©oUnnMtt 
in  the  (City  of  Qeto 


*r  rsV^'t 


Digitized  by  the  Internet  Archive 
in  2016  with  funding  from 
BHL-SIL-FEDLINK 


https://archive.org/details/botaniskanotiser1894lund 


BOTANISKA  NOTISER 


FOR  ÂR  1894 

MED  BITRÄDE  AF 

Hrr  G.  ANDERSSON,  CRÉPIN,  P^KSTAM,  J.  ERIKSON, 
FLODERUS,  K.  JOHANSSON,  JUNGNER,  B.  JÖNS  SON, 
KIHLMAN,  MAGNUS,  NEUMAN,  H.  NILSSON, 

PORAT,  M.  FL. 

SAMT 

DE  BOTANISKA  FÖRENINGARNE  I LUND,  STOCKHOLM 
och  UPSALA 


UTGIFNE 


AF 


G.  F.  O.  NORDSTEDT. 


Med  19  figurer  i texten. 


LUND, 

PÂ  UTGIEVARENS  FÖRLAG. 
1894. 


LUND  1894. 


J5ERLINGSKA  BOKTRYCKERI-  OCH  hïILGJUTERI-AKTIEBO LÄGET. 


INNEHALL. 


Original-afhandlingar  och  original-referat. 

(Se  vidare  under  Lärda  sällskap!) 


Sid. 


-A 


? 

o 

n 

1 0 

an 

•;  <© 


I 


Andersson,  Gunnar,  Den  subfossila  förekomsten  af  Ainus 

vid  Skattmansö 110. 

Arnell,  H.  W.,  Moss-studier.  1 — 9 49. 

Berg,  A.,  En  ny  form  af  Tordis  Anthriscus 108. 

Botaniska  sektionens  af  Naturvetenskapliga  Studentsäll- 
skapet  i Upsala  utlätande  öfver  förslag  tili  regier 
för  den  botaniska  nomenklaturen 48. 

Crépir,  Fr..  Quelques  considérations  sur  la  distribution 

géografique  des  Rosa  en  Scandinavie 68. 

Ekstam,  0.,  Om  monströst  utbildade  hâlkfjâll  bos  Lappa 

minor  L 81. 

— , Om  Phyllodie  hos  Cornus  suecica  L 111. 

Erikson,  J.,  Nâgra  ord  om  utvecklingen  hos  Halianthus 

peploides 218. 

- — , Om  icke  geotropiska  och  negativt  geotropiska  rôt-  . 

ter  hos  sandvâxter 137. 

Floderus,  B.  G.  0.,  Fragaria  collina  Ehr.  x vesca  Ehr.  146. 

Fredrikson,  Th.,  Nâgra  biologiska  fôreteelser  vid  blom- 

ningen  hos  Géranium  viscidulum  Fr 89. 

Grevillius,  A.  Y.,  Nâgra  egendomliga  löfträdsformer  frân 

Norrland 81. 

Johansson,  K.,  Polijstichuni  montanum  Roth  funnen  i 

Jämtland 131. 

Jungner,  R.,  Om  bladtyper  inom  sliiktet  Saxifraga , der  as 
fôrdelning  pâ  bestâmda  klimatomrâden  samt  fylo- 
genetiska  ordningsfôljd 236. 

— , Om  regnblad,  daggblad  och  snöblad.  II 113. 

— -,  Ranunculus  acris  L.  x auricomus  L 156. 

Jönsson,  B.,  Studier  öfver  algparasitism  hos  Gunnera  L.  1. 

— -,  Undersökningar  öfver  respiration  och  assimilation 

hos  mossorna 152. 

Kjellgren,  A.  G.,  Nâgra  ord  om  den  skandinaviska 

björkregionen 233, 


■21 


C 'A 

hit 


Il 


Ljungstedt.  K.,  Nâgra  ord  oui  de  latinska  växtnamnens 

uttal  och  skrift 246. 

Lönnberg,  E.,  Nâgra  ord  om  Floridas  växtvärld 256. 

Magnus,  P.,  Ueber  Taphrina  Cornu  Cervi  Gies 29. 

Neuman,  L.  M.,  Botaniska  anteckningar  frân  Norra  Tysk- 

land  âr  1890  och  91 97. 

Nilsson,  H.,  En  för  Skandinavien  ny  SVHiir-hybrid  . . . 224. 

Nyman,  E.,  Sphagnum  Wulfii  Girg.  âterfunnen  vid  Upsala  129. 

Porat,  C.  0.  v.,  Kungsôrstraktens  Hieracier 88. 

Sernander,  R.,  Om  s.  k.  glaciala  relikter 185. 

— , Om  vâra  rôda  näckrosor 85 

Simmons,  H.  G.,  Xâgra  botaniska  iakttagelser  frân  ôstra 

Schleswig-Holstein 74. 

Syensson,  Xik.,  Xâgra  sällsyntare  fanerogamer  frân  nor- 

ska  Finmarken 124. 


Lärda  sällskap. 


% ^ 


(Se  äfven  under  rubriken  Original-referat!) 

Biologiska  Selskabet  i Kristiania  180,  271. 

Gran  270  (Algvegetationen  i Kristianiafjorden). 
Hansteen  180  (ämnesomsättningen  i frôhvitan),  270 
(Fucosankorn). 

Malme  1 80  (tuberkulinet). 

Botaniska  Füreningen  i Stockholm  31,  113. 

Ekstam  122  (Byggnaden  hos  nâgra  arktiska  vâx- 
ters,  specielt  Pedicularis- artens  rôtter). 

Grevillius  115  (Tissa  egendomliga  likheter  i bla- 
dens  byggnad  hos  nâgra  vâxter  frân  Glands  alvar). 
Jungnek  116  (Om  Vegetationen  ofvan  trädgränsen), 
119  (Byggnaden  af  bladen  hos  nâgra  smâbladiga 
fjällväxter  ofvan  trädgränsen),  120  (Utbildning  af 
droppspetsar  hos  frukter  i regnrika  trakter),  120 
(Ett  egendomligt  fall  af  pâ  pollinerande  insekter 
reagerande  "skyltning”),  121  ( Calonyction  specie- 
sum),  122  (Xâgra  exempel  pâ  frukt  och  frôsprid- 
uing  vid  tropiska  kuster). 

Klercker  113  (Rotgrenar  af  Pistia  Stratiotes),  118 
(Fytobiologiska  fôrsôkstationen  vid  Djursholm),  119 
(Monotropa  Hypopitys ),  120  (Vaccinium  Myrtillus 
X Idæa). 

Lagerheim  116  (En  egendomlig  Cyperacé,  Dichro- 
mena). 


^r 

Y- 

O* 


H °" 


O 


Studier  öfver  algparasitism  hos  Gunnera  L. 

Af  Beugt  Jönsson. 

Arter  af  slägtet  Gunnera  utmärka  sig  som  bekant 
bland  annat  genom  synnerligen  riklig  afsöndring  af 
slem,  hvilket  fullständigt  inböljer  och  genomdränker 
dessa  växters  yngre  delar.  Det  genomskinliga  slem- 
rnet  afsöndras  dels  tir  klyföppningar  a bladllikar  eller 
bladtänder  dels  genom  kolleterer  â bladens  öfver-  ocli 
undersidor,  framförallt  â nndersidornas  nerver.  Huf- 
vndsakliga  delen  af  slemmet  härstammar  dock  fran 
särskilda,  egendomligt  bygda  sekretionsorgan,  bvilka 
hafva  sin  plats  pâ  stammen  och  sitta  strax  under 
bladbaserna.  Dessa  sistnämda  slemkörtlar  anläggas, 
sä  vidt  Beinke’s1)  och  Meekee’s2)  undersökningar  gifva 
vid  handen,  pâ  endogen  väg  samtidigt  med  bladen  i 
stamspetsens  meristem,  utveckla  sig  hastigt  och  ega  i 
fullfärdigt  skick  en  högst  anmär kningsvärd  form.  I 
midten  af  den  jemförelsevis  breda  och  stora  körteln 
sitter  en  — â äldre  växtemplar  ocksâ  fiera  — rak 
tapp-  eller  valsformig  flik,  kring  hvilken  likaledes 
tapp-  eller  valsformiga  flikar  af  ett  mindre  eller  större 
antal  äro  periferisk  ordnade.  Dessa  senare  äro  ofta 
med  sina  spetsar  böjda  mot  den  centrait  stälda  fliken 
och  sammansmälta  nedtill  tili  en  ringförmig  vail,  under 
det  mellanrum  eller  kanaler  afskilja  dem  inât  frân  den 
midtstâende  fliken.  Kanalerna  leda  in  i stammens 
inre  väfnad  och  äro  fÿlda  med  ett  gummiartadt  slem, 
som  dessut om  utbreder  sig  öfver  och  omhöljer  heia 
körteln  utat.  Hvarje  flik  utgöres  tili  liufvudsaklig 

’)  ßeinke,  Untersuch,  üb.  d.  Morphol.  d.  Yegetationsorg.  von 
Gunnera  (Morphol.  Abhandlungen,  1873). 

2)  Merker,  T.,  Gunnera  macrophylla  Blum,  Inaug. -Dissert., 
Marburg  1888. 

Dut.  Not.  1804. 


1 


del  af  en  s/ï^cellig^.  .gajreiik.yjijatisk  väfnad,  som  kos 
yngre  körtlaC  alMuiâs**  «elfer  • “begKtnsas  af  ett  cellager, 
hvilket  Reinke  betraktar  som  en  epidermis;  lios  nâgra 
äldre  körtlar  är  detfca  lager  i följd  af  förslemming 
försvunnet  ocli  ersatt  af  ett  annat  innanför  liggande 
lager  af  celler,  hvilket  ater  i sin  ordning  kan  för- 
slemmas  och  lemna  plats  för  andra  ntat  begränsande 
celler  *)•  Till  hvarje  flik  gâr  i regeln  en  kärlknippe- 
gren  frân  stammens  kärlknippesystem.  Hos  grodd- 
plantor  förekomma  endast  tvenne  körtlar,  livilka  sitta 
i mellanrummen  mellan  de  bâda  hjertbladen.  Under 
groddplantans  fortsatta  utveckling  förändra  körtlarne 
plats  och  âterfinnas  under  bladbaserna  till  ett  antal 
af  minst  trenne,  en  median,  midtfür  bladets  hufvud- 
rierv  och  tvenne  laterala,  af  livilka  senare  den  kato- 
diska  framkommer  först.  Tretalet  hos  äldre  växt- 
exemplar  ökas  till  ett  Herbal,  enär  bladbaserna  hos 
dem  erbjnda  större  utrymme. 

Till  sin  morfologiska  natur  skulle  bar  ifrâgava- 
rande  körtlar  enligt  Reinke’s  uppfattning  vara  att 
anse  sâsom  ett  eget  slag  af  organ,  hvilket  ej  fâr  eller 
kan  liänföras  till  nâgon  af  de  vanliga  kategorierna  at 
morfologiska  bildningar,  utan  bör  betraktas  sâsom  ett 
thallusartadt  sekretionsorgan,  alldeles  säreget  för  här 
afhandlade  växtarter.  Genom  dem  produceras  det 
mesta  slemmet,  som  intränger  öfverallt,  der  rum  for 
detsamma  kan  beredas  inom  den  unga  knoppen,  och 
bibehâller  sig  och  aterlinnes  äfven  sâsom  ofverdrag  pâ, 
nâgot  äldre  stamdelar  och  bladbaser. 

Det  mest  egendomliga  med  dessa  körtelorgan  är 
emellertid  ej  deras  här  i korthet  anmärkta  anläggniug, 
yttre  utseende  och  funktion.  Det  som  tvärtom  sär- 
skildt  hänledt  botanisternas  uppmärksamhet  pâ  dem 
är  den  omständigheten,  att  man  nästau  alltid  paträffar 
uti  en  Gimnera- stams  yttre  parenkymväfnad,  nâgot 
innanför  stamytan  och  i närheten  af  anförda  körtlar 
')  Reinke,  1.  c.  sut.  87. 


3 


blagröna  lläckar,  hvilka  att  börja  med  äro  sma  och 
afrundade  men  seder mera  tillväxa  och  bilda  dendri- 
tiskt  förgrenade  klumpar  i barken.  I stammens  allra 
yngsta  delar  hafva  de  sin  normala  plats  midtför  eller 
alldeles  innnder  körtlarne.  En  närmare  undersökning 
af  dessa  fläckars  natur  och  uppkomst  har  nu  gifvit 
vid  handen,  i första  rammet  att  desamma  framkallas 
af  en  blagrön  alg,  hvilken  intränger  genom  körtlarne 
i stammens  inre,  slar  sig  der  tili  ro  samt  lefver  och 
vegeterar,  som  det  synes,  fullständigt  af’skild  fran  och 
oberoende  af  den  yttre  yerlden.  Förmedelst  det  af- 
söndrade  slemmet  yägledas  algindividerna  genom  kana- 
lerna  inom  körteln  och  hamna  slutligen  i barkens 
väfnadj  inom  hvars  celler  de  finna,  som  det  tyckes, 
jemförelsevis  god  utkomst.  Väfnadscellerna  fyllas  mer 
eller  mindre  af  algtradar,  och  den  ena  cellen  angri- 
pes  efter  den  andra,  tills  ofvan  angifna  dendritiskt 
grenade,  blagrönfärgade  klumpar  i barken  bildas. 

Den  ifragavarande  algen  hör,  som  sagdt  är,  tili 
Cyanophyceernas  afdelning  och  har  under  tidens  lopp 
burit  atskilliga  namn.  Ursprungligen  betecknades  den 
sâsom  en  Scytoncma.  Denna  uppgift  rättades  dock 
snart  nog  och  algen  bestämdes  först  under  namn  af 
Anabcena , men  hänfördes  sedermera  heit  enkelt  tili 
slägtet  Nostoc  och  kallades  N.  Gunner  œ 1).  Nusenast2) 
har  densamma  uppfattats  sâsom  en  allmänt  förekom- 
mande  Nostoc- art,  hvars  rätta  artnamn  skulle  vara  N. 
punctiforme  (Kütz.)  P.  Hariot.;  den  skulle  i sä  fall 
närmast  motsyara  Poh/coccus  punctiformis  Kütz.  samt 
N.  HederuJæ  Menegh.  och  skulle  vara  alldeles  samma 


')  Reinke,  Ueb.  gonidienart.  Bild,  in  ein.  dicot.  Pflanze  och 
Ueb.  d.  anat.  Verhältn.  ein.  Art.  von  Gunnera  (Gotting.  Gelehrt. 
Anzeig.,  1871  och  1872);  densamme,  Unters,  üb.  d.  Morphol.  d. 
Yeget. -Organ,  von  Gunnera  (Morph.  Abhandl.,  1873,  sid.  96). 

2)  Hariot,  P.,  Sur  une  Algue,  qui  vit  dans  les  racin.  d.  Cycad, 
(Compt.  rend.,  Tom.  115,  1892,  sid.  325). 


4 


algform  som  den,  kvilken  uppträder  uti  C y cade  rotter 
ock  pâ  bekant  satt  ombildar  dessa. 

Den  förf.  som  företrädesvis  ock  i första  liand 
studei'at  kär  berörda  förhällanden  kos  slägtet  Gunnera , 
är  Reinke,  som  dertill  underkastat  fiera  till  samma 
slägte  liörande  arter  en  synnerligen  detaljerad  ock 
fullständig  morfologisk-anatomisk  undersökning  *).  Yis- 
serligen  förefinnas  andra  i tryck  ätergifna  iakttagelser 
af  liknande  art,  men  dessa  äro  af  mera  underordnad 
betydelse.  A4  tänka  kär  närmast  pâ  ett  kortare  medde- 
lande  af  Treub  om  Gunnera  macrophyUa  Blum *  2)  samt 
en  dissertation  öfver  samma  växt  af  Merker  3).  Yär 
egentliga  kännedom  pâ  detta  omräde  kemtas  dock 
frän  förstnämde  förf:s  framställning  i ämnet. 

Uti  den  af  konom  lemnade  beskrifningen,  speci- 
elt  rörande  endofyten  samt  ofta  nämda  slemkörtlar 
ock  deras  förkallande  tili  kvarandra,  förekommer  emel- 
lertid  atskilligt,  som  vid  närmare  granskning  torde 
kräfva  en  fullständigare  utredning  for  att  kunna  rätt 
uppfattas.  En  kortare  redogörelse  för  de  iakttagelser, 
som  jag  med  anledning  käraf  varit  i tillfälle  att  göra 
öfver  endofytens  förkallande  tili  värdplantan.  samt  livad 
som  kärmed  star  i särskildt  samband,  torde  derför 
vara  pâ  sin  plats  för  att  i sin  man  bidraga  tili  full- 
ständigare ock  klarare  uppfattning  af  füreliggande  frägor. 

Sâsom  redan  framkâllits  anläggas  de  egentliga 
slemafsöndrande  körtlarne  protogent  i närketen  af 
vegetationsspetsen,  ock  Reinke  angifver  deras  upjxkomst 
ock  utveckling  pâ  följande,  kär  i största  kortket  sam- 
manfattade  sätt.  Inom  det  utanför  prokambiumsträn- 
garne  befintliga  plerommeristemet  tager  den  celldel- 
ning  sin  början,  som  ger  uppkofvet  tili  en  körtel  af 

*)  Reinke,  1.  c. 

*)  Treub,  Körte  botan.  aanteekeningen,  II:  Xostoc-kolonies  in 
Gunnera  macrophyUa  Bl.  (Xederl.  Kruidkund.  Arcliief,  2:e  ser., 
1882,  sid.  407). 

3)  Merker,  1.  c. 


5 


angifvet  slag.  Under  liflig  celldelning  utväxer  det 
härigenom  grundade  anlaget  till  en  cellkropp,  som 
samtidigt  differentierar  sig  uti  det  förut  omnämda 
fliksystemet  under  utbildning  af  kanaler,  hvilka  âter 
uppstâ  sasorn  intercellulära  rum  inom  körtelns  väfnad. 
Genom  sträckning  af  de  genom  delning  uppkomna 
cellerna  höjer  sig  körteln  utat  och  genombryter  de 
utanför  befintliga  periblemlagern  samt  stammen s epi- 
dermis. Efter  fullbordadt  genombrott  omvandlas  pro- 
kambium9trängarne  i de  särskilda  flikarne  tili  fibrova- 
salsträngar.  De  flikarne  uta.t  begräusande  epidermis- 
cellerna  öfvergä  sä  smaningom  i slem  och  ersättas  af 
andra  celler,  hvilka  likaledes  förslemmas  o.  s.  v.,  sä 
att  de  öfre  delarne  af  körtlarne  slutligen  befinna  sig  i 
etfc  lifligt  upplösningstillstand.  Pa  förslemningspro- 

cessen  följer  emellertid  ett  annat  stadium,  under  hvilket 
körtelns  basala  celler  sä  smaningom  antaga  omgifvande 
vätnadscellers  natur  och  utseende,  kanalerna  försvinna 
tili  sista  spar  och  körtelns  inre  fullständigt  gar  upp 
uti  rizomets  parenkym  väfnad.  Samtidigt  afgränsas 

medels  nybildade  cellager  körteln  lielt  och  hallet  utat 
frän  slem  och  i upplösning  stadda  celler,  hvarefter 
körtlarne  fä  utseendet  af  svagt  upphöjda,  fasta,  brun- 
färgade  papiller  pä  stammens  eller  rizomets  yta. 

Noggrannare  efterundersökning  af  anförda  fakta 
ger  ej  anledning  tili  nagon  särskild  anmärkning  utom 
i ett  fall  ; och  detta  fall  gäller  sjelfva  förslemnings- 
processen.  Enligt  Eeinke’s  och  Meeker’s  framställ- 
ningar  skulle  denna  senare  börja  först,  när  körteln 
är  füllt  utbildad  och  fristâende.  Sä  vidt  mina  egna 
undersökningar  gifva  vid  handen,  har  detta  ej  varit 
verkliga  förhällandet  hos  det  undersökningsmaterial, 
som  statt  mig  till  buds  af  Gunnera  scabra  och  G.  ma~ 
nicata.  Tvärtom  begynner  slembildningen  och  slem- 
afsöndringen  mycket  tidigt  och  redan  omedelbart  efter 
körtelns  anläggning.  Fränsedt  kanalisei'ingen  hinner 
förslemningen  af  cellmembranerna  ett  godt  stycke  pä 


6 


vag,  redan  iiman  körteln  genombrutit  sitt  täckande 
parenky  mhölj  e . 

En  hastig  blick  pä  liär  ifrägavarande  växters 
anatomiska  byggnad  lär  oss,  att  slemafsättningen  ej 
enbart  är  bunden  tili  ofvan  angifna  och  för  detta 
ändamäl  särskildt  afsedda  organ,  utan  päträffas  öfver- 
allt  i den  nnga  stammens  parenkymväfnad.  Sälunda 
förekorama  här  och  hvar  enskilda  celler,  hvilka  ut- 
göra  härdar  för  fqrslemning.  De  kann  as  lätt  igen 
redan  derpâ,  att  de  bryta  ljuset  pa  ett  annat  satt  än 
närliggande  celler.  Dessutom  tillväxa  de  i storlek, 
medan  deras  membraner  öfvergä  i slem,  och  ofta  sam- 
mansmälta  fiera  dylika  celler  tili  större  slemföi’ande 
haligheter,  hvilka  blifva  synnerligen  stora  och  i ögon- 
fallande  i väfnaden  närmast  omkring  slemkörtlarne  samt 
stnndom  i körtelflikarne,  men  framförallt  inom  de 
nnga  utväxande  bladanlagen  och  de  unga  stipelbild- 
ningarne.  En  gang  har  jag  tili  och  med  knnnat  pa- 
visa  liknande  cellupplösning  närmast  öfver  ett  ungt 
anlag  tili  kör  tel,  hvarigenom  tydligtvis  bättre  tillfälle 
tili  vidare  utveckling  var  körttln  beredt.  Denna  be- 
nägenhet  tili  slembildning  synes  ocksa  utmärka  de 
körtelanlagen  öfvertäckande  barkväfnadscellernas  mem- 
braner. Den  är  här  tili  och  med  särdeles  intensiv, 
och  fran  denna  slemhärd  utgär  otvifvelaktigt  den  för- 
slemningsprocess,  som  astadkommer  de  s.  k.  kanalerna 
i körteln.  Reinke  ser  uti  denna  kanalisering  ’’einen 
eigenthümlichen  Binnensonderungsprocess,  ohne  dass 
irgend  eine  mechanisch  wirkende  Ursache  erkennbar 
ist.”  Det  torde  emellertid  ej  vara  tvifvel  underka- 
stadt,  att  densamma  bör  betraktas  sâsom  en  följd  af 
forslemning  mellan  vissa  cellager  inom  körteln  och  i 
dennas  längdriktning.  Genom  upplösning  af  midtel- 
lamellerna  mellan  cellerna  ätskiljas  och  pressas  isär 
vissa  delar  af  körteln,  sä  att  denna  senare  härigenom 
uppdelas  i flikar.  Samtidigt  härmed  utbildas  det  ka- 
nalerna begränsande  cellagret,  hvilket  af  Reinke  beteck- 


7 


nats  sâsom  ett  epidermislager  (fig.  5).  Detta  cellager 
qvarstâr  dock  ej  länge  i flikarnes  yttre  delar,  ty  sa  snart 
körteln  frilagts,  och  stundom  redan  innan  parenkym- 
höljet  sprängts,  liar  förslemningen  angripit  körtelns 
celler,  sä  att  denne  vid  friläggningen  i foljd  af  ytter- 
cellernas  af  förslemning  förorsakade  ansvällning  fâr 
ett  utseepde,  som  närmast  kan  förliknas  med  ett  blom- 
kâlshufvud. 

Betydelsen  af  denna  stora  slemrikedom,  som  ut- 
märker  Gunneraceerna  och  särskildt  är  förlagd  till  kört- 
lar  af  angifvet  slag,  är  helt  visst,  sâsom  Reinke  an- 
märker,  grandad  uti  knopparnes  och  de  nnga  växt- 
delarnes  behof  af  dylikt  slem.  Närmare  bestämd 
âter  torde  den  ligga  deri,  att  slemmet  liär  tjenar  sâ- 
som skyddsmedel,  särskildt  mot  uttorkning.  Slemmet 
upptager  eller  binder  som  vanligt  vatten  i större 
mängd  ocli  liâller  pä  detta  sätt  de  unga  Organen  uti 
ständigt  fuktig  omgifning  ocli  motverkar  för  stark 
afdunstning;  livilket  för  öfrigt  nogsamt  ger  sig  till- 
känna,  när  man  kommer  i beröring  med  dessa  väx- 
ters  yngsta  delar.  Det  torde  ocksâ  stâ  i allra  när- 
maste  öfverensstämmelse  med  dessa  växtarters  natur- 
liga  förekomst  pä  fuktiga  eller  vattendränkta  platser 
jemte  deras  för  stark  transpiration  utsatta  stora  blad- 
ytor,  att  de  i denna  rikliga  slemafsöndring  ega  ett 
särskildt  medel  att  samla  ocli  bevara  nödig  mängd 
af  vatten  eller  fuktighet. 

Sä  snart  rizomet  blir  äldre,  afstannar  förslem- 
ningen och  körtlarne  afskiljas  frän  ytterverlden  me- 
dels  korkbildning  och  âterfinnas  sâsom  bruna  fläckar 
under  bladfästena.  Sä  snart  stammen  och  de  sär- 
skilda  Organen  blifva  äldre,  behöfves  ej  detta  skydds- 
medel, och  körtlar  med  slemafsöndring  försvinna. 

Yill  man  âter  sammankedja  ifrägavarande  för- 
slemningsprocess  jemte  slemorgan  med  förhandenvaron 
af  den  blägröna  alg,  som  i naturen  säväl  som  i vära 
växthus  regelbundet  uppträder  sâsom  nämda  slem- 


8 


Fig.  1.  Groddplanta  utan  endofyt;  a,  slemkörtel;  b,  vatten- 
droppar  fästade  under  hjertbladen  samt  vid  hypokotylens  hâr  ; c, 
hypokotyl  beklädd  nied  bar.  (Fig.  tecknad  af  kand.  A.  Berg.) 


Fig.  2.  Längdgenomskärning  genom  en  körtel;  a,  endofytko- 
loni  ( Chlorococcum  spec.);  b,  Nostoc punctiforme  utanför  den  genom 
celldelning  (d)  afstängda  körteln  ; c,  N.  punctiforme  i slemmet 
ofvanför  körteln. 


9 


Fig.  3.  Längdgenomskärning 
genom  en  körtel;  a,  endofytkoloni 
( Chlorococcinn  spec.);  b,  slem. 


Fig.  4.  En  enskild 
cell,  innehâllande  Chlo- 
rococcmn- celler. 


Fig.  5.  Slemkörtel,  ânnu  ej  fri- 
gjord;  x.  afsöndradt  slem. 


Fig.  6.  Enskilda. 
CMorococcum-celler. 


organs  foljeslagare  och  genom  dem  gör  sitt  inträde 
i Gunncra- stammens  väfnad,  torde  pâ  fallt  goda  gran- 
der knnna  pâstâs,  att  sleinafsöndringen  Ursprungligen 
ej  har  med  algen  att  göra,  lika  litet  som  att  algen 
i frâga  är  för  sin  tillvaro  nödvändigt  bunden  af  kör- 
telns  närvaro.  Redan  den  omständigheten,  att  Reinke 
künde  uppdraga  füllt  lifskraftiga  plantor  utan  Nostoc7 
talar  härför,  och  af  egen  erfarenhet  kan  jag  intyga, 
att  unga  plantor  utveckla  sig  lika  bra  utan  som  med 
inhysning  af  anförda  alg,  och  att  körtlarne  till  och 
med  utbildas  kraftigare  och  liâlla  sig  lika  länge,  om 
icke  längre,  utan  alg  an  med  densamma.  För  öfrigt 
bar  Hariot  nyligen  förmedels  kultur  visât,  att  No- 


10 


stoc  Gunnera  Reinke  är  en  allmän  algform,  som  äf- 
ven  förekommer  pa  fuktig  jord  och  äfven  tager  bo- 
stad  Los  andra  växtarter,  om  den  ocksa  pa  grund  af 
förändrade  yttre  förhallanden  här  antager  nagot  för- 
ändrade  former  1). 

Exempel  pa  samlif  af  ett  eller  annat  slag  mel- 
lan  gröna  växter  af  oftast  vidt  skild  art  äro.  som 
väl  bekant  är,  ingalunda  sällsynta  ocli  särskildt  hafva 
algerna  gjort  sig  kända  sasom  växtformer,  Lvilka  ofta 
träffas  pa  eller  tillsammans  med  andra  klorofyllfö- 
rande  växtorganismer.  Detta  samlif  har  äfvenledes 
tolkats  pâ  mänga  olika  sätt,  och  mer  än  en  gang 
hafva  förf.  gjort  sig  mycken  möda  med  att  nttänka 
nägon  för  bada  kontrahenterna  antaglig  ändamälsen- 
lighet  uti  dylik  sammanlefnad.  Symbios  af  förelig- 
gande  art,  tagen  alltsä  under  betydelse  af  växtbolag, 
torde  emellertid  vara  mindre  vanlig.  En  ömsesidig 
anpassning  kan  visserligen  förekomma,  men  denna 
behöfver  derför  ej  sta  i nödvändig  förbindelse  med 
ett  för  bada  organismerna  gagneligt  samlif.  Oftast 
torde  detta  senare  inskränka  sig  tili  endast  en  oskyl- 
dig  epifytism  eller  till  rum-parasitism,  der  ej  äkta 
parasitism  verkligen  gör  sig  gällande.  Med  hänsyn 
tili  Gunnera  och  dess  endofytiskt  lefvande  alg  har  af 
Reinke  uttalats  den  asigt,  att  algen  borde  betraktas 
sasom  äkta  parasit  hos  Gunnera , alldenstund  densamma 
ej  künde  anses  bilda  ett  konsortium  med  sin  värd- 
planta  eller  künde  föra  ett  fullkomligt  sjelfständigt 
lif  utanför  Gunnera- stammen,  utan  maste  hem  ta  sin 
näriug  lmfvudsakligen  fran  dennes  safter.  Dermed 
vill  dock  nämde  förf.  ej  hafva  sagt,  att  algen  icke 
derjemte  kan  existera  i slemmet  utanpä  stammen  och 


')  Hariot,  P.,  1.  c.  Jmfr  samme  förf:s  uppsats  : Lo  "enre 

Polycoccus  Kiitz.  (Joum.  de  botanique,  1891,  Tom.  Y sid.  29 1 samt 
Sauvageau:  Sur  l¥tat  coccoide  d'un  Nostoc  (Compt.  rend..  1892 
Tom.  115  sid.  322). 


li 


del  vis  ur  lüften  fylla  sitt  behof  af  kol 1).  Merker 
loser  frâgan  om  parasitism  pâ  ungefär  samma  satt, 
dock  är  han  kâgad  ställa  samlifvet  mellan  Nostoc  och 
Gunnera  pâ  gränsen  mellan  rum-parasitism  och  äkta 
parasitism  2 3).  Heit  annorlunda  ställer  sig  denna  frâga 
för  Prantl,  da  han  i motsats  till  förenämda  författare 
samt  Janczewski  :!)  vill  hafva  säsom  sin  asigt  nttaladt, 
att  Gunnera  verkligen  drager  nytta  af  sin  endofyt, 
ithy  att  Nostoc- arter  uti  knltnrer  enligt  samma  förf:s 
iakttagelser  visât  sig  ega  synnerlig  förmaga  att  till- 
egna  sig  fritt  cpväfve  eller  möjligen  amoniumnitrit  ur 
lüften.  Under  en  dylik  förutsättning  skulle  här  af- 
sedda  algform  upptaga  och  tili  sin  värdplanta  afgifva 
qväf've,  samtidigt  med  att  densamma  lefver  pâ  värd- 
plantans  bekostnad.  Yi  skulle  här  ega  ett  verkligt 
växtbolag  i öfverensstämmelse  med  svampsymbios  hos 
lafvar  eller  bakterier  i ätskilliga  växters  rotansväll- 
ningar  4). 

Af  de  salunda  anförda  uppfattningarna  rörande 
det  ömsesidiga  förhallandet  mellan  ifragavarande  orga- 
nismer  bortfàller  af  sig  sjelf,  pä  grund  af  hvad  som 
redan  omtalats,  det  af  Keinke  framkastade  antagan- 
det,  att  N.  punctiforme  skulle  für  sin  existens  vara 
enbart  hänvisad  tili  Gunnera.  Sannolikare  torde  den 
organismernas  inbördes  ställning  vara,  som  af  Merker 
bestämts  säsom  ett  mellanting  mellan  rum-parasitism 
och  äkta  parasitism.  I hvad  man  ater  Prantls  för- 
klaringssätt  kan  vara  riktigt,  är  naturligtvis  svart  att 

1)  Eeinke  1.  c.  sid.  95— 9ß. 

2)  Merker,  1.  c.  sid.  20. 

3)  Janczewski,  Zur  parasifc.  Lebensweise  d.  Kost,  lichenoides 
(Bot.  Zeit.,  1872,  sid.  73).  Jmfr  Strassburger,  Üb.  Azolla,  .Jena, 
1873. 

4)  Prantl,  D.  Assimil.  frei.  Stickstoffs  u.  d.  Parasitismus  von 
Nostoc  (Hedwigia,  1889,  sid.  135—136).  Till  jemförelse  hänvisas 
tili  Koch  und  Kossowitsch,  Ueb.  d.  Assimil.  von  frei.  Stickstoff 
durch  Algen  (Bot.  Zeit.,  1893,  II  Abth..  sid.  321),  der  för  öfrigt 
mera  fullständig  literaturhänvisning  finnes. 


12 


afgöra,  da  mau  ej  eger  experimentela  underlag  att 
stödja  sig  pâ.  I hvarje  fall  motsäges  eu  sâdan  t}’d- 
uiug  af  den  erfarenhet  mau  eger  om  Gunnera-väx teus 
utveckliug,  da  densamma,  sä  vidt  hittills  gjorda  obser- 
vationer  gifva  vid  liaudeu,  växer  lika  bra  utau  som 
med  eudof3Tt  och  biuner  full  utbilduiug  utau  deuua. 

Sa  vidt  man  af  literatureu  kan  inheruta.  oeh  sä 
laugt  egua  uudersökuingar  pâ  detta  omrado  augifva. 
lefver  Nostoc  punctiforme  dels  fri  pâ  den  jord,  der 
Gunnera  växer,  och  i det  slem,  i kvilket  denna  växts 
yndre  delar  äro  inbäddade,  dels  innesluten  uti  sainma 
växts  parenkym.  Den  kan  säluuda  fiuua  sin  utkomst 
utantör  eller  utanpä  sin  värdplanta.  pâ  sainma  gäng 
den  är  en  trogen  gäst  inom  alla  slemkörtlar  lios 
samma  värdplanta.  Och  den  är  det  af  den  enkla 
anledningen,  att  den  är  sä  allrnän,  och  derför,  att 
den  i det  afsöndrade  slemmet  finner  ett  särdeles  lämp- 
ligt  näringsmedium.  Algen  är  säledes  Ursprungligen 
rum-parasiterande  och  är  det  fortfarande;  men  den 
har  här  tillika  öfvengätt  tili  en  verkligt  parasite- 
rande  form  liksom  vid  sâ  mänga  andra  tillfällen,  der 
JAostoc  uppträder  pâ  ungefärligen  liknande  sätt,  t.  ex. 
lios  Anthoceros,  BJnsia , Azoila,  Cycas  m.  fl.  Algen 
är  fakultativt  parasitisk  och  kan  existera  sâsom  äkta 
parasit,  när  tillfälle  dertill  erbjuder  sig.  Xagon  näm- 
värd  eller  egentlig  förstöring  âstadkommes  härvid  vis- 
serligen  ej  inom  värdplantan.  Dock  är  det  klart,  att 
algen  lefver  pâ  dennas  bekostnad.  En  närmare  un- 
dersökning  visar  derjemte  tydligt,  att  väfnadscellerna 
irriteras  af  algens  närvaro,  enär  dessa,  ofta  ätminstone, 
delà  sig  liksom  vid  korkbildning  eller  i skadade  växt- 
delar  närmast  omkring  den  i väfnaden  liggande  alg- 
kolonien.  Att  skadan  blir  sä  ringa  som  den  är,  beror 
heit  visst  tili  väsentlig  del  pâ  Ghomcrfl-plantans  kraftiga 
tillväxt  samt  motstanskraft. 

Ett  särskildt  stöd  för  riktigketen  af  en  dylik  tolk- 
ning  af  sakförhällandet  far  man  dessutom  af  sädana 


13 


ympningsförsök,  der  man  lyckas  att  i stället  för  den 
annars  normalt  uppträdande  Nostoc- arten  uti  slemkör- 
teln  samt  i den  derunder  varande  parenkymväfnaden 
kos  Gunnera  införa  en  annan  alg,  som  lefver  ocli 
vegeterar  pä  samma  satt  och  lika  godt  som  N.  punc- 
tiforme. 

Säväl  Reinke  som  Meeker  skildra  JVö.s'/oc-algens 
inträde  genom  körteln  ini  värdplantan  temligen  sum- 
mariskt  och  liälla  sig  dervid  enbart  tili  äldre  exem- 
plar. Yill  man  emellertid  skaffa  sig  en  noggrannare 
uppfattning  om  det  satt,  pä  kvilket  JVosfoc-trädarne 
tränga  in  uti  och  leta  sig  fram  tili  de  under  kört- 
larne  befintliga,  stärkelseförande  parenkymcellerna, 
och  öfver  hufvud  iitforska  den  väg  algen  har  att  gä 
för  att  komma  upp  pä  värdplantan  och  paträffa  in- 
gängarne  till  dess  inre,  bör  man  utgä  Iran  grodd- 
plantan. 

Fig.  1 utgör  en  afbildning  af  en  ung  planta, 
som  odlats  i steriliserad  kiselsand  och  jemte  sina 
tvenne  hjertblad  samt  ett  föga  utveckladt  stjelkblad  bär 
tvenne  füllt  utbildade  körtlar,  livilka  intaga  sin  nor- 
mala  plats  mellan  hjertbladen.  Den  centrala  körtel- 
fliken  är  liksom  alltid,  när  körteln  är  fri  frän  infek- 
tion,  ovanligt  liög  och  väl  bibehâllen.  Hjertbladen 
äro  pa  undre  sidan  nägot  konkava  och  liypokotylen 
bär  ett  större  antal,  jemförelsevis  korta  har.  Under 
de  bäda  hjertbladen  och  med  anslutning  tili  hären  â 
hypokotylen  sitta  dessutom  tvenne  vattendroppar, 
livilka  vid  närmare  undersökning  a andra  exemplar 
visât  sig  innehälla  upplöst  slem.  Härvid  fuktades 
hjertbladens  undersidor  jemte  hypokotylens  yta  mel- 
lan hären.  Medelst  rikligt  utveckladt  rotsystem  är 
plan  tan  slutligen  väl  rotad  i kiselsanden.  Pä  lik- 
nande  sätt  äro  de  groddplantor  utrustade,  hvilka  upp- 
vuxit  ur  frön,  utsadda  pä  icke  steriliserad  jord.  Enda 
skilnaden  är,  att  dessa  senare  äro  utsatta  för  möjlig 
infektion  frän  den  i jorden  lefvande,  parasiterande 


14 


algen.  Följer  man  nu  dessa  senare  i deras  utveck- 
ling  ifrän  fröet  och  vidare  utöfver  det  utvecklings- 
stadium,  soin  fig.  1 angifver,  skall  man  utan  svärig- 
het  öfvertyga  sig  om,  att  just  det  vid  hypokotylen* 
har  hundna  slemförande  vattnet  samt  de  under  hjert- 
bladen  uppliängda  vattendropparne  utstaka  den  väg, 
algen  i frâga  passerai*  for  att  komrna  upp  till  de 
bâda  körtlarne  i främsta  rumraet  och  sedermera  vi- 
dare uppât  pâ  de  fortfarande  i tillväxt  stadda  plan- 
torna.  I raanga  fall  har  jag  kunnat  pävisa  detta. 
Ofta  beror  hä-rvid  infektionen  pâ  groddplantans  ut- 
veckling  och  ställning  i förhallande  tili  jordpartik- 
larne  pâ  det  stalle,  der  plantan  är  rotfästad.  Skju- 
ter  denna  hastigt  upp  öfver  jordpartiklarne,  innan 
hjertbladen  ännu  frigjort  sig  frän  früskalet,  och  är 
hypokotylen  tillika  mindre  harig  eller  nästan  glatt, 
konstateras  en  betydligt  senare  infektion,  an  när  plan- 
tan är  lag-  och  trögväxt  och  hypokotylen  är  rikligen 
besatt  med  hâr.  Vid  ett  par  tillfällen  hade  grodd- 
plantan  hunnit  längre,  än  hvad  bifogade  fig.  1 angif- 
ver utan  att  vara  angripen  af  de  algkolonier,  hvilka 
annars  temligen  omedelbart  efter  hjertbladens  frigö- 
rande  och  körtlarnes  öppnande  innästla  sig  hos  grodd- 
plantan. 

Sedan  algen  pâ  anfördt  satt  satt  sig  fast  hos  sin 
värdplanta  och  vegeterar  säväl  utanpa  som  inuti  den- 
samma,  sprides  infektionen  lätt  högre  upp,  i det  rik- 
lig  fuktighet  och  ymnig  slemafsöndriug  hufvudsak- 
ligen  frän  nya  körtlar  under  och  mellan  nya  blad- 
fästen  lern  na  god  ledning  för  endofytens  förflyttning 
uppât  den  unga  tillväxande  stammen  eller  rizomet. 

Beträffande  iVbstoc-trâdarnes  inträngande  och  ut- 
veckling  uti  Gioînera-stammens  parenkymväfnad  äro 
uppgifterna  i det  närmaste  samstämmiga;  endast  med 
hänsyn  tili  trädarnes  inträde  i cellernas  inre  förefin- 
nas  nâgot  olika  uppgifter.  Medan  sâlunda  Reinke 
fbrmodar,  att  endofyten  upplöser  den  tunna  membra- 


15 


neu  i cellernas  porer  och  pâ  sa  sätfc  inkonnner  i cel- 
lerna,  tror  Merker  sig  hafva  funnifc,  atfc  algträdarne 
heit  enkelt  lägga  sig  intill  cellmembrauerna  och  pâ 
beröringsställena  upplösa  dessa  och  bereda  sig  till- 
träde  tili  cellernas  hire.  Hos  de  bada  af  mig  undersökta 
arterna,  G.  scabra  och  G.  manicata  har  det  visât  sig, 
att  algträdarne  verkligen  genomborra  porernas  mem- 
braner,  i det  jag  i ett  par  fall  lyckats  paträffa  dessa 
pâ  väg  in  i cellen.  Härvid  syntes  desamma  betyd- 
ligt  hopsnörda  pâ  det  stalle,  der  inträngandet  genom 
porerna  skedde,  liksom  af  liknande  anledning  algtra- 
darnes  ändar  ej  sällan  afsmalna,  när  de  söka  skjuta 
sig  in  emellan  de  annars  sammanslntna  cellerna.  — 
Sa  vidt  man  kan  fatta  Merkers  framställning  af  har 
föreliggande  sakförhällande,  skulle  heia  väggstycken 
upplösas,  sä  att  slutligen  ett  större  eller  mindre  antal 
celler  clerigenom  skulle  förstöras  och  lemna  plats  för 
algkolonier.  Enligt  mina  egna  iakttagelser  pâ  ma- 
terial, hemtadt  frân  G.  scabra  qvarstä  deremot  de  pri- 
mära  membranerna  alltjemt  omkring  algcellerna. 
Möjligt  är,  att  de  försvinna  i äldre  stamdelar  ; men 
sa  längt  jag  kunnat  följa  dem,  hafva  de  efter  lindrig 
kokning  i kali  och  derpa  följande  färgning  med  klor- 
z inkjod  och  jodtinktur  i förening  framträdt  med  tyd- 
lig  blafärgning  jemte  fina,  ofta  radvis  ordnade  porer. 

Söker  man  nu  — med  kännedom  om  det  satt, 
hvarpa  den  endofytiskt  lefvancle  h/o^oc-arten  inkom- 
mer  i värdplantan  — att  sasom  redan  antydts  utbyta 
denna  endofyt  mot  en  annan,  skola  vi  finna,  att  cletta 
maste,  under  förutsättning  af  lycklig  framgang,  ske 
pâ  alldeles  samma  väg,  som  af  naturen  utstakats  och  af 
oss  ofvan  utpekats.  Reinke  anför,  att  ingen  annan 
alg  än  just  här  ofta  nämda  art  af  Nostoc  var  i stand 
tili  att  intränga  i Gunner a- stammens  väfnad,  oaktadt 
atskilliga  algformer,  t.  ex.  Oscillaria,  Nostoc  (en  annan 
art  än  N.  punctiforme ) m.  11.  förekommo  växande  pâ 
de  CrMnnera-exemplar,  som  han  lyckats  uppdraga  utan 


IG 


infektion  af  X.  punctiforme.  Efter  egen  erfarenhet 
kan  jag  intyga,  att  ympningsförsök  i här  afsedd  rikt- 
ning  mycket  ofta  och  oftast  af  mangahanda  skill  miss- 
lyckas.  Till  hufvudsaklig  del  torde  dessa  ogynsamma 
résultat  bero  derpa,  att  de  tili  försöken  använda  alg- 
formerna  ej  lämpa  sig  härför  och  ej  i anförda  slem- 
och  parenkymväfnad,  hvilken  ju  som  bekant  iir  stärkt 
garfsyrehaltig,  finna  ett  för  desamma  passande  nä- 
ringsmedium.  Bland  de  alger,  hvilka  jag  utvalde  sa- 
som  ympningsmaterial,  och  hvilka  samtliga  gäfvo 
negativt  résultat,  anföras  tvenne  Oscillaria- arter,  ett 
par  trâdformiga  alger,  tillhörande  Ulothricaceernas 
familj,  Euglena  sanguined  m.  11.  Oscillaria  och  Eug- 
lena, i synnerhet  den  sistnämda,  tycktes  heit  och  hal- 
let förtära  de  unga  groddplantorna,  pa  hvilka  inyrap- 
ning  skedde.  Plantorna  sjönko  samman,  blefvo  tili 
färgen  svarta  och  förstördes  slutligen.  Efter  ätskil- 
liga  dylika  mindre  framgangsrika  experiment  lyckades 
det  dock  slutligen  att  finna  en  algform,  en  grön  alg, 
som  införd  i de  vattendroppar  under  hjertbladen, 
som  ofvan  omtalats,  egde  nog  kraft  att  intränga  i 
körtlarne  samt  intaga  den  plats,  som  annars  synts 
ensamt  reserverad  ât  Nostoc  punctiforme.  Och  denna 
operation  försiggick  ganska  lätt  och  upprepades  med 
samma  lyckliga  paföljd  ett  par  ganger  pä  ett  ännu 
större  antal  exemplar.  Eörsöksplantorna  uppdrogos 
ur  frö  i steriliseradt  kiselgrus  och  underhöllos  medels 
steriliserad  näringslösning  samt  steriliseradt,  destille- 
radt  vatten.  Första  infektionen  skedde  i första  hälf- 
ten af  Maj  mänad  1893,  andra  i början  och  tredje  i 
medio  af  Juni  mänad  samma  ar.  De  salunda  infici- 
erade  plantorna  utvecklade  sig  normalt  och  pä  samma 
satt  som  andra  plantor,  hvilka  för  jemförelses  skull 
inficierats  med  den  vanliga  Nostoc-^rtew. 

Den  alg,  som  pa  anfördt  satt  lät  sig  inympas  och 
tillika  visade  sig  sasom  ett  särdeles  tacksamt  objekt 
för  ympning  af  dylik  art,  var  en  grön  alg  och  tili- 


17 


horde  Protococcoidernas  ordning.  Eu  närmare  bestäm- 
niug  af  dess  plats  i systemet  angaf  densamma  vara  en 
Protococcacé , närmast  lik  en  Chlorococcum-fovm  eller  möj- 
ligen  en  ChlorospJicera.  Den  syntes  dock  komma  det 
förstnämda  slägfcet  närmast  (se  fig.  6).  Formens  eller 
artens  namn  lemnas  harmed  obestämd  1).  Materialet 
erhölls  fran  härvarande  botaniska  trädgärds  växthus 
och  förelag  vid  ympningarne  i nära  nog  rent  tillstând. 
Inyrnpningeii  utfördes  pa  det  sätt,  att  algen  medels 
näl  öfverftyttades  pa  groddplantans  hjertblad  jemte 
aqua  destillata,  hvarpä  försöksplantan  lemnades  at  sig 
sjelf  att  utveckla  sig,  skj'ddad  för  infektion  fran 
annat  hall. 

Med  hänsyn  tili  algens  vandring  in  genom  slem- 
körteln  äfvensom  med  hänsyn  tili  algens  sätt  att  växa 
och  utveckla  sig  inuti  stammens  parenkym  hos  Gun- 
nera  tycktes  densamma  förhalla  sig  analogt  med  Nostoc. 
Liksom  denna  banade  den  sig  väg  mellan  och  inuti 
parenkymcellerna,  hvilkas  iure  ofta  var  heit  upptaget 
af  parasitens  vanligen  tätt  sannnanpackade  celler  (se 
fig.  4).  Naturligtvis  skiljde  den  sig  fran  Nostoc  ge- 
nom de  enskilda  cellernas  form  och  storlek,  framför- 
allt  dock  genom  sin  färg.  Pa  ett  synnerligen  iögon- 
fallande  sätt  visade  sig  denna  färgolikhet  hos  ett  par 
med  Cldorococcum  inficierade  exemplar,  pâ  hvilka  fö'r- 
nyad  ympning  medels  Nostoc  företogs.  Resultatet  af 
denna  upprepade  3^mpning  har  ätergifvits  i fig.  2 och 
erbjuder  i och  för  sig  ett  särskildt  intresse.  En  manad 
efter  infektionen  uppvisade  eu  längdgenomskärning 
genom  en  af  de  inficierade  plantorna  kräftigt  utveck- 
lade  kolonier  af  friskt  grönfärgade  algindivid,  inbäddade 
i väfnadeu  under  körtlarne,  medan  utanför  de  redan 
afstängda  eller  utat  slutna  körtlarne  samlats  en  hei 
mängd  af  blagröna  algtradar,  hvilka  stält  sig  pâ  ända 

*)  Jmfr.  Wille,  d.  Algen  sid.  20  (Natur!.  Pflanz. -Famil.,  Eng- 
ler  et  Prantl)  samt  Artari,  Untersuch,  üb.  Entwich!,  u.  Systemat. 
einig.  Protococcac..  1892. 


Bot.  N"t.  1S94. 


2 


18 


nästan  vertikalt  mot  körtlarnes  ytor  och,  som  det 
syntes,  med  all  makt  sökte  praktisera  sig  in  mellan 
körtlarnes  i ytan  liggande  celler,  dock  utan  att  deruti 
lyckas  (se  hg.  2).  Samtidigt  hade  trâdar  af  den 
blagröna  algen  under  ormliknande  slingringar  utbredt 
sig  uti  det  ofvanför  och  omkring  körtlarne  befintliga 
slemmet,  under  det  enstaka  individ  af  Clilorococcwn 
lago  strödda  här  och  hvar  mellan  2VWoc-trädarne  uti 
slemmet. 

Uti  den  ena  försöksplantan,  som  utvecklat  sig 
ovanligt  kräftigt,  hade  Nostoc  hunnit  före  eller  ma- 
hända  rättare  sagdt  undanträngt  den  gröna  algen  uti 
den  närmast  ofvanför  de  primära  slemkörtlarne  anlagda 
mediana  körteln,  livilken  som  bekant  har  sin  plats 
under  första  stambladet.  Den  blagröna  algen  intog 
här  samma  plats  som  Cldorococcinn  innehade  under  de 
primära  körtlarne.  Denna  omständighet,  da  tva  vidt 
skilda  algformer,  den  ena  en  grön,  den  andra  en  blä- 
grön  alg,  samtidigt  inhysas  hos  en  och  samma  värd- 
planta,  erbjöd  naturligtvis  tillfälle  till  god  och  uttöm- 
mande  jemförelse  mellan  de  bada  snjdtgästerna  i fraga 
och  konstaterade  hvad  som  redan  ofvan  anförts  härom. 
A andra  sidan  maste  en  dylik  omvexling  af  parasit 
stâ  i naturligt  samband  med  den  öfvervigt  som  den 
blagröna  algen  eger  framför  den  gröna  under  de  lik- 
artade  yttre  förhallanden,  hvarunder  bada  algerna  här 
befinna  sig.  Det  kan  ej  vara  tvifvel  underkastadt, 
att  icke  Nostoc  i Gunner a- stammens  (här  G.  scabra) 
rika  slemafsöndring  eger  bättre  existensvilkor  än  Cldoro- 
coccum  har.  Derför  maste  ocksa  denna  senare  gifva 
vika  i konkurrensen,  och  Jiknande  torde  ocksâ  orsaken 
vara  tili  att  Nostoc  öfver  hufvud  taget  har  försteget 
framför  andra  liknande  algformer  sasom  parasit  hos 
Gunneraceerna  och  beständig^  uppträder  sasom  snyltgäst 
hos  ifragavarande  växter.  Pa  heit  annat  satt  gestal- 
tar  sig  saken,  som  vi  sett,  i fäll  en  sâdan  alg  som 
Cldorococcum  ställes  utom  konkurrens  pa  Gunnera  sasom 


19 


värclplanta.  Sâsom  ensam  herrskare  pâ  platsen  eger 
den  da  tillräckligfc  gynnsamma  lifsvilkor  för  att  i lik- 
het  med  Nostoc  taga  sin  bostad  inom  meromnämda 
värdplantas  inre  och  der  pâ  normalt  satt  utveckla  sig. 
Och  den  kan  sa  mycket  lättare  göra  detta,  som  Beye 
rincJcs  kulturförsök  tydligt  visât,  att  närstäende  alg- 
former  utan  svarighet  lifnära  sig  pâ  organisk  substans1). 
Ocksa  höllo  sig  Chlorococcum-ceWetna,  fullkomligt  gröna 
och  friska,  sa  länge  de  inficierade  plantorna  normalt 
utvecklade  sig.  Mot  slutet  af  Augusti  mänad  började 
emellertid  af  okänd  anledning  de  âterstâende,  till  under - 
sökning  ej  använda  exemplaren  af  dessa  att  aftyna  och 
dermed  var  da  ocksa  parasitens  öde  afgjordt.  — Det- 
samma  inträffade  för  öfrigt  äfven  med  de  af  Nostoc 
angripna  försöksplantorna.  — Säväl  Clüorococcum  och 
Nostoc- cellerna  affärgades  och  dogo. 

Vi  finna  säledes,  att  Nostoc  punctiforme  sâsom 
parasit  hos  Gunnera  kan  utbytas  mot  en  grön  alg, 
och  den  möjligheten  behöfver  ej  ligga  sä  langt  aflägsen, 
att  dylikt  utbyte  äfven  kan  ske  med  andra,  Clüoro- 
coccum närstaende  algformer,  aldralielst  som  manga  af 
dessa  äro  kända  sâsom  rum-parasiterande  organismer. 
Denna  omständighet  âter  torde  jemte  andra  förut  pä- 
pekade  förhällanden  lemna  bevis  nog  för  att  uppfatta 
här  ifrägavarande  Nostoc- art  sâsom  rum-parasitisk  alg, 
hvilken  i följd  af  sin  allmänna  förekomst  och  sin  högt 
drifna  förmäga  att  tillgodogöra  sig  Gunnera- plantans 
safter  alltmer  förts  öfver  pâ  gränsen  tili  äkta  para- 
sitism. Högst  tvifvelaktig  torde  deremot  den  upp- 
fattning  förefalla,  som  uti  Gimnera-V&x. tens  och  Nostoc- 
algens  samlif  vill  se  exempel  pâ  verkligt  växtbolag1). 
Nägon  symbios  synes  sä  mycket  mindre  antaglig,  som 


9 Beyerinck,  Culturvers.  mit  Zoochlorellen  u.  s.  v.  (Bot.  Zeit., 
1890,  sid.  725)  och  Ber.  üb.  Cultur  nieder.  Algen  auf  Nährgelatine 
(Centralhlatt  für  Bakteriol.  u.  Parasitenkunde,  1893,  sid.  368). 


20 


Beyekkvck  med  bestamdhet  frânkanner  en  slägtet 
ChJorococcum  väl  egentligen  tillhörig  art,  Chlorella 
vulgaris,  all  förmäga  att  tillegna  sig  tritt  qväfve.  Och 
denna  förmäga  skulle  ju  utgöra  det  niest  talande  skä- 
let  för  symhios.  Visserligen  pastär  sig  Prantl  hafva 
funnit,  att  Nostocaceer  assimilera  luftens  fria  qväfve, 
och  undersökningar  af  Frank  m.  fl.  antyda  detsamma 
för  saväl  gröna  som  blagröna  alger  öfver  liufvud. 
Riktigheten  häraf  kan  naturligen  ej  bestridas;  dock 
torde  det  i fräga  om  har  afhandlade  algformer  vara 
troligare,  att  parasiterna  tillfredsställa  sitt  behof  af 
qväfve  af  det  qväfveförräd,  som  förefinnes  inom  den 
värdplantans  väfnad.  der  de  lefva  och  vegetera.  Al- 
gerna  erhalla  der  alla  erforderliga  näringsämnen,  vare 
sig  dessa  äro  af  organisk  eller  oorganisk  natur.  Svarare 
torde  det  deremot  vara  att  förklara,  huru  de  kunna 
atnöja  sig  med  den  ringa  tillgäng  pä  ljus,  som  erbju- 
des  dem  inom  värdplantans  väfnad.  Denna  egendom- 
lighet  är  emellertid  ej  nagon  enastaende,  ovanlig  före- 
teelse,  utan  star  i full  öfver ensstämmelse  med  de  lägre 
algformernas  förmäga  att  med  bögst  obetydlig  ljusim- 
püls  kunna  utveckla  betydligare  grad  af  lifskraft, 
hvarom  de  af  Kjrm.man  päpekade  vegetationsförkallan- 
dena  inom  polartrakterna  bära  tillräckligt  vittnesbörd. 

Medan  ofvanstâende  uppsats  lägges  i press  har  kommit 
mig  tili  lianda  ett  litet  meddelande  af  A.  Schneider  med  titel: 
’’Mutualistic  symbiosis  of  algæ  and  bacteria  with  Cycas  revo- 
luta”  (Botanical  Gazette,  1894),  enligt  hvilket  nämde  författare 
tror  sig  hafva  funnit,  att  det  symbiotiska  lifvet  icke  blott 
skulle  omfatta  de  bâda  kontrahenterna  : Cycas- roten  och  Nostoc- 
algen  utan  skulle  vara  att  anse  sâsom  samlif  mellan  dessa 
bâda  och  en  tredje  organism,  en  bakterie.  En  dylik  tre- 
mannasymbios  är  onekligen  egendomlig  och  erbjuder,  i fall 
den  verkligen  existerai-,  ett  bestämdt  intresse.  Nâgot  lik- 
nande  har  jag  emellertid  ej  kunnat  konstatefa  for  Nostoc 
eher  Chlorococcum  och  Gunnera,  hvarför  päpekade  egendom- 
lighet  tillsvidare  âtminstone  far  betraktas  sâsom  utmärkande 
ensamt  för  Cycas. 


21 


Botaniska  Sektionen  af  Naturvétenskapl-iga 
Stuclentsällskapet  i Upsala. 

Den  16  Maj  1893. 

Företogs  tili  slutligt  afgörande  frägan  om  utlä- 
tancles  cifgifvande  öfvcr  del  for  slag  rörande  reglema  for 
den  botanisiert  nomenklaturen , soin  af  den  hotaniske  For- 
ening  i Köpenhamn  blifvü  framstcilda , och  beslöt  Sek- 
tionen pä  grand  af  det  förslag,  som  af  särskilda  komi- 
terade  nu  framlades,  att  derom  nttala  sigpä  följande  satt: 

§ 1.  Da  det  för  reda  och  öfversigtlighet  inom 
växtsystematiken  är  mycket  förmänligt,  att  i stallet 
för  de  hittills  föreko mmande  manga  olika  ändelserna 
pä  naxnnen  ä säväl  familjer,  som  underfamiljer,  bestämda 
ändelser  härför  användas,  sä  föresläs,  i öfverensstära- 
melse  med  hvad  nuraera  synes  blifva  allt  mera  bruk- 
ligt,  att 

familjer s namn  höret  ändas  pd  — aceceg  underfa- 
miljer s pä  — ece. 

Undantag  därifrän  göra  endast  familjerna  Labiales, 
Crucifères  och  Ümbelliferce  samt  mähända  Compositce. 

Anmärkningar : 1)  Sektionen,  som  anser  önskvär- 
dast,  att  alla  familjnamn  ändas  pä  — accce , hemställer, 
dels  att  sädana,  temligen  allmänt  ur  bruk  komna  namn, 
som  Fluviales , Coronarice , Amerifolice  m.  fl.  icke  matte 
äterupplifvas,  dels  att  Palmce  och  Graminece  ändras  tili 
Palmaccce  och  Graminaceæ.  Hvad  beträffar  Compositce , 
synas  ungefär  lika  goda  skäl  tala  för  detta  namns 
bibehällande  och  dess  utbyfcande  mot  Synantheracece. 

2)  Vill  man,  hvilket  väl  endast  sällan  torde  vara 
behöfligt,  citera  författarenamn  vid  familjer  och  under- 
familjer, bör  den  anföras,  som  först  gifvit  narnnet, 
äfven  om  ändelsen  sedan  blifvit  förändrad  (pä  samma 
grand,  som  man  skrifver  Lrigcron  acris  L.,  fastän 
Linnés  namn  var  E.  eiere  o.  s.  v.). 

§ 2.  Denna  paragraf  föresläs  erhälla  följande 
lydelse  : 

Bot.  Not.  1894. 


22 


Underartcr  betecknas  med  *,  varieteter  med  grekiska 
(a,  ß,  y etc.)  och  subvarieteter  med  comer  ska  ( a , b,  c o. 
s.  v .)  bokstäfver  framför  namnet , hvilket  till  genus  alltid 
hör  rätta  sig  efter  slägtnamnet.  Former  (d.  r.  s.  mcra 
oväsentliga  eller  individuella  afvikelserj  utmärkas  gcnom 
ett  f.  elder  form.,  hvartill  fogas  ett  eller  Jlcra  fcminina 
adjektiv  eller  annan  lämplig  beteckning. 

Anmärkningar  : 1)  Dâ  de  grekiska  och  romerska 
bokstäfverna  här  äro  att  betrakta  endast  sâsom 
bei jvà mare  beteckningssätt  för  varietas  ocli  subvarietas , 
böra  i hvarje  arbete  (monografi  eller  flora)  dessa  bok- 
stäfver användas  i fortlöj)ande  fôljd.  — Former  erliâlla 
ej  uâgra  egentliga  namn,  utan  utmärkas  genom  en 
beskrifning,  bestâende  af  ett,  tvâ  eller  fiera  ord  (t.  ex. 
/.  nana;  f.  albiflora , macropetala;  f.  flore  pleno;  f.  fasti- 
giata , longifolia,  variegata  o.  s.  y.). 

2)  Ett  sarskildt  uttalande,  att  ât  113-a  varieteter 
och  former  böra  gifvas  betecknande  namn,  synes  öfver- 
flödigt,  dâ  detta  bör  vara  regel  vid  ail  namngifning. 
Namn  efter  personer  bora  gifvas  endast  sparsamt  och 
med  stor  urskiljning. 

§ 3.  I det  liufvudsakliga  instämmande  i livad 
här  föreslas,  hemställer  dock  Sektionen,  att  utsättande 
af  var.  och  sp.  inom  parentesen  mâtte  anses  öfverflö- 
digt  och  derför  äfven  olämpligt.  Med  det  inom  paren- 
tesen anförda  auktorsnamnet  afses  neml.  endast  att 
gif'va  en  hänvisning  pâ  namnets  förste  upphofsman.  I 
hvilken  bemärkelse  det  af  honom  tagits,  liôrer,  liksom 
livar  och  när  det  först  blifvit  framstäldt,  livilka  vex- 
lande  bemârkelser  sedan  tillagts  detsamma  m.  m.,  ej 
till  namnbeteckningen,  utan  tili  den  utförligare  Syno- 
nymiken. 

Sarskildt  pâpekar  Sektionen  det  önskvärda  deri, 
att  den  utom  parentesen  anförda  förfaftarens  namn 
mâtte  angifva,  hvilken  det  är,  som  användt  ifrâga- 
varande  namnkombination  i den  rätta  betjulelsen  och 


23 


omfattningen,  enär  samma  namnkombination  af  olika 
författare  ej  sällan  an  van  des  i heit  olika  bemärkelser. 

Med  stöd  af  hvad  nu  anförts  hemställer  Sektionen, 
att  denna  paragraf  sälunda  omredigeras: 

Hänföres  en  art  till  annat  slägte , upphöjes  en  varie- 
tet  eller  subvarietet  till  art  eller  neclfljttas  en  art  till 
varietet  eller  subvarietet , sä  amjifves  den  forste  namngif- 
varens  namn  inom  parentes  ocli  derefter  utom  parentesen 
namnet  pa  den  forste  författare , som  offentliggjort  den 
ifragavarande  namnJcombinationen  med  den  betydelse  och 
onifattning,  som  anses  vara  den  rätta.  Det  inom  paren- 
tes anförda  namnet  bör  aldrig  utelcmnas , savidci  auktors- 
uppgift  fogas  tili  namnet. 

§ 4.  Med  füllt  erkännande  af  det  önskvärda 
deri,  att  nagra  regier  fastställas,  hvarigenom  före- 
kommes  ett  sadant  vacklande  och  sadana  inkonseqven- 
ser,  som  att  olika  ändelser  af  olika  författare  gifvas 
dels  ât  samma  slägtnamn  (t.  ex.  Gymnocarpon  Pers., 
Gymnocarpum  DC.,  Ggmnocarpos  Forsk.  och  Gymnocar- 
pus  Juss.,  samt  dessutom  ât  ett  annat  slägte  Gymno- 
carpium  Neum.),  dels  ât  samma  slutord  i olika  slägt- 
namn (t.  ex.  Ammodendrum  Steud.  och  Lepidodendron 
Brogn.;  Oligothrix  DC.,  Oligotricha  Reich.,  Oligotrichurn 
DC.  och  Oligotrichium  Walp.),  anser  sig  Sektionen  dock 
icke  kunna  gilla  denna  paragraf  i dess  nuvarande 
form  och  anhâller  att  mot  densamma  fä  framlägga 
följande  anmärkningar  : 

a)  Den  regel,  som  kommer  att  fastställas,  bör 
gälla  ej  blott  slägt -,  utan  äfven  art-  och  varietetsnamn 
(t.  ex.  polyanthemos , acrogymnon  o.  s.  v.). 

b)  Ej  alienast  namn,  som  ändas  pa  — wv  (t.  ex. 
Eriger  on,  Tragopogon , Cotyledon  m.  fl.),  böra  bilda  un- 
dantag,  xxtan  äfven  nagra  andra,  t.  ex.  Leontodon 
(deriveradt  frän  odovg , gen.  oddrzog)  o.  s.  v. 

c)  I en  del  namn  böra  de  grekiska  ändelserna 
— og  och  - — - or  lemnas  oförändrade,  emedan  de  ej 
blott  hos  alla  botaniska,  utan  äfven  hos  äldre  latinska 


~ -± 


författare  (sâsom  Plinius,  Apuleius  m.  li.)  ega  dessa 
ändelser,  t.  ex.  Apios,  Sicyos , Onopordon,  Aizoon  (kvil- 
ket  vid  fullständig  latinisering  skulle  blifva  Æzoum)  etc. 

d)  En  förändring  af  — on  till  — um  är  ej  all- 
tid  berättigad,  dâ  det  latiuiserade  namnets  slutändelse 
- — on  kärledes  frân  ett  grekiskt  ord  pâ  — oc,  t.  ex. 
det  kos  Plinius  förekommande  Gcdeobdolon  (af  ßdöAoy). 

Till  dessa  mera  allmänna  anmärkningar  ma  fogas: 

1)  Af  de  mycket  fa  till  skandinaviska  floran 
hörande  fanerogamer,  kvilkas  namn  vanligen  nyttjas 
med  ändelsen  — os,  kan  acinos  ganska  väl  ändras 
till  acinus , dâ  Plinius  begagnar  äfven  denna  form.  — 
Hvad  Ardostapliyios  beträffar,  sa  torde  kunna  ifrâga- 
sättas,  huruvida  det  ej  rätteligen  bör  kallas  Ardosta- 
phyle  (=  björndrufva;  stapkyle  i betydelsen  dru fia 
förekommer  kos  Plinius  ock  Apuleius).  Dock  kan  det 
mâkanda  — oklart  pâ  kvilken  grand  — kärledas 
frân  personnamnet  oiiiqvÂog,  i kvilket  fall  formen 
Ardostapliylus , fastän  ej  nödvändig,  kan  försvaras.  — 
Hos  äldre  latinska  författare  användes  omväxlande  Lotus 
ock  Lotos , men  endast  Melilotos. 

2)  Epipoyon  (af  muyiui')  kar  afgjordt  företräde 
framför  Epipogum,  äfven  fastän  förste  namngifvaren 
af  misstag  eller  okunnigket  användt  den  senare  formen. 

3)  I analogi  med  de  ofvan  under  c)  ock  d)  an- 
förda  namnen  kunna  atskilliga  andra,  som  ej  finnas  kos 
latinska  författare,  bibekâllas  sädana,  som  de  für  n.  v. 
allmänt  brukas,  t.  ex.  Lycoperdon , Stercocaidon  m.  fl. 

4)  Antages  (kvilket  ligger  nära  tili  kauds,  ekuru 
det  ingalunda  af  Sektionen  payrkas),  att  de  grekiska 
namn,  som  af  Plinius  m.  fl.  öfverförts  tili  latinet, 
skola  bekälla  den  kos  dessa  författare  använda  formen, 
skulle  följden  deraf  blifva,  att  manga  namn  skulle  fa 
ändelsen  — on  i st.  f.  den  nu  allmänt  brukliga  pâ 
— um,  t.  ex.  Apocynon,  Bunion,  Centaurion,  Heracleon 
o.  s.  v. 


25 


5)  De  pâ  — on  slutande  namn,  hvilka  bilclats 
först  under  medeltiden  (t.  ex.  Martarjon,  Sit>on  etc.), 
böra  lemnas  oförändrade. 

§ 5.  Mot  denna  paragraf  anser  sig  Sektionen 
böra  göra  följande  anmärkningar  : 

a)  Svärigheten  att  afgöra,  buruvida  en  växt  är 
att  betrakta  sasom  ört  eller  buske,  hvilkeu  ej  sällan 
yppar  sig,  allteftersom  man  rättar  sig  efter  den  strängt 
vetenskapliga  eller  den  alldagliga  uppfattningen,  gör 
de  här  framstälda  reglerna  osäkra  och  vacklande.  Skall 
man  t.  ex.  anse  Oxycoccus  för  maskulint  eller  feminint? 

b)  Genom  ett  stadgande,  att  träds  och  buskars 
namn  med  maskulina  ändelser  alltid  skola  efterföljas 
af  feminina  artnamn,  skulle  mau  stundom  komma  i 
strid  med  säväl  det  latinska,  som  det  grekiska  sprak- 
bruket.  Sa  t.  ex.  är  Cistus  i grekiskan  (saknas  hos 
äldre  latinska  författare),  TJlex  i latinet,  Cytisus  bade 
i latinet  (Plinius)  och  grekiskan  maskulina.  — Sam- 
mansatta  växtnamn  (t.  ex.  Sarotliamnus , Gymnoclndus , 
Cal/jccmthus,  Pliiladelphus  m.  fl.),  som  uu  allmänt  anses 
vara  maskulina,  antagligen  emedan  det  senare  af  de 
sammansättande  orden  är  af  detta  kön,  synas  ej  heller 
böra  förvandlas  tili  feminina,  derför  att  dithörande 
växter  äro  träd  eller  buskar. 

c)  Redan  under  diskursionen  vid  Naturforskare- 
mötet  i Köpeuhamn  päpekades  det  mindre  lämpliga 
deri,  att  ett  af  Örter  bestaende  slägtes  namn  künde 
vara  maskulint,  men  mäste  blifva  feminint,  om  det- 
samma  inginge  sasom  det  sista  sammansättande  ordet 
i ett  slägtnamn,  tillkommande  endast  buskar  (t.  ex. 
Sonchus  maskuh,  men  Dendrosonchus  femin.  o.  s.  v.). 
Denna  uppfattning  delas  ock  af  Sektionen. 

d)  Mot  stadgandet,  att  Mrteagtige  Planters  Kjon 
retter  sig  efter  Slægtsnavnets”,  har  Sektionen  sä  myc- 
ket  mindre  nägot  att  anmärka,  som  detta  väl  bör' 
gälla  om  alla  växter.  Hvad  de  anförda  exemplen 
beträffar,  ma  deremot  anmärkas, 


2 G 


att  Lotas  visserligen  i grekiskan  âr  maskul.,  men 
kos  alla  latinska  författare  (utom  Mart.)  femininum; 
att  Melilotos  i latinet  âr  femin. , i grekiskan  maskul. 
eller  neutrum;  att  Nardas  sâvâl  i latinet,  som  greki- 
skan âr  femin.;  att  Orchis  (sâsom  växtnamn)  i latinet 
âr  femin.,  men  i grekiskan  (ej  sâsom  växtnamn)  ma- 
skul.; att  Stachgs  i latinet  âr  femin.,  i grekiskan  maskul.; 
att  Bidens  i latinet  âr  sâvâl  maskul.  (kacka),  som 
femin.  (far);  genus  torde  köra  bestämmas  af  det  under- 
fôrstâdda  ordet,  kvilket,  dâ  frâga  âr  om  en  vâxt, 
mâste  vara  hcrba  eller  planta. 

e)  Bland  exempel  pâ  neutra  slägtnamn  antbres 
Pot  y gala,  men  Plinius  begagnar  detta  namn  sâsom 
femin.  (l:sta  deklinat.).  Hâraf  torde  följa,  att  äfven 
Ly  cogala  bör  anses  vara  femininum. 

Pâ  grund  af  ofvan  anförda  fôreslâs,  att  denna 
paragraf  mâtte  fâ  följande  lydelse: 

Artnamn  rätta  siy , dâ  de  äro  adjehtiva , tili  honet 
efter  slägtnamnet. 

Slägtnamn , som  finnas  hos  de  gamla  latinsha  ocli 
grehisha  författarne , behalla  dct  Icon,  som  de  der  ega; 
har  samma  slägtnamn  oliha  hon  i latinet  och  grekiskan , 
cger  det  latinska  företräde. 

Ar  slägtnamn  ander  scnare  ärhundradena  bildadt 
genom  samma  ns ättning  af  tvà  eller  flera  ord,  rättar  det 
sig  med  liänsyn  tili  hon  efter  dct  sista  af  de  samman- 
sättande  orden.  Ar  sadant  slägtnamn  ej  bildadt  genom 
sammansättning , bestämmes  genas  af  slutändelsen. 

I de  fahl,  da  honet  ej  liärigenom  lean  med  säherhet 
bestämmas  (t.  ex.  liibcs,  Negundo  o.  s.  v.),  är  forste 
namngifvarens  uppf attning  afgörande. 

Pâpekas  ma,  att  genom  dessa  bestämmelser  nägra, 
om  ock  blott  fâ,  ändringar  i nu  allmänt  antagna  ge- 
nus-uppfattningar  maste  ega  rum,  t.  ex.  Tragopogon 
och  Potamogeton  (femin.  kos  Plinius),  Isoëtcs  (neutr.  kos 
samma  författare). 

§ 6.  Följande  lydelse  för  denna  paragraf  föreslas  : 


27 


AcljeJetiva  artnamn  skrifvas  med  Uten  begynnelsebok- 
staf;  lilioledes  substantive e,  savicla  de  ej  äro  nomina  pro- 
pria, i hvilket  fail  begynnelseboJcstafven  hör  vara  stor. 

Anm.  Att  skrifva  alia  artnamn,  äfven  genitiv- 
former  af  personers,  landers,  floders  o.  s.  v.  namn, 
med  liten  begynnelsebokstaf  kan  tvifvelsutan  försvaras, 
enär  de  gamla  latinarne  använde  blott  ett  slags  bok- 
stäfver,  men  endast  under  den  förutsättningen,  att  stora 
bokstäfver  ingenstddes  (ej  eus  i början  af  en  bok  eller 
ett  kapitel)  nyttjas.  Deremot  âr  det  en  uppenbar 
inkonsequens,  som  ej  kan  med  verkliga  skäl  försvaras, 
att  i artnamn  skrifva  t.  ex.  en  persons  namn  med 
liten  bokstaf,  men  pâ  alia  andra  stallen  i samma  bok 
(t.  ex.  vid  angifvande  af  upptäckaren  e.  d.)  med  stor. 
Detta  bos  nutida  zoologer  ej  ovanliga  tillvägagaende 
synes  derför  vara  observandum  nec  imitandum. 

§ 7.  Följande  omredaktion  af  denna  paragraf 
föreslas : 

Otvifvelaktiga  hybrider  betecknas  med  föräldrarnes 
namn , stalda  i alfabetisk  ordning  och  forenade  med  X- 
I de  fall , da  af  samma  tvenne  arter  upplcomma  olika 
hybrid-former , allteftersom  fadren  eller  modren  tillhör  den 
ena  eller  andra  arten  (eller  varieteten),  och  detta  dr  sdkert 
konstateradt,  utsättes  respektive  6 och  $ efter  art-  ( eller 
varietet -)  namnen. 

Ar  vdxtens  hybrida  naher  cj  konst  ater  ad,  betecknas 
densamma  ( tills  vidare ) sasom  art  [eller  varietet ),  hvarvid 
de  förmodade  föräldrarnes  namn , förenade  med  X,  kunna 
efterât  inom  parentes  anföras , men  alltid  med  bifogadt  ? 

Auktorsbeteckning  for  hybrider , dâ  sâdan  anses  be- 
höfiig , kan  ske  sâlunda: 

Salix  (, hastata  L.  X lanata  L .)  Lundstr. 

Hybrider  mellan  en  hybrid  och  en  af  dess  föräldrar 
eller  en  tredje  art  kan  betecknas  sâlunda: 

A (3/4  a X xu  b) 

A ( 1j2  [a  X b]  X xl2  c), 


dû  A betechiar  slâgtct;  a,  b och  c till  detsamma 
h'ôrande  carter.  0.  s.  v. 

§.  8.  Sektionen,  hvilken  redan  förut  (vartermi- 
nen  1891)  tagit  i noggrannt  öfvervägande  den  frâga, 
som  i donna  paragraf  behandlas,  och.  som  dervid  kommit 
till  en  alldeles  motsatt  uppfattning,  anser  sig  icke  af 
livad  sedan  blifvit  harutinnan  anfördt  föranledd  att 
frângà  sin  dâ  uttalade  mening.  Hon  instämmer  alltsâ 
i hvad  under  diskursionen  vid  Naturforskare-mötet  af 
Professor  Fries  blifvit  anfördt,  och  anser  fortfarande, 
att  ett  äldre  cäxtnamn  mäste  föredragas  ett  yngre , sàvida 
pâ  nägot  satt , hvillcd  som  holst  ( och  alltsâ  äfven  genom 
Originalexemplar ),  Jean  stgrlas , hvad  med  det  äldre  nam- 
net  varit  afsedt. 

§.  9 godkännes  oförändrad.  Härmed  sammansläs 
§.  10,  hvilken  nägot  ändras,  sä  att  denna  paragraf 
erhäller  följande  lydelse: 

Föreßnnas  i herbarier  opubliceracle  namn  pä  nga 
arter , varietetcr  o.  s.  v.,  är  man  ej  förplildad  att  upp>- 
taga  des  sa.  SJcer  sä,  citeras  den , som  bester  if  vit  växten , 
sâsom  namnets  müder. 

Pä  samma  satt  förhälles  med  sädana  cäxtnamn, 
hvilha  med  tilläggsordet  ” hört (—  hortul anorum ) finnas 
upptagna  i trädgärdslcataloger  ellcr  Winande  publikationer , 
med  Ingen , ofullständig  eller  ovetenshaplig  bester  if  ni  ng. 


2 9 


Ueber  Taphrina  Cornu  Cervi  Giesenhagen. 

Yon  P.  Magnus. 

In  den  Botaniska  Notiser  1893  S.  242 — 244 
giebt  G.  Lagerheim  die  interessante  Mittheilung,  dass 
das  alte  räthselkafte  Sarcorliopalum  tubaforme  Babenh. 
den  interessanten  geweihartig  verzweigten  Auswüchsen 
von  Aspidium  aristatum  Sw.  entspricht,  von  denen  K. 
Giesenhagen  im  Ergänzungsbande  zur  Flora  1892  S. 
130 — 299  nachgewiesen  hat,  dass  sie  durch  die  Vege- 
tation eines  Pilzes,  der  Taphrina  Cornu  Cervi  Giesenh., 
im  Blattgewebe  des  Aspidium  aristatum  Sw.  hervorge- 
bracht sind.  Ausserdem  fand  Giesenhagen  auf  den 
Auswüchsen  noch  einen  anderen  Pilz,  den  er  Urobasi- 
dium  rostratum  nannte. 

Lagerheim  schliesst  nun  aus  seinem  Befunde,  dass 
Taphrina  Cornu  Cervi  Giesenh.  nicht  mehr  diesen  Na- 
men führen  solle,  sondern  Taphrina  tubceformis  (Babenh.) 
Lagerh.  heissen  müsste,  da  Babenhorst  die  Priorität 
der  Pilzbenennung  gebühre.  Ich  kann  diesen  Schluss 
durchaus  nicht  theilen. 

Erstens  kann  kein  Mensch  aus  der  Beschreibung, 
die  Babenhorst  in  der  Bot.  Zeitung  1851  S.  627 
gegeben  hat,  vermuthen,  dass  er  mit  dem  ’’Stroma 
carnosum,  subcartilagineum,  cylindricum  s.  clavariæ- 
forme,  apice  primitus  rotundatum  démuni  truncatum 
plus  minus  excavatum”  des  auf  Aspidium  curvifolium 
Kze.  lebenden  Pilzes  die  Auswüchse  des  Aspidium- 
blattes  gemeint  hat,  um  so  weniger,  da  er  sie  nach- 
her mit  Podisoma  vergleicht.  Niemand  würde  diese 
blattähnlichen  Auswüchse  für  ein  Stroma  carnosum 
halten.  Lagerheim  konnte  es  nur  aus  der  Auffindung 
eines  Originalexemplars  von  Babenhorst  im  Herb.  Fries 
erkennen.  Nun  bin  ich  vollständig  mit  Nordstedt  der 
Meinung,  dass  solche  Beschreibungen,  nach  denen  man 
das  Beschriebene  nicht  erkennen  kann  und  die  nur 
erst  durch  sogenannte  ’’Originalexemplare”  verständ- 

Bot.  Not.  1894. 


30 


liehen  Inhalt  gewinnen,  keinen  Anspruch  auf  Priorität 
begründen  sollen  — ”sa  tillkommer  icke  prioritet  at 
namn,  hvars  betydelse  man  kan  inse  endast  genom 
undersökning  af  originalexemplar”  (0.  Nordstedt  in 
Botaniska  Notiser  1891  S.  77  und  in  La  Nuova  No- 
tarisia  1891  S.  450). 

Sodann  aber  hat  ja  Babenhorst  gar  nicht  den 
Pilz  benannt,  sondern  vielmehr  die  Pilzgalle.  Den 
Pilz,  den  von  Giesenhagen  erkannten  Pilz,  mit  dem 
Rabenhorstschen  Namen  zu  bezeichnen,  ist  daher  falsch. 
Das,  was  Rabenhorst  bezeichnete  und  sich  vorstellte, 
ist  in  keinem  Falle  die  Giesenkagensche  Taphrina , 
und  diese  darf  daher  niemals  mit  dem  Rabenhorstschen 
Namen  bezeichnet  werden.  Die  Lagerheimsche  Be- 
zeichnung giebt  eine  falsche  Vorstellung.  Die  von 
Gtesenhagen  nachgewiesene  Taplirina  ist  vor  ihm  nie 
erkannt,  nie  beschrieben  worden.  Sein  Name  hat 
unbedingt  die  Priorität. 

Zum  Ueberflusse  möchte  ich  zum  Schlüsse  noch 
darauf  hinweisen,  dass  das  wenige  wirklich  Pilzliche, 
was  Rabenhorst  in  seiner  nicht  verständlichen  Be- 
schreibung des  Sarcorhopalum  tubceformc.  erwähnt,  sicher 
nicht  zu  Taphrina  Cornu  Cervi  Giesenh.  gehört;  das 
sind  nämlich  die  Aecidienähnlichen  Sporen,  die  sicher 
nicht  den  zwar  noch  unbekannten  aber  aller  Analogie 
nach  höchst  wahrscheinlich  zartwandigen  Taphrina- 
Sporen  entsprechen,  hingegen  vielleicht  den  Urobasi- 
cliuni- sporen. 

Jedenfalls  ist  aber  der  von  Lagerheim  gegebene 
Nachwreiss  sehr  dankenswerth,  dass  das  rätkselhafte 
bei  den  Uredineen  herum vagabundirende  Sarcorhopalum 
tubæforme  Rabenh.  der  Pilzgalle  von  Taphrina  Cornu 
Cervi  Giesenh.  entspricht. 


31 


Medclelanden  frân  Botauiska  föreuingeii  i Stockholm.  N:o  4. 

Om  monströst  utbildade  halkfjäll  hos  Lappa 
minor  L. 

Af  Otto  Ekstaji. 

(Inlemnad  den  18  dec.  1895). 

Missbildningar  af  det  slag,  hvarom  liär  är  frâga, 
äro  ganska  vanliga  ock  sarskildt  inom  fam.  Composites 
ofta  förekommande 1).  Da  emellertid  dylika  bildnin- 
gar  mig  veterligen  förut  ej  äro  beskrifha  hos  Lappa 
minor  och  detta  fall  i âtskilligt  afviker  frân  förut 
beskrifha  hos  närstäende  växter,  har  jag  ansett  mig 
böra  meddela  detsamma. 

Enligt  uppgift  af  stud.  Fr.  Carlson,  som  anträf- 
fade  den  monströsa  formen  i frâga  vid  Gfäddviken 
utanför  Stockholm,  funnos  af  densamma  fyra  ständ, 
tätt  infill  hvarandra  och  alla  visande  samma  ombild- 
ning.  För  att  kunna  förklara  detta  kan  man  möjli- 
gen  tänka  sig,  att  stammen  pä  försommaren  genom 
nedtrampning  eher  dylikt  kommit  att  ligga  under 
jordytan,  sä  att,  när  grenarne  och  stamspetsen  sedan 
utvecklades,  de  föreföllo  att  tillhöra  skiida  ständ  2). 
Möjligt  är  ju  ock  att  de  fyra  ständen  liärrörde  frân 
olika  individ,  kvilka  i ungt  stadium  genom  insekters 
âyerkan  fâtt  en  frân  det  normala  afvikande,  likartad 
utbildning.  Yid  mitt  besök  â stallet  künde  jag  tillföljd 
af  kälen  ej  undersöka,  huru  härutinnan  förhöll  sig. 

Hvarje  ständ  eller  vegetativt-floral  axel  bar  tre 
eller  fyra  örtblad,  hvaraf  de  nedersta  bade  skifvorna 
liggande  utefter  marken.  Ungefär  o cm.  ofvan  jordytan 
öfyergick  den  vegetativa  delen  omärkligt  i den  florala, 
hvilken  sträckte  sig  ända  tili  30  cm.  i höjd  och  i 


1)  Jämf.  Masters’  Pflanzen- Teratologie. 

2)  Härför  talar  ock  den  tydliga  bag-form  vid  basen,  som  ut- 
märkte  samtliga  ständen. 

Bot.  Not.  JS'Ji. 


32 


spetsen  bar  en  ensam  korg.  De  florala  sidoaslarna  i 
livarje  inflorescens  bade  alltsä  fullständigt  abort  erat 
och  pa  deras  bekostnad  hade  hufvudaxeln  antagit 
ofvannämnda  abnorma  dimensioner.  Yid  första  be- 
söket  (den  '/10)  voro  korgarne  ännn  blott  halfutslagna 
och  vid  besök  â stället  fjorton  dagar  senare,  dâ  de 
âterstâende  standen  tillvaratögos,  voro  de  i alldeles 
sanima  stadium,  hvadan  man  kan  vara  berättigad 
anse,  att  de  ej  skulle  konnna  till  nâgon  vidare  utveck- 
ling.  Härtill  medverkade  naturligtvis  äfven  i viss 
man  den  sena  ârstiden. 

Utefter  den  ofvan  beskriina  abnorma  axeln  sutto 
en  mängd  aflângt  ovala,  nedtill  skaftade,  mot  korgen 
tili  oskaftade  blad.  hvart  och  ett  i spetsen  fërsedt 
med  en  krokböjd  tagg  af  samma  beskaffenhet  som  de, 
hvilka  uppträda  pâ  hâlken.  Dessa  blad,  som  sutto 
allt  tatare,  ju  högre  upp  de  fürekommo  pâ  axeln, 
visade  en  tydlig  och  särdeles  vacker  ôfvergângsserie 
till  brakteerna.  hvaraf  framgâr,  att  de  voro  att  anse 
som  brakteer,  hvilka  ätertagit  sin  örtbladsnatur. 

Förekomsten  af  dylika  brakteer  pä  den  florala 
axeln  under  korgen  finner  sin  naturliga  förklaring 
däri,  att  de  nedre  internodierna  i ”blomfâstet”,  hvilka 
ju  i normala  fall  äro  outvecklade,  hälkfjällbärande.  hos 
denna  individ  erhâllit  en  abnorm  längdtillväxt,  i sam- 
manhang  livarmed  liâlkfjâllen  vid  de  gynnsammare 
assimilations-  och  näringsförhallanden  samt  det  större 
utrymme,  som  därigenom  inträdde,  utvecklat  sig  som 
örtbladartade  högblad,  endast  i spetsen  bibehâllande 
sin  brakteenatur. 


33 


Kungsörstraktens  Hieracier. 

Af  C.  0.  v.  Porat. 

Det  nya  uppslag,  som  gifvits  studiet  af  Hiera- 
cierna  i värt  land  genom  krr  Almquists,  Stenströms, 
Dahlstedts  och  andras  arbeten,  har  pa  senare  tiden  fram- 
kallat  ökad  uppmärksamhet  at  detta  den  svenska  florans 
formrikaste  slägte.  Det  yar  ock  däraf  jag  föranleddes 
att  för  nagra  somrar  sedan  aktgifva  pa  de  Hieracier, 
som  förekonnno  i trakten  af  Kungsör  i AVestmanland 
och  hvilka,  i man  som  de  insamlades,  välvilligt  gran- 
skades  och  bestämdes  af  hr  amanuensen  H.  Dahlstedt. 
Det  omräde,  som  i förevarande  syfte  undersöktes,  var 
heit  litet,  kanske  hlott  qvadratmil,  men  exkursio- 
nerna,  som  upprepades  somrarne  1890 — 93,  lönade 
rikligen  mödan,  i det  att  inom  dessa  tranga  granger 
minst  ett  80-tal  former  efter  hand  knnde  urskiljas. 
Den  tyekan  jag  i början,  säsom  kanske  manga  andra 
hvilka  gripit  sig  an  med  Hieraciernas  Studium,  hyste 
angäende  de  af  nyssnämnda  författare  nyuppställda 
formernas  konstans,  försvann  snart,  med  undantag  dock 
för  Pilosellorna,  och  ' skiljaktigheterna  dem  emellan 
visade  sig  snart  i de  fiesta  fall  lika  regelbundet 
äterkommande  som  fattbara,  sä  snart  ögat  öppnats 
därför.  Att  här  anyo  framhälla  dem  skulle  emellertid 
vara  skäligen  onödigt,  da  sadant  för  ej  längesedan 
skett  i säväl  Almquists  som  Stenströms  och  Dahlstedts 
floristiska  bidrag. 

Den  ofvan  päpekade  Hieraciirikedomen  yid 
Kungsör  torde  i ej  ringa  grad  bero  pa  ständorternas 
naturliga  olikhet  därstädes.  Den  fruktbara  floddal, 
som  Arbogaän  genomflyter,  begränsas  nämligen  yid 
hennes  utlopp  af  barrskogsklädda  rullstensäsar  af  stör 
mäktighet  och  utbredning,  i synnerhet  at  söder,  och 
öfver  den  därinom  uppdämda  fêta  dalbottnen,  som  i 
allmänhet  upptages  af  akerfält,  ligga  strödda  grupper 


Bot.  Not.  1894. 


3 


af  ”skär”,  där  mellan  ekar  och.  andra  löfträd  en  rik- 
haltig  lundvegetation  finner  sin  trefnad. 

Flere  af  de  insamlade  formerna  liafva  befunnits 
nya.  Af  dessa  har  jag  medtagit  blott  dem,  som  genom 
utdelning  i Dahlstedts  exsiccatverk  redan  fätt  namn 
och  blifvit  inom  botaniska  kretsar  kända;  dem  där- 
emot,  som  Dahlstedt  vid  bestämningen  gifvit  mig  namn 
”ad  interim”,  har  jag  tillsvidare  lemnat  asido.  Af 
sadana,  som  mig  veterligen  äro  obeskrifna,  har  jag  i 
förteckningen  upptagit  endast  följande:  H.  saxifragum 
Fr.  ß scopulivagum  Dt.  b connophorum  Dt.,  H.  silvaticum 

* siligineUum,  H.  * serratifrons  * subobscur  ans,  H.  muro- 
rum  * galbanum,  *'lepidiceps,  *pectinosum,  *reclinatum 

* resupinatum,  * turbiniceps,  * vulgatiforme,  H.  *inter- 
veniens,  * subirriguum,  H.  rigidum  *mixopolium,  *pulla- 
tum,  * scabrescens  och  * vestmannicum.  Alla  dessa  med 
undantag  af  de  fyra,  hvilkas  namn  här  ofvan  kursi- 
verats,  lära  vara  beskrifna  af  Dahlstedt  i hans  tili 
K.  Vet.  Ak.  öfverlemnade  "Bidrag  tili  sydöstra  Sve- 
riges  Hieraciumllora  III.”  A de  särskildt  framkällna 
fyra  har  hr  Dahlstedt  haft  godheten  att  i bref  till 
mig  meddela  nedanstäende  beskrifningar  med  rättig- 
het  att  offentliggöra  dem.  Det  är  äfven  hr  Dahlstedt, 
jag  förnämligast  har  att  tacka  för  de  uppgifter,  som 
här  meddelas  angaende  den  hittills  kända  utbredningen 
af  här  upptagna  former  af  H.  silvaticum,  murorum 
och  rigidum. 

Beträffande  namnen  har  jag  följt  det  betecknings- 
sätt,  som  i ;,Pointsförteckning  öfver  Skandinaviens 
växter”  (3:  uppl.  Lund  1891)  användts,  med  de  jämk- 
ningar,  hvartill  Dahlstedts  skrifter  och  särskildt  lians 
nyss  utkomna  "Bidrag  tili  Sydöstra  Sveriges  Hiera- 
ciumflora  IP  (K.  Vet.  Ak.  Handl.  B.  25.  N:o  3)  gifvit 
anledning. 

1.  Hier  actum  macrolepideum  Norrl. 

* sabulosorum  Dt.:  Orsasen,  ymnig. 

2.  Hieracium  Pilosella  L. 


35 


* æruginicolor  Dt.:  Rundeiborg;  banvallen  vid  järnvägs- 

stationen. 

* crassescens  Dt.:  banvallen  nära  Elghagen. 

* firmistolonum  Dt.  : banvallen. 

* furviceps  Dt.:  banvallen. 

* laxisquamum  Dt.:  banvallen;  Gärdshällaskogen. 

* poliochlorum  Dt  : banvallen  ; Sqvalbacken. 

* Porati  Dt.:  banvallen  samt  nära  järnvägsstationen. 

* suivalense  Norrl.  : Orsäsen. 

* trichoscapoides  Dt.:  banvallen. 

* venustum  Dt.:  Borgvik;  Gärdshälla. 

* vulgare  Tausch  : banvallen  och  flerestädes. 

3.  Hieracium  auriculceforme  Fr.:  banvallen;  Rundeiborg; 

planteringarna  n.  o.  om  kyrkan. 

4.  Hieracium  Auricula  L.  allmän. 

5.  Hieracium  suecicum  Fr.  : Sandskogshagen  ; banvallen  nära 

Tegeludden. 

6.  Hieracium  glomeratum  Froel. 

* dubium  L,:  Ej  langt  fr  an  Angsägen;  (Köping.). 

* glomeratulum  Almqu.:  Borgen;  S.  skogsäsen;  Ulf  hall 

och  flerestädes. 

* glossophyllum  Norrl.:  nära  Runstensbacken. 

7.  Hieracium  saxifragum  Fr. 

ß scopulivagum  Dt.  b connophorum  Dt.:  Orsäsen  nära  Hed- 
strömmen  ; (Arboga.) 

8.  Hieracium  silvaticum  (L.)  *). 

* stenolepis  Lbg:  Norra  skogsäsen;  Sandslcogsbygget ; 

(Arboga). 

För  öfrigt  känd  frän  flere  ställen  i Sverige  ända  tili 
Jämtland  (och  Lappland);  i Norge  till  Finnmarken; 
äfven  anmärkt  i Danmark. 

* cæsiiflorum  Almq.  : skogen  vid  Sqvalbacken. 

Känd  dessutom  frän  flere  lokaler  i Sverige  ända  tili 
Jämtland  och  n.  Angermanland;  i Norge  ända  tili  Finn- 
marken; har  äfven  i Finland  en  vidsträckt  utbredning. 

* sinuosifrons  Almq.:  Stallmästarehagen;  Sandskogshagen 

nära  Ulfhäll  och  Lustigtorpet. 

Känd  dessutom  frän  Gotl.,  Sinai.,  Österg.  och  Södermanl. 

* silvaticum  (L.)  Almq.:  Sandskogshagen  och  betesmarken 

s.  o.  därom;  (Arboga). 

Känd  dessutom  i Sverige  frän  Smäl.,  Österg.,  Vesterg., 


’)  De  här  under  n:o  8—18  angifna  former  räknades  förr  sasom 
tillhörande  kollektiv-arten  H.  silvaticum  (L.)  Almqu. 


Söderrn.  Upl.,  Nerike,  Dalsl.  Bohusl.,  Verml.,  och 
Dalarne;  i Norge  fr.  Kristiania. 

* Mcidotœa  Dt:  Skogen  ö.  om.  Gärdsliälla;  (Arboga). 
Känd  dessutom  frän  Gotl.,  Smäl.,  Österg.,  Söderml., 
Verml.  Upl.  ocli  s.  Hels. 

* prolixum  Norrl.:  Sandskogshagen;  betesmarken  s.  o. 

därom;  Lustigtorpet. 

Känd  clessutom  frän  Gotl  , Smäl.,  Österg.,  Söderrn., 
Upl.,  Norrland  tili  Jämtl..  Angerm,  och  Vesterbotten. 
Känd  äfven  frän  Aland  och  s.  Norge. 

■ siliginellum  Dt.:  Skillinge;  S.  skogsäsen  nära  kyrkan; 
cl:o  s.  o.  om  Runstensbacken ; (Arboga). 

* maculosum  Dt  : betesmarken  s.  o.  om  Sandskogshagen; 

Rundeiborg;  (Arboga). 

Känd  dessutom  frän  Smäl.,  Österg.,  Söderrn.,  Verml., 
Dalsl.  Upl.,  Gestrikl.,  Hels.  och  Idärjed.  samt  frän  Norge 
(Kristiania  m.  fl.  st.) 

9. ''  Hieracium  trianguläre  Almq.  *) 

* subtriangulare  Stenstr.  : pä  ett  litet  omräde  i skogen 

emellan  Sqvalbacken  och  Gärdsliälla. 

Känd  dessutom  frän  Verml.,  Dalsl.,  Österg.  och  Upl. 

10.  Hieracium  lacer ifnlium  (Almq.):  Sandskogshagen  och  be- 

tesmarken s.  o.  därom. 

Känd  dessutom  frän  Österg.,  Söderrn.,  Upl.,  Verml. 
och  Dalarne. 

11.  Hierbei  um  pcllucidum  Læst.  (=  melanolepis  Almq.):  Sand- 

skogshagen och  betesmarken  s.  o.  därom;  (Arboga). 
Känd  dessutom  frän  de  fiesta  provinser  i Sverige  samt 
ytterligare  frän  Norge,  Finland  och  Danmark. 

12.  Hieracium  serratifrons  (Almq.). 

* Stenstroemii  Dt.:  Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frän  Smäl.,  Österg..  Verml.  och  Dalsl. 

* æthiops  Dt.:  Skogsäsen  n.  o.  om  Hogsta. 

Känd  dessutom  frän  Smäl.,  Österg.  och  Söderrn. 

* serratifrons  Almq.:  Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frän  Smäl.,  Österg.,  Vesterg.  och  Upl. 

* suberassum  Almq.:  Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frän  Söderrn.  och  Upl.  (Stockholms 
skärgärd). 

* meticeps  Almq.:  Sandskogshagen;  Stallmästartorpet ; 

(Arboga;  Eskilstuna,  Djurgärden). 

G I Dahlstedts  Bidr.  etc.  II  p.  71  uppgifves  äfven  hufvudarten 
^trianguläre  hafva  af  mig  blifvit  tagen  vid  Kungsör,  hvilken  upp- 
gift  jag  icke  kan  förneka,  men  ännu  mindre  bekräfta. 


Känd  dessutom  fi*ân  Smâl.,  Osterg. , Söderm.  och  Stock- 
holmstrakten. 

* subobscurans  Dt.:  Sandskogshagen, 

Känd  dessutom  frân  Nerike. 

* canipes  Almq.:  (Arboga). 

Känd  dessutom  frân  Skâne,  Smâl.,  Gotl.,  Osterg.  Söderm., 
UpL,  Hels.,  Yerml.,  Dalsl.  och  Dalarne. 

13.  Hierachim  ciliatum  Almq.:  Sandskogsliagen. 

Känd  dessutom  frân  Hall.,  Blek.  Smâl.,  Osterg.,  Söderm. 
och  Upl. 

14.  Hieracium  ienebricosum  lit. 

* tenebricosum  Ut.:  Sandskogshagen;  nära  Ulfhäll. 

Känd  dessutom  frân  Smâl.,  Osterg.,  Söderm.  och  Yerml. 

15.  Hieracium  prœtenerum  Almq. 

* aquiliceps  Dt.:  (Arboga).  ') 

Förut  känd  frân  Smâl.  och  Osterg. 

16.  Hieracium  latiîobum  Almq.:  betesmarken  s.  o.  om  Sand- 

skogshagen. 

Förut  känd  frân  Gotl.  och  Osterg.;  Danmark  (Sjælland). 

17.  Hieracium  sarcophyllum  Stenstr. 

* molybdinum  Stenstr.:  Skogen  vid  Sqvalbacken. 

Förut  känd  frân  Yerml.,  Söderm.  och  Upl. 

* acrogymnon  Malme:  Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frân  Söderm. 

* expallidiforme  Dt.:  Skogen  vid  Sqvalbacken;  d:o  vid 

Rabotorpen. 

Förut  känd  frân  Osterg.,  Söderm.,  Upl.,  Yerml.,  Dalsl. 
Hels.,  Härj.  och  Jämtland  äfvensom  frân  Norge  (Kri- 
stiania, Torpen,  Romsdalen,  Dovre). 

18.  Hieracium  saçjiitatum  Lbg. 

* arrosum  Stenstr.  : Skogen  vid  Sqvalbacken. 

Känd  dessutom  frân  Yerml. 

* sagittatum  Lbg.  : Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frân  de  fiesta  provinser  i Götalaud  och 
Svealand  äfvensom  frân  Norge  och  Danmark  (Möen). 

19.  Hieracium  murorum  (L.)  coll. 

* galbanum  Dt.  : Rundelborg;  S.  skogsâsen. 

Känd  dessutom  frân  Gotl.,  n.  Smâl.  och  Vesterg.  äfven- 
som frân  Norge  (Kristiania). 


G 1 Dahlstedts  cit.  Bidrag  p.  165  sages  äfven  H.  orbicans  vara 
af  mig  funnen  vid  Kungsör.  Jag  misstänker,  att  liar  nâgon  eti- 
ketttörvexling  egt  rum,  dâ  jag  ej  vet  mig  hafva  ex.  därifrän,  men 
väl  frân  Husqvarna,  dem  jag  meddelat  D. 


B8 


* exaltatum  Dt.:  Rundelborg;  (Arboga). 

Känd  dessutom  frân  mellersta  Sverige  (m.  Smâl.  ochDalsl. 
till  Söderm.  ocli  Verml.)  samt  frân  Merge  ( Kristiania). 

* læticolor  Almq.:  Iîunstensbacken;  Sqvalbacken;  Rabo- 

torpen;  Ulf häll ; Skillinge;  (Köping).  Här  och  där 
ymnig. 

Känd  dessutom  frân  Österg.,  Söderm..  Upl.  oeb  Hels., 
sparsam  ät  norr  oeb  söder. 

* basifolium  (Fr.)  Almq.:  Runna:  Sandskogsbageu ; Rabo- 

torpen;  S.  skogsäsen;  Barkarö  skolbus;  (Eskils- 
tuna,  Djurgarden).  Här  oeb  där  ymnig. 

Känd  dessutom  frân  Boliusl.,  Smâl.  till  m.  Verml.  ocli 
Hels  samt  frân  Norge  (Kristiania,  Valders  oeb  Torpen). 

* cæsio-murorum  Lbg.:  Skillinge;  Stallmastarehagen. 
Känd  dessutom  frân  Here  provinser  i S.  Sverige  till 
Verml.  och  Upland  samt  frân  Norge  (ända  till  Trond- 
bjem  oeb  Meraker). 

* resupinatum  Almq  : Skogen  ö.  om  Gärdshälla;  Ulf  ball; 

Sandskogsbygget. 

Känd  dessutom  frân  Verml.,  Dalsl.,  Bobusl.,  Österg., 
Söderm.  oeb  Upl.  samt  frân  Kristiania  i Norge. 

* reclinatum  Almq.:  Sandskogsbageu;  Runna;  Barkarö 

skolhus. 

Känd  dessutom  frân  Gotl.,  Smâl.,  Osterg.,  Söderm.,  Upl. 

* orbolense  Stenstr.:  Ulfbäll;  Sqvalbacken;  Sandskogs- 

bygget. 

Känd  dessutom  frân  Verml.,  Nerike  oeb  Upland. 

* pectinosum  Dt  : ofvan  Cbarlottenborg  nära  'Skuggan'; 

betesmarken  s.  o.  om  Sandskogsbageu. 

* acroleucum  Stenstr.:  Sandskogsbageu;  Ulfbäll;  S.  skogs- 

äsen; Skillinge.  Bland  de  ymnigast  förekommande. 
Känd  dessutom  frân  mellersta  Sverige;  Vesterg.  oeb 
Ö.  Smâland  till  Verml.  oeb  m Upl.;  vidare  frân  Norge 
(Kristianiatrakten). 

* lepidiceps  Dt.  (=  lepidum  Lönnr.):  Lustigtorpet. 

Känd  dessutom  frân  Smâl.  oeb  Osterg. 

* lepidulum  Stenstr.:  Ulfbäll;  Barkarö  skolbus. 

Känd  dessutom  frân  n.  Smâl . Österg.,  \ esterg.,  Söderm. 
och  Vermland. 

* interveniens  Dt.:  ofvan  Cbarlottenborg,  ymnig. 

* violascens  Almq.:  S.  skogsäsen. 

Känd  dessutom  frân  Smâl.,  Österg.  oeb  Söderm. 

* vulgatum  (Fr.  p.  p.)  Almq  : Elghagen;  S.  skogsäsen; 

Gärdshällaskogen. 


Känd  dessutom  frân  de  fiesta  provinser  i s.  och  ra. 
Sverige  ända  tili  Dalarne  och  Helsingl.  I Norge  till 
Valders  och  Torpen. 

* vulgatiforme  Dt.:  Barkarö  skolhus. 

Samraa  utbredning  ungefär  som  föregäende. 

* pinnatifidum  Lönnr.  : banvallen  utanför  Elghagen. 
Känd  dessutom  frân  flere  stallen  i s.  Sverige  med  Bo- 
huslän  — Stockholmstrakten  säsom  nordgräns.  Danmark. 

* turbiniceps  Dt.  : Skogen  emellan  Sqvalbacken  och  Gärds- 

hälla;  Ulfhäll. 

Känd  dessutom  frân  Osterg.,  Söderm.,  Upl.  och  Hel- 
singland. 

* lugubre  G.  Anderss.:  S.  skogsäsen;  Rabotorpen. 

Känd  dessutom  frân  Söderm. 

* diaphanum  Fr.  ß pseudodiaphanum  Dt.:  Sandskogs- 

bygget. 

Känd  dessutom  frân  Södra  Sverige  med  Yerml.  och 
Stockholmstrakten  säsom  nordgräns. 

* diaphanoides  Lbg:  Sandskogshagen. 

Känd  dessutom  frân  s.  och  m.  Sverige  ända  tili  Jämt- 
land  samt  frân  Norge  (ända  till  Finmarken). 

* subirriguum  Dt.:  S.  skogsäsens  v.  sluttning  ät  Gäst- 

gifvaregärdsängen;  (Arboga). 

Känd  dessutom  frân  Söderm. 

20.  Hieracium  rigiduni  Hn. 

* epacrum  Stenstr.  f.  : Sqvalbacken. 

Dessutom  känd  fr.  Verml. 

* lineatum  Almqu.:  Runstensbacken;  Sqvalbacken;  Lu- 

stigtorpet. 

Känd  dessutom  frân  m.  Sverige  med  Osterg.  och  Vesterg. 
säsom  sydgräns  och  Dalarne  och  Helsingl.  ss.  nordgräns. 

* mixopolium  Dt.  : Sandskogsbygget. 

Känd  dessutom  frân  Osterg.,  Söderm.  och  Upl. 

* pullatum  Dt.:  Sqvalbacken ; Barkarö  skolhus. 

Känd  dessutom  frân  Osterg.  och  Nerike. 

* scrabrescens  K.  Johanss. : Christineberg. 

Känd  dessutom  frân  Smâl.,  (Osterg.  och  Söderm?) 

* tridentatum  Fr.  : Skogen  emellan  Sqvalbacken  och 

Gärdshälla. 

Känd  dessutom  frân  Smâl.,  Upl  , Dalsland  och  frân 
Norge  (Kristiania.) 

* vestmannicum  Dt.:  Barkarö  skolhus;  Sandskogshagen; 

Charlottenborg. 

21.  Hieracium  umhellaium  L.  allmän. 


Hieraciiim  sïlvaticum  (L) 

* siliginellum  Dahlst.  u.  subsp. 

H.  Dahlstedt,  Herb.  Hier.  Scancl..  Cent.  I (1892)  n.  23. 

Caulis  mediocris  0 — 1-folius  glabrescens,  medio 
leviter  superne  densiuscule  floccosus.  Folia  basalia 
3 — 5 sat  longe  petiolata  sat  magna,  supra  prasino- 
viridia  glabra  v.  glâbriuscula  sæpius  ± fusco-  y.  nigro- 
maculata,  infra  pallida  et  sæpe  £ violascentia  sparsim 
v.  in  nervo  densius  pilosa  levissime  stellata,  exteriora 
± ovata  — ovato-oblonga  basi  ovata  — leviter  cordato- 
ovata  sparsim  — crebrius  £ minute  et  late  dentata 
obtusa,  intimum  ovato-lanceolatum  — lanceolatum 
crebrius  et  acutius  ad  basin  contractam  v.  subhastatam 
etiam  profundius  dentatum  -_£  acutum;  caulinum  vulgo 
parvum  ± patens  petiolatum  auguste  ovato-lanceo- 
latum crebre  et  acute  ± inæqaliter  dentatum  ad  basin 
sæpe  subulato-dentatum  — incisum  in  apicem  longum. 
cuspidatum  sæpius  protractum.  Inflorescentia  laxa  pani- 
culata  ramis  pedicellisque  mediocribus  et  acladio  10 — 
15  m.  m.  longo  floccis  densis  albis  obtectis  et  glandulis 
brevibus  nigris  raris  pilisque  brevibus  raris  — soli- 
tariis  obsitis.  Involucra  parva  albescent!- viridia  squa- 
mis  angustis  plurimis  cito  in  apicem  acutum  — subu- 
latum  ± comosum  angustatis  floccis  sat  densis  albis 
et  glandulis  nigris  brevibus  sparsis  pilisque  mediocribus 
basi  incrassata  nigra  raris  obtectis.  Calathidium  par- 
vum obscure  luteum.  Stylus  vulgo  luteus. 

Denna  form  stâr  till  bladens  tandning,  färg  och 
fläckighet  nära  H.  * maculosum  Dahlst.  och  paminner 
äfven  tili  bladen  nâgot  om  H.  * prolixum  Norrl.  Till  - 
holkarnes  rika  beklädnad  af  stjärnludd  liknar  den  der- 
emot  i hög  grad  H.  * canitiosum.  Till  den  öfriga 
hârigheten  är  den  nästan  intermediär  mellau  den  först- 
nämnda  och  den  sista.  Utan  tvifvel  är  den  närmasfc 
beslägtad  med  II.  * maculosum  och  II.  * canitiosum. 
Frau  dem  alla  afviker  den  genom  gula  stift  i riktning 
mot  II.  * stenolepis  Lbg.,  om  hvilken  äfven  de  lang- 


41 


spetsade,  smala  fj allen  erinra.  Framförallfc  är  den 
utmärkt  genom  sina  mörkfläckiga  blad  ocli  hvitgröna, 
sma  holkar  med  sparsamma,  sma,  svarta  eller  gulaktiga 
glandler  ock  mer  eller  mindre  spridda,  korta  Mr  samt 
gnla  stift. 

Rieracium  serrât  if rons  Almqu. 

* subobscur  ans  Daklst.  n.  snbsp. 

II.  Dahgtedt,  Herb.  Hier.  Scand.,  Cent.  I (1892)  n.  40. 

Caulis  50  — 70  ctm  altns  1-  v.  sæpius  2-foliiis 
inferne  sat  longe  et  ± densinscule  pilosns,  cetermn 
sparsim  pilosus,  apice  sparsim  glandulosus  et  floccosus. 
Folia  basalia  4 — 5 in  rosulam  approximata  sat  longe 
petiolata  obscure  gramineo-viridia,  exteriora  ovalia  v. 
ovata  basi  subtruncata  apice  obtusa  sat  densa  late  et 
breviter  dentata,  intermedia  ± ovalia  — ovata  v. 
ovato-oblonga  breviter  acuta  et  intima  ± ovato-lan- 
ceolata  — lanceolata  v.  oblongo-lanceolata  acuta  basi 
± contracta  ovata  v.  leviter  descendente  crebre  et 
acute  dentata  — denticnlata;  caulina  infimum  ± petio- 
latum  ovato-lanceolatum  — lanceolatum  acutum  — 
cuspidatum  et  summum  subsessile  lanceolatum  — li- 
neari-lanceolatum  cuspidatum,  oxnnia  crebre  et  acute 
serrato-dentata  — denticulata.  Inflorescentia  kumilis 
paniculata  superne  sæpe  subumbellata  ramis  mediocri- 
bus  superantibus  arcuato-patentibus  et  pedicellis  bre- 
vibus  arcuatis  cum  acladio  5 — 10  mm.  longo  dense 
canofloccosis  et  glandulis  gracilibus  nigris  densis  — 
crebris  obtectis.  Involucra  brevia  ätro-viridia  basi 
ovata,  squamis  angustis  linearibus  apice  obtusiusculis 
— acutis  vix  v.  parce  comosis  glandulis  nigris  gra- 
cilibus densis  — crebris  obtectis  et  in  marginibus 
inferne  levissime  stellatis.  Calathiclium  obscure  luteum. 
Stylus  obscurus. 

Ar  närmast  beslägtad  dels  med  H.  * serratifrons 
Almqu.,  dels  med  H.  * glanmdosissinmni  Daklst.  Frän 
den  förra  afviker  den  genom  kögre  vaxt,  smalare  blad 
med  rakare  tänder,  flerbladig  stjälk  ock  smärre  kolkar 


42 


med  smalare  fjäll  och  finare  glandler  samt  mörka  stift. 
Frân  den  senare  afviker  den  genom  de  smalare  bla- 
den med  jämnare  och  skarpare  tandning,  de  smala 
lângspetsade  stjälkbladen,  hvilka  hafva  smal,  nedlü- 
pande  bas,  och  kortare  kolkar.  Frân  bâda  afviker 
den  genom  lag  blomsterställning  med  korta  kolkskaft 
och  kort  akladium  samt  genom  sin  habitus,  hvari  den 
liksom  genom  de  smalare  bladen  med  skarpare,  rakare 
och  mera  framatriktade  tänder  mycket  erinrar  om  II. 
* diaphanoides  Lbg. 

Hieracium  murorum  (L.)  coli. 

* subirriguum  Fahlst,  n.  subsp. 

H.  Dahlstedt,  Herb.  Hier.  Scand.,  Cent.  IV  (1893) 
n.  39,  40. 

Ab  H.  *irriguo  Fr.,  cui  foliorum  forma  eFdentibus 
habituque  valde  est  similis,  foliis  latioribus  involucris 
majoribus  squamisque  magis  protractis  æque  ac  pedi- 
cellis  cum  glandulis  majoribus  etiam  pilis  nigris  apice 
breviter  albidis  sat  frequentibus  obtectis  præcipue 
differt. 

Genom  sina  bredare  blad  med  vanligtvis  längre 
och  skarpare  tandning,  men  som  för  öfrigt  äro  af 
samma  utseende  som  hos  H.  * irriguum  Fr.,  samt  fram- 
förallt  genom  sina  langa  och  stora  holkar  — hvilka  (lik- 
som skaften)  bland  de  gröfre  glandlerna  äga  talrika 
(isynnerket  vid  holkens  bas),  mörka,  kort  hvitspetsade 
här  — är  denna  form  sä  afvikande  Iran  de  typiska 
formerna  af  II.  * irriguum  Fr.,  som  nästan  alldeles  saknar 
har  bland  holkarnes  glandler,  att  den  synes  böra  upp- 
tagas  som  en  skild,  ehuru  mycket  närstäende  under- 
art.  Att  döma  af  former  af  H.  * irriguum  Fr.  med 
nâgot  talrikare  hâr  pâ  holkarne  torde  dock  medel- 
former  vara  att  paträffa.  Dessa  kârigare  former  af 
den  sistnämda  äro  företrädesvis  anträffade  i östra 
Sverige. 

Hieracium  rigidum  Hn. 

* vestmannicum  Dahist.  n.  subsp. 


43 


H.  Dablstedt,  Herb.  Hier.  Scaud.,  Cent.  V (1893) 
n.  78,  79. 

Caulis  elatus  8 — 10-folius,  inferne  densiuscule 
superne  sparsim  pilosus,  apice  fere  glaber  sed  sparsim 
floccosus.  Folia  sursum  sensim  decrescentia,  infima 
petiolata  ± oboblonga  — oboblongo-lanceolata  obtu- 
sinscula  — breviter  acuta  sparsim  et  late  v.  crebrius 
et  anguste  dentata  — denticulata  infra  sæpius  violas- 
centia,  intermedia  sessilia  ± late  — anguste  lanceo- 
lata  basi  sparsim  et  sæpe  longe  3 — 5-dentata  ceterum 
in  apicem  sat  longum  acutum  integrum  protracta, 
superiora  basi  lata  subovata  sessilia  elongate  ovato- 
lanceolata  ad  basin  ipsam  sæpe  longe  2 — 3-dentata 
in  apicem  longissimum  acutum  — cuspidatum  protracta, 
summa  linearia  cuspidata  subintegra.  Inflorescentia 
paniculata  determinata  v.  ramis  breyibus  ex  axillis 
foliorum  summorum  ortis  indeterminata,  ramis  pedi- 
cellisque  erecto-patentibus  superantibus  acladiocjue  10 
— 15  m.  m.  longo  dense  canofloccosis  epilosis  et  eglan- 
dulosis  y.  pilis  raris  (superne  interdum  sparsis)  obsitis. 
Involucra  brévia  sat  viridia  nitentia,  squamis  exteriori- 
bus  ± viridibus  subtriangularibus  subiaxis,  reliquis  lan- 
ceolato-linearibus  obtusis  — obtusiusculis,  apicibus  mar- 
ginibusque  late  et  sat  lucide  viridibus,  glandulis  bre- 
vibus  (raris  — ) sparsis  et  pilis  brevibus  sparsis  ( — 
raris)  interdum  subdensiusculis  obtectis.  Calathidium 
obscure  luteum  sat  plenum  parvum.  Stylus  sordide 
luteus  v.  fusco-virescens. 

Utmärkt  af  sina  stora,  breda  blad,  af  livilka  de 
nedre  2 — 3 äro  skaftade,  öfver  midten  regelbundet 
bred-  ocb  kort-tandade  och  med  största  bredden  när- 
mare  spetsen  samt  bafva  längt  nedlöpande,  smal  bas, 
hvaremot  de  ôfre  fâ  allt  bredare  ocb  slutligen  nästan 
âggrund  bas,  äro  oskaftade  ocb  pâ  nedre  tredjedelen 
bafva  3 — 4 korta  till  lânga,  smala,  glessittande  tänder 
samt  äro  utdragna  i en  lang,  helbräddad,  mer  eller 
mindre  skarp  spets.  Bladen  äro  för  öfrigt  nästan 


44 


giatta  utom  i kanten,  diir  de  äro  tämligen  tätt  cili- 
erade,  och  pa  undersidans  m edelnerv,  dar  de  äro  glest 
lânghâriga  och  nagot  stjärnhariga.  Stjälken  är  van- 
ligen  liög  ock  vägböjd,  vid  basen  och  vid  bladfästena 
länghärig.  Holkarne  äro  karaktäristiska  geuom  sin 
lifligt  gröna  eller  ljust  grönsvarta  färg  och  sin  run- 
dade  bas.  Härigheten  vexlar  sasoxn  hos  de  fiesta 
rigida , sä  att  än  glandlerna,  hvilka  äro  smä  och  fina, 
än  hären  äro  öfvervägande.  Holkskaften  äro  oftast 
harlösa,  inen  bli  stundom  (isynnerhet  akladiet)  täm- 
ligen rikligt^finhäriga. 


Smärre  Notiser. 

Societas  pro  Fauna  & Flora  fennica. 

Den  8 April.  Prof.  Elfving  föredrog  om  före- 
komsten  af  Picca  excelsa  f.  variegata  Hort.  ( versicolor 
AYittr.)  i Finland. 

Stud.  Lindberg  förevisade  ett  antal  anmärknings- 
värda  fröväxter  fr.  Aland. 

Stud.  Stjernwall  inlemnade  nägra  anteckningar 
om  kärlväxterna  i Kuolajärvi  Lappmark. 

Till  publikation  anmäldes: 

Brenner,  M.,  Spridda  bidrag  tili  kännedom  af 
Finlands  Hieracium-former.  II.  Nordösterbottniska 
Hieracia. 

Arrhenius.  A.,  T venne  floristiska  smänotiser. 

Ett  reseunderstöd  af  175  -ink  beviljades  stud.  P. 
Hj.  Olsson  for  en  botanisk  resa  tili  Kimito  skärgard. 

Den  13  Maj.  (Ärsmöte). 

Mag.  Arrhenius  anmälde  Gentiana  nliginosa  frän 
Abotrakten  (Pargas). 

Till  publikation  anmäldes: 

Boldt,  Ch.  E.,  Vegetationen  kring  Lojo  sjö. 

Arrhenius,  A.,  Om  Sparganium  speirocephahim 
Neum.  och  dess  förekomst  i Finland. 


45 


Den  7 Okt.  Stud.  Lindberg  föredrog  om  Vero- 
nica opaca  ocli  Bielens  radiata  i Finland  samt  förevisade 
de  för  floran  nya  Verbascum  nigrum  X Lychnitis  Lojo, 
Salix  Lapponum  X vagans  och  Erysimum  cheiranthoides 
yar.  nodosum  (Jorois)  äfvensom.  nagra  sällsynta  frö- 
växter  fr.  Savolaks. 

Stud.  Hvin  redogjorde  för  fyndet  af  en  lokal 
med  Dryas-formation  i Kuusamo  skogsregion  samt 
framlade  ex.  af  ett  antal  för  proyinsen  nya  fröväxter. 

Mag.  Boldt,  Ch.  E.  inlemnade  tva  för  Lojotrak- 
ten  nya  mossor. 

Till  publikation  anmäldes: 

Lindberg,  ÏÏ.,  Floristiska  bidrag. 

Stenroos,  K.  E.,  Nurmijärven  pitäjän  siemen  ja 
saniaiskasvisto  (Nurmijärvi  sockens  fröväxt-  och 
ormb  unksflora) . 

Den  4 Nov.  — Stud.  Lindberg  inlemnade  exx. 
af  den  för  floran  nya  Lesqnereuxia  patens  Lindb.  fr. 
Karelska  näset  äfvensom  Nonnea  pulla  fr.  Savoloks. 

Dr.  Wainio  amniilde  att  exsiccatverket  ''Liclienes 
brasilienses ” mimera  utkommit  samt  föredrog  om  sär- 
skilda  dels  obeskrifna,  dels  föga  kända  Cladoniæ. 

Stud.  Tiieslepf  framlade  prof  af  en  torfart  frän 
Ladogastranden.  som  genom  öfverlagrade  sandskikt 
hoppressats  tili  ovanlig  härdhet;  förevisade  äfven  Phrag- 
mites  frän  flygsandsfält  pä  Karelska  näset  och  Trame- 
tes  suavcolens  (L.)  ny  för  floran  frän  Helsingfors. 

Den  2 Dec.  Mag.  I.  0.  Bergroth  höll  ett  före- 
drag  om  vegetationsförhallandena  i norra  delen  af 
skärgarden  mellan  Aland  och  Abo. 

Vetenskapsakademien  d.  13  dec.  1893.  Till 
införande  i akademiens  skrifter  antogs  en  af  handling 
af  dr.  S.  Segerstedt,  Studier  öfver  buskartade  stam- 
mars  skyddsväfnader,  samt  en  af  lie.  0.  Borge,  Süss- 
wasserchlorophyceen,  gesammelt  von  dr.  À.  Osw.  Kihl- 
man  in  nördlichen  Russland,  Gruvernement  Archangel. 


46 


Den  10  jaii.  1894  meddelades  att  reseberättelse 
inkommit  frân  doc.  S.  Murbeck.  Prof.  Wittrock  höll 
ett  föredrag  om  botanikens  historiska  utveckling  frân 
Aristoteles  till  tiden  för  vetenskapens  reformation 
genom  Linné,  hvarvid  förevisades  porträtt  af  fram- 
stâende  botauister  frân  ifrâgavarande  tidrymd.  Der- 
efter  framlade  han  de  nyligen  utkomna  fase.  22 — 25 
af  Algæ  aquæ  dulcis  exsicc.  Till  införande  i öfver- 
sigten  antogs  en  uppsats  af  prof.  G.  Lagerheim,  Ueber 
die  audinen  Alcliemilla- arten  (vorläufige  Mittbeilung). 

Fysiografiska  sällskapet  den  13  dec.  1893. 
Professor  Areschoug  redogjorde  för  växtembryots  olika 
organisation  vid  skilsmässan  frân  moderväxten. 

Vetenskaps-  ock  Vitterhetssamkället  d.  24 
jan.  1894.  Bland  de  tillkännagifna  täflingsämnena 
för  1894  är  äfven  följande:  "Framställning  af  den 

skandinaviska  vegetationens  kistoria”. 

Olof  Leopold  Sillén  afled  d.  17  jan.  1893  i 
Hedemora.  Han  var  född  d.  8 maj  1813  i Skinskatte- 
bergs  församling  af  Vestmanlands  län.  Ar  1848 
erböll  ban  apotek  i Gefle.  Särskildt  at  mossorna 
egnade  ban  sin  verksambet  oeb  bar  öfver  dem  ut- 
gifvit  exsiccatverk. 

Döcle  utländske  botanister  1893- 

Dr.  George  Bennett  i Sidney,  90  âr.  — Den  24 
dec.  prof.  Robert  Bentley  i London.  — Den  1 sept.  rev. 
Leonard  Blomefield  (Jenyns)  i Batb,  93  âr.  — Den  2 
dec.  prof.  Josef  Boehm  i Wien,  född  d.  13  mars  1831.  — 
Den  29  mars  Isaak  Bdrck  i Philadelphia,  77  âr.  — 
Den  4 apr.  prof.  Alphonse  de  Candolle  i Genève,  född 
d.  28  okt.  1806.  — Den  18  jan.  dr.  Benjamin  Car- 
rington i Brighton,  född  d.  18  jan.  1827.  — Den  27 
jan.  konservator  Louis  Favrat  i Lausanne.  — Den  7 
febr.  August  B.  Ghiesbreght,  82  âr.  — Den  12  dec.  rev. 
George  Gordon  pâ  Birnie  i Skottland,  90  âr.  — Den  2 juli 
rev.  Henry  Hugh  Higgins  i Liverpool,  född  d.  28  jan. 


47 


1814.  — Prof.  Stepan  Korén  i Szarvas  i Ungern,  68 
âr.  — Den  9 sept.  prof.  Friedrich  Tradgott  Krüzing 
i Nordhausen,  född  d.  8 dec.  1807.  — (Före  mars 
1892)  Isaac  C.  Martindale  i Camden,  N.  J.,  född  d. 
15  juli  1842.  — Den  20  juni  Francis  Polkinghorne 
Pascoe  i London,  född  d.  1 sept.  1813.  — Den  14 
febr.  prof.  Giuseppe  Antonio  Pasquale  i Neapel,  född 
d.  30  okt.  1820.  — Den  17  apr.  prof.  Joh.  Passerini 
i Parma,  77  âr.  — Den  27  juli  mrs  Anne  Pearless 
(Pratt),  87  âr.  — Den  24  febr.  prof.  Karl  Prantl  i 
Breslau,  född  d.  10  sept.  1849.  — Den  19  dec. 
dr.  John  Boy  i Aberdeen.  — Den  5 aug.  dr. 
Max  Scholtz  i Karlsruhe.  — Den  30  apr.  Henry  E. 
Seaton  i Cambridge,  Mass.  — Den  28  dec.  Bichard 
Spruce  pâ  Castle  Howard,  Malton,  66  âr.  — Den  13 
febr.  Adolpho  Targioni-Tozzetti  i Florens,  64  âr.  — 
Den  4 mars  dr.  George  Yasey  i Washington,  född  d. 
28  febr.  1822.  — Dr.  L.  Farkas  Vukotovic  i Agram. 

— Den  9 maj  Thomas  Westcombe  i Worcester,  78  âr. 

— Den  16  nov.  Alexander  Stephen  Wilson  i Aber- 
deen, 66  âr.  — Den  10  febr.  rev.  Francis  Wolle  i 
Bethlehem,  Pa.,  född  d.  17  dec.  1817. 


Om  fyndet  af  Artemisia  Stelleriana  pä  Irland 
meddelar  Nathaniel  Colgan  i det  sist  utkomna  haftet  af  Jour- 
nal of  Botany  (Vol.  XXXII  (1894)  sid.  22).  Han  berättar 
här  i en  kort  notis  att  sistlidne  September  fann  Mr  C.  B. 
Moefat  vid  North  Bull  i provinsen  Dublin  denna  art.  Den 
förekommer  pâ  en  sandbank  spridd  öfver  ett  omrâde  af  om- 
kring  300  yards  (c.  270  m.)  Sandbanken  -är  omkring  tva 
engelska  mil  läng  och  skild  frän  fastlandet  genom  en  fjärdedels 
engelsk  mil  bred  stagnerande  sump.  Artemisia  Stelleriana 
lefver  här  i kraftiga  exemplar  tillsamman  med  Psamma  arenaria 
pâ  en  plats  längt  aflägsen  frân  hvarje  hus  och  trädgard. 
Redan  för  tvâ  âr  sedan  anträffades  den  ungefär  pâ  samma 
lokal  (dock  sä  pass  aflägsen  att  artens  heia  utbredningsomräde 
blir  öfver  600  yards  d.  v.  s.  öfver  en  half  kilometer)  af  Miss 
A.  G.  Kinahan,  som  inflyttade  den  i sin  trädgärd.  Colgan 


48 


säger  sig  ej  ha  varit  i stand  att  konstatera  hur  växteu  kom- 
mit  tili  lokalen  pà  North  Bull. 

Förekomsten  saväl  som  uppträdandet  pa  Irland  visar 
salunda  mycket  stör  öfverensstämmelse  med  säväl  dem  i Skan- 
dinavien som  dem  i Amerika,  och  pä  den  liär  ifrägavarande 
lokalen  — en  sandbank  — torde  den  väl  svârligen  sa  syn- 
nerligen  länge  kunna  ha  lefvat.  Arten  är  som  bekant  ny 
för  Storbrittanien. 

Gunnar  Axderssox. 

Hos  Frans  S van  ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erlmllas: 

Grâtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ns  2.75 
Hvitt  „ „ 360X445  „ „ „ 10— 

Herbariepapper  hi:o  8,  hvit  färgton  240x400  ,,  ,,  ,,  4,50 

„ „ 11  , bla  ,,  285x465  „ „ „ „ 7,75 

,,  „ 13  .hvit  285x465  „ „ 9, — 

Obs!  De  bäda  sistnämnda  sorterna  anviindas  vid  Piiksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Ä hei  ârgàng  af  Botaniska  Notiser  för  är  1894,  6 n:r, 
emottages  prenumeration  pà  alla  poslanstalter  i Sverige. 
Norge  och  Danmark  med  sex  (6)  hr.,  postbef or  dr  ingsaf giften 
inhcräknacl.  sand  hos  tidskriftens  distributor , hr  C.  W.  K. 

Gleerups  Förlagsbokhandel  i Lund,  och  i alla  boklàdor  till 

sarnma  pris. 

C.  F 0.  Nordstedt. 


Innehâll. 

Botaniska  Sektionen  af  Naturvetenskapliga  Studentsällskapet 
i Upsala.  Utlâtande  öfver  förslag  till  regier  för  den 
botaniska  nomenklaturen,  s.  21. 

Ekstam  0.,  Om  monströst  utbildade  hälkfjäll  hos  Lappa  mi- 
nor L.,  s.  31. 

JöNsson,  B.,  Studier  öfver  algparasitism  hos  Gunner  a L., 
s.  1. 

Magnus,  P.,  Ueber  Taphrina  Cornu  (Jervi  Giesenh.,  s.  29. 

Porat,  C.  O.  v.,  Kungsörstraktens  Hieracier,  s.  33. 

Smärre  notiser  s.  44. 

Lnud,  ßerlingska  Boktryekeri-  och  Stilgjnteri-Aktiebolagec  1810;294. 


Moss-studiei*. 

Af  H.  Wilh.  Arnell. 

1.  Jungermania  atrovirens  Schleich.,  hvars 
förekomst  i Norge  blifvit  af  mig  förut  pâvisad  *),  pâ- 
träffades  sistlidne  sommaren  pâ  tvä  stallen  i Sverige, 
nämligen  af  Apotekaren  J.  Persson  pâ  Stora  Midtâ- 
kläppen  i Härjedalen  (cf)  och  af  mig  och  Apotekaren 
C.  Jensen  pâ  sandstensväggar  nedom  Räbäck  pâ  Kinne- 
kulle  (cf  och  kalkbärande  exemplar);  pâ  sistnämda 
stallet  förekom  den  ganska  rikligt,  men  sä  tätt  fast- 
växt  vid  klippväggen,  att  det  var  förenadt  med  sva- 
righet  att  af  densamma  samla  exemplar.  J.  atrovi- 
rens är  en  art  af  stört  intresse,  emedan  den  star  midt 
emellan  J.  riparia  och  J.  pumila  och  förbinder  dessa 
tvâ  arter  pâ  ett  sätt,  som  gör,  att  man  bür  tveksam, 
lmruvida  dessa  tre  arter  kunna  betraktas  sasom  väl 
skilda.  Till  storlek  och  utseende  liknar  J.  atrovirens 
pâ  ett  förvillande  sätt  J.  pumila , men  skiljer  sig  Iran 
densamma  genom  dioik  blomställning  och  i öfre  hälf- 
ten 5-veckad  kalk,  medan  J.  pumila  är  paroik  och 
har  nästan  oveckad  kalk.  Angäende  dessa  tre  lefver- 
mossor  hänvisas  för  öfrigt  till  H.  Bernet,  Catal.  des 
hép.  de  la  sud-ouest  de  la  Suisse,  1888,  p.  57 — 61. 

2.  Jungermania  Marchica  Nees.,  hvilken  mossa 
ej  förut  blifvit  funnen  i Sverige,  upptäcktes  sistlidne 
sommaren  af  mig  och  C.  Jensen  vid  Igelsjön  nära 
Bjärsjö  pâ  sydändan  af  Billingen.  Den  förekom  här 
mycket  sparsamt;  den  första  surkeln  iakttogs  vid  in- 
läggning  af  pâ  nämda  ställe  tagen  Pohlia  spliagnicola. 
Vid  förnyadt  besök  pâ  växtstället  lyckades  vi  under 

*)  H.  W.  Arnell,  Lebermoosstudien  im  nördlichen  Norwegen, 
1892,  p.  26. 

Bot.  Not.  1894. 


4 


50 


ett  par  timmars  flitigt  sökande  finira  endast  ännu  nâgra 
fâ  sterila  surkier,  kvilka  växte  sparsamt  insprängda 
tillsammans  med  Polûia  sphagnicota  i tufvor  af  Sphag- 
num fuscum  ock  S.  ruhélJum. 

J.  Marcliica  synes  vara  mycket  sâllsynt  ocli  har 
först  pâ  senare  tider  blifvit  litet  mera  uppmârksammad. 
I en  uppsats,  Eine  verschollene  Jungermannia,  i Flora 
1882  redogör  Limpricht  för  dess  historia  i Tyskland 
och  lämnar  dar  äfven  en  god  beskrifning  af  den- 
samma.  I Naturgeschichte  der  europaeischen  Leber- 
moose riktade  Nees  von  Esenbeck  1836  uppmârksam- 
heten  pâ  denna  mossa,  soin  hau  först  kallade  J.  soda 
var.  ohtusa,  sedan  J.  Marchica ; de  af  Nees  sedda  exem- 
plaren  hade  samlats  af  von  Flotow  vid  Landsberg  an 
der  AVarthe  i Neumark.  Sedan  förblef  arten  i Tysk- 
land förbisedd  ânda  till  âr  1881,  dâ  C.  AAArnstorff 
ânyo  pâtraffade  (cf  och  frukfbârande)  exemplar  af 
densamma  mycket  sparsamt  insprängda  i Sphagnum 
Austini  vid  Zippelsförde  nära  Neu-Ruppin  och  sâlunda 
künde  lämna  Limpricht  material  till  artens  beskrifning. 

Redan  förut  hade  dock  denna  mossa  blifvit  upp- 
mârksammad af  S.  0.  Lindberg,  som  till  en  början 
trodde  sig  hafva  att  göra  med  en  obeskrifven  art, 
som  han  kallade  J.  laxa.  Detta  namn  förekommer 
första  gangen  i Hepaticae  in  Hibernia  mense  Julii 
1873  lectae  (1875),  sid.  529,  tillsammans  med  be- 
skrifning, grundad  pâ  en  lefvermossa,  som  af  Austin 
i Hep.  bor.  americ.,  n:ro  46  (1873)  blifvit  utdelad 
under  det  oriktiga  namnet  J.  polita  Nees.  Lindbergs 
beskrifning  lyder  : ’’satis  superque  distinguitur  e J.  inter- 
media et  affinibus  caille  purpureo-nigro,  foliis  laxissi- 
mis,  pluridentatis,  segmentis  obtusis  vel  obtusissiniis, 
cellulis  maximis  et  laxissimis,  amphigastriis  nonnullis 
in  summa  parte  caulis,  ovato-lanceolatis,  obtusis, 
colesula  altissime  exserta,  elongate  clavata,  apice  solo 
leniter  plicata  etc.”  Redan  den  7 Okt.  1876  kan 
Lindberg  för  Soc.  pro  f.  & fl.  fenn.  anmâla  arten  som 


medborgare  af  Skandinaviens  flora  sâsom  funnen  pâ 
gungflyartade  stallen  vid  Tjurnäs  pâ  Aland;  vid  detta 
tillfälle  yttrar  Lindberg  äfven  den  förmodan,  att  hans 
J.  laxa  skulle  möjligen  vara  hufvudformen  till  J. 
G-roenlandica  Nees.  Den  7 Nov.  1885  meddelar  Lind- 
berg  slutligen  samma  sällskap,  att  ban  funnit  J.  laxa 
vara  synonym  med  J.  Marchica  Nees. 

J.  Marchica  synes  vara  en  utmärkt  art.  Limpricht 
finner  den  närmast  besläktad  med  J.  Mildeana  Gott- 
sche,  hvilken  dock  skiljer  sig  genom  förekomst  i täta 
tufvor,  ofärgade  rothar,  stammens  undersida,  som  ej 
är  röd,  oftast  spetsiga  bladflikar,  bladceller  med  svaga, 
tresidiga  liörnförtjockningar,  talrika  (30 — 40)  arke- 
gonier  och  i synnerbet  genom  tjockt  äggformig  och 
ända  tili  basen  djupt  8 — 9-veckad  kalk.  J.  marchica 
växer  däremot  i spridda  stänglar  insprängd  bland 
Sphagna  och  har  vid  basen  vackert  violetta  rotträdar, 
stammens  undersida  brunröd,  2 — 4 oftast  rundtrubbiga 
bladflikar,  tunnväggiga  bladceller,  fa  (3 — 4)  arkego- 
nier  samt  langsträckt  och  endast  mot  spetsen  veckad 
kalk. 

3.  Catharinea  angustata  Brid.  har  jag  lyckats 
Anna  pâ  tva  stallen  i Sverige,  nämligen  pâ  en  âker 
nära  Sanna  vid  Jönköping  (cf  och  fr.)  och  vid  Rör- 
vik  pâ  Orust.  I Danmark  är  denna  art  funnen  fler- 
städes  af  C.  Jensen,  nordligast  i närheten  af  Fredriks- 
havn.  C.  angustata  är  clioik  likt  C.  tenella,  fran  hvilken 
den  dock  lätt  skiljes  genom  den  lânga,  smala,  krökta 
och  purpurröda  frukten;  fran  vara  andra  arter  af 
släktet  skiljes  den  för  öfrigt  genom  de  fastare  och 
styfvare,  om  Pogouatuni-avtema,  erinrande  bladen. 

I sammanhang  med  det  föregaende  ma  nämnas, 
att  C.  undulata  äfven  stundom,  om  ock  sällan,  träffas 
med  stora  roslika  haninflorescenser  *);  sä  har  jag  sett 
rena  hanstand  med  sadana  inflorescenser  af  denna  art 


*)  Jämför:  S.  0.  Lindberg  i Bot.  Notiser,  1887,  p.  39. 


52 


frân  Hesslâsdam  i Smâland  (R.  Tolf),  Jära  vid  Jön- 
köping,  Norra  Yi  i Östergötland  och  Lindom  i Hägg- 
danger  socken  af  Angermanland  (H.  W.  A.);  i Norge 
har  enligt  Lindberg  denna  form  iakttagits  pä  Tjömö 
af  N.  Bryhn. 

4.  Pohlia  sphagnicola  (Br.  eur .),  en  andra  för 
Sverige  ny  mossart,  fnnno  jag  och  Jensen  äfven  vid 
Igelsjön  pä  Billingens  sydända,  där  den  förekom  i 
mängd,  saväl  hanplantor  som  fruktbärande  plantor, 
insprängd  bland  Sphagna.  Assistenten  R.  Tolf  har 
meddelat  mig,  att  han  sedermera  funnit  hanexemplar 
af  arten  dels  pâ  Billingen  ofvan  Sköfde,  dels  insprängda 
i mossor  frân  Ryssebo  mosse  i Ingatorp  (Smâland ). 

Denna  mossa  torde  haf’va  en  längt  större  utbred- 
ning,  än  man  hittills  trott,  ehuru  den  blifvit  förbisedd 
pä  grund  af  sin  förvillande  likhet  med  Pohlia  nutans. 
Den  beskrefs  och  afbildades  redan  1846  i Bryologia 
Europaea  af  W.  P.  Sch  imper,  som  upptäckt  arten  ”in 
sphagnetis  profundis  ad  lacum  Lysager  prope  Chri- 
stianiam”,  men  förblef  sedan  länge  förbisedd.  För- 
tjänsten  af  att  ha  räddat  arten  ur  denna  glömska 
tillhör  J.  Juratzka,  som  igenkände  den  i exemplar, 
som  samlats  af  J.  Breidler  ;’auf  Moorwiesen  zwischen 
Klagenfurt  und  Ebenthal  in  Kärnthen”,  hvilket  fynd 
offentliggöres  i Jüratzicas  posthumösa,  utmärkta  Laub- 
moosflora von  Oesterreich-Ungarn  (1882).  Snart  där- 
efter  fann  A.  Geheeb  arten  i mängd  pä  Schivarzes 
Moor  i Rhöngebirge,  och  torde  Geheeb  genom  de  tal- 
rika,  vackra  exemplar,  som  han  utdelat  af  arten,  i 
hög  grad  halva  bidragit  att  göra  den  känd;  sä  har 
han  t.  ex.  lämnat  exemplar  däraf  tili  Hüsnot’s  exsic- 
catverk  Musci  Galliae  (N:ro  719).  Förutom  nämda 
tvä  tyska  fyndorter  känner  G.  Limpricht  ännu  1892 
i Rabenhorst’s  Kryptogamenflora  blott  ännu  en  säker 
tysk  fyndort,  nämligen  Dobrilugk  i Mark-Branden- 
burg, där  den  samlats  al  C.  '\Yarnstorf,  men  nämner 


53 


dessutom,  ait  den  enligt  Brockmüller  skall  blifvit 
funnen  af  Hertsch  äfven  i Pommern. 

Egendomligt  nog  synes  S.  0.  Lindberg  aldrig 
liafva  fätt  blick  för  denna  art;  sä  Säger  ban  i Con- 
trib.  ad  flor.  crypt.  Asiae  boreali-orient.  (1872),  p. 
243:  ”Haec  species  {Lamprophyllum  nutans ) re  vera 

beteroica  (paroica  -f-  mascula)  in  terris  borealibus,  sed 
numquam  feminea,  quantum  scimus,  inventa  est.  Qua 
causa  vBryum  sgdtagnicola”  nulla  species  légitima  esse 
videtur”,  ett  omdöme,  som  visar,  att  han  aldrig  baft 
tillfälle  undersöka  riktig  P.  sphagnicola , livilken  är 
dioik  och  bos  hvilken  honblommor  äro  mycket  all- 
männa.  I Musci  scandinavici  (1879)  finnes  arten  tili 
och  med  ej  alls  omnämd,  ehuru  Schimper  i andra  upp- 
lagan  (1876)  af  Syn.  musc,  europ , p.  399,  tillagt 
en  ny  fyndort  för  den  i Norge,  nämligen  ”in  alpe 
Dovrefjeld  prope  Jerkind  (cl.  Lang)”.  Yid  granskning 
af  de  mossexemplar  fran  Jenisei,  som  jag  underställde 
Lindbergs  profiling,  gillade  ban  dock  min  bestämning 
af  exemplar  fran  Dudinka,  69°  35'  n.  br.,  som  jag 
fort  tili  ifrägavarande  art,  men  föreslog  att  den 
skulle  upptagas  blott  som  underart  under  P.  nutans , 
och  fann  dessutom  anmärkningsvärdt,  att  den  bade 
korta,  helbräddade  blad,  hvilket  dock  just  utgör  ett 
af  artens  utmärkande  kännetecken. 

