah- lenb.), hvilken skiljer sig från föregående genom mera sam- mandragen vippa, kortare grenar, kortare och bredare små- ax och blommor, hvars yttre kronskal i kanten är jemnt, utan den utskjutande tydliga , fast trubbiga , vinkel ; som utmärker föregående art. För denna art bibehålla vi, i brist på bättre och beslämdare, namnet racemosus, ehuru det en- dast äfser enkla former, ehuru Linnés art icke med visshet kan bestämmas, och ehuru under det samma äfven förstås enklare former af föregående, ss. hos Smith i Engl. FI. der Br. pratensis med densamma förenas; hos Gaudin Fl. Helv., der B. simplex dermed förenas; äfven i Deutschl. Flora äro de förenade (Mertens bestämåe åt mig exem- plar af den föregående till Br. racemosus). — Brömus race- mosus L. hänföres af Wallenberg tl B. mollis p. kordea- ceus och utdragna exemplar af den gå oftast under detta namn hos oss; men Engl. Bot. hör icke till denna , utan till den ofvan antagna BL. racemosus. É Anm. Bland upgifterne för min resa i Skåne sistför- flutne sommar var utredandet af våra Tritica på S. hafssträn- derne. Vi funno flera, äfven hittills ej anmärkte utmärkta for- mer, hvilka vi skola egna en egen afhandling, sedan vi i 163 Herb. Norm lemnat prototyper. Triticum affine Deth. antaga vi för en god art. 3. Vid utgifvandet af Nov. Mant. 2. var jag villrådig antingen jag skulle anse Glyceria plicata för egen art eller underart af Gl. fuitans. Jag kände nemligen då endast dess bäst utbildade form, men icke dess hela varietets serie genom hvars jemförelse denna fråga först kunde fullt besvaras. Från Skåne egde jag under namn af Gl. fluitans en medelform emellan båda, till vegetationen lik Glyc. fluitans , till fruc- tificationen Gl. plicata. Den anmärktes anf. st. under namn af Gl. fluitans Poeformis. Vid min nedresa till Skåne för- flutne sommar var dess utredande en af de frågor jag före- lagt mig. Lyckligtvis hade Adjunkt Lindblom redan funnit nimde poceformis vid Lund och hänfört den till Gl. plicata , till hvilken den ock utan tvifvel hörer, men som en märk- värdig mindre utbildad afart. Blomningen, kronskalen och alla blommans delar öfverensstämma fullkomligt med GI. pli- cata ; men storleken och bladen (de äro dock platta fast sällan fållade , ej dubbelvikna) med Gl. fluitans. Den för- tjenar derföre att särskildt utmärkas som en märkvärdig art- förändring af G. plicata. Sedermera funnos af H:r Kamp- hövener och mig flerestädes i Skåne talrika former af Glyc. plicata , alltid tydligt och på långt afstånd skiljbara från Gl. fluitans , så att ju flera former som insamlades , desto ut- märktare blef den. Detta anser jag för det säkraste bevis på en verklig art, hvarför jag nu anser Gl. plicata med dess afart poceformis. Den står ungefär i samma förhållande till Gl. fluitans som Platanthera chlorantha will Pl. bifolia, men fördomsfritt betraktad är den ändå mera utmärkt — bå- da äro lättare att åtskilja än mellanformerne af Gl. maritima och distans. 4. Catabrosa aquatica har jag ofta funnit enblommig, och i Skånes torfgrafvar synes detta vara normaia förhållan- det. Vi anse likväl icke sådana exemplar böra framställas som någon verklig afart;, men på hafsstränderna i Halland 164 finnes en var. salina, lågvext, tufvig, smalbladig, småaxen alltid enblommiga. Den är analog och förekommer alltid under samma förhållande med Gl. distans pulvinata.-— Der- emot har jag aldrig sett den mångblemmig. Hvad äldre Bo- tanister kallade så, var, som bekant, Glyceria distans ; hvad nyare så benämna torde vara Gl. conferta. 5. Af Zostera nana Roth. (Z. Noltei Horn.) har jag af Studeranden Afzelius (son af Prof. Ad. Afzelius) erhållit tven- ne sköna rikligen fruktbärande exemplar, insamlade i Bo- hus Län 1788 enligt äldre anteckning. Måtte den ånyo up- sökas och insamlas i tillräckelig mängd! 6. I 39 Häftet af Fl. Dan. afbildas en Juncus som ny art under namn af J. inundatus, från Jutland. Den är fi- nare än J. filiformis, med enkel vippa, men frukt och foder ehuru mindre, likna J. baltieus. Den uptäcktes äfven sistlid- ne sommar vid Köpinge åns utlopp blandad med den vanliga Juncus balticus , hvars afart den otvifvelaktigt är. 7. Redan för många år tillbaka erhöll jag af tillförlitli- ge personer (fast icke Botanister) den underrättelsen att Nar- cissus pseudo — Narcissus skulle vexa vild på sidländta än- gar i Göinge härader i Skåne; Herr Lilja intygar detsamma i sin Skånska Flora. I anledning deraf tror jag mig böra fästa upmärksamheten på en öfversedd upgift hos Linné i dess Amoen. acad. VII. p. S att den vexer i närliggande Småland på Mycklanäs ängar. Äfven der skall den enligt upgift ännu förekomma i mängd. Vext-geografiska grunder, vid hvilka jag i frågan om dylika vexter, som kunna förmo- das vara förvildade, hufvudsakligen fäster mig, göra det icke osannolikt, att denna vext i nämnde trakt skulle kunna vara vild, åtminstone verkligen naturaliserad. (Man synes miss- förstålt min upgift om Lilium Martagon i Fl. Ecan., som skulle jag anse den verkligen vild på de upgifna vextställen. Jag anser den visserligen förvildad, och just derföre upgif- ver jag som skäl för dess uptagande det geografiska förhål- landet, att den förekommer verkligen vild i Tyskland så 163 långt mot norden 'som urbergs-bildningen träder i dagen och att jag derföre icke vågar helt och hållit förneka att den skulle så kunna förekomma hos 0ss). 8. De hittills förvexlade båda Platanthere (bifolia och ehlorantha), hvilka Baron Diben hos oss först urskilt, hade äfven jag tillfälle jemföra sista sommar och tvekar icke att de kunna skiljas som verkliga arter, helst de stundom finnas på samma lokal och af P. ehlorantha äfven finnas småvexta exemplar. För mig blifva dylika förvandte arter icke klara genom betraktande af deras utmärktaste former, utan genom jemförelse af deras analoga utbildnings sviter. 9. På sylt (Danskt uttryck för låg hafsstrand med fuk- tig, gräsklädd botten) vid åens utlopp nära Skateholm i Skå- ne vexte Ålsine salina , men öfverallt i den torrare strand- sanden fick den mucro och blef Ålsine rubra; öfvergången mellan dessa synes oss tydlig och omärklig, ehuru bestämd efter karaktererne ÅA. salina föres till Å. marina. 10. På Skånska hafsstranden f. e. vid Skateholms fiske- läge Cöster om åen) hade jag i sommar tillfälle för flera Bo- tanister visa den utmärktaste formen af Cerast. glutino- sum, utmärkt stor, grenig, höggrön och klibbig, vexande blandad med C. semidecandrum, men så tydligen skild, att hvar och en måste inse orimligheten af dens förening med denna. Att likväl Curtis C. tetrandrum endast är en tillfäl- lig afvikelse deraf, liksom C. teträndrum Grev. (Fl. Dan.) af C. semidecandrum , visar första blicken på Curtis figur. 11. Dianthus superbus v. pumilus Fl. Sc., hvilken man lättsinnigt (d v. s. utan undersökning) velat hänföra till D. arenarius , hvilken alls icke finnes i samma trakt, är iden- tisk med D. superbus pb. caespitosus Drey! Fl. Havn. p. 150.) +) Liksom 1812, 1817, 1823 fans 1840 Linum ustitalissimum humile i mängd i åkrar vid stranden mellan Trelleborg och Dybeck. Äf- ven I:r Kamphövener blef under en excursion i denna trakt up- märksam på detta förhållande. 166 12. Draba triehella Bot. Not. 1839. N:r 4. Denna för Skandinaviens Flora utmärkta nya art finnes ock på Spetsbergen "och Grönland enligt exempl. af I Vahl. "Den har tvenne former en större med längre utdragen klase, en mindre med sammandragen jemnhög. Möjligen sammanfalla Dr. oblongata Br. och Draba corymbosa Brown enl. Vahl med denna, men ingendera af dessa arter äro funne med blommor och be- skrifningarne lemna ingen tillräckelig visshet. Jemf. I. c. 13. Nasturtium Siifolium Reichenb. et Koch insamla- des flerestädes i Skåne, skönast mellan Haslemölla och Ef- verlöf, flera fot hög, uprätt, med mycket långa nästan lan- cettlika småblad. Smaken var äfven kärfvare än hos den vanliga Nasturtium offieinale. Tills vidare anser jag likväl, liksom i Fl. Scan., den endast för underart. Den vexer icke blandad med N. officinale, som dess var. microphyllum , äf- ven ej sällsynt hos oss. 14. Helosciadium inundatum v. fluitans, med utdrag- ne mycket greniga stjelkar, alla bladen hårfint delte utdrag- ne — vexer i vattudrag mellan Tullstorp och Kalthus. Juncus obtusiflorus finnes ock här och långs södra Skånska kusten ej sällsynt. 15. Den Skånska Orobanche major IL., hvilken redan Svartz bestämde till Smiths O. elatior , hänföres af Meyer i Chl. Hannov. efter Ehrhartska och Wahlenbergska exemplar vill O. caryophyllacea Smith och O. vulgaris Decand, och O. elatior uptages som skild från den samma, med O. ru- bens som var. Detta är fullkomligt oriktigt. Vår Skånska Orobanche passar icke på någon enda af de talrika Tyska arter Koch anför, också uptager icke Koch O. elatior, "wvilken tvifvelsutan är identisk med O. major LE. Suec. eller ien Skånska. 16. Al Jasione perennis fanns ett par stånd på en ätt- hög vid Tullstorp. Ehuru den hade tydligen artens alla ka- rakterer (perennerande rot, med sido-skott; inga blad-roset- ter i bladvecken o. s. v.) fann jag der min i Nov. EL: Sv. 167 p. 270 yltrade åsigt ”videtur omnino J. montane status per- ennans” än mer sannolik, hufvudsakligen deraf att den all- tid finnes hos oss i enskilda exemplar, aldrig i mängd på något ställe. Med J. montana litoralis kan den alls icke jem- föras, de afvika åt motsatt håll från den- vanliga; Jas. per- ennis är just en storvext perennerande, J. montana litora- Zis en finare mer flyktig (fugax) status af den samma. 17. Redan för flera år tillbaka meddelade Herr Mag. Wessén mig en Cirsium lanceolatum med (äfven blomman- de) klotrunda hufvud, hvaruti jag igenkände Cirs. nemorale Reich. och Koch. Jag antog den likväl endast som varietet af C. lanceolatum , under hvilket namn den förekommer i Stirpes Par. Kärna. Sistlidne sommar hade jag tillfälle se den lefvande; jemföres den på Möen vexande med den i Smålands bergstrakter vanliga, som har eapitula virgined conica , är den visserligen utmärkt, men den på Skånska slätten. och dess lundar förekommande förenar tydligen båda till en art: capitula virginea globosa , florentia ovata. 18. Frön af Tragopoyon pratensis var. undulatus Fr. och 7.minor Fr. afvika icke från den vanliga 7Zr. pratensis. Den förstnämde förblandas oriktigt i Meyer Chl. Hannov. med åen vanliga tillfälliga formen af 7r. pratensis med vågiga och vridna blad, från hvilken den genom kronornes form, gulhvila färg o. s. v. är tillräckeligen skild. — Underarten minor är visserligen än mera utmärkt, och i flera trakter kring Malmö, Köpenhamn 0. s. v. synes endast denna före- komma, öfvergångar finnas icke, så atl den i min tanka rättare som i £7. Scan. anses för en underart, än för blott afart såsom i ov. Fl. Suec. I. eller som art af Miller. 19. Utan att yttra mig om artskilnaden tror jag mig böra anmärka, att Erigeren glabratus Hoppe är den sam- ma som E. alpinus 6 Wahl. — Troligen sammanfaller Eri- geron Villarsii Thed. et Hartm. med den sistnämnde. 20. ÅÄznihemis arvensis salina, med parbladigt klufna köttiga blad, nedliggande stjelkar = Å. maritima Smith sec. 168 Gay in litt. 4. anylica Spreng. S.: Veg. finnes på hafsstran- den vid Varberg. Förhåller sig till den vanliga som Chrys. inodorum 65 Linn. Spec. 2. p. 1253 till Pyrethrum inodorum och som Matricaria maritima Linn. 1. c. p. 1256 tull Pyr. ambiguum Ledeb. Fl. Alt. 2. lZilläigg och rättelser till Handbok i Skandinavi- ens Flora ed. 3; af C. J. Hartman. BOTANOLOGIEN. Sid. rad. CLVI 20, 26, 28, 29, 31, 38, 39, 47, 352 bör DC. förändras till Kock , hvilken Förf. följt i föregående fram- ställning af De Candolles system. FLORAN. XIV 48 står: Lund, läs: Upsala. KANE ID TAS: RSIKET Grevie ee Flora Edinensis. — 44 — Ed. 1: Erlang. 1917-955 ed. 2: 1800, 04. 2 delar. XVI 1 — Ed. 2: 1821 och 1837. 2 delar. XIX 17 — Römers och Schultes Systema Vegetabilium [se Römer] fortsättes från 6:te vol. af Schultes. 6 — Pinguic. alpina , hufvudarten är, enl. Lect. Wall- man, äfven funnen på Gottl. vid Gothemsåns myn- ning af Stud. S. W. Moberg. 8 — efter Milium införes: : StirA DL. Foder af 2, oliklånga, spetsade eller borstuddiga skal. Krona af 2 skal, det yttre slutl. styft, utdraget i en mycket lång, ledad och vri- den borst. BryrtiA Fr. Foder af 2, liklånga, åtskilda, borst- lösa, köladt sammantryckta skal. Krona örtartad [grön och fast; icke hinnaktig, som hos Agro- -tslis), Harlös , töga kortare san fodret sate 169 Sj = d. rad. | liklånga skal, det yttre med kort borst under spet- sen. Märken af kronans längd eller längre. AGrosTtIs L. [förändras sålunda]. Foder af 2 åt- skilda, borstlösa skal. Krona tunn, hinnaktig, hår- lös, kortare än fodret, af ett enda eller 2 olik- långa skal. Märken kortare än kronan. 10 — Lolium, läs: Småax ensamma oskaftade flerblom- miga, vändande kanten mot axfästet. 12 — Schoenus ferrug: Tillägg vid vextst. — N. Blili Toten. 13 — Eriophor. russeolum. Namnet ändras till E. Cha- missonis Ledeb. såsom det äldsta publicerade. Efter Scirpus ovatus tillägges: För många år till- baka samlad af Bohr, utan upgift på speciela vexestället, och sedermera icke återfunnen oaktadt af flera efterforskad. 14 — Secirp. Caricis. Vid vextst. - tillägg: — N. Toten (enl. Sommerfelts Herbar.). 13 — Scirpus pungens synes vara osäker Svensk då den, enl. Fries Mant. 2, ej lärer finnas på Örö. Hvad Förf. derifrån erhållit är en form af Sc. glaucus. 15 — AÅAlop. agrestis. Tillägg vid vextställena: ÖG. Slaka sn. Studerand. Moberg, enl. ex. af Lect. Wall- man; Halque vid Upsala: Hoffman—Bang enl. Fries. 16 — Efter Milium införes: StTIPA pennata £L. blomn. vippa; kronborsten gan- ska lång, ledad, vid basen glatt, den öfra 2 gån- ger längre delen hårig. 24 5, 6. Fig. E. B. 13536. Torra äng. åkerren. r. (VG. Vartofta i Åsaka sn. Segerstad sn. mellan Billingen och Mösseberg: Mag. Malhesius.) ?BLYTTIA suaveolens Fr. 24 6. Fig. Fukt. lundar, r. (N. Guldbrandsdalen, Ringebo vid Herrisjöelf nära Stulsbroen; Österdalen vid Aamot.) 170 Sid. rad. Ågrostis svaveol. Blytt. — Jemnf. tillägg. i Flo- ran, sid. 330. 18 — Calamagr. strigosa från Södml. är en form, med korta kronhår, af C. Halleriana. Enl. ex. från Altengård af Kyrkoh. Lestadius och från Over- halden af Prof. Blytt blir diagnosen: C. strigosa In. Vippan smal och tät, foderskalen långspetsade ; kronan nära basen borstbärande och något längre än håren. 0] — Åvena subalpestris. Tillägg som synon. Av. al- pestris Handb. ed. 2. 90 — ÄÅria flexuosa y uliginosa anföres af Koch såsom skild art: Å uliginosa , utmärkt af n. liklånga fo- derskal och utdraget, långspetsadt bladsnärp, hvil- ket i förening med det mycket olika utseendet sy- nes rättfärdiga en sådan åsigt. 04 — Molinia. Sedan Prof. Fries i Mant. 2 utredt flera former af deila slägte (Glyceria Fr.) torde de hit- hörande kunna på följande sätt framställas: M. distans fin. småaxen aflånga 2—7 blomm. , kro- norna äggrundt aflånga, med mycket trubbiga fem- nerviga skal; vippans nedre grenar 3—-5 tillsam- mans, sluil. nedsperrade,; stråen tufvade och up- sligande. 4 6, 71. — p pulvinata: strået lågt, med korta, föga utstående, mest parvisa Vipp- grenar Fig. FL.D. 231. E.B. 980. 2 H. N. fasc. 3, N:r 93. M. conferta IHn. småaxen 35—8 blomm. , kronorna aflångt jemnbreåa, otydl. 5-nerviga, tvärhugget trubbiga eller otydligt 3-flikiga, vippans grenar omkr. 3, uppstående, mycket sträfva; stråen tuf- vade , med rotskott. 2. Fet dyjord, v. (Sk. Broby nära Ingelstorps Gäst- gil). Skild från M. marit. med breda och platta blad , aldeles trindt vippfäste och tvärhuggna 171 kronor ; från M. distans med större vext , längre bladsnärp , vippgrenarne mindre utböjda men mycket sträfvare, samt med smalare och längre kronor. Enl. Fries. M. maritima Hn. småaxen aflånga, 5—S-blomm., kronorna lancettlika, med snedskuren något spetsig topp; vippans nedre grenar parvisa, något ensidigt utstående; strået uppstigande, styft med krypande rotskott. 2. 7. — 8 festueeformis: spädare till stjelk och blad; småaxen dubbelt mindre, blekgröna. Fig. Fl. D. 1626. H. N. f. 5, N:r 94; 6 93: Hafsstr. r. (Blek. Sk. Hall. Boh. — N. Krageröe; Langöen; Arendal etc. — 5 Hall. vid Varberg. ÖL?) Öländska ex. af Mol. capillaris hafva blomkro- nans form aldeles lik 8, lancettlik och mera spet- sig, afvikande från M. distans, hvarföre Förf. är böjd att anse den tillhöra Mol. festucaform. som synes böra utgöra en egen art. tM. remota Hn. vivpan ensidig, slakt lutande med långa n. hårfina ströfva grenar; småaxen aflångt jemnbreda, något glesa 4—6-blomm. med upphöjdt 7-nerviga, sargadt trubbiga kronor; bladen mjuka, på båda sidor sträfva, med kort snärp. 2 7. Fig. Linn. Instit. skrift. Fukt. och skugg. st. r. (N. Asker vid Stockerelv , Lillehammer vid Mesne-elv ; Ringebo på Örsanden vid Laugen. Österdalen i Åmot sn. vid Björnstad: Blytt). 3—4 fot högt, men spädt gräs; småaxen mindre än hos följ., mera violettfärgade , starkt nerviga; foderskalen mer olikstora. — Glyceria rem. Fr. Gl. norvegica Somf. Mol. pendut. & Handb. ed. 3 it bih. M. pendulina Hn. vippans grenar glatta, n. hår- fina, något nedböjdt hängande; småaxen aflånga 5—7-blomm. med åtskilda, otydl. nerviga kronor; 172 Sid. rad. bladen något styfva glatta, med utdraget snärp; strået nedtill rotslående. 24 7. Fig. Elfstränd. r. CTorneåelf från Hietaniemi till Turtula Gästgif). Alnshögt, något groft glatt gräs; vip- pan yfvig, med nedhängaude grenar och topp; småaxen gulgröna, under blomn. mycket öppna glesa och derigenom n. äggrunda, & lin. långa och n. 2 breda. — Glyceria Wyg. M. maxima Hn. vippan stor och jemnt utbredd, med mycket sträfva grenar; småaxen aflånga 5—9- blommiga; kron. upphöjdt 7-nerviga trubbade; bladen breda, med kort snärp, strået upprätt. M. fluitans Hn. vippan ensidig gles, med 1—3, under blomn. horizontala, n. glatta grenar tillsam- mans; småaxen jemnbreda, n. cylindriska 8$—13- blomm. ; kronorna lanceltlika, trubbiga med kort spets, 7-nerviga; strået nedtill kulligg. rotslående; snärpet utdraget. M. plicata Hn. vippgrenarne nedtill 4—5 tillsam- mans; småaxen jemnbreda, n. cylindr., $—11-blom- miga; kron. äggrundt aflånga, upphöjdt 7-nerviga, rundadt trubbiga; bladsnärpet kort; strået som föreg: EES: BI: Gropar och dik. r. (Sk. vid Lund och Lackalänge. Hall. Warberg.) Mycket lik föreg. men med bre- dare blad (3 lin. och mera), flera vippgrenar tillsammans ; kronorna idel kortare, bredare och trubbigare , mera upphöjdt nerviga, snärpet myc- ket kortare. — Glyceria Fr. 24 — Poa remota Fors. bör få namnet P. hybrida Gaud. till förekommande af förvillelse med Moli- nia remota , som är tecknad i Linn. Instit. skrif- ter, ehuru beskrifn. och i synnerhet exemplar från Finnl. tillhöra Poa remota ell. hybrida. 173 Sid. rad. or — Festuca pratensis har en mager afart med små- axen utan skaft, i en enkel axlik klase, ej olik ett Lolium. Denna form, tagen vid Eskiltuna, är F. loliacea Drej. Fl. Hafn. enl. Danska ex. och troligen den som tagits för denna art i Sverige. 30 — Triticuwn. Sedan Förf. sett de flesta sv. arterna lefvande, anser han dem böra bestämmas så som följer: T. junceum L. axstjelkens bräddar glatta; foderska- len i spetsen tvärhuggna 9-nerviga, längre än half- va småaxet; blomkronorna trubbiga, utan borst; bladen rännformiga, slutl. hoprullade, nerverne of- vanpå tält besatta med flerradiga korta borst. — Vexer äfven, enl. Wallman, på Gottl. vid Lumme- lund. T. rigidum Schrad. axstjelkens bräddar skarpa; småaxen nedtill långt åtskilda, dubbelt längre än de tvärhugget trubbiga, 7—9-nerviga foderskalen; kron. som föreg., bladen platta, slutl. hoprullade, med en rad korta borst efter nerverna. T. affine Deth. småaxen åtskilda; foderskalen 5—17- nerviga trubbiga, längre än halfva småaxet; kro- norna, särdeles de öfra, spetsiga; bladen platta, ofvanpå med flerradiga fina borst på nerverna. 2 7OLSAT HÖNS Hase. (2, Nav SO. Sand. hafsstr. (Sk. Kåseberga, Helsingborg etc.) Nedliggande strå , långt ax; stora småax; ax- stjelken varierande ylatt, sträf., eller stundom på den convexa sidan luden. T. repens IL. småaxen närsittande äggrunda platta; fodret 5-nervigt, vanl. sylspetsadt; kron. merändels spetsiga eller med rak borst; bladnerverna enradigt håriga; roten långt krypande. Sid. rad. T. violaceum Horn. småaxen tällsittande; fodr.>5- S1 dö 34 174 10 [9] a nervigt, jemte de 4—5 kronorna borstspetsadt ; roten trådig, föga krypande; bladen som föreg. 2 Fig. FLIID: 2044 HI N>fasc. sö, NI 994 Fjällv. Ir. (N. Dovre, kring Kongsvold samt Jer- kind. Vindhellen i Leirdal Bergens st. Lindbl.). + aln hög , med mer och mindre violett ax; borsten kortare än sitt skal. En smal och kort, krypan- de rottråd förenar stundom stråen. Knapt skild från föreg. T. caninum L. axet något slakt, med närsitltande "småax; fodret 3-nervigt, börstlärander kron. med flerböjda borst, längre än sitt skal; roten trådig; bladen som föreg. läs: stjelkbladen skiftevisa eller nedtill motsatta. — oskaftade stenfrukter. — Efter Plantago major införes: P. minor Fr. axet aflångt eller cylindriskt; fröhu- sen mångfröiga, bladen smalt jemnbreda, helbräd- dade, otydligt en-nerviga; stängeln trind, omärk- ligt strimmad. O H. N. fasc. 4, N:r 27. Torra st. (ÖL på Alvaren, Vinie) 1—32 tum hög, med knapt I lin. breda Blad ofta längre än stän- geln; axet synes sällan blifva en tum långt. Frön 6—8. — Pl. major y angustissima Wyg. Su. ed. 2? skärmbladen; läs: svepebladen ; Potam. oblongus. Vid vextst. tillägg: —N. Aren- dal: Tromö, Sandvigen etc.) P. sparganifol. anses numera af Kyrkoh. Lestadius såsom en monstrosilet af Pot. nratans. Vid Potam. marinus tillägg som synon. P. fili- formis Horn. Ruppie tvänne hufvudformer anses nu allmänt som skilda arter: 178 BR. maritima LD. ståndarknapparne aflånga; frukter- na äggrunda, föga sneda. 24 7, 8. Fig. Sv. B. 650, N:r 1, 2. Fl D. 364. Hafvet. (Sk. — Boh. Gottl. — N.) Liknar till ör- ten, äfvensom följ. art , en smalbladig Potamog. pectinatus ; båda variera med blomskaftet spiral- vridet och utdraget mycket längre än bladen, hvilket lärer bero af vattenhöjden: R. marit. 8 IHandb. ed. 3. R. Fostellata Koch: knapparne rundade; frukt. vid basen bukiga, tvärt afsmalnande i en sned spets. 24 7, 8. Fig. Sv. B. 650, b:r 3. Reicubnb. f. 306. Hafvet. (Sk. — Gefle i Holmsundsviken. — N. till Trondhj.). Till alla delar mindre än föreg. hvars frön äro större och mera rakspetsade, då dennes, enl. Prof. Fries's uttryck, äro halfmånlikt ägg- runda. Fortsättes. il. Hvarjehanda. 1. Bland anmärkningsvärdare vexter, som under innevaran- de års sommar blifvit funna i särskilda trakter af Sverge och för dessa äro antingen nya eller sällsyntare, vill Utg. bland dem, som kommit till hans kunskap, nämna följande : Enligt underrättelse från D:r Hartman är Ophrys my- odes funnen 2 mil från Gevle. Prof. Wikström medgdelar att han i mängd funnit Ru- bus areticus på en skogsäng vid Stockholm (redan för flera är tillbaka togs den af Prof. Sundevall på dervarande Djurgården); äfven hafya i nämnde trakt funnits Bromus sterilis , Cerastium arvense och Epipactis rubra, samt Epip. ensifolia återfunnits. Enligt samma benägna upgift har H:r Nyman funnit i myrorna på Gottland en smalbladig Iris. 176 Kring Ronneby i Bleking fann Utg. Åspidium Thelyp- teris , samt, i sällskap med Docent Arrhenius, Rubus sub- erectus, thyrsoideus , Radula, MWahklbergii och en för Skandinavien troligen ny art; hvilka H:r Arrhenius äfven, med undantag af BR. thyrsoideus , samlat i trakten af Hel- singborg. — Bland vexter, för hvilka nya vextstäl- len anmärkts i Skåne, vill Utg. allenast anföra: Åpium gra- veolens vid Malmö: Ringius; Galium silvestre vid Aren- dala: Kamphövener; Orobanche elatior och Orehis ustu- flata återfunna i Fågelsång, den förra af Stud. Eneman, den sednare af D:r Hartman, samt Epipactis ensifolia mellan Röddinge och Ramsåsa af H:r Kamphövener 0. s. v. 2. Resande Naturforskare. Danske: Med den fregatt, som i slutet af Augusti månad från Köpenhamn afgick till Rio Ja- neiro och Chili, var H:r Sröyer, utgifvaren af Tidskrivt for Natur-Videnskaberne, följaktig i egenskap af Naturforskare, hvartill han erhållit understöd af Konungen i Danmark. Väl är H:r Kröyer hufvudsakligen Zoolog, men man kan vara försäkrad att äfven Floras rike får till honom meddela af sina skatter. — Bot. Docenten i Köpenhamn F. Liebmann anträ- der i denna månad en botanisk resa till Mexiko , hvilken sä- kert kommer att lemna högst intressanta resultat. — Svenske: Med. Kand. Magister Eberhard Munck af Rosenschöld är så- som Läkare antagen å det fartyg, hvilket, af Premier Löjt- nant Oxehufvud utrustadt i ändamål att bilda och öfva blif- vande sjömän, snart kommer att från Stockholm afgå för att företaga en längre resa, mest i södra hemisferen. Ehuru H:r Rosenschöld gjort Zoologien till sitt hufvudstudium, har han dock äfven med framgång vinlagt sig om Botaniken, hvilken vetenskap han vid de tillfällen, som under resan erbjuda sig, icke tänker lemna utur sigte. — Botanices De- monstratorn J. Agardh har nyligen erhåliit 2 års tjenstledig- het till företagande af en resa förnämligast åt S. Europa. — Professor Zetterstedt och Docenten Dahlbom äro i dessa dagar återkomna från den resa de i sommar företagit till Jemtlands fjälltrakter och hvilken de äfven utsträckt till Le- vanger i Norge. Oaktadt den mindre fördelaktiga väderle- ken, äro de dock belåtne med den under resan gjorda fång- sten, hvars ordnande och beskrifvande nu sysslosätter dem. mL IEC 2 Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1840. > SA SS BOTANISRA NOTISER kö UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM & Fo M HH. Lund den 2 November 1840.5. 2 Vopg I. Original-Afhandlingar. 1. Svenska Pilarterne; af E. Fries. (Forts. fr. N:r 9). Flere arter, som hittills endast varit kände som plantera- de, f. e. S. fragilis, alba, Daphnoidis var., känna vi nu som verkligen inhemské äfven i Skandinavien. Fast dessa, liksom Berberis, Aquilegia, Rosa pomifera m.fl. i slättlands provin- ser icke förekomma annorledes än odlade eller förvildade, är intet tvifvel om att de i våra bergs- och fjäll-trakter äro verk- ligen inhemske. Alt afgöra hvilka vexter som äro ursprung- ligen inhemske, så vidt denna fråga någonsin kan besvaras, är visserligen en bland de svåraste upgifter”i vexternes hi- storia (lill Vext-Geografien hör den icke) och utredes icke af empiriskt tycke, utan endast genom klar insigt i artens historia och af allmänna vextgeografiska förhållanden. Vår flera är fattig, södern är vida rikare, men just deraf förle- des man så lätt att för alla vexter vilja söka ett sydligare ursprung, och anse en vext för förvildad blott derföre alt den tillika odlas. Likväl äro ÅApium graveolens , ÅAsparagus, Pastinaca, Bellis och otaliga andra, som odlas, obestridligen infödde, då deremot en mängd icke odlade och till och med mycket ymnige f. e. Bunias , Salvia pratensis m. fl. i sed- nare tider äro införde. Hvarje vext, som blir föremål för allmännare kultur, måste derigenom synas som egentligen vildt vexande försvinna. Detta är ett märkvärdigt förhållan- de, som väl förtjenar uplysas genom en egen afhandling ; 178 härigenom förklaras, hvarföre de flesta kulturvexter nu icke ega bestämd Patria; hvarföre man f. e. i Tyskland betviflar huruvida Brassica , Camelinae m. fl. der äro vilda; hyvar- före man icke i Skåne erkänner, liksom i hela öfriga Sverge snart sagdt, Wicia sativa för vild, emedan den på förra stäl- tet allmänt odlas. Som likväl ännu några Pilarter återstår, hvilka man icke funnit fullkomligen vilda hos oss, uptaga vi i följande upställning alla, som förekomma på oupodlad jord, äfven om de ursprungligen äro planterade. Af en del finnes endast ena könet; i detta fall visar honplantan på ett sydligare , hanplantan på ett nordligare ursprung. Redan der- af borde man insett, att de i S. Sverige vanligen eller en- dast förekommande hanträden af S. alba, S. fragilis, S. a- mygdalina, S. daphnoides, 0. s. v. hönvisa på ett subalpinskt ursprung. - Möjligen skulle likväl en del arter, hvaraf endast honplantan finnes hos oss, kunna vara vilda (i Tysk- land finnes vanligen endast honståndet af S. mollissima, hip- pophaéöfolia 0. s. V.), liksom af flera vexter endast honplan- tan utbildas i norden, men i alla fall antyder detta att den der är utom sin naturliga region. Man jemföre hvad vi annor- städes utvecklat om könsförändring inom Pilslägtef, härledd af klimateriska orsaker. Af flera bland de mest månglynne-arter har det, som jag hoppas, lyckats mig urskilja vissa bestämda klivateriska afarter, mera utmärkta då man betraktar naturen i stort än i enskildta exemplar i herbarier; men just derigenom märk vär- digare än de efter bladens, fruktämnenas beklädnad 0. s. Vv. vanligen antagna artförändringar. — Jemte det jag i det föl- jande framställer dessa, får jag äfven tillfälle att utförligare. rättfärdiga sådana af mig i föregående arbeten gjorda anta- ganden, hvars grunder ännu icke af andra synas vara fullt insedda. För mig var det särdeles smickrande att den ädle och berömde Koch, som förut bearbetat de europeiska Sa- lices, i sin Synops. FI. Germ. icke blott antagit våra be- stämningar utan äfven öfvergått till min åsigt öfver S. Rus- 179 seliana, viridis, angustifolia, Waldsteiniana, 0. s. v., hvilken säkerligen eljest af mängden blifvit förkastad. Ännu återstår likväl oss imellan några smärre afvikelser, som jag nedanfö- re skall söka uplysa. — Jag öfvergår nu till upställningen af de Skandinaviska arterna. l. Amerina. = Fragiles, med slutligen affallande nängefjäll. 1. S. pentandra L. Fl. Lapp. t. 8 fig. z. + tetrandra Linn. It. Öl.p. 13 — Fl. Lapp. t. 8 fig. b. Anm. Underarten (för sjelfständig art anser jag den ic- ke, som man lätt af citatet i Hartm. FI. skulle tro) är in- samlad på Linneanska vextstället, så att detta namn är full- komligt säkert; mycket ovisst är om S. euspidata Schultz hör hit (jemf. Meyer Chl. Hannov.). 2. S. fragilis L. — It. Scar. p. 200. Herb. Norm. I n. 60. — decipiens. S. decipiens Hoffm. Smith. S. vwitellina Linn. sed synon. ad analogum statum S. albe. + pendula Ser. — Linn. Suec. ed. I. a. 812. Anm. Tyska författare anse afarten decipiens, med un- der gröna blad, för typiska formen, men hos oss är denna en- dast sedd på ett par ställen i Skåne, då vår, af teoretiska grunder, antagne hufvudform (jemf. S. amygdalina) tillika är allmän ö!ver hela landet utom norra orterne: i V. Upland, Westmanland, Dalarne o. s. v. synes den verkligen vild. Deremot är underarten pendula den, som mest förekommer i de magra vestliga provinserne samt Norge. Den är &S. Ehr- hartiana Smith efter Meyer, hvilken anser den verkliga SS. Russelianau för en bastard af denna och S. alba. De Kochska exemplar jag selt af S. BRusseliana komma närmare S. alba än någon i Sverige funnen form. Detta jemte flera förhållan- den göra, att den bestämda och ytterst träffande benämningen af Seringe af mig föredrages; Russeliana afser flera olika former. 3. S. viridis Fr.— Nov. p. 2S. Herb. Norm. IL n. 61. 180 — corallina, med tät krona, sega korallröda grenar. Anm. De i alla åldrar uprätta hängenen sskilja denna , tydligen från samtlige förvandta arter. Tillhör Göta rikes skogstrakter, fast den vid Kalmar går ut till hafvet; vild bil- dar den en hög buske; odlad jemte .S. alba på Skånska slät- ten blir den ett träd, som genom kronans förnyade afstymp- ning bildar var. corallina. VE SSE HALO ska — saliva L. It. Scan. p. 200. Herb. Norm. En. 62. 3 Anm. Stamformen eller den vilda typen af denna art,hvil- ken finnes vid Lerelfven i Norge, har kortare och breda- re blad än den odlade, som utgör en märkvärdig afart. Den står i samma förhållande till den vilda, som ÅS. fragilis = pendula till den hos oss vanliga S. fragilis. — Det är just denna vilda busklika form som Smith förstår med S. alba, då han skilier den från S. coerulescens eller den odlade hög- stammige. Ingen förf. har i min tanka hittills förstått dessa Smithska arters förhållande till hvarandra, utan har man sökt båda i den odlade. + & Amygdaline hängefjällen quarsittande. 5. S. amygdalina L: — Suec. n. SS1. Herb. Norm. HI. n. 51. — angustata. — b. Nov. Mant. (undulata Hartm.). Anm. Normalt äro bladen hos oss alltid under hvit- eller is-grå, tillfälligtvis har jag dock sett dem äfven under helt och hållet eller till hälften gröna. Meyer i Chlor. Hann. antager hos denna, S. fragilis o.s. v. den under gröna for- men för den typiska, den isgrå för en afart. Vi äro öfver- tygade, att så väl af dessa, som .S. phylicefolia, repens och öfrige arter, den under isgrå formen alltid är den typiska. Mera märkvärdige synes mig afvikelserne i bladformen. En småbladig artförändring med elliptiska föga spetsade blad (S. amygdalina Smith Engl. FL) finnes i de högre bergstrakter- ne; en storbladig med aflångt lancettlika långspetsade blad CS. Hoffmanniana Smith) finnes vid flodernes nedra lopp och 181 odlas i de södra provinserne. Afarten angustata är mera smalbladig än S. triandra Smith. Den har blifvit förvexlad med följande art, men bladen äro icke vågiga. Ehuru arten egentligen tillhör Norrlänska elfverne finnes den icke i Lapp- land för än inom Ryska gränsen åt Kemi. 6. S. undulata Ehrh. — Nov. Mant. p. 62. Herb. Norm. HL n. 55. + S. hippophaöfolia Thuill. Anm. I Södra Sverge är den endastsparsamt odlad, men på S. Öland är den ymnig på pilvallar; kring Mälaren finnes den åter flerestädes vid stränder och på åbräddar. (S. fragilis 9. Myrin Coroll. Fl. Ups.) — I min öfvertygelse hör S. hippo- phaöfolia hit som underart, den står fullkomligt i samma för- hållande till S. undulata som S. purpurea wi S. Helix; hängenen nemligen äro dubbelt mindre och bladen otydli- gare sågade. Vexande blandade skiljas de icke genom något olika utseende, hvarföre Ehrhart icke heller skiljde dem. Alt den af mig i Nov. Mant. beskrifna S. hippophaöfolia är samma som Kochs, vittnar hvarje ord i beskrifningen; den skall lemnas i Herb. Norm. HH. Helix. (Af = Grisee Borr. finnes ingen inhemsk art). + > Purpuree. r S.rubra Huds. — S. viminalis A. Liljebl. Sv. FI! Finnes endast odlad i Skåne, V. Götland o. s Vv. men "ingenstädes förvildad eller i den mängd att den kan anses inhemsk. Lemnar likväl bättre vidjor, helst till finare korgar- belen , än någon annan art. Förtjenar att odlas i mängd. 7 S. purpurea. L.— Mt. Scan. p. 252. Herb. Norm. I. on. 56. — Helix. £L. — Herb. Norm. H, n. 57. Anm. Egentligen är S. Helix stamformen, S. Lamber- tiana Smilh en bredbladigare artförändring deraf, och S. purpurea en genom kappning frambragt afart, liksom S. vi- ridis -corallina 0 s. NV. v tee HC uu. Vetrix. + Chrysanthe, risgreniga, högnordiska (celler alpinska) arter. 8. S. Dapknoides Vill. — Nov. Mant. I p.-46. Herb. Norm. VI + S. acutifolia Iilld. Anm. Den på sydliga fjällarne förekommande ludna af- arten finnes ieke i Norden; den glatta åter vid Glommen och flera elfvar i mellersta Norge — cch vid Dalelfven på strand- ängarne i Mora Sn. af Dalarne finnes en form med lancettli- ka stipler, som tydligen hör till eller visar öfvergång till dS. acutifolia , hvilken odlas flerestädes i S. VY. Sverige, ehuru nyligen införd. Den förhåHer sig till den egentl. S. Daph- noides fullkomligen som S. pendula till den vanliga S. fra- gilis. I Weinm. Fl. Petrop. anföres äfven S. Daphnoides som vexande på flodstränderne, och S. acutifolia som en smal- bladig vid byarne odlad var. deraf. — Det var uti en sam- ling af blommande pilquistar meddetade af Herr Notarien Claösson vi först fingo spaning på denna art som Svensk; genom de talrika blom- och blad-exemplar som Demoiselle Arosenius i år behagat insamla för flerb. Norm. VI kun- na vi bestyrka att denna sköna art äfven tillhör Svenska floran. 9. S. lanata L. — Fl. Lapp. n. 368 t. 7. f. 7. — glandulosa tIFahlenb. « depolita JIFahlenb. Anm. Ehuru olika och otvifvelaktigt skilda, är svårt upgifva någon bestämd karakter emellan denna och föregå- ende. Bladens form, beklädnad, hängenens hvit- och gull- hårighet o. s. v. variera lika hos bada. Underarten depolita har åggrunda eller hjertlika blad, utvexta fullkomligt glatta, under isgrå, yngre jemte hängenen finludna (icke långulliga). 10. S. Lapponum LL. — Fl. Lapp. n. 366. t. S&S. fot — Hartm. S. limosa Wahlenb. — ovalifolia Wimm. (bladen mest bara). «= 8. leucophylla IVilld.— L. Lapp. n 362. t.8. f.0.q. 183 Ånm. Åfven Prot. Trauvetter har anmärkt (utan att kunna känna Doktor Hartmans bestämning) att Linnés .S. Lapponum måste höra till denna art. — Underarten, hvilken Linné antog för egen art, har hos nyare alldeles försvunnit, men är så utmärkt, att flera sämre ofta erkännas för arter. Hufvudformen (och det är endast den jag erhållit från Lapp- land) är mera risgrenig, bladen (ofta jembredt-lancettlika) lika afsmalnande åt båda ändar, utvexta utmärkt styfva, på öfre sidan långsefter fårade, mörkgröna, under torkning svartnande, på undre sidan klädde med tjockt intrassladt ludd, i kanterne vågige och nedböjde; hängenen blommande äggrunda, fruktbärande korta, ofta krökte, med tätt packade utspärrande spetsiga fröhus; stiplerne, om de finnas, halft hjertlika. Underarten har smala vidjelika grenar, bladen be- tydligen bredare synnerligen mot basen (ägglika) endast up- åt spelsade, yngre fint nätådrigt skrynkliga äldre släta, plat- a, ljusgröna, under torkning icke svartnande, alltid utmärkt mjuka och böjliga, under snöhvitt silkeshårige,; blommande hängen aflånga, fruktbärande kortskaftade utdragna raka; frö- husen efter stiftets affallande trubbiga,icke utspärrande ; stip- lerne, om de finnas, små ägglika. Synes mest tillhöra Norr- land, Dalarne, Westmanland (Sjöstrand), men den Upsali- ensiska är, som Khrhart redan anmärkt, E Sy NR 11. Si canescens s. S. Linneana . Nov. Mant. Dp. 35 (1832). Salix. Linn. Lapp. n. Bara et Herb. Linn. ”Species distincta” Smith. S. Caprea pp. Lirn. Suec. n. 900. S. cinerea A. Liljebl.! Sv. Fl. 2. p. 303. S. limosa cinera- scens Whbhib. Fl Suec. ed. 2. S. cinerea Pp. Laestad.! in Nov. Act. Ups. XI. — Herb. Norm. V. n. 64. — oblusifolia, bladen omvändt äggrunda trubbiga n. glatta. L. FI. Lap. A So. f.iwu. S. obiusifolia IFilld. S. capreo — limosa Lestad.! in litt. = Lestadiana, bladen stora hinnaktiga lancettlikt-aflånga helbrätade spetsiga fint mjukhåriga, äldre på öfre sidan glatta jemte de smala vidjelika grenarne mycket mjuka, frö- 18i husen mindre spetsade. S. cinereo-limosa Lest.! in litt. Liknar ganska mycket S. Seringeana, svårligen skiljbar; men motsvarar fullkomligen leucophylla under föregående. Anm. 1. Hufvudarten finnes i N. Lappmarkerne flere- städes, men sparsamt, och, enligt Sommerfelt, i Salt- dalen. Den liknar mest S. cirerea, men står i naturlig för- vandtskap närmast S. Lapponum, hvilket äfven bestyrkes af den fullkomligt öfverensstämmande varietets-cyklen. Afar- ten obiusifolia liknar mer S. Caprea alpestris; den är fun- nen i Torneå-Lappm. af Liljeblad! och vid ”Pawrajaur i Luleå Lappmark” af Pastor Laestadius; underarten en- dast af den sistnämnde vid Arfvidsjaur, Dångträsk, men spar- samt. Beklädnaden är hos alla mycket föränderlig; hufvudar- ten har jag med långa smala blad utan ett enda hår ens under luppen; äfven afarten finnes glatt; (hufvudarten af S. Lapponum finnes på öfversvämmade ställen äfven utan nå- got enda hår på bladen). Anm. 2. Denna af Linné först uptäckta art benämnde jag först Si Linneana (se Nov. Mant.), men sedan de några och 60 pilbenämningarna gifva på — ana lyckligen försvunnit, ville jag icke öka deras antal, utan kallade den IS. canescens, såsom mest karakteristikt. Sedan Willdenows IS. canescens försvunnit som. jag redan anmärkt i Nov. Hant., eller blifvit uplöst i flera arter efter dess hertb. (men den ty- piska, i Berlinska trädgården! oålade, hör bestämdt till den= na grupp, ej till S. Seringeana, jemft. Link Hort. Ber. och Koch Sal. Eur.), så bör detta namn rättast behållas här, åt- minstone finnes ingen anledning att införa ett nytt; vida nöd- vändigare vore då alt förkasta S. acuminata Smith och o- taliga andra, som förut varit tillagde andra arter. Skulle man ändå önska ett nytt namn, så borde väl det efter förste uptäckaren af förste bestämmaren föreslagna eller S. Lin- neana bibehållas. == Piminales, med raka vidjelika grenar. Sydlige, mest odlade arter. 183 19. S. mollissima Ehrh. — Er. Nov. p. 283. Herb. Norm. I. n. 05. 13. S. viminalis L. — Suec.n. 901. Herb. Norm. I n. 64. Anm. S. viminalis wv. latifolia Retz.! Suppl Scand. hör, enligt de exemplar han under detta namn sjelf odlade i Paradislyckan, till S. stipuwlaris Smith, men att han dermed förenade eller i Fl. Oec. förvexlade följande, är uppenbart: S. stipularis liknar i hast mest följande, men är bestämdt närmare S. viminalis. Den lär blifvit planterad på flygsan- den i Hailand. 14. S. lanc eolata Dec. Fr. (e€ loco: Parisiis! sed exclus. syn. et descr. Seringei, ad S. Seringeanam referendis). Fr. Hall. — Smithiana. (S. Smithiana JIWilld. S. mollissima Smith.) H. N. I. on. 63. II. n. 59. — Kochiana. S. mollissima Koch in Reg. Bot. Zeit. Anm. Vi egatlre former af denna art; en lågvext risgrenig med mindre på båda sidor grå-ludna blad, som är stamformen och vexer 1 kärr (se Nov. Mant. 1.);S. Smithiana är den vanliga kulturformen, med större vext och blad, hvilka of- van äro glatta; slutligen en med brungula glattare grenar och gröna, på båda sidor nästan bara blad. Koch, som först beskref-den under namn af S. mollissimer, har sjelf för- enat den med S. Smithiana. — Vanligen hänföres efter sy- nonymet Decandolles S. lareceolata till S. Seringeana , men denna alpinska art finnes visst icke kring Paris på jordval- lar, hvilket är det enda vextställe Decandolle för sin S$. /an- eeolata upgifver. V. Caprea.— "Träd eller buskar med tydliga stammar, uprätta grenar och (typiskt) sågade blad. (35 SACaprea L. — Lapp. n. 365. — sphacelata. S. sphacelata Willd. — alpestris Nov. Mant. I. S. Caprea 6. Whinb. Carp. 186 Anm. Afarten alpestris bör hvarken förvexlas med föl- jande eller med S. Caprea coetanea, hvilken är en tillfällig form, som äfven är funnen i Skåne. I fjälltrakter har Herr Laestadius funnit en lågvext eller förkrympt (alltid, som det synes, steril) form eller S. Caprea v. subdepressa Lest., hvars grenar äro sotfärgade. 16. S. grandifolia Ser. Saul. n. 20. — Linn. Lapp. Nn. 348 t. S. f. a. optima! Bladen aflånga eller omvändt — ägglika mycket utdragne åt båda ändar spetsade med korta skaft, papperstunna, nag- gadt sågade, utvexta på båda sidor glatta, på öfra sidan glän- sande, på undre endast yngre jemte quistar och knoppar fin- ludne, stiplerne stora njurlikt-hjertlika, blommande hängen äggrunda, fröhusen ganska längt skaftade n. syllika silkes- ludna med omärkligt stift. Anm. En något tvifvelaktig art, som närmar sig både föregående och följande och förekommer endast sporadiskt; jag uptager den efter Koch som egen art, emedan den 1) odlad i sydligare klimat bibehaller sig oförändrad och 2) förekommer endast i den fjäll-region, der S. Caprea blott framträder som förkrympt buske eller var. subdepressa. Se Reqgensb. Bot. Zeit. 1830. p. 230. Denna åter har hela ut- seendet af en frodigare S. Caprea, men bladen äro mera aflånge, spelsade, på båda sidor gröna. Hvad jag af Herr Laestadius erhålliv under namn af $. Caprea v. cinere- aeformis torde äfven vara en yngre form häraf. — Beskrif- ningen på S. fagifolia ("med omärkligt stf”) i Wahl. Fl. Carp. passar på det nogaste till vår S. yrandifolia. 170S. cinerea Finn. = Suec. n; 902. (4: b.ise ne- danför). — virgatla Fl. Hall. (a: b.) Anm. Afarten virgata tillhör vestra kusten ; den är högst utmärkt genom sin risgreniga vext, yngre tunna, äldre glatta under isgrå blad, små stipler. Så väl af denna som af- den vanliga formen förekomma motsvarande artförändringar, en 187 tned smalare lång-spetsiga blad, en med bredare omvändt — äggformiga trubbiga blad. Till dessa artförändringar af den vanliga höra S. acuminata Hofftm. och S. aquatica Willd. et vulgo; af virgata S. oleifolia Smith och S. aquatica Smith. , hvilken icke är identisk med Willdenows under samma namn, men väl med S. rufinervis Decand. Af virgata eger jag äfven en glattfruktig artförändring insamlad vid Näs jern- verk 1 Norge. 18. S. aurita"” L. — Lapp. n. 3609. — nemorosa Nov. Mant. 2. — uliginosa. S. uliginosa Jilld. + S. ambigua Ehrh.! — S. ambigua ”ad S. auritam ac- cedens” Koch Comm. — sublivida Least. Anm. 1. I likhet med .S. cinerea aftager denna art märk- bart i frodighet emot Norden och finnes ej i Nordliga Lapp- markertne eller fjälltrakterne (alldeles motsatt i detta hänse- endet är den mer analoga än affina S. depressa). Deraf har S. uliginosa Willd. upstått, som är en frodig buske, med mycket stora uprätta gropigt skrynkliga vågigt grofsågade el- ler i kanten krusiga blad, äldre på öfre sidan glatta ofta glänsande, under gröna, sådan den allmänt finnes i S. Sver- ge, den är en klimaterisk artförändring. Att Linné, som an- såg S. aurita endast för Norrlänsk, räknat den sydliga till S. cinerea är så mycket säkrare som den är söderut den allmännaste arten och det ekonomiska användandet, som till- lägges S. cinerea i Fl. Sv., tillhör egentl. S$. aurita. Anm. 2. En annan ytterlighet af denna art är S. am- bigua Ehrh., som vanligen förenas med S. incubacea L. och till bladformen och stiplerne svårligen kan skiljas derifrån, hvarföre ock Koch antager tvenne former af denna:en som står närmare .S. aurita, en annan närmare S. repens. För min del är jag i likhet med Seringe, Trauvetter m. 1. öf- vertlygad, att den förra eller S. ambigua Ehrh. ej kan skiljas från S. aurita, men väl den sednare (ehuru Seringe miss- 188 tager sig deruti, att han förenar den med &S. spathulata Whlnb.). Äfven S. spathulata Willd. hänföra vi till S. au- rite underart; ty den är ”en 3 fots hög uprätt buske, med under ludna blad” o. s. v. och i Berl. Baumz2. afbildas den med i spetsen treklufne stipler, som är ett vanligt förhållan- de, äfven hos S. einerea virgata, då stiplerne blifva smala. — Vår S. plicata, som icke är Kochs S. ambigua, utan var. deraf enligt Koch, har underjordisk krypande stam, att den liksom S. repens bildar en tät skog i jordbrynet, bladen un- der tilltryckt silkeshåriga och dubbelt kortare och tjockare fröhus. Vill man ej antaga den som art borde den snarast hänföras till S. repens. Jag förmodar att våra inhemske för- faltare, som icke lemnat någon upmärksamhet åt vår skillnad af S. ambigua och S. plicata, icke haft tillfälle se den förra vexande. I Skåne fanns S. ambigua först sistledne sommar vid Köpinge as utlopp. (Fortsättes). 2. Några ord om Ulva ct rispa Lightf.och Lyng- bya muralis ÅAy.; af John Erh. Areschoug. Då jag i början af sistlidne September insamlade några exem- plar af Ulvacrispa Ligihf., och fann Lyngbya muralis Ag. stå- ende tätt bredvid, föranledde mig Meyens bekanta påstående, att den förra upkommer genom en metamorphos af den sednare alt lägga litet af dem båda under mikroskopet. Jag fann då såväl hos Ulva crispa inblandade trådar af Lyngbya muralis, som hos denna sednare små exemplar af den förra, men häruti intet som talade för Meyens mening. Vid närmare undersökning befunnos imedlerlid alla mina förhanden varande exemplar af Ulva erispa utbredde öfver ett underliggande stratum af Lynybya muralis ; trådarne, hvaraf denna sednare bestod, vo- ro af en högst olika både bredå och inre structur; några liknade fullkomligt dem hos Lyngbya muralis, tagen på an- nat ställe; andra åter, och dubbelt bredare, visade de: trans- 189 versela strimmorne antingen hela, till en del eller helt och hållet sönderfallna till gröna gryn; ett tredje slag af en än- nu betydligare bredd och, så vidt jag kunde se, helt och hållet platta (månne ej den hos Meyen omtalade Scytosiphon velutinus ?) hade inre structuren fullt öfverensstämmande med äen hos Ulva crispa. Mellan alla slagen voro tallösa mel- lanformer. Häraf föreföll mig nu klart, att Meyen ej så alde- les gripit sitt påstående i luften, eller åtminstone till en del selt hvad han sagt. — Alt strimmorna hos Lyngbya muralis delas till gryn och den från början trinda tråden slutligen blir bandformig, är den slutsats man här synes berättigad att göra. Vidare intet att säga; ty — är den välbekanta Lyng- bya muralis en sjelfständig art, ehuru fullkomligen lik och oskiljbar från cotyledonerne till Ulva ecrispa, då dessa befin- na sig uti ett visst utvecklingsstadium? eller är allt hvad man hitintills kallat Lyngbya muralis allenast att anse som grodd- trådar till Ulva crispa? — äro de frågor man under närva- rande omständigheter kan upkasta, men ej förmår besvara”). IR. Literatur. Elementa Phyllologie. Dissertatio invuguralis Bo- tanica. Auct. Salom. Th. N.Drejer. Hafnice 1840 75 pag. 8:o. Bland de yngre män, hvilka synas låfva att gifva nytt lif åt Botanikens studium i Danmark, intager Förf. till det ar- bete, hvars innehåll vi nu kortligen vilja referera, ingalun- da lägsta rummet. Han har redan förut inom botaniska lite- raturen gjort sig känd genom åtskilliga arbeten (Flora Hav- uiensis, Lerebog i den botaniska Terminologi og Systemlere, m. fl.), i närvarande dissertation söker han mera specielt ut- veckla läran om bladen. Sedan Förf. i inledningen (p. 1—9) dels visat, att när- varande tid fordrar, att den formela terminologi, hvaraf bota- niken så länge varit belastad, måste lemna rum för den typi- & ") Se vidare härom: Meyen i Linnea 1827 p. 388 följ. Ag. Spec. Alg "vol, IL: p. X LIV. så NGE kd 1920 ska: d. v. s. botaniken fordrar icke endast beskrifningar och benämningar på formerna, utan en framställning af deras na- turliga utveckling och demonstrering af deras öfversta och lägsta gradationer ; dels ock, utgående från den satsen, att na- turen fordrar frihet såväl för organerna som för anden, hva- dan plantan utur fröet och knoppen, hvarest den lefver liksom ett sammandraget lif och underkastadt andra omstän- digheter, höjer sig till en fri utveckling af sina organiska motsättningar, framställer såsom högsta regeln för vextorga- nismen att dess väsende består i individualisering- C'essentia organismi vegetabilis posita est in individualisatione”), hvil- ken han anser gällande så väl för hela organismen, som för dess särskilda delar, något som han, med afseende på bladen, genom sin »fhandling önskar ådagalägga, skrider han när- mare till detta sitt föresatta mål. Härvid framställas i 1 Kap. (p. 10—29) ”terminologica pauca” med afseende på bladen hos Phylloblaste. Bladens inre elementer äro nerver och diachyma; de ytre elementerna eller organiska dimensionerna bestämmas af nervernas eller kärlfasciklarnas flera gånger för- ändrade direktion i bladet, i det dessa då de utgå från stjel- ken först divergera, sedan konvergera och fortgå parallelt, derefter slutligen åter divergera och grenas i alla direktio- ner; härigenom bildas tre dimensioner: vagina, petiolus och lamina , hvilka delar dock hos olika vexter äro mer eller mindre tydliga. Som nerverna utgöra bladets skelett, så kom- mer deras fördelning (nervatio) alt utgöra liksom skelettet för afhandlingen, hvyadan äfven Förf. härvid särdeles uppehål- ler sig och utgar i sin framställning från fol. penninervium, i fråga hvarom han, i stället för de hittills brukliga benäm- ningarne nervus medius, n. laterales och vene, antager ult- trycken truncus nervi. rami och ramuli. Såsom härmed be- slägtade former framställas: fol. palmato-penninervia (”plures nervi ejusdem validitatis laminam percurrunt apicemque ver- sus eonvergunt) ; £ mixtinervia ("tres nervi e basi lamine exeunt fere ut in triplinerviis, sed nervi laterales non ita a- picem versus diriguntur, ut in illis, recta fere via autem ad marginem excurrunt latere inferiore ramos emittens” t. ex. Tilia europea) och ff. pedinervia (”petiolus, ubi laminam in- trat, stalim in 2 ramos dividitur, tertio minore iis interjecto; rami sursum ramos secundarios emittunt” — t. ex. Tussilagi- nes etc.). Han framställer derefter öfriga typer för nervernas fördelning, hvaraf han antager 2:ne neml. Fol. basinervium (in quo plures nervi simul e caule folium intrant, et aut Invi- cem aut cum margine paralleli ad apicem usque sese exten- dunt” — t. ex. Plantago major); samt Fol. ramificatonervium (Cin quo petiolus, dum lamine affigitur, statim plures ramos dimittit”),. Dessa, hos hvilka truncus nervyorum icke förekom- 19: mer annorlunda än såsom reducerad till en punkt eller nodus, sönderfalla åter i 2 slag: fol. palminervium (”petiolus mar- ginalis est,a quo nervilaterales exeunt.” ex. Malyace2); och f. stellinervium (”e petiolo intramarginali nervi divergentes ad totam peripheriam diriguntur, quasi radii e centro” — (. ex. Hydrovotyle vulg.). — Bladen hos Acroblaste hafva enkla nerver, som äro parallela sinsimellan eller med kan- ien, hvadan de kallas fol. parallelinervia. — Bladen hafva hittills betraktats blott med afseende på skelettet; Förf. öf- -vergår till andra modifikationer hos bladen, som bero af nerveringens beskaffenhet; neml. bladens delning, i hvil- ket afseende bladen delas i enkla och sammansatta; åe för- ra åler i fol. peritoma (dentata, crenata, serrata), och fol. incisa |. partita, af tre slag: fol. lobata, laciniata och secta. De sammansatta bladen erbjuda följande hufvudformer: fol.pinnata (hvars foliola motsvara nerygrenar- : ne hos fol. penninervia), fol. digitata (motsvara fol. palmi- nervia) och fol. rotata (motsvara f. stellinpervia — t. ex. Lu- pinarter). Beträffande skilnaden mellan fol. secta och com- posita yttrar Förf. att den enda verkliga består i gradatio- nen af delarnas åtskilnad, så ait delarne hos fol. secta vunnit en mindre, hos f. composita en större grad af individualisering. I Andra Kapitlet (p. 29-—73) framställes ”evolutio foliorum per regnum vegetabile.” Gående från de lägre till de högre och sedan han anmärkt alt hos inophyta (svampar och laf- var) icke finnas några rudimenier till blad, upställas såsom första graden Chlorophyta; bland dessa möta först Algerna, hos hvilkas lägsta ordning Gongylophyci ännu ingen bladut- veckling börjat, hvaremot den börjar framträda i den andra Ascophyci, bland dessa liksom förutsägas alla bladformerna. Hos mossorna na bladen en högre grad af individualisation ; plad och sijelk åtskiljas, den gröna färgen infinner sig; men särdeles längre hinna de icke här. Hos Filices äro väl blad och stjelk åter intimt förenade; i det frondes genom ner- vering, diachyma 0. s. v. utgöra blad, men derjemte genom frambringandet af fruktifikation visa sig bibehålla naturen af stjelk; den inre strukturen är längre hunnen än hos de före- gående, i det a't elementar-organerna (nerver och diachyma) aro tydligt åtskiljda och alll omgifrves af en egen epidermis. — På denna bladens första gradation herskar forma penni- nervia, som divergerar till mixti- och pedi-nervia, hvaremot ringa spår finnas till forma palminervia. — Hos Aeroblastae, som representera den andra gradationen af bladens utveckling, framträder åter en motsättning mot den första, i det att bla- den, hvilka hos Filices framstält sitt sträfvande att gilva ner- verne divergens, utbredning och förgrening ,nu på den andra gradationen återgå till enkel nervbildning; hos acroblaste rö- 152 jer sig i allmänhet ingen skilnad mellan petiolus och lamina; bladen hos dem äro ock, till följe af de icke greniga ner- verne, typiskt alldeles hela. Såsom typer för de metamorfo- ser, som bladen inom denna grad undergå, framställas A- roide&, gräsartade vexter och Palmerna. I allmänhet kunna "bladen på denna grad sägas representera petiolus; men hos de särskilda typerna visar sig en olika yttring häraf. Förf. öfvergår derefter till Phylloblaste, hos hvilka blad- utvecklingens 3:e och högsta grad framträder, här kan man dock ej visa fortgången af denna utveckling med tillhjelp af vissa bestämda familier, hvadan man måste gå en annan väg än vid behandlingen af de 2 första gradationerna; för alt nå silt syfte upställer och utvecklar Förf. några allmänna satser, neml. med afseende på hela organismen följande : I omnis organismus centrum sibi formare conatur; 2. Omnis organis- mus eo tendit, ut membris suis quasi vim propriam tribuat; samt med särskildt afseende på bladen: 1 folium apicem ver- Sus tendit; 2. folium lamine partes in orbem redigere cona- lur; 3 proprius foliorum nisus est acro-amphigeneticus. Så- som resultat af dessa sa'ser framstår följande: ”folium per- fectissimum extrorsum prorsus limitatum (a caule separatum et cum eo ängulum rectäm. efficiens), introrsum plene arti- culatum (in petiolum et laminam diductum, ita ut he arti- culatione distinguantur angulumque definitum efficiant, lami- nam compositlam reddens), apice exacte radiatum esse de- bet.” Med ledning häraf framställas typerna för nervfördel- ningen bland Phylloblaste i följande ordning: Fol. basiner- via; Fol. penninervia ; Fol. ramificatonervia , de 2 sednare med sina underordnade slag så att fol: stellinervia blifva de högsta och fullkomligaste. — I fråga om "bladens större el- Jer mindre fullkomlighet i afseende på-delningen upställas föl- jande gradationer: Fol. peritoma, fol. incisa, fol. composita. — Såsom slutligt resultat framställes: Folium perfectissimum est rotatum, såsom hos flera tropiska träd särdeles af Bom- baceernas och Sterculiaceernas. familjer. Rummet tillåter icke att utförligare utveckla gången af Förf. deduktion och den vidare tillämpningen deraf, hvadan vi afsluta refereringen af denna afhandling, som måhända redan blifvit väl vidlyftig, hvilket torde ursägtas, då man betänker svårigheten att i korthet redogöra för ett arbete af detta slag, som redan i sig är koncist, men hvilket Ref. så mycket hel- re önskade göra något mera kändt, som det måhända kom- mer att dela det öde, som vanligen drabbar afhandlingar ut- gifna i form af disputation, att neml. förbli obekant för ve- tenskapens fleste idkare. 1 os. ÖA Lund, ryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1840. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE ÅF AL. ED. LINDBLOM, 2 I. Original-Afhandlingar. Svenska Pilarterne; af E. Fries. (Fortsättning och slut fr. N:o 11). 19. S. Silesiaca Willd. — Nov. Mant. 1. — Linn. Lapp. n. 358. Anm. "Ehuru de papperstunna, fullvexta på båda sidor glatta och gröna bladen, jemte tydliga stiften synas härma denna art till de följande, står den S. Caprea och grandi- folia vida närmare. Jemf. Whlnab. FI. Carp. — Den före- kommer mycket spridd: i H:r Lindbloms på Norrska fjäll- pilar rika samling såg jag blott ett exemplar deraf samladt nära Mandal i S. Norge, och Sommerfelt sände den med påskrift: ”.Salix. Non est Capreua. Unica arbor.” Utom den normala formen , finnas från skilda orter några snarlika, som icke med full visshet kunna bestämmas i brist af frukt, f. e. Salix Rudbeckiana Test. in litt. 20. S. nigricans Smith. — Nov. Mant. 1. p. 52. — Linn. Lapp. n. 350. Herb. Norm. V. n. 62 (var. campe- stris). S. phylicefolia et S. nigricaus altera Whinb. Lapp. n. 482, 455. Anm. 1. Af denna månglynne-art böra, efter WWahlenb. Fl. Sv. , följande tvenne utmärkta klimateriska afarter åtskiljas: — borealis, med frodigare vext, bladen mera långsträckte, yngre jemte de äldre grenarne håriga, hångenen stora samti- diga med bladen, de utvexta frukterna ganska stora. Detta är den bäst utbildade Lappska formen; .S. rupestris Smith (S. M 12. Lund den 1 December 1840, > 194 nigricans cinereeformis Lestad) är en älpinsk form deraf "med blad på båda sidor grå sträfludne. — campestris Whinb. har spensligare vext, bladen mest rundade, stundom hjertlika, arsgamla grenarne glatta, endast årsqvistarne finludne, hängenen samtidige med skärmblad, frukterne dubbelt mindre än föregåendes. Det är denna, som finnes uti alla skogs- och bergs-trakter i riket; S. Anderso- niana, Forsteriana, hirta och Cotonifolia Smith äro former deraf. — majalis Whinb.! Svec. (excl. syn. FI. Lapp.) qvistarne iemte knopparne glatta och sglansande, oftast gulbruna; bla- den glatta föga (eller sent) svartnande, hängen mycket tidigt blommande på bar qvist utan både skaft och skärm. Det är denna som finnes i kusttrakter eller vid större vatten, der väl våren tidigt börjas, men sakta framskrider. Vid Hässlun- da i Skåne blommar den 14 dar innan bladen börja visa sig. — Härtill kommer en lokal afart i täta och fuktiga lundar, hvaraf den beror: — prunifolia Liljebl. bladen tunna äfven utvexta hinnaktige och på båda sidor gröna; blommar med fullvexta blad och småbladiga hängen. Denna sistnämnda är S. damascena For- bes et Hook. Vi äro fullt förvissade, att amenta precocia och coexlanea hos denna och alla förvandta arter bero af vårens förhållande i den provins eller lokalitet, hvarpå de vexa. — De utmärkt långa fröhus-skaften, de utmärkt långa stiften, de hvitaktige silkeslikt tilltryckta håren på yngre bladen, som under torkning svartna utmärka lätt denna art från alla förvandta. Hårigheten aftager från norden till södren (liksom hos S. depressa) , imen under blomningen äro bladen alltid hårbräddade, bladskaften förlora aldrig fullkomligt hårighe- ten; på de yngre torkade svartnade bladen bildar den vanli- gen en hvit fläck eller rand långs medel-nerven. Hängefästet ullhårigt, liksom hängefjällen , äfven hos var. majalis! Den sistnämdas frukt är alltid glatt, de öfrige afarternes varierar äfven luden. 195 Änm. 2. Afven den ”S. majalis vera” e Vestrobothnia , som Herr Lestadius sändt, synes mig för de utmärkt lån- ga fruktskaften höra till afarten majalis, ehuru de yngre bla- dens gulaktiga färg närma den till |S. tenuifolia. Månne de ”fullständiga” exemplar Koch i sin Synopsis omtalar höra till denna? Deremot strider likväl att Herr Lestadius ef- ter eget intyg aldrig insamlat den i fullständiga exemplar. Genom Prof. Wahlenbergs gunstiga tillstånd att jemföra originalerne i dess samling, är jag fullt öfvertygad, att han haft exemplar af S. nigricans under ögonen, då han förer IS. majalis till denna art, men att han i FI. Lapp. riktigt be- traktat dess S. majalis som skild art. 21. S.punetata Wahl.! Lapp.n. 481. FI. Dan.t. 1052. Anm. Den fullkomliga glattheten (äfven hängefästet och hängefjällen äro bara), de på båda sider gröna och glänsan- de bladen, som på öfre sidan äro uphöjdt nätådrige, knopp- bärande hängeskaften och hela utseendet af S. myrsinites skil- ja denna art från föregående. Den är efter Prof. Wahlen- bergs egen anmärkning en tvifvelaktig art, men då denne utmärkte Forskare, som studerat den i naturen, behåller den som egen art, anser jag mest skäl att följa förste uptäcka- ren. Herr Lestadius anser den för en bastard-art imel- lan |S. nigricans och S. myrsinites. Den står i samma för- hållande till S. nigricans, som S. hastata hyperborea, iS. fu- sca myrtoides till sina stamformer, eller som |S. glabra Scop. till S. phylieefolia. 22. SS phylicefolia Linn. — Smith! Er. Nov. Mant. — Linn. Lapp. n. 351. — S. laurina Smith! S. nigricans Whinb. Fl. Lapp. n. 4565 (excl nigricante dasycarpa). — leptophylla, bladen tunna hinnaktiga. S. punctata? Sommerf.! in lit. S. tenuifolia Smith blott till en del, nem- ligen den håriga formen. Från -S. nigricans skiljes denna genom de aflånga styfva mest uprällstående bladen, som yngre äro finlud- ne, men aldrig tilltryckt silkeshårige eller efter torkning , 196 svartnande , utvexta under grå, samt i synnerhet genori sina märkbart kortare fröhus- skaft och stift, — i det hela står den följande närmare, men redan den kortare stiften skil- jer den, samt föröfrigt de yngre ludne qvistarne och bladen; de förra äro mörkbruna ojemna; de sednare mörkgröna haf- va vid utslåendet den stora rostbruna fläcken, som utmär- ker S. caprea, cinerea 0. fl. af de föregående; denna saknas alldeles hos de följande; men som äldre och torkade exem- plar ofta äro ganska svåra att åtskilja, och dessa formers förhållande icke ännu synas mig nog utredt, har jag ansett mig böra här, liksom i Nov. Mant., upföra .S. tenuifolia som underart af S. phylicefolia. Fröhusen har jag endast sett silkesludne. = S. tenuifolia Linn. herb. — Linn. Eapp. n. 352. — Fr. Nov. Mant. Herbar. Norm. II. n. 54. S. arbuscula Whlinb. Lapp. n. 476. — majalis. Whlnb. Lapp.! n. 483. (non S. phylicefol. majal. FI. Svec). Anm. Skild från föregående genom sina i spädaste ål- der glatta glänsande grenar, bladskaft och blad; de sednare yngre utmärkt tunna gulaktige genomskinlige, utan rostbrun fläck, äldre mörkgröna, men under torkning icke svartnande, korta fröhusskaft, långa stift. Varierar i likhet med de före- gående: vid stränder får den frodigare vext, jemte tidiga, oskaftade bladlösa hängen; mot fjällen åter blir den lågvex- tare, blad och blomning blifva mer samtidiga samt hänge- skaften slutligen. småbladige. Salix n, 48—067 Hook Brit. V. höra till denna och föregående. Salix Wulfeniana Willd. eller rättare .S. glabra Scop. är en medelart imellan föregående och följande. Äfven den- na har odlad på låglandet, enligt Willd. Berl. Baumzucht, tidiga och bladlösa hängen; i fjälltrakter åter blifva de sam- tidige och bladigt skaftade. Enligt Fellman skall den finnas i Kola-distriktet i Finnmarken; måhända menas likväl var. KO måjalis at S. tenuifolia , till hvilken Willdenows beskrifning på det nogaste passar. 23. S. hastata Linn. — Fl. Lapp. n. 364. H. N. Il. n. 53 . (var. gothica). Har i likhet med de flesta arter i denna afdelning flera bestämda klimateriska afarter. Uti Norrland och Lappska skogstrakten förekommer hufvudarten, men i Götarikes (Jutlands o. s. v) djupa kärr utbildas den till en utmärkt afart: — Gothica, lågvext, hängenen tidiga (före bladen) nästan oskaftade med små skärmblad, bladen mest hjertlika [äfven blommande grenarnes] utvexta tjocka glänsande uphöjdt nät- ådrige, tätt och djupare naggsåggade. Odlas i Botan. Trädg. under namn af S. kastata ; derstädes förekommer hufvudarten under namn af S. serrulata. — Dess motsats är — alpina, lågvext, bladen små lancetlika n. helbrädda- de, med samtidige och bladigt skaftade hängen. På fjällar- ne. — Än märkvärdigare är: > Hyperborea, qvistarne jemte de utdragne smala och glesa hängenens fjäll glatta, fröhusen korta äggrunda med ganska kerta skaft och stift. Den förekommer jemte de ana- loga S. punctata, myrtoides i Finmarken ned till Lyngen (Lestadius); har smala blad, mycket små stipler och fröred- ning af S. amygdalina eller fragilis. >= Incubacee. Lågvexta buskar, med smala nedliggan- de eller vidjelika utspärrade grenar, normalt helbräddade blad. Anm. Ehuru skillnaden efter bladens kant hos en del former utplånas, så är dock tydligt att kelbräddade blad äro de typiska i denna afdelning ; endast de frodigare rotskotts- bladen äro glest tandade. Efter stiftet kunde en bestämda- re, men mera konstlad, indelning hämtas. Se första stycket. 24. S. depressa Linn. Sv. n. 899. Nov. Mant. 1. p. 36. -— Linn. Lapp. n. 461. S. livida cinerasc. Wahklenb. Anm. Till motsats emot S. aurita utbildas denna art full- komligare i högre Norden. TI fjälltrakterne vexer den som en nedliggande buske, med stora tjocka trubbiga på båda si- 198 dor (jemte qvtslarne) tjockt och sträft graludne blad. Då har den äfven de största och längst skaftade fröhus och i följd deraf glesaste hängen. Det är omisskänneligen denna form, som Linné i Fl. Svecica beskrifvit för S. depressa!. Den är snarlik former af S. caprea och lanata, med hvilka den blifvit förvexlad. Nedstigande till flodbråddarne och låglandets lundar blir den ett spensligt träd med veka ned- böjda grenar, släta tunna slaka mot båda ändar spetsade blad, yngre jemte qvistarne endast finludne och äldre glatta. Båda dessa former hafva motsvarande hos S. aurita. Denna sednare form är omisskänligen den i Linn. Lapp. n. 461 beskrifna , hvilket äfven af Linnés Herb. är salt utom tvilf- vel; och då Linné sjelf förenat den med sin 5. depressa, så kan jag omöjligen inse någon grund huru detta synonym kan betviflas. + S. livida a. Whlnb. — Linn. Lapp. n. 356. Herbar. Norm. V. n. 635. Denna underart är spridd ända från södra Lappmarken till Skåne, allt jemt likväl aftagande i frodighot mot södren, der den slutligen liknar smärre former af S. re- pens och sedermera icke sydligare förekommer. Den fram- träder äfven under tvenne afarter, den egentliga v. livida, frodigare, med gula utspärrade grenar, gulaktiga släta blad och v. glaucescens , mera nedliggande, med bruna grenar, under isgrå blad. Den förra förekommer mest i Norrland. — S. bicolor Ehrh. påstås väl ånyo af Meyer vara identisk med den sistnämde, men det är mera troligt, att den tillhör S. phylicefolia. 25, S. ineubacea Linn. Svec. n. S9S. Fr. Nov. Mant. 1. p. 06. S. plicata Fr. Hall. — pilicata. — Herb. Norm. II. n. 58. Anm. 7. Stamformen till denna art, som är en 1—2 fots hög buske, med nedliggande mycket utspärrade smala gre- nar, och tumslanga lanceltlika blad, synes knappast vara be- skrifven af nyare författare (S. glauca Enyl. Bot. t. S10, vanligen hänförd till S. Lapponum, föreställer åtminstone ef- 199 ter figuren, med korta äggrunda oskaftade märken, ingen an- nan än denna); i VY. Småland och S. Halland är den likväl icke sällsynt i skogstrakterne ; men vid Marieberg vid Halm- stad äfven i sand, och att Linné på förstnämde ställe insamlat den synes så mycket sannolikare, som den redan anföres i dess äldsta skrifter, men ingenstädes specielt nämnes i dess sed- nare. Denna och ingen annan passar på det nogaste till Lin- nés beskrifning på S. ineubacea. Tikheten med S. Lappo- 2um, de grågröna grenarne, de äggrunda stiplarne — allt Lin- nés egna ord — skilja den bestämdt från alla smalbladiga artförändringar af S. repens. Anm. 2. Afarten plicata är mera allmän öfver hela, sö- dra och mellersta delen af riket. Den är icke identisk med S. ambigua Koch, utan med S. ambigqgua altera ad S. repen- tem accedens Koch Comment, d. v. s. förhåller sig till S. ambigua Ehrh. (hvilken vi upptagit under S. aurita) som S. viridis till S. Rausseliana, hvilken sednare vi först förde till S. fragilis, ehuru äfven den länge förvexlades med S. viridis. En artförändring af |S. plicata med glatta fröhus finnes i mängd vid Eftra i Halland (är dock icke S. firmarkica Koch, hvilken vi efter original-exemplar räkna till S. repens). — Båda afarterne innefattades under S. plicata Fl. Hall., der denna art först tydligen åtskiljdes som Svensk , fast man i Sverge icke vågade följa det goda rådet sapere aude förr än man fick utländsk auktoritet häruti, liksom i frågan om S. vi- ridis och otalia andra fall (men vanligen deremot trott sig hafva gjort en ny uptäckt, som man bör skynda tillegna sig, då man hos utländske författare finner någon afvikande åsigt f. e. om Cirsium decolorans, Potentilla procumbens m. fl., af hvilka den förstnämde ändå till slut blir en afart eller på sin höjd bastard af Cirs. acaule!). — Som likväl Linnés S. incubacea , en för sednare författare okänd art, ganska väl passar till denna, ja ”med all den sannolikhet nu står att vin- na” är just denna, så är väl rättast ålertaga Linnés benäm- ning. Genom följandet af denna grundsats hafva vi nulyck- 200 ligen fått flera vaga Linneanska arter bestämda; då deremot det motsatta bemödandet, att söka Linneanska arter i obelyd- liga former af allmänna arter och sedan beskrifva de verkliga under nya namn, C(hvaruppå flagrant prof uti alla Linnés brun- fruktiga bägarlafvar hänförde till Cl. pyxidata Flörke, som sedan gaf Cl. pyrxidata, cornuta L. etc. nya namn), vunnit föga bifall. — Mig synes förtjenstfullare, att fixera obestäm- da arter än blott gifva dem nya namn. 26. S. Finmarkica Willd. e fonte. — Nov. Mant. 1. 68. S. paludosa Hartm. Scand. nec Schleich. nec Link nee Nuttall. Anm. Willdenom bestämde efter Vahl, som fann denna art i Finmarken, en Pil till S. finmarkica, och som i Finmarken och hela norra Skandinavien ingen annan art fin- nes, som till den kan hänföras, kan visserligen ingen annan art bibehålla detta namn ,; än den i Finmarken vexande (ex analogia Hieracit sabaudi etc.), — och då bland de obestäm- da former, som blifvit tagne för S. finrmarkica ingen sjelfstän- dig art finnes, så är icke heller minsta anledning att förkasta detta namn, — Hvad jag sett, sändt af Koch till Dr. Hart- man för S. firmarkica, ät en form al S. repens!, men den är icke S. finmarkica Link et Hort. Ber. — Troligen är den Berlinska ej införd från Finmarken och således utan all vigt för bestämningen. 21. SS. Myrtilloides, L:.-—-, happ; n.:35Z:, (Köra vexlades af Linné med former af S. repens, se Fl. Svec. n. 889, FI. Åkeröensis 0. s. YV.; lyckligtvis har man dock ej deraf tagit sig anledning alt förbyta dess namn). 28. S. fusca LIL. (optima). FI. Lapp. n. 364. t. 8. f. RE. (Hufvudformen med ovala trubbiga blad, utan spets, jemte de glatta fröhusen under torkning mörknande : S. myr- tilloides Liljebl,! Sv. FI. 2.p. 306 ”bladen yngre håriga” etc.) — major, bladen dubbelt större, lanceltlika, med utdra- gen rak spets, föga svartnande, fröhusen silkeshårige. Herb. Norm. III. n. 56. 