Lindbergs  skeptiska  hallning  gentemot  P.  sphag- 
nicola har  inverkat  äfven  pä  öfriga  skandinaviska 
bryologer.  I 10:de  upplagan  af  Skandinaviens  flora 
(1871)  upptager  C.  Hartman  den  blott  som  varietet 
af  P.  nutans  utan  angifvande  af  fyndort  för  densamma. 
I Christianias  Mosser  (1885)  anföres  den  af  Pr.  Kiaer 
sâsom  en  för  trakten  tvifvelaktig  form,  som  eget  nog 
inordnats  som  underart  under  P.  cruda.  N.  C.  Kind- 
berg uppfattar  den  i Die  Arten  der  Laubmoose  Schwe- 
dens und  Norwegens  (1883)  blott  som  varietet  af  P. 
nutans;  i Enumeratio  Bryin.  Dovr.  (1888)  upptager 
ban  den  dock  som  egen  art  ocli  tillägger  en  ny  fynd- 


54 


ort,  Nystudalen,  for  Dovre.  Riktigheten  af  dessa 
iippgiftor  om  artens  förekomst  pâ  Dovre  ifragasättes 
dock  af  C.  Ivaurin  i Addenda  et  corrig.  ad  enum. 
Bryin.  Dovr.  (1889),  dâ  Kaürin  ej  själf  lyckats  där 
finna  densamma. 

P.  spliagnicolo. \ är  enligt  min  âsikt  en  utmärkt 
art,  som  i naturen  lättast  skiljes  frân  P.  nutans  genom 
sina  hufvudlika  hanblommor.  De  lânga,  smala  stäng- 
larne,  de  helbräddade  och  fastare  bladen,  de  smala, 
blekt  gulgröna  frukterna  och  de  mindre,  ljusgula  spo- 
rerna  äro  äfven  för  densamma  utmärkande. 

Arten  angifves  saväl  af  Lesquereux  & James  *) 
som  af  Macoun  & Kindberg *  2)  förekomma  äfven  i Nord- 
Amerika. 

5.  Pohlia  proligera  Lindb\  nämnes  första  gan- 
gen i N.  C.  Kindbergs  Enumeratio  Bryinearum  Dov- 
rensium,  s.  30  (Christiania  Videnskabs-Selskabs  Forli., 
1888)  men  utan  all  beskrifning  och  säsom  känd  en- 
dast frân  en  växtlokal,  Lille  Elvedal  i Norge,  dar 
Lindberg  själf  samlat  den.  K.  G.  Limpricht  3)  har 
sedan  lämnat  en  utmärkt  beskrifning  öfver  denna 
art,  soin  kan  anses  som  utbruten  ur  P.  annotina.  En 
granskning  af  de  exemplar,  som  jag  i mitt  herbarium 
hade  inordnat  under  P.  annotina , har  visât,  att  dessa 
till  en  stör  del  tillhürde  P.  proligera,  och  att  denna 
art  inom  det  Skandinaviska  floromrädet  har  en  vid- 
sträckt  utbredning.  Följande  skandinaviska  växtställen 
för  P.  proligera  äro  mig  kända: 

Sverige:  Smâland,  Jönköping  (J.  E.  Zetterstedt); 
Rosenlund,  Ekhagen,  Ryhof  och  Sanna  vid  Jönkö- 
ping, (A.  Arven  och  R.  Toep),  Huit,  Moväntan:  Vrig- 

’)  Lesquereux  & James.  Manual  of  the  mosses  of  North- 
America,  p.  219. 

2)  Macoun  & Kindberg,  Catalogue  of  Canadian  Plants.  Part. 
VI,  Musci,  p.  113. 

3)  K.  G.  Limpricht,  Die  Laubmoose  i Kabenhorst's  Krj-ptoga- 
menflora,  18  Lieferung,  1892,  p.  265. 


55 


stad;  Lundholmen;  Ingatorp  fr.;  Yrigstad,  Lundhol- 
men; Karlstorp  vid  prestgärden  och  Tjust,  Blekhem 
(allt  enligt  R.  Tolf).  Yestergötland,  Hunneberg 
(J.  E.  Zetterstedt);  Östergötland,  Godegârd  (J.  E. 
Zetterstedt).  Hälsingland,  Bollnäs,  Heden  (R.  Old- 
berg). Medelpad,  Sundsvall  och  Torp,  nära  Byforsen 
fr.  (H.  AY.  A.).  Angermanland,  Säbra,  Hellgum 
och  Bockholmen  i Bondsjön;  Skog,  Fantskog;  Sänga; 
Sollefteä,  Hallsta  ymnigt  och  Remslenipan;  Liden, 
Lidgatu  (H.  AV.  A.).  Norge:  Lille  Elvedal  fr.  (Lind- 
berg  och  E.  Nyman);  Ringerige,  nära  Krokkleven  (enl. 
N.  Bryhn);  Kristians  amt,  elvstrand  i Lejrdalen  i Lom 
fr.  (enl.  J.  Hagen);  nedre  Stjördalen,  Koksaas,  Maele 
fr.  (N.  Bryhn);  Ranen,  Dunderlandsdalen,  Bredikfjeld 
och  Lerskardalen  fr.  (Blyït  & Arnell);  Tromsö  amt, 
Nordreisen:  Sagen  i tallreg.  fr.  och  Javrovive  i videreg. 
cf1  och  Ç (H.  AY.  A.). 

Utom  Skandinavien  är  denna  mossa  känd  fran 
Steiermark,  dar  den  synes  vara  ganska  allmän,  och 
Kärnthen  (J.  Breidler)  samt  fran  Gorelevo,  67°  10 
n.  lat.,  vid  Jenisei  (H.  AV.  A.). 

Da  Pohlia  proligera  ej  blifvit  funnen  pa  det 
tyska  läglandet  likasom  ej  heller  i de  sydligaste  pro- 
vinserna  af  Sverige,  visar  den  sig  härigenom  vara  en 
nordlig  art;  i vära  fjälltrakter  finnes  den  ännu  uppe 

1 videregionen.  De  för  arten  utmärkande  gonidierna 
synas  alltid  vara  för  handen;  däremot  synas  hanblom- 
mor  och  frukter  vara  ganska  sällsynta.  Den  växer 
pâ  mer  eller  mindre  sandblandad  och  fuktig  jord,  ej 
sällan  i sällskap  med  P.  annotina ; däremot  har  jag 
ej  sett  exemplar  af  densamma  frän  torfjord. 

Af  artens  karakterer  ma  här  de  viktigaste  näm- 
nas:  Gruppvis  växande,  löst  tufvad,  mjuk,  genom  de 
enkla  och  nästan  jämnhöga  sterila  skotten  omkring 

2 cm.  hög,  glänsande,  ljust  blagrön  eller  gulgrön, 
nedtill  brun;  stammen  röd;  blad  pâ  sterila  skott  lik- 
formigt  fördelade,  nâgot  utstaende;  groddknoppar  eller 


snarare  groddtrâdar  talrika  mellan  de  öfre  bladen, 
enkla,  gula,  langsträckta  och  spiraltormigt  eller  pa 
andra  satt  krökta:  fruktskaft  rödt;  frukt  under  myn- 
ningen  ej  sammandragen  med  koniskt  lock  och  exo- 
theciiceller  ej  kollenkymatiska  ; yttre  tänder  slutligen 
brungula;  sporer  rödgula. 

P.  proligera  igenkännes  lättast  genom  sin  glän- 
sande,  ljusa  färg  och  formen  pa  gonidierna.  Ivänne- 
tecknen  trän  frukten  har  jag  atergifvit  efter  Limprtchts 
beskrifning,  det  mig  tillgängliga  materialet  af 
fruktbärande  exemplar  har  varit  alltför  knapphändigt, 
für  att  jag  skulle  kunnat  bilda  mig  en  egen  asikt  oni 
dessa  känneteckens  beständighet.  Det  torde  vara  svârt, 
att  finna  nâgra  väsentligare  skiljaktigheter  mellan 
bladen  hos  P.  proligera  och  P.  annotina ; det  har  dock 
synts  mig,  som  om  bladen  hos  P.  proligera  äro  mera 
ovala  och  kortspetsade  och  liafva  nagot  delikatare 
cellväf  af  längre  och  smalare  celler,  hvaremot  P.  anno- 
tina har  mot  basen  tydligt  bredare,  äggrunda  och 
mera  längt  afsmalnande  blad  med  nagot  kortare  och 
bredare  celler. 

Genom  utbrytningen  af  P.  proligera,  har  Lind- 
berg lämnat  ett  vackert  bevis  pa  sin  skarpsynthet  vid 
särskiljandet  af  mossornas  växlande.  former,  och  den 
utbrutna  arten  torde  heit  säkert  komma  att  stä  sig 
inför  framtidens  kritik.  För  min  egen  del  mäste  jag 
bekänna,  att  P.  annotina , sadan  den  förr  uppfattades, 
alltid  synts  mig  omfatta  tvenne  skiljaktiga  former, 
som  det  varit  mig  motbjudande  att  sammanföra  under 
samma  art,  hvilket  missförhallande  genom  uppställan- 
det  af  P.  proligera  säsom  art  blifvit  afhjälpt. 

6.  Pohlia  annotina  (L.)  Lindb.  har,  som  s}mes 
af  det  föregäende,  hos  oss  sammanblandats  med  P. 
proligera.  En  ny  utredning  af  utbredningen  i Skan- 
dinavien af  P.  annotina  torde  därför  vara  nödig;  jag 
lämnar  för  detta  ändamäl  en  förteckning  öfver  de 
skandinaviska  växtställen,  för  P.  annotina , som  jag 


57 


känner:  Sverige:  Blekinge,  Bysjöns  strand;  Fridlef- 
stad,  Björkeryd  (H.  W.  A.).  Smaland,  Yexiö  fr.  (N. 
J.  Scheutz);  Tryserum,  Knappekulla  (R.  Tolf);  Smedsbo 
fr.  och  Kaptensbo  vid  Jönküping  (A.  Arven);  Sanna 
vid  Jönköping  (B».  Tolf);  Visingsö  (J.  E.  Zeiterstedt). 
Y ästergötland,  nära  Sandhems  kyrka  cf  och  fr.  (H. 
W.  A.).  Östergötland,  V.  Ny.,  Äskebäck  fr.  (E. 
V.  Ekstrand).  Nerike,  Hallsberg  (J.  E.  Zetterstedt); 
Axberg  (E.  Jäderholm).  Gestrikland,  Geile  (R.  Old- 
berg). Medelpad,  Torp,  Djupröra  fr.  (H.  "W.  A.). 
Angermanland,  Häggdanger,  Häggsjö  vid  Kallbäcks- 
tjärn  fr.;  Hernön,  Ösjöns  strand  fr.;  Säbrä,  Framnäs 
cf  och  fr.  (H.  W.  A.). 

Norge:  Ringerike,  Norderhov,  Hanserud  fr.  (N. 
Bryhn) ; Nedenaes  amt;  pä  stranden  af  Baevra  nära 
Röshejm  i Galdhö  (enl.  Conradi  och  Hagen);  Stjörda- 
len  här  och  där  och  fr.  (enl.  N.  Bryhn);  Ranen,  Na- 
esne  (Blytt  & Arn.);  Tromsö  amt,  Nordreisen,  Sagen 
i tallreg.  (H.  W.  A.). 

Finland:  Helsingfors,  Tölöpark  fr.  (S.  O.  L.) 

Extraskandinaviska  exemplar  har  jag  sett  frân 
Lyck  i Yestpreussen  (C.  Sanio),  Neuruppin  i Bran- 
denburg fr.  (C.  Warnstorf)  och  Cherbourg  (Corbière); 
enligt  Limpricht  är  P.  annotina  ganska  allmän  i Tyskland. 

Denna  art  förekommer  salunda  spridd  öfver  heia 
den  Skandinaviska  halfön.  Groddknoppar  finnas  hos 
denna  art  likasâ  allmänt  som  hos  P.  proligera , om  de 
ock  ofta,  emedan  de  förekomma  i mindre  mängd,  ej 
äro  sa  i ögonen  fallande;  den  synes  fruktsätta  litet 
oftare  än  P.  proligera.  Växtlokalen  är  fuktig  lera, 
sand  eller  torfjord. 

P.  annotina  är  glanslös,  rent  grön  eller  gulgrön, 
vanligen  spädare  med  röda  eller  gröna,  rundade  tili 
omvändt  äggformiga  groddknoppar,  som  upptill  krö- 
nas  af  2 — 4 bladspetsar;  frukten  blir  äldre  under 
mynningen  sammandragen  ; exotheciets  celler  äro  (en- 
ligt  Limpricht)  kollenkymatiska,  yttre  peristomtänderna 


58 


och  sporerna  gula.  Angaende  groddknoppare  torde 
böra  anmärkas,  att  de  stundom  genom  sin  langsträckta 
form  blifva  ganska  lika  groddknopparne  kos  P.  pro- 
uvera. men  de  igenkännas  i sadant  fall  därigenom,  att 
de  blifva  uppât  allt  tjockare,  och  att  frân  den  tvär- 
huggna  toppen  utga  2 — 3 hornlika  bihang;  järnte 
sädana  groddknoppar  f'örefinnas  oftast  tydliga  öfver- 
gängar  tili  de  normala,  rundade  groddknopparne. 

7.  Tortula  stellata  (Schreb.)  Lindb.,  i sista  upp- 
lagan  af  Hartmans  flora  angifven  endast  fran  Norge 
inom  det  skandinaviska  floromradet,  förekommer  äfven 
här  och  dar  i södra  Sverige.  Jag  har  sett  exemplar 
af  denna  art  frân  Upsala  (Hj.  Mosen,  maj  1867,  ut- 
delad  under  narnn  af  T.  brevirostris ),  Kvarnbo  vid 
Upsala  (E.  Nyman,  9 nov.  1890),  Latorp  i Närike  (C. 
Hartman,  30  okt.  1874),  Mölltorp  pa  Billingen  (S.  O. 
Lindberg,  8 juli  1880)  och  Yätterns  strandbranter 
vid  Rosenlund  nära  Jönköping  (A.  Arven).  Yid  Jön- 
köping  förekommer  arten  ganska  rikligt  i de  nämda 
öster  om  staden  belägna  strandbranterna,  hvaremot 
i strandbranter  nedom  Bymarken  och  Wilkelmsro  va- 
ster om  staden  den  närstäende  T.  brevirostris  uppträ- 
der  i mängd. 

8.  Amblystegium  Richardsoni  (Mitt.)  Lindb. 
— Stcreodon  Jtichardsoni  Mitt.  — Hypmon  Breidleri  Jur. 

Forst  är  1876  pavisades  nämda  mossarts  före- 
komst  i Europa,  nämligen  i Schimper’s  Syn.  musc, 
eur.,  ed.  2,  p.  786,  dar  den  beskrifves  som  en  ny 
art,  Hypnum  Breidleri  Jur.,  funnen  i Steiermark  af 
J.  Breidler.  Redan  den  4 nov.  samma  är  lämnar 
S.  O.  Lindberg  Soc.  pro  f.  & fl.  fenn.  meddelande  om, 
att  denna  art  blifvit  funnen  äfven  i Skandinavien, 
nämligen  vid  Tjurnäs  pa  Aland  och  i Angermanland  : 
vid  samma  sällskaps  sammanträde  den  7 apr.  1877 
har  Lindberg  dock  funnit,  att  arten  förut  beskrifvits 
frân  Amerika  under  namn  af  Stcreodon  Richardson) 
Mitt.  Denna  mossa  har  under  de  senare  ären  visât 


59 


sig  hafva  en  stor  utbredning  inom  det  skandinaviska 
floromradet;  jag  har  själf  funnit  den  mängenstädes  1 ), 
och  dessutom  förekomma  uppgifter  ora  nya  fyndorter 
for  densamma  i fiera  af  de  nyare  publikationerna  öfver 
utbredningen  af  Skandinaviens  mossor.  En  öfversikt 
öfver  artens  hittills  for  mig  kända  utbredning  i Skan- 
dinavien lämnas  härnedan: 

Sverige:  Sm  aland:  Bankeryd,  Sjöakra  fr.  (J.  E.  Zet- 
terstfdt);  Jönköping  i karr  vid  Lillsjön  (enl.  It.  Tolf);  Burse- 
ryd,  Piibo  (enl.  K.  Seth);  Barkeryd,  Boarpstrakten  flerstädes 
och  fr.  (H.  W.  A.);  Forserum,  vid  Hökarsjön  (H.  W.  A.); 
Vrigstad,  Källebäck  (enl.  K.  Tolf);  Ingatorp  fr.  (R.  Tolf); 
Yrigstad,  Källebäck  och  Yimmerby,  Storebro  fr.  (enl.  B.  Tolf)  2). 
Vast ergötland:  Sandhems  järnvägsstation;  Öglunda,  nedoni 
Backagârden  och  Skärf,  Husbagen  (H.  W.  A.).  Öst ergöt  land: 
Ydre,  Sund.  Äng  fr.  (H.  W.  A.).  Uppland:  Upsala,  Örlösan 
fr.  (J  E.  Zetterstedt).  Dalarne:  karr  vid  Skärvagen  (E. 
Jäderiiolm).  Gestrikland:  Gefle,  Korr  land  et  fr.  (R.  Old- 
berg). Helsingland:  ’in  irriguis  Ilels.  borealis”  (E. 

Collinder).  Medelpad:  Torp  socken  flerstädes,  sasom  nära 
Glappsjön,  pä  Vikklefven,  Getberget  och  Nyäsen  och  vid 
Djupröra  (H.  W.  A ).  Ange rm anland:  Hernön,  Specksta  fr.; 
Säbra,  Bondsjön,  Saltviksskogen  fr.  och  Gâdeâberget  fr.;  Nora, 
Löfvik  fr.;  Skog,  Sandsberget;  Nordingrä,  Norrfällsvik  fr. 
och  Binböle;  Sollefteä,  Remsle  (H.  W.  A.).  Lule  Lappmark, 
Kvikjok  (E.  Nyman). 

Norge:  Tjömö,  Otterstig  (enl.  N.  Bryiin3);  Kristiania, 
Grefsenäsen  fr.  (J.  E.  Zetterstedt)  och  i clenna  trakt  ej  säll- 
synt  (enl.  Fr.  Kiaer 4);  Ringerike,  Tyristranden  fr.  (N.  Bryiin); 
Dovre,  Kongsvold  i björkregionen  (S.  0.  Lindberg),  och'  Vin- 
stradalen  nära  Ryphussætrene  (enl.  C.  Kauris5);  Loras-  och 
Jotunfjällen,  Visdalssaetrene  fr.  (enl.  J.  Hagen  6)  och  Myting- 


')  De  första  exemplaren  samlades  af  mig  ar  1870  i Anger- 
manland  ocli  i norska  Banen. 

2)  Järaför:  R.  Tolf,  Öfversigt  af  Smälands  mossflora  (1891). 

3)  N.  Bryhn,  Mosliste  fra  Tjömö  (1887). 

‘)  Fr.  Kiaer,  Christianias  Mosser  (1885). 

5)  C.  Kaurin,  Add.  et  Corrig.  ad  Enum.  Brvin.  Dovrens.  (1889). 

6)  J.  Hagen,  Index  muse,  frond,  in  alp.  Norv.  mer.  Lomsfj.  et 
Jotunfj.  (1889). 


saeteren  (enl.  K au  rin  ocli  Hagen  *);  Övre  Stjördalen,  Fornes 
(enl.  N.  Bryhn  2);  Ranen,  Dunderlandsdalen,  Kjaerringfjeld 
(H.  W.  A .);  Bodö  (H.  W.  A.);  Tromsö  amt:  karr  vid  Troms- 
dalselvens  utlopp;  Grindö  i mängd  och  fr.;  Malangen,  Me- 
sterviksö  ocli  Lanes;  Bardo:  Strömsmo,  Insett  ocli  Jertnivare 
fr.;  Nordreisen:  Nyholmen  och  Sappen  (II.  W.  A.). 

Finland:  Aland,  Tjurnäs  (enl.  S.  0.  Lindberg  : Nyland, 
Lojo,  Ojamo  (S.  0.  Lindberg);  mellan  Aavasaksa  och  Pallas- 
tunturit  tämligen  allmän  (enl.  R.  IIult  3);  Kolahalfön,  vid 
Kolafloden,  Kandalaks  och  nära  Tsipnavolok  pa  Fiskarhalfön 
(enl.  V.  F.  Rrotherus  4). 

Angäende  arteus  utbredning  utom  Skandinavien  har  jag 
sett  exemplar  eller  nppgifter  om  densamma  fr  an  : Steiermark, 
Winterleitensee  fr.  (G.  J.  Breioler  enl.  Schimper)  och  Schöder 
fr.  (Breidier);  Schweiz,  Engadin,  ”in  peninsula  Chaste’  in 
lacu  Silser  See”  (C.  E.  Correns);  Italien,  Alagna  i Yalsesia 
(A.  Carestia  enl.  Venturi  5);  Ryssland,  Koronkova  vid  Moskva 
(E.  Zickendrath);  Sibirien,  tämligen  allmän  i Jeniseidalen 
mellan  59° — 70°  n.  lat.  (H.  W.  A.);  Nord-Amerika,  nära 
Ottawa  i Ont.  och  pâ  Prince  Edward  Island  (Macoun),  Great 
Bear  Lake  (Richardson)  och  Grönland  (Inglefield),  alla  fynd- 
orter  i Nord-Amerika  enligt  Macoun  och  Kindrf.rg  6). 

Säsom  defc  symes  af  de  nämda  fyndorterna  är  A. 
Hichardsoni  tili  sin  utbredning  afgjordt  nordlig  utan 
att  dock  vara  en  alpin  art.  I Sibirien  finnes  den 
väl  ännu  nagot  norr  om  trädgränsen,  men  i nordliga 
Norge  hâller  den  sig  efter  min  erfarenhet  tili  läglan- 
det  och  öfverskrider  ej  björkregionens  öfre  gräns;  i 
Tromsö  amt  är  denna  art  allmännare  än  A.  cordifolium 
och  A.  giganteum.  Den  tyckes  trit'vas  bäst  i tidtals 
uttorkande  försumpningar  i gran-  och  björkskogar, 

')  Kaurin  et  Hagen,  Suppl,  imlicis  muse,  frond,  in  alp.  Lomsfj. 
et  Jotunfj.  (1890). 

3)  N.  Bryhn,  Explorationes  brj'ol.  in  valle  Norv.  Stjördalen (1893) 

3)  R.  HulT,  Mossfloran  i trakterna  mell.  Aavasaksa  och  Pallast. 

(1886). 

4)  Saelan  & Brotheeus,  Musci  Lajip.  Kola'insis  (1890). 

5)  G.  Venturi,  Osservazioni  supra  alcune  "Brüne  critiche  o 
rara  raccolte  da  Abate  A.  Carestia  (1886). 

£)  Macoun  & Kindberg,  Cat,  of  Canadian  Plants,  Part  VI 
Musci  (1892). 


61 


men  paträffas  äfven  pâ  fuktigare,  gungflyartade  ställen, 
ja  tili  ock  med  sim  mande  i vatten,  sä  t.  ex.  i Bond- 
sjön  nära  Hernösand  och  i sma  af  öfversvämningarne 
bildade  sjöar  vid  Jeniseis  mynning. 

A.  Richardsoni  star  till  sina  karakterer  emellan 
A.  cordifolium  och  A.  giganteum.  Den  liknar  den 
förra  arten  genom  monoik  blomställuing,  men  skiljer 
sig  därifran  genom  grof  och  styf,  mera  pargrenig 
växt  och  mörkare  glänsande  färg  samt  genom  korta 
och  styfva,  mer  rundtrubbiga  stamblad,  hvars  nerv 
nar  endast  tili  eller  föga  öfver  midten,  och  hvars 
cellväf  likasom  hos  A.  giganteum  är  tat  och  fast  och 
vid  basen  plötsligt  öfvergär  i större,  hyalina  bashörn- 
celler. 

Likt  andra  kärrmossor  är  denna  art  ganska  mang- 
formig.  Färgen  är  vanligen  glänsande  gulgrön  i 
stammens  och  grenarnes  spetsar,  nedtill  snart  öfver- 
gäende  i rostbrunt  eller  svartbrunt.  I skugga  eller 
hos  simmande  former  är  färgen  mera  rent  grün,  me- 
dan  pâ  solöppna  ställen  topparne  blifva  ljusare  gula, 
och  mossan  visar  da  ofta  mycket  vackra  färgskifts- 
ningar,  sâ  t.  ex.  pâ  mina  exemplar  frân  Ranen,  hos 
hvilka  samma  färgspel  finnes  som  hos  A.  badimn.  I 
tjocklek  motsvarar  den  i sina  spädare  former  en  nor- 
mal A.  cordifolium  men  oftare  blir  den  likasa  grof 
som  A.  giganteum;  i vatten  simmande  former  blifva 
ännu  mycket  gröfre.  Längden  är  vanligen  omkring 
2 dm.,  men  kan  i vatten  stiga  till  8 — 4 dm.  Växt- 
sättet  är  nedliggande  eller  upprätt,  beroende  pâ  växt- 
ställets  fuktighetsgrad.  G-renarnes  riklighet  växlar  ock 
mycket;  mellan  nästan  ogrenade  former  till  former, 
som  närma  sig  A.  giganteum  i rik  förgrening  finnas 
alla  mellanformer  ; vanligen  är  mossan  dock  glest  och 
oregelbundet  pargrenig  med  grenarne  nästan  lika  tjocka 
som  hufvudstammen  och  trabbade.  Former  med  spä- 
dare, spetsade  grenar  finnas  dock  äfven,  i hvilket  fall 
äfven  stamspetsarne  genom  de  tilltryckta  öfre  bladen 


äro  tillspetsade.  Stambladens  bredd  växlar  äfven,  sä 
att  den  är  lika  med  längden  intill  blott  hälften  sä  stör. 

Artens  former  öfvergä  sä  i hvarandra,  att  nägra 
-karpt  begränsade  varieteter  däraf  ej  torde  kunna 
uppställas.  Bast  skild  är  var.  robust  um  Lixdb.  & Arn. 

Musci  Asiae  bor.,  II,  p.  126),  som  växer  i vatten,  är 
upptill  rent  grön  och  vanligen  necket  grof;  af  denna 
varietet  kunna  tvä  former  urskiljas,  den  ena  med  ge- 
nom  de  utstäende  bladen  trubbade  stamspetsar,  hvilken 
form  jag  samlat  vid  Dudinka  i Sibirien  och  vid  Xy- 
holmen  i Xordreisen  (Tromsö  amt),  den  andra  med 
genom  de  tilltryckta  öfre  bladen  tillspetsade  stam-  och 
grenspetsar.  Den  senare  formen,  som  jag  har  exem- 
plar af  frän  Bondsjön  vid  Hernösand,  Sappen  i Xord- 
reisen.  Moskva  och  Xikandrovskij-ön  vid  Jeniseis  myn- 
ning.  öfvergär  dock  utan  skarp  gräns  i en  form,  som 
man  träffar  pa  gungfly,  och  som  genom  sina  likaledes 
spetsiga  stam-  och  grenspetsar  tili  sitt  utseende  mvc- 
ket  erinrar  om  Acrodadiiim  cuspidatum. 

9.  A.  cordifolium  (Heuw.)  DeX.  var.  coloratum 
nov.  var.  Duplo  robustius,  inferne  rubrofuscum,  superne 
nitidum  et  flavoviride.  lere  simplex,  foliis  remotioribus, 
semipatentibus,  longioribus,  nervo  saepe  rubro,  textura 
cellulari  foliorum  densiore.  Colore  et  nitore  A.  Ri- 
chardsoni  in  memoriam  referens. 

Hab.  Suecia,  prov.  Blekinge,  Xettraby,  Bjärby  in 
fossa  argillacea  H.  W.  A.)  ; Dania,  Sjaelland,  ad  Ler- 
bjerg  prope  Hvalsö  (C.  J ensen  : Rossia,  Moskva,  Kras- 
kovo  (E.  ZlCKEXDRATH  . 

Denna  nya  varietet  erinrar  i hög  grad  om  A. 
Richardsoni , for  hvilken  art  jag  först  tog  den,  dä  jag 
paträffade  den  i Blekinge.  C.  Jexsex  har  meddelat 
mig  i bref,  att  äfven  hau  tili  att  börja  med  hyste 
samma  förmodan  om  den  af  honom  samlade  formen. 

Pä  tal  om  Amblystegium-former  anser  jag  mig 
böra  nämna,  att  den  begränsning,  som  Lixdberg  i 
Muse,  scand.  (1879)  gifvit  släktena  Amblystegiutn  och 


63 


Hypnum , synes  mig  mycket  tilltalande  och  naturlig. 
Det  är  att  beklaga,  att  Lindberg  ej  redogjort  för  sina 
grander  för  denna  sin  begränsning  likasom  ej  heller 
för  grunderna  för  sin  systematiska  anordning  af  de 
plenrokarpiska  mossorna  i allmänliet.  da  man  käri- 
genom  sväfvar  i okunnigket  om  dessa  grunder.  Hvad 
nu  särskildt  släktena  AmbJystegium  och  Hypnum  vid- 
kommer,  vill  jag  framkalla,  hurusom  dessa  släkten 
enligfc  Lindbergs  begränsning  innehalla,  släktet  Ambhy- 
stegium  pä  fuktiga  stallen,  i vatten  eller  karr,  före- 
kommande  arter,  som  fruktsätta  omkring  midsommar- 
tiden,  släktet  Hypnum  däremot  pä  torrare  stallen,  sasom 
jord,  stenar  och  klippor,  växande  arter,  som  fälla  locken 
tidigt  pä  varen,  de  fiesta  samtidigt  med  de  första 
fanerogama  varblommorna.  Bland  de  plenrokarpiska 
mossorna,  som  genom  sin  enformighet  äro  sä  svära 
att  systematiskt  ordna,  torde  ofvannämda  karakterer 
vara  väl  värda  att  beaktas.  Att  undantag  Iran  dessa 
allmänna  kännetecken  förefinnas,  sâsom  t.  ex.  att  A. 
serpens , chrysophyllum  och  aduncum  kunna  förekomma 
äfven  pä  torrare  standorter,  likasom  att  H.  plumosum 
och  rivulare  trifvas  i vatten,  synes  mig  ej  i högre 
grad  förringa  dessa  skiljeteckens  värde,  da  det  väl 
aldrig  later  sig  göra  att  intvinga  naturföremalen  inom 
tvängströjor  af  skarpa,  undantagslösa  karakterer. 


Quelques  considérations  sur  la  distribution  géogra- 
fique  des  Rosa  en  Scandinavie. 

Par  François  Crépin. 

Depuis  longtemps,  je  n’ai  cessé  de  rassembler  des 
matériaux  pour  l’étude  des  Roses  Scandinaves.  Mon 
herbier  s’est  successivement  enrichi  des  récoltes  d’assez 
nombreux  botanistes  suédois  et  norvégiens,  parmi  les- 
quels je  citerai  Scheutz,  Gabrielsson,  MM.  Aresckoug, 
A.  Blytt,  Leffler  et  Winslow.  Mais  ce  qui  m’a  beau- 


coup  aidé,  surtout  au  point  de  vue  de  la  géographie 
botanique,  c’est  la  revision  que  j’ai  pu  faire  des  col- 
lections de  Rosa  des  herbiers  d’Upsal,  de  Stockholm, 
de  Lund  et  de  Christiania.  Je  suis  heureux  de  pou- 
voir remercier  ici  MM.  Th.  Fries,  Wittrock,  Are- 
schoug,  Nordstedt  et  A.  Blytt  de  l’empressement 
qu’ils  ont  mis  à me  communiquer  ces  collections.  M. 
Träen,  de  Brevik,  a eu  l’obligeance  de  soumettre  à 
mon  examen  les  Roses  de  son  herbier. 

Elias  Fries,  dans  son  Summa  vegetahilium  Scau- 
dinaviæ  (1845),  a exposé  la  distribution  des  Roses  de 
la  façon  suivante. 


© 

O 


5" 


B.  canina  L.  nitida  Fr. . 

opaca  Fr 

B.  dumetorum  Thuill.  . 

— pallens  Fr 

B.  collina  Jacçi 

B.  inodora  Fr 

B.  rubiginosa  L 

B.  tomentosa  Sm 

— scabriuscula  (Sm.) 

B.  coriifolia  Fr 

B.  pomifera  Herrm.  . . . 
B.  mollissima  Willd.  . . 

B.  cinnamomea  L 

B.  carelica  Fr 

B.  pimpinollifolia  L.  . . 


Par  cet  ingénieux  tableau,  on  peut  saisir  d’un 
seul  coup  d’oeil  la  distribution  des  espèces  dans  toute 
l’étendue  de  la  Scandinavie. 

Depuis  la  publication  de  la  Summa , c’est-à-dire 
depuis  près  d’une  demi-siècle,  les  nombreuses  recher- 
ches qui  ont  été  faites  et  les  travaux  qu  ont  paru, 


65 


nécessitent  quelques  modifications  au  tableau  dressé 
par  Fries. 

Nous  allons  successivement  passer  en  revue  les 
espèces  et  voir  ce  que  le  temps  a amené  de  change- 
ments dans  la  distribution  de  chacune  d’elles. 

Rosa  canina  L (inch  B.  dumetorum  Thuill.) 

Certains  auteurs  continuent  encore,  par  routine, 
à séparer  spécifiquement  le  B.  dumetorum  Thuill.  du 
B.  canina  L.,  or  le  premier  ne  se  distingue  du  second 
que  par  son  seul  état  pubescent,  sans  qu'il  y ait  d’au- 
tres différences.  On  ne  peut  tout  au  plus  distinguer 
le  B.  dumetorum  que  comme  une  simple  variété. 

Fries  indique  les  B.  canina  et  B.  dumetorum 
dans  toute  l’étendue  de  la  Norvège,  de  la  Gothie  et 
de  ce  qu’il  désigne  sous  le  nom  de  Suecia  (Suède  pro- 
prement dite),  mais  cette  indication  est  loin  d’être 
exacte.  Si  cet  auteur  a donné  une  aussi  grande  ex- 
tension géographique  à cette  espèce,  c’est  qu’il  avait 
confondu  avec  elle  non-seulement  le  B.  glauca  Vill., 
mais  encore  des  variations  de  son  propre  B.  coriifdlia. 
Cette  même  confusion  a été  faite  par  Schiibeler  (conf. 
Pflanzenwelt  Norwegens  1873 — 1875). 

D’après  ce  que  j’ai  pu  constater  dans  les  her- 
biers, le  B.  canina  est  assez  commun  ou  commun  dans 
les  parties  méridionales  de  la  Suède  et  de  la  Norvège, 
mais  au  fur  et  à mesure  qu’on  s’élève  vers  le  Nord, 
il  devient  peu  à peu  rare  pour  être  enfin  remplacé 
par  le  B.  glauca  (inch  B.  coriifolia).  En  Suède,  déjà 
sous  la  latitude  de  Stockholm,  il  est  rare  ou  assez 
rare.  Au-delà,  ou  termine-t-il  son  aire  d’expansion? 
C’est  aux  botanistes  suédois  à fixer  sa  limite  boréale. 
En  Norvège,  il  existe  encore  dans  la  région  de  Sog- 
nefjord. Je  n’en  ai  pas  vu  d’échantillons  provenant  d’une 
latitude  plus  septentrionale. 

L’examen  que  j’ai  fait  des  Roses  de  l’herbier 
d’Helsingfors,  m’a  démontré  que  ce  qu’on  avait  signalé 

Hot.  Not.  1894. 


66 


en  Finlande  sous  les  noms  de  B.  canina  et  B.  dutne- 
torum  appartenait  aux  B.  glauca  et  B.  coriifolia. 

Rosa  sclerophylla  Schz. 

Le  Bosa  sclerophylla  Schz,  qui  n’a  pas  été  connu 
de  Fries,  constitue  un  petit  groupe  de  formes  suffi- 
samment affines  pour  rester  intimement  unies.  Il  fait 
partie  d’une  association  que  j’avais  autrefois  désignée 
sous  le  nom  de  Tomentéllœ  et  dont  fait  partie  le  B. 
obtusifolia  Desv.  (inch  B.  tomentella  Lem.).  Le  B. 
sclerophylla  mérite-t-il  de  conserver  son  rang  d’espèce 
subordonnée,  ou  bien  doit-on  y voir  une  variété  du 
B.  obtusifolia?  Avant  de  pouvoir  répondre  à cette  ques- 
tion, il  faut  qu’une  étude  très  approfondie  des  Tomen- 
tellce  soit  faite.  L’examen  des  herbiers  m’a  fourni  les 
indications  suivantes  sur  le  B.  sclerophylla  : Kullaberg, 
Torup,  Christianstad,  Elleholm,  Carlshamn,  entre  Ra- 
staryd  et  Asarum,  Ronneby,  Lyckeby,  Carlskrona, 
Wämö,  Alebo  par.  Arby,  entre  Resmo  et  Frcfiygârda, 
environs  de  Borgholm,  Göteborg  (îles  de  Köpmansö, 
Styrsö  et  Brännö). 

Ces  localités  appartiennent  à la  partie  méridio- 
nale de  la  Gothie,  à l’île  d’Oland  et  aux  environs 
de  Göteborg. 

Jusqu’ici,  on  n’a  point  encore  découvert  cette 
espèce  en  Norvège,  ou  elle  n’existe  peut-être  pas  en 
raison  d’une  latitude  trop  septentrionale. 

Scheutz,  dans  son  Öfversigt  af  Sveriges  och  Borges 
Bosa-arter  (1877),  a décrit,  dans  les  Tomentéllœ,  non- 
seulement  le  B.  sclerophylla , mais  encore  les  B.  abie- 
tina  Gren.  var.  pycnoccphala  Christ,  B.  clivorum  Schtz 
et  B.  tomentella  Lem.  Ces  trois  derniers  n’ont  rien  à 
voir  avec  les  Tomentéllœ.  Le  B.  ahietina  var.  pycno- 
ccphala repose  sur  deux  variations  du  B.  coriifolia ; 
le  B.  clivorum  a été  primitivement  (Studier,  p.  28, 
1872)  établi  sur  des  formes  dissemblables,  parmi  les- 
quelles se  trouvaient  des  variations  du  B.  coriifolia , puis 
il  fut  plutard  (Öfversigt)  limité  à une  forme  de  Lyckeby, 


67 


qui  est  une  variété  du  R.  canina  appartenant  au  groupe 
du  R.  Deseglisei  Bor.,  à dents  foliaires  presque  toutes 
simples.  Scheutz  a reconnu  lui-même,  en  1883  (conf. 
Botanisch.  Centralblatt)  la  confusion  qu’il  avait  faite. 
Quant  au  R.  tomentella  de  l’Ofversigt,  c’est  un  mé- 
lange de  variations  de  R.  canina  et  de  R.  coriifolia. 

Rosa  glauca  Vill.  (inch  R.  coriifolia  Fries). 

A mon  avis,  le  R.  coriifolia  Fries  ne  peut  être 
spécifiquement  séparé  du  R.  glauca  Vill.  (=  R.  Reuter i 
Godet),  dont  il  ne  constitue  que  l’état  pubescent:  dans 
l’un  et  l’autre,  les  caractères  essentiels  restent  les  mêmes. 

Le  R.  glauca , qu’il  soit  glabre  ou  pubescent,  est 
une  espèce  subordonnée  du  R.  canina  qui  ne  peut  pas 
rester  confondue  parmi  les  simples  variétés  de  ce  der- 
nier. Elle  a été  méconnue  ou  mal  comprise  des  an- 
ciens auteurs  Scandinaves  et  c’est  la  confusion  dont 
elle  a été  l’objet  qui  rend  si  difficile  l’interprétation 
de  la  synonymie  du  R.  canina  et  des  formes  dérivées 
de  ce  type. 

Le  R.  glauca  produit  de  nombreuses  variations 
glabres  ou  pubescentes,  dont  plusieurs  ont  été  élevées 
au  rang  d’espèces. 

En  Suède,  cette  espèce  est  largement  répandue 
dans  toute  la  Gothie.  D’après  ce  que  j’ai  vu  dans  les 
herbiers,  elle  semble  devenir  assez  rare  sous  les  lati- 
tudes de  Stockholm  et  de  Gefle,  mais  cette  rareté 
n’est  peut-être  là  qu’apparente.  Je  ne  l’ai  pas  vue 
d’une  latitude  plus  élevée  que  Gefle;  mais  il  est  vrai- 
semblable que  son  aire  s’étend  bien  plus  vers  le  Nord. 

En  Norvège,  d’après  ce  que  j’ai  examiné  dans 
les  herbiers,  elle  est  répandue  dans  toute  la  partie 
méridionale,  dans  une  zone  rapprochée  des  côtes,  de- 
puis la  frontière  orientale  jusqu’à  la  hauteur  de  Sta- 
vanger. De  ce  dernier  point,  elle  remonte  jusqu’à 
Drontheim.  Schübeler  indique  le  R.  canina  dans  le 
Ranen  Fjord  sous  le  66  ° 15',  mais  il  me  paraît  à 


68 


peu  près  certain  que  le  B.  canina  de  cette  dernière 
localité  appartient  au  B.  (/lauen. 

Le  11.  glauca  doit  sans  doute  remonter  assez  loin 
dans  l’intérieur  de  la  Norvège  en  suivant  les  vallées 
des  nombreux  fjords,  mais  on  possède  à peine  quel- 
ques indications  sur  cette  distribution  dans  l’intérieur 
des  terres.  M.  le  Dr.  J.  Massart,  jeune  botaniste  belge, 
qui  a fait  l’an  dernier  une  exjdoration  dans  le  Nord- 
fjord,  m’a  rapporté  le  li.  glauca  ( glabra ) de  Mälkevold. 

Dans  la  région  montagneuse  du  centre  de 
l’Europe,  il  existe  un  groupe  de  variations  en  quelque 
sorte  intermédiaire  entre  le  B.  glauca  et  le  B.  canina 
et  qui  ont  donné  lieu  à la  création  par  M.  Christ 
du  B.  Beuteri  f.  subcanina  et  B.  corvfolia  f.  subcollina. 
Sckeutz  fait  mention  de  ces  deux  variétés  subcanina 
et  subcollina , qui  existent  sans  doute  çà  et  là  en  Scan- 
dinavie. Leur  distinction  d’avec  les  B.  glauca  et  B. 
coriifolia  est  fort  difficile  sur  échantillons  d’herbier  et 
n’ayant  pu  les  reconnaître  avec  certitude,  je  les  passe 
sous  silence  au  point  de  vue  de  leur  distribution 
géographique. 

Rosa  Jundzilli  Bess. 

L’année  dernière,  dans  le  Botanisla  Notiser,  p.  156, 
j’ai  annoncé  l’existence  du  B.  Jundzilli  Bess,  dans  file 
de  St.  Carlsö.  Cette  habitation  si  éloignée  de  la 
limite  septentrionale  de  l’espèce  dans  le  nord  de 
l’Allemagne  a lieu  de  surprendre.  Je  recommande  vi- 
vement aux  botanistes  suédois  la  recherche  de  cette 
espèce  dans  l’île  de  Gotland. 

Rosa  rubiginosa  L. 

En  Suède,  le  B.  rubiginosa  L.  ne  paraît  pas  être 
bien  rare  dans  toute  la  Gothie.  Il  semble  avoir  une 
distribution  analogue  à celle  du  B.  canina , toutefois 
s’en  s’avancer  aussi  loin  vers  le  Nord,  Schübeler  lui 
assigne  comme  limite  boreale  le  59  °.  J’en  ai  vu  des 
spécimens  provenant  d’Upsala  et  de  Gefle,  mais  on 


69 


peut  se  demander  s’ils  ne  provenaient  pas  de  plantes 
cultivées  ou  subspontanées. 

En  Norvège,  le  R.  rubiginosa  ne  paraît  pas  s’é- 
loigner des  côtes  méridionales  entre  Drammen  et 
Mandai. 

Rosa  graveolens  Gren. 

(R.  inodora  Fries.) 

Le  R.  inodora  Fries  doit  être,  à mon  avis,  consi- 
déré comme  une  variété  du  R.  graveolens  Gren. 

En  Suède,  il  ne  paraît  pas  s’éloigner  des  côtes 
méridionales,  où  il  existe  çà  et  là  depuis  l’île  d’Orust 
jusqu’à  Carlskrona.  Il  peut  être  considéré  comme 
étant  rare. 

En  Norvège,  je  ne  le  connais  que  des  environs 
de  Brevik,  d’où  j’en  ai  vu  un  échantillon  recueilli 
par  M.  C.  Träen. 

Rosa  tomentosa  Sm. 

En  Suède,  le  R.  tomentosa  Sm.  semble  être  ré- 
pandu dans  toute  la  Gothie,  mais  en  devenant  peut- 
être  assez  rare  au  fur  et  à mesure  qu’on  s’avance  vers 
le  Nord.  Il  existe  encore  sous  la  latitude  de  Stock- 
holm et  de  Gefle,  mais  serait-il  là  bien  indigène  ? 

En  Norvège,  il  ne  paraît  habiter*  que  la  région 
méridionale,  dans  une  zone  avoisinant  les  côtes,  en- 
tre Christiania  et  le  Flekkefjord.  Dans  l’herbier  de 
Christiania,  j’ai  vu  un  échantillon  recueilli  par  Lin- 
deberg dans  l’île  de  Mosterô  que  j’ai  rapporté  au  R. 
tomentosa  sans  en  être  toutefois  bien  certain.  M.  A. 
Blytt  ( Om  Vegetationsforlioldene  ved  Sognefjorden , 1869) 
indique  le  R.  tomentosa  dans  la  région  du  Sognefjord, 
mais  il  est  bien  possible  qu'il  ait  pris  pour  cette  espèce 
ixne  variété  du  R.  mollis  Sm. 

Les  botanistes  norvégiens  devront  rechercher  avec 
grand  soin  la  limite  septentrionale  du  R.  tomentosa , en 
évitant  de  confondre  celui-ci  avec  des  variations  du 
R.  mollis. 


70 


Le  B.  tomentosa  présente  en  Scandinavie  plu- 
sieurs variétés  qui  ont  été  élevées  au  rang  d’espèces: 
B.  umbelliflora  Sw.,  B.  venusta  Schz,  B.  Friesii  Schz 
(=  B.  colïina  Fries  non  Jacq.),  B.  commutata  Schz. 

Scheutz  signale  en  Suède  le  B.  Scheutzii  Christ 
établi  sur  une  variété  danoise  du  B.  mollis , mais  c’est 
là  une  indication  erronée  reposant  s\ir  une  confusion 
d’échantillons  que  j’ai  constatée  dans  l'herbier  de  M. 
Christ.  L’indication  du  même  B.  Scheatzii  en  Norvège 
est  également  fausse. 

Rosa  mollis  Sm. 

[B.  mollissima  Fries  non  Willd.) 

Le  B.  mollis  Sm.  est  une  espèce  répandue  sur 
une  vaste  étendue  de  la  Scandinavie,  depuis  les  côtes 
méridionales  jusqu’à  des  limites  très  reculées  vers  le 
Nord.  Dans  l’exposé  de  sa  distribution,  il  importerait 
d’entrer  dans  de  mombreux  détails,  province  par  pro- 
vince, et  de  rechercher  avec  soin  ses  limites  précises 
au  Nord,  où  il  est  un  peu  dépassé  par  le  B.  cinna- 
momea  L. 

Fries  l’indique  dans  toute  l’étendu  de  la  Lapponie. 
Dans  1 les  herbiers,  je  n’en  ai  pas  vu,  pour  la  Suède, 
d’échantillons. d’au-delà  la  latitude  de  Grelle. 

Pour  la  Norvège,  Schübeler  indique  comme  point 
extrême  l’île  de  Tranô  sous  69  ° 9'.  La  localité  la  plus 
boréale  que  je  connais  est  Lödö  près  de  Grytô,  vers  68°, 
où  M.  Sommier  a recueilli  des  échantillons  en  1878. 

Le  B.  mollis  est  sujet  à de  nombreuses  variations. 
Ses  feuilles,  qui  sont  presque  toujours  pubescentes,  sont 
parfois  glabres  (var.  ß glabrata  Fries);  ses  dents  foliai- 
res sont  très  rarement  simples  (B.  fallax  A.  Blytt). 
Parmi  ses  variations,  l’une  des  plus  intéressantes  est 
assûrément  celle  à aiguillons  plus  ou  moins  crochus 
ou  fortement  arqués.  J’ai  vu  cette  dernière  variation 
des  localités  suivantes:  Mandais  amt,  pâ  ydre  Flek- 
kerô,  1868.  leg.  Wittrock;  Brigsdal,  Mälkevold,  Oldö- 
ren, 1893,  leg.  J.  Massart,  Lödö  prope  Grytô,  1878, 


71 


leg.  Sommier.  A part  la  forme  anormale  des  aiguil- 
lons, tous  les  autres  caractères  présentés  par  les  échan- 
tillons que  j’ai  examinés  sont  bien  ceux  du  B.  mollis. 
Les  botanistes  norvégiens  auront  à faire  une  étude 
approfondie  de  cette  variation  singulière,  chez  laquelle 
la  forme  des  aiguillons  s’éloigne  si  étrangement  de 
celle  qui  caractérise  si  bien  les  B.  mollis  et  B.  pomifera. 

Rosa  pomifera  Herrm. 

Fries  n’admettait  l’existence  à l’état  indigène  du 
B.  pomifera  Herrm.  que  dans  le  midi  de  la  Norvège 
et  considérait  cette  espèce  comme  sporadique  ou  intro- 
duite en  Suède. 

Postérieurement  à la  publication  de  la  Summa , 
divers  auteurs  ont  considéré  ce  type  comme  étant  bien 
indigène  en  Suède. 

Dans  les  herbiers  d’Upsala,  de  Stockholm  et  de 
Lund,  j’ai  relevé  une  bonne  douzaine  de  localités  sué- 
doises, mais  n’ayant  pas  l’expérience  personelle  de 
celles-ci,  je  ne  puis  exprimer  d’opinion  sur  la  question 
d’indigénat.  Seulement,  tous  ou  presque  tous  les 
échantillons  que  j’ai  vus  ont  le  cachet  si  caractéristique 
du  B.  pomifera  cultivé  tel  que  l’a  décrit  Herrmann. 
Ce  cachet  serait-il  l’indicé  que  tous  ces  échantillons 
proviendraient  de  plantes  anciennement  cultivées  et 
devenues  en  quelque  sorte  naturalisées  dans  le  voisi- 
nage des  lieux  habités?  C’est  aux  botanistes  suédois 
à résoudre  la  délicate  question  d’origine  en  faisant 
une  étude  attentive  des  localités. 

En  Norvège,  le  B.  pomifera  paraît  bien  exister 
à l’état  indigène.  Là,  il  revêt  des  formes  qui  le 
rapprochent  plus  ou  moins  du  B,,  mollis , chose  que  je 
n’ai  point  constaté  pour  la  Suède.  Quant  à sa  dis- 
tribution géographique,  il  n’est  guère  possible,  en  ce 
moment  de  l’établir  et  puis,  du  reste,  peut-il  avoir 
une  aire  distincte  de  celle  du  B.  mollis?  A mon  avis, 
le  B.  pomifera  n’est  pas  un  type  autonome;  il  ne 
peut  être  considéré  que  comme  une  variété  de  B.  mollis , 


72 


auquel  il  est  intimement  uni  par  une  suite  ininterrom- 
pue de  variations  intermediaires;  entre  ces  deux  pré- 
tendues espèces,  il  n’y  a pas  de  limite  qui  puisse  les 
faire  distinguer  Tune  de  l’autre.  Le  botaniste  nor- 
végien qui  traitera  un  jour  avec  détails  la  distribution 
des  Pi.  pomifera  et  R.  mollis  fera  toutefois  bien  d'indi- 
quez  les  localités  où  se  produisent  les  formes  plus  ou 
moins  voisines  du  type  cultivé  ou  subspontané  décrit 
par  Herrmann  sous  le  nom  de  R.  pomifera. 

Rosa  cinnamomea  L. 

Selon  Fries,  le  R.  cinnamomea  L.  serait  répandu 
dans  toutes  les  provinces  de  la  Suède  et  de  la  Nor- 
vège. La  distribution  de  cette  espèce  semble  se  rap- 
procher beaucoup  de  celle  du  R.  mollis , sans  toutefois 
lui  être  identique.  Le  R.  cinnamomea  s:élève  plus  haut 
sur  les  montagnes  que  le  R.  mollis  et  il  dépasse  celui-ci 
vers  le  Nord.  Schübeler  indique,  comme  limite  ex- 
trême, Alten  dans  le  Finmark  occidental  et  les  rives 
du  Tana-Elf  dans  le  Finmark  oriental,  qui  sont  sous 
le  70°. 

Ajoutons  que  l’espèce  est  plus  abondante  en  Nor- 
vège qu’en  Suède. 

Pour  établir  la  distribution  du  R.  cinnamomea , 
on  devra  entrer  dans  de  nombreux  détails  au  sujet 
de  chaque  province. 

Rosa  acicularis  Lindl. 

(R.  carelica  Fries.) 

Le  R.  carelica  Fries  ne  diffère  pas  spécifiquement 
du  R.  acicularis  Lindl.  Quand  il  fut  décrit  sur  des 
échantillons  originaires  de  Finlande,  il  n’était  pas 
connu  en  Suède.  C’est  en  1852,  je  pense,  que  le 
pharmacien  Djdir  le  découvrit  à Skellefteâ,  où  d’assez 
nombreux  botanistes  l’ont  recueilli  depuis  lors.  N'exis- 
terait- il  que  dans  cette  unique  localité  du  Nordland 
suédois?  Des  recherches  restent  à faire  dans  cette  par- 
tie de  la  Suède  pour  le  retrouver  dans  d’autres  localités. 


73 


Rosa  pimpinellifolia  L. 

En  1846,  Fries  n’indiquait  par  le  B.  pimpinelli- 
folia L.  en  Suède.  Scheutz  l’a  plutard  signalé  à Kulla- 
berg,  en  Scanie,  et  à Koön,  près  de  Marstrand, 
au  nord-ouest  de  Göteborg.  De  la  Scanie,  j’en  ai  vu 
des  échantillons  provenant  de  Ramlösa  (leg.  Rattsman) 
et  de  Fortuna  (leg.  Areschoug).  Cette  espèce  n’est 
peut-être  pas  véritablement  indigène  en  Suède. 

En  Norvège,  on  a observé  le  B.  pimpinellifolia 
à Grimstad  (leg.  Träen),  à Findaas,  Hjelmeland  dans 
les  îles  de  Mosterö,  de  Bömmelö  et  de  Stordô  et  aux 
environs  de  Bergen. 

Comme  on  le  voit,  cette  espèce  ne  s’éloigne  pas 
des  côtes  tant  en  Suède  qu’en  Norvège. 

Dans  l’île  de  Mosterö,  croisé  avec  des  variations 
du  B.  mollis , il  a produit  des  hybrides  que  l’on  a 
identifiés  au  B.  inuohda  Sm. 

L’exposition  précédente  n’est  qu’une  simple  ébau- 
che de  ce  que  doit  être  le  tableau  de  la  distribution 
géografique  des  Roses  dans  la  presqu’île  Scandinave. 
Le  botaniste  que  voudra  s’imposer  la  tâche  de  dresser 
ce  tableau,  devra  être  suffisamment  expérimenté  pour 
être  à l’abri  de  toute  confusion  d’espèces;  il  lui  fau- 
dra consulter  les  herbiers,  se  mettre  en  rapports  avec 
tous  les  amateurs  qui  peuvent  lui  fournir  des  rensei- 
gnements et  des  matériaux;  il  devra,  en  outre,  entre- 
prendre des  excursions  dans  les  parties  du  pays  qui 
sont  peu  ou  mal  connues  au  point  de  vue  rhodologi- 
que,  et  elles  sont  assez  nombreux.  Il  aura  à tenir 
compte  de  l’abondance  ou  de  la  rareté  des  buissons  de 
chaque  type  dans  les  diverses  provinces,  et  aussi  des 
altitudes  que  peuvent  atteindre  les  espèces. 

Il  n’y  a pas  à se  le  dissimuler,  ce  travail  exi- 
gera de  longues  et  patientes  recherches. 

Il  est  vraisemblable  que  le  botaniste  qui  entre- 
prendra ce  travail  sera  naturellement  amené  à faire 


74 


une  nouvelle  monographie  des  Roses  de  la  Scandina- 
vie. Malgré  les  études  si  consciencieuses  et  si  méri- 
tantes du  regretté  Scheutz  et  des  travaux  d;autres 
phytographes,  les  Roses  Scandinaves  ont  besoin  d'être 
soumises  à un  nouvel  examen. 


Lunds  botaniska  förenings  förhandlingar. 

XXXVIU.  Den  27  Oktober  1893. 

Nâgra  botaniska  iakttagelser  frân  östra 
Schleswig-Holstein. 

Af  Herman  G.  Simmons. 

Liksom  Schleswig-Holstein  i klimat,  jordmân  och 
naturforhâllanden  i allmânket  -erbjuder  nära  öfverens- 
stämmelse  med  södra  Skäne,  sä  är  ock  floran  tili  en 
stör  del  densamma.  Af  de  ej  hos  oss  förekommande 
arterna  aterfinnas  de  allra  fiesta  i Danmark  och  blott 
ett  ytterst  ringa  fatal  är  för  den  skandinaviska  floran 
heit  främmande.  Stör  olikhet  med  afseende  pa  de 
särskilda  arternas  utbredning  räder  emellertid.  Den 
hos  oss  mimera  försvunna  Sonchus  palustris  förekom- 
mer  t.  ex.  spridd  öfverallt  utefter  Ostersjökusten  i 
fuktiga  skogar,  vid  ästränder  o.  s.  v.  Ilex  Aquifo- 
lium  bildar  öfverallt  i skogarne,  savida  den  ej  med 
afsigt  utrotats,  täta,  nästan  ogenomträngliga  snâr.  I 
skogskärr  förekommer  mangenstädes  Equisetum  maxi- 
mum i mycket  stör  mängd,  under  det  egendomligt 
nog  Struthiopteris  germanica  heit  och  hallet  saknas  1 . 
Sällsynt,  och  enligt  Prahl2)  ej  Ursprungligen  inhemsk 
är  Carduus  acanthoides. 

')  Prahl,  P.,  Kritische  Flora  der  Provinz  Schleswig-Holstein, 
des  angrenzenden  Gebiets  der  Hansestädte  Hamburg  und  Lübeck 
und  des  Fürstentums  Lübeck  II.  Kiel  1890.  s.  284. 

2)  1.  c.  s.  131. 


75 


Hvad  som  emellertid  särskildt  bidrager  att  skaffa 
vissa  arter  en  spridning  belt  olika  mot  hos  oss,  äro 
de  s.  k.  ’’Knicks”,  de  af  träd  och  buskar  bevuxna 
jordvallar,  soin  öfverallt  finnas  mellan  akrarne.  Dessa 
’’Knicks”  pätrycka  mera  an  nägot  annat  landskapet  en 
egendomlig  prägel,  i det  man,  da  man  ej  star  pâ  nâ- 
gon  tillräckligt  hög  punkt  för  att  kunna  se  öfver 
dem,  nästan  far  intryck  af  att  landet  täckes  af  sam- 
manhängande  smäskog.  Afven  längt  frän  skog  finnes 
ofta  pä  dessa  vallar  en  omisskännelig  skogsvegetation 
bestäende  af  Evonymus  europaea,  Viburnum  Opulus, 
Carpinus  Betulus,  Corylus  Avellana  m.  fl.  buskar  samt 
Campanula  latifolia,  Galeobdolon  luteum,  Oxalis  Aceto- 
sella,  Melandrium  silvestre,  Festuca  gigantea  o.  s.  v. 
Till  en  del  fä  nog  dessa  växter  betraktas  sâsom  cjvar- 
lefvor  frän  en  tid,  da  ännu  en  mycket  större  del  af 
landet  var  skogbetäckt,  hvilka  här  funnit  en  fristad, 
der  de  kunna  hâlla  sig  qvar,  men  till  en  stor  del  ha 
de  nog  vandrat  ut  frân  vail  till  vail  och  sâlunda 
langt  aflägsnat  sig  frän  sin  vanliga  växtplats,  skogen. 
Att  sä  är  fallet  synes  framgâ  deraf,  att  under  det 
nyanlagda  eller  nyligen  afröjda  "Knicks”  visa  en  heit 
annan  vegetation,  mest  bestâende  af  vanliga  âker- 
ogras  sâsom  Centaurea  Cyanus,  Matricaria  inodora, 
Anchusa  arvensis,  Chenopodium  album,  Sinapis  arven- 
sis,  Triticum  repens  m.  fl.,  sa  ändrar  sig  vegetatio- 
nens  karakter  dâ  vallen  fâtt  ligga  nâgra  âr.  De 
träd,  som  förekomma  i ’’Knicks”,  Quercus  Robur,  Fraxi- 
nus  exelsior,  Acer  Pseudoplatanus  och  platanoides  m. 
fl.  liksom  en  del  buskar  torde  val  ofta  nog  vara  plan- 
terade,  men  större  delen  af  de  senare,  bland  hvilka 
ytterligare  ma  nämnas  Prunus  spinosa,  Rosa-  och 
Rubus-arter,  Crataegus  Oxyacantha,  Lonicera  Peri- 
clymenum,  Acer  campestre  m.  fl.,  torde  nog  alltid 
förekomma  spontant.  Sâ  ock  Hedera  Helix,  som  öfver- 
allt i ymnig  mängd  betäcker  säväl  tnarken  som  träd- 
stammarne,  ehuru  den  ganska  sällan  synes  komma 


till  blomniug.  Bland  i större  mängd  förekommande 
örtartade  växter  torde  ytterligare  följande  böra  anfö- 
ras:  Campanula  Trachelimn,  Stachys  silvatica,  Pimpi- 
nella  magna,  Humulus  Lupulus,  Brachypodium  silva- 
ticum  m.  fl.  Cuscuta  europaea  förekommer  i vissa  trak- 
ter  ytterst  ymnigt  i Knicks  och  uppträder  väl  hufvudsak- 
ligen  pa  Urtica  dioica  och  Humulus  Lupulus,  men 
sprider  sig  mycket  ofta  äfven  tili  andra  växter,  bland 
hvilka  jag  antecknat:  Artemisia  vulgaris,  Centaurea 

Jacea,  Cirsium  arvense,  Galium  Aparine,  Galeopsis 
versicolor,  crataegus  Oxyacantha,  Rosa  sp.,  Corylus 
Avellana,  Triticum  repens. 

Schleswig-Holsteins  flora  har  nyligen  (1890)  varit 
föremal  för  en  ganska  noggrann  och  i synnerhet  i 
växtgeografiskt  och  historiskt  afseende  förtjenstfull 
bearbetning  i Prahls  ofvannämnda  arbete;  jag  har 
emellertid  inom  omrâdet  funnit  nagra  växtformer,  som 
synts  mig  värda  ett  omnämnande,  da  de  ej  blifvit  af 
Prahl  behandlade. 

Lanipsana  communis  L.  förekommer  kring  byn 
Felm,  tillhörande  godset  Kaltenhof  i Schleswig  i en 
ganska  egendomlig  form,  /.  nigricaulis  n.  f.  utmärkt 
af  glänsande  svarta,  upptill  glatta  stjelkar  samt  en  i 
allmänhet  mycket  gles  och  langgrenig  blomställning. 
Denna  form  har  under  de  tva  somrar  da  jag  besökt 
platsen  visât  sig  konstant. 

Convolvulus  sepium  L.  ß color atus  Lge.,  ej  upp- 
tagen  af  Prahl,  Annes  vid  Neumühlen  nära  Kiel  samt 
i byn  Dänischenhagen  nära  Friedrichsort  i Schleswig. 

Veronica  aquatica  Bernh.  är  antagligen  tili  följd 
af  förvexling  med  V.  Anagallis  L.  heit  och  hallet 
förbisedd  inom  omrädet  och  omnämnes  icke  af  Prahl. 
Jag  har  emellertid  funnit  den  pa  tre  olika  ställen, 
nämligen  vid  Osterade  i Holstein  samt  vid  Kaltenhof 
och  Dänischenhagen  i Schleswig.  V.  Anagallis,  som 
enligt  Prahl  ')  skall  vara  allmän  har  jag  blott  sett 


*)  1.  c.  s.  160. 


< ( 

viel  Wittensee  och  vid  Wassersleben  nära  Flensburg. 

Odontites  rubra  Gilib.  /.  pallida  Lge.,  utmärkt  af 
hvita  blommor,  som  vid  torkning  antaga  en  ljusröd 
färg,  fann  jag  vid  Wittensee  i Schleswig.  Heia  väx- 
ten  visar  en  blek  ljusgrön  färg,  och  är  spensligare 
och  glesare  grenad  än  hufvudformen  samt  har  nagot 
köttiga  blad,  sä  att  den  i viss  man  pâminner  om  0. 
simplex  Kr  ok. 

Ilex  Aquifolium  L.  förekommer  sasom  redan  nämndt 
mycket  ymnigt,  men  är  i de  fiesta  fall  steril;  jag  har 
blott  pä  tvä  ställen  af  de  manga,  der  jag  paträffat 
den,  funnit  utvecklad  frukt,  och  da  pa  medelstora 
exemplar.  Da  den  uppnar  högre  alder  bildar  den  /. 
lieteropliylla  Rchb.,  utmärkt  af  nästan  oväpnade  blad. 
Att  denna,  sasom  äfven  Prahl  anmärker  *),  ej  är  na- 
gon  frän  hufvudarten  skild  form,  framgar  tydligt  deraf, 
att  man  ofta  pa  samma  buske  paträffar  blad  af  begge 
typerna,  de  oväpnade  i toppen,  de  beväpnade  pa  de 
nedre  grenarne.  Stundom  antager  den  trädform  och 
har  da  nästan  inga  beväpnade  blad  cjyar.  I skogen 
Stodthagen  vid  Kaltenhof  sta  nagra  dylika  exemplar, 
af  hvilka  ett  pâ  1 'j2  m.  höjd  öfver  marken  mätte 
1.15  m.  stamomkrets  och  säkert  uppnâdde  en  höjd  af 
15  m.  Dessa  träd  blomma  visserligen,  men  lära  en- 
ligt  skogvaktarens  uppgift  aldrig  sätta  frukt.  Bladen 
voro  liär  med  fa  undantag  lielbräddade.  I detta  grad- 
visa  försvinnande  af  beväpningen  i samma  man,  som 
den  tili  följd  af  trädets  tillväxt  blir  obehöflig  sasom 
skydd  mot  angrepp  af  skogens  vildt,  kan  man  möjli- 
gen  se  en  tillpassning,  atminstone  synes  mig  svart 
att  finna  nâgon  annan  förklaringsgrund. 

Chaerophyllum  temulum  L.  /.  atropurpurea  n.  f. 
en  rödbladig  form,  analog  med  Cerefolium  silvestre 
(L.)  Bess.  f.  colorata  Mort.;  funnen  vid  Kaltenhof. 

Aconitum  Napellus  L.  förekom  i Kupfermühlen- 
kölzung  vid  Flensburg  ute  i skogen  i mängd  i ert 


*)  1.  c.  s.  148. 


78 


karr,  dit  den  knappt  synes  ha  kunnat  komma  genom 
menniskors  ätgörande.  Prahl  ')  uppger  emellertid  att 
den  ingenstädes  i Schleswig-Holstein  skulle  förekomma 
Ursprungligen  vild,  utan  pâ  alla  af  honom  angifna 
lokaler  vara  förvildad  frän  trädgärdar. 

Sisymbrium  altissimum  L.  och  Brassica  lanccolata 
Lge.,  den  senare  ej  omnämd  af  Prahl  funnos  vid 
Neumühlen  pâ  afifall  fran  den  stora  ’’Baltische  Mühle” 
derstädes,  tillsammans  med  en  mängd  andra  ruderat- 
växter. 

Silene  dichotoma  Ehrh.  förekom  i klöfveräkrar  vid 
Kaltenhof  m.  11.  städes. 

Melandrium  pratense  (Rafn.)  Roehl.  X silvestre 
(Schkuhr)  Roehl.  uppträder  tili  följd  af  stamarternas 
blandade  förekomst  i ’’Knicks”  ganska  vanligt  i och 
omkring  dessa,  och  jag  har  observerat  den  pâ  en 
mängd  ställen. 

Molinia  coerulca  (L.)  Moench  förekommer  i torf- 
mossar  och  fuktiga  skogar  i kolossala  mängder  och 
visar  en  särdeles  rik  variation.  Ehuru  redan  förut 
frân  olika  trakter  beskrifvits  en  mängd  forme^  af 
denna  art,  och  jag  derför  hyser  nägon  betänklighet 
att  ytterligare  öka  deras  antal,  kan  jag  dock  ej  under- 
läta,  att  omnämna  nägra,  sä  synas  mig  vara  tillräck- 
ligt  karakteristiska  för  att  böra  urskiljas.  Prahl  2) 
upptager  utom  den  typiska  hufvudformen  med  korta 
blad  (* */3  — *1  af  sträets  längd)  samt  sammandragen  i 
regeln  icke  afbruten  vippa,  temligen  korta  vippgrenar 
och  blâaktiga  3(4)-blommiga  smâax,  tvä  andra  former 
ß arundinacea  (Schrank)  och  y robusta  Prahl.  Jag 
anför  här  för  jämförelsens  skull  karaktererna  äfven 
för  de  förut  beskrifna  formerna: 

/.  arundinacea  (Schrank)  utmärker  sig  genom  högre 
växt  och  mera  gles  vippa  af  längre  nägot  utspärrade 
grenar;  smäaxen  äro  liksom  hos  hufvudformen  vanli- 


»)  1.  c.  s.  8. 

*)  1.  c.  s.  257. 


79 


gen  3-blommiga,  men  mera  grönaktiga,  bladen  äro 
smalare  och  na  ungefär  sträets  halfva  höjd; 

/.  interrupta  n.  /.,  högväxt  liksom  föregäende, 
men  med  nagot  bredare  och  längre  blad,  som  na  be- 
tydligt  öfver  straets  halfva  längd,  vippgrenarne  frän 
den  nedersta  eller  de  tva  nedersta  fästpunkterna  stärkt 
förkortade  och  skilda  trän  de  öfriga,  som  äro  länga 
och  utstaende  liksom  hos  föregäende  form  ; 

/.  capillaris  Rostr.,  bladen  smala,  ofta  nästan  af 
straets  längd,  vippan  upplöst  i härfina,  slaka  grenar, 
smâaxen  1 — 3 blomstriga; 

/.  rigida  n.  /.,  bladen  naende  ungefär  tili  halfva 
längden  af  straet,  vippans  grenar  fina,  styft  utspärrade, 
vanligen  vagigt  böjda  (sasom  hos  Aira  flexuosa),  smâ- 
axen oftast  enblomstriga  ; 

/.  divarieata  Lge.,  temligen  lagväxt,  bladen  korta, 
vippans  nedre  grenar  utstaende,  temligen  länga  i för- 
hallande  till  dess  längd,  smâaxen  ända  tili  5-blom- 
striga.  Jag  har  visserligen  ej  haft  tillfälle  att  se  ori- 
ginalexemplar  af  Langes  form,  men  hans  beskrifning 
stämmer  med  den  af  mig  afsedda,  hvarför  jag  antar 
att  den  är  identisk  med  den  af  Lange1)  beskrifna; 

/.  robusta  Prahl,  grof  och  bredbladig,  med  lang, 
tjock,  tät  och  nästan  cylindrisk  vippa,  hvars  grenar 
äro  korta  och  upprätta,  smâaxen  stora,  vanligen  4- 
blomstriga  ; 

/.  gracilis  n.  /.,  högväxt,  bladen  näende  öfver 
straets  halfva  längd,  vippan  mycket  smal  och  lang, 
stundom  nägot  afbruten,  vippgrenarne  tätt  samman- 
slutna,  fina,  bärande  fä  smaax,  som  ofta  blott  äro 
1 — 2 blomstriga. 

Som  af  denna  framställning  torde  framgâ  kunna 
de  fiesta  af  dessa  former  med  afseende  pä  hufvud- 
karakteren,  vippans  byggnad,  inordnas  i tva  serier, 
nämligen  A.  former  med  sammandragen,  B.  med  ut- 

*)  Lange,  Job.  Haandbog  i den  danske  Flora  4:de  uppl.,  Köben- 
bavn  1886 — 88,  s.  69. 


bredd  vippa.  Analoga  inom  de  begge  serierna  äro 
f.  typica  och  f.  divaricata  ocb  i viss  män  f.  gracilis 
och  f.  arundinacea.  En  mellanlänk  mellan  de  begge 
typerna  bildas  af  f.  interrupta.  Till  £f.  rigida,  capil- 
laris  ocli  robusta  finnas  inga  füllt  motsvaranda  former. 
Att  emellertid  dessa  former  ej  äro  strängt  skilda,  ntan 
att  mellanformer  äfven  förekomma  torde  ej  behöfva 
pâpekas,  da  ju  detta  alltid  är  fallet  inom  rikt  varie- 
rande  slägten  ocli  arter. 

Samtliga  ofvan  beskrifna  former  äro  insamlade 
pä  Kaltenhof;  ff.  arundinacea.  interrupta,  rigida  ocli 
gracilis  i skogen  Stodthagen,  de  öfriga  i den  angrän- 
sande  stora  mossen,  nägra  äfven  pä  andra  Ställen. 

Osmunda  regalis  L.  ß interrupta  Milde,  som  af 
Prahl  2)  anföres  säsom  utmärkt  genom  i spetsen  sterila 
blad,  pä  livilka  i st.  nägra  af  de  mellersta  paren 
smäblad  äro  fertila,  torde  snarast  vara  att  uppfatta 
säsom  en  monstrositet,  i det  nägra  af  de  yttre,  tili 
de  heit  sterila  gränsande  bladen  pä  för  öfr.  normala 
individ  antaga  detta  utseende.  Atminstone  har  jag 
sett  exempel  derpâ  i skogen  Aid  Stift  nära  Holtenau 
i SchlesAvig. 


81 


Meddelanden  frân  Botaniska  föreningen  i Stockholm.  N:o  5- 

Nagra  egendomliga  löfträdsformer  frân  Norrland. 

Af  A.  Y.  Grevillius. 

(Inlemnad  den  25  jan.  1894). 

Under  en  sommaren  1893  företagen  resa  i Medel- 
pad  och  Angermanland  anträffade  jag  nedanbeskrifna 
former,  som  till  följd  af  en  del  egend omligke ter  torde 
förtjena  att  uppmärksammas. 

Betula  alba  f.  Ifrâgavarande  form,  af  livilken 
endast  ett  träd  anträffades,  inuti  ett  temligen  glest 
bestand  af  B.  odorata , pâ  Fäbodeholmen  i Indalself- 
vens  deltaomrade,  var,  redan  frân  langt  hall  sedd, 
mycket  i ögonen  fallande  genom  de  stora,  glessittande 
bladen,  placerade  endast  mot  ândarne  af  de  lânga, 
hängande  grenarne  (jmf.  fig.  1).  Stammen  var  om- 
kring  10  meter  hög,  rak.  Grenarne  rödbruna,  lânga, 
smala,  med  de  basala  delarne  uppräta,  topparne  längt 
nedhängande;  fullkomligt  glatta  ända  upp  i toppen 
af  skotten  och  i afseende  pâ  lenticellerna  förhallande 
sig  som  hufvudformen  af  verrucosa.  Hufvudgrenarne 
voro,  särdeles  mot  spetsen,  försedda  med  temligen  tätt 
sittande  sidogrenar  af  here  ordningar.  Af  arets  skott 
voro  endast  de  mot  spetsen  af  grenarne  sittande  läng- 
skotten  bladbärande.  Kortskotten  och  de  äldre  läng- 
skotten  voro  däremot  nakna  och  förtorkade.  Bladen 
närmade  sig  i afseende  pâ  formen  mera  odoratas  än 
verrucosas.  De  voro  mörkgröna,  tjocka  och  läderartade. 
Skifvans  bredd  var  vanligen  ungefär  6 cm.,  längden 
nägot  större  (den  största  uppmätta  skifvan  7 cm. 
bred,  7,5  cm.  läng.)  Hängefjällen  (se  figg.  2,  3,  4) 
skilja  sig  frân  verrucosas  och  odoratas  hnfvudformers 
genom  sin  betydligare  tjocklek  och  hardhet;  vidare 
därigenom  att  afstândet  frân  basen  tili  sidoflikarne  är 
betydligt  kortare  än  den  öfriga  delen;  därigenom  att 
sidoflikarne  äro  bredare  än  hos  de  bäda  hufvudfor- 
merna  (liksom  hos  dessa  äro  de  kort  karbräddade), 

Bot.  Not.  1894.  6 


82 


samt  därigenom  att  midtelfliken  är,  saväl  relativt  som 
absolut,  märkbart  läugre  än  Los  de  bada  hufvudfor- 
merua. 

Fragan  om  orsaken  tili  kortgrenarnes  förtorkande 
är  tillsvidare  öppen.  Forst  mäste  afgöras,  huruvida 
den  nu  beskrifna  afvikelsen  är  konstant  eller  tillfällig. 
För  sannolikheten  af  det  förra  alternativet  synes  mig 
den  omständiglieten  tala,  att  afvikelsen  sasom  nämdt 
uppträdde  endast  hos  ett  enda  individ,  som  befann 
sig  midt  inuti  ett  bestand  af  B.  odorata,  pä  alldeles 
liknande  underlag  och  med  samma  slags  undervege- 
tation som  beständet  i sin  helket.  Hvad  som  varit 
den  ursprungliga  orsaken  tili  formens  utbildning,  är 
naturligtvis  svärt  att  afgora.  Nämnas  kan,  att  jag 
förgäfves  eftersökt  svampmycelier  inuti  de  förtorkade 
grenarne. 

Populus  tremula  f.  (se  fig.  5.)  Pâ  ett  par  stallen 
i Alnöns  norra  del,  nemligen  vid  Stolpäs  samt  i när- 
keten  af  Alnö  kyrka,  paträffade  jag  i somras  nägra 
aspträd,  utmärkande  sig  genom  sina  stora  blad.  De 
vid  Stolpäs  sparsamt  funna  storbladiga  träden  skilde 
sig  i öfrigt  icke  frän  den  därstädes  rätt  talrikt  före- 
kommande  vanliga  formen,  i hvilken  den  omärkligt 
öfvergick.  Det  vid  Alnö  k}U’ka  funna  trädet  visade 
däremot  i afseende  pä  bladens  form  vissa  egendom- 
ligheter,  som  torde  förtjena  päpekas.  Jämte  de  van- 
liga breda  och  trubbiga  eller  urnupna  bladen  upp- 
trädde nemligen  mycket  talrikt  och  i alla  regioner 
af  trädet  längsträckta  och  spetsiga  blad,  kvilka  som 
bekant  i vanliga  fall  nästan  uteslutande  uppträda  pä 
rotskotten  i deras  tidigaste  stadier.  Bägge  slagen  af 
blad  kunna  förekomma  saväl  pä  kort-  som  länggre- 
narne.  Kortgrenarne  bära  sälunda  antingen  endast 
breda  eller  endast  smala  blad,  eller  bada  slagen  till- 
sammans;  i sistnämda  fallet  intaga  de  breda  bladen 
de  basala,  de  smala  de  terminala  delarne  af  skottet, 
alltid  med  jämn  öfvergang  i hvarandra.  Pa  alldeles 


83 


samma  sätt  förhälla  sig  lânggrenarne.  Att  märka  är 
emellerfcid,  att  de  smala  bladen  pa  dessa  sistnämda 
tyckas  yara  talrikare  än  de  breda.  Beträffande  blad- 
skaftens  form  gäller  detsamma,  som  af  Lundström 
(Anpassungen  der  Pflanzen  an  Tiere)  päpekats  anga- 
ende  de  smala  spetsiga  ocb  de  breda  trubbiga  bladen. 
De  bredaste  bladen  ba  salunda  skaftet  mest  plattadt, 
de  smalaste  och  spetsigaste  ha  det  fullkomligt  cylin- 
driskt  ; jämna  öfyergangar  mellan  dessa  extrema  for- 
mer förefinnas.  Däremot  har  jag  ej  kunnat  Anna 
nagon  bestämd  korrelation  mellan  skaftets  form  och 
tili-  eller  franvaron  af  extranuptiala  glandler  vid 
bladskifvans  bas  (jmf.  Lundström  1.  c.).  I samman- 
hang  harmed  kan  nämnas  att  nagot  sadant  bestämdt 
förhallande  icke  heller  funnits  hos  de  normala  individ 
af  Populus  tremula,  jag  i detta  afseende  iakttagit.  — 
De  breda  bladens  skifva  uppnâr  ofta  en  bredd  af  14 
och  en  längd  af  12  cm.,  med  ett  6 à 7 cm.  langt 
skaft.  De  spetsiga  bladen  aftaga  i längd  och  relativt 
ännu  mera  i bredd,  ju  närmare  toppen  af  skottet  de 
sitta;  de  största,  nedersta,  äro  ofta  10  à 12  cm.  langa. 

Orsaken  tili  utbildningen  af  denna  abnorma  form 
har  jag  mig  icke  belcant.  Det  observerade  trädet  lär 
emellertid,  enligt  befolkningens  utsago,  förete  samma 
egendomlighet  âr-  frân  âr.  Af  intresse,  särskildt  i 
fylogenetiskt  hänseende,  torde  det  vara,  att  nämda 
dimorfism  hos  bladen  som  bekant  normalt  uppträder 
hos  ett  par  andra  Populus-arter,  P.  euphratica  och  P. 
diversifolia,  här  betydligt  skarpare  utpräglad. 

Ainus  incana  v.  microconus  L.  M.  Neuman  (Bidrag 
tili  Medelpads  Flora.  Öfversikt  af  K.  Vet.  Ak.  Förh. 
1889  N:o  2).  Af  Dr.  K.  Hagman  blef  jag  uppmärk- 
samgjord  pa  denna  form  af  Ainus  incana,  af  hvilken 
han  paträffade  ett  individ  i Thorsboda,  Medelpad. 
Sedermera  aterfann  jag  samma  form  vid  Solleftea. 
Den  utmärker  sig,  utom  genom  af  Neuman  angifna 
äfyen  genom  följande  karaktärer.  Grenarne  raka, 


84 


85 


bildande  ungefär  30  ° vinkel  med  den  äfvenledes 
raka  stammen.  Internodier  pa  grenarne  korta, 
skottbildning  alltsa  tät.  Blad  mörka,  ovala  med 
inga  eller  grunda  flikar  samt  mycket  liten  skifva 
— vanligen  omkring  4 cm.  lang,  2 a/2  cm.  bred.  — 
Det  i Thorsboda  funna  trädet  var  2 x/2  meter  bögt;  vid 
Sollefteâ  blef  samma  form  nâgot,  eburu  obetydligt 
bögre.  Den  uppträdde  alltid  pâ  torrare  fläckar  af 
myrländt  mark.  Enligt  benaget  meddelande  af  Rek- 
tor Neuman  är  formen  en  typisk  v.  microconus. 

Fig-urforklarin  g. 

Fig.  1.  Gren  af  Betula  alba  f. 

,,  2.  Hängefjäll  af  Betula  verrucosa. 

•)j  3.  3j  ,,  ,,  alba  f. 

4.  ,,  ,,  ,,  odorata. 

,,  5.  Gren  af  Populus  tremula  f. 


Botaniska  Sektionen  af  Natur vetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

Den  12  oktober  1893. 

1.  Med.  kand.  K.  Hedbom  förevisade  ett  antal  Myxo- 
myceter , som  af  honom  insamlats  i Kronoparken  Äsen  i när- 
heten  af  Upsala.  Sämlingen  utgjordes  af  54  arter,  fördelade 
pâ  25  slägten. 

2.  Om  vâra  röda  näckrosor. 

Af  Rutger  Sernander. 

I Botaniska  Notiser  ar  1856  meddelade  K.  J. 
Lönnroth  i en  notis  ’’En  röd  Neckros”  1.  c.  pag.  124, 
att  B.  E.  Kjellmark  i en  liten  skogssjö  pâ  Tiveden, 
Fagertärn  kallad,  i mängd  paträffat  en  Nymplicea  med 
rosenröda  blommor,  hvilket  meddelande  upptogs  i nästa 
upplaga  af  Hartmans  Skandinaviens  Flora  (den  sjunde; 
1858). 

Sedermera  beskrefs  den  i ättonde  upplagan  af 
den  Hartmansfta  floran  (1861)  under  namn  af  N.  alba 

Bot.  Not.  mt. 


86 


L.  ö rosea  C.  Hn  med  diagno's  ”blr.  stora  rosenröda”, 
och  i de  följande  upplagorna  upptogs  med  samma 
karakterer  denna  varietet. 

I Herbarium  normale  fasc.  16  n.  32  utdelades  i 
exemplar  tagna  af  Th.  Gotth.  Gjöbel  denna  form 
under  namn  Nymphcea  alba  L.  v.  purpurea  Fr. 

Som  bekant  liar  det  emellertid,  framförallt  genom 
Rob.  Casparys  forskningar,  visât  sig,  att  den  Linnéanska 
N.  alba  bestâr  af  tvâ  väl  skilda  arter:  N.  alba  L.  och 
N.  Candida  Fresh 

I en  uppsats  ”Hvilken  utbredning  liafva  Nym- 
pbæaceerna  i Skandinavien”  (Bot.  Notiser  1879)  med- 
delade  C asPary  de  undersökningar,  ban  pä  af  Nord- 
stedt  sändt  material  blifvit  i tillfälle  att  göra  öfver 
den  röda  Fagertärn-formens  systematiska  plats.  Resul- 
tatet  af  dessa  bief,  att  den  ifrâgavarande  formen  till- 
hör den  äkta  N.  alba  L.  och  Casparys  varieteter  sphee- 
rocarpa  platijstigma  erythrocarpa. 

Yid  mitt  sista  besök  vid  Fagertärn  den  28  juli  1893 
hade  jag  särskildt  tagit  tili  uppgift  att  efterforska,  om 
ej  N.  Candida , som  här  af  Nordstedt  först  uppmärk- 
sammats,  ocksä  möjligen  uppträdde  med  röda  blommor. 

Till  min  glädje  upptäckte  jag  äfven  en  sâdan, 
synnerligen  vacker  form.  Det  är  en  tydlig  N.  Can- 
dida. Detta  framgär  af  följande  jemförelse  mellan 
denna  nya  form  och  den  gamla  kända  röda  Fager- 
tärns-näckrosen. 

N.  alba  v.  rosea.  N.  Candida  v.  rubra. 

Blommornas  färej. 

Standarblad  och  krön-  Ständarblad  och  kron- 
blad  karmosinrüda  eller  ge-  blad  karmosinröda. 
nom  korsning  med  hufvud- 
formen  rosenröda  (Jmfr. 
nedan!) 

Foderbladen  och  hronbladen. 

Foderbladens  längd  i Kortare  och  bredare  än 
förhallande  tili  största  bred-  hos  N.  alba.  Foderbladens 


87 


den  2,5:1  (I  medeltal  55  längd  i förhallande  till  stör- 
mm.  lânga,  22,5  mm.  breda).  sta  bredden  1,85:1  (I  me- 
deltal 50  mm.  lânga,  27 
mm.  breda). 

Standarbladen. 

De  inre  lânga  med  Kortare  och  bredare  än 
strängarne  smalare  än,  eller  hos  N.  alba.  De  inre  rela- 
jemnbreda  med  knapparne.  tivt  korta  med  strängarne 

bredare  än  knapparne. 

Tollen. 

Väl  utbildadt.  Pollen-  Väl  utbildadt.  Pollen- 
kornen  32,5  ß — 37,5  ß i körnen  37,5  ß- — 40  ß i 
största  diameter.  Med  lânga  största  diameter.  Papiller 
papiller.  kortare  och  relativt  breda. 

Stiftgrenarne. 

Odelade.  Ofta  treflikade. 

Bladens  nervatur. 

De  bâda  bladlobernas  De  bäda  bladlobernas 
nerver  frân  hvarandra  di-  nerver  mot  kvarandra  kon- 
vergerande.  vergerande. 

Jag  kallar  denna  nya  varietet  rubra.  Diagno- 
sen blir: 

Nymphcea  Candida  Presl.  v.  rubra  n.  v.:  Petala, 
stamina  intense  kermesina. 

Formen  tillhör  Casparys  v.  oocarpa  1.  aperta  (1. 
c.  pag.  73.) 

Den  nu  beskrifna  varieteten  är  afgjordt  sällsyntare 
än  den  förut  kända  röda  näckrosen.  Denna  finnes 
ännu  trots  de  intensiva  plundringar,  tili  hvilka  växt- 
samlare  sedan  âratal  gjort  sig  skyldiga,  i stör  mängd, 
da  den  ifragavarande  formen  blott  künde  anträffas  i 
nagra  exemplar,  för  hvilka  jag  vagar  utbedja  den 
yttersta  skonsamhet  frân  botanisternas  sida. 

Den  hvita  hufvudformen  af  N.  Candida  är  ock  i 
Fagertärn  ej  sä  talrik  som  den  af  N.  alba,  som  liär 


88 


i stör  utsträckning  hybridiserat  med  sin  röda  varietet, 
hvarigenom  talrika  mellanformer  med  skära  blommor 
uppkommit. 1 ) N.  Candida  är  ock  i trakten  betydligt  säll- 
syntare  än  N.  alla.  Dâ  det  i södra  Nerike  finnes 
masstals  sjöar  och  andra  vattensamlingar,  der  den 
senare  ensam  dominerar,  har  jag  hittills  fnnnit  blott 
en  enda  sjö  — Tärnsjön  pâ  Stenkumla  egor  i Lerbäck-, 
der  N.  Candida  förekommer  enbart  ntan  inblandning 
af  N.  alba. 

Bland  de  exemplar  af  röda  näckrosor,  som  frân 
Fagertärn  inflyttats  i en  dam  i Aspa-trädgärden,  befinna 
sig  nâgra  N.  Candida  v.  rubra  jemte  N.  alba  v.  rosea 
Till  denna  senare  höra  ock  alla  de  röda  näck- 
rosor, som  inplanterats  vid  Tjelfvesta  i Snaflunda  och 
i Upsala  Botaniska  Trädgärd. 

Den  nu  beskrifna  formens  sällsynthet  torde  för- 
klara,  hvarför  den  ej  förr  af  de  hundratals  botanister, 
som  under  en  lang  följd  af  är  besökt  Fagertärn,  upp- 
märksammats.  De  herbarieexemplar  af  röda  näck- 
rosor, tagna  i Fagertärn  af  olika  insamlare  pâ  olika 
tidér,  jag  tili  mer  än  ett  femtiotal  varit  i tillfälle  att 
nndersöka,  liafva  alla  tillhört  N.  alba  L. 

Exemplar  frân  Holmsjötärn,  der  röd  näckros  upp- 
täcktes  af  L.  J.  Wahlstedt  (Ö.  K.  V.  A.  H.  1867 
Nr.  1.  pag.  7),  har  jag  ej  sett,  men  den  röda  näckros 
frân  Kroksjön,  som  O.  Wijkström  1 8 5 /8  82  insamlat, 
och  som  finnes  pâ  Upsala  Botaniska  Museum,  tillhör 
ocksâ  N.  alba. 

Fagertärn  erbjuder  sâlunda  en  ganska  rik  Nipn- 
2)hœa-ûor&.  Forst  N.  alba's  hvita  hufvudform,  sä  varie- 
teten  rosea,  sä  de  olika  hybriderna  dem  emellan. 
Vidare  variera  dessa  röda  näckrosor  pâ  vanligt  sätt 
högst  betydligt  tili  storleken  — uppgiften  att  varie- 
teten  skulle  utmärka  sig  för  större  blommor  torde  ej 

*)  Som  bekant  har  Caspaey  genom  experiment  visât,  att  denna 
hybrid  utmärker  sig  för  en  ovanligt  kräftig  säväl  frösättning  som 
pollenproduktion. 


89 


vara  füllt  riktig  — frân  former  mecl  blommor  som 
i utpreSsadt  tillständ  äro  170  mm.  i diameter,  ocli 
med  jättestora  blad,  ner  till  minor- former  med  blom- 
mor, endast  85  mm.  i diameter,  och  med  blott  ett 
par  tiotal  Q cm.  stora  blad.  Och  sa  hafva  vi  till  sist 
N.  Candida  bade  med  hvita  blommor  och  i den  vackra 
rödblommande  varietet,  pa  hvilken  jag  genom  dessa 
rader  velat  fästa  uppmarksamheten. 

3.  Herr  C.  E.  Tu.  Söderström  demonstrerade  de  i bota- 
niska  trädgärden  odlade  formerna  af  slägtet  Astragalus. 

4.  Nagra  biologiska  företeelser  vid  blomningen 
hos  Geranium  viscidulum  Fr. 

Af  Th.  Fredrikson. 

Yid  kulturer  af  svenska  smâblommiga  Geranium- 
arter  sommaren  1893  lyckades  det  mig  att  bland 
andra  uppdraga  Geranium  viscidulum  Fr.  ur  frön, 
som  jag  erhâllit  frân  Lund.  Som  dessa  plantor,  tre 
till  antalet,  i motsats  till  de  andra  arterna  kommo  sa 
langt  som  till  blomning,  hade  jag  tillfälle  att  studera 
de  biologiska  fenomenen  vid  pollinationen  hos  denna 
art.  Som  bekant  uppgifves  sâsom  en  allmän  regel  för 
de  smâblommiga  Ger.  arterna,  att  de  äro  autogama. 
Huru  dermed  fôrhâller  sig  hos  vâra  ôfriga  smâblom- 
miga arter  utom  G.  viscidulum  Fr.,  har  jag,  tyvârr, 
pâ  grund  af  den  misslyckade  sâdden  af  de  andra 
arterna  och  omôjligheten  att  pâ  hösten,  dâ  mina  under- 
sökningar  gjordes,  skaffa  lefvande  material  ej  kunnat 
afgöra.  Men  det  förhällande  som  inträffar  hos  Gera- 
nium viscidulum  under  blomningen  tyckes  hânvisa  pâ, 
att  âtminstone  denna  smâblommiga  art  med  ail  kraft 
söker  undvifca  autogami,  ehuru  dock  slutligen  utan 
résultat.  Huruvida  nu  denna  art  besökes  af  insekter, 
dâ  den  växer  ute,  har  jag  ej  kunnat  iakttaga  pâ 
mina  i boningsrum  stâende  krukexemplar.  Emellertid 
hoppas  jag  att  under  en  kommande  sommar  fâ  anställa 
experiment  sâvâl  med  denna  art,  som  de  ôfriga  smâ- 


90 


blommiga  svenska  arterna  for  utrönande  af  kithörande 
förhällanden. 

Jag  vill  dock  redan  nu  lemna  ett  litet  förelöpande 
meddelande  om,  kvad  jag  iakttagit  kos  Greran.  visci- 
dulum. 

Det  första,  som  slâr  en  vid  betraktandet  af  en 
blomknopp  kos  denna  art,  är  att  foderbladen  äro  öppna, 
stärkt  tillbakarnllade,  redan  da  knoppen  är  mycket 
ung.  I en  sâdan  knopp  ser  man  kronblad,  andræcium 
ock  gynæcium  i ett,  makroskopiskt  sedt,  mycket  out- 
veckladt  tillstând.  Snart  tilltaga  de  dock  i storlek 
allt  mer  ock  mer,  sa  att  man  battre  kan  urskilja  de 
särskilda  delarne.  Den  starkaste  tillväxten  har  pistil- 
len.  som  skjuter  npp  med  stiftet  ock  de  ännn  kop- 
slutna  märkena  betydligt  kögt  öfver  kronbladen,  som 
först  uppträda  som  fern  smä  ljusa  fjäll  i blommaus 
botten  kring  pistillen.  Innanför  kronbladen  finnas 
natnrligen  ständarne.  Sa  inträffar  vid  en  viss  tid- 
punkt,  att  pistillen  nätt  sin  tillbörliga  längdtillväxt, 
men  ännn  äro  ej  standare  och  kronblad  af-  normal 
längd.  De  sluta  sig  under  sin  vidare  tillväxt  tätt 
kring  pistillen,  ock  slutligen  na  kronbladen  den  punkt, 
der  märkena  utga  frän  stiftet  Da  blomman  kunnit 
sä  langt  i sin  utveckling  äro  bade  standare  ock  pistill 
icke  blott  utvuxna  utan  äfven  färdiga  att  utföra  sitt 
värf.  Blommorna  äro  sälunda  homogama.  Men  dä 
söker  växten  skydda  sig  för  öfverförande  tili  märket 
af  pollen  frân  egna  knappar  pä  ett  synnerligen  i ögo- 
nen  fallande  satt.  Detta  sker  genom  ett  vidare  växande 
af  kronbladen,  som  ännu  ej  afslutat  sin  längdtillväxt. 
Men  under  denna  stöta  dessa  pä  de  rätt  öfver  dem 
liggande,  nu  utbredda  5 märkesflikarne,  ock  en  följd 
käraf  bür,  att  kronbladen  komma  att  blifva  böjda  i 
en  bäge  utät,  upptill  vid  spetsarne  sä  att  säga  sam- 
mankällna  af  de  fern  märkesflikarne,  som  ligga  öfver 
dem.  De  fern  kronbladen  bilda  tillsammans  nngefär 
en  omvänd  kon  ock  innti  denna  finnas  nu  de  öpp- 


91 


nade  stândarne,  men  icke  ett  körn  af  pollenet  kan 
komma  till  de  väl  skyddade  märkena.  Men  liar  fin- 
nes  nu  en  môjlighet  för  insekter  att  öfverföra  det,  i 
ty  att  mellan  kronbladen  finnas  stora  springor,  som 
väl  tillstädja  smärre  insekter  tillträde  till  stândarne. 
Men  huru  denned  förhaller  sig,  vet  jag,  som  sagdt, 
ingenting  ännu.  Sa  afstannar  da  slutligen  äfven  kron- 
bladens  längdtillväxt,  ocb  växten  star  en  tid  pâ  detta 
satt,  men  snart  förvissna  ocli  affalla  kronbladen,  ocb 
da  först  liafva  stândarne  fritt  tillträde  till  de  nu 
skyddlösa  märkena.  Ri  kl  i g fruktsättning  inträffade 

pâ  de  3 exemplar  jag  odlade.  Hvad  själfva  anthe- 
sens  langvarighet  beträffar,  sä  kan  den  variera  nâgot 
hos  olika  blommor.  I allmänhet  var  den  dock  afslu- 
tad  hos  mina  exemplar  pâ  4- — 8 dagar. 

Ser  man  sig  omkring  i växtriket,  sä  skall  man 
finna  ej  sa  fâ  exempel  pâ  ett  dylikt  förfaringssätt, 
om  jag  sä  far  säga,  hos  växterna,  kvarigenom  de  ge- 
nom  vissa  matt  och  steg,  olika  hos  olika  slägten  och 
arter  söka  skydda  sig  för  autogami,  men  att  denna 
dock  slutligen  inträder.  Men  i alla  dessa  fall  hafva 
dock  växterna,  sä  vidt  jag  känner,  den  uträkningen 
med  dessa  anordningar,  att  de  söka,  sa  vidt  möjligt 
är,  astadkomma  korsbefruktning  med  inselders  tillhjälp. 
Men  om  sâdana  af  en  eller  annan  anledning  uteblifva, 
hafva  växterna  da  likväl  en  sista  resurs  att  tillga, 
och  den  är  autogami  genom  undanrödjande  af  de  at- 
gärder,  som  förut  hindrade  densamma.  Hos  Ger. 
viscidulum  hafva  vi  möjUgen  ej  insekter  med  i speiet, 
om  man  far  tro  de  allmänna  uppgifter,  som  finnas 
om  pollinationsförkallandena  hos  de  smäblommiga  Gera- 
nium-arterna,  men  dä  ser  jag  ingen  annan  utväg  än, 
att  man  fär  tyda  ofvannämda  biologiska  förhällanden 
sâsom  nâgot  för  växten  mimera  alldeles  värdelöst,  men 
hvilka  möjligen  under  den  phylogenetiska  utvecklin- 
gen  varit  af  betydelse  för  densamma,  ty  naturell  gör 
väl  inga  öfverflödsgerningar.  Men  hafva  vi  äfven 


92 


här  insekter  med,  nâgot,  som  blir  en  ’’cura  posterioi''1 
att  konstatera,  dâ  äro  dessa  sinnrika  tillställningar  af 
växten  ej  värdelösa  att  döma  af  andra  snarlika  för- 
hällanden. 


Literaturöfversigt. 

Norman,  J.  M.,  Floræ  arcticæ  Norvegiæ  species 
et  formæ  nonnullæ  novæ  v.  minus  cognitæ  p lantarum 
vascularium.  (Christiania  Yiclenskabs-Selskabs  Eorhandl. 
for  1898  N:o  16.  59  s.). 

Dâ  bristande  utrymme  bindrar  oss  att  lemua  ett  utför- 
ligare  référât  att  detta  arbete,  inskrâhka  vi  oss  till  att 
meddela  narnnen  pâ  alla  de  nya  formerna  och  nâgra  andra. 

Ranunculus  acris  v.  trichogyna  samt  4 monstrositeter  ; 
R.  nivalis  x pygmceus;  R.  glacialis  v.  pluriceps;  R.  repens  f. 
gracilis  (et  lusus  flagellifer).  Batracbium  confervoides  v.  car- 
nosa.  Caltba  palustris  v.  nivalis. 

Corydalis  fabacea  f.  ramificans. 

Erysimum  hieracifolium  v.  patens.  Cardamine  bellidiflora 
v.  protractior;  C.  pratensis  f.  hederæsecta.  Cocblearia  arctica 
f.  umbellata,  f.  renifolia  et  f.  parviflora;  C.  officinalis  f.  sub- 
danica,  f.  lilacina  et  f.  pinguis  (et  retivalvis,  longipetala, 
strictior).  Draba  incana  f.  protracta  ; D.  hirta  * patentissima. 

Viola  palustris  f.  kleistogama,  V.  palustris  v.  epipsila  f. 
kleistogama  (et  monstr.  biflora);  V.  biflora  f.  depressa. 

Diantbus  deltoides  f.  tetramera.  Ammadenia  peploides 
f.  squarrosa.  Alsine  biflora  f.  pumila.  Ccrasfium  alpinum  v. 
glabra  f.  microphylla;  C.  alpinum  L.  x C.  latifolium  L. 
(arcticum  Lgc);  C.  tefrandrum  x C.  vulgatum  ; C.  trigynum 
f.  subglaberrima.  Stellaria  borealis  x St.  Fricsiana ; St.  Frie- 
siana  x St.  graminea  (Cfr.  Sclimalh.  in  Bot.  Zeit.  1875);  St. 
crassifolia  f.  gemmificans;  St.  uliginosa  v.  heterophylla.  Sagina 
carnosula\  S.  nodosa  f.  squamulosa;  S.  procumbens  *confcr- 
tior  ; S.  Linnæi  (monstr.  pleniflora). 

Rubus  arcticus  f.  cladantba;  R.  saxatilis  f.  rubicunda. 
Potentilla  anserina  f.  paucijuga.  Alchemilla  alpina  f.  scapes- 
cens.  Prunus  Padus  f.  pubescens. 

Epilobium  tiarogynum  (müjligen  hybrid);  E.  montanum 
f.  glabrata. 

Callilriclie  longistyla  (’’Inter  species  Scandinavicas  nostra 
planta  C.  polymorphæ  proxima  est.  a qua  foliis  supremis 
aliis,  bracteis,  si  adsint,  rectioribus,  obtusioribus  nec  non  sty- 


03 


lis  brevioribus  differt.  A C.  truncata  et  C.  pedunculata,  cujus 
varietas  sessilis  Bab.  folia  suprema  qualia  apud  C.  longistylam 
habet,  distinguitur  stylis  proportionaliter  ad  germen  multo 
longioribus.  A C.  stellata,  C.  obtusaugula,  C.  terrestri  præ- 
ter  notas  ceteras  foliis  aliis  diversa  est.”)  C.  vernalis  f.  disco- 
carpa  et  misogyna. 

Sedum  acre  x S.  annuum.  Saxifraga  rivularis  f.  cacu- 
minum;  S.  Cotyledon  f.  abbreviata. 

Angelica  silvestris  f.  cuneisecta.  Ribes  rubrum  f.  obtu- 
sata.  Galium  uliginosum  v.  subsilvestris. 

Tussilago  Farfara  f.  rotundata  et  ovata.  Gnapbalium 
norvegicum  f.  patentior.  Antennaria  alpina  x A.  dioica 
(comparanda  cum  A.  Hansii  Kern.) 

Pyrola  rotundifolia  v.  bracteosa.  Polemonium  coeruleum 
v.  parviflora.  Myosotis  silvatica  v.  parviflora  et  f.  humida. 
Melampyrum  pratense  v.  aurea. 

Polygonun  aviculare  f.  anomala  (P.  Raji  f.  borealis  A. 
Arrhen.) 

Populus  tremula  f.  fruticosa.  Salix  polaris,  formte  p.  p. 
verisimiliter  hybridæ:  f.  nervosa,  angustata,  pseudo-herbacea, 
var.  rotundata  et  f.  frutescens.  S.  berbacea  f.  ovalis;  S. 
Lapponum  f.  denudata;  S.  glauca  f.  ramamencea. 

Triglochin  palustre  f.  opulentior.  Lemna  minor  f.  ma- 
crorhiza.  Potamogeton  zosteraceus  v.  angustifolia. 

Coeloglossmn  viride  f.  rubens.  C.  (?,  Gymnadenia,  Peri- 
stylis)  cornigerum  (môjligen  hybrid). 

Juncus  biglumis  lusus  longibracteatus,  J.  triglumis  v. 
acutiuscula;  J.  biglumis  x triglumis.  Eriophoritm  aquafile 
(E.  russeolum  v.  aquatilis  Norm.);  E.  angustifolium  lusus 
ramigerens.  Carex  dioica  f.  sparsiflora;  C.  chlamydea  (’’Planta 
ceteris  speciebus  monostachyis  androgynis  vix  affinis,  speciebus 
dioicis,  ut  videtur,  multo  affinior.  Ab  omnibus  hisce  fructi- 
bus inferne  squama  lata  obvolutis,  charactere  essentiali,  optime 
distingvitur,  præterea  a Carice  dioica  (E.)  et  parallela  (Læstacl.) 
culmo  et  foliis  scabris,  a Carice  Davalliana  (Smith)  fructibus 
erectis  v.  erectiusculis,  radice  stolonifera.  Carex  gynocrates 
(Wormsk.)  a Carice  chlamydea  recedit  statura  minore  et  debi- 
liore,  foliis  subteritibus,  lævibus  culmum  superantibus  v.  subæ- 
quantibus,  culmo  lævi”)  C.  lagopina  v.  laxior,  f.  angustifolia, 
f.  pauciflora  (mecl  lusus  philandrus);  C.  norvegica  f.  isosta- 
chya;  C.  loliacea  f.  subtenella;  C.  subulosa  (’’Species  homo- 
stachya,  hyporrhena  e tribu  Caricis  canescentis  v.  forsan  C. 
tenuifloræ,  cæspitosa.  — — — Inter  species  nostras  tribus 
ejusdem  recedens  fructibus  subsubulosis,  iis  Caricis  kamtsclia- 


94 


ticæ  Kunth)  sat  similis  différends  squamis  acutioribus,  foliis 
angustis  convolutis  cet.”).  C.  Persoonii  f.  subcomposita;  C. 
Goodenowii  f.  microlepis;  C.  rigida  f.  androgyna;  C.  atrata 
f.  spiculosior;  C.  Buxbaumii  f.  virescens  et  f.  mitis:  C.  pedi- 
formis  * pododactyla;  C.  vaginata  f.  distracta;  C.  rariflora  v. 
firmior,  f.  rufescens,  f.  expallida,  f.  bæostachya;  C.  limosa  X 
C.  rariflora ; C.  capillaris  f.  alpestris;  C.  rotuudata  f.  læta; 
C.  ampullacea  f.  planifolia  et  f.  plumosa. 

Festuca  rubra  v.  vivipara;  F.  ovina  f.  semivivipara. 
Avena  pubescens  f.  straminea;  A.  pratensis  f.  pauciflora. 
Trisetum  subspicatum  f.  flavicunda,  v.  interrupta,  Aira  alpina 
f.  planifolia.  Agrostis  vulgaris  v.  convoluta;  A.  borealis  v. 
elongata.  Calamagrostis  lapponica  v.  effusior;  C.  stricta  f. 
pilosior.  Phleum  pratense  f.  alpinoides.  Antboxanthum  odora- 
tum  f.  glabra  et  f.  pubescens. 

Woodsia  glabella  f.  densipiunata.  Asplénium  viride  f- 
angustior.  Polypodium  Phegopteris  f.  appendiculata.  Equi. 
setum  arvense  f.  ramosa. 


Smärre  Notiser. 

Till  lektor  i naturalhistoria  ock  kemi  vid  Gelle 
högi'e  allmänna  läroverk  liar  lektor  H.  W.  Aenell  i 
Jönköping  blifvit  utnämnd. 

Knut  Fredrik  Thedenius  ailed  i Stockholm  d. 
4 mars  1894.  Han  var  född  d.  12  nov.  1814  i 
Skogs  Tibbie  i Upland,  aflade  apotekareexamen  1840 
samt  erliöll  apotek  i Stockholm  1843,  kvilket  kan 
sälde  1858.  Ar  1852  blef  kan  lärare  vid  Stockholms 
gymnasium,  1858  adjunkt  ock  1859  lektor  (sedan  vid 
norra  latinläroverket),  erköll  pension  1886.  Ända  tili 
in  i alderdomen  sysselsatte  kan  sig  gerna  med  mos- 
sorna;  moss-slägtet  lliedenia  är  uppkalladt  efter  konom. 
Bland  kans  utgifna  arbeten  anteckna  vi:  Bidrag  tili 

kännedomen  af  Xajas  marina  (K.  Yet.  Ak.  H.  1837), 
Anmärkninger  tili  Herjeadalens  vegetation  (ibid.  1838), 
Svensk  Skolbotanik,  Flora  öfver  Uplands  ock  Söder- 
manlands  fanerogamer  samt  ett  par  arbeten  om  Stock- 
kolmstraktens  växter.  I Bot.  Not.  märka  vi  uppsat- 
ser  af  konom  fran  1849  tili  1889.  Dâ  N.  J.  An- 


95 


DEBSSON  utreste  pâ  en  verldsomsegling,  öfvertog  Thedentüs 
utgifvandet  af  de  3 sista  käftena  af  Bot.  Not.  1851 
samt  visade  sig  liafva  tillräckligt  intresse  att,  oaktadt 
de  pekuniära  nppoffringar  soin  förutsagos,  âtaga  sig 
det  fortsatta  utgifvandet  af  Botaniska  Notiser,  kvar- 
med  kan  fortsatte  till  ock  med  1856.  Samma  lef- 
vande  hâg,  kan  kade  för  botaniken,  förstod  kan  att 
väcka  kos  mângen  af  sina  lârjungar,  som  nu  sakna 
konom. 

Victor  Ferdinand  Holm  afled  d.  25  mars  1894 
i Bjasta  i en  aider  af  59  âr  11  mânader  18  dagar. 
Han  aflade  fil.  kand.  ex.  1865,  var  1865 — 75  kollega 
vid  Luleâ  läroverk,  samt  sedan  vid  Örskiöldsviks  läro- 
verk,  kar  skrifvit  uppsatser  i Bot.  Not.  1875  ock  1892 
samt  tillsammans  med  C.  J.  Backman  utgifvit  Ele- 
mentarflora öfver  Westerbottens  ock  Lapplands  Fane- 
rogamer  ock  Bräkenartade  växter,  1875  ock  1878. 

Vetenskapsakademien  d.  14  mars.  Akademien 
beslöt  tilldela  följande  reseunderstöd  : ât  doc.  S.  Mer- 
beck för  resa  i Skane  för  att  der  anställa  biologiskt- 
fysiologiska  studier  öfver  spontana  liy brider  150  kr.; 
ät  dr.  J.  R.  Jüngster  för  att  i Jemtland  anställa  under- 
sökningar  öfver  bladtypernas  föränderligket  pâ  olika 
köjd  öfver  kafvet  100  kr.;  ât  dr.  A.  Y.  G-revilliüs 
för  resa  i Ängermanland  ock  Jemtland  för  anställande 
af  biologiskt-växt-fysiognomiska  undersökningar  100 
kr.,  samt  ât  amanuensen  0.  Ekstam  för  resa  i Jemt- 
land för  idkande  af  studier  öfver  fjällväxters  polline- 
ring  100  kr. 

Societas  pro  Fauna  & Flora  fennica. 

Den  3 Febr.  Dr.  Kihlman  redogjorde  i korthet 
för  resultaten  af  den  revision,  kvilken  finska  museets 
JRosce  underkastats  af  dir.  Crépin  i Bruxelles  äfven- 
som  Carices  distigmaticoe  af  rektor  Almqvist  i Stock- 
kolm. Angäende  förekomsten  af  Dryas- formationen  i 
Kuusamo  skogsregion  kade  ingénieur  Tigerstedt  med- 
delat  ytterligare  iakttagelser. 


9G 


Den  3 Mars.  Mag.  Arrhenius  anmälde  sâsom 
möjligen  vildtväxande  pâ  karelska  näset  Stachys  an- 
nua. — Stud.  Lindberg  anmälde  den  förut  frän  Fin- 
lands  fasta  land  okända  Sphagnum  imhricatum , tagen 
af  stud.  Olsson  pâ  Kimito. 


Ex.  af  Agardhs  porträtt  (i  Bot.  Not.  1893)  för  1 kr., 
porträtt  af  S.  0.  Lindberg  och  N.  J.  Scheutz  till- 
sammans  för  50  öre  mot  insändande  af  liqvid  tili 

Bed.  af  Botaniska  Notiser. 


Hos  Frans  Svan  ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

tan  erhällas: 

Grâtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ns  2,75 
Hvitt  „ „ 360x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  „ „ ,,  „ 4.50 

,,  ,,  j,  11  , bla  ,,  28dx465  ,,  ,,  .,  ,,  7,75 

„ „ „ 13  , hvlt  „ 285x465  „ „ „ „9,— 

Obs!  De  bada  sistnäinnda  sorterna  anviindas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehall. 

Arxell  H.  W.,  Moss-studier,  1 — 8,  s.  49. 

Crépin  Fr.  Quelques  considérations  sur  la  distribution  géo- 
grafique  des  Rosa  en  Scandinavie,  s.  63. 

Fredriksox  Tu.,  Nâgra  biologiska  företeelser  vid  blomniugen 
bos  Geranium  viscidulum  Fr.,  s.  89. 

Grevillius  A.  Y.,  Nâgra  egendomliga  löfträdsformer  frân 
Norrland.  s.  81. 

Sernander  R.,  Om  vära  rôda  näcki-osor,  s.  85. 

Simmons,  II.  G.,  Nâgra  botaniska  iaktagelser  frân  ôstra  Schles- 
wig-Holstein, S.  74. 

Literaturôfversigt  s.  92. 

Smârre  notiser  s.  94. 


Lnnd,  Berlingska  Boktrvckeri-  och  Stilgjnteri-Aktiebolaget  18J  ^94. 


Botaniska  anteckningar  frân  Norra  Tyskland 
âr  1890  och  91. 

Af  L.  M.  Neuman. 

Genom  understöd  af  Friherren  och  Kommendören, 
Herr  Doktor  Oskar  Dickson  i Göteborg  bief  jag  satt 
i tillfälle  att  nämnda  tvenne  âr  besöka  de  i floristiskt 
bänseende  mera  bekanta  platserna  inom  Pommern, 
Mecklenburg  och  Bremen.  Mitt  syfte  med  dessa  resor 
var  visserligen  i egentlig  mening  att  studera  nord- 
tysklands  Rubi , men  klart  är,  att  de  öfriga  faneroga- 
merna  icke  voro  heit  och  hallet  uteslutna  frân  min 
uppmärksamliet.  I nedanstäende  uppsats  har  jag  rö- 
rande  dessa  redogjort  för  de  observationer,  som  möjli- 
gen  kunna  vara  värda  att  publiceras,  under  det  jag 
nödgas  ännu  nägon  tid  uppskjuta  offentliggörandet  af 
mina  iakttagelser  rörande  omrâdets  mänga  Rubus- 
former.  Växterna  äro  ordnade  efter  vär  svenska  ’’points- 
förteckning”  och  den  der  antagna  nomenklaturen  följd 
i de  fall,  dä  auktorsnamn  ej  blifvit  utsatta. 

Artemisia  campestris  f.  sericea  Fr.  — Liestow 
och  Arcona  pä  Rügen. 

Bellis  perennis  f.  foliis  serratis  — Arcona  pä  Rügen. 

Senecio  vernaUs  H.  & K.  — ymnig  längs  Rü- 
gens branta  sandiga  stränder.  Sä  t.  ex.  yid  Sellin , 
Bins , Sassnitz,  Nord-Pferd.  Den  förekommer  der  än 
mera,  än  mindre  härig  (f.  gl  abrat  a Aschs.),  än  storvuxen 
mänggrenig,  än  enkel  spenslig  (/.  monocephala ) och 
ger  intryck  af  att  vara  inhemsk  pä  Rügen.  Jag  säg 
arten  ingenstädes  bland  klöfver  eller  säd  pä  ön. 

S.  aquations  Huds.  — Usedom,  Koserow.  Till 
utseendet  lik  S.  erraticus  Bertol.,  bör  den  dock,  eme- 

Bot.  Not.  1894.  7 


98 


dan  alla  skalfrukterna  äro  glatta,  känföras  till  S 
aquaticus. 

Carlina  longifolia  (Grab.)  Rchb.  — Yid  Dwasie- 
den  nära  Sassnitz  och  vid  Strussendorff  pâ  Rügen. 

Stjelk  blâtt  anlupen,  1 — 1 meter  lang,  stamled 
förlängda,  de  nedre  bladen  spindelkâriga  äfven  pâ 
öfre  sidan,  10  c.  in.  langa  och  1 c.  m.  breda,  de  mel- 
lersta  6 c.  m.  X 0,8  c.  m.,  de  öfversta  3 X 0,5  c.  m.; 
bladkanternas  taggar  blott  hälften  sa  lânga  som  hos 
C.  vulgaris.  De  yttre  holkfjällen  öfverskjutande  de 
inre  med  5 in.  m.  Den  öfverensstämmer  utom  i fräga 
om  den  bla  stjelken  med  exemplar  af  arten  i Lunds 
universitets  herbarium  (Flora  von  Nied.  Oest.,  Höl- 
lenshal,  Kaiserbrunn  n.  Sckwarzau  24/8  86,  leg.  Louis 
Keller).  Reichenbachs  exemplar  har  jag  ej  varit  i 
tillfälle  att  se.  Ny  för  nordtyskland. 

Knautia  arvensis  (L)  ß inlegrifolia  C.  A.  Mey.  — 
Usedom,  Koserow. 

Valerianella  dentata  — Pommern,  Velgast. 

Galium  möllugo  L X verum  L — vid  Planitz 
(Barth)  i Pommern,  vid  Bergen  och  vid  Naselow  pâ 
Rügen.  Pâ  de  tvä  förra  lokalerna  är  dess  hybrida 
natur  i ögonen  fallande;  karaktererna  intermediära 
och  habitus  G.  veri.  Formen  frän  Naselow  äter  är 
i allt,  utom  blommans  färg  och  storlek,  lik  f.  insubrica 
Gaud  af  G.  mollugo  — än  nedliggande,  än  uppsti- 
gande,  alltid  klättrande  pâ  sina  grannar,  stjelken  sträf, 
tydligt  fyrkantig,  bladen  tunna,  de  öfre  korta,  mot 
spetsen  bredare,  âdriga.  Dâ  emellertid  de  smägula 
blommorna  endast  erbjuda  ett  dâligt  pollen  — unge- 
fär  40  °/0  af  körnen  äro  slöa,  20  °j0  af  de  öfriga  smä 
och  outbildade  — nödgas  jag  i demie  form  se  en 
hybrid  (sub-  mollugo)  och  vill,  efter  undersökning  af 
ett  stört  antal  till  G.  mollugo  v.  ochroleucum  häntorda 
former  framställa  den  förmodan,  att  alla  sâdana  äro 
hybrider  mellan  G.  mollugo  och  G.  verum. 


99 


Convolvulus  sepiuni  L.  v.  coloratus  Lge  — Neuen- 
dorf pâ  Usedom. 

Vincetoxicum  officinale  Moench.  — vid  Binz  pâ 
Bügen  växer  en  f.  spar  si  flora  af  denna  art;  blom- 
morna  aro  ensamma  eller  parvisa  i hvarje  blomstall- 
ning  ocb  stjelkbladen  äro  förlängda,  smalare  an  bos 
hufvudformen . 

Symphytum  officinale  L f.  fior.  alb.  — Pommern, 
Negast  i stör  mängd. 

Mentha  viridis  — Strüssendorf  pâ  Bügen. 

Ajuga  genevensis  — Mecklenburg,  Barnstorf  nära 
Bostock. 

Lithospermum  officinale  L — Lobme  pâ  Bügen. 

Linar ia  minor  ( L ) Desf  — Lobme  pâ  Bügen. 

Veronica  acpiatica  Bernb.  — Erdmannsbagen  pâ 
Bügen. 

Melampymm  pratense  L ß fallax  Marss  — Binz  pâ 
Bügen.  Ar  yäl  syn.  med  var.  integerrimum  Doll  och 
y.  lineare  Sauter.  Blommorna  ofta  rent  hyita  utom 
underläppens  bläsa  (ljusgul). 

Ligustrum  vulgare  L — Pâ  den  branta  kusten 
mellan  Lietzow  ocb  Baiswiek  (Bügen),  efter  allt  att 
döma,  yild. 

Lysimachia  nemorum  L — Volkshagen  pâ  Bügen. 

Ilex  aquifolium  L — De  största  ocb  vackraste  trä- 
den  af  denna  art  sag  jag  vid  Hülsenkrug  (Bügen), 
der  de  bildade  en  bei  liten  lund. 

Batracliium  paucistamineum  (Tausch)  Schur.  * tri- 
chopliyllum  ß Bionii  (Lagger)  — I Erdmannsbagen  pâ 
Bügen  fann  jag  en  form,  som  öfverensstämmer  med 
de  öländska  exemplar  deraf,  som  jag  beskref  i Bota- 
niska  Notiser  för  är  1887  haftet  1,  utom  deri,  att  de 
tyska  exemplaren  hafva  härigare  karpeller. 

Thalictrum  minus  L a elatum  Lee.  — Göhren  pâ 
Bügen  ocb  Zinnowitz  pâ  Usedom;  ß nanum  Lee.  — - 
Priswitz  ocb  Buschwitz  pâ  Bügen.  Den  af  mig  i 
Ofversigt  af  K.  Vetenskapsakademiens  bandl.  1889 


100 


pag.  76—77  uttalade  âsigten,  att  Th.  Kochii  Fr. 
majus  L.,  minus  L.  och  flexuosum  Bernk.  äro  former  af 
en  enda  art  liar  jag  — sâsom  ock  efter  Marssons 
uttalande  i Flora  von  Neu- Vorpommern  var  att  vänta 

— funnit  bekraf'tas  af  dessa  formers  förkällande  i 
nordtyskland.  Sedan  nämnda  uppsats  skrefs,  liar  jag 
blifvit  i tillfälle  att  taga  kännedom  af  Lecoyers  rMo- 
nograpkie  du  genre  Tkalictrum”  ock  funnit,  att  kan 
redan  âr  1885  accepterat  denna,  af  Marsson  — mig 
veterligen  — först  framställda  âsigt. 

Viola  hirta  X odorata  — Crampas  pâ  Rügen. 

Viola  canina  v.  crassifolia  Grönv.  — Nord-Pekrd 
pa  Rügen. 

Silene  injlata  — vid  Bergen  pâ  Rügen  förekom- 
mer  denna  art  med  ljusröda  kronblad  samt  mörkrüda 
stift  ock  standarsträngar. 

Dianthus  carthusianorum  L.  f.  parviflora  (Celak.  ?) 

— Usedom,  Koserow  ock  Strekkelberg.  Blom- 
mor  ej  större  an  kos  1).  deltoides  L , 1 — 5 pâ  livarje 
stjelk.  Da  för  öfrigt  inga  karakterer  känvisa  pâ  denna 
art,  torde  formen  icke  vara  af  kybrid-natur. 

Tunica  proliféra  L f.  nana  — Lietzow  pâ  Rügen; 
stjelk  10 — 20  c.  m.  läng. 

Viscaria  vulgaris  — V.  Semper  pâ  Rügen. 

Mclandrium  album  X rubrum  — Kieskof  i Pommern. 

Sagina  apetala  L — âr  en  variabel  art;  jag  bar 
päträffat  upprätta,  endast  5 — 6 c.  m.  länga,  exemplar 
an  med  cilierade  blad  samt  tätt  glandelkâriga  grenar 
och  blomskaft  (Rügen,  Volkshagen),  an  med  ocilierade 
blad,  men  glandelkâriga  grenar  ock  blomskaft,  (Rügen, 
Strussendorlf);  vidare  exemplar  med  nedliggande  eller 
uppstigande  stjelkar  (Rügen,  Binz);  tili  sist  en  upp- 
rätt,  15 — 18  c.  m.  kög,  form  med  cilierade  blad,  men 
glatta  eller  nästan  glatta  grenar  ock  blomskaft.  Jag 
har  hänfört  alla  formerna  till  S.  apetala  L,  emedan  jag 
ej  sett  mig  i ständ  att  med  bestämda  karakterer  deri- 
frân  skilja  S.  ciliata  Fr. 


101 


Epilobium  hirsutum  L — Pâ  Rügen  vid  Lohme 
fins  en  form,  hvars  krona  och  foder  äro  lika  lânga 
(1  c.  m.).  Pâ  samma  lokal  träffades  E.  hirsutum  X 
parviflorum. 

E.  parviflorum  X roseum  — Döbitz  pâ  Rügen. 

Rosa  rubiginosa  L X tomentosa  Sm.  (umbelliflora 
(Sw.)  Scheutz  pr.  parte)  — Sellin  pâ  Rügen.  Sâsom 
jag  förut  (Bot.  Not.  1887  pag.  16)  pâpekat,  anserjag 
vissa  former,  som  räknas  till  denna  art,  vara  af  hy- 
bridogen  natur  och  motsvara  combinationen  R.  rubi- 
ginosa L X tomentosa  Sm.  ; dessa  begge  arter  förekomma 
ocksâ  pâ  namnda  lokal.  For  dess  hybrida  natur  talar 
dess  dâliga  pollen  (här  endast  8 °/0  goda  korn)  och 
dess  intermediära  karakterer,  hvaraf  mâ  anföras  dess 
lukt  (försvagad  rubiginosa-doft,  närmast  lik  den  af 
nyutslagen  björk),  dess  ymniga  rödbruna  glandler,  dess 
olïkformiga , pâ  de  sterila  rotskotten  sârdeles  val  ut- 
vecklade  taggar,  bladens  tâta  toment,  de  smâ  blommorna, 
inflorescensen,  de  styfva  borsten  pâ  pedunklerna  etc. 

Melilotus  altissinms  Desr.  — on  Yilm  bred  vid 
Rügen;  ß pseudo-palustris  Menghart  — Rügen  mellan 
Mucran  och  Sassnitz.  Frân  Koserow  pâ  Usedom  har 
jag  en  Melilotusform,  som  med  afseende  pâ  karakte- 
rerna  stâr  midt  emellan  M.  officinalis  Desr.  (=-  arvensis 
Wallr.)  och  dcntatus  (W  & K)  Per  s , är  alldeles  steril, 
men  har  godt  pollen.  Mitt  material  är  for  litet  for 
att  jag  skulle  kunna  fälla  ett  bestämdt  omdöme  om 
den,  men  jag  har  dock  velat  pâpeka  den,  for  den 
händelse  dessa  rader  skulle  komma  under  ögonen  pâ 
nâgon  botanist,  som  har  tillfälle  att  besöka  lokalen 
i frâga. 

Trifolium  pratense  L v.  maritimum  Marss.  Denne 
form,  ât  hvilken  jag  förut  egnat  uppmärksamhet  (Se 
Bot.  Not.  1883  pag.  93),  förekommer  flerestädes  pâ 
Rügen  och  varierai’  mycket.  Om  man  emellertid  fast- 
häller  dervid,  att  under  detta  namn  ej  fa  upptagas 
andra  individ  än  sadana,  som  verkligen  tillhöra  arten 


102 


Trifolium  prateuse , sa  torde  derma  varietet  vara 
lätt  att  känna  igen  pâ  de  af  Marsson  (Flora  von  Neu 
Vorpommern  etc.  pag.  114)  anförda  karaktererna  : ”hela 
växten  tätt  luden,  de  öfre  bladens  smâblad  aflângt 
lancettlika;  blomhufvud  ensamma,  skaftade;  foder  tätt 
hârigt”.  Man  far  emellertid  hvarken  dit  hänföra  den 
analoge  varieteten  af  Trifolium  flexuosum  1)  Jacqu.  r. 
eriocalycinum  Hausskn.,  uti  Hallier-Koch,  Synopsis 
der  Deutschen  und  Schweizer  Flora  pag.  594  ej  heller 
hybriden  Tr.  pratense  X flexuosum , hvilka  begge  före- 
komma  inom  omradet.  Den  förre  är  lätt  igenkänlig, 
emedan  han  tili  alla  delar,  utorn  det  hariga  fodret, 
uppträder  sâsom  en  typisk  Trif.  flexuosum  och  finnes 
nog  flerestädes  pâ  Rügen,  ehuru  jag  blott  erhell  den 
i ett  exemplar  frân  71  Jagdschloss”.  Den  senare  dere- 
mot  är  en  ytterst  kritisk  form.  Jag  paträffade  den 
dels  vid  Kriewitz  mellan  Stubbenkammer  och  Lohme, 
dels  pâ  Strekkelberget  (Usedom)  â den  af  Marsson 
för  Trif.  pratense  v.  maritimum  citerade  lokalen.  A 
den  förre  fyndorten  fick  jag  vid  insamlandet  genast 
det  intrycket,  att  jag  hade  med  Trif.  flexuosum  X pra- 
tense att  göra;  den  senare  deremot  gjorde  mig  mycket 
villrädig,  emedan  den  syntes  mig  kunna  lika  väl  vara  en 
Trif.  alpestre  X pratense  som  en  Tr.  flexuosum  X pratense. 
Vid  undersökning  af  det  hemförda  materialet  vällade 
mig  Kriewitz-exemplaren  heller  inga  svarigheter;  deras 
pollen  var  tili  35  0 o odugligt,  deras  karakterer  tydde 
pâ  en  /.  subpratensis  af  Trif.  flexuosum  X pratense. 
Strekkelbergsexemplaren  deremot  bade  alla  fullgodt 
pollen,  men  äro  i afseende  pâ  karaktererna  füllt  inter- 
mediära  mellan  Trif.  pratense  och  Trif . flexuosum  (Det 
närmare  studiet  gaf  vid  handen,  att  Trif.  alpestre  stod 
utan  beröring  med  densamme).  Dä  det  emellertid  -- 
ehuru  ju  den  allmänt  erkände  bastarden  Medicago  media 

1 ) I mina  ”Bidrag  till  kännedomen  af  Floran  pâ  Sveriges  Syd- 
vestkust",  Göteborg  1884,  pag.  34 — 38,  framläggas  skäl  för  asigten, 
att  namnet  Tr.  medium  L bör  vika  för  namnet  Tr.  flexuosum  Jacqu. 


103 


kan  erbjuda  fullgodt  pollen  — synes  mig  betänkligt 
att  uppställa  en  växtform,  hvars  frömjöl  är  fullgodt, 
säsom  hybrid,  kallar  jag  den  Trifolium  permixtum  nov. 
spec,  och  meddelar  bär  nedan  dess  beskrifning.  förut- 
gängen  af  observationer  angaende  nagra  hittills  föga 
beaktade  karakterer,  hufvudsakligen  bemtade  frân  blom- 
morna  kos  Trif.  flexuosum  och  pratense. 

Trif.  flexuosum  Jacqu.  — Stiplernas  fria  del  utgör 
en  fortsättning  af  den  vidvuxna  delen  i dess  längdrikt- 
ning.  Foderpip  4 — 5 m.  m.  lang  och  2 — 3 in.  m.  bred 
med  rundad  botten;  dess  öfversta  tänder  kortast  (circa  2 
m.  m.),  sidotänderna  nägot  längre,  den  nederste  (udda) 
fanden  längst  (4 — 5 m.  m.).  Den  sistnämnde  afsmal- 
nar  jemnt  fran  sin  fästpunkt  mot  spetsen,  de  öfriga 
hopknipas  skarpt  frân  en  mjmket  kort,  triangulär  bas 
mot  en  tvärt  afsatt  spets;  foderpipens  rand  alltid  här- 
bräddad,  dess  nerver  10  — endast  undantagsvis  har 
en  eller  annan  blomma  i ett  liufvud  ett  högre  antal 
nerver  — , deraf  5 i tänderna  utlöpande,  5 i mellan- 
fälten.  Mellanrummen  mellan  fodertändernas  baser  run- 
dade  och  foderpipens  rand  derför  jemn.  Kronrörets 
längd  frân  foderpipens  rand  tili  seglets  häftbläsa  ö — 6 
m.  m.  ; afstandet  derifran  tili  vingens  spets  äfvenledes 
5 — 6 m.  m.  Seglet  är  uppviket  längs  en  bâglinie, 
vingens  spets  nar  ungefär  0,5  m.  m.  framom  seglet 
och  ungefär  1 m.  m.  framom  kölens  spets;  seglet 
framom  häftblasorna  äggrundt,  begränsadt  af  tva  bagar 
och  rundad  spets.  Kölskifvans  öfre  gränslinie  bildande  en 
nästan  rak  linie,  dess  undre  en  stark  bage.  Märket 
liakformigt. 

Trif.  pratense  L.  — stiplernas  fria  del  böjer  af  i 
vinkel  frân  den  vidvuxna  delens  längdlinie.  Foderpip 
2 — 5 m.  m.  läng  och  1,5 — 2 m.  m.  bred  med  spet- 
sig  botten;  tänderna,  hvilkas  längd  säväl  absolut  som 
relativt  mycket  vexlar  (de  öfre  och  sidoställda  vanli- 
gen  2 — 3 m.  m.,  den  nederste  5 m.  m.),  utgâ  frân 
en  för längd  triangulär  bas,  upptagande  ungefär  1/3  af 


104 


tandens  liela  längd;  mellanrummen  mellan  baserna 
smala  och  spetsiga,  tänderna  derigenom  stärkt  närmade 
och  foderpipens  rand  oregelbundet  inskuren.  Kro- 
nau 12 — 15  m.  m.  lang,  Seglets  häftblasor  sitta  vid 
dess  midt.  Det  utbredda  seglet  framom  häftblasorna 
begränsadt  af  räta  linier,  lângsamt  afsmalnande  till 
en  tvärhuggen  trenaggad  spets.  Seglet  2 m.  m. 
längre  än  vingarne,  dessa  0,5  m.  m.  längre  än  kölen. 
Kölskifvans  öfre  gränslinie  bildande  en  stark,  dess  nedre 
en  svag  bâge.  Market  vinkelrätt  utstäende. 

Trif.  permixtum  nov.  spec.  — Heia  växten  tätt 
ullharig,  stjelkar  0,5  m.  höga,  uppräta,  svagt  knäböjda 
(=  flexnos.),  utgaende  fran  basen  af  en  central  blad- 
rosett  (=  prat.),  de  nedre  bladens  smablad  elliptiska 
(80  X 12  m.  m.),  de  mellersta  (35  X 10  m.  m.)  och 
öfre  (25  X 5 m.  m.)  lancettlika,  alla  mycket  tätt  nerviga, 
men  helbräddade  eller  glest  och  svagt  tandade.  Stip- 
lernas  vidvuxna  del  örtartad,  förlängd,  â de  mellersta 
bladen  15 — 20  m.  m.  lang  och  circa  2 m.  m.  bred, 
vanligen  försedd  med  8 föga  grenade  nerver,  â de 
öfre  bladen  kortare  och  bredare,  â hufvudets  stödje- 
blad  hinnaktiga,  nedtill  vidgad,  7 — 9-nervig;  den 
fria  delen  circa  5 m.  m.  lang,  örtartad,  frân  en  1,5 — 
2 m.  m.  bred  bas  smäningom  afsmalnande  i den  vid- 
vuxna delens  längdriktning  tili  spets  (â  blomstödje- 
bladet  är  den  heit  naturligt  kortare  och  bredare). 
Blomhufvud  ensamt,  kort  skaftadt.  F oder  liksom 
hos  T.  pratense,  men  mera  ludet  och  sträfharigt, 
dess  nedre  tand  oftast  dubbelt  sä  lang  (18  m.  m.) 
som  de  öfriga.  Krona  i allmänhet  = Tr.  prat.,  utom 
seglet,  som  tili  sin  form  är  intermediärt,  d.  v.  s.  be- 
gränsas  af  tvä  svagt  bugtiga  linier  (=  T.  Jlexuos.),  men 
har  tvär  spets  (=  T.  prat.)]  kölen  = T.  pratense  ; seg- 
let 2 m.  m.  längre  än  vingarne,  dessa  1 m.  m.  längre  än 
kölen  (=  p>rat.).  Märket  vinkelrätt  utstäende  (=  prat.). 

Medicago  media  Pers  (=  falcata  L X sativa  L)  — 
Vestra  Semper  och  Arcona  pa  Rügen. 


105 


Medicago  minima  L f.  viscida  Koch.  — Yestra 
Semper  samt  pâ  stranden  mellan  Lietzow  och  Hülsen- 
krug pâ  Rügen.  Pâ  förra  stallet  är  det  en  lägväxt 
nerliggande  form,  pâ  det  senare  är  den  upprätt,  ända 
tili  0,30  c.  m.  hög. 

Ononis  spinosa  L — Rügen,  Arcona 

TJlex  europceus  L — Rügen,  pâ  stranden  mellan 
Divasieden  och  Mucran. 

Euphorbia  esula  L — Rugard  (Rügen). 

Polygonum  Raji  (Bab)  — Pâ  banvallen  vid  Klei- 
ner Jasmunderbotten  i endast  1 exemplar.  Dessutom 
förekom  en  anmärkningsvärd,  för  mig  obekant,  Poly- 
gonumform  af  aviculare-gruppen  pâ  samma  stalle  i 
fiere  stora  exemplar,  hvilka  dock  voro  alltför  outveck- 
lade  — de  bade  ännu  ej  blommat  — för  att  kunna 
bestämmas.  De  hade  mycket  länga  och  smala  blad 
med  tillbakavikna  kanter  samt  tätt  och  delvis  äfven 
grenigt  nerviga  stipelslidor,  i öfre  kanten  upplösta  i 
länga,  täta,  hinnaktiga  fransar. 

Her  minium  monorchis  — Ralswiek  (Rügen). 

Epipactis  Jatifolia  (L)  All.  och  rubiginosa  (Crantz 
var.)  Gaud,  hade  jag  tillfälle  att  i akt  taga  pâ  Usedom. 
Aldrig  har  jag  pâ  en  gâng  sett  sâdana  massor  af 
dessa  arter  ; ty  att  de  äro  skilda  arter,  torde  hvar  och 
en,  som  sett  dem  pâ  denna  lokal  snart  inse,  äfven  om 
han  kommer  dit  med  den  förut  fattade  meningen,  att 
de  äro  former  af  samma  art.  Utom  de  kännetecken, 
som  Marsson  anfört,  vill  jag  här  framhâlla  nâgra  som 
jag  fann  konstanta:  märkets  främre  ofvanrand  är,  sedd 

framifrân,  hos  E.  rubiginosa  en  bâge  (s f hos  E.  lati- 

folia  en  linie  med  ett  veck  pâ  midten  ( );  de  tvä 

inre  kalkbladen  hafva  hos  E.  ruhig,  en  tydlig  köl, 
som  upphör  alldeles  tvärt  vid  bladets  midt  ; hos  E. 
latif.  fortsättes  deremot  kölen  af  nerven,  tili  bladets 
spets.  Pâ  läppens  bucklor  finnas  ojemnheter  hos  begge, 
men  hos  E.  rubig.  utgöras  de  af  kamlika  flikar,  hos 
E.  latif.  af  olika  höga  värtor.  Läppens  hälighet  slu- 


106 


tes  kos  E.  ruhig,  framtill  derigenom,  att  dess  sidoveck 
nâ  kvarandra;  hos  E.  Jatif.  nâ  recken  ej  hvarandra, 
kraraf  foljer,  att  kâligketen  är  öppen.  Mellan  sido- 
vecken  ock  läppens  rörliga  slutstycke  kommer  i fôljd 
käraf  kos  E.  ruhig,  endast  ett  obetydligt  kâl  att  finnas, 
medan  deremot  kos  E.  Jatif.  passagen  ligger  öppen.  I 
en  nyss  öppnad  blomrna  af  E.  ruhig,  täcker  pollinariet 
kela  läppens  kâligket,  sä  att  man  ej  kan  ofvanifran 
se  derin;  kos  E.  Jatif.  täckes  endast  kalfva  kâligketen, 
kvadan  man  bekvämt  kan  betrakta  den  ofvanifrän. 

Märkligt  rore,  om  dessa  oliklieter,  kvilka  ju  be- 
tinga  olika  anordning  för  befruktningen  kos  E.  ruhig. 
ock  E.  Jatif.  ej  skulle  vara  tillräckliga  för  att  bevisa 
deras  arträtt. 

Efter  liera  timmars  sökande  — hvarunder  jag 
beskädat  väl  1000-tals  individ  af  kvardera  arten  — 
fann  jag  ett  enda  exemplar,  som  künde  anses  vara 
en  öfvergängsform  mellan  dem.  Dâ  dess  pollen  be- 
fans  vara  mycket  däligt,  anser  jag  den  vara  kybrid. 
Hos  begge  arterna  likna  pollen-qvaternerna  kvita 
bomullsbalar,  ombundna  med  ett  korsadt  snöre.  Hos 
E.  JatifoUa  X ruhiginosa  fann  jag  kögst  fa  dylika 
körn;  alla  de  öfriga  voro  afvikande  än  deri,  att  de 
kade  en  rissen  brun  färg,  än  deri,  att  ett  eller  trä 
eller  tre  körn  i qvaternen  voro  skrumpnade,  än  deri, 
att  qvaternen  öfvergatt  tili  en  oregelbunden  massa  af 
obestämd  ock  verlande  form. 

Alla  stamleden  voro  förlängda  (—  rubiginosa), 
de  öfre  bladen  smala,  de  nedre  bredare,  mer  än  dub- 
belt  sa  lânga  som  internodierna  (=  latif.);  blommornas 
färg  grün  med  köttröd  anstrykning  (=  latif.),  men  af 
samma  storlek  som  kos  ruhiginosa ; läppens  form  inter- 
mediär ; bucklor  nägot  starkare  vartiga  än  kos  lati- 
folia;  dess  konkavitet  ej  füllt  skaten  framtill;  inre 
kalkbladens  köl  skarpt  framträdande  ock  tvärt  slutande 
säsom  kos  ruhig.,  men  räcker  ej  längre  än  tili  kalk- 


107 


bladets  midt  (=  latif .);  pollinariet  täcker  läppens  hâ- 
lighet  (=  rubig.) 

Allium  oleraceum  L.  ß complanatum  Fr.  Nov.  FI. 
Suec.  pag.  85  (”majus,  foliis  complanatis,  floribus 
roseis”)  — ön  Vilm  vid  Rügen. 

Luzula  pallesccns  (Wahlenb.)  Bess.  — Rügen, 
Binz.  Äfven  förekommer  af  denna  art  pâ  samma  lokal 
en  nästan  rent  hvitblommig  skuggform. 

Juncus  maritimus  L — Ralswiek  (Rügen). 

Juncus  diffusas  Hoppe  — Lohme  (Rügen). 

Sparganium  negledum  Beeby  — Platwitz  pâ  Rügen. 

Scirpus  maritimus  ö monostachys  — en  dvärg- 
form,  endast  20  c.  m.  hög,  anträffades  pâ  ön  Vilm 
vid  Rügen. 

Scirpus  pungcns  Vahl.  — Usedom,  Koserow,  de 
fiesta  exemplaren  tillhörde  /.  monostachys  (Sonder). 

Zannichellia  palustris  L a genuina  (Aschers.)  — 
Stralsund  i hamnen,  Steinort  pâ  Rügen. 

Gar  ex  armaria  L.  v.  pseudo  — arenaria  (Hchb.) 
Marss.  — Rügen,  pâ  stranden  mellan  Lietzow  och 
Ralswiek  i stör  mängd  ; väcker  lätt  uppmärksamlieten 
genom  sina  citrongula  fruktgömmen  och  gulbruna  axfjäll. 

En  analog,  genom  nästan  uteslutande  lian- 
blommiga  ax  utmärkt  form  anträffades  vid  Lud- 
vigsberg,  ej  längt  frän  Greifswald.  Genom  länga, 
spensliga  nâgot  tufvade  strân,  smala,  fina  blad  och 
nästan  cylindriska  smaax  är  den  habituelt  lik  C.  Schre- 
beri  Schrank.  Jag  har  kallat  den  /.  submascula. 

Carex  paniculata  L.  v.  simplicior  Anderss.  — ”Her- 
tha  See”  pâ  Rügen. 

Carex  muricata  L.  * microcarpa  L.  M.  Neum.  (i 
Bidrag  tili  känned.  af  floran  pâ  Sveriges  sydvestkust 
pag.  50,  Göteborg  1884)  — Ön  Vilm  vid  Rügen  och 
Lesum  vid  Bremen.  Den  är  genom  mindre  (2  — 3 
m.  m.  länga),  men  rundade  fruktgömmen  utan  inre 
svampväfnad,  genom  kortare,  tvärt  afsatt  spröt  samt 
genom  tätare  axgyttringar  skild  frän  Carex  Pairaei  F . 


108 


Schultz,  som  är  en  f.  macrocarp  a (enligt  Nymans 
’’Conspectus7’  synonym  med  C.  virais  LamO  Detta 
bestyrkes  ocksâ  af  F.  Schultz’  originalexemplar  i^Herb. 
Norm.  nov.  ser.  cent.  1.  N:o  1160.) 

Koehler ia  ylaaca  I)C  ß lobata  Marss.  — - Falken- 
berg pâ  Rügen. 

Briza  media  L ß pallida  Doell.  — Binz  pa  Rügen. 

Air  a caryophyllea  L.  f.  pall  escens  — heit  och  hallet 
grön,  skärmfjäll  gröna,  silfverglänsande.  I skogen 
mellan  Binz  och  Sellin  pâ  Rügen. 

Molinia  coerulea  (L)  ß arundinacea  (Schrk)  — 
Pommern,  "Wrangelsburg. 

Triticwn  junceum  X repens  f.  snbjunceum  L.  M. 
Neum.  i Bot.  Not.  1889  pag.  241  — Nord-Pehrd 
samt  pä  stranden  mellan  Binz-Sellin  (Rügen);  J.  cam- 
pestris  (Gr.  och  Godr.)  Neum.  vid  Binz. 


Lunds  botaniska  förenings  förhandlingar. 

XXXIX.  Den  27  november  1893. 

1.  En  ny  form  af  Torilis  Anthriscus  (L.) 

C.  Ghel. 

Af  A.  Berg. 

I Augusti  1893  hade  jag  tillfälle  att  under  en 
kortare  vistelse  pâ  Gotland  af  ofvannämda  umbellat 
iakttaga  en  form,  som  torde  förtjena  att  omnämnas 
och  erhalla  särskildt  namn.  Den  växte  strax  norr 
om  Visby  pâ  hafsstranden  bland  kalkgrus  och  spar- 
samt,  lägt  gräs.  Den  drog  redan  genom  sin  litenhet 
uppmärksamheten  tili  sig:  3 — 8 ctm,  hvilket  ju  är 
en  ringa  höjd  för  en  växt  som  annars  räknar  1 — 4 
fot.  Imellertid  var  den  füllt  utbildad  med  säväl  blorn- 
mor  som  frukt  och  företedde  med  afseende  pâ  säväl 
bladen  som  blomställningen  ett  par  bestämda  karak- 
tärer,  som  föranledt  mig  att  belägga  den  med  eget 


109 


namn,  hvartill  den  torde  vara  väl  sa  berättigad  som 
t.  ex.  /.  agrestis  "Walle.  af  Aethusa  Cynapium  L. 

Torilis  Anthriscus  (L.)  C.  C.  Gmel.  f.  pyg- 
mæa  nov.  f.  Lägväxt , 3 — 8 ctm  hög,  flockarna  2 — 3- 
(nägon  gang  fyra-)  sträliga , bladen  en  gang  parbladigt 
delade  med  inskurna  flikar.  — 

Säkerligen  sta  de  nämda  karaktärerna  i samband 
med  plantans  litenhet,  som  âter  torde  till  stör  del  vara 
en  följd  af  växtlokalens  beskaffenhet  ; strax  bredvid 
växte  dock  statligt  utbildade  normala  individ,  som 
syntes  trifvas  godt.  Som  att  vanta  var,  saknades 
öfvergangar  ej  : bladen  visade  tendens  till  att  ôfvergâ 
till  dubbelt  parbladiga  samtidigt  med  att  plantans 
storlek  väsentligen  ökades;  först  vid  betydligt  ôkad 
storlek  blefvo  blomflockarna  ilerstrâliga.  — 

2.  Kandidat  Simmons  förevisade  exemplar  af  Koeleria 
cristata  Pees,  fran  Borgholm,  inlemnade  till  föreningens  växt- 
byte  af  Postmästare  V.  Beatt  i Borgholm,  som  om  dess  före- 
komst  derstädes  lemnat  nâgra  meddelanden.  Han  hade  päträffat 
växten  â en  gräsplan  i Borgholms  stadspark,  hvarför  det  visser li- 
gen  läge  nära  till  hands  att  antaga,  att  den  kommit  dit  med 
gräsfrö,  som  användts  till  planens  insaning.  Häremot  talade 
dock,  att  växten  ej  förut  hlifvit  observerad,  oaktadt  planen 
redan  légat  i âtskilliga  âr.  Möjligen  künde  detta  emellertid 
förklaras  med  att  graset  i parken  tili  följd  af  den  torra 
sommaren  i âr  ej  blifvit  sä  tidigt  afhugget  som  annars,  och 
att  den  derför  ej  blifvit  störd  i sin  utveckling.  I hvarje  fall 
torde  den  ej  vara  spontan.  Exemplaren  frän  Borgholm  afveko 
i habitus  nâgot  frân  de  danska  och  tyska  exemplar  af  Koe- 
leria cristata,  som  tili  jämförelse  framlades,  men  öfverens- 
stämde  med  dem  i karakterer. 

3.  Studeranden  K.  Noedsteöm  förevisade  en  samling 
af  honom  i Blekinge  funna  Variationsformer  af  Quereus 
Robur  L. 


no 


Den  subfossila  förekomsten  af  Ainus  vid 
Skattmansö. 

Af  Günnar  Andersson. 

I en  uppsats  af  mig  (botaniska  notiser  1893) 
om  den  nuvarande  utbredningen  samt  invandringen 
af  vära  tvänne  Ainus- arter  omnämnes  (sid.  236)  ett 
dâ  nyligen  gjordt  fynd  af  al  i en  ancyluslera  f'ran 
Skattmansö  i Upland.  Blad  af  Ainus  päträffades  först 
af  prof.  A.  G.  Nathorst  här;  sedan  fann  jag  ett  gan- 
ska  stört  antal  sâdana  vid  ett  besök  pä  lokalen.  Pâ 
grand  af  lerans  lätt  sönderfallande  beskaflfenbet  kunde 
emellertid  endast  de  smärre  bladen,  hvilka  till  större 
delen  endast  fürelâgo  i aftryck,  bevaras  och  hemföras. 
Dessa  jämte  det  material  som  1861  for  Sveriges  geo- 
logiska  undersökning  insamlats  ba  nyligen  underka- 
stats  en  detaljerad  granskning  af  prof.  Nathorst  ock 
mig.  Det  visade  sig  därvid  att  blad  af  Ahms  incana 
med  säkerhet  finnas  bland  dessa.  Huruvida  äfven  A. 
glutinosa  bland  dem  förekommer,  är  ej  möjligt  med 
visshet  afgöra.  Ehuru  jag  bland  de  större  af  de  blad, 
jag  säg  vid  Skattmansö,  vill  erinra  mig  ha  sett  sâdana 
utan  spets  och  af  samma  utseende  som  A.  glutinosas 
blad,  bör  dock  denna  art  tillsvidare  anses  tvifvelaktig 
pä  ifrägavarande  lokal. 

Pör  de  äsigter  som  blifvit  framstälda  i den  cite- 
rade  uppsatsen  har  det  ingen  större  betydelse,  om 
bägge  eller  endast  den  ena  af  Æ/ms-arterna  finnas 
här.  A.  incanas  förekomst  i ancylusleran  vid  Skatt- 
mansö är  emellertid  ytterligare  ett  stöd  för  min  äsigt 
om  dess  invandring  österifrän  tidigare  än  granen. 
Skulle  framtida  undersökning  visa  att  A.  glutinosa  ej 
finnes  där,  ligger  däruti  ett  stöd  för  antagandet  att 
ancyluslerans  bildningstid  här  är  samtidig  med  den 
tidigare  afdelningen  af  fur  Vegetationen  i mellersta 
Sverige. 


Bot.  Not.  IS 04. 


Ill 


Om  Phyllodie  hos  Cornus  suecica  L. 

Af  Otto  Ekstam. 

I en  föregaende  uppsats  *)  har  jag  pâpekat,  att 
Cornus  suecica  i Jämtlands  fjälltrakter  ofta  uppträder 
med  gröna  eller  delvis  gröna  svepen.  Detta  visar 
sig  äfven  vara  fallet  i nordliga  Norge,  att  döma  efter 
pressade  exemplar,  som  farmaceuten  N.  Svensson  hem- 
fört  fran  Finmarken  och  godhetsfullt  stallt  till  mitt 
förfogande. 

Pâ  âtskilliga  indiyid  af  Cornus  suecica  fran  denna 
trakt  voro  blommorna  ombildade  pâ  fiera  satt.  Star- 
kast utvecklad  af  de  tili  ett  antal  af  4 — 8 reducerade 
blommorna  i livarje  inflorescens  var  toppblomman, 
hvilken  oftast  var  nära  dubbelt  sä  stör  som  umbellans 
öfriga  blommor.  Karaktäristiskt  för  samtliga  blom- 
mor  var,  att  bägge  hyllekransarne  voro  gröna  samt 
att  befruktningsorganen  voro  mer  eller  mindre  full- 
ständigt  reducerade.  Foderbladen,  i normala  fall  en- 
dast utgörande  en  4-flikig  valk,  voro  ända  tili  6 mm. 
langa  och  voro  än  kortare  än  längre  än  kronbladen. 
Dessa,  som  varierade  mellan  4 — 6 mm.  i storlek,  sutto 
i nagra  blommor  alternerande  med  foderbladen,  i 
andra  äter  motsatta  dessa.  I ett  par  blommor  tycktes 
en  öfvertalig  kronbladskrans  förefinnas,  i det  att  innanför 
och  motsatt  kronbladen  uppträdde  ännu  en  bladkrans  af 
mindre  storlek.  Huruvida  denna  uppkommit  genom 
en  differentiering  af  kronbladsanlagen  eller  genom  en 
omvandling  af  standarbladen,  har  jag  ej  kunnat  af- 
göra.  I en  blomma  iakttogos  3 foderblad  och  3 kron- 
blad,  i en  annan  4 stora  foderblad  och  endast  tvenne- 
smärre  kronblad.  Af  andröceet  och  gynäceet  fanns 
i samtliga  blommor  endast  en  antydning  i form  af  en 
outvecklad  knopp,  utom  i en  blomma,  där  fyra  stan- 
dare  voro  utvecklade,  under  det  i pistillens  stalle 

')  Otto  Ekstam,  Teratologische  Beiträge  — Öfvers.  af  K.  Vet. 
Ak:s  förhandlingar  1894,  n:o  2. 


112 


tveime  hyllebladsliknande  kransar  utbildats,  kvadan 
man  bar  antagligen  har  med  en  genomväxning  att 
göra. 

Möjligen  är  det  bildningar  af  det  slag,  som  ofvan 
beskrifvits,  bvilka  Jägmästaren  H.  Samzeliüs  âsyftar  i 
en  i Botaniska  Notiser  for  1891,  b.  8,  sid.  136 — 139 
publicerad  uppsats  ”Nâgra  excursioner  vid  Cfellivare 
Kyrkby  i svenska  Lappland”,  hvari  nâgra  missbild- 
ningar  bos  Cornus  succica  beröras.  Vid  nedskrifvandet 
af  min  ofvan  citerade  uppsats  bade  jag  ej  last  denna 
afbandling,  men  dä  min  uppmärksambet  nu  blifvit 
fast  bärpa,  begagnar  jag  tillfället  yttra  nâgra  ord  om 
den  beskrifning  Herr  Samzelios  lämnar  om  nämnda 
växt.  Herr  S.  säger  sig  lia  konserverat  nâgra  in- 
tressanta  exemplar  af  Cornus  suecica , bvaraf  ett  bade 
en  ’’kronbladsgrupp”  omvandlad  tili  gröna  blad,  ett 
annat  bade  ’’ej  mindre  än  6 dylika  blad  midt  uppe 
bland  stândarne  ocb  kronbladen”.  Hvad  i all  rimlig- 
bets  narnn  menas  med  att  ha  en  kronbladsgrupp  af 
sex  gröna  blad  midt  uppe  bland  stândarne  ocb  kron- 
bladen? Vidare  heter  det,  att  ett  exemplar  bland 
annat  bade  "ett  omdanadt  bladpar  i kronbladshopen  (!)”. 
— Detta  uttrj’ck  är  liksom  de  föregäende  absolut 
omüjligt  att  förstä. 

Sträfvandet  att  infüra  nya  terminologiska  begrepp 
är  onekligen  i vissa  fall  bögst  erkännansvärdt,  näm- 
ligen  dä  det  är  frâga  om  att  âstadkomma  en  beböflig 
klarbet  i mer  eller  mindre  dunkla  distinktioner.  För- 
fattaren  bar  här  användt  ett  diametralt  motsatt  till- 
vägagängssätt.  De  hittills  brukliga  beteckningssätten 
for  florala  organ  ocb  organsystem  torde  nämligen 
bafva  varit  fullkomligt  tillfjdlestgörande  vid  en  be- 
skrifning af  ifrägavarande  strukturegendomligheter, 
och  att  därvid  införa  sädana  nj-a  begrepp  som  rkron- 
bladshop”  etc.  skulle  jag  vilja  beteckna  med  nägot 
diametralt  motsatt  mot  erkännansvärdt. 


113 


Botaniska  föreningen  i Stockholm. 

Sammanträdet  den  25  febr.  1893. 

1.  Doc.  AF  Keercker  meddelade  en  iakttagelse  â 
rotgrenarne  af  den  i tropiska  vatten  simmande  egen- 
domliga  aracéen  Pistia  Stratiotes , hvilka  afskurna  bibe- 
höllo  samma  sneda  jämnvigtsläge  med  hänsyn  till 
lodlinien,  livilket  de  intaga  â växten.  Orsaken  till  denna 
företeelse  läge  i en  excentrisk  fördelning  af  tyngd- 
punkten,  hvilken  tyddes  sâsom  uttryck  för  en  ärftligt 
fixerad  fördelning  af  under  tillväxten  alstrade  sub- 
stanser  af  olika  specifik  vigt,  hvilken  fördelning  upp- 
stâtt  genom  att  rotgrenarna  bos  artens  förfäder  vuxit 
i denna  riktning. 

2.  Dr.  Jüngner  refererade  en  del  iakttagelser 
r brande  utbildning  af  regnblad  i nederbördsrika  trakter. 
En  utförligare  uppsats  bäröfver  finnes  införd  i denna 
tidskrift  1893,  haftet  3. 

3.  Dr.  GtREvillius  lemnade  därpa  en  framställ- 
ning  af  vegetationsförballandena  pa  atskilliga  Hjäl- 
mareskär,  som  nybildats  genom  sänkningarna  1882  och 
1886.  Utförligare  härom  se  Bib.  t.  K.  Sv.  Vet.  Ak. 
Handl.  Bd.  18,  n:o  6 samt  denna  tidskrift  1893,  haftet  3. 

Sammanträdet  den  9 mars. 

1.  Hr  Hedström  beskref  2 fynd  af  hasselnötter 
i torfmossar  fran  Dalarne  och  Helsingland.  Se  Greol. 
Föreningens  Förh.  Bd.  15,  b.  4. 

2.  Lektor  Ntlsson  redogjorde  för  sina  under- 
sökningar  angaende  tallstekelns  och  tallmätarens  bärj- 
ningar  af  skogarne  i Nerike  under  âr  1890.  Jmf. 
Forstligt  botaniska  undersökningar  i sydöstra  Herike 
1892,  i Tidskrift  för  skogshushallning  1893. 

Sammanträdet  den  13  april. 

1.  Om  regnblad,  daggblad  och  snöblad.  II. 

Af  J.  B.  Jungner. 

Daggbladen  äro  utmärkande  för  en  i varmare  tem- 
pererade  och  subtropiska  trakter  vidt  utbredd  vege- 

Bot.  Kot.  18H4.  S 


114 


tationstyp.  Det  karaktäristiska  for  dessa  blad  är  den 
uppâtriktade  ställningen,  den  mot  basen  afsmalnande, 
i spetsen  afrundade  formen,  den  helbräddade  kanten, 
den  vanligen  glatta  ytan,  det  stärkt  byggda,  i alia 
delar  likformigt  utbildade  skaftet  samt  bladens  tätt 
sammanpackade  läge  i spetsen  af  grenarna.  Vanligen 
äro  bladen  langsträckta  (spadlika).  Det  uppâtriktade 
läget  har  sannolikt  uppkommit  genom  daggens  och 
solljusets  i en  foljd  af  generationer  fortsatta  inverkan 
och  är  ett  uttryck  för  tillgodogörande  af  daggen  och 
det  sparsamma  regnet  samt  för  skydd  mot  alltför  stärkt 
verkande  ljus.  Till  foljd  af  att  bladen  äro  placerade 
tätt  intill  hvarandra,  komma  nämligen  i knoppen,  som 
vanligen  saknar  fjäll,  endast  de  öfre  delarne  af  hvarje 
blad  att  bli  fritt  exponerade  för  solljitset  och  daggen, 
och  resultatet  häraf  blir,  att  dessa  delar  tillväxa  star- 
kare  än  de  nedre.  Bladens  utat  bredare  form  är  för 
ifragavarande  växter  fördelaktig  sä  tili  vida,  att  den 
tillika  med  den  täta  placeringen  astadkommer  ömse- 
sidigt  skydd  mot  för  skarpt  solljus.  I Vegetationen 
pä  Kanarieöarna,  särskildt  Teneriffa,  utgör  daggblads- 
typen  det  integrerande  elementet  och  är  representerad 
i en  mängd  olika  familjer.  Förutom  därstädes  före- 
kommer  sagda  typ  pa  vidt  skilda  trakter,  säsom  pä 
Cap,  i Vestaustralien  med  flere  ställen.  I sistnämda 
trakt  kafva  t.  ex.  Acacierna  utbildat  sig  pä  clelvis 
analogt  sätt.  Atskilliga  af  de  i vara  växthus  odlade  städse 
gröna  växter,  säsom  oliv,  lager,  myrten  m.  fl.  tillköra 
daggbladstyqiien.  Steppernas  ’’afdunstningsblad"  äro  en 
särskild  utbildningsform  af  daggbladen,  företrädesvis  ut- 
märkt  af  sin  härigket.  Exempel  pa  öfvergang  mellan 
egentliga  daggblad  och  steppblad  lemna  atskilliga  Labia- 
ter,  Euphorbiacéer  o.  a.  Afven  förekomma  öfvergangar 
Iran  daggblad  tili  en  annan  bladtyp,  ”snöblad:1,  karak- 
täriserad  af  förekomsten  af  sagtänder.  En  dylik  öfver- 
gäng  visa  t.  ex.  Camellia , Euonymus  japonicus  o.  a. 
Sagtänderna,  hvilka  t.  ex.  hos  vara  löfträd  äi’o  stärkt 


115 


utvecklade,  aftaga  i utbildning  alltmer,  ju  närmare 
man  kommer  de  typiska  daggbladens  utbredningsom- 
râde.  Aftagandet  beror  sannolikt  pa  de  ständigt  vex- 
lande  yttre  omständigheter,  under  hvilka  dessa  växter 
lefva,  i det  att  den  nattliga  daggen  och  torkan  under 
dagarne  smâningom,  under  generationers  lopp,  âstad- 
komma  förlusten  af  sagtänderna,  bvilka  nämligen  mer 
an  andra  delar  af  bladet  äro  utsatta  for  dessa  klima- 
tiska  vexlingar. 

Hos  odlade  exemplar  af  den  pâ  gränsomrädet 
mellan  daggblads-  ocli  snöbladsregionerna  stâende  Au- 
cuba  japonica  förekommer  det  intressanta  förhällandet, 
att  sagtänder  här  voro  utbildade  pâ  blad  tillhörande 
sâdana  skott,  * som  i ungt  stadium  varit  täckta  af 
knoppfjäll,  under  det  att  de  skott,  som  sakna  dessa, 
oftast  sakna  tydliga  tänder  pâ  bladen.  En  utförligare  af- 
handling  härom  kommer  senare  att  publiceras. 

Sammanträdet  den  27  april. 

1.  Dr.  Grevillius  omnamnde  vissa  egendomligheter 
i bladens  byggnad  hos  nâgra  växter  frân  OJands  alvar, 
af  bvilka  framgiek,  att  bos  en  del  arter  ljuset  utôfvar 
en  stark  direkt  inverkan  pâ  vâfnadernas  utbildning. 
Sârskildt  pâpekades,  att  bos  vissa  former,  dar  bladen 
till  följd  af  sin  ställning  träffades  snedt  af  det  star- 
kaste ljuset,  palissadcellerna  vore  orienterade  mer 
eller  mindre  parallelt  med  ljusets  infallsriktning,  samt 
sâlunda  mot  bladytan  bildade  en  sned  vinkel,  livars 
storlek  och  plan  vexlade  med  bladens,  resp.  bladde- 
larnes  olika  läge.  Att  denna  egendomligbet  i Struk- 
turen vore  att  tillskrifva  ljusets  omedelbara  inverkan, 
framgick  bland  annat  däraf,  att  bos  vissa  arter  nämda 
celler  bade  den  vanliga,  mot  bladytan  vinkelräta  ställ- 
ningen  bos  sâdana  former,  som  vegeterade  under  för- 
hällanden,  hvilka  medförde  en  mindre  intensiv  belys- 
ning,  an  som  pâ  den  öppna  alvarslätten  var  fallet. 

2.  Dr.  Jungner  förevisade  en  serie  bladtyper 
inom  slägtet,  Ficus  frân  olika  delar  af  jorden,  hvilka 


1 IG 


belyste  skilnaderna  i den  yttre  bladstrukturen  mellan 
de  af  honom  uppstälda  klimatologiska  kategorierna 
’’regnblad”,  ’’daggblad”  och  ’’snöblad”. 

3.  Prof.  Lagerheim  omnämnde  en  egendomlig 
Cj'peracé,  Dichromena , frän  Panama,  som  i motsats 
tili  sina  närmaste  slägtingar  var  inrättad  för  frömjöls- 
öfverförande  genom  insekter.  Den  företedde  pâ  afständ 
en  förvillande  likhet  med  en  blomkorgväxt,  hvadan 
här  mycket  sannolikt  förelage  ett  fall  af  härmning. 
Vissa  blad  bade  nämligen  ombildats  tili  vid  basen 
hvita  organ,  som  voro  samlade  tili  en  blomkronlik- 
nande  stjärna.  Den  hvita  färgen  var  förorsakad  af 
ljusets  brytning  genom  en  massa  i det  inre  af  bladets 
basala  del  förefintliga  sma  luftrum.  »Pöredraganden 
hade  konstaterat,  dels  att  växten  var  föremäl  för  flitiga 
insektbesök,  som  medförde  öfverflyttandet  af  pollen 
mellan  olika  individer,  dels  att  insekterna  icke  erhöllo 
nägon  belöning  för  dessa  sina  ofrivilliga  tjänster,  da 
nämligen  ingen  lionungsafsöndring  hos  växten  förekom. 

4.  Docenten  AP  Ivlercker  förevisade  en  af  honom 
konstrnerad  apparat  för  odlingar  af  mikroorganismer 
i lüsningar  af  bestämd  koncentration,  samt  meddelade 
en  teori  för  tillväxten  af  membranklädda  celler. 

Sammanträdet  den  12  maj. 

1.  Lektor  Nilsson  föredrog  om  de  slutsatser, 
som  künde  dragas  af  ett  noggrannt  detaljstudium  öfver 
växtarternas  nuvarande  utbredning  i vart  land  med 
särskild  hänsyn  fast  vid  betydelsen  af  s.  k.  reliktformer. 

2.  Dr.  Jünqner  demonstrerade  en  karta,  utvi- 
sande  fördelningen  af  bladtyperna  inom  slägtet  Acer 
pâ  olika  klimatologiska  omraden. 

Sammanträdet  den  29  sept. 

1.  Dr.  Jdngner  föredrog  om  Vegetationen  of  van 
trädgränsen  och  omnämnde  först  förhallandena  i Järnt- 
lands  fjälltrakter.  Öfver  hufvud  künde  allt,  som  lig- 
ger  mellan  träd-  och  snögränsen,  betecknas  med  det 
frän  Venezuela  hemtade  Humboldtska  namnet  "Para- 


117 


mos”  elier  med  det  'YVahlenbergska  "regio  alpina”. 
En  indelning  af  Vegetationen  pâ  detta  omrade  late 
sig  utan  svarighet  genomföras  med  hänsyn  tili  kli- 
matets,  resp.  markens  olika  beskaffenhet  pa  skilda 
stallen.  Utbildningen  af  olika  formationer  vore  be- 
tingad  bäraf.  De  särskilda  till  hvarje  formation  hö- 
rande  växterna  genomgingos  och  illustrerades  medelst 
pressade  exemplar  samt  teckningar  och  fotografier,  de 
senare  utförda  af  hr  O.  Ekstam. 

Närmast  drifvorna  förekomma  i allmänliet  ofta 
koncentriskt  anordnade  arter  med  smä  sägade,  nästan 
cirkelrunda  blad,  ’’alpina  snöblad”.  Pa  de  högt  be- 
lägna,  oftast  torra,  kalla  och  blâsiga  platäerna  upp- 
träda  arter  med  tättsittande,  smä  blad,  tili  större 
delen  Ericinéer.  Pâ  de  i närheten  af  drifvorna  be- 
lägna,  för  vinden  utsatta  sluttningarna  sta  gruppvis 
och  tätt  sammanslutna  växter  med  flikiga  bladformer. 
Nedanför  dessa  och  drifvorna,  hufvudsakligen  intill 
de  bäckar,  som  här  framrinna,  samt  pâ  de  stora  om- 
raden  däromkring,  hvarest  marken  ständigt  fuktas  af 
det  kalla  smältvattnet,  utbreder  sig  det  omrade,  som 
i synnerhet  paminner  om  ’’Paramos’’,  nämligen  gra- 
videregionen,  hvilken  är  ntmärkt  tili  största  delen 
genom  bladens  täta  härighet,  till  mindre  del  genom 
blaaktigt  vaxöfverdrag  i synnerhet  pâ  bladens  undre 
sida.  Afven  arter  med  köttiga  blad  uppträda  här. 
De  olika  formationernas  allmänt  habituella  karaktär 
härledde  sig  i synnerhet  Iran  bladens  form,  ställning, 
beklädnad  o.  s.  v.  Bladgestalten  vore  ett  uttryck  för 
och  en  följd  af  de  yttre  omständigheternas  inverkan 
och  pâ  samma  gang  ett  skydd  emot  dessa.  I all- 
mänhet  tydde  Vegetationen  ofvan  trädgränsen  pâ  ett 
jämförelsevis  mycket  torrt  klimat  i dessa  trakter. 

Slutligen  antyddes,  att  en  motsvarande  utbild- 
ning  af  ofvannärnda  olika  formationer  egt  rum  äfven 
i andra  af  jordens  fjälltrakter. 


118 


2.  Docenten  AF  Klercker  lemnade  en  redogörelse 
för  de  principer,  soin  füljts  vid  uppgörandet  af  planen 
för  den  tillämnade  fytobiologiska  försöksstationen  vid 
Djursholm.  Det  vore  bl.  a.  föredragandens  afsigt  att 
söka  möjliggöra  företagandet  af  experimentella  under- 
sökningar  öfver  den  pâ  Djursholm  vildväxande  Vege- 
tationen, i afseende  pâ  de  relationer,  i livilka  denna 
stâr  tili  yttre  omständigheter,  sâsom  olika  grad  af 
belysning,  fuktighet  i marken  o.  s.  v.  Sâsom  sär- 
skildt  gynnsam  för  anställande  af  dylika  försök  fram- 
hölls  terängens  och  vegetationens  omvexlande  beskaf- 
fenhet.  Pâ  det  afsedda  omrädet  finnas  nämligen  Hera 
bestand  af  olika  natur,  sâsom  ekbestând,  tallbeständ 
o.  a.,  hvart  och  ett  med  sin  karaktäristiska  underve- 
getation.  Föredraganden  uttalade  som  ett  af  önsk- 
ningsmälen  beträffande  den  blifvande  anstalten,  att 
genom  expérimentait  företagna  förändringar  i de  yttre 
förliällandena  vigtiga  bidrag  skulle  kunna  vinnas  tili 
utrönande  af  olika  arters  olika  relationer  tili  dessa, 
hvilka  bland  annat  torde  komma  att  fâ  uttryck  i de 
olika  resultaten  af  deras  ömsesidiga  kamp  för  tillvaron. 
Ytterligare  en  gynnsam  omständigket  för  företagets 
förverkligande  ansäg  föredraganden  ligga  däri,  att 
omrädena  för  det  blifvande  försöksfältet  hysa  sä  natur- 
liga  beständ  som  möjligt,  dä  de  nämligen  äro  ytterst 
obetydligt  trafikerade. 

3.  Dr.  Grevillics  f'ramlade  abnorma  former  af 
asp  och  björk  frän  Medelpad.  Afven  Ainus  incana  v. 
microconus  L.  M.  Neum.  förevisades.  Se  härom  pâ 
annat  ställe  i denna  tidskrift. 

4.  Docenten  AF  Klercker  betonade  i ett  föredrag 
önskvärdheten  af  att,  mera  konsekvent  än  hvad  liit- 
tills  skett,  jämte  den  morfologiskt-fylogenetiska  införa 
en  biologisk  terminologi.  Han  uppehöll  sig  i synner- 
het  vid  benämningen  ’’blomma”  och  framhöll  att  detta 
begrepp  är  morfologiskt,  icke  biologiskt.  I samman- 
hang  härmed  pâpekades  ätskilliga  biologiska  egendom- 


119 


ligketer  kos  blomställningarna  frân  hittills  mindre 
beaktade  synpunkter. 

Sammanträdet  den  14  okt. 

1.  Dr.  Jungner  lemnade  en  redogörelse  för  bygg- 
naden  af  bladen  kos  nägra  smabladiga  fjällväxter  ofvan 
trädgränsen  samt  pâvisade,  att  ett  samband  räder  mel- 
lan  den  olika  bladformen  och  de  resp.  arternas  olika 
ymnigketsgrad,  sä  tili  vida  nämligen,  att  ju  mera  om- 
bildade  bladen  äro  i riktning  àt  skydd  mot  kölden, 
desto  ymnigare  är  deras  förekomst.  Köldskyddet  astad- 
kommes  i synnerket  genom  nedvikning  af  bladkan- 
terna,  hvarigenom  ett  mer  eller  mindre  slutet  luftrum 
bildas  pâ  undersidan.  En  sammanhängande  sérié  pä- 
visades  frân  den  ymnigt  förekommande  Empctrum , 
med  bladkanterna  sä  längt  nedvikta,  att  ett  i det 
närmaste  slutet  luftrum  bildas,  ända  ned  tili  nägra 
sparsamt  förekommande  arter  med  frân  den  vanliga 
formen  icke  afvikande  bladtyp. 

2.  Kand.  A.  Gr.  Kellgren  visade  ett  fullständigt 
exemplar  af  Monotropa  Hypopitys,  insamladt  i skogen 
mellan  Djurskolm  ock  Svalnäs,  samt  papekade,  kuru- 
som  denna  växt  vanligen  förekommer  pâ  sä  djup  jord- 
män.  att  man  kar  svärt  att  fullständigt  upptaga  dess 
egendomliga  rotsystem.  A anförda  lokal  förekom 
densamma  emellertid  â endast  5 — 6 centimeters  djup 
i en  af  barrträds-  samt  Yacciniumrötter  genomväfd 
jordtorfva,  i kvilken  dessutom  anträffades  en  frukt- 
kropp  af  Elaphomyces  granulatus. 

3.  Herr  Ekstah  visade  exemplar  af  Cornus 
suecica  med  prolifierade  inflorescenser  ock  gröna  invo- 
lukralblad.  (Utförligare  kärom  se  Öfversikten  till  K. 
Vet.  Ak:s  förkandlingar  1894,  n:o  2.) 

Sammanträdet  den  30  okt. 

1.  Dr.  Grevillius  meddelade  biologiska  ock  flori- 
stiska  iakttagelser  frân  nägra  lunddälder  i olika 
trakter  af  Sverige.  (Dessa  publiceras  i Botaniscke 
Zeitung). 


120 


2.  Herr  Ekstam  förevisade  en  monströs  form 
af  Primula  sinensis , med  petaloider  fästa  pä  bakre 
delen  af  petalerna.  (Jmf.  Öfversikten  till  K.  Vet. 
Ak:s  förhandlingar  1894,  n:o  2.) 

3.  Docenten  AF  Klercker  förevisade  en  i vart 
land  Hittills  icke  anträffad,  af  föredraganden  pä  Dalarö 
nyligen  upptäckt  hybrid  mellau  Vaccinium  Myrtillus 
och  Vaccinium  Vitis  idcea , som  närmade  sig  den  förra 
genom  den  tandade  bladkanten  och  sin  icke  synner- 
ligen  läderartade  konsistens,  den  senare  ater  genom 
den  nästan  fullständiga  rednktionen  af  vingkanterna 
pä  grenarna. 

Sammanträdet  den  9 nov. 

1.  Dr.  Jüngner  redogjorde  för  utbildning  af 
droppspetsar  hos  fruiter  i regnrika  traiter.  Denna  ut- 
bildning är  tydligen  en  anpassning  tili  ett  hastigt 
afledande  af  det  ymniga  regnvartnet,  som  endast  i 
ringa  grad  adhererar  vid  fruktens  nedatvända  spetsiga 
ända.  Frukterna  blifva  salunda  efter  ett  regn  torr- 
lagda  pâ  en  kortare  tid,  än  som  skulle  vara  fallet, 
om  den  nedat  riktade  ändan  vore  afrundad,  och  ge- 
nom denna  torrläggning  astadkommes  salunda  ett  kräf- 
tigt verkande  skydd  mot  förruttnelse.  Denna  frukt- 
form  har  sannolikt,  pa  samma  gang  den  lemnar  skydd 
mot  den  alltför  rikliga  nederbörden,  uppkommit  genom 
dennas  omedelbara  inverkan,  fortsatt  under  ett  betyd- 
ligt  antal  generationer.  Detta  fall  af  advers  anpass- 
ning är  salunda  analogt  med  de  för  samma  trakter 
karaktäristiska  nedhängande  eller  nedböjda,  i en  längre 
eller  kortare  spets  slutande  bladen.  I vara  nordiska 
trakter,  dar  nederbördsmängden  är  vida  mindre,  kan 
man  naturligtvis  icke  vänta  att  finna  denna  frukttyp 
mera  rikligt  rejmesenterad.  Emellertid  förekommer 
den  äfven  pâ  vâra  breddgrader,  t.  ex.  hos  de  pa 
skuggiga  och  nägot  fixktiga  lokaler,  företrädesvis  pa 
regnrika  omräden  växande  Corydedis-arterna,  samt  hos 
Orobus  vernus ; denna  senare  utmärker  sig  dessutom 


121 


därigenom,  atfc  äfven  bladen  äro  hängande  och  spetsiga. 

Äfven  nâgra  andra  typer  för  fruktformer  frân 
samma  trakter  genomgingos. 

2.  DENSAMME  anförde  ett  egendomligt  fall  af  pd 
pollinerande  inselder  reagerande  ” skyltning ”.  Det  hade 
iakttagits  hos  den  med  kaffebusken  beslägtade  Musscenda 
luteola ; hos  nâgra  blommor  i omkretsen  af  blomsam- 
lingen  utväxer  här  ett  af  foderbladen  till  ett  organ 
af  lifligt  gul  färg  och  af  ungefär  samma  form  och 
storlek  som  örtbladen.  Pa  detta  satt  omgifves  den 
af  sma  och  oansenliga  blommor  bestaende  blomsam- 
lingen  af  en  krans  af  stora,  stärkt  i ögouen  fallande 
kronbladsliknande  organ,  hvilka  tjenstgüra  som  lock- 
medel  för  insekterna,  hvilka  genom  sin  verksamhet 
möjliggöra  fröens  utbildning,  samt  indirekt,  troligen 
äfven  frukternas  spridning.  Förekomsten  af  gula  fjä- 
rilar  pa  de  lokaler,  dar  dessa  växter  nppträda,  star 
möjligen  i samband  med  dessa  förhallanden. 

3.  DENSAMME  förevisade  en  Verbenacé  med  ne- 
dre  delen  af  bladskaften  efter  bladets  fällning  utbildade 
tili  klätterorgan. 

4.  DENSAMME  omnämnde  en  med  stora,  prakt- 
fulla  hvita  blommor  och  langt  utdragen  sinal  pip  för- 
sedd  Convolvulacé,  Calonydion  speciosum  Chois.  Denna 
slar  ut  sina  blommor  pa  aftonen  och  sluter  sig  till- 
sammans  pa  morgonen  vid  solens  framträdande.  Ar- 
ten förekommer  mest  slingrande  pa  de  höga  stam- 
marne  af  en  Dracœna.  De  hvita  blommorna  och  den 
langa  pipen  tydde  pä  pollination  genom  nattfjärilar. 
Pa  marken  under  dessa  lianer  hade  föredraganden  flere 
ganger  iakttagit  fragment  af  en  stör,  graaktig  nattfjäril. 

5.  Dr.  Tiselius  förevisade  därpa  en  samling  Pota- 
mogeton- former,  afsedd  att  inom  den  närmaste  framti- 
den  utgifvas  i ett  exsiccatverk. 

6.  Docenten  Ljungstedt  visade  en  del  hattsvam- 
par  samt  blommor  och  blad,  konserverade  enligt  fru 
E.  Berndes-Ljungstedts  balsameringsmetod. 


122 


Sammankomsten  den  23  now 

1.  Kand.  A.  G.  Kellgren  redogjorde  för  den 
geografiska  utbredningen  af  Ledum  palustre , som  enligt 
lians  tolkning  innefattade  en  formserie  med  cirkum- 
polär  utbredning  och  mâste  anses  som  arktisk,  eliuru 
eu  af  formerna  bar  en  utbredning  nägot  olik  öfriga 
arktiska  växter.  (En  uppsats  bärom  kommer  att  inom 
kort  publiceras.) 

2.  Lektor  Nilsson  böll  ett  föredrag  om  vegeta- 
tionsförbällandena  pä  Omberg;  samt  visade  grenar 
oeb  blad  af  bok  därifrän,  angripna  af  sjukdomar  för- 
orsakade  dels  af  insekter  dels  af  svampar. 

Sammankomsten  den  18  dec. 

1.  Herr  Erst  am  föredrog  om  byggnaden  has 
nàgra  arktiska  växter  s1  specielt  Pedicular  is-arters  rotter , 
frân  jämfürande  anatomisk-fysiologisk  synpunkt.  Hos 
de  rötter,  som  äro  utbildade  till  organ  for  upplags- 
näring,  förekommer  en  krets  af  stora  luftgângar  i 
veden,  i barken  eller  i bâdadera.  Till  följd  af  dessa 
luftgângar  visa  tvärsnitten  bos  roten  ett  slags  bjul- 
konstruktion,  bvilken  skarpast  framträder  bos  Pedicu- 
lar! s Janata.  Pa  tvärsnitt  äro  de  sâlunda  bildade  bjulek- 
rarne  bâgformigt  bôjda,  mestadels  ât  samma  bâll. 
Denna  byggnad  är  synlig  för  blotta  ôgat.  En  lik- 
artad  konstruktion  förefinnes  bos  systematiskt  vidt 
skilda  arter  frân  samma  slags  stândorter,  hvadan  sanno- 
liklieten  af  att  dessa  bildningar  ega  en  gemensam 
fysiologisk  innebörd  pâpekades.  (En  utförlig  afband- 
ling  bärom  kommer  inom  kort  att  publiceras.) 

2.  Dr.  Jcngner  redogjorde  for  nàgra  exempel  pà 
frukt-  och  fr'ôspridning  vid  tropiska  kuster.  Pâ  den 
breda  sandstranden  antraffades  i synnerbet  klot-  eller 
trissformade  frön  eller  fruktstenar.  De  tili  förstnämda 
kategori  börande  bade  genom  bränningarnes  oeb  san- 
dens  bearbetning  smâningom  blifvit  klotformiga  oeb 
befriade  frân  sitt  kantiga  ytterbölje.  Exempel  bârpâ 
erbjöde  kokosnötterna.  Eller  ocksâ  voro  frôna,  sâsom 


123 


hos  Mucuna- arterna,  Entada  gigalobium  m.  fl. , plat 
tade  med  cirkelrund  omkrets.  Formen  vore  egnad  att 
underlätta  spridningen.  Da  frukten  eller  fröet  af 
vâgen  uppkastades  pâ  stranden  rullade  de  med  lätthet 
uppför  den  nakna  sandplanen  ocli  nädde  lättare  stran- 
dens  vegetationsgräns,  än  om  de  voro  kantiga,  sasorn 
dessa  frukter  ofta  äro  vid  nedfallandet.  Kanterna 
hindrade  de  frân  träden  nyss  nedfallna  frukterna  frân 
att  genast  kastas  tillbaka  upp  pâ  stranden.  En  del 
växter  tillliöra  som  bekant  endast  tropikernas  strän- 
der,  och  det  yar  hufvudsakligen  dessa,  som  enligt 
föredragandens  âsikt  genom  det  naturliga  nrvalet  hade 
ntbildat  sig  till  en  viss  likliet  sinsemellan  i afseende 
pâ  frukt-  och  fröformen. 

4.  Docenten  Ljungsïeut  demonstrerade  en  i Jämt- 
lands  fjälltrakter  anträffad  form  af  Pedicularis  palustris. 

5.  Herr  Ekstah  förevisade  en  monströs  form 
af  Lappa  minor  med  örtbladsliknande  brakteer.  (Vi- 
dare  härom  se  denna  tidskrift  for  1894,  baft.  1.) 


Frân  Botaniska  Sällskapets  i Stockholm 
förhandlingar. 

Den  15  november  1893. 

1.  Professor  V.  "Wittrock  höll  föredrag  om  vâra 
Nymphæaceers  — särskildt  den  röda  näckrosens  — 
morfologi  och  biologi. 

2.  Professor  V.  'Wittrock  lämnade  nâgra  medde- 
landen  om  den  regnrika  och  milda  höstens  inflytande 
pâ  växtligheten  — i synnerhet  den  alpina  — i Ber- 
gianska  botaniska  trädgarden.  Härvid  omnämndes, 
att  vid  tillfället  24  arter  fj all växter  stodo  i full  blom- 
ning.  Vidare  förevisades  och  demonstrerades  tvânne 
senblommande  vâxtarter  frân  nämnda  trädgard,  nâml. 
Sedum  erythrostictum  Miqu .,  frân  Japan,  och  Solidago 
macrorrhiza  Lge,  frân  Spanien. 


124 


3.  Amanuensen  H.  Dahlstedt  framlade  en,  af 
honom  under  en  resa  i Schweiz  och  Savoyen  sam- 
manbragt,  vacker  och  rikkaltig  samling  af  fjällväxter 
och  anknöt  därtill  en  del  växtgeografiska  meddelanden. 

Den  6 december  1893. 

1.  Professor  V.  Wittrock  höll  föredrag  om  stu- 
diet  af  systematiska  enheter  af  lägre  rang  an  arter. 
Därvid  framhölls  särskildt  C.  von  Nägeli’s  och  A. 
Jordan’s  verksamhet  pâ  detta  omrâde,  hvarjämte  en 
uppmaning  ställdes  till  de  medlemmar  af  sällskapet, 
som  därtill  vore  i tillfälle,  att  genom  odling  kontrol- 
lera  de  iakttagelser,  som  de  i nämnda  afseende  kunde 
komma  att  göra  i fria  naturen. 

2.  Amanuensen  F.  Ahlfvengren  förevisade  och 
beskref  följande  hybrider,  som  ban  funnit  pâ  Gotland: 
Malva  borealis  Wallin.  X vulgaris  Fr.,  Potcntilla  ereeta 
(L.)  X reptans  L.  och  Sclcranthus  annuus  L.  X peren- 
nis  L.  Jfr.  Bot.  Not.  1893  sid.  162  o.  f. 

3.  Amanuensen  F.  Ahlfvengren  förevisade  och 
demonstrerade  Fase.  II  af  Neuman,  Wahlstedt,  Mur- 
beck:  Wiolæ  Sueciæ  exsiccatæ”. 

Den  28  februari  1894. 

1.  Rektor  S.  Almqvist  redogjorde  för  beskalfen- 
heten  af  buskstammen  hos  Bitbus,  särskildt  med  stöd 
af  nâgra  mindre  vanliga  former,  som  af  föredr.  an- 
träffats,  hos  B.  ccesius. 

2.  Prof.  Y.  B.  Wittrock  framlade  och  demon- 
strerade fasciklarne  22 — 25  af  ;iAlgæ  aquæ  dulcis  quas 
distribueront  Veit  Wittrock  et  Otto  Nordstedt'1. 

3.  Nâgra  sällsyntare  fanerogamer  frän  norska 
Finmarken. 

Af  Nikolaus  Svensson. 

Sommaren  1892  företog  föredr.  en  resa  i norska 
Finmarken.  Därvid  besöktes  nästan  uteslutande  kustlan- 
det  och  endast  i Altens  och  Tanens  floddalar  företogos 
längre  exkursioner  inât  landet.  Utbytet  hade  dock 


125 


varit  särdeles  rikt  ock  en  större  samling  pressade 
exemplar,  förevisades  inför  Sällskapet. 

Om  följande  växter  lemnades  kortare  meddelanden. 

Mulgedium  sibiricum.  Finnes  pâ  manga  stallen 
kring  Altenelf,  men  synes  blomma  sent.  Var  föga 
mer  än  halfutvecklad  i medio  af  augusti.  Alskar 
f'uktiga  och  skuggiga  stallen. 

Polemonium  pulchellum.  Denna  yäxt  har  en  Lögst 
obekaglig  lukt.  Det  finnes  näppeligen  nâgon  annan 
skandinavisk  växt,  livars  blommor  hafva  en  sä  väm- 
jeligt  stinkande  lukt.  Enda  kända  växtställe  i Skan- 
dinavien är  Bugönäs  i Sydvaranger.  Den  förekommer 
der  i mängd  pâ  ett  sandigt  ocli  mycket  begränsadt 
omrade  lxelt  nära  byn.  Synes  ej  atbetas  af  de  här 
talrika  faren. 

Gentiana  involucrata.  Är  allmän  pâ  Finmarkens 
liafsstränder.  Den  växer  med  förkärlek  pâ  gräsrika 
Ställen  ofvanför  den  egentliga  stranden. 

Gentiana  serrata.  Denna  är  pâ  langt  när  icke 
sä  vanlig  som  föregaende,  och  med  utvecklade  blom- 
kronor  ser  man  den  mycket  sällan.  Bade  denna  och 
föregaende  observerades  pâ  spridda  stallen  vid  Alten- 
elf atminstone  5 kilom.  fran  kusten. 

Euphrasia  salisburgensis.  Ar  sedan  gammalt  upp- 
gifven  för  fjellet  Sakkobani  vid  Altenfjord,  men  finnes 
äfven  pâ  andra  fjell  i närheten.  Exemplar  frän  Finm. 
äro  gröfre  och  större  än  gotländska. 

Plantago  borealis.  Skiljer  sig  frân  P.  maritima 
hufvudsakligen  genom  sina  korta,  tjocka  ax  och  4- 
fröiga  kapslar.  Bladen  äro  mycket  köttiga.  Växten 
har  ett  Iran  P.  maritima  ganska  afvikande  utseende. 
Anträffades  endast  pâ  ett  ställe,  Nyborg  vid  Varan- 
gerfjorden  och  är  säkert  mycket  sällsynt. 

Cornus  suecica.  En  monströs  form  med  grönak- 
tiga  svepeblad  och  blommorna  omvandlade  tili  örtblad 
anträffades  pâ  fiera  ställen  i Tromsöfjellen. 


126 


Ranunculus  sulphur  eus.  Växer  pâ  mycket  sanka 
stallen  — i dalar  och  sänkningar  uppe  i Ijellen  — 
ofta  i eller  invid  rinnande  vatten.  Detta  i motsats 
till  R.  nivalis , som  merendels  förekommer  uppe  pâ 
sluttningarna  omedelbart  nedanför  de  smältande  snö- 
drifvorna.  Ofvergângsformer  mellau  R.  nivalis  och 
R.  sulphureus  funnos  pâ  liera  stallen.  Särdeles  rik- 
ligt  förekom  R.  sulphureus  i Ijellen  mellan  Langtjord 
och  Vester  Tana,  Ostfinmarken. 

Ranunculus  nivalis.  Särskildt  anmärkningsvärda 
äro  de  yppiga  former,  som  i Ostfinmarken  anträfias 
af  denna  växt.  Det  är  icke  ovanligt  att  finna  exem- 
plar med  2 à 3 stjelkblad  och  blommor  med  en 
tum  i diameter. 

Cochlear ia  arctica.  Förekommer  pâ  hafsstränderna, 
men  ofta  äfven  och  mera  typisk  vid  bäckar,  icke  säl- 
lan  högt  upp  i Ijellen.  Ofvergâr  bäde  i C.  officinalis 
och  C.  anglica  och  dessa  s.  k.  ofvergângsformer  äro  de 
vanligaste.  I mängd  och  typisk  växte  C.  arctica  vid 
Oxfjord  i Vestfinm. 

Coclilcaria  anglica.  Särdeles  typiska  exemplar  at 
denna  insamlades  vid  Talvik,  Vestfinm. 

WalilbergeMa  affinis.  Denna  anträffades  i mängd 
pâ  stranden  af  Altenelf  nedanför  fjellet  Lill-Raipas. 
I enstaka  exemplar  växte  den  äfven  nedanför  och 
ofvan  Stor-Raipas.  Den  blommar  tidigt.  Redan  sista 
dagarna  i Juli  hade  den  moget  frö. 

Dianthus  superbus.  Förekomsten  af  denna  växt 
i Ostfinm.  är  anmärkniugsvärd.  Den  finnes  icke  i 
det  öfriga  Norge  och  hos  oss  som  bekant  endast  i 
Skäne  och  södra  Hailand.  Den  synes  emellertid  trif- 
vas  godt  upp  i höga  norden  och  är  ganska  allmän. 
Växer  i närheten  af  hafsstränderna. 

Stellaria  longipes.  Enda  kända  växtställe  i Skan- 
dinavien är  Talvik  i Vestfinmarken.  Den  förekommer 
der  högt  upp  pâ  Vas'bottenfjellet  vid  nägra  af  skiffrar 
bildade  afsatser,  hvilka  ständigt  fuktas  af  nedsipp- 


127 


rande  vatten.  Den  blommar  sent,  troligen  fram  i 
sept.  ; hinner  möjligen  icke  alla  âr  i blom.  När  stal- 
let besöktes  i medio  af  augusti,  hade  den  belt  nyligen 
börjat  växa.  Stjelkarna  öfvervintra  och  fortsätta  till- 
växten  följande  âr. 

Armaria  lateriflora.  Förekommer  i Skandinavien 
endast  vid  Pasvigs  elf,  Sydvaranger,  omkring  5 kilom. 
nppför  floden.  Den  finnes  der  rikligt  under  björk 
och  videbuskar  heit  nära  elfven.  Den  växer  äfven 
vid  samma  elf  och  närmare  kusten  vid  Boris  Glebs 
kapell  pâ  ryskt  omräde. 

Saxifraga  stellaris  ß coniosa  f.  vivipara.  En  egen- 
domlig  form  med  stänglarna  upptill  mycket  greniga 
och  alla  blommorna  ersatta  af  en  massa  fjällika  gytt- 
ringar.  Anträffades  pâ  kärrartacl  mark  ofvan  Vadsö. 

Koenigia  islandica.  Gâr  i Ostfinm.  ända  ned  tili 
hafvet  och  finnes  i största  mängd  vid  sidorna  af  den 
längs  Varangerfjordens  strand  löpande  vagen  mellan 
Nyborg  och  Vadsö. 

PI  at  anther  a obtusata.  Denna  har  sedan  gammalt 
angifvits  frän  fjellet  Sakkobani  vid  Kaafjord  nära  Al- 
ten. Föredr.  fann  den  växande  tillsammans  med 
G-ymnadenia  albida  pâ  en  af  fjellets  högsta  afsatser  dock 
endast  i nâgra  fä  exemplar.  Arten  har  förut  funnits 
rikligt  pâ  ett  näs  nedanför  fjellet,  men  är  väl  nu 
nästan  utrotad.  Den  hade  vid  fiera  tillfällen  under 
de  sista  aren  förgäfves  eftersökts  af  olika  botanister. 
Mycket  troligt  är  dock  att  den  finnes  pâ  andra  fjell 
i närheten,  hvilka  i allmänhet  hafva  samma  vegetation 
som  Sakkobani. 

Veratram  album  ß Lobelianum.  Är  mycket  all- 
män  kring  Tana  fjord  och  gar  högt  upp  i fjellen, 
dock  endast  i fjordens  omedelbara  närhet.  I Tanen 
tores  ett  formligt  utrotningskrig  mot  densamma  pä 
grund  af  dess  giftighet.  Den  tycktes  dock  reda  sig 
godt  och  prunkade  of'ta  manshög  öfverallt  pâ  de  smä 
betestäpporna  kring  elfven. 


128 


Polygonum  Paji.  Exemplar  frân  Fimn.  afvika 
betydligt  frân  vâr  svenska  P.  Paji.  Nâgot,  som  genast 
taller  i ögonen,  är  det  kompakta  växtsättet  ocli  den 
stora  rikedomen  pâ  blommor.  Bladen  äro  kortare 
ocli  bredare  ; blommor  och  nötter  betydligt  större. 
Kalkens  flikar  äro  hvitkantade,  pâ  svenska  exemplar 
rödletta.  Den  förekommer  icke  blott  vid  Nesseby, 
elfven  Sevjocks  utlopp,  utan  äfven  pâ  manga  andra 
stallen  kring  Yarangerf jorden  t.  ex.  Bugönäs  ocli  El- 
venäs.  Äfvenledes  finnes  den  vid  Altenfjord. 

Carex  saxatilis  f.  masculina!  Axen  endast  inne- 
hallande  lianblommor.  Denna  form  päträtfades  i my  rar 
mellan  Langfjord  ocb  Yester  Tana  i Ostfinmarken. 

Carex  vaginata  /.  picta!  Bladen  livitrandiga.  Pâ- 
träffades  rikligt  i fjellen  ofvan  Lebesby  vid  Laxe- 
fjorden.  Finnes  äfven  pâ  Flöjfjellet  vid  Tromsö. 

Förutom  ofvannämda  växter  förevisades  ännu  ett 
femtiotal  arter. 

Den  21  mars  1894. 

1.  Dr.  E.  Henning  redogjorde  für  ’ Hufvuddragen 
af  sädesrostens  historia  frân  äldsta  intill  nuvarande  tid” . 
[Utförligt  komrner  att  härom  meddelas  uti  ’’Studier 
öfver  sädesrosten  af  Jakob  Eriksson  ocli  Ernst  Henning”.] 

2.  Prof.  J.  Eriksson  liöll  föredrag  ”Om  sädens 
svartrost  ( Puccinia  graminis ),  dess  natur  och  utveck- 
lingshistoria,  enligt  nyare  undersökningar.”  [En  resumé 
af  innehallet  finnes  meddelad  uti  ’’Sorauer’s  Zeitschrift 
für  Pflanzenkrankheiten,  1894,  N:o  2,  samt  uti  Kgl. 
Landtbr.  Akad.  Handl.  och  Tidskrift,  1894,  K:o  2. 
Utförligt  komrner  att  därom  meddelas  uti  nyss  nämnda 
’’Studier  öfver  sädesrosten”.] 

Den  18  april  1894. 

1.  Prof.  V.  B.  Wittrock  angaf  nâgra  omräden 
lämpliga  för  botaniska  sommarstudier  af  den  art, 
att  de  künde  utforas  af  hvarje  noggrann  iakttagare 
livar  som  heist  och  blifva  af  vida  större  vetenskapligt 
värde  än  det  nu  brukliga  okritiska  lierbariesamlandet. 


129 


2.  Doc.  Gtunnar  Andersson  föredrog  ”om  furekom- 
sten  af  nâgra  nordliga  växtarter  i mellersta  Sverige”. 
Föredraget  kommer  att  publiceras  som  särskild  upp- 
sats  i denna  tidskrift. 


Botaniska  Sektionen  af  Natur  vetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

Den  26  okt.  1893. 

1.  Kand.  Th.  Fredriksson  demonstrerade  botani- 
ska trädgardens  Pelargonium-  och  Oxalis-orten. 

2.  Docenten  0.  Joel  gaf  en  framställning  af 
pollinationsapparaten  hos  Schisanthus  pinnatus  (Se 
Öfvers.  af  Yet.-Ak.  Fork.  1894  N:o  2). 

Den  9 nov.  1893. 

1.  Kand.  Th.  Ekman  förevisade  de  i botaniska 
trädgärden  odlade  arterna  af  slägtena  Melandrium , 
Lychnis , Saponaria,  Gypsophila.  Tunica  ocb  Dianthus. 

Den  23  nov.  1893. 

1.  Kand.  Matts  Floderos  demonstrerade  bota- 
niska trädgardens  Dr  y pis- , Agrostemma -,  Heliosperma-. 
Silcne -,  Viscaria  — och  Cucuhalusfiormer. 

2.  Sphagnum  Wulfii  G-irg.  âterfunnen  vid 
Upsala. 

Af  E.  Nyman. 

Hösten  1890  tillkännagaf  amanuensen  K.  A.  Th. 
Seth  i bot.  Sektionen  '),  att  Sphagnum  Will fii  anträf- 
fats  i närheten  af  Upsala  vid  Läby  vad  af  stud.  Rob. 
Fries.  Trots  ifrigt  sökande  i trakten  har  lokalen  ej 
kunnat  âterfinnas,  men  har  det  i stallet  lyckats  mig 
att  finna  den  i Norby  skog,  20  minnters  väg  frân 
bot.  trädgärden,  ungefär  100  steg  söder  om  ett  Ekeby 
tillkörigt  torp,  Igelkärret. 

Den  lilla  vattensamling,  vid  hvars  kant  S.  Wulfii 
växte,  är  belägen  i ett  hvad  växtfysiognomerna  benämna 

')  Eef.  i Bot.  Not.  1891.  pag.  112. 

Bot.  Not.  3894. 


9 


130 


pinetum  hylocomiosum , bar  lagväxt  tallskog  med  under- 
vegetation af  Hylocoraium-arter.  Sin  natur  af  "typisk 
granväxt”  bar  den  alltsâ  pa  detta  stalle  frângâtt,  lät 
vara  att  möjligheten  derför  ej  är  utesluten,  att  loka- 
len förr  varit  bevuxen  med  granskog.  För  öfrigt  torde 
den  väl  ingalunda  vara  blinden  till  nâgon  viss  forma- 
tionstyp utan  lika  gerna  kunna  uppträda,  bvar  belst 
den  i fraga  om  fuktigbet  ocb  dylikt  finner  lämpliga 
existensvilkor. 

Den  tufva  S.  Wulfii  bildade  pa  den  uppgifna 
lokalen  omfattade  en  y ta  af  ungef.  1 Q m.  ocb  var 
bevuxen  med  âtskilliga  ris  ( Empetrum , Galluna ) ocb 
lägre  Salixbuskar,  Hylocomia , Sphœroccphalus  palustris , 
Polytrichum  strictum  m.  m.  Exemplaren  voro  frodiga, 
uppnâende  en  längd  af  ända  tili  2 ' L dm.  ocb  för- 
sedda  med  unga  sporogonier  ännu  inneslutna  inom  peri- 
cbætialbladen  (d.  31  okt.). 

Genom  successivt  afdöende  nedifran  af  de  mult- 
nande  stammarne  tycks  en  riklig  individualisering  af 
sidoskott  försigga. 

Vid  försök  att  utplocka  den  i Spbagnum-tufvan 
ymnigt  insprängda  Polytricbum  strictum  visade  det 
sig,  att  detta  med  svarigbet  lät  sig  göra  utan  att 
antingen  Spliagnum-stammen  afbröts  eller  de  intill 
stammen  tryckta,  nedat  riktade  grenarne  lössletos  ocb 
förblefvo  fastsittande  vid  det  ’’rotludd”,  som  bos  P. 
strictum  utgar  fran  stammen  eller  bladslidornas  rj’gg- 
sida.  Ett  snitt  genom  en  stamdel  af  Polytrichum  med 
i rbizoiderna  fastsittande  grenar  af  Sphagnum  gaf  vid 
handen,  att  de  färglösa  rikt  förgrenade,  relativt  tunn- 
väggiga  rhizoiderna  inträngt  genom  porerna  i de  kya- 
lina,  vattenförande  cellerna  bos  Sphagnumbladen  ocb 
i alla  riktningar  genomdrogo  bladen,  nagot  som  ej 
borde  varit  förenadt  med  nâgon  svarigbet  för  rbizoi- 
derna, da  de  ej  behöfde  upplösa  ocb  genomtränga  por- 
membranen,  enär  densamma  bos  de  hyalina  cellerna 
resorberats. 


131 


Vattentillförseln  för  Polytriclium  är  visserligen 
genom  det  capillärnät,  som  de  rikt  förgrenade  rliizoi- 
derna  bildar,  betryggad,  men  genom  det  innerliga 
sambandet  med  de  yattenf'örande  Sphagnumcellerna 
torde  den  väl  — om  icke  inträngandet  far  betraktas 
som  en  ren  tillfällighet  — an  ytterligare  underlättas. 


Polystichum  montanum  Roth,  funnen  i Jämtland. 

Af  K.  Johansson. 

V id  bestigandet  af  södra  delen  af  Mullfjället  förra 
sommaren  fann  jag  denna  ormbunke  växande  bland 
luxurierande,  minst  meterböga  exemplar  af  Phegopteris 
alpestris  Mett.  Yäxtstället  var  en  bumusrik  * dalgâng 
vid  en  back,  dar  denna  genomskär  björkregionen. 
Vegetationen  i allmänhet  var  mycket  frodig,  ocli  livad 
Polytricbum  montanum  beträffar,  var  en  rugge  därat 
minst  1 m.  bög.  Vid  sedan  anställd  jämförelse  med 
ex.  fran  Skane  ocb  Danmark  visade  sig  öfverensstäm- 
melsen  fullständig  utom  däri,  att  â de  jämtländska 
exemplaren  bladen  underfill  voro  nästan  glatta.  Detta 
betyder  dock  mindre,  enär  bärigbeten  bos  denna  art 
ej  är  nagon  synnerligen  konstant  karaktär.  De  gula 
glandlerna  voro  synnerligen  täta. 

Polysticbum  montanum  är  i Sverige  förut  blott 
känd  frân  Skäne,  södra  Halland  samt  Yisingsö,  men 
i västra  Norge  förekommer  den  sä  langt  upp  som  vid 
Bindalsfjord  (vid  samma  breddgrad  som  nordligaste 
börnet  af  Jämtland).  Vidare  finnes  den  i Skotland 
pa  ända  tili  3,000  fots  böjd,  under  det  att  dess  växt- 
plats  pa  Mullfjället  kanske  befinner  sig  500  fot  lägre. 
Eburu  den  alltsa  förut  är  anträffad  bade  nordligare 
och  pa  större  böjd  öfver  bafvet  (dock  ej  bäda  delarna 
samtidigt),  torde  de  klimatiska  förballandena  pa  Mull- 
tjället  vara  vida  ogynnsammare  än  pa  nagon  hittills 
känd  fyndort. 


132 


Det  är  clock  ej  delta  förhällande  ensamfc,  som 
föranledt  mig  att  lasta  botanisternas  uppmärksamhet  pâ 
de  jämtländska  fjällen,  utau  den  märkliga  omständig- 
heten,  att  förut  tvänne  sällsynta  ormbunkar  uppgifvits 
liafva  blifvit  anträfiade  i närmaste  grannskap  tili  Mull- 
fjället.  I Svensk  Flora  af  N.  C.  Kindberg  säges 
nämligen  Polystichum  rigidum  växa  pa  Areskutan,  en 
lokaluppgift,  som  ej  influtit  i senare  floror,  af  livad 
skäl,  känner  jag  ej.  Kanske  förväxling  med  P.  Filix 
inas  ägt  rum  (jfr.  Krok  i Hn.  Fl.  ed.  12).  Den  andra 
i senare  tid  likaledes  ur  Jämtlands  flora  strukna  orm- 
bunken  är  Aspidium  aculeatum  Sw.  I K.  Yet.  Ak:s 
Arsberättelse  om  Botaniska  arbeten  ocb  upptäckter 
für  är  1828  (s.  247)  omtalar  J.  E.  Vikström,  att  denna 
växt  blifvit  af  N.  0.  Ahnfelt  funnen  1828  i Skärali 
i Skäne,  samt  tillägger  att  den  ”redan  är  1813  blif- 
vit upptäckt  i Jämtl.  af  Dr.  Hartman , som  liJcväl  för- 
gätit  att  anteclcna  växtstället” ; och  i Hn.  Fl.  ed.  2 (1832) 
upptages  Areskutan  säsom  växtplats,  men  med  ett 
fr ag decken.  Mahända  är  fürhallandet  med  denna  lokal- 
uppgift  af  andra  botanister  redan  utredd.  Om  ej  sä 
skulle  vara,  synes  saken  vara  värcl  nägon  uppmärk- 
samhet. Da  Aspidium  aculeatum  och  Polystichum 
montanum  liafva  i det  närmaste  samma  utbreclning, 
vore  det  mindre  underligt,  om  äfven  den  förra  skulle 
anträffas  i Jämtland. 


Literatu  röfversigt. 

Foslie,  M.,  New  or  critical  N orwegian  Algæ 
Trondhjem  1894,  31  sid.  + 3 pl.  (Det  K.  norske 
Videnskabers  Selskabs  Skrifter). 

Nâgra  af  de  i detta  arbete  omnämnda  växterna 
bade  förf.  haft  tillfalle  att  undersöka  i Riksmuseum  i 
Stockholm.  Slägtena  Ascocyclus  Magn.  och  Phycocelis 
Strörnf.  ställas  som  subgenera  under  Mgrioncma.  Den 
nya  arten  hlacliista  moniliformis  bildar  en  nytt  sub- 


133 


genus  Scirucarpus.  Al  Iictocarpua  beskrifves  en  ny 
art  E.  Hansteeni. 

Bland  Ectocarpeerna  beskrifves  ett  nytt  sfiigte 
sâlunda  : 

Ulonema  tliallo  epiphytico,  e filis  repentibus  statu 
juniore  contortis,  adultiore  fere  in  membranam  conjunc- 
tis,  rhizinos  vel  fila  plus  minusve  elongata  in  paren- 
chymate  hospitis  et  fila  erecta  emittentibus  composito. 
Sporangiis  unilocularibus  e filis  repentibus  vel  basi 
filorum  erectorum  ortis.  Sporangiis  plurilocularibus 
ignotis.  U.  rhizophorum  pâ  Dumontia  filiformis  Iran 
Tromsötrakten  och  Ostfinmarken. 

Crombie  J.,  A monograph  of  Lichens  found  in 
Britain:  being  a descriptive  Catalogue  of  the  species  in  the 
Herbarium  of  British  Museum.  Part  I.  London  1891,  519 
sid.  8:o. 

Detta  arbete,  som  blifvit  insändt  till  Bed.  för  anmälan, 
kan  nog  med  fördel  användas  äfven  af  skandinaviska  liche- 
nologer.  Beskrifningarne  äro  i allmänhet  temligen  korta;  till 
hvarje  slägte  meddelas  ett  träsnitt.  Bet  stora  antalet  af 
undersökta  originalexemplar  frân  Dillenius,  Hudson,  Sowerby, 
Dawson  Turner,  T.  Taylor,  Salwey,  Mudd  och  Lieghton  i 
British  Museum  liöjer  naturligtvis  arbetets  värde.  Den  geo- 
grafiska  utbredningen  är  angifven  med  stor  noggrannhet. 
Denna  del  börjar  med  Ephebacei  och  racker  till  Lecidiei. 


Smärre  Notiser. 

Vetenskapsakademien  d.  14  febr.  Anmäldes  att 
berättelser  om  resor,  som  företagits  med  bidrag  af 
akademien,  inkommit  frân  fil.  kand.  A.  G.  Kjellgren, 
aman.  Gonnar  Andersson  ocli  dr.  J.  R.  Jungner. 

Beslöts  att  en  särskild  trädgardsmästare  för  den 
botaniska  afdelningen  af  Bergianska  trädgarden  skulle 
anställas  och  antog  akademien  härtill  hr  C.  W.  Hartman. 

Letterstedtska  medlen  för  särskild  maktpaliggande 
vetenskapliga  undersökningar  ställda  akademien  tili 
sin  ledamot  pr.  A.  G.  Nathorsts  förfogande  lör  anord- 
nande  enligt  en  företedd  plan  af  undersökning  utaf 


134 


torfmossar  rued  afseende  â den  skandinaviska  vegeta- 
tionens  historia. 

Àiuanuensen  Gunnar  Andersson  lemnade  en  redo- 
gürelse  für  de  undersökningar,  som  lian  med  under- 
stöd  af  akademien  företagit  af  qvartära  växtförande 
aflagringar  inom  södra  och  mellersta  Sverige.  Han 
faste  sig  delvis  särskildt  vid  nivaförändringarnes  för- 
hällande  till  var  floras  viktigaste  invandringstid.  Prof. 
Wittrock  anmälde  för  införande  i ufversigten  l:o) 
Ueber  den  Mechanismus  der  Schizantlms- Blüte  af  doc. 

O.  Juel;  2:o)  Teratologische  Beiträge  af  amanuensen 
Otto  Ekstam;  och  3:o)  Zur  Kenntniss  der  Blütenbe- 
staubung auf  Novaja  Zemlja  af  densamme. 

Sekreteraren  inlemnade  för  intagande  i Ofversig- 
ten  en  uppsats  af  med.  dr.  M.  Elfstrand,  Archhiera- 
cien  Norwegisch  Finmarken  von  Prof.  Th.  M.  Fries 
in  den  Jahren  1857  und  1864  gesammelt. 

Den  11  april.  Prof.  Wittrock  redogjorde  för  den 
af  lektor  Lindman  inlemnade  reseberättelsen,  af  livil- 
ken  framgick  att  han  och  den  andre  Stipendiaten 
dr.  Malme  vid  början  af  sistlidne  febr.  befunno  sig  i 
Brasiliens  centrala  stat  Matto  Grosso.  Prof.  Wittrock 
meddelade  derefter  att  af  apotekaren  C.  G.  H.  Thede- 
nios  i Göteborg  tili  riksmuseets  botaniska  afdelning 
förärats  aflidne  lektor  K.  F.  Thedenius’  stora  och  dyr- 
bara  växtsamling,  livarpa  akademien  beslöt  att  tili 
apotekaren  Thedenius  aflâta  en  tacksamhetsskrifvelse. 
— Till  införande  i Ofversigten  inlemnades  en  upp- 
sats af  amanuensen  0.  Ekstam,  Bidrag  tili  kännedo- 
men  om  Novaja  Semljas  fanerogam vegetation.  Prof. 

P.  T.  Cleve  inlemnade  för  införande  i Bihanget  tili 
liandl.  en  af  honom  sjelf  författad  afhandling:  Resul- 
taten af  den  svenska  hydrografiska  undersökningen 
af  Ostersjön  och  Nordsjön  under  ledning  af  G.  Ek- 
man,  0.  Pettersson  och  A.  Wijkander  II.  Planchton- 
undersökningar.  Cliofiagellater  och  Diatomaceer. 


135 


Den  9 maj.  Prof.  Cleve  refererade  sin  vid  före- 
gaende  samman trade  inlemnade  afhandling.  För  inta- 
gande  i akademiens  skrifter  inlemnades  en  afhandling 
af  dr.  A.  Y.  Grevillius,  Bidrag  tili  kännedomen  om 
liöstvegetationen  pa  nephelinsyamitomradet  i Alnöns 
norra  del  samt  pa  närliggande  holmar  i Medelpad. 

Letterstedtska  föreningen  beviljade  d.  12  maj 
500  kr.  at  docenten  Günnae  Andeesson  sasom  under- 
stöd  för  paläontologiska  studier  i Finland  samt  400 
kr.  ât  lektor  H.  W.  Arnell  för  biyologiska  forsknin- 
gar  i Yesternorrlands  län. 

Tva  kärlväxtfynd  i Skane.  Pa  Lunds  botani- 
ska  förenings  exkursion  d.  16  demies  anträffades  i ett 
stengärde  nära  Örup  i Benestads  s:n  ett  par  stand  af 
Aspiäium  aculeatum  (L.)  Sw.  (en  form  öfverensstäm- 
mande  med  ex.  fran  Thorsborgen  pa  Gotland).  Mellan 
Fyledal  och  Lyckâs  i Röddingedalen  förefanns  i rik- 
lig  mängd  hufvudformen  af  Puhnonaria  officinalis  L. 
(med  hvitfläckiga  blad,  saledes  ej  subspec.  obscura). 

Âskâdningsmaterial.  Det  är  ej  först  i vara  dagar 
som  âskâdningsmaterial  för  allmänheten  kommit  i bruk.  Re- 
dan dâ  J.  Soweiuïy  utgaf  sina  English  Fungi  (1797—1809) 
förfärdigade  han  modeller  till  de  iitliga  och  giftiga  svamparne, 
hvilka  exponerades  för  allmänheten.  Dessa  gamla  modeller 
hafva  restaurerats  och  âter  blifvit  exponerade  i British  Mu- 
seum, samt  i anledning  deraf  en  ’’Guide  to  Sowerby’s  modells 
of  Pritish  Fungi”  blifvit  utgifven  innehâllande  sâvül  beskrif- 
ningar  som  figurer. 

Af  annat  slag  är  en  enastâende  samling  af  glasmodeller 
af  amerikanska  växter,  skänkta  till  Harvard  University  i Cam- 
bridge i Nordamerika.  De  äro  förfärdigade  af  L.  och  R. 
Blasciika  i Hosterwitz  i Tyskland  pa  ett  sä  naturtroget  satt 
att  det  är  rent  af  förvänande.  En  Arabia  spinosa  t.  ex.  har 
omkr.  2 à 3,000  knoppar,  blommor  och  frukter,  hvarje  blomma 
har  sina  5 blomblad  och  5 dermed  alternerande  ständare  med 
länga  strängar.  Man  behöfver  stundom  förstoringsglas  för 
att  kunna  iakttaga  en  del  smâ  detaljer,  som  verkligen  finnes 
der  i full  öfverensstämmelse  med  naturen.  Leveransen  af 


136 


dessa  modeller  började  1890  och  skall  fortgâ  i 10  âr  med 
100  arter  om  aret. 


Schlesischer  botanischer  Tauschverein 

rekommenderas  i Löst  för  b3’te  af  växter. 

Apotekare  S.  Mayer, 
Immenstadt,  Bayern. 


Hos  Frans  Svan ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erlmllns: 

Gratt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ns  2,75 
Hvitt  „ „ 300x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  ,,  „ ,,  ,,  4, so 

„ „ „ 11  , bla  „ 285x465  „ ,,  „ 7,75 

„ „ „ 13  , livit  ,,  285x465  „ „ „ „ 9,— 

Obs!  De  ItAda  sistnämnda  sorterna  anviin'das  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehäll. 

Andersson  G.,  Den  fossila  förekomsten  af  Ainus  vid  Skatt- 
mansö,  s.  110. 

Berg,  A.,  En  ny  form  af  Torilis  Anthriscus,  s.  108. 

Botaniska  föreningen  i Stockholm,  s 113. 

Ekstam,  O.,  0m  phyllodie  lios  Cornus  suecica  L.,  s.  111. 

Johansson,  K.,  Polystichum  montanum  Roth  funnen  i Jemt- 
land  s.  131. 

Jungner,  J.  R.,  Om  regnblad,  daggblad  och  snöblad.  II,  s.  113. 

Neuman,  L.  M.,  Botaniska  anteckningar  fran  Norra  Tyskland 
âr  1890  och  91,  s.  97. 

Nyman,  E.,  Sphagnum  Wulfii  Girg.  aterfunnen  vid  Upsala, 
s.  129. 

Syenssox,  N.,  Nägra  sällsyntare  fanerogamer  l'r an  norska  Ein- 
marken, s.  124. 

Literaturöfversigt  s.  132. 

Smärre  notiser  s.  133. 

Land,  ßerlingska  Boktryokeri-  och  Stilgjuteri- Akfciebolaget  18'*/59l. 


Om  icke  geotropiska  och  negativt  geotropiska 
rötter  hos  sandväxter. 

Af  Johan  Erikson. 

Dä  jag  under  ett  par  somrar  varit  sysselsatt  med 
undersökning  af  sand-  or  : strandfloran  i östra  Späne,  har 
jag  äfven  kommit  att  ägna  en  noggrannare  uppmärksam- 
het  ât  ett  par  pä  sandig  mark  växande  Carexarter,  nämli- 
gen  Carex  arenaria  och  Carex  hirta.  Som  bekant  hafva 
bäda  dessa  arter  ett  längt,  i jorden  krypande  lizom,  som 
ätminstone  hvad  den  förra  arten  beträlfar  kan  nâ  en  längd 
af  fiera  meter.  Hos  alla  sand-  och  ökenväxter  är  i all-män- 
het  det  underjordiska  systemet  kolossalt  utveckladt.  Ri- 
zomen  hos  dessa  bäda  växter  äro  typiska  exempel  pä  hvad 
Hjalmar  Nilsson  *)  kallat  fjäl-liga.  rizom,  i det  att  jörd- 
stammen  framväxer  med  bladlös,  knopplik  spets  och  sak- 
nar  egna  assimilerande  blad.  Hos  E.  Warming  2)  upp- 
tagas  dylika  stambildn ingar  i hans  ll:te  grupp:  ”Under- 
jordiska  vandrare  med  horisontala  rizom”  En  uppgift  i 
”Skudbygning  o.  s.  v.”  fär  utan  tvifvel  betraktas  som  ett 
tryckfel,  nämligen  att  Carex  arenaria  skulle  föras  tili  un- 
dergruppen  B,  utmärkt  genom  oregelbundet  förgrenade 
rizom,  dä  författaren  senare  i ”De  psammophile  Forma- 
tioner  i Danmark”  omtalar  och  afbildar  ”de  menet  lanne 

O O 

Sympodier.” 

Rizomet  hos  Carex  arenaria  bestär  af  talrika  interno- 
dier  af  ett  par  centimeters  till  mindre  längd.  Hvarje  inter- 
nodium  är  beklädt  med  ett  slidlikt,  glänsande  brunt  läg- 
blad.  Dessa  lägblad  sitta  i 1/2  spiral.  Frän  nodi  utgä 
rötterna  och  de  öfverjordiska  skotten  pä  det  sättet,  att 
rötter  utskickas  frän  hvarje  nodus,  men  ett  öfverjordiskt 
skott  endast  frän  vanligen  kvart  5:te  nodus.  Warming  3) 

*)  Dikotyla  Jordstammar. 

2)  Om  Skudbygning,  Overvintring  og  Foryngelse. 

3)  De  psammophile  Formationer  o.  s.  v. 
not.  Not:  189i. 


10 


138 


pâpekar  terminalknoppens  förskjutning  ett  helt  interno- 
dium,  nämligcn  frân  vinkeln  af  det  4:de  tili  basen  af  det 
5:te  lâgbladet.  Skottets  nedre  del  beklädes  raed  bruna 
lâgblad,  biir  anordnade  i en  högre  spiral. 

Warming  ')  och  före  honora  Buchenau  hafva  iakttagit, 
att  Carcx  arcnaria  har  rötter  af  2 slag.  Under  de  uppsti- 
gande  skotten  utgä  kraftiga,  tjocka,  ogrenade  eller  föga 
förgrenade  rötter,  hvilka  tränga  tili  ett  betydligt  djup 
ner  i jorden.  Vanligen  utgâr  endast  en  sâdan  rot  frân 
nodus,  stundom  tvâ,  sällan  fiera.  I de  bâda  senare  fallen 
hafva  de  en  snedt  nedâtstigande  riktning.  De  hafva  tyd- 
ligen  tili  uppgift  att  fästa  rizomet  i sanden  och  törmodligen 
äfven,  sâsom  Warming  framhâller,  att  hämta  vatten  frân 
större  djup.  Af  närade  författare  benämnas  de  ”Sikker- 
hedsrodder”,  hvilket  namn  kanske  kunde  utbytas  mot  ut- 
trycket  fdstr otter.  I den  händelse  att  sidoknoppar  komma 
tili  utveckling,  säsom  inträflar,  när  växten  förekommer  i 
nägot  myllblandad  jord,  sä  att  3 à 4 skott  komma  att 
sitta  tillsamman,  finnas  alltid  äfven  fiera  fäströtter,  hvil- 
ket förhällande  gör  deras  funktion  ännu  mera  i ögonen 
fallande.  Det  andra  slaget  rötter  utgöras  af  fina,  vanli- 
gen mycket  rikt  förgrenade  bildningar,  hvilka  utgâ  frân 
alla  nodi.  Vanligen  sitta  3 à 4,  stundom  endast  1 à 2 
tillsammans  pä  hvarje  nodus.  Dessa  rötter  visa  det  egen- 
domliga  förhällandet,  att  de  växa  ut  i alla  möjliga  nlct- 
ningar,  vcrtikalt  nedât  eller  appât,  rakt  ät  sidorna , snedt 
uppât  eller  nedât.  De  uppätväxande  rötterna  tränga  uppât, 
tills  spetsen  vissnar.  Spetsen  är  därför  vanligen  brun- 
aktig.  Lade  man  ett  tjockare  lager  jord  ofvanpä  sanden, 
skulle  de  heit  säkert  växa  in  i denna.  Dä  dessa  rötter 
liksom  genomsöka  jorden  i alla  riktningar  och  tydligen 
endast  stâ  i näringsupptagandets  tjänst,  kunna  de  lämpli- 
gen  kallas  sugröttcr. 

Ungefär  pä  samina  sätt  som  nu  beskrifna  art  förhäl- 
ler  sig  äfven  Carex  ohtusata,  som  bekant  äfven  en  sand- 
starr, sä  vidt  jag  kunnat  se  pä  pressade  exemplar. 

*)  De  psammophile  Formationer  o.  s.  v. 


\ 


139 


Carex  hirta  visar  äfven  i stört  sedt  öfverensstäm- 
mande  forhâllanden  med  Carex  arenaria.  De  öfverjordiska 
skotten  eller  skottkomplexen,  ty  genom  lateral  knoppbild- 
ning  frân  det  första  skottets  bas  sker  här  normalt  förgre- 
ning,  sä  att  3,  4 eller  fiera  skott  komma  att  sitta  till- 
saramans  (tufbildning),  äro  likväl  bär  ätskilda  af  flei’a  in- 
ternodier  än  kos  denna.  Talet  tyckes  icke  vara  konstant. 
Jag  har  räknat  tili  10,  12,  20  internodier  â olika  partier 
af  rizomet  eller  â olika  exemplar.  I följd  af  tufbildnin- 
gen  behöfver  tydligen  rizomet  fästas  med  större  kraft  i 
jordeu,  hvarför  en  hei  mängd  fäströtter  vanligen  utgä  un- 
der hvarje  skottkomplex,  liksom  äfven  stundom  är  för- 
hällandet  med  Carex  arenaria.  Sugrötterna,  hvilka  äfven 
här  ofta  äro  riktade  rakt  uppât,  utgä  i allmänhet  frân 
nodi,  men  äro  icke  nödvändigt  bundna  därvid. 

Äfven  hos  Juncus,  balticus  hafva  uppätväxande  rötter 
observerats. 

Hos  alla  de  egentliga  dyngräsen  ( Psamma  arenaria , 
Ely  mus  ar  marins  o.  s.  v.)  utväxa  rötterna  ofta  i nästan 
horisontal  riktning. 

Egendomligt  nog’  visa  fäströtter  och  sugrötter  hos 
Carex  arenaria  ungefär  samma  anatomiska  forhâllanden. 
Pâ  bâda  slagen  rötter  förekomma  rothàr,  hvilka  utmärka 
sig  genom  sin  längd  och  sin  snabba  och  vackra  cellulosa- 
reaktion,  om  än  vissa  partier  pâ  fäströtterna  sakna  eller 
ätminstone  äro  glest  besatta  med  här. 

En  äldre  fästrot  visar  följande  anatomiska  byggnad. 
Ytterst  en  tämligen  smälumig  epidermis  och  därinnanför 
1 à 2 mera  vidlumiga  celler  med  tunna  kutiserade  mem- 
braner,  alltsä  ett  slags  yttre  endodermis.  Därefter  följa 
nägra  lager  af  tjockväggiga,  parenkymatiska,  med  sneda, 
spricklika  porer  försedda  celler,  hvilkas  väggar  tilltaga  i 
tjocklek  inät.  Innanför  dessa  mekaniska'  celler  kommer 
en  lakunzon.  Lakunerna,'  som  äro  ofantligt  stora,  ätskil- 
jas  af  smala  cellband.  Midt  för  dessa  äro  de  mekaniska 
cellerna  vanligen  nägot  tunnväggigare.  Därpä  följa  äter 
nägra  kretsar  af  tjockväggiga,  parenkymatiska  celler,  hvilka 


140 


omsluta  den  af  i radial  riktning  sträckta  celler  bestäende 
strängslidan  ocli  central eylindern.  Strängslidans  celler, 
hvilkas  inre  vägg  är  nägot  förtjockad,  äro  samtlige  mot- 
ständskraftiga  mot  koncentrerad  svafvelsyra.  Alla  väggame 
synas  vara  porösa.  Korta  ocli  länga  celler  förekomma, 
stundom  alternerande  med  kvarandra,  men  de  visa  ingen 
skilnad  i väggarnas  tjocklek  eller  kemiska  beskaffenliet. 
Centralcylindern  utgöres  ytterst  af  ett  perikambium  af 
kvadratiska  celler.  Primordialkärlen,  som  lig-o-a  ett  ocli 
ett  i en  vid  krets,  alternerande  med  föga  markerade  vek- 
bastgrupper,  äro  smälumiga  porkärl  och  Annas  tili  ett 
antal  af  omkring  30.  Därinnanför  följa  nägra  (vanl.  10 — 
13)  mycket  storlumiga  porkärl,  äfven  anordnade  i krets. 
Midten  af  centralcylindern  intages  af  en  tämligen  volu- 
minös märg  med  nägot  förtjockade,  stärkelseförande,  rund- 
poriga  parenkymceller. 

Den  yngre  fästroten  bar  en  mycket  afvikande  bygg- 
nad.  Inga  förtjockade  element  förekomma  pä  tvärsnittet. 
Nästan  heia  barkväfnaden  utgöres  af  cirkelrunda,  tunn- 
väggiga  celler,  som  äro  anordnade  i vackra,  pärlbandslika 
rader.  Äfven  endodermis  är  tunnväggig.  Dock  markera 
sig  mycket  tidigt  den  yttre  mekaniska  zonens  celler  med 
sitt  polygonala  cellumen  och  sina  nägot  förtjockade,  stärkt 
ljusbrytande  membraner.  Gör  man  successiva  snitt  frän 
rotspetsen  uppät,  tinner  man,  liuru  de  yttre  lagren  i bar- 
ken alltmera  förtjocka  sina  väggar,  kuru  i den  breda  mid- 
telzonen  i barken  en  resorption  af  cellerna  sâ  smàningom 
börjar,  sä  att  lakuner  bildas,  och  slutligen  liuru  äfven  de 
inre  barkcellagren  under  kollabering  förfjocka  sina  mem- 
braner. De  stora  lakunerna  i barken  äro  sälunda  icke  ett 
primärt  förhällande.  Den  definitiva  rotbyggnaden  är  en 
följd  af  ett  slags  désorganisation  i barkväfnaden,  som  be- 
stâr  i resorption  och  kollabering  af  dess  fiesta  celler.  — 

I Haberlandts  ’’Physiologische  Pflanzenanatomie”  om- 
talas  nâgra  Carexarters  (Carex  stricta,  cæspitosa  och  vul- 
garis) och  Graminéers  rötter,  som  tyckas  tämligen  öfver- 
ensstämma  med  de  nu  beskrifna.  Äfven  hos  dessa  arter 


141 


är  nämligen  rotens  barkväfnad  genomdragen  af  stora  luft- 
kanaler,  kvarjämte  en  parenkymatisk  eller  prosenkymatisk 
"bastmantel”,  hvars  väggar  delvis  äro  förkorkade,  förekom- 
mer.  Denna  ’’bastmantel”  uppfattas  sâsom  ett  skydd  mot 
radiärt  tryck  ock  sâsom  ett  kinder  för  vattnet  att  tränga  in. 

Man  skulle  vänta  sig,  att  de  smâ  mer  eller  mindre 
rikt  förgrenade  sugrötterna  skulle  förete  en  annan  bygg- 
nad  än  fäströtterna,  men  sä  är  i stört  sedt  icke  förkällan- 
det.  Man  kan  sâlunda  i sugroten  urskilja  alla  de  lager, 
som  sammansätta  fästroten,  endast  med  den  reduktion  i 
mäktigket,  som  af  rotens  mindre  storlek  betingas.  Den 
inre  tjockväggiga  zonen  är  dock  föga  markerad  eller  saknas 
alldeles.  Lakunerna  äro  antingen  smâ  eller  ocksä  kunna 
de  kelt  ock  kället  saknas.  I förgreningarne  märkes,  att 
den  yttre  endodermis  bestàr  af  i radial  riktning  stärkt 
sträckta  celler,  beroende  därpa,  att  en  tangential  delning 
af  cellerna  icke  kar  ägt  rum,  sâsom  annars  är  förkällan- 
det.  I de  allra  finaste  förgreningarne  saknas  alltid  laku- 
ner  ock  inre  tjockväggiga  celler  ock  äfven  de  yttre  me- 
kaniska  cellerna  äro  föga  framträdande,  men  en  yttre  en- 
dodermis förekommer  äfven  kär.  Äfven  de  rakt  uppât 
växande  rötterna,  kvilka  i allmänket  tyckas  vara  föga  för- 
grenade, visa  en  öfverensstämmande  byggnad.  Det  förtjä- 
nar  framkâllas,  att  rotkâren  pä  dessa  äro  riktade  uppât 
eller  rakt  ät  sidorna.  Deras  spets  är,  sâsom  ofvan  fram- 
kölls,  i regeln  vissnad  ock  i följd  däraf  af  brunaktig  färg. 

Ilär  föreligga  alltsâ  nägra  fall  af  icke  positivt  geo- 
tropiska  rötter  ock  äfven  af  en  utpräglad  negativ  geotro- 
pism,  kvilket  synes  mig  vara  särskildt  intressant  därför, 
att  det  är  primära,  d.  v.  s.  omedelbart  frân  en  stamdel 
utgäende  rötter,  som  visa  denna  egenskap.  Fragan  kar 
för  öfrigt  en  viss  aktualitet,  dâ  A.  W.  Sckimper  1 ) för 
nâgra  är  sedan  i sin  intressanta  undersökning  öfver  ejoi- 
fyterna  ock  J.  Sacks  belt  nyligen  i en  fysiologisk  ”notis” 
i Flora  ventilerat  densamma. 


')  Die  epiphytische  Vegetation  Amerikas. 


142 


Allt  efter  graden  af  epifytism  indelar  Scliimper  epi- 
fyterna  uti  4 hufvudgrupper,  af  livilka  emellertid  endast 
den  andra  ocli  tredje  i detta  sammanhang  ha  specielt  in- 
tresse.  Den  andra  hufvudgruppen  utmärker  sig  genom 
förekomsten  af  tvâ  slags  rötter,  näringsrötter  (Nährwur- 
zeln) och  fäströtter  (Haftwurzeln),  hvilka  i anatomiskt  och 
fysiologiskt  afseende  äro  fullkomligt  skilda  frän  hvarandra. 
De  förra,  hvilka  tjäna  att  uppsuga  vatten  eller  närings- 
vätska,  kännetecknas  hufvudsakligen  genom  sin  utpräg- 
ladt  positiva  geotropism,  tili  följd  hvaraf  de  växa  rakt 
mot  jorden  och  ned  i densamma,  sitt  bättre  utvecklade 
kärlknippe  och  sin  periferiska  mekaniska  väfnad.  Fäst- 
rötterna  däremot)  äro  utprägladt  negativt  heliotropiska, 
men  icke  märkbart  geotropiska,  hvarför  de  endast  uppnä 
en  obetydlig  längd,  lägga  sig  tätt  intill  stödet  och  kröka 
sig  omkring  detsamma.  Med  afseende  pä  anatomien  för- 
tjänar  att  framhällas  de  sparsamma  och  smälumiga  kärlen 
och  vedkroppens  rikedom  pä  väl  utbildade  mekaniska  eie- 
rn ent,  hvarför  dessa  rötter  hafva  en  stör  ’’Zugfestigkeit”. 
Som  exempel  pä  dylika  epifyter  anföras  bl.  a.  Carludovica 
Plumieri,  vissa  Anthuriumarter,  Clusia  rosea. 

Annu  egendomligare  förhällanden  träffas  emellertid 
hos  Schimpers  tredje  grupp.  Hos  denna  finnas  ocksâ  tvâ 
slags  rötter,  af  hvilka  nägra  äro  rikligt  och  oregelbundet 
förgrenade,  sà  att  de  i sin  helhet  bilda  ett  korglikt  organ, 
hvarpâ  sâ  smâningotn  uppsamlas  döda  blad  och  andra 
humusbildaude  ämnen,  hvilka  slutligen  bilda  ett  förträff- 
ligt  näringssubstrat,  under  det  att  andra  rötter  växa  rakt 
upp  frän  det  korglika  grenverket  in  i näringssubstratet. 
Dessa  senare  äro  sälunda  negativt  geotropiska.  I öfverens- 
stämmelse  med  den  olika  funktionen  finner  man  äfven 
hos  dessa  bäda  olika  slag  af  rötter  i nägra  fall  anatom i- 
ska  skiljaktigheter,  men  i allmänhet  är  olikheten  mindre 
markerad  än  hos  föregäende  grupp,  beroende  därpä,  att 
arbetsfördelningen  icke  är  sä  genomförd,  i det  att  fäst- 
rötterua  icke  blott  all tid  deltaga  i näringsledningen  utan 


143 


äfven  i näringsupptagandet.  Hit  höra  Oncidium  altissi- 
mum,  Anthurium  Hügelii  o.  s.  v. 

I en  af  sina  i Flora  (1893)  publicerade  ’’Physiologi- 
sche Notizen”  med  titeln  ’’lieber  latente  Reizbarkeiten” 
pâpekar  J.  Sachs,  att  nu  berörda  egendomligheter  i epi- 
fytrötternas  tillväxtförhällanden  visst  icke  äro  en  allena- 
stäende  företeelse.  Tvärtom  skulle  de  i större  eller  min- 
dre  grad  vara  att  äterfinna  äfven  hos  i jord  växande  röt- 
ter.  Redan  för  fiera  är  sedan  har  han  pävisat  rotens 
egendomliga  förgreningsförhällanden.  ’’Ich  zeigte  damals, 
dass,  wie  allbekannt,  die  Hauptwurzeln  der  Samenkeime 
den  eigentlichen  positiven  Geotropismus  besitzen,  desshalb 
vertical  abwärts  wachsen;  die  aus  den  Hauptwurzeln  ent- 
springenden Neben  wurzeln  erster  Ordnung  fand  ich  aller- 
dings auch  geotropisch  reizbar,  aber  in  ganz  anderer  Art, 
als  ihre  Mutterwurzeln;  ich  zeigte,  dass  sie  unter  der 
Einwirkung  der  Gravitation  zwar  Krümmungen  machen, 
aber  ohne  die  verticale  Richtung  abwärts  zu  erreichen; 
vielmehr  werden  die  Nebenwurzeln  erster  Ordnung  durch 
ihren  eigen thüm liehen  Geotropismus  veranlasst,  bestimmte 
schiefe  Richtungen  gegen  den  Erdradius  anzunehmen,  und 
zwar  hängt  der  Winkel,  den  sie  mit  diesem  schliesslich 
machen,  von  dem  Ursprung  der  Nebenwurzeln  ab,  ob  sie 
nämlich  näher  aus  der  Basis  der  Hauptwurzel  oder  ent- 
fernter von  derselben  entstehen;  jede  Nebenwurzel  erster 
Ordnung  hat  also,  wie  ich  es  nannte,  ihren  besonderen 
geotropisch  en  Eigen  winkel.  — Bei  den  Nebenwurzeln  zwei- 
ter Ordnung,  welche  aus  denen  erster  Ordning  entsprin- 
gen, konnte  ich  constatiren,  dass  dieselben  bei  den  unter- 
suchten Keimpflanzen  überhaupt  nicht  geotropisch  sind, 
dass  sie  vielmehr  aus  ihren  Mutterwurzeln  geradlinig  her- 
vorwachsen, nach  unten  und  oben,  nach  rechts  und  links, 
ohne  irgend  welche  geotropische  Krümmung  zu  zeigen.” 

Sachs  menar  nu,  att  vissa  epifytrötters  icke  geotro- 
piska  tillväxtriktning  endast  är  att  uppfatta  sâsom  en 
längre  drifven  förmäga,  hvilken  i större  eller  mindre  grad, 
âtminstone  potentielt,  Annes  hos  alla  rötter  i deras  ytter- 


144 


sta  förgreningar.  Pâ  en  utprägladt  negativr  geotropism 
tyckes  Sachs  tvifla,  sâsom  framgâr  af  uttrycket:  ’’oder 
vielleicht  sogar  mit  negativem  Geotropismus  begabt  zu 
sein,  was  für  einzelne  Fälle  noch  genau  untersucht  werden 
müsste”.  Emellertid  synas  Schimpers  iakttagelser  p:\  vissa 
epifytiska  Aroidéer  och  Orkidéer  vara  tillräckligt  upply- 
sande  i denna  punkt.  Min  iakttagelse  utgör  äf'ven  ett 
bevis  pä  förekomsten  af  bestämd  negativ  geotropism  hos 
vissa  rötter  af  Carex  arenaria  o.  s.  v. 

Att  icke  denna  egenskap  hos  rötterna,  att  läta  rot- 
grenar  utväxa  i alla  riktningar  oberoende  af  geotropis- 
men,  icke  utan  en  närmare  undersökning  blir  tydlig,  be- 
ror  naturligen  därpä,  sâsom  Sachs  framhäller,  att  rotgre- 
nar  af  högre  ordning,  om  de  tillfälligtvis  skulle  växa  ur 
jorden  upp  i lüften,  strax  vissna  pä  grund  af  sin  tunnhet 
och  t.  o.  m.  i de  öfre  jordlagren  knappast  kunna  undgä 
faran  af  uttorkning.  Under  gynnsamma  förhällanden  kan 
man  verkligen  fä  rötter  att  växa  upp  ur  jorden,  sâsom 
lätt  kan  iakttagasy  om  man  odlar  t.  ex.  palmer  eller  andra 
monokotyler  i ett  dunkelt  och  fuktigt  rum.  Sachs  har 
gjort  ett  mycket  enkelt  experiment,  som  gör  saken  ännu 
tydligare.  Han  har  ställt  upp-  och  nedvända  blomkrukor 
pâ  en  yta  jord,  som  var  genomväfd  af  sekundära  och  ter- 
tiära  rotgrenar  och  funnit,  att  efter  nägon  tid  talrika  ytterst 
finà  rotträdar  skjuta  upp  ur  jorden  under  krukan.  Det 
är  just  de  tertiära,  kvartära  o.  s.  v.  icke  geotropiska  rot- 
grenarne,  som  strax  torka  och  dö  bort,  om  betäckningen 
borttages.  Lägger  man  fuktig  jord  inné  i krukan,  kan 
man  fä  ett  heit  system  af  rötter  att  pä  detta  sätt  växa 
uppât.  Sachs  har  vidare  experimenterat  med  groddplan- 
tor  af  Vicia  Faba,  Pisum,  Zea  Mais,  potatisknölar  o.  s.  v. 
dels  i mörker  dels  i ljus  och  funnit  sin  lag  ytterligare 
bekräftad.  När  han  slutligen  sammanfattande  säger:  ’’Die 
Vergleichung  der  gewöhnlichen  Erdwurzeln  mit  denen  der 
Epiphyten  ergiebt  also  die  Thatsache,  dass  die  Eigenschaf- 
ten der  letzteren  nichts  wesentlich  Neues  enthalten,  son- 
dern nur  als  weiter  ausgebildete  Eigenschaften  der  Erd- 


145 


wurzeln  zu  betrachten  sind,  was  ja  um  so  eher  einleuch- 
ten dürfte,  als  man  doch  genöthigt  ist,  die  Epiphyten  als 
solche  Pflanzenarten  zu  betrachten,  die  von  gewöhnlichen 
Trockenlandpflanzen  abstammen  u.  s.  w.”j  sä  är  det  att 
märka,  att  härigenom  epifytrötternas  förhällande  endast 
del  vis  förklaras,  dä  Sachs  hufvudsakligen  talar  om  pälrots- 
förgreningar,  under  det  att  epifyternas  rötter  utom  under 
själfva  groningstiden  uteslutande  utgöras  af  adventivrötter 
icke  blott  lios  monokotylerna  utan  äfven  hos  dikotylerna. 
Naturligen  gäller  detsamma  om  en  adventivrots  yttersta 
förgreningar  som  om  pälroten,  sä,  att  Sachs'  jämförelse 
mellan  epifytrötter  och  jordrötter  därigenom  icke  saknar 
berättigande,  men  därjämte  förekomma  äfven  fall,  dä  de 
uppätväxande  rötterna  hos  den  tredje  gruppen  utgä  direkt 
frän  stammen  (Anthurium  Hügelii),  d.  v.  s.  äro  tydligt 
negativt  geotropiska.  Detta  förhällande  har  sin  fullständiga 
motsvarighet  i Carex  arenarias  m.  fl.  uppätväxande  rötter. 

Ty  värr  har  jag  icke  ännu  kunnat  utsträcka  mina  under  - 
sökningar  angäende  rotens  negativa  geotropism  tili  mera 
än  ett  fätal  växter.  Det  är  möjligt,  att  äfven  i vanlig 
jord  eller  i vatten  växande  rizom  eller  stoloner  kunna  visa 
ett  likartadt,  ännu  icke  observeradt  förhällande,  fastän  det 
ä andra  sidan  synes  mig  föga  sannolikt,  dä  mänga  jord- 
stammar,  särskildt  de  dikotyla,  varit  underkastade  sä  nog- 
granna  undersökningar  af  Costatin  '),  Warming  a),  Hjal- 
mar  Nilsson * 2  3).  Det  är  därför  vanskligt  att  ännu  uttala 
nägon  bestämd  äsikt  om  dessa  uppät  eller  snedt  uppät 
växande  rötters  betydelse.  Emellertid  ligger  det  mycket 
nära  till  hands  att  uppfatta  dem  som  ett  slags  vatten- 
hämtare,  hvilka  söka  att  tillgodogöra  växten  äfven  de  sinä 
vattenmängder,  hvilka,  säsom  efter  ett  obetydligt  regn 
eller  en  riklig  daggfällning,  tillföras  sanden,  men  icke 
forma  tränga  sä  djupt  ner  i deusamma.  En  liknande  tolk- 

’)  Etude  comparée  des  tiges  aériennes  et  souterraines  des  di- 
cotylédones. 

2)  Om  Skudbygning  o.  s.  v. 

3)  Dikotyla  Jordstammar. 


146 


ning  gifver  Volkens  *)  af  de  ytliga,  frân  rotkalsen  utgâende 
rötter,  livilka  han  funnit  Los  Diplotaxis  Harra  ocli  Eu- 
pkorbia  cornuta.  ’’Diplotaxis  und  Euphorbia  zeigen  ein 
reichgegliedertes  Wurzelsystem,  das  sich  schon  vom  Wur- 
zelhalse aus  auch  seitlich  verzweigt.  Die  Bedeutung  der 
oberflächlichen  Nebenwurzeln  wird  einem  klar,  wenn  man 
im  Winter,  wo  beide  Pflanzen  schon  vom  October  an  fast 
die  einzigen  zartkrautigen  Vertreter  der  Wüsten  dora  sind, 
am  frühen  Morgen  und  nach  reichlichem  Thaufall  eine 
grössere  Zahl  von  Individuen  ausgräbt.  Da  zeigt  sich,  dass 
alle  Nebenwurzeln  mit  einem  Filzwerk  zarter,  dünner  Fä- 
den bedeckt  sind.  Wie  dieselben  in  unglaublich  kurzer 
Zeit,  im  Laufe  einer  Nacht,  hervorbrechen,  ebenso  schnell 
verschwinden  sie  auch  wieder.  Ihr  Zweck  ist  offenbar,  die  ge- 
ringe Feuchtigkeitsmenge  zu  verwerthen,  welche  im  besag- 
ten Fall  durch  Thau  den  oberflächlichen  Erdschichten  zu 
Theil  wird.” 


Fragaria  collina  Ehr.  X vesca  Ehr. 

Af  Björn  Gf.  0.  Floderus. 

I Augusti  1887  anträffades  af  mig  en  Fragaria- 
forrn,  som  otvifvelaktigt  maste  uppfattas  sâsom  en 
hybrid  mellan  Fragaria  vesca  Ehr.  och  Fragaria  collina 
Ehr.  Enär  nagon  hybrid  mellan  dessa  bäda  arter 
icke  förut  är  funnen  i Sverige,  torde  ett  meddelande 
om  densamma  icke  sakna  intresse.  Enligt  Focke, 
Pfianzenmischlinge,  tillhöra  Fr.  Majaufea  Duchesn.  och 
Fr.  Hagenbachcana  F.  Schultz  ifrägavarande  hybrid. 

Hybriden  växte  i rätt  stör  ymnighet  pa  ett  myc- 
ket  inskränkt  omrâde  i ett  gräsbevuxet  stenröse,  beläget 
i en  âker  a Norr-Thils  egor  nära  Sigtuna  strax  invid 
en  körväg,  som  vinkelrätt  utgär  frân  allmänna  lands- 
vägen  omkring  ett  stenkast  sydost  om  denna  senare. 
A.  samma  lokal  förefunnos  i riklig  mängd  de  bäda 


4)  Die  Flora  der  Ægyptisch- Arabischen  Wüste. 


147 


<M 


P3 

K 

P 

«3 

so 

co 

«3 


CÖ  dd 

e © 


8>  d 

Pi 


X 

03 

te 

P 

e 

s 

'S» 


d 

CD  1 
.bßq, 


© 

d 

c3 

3© 

d 


Sh 
cS 
> 
-rd 

H d 

oc3 

. r*- 1 

_j  <4h 


?4 
© 

I* 

co 

<D 

c3  d 
d ce 


_4  P 

d g 


:cô  d4 
~ m 

bß  S 
d o 


|>  rd 


d 

rd 

d 

HO 

d 

HO 

bß 


sh 

© 

"© 

a 

CM 

ce 

Sh 

:ce 

d 


o 

dd 

• iH 

Sh 

bß 

bß 

CD 

-ce 

iO 


Si 

rd 

a 

o 


w a 
■+=  © 
p dd 

f-l  I — I 
0 
'4P 

•jfCG 
‘d 


ce  Sh 

a d 

02  d 
a rd  we 

a © -jf 

0 O o 

CM  ® ^H 

S £ OT 

1 * fH 

I o ^3 

i— I M °cö 

. ^ © CO 

bß^  © 

a * 

ho 

ts  a 
cd  ;ce 

P 

© 
s-i 
ce 


O 

dd 

à 

o 

CD 


© i-d 
■d  bo 
d ce 

c3  1 — 1 

4P 

£ U 

© 2 
> Ph 
<£  © 

° © 

© ” 

© CO 

p © 

© cd 

® d 
0^.® 

® ^ d 
°ce  (— ] • h 
d d c-i 
PM  ©> 
dä 

d © Sh 


I s 

rd  fctO 
Sh 

S-l  SO 
© Mh 

r— j 

0 d 

-+J 

a> 

co 

O 0 
!=j  T* 
"d  © 

r^  d 

P 

HO 

HO 

d ’© 
© 

^ d 

© -rH 

’-IP  > 
m 


à 3 a 

- 3 a 

HO  +3 

-£  © o 

© O 

d ^ 

ce 


cd 

© 

a 


x 


a 


jd  "d 

® S a 

u °n 

:0  bß  LO 

Mh  :ce  CO 

® I _ 


-o  P 


MH  -q 

o d 


:ce 

+3  -j 
CO  M 

co  rd 
bß-n  J2 
d £ ^ 
0)  fl 

O :C0 


OCÖ 

y ?H 

°TO  (J) 

MU 

d 

4P 

0 

^4— 1 

rSH  4p 

^ <D 

^ fl 

d 

d 

© 

?H 

SÖ 

?4 

CO 

Sh 

4P 

W 

CÖ 

bß 

•SP 

H 

s 

M 

• r— 1 

'rö  g 

r— H 

O 

r— 1 

P 

• r-H 

Si 

s-^> 

O 

<0 


<3 

§> 

£ 


CO 

-ce 

(M 

ce 

43 

O 


i 1 r—i  . 

fl  ^ fl  ^ 

d O c8  » 

> O > © 

^ 4P  ^ 4P 

go 

. 4P  r-r4 

a © - 

P Si 


Sh 

rd 

a 

o 


© 

cd 

© 

a 


è 3 
° > 
P cd 
© 

HO  Sh 

bpd 

® 

cd  rq 

>î 

© .13 
^ .ce 


ce 

d 

Sh 

© 

cd 

d 

:CÖ 

-P 


CO 

:0 

rd 

a ^ 

HO 

© d 
Ph  1—1 
w ©_ 


P . 

© ce 


© 


3 | _ 
p ä fA  d 

d 5P  o 3 
5 5 d «e 

03  oCÖ  * rH  1 

CO  , — l CO  Uï 


m 


-J  rH 

d ce 
. ® d 

a 

je® 

rM  HO 
. d rd 

d d o 
d hd  o 
o P 

© 
Sh 

ce 

HO 


d 


bß  q 

bß  © 
Dh  °d 

d 

ce  © 

a P 

a -S 

» -g 

p a 

d p 
d co 


© 

d 


r_H  P 

Tj  CD 

® p 


d 

d 

© 

Sh 

d2 


C/2 


w>-3 

OÖ  cP 

© ^ 
nd  -4-T 

’ a 3 

-iD> 
-+=> 
rrj  ® 

S ü 

^ d 
CD  Î3 
co 

?— I r-i 

î2  - 

■HH  ^ 

» ^ 
d 

ce  c£ 

1=1  a 

:ce  rd 
co  co 


° d 
o3 

r±f  "O 
rq  ^ 

i 

^ d 
ce 

d P 

ce  :ce 
P ® 

:CÔ  -4P 

co  d» 

HO*' 

^ a 
S ^ 

d © 
:ce  -h 

rD  S 


Sh 

ce 

rd 


P3 

K 

P 


d i 

°çe  © 

<£  -g 

cm  a 


-ce 


CM 


co  ce 


P 

o 

o 


d 

ce 

Pd 

:ce 

CO 


»d  - 

Sh 


Sh 

Ö rH 

g»  . 
? P 
r^  q 


d 

^ d 

OCÖ 

Pd 


d p 
ce  o 
!>  o 

HO 

a> 

Sh  ■+? 

9 S 
> ^ 
“HH 

© ce 

p a 
a 

oe 


© 

'a  P 
g d 

Sh  © 

bß 

O to 

HO 

ooT  8 
dn  ^ 

. 4P 

àû 


4P 

-JP 

OCÖ 

a 


Sh 

rd 

a 

o 


© 

d 

© 

a 


HO 
HO 

O 

ce"  P 

öß  g 

d rq 

5 TO  * rH 

-H  CO 


d 

<D 

J4 


CÖ 

a 

m 

Sh 

© 

d 

d 

:ce 

HO 

d 

d 

d 


P r§ 


co  »ce 

rS  S 
d 3 

.■ce  jo 


© 


ce 


ce 


m 


sO 
P 

. 5 
S £§ 

© Ph 

oo 


il  d 

?— i c8 
O 
c^ 

HO  d 

Ph  „ 

d Sh 

d © 
P d| 

d :d 

© HO 


a 


ce 

m-  ^ 

O • rH 

a p 
5 O 


d 

:ce 

HO 

o 

d 


!M 

jf  d 
o ce 

d ^ 
ce 


© © 
si  d 

bß  o 

Sh 

,:0 


d V 
d ce  co 
> 


d rH 
ce 

. — i 0 


:C3 


a pi 


-4P 

m 

S"4  _3 

0 0 _g 

T!  nj  c+H 
030 
c3 


cô 

fl 

JP 

r_,  0 

0 ^ 


rd 

d "© 
© co 

Ph  »O 

© ‘HH 

ho5  q 

bß 

© 

Sh 


co  -Th 
d “ 
© 

dd  © 


© 

Sh 

d 

d 


,®  Ice 

_d  HO 

CO  JO 


bß  HO 

d d 
d 


148 


S 

a 

io 


‘A- 

fl 

hj 

TJ 

■■o 


i ~ i 

p)  (Ö  f3 

ce  -fl  p 


fl  -'fl 
câ 


s ^ 
0 
O 


iO 

d 

<3 

45 

CÖ 


CÖ 

ci 

fl  3 


CB  np 

ôp  a 

I—»  Co 
oCÔ  43 


cô 

4-3 


fcß55 

bJD 

••ce  45 
c3  £ 

Sh  ,—s 

o -° 


0 

d 

© 


•O 


43  43  r~ 

Sh  CQ  4-3 

O 0 d 

« 3o3 


_ > 4-3 
CÖ  <d 
> O 


q-H 

O 

0 

Sh 

U 

a 


O 43 
Sh  cq 

bo 

■g  .§> 

J 3 

O ci 


-fl  :g 


fl 

© <D 


oc3  CÖ 
J»  CQ 


_ fcJD  > 

Ch  GO 

-d  2 

"3  ^ 

c* 


4 

Sh 

-fl 


H 


PQ 


Sh 

-fl 


fe; 


s a 

3 s 

a a 

£ O) 
:fl  -fl 

Ph 

GO  Ah 

-p  fl 
fl 


fl 

-fl 


<fl  : 


5 -fl 
- © 
3 ^ 


d 

£ 

Sh 

0 

d 


cô 

d 

0 

Sh 


O 

fcJD 

ocÔ 

fl  , 


43 

0 

Sh 

d 

-O 

Sh 

0 

43 

43 

K« 


> 

43 


oc3 

CQ 


fl  fl 

<-=  O 

GO  <4-1 


-fl 
fl 
fl 

Sh 

bß  Sh 

bJD  oß 

:fl  fcJD 


Sh 

fl  fl 
fcJDrfl 


:fl 


bß 


O 


qfl 


Sh  CD 

—fl  -fl 


3 

"> 


© 

-fl 

fl 

fl 


fl  CQ 

’fl  :CÔ 
Ö fl 

(X) 


öß 

Sh 

3 

c3 


^ a 
33 

fl 


CM 

CQ 

ce 

fl 

Cfl 


c3 

43 

Sh 

c3 


fl 

o C3 


43 

d 

ce 

43 

fl 

CÔ 


O CQ  CQ 


r-fl  fl 

O 0 

° .3 

OCÖ 

a “ 

» fl 

-d  3 

S ^ 

fl  O 


© 


fl  C - 

0 fl 

.4-3  0 

45 

03  -4= 

a * 

O 0 

S -ë 


3 3 

1 s 
I & 


s s “ 

:C^  3 GO 

£ -fl  p 

fl  * -H  PT^ 

d > ^ 

fl  -.  A1_J 


fl 

<3 

rfl 

S 

CQ 

43 

0 

'-d 

o 

H— ( 

fl 

0 

43 

43 

S* 


oCÔ 

CQ 

fl 

öß 

oß 

iO 


a i 

; co 

3 fH 
>*  fl 

HJ  _>H 

© rfl 
3 cfl 


fl 


3 

CQ 

43 

-a 

a 

d 

> 

0 

?H 

T 

Sh 
t ■> 
Ö 

o 

c3 

3 

Sh 

d 

O 

•d 

cé 

TJ 

0 

-n 

0 

Sh 

fl 

fl 

CQ 

CÖ 

0 

P-i 

-O 

Ab 

A2 

fl  -T  sô 


© fl 

T3  A4 

r— j • r— I 

fl  (“-H 
fl  43 
d +3 

fl  0 
-fl  O 


CQ 

0 

d 


CÖ 

43 

rfl 

O 


~ oce 


»o 

CO 


5b  > 

bD 

:fl  Ah 
fl 


fl 

> 

-fl 


© 


© 

-fl 


fl 


lO 


fl  ^ 
fl  :0 


fl  -Ö 
A3  © 

3 3 


a 

© i 

~hh  ±p 

^3  1=1 

a ^ 

-fl  co 
CO  Sh 

nfl  © 
fl  > 


H©  O 


fl 

-fl 


_ fl 

a bc 
3 3 
PQ  ^ 


•© 


fl  3CÖ 

-fl  co 
fl 

sC  K. 

bß 

bß  hß 

:03 

?H  CO 

CÖ 

. 

s 


c3  ?H 
bß  g 
.O  r!4 

9 

a © 

"'-S 

-fl  © 

© P 

3 3 


Ö 

•-CÖ 

$h  cé 

0 03 

2i  CQ 

ö 0 

. ^0 


> O 

^ CQ 
CQ  . 

a fl 
-2  -fl 

© 


fl 

-fl 


PH  ® 


-fl 


s a°  a 

ö ö -ri 
a »a  © 


a 

CO  Ah 


Foderflikarne  slutl.  rakt  ut-  Foderflikarne  vid  frukt-  Foderfiikarne  slutl.  vanl. 
spärrade  1.  nedvikta  frân  frukt-  mognaden  tryckta  intill  frukt-  uppatböjda,  men  icke  fullkoml. 
fäs^ep  fastet.  tryckta  intill  fruktfästet,  sällan 

n.  rakt  utspärrade,  aldrig  till- 


149 


Ph 

CD 

• i— I 

t* 

Oj 

-4-3 

CO 


rd  Ph 

TO  <D 

^ I 

© CÖ 

a % 


-4-3 

© 4§ 

?h  c o 

cö  :cö  , 

_QI0  -rH 

HO  ^ 

<&  ö ä 

I 3 

3 s 

-4— 1 pH  -p. 

j d 44  ^ 

J -H  g H 

cs  q® 

> 44  pq  ù 

is  & a 

42  43  o 


Ph 

o 

44 

I— H 

d 

c3 

> 

pH 

CÖ 

fclß 

Pi 

s :C0 
pH 


c3 
nd 
T” < £ 

CM  otf 


rô  * * 

-4-3  ® 

CO 

Pi  d 

=Q  3 

'CÖ 


m 


CO 


m 


Ph 

rQ 


CD 

M T3 

— . do 

c JD 


tO 
05 

I 

I 

o 
00 

I— H v — * 

O 

Ph  d 

CD 


a 

o 

3 


Pi 

<D 

>"0 

Pi 

d 


J£  ^ 

ro  co 


<D 

h3 

o3 

?H 

<D 

4-3 

Pi 

CD 

a 

fcUD 

* I— I 

p-i 


-»J 

44 

Ph 

f=H 


&c 

pi 

CD 

n3 


ÖD 

Pi 


CD 

Tl 

CD 


CN 


Pi 

o3 

Pi 

O 

Ph 

44 

a 

O 

W 


00 


Ph  . . 

44  rd 


CÖ 

&D 

Pi 

OCÖ 


c3  o 


<hh 


Ph 

cô 

QJD 

Pi 

:C0 

Ph 

-4-3 

CO 

?H 

CÖ 

• HÖ 

Pi  rj 

© y 

4_0  °C C 

a “ 

cö 


<HH  4-3 
CÖ 

a 

« £ 
0 rO 

a a 

Ph  P! 

o -e 


44 

pi 

<D 


CD 

©'r0 
71  O fl 
o rj  a) 

Ph  © 

CD  rPj 

w 4P 

14  r® 

f4  C(H 


a 

O 

I— t 
rO 


P 

<D 

h3 

d 


co 

« 

44 

Ph 

P 


_&p 

r— H 

P* 

oc3 

?H 

ÖJ0 


d 

CD 

H-3 

CO 

&D 

Pi 


c3  => 


0 O 
*"0  OQ 

<D  1 

3 Jn 

CM 

* rH  t-H 

Pi  W 
d 

H • 

p a 

44  a 
a 

o 

pq  h 

Ph 

P4 


Ph 

O 

Pi 

(H-4 

CÖ 


OCÖ 


?H 

O 
r* 

Ph 
c3 
oD 
Pi 
:C3 
P 

-4-3 
CO 
. P 
P o3 
© nd 

© a PP 

a o 

.03  CO  P4 

^3 


o 

t3 

Pi 


- CD 
CD  n3 
nO  PI 
Pi  © 
© ocë 
CD  PS 
i§  r ” 

14  © 
|4  ten 


Ph 


© 

n0 


CJO 


0 Pi 

r—H 

CD 


Ph 

&CÖ 

rd 

CÖ 

CÖ 

-4-3 


0 

-+3) 

CO 

:d 

H-3 

d 

Ph 


oß  a 


0 

a 


d 
® 

£ 
QJD  0 

.g  a 

d 


vid  fruktmognaden  mot  ba-  vid  fruktmognaden  mot  ba-  vid  fruktmognaden  mot  ba- 
sen utvidgadt  samt  äfven  der-  sen  afsmalnande  och  derstädes  sen  afsmalnande  och  derstädes 
städes  karpellbärande,  med  lätt- 1 icke  karpellbärande  samt  med  icke  karpellbärande  samt  vanl. 

| svarighet  lossande  frän  fodret,  nagot  trögt  lossnande  frân  fo- 


rö  » p 

• rH  '+H 

t>  ce 

s-i 


a> 

na 


Ö s_ 

5 «8 


:0 

fH 


Æ ® 
u 

• ce 

'S  ^ 

Ü « 
!>  -2 


fcJD 

S-i 

:ce 


-s  s,  s 

© CD  ^ 

'-a  fl  ’œ 


© 

t3 


o a 
fcß-a 


Jh  > 

03  kT 
-+0 

o 22 

CO  ^ 

c3 

m a 

cö 


^4-4 

1 c3 

-to 

i 

CÔ 

CÖ 

"©  cS 

© 

:C0 

rj 

Ph  O 

CÔ 

ps 

“ 

O 

bD 

ocö 

ce  © 

rS 

c3 

© 

r4i 

o 

:CÔ 


a 

03 


O 
Jh 
CÖ 

c3 
cD 

m .r? 
CO 

CD  ^ 

^ Ta 
nd 
cf5 


© 
nd 
c3 

3 

o 

© 

1 I 'S 

* t,  t 

t 03 

^ r^S  <D 

a s q 
> M 
© 'ta 

U £ 

-a  ja 


ri  -P  'H 

3 ce 
Ta 

=cê'  ^ © 

-4-4  ] ] 73 

3 .„«S 

^ ce  ’S 
. a*  -g 

* . ,_(  rH 

H U © 

c8  ^ £ 
> -+J  :Q 


f-i  a © 

© © g 

— ( 4-0 


0 

3 - 

o ^ 

03  H 

-o  03 
03 

_M 


*-< 

:C0 


^ CB  ?- 

:Co 

-e  îh 

d CÔ  C3 

s ®® 


o ce 

-2  pj 

® a 

<£  -ta 

ce  £ 

33 

S »3 
© 

o -e 


<+H 

ce 


ce  I— ; 

^ Ta 


> 3 

? 2 

> © 

> 


© "Ö 

-s  S W> 


V-  -4-0 

•fi  ^ 

ÎH 


OCÖ 

-H 

?H 

CÖ 

d 


cö 


o .£ 

a ‘2 

fcJD 


ce  © 

> 33 

^ -U3 
t © 
fcJD 


33  4-c 

o 

I — I m 
33 

-U  © 

© ^a 

a 

T3 

.O 


w 


a 

rû 


-1-3 

O 

33 


Sr  a 

So© 

^a  s 

_a  ^ 

a E 

© -!h  S-i 

r&  ^ 

ce  Ta 

3 ^ 

o ® 

© ,e8  r-H 

> & ce  © 

■ ->  I 


© 


:C0 


:C0 

© 

t> 

> rd 
-Ö 

© 

:Q 

fi 

cS  ^ 

5 © 

ö na 

® 1 

o 

© 

t> 

-40 


-4-3 

?H 

:c3 

-*o 


OCÔ 

CÎH 

M-» 


#5p 

0 

:ce 

-+o 


-tO 

© 

Jh 

r3 

co 


<73 

o 


bD 

?H 

jp8 


p 

O 

oS 

-1-3 

fcD 

TJ 

K*^ 

03 

r— ^ 

o3 

s 

03 


© 

Id 


Ph  2 

ä a 

o3  -u> 

© -5 
'+_ * 

^ r-3 

æ ■> 
o 

© ,ce 

> X- 

'S  5 


I — I Sh 

:ce  © 

> > 
M-i 

(T)  =0 


/cß 

• 

o © 

ca.  ra 

a ^ 

:cè  M 

’o5  ° 
W © 

"ce  ^ 

~t2  -4J 
CÔ  :cÖ 

-*-3 
. 0 
Ph  © 


CÔ 

a 

Sh  rg 

© s 


d 0 

© p 


151 


hufvudarterna;  dessa  uppträdde  nästan  uteslutande  â 
lokalens  utkanter,  säsom  det  tycktes  utträngda  af  den 
yppigt  vegeterande  hybriden. 

Hybridens  intermediära  natur  torde  klarast  framgâ 
af  ofvanstâende  jemförelse  mellan  densammas  och  de 
bada  hufvudarternas  ofta  blott  genom  oväsendtliga  och 
icke  konstanta  olikheter  skilda  karaktärer. 

Vid  öf'verblick  af  ofvanstâende  skema  framgâr  säsom 
redan  betonats  â ena  sidan  hybridens  mellan  de  bäda 
hufvudarterna  intermediära  karaktär  samt  â andra  sidan 
dess  stärkt  framträdande  vegetativa  och  svagt  utveck- 
lade  fruktitikativa  egenskaper,  genom  hvilka  den  be- 
tydligt  skiljer  sig  fran  bada  hufvudarterna.  Beträf- 
fande  dess  predominerande  vegetativa  egenskaper  ma 
hänvisas  tili  dess  rikliga  och  synnerligen  kraftfulla 
refbildning,  genom  hvilken  den,  atminstone  enligt  od- 
lingsförsök,  som  af  mig  under  nâgra  âr  utförts, 
synes  framgâ,  uteslutande  och  hastigt  reproducerar  sig. 
Dess  svagt  utvecklade  fruktifikativa  egenskaper  visa 
sig  dels  i det  felslaende  pollenet,  dels  i de  tili  öf’ver- 
vägande  antal  rudimentära  karpellerna  samt  heia  frukt- 
ställningens  ofta  fullständiga  felsläende.  Detta  det 
vegetativa  system ets  bestämda  predominerande  fram- 
för  det  fruktifikativas  synes  mig  bestämdt  tala  för  att 
formen  mäste  uppfattas  ss.  hybrid  och  icke  som  en 
blott  intermediär  form. 

Liknande  former  har  af  mig  anträffats  dels  â en 
lokal  omkr.  1 km.  nv.  om  ofvan  beskrifna  lokal  i 
ett  enstaka  ex.  dels,  äfvenledes  blott  enstaka  ex.,  â 
Lassby  backar  nära  Upsala.  Mahända  torde  derföre 
hybriden  kunna  anträffas  flerstädes,  om  uppmärksam- 
heten  rigtas  pä  dess  studium. 

Mognade  skenfrukter  samt  torkade  ex.  af  hybri- 
den finnas  förvarade  i Upsala  universitets  botaniska 
museum. 


Undersökningar  öfver  respiration  och  assimilation 
kos  mossorna. 

Af  Bengt  Jönsson. 

(Öfversättning.) *) 

Efter  herrar  Bonnier’s  och  Margin’s  grundläggande 
experiment  rörande  respirationen  hos  svamparne *  2 ) hafva 
försök  anstälts  med  växter  frân  skilda  omraden  inom 
växtriket,  hvilka  försök  som  bekant  i allo  konstaterat 
den  en  gang  faststälda  lagen  för  kolsyre-  och  sj^reut- 
bjdet  hos  växterna.  Äfven  mossorna  hafva  varit  före- 
mal  för  studier  i nämd  riktning  3).  Da  dessa  senare 
emellertid  endast  omfatta  en  art  och  företrädesvis  afse 
jemförelser  mellan  yngre  och  äldre  former  af  samma 
mossart  (état  de  sommeil  et  état  de  vieille)  mäste  under- 
sökningar af  här  ifrägavarande  art,  utsträckta  tili  ett 
större  antal  arter  och  utförda  med  fästadt  afseende 
pâ  en  mera  allsidig  behandling  af  ärnnet,  heit  visst 
erbjuda  ett  ingalunda  ringa  intresse.  Mossornas  heia 
biologi  torde  berättiga  ett  dylikt  antagande;  och  hittills 
anstälda  försök  hafva  ocksa  tillräckligt  tydligt  adaga- 
lagt  riktigheten  häraf. 

Tretiofem  arter  och  former,  representanter  fi’än 
skilda  mossgrupper,  hafva  undersökts.  Hvarje  experi- 
ment har  i allmänhet  omfattat  en  tidslängd  af  tre- 
tiosex  timmar,  hvarunder  prof  af  den  försöksplantorna 
omgifvande  luiten  da  och  da  uttagits  för  att  öfvervaka  re- 
spirations- och  asimilations-fenomenets  normala  förlopp. 


’)  Här  i korthet  lemnade  framställning  âtergifver  i hufvudsak 
en  af  mig  i Comptes  rendus  d.  20  Aug.  1894  meddelad  resume  öfver 
samma  ämne  ("Recherch.  sur  la  respiration  et  l’assimilation  des 
Muscinées”). 

2)  Bonnier  et  Mangin,  Recherch.  sur  la  respirât,  et  la  transpirât, 
des  champignons  (Ann.  d.  scienc.  nat.  Bot.  1884). 

3)  Bastit,  Recherch.  anatom,  et  physiol,  sur  la  tige  et  la  feuille 
des  Mousses  (Revue  générale  de  Botanique,  t.  III  p.  255). 


153 


Hos  alla  sâlunda  undersökta  arter  hafva  med  hän- 
syn  till  förhällandet  mellan  afgifven  kolsyra  och  absor- 
beradt  syre  talvärdena  visât  sig  anologa  med  den 
andra,  förut  for  samrna  ändamäl  undersökta  växtformer 
uppvisat. 

Utväljes  undersökningsmaterialet  med  tillräcklig 
omsorg  blir  under  för  öfrigt  likartade  yttre  förhällanden 
mängden  at  utandad  kolsyra,  pâ  samma  tid  och  be- 
räknad  pâ  1 grm  torrvigt,  i det  närmaste  lika  vid 
iemförande  försök  med  en  och  samma  art.  Exem- 
pelvis  kan  sâlunda  anföras,  att  trenne  samtidigt  ut- 
förda  experiment  med  Sphagnum  cuspidatum  (landtform) 
lemnade  följande  kolsyremängder  under  en  tid  af  10 
timmar,  om  qvantiteterna  beräknas  efter  1 grm  torrvigt  : 
4.360  kbcm,  4.900  kbcm,  4.400  kbcm. 

Sak  samma  i fraga  om  assimilationen,  i det  t. 
ex.  följande  volymer  erhöllos: 

9.690  kbcm,  9.960  kbcm,  9.830  kbcm. 

Yäljas  deremot  tili  jemförelse  skilda  arter,  arter 
med  olika  Struktur  eller  individer  af  samma  art,  hvilka 
utvecklats  under  skiljaktiga  yttre  förhallanden,  äro  ana- 
lysresultaten  oftast  mycket  olika.  Sâlunda  utgjorde 
den  qvantitet  kolsyra,  som  utandades  pâ  tio  timmar 
och  hänfördes  till  1 grm  torrvigt: 

för  Sphagnum  cuspidatum  (vattenform)  13.667  kbcm 

,,  Fortinalis  antipyretica 10.487  ,, 

,,  Hypnum  cupressiforme 7.432  ,, 

,,  Fissidens  taxifolius 3.000  ,, 

Mossorna  äro  öfver  hufvud  taget  mycket  känsliga 
för  yttre  inverkningar  och  framförallt  för  fuktighet. 
De  absorbera  mycket  hastigt  vatten;  men  de  ega  â 
andra  sidan  en  icke  vanlig  motstândskraft  mot  uttork- 
ning.  Denna  ökning  och  denna  minskning  i vatten- 
halt  äro,  säsom  experiment  visât,  förenade  med  en 
ökning  eller  minskning  i utandad  och  absorberad  gas 
hos  samma  växter.  Läter  man  en  mossa  upptaga 
vatten  i alltjemt  stigande  mängd  erhälles  gasvolumer, 

Bot.  Not.  1894.  11 


154 


hvilka  ökas  i samma  man  som  vattenhalten  okas. 
Härpa  lemna  följande  försök  med  Mniuni  undulatum 
talande  bevis: 


Nedsänkning  i vatten  under: 

Yattenhalt 

i °/o: 

Volum  utandad 
kolsyra  : 

En  minut 

40 

0.750  kbcm 

En  halftimma 

59 

1.350  „ 

Tvâ  timmar 

65 

3.900  ,, 

I naturl.  tillstând  frân  en 
fuktig  och  skuggig  växtplats. 

84 

9.680  ,, 

Pâ  liknande  satt  fürhöllo  sig:  Leshca  viticulosa , 
Hypnum  rutabulum  m.  fl.  Afvenledes  utöfvar  växt- 
lokal  och  medium  ett  stort  infly tande  pâ  mossorna. 
Sâlunda  utandar,  for  att  anföra  ett  exempel,  Sphagnum 
cuspidatum  omkring  dubbelt  sâ  mycket  kolsyra,  om 
den  vuxit  pa  stärkt  genomdränkt  mark  eller  i vatten, 
än  om  den  bemtats  frân  en  jemförelsevis  torr  växtlokal. 
Ex.: 

vattenform  : landtform  : 

Kolsyra  utandad  under  10 

tim.  pâ  1 grm  torrvigt  . . . 13.733  kbcm  7.320  kbcm 
Syre  absorberadt  under  10 

tim.  pâ  1 grm  torrvigt  . . . 14.600  ,,  7.320  ,, 

Fôrliâllandet  âr  detsamma  med  assimilationen  sâsom 
följande  exempel  visar: 

vattenform  : landtform  : 

Kolsyra  absorberad  under  10 

tim.  pâ  1 grm  torrvigt  . . . 13.689  kbcm  4.944  kbcm 
Syre  utandadt  under  10  tim. 

pâ  1 grm  torrvigt 13.722  ,,  4.480  ,, 

Vissa  mossor  erhâlla  under  inflytelse  af  vissa 
yttre  fôrkâllanden  en  brun  eller  brunröd  fârg  ( India - 
nia , Hypnum  m fl.).  Dessa  färgförändringar,  hvilka 
framkallas  genom  en  fàrgning  af  cellmembranerna  och 
äro  âtfôljda  af  bestämda  förändringar  och  modifika- 
tioner  inom  cellplasman,  medföra  en  mer  eller  mindre 
betydlig  minskning  i respirations-  och  assimilations- 


155 


energien.  Frullania  Tamarisci  lemnade  vid  anstälda 
försök  följande  résultat  för  assimilationen  : 


Kolsyra  absorberad  : Syre  utandad  : 

Gröna  plantor 4.895  kbcm  5.316  kbcm 

Brunröda  plantor 3.186  ,,  3.694  ,, 

Resultaten  voro  liknande  for  respirationen  : 

Kolsyra  utandad  : Syre  absorberad  : 

Gröna  plantor 4.699  kbcm  5.456  kbcm 

Brunröda  plantor  ....  3.242  ,,  3.452  ,, 


Färgningen  är  för  öfrigt  nära  förbunden  med  när- 
varo  af  ljus  och  framkallas  under  ljusets  inverkan. 
Försättas  exemplar  af  ofyan  angifna  mossa  eller  t.  ex. 
af  Ceratodon  purpureus , bvilka  utvecklats  i skugga  och 
äro  fullständigt  gröna,  under  inverkan  af  solljuset, 
erhälla  de  snart  nog  en  röd  färg  — och  tvärtom. 

I ännu  mera  sammanträngd  form  skulle  de  hittills 
vunna  resultaten  lyda  som  följer: 

Man  finner  hos  mossorna  stör  dilferens  i respira- 
tions- och  assimilationsintensiteten,  sä  att  skilda  arter 
utandas,  t.  ex.  i mörker,  pa  samma  tid  och  pa  samma 
torrvigt  betydligt  olika  qvantiteter  kolsyra. 

Yexlande  halt  af  vatten  medför  afsevärd  varia- 
tion, sä  att  gasutbytet  stiger  med  ökad  vattenhalt  tili 
en  bestämd  gräns. 

Individ  af  en  art,  tagen  pâ  en  fuktigare  växtlokal 
visa  en  betydligt  större  energi  i gasutbyte  än  individ  af 
samma  art,  hemtade  frân  en  förhallandevis  torr  växtplats. 

Den  rödaktiga  färg,  som  är  särdeles  i ögon  fallande 
hos  exemplar,  hvilka  utvecklat  sig  i full  belysning 
eller  i solljus,  har  tili  följd  nedsättning  i respirations- 
och  assimilations-intensiteten. 

Det  torde  till  slut  böra  anmärkas,  att  undersök- 
ningar  i här  afsedd  riktning  ingalunda  afslutats  utan 
fortsättas.  Ocksä  skola  möjligen  tillkommande  nya 
fakta  jemte  redan  gjorda  iakttagelser  framdeles  a annat 
ställe  detaljeradt  och  utförligt  beskrifvas,  när  ämnet 
hunnit  att  mera  fullständigt  och  omfattande  behandlas. 


156 


Ranunculus  acris  L X auricomus  L. 

Af  R.  Jungner. 

I Sundsvallstrakten  fann  jag  i slutet  af  maj  detta 
âr  tvâ  inellanformer  mellan  Ranunculus  acris  L och 
R.  auricomus  L livilka  pâ  goda  grunder  misstänktes 
vara  hybrider  mellan  ifrâgavarande  bâda  arter. 

Den  ena  af  dem  (Figg.  10,  11,  12  och  13) 
synes  vara  identisk  med  R.  auricomus  var.  palmata 
Hn  och  kommer  som  det  synes  genom  kabituella  ka- 
raktärer  R.  auricomus  L.  ganska  nära,  men  är  dock  möjli- 
gen  endast  att  betrakta  sâsom  en  varietet  af  denna  art. 

Den  andra  däremot  (Figg.  7,  8 och  9)  har  redan 
vid  första  pâseendet  genom  närvaron  af  en  stör  mängd 
stärkt  flikiga  grundblad  (Fig.  8),  jämte  blott  ett  enda 
heit  sâdant,  en  stör  habituell  likhet  med  R.  acris  L. 

Bâda  öfverensstämma  med  hvarandra  däri,  att  de 
tili  skillnad  frân  de  tidigast  framkommande  individen 
af  R.  auricomus  L.,  kvilka  alltid  sakna  kronblad, 
oftare  hafva  dessa  organ  utbildade,  samt  däruti  att 
de  i motsats  tili  dessa  hafva  flikiga  grundblad. 

Inga  frukter  voro  vid  denna  tid  utbildade. 

Under  exkursioner,  som  jag  en  kort  tid  därefter 
gjorde  i Ostersundstrakten,  aterfann  jag  här  sav'äl  de 
ofvannämda  mellanformerna  som  äfven  en  tredje  sadan; 
och  jag  vill  därför  nu  meddela  nagra  iakttagelser  öfver 
saväl  hufvudarterna  som  mellanformernas  förhallande 
tili  dessa  och  tili  hvarandra. 

R.  auricomus  L.  beskrifves  i Sp.  PI.  ed.  Willd. 
2.  pag.  1314  pâ  följande  satt: 

’’Foliis  radicalibus  reniformibus  crenatis  incisis, 
caulinis  digitatis  linearibus,  caule  multifloro.  Flores 
nobis  mense  Frondescentiae  apetali,  Florescentiae  di- 
tripetali,  Grossificationis  pentapetali.  Folium  radicale 
cordatum.” 

Linné  synes  i R.  auricomus  innefatta  äfven  de 
senare  pâ  varen  framkommande  formerna,  hvilka  ernel- 

Bot.  Hot.  1S'j4. 


157 


lertid,  utom  det  att  kronbladen  hos  dem  blifva  mer 
tydliga,  äfven  — ehuru  ingenting  af  Linné  nämnes 
därom  — därntinnan  skilja  sig  trän  de  tidigare  for- 
merna,  att  grundbladen  blifva  flere  och  allt  mer  flikiga. 

De  mest  flikbladiga  formerna  hafva  af  Hartman 
urskiljts  säsom  var.  palmata.  Att  dessa  former  för- 
tjena  att  urskiljas  är  icke  tvifvelaktigt,  heist  som  äfven 
kronbladen  hos  dem  i allmänhet  blifva  mer  talrika. 
Huruvida  emellertid  denna  form  v.  palmata  bör  upp- 
fattas  sâsom  en  hybridserie  rnellan  R.  acris  och  R. 
auricomus  eller  om  de  fortfarande  fâ  betraktas  säsom 
en  kedja  af  varieteter  af  R.  auricomus  är  icke  sä  godt 
att  afgöra.  Mycket  talar  emellertid  säsom  vi  seder- 
mera  skola  se  för  riktigheten  af  den  förstnämda  äsikten. 

Hos  R.  auricomus  L.  (den  tidigt  framkommande 
formen)  äro  grundbladen  typiskt  ensamma  och  heia, 
ehuru  väl  de  inskärningar  som  begränsa  ändfliken 
nägon  gäng  kunna  blifva  djupare  än  de  öfriga,  hvilka 
skilja  sägtänderna  ät.  Det  tredje  grundbladet  (Fig. 
1)  — frän  primordialbladet  räknadt  — är  dock  fort- 
farande alltid,  liksom  de  längre  ned  sittande  hos  denna 
art,  heit  med  cirkelrund  totalomkrets. 

Denna  bladgestalt  har  jag  i ett  under  tryckning 
varande  arbete  *)  gifvit  namnet  ’’alpina  snöblad”. 
Redan  tidigt  pä  vären  strax  efter  snöns  bortsmältande 
ser  man  bladen  af  denna  art  i stör  mängd  pä  ängar 
och  äkerrenar,  hufvudsakligen  pä  de  ställen,  som  under 
vintern  äro  täckta  af  ett  djupare  snötäcke  — t.  ex. 
vid  gärdesgärdar  o.  d.  — Där  denna  art  anträffas,  be- 
stär  marken  vanligen  af  lera  och  är  jemförelsevis  fast. 

Hos  ifrägavarande  art  blir  öfvergängen  rnellan 
dessa  heia  grundblad  och  stjälkbladen  skarpare  än 
hos  R.  acris.  Stjälkbladens  flikar  äro  nämligen  hos 
den  tidigast  framkommande  typiska  R.  auricomus  aldrig 

eller  ätminstone  ytterst  sällan  — gaffelklufna, 
utan  enkla. 


')  J-  R.  JllNGNER,  Klima  und  Blatt  in  Kegio  alpina,  Flora  1894. 


158 


Dylika  liandflikiga  blad  rued  mer  eller  mindre 
rundad  totalform  har  jag  benämlit  "alpin a vindblad”.  ‘) 
Dessa  blad  synas  vara  anpassade  mot  vindens  infly- 
tande  och  hafva  sannolikt  äfven  under  sin  utbildning 
reagerat  mot  denna  klimatfaktors  inverkan.  Hos  ifraga- 
varande  art,  hvars  grundblad  äro  skyddade  dels  af 
snötäcket  dels  af  sin  egen  stä lining  — de  äro  näm- 
ligen  belägna  nära  marken  — men  hvilkens  stjälk- 
blad  ocksa  äro  mer  utsatta  für  vindens  inverkan  — 
arten  blommar  som  bekant  tidigare  pâ  vären  samt 
växer  i sällskap  med  arter,  hvilka  i allmänhet,  och 
isynnerhet  vid  denna  tid,  äro  lagväxta  — blir  skill- 
naden  mellan  grundbladens  och  stjälkbladens  form 
ganska  skarp.  Stjälkbladens  fiikar  äro  smalare  och 
mer  jämbreda  än  hos  R.  acris. 

Äfven  i blommans  bygnad  aterfinnes  detta  rea- 
gerande  mot  vindens  inverkan. 

Hos  den  typiska  arten  saknas  nämligen  i regeln 
kronblad.  Stundom  uppträder  ett  eller  mycket  sällan 
nägra  fa  dylika.  Men  da  nu  standarne  äro  länga, 
ofta  nägot  längre  än  de  skalformiga  foderbladen  — 
de  äro  ocksa  relatift  längre  än  hos  R.  acris  — blifva 
de  direkt  utsatta  för  vindens  inverkan.  Denna  art 
synes  ocksa  vara  anemofil  i motsats  till  R.  acris , som 
är  entomofil.  Dä  nu  vid  tiden  för  ifragavarande  arts 
blomning  inga  eller  endast  nagra  tä  insekter  äro 
framme,  da  däremot  vinden  vid  denna  tid  kan  fa  fritt 
spelrum  bland  dessa  R.  auricomus- beständ,  enär  den 
omgifvande  Vegetationen  ännu  icke  hunnit  uppspira 
och  hindra  densammas  tillträde,  sä  synes  här  en  an- 
passning  hafva  egt  rum  frän  växtens  sida  gent  emot 
de  radande  yttre  omständigheterna,  hvilka  här 
représenteras  af  vindmängden  (vindens  längvarighet 
och  styrka). 

R.  auricomus  är  mycket  allmän  pâ  det  tili  fjällen 
angränsande  slättlandet  men  synes  icke  i Jämtland  sä 


) J.  R.  JUNGNER,  1.  C. 


159 


som  förhällandet  lär  vara  i Alperna  gâ  upp  i regio 
alpina. 

Hos  R.  acris  har  det  tredje  grundbladet  den  form, 
som  fig.  3 visar,  och  stjälkbladsflikarne  äro  oftast 
gaffelklufna. 

Denna  art  spirar  upp  senare  pa  varen.  Det 
tredje  grundbladet  blir  därför  här  i anledning  af 
snöns  frânvaro  mer  utsatt  för  vindens  inverkan.  Fli- 
kigheten  tilltager  mera  successivt  uppât  stjälken,  och 
nägon  abrupt  öfvergang  mellan  heia  och  stärkt  flikiga 
blad  förekommer  icke  här.  Detta  star  utan  tvifvel  i 
samband  därmed  att  snötäcket  ligger  tunnare  öfver 
de  platser  — i jämtländska  läglandet  akrar  och  öppet 
liggande  ängar  — pa  hvilka  arten  förekommer,  hvar- 
igenom  vinden  tidigare  kommer  at  de  nedre  grund- 
bladen, samt  därmed  att  den  omgifvande  Vegetationen 
vid  tiden  för  denna  arts  uppspirande  och  pa  de  ställen, 
där  densamma  förekommer,  är  högre  och  därigenom 
bättre  skyddar  de  öfre  bladen  emot  vindens  inverkan 
än  hvad  fallet  är  hos  R.  auricomus. 

Da  insekterna  numera  äro  framkomna  i större 
antal  blir  denna  art  i samband  dermed  äfven  utrustad  med 
en  fullständig  samling  kronblad  och  far  i anledning 
deraf  entomofila  blommor.  R.  acris  är  som  bekant  i 
Jämtland  ytterst  allmän  liksom  den  föregäende  och 
uppträder  högt  upp  i fj allen. 

I trakten  af  Östersund  fann  jag  sasom  nämdt  tre 
mellanformer  mellan  R.  acris  och  R.  auricomus. 

Den  första  af  dessa  (Figg.  5 och  6)  växte  pâ  en 
gammal  klöfvervall  i sällskap  med  R.  acris.  Strax 
invid  pâ  akerrenarne  växte  typisk  R.  auricomus  med 
heia  grundblad.  Grundbladen  äro  fâ,  1 — 3;  det  tredje 
af  dessa  (Fig.  5)  har  de  större  flikarne  öfverensstäm- 
mande  med  R.  acris.  Med  afseende  pa  mängden  af 
sagtänder  erinrar  densamma  däremot  om  R.  auricomus 
(a  typica  ad  interim).  Stjälkbladsflikarne  äro  mindre 
ofta  gaffelklufna.  Blomman  är  försedd  med  fulltaliga 


160 


Fig.  1 : Grundblad,  det  3:dje  i ordningen,  af  Ranunculus  auricomus. 
Fig.  2:  Stjelkbladsflik  af  densamma. 

Fig.  3:  Grundblad,  det  3:dje  i ordningen,  af  R.  acris. 

Fig.  4:  Stjelkbladsflik  af  densamma. 

Fig.  5:  Grundblad,  det  3:dje  i ordningen,  af  en  form  af  R.  acris 
X auricomus. 

Fig.  6:  Stjelkbladsflik  af  densamma. 

Fig.  7:  Grundblad,  det  3:dje  i ordningen,  af  en  annan  form  af 
R.  acris  x auricomus. 

Fig.  8:  Grundblad,  ett  af  de  öfversta,  hos  sistnämda  form. 

Fig.  9:  Stjelkbladsflik  af  densamma. 

Fig.  10:  Grundblad.  det  3:dje  i ordningen,  hos  en  3:dje  form  af 
R.  acris  X auricomus,  hvilken  m&hända  blott  är  en  varietet 
af  E.  auricomus. 

Fig.  11:  Ett  nagot  högre  upp  sittande  grundblad  hos  densamma. 
Fig.  12:  Ett  af  de  öfversta  grundbladen  hos  samma  form. 

Fig.  13:  En  klufven  stjelkbladsflik  af  densamma. 


161 


kronblad.  Karpellerna  äro  platta  sâsom  hos  R.  acris, 
men  senare  till  utseendet  tomma  med  en  härbeklädnad 
som  bestâr  af  finare  ocb  mer  krökta  hâr  än  bvad  för- 
bàllandet  är  bos  nämda  R.  auricomus.  Bland  pollen- 
kornen  synas  endast  — af  nâgra  fâ  blommor  att 
döina  — 10  °/0  vara  dugliga.  Denna  form  är  med 

all  säkerhet  af  hybrid  natur. 

Den  andra  formen  (Figg.  7,  8 och  9)  har  grund- 
bladen sinsemellan  mycket  olika.  Det  tredje  i ord- 
ningen  (Fig.  7)  erinrar  ännu  mycket  om  R.  auricomus, 
men  är  i motsats  tili  motsvarande  blad  hos  den  ca  för- 
sedt  med  djupare  inskärningar  i spetsen.  De  därpa 
följande  äro  djupt  och  upprepadt  flikiga  och  kunna 
tili  utseendet  endast  med  stör  svarighet  skiljas  frän 
R.  acris.  Stjälkbladsflikarne  äro  lânga,  mot  basen 
afsmalnande  i likhet  med  förhallandet  hos  denna  art. 
Blommorna  äro  försedda  med  nâgra  fâ  kronblad.  Kar- 
pellerna, som  redan  i ungt  stadium  äro  mycket  olika 
tili  storleken,  synas  ojärnt  häriga  at  gröfre  och  finare 
hâr.  Bland  pollenkornen  yoro  — endast  ett  exem- 
plar fanns  i blom  — ung.  25  °/0  dugliga.  Äfven 
denna  form  synes  vara  en  hybrid. 