201 — versifolia, bladen aflånga eller elliptiska snedspetsade, un- der torkning mörkare, fröhusen gleshårige. S. versifolia W hlnb. > Myrtoides Fr. Nov. Mant. Z (skiljes som sjelfstän- dig art af Dr. Hartman). Anm. 1. Förekommer först ofvan S. repentis nordliga gräns, icke sällsynt i Dalarnes, Jemtlands och Lapplands skogs- trakter, i kärren kring Karesuando en af de ymnigast före- kommande arterne Den är otvifvelaktigt en sjelfständig art (Meyer har, troligen efter Seringe, olyckligt förenat den med IS. plicata) och lika så mångformig som S rep. — Dt. Lund- mark! har 1780 hemfört en form under namn af S. arena- ria, som är analog med följandes v. argentea; vi hafva äf- ven en krypande småbladig form, endast genom stiftet skilj- bar från |S. repens. Att denna art, som blifvit hemförd af nästan alla, som besökt norra orterna, af Prof. Wahlen- berg först fanns under dess sista resa, hufvudsakligen egnad åt skogstiraktens undersökning, berodde deraf att de förra re- sorne voro mera egentligen egnade åt strand- och fjäll-regio- nerne. Anm. 2. Att denna art ej skulle vara Salix Linn. Lapp. n. 364 (lons S. fuscae!) ”in humidis silvarum Lapponie” är väl omöjligt att betvifla, så vida någonsin beskrifnings och vexeställens öfverensstämmelse skola ega vitsord, i synner- het då den icke kan dragas till någon annan i Lapplands skogskärr förekommande. Men lika obestridligt det är, att Linné förvexlat former af S. repens med de Lappske S. Lap- ponum, S. myrtilloides 0. s. v., lika klart är ock, att former af S. repens en tid blifvit räknade till S. fusca. Att Linné dock efter utgifvandet af FI. Sv. 2. funnit, alt S. repens är den öfver hela nedre landet allmännaste och S. fusea endast Lappsk, finner man så väl af flera sednare bestämningar, som af dess Frutetum Svecie, der förhållandet riktigt upgifves så vara; liksom S. repens anföres i EL Anglica, men S. fu- sca i ingen af Linnés sednare special-floror. Smiths beskrifning, efter Linnés exemplar, hörer tydligen hit, men Borrer, som 202 rättat flera Smiths bestämningar af Linnés Salices, anmärker utiryckligen att den Engelska S. fusca är S. repentis var., och skild från åen Linneanska. 29. S. repens Linn. — Svec. n. 596; Cfr. Frut. Svec. (a. eriocarpa, b. lejocarpa). — parvifolia, nedliggande, krypande, bladen små utan stipler och tydlig spets, under silkesludne. Bladens form tilli- ka med fruktens beklädnad varierar i oändelighet; äfven qvistar- ne stundom uprätta. Möjligen, men icke bevisligen, kan Linné någon ging förvexlat dess former med &S. incubacea (som dock ingenstädes af Linné sednaåare specielt angifves; den var af Linné långt tillbaka skild, troligen redan i S. Småland), ehuru beskrifningen omisstydligen anvisar på en annan. Deremot är bevisligt att smalbladiga former deraf blifvit tagna för .S. rosmarinifolia. — glabrata, upstigande, bladen kretsrunda eller ellipti- ske, platta, glatta, utan spets; fruktämnen glatta (hos alla de öfrige afarterne än ludne än glatta). Förvexlad med S. myr- tilloides ft. e. i Linn. Fl. Åkeröens., Osbeck Hall. etc.; kun- de med lika grund anses fur Linnés S. myrtilloides som föl- jande för dess S. fusca. — fuscata, grenarne uprätta, bruna, bladen större ellip- tiske med sned spets, under silkesludne. S. fusca Linn. Sk. resa p. 79 och Herbat. Upsal., men icke den ursprungliga från Lapplands skogskärr, som ock Linné sednare insett, se Frut. Svec. — argentea, lik föregående , men qvistar och blad öfver allt ludne och silkeshvita. S. arenaria L. enligt sjelfva be- nämningen och Gottl. resan p. 206, Sk.resa p. 237, Frutet. Svec., Fl. Anyl., Fl: Dan. , Fl. Bely. med uteslutande af diagnos och syn. ur FI. Lapp. Anm. Slorvex:are på torra, lägre på fuktiga ställen: v. fuscata mest på slättland; v. argentea i flygsand vid hafvet. Underjordiska stammen alltid krypande, hvarföre den bildar en tät småskog i jordbrynet! Bladspetsens snedhet finner 203 jag icke konstant; den har stundom runda blad utan spets. Alt särskildt anföra någon afart med galta fröhus anser jag orätt; den förändringen återkommer bland alla afarterne; äfven den hvitaste argentea finnes vid Halmstad med glattaste frukt- ämnen. Blommar både på bar qvist och samtidigt med bla- den; på öfversvämmade ställen först med fullvexta blad fram- på sommaren. Härmed bör ej förvexlas ett på Halländska ku- sten ej sällsynt förhållande, att den blommar om igen frampå hösten med gamla blad, sor, man äfven (förr åtminstone) år- ligen såg med en buske af S. amygdalina vid Yerpinge nära Lund. 30. S.angustifolia Wulf. — Fr. Nov. p. 2865. Hb. Norm. II. n. 60. — elatior, större vext; med uprätta vidjelika gula gre- nar; bladen bredare lancettlika. Herb. Norm. V. n. 65. Anm. Den vanliga formens blad likna S. viminalis, af- artens S. stipularis. Anses vanligen för S. incubacer L., med hvilken den ock i bladformen nära öfverensstämmer — och vexestället i Frut. Svec. Ci flygsand jemte S. arenaria” passar till den fullkomligt; men beskrifningen afviker tydli- gen, så att den åtminstone icke kan vara den ursprungliga. När Linné utgaf FL Svec. I. hade han icke besökt någon punkt der denna förekommer. — Smiths upgift att denna skulle ligga i Linnés Heb. för S. arbuscula har Borrer fun- nit vara oriktig; den är tvärtom den rätta S. arbuscula. 31. S. rosmarinifolia Linn. -— Fr. Nov. I. p. 2685. Anm. Den af oss upgifna karakteren af de under blom- ningen små klotrunda hängenen är artens säkraste kännemär- ke. Linne kande den ej som Svensk, endast som Finsk. Artförändringen concolor har på båda sidor glatta blad: i kärr vid Roslätt i Skåne. En större och bredbladigare art- förindring är i år funnen på Gottland af Herr Nyman. Anm. 2. SS. rosmarinifolia Engl. Bot. t. 13865 (hvilken synes fullkomligt identisk med S. arbuscula Engl. Botan. t. 7366, om man uteslutar de nedre (till S. hastata hörande 204 bladen) kan icke citeras till vår art; ty den har bågformigt krökta hängen och härstammar egentl. från Amerika, liksom S. petiolaris. Mycken oreda herrskar öfver de Engelske pi- larne, derföre att Linneanske exemplar ofta blifvit lagde till grund för figurerne och beskrifningarne, ehuru de Engelske derifrån afvika, och att nästan alla exemplar som erhållas från England äro odlade, men derför icke af Engelskt ursprug. V. Chamelix. + Frigide, blomqvistarne utgå äfven från sido-knoppar. 382. S.ylauca L. — Lapp. n. 3653. Herb. Norm. Hl. n. 52. (2. stipulata s. appendiculata. ob. exstipulata). — nivalis, Nov. Mant. S. glauca y. Lapponum HWhlnb. + pullata, bladen aflånga eller lancettlika, tätt små-såga- de, spetsiga, gleshåriga, under isgrå efter torkning svartnan- de (i synnerhet yngre), fröhusen tydligare men kort-skaftade (a. silkesludne; b. glatta!), yngre smala syllika tillspetsade, hängeskaften korta bladiga (S. nigricanti-glauca). Lest. (äf- ven från Funnesdalsberget i Herjeådalen Thedenius). > + pallida, bladen lancettlika, helbräddade, spetsade, glän- sande, i spädaste ålder jemte qvistarne fullkomligt glatta, ef- ter torkning höggröna, hängeskaften korta med skärmblad, hängenen tätblomstrige, ståndarknappar och stift gula. Nov. Mant. 1. (S. phylicefolio-glauca). Anm. Underarlerne pullata och pallida torde vara bastarder; de böra icke öfverses eller förtydas, som redan skett med S. pal- lida, emedan den bloit anfördes i Nov. Mant.som afart; den är så utmärkt, att om den af andra blifvit framstäld som art, vi verk- ligen knappt skulle tvekat erkänna den som sådan. De för- hålla sig till hvarandra fullkomligt som S. phylicefolia till S. ni- gricans. Hufvudformen af S. glauca har ludna qvistar, ull- håriga fröhus, yngre bladen silkesludne af långa tilltryckta hår; fast de äldre blifva glatta, kunna de aldrig jemföras med S. pallide. Att båda mest närma sig S. glauca villna de kortskaftade fröhusen, de dubbla honungshusen, vuklufna stift och smala märken. 205 38. S.arbuscuia Linn. Herb. — Spec. Pl. p. 1445. y. --—- Fl. Lapp. n. 360. t. 8. f. M: — Herb. Norm. V. n. 61. S. prunifolia Smith sec. Fr. Nov., der artens synonymie först bestämdes. — vaccinifolia Smith!, lågvext, krypande, med små glest men djupt naggade blad, fröhusen ägglikt-koniska, slutligen glatta. Anm. Tillhör mest Norrska fjällen, ehuru icke uptagen som Norrsk hos Dr. Hartman, men äfven på Svenska si- dan finnes den nära högsta fjällryggen i Herjeådalen (Sjö- strand! Thedenius!) samt i Piteå och Torneå Lappmar- ker (Lestadius!). Utbildad blir den en 3 fots hög bu- ske, till utseendet då närmast S phylicefolia, så att lätt in- ses hvarföre de blifvit förenade. På S. Europas subalpinska berg blir den än frodigare, får större tunna tätt småsågade blad, så lika S. depresse, att de knapt äro skiljbara; se Nov. Mant., (äfven Koch förenar nu den som afart). Denna är utom Sverge den allmännaste och mest bekanta af de arter, som blifvit räknade till S. arbuscula ; af Svenska Botanister- ne har den varit föga känd (S. arbuscula B. Liljebl. Sv. Fl. I. hör hit: men S. arbuscula sjelf och var. 4. hos Liljeblad! höra till S. depressa) tills Kyrkoherde Lestadius visade, alt denna var Linn. Lapp. n. 360, qu& ”crescit in formam arbuscule,” hvilken både af Linné sjelf i dess Herb. , i FL. Lapp. ed. 2 och af de flesta antagits för den genuina S. ar- busceula. — iS. arbuscula Whlinb. Helv. et Carp. höra äfven hit, men icke FL Svec. och i FI. Lapp. troligen endast det Finmarkska vextstället. 34. S. myrsinites Linn. — Fl. Lapp. n. 353. Hb. Norm. V. n. 66. — "arbutifolia (Nov. Mant. 1. c.) bladen smärre omvändt ägglika, trubbiga, yngre mycket långhårige, n. helbräddade. Likna till storlek och form Uva ursi. + procumbens Forbes (Nov. Mant. 1. c. b), bladen tun- na ovala släta platta, hängenen kortskaftade, fröhusen ko- 206 niskt syllika silkeshår:gå med kort stift och trubbiga mär- ken. Anm. Underarten har mycket eget utseende, efter Hoo- ker (cui S. Zeris) odlad oförändrad, möjligen egen art. Den finnes både i Norge och Torneå Lappmark. Det var den som Kyrkoherd. Lestadius först tog för S. arctica. 33. S. pyrenaica > norvegiea Fr. Nov. Mant. I. p. 77. Anm. Bladexemplar öfverensstämmande med S. arctica Brown och sannolikt äfven Pallas, som fann den i Siberien vida utspridd, äro meådelade af Sommerfelt från Lom i Norge; Blytt förmodar sig äfven hafva tagit den, men en- dast en gång fruktbärande, på Dovre. =+ Glaciales , blomqvistarne från grenarnes spets q(ut- vexa från förra årets yttersta knopp, som bildas mellan ytter- sta bladet och det egna blomskaftet). 36. S. reticulata Linn. — FI. Lapp. n. 359. 37. S. retusa ”sarmentacea Fr. Nov. Mant. I. p.74. 38. S. herbacea Linn. — Fl Lapp. n. 355. Herb. Norm. Vi n. 67. Anm. Herr Adjunkt Lindblom har funnit på Dovre en utmärkt artförändring med håriga fröhus. Den finnes dock med n. glatt frukt på samma stam. 39. S. polaris Wahlenb. Lapp. n. 473. Herb. Norm. V.on. 65. S. herbacea 4. Liljebl, Anm. Pilarterne förtjena ytterligare noggrann gransk- ning, de talrika nya tillägg det lyckats oss bestämma , sedan man ansåg något mer för slägtet ej vara att göra, har hos oss stadgat den öfvertygelsen, att ännu flera outredda Pilar åter- stå och att bland de anförda under- och bastard-arterne torde finnas äfven verkliga arter. 207 II. Literatur. DPissertatio academica in geographica plantarum per partem provincie Casanensis distributiore illustran- da periculum sistens; auct. J. E. A. Wirzén. Hel- singfors 1839. 129 pag. 8:0. Ju ofvllständigare kännedom man eger om vegetationen 1 elt land, desto kärkomnare är hvarje bidrag, som tjenar alt sprida ljus deröfyer; det är af denna anledning, som Ref. icke vill dröja alt redogöra för den akademiska afhandling, hvars titel här åfvan är angifven, och som lemnar ingalunda förkastliga bidrag till kunskapen om vegetatlionens förhållan- de i det inre af det vidsträckta, men i botaniskt hänsende för det öfriga Turopa snart sagdt okända, Ryssland. Den del af provinsen Kasan, som utgör föremål för af- handlingen, ligger mellan 33212' och 562 17' nordl. lat. samt 662-20" och 699 10' long.; den begränsas i öster af floden Vialka, i söder af Kama och i vester af Volga; nordliga grän- sen utgöres af skogar och kärr. Hela trakten består af en nästan jemn yta, med blott obetydliga kullar i synnerhet längs floderna, hvilka dock knapt höja sig mera än 353 fot öfver det öfriga landet. Volga är, på det ställe der Kasanka dermed förenar sig, icke mera än 124,67 fot öfver hafvets nivå. Här äro blott få småsjöar; men åar och bäckar i mängd. Jord- ånen består i allmänhet af mylla, innefattar omkring 40 pro- cent humus; dernäst är lerjord allmännast, särdeles i södra de- len; sand förekommer spridd här och der. Kalk är sällsyn- tast: den bildar åsar längs Volga och Kama, och så snart en kulle höjer sig öfver slätten bildas den af kalk, som äfven utgör de få smärre stenar, som förekomma spridda. Förf. anför vid hvarje af dessa jordarter de vexter, som synas före- trädesvis tillhöra dem. Såsom bidrag till den i sednare tider mycket ventilerade frågan om vexternas förhållande till jord- grunden, särdeles kalk, torde det icke vara ur vägen att här upräkna de vexter, hvilka Förf. angifver såsom i denna trakt 208 tillhörande kalken; de äro: Delphin. palmatifidum, Alyssum saxatile, Draba lutea, Lepid. latifol., Viola montana, hir- ta, collina, Cucubalus baccifer, Silene Otites, Geran. sangu., Genista tinct., Medicago lupul., Trifol. mont., Astragalus Cicer, Rubus cesius, Potent. opaca, Rosa spinosiss., cinna- momea, Libanotis montana, Siler trilobum, Åsperula cynan- chica, Prenanthes ramosissima, Pieris hieracioides ; Hierac. sabaudum, Aster Amellus, bla pulicaria , Chrysanth. co- rymbosum, Centaurea paniculata, Aselegias Vincetox., Gen- tiana cruciata, amarella v. prat., Omphalodes scorpioi- des , Lithosp. off-, Tournefortia Arguzia, Echinosp. casa- nense, Salvia vertieill., Cypriped. Calceolus , guttatum, macranthon; m. fl. Skogarne utgöras i norra delen af tall, gran, björk, al, ask, i södra af ek, lind, alm, lönn, hassel. Landskapet är mycket odladt och högst fruktbart. — Jordtemperaturen varie- rar mellan 4+6? och +6?535C. — Enligt observationer anstäl- da i Kasan 4 gånger om dagen under åren 1828—1833 utgör årets medeltemperatur + 22 220C. Årstidernas medeltempera- tur är följande: vintern — 13?,68C., våren 22,32, somma- ren 4 172,60, hösten +2?,94. Året 1830 var bland dessa 6 det varmaste, 1832 det kallaste; varmens intensitet är störst klockan 3 e. m., utom 1830 då den var det vid middagen. Januari är den kallaste, Juli den varmaste månaden; under April— Oktober står qvicksilvret öfver, November--Mars un- cer nollpunkten; källossningen börjar efter vårdagjemningen och slutar omkring 253 April; löfsprickningen fulländas med Maj; skörden sker i Augusti; såningen i slutet af September; löffällningen sker i Oktober; jorden fryser i November och floderna något sednare. Flera tabeller äro bifogade för att än specielare uplyså temperatur-förhållanderna. Traktens belägenhet på gränsen mellan Siberien och Europa, samt mellan stepperna och skogsbygden åstadkom- mer naturligtvis en stor mångfald i vegetationen. Förf. anför följande vexter, som han anser leda sitt ursprung från step- 209 perna, hvilka begränsas af Kamas södra strand: Corisperma, Veronica cana, Gladiolus imbricatus, Bumex maritimus, Sile- ne Otites, S. procumbens, Amygdalus nana, Spiraa hyperici- folia, Nepeta ueranica, Phlomis tuberosa, Cytisus biflorus, Centaurea paniculata , Echinops spheroceph., Pulmonaria mollis, Evonymus verrucosus, Pedicularis comosa , Alyssum saxatile, Serratula coronata, Aster dracunculoides. — Föl- jande deremot upräknas såsom härstammande från Siberien : fris siberica, Cephalaria tatarica, Plantago maxima, Echi- nospermum casanense, Tournefortia Arguzia, Campan. sibe- rica, Cenolophium HFisecheri, Coniosel. Fischeri, Pleurosperm. uraenlse , Sitene tatarica , Årenaria lateriflora , Amelanchi- er sanguinea , Årabis perdula, Turritis salsuginosa, Delphin. palmatif., Geranium sib., Hierac. sib., Cacalia hastata , mula dysenterica , Cypriped. guttatum , C. maceranthon. — Förf. öfvergår derefter till upräknande af de fanerogama vex- ter, som han under åren 1833—35 i denna. trakt anmärkt. Förteckningen, som är upstäld efter Decandollska metoden, innehåller 660 arter (genom misskrifning står 6358), vid hvar- dera af hvilka upgifves vexeställe. De äro på följande sätt fördelade på klasser och familjer: Dicotyledonew 5314. — Calyciflore 225. Thalami flora 117. Rhamneze 205 Ranunculaccae 21. Leguminosze ; 24. Nymphaacea 2. Rosacezr JJ: Fumariacee 2. Onagrarie 5. Cruciferze 29. Haloragezre DS Violarica 2 8. - Lythrariee, Paronych., Cras- Droseracezx ÖS sulac. , Grossulariexe — Caryophyllez JA hvardera 2, Malvacceze 3. Umbelliferze 209. Hypericinca 2. Caprifoliacezx 3: Geraniaceze 7. Rubiacerx 11. Papaver., Polygalee, Liner, Dipsaceze 4, Tiliacexe, Acerinze, Bal- Synantherie 30. saminer och Oxalidex — Campanulezx 10. hvardera 1. Ericex 10. [CE] 210 Celastrina, Ceratophyll., Saxi- Euphorbiacea Å, — frag., Araliace&, Valeri- Urticce 3. anex — hvardera I. Amentacezxr 20. Coroili flor ce 106. Conifera 2 Gentianeze 8. Thyrmel., Santalac. — hvardera (6 Convolvulacex 4. Monocaotyledonec 146. Boraginee 12. Orchideze - fö Solanace& Barti. 3. Ilridexe 2 Scrophularine Bartl. 32. Asparagexr 6. Labiate 31. Asphodelee Bartl. 6. Primulacc2e 9. Junceze 10. Apocyn., Polemoniac., Lenti- Cyperaceze 34. bularie — hvardera 1. Gramimnce KVA Monochlamydee 66. Alismacezr 6. Plantagince 4. Hydrocharidez 2 Amaranthaccae SVikyphaece 4. Chenopodere 12. Aroidezre (RE Polygonexe 14, Potamer 4 Aristolochiexe 2. Eemnacezxe 3 Tvenne nya arler äro beskrifna: Stellaria mollis; eaule diffuso tenui levi tamoso, fol. gla- bris ovato-oblongis, pedunealis axillari-terminalibus subsolita- tariis ebractealis erectis, petalis profunde bipartitis, sepalis trinerviis brevioribus, capsulis ovatis calyce duplo longioribu”. Stellar. ulhgirose alinis. Echinospermum easanense, caule Hispido superne ramo- so, fol. inferioribus spathulato-lanciformiis , superioribus lan- ceolatis, omnibus hirtis, corollis calyee duplo Iongioribus, fio- ribus pedicelltatis, pediceltis in flore longitudine calycis, in fructu calyce triplo longioribus, earyopsibus aculeis gloehida- tis biserialibus ereclis. E. Lappula et E. heteracantho interserendum. Juniperus communis saknas alldeles inom denna floras område. fLIR. fIvarjehanda. 1. Det för Norska floran rika och vigtiga herbarivm, hvilket Pastor S. €. Sommerfelt i Ringebo efterlemnade, är nu för en summa af 800 N. Speciecaler (1866: 32 Sv. Ban- ko) af Universitetet i Kristiania inköpt för att förenas med de redan förut vid Betaniska trädgården på Töyen varande sam- lingarne. Framdeles torde Utg. bli i tillfälle att femna nog- grannare underrättelse om detsamma. 2. Enligt erhållen underrättelse har Professor Blytt den af honom under längre tid bearbetade Flora öfver trak- ten kring Kristiania nu i manuskript färdig; den innehåller 211 800 fanerogamer och ormbunkartade vexter och blir åf stör- sta vigt så väl för Norska floran, som i allmänhet för kän- nedem om vexternas geografiska utbredning. Matte den snart blifva tryckt och Författaren derefter genom utarbetandet af en fisra öfver hela Norge rikta den botaniska literaturen med ett arbete, hvars behef länge varit kändt och öfverklagadt. 3. Herr & Vahl, känd gennem sitt fleråriga. vistande och derunder gjorda talrika och högst intressanta botaniska uptäckter i Grörland (med utarbetandet af hvars flora han är sysslesatt), äfvensom genom sina reser i meliersta Europa och Spetsbergen, blef redan i våras utnämnd till Bibliote- karie och Conservator vid Botaniska trädgården i Köpen- hamn. 4. Följande naturferskare hafva under årets lopp afliditi Dr. Helfer från Prag mördades den 1 Jan. af ibfödingarne på en al Adamanöarne i Ostindien. — Friedr. Josef Frz. Xav. v. Hiltitz, Kongl. Saxisk Kammarherre, Författare till Handbok i Botaniska literaturen, dog i Dresden den 6 Mars. Pierre Jean France. Turpin, känd genom många botaniska arbetena , dog i Paris den 3 Maj; han var född i Vire i Cal- vados d. 11 Mars 1773. — Den genom flera botaniska prakt- verk öfver Roserna, Liliaceerna o. s. v. bekanta vextimälaren Redoute afied likaledes i Paris i Juni månad. — FF. JSu- lius F. Meyen, Professor i Berlin, allmänt känd genom sin resa kring jorden, sin vextfysiologi, vextgeografi, m. fl. arbeten, dog i Berlin d. 1 Sept. 36 år gammal. Han efter- lemnade en fullständigt utarbetad afhandling om vexternas sjukdomar, af hans monografi öfver Algerna med planscher är blott första häftet utkommet. — Likaledes d. 1 Sept. afled i Möänchen Dr. Julius Herrman Schultes, hvilken fortsat- te det af Römer och Schultes (fadren) påbörjade Systema ve- geltabilium; han var 36 år gammal. Rättelser: (N:o 2) sid. 22 rad. 9 nedifrån: sättes (3) efter cristatus, men utstry- kes efter former. — 23 — 10 opifrån:; läs: närslägtad. - (INFOKOlEr == SIMIS LA — läs: Halque. | SSG SS står: anmärkes i texten: läs: icke an-= märkes, ty texten hör till den rätta Erod. cicutarium, (N:o 6) — 96 — 25 -—= Stan, 230,5 lag 2508 (NOKOlR—— 1100 - 0 nedifrau: fasen Platypetalum; (N:o &) Pagineringen i detta nummer ändras från 290 ete. till 130—144. sid. 131 (291)rad. i 4 nedifrån; läs: F. BDiebman. (N:o 9) — 147 — >; 2 opifrån: står: underhålla, läs: underlälta. (N:o 10) — 170 — 13 — slår: Aria, läs Aira, =Ww1TaL10 — läs: rostellata. Register öfver Botaniska Notiser för 18559 och We OT (1. betecknar årgången 1839; 2. årgången 1840). Åf handlingar. Areschoug, Bidrag och anmärkningar till Göteborgs Flora 2. 17. = "Några "ord om Ulva crispa och Lyngbya muralis 2. 188. Arrhenius, om de karakterer, som kunna tagas af se- : mina vid bestämmande af Rubus-arter Bag AES Blytt, Fortegnelse over phanerogame Planter og UT ner, samlede ved Arendal 1835 E ra — Fortegnelse over phanerogame Planler og Breg- ner bemeerkede i Sommeren 1533 i Skiens- fjördens. Omgivelses "i ms. «oc d dj 42, 207, 460; 105 v. Däiben, Öfver de svenska arterna af Platanthera och ETÄTMLGNE IN org NEN Äl Re PENSAE Fries, Bidrag till bestämmande af de olika Degrepp, som innefaltas under varietels-benämnin- SEINE - 2 200 SINAN — Förslag till bestämdt Deteckningssält af de oli- ka begrepp, som hittills varit förvexlade under namn af varieteter . 2. 99. — Svenska Pil-arterne efter naturliga förvandiskas pen anordnade, jemte kritiska anmärknin- Go ar Sr NE FRAN AE DN lp lp far IS — - Strödda anmärkningar öfver några Svenska VeEXlen ss ace 20-93, JÖSHT6L. — - Underrättelse om "Kobresia nardina Horn. ln 14: JE Var ens antag is ove SE RS NE Ti — - Ylterligare några ord öfver Zannichellie . PINE YR Hartman , Tillägg och rättelser till Handbok i Skandi- naviens Flora ed. 3 . 2. 168. — Undersökning rörande några af Linnés om- tvistadesvextarter. 1...» omen eder: äö. NRRN SN Lilja on ETyO TOUS KATE ee 132 — - Tvenne nya vextslägten 1. 38. Lindblom, Berättelse om Skandinaviska Naturforskarnes sammanträde i Köpenhamn 1840 2. 129 — Bref under en resa i Norge . . kb 33, 56, 65, 73 = Carex punctata Gaud. ny för Skandinaviens flora; jemte anmärkningar rörande nägra an- dra artemratsdeltar. slägte pt. Iota Kol IL 98. -— Förteckning öfver de på Spetsbergen och Beeren-Eiland anmärkta vexler Lindblom, Tillägg till Blytts vext-förteckningar — Öfversigt af Skandinaviens Draber . 1. 13, Wallman, Chara coronata och Ch. Pouzolsii, tvenne för Skandinaviska floran nya arter från Norge = Em myck anmiohellra IAEA Ångström, Anteckningar under en resa i Nardlanden dot Lappland dnnGluka PRE Agardh, Recensio specierum generis Pteridis . Areschoug, Alge Scandinavicz exsiccate, Fasc. I. = De Hydrodictyo utriculato Arrhenius, Monographia Ruborum Svecie Bruch et Schimper, Bryologia europea, Fasc. I—IX. De Candolle, Prodromus systematis naturalis regni ve- getabilis, P. 7 sect. poster. Drejer, Elementa Phyllologize SERA a — Lerebog i den botaniske Terminologi 08 Sy= stemlere j — Upsatser i Kröjers tidskrift å — og P. Bramsen, Lerebog i Nalurhistorien for Skoler Fi AR AE Blora, Danica. Fasos ds Lo sor Fries, Epicrisis Systemaltis mycologici — -Herbarium Normale, Fasc. 4. 5 : — Nowvitiarium Flore Svecice Mantissa altera 0 40. Hornemann, Upsatser i Kröjers tidskrift . . cs «+ > Koch, Röhlings Deutschlands Flora, 5:r Band 1:r ADb- theilung ; Kröjer, Naturhistorisk Tidskrivt, Bind. 1—2 Liebman, Upsatser i Kröjers tidskrift Sdkactrsbröm, Plant:e cotyledoner Paroecie Roden Bo Schleiden, Prodromus monographie Lemnacearum Sommertelt, Glyceria norvegica Somf. och Agroslis sva- veolens Blytt . Säve, Synopsis Flore Gothlandice 5 Thedenius, Anmärkningar om Herjedalens tödeldtion — Bidrag till kännedom om Najas marina -— et Sillen, Musci Svecice exsiccati . Wessén, Plante cotyledone& in paroecia Ostrogothie Kärna Wirzeén, Geographica plantaråm per 'partem provincie Casanensis distribulio Orsted, Planterigels Naålturhistorie LB KO bo ho DD KD ND ja bn jo ND je 214 Befordringar: j E. Areschoug 1. 64. — J. P. Arrhenius 2.-63. — E. Fries 9 62 — J. Vahl 2. 211. — JW. Zetterstedt 2: 16,762. Biografisk notis: 8: gofumenbell. ps iiag nb rt sor IRA RELSEN: Dödsfall: Bongard 2. 144. — Chamisso 2. 89. — Cunningham 2. 144. — Funck 2. 80. — Hegetschweilsr 2144. — Helfer 2 NOFEES Meyen I 311. - Miltilz Dr 211. ax Redouté 2 3 I fe SS Reum Få 80. — Schultes 2. 211. — Steinheil 2. 80. — Sternberg 2. 80. SE Tanpin 2 LS Resande Naturforskare: J. "Agardh 2: 176. :— H. Kröyer 2. 176. -— F. Liebman 2. 176. — E. Munck af Rosenschöld 2. 176. — J. W. Zetterstedt och AA. G. Dahlbom 2. 96, 176. Mindre upsatser och utdrag ur andra arbeten: Bref från Linne . . FRE Ad a ER AA Bög SA Anmärkningar om Carex Öderi Auctor. 2 143. Annuela praktblommor på kall jord hos N. Lilja LA AR: v. Berg, Om Thlaspi arvense och Sinapis alba mn hsa. LAR Blommornas utveckling kring Lund våren 1840 . 20 Endlichers och Schleidens åsigt om vexternas befr uktning EN Hornschuch, Om trädgårdskonsten I, SVETTEA = are 20 Koch, Tillägg och förbällringar till KORAS Klora German = HR É SN. Meyers yttrande om Ehrhart 2. 142. Preliminärmötet mellan Skandinaviens Nalurforskäre och | Läkare i Göteborg 17397 1-6 Sommerfelts herbarium inköpt af Univ ersitete tä furisbioniga 2. 210. Steinheils bearbelning af slägtet Zannichellia —. . . 2. 75. 'Tillkännagifvande om Herbarium ITEOUVANA Ne Rv ARG Underrättelse om Blytts flora öfver Kristianiatrakten ala DÖ Vextställen anmärkta i Skåne 1838 1. 48. Vextställen anmärkta 1840 E 9. kIS: Annons om försäljning af Rabens Herbarier I Ur Bokannonser 2 128. Utmärktare vextnamn =) Agrostis 2. 169. — Agr. rubra L. et canina L. 2. 81. — Ågr. se-- +) Här uptagas allenast sådana vexter, om hvilkas vegetation och ka- rakterer, synonymi eller geografiska utbredning något hlifvit an- märkt. Då flera arter af ett slägte i samma Afflandlingag granskas, uptagas dessa i allmänhet icke var för sig. 213 tacea Engl. Bot. 2. 112. — Agr. svaveolens Blytt 1. 30, 41. 2. 170. — ÅAira uliginosa 2. 170. — Alisma ranunculoides var. 2. 33. — Allium oleraceum et carinatam 2. 111. — Aiopecurus agreslis 200. — Alsiné, sallla 2, LOS: Anthemides 2. 108, 167. -— AÅrenaria rubra £. L. 2. 38. Blyttia Er. 1. 4. 2. 168, 169. —- Braya alpina 1. 14. — Bro- mus pratensis et aff. 2. 34, 161. Calamagrostlis strigosa 2.170. -— Cardamine hirsuta 2. 38. — Carex cespitosa 1. 100. — C. evoluta 1. 102. — C. nardina Fr. 1. 13, 93. — C. pacifica 2. 134. — C. panicea 1. 101. — C. punctata 1. 98. — C. rigida 1. 101. — C. Öderi 2. 143. — Ca- tabrosa aquatica 2. 163. — Cerastium glutinosum 2. 163. — Chara coronata 2. 49. — Ch. hispida Engl. Bot. 2. 112. — Ch. papulosa 2. äl, 112. — Ch. Pouzolsii 2. 50. — Chimaphile 2. 37. — Cirsium Lachenalii et decoloratum 2. 160. — Cirs. lan- ceolaltum et nemorale 2. 167. — Cucubalus maritimus 2. 110. Dianthus superbus var. 2. 163. — Drabe I. 13 och följ. Dr. trichella Er. 1. 14, 20, 92. 2. 166. — Drosera obovata 2. 38, 160. Echinospermum casanense 2. 110. — Elatine I. 88. 2.19. — Epi- lobium alpinum et aff. 1. 42. — Erigeron glabratus 2. 167. — Ero- dia 2.38. — Erythroclathrus 2.119. — Euphrasia officinalis 2. 117. Festuca ovina et aff. 2. 33. — F. pratensis 2. 173. — Fucus na- tans 2. 135. Genista germanica 2. 111. — Glycerie 1. 42. 2. 170. — Gl. norvegica Sommerf. 1. 31. 2. 171. — GI. plicata Er. 2. 163. — Grimmia torquata 2. 136. Helosciadium inund.- var. 2. 166. — Heracleum Sphondylium 2. 109. — Hydrodictyon 1. 86. Jasione perennis 2. 166. — Juncus inundatus Drej. 2. 164. — Jungermannia Hartmanni Thed. I. 71. — J. heterocolpos Thed. IS0A-0J. immersa. Angstr. 1.496. st). opatens. Silk ag. Kobresia nardina Horn. 1. 14. Laminaria 2. 132, 133. — Lathyrus pratensis 2. 118. — Lemna- cee 2. 124. — Lolium arvense 2. 33. — Lyngbya muralis 2. 188. Mentha latifolia Nolte 2. 108. — Molinie 2. 170 och följ. Narcissus pseudo-narcissus 2. 164. — Nasturtium siifolium 2. 1665. — Neckera intermedia Thed. 1. 70. — Nemophila 1. 39. Orobanche elatior 2. 166. — Orobus precox Lilja 1. 32. — Oscaria Lilja 1. 39. -— Oxycocci 2. 37. 216 Pholistoma aurita Lilja 1. 40. — Pinguicula alpina 2. 165. — Planlago minor Fr. FS Platanthene ks Sd ae SG SN Poa cesia Eng. Bot. 2. 34. — Polygona 1. 41, 43 2 LE Polyporus tuberaster 2. 135. — Potamogetones, 2: 35, 1746 P. marinus 2. 112. — Potentilla procumbens et reptans 20160. > — Primula 1. 39. — Pr. scotica 2. 109.-— Pr. -SiDericaNanor vegica, Finmarkica 2. 108 — Prunus insititia 2. 111. - S a Ranunculus reptans 2. 134. — Rosa tomentosa Koch 2. 93. Bör Rubi 2. 92. — Rubus Wahlbergii 2. 38. — Rumices 2. 20 följ. R. aquaticus Angl. 2. 36. — Ruppie 2. 174: Sagina procumbens 2. 111. — Salices 2. 1453 följ. S. Daphnoides 9 63. — Saxifraga hypnoides 2. 38. — ,Scirpi 2. 169. — Scir- pus palustris 2. 117. — Siradium 2. 121. — Sisymbrium ara- boides 2. 109. — Stellaria alpestris, borealis, longifolia Möhl. 9 111. — St. graminea 2. 117. — St. mollis, 2. 210. — Snipa 2. 133, 168, 169. Taraxacum tenuifolium 2. 160. — Tragopogon pratensis et mi- nor 2. 167. — Tritica 2. 162, 173. Ulmi 2. 35. — Ulva crispa 2. 188. — Utfricularie 2. 109, 118. Vaccinium 2. 36. — Valeriane 2. 138, — Val. sambucifolia 2: 17. — Weissia volcanica 2. 136. — Viole 2. 110. Zannichellie 2. 42, 72. — Zostera nana 2. 164. — Zygodon torquatus 2. 136. Å 12 Nummer af Botaniska Notiser för år 1841 kan med 1 R:dr 32 sk. Banko prenumereras: i Stockholm hos Fritze et Bagye; i Upsala hos Lundeqvist; i Linköping hos Sahlström; i Lund hos Gleerup; i Malmö hos Cron- holm; i Köpenhamn i Gylderdalska Bokhandeln; i Kristiania hos Med Kand. £r. Schiibeler, samt, med tillägg af postarvo- de, på alla postkontor i riket. — Tidskriftens form blir den- samma, som under detta år; hvarje nummer skall utgöra. ett ark; någon gång lemnas 2 ark. —— —<-—-—--—-—=s»r rr———— 22- X Coe ———>—— — —— OO — Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1849. FÖR ÅR 1841, MED BITRÄDE AF Sv Il:nr FRIES, BORGSTRÖM, HARTMAN, HOLMGREN oci LINDGREN, UTGIFNE AF AR ID, BANDBA OR EAT RR RR a I ga NO VR Br ROAD AE rr RA LUND. TRYCKT UTI BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1841. i Ly REN fr VIE SPIN, HN BOTANISKA NOTISER > 7 UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM ACE Lund J anuari 1841 E SE sÅ I. Orisgsinal-Afhandling. Bidrag och anmärkningar till Skandinaviens Flora; af Utgifvaren. Ehuru mera än ett år förfulit efter återkomsten från min sednaste vandring i de Norska fjälltrakterna, har jag dock saknat så väl tid som tillfälle att fullständigt redigera och i elt sammanhang framställa de observationer jag derunder gjorde. På det att likväl denna, äfvensom de tvenne före- gående jag i samma land företagit, och hvilka alla för mig enskildt varit af högsta intresse och nytta, icke målte för Skandinaviens Flora blifva utan all vinst, har jag ämnat i smärre upsatser framställa de observationer, hvartill de lem- nat tillfälle, utan att dervid binda mig vid någon bestämd ordning. Till en början vill jag här meddela beskrifning på en förut icke i Skandinaviens Flora uptagen vextart, äfven- som anmärkningar öfver några andra dermed mer eller min- dre närslägtade. 1... Cirsium canum Al. caule superne ramoso ramis elongatis oligocephalis, foliis elongatis oblongo-lanceolatis de- currentibus spinuloso-ciliatis supra viridibus subtus cano-to- mentosis , inferioribus pinnatifidis laciniis elongatis aocuftis, superioribus elongato -lanceolatis dentatis, Gcapitulis ovatis ebracteatis pedicellatis, squamis involucri adpressis sublan- ceolatis exterioribus mucronulatis. C. canum ÄAll. Pedem. I. p. 151. Bieb. Taur. Cauc. 3, p. 336. DC. Prodr. 6. p. 644. Koch Syn. p. 394. Reich. läge [53 - exe. n. 1897. Wim. Grab. FI. Siles. 2. p. S9. Wim. Flora v. ISchles. ed. 2. p. 2317. — Carduus canus L. Mant. p. 108. Richt. Cod. Linn. p. 786. Jacq. FU. Austr. LE. p. 27. tab. (42) 43.— Cnicus canus IVilld. Sp. 3. p. 1664. Bieb. Taur. Caue. 2. p. 274. n. 1657. -— Cirs. pratense DC. Bot. Gall. ed. 2. I. p: 286? Prodr. 6..p. 645? (vide infray: Hab. in latere orientali montis Setnesfjeld versus pre- dium Pastoris Grötten Romsdalie Norvegie, ubi 28 Sept. 1839 legi. Radicem et folia radicalia haud observavi. Caulis orgya- lis, inferne digilum crassus, erectus, cavus, sulcato-angula- tus, obscure viridis subpurpurascens, basin versus substrigo- sus, de cetero parce araneosus, inferne dense foliosus, Su- perne ramos floriferos plurimos emittens. Folia margine un- dique spinuloso-ciliata, supra glabrescentia viridia, subtus to- mento brevi cano dense tecta nervo virescente haud spinu- loso , apice protracta acuminata; infima in petiolum brevem decurrentem attenuata, oblongo- 1. obovato-lanceolata, fere usque ad nervum pinnalisecta; intermedia oblongo-lanceolala, decurrentia alis spinulosis exstantibus basi rotundatis, pro- funde pinnaltifida; lacinie foliorum infimorum et intermedio- rum presertim in medio folio elongate versus basin et api- cem decrescentes, patentes angulum rectum sepe formantes, interdum sursum subarcuate, e basi ovata lanceolate 1. line- ari-lanceolate, acute, infra medium lacinula (1. si mavis dente magno) una alterave anlice instructe, sepissime sal- tum, ubi e lamina folii egrediuntur lacinie, adest lacinula ova- ta; lacinie, lacinule et dentes spinula vwvalidiori albido-lute- scente parum pungente terminantur. Folia superiora elon- gato-lanceolata, parum decurrentia, inciso-dentata, apice sub- integra longe protracta; suprema demum lineari-lanceolata, acuminata, amplexicaulia auriculis rotundatis, spinuloso-den- tata. Rami foriferi 4—7, erecto-patentes, etongati pedales 1. spilham&ei, apicem versus araneoso-tomentosi cani, foliis minutis bracteiformibus spinuloso-ciliatis basi latiore ample- 3 etentibus I. sessilibus hinc inde obsiti. Capitula versus api- cem ramorum 1—3, pedicellis 1—2-pollicaribus canis suf- fulta, magna, ovata, ebracteata. Squame involucri adpresse, margine tenuiter villose exsiccate supra tenuissime papillose (ut suspicari liceat, eas in statu vivo glutinosas fuisse, quam- vis plantam legens hanc rem haud attenderim), basi et mar- ginibus lutescenti-pallide, apicem versus purpurascentes; ex- leriores ex ovata basi lanceolate , mucronulate; interiores oblongo- I. lineari-lanceolate, ante apicem scariosum patu- lum subcallose. Corolle purpurex, inequales lacinia nempe ima profundiore. Anthere albe; filamenta lanuginosa. Stig- mala brevia, subovata. . Semina ovato-oblonga, nitentia, le- vissima, lutescentia; pappus plumosus, sordide-albidus. Denna art synes mycket utmärkt genom sin storlek och sina stora blomster, som alldeles likna dem hos &€. hetero- plhyllum , utom det att stylus hos denna är längre utdragen än hos den förra. Bland de skandinaviska arterna står den utan fråga närmast nyssnämnda, men skiljer sig dock lätt derifrån genom de tydligt och långt nedlöpande mycket de- lade bladen och de talrika långt utdragna blomsterbärande grenarne. Genom dessa karakterer skiljer den sig äfven från de utländska Cirsium rivulare AU. och CC. ambiguum AMl., med hvilka den i öfrigt mycket öfverensstämmer, hvarföre jag länge tvekat om den icke borde hänföras till någon af dessa; men enär sättet, hvarpå bladen är fästade på stjelken synes inom närvarande slägte erbjuda en hufvudsaklig och konstant karakter, har jag ej med någon af de nyssnämnda kunnat, förena den, ehuru den med hänseende till bladens delning mest nalkas dem. Genom hela sitt utseende afviker den dessutom från C. rivulare sådan denna föreställes i Ål- lionii FI. Pedem. t. 35 (som enligt Gaudin och Decan- dolle hör hit och icke till Carduus personata), äfvensom i Hallers Hist. Stirp. Helvet. Vol. I. tab. 4. fig. Z. Figuren i Jacquins Flora Austr. t. 91 skiljer sig äfvenledes genom den uptill nakna enkla stjelken ,' blommornas ställning, de nedra 4 långskaftade bladen och slutligen äfven genom den breda föga utdragna bladspetsen. — Men också från de beskrifnin- gar och figurer öfver C. canum, hvilka jag varit i tillfälle jemföra, skiljer sig den norska vexten hufvudsakligen genom de mycket och djupt inskurna bladen. Jacquins figur t. 42. som föreställer den mindre formen af denna art med en- blomstrig stjelk och fullkomligt hela blad, liknar alldeles icke den norska; tab. 43 öfverensstämmer deremot så väl med hänseende till blomstergrenarne och de öfra bladen, som bladens allmänna form , ehuru de här endast äro djupt tan- dade; i sjelfva texten p. 27 yttras likväl: ”admeodum hec planta variat nunc sesquipedalis I. paulo altior, et uniflora I. omnino pauciflora, nunc iterum humane fere altitudinis et ramosa. Foliis subintegris, et magis minusve profunde ser- ratis, aut etiam pinnalifide sinuatis omnibus. Villo magis 1. minus conspicuo aliisque momentis.” Och finnes äfven på tab. 43 ett dylikt pinnklufvet blad särskildt aftecknadt; detta synes tydligen hafva varit fästadt högre opp på stjelken (i bladvecket synes nemligen nedra delen af en afskuren gren), hvaraf lätt kan förklaras, att detta ej är så djupt klufvet, som på de nedra bladen af den norska plantan , hvilket i öf- rigt betyder föga, enär bladens flikighet betydligt varierar hos arterna af Cirsium. Blomhufvudena på fig. äro också mera rundade än på den af mig samlade.; men på denna sed- nare voro de nästan afblommade, då de deremot på den förra äro dels nyss dels alldeles icke utslagna, och det är kändt, att hos arterna af detta slägte ändra de under den vidare utvecklingen icke så obetydligt sin form, hvarpå €C. lanceolatum lemnar ett tydligt bevis. Af dessa skäl och då alla de väsendtligare karaktererna öfverensstäma, anser jag mig med säkerhet böra hänföra dea norska vexten till C. ea- num, ehuru den torde böra uptagas såsom en var. dissecta af densamma. Denna form, som säkert är identisk med den hvilken Wimmer i 2:a ed. af Flora von Schlesien p. 231 omnåmner, tyckes äfven vara samma som C. canum 5 Reich., - a hvartill såsom synonym hänföres C. pratense DC., till hvil- ken åter Deeandolle (Prodr. 6. p. 644) anser C. canum All. höra som varietet, ehuru Allionius till sin art cite- rar Jacquins figurer, hvilka äfven af Decandolle hän- föras till dess C€. canum Bieb., dit de äfven af Bieber- stein (Fl. Taur. Cauc. n. 1637) citeras C'Jacqu. t. 43, 44” är tydligen tryckfel i stället för t. 42, 43); säkerligen höra bå- da, så som Beichenbach antager, till en och samma art; i diagnoserna förekommer åtminstone ingenting, som talar häremot. Cirsium canmwn är hittills funnen i norra Italien, södra Frankrike (så framt C. pratense hör hit), Österrike, Ungern, Bömen, Saxen, Slesien och Taurien. Den åfvanbeskrifna norska fann jag I den intressanta fruktbara Romsdalen på östra branta sluttningen af (det nära den här tätt invid hafs- fjorden låga snögränsen nående fjället) Setnesfjeld midtemot Gröttens prestgård; den vexte i inferalpina regionen blandad med Cardamine" hirsuta , Digitalis purpurea , Hieracium boreale a et fp > H. prenanthoides , Cirsium heterophyllum , Carduus erispus var. (se nedan), Calamagrostis Halleriana, C. Epigejos , ÅAspidium anqulare , filix mas , Struthiopteris., , hvilka alla voro ovanligt frodiga. Den var icke särdeles ymnig. 2. En annan ltistelart, som vid första anblicken hade ett eget utseende, vexte i grannskapet af den nyss beskrifna, ehuru något högre opp på fjällsidan. Dess blommor voro ännu icke här utvecklade, men den kan icke vara annat än Onoclea crispa , m. i. en form af Carduus crispus L. — Jag vill i korthet be- skrifva äfven den: Carduus erispus L. — var. lengifolius: Caulis 1—1+ pedalis, erectus, ob folia densa decurrentia undique alatus et spinulis longiusculis lutescentibus superne densissimis tectus. - Folia omnia ambitu oblonga, sinuato-pinnatifida, laciniis subovatis angulato-lobatis, fol. inferiorum plus quam dimidi- am folii latitudinem attingentibus; folia infima 1—1+5 spitham. & longa, in peliolum latum decurrentem attenuata, utringue viridia pilosa; suprema lineari-oblonga, subtus villoso-cane- scentia. Capitula (haud explicata) subglobosa aggregata. Squame involucri exleriores ovate. — Die 28 Sept. 1839 legi. 3. Cirsium:'heterophyllum DC. At äfven denna art i flera hänseenden varierar, är allmänt kändt. - Det är i syn- nerhet bladen som visa sig föränderliga med hänseende till deras helhet eller sönderdelning. Med anledning häraf hafva några Författare t. ex. Allionius (Flora Ped. 1 p. 152) deraf bildat tvenne arter: C. heterophyllum (1. c. N:o 554 t. 34) med mer eller mindre flikiga blad, och C. hkelenioides (I. c. n. 5353 t. 13) med hela blad. Andra deremot hafva up- stält tvenne varieteter, t. ex. Haller, Decandolle, Gau- din, Wimmer. Denna art är allmän i Norge och äfven i Sverge under båda formerna, mellan hvilka talrika öfvergån- gar ega rum; det synes mig dock, som den form, hvilken har hela blad, förekommer ymnigare i högre fjälltrakter, hvaremot den andra är vanligare i lägre trakter (t. ex: vid Kristiania och andra delar af Norska kusten, Skåne, 0. s. v.). Flera författare, såsom Decandolle (Prodr. 6. p. 633), Wimmer et Grabozwski (Fl. Siles. 2 p. 82), Gaudin (FI. Helv. 5. p. 197), tillägga den antingen helt och hållet eller till hälften klotrunda blomsterhufvud; jag har dock al- drig märkt dem, fullt utslagna, hafva annan form än bredt . äggrund vid basen intryckt. De yttre strålarne af fröfjunet hos kantblommorna äro stundom endast sträfva af små upåt- vända tandlika hår; hvaremot de öfriga äro fullkomligt fjun- lika. — I sydvestra Norge på Häckfjeld har jag samlat nå- gra exemplar,' hvars blomsterskaft uptill äro försedda med flera små jemnbred(-lansettlika långspetsade blad, hvilka äro nästan lika långa med foderfjällen eHer kortare, och om- gifva blomsterhufvudet liksom svepe. -— Alliomnii figur t. 13 afviker från alla exemplar jag observerat dels genom de länga blomsterskaften', som utgå från öfra bladvecken (i detta afseende afviker äfven fig. i El. Dan. t. 109 — vanligen äro - i blomsterskaften mycket korta), dels ock genom äggrunda ut- stående foderfjäll, hvaraf de nedersta synas nästan tillbaka- böjda. — Tab. 34 skiljer sig äfvenledes genom bredt ägg- runda foderfjäll samt det vid basen ovanligt breda fodret. — Figuren hos Maller (Hist. Stirp. Helv. 1. t. 7) är den bä- sta jag sett; blomsterhufvudet är allenast något mindre än det vanligen förekommer; men i detta hänseende varierar denna art, liksom med afseende på bladens mängd och stor- lek ; stundom är stjelken från basen nästan ända till toppen tätt besatt med blad; oftast är likväl nästan halfva stjelken uptill bar, försedd blott med några få små smala blad; stun- dom är äfven stjelkens nedra del endast glest bladig. — Bla- den, som" vanligen äro bredt elliptiskt-lansettlika, äro stun- dom ända från basen sm-lt lansettlika. — Blommorna har jag aldrig sett annorlunda än purpurröda; Haller upgifver der- emot i beskrifningen på Cirsium n. 150 8 (C. heteroph. 6 incisum) 1. ec. p- 78 ”flosculi albidi;” jag skulle knapt tro att han härtill förletts af de hvita ståndarknapparne. (Forlsätltes). EE. Literatur. 7. Flora von Schlesien preussischen und österrei- chischen ÅAntheils. MNach natirtlichen Familien etc. Von Friedrich Wimmer, Professor. Breslau, Hirt. 1840. XLVIII, 464, 84 sid. och en bergskarta. 12:0. Redan åren 1827—1829 utgåfvo Wimmer och Gra- bowski en Flora Silesie i 3 deiar författad på latinska språket och upstäld efter Linneanska sexualsystemet; deri framståldes vid hvarje art diagnos, temligt utförlig beskrif- ning, noggranna vextställen samt några synonymer, särdeles ur arbeten som rörde Slesiens Flora. Några år derefter, 1832, utgaf Wimmer ensam en Flora öfver Slesien på Tyska språket äfven efter Linneanska systemet. Det är af denna 5 hån nu lemnat en ny omarbetning, likaledes på tyska, men upstäld enligt naturliga metoden. — Till en början meddelas en diagnostisk öfversigt af de naturtHga ordningarne eller fa- miljerna, hvarefter följer en upställning af slesiska florans slägten efter Linneanska systemet med kort diagnos för hvarje. — Sjelfva floran, som allenast innefattar de fanerogama vex- terna, börjar med Polypetala thalamiflore. För hvarje ord- ning och slägte framställas diagnoser; äfvensom särskildt korta anmärkningar och uplysningar. Vid arterna upgifves först dia- gnos, så varieteter, om arten eger några dylika anmärknings- värdare , derefter följa wvextställen utförligt utsatta, jemnte blomningstid och varaktighet, samt slutligen en kort beskrif- ning. Synonymer äro endast sällan anförda, utan allenast namnet på den, som gifvit slägt- eller art-namnet. Äfven de allmännare odlade vexterna äro uptagna, men utmärkte med särskildt tecken; likaledes äro såväl de, hvilka böra an- ses såsom ursprungligen förvildade eller annorledes tillfälligt=- vis inkomna, som ock de hybrida arterna med egna tecken utmärkta, samt frågetecken satt vid sådana, hvilkas före- komst icke är säkert afgjord, ehuru sannolik och stödjande sig på giltiga grunder. AU mycken kritik är använd så väl på bestämmandet af de vexter, som förtjenade uptagas, som ock på artbestämningarne och de upgifua karaktererna, der- om bärer den välkände Författarens blotta namn tillräckligt vilnesbörd och vitsordas för öfrigt af nästan hvarje sida i ar- betet. Han hörer hvarken till dem, som finna behag uti alt mångdubbla arterna, eller till dem, som öfver höfvan sam- mandraga dem; öfverallt lägger han sin egen erfarenhet till grund; han vidhänger ingalunda blindt och envist den me- ning han förr framstält, utan har han funnit skäl att frångå den, så gör lan det utan tvekan ; men han omfattar icke hel- ler utan noggran pröfomg hvarje ny åsigt som framställts: Vi finna endast få alldeles nya arter anförda; alt här upgifva dem, äfvensom redogöra för de flera intressanta uplysningar, som. i detta arbete innehållas , skulle föra längre än afsigten 9 med denna anmälan (tillåter; det är nog att yttra, det denna flora, liksom Författarens föregående arbeten, innefallar myc- ket som äfven för Skandinaviens flora är af intresse. Efter den egentliga floran följer (med eget sidotal) en geografisk öfversigt af Slesiens vegetalion. Här angifves först gebitets läge och gränsor (ungefär 830 -qu. mil långs Oder); vidare höjden öfver hafvet (Oder har vid Oderberg en höjd af 3588 fot öfver hafvet, vid dess inträde i Mark 173 fot; Oder- dalens lutning således 413 fot; högsta bergstopparna äro: Schneekoppe 4930", Babia Gora 3080' ofver hafvet) och ber- gens indelning. Derefter indelas hela gebitet i höjdregioner efter vegetalionens olika beskaffenhet, tre dylika regioner antagas, neml. Slättlandsregionen, som sträcker sig till en höjd af 1300 fot öfver hafvet; de för denna mest karakteri- stiiska träd äro eken och furen; Förbergs-regionen mellan 13500" och 3600" höjd med Abies excelsa och A. pectinata såsom mest utmärkande; Högbergs-regionen, som utgöres af de högre bergs- och fjäll-trakterna, hvilka kunna fördelas i följande grupper: Riesengebirge, Glätzer Schneegebirge, Alt- vatergebirge och Babia Gora; såsom utmärkande denna re- gion kunna antagas dvergformer af granen och några löfträd samt Pinus Pumilio Henke, de öfversta topparna äro na- turligtvis -beröfvade all trädvegetation. — Förf. framställer derefter särskildt hvarje af dessa regioner och upräknar såväl de vexter, som utmärka särskildta ställen inom dem, som äfven de hvilka mera uteslutande tillhöra hvardera. — Vi- dare upräknas sådana vexter, som väl förekomma i tillgrän- sande trakter (Mären , Bömen, Lausilz och Mark), men icke blifvit funna i Slesien. — Slutligen meddelas en tabell, hvari uti särskilda kolumner upföres antalet på de till hvarje na- turlig familj hörande arter, antalet på dem, som dels huf- vudsakligen, dels uteslutande förekomma i hvardera af de -trenne antagna regionerna; de, som äro gemensamma för tvenne eller alla bland dessa; arternas förhållande till hela antalet af Slesiens fanerogama vexter, äfvensom detta förhål- 10 lande uttryckt i decimalbråk , samt ändtligen arternas antal i en omkrets af vid pass 4 mil kring Breslau; varandes härvid äfven bifogad en upräkning af familjerna med hänseende till deras artrikhet. Häraf torde det icke vara opassande att an- föra följande: Composite har 138 arter, Graminee 95, Cy- peraceR 16, Papilionacea 671, Scrophularina 65, Umbelli- fera 31, Labiata 49, Crucifere 48, Banunculacee "1, Dry- adee 31, Orchidee 33, Salicine 26, Alsinee 235, Boragi- nee 24, Silenee 23, Juncea och Liliacee 21, Polygonea 20, 0. s. v. Hitintills äro 1288 arter funna verkligen vilda i Slesien ; troligen finnas dock flera, så att Förf. vid beräk- ningarne har antagit dem till 1300. — Till slut är såsom elt bihang meddelad en förteckning öfver de förnämsta höjdpunk- terna, jemte en profil-karta öfver Sudeterna och Teschenska bergen. — Hvad det typografiska angår, hafva tydlighet och besparing af rum blifvit lika afsedda och förenade så att den ena icke lidit för den andras skull. Papperet är vackert och typerna tydliga. 2. Supplemente der RFiedgräser (Carices) zu Chr. Schkuhrs Monographie in Abbildung und Beschrei- bung herausgegeben von Dr. G. Kunze; oder Schkuhrs Riedgräser neue Folge. i:r Band 1:e Liefer. Leipzig. Fleischer 1840. — 44 sid. 10 tab. $:0. Starrslägtet är icke blott ett bland de artrikaste, utan äfven, särdeles för oss nordboar, ett bland de intressantaste. Det är derföre, som hvarje bidrag till dess närmare känne- dom måste vara kärkommet. Väl hafva flera på olika tider bearbetat detsamma, hvaribland det torde vara tillräckligt att nämna Schkuhr, Wahlenberg, Goodenough, Hop- pe samt i nyaste tiden Kunth och Gay, men ännu åter- står dock åtskilligt. Ty dels uptäckas alltjemnt nya arter, dels äro de till detta slägte hörande vexter så lika hyaran- 117 dra, att det är svårt att af blotta beskrifningar: åtskilja ar- terna, så -vida man ej derjemte har figurer att rådfråga. Det var detta förhållande, som föranlät Schkuhr att utgifva sin berömda monografi öfver detta slägte, hvars alla då kända arter han med figurer uplyste. Dessa äro väl nog mycket hopträngda och begagnandet af monografien försvåradt der- igenom, alt figurerna icke följa samma ordning, som texten, äfvensom hvarken namn eller hänvisning till det ställe i tex- ten, der de beskrifvas, äro dem vidfogade; men monogra- fien behåller dock alltid sitt värde och kommer att utgöra ett hufvudarbete för detta vextslägte. Vi äro Kunze myc- ken tack skyldige för det han fattat och skridit till utförande af det beslut, att utgifva en fortsättning af detta arbete, om- fattande beskrifningar och, i harmoni med konstens gjorda framsteg stående, figurer öfver de efter dess utgifvande up- täckta arter. Häraf har nu första häftet utkommit, hvilket innehåller 10 tabeller, hvarpå 1535 arter äro väl och tydligt aftecknade med analys af frukten och äfven andra delar. Texten fortlöper på 44 sidor innehållande diagnoser, syno- nymi och utförliga beskrifningar öfver de aftecknade arter- na, äfvensom uplysningar om deras hemland och förhållande till Rärslägtade arter. Diagnoserna äro på latin, öfriga texten på tyska. Vi vilja här anföra namnen och hemmet för dessa arler: - Tab. 1 innehåller: Carex Guthnickiana Gay från Azo- rerna (hör till samma afdelning som C. pulicaris), och C. trinervis Degland från Frankrikes sandiga kuster mot Ocea- nen, beslägtad med C. cespitosa. — Tab. 2 framställer OC. leiorhyncha C. A. Meyer från Davurien, Sitcha och Unalaschka (Dalmatien ?) närmast C. multiffora Mihlenb.; och OC. bra- cteosa Kze från Chile, som står nära C. muricata.— På tab. 3 äro afbildade C. conglobata Kit. från Ungern och Altai, nära C. verna Schk.; C. Steudelii Kih. från Ohio i N. Ame- rika, som står mycket nära C. Wildenomii Schk. — Tab. 4 innehåller C. brevicollis DC. (C. rhyncocarpa Heuff.) från 12 - trakten af Rhone i Frankrike och Bannatet, närmast CC. Mi- ehelii Host och liknar äfven €. vaginata Tausch. — C. undu- lata Kze meddelad 1827 från Finska Lappmarken af Fellman, dåvarande Pastor i Utsjoki; står mycket nära C. pallescens och' karakteriseras sålunda: Spica masc. solitaria, femin. 2 pedunculatis erectus ellipsoideis; utriculis oblongis curvatulis trigonis striatis obtusis ore rostri brevissimi bidentato; squa- mis oblongis cuspidato-mucronatis utriculis (maturis) brevio- ribus,; acheniis triquetris fuscis, bractee infime basi transver- sim undulato-plicäta; foliis pubescentibus; culmo triquetro asperrimo. — På tab. 3 föreställes endast C. Eecklonit N. Esenb. från Goda hoppsudden, närmast C. extensa Good. — Tab. 6 framställer C. punctata Gaud., som vexer i största delen af sydliga och mellersta Europa och sednast funnen i Norge; (Förf. anser Schkuhrs fig. t. Yy N:o 68 icke höra till denna, utan till C. distans L.). — CC. levicaulis Hochst. från Azorerna, närmast föregående. — Tab. 7 framställer €. evo- luta Harlm., hvilken utom Sverge äfven är funnen vid Ulm. — På tab. 8 är C. gracillima Schweinitz från N. Amerika afbildad. -— Tab. 9 innehåller C. Frankii Kth. från Pensyl- vanien, som är förvandt med C. vesicaria och bullata. — På tab. 10 meddelas slutligen figur af C. multispicata Kre från södra Chile, som synes förvandt med C. pseudoeype- rus L. Vi önska och hoppas, att detta arbete oafbrutetl må fort- sättas och anse oss förvissade, att Förf. skulle göra sig den botaniska publiken förbunden, om han lemnade figurer äf- ven öfver åtskilliga bland de arter, hvilka väl redan före- komma i Schkuhrs arbete, men der äro antingen otydligt el- ler i mindre utbildadt tillstånd aftecknade. — Så snart nytt häfte erhålles, skall dess innehåll genast meddelas; äfvensom Utgifvaren vill småningom ur Gays, i Annales des Scien- ces nat. införda, afhandling öfver Carices i utdrag meddela hyad som med afseende på de Skandinaviska arterna kan vara af intresse. is 3. Alge Scandinaviee exsicceate, quas distribuit John Erh. Areschoug. Fasciculus secundus. Gothob. i840. Folio. I likhet med första fascikeln, som i N:o 7 s. 126 för 1840 anmältes, innehåller äfven denna 23 arter i fullständiga och vackra exemplar. Dessa äro: Delesseria sinuosu Lamour., Odonthalia dentata Lyngb., Polysiphonia penicillata Grew., Callithamnion Plumula Lyngb., OC. roseolum Ag., Furcella- ria fastigiata Lamour., Chorda filum Lamour., Chordaria flagelliformis Ag., Dichloria viridis Grew., Sphacelaria cir- rhosa Ag., Laminaria Fascia Ag., Porphyra laciniata Ag., Enteromorpha compressa Link, DPraparnaldia plumosa Ag., Conferva floccosa Ag., C. turfosa Aresch., C. implexa Dillw., C. capillaris L., C. pilosa Aresch., Ectocarpus litoralis Lyngb., Zygnema quininum Ag., Rivularia hemisphaerica Fr., Scytonema myochrous Ag., Calothrix confervicola Ag., Exilaria fasciculata Grew., alla samlade i N. Hallands och Bohusläns skärgård, samt några vid Göteborg. — Utg. yttrar i ett kort förord, dels att hans afsigt endast är att upmuntra och underlätta algernas studium, icke att utgifva någon egentlig normal samling; dels att han åt sådana arter, hvilka han ej efter Författarnes ofta Korta och ofullständiga be- skrifningar kunnat bestämma, provisoriskt gifvit nya namn, utan att han derföre vill påstå att sjelfva arterna äro nya, och önskar han att något omdöme öfver hans bestämningar icke förr må fällas, än han i en särskild kommentarie hunnit redogöra för sina grunder. För att underlätta anskaffandet af denna exsikkat-sam- ling, har Utg. för dem, som vilja subskribera på alla deraf utlkommande häften, nedsatt priset till 1: 24 B:ko för hvarje häfte, således hälften mot hvad det kostar i bokhandeln. — De, som på dessa vilkor önska subskribera, torde vända sig antingen till Utgifyaren sjelf, eller till Utgifyaren af denna tidskrift. barium normale , aflagde. bER. Hvarjehanda. 1. Enligt erhållen underrättelse från Prof. Fries äro de vexter, hvilka komma att utgöra sjette fascikeln af fHer- ctus lemnas i densamma följande: 1 Anthemis tinctoria L. — a e b Fr. Gnaphalium supinum L. Filago germanica L. Hieracium Pilosella L. a. Db. — -X Auriculo-Pilosella Fr. — Auricula L. — prealtum Vill. — cymosum e&. Er. Nov. — — d: EL: NOV: — collinum Gochn. Campanula barbata L. Tasione Fr, Mentha gentilis L. Gentiana amarella L. G. lin- gul. Ag. montana v. litoralis v. lancifolia Fr. Barbarea stricta Er. = vulgaris Vv. Fr. Nasturtium anceps Reich. -— palustre DC. Subularia aquatica L. Coronopus didymus Sm. Lepidium Draba L. Aconilum Napellus L. — Cammarum L. Viola silvatica Lam. — arenaria DC. Malachium aquaticum Fr. Stellaria nemorum L. Elatine orthosperma Diäb. arcuala Enligt den redan tryckta conspe- Elatine triandra Schk: Sedum villosum L. Melilotus off. macrorrhiz. K. — — silvestris Fr. — "”arvensis Wailr. — vulgaris Wiild. Oxytropis pilosa DC. Cotoneaster vulgar. Vv. Wahlb. Sorbus Aria Cr. — ' latifohlia Pers. nigra — Scandica Fr. — - hybrida L. Rosa canina v. nitida Fr. — — Vv. collina Fr. — coriifolia Fr. Rubus suberectus Anders. — affinis Weih. — - horridus Hartm. Arrh. — nemorosus Hayne. Fragaria elatior Ehrh. — collina Ehrh. Geum intermedium Ehrh. Sanguisorba officinalis L. Rumex aquaticus L. — maximus Schreb. Salix Daphnoides Vill — rIepens L: — rosmarinifolia L. Orchis pyramidalis L. — laxiflora Lam. Gymnadenia odoratisgima Br. Platanthera bifolia Rich. — chiorantha Cust. Malaxis monophyllos Sw. — Löselil Sw. Allium carinatum L. Anthericum ramosum LI. Juncus nodulosus Wahlenb. Luzula camp. v. pallescens. DC. Ruppia rostellata Koch. Zannichellia palustris L. Zostera marina L: Vv. stifol. Carex pediformis C. A. Meyer. — montana L. angu- — sSpeirostachia Sm. — bullata Schk. var. le- Vvirostris. i evoluta Harlm. maritima Mull. — mierostachia Ehrh. — paradoxa Willd. teretiuscula Good. — paniculata L. v. sim- plex. 100. == virenss Lam. capilata L. Poa serotina Ehrh. cenisea All. -— — — laxa Hänke. Glyceria remota Fr. — distans Wahlenb. Bromus arvensis L. — pratensis Ehrh. — racemosus L. Triticum junceum L. — — Vv. megastachy- um Fr. acutum DC. — (affine Deth.?) s. lax- rigidum Schrad. glaucum Desf. repens v. litorale Fr. caninum LL. Hordeum pratense Huds. Equisetum umbrosum Willd. Chara vulgaris L. Exemplar af denna fascikel erhålles endast genom spe- ciel requisition hos Utgifvaren Professor El. Fries i Upsala. 2. Följande jemförelse mellan anslagen till Botaniska in- slilutionerna i Upsala och Lund kan vara af intresse och gifva anledning till åtskilliga betraktelser, helst som frågan om anslag till Universiteterna väl snart kommer att af Stän- derna afgöras: Upsala Lund På ordinarie stat: Banko. Tårligt anslag: kontant 616: 32 in natura 36 famnar tall- och gran-ved,. Banko. i årligt anslag: kontant 152: — in natura — ingenting. 16 : På extra stal: ATlist anslag arna cc 900: — = årligt anslag . . . . . 480: — i hvartill komma: Örtagårdsmästarens lön: 735 tr Trädgårdsmästarens lön: säd hälften råg, hälften korn, 250: — samt 6 famnar ved in natura. Orangerigesällen: 30 tunnor säd, Förste trädgårdsdrängens lön: hälften råg, hälften korn. 75: — Två orangeri eld-vaktare: hvar- Andra d:0 .. . .-. - 190: — dera 8' tunnor säd, hälften råg, hälften korn. I dessa anslag för Upsala trädgård äro inga bygnader eller reparationer inbegripne. Vid fördelningen af det nya slatsanslaget för några år tillbaka erhöll den till nybygnader (de nya förträffliga drifhusen) på en gång mellan 7 och S000 R:dr B:o. Och hvad har väl Lunds fått? Den eger bygnader, som nästan till ingenting duga; dess anslag förslå knapt till betäckande af de aldra oundgängligaste utgifterna. Ingen billig lärer neka, alt Lunds botaniska institution företrädesvis eger behof af förökade anslag, så vida någonting skall blifva af densamma; och till följe af sin belägenhet skulle den kunna blifva den förträffligaste på Skandinaviska halfön. Bi- skop Agardh har vid riksdagen fört dess talan; alla, som intressera sig för denna institution, stå derföre hos honom i förbindelse ; måtte han för den äfven kunna utverka något! — Framdeles hoppas Utg. kunna meddela noggranna upgifter öf- ver anslagen till Botaniska trädgårdarne i Köpenhamn och Kristiania; nu kan han endast med afseende å den sednare uplysa, alt den har i årligt anslag af Universitetskassan 1000 Norska Specier d. v. s. 2333: 16 Svenskt B:ko och trädgårds- mästaren en årlig lön af 4350 N. Sp. i. e. 1050 R:dr B:ko., hvar- förutan af sista Stortinget beviljats betydliga medel till byg- nad af nya vexthus. Det är i sanning något mera än de syven- ska botaniska institutionerna hafva — men det är ocki Norge! — På Botaniska Notiser för 18417, hvaraf hvarje månad utkommer ett nummer af 1 eller stundom 2 ark, kan med 1: 32 B:ko prenumereras: i Stockholm hos Fritze et Bagge, Upsala hos Lundequist , i Linköping hos Sahlström , i Mal- mö hos B. Cronholm, i Lund hos Gleerup samt hos Utgif- varen; i Kristiania hos Med. Kand. Fr. Schiibeler; i Köpen- hamn uti Gyldendalska Bokhandeln; samt, med tillägg af postarvode , på alla postkontor i riket. — De, hvilka medelst upsatser vilja bidraga till tidsskriflen, behaga insända dessa till Utgifvaren Akad. Adj. Al. Ed, Eindblom i Lund. sr = pr — Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE ÅF AL. ED. LINDBLOM. M 2, Lund Februari 1841. ÉE. Original-Afhandling. Bidrag och anmärkningar till Skandinaviens Flora, af Utgifvaren. (Eorts. från N:o 1.) IHieracium. Detta polymorfa slägtet kan med allt skäl hänföras bland dem, hvilka för Botanisterna utgöra en slags pröfvo- och stöte-sten. Ty under det några äro färdiga att till rang, heder och - värdighet af egen art uphöja hvarje af de så högst talrika former, hvilka inom detta slägte framte sig, så hafva andra nog att beställa med att reducera dessa till några få' ursprungliga. Slägtet erbjuder följaktligen ett ypperligt fält så väl för dem, hvilka genom fabricerande af ”nya” arter vilja göra sitt namn odödligt , som för dem, hvilka mera se på fördelen att hafva bestämbara och begränsade arter. - Men likaså svårt som det är för de förra att utfinna karakterer, genom hvilka de af dem upstälda arter kunna så skiljas från hvarandra, att det för andra forskare blir möjligt alt i naturen återfinna dem, likså mycken möda kostar det de sednare, att till sina behöriga ställen återföra hvarje bland de amfibola former, hvarpå detta slägte är så rikt, samt att icke förblanda analoga former med affina, helst som hybridi- teler inom detta liksom inom flere större slägten förekom- ma, hvilka försvåra arternas begränsning. I Linnea för 1830 p. 447 följ. har Casch afhandlat en del dylika hybrida for= mer inom afdelningen Pilosella. Man kan således icke un- ' dra deröfver, att Botanisterne ännn icke äro ense om hvad, IS som inom detta slägte skall betraktas som art eller såsom blott varietet eller form. — Skulle man döma efter blotta antalet af de i systemet uptagna arter, voro få europeiska slägten som kunde skryta af att proportionsvis hafva fått större tillökning; ty då Linne hade allenast 32 arter, bland hvilka flera i sednare tider blifvit hänförda till andra slögten, så finnas ensamt i Tyskland enligt Kochs Synopsis A5, enligt B eichenbachs Flora excursoria 65 arter ; i Willd e- n oms edition af Spec. Plantarum uptagas 76 arter och i Decandolles prodromus 133 säkra och 55 mindre säkra arter, bland hvilka den relativt största delen har hemma i Europa; men bland denna massa äro också icke så få, hvilka, bestämda efter elt eller annat torrt eller odladt exemplar, endast med svårighet kunna återfinnas i den lefvande vwvilda naturen. Har man i denna studerat slägtet, sett de många tvetydiga former , som framställa sig och bilda liksom öfver- gångar mellan andra former, hvilka sedda hvar för sig synas i högsta grad åtskiljda, så kan det vara förlåtligt, om man stundom betviflar gränserna mellan vissa arter eller rältare möjligheten att finna dessa gränsor och med ord kunna ka- rakterisera de särskilda arterna betraktade i alla deras former ; jag vill här allenast nämna JI. alpinum och H. murorum, H. boreale och H. prenanthoides --- ja äfven H. auricula och H. ceymosum. Vi sätta ingen af dessa vexters arträttig- het i fråga; men former finnas om hvilka man stadnar i vill- rådighet till hvilkendera bland de närstående de böra hän- föras. — Den väg Prof. Fries, i fråga om detta så väl som om många andra invecklade slägten, gålt, är utan tvifvel den rättaste och den enda, som leder till något sannt resul- tat; men dervid är den olägenhet att den i närvarande period svårligen vinner gehör, således icke ens bringar stadga bland de arter han behandlat; ty det har blifvit modernt (för en stor del till följe af den massa vexter, som från alla verlds- ändar sammanhopas), att de, hvilka upträda som författare med anspråk på auktoritet, icke bry sig om att sludera vex- 19 terna i naturen , utan endast i herbarier eller trädgårdar; hvaremot de, som i naturen samla vexlerna, icke der stu- dera dem , knapt med tillbörlig noggrannhet anteckna loka- lerna der de vexa; att undantag gifvas å båda sidor, vill jag ej förneka; men de synas blifva allt sällsyntare, och oftare företagas forskningarne med ett sinne, som icke är frilt och opartiskt, utan insnärjdt af förut fattade meningar; man råd- frågar icke naturen för att på ett passivt sätt och ur en ob- jektiv synpunkt upfatlta dess svar; man gör det ofta allenast för att få sina subjektiva meningar stadfästade, och hvad som dermed icke sammanstämmer, förbigår man antingen med tystnad eller ock söker man vrida det i harmoni med ens egen favoritidé. Jag vill ej till styrko härföre, anföra några exempel; ty ”exempla sunt odiosa” ; men det bör jag nämna, alt de svenske naturforskarne synas vara de, som mest sträfva alt från objektiv sida upfatta naturen. Det är icke min afsigt att anställa någon kritisk gransk- ning af Hieracii arterna; dertill får jag tillstå, att jag ännu icke tillräckligt och med nog omsorg granskat dem i naturen, utan jag vill allenast omnämna några bland den mängd for- mer, hvilka jag hufvudsakligen i Norge sjelf samlat eller der- ifrån erhållit. De arter, hvilka i detta land synas isynnerhet erbjuda en stor mängd former äro H. cymosum, IH. alpinum, H. boreale; äfvenledes framstå H. vulqgatum och H. prc= nanthoides under flera temligen olika skepnader. Men förrän jag öfvergår till framställningen af dessa for- mer , torde jag böra nämna några ord om slägtets indelning. Den af Froelich i Decandolles Prodromus Vol. 7 be- gagnade indelning kan svårligen godkännas, ehvad man ser på öfver- eller under-afdelningarne; ty karaktererna äro hämtade från sådane delar, hvilka äro underkastade mycken föränderlighet och mera bero af olika lokaler, än på några i sjelfva arternas Vegetationshistoria och utveckling grundade förhållander , hvarigenom de särskilda indelningslederna blifva högst artificiela och arter skiljas långt ifrån hvyarannan samt + 20 hänföras till olika afdelningar, hvilka af andra författare be- traklas blott såsom former af samma art. Sjelfva hufvud- indelningen i Copholepida eller Oxylepida , allt efter som de inre svepefjällen äro trubbiga eller spetsiga, är icke altid lält alt finna, isynnerhet på torra exemplar. (I förbigående torde jag få anmärka et tryckfel i karakteren på underaf- delningen Pulmonares 1. €. p. 208 rad. 3, hvarest står ”flo- ribus nullis” i stället för stolonibus nullis). — Den älsta in- delningen i Piloselle och Pulmonaree (de gamle förfat- tarne gjorde häraf tvenne slägten, af hvilka Pulmonaree kallades Hieracium) synes älven vara den bästa såsom grun= dad på arternas olika vegetations-förhåtlande; det är äfven sällan som man, vid vexternas undersökning, af den lemnas i sticket, ehuru visserligen någon gång former framtle sig, om hvilka man, särdeles i fall de undersökas i torrt tillstånd, kan stadna i villrådighet, hvarthän de böra hänföras. Bland karakterer, som upgifvits för att skilja dessa båda afdelnin- gar, har Fries (Novit. Manl. all. p. 43, 44) äfyen anfört fästets beskaffenhet; detta skulle hos Piloselle vara ”punceta- t9-areolatum, ceterum leve et contiguum;” deremot hos Pulmonarece ”alveolatum, interstitiis fimbrillifero-dentatis.” För min del har jag hos båda afdelnirgarne funnit det alldeles likadant, nemligen alveolalum interstitliis membranaceis den- tatis så alt den fläck på fästet, der hvarje frö är fästadt, är omgifven af en hinnaklig krona af + till en linies höjd, hvarigenom frön skiljas från hvarandra. Jag vill nu anföra en del af de former jag anmärkt; att upräkna dem alla är likså föga intressant, som det är hard nära omöjligt, alt söka hänföra dem till några bland den mängd arter och former, hvilka Tauseh och Froelick uptagit, så snart tillgång saknas (till dessas original- exemplar. 1. HI. Pilosella L. Denna art visar sig mindre mångformig än öfriga, den varierar med och utan rotskott, äfvensom till storlek och beklädnad (från Kristiania har jag en form med 21 den stjernlika luddenheten på bladens undra sida slutligen försvinnande), 0o. s. v. Något märkligare är: — H. Peleteriamvun DC. med stora mycket långhåriga blad, få och korta rotskott, många stjelkar, stora blomster med ludet svepe och blekgula på båda sidor nästan lika fär- gade blommor. Samlad nära Kristiania och meddelad af Blytt. Ingenstädes från Skandinavien har jag sett någon form med så stora blomster och så beskaffade svepefjäll, som de hos HH. pilosellaforme Hoppe, hvilken att döma af Saltzburg- ska exemplar synes utgöra en ganska utmärkt form eller må- hända egen art. 2. H. Auricula L. Denna art framträder under flera former, venom hvilka den gränsar till de närstående arterna. De norska former jag eger kunna bringas under följande tvenne underarter, af hvilka hvardera åter har åtskilliga afarter. Jag vill här äfven anföra några bland dessa, af hvilka säkerli- gen flera species hos en del nyare författare äro bildade: Vid detta tillfälle torde böra anmärkas det löjliga missför- slånd, som Frölich i DC. prod. 7. p. 201 begått, då han vid en form af 7. auricula säger alt det i Vahls herb. förvarade exemplar är ”lectum circa Langelbladet Ornoja”!! a. glaucescens: folia glaucescentia, margine sparsim se- toso ciliata, pube stellata destituta, sublingulata. Caulis sca- piformis plerumque basin versus glaber, decetero pilis molti- bus horizontalibus simplicibus raris aliisque brevioribus glan- duliferis apicem versus crebrioribus vestitus pube brevi cana stellata demum immixta. — macrocephalum: caule scapitormi 2-cephalo, capitu- lis magnis, involucris hemisphericis. — In subalpinis ad Öjlo Vang Valders Norw. d. 10 Juli 1839. — pilosum: caule usque a basi pilis horizontalibus pel- "Iucidis vestito, capilulis 3—5 subcorymbosis confertis I. unico longius distante longiusque pedicellato. -— Frequens in Norvegia, in Heckfjeld; Valders, Lom Gudbrandsdalie etc. 22 ipse ; ad Christiania, Stavanger Blytt. (Etiam in Scania et Blekingia Suecie). — stoloniflorum: stolonibus elongatis adscendentibus flo- nd riferis, capitulis 3—53 aggregatlis. (Optimum ad Lund Suecie). — majus Fr. Nov.: caule scapiformi 1—1+ ped. pilis ho- rizontalibus sparsis apicem versus rarescentibus usque a basi veslilo , capitulis 4—8 subcorymbosis; foliis radie. obovato — lanceolatis acutiusculis, margine et carina pilosis, sepius denticulatis; stolonibus paucis. — In alpinis ad Drivstuen Dovrefjeld Norv. Blytt, qui etiam e flora Christianensi dedit. Huc pertinet HH. collinum Auct. Nory. saltim pro opti- ma parle. fp. virescens : folia virescenltia parum 1. vix. glauca, ob- longo-lanceolata , acutiuscula, denticulata, margine et ca- rina albido — 1. fulyvescenti — pilosa, subtus presertim in carina pube minutissima stellata demum evanescente parce adspersa; caulis scapiformis 1—1+ ped. 2—3 — furcatus 4— 8— cepha- lus, capitulis subecorymbosis, sepius elongato — pedicellatis. -— setosum: foliis late — oblongo — I. subobovato — lanceolatis, caule usque a basi setis horizontalibus apicem versus crebrioribus diametrum subequantibus vestito. — In subalpinis ad Opdal Örkedalie Blytt; in inferalpinis in Toten Sommerfelt. Hec quoque forma pro H. collino venditatur. — scabrum: foliis anguste 1. oblongo — lanceolatis pilis brevibus margine et carina vestitis, caule usque a basi pube stellata brevi et pilis simplicibus nigris raris scabro. — In subalpinis inter Mörkedal Voss et Vig Sogn d. 4 Aug. 1839. Hec forma foliis et caule fere H. cymosi L. floribus vero H. auricule, inter utrumque media ad HH. aurie. eymoso — auricula Fr. forsan referenda. 