Den  tredje  mellanformen  (Figg.  10,  11,  12  och 
13),  hvilken  sâsom  nämdt  synes  vara  identisk  med 
R.  auricomus  L.  v.  palmata  Hn,  förekom  i trakten  af 
Ostersund  och  är  troligen  äfven  att  anse  sâsom  en 
hybrid  form,  som  närmar  sig  R.  auricomus.  Det  tredje 
grundbladet  (Fig.  10)  är  försedt  med  ett  mindre  antal 
sägtänder  än  samma  blad  hos  R.  auricomus  och  in- 
skärningarne  äro  djupare.  De  öfriga  grundbladen 
öfvergä  sâ  smâningom  i mer  flikade  former,  af  hvilka 
en  del  äro  mycket  breda,  nästan  af  njurlik  form. 
Stjälkbladens  flikar  äro  oftast  gaffelklufna.  Kronbla- 
den  äro  oftast  väl  utbildade.  Karpellerna  äro  ojäm- 
nare  häriga  än  hos  R.  auricomus.  Redan  tidigt  synes 
en  del  af  dem  felslä.  Större  delen  kommer  dock  här 
liksom  hos  R.  auricomus  tili  utbilning. 


162 


I afseende  pâ  form  och  hârighet  kommer  denna 
mellanform  iiämda  art  mycket  nära.  Af  pollenkornen 
synas  15  — 20  °/0  vara  dugliga. 

Dessa  hybrida  former  äro  saunolikt  icke  de  enda 
som  förekomma  mellan  R.  acris  och  R.  auricomus. 
Den  sist  beskrif'na  formen  isynnerhet  synes  genom 
mellanformen  smâningom  öfvergä  i R.  auricomus.  Den 
är  äfven  temligen  allmän.  Detta  hindrar  likväl  icke, 
att  äfven  den  nrsprungligen  är  af  hybrid  natur. 

Samtliga  tre  formerna  uppfylla  i hufvudsak  de  for- 
dringar  man  i allmänhet  uppställer  for  att  mellan- 
forrner  fa  betraktas  som  hybrider. 

De  växa  i sällskap  med  R.  acris  och  R.  aurico- 
nnis , hafva  intermediära  karaktärer,  fâ  oftast  en  kräftig 
vegetativ  tillväxt  samt  äro  mer  sterila  än  säväl  arter 
i allmänhet  som  de  här  ifrägavarande  hufvudarterna. 
Dessa  sistnämda  hafva  nästan  alla  frön  dugliga;  och 
hvad  pollenet  beträffar  synes  i Östersundstrakten,  af 
nägra  blommor  att  döma,  R.  acris  ha  50 — 60  °j0  och 
R.  auricomus  80  — 90  °/0  dugliga  körn.  Äfven  synas 
de  hybrida  formerna  i allmänhet  välja  lokaler,  där  de 
yttre  förhällandena  äro  intermediära  mellan  dem,  under 
hvilka  hufvudarterna  i allmänhet  lefva  och  för  hvilka 
de  synas  vara  anpassade. 

I Riksmusei  herbarium  har  jag  sett  hybrida  for- 
mer insamlade  frân  följande  lokaler:  Den  med  v. 

palmata  Hn  identiska  formen  frân  Daisland,  Ohrs 
l^restgärd  (And.  Fryxell)  ; Upland,  Gottsundabergen. 
Frân  Göteborg  (Winslow)  samt  frân  Upsala,  Lugnet 
(Tiselius)  äro  former  tagna  som  närma  sig  betydligt 
mer  R.  acris  och  som  mest  likna  den  här  omnämda 
andra  formen  (Figg.  7,  8 och  9).  Den  första  här 
omtalade  vid  Östersund  växande  formen  har  jag  ännu 
icke  anträffat  i nägot  herbarium. 


163 


Literaturöfversigt. 

Tiselius,  G.,  Potamogeton.es  suecici  exsiccati 
quos  notulis  adjunctis  distribuit  — — — Fase.  1 
(N:is  1 — 50).  Stockholmiæ  1894.  Fol. 

D:r  Tiselius  har  under  en  längre  följd  af  ar  stu- 
derat  och  gjort  insamlingar  af  syenska  Potamogetoner 
och  framlägger  här  en  vacker  sanding  af  de  mera 
konstanta  formerna,  i hvilken  alia  exemplar  af  samma 
nummer  äro  hvarandra  lika,  sä  att  Sämlingen  bör 
kunna  utgöra  en  säker  grand  för  en  blifvande  mono- 
grafi  af  de  svenska  Potamogetonerna.  Det  är  menin- 
gen  att  utgifva  3 fasciklar  i 50  n:r.  — Vi  aftrycka 
här  förordet,  innehallsförteckningen  och  ’’notulæ”. 

Hane  Potamogetonum  collectionem  emittens,  neque 
id  spectayi,  ut  species  eorum  artificiose  distincteque 
disposuisse  viderer,  neque  ut  quæ  hujus  generis  veræ 
essent  species,  quod  in  hoc  ipso  généré,  multis  modis 
variante,  difficillimum  est,  pro  certo  dijudicarem.  Sed 
per  multos  annos  in  Potamogetonibus  colligendis  et 
examinandis  versatus,  amicis  hortantibus,  ut  exsiccatas 
formas  suecicas  ederem,  a me  satisfaciendum  putavi, 
operam  meam  ad  eas  res  illustrandas  nonnihil  esse 
valituram  ratus.  Et  sine  ulla  dubitatione  confirma- 
verim  — si  quæ  in  herbariis,  quæ  vocantur,  vulgo 
insunt  exempla  respiciuntur  — formarum,  quas  hic 
collegi,  permultas  neque  antea  esse  a botanicis  con- 
spectas  neque  in  ullis  herbariis  inveniri.  Idem  spe- 
rare  audeo  futurum  esse,  ut  nonnullæ  saltim  formæ, 
quæ  dubiæ  habitæ  sunt,  hac  mea  collectione  certæ 
existant  et  in  posterum  fixee.  Qua  re  effecta  quisquis, 
harum  rerum  gnarus,  volet,  monographiam  Potamo- 
getonum Sueciæ  facilius  conscribere  poterit. 

Multæ  formæ,  hic  propositæ,  quæ  sunt  vulgares, 
ubique  fere  nascuntur.  At  fit  tarnen,  id  quod  minime 
est  infitiandum,  ut  hæ  ipsæ  formæ  in  aquis  nostris, 
frigidis  liquidisque  pro  natura,  coeli  locique  ubi  cres- 


164 


cunt,  mutentur  notasque  accipiant  characteristicas,  quod 
exemplis  comparatis  externis  formisque,  quas  ipse  in 
continenti  legi  et  examinavi,  aperte  dilucideque  ani- 
madverti.  Ceterum  haud  scio,  an  exempla,  que  in 
hoc  opere  sunt,  accuratiora  sint  meliusque  conservata, 
quam  quæ  in  herbariis  vulgo  videre  licet. 

Alias  autem  formas,  quæ  rariores  sunt  neque  fere 
in  herbariis  inveniuntur,  haud  raro  propriis  notulis 
quæ  infra  leguntur,  illustravi.  Unum  id  nomen,  quod 
spéciale  ratumque  a botanicis  antea  usurpatum  est, 
servans,  synonyma  plerumquæ  prætermisi.  Idemque 
de  hybridis  pauca  admodum  conjectavi,  quod  vereor 
ne  botanici  nostræ  ætatis  nimis  sæpe  facere  consuerint 

Tota  collectio  circiter  centum  quinquaginta  numé- 
ros vel  aliquanto  plures  complectitur.  Triginta  ejusdem 
generis  collectiones,  omnino  pares,  facturus  sum.  Earum 
unaquæque  in  ternos  distributa  est  fasciculos,  ita  ut 
numeri  quinquageni  contineantur  singulis  fasciculis, 
quorum  nunc  primus  emittitur.  Exempla  singulorum 
numerorum  etiam,  quantum  fieri  potuit,  omnino!  inter 
se  sunt  paria,  qua  quidem  re  speraverim  totam  col- 
lectionem  pro  herbario  normali  Potamogetonum  Sueciæ 
haberi  posse. 


Index  Primi  Fasciculi. 


1.  Potamogeton  natans  L. 

(Planta  florens.) 

2.  — — (Planta  fructificans.) 

3.  — — F.  fluviatilis  Fr. 

4.  — — F.  amphibia  Fr. 

5.  — sparganifolius  Læst. 

6.  — fluitans  Roth.  F.  typica 

Tis. 

7.  — plantagineus  Du  Croz. 

F.  typica  Tis. 

8.  — — F.  terrestris  Tis. 

9.  polygonifolius  Pourr. 

F.  largior  Tis. 

10.  — F.  angustifoliu  Fr. 

11.  — — F.  amphibia  Fr. 


26.  — — F.  terrestris  Tis. 

(major.) 

27.  — — F.  terrestris  Tis. 

(minor.) 

28.  — — fi)  fiuctuans  Tis. 

(major.)  _ 

29.  — — — (minor.) 

30.  — — y)  septentrionalis 

Tis.  (major.) 

31.  — — — (minor.) 

32.  — — — (minimus). 

33.  — — 0)  debilis  Tis. 

34.  — nitens  Web?  F.  typica 

Tis. 

35.  — — F.  mülarensis  Tis. 


12.  — alpinus  Balb.  F.  palu- 

s/ris Fr.  (major.) 

13.  — — F.  palustris  Fr. 

(minor.) 

14.  — — F.  viridis  Tis. 

15.  — — F.  longifolia  Tis. 

16.  — — F.  borealis  Tis. 

17.  — — F.  grac'd ior  Tis. 

18.  — — F.  iter  ata  Tis. 

19.  — dubius  Tis. 

20.  — gramineus  L.  F.  typica 

Tis. 

21.  — — F.  sinuensis  Tis. 

22.  — — F .normalisier  .)Tis. 

23.  — — F.  jemtlandica  Tis. 

24.  — — F.  angcrmanica  Tis. 

25.  — 


36.  — — F.  speciosa  Tis. 

37.  — --  F.  curvifolia  Hartm. 

38.  — — F.  jemtlandica  Tis. 

39.  — — F.  subsimilis  Tis. 

40.  — — F.  fyrisensis  Tis. 

41 .  F.  perfoliatifolia  Tis. 

42.  — — F.  maritima  Tis. 

43.  — — F.  vadosa  Tis. 

44.  — — F.  terrestris  Tis. 

45.  — — ß)  prælongifolius 

Tis.  (major.) 

46.  — — — (minor.) 

47.  — — y)  subtilis  Tis. 

48.  — — ö)  intermedius  Tis. 

49.  — — é)  innominatus  Tis. 

50.  — — ) merloensis  Tis. 


F.  amjusti folia  Tis. 

19.  Potamogeton  dubius  Tis. 

Pedunculis  æqualibus,  floribus  non  apertis. 
a.  Foliis  emersis,  superioribus  ovali-  cordatis,  coria- 
ceis,  foliis  P.  natantis  similibus,  inferioribus  magis 
minusve  latis,  breviter  vel  cuneatim  in  petiolum  decur- 


rentibus. 

b.  Foliis  demersis  papyraceis,  sessilibus  vel  basim 
versus  in  angustum  petiolum  contractis,  linearibus, 
tarnen  nullam  formam  sectionis  graminifolii  æquantibus, 
producte  acutis,  pari  modo  ac  angustis  stipulis  brevi 
putrescentibus. 

Hæc  planta,  ut  multæ  aliæ  hujus  generis,  signum 
non  dubium  præbere  videtur  formarum,  quæ  nondum 
sint  prorsus  conformatæ  neque  adhuc  fixam  formam 
nactæ  sint.  Eodem  loco,  ubi  banc  plantam  legi,  mul- 
titudinem  vidi  formarum,  in  quibus  formæ  expositæ  a 
et  b conjunctæ  sunt.  Forsitan  sit  bæc  planta  forma 
by  brida  inter  P.  gramineum  et  P.  natantem,  quæ 
nondum  tantum  virium  adepta  sit,  ut  flores  apertos 
et  fructus  ferre  possit. 

20.  Potamogeton  gramineus  L.  Forma  typica  Tis. 

Hune  et  triginta  numéros,  qui  sequuntur,  nomini- 
bus  duobus  collectivis,  P.  gramineo  L.  et  P.  nitente 


166 


Web?  complexus  sum.  Tarnen  inter  magiiam  molem 
formarum  et  varietatum  fateor,  neque  id  mirum,  me 
certe  expresseque  dijudicare  non  potuisse,  utrum  di- 
versæ  formæ  rebus  modo  externis  exortæ  essent  an  vis 
quædarn  interna  effecisset,  ut  varietates  magis  con- 
stautes  veræque  species  essent  babendæ.  Quarum  for- 
marum nonnullæ  sunt  quidem  descriptionibus  et  defi- 
nitionibus  clarissimorum  botanicorum  comprebensæ,  sed 
quum  et  specimina  originalia  et  icônes  deessent,  diju- 
dicare non  potui  quam  formam  auctor  descriptam  vellet. 
Ceterum  multæ  formæ  in  infinitum  variant.  Aliæ  formæ, 
quas  ad  P.  gramineum  L.  vel  ad  P.  nitentem  Web? 
infra  retuli,  sunt  novæ,  quædarn  fortasse  multipliciter 
hybridæ.  Notis  characteristicis  eas  limitare  difficillimum 
est,  quum  et  caulibus  et  foliis  et  stipulis  et  floribus 
et  fructibus  varient.  Quid  igitur  reliquum  erat,  nisi 
ut  ad  naturam  ipsam,  fontem  omnium  rerum,  rever- 
terer  et  modum  vivendi  babitumque  etc.  in  vivis  obser- 
varem?  Formas  igitur,  quæ  apud  nos  magis  constantes 
sunt  et  typicæ,  perscrutatus,  in  bac  collectione  proposui, 
ratus  me  ad  scientiam  Potamogetonum  pro  virili  parte 
aliquid  collecturum  esse.  Sed  ut  vere  loquar  nonnum- 
quam  pro  certo  quidem  dijudicare  potui.  utrum  forma 
quædarn  ad  P.  gramineum  L.  an  ad  P.  nitentem  Web? 
an  fortasse  ad  P.  lucentem  (minorem)  potius  esset 
referenda. 

28.  Potamogeton  gramineus  L.  ß)  fluctuans  Tis. 
(major.) 

Planta  bæc  similis  est  P.  gramineo  L.,  tarnen 
fragilior.  Caulibus  longis  et  ramosis,  spicis  raris, 
longis  ; pedunculis  longissimis  valde  incrassatis  uno- 
que  latere  planis  est  instructa.  Foliis  natantibus 
magnis,  ovatis  s.  ovatocordatis,  obtuse  acuminatis,  longe 
petiolatis,  supremis  læte  viridibus.  Foliis  submersis 
foliorum  P.  graminei  memoribus  : superiora  sunt  lan- 
ceolata  et  petiolata,  recentiora  acriter  acuminata.  Fruc- 


167 


tus  P.  graminei  æquant.  Exsiccatione  nigrescens  liæc 
planta  in  rivulis  rapidis  nascitur. 

30.  Potamogeton  gramineus  L.  y)  septentriona- 
lis  Tis.  (major.) 

Hæc  planta  a me  antea  n:o  46.  litt,  g signata 
sub  nomine  P.  borealis  est  distributa. 

Quod  tarnen  nomen  mihi  deserendum  esse  credidi, 
quum  cel.  Læstadius  eodem  nomine  aliam  speciem  (P. 
prælongum  Wulf.)  notaverit.  Haud  sine  dubitatione 
banc  formam  sub  nomine  collectivo  P.  graminei,  de 
causis,  quas  jam  dixi,  nunc  refero.  Conferantur  nu- 
meri  25  et  30—33. 

Planta  tota,  aquæ  rapiditate,  est  caule  elongato, 
subsimplici,  superne  ramo  uno  alterove  instructa,  2 — 3 
met.  longa,  longisque  internodiis. 

Folia  emersa  non  sunt;  demersa  disjuncta,  oblon- 
gata, late  lanceolata,  in  medio  latiora,  utrinque  atte- 
nuata,  breviter  sæpe  tarnen  eminenter  acuta,  sessilia; 
summa  (floralia)  interdum  brevibus  petiolis  instructa, 
margine  lævia  vel  leviter  et  inæqualiter  denticulata, 
papyracea,  pellucida,  distincte  reticulata,  costa  media 
crassa  et  elevata;  nervi  ceteri  sunt  tenues,  inter  se 
subsimiles,  3—6  in  utroque  latere,  quæ  res  a latitu- 
dine  foliorum  magna  ex  parte  pendet,  læte  viridia, 
10 — 15  cm  longa,  in  mediis  1 cm  lata. 

Stipulæ  sunt  satis  persistentes,  soliditate  foliis 
similes,  amplexicaules,  2 — 3 cm  longæ.  Pedunculi, 
quorum  interdum  duo  ex  eodem  fere  loco  existunt, 
sunt  paulum  incrassati,  20 — 30  cm  longi. 

Flores  et  fructus  similes  fere  P.  graminei  sunt. 

Planta  in  partibus  septentrionalibus  terræ  nostræ 
habitans,  in  fluminibus  rapidioribus  (in  flumine  Ljungan 
copiosissime)  nascitur,  ideoque  numquam,  ne  fructificans 
quidem,  emergit.  Habitus  refert  et  P.  lucentem(minorem) 
et  P.  gramineum,  etsi  bunc  forsitan  magis.  Nescio 
an  sit  forma  utrique  affinis,  tarnen  meo  quidem  judicio 
propius  ad  bunc  quam  ad  ilium  accedit. 


168 


31.  Potamogeton  gramineus  L.  y)  septentrionalis 
Tis.  (minor.) 

Hæc  quoque  forma  ad  varietatem,  quam  septen- 
trionalem  nominavi,  mihi  videtur  esse  referenda.  Quæ, 
cum  in  aquis  tenuioribus  invenitur,  fructus  fert  adul- 
tiores.  In  vadis  singuli  etiam  rami,  id  quod  priori 
non  accidit,  folia  fluitantia  habent. 

34.  Potamogeton  nitens  Web?  Forma  typica  Tis. 

Ex  iis,  quæ  G.  H.  Weber,  vir  ille  clarissimus, 
in  supplemento  Florae  Holsatiæ  (1787)  breviter  des- 
cripsit  nemo  botanicus,  quamvis  sit  peritus,  dijudicare 
potest,  ad  quam  formam  Potamogetonum  hoc  nomen 
Weberi  maxime  spectet.  Itaque  quum  et  specimina 
originalia  et  icônes  desint,  nihil  restitit,  nisi  ut  me 
converterem  ad  descriptiones  posteriorum  auctorum  et 
ad  specimina  exsiccata,  sæpissime,  id  quod  dolendum 
est,  male  conservata,  ut,  quid  sentirent  de  hac  specie 
botanici,  exquirerem.  Quibus  cognitis  tarnen  fateri 
cogor,  me  neque  quomodo  res  re  vera  se  habeat  neque 
quæ  Weberi  sententia  sit,  eruere  potuisse  Tarnen 
nomen  Weberi  a botanicis  usurpatum  mihi  omitten- 
dum  esse  non  putavi.  Itaque  ut  antea  in  P.  grami- 
neo,  ita  nunc  in  P.  nitenti  nomine,  collective  percepto, 
utor.  Ad  P.  nitentem  Web?  igitur  multitudinem 
formarum  refero,  quarum  plerasque  nondum  descriptas 
in  aquis  nostris  inveni  et  quæ,  cum  nonnulli  saltern 
characteres  communes  sint,  mihi  admodum  constantes 
esse  videntur.  Formæ  multæ  ad  similitudinem  P.  gra- 
minei  proxime  accedere  mihi  videntur,  nonnullæ  sunt 
fortasse  P.  gramineus  X perfoliatus,  aliæ  P.  gramineus 
X prælongus,  aliæ  duppliciter  hybridæ  in  infinitum. 
Notas  nonnullas  characteristicas  hie  afieram. 

Caul  is  est  ramosus  haud  raro  superne  genuflexus 
atque  pro  pedunculis  vulgo  et  validior  et  crassior  quam 
P.  graminei  ; ceterum  brevissimus  vel  longissimus,  quod 
a statu  aquæ,  magis  minusve  profundo,  tranquillo  vel 
rapido  non  paulum  pendet. 


169 


Folia  omnia  sunt  in  nostris  aquis  sicut  planta 
tota  sæpissime  demersa,  plana  et  haud  raro  recurvata, 
semiamplexicaulia,  lanceolata  vel  latiora,  ad  basim  vix 
angustata,  plus  minusve  evidenter  serrulata,  mutica 
seu  subacuminata,  rigida,  nunc  membranacea  nunc 
subcoriacea.  Si  quando  folia  emersa  existunt,  quæ  in 
natantia  abitura  videntur  — id  quod  in  aquis  minus 
altis  aut  minus  rapidis  interdum  fit  — ea  semper 
sunt  basim  versus  attenuata  (obovata)  et  magis  mi- 
nusve petiolata.  Nervös,  propter  dissimilem  foliorum 
latitudinem  et  crassitudinem  numéro  et  babitu  varian- 
tes, quum  notas  certas  non  præbeant  omnino  omitto. 

Stipulæ  inferiores,  pellucidæ  et  deciduæ,  brevi 
tempore  evanescunt,  superiores  autem  diutius  persistunt. 

Pedunculos,  si  alias  hujus  generis  species  com- 
paraveris,  satis  copiosos,  potius  breves  quam  longos 
dixeris.  Haud  raro  angulum  minorera  vel  majorera  in 
caulem  efficiunt,  recti  sunt  vel  sæpius  inflexi,  sæpissime 
æquales,  caule  vix  crassiores,  quibus  rebus  a pedun- 
culis  et  P.  graminei  et  P.  lucentis  différant.  Obser- 
vandum  tarnen  est,  pedunculos  autumno  extremo  in 
aquis  profundis  interdum  cracescere  atque  spicas  tune 
præter  morem  P.  nitentis  unum  alterumve  fructum  ferre. 

Spicæ  typicæ  sunt  breves,  circiter  1 l/2  cm  longæ, 
flores  apertos  raro  fer  entes. 

Stigmata  sunt  rotundata  et  crassa. 

Fructus  ut  supra  dixi,  rarissimi  sunt  et  varii. 

Specimina  largiter  fructificantia,  quæ  in  ber- 
bariis  nomine  P.  nitentis  Web.  signata  vidi,  sine  dubio 
formæ  P.  graminei  fuerunt  atque  ex  ejusmodi  exem- 
plis  auctores,  qui  fructus  P.  nitentis  descripserunt, 
descriptiones  suas  bausisse  videntur.  Tarnen  mibi  fa- 
tendum  est,  me  etiam  in  vivis  specimina  invenisse,  quæ 
utrum  ad  P.  gramineum  an  ad  P.  nitentem  referenda 
essent  certe  discerner e non  potui.  Partes  vegetativæ 
barum  plantarum  baud  scio  an  propius  accédant  ad 
imaginem,  quam  P.  nitentis  babemus,  fructus  autem 

Hot.  Not.  1894.  12 


170 


a fructibus  P.  graminei  distinguere  satis  non  potui. 
Ceterum  descriptiones  fructuum  Potamogetonum  mul- 
tis  partibus  dubiæ  mi  hi  videntur.  Etiam  fructus 
variant  ex.  gr.  plantarum  juniorum  ac  vetustiorum 
neque  semper  satis  patet,  utrum  auctores  fructus  vivos 
an  exsiccatos,  interdum  admodum  diversos,  descripserint. 

36.  Potamogeton  nitens  Web?  Forma  speciosa  Tis. 

Hanc  iormam  opinor  — jure  necne  in  medio  relin- 
quo  — omnium  Potamogetonum  in  Suecia  liabitantium 
optimam  P.  nitentis  Web.  ferre  imaginera.  Specimina 
a Nolte,  viro  plantarum  aquaticarum  peritissimo,  no- 
mine P.  nitentis  Web.  signala,  hue  etiam  referenda 
esse  mihi  videntur. 

38.  Potamogeton  nitens  Wo  b?  Forma  jemtlandica  Tis. 

Idem  cogito,  hanc  formam  et  sequentem  n:o  39, 
re  diligentius  examinata,  ad  P.  nitentem  vere  Weberi 
proxime  accedere. 

41.  Potamogeton  nitens  Web?  Forma  perfoliati- 
folia  Tis. 

Quum  hæc  planta  inter  formas  P.  nitentis  ac  P. 
perfoliati  nascitur  neque  fructificat,  conjectura  mihi 
verisimilis  videtur,  earn  inter  illas  esse  hybridam. 

42.  Potamogeton  nitens  Web?  Forma  maritima  Tis. 

Hæc  forma  sicut  sequens  n:o  43  in  aqua  marina 

nascitur.  Ambæ  foliis  latis,  brevibus  et  obtusis,  sti- 
pulis  mox  deciduis  significantur.  Præterea  est  obser- 
vandum  formam  n:o  42  airtumuo  extremo  unum  alte- 
rumve  fructum  ferre  posse. 

44.  Potamogeton  nitens  Web?  Forma  terrestris 
Tis.  a,  b,  c,  d,  e,  f. 

Quanta  sit  variatio  hujus  generis  ex  formis  terre- 
stribus  etiam  videri  potest.  Quum  hæc  omuia  exempla 
in  ripa  lacus  cujusdam  legerim,  ubi  nulla  alia  species 
nisi  P.  nitens  fuit,  atque  ea  diligenter  observaverim, 
confirmare  audeo  omnia  P.  nitentis  esse,  quod  nemo, 
quin  hæc  specimina  viventia  viderit  (ex.  gr.  litt,  c, 
d,  e,  t),  concesserit. 


171 


45.  Potamogeton  nitcns  Web?  fj)  prselongifolius 
Tis.  (major.) 

Planta  a me  in  Suecia  primo  indagata  valde  est 
insignis.  Multa  metra  longa  est,  paulum  ramosa. 

Folia,  præcipue  snperiora,  sunt  maxima,  semiam- 
plexicaula,  submutica,  a basi  latiora  magis  magisque 
apicem  versus  attenuata,  quibus  ex  rebus  foliis  P.  præ- 
longi  Wulf,  non  sunt  dissi milia.  Basim  versus  ad 
latitudinem  2 — 3 cm  perveniunt.  Usque  ad  lougitudi- 
nem  16  17  cm  folia  summa  pervenire  possunt.  Pa- 

pyracea  potius  quam  membranacea  dicenda  sunt,  dilucide 
venosa  omnia  sunt. 

Pedunculi  suntæquales,  8 — 15  cm  longi,  angulum 
minorem  vel  majorera  adversus  caulern  efficientes. 

Spicæ,  ut  plerurmue  apud  P.  nitentem,  sunt 
breves  et  abortivæ,  vix  florescunt. 

Planta  tota  est  demersa. 

Amplitudine  excepta  hæc  planta  miiltis  partibus 
ad  P.  nitentem  AVeb?,  foliisque  fortasse  ad  P.  præ- 
longum  accedit,  tarnen  formam  esse  P.  nitentis  X P. 
prælongi  non  dixerim. 

In  fluvio  quodam,  cui  nomen  est  Märlings  â,  qui  est 
rapidior,  copiosissime  erescit.  Constans  mihi  esse  videtur. 

In  vicinis,  ubi  aqua  est  tranquillior  et  prope  quieta, 
forma  alia,  amplitudine  et  habitu  ei  non  dissimilis, 
raro  mihi  occurrit.  Aliquando  emergens,  hæc  forma 
pedunculos  longiores  et  crassiores  fert.  Folia  summa 
haud  raro  apicem  versus  sunt  latiora,  tarnen  aliquanto 
minora.  Eadem  sunt  interdum  breviter  petiolata  et 
spicæ  rarissime  unum  fructum  alterumve  procreunt. 

Formam  minorem,  foliis  supremis  breviter  petio- 
latis  etiam  in  lacu  Refsundsjön  legi,  quæ  mihi  velut 
transitus  a P.  nitentem  Web?  "verum”  esse  videtur. 
Exempla  harum  duarum  formarum,  quas  jam  dixi,  ad 
banc  collectionem  mihi  non  satis  suppetunt. 

Aliquantum  inter  se  discrepant,  tarnen  habbus, 
amplitudo  et  modus  vivendi  me,  qui  formas  vivas  vidi 


172 


et  observavi,  moverunt,  ut  easdem  inter  se  satis  conjunc- 
tas  et  P.  nitenti  ß prælongifolio  approximatas  putarem. 

46.  Potamogeton  nitens  Web?  ß)  prælongifolius 
Tis.  (minor.) 

Nulla  in  re  graviore,  nisi  amplitudine  ac  forma 
foliorum,  hæc  planta  a priore  discrepare  mihi  videtur. 
Folia  nempo  sunt  breviora  et  graciliora,  sed  sicut  prio- 
ns basim  versus  latissima  et  semiamplexicaulia,  2 — 3 
cm  lata,  modo  autem  6 — 8 cm  longa,  mutica  et  pa- 
pyracea.  Planta  numquam  emergens  in  lacu  quodam 
Gefsjön  Jemtlandiæ  simul  ac  sequens  invenitur. 

47.  Potamogeton  nitens  Web?  y)  subtilis  Tis. 

Imprimis  gracilitate  et  latitudine  foliorum  minore 

hæc  planta  subtilis  a priore,  juxta  quam  habitat,  mihi 
discrepare  videtur. 

48.  Potamogeton  nitens  Web?  6)  intermedius  Tis. 

Hane  plantam  propius  ad  P.  nitentem  quam  ad 

P.  gramineum  accedentem  ad  priorem  sub  nomine  à 
intermedio  affero.  Forsitan  hybrida  sit,  P.  nitente  cum 
P.  gramineo  mixto.  Folia  caulina  sunt  acuta  producta, 
fluitantia  absunt  Spicæ  sunt  Lmgiores  quam  spicæ  P. 
nitentis  vulgo  esse  soient,  2 — 3 cm.  Flores  haud  raro 
aperti  sunt.  Ceterum,  quod  jam  dixi,  hæc  planta  P. 
nitentis  potius  quam  P.  graminei  est  memor. 

49.  Potamogeton  nitens  Web?  s)  innominatus  Tis. 

Annos  per  multos  banc  plantam  insignem  obser- 

vans  semper  constantem  inveni.  Inter  numéros  40  et 
41  crescit  sed  semper  post  saxa  vel  in  locis  ubi  aqua 
est  quieta.  Haud  dubie  in  ea  quidquam  inest  P.  nitentis. 
Tarnen  stipulæ  persistentes,  spicæ  longiores  et  validiores, 
flores  apertos  ferentes,  pedunculi  et  petioli  pro  validitate 
plantæ  breves  foliaque  natantia  et  coriacea  sunt  obser- 
vanda.  Nullum  hujus  generis  inveni  exemplum,  quod 
propius  quam  hæc  planta  ad  unum  specimen  originale 
P.  nigrescentis  Fr.,  in  museo  botanico  upsaliensi  con- 
servation, accedit. 


178 


50.  Potamogcton  nitens  Web?  £)  merloensis  Tis. 

Planta  in  stagnis  crescens,  foliis  caulinis  P.  ni- 
tentis  simillimis,  foliis  fluitantibus  potins  P.  graminei. 
Quæ  planta,  quin  P.  nitentis  maxime  sit  memor  du- 
bitari  non  potest,  tarnen  observanda  sunt  et  fructus 
et  folie  fluitantia,  quæ  similitudinem  P.  graminei  maxime 
sequuntur.  Modo  specimina  in  aquis  minime  altis  cre- 
sceutia  paucos  ferunt  fructus  quum  hand  raro  accidit, 
ut  pedunculi  .sub  spicam  cracescant. 

Specimina,  quæ  cum  amicissimo  Fryer  communi- 
cavi,  ab  eo,  viro  in  hoc  genere  peritissimo,  ad  P. 
falcatum,  quern  nominat,  sunt  relata. 

Dessutom  finnas  pâ  etiketterna  en  del  anmärk- 
ningar,  hvaraf  yi  aftrycka  följande: 

N:o  12  et  13.  Foliis  confertioribus,  latioribus, 
summis  oblongis,  brevius  petiolatis. 

14.  Spicis  brevibus,  foliis  fructibusque  vix  rufes- 
centibus. 

15.  Caulibus,  internodiis,  pedunculis  foliisque 
valde  elongatis,  foliis  summis  etiam  sessilibus. 

17.  Planta  omnium  kujus  speciei  debilissima  atque 
imbecillima,  in  aqua  altiore  Sueciæ  borealis  crescens. 

18.  Foliis  demersis  superioribus  breviter  petiolatis. 

33.  Planta  caulibus  foliisque  flaccidis  instructa, 

in  aquis  liquidis  et  frigidis  crescens. 

35.  Foliis  magis  dilatis  et  flaccidis,  in  aqua 
alta,  liquida,  dulcique  crescens. 

36.  Foliis  supremis,  quæ  in  natantia  abitura 
videntur,  petiolatis,  in  aqua  argillosa  crescens. 

40.  Foliis  serrulatis,  rigidis,  productis,  nigres- 
centibus,  in  aquis  fluitantibus,  crescens. 

41.  Foliis  latis,  productis,  semiamplexi caulibus 
et  exsiccatione  nigrescentibus,  in  aquis  altioribus  flui- 
tantibusque  crescens. 

42.  Foliis  brevioribus,  ovalibus,  retusis. 

43.  Foliis  brevioribus,  obtusis,  summis  obovatis. 


Andersson,  Gunnar,  Om  den  forntida  före- 
komsten  af  sjönöten  (Trapa  natans  L.)  i Finland. 
(Naturen  n:r  39,  1 aug.  1894,  s.  113  — 116  med 
figurer.  Helsingfors.) 

Under  sina  undersökningar  öfver  torfmossar  i 
Finland  innevarande  soinmar  träffade  förf.  fielt  ovän- 
tadt  pa  fossila  nötter  af  Trapa  natans  pa  3 olika 
Ställen  i N}dand,  alla  tillfiörande  olika  vattensystem 
(ett  fjärde  stalle  omnämnes  i en  anmärkning  under 
tryckningen).  Afstândet  frân  närmaste  belägna  fynd- 
ort  för  denna  växt  som  fossil  utgör  ungefar  600  kilom. 
Som  den  ej  är  fnnnen  i mellersta  delen  af  östra  Sve- 
rige ocfi  de  finska  forinerna  i sin  allmänna  habitus 
öfverensstämma  vida  mer  med  de  ungerska  än  med 
de  svenska  formerna,  sa  är  förf.  nu  böjd  att  anse  det 
sannolikt  att  den  inkommit  till  Finland  öfver  Oster- 
sjöprovinserna.  Förf.  fioppas  blifva  i tillfälle  fram- 
deles  lemna  en  mera  detaljerad  redogörelse  för  de 
olika  formerna  pa  de  olika  lokalerna. 

Gelert,  0.,  Studier  over  Slægten  Batracliium. 
(Botan.  Tidskrift  19  Bd.  1 H.  35  s Kjobenfiavn  1894). 

Denna  befiandling  af  slägtet  Batracliium  är  visser- 
ligen  publicerad  i ar,  men  synbarligen  skrifven  före 
Pihls  uppsats  i Bot.  Not.  1 893.  Da  dessa  bada  upp- 
satser  befiandla  ämnet  nagot  olika,  vilja  vi  i största 
kortfiet  framhalla  nagra  saker  ur  Gelerts  arbete. 

Stjälkens  olika  form  är  ej  sä  tydlig  eller  bestämd 
att  den  kan  duga  tili  indelningsgrund  för  vissa  grupper. 

Om  bladflikarne  vid  upptagandet  ur  vattnet  ifiop- 
falla  eller  ej,  beror  endast  pa  deras  längd  och  kan 
variera  pâ  samma  gren.  Bladens  form  är  däremot 
at  vigt;  B.  peltatum  har  treklufna  blad  med  mellersta 
fiiken  omvändt  äggrnnd,  B.fluitans  ocfi paucistamincum 
fiafva  fiandlikt  delade  blad  med  mellersta  fiiken  vigglik. 

Fruktbottnens  form  ocfi  fiärigliet  fiar  förf.  icke 
knnnat  tillägga  nâgon  vigt,  dâ  de  variera  fios  samma 
art.  Stândarnes  antal  betyder  mera,  men  bör  ej 


175 


tilläggas  absolut  afgörande  vigt.  Landformer  liafva 
sâledes  alltid  fâ  stândare,  B.  paucistamineum  bar  sällan 
flere  än  15,  B.  peltätum  öfver  20.  De  sträcka  sig 
ej  upp  öfver  frukterna  bos  B.  fluitans , hos  B.  peltätum 
ocb  B.  paucistamineum  kunna  de  väl  förekomma  korta, 
men  höja  sig  i reglen  upp  öfver  pistillerna. 

Smänötterna  äro  hos  B.  peltätum  och  paucistami- 
neum i reglen  häriga,  men  kunna  ocksä  förekomma 
glatta,  hos  B.  fluitans  och  circinnatum  äro  de  i reglen 
glatta,  men  kunna  ocksä  förekomma  hâriga;  hos  B. 
hederaceum  och  tripartitum  äro  de  endast  funna  glatta. 

Märket  hos  B.  peltätum  och  paucistamineum  är 
klubbformigt  eller  cylindriskt,  trubbigt,  med  langa 
papiller;  hos  B.  fluitans  och  circinnatum  äro  papillerna 
korta  och  vartformiga,  hos  hederaceum  äro  märkena 
korta  med  fâ  och  korta  papiller;  B.  tripartitum  har 
langa,  tillspetsade,  tillbakaböjda  märken  med  tämligen 
korta  papiller. 

B.  fluitans  (Lam.)  innefattar  a Baudotii  med  f. 
minor  ( R . Betiveri  a minor  Koch,  R.  confusus  G-odr., 
R.  * hololeucus  Tullb.),  ß fluviatilis  (Web.)  (=  R.  *mari- 
nus  f.  peucedanoides  Tullb.) 

B.  paucistamineum  innefattar  a diversifolium 
(Schrank)  (— •■  B.  florihundum  Hn)  och  ß divaricatum 
(Schrank)  (=  B.  trichophyllum  Lge). 

B.  peltätum  (Schrank)  är  R.  heterophyllus  Web. 
B.  tripartitum  (DC.)  ß obtusiflorum  DC.  (R.  ololeucos 
Lloyd)  fanns  för  40  är  sedan  i Holstein,  men  finnes 
ej  nu  i Danmark  eller  Sverige. 

Svensk  botanisk  literatur  1893. 

Af  Th.  0.  B.  N.  Kkok. 

A.  I Sverige  tryckta  arbeten  eller  uppsatser. 

Ahlfvengrcn,  Fr.  E.,  Tvenae  för  Skandinavien  nya  växthy- 

brider  funna  pä  Gotland.  — Botan.  Notiser  1893:  s. 

162—165. 


176 


Pâ,  tyska  i Bot.  Centralblatt  59  (1894):  s.  227—229.  — 
Malva  bor.  X vulg.  och  Sclerauthus  annnus  X perennis. 

Almquist,  S.,  se  Krok. 

Andcrsson , Gunnar,  Bland  högfjällens  växtvärld.  — Svenska 
Turistför.  ârsskrift  1893:  s.  1—21  16  illustrationer  i 

texten. 

Äfven  särskildt  Stockholm,  tryckt  hos  A.  L.  Normans 
Boktryckeri-Aktiebolag  8:0  [21  -)-  1 s.  -j-  16  ill.]. 

— , Yäxtpaleontologiska  undersökningar  af  svenska  torfmossar. 
2.  Stockholm  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & 
Söner.  8:o  [60  s.].  — Sv.  Vet.-Ak.  Handl.,  Bihang  bd. 
18.  Afd.  III.  N:o  8. 

Äfven  särskildt. 

— , Studier  öfver  svenska  växtarters  utbredning  och  invan- 
dringsvägar.  I.  Ainus  glutinosa  (L.)  J.  Gærtn.  och  A. 
incana  (L.)  Willd.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  217—239 
-f-  1 kartskizz. 

Äfven  särskildt,  med  oföräudrad  pag  8:o.  — Tillägg:  Ibid. 
1894:  s.  110. 

— , 0m  metoden  för  botanisk  undersökning  af  olika  torfslag. 
— Sv.  Mosskultur-for:s  tidskrift  1893:  s.  526  — 530. 

Areschoug , F.  W.  C.,  Om  förekomsten  af  Artemisia  Stelleriana 
Bess,  pâ  vestra  Skânes  hafsstränder.  - Botan.  Notiser 
1893:  s.  111—120. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o.  — Jfr.  Andcrs- 
son, G.  i Botan.  Notiser  1894:  s.  47 — 48. 

Areslcog , Cari,  Nâgra  for  Glands  flora  nya  eller  mindre  kända 
Viola-former.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  161 — 162. 

Arnell,  H.  Wilh .,  Om  släktnamnet  Porella  Dill.,  Lindb.  — 
Botan.  Notiser  1893:  s.  127-132. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , S F.  Gray’s  lefvermoss-släkten.  — Ibid.  s.  137—151. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o.  — Bäda  refer,  af 
förf.  i Bot.  Central  bl.  56  (1893),  Beiheft.  6:  s.  494—5. 

B-n,  J.,  Björken.  — Läsning  för  folket  59:  s.  274—285. 

Bohlin , Knut,  Snöalger  frän  Pite  Lappmark.  — Botan.  Notiser 
1893:  s 42—46  -f-  träsnitt  i texten(Cerasteriasnivalisn.  sp.). 

Bolin,  Pehr,  Iljelpreda  för  bestämning  af  gräsfrukterna.  — 
Allm.  svenska  utsädesför.  tidskr.  3:  s.  198—228  (+  34 
fig.  i texten). 

Botaniska  Notiser  för  är  1893  . . . utgifne  af  C.  F.  0.  Nord- 
siedt.  — Med  1 tafla,  1 porträtt  [af  J.  G.  Agardh]  och 
33  figurer  i texten.  — Lund.  Berlingska  boktryckeri-  och 
stilgjuteri-aktiebolaget  8:o.  [2;  IY;  258  s.  . 

Ballstedt , Hugo,  Bidrag  tili  sydöstra  Sveriges  (Smälands, 
Östergötlands  och  Gotlands)  Hieracium-flora.  II.  Archi- 
eracia,  Sectio  1.  vulgata,  subsectio  subcæsia  et  subvulgata. 


177 


Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner. 
4:o  [201  s ].  — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl.  Bd.  25.  N:o  3. 

Äfven  särskildt. 

— , Adnotationes  de  Hieraciis  scandinavicis.  Anteckuingar 
till  kännedomen  om  Skandinaviens  Hieracium-flora.  I.  — 
Stockholm.  Isaac  Marcus’  Boktr.-Aktiebolag  1893  [pâ 
omslaget:  1894],  Stor  8:o  [146  s.].  — Acta  horti  Bergiani 
Bd.  2.  N:o  4. 

’’Färdigtryckt  den  28  April  1894.”  — - Äfven  särskildt. 

Elf  strand,  M.,  Hieracia  alpina  aus  den  Hochgebirgsgegenden 
des  mittleren  Skandinaviens.  Upsala.  Almqvist  & Wik- 
sells  Buchdruckerei  Actien-Gesellschaft.  8:o  [Tit.;  71  s. 
+ III.  Tab  ]. 

Eliasson,  A.  G.,  Om  sekundära,  anatomiska  förändringar  inom 
fanerogamernas  florala  region.  Med  5 taflor.  Stockholm. 
Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o  [166 
s.  -j-  1 (innehall).  — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl.,  Bihang 
Bd.  19.  Afd.  III.  N:o  3. 

Äfven  särskildt.  — Afhandl.  äfven  använd  ss.  disput.  i 
Upsala  for  filosof  graden  d.  28  apr.  1893. 

Eriksson,  Jakob,  Landtbruksbotanisk  berättelse.  Afgifven  af 
— K.  Landtbr.-Ak.  Handl.  och  Tidskr.  32:  s.  233—247. 

Äfven  särskildt.  Stockholm.  Kungl.  Boktryckeriet.  8:o  [15  s.] 

Feilitzen,  Carl  von,  Genom  hvilka  organ  upptaga  legumino- 
serna  luftens  fria  syre?  — Sv.  Mosskultur-för:s  tidskrift 
1893:  s.  537. 

Forssell,  K.  B.  J.,  Inledning  tili  Botaniken  jämte  ett  bihang, 
innehällande  förklaring  öfver  botaniska  termer.  — Med 
19  taflor  och  talrika  [114]  träsnitt.  Tredje  upplagan. 
Stockholm  Ivar  Hæggstrôms  boktryckeri.  8:o  [157  s.]. 

Fröman , G.  A.,  Om  slingringen  hos  Solanum  Dulcamara  L. 
— Botan.  Notiser  1893:  s.  57. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:0. 

Grevillius,  A.  Y.,  Om  vegetationsförhällandena  pâ  de  genom 
sänkningarna  ären  1882  och  1886  nybildade  skären  i 
Hjelmaren.  — Botan  Notiser  1893:  s.  97—105  -f  2 fig. 
i texten. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o.  — Utförligare 
framställning  : 

— , Om  vegetationens  utveckling  pâ  de  nybild:  de  Hjelmar- 
öarne.  Med  en  tafla.  Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet. 
P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o  [110  s.]  — K Sv.  Vet.-Ak. 
Handl.,  Bihang  Bd.  18.  Afd.  III.  N:o  6. 

Äfven  särskildt. 

Uccllund,  T.,  Om  lafslägtet  Morjola.  — Botan.  Notiser  1893: 
s.  47-48 


178 


Hedström , Herman,  Om  hasselns  forntida  utbredning  i Sve- 
rige. — Botan.  Notiser  1893:  s.  105—110. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o.  — Utförligare 
framställning  häraf  iir  : Om  hasselns  forntida  >ch  nntida 
ntbredning  i Sverige.  — Geol.  för.  i Stockholm  föth. 
15:  s.  291  — 320  -j-  tafl.  29:e.  Dernr  äfven  i Sveriges 
geologiska  nndersökning.  Ser.  C.  N;o  131. 

Johansson,  K .,  Om  Vegetationen  â Martebo  myr  pä  Gotland. 

— Sv.  Mosskulturför:s  tidskrift  1893:  s.  16—21;  261  —263. 
Juel,  0.,  Om  nägra  heteroeciska  Uredineer.  — Botan.  Notiser 
1893:  s.  51—57  (+  träsnitt  i texten). 

— , Bidrag  tili  kännedomen  om  Skandinaviens  Synchytrium- 
arter.  — Ibid.  s.  244—246. 

Jungtier , J.  B.,  Om  regnblad,  daggblad  och  snöblad.  I.  — 
Botan  Notiser  1893:  s.  90—96  + Tafl.  1.  [II—  Ibid. 
1894:  s.  113-115], 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Jötisson , B , Iakttagelser  öfver  ljusets  betydelse  för  fröns 
groning.  Lund.  Berlingska  boktryckeri-  och  stilgjuteri- 
aktiebolaget.  4:o  [1  ; 47  s.] 

Ur  K.  Fysiogr.  Siillsk.  Handl.  bd  4. 

KeUgren , A.  G.,  Om  grangränsen  i Lule  Lappmark.  — Geol. 
för.  i Stockholm  förh.  15:  s.  144—145. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Agronomiska  studier  i Ilärjedalen  1892.  Reseberättelse. 

— K.  Landtbruks-Ak.  Handl.  och  Tidskr  32:  s.  248—255. 
— , Nàgra  observationer  öfver  trädgränsen  i vära  sj-dliga 
fjälltrakter.  — K.  Vet.-Ak.  Öfversigt,  arg.  50:  s.  249— 
262  -|-  3 fig.  i texten. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o 
— , & Nilson,  X.  F.,  Undersökning  af  svenska  foder-  och 
betesväxter.  ' I - II).  — K.  Landtbruks-Ak:s  Ilandl.  och 
Tidskrift  32:  s.  3-32;  88-106;  129-183 

Afven  särskildt.  Stockholm.  Knngl.  boktryckeri  et.  P.  A. 
Norstedt  & Söner.  Stör  8:o  [50  -)-  55  s.j 
Kjelliva» , F.  B..  Studier  öfver  Chlorophyceslägtet  Acrosiphonia 
J.  A.  Ag.  och  dess  skandinaviska  arter.  iMed  8 taHor. 
Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner. 
8:o  [114  s.].  — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl.  Bihang  bd.  18. 
Afd.  III.  N:o  5. 

Äfven  särskildt. 

— , Om  en  ny  organisationstyp  inom  slägtet  Laminaria.  Med 
1 tafla.  Stockholm  1892.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A. 
Norstedt  & Söner.  8:o  [17  s.].  — Ibid.  N:o  7. 

Äfven  särskildt. 

— , Om  Fueoideslägtet  Myelophycus  Kjellm.  Med  en  tafla. 


179 


Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  • & 
Söner.  8:o  [11  -f-  1 s.J  — Ibid.  N:o  9. 

Äfven  särskildt. 

KroJc,  Th.  0.  _B.  N.  & Älmquist,  S.,  Svensk  flora  for  skolor. 
I.  Fanerogamer.  — Femte  upplagan.  Stockliolm.  Ivar 
Hæggstrôms  boktryckeri.  Liten  8:o  [255  1 s.  |. 

(Forts.) 


Smärre  Notiser, 

Oskar  Theodor  Sandahl  afled  d.  22  juni  1894. 
Han  var  född  d.  8 nov.  1829  pâ  Hanaskede  i Vings 
sn.  af  Skaraborgs  län,  blef  student  i Upsala  1847, 
aflade  1857  medicinsk  examen  i Stockholm  och  blef 
medicine  doktor  i Lund  1868.  Redan  1852  och  1853 
bestred  han  adjunkturen  i medicinsk  naturalhistoria 
och  materia  medica  vid  Earolinska  Institutet  i Stock- 
holm, utnämdes  1868  till  adjunkt  och  1873  till  pro- 
fessor i materia  medica  därstädes.  Har  äfven  varit 
lärare  i naturalhistoria  vid  Farmaceutiska  institutet 
och  Svenska  Tradgârdsforeningen,  hvars  styrelse  han 
tillhörde  under  35  âr.  Bland  hans  botaniska  ar beten 
märka  vi:  Bidrag  till  Kinnekulles  Flora  (Bot.  Not. 

1852) ,  Strödda  morphologiska  anteckningar  (Bot.  Not. 

1853) ,  2 uppsatser  i Bot.  Not.  1855  samt  âtskilligt 
i Nordisk  Familjebok. 

ReseunderstÖd.  K.  M:t  har  beviljat  professorn  A.  Gr. 
Natborst  ett  reseunderstöd  af  600  kr.  för  att  vid  botaniska 
trâdgârdar  i Tyskland  studera  sâdana  växter,  som  ega  fränd- 
skap  med  polartrakternas  fossila  flora,  öfver  hvilken  ban  för 
närvarande  vore  sysselsatt  med  att  utgifva  ett  större  arbete, 
äfvensom  för  att,  derest  omständigheterna  det  medgâfve,  i 
mellersta  ocb  södra  Tyskland  fortsätta  sina  mângâriga  forsk- 
ningar  öfver  istidens  vegetation  genom  att  derstädes  söka 
efter  fyndorter  för  arktiska  växtlemningar 

V idenskabsselskabet  i Kristiania  d.  2 febr.  A. 
S.  Dahl  höll  ett  föredrag  om  torfmossarne  i Hede- 


180 


marken,  Elverum  och  Solör.  Mossarne  här  visade  en 
växling  i lagrens  beskaffenhet,  i det  att  ett  lag  stubbar 
fanns  midt  i mossen.  Han  omtalade  flere  olika  for- 
mer af  mossarne  och  uttalade  sig  emofc  den  antagelse, 
att  mossarne  äro  igengrodda  tjärn.  Till  föredraget 
gjordes  anmärkningar  af  doc.  Sebelin  och  prof.  Blytt. 

Den  13  apr.  Prof.  Wille  inlemnade  tili  införande 
i sällskapets  skrifter  ett  arbete  af  prof.  G.  Lagerheim, 
Zur  Anatomie  der  Zwiebel  von  Crinum  pratense  Herb., 
och  meddelade  att  förf.  bland  annat  funnit  mjölksaft 
i löken  hos  denna  växt,  hvilket  förut  icke  varit  be- 
kant  hos  familjen  Amaryllidaceae. 

Den  25  maj.  Prof.  Blytt  anmälde  tili  införande 
i sällskapets  skrifter  en  af  handling  af  cand.  real.  E. 
Jörgensen,  Floraen  i Lyngen  og  Nord-Risten. 

Det  biologiske  Selskab  i Kristiania  stiftades 
den  12  febr.  1894. 

Den  8 mars.  Prof.  N.  Wille  omtalade  i ett  ut- 
lörligt  föredrag  de  nyare  undersökningarne  öfver  upp- 
tagningen  af  qväfve  hos  växterna  och  framhöll  att 
dessa  undersökningar  talade  för  att  upptagningen  af 
det  fria  qväfvet  egentligen  förorsakades  af  farglösa 
organismer  (samt  Oscillarier),  hvilka  antingen  lefde 
fria  eller  i förening  med  högre  växter.  I anledning 
af  föredraget  uppstod  en  kortare  diskussion  mellan 
prof.  Blytt  och  föredraganden. 

Den  31  maj.  Öfverläkaren  Malm  redogjorde  i 
ett  utförligt  föredrag  för  sina  studier  öfver  tuberku- 
linet.  Han  förevisade  atskilliga  kulturer  af  tuberkel- 
baciller  i vätskor  samt  däraf  framstäldt  tuberkuliu. 
Det  hade  tyckats  honom  att  odla  baciller  i olika  ägg- 
hvitefria  vätskor  och  att  pâvisa,  att  bacillen  i dessa 
frambragte  tuberkuliu  och  ägghvite.  Genom  försök 
pâ  djur  hade  han  visât,  att  detta  ägghviteämue  var 
giftigt,  och  att  det  sannolikt  representerade  det  egent- 
liga  tuberkelgiftet. 


181 


Docent  Hansteen  refererade  resultaten  af  sina  i 
fjor  i Leipzig  utförda  undersökningar  öfver  den  roi, 
som  principen  för  massverkan  spelar  vid  amnesom- 
sättningen  i fröhvitan  ock  hjärfbladen.  Det  visade 
sig,  att  hufvudvillkoret,  för  att  en  i de  omtalade 
delarne  pâbôrjad  ämnesomsättning  skall  fortgâ  till 
slutet,  âr  att  de  bildade  reaktionsprodukterna  aflägsnas 
frân  cellerna  i den  mân  hvar  ocb  ett  af  dem  bildas. 
Det  är  sannolikt  att  frönas  groning  i allmänhet  icke 
är  förenad  med  afsöndring  af  fermenter*  frân  sjâlfva 
grodden. 

PrioritetSSport.  Pet  har  pâ  senaste  tiden  blifvit 
vanligt  att  leta  upp.  âlclre  namn  pâ  växter,  hvilket  nog  kan 
vara  lira  i allmänhet,  men  ibland  ledt  tili  öfverdrift.  Sâ 
tinner  man  t.  ex.  Plinius  eller  Theophrastus  anförda  som 
”auctor”  för  ett  slâgtnamn,  oaktadt  dessa  auctorer  sjelfva 
säkerligen  skulle  blifvit  mycket  fôrvânade,  om  nâgon  af  deras 
samtida  pâstâtt  dem  hafva  uppställt  dessa  slägten  eller  gifvit 
dem  namn.  Det  var  ej  utan  val  grundad  anledning,  som 
Pariserkongressen  1867  antog,  att  man  för  art-  och  slâgt- 
namn ej  skulle  gâ  tibbaka  längre  än  tili  Linné.  — Det  var 
visst  först  i Amerika  man  ville  häfda  den  äsigten,  att  ett 
namn  var  äldre  än  ett  annat,  endast  därför  att  det  i boken 
stod  nâgon  sida  före  det  andra  eller  endast  en  rad  ofvan  det 
andra.  Härvid  marker  man  ju  dock  tydligen  genast  att  nâ- 
gon skillnad  i älder  faktiskt  ichc  finnes  för  de  bäda  Damnen. 
Allt  som  finnes  pâ  samma  sida  af  ett  beit  ark  tryckes  ju  pâ 
samma  gäng,  och  därvid  kan  mycket  väl  inträffa  att  sidan 
2 tryckes  nägra  timmar  tidigare  än  sid.  1.  Men  detta,  lik- 
som  i hvilken  ordning  de  olika  arken  tryckas,  har  tydligen 
icke  ails  nâgot  att  göra  med  prioriteten  för  växtnamn,  eme- 
dan  den  beror  pâ  tidpunkten  för  arbetets  publicerande. 
Därför  äro  alla  namn  i ett  arbete  (=  samling  af  pâ  en  gang 
publicerade  ark),  antingen  de  stâ  pâ  första  eller  sista  sidan, 
fullkomligt  lika  gamla. 

Huru  man  med  tilllijelp  af  denna  och  en  annan  princip 
(enligt  vârt  tycke  pâ  orätt  sätt)  kan  skaffa  bort  ett  gain* 
malt  välkändt  namn,  visar  följande  tillvâgagâende  af  E.  P. 
Sheldon  i Minnesota  Studies  IX,  1 894  Han  förenar  Phaca 
med  Astragalus,  ss.  mânga  före  honom,  men  lâter  A.  alpinus 
fâ  en  belt  annan  betydelse  än  förr.  Skälet  tyckes  vara  det 
att  Phaca  alpina  är  beskrifven  pâ  sidan  755  men  A:  alpi- 


182 


nits  pâ  sid.  760  i L innés  Spec.  pi.  1753  och  att  det  äldsta 
af  2 homonymer  shall  bibehâllas.  Därför  kallar  han  var 
gamla  bekanta  A alpinus  för  A.  astrugalinus  (DC.)  Sheld. 
och  Phaca  alpina  {Ph.  frig  Ul  a L.  Fl.  Suec.  1755)  för  A. 
alpinus  (L.)  Sheld.  (Anmärkas  kan  i förbigäende  att  enligt 
Duskn  i K.  V et.  Ak.  Öfvers.  1881,  N:o  14  det  ej  iir  sa  sä- 
kert,  hvilken  eller  hvilka  arter  Linnk  afsäg  med  Phaca  alpina 
i Spec.  pi.  I och  Ph.  frigida  i Fl.  suec.  II.).  Slmldon  tyckes 
därvid  ej  häller  godkänna,  hvad  som  rekommendcras  i § 62 
af  Decandolleska  lagarne:  ’’Förflyttas  eu  art  ur  ett  slägte 

tili  ett  annat,  hör  dess  namn  ändras,  om  i det  senare  redan 
förut  finues  eit  art  med  samma  namn.”  Det  är  ju  en  vanlig 
juridisk  princip  att  en  lag  ej  hör  hafva  retroaktiv  verkan, 
när  den  berör  annans  rätt.  — Observeras  hör  att  sidorna  755 
och  760  tillhöra  ett  och  samma  tryckark  i Linnés  sp.  pi.  I. 

’’New  Systematic  Botany  of  North  America” 

kommer  att  utgifvas.  Utgifvarne,  som  äro  F.  Atkin- 
son. L.  Britton,  J.  M.  Coulter,  F.  V.  Coville,  E.  C. 
Greene,  B.  D.  Halsted,  A.  Hollich  och  L.  M.  Under- 
wood, hafva  redan  skaffat  sig  40  medhjelpare  och 
hoppas  fä  arbetet  fullständigt  inom  15  är.  Famil- 
jerna  skulle  följa  i samma  ordning  som  i ’’Die  Natür- 
lichen Plianzenfamilien”  af  Engler  et  Prantl.  Hvarje 
slägte  och  art  beskrifves  men  inga  afbildningar  med- 
delas.  En  prospectus,  innehâllande  prof  pâ  början  af 
Hepaticæ,  har  utkommit;  af  den  kan  man  se  kuru 
familjerna  blifva  fördelade  i de  1 7 volumerna.  Hvar 
volum  är  ämnad  innehälla  omkr.  5 haften  â 100 
sidor  (à  1 doll,  pr  hafte).  Nästa  ar  sker  början  mod 
de  olika  delar,  som  innehälla  Pyrenomycetes,  Hepaticæ 
Typhaceæ  etc.,  Cyperaceæ. 

Botanist  eller  botaniker? 

Uti  den  sanding  af  sprâkprof,  som  för  närvarande 
finnes  gjord  af  Svenska  Akademien  för  dess  Ordbok 
öfver  Svenska  sprâket,  finnes  ordet  "botanist”  i manga 
sprâkprof  bâde  frân  detta  och  foregâende  ârhundrade, 
hvaremot  ’’botaniker”  finnes  endast  i ett  sprâkprof 
af  finsk  författare  frân  senaste  tid.  Dâ  man  ej  längre 


183 


begagnade  det  latinska  ordet  ’’botanicus”  utan  ville 
bilda  ett  svenskt  ord  härför,  tog  man  saledes  det  fran- 
ska  ’’botaniste”  till  monster.  Den  tyska  formen 
’’Botaniker”,  som  äfven  förekommer  i danskan  ocli 
norskan,  är  mindre  lämplig  för  svenskan,  emedan  dess 
pluralisformer  äro  olämpliga.  Nog  later  det  konstigt 
att  höra  talas  om  ’’Hera  botaniker”;  botänikerna  kunna 
förväxlas  med  botanikerna.  Da  man  särskildt  pa  sista 
tiden  velat  hätda  prioritetsprincipen  för  växtnamn, 
vore  det  ej  ur  vagen  att  tillämpa  samma  princip,  da 
det  är  fraga  om  det  svenska  namnet  pa  botanikens 
idkare.  Botanisterna  böra  därför  kräftigt  opponera 
sig  mot  den  oseden,  som  pä  senare  tiden  allmännare 
börjat  innästla  sig  i tidningarnes  Spalter,  att  icke 
öfversätta  ordet  ’’Botaniker”  utan  lata  det  slinka  med, 
liksom  vore  det  ett  godt  svenskt  ord,  kvilket  det  ej 
är  eller  ens  bör  blifva. 

En  gammed  svensJc  botanist. 

Svar  till  studeranden  O.  Ekstam. 

Med  anledning  af  de  klandrande  anmärkningar, 
hvilka  ni  i uppsatsen  ”Om  phyllodie  hos  Cornus  sue- 
cica”  (Bot.  Not.  1894,  sid.  112)  funnit  godt  mot  mig 
framställa  à propos  nâgra  mina  iakttagelsor  rörande 
samma  växt  (Bot.  Not.  1891,  sid.  137),  vill  jag  häri- 
genom,  samtidigt  med  att  jag  naturligtvis  gärna  med- 
gifver  de  egentliga  anmärkningarnes  formela  berätti- 
gande,  utan  att  gifva  mig  af  med  nâgot  längre 
anförande  blott  kafva  erinrat  därom,  att  Bot.  Not. 
âtminstone  ej  af  mig  ansetts  sâsom  en  exklusivt  veten- 
skaplig  tidskrift  och  att  därför  tonen  i hela  det  bidrag, 
dar  de  klandrade  uttrycken  förekomma,  ej  hâllits  sa 
afvägd  och  preciserad,  som  man  ju  i annat  fall  skulle 
haft  rätt  att  fordra.  För  öfrigt  vill  jag,  da  jag  näm- 
ligen  lemnar  edra  mänga  högst  puerila  och  skäligen 
otrefligt  tillkomna  reflektioner  fullständigt  at  sitt 
värde,  uttala  min  förvaning  däröfver,  att  ni  — min 


184 


anmärkta  ovetenskaplighet  i den  botaniska  termino- 
logien  till  trots  — ej  kunnat  uppfatta  de  abnorma 
vegetationsfüreteelser  hos  Cornus  suecica,  som  jag  i 
min  lilla  uppsats  i förbigaende  kommit  att  skildra. 
Eder  egen  uppsats  synes  ju  nämligen  eljest  lemna 
be  vis  pa  särdeles  utvecklad  tankeskärpa! 

Stockholm  i Juni  1894. 

Hugo  Samzeliüs. 


Schlesischer  botanischer  Tauschverein 

rekommenderas  i host  för  byte  af  växter. 

Apotekare  S.  Mayer, 
Immenstadt,  Bayern. 


llos  Frans  Svan  ström  & C:o 

Stockholm  Myntg-atan  1. 

kan  erbällas: 

Grätt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2,75 
Hvitt  „ „ 300x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  ,,  „ „ „ 4, so 

„ „ 11  , bla  ,,  285x405  „ „ „ „ 7,75 

„ ,,  „13, hvit  ,,  285x405  „ „ „ „9  — 

Obs!  De  brida  sistnäinnda  sorterna  nnviindas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehall. 

Erikson,  Joh.,  Om  icke  geotropiska  och  negativt  geotropiska 
rötter  hos  sandväxter,  s.  137. 

Floderus,  B.  G.  O.,  Fragaria  coli i»a  Ehr.  x vescn  Ehr., 
s.  146. 

Jüngner,  R.,  Ranunculus  acris  L.  x auricomus  L.,  s.  156. 
Jönsson,  B.,  Undersökningar  öfver  resjnration  och  assimilation 
hos  mossorna,  s.  152. 

Literaturöfversigt  s.  163. 

Smärre  notiser  s.  179. 


Land,  Berliugska  Boktryekcri-  och  Stilirjnteri-Aktiebolaget  1810  s94. 


Botaniska  Sektionen  af  Natur vetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

D.  3 mars  1894. 

1.  Om  s.  k.  glaciala  relikter. 

Af  Rutger  Sernander. 

Tack  vare  Nathorsts  grundläggande  undersöknin- 
gar  vet  man  att  den  växtlighet,  som  följde  inlandisens 
tillbakaryckande  i sparen,  bar  arktiskt- alpin  prägel. 
Pâ  flere  punkter  af  det  nordeuropeiska  floromrädet 
bar  ban  äfven  ocb  efter  lionom  en  del  andra  forskare 
kunnat  pâ  det  mest  direkta  satt  konstatera  detta  sak- 
förballande  genom  att  i bottnen  af  den  postglaciala 
lagerserien  pâvisa  talrika  fossila  lemningar  af  en 
sâdan  växtyerld. 

Det  antagandet  lag  da  mycket  nära  till  hands, 
särskildt  med  den  utvecklingshistoriska  riktning,  yäxt- 
geografien  pâ  de  sista  decennierna  tagit,  att  de  gla- 
ciala växtformer,  som  mer  eller  mindre  isolerade  upp- 
träda  utom  sitt  egentliga  utbredniugsomrade,  äro  relik- 
ter efter  den  oblandade  glacialflora,  bvilken  vid  isens 
afsmältning  intog  deras  förekomstplatser,  men  som  nu 
med  undantag  af  dessa  kvarblifna  poster  mast  draga 
sig  tillbaka.  Detta  âskâdningssâtt  bar  fâtt  en  mängd 
uttryck  samt  utöfvat  ett  bestämmande  inflytande  pâ 
den  växtgeografiska  litteraturen,  ocb  ’’glaciala  relikter” 
är  en  af  de  yanligaste  termerna  i bärtill  börande 
resonemang  ocb  bevisföringar. 

Det  är  alldeles  otvetydligt  att  yi  ega  faktiska 
sadana  glaciala  relikter  och  ,i  ett  rätt  betydande  antal. 
Men  det  finnes  i denna  frâga  en  del  synpunkter,  som 
enligt  min  asikt  blifyit  allt  för  litet  beaktade  ocb 

Bot.  Not.  1894. 


13 


186 


livilka  häntyda  pâ,  att  inan  ej,  som  alltför  ofta  âr 
fallet,  far  anse  hvarje  glacial  form  utom  sitt  egentliga 
ntbredningsomrâde  som  glacial  relikt  d.  v.  s.  som 
kvarlefvande  frân  den  urgamla  glaciala  vegetation, 
som  förut  skulle  klädt  förekomstplatsen.  Det  är  nagra 
af  dessa  synpunkter,  som  dessa  rader  vilja  framlialla. 
De  äro  förut  meddelade  i mina  föreläsningar  under 
vârterminens  början  öfver  den  skandinaviska  vegeta- 
tionens  utvecklingshistoria. 

I begreppet  relikt  — härvidlag  glacial  relikt  — 
sâdant  det  användes  inom  den  biologiska  geografien, 
ligger  alltid  nâgot  mer  eller  mindre  tänjbart. 

Vi  franse  här,  kuruvida  ej  alla  de  former,  som 
inkommit  med  den  egentliga  glacialfloran  och  med 
den  inga  i den  arktiska  eller  alpina  regionen,  kunna 
kallas  relikta,  da  de  växa  pâ  lâglandet  i frekvens  utan 
att  vara  afskurna  frän  sin  glaciala  utbredning.  En- 
dast de  glaciala  växter,  kvilkas  förekomster  visa  sâdan 
isolation,  tagas  i detta  sammanhang. 

Fasthâller  man  vid  ordets  bokstafliga  betydelse, 
skulle  endast  de  förekomster  kunna  kallas  relikta,  der 
arten  kâllit  sig  kvar  pâ  just  samma  lokal,  som  den 
egt1  under  den  sammanhängande  utbredningen  af  den 
växtgeografiska  grupp,  den  egentligen  tillhör.  Men 
enligt  min  tanke  bör  ter  men  relikt  kvarsta,  äfven  om 
arten  under  tidernas  lopp  pâ  samma  omräde  uudergär 
förskjixtningar  tili  sina  förekomstlokaler. 

Sa  t.  ex.  böra  de  alger,  som  utom  sitt  egentliga 
arktiska  utbredningsomrade  växa  spridda  vid  Atlan- 
tens  norska  kuster,  och  hvilka,  om  de  inkommit  under 
ett  arktiskt  klimat,  hafva  undergatt  förskjixtningar  tili 
sin  växtlokal  samtidigt  med  de  pâgâende  förskjutnin- 
garne  af  Strandlinien  och  dermed  den  nivä,  vid  hvil- 
ken  deras  existens  är  blinden,  anses  som  relikter  och 
glaciala  sadana. 

Analoga  exempel  erbjuda  de  glaciala  hafsstrands- 
fanerogamerna,  af  hvilka  vi  ega  flere  vid  vara  kuster, 


187 


ocli  af  hvilka  man  med  fog  kan  beteckna  Here  som 
’’glaciala  relikter”  i egentlig  mening. 

Men  en  omständighet  lemnar  man  härvidlag  lätt 
ur  räkningen.  Kunna  alla  sä  att  säga  sekundära 
förekomster  af  relikta  yäxter  förklaras,  genom  att  de 
pâ  nâgot  satt  successive  vid  strandlinieförskjutningar 
och  andra  förändringar  framflyttat  eller  kanske  rent 
\it  ombytt  växtlokal?  Har  verkligen  ej  sedan  den 
tid,  skogsfloran  undanträngde  en  mer  eller  mindre 
oblandad  glacialflora  frân  ett  visst  omrâde,  nâgon  ntj 
invasion  af  sâdana  former  egt  rum  öfver  dess  mark 
och  öfver  den,  hvilken  först  i ett  framskjutet  skede 
af  postglacial  tid  köjdes  öfver  hafvet? 

I sjelfva  verket  veta  vi  ganska  litet  om  de  yttre 
förhallanden,  hvilka  betinga  ökad  utbredning  at  den 
glaciala  floran  eller  grupper  deraf.  Men  genom  di- 
rekta  växtgeografiska  analyser  antydas,  som  jag  i det 
följande  skall  söka  visa,  att  fordomtima  verkligen 
sâdana  spridningar  egt  rum,  och  det  blir  en  senare 
ätgärd  att  undersöka  orsakerna  härtill,  en  undersök- 
ning,  till  hvilken  ledtrâden  bast  gifves  genom  att 
söka  hänföra  dessa  förskjutningar  till  bestämda  geolo- 
giska  tidsskeden. 

Nedanför  den  grans,  som  betecknar  största  ut- 
bredningen  af  det  postglaciala  Litorina- hafvet  är  det  ej 
sa  alldeles  ovanligt  att  pâ  försumpningarne  i de  land- 
skap,  Nerike  och  Upland,  der  jag  varit  i tillfälle  att 
undersöka  detta  förhallande,  anträffa  en  del  glaciala 
och  subglaciala  former,  hvilka  genom  sitt  spridda 
uppträdande  och  sitt  förekomstsätt  häntyda  pâ  en 
mera  sammanhängande  utbredning.  Man  hör  dem 
ocksâ  ibland  karakteriseras  som  ’’glaciala  relikter”. 

Nâgra  exempel  skola  framdragas. 

Pâ  en  torfmosse  vid  sjön  Längen,  Axbergs  sn. 
Nerike,  växer  i ett  sphagnetum  myrtïllosum  med  Ledum 
i mängd  Betula  nana.  Som  Kjellmark  pâvisat,  finnes 
här  ock  Betula  intermedia , uppkommen  genom  korsning 


188 


med  B.  odor  at  a.  Mossen  ligger  blott  40  m.  ö.  li., 
ett  sty  eke  under  L.  gränsen. 

Pâ  kärrmarkerna  omkring  Dylta-an  yid  Vestman- 
lands-gränsen  kar  Salix  Lapponum  en  frân  sitt  egent- 
liga  utbredningsomräde  skild  förekomst,  der  den  upp- 
träder  ganska  ymnigt.  Dessa  kärrmarker  ligga  omkring 
32  m.  ö.  h.,  säledes  äfven  de  betydligt  under  gränsen 
för  L.  hafvets  maximi-utbredning. 

I Upland,  som  endast  med  nagra  obetydliga  spet- 
sar  stuckit  upp  ur  L.  liafvets  kögsta  kustlinie  1),  An- 
nas i karr,  pâ  mossar  ock  andra  försumpningar  under 
denna  gräns  t.  ex.  Salix  Lapponum , S.  Jiastata , S. 
plvylicœfolia , Sceptrum  Carolinum , Carcx  microstachya , 
C.  heleonastes  m.  fl.  utströdda  pâ  enstaka  lokaler  2). 

Yid  kvilken  tidpunkt  af  postglacial  tid  kunde 
sâdana  yttre  fôrkâllanden  ka  râdt,  att  dessa  former 
egt  den  mera  sammankängande  utbredning,  som  dessa 
förekomster  tj^da  pâ? 

Hur  förekomma  de  i Skandinavien  för  öfrigt  utom 
sitt  sä  att  säga  egentliga  utbredningsomräde  i de  al- 
piria  och  subalpina  regionerna?  De  äro  som  bekant 
pâ  ock  vid  forsumpningarne  i regio  sylvatica  ock  delar 
af  regio  acerina  bâde  i Norge,  Sverige  ock  Finland 
ganska  vanliga  gäster.  Det  bör  för  sammankanget 
med  det  följande  anmärkas,  att  dessa  former  spela 
liten  betydelse  i 7/e^-regionens  vegetation,  om  de  t. 
o.  m.  ej  rent  af  saknas  derstädes.  Har  nagon  gäng 
efter  Litorina- hafvets  maximi-utbredning  klimatet  i 
dessa  sydliga  tili  regio  quercina  hörande  trakter  varit 
nertryckt  tili  en  med  t.  ex.  de  norrländska  förkallan- 
dena  analog  Standpunkt? 

*)  Hexe.  Muxthe,  Preliminary  Eeport  on  the  Physical  Geogra- 
phy of  the  Litorina  Sea.  Bull,  of  the  Geol.  Inst,  of  Upsala  1894. 

2)  Jmfr.  t.  ex.  K.  Fk.  THEDENIUS,  Flora  öfver  Uplands  och 
Södermanlands  fanerogamer  och  bräkenartade  växter.  Sthlm.  1871. 
och  J.  A.  O.  SkÂrman,  Om  Salixvegetationen  i Klarelfveus  floddal. 
Upsala  1892  pag.  50.  51  & 55. 


189 


Yi  y eta  att  en  lang  tid  vid  ocli  efter  denna 
maximiutbredning,  till  hvilka  tidrymder  jag  sökt  för- 
lägga  en  dryg  del  af  Blttts  atlantiska  period1 2),  en  syd- 
lig  ekflora  herskade  i mellersta  ocb  södra  Skandinavien 
och  sâledes  äfven  i dessa  prç»vinser.  Inom  denna 
floras  nuvarande  mera  centrala  utbredningsomräde  äro 
ock  de  ifrâgavarande  formerna  mycket  sällsynta  främ- 
lingar. 

Men  sedan  länge  tillbaka  bar  man  vetat,  att  efter 
den  period  med  mildt  klirnat,  under  bvilken  ekfloran 
fick  ökad  utbredning,  en  klimatförsämring  inträdde, 
bvilken  mäste  ba  splittrat  eller  förödt  dess  nordligast 
utskjutna  förposter.  Att  intensiteten  af  denna  splitt- 
ring i hog  grad  ökats  genom  granens  invandring  ocb 
vidare  spridning  bar  jag  i anslutning  till  Ivjellman 
sökt  âdagalâgga  J). 

De  lemningar  af  växtverlden  frân  atlantisk  tid, 
som  de  nerkiska  ocb  upländska  torfmossarne  hysa, 
liäntyda,  som  nämdt,  ej  pä  nagon  sadan  klimatför- 
sämring under  denna  tid.  De  tillhöra,  som  jag  visât3), 
en  yppig  flora  med  ek,  bassel,  lind,  lönn  etc. 

Men  sedermera  blifva  dessa  växter  sällsynta  i 
lagerföljden,  om  de  ock  ännu  uppträda  i vissa  af  de 
skikt,  som  markera  den  torra  subboreala  period,  som 
i sä  manga  mossar  kvarlemnat  stubblager  som  marke 
efter  sin  tillvaro.  Karaktersfossilet  för  dessa  lager 
är  deremot  granen , som  sedermera  är  vanlig  i den 
följande  torfven,  bvilken  bildades  under  den  relativt 
fuktiga  subatlantiska  period,  som  föregär  nutiden. 

Det  är  salunda  tili  denna  klimatförsämring,  som 
maste  infallit  mellan  nutiden  ocb  afslutandet  af  den 
atlantiska  periodeu,  som  den  ökade  utbredningen  af 

’)  Rutger  Sernander,  Die  Einvanderung  der  Fichte  in  Skan- 
dinavien, Englers  Bot.  Jahrbücher  1892,  pag.  62. 

2)  Rutger  Sernander  op.  cit.  och  i Bot.  Notiser  1886  pag.  146. 

3)  Die  Einwanderung  etc.,  Geol.  Föreningens  Förhandl.  1892 
I>ag.  550  samt  Om  Litorina-tidens  klimat  och  vegetation  Ibidem  1893. 


190 


dessa  glaciala  ocli  subglaciala  former  bör  hänföras, 
hvilken  naturligtyis  äfven  gjorde  sig  märkbar  ofvan 
L.  gränsen.  Samtidigt  med  derma  utbredning  trängde 
sig  granen  segerrikt  f'ram  i de  fiesta  skogsformationer, 
i kvilka  de  ifrâgavarande  försumpningarne  ligga  in- 
bäddade.  — En  senare  klimatförändring  vid  nägon 
tidpunkt  framemot  nntiden  maste  ater  ba  bragt  dessa 
former  pâ  retrait. 

Benämningen  ’’glaciala  relikter”  är  salunda  för 
den  ifrâgavarande  växtgeografiska  gruppen  alldeles 
olämplig. 

Det  är  nu  med  en  alldeles  annan  art  af  ’’glaciala 
relikter”,  som  vi  skola  sysselsätta  oss. 

Länge  bar  man  känt,  att  i norra  Skandinavien 
en  del  fjällväxter  anträffas  vid  stränder  af  bäckar  ocb 
elfvar  langt  ner  i barrskogsregionen. 

I allmänbet  bar  man  varit  böjd  att  anse  dessa 
växter  som  tillfälligt  transporterade  tili  dessa  sina 
ständorter,  derigenom  att  det  vattendrag,  vid  bvars 
stränder  de  funuit  en  fristad,  tagit  med  sig  hit  gro- 
bara  frukter  ocb  frön  fran  de  alpina  regionerna,  ocb 
att  äfven  pâ  sä  sätt  dessa  glaciala  kolonier  fortfarande 
rekiyteras  ocb  bällas  vid  lif. 

• Med  det  utvecklingshistoriska  äskädningssätt,  som 
allt  mer  ocb  mer  börjat  prägla  växtgeografien,  bar 
äfven  en  annan  synpunkt  gjort  sig  gällande,  nemligen 
att  de  äro  relikter  och  stamina  fran  den  tid7  da  glacial 
flora  ännu  berskade  i de  nuvarande  barrskogsregionerna. 

En  af  de  forste,  som  uttalade  sig  i denna  senare 
riktning,  var  C.  Melander  *).  Sedan  ban  beskrifvit 
sädana  förekomster  frân  vattendrag  i Ivlittfjällets  barr- 
skogsregion  ocb  vid  Vojmielfven,  söker  ban  visa,  att 
âtminstone  ej  alltid  dessa  fjällväxtkolonier  kunna  ”vara 
emigranter  fran  fjällen  i den  meningen,  att  de  upp- 
vuxit  ur  frön,  som  flodvattnet  fort  ned  derifrân”.  I 
stället  anser  ban  dem  vara  relikta  ocb  säger  pag.  57: 
')  — I Äsele  lappmark  sommaren  1880.  Bot.  Notiser  1881. 


191 


”Helt  nära  ligger  den  förmodan  tillhands,  att  da  ijäll- 
floran  i varfc  land  varit  under  en  aflägsen  forntid 
(under  eller  efter  isperioden?)  utbredd  öfver  heia  Skan- 
dinavien, nämligen  pä  sadana  stallen,  som  arligen 
befriades  frän  is  och  snö,  representanter  för  denna 
Hora  ända  tili  var  tid  somligstädes  bibehallit  sig  pa 
sadana  lokaler,  som  i klimat  och  annat  äga  nägon 
likhet  med  fjällen,  sä  att  de  uppfylla  vissa  vilkor  för 
fjällväxternas  trefuad”. 

Nagra  egna  undersökningar  öfver  dessa  elfsträn- 
dernas  glacialflora,  som  jag  sonimaren  1893  var  i 
tillfälle  att  anställa  i Jemtland,  skola  här  meddelas. 

Frän  detta  landskap  hafva  länge  sadana  före- 
komster  varit  kända. 

Fl.  Behm  ')  meddelar  t.  ex.,  att  han  i Oviksfjäl- 
lens  barrskogsregion  vid  Aräns  stränder  funnit  Salix 
lierbacea , Pedicularis  lapponica , Vahlodea  och  Arclian- 
gelica  samt  vid  Gräftän  flere  fjällväxter,  hvilka  enligt 
hans  förklaringssätt  ’’der  uppspirat  af  frön  ditförda  af 
fjellfloden.” 

I P.  Olssons *  2)  förtjenstfulla  sammanställning  af 
de  jämtländska  fjällväxterna  upptager  han  nagra  sadana 
förekomster.  En  del  af  dessa  tyckes  han  uppfatta 
som  urgamla  relikter  frân  en  sammanhängande  glacial- 
ûora,  en  annan  del  som  uppkomna  genom  recent  frö- 
transport  frän  de  alpina  regionerna. 

Pa  gränsen  mellan  Mullfjället  och  Areskutan 
skär  sig  en  vacker  bäck,  Ullän,  ner  genom  skiifrar 
och  Pentamerus-kalk  utför  fjällsluttningen.  I barr- 
skogsregionen  förekomma  allmänt  atminstone  ner  tili 
460  m.  ö.  h.  pa  stränderna  af  denna  bäck  sma  kolo- 
nier  af  alpina  och  subalpina  växter.  De  förekomma 

')  — En  botanisk  utflygt  tili  Oviksfjällen  i Jemtland,  somnia- 
ren  1876.  Bot.  Notiser  1880. 

2)  — Om  de  jemtländska  fjällväxternas  utbredning  inom  Sve- 
rige. Redogörelse  för  Högre  Allmänna  Läroverket  i Östersund 
Läsäret  1889-1890.  Östersund  1890. 


192 


pâ  de  smala,  af  skum  offca  öfverstänkta  remsor,  som 
ligga  mellan  sjelfva  bâckfâran  och  granskogens  sam- 
mankängande  Hylocomium- matta. 

De  vigtigaste  af  dessa  glaciala  former  âro  (eul. 
anteckn.  18  28/693): 


Alchemilla  aïpina 
Andromeda  hypnoides 
B art  sia  aïpina 
Cerastium  alpinum 
Oxyria  digyna 


Phyllodoce  coerulea. 
Rhodiola  rosea. 

Salix  herbacea. 
Saxifraga  aizoides. 

,,  oppositifolia. 


Solorina  crocea. 

Längs  Handölsf'orsens  genom  fjällskiffrar  nerskurna 
stränder  finnas  dessa  kolonier  gâende  ner  âtminstone 
till  540  m.  ô.  k.  synnerligen  val  utvecklade  pâ  de 
relativt  vida  partier,  som  den  omgifvande  granskogens 
kompakta  undervegetation  ej  pâ  grand  af  stänk  ock 
öfversvämningar  kunuat  nâ.  Utom  de  växter,  som 
räknas  till  ’’glaciala  relikter”,  finnas  en  del  andra, 
kvilka  kär  i ett  sammanliang  medtagas  (enl.  anteck. 
18  29/g  93): 


Andromeda  hypnoides 
Arabis  aïpina 
Astragalus  alpinus 


Phyllodoce  coerulea. 
Polygonum  viviparum 
Potentilla  maculata. 


Campanula  rotundifolia  Rhodiola  rosea. 


Cerastium  alpinum 
Cystopteris  frag  il  is 
Erigeron  unißorus 
Galium  boreale 
J uncus  trifdus 
Oxyria  digyna 


Salix  reticulata. 
Saxifraga  aizoides. 

,,  oppositifolia. 

Thalictrum  alpinum. 
Toficldia  borealis. 


Pâ  de  branta  sluttningarne  af  de  granskogsklädda 
strandklipporna  bade  kär  ock  der  kedartade  partier 
utvecklat  sig,  rika  pâ  glaciala  former.  Bottenskiktet 
bestod  af: 

Cetraria  nivalis  Hylocomium  proliferum. 

Cladonia  ranyiferina  ,,  rugosum. 

, silvatica  ,,  triquetrum. 


193 


Stcreocaulon  paschale. 


Pedicularis  lapponica 
Polygonum  viviparum. 
Primula  stricta. 

Salix  nigricans. 

,,  reticulata. 
Thulictrum  alpinum. 
Vaccinium  Vitis  idcea. 


Solorina  saccata 
Öfver  detta  höjde  sig: 

Arctostaphylos  alpina 
Astragalus  oroboicles 
Gerastium  alpinum 
Empetrum  nigrum 
Festuca  rubra 
Diapcnsia  lapponica 
J uncus  trifidus 
Oxyria  digyna. 

Yid  Enaforsholm  har  Enaelfven  banat  sig  en 
brant  erosionsdal  genom  hornblendeskiffer.  I springor 
ock  pâ  utsprâng  växte  pâ  en  böjd  af  omkring  530 
m.  ö.  h.  följande  genom  glaciala  former  karakterise- 
rade  vegetation  (enl.  anteckn.  18  28_29/6  93): 

Achillea  Millefolium  Polygonum  viviparum 

Astrophyllum  hymenophylloides  Poa  cenisea 
Galoplaca  elegans 


Campanula  rotundifolia 
C homiocarpon  quadratus 
Cystopteris  fragilis. 
Eriger  on  uniflorus. 
Festuca  rubra 
Oxyria  digyna. 
Pinguicula  vulgaris. 


Potentilla  macula, ta. 
Primula  stricta 
Saxif  raga  a Isoldes 

,,  oppositifolia 
Solorina  saccata  v.  spon- 
giosa 

Sivartsia  montana 
Thalictrum  alpinum. 


Pâ  fuktig  ängsmark  mot  stranden  växte 
Astragalus  oroboides  Pedicularis  oederi. 

Cornus  suecica  Viola  biflora. 

Samma  glaciala  karakter  bade  det  växtsamhälle, 
som  under  nâgra  smâ  björkar  och  granar  utvecklat 
sig  pâ  en  1 — 2 meter  öfver  elfven  uppstickande  liten 
hall.  Här  växte  i en  Grimmia- formation  med 


Cetraria  islandica 
, , nivalis 
Cladonia  silvatica 
, , coccifcra 

Grimmia  ericoides  v.  canescens. 


Mollia  fragilis. 
Myurella  julacea. 

Po  l ytrichum  ur  nig  er un  i . 
Solorina  crocea. 
Stereocaulon  paschale. 


194 


följande  fanerogamer: 
Achillea  Millefolium 
Antennaria  dioica 
Astragalus  alpinus 
Bartsia  alpina 
Empetrum  nigrum 
Erigeron  uniflorus 
Festuca  rubra 


Hieracium  sp. 

Galium  boréale. 

Nardus  stricta. 
Phyllodoce  coerulea. 
Saxifraga  aizoides. 

,,  oppositifolia. 
Vaccinium  Vitis  ideea. 


Fran  Rista-fallet  i Underäkerselfven  uppger  Ülsson 
i sitt  citerade  arbete  flere  af  de  former,  ban  karak- 
teriserar  som  fjällväxter”.  De  äro  Hieracium  crocatum, 
Myosotis  sylvatica  /.  alpestris,  Veronica  alpina , (Pcdicu- 
laris  lapponica ),  Primula  stricta , Saxifraga  aizoides , 
Oxyria  digyna , Salix  reticulata , Cystopteris  montana  oeb 
Calamagrostis  chalybcea. 

Af  dessa  böra  Primula  stricta , Saxifraga  aizoides, 
Oxyria  digyna  oeb  Salix  reticulata  särskildt  uppmärk- 
sarnmas.  Dessa  växa  nemligen  pa  den  vanliga,  genom 
växtkolonier  karakteriserade,  mellan  vattnet  oeb  sko- 
gen  belägna  skumstänkta  strandremsa,  som  bär  bestar 
af  brachiopod-skiffer,  kvartsit  oeb  Pentamerus-kalk, 
som  fallen  oeb  ellfäran  nedanför  er  oderat  uti  branta, 
kljd“trika  former.  Utom  dessa  har  jag  antecknat  som 
ifragavarande  kolonier  konstituerande  (18  30/G  93): 


Antennaria  dioica 
Azalea  procumbens 
Barbula  curvirostris 
Bartsia  alpina 
Campanula  rotundifolia 
Carcx  ornithopoda 
Corallorhiza  innata 
Eriophorum  alpinum 
Galium  boreal e 
Gentiana  Amarella  * lingulata 
Lotus  corniculatus. 


Parnassia  palustris. 
Poa  alpina. 

Polygo  n u m vi vipa  ru m . 
Pinguicula  vulgaris. 
Saussurea  alpina. 
Selaginella  spinulosa. 
Stereodon  rufescens. 
Solidago  Virgaurea. 
Thal ictrum  alpi num. 
Tofieldia  borealis. 
Viola  biflora. 


Lokalen  ligger  omkring  360  m.  ö.  b. 


195 


Det  âterstâr  nu  atfc  förklara  cletta  slag  af  före- 
komster  af  glaciala  former  nere  blanc!  lâglandsfloran. 
Yi  minnas  att  tvâ  sâdana  förklaringsförsök  äro  lemnade. 

Äro  de  nu  af  elfvarne  ock  vattendragen  direkt 
transporterade  frân  de  alpina  ock  subalpina  regionerna 
ner  pâ  elfstränderna,  der  de  bildat  kolonier  eller  rent 
af  ingâtt  i vissa  närgränsande  kedformationer? 

Yid  Ullân,  der  pâ  grand  af  Areskutans  skarpa 
lutning  afstândet  till  de  alpina  regionerna  ej  är  stort, 
künde  man  ju  tanka  sig,  att  vattnet  fort  med  sig  de 
nämda  glaciala  formerna  deruppifrân.  Dylika  förflytt- 
ningar  kunna  naturligtvis  äfven  ka  egt  rum  pâ  langt 
kali,  men  utsigterna  för  en  kolonisation  af  flere  arter 
i större  individmängd  minskas  emellertid  mycket  kastigt. 

Für  den  ymniga  förekomsten  af  glaciala  former 
t.  ex.  vid  Ristafallet  djupt  ner  i barrskogsregionen  ock 
flere  mil  frân  nâgot  fjäll,  livars  alpina  bäckar  skulle 
fort  med  sig  erforderligt  antal  frön  eller  andra  pro- 
pagationsindivid  ner  till  Undersâkerselfven  lampar  sig 
sâlunda  ej  detta  förklaringssätt.  Den  omständigketen, 
att  flere  af  de  glaciala  former,  som  vi  sett  vid  Ullân, 
äfven  âterfinnas  i sâdana  frân  fjällen  aflägsna  kolo- 
nier, tala  för,  att  äfven  Ulla-förekomsten  tillkommit 
pâ  samma  ock  sâledes  ej  pâ  detta  supponerade  satt. 

Yidare  finner  man  vid  en  granskning  af  de  ofvan 
lemnade  listorna  flere  glaciala  former,  som  ingalunda 
ofvan  barrskogsgränsen  äro  att  räkna  till  de  vanliga- 
ste,  dem  sâlunda,  hvilka  i första  rammet  skulle  komma 
i frâga  vid  en  sâdan  eventuel  transport.  Den  alpina 
regionen  i de  jemtländska  fjällen  är  nemligen  till 
ojemförligt  största  arealen  tackt  af  en  enformig  ked- 
formation  med  Empetrum,  Ericinéer,  (Jadince,  Cetrariae 
ock  mossor,  i kvilken  pâ  det  stora  heia  taget  de  for- 
mationer,  som  företrädesvis  kysa  just  dessa  nämda 
former  vid  elfstränderna,  endast  förekomma  som  in- 
spränglingar. 


196 


Det  âterstâr  dâ  knappast  annat  an  att  anse  de 
ifrâgavarande  kolonierna  — âtminstone  till  allra 
största  delen  — soin  gamla  pâ  platsen  ocli,  dâ  de  âro 
af  belt  annan  natur  än  den  omgifvande  Vegetationen, 
som  relikta.  Men  i sa  fall  frân  hvilken  tid? 

Att  de,  som  man  antagit,  skulle  härstamma  frân 
den  första  glaciala  vegetation,  som  vid  isens  afsmâl- 
taiide  skulle  täckt  äfven  lâglandet,  förefaller  mig  mycket 
otroligt.  Under  den  oerliördt  lânga  tid,  de  i sâ  fall 
skulle  varit  utsatta  for  konkurrens  med  sedermera 
invandrade  floror,  skulle  de  heit  säkert  vara  betydligt 
mer  splittrade,  an  de  âro.  Men  i dessa  kolonier  pâ 
elfstränderna  âr  det  fortfarande  dessa  '"’glaciala  relikter”, 
som  bâde  till  individ-  ocli  art-rikedom  spela  bufvud- 
rollen. 

Den  tid,  dâ  dessa  kolonier  voro  ruera  kontinuer- 
ligt  förbundna  med  livarandra  ocb  fjâllvegetationen, 
mâste  ligga  betydligt  nârmare  • vâr  egen.  Yi  skola 
först  irndersöka,  om  de  glaciala  former,  som  nu  be- 
bandlats,  pâ  andra  punkter  med  andra  klimatiska  för- 
bâllanden  upptrâda  mera  sammanhângande  utom  sitt 
egentliga  alpina  utbredningsgebiet  och  sedan  efterse, 
om  i nâgot  skede  af  postglacial  tid  efter  glacialflorans 
förträngande  af  skogsfloran  analoga  sâdana  fôrbâllan- 
den  berskat  öfver  Jämtland. 

Utom  sitt  egentliga  utbredningsomrâde  i regio 
alpina  ocb  subalpina  bafva,  som  jag  strax  skall  visa, 
de  fiesta  af  de  nu  för  elfstränderna  uppgifna  glaciala 
växterna  ett  bestâmdt  âterkommande  uppträdande 
äfven  i lägre  regioner  helt  olikt  det,  som  de  fbrut 
bebandlade  glaciala  formerna  frân  Nerike  ocb  Upland 
egde.  Det  omrâde,  der  sâ  ar  fôrbâllandet,  âr  Norges 
vestkust  — särskildt  Ilex- regionen,  der  man  sedan 
länge  vetat  att  alpina  växter  gâ  längt  ner  ända  till 
bafsstranden  — ; ocb  für  att  bekvämast  visa  detta 

’)  Jmfr.  t.  ex.  H.  StröMFELDT,  Iakttagelser  öfver  fanerogam- 
och  ormbunkvegetationen  vid  Norges  sydvestra  kust.  Bot.  Notiser 


197 


skola  vi  efter  Blytt,  Norges  flora  redogöra  för  upp- 
trädandefc  härstädes  af  de  vigtigaste  nu  behandlade 
glaciala  formerna. 

Juncus  friß äus.  "Paa  Yestkysten  i Bergens  Stift 
lige  ud  til  Ha  vet  og  stundom  néd  i de  laveste  Egne 
— I Nordland  ocli  Finmarken  overalt  lige  ned  til 
Havkanten”. 

Salix  herbacea  ”i  Bergens  Stitt  lige  ud  til  Hav- 
kanten — i Nordland  og  Finmarken  lige  fra  Sokan- 
ten  af;  ogsaa  paa  Vestlandet  undertiden  i Havets 
Niveau  (endog  saa  langt  syd  som  paa  Jæderen  omtr. 
58°  30').” 

Salix  reticulata  ”i  Nordland  og  Finmarken,  hvor 
den  (allrede  i Ranen)  gaar  lige  ned  til  Seen,  lige  ud 
til  de  aabne  Havkyst”. 

Oxyria  digyna  ”i  Nordland  og  Finmarken  gaar 
den  lige  ned  til  Seen,  ogsaa  i Throndhjems  og  Ber- 
gens Stifter  er  den  temmelig  almindelig  i de  laveste 
Egne.” 

Bartsia  alpina  ”i  de  indre  dele  af  Bergens  Stift 
savnes  den  ogsaa  som  oftest  i de  laveste  Egne,  men 
ude  ved  det  aabne  Hav  Andes  den  b.  o.  d.  lige  nede 
ved  Havkanten,  selv  saa  langt  mod  Syd  som  ved 
Holland  paa  Jæderen,  58°  50'  (Budde);  i de  nordlige 
Dele  av  Throndhjems  Stift,  i Nordland  och  Finmarken 
aim.  lige  fra  Havet  af.” 

Primula  stricta  ”i  Nordland  og  Einmarken  lige 
ned  til  Havet”. 

ArctostaplvyJos  alpina  ”ude  ved  Havet  längs  hele 
Yestkysten,  fra  Lister  overalt  nordenfjelds,  ofte  lige 
ned  til  Seen.” 

Azalea  procumbens  ”ved  Havet  paa  Yestkysten  h. 
o.  d.  lavi*  nede,  saasom  ved  Bergen  (Wulfsberg),  ved 
Bofjord  i Sogn  6 — 800',  ved  Dronnen  udenfor  Molde 

1886,  der  just  de  för  de  jämtländska  elfstränderna  vanligaste  for- 
merna upptagas  bland  dem,  som  i Ilex- regionen  mest  förebomma 
ända  ner  tili  hafsnivän. 


198 


og  ved  Valdersund  i Fosen  lige  ned  til  Havet,  ligesaa 
fieresteds  i Nordland  og  Finmarken”. 

Diapensia  lapponica  "Tkroudbjeins  Stift  — bvor 
den  ved  Otteroen  og  Folden  gaar  ud  til  Havet  og 
ned  til  6 — 800'  — Nordland  og  Finmarken  — nde 
ved  Havet  ofte  lavt  nede,  saasom  kun  et  Par  Hundrede 
Fod.  o.  H.  pâ  0erne  udenfor  Ranen”. 

Rhodiola  rosea  ”i  Cbristianssands  og  Bergens 
Stifter,  ligesom  nordenfjelds,  er  den  liyppig  lige  ned 
til  Havet  (ocli  ved  Ckristianssand  og  paa  Lindesnes, 
Bl.)  og  ud  paa  de  yderste  0er  (f.  Ex.  paa  Bægla  i 
Ultvær  i Sogn). 

Saxifraga  oppositifolia , i Bergens  stift  og  norden- 
fjelds gaar  den  ofte  lige  ned  ocli  lige  ud  til  det  aabne 
Hav  og  er  der  en  af  de  allerforst  blomstrede  Vaarplanter”. 

Saxifraga  aizoides  Vest  og  nordenfjelds  gaar  den 
ned  og  lige  ud  til  det  aabne  Hav.” 

Arabis  alpina,  ”i  Bergens  oeb  Tbrondbjems  Stif- 
ter især  i de  ostligere  Dele,  i Nordland  og  Finmar- 
ken lige  ud  til  Havet”. 

Viola  hiflora  ’nordenfjelds  gaar  den  allerede  ved 
Trondhjem  ned  til  Havet.” 

Cerastium  alpinuni , ”i  Bergens  Stift  — gaar  den 
i de  indre  Fjordegne  (som  ß)  ofte  lige  ned  til  Strand- 
klipperne, ligesaa  i Tbrondbjems  Stift  og  overalt  i 
Nordland  og  Finmarken”. 

Alchemilla  alpina , ’’den  findes  paa  Lindesnes  i 
Havets  Niveau  og  er  tern.  aim.  längs  bele  Vestkysten, 
selv  paa  det  flade  Jæderen,  allerede  i de  laveste  Egne 
i de  nordbge  Dele  af  Landet.” 

Förekomsterna  vid  bafvet  i Finmarken  lia  natur- 
ligtvis  föga  att  betyda,  da  de  alpina  regionerna  bär 
ligga  sa  nära,  om  ej  vid  bafsytan.  Men  sä  mycket 
vigtigare  äro  de  sydligare  förekomsterna  särskildt  i 
Bergens  stift  pâ  lâga  niväer.  Det  utmärkande  draget 
i dessa  trakters  klimat  är  dess  insulära  natur.  Finnes 
det  nu  i Skandinaviens  postglaciala  historia  nagon 


199 


tidpunkt,  dâ  Jämtland  künde  anses  ega  ett  med  detta 
jämförligt  klimat,  hvilket  sälunda  skulle  kunnat  verka 
befrämjande  pä  den  nervandring  af  alpina  arter,  hvaraf 
vi  ännu  i spridda  förekomster  ega  minnesmärken. 

En  sadan  tid  ega  vi  enligt'BLYTT  i den  period, 
lian  kallar  den  atlantiska,  och  om  hvars  flora  i mel- 
lersta  Sverige  vi  redan  talat.  Den  norska  vestkustens 
insulära  klimat  skulle  da  verkat  betydligt  längre  in 
i landet  än  nu.  Jag  har  sökt  sätta  detta  i samband 
med  Litorina- sänkningen  och  sökt  visa,  att  de  stora 
ändringar  i hafsströmmar  och  vindriktningar,  som 
just  denna  medförde,  borde  verkat  pa  sadant  satt x). 

Med  ett  ord,  de  ’’glaciala  relikter”,  vi  lärt  känna 
fran  kolonierna  pa  elfstränderna  och  i formationer 
invid  dem,  skulle  härstamma  Iran  Litorina- tiden  och 
den  atlantiska  perioden,  under  hvilken  i Jemtland  och 
Norrland  för  öfrigt  pa  gynsamma  lokaler  en  grupp 
fjällväxter  utbredde  sig  i lägre  regioner,  kanske  möj- 
ligen  en  och  annan  ända  ner  tili  det  baltiska  Lüorina- 
hafvets  strand. 

De  yttre  förhallandena  vid  elfstränderna,  fuktig- 
heten  i atmosferen,  vattenstänket  och  öfversvämnin- 
garne,  som  dessutom  hindrade  skogsformationernas 
sammanhängande  underväxt  att  inrycka  i kolonierna, 
hafva  gjort,  att  vi  ännu  trots  de  ändringar  i klimatet, 
som  sedan  inträffat,  härstädes  ega  kvar  sä  mänga 
relikter  fran  denna  tid,  dels  i kolonierna,  dels  äfven 
i skogsformationernas  gränslinie  mot  dessa. 

Troligen  härstamma  Here  andra  slag  af  "glaciala 
relikter”  i Jämtlands  barrskogsregion  fran  denna  tid. 
Detta  kräfver  dock  närmare  undersökningar.  Säkert 
är,  att  man  har  flere  mycket  egendomliga  förekom- 
ster af  fjällväxter,  hvilkas  historia  vore  synnerligen 
önskvärd  att  fä  utredd.  Jag  skall  anföra  ett  exempel 
pâ  en  sâdan.  Pa  Tälgstensberget  vid  Handöl  Annes 

1)  Rutger  Sernander,  Die  Einwanderung  der  Fichte.  Jmfr. 
t.  ex.  pag.  86. 


200 


pâ  den  lösa  tälgstenen  i barrskogsregionen  ungefär 
620  m.  ö.  h.  en  glacial  koloni,  närmast  omgifven  af 
lag  björkskog.  Den  bestär  af  (enl.  anteckn.  18  2 9/e  93)  : 
Amblystegium  aduncum  Phyllodoce  coendea. 


Att  äfven  utom  Jämtland  (och  Norrland)  en  del 
s.  k.  glaciala  relikter  böra  hänföras  tili  Litorina- tiden 
och  den  atlantiska  perioden,  anser  jag  som  mycket 
troligt.  Ett  par  sâdana  exempel  frân  Bohuslän  skola 
framdragas. 

Älchemilla  alpina  sägo  vi  längs  Norges  vestkust 
ända  frân  Lindesnäs  uppträda  temligen  allmänt  pâ 
lâga  nivâer.  Dess  fyndorter  i Bohuslän  torde  âtrnin- 
stone  en  del  ligga  under  L.  gränsen.  Angâende 
fyndorter  pâ  Kosterö  Säger  redan  Kalm  *)  : ” Älchemilla 
— den  jag  hâllit  före  vara  en  bland  Fjäll-örter,  stod 
i ymnighet  emellan  bergen  norr  om  Langiells  äker, 
näppeligen  tili  3 à 4 famnar  högre  än  vatten-liori- 
zonten”  (1.  c.  pag.  83). 

Om  Jlhodiola  rosea  gälier  detsamma.  Tre  fynd- 
orter äro  för  densamma  uppgifna:  Dyrö,  vid  Gull- 
marsviken  och  Koön,  af  hvilka  ätminstone  den  sist- 
nämda  mäste  ligga  under  L.  gränsen.  Äfven  den  var 
vanlig  vid  den  norska  vestkusten  ända  ner  tili  hafs- 
ytan. 

Dessa  tvenne  anser  jag  vara  relikter  frân  den 
tid,  dä  Bohuslän  egde  ett  klimat  med  mera  insular 
karaktär,  liknande  det  vid  Norges  vestkust.  Att  de 
i alla  fall  pâ  ätminstone  vissa  af  sina  ständorter  ej 
äro  relikter  i ordets  bokstafliga  mening  frân  ett  gla- 

l)  Pehb  Kalms  Yästgötha  ocli  Bohusländska  Besä  Forrättail 
ar  1742.  Sthlm.  1746. 


Arabis  alpina 
Astragalus  alpinus 
Bartsia  alpina 
Dr  gas  octopetala 
Peltidea  aphtosa 


Pin  g uicula  vulgaris . 
Polygonum  viviparum. 
Salix  lanata. 


,,  reticulata. 
Thyidium  abietinuni . 


Vaccinium  Vitis  idœa. 


201 


riait  kliinat  framgâr  utan  vidare  genom  förekomsten 
under  L.  grausen. 

Genom  senare  klimatyexlingar  hafva  dessa  vaxt- 
lokaler  inskränkts,  pâ  sannna  gang  som  mânga  af  de 
atlantiska  växter,  hvilka  med  dem  spridde  sig  öfver 
Bohusläns  kuster,  mâst  draga  sig  betydligt  tillbaka 
eller  i liklret  med  Ilex,  som  annu  yid  början  af  detta 
arkundrade  fans  kyar  i ’ ett  exemplar,  nu  alldeles  för- 
svunnit. 

Liksom  t.  ex.  i förekomsten  af  yestliga  växter 
sâsom  Erica,  Narthecium  ocb  Potamogeton  polygonifolius 
pâ  Tiveden,  kvilkas  invandring  jag  sökt  förlägga  till 
Litorina- tiden  ock  den  atlantiska  perioden  1),  skulle 
vi  sâledes  i dessa  fjällväxters  uppträdande  ka  ännu 
ett  vittnesbörd  om  den  atlantiska  periodens  vidtom- 
fattande  ingripande  i den  skandinaviska  vegetationens 
utvecklingskistoria. 

2.  Kand.  Th.  Feedeiksson  demonstrerade  bot.  trädgär- 
dens  representanter  af  slägtena  Linum,  Erodium  och  Gera- 
nium under  förevisaude  af  exemplar  samt  lemnade  en  fram- 
ställning  af  olika  slags  fröspridningsanordningar  bos  slägtet 
Geranium. 

D.  16  mars  1894. 

1.  Hr  N.  Svedelius  demonstrerade  bot.  trädgardens  med 
bärfrukt  försedda  representanter  af  familjen  Solanaceæ. 

2.  Kand.  E.  Nyman  meddelade  om  nâgra  pâ  sporogonier 
af  bladmossor  funna  parasitsvampar,  tillbörande  si.  Phoma 
ocb  Leptosphceria.  Föredraget  kommer  att  publiceras  pâ 
annat  stalle. 


*)  Rutger  Sernander,  Om  Litorinatidens  klimat  ocli  vegeta- 
tion pag.  370. 


Hot.  Not.  1894. 


14 


202 


Finsk  botanisk  literatur  1891 — 1893. 

Af  A.  Osw.  Kihlman. 

I.  I Finland  utkomna  arbeten. 

Ahlgren,  Vilho , Luonnontieto  k'ansakouluja  varten,  toimitta- 
nut  ....  (Naturalhistoria  for  folkskolorna,  utarbetad  af 
....).  Med  1G1  bilder.  Borgâ.  Werner  Söderström. 
1891.'  118  s.  8:o. 

Arrhenius , Axel , Om  Polygonum  Rayi  Bab.  f.  borealis  A. 
Arrb.  n.  f.  Ett  fioristiskt  meddelande.  Medd.  Soc.  F. 
FI.  f.  16,  s.  190-191.  (1891). 

— , Om  Stellaria  hebecalyx  Fenzl  ocb  St.  ponojensis  A.  Arrli. 

n.  sp.  Ibid.  s.  192-198.  (1891). 

— , Frosthärdighet  bos  Senecio  vulgaris  F.  Ibid.  19,  s. 
21—22.  (1893). 

— , Vaccinium  Myrtillus  var.  leucocarpum  Dumort.,  ocb  dess 
förekomst  i Finland.  Ibid.,  s.  96 — 99. 

— , Tvänne  floristiska  smânotiser.  Ibid.,  s.  115 — 118. 

— , Sparganium  speirocejdialum  Neum.  och  dess  förekomst  i 
Finland.  Ibid.,  s.  143 — 144. 

Bcrgroth,  Ossian , Finska  trädjättar.  Geogr.  För.  tidsskr.  Y. 
s.  194-196.  1893. 

Blomqvist , A.  G.,  Suomen  puulajit  metsänhoidolliselta  kan- 
nalta.  I.  Mänty.  Suomentanut  T.  A.  Cannelin.  Kuvilla 
varustettu.  211  s.  8:o  1891.  II.  Kunsi.  Suomentanut 
F.  G.  Bergroth.  Kuvilla  varustettu.  168  s.  8:o.  1891. 

(Öfversättning  med  mindre  tillägg  ocb  ändringar 
af  ’’Finlands  trädslag,  i forstligt  afseende  beskrifna”). 

— , Skogsbusbâllningens  nationalekonomi  ocb  synpunkter  i 
forstpoliti.  Helsingfors.  1893.  G.  W.  Edlund.  230  s.  8:o. 
B(oldt),  Ch.  E.,  Högbergsfioran  i det  tropiska  Afrika.  Geogr. 

För.  Tidskr.  IV,  s.  70—71.  1892. 

Boldt,  II.,  Om  förekomsten  af  ”röd  snö”  i finska  Lappmarken. 

Medd.  Soc.  F.  Fl.  f.  18,  s.  149  o.  192  — 193.  (1892). 
Brenner , Magnus,  Spridda  bidrag  tili  kännedom  af  Finlands 
llieracium  former.  I.  Sydfinska  Archieracia,  hufvudsak- 
ligen  frân  Nyland.  — Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn.  18,  s. 
75  — 131.  1892.  — II.  Nordösterbottniska  Hieracia. 
Acta  Soc.  F.  Fl.  f.  IX,  5,  43  s.  8:o.  1893. 

Afven  särskildt. 

— , Om  Festuca  glauca  i Finland.  — 
fenn.  18,  s.  143-147.  — 1892. 


Medd.  Soc.  F.  Fl. 


203 


— , Notiser  om  finska  ballastväxter.  — Ibid.  18,  s.  147 — 
148;  ibid.  19,  s.  72. 

— , Notiser  om  finska  fanerogamfloran.  — Ibid.  18,  s.  154 
— 155,,  s.  159,  s.  191,  s.  209.  1892. 

— , Iakttagelser  angâende  de  i Finland  förekommande  for- 
merna  af  slägtet  Ainus.  Ibid.  18,  s.  178 — 185.  — 1892. 
— , Om  nâgra  i Finland  förekommande  former  af  Yiola  tri- 
color L.  — Ibid.  19,  s.  75 — 81. 

— , Om  en  form  af  Epilobium  palustre  L.  Ibid.  19,  s.  95 — 96. 
Brotherus,  V.  F.,  Contributions  à la  flore  bryologique  du 
Brésil.  Acta  Soc.  Sc.  fenn.  XIX,  5.  — 30  p.  4:o.  1891. 

Äfven  särskildt. 

— , Enumeratio  muscoriun  Caucasi.  Ibid.  XIX,  12.  170  s. 

4:o.  1892. 

Äfven  särskildt. 

— , Some  new  species  of  Australian  Mosses,  described  by 
....  II.  Öfvers.  F.  Yet.  Soc.  förh.,  XXXY.  s.  34 — 
56.  8:o.  1893. 

Äfven  särskildt. 

Bruncliliorst,  J.,  Tärkeimmät  lcasvitaudit.  (De  vigtigste  Plante- 
sygdomme).  Öfversättning  till  finskan  af  E.  Malmberg. 
Finska  Liter  atursällskapets  "toimituksia”  n:o  77.  — 
244  s.  8:o.  1891. 

Celancler,  Cr.  M.,  Oppikirja  luonnontieteessä  kansakouluja  ja 
oppilaitosten  alempia  luokkia  varten.  (Lärobok  i natural- 
bistorien  för  folkskolorna  ocb  läroverkens  lägre  klasser). 
Med  152  träsnitt.  Femte,  i enlighet  med  originalet  för- 
bättrade  upplagan.  Öfversättning  tili  finskan.  Helsing- 
fors. 1890.  G.  W.  Edlund.  176  s.  8:o.  Växtriket  s. 
67-95. 

Cygnœus,  J.,  Yar  allmoges  bröd.  Med  en  färglagd  tafla. 
"Naturen”  1893,  sid.  17. 

Cygnœus,  Walter,  Studier  öfver  typhusbacillen.  Med  9 färg- 
lagda  figurer.  Acta  Soc.  Sc.  fenn.  XYIII,  s.  289 — 328. 
4:o.  1889. 

Äfven  som  akad.  afhandl.  med  särskildt  titelblad. 

Et, 'holm,  K.,  Studier  öfver  kolonbakterien.  Med  en  tafla. 

153  s.  imp.  1893.  Akad.  afhandl. 

Elfving,  Frtdr.,  Om  kulturraser  af  Pénicillium  glaucum. 

Medd.  Soc.  F.  Fl.  f.  18,  s.  193.  (1892). 

— , Förstöring  af  golf  genom  svampmycel.  Ibid.  19,  s.  8 — 9. 
(1893). 

—,  Om  boken  i Finland.  Ibid.  19,  s.  28.  (1893). 

— , Picea  excelsa,  f.  varicgata  Hort.,  funnen  i Finland.  Ibid. 
19,  s.  113  (1893). 


204 


— , Zur  Kenntniss  der  pflanzlichen  Irritabilität  Öfvers.  F. 

Yet.  Soc.  förli.  XXXVI;  8 sid.  8:o.  (1893). 

Äfven  särskildt. 

— , Delectus  seminum  anno  1892  collectorum  quæ  Hortus 
botanicus  helsingforsiensis  mutuæ  connnutationi  offert. 
Helsingfors.  1893.  7 sid.  8.o. 

— , Societas  pro  Fauna  et  Flora  fennica.  Med  en  bild. 

Finland  framstäldt  i ord  och  bild  af  finska  skriftställare 
och  konstnärer.  Helsingfors  1893.  2:o.  G.  W.  Edlund. 
Kap.  YI,  B,  sid.  194 — 195. 

Äfven  pä  finska  och  ryska. 

— , Den  naturalhistoriska  forskningen.  Med  2 porträtt. 
Ibid.  Kap.  VII,  F,  II,  sid.  249—252. 

Afven  pä  finska  och  ryska. 

E(riksson),  Bernhard,  Mäntypuiden  vikanaisuuksista  pohjoi- 
simmassa  Suomessa.  (Om  felaktigheterna  hos  tallstam- 
marna  i nordligaste  Finland).  Suom.  Metsänhoitolehti. 
IV,  s.  91—99  (1891). 

Flinch,  J-  A.,  Om  den  anatomiska  bygnaden  hos  de  vegeta- 
tiva Organen  för  upplagsnäring.  Med  3 taflor.  1891. 
140  s.  imp.  Akad.  afhandl. 

Forstföreningen,  Finska,  Meddelanden.  VIII.  1891.  223  + 
52  sid.  8. 

—,  IX.  1892.  317  sid. 

— , X.  1892.  174  sid. 

Genets , Arvid,  Th.,  Kansan  ja  kansakouluu  kasvitarhakirja. 
(Folkets  och  folkskolans  trädgardsbok).  Med  en  karta 
och  bilder.  Borgä.  1893.  Werner  Söderström.  47  sid.  8:o. 
— , Finlands  vanligaste  matsvampar.  Med  flere  träsnitt. 
Folkupplysningssällskapets  skrifter,  83.  1893.  22  sid. 
Äfven  pä  finska. 

Hallgren,  L.  J.,  Om  eigens  skadegörelse  pâ  skogen.  F.  Forst- 
för.  Medd.  9,  s.  274  -275. 

Hannikainen,  P.  W.,  Metsänhoito-oppi  metsän  ystäville.  (Hand- 
bok  i skogshushallning  för  skogens  vanner).  Andra  omarbe- 
tade  upplagan.  Med  38  bilder  i texten.  Helsingfors. 
1892.  Kust.  Osake-yhtiö  Otava.  286  sid.  (utom  företal 
och  innehällsförteckning). 

— . Myrskyn  vahinko  metsässä  ja  mitä  voidaan  tehdä  sen 
torjumiseksi.  fStormens  âverkan  i skogen  och  hvad  som 
kan  göras  till  dess  afvändande).  Suom  Metsänhoitolehti 
III,  s.  155—165.  (1890). 

— , Ilavaintoja  metsänhoidon  ja  sen  opetuksen  aloilta  Keski- 
ja  Pohjois-Europan  maissa.  (Iakttagelser  rörande  skogs- 
varden  och  undervisningen  deri  i Mellersta  och  Norra 


205 


Europa).  I.  Ruotsin  metsä-oloista  (Forstväsendet  i Sve- 
rige). Suom.  Metsänh.  lehti  IV,  s.  99 — 129  (1891).  II. 
Metsänhoito  Harzilla  (Skogshushallningen  pä  Harz). 
Ibid,  s.  168 — 198.  — III.  Metsä-olot  Badenissa  ja 
metsänhoito  Sclnvarzwaldilla.  (Forstförhällandena  i Ba- 
den och  skogsvârden  pä  Schwarzwald).  Ibid.  V,  s.  77 — 
102.  (1892).  — IV.  Eberswaiden  metsänakademia  ja 

metsänhoito  sen  ympäristössä.  (Forstakademien  i Ebers- 
wald och  skogsvârden  i dess  omgifning).  Ibid.,  s.  150  — 
170.  — V.  Schweizin  metsä-oloista  ja  metsänhoito-ope- 
tus  Zürichin  polytekn.  opistossa.  (Forstförhällandena 
i Schweiz  och  forstundervisningen  vid  polytekniska  insti- 
tutet  i Zürich).  Ibid.  181 — 201.  (1892). 

— , Metsäin  kansataloudellisesta  merkityksestä.  (Om  skogar- 
nas  nationalekonomiska  betydelse).  Füredrag  i national- 
ekonomiska  föreningen.  Ibid.  V,  s.  114  — 140.  (1892). 
Äfven  tryckt  i ’’Esitelmiä  kansantaloud.  yhdistyksessä”, 
3,  sid.  186—212.  (1893). 

— , Puun  siementen  kokoomisesta  ja  kaupasta.  (Om  insam- 
ling  af  och  handel  med  trädfrön).  Ibid.  V,  s.  219  — 
223.  (1892). 

Herlin,  U.  B.,  Om  svedjebruket  och  dess  rätta  bedrifvande 
i öfverensstämmelse  med  uu  gällande  skogslag.  Pris- 
skrift.  F.  Forstföreningens  ströskrifter  V.  1891.  18  s 8:o. 

Ilisinger,  Eduard,  Puccinia  Malvacearum  hunnen  till  Fin- 
land 1890.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  f.  16.,  s.  187—189  (1891). 

Äfven  särskildt. 

Hjelt , Hj .,  Conspectus  floræ  fennicæ.  Pars  II,  Liliaceæ  — 
Carices  homostacliyæ.  Impressio  facta  10 /XI 90 — 15/,ni92. 
Acta  Soc.  Fl.  F.  f.  V,  s.  108—258.  8:o.  (1892). 

Äfven  särskildt. 

— , Kännedomen  om  växternas  utbredning  i Finland  med 
särskildt  afseende  â fanerogamer  och  ormbunkar.  Acta 
Soc.  F.  Fl.  fenn  V.,  N:o  2.  - 152  s.  1891. 

Äfven  som  akad.  afh.  med  särskildt  titelblad  och  en  sida 
förord. 

Ejelt , Oito,  E.  A.,  Svenska  och  finska  medicinalverkets  hi- 
storia  1663  — 1812.  IILdje  bandet.  Helsingfors  1893. 
XXII.  Medicinaltrâdgârdar.  S.  527  —553  imp. 

Huit,  B.,  Vegetationens  antropogeografiska  betydelse.  Geogr. 
för.  tidskr.  III.  s.  140—154.  (1891). 

— , Finska  trädjättar.  Ibid.,  s.  242  —243. 

— , Nationalpark  i Finland.  Ibid.,  s.  267—278. 

— , Korkeken.  Ibid.  IV,  s.  223-231.  1892. 

, Professor  Moritz  Willkomm’s  bildatlas  öfver  växtriket 


206 


efter  det  naturliga  systemet  med  text,  bearbetad  af  . . 

. . Helsingfors.  Söderström  et  C:o.  Första  haftet  1893, 
16  sid.  o.  7 taflor,  2:o. 

Afven  pâ  finska. 

Karsten , P.  A.,  Kritisk  öfversigt  af  Finlands  basidsvampar. 
Tillägg  I.  Bidr.  t.  kiinned.  af  Finlands  natur  o.  folk 
51,  s.  177-230.  (1892). 

Afven  särskildt. 

- — , Finlands  mögelsvampar  (Hyphomycetes  fennici).  Ibid., 
s.  343-534.  (1892). 

Afven  särskildt. 

— , leones  selectæ  Ilymenomycetum  Fenniæ  nondum  delinea- 
torum.  Editæ  sub  auspiciis  Soc.  sc.  fenn.,  cura  .... 
Fasciculus  tertius.  Cum  6 Tab.  lithograph.  Acta  Soc. 
Sc.  fenn.  XVIII,  s.  101—110.  (1891). 

AfveD  särskildt. 

— , Symbolæ  ad  mycologiam  fennicam.  XXX.  Medd.  Soc. 
F.  FI.  f.  18,  s.  61-68.  — XXXI.  Ibidem,  s.  69—74. 
(1892).  — XXXII.  Acta  Soc.  F.  Fl.  f.  IX,  1.  11  s.  (1893). 

Afven  särskildt. 

Kililman , A.  Osw.,  Neue  Beiträge  zur  Flechten-Flora  der 
Halbinsel  Kola.  Mit  einer  Tafel.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  f. 
18,  s.  41—59.  (1891). 

Äfven  särskildt. 

— , Hepaticæ  frân  Inari-Lappmark.  Ibid.,  sid.  132 — 139. 
(1892). 

Afven  särskildt. 

— , Om  förekomsten  af  Atragene  alpina  vid  vestra  kusten 
af  Onega.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn.  18,  sid.  149  — 151. 
(1892). 

Utförligt  referat  i Bot.  Ctlbl.  1891,  2,  s.  377 — 379. 

— , Ett  besök  pâ  Solovetska  öarne.  Ibid.,  s.  196 — 199. 

— , Notiser  om  finska  fanerogamer.  Ibid.,  s.  200  — 201, 
235—236,  246—248  (1892),  ibid.  19,  s.  6—7,  69-70, 
(1893). 

— , Om  hafskustens  inflytande  pâ  utbredningen  af  nagra  fa- 
nerogamer i Esbo  skärgard.  Ibid.  18,  s.  263 — 264.  (1893). 
— , Nattfrosterna  i Finland  1892.  Med  3 kartor.  Fenuia 
8,  4.  42  sid.  8:o.  (1893). 

Äfven  särskildt  samt  pâ  finska  i sammandrag,  14  sid.  8:o. 
— , Sekulaarisista  häiriöistä  metsän  kasvamisessa  ja  leviä- 
misessä.  (Om  sekulära  störingar  i skogens  tillväxt  och 
utbredning).  Föredrag.  Valvoja  1893,  s.  321 — 333. 
Kilj ander,  Ludvig,  Kansakoulun  kasvioppi.  (Folkskolans  bota- 
nik).  Jyväskylä.  1893.  K.  J.  Gummerus.  44  s.  16:o. 
Med  12  bilder. 


207 


Krogius,  Ali , Recherches  bactériologiques  sur  l’infection  uri- 
naire. Med  8 plancher.  1892.  108  sid.  8:o. 

Akad.  afhandi. 

Laurén,  W.,  Om  inverkan  af  eterângja  pâ  groddplantors  and- 
ning.  Med  tvânne  plancher.  Helsingfors  1891.  72  sid.  imp. 

Akad.  afhandi. 

Levander , K.  M .,  Protoplasmasta  ja  kokeista  keinotekoisesti 
jäljitellä  sitä.  (Om  protoplasmat  ocli  försöken  att  arti- 
ficielt  efterlikna  detsamma).  Valvoja  1893,  s.  594—602. 

Linden,  John , Anteckningar  om  växtligheten  i södra  Karelen. 
Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn.  16,  s.  115  -186.  (1891). 

Afven  särskildt. 

— , Berättelse  öfver  en  botanisk  resa  i södra  Karelen  som- 
maren  1888.  Ibid.  18,  s.  158—159.  (1892). 

— , Notiser  om  lapska  fanerogamer.  Ibid.,  s.  201 — 202. 

— , Berättelse  öfver  en  botanisk  resa  till  Enontekis  Lapp- 
mark  sommaren  1889.  Ibid.,  s.  237 — 245.  (1892). 

— , Redogörelse  för  en  botanisk  resa  tili  Ryska  Lappmarken 
sommaren  1891.  Ibid.  19,  s.  10—15.  (1893). 

Londén , Oskar,  Studier  öfver  borax  lösnings  inverkan  pä 
vissa  pathogena  bakterier  och  öfver  hârpâ  grundad  be- 
handling  af  den  croupösa  lunginflammationen.  Helsing- 
fors. 1892.  68  -f-  4 sid.  8:o.  - Akad.  afhandi. 

Jjundström,  C.,  Streptococcus  ruber.  — F.  Läkaresällsk. 
handl.  XXXY.  s.  799-802.  (1893). 

Löf ström,  Theodor , Zur  Kenntniss  der  Digestibilität  der  ge- 
wöhnlichsten in  Finnland  einheimischen  Getreidearten. 
1892.  43  s.  8:o. 

Akad.  afhandi. 

Mela,  A.  J.,  Kasvioppi  Suomen  kouluille  (Lärobok  i botanik 
för  Finlands  skolor).  Tredje  förökade  och  nästan  full- 
ständigt  omarbetade  upplagan,  försedd  med  611  bilder 
och  en  växtgeografisk  karta.  Helsingfors.  1892.  XIII  -j- 
460  s.  16:o. 

Moberg,  Ad.,  Om  ’’Phänologische  Karten  von  Finland  von 
Dr.  Egon  Ihne”.  Öfvers.  F.  Yet.  Soc.  förh.  XXXIII,  sid. 
158—161. 

— , Sammandrag  af  de  klimatologiska  anteckningar  na  i Fin- 
land âr  1890.  Öfvers.  F.  Vet.  Soc.  förh.  XXXIII,  s. 
235—259  (240—255);  âr  1891,  ibid.  XXXIV,  s.  309- 
333  (s.  314-329);  âr  1892,  ibid.  XXXV,  s.  155—180 
(160  -175). 

Afven  särskildt. 

Montell,  IL,  Ofversigt  af  forstlitteraturen  i Finland  till  âr 
1890,  innefattande  sâdana  böcker,  afhandlingar,  artildar, 


208 


författningar  m.  m.,  som  äro  af  forstligt  intresse.  Uleä- 
borg  1891.  52  sid.  8:o. 

Ingär  med  oförändrad  paginering  i F.  forstföreuingens 
Meddel.  VIII. 

Talmèn,  J.  A.,  Minnesord  öfver  Alphonse  De  Candolle,  Fr. 
Chr.  Schübeler,  C.  F.  Nyman,  C.  Leopold  m.  fl.  Medd. 
Soc.  F.  Fl.  f.  19,  s.  127—130.  (1893). 

Toppius , Alfred,  Inledning  till  botaniken  efter  K.  B.  J.  Fors- 
sell,  för  vära  klimatologiska  ocb  skolförhällanden  sam- 
manstäld.  40  s.  8:o.  Bibang  tili  ’’Reallyceum  i Abo 
under  läsearet  1890 — 1891”.  Berättelse  afgifven  tili  ärs- 
förhöret  den  30  Maj  1891.  Med  13  taflor. 

Ilosberg  J.  E.,  Nordöstra  Sodankylä.  VII.  Växt-  och  djur- 
verlden.  Geogr.  För.  tidskr.  ill,  s.  35  — 40.  1891. 

Sedan,  Th.,  Minnestal  öfver  Sextus  Otto  Lindberg,  Lallet  pä 
Sällskapets  pro  Fauna  et  Flora  fennica  ärsdag  den  13 
Maj  1889.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn.  18.,  s.  1 — 24.  Med 
en  ljustrycksbild.  (1891). 

Afven  särskildt. 

— , Förteckning  öfver  S.  0.  Lindbergs  utgifna  skrifter.  Ibid, 
s.  25-39. 

Äfven  särskildt. 

— , Uvilka  äro  de  närmaste  samslägtingarna  tili  Aspidium 
thelypteris  (L.)  Sw.?  — Ibid.,  s.  140 — 142.  (1892). 

— , Om  subfossil  ek  i Karislojo.  Ibid.,  s.  155. 

— , Minnesord  öfver  A.  II.  Brotherus,  E.  F.  Aspelin,  Fr. 
Hellström  m.  fl.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn.  18,  s.  166 — 
167.  — Minnesord  öfver  N K.  Nordenslciöld  och  C.  W. 
I.  Sundman.  Ibid.,  s.  215 — 216.  — Minnesord  öfver  A. 
Edv.  Nylander,  J.  M.  J.  af  Tengström,  J.  J.  Chydenius, 
F.  J.  v.  Becker  m.  fl.  Ibid.,  s.  254—258.  — Minnesord 
öfver  K.  W.  v.  Nfigeli,  E.  A.  Regel,  H.  B.  Hollmén,  V. 
L.  Cajander,  R.  B.  Enwald.  Ibid.  19,  s.  33—37. 

S oilmen,  E.  Th.,  Metsänviljelyksestä  Tanskassa.  (Om  skogs- 
kulturen  i Danmark)  Utdrag  ur  en  reseberättelse,  afgif- 
ven af  forstingenieuren  ....  Suomen  Metsänh.  lehti 
III.  s.  95-103.  1890. 

Sandman,  J.  Alb.,  Nägra  ord  om  Vegetationen  pä  Ounastun- 
turi.  — Vetensk.  medd.  af  geogr.  fören.  i Finland.  I, 
s.  20-33.  1893. 

S(chulman),  Hj.,  Kasvilajien  ja  muunnoksien  tieteellisten  ni- 
mien  selityksiä.  (Förklaringar  tili  växtarternas  och  varie- 
teternas  vetenskapliga  benämningar).  Tammerfors  1891. 
35  s.  liten  8:o. 


209 


Segerstedt,  Alhreld,  Luonnontiede  kansakouluja  ja  alottelevia 
varten.  (Naturalhistoria  for  folkskolor  ocli  nybegynnare). 
Tredje  förbättrade  och  af  öfversättaren  bearbetade  upp- 
lagan.  Helsingfors.  1892.  168  s.  8:o.  — Andra  afdel- 
ningen.  Växterna,  s.  65  — 103. 

Siren , A.,  Följer  liöjd-  och  diametertillväxten  bos  furuträden 
matematiskt  bundna  lagar?  F.  Forstför.  medd.  YIII  s. 
140—150.  1891. 

S(tigell?),  Gr.  A.,  Nägra  iakttagelser  tili  belysande  af  ren- 
skötselns  inverkan  pâ  skogshushällningen  inom  delar  af 
Ijo  och  Kunsamo  revier.  F.  Forstför.  Medd.  YIII,  s. 
1—3.  (1891). 

Societas  pro  Fauna  & Flora  fennica.  Acta  V,  Pars  1 (b) 

1892.  152  s.  med  3 tabeller.  Tars  2.  1892.  150  s. 

— , Acta  VIII.  1893.  423  s. 

— , Meddelanden  16.  1891.  198  s. 

— , D:o  17.  1892.  272  s.  (endast  zoologiska  upp- 

satser). 

— , D:o  18.  1892.  292  s. 

— , D:o  19.  1893.  176  s. 

Smirnoff , Alexandra,  Nägra  ord  om  trädfruktodling  och  dess 
framtida  ordnande  i Finland.  Helsingfors  1892.  34  s.  8:o. 

Äfven  pâ  fiuska. 

Stenroos,  K.  E.,  Floristiska  notiser.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  fenn. 
19,  s.  8. 

Stjernwall,  U.,  Botaniska  iakttagelser  gjorda  sommaren  1891, 
hufvudsakligen  i Knolajärvi  Lappmark.  Medd.  19,  s. 
18-19.  (1893). 

Thesleff,  Artur,  Om  svampvegetationen  i lärkskogen  vid  Rai- 
vola  nära  Viborg.  Medd.  Soc.  F.  Fl.  f.  19,  s.  70—71. 
— , Mycologiska  notiser.  Ibid.,  s.  101. 

— , Finska  trädjättar.  Geogr.  fören.  tidskr.  Y,  s.  92 — 95  och 
s.  196—197.  (1893). 

— , Svampjättar.  Ibid.  s.  95  — 98.  (1893). 

— , Finlands  förnämsta  ätliga  svampar.  ”Folkets  Blad” 

1893.  Med  en  färglagd  tafla. 

Äfven  särskildt,  5 sid.  8:o;  äfven  pä  flnska. 

Wahlroos , Achilles,  Lyhykäinen  metsänhoidon  oppi.  (Kort 
handledning  i skogshushâllning).  Andra  rättade,  tillökta 
och  illustrerade  upplagan.  Helsingfors  1892.  7 1 s.  8:o. 

— , Metsä-oloista  ltinsi  ja  luoteis-Satakunnassa.  (Forstför- 

hâllanden  i vestra  och  nordvestra  Satakunta).  Suom. 
Metsänh.  lehti  IV,  s.  136  141  och  161—167.  (1891). 


210 


Wainio,  E.  A.,  Notes  sur  la  flore  de  la  Laponie  finlandaise. 
Acta  Soc.  F.  Fl.  fenn.  VIII,  4.  90  s.  1893. 

Äfven  särskildt. 

Utländingars  i Finland  tryckta  uppsatser. 

Cleve,  P.  T .,  The  Diatoms  of  Finland.  With  tree  plates. 
Acta  Soc.  F.  Fl.  fenn.  VIII,  2.  70  s.  (1891). 

Äfven  särskildt. 

Santo , C.,  Die  Harpidien  des  nördlichen  Finnlands  sammt 
Kola.  Acta  Soc.  F.  Fl.  fenn.  VIII,  1.  89  s.  (1891). 

Äfven  särskildt. 

— , Ueber  die  Scorpidien  des  nördlichen  Finnlands  sammt  Kola. 
Ibid.  3 s.  (1891). 

Äfven  särskildt. 


Exsiccater. 

Norrlin,  J.  P„  Ilieracia  exsiccata.  Fase.  I.  N:ris  1 — 145. 
(1888).  Utgar  i 5 fullständiga  och  flere  mer  eller 
mindre  defecta  exemplar. 

Vainio,  E.  A.,  Lichenes  brasilienses.  5 — 600  n:ris.  1893. 
Utgar  i 3 exx. 

II.  I utlandet  offentliggjorda  arbeten. 

Arrhenius , Axel,  Societas  pro  Fauna  et  Flora  fennica.  Bota- 
nische Sitzungsberichte  1888 — 89.  Zweiter  Jahrgang. 
Botanisches  Centralblatt,  1891,  2,  sid.  376  — 380,  411  — 
415;  3,  sid.  9 — 11. 

Boldt,  B.,  Sötvattensalger  fran  Grönland.  Bot.  Notiser  1893, 
s.  156—158. 

Botanisier , finslca , Âsigter  angaende  Köpenliamnsförslaget  tili 
nomenklaturregler.  Bot.  Notiser  1893,  s.  151  — 155. 
Brotherus,  V.  F.,  Musci  novi  papuani.  Engler’s  botanische 
Jarb.  XVII,  5,  s.  476—481.  1893. 

Elfving  Fr.,  Referat  af  finsk  bot.  literatur  (fysiologi  o. 
anatomi  ) i Uebersicht  d.  Leistungen  auf  dem  Gebiete  der 
Botanik  in  Russland  während  d.  Jahres  1891,  zusammen- 
gestellt von  A.  Faraintzin.  1893. 

Äfven  pä  ryska. 

Karsten,  P.  A.,  Fragmenta  mycologica  XXXII.  Hedwigia, 
1891,  sid.  246-248.  — XXXIII.  Ibid.,  s.  298  300. 

— XXXIV.  Ibid.,  s.  300  -303.  — XXXV.  Ibid.  1892, 
s.  130-133.  — XXXVI.  Ibid.,  s.  182  183. -XXXVII. 

Ibid.,  s.  218—220.  - XXXVIII.  Ibid.,  s.  292-  296; 
XXXIX.  Ibid.,  s.  297-318.  — XL,  Ibid.  1893,  s. 
59  - 61 . - XLI,  Ibid.,  s.  119—120. 


211 


Äfven  särskildt. 

— , Mycetes  aliqvot  in  Mongolia  et  China  boreali  a clarissimo 
C.  N.  Potonin  lecti.  Hedwigia,  1892.  — s.  38 — 40. 

Äfven  särskildt. 

Kihlman,  A.  Osw.,  Finsk  botanisk  literatur  1888 — 1890.  Bot. 
Notiser  1891,  s.  267—270  och  1892,  s.  41  — 45. 

Afven  särskildt. 

— , Referat  af  finsk  bot.  literatur  (Systematik  o.  floristik) 
i Famintzin’s  ”Uebersicht  etc.”  (se  Elfving). 

Afven  pä  ryska. 

— , Ueber  eine  neue  Taraxacum-Form.  Bot.  Ctlbl.  1891, 
2,  sid.  380,  411-412. 

— , Ueber  Carex  helvola  Bl.  und  einige  nahestehende  Carex- 
Formen.  Ibid.,  1891,  2,  sid.  412—415,  3,  sid.  9—11. 

Nylander , W.,  Sertum  lichenææ  tropicæ  e Labuan  et  Singa- 
pore. Accedunt  Observationes.  Paris-  1891.  Paul  Schmidt. 
48  s.  8:o. 

— , Lichenes  Pyrenæorum  orientalium  observatis  novis  (Amé- 
lie-les-Bains,  Força  Réal,  Costabonne,  La  Massane,  Colli- 
oure).  Parisiis  1891.  103  s.  8:o. 

— , Contribuiçoës  para  o estudo  da  flora  d’Africa.  Catalogo 
da  Flora  da  ilha  de  S.  Thomé.  Boletim  da  Socied. 
Broteriana.  VI.  Lichenes,  s.  220—232. 

Äfven  särskildt. 


Svensk  botanisk  literatur  1893. 

Af  Th.  0.  B.  N.  Krok. 

(Forts,  fr.  sid.  179.) 

Lagerheim,  Gr.,  Phæocystis,  nov.  gen.,  grundadt  pä  Tetraspora 
Poucheti  Har.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  32 — 33. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Ueber  Sarcorhopalum  tubæforme  Rabenhorst.  - Ibid.  s. 
242-244. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Följdskrift;  Magnus , P.,  Ueber  Taphrina  Cornn  Cervi  Gie- 
senhagen. — Ibid.  1894:  s.  29—30. 

Lidforss,  Bengt , Studier  öfver  elaiosferer  i örtbladens  meso- 
fyll  och  epidermis.  — Akad.  afh.  . . . för  erhällande  af 
filosofisk  doktorsgrad  vid  Lunds  universitet  ...  d.  15 
mars  1893.  Lund,  Berlingska  boktryckeri-  och  stilgju- 
teri-aktiebolaget.  4:o  [tit.  -f-  35  s.]. 

Ur  Acta  Univ.  Lnndensis,  torn.  29,  andra  afd.  (=  Fysiogr. 
sällsk.  i Lnnd  hand),  bd.  4). 


212 


Mahne,  G-.,  Odlade  Anthemidéer.  — Botan.  Notiser  1898:  s. 
47  (notis). 

Murlech , Sv.,  Nagra  für  Skandinaviens  flora  nya  hybrider. 
2.  Pulmonaria  angustifolia  L.  x officinalis  L.  * obscura 
Dn  Mort.  (P.  notha  Kern.).  — Botan.  Notiser  1893:  s. 
121-126. 

Äfveu  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Nathorst,  A.  G.,  Till  frägan  om  jordens  forna  kliraat.  — Före- 
drag  i botanik  pâ  K.  Yet.-Ak.  högtidsdag  d.  4 apr. 
1893.  Stockholm  Svenska  Dagbladets  tryckeri.  Liten 
8:o  [16  s.] 

— , Om  en  fossilförande  leraflagring  vid  Skattmansö  i Up- 
land. — Geol.  för.  i Stockholm  förli.  15:  s.  539—587. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o  — Växter:  S.  542, 
543,  557—05,  577—82,  585. 

Tillägg:  Om  albladen  i ancylnslcran  vid  Skattmansö.  — 

Ibid.  16  (1894):  s.  370-71. 

— , se  Nordish  familjeboh. 

Nilson , L.  F.,  Undersökning  af  svenska  baljväxter.  — K. 
Landtbruks-Ak:s  Handl.  och  Tidskrift  32:  s.  257 — 298; 
321-355. 

Nilsson,  Alb.,  Forstligt  botaniska  undersökningar  i sydöstra 
Nerike  1892.  Reseberiittelse.  — Tidskr.  för  skogshus- 
hällning  1893:  s.  38—71. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o  [s.  37 — 71]. 

Nordisk  familjebok  Bd.  17.  Stockholm.  8:o. 

— Signerade  botaniska  uppsatser  af  : 

Nathorst,  A.  G.,  paleontologisk  botanik:  art.  Walchia— 
Voltzia. 

*j*  Sandahl,  O.  T .,  öfriga  botan.  art.  vakuoler  — vedpro- 
senkym  -f-  Vaccinieæ — Vädd  samt  biogr.  Westring, 
I.  P.  och  Willkomm,  H.  M. 

Wittroch,  V.  B.,  art.  Wikström,  J.  E. 

Om  en  fælles  Nomenklatur  i systematisk  Botanik  for  Skan- 
dinavien. — Forh.  ved  de  Skand.  naturf.  14  Mode  i 
Kjobenhavn:  s.  240  255.  Kjöb.  1892.  8:o. 

Svenska  talaro:  A.  L.  Grönvall  (f),  O.  Nordstedt,  Th.  M. 
Fries,  Jak.  Eriksson,  E.  Linngström,  G.  Andersson  och 
O.  Jnel.  — 

Diskussion  derom  i Lunds  botaniska  förening.  — Botan. 
Notiser  1893:  s.  77—84. 

Utlatande  af  det  Botaniska  sällskapet  i Stockholm.  — 
Ibid.  s.  159  — 161. 

Finska  botanisters  äsigter  häroin.  — Ibid.  s.  151-155. 
Botaniska  sektionens  af  Naturvetenskapliga  Studentsäll- 


213 


skapet  i Upsala  utlâtande.  — Ibid.  1894:  s.  21 — 
28.  (äfven  särskildt,  raed  oförändr.  pag.  8:o.) 

Pi  hl,  Albin,  Öfversigt  af  de  svenska  arterna  af  slägtet  Batrachi- 
um  (DC.)  S.  F.  Gray.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  247—249. 

Äfveu  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Puke , Carl  G.  & Mellin,  M.,  Yäxtgeografiska  uppgifter, 
rörande  Blekinges  flora.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  33. 

Rosenbcr g,  Otto , Ora  garfämnets  förekomst  hos  Parnassia  pa- 
lustris. — Botan.  Notiser  1893:  s.  247 — 249. 

Äfveu  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

•j*  Sandahl,  0.  T.,  se  Nordisk  familjebok 

Scrnander , Rutger,  Ora  Litorina-tidens  klimat  och  vegetation. 
— Geol.  for.  i Stockholm  fort.  15:  s.  345-  377. 

Stnrbäck,  .K.,  Sphæriaceæ  imperfectæ  cognitæ.  Föregäende 
meddelande.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  25 — 31. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

S 'edelius,  Nils  E.,  Nâgra  iakttagelser  angäende  fröna  hos  de 
svenska  Juncus-arterna.  — Botan.  Notiser  1893:  s.  49 — 51. 

Svensson , P.,  Flora  öfver  Sveriges  kulturväxter.  — Stockholm. 
Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o 
[CXXVI  + 727  s.j 

Thorstenson,  Georg , Tvenne  nya  Calamagrostis-  och  Carex- 
hybrider jemte  ett  och  annat  om  deras  resp.  stamarter. 
— • K.  Vet.-Ak.  Öfvers.  arg.  50:  s.  263 — 299. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  -|-  särskildt  titelblad. 
Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & 
Söner.  8:o. 

Calatnagr.  arnnd.  X C.  stricta;  Carex  ampull.  X C.  Pseudocyp. 

Tolf,  Roh.,  Granlemningar  i svenska  torfmossar.  Stockholm. 
Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o  [35 
s.]  — Sv.  Vet.-Ak.  Handl.j  Bihang  bd.  19.  Afd.  III.  N:o  1. 

Äfven  särskildt. 

— , Redogörelse  för  undersökningar  i Norrland  sommaren 
1892.  — Sv.  Mosskultur-för.s  tidskrift  1893:  s.  1 — 15; 
90—118;  263—274  + 3 tafl. 

Wahlgrcn,  A.,  I hvad  man  liafva  af  parasitsvampar  förorsa- 
kade  sjukdomar  gjort  sig  bemärkta  inom  vära  barrsko- 
gar?  — Skogvaktaren  3:  s.  144 — 151  -j-  213  (rättelser). 

— , Svampsjukdomar.  - — Tidskrift  för  skogshushallning  21  : 
s.  121—123. 

Vesterlund,  Otto,  Växtnamn  pâ  folkspräket.  — Botan.  Not. 
1893:  s.  133—135. 

(Biografi,  bibliografi,  naturläror  m.  m.) 

Berg  — Lindéns  Lærebog  i Naturkundskab  oversat  og  bear- 
beidet  for  den  norske  folkeskole  af  Henrik  Nöstdahl. 


214 


Anden  udgave.  Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet.  P.  A. 
Norstedt  & Söner.  8:o  [4  opag.  s.  -(-  168s.]. 

Planterne:  s.  83  — 112. 

Bohlin,  K.,  En  enkel  mikrofotografisk  metod.  — Botan.  No- 
tiser  1893:  s.  240-  242. 

Fries,  Th.  31,,  Bidrag  tili  en  lefnadsteckning  öfver  Carl  von 
Linné  I.  — Inbjudningsskrift.  Upsala.  Akademiska 
boktryckeriet.  Edv.  Berling.  Stör  8:o  [63  s.] 

Lefnadsteckning  I:  s.  3 — 53. 

Hector,  D.  S.,  Samlingarnas  bok.  Praktiska  anvisningar  och 
rad  vid  anläggandet,  ordnandet  och  fürkofrandet  af  alla 
slags  samlingar.  Efter  de  bästa  utländska  arbeten  och 
egen  erfarenhet  utarbetad  af  — . Med  484  afbildningar 
i texten  och  8 färgtrycksplanscher.  Stockholm.  Albert 
Bonniers  boktryckeri.  8:o  L7;  431;  l s.]. 

Samlingar  af  vaster:  s.  16 — 89;  301 — 305. 

Hedhom , Karl , Professor  R.  F.  Frist edt  sasom  medicinsk  bota- 
nist. En  kortfattad  redogörelse.  — Upsala  Läkareför:s 
förli.  28:  s.  265—278. 

KroJc,  Th.  O.  B.  N.,  Svensk  botanisk  literatur  1892.  — Botan. 
Notiser  1893:  s.  201 — 210. 

Äfven  särskildt.  8:o  [10  s.]. 

— , Förteckning  pa  lärarne  i botanik  vid  Sveriges  högskolor, 
liögre  samt  5-klassiga  allm.  m.  fl.  läroverk  h.  t.  1893. 
(Meddelad  af  — ) — Ibid.  s.  252  — 255. 

Nilsson , Alh.,  Om  naturvetenskapernas  stall ning  och  den  na- 
turvetenskapliga  undervisningen  vid  de  liögre  skogsläro- 
verken  i Danmark  och  Tyskland.  — Tidskrift  för  skogs- 
hushällning  21:  s.  179 — 192. 

(Exsicoat.) 

Dahlstedt,  H.,  [pa  omslaget]  Herbarium  Ilieraciorum  Scandi- 
naviæ  curavit  — . Centur.  IV  V.  Stockbolmiæ.  Fol.  (+ 
index  2 2 opag.  sid.  fol.  Linköping,  Linköpings  Litho- 

grafiska  Aktiebolag.) 

Neuman , L.  31..  Waldstedt,  L.  J.  & Murheclc,  S.  S.,  Violæ 
Sueciæ  exsiccatæ  quas  . . . ediderunt  . . . Fase.  II  [Nr. 
31  — 60] . — Lundæ  typis  excudit  Berlingska  boktryckeri- 
och  stilgjuteri  aktiebolaget.  Fol.  [2  s.]. 

Wittrock,  Veit  & Nordstcdt,  Otto,  Algæ  aquæ  dulcis  exsiccatæ 
præcipue  scandinavicæ,  quas  adjectis  algis  marinis  chloro- 
phyllaceis  et  phycochromaceis  distribuerunt  . . . Fasc. 
22 — 25  (N:ris  1001  — 1200).  Stockbolmiæ  excudit  Isaac 
Marcus’  boktr. -aktiebolag.  8:o  [2;  2;  2;  2 s.]. 


215 


Alfabetisk  förteckning  öfver  innehället  jemte  aftryck  af 
beskrifningarna  pâ  de  nya  formerna  ocb  nagra  anmärk- 
ningar  i Botan.  Notiser  1893:  s.  185  — 200. 

Äfven  särskildt,  med  oföriindr.  pag.  8:0. 

B.  I utlandet  tryckta  uppsatser. 

Almquist , E.,  Zur  Biologie  der  Typhusbakterie  und  der  Esclie- 
rich’schen  Bakterie.  — Zeitschr.  für  Hygiene,  Bd.  15: 
s.  283—290  + 11  Fig.  i texten. 

Borge,  0.,  Uebersicht  der  neu  erscheinenden  Desmidiaceen- 
Litteratur.  — I.  — La  Nuova  Notarisia  1893:  s.  389 
— 398. 

Äfven  särskildt.  8:o  [10  s.] 

Cleve,  P.  T .,  Sur  quelques  espèces  nouvelles  ou  peu  connues. 
— Le  Diatomiste  2:  s.  12  — 16  + PL  1. 

Navicnla  + Mastogloia. 

Eisen,  Gust , Ueber  die  Beobachtungen,  die  Herr  Gustav 
Eisen  zu  San  Francisco  an  der  Smyrnafeigen  gemacht 
hat.  Yon  H.  Grafen  zu  Solms-Laubach.  — Bot.  Zeitung 
51,  I:  s.  81  — 84. 

Eisens  bref:  Ibid.  s.  81 — 82. 

Kindberg,  N.  C.,  Notes  on  Canadian  Bryology.  — Ottawa 
Naturalist  7 : s.  1 7 — 23. 

Äfven  särskildt.  8:o  [7  s.]. 

— , Excursions  bryologiques  faites  en  Suisse  et  en  Italie  par 
— . — Nuovo  giornale  botau.  Italiano,  vol.  25:  s.  110 
— 129. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Georgia  (Tetraphis)  pellucida  et  les  espèces  alliées.  — 
Revue  Bryologique,  20  Année:  s.  92 — 93. 

Kjellman , F.  11.,  (Sphacelariaceæ)  Eucoeliaceæ,  Striariaceæ, 
Desmarestiaceæ,  Dictyosiphonaceæ,  Myriotrichiaceæ,  Ela- 
chistaceæ,  Chordariaceæ,  Stilophoraceæ,  Spermatoclniaceæ, 
Sporochnaceæ,  Ralfsiaceæ,  Laminariaceæ,  Lithodermataceæ 
Cutleriaceæ,  Tilopteridaceæ,  Fucaceæ.  — Engler  & Prantl,, 
Die  naturl.  Pflanzenfam.,  Lief.  86  -87:  s.  197 — 288  -f- 
pi.  139  -188. 

Lagerheim,  G.,  Eine  neue,  goldgelbe  Brugmansia  (B.  aurea 
Lagerli.)  — Gartenllora  42:  s.  33  — 35. 

— , Die  ’’Siempreviva”  von  Quito  (Cotyledon  quitensis  Baker). 
— 1.  c.:  s.  68—71. 

Bâda  tills,  äfven  särskildt.  Druck  von  Gebr.  Unger  in  Ber- 
lin. Stör  8:o  (6  s.]. 

— , Rhodochytrium  nov.  gen.,  eine  Uebergangsform  von  den 
Protococcaceen  zu  den  Chytridiaceen.  Hierzu  Tafel  II. 
— Botan.  Zeitung  51,  I : s.  43 — 52. 


216 


Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  [pä  omslaget:]  Drnck 
von  Breitkopf  & Härtel  in  Leipzig.  4:o. 

, Chlorophyceen  aus  Abessinien  und  Kordofan.  — La  Nuova 
Notarisia  1898:  s.  158 — 166. 

Äfven  särskildt,  med  dnbbel  pag.  [14  s.]. 

— , Note  sur  une  Cypéracée  entemophile  (Dichroraena  ciliata 
Vahl).  — Journ.  de  botan.  7:  s.  181  — 183. 

Äfven  särskildt.  Paris.  J.  Mersch.  Stör  8:o  [3  s.]. 

Patouilhird , N.  & Lagerhehn,  G.,  Champignons  de  l’Equa- 
teur. Pugillus  III.  — Bull.  Soc.  Mvcol.  de  France  9: 
s.  124—144. 

Lindberg , G.  A.,  Rliipsalis  puniceodiscus  G.  A.  Lindberg. 
Hierzu  Abbild.  48  und  49.  — Gartenflora  Jahrg.  42  : 
s.  233  -236. 

— , Rhipsaliden  in  Afrika.  (Mit  Abbildung).  • — -Monatsschrift 
für  Kakteenkunde  1893:  s.  . . . 

Äfven  särskildt.  Drnck  von  Adolph  Mehnert,  Leipzig.  8;o 
[6  s.]. 

3FurbeeJc,  Sv.,  Veronica  poljensis.  Nov.  sp.  ex.  affinitate  V. 
anagalloidis  Gussone.  — Österr.  bot.  Zeitschrift  43:  s. 
364 — 368  + 2 fig.  i texten. 

Äfven  särskildt.  M.  Salzer’s  Söhne  in  Wien.  8:o  [4  s.]. 

Fathorst,  A.  G.,  Die  Pflanzenreste  eines  Geschiebes  von  Zinow 
bei  Neustrelitz.  — Archiv  d.  Yer.  d.  Freunde  d.  Natur- 
gesch.  Mecklenburg  43:  s.  49 — 51  Taf.  7:e. 

Nordstedi , 0.,  Die  Behandlung  einiger  Süsswasseralgen,  beson- 
ders der  Desmidiaceeu.  in  0.  Kuntze’s  Revisio  generum 
plantarum.  — Hedwigia  32:  s.  147 — 154. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  Druck  von  G.  Hein- 
rich. Dresden.  8:o. 

Tillägg. 

Almquist,  E..  Försök  att  betrakta  tyfoidfeberns  uppträdande 
och  utbredningssätt  fran  botanisk  synpunkt.  — Hygiea 
1884:  s.  375-404. 

Botan.  afd.:  s.  375 — 385. 

Cleve,  P.  T.,  Amphiprora  (Amphitropis)  Temperei  n.  sp.  — 
Le  Diatomiste  1 (1890;:  s.  2 -f-  PI.  11,  fig.  3. 

+ Fristedt,  R.  F.,  Vara  ätliga  frukter  och  frön  hos  olika 
folk  och  i skilda  tidehvarf.  Föredrag.  — Upsala  Lä- 
kareför:s  förli.  27  (1891):  s.  1 — 17. 

Äfven  särskildt.  8:o  [17  -j-  1 s.]. 

Lagerheim , G.,  Remarks  on  the  Fungus  of  a Potato  Scab., 
Spongospora  Solani  Brunch.  — Journ.  of  Mycol.  7 
(1892):  s.  103  — 


217 


Lindberg,  G.  A .,  Eine  merkwürdige  Euphorbia  [=  E.  aphylla 
Brouss.].  Hierzu  Abbildung  59.  — Gartenflora  37  (1888j  : 

s.  . . . 

Äfven  särskildt.  8:o  [4  s.]. 

— , Lepismium  (?)  dissimile  G.  A.  Lindberg  n.  sp.  Hierzu 
Abbildungen  36 — 38.  — Ibid.  39  (1890):  s.  148—153. 

Tillägg  är: 

— , Rhipsalis  (Lepismium?)  dissimilis  (G.  A.  Lindberg)  K. 
Schumann.  Hierzu  Abbildung  121.  — Ibid.  40  (1891):  s.  . . 

Äfven  särskildt.  8:0.  [1  pag.  s.]. 

— , Rhipsalis  Warmingiana  K.  Schum.  Hierzu  Abbild.  5 — 7. 
— Ibid.  41  (1892):  s.  8—12. 

— , Zum  Kakteenstudium.  — Monatsschr.  f.  Kakteenkunde 
1891:  s.  62  - 66. 

— , Die  Rhipsalideen.  — Ibid.  1891:  s.  68  —71. 

Dessa  bäda  tills,  äfvon  särskildt.  Druck  von  Hermann 
Arendt,  Berlin.  8:0  [8  s.]. 

— , Rhipsalis  mesembryanthenoides  Haw.  — Ibid.  1892:  s, 
2 — 4 -f  2 fig.  i texten. 

— , Rhipsalis  sarmentacea  Otto  & Dietr.  — Ibid.  s.  . . . 
Äfven  särskildt.  8:0  [2  opag.  s.]. 

Mclander , G.  A.,  Botanisk  belysning  af  arkeologiska  spörs- 
mäl.  — K.  Vitt,  och  Antiqv.  Akad.  manadsblad  1891  : 
s.  63-70  (tr.  1892). 

Äfven  särskildt.  Stockholm  1892.  Kungl.  Boktryckeriet. 
8:o  [8  s.]. 

Sundberg,  C.  J.  G.,  Undersökningar  öfver  möjligheten  af  mi- 
krobers  inträngande  genom  den  oskadade  tarmslemhiunans 
yta.  Bidrag  tili  den  allmänna  infektionsläran.  Akad. 

afh i Upsala  for  vinn,  af  medic,  doktorsgrad  d. 

2 mars  1892.  Upsala  1892.  Almqyist  & Wiksseils  bok- 
tryckeri-aktiebolag.  8:0  [tit.;  128  s.  + 2 taflor]. 
Waldstedt,  L.  J , Folkskolans  naturlära.  N:o  1.  Attonde 
uppl.  . . . Kristianstad  1892.  Boktryckeri-aktiebolagets 
tryckeri.  12:o  [200  s.J 

Kap.  111.  Om  växterna:  s.  92 — 131. 

Biliang-. 

TTtländingars  i Sverige  tryckta  nppsatser. 

Boldt , iß.,  Nagra  sötvattens-alger  frän  Grönland.  — Botan. 
Notiser  1893:  s.  156  -158  -j-  1 träsnitt  i texten. 

Äfven  särskildt,  mod  oförändr.  pag.  8:o. 

Crépin,  François,  En  för  svenska  floran  ny  Rosa-art  [=  R. 

Jundzilli  Bess.].  — Botan.  Notiser  1893:  s.  155. 
Norman,  J.  L.,  Nephromium  lusitanicum  (Schær.).  — Botan. 
Notiser  1893:  s.  214 — 215. 


Bol.  Not.  1894. 


15 


218 


Turner , William  Barwell,  Algæ  aquæ  dulcis  Indiæ  orienta- 
lis.  — The  Freshwater-algæ  (principally  Desni'dieæ)  of 
East  India.  With  23  plates.  Stockholm,  1892.  Kungl. 
boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner.  4:o  {187  s.J  - — ■ 
K.  Sv.  Yet.-Ak.  Handl.  bd.  25.  N-.o  5. 

Afven  särskildt.  — Anm.  J:sta  arket  trycktes  1892,  de 
öfriga  1893. 

Wille,  N.,  Mycologiska  Notiser.  — Botan.  Notiser  1893:  s. 
1 — 11  (-)-  träsnitt  i texten). 

Afven  särskildt  8:o. 


Nâgra  ord  om  utvecklingen  hos  Halianthus 
peploides. 

At’  Johan  Erikson. 

I Botanisk  Tidskrift  (III,  2)  redogör  E.  War- 
ming i en  liten  intressant  uppsats  för  Halianthus  pe- 
ploides morfologi  och  biologi. 

Med  afseende  pâ  de  underjordiska  delarne  fram- 
liâlles  rizomets  betydliga  längd,  dess  glatta,  brunak- 
tiga  y ta  och  dess  nästan  hornaktiga  utseende  och 
konsistens.  Knopparnes  förskjutna  läge  omtalas  och 
antages  bero  ] â en  affjällning  af  barkparenkymet. 
Knopparnes  olika  fôrhâllande  beskrifves  De  kunna 
forhâlla  sig  pâ  tre  olika  satt:  antingen  förblifva  pâ 
knoppstadiet  en  längre  eller  kortare  tid  eller  vâxa  ut 
till  lânga,  hvita  utlöpare,  som  slutligen  skjuta  upp 
öfver  sanden  tili  öfverjordiska  skott  eller  förlängas  till 
smâ  kortledade  dvärggrenar,  ett  hos  örterna  högst 
ovanligt  fôrhâllande.  Warming  har  iakttagit  dylika 
dvärggrenar  med  ända  till  45  bladpar.  Groningen 
har  icke  observerais  af  Warming,  och  Iran  har  heller 
icke  funnit  nâgra  unga  plantor  i naturen.  Han  dra- 
ger  däraf  den  slutsatsen,  att  växtens  viktigaste  fort- 
plantningsmedel  utgöres  af  de  underjordiska  utlöparne. 

Under  sommaren  1892  (juli  mänad)  sökte  jag 
förgäfves  grodd-  och  ungplantor  af  denna  växt  pâ  den 


219 


skânska  Östersjökusten.  Under  följande  somrar,  1893 
(juli  mânad)  ocli  1894  (augusti  mänad)  har  jag  däre- 
mot  funnit  etfc  öfverflöd  af  unga  plantor  i nästan  alla 
stadier.  Hvad  anledningen  tili  denna  olikhet  kan 
yara,  om  den  beror  pa  fröargangarnes  olika  beskaf- 
fenhet  eller  pa  väderleksförhällandena  vid  gronings- 
tiden,  är  icke  godt  att  afgöra. 

Redan  pa  hösten  1892  iakttog  jag  emellertid 
groningen,  da  jag  sadde  Halianthusfrön  i trenne  kru- 
kor,  den  ena  innehallande  hafssand,  den  andra  en 
blandning  af  hafssand  och  mylla,  den  tredje  mylla. 
I de  bada  förra  utvecklade  sig  efter  ett  fjorton  dagars 
förlopp  nagra  groddplantor. 

Groningen  tillgar  pa  följande  satt.  Lillroten 
tränger  ned  i jorden,  hypokotylen  jämte  de  tili  en 
början  inom  fröskalet  belägna  hjärtbladen  skjuta  rakt 
upp  nr  sanden.  Mikropylen  ntvidgas  efterhand  tili 
en  bred  springa,  sä  att  hjärtbladen  slutligen  bli  fria. 
Dock  sitter  fröskalet  ganska  länge  kvar  pa  hjärtbla- 
dens  spets.  Försöksplantorna  nädde  emellertid  icke 
nägon  vidare  utveckling.  Efter  bildningen  af  de  bada 
första  örtbladsparen  gingo  de  under. 

Genom  att  undersöka  ungplantor  pa  olika  stadier 
har  jag  emellertid  under  följande  somrar  varit  i till- 
fälle att  följa  yäxtens  utveckling  f dess  helhet.  Gro- 
ningen pa  hafsstranden  tyckes  lättast  försiggä  i de 
sma  bundtar  af  strandad  ruttnande  tang,  som  här  och 
dar  ligga  begrafna  i sanden.  De  ungplantor,  som 
anträffades  pa  dylika  platser,  voro  naturligen  kraf- 
tigare  än  de,  som  utvecklat  sig  i bara  sanden.  Hjärt- 
bladen, hvilka  hafva  en  längre  och  smalare  form  än 
de  öfriga  bladen,  äro  tili  en  början  epigäiska  och  ligga 
platt  utbredda  ofvanpa  sanden.  I motsats  tili  kruk- 
exemplaren  hafva  groddplantor  i naturen  alltid  hypo- 
kotylen betäckt  af  sanden.  Sedan  begrafvas  äfven 
hjärtbladen  i sanden,  därigenom  att  denna  blaser  upp 
kring  yäxton  och  förmodligen  äfven  genom  rotens 


220 


sammandragning.  Samma  öde  träffar  äfven  de  ofvan- 
för  lijärtbladen  belägna  örtbladsparen,  det  ena  efter 
det  andra.  Bladen  ombildas  bärigenom  tili  lagblad, 
i det  att  klorofyllet  försvinner  ocb  skifvan  krymper 
i bop  till  en  gulbvitaktig  binna.  Hand  i band  med 
dessa  yttre  förändringar  gâ  anatomiske  omdaningar  i 
stammen,  tili  livilka  jag  om  nâgon  tid  boppas  äter- 
komma. 

Denna  iakttagelse  augaende  jordstammens  upp- 
komst  bar  redan  gjorts  af  C.  Brick  ’).  Han  Säger  näm- 
ligen:  ’’Jenes  unterirdische  Spross-system  entsteht  aus 
dem  auf  dem  Sande  liegenden  Stengel  durch  Verwe- 
bung desselben  unter  die  Oberfläche.”  Ocb  om  bla- 
dens  ombildning  beter  det:  ”Was  die  Bildung  der 

Niederblätter,  welche  sich  an  den  unterirdischen  Sten- 
geln vorfinden,  betrifft,  so  entstehen  dieselben  durch 
teilweise  Zerstörung  der  in  den  Sand  gelangenden 
Laubblätter.” *  2) 

I vinklarne  af  lijärtbladen,  hvilka  liksom  de 
öfriga  bladen  vid  basen  äro  slidlikt  hopväxta,  anläg- 
gas  därefter  seriala  knoppar,  vanligen  tre  i hvarje 
bladveck,  af  hvilka  den  öfversta  är  kraftigast.  Knop- 
parne komma  slutligen  att  sitta  fritt,  därigenom  att 
hjärtbladsslidan  spränges.  Knoppbildningen  fortskrider 
efter  band  tili  de  högre  upp  belägna  bladen,  i hvil- 
kas  vinklar  i vanliga  fäll  endast  anläggas  ett  par 
knoppar,  en  i hvarje  bladveck.  Dessa  äro  aldrig  lika 
utvecklade:  den  ena  än  vanligen  högst  betydligt 

kraftigare  än  den  andra  ; stundom  felslar  den  ena  alldeles. 
Reservknoppar  äro  äfven  bär  ingalunda  sällsynta. 
Härmed  bar  man  i själfva  verket  fätt  prototj’pen  för 
en  Halianthusplanta.  Man  beböfver  endast  tänka  sig 

')  C.  Brick:  Beiträge  zur  Biologie  und  vergleichenden  Anato- 
mie der  baltischen  Strandpflanzen. 

(Schriften  der  naturforschenden  Gesellschaft  in  Danzig.  Bd.  7.) 

2)  Härvid  förbiser  förf.  att  lägbladen  äfven  uppkomma  af  de 
pa  utlöparne  sittande  klorofyllösa  bladen. 


221 


förloppet  repeteradt,  en  del  af  knopparne  utväxta  an- 
tingen  tili  öfverjordiska  eller  underjordiska  skott  för 
att  hafva  den  füllt  utvecklade  Haliantknsplantan  med 
sitt  vidt  utgrenade  underjordiska  system.  Detta  under- 
jordiska system  utgöres  sälunda  af  pälroten,  livilken 
möjligen  slutligen  bortdör,  hypokotylen,  en  eller  Hera 
stjälkbaser,  i systemet  ingangna  utlöpare,  unga  utlö- 
pare,  dvärggrenar,  en  ofantlig  mängd  knoppar  samt 
frân  nodi  utgäeude  birötter. 

Som  na  got  särskildt  egend  omligt  synes  mig  före- 
komsten  af  reservknoppar  yärd  att  framhällas.  Sa 
yidt  jag  vet,  är  en  dylik  serial  knoppbildning,  om 
lökväxterna  undantagas,  icke  bittills  iakttagen  kos 
nagon  ört.  Äfven  knoppbildning  i lvjärtbladsvecken 
är  ett  bittills  föga  obseryeradt  förkällande.  Enligt 
Kerner  1)  förekomma  knoppar  pa  kjärtbladsstammen 
kos  Anagallis  pkoenicea,  Eupkorbia  Peplus  ock  Helio- 
scopia,  Linaria  vulgaris  ock  nâgra  Umbelliferer.  I 
dessa  fall  anläggas  emellertid  knopparne  icke  i hjärt- 
bladens  vinldar,  utan  under  kjärtbladen.  Hos  Hali- 
anthus  sitta  de  däremot  mera  normalt  i hjärtblads- 
vecken. 

Exempel  pa  förekomsten  at  fiera  knoppar  i ett 
bladveck,  de  ma  nu  kafva  en  serial,  kollateral  eller 
kombineradt  serial  ock  kollateral  ställning  äro  inga- 
lunda  sällsynta,  men  sä  vidt  jag  vet,  kar  detta  för- 
källande bittills  endast  iakttagits  kos  lökväxterna  samt 
atskilliga  träd  ock  buskar,  ock  är  i allmänket  mest 
utprägladt  kos  steppväxter.  Kerner  omnämner  Hera 
sadana  fall,  sasom  Sambucus  nigra,  Lonicera  coerulea, 
Gymnocladus  canadensis,  Forsythia  viridissima,  Celtis- 
arter,  Zantkoxylon  o s.  v.  Dessutom  tillägger  kan, 
att  ’’ins  besondere  die  holzigen,  strauchigen  und  halb- 
strauckigen  Steppenpflanzen,  welche  dem  Erfrieren 
und  Abdorren  der  Triebe  am  häufigsten  ausgesetzt 


’)  Kerner:  Pflanzenleben  II,  Kap.  Stammständige  Knospen. 


222 


sind,  hochinteressante  Verhältnisse  in  der  Bildung  der 
Reserveknospen  aufweisen.” 

Det  ligger  mycket  nära  till  hands  att  tillämpa 
denna  tanke  äfven  pa  Halianthus.  Som  bekant  före- 
kommer  denna  växt  i det  allra  yttersta  sandbältet, 
närmast  själfva  strandlinjen.  Warming  *)  har  kallat 
denna  zon  Sandstranden  (dess  vegetation  de  psam- 
mophile  Halophyters  Formation)  och  karaktäriserar 
den  pa  följande  sätt:  “lös  och  salthaltig,  pa  ringa 
djup  fuktig,  i ytan  mycket  torr  och  varm  ” Till  följd 
af  denna  jordmanens  beskaffenhet  riskera  de  i den- 
samma  vegeterande  växterna  lätt  att  rifvas  upp  eller 
torka  bort.  Det  mäste  följaktligen  anses  ändamals- 
enligt.  om  en  sandstrandsväxt  äger  en  mängd  knop- 
par,  hvilka,  i fall  moderplantan  dukat  under,  kunna 
skjuta  fram  och  fortplanta  arten.  Under  förra  som- 
maren  fann  jag  en  liten  Halianthusplanta.  som  bely- 
ser  detta  räsonnemang.  Den  härstammade  just  fran 
en  knopp,  hvilket  framgick  däraf,  att  den  ännu  hängde 
samman  med  ett  litet  isoleradt  rizomstycke.  Tydligeu 
har  den  unga  groddplantan  de  största  utsikterna  att 
duka  under  för  torka  eller  blottas  af  vind  eller  vag- 
svall.  hvarför  det  far  betraktas  som  en  särdeles  gynn- 
sam  afpassning,  att  en  mängd  knoppar  redan  frân 
början  anläggas,  hvilka.  i den  händelse  terminalskottet 
dör  bort,  kunna  fortsätta  tillväxten. 

Groningen  hos  Halianthus  öfverensstämmer  med 
de  annuella  växternas,  d.  v.  s.  groddplantans  stam 
växer  upp  öfver  jord  och  har  utdragna  internodier. 
Hjalmar  Xilsson  2)  har  visât,  att  en  stör  mängd  peren- 
nerande  växter  torete  ett  med  annuellerna  öfverens- 
stämmande  groningsförlopp.  nämiigen  alia  till  den  af 
honom  uppställda  viktiga  kategorien  stjälkbaskomplex 
eller  pseudorizomplautor  höraude  samt  alla  s.  k.  grodd- 
knoppstammar.  Hjalmar  Xilsson  hänför  arten  tili 


*)  E.  Warming:  Die  psammophile  Formationer  i Danmark. 
’)  Hjalmar  Nilsson:  Dikotyla  Jordstammar. 


223 


groâclknoppstammarne,  nämligen  till  den  grupp,  sonx 
kommer  de  förlängda  pseudorizomen  nära.  Emellertid 
talar  utvecklingshistorien  för  dess  inrangering  under 
psendorizomplantorna.  Den  underjordiska  stammen 
anlägges  ju  tydligt  fran  början  af  stjälkbasen,  hvarvid 
är  att  märka,  att  anläggningen  hos  denna  växt  sker 
successivt,  dag  för  dag,  sa  att  saga,  under  liela  vege- 
tationstiden,  under  det  att  bos  andra  pseudorizomplan- 
tor  rizomet  märkbart  ökas  endast  âr  efter  är. 

Det  underjordiska  stamsystemet  ökas  sedan,  däri- 
genom  att  utlöparne,  bvilka  fâ  anses  motsvara,  hvad 
Areschoug  ’)  bos  träden  kallat  föryngringsgrenar, 
’’Langzwei ge”,  under  âtskilliga  anatom iska  förändringar 
ingâ  i det  permanenta  stamsystemet. 

Öfverensstämmelsen  med  vissa  groddknoppstam- 
mar  är  likväl  äfven  â andra  sidan  päfallande. 

Hvad  beträffar  de  förutnämnda  dvärggrenarne,  sä 
synas  de  ätminstone  under  vissa  omständigheter  efter 
nagon  tid  kunna  växa  ut  tili  öfverjordiska  skott.  Pa 
ett  exemplar,  som  jag  i sortiras  gräfde  upp,  voro  fiera 
dvärggrenar  pä  detta  satt  förlängda  tili  öfverjordiska 
grenar.  För  öfrigt  finnas  talrika  öfvergangar  mellan 
egentliga  knoppar  och  dvärggrenar. 


Lunds  Botaniska  Förenings  förhandlingar. 

XL.  Den  29  januari  1894. 

Docent  Jönsson  redogjorde  för  sina  studier  öfver 
algparasitism  hos  Gunnera  (Bot.  Not.  1894  h.  1). 

XLI.  Den  27  februari  1894. 

1.  Kand.  A.  Berg  redogjorde  för  en  del  af  sina 
undersökningar  öfver  rheotropism  hos  rötter  samt  illu- 
strerade  sitt  föredrag  genom  förevisning  af  talrika 
teckningar  samt  lefvande  material. 


) F.  Areschoug:  Biologie  der  Holzgewächse. 


224 


2.  En  för  Skandinavien  ny  Salixhybrid. 

Af  Herman  Nilsson. 

Under  de  sista  âren  liar  ä den  uttappade  Näsby- 
holmssjön  i södra  Skâne  uppvuxit  en  rik  Salix- vege- 
tation, der  jag  bland  andra  för  Skandinavien  förut 
upptagna  hybrider  sasom  Salix  fragilis  L.  X pentandra 
L.  cT1  funnit  en  för  Skandinavien  ny,  neinligen  hy- 
briden mellan  Salix  alba  L.  och  Salix  pentandra  L. 
Salix  alba  L.  X pentandra  L.  — 

Yngre  ârssJïott  jernte  knopparne  smaludna.  De  ut- 
vecklade  bladen  aflangt  lancettlika , pä  muhe  sidan  g lest 
tilltryckt  silkeshäriga , forsedda  med  glandler  pä  skaftets 
öfre  sida  vid  skifvans  bas.  Hängeskaftens  blad  ätm. 
delvis  finsâgade.  Ständarne  3 —4 — 5. 

Lägt  träd  eller  buske.  Grenarne  ej  sköra  vid 
basen  sâsom  hos  S.  fragilis  X pentandra  samt  utgä- 
ende  mera  spetsvinkligt  an  hos  denna.  Äldre  blad 
temligen  langspetsade,  mera  ljust  gröna  än  hos  S. 
pentandra,  härigenom  närmande  sig  dem  hos  S.  alba, 
men  mera  läderartade  än  hos  sistnämda  oeb  t.  ex.  S. 
fragilis,  härigenom  närmande  sig  dem  hos  S.  pentan- 
dra, pä  öfre  sidan  glänsande  glatta,  pä  undre  sidan 
glest  silkeshäriga.  Bladskaftens  glandler  stora  och 
tydliga.  De  yngre  bladen  vid  torkning  ej  sä  lätt 
svartnande  som  hos  S.  pentandra  och  S.  fragilis,  pä 
sin  höjd  blifvande  brnnaktiga,  tili  skilnad  frân  S. 
pentandra  silkesludna,  detta  i liögre  grad  än  hos  S. 
fragilis,  sälnnda  hänvisande  pâ  S.  alba.  De  öfre 
hängeskaftsbladen  i allm.  längs  heia  sin  rand  finsâgade 
eller  i öfversta  delen  helbräddade,  de  nedre  i allm. 
helbräddade.  Stipler  äggranda  — äggrnndt  lancettlika. 
Hängena  framkommande  senare  än  hos  S.  alba,  dock 
mera  samtidiga  med  bladen  än  hos  S.  pentandra,  ut- 
stäende  och  nagot  bagböjda,  kortare  och  tjockare  än 
hos  S.  alba,  men  ej  sa  tjocka  som  hos  S.  pentandra. 
Ständarne  utspärrade  frân  blomfâstet  som  hos  S.  pen- 


225 


tandra  (hos  S.  alba  mera  uppâtrigtade)  till  antalet 
oftast  4 i hvarje  blomma,  mindre  ofta  3 eller  5. 

Som  ofvan  synes  äro  karaktererna  genomgaen.de 
intermediära,  ocli  intet  tvifvel  kan  râda,  att  ifrâga- 
varande  art  är  hybriden  mellan  S.  alba  och  S.  pen- 
tanclra.  Hittills  har  jag  ej  funnit  mer  än  trenne 
stand,  växande  i hvarandras  närhet  tillsammans  med 
föräldrarne.  De  senare  torde  vara  S.  alba  cd  och  S. 
pentandra  $,  dâ  S.  alba  9 saknas  i trakten.  Hon- 
trädet  har  jag  hittills  ej  kunnat  anträffa. 

Ofvannamda  art  förekommer  enligt  Focke  ”Die 
Pflanzenmischlinge”  pâ  enstaka  punkter  i Tyskland, 
Salzburg  och  Tyrolen.  Enligt  senare  uppgifter  fbre- 
kommer  den  äfven  i England. 

Synonymer  äro:  Salix  Hexandra  Ehrhart  Arbor. 
N.  140  (nomen  solum),  Beitr.  VII  p 138  (1791); 
Wimmer  Sal.  Eur.  g.  139  (1866). 

S.  Ehrhartiana  Mey.  Chlor.  Han.  p.  486  (1836) 
A.  et  J.  Kerner  Herb.  Oest.  Weid.  Dec.  Ill  N:  27. 

S.  pentandra  et  alba  Kerner  Oest.  bot.  Zeit.  1858 
pag.  123. 

I sammanhang  med  ofvanstâende  kan  nämnas, 
att  jag  â ofvannamda  lokal  äfven  funnit  honträdet  af 
Salix  fragüis  L.  X pentandra  L.,  hvars  fürekomst  i 
Sverige  hittills  varit  tvifvelaktig. 

XLII.  Den  29  mars  1894. 

1.  Professor  Areschoüg  höll  ett  föredrag  om 
Artemisia  Stelleriana  Bess  , dess  utbredning  och  särsk. 
dess  förekomst  i Skandinavien.  (Jfr.  Journal  of  Bo- 
tany 1894  s.  70—75.) 

3.  Kand.  Beeg  fortsatte  sitt  vid  förra  motet  pâ- 
började  föredrag  om  rheotropism  hos  rötter. 

30  april  1894. 

Docent  Ljungström  föredrog  om  en  pâ  ollonborr- 
larver  parasiterande  Isaria- art. 


226 


L itérât  u r öf  vers  igt. 

Buser,  R.,  Sui’  les  Alchemilles  snbnivales, 
leur  ressemblance  avec  i:A.  glabra  Poir.  (fissa  Guenth. 
et  Sebum  ) et  leur  parallélismes  avec  les  espèces  des 
regions  inférieurs.  (Bull,  de  l’Herbier  Boissier  II.  1894, 
n:r  1 et  2.) 

R.  Buser  hâller  pâ  att  sönderdela  de  gamla  arterna 
af  slägtet  Âlchemilla  i en  massa  nya.  I fôrbigâende 
omnâmnas  äfven  tvâ  arter  Iran  Skandinavien,  flere 
komma  nog  framdeles  i andra  arbeten.  Vi  anse  ej 
nödigt  att  aftrycka  de  lânga  beskrifningarne,  utan 
endast  göra  ixtdrag  dârut;  nâgra  korta  diagnoser  bar 
förf.  sjelf  ej  aktadt  nödigt  meddela,  utan  endast  kxxrsi- 
verat  en  del  ord. 

Alchemilla  acutidens  (p.  104)  Jemtland.  Oester- 
sund  Vällviken  (C.  Indebetou  in  H.  Halâcsy).  Planta 
non  élevée,  à tiges  décombantes,  d’un  vert  pur,  un 
peu  jaunâtre  et  luisant,  à indûment  très  faible,  pres- 
que glabre  — — Rhizome  robuste,  dur,  d’apparence 
ligneuse.  Feuilles  — — fortement  ondulées  sur  le 

vif.  Lobes  — , à différences  de  contour  très  prononcées 
selon  Page  et  l’insertion.  Dents  — — étroites  et 
serrées,  effilées-aiguës  pénicillées,  conniventes.  fortement 
soyeuses  et  ciliées.  Feuilles  subconcolores,  d’un  vert 
pur  luisant  en  dessus,  nuance  poireau  pâles  eu  des- 
sous   ; jaunissant  avec  l’âge  et  par  la  dessiccation. 

Petioles  — — poilsus,  souvent  faiblement,  de  poils 

blancs,  long  et  raides,  lâchement  appliqués.  Tiges  — 
— dures,  résistant,  ne  s’aplatissant  pas  — : poilues  à 
la  base  (entre-noed  1 — 2)  de  poils  longs,  raides,  app- 
liqués ou  lâchement  écartés,  glabres  pour  le  reste.  Fle- 
urs assez  grandes.  Calice  et  calicule  relativement 
bien  développés,  rappelant  le  glàbra. 

Utbx'edningen  i Alperna  temligen  stor. 

A.  connivens  ß Wichurce  (p.  110)  Monts-Sudètes. 
Laponie:  Quickjock  Lap.  Lulens.  (Wichura,  Andersson 
PI.  Lapp.  n:o  157  in  DC).  Island.  Groenland  oriental. 


227 


Om  hufvudarfcen,  soin  ocksa  är  ny,  Säger  förf.  att 
den  stär  nära  A.  acutidens  och  multidens  och  nagra 
ännu  obeskrifna  arter.  ’’Dans  ce  groupe,  le  conniveus 
se  caractérise  par  des  feuilles  pliées  en  carène,  d’un 
vert  foncé,  finement  dentées,  par  des  tiges  très  droi- 
tes, fistuleuses  et  s’aplatissant  par  la  préparation,  par 
son  indûment  assez  prononce,  d’une  fausse  apparence 
plumense,  par  des  feulles  caulinaires  très  profondément 
incisées,  à lobes  très  écartés,  qui  contrastent  avec  les 
feuilles  radicales  relativement  peu  profondément  lobées. 
L’acutidens  a le  feuillage  fortement  ondulé,  vert  clair 
et  bien  luisant,  jaunissant  ainsi  que  toute  la  plante 
vers  la  maturité,  à dentelure  plus  grande,  mais  tout 
aussi  aiguë  et  connivente,  les  tiges  flexueuses  et  dures, 
les  rhizomes  très  robustes,  l’indument  très  faible,  plu- 
tôt érigé,  les  fleurs  plus  grandes  et  moins  serrées. 
Les  différences  de  forme  que  les  feuilles  des  Alchi- 
milles  montrent  selon  l’époque  de  leur  évolution  (feu- 
illes printanières,  estivales)  et  leur  place  sur  le  rhizome 
sont  plus  marquées  et  plus  saillantes  chez  les  grands 
individus  de  l’acutidens  que  chez  la  plupart  des  autres 
espèces.  Le  multidens  a les  feuilles  d’un  vert  clair 
non  luisant,  plus  arrondies,  à lobes  plus  larges  et  plus 
déprimés,  la  dentelure  plus  large,  moins  aiguë,  les 
fleurs  nettement  glomérulées,  l’indument  plus  distinc- 
tement hérissé  encore  que  celui  du  connivens .” 

Beskrifningen  pâ  ß Wichurœ  lyder  sâlunda  : ’’Plante 
à coloris  plus  pâle,  d’un  vert  gai  ou  un  peu  jaunâtre. 
Feuilles  9-lobées  ou  imparfaitement  11 -lobées,  en  général 
plus  arrondies,  à lobes  moins  profonds,  plus  larges  et 
plus  déprimés,  à dentelure  un  peu  plus  ouverte:  ffuilles 
infer,  suborbiculaires,  à pétiole  assez  central,  à lobes 
en  segments  de  cercle,  égalant  — '/4  rayon  du  limbe; 
feuilles  intermediaires  à lobes  semi-circulaires;  feuilles 
supér.  arrondies-réniformes,  à lobes  largement  triangu- 
laires, 1/4- — lj 3 rayon.  Indûment  en  moyenne  plus 
faible  : feuilles  toutes  glabres  en  dessus  ou  11e  présen- 


228 


taut  que  quelques  poils  rares  dans  les  plis,  poilues  ou 
légèrement  soyeuses  en  dessous  sur  les  nervures  et  la 
partie  avoisinant  le  pétiole;  pétioles  et  bases  des  tiges 
poilus  ou  subpubescents  de  poils  lâchement  appliqués. 
Feuilles  caulinaires  à lobes  plus  larges,  moins  écartés; 
stipuliums  mieux  développés,  étoilés,  l’inflorescence 
généralement  plus  lâche  ressemblant  ainsi  davantage 
à celle  du  glabra  Poir.  Fleurs  celle  du  type. 

Förf.  har  sjelf  i Ber.  d.  schweizer,  botan.  Ge- 
sellsch.  IV,  1894,  refererat  den  uppsats  i Herb.  Boiss. 
som  finnes  refererad  i Bot.  Not.  1898  s.  171  — 175. 
Som  han  i detta  référât  gör  nâgra  tillagg  angâende 
utbredningeu,  aftrycka  vi  diagnosen  för  A.  filicaulis. 
"Mittel gross,  schlank.  Stipeln  der  Wurzelblätter  wein- 
rot. Stiele,  untere  Stengelhälften  und  Blattoberseiten 
steif  abstehend-behaart.  Blätter  nierenförmig,  plan. 
Stengel  steif,  drahtförmig.  Aste  kurz.  Blüten  gross, 
geknäuelt,  die  untern  schwach-zottig.  Sonnige  Stellen. 
Area:  ganzes  Alpengebiet,  Grossbritannien,  Frankreich. 
Skandinavien,  Island,  Grönland.  Wohl  eine  der  ver- 
br eitesten  Arten”. 

Pa  samrna  ställe  refererar  Buser  ocksa  ’ Notes  sur 
plusieurs  Alchimilles  critiques  ou  nouvelles,  distribuées 
1893  dans  le  Flora  Selecta  de  M.  Ch.  Magnier  (Scrinia 
fl.  sel.  Nr.  12  p.  277  bis  286).”  Där  beskrifves  A. 
subcrenata  sâlunda:  ’’Mittelgross,  schmächtig.  Stiele 

und  stengel  bis  Anfang  der  Inflorescenz  schwach  ab- 
stehend zottig;  Blätter  oberseits  dünn  behaart.  Früh 
eintretende  korallenrote  Sonnenfärbung.  Blätter  papi- 
erdünn, rund,  stark  wellig,  ziemlich  breit  und  tieflappig 
('  4 — 2/5).  Zahnung  der  grossen  Sommerblätter  auf- 
fallend gross,  abgerundet,  Zitzenförmig,  wie  gekerbt. 
Wurzelstipein  lang  und  schmal,  anliegend.  Inflores- 
cenz ziemlich  mager,  aber  relativ  gut  durchblättert, 
obere  Stengelblätter  mit  tiefen,  spreizenden  Lappen. 
Blüten  verkürzt,  trugdoldig  genähert.  Sehr  verbrei- 
tete und  häufige  Wiesenplanze  der  subalpinen  und 


229 


alpinen  Region.  Area:  ganzes  Alpengebiet,  Sudeten, 
Schlesien,  Livland,  Schweden.” 

Som  synonym  till  A.  alpest  ns  Schmidt  ( vulgaris 
auct.  p.  p.),  citeras  ß grandis  Blytt. 

Marshall,  E.  S.,  On  an  apparently  undescri- 
bed  Cochlearia  from  Scotland.  (Journ.  of  Botany 
1894  s.  289—292,  t.  345—346). 

Den  af  förf.  under  kultur  sedan  1887  studerade, 
här  beskrifna  nya  art  förekommer  vid  3,000 — 3,700 
fots  höjd  pâ  3 stallen  i Skottland,  men  sannolikt 
äfven  inom  skandinaviska  floromradet.  Han  omtalar 
nämligen  att  d:r  Focke  sagt  honom,  att  den  lefvande 
växten  erinrade  honom  om  exemplar  frân  Finland  '). 
Dessutom  hör  sannolikt  hit  ett  ex.  i blomma,  hvars 
etikett  lydde:  ’’Cochlearia  arctica  Schind.  Lapponia 
occid.,  in  saisis  ad  Tromsö  Jul.  1875.  Leg.  Reuter- 
man.”  Men  som  frukt  saknades,  är  bestämningen 
osäker.  - — - Forks  beskrifning  atergifva  vi  här  i öfver- 
sättning:  Cochlearia  micacea. 

Rotstock  flerärig,  täml.  grof  och  vedartad,  höjande 
sig  ofvan  marken  ungef.  1/2  t.,  med  marken  efter 
affallna  blad.  Blad  mörkt  glänsande  gröna  och  läder- 
artade.  Rotblad  pa  groddplantor  heia  med  nagot 
hjärtlik  bas,  pâ  blommande  ständ  vanl.  smä  (‘  2 — 1/4 
t.  i diam.),  plana  eller  föga  konkava,  med  fä  eller 
otjulliga  nerver,  pâ  obetydligt  refflade  skaft  j , — 1 

t.  langa),  cirkelrunda  eller  nagot  triangelformigt-njur- 
lika,  helbräddade  eller  föga  tandade,  pâ  odlade  ex. 
blifva  de  ofta,  i synnerhet  mot  kosten  mycket  större, 
mera  kantiga  med  2 1 / 2 t.  länga  skaft.  Stjälkblad 
mer  eller  mindre  tandade  och  vinkliga  (ss.  hos  C. 
danica);  de  nedre  skaltade,  ofta  mycket  större  än 
rotbladen,  de  öfre  oskaftade,  stjälkomfattande  ; bladöron 
smä,  spetsiga,  eller  inga.  Mycket  blomrik,  under  od- 
ling  i ungt  stadium  ofta  bildande  en  af  blommor 


*)  Männe  ex.  frân  Kola,  tagua  af  Fellman? 


280 


öfversällad  tufva.  Blommande  stjälkar  manga,  enkla 
eller  grenade,  i början  korta  och  tättsittande,  men 
snart  förlängda,  upprätta  eller  uppstigande.  Blomblad 
stora  och  prälande  i förhallande  tili  växtens  storlek, 
rent  hvita  ; blomskifvan  aflâng,  tvä  ganger  sä  lang 
som  bred,  hastigt  afsmalnande  tili  en  klo  af  bladskif- 
vans  halfva  längd.  Foderblad  äggformigt  lansettlika 
med  huflik  spets,  n.  trubbiga,  utvändigt  i spetsen 
röda,  mycket  tydligt  framträdande  mellan  blombladens 
länga  klor  (da  blomman  ses  uppifrân).  Fruktbärande 
grenar  ofta  mycket  länga.  Mogna  skidor  utan  upp- 
höjda  nerver  afsmalnande  i bada  ändarne,  varierande 
frän  bi’edt  äggformigt-lansetthka  tili  jämnbredt-lan- 
settlika,  hos  den  längre  formen  ofta  nagot  tillplattade 
pa  inre  sidan  (skärformiga  eller  rbröstbärs”-liknande) 
pa  utstaende  eller  uppâtstigande  skaft;  stift  tydligt, 
tämligen  kort.  Mellanväggen  icke  genombruten.  Frön 
2 — 6 i en  skida  (vanl.  4),  stora,  mörkbruna,  bredt 
äggformiga,  med  laga  runda  tuberkler  eller  ojämn- 
heter  pa  ytan. 

Kindberg.  N.  0..  The  European  and  North 
American  Polytrichaceæ.  (Revue  bryologique  1894 
n:r  8 s.  33 — 41). 

Af  det  som  mera  direkt  berör  skandinaviska  flo- 
ran  vilja  vi  ätergifva  följande. 

Förf.  har  frân  E.  Nyman  erhâllit  en  nära  hafs- 
stranden  i Norge  tagen  mossa,  som  sannolikt  är  han- 
växten  tili  Oligotrichum  parallelum  Mitt.  (Atrichum 
Mitt.  ; Srdl.  icon.  Muscorum.  Oligotrichum  Kindb. 
raser.).  Denna  art  räknar  förf.  till  afdelningen  B., 
som  pa  följande  satt  karaktäriseras  : "Leaves  some- 

what broad  and  large,  cirrate-crisped  when  dry,  not 
sheating,  green;  lamellae  long  also  at  the  back;  3—6 
near  the  costa  on  the  upper  side,  2 — 3 near  the  costa 
and  sometimes  1 — 2 rudimentary  ones  near  the  mar- 
gins at  the  backF 


‘231 


Diagnosen  lyder  sâlunda:  ’’Female  plant:  leaves 

sublanceolate,  acute  or  short-acuminate,  dentate  to 
below  the  middle,  marked  with  several  longitudinally 
stripes  at  the  back,  costa  scarcely  percurrent.  Peri- 
chetial  leaves  nearly  similar  with  a percurrent  costa. 
Capsule  as  in  0.  aligerum,  but  thicker;  lid  rostrate, 
pedicel  somewhat  long  and  thick;  calyptra  unknown.” 
— ’’Male  plant:  differing  in  the  leaves  oval-oblong 

and  acute.” 

Af  Polytrichum  capillare  var.  minus  "Wahle nb. 
Flor.  Lapp.  sec.  Arnell  et  Lindberg  har  förf.  bildat 
en  egen  art  P.  Wählern) er gii.  Om  anledningen  hvar- 
för  varietetsnamnet  ” minus ” ej  bibehällits  som  artnamn, 
upplyses  ej.  Yisserligen  är  l’fnajor”  och  ’’minor”  min- 
dre  lämpliga  artnamn,  men  hafva  de  tyvärr  en  gang 
begagnats  som  varietetsnamn,  och  varieteten  upphöjes 
tili  art,  sä  maste  de  dock  bibehällas  i enlighet  med 
prioritetsprincipen,  som  väl  de  fleste  hylla.  Yi  spa 
därför  att  namnet  P.  Wahlenbergii  ej  blir  langlifvadt. 
Mycket  kort  är  författarens  beskrifning  pa  den  nya 
arten,  näml.  : ’’Differs  from  the  last  in  the  leaves 

nearly  entire,  the  wings  of  the  lamine  prominent,  very 
much  broader  below.” 

Hvarför  förf.  Säger  ”sec.  Arnell  et  Lindberg” 
första  vi  ej,  kanske  de  i bref  till  förf.  uttryckt  sin 
âsigt.  I ’’musci  Asiæ  borealis”  upptaga  nämnde  förf. 
visserligen  var.  minus  Wahlenb.,  men  utan  beskrifning. 

Smärre  Notiser. 

Vetenskapsakademien  d.  10  okt.  Prof.  N. 
Pringsheim  anmäldes  vara  med  döden  afgangen.  — 
Fran  Regnellska  Stipendiaten  d:r  G . 0.  Malme  hade 
inkommit  berättelse  om  fortgängen  af  hans  resa  i 
Sydamerika,  livaraf  framgick,  att  lian  vore  att  ater- 
vänta  tili  fäderneslandet  omkring  slutet  af  denna  ma- 
nad.  Lektor  Lindman  är  förut  hemkommen.  — Prof. 
Witt  rock  refererade  och  inlemnade  for  intagande  i 


232 


akad:s  skrifter  1)  Zur  Kenntniss  einiger  Uredineen 
der  Gebirgsgegenden  Skandinaviens  af  doc.  O.  Jdel, 
2)  Zur  Bliitlienbestäubung  in  den  schwedischen  Hoch- 
gebirgen af  amanuensen  0.  Ekstam. 

Fysiografiska  sällskapet  d.  10  okt.  Prof.  J. 
G.  Agardii  refererade  en  af  honom  författad  afkand- 
ling,  som  antogs  tili  införande  i sällskapets  handlin- 
gar:  Analecta  botanica  (continuatio  II). 


Ett  herbarium, 

bestâende  af  nng.  6,00  utländska  växter  (fanerogamer 
och  ormbunkar)  i godt  skick,  säljes  tili  billigt  pris, 
om  snar  uppgörelse  träffas  med  uudertecknad. 

R.  Westling, 

Skara. 


Uos  Frans  Svanström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erhallas: 

Grâtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2.75 
Hvitt  „ „ 360x445  „ „ „ „10- 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  „ „ ,,  „ 4, 50 

„ „ 11  , blä  „ 285x465  „ „ „ „ 7,75 

„ „ „ 13  .hvit  „ 285x465  „ .,  ,.  9,— 

Obs!  De  b;ida  sistnämnda  sorterna  anviindas  vid  Itiksmusei  Dotaniska 
afdelning. 


Innehall. 

Erikson,  J.,  Nägra  ord  om  utvecklingon  Iios  Halianthus  pc- 
ploides,  s.  218. 

Kitilman,  A.  0.,  Finsk  botanisk  literatur  1891  — 1893,  s.  202. 
Krok,  Th.  0.  B.,  Svensk  botanisk  literatur  1893,  s.  211. 
Nilsson,  IL,  En  för  Skandinavien  ny  Safe's; -hybrid,  s.  224. 
Sernander,  R.,  Om  s.  k.  glaciala  relikter,  s.  185. 
Literaturöfversigt  s.  226. 

Smärre  notiser  s.  231. 


Land,  Burlingska  Boktryckeri-  och  Stilvjnteri-h ktiebolaget  18*  ,,94. 


Meddelanden  frân  Botaniska  Föreningen,  Stockholm.  N:o  6. 

Nâgra  ord  om  den  skandinaviska  björkregionen. 

Af  A.  (t.  Kellgren. 

(Inlemnad  den  17  nov.  1894). 

Den  skandinaviska  björkregionen  är  pâtagiigen  att 
anse  sorn  en  rest  af  den  subglaciala  björli-asp-üoram , 
som  en  gang  varit  bofast  i Danmark  och  Södra  Sve- 
rige, men  derstädes  mast  lemna  plats  för  nya  paträn- 
gande  florelement.  Att  björk-aspfloran  under  den  van- 
dring  mot  norr,  som  häraf  betingades,  undergâtt  stora 
förändringar,  bör  ej  fôrvâna  oss,  dâ  vi  besinna  att 
kvarje  växtgeogralisk  enhet  är  en  funktion  ej  blott  af 
klimatiska  faktorer  utan  äfven  af  biologiska.  Sâlunda 
saknas  i den  subalpina  floran  just  den  art,  som  Steen- 
strup  x)  anser  som  den  subglaciala  tidens  karakters- 
växt,  nämligen  aspen , ocb  Here  arter,  som  numera 
endast  gâ  upp  i barrskogsregionen,  hafva  blifvit 
funna  i subglaciala  lager *  2).  Helt  visst  bar  den  sub- 
alpina Vegetationen  dessutom  i sig  upptagit  en  mängd 
arter,  som  ej  förekommit  under  den  subglaciala  tiden, 
ehuru  vär  kännedom  om  den  sistnämda  ännu  är  för 
ofullständig  för  att  kunna  afgöra  detta.  Det  bör  ej 
ens  förvana  oss,  att  man  i Tyskland  pa  den  nivä, 
som  betecknar  den  subglaciala  tiden,  funnit  en  typisk 
steppfauna  3),  i betraktande  deraf,  att  kampen  mellan 
arterna  da  ställde  sig  sa  heit  olika  mot  nu. 

’)  J.  J.  Steenstrup,  G-eognostisk-G-eologisk  undersögelse  af 
Skovmoserne  Vidnesdam  o g Lillemose  i det  Nordlige  Sjelland. 

Vid.  Sel.  naturvid.  og  mathem.  Afh.  IX  Deel. 

2)  Jmf.  ÜUNNAR  AnüERSSON,  Studier  öfver  torfmossar  i södra 
Skâne.  Bihang  till  K.  Vet.  Akad.  Handl.  Bd.  15  afd.  III  N:o  5. 

3)  Jmf.  Nehring,  Über  Tundren  und  Steppen  der  Jetzt-und  Vor- 
zeit, Berlin  1890. 

Bot.  Not.  1894. 


16 


*284 


Huru  vi  an  uppfatta  björkregionen,  vare  sig  som 
en  qvarlefva  af  den  subglaciala  floran,  eller  som  ett 
gränsgebit  mellan  den  alpina  eller  polära  trädlösa 
heden  ocli  barrskogsregionen  (Wahlenbero)  *),  sa  torde 
i alla  händelser  ingen  tvekan  uppstâ,  om  hvad  som 
âsyftas.  Som  det  ej  finnes  nägra  for  denna  region 
specifikt  utmärkande  växter,  har  det  sig  svârt  att 
för  den  sainma  fastställa  en  bestämd  definition,  ocli 
om  man  t.  ex.  med  björkregionen  förstär  sammanfatt- 
ningen  af  de  lokaler,  â hvilka  björken  förmär  bilda 
slutformation,  sä  är  detta  endast  en  omskrifning  af 
Wahlènbergs  uppfattning. 

Den  skandinaviska  björkregionen  är  nästan  ute- 
slutande  bunden  tili  fj allen , hvarigenom  den  kommer 
att  intaga  en  ganska  obetydlig  areal.  Under  det  den 
polära  björkregionen  pä  Kola-halfön  intager  ett  50 
kilometer  bredt  omrâde *  2),  torde  den  i Skandinavien 
ingenstädes  uppnâ  mera  än  15  kilometers  bredd.  Der- 
järnte  är  denna  region  â de  Skandinaviska  fjällen 
oupphörligt  afbruten,  än  af  fjällheden,  än  af  barrsko- 
garne,  mellan  hvilka  bada  regioner  den  i fragavarande 
bildar  ofta  vidt  atskilda,  öliknande  partier.  Huruvida 
dessa  nagonsin  varit  sammanhängande,  sâsom  ju  läter 
tänka  sig  hafva  varit  förhällandet  under  nâgon  tid- 
punkt,  innan  barrträden  uppnadde  sin  nutida  gräns, 
är  nästan  omöjligt  att  à priori  afgöra.  Afven  om  vi 
strängt  fasthalla  var  uppfattning,  att  den  subalpiua 
regionen  är  en  qvarlefva  af  den  subglaciala,  behöfver 
ej  detta  hafva  inträffat,  da  denna  vegetation  mycket 
väl  kan  via  dalgangarne  hafva  i smärre  armar  spridt 
sig  tili  fjällen.  Att  sä  skett,  tyckes  framga  af  den 
omständigheten,  att  man  i det  norrländska  barrskogs- 
omrädets  torfaflagringar  ej  träffar  nâgon  subglacial 

’)  Göran  Wahlexberg,  Flora  Lapponica,  Berolini  1812. 

2)  A.  0.  Kuilman,  Pflanzenbiologische  Studien  aus  Russisch 
Lappland.  Acta  Soc.  pro  Fauna  & Flora  Fennica  T.  VI  N:o  3, 
Helsingf.  1890. 


235 


nivâ  x).  Gdnnar  Andersson *  2)  har  dessutom  uttalat  den 
förmodan,  att  björken  och  aspen  ätföljt  furen  vid 
dennas  invandring,  samt  att  i alia  händelser  den  tid, 
under  hvilken  dessa  träd  voro  allenarädande  skogsträd, 
endast  utgör  en  kort  öfvergangstid.  Beträffande  de 
öfverensstämmelser,  som  rada  i björkregionens  floristi- 
ska  och  fysiognomiska  sammansättning,  sä  äro  dessa 
ej  större,  än  att  de  mycket  väl  lata  sig  förena  med 
var  uppfattning. 

Vi  halva  redan  anmärkt,  att  den  skandinaviska 
björkregionens  mäktighet  ej  är  synnerligen  stör,  och 
hvad  den  horizontela  beträfiar  ytterst  liten.  Vanligen 
brukar  man  uppskatta  bjöi’kregionens  mäktighet  efter 
dess  vertikala  utsträckniug,  som  kan  lätt  och  exakt 
bestämmas,  och  som  den  vertikala  mäktiglieten  är  di- 
rekt proportionel  mot  den  horizontela,  fa  vi  härigenom 
ett  tillförlitligt  värde.  Wahlenberg3)  uppskattar  björk- 
regionens mäktighet  i Lappland  tili  närmare  200 
meter.  I de  södra  fjälltrakterna  är  björkregionens 
mäktighet  vida  mindre.  Düsen  4 5 6)  uppgifver  björkre- 
gionens största  mäktighet  pä  tjället  Areskutan  i Jämt- 
land  tili  95  meter  samt  anmär ker,  att  subalpin  björk- 
skog  delvis  alldeles  saknas.  Samma  förhallande  rader 
i norra  Dalarne,  hvarest  förf.  D)  bestämt  denna  regions 
mäktighet  tili  30  — 50 — (nägon  gang)  100  meter.  Ej 
sällan  saknas  hvarje  tillstymmelse  tili  björkregion  här- 
städes.  I Härjedalen  däremot,  hvarest  förf.  G)  varit 
i tillfälle  undersöka  trädgränserna  pä  Ruten-  och 
Hamrafjällen  m.  fl.  vid  riksgränsen  belägna,  intager 

*)  Jmf,  R.  Tolf,  Granlemningar  i svenska  torfmossor,  Bih.  tili 
K.  Yet.  Akad.  Handl.  B 19  afd.  III. 

2)  op.  cit. 

3)  op.  cit. 

4)  K.  F.  Dusén,  Om  Spliagnaceernas  utbredning  i Skandinavien, 
Akad.  afh.,  Upsala  1887. 

5)  A.  G.  Kellgren,  Nagra  observationer  öfver  trädgränserna  i 
vara  sydliga  fjälltrakter.  Öfvers.  af  K.  Yet.-Ak.  Förh.  1893  N:o  -1. 

6)  Kellgren,  op,  cit. 


236 


den  subalpina  björkskogen  en  mäktighet  af  200  me- 
ter, men  det  är  att  märka,  det  man  här  kan  konsta- 
tera  en  depression  ‘)  i barrskogsgränsen  af  ungefär 
samma  dimensioner.  Hade  ej  en  sâdan  inträffat,  skulle 
förhällandena  i Härjedalen  gestalta  sig  ungefär  som  i 
Dalarne.  Huruvida  mäktigheten  i Lappland  liärrör 
frän  ett  liknande  förhällande  eller  af  andra  orsaker. 
är  deremot  ej  utrönt.  Egendomligt  är  emellertid,  att. 
under  det  man  skulle  vänta,  det  björkregionens  mäk- 
tighet i fjällen  aftoge  mot  norr,  den  1 stallet  ökas. 
Härmed  sammanhänger  ocksä  tillvaron  af  en  ganska 
bred  polär  sâdan  region  mellan  den  arktiska  tundran 
och  det  nordeuropeiska  skogsomrädet,  och  det  ar  tj^d- 
ligt,  att  betingelserna  för  tillvaron  af  en  björkregion 
ökas  mot  norden.  Detta  förhällande  öiverensstämmer 
dermed,  att  den  subglaciala  björk-asp-vegetationen  bör 
hafva  uppkommit  under  liknande  betingelser  som  den 
polära  björkregionen,  nämligen  omedelbart  efter  den 
arktiska  tundran,  men  deremot  ej  alls  varit  af  alpin 
karakter.  Och  under  sâdana  förhällande  blir  det  gan- 
ska lätt  att  första,  hvarför  den  subalpina  björkskogen 
alldeles  saknas  i det  mellaneuropeiska  höglandet,  och 
endast  är  föga  utvecklad  i de  södra  skandinaviska 
fjälltrakterna. 


Meddelande  frän  Botaniska  Föreningen  i Stockholm.  N:o  7. 

Om  bladtyperna  inom  släktet  Saxifraga,  deras 
fördelning  pä  bestämda  klimatomraden  samt 
förmodade  fylogenetiska  ordningsföljd. 

Af  J.  B.  Jungnkr. 

(Inlemnad  den  17  nov.  1894). 

Om  vi  skulle  företaga  en  exkursion  med  vara 
fjälls  högsta  af  fanerogamer  bevuxna  omraden  sasom 
utgängspunkt,  frän  glacieromradena  och  ned  genom  de 


')  Kellgren,  op.  cit. 


237 


olika  regionerna  till  lâglandet,  ocli  om  vi  under  en 
sâdan  vandring,  for  att  fâ  en  noggrann  kännedom  om 
arternas  uppträdande  pâ  bestämda  klimatomräden,  itte- 
slutande  skulle  rikta  vär  uppmârksamket  pâ  ett  enda 
släkte  — vi  vâlja  sâsom  exempel  det  hufvudsakligen 
arktisk-alpina  släktet  Saxifraga  — , sä  skulle  vi,  om 
vi  tillika  jemförde  förkällandena  kärstädes  med 
Saxifraga-arternas  utbredning  äfven  i andra  bland 
jordens  fjälltrakter,  komma  till  det  résultat,  att  blad- 
gestalter,  som  likna  kvarandra,  kufvudsakligen  ock  i 
stört  sedt  upptrâda  pâ  motsvarande  eller  likartade 
klimatomräden.  Lâtom  oss  företaga  en  sâdan  eller 
nâgra  sâdana  exkursioner. 

Dâ  vi  befînna  oss  pâ  de  öde  ock  vegetations- 
fattiga  morânerna  under  en  glacier  eller  pâ  de  af  lösa 
forvittringsprodukter  bildade  jordlagren  pâ  sidorna  om 
en  sâdan,  eller  om  vi  besöka  omgifningarne  kring 
nâgon  af  de  stora,  högst  belägua,  kela  sommaren  öfver 
kvarliggande  snödrifvorna,  sâ  skola  vi  endast  kär  ock 
dâr  pâ  det  vâta  ock  kalia  underlaget  iakttaga  en  liten 
enstaka  fanerogam  vaxt. 

Heit  visst  skall  denna,  kvilken  familj  den  an  ma 
tillköra,  kafva  bladen  pâ  ett  alldeles  särskildt  sâtt  at 
de  liâr  râdande  omstândigheterna  utbildade  till  skydd 
mot  just  dessas  egen  inverkan.  Hârom  emellertid  ut- 
förligare  sedermera. 

Det  skall  visa  sig,  att  de  arter,  som  kär  förekomma 
de  mâ  nu  tillköra  släktet  Saxifraga  eller  nâgot  annat, 
oftast  kafva  bladgestalten  ’’kjertbladslik”  *),  d.  v.  s. 
nâgot  köttig  samt  till  formen  omvändt  äggrund  eller 
spadformig.  De  flikiga  blad,  som  kär  nâgon  gâng 
förekomma,  skola  befinnas  hafva  flikarne  trubbiga  ocli 
for  öfrigt  af  liknande  gestalt.  Dessa  flikiga  blad 
lemna  vi  emellertid  tills  vidare  utan  afseende. 


*)  Jämför  J.  R.  .JuNGXER,  Klima  und  Blatt  in  der  regio  alpina, 
Flora  1894. 


238 


Nära  "glacieren”  pâ  Syltopparne  förekommer  i 
rätt  stör  mängd  Curdamine  bellidifolia  L.  Pâ  mot- 
svarande  liöjd  af  Dovrefjell  ock  annorstädes  uppträder 
den  tili  bladgestalten  om  denna  mycket  paminnande 
Campanula  uniflora  L.  I högfjällens  öfre  nivâer  repré- 
senteras släktena  Veronica  och  Epilobium  m.  fl.  af 
arter  med  liknande  köttiga  hjei'tbladsliknande  blad- 
tormer.  Detta  raa  nu  vara  nämdt  inledingsvis. 

Vi  rikta  var  uppmärksamhet  âter  pâ  släktet 
Saxifraga.  Om  vi  vilja  söka  efter  nägra  representanter 
af  hjertbladstypon  hos  detta  släkte,  sa  maste  vi  be- 
gifva  oss  tili  dylika  bögt  belägna  nejder  af  utom- 
skandinaviska  fjelltrakter  eller  tili  arktiska  omräden. 
Dar  skola  vi  Anna  de  arter  som  füllt  aterge  denna 
bladtyp. 

Saxifraga  ßagcUaris  Willd.,  utbredd  öfver  Nord- 
amerika, Grönland,  Spetsbergen.  Novaja  Semlja,  Sibi- 
rien. Tibet,  Kaukasus.  Himalaya  (17,000  fot),  pâ  glet- 
scheromrädenas  närmaste  omgifningar,  S.  moscata  Wulf, 
hvilken  förekommer  pâ  motsvarande  höjd,  7 — 8.000 
fot,  i Alperna  och  Pyreneerna,  S.  planifolia  Lap.  i 
gletscherregionen  af  Zermatt  och  pâ  liknande  omrä- 
den i Savojen,  S.  stenopctala  Gaud.,  pâ  7 — 8,000  fots 
höjd  i Tyroien,  S.  st  ell  a aurea  H.  f.,  frän  Sikkimda- 
len  pâ  södra  sluttningen  af  Himalaj^a  (15 — 17,000 
fot),  tillhöra  samtliga  denna  hjertbladstyp.  S.  androsaeca 
L.  och  S.  Segaieri  Sprgl.,  hvilka  äfven  utgöra  exem- 
pel  pâ  denna  typ.  äro,  enligt  amanuensen  H.  Dahlstedts 
meddelade  uppgifter,  tillika  med  S.  planifolia  Lap.  säväl 
t.  ex.  i Zermatt  som  pâ  Dent  d’Oche  utbredda  uteslu- 
tande  pâ  det  tili  glaciererna  angränsande  omrâdet.  Säsom 
nämdt  äro  dessa  växter  vanligen  läga  och  oansenliga. 
De  skjuta  icke  synnerligen  högt  upp  öfver  markens 
förvittringsprodukter  och  enligt.  uppgifter,  som  pâ  be- 
gäran  meddelades  säväl  af  am.  Dahlstedt  som  af  am. 
Ekstam  (beträffande  S.  ßagcUaris),  växa  de  pâ  ständigt 
fuktiga  ställen  som  ofta  öfversköljas  med  lerblandadt  vat- 


259 


ten.  Samtliga  bladen  af  dessa  individ  äro  emellertid 
utsatta  för  en  dylik  kontakt  med  underlaget  och  hafva 
mäßigen  i öfverensstämmelse  dermed  ocksa  pa  skottet 
i sin  helhet  hufvudsakligen  blott  denna  enda  bladge- 
stalt, under  det  att  arterna  längre  ned  i regio  alpina 
och  pa  laglandet  blott  närmast  marken  hafva  blad, 
nämligen  hjertbladen,  som  utsättas  för  underlagets 
inverkan  i detta  liänseende.  Att  den  korta  Vegeta- 
tionsperioden och  klimatförhallandena  i öfrigt  betingat 
typens  uppkomst  och  utbredning  i just  dessa  trakter 
är  väl  sannolikt , liksom  det  utan  tvifvel  skall  visa  sig, 
att  de  inre,  konstitutionella  egenskaperna  utbildats 
med  hänsyn  tili  dessa  yttre  förliallanden. 

Heit  nära  ’’glacieren”  pa  S3Tltopparne  förekommer 
deremot  S.  stellaris  L.  Denna  har  utom  hjertbladens 
typ  äfven  andra  blad,  som  nagot  skilja  sig  fran  dessa 
tili  sin  form.  De  hafva  endast  nägra  sagtänder,  och 
bladet  har  ännu  icke  fatt  den  kretsrunda  form,  som 
utmärker  Vegetationen  pa  lägre  niva  närmast  drif- 
vorna  inom  regio  alpina  inferior.  Se  vidare  härom 
i ’’Klima  und  Blatt  in  der  regio  alpina.”  Arten  är 
utbredd  icke  blott  närmast  glaciererna,  utan  gär  äfven 
stundom  tämligen  langt  ned  i regio  alpina  inferior. 
Denna  arts  bladtyp  är  alltsa  saväl  växtgeografiskt,  som 
morphologiskt  taget  en  öfvergangstyp  tili  de  ’’alpina 
snöbladen”  1).  Andra  representanter  af  ofvannämda 
typ  uppträda  i andra  fjälltrakter,  t.  ex.  S.  pallida 
Wall,  i Sikkimdalen  pa  15 — 17,000  fots  höjd. 

Den  alpina  snöbladstypen,  som  man  finner,  da 
man  kommer  pa  lägre  niva  af  regio  alpina,  är  i Skan- 
dinaviens fjälltrakter  representerad  af  S.  cernua  L. 
Utom  Skandinavien  är  denna  typ  ytterst  vanlig  i nä- 
stan  alla  jordens  fjälltrakter,  mest  i närheten  af  drif- 
vorna  inom  regio  alpina  inferior,  men  äfven  pa  lägre 
nivâ  isynnerhet  i dalar  och  i klyftor,  som  vintertid 
täckas  af  djupare  snö.  Här  ma  endast  nämnas:  S. 


) J.  R.  JUNGNER  1.  C. 


240 


olympica  Boiss.  (Grekland  5,500 — 6,500  fot),  S.  oricn- 
talis  Jacq.,  S.  pedemontana  Allion.,  S.  parviflora  Riv., 
S.  punctata  L.,  S.  rotundifolia  L.  (Alperna  och  Arme- 
nien m.  fl.  st.),  S.  carpetana  Boiss.,  S.  bulbifera  L., 
chrysosplcnifolia  Boiss.,  S.  aestivalis  Fisch.,  S.  cuneifolia 
L.,  S.  hederacea  L.,  S.  lasiopbylla  Schott.,  S.  macrantha 
Boiss.  (”ad  nives  déliquescentes  montis  summi  Binigoell 
ait..  9,000  fot”)  *)  S.  cymbalo)  ta  L.,  S.  Gnon  L.,  S.  he- 
derœfolia  Höchst.  (Abyssinien  10 — 14,000  fot),  S. 
Huetiana  Boiss.  (Silicien  5,600  fot),  S.  davurica  Pali. 
(Rocky  mountains),  S.  umbrosa  L.  (Pyreneerna),  S. 
atlantica  Briss.  (Nordafrika,  Kabylien),  S.  cortusifolia 
S.  Y.  (Japan,  Hakodate),  S.  Sibthorpii  Boiss.  (Grek- 
land 6 — 8,000  fot),  S.  Taygetea  Boiss.  (Parnassus 
6 — 8,000  fot),  S.  Sibirien  L.,  former  af  den  ofvan 
nämnda  S • pallida  Wall.  (Sikkimdalen,  Himalaya  15 — 
17,000  fot). 

Vandra  vi  ännu  ett  stycke  längre  ned  i vâra 
fjäll,  sa  skola  vi  i de  lägre  belägna  delarne  af  regio 
alpina  samt  inom  det  subalpina  omrâdet  pâtrâfîa 
Saxifraga  nivalis  L.  Denna  har  obetydligt  tillspetsade. 
men  forttarande  breda  sâgade  blad.  Till  denna  typ 
”de  subalpina  snöbladen'1  höra  ocksâ  S.  hieraciifolia 
Waldst.  och  S.  virginiensis  Mich.  (Nordamerika)  m.  fl. 
Denna  bladtyp  uppträder  mest  i temligen  fuktiga  och 
regnrika  omrâden  af  fjällen  samt  i mer  nederbörds- 
rika  högfjäll,  i motsats  till  de  arter  pâ  lägre  nivâ,  som 
ega  uppât  trubbiga  och  upprätta  blad,  och  till  hvilka 
jag  sedan  skall  âterkomma. 

Men  lâtom  oss  först  göra  ännu  en  exkursion  till 
fjällvidderna.  Vi  skola  utan  tvifvel  Anna,  pâ  andra  om- 
râden, där  klimatfaktorerna  äro  annorlunda  beskaftade, 
ocksâ  ännu  andra  bladgestalter. 

Om  vi  därför  begitva  oss  frân  ett  gletscherom- 
râde  ut  pâ  de  Tcalla  och  pâ  sarama  gâng  torra , for 

’)  Citaten  äro  hemtade  frân  etiketter  i härvarande  Eiksmusoi 
herbarium 


241 


stark  frost  och  insolation utsatta  hedarne,  sa  skola 
vi  snart  iakttaga  förändringar  hos  den  Ursprungliga 
hjertbladsgestalten,  som  gâtt  i en  heit  annan  riktning 
an  den  utveckling  af  densamma,  som  förekommer  i 
fuktigare  eller  mer  nederbördsrika  trakter. 

Bladen  blifva  mindre,  stundom  mycket  smä,  men 
pa  samma  gang  mer  tättsittande,  antingen  succulenta 
och  mer  centriskt  byggda  eller  torra,  fjäll-liknande 
och  i senare  fallet  mycket  tätt  sammangyttrade  ofta 
med  nagot  tillbakavikna  kanter.  Ofta  äro  stammarne 
och  rötterna  i detta  sista  fallet  stärkt  förvedade  och 
i öfrigt  väl  utvecklade.  Bladen  blifva  da  tili  utseen- 
det  lika  ljungväxternas,  oftast  läderartade  och  styfva, 
stundom  med  nästan  ’’hornartad”  eller  förvedad  konsi- 
stens.  Typen  har  jag  i det  nämda  arbetet  gifvet 
namnet  ’’köldblad”. 

Till  den-  förra  kategorien  med  succulenta  blad 
höra  bland  andra  följande  Saxifraga- arter:  S.  opposi- 
tifolia  L.,  stärkt  succulent,  tenderar  därigenom  nagot 
at  den  centriska  typ,  som  jag  gifvet  namnet  ’’circum- 
polära  ljusblad”  *)  och  bildar  i detta  hänseende  en 
öfvergang  till  S.  aizöides  L.,  S.  bi  flora  Allion.  (kom- 
mer  denna  typ  nära,  men  har  mer  rundade  blad),  S. 
Jacquemontiana  Dne.  och  S.  imbricata  Roy  le.  (bâda  frân 
Himalaya,  Sikkim  16 — 18,000  fot). 

Arter  med  torra  fjäll-lika  blad  äro  bland  andra 
följande:  S.  bronchialis  L.  (i  Mandschuriet,  44 — 45° 
nordl.  bredd  och  pa  Rocky  mountains,  7,000  fot  bögt), 
S.  erioblasta  Boiss.  (Spanien),  S.  Jiemisphcerica  H.  f. 
(Himalaya  17  —18,000  fot),  S.  Kotschyi  Boiss.  (”7 — 
9,000  fot  in  Tauri  alpes,  Bulgar  Daugh”),  S.  scardica 
Griseb.  (’’Olympus  8,000  fot”),  S.  bryoides  L.  (Alperna), 
S.  saginoidea  H.  f.  (Himalaya,  Sikkim  13 — 18,000 
fot,  S.  diapensioides  Bell,  och  S.  juniperina  Adams,  sy- 
nas  förekomma  pa  nagot  lägre  nivä  den  förra  pa  Al- 
perna den  senare  pa  Kaukasus. 


')  Jämför  J.  R.  Jungner  1.  c 


242 


Den  ofvan  nämnda  S.  scardica  bildar  genom  bla- 
dens  form  och  storlek  en  öfvergäng  tili  följande  blad- 
typ, som  représenteras  t.  ex.  af  S.  Aizooit  Jacq. 

Xär  vi  komma  pa  lägre  nivä  af  regio  alpina  och 
befinna  oss  pâ  det  omräde.  hvilket  jag  i den  otVan 
citerade  afhandlingen  betecknat  med  namnet  grävide- 
zonen.  sä  möta  vi  nämligen  en  bladtyp,  som  med  an- 
ledning  af  den  läga  temperaturen  i marken  utbildat 
sig  tili  skydd  emot  den  starka  turgescensförlust,  som 
häraf  blir  följden.  I vanliga  fall  äro  dessa  blad  stärkt 
häriga.  tili  formen  omvändt  äggrunda  eller  spadlika. 
i regeln  med  största  bredden  ofvan  midten.  Hos 
släktet  Saxifraga  ersättas  hären  genom  ett  öfverdrag 
af  kolsyrad  kalk.  Bladen  äro  i öfrigt  hvad  formen 
beträffar  närmast  lika  öfriga  “afdunstningsblad  Jäin- 
för  den  förut  citerade  afhandlingen).  De  uppträda. 
oc-ksä  pä  det  omräde.  där  dessa  pläga  finnas,  nämli- 
gen pä  samma  eller  motsvarande  nivä  som  grävidena. 
Stundom  gâ  de  ned  i regio  subalpina.  Utom  det  att 
denna  typ  synes  välja  denna  bestämda  nivä  i fjällen, 
sä  väljer  den  ocksä  i regeln  ett  bestamdt  underlag, 
nämligen  kalkklippor  eller  kalkrik  jord.  De  fiesta 
etiketter  pä  dylika  arter  i Riksmusi  herbarium  angif- 
ver  ocksä  tvdligü  detta. 

I vära  fjelltrakter  anträffa  vi  tvä  hithörande  arter 
nämligen  S.  Aizoon  Jacq.  (denna  art  äfven  t.  ex.  pä 
"Parnassus  6.500  fot“  och  S.  Cotyledon  L.  Bland  andra 
hithörande  arter  mä  endast  nämnas:  S.  crustata  West. 
(Pä  kalkalpe  ma,  Idria),  S.  media  Gouan.  ("in  rupibus 
calcareis  in  Pyren.  alpinis  et  subalp.").  S ■ hUeo-viri- 
dis  Schott,  et  Kotschy.  (“in  rup.  calcareis  in  Trans- 
sylvania  4,500 — 7.000  fot"),  S.  longifolia  Lap.  (Kalk- 
klippor pä  Pyreneemab  S.  matata  L.  ("Rochers  du  cal- 
caire blancr,  Schneeberg.  Zürich.  Savojen).  S.  Hostii 
Tausch.  (Böhmen). 

Dä  Saxifraga  som  bekant  nästan  uteslutande  är 
arktisk-alpin,  sä  förekomma  de  subalpina  och  pä 


248 


lâglandet  uppträdande  bladtyperna  icke  ofta  hos 
ifrägavarande  släkte.  Nägra  fall  af  ’’daggblad”  *) 
synas  dock  förefinnas.  Exempelvis  m â närnnas: 
S.  nutans  H.  f.  (Himalaya,  Sikkim  10  — 12,000  fot, 
hvilken  höjd  delvis  motsvarar  Regio  temperata) 
Daggbladen  förekomma,  som  jag  ocksä  i ’’Klima 
und  Blatt  in  der  regio  alpina”  nämner,  rätt  ofta 
ofvan  skogsgränsen  i tropiska  högfjäll.  Sa  är  äfven 
fallet  med  S.  diversifolia  Wall.,  hvilken  vid  9 — 
10,000  fots  höjd  (Himalaya)  har  tydliga  daggblad, 
men  pa  lägre  nivä,  dar  en  större  regnmängd  faller, 
ganska  tydligt  droppspetsade  blad,  som  tendera  at 
’’regnbladstypen.”  Daggbladstypen  är  äfven  represente- 
rad  af  den  i mycket  torra  trakter  pa  orientens  berg 
(t.  ex.  Shâlizân  och  Shéndtoi)  växande  S ■ pachyclados 
Aitchison  et  Hemsley  samt  af  S.  pennsylvanica  L. 
i Nordamerika. 

Begifva  vi  oss  däremot  frän  glacieromrädet  nt  pa 
de  för  vinden  utsatta  klipporna,  dar  tillika  fuktighet 
ständigt  förefinnes  hos  nnderlaget,  sä  skola  vi  där  finna 
en  annan  bladtyp  nämligen  den  ’’alpina  vindbladsty- 
pen.”  Denna  représenteras  hos  släktet  Saxifraga  af 
en  mycket  stör  mängd  arter,  bland  hvilka  vi  endast 
ma  nämna  nägra  fä,  nämligen:  S ■ cœspitosa  L.  (Kirn, 
’’Rochers,  exposés  an  nord”,  Harz,  ’’auf  den  Stürmen 
ausgestzen  Kalkfelsen  des  Harzgebirges”),  S.  decipiens 
Ehrh.  (”ad  rupem  Schreckenstein”),  S-  sternbergii  Willd. 
(”in  cacumine  montis  Milleschaner”),  S.  cymosa  W.  K. 
Grieseb.  ' (”in  rupestribus  Transylvaniæ  7 — 7,500  fot”), 
S.  peruviana  Aerenb.  (Kordilliererna  14 — 16,000  fot) 
S.  pentadactylis  Lap.  (med  mycket  fina  flikar,  pä  Pyre- 
neerna  och  pa  Sierra  de  Guadarama).  Dessa  arter 
synas  tillhöra  högfjällen  och  hafva  mahända  direkt 
utbildat  sina  blad  frän  en  hjärtbladsliknande  typ. 
Äfven  ntseendet  talar  härför.  En  annan  kategori  af 

2)  J.  R.  Jtjngker,  Om  regnblad,  daggblad  ocdi  snöblad,  Bota- 
niska  Notiser  1893  N:o  3 ocli  1894  N:o  3. 


244 


alpina  vindblad  synes  af  utseende  (bladen  äro  mer 
kretsrunda)  och  hemland  (de  växa  i lägre  belägna 
bergstrakter)  att  dömma,  hafva  utbildat  sig  ur  alpina 
snöblad.  Denna  kategori  représenteras  i norra  Italien 
af  S.  petrea  Pona  och  pä  Madeira  af  S.  geranioides 
L.  Àfven  S.  rivularis  L.  har  alpin  vindbladstyp,  som 
dock  kommer  den  alpina  snöbladstypen  ganska  nära. 

Högt  uppe  i fjällen  eller  äfven  pä  lägre  nivä, 
dar  bladen  blifva  xner  likformigt,  svagt  eller  stärkt 
belysta,  blifva  de  upprätta  och  mer  centriska.  Sä 
är  enligt  Dmilstedts  muntligen  meddelade  uppgifter 
fallet  med  S.  aspera  L.  (Schweiz).  Dess  blad  tendera 
ät  den  typ,  hvilken  jag  benämnt  ’’circumpolära  Ijusblad." 

De  arter  af  släktet,  hvilka  här  ofvan  icke  blifvit 
omnämda,  kunna  med  nâgra  fä  undantag,  hvilka  nu 
skola  nämnas,  samtliga  inordnas  i ofvannämda  system 
af  bladtyper,  antingen  sä,  att  de  geografiskt  säväl  som 
morfologiskt  tillhöra  nagon  bestämd  typ,  eller  sä,  att 
de  utgöra  representander  fran  öfvergängsserierna  dem 
emellan. 

Saxifraga  granulata  L.  förekommer,  ehuru  den 
har  typiska  alpina  snöblad,  säväl  i Skandinavien  som 
pa  Kontinenten  uteslutande  pä  det  tili  bergstrakterna 
angränsande  läglandet  och  gär  mig  veterligen  ingen- 
städes  upp  i regio  alpina. 

Man  talar  som  bekant  om  relikta  växtformationer 
bland  annat  i det  fall,  da  af  alpina  element  samman- 
satta  sädana  nagon  gang  förekomma  pä  läglandet,  der 
klimatförhällandena  tillätit  deras  fortlefvande,  liksom 
man  äfven  i denna  bemärkelse  talar  om  relikta  före- 
komster  af  arter. 

Man  torde  nu  lämpligen  kunna  beteckna  före- 
koinsten  af  alpina  bladtyper  hos  arter,  hvilka  hafva  sitt 
utbredningsomräde  endast  pä  läglandet,  och  andra  lik- 
nande  förekomster  af  klimatologiska  typer  hos  växterna 
med  namnet  reminiscenta.  ßeminiscenserna  skulle 
da  skilja  sig  fran  relikterna  därutinnan.  att  i senare 


245 


fallet  arter  eller  formationer  äro  gemensamma  für  det 
ursprungliga  utbredningsomrädet  och  för  de  kvardröjda 
förekomsterna,  medan  i förra  fallet  endast  gestalten 
af  vissa  organ  hos  arten  erinrar  om  en  langt  aflägs- 
nare  härstamning  fran  ett  klimat,  inom  hvars  omräde 
densamma  numera  icke  förekommer,  kanske  pâ  grand 
däraf  att  de  öfriga  Organen  hos  i frägavarande  art 
icke  äro  anpassade  för  detsamma.  S.  snrmentosa  L., 
hvilken  synes  vara  utbredd  hufvudsakligen  pâ  lägre 
niväer  inom  Kinas  och  Japans  bergstrakter,  kan  äfven 
och  kanske  i ännu  högre  grad  sägas  ega  endast  en 
reminescent  snöbladstyp.  De  öfriga  arterna  af  släktena 
Saxifraga  liksoxn  de  närstaende  arterna  af  släktet  Ber- 
genia, hvilka  ofta  odlas  hos  oss,  nämligen  B.  cordifolia 
(Han.)  A.  Br.  och  B.  crassifolia  (L.)  Engl.,  samt  B. 
purpurascens  (Hook,  et  Thoms.)  Engl.  (12  — 16000 
fot.  Himalaya,  Altai),  synas  i geografiskt  liksom  i 
morfologiskt  hänseende  tillhöra  den  alpina  snöbladstypen. 

Hos  S.  tridactglites  L.  sotn  blott  förekommer  pâ 
lägre  niva  och  äfven  pâ  skyddade  ställen  torde  den 
alpina  vindbladstypen  endast  vara  reminiscent. 

Hos  S.  Hirculus  L.  är  bladgestalten  mycket  pa- 
minnande  om  hjertbladstypen  högst  uppe  vid  glacie- 
rerna,  men  â andra  sidan  torde  bladen  hos  denna  art 
erhâllit  sin  mer  utdragna  form  genom  etioleringens 1 ) 
och  vindens  uttänjande  verksamhet. 

Det  gifves  ocksa  säsom  heit  naturligt  är  tj'dliga 
öfvergängar  mellan  nästan  alla  typerna.  En  mängd 
arters  blad  med  olika  former  och  ställningar  kunna 
nämligen  utan  tvifvel  blifva  sins  emellan  mer  och  mer 
lika,  för  sa  vidt  de  under  en  tiUräcTcligt  lang  tidsperiod 
pâverkas  af  en  och  samrna  mer  uteshdande  och  starlit 
verbände  klimatfaktor. 

Utvecklingen  kan  salunda  försigga  i hvilken  rikt- 
ning  som  heist. 

')  Arten  växer  som  bekant  pâ  lägre  nivà  och  uti  ett  tätare 
vegetationstäcke,  som  dock  är  utsatt  för  vindens  inverkan. 


246 


Det  finnes  emellertid  lätt  insedda  skäl  som  tala 
tor,  att  hjertbladstypen  är  den  ursprungliga  och 
att  de  andra  typerna  utbildat  sig  ur  hvarandra  huf- 
vudsakligen  pâ  sä  sätt  och  i den  ordning,  att  en  pä 
lägre  niva  af  fjällen  uppträdande  typ  härstammar  frän 
en  högre  upp  utbredd. 

En  vaudring  synes  i samband  harmed  hafva 
försiggätt  hufvudsaJdigen  uppifrân  och  nedät  sä  väl  da 
det  gäller  regio  alpina  som  regio  arctica.  De  sär- 
skilda  typerna  hafva  under  sin  uppkomst  och  geuom 
sin  funktion  företrädesvis  reagerat  mot  den  klimat- 
faktor,  som  typens  namn  oftast  angifver. 


Meddelande  frän  Botaniska  Föreningcn,  Stockholm.  N:o  8. 

Nagra  ord  om  de  latinska  växtnamnens  uttal 
och  skrift. 

Af  Karl  Ljüngstedt. 

(Inlemnad  den  17  nov.  1894). 

Uttalet  af  de  latinska  växtnamnen  är,  som  bekant, 
ej  sällan  rätt  vacklande  och  i manga  fall  torde  ej 
ens  den  klassiskt  bildade  botanisten  säkert  kunna  af- 
göra,  hvilket  uttal,  som  är  det  rätta.  Att  ett  djdikt 
sakernas  tillstand  kan  vâlla  âtskilliga  olägenheter  och 
att  det  frän  mänga  synpunkter  vore  önskvärdt,  om 
större  enighet  i detta  hänseende  künde  ävägabringas, 
ligger  i öppen  dag.  Fragan  är  visserligen  ej  af  nä- 
gon  vidare  vetenskaplig  betydelse  men  dock  i alla  fall 
af  sadan  vikt,  att  den  kan  förtjäna  att  dryftas.  Jag 
vill  därför  i denna  lilla  uppsats  framställla  nägra  för- 
slag  i detta  syfte. 

De  latinska  växtnamnen  maste  sâsom  sädana  at- 
minstone  tili  formen  vara  latin , de  ma  vara  till  sitt 
Ursprung  och  sin  morfologi  hur  grekiska  eller  hur 


247 


barbariska51  som  halst.  De  böra  sâledes  saväl  i af- 
seende  pä  sin  betoning  som  i afseende  pä  de  spräk- 
Ijud  de  innehâlla  uttalas,  sä  vidt  möjligt  är,  enligt 
det  klassiska  latinets  lagar.  Vi  uppställa  detta  som 
en  hufvudregel,  frän  hvilken  af  manga  sa  teoretiska 
som  praktiska  skäl  ätskilliga  undantag  maste  göras. 
Ty  man  torde  kanske  aldrig  knnna  komrna  tili  en  i 
alla  detaljer  füllt  exakt  insikt  om  uttalet  af  latinet 
under  dess  klassiska  tid.  Och  i manga  fall  skulle  en 
förändring  af  det  uu  allmänt  brukade  uttalet  i enlig- 
het  med  hvad  vi  redan  faktiskt  veta  om,  huru  latinet 
dâ  prononcerades,  leda  tili  sa  vâldsamma  förändringar 
i det  gängse  bruket,  att  det  torde  vara  minst  sagdt 
tvifvelaktigt,  huruvida  en  sâdan  revolution  blefve  af 
nagot  praktiskt  värde,  äfven  om  den  künde  genom- 
föras.  Men  detta  hindrar  ej  att  ätskilligt  i denna 
riktning  kan  göras. 

Vi  fästa  oss  da  först  vid  betoningen , synnerligast 
som  pa  detta  omräde  oredan  torde  vara  störst. 

Det  kan  visserligen  vara  nagot  ovisst,  af  hvad 
hufvudsaklig  beskaffenhet  akcenten  under  latinets 
klassiska  tid  var.  Dess  pa  kvantitetsprincipen  byggda 
metrik  talar  onekligen  för,  att  den  s.  k.  exspiratoriska 
akcenten  — hvad  vi  i allmänhet  mena  med  akcent 
— âtminstone  ej  i det  datida  latinet  spelade  en  sä 
stör  rol,  som  den  nu  gör  i de  fiesta  moderna  euro- 
peiska  spräk.  Men  vare  härmed  hur  som  halst.  Det 
är  en  allmänt  utbredd  äsikt,  hvilken  det  ej  finnes 
nagot  skäl  att  i en  sâdan  frâga  som  denna  frângâ, 
att  akcenten  — rättare  hufvudtonen  — i ett  latinskt 
ord  skall  hvila  antingen  pa  andra  ( penultima ) eller  pä 
tredje  (. antepenultima ) stafvelsen  frän  slutet  af  ordet. 
Häraf  följer: 

att  i ett  tvästafvigt  ord  mäste  akcenten  hvila  pä 
den  for  st  a stafvelsen.  Ex.  Lychnis  Flos  cueilli ; 

att  i ett  tre-  eller  flerstafvigt  ord  det  kan  vara 
ovisst,  om  akcenten  skall  hvila  pä  penultiröa  eller 


248 


a ntepen ultima.  -Ex.  Lychnis  Flos  cuculi  eller  Lychnis 
Flos  cuciili? 

Lite  hvar,  om  an  aldrig  sa  klen  latinare,  torde 
veta,  att  detta  beror  pâ,  om  penultima  är  lang  — i 
hvilket  fall  den  uppbär  akcenten  — eller  om  den  är 
hört  — i hvilket  fall  antepenultima  uppbär  den- 
samma.  Men  hvad  ej  sä  lätt  life  hvar  torde  veta  — 
och  det  kan  stundom  till  och  med  hända  den  mest 
framstäende  latinare  — det  är,  om  penultima  i det 
eller  det  ordet  är  läng  eller  kort.  Och  orn  man  sâ- 
ledes  är  oviss  härom,  bör  naturligtvis  den  klassiskt 
bildade  sprâkvetenskapsmannen  râdfrâgas  och  om  ej 
ens  han  kan  besvara  denna  f'râga,  sä  mä  genom  öfver- 
enskommelse  ett  bestämdt  — lât  vara  riktigt  eller 
oriktigt  — uttal  fastställas.  Lyckligtvis  behöfver  i 
de  fiesta  fall  ej  nâgot  tvifvel  i detta  hänseende  upp- 
stâ,  men  ett  och  annat  sâdant  kan  dock  forefinnas. 

Pâ  grand  af  det  nu  anförda,  vill  jag  föreslä 


följande  : 

I en-  eller  tvâstafviga  orcl  utsättes  aldrig  nâgon 
akcent,  ty  dess  plats  är  pa  for  hand  gifven.  I trc-  eller 
ßerstafviga  ord  utsättes  endast  akcenten.  om  penultima 
är  läng  och  dâ  (dit id. 

ty  är  penultima  oakcentuerad,  är  i och  med  det- 
samma  angifvet,  att  akcenten  hvilar  pâ  antepenultima. 

Intet  hindrar  naturligtvis,  att  äfven  antepenultima 
akcentueras,  om  man  skulle  anse  det  vara  for  tydlig- 
hetens  skull  onskligt,  men  om  den  nu  föreslagna  re- 
geln följes,  hehöfves  det  aldrig.  För  enkelhetens  skull 
betecknas  akcenten  alltid  med  akut  ('). 

Man  skrifver  saledes  tili  ex. 

Lychnis  Flos  cueilli,  Melica  cilidta , 


L innce  a borealis , 
Saxifraga  granuldta , 
Saxifraga  ad  seen  dens , 
Tussildgo  farfara , 
Plantägo  major , 


Melica  nutans , 

Gapsélla  Bursa  Fastôris, 
Carum  Carvi, 

Asarum  curopœum , 

Phlox  venia , 


249 


Acorus  Calamus.  Pulsatilla  verndlis. 

o.  s.  v. 

Fasthâlles  undantagslöst  derma  regel,  sa  blir  ak- 
centen  — sa  vidt  jag  kan  se  — pa  samma  gang  sa 
fullständigt,  sa  otvetydigt  och  sâ  enkelt  angifven  som 
möjligt. 

Vi  öfverga  därpa  till  en  svârare  frâga,  nämligen 
att  söka  âvâgabringa  större  enigbet  i uttalet  af  själfva 
sprahljuden.  Vi  indela  da  dessa  i öfverensstämmelse 
med  det  gängse  bruket  i vokaler  och.  konsonanter  och 
vända  oss  först  tili  vokalerna.  Hvad  som  beträffande 
nttalet  af  dessa  kan  vara  att  säga  synes  mig  vara 
följande  : 

1)  Diftongerna  œ och  oe  tyokas  ännu  under  första 
arhundradet  efter  Kristi  födelse  atminstone  inom  den 
patriciska  öfverklassen  i Rom  ha  behallit  sitt  gamla 
uttal,  ungefär  motsvarande  uttalet  af  vara  ljudförbin- 
delser  aj  och  oj,  ehuru  de  visserligen  längt  dessför- 
iunan  i vulgärlatinet  kontraherats  tili  ett  langt  e-ljud. 
Frân  flera  synpunkter  künde  det  kanske  vara  önsk- 
ligt,  att  detta  klassiska  uttal  aterinfördes,  sä  att  dessa 
diftonger  ej  förblandades  med  e.  Men  a andra  sidan 
torde  det  vara  en  alltför  valdsam  förändring  af  det 
gängse  bruket.  Att  säga  tili  ex.  Saxifraga  caispitosa , 
Polemonium  coiruleum,  för  att  ej  tala  om  Trientälis  euro- 
paia , Linnaia  borealis  etc.  vore  tydligen  mindre  väl- 
betänkt.  Och  äfven  frân  andra  synpunkter  synes  mig 
en  sâdan  förändring  böra  afstyrkas.  Härigenom  skulle 
— för  att  blott  anföra  ett  ytterligare  skäl  — difton- 
gen  æ i uttalet  fullständigt  sammanflyta  med  uttalet 
af  diftongen  ai.  hvilken  föreligger  tili  ex.  i Saxifraga 
Aizôon  etc. 

Emellertid  tyckes  mig  dock  denna  fräga  vara  af 
sâdan  betydelse,  att  den  bör  underkastas  diskussion. 

2)  Diftongen  ai  bö'r  naturligtvis  behalla  sitt.  forna 
uttal.  Att  i senare  grekiska  densamma  äfven  öfver- 

Bot.  Not.  1894.  17 


250 


gâtt  till  ett  e-  eller  ä-ljud,  är  ju  af  ingen  betydelse, 
da  traditionen  och  bruket  bevarat  det  klassiska  uttalet. 

I sâdana  fall  dâ  ai  ej  är  diltong,  kan  detta  utmärkas 
i skriften  med  trema  och,  om  sä  behöfs,  äfven  med 
akcent  öfver  i.  Ex.  Geranium  pyrenaicum. 

3)  Den  grekiska  afledningen  -o-ttdr]ç}  -o-sidss  har 
lullt  sprâkriktigt  latiniserats  till  -o-ides  med  längt  i. 
Den  bör  dâ  ock  naturligtvis  undantagslöst  uttalas  som 
- okles , ej  som  -ôjdes.  Enligt  den  ofvan  föreslagna 
regeln  bör  sâledes  penultima  — stafvelsen  i — 
alltid  betecknas  med  akut  och,  om  man  för  tyd- 
lighetens  skull  sä  vill,  äfven  med  trema.  Sâledes 
Acer  platanoides  (eller  Acer  platanoï  des). 

4)  Hvarje  namn  bör  skrifvas  och  uttalas  pâ  ett 
sätt,  ej  pâ  liera.  Denna,  som  det  kan  tyckas,  öfver- 
flödiga  anmärkning  är  dock  i ett  fall  af  behofvet 
pâkallad. 

Vokalen  y finnes  faktiskt  ej  i det  latinska  sprâ- 
ket  annat  ân  i lânord.  Det  inhemska  latinska  ordet 
för  sfcog  heter  sâledes  silva,  ej  sylva.  Man  bör  alltsâ 
undantagslöst  skrifva  och  saga  Finns  siivéstris,  Fagus 
silvatica  o.  s.  v.  Att  däremot  y skrifves  och  uttalas 
i frân  grekiskan  eller  andra  sprâk  härstammande  ord,  , 
är  naturligtvis  sjelfklart.  Till  ex.  Myosotis  silvatica , 
Hyoscyamus  niger  etc. 

Härmed  synes  mig  vara  anfürdt  livad  som  kan 
vara  att  säga  rörande  uttalet  af  vokalerna.  De  na- 
turligtvis ofta  förekommande  dialektiska  variationerna 
af  vokalernas  klangfärger  kunna  vâl  ej  i praktiken 
vâlla  nâgon  afsevârd  olâgenhet.  — 

Uttalet  af  konsonanterna  är  en  vida  svârare  och 
vida  mer  invecklad  Irâga.  I det  heia  är  visserligen  det 
klassiska  latinets  uttal  af  desamma  — sâ  vidt  man 
vet  — väsendtligen  lika  vârt  nu  brukliga,  men  vik- 
tiga  xxndantag  finnas  dock,  specielt  rörande  sâdana 
konsonanter  eller  konsonantförbindelser,  som  härstamma 
frân  andra  sprâk,  särskildt  frân  grekiskan. 


251 


De  fall,  dar  nâgon  ovisshet  rörande  det  mest 
lämpliga  uttalet  kan  rada  och  dar  sâledes  en  förän- 
dring  af  det  traditionella  künde  vara  af  behofvet  i 
mer  eller  mindre  man  pakallad,  synas  mig  vara  föl- 
jande : 

1)  De  sprakljud,  som  i latinska  alfabetet  tecknas 
med  c och  g,  voro  ännu  i senare  romerska  kejsarti- 
den,  som  man  säger,  barda  äfven  framför  s.  k.  lena, 
mera  exakt  uttryckt  palatala  vokaler.  Man  uttalade 
sâledes  dâ  ännu  till  ex.  civis , gijgno  sä  som  vi  nu 
uttala  fae,  guitarr.  Detta  framgär  bland  annat  otve- 
tydigt  af  sadana  fall  som  kyrfell  af  Cere/olium,  körsbär 
af  Cerasus  etc.  Dâ  sâledes  om  det  verkligt  klassiska 
uttalet  af  dessa  ljud  ej  kan  räda  det  ringaste  tvifvel, 
vore  det  uppenbarligen  sâ  frân  spräkriktigbetens  som 
Iran  tydlighetens  synpunkt  enligt  min  tanke  synner- 
ligen  önskvärdt  om  en  sâdan  förändring  i det  häfd- 
vunna  uttalet  künde  ävägabringas,  ty  härigenom  blefve 
naturligtvis  hvarje  förvexling  af  c med  s och  af  g 
med  j förebygd.  Men  dâ  denna  sä  att  säga  verkligt 
klassiska  rening  af  latinets  ännu  relativt  ”barbariska:1 
uttal  ej  i vära  skolor,  ej  heller  vid  vära  universitet 
ens  är  pabörjad  och  da  det  gängse  uttalet  genom 
tradition  och  allmänt  bruk  är  djupt  rotlästadt,  torde 
det  vara  tvifvel  underkastadt,  om  en  sâ  genomgri- 
pande  förändring  ätminstone  för  närvarande  vore  af 
verkligt  praktiskt  gagn. 

Emellertid  anser  jag  den  af  nu  angifna  skäl  vara 
af  sä  stör  vikt,  att  den  förtjänar  en  allsidig,  sakrik 
och  grundlig  diskussion. 

2)  Af  den  förra  punkten  följer  som  ett  nära  pa 
själfklart  faktum,  att  konsonantförbindelsen  sc  allticl 
bör  uttalas  som  s.  k.  hârdt  sk,  d.  v.  s.  som  sh  i 
sâdana  svenska  ord  som  skapa  etc.  Dâ  denna  klas- 
siska reform  af  uttalet  ej  är  vidare  genomgripande 
och  dâ  härigenom  denna  konsonantförbindelse  i det- 
samma  blir  otvetydigt  skild  frân  förbindelserna  cJi, 


252 


sch  och  sh  etc.  ansei’  jag  man  obetingadt  bör  yrka, 
att  denna  förändring  genomföres.  Yi  böra  saledes 
tili  ex.  uttala  sc  i Scirpus  pä  samtna  sätt  som  i Sca- 
hiôsa  etc. 

3)  De  grekiska  aspiratorna  ph  ((f)  och  th  (it), 
hvilka  i den  klassiska  grekiskan  prononcerades  sasom 
p + h och  t -f  h — jämför  vart  nuvarande  uttal  af 
pimphus  och  korthus  — synas  mig  lämpligast  böra 
i enlighet  med  traditionen  och  bruket  uttalas  säsom 
/ och  t.  I den  senare  grekiskan  öfvergingo  de  vis- 
serligen  tili  respektive  tonlös  bilabial  och  tonlös  inter- 
dental spirant  (=  f bildadt  med  bäda  läpparna  och 
s.  k.  hardt  engelskt  th),  och  dessa  ljudvärden  ega  de 
ännu  i nygrekiskan,  men  da  dessa  ljud  äro  främ- 
mande  sä  väl  för  vârt  modersmal  som  för  flere  andra 
moderna  sprak,  förefaller  det  mig  ej  vara  nagon  vinst, 
att  i detta  fall  göra  nagon  ändring  i det  häfdvunna 
bruket. 

Emellertid  kan  det  hända  — och  detta  kan  nä- 
gon  gang  äfven  vara  fallet  med  den  klassiskt  bildade 
spräkvetenskapsmannen  — att  man  ej  sä  rätt  vet, 
om  man  skall  skrifva  / eller  ph  och  t eller  th.  Detta 
är  i alla  fall  en  olägenhet,  hvilken  man  naturligtvis 
heit  och  hallet  undveke,  om  man  blott  skrefve  / och 
/.  Saledes  tili  ex.  Tyfa  för  Typha , Tesiiim  för  Thesium. 
Detta  vore  ju  i det  heia  taget  samma  sak  som  när 
vi  nu  atminstone  ganska  ofta  skrifver  filosofi , teosoß 
o.  s.  v.  Och  skulle  man  anse,  att  detta  allt  för  nryc- 
ket  strede  mot  de  ortografiska  principer  man  hyllar, 
künde  man  ju  tysta  sina  samvetsbetänkligheter  i det 
fallet  med  den  invändningen,  att  de  latinska  bokstäf- 
verna  / och  t blott  äro  att  betrakta  som  transkrip- 
tioner  af  de  grekiska  bokstäfverna  cp  och  t).  Jag  vill 
härmed  blott  framhalla  denna  ortografiska  olägenhet, 
hvarken  mer  eller  mindre. 

4)  Uttalet  af  den  grekiska  aspiratorn  kh  ('/)  — 
skrifven  ch  — förefaller  mig  däremot  vara  en  syn- 


253 


nerligen  svärlöst  frâga.  I den  klassiska  grekiskan 
uttalades  den  som  Je  -f  h — jämför  värt  uttal  at 
bläcJchorn  — och  i senare  grekiskan  har  den  öfver- 
gätt  tili  en  tonlös  palatal  spirant,  ett  i tyska  och 
spanska  m.  fl.  spräk  vanligt  ljud  och  hvilket  i tyskan 
som  bekant  betecknas  just  med  ch. 

Att  ett  alldeles  specielt  uttal  af  konsonantför- 
bindelsen  cli  fastsläs,  synes  mig  vara  synnerligen  önsk- 
ligt,  men  fragan  är  hvilket. 

Ljudvärdet  af  ch  i tyskan  vill  jag  oj  tillstyrka. 
Detta  spräkljud  är,  som  nämdt,  för  fiera  moderna  spräk 
främmande  och  saknas  i de  tvä  andra  stora  kultur- 
spräken,  engelska  och  franska.  Det  Annes  dessutom 
ej  i latinet  och  — hvad  som  för  oss  är  af  en  viss 
vikt  — ej  heller  i svenskan. 

Det  ljud,  som  i franskan  betecknas  med  ch  är 
visserligen,  särskildt  om  man  ej  ser  saken  frân  nägon 
sa  vidare  sträng  fouetisk  synpunkt,  mycket  utbredt, 
men  att  fastställa  detta  uttal  af  ch  skulle,  andra  skäl 
att  förtiga,  medföra  den  olägenketen  att  harmed  komme 
det  att  sammanflyta  med  uttalet  af  förbindelserna 
sch  ( Schedonorus , Schoenus ) och  sh  ( Sherardia ),  hvilka 
maste  sä  uttalas.  Förr  anser  jag  man  borde  tänka 
pä  det  ljudvärde  ch  i manga  fall  har  i engelskan, 
hvilket  ju  kommer  synnerligen  nära  vart  fy'-ljud.  Detta 
ligger  ej  heller  sa  längt  frân  det  præpalatala  tyska 
ch-ljudet  och  künde  utan  större  olägenhet  af  detta 
ersättas.  Och  ungefär  sä  uttala  vi  faktiskt  ch  i 
manga  fall  säsom  tili  ex.  Chenopodiüm , Chelidonium . 
Att  äfven  införa  denna  prononciation  i sädana  fall 
som  Orchis , Veronica  Chainœdrys , Son  chus , Ctjnânchum 
o.  s.  v.  erbjuder  väl  inga  oôfverstigliga  hinder,  sâ 
'mycket  mindre  som  detta  uttal  i fiera  fall  af  sainma 
art,  som  de  nu  anförda,  stundom  brukas.  Men  en 
obestridlig  fonetisk  svârighet»  kommer  dock  att  inträfla 
i dylika  namn  som  Chrysanthemum , Chrysosplenium  etc. 


254 


Pâ  grand  käraf  vill  jag  ej  framställa  nâgot  be- 
stiimdt  yrkande  — vill  blott  saga,  att  nâgot  bür  go- 
ras,  men  bvad?  Mihi  non  liquet. 

5)  De  frân  grekiska  alfabetet  Ursprungligen  bâr- 
stammande  digraferna  x ocb  z böra  uttalas  sâsom  1: 
b s och  t + s,  eburuvâl  £ ingalunda  hade  detta  ljud- 
värde  i den  klassiska  grekiskan.  Yi  uttala  sâledes 
med  tydligt  les  ocb  ts  Xanthium,  Zostéra  etc.  Häri- 
genom  kommer  visserligen  x att  stundom  bopffyta 
med  cc  sâsom  till  ex.  Vaccinium,  men  innan  det 
hârda  uttalet  af  c i alla  ställningar  kan  genom- 
föras,  ser  jag  ingen  utvâg  att  kunna  undvika  denna 
för  öfrigt  väl  mindre  betydande  olägenbet.  Af  ân 
mindre  vikt  torde  det  vara,  att  bärigenom  uttalet  af 
z stundom  sammanfaller  med  uttalet  af  t , nämligen  i 
förbindelsen  ti,  till  ex.  Fragaria  élatior. 

Till  dessa  anmärkningar  vill  jag  slutligen  âfvren 
f'oga  den  mera  rent  ortografiska,  att  efter  g ocb  g det 
skrifves  v1  ej  n,  dâ  banned  v-ljud  afses.  Sâledes: 
Qvercus , Aqvilegia,  Ranunculus  Lingvo  o.  s.  v.  Ro- 
marne  sjalfva  skilde  ju  ej  i skriften  mellan  u ocb  v 
ocb  sâlunda  kan  det  ena  skrifsättet  vara  frân  bisto- 
risk  synpunkt  lika  berättigadt  som  det  andra.  Och 
dâ  äro  vi  val  i detta  afseende  oförhindrade  att  valja 
det  mest  praktiska. 

I sammanhang  med  bvad  som  nu  anförts  vill 
jag  ock  yttra  nâgra  ord  om  de  latinska  växtnamn. 
som  äro  bildade  af  vâr  tids  moderna  tillnamn.  Redan 
Linné  använde  sâdana  ocb  antalet  af  dem  bar  natur- 
ligtvis  efter  bans  dagar  mycket  ökats.  Det  förefaller 
mig  dock  vara  ett  ônskemâl,  att  detta  bruk  âtrnin- 
stone  nâgot  inskränktes.  Sâ  bildade  namn  kunna 
gifvetvis  ej  uttrycka  nâgot  för  i frâga  varande  växter 
karaktäristiskt.  Ocb  frân  sprâklig  synpunkt  kunna 
de  svârligen  vara  att  rekommendera.  Den  "barbari- 
ska"1  hufvudbestândsdelen  i dessa  namn  passar  i ail- 


t 


255 


mänhet  föga  i hop  med  den  ’’klassiska”  afledningen 
eller  ändelsen.  Den  heder  man  härigenom  vill  visa 
en  framstâende  vetenskapsman  kan  väl  ej  heller  blifva 
nâgot  ’’monumentum  ære  perennius”,  ty  i de  fiesta 
fall  känner  väl  endast  den  i botanikens  historia  be- 
vandrade  vetenskaplige  forskaren,  hvarför  en  växt  sä 
benämnts;  för  den  stora  allmänheten  förblir  detta  namn 
i regeln  blott  ett  dödt,  betydelselöst  ord.  Men  hvad 
som  är  vida  viktigare  och  som  star  i ett  visst  sarn- 
band  med  den  nu  behandlade  frägan,  det  är  att  det 
ofta  torde  vara  ganska  svärt  att  för  dylika  namn 
kunna  fixera  ett  bestämdt  uttal.  Dessa  namn  böra 
nämligen  naturligtvis  prononceras  sä  som  de  tili 
grund  för  desamma  liggande  tillnamnen  verkligen 
nttalas.  Men  det  franska,  tyska,  engelska,  italienska 
tillnamnets  rätta  uttal  kan  ej  förutsättas  vara  allbe- 
kant  och  det  kan  ofta  innehälla  ljud  eller  ljudförbin- 
delser,  hvilka  ej  blott  äro  för  latinet  fullkomligt  främ- 
mande  utan  ock  erbjuda  de  nutida  kulturfolken  stora 
fonetiska  svärigheter. 

Nägon  ändring  af  hvad  som  i detta  hänseende 
redan  gjorts,  bör  naturligtvis  ej  företagas.  Och  mot 
sädana  exempel  som  Viola  Hivinidna  är  intet  att  säga, 
men  sädana  som  Scheuch  séria,  Hutchinsia , Carex  Iiorn- 
schuchiana , Goodenoughi  och  Boenninghauseniâna  etc. 
synas  mig  ej  vara  rätt  lämpliga  som  internationella 
termer.  Mig  förefaller  det  därför  önskvärdt,  om  man 
härvidlag  sökte  begränsa  sig  tili  sädana  tillnamn, 
hvilka  frän  dessa  synpunkter  künde  anses  välla  sä  fä 
olägenheter  som  möjligt. 

Till  sist  ma  ock  af  liknande  anledning  de  sä 
att  säga  geografiska  växtnamnen  beröras.  De  ha 
enligt  min  tanke  ett  större  värde  än  de  föregäende, 
ty  de  gifva  i viss  man  nägra  upplysningar  om  den 
trakt  eller  ätminstone  om  nägon  af  de  trakter,  där 
i fräga  varande  växter  förekomma.  Och  mot  sädana 
namn  som  Hieraehtm  dovrénse,  TJialictrum  Jceménse, 


256 


Betula  verrucosa  dalecarlica , o.  s.  v.  torde  intet  vara 
att  anmärka.  Men  ett  sädant  fall  som  Hieracium 
Pilosella  ârénse  anser  jag  ej  vara  att  förorda,  ty  har- 
med införes  ju  tili  och  med  en  för  latinska  alfabetet 
främinande  bokstaf.  Och  än  mera  böra  da  bildningar 
sâdana  som  fâroénse , fros'ôénse  — hvilka  man  ju  kan 
vänta  sig  — undvikas.  Det  är  gifvetvis  ej  lätt  att 
i detta  hänseende  uppställa  nâgon  regel  och  en  sâdan 
tror  jag  ej  heller  behöfves,  ty  eger  man  litet  natur- 
lig  takt  och  smak,  öfverträder  man  nog  ej  den  rätta 
gränsen.  Men  pâ  grand  af  hvad  redan  skett  i denna 
riktning,  synes  mig  äfven  detta  böra  päpekas. 


Botaniska  Sektionen  af  Naturvetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

Den  30  mars  1894. 

1.  Nâgra  ord  om  Floridas  växtverld. 

Af  Einar  Lönnberg. 

Som  jag  under  min  vistelse  i Florida  1892 — 93 
sä  godt  som  uteslutande  sysslat  med  zoologi  och  ej 
haft  mycken  tid  att  egna  at  botaniken,  kan  jag  lemna 
endast  en  ilyktig  skiss  af  detta  lands  rika  växtverld. 

Man  künde  i Florida  urskilja  fiera  olika  slags 
landskapstyper  beroende  pâ  jordmân,  fuktighetsgrad 
etc.  och  den  deraf  förorsakade  olikheten  i växtverl- 
dens  utveckling.  Dessa  benämdes  af  infödingarne  med 
olika  namn.  Den  mest  utbredda  af  dessa  landskaps- 
typer var  1)  " Pineland'1 . Den  utgjordes  af  pâ  sandig 
jordmân  växande  gles  pinieskog  (Pinus  australis).  Pâ 
högländta  stallen  bildades  undervegetationen  tili  stör- 
sta  delen  af  ett  styft  gras,  livars  utseende  och  konsi- 
stens  man  lätt  förstod  af  namnet  ”\viregrass:1.  Eljest 
utgjordes  undervegetationen  till  stör  del  af  "sawpal- 
metto”  (Sabal  serrulata)  med  sina  krypande  stammar 


257 


och  taggiga  bladskaft.  Blommor  uppträdde  vanligen 
ej  i nägon  större  yppighet,  dock  förtjenade  att  näm- 
nas  följande.  Bla  och  sma  hvita  violer,  hufvudsakli- 
gen  blommande  vintertiden.  bla  och  röda  Tradescantia- 
arter  med  upprätta  stjelkar  och  gräslika  blad  och  en 
blâ  Commelyna  med  liknande  ntseende.  Dessa  träffa- 
des  i blom  nästan  alla  ârstider  liksom  den  lilla  nätta 
blablommiga  Sisyrinchium  bermudianum.  Under  stör- 
sta  delen  af  äret  sag  man  äfven  Aster  och  Erigeron- 
arter  samt  en  stör  rikedom  pa  den  amerikanska 
nationalväxten  ’’Golden  Rod”  (Solidago  flera  arter) 
m.  fl.  synanthereer.  En  egendomlig  liten  Clematis 
(C.  Baldwini)  med  en  enda  klocklik  blomma  pa  blad- 
lös stängel  och  bladrosett  vid  basen  blommade  mesta- 
dels  under  den  svalare  ârstiden.  En  liten  Asimina- 
buske  visade  sina  stora  grönhvita  blommor  pa  bar 
kvist  linder  eftervintern.  Af  Helianthemum  funnos 
flera  arter  och  den  storblommiga  Ascyrum  stans  pa- 
minte  om  vara  Hyperica  tili  utseende,  om  man  bort- 
ser  frân  olikheten  i kronbladsantal.  2 Mimosaarter 
med  röda  blr.,  känsliga  blad  och  en  ofantligt  lang 
palrot  voro  rätt  allmänna.  Papilionaceæ  uppträdde 
med  en  stör  rikedom  former  af  olika  utseende,  en  del 
ganska  vackra.  Yild  indigo  t.  ex.  fanns  i största 
ymnighet.  Artväxter  med  ledade,  sönderfallande,  tag- 
giga baljor  Annas  af  flera  slag  (Desmodium),  som  tili 
följd  af  denna  sin  efterhängsna  vidfästningsförmaga 
kallades  ’’beggarlice”.  Äfven  funnos  flera  Lupinus- 
arter  och  en  liten  egendomlig,  gulblommig  ärtväxt 
med  enkla  njurformiga  blad.  Nagra  Polygalaarter, 
som  väsentligen  liknade  vara  erinrade  om  den  svenska 
floran.  Asclepiadeerna  voro  rätt  talrikt  representerade 
af  växtarter,  som  tili  följd  af  sitt  fina,  silkeslena  frö- 
Ijun  benämdes  ’’Silkweed”,  eller  efter  mjölksaften  ’’milk- 
weed”, eller  efter  färgen  pa  blommorna  ’’corallweed”. 
Isynnerhet  kring  af  menniskor  bebodda  platser  upp- 
trädde stora  Phytolacca,  hvitblommiga  Sida,  rödblom- 


258 


miga  Pavonia  med  taggiga,  vidfasfcande  Iron,  Rumex 
acetosella,  Linaria,  Croton,  en  liten  taggig  Jatropha 
med  livita  blr.,  vanligen  kallad  ’’nettle”,  ehuru  den  ej 
ett  spâr  liknade  en  nässla,  samt  mânga  andra.  I 
pinieskogen  träffades  vidare  den  vackra  Yucca  fila- 
mentosa  (en  större  Yuccaart  — - ’’spanish  bayonet”  — 
var  vanlig  vid  kusten),  ett  par  Opuntiaarter  med  gula 
blr.  och  ätliga,  anilinröda  frukter.  I pinieskogen  isynner- 
liet  pä  gamla  odlingar  t-äcktes  ofta  marken  pâ  sina  stallen 
af  en  vacker,  men  illaluktande  Passifloi-a,  livars  frukt  dock 
var  välsmakande.  Bland  de  mânga  grässlagen  igenkän- 
des  isynnerhet  Digitaria,  Panicum  m.  fl.  Här  och  dar 
växte  äfven  ekbuskar  af  flera  slag  — ’’blackjack”,  "live- 
oak”  m.  fl.  — detta  utmärkte  en  nâgot  rikare  jordmân  ocli 
pâ  sina  stallen,  när  löfskogen  tog  ötverliand,  bildades, 
livad  man  kallade  ’’upland”  eller  "highland  hammock" 
med  en  annan  vegetationstyp.  Dar  pinielandet  var 
mera  lagländt  med  delvis  öfverst  nâgot  dyartad,  stun- 
dom  öfversvämmad.  men  dock  alltid  fast  mark,  talade 
man  om  ’’flatwood”.  Den  var  ej  alls  kuperad.  pini- 
erna  glesa,  ej  sâ  stora  soin  pâ  sandäsarne  och  under- 
vegetationen  är  alltid  utmärkt  af  sâgpalmetto.  Pâ 
sädana  Ställen  växte  om  vâren  ett  par  prydliga,  myc- 
ket  storblommiga  Pinguiculaarter,  en  gul  och  en  blâ, 
en  gui  stjernblommig  lökväxt,  vidare  flera  orchideer, 
en  del  ganska  vackra.  samt  den  intressanta  Saracenia 
med  sina  insektfällor  o.  s.  v.  I ’’flatwood”  förekom 
äfven  en  Cycadé,  Cycas  integrifolia,  ’’Coontie”,  som 
användes  i stör  skala  af  indianerna  tili  föda.  Kom 
man  ned  till  stranden  af  en  af  de  talrika  smâ  sjö- 
arne,  möttes  blicken  af  ett  par  förtrogna  växter  Lemna 
minor,  Drosera  och  Alisma  samt  Nuphar  och  Njun- 
phæa,  som  liknade  vära;  Utricularior  träffades  bäde  med 
gula  och  röda  blr.  Vid  stranden  af  en  del  sjöar 
växte  äfven  en  stör  Potentilla-buske  och  vid  en  sjö 
Tohopekaliga  en  Salix,  som  ej  var  alldeles  olik  nigri- 
cans. Mera  främmande  syntes  dock  de  mycket  van- 


259 


liga  Eriocaulaceerna  m.  11.  ” Upland?  eller  ^ highland- 

hammock71  karakteriserades  som  sades  af  löfträd,  mesta- 
dels  ekar  af  olika  slag,  dels  spetsflikiga  som  (’’blackjack” 
Quer  eus  tinctoria,  dels  med  rundade  llikar  (’’postoak”) 
Q.  obtusiloba,  men  mest  med  helbräddade  blad  (’’live- 
oak’’)  Q.  virens  etc.,  dels  en  mängd  andra  löfträd 
som  ’’hickory”  (Carya),  Juglans,  Ilex  (’’holly”)  Hera 
arter  bäde  med  släta  och  taggiga  blad,  Morus  2 arter, 
Catalpa,  Acer,  Prunus  (’’plum”)  Cornus  (’’dogwood”), 
Sassafras,  Diospyros  (”wild-persimmon”),  Nyssa  och 
förvildad  Melia  (’’umbrellatree”)  m.  11.,  men  finast  al 
alia  Magnolia  grandiflora.  I ekarne  växte  allmänt 
mistel.  Smilax  uppträdde  här  i liera  arter  med  mer 
eller  mindre  taggiga  lânga  rankor  samt  egendomliga 
knöliga  rötter,  vidare  fiera  Yitis-arter  med  goda  bar, 
Tecoma  radicans  med  sina  praktfulla  blommor,  en 
kaprifolium-art  eller  ett  par  och  dessutom  vackra 
Convolvulaceer.  Pâ  sâdan  mark  sköt  ocksâ  ’’cherokee- 
bean”  upp  sin  bladlösa  stängel  med  de  högröda  blom- 
morna.  Af  buskar  kan  framhâllas  Rhus-arter  (’’sumac” 
m.  d.)  Xanthoxylum  (’’prickly  ash”  Hera  arter)  o.  s.  v. 
Pâ  sina  stallen  i uplands  sag  man  ej  sällan  Gæaster 
i rätt  stör  mängd,  äfven  iakttogs  champignoner  och 
röksvamp. 

Dar  marken  bief  fuktigare  och  myllan  djupare, 
hade  man  en  än  rikare  vegetation  af  isynnerhet  löf- 
träd, och  kâlpalmer  (Sabal  palmetto)  uppträdde  i rik- 
lig  mängd.  Toppknoppen  af  denna  utgjorde  en  lâc- 
kerhet  och  användes  som  kâl,  men  det  syntes  nästan 
vandalism  att  nedhugga  ett  sâ  vackert  träd  endast 
för  ett  mal.  Denna  landskapstyp  kallades  ’’hammock” 
och  omfattade  en  väldig  mängd  af  träd  utom  dem,  som 
nämdes  för  ’’Upland”;  andra  Quercus,  Carya  och  Jug- 
lansarter,  Sapindus  saponaria,  ’’Sweet  bay”  (Laurus), 
red  cedar  (Juniperus  virginiana,  isynnerhet  närmre 
kusterna),  Liquidambar  styraciflua  (sweetgum),  Celtis. 
vild  orange  o.  s.  v.  Yitis  och  Smilaxrankor  m.  11. 


260 


fiätade  tillsammans  träden  här,  men  mycket  besvärli- 
gare  för  den,  som  sökle  genomtränga  dessa  hammocks, 
voro  björnhallonsnären.  hvilka  i frodighet  och  taggig- 
het  längt  öfverträffade  vâra.  Äfven  en  giftig  trebla- 
dig  slingerväxt  Rhus  toxicodendron)  “poison  ivy”  var 
obehaglig  nog.  I utkanterna  af  rhammocks”  växte  den  fina 
Gelsemium  sempervirens  (Yellow  Jessamine),  som  ut- 
vecklade  sina  vackra  gula  och  doftande  blommor  midt 
i vintern  i december  och  januari  och  sälunda  pâ  alla 
satt  förtjenade  att  vara  omtyckt,  vare  sig  den  prydde 
hemmen  eller  höjde  sina  rankor  öfver  och  bland  vild- 
markens  buskar  och  träd.  Fiera  arter  ormbunkar 
växte  i hammocks,  äfven  uppe  i träden,  en  ganska 
stör  t.  ex.  hade  sin  älsklingsplats  i palmkronorna,  en 
annan  mindre,  som  liknade  alldeles  vär  "stensöta’1  (Po- 
lypodium), tackte  i mattor  ekgrenarne  o.  s.  v.  Denna 
senare  syntes  ega  förmagan  att  alldeles  torka  ut  och 
korra  i hop  sig,  sä  att  den  säg  alldeles  död  ut,  men 
första  regnskur  gaf  den  äter  lif  och  grönska.  I ham- 
mocks funnos  fiera  bromeliaceer  i synnerhet  af  slägtet 
Tillandsia,  men  dessa  voro  större,  ixpprätta  och  växande 
enstaka,  under  det  att  Tillandsia  usneoides  bildade 
länga  festoner  frän  pinierna,  där  nagon  sjö  fanns  i 
närheten.  samt  frân  ekarne.  Blef  vätan  än  större  i 
hammocks,  vexlade  floran  nägot,  andra  ekarter  upp- 
trädde,  en  del  heit  kolossala.  lauraceer,  magnolior  etc. 
I sma  kärr  med  hvitmossa  trifdes  Magnolia  glauca 
“white  bay  alldeles  förträffligt  o.  s.  v. 

Inné  i "hammocks-’  och  swamps  fanns  i allmän- 
het  ej  spar  tili  örtvegetation,  utan  jorden  var  svart 
och  bar.  Här  och  där  vid  öppningar  bland  träden 
kring  en  liten  sjö  eller  vattendrag  växte  dock  ofta 
en  del  särdeles  vackra  hvitblommiga  liljeväxter  (:'spi- 
derlilies”,  Hemerocallis  m.  fl.),  en  vacker  Arum  o.  s.  v. 
Vidgade  sig  den  frän  träd  fria  platsen  tili  större 
sumpiga  vidder,  voro  dessa  vanligen  bevuxna  med  en 
massa  grässlag  etc.  Isynnerhet  märktes  rsawgrass”, 


261 


som  väl  gjorde  skäl  for  namnet  till  foljd  af  sina 
skarpa  sâgande  blad,  dessutom  farms  naturligtvis  vass, 
säf,  typha  o.  s.  v.  och  bland  blommande  växter  den 
vackra  gula  Canna  och  âtskilliga  tistlar  och  andra 
syngenesister  m.  m.  Dar  dylik  rik  mylljord  torrlagts, 
uppväxte  pâ  otroligt  kort  tid  en  kolossal  vegetation 
t.  ex.  en  Amaranthus  (?),  som  pâ  nâgra  mânader  nâdde 
en  höjd  af  omkr.  5 meter  och  en  genomskarning  vid 
den  koniska  basen  af  den  ihâliga  stammen  af  40  cm. 
och  därutöfver.  Pâ  öppna  vattenspeglar  i trakter 
med  battre  jordmân  bildade  den  vackra  ’’vattenhjm- 
cinthen”  Pontederia  med  sina  uppblâsta  bladskaft  och 
sina  blâ  blommor  fullstândiga  mattor  och  pâ  âter  an- 
dra den  egendomliga  Pistia  stratiotes  (’’watercabbage”). 
I âar  och  floder  lösrefvos  ofta  enstaka  stând  eller  hela 
samlingar  af  dessa  plantor  och  gledo  utför  strömmen, 
hvilket  pâ  satt  och  vis  gaf  liksom  litet  lif  ât  det  eljest 
stundom  fnllstândigt  stilla  landskapet.  Ett  sâdant 
vattendrag  med  kristallklart  vatten,  omgifvet  pâ  si- 
dorna  af  en  ogenomtrânglig  sub-tropisk  vegetation,  allt 
under  en  solblank  himmel,  mâste  anses  sâsom  nâgot 
utomordentligt  skönt  och  oförgätligt.  En  mycket 
egendomlig  och  karakteristisk  landskapstyp  var  den, 
som  betecknades  ’’Cypressvvamp”  efter  sumpcypressen 
(Taxodium  distichum).  I dessa  kärr  herskade  detta 
trad  sâ  godt  som  ensamt  och  nâdde  ofta  högst  betyd- 
liga  dimensioner  bâde  i höjd  och  tjocklek.  De  upp- 
buro  endast  en  jemförelsevis  liten  krona  i trâdets 
topp  pâ  en  för  öfrigt  heit  slat  stam.  Hvad  som 
kanske  mest  bidrog  till  att  gifva  ett  egendomligt  ut- 
seende  ât  ’’Cypresswamps”,  voro  de  ihâliga  käglorna, 
;ipneumatoderna”,  som  bildade  vertikala,  koniska  utvâx- 
ter  Iran  trädens  rötter  och  kunde  nâ  en  höjd  af  ânda 
till  2 meter  och  hvilka  dessutom  voro  mycket  talrika. 
’’Cypressswamps”  stodo  normalt  âtminstone  tidvis  under 
vatten  frân  en  till  fiera  fot  djupt.  Detta  vatten  ar 
brunfàrgadt  och  alldeles  sterilt.  Yanligen  kunde  man 


262 


ro  fram  i bât  i dessa  träsk,  men  pneumatoderna  voro 
da  särdeles  besvärliga  och  hinderliga.  Egendomligt 
nog  och  i motsats  mot  hvad  fôrhâllandet  var  i ’’ham- 
mock-swamps”, är  marken  i cypress-swamps  ej  sank 
iitan  temligen  fast,  sä  att  ett  vadande  där  ej  var  sa 
riskabelt.  Om  sommaren,  da  taxodierna  voro  klädda 
i sin  ljusa  grönska,  erbjödo  dessa  karr  ehuru  tysta 
och  vanligen  liflösa  ingen  motbjudande  anblick  snarare 
tvärtom,  men  om  vinter n,  dâ  barren  och  de  späda 
kvistarne  fallit  af  och  grenarne  voro  kala,  endast 
höljda  i Tillandsians  grâa  dok,  künde  man  knappt 
skâda  en  dystrare  seen.  Mânga  kvadratmil  i Syd- 
florida  upptogs  af  ’’cypi’ess-swamps”. 

’’Scrub”  *)  kallades  âterigen  ett  omrâde  med  en 
jordmân  af  renaste  hvita  sand  och  med  en  vegetation 
sa  godt  som  uteslutande  bestâende  af  buskar.  Endast 
nâgra  smâ  tallar  — ’’scrubpine”  — (Pinus  inops?  var.) 
reste  sig  öfver  buskarne  pâ  sadana  stallen.  Buskarne 
voro  täta  och  yfviga  samt  vanligen  öfver  2 — 3 m. 
höga.  Stundom  bildade  de  ett  alldeles  ogenomträng- 
ligt  snar,  stundom  fanns  öppet  rum  mellan  buskgrup- 
perna,  sä  att  man  künde  söka  en  slingrande  väg  fram. 
De  flesta  af  dessa  buskformer  syntes  tillhöra  Ericineæ, 
med  smâ  blad  och  smâ  blommor.  En  Andromeda 
liknade  mycket  vâr  ehuru  mer  an  manshög.  Atskil- 
liga  arter  Myrtillus  funnos  frân  sâdana,  som  liknade 
blâbâr  — ’’huckleberries”  — och  odon  — ’’blueber- 
ries” — , till  större  buskar.  En  af  dessa  ”scrub”-buskar 
liknade  alldeles  en  stor  Empetrum,  men  var  antagl. 
en  Ericacé,  ehuru  jag  aldrig  sag  blommor  eller 
frukt.  En  del  af  buskarne  i ”scrubs”  hade  gan- 
ska  välluktande  blommor  eller  voro  belt  och  hâllet 
aromatiska.  Pâ  Floridas  sydspets  voro  buskarne  rikare 
utvecklade  och  tillhürde  en  annan  vegetationstyp.  En 
beaktansvärd  egendomlighet  var,  att  pâ  sanden  i dessa 
”scrubs”  växte  allmänt  renlaf. 


’)  Möjligen  förvridning  af  shrub  = buske. 


263 


Smâ  gräsbevuxna  öppningar  i pinielandet  om  al- 
drig  sa  smâ  betecknades  som  "prairies’1.  Dessa  voro 
vanligen  ätminstone  tidvis  under  vatten.  Vid  ku- 
sterna  ersattes  dessa  ’’prärier”  af  ’’saltmarshes”  ock 
laguner,  som  under  flodtiden  öfversvämmades.  I dessa 
’’bayous”  trifdes  ocksa  mangroveträden  som  bäst. 

Söder  om  floden  Caloosahatchee  isynnerliet  längs 
kusten  och  pâ  öarne  utanför,  de  s.  k.  ’’Florida  Keys"’, 
trifdes  redan  kokospalmen  förträffligt  och  fioran  blet 
mera  tropisk.  Bland  palmer  märktes  framför  allt 
den  statliga  Oreodoxa  regia  pa  sydostkusten  samt  de 
mera  smävuxna  Thrinaxarterna  pa  Keys.  Här  f’ro- 
dades  ock  en  mängd  träd,  hvilkas  frukter  eller  ved 
m.  m.  användes,  som  t.  ex.  ’’logwood”  (Hæmatoxylon), 
mahogny,  button  wood,  red  bay  (Laurus  sp.),  nabed 
wood,  sattin  wood  o.  s.  v.  ’’seaplum”  (Coccoloba  uvi- 
fera),  "gum  elemi”  eller  "gumbo  limbo”  (Amyris?), 
som  gaf  harts  till  fogellim,  ’’sapodilla”  (Achras)  Cocoa- 
plum  (Chrysobalanus  icaco),  ’’custardaple”  m.  il.  och 
en  mângfald  andra,  som  ej  voro  användbara,  men 
kända  af  infödingarne  under  olika  namn  som  ’’seven- 
yea  rs-apple”,  hvars  frukter  troddes  behöfva  7 âr  för 
att  mogna  o.  s.  v.  Isynnerhet  funnos  där  söderut 
vid  kusten  och  pâ  Keys  manga  stora  buskar  eller 
halfträd  sa  att  säga.  Pâ  Key  West  funnos  mânga 
träd  hörande  till  papilionaceæ  och  här  frodades  äfven 
Casuarina  och  ’’banyantree”  (Ficus). 

Jag  vill  vidare  redogöra  för  de  växter,  som 
utgjorde  föremäl  för  odling,  samt  för  de  frukter,  landet 
producerade.  Af  sädesslag  intog  majs  (’’corn”)  första 
rummet  och  odlades  af  alia  farmers.  Ris  odlades  i syn- 
nerhet  förr,  men  pâ  sina  ställen  ännu  rätt  mycket. 
Rag  var  mycket  sällsynt  och  äfven  körn  och  hafre , 
ehuru  man  säg  detta  senare  sädesslag  nägot  oftare. 
Hvete  har  jag  ej  iakttagit,  men  i nordligare  de- 
lar  förekom  det  här  och  där.  ’’Millet”  odlades  myc- 
ket till  foder.  ’’Guinea-grass”  (Panicum  jumentorum) 


264 


m.  fl.  andra  grässlag  odlades  till  foder.  Sockerrör 
(’  sugarcane’7)  odlades  mycket  ânnu,  eliuru  ej  i sâdan 
mängd  som  under  slafveriets  tid.  Äfven  en  art  Sor- 
ghum odlades  till  beredning  af  sirap.  "Sweetpotatoes” 
(Ipomea  batatas!  odlades  öfvei'allt  oeh  af  alia  samt 
künde  anses  for  en  af  de  inest  lättodlade  af  alla  väx- 
ter,  i det  man  blott  behôfde  sticka  ned  en  bit  af  en 
ranka  i jorden  sa  tog  den  sig.  Vanlig  (”irish”)  pota- 
tis  var  ej  sa  allmän  och  högre  i pris.  ’’Cassava'1 
(Iatropha)  användes  isynnerhet  till  en  slags  bröd,  ej 
sällsynt;  ’"Arrowroot,"  (Maranta  arundinacea)  och  Colo- 
casia  sâg  man  ej  sa  ofta.  ’’Yellow  Yams”  (Dioscorea) 
var  mycket  omtyckt  af  negrerna.  De  tempererade 
lândernas  rotfrukter  sâsom  morötter,  palsternackor, 
kâlrôtter  m.  m.  uppdrogos  i tvâ  skordar  höst  och  vär 
eller  rättare  för-  och  eftervinter.  Vid  samma  tid  fro- 
dades  allehanda  grönsaker  och  tomates.  Grönsaksod- 
lingen  under  vintern  var  ekonomiskt  mycket  fordelak- 
tig,  i det  man  sâlde  varorna  norrut  till  höga  pris. 
Mera  främmande  for  europén  voro  ’’okra”  (Hibiscus 
esculeutus)  och  "eggplant”  (Solanum  esculentum")  — 
den  taggiga  formen  insanum,  hvilkas  omogna  frukter 
dock  voro  särdeles  läckra,  som  grönsaker.  Fiera  ho- 
nor (”Limabeans”  m.  fl.)  voro  allmänna,  men  i syn- 
nerhet  ’’cowpeas”,  som  träffades  öfverallt  och  användes 
säväl  till  menniskoföda  som  till  foder.  Manga  olika 
slags  pumpor  odlades  allmänt  till  menniskoföda  under 
namn  af  ” squash”  och  ’’pumpkins” . Gurkor  odlades  pâ 
samma  gang  som  öfriga  grönsaker.  Meloner  (’’mush- 
melon,  cante  loupes”)  voro  mogna  i april  och  maj,  huf- 
vudmassan  af  vattenmeloner  frân  juni  till  September. 
De  senare  föreföllo  till  en  början  nâgot  fadda,  men 
man  lärde  sig  snart  att  som  läskemedel  uppskatta 
deras  saftiga  röda  kött.  vChufasr’  (Cyperus  esculentus) 
var  omtyckt,  men  ej  sä  allmän,  däremot  uppträdde 
” peanuts”  (Arachis  hypogæa)  i massor.  ” Castorbcantrees” 
(Ricinus)  funnos  kring  hvarje  hus,  ehuru  man  ej  sa 


265 


ofta  använde  dem  tili  fabrikation  af  ricinolja.  Indigo 
odlades  förr  mycket  och  ansags  da  den  fran  Florida 
vara  bast  i sitt  slag.  Den  fordom  storartade  bomulls- 
odlingen  fick  ett  hardt  slag  ge  nom  slafveriets  upp- 
häfvande,  men  tobak  odlades  ännu  särdeles  mycket. 
Af  frukter  borde  först  och  främst  nämnas  orangerna, 
som  ej  öfverträffades  af  nägra  andra  och  som  upp- 
trädde  i atskilliga  varieteter.  De  började  mogna  i 
november  och  varade  tili  april,  maj,  men  voro  bäst 
i januari — februari,  men  äfven  pä  sommaren  künde 
man  erhâlla  goda  oranger  af  en  annan  varietet.  Till 
samma  slägte  hörde  de  sma  röda  ’’tangerinerna”  och 
’’mandarinerna”  med  sina  löst  sittande  skal  (och  de 
kolossala  ’’grapefruits”  (pompelmus),  som  erhallit  detta 
namn,  emedan  de  yäxte  i klasar.  Grapefruits  mog- 
nade  pa  eftervintern.  Pikanta  voro  de  sma  ” komquats ” 
en  slags  pygmeorange  af  ett  biggaras  storlek,  hvilka 
atos  med  skal  och  allt.  Citroner  (’’lemons”)  künde  er- 
hâllas  vid  hvarje  ârstid,  Umoner  (’’limes”)  om  hösten 
och  förvintern.  De  senare  voro  mindre,  men  saftri- 
kare  och  finare,  ofta  kärnlösa.  ” Citrons1'1  kallades  den 
tjockskaliga  mera  rödfärgade  varietefi,  hvars  fruktskal 
användes  till  syltning.  I ekonomiskt  afseende  kom 
” pineapple ” (ananas)  närmast  orangefrukterna.  Den 
odlades  öfver  heia  Sydflorida  och  var  isynnerhet  pä 
"Keys”  talrik  och  billig.  Man  hade  tillgâng  pâ  sädana 
nästan  âret  om.  Vanligtvis  skuggade  man  plantorna 
med  ett  slags  spjältak.  som  äfven  skyddade  för  till- 
fälliga  froster.  Midbär  bäde  svarta  och  hvita  (de 
förra  vanligare,  silkesodling  pa  de  senare)  funnos 
öfverallt  och  lemnade  arligen  tva  särdeles  rika  skör- 
dar.  Banancr  odlades  allmänt  i Sydflorida.  De  voro 
synnerligen  läckra,  om  man  erhöll  af  de  finare  slagen. 
Persikor  tillhörde  norra  och  mellersta  Florida;  de  mog- 
nade  pâ  varen,  april — maj — Juni.  Plommon  odlades  af 
fiera  slag  och  äfven  vilda  förekommo,  liksom  ocksa 
’’körsbär”.  Drufvor  funnos  af  manga  slag  bade  vilda 

Bot.  Not.  1804.  18 


266 


och  odlade;  en  del  (t.  ex.  Niagara  grapes,  en  varietet 
af  den  europeiska)  mognade  i maj — juni,  âter  andra 
(t.  ex.  Scuppernong)  i augusti,  de  vilda  i juli — augu- 
sti.  Päron  funnos  egentligen  i norra  och  mellersta 
Florida.  ’’Loquats”  eller  Mapan-plums”  (Eriobotrya 
japonica)  voro  rätt  allmänna;  gula,  väl.smakande  fruk- 
ter  pâ  ett  alltid  grönt  men  hvitludet  träd.  vGuavas”1 ) 
förekommo  af  3 slag,  de  kvita,  aflänga  (Psidium  piri- 
ferum),  som  för  den  ovane  har  en  till  en  början  obe- 
haglig  löksmak.  "strawberry  guavas”  gula  runda  med 
rödaktigt  kött,  särdeles  fin  smultron-arom  och  utomor- 
dentligt  läckra  samt  slutligen  de  sma  krusbärsstora  Cai- 
leyguavas  pâ  mindre  buskar  med  blanka  blad  och  en 
svag  enbärssmak.  De  senare  mogna  pâ  högsommaren, 
de  förra  Iran  augusti  tili  nyaret.  Guavas  gingo  ej 
längre  normt  än  tili  Orange  Co.,  emedan  de  voro 
mycket  ömtäliga  för  frost.  "Guavas  spriddes  genom 
menniskor  liksom  krusbär  här  i landet.  ” Persimmon" 
eller  ’’Kaki”  (Diospyros  kaki)  lemnade  sina  söta  fruk- 
ter  frân  Oktober  tili  midvintern.  Innan  de  kunnit 
füllt  mogna,  voro  de  oerhördt  bittra.  Fikori  före- 
kommo i 2 sma  varieteter,  gröna  och  gredelina. 
"Alligatorpears”  (Persea  gratissima)  trifdes  ända  upp 
i Orange  Co.  De  stora  oljiga  frukterna  atos  dels  med 
socker,  men  än  bättre  med  salt  och  peppar.  De  mog- 
nade om  kosten  och  voro  da  stundom  nästan  svart- 
röda,  men  köttet  var  alltid  grönaktigt.  Mindre  van- 
liga  voro  ^mangos’"  och  ’’granadillos”  (Passiflora  edulis). 
”Sapodilla”  (Achras  sapota)  och  Mammisapota  (Lucuma 
mammosa)  hade  ett  obetydligt  utseende  i det  deras 
ytterhud  var  grâ  och  skroflig  som  pâ  ett  grapäron 
och  det  rödgula  köttet  hade  en  fadd  smak  som  af  ett 
boket  päron,  kvadan  de  ej  alls  motsvarade  sitt  rykte. 
Bada  tillhörde  Sydflorida.  ’’Pomegranates”  och  rose- 
apples”  odlades  mera  som  kuriositet  än  för  sin  smak, 
de  förra  dock  äfven  för  sina  blommor.  "Pappaw 


*)  Kallas  ej  här  guajavas  utan  förkortas  till  "guavas  . 


273 


Schlesischer  botanische  Tauschverein. 

Som  jag  anträdt  en  resa  till  Siam  ocli  malajiska 
halfön,  utkommer  icke  nagon  katalog  1895 — 96. 
Uppdrag  om  anskaffande  af  torkade  eller  lefvande 
växter,  trädprof,  frukter,  frön  etc.  uträttas.  Adress: 
Mr  S.  Mayer,  chemist 

Director  of  the  Silesian  Botanical  Club  of  Exchange, 

Medical  Hall 

Singapore. 

Apotekaren  0.  LEOPOLD  SILLÉNS 
efterlämnade  moss-samling,  innehällande  manga  tu- 
sen  exemplar,  äfvensom  exsickatverket  ’’Deutschlands 
Lebermoose  herausgegeben  von  D:r  J.  W.  P.  Hübener 
und  C.  P.  P.  Genth,  Mainz  1836”,  finnas  tili  salu. 
Hugade  köpare  torde  vända  sig  tili  fil.  kand. 