3. H. prealtum Vill Fr. Nov. mant. 1. p. 15, mant alt. p. 43, 44. — Af denna art, hvilken hittills icke blifvit funnen i Sverge, förekomma i Norge åtminstone tvenne former, af 23 hvilka jag erhållit den ena at Blytt och sett den andra i Sommerfelts herbarium a. H. obscurum Reichb. Iconogr. fig. 115. Exc. p. 263. Rhizoma obliquum crassum fibras multas emittens. Folia glauca erecta , radicalia exteriora obovato — lanceolata basi allenuata apice retundate obtusa denticulata , interiora angu- stato — lanceolata sublinearia basi equaliter atltenuata apice acuta, omnia margine et carina 1. etiam interdum utrinque ). tantum subtus setis longis rigidis albidis adspersa. Stolo- nes (in nostris speciminibus) nulli. Caulis scapiformis fere pedalis gracilis strictiusculus teres, folio unico lineari — lanceolato acuminato semiamplectente margine etcarina seto- so — ciliato ornatus, setis rigidis albidis diametrum subequan- tibus usque a basi vestitus, inferne de cetero glaber, apicem versus pilis brevioribus glanduliferis aliisque raris minutis- simis stellalis immixtis. Infloresceentia cymoso — corym- bosa ramo florifero 1—2 poll. infra cymam interdum ex- serto, cujusloce saltim adest bractea linearis minuta. Pedun- culi patentes 2 -4 — flori pedicellique bracteati glanduloso — et stellato — pilosi. Capitula 5---12 parva sepius conferta, pe- dicellos superantia I. equantia. Inyvolucra cylindracea, atro- virentia; squamis lanceolato -- linearibus carina glandulosis- Flores aurei concolores quam ceterarum specierum minores. In litorali Telemarkie inferioris ad Helleaasen prope Bre- vig et in Langö ad Langesund legit Blytt, qui specimina descripta benigne communicavit. — (Cfr. Bot. Not. 1840: pin: De exemplar af den norska vexten, hvilka jag sett, skilja sig från den citerade figuren genom smalare blad (i hvilket hänseende de mera likna H. piloselloides fig. 80, 81), lägre mera fåbladig stjelk och fåblommigare vippa; blomskaften äro icke heller så båglikt böjda. p. parviflorum Fr. 1. c. H. piloselloides Hartm. Sk. Ft ed. 3. p. 186. H. dubium var. Somf. Suppl. Fl. Lapp. Pp 31 (ob locum). — Till den af Hartman lemnade beskrif- DA ning har jag ej annat att tillägga, än att vippan på det i Sommerfelts herb. förvarade exemplar har 18 blomster, hvilkas skaft äro utstående. Detta exemplar är, enligt Som- merfelts egen upgift, taget i Saltdalen och han sade sig icke annorstädes hafva samlat denna form, hvaraf han ville erinra sig hafva sändt exemplar till Hartman; huru det af denne i 2:a upl. af Skandinaviens flora och derefter af Fries i Mant. Nov. uptagna vextstället ”Overdalen” tillkommit, kunde Sommerfelt icke förklara. Jag inser icke heller något skäl, hvarföre icke HH. dubium « Suppl. FI. Lapp. kan hit- föras; den beskrifning , som der meddelas, tyckes mig tvert- om ganska väl passa, om man undantager de små stjernlika hår, hvilka vpgifvas förekomma på de yngre bladen; en"om- ständighet hvarpå icke någon vigt bör läggas; sjelfva fl. au- ricula har stundom dylika hår, som slutligen försvinna; de öfriga karaktererna ”folia lanceolata basi altenuata pilis albis ad marginem et neryum ercebris in pagina superiore raris — simis; Pubes stellata sub apicem modo caulis et in pedun- culis parcissima observatur; Flores corymboso — paniculati,” öfverensstämma förträffligt; då deremot allt som säges om IH. dubium 8 vill punkt och pricka passar in på MH. cymosum. Sommerfelt har förblandat båda arterna, hvilket är tem- ligen ursäktligt, då han ej egde tillgång till några talrikare och nyare arbeten och planchyverk; de af honom under HI. dubium &« anförda synonymer måste alla uteslutas, såsom icke hörande hit, utan till I. cymosum och dess former. 4. II. cymosum L. Fr. Bland de arter, som höra till afdel- ningen Piloselle är knappast någon, hvilken i högre grad än denna framstår under olika former eller gifvit anledning till bildandet af ett större antal nya arter; och ser man en- dast ytterligheterna, så kan man visserligen vara frestad att betrakta dem såsom egna väl skiljda arter; men har man tillgång till den mängd mellanformer, som förekomma och hvarigenom dessa ytterligheter sinsimellan förbindas, så D måste man öfvergifya nyssnämnda mening, och kanske snarare 23 känna fallenhet, att än längre utsträcka omfånget af närva- rande species; så till ex. finnas former med ända till 30 — blomstrig, med få — och med en — blomstrig stjelk, med blom- stern i den mest reguliera cyma och oregelbundet spridda, med temligen stora och mycket små blomster; med stjelk hispid af långa utstående hår och endast sträf af nästan omärk- ligt ludd; mångbladig och nästan bladlös; bladen varierande till form och hårighet; äfvensom till färg; stoloner ofta Inga, stundom långa rotslående. Att bestämma några gränsor mellan dessa former synes mig omöjligt; jag vill dock här nedanför uptaga dem jag eger från Norge, icke såsom jag ansåge skiljandet, upräknandet och beskrifvandet af en mängd former ega särdeles värde, utan endast för att ådagalägga mångformigheten och lemna matlerialier till den, som skulle få Iust roa sig med att vidare bearbeta dem. — Med hänse- ende (till den geografiska utbredningen inom Skandinavien är denna art anmärkningsvärd , i det att den i Sverge liksom i Norge synes undfly grannskapet med vesterhafvet; således är den ingalunda sällsynt i Sverges östliga provinser, men sak- nas alldeles i dem, hvilka ligga utmed Kattegat. På samma sätt synes den i Norge allmän kring Kristiania — fjorden samt i hela mellersta delen af landet, hvarest den stiger temligen till fjälls; deremot saknas den helt och hållet på vestkusten; under min vandring i sydvestra Norge 1826 såg jag den in- genstädes, likaså litet som i den del af vestliga Norge, som jag besökte 1837 och 1839; icke heller är den uptagen i Blytts förteckning öfver vexterna i Voss, ej heller har jag funnit den af någon annan antecknad från de vestra trakterna förrän vid de djupa fjordarne norr om Trondhjem t. ex. vid Thynes i Skogn i Verdalen funnen af Zetterstedt och i Saltdalen funnen af Sommerfelt. Den trakt al Norge, der den tyckes visa sig mest föränderlig, är dels kring Kri- stianiafjorden, dels isynnerhet Valders och tillgränsande trak- ler. De af mig kända former från Norge skulle kunna brin- gas under fyra underarter, mellan hvilka likväl så många öf- 20 vergångar och mellanformer finnas, alt det synes omöjligt, att, såsom flere nyare förfatlare gjort, skilja dem såsom egna arter. Någon med HH. echioides fullt öfverensstämmande form har jag från Norge icke sett, ej heller någon fullkomligt lik H. fallax , ehuru åtskilliga, som till den bilda öfvergångar. a. pubescens: foliis sublanceolatis, acutis, pube stellata brevi scabris, setis brevibus margine et carina interdum cili- atis; caule paucifolio setis brevibus raris 1. nullis adsperso, unacum pedunculis pedicellis et involucris subeylindraceis pube brevi stellata vestito ; inflorescentia subeymosa , glan- dulosa, floribus numerosis 1. paucis, quoad magnitudinem varianlibus. — cymigerum: foliis oblongo — lanceolaltis, caule elato capitulis dense cymosis breviter pedunculatis mediocribus sepius numerosis (rarius subternis); — Kristiania Schiibler, Sommerfelt; Drivstuen Dovrefjeld Blytt;Hadelandipse. — VPVaillantii. H. Vaillantii Tausch Flora 1828 Ergänz. Bl. p. 57: foliis elongato — lanceolatis sparse breve setosis, caule elato scabro, corymbo subeymoso multifloro, pedun- culis elongatis glanduloso — et stellato — pilosis, capitulis mediocribus pedicellos equantibus, involucris glandulosis et stellato — pubescentibus pilis rarioribus longioribus simplici- bus basi immixtis; stolonibus elongatis apicem versus fulvo villosis. — Hurdalen Övre Romerige leg. et ded. Sommer- felt. Reich. Iconogr. fig. 116 defectu stolonum priori, inflo- rescentia vero huic conveniens medium inter utrumque tenet locum; e Blekingia habeo specimina, que cum ea op- time congruunt. — congestum: radice sepe mullicipite astolonosa, foliis oblongis 1. oblongo — lanceolatis aculiusculis margine (sur- sum sepius nudo) et carina setosis de eetero glabris pube stel- lato parca demum evanescenti; caule vix pedali undique stel- lato — pubescente presertim superne canescente; ad basin setis horizontalibus vestito, 2—3 phyllo; cyma congesta paucis (3—8—) flora , capitulis parvis quam pedicelli subsimplices 2 pube stellata albida dense vestiti subduplo longioribus; in- volucris primum canis demum nigricantibus glanduloso — et stellato — pilosis. — Husbergsö prope Kristianiam legit et dedit Blytt. -— microcephalum: rtadice astolonosa, foliis anguste — oblongo — lanceolatis acutis 1. acuminatis undique pube brevi stellata vestitis setis rarioribus interdum ciliatis, caule ultra- pedali gracili rigidulo 2—4 — phyllo pube brevi stellata scabro setis horizontalibus sparsis basin versus interdum = vestito, cyma simplici 1. composita, capitulis parvis quoad numerum valde variis, pedicellis canis varie longitudinis in diversis spe- ciminibus; involucris cano — 1. atro — viridibus pube stellata et pilis glanduliferis undique vestitis. — Kristiania, Moe Gud- brandsdaliv Blytt; Ringebo et Sollien Gudbrandsdal Som- merfelt; Thynäs Skogn Yerdalie Zetterstedt.— Specimi- na Sommerfeltiana cyma magis composita et multiflora, pe- dunculis pedicellisque magis elongatis et involucris magis canis a ceteris differunt. — Ad hanc formam pertinet FI. Dan. fig. 570, que exacta est, si involucra minus bene picta excipias. — oligocephalum Blytt Herbar.: radice astolonosa, foliis lanceolatis acutis (exterioribus ut apud omnes H. cymosi for- mas obovato — oblongis obtusis) margine carina et pagina superiore setosis subtus parce stellato 2 pubentibus; caule basi sepius purpurascente gracili pedali et ultra subdiphyllo inferne setis diametrum equantibus superne nullis 1.- valde rarescen- tibus vestito, pube stellata basin versus parca superne den- siori tecto; cyma simplici, capitulis paucis (1—3) mediocri- bus, involucris -e viridi nigricantibus nec non pedicellis capitula subequantibus pube cana stellata et pilis nigris glanduliferis vestilis pilis longioribus paucis immixtis. — In calcareis ad Finden Par. Torpen Land legit et dedit Blytt. Hec forma per formam acutifoliam (vide infra) ad varieta- tem sequentem viam pandit. p- setosum: foliis lanceolatis 1. lingulato — lanceolalis subacutis margine carina et utraque pagina setosis pube stel- 28 lata presertim subtus immixta, cavle pauciiolio toto selis lon- gis horizontalibus et pube stellata vestito, imnflorescentia co- rymboso — cymosa, capilulis mediocribus, pedunculis pedi- cellisque sepissime longe — setosis, involucris subeylindraceis basi villosis. — Columna Reich. Iconogr. fig. 34: radice astolonosa, foliis exterioribus subobovatis obtusis interioribus lingulato — lanceolatis acutiusculis basi longe altenualis, caule elato"2—4 — pedalis subdiphyllo foliis elongatis sepe acuminatis, cyma poly- cephala, pedunculis elongatis ramosis pedicellisque pube stel- lata pilis nigris glanduliferis aliisque longioribus canis sim- plicibus vestlitis, involucris pedicellos equantibus I. brevi- oribus fusco — virentibus ob pilos longos canos villesis aliis brevioribus nigris glanduliferis et pube stellata rariore im- mixtis. — Kristiania dedit Bytt. (In Blekingia Svecie ad Sölvesborg et Ronneby unacum formis ad var. « pertinentibus legi). — Inter omnes H. cymosi formas hec primaria mihi videtur. — stolonifiorum: radice plures emillentle stolones ad- scendentes dense setosos floriferos, foliis oblongo — lanceolatis acutis 1. anguste — lanceolatis acuminatis, caule crasso ultra- pedali setoso pube stellata et pilis glanduliferis toto et api- cem versus dense vestito, cyma densa polycephala, pedun- culis pedicellis involucrisque dense glanduloso -— pilosis, capi- tulis majusculis, involucris pedicellos superantibus atro-viri- dibus vix villosis. — Kristiania Blyti. — strigosum: radice astolonosa , foliis ut in forma Co- lumne margine et utringque valde strigosis subtus pube stellata subcanescentibus, caule elato presertim basi, interdum tolo, setis longis canis vestito foliis 2—3 anguste — lanceolatis acuminalis undique setosis ornato, inflorescentia 1. dense cymosa 1. subumbellata, pedunculis ramosis interdum elongatis, involucris cano villosis. — Passim cira Kristianiam Blytt. Ab HH. echioide , cui proxime accedit, differt fol. radic. lati- 29 oribus , caulinis paucioribnus, pubescentia minus lutescente, ceyma magis sparsa capilulis minus villosis. — nigrescens Blytt Herb.: radice astolonosa, foliis pri- oris sed paucioribus nec tam dense setosis pube stellata parca demum evanescente; caule elato 1+—2 pedali inferne albido — setoso setis apicem versus valde rarescentibus pube stellata parca veslilo pilis nigris sparsis superne ornato, corymbo eymoso haud denso 6 —-20 — cephalo pedunculis simplicibus 1. ramosis pube stellata densa cana et, presertim superne, pilis simplicibus longis vestitis, eapitulis mediocribus, involucris nigrescentibus villo longo cano et pilis brevioribus glandulife- ris nigris tectis. — Ad Drivstuen Dovrefjeld: Blytt. — poliotrichum. H. poliotrichum Wimmer Schles. Fl. ed. 2. p. 443: priori proxima, sed toto caule setis albidis curva- tis tecto subtriphyllo foliis latioribus; cyma densa eapitulis plus minus numerosis, pedunculis ramosis pedicellis inyvolu- crisque pilis longis albis laxis subarachnoideo — viHosis; pilis glandulosis versus apieem foliolorum involucri fusco — — virescentis paucis. — Ad Nystuen Filefjeld : Blytt. — acutifolium Blytt Herbar.: radice astolonosa, foliis lanceolatis 1. oblongo — lanceolatis angustis sepius acumi- nalis, superne, margine (presertiim basin versus) et nervo dorsali albido-setosis, subtus pube cana stellata plus minus densa vestitis, interdum IH. Pilosella modo candicantibus, caule gracili subpedali toto 1. basi tantum setis canis sparsim veslito, ob pubem brevem stellalam canescente; cyma sepius inordinata pauci —(3—9) flora, pedunculis elongatis pedi- cellisque pilis nigris glanduliferis et pube stellata cana dense vestilis, capilulis parvis, involucris e nigro viridibus pilis laxis canis basin versus densioribus villosis aliis nigris bre- vis glauduliferis immixtis. — Nystuen Filefjeld: Blytt. — Form oligocephale var. pubescentis proxima, ob involucra villosa et caulem sepe sparsim setosum huc relata. — pumilum : tadice astolonosa, foliis lanceolatis elon= galis caulem digitalem 1—phyllum subequanlibus undique cau- 50 leque dense setosis; capitulis 2—4 dense confertis , involucris canescentibus pedunculisque brevissimis glanduloso — et stel- lato — pilosis setis longioribus immixtlis. — Hovedö extra Krtstianiam: Blytt. — H. angustifolio Hoppe proxima videtur, saltim si descriptionem in Gaudin FI. Helv. vol. 5 p. 78 respicias, nec multum obstant figura et descriptio ipsius Hoppei in Sturm Deutsehl. Fl. 1. Bändeh. 10 H. 37. y. laxum: Meyer chlor. Han. sec. Koch.: foliis anguste lanceolatis acutis 1. acuminatis setosis I. pilosis, caule pauci- folio toto 1. inferne setoso, presertim superne stellato pube- scente ; inflorescentia laxa inordinate cymoso — corymbosa , capitulis varie magnitudinis involucris pedunculisque stellato pubescentibus sepius glanduloso — pilosis-interdum setis ad- Spersis. Hanc varietatem, MH. fallax Auct. comprehendentem, ad H. prealtum referunt Koch et Wimmer, quod vero fieri non potest, nisi omnes limites inter hoc et H. cymosum tollere velis. II. praealtum & hirsutum Koch Syn. p. 448 in Blekingia in consortio H. cymosi a« et 8 optimum legi, que forma a Norvegicis differt tota herba canescente, stolo- nibus floriferis, involucris villosis. — Form&e hujus varietlatis viam pandunt non modo ad ceteras hujus speciei varietales sed etiam ad IL prealtum. Sequentes e Norvegia habeo formas, que omnes stolonibus carent. "oo— pubens : foliis oblongo — lanceolatis breviter setosis subtus stellatis, caule toto stellato—pubescens basin versus setis brevibus vestilo, cyma minus inordinata, capitulis haud nu- merosis parvis, involucris atro-viridibus pedicellisque densius glanduloso — pilosis. — In Mistberg Par. Eidsvold Romerige: Blytt. — Transitum format ad var. a. — ramosum : foliis lanceolatis utrinque cauleque selis albidis longioribus sparsim vestitis subtus parce stellato—pube- scentibus, caule ultrapedali pube stellata apicem versus den- siori tecto supra medium -ramos 1—2 exserente , unde cyma agis quam ceterarum inordinata evadit, capitulis parvis, pe- 51 dunculis pedicellisque elongatis involucrisque glanduloso pi- losis stellato pubescentibuset setosis. — Froen Gudbrandsdalire et Rejen Par. Slidre Valders: Blytt. Specimina e Slidre differunt involucris cano — viridibus magis setosis minus glandulosis. — grandiflorum : foliis anguste lanceolatis albido setosis vix stellato pubescentibus, caule presertlim basin versus setis albidis horizontalibus tecto pilis stellatis aliisque nigris glan- duliferis inferne rarioribus superne densioribus vestito, cyma inordinata haud multiflora, capitulis majusculis late ovalis, pedunculis pedicellisque cano — stellato — pilosis immixtis pilis nigris glanduliferis, quales etiam obtegunt involucra atro viridia parce setosa. — Ringebo Gudbrandsdalie: Sommer- felt. — Quoad folia H. prealto , quoad flores var. subse- quenti proxima. d. macrocephalum : tadice sepius stolonifera, stolonibus floriferis, foliis oblongo — lanceolatis acutis denticulatis plus minus strigosis et stellato — pubescentibus; caule stellato pube- scente scabro selis nullis 1. vage sparsis 1—2 phyllo; inflore- scentia corymboso — cymosa, capitulis majoribus quam prece- dentium, alabastris hemisphericis, involucris late — ovatis basi sepe rotundatis nigricantibus 1. virescentibus. — thyrsoideum: stolonibus procumbenti — adscendentibus + spithamam longis demum floriferis; foliis anguste oblongo lanceolatis basi equaliter atlenualis, margine et carina sub- setosis subtus sparsim stellatis supra glabrescentibus; caule elato 1—2 pedali undique pube stellata tecta pilis glanduli- feris immixtis, basin versus setis patentibus diametrum vix equantibus interdum veslito; inflorescentia subthyrsoidea pe- dunculis alternis 3—6 — floris pedicellisque breviter cano — stellatis subfarinosis et glanduloso — pilosis, capitulis medio- cribus, involucris ovato — cylindraceis canescentibus stellato et glanduloso — pilosis pedicellos superantibus,.— Prope Tom- levold Land (7 Juli 1839), inter Frydenlund et Strand Par. 32 Nordre Ourdal Yalders (9 Juli 1839). — Ad varietatem ( transitum efficit. ; — tenerum: radice astolonosa, foliis lanceolatis mar- gine (precipue basin versus) pagina superiori et carina plus minus setosis, utrinque 1. subtus pube stellata parca sxpe evanescente adspersis, rarius glaucescentibus ; caule gracili vix pedali toto stellato — pubente inferne sepe setoso, apicem versus presertim glanduloso; corymbo denso capitulis 3—S8 ovalis pedicellos sepius superantibus , involucris atro- viridibus stellatis et glandulosis rarius setosis. — Infra Quams- klev ad Öjlo Par. Vang Valders in consortio H. aurantiaci (10 Juli 1839). — dubium Fr. Nov. p. 2353. H. dubium Fl Dan. t. 1044. H. auricula var. Sommerf. in Mag. for Nat. Vid. 8. p. 252: stolonibus 2--6 e basi prostrata sepe radicante ad- scendentibus floriferis; foliis lanceolatis 1. oblongo — lance- olatis undulato plicatis margine (basin versus) carina et ut- raque pagina setis sepius elongatis canis plus minus con- spersis, subtus pube stellata parca evanescente veslitis; caule +—1 pedali toto pube stellata et pilis nigris glanduliferis api- cem versus densioribus tecto inferne setis canis horizontali- bus diametrum 2quantibus sepius vestito; inflorescentia plus minus laxe corymboso — cymosa interdum dense cymosa, qualis ex eadem radice variat; capitalis ovatis magnis, involucris alroviridibus unacum pedunculis pedicellisque , ea subequan- tibus 1. brevioribus, pilis canis brevibus stellatis et aliislon- gioribus nigris glanduliferis dense vestitis. — In subalpinis Numedalie supra Vegeli versus Tind Telemarkie (27 Juni), inter Tonsaasen et Frydenlund Ourdal Valders (7 Juli), Ma- ristaen Filefjeld (25 Juli 1839). — Tab. cit. Flore Danice huc perlinere dubium haud est; cum spec. nostris e Valders, unde ex mplar depictum est, optime convenit, si excipias setas, que in fig. desunt, que vero nota tam levis est et fallax, ut in ea haud sit herendum, ipse quoque habeo ejusmodi plantam, a forma jam descripta mnullo de cetero 50, modo diserepantem. — Tausch in Flora 1828 Erg. Bl. p. 356 hanc figuram ad suum I. pratense 6 refert, nec male cum diagnosi I. c. data congruit nostra planta. Quo vero modo Froelich in Decand. Prodr. 7. p. 202 ad H. radio- caule Tausch eandem figuram a H. pratensi T. remotam con- tra ipsum auctorem referre polest, haud perspicere valemus. — ramosum : omnia ut in priori, sed caulis ramos il. pe- dunculos plures elongatos exserit, quorum infimus infra medi- -um caulis egreditur; rami inferi sunt monocephali , superio- res 2—3 — cephali. Involucra minus glandulosa = pilos plures simplices longiusculos canos gerunt. — Infra Grind- fjeld ad Vang Valders (11 Juli 1839). — spherocephalum: cum forma, nomine dubii nuper descripla, prorsus convenitl; caulem vero habet furcatum, capitula majora pedicellis duplo longiora, involucris hemi- sphericis atro — canis setis simplicibus canis pilis nigris glan- duliferis et pube parciore stellata vestitis; corolle magne subtus sepe purpureo — lineate. — In subalpinis inter Ber- gesfjeld et Vang Valders (12 Juli 1839). — Huc forte refe- rendum H. floribundwmn Wim. et Grabowsk. Fl. Siles. 2. 2. p. 204. — ylaucescens : priori proximum, stolonibus numerosis adscendentibus floriferis basi purpurascente setosis superne stellato — pubescentibus; foliis spathulato — 1. late — ob- longo — Janceolatis glaucescentibus undulato — pilicatis su- pra glabrescentibus, margine carina et pagina inferiori se- tosis pube stellata parce immixta; caule fureato setis et pube stellata inferne rarioribus superne densioribus vestitlo; capi- tulis prorsus prioris, sed minus glandulosis et magis longi- usque setosis. -— In Olberg ad Slidre Valders (9 Juli 1839). — Nisi adessent forme dubia et spherocephala ad H. auri- culam potissimum retulissem, ab iis vero separari haud potest. De nu framställda formerna vitsorda tillräckligt den poly- morfa beskaffenheten aft H. cymosum. Hvad synonymien angår, kan det ej sättas i fråga alt ju Linnés H cymosum hör till Botaniska Noliser N:o 2. 2 dÅ denna art, äfvensom alt han derunder inbegripit åtminstone oe, fp, y; alt nyare förfaltare synas tveka hvart de skola hänföra detta synonym, är ej underligt, då de af den enda arten fabricerat så många, att det är snart sagdt omöjligt att för dem upleta karakterer. Huru Froelieh i Decand. Prodr. 7. p. 206, såsom grund derföre att Linnés synonym bör hänföras till f/. echioides , kan åberopa Fries auktoritet, är så myket besynnerligare, som denne (Novit. FI. Svec. p. 251) uttryckligen säger om denna form: ”hec non est primaria Linnei”. Att Friesun- der sin var. a«. af H. cymosum innefattar de här förut fram- stälda varieteterna « och 8 är klart, och de skilja sig egent- ligen icke genom annat än beklädnaden. Dessa båda va- rieteter sammanfattas äfvenledes af Koch och Wimmer un- der H. Nestleri. — Tausch synes vid sin H. cymosum huf- vudsakligen afse var. 5., ehuru den af honom citerade figuren ur Fl. Dan. bestömdt hör till «; föröfrigt passar ”anthodium foecundatum subglobosum” icke in på den hos oss allmän- naste. — Af alla de anförda formerna synes var. J mest ut- märkt , men den är genom mellanformer så förenad med de öfriga, att den ej kan frånskiljas. 5. H. aurantiacum L. Fr. Nov. p. 254, Mant. alt. p. 44. Ehuru utmärkt denna art än visar sig genom blommornas färg, är den dock föga skiljd från föregående; bladen variera icke allenast till formen utan ock till beklädnaden, så att de yngre nästan alltid äro på undra sidan försedde med strödda stjern- lika hår, hvilka stundom blifva qvarsittande, äfven på de äldre fullt utvuxna; blomhufvudernes antal är äfven ganska olika; vippan är till en början tät, men blir slutligen mera utbredd genom det att blomsterskaften förlängas; blommor- nas färg är äfven föränderlig; formen med gula: blommor, som lär förekomma i Sweitz, har dock ännu ej blifvit an- märkt i Skandinavien, hvarest en annan form deremot är funnen med gula blomkronor, hvilka på undra sidan äro up- till försedda med en bred pomeransfärgad strimma. Stjelken 33 är allud beklädd dels med stjernlikt ludd, dels med långa borst, hvilka på stjelkens öfre del oftast äro svarta och isynnerhet på blomskaften äro täta och långa. Här nedan har jag anfört de former af denna art, hvilka jag eger från Norge. — Hvad artens utbredning inom Skandinavien angår, så saknas den alldeles i Sverge, hvaremot den synes icke särdeles sällsynt i mellersta Norges fjälltrakter, ehuru den icke här förekommer allestädes. På sydligaste delen af Heckfjeld anträffade jag den år 1826 ymnigt i Aaseralds socken dock allenast på tvenne ställen nemligen vid Aase- ralds kyrkoby och vid Lysland; den är äfven funnen i Tele- marken , Hardanger, Hallingdalen, på Filefjeld, vid Vang i Valders samt på Dovrefjeld; på dessa sistnämnda ställen synes den dock vara sällsyntare. — cinerascens : tadice sxpius astolonosa, foliis oblongo lanceolatis oblusiusculis , pedunculis involucrisque longe se= tosis sparse glanduloso — pilosis ; involucris atro — cinera= scentibus, corollis aurantiacis. — In Heckfjeld ad Aaserald Di- oec. Kristiansandensis (Juni 1826); infra Quamsklev ad Öjlo Par. Vang Valders (10 Juli 1839) forma minor minus setosa corollis pallidioribus. — Cum hac forma quoad folia et cau- lem optime convenit All. Ped. T. 14 fig. 1; flores vero tam magnos numquam in hac specie observavi. — Caulis vari- at spilhameus et sesquipedalis, cyma plus minus densa 3—20 fora. — nigrescens : stolonibus elongatis prostratis subaphyl- lis, foliis oblongis acutiusculis, caule superne involucris nigrescentibus pedunculisque setis alro — canis vestilis pilis brevioribus glanduliferis immixtis, corollis aurantiacis. — Nystuen Filefjeld (22 Juli 1839): — croceum Blytt Herb.: stolonibus (in meis specimini-= bus) nullis; foliis oblongo — lanceolatis acultis; vestitu prioris sed setis brevioribus, pedunculis magis elongatis, involucris nigrescentibus, corollis croceis (luteis extus linea lata cro= cea notatis). — Nystuen Filefjeld: Blytt. 36 — obovatum: stolonibus demum adscendentibus foliosis; foliis radicalibus obovatis I. obovato — lanceolatis aculis denticulatis interdum subserratis, caule setis subcurvatis et pube stellata vestito superne peduncnulis et involucris cane- scentibus setosis et sparse glanduloso — pilosis. — Ad pedem alpis Geteryggen ad Jerkin Dovrefjeld (27 Juli 1837). — Uni- cum legi specimen floribus non adhue explicatis cum Tab. 1112 Florge Dan. prorsus conveniens, si excipias stolones, qui ex collo nec ex inferiori parte radicis exeunt; dentes foliorum acuti, in hac forma magis quam in ceteris perspi- cui, in figura quoque desunt. — Ob stolones deficientes huc vix referri potest forma a Blytt ad Drivstuen in Dovre- fjeld lecta, de qua efr. Nytt Magazin for Natur-Vidensk. 1:e Bind p. 302. . (Fortsättes). 11. Literatur. 1. Stockholms Flora, eller korrt beskrifning af de vid Stockholm i vildt tillstånd förekommande väx- ter. Med en inledniug , innehållande en öfversigt af Stockholms-traktens naturbeskaffenhet. Af Joh. Em. Wikström. Förra delen. Jemte en charta öfver Stockholms omgifning på en mils afstånd. Stockholm , Norstedt et Söner, 1840. VIII; 185, 423, 27 sid 8:0 h. Ehuru det icke kan annat än medgifvas, att Svenska floran hörer till de bäst undersökta och bearbetade i Europa, så finnas likväl inom dess gebit flera trakter, om hvilkas vegetations-förhållander man har nästan inga eller åtminstone högst ofullständiga underrättelser. Bland dessa hörer äfven trakten kring Sverges hufvudstad. Visserligen ega vi en omkring år 1780 upsatt samt i Göteborgska Vetenskaps och Vilterhets-Samhällets handlingar för 1808 införd ”Flora Stock- 37 holmiensis” al D:r Nezeén, men dels är den gammal, dels ock både ofullständig och okritisk (så t. ex. äro deri uptagna flera vexter som ej äro Svenska, o. s. v.), och ehuru många och skicklige Botanister än vistats i Stockholm, har dock ingen skridit till bearbetande af dess flora, utan nödgas man i deras skrifter sammanleta de deri förekommande strödda anteckningar, som kunna uplysa vegetationen i denna vackra och ingalunda i botaniskt hänseende fattiga eller ointres- santa trakt. Redan för flera år sedan berättades det, att Prof. Wik- ström hade för att fylla denna lucka i kunskapen om fä- derneslandets vegetation, utarbetat en flora öfver Stockholms- trakten; utgifvandet af densamma har man likväl förgäfves emotselt ända till dess det arbete, som utgör föremål för närvarande anmälan, i början af sistförflutna året utkom. Det skulle förr blifvit anmält, om det varit möjligt att i bokhan- delsväg erhålla detsamma; Ref. har måst vända sig till Förf. för att komma i besittning af detta arbete, hvilket för honom var af så mycket större intresse, som det redogör för vex- ternes utbredning i en, för afhardlandet af de vextgeogra- fiska förhållanderne inom Sverge, vigtig trakt. Förrän ref. öfvergår till redogörelsen för sjelfva arbetet (i hvilket afseende han kan vara så mycket kortare helst redan på ett annat ställe, neml. i den literära tidningen Studier Kritiker och Notiser 1847 N:o 3, häraf lemnats en öfversigt, till hvilken han får hänvisa), torde det vara på sin plats att yttra några ord om den norm, som enligt hans förmenande bör följas vid en special-floras utarbetande. Som närmaste afsigten med en sådan flora måste vara alt lemna en fullständig och trogen skildring och kännedom om vegetationsförhållanderne inom den antagna trakten, hvar- vid det vextgeografiska enligt sakens natur i främsta rummet kommer i betraktande, så bör den innehålla dels en fullt säker och tillförlig nomenklatur öfver de inom gebitet verk- 28 ligen funne i vildt tillstånd förekommande vexterna, dels ock en noggrann och fullständig upgift på vextställen, hvar- vid äfven särskildt hänseende bör fästas på lokala, vare sig geognostiska eller andra vigtigare förhållander. Har man der- jemte med arbetet någon biafsigt, såsom att lemna en hand- ledning för nybegynnaren (något, som ej gerna kan komma i fråga så framt icke inom gebitet finnes något läroverk, i hvars undervisningsämnen naturvetenskaperna ingå), så böra diagnoser öfver slägten och arter samt i det högsta några korta habituela beskrifningar meddelas. Hvad synonymien angår, bör icke mera lemnas, än anvisning på landets all- männa flora, der man kan finna arten vidare beskrifven, samt på de arbeten, som specielt angå den ifrågavarande trakten och hvari något af intresse rörande vexten förekommer. Vid vexternes upställning bör helst naturliga metoden följas, så framt man icke för åfvan angifna biafsigt vill föredraga den artificiela, i hvilket fall likväl en öfversigt enligt den förra alltid bör lemnas; sedan Prof. Fries börjat utgifvandet af Corpus florarum provincialum Svecie , bör i alla svenska specialfloror den i Flora Scanica begagnade upställningen nyttjas för att åstadkomma enhet och underlätta jemförelsen. Utom dessa fordringar af sjelfva vextförteckningen (i hvilken naturligtvis böra uptagas icke allenast arter, utan ock ut- märklare under- och af-arter, hvilka, i fall de ej förr äro anmärkta, böra karakteriseras, bör en dylik-flora äfven så- som inledning lemna en kort framställning af sjelfva trakten, såvida som vegetalionens utseende och beskaffenhet deraf bestämmes, äfvensom dels en historisk öfversigt af hvad förut för kunskapen om vegetationen inom samma trakt blifvit till- gjordt, dels ock en upräkning af de inom gebitet förekom- mande naturliga familjer med angifvande af antalet af de till hvarje familj hörande arter. Slutligen bör äfven en förteck- ning öfver de der förekommande förvildade vexter såsom bihang bifogas, enär mycken uplysning öfver vegetationens historia i en framtid häraf kan hämtas. 39 Vill man vid bedömandet af nu ifrågavarande första del af Stockholms flora tillämpa hvad här nu är antydt, finner man att deri meddelas snarare förmycket än förlitet. I in- ledningen (hvaraf, enligt den särskilda titeln, ännu en af- delning skall följa) innehålles en mängd saker, som för bo- tanisten sakna allt intresse och utgöra tvertom en onödig barlast. De delar, sem åro på sin plats, utgöras af kapitlen om klimatet, om årstiderna och vextligheters framsteg om våren, om Stockholms-florans historia samt, till en del, om traktens geologiska formation, men äfven detta skulle kunnat vara vida kortare oeh -ändå fullständigt. — Ref. vill häraf anföra följande: hela trakten utgöres af urbergs-formation; årets medeltemperatur är + 32,67; vinterns — 32,45, som- marens + 157,79, jordskorpans medeltemperatur är + 62,61. Årliga nederbörden utgör 17, 38 dec. tum. — Vårsådden sker öfverhufvud i första hälften i Maj (1802 var den dock slutad redan den 1 April). Trädens löfsprickning vanligtvis i 38:e veckan af Maj. — Rågen mognar i förra hälften af Aug.. hvelet i medio och kornet i sednare hälften af nämnde må- nad. — Löffällningen försiggår vanligen i sednrare delen af Oktober. Intressanta underrättelser meddelas om flyltfåglar- nes ankomst och om särskilda vexters blomningstid under särskildta år. — I fråga om Stockholms-florans historia ar=- märkes, alt det älsta man i detta afseende känner, är 0 Bromelii utnämning lill ”stadens herborist” år 1668. Linné blef Botanicus publicus 1738. — Vidare upräknas icke alle- nast alla de, som veterligen botaniserat kring Stockholm och lemnat några underrättelser om sina fynd, utan ock de märkligaste bland de vexter, som en hvar bland dem för första gången i denna trakt anmärkt. -— Rörande sjelfva floran bör först anmärkas att, enligt hvad i förordet tillkän- nagifves, de 13 första arken (d. v. s. till ett stycke in på Pentandria digyn.) redan varit tryckta i 4 år förrän hela delen utkom; vidare att närvarande del sträcker sig tilj slutet af Polyandria. — Vexterna äro ordnade efter Liunean- 40 ska systemet; slägten och arter försedda med diagnoser och i de flesta fall med förklaringar öfver benämningarne, arterna derjemte med synonymi ur Svenska floror och ur arbeten som röra Stockholms-floran samt med hänvisning till någon figur; vidare med utförliga och noggranna vexstställen samt slutligen med korta habituela beskrifningar. Detta allt tyckes utvisa, att arbetet är ämnadt till en handbok för den vid Stockholms gymnasium studerande ungdomen; och i så fall är ingenting deremot att anmärka. Diagnoserna äro i all- mänhet goda. Förf. har icke alltid varit konsequent i fråga om att åtskilja eller sammandraga slägten och arter; i många fall har han dock upgifvit skäl för sitt förfarande. — Slutli- gen följer såsom bihang en förteckning på de i florans gebit förvildade vexterna. é Ref. önskar att andra delen af denna flora snart måtte utkomma, äfvensom att Förf. dervid ville bifoga en efter na- turliga metoden ordnad öfversigt. I händelse något mera ekonomi iakttogs så med afseende på citater, som i allmän- het på hela trycket, skulle arbetet säkerligen vinna vida mer afsätlning, än som man i fråga om denna del kan hoppas. 2. Loca parallela plantarum, seu animadversiones physiologice — botanice de variis plantarum vuriationibus , precipue in Svecia boreali ob- servatis; quarum conspectum, cum suis CAUSiS atque effectibus illustratum, breviter exposuit Laurentius Lev. ELestadius Eceles. Karesuan- densis in Lapponia Pastor. — (Införd i Nova acta regie Societatis scientiarum Upsaliensis. Vol. XI. Ups. 1839: — Pag. 205—296). På elt ställe i Novitie Flore Svecie yttrar Prof. Fries: ”Quis nobis dabit genuinam theoriam v. c. de alpium vi in vegetalionis faciem mutandam?” Detta yttrande synes hafva föresväfvat Förf. vid nedskrifvandet af nu ifrågavarande af- 41 handling, och i sanning skulle man tycka, att Förf., som tillbragt största delen af sin lefnad i en trakt, der han alle- städes var omgifven af fjällvexter, vore mera än de festa andra qvalificerad att besvara nämnde fråga; men - dertill fordras icke ensamt att vara förtrogen med sjelfva fjällvege- tationen ; man måste äfven hafva observerat vexterna sådana de visa sig i andra trakter och under andra förhållander; man måste derjemte vara i tillfälle att rådfråga den i sednare tider alltmera ökade literaturen. Detta har icke varit för- hållandet med Förf., hvilken lefvande i en aflägsen vrå af höga norden, dit endast sällan underrättelser från den litec= rära verlden kunna framtränga, nödgats lefva ett isoleradt lif. Det är derföre ursäktligt, om hans åsigter blifvit något ensidiga, man skulle endast önskat, att han icke utsträckt dem längre än hans egen direkta erfarenhet nådde, eller åt- minstone alltid gaf tillkänna, huru mycket som är observa- tion och huru mycket är blott teori eller supposition. Der- igenom skulle ännu mera värde tillkommit hans afhandling, hvilken dock icke kan eller bör betraktas såsom annat än en samling af materialier till lösande af den framkastade frågan. En olägenhet vid bedömmande af densamma ligger deri, att den , enligt hvad vid dess slut tillkännagifves, är författad 1831, ehuru den först 1839 blifvit tryckt, och man icke vet om eller i hvad mån Förf. under dessa år funnit anledning modifiera sina åsigter eller att jemföra och kontrollera dem med hvad under denna tid rörande samma eller närslägtade ämnen, särdeles i Tyskland, utkommit. Förf. , hos hvilken de flesta Svenska Botanister, äfven- som många utlänska, stå i förbindelse för största delen af de Lappländska vexter, hvarmed under mera än ett decennium vexlsamlingarne blifvit riktade, hörer icke till antalet af de artfabrikanter, som börja blifva allt talrikare. Detta tillkän- nagifver han äfven 1 det korta förordet, hvari han förklarar det han anser för största äran alt noga begränsa arterna och under hvarje sådan hänföra de former, som rätteligen 42 höra dit. Detta är också hvad han, med hufvudsakligt af- seende på vexterna inom Torneå Lappmark, velat i närva- rande afhandling göra, för hvilket ändamål han tagit i be- traktltande de formförändringar, som vexterna äro underka- stade tillfölje af yttre momenters inverkan. — Vid framställ- ningen af afhandlingens innehåll vill Ref. följa samma ord- ning, som i densamma iakttlages, samt derunder framställa en eller annan anmärkning. Bland de momenter. hvilka utöfva sitt inflytande på de arktiska vexterna, nämner Förf. i första rummet solen; denna ”oculus mundi”, som härstädes under nära två månader icke sänker sig under horisonten. För att framställa Förf. åsigt om dess inflytande , torde vara bäst begagna hans egna ord: ”Quia vero flores, qui sunt plantarum lumina , quatenus ocu- lorum vice funguntur, tantopere presentia solis afficiuntur, ut sine illo nec rite explicari, nec florere possint: sequitur eos eo grandiores atque ampliores fieri, quo magis splendeat lumen. Hinc flores sub arcto, non tantnm ampliores, quam alibi terrarum, sed etiam colore vivacissimo, nec non elegan- tia longe ornatissimi. Corolla valde speciosa superbiunt, id- que, in fallor, ob lumen solare perpetuum, cujus vis, ratione florum , in ampliando et colorando sita est.” Här nödgas Ref. genast göra den anmärkning, att detta är yttradt alltför vidsträckt och allmänt, ty hvem vill väl medgifva, att de arktiska blommorna äro de största och mest glänsande i verlden? eller hvad skall man säga om Victoria Regina och alla de öfriga storblommiga tropiska vexterna med deras herrliga färgor? eller, för att hålla oss inom vårt eget land, finnas väl inom den del af Lappland, der solen om somma- ren icke vet af någon nedergång, några blommor, hvilka, vare sig i storlek eller färgprakt, kunna mäta sig med Pa- paver-arterna, Glauciwm , Ranunculus illyricus , Nymphaea alba , Geranium pratense , sanguineum, Sarothamnus , m. fl. Likaledes har Ref. allt skäl att betvifla, det vexterna t. ex. på Dovrefjeld eller annorstädes på fjällen i mellersta eller 43 sydliga Norge, oaktadt de icke hafva att glädja sig åt en oafbrutet strålande sol, hafva smärre eller mindre glänsande blommor, än de ständigt solbeglänsta i Lappland. Dock — Förfaltarens mening är väl, att hvad han sagt, ehuru det är uttryckt absolut, skall tagas endast relativt: d. v. s. att så- dana vexter , som äfven förekomma i det sydligare låglandet, få då de vexa på fjällen större blommor, eller måhända rät- tare synas hafva dem större, emedan hela vexten i allmän- het är kortare och mera hopträngd; och då Förf. påstående så modifieras, vill Ref. lemna det sitt bifall, ehuru äfven härvid flera undantag förekomma; så t. ex. har Epilobium origanifolum (enligt Förf. åsigt blott en form af Ep. alpi- num) , som vexer i skogsregionen och går djupt nedom fjäl- len, betydligt större blommor än den på de högsta fjällen vexande egentliga E. alpinum; likaledes har Primula fari- nosa så väl i fjälltrakter som på låglandet mera än dubbelt större blommor, än den alpinska Pr. stricta.- Icke heller kan Ref. medgifva att den ständigt lysande solen ensamt är or- saken till denna blommornas storlek; ty huru skulle det i så fall kunna ega rum, alt vexternas blommor på Norges sydliga fjäll, för att ej tala om Alperna, icke äro mindre, utan till och med, för att döma af torkade exemplar, stun- dom större än de rent arktiske (Papaver nudicaule från Spetsbergen har t. ex. mindre blommor än på Dovrefjeld)? — Då Förf. i en not pag. 212, med anledning af Myosotis alpestris , hvilken han anser vara en fjäöllform af M. palu- stris , påstår att de i sednare tider åtskiljda arterna af detta slägte ingenting annat äro än varieteter af en och samma art, upkomna genom olika vextplats, och hvilka, sålänge denna icke förändras, visa sig konstanta, så har han utan tvifvel återigen gått alltför långt; ty utan att tala om rotens olika varaktighet, så har Ref. i Bleking samlat M. stricta, versicolor och collina på samma ställe och fullkomligt sam- ma lokal, utan att de visat ringaste öfvergång till hvarandra. Ville man i alla slägten gå så strängt och diktatoriskt till 44 väga, som Förf. i fråga om Myosoterna, skulle arternas antal ganska betydligt förminskas , utan att just vetenskapen derpå komme att i lika grad vinna, och i detta som andra fall bör man betänka det gamla Horatianska: est modus in rebus, sunt certi denique fines. — Med anledning af Potentilta al- pestris , som Förf. vill hafva till en varietet af P. verna, bör observeras, dels att den vexer äfven i Skåne, dels ock att man i så fall väl måste antaga den förra för hufvudform men den sednare såsom en sammandragen form deraf; åt- minstone har Ref. på flera ställen i Norska fjällen sett den nära 1 aln lång med upstigande stjelkar, en storlek hvartill den nedtryckta P. verna knappast hinner. — Ehuru Ref. just icke har särdeles mycket att invända mot antagandet af ÅAira alpina för en alpform af ÅA. cespitosa , bör han dock med anledning af Förf. yttrande, att han på Helgeland samlat en ÅA. alpina endast genom de axgroende blommorna skiljbar från ÅA. cespitosa, nämna att han i Romsdalen i Norge samlat sjelfvaste ÅA. cespitosa axgroende. — Solljuset inverkar äfven i det hänseendet på vexterna, att deras vegetations- cykel deraf mycket påskyndas, så att i högsta norden långt mindre tid än annorstädes erfordras för deras utveckling och mognad, hvarpå sädesslagen framte ett allmänt kändt exempel. Lappländska vegetationens beskaffenhet bestämmes vidare deraf, alt en betydlig mängd regn årligen faller, hvarigenom en myckenhet bäckar och floder erhålla näring och vid- lyftiga kärr upkomma , hvilka gifva älskadt tillhåll för Ca- lamarie och Amentacee (egentligen Salices, som i Lapp- land synes hafva sitt förnämsta hemland). I denna omstän- dighet vill Förf. äfven finna anledningen dertill, att lafvarne här äro talrikare än någor annorstädes (till individer men väl icke till arter). — Den årliga mängden af regn föranle- der vidare, enligt Förf. tanka dels att åtskilliga vexter, som annars förekomma i kärr, här vexa på bergen, med anled- ning af hvilken skiljaktighet man af flera bland dem bildat 43 särskilda varieteter, till och med nya arter (att Förf. betrak- tar Stellaria alpestris såsom blott varietet af St. uliginosa kan Ref. ej bifalla) ; dels ock att amfibola former upstå ge- nom det att samma ställe flera gånger årligen öfversvärmmas såsom exempel hvarpå anföres, alt flera pilarter, som vexa vid elfstränderna, förete en tvåfaldig form, den ena med de nedra bladen smala glatta och bladiga hängskaft, den andra med de öfra bladen mera utsträckta på bredden och häng- skaft utan blad; upkomsten af den förra förklarar Förf. på det sätt, att vattnet, som betäckt stället, hindrat vextens ti- diga utveckling, hvilket åter ej varit förhållandet med den sednare, han anmärker att man ofta kan observera detta på en och samma individ, äfvensom att de flesta pilarter före- komma i Lappland med både bladiga och bladlösa hängskaft, så att den härifrån hämtade indelningsgrund synes vara högst osäker. Förf. anser sig böra antaga, att de flesta varieteter hafva sin grund i de yltre momenter, hvaraf de bero. I den lem- pererade zonen, hvarest klimatet är jemnt och årstiderna lika fördelade, blifva vexterna fullkomligare och alla delar lika utvecklade; varieteterna blifva här äfven mera konstanta; i den kalla och heta zonen deremot eger icke en sådan jem- vigt rum, hvadan äfven liksom en vibration förmärkes i vex- ternas utveckling och oväntade former frambringas. Hvad fjällen angår, är vegetationen der liksom undertryckt och kan ej, såsom annorstädes, i lika grad utveckla alla delar, hvaraf flera liksom sammanföras till en, hvarigenom upstår en ”vegetatio collectiva i. e. ejusmodi ratio , qua non solum magnitudo tolius plante diminuitur vel saltem abbreviatur, sed etiam de partium numero aliquid detrahitur.” Sålunda hvad som i skogstrakterna är grenigt och uprätt, blir här enkelt och nedliggande; vexterna hafva ofta få men stora blommor, liksom voro flera grenar förenade till en och flera blommor till en enda (här synes Förf. sjelf medgifva, att det 46 ständiga solljuset icke" är enda orsaken till fjällvexternes slora blommor). Som vegetationens utveckling påskyndas af varmen, men hämmas och qväfves af kölden , så betraktar Förf. den skarpa arktiska kölden såsom närmaste orsaken, som föranleder denna kollektiva (eller måhända rättare sammandragna) vVe- getalion; det är isynnerhet i fråga om fruktens mognad, som denna köldens inverkan uppenbarar sig. I Lappland äro också sådane vexter talrikast, hvilkas vegetation och frukti- fikation till sin fulländning behöfva kort tid, eller hos hvilka frukten utgör den minsta delen af örten. — En så stor skill- nad mellan köld och varma inom den kortaste tid och minsta afstånd visar sig ingenstädes i samma grad som i fjälltrakter, hvarest full sommar herrskar vid fjällens fot under det vin- tern råder på topparna; detta måste i hög grad inverka på vexterna ; häraf dessas föränderlighet i storlek (ofta från 1 tum till 14 fot), i glatthet och hårighet , enkelhet och för- grening. Till stöd för detta anförer Förf. flera exempel. Saxifraga Aizoon betraktar han sålunda som en dylik sam- mandragen fjällform af den i de lägre regionerna vexande S. Cotyledon. Huru Förf. ännu, ens med frågetecken, kan hänföra den låga enblommiga formen af Ranunculus acris vill R. montanus Willd. synes besynnerligt, enär denna sednare, som ännu icke veterligen är funnen i Skandinavien, är der- ifran mycket utmärkt bland annat genom hårigt fruktfäste. Äfven bland Juncee och Carices anföras flera till stöd för Förf. sats, hvarvid några sammanträngda former af Carices beskrifvas. Denna inverkan yttrar sig, enligt Förf. åsigt, äfven på bladen, hvilka från aflång form öfvergå till rund; på detta sätt upkommer Betula fruticosa (Förf. menar tro- ligen B. humilis Hartm.) af B. alba. Enahanda är förhållandet med en mängd Salices, som här vidlyftigare genomgås , hvilken framställning rummet dock tvingar oss att här förbigå utom den anmärkning af Förf., att inga andra karakterer inom detta slägte äro tillförlitliga än de, som hemtas från längden af fruktämnenas skaft relativt till 47 neclarium och stylus. — På fjällen äro starkaste vegeta- tionskraften och varmans inflytande liksom konsentrerade vid jordytan och kring rötterna; härigenom upkommer en ”ve- getatio radicosa, que ad summum in alpibus enixa fastigium, quod radices ibidem maximam vegetationis partem constitu- unt non solum perseveranlia, sed etiam mole, id inprimis ef- ficit, ut plurim&e species per radices propagarentur, caulibus etiam ac truncis in radicis speciem mulatis” ; — sålunda hafva de flesta fjällträd en truncus subterraneus eller ålmin- stone procumbens, så att blott grenarne framslicka öfver jordytan ; dessa blifva äfven afkortade, och bladen, hvilka förhålla sig analogt med stammen och grenarne, utbildas mera på bredden än längden, således mera rundade än lan- settlika , hvilket han bestyrker med exempel hämtade från flera pilarter. Förf. öfvergår derefter till sådana förändringar, hvilkas orsaker äro mindre påtagliga. Härvid anföres först det all- männa förhållandet, att vexter bli håriga på sandiga ställen, men mera glatta på fuktiga och öfversvämmade. Bland andra exempel, som här åberopas, uptages äfven Cerastium alpinum , som vexande i torra bergs-springor blir ludden, men vid bäckar nästan alldeles glatt, i analogi hvarmed Förf. anser, alt många bland de i sednare tider åtskiljde Ce- rastia , Hieracia , Potentilla , Myosotides , Salices upkom- mit, hvilka således ej böra betraktas som egna arter, cnär det blott är individer, hvilka, till följe af vexestället, fatt ett något afvikande utseende; hvarvid han tillägger: ”quasi species esset in loco, quod idem est, ac si locus faceret speciem, ut, mutatis locis, mutaretur etiam species in alie- nam speciem”, hvilket allt är ganska sant, blott man aktar sig alt icke öfver höfvan och endast på grund af tycke eller hugskolt utsträcka analogien längre än vederbör. — Såsom en hufvudsaklig orsak till fjällvexternas hårighet betraktar Förf. vidare de häftiga stormvindar, hvilka rasa i fjälltrakter, äfvensom nattfrosterna och glacierernas granskap, genom hvilket allt vexternas evaporation påskyndas och safterna fs 4 liksom förtorkas , till följe hvaraf, enligt Förf. åsigt, hårig- heten upkommer. Till styrko för allt detta anföras många exempel, och häri vill Förf. finna orsaken icke allenast till den mörka eller svarta hårighet, som är så vanlig och der- jemte så frappant hos fjällvexterna, utan ock dertill, att vissa delar bli mörkare och få ett liksom svedt utseende, t. ex. kapslerna hos en del Carices. — (Då Förf. antar Primula strieta såsom var. af Pr. farinosa , med det til- lägget ”glabrescit in Lapponia, quia inundata aqua”, torde det tillåtas fråga”, hvarföre dessa båda i Drivdalen på Dov- refjeld i Norge, der de vexa blandade på ställen som om våren öfversvämmas, bibehålla sig oförändrade och utan att visa några öfvergångar, äfvensom hvilken anledning kan vara dertill, att Pr. farinosa i södra Sverge, oaktadt ve- xande på ställen, hvilka nästan årligen äro utsatta för öf- versvämningar, icke visar någon förändring). (Fortsättes). ITIL. Hvarjehanda. 1. Botanices Docenten vid Lunds Universitet Mag. John Erhard Areschoug har den 5 sistlidne Januari blifvit utnämnd till Lärare i Natur-Vetenskaperne vid Göteborgs Gymnasium. 2. Botanices Docenterne vid Lunds Universilet Magist- rarne J. E. Areschowug och Baron M. W .v. Diiben hafva under förra året blifvit kallade till Ledamöter af Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. 3. Här i Lund utgifves från detta års början en literär tidning under titel: Studier Kritiker och Notiser. Den bo- taniska literaturen kommer att deri äfven behörigen afses. 4. Enligt underrättelser från Kristiania, lärer Professor Blytt på allvare vara betänkt på utgifvandet af en HFlora Norvegica, hvaremot han tyckes vilja fördröja publicerandet af sin flora öfver Kristiania-trakten. Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. fr Sd ; Nä i ra K Jag. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM. NN 3. Lund Mars 1S4É, I. Original-Afhandling. Olof Rudbecks Lappska vexter; af C. J. Hartman. Linné omtalar i Flora Lapponica, att han vid utar- betningen af Salices och Fungi begagnat den yngre O. Rud- becks exemplar och figurer, hvarföre dessa måste vara af mycken vigt för bestämmandet af Linnés ännu omtvistade ar- ter. Exemplaren af Rudbecks Salices finnas troligen ännu i Linnés samling, då Linné säger sig ega alla utom den för- sta (N:o 348 i Fl. L.); men som man troligen ej snart, om någonsin, torde få någon nytta af dem, kan det ej sakna intresse, alt veta hvad fördel kan dragas af Rudbecks figu- rer. Lyckligtvis äro dessa räddade både undan den elds- våda, som 1702 förstörde en del af Rudbeckarnes Campi Elysei, och undan tidens tand, som måhända längesedan söndergnagit exemplaren. Och hvilka figurer! åtminstone känner jag inga, som öfverträffa dem i de hos oss utkomna botaniska arbeten, om man undantager de särskildt utförda detaillerna, som här saknas, och kanske här och der de par- tier, som man för 150 år sedan icke räknade bland väsendt- liga. Med undantag af 3:ne, som troligen äro af Rudbecks egen hand, såsom tätt vid Chos en på) stjelken tecknade med ett OR, äro de öfriga säkert ritade af Anders Holtz- bom, hvilken medföljde Rudbeck på dess Lappska resa år 1693 och med skäl förtjenar det vitsord, Rudbeck sjelf i Nora Samolad gifver honom: ”hafvandes man svårt, intet efter mitt, uthan store Mästares omdöme, 30 att finna hans like i örters och foglars afbil- dande” 5). De af Rudbeck sjelf tecknade förtjena samma omdöme, såsom , utan den bifogade signaturen, i utförandet icke urskiljbara från de öfriga. Detta Figurverk förvaras uti Hans Excell. Grefve De Geers rika Bibliotek på Löfsta, troligen jemte Campi Elysei inköpt af Hofmarskalken Baron C. De Geer efter Prof. Rudbecks sonens död 1740. Det består af en mindre foliant i vanligt skrifpappersarks format, innehållande nu- mera 122 blad, sedan, som det synes 14 blad, manu furtivo, blifvit utskurna ="). Af de återstående innehålla de första 103 bladen, från pag. 4 till 108, endast Vexter, en eller flera på hvarje blad, och de återstående Djur af de högre klasserna. Lyckligtvis för Botanisten äro vexterna completta, hvilket synes af pagineringen, då hvad som saknas tillhör djuren, hvilka figurer troligen ansetts mera tjenliga att pryda någon vägg. Man vet att den yngre Rudbeck ämnade utgifva en ut- förlig beskrifning öfver sin resa samt Lajland, och att för- sta delen trycktes i Upsala år 1701 under titltel: Nora Sa- molad eller Uplyste Lapland, med Resan igenom Up- land, Gestrikland, Helsingland, Medelpa, Ångermanland, Västerboln, Lule Lapmark, Norbotn, Torne Lapmark, Öster- botn, Finland, Åland etc. deri han utom annat lofvar ”före- ställa och på det nogaste beskrifva” Djur, örter m. m. +++). Olyckligtvis tillintetgjorde den stora eldsvådan i +) Dog 1711 som Provincialläkare i Södermanland. ++) Då jag 1811—14, under milt vistande på Löfsta, ofiare hade till- fälle ait se denna bok, saknades ej dessa blad. +++) Nora Samolad bestär af både svensk och latinsk text; latinska tileln, molstående den svenska, är: Nora Samolad sive Laponia Illustrata et iter per Uplandiam etc. Boken är i qvart, 78 sidor, således 39 sidor svensk text, och binner BR. i denna första del ej längre än till Harnäs, på gränsen mellan Up- och Gestrik-land. Af ofvannämde 39 sidor uptagas 9 af ingressen och 20 af en ety- bl Upsala 1702 denna plan, sedan hon, såsom det påstås, för- tärt manuscriptet till fortsättningen, hvilken skulle utgöra ännu 11 delar. Att Figursamligen, hvilken är föremålet för denna uppsats, varit ämnad att särskildt utgifvas, är af flera omständigheter sannolikt, hufvudsakligen deraf, att Figur- verket är försedt med en prydligt skrifven Dedication till Konungen (Carl XII), underskrifven af O1. Rudbeck So-. nen. Denne dedication är, att döma af stil och bläck, yn- gre än det påskrifna årtalet: Upsala d. 25 Sept. 1696 (af en oförklarlig felskrifning står årtalet 1796). Vid de flesta figurerna, dock ej vid Cryptogamerna och Djuren, finnas namn påtecknade, hvilka äfven äro af olika ålder, eme- dan stil och bläck äro olika och antyda en, ofta 2 sednare förbättringar. Äldsta påskriften liknar till båda delarne dato- teckningen och är således den första och trol. af år 1696. Dessa gamla namn finnas antingen öfverst eller nederst på bladet och tätt i dess kant, med fin stil; de yngre äro med gröfre stil, vida mindre urblekt bläck och oftare nära under figuren. Som vid dessa sednare namn, men aldrig vid de förra, den Catalog åberopas, som finnes införd i Acta Literaria Suecie för 1720 p. 95, på de under resan funna vexter +), måste dessa namn vara tillsatta efter 1720. Linné mologisk undersökning om Charons namn (i anledning af Elfkar- leby älf och färja) m. m. hvilket torde böra räknas till de ”små infall och gahsamheter,” som äfven på titelbladet utlofvas. +) Inder plantarum precipuarum, quas in itinere Laponico anno 1695, observavit Dn. Olaus Rudbeck, Filius. Innehåller på 5 qvartsidor 94 vextarter, utan loca och beskrifningar, mest efter Bauhini Pinarz. Denna förteckning synes ej vara införd af Rud- beck sjelf, då förf. säger sig hafva erhållit den ”non egre” af R. som kallas Nobilissimus Vir Dn. Ol. R. etc. Häri uppgilves, att efter eldsvådan i Upsala, endast äterstätt en förteckning på de un- der resan samlade vexter, till ett antal af 140 genera och 500 spe- cies, af hvilka 30 Salices, 90 Fungi, 15 Ranunculi, 8 Rubi, 7 Vitis Ide& etc. Att bland arterna här äfven innefattas, på gamla viset, en mängd varieteter förstås af sig sjelf och ses af Index. 32 eller någon yngre författare än Tournefort (Institut.) åbe- ropas ingenstädes. Att Nora Samolad elle Lapp. illustr. för några få citeras, men utan nummer eller pagina, synes be- visa, alt namnen äro flera gånger ändrade eller nya tillagda; dessa sednare således före 1702, särdeles som citationen stundom angår vexter, hvilka ej nämnas i första delen, utan först funnos i Vesterbotten. Att Linné fått begagna dessa figurer synes af FI Lapp. under N:o 348 och pag. 352, äfvensom han copierat figuren af Cypripedium bulboswn ur detta verk: FI Lt. 12. Att han äfven copierat Pinguieula villosa, men tillsatt en stän- gel med frukt, i hvilket tillstånd den endast fanns af Linné, nämnes ej i El. L. Det synes som L. likaledes med någon förändring begagnat fig. af Pedicularis lapp. och Linnea. Märkligt är Linnés yttrande vid N:o 348, att R. ej skulle vid pilarne tillsatt sina namn ( ”propria nomina sua non adserip- serit”), då likväl ingen enda figur saknar sådant, så väl de älsta ofvannämnde namnen, som de yngre i enlighet med Index i Act. Lit. Su. De älsta måste säkerligen hafva fun- nils redan vid den tiden Linné begagnade taflorna, då de i allt bära stämpeln att vara liktidiga med namnen på de öf- riga vexterna, t. ex. med det älsta på Cornus suecica eller Ossea altera Suecorum, hvilket Linné citerar just ur detta verk : ”Budb. fil. in Tabulis pictis” Troligen hafva både Rudbeck och Linné ansett de älsta påskrifna namnen såsom endast provisionella då R. sällan till dem satt sin namnteck- ning, såsom han gjort vid de öfriga vexterna. Som L. ej anför en del af de sednare tillskrefna namnen, såsom vid nyssnämnde Cornus: ”Rudbeckiana tetrapetala fructu race- moso rubro, O. RB. f. Lap. Il.,” allt för märkvärdigt att förbigås, synas de sednaste namnen vara tillskrifna sedan Linné begaf sig till Holland 1735. Att något skulle blifvit tillagdt efter utgifvandet år 1737 af Linnés FI. Lapp. är ej troligt, då detta vigtiga arbete ej kunnat förbigås i citaterna. Hyad sjelfya figurerna angår äro de, såsom ofvan näm- & 53 nes, så väl utförda, att någon svårighet icke bör ega rum vid bestämningen; åtminstone ingen annan än den, som lig- ger i sjelfva originalens ofullkomlighet eller tvätydighet; nå- got som kan inträffa både med lefvande och torra vexter, särdeles i större och mycket naturliga slägten, såsom Sali- ees m. fl. då fröredning och frukt saknas. Vexterna äro alla i naturlig storlek, målade med mer och mindre täckande fär- ger, så att t. ex. den ljusa eller hvita äfven är pålagd, hvil- ket, i förening med föremålens ledighet, som antyder att de målats lefvande, ger en stor del utseende af verkliga, väl inlagda exemplar, helst bladens nerver, ådernät , beklädnad äro på det nogaste utförda. Färgerna äro friska och väl be- hållna, måhända är den gröna hos en del mer och mindre urblekt. Innehållet af de 71 första bladen vill jag här anföra; de öfriga innehålla Svampar, hvilkas bestämning fordrar större kännedom än mina botaniska studier medgifva. Som Linné förklarar sig hafva hämtat hälften af sina i FI. Lapp. anförda Svampar ur detta verk, och desse, hvilka ej ens af Linné alla namngifvas, sällan beskrifvas, således till stor del må- ste bestämmas efter ofta falska synonymer eller rent af giss- ningsvis, blir detta Rudbecks arbete af högsta vigt för My- cologen , då figurerna synas öfverträffa de flesta i sitt slag. Jag kan här ej annat än lifligt önska det Prof. Fries målte öfverlaga detta troligen ganska angenäma arbete. Jag tror mig bland de här målade Aygarici igenkänna omkring 30 nummer af Linnés i Flora Lapp. och Suecica anförda arter, och lika många torde vara af Linné förbigångna, hvaribland några utmärkt sköna former. Pag. 1 och 2 +):-en Utsigt på helt ark af Fjället Ka- skavare i Luleå Lapm. ej långt från Ketkasvare forna silf- vergrufva, enl. Act. Lit. Suec. A:o 1734, p. 46, hvarest +) Sidorna, eller egentl. bladen, äro paginerade med nummer, som ofvan följas. d4 Rudbeck beskrifvit detta fjäll, samt bifogat ritningen stucken i koppar. Gravören har glömt kasta om teckningen, hvar- före partierna till höger på originalet kommit till venster på copian och tvärtom. Fjället är utmärkt af en mängd sköna vattenfall. Taflan är utan påskrift. 3 Dedication till Konungen. Är en förkortning till 20 verser af den, som förekommer i Nora Samolad: Från Nordan kommer Gull den store Gud till Ähra, Så är det fordom spått uthaff en helig Mann etc. 4 Pedicularis Sceptrum Carolinum L. originalet till fi- guren i Nora Sam. vextställe +): Lap. Lulens. passim. Sed- nare tillskrifvet, trol. efter O1. Celsius, finnes: It. prope Born uno fere milliari Upsalis. 5 Polytrichum med diskformiga hanblommor i toppen, utan frukt och obestämbar. — Cornus suecica L. — Urtica urens L. med rödfläckiga blad, utan blir. Extra pomeria urbis Torneå. — Rubus arcticus L. In agris et pratis Hel- singig , Vestrobotlnia etc. frequens. ; 6 Tussilago frigida L. In nivato Vallavare Lap. Lul. 7 Ranunculus reptans L. — Silene acaulis L. med hvit blomma. Ser för de hvita kronbladen och starkt cilierade örtbladen främmande ut. — Azalea procumbens L. — Vi- ola biftora L. 8 Lychnis alpina L. en grof form med mer gyttrade bir. Endast öfre delen af stjelken. — Gentiana glacialis Vill. In alpib. Zap. Lulensis , med hänvisning till p. 13, der &. nivalis är afbildad. 9 Cirsium heterophyllum AM. 10 Marchantia polymorpha L. ce. recept. mase. -— Pel- tigera arctica Fr. 11 Bartsia alpina L. 12 Vaccinium Vitis Idea L. en steril stjelk med röda blad. I +) Är sällan antecknadt, men skall anföras så ofta det finnes. då i3 Polygonum aviculare 1. — Gentiana nivalis L. 14 Bryum, troligen nutans L. — Thalictrum alpinum L. Lap. Torn. haud longe a Kengis Bruk. — Pinguicula vil- losa L. — 23 Andromeda hypnoides L. 15 Dryas octopetala L. — Arnica alpina Murr. 16 Betula nana LK. 17 Diapensia lapponica L.— Veronica alpina L. ew li- tet, klent ex. — Saxifraga oppositifolia L. in Lap. Torn. haud longe a Paurangegoski. — Saxif. nivalis L. in Lap. Torn. in insula prope Cuculaqoski. 18 Spergula arvensis IL. 19 Gnaphalium sylvaticum 1. 20 Lychnis alpina IL. ett fullständigare ex. än pag. 8. 21 Linnea borealis L. 99 Erigeron uniflorus L. — Ranunculus glacialis 1. — Salix reticulata L. 903 Bryum, utan fröredn. trol. cuspidatum Schreb. — Montiå fontana L. — Tofieldia borealis Wg. Lap. Torn. prope viam ad Öferkalix. — ETycopodium Selaginoides L. 24 Oxyria digyna Campd. — Menziezia cerulea Sm. — Pinguicula vuly. L. — Pingu. alpina L. 25 Marchantia polymorpha L. ce. recept. femineo. 26 Arbutus alpina L. — Cornus suecica L. 27 Thymus Serpyllum L. var. angustifolius. 28 Rubus arcticus L. 29 Sonchus alpinus L. Gammal påskrift: Sonchus lavis. 30 Fraqgaria vesca L. en refva utan blommor. 31 Salix grandifolia Seringe; en steril stjelk med höst- blad, af hvilka Linné aftecknat ett i FL L.t. Sf. a. Är teck- nad med OR och således trol. målad af Rudbeck sjelf. Öf- verensstämmer fullkomligt till bladen med Sweitziska exem- plar och tämmeligen med ex. från Kyrkoh. L. Lestadius, ehuru desse äro nog unga. Har intet af S. nigrieans var. Rudbeckiana Lxst. Folia yrandia , magis minusque utrinque acuminata (fol. a Linnao depictum medium tenet), inter 360 ovalem et obovatam formam media, ad basin usque grosse serrata , undulata petiolata (petiolo semuneciali), supra ob- scure viridia subtus glauca; cortex rami brunneus glaber. — Älsta nästan urblekta påskriften är: Salix folio Camphora O. B. f. Conf. El. C. (Campi Elysei) XI, 3S3. En yn- gre påskrift synes vara: Salix foliis Lauri glabris odoratis O. RB. S. an S. folio Laureo s. lato glabro odorato J. Ray 14207? (ett falskt synon.). Sednast är tillagdt vid första nam- uel: sed Camphora paucis nota, ergo: Salix folio latiori ad imum et summum acuminato , undulato , Act. Lit. Su. A:0:LT20Kp: 199. 32 S. rosmarinifolia L. en grenig stjelk, endast med höstblad. Folia linearia sublanceolata , ultra unciam longa, lin. 2—1+ lata, utrinque acuta subsessilia alterna integerri- ma, subtus argentea nitentia (cum arygenteo pigmento a pic- tore colorata) , supra magis opaca subconcoloria ; ramuli alterni pallidi vel albicantes. Tnstämmer i allt med: S. ros- marinif. utom att dennes blad ofvanpå äro mer gröna; trol. kan dock denna art variera såsom S. repens. Äldre påskrift: S. angustifolia alpina tota argentea; yngre tillägg: Aet. Lit. Su. A:o 1720 p. 99. Huru denna kommit att få epite- tel alpina är svårt att förklara, då R. troligen tagit den på hemresan i Finnland. oS. repens har samma namn, som vi framdeles få se. De gamle yoro i allmänhet ej så noga med namn och ser det stundom ut som de räknade hela landet norr om Upsala till Lapland och fjällarne. 33 S. latifolia rotunda , utringue yglabra , vel S. arbo- rea folio lato rotundo integro utrinque glabro viridi, med yngre tillägg: Act. Lit. Su. a:o 2720, p. 99, förmår jag ej hänföra till någon bekant art, om den ej möjligen tillhör nå- gon vidunderlig form af S. Caprea. Liknar eljest till blad- formen mest en stor- och glatt-bladig S. lanata. Figuren föreställer en qvist med 5 blad: folia late ovalia vix 3 unc. longa , ultra duas lata , fol. terminale duplo fere majus (!) s. ultra une. quatt. longum, 5 latum, omnia apice rotun- dT data cum brevissimo apiculo, basi vix acuminata preter duo infima , que in petiolum paullo contrahuntur , integer- rima plana , utrinque glabra , subtus paulisper pallidiora , petiolis vix semuncialibus ; rami cortex lavis glaber pal- lide brunneus. (Forts. i n. nr) ER. Iiteratur. Loca parallela Plantarum ete. exposuit Lestadius. (Forts. fr. n. 2.) Men vexterna blifva i vatten icke allenast glattare, utan äfven förlängda och afsmalnande (såsom grund hvarföre Förf. yttrar, ”vasa enim aqua repleta extendi, apertum est, et si planta undique sit aqua circumdata, etiam compressionem patitur ex gravitate aquarum: qua compressione omnes partes extenuantur atque gracilescunt” — månne man icke skulle kunna anföra andra ännu mera palpabla skäl?); till bestyr- kande häraf anföras många exempel, deribland Nymphaea pumila, hvilken förklaras för en form af N. lutea upkommen på det sätt, att den vexer i föga djupa bäckar, hvilka om vintern tillfrysa ända till bottnen, hvarefter då vårvattnet ända från bollnen bortrycker isen, tager denna med sig rötterna och qvarlemnar allenast några fina rotfibrer, ur hvilka den till alla delar förminskade och sammandragna formen sedan upvexer! Men, kan man fråga, huru månde det komma sig, alt denna vext äfven förekommer t. ex. i Östergötland, Meck- lenburg 0. s. v. i sjöar, hvilka alldeles icke bottenfrysa? månne Förf. skulle vilja antaga, att de leda sin uprinnelse från de små rotfibrer, hvilka blefvo qvar, då under någon fimbulvinter för långliga tider tillbaka dessa sjöar möjligtvis bottenfröso? — Vidare omtalas en på enahanda sätt tillkom- men form af Ranunculus aquatilis (Nar. eradieatus), som vexer ”in stagnis vadosis” och blommar 3 fot under vatten- ytan. — Myriophyllum alterniflorum (M. spicatum 5 tenel- 38 lum) förklaras som en i snabbtflytande åar eller djupa elfvar vexande förlängd form, då hufvudformen deremot vexer ”in stagnis vadosis;” hos oss åter vexa båda i sjöar och förblifva oförändrade. — I en not yttras slutligen: ”nisi valde hallu- cinor, multi Potamogetones novi, multe Charge, nec non vegetabilia subaquanea, in scriptis Botanicorum nova specie emerserunt, que natura, fatali quodam casu, profundius alti- usque in mare demersit.” — Deraf att åtskilliga landtvexter få förlängda blad men blifva sterila då de komma alt vexa i vatten, anser Förf. sig ega skäl att såsom allmän regel an- taga, alt ju mera bladen luxuriera desto större brist röjer sig med afsee..de på blommorna och i synnerhet frukten. Ehuru Förf. således är benägen att såsom blotta varie- teter betrakta en stor del af de i sednare tider såsom sjelf- ständiga arter skiljda former, så tillägger han likväl: ”sed est tamen varialionum nature non satietas modo, sed etiam modus, quem excedere et natura non potest et homo non debet.” Bland andra vexter, hvilkas arträtt han till följe häraf vill hafva bibehållen, är äfven Ranunculus reptans, en vext, som i detta hänseende, mera än de flesta af dem Förf. re- ducerat, är tvifvel underkastad, och hvilken, då man utgår från Förf. åsigter, alldeles icke kan bibehållas som egen art. Efter dessa mera allmänna betraktelser öfvergår Förf. (i $. 31 och följ.) till framställningen af de mera speciela för- hällander, som röja sig med afseende på lappländska vege- tationen och de momenter, som derpå inverka. Dessa hän- föras i allmänhet till sådana som bero dels af temperaturen, dels af sjelfva grundens beskaffenhet. I fråga om tempera- turen betraktar han först ljuset och det: 1:0 med hänseende till dess intensitet , som naturligtvis är större på öpna stäl- len, hvadan vexterna här bli mera färgade än i skuggan, der de blifva blekare, hvilket ådagalägges såväl genom flera gräs, som genom andra vexter; bland dessa exempel anföres äfven Ranunculus acris, hvilken på feta skuggiga ställen får mera än 3 fol lång mycket grenig stjelk, mycket stora 29 blad och hvitaktiga blommor; men då Förf. härvid yttrar: ”annon B-. aconitifolius huc quoque spectat?” kan man san- nerligen få anledning betvifla, att han känner sistnämnda vext. Vexternas färg förändras dock äfven af andra orsaker, särdeles till följe af grundens olika beskaffenhet allt efter som den är mer eller mindre blandad med syre, hvarpå äfvenle- des exempel anföras. 2:0 med hänseende till ljusets varak- tiyghet , hvarom redan är taladt, till stöd hvarför här såsom ytterligare bevis åberopas Potent. aurea Horn., Ranunc. sul- phureus (alt denna är en från £. nivalis bestämdt skiljd art, har Ref. på ett annat ställe ådagalagt), Viola montana, Sta- tice Armeria var. alpina, m. fl. Förf. anmärker att om mycket regn från blommorna utestänger ljusets inverkan, för- lora de icke allenast i skönhet och storlek, utan plante se- miflosculose blifva i mistning af blommor, hvilket 1830 hände med Sonchus sibericus ; Hierac. alpinum utvecklade inga kantblommor (enahanda förhållande, så väl med nämnde som flera andra Hieracier , var Ref. i tillfälle att under den reg- niga sommaren 1839 observera på norska fjällen); likaledes varseblef Förf. icke under det året Gentiana nivalis med ut- vecklade blommor mera än tvenne gånger. Förf. öfvergår härefter till varmen, hvilken betraktas med hänseende till qvantiteten (Förf. säger visserligen: ”1:mo ratione quantilatis,” men något ”2:0” har ref. ej förmått up- daga). I detta hänseende är den vel ”universalis i. e. sum- ma caloris totius anni, quavis regione sub certa latitudine vel partialis i. e. summa caloris locorum singularium, quorum diversilate maxima vegetatliomis dissimilitudo oritur.” — Till följe af denna sistnämnde antages, med afseende på vexter- nas geografiska fördelning, en ”vegetatio latitudinalis (osten- dit terminos plantarum sub certa latitudine, quos tamen va- rig plantarum species transgrediuntur vi vegetationis localis”) och en ”vey. localis (respicit ejusmodi vegetabilia, que di- versa locorum natura oriuntur, sive locum, quo nascuntur plante, considerare velis, sive ipsius plante diversitatem , a 00 loci diversa natura pendentem”). Denna sednare indelas åter i veg. continentalis och vey. maritima, hvilken vidare sön- derfaller i veg. oraria et veg. litoralis. — Till veg. oraria ,; med hvars afhandling Förf. börjar, hänföras sådana vexter, hvilka hafva sitt hemvist i hafvels grannskap, utan att likväl vidröras af det salta vattnet, men deremot utsatta för den fuktiga och kalla hafsluften, till följe af hvars inflytande de blifva gracila, hvadan flera af dem uphöjts till rang af egna arter, ehuru de ej äro annat än lokala varieteter; bland de exempelvis anförda vexterna upräknas Veronica maritima , Årundo strigosa , Angelica litoralis , Silene maritima m. ft. — Veg. litoralis omfattar sådana vexter, som ofta fuktas af saltvatnet, hvarigenom de blifva saftiga och tjocka. ”Vegetatio continentalis est vel campestris , 1. silvestris, 1. montana, 1. denique alpina.” Mellan dessa håller den först- näm la liksom medelvägen, hvadan Förf. anser, att man vid be- dömandet af olika former bör betrakta såsom den första den som förekommer in locis campestribus. — Skogsvegetationen synes utmärka sig genom vekare tunnare men likväl uprätta former mera böjda för blad- än för frukt-bildning. Bland de flera vexter, som anföras såsom exempel på denna vegeta- tion, uptagas Myosotis silvatica, Luzula parviflora a, Epi- lobium alpinum 8 (origanifolium), Saxifraga Cotyledon,; Lychnis dioica silvestris, Stellaria longifolia Fr. Vid denna sistnämnda förklarar Förf. att han alldeles icke kan finna nå- gra gränsor mellan den och Stell. graminea , och att äfven Stell. alpestris stundom visar former, som svårligen kunna skiljas från St. graminee former; för ref. deremot synes sa- ken förhålla sig på annat sätt och han förmodar att Förf. blifvit narrad af de analoga former som dessa arter ha att framvisa. Förf. anser formerna af St. crassifolia vida märk- ligare; som Ref. icke varit i tillfälle att tillräckligt studera dessa i lefyande tillstånd, vill han ej deröfver yttra sig. — Alven Lychnis silvestris synes för ref. fullkomligt skiljd från L. pratensis , ehuru blommornas färg hos båda varierar. 