Cr.  Zdtervall, 
adress  St.  Tuna. 


Till  salu. 

En  större  sanding  växter , uppldistrade  â halfarlc , 
säljes  tili  följande  priser: 


2 st.  herbarier  svens/ca  växter  à 1,500  arter:  hvartdera  35  kr. 
1 ,,  ,,  „ a GOO  . . . 5 ,, 

2,500  oälade  värter  (de  flesta  fran  Upsala  botaniska 

trädgard) 75  kr. 

Exsiccatsamling  af  slägtet: 

Rubus,  154  arter  Svenska  (Lindeberg)  och  Danska 
(Gelert) 

Rubus , 84  arter  fran  Westfalen  (Scheppig  och 

Demandt) ...  18  kr. 

Rosa , 40  arter  (Winslow)  och  Erythrœa , 20  arter 

(Wittrock) 10  kr. 

Hieracium , 170  arter  (Lindeberg  och  Magnusson)  . 10  kr. 
Växter  fran  : 

TysJcland,  300  arter  (Petry,  Scheppig.  Hausser  m.  fl.  20  kr. 
Österrtjee-  Ungern,  550  arter  (Wedberg,  Woynar, 

Steinitz  m.  fl.) 35  kr. 

Frankrike , 180  arter  (Gérard,  Pellat  ui.  fl.)  och 

Corsica , 300  arter  (Reverchon) 35  kr. 

Ryssland,  250  arter  (Becker) 16  kr. 

England , 160  arter  (Linton,  Painter), 

Sehweite,  70  arter  (Masson,  Ayasse)  och 

Portugal,  20  arter  (Murray) 20  kr. 


274 


Italien , (Pirotta),  60  arter  och 

Sardinien,  200  arter  (Reverchon) 20  kr. 

Grekland,  300  arter  (Heldreicli) 25  kr. 

Creta , 270  arter  (Reverchon) 25  kr. 

Persien  och  Mindre  Asien , 160  arter  (Kotschy)  . . 15  kr. 

N.  Amerika , (Sandberg),  80  arter  och 

/S.  Amerika,  (Regneil,  Widgren),  80  arter  . . . . 14  kr. 
Westindien,  75  arter  (v.  Goes)  och 

Ny  a Kaledonien , 170  arter  (Vieillard) 20  kr. 

Skara  Nov.  1894. 


R.  Westling. 


A hei  àrgàng  af  Botaniska  Notiser  för  &r  1895,  6 n:r, 
cmottages  prenumeration  pâ  alla  postanstalter  i Sverige. 
Norge  och  Darmark  med  sex  (6)  kr.,  postbef or dringsaf giften 
inberäknad , samt  hos  tidskri/tens  distributor , hr  C.  W.  K. 

Gleerups  Eörlagsbokhandel  i Lund,  och  i alla  boklâdor  till 
samma  pris. 

C.  F 0.  Nordsteclt, 

Hos  Frans  S van  ström  & C:o 

Stockholm  Myntg-atan  1. 

kan  erhâllas: 

Gràtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2,75 
Hvitt  ,,  „ 360x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  „ 4, 50 

„ „ 11  , blâ  „ 285x465  „ „ „ 7,75 

» „ 13  ,hvlt  ,,  285x465  ,,  „ ,,  „ 9.— 

Obs!  De  bâda  sistnâmnda  sorterna  anviindas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehâll. 

Jungxer  J.  R.,  Om  bladtyperna  inom  slägtet  Saxifraga,  deras 
fördelning  pâ  bestämda  klimatomrâden  samt  förmodade 
fylogenetiska  ordningsföljd,  s.  236. 

Kjellgren,  A.  G.,  Nâgra  ord  om  den  skandinaviska  björk- 
regionen,  s.  233. 

Ljüngstedt,  K.,  Nâgra  ord  om  de  latinska  växtnamnens  uttal 
och  skrift,  s.  246. 

Lönnberg,  E.,  Nâgra  ord  om  Floridas  växtvärld,  s.  256. 
Literaturöfversigt  s.  268. 

Smärre  notiser  s.  270. 


Land,  Berliugska  Boktryckeri-  och  Stilgjateri-Aktiebolaget  181S(I294. 


Ill 


Botaniska  Sektionen  af  Naturvetenskapliga  Studentsällskapet 
i Upsala  21,  85,  129,  185,  267. 

Östergren  268  (Former  af  Juniperus  communis). 

Botaniska  Sällskapet  i Stockholm  123. 

Fysiografiska  sällskapet  46,  232,  271. 

Lunds  botaniska  förening  71,  108,  223. 

Simmons  (Koeleria  cristata  frän  Borgholm)  109. 
Societas  pro  fauna  et  flora  fennica  44,  95,  272. 
Vetenskapsakademien  45,  95,  133,  231,  271. 
Videnskabselskabet  i Kristiania  179,  270. 

Wille  270  (Befruktningen  hos  Nemalion  multifi- 
dum  ; Botrydina  vulgaris). 


Literaturöfversigt. 

Bolle,  C.,  Eine  neue  Pyramideneiche.  (Quercus  pcdun - 

culata  var.  Alilfvengreni.) 268. 

Buser,  R.,  Sur  les  Alchimilles  subnivales 226. 

Crombie,  J.,  A monograph  of  Lichens  found  in  Britain  133. 

Foslie,  M.,  New  or  critical  Norwegian  Aigre 132. 

Kindberg,  N.  C.,  The  European  and  North  American 

Polytrichaceæ 230. 

Marshall,  E.  S.,  On  an  apparently  undescribed  Cochle- 

aria  from  Scotland 229. 

Norman,  J.  M.,  Floræ  arcticæ  Norvegiæ  species  et  formæ 
nonnullæ  novæ  v.  minus  cognitæ  plantarum  vascu- 
lar i um  92. 

Palla,  Ed.,  Ueber  ein  neues  Organ  der  Conjugatenzelle  269. 

Tiselius,  G.,  Potamogetones  suecici  exsiccati.  1 163. 


Finsk  botanisk  literatur  1891  — 1893  (af  A.  0.  Kihlman)  202. 
Svensk  botanisk  literatur  1893  (af  Tn.  Krok)  . . 175,  217. 


Smärre  notiser. 

Anslag  135.  Assistent  270. 

Botanist  eller  botaniker?  182. 

Döde:  Y.  F.  Holm  95,  0.  Th.  Sandaiil  179,  0.  S.  Sillén  46, 
K.  F.  Thedenius  94. 

Döde  utläudske  botanister  1893  39. 

Genmäle  till  Hr  H.  Samzelius,  272. 

New  Systematic  Botany  of  North  Anerica  182. 

Om  fyndet  af  Artemisia  Stelleriana  pä  Irland  47. 
Prioritetssport  181. 

Reseunderstöd  179.  Stipendium  270. 


Svar  till  studeranden  0.  Ekstam  183. 

Tvâ  kärlväxtfynd  i Skâne  185. 

Utnämnd  lektor  94. 

Askâdningsmaterial  135. 

Växter,  som  nägot  utförligare  blifvit  omnämnda. 

Alchimillæ  s.  226  o.  följ.  Ainus  110,  iucana  v.  micro- 
conus  83.  Amblystegium  cordifolium  v.  coloratum  62,  Ri- 
chardsonii  58. 

Batrachium  174.  Betula  234,  alba  f.  81. 

Callit  riche  longistyla  92.  Calonyction  speciosum  121. 
Carex  arenaria  137,  chlamydea  93,  hirta  139,  saxatilis  f. 
niasculina  128,  subulosa  93,  vaginata  f.  picta  128.  Carlina  longi- 
folia  98.  Catharinea  angustata  51.  Chærophyllum  temulum  f. 
atrojmrpurea  77.  Cochlearia  micacea  229.  Cornus  suecica  1 1 1 . 

Dichromena  116. 

Epipactis  latifolia  x rubiginosa  106. 

Fragaria  collina  x vesca  146. 

Geranium  viscidulum  89.  Gunnera  1. 

Halianthus  peploides  218.  Hieracium  siligenellum  40, 
subirrigurim  42,  suboscurum  41,  vestmannicum  42. 

Ilex  Aquifolium  77. 

Jungermania  atrovirens  49,  Marchica  49. 

Lappa  31. 

Molinia  coerulea  ff.  79. 

Nostoc  punctiforme  11.  Nymphæa  Candida  v.  rosea  86. 

Pedicularis  lanata  122.  Pistia  Stratiotes  113.  Plantago 
borealis  125.  Pohlia  proligera  54,  sphagnicola  52.  I’olemo- 
nium  pulchellum  125.  Polygonum  Raji  128.  Polytrichum 
Wahlenbergii  231.  Populus  tremula  f.  82.  Potamogeton 
dubius  162,  gramineus  ff.  165  — 7,  nitens  ff.  et  varr.  160 — 173. 

Quercus  pedunculata  v.  gothlandica  268. 

Ranunculus  acris  x auricomus  156.  Rosa  canina  65, 
glauca  67,  mollis  70,  pomifera  71,  rubiginosa  68,  rubiginosa 
X tomentosa  10],  sclerophylla  66,  tomentosa  69. 

Sarcorliopalum  tubæforme  29.  Sagina  apetala  1 00.  Salix 
alba  X pentandra  224.  Saxifraga  236.  Sphagnum  Wulfii  129. 

Taphrina  Cornu  Cervi  29.  Torilis  Anthriscus  f.  pygmæa 
109.  Tortula  stellata  58.  Trifolium  flexuosum  103,  permix- 
tum  104,  pratense  103,  — v.  maritimum  101. 

Ulonema  133. 

Yaccinium  Myrtillus  x Vidis  idæa  120. 


267 


(Asimina  triloba)  växte  vild  allmänt,  men  var  ej  vi- 
dare  sod.  Till  namnet  forblandades  den  stundom  med 
den  i Sydflorida  odlade  ” Papaya”  (Carica  papaya), 
livars  gurklika  frukter  voro  mycket  läckra.  ’’Seagrape” 
(Coccoloba  uvifera)  och  ’’Cocoaplum”  (Cbrysobalanus 
icaco)  växte  bâda  vilda  i Sydflorida.  Söder  om  Ca- 
loosabatchee  och  pä  Keys  odlades  med  fördel  cocos- 
nötter.  Fiera  Caryaarter  lemnade  goda  nötter  ”Peca- 
nnts,  hickory  nuts”  m.  m. 

Utom  de  nu  uppräknade  frukterna  funnos  flera 
slag,  som  odlades  pa  enstaka  stallen  och  voro  af  min- 
dre  betydelse. 

I vildt  tillstând  funnos  drufvor,  Passiflora-bär, 
vilda  persimmon  (Diospyros  virginiana,  ej  ätliga  förr 
än  frostbitna)  blackberries  (Kubus),  blue-,  whortle-. 
huckleberries  (Yacciniaceæ)  ’’plommon”  och  ’’körsbär”. 
Opuntians  anilinröda  och  palmettons  äckligt  söta  fruk- 
ter âtos  äfven  af  en  del. 

De  vanligaste  odlade  ej  inkemska  prydnadsväx- 
terna  voro  buskar:  ’’crapemyrtle”  (Lagerströmia  indica), 
’’Capejasmine”,  Hibiscus,  Yellow  Alder  (Tecoma  stans), 
rosor,  Plumbago,  Agave,  slingerväxter  : ’’Alamandia” 

Rhynchospermum”  ätskilliga  Convolvidaceer,  Tecoma, 
Plumbago,  Wistaria,  Tliunbergia  o.  s.  v. 

trad:  Umbrellatree  1.  China  — berrytree  (Melia 
azedarach),  Oleander  (Nerium),  australian  oak  (Grevillea) 
Ricinus,  Phoenix,  Eucatyptus. 

Den  13  april  1894. 

1.  Fil.  hand.  P.  H.  Strömman  lemnade  en  fram- 
ställning  af  bot.  trädgardens  Clematis -,  Calliantliemum -, 
Anemone-  och  Ranunculus- arter. 

2.  Lie.  R.  Sernander  förevisade  gamofyter  och 
unga  sporofyter  af  Scolopendrium  officinale , insamlade 
pâ  Lilia  Karlsön  vid  Gotland,  samt  redogjorde  for 
denna  växts  uppträdande  derstädes. 


268 


Den  27  april  1894. 

1.  Kand.  Th.  Fredriksson  höll  ett  föredrag  om 
Oxalis-löken  f'ran  anatomisk-systematisk  synpunkt.  (Kom- 
mer  senare  att  publieeras). 

2.  Herr  Roman  förevisade  och  demonstrerade  en 
samling  kärlväxter  fran  Minnesotas  bergstrakter,  upp- 
gaende  tili  ett  antal  af  125  och  insamlade  af  före- 
draganden  under  sistlidne  sommar. 

Den  17  maj  1894, 

1 . Lie.  P.  Segerstedt  lemnade  en  kort  framställ- 
ning  af  ämnet:  korrelation  mellan  assimilations-  och 
skj^ddsväi'nader  i stammen,  utgörande  référât  af  en  del 
af  lionom  i ’’Bihang  tili  Kongl.  Sv.  Yet.-Akad.  Hand- 
lingar  Band  19.  Afd.  III  N:o  4 in  tagen  afhandling: 
Studier  öfver  buskartade  stammars  skyddsväfnader 

2.  Kand.  H.  Ostergren  förevisade  ett  par  former 
af  Juniperus  communis , den  ena  utmärkt  af  i spetsen 
gula  blad,  den  andre  af  hängande  grenar  och  i för- 
hällande  tili  dem  uppätriktade  blad. 


Literaturöfversigt. 

Bolle,  Carl,  Eine  neue  Pyramideneiche 
(Quer eus  pedunculata  var.  Alilfvengreni.)  (Regels  Gar- 
tenflora 1894  H.  17.  S.  451—455.) 

Den  af  amanuensen  P.  Ahlfvengren  under  som- 
maren  1887  pa  Gotland  upptäckta  formen  af  Quercus 
pedunculata  uppställes  i ifrägavarande  uppsats  sasom 
ny  varietet  under  ofvanstâende  namn  och  med  denna 
diagnos:  Quercus  pedunculata  Hoffm.,  varietas  goth- 
landica  : coma  pg  rami  data  basidilatata , folio  angustiori , 
Ijasi  sensim  cuneato , in  petiolum  satis  longum  flavcscentcm 
decur rente , apice  obtuso,  plerumque  trilobo,  margine  pro- 
funde lobato,  segmentis  rotundatis , (folio)  subcoriaceo, 
glabro , discolore , nervo  medio  prominenti-flavido.  Glan- 
dibns  minutis , longe  pedicellatis  singulis  vel  binis,  rotun- 


269 


dato-ovalibus , breviter  acuniinatis;  cupula  brevi , planius- 
cula  extus  squamulis  acutis  obsita.  Crescit  in  Suecice 
insula  Gothlandia  prope  villam  Gervalls  paroecice  Hcjde, 
arbor  unica. 

Härtill  är  att  anmärka  att  enligt  upptäckarens 
egna  uppgifter  detta  träd  knappast  kan  sägas  liafva 
en  pyramidformig  krona.  Yidare  torde  böra  nämnas 
att  formen  utdelats  af  sin  upptäckare  under  namnet 
/.  cuneata  samt  att  den  synes  nâgorlunda  fullständigt 
passa  in  under  den  visserligen  nâgot  kortfattade  be- 
skrifning  som  i Beck  Flora  von  Nieder-Oesterreich 
1890  lemnats  pâ  Q.  pedunc.  f.  cunci folia  Yokot.  Form. 
Quere.  Croat.  (1883)  nämligen:  Blattlappen  gegen  den 
Grund  auffällig  an  Grosze  abnehmend  ; die  Blätter 
daher  gegen  den  Grund  fast  keilförmig  verschmälert. 
Detta  synes  af  allt  att  döma  vara  en  hufvudkaraktär 
hos  Gotlandsformen,  möjligen  jämte  de  ovanligt  spens- 
liga,  utdragna  ollonskaften. 

Genom  nagon  missuppfattning  kommer  Bolle  tili 
att  angifva  att  Q.  pedunculata  är  sparsam  pâ  Gotland 
under  det  att  i själfva  verket  förhallandet  torde  vara 
att  den  är  allmän  men  Q.  sessilißora  blott  förekommer 
pâ  ett  par  ställen  och  i enstaka  exemplar. 

E.  Ljm. 

Palla  Ed.,  Ueber  ein  neues  Organ  des  Con- 
jugatenzelle.  (Ber.  deutsch,  bot.  Ges.  Bd.  XII,  1894, 

s.  153—163  + t.  YIII). 

Pa  kloroplasterna  samt  ibland  pâ  cellkärnan  eller 
i cellens  ändar  hos  Conjugaterna  finnas  mycket  sma 
kroppar  (1  1^2 — 2 lj2  a i diameter),  som  forf.  närmare 
undersökt.  De  färgas  vid  tillsats  af  vissa  färgämnen, 

t.  ex.  af  jodeosin  med  hematoxylin,  pâ  samma  sätt  som. 
smä  cellkärnor  och  därför  kallar  förf.  dem  Kar  y oi  der . 

Klebahn  har  funnit  att  i de  första  cellerna,  som 
bildas  vid  zygoternas  groning  hos  Cosmariuni  och  Clo- 
sterium , en  tid  finnas  2 cellkärnor,  en  större,  som 


270 


fortlefver,  och  en  mindre,  som  enl.  K.  antagligen 
försvinner.  Palla  förmodar  nu  att  denna  mindre  cell- 
kärna  och  dess  afkomlingar  âro  identiska  med  Karyoi- 
derna.  Skulle  sa  verkligen  visa  sig  vara  fôrhâllan- 
det,  hade  man  för  första  gangen  hos  växterna  pavisat 
fysiologiskt  olika  cellkärnor  i en  och  samma  cell. 
Mikro-  och  makronucleus  hos  infusionsdjuren  äro 
dylika  kärnor. 


Smärre  Notiser. 

Kirkedepartementen  i Norge  har  sommaren  1894 
tilldelat  Prof.  N.  Wille  ett  Stipendium  â 1,000  kr. 
for  att  besöka  botaniska  trädgardar  och  biologiska 
stationer  i Sverige,  Danmark  och  Tyskland. 

Till  assistent  vid  den  botaniska  trädgarden  i 
Kristiania  har  det  akademiska  Collegium  därstädes 
den  14  sept.  1894  utnämnt  cand.  real.  H.  Gean. 
Till  denna  plats  beviljade  Stortinget  1894  en  ârlig 
lön  af  1,200  kr. 

Videnskabsselskabet  i Kristiania  den  21  sept. 
Prof.  N.  Wille  meddelade  resultaten  af  sina  under- 
sökningar  öfver  befruktningen  hos  Nrmalion  multifidum, 
hvilka  han  i sommar  utfört  vid  den  biologiska  Sta- 
tionen i Dröbak.  Det  har  lyckats  honom  att  utfylla 
den  lucka,  som  fans  i var  kunskap  om  Florideernas 
befruktning,  i det  han  nämligen  kunnat  pavisa  sperma- 
kärnans  vandring  genom  trickogynen  och  samman- 
smältning  med  äggcellens  cellkärna. 

Den  16  nov.  Prof.  N.  Wille  meddelade  soin  ré- 
sultat af  sina  undersökningar  öfver  Botrydina  vulgaris, 
att  denna  förut  som  tvifvelaktig  ansedda  organism  är 
en  verklig  alg.  Cellernas  slemhöljen  äro  utat  mycket 
tätt  intill  hvarandra  slutande  med  inätgäende  slem- 
lameller,  hvilket  framkallar  det  pseudoparenchymatiska 
utseendet.  Förökningen  försiggar  genom  delning  och 
ett  slags  knoppbildning. 


271 


Vetenskapsakademien  den  14  nov.  Till  infö- 
rande  i bihanget  till  handlingarne  antogs  en  afhand- 
ling  af  d:r  A.  G.  Eliasson,  Taphrina  acerina  n.  sp.  ; 
ocli  till  införande  i öfversigten  en  uppsats  af  doc.  H. 
0.  Juel,  Mykologische  Beiträge,  2 — 3. 

Fysiograflska  sällskapet  den  14  nov.  Prof. 

Berggren  föredrog  om  moss-slägtena  Hypnoclendron  och 
Hypopterygium. 

Biologisk  Selskab  i Kristiania  d.  28  sept. 
Doc.  B.  Hansteen  meddelade  resultaterna  af  sina  pa 
den  biologiska  Stationen  i Dröbak  utförda  undersök- 
ningar  öfver  de  bruna  algernas  assimilationsverksambet. 
Han  framhöll  med  bestämdhet  att  samtliga  de  ljus- 
brytande  kropparne,  som  finnas  i de  brima  algernas 
celler,  ocli  at  livilka  lian  gifvit  namnet  fucosanlcorn 
— oaktadt  motstand  fran  visst  hall  — dock  maste 
uppfattas  som  den  första  synliga  assimilationsproduk- 
ten  hos  dessa  alger,  liksom  stärkeise  hos  de  högre 
växterna. 

Den  15  nov.  Cand.  real.  Gran  beskref  algvege- 
tationen  i Kristianiafjorden  och  skildrade  de  olika 
regionerna.  Specielt  redogjordes  för  de  mera  fram- 
stäende  formerna,  deras  tillpassning  efter  yttre  för- 
hällanden  och  deras  skyddsmedel  mot  ogynnsam  in- 
verkan  af  temperaturvexlingar,  böljeslag  och  uttork- 
ning.  Till  sist  gaf  han  en  ötversigt  öfver  sina  studier 
angäende  orsakerna  tili  algernas  olika  utbredning. 
Föredraget  framkallade  anmärkningar  af  d:r  Poulsson 
och  d:r  Geelmöyden,  hvilken  sistnämnde  berörde  vissa 
sidor  af  algernas  näringsförhallanden,  specielt  upptag- 
ningen  af  qväfve. 

Prof.  N.  Wille  omtalade  ormbunkarnes  utveck- 
ling  och  genera tionsvexling  och  förevisade  af  honom 
odlade  band-formiga  prothallier  af  Polystichwn  spinu- 
losum , som  i kanten  bar  antheridier,  men  saknade 
archegonier. 


272 


Societas  pro  Fauna  et  Flora  fennica.  Den 
1 9 Maj.  Till  publikation  anmäldes  : "Spridda  bidrag 
tili  kännedom  af  Finlands  Hieracium-former.  III. 
Nyländska  Piloselloidea”  af  M.  Brenner. 

Den  6 Okt.  Dr.  Kihlman  anmälde  den  für  fio- 
ran  n}?a  Ruppia  spiralis  och  förevisade  naturliga  och 
artificiella  bastarder  mellan  Betula  nana  och  B.  verru- 
cosa. Kand.  H.  Lindberg  förevisade  en  mängd  an- 
märkningsvärdare  fynd  af  kärlväxter,  inest  fran  Ka- 
relska  näset,  deribland  för  floran  nya  : Potamogeton 
ßuitans  var.  rivularis , Cirsium  oleraceum  X heterophgl- 
lum j Geum  striction,  Sedum  fabaria,  Rumex  liippolap.  X 
obtusifolius.  Rektor  Brenner  framlade  nägra  missbild- 
ningar  (”  Vergrünungen”)  och  variationer  af  kärlväxter. 

Den  3 Nov.  Kand.  O.  Bergroth  föredrog  om 
sin  under  senaste  sommar  jemte  kand.  Stenroos  före- 
tagna  resa  i ryska  Karelen,  hufvudsakligen  i trakten 
mellan  Siesjärvi  och  Kemijoki  samt  i skärgarden  nära 
Kemi  stad.  Stud.  A.  Thesleff  förärade  en  dyrbar 
och  väl  konserverad  samling  basidsvampar  mest  frän 
sydöstra  Finland.  Till  publikation  anmäldes:  ”Pilo- 
sellæ  boréales  præcipue  floræ  fennicæ  novæ”  af  J.  P. 
Norrlin. 

Genmäle  till  Hr  H.  Samzelius. 

Sedan  Ni  i Edert  ”svar”  (Bot.  Not.  1894,  h. 
4 sid.  183)  nu  upplyst,  att  Eder  uppsats  i Bot.  Not. 
1891,  h.  3 sid.  136  ej  vore  att  uppfatta  som  ett 
vetenskapligt  inlägg,  utan  mera  som  en  kâserande 
artikel,  hvartill  vetenskapen  gifvetvis  ej  tager  hänsyn, 
förfaller  naturligtvis  hela  frâgan  l). 

Otto  Ekstam. 


')  I ”svaret”  förekommande  misstag  och,  naturligt  nog,  äfven 
missuppfattning  af  livad  frâgan  egentligen  gäller,  hvarigenom 
’’svaret”  ej  star  i nägot  logiskt  sammanhang  med  min  däri  citerade 
uppsats,  lämnas  därför  at  sitt  öde. 


BOTANISKA  NOTISER 


FÜR  ÂR  1895 

MED  BITRÄDE  AF 

Hue  P.  DUSÉN,  ELIASSON,  JOH.  ERIKSON,  JAK. 
ERIKSSON,  HULTII,  K.  JOHANSSON,  KINDBERG,  MALME, 
MURBECK,  NATHORST,  NEUMAN,  NYMAN,  P.  HJ. 
OLSSON,  ROMELL,  STENSTRÖM,  STÜRMER, 
TROLANDER 

SAMT 

DE  BOTANISKA  FÖRENINGARNE  I STOCKHOLM 
och  UPSALA 


U TGI  FNE 


C.  F.  O.  NORDSTEDT. 


Med  1 tafla  och  7 figurer  i texten. 


LUND,  . 

PÂ  UTGIFVARENS  FÖRLAG, 
1895. 


LUND  1895, 


BE  R LI  N GS  K.  A BOKTRYCKERI-  OCH  STI  LGJUTERI- A KTI  F.  BOLAGET. 


INNEHALL. 


Original-afhandlingar  och  original-referat. 


(Se  vidare  under  Lärda  sällskap!) 


Sid. 


Blomberg,  0.  G.,  Bidrag  tili  kännedomen  om  lafvarnes 

utbredning  m.  m.  i Skandinavien 

Cleve,  A.,  En  röd  Bulbochcete 

Dusén,  P.,  Bryologiska  notiser  frän  Östergötland  . . . 
— , Über  die  Ausstreuung  der  Sporen  bei  den  Arten 


der  Moos-Gattung  Calymperes 

Eliasson,  A.  G.,  Fungi  suecici 17,  57, 

Erikson,  Joh.,  Alfvarfloran  pä  Öland 185, 

— , Studier  öfver  hydrobla  växter 


Eriksson,  Jac.,  Ein  parasitischer  Pilz  als  Index  der  inne- 
ren Natur  eines  Pilanzenbastards  

Fredriksson,  Th.,  Euphorbia  Peplus  L.  v,  tricuspidata 

n.  v 

Grevilliüs,  A.  Y.,  Ett  abnormt  fall  af  skottbildning  lios 

Antennaria  dioica  (L  ) Gærtn 

Hulth,  J.  M.,  Om  floran  i nâgra  kalktuffer  frän  Yester 

götland 

Johansson,  K.,  Tvä  hybrider  frän  Gotland 

Kindberg,  N.  C.,  Bidrag  tili  Skandinaviens  bryogeografi  . 
Malme,  G.  0.  A:n,  Lichenologiska  notiser.  III.  IY.  137, 

— , Om  akenierna  hos  nâgra  Anthemidéer 

Murbeck,  S.,  Skandinaviska  former  af  Alchemilla  vulga- 

ris  L 

Nathorst,  A.  G.,  Ett  par  glaciala  ”pseudorelikter”  . . . 

— , Om  hafre  som  epifyt 

— , Om  nâgra  mossor  frän  vara  qvartära  kalktuffaflag- 

ringar 

Neuman,  L.  M.,  Om  Aira  Wibeliana  Sonder 

Nyman,  E.,  Biologiska  moss-studier 

— , En  för  Sverige  ny  Potentilla 

— , En  ilfor/oZa-liknande  laf 

— , Nâgra  ord  om  Areskutans  fjällhed 

— , Om  variationsförmägan  hos  Oligotricham  incur v um 
(Huds.)  Lindb 


90. 

43. 

41. 

107. 

233. 

154. 


251. 


117. 

199. 

166. 

25. 

207. 

147. 

254.  V 
29. 
257. 


148. 

126. 

242. 

121. 

12. 


II 


— , Yegetationsbilder  frân  Lappland 1. 

Olbers,  A.,  Ett  abnormt  fall  af  utbildning  af  jordstam- 

mar  bos  potatisplantau 119. 

Olssox,  P.  Hl,  Om  förekomsten  af  Crambe  maritima  L. 

i Finland 204. 

Roaiell,  L.,  Fungi  uovi  vel  critici  in  Suecia  lecti  . . . 65. 

Stexströji,  K.  0.  E.,  Tvenne  Piloselloider  frân  Halm- 

stadstrakten 213. 

Stornier,  C.,  Om  en  art  af  slægten  Uredinopsis  P.  Magn. 

paa  Struthi  opter  is  germanica 81. 

Trolaxder,  A.  S.,  Xy  fyndort  for  Bidcns  radiata  Tkuill.  16. 

— , Monstrositet  af  Trifolium  hybridum  L 183. 


Lärda  sällskap. 

(Se  äfven  under  rubriken  Origin  al-referat! 

Biologiske  Selskabet  i Kristiania  87.  182,  230. 

Boeck.  87.  Haxsteen  230,  Hjort  183,  Wille  78,  182. 
Botauiska  Föreningen  i Stockholm  77. 

JrxoxER  79  (Det  ständiga  duggregnets  inflytande 
pä  bladgestalten  vid  forsar  och  vattenfall). 
Botauiska  Sektionen  af  Xaturvetenskapliga  Studentsällskapet 
i l'psala  121,  242. 

Kjellaiax  121,  125. 

Fysiografiska  sällskapet  37,  86,  183,  231,  263. 

Societas  pro  fauna  et  flora  fennica  37,  134,  263. 
Yetenskapsakademien  37.  87,  134.  182,  263. 

Yetenskaps-  och  Yitterhetssamhället  36,  134. 
Yidenskabsselskabet  i Kristiania  87,  231. 
Yetenskapssocieteten  36,  134,  263. 


Literaturöfversigt. 

Briquet,  J.,  Fragmenta  monographiæ  Labiatarum  . . . 35. 

Erikssox,  Jas.,  Fungi  parasitici  scandinavici  exsiccati  . 171. 

Hjelt,  Hj.,  Conspectus  floræ  fennicæ 133. 

Jörgexsex,  A.,  Der  Ursprung  der  Weinhefen  130. 

Lister,  A.,  A Monograph  of  the  Mycotozoa 35. 

Lütkemüller,  J.,  Ueber  die  Gattung  Spirotccnia  Bréb.  . 131. 

Meinhausex,  K.  F.,  Das  Genus  Sparganium  L 131. 

Xormax,  J.  31.  Xorges  arktiske  flora  180. 

Xorrlix,  J.  P.,  Pilosellce  boréales  præcipue  floræ  fennicæ 

novæ 132. 

Oltmaxxs  F..  Ueber  einige  parasitische  Meeresalgen  . . 35. 


Sauyageau,  C.,  Xotes  biologiques  sur  les  " Potamogetonr  83,  133. 


nt 


Tiseliüs,  G.  Potamogctohes  suecici  exsiccati 172. 

Warming,  E.,  Plantesamfund 130. 

— , og  Johannsen,  W.,  Den  almindelige  Botanik  ....  82. 


Svensk  botanisk  literatur  1894  (af  Th.  Krok) 219. 


Smärre  notiser. 

Agardhs  alglierbarium  38. 

Döde  utländske  botanister  37. 

Medel  mot  barrens  affallande  183. 

Resande:  Mtjrbeck  263. 

Utnämnde:  Lagerheim  263,  Porat  36.  Sernander  36,  Starbäck  134. 
Växter,  som  nâgot  utförligare  blifvit  omnämnda. 
Aconitum  Lycoctonum  5.  Agaricus  alnicola  69,  campe- 
stris  69,  cerussatus  66,  inversus  67,  lentus  65,  pectinatus 
68,  rhodoleucus  66,  Vulpecula  67.  Aira  Wibeliana  152. 
Alchemilla  271.  Antennaria  dioica  117.  Ascochyta  puccinio- 
phila  172.  Astrophyllum  spinosum  241. 

Bacidia  intermissa  208.  Bidens  radiata  16.  Betula  odo- 
rata  10.  Buellia  conioptera  211.  Bulbochæte  247. 

Calla  palustris  154.  Caloplaca  perfida  207.  Calymperes 
megamitrium  42.  Cenangium  quercicola  75.  Chrysanthemum 
148.  Cirsium  acaule  x arvense  166.  Corticium  Abietis  72, 
acerinum  71.  Crarnbe  maritima  204.  Cyphelium  Notarisii  101. 

Didymaria  aquatica  172.  Diplotaxis  muralis  X tenui- 
folia  169. 

Euphoi’bia  Peplus  v.  tricuspidata  244. 

Globularia  vulgaris  237. 

Hafre  257.  Heterosporium  Proteus  172.  Hieracium  gram- 
mophyllum  216,  mallotum  215.  Hottonia  palustris  161. 

Lecanora  morioides  96.  Lecidea  enalliza  v.  subplana 

p.  210. 

Moriola-liknande  laf  242. 

Odontotrema  Pini  75.  Oligotrichum  incurvum  v.  molle  13. 
Parmelia  furfuracea  93.  Physcia  endococcina  94.  Pota- 
mogeton  83  o.  f.,  133,  172  o.  f.  Potatis  119.  Potentilla 
multifida  *lapponica  126.  Puccinia  dispersa  252,  Milii  171, 
pygmæa  171.  Pyrenopeziza  Jasiones  74,  pezizelloides  74. 

Saxifraga  Hirculus  31.  Sparganium  subvaginatum  132. 
Spirotænia  baliusiensis  131.  Stereocaulon  nanum  91.  Stereum 
tuberculosum  70,  rufum  71. 

Theichospora  seminuda  ff.  73.  Trifolium  hybridum 
monstr.  183. 

Uredinopsis  Struthiopteridis  81. 


IV 


Naar  5 kroner  tilsendes  mig,  staffer  jeg  folgende 

sjeldne  norske  Moser: 

Polytrichum  hyperboreum , Pogonatum  capillar  e,  Psi- 
lopilum  glabratum,  Brachythecium  Tromsoeense  n.  sp., 
Limnobium  norvegicum , Grimmia  Byani , Grimmia  scs- 
sitana , Bryum  obtusifolium , Bryum  Limprichtii,  Bryum 
dolomiticum,  Bryum  lapponicum,  Bryum  curvatum , Bryum 
retusum,  Bryum  Axel-Blyttii , Bryum  acutum , Bryum 
acutiforme , Bryum  nigricans , Bryum  clathration,  Bryum 
pycnodermum,  Wcbera  crassidens. 

Saude  Jarlsberg  4 Novbr.  1895. 

Chr.  Kaurin. 


Hos  Frans  S van  ström  & C:o 

Stockholm  Myntg-atan  1. 

kan  erballas:  „ 

G-ratt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2 — 
Hvitt  „ „ 360x445  „ „ „ „ 10.75 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  ,,  „ ,,  4, so 

„ ,,  „ 11,  bla  „ 285x465  „ „ „ 7,75 

,,  ,,  „ 13,  hvlt  „ 285x465  ,,  „ ,.  „ 9,— 

Obs!  De  bâda  sistnämnda  sorterna  anviindas  vid  Riksmusei  Rotaniska 
afdelning. 


À bel  ârgàng  af  Botaniska  Notiser  for  ar  1896 , 6 n:r, 
emottages  prenumeration  pâ  alia  postanstalter  i Sverige. 
Norge  och  Danmark  med  sex  (6)  1er.,  postbef or  dr  ingsaf giften 
inberähnad , samt  hos  tidskriftens  distributor , hr  C.  W.  K. 

Gleerups  Förlagsbokhandel  i Lund,  och  i alla  boldâdor  till 
samma  pris. 

C.  F.  0.  Nordstedt 


Vegetationsbilder  frân  Lappland. 

Af  E.  Nyman. 

Nedanstâende  rader  äro  sammanfattade  efter  an- 
teckningar  och  iakttagelser  gjorda  under  3 somrars 
resor  i de  svenska  lappmarkerna.  Lule  lappmark  be- 
söktes  somrarne  1891  och  1893  med  understöd  af 
Kongl.  Vetenskapsakademien,  Letterstedtska  Förenin- 
gen  samt  Bjurzonska  stipendiefonden  i Upsala,  Pite 
lappmark  1892,  dâ  lektor  A.  N.  Lundström  godhets- 
fullt  beredde  mig  tillfälle  ätfölja  honom  pâ  en  huf- 
yudsakligen  i praktiskt  syfte  företagen  resa  i dessa 
trakter. 

Vid  ordnandet  af  dessa  anteckningar  har  jag  för- 
öfrigt  varit  ganska  tveksam,  huruvida  det  künde  anses 
lämpligt  bringa  dem  tili  offentlighet,  dâ  de  inför  en 
strängt  vetenskaplig  kritik  mahända  komma  att  frarn- 
sta  säsom  ett  värdelöst  kaseri,  men  â andra  sidan 
skulle  väl  tili  ursäkt  kunna  anföras,  att  deras  fram- 
trädande  är  fritt  frân  alla  ansprâk,  och  att  bristfäl- 
ligheten  till  nagon  del  torde  yara  att  söka  i den  om- 
ständighet,  att  hufvudsyftet  med  mina  lappska  resor 
varit  Studium  af  mossfloran,  hvarför  uppmärksamheten 
endast  i förbigäende  kommit  att  riktas  pâ  de  högre 
växterna. 

Pesande  som  besökt  Kvikkjokk,  ’’Lapplands  para- 
dis”, pläga  i entusiastiska  ordalag  prisa  dess  flora. 
Erkännas  maste  ock,  att  man  sällan  i södra  eller  mel- 
lersta  Sverige  träffar  en  örtvegetation,  som  i fraga 
om  vare  sig  bestandens  täthet  eller  de  enskilda  indi- 
videns  storlek  och  frodighet  kan  täfla  med  floran 
kring  Kvikkjokk. 


Bot.  Not.  1895, 


1 


2 


Denna  kraftiga  vegetation,  till  sin  liufvudmassa 
sammansatt  af  flerariga  Örter,  tinner  man  bäst  ntveck- 
lad  i närheten  af  vattendragen,  i de  rena  björksko- 
garne  eller  blandskogarne  af  gran  ocli  björk  Sasom 
exempel  pa  denna  vegetationstyp  meddelas  en  anteck- 
ning  gjord  mellan  Kvikkjokk  och  det  1 '/  mil  vester 
derom  belägna  nybygget  Njuonjes.  Turistvägen  fram- 
gar  därstädes  langa  stycken  utmed  elfven  Tarrajokk 
öfver  en  mark  väsentligen  bildad  af  de  svämprodukter 
elfven  medfört.  Trädvegetationen  ntgöres  af  ett  täm- 
ligen  glest  bestand  af  Picea  Abies  och  Betula  odorata 
med  här  och  der  inströdda  exemplar  af  Prunus  Padus, 
Sorbus  aucuparia,  Salix  nigricans  och  Ainus  incana. 
Bland  örterna  märkes  först  och  främst  Aconitum  Ly- 
coctonum , manshög  och  ställvis  dominerande,  Epilobium 
anyustifolium , jRumex  acetosa , Mxdgedium  alpinum  (t. 
spars.)  Solidago  Virgaurca , Angelica  Archangelica  (spridd), 
Milium  effusion,  Spiraea  Ulmaria , Air  a cœspitosa , Poa 
nemoralis,  Geranium  silvaticum,  Cirsium  heterophyllum, 
Triticum  caninum  samt  närmast  intill  kanten  af  en 
mindre  bäck  Stellaria  nemorum,  Viola  biflora  och  Onoc- 
lea  Struthiopteris.  En  annan  anteckning  fran  sjelfva 
elfkanten  upptager  utom  de  nyss  nämda  träden  äfven 
Salix  phyliccefolia  och  lapponum  samt  Bibcs  rubrum , 
Spiraea  Ulmaria , Valeriana  officinalis , Geranium  silva- 
ticum , Bubus  arcticus , Aconitum  Lycoctonum , Cirsium 
heteropliyllum , Trollius  europeeus  och  Ranunculus  acris , 
uppräknade  ungefär  efter  den  ymnighetsgrad,  i hvil- 
ken  de  förekommo. 

Sâsom  ingâende  i bottenskiktet,  isynnerhet  i 
sjeltva  elf  kanten,  anmärktes  atskilliga  för  dylika  loka- 
ler karakteristiska  mossor  sasom  Stereoclon  arcuatus, 
Climacium  clendroides , Marsilia  Neesii  och  Blasia 
pusilla  (spars.). 

Der  örtvegetationen  är  som  tätast  finnes  vanligen 
intet  bottenskikt. 


8 


En  liknande  vegetation  förekommer  äfven  mellan 
Njuonjes  och]  sjön  Tarranr,  men  Mulgedium  alpinuni 
(ej  sällan  kvitblommig)  nppträder  kär  pa  sina  stallen 
i större  mängd  och  sasom  tongifvande  för  Vegetationen. 

En  annan  anteckning  frän  södra  sluttningen  af 
fjället  Snjärak  mä  i detta  sammanhang  anföras. 

Tämligen  täta  bestand  af  högväxt  björk  {Bet. 
odor  ata)  med  spridda  granar  af  den  obelisk-liknande 
form,  som  ntmärker  detta  trädslag  i närketen  af  skogs- 
gränsen,  spridda  buskar  af  Juniperus  communis  (huf- 
vudformen);  glest  risskikt  af  Myrtillus  nigra , Vacci- 
nium  vitis  idœa,  Empetrum  nigrum , Lycopodium  clava- 
tum  ock  Linnœa  borealis  (sparsam);  spridda  Örter  sasom 
Phegopteris  Dryoptcris,  Majanthemum  bifolium , Cornus 
suecica  ock  Bubus  arcticus  ; bottenskiktet  bildadt  at 
Hylocomium- matta  (H.  proliferum  ock  parietinum)  med 
insprängning  af  Dicranum  scoparium , Ptilidium  ciliare 
ock  Peltidea  aphtosa.  Vid  en  back  som  framflöt  i 
närketen  antecknades:  Ainus  incana  (spridd),  Prunus 
Padus  (spridd  , Sorbus  aucuparia  (enstaka),  Salix  ca- 
prea  (spars.)  ock  phylicafolia  (spridd),  enstaka  buskar 
af  Bubus  idœus  ock  täml.  sparsam  Bubus  saxatilis] 
dessutom  spridda:  Epilobium  angusti folium,  Geranium 
silvaticum , Valeriana  officinalis , Parnassia  palustris, 
Cornus  suecica , Trientalis  europœa,  Aira  ccespitosa  ock 
Viola  bifiora.  Nägra  meter  längre  ned,  der  backen 
framflöt  mera  korizontalt,  antecknades  följaude  : rikliga  : 
Bubus  saxatilis , Trientalis  europœa,  Solidago  virgaurea, 
Festuca  rubra , Polygonum  viviparum , Car  ex  alpina , Lin- 
ncra  borealis  och  Vaccinium  vitis  idœa]  spridda:  Aconi- 
tum Lycoctonum,  Angelica  Archangelica , Trollius  europeus, 
- Geum  rivale,  Cirsium  heterophyllum  ock  Banuncidus 
acris ; enstaka:  Astragalus  alpinus  ock  Saxifraga  stellaris. 
Af  bottenskiktets  mossor  voro  de  vigtigaste:  Philono- 
tis  fontana , Bryum  ventricosum  ock  Ihyidium  Blandotvii. 

Pâ  en  annan  lokal  i närketen,  äfvenledes  i bland- 
skog  af  björk  ock  gran,  antecknades:  Aconitum  Lycoc . 


4 


tonum , Epilobium  angustifolium , Trollius  europd’us  (ända 
till  8 dem  bog),  Geranium  silvaticum,  Cornus  suecica , 
Trientalis  europœa , Majanthemum  bifolium , Rubus  arc- 
ticus , Thalictrum  alpinum , Carex  alpina , Parnassia 
palustris , Fio?«  biflora , Vaccinium  vitis  id  eta  och  Phe- 
gopteris  Dry  opter  is. 

En  plats,  som  for  sin  rika  mossvegetation  be- 
söktes  vid  fiera  tillfällen,  var  Kaddepakte,  beläget 
sjöledes  ungef.  6 km.  s.  o.  om  Kvikkjokk  pâ  södra 
stranden  af  sjön  Saggat.  Efter  en  smal,  nâgot  kärr- 
artad  strandremsa  vidtaga  branta,  delvis  otillgängliga 
klippväggar  af  lerskiffer.  Den  lösa  bergarten  bar  pâ 
sina  ställen  genom  vittring  gifvit  uppbof  till  väldiga 
ras  af  större  ocb  mindx'e  stenblock  (”urn). 

I dessa  sluttningar,  bevuxna  af  gles  björkskog 
med  sparsam  inblandning  af  gran,  rönn  och  bägg, 
frodades  en  ört-  ocb  buskvegetation,  som  med  afseende 
pâ  artrikedom,  individmängd  ocb  yppighet  täflade 
med  den  förut  frân  trakten  mellan  Njuonjes  ocb  Kvikk- 
jokk beskrifna.  De  fiesta  arterna  aro  gemensamma 
for  bâda  lokalerna,  men  âtskilliga  nya  kafva  dock  till- 
kommit,  sâsom  Daphne  Mezereum,  Rubus  ideeus , Urtica 
dioica , Triticum  caninum  ocb  Melica  nutans.  Utan  att 
förflytta  mig  frân  den  plats,  jag  under  antecknandet 
intog,  künde  följande  växter  observei'as:  Aconitum 

Lycoctonum , Epilobium  angustifolium , Milium  effusion , 
Valeriana  officinalis , Melica  nutans , Geranium  silvati- 
cum , Solidago  virgaurea , Stellaria  nemorum , Polystichum 
Filix  mas , Triticum  caninum , Urtica  dioica , Daphne 
Mezereum , Pubes  rubrum , Phegopteris  polypod ioides,  Ru- 
bus idccus,  Paris  qvadrifolia , Poa  nemoralis , Melandrium 
silvestre , Parnassia  palustris  ocb  Jil/osofo’s  silvatica. 

Bottenskiktet  bildades  af  âtskilliga  mossor:  Hyp- 
num  reflexum,  Astrophyllum  silvaticum , Ilypnum  viride , 
Jungermania  barbata  (t.  spars.)  ocb  Bryum  proliferum 
(spars.).  Strax  bredvid  pâ  nâgot  fuktigare  af  vatten 
frân  bergväggen  genomsipprad  jord  växte  Saxifraga 


5 


aizoides  och  nivalis , Viola  biflora  och  Circæa  alpina. 
Nâgra  fâ  i fruktstadium  befintliga  indiyid  af  Rhodo- 
dendron lapponicum  anträffades  pâ  ett  klipputsprâng, 
insprängda  i tufvor  af  Anoectangium  Mougeotii. 

Atskilliga  af  de  nyss  anförda  växterna  uppnâdde 
en  rent  af  gigantisk  storlek.  Ett  individ  af  Aconitum 
Lycoctonum , som  uppmättes,  befans  vara  2,18  m.  högt, 
af  hvilken  längd  blomställningen  ensam  upptog  87  cm. 

Vissa  exemplar  af  Milium  effusum  blefvo  annu 
högre  med  stundom  ända  till  16  mm.  breda  blad. 

Sâsom  mest  karakteristisk  och  sâvâl  genom  stor- 
lek som  individmängd  tongifyande  för  ofvan  skildrade 
växtsamhällen  torde  man  med  skäl  böra  anse  Aconi- 
tum Lycoctonum.  Lämpligen  skulle  derför  denna  for- 
mationstyp efter  just  denna  växt  kunna  benämnas 
Aconitum- f or mationen.  Att  dylika  formationer  ej  äro 
sällsynta,  i synnerhet  i de  nordligare  delarne  af  vârt 
land,  framgâr  af  talrika  uppgifter  i literaturen.  Den 
sannolikt  sydligaste  lokal  iuom  Sverige,  der  Aconitum 
uppträder  i nâgon  sa  stör  ruängd,  att  den  kan  sägas 
vara  formationsbildande,  är  Dalarne,  hvarifrân  den  af 
Kellgren  *)  uppgifves  sâsom  växande  i ungefär  samma 
sällskap  som  pâ  de  ofvan  beskrifna  lokalerna  i Lule 
lappmark.  Fran  Upland,  Hillebola,  och  Vermland,  nor. 
Finnskoga  sn.,  angifves  den  i Hartmans  flora,  ll:te 
uppl.,  men  i hvilken  ymnighet  eller  under  hvilka 
förhallanden  den  derstädes  uppträder,  är  mig  föröfrigt 
obekant.  1 Tome  lappmark  tyckes  den  egendomligt 
nog  vara  sällsynt  och  angifves  af  Læstadios *  2)  endast 
fran  nordligaste  delen,  trakten  af  Kilpisjärvi.  Gre- 


A.  G.  Kelleren,  Agronomiskt-botan.  studier  i norra  Dalarne 
sommaren  1890.  Aftryck  ur  Landtbruks-Akademiens  Handl.  ocli 
Tidskrift  för  är  1891. 

2)  C.  P.  Læstadius,  Bidrag  tili  käimedomen  om  växtligheten  i 
Torneä  Lappmark.  ITpsala  I860.  Diss. 


fi 


viLLius  ')  anför  den  frân  vâra  nordliga  kustlandskap 
och  enl.  Henning  * ) synes  den  ega  en  ganska  stor 
utbredning  i Jämtland,  der  jag  sjelf  varit  i tillfälle 
iakttaga  den  i granregionen  pâ  Areskutans  sluttningar. 
Särdeles  ymnigt  förekom  den  pâ  sluttningarne  mot 
Mörviksan,  och  da  den  vanligen  kär  uppträdde  i unge- 
fär  samma  sällskap  som  pâ  de  ofvan  skildrade  lapp- 
ska  lokalerna,  tillâter  jag  mig  kär  nedan  inskjuta  en 
stândorts-anteckning  just  frân  en  af  sluttningarne 
mot  Môrviksân.  Skogsskiktet  utgjordes  till  ungef. 
lika  stor  procent  af  Betida  odorata  ock  Picea  Abies 
samt  enstaka  individ  af  Alnus  incana.  Spridda  buskar 
af  Rnbus  iâffus  ock  Salices  ( S . lanata  ock  phyliccefolia) 
bildade  ett  glest  snârskikt.  Högsta  fältskiktet  bestod 
kufvudsakligen  af  Aconitum  Lycoctonum , ffodig  ock 
stundom  ända  tili  manskög.  I mellersta  ock  lägsta 
fältskikten  uppträdde  följande  växter  i större  eller 
mindre  ymnigket:  Spiraea  Ulmaria  (spars.),  Aira  cae- 
sqntosa  (spr.),  Geranium  silvaticton  (spridd),  Carex  alpina 
(spr.),  Parnassia  palustris  (ända  tili  35  cm.  kög), 
Alchemilla  vulgaris , Anthoxanthum  odoratum,  Solidago  vir - 
gaurea , Cerefolium  silvestre,  Banuncidus  acris,  Pliegop- 
teris  polypodioides , Vaccinium  vitis  idcva,  Euphrasia  offi- 
cinalis,, Polygonum  viviparum , Bartsia  alpina  ock  Viola 
biflora.  Bottenskiktet  sammansattes  af  Hylocomium 
proliferum  ock  triquetrum  med  insprängda  Ptilidium 
ciliare  ock  Selaginella  selaginoides. 

Att  under  utbildningen  af  ett  sä  tätt  ock  slutet 
växtsamkälle  som  den  omtalade  Aconitum-formationen 
en  stark  konkurrens  skall  ega  rum  mellan  de  i det- 
samma  ingâende  arterna  ligger  i öppen  dag. 


1 1 A.  Y.  Grevillius,  Biologisch-physiosnomische  Untersuchun- 
gen einiger  schwedischer  Hainthälchen.  Bot.  Zeitung,  Heft.  VIII, 
IX,  1894. 

E.  Henning,  Agronomiskt  växtfysiognomiska  studier  i Jenit- 
land.  Stockholm  1889. 


Det  gäller  tydligen  bar  vid  lag  att  uppbjuda  alia 
krafter  i en  strid,  der  en  art  (resp.  individ),  rnstad  med 
största  antal  sä  att  säga  biologiska  fördelar,  har  utsigt 
att  afgâ  med  seger.  Jnst  denna  biologiska  sida  af 
växtfysiognomiken  eller  frâgan  om  de  lagar,  efter 
hvilka  ett  växtsamhälle  konstitueras,  har  pâ  sista  tiden 
börjat  mer  och  mer  draga  nppmärksamheten  till  sig 
och  göras  till  föremäl  för  studier.  Sa  har  Gtrevilliüs 
i en  förlidet  är  utkommen  uppsats  1)  efter  dessa  prin- 
ciper  behandlat  atskilliga  lunddälds-formationer  i An- 
germanland och  Medelpad  och  dervid  kommit  tili 
ganska  intressanta  résultat.  Likheten  i sammansätt- 
ning  af  den  lunddäldsvegetation,  som  Gr.  beskrifrer 
exempelvis  frân  Stolpâs  pâ  Alnön  i Medelpad,  med 
den  af  mig  frân  Kaddepakte  i trakten  af  Kvikkjokk 
skildrade  är,  bortsedt  frân  nâgra  mindre  skiljaktighe- 
ter,  som  betingas  af  det  sydligare  läget,  reut  af 
släende. 

Af  de  3 biologiska  hufvudtyper,  som  Grevillius 
uppställer  för  dessa  lunddäldsformationer,  tillhöra  t. 
ex.  Epilobium  angustifolium  och  Milium  effusion  typ 
I,  karakteriserad  genom  exposition  frân  sidan  af  det 
i vertikal  riktning  stärkt  sträckta  florala  organsyste- 
met,  assimilerande  organ  pâ  en  sträckt  axel  mer  eller 
mindre  exponerade  frân  sidan,  tât  skottbildning,  liten 
vandringsfôrmâga  samt  ymnig  förekomst  i det  högsta 
fältskiktet. 

Blomningen  hos  liitkörande  växter  infaller  i all- 
manhet  under  sensommaren.  Till  denna  typ  hör  âfven 
med  afseende  pâ  expositionen  af  det  florala  systemet 
Aconitum  Lycoctonum , som  dock  i frâga  om  sitt  vege- 
tativa system  bildar  en  öfvergäng  tili  typ  II,  utmärkt 
bland  annat  genom  mer  1.  mindre  fullständig  exposi- 
tion ofvanifrân  af  de  florala  och  assimilerande  organ- 
systemen,  skottbildning  och  vandringsfôrmâga  obetyd- 


*)  Jrafr.  A.  Y.  Grevillius,  op.  cit, 


8 


lig,  förekomst  strödd  — tunnsâdd  i det  mellersta  fält- 
skiktet.  Hit  köra  t.  ex.  Geranium  silvaticum  och  Trol- 
lius  européens. 

Typ.  III  innefattar  arter  med  förekomst  i det 
lägsta  faltskiktet,  florala  systemet  pä  olika  sätt  expo- 
neradt,  assimilerande  organ  ofta  i ett  plan,  exponerade 
ofvanifrän,  vandringsförmäga  stark  och  blomning  tidig. 

Säsom  exempel  ma  nämnas  Paris  qvadrifolia  och 
Viola  biflora. 

Att  en  hei  del  arter  icke  lata  sig  inordnas  under 
nâgon  viss  af  de  nu  nämda  typerna  utan  förena  karak- 
terer  frän  llere,  är  heit  naturligt,  liksom  det  utan 
vidare  inses,  att  nâgon  bestämd  gräns  ej  kan  dragas 
mellan  de  olika  fältskiktena.  Dispositionen  för  ane- 
mofil  och  i synnerhet  entomofil  befruktning  mäste  af 
lätt  insedda  skäl  aftaga  uppifran  och  nedât  i fält- 
skiktena. Yi  finna  ocksa  växter  med  cleistogam  be- 
fruktning i allmänhet  i lägsta  fältskiktet,  der  äfven 
arter  med  stark  vandringsförmäga  och  dermed  förenad 
möjlighet  tili  ernäende  af  lämpliga  belysningsvilkor 
hafva  sin  plats.  De  tili  detta  skikt  hörande  arternas 
blomningstid  är  ocksâ  i allmänhet  förlagd  tili  den 
tidigare  delen  af  sommaren,  da  de  högre  skikten  ännu 
ej  nätt  den  utveckling,  att  de  genom  beskuggning 
kunna  inverka  ofördelaktigt  pä  de  lägre  varande. 

Efter  denna  lilla  afvikelse  frän  det  egentliga 
ämnet  vilja  vi  kasta  en  blick  pa  Vegetationen  i de 
rena  björkskogarne.  Denna  visar  tili  sin  sammansätt- 
ning  en  betydande  likhet  med  den  ofvan  frän  bland- 
skogarne  beskrifna.  Säsom  exempel  ma  framläggas 
en  anteckning  frän  Vesterfjäll  vid  vestra  ändan  af 
sjön  Tjeggelvas  i nordvestliga  delen  af  Pite  lappmark. 

Träd Vegetationen  utgjordes  af  ett  glest  beständ 
af  Betula  odorata  med  sparsamt  insprängda  individ  af 
Salix  caprea.  Sorbus  aucuparia  och  Prunus  Padus. 
Säsom  undervegetation  fungerade  en  Aconitum- for ma- 
tion,  tili  sin  hufvndmassa  bildad  af  Aconitum  Lycoc- 


9 


tonuni  samt  mer  1.  mindre  talrika  representanter  at 
Milium  effusum,  Melandrium  silvestre , Geranium  silvati- 
cum , Myosotis  silvatica , Steïlaria  nemorum  samt  Viola 
biflora.  Här  och  der  förekommo  busklika,  rikt  för- 
grenade,  1 — 2 m.  höga  individ  af  Populus  tremula 
med  smä,  hjärtlika,  glatta  blad.  Utan  tvifvel  är 
denna  form  identisk  med  den  af  Norman  *)  beskrifna 
/.  fruticosa , som  enligt  diagnosen  har  ’’folia  superiora 
ramornm  cordata”  och  ’’quoad  figurationem  foliorum 
turionibus  junioribus  plantæ  arboreæ  prorsus  similis 
est”,  ett  intryck  som  den  vid  första  ögonkastet  äfven 
gjorde  pa  mig. 

Sasom  exempel  pa  vegetationens  sena  utveckling 
i dessa  trakter  kan  nämnas,  att  häggblommorna  ännu 
ej  voro  utslagna  den  19  juli  1892. 

Ännu  en  anteckning  fran  björkregionen  ma  i 
detta  sammanhang  meddelas.  Den  förskrifver  sig  fran 
Njuonjes,  det  vestligaste  nybygget  i Lule  lappmark, 
15  km.  fran  Kvikkjokk  yid  elfven  Tarrajokk.  Björk- 
regionens  gräns  pä  s.  ö.  sidan  af  Njuonjesfjället  ligger 
ungefär  780  m.  öfver  hafvet.  Lokalen  der  anteck- 
ningen  gjordes  yar  belägen  i öfre  delen  af  björkre- 
gionen och  utgjordes  af  en  mindre,  öppen  plats,  om- 
gifven  af  gles,  lagväxt  björkskog  (Bet.  oclorata  f. 
subalpina). 

Hufvudmassan  af  ört Vegetationen  bildade  ett  mäk- 
tigt  skikt  af  Mulgedium  alpinum  (manshög)  och  Aco- 
nitum Lycodonum.  Insprängda  förekommo  Cirsium 
heteropliyllum , Crépis  paludosa , Angelica  Archangelica , 
Banunculus  acris,  Alchemilla  vulgaris  och  Air  a ccespitosa. 
Spridda  graviden  och  busklika  individ  af  Sorbus  aucu- 
paria  afbröto  här  och  der  den  rika  örtvegetationen. 

I bottenskiktet,  som  var  föga  utveckladt,  ingingo 
Hylocomium  proliferum  coh  H.  parietinum , Dicranum 

’)  J.  M.  Norman,  Florae  Arcticæ  Norvegiæ  species  & formæ 
nonnullæ  novæ  v.  minus  cognitæ  plantarum  vascular ium.  Christi- 
ania Videnskabs-Selskabs  Forhandl.  1893,  N:o  16. 


10 


scoparium.  Jungermania  lyeopodioides , Polytrichum  com- 
mune, Hypnum  plumosum  och  Bryum  prolifer  um.  Yid 
en  mindre  back  anträffades  ett  c:a  2 m.  bögt  individ 
af  Betula  odorata  v.  oxyacanthifolia  Fr.,  en  särdeles 
vacker  och  karakteristisk  form  genom  sina  parflikade. 
med  trubbiga  flikar  försedda  blad  sa  förvillande  lik 
en  Cratcpgus,  att  man  vid  flyktigt  betraktande  lätte- 
ligen  künde  förledas  att  söka  identifiera  den  med 
nâgon  art  af  detta  slägte. 

Pâ  jordtäckta  klippafsatser  växte  Bhododcndrum 
lapponicutn  i sallskap  med  andra  glaciala  former  sâsom 
Dryas  octopetala , Toficldia  borealis , Bartsia  alpina,  Po- 
lygonum viviparum,  Pinguicula  vulgaris , Chamorchis  al- 
pina. Diapensia  lapponica , Loiseleuria  procunibens , Arc- 
tostajjhylos  alpina , Empetrum  nigrum , Vaccinium  uligi- 
nosum  och  Salix  hastata.  Bottenskiktet  sammansattes 
af  Hylocomium  proliferum  och  H.  rugosum , Spliæroce- 
plialus  turgidus  och  Stereocaulon  paschale.  I jordfylda 
klippspringor  växte  Saxifraga  Cotyledon , S.  oppositi- 
folia , Bliodiola  rosea  och  Campamda  rotundifolia.  Detta 
nu  skildrade  växtsamhälle  med  Dryas , Bhododendnon 
o.  s.  v.  liknar  till  sin  sammansättning  mycket  den 
af  A.  Blytt  1 ).  R.  Hult 1  2)  m.  fl.  beskrifna  Dryas-forma- 
tionen,  som  särskildt  utmärkes  for  sin  rikedom  pâ 
sällsyntare  fjällväxter.  Innan  vi  lämna  björkskogar- 
nes  vegetation,  ma  i förbigäende  nämnas  nägra  ord 
om  en  form  af  Betula  odorata.  som  man  anträfiar 
flerestädes  inom  fjäll-  eller  videregionen  och  som  genom 
sin  lägväxta  stam,  horizontalt  utbredda  grenar  och 
för  öf'rigt  egendomliga  utseende  genast  ädrager  sig 
uppmärksamhet. 


1 A.  Blytt.  Essay  on  the  immigration  af  the  Xorvegian  flora 
during  alternating  dry  and  rainy  periods.  Christiania  1876. 

2 B . Huit,  Die  alpinen  Pflanzenformationen  des  nördlichsten 
Finlands,  meddelanden  af  Soe.  pr.  Fauna  & Flora  fennica,  p.  14. 
1888. 


11 


Kihlmax * *  3)  afbildar  en  liknande  form  frân  ryska 
lappmarken  och  karakteriserar  den  förträffligt  med 
uttryokefc  ’’tischförmig”.  Den  antager  nämligen  unge- 
fär  formen  af  en  omvänd  kon,  beroende  derpâ,  att 
de  nedre  grenarne  tillväxa  i sned  riktning  uppât,  tills 
de  nâtt  hufvudstammens  höjd,  da  de  i denna  region 
râdande  starka  vindarne  sätta  en  gräns  för  sâvâl  huf- 
yudstammens  som  grenarnes  tillvaxt  mot  höjden.  I 
stallet  sker  ett  vâxande  i horizontal  riktning,  en 
stark  förgrening  inträder  och  den  bordliknande  for- 
men är  uppnädd.  Bladen  voro  äfven,  atminstone  pa 
Snjäraksexemplaren,  stärkt  rännformade,  ett  förkal- 
lande,  som  jag  ej  sett  omnämdt  vare  sig  hos  Kihlman 
eller  nâgon  annan  författare.  Möjligen  torde  denna 
omständighet  liksom  äfven  det  horizontala  växtsättet 
vara  att  betrakta  som  ett  tillpassningslenomen,  i det 
bladen  vid  bläst  vända  den  konvexa  sidan  mot  vin- 
den,  hvarigenom  naturligtvis  ett  mindre  motständ  er- 
bjudes  än  om  bladskifvan  varit  plant  utbredd. 

Sasom  exempel  pa  vegetafcionens  sammansättning 
i en  oblandad  granskog  ( abiegnum  hylocomiosum ) ma 
tjena  en  anteckning  frân  Arjeploug  i Pite  lappmark. 
Skogsskiktet  utgjordes  af  ett  tämligen  tätt  bestand  af 
högväxta  granar.  Undervegetationen  sammansattes  af 
ymnig  Myrtillus  nigra , spridda  Vacciwum  vitis  idcea , 
Phegopteris  Dngopteris , Cornus  suecica  och  Pyrola  se- 
cunda  samt  sparsam  Melampyrum  silvaticum.  I botten- 
skiktets  Hylocomium- matta  (H.  prolifer  um  och  H.  parie- 
tinum ),  förekommo  insprängda  Pt  ilium  crista-castrensis , 
Dicranum  scoparium , Ptilidium  ciliare  och  Jungermania 
lycopodioides.  Nephroma  arcticum , som  äfven  förekom 
fläckvis  ganska  ymnigt,  är  liksom  Jungermania  lycopo- 
dioides särdeles  karakteristisk  för  bottenskiktet  i gran- 
skogarue. 

3)  A.  O.  Kihlman,  Pflanzenbiologisclie  Studien  aus  Russisch 

Lappland.  Acta  Societatis  pro  Fauna  & Flora  fennica,  T.  YI,  N:o 

3,  1890,  Taf.  11,  12. 


12 


Tallskogarne,  soin  i det  lappska  skogsomrâdet 
hafva  en  ganska  stor  utbredning  pâ  for  fallen  gyn- 
sannna  lokaler  (elfsandsaflagringar  o.  dyl.),  äro  vanligen 
utbildade  under  den  form,  som  af  växtfysiognomerna 
benämnes  pineta  cladinosa.  En  anteckning  frân  trak- 
ten  af  Jokkmokk  kan  anföras  sâsom  prof  pâ  vegeta- 
tionens  sammansättning  i en  dylik  tallskog.  Högskogs- 
skiktet  bildades  af  eft  tämligen  glest  bestand  at 
Finns  silvestris.  Lägsta  fältskiktet  (de  öfriga  sakna- 
des)  representerades  af  eff  glest  ristäcke  af  Vaccinium 
vitis  idæa , Cailluna  vulgaris  och  Empetrum  nigrum. 
Bottenskiktet  bildades  tili  sin  liufvudmassa  af  Clado- 
nia  rangiferina  och  Stereocaulon  paschale.  Inströdda 
här  och  der  förekommo  Cladoniœ  spp.,  Folytrichum  pi- 
losum,  Dicranum  Bergeri  och  1).  datum. 

Ursprungligen  var  det  min  af'sigt  att  i korthet 
redogöra  fur  floran  pâ  mossarne,  myrarne  och  för- 
sumpade  lokaler  i allmänhet  liksom  äfven  att  med 
nagra  ord  vidröra  de  intressanta  vegetationsförhallan- 
dena  inom  regio  alpina.  Da  tiden  emellertid  för  när- 
varande  icke  medgifver  ordnandet  af  hithörande  an- 
teckningar,  torde  jag  möjligen  en  annan  gang  blifva 
i tillfälle  behandla  detta  ämne. 


Om  variationsförmägan  hos  Oligotrichum 
incurvum  (Huds.)  Linob. 

Af  E.  Nyman. 

Sommaren  1893  blef  jag  genom  understöd  frän 
Letterstedtska  Föreningen  i Stockholm  satt  i tillfälle 
företaga  en  bryologisk  studieresa  tili  Norges  vestkust. 
Derunder  besöktes  bland  andra  stallen  äfven  Lyse, 
belaget  mellan  Stavanger  och  Bergen,  förut  genom 
Kaalaas’  J)  undersökningar  Ländt  för  sin  rika  mossflora. 


*)  B.  Kaalaas,  Ryfylkes  mosflora.  Nyt  Mag.  f.  Naturvid.,  Bd.  31. 


13 


Under  excursioner  i dalen,  som  frän  Lysefjordens  änd- 
punkt  sträcker  sig  mer  än  en  half  mil  inät  landet, 
anträffades  pâ  stenar  i Lyselfven  (20 — 30  m.  ö.  h.) 
tillsammans  med  Nardia  emarginata  en  mossa,  som 
genom  sin  egendomliga  habitus  satte  mig  i förlägen- 
het  atfc  makroskopiskt  ens  kunna  bestämma  densamma 
till  slägtet.  En  närmare  undersökning  har  emellertid 
visât,  att  den  tillhör  Oligotrichum  incurvums  formkrets, 
inom  hvilken  den  dock  genom  atskilliga  morfologiskt 
intressanta  karakterer  intager  en  sa  pass  fristâende 
plats,  att  den  utan  tvifvel  förtjenar  systematisk  rang 
af  varielet.  Diagnosen  lyder: 

Oligotrichum  incurvum  (Huds.)  Lindb.  v.  molle 
n.  var. 

Laxe  cæspitosum,  superne  fusco-vel  luteo-viride, 
inferne  fusco-ferrugineum.  Caulis  3 — 6 cm  longus, 
mollis,  erectus,  simplex  vel  (in  aqva  fluctuante)  decum- 
bens  et  parce  ramosus,  remotifolius.  Folia  patula, 
apice  paululum  incurvata,  lanceolata  — oblongo-lan- 
ceolata,  concava,  parte  superior e marginis  remote  serru- 
lata,  nervo  angusto  supra  lamellis  6 — 8 interruptis  et 
undulatis  instructo,  subtus  apicem  versus  serrato  cri- 
stato,  reti  superne  subqvadrato  basin  versus  rectangulo. 
Organa  generation^  desunt. 

En  i fiera  afseenden  särdeles  utmärkt  form,  afvi- 
kande  frân  hufvudarten  genom  mjukheten  af  alla  de- 
lar,  mera  utdragen,  stundom  nâgot  grenig  stjelk,  gle- 
sare  sittande,  mera  utstâende  och  bredare  blad  med 
föga  eller  icke  inrullad  kant,  smalare  nerv  och  fram- 
förallt  färre  lameller  pâ  bladets  öfversida,  en  karak- 
ter,  som  i och  för  sig  väl  künde  berâttiga  till  upp- 
ställande  af  en  sjelfstândig  art,  om  icke  pâ  mindre 
fuktiga  stândorter  ôfvergângsformer  funnos  tili  den  i 
allmânhet  pâ  torrare  lokaler  växande  hufvudformen. 

Braithwaite  1)  beskrifver  under  namn  af  ß laxum 
en  form  af  Oligotrichum  incurvum , som  i fiera  afseenden 


')  R.  Braithwaite,  The  British  mossflora,  part  3, 1880,  pag.  43, 41. 


14 


öfverensstämmer  med  den  af  mig  i Lyse  samlade  for- 
men.  Uttrycket  i hans  beskrifning:  ’’nerve  broader, 
margin  more  or  less  distinctly  subserrated”  tyder  dock 
pâ,  att  de  bâda  formerna  knappast  kunna  vara  iden- 
tiska,  ty  bos  v.  molle  är  nerven  relativt  smalare  än 
bos  hufvudformen  och  kanten  i allmänhet  starkare 
sâgad.  Braithwaites  ß laxum  afser  möjligen  den  ste- 
rila,  utdragna  och  mer  glesbladiga  form,  som  man 
icke  sä  sällan  anträffar  i vära  fjälltrakter.  Med  säker- 
het  vill  jag  dock  icke  nttala  mig  härom,  dâ  jag  ej 
varit  i tillfâlle  granska  exemplar  och  i beskrifningen 
intet  nämnes  om  lamellernas  antal  eller  stândortens 
beskaffenhet. 

Till  v.  molle  hör  deremot  en  form,  som  jag  äfven 
anträffade  i Lyse  vid  ungefâr  600  m.  höjd  ö.  h.  pâ 
fuktig  jord  mellan  större  stenblock.  Stjelken  hos 
deuna  är  visserligen  kortare  och  enkel,  men  ötriga 
karakterer  füllt  öfverensstämmande.  En  form  fran 
Norge.  Valders  (Hedalen,  Nautskar,  1000  m.,  in  rivulo) 
godhetsfullt  meddelad  af  insamlaren,  D:r  Bryhn,  hör 
äfvenledes  tili  v.  molle.  Den  afviker  dock  genom 
tätare  bladställning  och  större  fasthet  hos  stjelk 
och  blad  nagot  fran  Lysefjordsexemplaren.  En  annan 
form,  likaledes  samlad  af  D:r  Bryhn  (sign.  N.  Ringe- 
rik:  Tyristranden,  Erteli  i torvmyr,  c:a  65  m.)  synes 
förmedla  öfvergangen  tili  hufvudarten,  hvilken  den 
liknar  genom  tätare  sittande,  mera  uppatriktade  blad, 
men  hvarifran  den  skiljer  sig  genom  de  för  v.  molle 
utmärkande  karaktererna  : glesare  blad,  bredare  lamina 
och  färre  lameller. 

Fiera  skandinaviska  bryologer,  som  jag  sändt 
exemplar  af  ifrägavarande  varietet,  hafva  betraktat 
den  sasom  sjelfständig  art,  hvilken  uppfattning  äfven 
delades  af  mig,  innan  jag  bief  i tillfälle  undersöka  den  af 
D:r  Bryhn  samlade  ôfvergàng.sformen  frän  Ringerike 
i Norge.  Lektor  N.  C.  Kindberg,  som  äfvenledes 
erhällit  exemplar  af  densamma,  framkastar  i Revue 


15 


bryologicjue  *)  sâsom  sannolikt,  att  den  af  mig  i Lyse 
samlade  Oligotrichum-formen  skulle  représentera  han- 
växten  till  AtricliUm  (Oligotrichum  enl.  Kindberg) 
paralellum  Mitt.,  en  âsigt,  soin  jag  for  min  del  icke 
kan  anse  füllt  riktig,  da  den  af  mig  samlade  formen 
hvarken  stämmer  med  tillgängliga  beskrifningar  pa 
Atrichum  paralellum  ej  heller  med  figurer  lemnade  af 
Sullivant *  2),  och  det  dessutom  genom  Studium  af  före- 
fintliga  öfvergangsformer  framgar,  att  Oligotrichum 
incurvum  är  i besittning  af  en  ganska  stör  yariations- 
förmäga. 

Hufvudformen  af  Oligotrichum  incurvum  är  liksom 
fiera  pâ  torrare,  exponerade  lokaler  växande  Polytri- 
chaceer  en  högt  utbildad  xerofyt  typ,  utmärkt  genom 
sina  snedt  uppâtriktade,  i spetsen  nagot  inböjda  och 
sammanrullade  blad  med  talrika  (8 — -12),  tätt  sittande 
assimilationslameller,  ett  organisationsförhallande,  som 
tydligen  afser  nedsättning  af  transpirationen  och  skydd 
mot  alltför  stärkt  direkt  solljus.  Da  arten  förekom- 
mer  nedsänkt  i vatten  försyagas  naturligtvis  verkan 
af  dessa  faktorer  och  växten  maste  i stallet  genom 
glesare  stälda,  tili  antalet  reducerade  lameller  söka 
tillgodogöra  sig  det  försvagade  ljuset. 


*)  N.  C Kindberg,  The  European  and  North  American  Poly- 
trichaceæ,  Kev.  bryol.  1894,  n:r  3. 

2)  W.  S.  Sullivant,  Icônes  Muscorum,  Suppl.,  Cambridge  1874, 
tab.  38. 


16 


Ny  fyndort  för  Bidens  radiata  Thuill. 

Af  A.  S.  Trolander. 

Denna  art,  som  hos  oss  ej  med  säkerbet  blifvit 
anträffad  förr  an  D:r  Grevillius  1892  fann  den  pâ 
skär  i Hjelmaren,  har  1893  af  mig  päträffats 
liar  vid  Wenersborg  pä  stranden  af  Wenern  och 
pâ  nngefär  liknande  lokal  som  i Hjelmaren.  Dels  pâ 
grnnd  af  vattenstândets  i Wenern  sedan  ungefär  10 
âr  fortgâende  sänkning,  dels  genom  utfyllning  ocb 
dels  genom  uppslamning  af  sand  bade  en  del  af  den 
gamla  sjöbottnen  torrlagts  ocb  bar,  pâ  ett  omrâde  af 
ungefär  1 kilometer  i längd  ocb  ett  eller  annat  tio- 
tal  meter  i bredd,  anträffades  växten  pâ  tre  olika  stal- 
len i ett  antal  af  sammanlagdt  40  à 50  individer. 
Den  växte  här  endast  i sällskap  med  B.  tripartita ; 
B.  cernua  fins  ej  pâ  närmare  bâll  an  omkr.  2 kilo- 
meter barifrân.  I âr  bar  Wenern  stigit  ganska  betyd- 
ligt,  bvadan  större  delen  af  den  y ta,  pâ  bvilken  Bi- 
dens radiata  i fjor  förefans,  nu  stâr  under  vatten  ; mer 
ân  omkring  ett  tiotal  exemplar  bar  nu  ej  kunnat  an- 
träffas  derstädes.  Deremot  bar  den  i âr  förekommit 
sâvâl  i större  mängd  som  i yppigare  exemplar  pâ 
flere  ställen  kring  den  i närbeten  liggande,  med  We- 
nern kommunicerande  sjön  Stora  Wassbotten.  Isyn- 
nerbet  pâ  tvenne  ställen  bär  förekommer  den  syn- 
nerligen  talrikt,  pâ  ena  stället  i sällskap  med  blott 
B.  tripartita , pâ  det  andra  bäde  med  den  ocb  B.  cernua. 

Wenersborg  d.  1 Nov.  1894. 


17 


Fungi  suecici. 

Af  A.  G.  Eliasson. 

Hvarje  svensk  mykolog,  som  under  sina  studier  be- 
gagnat  sig  af  Saccardos  ’’Sylloge  Fungorum”,  har  troligen 
med  förväning  funnit,  att  ’’Suecia”  ganska  sällan  der  an- 
föres  säsom  hemland  för  tili  och  med  ganska  alimänna 
svamparter.  Och  detta  gäller  isynnerhet  för  arter, 
som  höra  tili  de  parasitiska  svampgrupperna  : Uredi- 
neer,  Peronosporaceer  m.  fl.  En  del  andra  svamp- 
grupper  äro  deremot  enligt  Saccardos  ofvannämda 
arbete  temligen  väl  representerade  i vart  land  och 
det  är  just  sâdana,  ât  hvilka  Elias  Fries  f'öreträdesvis 
egnade  sin  uppmärksamhet.  Etter  honom  ha  visser- 
ligen  atskilliga  yngre  svenska  botanister  med  ifver 
egnat  sig  at  mykologiens  Studium,  men  det,  som  af 
dem  insamlats,  har  för  det  mesta  gömts  i enskilda 
personers  samlingar,  och  resultatet  af  deras  verksam- 
het  sâledes  ej  kunnat  blifva  en  större  allmänhets  egen- 
dom.  Om  deremot  de  gjorda  insamlingarne  mera  all- 
mänt  publicerades,  skulle  man  till  slut  kunna  komma 
tili  hvarje  svensk  mykologs  önskningsmal  : en  förteck- 
ning  öfver  Sveriges  svampar  eller  kanske  tili  och  med 
en  svensk  svampflora.  Och  det  skulle  pa  samma  gang 
visa  sig,  att  vart  land  ej  är  sa  svampfattigt,  som  man 
skulle  kunna  föreställa  sig  efter  genomläsandet  af 
’’Sylloge  Eungorum.” 

För  att  i nagon  liten  man  bidraga  tili  ofvan- 
nämda mäls  uppnäende  oflentliggör  jag  härmed  en 
förteckning  pa  de  svamparter,  som  af  mig  insamlats. 
Denna  förteckning  kan  äfven  af  den  orsaken  vara  af 
intresse,  att  största  delen  af  de  i densamma  upptagna 
arterna,  äro  insamlade  i trakter  af  värt  land,  som  mig 
veterligt  ej  förut  undersökts  i mykologiskt  syfte. 
Flertalet  af  de  utaf  mig  insamlade  arterna  härstamma 
nemligen  frân  trakten  omkring  Wenersborg,  sä  väl  frân 
Vestergötland  som  frân  den  del  af  Daisland,  som  grän- 


liot.  Not.  1S9Ü. 


2 


18 


sar  intill  nämda  stad.  En  rätt  stor  del  af  de  upp- 
räknade  arterna  äro  trän  Bohuslän,  dels  frän  ön  Oroust, 
dels  frân  trakten  kring  badorten  Ljungskile.  Mora 
enstaka  fyndlokaler  äro  dessutom  angifna  frän  norra 
och  mellersta  Dalsland,  frän  spridda  stallen  i Yester- 
götland  och  trakten  omkring  Upsala  i Upland. 

Med  afseende  pa  den  systematiska  uppställningen 
har  jag  följt  Saccardos  ’’Sylloge  Fungorum' . Efter 
växtplatsen  är  inom  parentes  angifvet  dels  insamlings- 
datum,  som  ju  vanligen  antyder  tidpunkten  för  svampens 
mognad,  dels  insamlingsâret,  det  senare  emedan  det  för 
de  sällsyntare  arterna,  af  hvilka  en  och  annan  torde 
vara  ny  för  vârt  land,  kan  vara  af  intresse  att  veta, 
när  en  sâdan  för  första  gangen  anträfiats  inom  Sve- 
riges  gränser. 

Pyrenomycetes. 

Podosphœra  myrtillina.  Kze. 

In  foliis  vivis  Myrtilli  niqrce . Vg.  l),  Wenersborg, 
Lockered  (18l3/g83). 

— Myrtilli  nigrœ.  Boh.2),  Oroust,  Krogane  (3 S 1* 5  6/892). 

— Myrtilli  nigrœ.  Dlsd.  3),  Katrinedal  prope  urbera 

"Wenersborg  (1824/892). 

Podosphœra  tridaetyla  (Wallr.)  d.  By. 

In  foliis  vivis  Primi  Padi.  Vg..  Wenersborg,  Lindäs 
(18 1 °/994). 

Sphœrotheca  Castagnei.  Lév. 

In  foliis  vivis  Älchemilloe  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg, 
Kasan  (1822/892). 

— Arnicœ  montante.  Boh.,  Oroust,  Torp  (18,s/g92). 

— Euphrasiœ  officinalis.  Boh.,  Oroust,  Torp  (18l 4 / 8 9 2 ) . 

— Spirœœ  Llmariœ.  Vg.,  Wenersborg.  Flo  klef. 

(188/893). 

— Taraxaci  officinalis.  Dlsd.,  Katrinedal  prope  urbem 

Wenersborg  (18l5/g93). 

»)  Yg.  = Yestergötland.  = Yestrogothia. 

5)  Boh.  = Bohuslän  = Bahusia. 

Dlsd.  — Daisland  = Dalslandia. 


19 


— - Veronicœ  sp.  Upl.  4),  Upsala,  in  horto  botanico 
(1817/992). 

Sphœrotheca  Epilobii  (Link.)  d.  Br. 

In  foliis  caulibusque  vivis  E.  alsinoidis.  Upl.,  Upsala, 
in  horto  botanico  (1 8 2 z/9 92). 

Phyll actinia  suffulta  (Reb.)  Sacc.  In  foliis  vivis 
Coryli  Avellanœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lindâs  (18 10)994). 
Uncinula  adunca  ( Wallr.)  Lév.  In  foliis  vivis 
Salicis  sj).  Upl.,  Sigtuna,  Steninge  (187/l094). 
TJncinula  Tulasnei.  F kl. 

In  foliis  vivis  Aceris  platanoidis.  Upl.,  Upsala,  Högsta 
(182/l092). 

— Aceris  platanoidis.  Yg.,  Wenersborg,  Kasan  (183/a94). 
Microsphæra  divaricata  (Wallr.)  Lév. 

In  foliis  vivis  Bhamni  Frangulœ.  Dlsd.,  Billingsfors, 
Högen  (1828/784). 

— Bhamni  Frangulœ  Upl.,  Upsala,  Marieberg  (189)1092). 

— Bliamni  Frangulœ.  Vg.,  Wenersborg  Lockered 

(183/994). 

Microsphæra  Astragali  (DC.)  Trev.  In  foliis  vivis 

A.  glycyphylli.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (188/b83). 
Microsphæra  Berberidis  (DC.)  Lév.  In  foliis  vivis 

B.  vulgaris.  Upl.,  Upsala  in  horto  botanico  (1822)992). 
Microsphæra  Ehrenbergii.  Lév.  In  foliis  vivis 

Lonicerœ  tataricæ.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (181 2/88B). 
Erysiphe  Linldi.  Lév.  In  foliis  vivis 

Artemisiæ  vulgaris.  Upl.,  Upsala,  Ekeby  (187)1092). 
Erysiphe  lamprocarpa  (Wallr.)  Lév. 

In  foliis  vivis  Hieracii  sp.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan 
(18l7/s83). 

— Scorzonerœ  humilis.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered. 

(1813/s83). 

Erysiphe  Umbelliferarum  (Lév.)  d.  By. 

In  foliis  vivis  Cerefolii  silvestris.  Vg.,  Wenersborg, 
Kasan  ( 182/787 ). 


4)  Upl.  Upland  ==  Uplandia. 


20 


— Pimpinellce  Saxifragæ.  Vg.,  Wenersborg,  Haste vad 

' (182/s92). 

— Pimpinellce  Saxifragæ.  Dlsd.,  Katrinedal  prope  ur- 

bem  Wenersborg  (1815^893). 

Erysiphe  communis  (Walle.)  Fr. 

In  foliis  vivis  Aquilegice  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg 
(183/s87)._ 

— Calthce  palustris.  Vg.,  Wenersborg,  Loekered 

(183/994). 

— Delphinii  sp.  Upl.,  Upsala  in  horto  botanico  (1  823ig92). 

— Polygoni  avicularis.  Vg.,  Göteborg  (183°|683). 

— Ranunculi  acris.  Vg.,  Wenersborg,  Loekered 

(18 2 2 1 s83). 

— Ranunculi  acris.  Boh.,  Oroust,  Krogane  (181 6|892). 

— Valerianae  sanibucifoliæ:  Vg.,  Wenersborg,  Botered 

(1831|,93). 

Erysiphe  Martii.  Lev. 

In  foliis  vivis  Hyperici  quadranguli.  Vg.,  Wenersborg, 
Kasan  (18l3|g83). 

— Lathyri  Aphacce.  Upl.,  Upsala  in  horto  botanico 

(1 8 2 2|g92). 

— Pisi  sp.  Upl.,  Upsala  in  horto  botanico  (1822j992). 

— Trifolii  medii.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1817|s83). 

— Trifolii  medii.  Boh.,  Oroust,  Torp.  (1 8 1 4 1 892). 
Calosphceria  pusilla  (Wahlb.)  Karst. 

In  cortice  Betulee  albce.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken 
(182  5 1788). 

— Betulee  albæ.  Vg.,  Halleberg.  (18l9j692). 
Quaternaria  dissepta  (Fr.)  Tdl.  In  ramis  aridis 

IJlmi  montance.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (1 8 J j c88 ). 
Valsa  anibiens  (Pers.)  Fr.  In  ramis  corticatis 

Coryli  Avellanœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(182 1 589). 

Valsa  nivea  (Hopfm.)  Fr.  In  cortice 
Populi  tremulce.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (18 1 4i  ,88). 
Valsa  Auerswaldii.  Nitschke.  In  ramis  exsiccatis 
Rhamni  Frangidæ.  Vg.,  Wenersborg,  Nybro  ( 183\88). 


21 


Eutypella  Prunastri  (Pebs.)  Sacc. 

In  ramis  emortuis  Pruni  spinosœ.  Boh.,  Ljungskile, 
Korsviken  ( 1 8Xo  1 7 88). 

— Pruni  spinosce.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (1823|689). 
Eutypella  Sorbi  (Schm.)  Sacc. 

In  ramis  aridis  S.  Aucuparice.  Boh.,  Ljungskile,  Kors- 
viken (1823|787). 

— S.  Aucuparice.  Vg.,  Halleberg  (182  8j692). 

Eutypella  stellulata  (Fr  ) Sacc.  In  ramis  emortuis 

Ulmi  montance.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (183|688). 
Eutypa  Aeharii.  Tul.  In  ramis  decorticatis 

Poptuli  tremulœ.  Vgv  Wenersborg,  Lockered  ( 1 8 2 3 ) 688). 
Eutypa  polycocca  (Fr.)  Karst.  In  ligno  nudo 

Sorbi  Aucuparice.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 

(1821|692). 

Eutypa  flavovirescens  (Hoffh.)  Tul.  In  ramis  aridis 
Ribis  Grossularice.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 

(1828|u92). 

Crypto  splicer  ia  millepunctata.  Grev.  In  ramis  emortuis 
Fraxini  excelsioris.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1 8 2 3 1 5 88). 
Crypto  splicer  ia  populina  (Pees.)  Sacc.  In  ramis  emortuis 
Populi  tremulœ.  Vg.,  Halleberg  (1819|692). 

Diatrype  Stigma  (Hoffm.)  Fr. 

In  ramis  corticatis  Betulœ  albœ.  Vg.,  Halleberg  (181  |688). 

— Coryli  Avellanœ.  Vg.,  Halleberg  (1819j692). 
Diatrypella  favacea  (Fr.)  Ces.  & De  Not.  In  ramis 

Retulœ  albœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1818jB89). 
Rosellinia  Niesslii.  Auersw.  In  ramis  aridis  decorticatis 
Berberidis  milg.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (182[789). 
Authostoma  melanotes  (B.  & Br.)  Sacc.  In  ligno  nudo. 

Vg.,  Halleberg  (1817|688). 

Authostoma  Xylostei  (Pers.)  Sacc. 

In  ramis  exsiccatis  Lonicerœ  Periclymeni.  Boh.,  Ljungs- 
kile, Korsviken  (1 8 2 3 j 788). 

— Lonicerœ  Xylostei.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd 

(183|b88). 

Hypoxylon  fuscum  (Pers.)  Fr. 


22 


In  ramis  corticatis  Alni  glutinosce.  Vg.,  Wenersborg, 
Lilleskog  (183”;ü92). 

— Coryli  Avellanœ.  Yg  , Wenersborg,  Tunbem(1817  G87) 
Hypoxylon  multiforme  Fr.  In  ramis  aridis 

Betulœ  albœ.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (181  788). 
Hypoxylon  serpens.  (Pers)  Fr.  In  ligno  putri 

JRosce  caninœ.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (181  7 88). 
GnomonieUa  tubiformis  i^Tode)  Sacc.  In  foliis  dejectis 
Alni  glutinosce.  Vg..  Wenersborg,  Nybro  (18'jü92). 
GnomonieUa  vulgaris  (Ces.  & De  Not.)  Sacc. 

In  foliis  dejectis  Cor yli  Avellanœ.  Vg.,  Halleberg  (1819i092). 
GnomonieUa  devexa  (Desm.)  Sacc.  In  caulibus  exsiccatis 
Rumicis  sp.  Boh,  Ljungskile,  Anlasteröd  (18 5 788). 
GnomonieUa  Coryli  (Batsch.)  Sacc.  In  foliis  siccis 
Coryli  Avellanœ.  Yg.,  Halleberg  ( 18ly  692). 

Lœstadia  punetoidea  (Cooke)  Adersw.  In  foliis  siccis 
Quercus  Roboris.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  ( 183j688). 
Lœstadia  Epilobii  (Wallr.)  Sacc.  In  caulibus  emortuis 
E.  angustifolii.  Vg.,  Wenersborg,  Munkesten  (1817  B88). 
Sphœrella  punctiformis  (Pers.)  Rabb.  In  foliis  dejectis 
Quercus  Roboris.  Yg.,  Wenersborg,  Björkäs  (1823  ü 92 ). 
Sphœrella  macidiformis  (Pers.)  Auersw.  In  foliis  siccis 
Aceris  platanoidis.  Vg.,  Halleberg  (181;,692). 
Sp)hœrella  Hyperici.  Auersw. 

In  caulibus  siccis  H.  perforati.  Dlsd.,  Dalbobergen  prope 
urbern  Yrenersborg  (182  688). 

— H.  perforati.  Yg.,  Halleberg,  Attestupan  (182  6j692). 
Stigmatea  Robertiani.  Fr.  In  foliis  vivis 

Geranii  Robertiani.  Yg.,  Wenersborg,  Lilleskog 

(184  792). 

Stigmatea  confertissima.  Fckl. 

In  foliis  vivis  Geranii  caroliniani.  Upl.,  Upsala  in 
horto  botanico  (1821 9 92). 

— Geranii  silvatici.  Yg.,  Wenersborg.  Lilleskog 

(1811  *92). 

Didymella  analepta  (Ach.)  Sacc.  In  ramulis  corticatis 


28 


Cratœgi  Oxyacanthœ.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp 
(182|689). 

Gnomonia  Epilobii  (Fckl.)  Auersw.  In  caulibus  siccis 
E.  angust'folii.  Vg.,  Halleberg  (1812|B88). 

Bertia  moriformis  (Tode)  de  Not. 

In  ramis  aridis  Aceris  platanoidis.  Vg.,  Halleberg 
(1819|„92). 

— Bubi  idœi.  Vg.,  Halleberg  (1812|688). 

Gibbera  Vaccinii  (Sow.)  Fr.  In  ramulis  subvivis 

V.  vitis  idœœ.  Vg.,  Wenersborg,  Björkas  (1812  692). 

Meïanconis  Alni  Tül.  In  ramis  corticatis 

Alni  glutmosce.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (1824J790). 

JDiaporthe  conjuncta  (Nees)  Fckl.  In  ramis  emortuis 
Conjli  Avellanœ.  Vg.,  Halleberg  (1812j792). 

JDiaporthe  Strumella.  (Fr.)  Fckl. 

In  ramulis  exsiccatis  Bibis  Grossidariœ.  Vg.,  Weners- 
borg, Nygârd  (1 8 3 1 688). 

Bibis  rubri.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (1821|  ,89). 

Diaporthe  dctrusa  (Fr.)  Fckl.  In  ramis  siccis 

Berberidis  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp 
(1 8 2 1 ü89). 

Diaporthe  salicella  (Fr.)  Sacc.  In  ramulis  corticatis 
Salicis  sp.  Vg.,  Wenersborg  (1818|692). 

Diaporthe  syngenesia  (Fr.)  Fckl.  In  ramis  exsiccatis 
Bhamni  Frangiüæ.  Vg.,  Wenersborg,  Björkas 
(1 8 2 6 1 688). 

Diaporthe  nidulans.  Niessl.  In  sarmentis  siccis 
Bubi  idœi.  Vg.,  Hunneberg,  Flo  kief  (1 8 7 1 7 92). 

Diaporthe  Fuckem  Kze.  In  ramis  emortuis 

Spirœce  Chamœdrifoliœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(18»"|,92). 

Diaporthe  rostellata  (Fr.)  Nitschke.  In  sarmentis  aridis 
Bubi  fruticosi.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (18 2 °[ s88). 

Leptosphœria  suffidta  (Nees.)  Niessl.  In  caulibus  siccis 
Melampy  ri  pratensis.  Vg.,  Wenersborg,  Nybro(189|692). 

Leptosphœria  ogilviensis  (B.  & Br.)  Sacc. 


24 


In  caulibus  siccis  Hieracii  umbellati.  Boh.,  Ljungskile, 
Korsviken  (185  -88). 

Leptosphæria  modcsta  (Desm.)  Karst. 

In  caulibus  exsiccatis  Linarice  vtdgaris.  Boh.,  Oroust, 
Stillingsön  (18 9 ,88). 

— Pimpinellœ  Saxifragæ.  Boh.,  Oroust.  Stillingsön 

(189j-88). 

Leptosphæria  acuta  (Moug.)  Karst.  In  caulibus  siccis 
ürticce  dioicæ.  Yg  , Wenersborg,  Rânnum  (181S  b92). 
Leptosphæria  dolioloides  (Auersw.)  Karst. 

In  caulibus  emortuis  Centaureœ  Jaceæ.  Yg.,  Weners- 
borg,  Lilleskog  (1821  589). 

— Chnjsanthemi  Parthenii.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken 

(183|788). 

— Tanaceti  vulgaris.  Dlsd.,  Grönvik  prope  urbem 

"Wenersborg  (186  b92). 

Leptosphæria  Millefolii.  Fckl.  In  caulibus  siccis 
Achillææ  Millefolii.  Yg.,  "Wenersborg,  Skräcklan 
(18i6;588). 

Clypeosphæria  mamillana  (Fr.)  Lamb.  In  ramis  aridis 
Cor  ni  alhœ.  Dlsd.,  ad  Sikhall  in  paræcia  Gestad 
(1810|688). 

Pseudovalsa  umbonata  (Tul.)  Sacc. 

In  ramis  corticatis  emortuis  Quercus.  Boh.,  Ljungskile, 
Korsviken  (183}788). 

Metasphæria  lejostega  (Ell.)  Sacc.  In  sarmentis  aridis 
Piubi  fruticosi.  Ygv  AYenersborg.  Lockered  (1820  s88). 
Sphændina  intermixta  (B.  & Br.)  Sacc. 

In  ramis  aridis  Rosœ  caninæ.  Boh.,  Ljungskile.  Kors- 
viken (1818j  7 88). 

— Rubi  fruticosi.  Yg.,  Wenersborg,  Lockered  (182"  b88). 
Hypospila  Pustula  (Pers.)  Karst. 

In  foliis  dejectis  Quercus.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken 

(188|788). 

— Quercus.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (187  092). 

(Forts.) 


25 

Bidrag  till  Skandinaviens  bryogeografi. 

Af  N.  C.  Kindberg. 

I S.  O.  Lindbergs  Musci  scandinavici  äro  198 
arter  af  pleurokarpiska  bladmossor  upptagna.  Bland 
dessa  blefvo  sedermera  trenne,  nemligen  Stereodon 
enervis,  Ster.  lapponicus  och  Plagiothecium  succulentum 
af  Lindberg  sjelf  reducerade.  Dertill  torde  man  med 
skäl  kunna  utesluta  Amblystegium  molle  sâsom  syno- 
nym med  A.  dilatatum , ehuru  det  senare  namnet  är 
yngre,  heist  som  ’’Hypnum  molle  Dicks.”  är  af  olika 
författare  nppfattad  pâ  olika  satt. 

Nägra  andra,  af  Lindberg  upptagna  sâsom  arter, 
synas  mig  icke  kunna  antagas  annat  an  sâsom  under- 
arter,  nemligen  : 

Amblystegium  Juratzkæ,  radicale,  irriguum,  curvi- 
pes,  densum,  intermedium  och  vernicosum  samt  sanno- 
likt  äfven  A.  tenuisetum;  Hypnum  Richardsoni,  Schlei- 
cheri,  Swartzii,  hians  och  latifolium;  Fontinalis  gracilis. 

Deremot  har  Lindberg  upptagit  följande  sâsom  varie- 
teter  eller  underarter,  hvilka  jag  anser  sâsom  goda  arter: 
Amblystegium  decipiens  och  falcatum;  Hypnum  turgidum: 
Campylium  Sommerfeltii  ; Isopterygium  pulchellum; 
Stereodon  Vaucheri,  protuberans  och  perichsetiale;  Pla- 
giothecium lætum. 

Tillika  äro  27  andra  arter  pâ  senare  tiden  funna 
inom  Skandinavien,  nemligen: 

Anomodon  rigidulus  Kindb.;  ’’Hypnum”  alaskanum 
James,  förut  ansedd  som  en  form  af  Hylocomium  proli- 
ferum;  Isothecium  tenuinerve  Kindb.,  stäende  nära  I. 
myosuroides  och  mähända  synonym  med  ’’Hypnum” 
(Isothecium)  acuticuspis  Mitt.;  ’’Leskea”  rupestrisBerggr.; 
Pseudoleskea  brachyclados  (Schwægr.);  Pseudol.  patens 
(Lindb.);  Neckera  tenella  Kindb.;  Pylaisia  alpicola 
Lindb.);  Eurhynchium  scabridum.  Lindb.;  Eur.  Bryhnii 
(Kaur.)  Kindb.  n.  sp.  (Brachythecium  collinum  var. 
Bryhnii  Kaurin);  Hypnum  (Calliergon)  Goulardi  Schimp.: 

Bot.  Not.  1895,  3 


26 


^Brackythecium”  Grelieebii  Sckimp.  ; Bracliytkecium 
Ryani  Kaur.,  närstäende  "Eurkynckium”  piliferuin; 
Brackytkecimn  intricatum  (Hedw.)  Kindb.;  Hypnum 
(Campylium)  decursivulum  C.  M.  et  Kindb.  cat.  of 
Canad.  M.,  funnen  i Ostergötland  af  P.  Düsen;  Hyp- 
num fertile  Sendtn.;  Hypnum  pseudofastigiatum  C. 
M.  et  Kindb.  1.  c.  ; Hypnum  dovrense  Kindb.;  "Hylo- 
comium”  flagellare  (Dicks.)  Scliimp.  ; Hypnum  procerri- 
mum  Mol.;  Fontinalis  squamosa  L. ; Font,  gotkica 
Card,  et  Arnell;  Font,  seriata  Lindb. 

Heia  antalet  skulle  sälunda  uppga  tili  207  ; der- 
till  komma  4 af  mig  kända  arter,  kvilkas  beskrifning 
ännu  icke  publicerats.  I kela  Europa  finnas  (enligt 
min  begränsning  af  arterna)  262,  i Nordamerika  434; 
af  de  sistnämnda  180  gemensamma  med  Europa.  — 
Sasom  skandinaviska  underarter  kunna  40  anses;  om- 
kring  19  andra  sädana  finnas  äfven  i Europa. 

De  akrokarpiska  mossor,  som  uppräknas  i S. 
0.  Lindbergs  musci  scand.,  utgöra  ett  antal  af  415. 
Frän  dessa  kunna  tvenne  frändragas,  kvilka  af  Lind- 
berg sjelf  blefvo  indragna,  neml.  Oncophorus  brevipes 
ock  Bryum  Kicerii.  Tillika  synes  mig  Dicranum  An- 
der ssonii  (enligt  exemplar,  meddelade  af  E.  Nymanl 
vara  en  form  af  D.  fulvellnm. 

De  arter,  som  synas  mig  böra  reduceras  tili 
underarter  eller  tili  varieteter,  äro: 

’’Sckistopkjdlunr1  ( Fissidens ) decipiens  ock  ’’S.”  pu- 
sillum,  Dicranum  congestum,  D.  Sauteri.  Seligeria 
acutifolia;  S.  crassinervis.  Tortula  angustata;  T. 
(rPottia'1)  intermedia.  "Dorcadion“  ( Orthotrichum ) Som- 
merfeltii,  D.  Blyttii,  D.  brevinerve,  D.  microble- 
pkare.  ”Weisia”  ( Orthotrichum , subg.  Ulota)  crisp ula. 
Zygodon  rupestris.  Bartramia  breviseta.  Philonotis  seri- 
ata. Bryum  Mueklenbeckii  Lindb.,  non  Sckimp.  (=  B. 
alpinum  * brevifolium  Myrin),  B.  fallax.  Pohlia  acumi- 
nata, P.  gracilis.  ’’Astropkyllum”  ( Mnium ) ciliare,  A. 


27 


Seligeri.  Andreæa  obovata,  A.  papillosa.  ’’Grimmia” 
( Racomitrium ) obtusa. 

Följande,  af  Lindberg  upptagna  sâsom  varieteter 
eller  underarter,  torde  böra  anses  som  goda  arter: 

Polytrichum  septentrionale.  Bicranoweisia  com- 
pacta. Grimmia  alpicola.  Tortula  danica,  T.  mucroni- 
folia.  ” Mollia '?  inclinata.  Barhula  vinealis,  B.  sinuosa. 
Philonotis  capillaris.  Bryum  elegans,  B.  cirratum,  B. 
archangelicum. 

Sâsom  nya  tillkomma  följande  72  : 

Catharinea  angustata  (Brid.)  C.  M.  ; C.  Hauss- 
knecbtii  (Jur.  et  Milde)  Broth.  Oligotrichum  paralle- 
lum  (Mitt.)  Kindb.  Polytrichum  "Wahlenbergii  Kindb., 
rev.  bryol.  1894,  P.  boreale  Kindb.,  Laubm.  Schw. 
u.  Norw.  Metzleria  alpina  Schimp.  Dicranum  Muehlen- 
beckii  Br.  eur.,  D.  spadiceum  Zett.,  D.  groenlandicum 
Brid.  Campylopus  uncinatus  (Harv.),  C.  Schimperi 
Milde.  Bitrichum  vaginans  (Sull.)  Oreoiveisia  borealis 
(’’Philonotis”  Hagen  et  Limpr.).  Seligeria  tristichoides 
Kindb.,  n.  sp.  (fran  Salten),  S.  campylopoda  Kindb., 
cat.  Canad.  M.  Grimmia  sessitana  De  Not.,  G.  alpina 
Kindb.,  enumer.  bryin.  dovr.,  G.  rivularis  Brid.,  G. 
platyphylla  Mitt.,  G.  gracilis  Schleich.,  G.  ambigua 
Sulliv.  (G.  pruinosa  "Wils.),  G.  tortifolia  Kindb.  br.  dovr. 
Barhula  spadicea  Mitt.  * Zetterstedtii  Schimp.  (B.  vagi- 
nata  Lindb.)  Bidymodon  alpigenus  Vent.,  D.  rufus 
Lor.,  D.  littoralis  (Mitt.)  Kindb.  (Trichostomum  Mitt.), 
D.  arenaceus  (Sull.  et  Lq.)  Kindb.  (Desmatodon  S. 
Lq.).  Mollia  rostellata  (Brid.)  Lindb.  Cinclidotus  ripa- 
rius  (Host.)  Arnott.  Encalypta  Macounii  Austin.  TJlota 
maritima  C.  M.  et  Kindb.,  cat.  Can.  M.  Philonotis 
Arnellii  Husnot.  ’’Oreas”  ( Mielichhoferia ) erecta  (Lindb.) 
(Polilia  erecta  Lindb.)  Bryum  Bomanssonii  Lindb.,  B. 
speirophyllum  Kindb.  n.  sp.  *),  B.  Kunzei  Hornsch.,  B. 
dovrense  Sch.,  B.  obtusifolium  Lindb.,  B.  Limprichtii 

*)  Denna  art  är  lätt  skild  frân  B.  capillare  genom  glesa,  langt 
nedlöpande  blad  m.  m. 


28 


Kaur.,  B.  zonatum  Sch.,  B.  veronense  De  Not.  (Argy- 
robryum  virescens  Kindb.  Laubm.),  B.  zonatiforme 
Kindb.  n.  sp. 1),  B.  Blindii  Br.  eur.,  B.  acutum  Lindb., 
B.  paludicola  Schimp.,  B.  Kaurinianum  Warnst.,  B. 
Græfianum  Schlieph.,  B.  planifolium  Kindb.  Laubm., 
B.  Hagenii  Limpr.,  B.  longisetum  Bland.,  B.  Moëi 
Schimp.,  B.  Lorentzii  Schimp.,  B.  micans  Limpr.,  B. 
pycnodermum  Limpr.,  B.  campylocarpum  Limpr.,  B. 
salinum  Hagen,  B.  flavescens  Kindb.  enum.  br.  dovr., 
B.  Lindbergii  Kaurin,  B.  stenocarpum  Limpr.,  B.  ar- 
cuatum  Limpr.,  B.  callistomum  Philib.,  B.  Kindbergii 
Philib.  ’’Pohlia”  (. Bryum ) nitescens  Kindb.  (Bryum  ni- 
tens  Kindb.  Laubm.),  P.  crassidens  Lindb.,  P.  proli- 
gera  Lindb.,  P.  sphagnicola  (Schimp.)  Lindb.  et  Arnell, 
P.  lutescens  (Limpr.),  P.  Ludwigii  (Spreng.)  ”Astro- 
phyllum”  ( Mnium ) rugicum  (Laur.)  Andreœa  frigida 
Hueben.,  A.  Huntii  Limpr.  Phascum  piliferum  Schreb. 

Heia  antalet  af  akrokarpiska  arter  skulle  dâ  ut- 
göra  471.  Läggas  dertill  de  pleurokarpiska  211,  âr 
hela  summan  682.  Alla  de  europeiska  bladmossarterna 
(utom  torfmossorna  eller  Sphagna)  äro  sannolikt  ej  öfver 
930;  alla  de  nordamerikanska  omkring  1230. 

Slutligen  skulle  man  kunna  öka  summan  genom 
en  mängd  underarter,  hvilka  af  âtskilliga  förlattare 
anses  som  arter,  samt  nâgra  nya,  af  mig  ânnu  ej  i 
tryck  beskrifna  arter. 


’)  Donna  art  skiljes  frân  B.  zonatum  genom  mycket  breda, 
nästan  runda  blad. 


29 


Ett  par  glaciala  ’’pseudorelikter”. 

Af  A.  Gr.  Nathorst. 

Med  stort  intresse  har  jag  tagit  del  af  Licentia- 
ten  R.  Sernanders  uppsats  ”om  s.  k.  glaciala  relikter” 
(Bot.  Not.  1894,  s.  185),  enär  jag  sjelf  sedan  langt 
tillbaka  haft  kännedom  om  och  gjort  liknande  slut- 
satser  med  anledning  af  ett  par  fall,  som  pâ  det  otve- 
tydigaste  adagalägga,  att  de  växter,  om  hvilka  det  i 
dessa  fall  är  frâga,  ej  äro  glaciala  relikter  pâ  det 
stalle,  der  de  nu  förekomma,  utan  maste  hafva  dit 
invandrat  under  en  betydligt  senare  tid.  Det  ena 
exemplet,  Aichemilla  alpina  i Bohuslän,  är  emellertid 
nu  redan  anfördt  af  hr  S.,  medan  ett  nästan  större 
intresse  är  förknippadt  med  det  andra,  Saxifraga  Hir- 
culus  i östra  Skäne. 

Till  en  början  ett  par  ord  tili  beriktigande  af 
de  inledande  orden  i hr  Seen  anders  uppsats.  När 
man  läser  dessa  skulle  man  lätt  kunna  tro,  att  det 
var  först  efter  mina  fynd  af  fossila  glacialväxter,  som 
uppfattningen  af  en  del  växter  sâsom  ’’glaciala  relik- 
ter” gjorde  sig  gällande.  Sa  är  dock  ej  förhallandet, 
utan  rättvisan  fordrar  papekandet  deraf,  att  redan 
âtskilliga  är  dessförinnan  professor  F.  Areschoüg  i 
klara  och  tydliga  ord  uttalat  den  uppfattningen,  att 
säväl  de  bada  nämnda  som  Here  andra  af  honom  upp- 
räknade  växter  i södra  Sverige  vore  att  anse  sâsom 
’’eftertrupper”  efter  istidens  arktiska  vegetation1).  Obe- 
roende  af  Areschoüg  hade  Oswald  Heee  — och  seder- 
mera  äfven  andra  — dragit  samma  slutsatser  anga- 
ende  en  del  alpina  växter,  hvilka  utanför  sitt  nuva- 
rande  utbredningsomräde  förekomma  pâ  lâglandet  i 
Schweiz.  För  dessa  de  bada  forskarnes  asigter  har 


')  F.  Areschoüg,  Bidrag  tili  den  skandinaviska  vegetationens 
historia.  Lunds  TJniv.  Arsskriffc  för  1866  (tryckt  1867). 


Bot.  Not.  1895. 


30 


jag  ocksâ  redogjort  i mitt  första  meddelande  om  de 
fossila  glacialväxternas  forekomst  i Skâne  '). 

Man  kände  vid  denna  tidpunkt  ganska  obetyd- 
ligt  om  det  närmare  förloppet  af  strandliniens  för- 
skjutningar  vid  vara  kuster,  ja,  for  Skâne  var  ännu 
den  gamla  Nilssonska  âsigten  om  en  fortgâende  sänk- 
ning  allmänt  gällande.  Med  numera  vunnen  erfaren- 
liet  om  ifrâgavarande  fenomen  visar  sig  vegetationens 
kistoria,  pâ  grund  af  det  infly tande,  soin  de  skedda 
nivaförändringarne  saväl  direkt  som  indirekt  pâ  växt- 
ligbeten  utöfvat,  vida  mera  invecklad  an  inan  pâ  för- 
liand  kunnat  antaga.  Tack  vare  den  energi,  med 
livilken  flere  yngre  forskare  egnat  sig  ât  just  dessa 
frâgor,  synas  vi  emellertid,  svâriglieterna  till  trots, 
hafva  godt  kopp  om  att  till  slut  komma  till  nâgor- 
lunda  fullstündig  klarliet  om  växtverldens  förändringar 
i samband  med  de  forna  nivâfôrskjutningarne. 

Med  full  rätt  inför  den  numera  vunna  erfaren- 
lieten  är  det  som  Lie.  Sernander  uppställt  frägan *  2), 
om  atskilliga  s.  k.  ’’glaciala  relikter”  i verkligheten 
kunna  anses  sâsom  direkta  qvarlefvor  frän  istiden, 
eller  om  icke  âtminstone  en  del  af  dem  snarare  här- 
röra  frân  en  senare  skedd  spridning,  stâende  i sam- 
band med  den  under  ett  sent  skede  af  den  postgla- 
ciala  tiden  törsiggängna  klimatförsämringen.  De  som 

*)  A.  0.  Nathorst,  Om  nagra  arktiska  växtlemningar  i en 
sötvattenslera  vid  Alnarp  i Skâne.  Lunds  Univ.  Arsskriffc  für 
1870  (tryckt  1871). 

2)  I samband  härmed  vill  jag  ej  underlâta  att  nämna,  att  D:r 
Gunnar  Andersson  vid  sin  redogörelse  inför  K.  Yetenskaps- Aka- 
demien den  14  Februari  1894  för  sina  undersükningar  af  qvartära 
växtförande  aflagringar  i södra  och  mellersta  Sverige,  hvilka  ut- 
förts  med  understöd  af  Akademien,  förevisade  en  karta  öfver  Up- 
landshalfön  och  angränsande  trakter,  pâ  hvilken  fyndorterna  för 
Betula  nana , Salix  Lapponum  och  liubus  arcticus  nedanför  den 
postglaciala  marina  gränsen  voro  särskildt  utmärkta  för  att  ädaga- 
lägga,  att  de  pâ  dessa  stallen  ej  künde  uppfattas  som  ’'glaciala 
relikter,” 


31 


nu  f Örekomma  pâ  omrâden,  som  varit  betäckta  af  det 
postglaciala  kafyet,  kunna  i alla  händelser  ej  vara 
äkta  glaciala  relikter  1). 

Pâ  detta  slags  hvad  jag  skulle  vilja  kalia  gla- 
ciala ’’pseudorelikter”  lemnar  lie.  Sernander  flere  exem- 
pel  i sin  uppsats,  och  det  är  âfven  om  ett  par  sâdana, 
som  jag  här  skall  yttra  mig.  När  jag  1880  vistades 
vid  den  zoologiska  Stationen  i Bohuslän  (Kristineberg) 
fann  jag  under  botaniska  excursioner  i trakten,  till 
min  förundran,  att  AlchemÜla  alpina  künde  förekomma 
pâ  sâ  lâg  nivâ,  att  jag  mäste  antaga,  att  den  befann 
sig  betydligt  under  den  postglaciala  grânsen.  Som 
jag  emellertid  icke  hade  tillfälle  att  anställa  höjdmät- 
ningar,  och  som  det  postglaciala  hafvets  högsta  höjd 
dâ  ej  var  säkert  fastställd,  mäste  jag  nöja  mig  med 
att  antaga  sâsom  en  förmodan,  att  Aïchemüla  alpina 
under  en  senare  tid  spridt  sig  till  ifrâgavarande  loka- 
ler. Denna  förmodan,  som  genom  De  Geers  under- 
sökningar  öfver  den  postglaciala  marina  grânsen  sâ 
godt  som  öfvergatt  tili  visshet,  bekräftas  nu  ytterligare 
genom  det,  som  lie.  Sernander  anför  frân  Bohuslän 
om  just  samma  växt. 

Saxifraga  Hirculus  fdrekommer  i Skâne  endast 
pâ  torfmossar  och,  enligt  mig  tillgängliga  källor,  inom 
tvenne  frân  hyarandra  ganska  aflägset  belägna  omrâden, 
nemligen  2)  â ena  sidan  inom  sydvestra  delen,  sydyest 
om  Romeleklint  (med  fyndorterna  Hyby,  Eksholmen, 
Roslätt,  Börringe),  â den  andra  i östra  Skâne,  söder 
om  Kristianstad,  pâ  de  stora  torfmossar,  som  der  under 
en  längre  sträcka  fortlöpa  parallelt  med  kusten.  Det 


’)  Savida  de  ej  skulle  finnas  i närheten  af  den  högsta  postgla- 
ciala gränsen  och  vara  komna  tili  sin  nuvarande  växtplats  frân 
nâgon  närbelägen  lokal  nära  öfver  denna  gräns  — ty  sä  mycket 
far  väl  dock  begreppet  ’’glacial  relikt”  uttänjas.  Strängt  taget  kan 
ju  för  öfrigt  ingen  växt  vara  en  verkligt  glacial  relikt,  som  fort- 
lefvat  ända  sedan  istiden,  utan  endast  afkomling  af  en  sâdan. 

2)  F.  ÂRESCHOUG,  Skanes  flora,  2;dra  upplagan,  1881. 


fürra  omrâdet  tillhör  en  trakt,  hvilken  icke  sedan  is- 
tiden  varit  sänkt  under  hafsytan  och  hvilken  dessutom 
ligger  ganska  längt  frän  de  forntida  stränderna.  I 
fraga  otn  dessa  förekomster  kan  det  salunda  gälla  (och 
är  väl  troligen  ocksa)  verkliga  glaciala  relikter,  hvilka 
fortlefvat  pâ  detta  omrade  ända  sedan  istiden.  I fraga 
om  fyndorterna  i östra  Skäne  är  detta  deremot  icke 
förkällandet,  enär  dessa  samtliga  synas  befinna  sig 
nedanför  den  postglaciala  marina  gränsen.  I första 
upplagan  af  Skänes  flora  (1838)  uppger  Lilja  fynd- 
orterna i östra  Skäne  salunda  : ”mossen  mellan  Olseröd 
och  Fereboda  (Furuboda?),  pa  bada  sidor  om  Yngsjö- 
vägen,  Ugerup,  Vidtsköfle  etc.”;  i andra  upplagan 
keter  det,  i st.  f.  Ugerup  och  Vidtsköfle:  "Ugerups  och 
Vidtsköfle  mossar  etc.  i mängdV  I första  upplagan 
af  Skänes  flora  (1866)  anför  Areschoog  Yngsjö,  Vidt- 
sköfle, Ugerup,  ’’men  derstädes  i senare  ären  förgäfves 
eftersökt”  ; och  i Bidrag  tili  den  skandinaviska  vegeta- 
tionens  historia  säges,  att  ” Saxifraga  Hircuius  uppgif- 
ves  för  oO  ar  sedan  hafva  varit  högst  ymnig  i Yng- 
sjö mosse,  der  den  nu  är  mycket  sällsynt  om  ej  all- 
deles  försvunnen”.  I andra  upplagan  af  Skänes  flora 
(1881)  nämner  deremot  A^eschoug  ej  nägot  derom,  att 
växten  pâ  nägon  af  de  fortfarande  angifna  lokalerna 
i östra  Skäne  skulle  vara  utgängen. 

I sjelfva  verket  iakttog  jag  Saxifraga  Hircuius 
den  29  Augusti  1876  pâ  Olseröds  mosse.  Förekom- 
sten  här  töreföll  mig  egendomlig,  ty  medan  de  geo- 
logiska  förhallandena  och  mossens  beskaffenhet  syntes 
mig  ädagalägga,  att  densamme  var  af  relativt  ungt 
datum,  skulle  ju  â andra  sidan  Saxifraga  Hircuius 
vara  en  qvarlefva  frän  istiden.  Da  jag  i förbigaende 
omnämner  denna  förekomst *  l),  framhallande  att  den 
syntes  tala  för  att  mossen  torde  kunna  vara  ’’gammal 


')  A.  G.  Nathorst,  Nya  fyndorter  för  arktiska  växtlemningar 

i Skäne.  Geolog.  Foren,  i Stockholm  Förhandl.  Bd,  3,  1877. 


33 


nog”,  künde  jag  derföre  â andra  sidan  ej  underlâta  att 
göra  ett  tillägg:  ”Det  är  dock  möjligt,  att  den  ( Saxi- 

fraga Hirculus ) invandrat  frân  nägon  högre  belägen 
torfmosse  i trakten”. 

Man  kände  vid  denna  tid  icke,  att  nagon  särskild 
postglacial  landsänkning  egt  rum,  men  redan  det,  att 
den  ifrägavarande  växten  fanns  endast  8 à 9 fot  öfver 
hafvet,  medan  jag  da  antog,  att  den  öfversta  marina 
gränsen  befann  sig  atminstone  100  fot  bögt,  ledde, 
äfven  med  antagande  af  en  kontinuerlig  böjning, 
till  en  relativt  obetydlig  geologisk  alder  för  växtens 
nuvarande  Standort.  Sedan  numera,  genom  De  Gteers 
undersökningar,  den  postglaciala  marina  gränsen  för 
ifragavarande  omräde  blifvit  känd,  har  det  redan  ofvan 
antydda  intressanta  sakförhallandet  framgätt,  att  de 
stora  mossar,  som,  parallelt  med  kusten,  sträcka  sig 
frân  Olseröd  i Maglehems  socken  normt,  förbi  Vidt- 
sköfle  och  Yngsjö  upp  emot  Köpinge,  eller  under  en 
sträcka  af  vid  pass  15 — 16  kilometer,  samtlige  ligga 
nedanför  det  postglaciala  hafvets  högsta  gräns.  De 
växter  som  befinna  sig  pä  dessa  mossars  yta,  maste 
följaktligen  dit  hafva  invandrat  under  sä  sen  tid,  att 
ekfloran  redan  länge  egt  bestând  -1). 

Da  Saxifraga  Hirculus  (och  äfven  andra  här  möj- 
ligen  förekommande  glaciala  former)  sâlunda  pâ  dessa 
mossar  icke  är  en  glacial  reliktform,  framställer  sig 
frâgan,  hvarifrân  och  när  den  hit  invandrat.  Att 
dess  spridning  hit  skulle  stâ  i samband  med  den  efter 
det  varmare  skedet  under  den  postglaciala  tiden  in- 
träffade  klimatförsämringen,  kan  icke  utan  vidare  an- 
tagas  sasom  gifvet,  ty  denna  var  allt  för  obetydlig 
för  att  kunna  hafva  utöfvat  en  sâdan  verkan  i denna 
del  af  landet.  Man  künde  antaga,  att  växten  genom 
en  ren  tillfällighet  blifvit  förd  hit  frân  nâgon  af  fynd- 


*)  Huru  sent  derefter  — om  före  eller  efter  tokens  invandring 
kan  man  deremot  ännu  icke  säga. 


34 


orterna  i sydvestra  Skâne  ock  sedan,  pâ  grund  af  de 
gynsamma  forhâllandena  for  dess  fortkomst,  liar  ut- 
bredt  sig  öfver  de  stora  mossarna  i frâga.  En  annan 
möjligket  vore  den,  att  växten  fortlefvat  uppe  pâ  ’’äsen” 
sâsom  en  glacial  reliktform  och  derifrän  under  en 
senare  tid  invandrat  hit.  I Hörröd  socken  har  jag  pâ 
tva  ställen,  endast  pâ  omkring  8 kilometers  afstând 
fran  Olseröds  mosse,  pavisat  den  fossila  glacialflorans 
förekomst,  och  flere  fyndorter  befinna  sig  ännu  nägot 
längre  mot  vester.  A priori  vore  sistnämnda  möjlig- 
het  derföre  ej  just  osannolik.  Man  kan  ju  ocksa  an- 
taga,  att  växten  med  nägot  tillfälligt  spridningsmedel 
anländt  frän  norr,  alldeles  pâ  samma  sätt,  som  nord- 
liga  barrskogsväxter  nu‘  nppträda  i Danmarks  plan- 
terade  furuskogar.  Med  säkerhet  kan  för  närvarande 
intet  sägas,  men  den  anförda  växten  är  emellertid  ett 
ytterligare  exempel,  utöfver  dem  af  Lie.  Seenander 
anförda,  pâ  en  skenbart  glacial  reliktform,  som  pâ  det 
ställe,  der  den  nu  förekommer,  dock  icke  kan  anses 
sâsom  en  sâdan  Att  jag  uppekâllit  mig  sä  utförligt 
vid  densamma  beror  derpâ,  att  jag  velat  fästa  de 
skânska  botanisternas  synnerliga  uppmärksamhet  pâ 
dessa  mossar,  hvilkas  växtligket  frân  berörda  synpunkt 
är  väl  förtjent  af  en  noggrann  undersükning.  Det 
skulle  i samband  kärmed  vara  af  intresse  att  erfara, 
om  nâgra  af  de  mânga  fyndorterna  för  Saxifraga  Hir- 
culas  i Danmark  äfven  äro  belägna  under  den  post- 
glaciala  marina  gränsen. 

Stockholm  den  26  Nov.  1894. 


35 


Literaturöfversigt. 

Oltmanns,  F.,  Ueber  einige  parasitische  Mee- 
resalgen. (Botan.  Zeit.  1894  I p.  207 — 215  + T.  VII). 

En  i Norge  funnen  art  beskrifves  här  som  ny, 
Ectocarpus  fungiformis , vegetativa  tradar  rikt  förgre- 
nade,  endophytiska  i Pucus-arter.  Celler  3 — 5 ju 
tjocka,  6 — 10  länga.  Unilokulära  sporangier  (endast 
sadana  kända),  vid  basen  af  här  framkommande  som 
sidogrenar,  klubblika,  40 — 50  /u  langa,  6— 10  /bi  tjocka, 
förenade  till  en  liten  tufva,  som  sitter  i en  kruk-  eller 
æcidium-liknande  hâla  i moderväxten.  Haugesund. 

De  tva  andra  nya  arterna,  Acrochoote  parasitica 
och  Streblonema  cequale  finnas  antagligen  ocksâ  i Skan- 
dinavien. 

Lister,  A.,  A Monograph  of  the  Mycetozoa 
being  a descriptive  catalogue  of  the  species  in  the 
Herbarium  of  the  British  Museum.  Illustrated  with 
seventy-eight  plates  and  fifty-one  woodcuts.  London 
1894,  224  pp.  (15,50  mrk  enl.  Friedländer). 

Detta  arbete  utgör  icke  endast  en  beskrifning  af 
det  material,  som  finnes  i British  Museum,  utan  förf. 
har  äfven  haft  tillgang  pä  exemplar  frân  âtskilliga 
andra  hall  (t.  ex.  frân  Blytt  i Kristiania).  De  arter, 
som  han  ej  sett,  beskrifvas  ändock  i slutet  af  hvart 
slägte  enligt  förut  publicerade  arbeten.  De  beskrifna 
arternas  antal  gâr  tili  nâgot  öfver  270,  af  hvilka 
148  finnas  afbildade  pâ  plancherna,  som  äro  utförda 
i ett  slags  ljustryck  efter  författarens  mâlningar  i 
vattenfärg.  Vi  tro  atfc  detta  arbete  kan  vara  tili  stor 
hjelp  för  dem  som  vilja  studera  de  svenska  Myxomy- 
cètes (Mycetozoa,  Myxogastres). 

Briquet,  J.,  Fragmenta  monographiæ  Labia- 
tarum.  Fascicule  troisième.  (Bull,  de  l’Herbier  Bois- 
sier  1894  n:o  12  p.  689 — 724). 

Bland  mânga  nya  former  af  Mentha  finnes  föl- 
jande  frân  Sverige: 


36 


"Mentha  gentilis  L.  var.  Friesii  Briq.  — M. 
gentilis  Fries  Nov.  II,  p.  167.  — Caulis  sat  robustus, 
4-  ramosus,  vulgo  purpurascens,  pilis  retrorsum  versis 
adspersus,  internodiis  mediis  1,5 — 8 cm.  longis.  Folia 
ovata,  apice  acuta  vel  acuminata,  marginibus  basin 
versus  valde  convexis,  basi  breviter  extenuata,  mem- 
branacea,  utrinque  atro-viridia  et  pilosa,  præsertim 
superiora,  superficie  2 — 5 X 1 — 2 cm.,  petiolo  piloso 
0,3 — 1,5  cm.  longo  insidentia;  nervatio  simplex  haud 
prominens;  serratura  constans  ex  dentibus  argutis  ro- 
bustis  et  crebris,  trigonos  intus  rectiusculos,  extus  undu- 
latos  constituentibus,  culminibus  acuminatis,  1 — 2,5 
mm.  altis  et  2 — 5 mm.  distantibus.  Calix  campanu- 
latus,  tubo  2 mm.  longo,  basi  glabro  parte  superiore 
hirto,  dentibus  lanceolatis  1 mm.  longis  villoso-ciliatis, 
pedicello  glabro  purpurascenti  2 mm.  longo  insidens. 
— In  Smolandia  boreali  ad  Jönköping  (Fries,  Herb, 
norm.  fase.  IV,  in  herb.  Mus.  Vindob.).” 


Smärre  Notiser. 

Till  docent  i växtgeografi  vid  Upsala  univer- 
sitet  är  fil.  lie.  J.  R.  Seknandek  utnämnd. 

Till  lektor  i naturalhistoria  och  kemi  vid  läro- 
verket  i Jönköping  har  domkapitlet  utnämnt  läroverks- 
adjunkten  dr.  C.  0.  von  Porat. 

Vetenskapssocieteten  d.  8 dec.  Till  ledamot 
invaldes  prof.  W.  Pfeffer  i Leipzig. 

Vetenskaps-  och  vitterhetssamhället  i Göte- 
borg d.  24  jan.  1895.  Sällskapet  tillerkände  docen- 
ten  dr.  Gunnar  Andersson  sin  guldmedalj  för  den  in- 
lemnade  täflingsskriften  ’’Den  skandinaviska  vegetatio- 
nens  historia”. 


37 


Fysiograflska  sällskapet  d.  12  dec.  Prof. 
Areschoug  föredrog  om  de  olika  klättringssätten  hos 
Uedera. 

Vetenskapsakademien  d.  12  dec.  Till  utländsk 
ledamot  invaldes  professor  H.  Solms-Laubach  i Strass- 
burg. — Lektor  Lindman  hade  inkommit  med  resebe- 
rättelse.  — Till  införande  i bihanget  tili  handlingarne 
antogs  en  afhandling  af  dr.  A.  Gr.  Eliasson,  Om  sekun- 
dära  förändringar  inom  fanerogamernas  florala  region, 
tredje  delen.  — Sekreteraren  inlemnade  för  införande 
i akade miens  skrifter  en  afhandling  af  prof.  A.  G. 
Nathorst,  Die  Entdeckung  einer  fossilen  Glacialflora 
in  Sachsen  am  äussersten  Rande  des  nordischen  Dilu- 
viums. 

Den  9 jan.  1892.  Berättelser  inlemnades  fran 
de  botanister,  som  förra  aret  haft  anslag  för  resor 
inom  landet. 

Societas  pro  Fauna  & Flora  fennica  den  1 

dec.  Magister  E.  Tegengren  framlade  en  sammanställ- 
ning  af  Finlands  förvildade  och  barlast- växter,  med 
särskild  hänsyn  tili  deras  utbredning  inom  landet. 

Prof.  Elfving  förevisade  t venne  af  lektor  Hj. 
Hjelt  utarbetade  öfversigtskartor  öfver  utbredningen 
af  Finlands  vildtväxande  träd  och  buskar. 

Döde  utländske  botanister  1894. 

Den  16  okt.  i Weidling  vid  Wien  f.  d.  direk- 
teren i Klosterneuburg  Baron  A.  W.  von  Babo.  — 
Den  16  juni  dr.  Joseph  Bancroft  i Brisbane,  född 
1836.  — Den  15  febr.  Theodor  Chaboisseau  i Athen, 
66  ar.  — Den  6 maj  i Marsiglia  f.  d.  prof,  i Mar- 
seille Alphonse  Derbes.  — Den  7 nov.  prof.  Pierre 
Etienne  Simon  Duchatre  i Paris,  83  ar.  — Den  4 
nov.  prof.  Louis  Figuier  i Paris,  73  ar.  — Den  13 
dec.  i Bern  f.  d.  prof,  i Strassburg  A.  F.  A.  Flücki- 
ger,  född  1828.  — Karl  Grantzow  i Prenzlau  i Bran- 
denburg. — Den  9 apr.  i San  Remo  Athür  Hill 


88 


Hassall  (algologen),  född  d.  13  dec.  1817.  — Den 
5 jan.  dr.  J.  C.  Hasskarl  i Cleve.  — Den  18  sept. 
E-ev.  William  Marsden  Hind  pâ  Walsliain-le- Willows, 
Suffolk,  född  d.  21  febr.  1815.  — Den  22  juni  prof. 
Jacob  Jæggi  i Zürich,  65  är.  — Den  26  jan.  Karl 
Keck  i Aistersheim  i Oberösterreich.  — Den  13  dec. 
prof.  Max  Kühn  i Berlin.  — Den  1 apr.  i Clifton  f. 
d.  prof,  i Bristol  Adolph  Leipner,  född  d.  13  aug. 
1827.  — Dr.  Karl  Lent  dödades  pâ  en  forsknings- 
resa  tili  Kilimandscharo  i Afrika.  — Den  30  apr. 
Thomas  Lobb  i Devoran,  Cornwall.  — Den  31  jan. 
prof.  Samuel  Lockwood  i Freehold  i New  Jerrey.  — 
Den  4 maj  Albur  Edward  Lomax  i Liverpool,  33  âr. 
— Paol  Maury  i Coyntla  i Mexico,  35  âr.  — Den  26 
apr.  i Boston  dr.  Thomas  Morong,  Curator  of  Colum- 
bia College  i New  York,  född  d.  15  apr.  1827.  — 
Den  6 okt.  prof.  Nathan  Pringsheim  i Berlin,  född 
1823.  — Den  15  apr.  prof.  Johannes  Schmalhaüsen  i 
Kiew,  46  âr.  — Den  13  dec.  prof.  Oberstabsartz  J. 
Schröter  i Breslau,  59  âr.  — Den  18  aug.  i Ems 
Baron  Gerhard  Maydell-Stenhusen.  — Den  28  juni 
dr.  Moritz  Traube  i Breslau,  68  âr.  — Den  1 7 mars 
prof.  G.  A.  Weiss  i Prag,  född  1837.  — Den  3 dec. 
Francis  Buchanan  White  i Perth,  född  d.  20  mars 
1842. 

Agardhs  algher barium. 

Prof.  J.  G.  Agardh  har  till  Lunds  Universitet 
donerat  den  stora  och  dyrbara  algsamling,  som  hans 
fader  grundlade  och  han  sjelf  sedan  sä  betydligt  för- 
ökat.  Alla,  som  sysselsatt  sig  med  alger,  specielt  hafs- 
alger,  inse  lätt,  huru  värdefull  denna  pâ  original- 
exemplar  och  väl  bestämda  ex.  sä  rika  samling  är. 
Den  är  utan  jämnförelse  den  dyrbaraste  gâfva,  som 
Lunds  botaniska  institution  nâgonsin  erhâllit. 

De  villkor,  som  donator  föreskrifvit  och  som 
kanslärsämbetet  godkänt,  äro  i korthet  följande.  Forst 
efter  donators  död  eller  dessförinnan.  om  han  sä  finner 


39 


för  godt  öfverlemnas  samlingen  i det  stick,  den  da 
förefinnes.  Intill  dess  förbehaller  kan  sig  full  frihet 
saväl  att  öka  och  ordna  samlingen,  som  att  därifran 
utdela  eller  utläna  exemplar,  som  han  anser  kunna 
undvaras.  — Samlingen  skall  bibehällas  i det  skick, 
hvari  densamma  öfverlemnas  utan  att  nagot  tillägges 
eller  fräntages  den,  och  utan  att  den  systematiska 
orduingen  ändras.  — Samlingen  skall  bevaras  i de 
10  skap,  hvari  den  nu  är  innesluten,  samt  under  vin- 
tren  i eldadt  rum.  — Alla  halfarken,  hvarpa  algerna 
äro  uppfästa,  skola  numreras  i fortlöpande  följd. 


Â alla  Postanstalter  och  i alla  Boklàdor  kan  fortfarande  och 
under  loppet  af  heia  âret  prenumereras  pä: 

Tidning  för  Trädgärdsodlare, 

som  utgifves  under  samverkan  af  ett  större  antal  framstäende 
trädgärdsodlare  och  vetenskapsmän  i in-  och  utlandet.  Fris  för 
heia  ârgângen,  postbefordringsafgiften  inberäknad,  2 kronor  50  öre. 

Denna  tidskrift,  som  utkommer  med  ett  nummer  om  ett  hel- 
ark  vid  början  af  hvarje  mänad,  12  nummer  pr  är,  har  uteslutande 
tili  syfce  att  bland  alla  samhällsklasser  sprida  insigt  i och  väcka 
intresse  för  trädgärdsodling  och  dermed  sammanhang  egande 
ämnen.  Dess  lâga  pris  bör  göra  det  möjligt  för  hvar  och  en  att 
förskaffa  sig  densamma. 

Ârgângen  erhâlles  fullständigt  komplett  vid  hvad  tid  pä  äret 
prenumeration  än  sker. 


Lâten  referera  edra  arbeten  i Botanisches 
Centralblatt!! 

Undertecknad  är  referent  för  i Sverige  utkom- 
mande  botanisk  litteratur  med  undantag  af  uppsatser, 
hvilka  röra  Mossor  samt  Sötvattensalger  och  Chara- 
ceer,  för  hvilka  Lektor  Arnell  och  D:r  Nordstedt  fort- 
farande äro  referenter.  De  resp.  författarna  torde 
derför  godhetsfullt  insända  sina  arbeten,  med  angif- 
vande  af  hufvudpunkterna  och  hvad  de  eljes  önska 
särskildt  skall  päpekas,  tili 

D:r  J.  R.  Jüngner, 
Högskolan  Stockholm. 


40 


Bibliographie  des  sciences  naturelles. 

MM.  J.*B.  Baillière  et  fils,  libraires,  19,  rue  Hautefeuille,  à 
Paris,  publient,  par  fascicules  mensuels,  une  Bibliographie  des 
sciences  naturelles,  qui  rendra  de  grands  services  à tous  les  natu- 
ralistes. Le  fascicule  de  décembre  contient  la  bibliographie  des 
ouvrages  et  brochures  anciens  et  modernes  sur  la  Botanique 
cryptogamique  (Fougères,  Lycopodinées,  Équiséünées,  Mousses  et  Hé- 
patiques, Algues.  Diatomées,  Badériacées,  Lichens).  Cette  brochure 
de  32  pages,  comprenant  l’indication  de  plus  de  quinze  cents 
titres,  sera  adressée  gratis  et  franco  à tout  lecteur  de  ce  journal 
qui  en  fera  la  demande  à MM.  J.-B.  Baillière  et  fils. 

Hos  Frans  S van  ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erhâllas: 

Gràtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2,75 
Hvitt  ,,  „ 3fi0x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  X:o  8.  hvit  fargton  240x400  ,,  „ ,.  „ 4.so 

„ .,  „ 11  , blà  „ 285x465  „ .,  „ „ 7,75 

„ „ „ 13  .hvit  „ 285x465  „ „ ,,  „ 9,— 

Obs!  De  bâda  sistnärnnda  sorterna  användas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


A hel  ârgàng  af  Botaniska  Notiser  för  âr  1895.  6 n:r, 
emottages  prenumeration  pâ  alla  postanstalter  i Sverige. 
Norge  och  Danmark  mid  sex  (6)  kr.,  postbef or dringsaf giften 
inberäknad , saint  hos  tidskrijtens  distributor , hr  C.  W.  K. 

Gleerups  Forlagsbokhandel  i Lund,  och  i alla  boklàdor  till 
sarnma  pris. 

C.  F.  0.  Nordstedt. 


Innehâll. 

Elussox,  A.  G.,  Fungi  suecici,  s.  17. 

Kixdberg,  N.  C.,  Bidrag  till  Skandinaviens  bryogeografi,  s.  25. 
Nathorst,  A.  G.,  Ett  par  glaciala  ’’pseudorelikter”,  s.  29. 
Xymax.  E.,  Om  variationsförmägan  hos  O/igotrichum  incunum 
(Huds.)  Lindb.,  s.  12. 

— , Vegetationsbilder  frân  Lappland,  s.  1. 

Trolaxder,  A.  S.,  Xy  fyndort  för  Bidens  radiata  Thuill,  s.  16. 
Literaturöfversigt  s.  35. 

Smärre  notiser  s.  36. 


Lnnd,  Berlingska  Boktryckeri-  och  Stilgjnteri-Aktiebolaget  1816  j95. 


Über  die  Ausstreuung-  der  Sporen  bei  den  Arten 
der  Moos-Gattung  Calymperes. 

Yon  P.  Düsen. 

Unter  den  von  mir  in  Kamerun  gesammelten 
Calymperes-Arten  befindet  sich  eine  nähmlich  C.  mega- 
mitrium  C.  M.  in  litt.,  die  sehr  zahlreiche  und  gut 
entwickelte  Früchte  trägt.  Die  übrigen  in  meiner 
Sammlung  von  dort  heimgebrachten  Arten  dieser  Gat- 
tung sind  sonst  am  meisten  steril;  nur  ausnahmsweise 
haben  sie  Früchte  in  jungem  Zustande  oder  venig- 
stens  selten  vollständig  reif.  Beim  ersten  Anblicke 
dieses  vorgenannten  Mooses  erregten  die  längsgehenden 
Öffnungen  der  obersten  Teilen  der  Hauben  meine 
Aufmerksamkeit,  und  ich  vermutete  sogleich,  dass  die- 
selben bei  der  Ausstreuung  der  Sporen  eine  Rolle 
spielten.  Bei  näherer  Untersuchung  bewährte  sich 
auch  diese  Vermutung. 

Bekanntlich  ist  das  Zurückbleiben  der  Haube  ein 
Kriterium  der  Gattung  Calymperes.  Schon  von  die- 
sem Umstande,  dass  die  Haube  bei  der  Kapselreife 
nicht  abfällt,  ist  es  leicht  zu  ersehen,  dass  die  Aus- 
streuung der  Sporen  nicht  in  der  gewöhnlichen  Weise 
vor  sich  gehen  kann.  Die  Haube  des  C.  megamitrium 
umschliesst  die  Kapsel  vollständig  und  verengt  sich 
zehr  unterhalb  derselben,  dass  sie  kaum  weiter  als  der 
Stiel  wird.  Das  Abfallen  der  Haube  ist,  da  sie  an 
der  Basis  sich  nicht  spaltet,  eine  Unmöglichkeit. 

Um  die  Ausstreuung  der  Sporen  zu  befördern, 
bekommt  die  Haube  nach  oben  gerade  der  Mündung 
der  Kapsel  gegenüber  einige  Längsrissen,  gewöhnlich 
4,  zuweilen  5 oder  6,  durch  welche  die  Sporen  her- 
austreten. Der  Deckel  fällt  nicht  wie  gewöhnlich  ab. 

Kot.  Not.  1895. 


4 


42 


Die  Spitze  desselben  ist  in  dem  obersten  Teile  der 
Haube  ziemlich  kräftig  festgehalten  (festgeklemmt), 
und  da  sich  die  Urne  bei  trocknem  Wetter  zusammen- 
zieht oder  abkürzet,  wird  der  Deckel  daher  von  der 
Kapselmündung  abgehoben,  und  die  Sporen  können 
nun  ins  Freie  herauskommen.  Bei  Regen  oder  feuch- 
tem Wetter  dehnen  sich  sowohl  die  Urne  wie  der  Deckel 
aus,  nähern  sich  nach  und  nach  einander  und  berühren 
endlich  einander  vollständig.  Dadurch  wird  die  Kapsel- 
mündung ganz  geschlossen  und  die  Ausstreuung  der 
Sporen  bis  auf  weiteres  verhindert.  Auf  diese  Weise 
wird  dasselbe  Resultat  erreicht  wie  mittels  eines  Peri- 
stoms,  das  hier  folglich  überflüssig  wird  und  bei  den 
Calymperes-Arten  auch  voldständig  fehlt.  Die  beigefügte 


Frucht  von  Calymperes  megamitrium  C.  M.,  die  obere  in 
trocknem,  die  untere  in  feuchtem  Zustande.  Vergr.  ,8/,. 

Abbildung  zeigt  die  Frucht  in  trocknem  und  durch - 
gefeuchtem  Zustande.  Die  Ausstreuung  der  Sporen  diesei 
fraglichen  Art  erinnert  ein  wenig  an  die  Gattung 
Andreæa,  obschon  sich  in  diesem  Falle  die  Haube,  in 
jenem  die  Kapselwand  spaltet.  Es  ist  jedoch  zu  be- 
merken, dass  sich  der  Deckel  zuweilen  von  der  Spitze 
der  Haube  ablöst  und  im  oberen  gitterartigen  Teile 
der  Haube  frei  liegen  bleibt. 

Unter  den  übrigen  von  mir  in  Kamerun  gesam- 
melten 1 4 neuen  Calymperes-Arten  giebt  es  wie  früher 
gesagt  einige  z.  B.  C.  rotundatulum  C.  AI.  in  litt., 
C.  microblastum  C.  M.  in  litt,  und  C.  brachypelma  C. 


43 


M.  in  litt.  1),  die  junge  oder  nicht  vollständig  reife 
Früchte  tragen.  Auch  in  diesen  Fällen  tritt  die  Spal- 
tung des  oberen  Teiles  der  Haube  deutlich  hervor. 
In  älteren  Diagnosen  der  Calymperes-Arten  findet  man 
überhaupt  keine  Mitteilungen  in  dieser  Hinsicht,  in 
neueren  dagegen  wird  dieselbe  nicht  selten  erwähnt. 
Ich  muss  daraus  schliessen,  dass  die  Ausstreuung  der 
Sporen  durch  die  Spalten  der  Haube  für  sämtlichen 
Calymperes-Arten  gemeinsam  ist.  Dies  ist  für  diese 
Gattung  eigentümlich  und  steht,  so  viel  ich  weiss, 
unter  den  Laubmoosen  ohne  Gegenstück. 


Bryologiska  notiser  frän  Östergötland. 

Af  P.  Düsen. 

Mot  slutet  af  1880-talet  bereste  jag  Ombärgs- 
trakten  samt  en  del  af  öarne  inom  norra  delen  af 
Yättern  hufvudsakligen  i geologiskt  syfte.  Bryologi- 
ska iakttagelser  blefvo  ock  verkställda  under  förhopp- 
ning,  att  jag  framdeles  skulle  fä  tillfälle  komplettera 
desamma  för  framställandet  af  en  öfversikt  af  de  bryo- 
logiska förhällandena  särskildt  pa  Ombärg.  Da  till- 
fälle tili  fortsatta  iakttagelser  i denna  riktning  icke 
gifvits  2)  och  ej  häller  snart  torde  uppstâ,  finner  jag 
oaktadt  mina  anteckningars  ofullständighet  skäl  vara 
att  här  meddela  desamma,  hälst  föga  hittills  bekant- 
gjorts  om  i fraga  varande  omrades  och  särskildt  Om- 
bärgs  bryologi. 


' ) Die  Beschreibungen  der  neuen  Calymperes-Arten  hoffe  ich 
bald  genug  veröffentlichen  zu  können. 

2)  Hösten  1894  besökte  jag  visserligen  Ombärg  ett  par  dagar 
men  under  högst  ogynsamma  förhallanden  att  föga  künde  uträttas. 


44 


Ombärg. 