61 I fråga om veg. montana skiljer Förf. mellan veg. collina och rupestris , hvarjemte han anmärker att berg, beklädda med skuggfulla skogar, höra till skogsregionen. = Till reg. collina hänföras öppna, nakna, ej särdeles tvärbranta berg (dessa sista synes Förf. räkna till reg. rupestris); vegetatio- nen utmärker sig derigenom, att vexterna, till följe af stor- marne eller förmycken torka, blifva afkortade, styfva och fa- sta, mera böjda för frukt- än blad-bildning; bladen blifva smalare hoprullade; äfvenledes är hårigheten i denna region allmännare och betydligare. Yeg. rupestris har det egna, att flera sydligare vexter, som icke förekomma i de under- liggande fälten, här trifvas särdeles på den för solen öpna sydliga sidan. Flera exempel anföras, hvaribland Poa glau- ca, e&sia , Myosotis collina , stricta, 0. s. v. Den alpirska regionen delas i följande: nivalis , glaci- alis , alpina strigte sic dicta, subalpina et inferalpina. Af dessa är den första eller reg. nivalis (de högsta fjällen , der snön aldrig smälter) beröfvad all vegetation. Reg. glacialis eller den, der snön blifvit genom vinden hopad, så att en- dast den öfra skorpan smälter, men det underliggande lagret fryser till is, eger några lafvar samt några få andra vexter, t. ex. Ågrostis algida , Ranunc. glacialis etc., hvilka särde- les trifyvas i snövatltnet. — Alpinska regionen i inskränkt och egentlig mening utgöres af den nedra nakna delen af fjällen, der snön årligen smälter till största delen. Vexterna äro här i allmänhet låga och temligen tjocka med få men stora blom- mor; de härvarande buskarna hafva underjordisk stam, så att blott grenarna sticka fram öfver jordytan. Inferalpinska 1e- gionen är egentligen pilarternas region kring fjällens rot, der snön årligen helt och hållet smälter; denna region synes ej passande till frambringande af varieteter. Subalpinska eller björkregionen, der Betula alba (B. glutinosa Wallr.) börjar herska, utmärker sig dels dermed, att rent alpinska arter här blifva mycket större, dels ock att andra vexter, till följe af den vid fjällrötterna hopade feta jorden i förening med sol- 62 varmen, här blifva stora och kraftiga, hvadan man betraktat flera här förekommande former såsom egna arter: t. ex. Saxifraga petrea Wahl. (S. controversa Sternb.), Gnapha- lium norvegicum Retz., Viola montana L., Myosotis alpe- stris Hoppe, Potentilla alpestris Hall. jun., 0. s. Vv. Att nå- gra af dessa vexter (Saxifr. controversa och Potent. alpe- stris) icke ensamt hafva den subalpina regionens inverkan alt tacka för sina afvikande karakterer, är klart deraf, att de förekomma på andra ställen i trakten af hafvet och långt från alla fjäll, hvilket tyckes utvisa alt de äro något mera än blott former eller varieteter; och i allmänhet bör man taga sig till vara att ej alltför snabbt eller dristigt sluta af analogi. — Sjelfva benämningarne ”regio inferalpina et subalpina” kunna åstadkomma förvillelse, emedan man med den inferalpinska regionen vanligen plägar mena den som ligger nedom fjäl- len, men icke den som bildar den nedra fjällregionen, hvil- ket äfven Wahlenberg synes hafva antagit, då han i Flora Lapp. (t. ex. introd. p. 34, 37 alibique) skiljer mellan regio alpium inferior s. alpes inferiores s. latera alpium inferiora, och convalles inferalpine s. loca inferalpina, hvilka sednare karakteriseras dermed, att Pinus der börjar vexa och således bilda öfyergången mellan reg. subalpina s. betulina och reg. subsilvatica; och då Förf. i allt annat, såvidt möjligt varit, slutat sig till Wahlenberg, så hade han med största skäl kunnat och bordt göra det äfven i detta hänseende. Förf. öfvergår härefter till sådana på vegetationens be- skaffenhet inverkande momenter, som bero af beskaffenheten hos den grund eller det medium, hvari vegetabilierna vexa, och i detta hänseende antager han en vegetatio terrestris och en veg. aquatilis; skillnaden mellan dessa röjer sig, såsom Förf. redan förut omtalat, deri, att de till den förra hörande vexter hafva fastare och tätare delar, hvilka äro mera ulbil- dade på bredden än på längden, då deremot de till den sed- nare hörande äro vekare, smalare och mera förlängda. Veg. terrestris erbjuder många olika modifikationer, till följe dels Hö af jordens qvalitet (torr eller våt, mager eller fet), dels af dess sammansättning (sand, lera, kalk, klappur etc.), hvari- genom äfven mycken olikhet mellan vextformerna förorsakas, utan alt man likväl mellan dem är i stånd fastställa bestämda gränsor. Förf. anförer många exempel på dylika skiljaktig- heter; bland dessa vill ref. här allenast omnämna, det Förf. synes antaga Carex limosa irrigua såsom en på torrare stäl- len vid kärrbräddarne vexande form, då deremot C. limosa rariflora förekommer på fullkomligt uttorkade ställen; äfven- som han ytterligare häntyder derpå, att gräsartade vexter på våta ställen få smalare blad och kortare frukter. Stellaria alpestris anses äfven såsom en på torra ställen vexande form af St. uliginosa. Han framkastar den frågan, om ej alla de nordiska arterna af Barbarea äro lokala former af samma art, såsom skäl hvarför han audrager åtskilligt, deribland en ”B. vulgaris var. fontana siliquis filiformibus planiusculis nerve dorsali obsoleto; habitat locis aquoso-spongiosis circa fontes frigidas ; silique prorsus B. precocis , at folia et ha- bitus B. vulgaris? — månne Förf. tillräckligt känner och har observerat dessa 'arler? Vegetatio aquatilis är af flera slag allt efter vattnets olika beskaffenhet och- mängd, bland hvilka Förf. här blott tager i betraktande det inflytande, som på vexterna utöfvas af de särskilda slags kärr, hvilka i Lappland förekomma, och hvaraf Förf. antager tvenne hufvudslag, det ena, som under hela sommaren är öfversvämmadt af vatten och utgör ett äl- skadt tillhåll för Carices; det andra upfyldt af Sphagna, är väl icke betläckt af vatten, men dock alltid fugtigt. Den in- verkan, som dessa båda slag af kärr utöfva till frambringandet af särskilda former af vextarterna, ådagalägges genom flera exem- pel. I sammanhang härmed genomgår och karakteriserar Förf. de formförändringar, hvilka Carex canescens, punicea, cespitosa, striota, acuta, saxatilis, vesicaria och pulla förete i Lappland. Till slut har Förf. tillagt dels en förteckning öfver säl- syntare vyexler och deras vexeställen, anmärkta under exkur- 64 sioner i Torneå Lappmark och kring Lyngenfjord åren 1826-30; dels ock några exempel såsom bidrag till en jemförelse mel- lan vegetationens olika beskaffenhet i särskilda delar af Lapp- land, särdeles vid Karesuando och Quickjock. Slutligen följa i ett kort tillägg några observationer gjorda efter upsatsens renskrifning. Om ref. varit väl vidlyftig vid anmälandet af detta arbe- te, så bör orsaken sökas dels deri att detsamma utgör inom svenska literaturen snart sagdt det första försök på denna väg, hvilket, om det än icke är af den vigt och fullkomlig- het, som det sjelf på ett eller annat ställe tyckes vwilja till- egna sig, likväl ingalunda bör lemnas utan afseende; dels ock deri, att de handlingar, hvaribland det är tryckt, säkerligen komma endast till få bland våra yngre Botanisters kännedom, och afhandlingen således för de flesta blir otillgänglig, hva- dan ref. ansett sig böra deraf lemna så fullständigt utdrag som möjligt. Att ref. icke kan gå in på alla deri framstälda åsigter, har han i det föregående vid flera fall anmärkt; ännu flera sådana återstå, hvilkas framställning han dock här lem- nat till sido för att icke göra denna anmälan än vidlyftigare. — Korrekturen är illa läst, så att flera tryckfel innästlat sig, hvaribland ref. endast vill, såsom betydligare, anmärka ett sid. 265 rad. 2 hvarest i stället för campestris måste stå rupestris. FER. Hvarjehanda. 1. Enligt underrättelser i Franska tidningar har Kyrko- herden L. L. Laestadius af Konung Ludvig Filip i Frank- rike blifvit nämnd till Riddare af Heders-Legionen för det bi- träde han lemnade den franska Spetsbergsexpeditionen. 2. Lärkan och Vipan, hvilka redan i medio af måna- den visade sig jemte åtskilliga andra flyttfåglar, ådagalägga att våren är i antågande; Bellis perennis , Galanthus niva- lis och Leucojuwm vernum hafva här äfven visat sina blommor. Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckenet, 1841. BOTANISRA NOTISER AL. ED. LIND BL ON. MN 4. Lund April 1841, oo Original-Afhandlingar. 1. Olof Budbecks Lappska vexter; af €.J. Hartman. (Eoörtsinfrsm.235) 34. Saliv versifolia Weg. forma sterilis angustifolia. Folia tanceolata , utrinque acuminata integerrima , sublus glauca, bre- viter petiolata; uncius duas longa rix semunciam lata; rami cor- tex brunnescens glaber. Denna form har jag fråm Jämtlands fjäll. — Äldre påskrift: Salix Ole salive folio, alpina. Sed- nare tillägg: Act. Lit. Su. a:o 1720 p. 99. Conf. €. El. 12, 184. 35. Saliz glauca L. gren med hanhänge; troll. ritad af Rudbeck såsom hafvande signaturen OR tätt under grenen. Äldre påskr. Salir humilis folio oblongo subtus cundido. 36. S. glauca rar. pallida Fr. Grenig qvist utan fröredn. Äldre påskr. S. foläs Senne humilis alpina. 37. S. folio Amygdalino non muritlo, (integro vel) margine serrato. Äldre påskrift. — Orden inom parenth. äro under- strukna, hvilket, att döma af andra rättelser, är det samma som öfrerstrukna. Gren med 2:ne 2 tum långa bladiga qvi- star, som i toppen bära honhängen. Instämmer med ex. af S. amygdalina L. från Torneå af Kyrkoh. Lestadius, hvilka älven hafva utdragna hängqvistar med stora blad och sakna stipler 38. I. Lestadiana Hu. Qvist utan fröredning; fol. late Ianceolatis acuminutis planis integerrimis, subfus albido-incanis. Bladformen liknar fig. u på 8:de tab. i FI. Lap. n:o 367, men är mera spetsig. Rudbecks figur bestyrker således Prof. Fries förmodan att S. Lestad. eller canescens Fr. är Linnés S. Capreå 66 Pp Fl Su. Rudbecks namn med gammal skrift, citeradt af Linné, är: S. Olee sylvestris folio alpina, C. E. 412,186. Sed- nare tillägg: Act. Lit. Su. Ao 1720. Quoad folia confer Bur- ser. Tom. KII p. 403: Camps Elys: Ir 42.:p. 186"): 39. S. folio Amygdalino, utrinque virente C. BP. non aurito. Äldre påskrift. — Qvist med endast blad. - Dessa likna till formen S. pag. 37, men äro mycket glest och grundt såga- de, med endast 8—12 sågnaggar i hvardera kanten; under glatta gröna med någon anstrykning i blått; grenbarken grön- gul; stipler saknas. Ett af Lestadii vid p. 37 nämnda exem- plar har nästan lika gles sågning, hvarföre detta torde va- riera. E 40. .S. depressa p& livida; gren med honhängen och öpp- nade fröhus. Äldre påskrift: S. folio Myrti alpina; yngre: S. alpina Myrti folio, Act. Lit. Su. A:o 1720 p. 99, subtus incano. Citeras af Linné till El. L: n:o 356, eller S. arbuscula y Fl. Su. Hela fig. öfverensstämmer noga med S. livida Wyg. 41. S. Caprea 3 humilior; en qvist med den monströsa af insecter bildade blomlika- skålen, som ofta förekommer på Viden och fordom gaf anledning till Salices rosee. Äl- dre påskrift: S. latifolia Rosea alpina; sedan införd i Act. Lit. Su. 1720 med liten ändring i namnet. 42. S. depressa L. Ett sterilt höstskott af den allmänna formen med stora ovala helbräddade, ofvan mörkgröna un- der blåhvita blad. Denna fig. citerad till FIL. L. n:o 361 ell. S. depressa Fl. Su. lemnar intet tvifvel öfrigt om rigtigheten af Prof. Fries” bestämning; ett tvifvel som härrört af Linnés påstående i Sp. pl. ed. 2 att S. depressa skulle genom odling blifva S. lanata eller tvertom, hvarföre han fört dem tillsam- +) Förtjenar således ej bära Linnés namn (i händelse den skulle för- svara sig som art, hvilket är mycket esäkert), utan snarare Rud- becks, som först urskiljt denna form; så framt Lestadi, hvilken af fjällpilarnes granskning högt förtjente man framdragit denna pil , ur en hundraårig glömska, icke skulle anses lämpligt. 67 man såsom afarter. Äldre påskrift: S. Eleagni s. Olee Bo- hemice folio. Conf. C. El. t. 12 p..189.. Yngre: S. alpina ar- borescens latifolia, Eleagni europee& folio. Vel S. Eleagni etc. JolkBAct Lil; Su, A:0 -Ar205, 0:99. 43. Salix glauca 1... med honhängen. Tecknad på sjelf- va qvisten med OR. Äldre påskrift: S. alpina humilis vilis idee folio, subtus griseo. 44. S. Lapponum +L.: var. foliis danceolatis acuminatis. Utan fröredning. Äldre påskrift: S. folio latiore, acuminato integro subtus incano. 43. S. humilis folio (superne et inferne) acuminato: äldre påskrift, hvari parenthestecknet är sednare tillsatt och orden underskrifna: ”utrinque.” En steril gren, som jag knapt kan hänföra till någon bekant art, om icke till någon smalbladig S. hastata. Folia omnino lanceolata , apice breviter acuminata, basi in petiolum brerem itidem acuminata plana, remote denticu- iato-venosu, subtus subglaucescentia; majora 1; ad 2 uncias longa, unciam +—+> lata; cortez rami ramulorumque glaber brunnescens. 46. S. myrsinites L. med honhängen. Äldre påskrift: S. Vitis Idee& folio, utrinque viridi. Yngre: S. alpina humilis, Vi- tis Idee folio, utrinque viride. Act. Lit. Su. A:o 1720, p. 99. 47. S. Lapponum IL. foliis oblongis acutis. Bladqvist utan fröredning. Äldre påskrift: S. alpina humilis surculis et peti- olis cum folii aversa parte candidis. Sednare tillägg: A. L. S. A:o 1720 p. 100. Denna ypperliga figur, citerad af Linné i Fl. Lap. till n:o 366 eller S. Lapponum FI. Su., bevisar till öf- verflöd alt S. limosa Wg. är denna Linneiska art. 48. S. arbuscula L. utan fröredn. Äldre påskrift: Salig humilis foliis . . . - (öfverstruket, suddadt och oläsligt) ra- mulis compactis. 49. Gnaphalium sylvaticum B fuscalum Wg. 350. Salix glauca L. var. foliis lanceolatis acuminatis, c. amento femineo. Äldre påskrift: S. alpina grisea foliis aculis. 6S 51. S. viminalis L. Äldre påskrift: S. oblongo incäno acuto folio. B. P. T. 591. Synonymet (Bauhini Pinax p. 474) med citerandet af Tabell vill jag nu ej söka förklara; figu- ren är dock, ehuru af ett sterilt exemplar, påtagligt S. vimi- nalis. Äfven denna pil, införd i Ået. Lit, Su. såsom funnen på Lappska resan, visar huru litet nogräknade de gamla vo- ro, då frågan var om vexternas geografiska förekommande. 32. S. repens L. Gren med flera qvistar, men utan fröredning. Folia oblonga, 4—6 lin. longa; 2—3 lata, acuta subsessilia integerrima plana, supra obscure viridia, subfus ar- genteo-alba (albo-sericea LJ; cortex rtami ramulorumque glaber fuscus. Bladen likna till storlek och form (dock ej bredare nedom midten) fullkomligt f. r, t. 8 i Linn. FL Lapp. — Äl- dre påskrift: S. humilis alpina, folio Myrti tarentine, med sed- nare tillägg: subtus incano. Detta synonym, cileradt af Linné till dess S. fusca Fl. Su. FL L. n:o 364 bevisar obestridligt att S. fusca är en ganska vanlig form af S. repens, förut tydligt af Linnei beskrifning: folia sublus glauca villis tenuissimis ni- tida; äfven som han , i händelse han dermed förstått S. ver- sifolia, säkerligen ej skulle i FI. Su. tillagt synonymet S. pu- mila folio utrinque glabro Bauh. Hist. AM S. fusca, som Kyrkoh. Lestadius sändt från Vesterbotten , tillhör Rudbecks form. 30. S. herbacea L. med honhänger. 54. Ranunculus glacialis L. var. floribus Troseis. 535. Sonchus sibiricus L. Är utan all påskrift, men otvif- velaktigt S. sylvestris purpureo-ceruleus angustifolius Rudb. In— der. Fig. af denne och S. alpinus p. 29, utmärkt sköna och characteristica, att man måste förundra sig att Linné ej be- gagnat sig af dem, lika litet som af de vackra Gentiana gla— cialis och nivalis m. fl. 56. Juniperus communis var. alpina. 57. Gnaphalium dioicum var. corymbosum. 58. Cladonia uncialis Fr. 50. Saussurea alpina var. angustifolia. 60. Pedicularis palustris L. Ett grenigt och spensligt ex. 69 med äldre påskrift: Pedicularis och yngre tillägg: alpina Teu- crii folio, atrorubente coma, Tournef. Inst. 61. Pulsatilla vernalis Willd. In Helsingia prope Sundsvall. 62. Cladonia rangiferina och Evernia jubata Fr. 63. Calypso borealis Salisb. ertiginalet till Linnés figur i FL L. | 64. Saxifraga stellaris LL. — Pedicularis hirsuta L. in Lapponia Lulensi. — Pedic. lapponica I. in Lapp. Lul. 65. Rent blad, utan figurer. 66. Trollius europ&us L. &7. OCladonia uncialis var.? 68. Celraria glauca och nivalis Fr. 69. Åndromeda polifolia L. Yngre påskrift: Inter pagum Malma et Upsalam, nec non wn Lapp. Lul. -— Splacknum luteum L. — S. sphericam Sw. — Sphagnum acutifol. Ehrk. — Bryum utan frukt, treligen B. Duvalii Voit. 70. Rhodiola rosea L. Sponte crescit in Wallawari monte altissimo Laponie&e Lulensis prope Quickjock. 71. Lobelia Dortmanna L. 72—108 innehålla figurer på 78 Agarici, 8 Boleti och 14 af andra Svampslägten (bland dessa Bulgaria globosa F. och andra kuriösa former). Ingen af svampfigurerna har någon påskrift eller namn, lika litet som de följ. djurfigurerna , hvil- ka i utförande täfla med nutidens bästa. 109—111 äre trenne rena blad, utan figurer. 112. Lekatten. 113. Rehnen endast kroppen fulländad och färglagd; hornen i utkast med blyertz. 114. Lacerta (manibus pedibusque pentadactylis; cauda tereti subulato-acuminata, albo-nigroque punctata; dorso punctis nigris serialim nolato; color cinereo-rufescens). — Gordius aquaticus L.? gråsvart. 115. Fjäll-Lemmeln. — Mus musculus, grå. -- Sam- ma hvit med svartaktiga öron, dubbelt större än hos den 70 förra , med andra olikheter; båda 12 tum långa, utom den ungefär lika långa svansen. 116—17. Rena blal. 118—19. Sex Fiskar, af hvilka en endast i utkast med blyertz. 120—125 felas, tydligen vårdslöst utskurna. 127. Brushanen. Gammal påskrift: non dep. (depicta) troligen bland de öfriga Rudbecks foglar. 128. En Vadare ej olik Svarta Storken, men lik- väl knapt den om icke någon ung fogel. Fig. 12 tum hög, hvaraf lår och ben jemnt hälften. Näbben dubbelt längre än hufvudet, ringa böjd, jemnt spetsad från roten till den hvassa spetsen, grågrön. Näsborren smal spricklik. Kaköppningen går ej fullt till ögat. Hufvudet till näbbroten, äfven omkring ögat, jemnt fjädertäckt, slätt; jemnte hals, rygg och vingar fullkomligt svarta; mage, lår och undre sidan afstjerten rent hvita; ben och tår grågröna; stjerten med rundad spets, nå- got längre än vingarne. Den medlersta af de 3 framtärna be- tydligt längre, baktån icke högre fästad än de öfriga. Äldre påskrift: non depicta. 129—32 bortskurna. 133. En Simfogel (Colymbus septentrionalis L.?) med svart spetsad näbb, grått hufvud och hals, den sednare med en stor väl begränsad brun fläck öfver strupen, bakhalsen svart med hvita fläckar; vingar och rygg svarta, buken hvit; ben och fötter saknas. Till storlek som en mindre And. Efter denna sista figur synas ännu 3:ne blad vara ul- skurna. 71 2, Anteckningar öfver Temperaturen och Vårens an- komst till Carlstad 1849; meddelade af Ludv. Borgström”). Carlstad. Lal 59? 23'. 180 sv. fot öfver hafvet. Arliga medeltemperaturen + 6,,,. Väderleken, allt sedan sista dagarne i Februari, ganska blid. Un- der Marlii månad föll ej snö mer än den 19, som dock genast försvann för den efterföljande blåsten, hvilken ock kraftigt verkade på isarne. Martii. 202 —2 +F ö — 2. 22. — 5 FF 1—2 PS re ad me NÅ 23. — 4 + 1,5 — 3. Denna och följ. dagar visade sig Gladan (Fal- co Milvus EL.) kring Carlstad. 240 o— hs Til — 5 23. —9 F 1— 6 26. — 10 + 3 — 4. 27. — 9 + 3 — 3. SAST a Corylus Avellana. Draba verna. Sf ar OS ROS äre LSE TR ÖNS SS Let Sör Bröt Clarelfven fallkoml. upp vid Carlstad. April. 12. Fl +8—-1 - 2. —53 F 7 — 1. dr ds Uf lyst RA 4. —3 + 3, + 1 Empetrum nigrum. See lig 17 GO GÖR ans TF lg 7. FI FF 7 — 0,5: 38 — 3 FI 9 + 2. 9 —2 + 8,5; + 2 10. — 1; + 10 + 3 11. + 2 + 8,; + 4 ( Från denna varma dag kan Papilio Urtice, 1950-008 + 13 3: | husttugan, myggan m. Il insecter räknas som allmänna. +) Efterföljande anteckningar äro de enda, som hitintills kommit Utg. tillhanda. Han har fördröjt deras publicerande i hopp att från an- dra håll få emottaga liknande, men då sådant ej skett anser han sig böra meddela hvad han erhållit, i det hopp att andra härigenom må finna sig upmanade, att hvar på sin ort anställa samt meddela enahanda observationer, med afseende hvarpå Utg. får åberopa hvad han i N:o 1 af dessa Notiser för 1839 och 1840 anfört. — Dei up- satsen förekommande Termometer observationer äro anstälda af Mathes. Lectorn i Carlstad Prosten U. J. Åberg med Celsii ter- mometer trenne gånger dagligen neml. morgonen kl. 5 (under Mars kl. 7), middagen kl. 2 och eftermidd. kl. 9. De botaniska anteck- ningarna för Carlstad äro gjorda af Stud. Ludvig Borgström och för Nyeds socken af Stud. Joh. Zegolsson. (Utg. anm.) April 1840. 132 —1 + 12 + 4. 14. +F 2 + 11 + 2. 13: JOE I120-8: 16. — 2 + 11 + 2. 47: 10,8 FF 13,5 FK 4 18. — 1,, + 12 + 4. 129. — 1 + 11 + 2. 20. — 2,5 + 10,5 IF 4. 21. + 2 F I + 4. 22. + 35 + 11,3; + 3. 23. 0 + 10 + 5. 24 + 6 + 14 + 6. Love kSt-ÖS: 26. + 7 + 19 + 11. 27. + 2 + 21 + 12. 28. +F 5 + 17 + 9. 295 7 EL, s sho k0: 30. + 6 + 13 + 7. Maj. + 3 + 15 + 8. 2 +P 7 + 13 + 8. IF 213 FT 4 + 5 + 16 F 8 ör DF dl re 6 TA F li + 7. 7. Fö + 135 + 6 8. SENS SFA9 st De + 4&+ 11 + 7. Carlstad. Cerastium semidecandrum. Anemone nemorosa. Eriophor. vaginat. et angustifol. Papilio Antiopa allm. (Chrys. alternifol. i Glefvya Socken). Viola palustris. Myrica Gale. Afton och natten litet regn. Afton blåst med obetydl. haglande. Syrén, Hägg, Björk och Rönn börja löfsprickning- Viola tricolor et canina. Leontod. tararacum. Gleckomea hederacea. Fragaria vesca. Oxalis Acetaosella. ÅArbutus uva ursi. Ånem. vernralis. Orobus tuberosus. Geum rivale. Leontod. levigatus , Arabis Thahana. Sa- zifr. granulata. Duggregn; afton blåst. Gnaph. dioicum. Sa- ovfr. tridactylites et controversa. Våt dimma, sedan klart. Poa annua, Myo- surus; Veron. agrest- Klart, qvällen och natten till d. 8 regn. My- osolis stricta. Thlasp. arvense. Cap- sella bursa pastoris. Barb. vulgaris. Caltha palustris. Tormentilla recta. Nyeds Socken. Lal. 39” 37". April 1840. 13. Maj. LS br oe NA AK Nalten till d. 14 frost. — Anemone nemorosa, Chrysosplen. ai ternifolium. Klart. Natt t. 135 frost. — Anem. hepatica MH. alb. Gnaphal. dioicuw. Klart. Blåst e. m. - Frost. Tussilago Far[ara. Natt till d. 17 frost. Började löfven på Salix Caprea och krus AR att spricka ut. Daphne mezereum. Började regna kl. 7 e. m. hvilket fortfor till den kl. 7 f. m. - Sedan klart. Hasseln börjar utveckla blad. Klart väder. Viola canina. Dimma. — Klart. Luzula pilosa. 26. Klart - blåst. Quäll: lugnt. Ovzalis acetosella. Viola tricolor. 2 Fragaria vesca. Leontod. tararac. Löt på Björk, Al, Lönn. Klart. Orobus tuberosus, Viola palustris, Cal- tha pal. Klart. Geum rivale. Vaccin. myrtillus. Löf på Apeln. Duggregn hela dagen. Sågs Svalan första gången. Kallt — Storm. - Prunus Padus. Kallt. Klart, kallt, blåst. Tormenltilla recta. Convall. majalis. 74 Maj 1840. 10. Fo sfBlrk 4: 11. s ch boda 4 122. F1 + 12 + 6 13: al os 2 14... +F 4,, + 13 FS 15. +I 4 + 14 + 9: 16. + 6 F 15 + 9. 21. och 655 ot IL pts 18. + 7 + 16 + 10. 19. + 8 + 16 + 7. 20. + 3 F 13 + 5. 2. + 6 + 12 + 8. 22. + 4 + 14 + 7. 23. +F 3,5 F 17 + 9. 24, + 8 TI 16 + 8. 25. + 7 + 11 + 8. 26. + 6 + 12,; + 8. 27. + 7 + 13 + 9. 928. + 4 + 14 + 10. 29. + 8 + 15 + 9. 30. + 4,, F 13 +F 7 31. + 6 + 12 + 9. Carlstad Lilet regn och åska på morgonen. Pot. an- serina. Stellaria media. Chelidonium majus. Scleranthus perennis. Myosotis collina. Stellaria graminea. Andronteda polifolia. denna dag. Hördes Göken för första gången i vår. Svalan allmän från Om afton regn. Ran. Ficaria. Pyrethrum inodorum. Ranunculus Auricomus. Trientalis Europea. | Myosotis palustris Roth. Prunus padus. Veron. Stark storm. cul. palustris. Blåst. Erysimum cheiranthoides. Convall. majalis. verna. Cardamine pratensis. Pedi- Ranunc. acris. Prunus cerasus, Pyrus malus et communis. Blåst. Starkt regn. Landtmannen räknade detta för första nederbörden på hela våren. Vackert väder. Convallaria polygonatum. Regn i flera skurar. Anteckningar öfver Våren 1839 vid Carlstad > af Ludvig April d. 28. Maj den 4. NOS PC a, ER ge REG Borgström. Draba verna. Anemone nemorosa. Viola tricolor, palustris. Callha palustris. Chrysosplenium alternifolwum. Fragaria vesca. Nyeds Socken. AA Maj 1840. 10. Regn på morgonen. Duggregn hela dagen. 11. Kallt patten till den 12. Alchemilla vulgaris. 12. Frost. Klart. Trientalis Europea. 13 Klart. Varmt. 14. Kalli. Blåst. Lotus corniculata. ÖOrobus vernus. 15. Paris qvadrifolia. 16. Viola mirabilis. 17. Regn. 18. 19. Klart. Prunus cerasus. Fraztinus excelsior. 20. Dito. Åcer platanoides. 21. Strömoln. Storm. Andromeda polifolia. Pyrethr. inodo- rum. 22. Stark storm. Menyanthes trifoliata. 23. Klart. Turrilis glabra 24. Lilet regn. Blåst. Lychnis viscaria. 25. Regn hela dagen. Det försla på hela våren. 26. Blåst. | Adora Moschatell. Cardamine prat. Rubus saralilis. Lo- nicera tyl. Åctea spic. Geranium robert. et sylvaticum, Me- lica nutans. Ran. acris. 27... Hagel. 285 Ilart: Pyrus malus. 29. Regn och hagel. Carum carvi. Convall. polygonatum. 30. j 31 : Polygonumiviviparum. Rn rn Maj den 17. Leontodon Taraxacum. 19. Anem. vernalis (troligen redan länge blommat före denna ALE dag); Gnaphalium dioicum. » ov 20... Otalis acetosella. » » AU. Barbarea vulg. Thlaspi arvense. Geum rivale. > ov 23. Ålchemilla vulg. Glechoma heder. Cardamine prat. - 25. Andromeda polifolia. Viola canina et arvensis. Myoso- Ae tis palustris. Prunus padus. 76 Juni den 1 kunde vid Carlstad följande fanerogamer tagas, ulom de redan omnämnde: | Ranunc. auricomus — Vaccin. vitis idea et uliginosum — Ane- mone kepatica (d. 24 Maj). Potentilla Tormentilla — Orobus vernus. Convallaria majalis et polygonatum — Primula veris — Ledum pa- lustre — Scleranthus perennis — Saxifraga granultata, tridactylites och controversa — Salices — Veronice etc. elc. Hösten. I anseende till det allt ifrån sjusofvaredagen (d. 27 Juli) ymniga regnet, blommade en stor del vexter längre än vanligt in på hösten 1839. — Caltha palustris, Viola tricolor m. fl. för andra gåän- gen. Häggen visade stora blom-knoppar. Större delen af Synanthera träffades till medio af October. — Den första nattfrosten vid Carlstad inträffade d. 28 Octob. — De vexter, som öfverlefde de första frostnät- terna, voro: Sonchus asper, Senecio vulgaris, Stellaria graminea, Ran. acris m. fl. Ännu d. 10 Nov. kunde Viola tricotor och Thlaspi arvense tagas på odlade ställen. I Nyeds Socken (enl. Zegolsson) blommade Äppleträden, sedan de « burit frugt, hösten 1339. I är (1840) blommade de för andra gången medan frugten ännu salt qvar på träden. Första frostnatten derstädes 1839 inträffade d. e:te Octob. den an- dra d. 28 Octob. Den 3 Nov. var ännu Centaurea Cyanus och Dian- thus deltoides m. fl. vid hf. IT. Literatur. Flora der Schweiz von Joh. Hegetschmweiler , D:r Med. und Staatsrath des Cantons Ziirich. Ziirich, Schulthess, 183S—40. 11335 pag. 8 Tab. stor 12:0. Sedan Haller 1768 utgaf sin klassiska historia stirpium Helvetie indigenarum inchoata har sweiziska floran blifvit om- sorgsfullt bearbetad och flera skrifter, framställande dels hela landets dels särskilda trakters vegetations-förhållander, hafva tid efter annan utkommit. Bland dessa vilja vi här nämna Suter”s Flora-helvetica, hvaraf Hegetschweiler 1820 om- besörjde andra. uplagan, och Gaudin”s Flora helvetica, hvil- ken 1828—33 utkom i 7 band och hvartill Monnard 1836 del ulgaf en Synopsis. Dessutom hafva Reichenbach 1 dess Flora excursoria och Koch i Synopsis Flore Germanice et Hel- retice uptagit de sweiziska vexterna. Man skulle således tyc- ka, att det varit öfverflödigt, att så snart efter sådana klas- siska arbeten ultgifva en ny flora öfver detta land, särdeles som många nya vextalster inom så få år icke gerna kunna antagas hafva blifvit funna isynnerhet bland de fanerogama vexlklasserna, hvilka äro de enda, som utgöra föremål, så väl för de ofvan upräåknade, som det nu ifrågavarande arbetet. — Hegetschweiler hade likväl vid författandet af sin flora något annat i sigte än blotta beskrifvandet af de sweiziska vextarterna. Han hade genom sina forskningar kommit till den öfvertygelsen, att en ej obetydlig del bland de, särdeles af sednare författare, upstälda vextspecies behöfde underka- stas en genomgripande kritisk granskning och derpå grundad reform, enär de icke i sjelfva verket äro annat än formför- ändringar, hvilkas afvikelser från grundformen böra tillskrif- vas inverkan af yttre omständigheter såsom olika Iokaliteter 0. sS. vy. Dessa åsigter uttalade han redan så väl i bihanget till sina 1825 ulgifna Reisen in den Gebirgstock zwischen Gla- rus und Graubinden, som ock i dess 1831 utkomna Beiträge zu einer kritischen Aufzählung der Sclhuweizerpflanzen , i hvilket sistnämnda arbete han dels framställer sina iakttagelser rö- rande orsakerna till vexternas formförändringar och det sätt, hvarpå dessa uppenbara sig, dels ock genomgår flera större slägten för att på grund afnämnda iakttagelser förklara mång- formigheten, som inom dessa slägten visa sig. — I det arbe- te, som Ref. nu anmäler, har Förf. mera fullständigt och spe- cielt genomfört dessa åsigter och tillämpat dem på alla inom Sweiz förekommande slägten. Man skulle af denna anledning vänta, att arternas antal skulle vara mycket reduceradt; men då man fäster sig vid blotta siffertalet på de under egna namn upförda arter, visar sig ett annat förhållande; ty då Gaudin i sin flora uptagit allenast omkring 2320 arter, så upgår antalet af de i närvarande arbete upräknade till 2900. 18 Förf. är likväl långt ifrån att erkänna alla dessa som genuina arter; han uptager nemligen under eget namn och nummer icke blott sådana arter, hvilka vanligtvis äro för sådana er- kända, utan äfven ferfaldiga former, hvilka enligt den vanliga åsigten anses för under- och af-arter; de mest när-- slägtade eller sådana, hvilka han betraktar såsom endast ge- nom yttre momenters inverkan upkomna, ställer han under vissa af honom så kallade ”racer,” hvilka han betraktar, så- som verkliga arter, så alt hvarje genus, enligt hans åsigt , icke eger flera genuina arter än han uptagitracer; i allmän- het anför han karakterer för hvarje race, äfvensom han ofta tillägger anmärkningar, hvari han visar huru de under sam- ma race med egna nummer uptagna arter öfvergå 1 hvaran- dra samt de yttre momenter, som orsaka olikheten och mo- difikationerna i ur-arten. Sålunda, för att anföra exempel, uptagas under slägtet Viola 23 arter; dessa hänföras till föl- jande 8 racer: V. pinnata och palustris med hvardera 1 art; V. odorata med 4; V. canina med 7; V. mirabilis och biflora med hvardera 1, samt VY. tricolor och calcarata med hvardera 4 arter. Under Festuca uptagas 4 arter i 8 racer, af hvilka F. duriuscule ensam innefattar 18 arter. Floran är upstäld efter Linneanska systemet; främst i hvarje klass framställas slägtena med karakterer; för hvarje art upgifvas diagnos och vexeställe, samt i fråga om fjäll- vexterna oftast höjden öfver hafvet. Yid nomenklaturen tyc- kes Förf. ej fästa särdeles vigt, och han är ganska frikostig med silt nob. äfven för sådana namn, hvilka långt förut va- rit använda alt beteckna arler inom samma slägte; det sy- nes, som han på detta sätt velat utmärka hvarje art eller form, som af honom blifvit nogare eller annorlunda begrän- sad än af andra författare, hvilka begagnat det af honom. antagna namn. Så t. ex. förekomma ensamt inom racen ca- nina bland Viola följande 5 arter, hvilka genom tillsättningen af ”nob.” synes af Förf. först vara upstälda, ehuru samma namn långt förut begagnals: V. Allionii, Ruppii, montana , per- 19 sicifolia och lactea'; et sic in ceteris. Orsaken till detta förfa- rande synes vara den, att han anser de såsom” arter fram- stälda vexter vara af allt för underordnadt värde för att för dem bilda nya namn, och af hela framställningen är påtag- ligt, att hans hufvudsyfte är att under vissa grundtyper för- ena de särskilda formerna. — "Att Förf. härvid kanske icke så sällan gålt alltför långt, kan icke bestridas; men å andra sidan bör man icke förneka honom den förtjensten att hafva vändt upmärksamheten på åtskilliga förhållander, som man hitintills antingen alldeles förbisett eller ock, mindre än de förtjent, afsetlt. — Han hyser i allmänhet. samma åsigter med dem Lestadius i den afhandling, som vi i sednaste num- rorna anmält, sökt göra gällande i fråga om de nordiska vex- terna, och de skilja sig nästan endast i formen; i det att den förre under egna namn och numror uptager de särskilda vextformerna, under det Lestadius upställer dem blott som under- och af-arter. Hegetschweiler har äfven mera ge- nomfört sin åsigt och slutligen i många fall understödt den med vida bällre grunder än den svenske författaren. Dock har man ofta svårt alt laga sig till rätta med alla de af ho- nom framställda former, bland hvilka långt ifrån alla sinsi- mellan äro af lika värde, utan tvertom ganska obetydliga af- vikelser och modifikationer icke så sällan äro stälda i jemn- bredd med mycket utmärkta och sådana, att de allmänt blif- vit antagne såsom sjelfständiga arter. Hegetschweiler hann icke sjelf utarbeta hela verket, ty före dess fulländning föll han ett offer för de inre orolig- heter, som söndersleto Zärich, äfvensom andra af de Swei- ziska kantonerna. Hans efterlemnade manuskript räckte ej längre än till Monoecia, och Prof. Osw. Heer har utarbetat de återstående klasserna, hvarvid han, enligt sitt eget yttran- de i det af honom författade företalet, så vidt möjligt varit sökt följa Hegetschweilers åsigter och i hans anda bear- beta dessa klasser. Man märker likväl utan svårighet att en annan författare här upträdt, och det, såsom Ref. synes, till arbetets fördel, i det att inga andra än hufvudsakligare for- mer äro uptagna, åtminstone endast ett inskränkt antal nya under egna namn och numror upförda. — Heer har äfven i etl särskildt häfte såsom supplement bifogat ”Analytische Ta- bellen zu Bestimmung der phanerogamischen Pflanzengattungen der Schweiz.” De bifogade planscherna innehålla dels en analys af ge- nera bland gräsen och umbellaterna, dels figurer öfver Pri- mula Auricula leucantha, Pr. graveolens Heg. samt Ophrys Trol- lä Heg. ; Ål 1. HKHorrespondens. 1. ”Här kring Upsala har man ett sätt att vintertiden drif- va slörre buskar, t. ex. Syringa vulgaris , persica, Philadelphus coronarius Mm. fl. till blomning inom hus, hvilket jag hvar- ken finner upgifvet i något arbete i hortikulturen eller i nå- con vextfysiologi, ehuru det i sismämda hänseende är ett högst märkvärdigt och svårligen efter hittills kända lagar för- klarligt factum. Till dess jag blir i tillfälle att närmare efter- forska dessa, meddelas denna gång sjelfva factum. Hela bu- sken afhugges ned till roten och de särskilda stammarne stäl- las med basen i en balja, hvari lägges is, hvarefter baljan placeras i ett varmt dragfritt rum. Så snart isen smält tilläg- cves ny is, eljest sloka både blad och blommor och utveck- lingen afstadnar. De utvecklade skottens ytterligare tillvext och frodighet beror helt och hållet på antagonismen mellan vattnets kyla (nära fryspunkten) och luftens jemna varme. Vid minsta kallt luftdrag vissna de unga skotten. Blommorna drifvas mera än bladen , men äfven de förra blifva betydligt mindre, än då de utvecklas under fri himmel. — Ett härmed analogt facltum är, att vinrankor, som drifvas under glas vintertiden, mera frodas om roten står ute i den kalla eller frusna marken, än om hela busken med rot står inuli Var- merum. — Dylika facta öfverses numera vanligen af vextfy- siologien, sedan man börjat anse denna för identisk med en subtil anatomi, som i det hela ju endast är inre sidan af den deskriptiva botaniken. 2 Vid nogare granskning af Portulacaceernas familj har jag funnit, att den i vår indelning icke bör hänföras till klassen Fauciflore , utan till Centriflore i grannskapet af Che- nopodiee. Utom karakterernas fullkomliga öfverensstämmelse står den onekligen Chenopodiee närmare i naturlig frändskap, och analogien med Caryophyllee bestyrker ytterligare denna plats. Den allmänt hittills antagna affiniteter med Succulente grundar jag endast på analogien i vegetaliva systemet. Ha- loragee&e åter (hvaraf Trapa och Myriophyllum äro inhemska) höra till Fauciflore, bland hvilka jag funnit skäl att ordna familjerna något annorlunda än i Flora Scanica blifvit antaget.” E. Fries. Som utg. under större delen af April månad varit från Lund bortrest, har utgifvandet af närvarande nummer kom- mit att öfver tiden fördröjas. — Majnumret, som kommer att utgöra 2 ark, skall oförtöfvadt utkomma. Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckernet, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDELOM. MX 5. Lund Maj 1841. I. Original-Afhandliing. Tillägg och rättelser till Handbok i Skandinaviens Sid. rad. 39 v0 Flora ed. 3; af C. J. Hartman. (Forts. fr. årg. 1840 N:r 10.) Viola epipsila: tillägg vid vextstället. Skåne: Bar. Diäben -—- N. Vang Valders, Kongsvold Dovre: Lindblom. Viola canina , montana och strieta synas, efler Förf:s sednare iagttagelser, öfvergå i hvarandra, ehuru ytterligheterna äro mycket utmärkta. V. ca- nina 6 sylvatica är mindre variation underkastad, hvarföre Förf. anser det rältaste vara att endast antaga 2:ne arter, den ena med bredt hjertlika, den andra med aflångt hjertlika blad. V. sylvatica Fr. bladen bredt och djupt hjertlika, glest naggsågade, glatta eller omärkligt småhåriga, med lancettlika hvassflikiga stipler: sporren alltid längre än blomfoderbihangen. 24 4—6,. — & Rivinia- na: blommorna större, med mer rundade kronblad, hvitgul sporre , mindre flikiga och tunna stipler. Fig. Sv. B. 290. Reich. f. 200, 201; 8 202. FI. D. 1433. Lundar, ängsback. a. (Sk. — Helsl. — N.) Var. stör- re och mindre, men äf.en då den vexer blandad med följ. utmärkt af bladformen, de korta och smala sliplerna , samt de i jemnförelse med stjelken långa blomskaften. Blommorna blå eller hvitaktiga. 82 Sid. rad. V. canina L. bladen hjertliki äggrunda eller aflånga, glest sågnaggade n. glatta; slipl. lancettlika tan- dade, de öfre ofta n. så långa som bladskaftet; sporren föga längre än foderbihangen. 24 5, 6. b. ell. hv. bl. — 8 stricta: bladen hjertlikt aflånga; stipl. aflångt lancettlika med borstlika korta tänder. — y montana: bladen hjertlikt äggrunda; stipl. sto- ra groft fliktandade; sporren sällan längre än fo- derbihangel. Fig. Reich. f. 150 —135. 6 FI. D. 812. Kuätz. i Linn. 3. — y Sv. B. 682. FL. D. 1329. Torra skogsback. äng. a. 8 och y bland buskar etc. (Sk. — Epl — N. — » i norra Sv.) Vanl. 3—6 tum hög, med knapt tumslånga blad, de nedersta stun- dom bredt hjertlikg, visande öfvergång till föregåen- de art. Då den från öppen mark ingår i fetare busksnar eller på fukt. ställen vid stränder, blir den halfva alnen hög, får 15 tum långa och nog smala blad, ett par endast 2—3 tum långa blomskaft i öf- ra bladvecken, längre stipler o. s. v.; är då V. stricta ell. nemoralis Iäitz. Vid fukt. bergsrötter visar den sig som montana, utmärkt af breda kronblad, stora" blad och stipler. 61 20 Curtius 1. Curtis. 62 — dChenopod. Vulvaria. Läs. (Sk. Ystad; Lund; Löd- deköping, Landskrona etc.) 67 — Angelica littoralis Fr. flockskaften n. glatta; bladen dubbelt parbladiga; småbladen olikformigt sågade; slutfliken 3-klufven; frön convexa, med höga och något uppsvällda åsar; enl. exemplar funna vid Malmö, hvilka visa att denna art står A. Archange- lica ytterst nära, så väl till ört, som fröredning, hvarföre jemnförelsen med A. sylvestris är origtig såsom föranledd af falska östersjöexemplar. Heracleum Sphondylium y australe, undersökt lefvande 83 Sid. rad. vid Fogelsång i Skåne, synes mig otillräckligt skild, då den nordliga formen har fruktämnena of- ta lika ludna, eller rättare smått sträfhåriga och fröens form lika. Någon synnerlig skillnad i blom- mornas ”olikformighet har förf. ej funnit och fär- gen är lika ofta gul, som hvit, mer sällan rödlätt. I Gestrikland har H. Sphondyl. fröen än rundade, än elliptiska, stundom t. o. m. omv. hjertlika /fe- marginata, såsom Koch beskrifver dem hos H. Sphond. australe]. 72 — Drosera. vid D. longifolia L. villägg: gp obovata: bladen spadlika; märkena urnupna. H. N. fasc. 5, n:o 31. Kärr. (Smål. Fomsjö. ÖG.) Bladen dubbelt bredare än hos a«., i Herb. Norm. utom skaftet 6 lin. långa och 2 å 3 breda; stäng. 6—8 t. hög. Fröens beskaf- fenhet synes ej vara undersökt. D. longifolia a« har enligt Koch märkena hela. icke urnupna som B ob- ovata , hvilken Koch först ansåg såsom skiljd art, men nyligen såsom var. hänfört till D. longifolia. 73 sista rad. läs N:is 164, 165, 169, 170. 75 28 Helsl. I. Värml. 76 -— ÅAllium acutangulum bör få namnet: A fallax Don: stängeln upptill kantig, med convex blomflock , utan groddlökar ; bladen jemnbreda platta, under något kantiga, med otydliga nerver; ståndarne längre än kalken. — — ÅA. carinatum. Vextstallet är: Sk. v. Wram + mil närmare Christianstad bland buskar vid en skogs- väg. Fogelsång norra sidan. 80 — J. supinus y subustulatus är enl. Kochs beskrifning: J. nigritellus Don: strået svagt, vidgadt till lök vid roten, bladen otydl. ledade; blomhufyv. 3—6, åtskil- da, dels utan, dels med långa något utstående skaft och sammansatta af 3—8', jemnhöga blr.; ytire kalkbladen uddspetsade, de inre med bred, kort spets, af det trubbiga fröhusets längd; ståndare 6. 2 7, 8. Fig. E. B. 2643, enl. Koch. H.N. fasc. 5, N:30 2: Fukt. st. (Jämtl. Smål. Femsjö.) 3—8 1. hög; blrna små svartbruna, inom hvitt hinnkantade skärm. — J. supinus bp uliginosus Fr. Nov. ed. 2. J. supinus Moench: strå, blad och [2—4] blomhufvud som föreg. alla kalkbladen n. likformiga, kortspet- siga, af det trubbiga fröhusets längd; ståndare 3. 27. — $ fluitans: nedligg. rotslående strå, med bir. i bladvecken. Fig. FI. D. 1099, 8 817. H. N. fasc. 2, n:0 64. Öfversvämm. stränd. etc. (Sk. — Lpl. N.). Sällan qvartershög ; blomhufv. vanl. ett i toppen, ett oskaf- tadt på sidan, stund. 3—+4; blrna grönbruna; de in- re kalkbladen något trubbade. — J. uliginosus Roth. — 6 kryper ofta hela alnen omkring i grundt vatten. Var. äfven med småbladiga blomhufiud: J. subrerti- cillatus Wulf. 82 — Luzula campestris L. delas af flera förf., deribland af Koch, i L. camp. och AL. multiflora Lej. förut af Pr. Fries anmärkt i Novit. såsom afart. Den sednare har, såsom Koch uppgifver, ståndarknapparne un- gefär lika långa som strängarne, då L. camp. har dem mycket längre än den korta strängen. Till L. multiflora höra förf:s ex. af L. pallescens och congesta. Möjligen kan detta, i förening med det habituella hos L. pallescenrs, gifva någon grund för dess artskillnad. L. hyperborea synes vid jemnförelsen med ett stör- re antal Norrska exemplar vara föga annat än en förändring af L. arcuata. I Sid. rad. 83 335 Hill, läs. Hook. Om Hill gifvit sin Oxyria något art- namn kan förf. ej få utredt; emedlertid lärer Camp- deras af 1819, Or. digyna, vara äldre än Hookers. Det förra är åock opassande, såsom utgörande ordningscharacteren. 83 — Rumer domest. läs: örtbladen lancettlika eller aflångt hjertlika. 24 7, 8. — 6 cordifolius: de nedrastjelk- bladen breda, aflångt hjertlika. — Anm. 6$ rotun- dus förtjenar icke att upptagas som afart, men väl cordifolius, hvars blad mycket närma sig R. aqua- fici,. Förf. har först sett den lefvande i Skåne, förut sänd från Lpm. af Kyrkoh. Lestadius. Denna form är enl. Fl. Scan. Prof. Fries” R. Hippolapathum gi NoväedE2 "och icke den i MedläSv. före= kommande RB. aquaticus L. och Handb. ed. 3. Då Mag. Areschoug i Pl. Gothob., oaktadt Fries rät- telse, citerar R. Hippol. 6 för sin R. Friesii, kunde förf. ej med minsta säkerhet citera detta sednare namn till R. aquat., hvarföre frågetecknet ingalun- da är något ”erratum,” som ÅA. förmenar i Bot. Not. 1840, n:o 2, utan med största skäl tillsatt. ”Valvule late cordate” i Pl. Goth., sedermera mo- difierade till ”basi truncata I. subcordata ovate,” Vvi- sade äfven mera på domest. än aquaticus ). — — R. aquaticus L. har nu som säkert synonym R. Frie- sii Aresch. ett namn, som är mindre lämpligt, då Prof. Fries sjelf ofta förklarat sitt missnöje med dylika artnamn (Cnomina ce personis alio presente semper postponenda.” Mant. 2 p. 30) och han dess- ulom först de sednaste åren sjelf rätt förstått den- +) R. propinquus ÅAresch. Pl. Goth. synes af diågn. skilja sig från RB. crispus endast med större, vid basen rundade eller bjertlika rotblad, ungefär som R. domest £ cordif. från sin hufvudart. 86 Sid. 89 rad. na, länge af andra kända och bestämda art. Hvad namnet aquaficus angår, synes det vara rättare att förena sig om stadgandet af detta namn, då Lin- né otvifvelaktigt känt vexten och" haft den vid diagnosens uppsättande i Fl. Sv. ed. 2 för ögo- nen, än onödigtvis öka namnlistan. Det är san- nolikt att Kochs RB. aquaticus är vår, Hookers är trol. BR. domesticus. ANStaändrlasi Dist; 90 — FEpilob. alpinum. Prof. Fries förenar i Mant. 2 äfven E. alpinum och alsinifol. under namn af E. origa- nifolium, men skiljer y nutans och kallar den E. alpinum efter tyska författare. 33 — Polygon. laxiflorum bör få det äldre namnet P. mite Schrank. Vextställen äro: Sk. Hall. Götheborg. Smål. Misterhult: Arrhenius. Södml. Östra Vinga- ker. — Näppeligen skild från P. minus, hvaraf for- mer finnas, som endast med svårighet låta hänfö- ra sig till den ena eller andra. 4 — Elatine Hydropiper, beskrifven efter Gefle-exemplar, 1 2 3 är El. orthosperma v. Dib. i Bot.- Not. 1839, n:o 7, Båda arterna äro i öfriga delar så lika, att det kan sättas i fråga om de, äfven med fröens olika krökning, böra anses för skilda arter. Emedlertid äro de lätta alt skilja och kunna de, jemnte den nya 4:de svenska arten, sålunda bestämmas: E. Hydropiper L. bladen motsatta; blrna oskaftade, med 4-taliga kalkdelar och 8 stånd.; frön hästsko- formigt hopböjda. E. orthosperma v. Dub. frön n. raka eller föga böj- da; för öfr. som föreg. — Götheborg, Gefle, trol. flerestädes. E triandra Schk. kronblad och stånd. 3; frön fö- ga höjda. Sid. 98 104 1035 87 rad. A E. hexandra DC. blrna på skaft af fröhusets längd, eller längre; kronbl. 3, stånd. 6; frön föga böjda. — Göteborg i Elfven. De 3:ne första äro lemnade i Herb. Norm. f. 6. — Ledum palustre 8 har bladen endast aflånga; så breda ech ovala som hos Ledum grönlandicum fin- nas de ej i Lappland. 46 Bergsskogar läs: Barrskogar. 4 d7 an Läs. Hypopitys. — (Lpl. — Dal. -- N. — £ Jämtl. Herjed. Midtå- kläpparne). Alsine marina p media; Villägg som synon. ÅA. salina Wahlb. i Sv. B. under n:o 743. — Anm. Vid Gefle har denna ferm alla fröen hinnkantade, sällan nå- got kantlöst. läs: N. Hardangerfjällen ; Valders; Dovre. Arenaria humifusa Wyg. återfunnen på Lill-thoke af den skarpsynte H:r J. Ångström, är, enl. förf:s yt- trade förmodan, en förtryckt form af den perenna Ar. ciliata. År. ciliata har en genom knoppar ell. bladskott per- enn form, den egentl. Linneiska eller utländ- ningarnes; till denna hör den Norrska från Moe- fjället, Evenäs och Stegen; — samt en vanligen annuel, vexande på Gottl. Kinnekulle ochi Nor- rige vid Salten (Somft:s ex. äro onekeligen lika annuella, som de svenska, hvilket han ock sjelf påstår). Denna sednare form anses af Prof. Fries såsom egen art och kallas 1 Mant. 2 Ar. gothica. Dessas artskillnad torde behöfva stadfästas af lef- vande exemplar; emedlertid anser förf. dem för- hålla sig till hvarandra som Jasione perennis till J. montana , Silene marit. till S. inflata, Chrysanth. - 88 Sid. rad. marit. till Chr. inodorum 0. fl. hvilkas varaktighet sannolikt modifieras af localen och elimatet. 108 — Cerastium alp. tillägg i diagn.: blomskärmen med tyd- lig hvit hinnkant; fröh. aflångt, något krökt. > C. latifolium LC. stjelken 1—3-blommig; bladen el- liptiska; blomskärmen gröna, utan märklig hinn- kant; fröh. äggrundt aflångt, rakt. 25 7, 8. hv. bl. Fig. Sturm 24 hälft. Fjällv. r. (N. Dovre omkring Kongsvold vid Stölån ofvan Björkgränsen samt vid Nystuebeck nedom denna gräns. Lindblom.) Örten lik föreg. birna stör- re och, som det synes af exempl., de största hos skandinariska arter. — — Cerast. semidecand. 5 har af foörf. äfvensom af ut- ländska botanister blifvit ansedd som artföråndring, emedan de skånska ex., som blifvit utdelade, säl- lan varit äkta, eller ock småvexta, till « grän- sande former. Ganska utmärkta ex. har dock Förf. erhållit från Prof. Blytt i Norrige, till följd af hvilka och sednare erhållna ex. från Skåne, den förres arträttighet lorde kunna försvaras. De kun- na efter förf:s method sålunda bestämmas: C. semidecandrum L. småladen och meränd. klib- big; bladen ovala; blomskärmen med bred hvit hinnkant; kronbladen tandade eller urnupna; blom- skaften raka, efter blomn. nedböjda. C. glulinosum Fr. småluden, limakligt klibbig; bladen ovala; blomskärmen gröna, med omärklig hinn- kant; kronbladen 2-klufna; blomskaft efter blomn. utböjda.. Q 5, hv. bl. Fig. Fl: D. 1211, enl. Er. H.: NU fc, n:00SA - Torra ställ. (Sk. Hall. Blek. Öland på Alvaren, t. ex. i Vickleby. — N. Stavanger.) Gröfre än föreg. bl.skärmen på Norrska ex. helt och hållet gröna, äf- så Sid. rad. rensom foderbladen, hrilka endast i spetsen äro obe- tydligt hinnaktiga. Fruktskaften icke nedböjda under horizontallinien som hos föreg. ehuru ofta båglikt ut- spärrade. Då frukten mognat, äro de vanl. hos bå- da åter upprätta. — C. pumilum Koch. 109 -— C. vulgare; tillägg: — y alpinum: bladen ovala; kronbladen något längre än fodret. — En vacker forin funnen af Adj. Lindblom på Dovre. 110 Spergula saginoides; tillägg: — p nicalis : låg och Hl reda tätt tufvad; bladen från bred basis viggformigt spet- sade tegellagda; kronbladen af fodrets längd eller längre. — Dovre på Knudshöe vid öfra delen af Sprenbäcken bland Salix polaris: Lindblom. — SY- nes vara egen art och identisk med den Grön- ländska Sp. cespitosa J. Vahl. mspt. lås: S. Sagina Sw. (i Vet.Ac. Handl. 1799). Sedum telephium. Bladens beskrifning ändras till: äggrunda — aflånga, trubbiga sågade. De variera nämligen till form och vidfästning, än motsatta än skiflevisa. | 111 3 Kransar; läs: klasar; Sedi anglici norrska vextställen böra heta: Aren- dal, Stavanger; Bergen; Grötten och Molde i Romsdalen. — Lärer ej aflägsna sig från kusterna, hvarföre Gunners vextställe i Guldbrandsdalen tor- de härröra af förvexling med S. annuwm. 112 Åsarum europ. finnes ej på Tellemarken, utan för- 117, 118 modar Prof. Blytt att blad af Viola mirabilis blifvit misstagna för Asarum. Rosa canina. Som märkliga afarter böra tilläggas: — I senticosa : fruktämnen rundade på glatta skaft; bladen glatta; taggarne föga krökta. — e& collina: blom- och blad-skaft glandelhåriga; bladen dub- belsågade. — Öd är R. senticosa Ach. i Sv. B. 475; 50 Sid. rad: R. cinnamomea y concolor Handb. ed. 8. — & R. collina Jaeq.? R. Acharii Billb. i Sv. B. 577. Den- na sista, lemnad i H. N. f. 6, n:o 42, synas för- tjena arträllighet mer än många andra, om cha- ract. sådane förf. förleden sommar fann dem i Skå- ne, befinnas beständiga. Synes ej förekomma upp i landet ofvan Östergöthl. Det bör anmärkas att Koch ger R. collina Jacq. enkelt sågade blad. 119 7 Sandback. l. Backar och sandiga stränd., 120 Rubus fruticosus elc., n:o 5 t. o. m. 9, hafva af Mag. É Doc. Arrhenius, efter noggranna undersökningar i naturen, genom de äldres delning och nya arters upptäckt, vuxit till ett antal af 12. Förf. vill här endast schematiskt framställa dem, tagande till grund Tab. I—IV i Monogr. Ruborum, emedan den af H:r Arrh. begagnade af fruktens färg ej är brukbar, då de, som vanligast sker, examineras blommande. + Stambladen af 3 ell. 7, sällan af 3 småblad. + Kronbladen rundadt äggformiga (vid basen mycket vidgade). R. pruinosus Arrh. Stammen kulligg. n. trind, glatt, daggblå 7"), nästan raktaggig; blrna i enkel spira (subthyrsoid.), frukten svartröd (kronbl. hvita). Obs. Stambladen stund. af 3 småblad. — Smål. Örö i Misterhult. R. Wahlbergii Årrh. st.nedböjd, rundadt kantig, glatt, upptill kroktaggig; blrna i qvast; frukt. svartblå (kronbl. röda). — Sk. — Södml. Boh. "+ Kronbl. omv. äggrunda, viggformiga ell. ovala. a — Stammen fåradt kantig, glatt. +) Då stammens färg icke nämnes, är han mer och mindre brun el- ler grönaktig. Sid. rad. R. fruticosus L. stamm. upprätt "I, 5-kanligt fårad, uppåt kroktaggig, blomvippan qvastlik; kronbl. omv. äggrunda (röda); frukt. svart. — R. frut. a nitidus Handb. RB. affinis Weih. slamm. och tagg. som föreg., vippan sammansatt, utdragen; kronbl. ovala (hvita); frukt. svart. — Sk. — Stockh. R. thyrsoideus Wimm. stamm. upprätt, rundadt kan- lig fårad; uppåt kroktagg.; vippan n. enkel, cylin- drisk ; kronbl. utdraget omv. äggrunda (blekröda); frukt. svart. — R. candicans a Handb. bh -— Stammen trind, ell. mer och mihdre kantig, icke fårad R. vulgaris Weih. stamm. neåligg. kantig strimmig hårig, med raka ell. nedböjda, likformiga taggar; kronbl. aflångt äggrunda, afsmalnande emot basen (rodlätta); frukt. svart. — Hit föres BR. candicans & Hn. såsom underart, jemte BR. umbrosus Weih. El. D. 1163, med utstående, glandellösa hår på stammen, och R. Radula Weih. med glandelbärande, fårig stamm. RB. suberectus Anders. stamm. upprätt, n. trind; upp- till trubbkantig, glatt, med raka ell. föga krökta taggar; vippan gles qvastlik; kronbl. omv. ägg- runda (hvita); frukt. svartröd.--— RB. frut. 6 Hn. — Fl. D. 1992. R. corylifolius Sm. stamm. nedligg n. trind glatt, med raka syl-lika taggar; vippan sammansatt; kronbl. omv. äggrunda (hvita, säll. rödlätta); frukt. svartröd. — Sv. B. t. 187. R. nemorosus Hayne: stamm. nedligg. rundadt kantig +) Den sterila i toppen båglikt omböjd, gäller om aila med upprätt stamm. Sid. rad. glatt, daggblå; tagg. starka, nedtill föga, upptill mera krökta; vippan gles enkel; kronbl. som fö- reg. , frukt. svartblå. — Sk. Blek. Smål. +Tt Stambladen af 3 småblad. R. horridus Hn ed. 2. stamm. nedligg. trubbkantig luden, med större krökta och små raka taggar; kronbl. aflångt omv. äggrunda (blekröda); frukt. n. svart. — R. infestus Hn ed. 3. R. glandulosus Bell. stamm. nedligg. alldeles trind glandelhårig, med större och smärre raka, något nedböjda taggar; kronbl. utdraget spadlika (hvita); frukt. svart. — Smålands skärgård: Snuggö, Brändö, Örö; Westervik på Norrlandet. R. cesius L. stamm. nedligg. alldeles trind, glatt, daggblå; med smala och korta syl-lika taggar; kronbl. omv. äggrunda (hvita); frukt. daggblå. — Sv. B. 241. FL. D. 1213. 121, 122 Potentilla argentea och Gintheri. Sedan förf. er- hållit säkra och goda ex. af den sednare från Tysk- land, samt dylika af Pot. collina från Öland (i Herb. N. f. 4. n:o 65), synes honom den förra mera slägt med Pot. argentea, och collina med rerna och dess grannar. Någon verklig P. Gintheri har förf. hit- tills ej sett svensk, ehuru den torde finnas på Ö- land; ty P. argentea var. sordida, H. N. f. 4 n:o 64, hvartill P. Ginth. föres som synonym i Er. Nov. ed. 2, är en ganska trivial form af P. argentea och ingalunda Tyskarnes art. De kunna framstäl- las sålunda: é P. argentea L. stjelken uppstigande, utgående från midten af rottoppen eller rotbladsknippena, upptill grenad i vippa, med korta, efter blomn. raka frukt- skaft; alla bladen likformiga 5-fingrade, under meränd. hvitludna; småbladen vigglika, nästan från Sid. rad. basen fliktandade, med fram- och utåt rigtade tänder, den yttersta utdragen; kanterna tillbaka- böjda. — $ sordida: bladen under gröna, nästan glatta. (P. Gäntheri Pohl: stjelkarne n. nedliggande, från sidan af det centrala rotbladsknippet, från midten grenade i utbredd vippa; bladen som föreg., under tunnt grågrönt ludna, kanterna platta). P. collina Wib. stjelkarne n. nedligg. från sidan af det centrala rotbladsknippet, till midten grenade i vippa, med utdragna, efter blomn. något båglikt utböjda fruktskaft; rotbladen 5-fingr. stjelkbladen 5- och 3-fingr. fortvarande, under blekare, håri- ga; småbladen aflångt vigglika, ofvan midten djupt tandade, den yttersta tanden sällan längre än de på sidan; kanterna platta. — Rotbladen på 3—4 tums skaft; småbladen aflånga, nedåt spetsade, i top- pen bredare och rundade eller tvärkuggna, n. en tum, eller 2—3 gånger så långa som breda; ulbilda- de vexten > aln hög eller mera. 122 51 läs: Käflinge. 126 5 naggade, l. flikade. 127 Nuphar pumilum. Svenska vextställena böra heta: Bäck. små sjöar etc., r. (Torneå Lpm. i bäckar vid Muonioelf upp till Karesuando. Umeå elf. Fatsjön i Vilhelmina sn. Ångml. Arnäs sn. i Prostkärn och Elfsjön. Stud. Hörnell. Ög. Åtved i en damm bland N. luteum, ömnig: Lect. Wallman.) Anm. Stån- darknapparne hos N. luteum äro smalt parallelipi- pediska, flera gånger så långa som breda; hos N. pumilum n. quadratiska, knapt 1+ gång så långa som breda. — Förf. eger en medelform, tagen af afl. Doct. Prytz i Torneå Lpm., förmodl. N. Spen- nerianum Gaud. enl. Koch Syn. med knappar lika 94 Sid. 131 rad. dem hos N. lIuteum, men märket flikadt som hos N. pumilum. Blr och blad till storlek mellan båda, de sednares öppning vid basen lik N. pumili. Blomstjelken är från Muonioniska, bladet från Sal- livaare; är meddelad af Prof. Wikström med namn af N. puwmilum. Ranunc. nivalis. Tillägg vid vextst. Dovre på Knuds- höe. 132 53 grenig rot, 1. grynig rot. 134 10 Pistillernas 1. Pistillens 144 2 Uteslut anm. om 0. rubens; undersökt lefvande detta är i Skåne fanns der vexande Orobanche icke öt- verensstämma med någon af Tyskarnes många ar- ter, men fullkomligt med fig. af O. elatior i Engl. Bot. f. 568. Smiths beskrifn. ”corolle lobis acutis” är likväl tydligt stridande både mot figur och exempl. Euphrasia officinalis y gracilis, hvilken förf. funnit ömnig så väl i Södml. som i Uppl., är otvifvelak- tigt egen art, då inga egentl. öfvergångar finnas, ehuru den stundom vexer blandad med E. offic. E. officinalis L. stjelken n. trind, enkel eller utböjdt grenig, med bir. i öfra bladvecken; bladen äggrun- da sågade; fröh. aflångt omv. hjertlikt. — Som var. tillägges: — y curta: 1—2 tum hög, vanl. mycket grenig; blirna små, färgade. — Månne E. minima Schleich. enl. Kochs Syn.? 2. gracilis Fr. stj. trind spenslig, enkel ell. upprätt grenig; bladen aflånga ell. ovala sågade; fröh. af- långt, tvärhugget. Q 7, 8. Fig. HN. f. 2, n:o 30. Ljungbackar. (Sk. — Uppl. Tierp sn. vid Fors.) Mycket späd, men styf och ofta 6—8 tum hög; bla- den sällan mer än en dec. linea -breda och dubbelt så långa; blrna små, n. rent hvita; foder och skärm- Sid. rad. blad glatta glänsande. E. micrantha Reich, hörer näppeligen hit. — 44 Läs: Odontium rubrum Handb. ed. 1. (8 Odontites se- rotina Reich. uteslutes). TASK O5k KASSv. bi 286: ELD. 2238. 149 - 14 stånden, 1. ståndarne - Efter Nasturtium inför: Braya Sternb. & Hoppe. Blomfoder något öppet. Skida utdragen, trind, med en-nerviga raka (icke elastiska) skal, kort skift och något urnupet mär- ke. Frön n. 2-radiga, med ryggliggande rotämne. SE Sisymbr. läs: Skida . ... med 3-nerviga raka skal, 130 Isatis tinct. tillägg vid vextst. Sk. Åhus, samt på öar i Saxaviken. 1531 Lepidium. Som L. Draba L. (Bih. p. 341) i en mängd år bibehållit sig och synes vara nog ömnig, då den kunnat utdelas i Herb. Norm., synes det vara skäl att upptaga den som inhemsk: L. Draba L. skid. bredt äggrunda med något hjert- lik basis och stift af skidans längd; bladen aflånga, bugtbräddade tandade stjelkomfattande. 2; 69 hiv: bl Fig. ReioN, fi.4211. "JH:N.f. 6, n:o 22. Vid väg. ballastpl. etc. r. (Cariskrona vid hamnen, fordom införd och förvildad.) Blomklasarne i rik vippa med små blir. — Cardaria Reich, — Anm. De öfriga So. arterna ha mycket kort eller omärk- ligt stift. ; 132 Cochlear. anglica har Hr Vahl i Köpenhamn funnit vid Hammerfest nästan af samma storlek som den Engelska och Danska. Emedlertid lärer på de +) För Tetradynamisterna har förf. begagnat Reichenbachs Tetrady- name Lips. 1837—38, deri fig. hafva samma nummer, som arlerna i dess flora. 96 Si TKrad. naturliga localerna knapt någon gräns finnas mel- lan denna art och C. officinalis. 153 + D. trichella Fr. stängeln och blomskaften tätt betäckta med aflånga enkla hår; bladen lancettlika, meränd. helbräddade, särdeles i kanten sträfhåriga; skidor- na bredt äggrunda eller ovala, i båda ändar trub- biga, med ganska kort eil. omärkligt stift. 25 hv. bl. Fig. ; Fjällv. r. (N. Salten i snöregionen af Solvaagtind:' J. Ångström). Närmast D. alpina, 14 tum hög eller hö- gre, tufrad, stängeln bladlös ell. med ett litet skärm- blad under nedersta blomman; rotbladen stund. med en tand i brädder , yngre med glesa stjernhår på ytan. Draba hirta. Förf:s art innefattar Hr Adj. Lindbloms Dr. scandinavica och lara i dess öfversigt af Skand:s Draber i Bot. Not. 1839; och förf:s Dr. confusa ut- "gör Hr Lindbloms D. hirta. Sedan Prof. Fries upplyst att denna s. k. confusa icke är Ehrharts, återtager förf. tills vidare det i andra Uppl. af Floran gifna namnet Dr. incano-hirta. Huruvida Dr. scandin. och lara äro säkert skilda arter, vå- gar förf. ej afgöra, ganska ringa characterer finnas hos torra exemplar; men förf. är fullt öfvertygad all Dr. incano-hirta i cke är Linnés D. hirta. För- nämsta beviset är att Solanders egel exem- plar i Yet. Ac:s Saml. tillhörer D. scandinavica (Linn. Fauna ed. 2, App.). Ej heller har förf. från någon af Sveriges fjälltrakter sett någon form, som tillhör Dr. incano-hirta, utmärkt af den ytterst täta stjernlika ludenheten, som ej är tä- tare hos D. incana, med endast några få enkla hår i bladens och bladtändernas spets; detta sam- manlaggdt med den robusta, minst qvartershöga, Sid: rad. 74 från roten månggreniga vexten, de stora snart gulnande birna och lancettlika skidorna, med tyd- ligt, ofta nog långt stift, instämmer näppeligen med Prof. Wahlenbergs” beskrifningar eller Lestadii fi- gurer och ex. af D. hirta. Ej heller kan Sommer- felt hafva sett denna art i Nordl. då .han vid det ex. (originalet till Dr. incano-hirfa), han sedan tagit på Dovre och meddelt förf., bifogat följ. eti- quette: ”Draba confusa Dec.? Dog synes den mig saa forskjellig fraa den almindeli- "ge Dr. incana, at den neppe med den kan and [Hg mn forenes;” Somf. synes härvid ej ens tänkt på Dr. hirla! — Då man södra vägen genom -Norrige reser upp till Dovre, lärer väl Dr. incano-hirta vara den första, som träffas, såsom .vexande på sjelfva stugornas tak och för öfrigt ”valde frequens, något "som ej nämnes om de öfriga, hvarföre för- . sta intrycket lätt kan blifva föreställningen att man träffat Dr. hirta, då hvad som sedan finnes måste blifva något annat. Skulle Prof. 'Yahlenbergs Dr. hirta, äfven « , som i Fl: L. beskrifves och tecknas med helt annan hårighet och märke, tillhöra D. incano-lhirta, så befarar förf. att dessa arter sam- manfalla till en enda mångformig D. hirta. Nasturt. officinale 6 siäfolium, som till örten är myc- ket gröfre än den vanliga formen, ofta 2—3 fot hög, med fingerslånga och tumsbreda småblad, varierar i hög grad till bladformen, att något säkert artmärke deraf icke kan inhämtas. Man kan väl i de massor, hvari den vexer, utvälja ex. som i allt instämma med Reichenbachs tig. 1132, men andra hafva småbladen ovala, äggrunda, hjertlika, ända till rundade. Vid Lackalänge i Sk., der denne och Botaniska Noticer N:o 5. É 2, 98 k ; Sid. rad. den småbladiga afarten växte bredvid, ej i- bland hyarandra, hade förf. i alla fall svårt alt anse dem för samma art, hvarföre N. sifolium, tills vidare, bör enl. Prof. Fries åsigt upplagas som underart. 155 Efter Nasturtium införes: | Braya. 1 B. supina Koch: bladen djupt pinntandade, med trubbtandade flikar; skidorna slutl. i bladig klase, ganska kort skattade, något båglikt krökta. O 1, hv. bl. Fig. Reich. f. 4402; HN: fö ar moi3e Kalkfält; -r. (ÖL södra delen allmän: Glömminge etc. Gotil. här och der, t. ex. vid Ar i Fläringe m-f. st.) Sisymbrium L. och Handb. ed. 3. 2 B. alpina Sternb. & Hop. bladen långt skaftade, smalt lancelltlika hela ell. glest tandade; skidorna i en kort, sammandragen klase. 24 7, 8. Fig. Reich. f. 4370. Fjällv. r. (Torn. Lpm. Prof. Zetterstedt, enl. Lindblom; Lul. Lpm. Säkkok: J. Ångström. — N. Salten på Baadfjället: Ångstr.) Svenska ex. 3—4 tum höga, allt för mycket liknande en förkrympt form af Ara- bis petrea; blrna hvita , åtminstone torra, något violetta. 156 Tillägg som synon. för Barbarea vulg. pf: B. arcuata Riedel: HSA fe LO NED SA oR RReL CNN] RKS 157 13 Uteslut: Skall. enl. Hornem. etc. — emedan denna form funnits vara A. hirsuta 2; hvarföre till den- nes vextställen bör läggas. — N. Christiania på E geberget. — Arabis Thaliana pf urbicola anses af Prof. Fries i Bot. Not. 1840 förtjena upptagas såsom egen art, hvartill såsom synonym lärer höra ÅA. lyrata L. Sp. Pl. ell. Sisymbr. araboides Hook. FI. Bor. Am. t. 21, allmän i nordligaste America. Förf. Sid. rad. 29 som ömnigt funnit den i Strängnäs och i hög grad, till storlek, form och blomningstlid, af- vikande från A. Thaliana, har i de sednare upp- lagorna af Floran yttrat samma asigf, men för dess mycket spridda förekommande hos oss icke vågat framställa den såsom egen art. 1358 Cardamine sylvatica synes deremot icke vara annat än en på localen beroende afart af C. amara, men som dock alltid behåller sina habiluella cha- racterer. Hvarken vid Eskilstuna eller Gefle, der båda ömnigt förekomma, vexa de i hvarandras granskap, utan den förra alltid på fuktiga, helst skogvexta ängar i granuskapet af varmare vatlen, C. amara deremot i kalla källrännilar eller vid större strömmar; detta är tillräckligt att förklara deras olikhet, och då inga väsendtliga skilnader i deras vigligare delar stå att upptäcka, bör C. syl- vat. Hoffm. sättas under C. amara L. såsom — Ö hirta: till alla delar spädare;' stjelken småhårig. . arvensis. Uteslut i diagnosen ordet glatt, samt i slutet tillägget om SS. orientalis, hvilken enl. Reich:s fig. 4426 är någonting helt annat än 5 am- bigua, som mera instämmer med Reich:s :S. arv. 8 - Schkuhriana, f. 4425, b. 161 Erodium. Uteslut variet. pimpinellifol.; hvad förf. har häraf från Öland är endast en vanlig form af E, Cicutarium , med kronblad icke nående öfver fodret. Prof. Fries anser, i Bot. Not. 1840, E. pim- ' pinellif. snarast tillhöra E. moschatum, utmärkt af vid basen 2-tandade (fruktsamma) ståndarstrångar. Trol. förstår han härmed sin E. pimpinellifol. i Fl. Hall. Huru vild den kan vara nämnes ej. 162 G. molle har lifligt röda blir. 163 16 fröh styfhåriga etc. läs: fröhusen glatta och släta; "100 Sid. rad. 166 9 Uteslut: hos följ. slägten etc. = Characteren på Lathyrus och följ. släglen rättas så- som följer: Lathyrus L. Fodrets 2 öfre tänder kortare än de 3 nedre. Märke jemnbredt oköladt, ofvyanpå platt och hårigt, under glailt. Pisum L. Fodertänder n. liklånga. Stift på framsi- dan djupt köladt, med från sidorna platt-tryckt märke. Vicia L. Fodrets 2 öfre tänder kortare. Märke n. jemnbredt- oköladt, på undre sidan eller öfverallt ludet. Ervum L. Foder kortare än kronan, de 2 öfre tän- dren något mindre. Märkets spets klotrund-luden. 168 : 1 skidan, 1. baljan. ; 171 Orobus” sylvaticus uteslules, såsom rältare en Vicia: V. Orobus DC. 172 Efter Lathyrus palustris införes L. maritimus Fr. =) blomskaften mångblommiga; bla- den mångpariga (4—8), med ovala småblad; stjel- ken ovingad hvasskantig. -- FE. pisiformis Hook. och trol. L. Sp. Pl. 2. Pisum marit. L. Stift och märke helt och hållet Lathyri, ingalunda Pisi, hvilket slägte i detta afseende är det utmärktaste i denna afdelning, men kan endast i lefvande till- stånd rätt bedömas. t — Pisum marit. uteslutes i detta slägte. 173 9 skidor, 1. baljor. — Vicia pisiformis tillägg vid diagnosen; märket öfver- allt småludet. +) Enl. Drejer (Bot. Not. 1840, p. 118) skall Bigelow förut nyttjat detta namn. Sid. i81 183 184 185 101 rad. V. dumet. tillägg vid diagn.: märket på undre sidan (framsidan) skägghårigt. Efter V. sylvalica tillägg: V. Orobus DC. blomklasen något längre än de mån- pariga klänglösa bladen; småbladen äggrundt lan- cettlika; stipl: halft pil-likt lancettlika; märket öf- verallt småludet. — Blrna hvita och viol. med mörkare ådror. — Orobus sylvat. L. Trifol. hybridum. Tillägg vid vextst. — N. Dram- men: Blytt. Skidorna 1. Baljorna. Pist. läs Pistillens stift. Tillägg i diagn. för Sonchus: frön plattade. — — — Hieracium: fr. trinda eller flerkantiga. — — - Eupatorium; Blomkronan med myc- ket grundt flikad mynning och långt utskjutande trädlika märken. Frön n. trinda eller kantiga etc. Diagnosen för Chrysocoma bör blifva: Kronans bräm (mera vidgade del) klufvet till midten, med föga utskjutande marken. Frön plattade. För öfr. som föreg. Åparg. autumn. 8 synonymon bör vara: A. Taraxaci Sm. ej Wilid. i; För Leontod. Tarax. y Mllägges Synonymet: L. cor- niculatus Blytt. Vid Hierac. Pilosella uteslutes var. & subbiflora, som bör upptagas som hybrid art: H. Auriculo-Pilosella Fr. stängeln djupt ned delad i 2 —3 utdragna enblomstriga skaft, och med kry- pande bladrefyor; bladen lancettlika, ofvan midten bredare, i kanten hårige, under omärkligt ljusare af ett tunnt, stjernformigt ludd. 24 6, g. bl. Fig. H. N. f. 6, n:o ö ; | 102 Sid. rad. Torra fält. (Smål. Femsjö. Uppsala.) H. bifurcum MB. enl. Fries. =) 186 Vid H. piloselloides tillägg som synon. H. dubium ca Somf. Suppl. — Anm. Anses af Pr. Fries som af- art af H. pre«altum; emedlertid synes blomningens olikhet ännu göra detta något tvifvelaktigt. — Ef- ter denna art införes: H. prealtum Vill. blågrön; stjelken 1—3-bladig, glatt, eller med spridda hår, utan stjernludd; bladen lan- cettlika glatta, håriga i kanten och på ryggnerven; vippan flocklik, med korta glatta grenar. 2 7, 8, Si bl. Fig: Reich. få 114 HaN: f-67 10 Back. r. (N. Dovre och Overdalen,: enl. Fries). Lik- nar till blr och vippa aldeles H. cymosum, hvarmed arten af Koch förenas, såsom n. endast skild med glattheten och färgen, hvilken sednare synes börja få en alt för hög betydenhet i artbestämningen. 188 Crepis premorsa Less. läs. Tausch. 190 Cirsium acaule; uteslut 5 rigens såsom en hybrid art af åenne och C. oleraceum: C. acauli-oleraceum In. stjelken utdragen grenig fler- blomstrig, blomstren meränd. med lancettlika skärm vid basen; holkfjällen lancettlika uddspetsiga; bla- den pinntandade taggbräddade, med aflånga, grundt 2—3-klufna flikar. 2 8, 9, hvitgul. bl. Fig. Skogsäng. TI. (Sk. Öfveds Kloster; Reften, Fogelsång; Malmö; Rå etc.) Storl. och utseende mer af C. ole- rac., bladen likare C. acaule, n. glatta, icke ned- löpande; blomst. stundom utan skärm. — €. decolo- +) Det vore önskeligt att Schiedes method för benämningen af hybrida species, så mycket möjligt är, allmännare antoges; man undveke då ett af de många tecknen för underarter, afarter etc. och visste genast både att vexlen är hybrid och af hvilka. 103 Sid. rad. 200 ratum Koch Syn. och Lilja i Sk. EL. Cnicus acauli- olerac. Schiede. Efter C. arvense införes ,; += C. canum All. stjelken upptill grenad i utdragna, mot toppen 1—3-blomstriga gemensamma, blom- skaft; de enskildta bl.skaften korta; holken ägg- rund, af lanceitlika tilllryckta fjäll; bladen aflånga —.lancettlika, nedlöpande, taggbräddade, de nedra parflikade, de öfra tandade. 24 7, 8. r bl. Fig. Jacq. Aust. t. 42, 43, enl. Lindbl. Skogsäng. r. (N. Romsdalen, Setnesfjället, på slutt- ningen midt emot Gröttens presigård: Adj. Lind- blom). 2 alnar hög, med blr. till storl. och utseende af C. heterophyllum. Lindbl. i Bot. Not. 1844, n:o 4. i Carduus, LI giJacg. 47 glatta (brungröna), läs: platta etc. 18 Var: som föreg. läs: Var. som Tussil. spuria. 28 blomstren nästan utan strålblr. läs: blomstren med korta stralbir. 1 Tillägg vid Norska vextst. Dovre. Erig. Villarsii vextställen äro. (Lul. Lpm. Niammats, Säkkok etc. Herjed. på Funnesdalsberget. — N. Dovre, kring Kongsvlod och Drivstuen. Lindbl.) Till denna hör troligen E. alpinum Pp Wy. Fl L. - Inula Helen. tillägg vid vextst. — N. Brevig mellan Grava och Aas. Achillea nobilis p setacea hörer svårligen hit, utan föres rältare till ÅA. Millefolium, enl. Koch. Anthem. tiact. har en hvitblommig förändring, som enl. Fries lärer vara 4. maritima Retz. (Bih. p. 312.) Pyrethrum återföres med mycket skäl af Koch till Chrysanthemum ; behålles förra slägtet, måste äfven Anthemis, i följd af samma olikhet hos fröen, de- JasAi 2:nes 104 Sid. rad. 201 14 Läs: + Ståndarknappen orörlig, upprätt, sammanfly- tande utan gräns med honan. 202 12 Läs: TT Ståndarknappen fri, utgörande en distinct del af könpelaren , ofta rörlig. 203 Orchis palust. i diagn. läs. sporren n. af fruktämnets längd, tillbakastående (nästan horizontal). 204 0. incarnata L. Fig. Reich. f. 1140. Vextställen äro: Gottl. Hägur i Bunge; i ängen Ryglosan mell. Rute k:a och Fardume, Akebäcks myr nära Roma; Tänglingsmyr etc. Sk. OG och VG. enl. Fries.) Synonymet 0. angustifolia tillhör Reich. Tillägg: O Traunsteineri Koch. — 0. incarnata Fr. FI. Scan. är hufvudsakl. följandes &«, men lärer äfven inne- fatta denna art. 0. latifolia L. läppen grundt (ofta omärkligt) 3-flikad; sporren kägellik, kortare än det trubbkantiga frukt- ämnet; skärmen längre än birna; sidokalkbladen slutl. tillbakaböjda; örtbladen lancettlika — n. ägg- runda spetsade. 24 6, 7, r. bl. — 6 robustior: bla- den breda, mer äggrunda, meränd. fläckiga; sli- dorna vida. Fig. FLD. 266. Reich. f. 769; 5 770. Fukt. äng. stränd. (Sk. — VB. LpL? — N. till Nordl. — 8 Sk. Ramstorp i Christianshåla. Uppl. Uppsala enl. Fries; Yahlö sn. Theden. Gottl. Vänge etc.) 0. angustifolia Wimm. och IHoch. 5 O. latifolia Koch och Fries. O. majalis Reich. O. incarnata Hn ed. 2, till en del, och Säve FI. Gott. — Anm. 0. latif. « är näst O. maculata den ömnigaste och allmänna- ste i hela riket, hvarföre den måste vara Linnés e- gentliga O. latif. Fl. Su. — Måhända är 0. cruenta en form af 6? ; 0. maculata P angustifolia: blrna mindre, med läppen! djupt. delad i 3, n. lancettlika flikar; bladen lan- cettlikt jemnbreda ofläckade. Vexer i VG. på Hal- 103 Sid. rad. 203 - 206 leberg; Värml. ÖL — Förtjenar, såsom mycket af- vikande, närmare granskning. Förf. hade förl. sommar tillfälle att se ett par lefvande exemplar hos Doct. Regnell vid Trollhättan, tagna på Halle- berg. Är tydl samma som Prof. Wahlbergs Ö- ländska. Platanthera bifolia L. den jemnbreda kalkläppens sporre trådlik, n. jemntjock; knappens rum föga åt- skilda, parallela. — HN 6. n:o 60: — "Öfver hela Sverige upp till södra Lpm. P. chlorantha ,Cust. den jemnbr. läppens sporre tråd- lik, nedom midten något klubblikt vidgad; knap- pens rum nedtill vidt åtskilda. 2 6, 7, Fig. Reich. IE TONER INS SG (O0, EGO Skogsäng. Ek- och bokskog. (Skåne, allmän; Stock- holm , enl. Prof. Wikström. — N.) Birna mycket större än hos föreg. mer grönaktiga, färre och gle- sare; de öfra kalkbladen hvalflikt samstötande; knapp- rummen bilda mot hvarandra en vinkel med spetsen uppåt. Calypso borealis. Vextställena äro enl. lemnade ex. Tul. Lpm. Kajtum-selet nära Jockmocks k:a; samt + mil sydost från denna kyrka, på norra sidan af Lulelå elf vid en bäck, som ned'aller från berget Qvuåtsakojve. Kyrkoh. Ullenius. YB. Skellefteå på Falkbergets norra sluttning: Apoth. Dyhr i Skellefteå. 207 42 Läs: Hafgård i Gustafs sn. 208 Till Epipactis atrorubens lägg synonymet: E. media Fr. Mant. 2. — 37 kalkläppen lancettlik, läs: äggrund 209 40, 41: Läs: äggrundt-aflångt 212 Ändras Z. pedunc. till Z. pedicellata Fr. — Rörande Sid. [8 ja [AT 106 rad. Z. Rosenii Wallm. en ny, af förf. okänd art, se Bot. Not. 1840, p. 42 och 73. Callitr. autumnalis. Förf. får till vidare berigtigande nämna, att han 2:ne år å rad och på olika trakter (Uppl. och Gestrikl.) undersökt denna art lefvande, utan att kunna finna tecken till kalkblad, eller, som de nu kallas, blomskärm, ehuru köndelarne funnos af alla åldrar. Efter C. parallela inför: C. nardina Fr. sambyggare; axet ovalt elliptiskt, med hanblr. i toppen; frögöm. tätt liggande, ovala, med kort och något sprötlik, n. 2-flikig mynning, con- vexa 2-stlrimmiga, på insidan plattare, längre än de bredt äggrunda trubbiga fjällen; märken 2; bla- den tagelsmala, grundt rännformiga. 2 Fig. Fjällv. r. (Lul. Lpm. Virishjaur på Kajsatsnjunni vid Sirkaloub — N. Salten på Baatfjället: J. Ång- slröm). 1—2 tum hög, tufvad; bladen på Hr Ång- ströms ex. längre än strået, utböjda; axet 2 lin. långt, af 6-—8 frögömmen. — Kobresia scirpina Hl. D. 1529 och K. nardina Horn. Nom. Fl. D. enl. Fries. chordorhiza. Tillägg: C. uliginosa Linn. Herbar.. enl. Smiih. C. paradoxa. Uteslut C. paniculata etc. hvilken bör införas efter paradoxa: C. paniculata L. axet dubbelt sammansatt, af meränd. utdragna grenar; frög. äggrunda släta (n. utan strimmor); för öfr. som föreg. 24 Fig. Schk. t. D. f. 20. Sturm 50 Häft. H. N. f. 6, n.o 80 [en ma- ger form med kortgrenigt axl]. Kärr och sanka st. (Sk. Skabersjö och Anderslöf. Nära Köpinge-Mölla, vest, om ån bland Iris. Le- vrasjön i Ivetofta; trol. ej sällsynt och måhända sträckande sig ofvan Skåne). 107 Sid. rad. ot8 7 Läs. C. Gebhardi Hoppe. Schkuhrs anses af Koch som en artförändr. af C. elongata. Vextstället i Ugglebo bör heta Gnupbergel. AE Efter C. remota tillägg: C. Bönninghausiana Weihe: axet af flera, långt åltskil- da småax, det nedersta sammansatt,” med långt bladlikt skärm, de öfre mest längre än skärmen; frög. af de uddspetsiga fjällens längd, äggrundt lancettlika sprötspetsade, med convex rygg, sträf- va kanter; strået slankigt. 2; Fig. Sturm 53 häft. Fukt. lund. r. (Sk. funnen år 1814 af Prof. Fries vid Stehag). Alnshög och deröfver; de nedre småaxen n. + tum långa , med mer än en tums mellanrum , ne- dersta skärmbladet längre än hela axet [4—06 t.], det nästa knappt längre än småaxet, de öfriga omärkli- ga; småar. 8—412; de öfre mer och mer närmade ; enl. Danska ex. af Hr Drejer. — C. azillaris = Fr. Mans 2. 220 C. sarxatilis bör få namnet C. rigida Good. ,. emedan C. pulla enl. förf:s förmodan är Linnés sazaltilis, så väl efter dess beskrifning, som exempl. i dess sam- ling, undersökt af Prof. Blytt. Var. 6 bör heta androgyna. BAS as Oc Oderi> Elinh. PN Efter speirostachya införes: &C, punctatla Gaud. honaxen åtskilda, cylindriskt af- långa, det nedersta med skaft dubbelt längre än skärmslidan; skärmen bladlika, n. öfvernående han- axet; axfjällen afsmalnande i en sträf spets; frög. ovala, med kort sprötlik 2-uddig spets, convexa, puncterade sidor och glatta bräddar; strået n. trindt, glatt. 2 Fig. Sturm 61 häft. Äng. r. (N. Arendal, Sandvigen: Prof. Blytt). S—10 tum hög med långa smala blad och tumslånga ax ; gröna, vid sta: rare förstoring puncterade fröhus; brunaktiga fjäll. [RA [KA] 1 Carex currirostra Hn. ändras till C. vaginata Tausch. Likväl äro sv. exemplar nog afvikande med sina långt sprötspetsade-frögömmen och öfver axskaftet nående skärm. Norrska ex. instämma bättre med Hoppes "figur i Sturm 61 häft. och Hampes ex. från Harz. — I diagnosen rättas 2-spetsad myn- ning, till snedt urnupen mynn, 223 Efter C. ampullacea inför: +=C, bullata Schk. honaxen cylindr. de nedre skaftade; skärmen bladlika, med inga eller ganska korta sli- dor; axfjällen lancettlikt syl-lika; frög. n. klotrun- da, mycket uppblåsta, med utdraget spröt och gaf- fellik mynning; strået meränd. sträfkantigt; bladen kölade platta. 24 Fig: H. N. f. 6; n:o 74. ” Stränd. r. (N. Christiania vid bäckstränder i Merra- dalen. Blytt). Stort gräs, med halftums breda, nät- likt ådriga och prickade blad; axen tjocka, 2—3 tum långa; frög. blåslika, n. döljande fjällen , hvilka ofta äro håriga i spetsen. Förhåller sig till C. ampull. som C. evoluta till C. filiformis. — C. paludosa är närmast beslägtad med C. stricta och acuta; fanns ock förl. sommar i Danmark på Möen med 2:ne märken. 7) 225 Efter C. globularis införes: &C, pediformis Mey. hanaxet skaftadt, nående öfver eller lika långt som öfversta honaxet; honaxen af- lägsnade från hvarandra, jemnbreda och något glesblommiga, med skaft dubbelt längre än de med syl-likt bladämne försedda slidorna; frög. omv. — +) Den på detta ställe funna formen har axfjällen slutande i en ut- dragen sträf borst och är säledes C. Kochiana DC: Sturm '69 häft. 109 Sid. rad. äggrunda trekantiga, med kort spröt, småludna,; strået nedtill bladigt. 25; Fig. H. N. f. 6, n:o 71. Skogsback. r. (N. Christiania, Dragonskogen: Blytt. Krogkleven: Lindblom). 8—42 t. hög, nära slägt med C. digitata, hvarifrån denna art skiljer sig med mer åtskilda ax och nedtill bladigt strå. Detta är hos C. digit. vid basen täckt med bruna, bladlösa sli- dor; hos C. ornitkopoda hafva dessa ett borstlikt blad- ämne. 228 Vid Betula alba ps rättas vextställ. till: Ornäs i Dal. OG. Sillsjö i Skedevi sn. och Smål. Adelöfs sn. vid Södraholm : Wallman. 230 19 Läs: frön hårbärande. 232 Najas marina. Tillägg Fig. Vet. Ac. Handl. 1837, t. SEEN S fn :0R Svt — 24 Läs: S. pentandra = tetrandra Fr. 234 S. depressa Fr. läs: S. depressa L. Är, enl. Prof. Fries” förmodan, verkligen Linnés art, då Rudbecks egen Figur af dess S. eleagni folio etc. som hit ci- teras af Linné i Fl. Lapp. påtagligen framställer den allmänna formen. — Vid S. daphnoides borttages tecknet (7) och införes som Svenskt vextställe: Dal. Mora, på Siljans strand- ängar. — H. N. f. 6, n.o 54. [Ke] em [Arg S. silesiaca synes, enl. Fries i Bot. N. 1840. p. 193, egentl. förekomma i Norge och högst sparsamt. S. Rudbeckiana Lest. har ingenling gemensamt med S. silesiaca, enl. Kochska exemplar; utan är den troligast, som Hr L. uppgifver, en serotin form af S. nigricans, ehuru högst utmärkt. Fructificationen, som Pr. Fries ej sett, är aldeles sistnämndes, ej S. silesiace små, ytterst långt skaftade fröh. utan skiljer den sig hufvudsakl. från den förra med ut- A 57 — -D. fuscescens rad. dragna storbladiga hängskaft och stora, n. omv. äggrunda blad, ej olika en småbladig Caprea. S. arbuscula. Vid vextställ. tilläg: — N. Dovre etc. "S. polaris tillägg vid norrska vextst. Doyvre.' Vid S. herbacea anmärkes, att den, ehuru mycket sällan, förekommer med håriga frohus. 26 knapplikt märke, läs: 2-klufvet märke. 34 Bryum pallescens, lös: Bryum intermedium. E. pratense Ehr. skall enl. Meyer i Chloris Hannov. vara E. umbrosum Willd., hvarföre denne af Prof. Fries framställda art behöfver ny bestämning. Se Er. Mant...2. Chara papulosa Wallr. bör få namnet Ch. muricata Wallm. såsom icke tillhörande Wallroths art, hvil- ken Lect. Wallm. förmodar vara Ch. Pouzolsii, äf- ven Skandinavisk, likasom Ch. coronata Ziz. Se Bot. Not. 1840 p. 49. i. Schistostega osmund. tillägg vextstället: Da!. Norrbär- ke, under en sten vid vägen till Gnekällan på By egor: P. O. Liedström. - 66 Tillägg vid vextställena för Splachnum luteum och rubrum : Gefle sparsamt. 33 Läs: fröhusen alltid med tänder. J00- E. affinis Schwear. [E. commutata Bryol. Germ] Efter Encal. alpina införes: zE, apophysata N. v. Es. fröh. slått, med kort bihang vid basen; mössan helbräddad; bladen aflängt lan- cettlika, trubbade med udd, torra båglikt krökta; stjelken utdragen grenig. 2 6,7. Fig. Bryol. Germ. 971. 15. Fjällklipp. r. (N. Salten, Solvaagtind: J. Ångström). Fröh. smalt mot mynningen, med långa tänder och ett tomt, brungult bihang rid basen, 5—6 gånger kortare än fröh. — E. affinis H. d. yng. enl. Huäb. 95 Läs: D. Homanni Boeck. 50 — D. scoparium Hedw. Vid P. undulat. tillägg i diagn. lockets spröt n. affrö- husets längd. — Efter denna art införes: Sid. 301 Sll 316 111 rad. +P. angustatum Schwegr. fröh. långt och mycket smalt cylindriskt, något krökt, dubbelt löngre än lockets spröt; bladen lancettlikt jemnbreda sågade kölade vågiga, baglikt inböjda, torra hopvyridna; stjelken Utdråsensöp end. Fig: Hook; Mi exols 25 (5 Funck Moostasch. t. 57. ; Sandjord, r. (N. Salten vid Salvaagtind: J. Ångström). Lik föreg. men fröhuset rid sammå längd dubbelt smalare. Buxb.. aphylla. Tillägg vid vextst. Sk. Klöfvahallar: 6 och 8, g, läs: y. 18 står 7 läs : jö Efter B. polymorphum tillägg: +P. uliginosum Bruch: fröh. aflångt klubblikt, hän- gande; locket något coniskt med kort spets; inre tändren likformiga, med ett par korta mellanlig- gande uddar, bladen aflångt lancettlika, långt udd- spetsiga af den utlöp. nerven, helbräddade. 2 6, 7. Fig. Bruch & Schimp- Bryac. t. 4. Kärtanos tar(hrondpj:sSistiffs Iub:enlBr ISS Osedd af förf. men synes af beskrifn. vara en god art. — Pohlia Braun. B. Zierii, tillägg vid vextst. — N. Dovre, ömnig. Bergens st.; upptill Salten.) B. demissi vextställe bör heta: Dovre: Knudshöe vid Vaarstien; Kongsvold; samt Vangsfjället i Opdal på sjelfva toppen omkring Varden. 8 Ahunf. i Fries” Fl. Scan. 13 Läs: brachycarpos. Anomodon longifolius är sedermera funnen med frukt af Prov. Sillén vid Sala, på stenar i en hasselskog mellan Nyberg och /'grufvan. Den liknar frukten hos ÅA. viticulosus. Neckera pumila. Den svenska anses af Er Thedenius med skäl, såsom skild från den utländska i blad- formen, för egen art: N. intermedia. Skånska och Norrska ex. har förf. icke sett. N. pennata, funnen vid Gefle, har ensidig mössa och är således ingen Daltonia. H. uncinatlum L. —- —- - bladen från lancettlik basis syl- lika, med n. hårsmal, glest naggsågad spets, strim- miga. H. aduncum L. bör i diag. vid bladen få tillägget: helbräddade. Jung. laxifolia från Dovre af Hub. anses af N. Vv. 112 - Sid. rad. - Es. +") vara skild från Hookers och kallas J. Häib- neriana, utmärkt af halftomfalt. skedlikt concava blad, torra tryckta till den spröda, upptill gaffelgre- niga stjelken. 318 J. Schmiedeliana Häb. föres af N. v. Es. till hufvud- formen af J. hyalina Lyell, hvarmed likheten af förf. vid den sednare blifvit anmärkt. 319 Vid J. subapicalis anmärkes att den blifvit-bestämd efter Hiäbeners beskrifning. N. v. Es. anser dock Häb:s vara en var. af J. scalaris, kallad a”"rigi- dula. 321 J. platyphylla y lara instämmer noga med beskrifn. på J. (Madothea) Porella &« distans N. v. Es. till hvilken äfven J. Cordeana Häb. föres. Bladen kal- las af N. v. Es. äggrunda. 322 J. cyrtophylla är enl. Hr Ångströms sednare under- sökningar en form af J. tricrenata: Herpetium de- flexum & pygmeum N. v. Es. 38382 ooM. quadrata Scop. är enl. N. v. Es. något annat än vår, hvarföre denna bör få namnet: M.: commutata Lindenb. | 333 M. fasciata af Myrin bestämd efter förf:s Lappska ex. föres med någon osäkerhet, såsom obekant med frukt, af N. v. Es. till Grimaldia fragrans Corda. Förf. har redan anmärkt att den hör till detta släg- te och” finner den svenska i öfrigt noga instämma med Esenbeks utförliga beskrifning. == M. hyalina Somf. föres af N. v. Es. till Sauteria al- pina N. v. Es. — +) i dess högst utförliga och critiska verk: Naturgeschichte der Europ. Lebermoose. Berl. 1833—39. 4 Band. ER. Hvarjehanda. För närvarande tryckas: i Stockholm en lärobok öfver vexlernas naturliga familjer af Mag. Doc. v. Diben, och i Upsala en lårobok i Botanik af Mag. Doc. Arrhenius. Af Meyers utkast till, vex!geografi öfversatt af G. Thorsell har 1:a häftet utkommit i Örebro. —" Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDEL OM. AN GB. Hund Juni 1844, HB. OGriginal-Afhandling. Öfver Vextnamnens Etymologi, af E. Fries. ”There is abundant room for the exercise of imagination in the derivation of names.? HooKER. Linné anförde i sin Philosophia Botanica en förklaring af då antagna slägtnamns etymologi och i flera nyare floror har man äfven upptagit dessa. Då etymologien är klar och säker är detta nyttigt och förtjenstfullt, emedan namnet vanli- gen innebär någon väsendtlig karakter eller häntyder på nå- got historiskt factum, hvilkas kännedom betydligen underlät- tar minnet. Linné inskränkte sig till dessa; vid sadana namn, som voro allmänt antagne af Romare och Greker och saåle- des voro klassiske, åtnöjde han sig med anförande af dessas auktoritet. Som ett af Linnés syltemål var att rensa Bota- niken från alla barbariska namn, d. v. s. sådane, som ej ha- de rot i Grekiska eller Latin, sokte han äfven etymologi i dessa språk för sådana ord, som voro lånta ur andra, såsom för Chinesernes The uti Ocdu, Arabernes coffe uti zugpin OS. VI Se Phil. Bot! &. 229. Linné var således alldeles fri från den etymologiska öf- verdrifl, ja! ofta ursinnighet, som beherrskade flera af dess samtida och efterföljare; endast det synes hafva: varit ett misstag, att, blott for klassicitetens skull, gifva en annan derivation ån den verkliga. Häruti var Linné vida strängare än Romare och Greker sjelfva, som ofta tillegnade sig bar- bariska ord och mildrade dem efter sitt spraks art Nu mera skulle vål ock knapt någon vaga förkasta ett vextnamn, der- för alt det hade sin rot i Sanskrit, Arabiska o. s. v. Men de barbariska benämningar, som Aublet upptagit ur Ameri- kanska infödingarnes sprak, varna tillrackligen ifrån aw allt förmycket aflägsna sig från Linneanska grundsatserne. Sa- dana benämningar kunna knapt försvaras mer än då de bi- behållas för under dessa namn redan allmänt kände föremål 114 såsom handelsartiklar, äro i landet allmänt antagna ochicke allt förmycket afvika från de klassiske språkens uttal. Följ- den af ofvannämnde Linneanska bemödande, att för sådana namn ur främmande språk finna rot i de klassiske, blef den att dess efterföljare ville hafva etymologiska förklaringar öf- ver alla redan antagna namn, äfven der sådana voro alldeles okände; och man tycktes hafva ansett all historisk all philo- logisk sanning likgiltig blott man fick en derivation. Då fick man dylika etymologier såsom Viburnum ”a vincendo” =, Viola ”ad vias”; utan afseende på namnets ursprung, tillgrep man hvilket språk som helst, nöjd med blott likhet i ljudet utan sinne för naturens eget språk, med föga afseende på ordens betydelse hvilken på det mest besynnerliga sätt till- skrufvades. Och för att inse, huru dessa fullkomlist sakna allt värde; behöfver man blott jemföra deras mångfalld och dia- metrala olikhet, såsom etymologien för Arena, hvilken både efter Romarnes och alla äldres uppgift är okänd, men af nya- re härledes af Celtiska ordet Atan , äla; al advena, främling; af racuus tom; — för Milium af Celt. Mill, sten +); af mille, tusende; af wuelivn, m. fl, som visserligen icke förtjena ånyo upprepas. Tror man, verkligen att någon sanning ligger i alltsammans? Tror man att något af vetenskapligt värde kan vinnas genom sådana etymologiske gissningar, som in- genting upplysa, som aldrig kunna bevisas eller ens göras sannolika? At den som icke af sig sjelf inser ovärdet, snart sagdt loöjligheten af allt dylikt etymologiserande , rekommen- dera vi Hallenbergs Anmärkningar till Lagerbrings Svenska Hi- storia, första delen. Sedan denna ironi på all kritisk etymologi bland alla verkliga Philologer förlangst blifvit öfvergifven, synes man bland Botanisterna vilja upptaga densamma. Vi anse oss derföre vetenskapligen förpligtade med några ord varna mot en Ööfverdrift, som kastar ålöje uppå hela -etymologiens studinm, och hoppas få tillfälle framdeles i en Akademisk af- handling få samladt framlägga hvad man verkligen vet om Svenska vextslägtens derivation, dels hämtadt ur de äldre vittnesgilla kallorne, som innehålla mycket som nu är öfver- sedt, — dels efter erkända etymologiska grundsatser får an- tagas. Imellertid torde här några få anmärkningar och exem- =) De gamlas Viburnum var i alla fall icke vår, så att det redan är orätt söka combinera namnet dermed , utan en benämning på hvar- jehanda buskar=vwvirgulta. ++) Vore detta ändå Sanscrit skulle man deråt kunna lemna någon uppmärksamhet, då Plinius säger Milium est ex India allatum; men från Gallien är det visst icke. 115 pel på det sätt, hvaruppå man i sednare tider ofta gått till väga, vara på sin plats. Vanligaste sättet är väl, att man med tillhjelp af ett Lexikon uppsöker något likalydande ord och med eller utan afseende på dess betydelse utgifver det för namnets stamord. Att methoden är lätt och enkel måste medgifvas; huru sann synes icke vara fråga om. Derigenom har man vunnit etymologi för många gamla Grekiske och latinska namn, som Grekiska och Romerske författare förklara okänd; for ord hämtade ur Germaniske språken långt fram i 16:tonde seklet i Latinen; för namn lånta ur gamla Coptiskan och af Arabiskan i Grekiska och Celtiska. Att här anföra alla utsväfningar på denna väg vore omöjligt; ett af hvarje slag bör dock väl till bevis anföras. Vi rälja icke, utan ta- ga de första ord oss möta i ett alfabetiskt register; vi hin- na dervid liksom i det följande sällan öfver A, men långt ifrån att uttömma denna bokstaf. Allmänt antagna härledningen af Anagallis af ”avayeldw, rideo,” synes mer kunna gifva anledning till löje, än vexten sjelf, Dioscorides m. fl. uppgifva ingen derivation derför, men den gamle Lobelii härledning af dyulXis, en art Hya- cinth, är med afseende på de sudeuropeiska arternes färg och dess radix «ydalo ”exorno, ut oculos gratia sui specie ex- hilaret, nitidum reddo, decoro” så träffande, att man ger- na antager den. Acer är ock ett gammalt Latinskt ord, hvaraf Plinius och alla äldre icke veta någon etymologie; J. Bauhinus, eljest ej så nogräknad i dylika frågor, förka= star all tanka på acer, skarp, hvaraf det dock nu allmänt härledes, ehuru det är det sockerrikaste, i alla afseenden mildaste af våra träd (äfven bladen på de sydeuropeiske äro trubbade), så att man här som vanligt behöfver ”lucus a non lucendo” +). Humulus är ett Germanisk ord, liksom Prunella, Trollius, Bovista m. fl., så ungt att C. Bauhinus, när han utgaf sin Pinax, aldrig hört det; nu antar man dock allmänt, alt det härledes af humus, förmodligen emedan den mer höjer sig öfver marken än någon annan inhemsk ört; fram således åler ”lucus etc.” Arum (Aron) är efter de gamles intyg elt Coptiskt ord: vexten är så till utseenåe och egenskaper ut- märkt, att man väl tycker den kunnat erbjuda bältlre be- nämning än den föreslagna derivationen af « priv. et «oc ön- skan. Skulle ej « priv. få uteslutas och «oc få anses anty- da en önskan om bättre etymologi? Men det skulle blifva allt för tröttande, att vidare följa etymologerne på dessa ex- +) På samma grund bör väl värt Svenska namn Lönn sökas i lön, clandestinus, ty det är ett resligt, ansenligt träd. 116 kursioner; de träda värdigt i sina föregångares fotspår. Hos desse voro dock vanligen de linguistiske uppgifterne riktige, men icke så bland de Botaniske Etymologerne. Man tycker sig snart märka att de etymologiserat för tillfället med lexi- kon i hand, sökande vind för våg något likljudande ord och hafva derför icke så sällan kommit att förse sig på ett snar- likt. Stundom finnes ett uppgifvet ord alls icke. åtminstone ej i den betydelse som det blifvit taget; stundom tages ett snarlikt ord utan minsta sammanhang med namnet; stundom kan vål deri- vationen försvaras men icke i den antagne meningen, eller ock är öfversätlningen af Grekiska orden alldeles falsk. Vi veta väl att det skall anses kitsligt och pedantiskt, att så vilja skolmästra hvart ord; vi anföra derföre blott ett par i en not som bevis; flera andra uppgifvas dessutom i texten >). Pa orthografi, accentuation, lagarne för vocal- och consonant- förändringarne 0. s. v. fästes föga vigt. Came i Camelina tages utan be- tänkande för alt vara det grekiska yufrar; Populus blir utan minsta tvifvel alldeles samma ord med pöpulus (hvarom me- ra framdeles). Men vid dylika enskilta misstag, som lätt kun- de afhjelpas, fästa vi ingen synnerlig vigt; men desto mer på det oriktiga , godtyckliga i hela principen (hvilket det valda mottot antyder, vi vilja i detta fall icke lemna ringaste rum +) Corydalis härledes af ett Grekiskt liklydande ord, som skulle be- tyda rökning och vara liktydigt med det närslägtade Fumaria, men något Grekiskt ord med denna betydelse finnes icke; väl etw lik- ljudande men det betyder Tolslärka, byarpä väl ingen kan tänka; bäda härledas rätteligen af zopvs, valea a, Fumarit Grekiska namn är Capnoides. — Eos, kärr, I Heleochloa härledes al En, solsken och i Helosciadium al log, hvit (1) — Cameline träliande be- nämning af zcu (epirice pro zaeta) och åfvov eller bland linet, sö- kes nu at alla litet obestämdare på jorden: zeuetr (1) Den karak- teristika beiydeisen af Schedonorus efier boistens inlästning nära spetsen (0 öboos,-ov) söker man äter nära bergen (70 vpos,-£05). Typhe , tvpqn Diosc., etymologi må gerna sökas i kärren; men ic- ke heta dessa på Grekiska 7öqgo0s, utan 7iqos; det förra är ett vida skildt ord, som betyder rök, Wanslate utan gagn, högfärd, och al- la dessa epilheter är fulll så träflande på Typha lör irömjölets och fröfjunets rök af denna mer än al någon annan vext och dess stol- la, resliga vext, utan alt vara af någon nytta, den innebär i sig alla betydelserne af 2ögos. Härpå syftar väl ock Dioscorides, då han anser namnet afse en väderhvirfvet (tvqgör at irömijölels och fröijunets rok) och en jättes hotande gestalt. På dessa egen- skaper hänlyda älven folknamnen i fiera de nyare Europeiska språ- ken, som man i många fall med nytta jemlör, men aldrig får alse- ende fästas på de af vetenskaps-män bildade. — Det är ock verk- ligen grymt, att förklara den lilla alldeles oskyldiga Adora för ärelös; Linné , som gaf namnet, uppger sjelf att han dermed afsåg dess regellöshet i ståndarnes antal och dess anspråkslösa behag. rå 117 för hypotheser), att utan afseende på alla historiska förhål- landen tid och ort för ett namns uppkomst, anse hvarje ord, som med-det samma kan sammanbindas, för dess etymologi”). Vi äro ofta frestade att antaga, all man ej sjelf tror på de samma, utan, likt en del af våra gamla Historieskribenter, då de dikta facta, tycka det kan vara godt att hafva något alt säga och att det är likgiltigt hurndan etymologien är, blott man kan uppgifva någon sådan. Till och med om etymolo- gien vore möjlig eller rimlig, hvad vetenskapligt värde kan den ega, om den antingen ej är historiskt fullt bevislig eller ålminstone genom alla ”sammanstämmande förhållander eger den grad af sannolikhet, all den gränsar till visshet. Men alt ett ord blott kan deriveras från elt annat, förtjenar lika litet anföras, som en hfistoricus får för sanning antaga, hvad möjeligen kan hafva händt. Vill man uppgifva en ny giss- ning f. e. för slägtet Solidago än den antagna etymologien af solidare, som, ehuru gammal, tyckes vara något tvungen , så efterlorske man först vid hvad tid och på hvad ort delta namn uppkom, de den tiden gängse begrepp, de då afsedde för- hallander vid namngifning , analogien med de af samme eller samtida författare gilna ty i äldre tider var alltid något förherr- skande, gemensamt i vetenskaperna, som försvunniti våra da- gar). Tillämpa vi detta på Solidago, så finna vi alt det, lik- som nastan alla namn på -ago, uppkommit vid början af ve- tenskapernes restauration efter medeltidens slut, alla äro bil- dade af Brunfels, Mathiolus och samtida, att i alla de öfrive af samma ändelse tydligen ingar ago som radix för slutändelsen, antingen i betycelse af verka på såsom i Tus- silago, Coraqgo (Borrago) eller (vices agere) vara, föreställa såsom i Populago ; deraf kan man hafva något rättighet alt gissningsvis framställa, att Solidago åfven betyder antingen Solem agere likna en "sol eller Sole agi, helst jemförelse med solen var en för den tiden vanlig foreställning, som sam- manbands med gula strålande blommor, och den redan då observerade frändskapen med ljuset gaf anledning till så mänga gula Synantherers benämning afsolisequa. — Men af alla den nyare etymologiens fel är väl det mest alt klandra, alt man icke afser de bestämda historiska traditioner, som man hos äldre författare har uppgifne, hvarigenom allt det lilla intresse, som vid namnens etymologi kan fästas, helt och hallet försvinner. Så har man för Sedum -nöjt sig med det första ord som rann i hågen, nemligen sedere sitta; ja! >) Äfven fullkomligt likalydande vextnamn hafva och måste ofta hafva helt olika derivation, som de ser olika slags vexler, som hos de gamle benämndes Lotus : se min afh. om Grekernes Nympheaceer. 118 nog säger man i svenskan ”sitta på taket,” men det vet jag ock att Festus säger att den hos Romarne planterades på taken (de gamlas sedum var egentligen vår Sempervirum) för alt skydda huset för åska, oväder (sedare tempestatem) och olycka, och att den deraf erhållit sitt namn: en folktro, som efter årtusende ännu fortlefver i vär Nord, der ännu samma vext planteras på taken i afsigt, som en Hallänning +) för mer än 30 år sedan sade mig, atl gifva Tomtebo-lycka, d. v. s. försäkra egaren om en lång, stilla och rolig besittning af huset. Afven Svenskt-Danska namnet Huslök, Huslökke, skuvl- le jag efter folkets egen anvisning, icke tolka med Husets Lök, utan med Husets lycka. Och den natur-mythiska sym- bol, som deruti ligger, är lätt att fatta, ty af alla våra vexler är det under alla förhållanden den mest oförvissneli- ga, hvarpå namnen Aizoon och Sempervirum häntyda. I många fall der de äldre uppgifterne ligga till grund för härlednmingen, äro dessa så oriktigt eller ofullständigt, genom tradionelt afskrifvande, återgiMme, att de ledt och leda till förvillelse. Några exempel blott från första bokstafven i al- fabelet: Achillea uppgifves hafva sitt namn efter Achilles och vanligen tänker man dervid på Homeri hjelte, men det var en Lärjunge af Chiron som är afsedd; Artemisia uppgif- ver öfver allt hafva sin benämning efter Artemis= Diana, men det är Cariska Konungen Mausoli Gemål, som skall utvaldt den till sin favorit-vext, denna saga tillskrifves. Så böra dessa derivationer efter Urkunderne uppgilvas, men de äro likväl efter alla inre grunder otillförlitlige. Det är fullt be- visligt, att nästan alla vextnamn, som man i äldre tider tillagt mythologiske och historiske personer, äro äldre och med de sednare endast för namnlikhet blifvit sammanbundne. Med alla äldre namn af adjectiv betydelse var ursprungligen ett substantivum (arbor, herba, folium, semen eller dylikt) före- nadt,; som småningom bortföll (det se vi ända fram i 16-:och 17 seklet) och Achilee äldre namn var yrkogqvikec (Mille folium, vårdslöst Millium) och efter allmänna reglen uppkom deraf yrlero; all detta sista ock är roten i Achillea, synes så mycket sannolikare, som begreppet af 1000 ingår i al- la dess äldre namn; om « är etl « euphonicum eller partic. defin. « (för 27) kan ej afgöras. Om Artemisia berättar Pli- nius, utom den anförda sagan, alt dess äldre namn var Parthenis och att det deraf genom förändradt uttal uppkommit, liksom Tanacetum af eget gammalt namn Tannacum på Par- +) Häraf räknar jag i Stirp. Agr. Fems. Appendix Sempervivum till ”Hallandorum penates.” 119 ihenium (derivationerne för Tanacelum af Fuvutos och Atha- nasia hafva föga grund för sig); således äro Tanacetum, Ar- temisia, Parthenium, hvaraf Maftricaria är en fri öfversältning, i grunden likbetydande, liksom det är fullt bevisligt, att des- sa närbeslågtade vexter i forntidens husmedicin voro i stort anseende och för samma ändamål utan åtskillnad anvindes. Vid andra tillfällen har ett äldre synonyms derivation blifvit öfverförd på ett nyare namn af olika derivation. Vid nyare tidens början benämndes Aquilegia, af aqua et lego, (emedan den liksom Alchemilla upphämtar daggdroppar, som i den alehemistiska tiden ansågs för en högvigtig sak), men äfven Aquilina , af Aquila örn; nu finner man den sednares etymo- logi öfverflyttad på Aquilegia. I många fall öfversättes de-- rivationen så, alt man omöjligen kan ana dess rimlighet, t. e. Alyssum. med utan raseri, Acorus med utan ögonsten (men det förra betyder medel mot galenskap egentligen efter galna hundars bett, Acorus medel mot ögonsjukdomar). Hit hör äfven begäret att finna Grekiska stamord för alla Latinska vextnamn, som aldrig varit kände af, Grekerne, utan bland dessa hafva vida skilda benämningar. Plinius säger vanli- gen: Greci appellant . . . .; nostri vero rocant . . . .» hvilket nog häntyder på sjelfständigt latinskt ursprung. . Sådan är härledningen af Allium af ältecdur, vexten har tillräckligen många Grekiska namn, hvilka man väl heldre tllegnat sig, än alt ur ett aflägse Grekiskt ord bilda ett nytt, i fall man be- höft låna. EW namns öfverensstämmelse i bada språken är icke ens tillräckligt bevis för Grekiskt ursprung; de kuna vara samsyskon ur ett gemensamt urspråk. Man härleder det Latinska Viscum från "Itos; är då meningen att ZEe skall härledas af Viscus? Eller kanske det ej hade nog lärdt ut- seende? Men derigenom förvrides ofta ordets betydelse, så- som då Angelica hårledes af äyyekoc, som är i sin ursprung- liga mening något helt annat än det kristna Angelus. VYore Angelica användt af någon Grekisk författare häntydde det på fridshälsning, stilleståndsflagg, såsom Verbena var; nu är det .ett medeltids-klosternamn obestridligt härledt af Angelus i kristlig mening och som alla medeltids namn af! religiös hänsyftning.—För sådana vextnamn, som hittills varit ansed- de för Latinska stamord eller till en del hafva en gemensam rot i Thraciska syskonspråken (ty de äro gemensamma för de flesta Europeiska språk) har man i sednare åren funnit en rik källa till etymologier i Celtiska spraket. Vi känna Cel- terne föga, Celtiskan platt intet; men vi hafva sett, alt Celter och Celtiska mycket brukas i Archeologi och etymologt att förklara obekanta ting. De etymologier man derifrån vunnit äro ofta rätt nätta, kanske allt för nätta, för konst- 120 mässigt bildade, allt för allmänna. Så plägar ej folkens na- tursinne uppfatta intrycken af naturens stumma språk. Quer- cus härledes af Celt. quer, vacker, cuez, träd; eken: har många, nästan stående epitheter i språken, men vacker är icke något vanligt, snarare uttrycka de styrka, väldighet, trots 0. d. — Saliz härledes af Sal, när, Alis valten (Latinerne sjelfva härleda det af Salire, eller den hastigt uppskjutande; vi hafva anselt det för stamförvandt Med. AE Ly kallekellde tinet öfvergår till s är nogsamt bekant; det återfinnes äfven i Tysk. Söl, Svensk. Sälg och de flesta Europeiska språk). — Alnus (äfven ett nästan gemensamt Europeiskt ord) af Al, när, lan vatten-rand 0. s. v. Men då man ser, utom de an- förde, hvilken mängd namn som skola uppskjultit ur celtiskt vatten , såsom Sium af Sin, vatten , Arundo af arn, vatten, Apiun al Apon, valten , Alisma af Alis, vallen 0. s. V., Så Sy- nes fara värdt att etymologien drunknar i det samma. Att för flera af dessa och många andra otvifvelaktigt Grekiska ord söka etymologi i Celtiskan är väl alt gå öfver åen efter valten. Zor,som Dioscorides härleder azno tov oeistv (Men från nyare ur Celt. sin) är bestämdt af samma stam med Sison, Sisarum, Siser, (Sisymbrium) m. fl., men Sison far ur Cellti- skan helt annan rot i Sizyn, son skall betyda bäck, fast de gamles Sison vexer i åkrar bland säden!?")— Med ofvannämn- +) Då vi förkastat de hittills antagne Gissniggana om dessa namns etymologi, torde vi böra anföra vår eg För Svum mäste man efter Dioscorides bestämda uppgiit GEN SE som radix, icke blott på den al Dioscorides uppgina grund, utan snarare ar 'de sydliga arlernes slaka och hit och dit böjda stjelkar, enligt ordets ursprung- liga beiydelse al vibro. För Sison, Sisarum, hvaraf Siser är en sammandragning, är Zocn, en krets, en kretsrund lock eller flock, slamo.dei. Denna benämning ligger väl al ala närmast tillhands för en Umbellat, hvarför ock i min fosterbygd umbe.ler benämnas kringlor (=irets, enl. Norräna språket) såsom Baul-kringlor, och vi återfinna samma begrepp i våra a.lmännaste Svenska Umbellaters namn säsom Hundlock, Hundloka, Rödloka , Björntloka 0. s. v. (Så väl af Norränaspråket säsom Viggers Flokir, ss. nu varande kock af koka, är tydligt alt !oka, floka äro identiska med lock, flock). — Sesili åter hör till samma namnfamilj med Silphyum, Silaus, Si- ler 0. s. v. Stamordet för dessa är 22, som väl hos Grekiska förfaltare endast förekommer säsom elt nomen appellauvum (Zi) för oljehaltige vexter (Ricinus), men måst betyda den gummosa etherissa olja, som utllyter från en mängd mediterranske Umbellat- arter och Latinerne kallade Laser, hvarlöre Sil-phyum af Commen- tatorerne alltid öfversättes med Laserpitium. Sil-phyum (af Zid et pvw, produco, profero) betyder den som frambringar Sil; Su- aus (al Zu et ävw, exsicco, arelacio) den som torkar, stelnar till Sil; Sil-eroum eller Sil-er (af Qwew, profluo, promano), den af hyilken Sil utflyter. Se-sili åter är eu orientaliskt pil-pil af Sili X i2i de A! när, och Alis vatten, må ej förvexlas det ac, eller al, som skall vara stammen icke blott till Acer, Lönn, och acer, skarp, utan ock till Ilex, Ulex och Allium +). Då man så lätt beslår etymologerne i Grekiska och La- tin, torde förlatas, alt man icke obesett antager alla de Cel- tiske. Der man likväl har bestämd anvisning alt söka deriva- tionen i Gallien, antager man den gerna med tacksamhet. Som Plinius uttryckligen säger, alt ”Betula est arbor gallica," så är dess derivation af trädets celtiska namn, Betu, mer än sannolik. Men att härleda Festuca, al celtiska ordet Fest, föda, betesmark är litet mer äfventyrligt, fast nuvarande Fe- stuce gifva god föda åt boskapen på betesmarkerne; ty Fe- och betyder den lilla Sili-vexten, t äfven af detta slägte finnas arter, som lemna detta atheroljartade gummi. Från dessa är den slora 'namnfamiljen med Selinum till typ alldeles till sin betydelse skild, hvarföre den art deraf, som till egenskaper med de förunäm- de öfverenstämde, al Dioscorides benamdes ”Elawo-oelirov. 1 alla dessa namn ingår således alls icke vatten, hvuket derlöre tilläg- ges i composila al Sison. Ett sådant är Sws-ymbrium, om hvilket namn man icke ens framkastat någon annan etymologi ån den ogrundade förmodan att det skulle vara beslägtadl med de gamlas Ziovupoor. De äro himmelsvidt skilde; hvad ”de gamles Sisymbrium var hvarken har eller kan biilva tvifve! aktigt: "den är nemiigen Mentha aquålica! som Diocorides sjelt uppyviiver alt "den skiljer sig från Menthe genom sina i runda lockar eller flockar samiade blommor och vextstäl! e locis irrivmis , ligger val deruti tillräckelig anvisning på dess etymologi al Zlowv ouporov, al Ouppéw, Iirriguo. — Skulle namnet Silene verkligen alse ariernas klibbighet, härleddes det väl otvungnare at 20 och — En, ettårig eller aftonblomstran- de Silivert, eller — évöw den öfver ailt Sili-klibbiga, än det an- tagna Zain, spott, som är nog mycket hårdraget. Men vi finna ingen antydan hos de äldre på "denna etymologi, tvärtom” endast på de flestas egenskap att blomma om attnarne elier nällerne (Lat. Vespertina, Noctiflora). Dioscorides, som innefattar Suene under Lychnms,tolkar sjelf detta med Lucernula, ett litet ljus i natten, (li- ka historiskt oriktigt, som faktiskt omöjligt förklaras Lychnis vara benämrd efter dess användande till lampvekar) och ännu i Casp. Bauhini dagar var denna idé-association så ölvervägande, att eiler Hesperis och Lunaria löljer omedelbart Silene och Lychnis, meilan hvilka visst icke något annat samband kan upptäckas. Sile- ne (af Zelnvn) är väl snarast likbetydande med Lunaria, ty som S0= len var dagsblommornes drott, var i den gamla nalurmythiken mår nan herrskarinna för nattens. +) Af alla gissningar öfver det sista namnets ursprung är den äldsta väl den sannolikaste, neml att det, som i äldre tider äfven skrefs Alium är af samma stam med Ha/!o, utdunsta, emedan ingen Euro- peisk art har starkare utdunstning eller lukt, och den mer än någon annan drifver på transpirationen, "egenskaper som först mäste falla i öronen, och från aldra äldsta tider varit kända och i huskurer an- vända 122 stuca är uppenbart det latinska hklydande ordet, som ur= sprungligen väl betyder etw långt smalt föremål (hvaruti hvarken föda eller betesmark ingår), en smal käpp, en stän- gel, elt grässtrå, och från denna betydelse bestämdes det först af Linné för nuvarande Festuca-arterne. En omständighet, som icke nog kan observeras, är att Romarne ofta lante främmande benämningar, men då, likt nuvarande Fransmän, vanligen så nationaliserade dem, alt utan bestämd uppgift på ursprunget man fåfängt söker deras etymologi. Så blef af Germanernes Auerochs Latinernes Urus, jemte otaliga andra exempel. Så äro ock många vextnamn uppenbart af främmande ursprung, ehuru, som redan anmärkt, man nu förtiden finner Latinsk eller Grekisk derivation äfven för sådana uppgifven. Vet man icke bestämdt i hvad språk etymologien är alt söka, förirrar man sig vanligen så, att man ej finner tillbaka. Men icke nog dermed: man måste äfven göra sig reda för de gamlas uppfattning af vextens egenskaper, dess användande, dess härstammande. Det är ett högst vanligt förhållande, att vexter fingo namn af ett visst vexestålle, hvarifrån de härstammade, eller den ort, hvar- ifrån Romare eller Greker erhöllo vexten som handels-ar- tikel. Så utom de bekanta Medica (Citrus) från Medien, Ar- meniaca från Armenien, Persica från Persien, Cerasus från staden af samma namn, Castanea af en ort i Thessalien, m. fl. så hafva en mängd andra mindre bekanta samma etymologt, Aconitum af staden Acone (Ovidii derivation i Meiamorph. är som dess öfrige blott poetiska fictioner), Carium (Carum) från Carien, Teucrium från Trojanska landet, Ligusticum från Li- gurien, Tamaris från nuvarande Tambra i Spanien, Brittanica från England, Colchicum från Colchis, Thapsia 0. s. v. Som dessa uppgifter härleda sig från samtidiga villnen, så synas alla andra etymologiska gissningar böra förfalla såsom Aco- nitum af ”Azovn, sandsten, Carum af Carus, Teucrium af Teu- cer 0. s. v. Troligen äro flera af samma art, ehuru de utan urkundliga villnen ej kunna utredas. Huru skulle- väl en främling utan sådana förklara dylika svenska namn efter en- skilda vextställen t. ex. Kongsängslil,a, Gottlandsrofca, Olanstok, Skummeslöfs-ört, Hålabäcksört; de sednare efter enskilda sok- nar och byar "). Men här fodras äfven varsamhet; så far (BYE AAA IS AE h +) Som ett varnande exempel både på den otroliga lältheten alt finna etymologi för allt, då man icke bimder sig vid bestämda lagar, och att, sen den blifvit funnen, sälta den i samband med någon egenskap hos Ungen, skola vi här nedanför uppgilva hur en Ut- länning med Svenskt Lexikon (med Celtiskt kanske det lyckades ännu bättre) måste härleda dessa namn. Gotlandsrofva blelve 123 man väl ej leda det oförklarliga Trientalis från Trientum 0. s. v., liksom icke, ehuru uppenbar derivationen kan synas, Ålandsrot från Åland, Kalmarerot från Kalmar, Tierpsrot från Tierp eller Hven från ön Hven. Med ett ord: utan historisk grund byggas i etymologi endast förkastliga hugskott. — Men utom dessa finnas en mängd andra omständigheter, som må- ste noga iaktlagas; andra, för hvilka icke ens reglor kunna uppgifvas, men som fordra en egen genom studier bade afnatu- ren och språken förvärfvad takt att finna och urskilja den na- turligaste uppfattningen. Några af de förra skola vi här till prof i korthet anmärka: 1) måste man noga observera, atl många vextnamn undergålt betydliga förändringar i skrifsätt och uttal, och utan att känna det ursprungliga ledes man lätt på villsporr. Så är för Betonica (som nu hårledes af Celtiska Bet hufvud och ton godt) ursprungliga skrifsättet Vetonica; jag har någorstädes funnit uppgifvet, men paminner mig för ögonblicket icke kållan, att det skall härledas af Vetones, en gammal Celtisk folkstam, och att bade Betonica och Veronica, som utan känd rot först uppkom i medeltiden, deraf. äro ett fördärfvadt uttal. Hvad som häråt gifver mer sannolikhet är att alla öfriga namn med finalen — ica och — icum, afse bestämda localiteter såsom Persica, Medica, Britannica, Ligu- slicum 0. 8. V. Plinius upplyser dessutom att namnet här- stammar från Gallien, så att man visserligen kan hafva an- ledning söka dess rot i Celtiskan, men man skulle kunna önska en mindre tvungen betydelse än af godt hufvud; Pli- nius tillägger att det är synonymt med Romarnes Serrafu- la — 2. Alt otaliga vexters namn nu tilläggas helt andra ofta himmelsvidt skilda vexter, hvarföre etymologien ej far sökas i någon egenskap hos den vext som nu bär mamnet. Så här- ledes icke blott af Botanister, utan ock af Lexicographer Ela- line al 2247, Pinus; men besinnar man; att de gamlas Ela- ett rof eller skörd af god jord; Ölanstok antoges så benämnd i jemlörelse me:l Pors, som odugiig (Tok) att ansa ölet; Kastlöser: ör de lösa quastar den bildar (kast, käst är ett vanligt vårdslösare uttal af quast, Smålänningen säger allud örtakast örtakost); Skum- meslöfsörten vore sä benämnd al sina dunkla blad och Hålabacker af häl (inanis, frustraneus) och baka (Tysk: bachen) säsom ew lör- därfligt åker-ogräs odughgt för bak; liksom den sistas Danska historiska namn, Brandenborgar, väl härleddes af dess höggula färg; såsom varande en brand i vången med anmärkning att Danska vån- garna äro omgilne af jordvailar och derföre liknas vid borgar. Vi finna en förvånande likhet mellan dessa och många på fullt allvar foreslagne. Så orimliga och löjliga dessa måste synas för en Svensk, skulle måhända många antague förefallit de gamle Greker och Romare. 124 tine var afdelningen Cymbalaria af Linaria lärer väl ingen kunna tänka på denna derivation. Då man känner dessas refviga vexesätt, som synes kunna förlänga sig i oändelighet, isynnerhet den på S. Europas murar vanligaste Linaria Cym- balaria , som från en liten knopp under kort tid uttänjes trådsmal nedhängande till flera alnars längd, så kan väl in- gen tvifla att rätta derivationen är af 2Jatoc, ductilis uttän- jelig, och det blir än klarare om man besinnar att det var endast långrefviga vexter detta namn föröfrigt lämpades till, såsom Glechoma hederacea. Denna derivation bör åfven upp- tagas för nuvarande Elatine, hvars utomordenligt refvigt-kry- pande rötter äro högst karakteristiska för en sannolikt årig ört. — Så är förhållandet med Ledum, Ribes, Phyteuma,” Jasione och otaliga andra, hvilket rummet här icke tillater utreda — 3 Bör man i de fall namngifraren sjelf uppgif:er derivationen följa honom. För Aira uppgifver Linné sjelf ”Airoce, Lolium; skall nu detta ytterligare härledas af ”Aiow, så må det ej ske ur dess bemärkelse af tollere, lyfta, som på ingendera eger tillämpning, men väl den af interficere dödande som Lolinm af de äldre ansågs vara. AÅActea är först namngifven af Lin- ne i Flora Lapponica, som Prof. Wikström redan riktigt an- märkt, der namnet härleaes af Acteon; Plinii Actea är en icke med säkerhet bestambar vext, hvars derivation är all- deles okänd, möjligen af något vextställe eller dylikt; man har ingen anledning att söka den i Grekiskan; båda de före- slagne, af &zt:, upphöjd plats (egentligen hafskust) och dzTt, Fläder, äro rent godtycklige. Hit hör ock Schedonorus för- klaradt betyda ”prope montem”, Pallisot sjelf uppgifver dess betydelse ”prope apicem,” som är lika betydelsefull, som den förra meningslös, m. fl. — 4) Aldrig söka etymologien till alldeles obetriflade stamord i deras derivalirer. EU sådant stam- ord är både efter alla Lexicografer och sakens natur Scirpus, som dock här'edes ur scirpare, uppbinda f. e. Vinrankor med säf, det förra härledes lika litet af det sednare, som sand, löf, bast, vide af sanda, löfva, basta, vidja — utan just ivårtom. Sådan är ock derivationen af Punica af granat- äplets färg (color puniceus); Punica (sc. Arbor 1. Malus) är helt enkelt del pheniciska trädet eller Applen,som till öfver- flöd bestyrkes af det Grekiska namnet 2 dwov, oidn al Phe- niciska staden Sidon.—5) Lägga föga vigt på de sednare poétiska och mythologiska fablerne, emedan dessa just uppstått af nam- net, hvilket nära sammanhänger med den gamla verldens för- gudning af naturen. Ur namnlikhet eller för rimmets skull har mången folksaga upprunnit, såsom hos Smålandsbonden ”att Ljungen märker för kongen” — och just af denna art är den nu allmänt antagne etymologien af Populus af Populus; 123 det var just för denna namnlikhet, ”Peuple” Frangais valde ”Peuple” Parber till sin symbol, den tid de planterade fri- hetsträd — men icke är det något bevis för dessas fullkom- liga identitet. Man synes ofta icke ana att två lika lydande ord kunna vara olika. Anden (Anas) målte väl ej kunna an- tagas för identisk med änden (spiritus) eller änden (lempus) i skördanden. Men liksom båda orden Corydalis väl icke kun- na härledas af hvarandra, men väl ur ett gemensamt stam- ord, så skulle både populus och pöpulus kunna harledas så- som frequentativa (eller elt pil-pil i Hebreisk mening) af pul- lus i dess dubbla betydelse af afflöda och rotskott; pöpulus ur den förra, alldeles som proletarii af proles; poöpulus ur den sednare , emedan intet annat träd ger så många rotskott.— 6) Icke söka någon derivation för många namn; flera af de vig- tigaste naturföremålen måste vara bland de aldraförsta ting som egt egna namn eller så aflägset ursprung att alla sporr för deras derivation försvunnit; flera hafva uppkommit af ren namnförbistring, eller ock af rent godtycko. Sa för- säkrade mig framlidne Professor Retzius, denne jätte i lärdom , hvars bild quarstår för mitt minne som den gamle Carolinens för Axels skald, att det Twuaniska snillet Adan- son vanligen bildade sina namn genom lottkastning af de bokstäfver, som bilda det samma. Det hindrar dock icke, alt etymologerne- funnit radicer för desamma. — 7 Men vi- da vigligare än allt det anförde och det enda som kan gif- ha nägot vetenskapligt värde åt vextnamnens etymologi (ty detta lilla dilettant-vetande för sig eger intet sådant) är upp- fattningen af så väl det diametralt motsatta i sjelf-a namnens bildning, som är mest märkrärdig, som den helt och hållet oli- ka verldsåsigt, hvilken omisskänneligen afspeglar sig i gamla verl- dens, medeltidens och nya tidens vextbenämningar. Deruti alt man tolkar de förstnämnda efter vår tids namnbildning och begrepp. ligger förklaring till så mången oriktig etymologi. Sådana vextnamn, som Skrattaren, Sittaren, Onskelös, 0. S. V. hvarmed man tolkat Anagallis, Sedum, Arum, hafva ännu al- drig uppstatt i något folkspråk, fran hvilken källa alla de äldre namnen härflyta; endast vår tids prioritets-lagar för benämningar kunna göra sådanas antagande möjligt. Hvarje namn som upprann ur skötet af ett folk, som lefde i naturen [Herdelifvet heligast] och förgudade densamma, måste inne- hålla en träffande nalursanning; liksom vi i alla medeltidens rexmmamn , då man lösslet sig från naturen [kloster- och ana- choret-lifvet heligast] och kristnade densamma, finner en Te- ligiös betydelse, och vid nyare tidens början, då man sökte be- herrska naturen [civilständer, borgerliga näringar, o. s. Vv. in- flytelserikast], vexternes nytta mest är afsedd vid deras benämn=- 126 ning, tills i våra dagar, som söka lösgöra sig från alla band, menniskan helst förgudar sig sjelf (Snillets och talangernes af- guderi) och Botanisterne sig och sina sjelfinlagda ideer i naturen — men endast frisk naturpoési och religion fortlefva evigt på - folkens läppar. Af sjelfva bildningen af vextnamnen och den verldsåskådning, som i dem uttryckes, eger man icke blott en probersten på etymologiens antaglighet (ej likväl bevis för riktigheten) utan äfven säker anvisning på deras ålder, lik- som en Brunius af cementet och några zirater igenkänner en ruins ålder och byggnadsstil. Så uppfattade kunna under- sökningar äfven af de obetydligaste ämnen, såsom det om vextnamnen onekligen är, om man antager blott hrad som är sanning, tillförlitlig sanning, leda till nägra, ej föraktliga resultater, som vi i en följande afhandling skola söka närma- re antyda. Af det anförda torde imellertid få antagas: 1. Alt det sält, hvaruppå vextnamnens etymologi vanli- gen bedrifves, hvarken leder till sanning eller något annat nyltigt. Allt hvad som icke söker endast det sanna fullt till- förlitliga, kan aldrig vara till någon vinst för vetenskapen. Om man än medgåfve, alt hvarje namn måste hafva sin ety- mologi, följer icke deraf att man bör antaga en godtycklig gissning; ännu säkrare är att hvarje person måste hafva fö- delse-ort och föräldrar, men icke uppgifver derföre någon hi- storisk författare dylika sjelfdiktade när han ej känner de verkliga. Vi önska derföre utdömdt icke blott allt oriktigt och löjligt, utan äfven allt godtyckligt och obevisligt. Vida bättre ingen etymologi, än en oviss. 2, Icke heller bör man, vid uppgifvandet af ett namns etymologi, upptaga någol efter andra utan nödig kritik och varsamhet. Rena hugskolt förtjena lika litet upprepas, som Johannis Magni och fleras fabler i en Svensk historia. Vetenskaperne hafva, liksom hvarje väl ordnadt hushåll, sina skräpkamrar för sådant som endast väcker äckel eller löje; en husmoder med någon takt framlägger icke gerna sådant i gästrummen, och samma aktning bör en författare visa sina läsare. 3. Att allt etymologiserande är föga fruktbringande om man icke eger någon anvisning på namnets betydelse, om man icke vet i hvilket språk etymologien är alt söka: eller med ett ord allt sokande på mafå. Lättrogenhet har ofta varit etymologers arfsynd. 4. Alt för alla äldre namn måste framför allt äldre, sam- tida författare rådfrågas. De innehålla ofta derom en be- 127 stämd uppgift, ofta endast några anvisningar, men som samman- bundne med andra liktidiga författares gifna vinkar och jem- förde med tidens naturåskådnings- och namnbildnings-sätt, kunna leda till en nara visshet gränsande sannolikhet; allt som ej hinner detta mål är förkastligt. I sammanhang härmed torde man få hemställa, om icke allt etymologise- rande på egen hand. utan större historisk lärdom, philologisk insigt och linguistisk kunskap än som för tillfället kan för- värfvas genom bruk af ett Lexicon, lämpligast instäldes. Detta kan väl synas vara ell hårdt tal, men i vetenskap- liga kritikens namn, utan ringaste personlig hänsyftning, må- ste det en gång utsägas. Vi veta dessutom alltför väl att ju utmärktare vetenskapsmän desto mindre vigt lägga de på något så obetydligt, som vextnamnens etymologi, och om nägra misstag deruti upptäckas, förringar det ej mer för deras ära, än elt dun på en lärd mans kläder. IR. Hvarjehanda. 1. Vår utmärkte Bryolog, Herr S.J. Lindgren, förnärva- rande anstäld som Lärare i Naturvetenskaperne vid Landt- bruksinstitutet på Degeberg, har i Botamiskt afseende noga undersökt trakten derikring och i synnerhet det från äldsta tider i geologiskt och botaniskt afseende hogt berömda Kin- nekulle , som efter så manga Bolanisters granskning likväl lemnat en betydlig efterskörd. Bland de kring Degeberg och Lidköping ins-mlade vexter torde i synnerhet fortjena näm- nas: Fedia dentata, Calamagrostis Halleriana, Bromus pratensis (B. commutatus Koch), B. racemosus, B. hordeaceus Whinb., en arl af Avena närbeslägtad med A. /atua (A. intermedia Lindgr.)”) Polygonuwm laxiflorum i många former. — Bland Kinnekulles äldre bekanta skatter förtjenar i synnerhet nämnas dess rike- dom på Pruni; icke blott Pr. Avium förekommer i mängd (särdeles på N. V. sidan, fullkomligt vild), utan äfven P. Cerasus är allmän och för Prunus domestica, som efter Bjer- kanders anmärkning är inskränkt till kalkstenslagret, har man, utom det Linneanske vextstället (Gösäter), flera såsom på Rödstens-klef mellan Mortorp och Norrtrellje vild (Gy!l- lenhal), Blomberg Westerplana Sn. (Dalman och Lindgren) — ÅArenaria Gothica Fr. som är mycket ymnig och efter Hr =) Insamlad för Herb. Norm. VII. 128 Lindgrens undersökning af 1000:tals exemplar alltid be- stämdt ettårig, icke ens persisterande. — Den från äldre tider uppgifna Sorbus Aria är S. scandica och mycket allmän i än- garne. — Af Befula har Herr Lindgren der endast anmärkt B. glutinosa och afarten pubescens på Venerns strand. Den Aster från Hellekis, som Linné uppgifver, och citeras till A. Tripolium anser Herr Lindgren att hafva varit Inula salicina. Några af Kinnekulles utmärktare vextler såsom Thalictrum minus, Salix hastata m. fl. har Herr Lindgren icke ännu lyckats återfinna, men väl S. depressa livida på Westerplana storäng. — Bland Kinnekulles vexter förtjenar särskildt an- märkas den vid Hellekis och bortåt Mörkeklef allmänt sprid- da Lilium bulbiferum. Den afviker mycket betydligt från den odlade. Stjelkxarne spensliga, temlgen höga altid enblom- miga, bladen mycket glesa. Blommorne äro hög-ula, icke brandgula, med smalare kronblad. Den synes förtjena skil- jas som en egen artförändring. (Lilium bulbiferum Gothicum), men återstår ännu att jemföra med den i Tysklands bergs- trakter verkligen vilda formen. Den har blifvit inflyttad i trädgård, för att undersöka huruvida den återgår till den vanliga. Bland nyare fynd för Kinnekulles Flora torde följande vara de intressantaste: Hieracium cymosum, Fedia dentata, Li- thospermum officinale, Lamium intermedium, Mentha (sati:a?) Agardhiana, Heracleum sibericum, PBarbarea stricta, Stellaria Friesiana, Epilohium rivulare, Potentilla alpestris (men P. verna ännu icke sedd), Polygonum Persicaria, minus samt flera for- mer af laxiflorum, en del endast med större blommor skilde från P. minus. (Enligt meddelade anteckningar). Utgifvaren bifogar den önskan att Herr Lindgren, som ämnar fortsätta sina forskningar, måtte lemna en fullständig sammanställning af de många spridda malerialier man eger till Kinnekulles Flora jemte sina egna observationer. 2. I Upsala har en ny literär tidskrift under titel Frey börjat utgifvas. Bot. Doc. Arrhenius har öfvertagit redak- tionen af dess botaniska del. I första hältet, som redan ut- kommit, finnes en upsats. om fornverldens vegetation. ge Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeret, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF ÅL. ED. LINDBLOM MN BF. Lund Juli 1841. EI. OCriginal-Afhandling. 1. Några ord öfver RBumex acutus och aquaticus sej ER Eries Från den stund man började skilja Linnéanska vexterna i flera arter, blefvo Linnés benämningar vanligen et tvist- ämne , emedan man icke insåg, att Linnés art icke hörde till någon viss af de sedermera åtskiljde, utan i de flesta fall till samllige af de så kallade nya närbeslägtade arterne. Ingenstä- des kan detta vara solklarare än bland Rumices och till ”com- plett evidens” bevisligt. Under Rumer acutus innefattade L. ursprungligen alla allmännare arter af afdelningen Oxylapa- thum såsom R. cristatus, R. obtusifolius och under R. aquaticus alla våra mycket stora, i mellersla Sverge allmänna (så att de möjligen kunnat undgå Linné) arter af afdelningen Hydrola- pathum, såsom R. domesticus, R. conspersus, BR. Ihppolapathum, R. maximus och R. Hydrolapathum , hvilket redan är klart deraf, all i första editionen af Fl. Suecica Rumex maritimus anföres som en smalbladig , krusig varietet af den förra, liksom R. crispus al den sednare. Och huru Linné kom till denna äsigt, blir klart då man känner, att kring Stenbrohult och alla de ställen, der Linné i sin ungdom botaniserade, finnas endast +) Utgifvaren anser sig böra tillkännagifva, att denna afhandling, äf- vensom flera andra upsatser från Prof. FriEs redan i April voro förfaltade och öfversända, ehuru de till följe af mellankomna om- ständigheter först nu kunnat tryckas. Utg. Anm. 130 tvenne arter, men dessa mycket ymnigt, nemligen R. cbtusi- folius och RB. domesficus, som äro de ursprunglige källorne för nämnde arter. Som den sednare har 2 utmärkta förmer, en bredbladig på våta stöllen, hvilken i S. Sverige, (jemf. Retzii Suppl. och FI. Oec.) alltid ansetts för den verkliga R. aquaticus och hvilken, under de exkursioner jag bade i Skåne vid Ro- slätt i Saxifrage Hirculi moras, och i Halland (vid bäcken mellan Halmstad och Söndrum) haft förmånen anställa i såll- skap med Professor Wahlenberg, visades mig af denna skarp- synte forskare som RB. aquaticus eller en tydlig öfvergång mel- lan RB. domesticus och aquaticus; och en smalbladig, krusig på torrare , inses lätt huru Linné kom att med R. aquaticus förena R. crispus , hvilken ock af Linné och intill sednaste tider hos oss med RB. domesficus blifvit förvexlad. Först i andra editionen af FL Suecica skildes R. maritimus från RK. acufus och R. crispus från aquaticus, samt slutligen efter ult- gifvandet af FI. Suec. ed. 2 skildes R. acutus i tvenne RB. acu- fus (= cristatus) och obfusifolius. Ehura den sednare fullt bevisligt var Linnés ursprungliga R. acutus (och, enligt Kunths försäkran, finnes intet annat än en topp af denna un- der namn af R. aculus i Linnés herb.), så tillade Linné, med sin kända aktning för sina föregångare vid antagandet af special-namn, åt de gamlas Lapathum folio acuto (= KR. cri- status) namnet R. acufus och åt de gamlas Lapathum folio ob- tuso namnet R. obtusifolius. Alt Linne haft R. cristatus under ögonen vid sista bestämmandet af sin R. acutus är mer än sannolikt deraf, att Linnés beskrifning passar på det nogaste till denna, men ingen annan; att den från äldre tider fanns odiad i Upsala trädgård och äfven finnes vild, ehuru spar- samt, 1 mellersta Sverige. Alt aldrig Linné räknat någon af R. Hydrolepatha t. ex. R. Hydrolepathum, till sin R. acutus är alldeles uppenbart, om man observerar den vigt Linné alltid lägger i dess definition på valvule dentate (och så obetydliga tänder som R. Hydrolapathum eller R. maximus stundom erhalla hade visst aldrig Linné fästat sig vid); — att Linne uppgif- 131 ver den såsom ett besvärligt ogräs på åkrar i Skåne, der ännu i denna dag väl R. obtusifolius förekommer, men aldrig BR. Hydrolapatkum kan finnas, — att Linné först ansåg R. mari- timus som varietet deraf, hvilken lika väl kunde förenas med R. oblusifolius . som R. crispus Med aquaticus. Linné förenade ofta väl skiljda arter, dock voro de alltid närbeslägtade, men det är en grof förolämpning mot Linnés minne, att kunna tilltro honom den orimligheten alt förena R. maritimus med RB. Hy- drolapathum. Då hvarje ord, hvarje citat, hvarje specielt an- gilvet vextställe hos Linné, då Linnés herbarium anvisar på R. cristatus och obfusifolius, kan aldrig RB. acutus L. sökas annorstädes. Sen R. crispus blifvit frånskiljd, förblef R. aquaticus alltid hos Linné en kollektiv benämning för de öfrige ofvarnämnde fem RB. Hydrolapatha eller åtminstone alla dem, som förekom- mit Linné, och det måste de flesta hafva gjort, såsom allmän- na i Upsala trakten och de provinser han berest. De äro ock så närbeslägtade och utgöra en så sammanflytande serie, att de i Linnéansk mening nästan böra sammanfattas under en art. Wahlenberg, som vål känner dem alla, skiljer endast 2 älvenså Meyer i sin Chloris Hannoverana, men denne an- ser troligt att de kunna utgöra en art. Frågas nu billigt om det icke redan är sannolikare, att Linné (hvaruppå dessutom direkta bevis tillräckligen finnas både i Linnés skrifter och i de under dess ögon samlade Herbarier) af denna närförvandta grupp bildat sin Rumer aquaticus , än att han skulle ryckt en och annan midt ur kedjan för att förena med RB. obtusifolius och marilimus. Den ursprungliga Rumer aqualicus är, som redan antydts, den på våta slätten vexande R. domesticus, som Retzius, Rafn och alla sydsvenska Botanister antagit, hvil- ket snarare bestyrkes än bestrides af Prof. Wahlenberg, som förenar den med R. Hippolepathum. Då Linné tillägger sin R. aquaticus folia radicalia, acuta passar det till R. domesticus, icke till R. Hippolapathum, som har dem obtusa. Det var den som först förekom Linné, vexande icke 100 steg från dess 132 vagga; det är den som ligger i dess herbarium; det är der- före den som sednare Engelske floror, såsom Hooker, antaga för den verkliga RB. aquaticus , som vi redan i denna tidskrift upplyst. Mon huru ensidigt det vore, att blot deruti se R. aqualicus, finner hvar och en som botaniserat i Upsala-trak- ten, der hela serien ända till R. Hydrolapafhum verkligen lux- urierar, så alt de icke kunna undgå någon mångdubbelt skumögdare än man skulle våga anse Linné. Öch huru man kan förneka, att R. Hydrolapathum, jemte de öfrige närbeslägtade, af Linné varit inbegripen under R. aquaticus, måste någon som är skarpsinnigare än jag förklara, då det är denna art som är den utmärktaste och allmännaste, då det är den som egenlligast vexer i vatten, då Linnés citerade synonymer och figurer höra till denna; då EurHArRT och Linnés disciplar insamlat den såsom Linnés R. aquaticus; — och framför allt den i mängd och ingen annan af de förvandta finnes på alla de talrika rextstallen Linné sjelf ex autopsia för den anförer i sin Skånska resa 0 s. v. — Linne säger väl om sin R. aqua- ticus alt den har granula på valvlerne "och dessa saknas på R. Hydrolapathum sällan, men på de yngre äro de föga ut- märkta; och dessutom är redan visat, alt Linné tagit diagno- sen af R. domesticus i sitt herbarium och sen eftersågs den saken icke så noga. Detta förhållande är redan framställdt i Nov. FI. Svec.; Vi hafva visst sett det förnekadt, men någon vederlåggning har icke försökts ej eller anse vi den möjelig. Hvilka arter böra nu bibehålla Linnéanska namnet? Att R. cristatus bör återfå namnet R. acutus synes knappast kunna belviflas. I Linnés sednaste skrifter är den så rent framstäld, att man icke ens kan säga den vara en kollektiv benämning. Också finna vi hos nästan alla Sydeuropeiska Botanister den- na kallad RB. acutus, liksom hos nästan alla samtliga efter sjelfständig pröfning och med kritisk blick skrifvande Flori- ster såsom Bieberstein, Sprengel, Koch et Ziz, Flora Wetterau. etc. etc., äfven som hos Rumicum förste kriliske i33 bearbetare i Skandinavien, Rafn, som under namn af R. acutus Mycket tydligen beskrifver R. cristatus. Dessa öfver- väga vida den stora mängd, som skrifver endast efter slen- drian utan kritisk pröfning. Svårare torde vara att besvara denna fråga angående R. aquaticus. Något allmänt antaget kan man visst icke åberopa; i S. Europa, i Frankrike såsom hos Decandolle, liksom hos alla äldre tillagges det R. Hydrolapatkum, i England och i S. Sverge RB. domesticus, hos många RB. Hippolapathum ; vanligen är det likväl kollektivt, hos Waklenberg för R. do- mesticus och RB. Hippolapathum, hos Meyer i Chlor. Hannov. för R. Hydrolapathum och BR. maximus. Skulle man räkna bru- ket så blefve väl pluraliteten för R. Hydrolepathum. Men Linné har sjelf gifvit oss tillräckelig anvisning huru han velat att hans hamn skola tillempas. Hvilken af dessa Linné tillagt nanmet aquaficus, om han skiljt den i flera ärter, kan icke betviflas. Liksom vid RB. acutus bibehöll L. alltid namnet efter de äldre synonymerne, och minsta tvifvel kan icke vara all LINNE velat all Lapathkum aquaticum hos alla sina föregån- gare 1 tvenne sekler skulle behålla detta namn, och då hos dessa de arter finnas klart skiljde, som Linné förenat, så böra de väl hafva någon auktoritet; — Linné ville att den offici- nela arten skulle behålla ett bekant namn, och R. Hydrolapa- thum har allestädes varit den officinela;, — Linné afsåg gerna folkets egna naturuppfattning för sina benämningar, och det är denna som af vatten fålt sitt trivial-namn i alla språk; — Linné älskade likväl framför allt de benämningar som inne- bära mesta natursanning, och R. Hydrolapathum är den som mest vexer i vatten och alldrig förekommer utom detsamma. På dessa talande skäl bibehöll jag det för R. Hydrolcpathkum, hvaruti jag haft de flesta till föregångare och icke saknar ef- terföljare bland kritiske Botanister. Vill man ej bibehålla namnet för denna, måste det tilläggas R. domesticus, som lika väl vexer vid vallen som R. aquaticus; emedan denna är Linnés och äfven Wahlenbergs ursprungliga form deraf; det a 134 är denna från hvilken Linnés diagnos blifvit hämtad; det är denna, som ligger i Linnés herbarium under detta namn och alltid så varit benämnd i S. Sverige (jfr. Retzius, Osbeck, Aspegren, älven Wahlenberg, 0. s. v.), liksom nu i Eng- land; Lestadius skickar den äfven för RB. aquaticus. För min del skulle jag dock ej vilja bifalla det, men ännu mer ensidigt är att vilja hafva RB. Hippolapathum bestämdt till R. aquaticus L. Att Linné lagt någon särdeles mer vigt på R. Hippolap. vid Upsala än alla de öfriga der vexande närbesläg- tade formerna, som han alla innefattade under sin R. aqua- ticus, derpå finnes intet intyg, men väl att han der under detta namn distribuerade R. Hydrolapatlum, såsom af Ehr- hart (se Meyer Chlor. Hannov. !). Följden af allt detta blir väl, att man slutligen nödgas alldeles öfvergifva namnet R. aquaticus L., då det är ett kollektivt namn och man icke kan på någondera stricte i Linnéansk mening tillämpa det; och endast använda det i fall man, hvilket Meyer förmodar vara det riktigaste, skulle taga arten i så vidsträckt mening som Linné. Jag önskar icke, att någon målte blott antaga min mening; men alt man målte så mycket lösgöra sig från en förutfattad mening, att man kunde pröfva de skäl jag framställt. En kritiskt historisk framställning af framskridandet i kän- nedomen af en Floras alster och särskildt dess kritiska slög- ten är för deras kännedom af stor vigt. Endast derigenom komma desse till full klarhet; mycket som efter vanligt cile- rande framställes som ett misstag, framstår derigenom som en förtjenst. Likså vigtigt det är att känna första källan för en arts bestämmande, är det ock att känna första källan för dess upptagande som inhemsk. Det visar ”quante molis erat Suecanam condere Floram”, och är en rättvis gärd åt den kostnad och möda upptäckandet af hvarje art fordrar. Gau- dins Flora Helvetica är härför ew värdigt mönster. Härvid fordras mera oväld och noggranhet än man vanligen finner uti ett godtyckligt förfarande; så ser man stundom en skygghet i3å all citera en misshaglig författare, äfven då man följer ho- nom, så vida man ej förmodar derigenom kunna relevera elt fel. Så tillägger .man vanligen ; Prof. Retzius en... mängd uppg fier, som ej tillhöra honom utan Linné (t. ex. Orchis pallens , Rosa arcensis) och A. Afzelius, men förbigår ho- nom vid desto flera egna uppläckter. Här torde platsen vara för en historisk framställning öfver afdelningen Lapatha af släglet Rumerx. Huru Linné tog R. aquaticus är redan visadt; så förblef det ock länge i den för Svenska Floran okritiska tid som följde efter Linné. Först då man blef uppmärksam på att man icke i mel- lersta Sverige egde någon Rumer acutus såsom skild från R oblusifnlius, började man söka den i en del af den fordna RK. aquatici former, och såsom sådan framstålldes RB. maximus, som hos oss gick under detta namn tills Förf. framställde den under det nu antagna i Nov. Fl. Suec., med bevis, att R. acu- fus- L. icke var att söka i denna trakt. Retzius åtskiljde ytterligare BR. Hydrolapatium, och D:r Hartman bestämde 2 nya arter, R. domesticus och R. conspersus. Så hade antalet vuxit till 5 (och i sista eller 39 häftet af FI. Dan. tillägger Herr Dreyer en sjetle , Heleolapathum, en medelform emellan R. domesticus och R. Hippolapathum). Dessa reducerades till tvenne i Wahlenb. FI. Suec., och som Förf. häraf ej då sett mer än trenne verklige arter, upptogos icke heller flera i den Mo- nografi öfver slägtet som lemnades i Nov. Fl. Suec. — Som vi ansågo oss på ofvan uppgifna grunder böra antaga R. atu- tus Wahlenb. för den verkliga BR. aquaticus, upptogo vi de äldre Botanisternes benämning för R. aqualicus Whinb. eller R. Hippolapathum. Här i mellersta Sverge hafva vi visser- ligen funnit att den kan delas i 2:ne arter, nemligen de äl- dre Botanisternas Hippolapathum , till hvilken hufvudarten 1. oc. efter syn. och defin. hör, och R. domesticus Hartm., men båda de särskildt anmärkte formerne deraf höra till denna; £. är nemligen den i S. Sverige vid vatten vanliga R. domesticus, som Linné och Waklenberg räknat till R. aquaticus «. 136 Således var det der fullkomligt riktigt att sätta dem tillsam- mans >"). Äfven med Rumer crispus L. blef länge R. dome- sticus Hn. förvexlad, och Hetr Areschoug har ytterligare derifrån afsöndrat en R. propinquus, -som utgör öfvergången till Oxylapatha. Dessa tillhöra sydliga och vestliga provin- serne, der R. obtusifolius utan jemförelse är den ymnigaste af alla Lapatha. Af dessa har Linné sannolikt endast sett den och R. maritimus, ty R. acutus blef väl urskiljd i Upsala träd- gård. De öfrige äro både sällsynta och föga i ögonen fal- lande. Retzius tillade först såsom Svensk R. Nemolapathum. Författaren häraf bestämde först R. palustris verus, R. conglo- meratus och R. cristatus (acutus). IT. Literatur. Enumeratio Stirpium in Agro Petropolitano sponte nascentium secundum systema sexuale Linneanum composita. Auctore J. A. Weinmann. Petropoli 1837. 8:vo 320 sid. (Meddeladt af Prof. E. Fries) Då vi sakna alla nyare botaniska underrättelser om vårt närmaste grannland i öster, det oförgätliga, de sorgliga dock kära minnenas land, så måste alla upplysningar öfver ve-. +) Nämnde art är fullkomligen synonym med RB. aquaflicus NWahlenb., som såväl enligt Lapska exemplar som talrika lefvande för mig bestämda anser R. domeslicus aquaticus för den äkta R. aquati- cus och derifrån icke skiljer hvad jag sedan i mskränktare mening kallat R. Hippolapalhum i Fl. Scan., Herb. norm. Då R. Iippo- lapathum Nov. FL Sv. citeras, bör hufvudarten med alla sina sy- nonymer anföras under R. Hippolap. eller R. Friesii Aresch., hvil- ken jag äfven i talrika exemplar egde under ögonen, men icke mot Prof. Wahlenbergs bestämda yttrande vågade skilja; — deremot böra bäda de specielt efter lefvande exemplar anmärkta afarlerna domesticus och aquaticus citeras under R. domesticus. 