Ombärgs  mossvegetation  är  ej  synnerligeii  artrik 
ocli  kan  icke  utkärda  jämförelse  med  den  pa  Västgöta- 
slättens  silurbärg.  Detta  förkällande  torde  mindre 
vara  att  söka  i olika  geologisk  byggnad  kos  Ombärg 
ock  Västgötabärgen  än  i andra  omständigketer.  Frän- 
varon  af  skikt  af  silurkalk  pa  det  förra  J)  ersättes  af 
talrika  kalkblock,  ett  mycket  kalkrikt  morängrus  ock 
flerestädes  förekommande  afsättningar  af  bleke.  Moss- 
florans  artfattigdom  liar  nog  sin  orsak  däri,  att  större 
delen  af  bärget  är  jordtäckt  samt  att  nakna  klippor 
trälfas  nästan  endast  i dess  utkanter,  där  de  pa  grund 
af  svag  beskuggning  ock  vanligen  lodrät  stupning 
merendels  äro  utsatta  för  en  intensiv  torka.  För 
bryologen  mera  lockande  punkter  finnas  endast  längst 
i söder  vid  Alvastra  branter  samt  längst  i norr  vid 
Borgkamn,  där  klipporna  saväl  pa  land-  som  sjösidan 
erbjuda  saker  af  intresse.  Den  innersta  delen  af  El- 
varumsviken  ock  den  därofvan  belägna  sumpmarken 
samt  nägra  klippor,  kvilka  vid  sidan  af  en  nyanlagd 
väg  stupa  brant  ned  mot  den  bäck,  som  har  sitt  ut- 
lopp  innerst  i viken,  bilda  ock  ett  för  bryologen 
angenämt  afbrott  i den  radande  enformigketen.  Al- 
kärren  sasom  ’’Mörka  HäP  ock  "Pysk-kärret”  samt 
kalkkärren  torde  möjligen  kunna  gifva  en  eller  annan 
sällsynt  art  i utbyte.  De  kafva  ej  blifvit  närmare 
bryologiskt  undersökta  af  mig.  Detsamma  gäller  ock 
om  den  nedanför  bärget  belägna  Dagsmosse  samt  Ta- 
kerns  strand,  där  jag  insamlat  endast  ett  fätal  mossor. 

Massvegetationen  pä  skogsmarken  bildas  af  Hylo- 
comium  parietinum  med  mer  eller  mindre  rik  inbland- 
ning  af  Hylocomium  splendens  ock  Dicranum- arter. 
Stundom  vika  dessa  stärkt  tillbaka  för  Ptilium  crista- 
castrensis  ock  ej  sällan  för  Hypnam  purum,  som  ätmin- 


*)  Hit  räknar  jag  naturligtvis  ej  Östgötaslättens  mot  bärget# 
norra  äüde  anstötande  silurlager. 


45 


stone  pâ  bärgets  norra  och  mellersta  del  utgör  rent 
af  en  karaktärsmossa.  Den  sistnämda  uppträder  visser- 
ligen  i glesa  men  sä  mycket  mera  utbredda  tufvor  och 
bar  ej  sä  sällan  frukt,  mögen  i början  eller  midten 
af  maj,  da  lockfällningen  inträder.  Vid  foten  af  klip- 
porna  ofvanför  Borghamn  och  at  bärgets  landsida 
bilda  Hylocomium  umbratum  och  loreum  samt  Hypnum 
striatum  hufvudmassan  af  Vegetationen  under  det  att 
själfva  klipporna  beklädas  af  Anoectangium  Mougeotii, 
Bartramia  crispa , Neckera  crispa  och  complanata  samt 
Isothecium  myosuroides  och  Plagiothecium- arter.  I de 
sma  dälder,  som  vid  bärgets  nordända  leda  ut  tili  de 
vilda  branterna  mot  sjön,  breda  Hypnum  striatum  och 
Isothecium  viviparum  ut  sina  tufvor  öfver  ansenliga 
vidder;  stundom  ersättas  dessa  af  Ptilium  crista- cast  remis, 
stundom  at  Astrophyllum  undulatum  och  Thuidium  ta- 
mariscifolium  allt  efter  graden  af  markens  fuktighet. 
De  omgifvande  klipporna  hysa  Nechera  crispa  och 
complanata  jämte  Plagiothecium- arter,  stundom  ock 
Leersia  conforta  i vida  tufvor.  Längre  utat  branterna 
taga  Hylocomium  loreum  och  Ctenidium  molluscum  öfver- 
hand,  bada  vanligen  rikt  fruktsättande.  Längre  ut 
pâ  krönet  af  beskuggning  saknande  och  saledes  torrare 
klippor  utgöres  den  öfvervägande  delen  af  mossvege- 
tationen  af  Grimmia  ovata , decipiens  och  apocarpa , Tor- 
tula ruralis  samt  Ditrichum  flexicaule  och  Sivartzia 
montana.  Afsatserna  mot  sjön  äro  pä  grund  af  sin 
jämförelsevis  stora  fuktighet  täckta  af  en  rikare  och 
mera  omvexlande  mossvegetation  än  pâ  nâgon  annan 
punkt  af  Ombärgs  västra  sida.  Det  är  dock  knappast 
mer  än  tva  arter  hvilka  här  uppträda  massvis  näm- 
ligen  Anoectangium  Mougeotii  och  Mollia  tortuosa , tili 
hvilka  dock  understundom  sälla  sig  i betydligare 
mängd  Anoectangium  lapponicum  samt  Dichodontium 
pellucidum , bada  vanligen  rikt  fruktbärande.  Utefter 
den  öfriga  delen  af  Ombärgs  branta,  västra  sida  är 
det  knappast  mer  än  en  enda  mossa,  som  kan  sägas 


46 


bilda  massvegetation  pâ  själfva  klipporna  nämbgen 
Moïïia  tortuosa.  De  blocksamlingar,  som  vid  ett  par 
punkter  förekomma  pä  bärgets  västra  sida  särskildt 
vid  foten  af  Västra  Väggars  branta  afsats,  hysa  endast 
nagra  fa  arter,  af  hvilka  Grimmia  hypnoides  är  sä 
godt  som  aliéna  herrskande  ocb  ocksa  utbreda  sig  i 
svällande  mattor  af  kolossal  ntsträckning. 

Klipporna  vid  bärgets  södra  ända  of  van  Alvastra 
äro  mindre  beskuggade  och  därför  ocksa  mera  torra 
än  de  vid  Borghamn  och  ega  därigenom  ett  vida  art- 
fattigare  mosstäcke  än  dessa.  Det  är  knappast  mera 
än  tva  arter,  som  kär  kunna  anses  vara  tongifvande  : 
Anomodon  viticulosus  och  Porella  platyphylla , af  hvilka 
den  senare  flere  är  i rad  här  blifvit  insamlad  med 
talrika  kalkar. 

Lefvermossfloran  är  i pafallande  grad  artfattig. 
livilket  väl  far  tillskrifvas  bärgets  öfvervägande  torr- 
lxet  och  den  sa  godt  som  fullständiga  bristen  pâ  mult- 
nande  trädstammar.  De  fa  arter.  som  finnas,  nppträda 
i regel  ganska  sparsamt;  utom  den  nyss  närnda  Porella 
platyphylla  göra  endast  tvänne  härifran  undantag  näm- 
ligen  Plagiochila  asplenioidcs  och  Trichocolea  fomented  a , 
af  hvilka  den  förra  rikligt,  den  senare  i oerhörd  mängd 
träffas  vid  och  i försumpningarne  ofvanför  Elvarums- 
viken.  Trichocolea  tomentellas  täta,  i gulgrönt  skif- 
tande,  vackra  tufvor  bilda  ett  väldigt,  sammanhän- 
gande  täcke,  som  utbreder  sig  öfver  försumpningarnes 
lösa  dy,  under  det  att  Plagiocliila  asplenioidcs  häller 
sig  tili  sluttningarne  mot  dem  och  vid  deras  kanter, 
där  den  för  öfrigt  omvexlar  med  mattor  af  Thuidium  tania- 
riscinum  och  delicatulum  samt  Astrophyllum  undulation. 

Slutligen  vill  jag  fästa  uppmärksamheten  pa  de 
smâ,  frän  kärren  kommande  och  ej  sällan  utsinande 
kalkbäckarne,  hvilka  hysa  ett  par  för  dem  säregua  och 
i dem  förherrskande  arter:  Amblystegium  glaucum  och 
Jungermannia  riparia , tili  hvilka  sälla  sig  den  äfven 
pa  andra  lokaler  mycket  vanliga  Ctenidinm  modnscum. 


47 


I efterföljande  förteckning  har  jag  sammanfört 
endast  de  af  mig  iakttagna,  pä  Ombärg  mindre  vanliga 
arterna  äfven  som  dem,  hvilka,  allmänna  pä  Ombärg, 
äro  mindre  vanliga  inom  provinsen  och  därvid  följt 
nomenklaturen  i S.  0.  Lindbergs  ’’Musci  scandinavici 
in  systemate  novo  naturali  dispositi”. 

Chomocarpon  quadratus  (Scop.)  Lindb.  Ofvan  Borg- 
hamn  med  frukt.  Stocklycke  med  frukt. 
Hepatica  conica  (L.)  Lindb.  Ofvan  Borghamn  och 
Borgs  udde,  Sjö  bärgen  samt  pä  stenar  i kalk- 
bäckarne,  vanligen  med  frukt. 

Riccia  glauca  L.  Pä  lerjord  nedanför  bärget. 

,,  canaliculata  Hoffm.  Mörka  Hai. 

Frwllania  fragilifolia  Tayl.  Oxbäsen  och  Västra  Väg- 
gar,  sparsam. 

Lejeunea  cavifolia  (Ehrh.)  Lindb.  Ofvan  Borghamn 
och  Borgs  udde. 

Metzgeria  jurcata  (L.)  Dum.  Lindb.  Ofvan  Borghamn 
och  Elvarums  udde. 

Porella  platyphylla  (L.)  Lindb.  Ofvan  Borgs  udde  med 
frukt;  Västra  Väggars  södra  del  med  frukt;  Al- 
vastra  branter  med  frukt. 

,,  rivularis  (Nees)  Västra  Väggars  södra  del, 
sparsam. 

Lepidozia  rcptans  (L.)  Dum.  Ofvan  Borghamn  och 
E 1 var  u ms  vike  n . 

Bazzania  trilobata  (L.)  B.  Or.  Vid  foten  af  klippor 
ofvan  Elvarumsviken. 

,,  triangularis  (Schleich).  Pä  klippor  ofvan  Elva- 
rums udde. 

Odontoscliisma  denudation  (Nees.)  Dum.  Dagsmosse. 
Cepiialozia  catemdata  (Hüben.)  Lindb.  Dagsmosse. 

„ curvifolia  (Dicks.)  Dum.  Ofvanför  Elva- 
rums udde. 

Lophocolea  bidentata  (L.)  Dum.  Pä  södra  sluttningen 
mot  Stocklycke-bäckens  nedre  lopp  samt  pä  enstaka 
punkter  i skogen. 


48 


Lophocolea  heterophylla  (Schrad.)  Dum.  Pâ  stubbar 
med  frukt  samt  sjöbranterna  vid  Borgs  udde. 

Riccarclia  latifrons  (Lindb.)  Ofvan  Elvarums  udde 
med  frukt. 

lrichocolea  tomentella  (Ekrk.)  Dum.  Ofvan  Elvarums 
udde. 

Blepharozia  pulcherrima  (Web.)  Dum.  Ej  sällsynt, 
sannolikt  allmännare  än  följande. 

,,  ciliaris  (L.)  Dum.  Här  ocb  dar. 

Martinel/ia  undulata  (L.)  B.  Gr.  Sjöbranterna  vid 
Borgs  udde. 

„ œquiloba  (Schwægr.)  Pä  klippafsatser  ofvan  Borgs 
udde,  Stocklycke  bâthamn. 

Diplopliyllum  albicans  (L.)  Dum.  Ofvan  Borghamn. 

Plagiochila  asplenioides  (L.)  Dum.  Ofvan  Elvarums 
udde,  sannolikt  flerestädes. 

Jungennannia  pumila  With.  Sjöbranterna  vid  Borgs 
udde  med  kalkar. 

,,  lanceolata  Weiss.  Schrad.  Mörka  ïïâl. 

,,  gracilis  Schleich.  Pâ  skogsmark  och  gamla  myr- 
stackar  ofvan  Borgs  udde. 

,,  bantryensis  Hook.  Pâ  stubbar  ofvan  Borgs  udde, 
sällsynt. 

,,  saxicola  Schrad.  Pâ  stenar  ofvan  Borgs  udde 
med  kalkar,  nedanför  Yästra  Väggar  med  kalkar. 


Af  sphagnaceer  har  bärget  fâ  arter  att  uppvisa; 
de  hafva  af  mig  blifvit  föga  uppmärksammade.  Föl- 
jande hafva  anmärkts: 

Sphagnum  cymbifolium  (Ehrh.)  Hedw.  Dagsmosse. 

,,  medium  Limpr.  Dagsmosse. 

,,  squarrosum  Crome.  Mörka  Hal. 

,,  acutifolium  Ehrh.  Dagsmosse. 

,,  fuscum  (Schimp.).  Dagsmosse. 

,,  tenellum  Brid.  Dagsmosse. 


49 


mjpJiagmim  recurvum  P.  B.  Dagsmosse. 

,,  lax i folium  C.  Müll.  Dagsmosse. 


Schistophylhim  adiantlioides  (L.)  La  Pyl.  Mörka  Hâl. 
„ taxifolium  (L.)  La  Pyl.  Sjöbärgen  med  frukt. 

,,  bryoides  (L.)  La  Pyl.  Yid  foten  af  Västra  Väg- 
gars  södra  del. 

Astrophyllum  rostratum  (Schrad.)  Mörka  Hâl  med  frukt. 
,,  medium  Br.  eur.  Yid  foten  af  Västra  Väggars 
södra  del. 

Timmia  austriaca  Hedw.  Borgs  udde  med  frukt. 

,,  bavarica  Hessl.  Borgs  udde  med  frukt. 

Philonotis  calcarea  (Br.  eur.)  Schimp.  Kalkkarren  med 
frukt. 

Bartramia  norvegica  (Gunn.)  Klippor  ofvan  Borgkamn. 

Bryum  proliferum  (L.)  Sibth.  Ofvan  Borghamn  med 
frukt;  ofvan  Borgs  udde,  Elvarums  udde  m.  fl. 
st.  med  frukt. 

„ concinnatum  Spruce.  Af  Hj.  Holmgren  upptäckt 
pâ  Hjässau,  därstädes  nyligen  âterfunnen  af 
A.  Arven. 

Amblyodon  dealbatus  Palis.  Br.  eur.  Sjöbärgens  norra 
afdelning  med  frukt,  mycket  sparsam. 

Leersia  conforta  (Wulf.).  Pâ  klippor  kär  och  dar. 

Tortula  subulata  (L.)  Hedw.  Södra  delen  af  Sjöbär- 
gen, med  frukt. 

Mollia  fragüis  (brumm.)  Taker  ns  strand. 

,,  tortuosa  (L.)  Schrank,  var.  inclinata  (Hedw.-f.). 

Pâ  Takerns  strand  i väldiga  mattor,  med  frukt. 
,,  crispula  (Bruch.)  Borgs  udde  med  frukt. 

,,  aeruginosa  (Sm.)  Sjöbranterna  flerestädes,  med  frukt. 
,,  microstoma  (Hedw.)  Pâ  dikeskanter  mellan  Vä- 
stra Djurledet  och  Stocklycke  med  frukt. 

Barbula  cylindrica  (Tayl.)  Schimp.  Borgs  udde. 

,,  vaginans  Lindb.  Pâ  kalkstenar  i den  i Elva- 
rumsviken  utfallande  bäcken  med  frukt. 


50 


Leucobryuni  glaucum  ^L.)  Br.  eur.  Mörka  Hal. 

Dicranum  Bergeri  Bland.  Dagsmos.se  med  frukt. 

Dicranoweissia  cirrata  (L.)  Lindb.  Sjöbärgen  med  frukt. 

Blindia  acuta  (Huds.)  Br.  eur.  Sjöbranter  rid  Borgs 
udde,  sparsam,  med  frukt. 

Seligeria  Donii  (Sm.)  Br.  eur.  Sjöbärgens  norra  af- 
delning  pa  undersidan  af  utskjutande  klippor  samt 
i taket  af  de  af  vägsvall  och  frost  bildade  grot- 
torna,  sparsam,  med  frukt. 

Swartzia  montana  (Lam.).  Sjöbärgen  med  frukt. 

Bitrichum  flexicanle  (Schleich.)  Hampe.  Sjöbärgen 
med  frukt. 

Pleuridium  alternifolium  (Kaulf.)  Rab.  Pâ  dikeskanter 
mellan  Stocklycke  och  Västra  Djurledet  med  frukt. 

Dichodontium  pellucidum  Schimp.  Borgs  udde  med  frukt. 

Oncophorus  Schisti  (Wahlenb.).  Sjöbärgen,  sparsam, 
med  frukt. 

Dorcadion  anomalum  (Hedw.).  Sjöbärgen  med  frukt. 
,,  rupestre  (Schleich)  var.  Sturmii  (Hornsch.).  Sjö- 
bärgen med  frukt. 

Zygodon  rupestris  Lindb.  Pâ  klippor  i närheten  af 
Oxbâsen. 

Anoectangium  lapponicum  (Hedw.)  Hedw.  Borgs  udde 
med  frukt. 

Grimmia  aciculans  (L.)  C.  Müll.  Sjöbärgen  med  frukt. 
,,  ovata  W.  M.  Sjöbärgen  med  frukt. 

,,  decipiens  (Schultz.).  Hästholmen,  Sjöbärgen. 

„ puJvinata  (L.)  Sm.  Pa  kalkstenar  nedanför  bärget. 


Thuidium  tamari  sei  folium  (Neck.).  I kärren  samt  flere- 
städes  pâ  fuktiga  Ställen  i skogen. 

„ delieatalum  (L.,  Hedw .)  Mitt.  Ofvan  Elvarums 
udde,  sannolikt  flerestädes. 

,,  recognition  (Hedw.)  Borghamn  med  frukt,  Stock- 
lycke och  Alvastra  med  frukt. 

Leshca  eatenulata  (Brid.).  Hästholmen,  Sjöbärgen. 


51 


Anomodon  viticulosus  (L.)  H.  T.  Alvastra  branter, 
ofvan  Borgs  udde  m.  fl.  st. 

,,  longifolius  (Ahnf.)  Hartm.  Flerestädes. 
Amblystegium  filicinum  (L.)  Kalkkärr,  Sjöbärgen. 

,,  Juratzlcœ  Schimp.  Mörka  Hâl  med  frukt. 

,,  Sprucei  (Bruch.)  Br.  eur.  Ofvan  Borgs  udde. 

,,  elodes  (Spruce).  Sjöbärgen  i eller  nära  vattenbrynet. 
,,  chrysophyltum  (Brid.)  De  Not.  Borghamn  med  frukt. 
,,  protensum  (Bi’id.)  Mörka  Hâl  med  frukt. 

,,  ylaucum  (Lam.).  Kalkbäckarne,  Sjöbärgen  med  frukt. 
,,  falcatum  (Brid.)  Kalkkärr. 

,,  intermedium  (Lindb).  Tâkerns  strand. 

Hypnum  purum  L.  Pa  skogsmarken  vanlig,  med  frukt. 
,,  striatum  (Schreb.).  Ej  sällsynt,  ofta  med  frukt. 
,,  rusciforme  Neck.  Pâ  stenar  i en  back  ofvan 
Borghamn. 

,,  algierianum  Brid.  Vid  foten  af  Alvastra  bran- 
ter, sparsam,  med  frukt. 

,,  reflexum  Stark.  Nedanför  Alvastra  branter  med  frukt. 
,,  rutabulum  L.  Ofvan  Borghamn. 

,,  rivulare  Bruch.  Ofvan  Borghamn. 

,,  glareosum  B.  S.  Borghamn. 

„ lutescens  Huds.  Borghamn. 

Isothecium  myosuroides  (L.)  Brid.  Ofvan  Borghamn. 

,,  viviparum  (Neck.)  Flerestädes  ofta  med  frukt. 
Myurella  julacca  (Vill.)  Br.  eur.  Ofvan  Borgs  udde, 
högst  sällsynt. 

Hylocomium  umbratum  (Ehrh.)  Br.  eur.  Ofvan  Borg- 
hamn och  Elvarums  udde. 

,,  loreum  (L.)  Br.  eur.  Ofvan  Borghamn  och  Borgs 
udde  med  frukt 

Ctenidium  molluscum  (Hedw.)  Mitt.  I kalkbäckar,  Sjö- 
bärgen, allmän,  med  frukt. 

Isopterygium  elegans  (Hook.).  Ofvan  Borgs  udde. 

,,  repens  (Poll.)  Ofvan  Elvarums  udde  med  frukt. 
Plagiothecmm  undulatum  (L.)  Br.  eur.  Vid  foten  af 
klippor  ofvan  Borgs  udde  och  Elvarums  udde, 


52 


insprängd  bland  Hylocomium  umbratum. 

Porotrichum  alopecurum  (L.).  Mitt.  Vid  foten  af  Al- 
vastra  branter;  vid  foten  afklippor  ofvan  Borgliamn. 

Homalia  trichomanoides  (Sclireb.)  Brid.  Ofvan  Borgs 
udde. 

Neckcr«  complanata  (L.)  Hüben.  Mängenstädes. 

.,  crispa  (L.)  Hedw.  Ofvan  Borgliamn  med  frukt; 
ofvan  Borgs  udde  och  Elvarums  udde. 

Fontinalis  antipyretic«  L.  I närheten  af  Swartzwald. 


Öarne  inom  norra  delen  af  Vättern. 

Den  bryolog,  som  har  för  afsikt  att  besöka  de  en- 
staka  öarne  eller  ögrupperna  inom  norra  delen  af 
Vättern,  torde  känna  sig  stärkt  frestad  att  som  ut- 
gangspnnkt  för  sin  färd  välja  det  omkring  1 mil  nord- 
väst  om  Motala  belägna  Lemunda,  som  allt  sedan  Hj. 
Holmgrens  undersökn ingar  varit  kändt  som  en  af  de 
tacksammaste  mosslokalerna  icke  allenast  vid  Vättern 
utan  öfver  hufvud  taget  inom  provinsen.  De  här  utef- 
ter  en  läugre  sträcka  af  stranden  i dagen  framträ- 
dande  skikten  af  Visingsöformationens  sandsten  voro 
vid  tiden  för  Hj.  Holmgrens  undersökningar  öfver- 
vuxna  af  ett  frodigt  och  tätt.  af  mänga  sällsynta  arter 
bildadt  mosstäcke.  Den,  som  likt  författaren  af  dessa 
rader  med  högt  spända  förväntningar  anländer  tili 
stranden  vid  Lemunda,  blifver  mycket  besviken,  ty 
ställets  rika  moss  vegetation  tillhör  nu  mera  det  för- 
gängna.  De  brott,  som  sedan  längt  tillbaka  här  va- 
rit öppnade,  hafva  under  de  senare  aren  utvidgats  och 
nya  i stör  stil  blifvit  anlagda.  De  grottor  och  den 
langa  sandstensterrassen  vid  stranden,  hvilka  hyste  de 
bryologiska  rariteterna,  hafva  bortsprängts.  Om  plat- 
sen  nu  mera  törlorat  sitt  bryologiska  intresse,  sä  läm- 
par  den  sig  dock  som  utgängspunkt  för  besök  pa  öarne  : 
bat  och  roddare  erhallas  nämligen  här  med  lätthet. 


53 


Ungefär  1 mil  NNO  om  Ombärgs  nordända  höjer 
sig  ur  Vättern  den  lilla  enstaka  klippön  Jungfrun. 
Fran  densamma  tili  sandstensförekomsten  vid  Lemunda 
ligga  i rak  Unie  ögrupperna  Fjuk  och  Erkerna  samt 
den  enstaka  ön  Aholmen.  Den  sistnämnda  är  upp- 
byggd  af  Visingsöformationens  sandsten,  Erkerna  at 
nrbärg,  Fjuk  och  Jungfrun  af  urbärgets  cementerade 
vittringsprodukter  in  situ.  Innanför  denna  ölinie  ligga 
Risön  och  Sandön,  bäda  bestäende  af  skiktad  sand 
och  utan  spar  tili  fast  barg. 

Jungfrun  samt  hufvudön  Skallen  i Fjukgruppen 
äro  ytterligt  torra,  sakna  sä  godt  som  all  jordbetäck- 
ning  och  därför  ocksä  hvarje  tillstymmelse  tili  busk- 
och trädvegetation.  De  öfriga  hysa  en  sädan  men 
ytterligt  förtryckt  pä  grund  af  jordbetäckningens  ring- 
het  och  torrhet  och  brist  pâ  skydd  mot  vindarne. 
Med  undantag  för  Sandön,  som  eger  lundar  af  jäm- 
förelsevis  läga  men  normalt  utbildade  lindar,  skjuta 
träden  och  buskarne  sällan  öfver  manshöjd.  Denna 
vegetation  utgöres  i kufvudsak  af  följande:  Tilia  curo- 
pœa , Populus , Cratægi , Viburnum , Sorhis  Aucuparia , 
Ainus  incana  samt  Salix- arter.  Att  mossvegetationen 
pä  dessa  öar  skall  vara  artfattig  och  enformig  är  själf- 
klart.  Jungfrun  och  Fjuk  uppvisa  iugen  olikhet  i moss- 
vegetationens  sammansättning.  Jag  kan  ej  erinra 
mig  pä  nägondera  af  dem  hafva  sett  en  lefvermossa. 

När  man  närmar  sig  den  med  branta  sidor  upp- 
stigande  Jungfrun,  kan  man  nästan  tro  sig  förflj'ttad 
ätskilliga  breddgrader  längre  mot  norden.  Skaror  af 
tärnor  och  mäsar  hafva  här  sina  häckplatser,  och  när 
man  vid  angörandet  af  ön  ser  de  talrika  foglarne, 
störda  i sina  omsorger  om  ägg  och  Ungar,  under  ängs- 
liga  skrin  lyfta  sina  vingar,  erhallet  man  en  om  an 
svag  föreställning  om  ett  fogeltjäll  i höga  norden. 
Här  och  hvar  ligga  reden  öfver  allt  pä  ön. 

Om  dess  mossvegetation  är  föga  att  säga.  Med 
de  öfriga  nämda  öarna  har  den  tva  mindre  vanliga 


54 


mossor  gemensamma  nämligeu  Lecken  eatenulata  och 
Dichodontium  pellucidum.  Dessutom  mä  nämnas  Grim- 
mia ovata , Barb  id  a cylindrical  Mollia  tortuosa , Ditri- 
chum flexicaule , Stereodon  cupressiformis  f.  elatus  samt 
i eller  nära  vattenbrynet  Hypnum  rutabulum , Ambly- 
stegium  palustre  och  fluviatile.  Nâgra  fâ  andra  myc- 
ket  allmänna  arter  träffas  här  ock.  Pâ  Fjukgruppens 
öar  är  en  pâ  samma  sätt  sammansatt  mossvegetation 
rädande. 

Frän  Erkerna  äro  följande  antecknade  : Grimmia 
Hartmanni , elatior  och  ovata  samt  Dorcadion  anomolum 
och  rupestre  ß Stimuli,  frân  Aholmen  Grimmia  ovata , 
Dorcadion  rupestre  ß Stimuli,  Ctenidium  molluscum  och 
Hylocomium  loreuni  samt  frän  Sandön  Dorcadion  ano- 
maluni och  rupestre  ß Stur  mit  pâ  block  utanför  stran- 
den samt  Leskea  nervosa  och  Borelia  platyphylla  pâ 
lindstammar,  den  senare  med  kalkar. 

Mossvegetationen  pâ  de  sydväst  om  Mederi  be- 
lägna  öarne  Boön,  Grepträdet  och  Gopö  har  i denna 
tidskrifts  äldre  ârgângar  blifvit  beskrifven  af  Hj.  Holm- 
gren, och  jag  har  knappast  nägot  nytt  att  anföra  frän 
dem.  Anmärkningsvärdt  är  det  rikliga  uppträdandet 
saväl  pâ  dessa  öar  som  pâ  de  närbelägna  Vätterssträn- 
derna  af  Leskea  eatenulata,  som  här  utgör  en  karak- 
tärsmossa.  Söder  ut  uppträder  den  sparsammare,  men 
är  ännu  i Ombärgstrakten  ingen  sällsynthet.  Yidare 
mot  Vätterns  södra  del  aftager  den  och  upphör  slutli- 
gen  eller  blir  ätminstone  ytterligt  sällsynt.  Den  synes 
saknas  i det  af  J.  E.  Zetterstedt,  H.  W.  Arnell,  P. 
Tôle,  A.  Arven  m.  fl.  väl  undersökta  omradet  kring 
sjöns  sydända.  Den  omnämnes  ej  af  R.  Tolf  i dennes 
’’Öfversigt  af  Smalands  mossflora”  ‘). 

Mitt  besök  pâ  i fräga  varande  öar  afsäg  väsent- 
ligen  uppsökandet  af  Amblystegium  eugyrium , hvars 


')  Tolf,  R.,  Öfversigt  af  Smalands  mossflora.  Bihang  till  K. 
Svenska  Yet.-Akad.  Handlingar,  Bd.  16.  Afd.  III.  N:o  9. 


55 


enda  hittills  kända  yäxeställe  inom  Sverige  är  att  söka 
därstädes *  1 ).  Den  âterfanns  men  y tterst  sparsamt  pä  norra 
sidan  af  Gropön.  Om  min  skörd  af  denna  art  bief  ringa,  sä 
blef  den  sa  mycket  rikligare  af  en  annan,  som  jag 
knappasl  hade  väntat  att  finna  här  nämligen  Ambly- 
stegium  ochraceum.  Densamma  växte  pâ  öns  nordanda 
i stora,  lösa  och  svällande  tufvor  i vattenbrynet. 
Exemplar  af  denna  blefvo  sända  till  Lektor  N.  C. 
Kindberg  i Linköping,  Doktor  V.  F.  Brotherus  i Häl- 
singfors  och  Sogneprest  Chr.  Kaurin  i Sande,  hvilka 
samtlige  förklarade  den  vara  A.  ochraceum.  Arten 
har  som  bekant  en  afgjordt  nordlig  utbredning,  och 
sydgränsen  för  densamma  torde  knappast  kunna  för- 
läggas  längre  mot  söder  an  vid  62°  n.  br. 2).  Sanno- 
likt  träffas  arten  vidare  söder  ut  pa  enstaka  punkter, 
hvarom  jag  dock  ej  har  mig  nagot  närmare  bekant. 
Hur  som  halst  är  emellertid  fyndorten  pa  Gropön,  be- 
lägen  omkring  35  mil  söder  om  sydgränsen  för  artens 
allmänna  utbredning,  den  sydligaste  eller  en  af  de 
sydligaste  platserna  för  densammas  uppträdande.  Arten 
är  här  pätagligen  att  betrakta  som  en  reliktform.  Om 
dylika  hafva  pa  skilda  hall  sä  mycket  skrifvits,  att 
jag  anser  det  fullkomligt  onödigt  här  göra  det  pa 
annat  satt  än  att  framhälla,  hvilka  andra  arter  inom 
det  behandlade  omrädet  kunna  uppfattas  som  relikter. 
Det  är  företrädesvis  pä  Ombärg  de  tills  vidare  funnit 
en  fristad.  Följande  af  de  förut  uppräknade  arterna 
för  jag  tili  reliktgruppen:  ßazzania  triangularis , Mollia 
aeruginosa , Blindia  acuta , Grimmia  elatior , Anoectan- 


’)  Enligt  meddelande  fran  Assistenten  R.  Tolf  lärer  arten  vara 
funnen  i Smaland  af  Gand.  Pharm.  C.  Jensen  i Hvalsö.  Upptäcka- 
ren  har  sedermera  meddelat,  att  arten  fanns  rikt  fruktbärande  och 

i mängd  pâ  stenar  i Dumme-an  ofvanför  Alafors  i Bankeryds  s:n. 

2)  Efter  inlämnandet  af  denna  uppsats  meddelade  mig'  Kand. 
E.  Nyman,  att  arten  pa  sista  tiden  blifvit  funnen  flerestädes  i norra 
Dalarne  och  att  sydgränsen  för  dess  allmännare  utbredning  alltsa 
borde  nedflyttas  tili  61 0 n.  br. 


giuni  lapponicum , Bryum  concinnatum , Bartramia  nor- 
vegica, Timmia  austriaca  och  bavarica , Myurella  julacea 
samt  Amblystegium  Sprucei.  De  fiesta  af  dessa  tillköra 
smâlândska  hüglandets,  nâgra  äfven  Västgöta-bärgens 
reliktflora. 

On  Stora  Röknen  besöktes  äfven,  men  erbjöd 
intet  af  intresse.  De  gamla  sandstensbrotten  pä  Rökne- 
hufvudet  voro  uppfyllda  af  Spliagnaceer  och  Poly  tricha. 
Ctenidium  molluscum  fanns  ymnigt  pa  strandhällarne 
särskildt  vid  öns  nordända. 


Slutligen  meddelas  nâgra  fâ  fynd  frân  andra 

delar  af  landskapet. 

Cliornocarpon  quadratics.  Yinnerstads  s:n,  Staffânstorp, 
med  frukt. 

Riccardia  palmata.  Yinnerstads  s:n,  Vinnerstad  Mel- 
langârd. 

Schistophyllum  pusillum.  Vreta  Klosters  s:n,  Roxens 
strand,  pâ  sandstenar,  med  frukt. 

Myurella  julacea.  Yinnerstads  s:n,  Sonnorp,  med  frukt. 

Hypnum  glareosuni.  Vinnerstads  s:n,  vid  vâgen  mellan 
Yinnerstad  och  Motala,  med  frukt. 

Amblystegium  falcatum.  Yinnerstads  s:n,  flerestädes, 
med  frukt. 


57 


Fungi  suecici. 

Af  A.  G.  Eliasson. 

(Forts,  tr.  sid.  24). 

Hypospila  bifrons  (DC.)  Fr.  In  foliis  exsiccatis 
Quercus.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (182|ö89). 
Lasiosphceria  spermoides  (Hoffm.)  Ces.  & de  Not. 

In  cortice  Alm  glutinosee.  Yg.,  Wenersborg,  Lockered 
(1 8 2 2 1 b92). 

Melomastia  Friesii  Nitschke.  In  ramis  decorticatis 
Viburni  Opuli.  Yg.,  Halleberg  (1819|692). 

Pleospora  vulgaris  Niessl. 

In  caulibus  emortuis  Gerefolii  silvestris.  Vg.,  Weners- 
borg, Lockered  (18'Jj688.) 

— Linariœ  vulgaris.  Boh.,  Oronst,  Stillingsön  (1 8y  i 7 88). 

— Pimpinellce  Saxifraga;.  Boh.,  Ljungskile  (182j788). 
Pleospora  media  Niessl. 

In  caulibus  siccis  Carl  Carvi.  Yg.,  Wenersborg,  Grop- 
bron  (1830j388). 

— Clirysanthemi  Leucanth.  Vg.,  Wenersborg,  Gropbron 

(1830|588). 

Pleospora  Tierbarum  (Pers.)  Rabh. 

In  caulibus  siccis  Cerefolii  silvestris.  Boh.,  Ljungskile, 
Korsviken  (1 8^7  88). 

— - Lactucce  muralis.  Vg.,  Wenersborg,  Björkas 
(1826|688). 

— Sonchi  arvensis.  Boh.,  Ljungskile,  Antasteröd 

(18*1,88). 

Teichospora  obducens  (Fr.)  Fckl. 

In  ramis  putrescentibus  Praxini  excelsioris.  Vg.,  We- 
nersborg, Kasan  (18 2 3|588). 

Cucurbitaria  Berberidis  (Pers.)  Gray.  In  ramis  aridis 
Berb.  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  ( 1 8 2|ö89). 
Cucurbitaria  Caragance.  Karst.  In  ramis  emortuis 
Carag.  arborescentis.  Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico 
(185|#88). 

Bot.  Not.  1895. 


5 


Cucurbit  aria  JRhamni.  (Nees.)  Fckl.  In  ramis  emortnis 
llh.  Frangulce.  Boh.,  Oroust,  Stillingsön  (18 7I788). 

Thyridium  lividum  (Pers.)  Sacc.  In  ramis  decorticatis 
Ain  't  glutinosce.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (^1 8 3 7 88). 

Ophiobolus  porphyrogonus  (Tode)  Sacc.  In  caulibus  siccis 
Solani  tuberosi.  Vg.,  AVenersborg,  Botered  (1828  792). 

Ophiobolus  Urticœ  (Rabh.)  Sacc.  In  caulibus  emortuis 
Urtiere,  dioicœ.  A7g.,  Halleberg  (1812K88). 

Ophiobolus  acuminatus  (Sow.)  Duby.  In  caulibus  siccis 
Cirsiilanceolati.  Vg.,  AVenersborg, G-ropbron ( 1 8 3 0 588). 

Linospora  CapreŒ  (DC.)  Fckl.  In  foliis  dejectis 

Salicis  CapreŒ.  Vg..  AVenersborg,  Lockered  (18  ‘ tj92). 

Sillia  ferruginea  (Pers.)  Karst. 

In  ramis  corticatis  emortuis  Corgli  Avellantü.  Vg., 
Halleberg  (1819j692). 

Polystigma  rubrum  (Pers.)  DC.  In  foliis  vivis 

Pruni  spino see.  Boh.,  Ljungskile,  Anfasterod  (18ls  7 8 7). 

Polystigma  ochraceum  (AVahlb.)  Sacc. 

In  foliis  vivis  Pruni  Parti.  A7g.,  AVenersborg,  Börsled 
(1823'789). 

— Pruni  Padi.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (1 82  °lg 92). 

Nectria  episphœria  (Tode)  Fr.  In  stromate 

Diatrypes  Stigmre.  Boh..  Ljungskile,  Gusseröd 

( 1 8 2 1 788). 

Claviceps  purpurea  (Fr.)  Tdl.  Sclerotium. 

In  caryopsidibus  Secalis  cerealis.  A7g.,  A\7enersborg 
(1817783). 

Claviceps  mir rocephala  (AVallr.)  Tdl.  Sclerotium. 

In  caryopsidibus  Phragmitis  communis.  Y g . , AVeners- 
borg, Rânnum  ;18us92). 

Claviceps  nigricans  Tul.  In  caryopsidibus 

Scirpi  palustris.  A7g„  AVenersborg.  Kasan  (18Uls93). 

Fpi  chloe  typhina  (Pers.)  Tul.  Ad  culmos  vivos 

Dactylidis  glom.  Vg.,  AA’enersborg,  Kasan  (182  7 92). 

Phyllachora  Ulmi  (Duv.)  Fckl.  In  foliis  dejectis 

Ulmi  montaner.  Upl.,  Upsala  in  horto  botanico 
(18291092). 


Phyllachora  graminis  (Pees.)  Fckl.  In  foliis 
Tritici  canini.  Vg.,  Halleberg  (186|992). 

Phyllachora  Junci  (Fr.)  Fckl.  In  calamis 

Junci  conglomérai} . Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (182  7|(184) 
Phyllachora  Pteridis  (Reb.)  Fckl.  In  frondibus  vivis 
Pt.  aquilinœ.  Dlsd..  Billingsfors  (182|b84). 
Plowrightia  rihesia  (Pees.)  Sacc.  Ad  ramos  aridos 
Ribis  rubri.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (1821j-89). 
Lophidium  compression  (Pees.)  Sacc. 

In  ramis  aridis  Lonicenc  Periclymeni.  Boh.,  Ljungs- 
kile,  Korsviken  (18i3|788). 

— Lonicercc  Xylostei.  Vg.,  Halleberg  (18lb|994). 

— Spirœcr  sp.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1 8 2 8| ä88). 

— Viburni  Opuli.  Vg.,  Halleberg  (186|,,92). 
Mysterium  pulicare  Pers.  Ad  corticem 

Alni  glutinosæ.  Vg.,  Wenersborg.  Lockered  (1822L92). 
Hysterographium  Fraxini  (Pees.)  de  Not. 

Ad  ramos  exsiccatos  Fr.  excelsioris.  Vg.,  Wenersborg, 
Lilleskog  (182  sjG92). 

Lophodermium  Pinastri  (Schrad.)  Chev.  In  foliis  siccis 
Pini  silvestris.  Dlsd..  Köpmannabro  (1811js89). 
Lophodermium  tumidum  (Fr.)  Rehm. 

In  petiolis  Sorbi  Jmcupariœ.  Boh.,  Ljungskile,  Dir- 
hufvud  (lS^SS). 

— Sorbi  Aucuparice.  Vg.,  Halleberg  (1819|692). 

Sphæropsideæ. 

Septoria  Podagrariœ  Lasch.  In  foliis  vivis  Aegopodii 
Podagrarice.  Upl.,  Upsala,  Stafsund  (182S/Ü93). 
Septoria  Scutellariae  Thüm.  In  foliis  vivis  Scutellariae 
galericulatee.  Vg.,  Wenersborg,  Brinkebergsknlle 
(1 8 1 9/7  92). 

Leptothyrium  Periclymeni  (Desm.)  Sacc.  In  foliis  vivis 
Lonicerce  Xylostei.  Vg . Halleberg,  Ättestupan 
(1 8 2 6ye92). 

Leptothyrium  alneum  (Lev.)  Sacc.  In  foliis  vivis  Alni 
glutinosæ.  Boh.,  Oroust,  Torp  (18l4/s92). 


60 


Melasmia  Empetri  Magn.  In  ramulis  vivis  junioribus 
Empetri  nigri.  Vg.,  Wenersborg,  Lindas  (18* 2 7 92). 

Melanconieae. 

Gloeosporium  B ibis  (Lib.)  Mont.  In  foliis  vivis  It  ibis 
alpini.  Vg.,  Göteborg  (1815/792). 

Melanconium  sphceroideum  Ltnk.  In  ramulis  exsiccatis 
Alni  glutinöses.  Boh.,  Ljungskile.  Korsviken(182°/787). 

In  — Alni  glutinöses . Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(1828/692). 

Melanconium  bicolor  Nees.  In  ramis  Betulce  albce. 
Dlsd.,  Dalbobergen  prope  urbem  Wenersborg  (18 8 ,87). 

Coryneum  umbonatum  Nees.  In  ramis  aridis  Quer  eus. 
Boh.,  Oroust,  Torp  (1815;787). 

Coryneum  disciforme.  Kze  & Schm.  In  ramis  exsiccatis 
Betulce  albce.  Dlsd.,  Dalbobergen  prope  urbem  We- 
nersborg (188;787). 

Hyphomycetes. 

Ovularia  pusilla  (Ung.)  Sacc.  In  foliis  vivis  Alchemillce 
vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (18 ‘‘  6 8 3 ) . 

Ovularia  primulana  Karst.  In  foliis  vivis  Primidce  offi- 
cinalis. Vg.,  Skara,  Skaraborg  (18ll/784). 

Helminthosporium  Tilice  Fr.  In  ramis  corticatis  emortuis 
T.  vulgaris.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (188f788). 

Trimmatostroma  Solids  Cua.  In  ramis  emortuis  Salicis 
sp.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (182^7S7). 

Phycomycetes. 

Cystopus  Candidas  (Pers.)  Lev.  In  foliis  etc.  vivis  Cap- 
sellce  Bur  see  pastor  is.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
(189  684).  Uph,  Upsala.  Slottsbacken  (IS2 3 92). 

In  — Sisymbrii  officinalis.  Boh.,  Marstrand  (182  ‘ 792). 

Cystopus  Tragopogonis  (Pers.)  Sohoet.  In  foliis  vivis 
Scorzonerce  humilis.  Vg.,  Skara,  Björkelund  (18b,_83). 
Boh.,  Oroust,  Torp  (18,  4 892). 

In  — Trag,  pratensis.  Vg.,  Skara  (18|4/783).  Upl., 
Upsala.  Högsta  (3  8 2 'l092 ). 


61 


Cystopus  spinulosus  d.  By.  In  f'oliis  vivis  Cirsii  arvensis. 
Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (183/fl94). 

Phytophthora  infestans  (Mont.)  d.  By.  In  foliis  vivis 
Solani  tuberosi.  Vg.,  Wei^ersborg  (183/994). 

Plasmopara  pygmœa  (Ung.)  Schroet.  In  foliis  vivis 
Anemones  nemorosce.  Upl.,  Upsala,  Kronoparken 
(18l8/B93). 

Plasmopara  nivea  (Ung.)  Schroet.  In  foliis  vivis  Aego- 
podii  Podagrarice.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(1822/692).  Dlsd.,  Hollbergsmosse  prope  urbem  We- 
nersborg  (18l5/s93). 

In  — Cerefom  silvestris.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
(189/684). 

Plasmopara  pusilla  (d.  By.)  Schroet.  In  foliis  vivis 
Geranii  silvatici.  Upl.,  Upsala,  Stafsund  (IS2  8 '(;9 3) . 
Vg.,  Wenersborg,  Botered  (183 1 j793). 

Premia  Lactucœ  Rgl.  In  foliis  vivis  Senecionis  elegan- 
tes. Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico  (1823|992). 

In  — Senecionis  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan 
(181 8j994). 

In  — Sonchi  oler acei.  Vg.,  Skara  Brogârden  (1 8 y j784). 

Peronospora  calotheca.  d.  By.  In  foliis  vivis  Aspertdce 
odoratce.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (185!792). 

Peronospora  Myosotidis  d.  By.  In  foliis  vivis  M.  strictce 
Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (^1 8 2 0 15 94). 

Peronospora  Vicice  (Berk.)  d.  By.  In  foliis  vivis  Or  obi 
tuberosi.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  il89jü84). 

Peronospora  Arenarice  (Berk.)  Tul.  In  foliis  vivis  Arena- 
rice  serpyllifolice . Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  ( 188|594). 

Peronospora  Ficariæ  Tdl.  In  foliis  vivis  Ficarice  verncc. 
Upl.,  Upsala  (18a|594). 

In  — Piamincidi  repentis.  Vg , Wenersborg,  Lockered 
(18*184). 

Peronospora  Violer  d.  By.  In  foliis  vivis  V.  tricoloris 
ß arvensis.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (18 2 °|594). 

Peronospora  Trifoliorum  d.  By.  In  foliis  vivis  Trifolii 
hybridi.  Dlsd.,  Mellerud,  Berg  (18l7Je94). 


lu  — Trifolii  medii.  Vg.,  Wenersborg,  Nybro  (18^,92). 

Peronospora  Potentillæ  d.  By.  lu  foliis  vivis  A Iche- 
millæ  vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (182'J|i;92). 

Peronospora  grisea  (Ung.)  d.  By.  In  foliis  vivis  Vero- 
nica1 agrestis.  Upl.,  Upsala.  Slottsbackeu  (182oi:,94). 

Peronospora  Lundi  (A.  Braun)  d.  By.  lu  foliis  vivis 
L.  amplexicatdis.  Upl.,  Upsala  Slottsbacken  (189 ,094). 

Peronospora  effusa  (Grév.)  Kabh.  In  foliis  vivis  Clieno- 
podii  alfri.  Vg.,  Skara  (1815:?84). 

In  — Spinaciæ  oleraceœ.  Vg.,  Hunneberg,  Fagerlmlt 

(18Bj792). 

Peronospora  Androsaces  Ni  tissu  In  foliis  vivis  A.  sep - 
tentrionalis.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (188  -94). 

Peronospora  alla  Fckl.  In  foliis  vivis  Plantaginis  ma- 
joris.  Vg.,  Hulmeberg.  Fagerbult  (18u  792). 

Sgnchgtrium  Anemones  (DU)  Woe.  In  foliis  vivis  Anetn. 
nemorosep.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (187y92).  Dlsd., 
Grönvik  prope  urbem  Wenersborg  (18b692). 

Protomyces  macrosporus  Ung.  In  foliis  vivis  Aegopodii 
Podagrarice.  Vg.,  Wenersborg.  Kasan  (18l5|792). 

Monadineæ. 

Plasmodia phora.  Alni  (Wor.)  Moll.  In  radicibus  Al  ni 
glutinöser.  Bob.,  Ljungskile,  Korsviken  (18l0787). 

Ustilagineæ. 

Ustilago  longissima  (Sow.)  Tul.  In  foliis  vivis  Glgcerier 
aquaticae.  Vg..  Wenersborg,  Kasan  (189i684). 

In  — Glgcerier  fluitantis.  Vg.,  Hjo  (1812j783). 

Ustilago  Ornithogali  (Kze.  & Scum.)  Kühn.  In  foliis  vivis 
Gageer  luteer.  Upl.,  Upsala  (18;i0  .92). 

Ustilago  Caricis  (Pers.)  Fckl.  In  ovariis  Caricis  dioicer. 
Vg.,  Skara,  Skaraborg  (1811|ï84). 

In  — Caricis  paniceeB.  Dlsd,  Hâbol  (182’784).  Bob., 
Marstrand  (1824.92). 

In  — Caricis  stelhdater.  Vg.,  Wenersborg.  Bokegârden 
(18';&83). 

In  — Caricis  vulgaris.  Vg.,  Lidköping  (18,b784). 


63 


Ustüago  violacea  (Pees.)  Fckl.  In  antheris  Viscariœ 
vulgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (182c|694). 

Ustüago  Tragopogi  (Pees.)  Schroet.  In  capitulis  Trag, 
pratensis.  Vg.,  Hjo  (1 812|783).  Upl.,  Upsala,  Högsta 
(182|1092). 

Ustüago  Scorsonerœ  (A.  & S.)  Schroet.  In  capitulis  Scor- 
sonerœ hutnilis.  Vg.,  Wenersborg,  Lindäs  (182h688). 

Entyloma  Calendulœ  (Oudem.)  d.  By.  In  foliis  vivis 
Calendulœ  officinalis.  Vg.,  Wenersborg,  Hästevad 
(18u|892). 

Tuburcinia  Trientalis  Berk.  & Br.  In  toliis  caulibusque 
vivis  T.  europeœ.  Vg..  Wenersborg,  Lockered  (1821|684). 

TJrocystis  Anemones  (Pers.)  Schroet.  In  foliis  vivis  Anem. 
nemorosœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1  Sls!0 92). 

Uredineæ. 

Uromgces  Fabce  (Pers.)  d.  By.  In  foliis  caulibusque 
vivis  Or  obi  tuber  oei.  I.  Vg.,  Hunneberg,  Fagerliult 
(18g!792).  Dlsd.,  Konradsdal  prope  urbem  Weners- 
borg (182|784). 

In  — Viciœ  sepium.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Onsjö 
(1819|792). 

In  — Viciœ  Fabœ.  II.  Boh.,  Oroust,  Torp  (1814|s92). 

In  — Orobi  tuberosi.  IL  III.  Vg.,  Wenersborg,  Locke- 
red  |1813|s83).  Dlsd.,  Katrinedal  prope  Weners- 
borg (1824jb92).  Boh.,  Oroust,  Torp  ^1814|892). 

In  — Viciœ  Crciccœ.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg,  Locke- 
red  (1813|s83). 

In  — Viciœ  Fabœ.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto  bo- 
tanico  (1823]992). 

In  — Viciœ  sepium.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg,  Onsjö 
(1 819|7 92).  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken(183|1092). 

Uromgces  Polygoni  (Pers.)  Fckl.  In  foliis  caulibusque 
vivis  Polygoni  avicularis.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg, 
Skräcklan  (1816[g83).  Upl.,  Upsala,  Högsta  ( 1 8 2 j1092). 

Uromyces  Trifolii  (Hedw.)  Léy.  In  foliis  vivis  T.  hybridi 


64 

V 

IL  Dlsd.  Berg  in  paræcia  Hohn  (1817|e94);  H,  III. 
Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1 82  2|s92). 

In  — Trif.  repentis.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg.  Nicklas- 
berg  (18ujs92). 

üromyces  Geranii  (DU)  Otth.  & Wartm.  In  foliis  vivis 
Geranii  silvatici.  I.  Upl.,  Upsala,  Stafsund  (182s,;93). 
In  — Ger.  silv.  II,  III.  Dlsd.,  Billingsfors  (1821j784); 
Upl.,  Upsala,  Alsike  (1818|992);  Vg.,  Wenersborg, 
Flo  (18  8|s93). 

üromyces  Acetoser  Schroet.  In  foliis  vivis  Rumicis  Ace- 
tocœ.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Nybro  (18y|692). 
Üromyces  Dactylidis  Otth.  In  foliis  vivis  Fi  ca  rire  verrue. 

I.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (18fij683). 

In  — Foce  nemoraJis.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg.  Rän- 
num  (1814;t,92). 

Üromyces  Alchemillce  (Pers.)  Fckl.  In  foliis  vivis  A. 
vulgaris.  II.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (18'’683);  II, 
III.  Dlsd.,  Mellerud,  Holm  (1817ju94'). 
Lromyces  minor  Schroet.  In  foliis  vivis  Trifolii  mon- 
tant. I.  Upl.,  Upsala,  Danmark  |182jj693). 

JJromyces  Solidaginis  (Sojumerf.)  Niessl.  In  foliis  vivis 
S.  Vir  your  cue.  III.  Vg.,  Hunneberg.  Fagerhult 
( 1 86| 7 9 2 ) ; Dlsd.,  Sunnanâ  (1817|G94). 

Üromyces  Ornithogali  Lev.  In  foliis  vivis  Gagece  hdcœ. 

III.  Upl.,  Upsala  (185|693). 
üromyces  Ficarice  (Schuh.)  Lév.  In  foliis  vivis  Ficarice 
vernœ.  III-  Upl.,  Upsala  (18ä|693). 

Melampsora  farinosa  (Pers.)  Schroet.  In  foliis  vivis 
Salicis  capreœ.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg,  Lindäs 
(186|992). 


(Forts.) 


65 

Fungi  novi  vel  critici  in  Suecia  lecti. 

Af  L.  Romell. 

1.  Agaricus  (Tricholoma)  lentus  Post,  leones 
et  Descript.  ined.,  nov.  spec. 

Exsicc.:  Romell , Fungi  exsicc.  prees.  scand.  101. 

Ag.  totus  albus,  tactu  baud  maculatiis  (sed  spe- 
cimina  exsiccata  sæpe  nonnihil  pallida),  siccus,  impo- 
litus,  junior  fere  vellereus,  sublentus,  sapore  miti, 
odore  debili;  pileo  carnoso,  convexo,  2 — 6 centim. 
lato,  disco  demum  in  pallidum  vergente;  stipite  deor- 
sum  attenuato,  circa  apicem  vulgo  (ob  lamellas  decur- 
rentes)  longitudinaliter  costato;  lamellis  firmis,  haud 
decolorantibiis,  nunc  leviter  sinuatis,  dente  decurrente, 
nunc  Clitocybarum  more  vere  decurrentibus  ; sporis 
pure  albis,  levibus,  ellipsoideis  vel  obovatis,  basi  sæpe 
oblique  apiculatis,  7,5 — 10  X 4,5 — 7 //,  uniguttulatis; 
basidiis  4-sporis,  clavatis,  40—45  X 8 a ; cystidiis  O. 

Gregarius  ad  acus  putrescentes  sub  Abiete  excelsa 
mensibus  Sept. — Nov. 

Hæc  species  valde  distincta,  licet  quoad  lamellas 
inter  Tricholomata  et  Clitocybas  vacillans,  in  pluribus 
locis  Sueciæ,  v.  c.  in  Ostrogothia  (H.  von  Post),  circa 
Holmiam  (ipse)  et  Upsaliam  (H.  von  Post),  tarn  fre- 
quenter occurrit,  ut  oculos  Friesii  certe  non  potuerit 
effugere.  Ag.  ( Trich .)  albus  Fr.  pro  parte  hue  spec- 
tare  videtur,  licet  forma  in  Icon.  sei.  tab.  43  fig.  1 
depicta  valde  di versa.  In  Monogr.  I.  p.  91  Fries  ipse  sub 
Ag.  albo  dicit  : ’’verosimile  plures  species  colligens”  et 
porro:  ’’exstat  formæ  tenuiores,  pileo  l1^  une.,  sapore 
mitiori;  etiam  pinetis.”  Hujus  loci  forte  quoque  Ag. 
cerussatus  in  Lund , Conspect.  Hym.  circa  Holmiam 
cresc.  (ob  notam:  ”In  regione  Conif.  ad  radices  arbo- 
rum  gregarius:  Kaknässkogen”,  quo  in  loco  Ag.  len- 
tus iterum  iterumque  sed  Ag.  cerussatus  vix  umquam 
mihi  obvius)  et  Tricholoma  album  in  C.  L.  Shear , New 
York  Fungi,  n.  5. 

Bot.  A7ot.  189 5. 


6 


66 


Ag.  (Trick.)  albus  Fr.  genuinus  ’’sapore  amaro, 
odore  debili”  a me  nondum  est  inventus,  nisi  idem  ac 
Ag.  (Trick.)  stiparopkyllus  Fr.  et  Lund,  qui  in  Suecia 
media  et  meridionali  sat  vulgaris  mihi  obvius.  Hie 
(Ag.  stiparophyllus)  saporem  amarum  quidem  vel  etiam 
urentem  habet,  sed  odor  est  quoque  fortis,  peculiaris, 
quasi  raphanoideus.  Ab  Ag.  lento  præterea  textura 
fragiliori,  colore  tactu  in  sordidum  mutato,  stipite 
deorsum  incrassato  etc.  longe  distat.  Ag.  albus  Schœff. 
t.  256,  cujus  sporæ  coloratæ  exhibentur,  ad  neutrum 
spectare  videtur. 

2.  Agaricus  (Olitocybe)  cerussatus  Fr. 

Exsicc.  : Romell,  Fungi  exs.  prœs.  scand.  102. 

Color  pilei  et  præcipue  lamellarum  fungi  junioris 
sæpe  in  cinereum  vel  cæsio-griseum  vergit.  Stipes 
demum  sæpe  cavus  vel  cavernosus  evadit.  Lamellæ 
crassitudine  carnis  pilei  2 — 4-plo  latiores.  Sapor  rai- 
tis.  Odor  recentis  debilis,  semiexsiccati  jodoformium 
sæpe  in  memoriam  revocat. 

Hæc  species  hucusque  tere  tantum  in  graminosis 
hortorum  nemorumque  mihi  obvia,  sed  in  talibus  locis 
sat  vulgaris  et  semper  gregaria  vel  cæspitosa.  — Inter- 
pretatio  mea  hujus  fungi  auctoritate  Doctoris  Rob. 
Fries  nititur.  A Doctore  L.  Quélet,  cui  specimina 
(anno  1891)  misi,  pro  Ag.  pkyllophïlo  habetur,  cui  re 
vera  valde  affinis. 

B.  Agaricus  (Clitocybe)  rhodoleucus  Rom., 
n.  sg t. 

Ag.  (Clit.)  carnosus,  glabrescens,  jove  sicco,  la- 
mellis  roseis  vel  incarnato-pallidis  exceptis,  totus  amo- 
ene  albus,  tempestate  autem  pluvia  totus  (extus  intusque) 
amoene  roseolus,  lamellis  intensius  roseis  vel  incarna- 
tis,  statura  Ag.  Orcellæ  vel  Prunuli,  sapore  miti, 
odore  debili  ; pileo  obconico,  superne  convexo  vel  demum 
fere  applanato,  rarissime  aliquantulum  concavo,  2 — 8 
centim.  diarn.;  stipite  conico  vel  a basi  crassa  fere 
cylindrico,  2 — 4 centim.  alto,  0.5 — 2 centim.  crasso  ; 


67 


lamellis  subconfertis,  angustis  (1 — 5 millim.),  nonnul- 
lis  furcatis ; sporis  in.  cumulo  albis,  sub  microscopio 
hyalinis,  leviter  scabris,  obovatis,  basi  apiculata,  6 — 9 
X 5 — 6,5  u ; basidiis  4-sporis,  clavatis,  30 — 45  X 
8 — 9 /y;  cystidiis  O. 

Hæc  pulchra  species  mensibus  Aug. — Nov.  ad 
acus  sub  Abiete  excelsa  gregaria  vel  cæspitosa  occur- 
rit,  sed  in  tribus  tantum  locis  Sueciæ,  nempe  prope 
TJpsaliam  (H.  von  Post),  circa  Holmiam  et  in  monte 
Omberg  (ipse)  hucusque  lecta. 

4.  Agaricus  (Clitocybe)  inversus  Fr. 

Exsicc.:  Roniell,  Fungi  exs.  prœs.  scand.  103. 

Sporæ  in  cumulo  pallide  gilvæ,  sub  microscopio 

fere  hyalinæ,  nucleo  chlorino,  scabræ  vel  irregulariter 
polyedricæ,  3 — 5 X 3 — 4 p. 

Specimina  in  Fungi  exs.  præs.  scand.  édita  ad 
Ag.  inversion  Fr.  vix  dubie  pertinent,  licet  leones 
ined.  Postianæ  ab  El.  Fries  determinatæ  aliam  inter- 
pretationem  suadere  videntur.  Cum  descriptione  in 
Monogr.  I.  p.  124  et  Hym.  Eur.  p.  96  bene  congru- 
unt.  Species  hæc  est  circa  Holmiam  sub  Abiete  ex- 
celsa vulgaris,  ut  jam  indicavit  Fries  in  Mon.  1.  c. 
— Species  homonyma  in  Schroder,  Pilze  Schlesiens 
n.  567  videtur  prorsus  eadem.  Quid  autem  spectet 
Ag.  inversus  Scop.  FI.  earn.  n.  1534,  qui  "totus  sor- 
dide ruber,  margine  pilei  erecto  lobato”  describitur  et 
’’inter  Fagos”  circa  Idriam  inventus  est,  mihi  non 
liquet.  E contra  Ag.  gilvus  Pers.  Syn.  p.  448  hand 
dubie  idem  est  ac  Ag.  inversus  Fr.,  quod  Fries  ipse 
docet  in  Mon.  I.  p.  123.  — Ag.  incur  vus  Schceff.  t. 
65,  hue  quoque  ductus,  potius  Flamm ulam  aliquam 
vel  forte  Cantharellum  aurantiacum  sistit. 

5.  Agaricus  (Clitocybe)  Vulpecula  Kalchbr. 
Icon.  sel.  XXXIX,  fig.  2. 

Incertus  sum,  an  hue  pertineat  specimen,  quod 
prope  Holmiam  10  Nov.  1894  in  silva  abiegna  legi. 
Icon  Kalchbrenneri  citata  parum  obstat,  licet  in  spe- 


68 


ciruine  meo  basis  stipitis  est  non  ita  distincte  bulbosa. 
Ag.  {dit.)  splendens  Fr.  in  Icon.  sei.  pi.  55.  f.  1 
habitum  non  male  refert,  sed  in  meo  fungo  pileus  est 
minus  concavus,  lamellæ  brevius  decui’rentes,  caro 
crassior  et  stipes  albus.  Prof.  H.  von  Post,  cui  dimi- 
diurn  speciminis  misi,  affirmât  sibi  ignotum  et  ad  Ag. 
splendentem  minime  ducendum  esse.  Ulterius  obser- 
vandum  et  in  Suecia  et  in  Hungaria,  nam  Kalch- 
brenner  sporas  sui  fungi  non  descripsit.  Comparationis 
causa  descriptionem  plenam  speciminis  mei  hie  reddo: 

Ag.  (Clit.)  carnosus.  glaber,  sapore  miti,  odore 
fere  nullo;  pileo  leviter  obconico,  superne  parum  con- 
cavo,  gilvo-fulvo,  circa  marginem  declivem  pallidiore. 
7 centim.  diam.;  stipite  cavernula  longitudinali  sub- 
centrali  irregulari  2 millim.  lata  prædito,  ceterum 
solido  albo  vel  albido,  3,5  centim.  alto,  ad  medium 
1,3  centim..  ad  basin  1,7  centim.  crasso;  lamellis  con- 
fertissimis.  albis,  3 — 4 millim.  latis,  acie  subtiliter 
eroso-villosa  : sporis  levibus,  glabris,  hyalinis,  obovato- 
sphæroideis.  ad  basin  breviter  apiculatis,  5 — 8x4 — <• 
6 ju,  guttula  globosa  centrali  2 /_(  diam.  præditis: 
basidus  clavatis,  30  X 6—7  ju  ; cystidiis  in  acie  la- 
mellarum  mollibus,  brevibus,  lineari-subulatis. 

6.  Agaricus  (Omphalia  i pectinatus  Rom.,  n.  sp. 

Ag.  totus  albus,  glaber,  hygrophanus,  sapore  miti. 
odore  fere  nullo;  pileo  membranaceo,  in  centro  sæpe 
umbilicato,  ceterum  convexo  vel  etiam  campanula  to, 
margine  sinuoso  vel  fere  lobato,  usque  ad  medium 
pectinato-sulcato,  3 — 6 centim.  diam.  ; stipite  subæ- 
quali,  demum  irregulariter  angusteque  fistuloso,  extus 
fere  glabro,  sursum  vix  striato,  4 — 6 centim.  longo, 
circa  4 millim.  crasso;  lamellis  fere  distantibus,  circa 
stipitem  decurrentibus,  angustis  (2  — 4 millim.);  sporis 
ellipsoideo-oblongis,  basi  sæpe  breviter  apiculatis,  hya- 
linis, 6 — 7 X 3 jit]  basidiis  clavatis  30  X 7 //  ; cysti- 
diis nullis  vel  saltern  non  basidia  superantibus. 


69 


Hune  fungum  hucusque  uno  tantum  loco  inter 
gramina  et  Urticam  dioicam  juxta  rivulum  in  silva 
acifolia  vel  mixta  prope  Holmiam  10  et  16  Oct.  1894 
gregarium  et  sat  copiosum  legi.  — Ob  pileum  mera- 
branaceum  et  sulcatum  ad  Omphalias  duxi,  sed  habi- 
tus potius  Olitocybes. 

7.  Agaricus  (Omphalia)  campestris  Rom.,  n.  sp. 

Ag.  (Omphalia)  serotinus,  glaber;  pileo  fuligineo- 

fusco,  membranaceo,  in  centro  leviter  urabilicato,  cete- 
rum  campanulato,  hemisphærico  vel  démuni  etiam 
convexo-applanato,  margine  in  statu  udo  pellucide 
striato,  in  sicco  sulcato,  5 — 15  millim.  diam.  ; stipite 
æquali,  deorsum  pileo  concolori,  sursum  albo,  glabro,- 
intus  fistuloso  1,5 — 3 centim.  longo,  1 — 1,5  millim. 
raro  ultra  crasso;  lamellis  distinctis,  albo-cæsiis,  de- 
currentibus  1 ]j2 — 3 millim.  latis;  sporis  ellipsoideis 
vel  obovatis,  9 — 13  X 6 — 8 ju,  hyalinis. 

In  collibus  muscoso-graminosis  apricis,  v.  c.  Ladu- 
gârdsgarde  ad  Holmiam  (ipse)  et  Polacksbacken  prope 
Upsaliam  (H.  von  Post),  mensibus  Oct.  et  Nov.  spar- 
sus  vel  gregarius  occurrit  hic  pulclier  fungus,  sed  ob 
minutiem  et  colorem  pilei  obscurum  facile  prætervisus. 
— Ag.  ( Omph .)  maurns  Fr.  (Fungi  exsicc.  præs. 
scand.  105),  quoad  pileum  fere  concolor,  probe  est 
di versus  statura  majore,  stipite  toto  (usque  ad  lamel- 
las)  colorato  (fuligineo-umbrineo  vel  livido),  lamellis 
valde  confertis,  albis  vel  leviter  cinerascentibus  (haud 
tarnen  cæsiis),  sporis  globoso  ellipsoideis,  minoribus, 
4V2 — 7 X 4 — 5 fi  etc.  nec  non  statione  (ad  terrain 
nudam  in  silvis  acifoliis). 

8.  Agaricus  (Flammula)  alnicola  Fr. 

Exsicc.:  jRomeU,  Fungi  cxs.  præs.  scand.  109. 

Fungus  sub  hoc  nomine  in  Fungi  exs.  præs. 

scand.  distributus  ad  et  juxta  truncos  varios  arborum 
frondosarum,  v.  c.  Salicis,  Alni,  interdum  quoque  aci- 
foliarum  mens.  Sept,  et  Oct.  copiose  occurrit.  Sapor 
est  semper  omnino  mitis,  sed  odor  amaricans-.  Fries 


70 


(in  Monogr.  p.  356)  saporem  amarum  indicat,  forte 
lapsu  calami,  nisi  alia  species  immixta.  Ag.  flavidus 
Schuß',  t.  35  meo  fungo  ita  similis,  ut  vix  diversum 
censerem,  licet  ’lamellis  albidis7’  describitur,  quod  in 
fungum  juvenilem  tantum  quadrat. 

9.  Stereum  spadiceum  Fr. 

Exsicc.  : Romell , Fungi  exs.  præs.  scand.  28  et  122. 

Specimina  in  Fungi  exs.  præs.  scand.  sub  n:o  28 
distributa  certissime  ad  Ster.  spadiceum  Fries  pertinent. 
Quélet  et  Bresadola  pro  Stereo  cristidato  Quel,  liabent 
et  affirmant  (in  litt.)  Ster,  spadiceum  Pebs.  diversam 
speciem  sistere.  — Quum  specimina  in  Cent.  I.  édita 
ab  insectis  partim  destructa  essent,  nunc  incolumia 
specimina  in  Cent.  II.  distribue,  ut  de  interpretatione 
speciei  Friesii  nulla  restet  dubitatio. 

10.  Stereum  tuberculosum  Fr.  Hym.  Eur. 
p.  644. 

Stereum  effusum,  albidum,  pallescens,  rimosopa- 
pillosum;  hyphis  0,5 — 3 a latis;  strato  subhymeniali 
vesiculis  (quæ  hypharum  apices  sistere  videntur)  nume- 
rosis,  ellipsoideis  vel  obovatis  vel  clavatis  tenuimem- 
branaceis,  25 — 45  X 10 — 20  //  prædito:  basicliis  4 
sporis,  4 — 4,5  jU  crassis;  sporis  ellipsoideis  vel  oblon- 
gis,  inæquilateralibus,  hyalinis,  3 — 4 X 1,5  // 

Descriptionem  hie  datam  ad  specimina  Gotlan- 
dica  in  paroecia  Hangvar  ad  cortices  Abietis  15  Jul. 
1892  lecta  feci.  Cum  his  exacte  congruunt  et  spe- 
cimina originalia  in  museo  Bot.  TJpsal.  servata  et 
specimen  alpestre  Tridentinum  a Bresadola  "ad  radices 
Abietis  excelsæ  denudatas  7!mense  Aug.  1893  lectum. 
— Species  ob  tramam  cystophoram  valde  peculiaris 
et  forte  pro  typo  novi  subgeneris  (Cystostroma)  ha- 
benda.  — In  Corticio  polygonio  (Fungi  exs.  præs.  scand. 
128)  inveniuntur  quoque  cystæ  vel  vesiculæ  subhy- 
meniales,  sed  rariores,  pyriformes,  30 — 60  X 15 — 30 
fx  et  membrana  leviter  incrassata  præditæ,  quas  Kar- 
sten Krit.  Öfv.  p.  407  pro  cystidiis  alte  immersis  habet. 


71 


11.  Stereum  rufum  Fr. 

Exsicc.:  Romell , Fungi  cxs.  press.  scand.  123. 

Stereum  verruciforme,  plicato-tuberculosum,  mag- 
nitudine  Hypoxyli  fusci  vel  parum  majus,  hymenio 
lateritio-fulvo  vel  fusco-rufo,  sæpe  griseo-pruinatö  ; 
sporis  allautoideis,  6 — 9 X 2,  continuis,  hyalin'is  ; 
basidiis  4-sporis,  4 — 4,5  fi  latis;  cystidiis  haud  emer- 
gentibus,  lineari-oblongis,  rugosis,  50 — 80  X 9 — 11  /u. 

Hunc  fungum  auctores  fere  omnes,  Karsten  ex- 
cepto,  ”ad  cortices  Tiliæ”  habitare  indicant,  sed  veri- 
simile  perperam  vel  aliam  speciem  spectantes.  Ipse 
semper  in  ramulis  caducis  Popidi  legi.  In  hoc  sub- 
strato  habitant  quoque  omnia  specimina  in  Museo 
Upsal.  servata.  — Hue  pertinet  Stereum  verrucœforme 
Horn,  in  litt.  — Hypocrea  Richardsoni  B.  et  M.  in 
New- York  Fungi  n.  88  ’’on  fallen  branch  of  Populus” 
videtur  quoque  hujus  loci,  fere  tantum  colore  nonni- 
hil  puriore  recedens.  Sed  Stereum  rufum  in  Raben- 
horst,  Fungi  Eur.  1407  a Winter  hue  citatum,  toto 
coelo  diversum  et  potius  Ster,  purpureum  vel  affinem 
speciem  exhibet,  saltern  in  exemplo  Musei  Holm.  — lhele- 
phora  rufomarginata  Pers.  et  Auricularia  cinerea  Sow. 
ut  synonyma  sub  Stereo  rufo  vulgo  collocatæ,  haud 
dubie  longe  aliam  vel  forte  alias  species  spectant.  — 
Ob  cystidia  immersa.  ad  genus  proprium  (Cryptochæte) 
a Karsten  relatum. 

12.  Corticium  acerinum  Pers.  Obs.  Myc.  I. 
p.  87. 

Exsicc.:  Romell , iungi  exs.  prces.  scand.  125. 

Corticium  pure  album,  effusum,  adnatum,  glabrum 
vel  sub  lente  interdum  subtiliter  pulverulentum,  nullo 
modo  fibrosum,  potius  sicut  e pulvere  agglutinato  vel 
massa  homogeuea  compositum,  demum  sub  lente  areo- 
lato-rimosum,  margine  similari;  hyphis  mox  destructis 
vel  ob  granula  et  crystalla  intermixta  haud  conspicuis; 
sporis  ellipsoideis,  regularibus,  liquidis,  9 — 14  v 6 — 8 


//;  basidiis  4 sporis,  5 — 7 j.i  crassis,  circa  20  ju  longis, 
vulgo  haud  conspieuis. 

Ad  corticem  truncorum  vivorum  Aceris  platauoi- 
dis.  — Fries,  Epier,  p.  558  et  Hym.  Eur.  p.  645 
cum  aliis  ut  imperfection,  sterile”  rejecit,  sed  sporæ 
fere  semper,  etiam  in  tenuissimis,  adsunt.  In  speci- 
minibus  exsiccatis  conspicuæ  fiant,  si  specimina  in 
camera  humida  per  aliquot  boras  vel  dies  emollita 
sunt.  Acidi  lactici  usum  quoque  commendo.  — Formai 
sequentes  a primaria  vix  diversæ  videntur. 

Forma  quercina  Pers.  Syn.  p.  582.  Thelepliora 
dryina  Pers.  Myc.  Eur.  I.  p.  152.  Thelephora  ace- 
rina  c)  Quercus  Fries,  Syst.  Myc.  I.  p.  458.  Exsicc.: 
Homed,  Fungi  exs.  prees.  scand.  120. 

Ad  truncos  vivos  Quercus. 

Forma  Ulmi  Fries,  Syst.  Myc.  I.  p.  453  Exsicc.: 
Homed,  Fungi  exs.  prees.  scand.  127.  Sporæ  15  X 
6 — 9 /(. 

Ad  truncos  vivos  Ulmi. 

Forma  Salicis 

Exsicc.:  Schröder,  Pilze  Schlesiens  n.  207  (sub 
nomine  Port,  calceum ) 

Sporæ  12 — 15  X 7 — 9 ja. 

Ad  truncos  Salicis  fragilis. 

13.  Corticium  Abietis  Fr.  Syst.  Myc.  I.  p. 
453  (ut  forma  Thel.  acerinæ). 

Exsicc.:  Homed,  Fungi  exs.  prees.  scand.  129. 

Corticium  album  vel  candidum,  per  ætatem  mar- 
gine  excepto  sæpe  cinerascens  vel  griseofuscescens, 
effusum,  adnatum,  tenue,  primo  subtiliter  pulverulen- 
tum,  demum  fere  nudum,  interdum  nitidum,  sub  lente 
densissime  rimulosum,  baud  fibrosum,  sed  potius  quasi 
pulvere  agglutinato  compositum;  hypliis  mox  destructis 
(in  margine  tantum  conspicuis),  subbymenialibus  septatis. 
ad  septa  uno  latere  nodulosis,  2 — 3 jli  crassis,  hymeniali- 
bus  (cystidiis?)  basidia  superantibus,  sæpe  irregulariter 
subtorulosis,  sursum  vulgo  clavatis  vel  etiam  capitatis 


73 


(crassit.  usque  ad  9 fi).]  basidiis  subglohosis,  ellip- 
soideis,  ovoideis,  obovoideis,  clavatis,  12  — 24  X 9 — 
13  intus  dense  granulosis,  demum  4 sterigmata, 
longa  (usque  ad  20  //  vel  ultra),  filiformia  2 ^ — 3 fjL 
crassa  gerentibus  et  tunc  sæpe  spurie  longitudinaliter 
divisis  vel  cruciatim  septatis;  sporis  allantoideis,  gra- 
nulis  repletis,  10 — 17  X 4 1j2 — 7 fx. 

In  cortice  et  ligno  ramulorum  emortuorum  Abie- 
tis  excelsæ  sat  vulgaris  et  copiosa  circa  Holmiam  etc. 
occurrit  hæc  species  et  fere  per  annum.  Etiam  in 
ramulo  emortuo  Syringæ  semel  parce  legi  (ad  Mar- 
gretelund  in  Roslagen).  — Ob  basidia  demum  plus 
minus  divisa  ad  Tremellineos  accedere  videtur,  art  bene 
monet  BresadoJa  (in  litt.).  Auctores  aliqui  pro  C.  calceo 
habent.  Etiam  in  museo  Bot.  Upsal.  adest  specimen 
(a  M.  N.  Blytt  missum),  quod  El.  Fries  signa  vit  ut 
”C.  calceum  Fr.”,  sed  cetera  specimina  ab  El.  Fries 
ut  C.  calceum  determinate  hue  non  spectant.  — 
Xerocarpus  farinellus  Karst,  vix  dubie  hujus  loci,  forte 
etiam  Thel.  calcea  rimosa  Seer.  M/yc.  Su.  III.  p.  223. 

14.  Teichospora  seminuda  (Pers.  et  De  Not.) 
Sacc.  Syll.  Pyren.  II.  p.  297. 

Forma  Mali. 

Peritheciis  2/3  millim.  latis,  lj2  millim.  altis;  ascis 
8-sporis,  190 — 300  X 12  — 15  /u  ; sporis  monostichis, 
30 — 40  X 12  /U,  7 — 10-septatomuriformibus,  ad  me- 
dium non  vel  leviter  tantum  constrictis. 

Sparsam  vel  gregariam  in  ligno  ramuli  emortui 
Pyri  Mali  ad  Snäckgärdet  prope  Visby  Gotlandiæ  3 
Jul.  1887  parce  legi.  Ligni  superficies  grisea  vel 
nigropunctata. 

Forma  Ulmi. 

Exsicc.:  Romell,  Fungi  exs.  prüßs.  scand.  18d. 

Peritheciis  sparsis  vel  gregariis,  in  ligno,  cujus 
superficies  nigrata,  vulgo  totis  sed  haud  profunde 
immersis,  1\i — ^ millim.  diam.,  ostiolo  ad  instar  pa- 
pillae minutæ  atræ  in  ligni  superficie  emergente;  ascis 

Bot.  Not . 1895.  7 


74 


130  — 180  (p.  sporif.  125  — 135)  X 15 — 23  ju ; sporis 
vulgo  monostichis,  23  — 30  X 10 — 13  u,  5 — 7 sep- 
tatis.  muriformibus,  ellipsoideo-oblougis,  ad  medium 
plus  minUsve  constrictis  \ paraphysibus  filiformibus,  copi- 
osis,  3 //  crassis. 

In  ramis  emortuis  decorticatis  fuscatis  Ulmi  ad 
Rosersberg  inter  Upsaliam  et  Holmiam  7 Apr.  1890 
copiose,  ad  Ladugardsgärde  prope  Holmiam  mense 
Majo  1888  parcius  legi.  Ad  hanc  formam  spectat 
T.  immer  sa  Rom.  in  litt.  Specimina  authentica  T. 
seminudæ  nondum  vidi,  sed  formæ  descriptæ  huic  spe- 
ciei  certe  affines  sunt,  nisi  cum  ea  omnino  identicæ. 

15.  Pyrenopeziza  Jasiones  Rom.,  n.  sp. 

Ex  nice.  : Romell , Fungi  exs.  press,  scand.  196. 

Apotheciis  sparsis  vel  gregariis,  in  caulibus  foliis- 

que  nigricantibus  innatis,  erumpentibus,  nigris,  1 3 — 1 2 
millim.  latis,  in  statu  udo  apertis,  margine  erecto 
dentato,  in  statu  sicco  varie  contractis  vel  e lateribus 
duobus  compressis,  epithecio  griseo  vel  nigricante; 
ascis  octosporis,  clavatis,  45 — 60  X 6 — 8 m,  poro 
apicali  jodo  cærulescente  ; sporis  subdistichis,  oblongis, 
intus  guttulis  2 — 4,  minutis  præditis,  9 — 14  X 2,5  — 
3.5  u.  continuis.  liyalinis  ; paraphysibus  filiformibus, 
1 — 2 p crassis,  ad  apicem  sæpe  crassioribus  usque 
ad  4 iu). 

In  caulibus  semivivis  Jasiones  montanes  ad  Fem- 
sjö  Sueciæ  28  Aug.  1890  sat  copiose  legi.  — A Pgr. 
nigrißcans  Rehm  Discom.  p.  628,  cui  videtur  atfinis, 
recedit  apotheciis  rnulto  minoribus,  reactione  jodica 
etc.  Quomodo  se  habeat  ad  Pyr.  radians,  Gentianæ, 
Phyteumatis  etc.,  quorum  cum  speciminibus  mihi  baud 
lierait  conferre,  dicere  non  possum.  Quum  autem  D:r 
Rehm,  cui  specimina  misi,  pro  nova  Pyrenopezizæ 
specie  (in  litt.)  habet,  hand  dubitavi  quin  ut  talein 
ederem. 

16.  Pyrenopeziza  pezizelloides  Rehm  in  litt., 


n.  sp. 


75 


Apotheciis  sparsis,  erumpentibus,  primo  globosis, 
dein  cupulatis,  margine  hyphis  septatis,  30 — 50  X 
4 — 5 a subfarinaceo-ciliatulo,  ceterum  glabris,  sub- 
aurantiis  vel  rufescentibus,  \ millim.  latis,  quoad  con- 
sistentiam  ceraceis,  in  statu  sicco  varie  contracté, 
epithecio  byalino-rubello  : ascis  clavato-cylindraceis, 

50 — 60  X 4 p-,  sporis  fusoideis,  8 — 10  X 1 — 1,5  p, 
paraphysibus  filiformibus,  vix  1 p crassis. 

In  caulibus  emortuis  hornotinis  Cynanchi  Vince- 
toxici  ad  Betsede  insulæ  Yermdön  prope  Holmiam  5 
Jill.  1891  legi. 

17.  Cenangium  quercicola  Bom.,  n.  sp. 

Exsicc.  : liomell , Fungi  exs.  prœs.  scand.  199. 

Apotheciis  sparsis  vel  2 — 3 cæspitose  aggregatis, 

per  peridermium  varie  fissum  erumpentibus,  cupulatis, 
margine  incurvo,  extus  farina  vel  pruina  cinerea  sal- 
tern versus  marginem  conspersis,  deorsum  fere  brun- 
neis,  2 — 3 millim.  latis,  in  statu  sicco  e lateribus  duo- 
bus  compressis  vel  varie  plicatis,  epithecio  pallido;  ascis 
fere  cylindraceis,  75  — 90  X 6 p,  octosporis;  sporis 
obovato-fusoideis,  ad  apicem  fere  obtusis,  deorsum 
acutis,  continuis,  hyalinis,  7 1|2 — 9 X 2 — 3 p;  para- 
physibus  linearibus  vel  f'usoideo-linearibus,  deorsum 
simulate  septatis,  4 — 5 p crassis. 

In  ramulis  emortuis  sed  nondum  caducis  Quercus 
ad  Holmiam  14  Jul.  1891  copiose  legi.  — Hue  spectat 
Cenangium  Bomellianum  Behm  in  litt,  C.  glabrum 
Behm  Discom.  p.  225  videtur  affine,  sed  ob  apothecia 
nuda  et  multo  minora  verisimiliter  diversum. 

18.  Odontotrema  Pini  Bom.,  n.  sp. 

Exsicc.:  Romell , Fungi  exs.  prœs.  scand.  200. 

Apotheciis  sparsis,  erumpentibus,  demum  basi  tan- 
tum immersa,  depresso-globosis,  1J2 — 2|3  millim.  latis, 
ore  rotundo,  margine  incurvo  fere  integro,  extus  rufes- 
centi  fuscescentibus,  intus  lætius  rubellis  vel  rufulis; 
ascis  cylindraceo-clavatis,  50 — 60  X 9 p,  jodo  haud 
cærulescentibus  ; sporis  allantoideis,  vulgo  guttulis  minu- 


-tis,  2 — 4 præditis,  démuni  spurie  1 — septatis,  hya- 
linis,  12 — 15  X 1 '!2 — 2 // : paraphysibus  filiformibus, 
1 — 2 ju  er  assis. 

In  ligno  nudo  ramulorum  liumi  jacentium  Pini 
silvestris  ad  Drottningholm  prope  Holmiam  18  Maj 
1890  bene  evoluta  specimina  invenit  uxor  mea,  ad 
Hallaböke  in  parœcia  Femsjö  Sueciæ  7 Sept.  1890 
specimina  exoleta  apotheciis  jam  evacnatis  ipse  legi. 
— D:r  Rehm,  oui  determinationem  hujus  quoque  spe- 
ciei  debeo  (”0.  Romellii  Rehm,  nov.  sp.71),  notât  (in 
litt.  25  Aug.  1890):  51bes.  durch  J — und  schmale, 
zuletzt  2 zellige  Sporen  von  allen  beschriebenen  Arten 
verschieden77.  — Nomina  hujus  et  prions  a Rehm 
humanissime  proposita  sed  nondum  publicata  mutavi, 
,quia  parum  significantia. 

Holmiæ  17  martio  1895. 


77 


Botaniska  föreningen  i Stockholm. 

Sammanträdet  den  25  jan.  1894. 

1.  Dr.  Jungner  meddelade  resultatet  af  sina 
undersökningar  ofver  den  biologiska  betydelsen  af  bla- 
dets  sagtänder.  Jmf.  Flora  1894,  p.  261. 

2.  Dr.  Starbäck  redogjorde  for  nagra  intressanta 
rön  i E.  Fries’  svampherbarivim. 

Sammanträdet  den  8 febr. 

1 . Lektor  Nilsson  föredrog  om  nordvestra  Oster- 
götlands  växtsamhällen. 

2.  Kami.  Kellgren  holl  föredrag  om  den  skan- 
dinaviska  björkregionen.  Jfr.  Dot.  Not.  1894,  p.  233. 

Sammanträdet  den  22  febr. 

1.  Kand.  Kellgren  gaf  en  framställning  af  A. 
De  Candolle’s  botaniska  verksamhet. 

2.  Docenten  af  Klercker  föredrog  om  F.  Elf- 
vings  arbete  ’’Physiologische  Fernwirkung  einiger  Kör- 
per”, samt  för  de  afvikande  meningar,  som  med  anled- 
ning  af  detta  arbete  framstälts  af  Wiesner,  Errera  m.  fl. 

Sammanträdet  den  8 mars. 

1.  Docenten  af  Klercker  meddelade  en  öfver- 
sikt  af  äl.dre  och  nyare  metoder  för  växtpressning, 
särskildt  den  MoLL’ska,  samt  redogjorde  tör  en  af  honom 
sjelf  uppfunnen  metod  i nämda  hänseende. 

2.  Amanuensen  Ekstam  framlade  och  demon- 
strerade  en  af  honom  pä  Novaja  Semlja  funnen  ny 
form  al  Juncus  bighmis , ß excellais  \i.  var.  (Jfr.  Öfvers. 
af  K.  Y.  A.  Handl.  1894,  n:o  4,  pp.  171  — 175). 

Sammanträdet  den  5 april. 

1.  Amanuensen  Ekstam  höll  föredrag  om  den 
alpina  standortens  inflytande  pa  bladets  anatomiska 
byggnad. 


78 


2.  Dr.  Grevilmus  töredrog  cnn  växtformationer- 
nas  utveckling  pa  holmar  i Indals-  ock  Angermanelf- 
ven.  Se  S.  G.  U.  1895,  Ser.  C,  n:o  144. 

Sammanträdet  den  1 2 april. 

1.  Dr.  Jüngner  köll  ett  med  förevisningsmaterial 
fran  Skandinavien  ock  Scliweitz  illustreradt  föredrag 
om  bladtyperna  kos  en  del  företrädesvis  alpina  släkten 
fran  klimatologiskt  växtgeografisk  ock  tylogenetisk 
synpunkt.  Jfr.  Bot.  Not.  1894,  p.  236  ock  Flora 
1894,  p.  277. 

2.  Dr.  Starbäck  meddelade  en  del  systematiska, 
biologiska  ock  anatomiska  undersökningar  af  Spkse- 
riacéer.  Jfr.  Bik.  t.  K.  V.  A.  Handl.  Bd.  19,  Afd. 
III,  n:o  2. 

Sammanträdet  den  26  april  1894. 

1.  Amanuensen  Hedström  redogjorde  för  fynd 
af  kasselnötter  i Mytilus-lera  i en  profil  vid  Askam- 
men  i närlieten  af  Ornsköldsvik. 

2.  Lektor  Nilsson  köll  föredrag  om  nyare  meto- 
der  för  växtfysiognomiska  undersökningar. 

3.  Dr.  Ljungstedt  föredrog  om  uttalet  af  latinska 
växtnamn.  Jfr.  Bot.  Not.  1 894,  p.  246. 

Sammanträdet  den  17  maj. 

1.  Docenten  af  Klercker  redogjorde  för  de  all- 
männa  principerna  för  fÿlogenetiska  rekonstruktioner. 

Sammanträdet  den  11  Okt. 

1.  Docenten  af  Klercker  redogjorde  för  Natha- 
nael Pringsheim’s  vetenskapliga  verksamhet. 

2.  Dr.  Ljungstedt  förevisade  öfvergängsförmer 
mellan  oxel  och  rönn  fran  ßunmarö  i Stockholms 
skärgard. 

3.  Dr.  Grevillius  föredrog  om  uppträdandet  af 
mykorrhiza  inom  släktet  Botri/chhim  samt  omnämde 
rotskottsbildning  hos  /».  virginianum. 


79 


4.  Hr  Sternwall  framlade  en  samling  fanero- 
gamforxner,  mestadels  frân  Bohuslänska  kusten,  samt 
en  förmodad  hybrid  mellan  Thrmcia  hirta  och  Leon- 
todon  hispidus. 

Sammanträdet  den  25  okt. 

1.  Docenten  af  Klerceer  föredrog  om  Potamo- 
getonernas  biologi. 

2.  Dr.  Tiselids  demonstrerade  l:sta  fascikeln  af 
sitt  exsiccatverk  "Potamogetones  suecici  exsiccati”. 

3.  Dr.  GtRevillius  redogjorde  för  ett  par  relikt- 
formationer  af  Ulmus  Montana  frân  Fâgelberget  och 
Karlberget  vid  Stroms  Vattudal  i norra  Jämtland. 

Sammanträdet  den  8 nov. 

1.  Docenten  af  Klercker  föredrog  om  rotspet- 
sens  ’’hjärnfunktion”. 

2.  Kandidat  Kellgren  föredrog  om  Hailands 
naturförhallanden  samt  visade  en  samling  växter,  kou- 
serverade  medelst  sulfitpapper. 

3.  Amanuensen  Ekstam  lemnade  en  framställ- 
ning  af  formalinet  som  konserveringsvätska. 

Sammanträdet  den  22  nov. 

1.  Dr.  Jungner  höll  föredrag  om  dct  ständiga 
du gg reg  nets  inflytancle  pd  bladgestalten  vid  forsar  och 
vattenfall  samt  om  af  honom  anstälda  experiment  i och 
för  utrönandet  af  droppande  vattens  inverkan  pä  ut- 
bildningen  af  regnbladskaraktärer.  Det  permanenta 
duggregnet  frân  fallen  hade  smâningom  gifvit  Vegeta- 
tionen ett  ntseende  delvis  liknande  det,  som  växt- 
ligheten  i mycket  regnrika  trakter  egde,  men  dess- 
utom  hade  i tili  fjällen  angränsande  trakter,  troligen 
pâ  grund  af  vattnets  läga  temperatur,  äfven  andra 
egendomligheter  utbildat  sig  beträffande  bladen,  säsom 
bland  annat  förekomsten  af  invikna  eller  krusiga  kanter. 
Äfven  vinden,  som  ofta  spelar  en  betydande  rol  vid 


80 


fallen,  liksom  ocksâ  det  kalla  underlaget,  bade  utöfvat 
inflytande  pä  vegetationens  utbildning. 

2.  Kandidat  Iyellgren  föredrog  om  steppfrägan. 

Sammanträdet  den  13  dec. 

1.  Dr.  Ljüngstedt  höll  föredrag  om  de  svenska 
växtna  innen. 

2.  Dr.  Jüngner  framlade  nya  hybrida  mellan- 
former  mellan  Ranunculus  acris  och  R.  auricomus, 
funna  i trakten  af  Sundsvall  och  Östersund.  Jfr.  Bot. 
Not.  1894,  p.  156. 

3.  Dr.  G-revillics  förevisade  en  form  af  Antenna- 
ria  dioica  med  abnorm  skottbildning. 

4.  Fröken  Olbers  visade  ett  abnormt  fall  af  ut- 
bildning af  jordstammar  hos  potatisplantan. 

5.  Amanuensen  Ekstam  föredrog  med  anslutning 
tili  ett  vid  ett  föregäende  sammanträde  hallet  medde- 
lande  om  af  Linsbaüek  gjorda  unde rsökningar  öfver 
formalinets  lämplighet  som  konserveringsvätska,  sär- 
skildt  dä  det  gäller  konservering  af  material  för  ama- 
tomiskt  ändamäl. 


81 


Om  en  art  af  slægten  Uredinopsis  P.  Magnus 
paa  Struthiopteris  germanica. 

Af  Carl  Störmer. 

Paa  en  excursion  til  Marradalen  ved  Kristiania 
fandt  jag  i oktober  1894  en  sop,  som  tilkörer  samme 
slægt  som  den  af  professor  Magnus  i Berlin  beskrevne 
art  Uredinopsis  filicina  (’’lieber  den  Protomyces  (?)  fili- 
cinus  Niessl.'1  i Atti  del  ’’Congresso  botanico  interna- 
zionale  1892”). 

Den  fundne  art  er  i flere  henseender  forskjellig 
fra  den  af  prof.  Magnus  beskrevne. 

Den  lever  paa  de  sterile  blade  af  Struthiopteris 
germanica , medens  Uredinopsis  filicina  bar  Polypodium 
Phegopteris  til  værtplante. 

Under  mikroskopet  træder  forskjellen  tydeligere 
frem,  særlig  i bygningen  af  stylosporerne  ; disse  er 
större  end  bos  U.  filic.  Som  middel  af  20  maalinger 
fandt  jeg  længde  og  bredde  af  sporen  uden  stelk  at  være 
bos  Uredinopsis  filicina  19  /<  og  12,5  /a. 
og  hos  den  fundne  art  38  /Li  og  16,5  ju. 

Det  væsentlige  kjendemerke  bestaar  dog  deri,  at 
stylosporerne  bos  den  fondue  art  er  kantede  og  längs 
kanterne  med  ophöiede  rygge;  hvor  flere  rygge  stöder 
sammen,  dannes  ofte  fortykhede  fremspring. 

Disse  rygge  mangier  ganske  bos  U.  filic.  og  spo- 
rerne  er  afrundede;  forövrigt  viser  den  fundne  art  stor 
ligbed  med  U.  filic. , kun  er  den  större  og  grovere. 

Kjendemerket  med  de  kantede  og  ribbede  sporer 
er  saa  gjennemgaaende  og  karakteristisk,  at  det  maa 
være  tilstrækkelig  til  at  adskille  soppen  fra  U.  filic. 
som  en  anden  art.  Da  der  mig  bekjendt  af  slægten 
Uredinopsis  kun  er  beskrevet  den  ene  art  U.  filicina, 
künde  den  fundne  sop  efter  værtplanten  passende  kal- 
des  Uredinopsis  Struthioptcridis  med  folgende  diagnose  : 

Stylosporerne  kantede  og  längs  kanterne  med  op- 
höiede rygge , længde  og  bredde  uden  stilk  30 — 38  u og 

Bot.  Not.  1895.  8 


82 


16 — 1.9  ju.  Snylter  paa  de  sterile  blade  af  Struthiopieris 
germanica. 

Kristiania  Februar  1895. 


Literaturöfversigt. 

Warming,  E.,  og  Johannsen,  W.,  Den  a lmin- 
delige  Botanik.  Tredie  fuldstændigt  omarbeidede 
og  forogede  Udgave.  Med  488  i texten  indtrykte 
Afbildninger.  Kiobenhavn.  P.  G.  Philipsens  Forlau 
1895.  597  sid. 

Att  en  lärobok  i botanik.  hufvudsakligen  afsedd 
för  lärjungarne  vid  ett  af  Nordens  universiteter,  ut- 
gifves  i en  tredje  upplaga  är  redan  i ocb  för  sig  en 
god  rekommendation.  — (Efter  den  första  upplagan 
utkom  en  svensk  ö versättning  och  bearbetning  af 
Lundström).  Liksom  nyligen  Strashurger  förenat  sig 
med  sina  kolleger  i Bonn  för  att  utgitva  en  Lehrbuch 
der  Botanik,  har  Warming  för  utgifvande  af  denna 
upplaga  ingätt  kompaniskap  med  Johannsen,  soin  redan 
förut  gjort  sig  väl  känd  genom  sin  Lærebog  i Plante- 
fysiologi 

I hvad  mon  denna  upplaga  kommer  att  använ- 
das  som  lärobok  vid  de  svenska  liögskolorna,  beror 
uteslutande  pä  de  resp.  lärarne  och  behöfva  vi  därtör 
ej  yttra  oss  därom.  Men  den  bör  äfven  kunna  blifva 
af  stört  värde  för  andra  botanister,  specielt  för  lärarne 
vid  elementarskolorna.  För  dem  kan  den  i manga 
fall  tjenstgöra  som  en  handbok.  Under  senare  tiden 
hafva  i sä  mänga  riktningar  nya  framsteg  blifvit 
gjorda,  att  äfven  den,  som  för  10  är  sedan  hade  goda 
kunskaper  vid  sin  afgäng  frän  universitetet,  nu  kan- 
ske  mängen  gang  har  svärt  att  rätt  förstä  en  ny  bo- 
tanisk  afhandling,  emedan  en  massa  nyare  termer  däri 


83 


förekomma.  Arbetet  kan  derför  genom  sin  rikedom 
pa  nyare  fakta  rekommenderas  som  repititionskurs  för 
nägot  äldre  botanister,  som  ej  varit  i tillfälle  att  följa 
med  ntländska  lärobokslitteratnren. 

Efter  en  ’’orienterende”  Oversigt  är  ämnet  i läro- 
boken  fördeladt  i:  Ydre  Formlære;  Cellelære;  Yævlære; 
Rodens,  Stænglens  og  Bladets  Anatomi;  Stofskiftet  og 
Ernæringsorganerne  ; Væxt  og  Bevægelse;  Planternes 
Formering;  Blomst.  Frosætning,  Erospredning.  Förf. 
anse  den  i denna  upplaga  förändrade  anordningen  som 
en  förbättring  i pedagogiskt  liänseende. 

Bland  nyaste  fakta  är  Johannsens  egna  försök  att 
medelst  eter  fä  livilande  växtdelar  (ss.  lökar,  pilqvi- 
star)  att  inveckla  sig  tidigare.  Genom  eterisering  af 
”smaa  Kastaniekartofler”  i 1 — 2 dygn  hade  ägghvit- 
ämnena  förminskats  fran  12,9  tili  10,6,  men  däremot 
amid-  och  liknande  ämnen  förökats  fran  5,2  tili  7,5 
och  socker  fran  7,2  tili  8,9;  hvilan  hade  upphört  och 
ny  utveckling  börjat. 

Sauvageau,  C.,  Notes  biologiques  sur  les 
"Potamogeton”.  (Journal  de  Botanique  1894  s.  1 — 9, 
21  -43,  45—58,  98—106,  112  - 123,  140—148, 
165—172). 

Förf.  lämnar  först  en  allmän  öfversikt  öfver  för- 
greningsförhallandena  hos  Potamogetonsläktet,  redogör 
därpa  ±ör  sina  groningsförsök  och  öfver  gär  sedan  till 
sitt  egentliga  ämne:  vinterknopparnes  biologi  och 

anatomi. 

Pörgreningen,  hvilken  i sina  grunddrag  redan 
beskrifvits  af  Irmisch,  sker  i allmänhet  pa  samma  sätt. 
De  tva  första  internodierna  af  hvarje  generation  hafva 
en  horisontal  ställning  och  bilda  det  i slammet  kry- 
pande  rizomet.  De  följande  internodierna  af  genera- 
tionerna  utgöra  det  upprätta  skottet.  Rizomet  upp- 
kommer  salunda  genom  sympodial  förgrening.  Undan- 
tagsvis  kan  rizomet  saknas,  sasom  hos  de  individer 
af  Potamogeton  trichoides , P.  pusülus , P.  acutifolius  o. 


84 


s.  v.,  som  il  pp  ko  mm  it  pâ  vegetativ  vag.  Hos  dessa 
arter  ersättes  den  basala,  sympodiala  törgreningen  af 
en  riklig  förgrening  i stammens  ôfre  delai-.  I vin- 
keln  af  det  nedersta  fjällika  bladet  pâ  det  upprätta 
skottet  sitter  alltid  en  reservknopp,  som  stundom  ut- 
vecklas  mycket  hastigt,  stundom  först  efter  en  lângre 
tid.  Bladen  hafva  hos  alla  arterna  utom  P.  densus 
i^motsatta  blad)  en  skiftesvis  ställning.  Under  den 
terminala  blomställningeu  sitta  tvä  skenbart  motsatta 
blad,  i livilkas  vec-k  knoppar  alstras.  Dessa  utvâxa 
till  bladiga  grenar,  hvilka  i sin  tur  afslutas  genom 
blommor.  Groningen  hos  Potamogetonarterna  sker  i 
allmänhet  först  efter  eu  längre  hvilotid.  Härifrän  âr 
dock  P.  densus  uudantagen.  hos  hvilken  groningen 
âger  rum  nâgra  dagar  efter  att  frukten  tallit  tili  mar- 
ken. Frukterna  hos  P.  lucens , P.  crispas,  P.  perfolia- 
tus.  P.  pectinatus  hafva  en  hvilotid  af  fiera  mânader, 

t.  o.  m.  nära  ett  âr.  Hos  natans  ligga  frukterna 
2 till  3 âr  i jorden.  innan  de  gro.  Genom  att  höja 
temperaturen  kan  groningen  pâskyndas.  Det  egent- 
liga  hindret  för  en  hastigare  groning  synes  vara  det 
hârda  fruktskalet,  ty,  om  det  aflägsnas,  inträder  gro- 
ningen mycket  snabbare. 

Dâ  frukternas  groning  sâlunda  först  inträffar  efter 
en  lângre  tid  (mânader  eller  âr),  âr  en  vegetativ  fort- 
plantning  nödvändig  eller  âtminstone  nyttig  for  Pota- 
mogetonarterna. Denna  sker  i regeln  genom  egen- 
domliga,  sedan  Hera  âr  tillbaka  iakttagna  knoppar 
eller  knoppkomplexer,  de  s.  k hibernacula  eller  vin- 
terknopparne.  P.  densus.  hos  hvilken  groningen  sker 
omedelbart,  saknar  hibernacula.  Atminstone  âro  sâdana 
icke  hittills  hos  detta  species  iakttagna.  Denna  art 
skulle  sâlunda  till  skillnad  frân  de  ôfriga  vara  annuell. 

En  ôfvergâng  tili  den  vegetativa  fortplant ningen 
genom  hibernacula  kan  iakttagas  hos  alla  Potamoge- 
tonarter,  isynnerhet  hos  de  heit  och  hallet  nedsänkta, 
och  förekommer  normalt  hos  t.  ex.  P.  trichoides.  näm- 


85 


ligen  genom  afsöndrade  par  tier  af  stammen.  Ett  dy- 
likt  afskildt  stamstycke  fortsätter  att  lef'va  och  drifver 
knoppar  ur  de  nedre  bladvecken,  hvilka  ge  upphof  at 
rotter  och  sympodiala  kedjor.  Under  vanliga  förhal- 
landen  skulle  dessa  knoppar  sannolikt  icke  halva  ut- 
vecklat  sig.  Under  ogynnsamma  vegetationsvillkor 
vissna  visserligen  bladen,  men  stammen  lefver  fortfa- 
rande  kvar,  dess  epidermis  antager  i följd  af  den  rikligare 
klorofyllbildningen  on  djupgrönare  färg,  och  parenkymet 
fylles  med  stärkeise. 

Med  afseende  pâ  hibernaculas  natur  visa  arterna 
mycket  olika  förhallanden.  Hos  P.  trichoides , P.  pu- 
sillus , P.  gemmiparns , P.  Vaseyi,  P.  acutifolius  etc.  är 
vinterknoppen  helt  enkelt  en  vanlig  knopp  pâ  den 
upprätta  stammen,  hvars  blad  skyddas  af  de  mera  än 
vanligt  utvecklade  ligulæ.  Utvecklingen  sker  pâ  det 
satt,  att  internodierna  förlängas,  och  vinterknoppen 
gifver  upphof  ât  en  upprätt  stam.  Ett  s3’mpodialt 
rizom  kommer  icke  till  utveckling.  Hos  P.  crispus  1 ) 
förekomma  högre  utvecklade  hibernacula.  Här  utgö- 
res  nämligen  det  vegetativa  fortplantningsmedlet  af  en 
mer  eller  mindre  omdanad  grenända,  hvars  blad  hafva. 
persisterande,  förtjockade  baser.  I hvarje  bladveck 
sitter  en  liten  knopp,  som  skyddas  af  ligulan.  Ter- 
minalknoppen  utvecklas  aldrig,  men  val  en  eller  liera 
af  de  axillära  knopparne.  En  hibernakel  hos  denna 
art  motsvarar  sâlunda  Hera  hos  P.  trichoides  m.  fl. 
För  öfrigt  är  nain  net  hibernakel  tor  denna  art  nägot 
oegentligt,  enär  de  knoppar,  som  bildats  pâ  sommaren, 
sla  rot  redan  samma  ârs  host.  Möjligen  kan  arten 
förhalla  sig  annorlunda  i ett  nordligare  klimat.  Hos 
P.  perfoliatus , P.  polygonifolius , P.  hicens  och  enligt 

')  Hibernacula  observerades  först  lios  denna  art  af  D.  Clos 
och  liafva  sedan  upprepade  ganger  varit  föremäl  för  botanisternas 
uppmärksamhet.  Bl.  a.  liafva  de  äfven  i denna  tidskrift  (1875) 
behandlats  af  B.  F.  CöSTER,  som  funnit,  att  de  med  afseende  pâ 
sin  längd  och  sina  blads  beskaffenhet  kunna  indelas  i tvänne  slag. 


86 


lioYER  äfven  P.  fluitans  dö  de  upprätta  skotten  full- 
ständigt  bort  pâ  hösten;  öfvervintringsorganet  utgöres 
här  af  nägra  generationer  af  den  unga  rizomändan 
jämte  lika  manga  upprätta  knoppar.  Pâ  vären  växa 
knopparne  upp  tili  skott,  ocli  rizomet  förlänger  sig. 
P.  pectinatus  bar  vinterknoppar  af  en  särskild  typ. 
De  utgöras  af  det  3:dje  ')  jämte  det  4:de  (stundom 
äfven  det  2:dra)  internodiet  af  en  generation,  alltsä 
basen  af  det  upprätta  skottet,  som  sväller  upp  tili  en 
klotformig  knöl,  livars  spets  bar  en  knopp,  af  hvilken 
den  nya  plantan  utvecklar  sig.  Knölarne  lossna  lätt 
vid  sin  insertionspunkt,  men  i vanliga  fall  bli  de  fria, 
därigenom  att  de  öfriga  delarne  af  växten  dö  bort. 
Knölarne  kunna  antingen  vara  underjordiska  (iakttaget 
af  Ibmisch  men  icke  af  förf.)  liksom  öfvervintringsor- 
ganet hos  Perfoliatustypen  eller  befinna  sig  i vattnet2) 
säsom  hibernacula  nos  Trichoides-  och  Crispustyperna. 
Hos  alla  de  föregäende  arterna  har  det  varit  ett  litet 
parti  af  växten,  som  öfvervintrat  ; hos  P.  natans  där- 
emot  är  det  nästan  heia  växten.  Denna  art  saknar 
sälunda  egentliga  hibernacula.  Yegeterandet  afbrytes 
icke  af  fruktilikationen.  När  frosten  börjar,  fry  sa  de 
öffe  delarne  af  stjälkarne  bort,  men  de  nedre  inter- 
nodierna  saväl  som  heia  rizomet  lefva  kvar.  Pâ  vä- 
ren förlänger  sig  rizomet,  och  knopparne  växa  ut. 

(Forts.) 


Smärre  Notiser. 

Fysiografiska  sällskapet  d.  13  Febr.  Biblio- 
tekarien  Tegnér  föredrog  om  nägra  naturvetenskapliga 
brefvexlingar  pä  Lunds  universitetsbibliotek  frän  1700- 

')  Det  3:dje  internodiet  är  i vanliga  fäll  ytterst  sammandraget. 

’)  Pâ  hösten  bildas  i bladvecken  i stallet  för  bladiga  grenar 
svaga  rizom,  pä  hvilka  hibernacula  uppsta. 


87 


talet.  — Till  ledamot  invaldes  Prof.  Fr.  Elfving  i 
Helsingfors. 

Den  13  mars  Doc.  B.  Jönsson  redogjorde  for 
sina  iakttagelser  öfver  periodisk  tillvaxt  hos  Oroban- 
che-  aijjær. 

Vetenskapsakademien  d.  13  mars.  Prof.  Witt- 
rock  redogjorde  för  lektor  Lindmans  reseberättelse  samt 
refererade  följande  tvâ  afhandlingar,  som  antogos  till 
införande  i akademiens  liandlingar:  1)  Um  den  fane- 
rogama  och  kärlkryptogama  Vegetationen  kring  Kaitum- 
sjöarne  i Lule  Lappmark,  af  farmacenten  N.  A.  Svens- 
son,  2)  On  recent  freshwater  Diatoms  from  Lule  Lapp- 
mark  in  Sweden,  af  fil.  kand.  froken  Astrid  Cleve. 

Följande  reseunderstöd  utdelades:  200  kr.  ât  lie. 
Fr.  E.  Alfvenüken  for  växtfysiognomiska  undersök- 
ningar  i Jämtlands  fjälltrakter,  175  kr.  ât  fil.  dr-. 
J.  Erikson  för  Studium  pâ  Gotland,  Öland  och  Östra 
Skâne  af  xerofila  växters  biologi  och  anatomi;  175 
kr.  ät  doc.  J.  F.  Hedlunnd  för  att  i södra  och  vestra 
Sverige  fortsätta  och  afsluta  sina  studier  öfver  i vart 
land  odlade  träd  och  buskar:  100  kr.  ât  amanuensen 
dr.  G.  A:n  Malme  för  biologiska  lichenstudier  i syd- 
vestra  Södermanland  och  vestra  Östergötland. 

Videnskabsselskabet  i Kristiania  d.  7 dec.  1894. 
Prof.  Blytt  anmälde  tili  tryckning  en  afhandling  af 
kand.  0.  Dahl,  Botaniske  iakttagelser  i de  ydre  dele 
af  Söndmöre  1894. 

Den  8 mars  1895.  Prof.  Wille  anmälde  tili 
tryckning  en  afhandling  af  konser vater  G.  Lagerheim, 
Ueber  das  Phycoporphyrin,  einen  Conjugatenfarbstoff. 

C.  Stürmer  omtalade  en  af  honom  funnen  ny 
svamp,  üredinopsis  Struthiopteridis. 

Det  biologiske  Selskab  i Kristiania  d.  24  jan. 
Öfverläkare  Boeck  demonstrerade  kulturer  af  FavuS- 
och  ringorms-svamp.  Kulturerna  voro  företagna  pâ 


• 88 

iehthyocolla  husblossl,  kvilken  nya  metod  visade  sig 
vara  mycket  praktisk.  särskildt  vid  förfärdigandet  at 
mikroskopiska  präparater. 

Den  25  mars.  Prof.  Wille  meddelade  nâgra 
undersökniugar.  som  visade  att  ljuset  tränger  längre 
in  i kafsalgerna  än  man  künde  tro.  att  döma  af  deras 
mörka  utseende.  Han  pâvisade  att  tillochmed  i deras 
innersta  celler  kan  en  kolsyreassimilation  forsigga. 


Arbeten  afsedda  att  retereras  i Botanisches 
Centralblatt  af  undertecknad  torde  tillsvidare  adres- 
seras till 

Dr.  J.  R.  JUNGNER, 
Uplandsgatan  17,  1 tr. 
Stockholm. 


Hos  Frans  Svanström  & C:o 

Stockholm  Myntg-atan  1. 

kan  erballas: 

Gràtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2.;s 


Hvitt  ,,  „ 360x445  „ „ „ 10— 

Herbarienapper  N:o  8.  hvit  fàrgton  240x400  4,50 

„11,  blà  ,.  285x465  ,,  .,  „ .,  7,75 

,,  -,  „ 13.  hvlt  .,  285x465  „ .,  ,.  „ 9, — 


Obs!  De  bada  sistnamnda  sorterna  anviindas  vid  Piiksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehâll. 

Botaniska  föreningen  i Stockholm,  s.  77. 

Dcsex,  P.,  Bryologiska  notiser  frän  Östergötland,  s.  43. 

— . Uber  die  Ausstreuung  der  Sporen  bei  den  Arten  der 
Moos-Oattung  Calympercs.  s.  41. 

F.uassov,  A.  G.,  Fungi  suecici,  s.  57. 

Bomell,  L.,  Fungi  novi  vel  critici  in  Suecia  lecti,  s.  65. 
Stormer.  C.,  Om  en  art  af  slægten  Uredinopsis  P.  Magnus 
paa  Struthiopteris  germanica,  s.  81. 
Literaturöfversigt  s.  82. 

Smärre  notiser  s.  86. 


Land.  Berlingska  Boktryckeri-  och  Stilgjnteri- Aktiebolaget  18'  495. 


Bidrag  till  kännedomen  om  lafvarnas  utbredning 
m.  m.  i Skandinavien. 

Af  O.  G.  Blomberg. 

Under  lichenologiska  excursioner  skall  nâgot  livar 
finna  att  ânnu  mycket  âterstâr  for  att  erhâlla  en. 
nâgorlunda  säker  kunskap  om  lafvarnas  geografiska 
utbredning  inom  Skandinavien.  Nya  fÿnd  göras.  Det 
bör  ej  vara  utan  allt  värde  att  sadant  publiceras. 
Ehuru  inskränkta  inom  ett  ringa  omrâde,  hafva  mina 
excursioner,  utom  eget  nöje,  icke  varit  utan  frukt  i 
dessa  tvenne  afseenden.  Jag  tager  mig  friheten  rigta 
uppmärksamhet  derpa.  Utom  egna  fynd  anföras  nagra 
andra,  gjorde  af  min  vän,  aflidne  apoth.  Conr.  Inde- 
betoü  samt  nagra  fran  Gottland  af  stud.  Tycho  We- 
stergren,  hvilka  bäda  meddelat  mig  af  sina  samlingar 
tili  bestämning.  Der  intet  namn  är  utsatt  efter  växt- 
lokalen,  är  fyndet  gjoidt  af  mig.  Götlunda  ligger  i 
Nerike;  Öija,  Westermo  ocb  Dunker  i Södermanland. 
TJsnca.  Slägtet  är  mangformigt  och  artbegreppet  myc- 
ket olika  uppfattadt.  Jag  följer  Th.  Er.  Lieh. 
Scand.  Waga  former  träffas  allmänt,  hvilka  med 
allt  skäl  kunna  benämnas  härmformer.  Isynner- 
het  gäller  detta  arten  barbota.  (L.) 
b.  florida.  (L.)  Icke  sällsynt,  steril,  isynnerhet  pa  gam- 
mal  björk  här  i Södermanland.  Sorediösa  exem- 
plar icke  ovanliga.  En  form  af  denna  i Dun- 
ker (Söderm.)  kan  förtjeua  särskildt  omnämnande: 
thallus  erectus,  rigidus,  scabridus,  parce  ramosus, 
non  vel  parcissime  fibrillosus.  Denna  form  är  ha- 
bituait olika  alla  andra,  men  förtjenar  icke  eget 
namn,  dâ  U.  barbatæ  former  nästan  sammanflyta 
genom  otaliga  mellanlänkar. 

Bot.  Not.  1895. 


9 


90 


l.  dasypoga.  (Ach.)  En  härmform  af  U.  longissima 
har  jag  funnit  i Dunker:  ’’parcissime  ramosus”. 

/.  hirtella.  Arn.  ’’Fibrillis  creberrimis”.  Spädare 
till  alla  delar  än  dasypoga.  Erkänd  af  Arn. 
Dunker  sparsamt. 

/.  ceratina.  (Ach.).  ”Apud  nos  nondum  inventa”. 
(Th.  Fr.  Lieh.  Scand.  p.  18).  Funnen  i Dunker 
och  öfverensstämmande  med  ex.  frân  Bayern, 
meddelade  af  Arn.  Nâgra  författare  hafva  upp- 
höjt  den  till  art,  men  i likhet  med  Th.  Fr.  anser 
jag  den  vara  föga  märklig,  skiljd  endast  ”thallo 
distinctius  papilloso-aspero”.  Jag  eger  sâdana 
”papillöst  sträfva”  former  bade  af  dasypoga  och 
plicata.  Ex.  frân  Bayern  hanvisa  denna  form 
dels  till  plicata,  dels  till  en  plicata,  som  närmar 
sig  dasypoga,  dels  äfven  till  typisk  dasypoga. 

V.  — ? Former  af  plicata  finnas,  lios  hvilka  stratum 
corticale  är  articulatum,  men  mellanlederna  icke 
knöliga  eller  uppblâsta.  Kanske  en  början  till 
articulata.  De  synas  mig  vara  morbösa  bild- 
ningar. 

Ever  nia  divaricata.  (L.)  Dunkers  prgd.  steril.  Pâ  gran. 

— vulpina.  (L.)  Dalarna  i Idrefjellen,  sâledes  pâ  trad, 

vackra,  stora  ex.  Samlade  af  C.  G.  Andersson. 

Jtamalina  calicaris  (L.)  canaliculata.  Fr.  Kungsör 
(Westm.),  Göthlunda  c.  fr. 

Stereocaidon  paschale.  (L.)  gracilentum  Th.  Fr.  Oija. 

— coralloides  Fr.  och  pascliale  äro  af  C.  Indebetou 
tagna  icke  sparsamt  pâ  gammalt  trä  (lignum  - 
troligen  ett  bradtak)  vid  Avesta,  en  för  alia  Stereo- 
caulon-arter  främmande  matrix.  Yal  utbildade 
och  fructificerande. 

— denudation.  Flk  (?).  Till  denna  art  troligen  hörande 

steril  Stereoeauion  fanns  pâ  den  gamla,  nu  ned- 
rifna  manbygnaden  vid  Dunkers  prgd.,  jemte  ett 
par  andra  stenlafvar  (se  nedanför!).  Trävirket, 
pâ  hvilket  de  växte,  var  icke  angripet  af  röta, 


91 


liksom  inga  jord-  eller  sandpartiklar  for  blotta 
ögac  künde  upptäckas.  Virket  var  synnerligen 
gammalfc,  af  mögen  fur,  hârdt  men  utan  kâda. 

— püeatim.  Ach.  Jemtl.  Blästen  pâ  Areskutan  c.  fr. 

C.  Indebetou. 

— condensatum.  Hoffm.  Oija  Uplings  i Bi*o  s:n  pâ 
Gottl.  Steril.  Tycho  Westergren. 

” — nanumP.  Ach.  är  en  s.  k.  art,  som  till  habitus 
och  karakterer  sä  mycket  afviker  fran  slägtet  Stereo- 
caulon  i öfrigt,  att  Nylander  deraf  bildat  ett  eget 
slägte:  Leprocaulon  (Flora  1876  p.  578)  under  afdel- 
ningen  Lepraria,  som  han  karakteriserar  salunda:  ”Sic 
vocantur  thalli  numqvam  apothecia  proferentes”.  Th. 
Fries  i Lieh.  Scand.  p.  54,  som  dock  anför  arten  under 
Stereocaulon,  säger  i en  not:  ’’habitu  a relicjvis  Stereo- 
caulis  europæis  admodum  recedit,  qvare  in  Comm.  Ster, 
p.  36  (läs  63)  ad  propriam  sectionem,  Chondrocaulon, 
illud  retulimus”.  Till  denna  sectio  Chondrocaulon  för 
Th.  Fr.  äfven  en  annan  art:  St.  albicans  fr.  N.  Ame- 
rika med  hvitpudrade  phyllocladier.  Manga  författare 
(Ach.,  Fr.,  Th.  Fr.  Körb.)  anföra  om  St.  nani  apo- 
thecier:  ’’apotheciis  lateralibus  confertis,  convexis,  atro- 
fuscis”  etc.,  men  ingen  af  dessa  säger  sig  sjelf  sett 
nâgra. 

Säkerligen  hafva  otvifvelaktiga  apothecier  aldrig 
blifvit  funna  pä  denna  art  i St.  nanum  liknande  sta- 
tus, sä  mycket  mer,  att  döma  af  fiera  analogier,  som 
leprösa  former  sällsynt  fructificera,  emedan  naturen 
ända  reproducerar  dem  pä  ett  ypperligt  satt. 

Men  hvad  är  da  Stereocaulon  nanum;  hvar  är 
dess  rätta  plats  i systemet?  Den  finnes  icke  sä  säll- 
synt, vanligen  i bergspringor,  och  frodas  yppigast  pä 
beskuggad  lokal  eller  der  underlaget  icke  allt  för  ha- 
stigt  uttorkar.  Pa  mycket  torr,  solig  lokal  vantrifves 
den  uppenbarligen  och  utdör  snart.  Jag  har  under 
tvenne  somrar  haft  tillfälle  att  noggrannare  studera 
den  här  i Dunker  och  har  följt  den  fran  djupaste 


92 


skugga  till  nästan  solöppen  lokal.  Jag  iakttog  da, 
att  jn  mera  lokalen  blef  solöppen,  desto  mer  var  den 
inblandad  med  pkyllocladier  af  Cladonia  digitata,  och 
vid  närmare  granskning  befanns,  att  likadana  leprösa 
bildningar  fnnnos  i spetsarna  af  Cladoniæ  digitatæ 
phj’llocladier,  som  känneteckna.  St.  nanum.  Yid  ännu 
närmare  granskning  befanns  att  alldeles  otvifvelaktiga 
Cladonia-phjdlocladier  steg  för  steg  öfvergingo  i St. 
nanum.  Med  andra  ord:  Stereocaulon  nanum  är  en 
forma  leprosa  af  Cladonia  digitata,  hvarföre  den  bade 
som  slägte  och  art  försvinner.  Vid  mikroskopisk 
granskning  finnes  ingen  skillnad  mellan  dessa  "arters" 
gonidier,  icke  ens  tili  storleken. 

Lektor  Forssell  i Carlstad  har  gjort  mig  upp- 
märksam  pa  att  tanken  varit  riktad  pa  nägot  djdikt 
förhällande  redan  förr.  G.  F.  W.  Meijer  in  sin:  Die 
Entw.,  Metamorph.  und  Fortpl.  der  Flechten  ^Gottin- 
gen 1825)  säger  bland  annat:  "Ster.  nanum  Ach.  Syn. 
besteht  nach  Exemplaren  von  ihm  (Acharius)  und 
seinem  eigenem  Eingeständnisse  aus  kleinen  mehr  ästi- 
gen und  unfruchtbaren  podetien  der  Cenomyce  cleli- 
cata.  Ach.  Syn.”  (ib.  p.  233.) 

Afven  Wallroth  synes  delà  denna  äsigt  tili  viss 
grad.  ehuru  hau.  anser  att  Ster,  nanum  uppkommer 
af  en  annan  Cladonia,  näml.  pyxidata,  och  uttalar 
detta  i sitt  arbete  : "Naturgeschichte  der  Säulchenflech- 
ten"  (Naumb.  1829)  äfvensom  han  citerar  Wahlenb. 
(Fl.  Svec.  p.  924),  Link.  (Sp.  fl.  Gotl.  p.  15)  och 
Ehrhrs.  Beytr.  VI  p.  46. 

Om  detta  sä  förhäller  sig,  har  jag  icke  haft  till- 
fälle att  se,  men  da  bade  Cladonia  sqvamosa  * delicata 
och  pyxidata  hafva  grahvita  phyllocladier,  synes  det 
ätminstone  tvifvelaktigt.  Deremot  äro  Cl.  digitatæ 
phyllocladier  lifligt  gröna  och  af  fullkomligt  samma 
färg  som  den  s.  k.  Stereocaulon  nanum. 

Stereocaulon  (Chondrocaulon)  albicans  Th.  Fr. 
angifves  funnen  med  frukt  i Hvita  Bergen  i N.  Arne- 


93 


rika.  Sporerna  'uppgifvas  tredeiade,  samt  ungefär 
sâdana  som  vissa  Stereocaulonsporer.  For  öfrigt,  att 
döma  af  beskrifning,  liknar  den  rätt  mycket  ”St.  na- 
num’’,  eliuru  kos  den  förra  pkyllocladieinas  pulfver  är 
grâhvitt,  da  deremot  St.  nani  är  ärggrönt  i lefvande 
tillstând.  Dock  öfvergär  detta  pâ  solöppna  lokaler 
eller  vid  nägra  ârs  förvaring  af  växten  i herbarium 
till  grähvit  färg. 

Pilophorus  robustus.  Tk.  Fr.  Jemtl.  Blästen  pâ  Are- 
skutan samt  Suljätten.  C.  Indebetou.  Podetier 
t.  o.  m.  35  mm.  langa! 

Cladonia  uncialis  ( L .)  * amaurocraa  (Flk.)  Dunker.  Steril. 

— bellidiflora.  (Ach.)  Dunker,  sparsamt. 

Cetraria  liiascens . Fr.  Dalarna,  Avesta  i Brukshagen, 
ymnig,  vacker,  men  steril.  C.  Indebetou,  som  pâ 
nämnde  lokal  upptäckt  arten,  antager  att  fjellflo- 
den  möjligen  nedfört  denna  subalpina  art  liksom 
Yiscaria  alpina,  kvilken  finnes  pâ  samma  lokal. 

— odontella.  Ach.  Dunker,  passim.  Vackra  ex. 

— acideata.  (Schreb.)  Denna,  enligt  regel  pâ  jord 

växande  art,  har  jag  en  gâng  funnit  in  ligno  i 
W esterrno 

Parmetia  furfuracea.  (L.)  Bâlens  lacinier  variera  i bredd, 
frân  1 mm.  (en  ericetorumform)  tili  8 mm.,  den 
sednare  sä  afvikande  tili  yttre  habitus,  att  man 
vid  ett  flyktigt  ögonkast  icke  gerna  antager  dem 
tillhöra  samma  art.  Den  sednare,  luxurierande 
formen  kännetecknas  : ’’thallus  expansus,  arcte 

adnatus , subtus  pallidas  vel  in  margine  leviter 
nigricans;  laciniæ  in  apicibus  non  acutatæ,  sed 
obtusee,  8 mm.  latæ,  in  parte  centrali  cohæren- 
tes.  Jag  eger  ett  ex.  af  100  mm.  bredd.  Genom 
sin  tili  matrix  (tallbark)  tryckta  thallus,  hvars 
korta  och  breda  lacinier  säledes  utbreda  sig  plant 
och  icke  pâ  undre  sidan  äro  canaliculatæ,  genom 
sin  i centrum  sammanhängande  thallus,  genom 
dess  bleka,  blott  stall  vis  nagot  mörknande  under- 


94 


sida  erinrar  den  icke  om  furfuracea  utan  om  en 
Parmelia  art  i allmäuhet.  Men  öfre  sidan  ai 
tliallus  har  sin  karakteristiska  färg  (isidioso-fur- 
furacea)  och  tydliga  öfvergängar  pä  växtplatsen 
bevisa  dess  samhörighet  med  furfuracea  samt  rätt- 
mätigheten  att  föra  arten  tili  slägtet  Parmelia 
och  icke  tili  Evernia,  sasom  allmänt  förut  skett. 

Fanns  sparsamt  vid  St.  Sundby,  Öija  s:n 
pa  mycket  blasig  lokal. 

— encausta.  (Sm.)  Nedre  Dalarna,  Klintbo  klack.  0. 

Indebetou. 

Physcia  endococcina.  (Körb.)  Dunkershall  (Dunkers  s:n) 
pa  sten  vid  sjön  Dunkern.  Betraktas  i Th.  Fr. 
Lieh.  Scand.  icke  som  art  utan  som  en  ”forma 
notabilis”  af  Ph.  obscura  (Ehrh.)  Pä  ofvan  an- 
förda  fyndort  växer  den  blandad  med  obscura  pä 
samma  sten,  utan  att  man  râkar  i villrädighet 
eller  kan  förvexla  dessa  tvä.  Den  igenkännes 
lätt  (utom  pa  sin  nota  caracteristica  : det  röda, 
inre  bällagret)  pa  sin  spädhet  i jetnförelse  med 
obscura  och  sin  tätt  tili  stenen  shitande  bâl,  sa 
att  den  icke  kan  lossas  derifran  ntan  att  brytas. 
Den  synes  mig  derföre  i detta  afseende  vara 
analog  med  P.  adglutinata.  (Flk.)  Da  den  växer 
blandad  med  obscura,  utan  att  den  sednare  visar 
ringaste  spar  tili  nagot  rödt,  inre  ballager,  mäste 
endococcinas  inre  röda  färg  vara  en  verklig  nota 
caracteristica  och  icke  en  tillfällig  oxidering.  Ph. 
endococcina  torde  derföre  kunna  anses  hafva  unge- 
fär  samma  rang  som  adglutinata.  Spermatia 
non  vidi. 

Gyrophora  vcllea.  (L.)  Avesta.  C.  Indebetou. 

— hirsuta.  (Ach.)  Avesta  c.  fr.  C.  Indebetou. 

— cylindrica.  (L.)  AVestermo.  Semel. 

— erosa.  (AVeb.)  a normalis.  Th.  Fr.  AVestermo;  Dun- 

ker  vid  Starrsäter. 

— hyperborea.  (Hoffm.)  Avesta.  C.  Indebetou. 


95 


Caloplaca  callopisma.  (Ach.)  a radiata  Th.  Fr.  Visby 
i kalkbrott  norr  om  staden,  men  sparsamt. 

— murorum.  (Hoffm.)  ß miniata.  (Hoffm.)  Vestermo 

prgd.  in  ligno.  Öfvergar  frân  kalkrappningen  pâ 
travirket  af  ett  hus. 

— aurantiaca.  (Lightf.)  ”Ad  saxa  duriora  vulcanica 
fere  omnino  fugit”,  Lieh.  Scand.,  der  det  anmär- 
kes,  att  den  pâ  dylik  lokal  blifvit  tagen  af  mig. 
Tilläggas  kan,  att  den  växte  vid  Hjelmarens 
strand,  der  den  of  ta  fuktades  af  vâgskvalpet.  Pâ 
alldeles  dylik  lokal,  rnen  aldrig  högre  upp  an  att 
vagen  vid  bläst  künde  nâ  den,  har  jag  funnit 
den  i Vestermo  s:n  samt  vid  norra  Wettern  (en 
nâgot  afvikande  form) *  1). 

— pyracea.  (Ach.).  Ett  mera  ovanligt  substrat  är 

tallbark.  Visby,  ‘/a  mil  normt  vid  Lummelunda- 
vägen. 

— subsimilis.  Th.  Fr.  Öija  sparsamt. 

Rinodina  turfacea.  (Wnbg.)  * arenaria.  Koön  vid  Mar- 
strand. 

— Conradi.  Körb.  Vestermo  in  ligno. 

— biatorina.  Körb.  Koön  vid  Marstrand.  Askerstmd 

pâ  klippor  vid  Djupvikens  östra  strand. 
Acarospora  badiofusca.  (Nyl.)  Areskutan.  C.  Indebetou. 
Lecanora  cartillaginea.  Ach.  Egentligen  hafsstrandslaf, 
men  synes  icke  vara  sällsynt  pâ  fast  berg  och 
större  stenar  efter  Hjelmarens  norra  strand  i 
Öija  och  Vestermo  s:nr  (samt  troligen  pâ  andra 
ställen  efter  denna  sjö)  t.  ex.  Stafhäll,  Mushäll, 
Berga,  Klösnan.  Äfven  nagra  hundra  meter  ifrân 
stranden  t.  ex.  Vangsö  i Öija  s:n. 

— hypnorum.  (Hoffm.)  Apothecier  af  9 m.m:s.  bredd 

funna  i Öija. 

*)  Pâ  dylik  lokal  har  jag  anträffat  en  annan  art  (se  längre 
ned),  som  annars  är  genuin  kalklaf,  äfvensom  den  för  Hjelmaren 
hittills  icke  anmärkta  Hypnum  eugyrium.  Scliimp.,  näml,  pâ  Yrakön 

i Vestermo,  sparsamt. 


96 


— atra.  (Huds.)  vanl.  stenlaf,  men  tagen  i Bro  s:n 

(Grottl.)  in  ligno.  Tyclio  Westergren. 

— atra  (Huds.)  ß grumosa.  (Pers.)  steril  passim;  c. 

fr.  i Gi-othlunda,  Oija. 

— albella  (Pers.)  a sordidescens.  (Pers.)  Ovanligare 

substrat:  tallbark  norr  om  Visby. 

— Sambuci.  (Pers.)  Vestermo  och  Dunker. 

— Hageni.  (Ach.)  * per  similis.  Th.  Fr.  Vestermo  och 

Dunker  pâ  Salix. 

— varia.  (Ehrh.)  ß polytropa.  (Ehrh.)  form  eller  möj- 

ligen  L.  exspergens  Nyl.  Fl.  1881  p.  530.  Ve- 
stermo. Ofverensstämmer  med  ex.  fran  Lojka 
(trol.  origin,  ex.  ’’Saxicola  in  Transsylvania”),  men 
’’sqvamulæ”  äro  icke  sorediosæ  och  apothecierna 
ej  hopade. 

— griseola.  Th.  Fr.  Vestermo  prgds.  trädgard.  Streng- 

näs  pâ  Dalsängsbergen. 

--  cupreogrisea.  Th.  Fr.  Ex.  fran  Marstrand  (första 
lokalen)  äro  illa  utvecklade.  Eni.  Doc.  Hedlund, 
som  funnit  arten  vid  Norrtelje,  äro  sporerna  unge- 
fär  dubbelt  större  än  jag  i Lieh.  Scand.  angifver. 

— cinerea.  (L.)  In  ligno!  Dunkers  gamla,  nu  rifna, 

manbyggnad,  äfven  c.  fr.  — En  genuin  stenlal 
pä  främmande  substrat,  kvarom  gäller  detsamma 
som  ofvan  är  sagdt  om  Stereoc.  denudatum.  L. 
cinerea  pâ  sten  fanns  icke  pä  mindre  än  50  me- 
ters afstând,  hvadan  ingen  öfvergang  direkt  frän 
sten  tili  närliggande  trävirke  egde  rum. 

— einer eorujescens.  (Ach.)  /.  diancarta.  (Ach.)  Aland 

vid  Kumlinge  enl.  ex.  af  Holmén  och  Sederholm. 

— pheeops.  (Nyl.)  Nacka  vid  Stockholm.  Græwe. 

— lacustris.  (With.)  Pâ  lämplig  lokal  icke  ovanlig  i 

Vestermo  och  Dunker. 

— Prevostii  (Fr.).  Ön  Skorfvan  nära  Tullgarn,  (Sö- 

derm.)  Eug.  Köhler. 

— morioides.  Blomb.  in  Arn.  exs.  N:o  904.  Thallus 

rimoso-areolatus,  cinerascens  v.  cinereo-castaneus, 


97 


proto thallo  atro.  Areolæ  tkalli  castaneæ  cora- 
planatæ,  minutæ,  niticlæ.  j — , K — . Âpotliecia 
in  areolis  immersæ,  disco  atro  piano,  margin e 
thallode  integro,  persistente,  thallum  non  supe- 
ran te.  Sporæ  in  ascis  clavatis  v.  saccato-clavatis, 
octonæ,  0,0075  mm.  long.,  0,005  mm.  crass.  Para- 
physes  paucæ,  subarticulatæ,  llexuosae,  incoloratæ. 
Gel.  hym.  j.  coerulescit.  Hypothecium  incolo- 
ratum.  Thecium  cii’c.  0,030  mm.  alt. 

Hellbom  anför  denna  art  som  en  form 
af  deusta,  men  mig  synes  den  förtjena  arträtt. 
En  yttre  likhet  finnes  mellan  dessa  tva,  om  man 
bortser  frân  Lee.  deustæ  i alla  delar  större  grof- 
lek.  — Beskrifningen  här  ofvan  (förut  är  ingen 
sädan  publicerad)  är  lemnad  efter  exemplar  frân 
Stengärdet  nära  Kungsör,  der  arten  forsta  gangen 
fanns  af  mig  1878. 

Till  jemförelse  ma  lemnas  en  diagnos  pa 
Lee.  deusta  (Stenkammar)  efter  exempl.  tagna  af 
Sthmr.  sjelf  i Törnevalla  s:n,  Ö.  G.  1840.  Thal- 
lus rimoso-areolatus,  cinereo-castaneus,  prototkallo 
atro.  Areolæ  ± complanatæ,  nitidæ.  Apotkecia 
primitus  immersa,  disco  atro  plano,  margine  inte- 
gro, dein  thallum  superantia,  convexa,  margine 
excluso;  parapkyses  ruultæ,  subrectæ,  simplices, 
apice  incrassatæ,  dilute  fulvescentes  ; sporæ  0,0125 
mm.  long.,  0,005  mm.  crass.;  gelatina  kymenia  j 
pulckerrime  coerulescit;  thecium  0, 010 — 11  mm.  alt. 

Nägra  sammanbindande  mellanformer  har  jag 
aldrig  sett. 

Pertusaria  midtipuncta.  (Turn.)  Mera  ovanlig  matrix 
är  Rhamnus  frangula  samt  unga  grangrenar.  Dun- 
kers  s:n.  Eör  öfrigt  temligen  allmän  i kärrmar- 
ker  i skog,  isynnerhet  pa  al. 

Toninia  aromatica  (Sm.)  ß cervina  (Lönnr.)  W.  G.  Sten- 
storp.  (H.  Falk.  ; 

Bacidia  rosella.  (Pers.)  Vesterljung  (Söderm.)  Rungsör 


98 


(Vestm  ) pâ  begge  lokalerna  spars,  pâ  ek. 

— rubella.  (Ekrk.)  ock  ß porriginosa.  (Turn.).  Ovan- 

lig  lokal:  tallbark,  ‘|  mil  norr  om  Visby. 

— endoleuca.  (Nyl.)  Dunker  pâ  al. 

— acerina.  (Pers.)  Kungsör.  Öija,  Yestermo  och  Dun- 

ker.  Synes  icke  vara  ovanlig  pâ  gran,  men  spridd 
och  aldrig  ymnig. 

— albescens.  (Arn.)  Dunker.  Föredrager  toppändan  pâ 

afhuggna  björkstubbar. 

— herbarum.  (Hepp.)  Arboga  vid  Ällholmens  kalk- 

brott.  Öija. 

— inundata  (Fr.  ) Krylbo  i Dalarna.  C.  Indebeton. 

— Arnoldiana.  Körb.  Dunker  pâ  asp  spars.  Öf’ver- 

ensstämmer  fullkomligt  med  ex.,  tagna  af  Alm- 
qvist  i Tibbie. 

— arcentina  (Ach.)  Ovanligare  lokal  är  tall,  1 '2  mil 

norr  om  Visby. 

— vermifera  (Nyl.)  forma  rhodaspis.  (Th.  Fr.  & Almqu.) 

Göthlunda  pâ  Oxel. 

Bilimbia  epixantlioides  (Nyl.)  Dunker  vid  Mora  pâ  lind, 
väl  utvecklad. 

— melœna  (Nyl.)  Dunker.  Tyckes  trifvas  pâ  stubbar 

af  kâdrik  tall,  dà  kâdan  är  nâgorlunda  utlakad 
pâ  ytan.  Öfvergär  derifrân  pâ  tallbarken  och 
mossa. 

— coprodes.  Körb.  Setterbo  fWestm.)  pâ  de  gamla 

slussarna  (sandsten). 

Lopadium pezizoideiim  (Ach.)  a disciforme  (Flot.)  Kungsör 
och  Dunker  pâ  gran.  Öija  äfven  pâ  björk. 
Biatorclla  fossarum  (Duf.)  Öija  prestgärd  spars.  Förut 
funnen  inom  Skandinavien  endast  i fjälltrakter, 
sä  vidt  jag  vet.  Exemplaren  skilja  sig  i intet 
afseende  trän  Jemtländska,  om  icke  genom  ljusare 
apothecier. 

Lecidea  testacea  ( Hoffm.)  Denna  i Skandinavien  blott 
pâ  Gottland  och  Öland  anträffade  art,  fann  jag 
ytterst  sparsamt  och  steril  pâ  Furuholmen  nära 


99 


Tullgarn  pâ  en  brant  klippvägg  af  kalk,  nära 
hafvet.  Finnes  troligen  annorstädes  i trakten  och. 
rekommenderar  jag  särskildt  Fridön  tili  närmare 
undersökning. 

Friesii.  Ach.  Danker  pâ  tall. 

dadonioides.  (Fr.)  Dunker  ymnig  och  c.  fr.  nära 
Grondai. 

fuliginosa.  Tayl.  Dunker  pâ  berg  och  större  sten- 
block  i gles  skog. 

qvernea.  (Dicks.)  Tullgarn  pâ  Furuholmen  pâ  gran- 
bark,  äfven  c.  fr. 

Berengeriana.  (Moss.)  Boda  vid  Silfbergsgrufvan  i 
Dalarna.  C.  Indebetou. 

apocliroeella.  Nyl.  Westermo  i Wij  skog,  spars. 
Öfverensstämmer  med  Norrländska  ex.,  mig  väl- 
villigt  meddelade  af  doc.  Hedlund. 

geophana.  Nyl.  Ovanlig  lokal  : thallusfjäll  af  en 
Peltigera  vid  Äliholmen  nära  Arboga. 

hypopta.  Ach.  Westermo. 

obscurella.  (Smflrt.)  Yanlig  pâ  tallbark;  ovanligare 
lokal:  al  i Westermo,  men  mycket  sparsamt. 

Cadubrice.  (Mass.)  Bro  socken  pâ  Gotti.  Tycho 
Westergren. 

neglecta.  Nyl.  Icke  sällsynt  steril,  c.  fr.  synes  den 
vara  sällsynt.  Tagen  af  mig  pâ  Klockstapelber- 
get i Westermo  fructificerande. 

fuscoatra  (L.)  Denna  art,  som  man  vanligen  anser 
vara  stenlaf,  har  anträffats  sparsamt  pâ  trävirket 
af  den  nu  rifna  gamla  prestgârdsbyggningen  i 
Dunker,  men  väl  utvecklad.  Wämö-ex.  (Se  Th. 
Fr.  L.  Sc.),  som  jag  erhällit,  äfven  tagna  pâ  trä, 
äro  mer  utvecklade  tili  thallus,  hvars  areolæ  äro 
nâgot  frânstâende  frân  trävirket  och  icke  ute- 
sluta  möjligheten,  att  sand  och  dylikt  delvis 
utgör  dess  matrix.  Dunkers-ex.  hafva  areolæ 
ytterst  noga  slutande  sig  tili  trävirket,  mycket 
hopträngda,  men  äfven  väl  utvecklade,  dock  nä- 


100 


stau  plana.  Mig  synes  dess  textur  utesluta  möj- 
ligheten  af  ett,  om  äfven  ringa,  sandlager  linder 
sig  Apotliecierna  val  utvecklade.  Märkligt  är 
ocksa,  att  substratet  var  mycket  kadbaltigt. 

— fuscoatra  (L.)  forma : ’’areolis  decoloratis,  sorediosis ”. 

Avesta  i Dalarna.  C.  Indebetou.  Denna  sä  afvi- 
kande  form  künde  visserligen  förtjena  ett  namn 
(t.  ex.  sorediosa  — ”si  placet.”),  men  da  form- 
förändringen  möjligen  kan  bero  pa  skuggig  eller 
mera  fnktig  lokal,  torde  vara  bäst  att  blott  i 
förbigaende  omnämna  den,  tili  dess  bättre  klar- 
bet kan  vinnas  häruti. 

— fuscocinerea.  Nyl.  Grötblunda.  Carls  socken  (Vestm.). 

Avesta.  C.  Indebetou. 

— elceochroma  (Acb.)  Laureri  (Hepp.).  Pa  tallbark, 

ll  mil  norr  om  Yisb}’. 

Catülaria  atropurpurea  (Scbær.)  * Neuschildii  (Körb.) 
Dunker. 

— intrusa.  Th.  Fr.  Wester mo.  Dunker. 

— subnitida.  Hellb.  Sala.  C.  Indebetou. 

Buellia  epit/cea  (Pers.)  Mig  synes  denna  vara  en  para- 
sit  pa  Toninia  coeruleonigricans,  pa  hvars  thallus 
den  växer  (nägon  gang  äfven  pa  Lecanora  ful- 
gens),  kvarvid  denna  metamorphoseras  tili  den 
hvita  crusta,  som  beskrifves  sasom  Buellians  bal- 
lager.  Icke  ovanligt  är  att  se  Toninians  areolæ 
till  hälften  blägra  (dess  normala  färg)  och  andra 
hälften  rent  hvit  ss.  Buellians,  ja  en  enda  areola 
pä  detta  sätt.  Buellian  förhaller  sig  i sä  fall 
tili  Toninian  alldeles  lika,  som  Lecidea  insidiosa 
Th.  Fr.  tili  Lecanora  varia  (Ehrh.)  eller  Lecidea 
intumescens  (Flot.)  till  Lecanora  sordida  (Pers.), 
hos  hvilka  samma  ötvergangar  träffas.  Endast 
odlingsförsök  torde  ki;nna  füllt  afgöra  frägan. 

— parasema  (Ach.)  triphragmia  (Nyl.)  Gröthlunda. 

Dunker.  Linnés  Hammarby.  Handöl  (Jemtl.)  C. 
Indebetou. 


101 


— Dubyana.  Hepp.  Ex.  f’rân  Norra  Byrum  (Yisby) 

öfverensstämma  fullkomligt  med  ex.  frân  Bayern, 
meddelade  af  Arnold.  Jag  kan  icke  skilja  arten 
frân  Rinodina  Bischoffii . Hepp.  Se  Th.  Fr.  L. 
Sc.  p.  205. 

— alboatra  (Hofirn.)  Zabotica  (Körb.)  Dunker,  spars, 
pa  asp. 

Rhizocarpon  applanatum  (Fr.)  Norberg  (Vestm.)  ock  Sul- 
jätten  (Jemtl.)  C.  Indebetou. 

— ignobile.  Th.  Fr.  Westermo.  Avesta.  C.  Indebetou. 

Carls  s:n  (Vestm.) 

— obscuratum.  (Ach.)  Dunker  pâ  tegel. 

— rubescens.  Tk.  Fr.  Roslagen.  (Grræve.)  Westermo. 

Avesta.  C.  Indebetou. 

— calcareum  (Weis.)  Weisii  (Mass.)  Westermo  vid 

Hjelmaren  pâ  granit  i vattnets  närhet.  Denna 
kalklal  fôrkâller  sig  i detta  afseende  sasom  förut 
är  sagdt  om  Caloplaca  aurantiaca. 

Cyplielium  tigillare.  Ack.  Sporæ  dyblastœ  0,020  mm.  1. 
— 0,0125  cr.  — Rätt  allmän  pä  gamla  ladors 
väggar  efter  Hjelmarens  stränder.  Pâ  granbark 
pâ  lefvande  trad  liar  jag  funnit  den  vid  Lind 
nära  Askersund. 