137 getationen i de öfrige Östersjö-länderne, under lika latitud med Sverige, äfven intressera Svenska Botanisterne. De förblifva dock fordna Germaniska länder! Vi hafva derföre trott oss med några ord böra framställa resultaterne af of- vannämnde skrift, som aldrig kommit i bokhandel och, ehuru på fjerde året gammal, så vidt vi känna icke i någon tid- skrift blifvit nämnd, så att redan underrättelsen om dess till- varo för de flesta torde vara en nyhet. Den förtjenar likväl, som en trogen flora öfver hela Guvernementet Peltersburg, eller det fordna Svenska Ingermanland, vextgeografernes upp- märksamhet, i synnerhet för oss Svenskar, helst det framvi- sar en vegelation , som i flera fall upp- och ned-vänder de föreställningar man i Sverige vanligen gör sig om många vextarters nordliga och sydliga utbredning. Kring Pelters- burg, under lika latitud med Upsala, finner man en besyn- nerlig blandning af högnordiska och Skånska vexter. Det är redan anmärkningsvärdt , att man der finner på låglandet Galium suareolens, trifidum , Polemonium i mängd, Archangelica officinalis, Rumex alpinus , Andromeda calyculata, Silene tata- rica, Rubus arcticus i mängd, Nymphea pumila, Aconitum Ly- coctonum, Sonchus sibericus, Betula fruticosa, nana; Salix phy- licefolia , arbuscula, grandifolia, Myrtilloides; Splachnum luteum, rubrum 0. S. vV., men ännu märkvärdigare blir detta, då man finner dem blandade med Scirpus radicans, Leersia oryzoides, Bromus inermis, Myosotis sparsiflora, Peucedanum Oreoselinum, Dianthus arenarius, Asarum, Ajuga reptans (som är den enda förekommande art af slägtet), Betonica, Galeohdolon , Oroban- che meajor, Alyssum incanum, Picris Hieracioides, Crepis biennis, Senecio paludosus, Bellis, 0. s. v. — Söka vi härtill någon för- klaring tro vi oss först böra fästa uppmärksamheten deruppå alt Ingermanland sammanhänger med den stora Ryska konti- nenten, således har ett öfvervägande kontinental-klimat (hvarom bristen på plante campestres och marilimae , se ne- danför, vittnar) och således större ytterlighet både i köld och värme och i följd deraf äfven i nordliga och sydliga vexter [ 138 än det insulära Skandinavien. Besinna vi ytterligare, att landet är uppfylldt af stora djupa moras, som efter de stränga vintrarne länge bibehålla bottenis; att de omgifvande Ladoga och Neva hafva alla sina tillföden från utmärkt kalla, nord- liga trakter, så är de högnordiska arternes förekomst just i och kring dessa moras redan lätt deraf förklarlig om än icke dertill komme de isotherma liniernes betydliga sänkning mot öster och en mängd nordiska vexters bekanta quarstaende långt ner i södern af det Slaviska Europa, der de icke genom allmännare kultur blifvit tillbakaträngde mot den högre nor- den. ”— Sommarens högre varma bidrager väl å andra sidan till framkallande af den sydligare vegetationen, men den synes derjemte mest förekomma vid den från södern kommande Narovafloden, hvars källor ligga så nära den än djupare från södren kommande Duänas flod- gebiet, att vexter från den sednares lätt kunnat -öfver- gå till den förras.. . CElben lemnar tillräckliga bevis på en mängd vexler, som från Tysklands inre delar blifvit ned- förde till Holstein). Men derjemte synes vegetationen i dessa trakter berättiga till antagande af en mäktig öfvergångs-bild- ning, lik de större Östersjö-öarnes, då vi der finna många utmärkta Orechideer såsom Orchis militaris , ustulata, Serapias rubra 0. s. v. och en mängd Ölandsvexter såsom Ulmus effusa; Cnidium venosum; Euphorbia palustris, Esula; TInula britannica et dysenterica, Thaliclrum angustifolium, -Calamagrostis acutiflora 0. sS. v. En sadan ger alltid åt ett landskaps vegetation en sydligare fysiognomi. Derjemte bör icke heller förgäåtas alt alla ofvan anmärkte arter egentligen hafva en östlig center, så alt de f. e. Sonchus sibericus, Silene tatarica, Andromeda calyculata 0. s. v. öfver Finland spridt sig äfven till Syverges östliga strand. Alla utmärktare arter, som Ingermanland framalstrar, men icke spridt sig till Skandinavien, äro ännu mera östliga” vexter, t. ex. Beckmannia erucaeformis, Gentiana cruciata, Pulsatilia patens, Agrimonia pilosa, Myosotis sparsiflora, Conioselinum Fischeri, 0. s. Vv. Bland märkvärdigare vexter, 139 som Sverge har gemensamma med Ingermanland, förtjena isynnerhet följande anmärkas, Glyceria eller Festuca arundina- .cea Liljeb., Viola umbrosa (N. borealis Weinm.), V. uliginosa, V. stricta (V. montana v. stricta Weinm), Hydrolapath>, Ve- ronica maritima, Geum hispidum, Brassica Napus et campestris, Lonicera coerulea, Epipogium, Salix daphnoides, emedan dessas förekomst hos oss icke synes så isolerad som hittills. Då man decomponerar Skandinaviska vegetationen i sina ele- menter, så finna vi ganska litet egendomligt; den är bildad af fragmenter af den arktiska Floran , hvars arter förekomma rundt kring arktiska zonen "); denna är dess grundlager; af den Germaniska eller det tempererade Europas; men till dessa kommer ett icke ovigtigt bidrag från den Ost-Europeiskt-si- beriska; dessa elementer kunna i de allra flesta fall urskil- jas, ehuru en och annan art af den arktiska Floran t.ex Cor- nus suecica, Pedicularis Sceptrum carolinuwm etc. öfvergå till det nordliga Tyskland; andra af den Siberiska, ss. Conioselinum, Crepis siberica, Silene tatarica, intränga i dess östliga delar. I Ingermanlands Flora upptäcker man lätt att grundlagret för densamma med sin Sceptrum carolinum, Cornus suecica, Lin- naea, Lobelia, Rubi herbacei, 7 PFyroler, Utricularie, Potentilla norregica, Subularia, Calamagrostis-arter, Carices (microstachia, loliacea etc.) är äkta Svenskt -- trädslagen äro alldeles de samma som i mellersta Sverge, med undantag af Sverges mest egendomliga vext eller Sorbus scandica,; -- men inaflytt- ningarne från östern blifva långt talrikare, och de medeleuro- peiska arter, som ock tillhöra vesterhafvets region; saknas alldeles ss. Scirpus caespitosus, Erica tetralix, Orchis albida, Narthecium, Radiola, 0. s. v. Endast Gentiana Pneumonanthe =) Alla våra alpinska och nordiska vexter, som ej tillhöra tillika mel- lersta Europas ljäillbyggder, äro gemensamma med de öirige länder- ne kring arktiska zonen, — de åter, som ej återfinnas i dessa, tillhöra det Germaniska elementet. Några vexter äro ock gemensamma för båda. 140 och Juncus squarrosus synas härifrån göra undantag) (all- männa i Ingermanland), men de tillhöra äfven Östersjöns nedre region; öfverensslämmelsen med Bottenhafvets region är dock störst. Oaktadt Ingermanland frambringar många högst utmärkta vexler, är arternes antal icke särdeles stort; phanerogamerne utgöra 669 arter, bestämde efter samma artbegrepp, som af Svenska Botanisterne, men då benämningarne ofta äro olika hafva vi för tydlighetens skull begagnat den hos oss bekanta nomenklaturen. Orsaken är att i Ingermanland saknas icke blott alla plante alpinae, utan ock hvarenda planta montana el rupestris (al Seda finnas blott S. acre och Telephium). Men det samma gäller äfven om plante campestres; bland dessa finnes nästan endast Artemisia campestris, men ingen af våra Pulsatille , intet enda af våra ettåriga Gerania, ingen af Myosotides campestres et fugaces, ingen Rosa mer än canina, in- gen Ononis; af Drabae endast D. lutea och verna, icke Viola hirta, Phleum phalaroides, Airae annuae etc. Äfven ruderatvex- ter äro sparsamma; ingen Cynoglossum, Marrubium 0. S. V. af Malre endast M. borealis. Åkerogräsen äro väl de vanliga- ste, men Raphanus saknas. Nästan otrolig är fattigdomen bland hafsvexter, de inskränka sig till Scirpus mar., Salsola kali; Rumer maritimus, Juncus balticus och Arenaria Peploides och marina samt Cakile; ingen af hafssträndernes Erythree (men väl E. centaurium inuti landet), ingen Glaur, icke Triglochin maritimum. Af Zannichelliae blott Z. palustris i sött vatten. Största rikedomen är på kärr- och vattu-vexter, dernäst på skogs-vexter. Betrakta vi vextfamiljerne särskildt, så äro, relativt till lagarne för de särskilda familjernes utbredning, arl- i =) Wi hafva här icke upptagil Geranium palustre, Hieracium pre- altum och Centaurea phrygia som väl i Skandinavien halva vest- lig utbredning, men egenl. äro Östrens barn, i synnerhet den egna form (Cent. austriaca) hvarunder den sednare förekommer i Inger- manland. 141 rika, Synanthere (67 arter), Umbellifere (20; af Heracleum finnes endast H. sibericum); — Tfaltiga åter Leguminose 22 arter), Rosacee (sensu latiori Juss. 21 arter), Cype- race (49 arter): Normala: Gramineae (536 arter), Crucifere (31), Orchidee (19). På dylika blotta numerära uppgifter bygga Vi icke stort och i de flesta fall anse vi dem som rent till- fällige utan all vigt; vi inse oftast icke ringaste nytta af dem när ej fråga är om större vextgeografiska zoner och riken. Äfven öfver Cryptogamerne lemnas fullständig förteck- ning jemte loca. Equisetaceae , Lycopodiacee Ophioglossee lika med Sverges, men på Polypodiaceae , som det höfves en kontinental-Flora, synnerlig fattigdom eller blott 11 arter; ingen AÅsplenium!, Woodsia; ingen utmärktare art om ej Åspidium cristatum. Ehuru bland Musci flera utmärktare arter såsom : Splachna, Schistostega, Timmia megapolitana, Meesiae 0 s. v. förekomma, finna vi föga afvikelse från förhållandet i mot- "svarande Sverige; anmärkningsvärd ar rikedomen af Phasca (6 arter, alla acaulia: Ph. megapolitanum), Gymnostoma (excl. Schi- slidio, 3), Barbule (excl. Syntrichia, 6: B. paludosa); men af Ortho- tricha endast 2, hvilket betydligt contrasterar emot nämnde släg- tens förhållande i Sverge under lika bredd. Bland Mossorne före: komma ock enskilda arter, som i Sverge endast äro funna dels mycket nordligare, dels sydligare, men denna familjs arter och slägten (ss. de redan nämnde) bero vål mer af geologiska och fysiska olikheter, än klimateriska. — Lichenerne äro de sam- ma med Upsalas, med uteslutande af de campestrisket. ex. Ce- traria nivalis, cucullata , — och rupestriske ss. alla Endocar- pa!, Umbilicariae utom U. polyphylla. Tillkomne äro: den al- pina Parm. oreina och Sydskånska Coniocarpon cinnabarrinum — jemte de till öfvergångsbildningar hörande Parmelia erythro- carpa och Lecidea candida. AW icke flera af de sednare blifvit anmärkta har förundrat oss efter det begrepp vi till följe af Fanerogamerne upr gjort för oss öfver landets geologi- ska bildning, då de öfrige kryptogamerne så väl svara der- emot (kryptogamerne synas neml. alla vara endast samlade 142 R närmast kring Pettersburg, hvilket torde förklara nämnde skenbara afvikelser). Liksom Lafvarne bestyrka hvåd vi an- märkt öfver bristen på campestrisk och rupestrisk vegetation, så bestyrka Phyceae torftigheten af egentwig hafsvegetation i det innersta af Finska viken, hvaruti Neva utgjuter sin väl- diga flod af sött valten. Ingen enda af Fucaceae (sensu Flore Scan.) förekommer, och Ulva intestinalis får passera för den mest maritima vattualg. — Scamparne, som med utomordenl!lig noggrannhet blifvit undersökte, äro till större delen förut kän= de af Förf. förträffliga arbete: Hymenomycetes et Gasteromyceles Rossici, som är den enda del som hittills utkommit af den stora annoncerade Ryska Floran. Nämnde arbete är för des- sas studium hos oss af stor vigt. Man finner här de utmärkta slägtena Myriococcum, Crinula, Acinula, som föröfrigt en- dast äro funne i Sverige. Rikedomen på Hydna, Myxogastres 0. s. v. antyder äfven ett kontinental-klimat; Geastres, Bori- ste samt det nya vackra slägtet Pilacre, äfven en något orientalisk karakter. : Dessa ytliga reflexioner, som uppsätt hos oss vid genom- bläddring afnämnde vextförteckning, som föröfrigtickeinnehåller några botaniska anmärkningar, meddelas endast derföre denna tidskrifts läsare, emedan sjelfva afhandlingen är obekant för Botaniska publiken. Vi veta väl att de grundligare for- skarne rättvist mer uppskatta sjelfva källan, än alla allmänna resultater, som hvar och en med lätthet ur den kan och helst vill sjelf sammandraga. -— Vi torde här få anmärka, att vid systematisk uppställning af Botanikens delar, sådana spe- cial-floror vanligen orätt hänföras till systematiska och de- skriptiva delar; alla arbeten, som endast eller hufvudsakligen afse inventering af ett lands vextalster och vextställen höra ju uppenbarligen endast till vextgeografien. Lika orätt är på- ståendet att vextgeografien är en ny vetenskap; blott det alt den betraktas som en egen, alsöndrad disciplin (och det icke alltid till fördel för det hela) är nytt. Är icke den: äldsta Botanist Theophrasti Eresii framställning af den speci- 143 ela Botaniken Vextgeografisk, icke systematisk? Finnes väl någon vigtigare fråga i vexlgeografien, med undantag af det som lånas ur Fysikjoch Meteorologie, som ej Linné vidrört elier efter då tillgänglige materialier afhandlat.? HER. Hvarjehanda. 1. Professor Trautvetter har nyligen utgifvit en utförli= gare Historia öfver Ryska Botaniska litteraturen, jemte full- ständig förteckning öfver alla Ryska Botanisters skrifter , äf- vensom Utlänningars som beröra Ryska vegetationen, allt mycket redigt ordnadt under sina bestämda rubriker, så alt man med lätthet finner hvar man skall söka upplysningar öf- ver Ryska Floran, Exotiska eller odlade vexter, tillämpad Botanik 0. s. v. Med särdeles intresse följer man berättelsen om och reseturerna för de mångfaldige Botaniske expedi- tioner, som med verklig Kejserlig frikostighet blifvit utsände öfver det omätliga Kejsar-riket. Särdeles liberalt är, alt icke blott alla Russicerade Svenskar, Tyskar t. ex. Falk, Laxman m. fl. (eller pluraliteten), som tillbörligt räknas till goda Ryssar, utan äfven vår gamle Til'ands, Leche, Kalm m. fl. efter dö- den, jemte Finland, blifvil adopterade såsom sådane; en ära hvarpå de säkerligen alldrig spekulerat i lifvet. Vi finna så- ledes, att Leches Primitiae Fl. Scanicae, Kalms Westgötha resa etc. äro att räkna bland Ryska arbeten extra patriam. AE ven på Linné märkas några Ryska anspråk; han hade neml. en gång varit i Finland och upptagit Finland i Sv. Floran. Allt hvad som rör Finland hade visst der sin plats, men hvad der skett före det bedröfliga 1809 hade väl rättare upptagits under egen rubrik af Utlänningars bearbetaude af Ryska Floran. 2. Botanices Docenten Baron v. Diäiben har af Kongl. Universitetet i Upsala! blifvit utnämnd till Kniggeska Stipen- dium för en ekonomisk och nalurhistorisk resa åt Bohus- 144 län. Det torde intressera flera alt känna, att detta Stipen- dium, utom af Studerande i Upsala, äfven kan sökas af ”Do- center vid Rikets Universiteter och Gymnasier” för resor i of- van uppgifna ändamål, likväl så att Stiften, efter deras ord- ning vid>Riksdagarne, måste ovilkorligen foljas. Förra Sti- pendiaten var Med. Phil. Candidaten Pontén af Wexiö Stift, som bereste Gotland. Nu var ordningen till Lunds Suft och från detta Stift fans ingen kompetent sökande i Upsala. Det utgör 166: 32 B:ko fördeladt på tvenne år; 1843 komnier ord- ningen till Göteborgs Stift. 3. Vår Landsman Ingenieur Wahlberg (Bror till Prof. P. F. Wahlberg), som med Vetenskaps Akademiens understöd reser i S. Afrika, har från Cap Natal hemsåndt en utmärkt samling af vexter i valda exemplar. Anhåäållan. Då svårigheten att anskaffa endast sällsynta vexter för Herbarium Normale ökas med hvarje ny fascikel, tager jag mig friheten anhålla, alt alla som intressera sig för detta fö- retag behagade insamla de kritiska nya arter de under som- maren öfverkomma och redan icke blifvit gifne Bland säll- . syntare , eller för Svenska Floran nya, som blifvit redan i till- räckelig mängd insamlade torde böra nämnas, Hieracium prae- altum cum Piloselloide , Thlaspi alpestre, Arabis arenosa, Violå n. sp., Hypericum pulchrum, Stellaria alpestris a paniculata, for>- mae Potentillae argenteae sordidae in P Gäntheri prorsus abe- untes, Populus rillosa, Allium sibericum, Carex n. sp. Stipa, Bromus inermis , m. fl. sällsynta gräs; af Utricularia neglecta har något, men ej tillråckeligt erhållits. — Utförligare beskrif- ning öfver dessa, jemte de för Svenska Floran nya arterne, som gifvils i 6 fasc. skall med det snaraste lemnas i dessa blad. PET ues Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM. oN&B, Lund Augusti 1845, I. Original-Afhandlingar. 1. Anteckningar öfver vegetationen kring Motala, af Hjalmar Holmgren, Stud. af Östgöta Landskap. På den landhöjd, som i norr upstiger från Motala vat- tendrag och hvars kamm sedermera bildar Östergötlands gräns mot Nerike och Södermanland, ligga 2:ne soknar, Motala och V. Ny eller Nykyrka. Båda stöta 1 vester intill: Vettern och den sistnämnda gränsar i norr till Nerike. Söder om Mota- la elf ligger Vinnerstads sokn, och det är dessa a3:ne soknar öfver hvilkas naturbeskaffenhet och vegetalion en kort öf- versigt här lemnas. Motala vattendrag gör i båda afseenden en väsentlig skillnad. På N. sidan höjer sig landet småningom och här uppstiga de bergsträckningar, som sedan fortgå genom he- la norra Östergötland. Motala och V. Ny soknar äro såle- des i allmänhet höglända och bergiga. Bland bergen utmär- ker sig isynnerhet Hålberget för sin höjd och dysterhet. Det genomstryker hela östra delen af Motala s:n och en stor del af V. Ny. Äfven åt Vettern höja sig berg och bergskullar af betydligare höjd, såsom Lemundeberget, backarne vid Es- keberg och Lid, samt Elgberget i VY. Ny S.n. Alla, utom bergen vid Vetterns strand, som innesluta ett kalklager, bestå af granitartad gneiss. Östra delen af dessa soknar ulgöres af bergiga, uråldriga skogar af Tall och Gran, fulla af skogs- sjöar, gölar , stora kärr och moras. Mellan dessa ödemarker och Vetterns stränder ligger ett vackrare landskap med skog- 146 bevexta kullar både af Löf- och Barr-träd, sköra ängar och betesmarker, samt smärre odlade fält. I dälderne ligga min- dre sjöar och kärr, som utgjuta sitt vatten i Yettern eller några af de större insjöarne såsom Bocksjön, Fränsjön, Salstern, Svartsjön m. fl. På Vetterns omvexlande kuststräcka träffas än skogbevexta klippor, än kärrfyllda betesmarker, men ock ofta vackra ängar, i synnerhet söder om Motala elf, der än- garne närmast Vettern bilda sköna parker af Ek, Asp och Björk. — Slutligen komma Vetterns öar. De större äro ber- giga, beklädde af tall- och granskog: de mindre med löfträd, Björk, Al, Lind — och på Erkerne i Motala S:n äfven med Alm. Ny S:n är näst Godegårds och Omberg den högst beläg- na trakt i Östergötland, och gränsar i N. till Nerike, i N. 0. till Godegård, i Ö. till Krigsbergs och i S. till Motala S:n; största längden är 1+ mil, bredden 3 mil. Rådande jordmå- nen är syrsand, på få ställen lera och svartmylla. I Ö. de- lens vidsträckta, uråldriga skogar, Elgars bostad, förekommer en äkta nordisk vegetation, såsom Pyrole (chlorantha, media, uniflora), Monotropa, Stellaria Friesiana, Vaccinia, mellan hvil- ka uppsticker ett och annat stånd af Orobus tuberosus tenuifo- lius och Vicia sepium; fattig och enformig. Endast kring käll- drag någon lifligare grönska af Chrysosplenium, Stellaria ne- morum OCh uliginosa, Cardamine silvatica Hartm. (non Koch), hirsuta silvatica, Impatiens och Carex remota. På mossor, äf- ven sällsyntare, finnes en stor rikedom t. ex. Hypnum umbra- tum, prelongum, Bryum ligulatum 0. s. v. och den rara Jun- germannia Tomentella. Sorgligare är anblicken af de angrän- sande Sphagnum-morasen med sin af gröngult vatten fylda göl såsom kärna, hvars gungande kanter klädas af Scheuch- zeria, Carex limosa 0. s. Vv. och utanför dessa äro bevexta af dvärg-tallar med: krokiga, förkrympta stammar, Andromeda, Ledum , Eriophorum vaginatum 0. s. Vv. Sådana äro t. ex. Flä- de mossar, Helveteskärren nedom Hålberget, der dock Ma- laxis paludosa uppskjuter ur tufvorne. 147 Fet och fuklig är jordmånen i Granskogarne närmast Vettern, vid hvilkas skuggfulla bergsrötter träffas Neottia Ni- dus avis, Corallorrhiza innata, Lathkrea, Circa alpina, Carda- mine hirsuta silvatica , samt mera allmänt Linnea, Stellaria Friesiana, Listera cordata, Goodyera repens, Pyrole, Monotropa 0. S. v. På de mot Veltern sluttande skogbevexta klipporne förekomma Cotoneaster, Hypericum montanum, Epipactis media. På öppna ställen i skogarne, som i orten kallas Fall, såsom Kalfsjöfallet, en öppen plats vid Velterns strand omgifven af skogshöjder och genomskuren af vattendrag, vexa Veronica scutellata villosa, Holcus lanatus, Impatiens, Adoxa, Thalictrum flavcum, Stachys silvatica , Cardamine impatiens, Hypericum mon- tanum samt i elt närbeläget skogskärr Carex Pseudo-cyperus, elongata, remota, loliacea. På backar och betesmarker äro de anmärkningsvärdaste: Viola arenaria, Torilis anthriscus, Armeria elongata (vulgaris et var. pubescens); på en backe vid Medivibrunn Saxifraga tridactylites, Geranium columbinum, Anthyllis Vulneraria (säll- synt), Ervcum hirsutum angustifolium och E. tetraspermum te- nuifolium (dessa äro väl urformerne till de bland säden vex- - ande varieteterne), Hypericum montanum, Filago minima, Cirsi- um acaule (Kafvelböck), Botrychium Matricarioides, Lycopodium complanatum (Kattfallet). På berg och bergskullar, utom en del af de ofvan anförie, Viola tricolor (på Hålberget, i Me- devitrakten), Conrallaria Polygonatum, Silene rupestris, Sper gu- la pentandra (kring Medevi), Prunus Acium (på det mest vilda Hålberget), Geranium sanguineum, Ilypericum montanum, Hiera- cium cymosum Echioides (vid foten af Hålberget, rar). Björk, blandad med Hasselbuskar, är ängarnes vanligaste prydnad; endast kring Medevi finnas tillika Lönn, Ask och Lind; Sali- ces förekomma på kärraktiga ställen samt Ribes nigrum vid Äskeby, Åsen, och RB. rubrum i Åsens storäng samt Alnus incana endast vid Åsen i en äng stranden kallad. — Ängs- vexterne äro öfverallt de enformigaste; några äro dock an- märkningsvärda: Campanula patula (Medevitrakten), Rapuncu- 148 loides (ängsbackar vid Asen) och Cervicaria, Viola mirabilis ; Laserpitium latifolium (Odensberg), Daphne, Rosa coriifolia, Pe- dicularis silvatica allmän, Arabis hirsuta, Polygala comosa Vid Kafvelbäck, sparsam, uliginosa, Trifolium hybridum, Vicia silva- tica, Orobus vernus, Tragopogon pratensis (Medevi), Arnica mon- tana, Hieracium poludosum, Epipactis palustris, Carex speirostac- hia (Medevi). Trollius är, som öfver allt kring Vettern, myc- ket allmän. I Lundar: Actaea, Triticum caninum (Kafvelbäcks - quarn), Humulus , Corallorhiza; Impatiens vid Medevi. Öfver hela trakten på åkerrenar, svedjeland 0. s. v. Potentilla nor- vegica, men störst, alnshög, i Medevi mosse. Kring gårdarne: Malca borealis, Verbascum nigrum, Rumex obtusifolius et cris- pus (Medevi), Marrubium, Cuscuta Earopea och i Linåkrar Lo=- lium arvense. I kärren förekomma Bidens cernua, Mentha aquatica, alla 3 Utricularig, Drosera intermedia, Orchis latifolia, Malaxis pa- hudosa (i Åsens kärr), Hydrocharis, Eriophorum gracile et al- pinum , Scirpus Caricis, samt Carices , af hvilka jag under ett år redan anteknat 40 arter t. ex. C. chordorrhiza, arenaria (på Vetterns strand), paniculata, elongata, loliacea,remota, microsta- chia (Åsens kärr), Buxbaumii (på Vetterns öar), Öderi, irrigua (GG Åsens kärr), filiformis, stricta, paludosa (Åsens kärr, Medevi mosse). — I Kalfsjöns afloppsdike den sällsynta Chara gra- cilis. — I sjöarne Potamogeton natans, gramineus och perfolia- fus, Lobelia (Vettern och Resjön), Myriophyllum spicatum, Typha utraque (CKalfsjön, Resjön). I bäckar: Hippuris (Medevi), Ra- nunculus Lingua, Potamogeton rufescens, Cardamine amara (i en källbäck vid Brotorpet). Den sednare synes mig mycket väl skild genom sina tjocka, glänsande blad, större och glatta vext, rika blomvippa från den vida allmännare C. silvatica Hrtm. — Många strandvexter aflägsna sig icke från Vetterns granskap såsom Eupatorium, Achillea Ptarmica (vid Knösen), Polygonum strictum, och endast på dess sandiga stränder före- kommer, jemte den redan nämda Carex arenaria, Festuca glau- ca, samt på Velterns öar: Calamaygrostis lanceolata, stricta, 149 Eriophorum gracile, Scirpus uniglumis, Asperula odorata, Selinum Carvifolia, Polygonum dumetorum (Boön), Geranium lucidum (ibid.) Subularia. Motala S:n har i norra och mellersta delarne samma na- turbeskaffenhet och temligen samma vexter. Men ju mer man närmar sig Motala, förändras landets utseende. Barr- skogen aftager, synnerligast nära Vettern; Ek, Björk, Hassel blifva allmännare. Dalar och backar klädas af Betule, Alnus incana och glutinosa. — Motala-dalen mellan Vettern och Bo- ren är rättvist berömd för sin skönhet. Utsigten från de om- gifvande höjderne öfver denna vida grönskande floddal, med ”Sverges blåa band” till gördel, är en herrlig anblick. Å ena sidan slutar den sig i den lugna Beren, åt den andra i den oroliga Vettern med sina grönskande öar. Kulturen har ock räckt naturen sin hand till nejdens förskönande. — I Lun- darne kring flodens stränder möta Scirpus silvaticus, Festuca gigantea, Triticum caninum, Campanula latifolia och Trachelium, Ribes rubrum et nigrum, Impatiens , Epilobium roseum, parviflo- rum, Lychnis silvestris, Aquilegia vulgaris, Mercurialis perennis 0. s. v. I vattnen vexa Butomus och Bulliarda aquatica (vid Dufvedal). Scirpus setaceus sökes vid utloppet förgäfves; men vid Borens strand finnas Hierochloa borealis, Carex palu- dosa, Limosella samt Ribes Uva crispa och Rosa rubiginosa. — Långs kanalen vexa Holcus lanatus, Arhenatherum avenac., Ribes rubrum et nigrum, Viola hirta, Androsace, Potentilla verna (ej sedd norr om Motala), Fragaria elatior, Rubus suberectus, Linaria minor, Melilotus officinalis, Anthyllis, Artemisia campe- stris , Cirsium heterophyllum, acaule, Carez ornithopoda, Salix viminalis (ursprungligen planterad) och Subularia i sjelfva kanalen, Myosotis lingulata och Elatine Hydropiper vid Vetterns strand ymnig, men E. triandra är sökt törgäfves. Vid gårdar och vägar förekomma Echinospermum Lappula, Chenopodium urbicum, Nepeta, Leonurus, Marrubium och Blitum virgatum vid Motala köping förvildad. Neslia paniculata före- kommer äfven i denna nejd. 150 Motala S:n har jag föröfrigt mindre haft tillfälle under- söka än V. Ny, men vegetationen synes i öfrigt vara lika; Arnica är dock blott sedd på ett ställe, + mil från Motala (vid Fredensborg), och söder om Motala, i Vinnerstad S:n, saknas den alldeles. De öfrige i V. Ny ej sedde, här fuune äro Symphytum officinale (Karlshult), Acorus CAskanbyå), Po- tamogeton lucens (Illersjön). Motala vattendrag utgör gränsen mellan urberget och öfvergångsformationen, som söder om den utgöres af öfver- gångs kalksten. Landet höjer sig först brant, men blir sedan jemnare, och Vinnerstad S:n är början till öfvergångsplatåen mellan Vettern och Roxen. Den är dock icke fullkomligt slättland: Mot Boren: höja sig höga, dels kala, dels skogbe- vexta kullar med mellanliggande skogskärr, löfrika ängar och bördiga åkerfält. En till större delen skogbevext höjd fort- sätles från Motala genom hela Socknen på ungefär + mils af- stånd från Boren, hvilken den allt mer och mer närmar sig och slutligen vid gränsen af Ekebyborva S:n bildar Borens branta, skogbevexta strand. Söder om denna utbreder sig slätten jemväl till åkerfält och ängslundar, uti hvilka större Ekar äro de resligaste träden. Östra delen upptages af yngre granskog, som står på tlemligen jemn grund. TI den finnas få anmärkningsvärda vexter t. ex. Monotropa, Pyrola uniflora, Li- stera cordata och Carex ornithopoda i täta fuktiga skogsdungar. I kärren Rubus Chamemorus, Ledum, Dicranum glaucum 0. s. V. Allmänna i kärren och på sidlända ängar äro Orchis latifolia både med röda och hvita blommor, Ophrys Myodes, Hermini- um Monorchis, Epipactis palustris, Schoenus ferrugineus, Scirpus Caricis, samt flera nog anmärkningsvärda Starrarter såsom Carex remota. På backar och betesmarker: Veronica -spicata, Jasione montana, Pulsatilla vulgaris, Berberis, Cirsium acaule. Kullarne emot Boren, norr om dén omtalta skogbevexta höjden, äro deremot mycket olika. Flera bland dem såsom de vid Staf- fanstorp är tält beklädde af Alnus incana, Corylus, Daphne, 151 Rosa canina och rubiginosa, bland hvilka förekomma Asperula tinctoria, Torilis Anthriscus, Agrimonia, Geranium sunguineum et columbinum, Polygala comosa, som nästan uttränger P. vulgaris, Melampyrum cristatum , Hypericum montanum, Anthyllis Vul- neraria 0. s. Vv. Mellan dessa kullar ligga tvenne småsjöar, Staffanstorps-sjöarne, at hvilka den mellerstas stränder äro beklädde, liksom af en tät vass, med Cladium Mariscus, som endast vid en kant lemnar plats för Carex paludosa och pa- niculata (paradoxa?) I Vinnerstads S:ns vackra ängar äro de redan nämde Cam- panule, Laserpitium, Convallaria multiflora , Cornus sanguinea, Crategus monogyna, Aquilegia, Vicia silvatica, Hieracium palu- dosum, Inula salicina, Serratula tirctoria, Epipactis latifolia, Neot- tia nidus avis, Carex capillaris de utmärktaste vexterne. Kring gårdarne äro Lappa tomentosa , Asperugo procumbens, Malva borealis temligen sällsynta; Sempervivum tectorum pryder taken både här och i Motala S:n. Icke ovanliga åkerogräs äro: Avena fatua, Lolium temulentum, Silene noctiflora, Papaver Ar- gemone, Sinapis arvensis ambigua, Brassica campestris, Neslia paniculata, Melampyrum arvense och Camelina dentata. Eljest ej ovanliga vexter, som saknas i denna trakt, äro: Scirpus acicularis, Phleum phalaroides, Milium effusum, Sesleria, Solanum nigrum, Cynanchum Vincetoxicum, Cuscuta Epilinum, Eu- phorbia Peplus, Rosa cinnamomea, Lepidium +ruderale, Nastur- tia, Orobus niger, Anthemis cotula ev tinctoria, Ceratophyllum och Sagittaria. Flera af dessa torde dock finnas; en sommar är icke tillräckelig att uttömma en så omvexlande trakts vextskatter. Likväl antecknades under 1840 års sommar 600 fanerogamer, som för en så nordlig bygd är ett temligen betydligt antal. X 92 Avena intermedia nov. spec., quam descripsit Sv. Joh. Lindgren. Avena intermedia, panicula equali patente, spiculis pendu- lis bi-trifloris, flosculis gluma brevioribus, valva superiore 132 9-nervia, floribus lanceolatis apice dentato-bifidis dorso aristatis totis nudis glabrisque, axe hirsuto. TLindgr. in litt. In Vestrogotlhia extra Lidköping in pargeciis Rackeby, Söne, Örslösa, ele. non rara in agris inter segeles vernales, sola et cum Avena fatua Linn. interdum commixta. Radix annua, fibrosa, 3—6-culmis (in horto 20-culmis et ultra). Culmi ereeti, simplices, 3—5pedales, foliosi, viride striati, glabri. Nodi ipsi turgidi, glabri; sed culmi ac vagine juxta nodos strigoso-pilosi. Folia linearia, acuminata, ultrin- que scabra, inferiora, presertim ligulam versus, margine ci- liata. Vagine inferiores pilose, superiores nude, glaucescen- tia tamen levi interdum ornate. Ligula nunc acutiuscula nune fere truncala, semper denticulata et lacera, dentibus nempe lacero-ciliatis. Panicula erecta, apice tantum 'paululum nu- tans, equalis, palens, ramosissima; ramis ramulisque semi- verticillatis scabris; pedunculis alternis, compressis, scabris, apice incrassatis. Spicule pendule 2—3flore. Valva inferior brevior. Valve insuper lanceolate, acuminate, submembrå- nacex, nervose, glabre, flosculis longiores. Glumelle lanceo- late, acuminatle, nude! glabre, in axe nitide- et ochrolevco- hirsuto ! subremote sensimque diminute, teretiuscule, ecarina- te, juniores superne evidenter viridi-nervose, maluritate ni- grescentes dorsoque medium versus aristate, aristå geniculata et precipue superne scabra, arefactione svb geniculo torta, hygrometrica. Glumelle palea exterior apice hyalina, denta- to-bifida; palea interior margine densissime ciliata, lanceo- lata, apice bideniata, dentibus acutis subeonniventibus. Semen sericeum. ; Semper eadem ac distineta, et millia a me exemplaria inventa numquam cum Avena fatua, proxima, confundenda. Culta characteres eximie servat. Media omnino inter Arenam saticam et fatuam, unde nomen, huic adeo similis ut sine acu- tiore examine minime distingueres. Tamen bona species. Ostendit planta perbene: simile quoad faciem externam sepe specie diversissimum esse! 153 IH. Utdrag ur utländska arbeten. Ehura det från början ingick i planen af denna tidskrift alt meddela utdrag och notiser utur de hos utlänningarne ut- kommande botaniska jurnaler, hafva likväl flera omständig- heter förorsakat alt Läsarnes önskningar i detta hänseende blifvit mindre tillfredsställda; men Utg. vill söka att hädanef- ter noggrannare upfylla sitt löfte och till en början meddela några notiser ur Flora oder Botanische APART för innevarande är. 1. Då Lichen-Literaturen för ett eller två decennier sedan var den mest mångfaldiga och förvirrade, har efter utgifvandet af Lichenologia Europea upstått ett tioårigt stille- stånd, hvarunder nästan alldeles intet nytt skett för denna del af botaniken. Så fägnande som det måste vara att den- na del vunnit någon stadga, hyarom man förut hardt nära förtviflade, så önskligt är det äfven att detta lugn icke måtte blifva dödens, d. v. s. att Lichenologien icke må uphöra vin- na icke allenast kännare, utan äfven forskare, något som Lichenologiens Författare säkerligen äfven önskar. Det är af denna grund icke utan en särdeles fägnad, som man af Bot. Zeit. 1841 N:r 3 finner, att den flitige Sauter egnat äfven åt dessa vextalster ett grundeligare studium, och då han i Pinzgau funnit en mängd utmärkta lafvar, Cflera än någon annan Tysk på flera decennier), som hittils icke blif- vit observerade utom Skandinavien, så torde det icke sakna intresse äfven för Skandinaviens Lichenologer alt erhålla en upgift på de af honom såsom nya för Pinzgaus och till en del äfven för Tysklands Flora anmärkta arter, hvarvid, med uteslutande af speciela vextställen , det torde vara nog att anföra den stenart och den höjd öfver hafvet, hvarpå de äro funna. Sticta fuliginosa (på granit, men endast steril); Parmelia mniaread, nimbosa, cesio-alba, hemalomma Vvar?, verrucosa var. Pertusaria, Hypnorum (på granit), gelida, muscorum (säl- 134 synt), elafina (allmän, ehuru sällan med frukt), ostreata, microphylla (på skiffer 3—4000 fot ö. h. ej sällsynt), rubi- ginosa Var. conopleu, erythrocarpa (på kalkskiffer och röd sand- sten), ferruginea (i högalperna på mossa), aurea (i remnor- na af kalk-klippor icke sällsynt 35— 6000 f. ö. h.), pelobotrya (på gneiss), Lagasce (på kalk); Stereocaulon condensalum (6000 f. ö. h. i en dvärgform knapt 1 linie hög, lik Sage- dierna; frukterna merändels bildade på samma sätt som hos Sagedia cinerea). Biatora viridi-atra, cuprea, pancola , rivu- losa, horrida, Kochiana , atrorufa (allmän på alla högalperne i grannskapet af den eviga snön). Lecidea arctica (sälsynt), sanguinaria, conglomerata, contigua, spilota, confluens, lapicida. Opegrapha lithyrga (på lerskiffer). Lecanactis lyncea (på glim- merskiffer), Coniocybe nigricans, pallida. Sagedia cinerea (på alla högalperna). Verrucaria Hochstetteri (på kalkklippor). o Dir F. W. Schultz i Bitehe har i N:r 4 af samma år- sång af Flora framställt några anmärkningar öfver Carex fulva Good. och C. IHornschuchiana Hoppe, hvari han genom- går alla de af särskilda författare upgifna skiljemärken och slutligen kommer till. det resultat, alt båda utgöra en art, hvaraf den förra utgör en steril form. För de sålunda före- nade formerna föreslår han namnet C. biformis, hvilken han, jemte begge formerna, karakteriserar sålunda: C. biformis spica mascula solitaria vel rarius 2, foemineis plerumque 3 erectis ovalo-oblongis densifloris, infima remota exserte-pedunculata, bracteis longe vaginantibus, infima fo- liacea spicam superante, stigmatibus 3, fructibus ovatis subin- flatis utrinque convexis nervosis glabris, in rostrum bifidum reclum antice planum margine serrulato-scabrum acuminalis, glumis acutis, ligula oppositifolia ovata brevi truncata, culmo glabro apice scabro, radice stolonifera, plus minusve CS pitosa. : « fertilis : glauco-viridis, foliis plerumque brevioribus, caule glabriore, spicis foemineis subcylindricis laxioribus, fructibus omnibus erectioribus ovalis acuminatis nuce repletis viridibus 155 ]. latere uno rubescentibus. — C. fulva Schkuhr Tab. T. fig. 67 planta sinistra. i p. sterilis: flavo-viridis, foliis plerumque longioribus, caule scabriore, spicis foemineis subovatis densioribus, fruc- tibus inferioribus patentibus, subobovatis longius rostratis in—- flatis sterilibus, scilicet nuce minima longe stipitata non re- pletis, demum subfulvis. — C. fulva Good. tract. of Linn. Soc. 2 177. — Schkuhr 1. c. planta dextra. Författaren fäster upmärksamheten på behofvet alt när- mare än hittills skett undersöka fröet hos starrarterna och han förmodar alt en sådan undersökning skall leda till indragan- det af flera arter. — (Ref. anser sig, med anledning af den af D:r Schultz gjorda observation, böra återkalla i minnet, hvad han i Botan. Not. 1839 N:r 12 anfört rörande några dylika monströsa former af andra arter; och får han här an- märka, att den tredje der beskrifna form snarare bör hänfö- ras till C. curvirostra Hin. än till C. panicea 1). 3. D:r Beilschmied har 1 N:r 7—8 meddelat ett utdrag af Prof. Tenore?s botaniska karakteristik öfver höjd regionerna i Neapel, hvaraf följande torde vara nog att här anföra. Förf. antager 10 höjdregioner, nemligen: 1. Hafs- slrands regionen, nästan i linia med hafvet, utmärker sig genom sumpar af stillastående vatten, bildade genom bäc- karne, hvars utlopp blifvit tilldämdt genom sand och sten samt alger och dylikt, som hafvet upkastat. De osunda ångor, som härifrån utdunsta, förpästa luften och gör den- na region på de flesta ställen obeboelig, och det är förgäf- ves man här söker spår efter Sybaris, Metapontum, Heraclea och andra fordom så blomstrande och för sin yppighet be- ryktade städer. Salix alba, fragilis, pentandra, Populus tre- mula och alba, jemte Pistacia Lenliscus, Vitex agnus castus, Tamarix germanica, Ephedra distachya, Juniperus oxycedrus och phoenicea samt en del andra småbuskar, äro de enda trädar- tade vexter här förekomma, under det arter af Salicornia och Salsola vexa vid de sumpiga stränderna, samt Mesembrian- 156 themum nodiflorum «och chrystallinum , Aizoon hispanicum, Or- nithogalum arabicum etc. betäcka klipporna i hafvet. — 2 Regionen för mellanlandets slätter höjer sig till un- gefär 30 toiser öfver hafvet; jordmånen utgöres af sand, krita eller lera. Pyrus communis , Rhamnus alaternus, Zizy- phus Paliurus, Prunus spinosa, Evonymus europeus, Medicago arborea, Euphorbia dendroides, Spartium villosum, 1. f. ut- märka densamma. — 3. Kullregionen från 30 till 1350 toi- ser ö. h. I fråga om denna förtjenar särskild upmärksamhet fästas vid det sätt, hvarpå vegetationen småningom utbildar sig på de inom denna region förekommande lavafält. Först visa sig här åtskilliga laf-arter, hufvudsakligen Stereocaulon Vesuvianum och Parmelia Roccella. Sedan lavan genom des- sa blifvit mera liksom söndergnagd och någon matjord hun- nit bildas visa sig i springorna Pteris aquilina, Spartium jun- ceum och Scrofularia bicolor, hvilka äro de förste dikotyle- dona vexter, som der framkomma. Äfven böra nämnas de så kallade mofetter, som intaga vissa rum på den gamla la- van; dessa äro i hög grad ofruktbara och kunna ej arbetas, emedan redan vid grafning till obetydligt djup utströmmar sådan mängd af kolsyradt gas att man måste afstå från ar- betet. Endast vidjebuskar trifvas på dessa. Alnus cordifolia, Cercis siliquastrum, Cylisus Laburnum, Colutea arborescens, Spar- tium scoparium, Genista candicans, Salix Caprea äro de trädar- tade vexter, som utmärka denna region, i hvilken Olea europea, Quercus Ilex, Pinus Pinea odlas. — 4. Första skogs- regionen från 130 till 400 toiser ö. h. nästan alldeles öf- vertäckt af högstammiga träd, såsom Quercus Robur, Cerris, Acer pseudoplatanus, Castanea vesca, Pyrus communis , Malus, Cydonia, Sorbus domestica, aucuparia; hvaribland några bu- skar t. ex. Cistus salvieéefolius , incanus, Mespilus domestica, Pyracantha, Crategus torminalis, Rhus ecotinus, samt på glesare ställen några örter förekomma. — 5. Andra skogsregio- nen från 400 till 600 toiser ö. h. utmärker sig förnämligast genom Boken (Fagus silvatica), hvarjemte förekomma Frax- 137 inus excelsior, Taxus baccata , Pinus Laricio, silvestris, brutia, Abies pectinata, Mespilus chame-mespilus, Cratequs aria, Ame- lanchier , Vaccinium myrtillus, Daphne mezereum och en talrik mängd örter, hvaribland flera äfven tillhöra nordliga Europa. 6. Bergiga regionen Cr. montagnosa”) från 600 till 8060 toiser ö. h. utmärker sig genom sina herrliga ängar, men har få träd såsom Pinus Mughus, Juniperus sabina, hvaremot så mycket flera örter. Insekter äro mycket sälsynta och nästan inga andra än de som upstiga från de lägre regionerna. — 7. Första fjällregionen från 800 till 300 toiser ö. h. utan iräd och djur; såsom utmärkande vexter anforas: Viola mon- tana, Linum campanulatum, Bunium petreum , Soldanella alpina, Valeriana Saliunca, Galium saxatile, Sison flexuosus. — 8. An- dra fjällregionen till 1000 toiser ö. h. med Salix retusa, Dryas octopetala, Arbutus uva ursi och Rhamnus pusilla, samt en mängd fjällvexler. — 9. Tredje Fjällregionen till 1150 toiser ö. h. med dvärgagtiga fjällvexter, såsom Saxifrage, Gentiana nivalis, Gnaphalium nivåle, Papaver alpinum, Draba dizoides , 0. S. V. Anlilope rupicapra enda fyrfota djur; Hirun- do Apus och riparia samtarter af slägtet Falco nästan de enda fåglar, och bland insekter knapt någon annan än Papilio Ur- tice. — 10. Isregionen. Till denna höjer sig allenast någ- ra få toppar bland Abruzzerna, och såsom för den egna vexter anföras: Cetraria islandica, Draba cuspidata , Artemisia mutellina , Lepidium alpinum , Cerastium glaciale, Ranunculus brevifolius, Anthemis Barrelieri, Gnaphalium dioicum, . Papaver aurantiacum. Den sydliga trakten af landet företer någon olikhet i fråga om dessa regioner, men hvilken kan förklaras genom de isoterma liniernas böjning. (Forisättes). HIN. Hvarjehanda. 1. Under nu snart tilländalöpande' sommar hafva, så vidt det kommit till Utg. kunskap , följande Botanister egnat 1358 sina forskningar åt särskilda delar af Skandinavien: Prof. Blytt reser i Nordlanden och en del af YVest-Finmarken, hvarvid höjdmätningar till bestämmande af vexternas gränsor äfven anställas. Härtill har han af Norska regeringen erhål- lit ett anslag af 300, eller, i händelse en assistent medtages, 430 Norska Speciedaler. — Studeranden Nicolai Lund i Jarlsbergs och Laurvigs Amt samt på öarne i södra delen af Kristiania-fjorden enligt af Prof. Blytt lemnad instruktion; Norska regeringen har härtill lemnat 40 N. Spd. (100 R:dr B.ko). — Med. Fil. Kand. J. Ångström i Jemtland och fjell- trakten söder om Trondhjem , hvartill Vetenskaps Societeten i Upsala lemnadt ett understöd af 200 R:dr B:ko. — Bot. Doc. M. W. v. Diäben i Bohuslän, hvartill honom tilldelats det Kniggeska stipendiet 166: 32 B:ko fördeladt på 2 år. — Bot. Doc. J. E. Areschoug i skärgården utanför Göteborg och i Bohuslän, hvarest han en längre tid haft sällskap af den utmärkte Algologen Kapten v. Suhr från Slesvig. — Prof. J. W. Zetterstedt på Gollland, hvarifrån han redan återkommit medförande ganska goda saker. — Kand. Afzelius likaledes på Gottland. — Prof. E. Fries i Upland. — Bot. Doc. J. P. Arrhenius i inre höglandet af östra Småland, detta vid- sträckta landskaps intressantaste och minst undersökta del. 2. Från Bot. Doc. vid Köpenhamns Universitet F. Lieb- mann, som är stadd på resa i Mexiko, har underrättelse an- kommit, att han anlände till Yeracruz den 7 Febr., hvaref- ter han i "slutet af samma månad i: sällskap med Ryske Baron Karwinski och en Gartner begaf sig till det inre af landet, hvars anarkiska tillstånd och de oerhördt hö- ga priserna på alla förnödenheter likväl lade stora hinder i vägen, men de resande ämnade hufvudsakligen vistas i In- dianernas distrikt, emedan man mest kunde lita på dessas är- lighet. Här hade de redan gjort betydliga samlingar och Liebmann hade mot hemmet afsändt en packlåda med om- kring 3000 exemplar af torra vexter, och tre med lefvande, 159 > hvaribland lära vara flera nya och deraf en Cycadé isynner- het utmärkt. Efter framkomsten af dessa längtar man na- turligtvis i hög grad, och det så mycket mera som det på beskaffenheten af denna remiss lärer bero, om han skall få bibehålla den honom nu medföljande Gartner. 3. Enligt Riksens Ständers beslut kommer ett normal-landt- bruks-institut alt inrättas på Ultuna Kongsgård nära Upsala. För alt organisera detsamma och till dess Direktörer har Ko- nungen utnämnt såsom Ordförande den för landthushållningen utmärkt verksamme Landshöfdingen Baron Kremer och så- som Ledamöter Prof. Fries, Brukspatron Tham, Baron Diäben. — Äfven vårt skånska landtbruksinstitut på Orup har erhållit ett årligt anslag af 1000 R:dr B:ko. Landtbruks- institutet på Degeberg i Vestergötland fortfar i sin verksam- het, och i flera landsorter sysslosätter man sig med organise- randet af dylika. Utom den direkta nyttan, som häraf måste tillfalla landet, skola dessa inrättningar otvifvelaktigt i sin mån bidraga till allmännare inseende af Naturhistoriens vigt och intresse för detsamma. 4. Vid Skandinaviska Naturforskarnes sammanträden har fråga (måhända den vigtigaste af alla) väckts om utgifvande af gemensamma naturhistoriska och medicinska jurnaler för skandinaviska folken , då inga sådana i någotdera riket en- skildt utan förlust gerna kunna utgifvas. För attreglera detta valdes i Köpenhamn en Kommité af vetenskapsmän från alla de tre nordiska rikena (se Bot. Not. 1840 p. 137), och allmänheten väntar med otålighet att erhålla del af resulta- terna af deras åtgärder; mången befarar dock att dessa re- sultater tyvärr komma att blilika med de vanliga fuljderna af kommitéer — nemligen inga. — Särskildt skulle ett verkligt positivt resultat intressera utgifvaren, som nu på tredje året med icke obetydlig förlust utgifvit denna tidskrift, endast af öfvertygelse om oumbärligheten af sådana språkrör mellan både vetenskapsmän och dilettanter, hvarigenom mycken be- 160 . svärlig och tidsödande brefvexling äfven i betydlig grad gö- res öfverflödig- 5. Ehuru många Botanister än besökt Gottland och ehu- ru man kan tycka att denna ö skulle kunna vara med till- räcklig noggrannhet undersökt, erbjuder den likväl åt snart sagdt hvarje der resande naturforskare något fynd, som und- gålt dess föregångare. Sålunda fann Herr J. Nyman, som under förra årets sommar i botaniskt hänseende undersökte denna ö, åtskilliga rekryter för dess flora t. ex. Sagina stricta Fr. Intressant var äfven återfinnandet af den af alla efter Rosén förgäfves sökta Arenaria gothica; (efter upgift af Med. Phil. Cand. Andersson till Prof. Fries skall denna äfven finnas på Vermländska stranden af Venern). Högst intressant var äfven den anvisning, som Herr Nyman erhöll på en verkli- sen vild Iris, som vexer i Vänge Myr och skall hafva blå blommor; några blommor fann dock icke H:r Nyman, men väl blad, och att döma efter dem synes arten höra till afdelnin- gar barbate (och i så fall sannolikast Iris bohemica). — Prof. Zetterstedt, som under innevarande års sommar bereste ön, fann utom andra utmärktare vexter, äfven en art af Oroban- che, som vexte på Thymus Serpyllum och Medicago lupulina på Hoburg; den synes vara 0. epithymum DC. — Men in- gendera af dessa forskare kunde återfinna någon Lactuca el- ler Inula ensifolia. — H:r Nyman har till Kongl. Vetenskaps- Akademien och för att i dess handlingar införas aflemnat en systematisk efter naturliga familjerna ordnad förteckning öf- ver Gotltlands vexter. IV. Beriktigande. Herr S. J. Lindgren har till den i N:r 6 införda och icke direkte från honom erhållna notis om Kinnekulles ve- getation lemnat följande beriktigande och tillägg: ”Befula alba förekommer isynnerhet allmän på Kinnekul- les nordvestra sida; men på sjelfva högkullen , d. v. s. den delen af berget der underlagret är trapp, finnes den knap- past. Af B. glutinosa finnas spridda träd, t. ex. i Hellekis Mo, och afarten pubescens har jag ännu funnit endast vid Ycnern. Innevarande sommar har jag äfven funnit Potentilla verna; den vexer, utom andra ställen, äfven i Hellekis djurgård. — Fedia dentata har jag endast anmärkt på Kinnekulle, icke vid Degeberg. På förstnämnda ställe är den deremot spridd öf- verallt och på vissa ställen högst ymnig”. Lilium bulbiferum är äfven funnen på Billingen nära Warnhem. CT TAR a Vg SOT ASEA AREA SI OT BRN SERA ARN ARNES MAN at na Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. BOTANISKA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM. MN I, Lund September 1840, EE. Original-Afhandling. C. G. Rafns förtjenster om Skandinaviens Flora. (Ett bidrag till Literatur-historien): (Insändt). Knappast gifves någon heligare pligt, någon ädlare afsigt för vetenskapsmannen än i minnet återkalla förtjente mäns namn, helst när deras bemödanden af samtid blifvit misskän- de och af efterföljare förgätne. Orsaken härtill bör likväl icke sökas, hvarken i någon afsigt hos de sednare, eller i något ”pascitur in vivis” etc. hos de förre. Vanligare deruti att sådana män stå framom sin tid och att denna, medvetan- de af sin egen oförmåga att komma till egen sjelfständig öf- vertygelse, misstror denna äfven hos andra. Utan fast tro på det sannas evighet, drifves den derför, liktröet för hvarje vindkast, till antagande af hvarje för dagen herrskande mening, hvarje anspråksfullt yttrande i den nyaste skrift, som den förser sig uti — och om den än öfverensstämmer med äldre auk- toritet, så igenkänner den icke källan om framställningens form eller sakens namn afviker. C. G. Rafn, nu mera väl af de flesta förgäten , fram- slår likväl vid slutet af adertonde århundradet på Skandina- vinska literaturens himmel som en stjerna af första storleken. Under denna för nordens flora okritiska period sysselsatte sig Skandinaviens utmärktare Botanister nästan uteslutande med bestämmande af exotiska vexter i torrkade herbarier. Rafn var mångsidig; han var den förste som fullständigt framstäl- 162 de Vezxt-fysiologien i äkta fosterländsk") Nordisk, Linnéansk anda. Väl är denna genre sedan: vida öfverträffad i syste- mets glans och observationernes subtilitet, men icke i an- vändbarhet och vigt för det praktiska lifvet. Man besinne dock att: det var svårare då att skrifva en sådan som Rafns, än med sedermera hopade materialier skrifva en vida bättre. Morfologiens idé var ännu icke af Göthe förklarad, och ehu- ru vigtig för vextsystemel är den för praktiska lifvet af min- dre betydelse. — För den använda Botanikens behandling är Rafn äfven ett mönster, som i Skandinavien sedermera endast blifvit öfverträffadt af Retzius. Både före och efter dessa män har den blifvit behandlad nog lösligen som en samling af spridda traditioner, vanligen upsnappade ur folklifvet eller genom compilation, utan all egen pröfning, och dessutom så abrupt framstäld att ingen användbarhet deraf är att hoppas. För Rafn är Ekonomien icke blott en förvärfningslära af rikdom och njutning; han fattar dess djupare betydelse såsom mensklighetens skyddande vård öfver den organiska naturen, och från denna synpunkt bör fattas dess förklaring att eko- nomien bör blifva ”den ädlaste och mest förädlande af alla velenskaper.” Man har anmärkt, att utmärkta Fysiologer sällan äro ut- märkta systematiske Botanister och tvertom, men Rafn gör äfven härifrån ett lysande undantag. Det är väl icke obser- vationernes mängd, som utmärka honom, men deras sjelfstän- dighet, noggranhet, pålitlighet. De äro sammanskrifne ur naturen, icke ur andra böcker — och som de från dessa af- vika, hafva de, utan vidare granskning, blifvit öfversedde. Då man ofta af de lånta beskrifningarne ej får sluta, hvilken vextart på de angifna vextställen förekommer, är förhållandet Framme +) Att vi här betrakta Skandinavien som ett stort gemensamt foster- land för de trenne Nordiske folken sker icke af politisk beräkning, utan i nationelt intresse, liksom både Preussare, Saxare och Beyrare med stolthet ära ett gemensamt Tyskt fosterland. | 163 icka så hos Rafn. Han är den förste Skandinaviske Botanist, som efter Linné kritiskt behandlade nordiska vexterna. — Bland arter, som sedermera blifvit delade i flera, kan man med tem- lig visshet se hvilken som han haft under ögonen ; dess Calli- triche verna är C. stagnalis Rec., som ock bör förblifva den Linneanska; men utom den nämner han äfven &C. intermedia (C. vernalis Rec.) den enda som i vår tanka efter fruklen kan skiljas från den förra, såsom förtjenande ytterligare un- dersökning. Dess Ruppia än Kochks R. maritima, ej rostellata. I dess Zannichellia tycker man sig igenkännaZ. polycarpa af de 4—8 uprälta påryggen tandade frukterne, med tillbakaböjdt stift. I dess Veronica agrestis igenkännes lält V. polita. Circea interme- dia, Utricularia intermedia, Lolium arvense -0. s. Vv. voro honom icke undfallne, fast icke nog klara. Den väl af Rafn sjelf på Bornholm funna Ophrys spiralis (Spiranthes autumnalis) får här ett vextställe, som för denna förtjenar stor uppmärksamhet, helst denna föga kända ö genom många egna vexter, t. ex. Me- lidotus ornithopodioides , Mentha rotundifolia, Medicago minima, Ozalis corniculata, o.s.v. derigenom synes höja sig till sam- ma märkvärdighet för vextgeografien som de öfrige större Ösersjö-öarne. Den af författaren i nordens flora först inför- da Serapius microphylla ät S. media ellet atrorubens. — Sali- ces äro upfaltade efter tidens art, dock hafva de Författaren anfört varit honom klarare än vanligt. För den i Norden sällsynta formen af S. fragilis, som Hoffman kallade S. deci- "piens har han tvenne vextställen på Seland. Dess. S. cinerea är S. aurita ; den förra uptages under namn af S. acuminata Hoffman. — Under Carices finnas flera för sin tid goda kriti- ske anmärkningar; om Carex Oederi Retz. anmärkes, att den af Retzius är bestämd efter Oceders figur, som hörer till Ca- rex flava var., och att således Retzius sjelf orätt reducerat sin C. Oederi till C. pilulifera. Öfver detta slägte hos författaren vore mycket alt tillägga om utrymmet tillät, men intet ”rät- sel” förekommer som icke lätt kan lösas. — Slägtet Agrostis är kanske det minst lyckligt framstälda , men misstagen tillhöra dock icke författaren; han är här endast referent af upgif- 164 ter som han sjelf ej haft tillfälle pröfva. Om sednare förfat- tare hafva dess arter bättre, är det Schraders förljenst. Rafns Aygrosftis capillaris och minima höra till ÅA. vulgaris, dess A. silvatica och alba Vill stolonifera; rubra och flava ull A. canina. Deremot finnas bland dess Poae endast verkliga arter; P.an- gustifolia är P. serotina. — Potamogetonerne äro vida bättre än hos sednare förfaltare ; Pot. compressum (”Stengelen er starkt fladtrykt, af lige Brede med de budte Blade”) och P. gra- mineum äro här ännu de Linnéanske, först sednare återstälde, arterne; men P. marinus är P. pectinatus submarinus, och P. se- faceus den äkta P. marinus. (Man har nyligen väckt tvifvel om Linné, vid bestämmandet af denna art, ej haft P. Zostera- ceus under ögonen; Linnés beskrifning, citerade figur och enda bestämda vexeställe, der P. marinus än i dag samlas, men P. Zosteraceus hvarken funnits eller kan finnas, afvika himmelsvidt från den sistnämnde). Rafns P. fluitans är ock den äkta, ej P. rufescens, som före Dr. Hartmans bestämning i Norden allmänt gick under detta namn. Ingen dubiös mer än P. serratum, hvaruti vi, oaktadt den bibehållna Linnéanska diagnosen tro oss igenkänna P. curvifolius eller nilens. Men det är egentligen först i andra bandet, fyra år sed nare utgifvet, som Författarens kritiska talent blifvit utbil- dad, sedan han vunnit mera sjelfförtroende. Sjelfförtroende till egen observalions-förmåga är första vilkoret för en god författare; men sjelfförtroende till egna hugskott göra icke tillfyllest. Rafns var af förra slaget. Hvad förfaltaren i nämnde del först klart utredt öfver Myosotis, Erythraea, Gen- fiana 0. s. Vv. har sedan blifvit det allmänt antagna, fast de båda sednare slägtenas arter nu gå under andra namn och Rafns åtgärder således misskännas. Dess Centaurium vulgare är nemligen E. litoralis , dess C. Erythraea = E. Centaurium; dess C. inapertum = E. pulchella. — Dess Gentiana pratensis- är G. germanica , dess G. lancifolia är G. Amarella. — För all blott sluta af beskrifningen skulle man tro sig igenkänna Pul- 165 monaria sacharata i den bredbladigare fläckiga Pulmonaria - angustifolia. I denna del finnes en skatt af för sin tid nya observationer, som efter de befunnits alla riktige nu äro all- mänt antagne, hvarföre källan glömd, som endast citeras för hvad man, fast orätt då det framställes i sant. ljus, förmodar vara misstag. För Aftriplex är och förblir författaren klassisk och hvarje afvikelse från honom angående våra Nordiske arter har varit ett tillbakaskridande; ty att författaren äfven uptagit en del sig obekanta arter på andras auk- toritet sammanhänger med den samvetsgranhet alt intet för- kasta utan egen pröfning. Äfven öfver slägtet Juncus har författaren mycken förtjenst. Dessnya J. reflexus är J. obtusi- florus Ehrh., som då var föga känd. Den först isednare åren skilde Juncus nigritellus beskrifves under namn af J. supinus ; nyares J. supinus under namn af J. subverticillatus ; bådas art- skillnad yrkas af Rafn. — Särdeles utmärkt för sin tid är behand- lingen af slägtet Rumerx; Rafn är en af de få författare från denna tid, som man förstår, hvad han verkligen haft (eller icke haft) under ögonen. Huru RB. aquaticus och R. Hydrola- pathum af Linné kunde förenas under diagnos af ”valvulis nu- dis” förklarar Rafn deraf, ”att alle Skreppe-arterne, i det de begynde at blomstre, endnu ikke vise Spor til Korn.” Som hos alla äldre noggrannare författare beskrilves R. cristatus under Linnéanska namnet RB. acutus. Under Bumex maritimus ser man att den då icke ännu kända RB. palustris icke undgått honom. Lika utmärkt är dess behandling af Epilobia; dess: E. tetragonum är den äkta, som vi efter dess bestämdt skil- da biologiska förhållanden omöjligen kunna förena med E. virgatum. Af slägtet Polygonum lemnade Rafn bland Skandi- naviske Botanister den första kritiska framställning, hvilken derefter antogs i Retzii Suppl. och sedan af alla sednare Skan- dinaviske författare blifvit följd. — Stellaria crassifolia framstäl- des af Rafn först jemte flera andra som Nordisk; grunden hvarföre författaren uptog den som ny art var, alt Stellaria crassifolia beskrifves efter torrkade exemplar med fyrkantiga 166 stjelkar, då deremot Rafn som beskref den lefvande vexten, fann dem runda. Rafn var den förste nyare kritiske författaren som föll i insändarens hand. Från sina första botaniske studier van- de han sig att med barnslig pietet sluta sig till dess åsigter. Rafns skrifter innebära förklaringen till mycket i dess egna äldre skrifter. Ännu bibehåller han den gamla kärleken för den okände Lärarens minne, men då ett yngre slägte ofta förgäter dem, efter hvars utsäde de tillegna sig skörden, har han anselt en framställning af Rafns förtjenster vara ett ord i sinom tid. EE. Utarag ur utländska arbeten. Utur Flora oder Botanische Zeitung 1841. (Forts. fr. N:r 8). 4. Öfver Conferva Orthotrichi Dillw., af Karl Miller, Farmaceut i Javer. (Flora 1841 N:r I1 -—12). Med detta namn, hvartill såsom synonymer höra Conf. muscicola Sm. och Protonema Orthotrichi Av., har man beteck- nat bildningar eller utvexter, hvilka förekomma på bladen af åtskilliga arter af Orthotrichum, såsem O. Lyellii, obtusifolium, gymnostomum, phyllanthum. Bridel och andra anse dem för glandler, Bruch och Schimper såsom sekundära rottrådar. Med anledning af dessa motsatta åsigter, har förf. till nu ifrå- gavarande afhandling underkastat dem ny undersökning, hvars resullater han framställt och hvarur Ref. vill meddela följande: Nämnde utvexter bestå af cylindriska rör, hvilka i det inre äro afdelade i rum; rörformen äro olika, i det de än äro jemntjocka, ån klubbformiga; de äro än enkla än greni- ga; än förekomma de spridda, än regelmässigt samlade i spetsen på bladen, såsom hos 0. phyllanthum. De utveckla sig omedelbart ur en cellul, hvilken upsväller till en kula och höjer sig öfver bladkanten, hvarefter den snart förlänges, 167 blir cylindrisk och bildar rum. Denna utvecklings-historia visar att dessa bildningar icke äro sjelfständiga eller något för sig beståndande, hvarigenom äfven deras åsigt, som föra dem till algerna, förfaller såsom falsk. Att de icke med Bri- del kunna betraktas som glandler, anser Förf. följa deraf, att han trott sig på samma blad, der dessa förekomma, hafva up- täckt verkliga glandler, som äro alldeles olika beskaffade. Äfven den åsigt, hvilken Bruch och Schimper framställt, anser författaren oriktig dels på grund af det sätt, hvarpå de utvecklas, dels ock för de orsaker, som föranleda futvecklin- gen. Det återstår således endast alt betrakta dem såsom en produkt af en sjuklig inverkan på vextens organism, hvilken förf. anser vara föranledd af ett sådant öfverskott af safter i de upsvällande cellulerna att utdunstningen förhindrats. Bland de öfriga vext-exanthemerna finner förf. det nu ifrågavarande hafva mesta öfverensstämmelse med Phragmidium, ehuru det såsom utgörande en egen och ny modifikation bland dessa, förtjenar att utmärkas med eget namn, hvartill han föreslår Phragmidiolum , som karakteriseras sålunda: Exanthemata tubulosa, repetite loculata, brunnea, nuda et solitaria ex massa cellulosa exeuntia, erstipitata. Häraf upställas 2 arter: 1. Phr. ramosum: exanthematibus polymorpho-ramosis 1:sim- plicibus sparsis. — Hab. in foliis Orthotr. Lyellii, gym- nostomi et obtusifolii. Phr. apicale: exanthematibus simplicibus in foliorum api- cibus stellato-confertis. — Hab. in fol. Orth. phyllanthi. 9 Författaren framställer derefter, med närmast afseende på nu beskrifna bildningar, några allmänna reflexioner öfver vext-exanthemer, hvilka Ref. anser sig i något utförligare ut- drag böra meddela. Vext-exanthemernas typogenesis. Bildningen af Matrix: med afseende härpå antager Unger i sitt arbete ”Exanthe- men der Pflanzen” att exanthemets basis är en koagulation 168 af saftmassan i inlercellulargångarne, frambragt genom stock- ning af de secernerande funktionerna, andningen och utdunst- ningen; en egen organisk lifsprocess, som han kallar gene- ratio eqvivoca, framkallar det blifvande exanthemet. — Förf. anmärker härvid, att de lagar, hvarefter dessa bildningar ske, derigenom icke äro framstälda, äfvensom att bildningsproces- sen kan kallas en ”generatio equivoca,” icke i den mening alt något för sig sjelfständigt helt upkommer , utan i den att något undergår en förvandling; hvarföre han anser uttrycket ”pseudomorfos”' vida mera passande. Utgående från Phrag- midiolum upställer han såsom lag för typogenesis (formbild- ningen), af sådana exanthemer följande: Cellulen är exanthe- mets matrix, hvarur det utbildar sig genem blott förlängning. Orsaken till denna förvandling bör sökas i en stockning af de secernerande funktionerna. Safternas elementer förbinda sig med cellulinnehållets till en egen kropp, om hvilken det ännu är osäkert till hvilken modifikation af C 12+ OH den hör. — Det fanerogama exanthemet visar sig som en blå- sa (puslula), ej så det kryptogamiska, som höjer sig omedel- bart ur cellulen; detta förklaras genom saknaden af epider- mis hos mossorna och genom cellulernas enkla lager. Det nya exauthemet hos Phr. apicale är ofärgadt, fullt hyalint och öfverensstämmer (till färgmetamorfosen fullkomligt med fanerogamernas exanthemer. Phr. ramosum deremol antar ge- nast efter framträdandet ur den gröna cellulen en ljust gul- grön färg, som mycket snart öfvergår i brun. Detta förkla- ras läll derigenom, att Ph. ramosum omedelbart utvecklas under liktidig inverkan af syre och ljus, som medför den nya för- bindningen af kole med vatten; men Ph. apicale utvecklas i det innersta af bladspetsen fullkomligt afskiljdt från almosfe- riska luften; och då detta jemte bladen framsticker färgas äf- ven detta snart. — Bildandet af rummen visar sig på följande sätt: då cellullen utvidgat sig till en kula och antagit den bruna färgen tränger sig en af klorofyll-kulorna eller cellulsaft- blåsorna till spetsen af kulan, andra dittränga åter en; kulan + 169 utvidgas än mera, blir cylindrisk, småkulorna utvidgas äfven och den ena tränger den andra ini cylindern, och som de tryc- ka hvarandra der de vidröras, antar hvardera form af en li- ten cylinder, hvarvid den öfversta och understa bli hemisferi- ska emedan trycket på dem sker allenast på ett håll. — Ex- anthemernes form: Uredo och Uromyces ha inga, Puccinia 2, Phragmidium flera rum, hvilket kan så förklaras, att hos de 2 första har ingen klorofyllkula utvecklat sig till rum och sjelf- va exanthem-bildningen är fulländad med cellulens förvand- ling; hos Puccinia ha 2, hos Phragmidium flera småkulor ut- vecklat sig. Den allmänna lagen kan man lätt finna i mäng- den af öfverflödig näringssaft, som står i noggranna pro- portioner till de utvecklade klorofyllkulorna, så att hos Uredo fanns icke nog deraf för att upsvälla till en kula, hos Pucci- nia fanns förråd till 2, hos Phragmidium till flera. Följaktli- gen äro alla exanthemformerna identiska, så att de kunna anses såsom blotta modifikationer af en och samma basis. Detta bevises deraf, alt bildningen af ett Phragmidium alltid föregås af en Uredo-bidning, hvilken återigen sjelf lätt deri- genom kan förklaras. — Stjelkbidningen: Af stjelken, som är egen för Uromyces, Puccinia och Phragmidium, fins hos Phrag- midiolum blott en antydning i det att nedersta rummet eller små-kulan ofta är betydligt förlängd, ehuru brun och icke som hos fanerogam-exanthemerna hyalin. Stjelkbildningen kan förklaras så, all stjelken utgör den understa delen af cel- lulen, som af brist på upsvälda klorofyl!=kulor afsmalnat och sammandragit sig. Dess frånvaro beror derpå, alt närings- saften är i så ringa mängd tillstädes att cellulen derigenom ej kan förlängas. Vext-exanthemernas epigenesis. Phragqmidiolum ramosum är af längre varaktighet än Phr. apicale, hvilket affaller snart efter det bladen äro fullt utvecklade och efterlemnar elt ärr, som likväl äfven snart försvinner, hvarefter bladspetsen utgö- res af en otydlig, brun cellulmassa, som är nästan lika tjock med det öfriga cellulnätet. Exanthembildningens inverkan in- 170 skränker sig merändels blott till de enskilda cellulerna, lik- väl är äfven nervens angränsande celluler stundom brunfär- gade hos Orthotr. phyllanthum, hvars bladnerv också i det hän- seendet synes afficierad, att den så mycket upsväller att den uptager hela den öfra bladspetsen. — En annan omständig- het bör äfven tagas i betraktande, att nemligen de Orthotri- cha, på hvilka dessa exanthemer äro mest vanliga, så sällan fruktificera; så t. ex. O. Lyellii ; och på 0. phyllanthum har man ännu icke uptäckt någon frukt. — Fanerogam -exan- themernas epigenesis är underkastad så mångfaldiga modifi- kationer, att den förtjenade att göras till föremål för en egen noggrann undersökning. I N:o 21 af Flora har J. A. W. Miquel från Rotterdam erinrat, att han i en redan för några år sedan till Leopoldin- ska Akademien insänd men ännu likväl; ej publicerad afhandling, framstält dessa exanthem-bildningar hos Or- thotricka som ett nytt svampgenus under namn af Bryomyces, hvaraf han äfven annorstädes beskrifvit två arter nemligen Br. elegans och B. Montagneanus (denna sednare på en art af Calymperes från Guiana beskrifven af Montagne i Annal. d. Sc. Nat. T. 2. p. 195), och föreslår han namnet Br. Mul- leri för Phragm. ramosum Mull., sättandes dock i fråga huru- vida denna bör höra till samma slägte, som de enkla ar- terna. (Eorts.) ELER. HLiteratur. 1. Icones Flore Danica. Fasciculus 39. Havnie 1840. Tab. 2281—2340.. Fol. ? Närvarande häfte af det gamla klassiska verket Flora Da- nica är i alla hänseenden intressant, ehvad man ser på de de deri aftecknade vexternas sälsynthet eller på sjelfva cle- gansen och troheten i utförandet och färgläggningen. Häri förekomma åtskilliga förut obeskrifna vexter, bland hvilka 74 man har att tacka den outtröttlige J. Vahls ihärdiga forsk- ningar på Grönland för de flesta. På dessa arter skola äf- ven diagnoserna anföras i nu följande förteckning på de i detta häfte afbildade fullkomligare vexter: Tab. 2281. Schoe- nus nigricans L. — 82. Scabiosa canescens Kit. — 83 Myosotis cés- pitosa Schultz — 84. M. hispida Schlect. — 83. M. stricta Link. (äf- vensom en gren af M. versicolor). — 86. Parnassia Kotzebuei Schlect. et Cham. (från Igalico på Grönland: Vahl). — 87 Jun- cus inundatus Drejer (culmo nudo filifomi strictiusculo 1r2- vissimo, vaginis aphyllis, panicula laterali decomposita elon- gata, foliis perigonialibus acutis capsulam oblongo-obovatam superanlibus , stylo manifesto); vexer bland flygsand vid Nors -1i Thye i Jutland; (jemför Bot. Not. 1840 p. 164). — 88 Rumer kelolapathum Drejer (valvulis basi truncata ovatis integerrimis omnibus nudis, pedicellis equalibus, foliis radicalibus planis -triangulari-oblongis obtusis basi cordalis, lobis dilatatis ob- tusissimis divaricatis, petiolis basi planis versus costas eleva- tas laminarum emarginatis. — Differt a R. aquatico (Hippo- lapatho Fr.) valvularum foliorumque forma, pedicellis non ge- niculatis, peliolis non canaliculatis et panicula conferta ob- tuse lobata); vexer nära Vildemosen i Vensyssel i Jutland. — 89. Arenaria cespitosa J. Vahl (densissime cespitosa cau- libus brevibus erectiusculis, foliis subulatis mucronatis ex- stipulatis, pedicellis erectis brevibus unifloris subglabris, pe- talis sepala obtusiuscula parum superantibus. — Valde affinis Sperg. saginoidi Sw., a qua tamen diversa est caulibus erectis approximatlis et imprimis quod in Sp. sagin. semper calyces petalis longiores suut — här står genom uppenbart tryckfel ”breviores”) — på Grönland mellan 64?—729 48' omkring 60 fot öfver hafvet funnen af Vahl. — Denna art, som nödvän- digt måste höra till samma slägte, som Spergula saginoides , är efter all sannolikhet densamma som Utg. 1837 fann på Dovrefjell och i Physiogr. Sälskapets Tidskrift 1:a Bandet p. 328 beskrifvit under namn af Spergula nivalis; af densamma fann han under resan 1839 på lägre ställen vid Drivelyven 172 midtför Vårstien på Dovrefjeld en laxare mera utbredd och långsträckt form, som hade något tycke af Spergula stricta FEr., och hvilken påtagligen hade vextstället (bland stenar och grus — ej som den andra formen på tättpackad hård lerjord bland Salix polaris) att tacka för sitt förändrade utseende. — 90 Stellaria Edwarsii Br. från Grönland mellan 609—722 48'; äfven på Spetsbergen till 89?, funnen af Vahl och Keilhau. — 61 Potentilla emarginata Pursh, fönnen af Vahl på Grönland mellan 679—722 48' i en höjd af 600 -2000 f. ö. h.; på Spetsbergen hafva Vahl och Keilhau samlat den 300 fot ö. h. — 92. Ranunculus lapponicus L. från Grönland. — 93. R. Cymbalarie Pursh. från Grönland. — 94. Draba arctica J. Vahl. (pube stellata incana vestita, caulibus subsimplicibus 2—4 — phyllis, foliis caulinis sessilibus oblongo-ovatis dentatis acu> tis, radicalibus spathulato — lanceolatis acutiusculis, dente uno alterove instructis basi ciliatis, siliculis oblongis utrin- que acutis pedicellum subequantibus 1. brevioribus, valvis convexis, stylo breviusculo, stigmate capitellato subbilobo) — samlad af Vahli Umanak på Grönland och vid Belsund på Spetsbergen. — 95. Platypetalum purpuarscens Br. — från Grön- land. — 96. Turritis mollis Hook. — äfvenledes från Grönland. — 97. Sisymbrium humifusum J. Vahl (caulibus prostratis glabris, fol. radical. oblongo-spathulatis in petiolum attenuatis glabris 1. pilis simplicibus ciliatis obtusiusculis serratis, caulinis line- ari-oblongis integris glabris sessilibus, petalis calyce subdu- plo longioribus, siliquis linearibus subcompressis pedunculo erecto patulo ebracteato triplo longioribus, stigmate subsessili truncato subemarginato. Affinis Arab. petree, a qua preci- pue differt cotyledonibus incumbentibus. Semina Ar. petree, quam «diversis locis legit Vahlius, semper cotyledones accum- bentes protulerunt). Vestra Grönland meHan 609—70?. — 98. Taraxacum phymatocarpum J. Vahl (glaberrimum, foliis lineari- lanceolatis subintegerrimis 1. dentato-runcinatis scapo sub- equalibus, pericliniis foliosis ecorniculatis, interioribus ova- tis acutis adpressis, acheniis secundum costulas tuberculato-re- 173 ticulatis rostro sublongioribus) — Vid Mornak i Umanak på Grönland omkring 1530 f. ö. h. — 99. Erigeron eriocephalus J. Vahl (caulibus basi subcespitosis simplicibus villosis, foliis integerrimis, radicalibus oblongo-subspathulatis in petiolum attenuatis glabriusculis ciliatis, superioribus linearibus acutis villosis, calathio solitario, periclinii squamis linearibus aculis squarrosis densissime lanatis disco longioribus radium sube- quantibus. — Similis Erig. unifloro differt capitulis et squa- mis). I Umanak på Grönland 200 f. ö. h. sälsynt. — 2300 Carex Böninghauseniana Weihe. — 1. Alnus incana Wild. — 2. A. glutinosa Willd. — 3. Pteris Aquilina L. — 4—10 Mossor (14 arter). — 11. Chara baltlica Aspegren. — 12—18 Alger (16 arter, hvaraf texten saknas till 2, nemligen Tab. 2317 fig. 2 och Tab. 2318 fig. 4). Bland dessa förekomma flera af Liebman först i Kröyers Naturhistorisk Tidskrivt 2 Band framstälda arter. — 19—29 Lafvar (18 arter — troget afbil- - dade, utom hvad Parmelia obscura angår). — 29—40 Svampar (30 arter — dessa utgöra liksom i förra fascikeln den svagaste och minst tillfredsställande delen; de synas till största delen vara graverade efter Schumachers efterlemnade teckningar). 2. Genera Plantarum secundum ordines naturales dis- posita, auctore Stephano Endlicher. Vindobone, Beck , 1836—1840. LX et 1483 pag. Lex. 8:0. Det måste fägna enhvar Botanikens dyrkare att genom detta, af tidens fordringar så högt påkallade, nu fulländade arbete ega en så nödvändig hjelpreda vid studium af denna vetenskap. Detta arbete är icke allenast det fullständigaste i sitt slag, utan äfven, såsom oss synes, med utmärkt omsorg och med rådfrågande af snart sagdt alla literära hjelpkällor och egen forskning utarbetadt. Det är icke Ref. afsigt att ingå i någon detaljerad granskning af detsamma; dertill ega vi här i norden icke tillräckliga hvarken böcker eller sam- lingar; icke heller anser han det behöfva någon slags 174 annan rekommendation, än sitt eget värde och nödvändighet för en hvar, som vill allvarligt studera botanik. Ref. anser af dessa skäl alldeles tillräckligt att blott kortligen angifva innehållet och planen i detta arbete, som, då det började utgifvas, dedicerades till Anton L. Jussieu, men efter dennes död tillegnades Adrian Jussieu. Efter ett kort förord följer ”conspectus diagnosticus” (p. I-XLYIID, hvari korta diagnoser på alla öfver- och un- der-ordningar upgifvas. I den derpå följande ”conspectus dispositionis” (p. L—LX) upräknas namnen: 1:0 på regioner, sektioner, kohorter, 2:0 på dessa samt de antagna 62 klas- serna; samt slutligen 3:o jemte dessa äfven på ordines, sub- ordines och tribus; hvarefter det egentliga arbetet vidtager (p. 1—1334). Derpå följer Supplementum I. (p. 1333—1427) innehållande sådana rättelser, tillägg och förbättringar, hvarpå upmärksamheten under tryckningen fästats eller ock som under densamma tillkommit; och har Utg. i förordet gifvit tillkänna sin afsigt att framdeles i nya supplementer meddela de tillägg, som genom den alltjemnt fortskyndande vetenska- pens framsteg blifva af nöden, och härför kan enhvar icke annat än betyga honom sin stora erkänsla. Slutligen lemnas (p. 1429—1483) ett fullständigt register på alla slägtnamn, ehvad de i arbetet äro anförde som verkliga slägter eller blott som synonymer. Som sjelfva systemet eller anordningen, som Förf. sjelf i förordet yttrar, nu för tiden är nästan arbiträr och äfven i närvarande arbete icke utgör hufvudsaken, anser Ref. det va- ra nog att i fråga om densamma här anföra följande. Tven- ne högsta afdelningar eller ”regioner” antagas: 1. Thallophyta med 2 sektioner: Protophyta (alger och lafvar), samt Hyste- rophyta (svampar); 2. Cormophyta med 3 sektioner: Acro- brya med ”kohorterna” Anophyta (Hepaticx et Musci), Pro- tfophyta (ormbunkartade vexter och Zamie&X), samt Hystero- phyta (Rhizanther); Amphibrya (de egentliga Monokotyledo- nerna), samt Acramphibrya med 4 kohorter: Gymnosperma ENE 173 (Conifer2e), Åpetala , Gamopetala och Dialypetala, b'and hvil- ka sistnämnda klassen Leguminose och ordningen Mimosee inlager sista och högsta platsen. — Mellan dessa högsta afdel- ningar äro de 62 klasserna och 277 ordningarna fördelade med sammahräknade 6838 säkra genera (utom de i Supple- mentet uptagna), hvartill ytterligare komma 37 slägten, hvil- kas plats är tvifvelaktig eller ock icke äro nog kända, samt 38 genera, som icke äro beskrifna och af hvilka allenast namnen upräknas. Hvad slutligen angår sjelfva behandlingen så lemnas full- ständiga diagnoser jemte synonymi för alla högre afdelningar samt de under hvarje bland dessa hörande genera och des- sas underindelningar, hvarjemte ordningarna äro försedda med utförliga beskrifningar. Vid de särskildta slägtena äro slutli- gen tillagda habituela kännetecken, äfvensom anmärkningar om deras geografiska förekomst och utbredning. — När nå- gon klass, ordning eller slågte är monografiskt behandlad, är denna alltid lagd till grund för framställningen. Slutligen bör äfven nämnas, att de fossila vextslägtena också äro karakteriserade. Af hvad nu anförts, inhemtas att detta arbete i alla hän—- seenden upfyller de fordringar man af detsamma skäligen kan göra, helst som hela framställningen är lämpad efter ve- tenskapens närvarande ståndpunkt. Papper och tryck äro utmärkt vackra. 3. Iconographia Generum Plantarum. Edidit Stephanus Endlicher. Vindob. Beck 1838. XVI pag. et 125 Tab. 4:0. Detta arbete, som utkommmit häftevis liktidigt med det ofvan anmäldta, är att anse såsom ett slags bihang dertill, framställande figurer af åtskilliga genera inom särskildta ord- ningar. Sådana slägten synas företrädesvis vara valda, hvar- öfver figurer förut saknats. Som icke något förord eller up- lysning förekommer, kan man icke närmare angilfva ända- målet af detta arbete, som är dediceradt till Allan Cunning- ham, och hvari först lemnas förklaring öfver de nyttjade teck- nen eller ”sigle Brunoniane,” hvarefter följer ”conspectus dispositionis tabularum” med hänvisning till Genera planta- rum, samt namn, vextställe och uptäckare eller samlare af de aftecknade vexterna. ”Index tabularum” och ”index alpha- beticus” meddelas slutligen, hvarefter - sjelfva plancherna föl- ja, på hvardera bland hvilka en art är aftecknad med analys 176 af fruktifikationsdelarna; någon gång äro 2 plancher egnade åt samma vext. På de 123 plancherna äro afbildade 120 arter tillhörande 37 naturliga ordningar. Bland Orchidee äro sålunda aftecknade 14 arter hörande till olika genera; af Proteacee 10 arter till 9 slägten; af Scrophularinee 7 arter; af Liliacee , Asclepiadee, Orobanchee 4 arter af hvardera ordnin- gen, 0. s. v. Figurerna, af hvilka en stor del äro tecknade af Ferd. Bauer och alla graverade af Gebhart, äro ganska vackra. Någon mera analys af fröet kunde man önskat. 4. Bryologia Europea seu Genera Muscorum monogra- phice illustrata, Auctoribus Bruch et W. P. Schim- per. Fasc. X Stuttg. Scluoeizerbart 1841. 4:0. Uti N:r 8 af denna tidskrift för 1840 anmältes de 9 för- sta fasciklarne af detta förträffliga arbete; Ref. vill derföre ej upskjuta omnämnandet af den enda sedan dess utkomna fasciklen, som innefattar fortsältning af gruppen Bryacee med slägterna Tinmia (med 2 arter på 2 plancher) och Aulaco- mnion (4 arter på 4 plancher); samt gruppen Meesiacee med slägterna Paludella (en art på 1 planch), Meesia (4 arter på 4 plancher) och Amblyodon (1 art på 1 planch). Behandlingen, så väl hvad texten som plancherna angår, är alldeles sådan som i de föregående fasciklarne. — Ref. vill här anföra allenast följande. Till Timmia megapolitana hänfö- ras T. bavarica Hessler och T. Salisburgensis Hoppe, och up- gifves efter Häbener och Kurr såsom vexande i Skandinavi- en, der den skall Yara allmännare än T. austriaca. Det torde icke vara ur vägen att här införa diagnoserna på dessa tven- ne arter. T. megapolitana Hedw.: antheridiis longe pedicellatis; fo- liis e basi subvaginante pallida breviore lanceolatis, apice dentatis, operculo convexo centro depresso, rarius papillato, peristomii ciliis appendiculis numerosis instructis. T. austriaca Hedw.: caule elongato; antheridiis elongato- cylindricis, brevi-pedicellatis; foliis e basi exacte vaginante fusca lineali-lanceolatis, grosse dentatis; capsula alte pedicel- lata, pyriformi-ovali, fusco-striata, operculo mammillari papil- lato, peristomii dentibus longioribus, ciliis granulosis nec appendiculaltis. Meesia dealbata Hedw. är hänförd till slägtet Amblyodon P. B. oo — — — —-—-—- —=— oAO—— ———=—=——n7n—=M—s>>=—————=? Fund, tryckt uti Berlingska Boktryckeriet, 1841. a BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AS AL. ED. LINDBLOM. S CK MN 10. Fund Oktober 1849, TR OF REE alk 2 1 å FSS KP RR rt rr I. Original-Afhandling. Vr Rön öfver vissa vextformers sjelfständiyvhet som arter , > så djsk Krtes: FR Hos hvar och en, som är något närmare bekant med g SÅR den speciela Botanikens utbildning, kan det icke annat än väcka förundran , att öfver en mängd vextformers bestäm- mande till arter eller afarter råder ännu samma osäkerhet hos olika Författare som för 100 år sedan och derutöfver. Onekligen måste således någon oriktighet ligga i:-sättet för frågans bedömande, då den icke lemnar något varaktigt och allmänt antagligt resultat. Till en del ligger väl grunden uli de olika begrepp man fäster vid art; men om man å ömse sidor erkänner vissa formers bestämda öfvergång eller åtskil- nad, så förändrar det intet i sak (endast i framställningens form) om man under ett gemensamt namn, som species, förenar flera närbeslägtade, under antagande att de nedstam- ma från elt gemensamt urspecies. (Huru man får veta hvilka dessa urspecies äro, är icke nöjaktigt upgifvet). Förvillande blir likväl detta derigenom, att vetenskapens parasiter, hvilka antingen blindt hylla den nyaste åsigten eller mellan de olika meningarne följa pluraliteten, utan att märka denna skillnad och utan egen forskning, utgifva äfven sina meningar för be- stämda omdömen. Grundorsaken anse vi likväl böralsökas dels i förhastade omdömen (samtlige Botanisterne hysa gerna bil- ligt misstroende till former, som de ej sjelfva sett eller un- dersökt, men icke bör man derefter döma, för att ickelikna 178 Mullvaden i Andersens sköna berättelse, som ”alltid talte illa om solen och blommorne, emedan han kände dem intet”); dels i det alltför stora inflytande man lemnar sitt subjektiva tycke, såsom då man bedömer en vexts åtskillnad blott efter mer eller mindre olikhet i utseende, efter mer och mindre fram- stående karakterer, efter fördom för eller emot vissa förfat- tare 0. s. v. Dertill kommer ett missförstånd af diagnosli- kens verkliga bestämmelse, nemligen att endast vara ett me- del för okända vexters igenkännande (medium agnoscendi), men för att verkligen känna (cognoscere) en art måste man kunna frigöra sig från alla karakterer, både arters, slägtens och familjers £). ”Nullum est in rerum natura signum ubique constans , säger träffande Koch. Denna både för speciela Bo- taniken och Systematiken högst vigtiga sanning, som så stri- der mot pluralitetens förhoppningar, blef först uttalad af H:r Biskop Agardh, ehuru den för det oegentliga uttrycket, Naturens Logik, blifvit missförstådd. Också måste det alltid för dem , som endast fatia vetenskapen som en död bokstafs- rigorism, utan den lefvande andans frihet, alltid förefalla som en svår, dunkel lära. Men icke förringar det de Ma- tematiska sanningarnes riktighet, att man icke kan framställa en linea 0. s. v. så som de ideelt måste upfattas; lika litet lider ett system (ly hvarje system måste vara en ideel upfattning) eller en artbestämning af tillfälliga afvikelser i naturen. Annorlunda upfattade äro system (äfven diagnostik) och natur rent af oförenlige eller ock måste man förneka den organiska naturens högsta princip, frihet i sin utbildning. Det är ock anmärkningsvärdt!', att ju mera vigt man lagt på diagnostiken, på ”differt a etc.” desto mer har man ofta af- lägsnat sig från naturen, desto flera hafvä svårigheterne blif- vit att reda sig i tvistiga fall. Innan arternas diagnostik in- fördes, var deras bestämmande visserligen svårare, men van- ligen säkrare än med vår tids utbildade; utan jemförelse med +) Ew exempel härpå följer under $. 13. + 179 original-exemplar tilltror sig sällan någon nu reda sig i svå- rare fall. Må man derföre aldrig upskatta diagnostiken till något, som den ej kan blifva, emedan den alltid måste gå analytiskt till väga, men naturen i sin utbildning framgår syn- tetiskt. Det är endast derigenom, att man vanligen un- dersöker vissa torkade exemplar som visserligen icke förän- dras mer, (hit hörer den bekanta anekdoten om Botanisten, som tillfrågad om en okänd vext yttrade: jag skall prässa och torka den, för att examinera den), som man kunnat komma att tro på vissa karakterers oföränderlighet och att anse ka- rakterers tillfälliga obliteration såsom något märkvärdigt. Det är just härigenom som de stora hopade Herbarierne i sednare tider mest ökat förbistringen i artbestämningar , der hvar och en, som icke genom mödosam erfarenhet känner huru lång och noggrann undersökning af den lefvande natu- ren för hvarje fall fordras, tilltror sig efter allestädes ifrån -hopsamlade och från sina naturliga omgifningar lösryckte fragmenter silta till doms. De konseqvente resultaterne se vi uti Trattiniks och en nyaste Förfaltares (hvars namn jag dock redan glömt) monografier öfver Rose; den förre sy- nes hafva ungefär så många arter som exemplar, den sedna- re tre, nemligen: Rosa berberidifolia, lutea och alla de öfriga under Rosa variabilis! — Härtill kommer modets vanliga o- scillering, så att det vissa tider är modernt fördöma snarlika arlers åltskiljande , andra deras förenande. För hvar och en, som önskar vinna ett stadgadt sjelfständigt omdöme, är isyn- nerhet nödvändigt vara på sin vakt mot dessa modets nycker, men mest emot den under hvarje period herrskande, som alltid ilar mot sin öfverdrift, för att framkalla reaktion, och aldrig deltaga i hyllande eller fördömande af de olika riktningarne in abstracto. Hvyarken i den ena eller andra riktningen lig- ger i sig något berömligt eller fördömligt, utan endast i det sanna eller falska i båda. Ytterligheter hafva alltid funnits och skola alltid komma att finnas i båda, så länge man ej inskränker sig inom en bestämd erfarenhets resultater, 180 pröfvade likväl i vetenskapliga reflexionens spegel, 1ty blotta empirien förstår sällan rätt sjelf använda sina egna resultaler. Efter sistnämnde grundsats hafva vi pröfvat flera omtvi- stade vextformer, dels i naturen, dels genom odling, som vi aldrig försummade under vårt vistande i Lund och Småland, då vi dertill hade läglighet. Vi förbigå här alla former, om hvilka man mera allmänt synes förenat sig. Vi skola tillika fullständigare upgifva våra grunder, men det skall alltid vara oss kärt att blifva underrättade, fast vi icke alltid äro i stånd, att vexla meningar efter de nyaste utländske böcker oss falla i händerne. Men vi önska, att de som ogilla våra» åsigter, äfven derföre ville upgifva sina skäl, emedan endast deri- genom kan tvistefrågan närmare utredas". 1. Lactaca scariola och sativa. Af den förstnämnde an- märker Prof. Wahlenberg en utmärkt varietet med nästan x) Det icke ovanliga sättet, att blott framkasta tvifvel utan alla skäl, innebär en omöjlighet att lösa de samma. Så f. ex. kan jag icke inse aflägsnaste anledning till tvifvel på alt Linné tagit Inula Brt- tanica och Cucubalus viscosus vid Kulla Gunnarstorp, utan likaså väl vid Wrams Gunnarstorp ,. ty de äro hafsstrands-vexter — och det sednare ligger långt inuti landet. Lika litet till "bestridande af de allmänt bekanta lagarne för Arctiernes utbredning med många flera. Obegripligt för mig är äfven tviflet på vår bestämning af Potamo- geton marinus L.. Då man för Svenskarnes Rosa tomentosa (som icke är Smiths, utan dess Rosa mollis, Willdenöws R. mollis- sima, hvilken som Smith i Fl. Britannica upgifver står närmare R. pomifera än R. tomentosa, ja med den förra förenas af Reichen- bach) emot vårt bestämda påstående upgilver läderartade frukter i kanten glatta kronblad, har man visst icke jemfört naturen, utan afskrifvit någon utländsk författare. Vi söka aldrig utpeka misstag hos person, utan inskränka oss alltid att rätta misstag i sak, och det då den rörer oss, men uti erkännande af det sanna och rälta,: som tillkommer andra, är det alltid vår glädje att tillerkänna hvarjom och enom sitt. 181 odelade blad; dessa äro dessutom sällan vertikalt böjde och på undra sidan släta. Den förekommer vid Lund och Kalmar tillfälligtvis vexande bland normala, då den upvexer i dyfulla uptorkade gropar eller vid gödselsamlingar. Om dess identi- tet med den vanliga Lactuca scariola kan på stället intet tvif- vel upstå, men några karakterer, som skilja den från den förvildade ”Lactuca sativa hafva vi, som den :klarsynte Koch redan anmärkt, icke kunnat finna. Vid Enköping nem- ligen hafva vi sett tillfälligtvis förvildade exemplar af Lactuca sativa , som till alla delar likna den nämde formen af Lactuca scariola. Vi för vår del kunna ingalunda tvifla att Lactuca scariola är den vilda stammen för den odlade Lactuca sativa, så mycket mer, som den mindre afviker från den odlade än pluraliteten af våra kulturvexter, och man icke känner Lac- fuca sativa någorstädes som vild vexande. Båda de nämde arternas förhållande i härvarande Botaniska trädgård, der de sjelfve så sig, motsäger icke denna åsigt. Visserligen förekom- ma båda formerne äfven normala, men flera medelformer fin- nas derjemte, som man blir tvungen förklara för hybriditeter om vi icke, i hvad man så frikostigt tilldelar detta namn, hel- dre sågo tillfälliga afvikelser. Att för öfrigt kulturvexter för- vildade icke fullkomligt återgå till den primitiva formen, utan oftare bilda en ny dermed analog, är tillräckligt bekant. Att Lactuca capitata, crispa och laciniata, som hos Decan- dolle anföras som skilda arter från Lact. sativa, alla utan fädernesland, endast äro ytterligare kultur-produkter af Lac- tuca sativa äro vi så mycket mer öfvertygade om, som de fullkomligen motsvaras af liknande former af Brassica olera- cea m. fl. I allmänhet torde alla arter, isynnerhet de som höra till en Europeisk typ, men sakna kändt fädernesland, böra räknas till misstänkte arter. : 2. Galia. Slägtet är märkvärdigt för fruktens föränder- - so lighet. Utom de bekante formerna efter fruktens hårighet och 182 glatthet +) hafva vi fästat upmärksamheten på en form med större, en med mer än dubbelt smärre frön hos flera arter t. ex. Galium verum , mollugo , boreale m. Al. Men vi hafva nu en i vår tanka märkvärdigare observation att meddela. På de ställen vi för 30 år sedan togo G. tricorne har denna för- svunnit eller rättare förvandlat sig till en ny, obeskrifven form, som kunde betraktas som ny art, om vi icke med stör- sta sannolikhet kunde antaga dess upkomst af &G tricorne; frukterne äro nemligen blifna håriga som hos G. Aparine (hå- ren äro likväl mera glesa, vid basen tjockare liksom fruktens gryn blifvit förlängde uti en hårlik spets) och hela vexten lik G. Aparine, så att man svårligen kan urskilja den på annat än de treblommige efter afblomstringen klolikt inböjda blom- skaften. Enligt det gängse begreppet skulle den blifva en planta hybrida (Aparino-tricorne); möjligtvis kan den, då dessa Galier närma sig till Polygamer (Vaillantia L.), ock upkommit af Galium tricorne befruktad af den sammastädes i mångfaldigt större mängd vexande &G. Aparine; efter våra åsigter är den likväl snarare att anse som en af förändrad lokal (G. tricorne vexer normalt endast på kalk) genom tiden frambragt underart. Snarare skulle man vilja anse G. Iollugo clivale Nov. fl. Su. för en bastard; ty den förekommer blandad mellan G. Mollugo och G. saxatile ; liknar den sednare till utseende och vexesält, men öfverensstämmer med den förra till sina karak- +) Vi måste dock erkänna, alt huru talande analogien än synes vara för föreningen af G. Aparine och spurium vi under 39 år, med upmärksamhet riktad på dessa, ännu aldrig lyckats finna någon direkt öfvergång mellan dem fast vi årligen sett båda i stor mängd både odlade och vilda. Väl hafva vi ofta funnit båda så in- trasslade, att glatta och ludna frukter syntes förekomma på samma ständ, men vid nogare undersökning hafva de alltid tillhört olika. Väl hafva vi sett G. Aparine med nästan glatta frukter, men desse voro under luppen ojemna, icke så safuiga, släta och glänsande som G. spurii. 183 terer. Hela beskrifningen på G. insubricum Gaud. passar på det nogaste till denna och skulle detta synonym vara riktigt, så förfaller likväl äfven denna hybrida upkomst helt och hållet; ty G. insubricum vexer i trakter der aldrig någon G. saxatile är funnen. Att vår också endast är en afart af G. Mollhugo är dessutom intet tvifvel. Yngre plantor, som vwvi redan 1816 updrogo af frön erhållne under namn af G. tyro- lense Willd. liknade denna fullkomligt, men öfvergingo efter några år till den vanliga G. Mollugo (Se Nov. FI. Suec.). Deremot äre vi både af beskrifning och original-exem- plar fullt förvissade, att den varietet af G. Aparine vi i Nov. Fl. Suec. anmärkt som vexande på stranden vid Malmö är — G. tenerum Gaud.!, så disparata bådas vexeställen än må synas. Denna vext är bestämdt endast en varietet af G. Apa- rine, till hvilken den odlad lälteligen öfvergår. 3. Menthe. Genom odling af Mentha silvestris och vi- ridis på fet, fuktig och skuggfull trädgårdsjord hafva vi sett tvenne mycket märkvärdiga och lärorika former frambragte. Hos den sednare eller Mentha viridis hafva större delen af blom- skärmen utvuxit till verkliga blad och denna derigenom för- vandlats till en Mentha verticillata ; från samma rot har den grenar med axlik blomning, endast nedre blomkransen i blad- vecken , och fullkomligt i krans sittande. Detta vittnar till- räckligen huru osäker indelningen efter axlika och i krans sittande blommor hos detta slägte är, och att den efter skaf- tade och oskaftade blad är vida väsentligare. Den på detta sält förvandlade Mentha viridis liknar så mycket M. rubra") att man efter karaktererne skulle lätt hänföra den till denna; de äro dock säkert skilde. Detta torde äfven kunna uplysa M. Nepetoidis förhållande till Mentha aquatica; redan i Nov. Fl. Svec. hafva vi af denna anmärkt som afart en form med +) Sistledne års sommar funno vi denna på ett nytt ställe i S. Skåne Tullstorp, der Mentha gentilis äfven var et ogräs -på odlade ställen. 184 axlik blomning, derigenom att de öfre bladen felslå till smala blomskärm. Hooker i 4:de ed. af Fl. Britannica anmärker äfven en dylik. (Enligt Osbeckska exemplar, som först up- täckte M. hirsuta Lin., är just denna Linnés egentliga M. hir- suta). Våra autentika exemplar af den vilda Mentha piperita eller Yar. Langii Koch hafva blommorne äfven i ax, den van- liga hår dem i hufvud med bladiga skärmblad. Deremot är inflorescentia comosa, d. v. s. alt toppbladen sakna blomster- kransar, efter all vår erfarenhet en god karakter, som skil- jer icke blott M. arvensis, utan äfven den verkliga M. satica från alla kransblommiga former af M. aquatica, som med den vanligen förvexlas. Den äkta M. sativa tillhör egentligast flodstränder i skogiga, magra bergstrakter, såsom V. Småland der den finnes i stor mängd, hvarest aldrig finnas spår till någon verklig M aquatica. 4. Under ofvan antydde förhållande utbildade sig af den smal- och spets-bladiga M. silvestris en utmärkt småblommig form, som på det nogaste öfverensstämmer med blommorne af M. gentilis utom de urnupne kronflikarne. Denna form var mig synnerligen lärorik derigenom att jag nu med full sä- kerhet kan antaga M. gentiis IL. för en dylik småblommig form af M. Agardhiana; en åsigt, som jag länge hyst, men endast gissningsvis ej vågat framställa. Båda äro gifna i Herb. Norm. (Lyckligtvis hvarken har eller kan i Sverge tvifvel upstå om hvilken Mentha Linné förstått under M. gen- tilis, hvarom utländske författare äro i villrådighet och van- ligen misstagit sig. Kände de huru allmänt bekant denna från äldre tider varit hos oss och att i samlingar finnas flera ex- emplar deraf från Linnés tid ur Upsala trädgård, skulle de visst icke tveka, att förena sig med Svenska Botanisterna i denna fråga). Sedan således den karakter, som hämtats af blommorne försvunnit, måste vi se ossom efter någon ny vä- sentligare karakter, som skiljer den således utvidgade M. gen- tilis från M. sativa. En sådan erbjuda bladen; hos M. sativa äro alla bladen tydligen skaftade, hos Mentha Aygardhiana 183 (som är artens typiska form) och M. gentilis äro de under blomsterkransarne siltande bladen nästan oskaftade. Denna begränsning af M. sativa och M. gentilis rättfärdigas fullkom- ligt af yttre utseendet och deras geografiska utbredning. Mentha Agardhiana och M. gentilis förekomma vanligen i sam- ma nejd; men i sällskap med den verkliga Mentha sativa hafva vi aldrig funnit den förstnämda. Mentha sativa varie- rar ofta med hjertlika blad, en form som motsvarar M. agrestis Sol., som vi nu med full tillförsigt antaga som vari- etet eller underart af M. arvensis. Hvad beklädnaden på stjelk , blad o. s. v. i detta slägte vidkommer, så hafva vi redan i Nov. FI. Svec. anmärkt, att denna för artbestämningen är utan all vigt; ludna och glatta former förekomma af hvarje art. Af denna anledning har Koch förenat äfven Mentha silvestris och viridis L. Analogi- en talar mycket för denna förening, men våra undersöknin- gar af mångfaldiga både vilda och odlade former hafva icke lemnat oss något stöd för denna åsigt, men väl för en mo- difikation deraf således, att en del gråludna former skulle skiljas från M. silvestris och förenas med Mentha viridis (nem- ligen M. silvestris från Östergötland), och andra glatta (den Öländska M. viridis = M. levigata Willd.) förenas med den Öländska och Skånska Mentha silvestris, en förmodan"), som likväl endast framställes till närmare granskning. Diagnosti- ken för denna förändrade artbestämning blefve mycket lät- tare; den så bestämda M. silvestris igenkännes genast af sina ”) Läsaren behagade observera, att vi sjelfve så rubricera denna up- gift. Då vi likväl sjelfva upgifva något som bestämdt, omisskän- neligt, omisstydligt o. s. v. eger man väl rättighet vederlägga vår upgift, men icke upgifva ett förhållande, som vi efter tillräcklige grunder tro oss klart hafva insett, för en blott ”förmodan.:” Det berättas alt en förnäm man en gång yttrat till dåvarande Professor T”Jaghar hörtattmin Herre rogar sigmed att skrif- va vers,” men fick till svar: ”Nej min Herre, jag gör det på fullt alvar.” 186 tjocka, kubbiga, sammanhängande trubbiga ax, smala blad- skärm , breda blad o. s. v. från all M. viridis, med smala, spetsiga blad.—Vid detta tillfälle torde vi äfven få bekant- göra det märkvärdiga fynd som Herr Apotekare Stenberg i Helsingör gjort af den utmärkta Mentha rotundifolia L. full- komligt vild på Bornholm (hvilken ö naturligare hör till Sven- ska än Danska Floran), hvarigenom anledning är att söka den i Ö. Skåne, som har åtskilliga i anseende till den sena blomningstiden ej nog undersökte former af Mentha, öfver hvilka Herr Mag. Ringstrand torde bäst kunna lemna när- mare uplysning. 5. Veronica agrestis. Nu mera betviflar väl knappast någon Botanist, som haft tillfälle närmare studera dem, VY. polile , opace och persice”) sjelfständighet som arter, men vi hafva funnit ett synnerligt, temligen allmänt gängse miss- tag i deras begränsning. Man har nemligen först tagit en störvext V. agrestis med tillfälligtvis inskurna (på samma stånd med hela) foderflikar för Var. calycida men denna form är så obetydlig och i intet afseende utmärkt, att den icke ens förtjenar anmärkas som form då den rätta Var. calycida, som är nästan uprätt och mycket spensligare än V. agrestis, ge- nom bladform , glatlhet, beständigt femdelte ock inskurne fo- derflikar samt större hvita kronor är så beständig och ut- märkt, att den kan betraktas som en verklig underart af V. agrestis. Den förekommer på åkerfält för sig truppvis vex- ande, icke blandad med V. agrestis vera, till hvilken den dock ovedersägligen hörer, ehuru den till yttre utseendet mera liknar Veronica polita. Derföre har den af andra blif- vit anförd som en hvitblommande varietet af V. polita. Rei- +) Då icke alla vexter af främmande ursprung uteslutas, försvarar den- na väl sin plats i Sv. Floran. Väl lärer den försvunnit på de jord- vallar, der den förr så ymnigt stod vid Lund, men på närliggande åkerfält är den i mängd för par år sedan funnen af Baron Duben. I många trädgårdar är den ett besvärligt ogräs, som icke står till alt utrota utan snarare ökar sig år från år. 187 chenbach, som af våra exemplar deruti väl igenkänt "vår Veronica agrestis calycida, hänförer dock denna till V. polita, hvilken likväl liksom alla Veronice med spetsiga foderflikar aldrig varierar med dessa inskurna. Från utmärkte Tyska Botanister hafva vi äfven erhållit V. agr. calycida under namn af V. polita och som bevis, att V. didyma Ten. Chvilken en- dast kan föras till V. agrestis calycida; ”foderflikarne inskurne” är dess hufvudsakliga kännetecken och arten således grundad på en atypisk form) hör till V. polita. Ehuru man efter tor- kade exemplar lätt kan blifva mest böjd att hänföra den till V. polita, är det vid undersökning af den lefvande vexten ge- nast uppenbart, att den tillhör V. agrestis, hvilket kulturen tillika bestyrkt. 6. Alt Sinapis orientalis Decand. är endast en form af Sinapis arvensis med sträfhåriga skidor , som vi i Nov. FI. Svec. upgifvit, är genom dess allmänna kultur i Bot. Trädgårdar så bestyrkt, att det ej bordt ånyo anmärkas, om icke D:r Hart- man upgifvit i ett föregående nummer af denna Tidskrift, att enligt Reichenbach Decandolles S. orientalis är något helt annat än ofvannämde varietet. Häruti ligger likväl ett miss- förstånd af både Decaudolles och Reichenbachs egna upgifter. I Syst. Veg. II. p. 616 säger D ecandolle, att dess S. orien- talis endast afviker genom sträfhåriga skidor från S. arvensis; alt den sannolikt endast är en varietet af den samma, hvar- före den förut blifvit tagen; alt Sinapis arvensis i Linnés Herb. (således väl den Svenska) är just Decandolles S. orien- talis, och ej dess S. arvensis. I Prodr. Syst. Veg. I. p. 219 cileras som säkert synonym till S orientalis endast Schkuhr Handb. t. 186. Derjemte upgilver Decandolle, att Linnés S. orientalis genom tydligare strimmor möjeligen är skild från dess S orientalis ; det är denna som Reichenbach förmodar sig hafva återstäldt i sin Iconograph. Crucif. (men är sjelf osäker om denna bestämning, hvarföre Förf. endast med frå- getecken benämner den S. orientalis L.?2). Att den icke är Decandolles S. orientalis inser visst Reichenbach mycket väl, 188 men synes tvifla huruvida denskall räknas till S. arvensis eller S. Schkuhriana, hvilken efter Reichenbachs bestämning skiljes efter andra karakterer, men bägge variera med glatta och sträfhåriga skidor. 7. Under Corydalis bulbosa, digitata eller Halleri sförekanit ma tvenne olika vexter, hvilka nyaste författare anse som skilde arter. Genom de odlingsförsök , som vi meddelat i Nov. Mant. 2, anse vi det vara utom allt tvifvel att Corydalis bulbosa racemo virgineo cernuo endast är en frodigare form af C. fabacea med inskurna blomskärm, en åsigt som äfven gillas af Prof. Wahlenberg och Koch (Deutsch. fl. V. p. 58). Deremot är den vanligen förvexlad med C-'solida Smith et Koch, en verkligen skild art, hufvudsakligen genom dess biologiska karakter: racemus virgineus erectus. Då båda Prof. Wahlen- bergs varieteter af C. bulbosa af Koch citeras till C. fabacea, tro vi oss böra anmärka, att den verkliga C. solida äfven finnes i Sverge, i mängd på Gottland och äfven i mellersta Sverge. | 8. Af de flesta Botanister, som berest Gottland, hafva vi erhållit en Thaliclrum minus, som, ehuru redan anmärkt och bestämd af Linné, tillhör en helt annan art än den långs vestra kusten från Sundet i Skåne till Jedderen i Norge fö- rekommande. Redan för flera år tillbaka antog jag den Gottländska vara Th. collinum Wallr.!, men för att icke gifva anledning till fåfänga controversier") har jag icke velat be- +) Efter min öfvertygelse är det ganska äfventyrligt att som inhemska uptaga vexler efter enskilda exemplar i vextsamlingar, som lätt kun- na vara förvexlade. Så f. ex. finnes i Montins Herb Halhmus Portulacoides (verus), enligt påskrift samlad af Leche i Skåne. Men som: anvisning för ytterligare efterspaningar förtjena de "alltid up- märksamhet. Så f. ex. funno vi för flera år sedan, vid genomse- ende af vextsamlingar från Östergötland, under bekanta namn flera utmärkta som Svenska okända vexter, af hvilka efter flera fruktlösa försök det i år änteligen lyckats oss erhålla Arabis arenosa L. och Thlaspi alpestre insamlade för Herb. Norm. genom den skicklige och 189 kantgöra denna bestämning förr än jag kunde framlägga till- sammans båda i Herb. Norm. Detta hoppas jag i år kunna göra, emedan enligt skriftliga underrättelser den Gottländske Th. minus (Th. collinum MWallr.!) blifvit insamlad af Herr Kandid. P. Afzelius; den vid Vesterhafvet förekommande af Baron Diben. Båda dessa arter har jag haft tillfälle en längre tid studera odlade och är om deras bestämda åtskill- nad af deras olika vexesätt, blomningstid fullkomligen förvis- sad. De erbjuda dessutom goda fytografiska karakterer; till de redan bekanta kunna vi tillägga, att hos Th. collinum, som har skaftade blad vid basen, stjelkbladen äro sessila på va- ginerne, hos Th. minus , som är bladlös vid basen, äro åter alla stjelkbladen skaftade. — Men utom nämde Th. collinum finnes på Gottland en annan med dessa närbeslägtad Thalict- rum, som enligt figur och beskrifning öfverensstämmer väl med Th. capillare Reich. (Cen ännu! icke tillräckligen bekant art, som endast funnits vid Odern i Preussen). Äfven den lemnas i 7:de faciklen af Herb. Norm. Updragen af frön, insamlade af framledne Rosén, har den både i trädgården vid Braås i Småland och i Archiater Afzelii här i Upsala bibe- hållit oförändradt sitt egna utseende och vexesätt, men som säker art våga vi dock icke uptaga den. Koch, som äfven lemnar den obestämd, anser den komma Th. minus närmast; i vår tanka kommer den närmare Th. collinum, ehuru den saknar dess stipeller. (Den Öländska Th simplex tenuifolium är Th. Bauhini Reich. Ranunc. t. 40, ej dess Th Galioides. t. 379. 9. Sedan vi genom odlings-försök bestyrkt den vanliga Ranunculi reptantis L. förening med R. flammula (Nov. EL. nitiske H:r Holmgren, som återfunnit dem på de upgifna vextstäl- len, hvilkas riktighet vi måste erkänna att vi betviflade. De öfrige, såsom Allium spherocephalum uoder Allium arenarium och Hie- rochloa australis under-H. odorata, både enligt etiketten samlade kring Linköping, hafva icke ännu bekräftat sig; som de odlats i här- varande Bot. trägård är väl troligast, att exemplar derifrån blifvit inlagde jemte de rätta, som på de upgilna vexstställen finnas. 190 Svec.) har Herr Adjunkt Lindblom framstäldt den åsigt, att den högnordiska och alpinska formen deraf likväl vore skilj- bar som art genom sin betydligt afvikande fruktbildning. Vi hafva icke haft tillfälle att se den lefvande, men tro en ob- servation, som vi i år här vid Upsala haft tillfälle göra, för- tjena anmärkas. Den här vexande RB. reptans har vanligen flammule-frukter, men stundom finner man en och annan af de nedre karpellerne i samma hufvud mera utbildad dubbelt större alldeles sådana som den alpinska RB. reptans beskrifves. Det besynnerligaste härvid är att dennas flammule-frukter, syntes vara abortierande. 10. Öfver Drosere obovate förening med Dr. longifolia, som vi i Recens. öfver Kochs Syn. först framställde, är endast, sedan den berömde Koch sjelf gillat vår afsigt, att tillägga att imellan bådas frön icke finnes ringaste skillnad, äfven under betydlig förstoring. Utom nämde var. hafva vi ytterli- gare funnit en tredje form af nämde art med nästan jemn- breda blad, i—2-blommiga skaft, icke högre än bladen. En- ligt figur och beskrifning öfverensstämmer den fullkomligt med Drosera linearis i Hook: Fl. Boreali-Americana. 11. Grunden hvarföre jag hänför Geranium pimpinelli- folium Cav. till Erodium moschatum, och icke, som vanligen sker, söker den i en obetydlig form af E> cicutarium, är den att Cavanilles figur noga öfverensstämmer med en form af den förra vuxen på mager jord, men alls icke med den sednare, och alt de kännetecken, som upgifvas för den samma, för- gälfves sökas, som Koch erkänner, hos någon form, af E. cicu- tarium , men väl tillkomma E. moschatum. Aut nämde form af E. moschatum verkligen tillhör denna, och icke är egen art, har jag direkt erfarenhet. Den vanliga E. moschatum fans i Okt. 1839 här vid Upsala på ett ställe i mängd (men, säker- ligen tillfälligtvis utkommen från någon trägård) af Profess. Czernaieu från Karkow, som en tid vistades här egentligen för kryptogamernes studium; följande sommar fans der endast Cavanilles E vimpinellifolium, fullkomligen öfvyerensstämmande 191 med de exemplar jag 1813 erhöll af en Farmaceut i Varberg tagen i trakten 'derikring; men då jag icke sjelf funnit den, kan jag icke uplysa huru pass' vild den är. Som arten blif- vit funnen flerestädes förvildad på odlade ställen och der- före redan uptagen i Linn. FI. Svec. så har förhållandet väl sannolikast så äfven varit vid Yarberg. Skulle den likväl fin- nas verkligen vild någorstädes i Skandinavien, så bör det vara i dess vestligaste delar, ty den är en vestlig vext, all- män i England. 12. Att Sedum Thelephium och maximum endast äro va- rieteter af samma art äro vi genom bådas öfvergång uti hvar- andra fullt öfvertygade. Bland stensättningarne kring en graf, der bottnen var mycket fuktig, vid Lindberga Prestgård i Halland togo vi 1838 en Sedum med långa tunna nedtill af- smalnande blad; af rotknölar deraf planterade samma år på torr men fet lokal vid Femsjö fanns 1840 Sedum maximum upvuxen. Att vår Svenska Sedum reflexum L. icke heller är skiljbar från S. rupestre L. hafva vi tillräckliga grunder att antaga. På torra ställen blifva bladen mera tätt gyttrade och uprätta samt rödaklige, på fuktigare bergsidor åter blir den mera långsträckt, bladen glesare, tillbakaböjde, färgen an- tingen isgrå (Sedum glaucum Smith) eller i skugga fullkomligt grön. Alldeles samma förändring undergår S. sexangulare; vi hafva i år vid Viks Herregård i Upland på en beskuggad fuktig klippa samlat den med glesa klolikt tillbakaböjde ljusgröna blad som är fullt ut så utmärkt som S. reflexum. Något dylikt kan man äfven observera på S. acre, ehuru dess blad icke blifva tillbakaböjda. - 13. Tvifvel hafva i sednare åren blifvit framställde om Scleranthi annui och perennis artskillnad. Också finner man mångfaldiga mellanformer; på torra backar och” fält är Scle- ranthus annuus oftast perennerande (v. biennis), deremot blir Scl. perennis årig på sandfält som årligen plöjas. Endast hos vexter, som äro fugaces, det vill säga på en bestämd tid afblomstra och med frömogningen bortdö, är durationen af 1592 vigt; alla persistentes hafva förmåga att tillika perennera, hvaraf den vanligen så olika upgifna durationen lätt förkla- ras. Efter vår erfarenhet ligger ingen skillnad uti durationen imellan Scleranthi; båda perennera på torra fält, då vegeta- tionen tillika blir mera gyttrad hårdare; men de blifva årige på odlad och årligen plöjd mark, der hela vexten blir spädare, mera långsträckt och färgen lifligare grön; men är9, blott man riktigt åtskiljer. de analoga formerne af båda, väl skilda arter. 14. Få vexter synas vara svårare att diagnosticera än Chenopodium album och opulifolium; endast de något bredare bladen erbjuda någon skillnad, men öfvergångsformer finnas i mängd. Jag inser knappast huru man efter vanliga princi- perne för artbestämning efter karakterer och öfvergångsformer kunnat skilja dem som arter, men efter den biologiska prin- cip, som jag för arternes bestämmande. framstält, blir deras skillnad klar och säker. Sådde samlidigt blommar hös oss Ch. opulifolium alltid mycket sednare. Dess sömn är djupare, ty nattetid sloka dess blad ner. Men det mest i ögonfallande är, alt under tidiga frostnätter, som vi dessa dagar (135 Sept.) här i Upsala haft, bortfryser Ch. opulifolium till roten, dess vattenaktiga stjelkar ligga kullslagne till marken , under det den omkringstående Ch. album icke lidit det minsta. 15. Af Betula glutinosa sågs 1811—1814 vid Näsby- holm i Småland ett träd med djupt flikiga blad, alla flikarne rundade och trubbiga, närmast liknande Hagtorn eller Acer campéstre. Vi förvara ännu exemplar deraf. Denna form är synnerligen märkvärdig derigenom, att den fullkomligt mot- svarar laciniata af Betula alba , men denna sednares flikar äro långspetsade. Trädet blef sedermera afhugget; då upvexte från den qvarblifna stubben kraftiga friska skott med blad af den vanliga B. glutinosa, ett förhållande, som äfven lärer in- träffa med Betula alba laciniata. Båda äro rättast att anse för missbildningar. , Troligen är äfven den i Vermland af Kandid. P. Afzelius uptäckta märkvärdiga Populus villosa Lang. Cfull- 193 komligt öfverensstämmande med Ungerska exemplar) snarast att anse som en dylik. 16. Är verkligen vår Juncus supinus B. Nov. F1.Svec. Juncus nigritellus Donn, som vi i Sv. Litt. 1838 förmodat och äfven D:r Hartman antagit (tvifvel kunna upstå derigenom, att Engelske författare, som bäst borde känna den, förena den med den vida skilda J. lamprocarpus), så är J. nigritellus gan- ska bestämdt en afart eller snarast den mest typiska formen af J. supinus. Redan 1814 anmärkte vi i Nov. Fl. Svec., att den genom kultur öfvergick till J. supinus och: alt Juncus alpinus Pers. Syn. enligt egenhändiga exemplar var dertill ett säkert synonym. Ehuru förvissade vi vore om denna observations riktighet, hafva vi sednare åren ånyo åt densamma lemnat speciel upmärksamhet och funnit deras identitet genom talrika öfvergångar i naturen till öfverflöd bestyrkt. Juncus supinus förekommer både med 3 och 6 ståndare på samma tufva; båda ega den egendomligt bildade lök-roten , båda proliferera äldre på samma sätt; Juncus supinus 5. vexer på fastare gräs- bevext eller mosslupen bolten, men då denna öfvergår till bar dy blir den den vanliga J. supinus. 17. Wimmer anför i sin nyaste bearbetning af Schle- siens Flora alt han funnit de bestämdaste öfvergångar imel- lan Poa sudetica och P. hybrida Gaud. (Rättast bör denna sed- nare kallas P. quadripedalis Ehrh,, ty exemplaren deraf i dess Gram. et Calam. höra uppenbart till P. hybrida; det är ock aldeles obegripligt hur man kan citera den till P. sudetica; sjelfva namnet säger ju att den icke kan vara den egentliga P. sudetica). Denna observation kunna vi icke annat än be- styrka. Till hvilkendera man skulle hänföra den i Botani- ska trädgårdarne odlade P. sudetica, är icke möjeligt med säkerhet afgöra. Från Norge hafva vi genom vår frikostige vän, Prof. Blytt, erhållit exemplar, som måste hänföras till den egentliga Poa sudetica men tydligen visa öfvergång till P. quadripedalis. Några bestämda karakterer finnas icke; på den Skånska P. hybrida (vår P. sudetica pf) äro blommorne Botaniska Notiser: N:o 10. 2 194. fullkomligt fria, icke genom ull förenade. På denna karak- terernes obliteration lägga vi dock icke synnerlig vigt, eme- dan den bevisar för mycket; ty efter samma skäl skulle då t. e. de så väl skilda P. trivialis och P. pratensis förenas; vi hafva nemligen former af den förra med trinda, släta slidor, kort bladsnärp 0. s. V.; af den sednare med hoptryckta sträf- va slidor, utdraget bladsnärp 0. s. v. ") Desto mera vigt lägga vi på de analoga former som alla närbeslägtade arter framvisa ; Poa sudetica är en hårdare, mera sammandragen fjällform; P. hybrida eller quadripedalis en mera utdragen, SJ +) Just den omständigheten att alla karakterer kunna försvinna imel- lan tvenne närbeslägtade vextformer, men sjeliva vexterne likafullt med lätthet alltid af ett öfvadt öga genast urskiljas, är bästa bevi- set för deras verkliga artskillnad. Så f. e. hafva vi här funnit Rumer crispus utan alla gryn och skiljemärken, vexande bland Ru- "mez domesticus, men ingen fråga kan derföre upstå om deras för- ening. På samma sätt hafva vi äfven i är insamlat R. aquaticus (Hydrolapathum) mycket bredbladig utan minsta sporr till gryn på de fullt mogna valvlerne; Rumer maximus, Hippolapathum här i Upsala stad med blad smala som R. aquatici. ANa för afdel- ningen Hydrolapathi arter upgifna karakterer försvinna genom mel- lanformer, utom de af rotbladskaftens beskaffenhet tagna. Också herrskar den största förvirring i synonymien hos olika författare. Man jemföre f. e. noga Rumices i Hook. Brit. Fl ed. 4. — Be- skrifningen af Rumer conspersus passar fullkomligt till tre å fyra olika Rumices, hvaraf en hör till R. aquaticus, en annan är säkert RBumer cordifolius Horn.;, den för Skåne efter Lilja upgifna synes stå närmast R. acuflus eller cristatus, som enligt originalexemplar af Wallroth icke är fullt identisk med R. pratensis Koch; men den i min tanka ursprungliga RR. conspersus MHn åtskiljes från alla genom sina uptill från sidorne hoptryckte något sammandraget ränlade nedåt platta bladskaft, då de hos R. Hippolapathum äro” midtpå och nedtill runda och hos R. cordifolius från ryggen sam- mantryckta, ofvan öfverallt platta och bredt men föga uphöjdt kan- tade. Någon karakter, hvarigenom likväl nämde R. conspersus skiljer sig från Rumex confertus Willd., en i östra Europa ONE Si- berien vida spridd art, kunna vi icke nu upgifya. 195 spädare oeh laxare form af samma art, i sanka skuggrika kärr. 18. Aira uliginosa Weihe är ett gräs, så utmärkt af både afvikande bladbildning, olika utseende och vextställe på dy- iga, större delen af året öfversvämmade ställen, samt slutli- gen sena blomningstid (först i Aug. Sept.), alt vi finna alde- les nödvändigt att hvar och en, som endast sett den torrkad, måste vara mest benägen anse den för egen art. . Men vi tve- ka högeligen om någon, som med upmärksamhet undersö- ker den på sitt naturliga vexeställe skall dela denna åsigt. Åtminstone funno vi genast, och alla dé talrika Botanister, som jemte mig insamlat den vid Femsjö, hafva blifvit öfver- tygade, att den endast är en just genom den så egendomliga lokaliteten frambragt afart. Följer man den nemligen från yttersta vattenranden till de närbelägna grusbackarne så har man den tydligaste öfvergångs-kedja man kan önska. Vi tro ock den egna lokaliteten vara tillräckelig att förklara de öf- riga afvikelserne. Som bladen upvexa under vattnet blifva de hår-fina, alldeles som hos Juncus supinus fluitans m. KH. Som den hela våren är dränkt under vatten, hinner den der- före först frampå hösten i blomning, och genom den påskyn- dade vegetationen blir den till alla delar spädare och finare, alldeles som hos Card. hirsuta clandestina. Den är både till karaktlerer och utseende så afvikande, att vi visst icke skulle uptagit den endast för varietet, om det varit möjeligt up- draga någon gräns. 19. Redan 1812 funno vi vid Falsterbo i stor mängd en utmärkt Equisetum, som af oss bestämdes till E. palustre arena- rium. Då vi genom säkra originalexemplar blifvit förvissade, atl den var identisk med E. pratense Schlecht.! FI. Berol. et Auel. Germ. uptogo vi den under dess namn, då samvetsgran- heten fodrade att icke utan direkt erfarenhet afvika från den antagna åsigten. Sedan nu likväl äfven Schlechtendahl er- känt den för en var. af Equisetum palustre, synes vär ursprung- 196 liga bestämning vara utom allt tvifvel och dess synonymi blifva således Equisetum palustre arenarium Fr. E. pratense Schlecht. FI. Ber. et plur. Auct. E. campestre Schult. FI. Starg. Schlechtendahl har tillika uplyst, att E. umbrosum är den ursprungliga E. pratense Ehrh., hvilken benämning der- före väl bör antagas. Minst kunna vi inse billigheten af G. F, Meyers förslag, att för den i Tyskland vanligaste bestäm- ningen af E. palustre arenarium Vill E. pratense benämna ZE. umbrosum för E. Ehrhartianum, då väl det förstnämda namnet bör bibehållas i fall man ej ville återställa Ehrharts. ER, Hvarjehanda, 1. Kandidat P. Afzelius, som i år berest Gottland och der samlat en mängd intressanta vexter, har äfven hemfört blad och lefvande rötter af en steril Iris, som fanns fle- rastädes på öen. Dessa tillhöra otvifvelaktigt samma art, som i Skåne (t. ex. vid Krageholms sjö) blifvit funnen utan blom- mor; och, efter jemnförelse med den här i Botaniska träd- gården odlade, säkert är Iris Siberica (jfr. FI. Scan.). Således hafva vi genom Sonens försorg erhållit bekräftelse på enart, som dess framlidna Fader Prof. A. Afzelius redan för 60 år sedan upgaf som Svenskt — Troligen tillhör den af Hr Ny- man äfven på Gottland funna art (se Bot. Not. 1841, N:o 8) med bredare krökta blad en annan art e tribu Barbatarum. — Måtte någon på Gotttand boende söka alt passa på dessa un- der deras blomningstid, som både är tidig och snart öfvergå- ende, hvarföre de lätt undfalla resande Botanister. (Ur bref från Prof. Fries). 2. Bland de flera utmärktare lafarter, hvilka Prof. Zet- terstedt samlade under den resa han förra året företog i Jemtland, är äfven Umbilicaria atro-pruinosa Scher., hvilken 197 länge ansågs ensamt tillhöra mellersta och södra Europas fjelltrakter, tills den för några år tillbaka fanns temligen all- mänt spridd på fjellen i mellersta Norge, hvarefter Hr Th e- denius äfven updagade den i Herjeådalen ; då Prof. Zet- terstedt nu äfven funnit den i Jemtland, synes man kunna antaga att den torde förekomma i de flesta fjelltrakter af Skandinavien. — I sammanhang härmed vill Utg. nämna att en utförlig berättelse om Prof. Zetterstedts resa i Jemtland och angränsande del af Norge kommer att inflyta i Veten- skaps-Akademiens botaniska årsberättelse. 3. Enligt upgift af Hr Lilja i N:o 9 af Tidning för trädgårdsskötsel och allmän vextkultur har Stud. Lundberg under detta års sommar funnit Anagallis cerulea Schreb. i tem- lig mängd i en åker vid Lyngsjö i Kristianstadstrakten. — Äfvenledes har Hr Lilja underrättat Utg. alt Hr Hessel- gren funnit Poterium Sanguisorba L. vid Limhamn nära Malmö. | 4. Enligt underrättelse från Magr. Areschoug är man i Göteborg betänkt på inrättande af en botanisk trädgård”, hvartill medel skola anskaffas genom subskription, som är öppnad och hvartill 3000 R:dr B:ko redan äro tecknade och resten, som man hoppas, snart nog skall insamlas. Gö- teborg är dock i fråga om publika inrättningar den första staden i riket. Dess zoologiska museum t. ex. har 1 årlig in- komst 1000 R:dr B:ko. Utg. kan ej annat än önska fram- gång åt den projekterade trädgården och tror att den inom kanske icke så många år skall ej blott uphinna utan öfver- träffa både Lunds och Upsala trädgårdar. 3. Af det af Rikets sednast församlade Ständer beviljade anslag till resestipend:er, läroböckers och lärda arbetens ut- gitvande har Regeringen tilldelat Prof. Wikström, såsom un- derstöd till utgifvandet af den af honom påbörjade Flora of- ver Stockholmstrakten, en summa af 666: 32 B:ko at årligen utgå till nästa riksdag. Det är fägnande att se det äfven den botaniska literaturen får hugna sig af en andel af detta an- 198 slag ; men liksom Ref. vid anmälandet af första delen af nämn- de arbete anmärkte, alt vid detsammas redaktion icke var iakttagen någon ändamålsenlig ekonomi, så torde icke hel- ler allt skäl saknas att anmärka, det nämde understöd var väl stort med afseende på ett arbete af så specielt och lokalt intresse, ehuru Ref. dermed icke vill hafva sagdt, att icke Prof. Wikström så väl för den derpå nedlagda fit och an- vända tid, äfvensom för den förtjenst han genom de botani- ska årsberättelsernas utarbetande ådagalagt, ganska väl för- tjent denna uppmuntran, helst som hans lön lärer vara föga betydlig. 6. Etats-Rådet, Riddaren af Danebrogs-Orden, Prof. Jens Wilken Hornemann afled i Köpenhamn d. 28 Juli detta år. Utg. hoppas att framdeles blifva i tillfälle att meddela några biografiska underrättelser om denne för Skandinaviens Flora och i allmänhet för Botanikens studium i Norden så högt förtjente man. Professor Schouw har efter honom öfverta- git de till Botaniska Professionen i Köpenhamn hörande ålig- gander, hvaribland äfven vården om botaniska trädgården. Redaktionen af Flora Danica är, ålminstone tills vidare, up- dragen åt Bot. Docenten S. Drejer, hvilken äfven i huf- vudsaklig del ombesörjt den sist utkomna fascikeln. 7. Ett ännu notablare dödsfall har inträffat i det att Augustin Pyramus de Candolle, utan motsägelse den störste bland Europas, och således jordens, nuvarande Bo- tanister, afled i Genf d. 9 Sept. Han var född i Genf d. 4 Febr. 1778 få dagar efter Linnés död. Upfostrad i trakten af Grandson i Wallis fortsatte han sina studier i Frankrike, der han erhöll Medicine Doktors-diplom, för hvilket han ut- gaf sitt försök om vexternas medicinska egenskaper. Han blef Professor i Botaniken vid medicinska fakulteten i Moni- pellier, men återvände 1816 till Genf, hvarest en botanisk lärostol för honom inrättades, hvilken han bibehöll till 1835, då han öfverlemnade den till sin son. Här utarbetade han de för alla tider oförgängliga arbeten, som förvärfvade honom 199 sin stora ryktbarhet. Men det var icke endast genom dessa som han inverkade på botanikens studium. Hans stora bi- bliotek och enorma vextsamlingar från alla trakter af jorden voro med den största liberalitet tillgängliga för alla botanister, som besökte Genf, dit äfven för denna anledning en mängd samlades. Han stod i den vidlyftigaste korrespondens och er- höll från alla jordens trakter vexter sig tillsända, hvilket allt satte honom i tillfälle att utarbeta sitt klassiska arbete: Pro- dromus systematis vegetabilis, hvilket han likväl icke hann slu- ta. Hans son och efterträdare Alphons De Candolle lärer skola fortsätta det; målte det ske på samma äkta vetlenskap- liga och grundliga sätt, som utmärker de af Fadren utgifna sju lomerna. HER. Anmälan. Prof. Fries har till införande meddelat efterföljande för- teckning på de vexter, som innehålles i Herbarium normale fasc. VIT, hvilken nu snart är färdig. Vid genomögnandet af denna lista kan enhvar öfvertyga sig, att denna fascikel, i fråga om nya, sällsynta och intressanta vexter, icke blott mä- ter sig med utan öfverträffar de föregående. 1. Matricaria maritima L.! (non 17. Cardamine bellidifolia L. Auc.) 18. — hirsula v. clandestina Fr. 2. Filago montana a. L. 19. Camelina silvestris Wallr. 3. Scorzonera humilis L. 20. — saliva Crantz a. b. 4. Leontodon hispidum L. a et b. 21. = dentata Pers. glabr. 23. Thlaspi alpestre L. 5. Carduus nutans L. 23. Thalictrum minus L. 6. Anchusa officinalis L. cum var. 24. — flexuosum Bernh. ex 7. Ballota nigra L. a et b. Reich. ; | ; 8. Galeopsis tetrahit v. pallens Fr. 25. -— collinum Wallr. ex 9. Mentha viridis L. a et b. Koch. i el 10. — piperita EL. (culta) 26. Ranunculus Philonotis Ehrh. 11. Rhinanthus major Ehrh. var. 27. =S nivalis L. 12. — minor v. angusuf. Koch, 28. — pygmaeus Sol. 13. Sinapis alba L. 29. Hypericum tetrapterum Fr. 14. Sisymbrium Thalianum v. ly- 30. — pulehrum L. ratum Koch. 31. Dianthus deltoides v. glaucus 15. Arabis arenosa Scop. Smith. k 16. — alpina L. 32. Silene anglica L. 200 83. Stellaria palustris Retz. 67. — latifolia L.! 34. — — alpestris v.panicul. Fr. 68. — : angustifolia Reich. 33. Cerastium trigynum Vill. 69. Allium Sibericum. L. 36. Trilolium hybridum L. 70. — Schoenopraso — siberi- 37. Medicago salva L. a. b. cum. 38. => silvestris Fr. a. b. 71. Juncus acutifiorus Ehrh. 39. = — Vv. procumbens 72. — nodulosus Wahlnb. var. Bess. 73. — bulonius v. fasciculalus 40. = faleatla L! (non Ex- Koch. tera ab ” 74. Luzula arcuatla Wahlnb. al. Vicia Orobus Dec. 75. Carex ericetorum Poll: var.” a2. — Cracca var. leptophyll. Er. 76. —— distans L: 43. Rosa dumetorum Thuill. 77. — punctata Gaud. 44. — moilissima Willd. 78. — :vaginata Tausch. 43. a — cinnamomea L- 79. — livida Willd. b. — mulica Fl. Dan. ex Reich. 80. — rariflora Sm. 46. Rubus pruinosus Arrh. 81. — capillaris L. AZ. = -COrylilfolius: Sm. 82 o— sSsilvaticu Huds. 48. Potentilla sordida Fr. 83. — remota L. 49. — — vy. Gäntheri Fr. 84. — canescens v. firma Blytt. 50. — intermedia L. 85. — Blyltii Fr 51. Poterium Sanguisorba L. 86. — parallela Sommer. 52 Euphorbia Cyparisias L. 87. Blyttia suaveolens Fr. 53. Polygonum mile Schrank var. 88. Stipa pennalta L. 54. Rumex conspersus Hn. 89. Avena mlermedia Lindgr. 55. — domesticus Fn. 90. — agrostidea Fr. 3641 na: IOTISPUS Li 91. Poa sudetica var. Fr. 57. Ulmus glabra Mill. 92. — trivialis L. var. > 53. Salix Lapponum L. 93 — depauperata Brown? Bilytt. BO VIN ETC 94. Bromus inermis L. 60. — aurita L. 95. — pratensis var. simplex Fr, 61. — = nigricans v. borealisFr. 96. — mollis a. et b. lejosta- 62. — Myrtilloides L. chys. 6. — pyren. norvegica Fr. 97. — :hordeaceus L. 64. — = reticulata L. 98. RTR geniculatus Curt. 65. Orchis incarnata L. latifolia. 99. Equisetum arvense? riparium Fr. 6. — :— Vv. angustifol. 100. Chara gracilis Smith. Rättelse: I N:o 8 pag. 160 rad; 22 står Hoburg, men skall vara ShOCP ONA — — 10 — 178 — 1 nerifr. står $. 13, skall vara $.. IF Af förekomna anledningar finner Utg: sig föranlåten att förklara, det orsaken till detta och föregående Nummers för- dröjda utgifvande är att söka i hopade göromål på boktryc- keriet, som äfven förorsakat, att detta nummer utgör blott 12 och ej 2 ark, som Utg. önskat. tf RR nr — Fund, tryckt uti Berlingska Boktryckernet, 1841. BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED, LINDBLOM. N Ed. Lund November 1841, I. Original-Afhandling. Något om de i Westergötland förekommande arterna af slägtet Lamium; af Sv. Joh. Lindgren. Uti Linnés FI. Svec. uptogos trenne arter af slägtet La- mium. Genom Friess observationer ega vi nu, inom Sve- rige, detta antal fördubbladt.. Af de svenska arterna Lamium saknar Westergötland, efter hittills gjorda observationer, La- mium album och maculatum. Det hade varit en lika stor ku- riositet om den sistnämnde blifvit der funnen, som det för- blifver en kuriositet om Lamium album aldrig påträffas inom landskapet. Så mycket ymnigare synas deremot de fyra återstående svenska arterna af samma slägte vara utbredda öfver provin- sen, om man får döma efter trakten mellan Kinnekulle, Ska- ra, Wenersborg och Wenern. Der förekomma nemligen ock- så, ofta i stor myckenhet, tvenne arter som hittills i all- mänhet varit ansedda för temmeligen sällsynta inom Skandi- navien. Jag menar Lamium incisum Willd. och Lamium inter- medium Fr. — Deras vextplats är antingen i trädgårdar och odlingar närmare boningshusen, eller på åkerkanter, invid (och ibland) säden. Man får, i följe deraf, af hvardera en forma succulenta hortensis och en forma macra arvensis. De förekomma merändels tillsammans med Lamium purpureum och amplexicaule; men någongång vexa de äfvenledes hvardera särskildt, utan att hafva någon af de andra arterna inom släg- tet i sitt sällskap. Så träffades vid det numera öde torpet 202 på Kinnekulles topp ensamt L. intermedium, och vid en lä- genhet utom Lidköping, bredvid vägen till Kållandsö, fann jag år 1840 L. incisum under enahanda förhållanden. Då de vexa i förening med sina samslägtingar tillhör största antalet af specimina icke alltid företrädesvis L purpureum. Detta kan lika väl tillhöra antingen L. intermedium eller L.incisum. L. amplexicaule synes deremot ofta vara underlägsen i anse- ende till antalet af exemplar, jemförda med de andra arter- nas på hvarje särskildt ställe. Man har trott sig kunna föra Lamium incisum och inter- medium såsom afarter till L. purpureum. För vår del äro vi likväl numera fullkomligt öfvertygade om bådas äkthet såsom spe- cies. Deras vextplats må vara hvilken som helst, så särskilja vi dem genast, i första blicken, både ifrån hvarandra och ifrån L. purpureum. Ännu mer: De, för hvilka vi visat sjelf- va vexterna lefvande, hafva, så vida vi också redogjort för de sednares karakterer, icke vidare misstagit sig om det ena ellér andra speciet. Alt fälla ett omdöme ifall man endast sett torrkade exemplar är lika litet rätt här, som allestädes der fråga är om saker af sådan finhet. Det är öfverflödigt att jag skulle söka med någon ny ordställning omsäga den gamla sanningen, att af en Botanist naturen endast studeras i naturen ; men det är kanske icke lika öfverflödigt att imel- lanåt uprepa, att ”plurim&e forme, facie diversissima, leviter modo differunt ; alie simillime distinctissime!” Det är en gyl- lene regel för oss yngre. Om Lamium intermedium Fr. synes man numera mindre dissentiera. Den framstår också, med sina alltid, jemförel- sevis, större och med en djupare färg försedda blommor, längre och mera långhåriga blomfoderflikar och till formen ut- märkta blad o. s. v., tydligt skild från de andra arterna in- om slägtet. Lamium incisum ställes ännu stundom på en un- derordnad plats, såsom afart eller hybriditet. Vi hafva i trädgården och på fältet sått här samlade frön af så väl L. incisum som L. pupureum och intermedium, och hafva alltid 203 återfålt samma Vvext som den, hvaraf fröen voro insamlade. För dem som så frön af dessa vexter, antingen hvarje art särskildt eller alla tre arterna tillsammans, och sedan obser- vera vegetationen från fröens upkomst till och med vexter- nas utveckling inpå senhösten, för dem tro vi alt L. incisum skall bevisa sig vara sjelfständig art. Utom de inskuret- flikiga bladen, synnerligen folia floralia, som den sistnämnda aldrig saknar, har detta species dessutom, jemfördt med L. purpureum, ständigt en mera mörkgrön färg, och dess. blad äro mer eller mindre concava! hvilket isynnerhet visar sig hos den äldre vexten. Lamium purpureum har deremot alltid elt visst convext tycke hos sina blad, och en ljusare, någon- gång till och med gulgrön, färg. Lamii incisi blad äro, äf- ven de öfversta, mera jemnt gröna. Lamii purpurei öfversta små, ännu icke utvecklade, blad äro brunaktiga, och dess något mera utvecklade öfre blad äro ofta ännu bruna i kan- ten. Lamii incisi blomkrona är blekare, än L. purpurei. Tu- bus coroll&e har jag hos L. purpureum alltid funnit ofvan ba- sen mer eller mindre fullständigt sluten förmedelst en ring af hår. Hos L. incisum är deremot tubus corolle ofvan basen alltid nudus, eller, noga taget, subnudus; ty några! tjocka genomskinliga hår, eller rättare piggar, finnas der alltid, endast likväl på den delen af blommans insida, som motsva- rar dess öfverläpp, d. v. s. ståndaresträngarnes vidfästnings- sida. L. incisi blompip tillslutes imellertid aldrig af dessa från en sida utgående piggar. Faux corolle är hos den Vest- götska L. incisum nuda, ej pilosa; men isynnerhet de kortare ståndarenas strängar äro ofvan oeh omkring deras vidhöft- ningspunkt, förnämligast på framsidan, försedda med fina hår. -Nedom samma fästepunkt vidtaga och följa, allt efter ståndarenas vidhäftningslinea, genomskinliga tjockare piggar, öfvergående i de få ofvannämnda vid pipens bas. För min del finner jag nästan större frändskap imellan L. incisum och intermedium, än mellan den förra och L.pur- pureum. Hos L. incisum och intermediwm, som också gemen- 204 samt hafva en tubum corolle supra basin subnudum och pe- tiolos dilatatos, äro, då de vexa i fet jord, stam och blad-- form, vid hastigare påseende, någon gång förvånande lika. L. intermedium skiljes likväl genast genom sina längre och mera långhåriga fodertänder och större och mörkare blommor. Alla tre arterna förekomma här till inpå senhösten. Skulle jag för Lamium incisum våga en diagnos, så kan den knappt blifva annat än en afskrifning af hvad Fries och Koch redan gifvit oss,eller denna: Lamium incisum Willd. foliis inequaliter inciso-lobatis inferioribus cordato- ovalis, superioribus subrhombeis breviter petiolatis concaviusculis, pe- tiolo dilatato, tubo corolle intus subnudo, fauce utringue denti- culis duobus notata, dente superiore subulato, denftibus calycis post anthesin patentibus , anutheris barbatis. Inter Lamia tres species presertim confunduntur. Sunt Lamium purpureum, incisum et intermediam: Lamium purpureum L. tubo corolle basin versus annulo piloso clauso, corolla ipsa lete purpurea, foliis ovalo-corda- tis ac crenato-serratis et peliolis angustatis diversum. Lamium incisum Willd. tubo corolle subnudo , corolla ipsa pallide purpurea, foliis superioribus subrhombeis inciso-lobatis et concaviusculis petiolis dilatatis insigne. Lamium intermedium Fr. tubo corolle subnudo, Corolla ipsa magna et ”saturalius colorata,” dentibus calycis longioribus ac pilosioribus, foliis superioribus subreniformibus et subsessili- bus , petiolis dilatatis distinctum. | Jag har skäl att tro, alt Lamium incisum och intermedium finnas allmännare spridda inom landet, än man hittills för- modat. Wahlenbergs Fl. Svec. upgifver såsom vextställen för L. incisum, utom Skåne; äfven Halland, Öland, Öster- götland och Upsala; och för L. intermedium, utom Skåne, äfven Blekinge, etc. — Hartman tillägger, för denna sed- nare, Bohuslän, och Blytt har funnit den åtminstone i sö- 205 dra Norge "): Utom det redan upgifna förhållandet, att dessa båda arter äro allmänna i den af mig sedda delen af Vester- götland, har jag äfven sett exemplar af; L. incisum från Ny- qvarns Bruk i Södermanland, och L. intermedium är i Ram- näs S:n af Vestmanland tagen af J. Brodén. — Vid en hasti- gare resa genom Wenersborg till Uddewalla, under nu för- flutne sommar, fann jag L. intermedium allestädes istor myc- kenhet. L incisum anmärktes sist vid Nygård, liggande vid foten af Hunneberg, och vid Wenersborg. Den syntes icke sedermera. Hade tiden varit längre, och egenteligen: ansla- gen till undersökning af traktens vegetation, så förmodar jag likväl att L. incisum påträffats äfven V. om nämnde stad. — Koch uptager ej L. intermedium i sin Syn. Fl. Germ. et Hel- vet. — Kan det vara möjligt att den saknas på andra sidan Östersjön ? IN. Utdrag ur utländska arbeten. Utur Flora oder Botanische Zeitung 1841. (Forts. fr. N:o 9.) 5. Uti N:o 13 förekommer elt utdrag ur en af Fer mond författad och i Journal de Pharmacie för 1840 införd upsats, som har till föremål att visa, det befruktningen ofta försig- går efter blommornas öpnande, och att blomhyilena dervid spela en vigtig rol. Man har nemligen förr antagit, att be- fruktningen i sådana uprätta blommor, der ståndarna äro myc- +) Den vexer allmänt kring Sognfjorden i mellersta Norge, t. ex. vid Leirdal, Gudvang, Lyster, Vig etc — L. incisum är af Blytt anmärkt i Nerödalen i Voss, äfvensom vid Moss, Dröbak, 0. S. Vv. på östra kusten af Norge. — L. intermedium är nu äfven funnen i Oldenburg; hvarom se Flora oder Bot. Zeitung 1841, N:o 14, Pp. 214, hvarest åtskilliga observationer förekomma öfver IL. incisum och L. intermedium af Böckeler, hviken äfven påyrkar dessas arträttighet. Utg. anm. 206 ket kortare än pistillen, äfvensom der anthererna öpna sig på den yttre från pistillen vända sidan, endast kunde verk- ställas medelst tillhjelp af vinden eller insekter. Denna för- klaringsgrund är i flera hänseenden otillfredsställande. Förf. har nu genom observationer ådagalagt, att befruktningen hos Iris, hos hvars arter ståndarna öpna sig på yttre sidan, sker på det sätt, att pollen fastnar bland de hårstrimlor, som be- finna sig på de kronlika foderbladen, hvilka äro motsatta ståndarna. Dessa foderblad höja sig sedan upåt och kröka sig mot blommans centrum, hvarvid de afskaka pollenkor- nen på märkena; i denna ställning förblifva de sedermera, så alt man hos de förvisnade blommorna alltid finner en ståndare och ett märke omslutet af ett foderblad. Enahanda är förhållandet hos Sisyrinchium, Morea, m. fl. Denna invo- lutio eger äfven rum hos Ipomea och några arter af Nyctago. Hos Convolvulus och Malvacee, som ha ståndarna mycket kor- tare än pistillerna, sker befruktningen äfven med kronans tillhjelp, i det denna, sedan pollen derpå är utströdt, vrider sig i spiral och innesluter pistillen, hvilken sålunda kommer i beröring med pollen. 6. Apotekare Böckeler har i N:o 14 meddelat an- märkningar rörande några Oldenburgska vexter, hvaraf Ref. här endast vill anföra följande. Genom odling har han funnit alt Gnaphalium nudum Hoffm. öfvergår i Gn. uliginosum L., vidare anser han L. incisum Willd. och L. intermedium Fr. for goda konstanta arter, hvilka dock synas honom vara sinsimellan mera beslägtade än med L. purpureum; af L. in- cisum anmärker han en forma vernalis och en forma 2sti- valis. Juncus nigritellus Don. är endast en form af J. supi- nus L.; både ståndarnes antal och fruktens form varierar. — Nasturtium microphyllum Bönnigh. och N. Sifolium Reichb. äro endast genom lokaliteter förorsakade former af N. of- ficinale. ; | 7. Uti en i N:o 19 införd upsats om en botanisk ex- kursion i trakten af Muggendorf, hvarunder Brassica campe- 207 stris L. uptäcktes såsom vild, anför Hofrådet Koch åtskil- ligt intressant om denna och närbeslägtade former; deraf torde vara tillräckligt här anmärka, att han numera an- ser B. campestris för den enåriga urformen af B. Rapa och ej för B. Rapa biennis. — Med anledning häraf kan Ref. icke underlåta att meddela den af Prof. Fries i bref lemnade up- lysning, att Br. campestris, Rapa och Napus äro trenne verk- ligen skiljda arter, som alla tre förekomma vilda i Sverge. Vi hoppas, att Prof. Fries snart sjelf närmare utvecklar detta ämne. 8. Sauter, hvilken, enligt hvad i ett föregående num- mer visats, på ett berömvärdt sätt egnat upmärksamheten åt de i Pinzgau i Salzburg förekommande lafvar, har äfvenle- des omsorgsfullt studerat der förekommande svampar och det med den framgång, att han funnit en ej obetydlig mängd nya arter. I N:o 20 af Flora meddelar han en öfversigt af svampvegetationen med hufvudsakligt afseende på Pezize och Trichioidei, samt lemnar diagnoser öfver de nya arterna. Den- na upsats är så mycket intressantare, som man hitintills nä- stan alldeles saknat underrättelse om svampvegetationen i sydtyska fjälltrakterna. Utrymmet tillåter icke att här när- mare referera innehållet af nämnde upsats, utan får Ref. in- skränka sig till meddelandet deraf, att Sauter inom 3 år fann emkring 200 arter af Peziza, hvaribland öfver 30 nya; vidare 2 nya Trichie, I ny Arcyria, äfvenledes 1 ny Stemo- nitis och 1 ny art af Diderma; 3 nya Clavarier, 3 nya Can- tharelli , 0. s. V. 5 9. I N:o 27 och följande lemnar Hofrådet Koch tillägg och förbättringar till sin Synopsis Flore Germanice et Helve- tie, vid hvilken upsats Ref. något längre, vill uppehålla sig, enär deri meddelas ganska mycket, som äfven för Skandina- viens Flora har ett specielt intresse. I fråga om arterna af slägtet Thalictrum torde följande böra meddelas. Th. minus & strictum Synops. betraktas som egen art Th, silvaticum: caule ad genicula striato leviter prui- 208 noso , internodiis quandoque serpeuntino-flexuosis, petiolis partialibus compresso-teretibus obsolete-angulatis, foliolis subro- tundis 3dentatis 1. 3fdis et sdentatis subtus glaucis glabris, auriculis vaginarum brevibus rotundatis revoluto-patulis, sti- pellis nullis, ramis patentibus, floribus sparsis subumbellatis staminibusque pendulis. 2. In terra humosa silvarum (Rhein- pfalz, Slesien, Mittelmark; blommar en månad sednare än Th. minus). — Th. majus Jacq. antages som egen art och får följande diagnos: caule striato epruinoso substricto, petiolis partialibus lineis prominenlibus angulatis, infimis patentissi- mis, foliolis subrotundis cuneato-obovatis 3dentatis, 1. 3fidis et ädentatis, subtus pallidioribus glaucescentibusque glabris, auriculis vaginarum brevibus inferioribus rotundatis, stipellis nullis, ramis panicule erecto-patentibus, floribus sparsis sub- umbellatis staminibusque pendulis. 2. In pratis et ad agro- rum margines, — Th. elatum Gaud., Th. ambiguum Schleich. (nec Willd. Herb.), Th. minus e dumosum Koch Synops: — Th. capillare Reich. är häraf en varietet med långa mycket fina blomskaft. Arten kan i herbarier svårligen särskiljas; men lefvande utmärker den sig genom en något styf högre stjelk, genom hufvudbladskaftets sidogrenar, som med det- samma bilda en rät vinkel och genom en mindre utspärrad vippa. Jacquin skiljde dock ej Ta. minus &L. från sin Th. majus: Sedan Wallroth icke vill erkänna sin Th. collinum för samma som Kochs art af samma namn, har denna kal- lat sistnämnda för Th. Jacquinianum, hvartill TA. minus Jacq- är synonym; deremot tvifvelaktigt om Tä. flexuoswn hör till denna art; af hvilken TA. nutans Schleich. (nec Desf. quod var. Th. majoris videtur) är en varietet. — Th. exaltatum Gaud. tillägges med följande diagnos: caule sulcato nitido, foliolis subtus” vaginisque glandulis sessilibus -minultissimis adspersis lanceolatis integris 1. cuneatis 2-3-fidisve , auriculis vaginarum brevibus rotundatis: diametro vagine angustioribus, summis acutis, stipellis subnullis, ramis panicule corymbose patentibus, floribus in apice ramorum aggregatlis staminibus- 209 ” que porrectis, radice subrepente. 4. Ad fluviorum ripas Helvetie australis. Mycket större än Th. flavum — Ranun- culus auricomus Bb. fallax W. et Grab. föres som varietet till R. cassubicus, som skiljes genom rostrum rectiusculum apice uncinatum från R. auricomus, hvars rostrum är a basi fere uncinatum. — Af Peonia finnas inom florans gebit endast P. corallina och peregrina, för hvilka nya diagnoser med syno- nymi meddelas. — Af Corydalis antagas fyra arter, hvilka på följande sätt karakteriseras: 1. C. cava Schweig. et Körte: rad. tuberosa fibris undique adspersa cava denique multicauli, caule diphyllo squama basilari destituto, fol. 2ternatis inci- sis, racemo fructifero erecto, bracteis integris, pedicellis cap- sula triplo brevioribus. 2. C. solida Sm. radice tuberosa solida basi ima fibris obsita, fol. 2ternatis incisis, petiolo inferiore aphyllo squame&eformi, bracteis digitato-partilis, racemo fru- ctifero elengato erecto, fructibus remotis, pedicellis capsu- lam &Tcquantibus. — Stylus är under blomningen hos denna art vid basen böjd åt sidan i en rak vinkel och stiger först derefter i höjden; detta eger ej rum hos de andra tre arter-” na. — 3. C. fabacea Pers. rad. tuberosa solida basiima fibris obsita, fol. 2ternatis incisis, petiolo inferiore aphyllo squa- meformi, racemo fructifero conferto nutante, bracteis inte- gris, pedicellis capsula triplo brevioribus. — Äfven då C. so- lida har hela blomskärm skiljes C. fabacea lätt derifrån ge- nom de korta fruktstjelkarne och den lutande täta fruktkla- sen. — 4. C. pumila Host. rad. tuberosa solida basi ima fibris obsita, fol. 2ternalis incisis, petiolo inferiore aphyllo squa- meformi, racemo fructif. conferto nutante, bracteis digitato- partitis, pedicellis capsula triplo brevioribus. Äfven då den- na, såsom Fries upgifver, har hela blomskärm, skiljer den sig från föregående genom betydligt större bracteer, genom blomkronan, som midtpå undra blombladet har blott en obe- tydlig knöl, hvarifrån den väl upstiger, men ej bildar någon vinkel, då deremot knölen på C. fabacea är stor och den undra sidan af sporren och främre sidan af undra blombladet 210 bilda nästan en rak vinkel; äfvenledes är sporren, der den går från blomskaftet, hos C. fab. mycket bredare än hos C. pumila. — Nasturtium Siifolium föres som varietet till N. offi- cinale. — Under Barbarea vulgaris uptages som var. pubes- cens B. hirsuta Weihe, Reichb. fl. exc. — Arabis hirsuta y longisiliqua Synops. betraktas som egen-art ÅA. sagittata Ber- tolon. med följande diagnos: Caule inferne hirto pilis sim- plicibus ramosisque patulis 1. deflexis, superne glabriusculo',, fol. oblongis denticulatis pube ramosa adspersis in petiolum angustatis, caulinis'erecto-patulis basi profunde cordato-sa- gitltata sessilibus, auriculis patentibus, siliquis erectis anguste linearibus compressis, nervo dorsali tenui denique subevanes- cente, seminibus anguste alatis obsolete punctulatis. O.- In collibus lapidosis et montanis rupestribus. (Franken, Unter- harz, Krain). Juan. Jul. — Öfver arterna af Erysimum "med- delas kritiska anmärkningar och äfven nya diagnoser för en del. — Alyssum edentulum kallas A. petreum Ard. och får så- som synonymer dels förstnämnde dels 4. gemonense L. Mant.; hvaremot A. gemonense Syn. kallas A. medium Host. — Draba Traunsteineri Hopp. betraktas tills vidare som egen art. — Draba lapponica , levigata, fladnizensis äro förenade under en art Dr. Wahlenbergii Hn. i öfverensstämmelse med Ref. åsigt ytterligare bestyrkt af Traunsteiner och-Salis-Marschlins. — Dr. confusa Syn. får namnet D. stylaris Gay, sedan det up- lysts: att Dr. confusa Ehrh. är en form af Dr. incana L. — Raphanistrum arvense Reich. FI. germ. exsicc. hör till Rapha- nus Raphanistr. a«. et 6. Syn., och Raphan. segetum Reich. till till var. y. G (Fortsättes.) EEF, ILiteratur, Revisio critica Caricum borealium in terris sub imperio Danico jacentibus inventarum. Autore S. Drejer, artium Ma- gistro. Havnie Reitzel 1841. 62 pg. 8:0. 211 Delta arbete är ursprungligen infördt i 3:e bandet af Krö-' yers Naturhistorisk Tidskrift, men som det äfven förekommer särskildt aftryckt och är af vigt för Skandinaviens flora, har Ref. ansett sig böra äfven särskildt anmäla det. Förf. angifver till en början att första anledningen till dess tillkomst var granskningen af den rika samling afslarr- arter, som Vahl medfört från sitt 9åriga vistande på Grön- land och som han lemnat Förf. att genomgå och beskrifva i och för den Grönlands Flora, med hvars utarbetande Vahl är sysslosatt. Men. som Steenstrup ungefär vid samma tid lemnade Förf. alla de af honom på Island under 2 år sam- lade vexter , så beslöt han, att kritiskt genomgå alla Grön- ländska, Isländska och Feröiska Carices,' samt, med Vahls bifall, särskildt publicera sina härunder gjorda anmärknin- gar. Utom Vahls och Steenstrups samlingar hade han äfven tillgång till Hornemanns rika herbarium, hvarest så väl nästan alla af Wormskjold, samt de flesta af Raben, Holl- böll, Mörch och Lyngbye på Grönland, Island och Färöarne samlade Carices äro förvarade; äfvensom andra samlingar för Förf. voro tillgänglige. Han lemnar derefter en historisk öf- versigt af hittills utgifna bearbetningar och uplysningar öfver nämde trakters vegetation; hvarefter han meddelar en för- teckning på de (69) arter af Carez, som ditintills voro up- gifna från dessa länder, hvarpå han öfvergår till sjelfva re- visionen af de särskilda arterna. Härvid anförer han öfver- hufvud blott sådana synonymer, som äro hämtade ur arbeten, hvilka afhandla den arktiska och skandinaviska floran; vexe- ställen och, i de flesta fall, samlarens namn, samt vid nya eller förblandade arter diagnoser, beskrifningar och anmärk- ningar. Vi vilja härur anföra hvad som kan vara af specielt intresse för skandinaviens flora, äfvensom diagnoser på de upstälda nya arterna. I. Psyllophore. Carex gynocrates Wormskj. mscpt.: spicis oblongis poly- gamis (aliis mere femineis, aliis androgynis apice 1. medio 212 masculis), perigyniis squarrosis subreflexis ovatis biconvexis rugosis rostro teretiusculo , squamis femineis ovatis acutius- culis masculis lineari-lanceolatis acutis, stigm. binis. Grönl. — C. dioece proxima, que vero a C. gynocrate differt: peri- gyniis subarrectis plano-convexis ovatis validius et magis re- gulariter nervosis, in rostrum longius applanatum attenuatis et margine distinctius scabratis, squamis femineis ovatis ob- lusis, masculis oblongo-obovatis obtusis. — Såsom synony- mer till C. gynocrates citeras Cobresia scirpina Hornm. El. D. t. 13529. Cobr. nardina Horn. nomencl. p.-74. OC. rupestris Sommerf. in herb. Horn. (Saltdalen). Hvad nu de 2 första synonymerna angår, så har Prof. Fries i bref till Ref. med- delat, att han, liksom Hooker, från Hornemann sjelf erhållit Carex nardina under namn af Cobres. scirpina, och att Fries är så mycket säkrare att detta synonym verkeligen hör till C. nardina, som Fries sjelf gjorde Hornemann upmärksam på dess skillnad från den rätta Cobr. scirpina och kallade den Carex nardina i de anmärkningar öfver Fl. Dan. , hvilka han sände Hornemann, då denne skulle utgifva Nomenclator El. Dan. (hvarom se företalet till samma arbete); namnet är för-. öfrigt,) såsom Drejer sjelf anmärker, likaså passande för C. nardina som opassande för C. gynocrates; (denna sistnämnda har äfven Ångström funnit jemte den förra, men tog den för en form af C. dioeca). É C. nardina Er.: spica ovata I. ovali densiflora apice mas- cula, squamis ovatis obtusiusculis fructu subbrevioribus, pe- rigyniis ovatis ellipticisve stipitatis nervosis angulis scabridis, rostro tereti ore hyalino-bilobo, stigm. 2. — Grönland. — COm synonymien jfr hvad nyss yttrats i fråga om C. gynocrates). C. ursina Dewey: spica subrotundo-ovata basi mascula, perigyniis stipitatis ovalibus brevissime rostellatis ore sube- marginato, squamam subobovatam obtusam subsuperantibus, stigm. 2. — Grönland. — Si quis diceret, hanc speciem esse formam depauperatam speciei alicujus. spica composita in- structe, haud adeo ab ea sententia abhorrerem, quum nonnul- 213 la specimiua rudimentum spice alterius habeant; non autem acutissimo Vahlio assentior, qui eam formam depauperatam esse C. glareose (cum ea mixtim quidem crescentis) habuit; hec enim differt culmo superne scabro, perigyniis ellipticis utrin- que attenuatis rostratis distincete nervalis, squamis brevioribus. II. Vignee. C. festiva Dewey: spica composita androgyna, spiculis subsenis ovatis in capitulum subovatum lobatum aggregatis basi masculis, perigyniis ovato-ellipticis plano-convexis ner- vosis margine serrulatis rostratis ore hyalino-lobato abscisso, squamas ovatas oblusiusculas superantibus, stigm. 2. — GC. leporina ovata Hartm. Sk. Fl. ed. 3 p. 246. GC. ovalis subal- pina Lestad. in herb. J. Vall. — Grönland. — &C. leporina, habitu proxima, differt spiculis ovalibus remotiusculis alter- nis, quo fit ut tota spica elongetur, squamis acuminatis pe- rigynia equantibus, caryopside ovata (in C. festiva obovata 1. obovato-elliptica). C. pratensis Drejer: spica composita androgyna spiculis 5—7 ovalibus alternis in rachi subflexuosa subsessilibus re-" motiusculis omnibus bracteatis basi masculis, perigyniis ova- to-oblongis plano-convexis nervatis margine ciliato-serratis rostratis alato-submarginalis, squamis ovato-oblongis aculatis perigynio sublongioribus latioribusque, stigm. 2. — Grönland. C. lagopina Wahlenb. Af denna art upställas 2 variete- ter: a fypica: spiculis ternis in'spicam subglobosam aggregatis; 8. pleiostachya : spiculis 5—6 alternis approximatis I. infimis remotliusculis. Vid C. canescens L. anmärker Förf. att han icke en gång som varietet förmår åtskilja C. Gebhardi. (Fortsälles). TY. IHvarjehanda. 1. Hugo Mohl har i Linnea för 1841 tillkännagifvit, det han ämnar årligen utgifva ett Repertorium fär Anatomie und Physiologie der Gewächse efter samma plan, som Meyer följt i sina årsberättelser, hvilka voro införda i Wiegmanns Archiv. Deri skall således mera på ett refererande än kri- tiserande sätt redogöras för hvad som under året tillgjorts i dessa delar af Botaniken, och för att kunna åstadkomma detta på ett tillfredsställande sätt anmodar han alla författare inom dessa grenar att tillsända honom särskildta aftryck af sådana afhandlingar och upsatser, hvilka icke såsom sjelfständiga arbeten utkomma i bokhandeln. 2 På samma ställe har D:r Walpers annonserat, att han tänker utarbeta och utgifva ett Repertorium botanices specia- lis, hvari alla vextarter, hvilka publicerats efter utgifvandet af de allmänna botaniska verken, (t. ex. De Candolles pro- dromus, Willdenows Species, Sprengels Systema etc.), skola upräknas samt diagnoser intagas. Till form och inrättning slutar det sig till Endlichers genera plantarum. Derefter äm- nar han årligen lemna supplementer. Flera utmärkta bolani- ster (t. ex. Link, Endlicher, Kunth, Hornschuch, Laurer m. fl.) hafva låfvat honom sitt bistånd, och han upmanar alla botanister att meddela honom de bidrag och uplysningar, som för nåendet af syftemålet äro af nöden. 3. Efter Wiegmanns död har D:r Erichsson öfver- tagit fortsättningen af det af den förra påbörjade Archiv fär die Naturgeschichte, och åtskilliga naturforskare hafva förenat sig med honom. Den botaniska delen besörjes al Grise- bach och har Geheime-Rådet Prof. Link äfven låfvat sitt biträde. Årligen" skola 6 häften utkomma. I första häftet af7:de årgången (för 1841) innehålles icke någon botanisk afhandling. 4. Professor Fries är sysselsatt med redigerandet af Norvitiarum Flor&e Svecice Mantissa tertia, hvari alla de under sista åren gjorda uptäckter komma att intagas, och lära åt- ; skilliga slägten deri blifva till större eller mindre del monog- grafiskt behandlade, så vidt som de tillhöra Skandinaviska floran. 5. Prof. Fries har meddelat Utg. den underrättelsen, att vid fördelningen af det anslag som Riksens Ständer för- unnat Upsala Akademi till materielens förökande, tillerkän= des Botaniska trädgården derstädes ytterligare 623 R:dr B:ko. — Här i Lund har den erhållit 218 R:dr, och några hade helst sett att den fått ännu mindre, ehuru enhvar någorlunda opartisk måste erkänna, att denna institution i alla hänseen- den är en bland de allramest behöfvande, såvida den skall ens någorlunda upfylla sin bestämmelse. Med det anslag den hittills haft kan ingenting uträttas, icke ens det första vilko- ret för hvarje botanisk trädgård åstadkommas, nemligen er- hållandet af en skicklig vetenskapligt underbygd trädgårds- mästare. De framsteg hortikulturen under de sista decen- nierna gjort fordra såsom en nödvändighet, att en trädgårds- mästare, företrädesvis vid en botanisk trädgård, måste ega kemiska kunskaper för att förstå alt blanda jordarterna, fy- siologiska för att rätt kunna bestrida utsåningen, vextgeogra- fiska för att kunna riktigt behandla vexterna, och rent bota- niska för att kunna bestämma dem och förekomma förvexling. Men hvar skall man väl få en dylik duglig trädgårdsmästare, då man ej har att erbjuda honom mera än 250 R:dr B:ko i lön; han bör hafva åtminstone dubbelt denna summa; så t. ex. har Gartneren i Greifswald 280 Thaler. — Att vexthusen här i Lund äro dels alltför små, dels med hänseende till konstruktionen odugliga för sitt ändamål är för hvar och en, som något känner till hurudana dylika böra vara, så påtag- ligt att det ej lärer kunna förnekas. Drifhusvexter kunna följaktligen icke här med någon framgång odlas; utan får man inskränka sig till vexter för fritt land. Af dessa finnas visserligen icke så få, så alt Lunds trädgård med hänseende till dem äfvensom i fråga om arboretum torde kunna jemfö- ras med Upsala trädgård. Men nya böra alltjemt anskaffas, 216 och dertill saknas medel, helst de vexter som finnas icke äro i allmänhet af den beskaffenhet, att de erbjuda tillfälle att medelst fröbyte med andra trädgårdar anskaffa hvad som brister. — Greifswalds trädgård har, utom fria vexthus och fria brännmaterialier, årligen 539 Thaler, hvarmed arbetslön och alla utgifter skola betäckas, hvartill likväl, enligt benä- gen upgift från Prof. Hornschuch, åtminstone erfordras 1500 Th., och ser man sig nödsakad fylla det bristande ge- nom försäljning af dupletter och genom den besparing i ar- betslön, som åstadkommes genom den med trädgården för- bundna läroanstalt för trädgårdsmästare. Lunds trädgård sak- nar allt tillfälle till dylika biförtjenster och är nödsakad att inskränka sig till det af staten lemnade otillräckliga anslag. — I sammanhang härmed och då: trädgården är utur stånd att för närvarande förse sig med sådana utländska vexter, som der borde finnas, skulle Utg. vilja föreslå att man, mera än hittills alltsedan Retzii tid skedt, odlade sällsyntare Skandinaviska vexter och i främsta rummet alla kritiska ar- ter. 'Ty jemte det tillfälle till biologiska observationer, som derigenom erböd sig, äfvensom till att göra de Studerande upmärksamma på skilnaderna mellan närslägtade arter, kun- de man möjligen småningom bereda en liten inkomst för träd- gården genom det att man kunde åt utländska trädgårdar er- bjuda till salu eller utbyte frön af dessa vexter, hvaribland säkert äro många, som för dem skulle blifva kärkomna. — Men det vigtigaste af allt är att anskaffa en någorlunda för- svarlig trädgårdsmästare-lön, så att man kunde ega hopp alt få en skicklig och verkligen dertill bildad man. Jag är för- säkrad att i sådant fall Prof. Hornschuch, hvilken till Up-. sala anskaffat en utmärkt duglig Gartner, gerna, om han der- om anmodades, äfven skulle visa Lunds Botaniska trädgård denna tjenst. Fund, tryckt uti Berlingska Boktryckenet, 1841. —-——=————"-Zz:-Åuv=— — — — — — — —.;.zz—— -2—— O o.ov—n-nnQnnnn———X—+O— !AH8é]5 = ————— ERA BOTANISRA NOTISER UTGIFNE AF AL. ED. LINDBLOM. MIR Lund December = 1841. sa I. Original-Afhandling. Några ord om slägtet Draba; af Utgifvaren. Under den vandring jag 1839 företog i Norges fjälltrak- ter egde jag tillfälle att ännu vidare observera arlerna af detta slägte och sålunda komplettera min kunskap om dem; och som Prof. Fries med sin vanliga vänskap nyligen lem- nat mig ett utdrag af hvad som rörande detta slägte före- kommer i Hookers Flora boreali-Americana (ett arbete, hvar- till jag tyvärr sielf ej eger tillgång), samt Hr J. Vahl med- delat mig exemplar af de arter, hvilka han samlat i Grön- land och på Spetsbergen, så har jag härigenom blifvit satt i tillfälle att så väl i vissa delar rätta åtskilligt af hvad jag anfört i den afhandling öfver detta slägte, som finnes intagen i Vetenskaps-Akademiens Handlingar för 1839 (i sammandrag äfven dels i Linnea år 1839 pag. 316 etc., dels i Bot. Not. 1839 p. 13 följ.), som ock dervid göra några smärre tillägg, hvar- till jag så mycket mera finner mig föranlåten, som Dr. Hart- man i de tillägg och rättelser till Skandinaviens flora, som äro införda i denna tidskrift, framställt åtskilliga anmärknin- gar rörande de af mig uttalade åsigter. Draba trichella Fr. I Vet. Akad. Handl. för 1839 p. 37 har jag yttrat att denna art synes komma närmast Dr. co- rymbosa Brown; sedan jag nu af Hr Vahl erhållit goda ex- emplar af denna sistnämnda både från Grönland och Spets- bergen, finner jag att denna, såsom äfven Hooker i FI bor. amer. Part. 11 pag. 352 anmärker, står närmare Dr. rupestris - 218 ehuru den äfven derifrån synes skiljd: Dr. trichella synes mig stå mellan D. alpina och Dr. corymbosa et rupestris;ski- dornes form öfverensstämmer närmast med den förstnämnda (jag måste dock tillstå att jag ännu ej sett några fullmogna); hårigheten på stjelken och de uprätta blomklasarne har den gemensam med D. alpina och corymbosa; bladrosetterna öf- verensstämma mest med Dr. rupestris var. (Dr. scandinavica in Vet.Ak. Handl.); de små hvita blommorna äre äfven när- mast lika med Dr. rupestris, med hvilken. art den äfven öf- verensstämmer i fråga om märkels form ; ty ehuru Fries i Mant. Novitiarum altera p. 40 tillägger Dr. trichella ett ”sti- gma capitatum,” så har jag dock hos de så väl af Fries som Ångström benäget meddelade exemplar icke kunnat finna annat än sligma punctiforme: d. v. s. märket är icke breda- re, utan antingen smalare och liksom insänkt mellan stiftets lameller eller i det högsta lika bredt med detta (jfr Vet.Ak. Handl. 1. c. sid. 15). Då Fries säger alt stigma är ”sessile crassum,” synes han härtill räknat äfven sjelfva stylus, hvil- ken, ehuru visserligen mycket kort, dock oftast är tydlig och uptill något bredare än nedtill, således omvändt-konisk. Draba scandinavica Vet.Ak. Handl. I. c. sid. 38. Genom de observationer, hvilka jag 1839 var i tillfälle göra, har jag blifvit öfvertygad, att denna utgör allenast en form af Dr. rupestris, hvars något afvikande utseende bör tillskrifvas dess: vextställe på de högre fjälltopparna bland de der hopa- de och liksom tätt sammanpackade större och mindre stenar. Se mera härom under Dr. rupestris. Dr. Wahlenbergii Hm. Vid denna art har jag ej annat att anmärka än alt Koch (se Flora od. Bot. Zeit. 1841 N:o 29 sid. 463) omfattat den af mig framstälda åsigt om den- na arts begränsning, hvarvid han yttrar, att de af Traun- steiner och Salis-Marschlins gjorda observationer öf- verensstämma med mina. — Af var. y. glabrata har Vahl lemnat mig exemplar från Grönland, hvarifrån han äfven meddelat ett specimen, som svårligen kan hänföras till nå- 219 gon annan art, ehuru det afviker derifrån genom stjelken, som nedlill är besatt med spridda stundom tvåklufna hår; skidorna äro äfven fullkomligt lansettlika. — Enligt de af Vahl lemnade exemplar af Dr. crassifolia från Grönland, står denna art mycket nära Dr. Wahlenbergii, hvarifrån den en- dast synes skiljd genom mera költiga (ofta aldeles hårlösa) blad, hvars ryggnerv derigenom blir föga märkbar, då den dere- mot hos D. Wahlenbergii är, särdeles närmare bladens basis, mycket framstående och ofta glänsande; blommorna hos D. crassifolia äro något mindre, men kronbladen ha alldeles sam- ma form som hos Dr. Waldenbergii ; skidorna äro slutligen mera aflånga. Dr. nivalis Liljebl. Vid vextställen bör tilläggas Lom i Gudbrandsdalen, hvarest den, ehuru sparsamt, vexte blandad med Dr. alpina, Walenbergii, rupestris, hirta och incana. Denna art synes vara den sållsyntaste på fjällen i mellersta Norge, hvaremot den högre upp mot polen tyckes blifva ym- nigare; så t. ex. synes förhållandet vara på Spetsbergen, äf- vensom på Grönland, från hvilka ställen den liberale Vahl äfvenledes meddelat exemplar. Skidornas form varieras hos denna art, liksom hos D. Wahlenbergii; den normala tyckes vara den aflånga, som öfvergår å ena sidan till nåstan full- komligt lansettlik och å den andra till oval. Formen bra- chycarpa (Vet.Akad. Handl. 1. 6.) samlade jag äfven vid Lom; den är tydligen atypisk; skidorna sakna utbildade frön; mär- ket tydligen tvåflikigt (jfr Vet.Ak. Handl. 1. oc. sid. 44, 55). Dr. lara (Vet.Ak. Handl, 1. c. s. 57). Redan på det anförda stället yttrade jag den öfvertygelse, att denna art var just den, som Brown kallat Dr. rupestris, men som jag icke sett fullt autentika exemplar af sistnämnda, och den der- jemte för författarne sjelfva syntes mindre klar, ansåg jag mig icke böra upptaga dess namn, utan heldre gifva den Skandinaviska arten ett nytt, öfverltygad om sanningen af den regeln, alt det i tvetydiga fall är vida bättre att skilja än förena, och att mera konfusion upkommit derigenom, alt man 220 under samma namn hänfört sådana vexter, om hvilkas spe- ciela identitet man ej varit fullt öfvertygad, än genom alt i i sådana fall gifva nytt namn åt den tvifvelaktiga vexten. Men sedan man kommit till fullkomlig visshet och öfverty- gelse om identiteten, är det ock en skyldighet att öppet till- stå det genom att sjelf undertrycka det yngre namnet och å- terinsätta det äldre i alla sina rättigheter. Det är på denna grund, som jag med särdeles tillfredsstältelse nu förklarar, att den af mig upkallade Dr. lara är identisk med Dr. ru- pestris Br., hvilket namn således bör uptagas i skandinaviska floran. Men till denna art hänför jag äfven, såsom redan är anmärkt, den af mig förut under namn af Dr. scandinavica åtskiljda form. Under min sista vandring i Norge 1839, då jag på flera ställen och under olika utvecklingsgrader an- träffade D. rupestris och således var in tillfälle att än vidare observera den under dess särskilda former, öfvergick min förut hysta gissning, såväl om identiteten al Dr. rupestris och D. lara, som ock derom att D. scandinavica blott är en form deraf, till full visshet. Diagnosen för denna art anser jag böra ändras på föl- jande sätt, äfvensom formerna eller varietelerna sålunda för- delas: SA Draba rupestris Br., rosulis patentibns1. subclausis, foliis sublanceolalis scapisque 1-pauci-foliatis (inferne 1. totis) stel- lato-pilosis, siliculs lanceolatis 1. oblongis subacutis pedicel- lisque erecto-adpressis glabris 1. pilosulis, stylo brevi, stig- mate subpunctiformi. é | Dr. norvegica Gunn. Norv. n. 846. Vol. 2 p. 106 (descr. vitiosa). Dr. rupestris Horn. Plantel. 2. p. 213. D. hirta Hin. Skand. Fl. ed. 3 p: 153. Bot. Not. 1841 p 96. D. hirta Sm. FI. Brit. ed. Römer 2. p. 677. D. tupestris DC. Syst. 2. p. 344. Prodr. 1. p. 169. : Fig. Dr. an pyrenaica FI. Dan. t. 143 (mala). — Dr. hirta Engl. Bot. tab. 1338. o laga: caudicibus stolonibusque laxis, rosulis patentibus, 221 scapis floriferis plus minus flaccidis, siliculis sublanceolatis. — D. laxa Lindbl. in Vet.Ak. Handl. 1839 p. 57; Linnea 1839 p. 326; Bot. Not. 1839 p. 50. (excel var. e). a. legitima: caud. stolonibusque diffusis, fol. rosularum subintegris sublanceolalis, scapis 1-2-phyllis superne glabris, pedicellis glabris siliculam glabram dimidiam vix &equantibus. b. gracilis: foliis scapi gracilis 3—5 obovatis rosularum- que oblongo-lanceolatis crebrius et grossius dentaltis, pedicel- lis grabris elongatis siliculas glabras lanceolatas fere supe- rantibus. D. laxa 5 Il. c.c. C. hebecarpa: fol.- omnibus lanceolatis subintegerrimis, scapis gracilibus totis stellato-hirtellis, siliculis lanceolatis pube brevi subsimplici plus minus rara (in margine copiosi- ori) adspersis pedicellos stellato-pilosos supduplo superanti- bus. — D.laxa.y ll. c.c. — D. rupestris Brown Hort. Kew. in Verm. Schr. 5. p. 28 (sec. diagn.). d. intermedia: caudicibus brevioribus magis congestis, fol. rosularum oblongo — 1. subobovato-lanceolatis, scaporum 2—4 ovatis denticulatis, scapis elongatis crassioribus stricti- usculis totis stellato-pilosis, pedicellis brevibus siliculisque lanceolatis margine pilosulis. D. laxa Jd. LI. c.c. e. distigmatica: stolonibus elongatis rosulisque laxis, fol. glabrescentibus ciliatis, siliculis brevibus oblongis glabris, stigmate bilobo.— D. hirta y. distigmatica Hin Skand. FI. ed. cp: 153, — D. scandinavica y- Lindbl. LI. c.c. — Forma aty- pica, morbosa. Pp. stricta: caudicibus stolonibusque brevibus dense con- gestis, rosulis initio subclausis, scapis strictis, siliculis ob- longo-ellipticis. — D. rupestris Hook. Fl. bor. - Amer. 11 p. 23 (sec. diagn.). D. scandinavica Lindbl. Vet Ak. Handl. 1839 p. 38. Linnea 1839 p. 322. Bot. Not. 1839 p. 21 (excl. var. y.) a. lejocarpa: pedicellis brevibus siliculisque glabris. — D. hirta £. alpicola Wahlenb. Lapp. p- 475 et Tab. XI fig. 1. — Svec. p. 445 — DC. Syst..3 p. 343: ”Prodr. 1. p; 169: = D. scand. « Lindbl. LI. c.c. 1 222 b. hebecarpa: scapo toto pedicellis siliculisque stellato-pi= losis. — D. rupestris C. A. Meyer in Ledeb. FU. Alt. 3. p. 71. — Dr. scand. 8 Lindbl. LI. c.c. y. glabrata: caud. stolonibusque brevibus dense congestis, rosulis patentibus, fol. oblongo-lanceolatis glabrescentibus, scapis 1- phyllis glabris, pedicellis siliculisque (immaturis) oblongis glabris. — D. laxa e glabrata Lindbl. LI. c.c. Hab: in alpinis et subalpinis Scandinavie passim: ca Norvegie : Grinsdfjeld et Bergesfjeld Par. Vang Valders; ad Nystuen Filefjeld (in reg. betul.); Lom Gudbrandsdalie (reg. bet.); in Dovrefjeld circa Kongsvold frequens in reg. bet. et fruticulorum, ad Drivstuen in reg. abie. (ipset). — Ad Trom- fossen Par. Ringebo Gudbrandsdalie (reg. Pini); inter Mör- kedalen et Tvinde Voss (reg. abiet.); Saltdalen Nordlandie (Sommerfelt sec. herb.). — Svecie: Lappon. Lulens. (Lesta- dius sec. specim. communicata a Wikström), Jemtia (sec. spec. que dedit Fries). — ab in reg. betul.; inter Kongsvold et Vårstien Dovre (ipse). — ac in reg. abiet. ad Maristien Vest- fjorddalie Par. Tind. Telemarkie; in arenosis ad Stölån Dovre in reg. fruticul. (ipse). — ad in Knudshö supra Kongsvold Dovre ad term. super. reg. betul. (ipse). — «e Saltdalen Nordl. Norveg. (Sommerfelt). — fa. Norvegie: Lomseggen Par. Lom Gudbrandsdalixe,; Gederyggen ad Jerkin Dovre (u- troque loco in reg. nivali (ipse); in alpe supra Tofte Dovre (Blyt). — Svecie: Lappon. Lul. (Ullenius et Lestadius). — 6b. in alpe Njammats Lapp. Lul.; in limite inter Snaasen Norveg. et Jemtiam Svec. (Hartman); Herjeådalen Svec. pas- sim (Thedenius). — y. versus Kallvillasjö inter Kongsvold et Snöhättan Dovre Norv. in reg. fruticulorum loco a nive haud diu derelicto (ipse). Det tillkommer mig nu att upgifvya de grunder jag följt vid fördelningen af synonymerna. Att de från Smith, De. Candolle och Hornemann hämtade böra hänföras till hela arten, synes mig Klart, dels deraf, att desse författare ut- tryckligen säga att skidorna variera glatta och Cehuru mindre 223 ofta) håriga; dels ock deraf, att ehuru de anföra silicule ”lanceolate”, och således synas specielt hafva afsett var. a, så uptager likväl Hooker, hvilken genom karakteren ”sili- cule oblonge” tydligt hänsyftar på var. 8, både Smiths och De Candolles synonymer utan ringaste anmärkning, hvarjemte han försäkrar att han under flera år observerat den skottska arten. Dessutom förekomma så många mellanformer mellan de lansettlika och aflånga skidorna dels hos olika individer, dels till och med hos samma individ allt efter skidornas 0o- lika utveckling och mognad, att man icke alltför minutiöst der- på bör fästa afseende. — Figurerna i Flora Dan. och Engl. Bot. äro så ofullständiga och sakna alldeles fullmogna skidor, att man omöjligt kan bestämma till hvilken form de böra hän- föras, ehuru det icke är ringaste tvifvel underkastadt, att de höra till denna art. — Browns korta diagnos i Hort. Kew. afser uttryckligt var. « forma hebecarpa, ehuru hans namn likväl bör lämpas på hela arten. — Hookers diagnos i FL Bor. Am. är deremot enligt orden endast passande på var. p, ehurw all möjlig sannolikhet är att antaga, att han afsett hela arten så begränsad, som jag uptagit den; hvilket man kan finna af de anförda synonymerna. — Citaterna ur Wah- lenbergs FI. Lapp. och Srcec. kunna ej hänföras till någon annan form än pa. Dr. hirta y. rupestris Wahl. Sveo. I. c. kan, oaktadt de anförda synonymerna, icke hänföras till nå- gon form af Dr. rupestris, utan blott till D. hirta fp. hebe- carpa, med hvilken den korta beskrifningen allrabäst öfver- ensstämmer. — Meyers i Ledeb. FI. Alt. passar deremot en- dast in på gb. — Formerna med håriga skidor synas vara de allmännare i Skottland och Altai; hvaremot de med glat- ta skidor äro vanligare i Skandinavien och arktiska Ame- rika. Af Vahl har jag dock erhållit exemplar, samlade på Grönland, så väl af formen «a, som al uc. Jag har ställt var. laca främst, emedan den synes mig utgöra hufvudformen såsom förekommande så väl på som ned- om de egentliga fjällen, hvaremot 8 stricta synes mera in- 224 skränkt till de högre fjällen , på hvars toppar den vexer lik- som inprässad mellan den mängd stenklappur, hvaraf de äro öfvertäckta: och anser jag dess afvikande utseende hafva sin grund just i denna vextplats, helst man finner, alt ju me- ra man från detta stenklappur nalkas till ställen, der mera och djupare jord finnes, desto laxare och, med hänse- ende till nästan alla delar, långsträcktare utseende får Vvex- ten, så alt då den på förra stället är vanligen knapt fingers- hög och tufvorna tätt sammanpackade, får den på de sed- nare qvarterslånga stjelkar och derutöfver med lösa utbred- da tufvor. Den tätare hårigheten hos 8 kan äfven förklaras deraf, att vexten på de höga fjälltopparna mera behöfver skydd mot stormarne. — Vid anordnandet af de särskilda formerna har jag satt dem med glatta skidor främst, dels derföre alt de tyckas mom Skandinavien vara allmännare spridda, dels ock emedan jag i fråga om andra arter af detta slägte förut begagnat samma upställning. Bland arktiska arter, som stå något nära Dr. rupestris, bör jag nämna D. corymbosa Br., af hvilken jag genom Hr Vahls liberala vänskap erhållit många både blommande och fruktbärande exemplar så väl från Grönland som Spetsber- gen. Den är utmärkt genom temligen breda aflångt-tunglika trubbiga blad, som äro kantade med oftast stjernlikt delade stundom enkla hår, båda bladsidorna äro äfven besatta med stjernformiga hår; blomstjelkar och blomskaft tätt beklädda och nästan gråa af temligen långa eller klufna hår; blommor hvita, till storlek och kronbladens form närmast liknande dem hos Dr. rupestris , fruktklasen tät nästan som hos D. alpina; skidorna mer eller mindre utstående, elliptiska åt båda än- dar trubbiga, betäckta med enkla och stjernlika hår; stiftet kort, märket knappformigt. — Jag har icke sett någon inom Skandinavien samlad form, som härmed öfverensstämmer. Draba hirta L. Bland de i Vet.Ak. Handl. 1839 p. 738 och Linnea 1839 p. 329 af mig under denna art uptagna synonymer bör Hartm. skand. FI. utstrykas, sedan Dr. Har!t- 223 man sjelf förklarat (se Bot. Not. 1841 sid. 96) att hela hans art hörer till D. rupestris. — Till de på samma ställen an- förda vextställen tilläggas: Vang Valders, Lom Gudbrands- dalie (ipse), Vaage Gudbrandsdalie (Sommerfelt herb.). Dr Hartman har mot de af mig antagna benämningar anmärkt, attsom Solanders i Lappland samlade och i Vet. Akad. samlingar förvarade exemplar tillhörer D. rupestris, och då Linnés Dr. hirta är grundad på de specimina, som So- lander hemfört från Lappland (se Fauna Svec. ed. 2. p. 557), så bör namnet D. hirta IL. tillhöra den art, som jag här of- van framställt som D. rupestris Br., hvaremot den af mig an- tagna D. hirta (Dr. incano-hirta Hen. Skand. Fl. ed. 2, Dr. confusa ed. 3) är att anse såsom en ny art. Häremot får jag invända följande: Att Linné först förenade alla peren- na hvitblommande arter af Draba under sin Dr. incana, hvar- ifrån han sedan skiljde D. hirta, hvilken åter innefattade alla sedermera afskiljda alpinska Draber, är obestridligt. Jag är vidare öfvertygad, att Linné, som ej i lefvande tillstånd wun- dersökt D. hirta och rupestris , således saknat tillfälle att rikta upmärksamheten på deras olikheter, icke åtskiljt dessa äfven om han af båda haft några torra exemplar för ögonen. Den al Linne lemnade diagnos och beskrifning på Dr: hirta tyc- kes mig dock ådagalägga, att han vid dess upställande haft afseende på den vext, som jag under samma namn framstält; han tillägger den nemligen silicule ”oblique”; sådana äro hos den jag anser för Dr. hirta mycket vanliga, då de deremot hos Dr. rupestris högst sällan ega rum; han säger vidare ”si- licule magis glabre et ovate” (quam Dr. incane); detta pas- sar också förträffligt in på Dr. hirta, men i vida mindre grad på D. rupestris, hvars skidor oftast äro lanceolate utrinque aculz, mera sällan oblonge, men då nästan alltid smalare och nedtill mindre rundade än hos Dr. incana. — Hooker och De Candolle hafva upfattat dessa arter alldeles på sam- ma sält som jag, hvarvid den förre vid citatet af Linnés Sp. Plant. uttryckligen tillagt ”secundum herbarium” (se Flora Bor. 226 — Americ. 2. p. 52), och den sednare vid samma citat. (se Syst. Regn. Veg. 2 p. 343) tillsatt tecknet!, hvarmed han all- tid utmärkte att han jemfört den citerade författarens origi- nalexemplar. Detta visar på det evidentaste, att båda desse grundlige forskare jemfört Linnés eget herbarium och grun- dat sina namn på de deri förvarade originalexemplar. — Då nu slutligen härtill lägges, alt Wahlenberg obestridligen betraktar som hufvudform den vext jag anser för Dr. hirta L. (till någon annan kan fig. 4 tab. XI FI. Lapp. icke" rim- ligen hänföras), så tyckes det icke vara ringaste tvifvel un- derkastadt, att icke Dr. rupestris Br. utan den Hooker, De Candolle och jag kalla Dr. hirta L. bör bibehålla detta namn. — Det af Dr Hartman anmärkta förhållande med Solanders exemplar synes mig med denna” åsigt kunna före- nas om man antager, att Solander under sin resa verkligen samlat båda arterna, hvilka i Lappland utan tvifvel liksom i Norge vexa blandade om hvarandra (såsom skäl ”härföre kunde anföras att ex. af den verkliga Dr. hirta L. äro af Lestadius tecknade i Svensk botanik och insamlade för Herb. norm.), och att Linné, åt hvilken vexterna öfverlemnades, deribland för sig utvalde de största och med mest framstå- ende karakterer försedda exemplaren, hvaremot Solander behöll de mindre, hvilka sedan kommo till Yet.Ak. samlin- gar, under det de, efter hvilka Linnés art upstäldes, förva- rades i hans herbarium. — Föröfrigt bör jag anmärka, alt man vid bestämmandet af Drabe ej alltför mycket bör fästa sig vid hårigheten, dess beskaffenhet eller täthet, ty denna varierar hos nästan alla arterna; enahanda är förhållandet med skidornas form, hvarom man genom jemtförelse af en mängd lefvande exemplar lättligen öfvertygas. Ehuru små och outvuxna specimina af Dr. hirta äro snarlika Dr. rupe- stris, hafva dock båda en så olika habitus, att man, då man en gång sett båda lefvande bredvid hvarandra, ej se- dermera gerna drager deras arträtt i tvifyelsmål. Dr. incana L. Vid denna art har jag ingenting att til- ER lägga eller anmärka, utom ett fel, som insmygt sig vid cile- randet af Herb. norm. under var. & så väl i Vet.Ak. Handl. 1839 p. 735, som i Linnea 1839 p. 232 står ”Dr. contorta Herb. norm.”;, men som Fries hvarken i Herb. norm. eller någor annorstädes framställt denna form såsom egen art, utan blott såsom var. af Dr. incana, bör detta här ändras och i stället insättas ”Dr. incana 5. contorta Herb. Norm.” HE. Utdrag ur utländska arbeten. Utur Flora oder Botanische Zeitung 1841. ; (Forts. fr. N:o 11) Förf. är benägen att, i likhet med Bernhardi, anse Helianthemum polifolium, såsom var. af H. vulgare. — Viola palustris 6 betraktas, efter Fries, såsom egen art: V. epipsila Ledeb. — I diagnosen på sect. I $.2 utstrykas orden Cpedunculi fructiferi) ”apice recti,” och hela afdelningen har blifvit omarbetad på den grund att flera arter tillkommit; skillnaden mellan dessa utvecklas och nya diagnoser medde- las; dessa anser Ref. sig här böra anföra: V. hirta L. acau- lis, stolonibus destituta 1. caudiculis lateralibus denique in stolones breves mutatis pröedita, fol. ovalis 1. oblongo-ova- tis, interioribus prioribus profunde cordatis, stip. inferioribus ovalis, superioribus lanceolatis, omnibus acutis I. apice ipso oblusis fimbriisque margine glabris, fimbriis diametro trans- versali stipule brevioribus, sepalis obtusis, pedunculis fru- ctiferis prostratis, caps. pubescente. — In pratis siccis, pas- cuis, ad fruticeta. Apr. Maj. — FL inodori, plerumque dilute violacei paululum in rubellum vergentes; occurrunt quoque colore saturatiore tinctik Folia vernalia sepe breviter ovala et sinu levi aperto-cordata, estivalia vero semper oblongo- ovata et basi sinu profundo cordata. — Species hujus subdi- visionis in herbariis difficillime dijudicantur, et pro certo constitui non possunt, nisi specimina completa sint et cum 228 floribus, serius quoque cum foliis &estivalibus fructibusque collecta fuerint. Folia &estivalia, que sola normalia sunt et characteres diagnosticos exhibent, post anthesin demum ex- plicantur. — V. collina Bess' acaulis, stolonibus destituta 1. caudiculis lateral. denique in stolones breves mutatis predita, fol. late — ovatis profunde cordalis, slip. lanceolatis attenuato — cuspidatis fimbriatis margine fimbriisque hispidulis, fim- " briis intermediis diametrum transversalem stipule Tquanli- bus, sepalis obtusis, pedunc. fructif. prostratis, caps. pubes- cente. In nemorosis el ad sepes (Sweitz, Regensburg, tro- ligen långs foten af hela alpkedjan). Apr. Maj. — VY. umbrosa Hopp. (nec Fries); Reich. icon. f. 4497 (fol. vernalibus) et £ 4493 (fol. estivalibus sub nomine V. hirte umbricolz). — A simili V. hirta differt stip. longius attenuatis, copiosius fimbri- alis, fimbriis elongatis plerumque obscure glanduliferis et, ut stlipula ipsa, pilis brevibus ciliatis. Flores pallide ceru- lei odorati; fol. estivalia fere cano-puberula. — V. sciaphila Koch : acaulis, stolonibus destituta, fol. lato-ovatis sinu lato aperto cordalis, stip. lanceolatis acutis fimbriatis fimbriisque margine glabris, interioribus apice ciliolatis, fimbriis diametro transversali stipule brevioribus, sepalis obtusis, pedunc. fructif. prostratis, caps. glabra. — In locis umbrosis montium et re- gionum subalpinarum (Sweitz, Tyrolen). Apr. Maj. — V.: umbrosa Sauter (nec Fries, nec Hoppe). — Ovaria glaberri- ma, quibus statim cognoscitur, folia lato-ovata, sinu lato aperto cordata, &stivalia glabrescentia, que nunc in V. col- lina magis hirta apparent quam verno tempore. Flores vio- lacei fauce albi. Planta stolonum semper expers. Odor flo- rum levis. — V. ambigua W.K.: acaulis, stolonibus destituta, fol. sinu lato aperto cordatis exterioribus ovalis interioribus oblongo-ovalis, stip. lanceolatis attenuato-cuspidatis fimbri- alis margine glabris I. apice ciliolatis, fimbriis inequalibus, longioribus diametrum transvers. stipule 2quantibus, sep. obtusis, pedunc. fructif. prostratis, caps. puberula. — In pas- cuis (Sweitz). Apr. Maj. — Planta mihi haud satis nota; vi- 2) vam nondum vidi, nec folia estivalia. — Differt a V. scia- phila ovariis puberulis et fol. interioribus oblongo-ovatis; a V. hirta fol., etiam interioribus, sinu lato —nee profundo et angusto — cordatis stipulisque angustioribus, magis attenua- tis; a V. collina hac nota, pubescentia parciore,- slip. mar- gine glabris. — V campestris M. B., sec. specim. podolica, V. ambigug subjungenda videtur. — V. odorata IL. acaulis, stolon. elongatis, fol. lato-ovatis profunde cordatis, stolonum estivalium reniformi-cordatis, stip. ovato-lanceolatis acutis 'margine fimbriisque glabris apice subciliatis, fimbriis diame- tro stipule transvers. multo brevioribus, sep. oblusis , pedunc. fructif. prostratis, caps. pubescentibus. — Ad nemorum mar- gines , sepes, fruticeta, rivulos. Mart. Apr. — Flores satu- rate violacei; petalum impar basi dilute violaceum venis a- tro-violaceis, in discum violaceum protensis, pictum. Sti- pule exteriores ovate, interiores lanceolate, parcius fim- briate, -fimbriis brevibus conspicue glanduliferis. 'Yar. flor. plenis, albido-lilacinis et albis. — V. alba Bess. bonam con- stituit speciem a varietate albiflora V. odorate bene distinctam, in ditione FI. germ. et helv. nondum lectam , sed in montosis calcareis Lotharingie detectam. — Diff. a V. odorata fol. sub- triangulo-cordatis, conspicue acuminatis, sinu baseos pro- funde quidem, sed dilatato et aperto, cordalis, fol. stolon. eslivalium subtriangularibus 7; angulo terminali abrupte acu- minato , lateralibus rotundatis et stolonibus &stivalibus simul cum planta materna florentibus, cum Y. odorate stolones, post anthesin orientes, sequenti demum anno floreant. — V. suavis M. B.: acaulis, stolonifera, fol. lato-ovatis profunde cordatis, stolonum &estivalium reniformi-cordatis, stip. lan- ceolatis cuspidatis apice fimbriisque puberulo-ciliatis, fim- briis elongatis dimidium diametrum transvers. stipule equan- tibus , sepalis obtusis, ped. fructif. prostratis, caps. pubes- cenlibus. In declivibus ad ripas Viadri (Frankfurt a. d. O- der). — Florens facillime cognoscitur petalis violaceis qui- dem , sed magis in coeruleum vergentibus, superioribus a 230 basi- ad tertiam longitudinis 'partem, 3 inferioribus a basi ad medium albis; infimum venis violaceis pictum est, ut in V. odorata. Fimbrie stipularum glandulam obsoletam gerunt. — Vid V. silvestris omnämnes den observation , att FV. canina förekommer blott på solöppna ställen, men ej i skogarnas skugga; men om en skog, der V. silvestris vexer, uthugges så att den blir mera fri och öppen, visa sig snart exemplar af V. canina, hvilka inom så kort tid icke kunnat till denna grad upvexa från frön. Med anledning häraf förmodar Eörf., atl den sednare upstär af den förra. — V. lancifolia Thore, med hvilken V. lactea Sm. är identisk , är ganska lik. V. ca- nina; den vexer i England (der icke finnes någon art ex af- finitate V. persicefolie) och i Normandi, men är ej funnen i Tyskland; har man en gång sett den, kan den ej förvexlas med någon V. persicefolia. — Med anledning af Bertolonis (han hänför alla med V. canina och V. persicefolia förvandte arter till :2 species: V. canina med små stipler och -perpen- dikulär grenig rot; samt V. montana med stora stipler och krypande rot) upgift, undersökte Förf. rötterna, och fann att hos V. elatior Fr., V. pratensis M. K., V. stricta Horn. (V. Ruppii Syn.) och VY. stagnina Kit. utgå från de äldre rotstam= marne rotskott, som fortlöpa under jorden 3—4 tum och se- dan frambringa nya plantor; som dessa rotskott vid. deras ursprung äro mycket smala och lätt afbrista, får man vid upgrafvandet nytja försiglighet; dessa rötternes olika beskaf- fenhet kan tjena såsom en underindelningsgrund bland de till denna afdelning hörande arter. — Äfvenledes till följe af Bertolonis (säkerligen på granskning af Allionii herbarium grundade) åsigt, anser Förf. V. Ruppii All. såsom en formaf V. canina , hvadan den under samma namn i Synopsis uptagna art nu erhåller namnet V. stricta Horn. — En ny art antages: V. Schultzii Billot (in Schultz FI. Gall. et Germ. exs.): cau- libus erectis glabris, fol. cordato-ovalis antice subacumina- to — angustatis, petiolo superne alato , stip. caulinis oblongo — lanceolatis foliaceis profunde dentatis, intermediis petiolo 231 duplo brevioribus, superioribus eundem &quantibus, sepalis aculis, calcare appendicibus calycis duplo triplove longiore apice acuminato et sursum recurvato bidentato. — In pratis paludosis turfosis (Elsas, Krain). Apr. Maj. V. Ruppii Reich. Fl. Germ. exs. — Blomman förrän den utslår gulaktig sedan snöhvit, sporren i början grönaktig sedan gulaktig. — Vexten ganska lik V. stfagnina, men skiljd genom den längre annor- lunda beskaffade sporren och de fullkomligt hvita blommor- na. Från V. Ruppii Al. skiljes den lätt genom rotskott och djupare hjertformiga blad. — V. Billotii Schultz (1. 6.) är blott en modifikation af V. stagnina med bredare och större stipler. — Förf. utvecklar äfven orsaken, hvarföre han dels icke kan uptaga namnet V. persicefolia Schreb. för V stag- nina, dels ock anser det förra namnet alldeles böra lemnas å sido. — Med anledning deraf, att Fries i Herb. Norm. ut- delat V. pratensis M. K. under namn af V. lactea Sm. med den anmärkning, att den fullkomligt öfverensstämmer med Smiths egenhändiga exemplar i Swartz herbarium, yttrar Förf. allenast, utan att motsäga nämnde anmärkning, att bå- da arterna äro mycket lika hvarandra, men V. prat. dock skiljer sig genom stora stipler och rot som V. stagnina och V. elatior, hvaremot V. lactea har små stipler och rot som V. canina. — Drosera obovata hänföres som varietet under Dr. longifolia. gif (Fortsättes). FIRE, Literatur, 1. Revisio Caricum etc. Auctore S. Drejer. (Forts. o. slut fr. N:o 11.) III. Carices genuine. C. rufina Drej.: spicis subquinis approximalis oblongis : ellipticisve terminali androgyna, perigyniis stipitatis ellipticis tenuissime ciliolato-serrulatis breve rostellatis, squamas:0= vali-obovatas obtusas superantibus, sligm. 2. — Grönland. 202 — Habitu et spice forma C. lagopine 8 quodammodo simi- lis, affinitate autem arcliore C. bicolori connectitur. C. holostoma Drej.: spicis 2—3, terminali mascula reliquis breviore 1. deficiente, femineis 2 elongatis laxifloris sube- quialtis, 'perigyniis subgloboso-ovalibus levibus rostro bre- vissimo integerrimo , squamis ovatis oblusis perigynio brevio- ribus, stigm. 3. — C. Vahlii 6. inferalpina Wahlenb. Lapp. — Horn. Plantel. — GC. atrata 5. rectiuscula Hartm. Sk. Fl.? C. nigritella Drej. spica terminali mascula 1. androgyna, femineis 2 densifloris approximatis pedunculatis arrectis in- fima bractea foliacea auriculata fulta, perigyniis stipitatis enerviis obsolete trigonis ovato-ellipticis squama ovata ob- tusiuscula sublongioribus, rostro brevi truncato emarginato, sligm. 2—3. — Grönland. — C. stylose C. A. Meyer proxima. C. subspathacea Wormskj : spica masc. 1, femin. 2 breve pedunculaltis erectis oblongis, bracteis foliaceis spathaceis nervosis, squamis valide trinerviis basi fructuum obvolventi- bus mucronatis pergynio subelliptico plano-convexo brevio- ribus, rostro brevi subemarginato, stigm. 2, 3. — C. saline forma Harim. Sk. FI. ed. 3. — GC. salina 6 mutica Wahlenb. Lapp.? C. Hoppneri Boott. in Hook. FI. Bor. Amer. — a. stricta: culmo stricto spicis plurifloris. — 8 curvata: culmo humiliore curvulo , spicis paucifloris, squamis perigynio multo brevi- oribus. C. reducta Drej.: spica masc. 1, femin. 2 brevissime pe- dunculatis oblongis erectis, bracteis inf. foliaceis nervosis subspathaceis brevissime auriculatis, squamis uninerviis basi perigynium obvolventibus mucronulatis, perig. subobovatis plano-convexis enerviis superne margine asperato-denticula- tis, rostro brevissimo subemarginato, stigm. 2. — Grönland. C. anguillata Drej.: spica masc. 1, femin. 2 longepedun- culatis erectis laxifloris, omnibus &quialtis, bracteis foliaceis exauriculatis, squamis ellipticis obtusissimis perigynio stipi- talo ovato enervio brevissime rostellato brevioribus, stigm. 2. — Island. — Spicis gracilibus elongatis eleganter pictis 253 planta nostra quibusdam C. acute formis similis quidem est v. c. Schkuhr t. FF; hec species aulem differt perig. non sti- pitalis, spicis pendulis gradatis. C. cespitosa recedit spicis densifloris subsessilibus, perig. nervosis ; C. glauca stigmatum numero, spicis pendulis, bracteis vaginulatis. C. stans Drej.: spica masc. 1, fem. 3—56, elongatis eylin- dricis densifloris obtusis subsessilibus,bracteis infimis foliaceis latis planis culmum superantibus auriculatis, squamis oblon- gis obtusis, perig. (immaturis) obovatlis brevissime rostellatis ore integris enerviis, stigm. 2—3. — Grönland. — C. aquatili et sarafili maxime affinis, ab illa differt fol. omnino planis latis, bracteis brevioribus, spica masculta solitaria, colore spicarum fusco 1. atrato, statura humiliore; ab hac bracteis latis planis brevissime auriculatis culmum multo superanti- bus, spicis subelavatis densitloris etc. C. saratilis L. Såsom de mest karakteristika kännemär- ken på denna föränderliga art (för hvilken namnet C. rigida Good. i alla hänseenden synes för Ref. vara det säkraste och bästa) anföras: culmus breviusculus crassus trigonus 1. tri- queter levissimus 1. scaberrimus sepe curvatulus; folia re- spectu brevitatis sure salis lata culmo breviora marginibus sepe recurvatis plus minus a caule excurvata; spice fem. 2—4 approximate erecte sessiles 1. infima remotiuscula breve pedunculata. Squame fem. ovato-elliptice perigyniis brevio- res 1. equantes obtuse mulice; perig. oblonga 1. oblongo- obovata enervia, rostro brevissimo, stigm. 2. rarius 3. Föl- jande varieteter upställas: a. (typica) rigida, nigricans: culmo crassissimo rigido humili, fol. planis latis brevibus excurva- tis, spicis sessilibus approximatis auriculisque bractearum ni- gricantibus. — 8. infuscata: culmo erectiore minus Ccrasso, fol. angustioribus, marginibus revolutis, acutioribus erectiusculis, spicis tenuioribus laxioribus auriculisque bractearum infu- scatis. — y. pudica: culmo subcurvato humili; fol. planis sub- arrectis marginibus subrevolutis, Spicis sub-4 sessilibus con- tiguis oblongis 1. subrotundo-ovatis, stylo stigmatibusque in- - Botaniska Notiser N:o 12. 234 tra perigynium omnino inelusis. — d? lutosa: culmo debili curvato, fol planis latis excurvalis, spicis brevibus obtusius= culis subapproximalis lutescenti — fuscis. — In lecis humidis. C. hyperborea Drej.: spica masc. 1 oblongo-laneeolata obtusa, sepe basi feminea, fem. sub-3 distantibus tenuiter pedunculatis arrectis laxifloris elongatis pedunculis scabrius= culis, bracteis foliaceis angustis minute auriculatis, squamis ovato-lanceolatis obtusiusculis mulicis perigynia superantibus, perig. elliptico-obovatis erostratis enerviis, stigm. 21. 3. — Grönland, Island, Ferö, Lappland Lestad. in herb. Horn. — | (Enligt af Prof. Fries benäget meddelad uplysning lärer denna art vara samma form, som Lestadius kallar C. a- quatilis 5. epigejos). C. hematolepis Drej.: spica masc. 1, femin. 3—5 elongatis cylindraceis laxifloris in pedunculo levi valido erectiusculis I demum nutantibus, squamis ovatis aculis serrulato-mucronu- latis perigynia ovali-ovata substipitata subsuperantibus, stigm. 2—3. — Grönland. C. filipendula Drej.: spicis masc. 2, femin. subternis den- sifloris in pedunculo gracillimo levi pendulis, squamis ovalis acutis mucronulatisve perigynia ovalia 1. obovata: obsolete nervata superantibus, stigm. 2. — «: variegata: elegantlior et gracilior, spicis fem. ovalo-oblongis, squamis atro=-sanguineis perig. flavo-viridibus ovato-obovalis. Island in paludibus et pratis vulgatissima. — 2: litoralis; humilior , spicis magis e- longatis cylindraceis concoloribus (squamis perigyniisque fuscis). — Island. — y. concolor: major et robustior, spicis cylindricis concoloribus, perig. ovalis 1. obovatis. — Grön- land, — Enligt sednare från Kunze erhållna underrättelser upgifver Förf. att denna art icke är skild från C. cryptocarpa C. A. Meyer, hvilket namn dock synes mindre passande. C. capillipes Drej.: spica masc. 1, femin. 2—3 in pedun- culo longissimo scabro flaccidis rarifloris, squamis ovatis a- cutis mucronatis perigynia suboyata superne margine scabrida superantibus, stigm. 2. — Island. 235 AF C. pulla Good. anföras 2 var. «. picea: spicis fem. rolundatis piceis nitidis, squamis ovatis obtusiusculis, mascu- lis obovato-spatulatis apice rotundatis, perig. magis squar- rosis (stigm. 2 rarius 3). : Island. — fp. fusca: de toto magis elongata, spicis longioribus ferrugineo-fuscis squamis margi- ne et apice hyalinis, masculis lanceolatis acutiusculis, femin. ovato-lanceolatis acutiusculis perigynio brevioribus, perigy- niis magis arrectis. GC. pulla E. B. t. 2045. — Hartm. — Fr. A Herb. norm. — C. rotundata FI. Dan. t. 1407 (tristyla). Vid C. rotundata Wahlenb. anmärker Förf. att han mellan den och C. pulla ej kan uptäcka någon annan verklig skilnad än bladen, som hos den ena äro inrullade, hos den andra platta; antalet af stigmata varierar; han är derföre böjd för atl antaga C. rofundata blott som en var. af C. pulla. C. hymenocarpa Drej. eadem ac C. membranacea Hook. (nec Hoppe), Bootlt., Devey. — C. ampullacea 5. borealis Hartm. — C. stenolepis T.ess.? Till slut bifogar Förf. en öfversigt af de i arbetet fram- stälda 537 arternas fördelning mellan de ifrågavarande 3 län- derna Grönland, Island och Färöarne. Grönland har 41 ar- ter, hvaraf 23 ej äro hittills anmärkta i någon af de andra 2 traklerna; Island har 27, hvaraf 7 icke äro observerade på Grönland eller Färöarne; dessa sista hafva 16 arter, bland hvilka äfvenledes 7 icke äro samlade hvarken på Grönland eller Island. Detta förarktiska äfvensom för Skandinaviska Floran vig- tiga arbete önskar Förf. sjelf endast må betraktas som en prodromus till en fullständig monografi öfver nordiska arterna af detta slägte , hvarpå han arbetar och till hvars fulländande han önskade genom meddelade bidrag och uplysningar från Nordens botanister sättas i tillfälle. 2. Jahresbericht der Königl. Schwedischen Akademie der Wissenschaften iber die Fortschritte der Botanik im Jahre 1836 von Joh. Em. Wikström. Ubersetzt und mit Zusätzen und Re- 206 gistren versehen von C. TF. Beilschmied. Breslau, Max, 1840. VIII, 362 pag. 8:0. — — — — in Jahre 4837 — — — —. Breslau, Max, 1841. VIII, 433 pag. 8:0. | Det är tvenne män, hos hvilka Svenska Botanister stå i största förbindelse, för det de i Tyskland spridt kännedom om det, som i vårt fädernesland uträttats i botaniskt hänse- ende, och hvilket utan dessas omsorg troligen länge blifvit obekant för den större botaniska publiken. Dessa män äro Dr Beilschmied i Ohlau i Slesien och Prof. Hornsehuch i Greifswald. Dessa utgöra och hafva länge utgjort liksom den mellamlänk, hvarigenom Sverges botanister stätt i be- ständig direkt förbindelse med Tyskland. Båda hafva af in- tresse för vetenskapen sjelfva lärt sig vårt språk, hvilket den allrastörsta delen af utlänningar tyvärr icke synes särdeles fråga efter att lära sig, hvadan ock hvad som på detsamma utgifves förblir obekant och otillgängligt intilldess det blif- vit öfverflyttadt på ett annat tungomål. Utom de mångfal- diga uplysnihgar och biträden Prof. Hornschuch i enskild väg med största beredvillighet Iemnat hvarje Svensk bota- nist, som i detta afseende vändt sig till honom, vittnar Flo- ra oder Botanische Zeitung om den upmärksamhet och in- tresse, hvarmed han under en lång följd af år följt Botani- kens utveckling i Sverge. — Dr Beilschmied har å sin sida gjort sig högt förfjent genom att icke blott på Tyska öfversätta, utan äfven genom tillägg och förbättringar ännu mera öka värdet af de årsberättelser om Botanikens fram- steg, hvilka Prof. Wikström allt sedan 1820 utgifvit. Se- dan Dr. Beilschmied nu äfven dragit försorg derom, att des- sa årsberättelser för 1823 och 18253, hvilka öfversatts och utgifvils af Mäller i sammanhang med de Zoologiska, nu- mera kunna i bokhandeln erhållas särskildt, hafva vi hela samlingen öfversalt på tyska och genom de gjorda til- läggen en fullständig öfversigt af botanikens utbildning och framsteg under dessa år, samt derjemte ett beqvämt reper- 237 torium öfver alla utgifna arbeten och deras väsendtliga inne- håll. Detta allt har Dr. Beilschmied utgifvit på egen bekost- nad, så att man ej kan undra öfver att de ganska stora för- luster i pekuniärt afseende, som härigenom förorsakats ho- nom (upgående till 8—900 Pr. Th.), gjort att han tröttnat. Han har likväl icke velat öfvergifva ett företag, som så myc-= ket intresserar honom och som äfven är af så stor nytta, utan har öfverenskommit med Prof. Berghaus i Potsdam, att han i dennes ”Annalen der Erd-, Völker- und Staaten- kunde” får de botaniska årsberättelserna införda mot delta- gande i tryckningskostnaderne. Måtte ingen af dem öfver- gifva detta företag! — De båda årgångar Ref. nu anmäler äro införda i dessa annaler, men derjemte äfven särskildt tillgängliga i bokhandeln. Dessa båda årsberättelser vilna i lika, om ej ännu hö- gre, grad som de föregående om den sorsfallighet, noggran- het och begagnande af alla utkomna större och mindre ar- belen, som öfversättaren eller måhända rättare bearbetaren användt för att gifva dem all möjlig utförlighet och intresse. Skandinaviens botanister stå i särskild förbindelse till honom för det han i årsberättelsen för 1837 på ett ställe samlat flera smärre upsatser rörande Norge och i synnerhet Dovrefjeld hvars Flora här är den komplettaste man till närvarande stund eger. Det kan ej vara Ref. afsigt att ingå i någon öranskitude af dessa årsberättelser ; han har allenast velat fästa Svenska botanisternas upmärksamhet på tillvaron af ett arbete, som i sjelfva verket enhvar botanist bör ega, hvilken är i sak- nad af tillgång till ett större bibliotek (något som tyvärr är förhållandet med en stor del af Sverges botanister till och med dem, som vistas i Universitetsståderna). Han finner i den KE bearbetningen på ett ställe samladt innehållet af allt det under årets lopp i vetenskapen utgifna; han sättes 8e- nom densamma i tillfälle att öfvyerse det hela, för att sedan kunna sjelf anskaffa sig de arbeten, hvars innehåll särskildt 238 kunna intressera honom. Ref. kan icke underlåta, alt ännu en gång yttra den önskan, att Dr. Beilschmied ola målte tröttna vid detta arbete! 3. Nomenclator Botanicus seu Synonymia plantarum uni- versalis, enumerans ordine alphabetico nomina atque synonyma tum generica tum specifica et a Linneo, et a recentiortbus de Te botanica scriptoribus plantis Phanerogamis imposita. Auctore Ernesto Th. Steudel. Editio secunda ex novo elaborata et aucta. Stuttg. et Tubing. Cotta 1840—41. 2 Vol. Lex.—8:o. 852 et S10 pag. Tjugo år äro förflutna sedan första uplagan af detta ar- bete utkom och under denna tid hafva de botaniska forsk- ningarne så ryckt framåt, att denna nya uplaga med mycket större format utgör nära dubbelt sidotal. Då den förra up= lagan upräknade 3376 slägten med 39,684 arter bland fane- rogama vexter, så innehåller den närvarande 6722 genera med 78,0035 arter, således ett nära dubbelt antal, och ehuru mycket denna förökning än må tillskrifyas det under de sed- nare decennierna alltmera kring sig gripande begäret att sönderdela slägten och arter, så återstår ändock ett ganska betydligt antal, som man måste betrakta såsom rent af nya uptäckter. Detta är också ej att undra öfver då man tager i öfvervägande den massa af vexter, som under dessa år sam- manbragts af de i alla verldens delar resaude botanister och blotta samlare; och med skäl kan man säga, att Botaniken har att fröjda sig öfver det lifligaste deltagande och ett der- på beroende skyndsamt framåtskridande. Men denna massa af slägten och arter jemte den ännu större massa af synony- mer, som blifvit en nödvändig följd dels af det nyssnamnda begäret att sönderdela och omdöpa, dels af det ofta inträffan- de liktidiga beskrifvandet af samma insamlade materialier af olika författare, hafva gjort behofvet af en ny Nomenclator i högsta grad känbart; och man stadnar i största förbindelse hos Förf., som velat än en gång åtaga sig det på en gång mödosamma och högst tråkiga göromålet att utur de utkom- 239 na arbetena sammansöka alla artnamnen , sinsimellan jemföra och sammanjemka de särskilda författarnes olika åsigter rö- rande dels de med lika namn betecknade skiljda vexter eller med olika namn utmärkta men i grunden enahanda vextar- ter, dels ock sjelfva begreppet af genus och subgenus', af art och underart samt varietet. Det är just detta, som gör att ett arbete af detta slag är icke blott mödosamt och svårt, utan äfven föga tacksamt, emedan den möda, som derpå är nedlagd, nästan icke skönjes då arbelet är fullän- dadt och framställer sig som ett torrt register utan något särdeles intresse. Hvad anordningen beträffar, är den i närvarande uplaga alldeles densamma som i den förra. Vid hvarje genus lem- nas anvisning på dess plats hos Sprengel, Decandolle och Dietrich, äfvensom vid arterna är utmärkt den ord- ning de intaga hos dessa författare. Hvad som i denna up- laga tillkommit ar att vid hvarje art finnes utsatt det land el- ler den trakt der den vexer. — Det ligger i sjelfva beskaf- fenheten af ett sådant arbete, att det kommer att i speciela fall innefatta oriktigheter, hvilka ofta äro af det slag att de ej kunna förekommas; detta är så mycket ursägtligare, som man ej sällan finner olika Författare till ganska skiljda arter citera samma synonymer och det till och med i sådana fall då man har rättighet alt fordra och vänta att noggran kritik blifvit använd; en så skarp kritik kan man ej begära i ett arbete sådant som det närvarande, hvilket måste anses up- fylla sin afsigt, då det så fullständigt som möjligt uptager alla hos författarne förekommande artnamn och fördelar synony- merna på det sätt, som de i hvarje fall mest tillförlitliga och kritiska auktorer göra. Papperet är i denna uplaga utmärkt vackert och trycket mycket redigt och ändamålsenligt. —— 240 IV. Hvarjehanda. 1. Under loppet af förra och innevarande år hafva föl- jande Botanister aflidit, hvilkas frånfälle hittills icke i dessa blad anmälts. Domenico Viviani, Botan. Professor i Genua dog derstädes d. 15 Febr. 1840.—Don Mariana Lagasca, Botan. Professor och Direktör för botaniska trädgården i Madrid, afled d.23 Juni 1840. — Farmaceuten Aloys Traun- fellner, som gjort sig mycket förtjent af Kärntens Flora, afled i Klagenfurt d. 13 Okt. 1840. — I Grätz afled den 15 Oktober nämnde år L. C. v. Vest, Kejserl. Gubernial-Råd och Protomedikus i Steyermark, hvilken författat flera bota- niska athandlingar införda i de äldre årgångarne af Flora. — Frans Bauer, född i Feldberg i Österrike d. 4 Okt. 1738 och som vistats i England sedan 1788, hvarunder han ut- märkt sig för sina teckningar af mikroskopiska föremål hö- rande till djurens och vexternas anatomi, dog i Kew d. 16 December 1840. — F. X. Heller, Botan. Prof. i Wärzburg och förfaltare till Flora Wirceburgensis, dog derstädes d. 20 Dec. 1840. -—- Vid samma tid afled i Freiburg Botanisten Chevallier från Paris, hvilken utom andra arbeten utgif- vit Flore des environs de Paris, och som lärer efterlemnat ett nästan fulländadt större mykologiskt arbete. — I Januari må- nad 1841 afsomnade i Geneve J. P. Vaucher, 78 år gam- mal; han var isynnerhet bekant genom sin Histoire des Con- ferves d'eau douce, hvarförutan han utgifvit flera andra ar- beten. Kort före hans död utkom fullständig Histoire physio- logique des Plantes dIEurope i 4 band, hvarpå han i 20 år ar- betat. Han var den äldre De Candolles första lärare i Bo- tanik. — Den 14 Januari detta år dog i Mänchen Hofrådet Jgnaz Döllinger, hvilken isynnerhet vinlagt sig om Mu- scologien. — D. 13 Januari afled i Braunschweig Zool. Prof. År. Fr. A. Wiegmann, utgifvare af Archiv fär Naturge- schichte. — Vext-fysiologen Dr Daniel Ellis dog i Lon- don d. 17 Febr. — Den 11 Mars dogi Ellwangen Medicinal- 241 Rådet Johan Aloys von Frölich, känd genom sina mo- nografier öfver Gentiana och Hieracium; han var född i O- berndorff i Allgau d. 19: Mars 1766. — Fridolin Carl Le- opold Spenner, Botan. Prof. i Freiburg i Breisgau, dog derstädes d: 3 Juli i sitt 43 år. Han hade efter Nees von Esenbecks död öfvertagit redaktionen af Genera plantarum Flore Germanice , hvaraf 21 fasciklar hittills utkommit. 2. Fortsättningen af det förträffliga planchverket Genera plantarum flore germanice; kommer att redigeras af Prof. D:r G. Bischoff. 3. Bland de flera saker, som i Sverge öfver all höf- van vanvårdats, räknas med allt skäl äfven hortikulturen. Väl finnas äfven här så kallade trädgårdar; men de äro i allmänhet af det slag, att de icke i något hänseende kunna jemföras, långt mindre mäta sig, med dem man vanligen finner hos utlänningen. - Under de sednare åren har dock upmärksamheten i högre grad riktats äfven härpå, och ett sträfvande till något bättre har uppenbarat sig. Ett vigtigt medel för att underhålla och leda detta sträfvande är utgif- vandet af tidskrifter, som egna sig uteslutande åt detta äm- ne, och genom meddelande af anvisningar för trädgårdars anläggningar och vidmakthållande, samt om olika vexters od- lingssätt m. m. lemna dem, som härföre intressera sig, en ledning, hvilken är hos oss så mycket nödvändigare, som vi tyvärr här i Sverge lida en hardt nära total brist på skickliga veten- skapligt bildade trädgårdsmästare. Åtskilliga försök för å- stadkommandet af dylika tidskrifter hafva tid efter annan gjorts, men snart afstadnat, emedan de ej med nödvändigt intresse omfatltats af den större allmänheten och kanhända äfven för det någon passande plan icke på förhand var up- gjord eller sedermera följdes. För närvarando ega vitvenne åt detta ämne egnade tidskrifter; den ena påbörjades för ett par år sedan här i Lund af Hr Lilja under titel: Tidning för trädgårdsskötsel och allmän verxtkultur; den andra utgifves i Stockholm och redigeras af Prosten G. W. Gume lius; den 242 bär titel af: Tidskrift för trädgårdsodling och blomsterskötsel, påbörjades i år och utgifves i häften, hvaraf tvenne hittills utkommit. I fråga om dessa, kunna vi ej annat än gifva företrädet åt den sednare, hufvudsakligen på den grund, att den mera sysselsätter sig med det praktiska. Man kan ej heller undra öfver denna tidskrifts företräde; den utgifves af trädgårdsföreningen ; har således från flera håll att påräkna bidrag; Stockholm och trakten deromkring har äfven icke så få bältre trädgårdar, äfvensom de literära hjelpmedeln der äro i ojemförligt större förråd tillgängliga. Hr Lilja är der- . emot inskränkt till sig sjelf; har hvarken några större träd- gärdar eller något med de i denna kunskapsgren utkomna verk försedt bibliotek att rådfråga. — Bland de i Gumelii Tidskrift införda upsatser, vill Ref. särskildt omnämna en af den skickliga trädgårdsmästaren i Upsala D. Mäller förfat- tad upsats om vexters förökning oeh fortplantning. Vv. Tillägg och Rättelser vid ILind- grens uppsats om ILamia (i N:o 11), sedermera meddelade af Förfat- taren. Sid. 204 rad. 6 tillägges: Det är den till mot hösten ut- vextla och nu med stam och grenar nedliggande Lamium in- cisum som, utefter de numera äfven till långa ax utvecklade talrika blomkransarne, är så utmärkt med sina foliis florali- bus subrhombeis. De första folia floralia äro deremot hos : den tidigare uprätta formen af samma vext ofta mera trian- gulari-deltoidea, eller till och med subcordata. De båda sistnämnda bladformerna förefinnas ofta bredvid hvarandra vid angränsande blomkransar. Alla former af L. incisum haf- va likväl, som redan blifvit yttradt, mer eller mindre insku- ret flikiga blad. 243 Den strax derefter införda diagnos på L. incisum ändras sålunda : « L. incisum Willd.foliis. inequaliter inciso-lobatis inferiori- bus ovato-cordatis, superioribus subrhombeis triangulari deltoi- deis vel subcordatis breviter petiolatis concaviusculis, petiolo dilatato !, tubo corolle intus subnudo , fauce utrinque denticulis duobus notata, dente superiore subulato, dentibus calycis post anthesin patentibus, antheris barbalis. Framställningen af skiljaktigheterna mellan L. purpureum, incisum och intermedium ändras, med hänseende till de 2 si- sta arterna, sålunda: Lamium incisum Willd. tubo corolle intus subnudo, corolla ipsa pallide-purpurea, foliis superioribus subrhombeis triangu- lari-deltoideis et subcordatis inciso-lobatis et econcaviusculis insigne. Lamium intermedium Fr. tubo corolle intus subnudo, corol- la magna intense purpurea, dentibus calycis longioribus! ac pilosioribus , foliis superioribus cordato-subreniformibus lobatis et subsessilibus distinctum. en Rättelser. ; (N:o 6) Sid. 114 rad. 13 nedifrån: läs: ätlöje — — — 11 — utstrykes: få (N:o 8) — 160 — 22 upifrån: står: Hoburg: läs Thors> borg. (N:o 9) — 172 — 16 nedifrån läs: purpurascens. (N:o 10) — 178 — 1 — Skal: SS. 13 släs St — 180 — 15 opifrån : läs: Lactuca — 189 — 5 nedifrån läs: under — —,— 18 — — fascikeln — 190 — I — — pimpinellefolium. 244 Register öfver Botaniska Notiser för år 1841. ÅAfhandlingar. Borgström, Anteckningar om temperaturen och vårens ankomst till Carlstad 1840 a SId. Fake Fries, öfver vextnamnens etymologi. 113. — , några ord om Rumex acutus och aquaticus L. 129. —, C. G. Rafns förtjenster om Skandinaviens Flora 161. — , rön öfver vissa vextformers sjelfständighet som arter 177. Hartman, Olof Rudbecks Lappska vexter. 49, 65. — Tillägg och rättelser till Handbok i Skandina- viens Flora ed. 3. 80. Holmgren , Anteckningar om vegetationen kring Motala 145. Lindblom, Bidrag och anmärkningar till Skandinaviens Flora / 13ilg: — , några ord om ärtlerna af slägtet Draba 217. Lindgren, Avena intermedia n. sp. - 151. — , något om de i Vestergötland förekommande arter af slägtet Lamium. 201, 242. Anmäldta arbeten. Areschoug, Alge Scandinavicz exsiccate, fascic. 2. 13. Beilsechmied, Jahresberichte etc. 235. Bruch et Schimper, Bryologia Europea, fascic. x. 176. Drejer, revisio critica Caricum borealium etc. 210, 231. Endlicher, Genera plantarum. 173. — -, Iconographia generum plantarum. 175. Hegetschweiler, Flora der Schweiz. 76. Icones Flore Danice, Fasc. 39. 167. Kunze, Supplemente der Riedgräser. 10. Lestadius, loca parallela plantarum. 40, 57. Steudel, nomenclator Botanicus. 238. Weinmann, Enumeratio stirpium In agro Petropolitano. 136. Wikström, Stockholms Flora 1:a delen. 36. Wimmer, Flora von Schlesien. 7. Befordringar och hedersbevisningar. Areschoug 48. — Diäben 48. — Lestadius 64. Dödsfall: Bauer 240. — Chevallier 240. — De Candolle 198. — Döl- linger 240. — Ellis 240. — Frölich 241. — Heller 240. — Hornemann 198. — Lagasca 240. — Spenner 241. — Traun- fellner 240. — Vaucher 240. — Vest. 240. — Wiegmann 240. — Viviani 240. Resande Naturforskare : Afzelius 1358. — Areschoug 138. — Arrhenius 138. — Blytt 158. — Däben 143, 1358. — Liebmann och Karwinski 158. —- Lund 158. — Suhr 138. — Wahlberg 144. — Zelter- stedt 158. -— Ångström 158. Smärre upsatser och notiser: Botaniska fynd på Gottland. 160, 196. — — i Skåne. 197. Botaniska institutionerna i Lund och Upsala. 15, 215. Botanisk trädgård i Göteborg. 197. Fortsättning af Archiv för Naturgeschichte. 214. — af Genera plantarum flore germ. 241. Fries , Herbarium normale Fasc. VI; VII. 14; 199. — , om platsen för Portulacacex och Haloragee. 80. — , sättet att vintertiden drifva större buskar. 80. Landtbruksinstitutet i Upland. 159. Lindgren, notis om vegetationen på Kinnekulle och om- gifvande trakt. 127, 160. Literära tidskrifter. 48, 128, 159. Notis om utgifvandet af Mohls och Walpers' Repertorier 214, Publikt anslag till fortsättande af Wikströms Stockholms Flora. 197. Tidskrifter i Hortikulturen af Gumelius och Lilja. 241. Trautvetters historia om botaniska Literaturen i Ryssland. 143. Utbredningen af Umbilicaria atro-pruinosa. 196. Utdrag ur utländska upsatser. Böckeler, om Oldenburgska vextler. 206. Fermond, om befruktningen hos en del vexter. 205. Koch, Brassica campestris funnen i Tyskland. 206. — , tillägg och förbättringar till Synopsis Flore Ger- manice. 207, 227. Miller, om Confeva Orthotrichi Auct. 166. Miquel, anmärkningar vid föregående upsats. 170. Sauter, om lafvegetationen i Salzburg. 153. — , om svampvyegetalionen i Salzburg. 207. Schultz, anmärkningar ofver Carex fulva och C. Horn- schuchiana. 134. Tenore, botanisk karakteristik öfver höjdregionerna i Neapel. 155. Utmärktare Vextnamn. Aira alpina et cespitosa 44. — Aira uliginosa 195. — Allium fallax S3. — Anagallis cerulea 197. — Angelica lito- ralis 82. — Arenaria cespitosa 171. — Ar. ciliata 87. — Ar. gothica 160. — Avena intermedia 1531. Barbaree 63. — Betule 160, 192. — Brassica campestris 206. — Braya 95, 98. — Bryomyces 170. — Bryum uligi- nosum 111. : Calypso borealis 105. — Cardamine amara 99. — Car- duus crispus var. 5. — Carex fulva et Hornschuchiana 154. — C. limosa et aff. 63. — C. undulata 12. — C. Öderi 163 — Carices 11, 106, 211 följ. 23 etc. — Cerastia 108. — Che- nopodium album et opulifolium 192. — Cirsium acauli-ole- raceum 102. — C. canum 1, 103. — C. heterophyllum 6. — Conferva Orthotrichi 166. — Corydales 188, 209. Drabe 96, 217. — Dr. arctica 172. — Drosera obovata 190, 231. Elatine 86. — Encalypta apophysata 110. — Equisetum palustre var. 195. — Erigeron eriocephalus 173. — Erodium pimpinellefolium 190. — Euphrasia officinalis et gracilis 94. 247 Galia 181 följ. — Gnaphalium nudum 206. Haloragex 80. — Helianthemum 227. — Hieracium 17 följ., 101. Irides 160, 196, 206. — Juncus inundatus 171. — Juncus nigritellus 83, 193, 206. Lactucg 180. — Lamia 201 följ., 205, 242. — Lathyrus 100. — Lilium bulbiferum 128, 160. Menthe 183 följ. — Myosotides 43. Nasturtium microphyllum et Siifolium 206, 210. -— Nu- phar luteum et pumilum 57, 93. Orchis latifolia et aff. 104. — Orobanche elatior 94. — Orobanche Epitlhymum? 160. Phragmidiolum 167. — Platantihere 105. -— Poa sudetica 193. — Polytrichum angustatum 111. — Portulacacex 80. — Potamogetones 164. — Potentilla alpestris et verna 44. — Pot. argentea- et aff. 92. — Poterium Sanguisorba 197. — Primula farinosa et stricta 48. — Pruni 127. Ranunculus acris 358. — Ran. aquatilis et varr. 357. — Ran. reptans 189. — Raphanus 210. — Rosa canina 89. — R, tomentosa 180. — Rubi 90. — Rumex acutus et aquati- cus etc. 129 följ., 165. — R. helolapathum 171. — Rumex domestlicus 85. — Rumices 194. Salices 46, 55 följ., 64 följ. — Saxifraga Aizoon 46. — Scleranthi 191. — Seda 191. — Sinapis arvensis 187. — Sisymbrium Araboides 98. — S. humifusum 172. -— Spergu- la nivalis 89, 171. — Stellaria alpestris et aff. 45, 60, 63. Taraxacum phymatocarpum 172. — Thalictra 207. — Thalictrum minus et aff. 188 följ. — Timmize 176. Umbilicaria atro-pruinosa 196. Yeronica agrestis var. 186. — Viola canina et aff. S1, 230. — V. hirta et aff. 227. Anmälan. Å 12 nmimmer af Botaniska Notiser för år 4842 kan med 1 Rdr 32 sk. Banko prenumereras i Stock- holm hos Bagge och hos Fritze; i Upsala hos Hörlin och Lundequist; i Linköping hos Sahlström; i Karlstad hos S. Hardin; i Lund hos Gleerup; i Malmö hos Cronholm; i Köpenhamn i Gyldendalska Bokhandeln; i Kristiania hos Wullfsberg; samt, med tillägg af postarfvode, på alla postkontor i riket. — Tidskriftens form blir densamma, som under detta år; hvarje nummer skall utgöra 1 eller 2 ark och möjligen komma extranummer att såsom bihang någon gång lemnas. — Utgifvaren får anmoda Sverges yngre Botanister att genom meddelande af upsatser bidraga till ernåendet af det med tidskriften afsedda syftemålet. Lund, tryckt uti Berlingska Boktryckenet, 1841. S DTE AASE OM oh AKT CAR NO jz ÖTNR I Sd it CN Så IE Ca SLE SL ” RT ÅR ED h SC Vv INN Nit hl NN » a | DORA MOR ö Fed SAR EO EN vel i ne äv 4 od 1 v 6 fp FI Ad VA KORA MANS jr NS MM dc 2 Vd Mi OR Er | NM SG Mi. nn SR I ad a 3 5185 00259 3844