— Notarisii  (Nyl.)  Sporæ  muriformi  polyblastce , aut 
globosæ  (0,020  mm.)  aut  ellipsoideæ  dacryoideæ 
(0,022  mm.  1. — 0,0125  crass.)  Göthlunda  vid  Nan- 
berga  ock  Locknäs.  Hedemora.  C.  Indebetou. 
Ofvanstäende  karakterer  tyckas  tillräckliga  for 
att  uppställa  en  god  art,  som  är  synnerligen  lätt 
att  skilja  frân  föregaende,  som  den  dock  till  det 
yttre  förvillande  liknar.  Men  i ett  af  exempla- 
ren,  som  jag  mikroskopiskt  granskat,  fann  jag, 
förutom  de  vanliga  karakteristiska,  murformade 
sporerna,  likadana  sporer  som  kos  C.  tigillare, 
alltsâ  dyblastæ,  ock  detta  i samma  apotkecium, 
ekuru  i olika  sporkylsor.  Detta  tyder  ojäfaktigt 
pâ,  att  C.  Notarisii  sasom  art  maste  indragas  och 


102 


kan  qvarstâ  endast  sâsom  en  (sjuklig?)  form.  Ser 
man  rätt  pä  sporerna,  visa  de  tydligen  en  mängd 
missbildningar,  äro  mycket  mörka,  nästan  svart- 
bruna,  sä  att  man  med  svärighet  igenkänner 
septeringen,  ofta  utan  jemn  kant  eller  yta,  utau 
försedda  med  utskjutande  pucklar. 

En  analog  form  synes  Buellia  dives  Tli. 
Fr.  vara  och  ännu  mer  Buellia  parasema  (Ach), 
triphi’agmia  (Nyl.  ). 

Calicium  prœcedens.  Nyl.  Dunkers  prestgärds  skog  pä 
asp.  Yäxer  pä  finger tjocka  grenar  i grenvecken 
eller  der  barken  är  ojemn  ss.  pä  ärren  efter  af- 
fallna  blad  o.  s.  v.,  t.  o.  m.  pâ  tväärsskotten. 
Troligen  ej  sällsynt  i glesare  skogsmark,  ehuru 
svarätkomlig  utan  att  fälla  trädet. 

— trabinellum.  Ach.  Oija  och  Dunker,  men  sparsamt. 

Chcrnotheca  brunneola  (Fr.)  I barrskog  pä  ruttnande 

stubbar,  heist  i skuggan,  der  fuktighet  längre 
qvarstadnar.  Dunker. 

Dermatocarpon  fluviatile.  (Web.)  Arboga  nära  Ällhol- 
men.  Göthlunda.  Lilla  Köstelröd  (Bohuslän)  D:r 
Græve.  Pa  sista  lokalen:  ’’thallo  olivaceo”. 

— Michelü.  Mass.  Oija.  Rosenlund  nära  Jönköping. 

— dœdàleum  (Krempelh.)  Tullgarn  pä  Skorfvan. 

Normandina  viridis.  (Ach.)  Oija. 

Microglcena  muscorum  (Fr.)  Arboga  vid  Allholmen. 

— reduda.  Th.  Fr.  Dunker.  Dalarö.  Svennevad 
(Nerike.) 

Polyblastia  deminata.  Arn.  I Th.  Fr.  Polybl.  säges: 
’’præcipue  in  insulis  Gotlandia  Oelandiaque  facile 
crederem  plures  (Polyblastias)  adesse.  P.  demi- 
nutam  Arn.  Fl.  1861  p.  264  ibi  crescere,  fere 
pro  certo  audeo  affirmare;  inter  alios  lichenes 
calcareos  Gotlandicos  unicum  inveni  apothecium 
hujus  speciei  sporis  nigricantibus  atque  halone 
hyalino  circumdatis  facile  distinctæ".  Ar  1880 
fann  jag  pä  norra  Byrum  (norr  om  Visby)  denna 


103 


art,  men  som  den  endast  mikroskopiskt  kan  skil- 
jas  frân  andra  Verrucaricer,  togs  den  blott  i tvâ 
exemplar  och  tillfälligtvis.  Ex.  öfverensstämma 
till  alla  delar  med  ex.  frân  Bayern,  tagna  af 
namngifvaren  sjelf. 

Vemtcana  fuscella.  Turn,  (vera!)  Fnnnen  pa  klippor 
och  block  vid  sjöars  omedelbara  närhet.  Hjel- 
maren  i Westermo  och  Oija.  Vid  sjön  Dunkern 
i Dunkers  socken.  Lätt  igenkänd  och  skiljer  sig 
väl  frân  den  art,  som  vanligen  gätt  under  namn 
af  V.  fuscella,  som  i Nyl.  Scand.  p.  271  benäm- 
nes  V.  subfuscella  och  ss.  bekant  icke  är  säll- 
synt  i kalktrakter,  dâ  deremot  ofvanstäende  växer 
pâ  urbergsarter,  ätminstone  pa  nu  angifna  Ställen. 

— JDufourei.  DC.  Silfbergs  grufvor  i Boda  s:n  (Da- 

larne).  C.  Indebetou. 

— fusca.  Krempelh.  Allholmen  nära  Arboga,  spars. 

Thelocarpon  epibolum.  Nyl.  Heia  slägtet  anses  af  flere 

lichenologer  tillhöra  lafvarne,  dock  icke  utan 
gensägelse  af  andra.  Den  anförda  arten  torde 
möjligen  icke  vara  sä  sällsynt,  som  man  antagit, 
men  de  ytterst  smä  frukterna  öfverses  lätt.  Tagen 
af  mig  i 'Westermo,  Öija  och  Dunker,  alltid  pâ 
bortdöende  thallusdelar  af  Peltidea  aphtosa,  men 
aldrig  pâ  füllt  friska,  äfvensom  aldrig  pâ  nâgon 
Peltigeraart,  äfven  dâ  en  sâdan  växt  tillsammans 
med  föregäende  eller  egt  bortdöende  thallus.  Pâ 
lika  lokal  funnen  vid  Avesta  af  C.  Indebetou 
samt  äfven  pâ  multnande  trä. 

Gyalecta  cupular  ts.  Ehrh.  Ällholmen  vid  Arboga. 
Skorfvan  vid  Tullgarn.  Öfvergär  frân  kalken 
understundom  pâ  mossa. 

— truncicjena.  (Lönnr.)  Kungsör  pâ  lind. 

— corticola.  (Lönnr.)  Askersund  pâ  asp.  Svennevad 

(Nerike)  pâ  lind.  Göthlunda  pâ  rönn,  syren,  ek, 
hästkastanj.  Westermo  och  Julita  (Söderm.)  pâ 
rönn.  Eollkärna  i Dalarne  pâ  ek.  C.  Indebetou. 


104 


— rubra.  (Hoffm.)  Kungsör  pâ  ek.  Öija  pâ  lind. 
Rhexophialc  coronatn.  Th.  Fr.  Areskutan  och  Suljätten 

(Jemtl.).  C.  Iudebetou. 

Schismatomma  abietinum.  (Ehrh.)  Icke  sällsynt  pâ  gran 
och  äfven  pâ  ek,  men  äfven  pâ  björk  och  lind 
(ypperligt  utvecklad)  i Dunker. 

Graphis  scripta.  (L.)  äfven  pâ  lind  i Götklunda. 
Opegrapha  Dilleniana.  (Ach.)  ofta  steril;  c.  fr.  i We- 
stermo  och  vid  Askersund. 

Opegrapha  abscondita.  Th.  Fr.  Arboga  vid  Zaehrisberg 
c.  fr.  — Jag  vill  härmed  rätta  en  felaktig  be- 
stämning.  Till  Nerikes  lafflora  af  Hellbom  (1871) 
uppgaf  jag  denna  art  ss.  tagen  af  mig  vid  Asker- 
sund. Den  bör  derstädes  utga,  atminstone  ss. 
funnen  af  mig. 

— abietina.  (Ach.)  Ovanligare  lokal  är  tall.  Bro  s:n 

(Gotti.),  Tycho  Westergren. 

— varia  (Pers.)  Ytterst  allmän  pâ  flere  trädslag. 

Sällsyntare  pâ  björk  i Dunker.  Pâ  urkalk  vid 
Ällholmen  nära  Arboga  ochi  Lillkyrka  s:n  (Nerike_). 

— herpetica.  Ach.  Ovanligare  lokal  är  Juniperus. 

Dunker  och  Bro  s:n  (Gotti.)  Tycho  Westergren. 
— Pâ  tall,  1 2 mil  norr  om  Yisby. 

— viägata.  Ach.  Yanlig  pâ  gran.  Pâ  tall  och  ved  i Oija. 
Bactrospora  dryina , (Ach.)  Denna  art,  som  af  mänga 

räknas  till  lafvarne,  af  andra  tili  svamparne,  är 
af  mig  funnen  vid  Kungsör  pâ  ek. 

Arthonia  didyma.  Körb.  Götklunda  pâ  al,  gran  och  rönn, 
men  sparsamt.  Julita  (Söderm.)  och  Westermo  pâ  al. 

— lurida  (Ach.)  a spadicea  (Leiglit.)  Upptages  ej  i Alm- 

qvists  monograti  öfver  Arthoniæ  ss.  med  säkerhet 
funnen  i Skandinavien.  Tagen  af  mig  vid  Kungsör 
pâ  ek  samt  i Dunker  pâ  al  i djupa  skogskärr. 

— lurida  (Ach.)  ß vulgaris.  Fr.  Pä  Juniperus  i Götk- 

lunda — gran  ved  i Dunker. 

— byssacea.  (Weig.)  Götklunda  pâ  Hamrarna  pâ  ek. 

Kungsör  pâ  lind.  Tullgarn  pâ  ek  (spars.)  — Pâ 


105 


alla  dessa  Ställen  c.  fr.  — I Nerikes  lafflora  af 
ïïellbom  p.  111  anföres  A.  impolita  frân  Ham- 
rarne,  men  — om  nppgiften  âr  hemtad  frân  mig 
— bör  det  rättas  till  A.  byssacea  och  pâ  samma 
gang  heia  den  anförda  beskrifningen  ändras. 

— cœsiopruinosa.  Schær.  Kungsür  pâ  ek.  Dunker 

pâ  al,  men  pâ  begge  lokalerna  ytterst  sparsamt, 
dock  c.  fr. 

— leucopeUœa  (Ach.)  Dunker  pâ  gran.  — Svennevad 

(Nerike)  pâ  gran.  Almesâkra  (Smâland)  vid  Stor- 
qvarn  pâ  björk.  J.  E.  Zetterstedt. 

— mediella.  Nyl.  Westermo  pâ  gran.  Oija  pâ  al. 

Kinnekulle  pâ  poppel.  Avesta.  C.  Indebetou. 

— dispersa.  (Schrad.)  Askersund  pâ  asp.  Lillkyrka 
(Nerike)  pâ  ask. 

— excipienda.  Nyl.  Dunker  pâ  hassel. 

Melaspilea  proximella.  Nyl.  Dunker  pâ  asp. 

Acrocordia  tersa.  Körb.  Göthlunda  pâ  asp  och  ek.  Dun- 
ker pâ  asp,  därstädes  allmännare  än  A.  gemmata. 

Segestria  lectissima.  Fr.  Askersund  vid  Djupviken. 

— clilorotica.  (Ach.)  Pâ  tall,  xi2  mil  norr  om  Visby. 
Pymnula  coryli.  Mass.  Dunker. 

Art mpy renia  Neesii.  Körb.  Oija  pâ  lönn. 

— fumago.  Ach.  Dunker. 

— pithy  ophila.  Th.  Fr.  et  Blomb.  Denna  art,  som 

först  togs  af  mig  pâ  yngre  granqvistar  pâ  Ham- 
rarna  i Göthlunda,  men  mycket  sparsamt.  har 
sedan  anträffats  pâ  samma  lokal  ymnigt  pâ  Rham- 
nus frangula.  Der  utvecklas  dess  crusta  battre 
än  pâ  gran  (thallo  cinerascente  vel  ochroleuco- 
cinerea)  och  synes  alltsâ  frân  denna  matrix  mera 
tillfälligtvis  ôfvergâ  pâ  gran.  Dess  namn  âr 
sâledes  mindre  lämpligt,  men  namnförändring  bör 
naturligtvis  icke  ifrägasättas. 

TomaseUia  Leiglitonii.  Mass.  Hamrarna  i Göthlunda 
pâ  hassel,  men  äfven,  ehuru  sparsamt  pâ  lind;  pâ 
sednare  matrix  bildar  crustan  stora  hvita  fläckar. 


Bot.  Not.  1895. 


10 


106 


Leptorhaphis  Q ver  eu  s (Beltr.)  Dunker  pâ  ek. 

Feit  ig  er  a malacea.  Ach.  Denna  liksom  heia  slägtet  sy- 
nes  tillküra  urbergstrakter.  Funnen  dock  i Bro 
s:n  (Gottl.)  Tycko  AVestergren. 

— canina  (L.)  Om  denna  gäller  detsamma  som  föreg. 

— scabrosa.  Th.  Fr.  Svennevad  ock  Askersund  i Ne- 

rike,  steril.  Efter  25  âr  har  jag  âter  tagit  den 
i Göthlnnda,  rikt  fructificerande. 

— scutata  (Dcks.)  propagulifera.  Fw.  Dunker  äfven 

c.  fr.  spars. 

— polydactyla.  Hoffm.  /.  microcarpa.  Ach.  Grytnas  i 

Dalarne.  C.  Indebetou.  Dunker. 

Pannaria  rubiginosa  (Tkunb.)  conopdea.  (Ach.)  Avesta. 
C.  Indebetou. 

— lepidiota.  (Smrflt.)  Ällholmen  nära  Arboga  c.  tr. 

— triptophylla.  (Ach.)  Ällholmen.  Dunker  pâ  lind. 

Thorsburgen  (Gotti.)  pâ  hassel  och  Juniperus  ster. 
Collema  qvadratum.  Lahm.  Dunker  pâ  asp. 

Leptogium  plicatile.  Ach.  Julita  (Södertn.)  vid  Hjejmaren. 

— suV.ïle.  (Schrad.)  Ôija. 

— saturninum.  Dicks.  Dunker  c.  fr. 

— byssinum.  (Hoffm.)  Alosâs  (Nerike). 

Physma  chalazanum.  (Ach.)  Ällholmen,  nära  Arboga. 
Göthlunda. 

myriococcum.  (Ach.)  Oar  i Hjelmaren  utanför  AVTe- 
stermo  och  Oijalandet. 

Porocyphus  arcolatus.  (Flot.)  Koôn  vid  Marstrand. 
Göthlunda. 

Cryptothele  permiscens.  (Nyl.)  Göthlunda.  Askersund. 

Öija  Koôn  vid  Marstrand. 

Pyrenopsis  granatina  (Smrflt.)  Göthlunda.  AVestermo 
Arten  föres  af  somliga  tili  slägtet  Lecanora. 

— impolita.  (Th.  Fr.)  Askersund. 

— Immatops.  (Smrflt.)  AVestermo. 

Psorotichia  Schcereri.  (Mass.)  AVestermo. 

Phylliscum  Demangeonii.  (Mont,  et  Moug.)  Dalarô. 
Spilonema  revertens.  Nyl.  Strengnäs. 


Fungi  suecici. 

Af  A.  Gr.  Eliasson. 


107 


(Forts,  fr.  sid.  64). 

Melampsora  ViteUince  (DC)  Thum.  In  foliis  vivis  Salicis 
fragi/is.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  Ekeby  (18 2 11092 ) . 

In  — Salicis  lucidce.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto 
botanico  (1821|992). 

In  — Salicis  pentandra  II,  III.  Upl.,  Upsala,  Marie- 
berg ( 189|1092). 

Melampsora  Tremulœ.  Tul.  In  ioliis  vivis  Populi  tre- 
midœ.  II.  Bob.,  Oroust,  Torp  ( 1 814|s92)  ; Dlsd., 
Katrinedal  prope  urbem  Wenersborg  (1824j892);  II, 
III.  Vg.,  Wenersborg,  Lindäs  (186j992). 

Melampsora  Hypericorum  (DC)  Schroet.  In  foliis  vivis 
H.  quamanguli.  II.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(18u|892). 

Melampsora  vernalis  Niessl.  In  foliis  vivis  Saxifraga 
granulatre.  III.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1815|694). 

Melampsora  betulina  (Pers.)  Tul.  In  foliis  vivis  Betidce 
albœ.  II.  Dlsd.,  Hollbergsmosse  prope  urbem  Weners- 
borg (1828|794);  II.  Ygv  Billingen,  Himmelskällan 
(1812|784). 

Gronartium  asclepiadeum  (Willd.)  Fr.  In  foliis  vivis 
Cynanclii  ( nigri ?).  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto 
botanico  (1819|992). 

Gronartium  flaccidum  (A.  & S.)  Wint.  In  foliis  vivis 
Pœoniæ  officinalis.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto 
botanico  (1819lg92). 

Gronartium  ribicolum  Dietr.  In  foliis  vivis  Ribis  rubri. 
II.  Vg.,  Skara  (18s|784). 

Puccinia  Galii  (Pers.)  Schw.  II,  III.  In  foliis  cauli- 
busque  vivis  Galii  palustris.  Dlsd.  ad  Hästefjord 
in  parœcia  Frändefors  (18dlg93). 

In  — Galii  veri.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (18diln92); 
Vg  , Wenersborg,  Flo  (188|s93). 

rot.  Not.  1895. 


108 


Puccinia  Caltlice  Link.  II,  III.  In  foliis  vivis  C.  pa- 
lustris. Vg.,  Wenersborg,  Gropbron  (1 8 8|s92). 

Puccinia  Prenantliis  i^Pers.)  Fckl.  In  foliis  vivis  Lactuccc 
muralis.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Munkesten  (187  792). 

In  — Lad.  mur.  II,  III.  Yg.,  Halleberg  (18btf92). 

Puccinia  Lampsanes  (Schültz)  Fckl.  II,  III.  In  foliis 
vivis  L.  communis.  Vg.,  Wenersborg  (187  092). 

Puccinia  Crepidis  Schroet.  II,  III.  In  foliis  vivis  Crep. 
tedorum.  Yg.,  Halleberg,  Attestupan  (182Bj692). 

Puccinia  EpiloMi  DC.  II,  III.  In  foliis  vivis  E.  mon- 
tani.  Bob.,  Marstrand  (1824  792). 

Puccinia  Violer  (Schum.)  DC.  In  foliis  vivis  Violee  sil- 
vaticce.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Nygârd  (18sj683);  Upl., 
Upsala,  Kronoparken  (18lhG93).  II,  III.  Yg.,  We- 
nersborg, Lockered  (182'-s83). 

In  — Violer  canines  II,  III.  Bob.,  Oroust,  Torp  (1814s92). 

In  — Violee  liirtee.  II,  III.  Upl.  Upsala,  Högsta  (182j1092). 

Puccinia  Pimpinellee  (Strauss)  Link.  In  foliis  vivis  Cere- 
folii  silvestris.  I.  Yg  , Wenersborg,  Kasan  (18%92); 
II,  III.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (188iS83). 

In  — Pimpinellee  Saxifrages.  II,  III.  Upl.,  Upsala, 
Slottsbacken  (18s  i092);  Dlsd..  Katrinedal  prope 
urbem  Wenersborg  (1815s93). 

Puccinia  Menthee  Pers.  II,  III.  In  foliis  vivis  Menthes, 
arvensis.  Yg.,  Wenersborg,  Flo  (18%93). 

Puccinia  Zopfii  Wtnt.  In  foliis  vivis  Caltlier  palustris. 
I.  Yg.,  Wenersborg,  Fristorp  (18 3 7 92);  II.  III. 
Vg.,  Skara,  Brunsbo  (1810J78  4);  Vg.,  Wenersborg, 
Fristorp  (185j792). 

Puccinia  graminis  Pers.  In  foliis  vivis  Berberidis  vul- 
garis. I.  Yg.,  Wenersborg,  Fristorp  (1829683). 

In  culmis  foliisque  vivis  Agrostidis  vulgaris.  II,  III. 
Upl.,  Upsala,  Högsta  (182[1092'). 

In  — Aires  cerspitoser.  II,  III.  Yg.,  Wenersborg, 
Lockered  (1813G83). 

In  — Avdnec  sativer.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  Högsta 
(1821092j;  Yg.,  Göteborg,  Agnesberg  (182d]s83V 


109 


In  — Dactißidis  glomeratœ.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  Hög- 
sta  ( 1 8 2 11092). 

In  — Secdles  cerealis.  II,  III.  Bah.,  Oroust,  Torp 
(1815|392  ). 

Puccinia  coronata  Cda.  In  foliis  vivis  Rhamni  Fran- 
galœ.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Lindäs  (18l0|i;83). 

In  foliis  vivis  graminis  cujusdam.  II,  III.  Upl.,  Up- 
sala, Slottsbacken  (1831092). 

Puccinia  Paibigo  — vera  (DC)  Wint.  II,  III.  In  foliis 
vivis  Alojpeciiri  pratensis.  Vg.,  Göteborg,  Agnesberg 
( 1825|s83). 

In  — lestucce  elatioris  (?).  Yg.,  "Wenersborg,  Grop- 
bron  (1819|792). 

In  — SecaJes  cerealis.  Yg.,  Wenersborg,  Oxnered 
i1828|792). 

Puccinia  Poarum  Niels.  In  foliis  vivis  Tussilaginis 
Farfarœ.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Lyckhem  (18n683); 
Dlsd.,  Hollbergsmosse  prope  urbem  Wenersborg 
(1813|s93). 

In  foliis  vivis  Poæ  sp.  II,  III.  Yg.,  Wenersborg, 
Gropbron  (1819|792). 

Puccinia  Caricis  (Schum.)  Reb.  In  foliis  vivis  Urticae 
dioicce.  I.  Vg.,  Wenersborg  Rannum  (1814|692); 
Upl.,  Upsala,  Stafsnnd  (182Sj093). 

In  — Caricis  acutœ.  II,  III.  Yg.,  Wenersborg,  Brinke- 
bergsknlle  (1826’ti88). 

In  — Caricis  cœspitosæ.  Upl.,  Upsala,  Marieberg 
(18*|, ,92). 

Puccinia  Pioicœ  Magn.  I.  In  foliis  vivis  Cirsii  palu- 
stris. Yg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (1829|692). 

Puccinia  obscura  Schroet.  II.  In  foliis  vivis  Luzulae 
campcstris.  Yg.,  Wenersborg,  Lindäs  (18,2|792). 

Puccinia  Phragmitis  (Schum.)  Körn.  In  foliis  vivis  Bu- 
nde is  Acetosœ.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Rannuin (1814|692). 

In  — Rumicis  crispi.  I.  Yg.,  Wenersborg,  Kasan 
(18*1,84). 


110 


lu  — Rumicis  Hippolapathi.  I.  Upl.,  Upsala,  Staf- 
sund  (Isolds'). 

In  — Rumicis  obtusifolii.  I.  Vg..  AVenersborg,  Kasan 
(187|s83). 

In  — Phragmitis  communis.  II,  III.  Vg.,  AVeners- 
borg,  Lockered  (1 813js83). 

Puccinia  Magnusiana  Körn.  II,  III.  In  foliis  vivis 
Phragmitis  communis.  Vg.,  Göteborg,  Agnesberg 
(1825|s83). 

Puccinia  suaveolens  (Pees.)  Rostr.  II,  III.  In  foliis 
vivis  Cirsii  arvensis.  Vg.,  AVenersborg,  Rânnuni 
(1 826j683)  ; Upl.,  Upsala  (1819|992);  Dlsd.,  Sunnanâ 
(1817|694). 

Puccinia  Hieracii  (Schum.)  Mart.  II,  III.  In  foliis 
vivis  Cardui  crispi.  Upl.,  Upsala,  Hogsta  (1821092). 

In  — Centaurece  Jacece.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
^ (1818|894). 

In  — Centaurece  Scabioscr.  Upl  , Upsala,  Stor-AVreta 
(18"|1(,92). 

In  — Cirsii  lieterophylli.  Dlsd.,  Billingsfors  (18 2 2j-84). 

In  — Cirsii  palustris.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
(1 8 2 2|s92). 

In  — Hieracii  sp.  Y g.,  AVenersborg,  Kasan  (1812*83). 

In  — Hieracii  umbellati.  Dlsd.,  Katrinedal  prope  ur- 
bem  AVenersborg  (1824892). 

In  — Hijpochœridis  mandater.  Vg.,  Lidköping(18lb784) 
Bob.,  Oroust,  Torp  (1814j892). 

In  — Lappce  majoris.  Upl.,  Upsala,  Högsta  (182,I092). 

In  — Leontodontis  autumnalis.  A~g.,  Ulfstorp,  Gun- 
narstorp  (18lD|894). 

In  — Scorsonères  humilis.  Vg.,  Skara,  Björkelund 
(186|783);  Bob.,  Oroust,  Torp  (18,4|892);  Dlsd., 
Katrinedal  prope  urbem  AVenersborg  (1824892). 

In  — Serratidce  coronatce.  Upl.,  Upsala,  in  borto 
botanico  (1824l992). 

In  — Serratulæ  radiates.  Upl.,  Upsala,  in  borto  bota- 
nico (182:i992). 


Ill 


In  — Taraxaci  officinalis.  Vg.,  Halleberg,  Ättestupan 
(1826,692). 

Puccinia  bullata  (Pers.)  Scuroet.  II,  III.  In  foliis 
vivis  Angelicas  litoralis.  Boh..,  Marstrand  (1824792). 

Puccinia  Polygoni  Pers.  II,  IH.  In  foliis  vivis  P. 
amphibii  ß terrestris.  Vg.,  "Wenersborg,  Lockered 
(18'3|,83). 

Puccinia  Tanaceti  DC.  In  caulibus  siccis  T.  vulgaris. 
III.  Dlsd.,  Gällenäsudde  in  parcecia  Gestad  (1810|d88). 

In  foliis  vivis  T.  vulgaris.  II,  III.  Vg.,  Wenersborg, 
Hästevad  (18njs92). 

Puccinia  Bistortœ  (Strauss)  DC.  II,  III.  In  foliis  vivis 
Polygoni  vivipari.  Vg.,  Skara,  Brunsbo  (18luj784). 

Puccinia  Tragopogonis  (Pers.)  Cda.  In  foliis  vivis  Trag, 
pratensis.  I.  Upl.,  Upsala,  Ehrentuna  (18  2 |iq92)  ; 
I,  III.  Vg.,  Skara  (1814|783). 

Puccinia  fusca  Relh.  In  foliis  vivis  Anemones  nemo- 
rosæ.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (189j684); 

III.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1 825j 583) ; Upl., 
Upsala,  Kronoparken  (1818j693). 

Puccinia  Aegopodii  (Schum.)  Link.  III.  In  foliis  vivis 
Aegop.  Poclcigrariœ.  Upl.,  Upsala,  Stafsund  (1828jü93). 

Puccinia  Saxifrages  Schlecht.  III.  In  foliis  vivis  Saxi- 
frages sp>.  cult.  Upl.,  Upsala,  in  korto  botanico 

(187L92). 

Puccinia  Virgaurecc  (DC.)  Lib.  III.  In  foliis  vivis 
Solidaginis  Virgaurece.  Vg.,  Wenersborg,  Botered 
(1831|  7 93). 

Puccinia  Fergussoni  Berk.  & Br.  III.  In  foliis  vivis 
Violce  palustris.  Vg.,  Skara,  Brunsbo  (1810i784); 
Dlsd.,  Sunnanâ  (1817j694). 

Puccinia  Arenarice  (Schum.)  Schroet.  III.  In  foliis  vivis 
A.  trinervice.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (1828j692). 

Puccinia  Malvacearum  Mont.  III.  In  foliis  vivis  Al- 
thesae  rosecs.  Vg.,  Wenersborg  (182%89). 

In  — Althaece  sp.  Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico 
(1823  992). 


112 


In  — Malvœ  crispœ.  Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico 
(1 819j992). 

In  — Malvœ  parvifoliœ.  Upl.,  Upsala,  in  horto  bota- 
nico (182%92). 

Puccinia  Asteris  Duby.  III.  In  foliis  vivis  Achillœœ 
impatientis.  Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico  (1817|992). 

In  — Achillœœ  Ptarmicœ.  Dlsd.,  Hästefjord  in  parœ- 
cia  Frändefors  (183s93). 

Gymnosporangium  clavariœforme  (Jacq.)  Kees.  In  foliis 
vivis  Pyri  Mali.  I.  Upl.,  Upsala  (18  983).  \'g., 
Wenersborg,  Lunnestakan  (184,992). 

In  ramis  vivis  Juniperi  communis.  III.  Vg.,  Weners- 
borg,  Kasan  (186  088). 

Gymnosporangium  junipcrinum  (L.)  Fr.  I.  In  foliis 
vivis  Sorhi  Aucupariœ . Dlsd.,  Grönvik  prope  urbem 
Wenersborg  (1820|s83). 

Phragmidium  Potcntillœ  (Pers.)  Karst.  In  foliis  vivis 
P.  argentcœ.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (18‘692); 
II,  III.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1 8 2 2 s83);  Upl., 
Upsala,  Slottsbacken  (183!1092). 

In  — P.  canescentis.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto 
botanico  (18nJ1093). 

Phragmidium  Tormentillœ  Fckl.  II.  In  foliis  vivis 
Potentillœ  Tormentillœ.  Dlsd.,  Hollbergsmosse  prope 
urbem  Wenersborg  (1815>93). 

Phragmidium  violaceum  (Schultz)  Wint.  II,  III.  In 
foliis  vivis  Puln  fruticosi.  Boh.,  Oroust,  Torp(18loiS92). 

Phragmidium  suhcorticium  (Schroet.)  Wint.  In  ramis 
vivis  Posœ  villosœ.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Rânnum 
(1814|fi92). 

In  foliis  vivis  Pœsœ  albœ.  II.  III.  Vg.,  Wenersborg 
(18^83). 

In  foliis  vivis  Rosœ  caninœ.  II,  III.  Vg.,  Weners- 
borg, Lilleskog  (ÎS^SS).  Dlsd.,  Katrinedal 
prope  urbem  Wenersborg  ( 1828j7  94). 

In  — Piosce  centifoliœ.  II,  III.  Upl.,  Upsala,  in  horto 
botanico  (182  2|992). 


113 

Phragmidium  Rubi  idœi  (DC)  Karst.  In  foliis  vivis 
Rubi  idœi.  I.  Vg.,  Wenersborg,  Botei'ed  (18u|684); 
II,  III.  Upl.,  Upsala,  Ekeby  (1821092);  Boh.,  Oro- 
ust,  Torp  ( 1814JS92);  Vg.,  Wenersborg,  Hasselbacken 
(184|992). 

Coleosporium  Scnecionis  (Pers.)  Pr.  In  foliis  caulibus- 
que  vivis  S silvatici.  Vg.,  Wenersborg,  Lindäs 
(18%  94). 

Coleosporium  Sonchi  (Pers.)  Lév.  In  foliis  vivis  Caca- 
liœ  suaveolentis . Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico 
(1824|992). 

In  — Sonclii  arvensis.  Vg.,  Wenersborg  (1813|s83). 

Dlsd.,  Katrinedal  prope  urbem  Wenersborg 
(182S|794). 

In  — Sonchi  asperi.  Boh.,  Oroust,  Torp  (1814|g92); 
Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (1 8 3|994). 

In  — Sonchi  oleracJ.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(18u|s92). 

In  — Tussïlaginis  Farfarœ.  Vg.,  Wenersborg,  Bote- 
red (1  S3l|7  93). 

Coleosporium  Campanula  (Pers.)  Lév.  In  foliis  vivis 
C.  persicœfoliæ.  Dlsd.,  Bracke  in  parcecia  Edsleskog 
(182|s84). 

In  — C.  rdpunculoidis.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken 
(1820|992). 

In  — C.  rotundifoliœ.  Vg.,  Wenersboi’g,  Lockered 

(1 8 ^ 

In  — C.  speciosœ.  Upl.,  Upsala,  in  horto  botanico 
(1824|992). 

Coleosporium  Euphrasia  (Schum.)  Wint.  In  foliis  vivis 
E.  gracilis.  Dlsd.,  Katrinedal  prope  urbem  Weners- 
borg (1824|s92). 

In  — E.  officinalis.  Dlsd.,  Katrinedal  prope  urbem 
Wenersborg  (1824|s92).  Vg.,  Wenersborg, 
Kasan  (1817|s83). 

In  — Rhinanthi  majoris.  Vg.,  Ulfstorp,  Gunnarstorp 
(1815|894). 


114 


In  — Rhinanthi  minor  is.  Yg.,  Skara,  Skaraborg 

(184t83);  Disci.,  Katrinedal  prope  urbem 
Wenersborg  (1824jg92);  Boh.,  Oroust,  Torp 

r ( 1 S15|s92). 

In  — Melampyri  pratensis.  Boh.,  Oroust,  Torp  (1814s92); 
Yg.,  "Wenersborg,  Lockei'ed  (1813g83). 

Chrysomyxa  Lcdi  (A.  & S.)  d.  By.  II.  In  foliis  vivis 
Lcdi  palustris.  Upl.,  Stormosse  in  parœcia  Danne- 
mora  (182l|693). 

Chrysomyxa  Pirolœ  (DC)  Rostr.  II.  In  foliis  vivis  P. 
rotundifolice  (?)  Upl.,  Upsala,  Lassby  (1816|s93). 

In — P.  secundo’.  Yg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (18ug92). 

Pucciniastrum  Epilobii  (Chaill.)  Otth.  II,  III.  In 
foliis  vivis  E.  angustifolii.  Yg.,  Wenersborg,  Ran- 
num  (186|u92). 

Theeopsora  arcolata  (Wallr.)  Magn.  In  foliis  vivis 
Pruni  Padi.  Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  ( 1 82y  ,j83)  ; 
Boh.,  Oroust,  Torp  (18u|g92). 

Theeopsora  Vacciniorum  (Link.)  Karst.  In  foliis  vivis 
Myrtilli  niyrœ.  Boh.,  Oroust,  Torp  (1814jg92);  Yg., 
Wenersborg,  Lockered  (lS^^S). 

In  — Myrtilli  uliginosœ.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
(18us83);  Boh.,  Oroust,  Krogane  (181,’|s92). 

Theeopsora  Pirolœ  (Gmel.)  Karst.  In  foliis  vivis  Py- 
rolœ  secundo’.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (18Ujs92). 

In  — P.  uniflorce.  Vg.,  Wenersborg,  Kartened  (18*%84). 

Tripliragmium  Uhnario  (Schüm.)  Link.  I — III.  In  foliis 
vivis  Spirœœ  Ulmariœ.  Yg.,  Wenersborg,  Lilleskog 
(18%92). 

Tripliragmium  Filipendulœ  (Lasch.)  Passer.  II,  III.  In 
foliis  vivis  Spirœœ  Filipendulœ.  Vg.,  Hunneberg, 
Fagerhult  (1 S 6 7 92) ; Upl.,  Upsala,  Högsta  (182j,092). 

Aecidium  Aquilegiœ  Pers.  In  foliis  vivis  A.  vulgaris. 
Yg.,  Wenersborg,  Björkas  (1 8 2 6|088) ; Dlsd.,  Kon- 
radsdal  prope  urbem  Wenersborg  (18*  ?84). 

Aecidium  Grossulariœ  Schüm.  In  foliis  vivis  Rihis 
Grossulariœ.  Vg  , Wenersborg,  Ränuum  (18 15  gSS'i; 


115 


Upl.,  Upsala,  Stafsund  (182  8|693). 

In  — Bibis  rubri.  Vg.,  Wenersborg,  Eannum(181 4|S92). 

Aecidium  Leucanthemi  DC.  In  foliis  vivis  Chysanfhemi 
Leucanthemi.  Vg.,  Skara,  Skaraborg  (1811|784). 

Uredo  PoJypodii  (Pers.)  DC.  In  frondibus  vivis  Cysto- 
pteridis  fragilis.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  (182  8|684). 

In  — Polypodii  Dryopteridis.  Vg.,  Wenersborg,  Ny- 
gârd (182  8|684). 

Cceoma  Saxifragarum  (DC.)  Schlecht.  In  foliis  vivis 
Saxifrages  gramylatœ.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan 
(1831|583);  Upl.,  Upsala,  Hammarby  (18 1 1|594). 

Cceoma  Lands  (West.)  Hartig.  In  acubus  Laricis 
europœœ.  Vg.,  Hunneberg  (187|792). 

Cæoma  confluons  (Pers.)  Schroet.  In  foliis  vivis  Bibis 
alpini.  Upl.,  Krakbo  in  parœcia  Dannemora  (1  82 1 169 3). 

Discomycetes. 

Phialca  cyathoidea  (Bull.)  Gill.  In  caulibüs  herbaceis 
aridis.  Vg.,  Wenersborg,  Hufvudnäsön  (1831js88). 

Pyrenopeziza  Bubi  (Fr.)  Rehh.  In  sarmentis  emortuis 
Bubi  idcd.  Vg.,  Wenersborg,  Hästevad  (1811^92); 
Dlsd.,  Dalbobergen  prope  urbem  Wenersborg(182|688). 

Tapesia  Bosce  (Pers.)  Fckl.  In  ramis  aridis  Bubi  odo- 
rati.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (18‘788). 

LacJineTla  flammea  (A.  & S.)  Fr.  Ad  ramos  aridos  Ahii 
glutinöser.  Boh.,  Ljungskile,  Anfasteröd  (185|788). 

Lachnella  barbota  (Kze)  Fr.  Ad  ramos  aridos  Loni- 
cerce  Xylostei.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (1 821j 5 89) . 

Lachnella  corticalis  (Pers,)  Fr.  Ad  ramos  Viburni  Opuli. 
Vg  , Halleberg  (186|992). 

Trichopeziza  sulphurea  (Pers.)  Fckl.  Ad  caules  siccos  Aqui- 
legice  vulgaris.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  ( 1 8 3| 7 88) . 

Dasyscypha  bicolor  (Bull.)  Fckl.  Ad  sarmentos  putri- 
dos  Bubi  idcd.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (182|v87). 

Tympanis  conspersa  Fr.  Ad  ramulos  aridos  Pyri  Mali. 
Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  ( 1 8 3 [ 7 88). 

Scleroderris  aggregata  (Lasch.)  Rehh.  In  caulibus  Euphra- 
sice  officinalis.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (18  7 *s92). 


116 


Godronia  Viburni  (Fckl.)  Rehai.  In  ramis  siccis  corti- 
catis  Viburni  Opuli.  Vg.,  Halleberg  (186|992). 

Calloria  fusarioides  (Berk.)  Fr.  In  caulibus  emortuis 
Urticæ  dioiccE.  Vg.,  Wenersborg,  Nygârd  ( 1 8 3 1,88). 

Stictis  mollis  Pers.  In  ramulis  exsiccatis  Fraxini  excel- 
sioris.  Vg.,  Wenersborg,  Lilleskog  (182  8|tt92). 

Phacidium  minutissimum  Awu.  In  foliis  siccis  Quercus. 
Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (182J689). 

Pseudopeziza  Medicaginis  (Lie.)  Sacc.  In  foliis  vivis 
31.  lupulinae.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (183j1092). 

Pseudopeziza  Ranunculi  (Wallr.)  Fckl.  In  foliis  vivis 
Ranuncidi  acris.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 
(18a’|892). 

In  — R.  repentis.  Boh.,  Oronst,  Backa  (1816/s92). 
Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1822  s92). 

Cclidium  Stictarum  (de  Not.)  Tul.  In  apotheciis  StictŒ 
pulmonariœ.  Vg.,  Halleberg  (1817688). 

Rhytisma  acerinum  (Pers.)  Fr.  In  foliis  vivis  Aceris 
platanoidis.  Upl.,  Upsala,  Slottsbacken  (182"  992). 

Rhytisma  salicinum  (Pers.)  Fr.  In  foliis  vivis  Salicis 
Vg.,  Wenersborg,  Lockered  (1 822y 8 92) ; Dlsd.,  Ka- 
trinedal  prope  urbem  Wenersborg  (1815/s93). 

Uothiora  sphœroides  (Pers.)  Fr.  In  ramis  aridis  Populi 
tremulce.  Dlsd.,  Stigen  in  paræcia  Ferglanda  (I811/789). 

In  — Syringce  vidgaris.  Vg.,  Wenersborg,  Brinke- 
bergs  kulle  (183%88). 

Triblidiopsis  Pinastri  (Pers.)  Karst.  In  ramis  cortica- 
tis  Abietis  excel  see.  Vg.,  Wenersborg,  Lockered 

(186(i88  . Boh.,  Ljimgskile,  Korsviken  (18‘)788). 

Exoascus  Cerasi  Fckl.  In  foliis  vivis  Pruni  Avium. 
Vg.,  Wenersborg,  Fristorp  (i184/792). 

Exoascus  Pruni  Fckl.  In  fructibus  immaturis  Pruni 
Padi.  Boh.,  Ljungskile,  Korsviken  (18l/788). 

Exoascus  dlnitorquus  (Tdl.)  Sadeb.  In  foliis  vivis  Alni 
glutinöses.  Vg.,  Wenersborg,  Kasan  (18ls692). 

Exoascus  Betidœ  Fckl.  In  foliis  vivis  Betulce  albce. 
Boh.,  Oroust,  Krogane  (18le'g92). 


117 


Meddelande  frân  Botani^ka  fören'ngeu  i Stockholm.  N:o  9. 

Ett  abnormt  fall  af  skottbildning  hos  Anten- 
naria  dioica  (L.)  Gærtn. 

Af  A.  Y.  Grevillius. 

Afvikelserna  (jmf.  fig.)  hafva  iakttagits  pâ  ett 
enda  individ,  vaxande  pâ  öppet  stalle  i granskog  bland 
lagt  och  tätt  gräs,  i Täsjö,  Angermanland,  i slutet 
af  augusti  1894. 

Pâ  ett  upprätt,  25  cm. 
längt  vegetativt  lloralt 
skottsystem,  som  begrän- 
sades  af  en  enkel  blom- 
korg,  A hade  frân  de  6 
öfversta  bladvecken  langa, 
mer  eller  mindre  upprätta 
grenar  utvecklats.  Gre- 
narne  frân  de  4 öfversta 
bladvecken,  som  likaledes 
afslutades  med  en  enkel 
blomkorg,  hade  ovanligt 
langa  internodier  samt  bil- 
dade  tillsammans  med  huf- 
vudskottet  en  mycket  gles 
kvast.  De  2 nedersta  gre- 
narne  visade  en  ännu  star- 
kare  längdtillväxt  samt  fö- 
retedde  en  del  abnormite- 
ter,  som  torde  förtjena 
närmare  päpekas. 

Den  näst  nedersta  grenen  (5)  utgjorde  en  sympo- 
dial  fortsättning  af  hufvudskottets  nedre  hälft  samt 
begränsades  af  en  enkel  blomkorg.  Frân  ett  af  de 
nedersta  bladvecken  pâ  denna  gren  hade  en  läng,  enkel, 
med  en  ensam  korg  afslutande  gren  af  kögre  ordning 
(5')  utbildats.  Frân  ett  närsittande  bladveck  pâ  gre- 

Bot.  Not.  1800. 


118 


nen  5 hade  ett  rent  assimilatoriskt  skott  (5"!)  utveck- 
lats,  bestâende  af  tättsittande  spadlika  blad  och  upp- 
buret  af  ett  1 cm.  langt  internodium.  Den  nedersta 
grenen  (6)  afslutades  med  ett  fatal  blomkorgar,  hop- 
gyttrade  till  en  tat  samling’.  Denna  gren  uppbär  ett 
par  bladrosetter. 

Utvecklingen  af  grenarne  är  basipetal.  Den  api- 
kala  blomkorgen  var  vid  insamlandet  redan  länge  ut- 
blommad;  äfven  grenarne  frail  de  4 öfversta  blad- 
vecken  pa  (det  relativa)  hufvudskottet  buro  korgar, 
som  voro  utblommade.  Pâ  de  2 nedersta  grenarne 
voro  däremot  korgarne  i full  blomning. 

Samtliga  grenar  pâ  det  uppräta  relativa  hufvud- 
skottet  torde  jämte  öfre  delen  af  detta  senare  bora 
betraktas  som  tillsammans  utgörande  en  abnormt  ut- 
bildad  blomkorgställning,  hvars  grenar  afvika  genom: 
1)  förlängda  och  förökade  internodier  och  rikligare 
utbildning  af  assimilationsorgan;  2)  utbildandet  af 
sekundära  rent  assimilatoriska  skott,  som  i intet  af- 
seende  skilja  sig  frân  de  vanliga  rosettskotten  ; 3)  be- 
tydlig  oliktidighet  i utveckling  (hvadan  in  divide ts 
blomning  blef  fördelad  öfver  âtminstone  större  delen 
af  Vegetationsperioden).  Beträffande  rosettbladen  torde 
förtjena  omnämnas,  att  de  kommit  till  utveckling 
endast  pâ  de  nederst  sittande,  senast  utvuxna  grenarne 
och  rikligast  pâ  den  allra  nedersta,  yngsta.  Denna 
sistnämda  gren  har  för  öfrigt  utom  sidoskott  i form 
af  bladrosetter  äfven  i sin  nedre  del  nâgra  blad,  soin 
till  formen  stärkt  pâminna  om  rosettblad. 

Slutligen  torde  böra  papekas,  att  den  stärkt  fram- 
trädande  vegetativa  karaktären  i de  nämda  floral  a 
delarne  icke  synes  stâ  i samband  med  nâgra  slags 
yttre  mekaniska  agentiers  inverkan,  dä  nemligen  indi- 
videt  växte  fullkomligt  fristäende  och  höjde  sig  flere 
cm.  ofvan  den  omgifvande  gräsmattan. 


119 


Meddelande  frân  Botaniska  föreningen  i Stockho'm.  N:o  10. 

Ett  abnormt  fall  af  utbildning  af  jordstammar 
hos  potatisplantan. 

Af  Alida  Olbers. 

I Flora  XXVII  1844  omtalas  potatis  med  mon- 
strösa  bildningar.  Pâ  sid.  321  beter  det  nämligen: 
"In  der  Sitzung  des  Gartenbauvereins  zu  Berlin  am 
31  März  1844  zeigte  H.  Prof.  C.  H.  Schultz  eine 
junge  Brut  von  kleineren  und  grösseren  Kartoffeln 
vor,  die  aus  alten  in  einem  finsteren  Keller  auf  feuch- 
tem Torf  versteckt  liegenden  Kartoffeln  ohne  alle 
Blätter  und  Wurzeln  direkt  und  in  der  Art  ausgewach- 
sen waren,  dass  perlschnurartig  oft  2 — 3 Knollen 
auseinander  hervorkamen.  Derselbe  knüpfte  daran  die 
Bemerkung,  dass  ein  ähnliches  direktes  Bruttreiben 
der  Kartoffelknollen  auch  bei  der  Trockenfäule  sich 
zeigte,  nur  mit  dem  Unterschiede,  dass  dabei  die  Knol- 
len sitzend  auf  der  alten  Knolle  sparsam  sich  zeigten, 
während  in  gegenwärtigen  Fall  die  alte  Kartoffel  deut- 
liche aber  wurzel-  und  blattlose  und  nicht  grüne 
Stiele  getrieben  hatte,  an  denen  die  junge  Knollen- 
brut traubenförmig  in  grosser  Zahl  entwickelt  war, 
indem  die  einzelnen  Knollen  aus  den  Achseln  kleiner 
Schuppen  hervorkamen.  Die  Brutknollen  waren  zum 
Theil  von  der  Grösse  der  alten  Kartoffeln  und  völlig 
ausgebildet.” 

Sommaren  1894  paträffade  jag  nägra  potatis,  som 
visade  monströsa  bildningar  i samma  väg  som  dem, 
tom  i nyssnämda  tidskrift  omtalas  ').  De  visade  näm- 
ligen följande  egendomligheter  : Frân  ”ögonen”  utgingo 
dels  utlöpare,  dels  knölstammar.  De  senare,  af  hvilka 
de  fiesta  voro  heit  sma,  voro  dock  trots  sin  litenhet 
väl  utvecklade.  De  fjällika  bladen  vid  ’’ögonen”  voro 


*)  Derma  potatis  hade  dock,  för  sä  vidt  jag  vet,  icke  förvarats 
i källare,  som  de  Prof.  Schultz  haft  tili  sitt  forfogande. 

Bot.  Not.  1895. 


120 


ofta  mycket  tydliga,  och  de  för  potatisen  karakteri- 
stiska  sraa  groparne,  i hvilka  ögonen  sitta,  förekommo 
äfven.  Andra  heit  smâ  knölstammar  künde  förekomma 
pâ  dem.  De  sutto  i allmänliet  liera  tillsammans  pä 
smâ  skaft,  ofta  Hera  pä  etfc  gemensamt  skaft.  Nägra 
fä  tycktes  sitta  utan  skaft  fästade  pä  den  utvuxna  po- 
tatisen.  Dessa  senare  skulle  da  vara  likartade  med 
dem  Sclmltz  omnämner,  nämligen  de  knölar,  som  ’’bei 
der  Trockenfäule  sich  zeigten”.  I utlöparnes  spetsar 
och  bladveck  förekommo  ock  knölstammar;  mahända 
motsvara  dessa  närmast  dem,  som  af  Schultz  förevi- 
sades  pa  det  nyss  omtalade  sammanträdet. 

Utlöparne  voro  sä  väl  längre  som  kortare  — de 
längsta  dock  icke  mer  än  omkring  7 c.  m.  länga  — 
och  frân  dem  künde  utgä  andra  mindre  utlöpare  ; 
dylika  förekommo  ock  pa  knölarnes  skaft,  ja,  tili  och 
med  ibland  pä  sjelfva  knölarne. 

Nägon  gang  var  en  stör  del  af  utlöparen  upp- 
svälld  — ibland  künde  det  vara  den  öf're,  ibland  den 
nedre  delen  — sä  att  ett  organ  uppstoi,  som  gaf 
intryck  al  en  mellanform  rnellan  utlöpare  och  stam- 
knöl.  I detta  fall  var  dock  utlöparen  tämligen  liten. 
Mahända  var  det  en  likartad  monströs  bildning,  som 
Germain  de  St.  Pierre  beskrifver  i Bull.  Soc.  Bot. 
Fr.  II  1855  p.  90. 

Han  omtalar  nämligen,  att  han  lade  nägra  pota- 
tis  pä  ett  marmorbord  i ett  nägot  fuktigt,  men  luf- 
tigt  och  ljust  rum.  Ef'ter  tvä  mänader  hade  pä  dessa 
bildat  sig  ”des  tubercules  allongés  en  tiges  courtes  ou 
des  tiges  à demi  condensés  en  tubercules1 . 


121 


Botaniska  Sektionen  af  Naturvetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

Den  20  sept.  1894. 

1.  Lie.  0.  Borge  föredrog  om  rhizoidbildning 
hos  nâgra  trâdformiga  Chlor ophyceer  (Se  0.  Borge  : 
Ueber  die  Rhizoidenbildung  bei  einigen  fadenförmigen 
Chlorophyceen.  Upsala  1894.  Diss.). 

2.  Docent  H.  O.  Juel  lemnade  en  redogörelse 
öfver  nägra  af  honom  undersökta  beteröciska  Uredi- 
neer  (Se  H.  O.  Jüel:  Mykologische  Beiträge  I.  Zur 
Kenntniss  einiger  Uredineen  aus  den  Gebirgsgegenden 
Skandinaviens.  Öfversigt  af  Kongl.  Yet.  Akad.  För- 
liandl.  1894  N:r  8). 

Den  2 okt.  1894. 

1.  Prof.  Kjellman  demonstrerade  olika  slag  af 
vippeblomställningar  och  sökte  visa,  att  dessa  bildade 
en  egen  blomsf&llnmgstyp  — den  tkyrsoida  — lika 
sjelfständig  och  lika  skarpt  begränsad  som  den  botry- 
tiska  och  cymösa  typen  och  uppträdde  i former  ana- 
loga  med  hufvudformerna  af  dessa  blomställniugstyper. 

2.  Herr  Hellsing  förevisade  de  i bot.  trädgar- 
den  odlade  representanterna  af  gruppen  Hedysarece. 

3.  Herr  I.  Arvidsson  redogjorde  för  organografien 
hos  de  svenska  arterna  af  slägtet  Linaria. 

4.  Nâgra  ord  om  Areskutans  fjällhed. 

Af  E.  Nyman. 

Vidsträckta  delar  af  vara  ofvan  trädgränsen  be- 
lägna  fjälltrakter  intagas  som  bekant  af  hvad  man  i 
dagligt  kallar  fjällheden,  d.  v.  s.  ödsliga,  trädlösa 
slätter  utan  annan  vegetation  än  ett  enformigt  laf- 
täcke  samt  risartade,  krypande  dvärgbuskar. 

Nâgra  anteckningar  fran  Areskutans  fjällhed, 
gjorda  under  ett  kortare  besök  i Jämtland,  sommaren 
1894,  meddelas  i det  följande. 

Bot.  Not.  1895. 


ll 


122 


Lokalerna,  der  anteckningarne  gjordes,  äro  i all- 
raänket  belägna  i nedre  delen  af  fjällregionen  pâ  c:a 
1,100  — 1,200  m:s  höjd  öfver  hafvet.  A en  mot  sö- 
der  liggande  sluttning  med  tunn,  täml.  torr,  grusak- 
tig  jordbetäckning  antecknades  följande  växter:  Empe- 
truni  nigrum  (rikl.),  Betula  nana  (rikl.),  Arctostaphyllos 
alpina  (strödd),  Salix  glauca  (spars.,  ster.  och  krypande)r 
Myrtillus  uliginosa , M.  nigra  ocb  Vaccinium  vitis  idcca. 
de  tre  sistnämda  lagväxta  och  sterila,  Carex  rigida 
(spridd),  Juncus  trifidus , Luzula  spicata  och  Salix  her- 
bacca  (ster.  och  täml.  högväxt)  samt  spridda  individ 
af  Lycopodium  Selago.  Individbildningen  hos  sist- 
nämda växt  torde  inom  regio  alpina  hufvudsakligen 
försigga  genom  de  lätt  affallande  propagationsskotten, 
âtminstone  observerades  talrika  ur  dylika  skott  upp- 
komna  plantor,  hvaremot  intet  med  sporangier  försedt 
individ  künde  upptäckas. 

Af  lafvar  insamlades  och  antecknades:  Cladonia 
rangiferina  och  Cl.  alpest r is ^ ömsom  tongifvande,  Cl. 
uncial  is , Cetraria  nivalis , C.  islandica , C.  cucidlata  och 
C.  liiascens  (spars.),  Alectoria  ocliroleuca  a rigida , A. 
nigricans  och  A.  divergens  saint  Splicerophorus  corallioides. 

Af  mossor:  Grimmia  hypnoides , Polytrichum  juni- 
perinum  och  P.  pilosum  samt  Ptilidium  ciliare. 

En  annan  anteckning  frän  en  nâgra  fâ  meter 
högre  belägen  punkt  upptager  utom  de  fleste  af  de 
nyss  uppräknade  arterna  äfven  y innig  Diapcnsia  lap- 
ponica  samt  Loiselenria procumbeus,  Polygonum  vivipar um, 
Hieracium  alpinum , Festuca  ovina  och  Lycopodium  alpi- 
num.  Pa  blandad  jord  invid  mindre  stenar  anträffa- 
des  utom  Solorina  crocea , Lecanora  tartar  ca.  Cesia  co- 
rallioides och  Polytrichum  pilosum  äfven  den  lilla  nätta 
bladmossan  Weber  a sessilis , som  gerna  förekommer  pä 
dylika  lokaler,  i det  jag  varit  i tillfälle  iakttaga  den 
säväl  i Norge  som  flerestädes  i Lule  lappmark.  Inom 
regio  alpina  har  jag  dock  aldrig  funnit  den  annat 
än  steril. 


123 


En  anteckning  frân  fjällheden  â det  närbelägna 
Mullfjället  ma  bar  finua  plats.  Lokalen  utgjordes  af 
en  nâgra  fa  □ m.  stor  plats  med  tunn,  grusartad 
jordbetäckning  mellan  lâga  kvartsithällar.  Laftâcket 
var  bar  mindre  kräftigt  utveckladt  ân  pâ  de  ofvan 
beskrifna  ställena  ocb  sammansattes  af  Cetraria  nivalis 
ocb  C.  cucullata , Alcctoria  oclirolcuca , Sphœrophorus 
corail io ides.  Lccanora  tcirtarea  ocb  Cladonia- bâlar.  Här 
ocb  hvar  i det  glesa  laftâcket  voro  inströdda  lâg- 
vâ.xta,  sterila  individ  af  Polytrichum  commune , steril 
Dicranum  scoparium  v.  orthophyllum  samt  smärre  tuf- 
vor  af  Grimmia  liypnoides. 

Af  fanerogamer  antecknades  Loiseleuria  procum- 
bens , Empctnnn  nigrum  och  Betida  nana , alla  rikliga, 
samt  dessutom  spridda:  Carex  rigida,  Juncus  trifidus 
ocb  Ardostaphyllos  alpina.  Pâ  nâgot  fnktigare  stallen 
förekommo  âtskilliga  mossor,  sâsom  Dicranum  elongatuin , 
Polgtrichum  striction  m.  fl.  samt  af  fanerogamer  steril 
Huhns  chamŒmorus.  Inom  Areskutans  fjällhedsregion 
anträffades  â dylika  lokaler  Dicranum  molle  ocb  D. 
énerve , ställvis  ganska  ymnigt. 

A stenar  ocb  berghällar  observerades  följande 
lafvar:  Parmelia  centrifuga , P.  omplialodes  ocb  P.  lanata, 
Gyrophora  probosciclea)  G.  hyperborea  ocb  G.  cylindrical 
Jiliizocarpon  chionopMlum  ocb  Spliærophorus  fragilis  samt 
af  mossor  Blepharostoma  setiformis  ocb  Andrcœa  petro- 
phila. 

Angâende  uppkomsten  af  de  bara  flâckar,  som 
man  icke  sa  sällan  anträffar  pâ  fjällheden,  är  jag  i 
likbet  med  Huit  benagen  för  att  anse  dem  stä  i 

samband  med  frostfenomen.  Stundom  iakttogos  dy- 
lika fläckar  nedanför  nägon  mindre  bergbäll,  der  jord- 
betäckningen  var  tunn  ocb  genomfuktad  af  vatten, 
som  nedsipprat  frân  berghällen.  I allmänhet  före- 

*)  R.  Huit,  Die  alpinen  Pflanzenformationen  des  nördlichsten 
Finlands,  Meddelanden  af  Soc.  pr.  Fauna  & Flora  Fennica,  h.  14, 
Helsingfors  1888. 


124 


komma  de  pâ  ett  niera  korizontalt  underlag,  der  jord- 
lagret  ar  tunnt  och  vattnet  ej  sa  hastigt  afrinner. 
Naturligtvis  kan  ett  dylikt  substrat,  der  jordpartik- 
larne  genom  frostens  inverkan  ofta  ändra  läge,  icke 
erbjuda  nâgon  lämplig  groddbädd,  hvarför  ock  dessa 
platser  med  svärighet  koloniseras  fran  de  omgifvande 
formationerna.  Pâ  en  af  ett  tunnt  grustäcke  och 
mindre  stenflisor  betäckt  c:a  1 □ m.  stör  plats  hade 
följande  kolonister  slagit  sig  ned:  Junens  triglumis, 
Saxifraga  stell  aris,  Binguicula  vulgaris  och  Salix  her- 
bacea.  Nagra  mindre,  halfklotformiga,  svartbruna  tuf- 
vor,  till  sin  hufvudmassa  bildade  at  arter  tillhörande 
lefvermoss-slägtena  Cesia  och  Marsupella  *)  hade  erbju- 
dit  plats  för  Diapensia  lapponica , Emptetrum  nigrum , 
Betula  nana , Grimmia  liypnoides  samt  sterila  Cladoniœ. 
Med  tämligen  stör  visshet  kan  man  väl  antaga  att 
utvecklingen  af  nämda  växtkoloni  skulle  komma  att 
résultera  i en  formation,  liknande  den  omgifvande 
fjällhedens,  men  för  ett  säkert  afgörande  af  denna 
fraga  fordrades  naturligtvis  ett  langre  aktgifvaude  pâ 
ort  och  stalle. 

Betingelserna  för  utbildandet  af  en  fjällhedsvege- 
tation  sadan  som  den  ofvan  skildrade  äro,  utom  vissa 
klimatologiska  faktorer,  dels  ett  solöppet  läge  dels  en 
svag  sluttning  pâ  underlaget,  hindrande  vatten  att 
stagnera,  dels  och  ett  tunnt,  föga  liumusrikt  jordtäcke. 
Okas  fuktigketen  eller  myllan  bür  djupare  sasom  i 
närheten  af  smältande  snöfält,  invid  branta  klippväg- 
gar  eller  i bäckdalar,  utbildas  heit  andra  formationer. 

En  sadan  är  t.  ex.  den  af  Huit  (1.  c.)  beskrifna 
Salix  /ier&acm-formationen.  Sâsom  prof  pâ  samman- 
sättningen  i en  dylik  ma  meddelas  en  anteckning  frân 
en  mot  s.  o.  belägen  med  ett  djupt  humuslager  tackt 
sluttning  mot  eu  mindre  bäck  pâ  sydsidan  af  Are- 
skutans  fjällregion. 

')  Pâ  dylik  lokal  anträffades  den  för  Sverige  nya  Älarsupella 
æmula  (Limpr.)  Lindb. 


125 


Ätskilliga  mossor  sâsom  Pohlia  commutata,  P. 
Breidleri , Dieramim  f aient, um , Polytrichian  alpinwn  v. 
septentrionale  och  Jungermania  alpestris  genomväfde  det 
svarta  jordlagret,  hvarjemte  äfven  Anthelia  nivalis  och 
Palla  vicinia  Blgttii  förekommo  fast  niera  sparsamt. 
Utom  Salix  herbacea , som  uppträdde  i stör  ymnighet 
och  clominerande,  antecknades  äfven  Gnaphmium  supi- 
nutn , Sibbaldia  procumbens,  Oxyria  digyna  och  Car  ex 
lagopina. 

Likheten  i sammansättningen  af  fjällhedens  vege- 
tation i olika  delar  af  Skandinaviens  fjälltrakter  är, 
om  man  bortser  fran  mindre,  oväsentliga  skiljaktig- 
heter,  särdeles  stör.  A fjällhedarne  kring  sjön  Viri- 
jaur  i Lule  lappmark  synes  det  mig  dock  som  skulle 
Empetrum  nigrum  och  Betula  nana  vara  mera  bestärn- 
mande  för  vegetationens  karaktär  i sin  helhet,  under 
det  de  buskartade  lafvarne,  pa  grund  af  den  averkan 
de  lida  genom  befände  renhjordar,  träda  i bakgrunden. 

Den  16  okt.  1894. 

1 . Prof.  Kjellman  redogjorde  under  föreläggande 
af  belysande,  i botaniska  trädgärden  insamladt  lefvande 
material  dels  för  ätskilliga  organisationsförhällanden, 
genom  hvilka  enligt  füredragandens  mening  fröns  och 
frukters  lämpliga  exposition  för  ett  visst  spridningsagens 
ästadkommes  ; dels  för  vissa  organ  och  anordningar, 
hvilka  föranleda,  att  ett  frö  resp.  fruktspridningsagens 
ban  verba  endast  dâ  det  uppträder  i starre  styrba  och 
dâ  sâlunda  ocksâ  resultatet  af  dess  verkan  blir  sä 
mycket  större. 

2.  Prof.  Ivjellman  förevisade  tillika  en  sanding 
genom  förmedling  af  svällande  frukthar  nedmyllade 
frukter  af  Cryptostemma  calendulaceum  och  lemnade  i 
samband  harmed  en  öfversigt  öfver  de  inre  — i väx- 
tens  organisation  grunclade  — och  yttre  faktorer, 
hvilka  äro  vei’ksamma  vid  fröns  och  frukters  ned- 
myllning. 


126 


3.  En  for  Sverige  ny  Potentilla. 

Af  E.  Nyman. 

Sommaren  1892  blef  jag  genom  Lektor  A.  N. 
Lundströms  välvilja  satt  i tillfälle  atfölja  konom  och 
studeranden  A.  Ulander  pâ  en  tur  genom  Pite  lapp- 
mark.  Under  kemfärden  med  bât  pâ  Tjeggelvas,  en 
liten  fjällsjö  nära  gränsen  till  Lule  lappmark,  land- 
stego  vi  för  att  rast  a en  stund  pâ  sydöstra  sidan  af 
den  klippiga  liolmen  Paktesuolo.  Under  sökande  efter 
mossor  pâ  en  brant  klippvägg  observerade  jag  bögt 
öfver  mitt  bufvud  pâ  en  jordtäckt  klippafsats  en  växt, 
som  visserligen  tili  sin  allmänna  habitus  nâgot  erin- 
rade  om  Potent  ill  a argentca , men  pâ  samma  gäng  genom 
sina  mer  findelade  blad  gjorde  intrjmk  af  att  tillköra 
nägon  för  mig  okänd  Potent illa-i orm.  Med  m\rcket 
besvär  lyckades  det  mig  att  frän  den  gauska  stora 
tufvan  medels  en  lang  stör  lösslita  ett  par  stjelkar, 
hvilka  dock  genom  den  nâgot  omilda  bekandlingen 
blefvo  ganska  illa  medfarna. 

Yid  ett  sammanträde  i bot.  Sektionen,  dä  jag  var 
i tillfälle  meddela  nagra  drag  ur  den  lappska  växt- 
verlden,  förevisades  jämte  en  del  andra  växter  äfven 
denna  sasora  en  för  mig  obekant  form  af  slägtet  Po- 
tentilla. Professor  Kjellman  och  docenten  Juel,  hvilka 
för  tillfället  voro  närvarande,  fäste  da  min  uppmärk- 
samhet  pâ  att  ifragavarande  form  sannolikt  tillhörde 
nägon  förut  frän  Spetsbergen  och  Sibirien  känd  Po- 
tentilla-art.  Grenom  Studium  af  floror  och  jämförelse 
med  exemplar  i Upsala  universitets  bot.  museums  och 
riksmuseums  i Stockholm  samlingar  har  jag  kommit 
tili  det  résultat,  att  den  af  mig  funna  formen  bör 
hänföras  tili  den  af  Nylander  1)  frân  îyska  lappmar- 
ken beskrifna  Potentilla  multifida  L.  * lapponica  F. 
Nyl.  Dä  emellertid  exemplaren  frän  Pite  lappmark 

*)  Fr.  Xjäander,  Spicile^ium  Plantarum  Fennicarum,  Centuria 
altera,  Helsingfors  1844.  Diss. 


127 


nâgot  afvika  frân  Nylanders  beskrifning  ocli  frân  exem- 
plar i härvarande  museum,  samlade  af  A.  J.  Malm- 
berg i Lapponia  Rossica  occidentalis,  Kannanlahti, 
sa  lämnas  härmed  en  kort  beskrifning  pa  dem. 

Stjelk  styf,  uppstigande  — nästan  upprät,  ända  tili  47 
cm.  liög,  föga  grenig,  gleshârig.  Stjelkblad  pa  öfversidan 
nästan  glatta,  pa  undersidan  hvitludna,  de  nedre  langskaftade, 
parbladigt  delade  med  2 — 3 par  bladflikar,  de  öfre  oregel- 
bundet  — nästan  fingerlikt  delade.  Bladflikarne  tilltagande 
i storlek  mot  bladets  spets,  de  nedre  alternerande,  heia  — 
djupt  och  tämligen  oregelbundet  3-delade,  de  öfre  motsatta, 
3—5  delade  med  tendens  tili  pardeluing,  spetsfliken  mera 
regelbundet  pardelad  med  5 — 7 smâflikar.  Alla  smâflikarne 
lancettlika — ovalt  lancettlika  med  tillbakavikna  kanter. 

Stipler  fästade  nedom  midten  vid  bladskaftet,  de  nedre 
stjelkbladens  lancettlika,  brima,  hinnaktiga,  de  öfres  gröna, 
äggrundt  lancettlika.  Blommor  i fâblommigt  knippe  pä  2 — 3 
cm.  lânga,  gleshäriga  skaft.  Blonnnans  diameter  c:a  15  mm. 
Ytterfodrets  blad  jämbredt  aflänga,  spetsiga,  liksom  de 
nägot  längre,  äggrunda  foderflikarne,  tilltryckt  häriga.  Kron- 
blad  gula,  2L  af  foderbladens  längd,  omvändt  äggrunda,  i 
speisen  intryckta — urnupna.  Karpeller  nästan  glatta,  njur- 
formade. 

Det  skydclade  läget  och  en  rikare  jordman  synes 
liafva  framkallat  denna  mera  luxurierande  form,  frân 
livilken  de  Malmbergska  exemplaren  skilja  sig  genom 
mera  nedliggande,  kortare,  styfvare,  harigare  och 
nägot  rödaktig  stjelk,  allt  karaktärer  som  tyda  pâ  en 
mera  exponerad  växplats. 

Endast  en  tufva  af  denna  för  var  flora  nya  växt 
anträffades  blommande  d.  21  juli  a en  jordtäckt  klipp- 
afsats,  sydostsidan  af  ön  Paktesuolo  i sjön  Tjeggel- 
vas  J),  Pite  lappmark. 

Bland  den  myckenhet  större  och  mindre  sten- 
block,  som  betäckte  sluttningen  nedom  klippväggen, 
der  Potentillan  växte,  frodades  en  rik  vegetation  af 
Betula  odorata , Sorbits  aucuparia , Populus  tremula , Pru- 


’)  Eni.  Norrbottens  läns  kartverk  1890,  blad  19  och  20,  belä- 
gen  453  m.  ö.  h; 


12S 


nus  Pacht  s,  Rihes  rubrum , Tnritis  glabra , Eurysimum 
hieraciefolium , Melandrium  silvestrc , Echinospermum  de- 
flexion, Mclica  nutans , Poa  cæsia , Campanula  rotundi- 
folia  och  Silene  rupestris  (pâ  klipporna). 

Potentilla  multifida  L.  var.  lapponica  F.  Njd., 
som  är  ny  för  skandinaviska  lialfön  — ej  för  Skan- 
dinavien taget  i vidsträckt  växtgeografisk  bemärkelse 
— kar  genom  detta  fynd  ryckt  ungefär  650  km. 
längre  vesternt  frän  dess  närmast  kända  växplats, 
Kantalaks  vid  Hvita  Hafvet.  De  bada  fyndorterna 
ligga  egendomligt  nog  pâ  nästan  samma  nordliga  bredd, 
strax  norr  om  polcirkehi  med  endast  nâgra  fâ  minu- 
te rs  skillnad. 

4 Till  sin  utbredning  visar  sig  Potentilla  multifida 
vara  glacial  och  öfvervägande  östlig. 

Frän  östra  och  centrala  delarne  af  Asien.  Trans- 
baikal och  Tibet,  gär  den  genom  en  stör  del  af  Sibi- 
rien, Kaukasus  och  europeiska  Ryssland  in  i schweit- 
zeralperna  (salis.)  och  vidare  vester  ut  sa  längt  som 
tili  Dauphiné  i Frankrike,  insk  juter  ât  nordvest  en 
gren  i de  ryska  och  svenska  lappmarkerna  samt  är 
dessutom  anträffad  pâ  Spetsbergen.  Dess  vertikala 
utbredning  företer  äfven  stora  diiferenser.  I alperna 
trifves  den  pâ  en  3,000  m:s  höjd  ö.  h.  i närhet  tili 
glaciererna,  i Pite  lappmark  halVa  vi  sett  den  upp- 
träda  pâ  en  höjd  af  nâgra  fâ  hundratal  meter  och 
säkerligen  torde  den  i ryska  lappmarken  nedstiga  tili 
ännu  lägre  niväer. 

Att  en  växt  med  Poteidilla  multifidas  vidsträckta 
utbredning  ocksä  skall  förete  en  stör  rikedom  pâ  for- 
mer, är  ju  ganska  naturligt.  Variationen  träffar  säväl 
det  vegetativa  som  florala  systemet,  och  särskildt  är 
kronans  och  fodrets  relativa  längd  mycket  vexlande. 
Pâ  exemplaren  frän  Pite  lappmark  äro  kronbladen 
relativt  kortare  äu  pâ  de  Malmbergska  exemplaren 
frän  r^'ska  lappmarken,  hvilket  förhällande  möjligen 
torde  stâ  i samband  med  den  kraftigare  utvecklingen 


129 


af  de  vegetativa  Organen.  Alla  de  exemplar,  jag 
haft  tillfälle  se  fran  alperna,  Asiens  högplatä  och  Spets- 
bergen,  hafva  kronbladen  längre  an  foderbladen,  men 
det  vegetativa  ocksa  mindre  rikt  utbildadt. 

Ledebodr  *)  som  för  sin  diagnos  i Flora  Rossica 
sannolikt  haft  tillfälle  undersöka  ett  större  antal  exem- 
plar Iran  Ryssland  och  Sibirien  beskrifver  P.  midtifida 
’’petalis  . . . calyce  piloso  parum  longioribus”,  hvaraf 
tycks  framga,  att  fran  de  med  relativt  langa  kron- 
blad  försedda  formerna  i alperna  och  Asiens  högslät- 
ter  öfvergängsformer  torde  vara  att  finna  i Sibiriens 
och  det  europeiska  Rysslands  skogsregion  tili  formen 
frän  Pite  lappmark,  som  representerar  ytterligheten  i 
fraga  om  kronbladens  reduktion. 

Att  döma  af  de  exemplar,  jag  haft  tillfälle  under- 
söka i härvarande  museums  och  riksmuseums  i Stock- 
holm samlingar,  synes  Potentilla  midtifida  L.  vara 
utdifferentierad  i tre  säväl  tili  karaktärer  som  utbred- 
ningsomräden  ganska  väl  skilda  former  : — den  hög- 
asiatiska  med  4 — 14  cm.  lang,  nedliggande — snedt 
uppstigande,  stärkt  harig  stjelk  och  blad,  hvai’s  skifva 
endast  uppnâr  en  längd  af  1 — 1,5  cm.,  är  täml.  regel- 
bundet  parflikad  med  smaflikarne  2 — 3 mm.  langa 
nästan  jämbreda;  kronblad  längre  än  fodret;  — den 
mellaneuropeiska , hvartill  äfven  Spetsbergsformen  och 
en  del  sibiriska  mäste  hänföras,  med  6—22  cm.  lang, 
nedliggande — uppstigande,  täml.  stärkt  harig  stjelk, 
bladskrifvan  1,5  — 2,5  cm.  lang,  underbill  silfverhârig, 
täml.  regelbundet  parflikad  med  smaflikarne  4 — 11 
mm.  länga,  jämbreda;  kronblad  längre  än  fodret;  — 
den  skandinaviska , innefattande  den  i svenska  och 
ryska  lappmarken  funna  formen. 

’)  O.  T.  Ledebour,  Flora  Eossica  II,  Stuttgartiæ  1844 — 1816 
pag.  42. 


130 


Literaturöfversigt. 

Warming'.  E.,  Plantesamfund.  Grundtræk  af  den 
okologiske  Plantegeografi.  Kjöbenhavn  1895.  — 335  sid  8:o 
— Pris:  5,:.o  kr. 

Den  produktive  förf.  liar  här  âter  lemnat  oss  en  värde- 
full  lärobok  i en  ny  begränsning,  hvarill  ban  saknat  före- 
bild.  De  observationer,  hvarpa  den  är  grundad,  förelago 
dels  spridda  i litteraturen,  dels  hafva  de  blifvit  gjorda  af 
förf.  under  bans  resor,  specielt  den  tili  Antillerna  ocb  Vene- 
zuela 1890  91. 

Förf  debar  växtgeografien  i floristisk  ocb  ökologisk, 
bvilken  senare  lärer  oss,  buru  växten  och  växtsamfunden 
rätta  sin  form  ocb  hushälluing  efter  den  mängd  af  värme, 
ljus,  näring,  vatten  etc.,  som  stä  dem  till  buds.  Därför 
redogöres  för  bvardera  af  de  faktorer,  som  spela  en  roi  i 
växtens  busballning,  ocli  deras  inverkan  pä  växternas  yttre 
ocb  inre  form,  lifslängd  och  andra  biologiska  förballanden, 
samt  pa  arternas  topografiska  begränsning.  Sedan  följer  en 
karaktäristik  af  de  olika  samfunden,  Iiydrofyt-,  Xerofyt-, 
Halofyt-,  Mesofyt-,  samt  deras  talrika  under afdelningar.  Slut- 
ligen  redogöres  för  striden  mellan  de  olika  samfundena.  — 
Förf.  har  mera,  än  bvad  man  kunnat  vänta.  ihagkommit 
kryptogamerna.  — Arbetet  torde  säkerligen  blifva  eu  impuls 
för  mängen  botanist  att  rikta  sin  uppmärksambet  at  andra 
hall  än  förut. 

Jörgensen  A.,  Der  Ursprung  der  AVeinhe- 
fen.  (Centralblatt  f.  Bakteriololg.  u.  Parasitenk.  Zweite 
Abth.  I Bd.  1895  N:o  9,  8 sidd.) 

Att  jästsvamparne.  Saccharomyceterna,  egentligen 
äro  utvecklingsformer  af  andra  svampar,  bar  man  ol’ta 
l'örsökt  att  pavisa,  men  icke  pa  tillfredsställande  satt 
lyckats  förrän  pâ  allra  sista  tiden.  I ofvannämuda 
tidskrift  har  J.  J.  Juhler  i âr  visât,  att  konidierna 
af  Aspergillus  Oryzce  kunna  ombildas  tili  verkliga  jäst- 
svampar.  — A.  Jörgensen  har  undersökt  vinets  jäst- 
svamp  genom  att  studera  mögelsvamparne  pâ  druf- 
vorna  och  begagna  sjelfva  drufvorna  som  substrat  vid 
odlingen.  Han  anser  sig  hafva  funnit  att  de  pâ  druf- 
vorna uppträdande  Dematium-  och  Chalara-art&de  mögel- 
svamparne  genom  en  rad  af  smâningom  skeende 


131 


öfvergangsformer  till  sist  utveckla  vegetationer,  soin 
hittills  blifvit  beskrifna  under  namnet  Saccharomyces 
ellijosoideus , den  egentliga  vinjasten.  — Förf.  lialler 
pâ  med  liknande  undersökningar  öfver  andra  mögel-, 
resp.  jäst-svampar. 

Lütkemüller,  J.,  Ueber  die  Gattung  Spiro- 
tænia  Bréb.  (Österr.  bot.  Zeitschr.  1895  p.  1- — -6, 
51 — 57,  88—94  + 1 t.). 

Den  sneda  celldelningen,  soin  man  förmodat  före- 
komina  kos  nagra  arter  af  detta  slägte,  betviflas  pa 
goda  grander.  Kromatoforerna  antagas  allmänt  vara 
parietala,  oaktadt  Archer  förmodat  förhallandet  vara 
annorlunda  hos  en  art;  förf.  har  pâ visât  med  säkerhet 
att  fyra  arter  hafva  centrala  kromatoforer  med  utstra- 
lande  spiralstälda  skifvor.  Bland  dessa  senare  är  äfven 
en  ny  art,  som  ref.  tagit  förra  äret  i sma  vattensam- 
lingar  vid  Tâen  pâ  Marstrandsön  och  sändt  tili  förf., 
som  odlat  den. 

Sp.  Bahusiensis  Nokdst.  et  Lütk.  1.  c.  p.  51 
t.  2 f.  1 — 13.  ’’Cellulæ  diametro  3 — 4-plo  (2 — -5-plo) 
longiores,  cylindricæ,  apices  versus  paulo  attenuatæ 
apicibus  obtuso-rotundatis,  menbrana  cellularum  teuui, 
lævissima.  Chlorophora  singula,  axilia  (parte  apicali 
paulo  capitato-dilatata)  cristata,  cristis  2 — 4 haud  regu- 
lariter  dispositis,  sinistrorsum  leniter  törtis,  pyrenoi- 
dibus  2 (tantum  in  cellulis  junioribus  1).  Long.  20^- 
50  jU,  crass.  9 — 11  ju”  ’’Habitu  Sj).  obscurce  Ralfs 
consimilis,  sed  minor,  chlorophoris  differt.” 

Meinhausen,  K.  F.,  Das  Genus  Sparganium 
L.  Systematische  Beschreibung  der  Arten  nebst  Dar- 
stellung ihrer  Verbreitung  auf  Grundlage  ihres  Vor- 
kommens im  Gouv.  St.  Petersburg.  (Bull,  de  l’Acad. 
i.  d.  scienc.  de  St.  Pétersbourg  n.  s.  IV  (XXXVI) 
N:o  1 20  Dec.  1893  p.  21—41). 

Hvad  värde  denna  afhandling  har,  far  den  som 
är  specialist  i detta  slägte  afgöra.  Att  icke  alla  förut 


132 


beskrifna  arter  däri  upptagas  visas  däraf,  atfc  förf. 
t}'ckes  haft  tillgâng  endast  till  en  äldre  upplaga  af 
Harth.  Skand.  Flor.,  men  ej  till  sista,  kvari  Neuman 
bearbetat  slägtet.  — Sp.  neglectum  Beeb.  säger  sig 
förf.  ej  kunna  skilja  frân  Sp.  ramosum. 

Af  de  17  arterna  äro  6 nya,  2 af  förf.  1889 
uppställda;  af  dessa  senare  8 äro  4 frän  Ingrien  och 
kunna  därför  möjligen  äfven  förekomma  inoin  skandi- 
naviska  floromrädet.  Diagnosen  pa  den  art  som  au- 
gifves  frân  Finland  aftryckes  här:  Sparganium  sub- 
vaginatum.  ’’Culmis  erectis  angulari-teretibus,  tenuibus 
(1  lj — 2-ped.)  paucifoliatis,  basi  foliosis  et  longe  fibro- 
sis, foliis  longissimis  linearibus  basi  submembranaceis 
mox  deficientibus,  superioribus  bractealibusque  solidi- 
oribus  erectis  sursum  porrectis,  basi  latissime  tunicato- 
marginatis  culmum  vaginato-amplectantibus,  longissi- 
mis  multo  superantibus,  obscure- viridibus  ; inflorescen- 
tia  brevissima,  glomeruli  2 v.  1 foem.,  ima  longe 
pedunculata,  terminali  1 rarius  2 ; fructibus  oblongo- 
ovalibus  u trinque,  apice  magis  attenuatis  (junioribus 
longius  rostratis);  stigmate  brevi;  perigonii  phyllis 
cuneato-spatliulatis  marginibus  membranaceis,  obtusis. 
— Hab.  : Finnland,  Archipelago  Aboensi-Krànskor  pr. 
Kelo  (Ruprecht)  ; Ins.  Sitcha  (Mertens).  — Flora  of 
the  Rocky-Mountains,  reg.  alpina  (coll.  C.  C.  Parry, 
als  — Sp.  simplex  var.  angusiifolia  (Engelm).”  Arten 
föres  till  xSect.  1.  Trigonæ:  Folia  crassa  succosa  cari- 
nato-trigona”. 

Norrlin,  J.  P.,  Pilosellæ  boréales  præcipue 
floræ  fennicæ  novæ.  (Act.  soc.  p.  f.  f.  f.  XII,  n:r 
4.  1895). 

Hieraciernas  antal  i Skandinavien  är  väl  snart 
uppe  i 1 ,000-talet.  I detta  arbete  beskrifvas  ej  min- 
dre  än  100-.  Mänga  af  dem  äro  utdelade  i det  af 
förf.  utgifna  exsiccatverket. 


133 


Hjelt,  Hj.,  Conspectus  floræ  fennicæ.  III. 

Denna  del  innefattar  monokolyledoneerna  frän 
Carex  distigmaticæ  till  Najadaceæ.  Mânga  af  de  kri- 
tiska  anmärkningarne  äro  af  intresse. 

Sauvageau,  C.,  Notes  biologiques  sur  les 
’’Potamog  eton”. 

(Forts,  frân  sid.  86). 

Vi  finna  sâlunda  hos  Potamogetonarternas  öfver- 
vintringsorgan  en  intressant  utvecklingsserie  : frân  öfver- 
vintringen  genom  en  enkel  kuopp  kos  P.  trichoides 
m.  11.  till  öfvervintringen  genom  heia  växten  lios  P. 
natans.  Öfvergängen  förmedlas  genom  â ena  sidan 
Crispustypcn  med  sina  öfvervintrande  stjälkspetsar  â 
den  andra  genom  Perfol  iatitstypen  med  sin  öfvervin- 
trande rizomspets.  P.  pecmnatus  intager  en  mera  iso- 
lerad  ställning,  i det  att  den  uppsvällda  stjälkbasen 
liär  utgör  perenneringsorganet.  Hos  Irichoides-,  Cri- 
spus-  och  äfven  Pc  c tinatu  6-  ty  pern  a afser  vinterknopp- 
bildningen  artens  förökning,  hos  Perfoliomistypen  endast 
artens  bevarande. 

Författarens  undersökning  af  hibernaculas  anato- 
miska  byggnad  sammanfatta  vi  i följande  notiser.  De 
afvika  i sin  byggnad  rätt  betydligt  frân  den  vanliga 
stammen.  Kutikulan  är  i allmänhet  tjockare,  bark- 
parenkymet  tätare,  de  luftförande  kanalerna  sâlunda 
trängre  än  i stammen.  Barkparenkymets  celler  äro 
fyllda  med  stärkeise,  som  gifver  hibernakeln  dess  kärd- 
het.  De  mekaniska  strängar,  som  finnas  i stammens 
bark  hos  vissa  arter,  reduceras  eller  försvinna.  Endo- 
dermis  far  tunnare  väggar.  Centralcylinderns  bast 
visar  tydlig  tendens  till  reduktion:  silrören  äro  trängre 
och  stundom  otydliga.  Alla  dessa  anatomiska  karak- 
tärer  stâ  tydligen  i samband  med  hibernaculas  egen- 
skap  af  öfvervintringsorgan. 


J OH  AN  ERIKSON. 


184 


Smärre  Notiser. 

Till  docent  i botanik  vid  Upsala  universitet  är  fil. 
dr.  K.  Starbäck  utnämnd. 

Vetenskapsakademien  d.  10  apr.  Till  införande  i 
Bihanget  tili  handlingarna  antogos  tva  afhandlingar  : 1) 

Nouvelles  contributions  à la  flore  bryologique  du  Brésil  af 
lektcr  Y.  F.  Brotiiekus  och  2)  Hemigaster,  ein  neuer  Typus 
unter  den  Basidiomyceten  af  doc.  II.  0.  Juel. 

Göteborgs  vetenskaps-  och  vitterlietssamhälle 

den  6 maj.  Till  senaste  pristagaren  doc.  dr.  Gunnar  Andeks- 
son  anvisades  ett  belopp  af  800  kr.  für  anskaffande  af  teck- 
ningar  tili  ett  af  honora,  forberedt  arbete  öfver  Sveriges 
fossila  postglaciära  flora. 

Vetenskapsakademien  den  6 maj.  Till  införande 
i bihanget  till  hand!,  antogs  en  afhandling  af  doc.  Karl 
Starbäck  ’’Discomyceten- Studien”. 

Societas  pro  Fauna  & Flora  fennica  den  2 

febr.  1895. 

Dr.  Brotherus  anmälte,  att  den  af  honom  och  possess. 
J.  0.  Bomansson  redigerade  andra  delen  af  Herbarium  Musei 
fenniei,  omfattande  mossorna.  utkommit  af  trycket,  samt  redo- 
gjorde  i korthet  för  den  iinska  mossamlingens  närvarande 
omfang  och  sammansättning. 

Prof.  Elfving  redogjorde  för  sina  undersökningar  om  fin- 
ska  blaalger,  hvaraf  anträffats  39  arter,  och  anmälte  tili 
Publikation:  ’’Anteckningar  om  Finlands  Nostocaceæ  hetero- 
cysteæ”. 

Stud.  K.  E.  Hirn  inlemnade  en  sanding  préparât  af  fin- 
ska  Oedogoniaceer,  omfattande  73  arter,  hvaraf  11  arter  och 
3 varr.  nyheskrifna,  samt  anmälte  tili  publikation:  ’ Verze- 
ichniss finländischer  Oedogoniaceæ”. 

Dr.  R.  Boldt  öfverlemnade  till  arkivet  en  förteckning 
öfver  Lojo  sockens  djur  och  växter  fràn  1766,  sammanstäld 
af  Johan  Heinricius. 

Dr.  Laurén  förevisade  den  för  floran  nya  bastarden 
ALopccurus  gcnicuiatus  X nigricans  äfvensom  en  afvikande 
form  af  Carex  cchinata,  bâda  fran  Wasa-trakten. 

Till  tryckning  anmäldes,  utom  ofvannämda  afhandlingar: 
’’Bidrag  tili  kännedomen  om  floran  i Kimito  skärgarden'  af 
P.  Hj.  Olsson.  — Af  trycket  hade  utkommit  Acta  X,  inne- 
hällande  andra  delen  af  E.  Wainio:  Monographia  Cladonia- 
rum  universalis. 


135 


Den  2 Mars  1895.  Af  trycket  hade  utkommit:  Conspec- 
tus flora,  fennicœ , 3 af  Hj.  Hjjelt,  omfattaden  slutet  af  Mo- 
nocotyledon erna. 

Bland  inlemnade  gâfvor  märktes  den  förut  endast  sâsom 
tillfälligt  förekommande  kända  Port  biilüosu,  tagen  i Kimito 
af  stud.  P.  Hj.  Olsson. 

Den  6 April.  Botaniska  resestipendier  för  instundande 
sommar  tilldelades  följande  per.-oner:  stud.  K.  E.  Hirn  100 
ink  för  algologiska  studier  pä  Aland;  kand.  H Lindberg  800 
mk  för  floristiska  undersökningar  pä  karelske  näset  ; stud. 
W.  Borg  150  mk  för  växtgeografiska  och  floristiska  excur- 
sioner  i norra  Tawastland. 

Dr.  Brotherus  anmälde  den  nyheskrifna  Dryum  leptn- 
cercis , tagen  af  poss.  J.  0.  Bomansson  pä  Aland  och  beskrif- 
ven  i Revue  bryologique. 

Prof.  Sundvik  hade  insändt  tvenne  skriftliga  meddelanden 
om  humlornas  vax  och  om  den  föregifna  förekomsteu  af  ”en- 
vax”  i myrstackar. 

Prof.  Sælan  och  dr.  Kihlman  förevisade  Drosera- former, 
som  förmodades  vara  bastarder  mellan  Drosera  longifolia 
och  Dr.  rotundifolia. 

Stud.  P.  Hj.  Olsson  anmälte  flere  för  Abo-trakten  nya 
mossor,  deribland  den  för  fmska  floran  nya  Scapania  resu- 
pinata.  alla  frân  Nagu  skärgärd. 

Rektor  K.  A.  Cajander  hade  till  prof.  Elfving  insändt 
en  uppsats,  innehâllande  en  liflig  skildring  af  trädgardsod- 
lingens  utveckling  i Nystad. 

Rektor  M.  Brenner  förevisade  3 Hieracium-former  af  grup- 
pen Eupilosella  frân  Lojo  och  anmälte  tili  publikation: 
’Spriddä  bidrag  tili  kännedom  af  Finlands  Hieracium-îor- 
mer.  IV.  Nyländska  Hieracia  jämte  former  frân  Lojo-trakten”. 

Stud.  A.  Thesleff  förevisade  nâgra  anmärkningsvärda  äldre 
handskrifter,  anträffade  i Universitets-biblioteket  i Helsingfors, 
näml  : ’’Universit.  Herbarium  före  Abo  brand  1827”  (katalog); 
’’Nâgra  anmärcningar  af  Prof.  Phys.  Doktor  Johan  Browallii 
privata  Colleger  öfver  Botaniquen  vid  vär-termin  Ahr  1739” 
samt  ’’Professor  Carl  Liunæi  Publique  lectioner.  som  hau 
höll  Höst-Termin  i Upsala  Academie  1742.  Om  Dieten”. 

Dr.  Kihlman  meddelade  att  han  i Stevenska  herbariet 
anträffat  nâgra  Carex-arter  insamlade  i Abo-trakten  pä  1790- 
och  i början  af  1800-talet.  deribland  den  sedan  dess  endast 
en  gang  pâ  Aland  âterfunna  Carex  montana.  Mag.  Arrhe- 
nius hade  likasâ  funnit  2 fucaceer.  Dessa  âro  de  aldsta  i 
finska  museum  förvarade  inhemska  växtexemplar. 


professor  Jïuerswctlcfs 

(Drahtgïttf  r pressen) 

Jerntrâüs-Pressar, 

5om  i utlandet  vunnit  sa  vidsträckt  användning,  inedföra  vid 
växters  pressning  och  torkning  följande  fördelar  framför  de 
vauliga  träpressarne: 

1)  Växterna  torka  pa  betydligt  kortare  tid,  emedan  fuk- 
tigheten  hastigt  afdunstar  frân  alla  sidor,  i syunerhet 
oin  pressen  upphänges  pa  ett  solbelyst  stalle. 

2)  Grapapperet  behöfver  ej  ombytas  sä  ofta  utan  att  lik- 
väl  växterna  mögla  eller  svartna. 

3)  Pressen  är  mycket  lätt  oeb  kan  derför  medföras  pa 
resor. 

Pris:  3 kronor  pr  st. 

Säljas  i Karlstad  mot  efterkraf  endast  hos 

Nygren  & Ählin. 


IIos  Frans  Svan ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erballas: 

Grätt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2.75 
Hvitt  ,,  „ 360x445  „ ,,  „ „10— 

Herbariepapiier  N:o  8.  hvit  färgton  240x400  „ „ 4,50 

„ „ 11,  bla  ,,  285x465  „ „ „ „ 7,75 

„ ,,  „ 13,  hvlt  „ 285x465  ,,  ,,  ,.  „ 9, — 

Obs!  De  bada  sistnämnda  sorterna  anviindas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehäll. 

Blomberg,  0.  G.,  Bidrag  tili  kännedoinen  om  lafvarnes  ut- 
bredning  m.  m.  i Skandinavien,  s.  90. 

Eliasson,  A.  G.,  Fungi  suecici,  s.  107. 

Grevillius,  A.  Y.,  Ett  abnormt  fall  af  skottbildning  lios  An- 
tennaria  dioica  (L.)  Gærtn.,  s.  117. 

Nyman,  E,  En  for  Sverige  ny  Potentilla,  s.  126. 

— , Xagra  ord  om  Areskutans  fjälllied,  s.  121. 

Liter aturöfversigt  s.  130. 

Sinärre  notiser  s.  134. 


Land,  Berlingska  Boktryckeri-  och  Stilgjuteri-Aktiebolaget  IS15  s95. 


Lichenologiska  notiser. 

Af  Gust.  0.  A:n  Malme. 

III. 

Bidrag  till  södra  Sveriges  lafflora. 

Under  somrarne  1888 — 1891  hade  jag  tillfälle 
att  företaga  lichenologiska  exkursiçmer  dels  och  huf- 
yudsakligast  i sydvestra  Södermanland  och  östra  Skâne, 
dels  mera  tillfäll igt  i sydvestra  Ostergötland,  i Stock- 
holmstrakten, pâ  Gotland  och  i den  Bohuslänska  skär- 
gârden.  De  rätt  rikhaltiga  saml ingar,  som  derunder 
hopbragtes,  innehâlla  utan  tvifvel  ett  och  annat,  som 
kan  bidraga  att  i nâgon  man  vidga  kännedomen  om 
lafvarnes  ntbredning  i vârt  land.  Lafvegetationen  i 
de  nämnda  delarne  af  Södermanland  och  Skâne  har 
jag  hoppats  knnna  en  gang  nâgot  utförligare  skildra; 
men  af  fiera  skäl,  icke  minst  pâ  grand  af  den  kao- 
tiska  förvirring,  som  râder  inom  vissa  lafgrupper, 
hvad  artbegränsning  och  Synonymik  beträffar,  torde 
det  emellertid  dröja  länge,  hinan  jag  kan  sätta  denna 
min  plan  i verket.  För  att  rigta  svenska  lichenolo- 
gernas  uppmärksamhet  pâ  en  och  annan  form,  som 
sannolikt  har  en  mycket  större  utbredning  och  fre- 
qvens  hos  oss,  än  man  efter  i literatnren  tillgängliga 
nppgifter  kan  antaga,  vill  jag  nu  offentliggöra  en 
del  af  dessa  fynd  1). 

’)  Nägra  äro  redan  omnämnda  i Botanislca  Notiser  för  är 
1892,  pag  125  ocli  följ.  och  i samma  tidskrift  för  1891,  pag.  114, 
samt  i T.  Hedlund:  Kritische  Bemerkungen  über  einige  arten  der 
Flechten  gattun  g en  Lecanora  (Ach.),  Lecidea  (Ach  ) und  Micarea 
(Fr.).  (Bihang  till  K.  sv.  Vetenskapsakademiens  Handlingar.  Band 
18,  afd.  III,  N:o  3.  Stockholm  1892  ) 

Andra  komma  att  nämnas  i en  nu  i manuskript  färdig,  snart 
utkommande  uppsats  af  mig:  De  s3'dsvenska  formerna  af  Bino- 

dina  exigua  (Ach.)  Th.  Fr.  och  Binodina  sophodes  (Ach.)  Th.  Fr. 

12 


Bot.  Not.  1895 . 


138 


Hvacl  beträffar  nomenklaturen,  följer  jag,  sa  vidt 
möjligt,  Prof.  Th.  M.  Fries’  L ichen o graph ia  scandina- 
vica.  Om  nâgra  ’’kristiska”  former  och  ett  par  for 
vetenskapen  nya  arter  lioppas  jag  inom  korf  blifva  i 
tillfälle  att  lemna  ett  litet  meddelande. 

Aledoria  nidulifera  Nokrl.  Srm  2j:  St.  Malm,  Brän- 
kärr  (pâ  martallar  i gles  tallmo). 

Ramalina  thrausta  Ach.  Og:  Odeshög,  Oninge,  (bland 
Parmelia  omplialodes  (L.)  pâ  solöppna,  blâsiga  klippor  vid 
Vettern). 

1 lamaldina  poll  inaria  (Veste.).  Ög:  Odeshög,  Oninge 
(med  apoth.  pâ  temligen  beskuggad,  lodrät  klippvägg  nära 
Vettern). 

Cetraria  commixta  (Xyl.).  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr 
(mycket  sparsamt). 

Parmelia  tiliacea  (Hoffm.).  Sk:  Brösarps  gästgifvare- 
gârd  (pâ  steü),  Hör  och  Andrarum  (pâ  bark);  Boh:  Väderö 
Storö  (pâ  sten);  Gtl:  Vesterhejde,  Stenstu  (pâ  bark). 

Parmelia  Acetabulum  (Neck.).  Sk:  mängeustädes  (ex. 
Fogelsäng  nära  Lund,  Maltesholm,  Hör,  Ignaberga)  men  städse 
skäligen  sparsamt  och  svagt  utvecklad;  Og:  mängeustädes  i 
Ombergstrakten  samt  vid  Motala;  Srm:  flerstädes  i sydvestra 
delen. 

Parmelia  Mougcotii  Sciiæe.  Sk:  mängeustädes  i nordöstra 
delen  (ex  vid  Immeln);  Srm:  mängenstädes  i sydvestra  delen; 
Stockholmstrakten. 

Phrjscia  tremulicola  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Eriksberg 
(pâ  asp,  sparsamt). 

Gyropliora  hypcrborca  (Hoffm.)  a primaria  Th.  Fe.  Srm: 
St.  Malm,  Bränkärr. 

Gyropliora  erosa  (Web.)  ß torrefacta  (Schead.).  Srm: 
St.  Malm,  Vallboqvarn  (pâ  flyttblock,  sparsamt). 

Caloplaca  callopisma  (Ach.)  a radiata  Th.  Fr.  Sk: 
Stenshufvud,  Grladsax  hallar  och  Gislöfs  hammar, 

Caloplaca  variabilis  (Pees.)  Srm;  pâ  urkalk  h.  o.  d. 
i sydvestra  delen  (ex.  St.  Malm,  Qvarntorp;  Julita,  Gimmer- 
sta;  Osteräker,  Forsby). 

Caloplaca  subsimilis  Th.  Fe.  Sk:  Hör  (pâ  bark),  An- 
drarum (pâ  skifïer);  Og:  St.  Aby  (pâ  naken  ved). 


J)  Srm  = Södermanland;  Ög  = Östergötland;  Gtl  = Gotland: 
Sk  = Skane;  Boh  = Bohuslän. 


139 


Caloplaca  lutcoalba  (Turn.)  Sk:  Maltesholm. 

Binbdina  Conradi  Körb.  Sk:  flerstädes  i östra  delen 
(ex.  Oppmanna,  Ahus  ocli  Degeberga);  Ôg:  St.  Aby  prest- 
gârd;  Srm:  Julita,  Gimmersta. 

Binodina  Icevigata  (Ach.)  Srm:  St.  Malms  skog- 
bygd  (ex.  Bränkärr;  pâ  naken  ved  ock  pâ  bark,  pâ 
yngre  aspar  och  sälg  etc.). 

Binodma  exigua  (Ach.).  ô fatiscenß  Th.  Fr.  Ôg:  St. 
Aby  Vestergârd;  Srm:  Julita,  Strand. 

Binodina  Bisclwffii  (Herr.)  a protuberans  Köre.  Srm: 
Qvarntorp  i St.  Malm,  Gimmersta  i Julita;  O g:  Krokek, 
Marmorbruket  (allt  pâ  urkalk). 

Acarospora  badiofusca  (Nyl.)  Ôg:  pâ  klippor  vid  Vet- 
tern mellan  Sjöberga  och  Orrnäs  (svagt  utvecklad). 

Acarospora  Heppii  (Næg.).  Srm:  St.  Malm,  Askersund. 

Acarospora  fuscata  (Sciirad.)  a pmiocyplia  (AVnbg).  Srm: 
Julita,  Gimmersta. 

Acarospora  disenta  (Ach.).  Sk:  Cimrishamn  etc.;  Öland: 
Borgholm. 

Maronea  constans  Nyl.  Sk:  Hjersâs,  Gyvik.  (En- 
ligt  muntligt  meddelancle  af  Rektor  S.  Almqyist  funnen 
af  honom  vid  Immeln.) 

Lecanora  ftdgens  (Sw.)  * bracteata  (Hoffm.).  Ôg:Krok- 
ek,  Sandviken  (pâ  urkalk,  svagt  utvecklad  oeb  sparsamt). 

Ijccanora  pallescens  (L.)  ß parella  (L.).  Sk:  flerstädes 
i östra  delen  i närheten  af  Östersjön  (ex.  mycket  ymnigt  pâ 
Gladsax  hallar);  Bob:  Väderöarne  och  Kristineberg;  Og: 
Ödeshög,  flerstädes  vid  Vettern. 

Lecanora  Sambuci  (Pers.)  Srm:  St.  Malm  (ex.  Fors- 
sjö  bruk). 

Lecanora  persimilis  Th.  Fr.  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr. 

Ijecanora  leptacina  (Smrft)  f.  chlorophceoäes  (Nyl.)  Stock- 
holmstrakten, mängenstädes  pâ  höga,  solöppna,  bläsiga  klippor. 

Lecanora  pinipercla  (Körb.)  /.  subcarnea  Iyörb.  (=  L. 
albellula  Nyl.).  Srm:  ej  sällsynt  i sydvestra  delen  (ex.  St. 
Malm,  Foglö;  Julita,  Äsköping);  Ög:  Qvillinge;  Sk:  Mal- 
tesholm. 

Lecanora  anopta  Nyl.  Srm:  St.  Malms  skogbygd  (ex. 
Sörgölet  och  Qvarntorp). 

Lecanora  liypoptoides  Nyl.  Srm:  St.  Malms  skogbygd 
(ex.  Sörgölet). 

Lecanora  deusta  (Stenh.).  Sk:  ganska  ymnigt  i östra 
delen;  Ög:  teml.  ymnigt  i Ombergstrakten. 


140 


Lccania  Körberiana  Lahm.  Srm:  Julita.  Gimmer- 
sta  (pä  aim). 

Hœmatomma  ela/inum  (Ach.)  Sr  in:  St.  Malm,  Sand- 
viksskogen  (med  apoth.  sparsamt) 

Pei  tusaria  multi  puncta  (Turn.).  Srm:  St.  Malms  skog- 
bygd,  flerstädes. 

Toninia  aromatica  (Sm.)  a acerrulata  (Xyl.)  Srm:  Qvarn- 
torp  i St.  Malm,  Askö  i Österaker  (pä  mossa  öfver  urkalk). 

Bacidia  fuscorubella  (Hoffm.)  a poly  ehr  oa  Th.  Fr. 
Sk:  Ivivik,  Esperöd. 


Bacidia  acerina  (Peus.).  Srm:  St.  Malms  skogbygd, 
flerstädes;  Björkvik,  Jernbol  och  IJjulbo  (niest  pä  gran,  men 
äfven  pä  sälg,  hassel  och  en). 

Bacidia  albescens  (Ahn.).  Srm:  temligen  ymnigt  i syd- 
vestra  delen;  Sk:  Vestra  Yram  och  Hessleholm  (heist  pâ 
snittytan  af  gamla  björkstubbar). 

Bacidia  herbarum  (Hepp).  Sk:  flerstädes  i östra  delen 
(ex.  Oppmanna,  Abus,  Degeberga  och  Y.  Yram). 

Bacidia  hemipolia  (Nyl.).  Sk:  Hjersäs,  Skarvik 


(pä  björk). 

Bacidia  circumspecta  (Xyl.).  Sk:  flerstädes,  men  van- 
ligen  sparsamt  (pä  ek,  afvenbok  m.  m.);  Ög:  Krokek,  Mar- 
morbruket  (pä  gran);  Srm:  St.  Malms  skogbygd  (pâ  en 
och  gran). 

Bacidia  abbrevians  (Xyl.).  Srm:  St.  Malms  skogbygd 
(ex.  Bränkärr;  pä  björk). 

Bacidia  Friesiana  (Hepp.).  Sk:  Glimminge  nära  Cim- 
rishamn  (pä  fläder). 

Bilimbia  rußdula  Gr.ewe.  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr  och 
Sörgölet  (pä  gran). 

Bilimbia  obscurata  (Smrft.).  Srm:  Qvarntorp  i St.  Malm, 
Jernbol  i Björkvik. 

Bilimbia  epixanthoides  (Xyl.).  Srm:  Björkvik,  Jernbol. 

Bilimbia  chlorococca  Gr.eve  a tristior  Th.  Fr.  Srm: 
V.  Yingäker,  norr  om  kyrkan. 

Bilimbia  effusa  Auersw.  Sk:  Kivik,  Esperöd;  Grtl: 
Lummeluuda. 

Bilimbia  micromma  (Nyl.)  Sk:  Orkened,  Nyte- 


boda  (pa  gran). 

Lopadium  pczizoidcinn  (Ach.)  a di  seif  orme  (Flot.1  Srm: 
mängenstädes  i St.  Malm  (ex.  Forssjö  och  Sandviksskogen). 
ß mvscicolum  (Smrft.).  Ög:  Ödeshög,  Öninge  (vid  Vettern). 


141 


Biatorella  deplanata  Almqv.  Sk:  Kivik,  Esperöd. 

Lecidea  lurida  (Sw.).  Sk:  Ifön  3) 

Lecidea  Friesii  Ach.  Srm:  mängenstädes  i St.  Malms 
skogbygd,  men  spar  samt. 

Lecidea  cladonioides  (Fr.).  Srm:  mängenstädes  i St. 
Malms  skogbygd,  dels  pâ  gamla  gärdesgärdar,  dels  pâ  af 
skogseld  svedda  tallar  (ymnigt  med  apoth.  t.  ex.  vid  Bränkärr). 

Lecidea  cinereorufa  Schær.  Srm:  h.  o.  d.  i sydvestra 
delen,  pâ  flyttblock  (ex.  teml.  ymnigt  kring  Eriksberg  i 
St.  Malm). 

Lecidea  liclvola  Körb.  Srm:  mycket  ymnigt  i sydvestra 
delen  (pâ  gran,  sällan  pâ  al);  Sk:  Hjersâs,  Immeln  (pâ  bok). 

Lecidea  gibbcrosu  Ach.  Srm:  mängenstädes  i St.  Malms 
skogbygd,  nâgon  gang  tillsammans  med  den  harmed  förväx- 
lade  L.  symmicta  (Acn.)  a symmictera  Nyl. 

Ljecidca  atbohyalina  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Sandviks- 
skogen  (pâ  liassel;  tillsammans  med  X.  atroviridis  Ahn.). 

L.ecidca  symmiciella  Nyl.  Sk:  Ahns;  Srm:  mängenstä- 
des i sydvestra  delen  (ex.  St.  Malins  skogbygd). 

Ljecidca  albofuscesccns  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Forssjö 
och  Bränkärr  (pâ  gran). 

Lecidea  apocliroella  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Sörgölet  och 
Sundstugan. 

Ljecidca  letucophæa  (Flk)  a genuina  (Körb.)  Sk:  Hörby; 
Boh:  Kristineberg. 

Lecidea  liypopita  Ach.  Srm:  Björkvik,  Harpbol. 

Lecidea  atroviridis  Arn.  Srm:  flerstädes  i St.  Malms 
skogbygd  (mest  pâ  gran,  men  äfven  pâ  hassel  och  sälg). 

Lecidea  plusiospora  (Th.  Fr.  & Hult.)  ß betulicola 
(Ktjllh.).  Srm:  St.  Malm,  Eriksberg  och  Bränkärr  in.  fl.  st. 
(pâ  gran);  Julita,  Strand  (pâ  gammal  stubbe';  närmar  sig 
nâgot  a Lhdtingii  Hedl.). 

Lecidea  litliopliila  Ach.  Sk:  flerstädes,  synnerligen  ym- 
nigt pâ  Linderôdsâsen  i Y.  Vram  och  vid  Hörby. 


3)  Sâsom  redan  Fries  — Flora  scanica  pag.  285  — pâpekat, 
uppträda  kalklafvar  ovântadt  sparsamt  i Skâne.  Fôrutom  denna 
art  anträffade  jag  visserligen  Lecanora  albescens  (Hoffm.),  som 
dock  äfven  gâr  pâ  hârdare  bergarter,  Acarospora  glancocarpa 
(Wnbg)  (blott  vid  Andrarum),  Lecidea  rupestris  Ach.,  Bhizocar- 
pon  concentricum  (Dav.),  Lecotliecium  corallinoides  (Hoffm.)  ocli 
nâgra  andra,  men  i regeln  voro  de  mycket  svagt  utvecklade.  Af 
de  för  G-otland,  Öland  (och  Yestergötland)  sâ  karakteristiska  Le- 
canora (Placodium)-arterna  lyckades  jag  ej  finna  ett  spar. 


142 


Lecidea  plana  Lahm.  Sk:  flerstädes,  särskildt  pâ  Lin- 
derödsäsen;  Boh;  Väderö — Stoi'ö;  Ög:  Lemunda  stenbrott 
nära  Motala;  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr. 

Lecidca  panceola  Ach.  a vulgaris  Tir.  Fr.  Srm:  mangen- 
städes  i St.  Malms  skogbygd  (rikligt  med  apoth.  ex.  vid 
Bränkärr). 

Leciäea  enalliza  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Kojan. 

Lecidea  xylophila  Th.  Fr.  Srm:  St.  Malm,  Eriksberg. 

Leciäea  erratiea  Körb.  Sk:  Ilessleholm  oeb  Örkened, 
Nyteboda. 

I^ecidea  sylvicola  Flot.  Sk:  Körum  nära  Stenshufvud; 
Hjersäs,  Skarvik;  Srm:  mängeustädes  i sydvestra  delen. 

Ijecidea  polycocea  Smrft.  Srm:  Qvarntorp  i St.  Malm 
och  Forsby  i Österäker  (pa  urkalk). 

Catülaria  lenticularis  (Ach.)  * nigroclavata  (Nyl.)  Sk: 
Hörby  (pa  asp). 

Catülaria  erysiboides  Nyl.  Sk:  Y.  Yram;  Srm:  mängen- 
städes  i sydvestra  delen  (ex.  Björkvik,  Hofsta;  St.  Malm, 
Eriksberg  och  Sörgölet;  heist  pâ  snittytan  af  gamla  björk- 
stubbar). 

Catülaria  grossa  (Pers  ) Sk:  endast  nära  Immeln  i 
Hjersäs;  Srm:  Björkvik,  Harpbol  (pâ  ask  och  aim). 

Catülaria  Laureri  IIepp.  Sk:  flerstädes  i äldre,  glesare 
bokskogar  (mycket  ymnigt  pâ  boknäset  i Oppmanna  och  pa 
Linderödsäsen  i V.  Yram). 

Catülaria  aihallina  IlErr.)  Srm:  Julita,  Gimmersta. 

Buellia  leptocline  Flot,  a Mougeotii  Heit.  Sk:  Kivik, 
Esperöd. 

Buellia  verruculosa  (Borr.).  Srm:  St.  Malm, 

Bränkärr. 

Buellia  œthalea  (Ach.).  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr. 
Liksom  i Sk,  der  dessa  bada  arter  förekomma  pa 
fiera  ställen,  uppträda  de  äfven  här  tillsammans  och 
i sällskap  med  Rhizocarpon  distinctum  Th.  Fr.  (pâ 
öppet  liggande  stenrösen). 

Buellia  alboatra  (Hoffm.)  ô zabotiea  (Körb.).  Gtl:  Yisby. 

Buellia  betulina  (Heit).  Sk:  Hörby,  Ilessleholm  etc.; 
Gtl:  Yisby  (pâ  en);  Srm:  sydvestra  delen  flerstädes  (pâ  en, 
björk,  al  etc.). 

lîhizocarpon  badioatrum  (Flk.)  (i  vulgare  Körb.  Sk: 
Hörby  och  Y.  Yram;  Ög:  Marmorbruket  i Krokek  och  Ode- 
gârden  i St.  Aby;  Srm:  flerstädes  i sydvestra  delen  (ex.  St. 
Malm,  Bränkärr). 


143 


Rhizocarpon  ignobile  Th.  Fr.  Ög:  Simonstorp. 

Rhizocarpon  gemination  (Flot.).  Sk:  Hörby  och  Hess- 
leliolm. 

Rhizocarpon  rubeseens  Th.  Fr.  Sk:  nordöstra  delen 
(ex.  Gyvik  i Hjersâs,  Iföldack);  Srm:  mängenstädes  i syd- 
vestra  delen  (ex.  St.  Malm,  Jacobsberg  och  Markstugan). 

Xylographa  spilomatica  (Anzi).  Srm:  Jernbol  i Björk- 
vik,  Bränkärr  i St.  Malm. 

Calicium  trabincllum  Ac h.  Srm:  mängenstädes  i St. 
Malms  skogbygd  (pä  gamla  laduväggar). 

Rhizocarpon  calcareum  (Weis)  ß concentricum  (Day.) 
Sk:  Tomarp;  Ög:  Ödesbög,  Sjöberga  samt  vid  Lemunda  nära 
Motala  (vid  Vettern). 

Goniocybe  pallida  (Pebs.)  ß xantlioccphala  (Wallr.) 
Srm:  St.  Malm,  Sörgölet  (pâ  gammal  ek,  sparsamt). 
Förut  känd  i Skandinavien  frân  Omberg. 

Coniorybe  hyalinella  Nyl.  Srm:  St.  Malm,  Sandviks- 
skogen. 

Endocarpon  pusillum  Hedw.  a Heclwigii  (Ach.)  Srm: 
Björkvik,  Hj ulbonäs  kalkbrott. 

Microglæna  reducta  Tu.  Fr.  Srm:  Strand  i Julita, 
Markstugan  i St.  Malm. 

Polyblastia  sepulta  Mass.  Srm:  St.  Malm,  Bränkärr. 

Gyalecta  dilutee  (Pers.).  Mängenstädes  i Sk.  (särskildt 
nordöstra  delen),  Ög.  och  Srm. 

Gyalecta  protuberans  (Ach).  Srm:  Qvarntorp  i St.  Malm, 
Brotorp  i Björkvik. 

Gyalecta  truncigena  Ach.  Sk:  V.  Yram. 

Gyalecta  corticola  Lönnr.  Srm:  mängenstädes  i St.  Malms 
skogbygd  (ex.  Bränkärr  och  Sandviksskogen)  men  vanligen 
sparsamt. 

Gyalecta  carneola  (Ach.).  Sk:  Hessleholm  (pä  afvenbok) 
och  mellan  Rörum  och  Stenshufvud  (pä  lind). 

Jonaspis  svaveoltns  (Ach.).  Srm:  Qvarntorp  i St.  Malm 
och  Brotorp  i Björkvik  (pä  urkalk  och  dolomit,  tillsammans 
med  Gyalecta  protuberans). 

Lecanactis  TRlleniana  (Ach.).  Srm:  St.  Malm,  Sand- 
viksskogen. 

Opegrapha  viridis  Pers.  Sk:  vanlig  i bokskogarne  (ex. 
vid  Immeln,  Ignaberga,  V.  Vram  och  Andrarum). 

Arthonia  lurida  (Ach.)  a spadicea  (Leigth.).  Srm:  St. 
Malm,  Sörgölsskogen. 

Arthonia  impolita  (Ehrii.).  Sk:  Hörby. 


144 


Segestria  lectissima  Fk.  Sk:  flerstädes  i östra  delen 
(ex.  Hjersâs,  Skarvik;  Degeberga,  Forsakar;  V.  Train,  Lin- 
derödsäsen) ; Boh:  Kristineberg  och  Yäderöarne. 

Acrocordia  tersa  Körb.  Srm:  Julita,  Gimmersta;  Gtl: 
Yisby;  Og:  Omberg. 

Acrocordia  biformis  (JBohk.).  8k:  llerstädes  (ex. 
Kivik,  Esperöd;  Gdimminge  nära  Cimrishamn;  Fogel- 
sâiig.  Pâ  sistnämnda  stallet  forst  funnen  af  Kand. 
Alfr.  Berg). 

Solorina  saccata  (L.)  a genuina  Körb.*  Sk:  Ifön  (der 
den  för  öfver  sextio  âr  sedan  iusamlades  af  Fries);  Srm: 
Björkvik,  Hjulbonäs  kalkbrott;  Og:  Krokek,  Marmorbruket. 

Sticta  fidiginosa  \ Dicks.  . Sk:  Boknäset  i Oppmanna, 
Forsakar  vid  Degeberga,  V.  Tram. 

Sticta  ampHssima  (Ach.)  Bob:  Yäderö — Storö. 

Pannaria  phnnbca  (Ligthe.).  Ög:  Ödeshög,  Öninge 
(sparsamt). 

Lecothecium  corail inoides  Ilomi.)  ß triseptatum  (Xvl.). 
Sk:  Hörby;  Ög:  St.  Aby  prestgärd;  Srm:  Julita,  Svalnäs. 

Gollema  rerruccefonne  Ach.  Sk:  Örkened,  Nyteboda; 
Srm:  Strand  i Julita,  Eriksberg  i St.  Malm. 

Collema  micropligllwn  Ach.  Srm:  Julita,  Strand. 

Collema  flaccidum  Ach.  Sk:  Oppmanna  och  Degeberga 
(rikt  försedd  med  apoth.). 

Lcptoghnn  satui  ninum  Dicks.  Srm:  steril  mängenstädes 
i sydvestra  delen,  med  apoth.  vid  Qvarntorp  i St.  Malm. 

Phgsma  myriococcum  (Ach).  Sk:  Degeberga  och  Ifön. 

TJchina  confiais  (Lightf.).  Sk:  flerstädes  pâ  Östra  kusten. 

Slägtet  Jlicarca  (Fr.)  IIeijl.  ')  var  i Skane,  särskildt 
hvad  iudividmäugd  beträffar,  skäligen  svagt  representeradt. 
Följande  former  anträffades: 

Af.  prasina  Fr.  f.  Iceta  Th.  Fr.  Hörby  (pâ  gamla  ek- 
stubbar). 

/.  byssacea  (Zw.).  Hessleholm,  Gyvik  i Hjersâs  ocli  Xy- 
teboda  i Örkened  (pâ  al). 

]\[.  misella  (Nvi.).  Hessleholm  och  Esjiet  vid  Aims 

21.  denigrata  (Fr.)  f.  pyrenotliizans  (Xyl.).  Oppmanna 
(sparsamt) 

var.  yitschkeana  Lahm.  Hessleholm,  Hör  och  Maltes- 
holm  (pâ  unga  tallar;  sannolikt  vanlig  i tallplanteringarna), 
Hörby  pâ  grindstolpe,  naken  ved). 


*)  Jfr.  HedlüXD-  anf.  arbete. 


145 


HI.  violacea  (Chouan)/,  peliocarpa  (Anzi).  Y.  Vram,  Yrânga 
mosse  (pâ  gammal  tallstubbe;  ytterst  sparsamt) ; Cimrishamn, 
Gladsax  hallar  (pâ  sten,  sparsamt). 

HI.  melcena  (Nyl.).  Gyvik  i Hjersâs,  Oppmanna,  Hörby 
och  Hör  (pâ  gamla  ekstubbar). 

Langt  -ymnigare  uppträder  det  i sydvestra  Sö  der  man- 
land,  der  jag  funnit: 

HI.  glomerella  (Nyl.).  /.  poliococcoides  Wainio.  St.  Malm: 
nära  sjön  Nimmen  (pâ  torra  grenar  pâ  gamla  tallar)  och 
Forssjö  (pâ  barken  af  gamla  tallar). 

HI.  anterior  (Nyl.).  St.  Malm,  Sörgölsskogen  m.  fl. 
stallen. 

HI.  prasina  Fa.  /.  Iceta  Th.  Fa.  Temligen  allmän  (heist 
pâ  al  och  gran). 

f.  byssacea  (Zw.).  Allmän  och  under  fiera  modifikationer 
(pâ  ah  gran,  björk,  gamla  stubbar  m.  m.). 

HI.  misella  (Nyl.).  V.  Vingâker,  Vanala. 

HI.  dénigrât  a (Fa.)  var.  Friesiana  Hedl. 

/.  vulgaris  Hedl  allmän  och  under  fiera  modifikationer 
/.  pyrenotliizans  (Nyl.)  och/.  spododes  (Nyl)  sparsamt. 

var.  Nitschlceana  (Lahm).  Sannolikt  ej  sällsynt  pâ  tall; 
pâ  naken  ved  (gammal  grindstolpe),  synnerligen  vackert  ut- 
vecklad,  vid  Sundstugan  i St.  Malm.  Dess  /.  1.  Hedl.  (1.  c. 
pag.  80)  pâ  yngre  alar  vid  Hofsta  i Björkvik. 

HI.  violacea  (Crouan)  /.  peliocarpa  (Anzi).  St.  Malm, 
Bränkärr. 

HI.  cinerea  (Scuæu)  /.  hypoleuca  Stiz.  Nära  Strängsjö 
jernvägsstation  i St.  Malm  (pâ  gammal  al  i skogen;  sparsamt). 

HI.  mclœna  (Nyl.).  Allmän  pâ  gamla  tallstubbar,  mera 
sällsynt  pâ  barken  af  gamla  tallar  (ex.  vid  Forssjö  och  Sträng- 
sjö i St.  Malm)  och  pâ  mossa  öfver  stenar  (Sandviksskogen 
i St.  Malm). 

Stenlafvars  förekomst  pâ  gammalt  trä  liar  under 
de  sista  âren  varit  fôremâl  for  en  viss  uppmârksamliet 
hos  oss.  Till  belysning  af  den  frâgan  kan  anföras, 
att  jag  pâ  ett  gammalt  landsvägsstängsel  — pâ  trä, 
som  var  stärkt  impregneradt  af  mineralpartiklar  — 
vid  Eriksberg  i St.  Malm  anträffat: 

Lecanora  polytropa  (Ehrh.)  (temligen  ymnigt), 

dess  var.  intricata  (Schrad)  (temligen  j^mnigt) 


146 


Lccanora  gibbosa  (Ach.)  (temligen  sparsamt), 
Lccanora  cenisea  Ach.  (sparsamt), 

Rhizocarpon  distinctum  Th.  Fr.  (my eke t sparsamt), 
Lecidea  fuscoatra  (L.)  a fnmosa  (Hoffm.)  (mycket 
sparsamt). 

samt  Parmelia  conspersa  (Ehrh.)  ock  P.  saxa- 
tilis  (L.)  a retiruga  (DC) 

Rhizocarpon  distinctum  Th.  Fr.  liar  insamlats 
(sparsamt)  under  likartade  förhällanden  vid  Arkelstorp 
i Oppmanna  (Skâne),  der  den  förekom  tillsammans 
med  Lecidea  symmicta  (Ach.)  var.  scepincola  (Ach.). 

Likaledes  pa  gammalt  landsvägsstängsel  anträf- 
fades  vid  St.  Aby  kyrka  (Östergötland)  Lecanora 
saxicola  (Poll.).  Den  växte  tillsammans  med  Calo- 
placa  subsimilis  Th.  Fr.,  Lecanora  R[ageni  (Ach.)  /., 
Caloplaca  pyracea  (Ach.)  /.  holocarpa  (Ehrh.)  ock  Le- 
cidea elceochroma  (Ach.)  f.  I närheten  uppträdde  Ca- 
loplaca aurantiaca  (Lightf.)  under  en  form,  som  rätt 
mycket  erinrade  om  den  pâ  sten  förekommande. 

Pâ  under  värflödat  öfversvämmad  pâ  marken 
liggande  planka  insamlade  jag  for  nâgra  âr  sedan  vid 
Eriksberg  i St.  Malm  Lecidea  macrocarpa  (DC)  a 
platycarpa  (Ach.).  Älven  kär  var  substratet  impreg- 
neradt  med  sand. 


147 


Om  akenierna  hos  nâgra  Anthemidéer. 

Af  Güst.  0.  A:n  Malme. 

(Föregaende  meddelande.) 

Da  jag  hösten  1891  var  sysselsatt  med  en  gransk- 
ning  af  de  i Upsala  Botaniska  trädgard  odlade  ar- 
terna  af  Anthemide-slägtena  Anacyclus  L.,  Anthemis 
A.,  Chrysanthemum  L.  ock  Matricaria  L.,  rigtades 
snart  min  uppmärksamhet  pä  den  stora  omväxling  i 
akeniernas  form  och  särskildt  akenieväggens  byggnad , 
som  förefinnes  i synnerhet  inom  slägtet  Chrysanthe- 
mum. Det  lag  i öppen  dag,  att  här  forefunnos  i 
olika  rigtningar  utvecklade  anordningar  för  fruktens 
spridning  (med  vinden)  öck  dess  fixering  vid  marken. 
Det  myckna  arbete,  jag  sedan  fick  i och  för  min 
resa  tili  Brasilien,  gjorde,  att  jag  da  icke  kann  af- 
sluta  den  nndersökning  öfver  detta  ämne,  jag  pabör- 
jade,  och  särskildt  icke  bief  i tillfälle  att  taga  känne- 
dom  om,  hvad  redan  deröfver  künde  vara  publiceradt. 

I en  1891  utgifven  dissertation  *)  har  Doktor 
Richard  Loose  anatomiskt  behandlat  akenieväggens 
byggnad  hos  ett  stört  antal  Compositéer,  och  han 
egnar  dervid  ett  kort  kapitel  at  dess  betydelse  vid 
fruktens  fixering  vid  marken.  Hans  afsigt  hade  va- 
lût att  mera  utförligt  behandla  denna  fraga,  men  da 
det  visade  sig,  att  hitliörande  anordningar  voro  syn- 
nerligen  mängfaldiga,  afstod  han  derifran,  och  han 
framhöll  dervid,  att  den  lämpligen  künde  blifva  före- 
mäl  för  en  särskild  undersökning.  De  uppgifter,  man 
i öfrigt  finner  i literaturen,  särskildt  rörande  Anthe- 
midéernas  akenier  äro  — om  vi  franse  de  i rent  syste- 
matiska  och  floristiska  arbeten  förekommande,  rörande 
den  yttre  formen  — fä,  spridda  och  of’ta  skäligen  ofull- 
ständiga.  Jag  anser  derför  icke  ur  vägen  att  offent- 
liggöra  resultaten  af  min  undersökning.  Men  da  det 
ännu  torde  dröja  nâgon  tid,  innan  en  med  figurer 

1)  Die  Bedeutung  der  Frucht-  und  Samenschale  der  Coinpo- 
siten  für  den  ruhenden  und  keimenden  Samen.  Berlin  1891. 

Bot.  Not.  1800. 


148 


försedd  uppsats  kan  blifva  tryckt,  bei’  jag  att  fa  un- 
der formen  af  ett  föregaende  meddelande  i största 
korthet  redogöra  för  desamma  — en  redogörelse, 
som  närmast  kan  betraktas  som  referat  af  ett  kort 
foredrag,  jag  holl  inför  Botaniska  Sektionen  af  Na- 
turvetenskapliga  studentsällskapet  i Upsala  under  vâr- 
terminen  1892. 

Sasom  framgär  af  den  synonymförteckning,  som 
lemnas  af  Bentham  & Hooker  *),  har  slägtet  Chrysan- 
themum L.  uppdelats  i Hera  slägten  och  underslägten, 
ocli  som  en  af  de  mest  använda  karakterna  märkes 
akeniernas  form  (när-  eller  fränvaron  af  vingar,  af 
fruktkrona  m.  m.).  Huruvida  en  sâdan  uppdelning 
kan  vara  berättigad,  derom  vägar  jag  icke  yttra  mig, 
da  jag  icke  liaft  tillfälle  att  undersöka  mera  än  ett 
försvinnande  fatal  hithörande  arter.  Ur  biologisk 
synpunkt  ega  emellertid,  som  nämdt,  dessa  olikheter 
ett  stört  intresse. 

Hos  Chrysanthemum  ( Ismelia ) carinatum  Schoush. 
äro  samtliga  akenier  försedda  med  väl  utvecklade 
vingar.  Hos  kantblommornas  finns  en  sâdan  pâ  hvar- 
dera  sidan  af  ryggen  och  en  midt  pâ  buken;  hos 
diskens  ßnns  en  pâ  buken  och  en  midt  pâ  ryggen. 
Fruktkronan  är  högst  obetydligt  utvecklad.  Epider- 
mis är  icke  pâ  nâgot  stalle  ombildad  tili  svällväfnad. 
Att  vingarne,  som  hufvudsakligen  bestâ  af  en  lult- 
fyld  väfnad  (Luftgewebe  2),  tjena  att  üka  vindfänget 
och  säledes  äro  en  anordning  för  fruktens  spridning 
med  vinden,  torde  vara  alldeles  säkert.  Eagon  sär- 
skild  anordning  för  fruktens  fixering  vid  marken  har 
jag  icke  kunnat  iakttaga  hos  denna  art. 

Till  samma  typ  — Pinardia-typen  — hör  äfven 
Chrysanthemum  anisocephalum  Cass.  Diskens  skalfruk- 
ter  ega  hos  denna  art  vinge  endast  pâ  buksidan. 
Hvarje  vinge,  sâvâl  pâ  kantblommornas  som  pâ  di- 


*)  Genera  plantarum.  II.  pag.  424. 
Loose,  1.  c.  pag.  8 och  följ. 


149 


skens  frukter,  är  upptill  utdragen  i en  nästan  vin- 
kelrätt  mot  fruktens  längdaxel  stâende,  nâgot  krökt 
tagg,  som  med  all  sannolikhet  gör  tjenst  sâsom  fast- 
kâllande  frukten  vid  marken.  En  antydan  till  en 
dylik  tagg  finns  redan  hos  Chrysanthemum  carinatum. 

Nara  Chr.  anisocephalum  star  Chrysanthemum  co- 
ronarium  L.,  elinru  frukten  ej  pâ  langt  när  nâtt 
samma  höga  utveckling.  Annu  sämre  utrustad  i och 
for  fruktens  spridning  med  yinden  och  fixering  är 
Chrysanthemum  seyetum  L.  De  smâ  vingarne  pâ  kant- 
blommornas  akenier  kunna  icke  i nâgon  nämnvärd 
man  ôka  yindfânget.  Yid  fruktens  fastkâllande  vid 
marken  kunna  môjligen  ojemnheterna  pâ  dess  yta 
spela  nâgon  roll *). 

En  belt  annan  typ  — Coleostephus-typen  — 
représentera  underslägtena  Coleostephus  ocb  Leucanthc- 
mum.  Om  nâgon  anordning  att  ôka  yindfânget  fôre- 
finnes,  bestâr  den  i en  fruktkrona.  (I  synnerbet  hos 
Chrysanthemum  macrotus  (Dite.)  nâr  denna  en  betyd- 
lig  utvekling,  är  ungefär  tre  gânger  sâ  lâng  som 
sjelfva  frukten.)  Vingar  saknas  alltid.  Pâ  fruktens 
âsar,  som  âtminstone  pâ  diskens  alltid  âro  tio  till 
antalet,  är  epidermis  uppe  pâ  sjelfva  krönet,  antingen 
pâ  samtliga  âsarne  eller  pâ  nâgra  af  dem,  ombildad 
till  en  svällväfnad  (Qvellungsgewebe,  Haberlandt). 
Denna  bestâr  af  celler,  bvilkas  vâggar  fôrtjockats  till 
den  grad,  att  det  knappast  âterstâr  ett  spâr  af  cel- 
lens  lumen.  Till  formen  äro  de  mer  eller  mindre 
skiflika,  höga  ocb  breda  men  mycket  korta,  ocb  re- 
gelbundet  ordnade  ungefär  som  bladen  i en  bok.  Hos 
de  fiesta  undersökta  arterna  (t.  ex.  Chrysanthemum 
paludosum  Desf.)  ligga  de  i en  rad,  hos  andra  (t.  ex. 
Anthémis  chia  L. *  2)  i Hera  rader  längs  âsens  rygg. 

*)  Jfr.  Kerner:  Pflanzenleben.  I.  pag.  575. 

2)  Jfr.  Georg  Klebs:  Beiträge  zur  Morphologie  und  Bio- 
logie der  Keimung.  (Untersuchungen  aus  dem  Bot.  Instit.  zu 
Tübingen  herausgegeben  von  W.  Pfeffer.  1881 — 18S5.)  pag.  589. 


150 


^ id  anfuktning  spränges  den  tunna  kutikulan,  ocli 
stemmet  qväller  fram;  under  nägon  tid  liar  den  massa, 
soin  tillliör  hvarje  särskild  cell,  mer  eller  mindre  for- 
mer af  ett  krâs.  Atminstone  hos  Anthemidéerna  har 
detta  slem  hufvudsakligen  tili  uppgift  att  fastkalla 
trukten  vid  marken  *)  ; dess  roll  som  vattenbekällare *  2) 
är  hos  nu  ifrägavarande  växter  med  all  säkerliet  högst 
ringa,  om  ens  nägon. 

Hos  Chrysanthemum  paludosum  Desf.  äro  diskens 
frukter  — kantblommornas  blifva  sterila  — nästan 
raka,  smalt  omvändt  koniska  och  sakna  fruktkrona. 
Svällväfnaden  är  ungefär  lika  utbildad  pä  alla  tio 
äsarne.  Detsamma  är  ocksa  fallet  med  Chrysanthe- 
mum Leucanthemum  L.,  hos  hvilken  svällväfnaden  dock 
nâr  en  betydligt  ringare  utveckling. 

Hos  Chrysanthemum  macrotus  (Dur.)  och  Chr.  My- 
conis  L.  äro  akenierna  krökta,  sa  att  ryggen  är 
konvex.  Pa  grund  af  denna  krökning  samt  at  frukt- 
kronans  form  och  läge  falla  frukterna,  när  de  ur  lüf- 
ten sänka  sig  ned  pa  marken,  ned  pä  ryggen.  Sväll- 
väfhaden  är  här  ocksa  utvecklad  endast  pa  rygg-  och 
sidoäsarne,  under  det  bukasarne  atminstone  pa  den 
allra  största  delen  af  sin  längd  blott  ega  luftförande 
väfnad.  Hos  Chr.  Myconis  finns  dessutom  nedtill  pa 
buksidan  en  knöllik  ansvällning,  hvars  betydelse  ännu 
är  mig  alldeles  oklar.  Längst  ned  mot  akeniets  fäst- 
punkt  och  upp  â den  mest  utstäende  delen  af  denna 
knöl  är  den  klädd  af  en  vacker  svällväfnad,  sanno- 
likt  utbildad  pa  de  här  sammanflytande  bukäsarne. 

Hos  Chrysanthemum  corymbosum  L.  sakna  frukterna 
heit  och  hallet  vingar.  Fruktkrona  finns  visserligen 
men  är  sä  ringa  utvecklad,  att  den  svärligen  kan 


’)  Jfr.  Kerner  1.  c.,  Klebs  1.  c.  m.  fl. 

2)  Slemmets  betydelse  sâsoni  sädan,  da  det  uppträder  i fro- 
och  fruktväggar,  har  framhallits  af,  bland  andra,  HaberLANDT 
(Physiologische  Pflanzenanatomie.  Leipzig  1884.  pag.  275)  och 
Warming  (Den  almindelige  Botanik.  Kjobenhavn  1895.  pag.  509). 


151 


spela  nâgon  betydligare  roll  vid  fruktspridningen. 
Svällväfnaden  saknas.  Hos  denna  typ  — Pyrethrum- 
typen  — liafva  sâledes  frukterna,  hvad  angâr  anord- 
ningarna  for  deras  spridning  ock  fixering  vid  marken, 
stannat  pa  eft  särdeles  lagt  utvecklingsstadium.  En. 
öfvergang  mellan  denna  och  Pinardia-typen  bildar 
Chrysanthemum  segetum. 

De  tre  typer,  jag  kunnat  urskilja  inom  slägtet 
Chrysanthemum , kunna  i kortbet  karakteriseras  pâ  föl- 
jande  satt  : 

1)  För  att  öka  vindfânget  utvecklas  pâ  akeni- 
erna  vingar.  Pruktkrona  saknas  eller  är  mycket 
ringa  utvecklad.  Svällväfnad  saknas. 

Pinardia-typen . 

Ex.  Chr.  carinatum , Chr.  anisocephalum  och  Chr. 
coronarium.  (Hit  äfven  si.  Anacyclus.) 

2)  Eör  att  öka  vindfânget  utbildes  offca  en  (van- 
ligen  ensidig)  fruktkrona.  Vingar  saknas.  Svällväf- 
nad utvecklas  pâ  äsarnes  krön. 

Ooleostephus- typen. 

a)  Frukten  krökta,  diskens  med  fruktkrona. 

G-lossopappus-varianten. 

Ex.  Chr.  macrotus  och  Chr.  Myconis. 

b)  Frukter  raka  eller  nästan  raka,  diskens  utan 
fruktkrona. 

Hymeno  stemma- Varianten . 

Ex.  Chr.  paludosum , Chr.  multicaule  Desk,  Chr. 
Leucanthemum , Chr.  graminifolium  L.  (Hit  äfven  An- 
thémis chia.) 

3)  Vingar  saknas.  Fruktkrona  svagt  utvecklad. 
Svällväfnad  saknas. 

Pyrethrum- typen. 

Ex.  Chr.  corymbosum  m.  fl.  till  undersl.  Pyrethrum 
hörande  arter.  (En  variant  af  denna  typ  bilda  talrika 
Anthémis- arter.) 


152 


Om  Aira  Wibeliana  Sonder. 

Af  L.  M.  Neuman. 

I slutet  af  1700-talet  upptäckte  Ckr.  Wibel  pa 
Elbestranden  utanför  Altona  en  för  konoin  okänd 
Aira.  I "Primitiæ  floræ  Werthemensis”,  som  utgafs  i 
Jena  1799  ocb  som  för  öfrigt  omfattar  ett  heit  aunat 
floromrade  (Wertheim),  identifierar  han  den  med  A. 
paludosa  Roth.  Da  emellertid  detta  namn  ej  mindre 
i Frankrike  och  England  än  i Tyskland  anfördes  säsom 
synonym  till  A.  setae ea  Huds.  (=  A.  uliginosa  Whe), 
var  det  med  full  rätt,  som  Sonder  i andra  upplagan 
af  Kochs  Synopsis  Flor.  germ.  et.  helv.  lät  införa  i 
fräga  varande  Aira  under  nytt  namn  sâsom  A.  Wibe- 
liana. Beskrifningen  (pars.  II  pag.  687)  lyder  salunda: 
"foliis  planis , supra  scabriusculis,  panicula  diffusa, 
oblongo-pyramidali,  pedicellis  scabris,  arista  setacea, 
paleam  inferiorem  æquante,  radice  stolonifera  11 . In 
locis  arenosis  humidis  vel  lutosis  ad  ripas  fluviorum, 
non  in  paludibus  (Ufer  der  Elbe  bei  Hamburg  und 
Altona)”. 

Ehuru  dessa  ord  â ena  sidan  icke  syntes  tyda  pa 
annat  än  en  föga  afvikande  ccespitosa- form,  var  det 
ju  a andra  sidan  märkligt,  att  vid  nedre  Elbe  skulle 
finnas  en  för  heia  det  närliggande  baltiska  omrädet 
främmande  — lat  vara  obetydlig  — Airatyp.  Syssel- 
satt  med  utredningen  af  vâra  svenska  former  af  detta 
slägte  och  sedan  gammalt  förtrogen  med  dess  kust- 
former,  beslöt  jag  att  söka  fa  se  torkade  exemplar  af 
A.  Wibeliana  för  att  derigenom  om  densamma  fa  veta 
nâgot  mera  än  det,  som  diagnosen  hos  Koch  uppen- 
barade.  Genom  visadt  tillmötesgaende  — hvarför  jag 
pa  detta  satt  framför  min  stora  tacksamhet  — frän 
Köpenhamns  botaniska  museum  och  vart  Riksmuseum 
ställdes  10  ark  till  mitt  förfogande.  Da  Riksmuseets 
exemplar  ej  afvika  frän  de  danska,  och  de  senare 


Rot.  Not.  1890. 


153 


förelago  i större  antal  (7),  vill  jag  här  anföra  kvad 
jag  orn  dem  antecknat. 

N:o  1.  "Ä.  Wibeliana  Sonder , Altona  Sept.  1847 

Lge.”  Blad  platta,  nagot  sträfva;  borst  föga  eller  icke 
naende  utom  smaaxet.  Yippans  hufvudaxel  glatt,  dess 
grenar  obetydligt  sträfva.  Skärmfjäll  violetta.  Till 
habitus  för  öfrigt  lik  A.  bottnica  Wg.  Standarne 
förstörda  af  parasitsvamp,  hvarigenom  pollenunder- 
sökning  förkindrades. 

N:o  2.  ” 1107  A.  paludosa  Wibel,  bl.  Jun.  Jul.; 

Nolte  mscpt.  ; Wibel  Werth  p.  118”.  Detta  exemplar 
är,  af  ofvanstäende  att  döma,  af  Wibel  bestämdt  och 
at  Nolte  öfverlemnadt.  Det  liknar  A.  bottnica  mera 
än  föregaende,  enär  dess  skärmfjäll  äro  gula.  Den 
är  i fruktstadium  och  synes  vara  ganska  fertil.  Dessa 
begge  exemplar  anser  jag  vara  âtergângsformer  tili 
A.  bottnica  af  hybriden  A.  bottnica  X ccespitosa. 

N:o  3.  nA.  ccespitosa  L.  ß pallidior  d.  Prof.  Nolte.” 
Detta  namn  är  1871  ändradt  af  J.  L.  till  A.  Wibe- 
liana Sonder.  ’’Tegnet  t.  Fl.  D.  2461”.  Pa  baksidan 
stämpladt  ”Herb.  Liebm.”  Det  är  en  särdeles  tydlig 
A.  bottnica  X ccespitosa.  Dess  pollen  är  odugligt.  Axet 
är  tätare  än  hos  de  begge  förra;  vippan  vid  insam- 
landet  ej  füllt  utslagen,  blad  inrullade,  sträfva.  Pa 
samma  ark  är  fastsatt  ett  rotslaende  lialfgräs,  som 
genom  misstag  tydlig  en  kommit  att  följa  med. 

N:o  4.  ”A.  Wibeliana  Sonder ”.  Tillhör  A.  ccespi- 

tosa var.  aurea  Wimm. 

N:o  5.  ”A.  Wibeliana  Sonder , Lge  1845”.  Har 

hoprullade,  nagot  sträfva  blad,  försämradt,  ehuru  än- 
dock  godt,  pollen;  borst  kort;  skärmfjäll  gravioletta. 
Är  en  âtergângsform  till  A.  ccespitosa  af  A.  bottnica 
X ccespitosa. 

N:o  6.  ”A.  paludosa  v.  violacea.  An  der  alten 

Schleuse  bey  Harburg  1822  juni  legit;  dédit  F.  Meyer 
1826  JunH.  Samma  form  som  föregaende,  endast  mera 
storaxig. 


Bot.  Not.  1895. 


13 


154 


N:o  7.  'VI.  cœspitosa  a fluviàtilis  F.  W.  Meyer T 
A.  Wibeliana  Sonder  apud  Koch,  prope  Harburg7’. 
Samme  form,  som  6 och  5,  men  ruera  afblommad. 

Af  ofvanstâende  framgâr  sâlunda,  att  A.  Wibe- 
liana  âr  A.  bottnica  X cœspitosa , hvilket  ju  ej  kan  pâ 
nâgot  satt  motsägas  deraf,  att  en  ren  cœspitosa- form 
äfven  dit  hänförts.  Förekomsten  af  denna  A.  cœspi- 
tosa v.  aurea  âr  emellertid  en  fôi'klaring  deraf,  att 
den  verkliga  A.  bottnica  "\Vg.,  som  mâste  hafva  fun- 
nits  pâ  lokalerna  i frâga,  blifvit  förbisedd.  De  âro 
hvarandra  nemligen  sa  lika,  att  kvar  och  en,  som  ej 
specielt  studerat  dessa  gräs,  löper  fara  att  förblanda 
dem  med  hvarandra.  När  allt  kommer  omkriug,  fins 
kanske  A.  bottnica  ânnu  i dag  vid  nedre  Elbe.  Fins 
den  der  icke,  sa  har  den  gâtt  ut  der,  liksom  i Oster- 
götland  i Sverige,  der  den  dock  förekom  sä  sent 
som  1879. 


Studier  öfver  hydrofila  växter. 

Af  Johan  Erikson. 

I.)  Propagationsgrenarne  hos  Calla  palustris  L.  m.  m. 

Under  en  exkursion,  som  jag  företog  i slutet  af 
förra  April  manad  tili  den  pâ  skogskärr  synnerligt 
rika  trakten  norr  om  Örebro,  fann  jag  i ett  dylikt 
karr  invid  landsvägen  mellan  Örebro  och  Glansham- 
mar  ett  par  grönaktiga,  ät  bäda  ändar  afsmalnande, 
med  brunaktiga  lägblad  beklädda  kroppar  ’),  som  flöto 
pâ  vattenytan  (Se  fig.  1).  Jag  künde  icke  dâ  pâ 
grund  af  kärrvegetationens  föga  avancerade  utveck- 
ling  se,  tili  hvilken  växt  de  hörde.  Jag  tog  emel- 

’)  Enligt  muntligt  meddelande  hafva  dessa  organ  äfven  iakt- 
tagits  af  C.  Raunkiær. 


155 


lertid  de  bäda  grenarne  hem  med  mig  och  planterade 
dem  i ett  vattenglas.  Det  dröjde  icke  länge,  innan 
de  visade  lifstecken.  Efter  en  âtta  dagars  tid  hade 
en  liten  planta  utvecklat  sig,  som  jag  antog  vara  en 
Galla , och  min  förmodan  besannades  strax  därpa  vid 
en  följande  exkursion,  da  jag  fann  talrika  djdika 
grenar  sitta  pa  Callavizomew  (Se  fig.  2).  Den  unga 
plantans  blad  utvecklade  sig  i följande  ordning:  först 
uppstod  ett  grünbrunt  lägblad,  därpa  en  stör  slida, 
hvilken  tipptill  bar  ett  litet  rudiment  till  skaft  och 
skifva,  därpa  ett  blad  med  oval  skifva.  Samtidigt 
harmed  uppstod  en  krans  af  tili  en  början  grönaktiga 
rötter  framtill  pâ  grenen.  En  liten  CaZ/aplanta  med 
alia  dess  delar:  rizom  (=  den  lagbladbetäckta  gre- 
nen), blad  och  rötter  var  salunda  nu  bildad. 


Da  Calla  palustris , egendomligt  nog,  nästan  all- 
deles  blifvit  negligerad  af  biologerna  och  anatomerna, 
har  jag  funnit  mig  föranlaten  att  ägna  denna  växt 
en  noggrannare  uppmärksamhet.  I H.  Schenks  klas- 
siska  arbeten  öfver  vattenväxterna  : ” Biologie  clcr 

Wassergewächse1'1  (1885)  och  ” Vergleichende  Anatomie 
der  submersen  Geivächse ” (1887)  omnämnes  den  icke 
med  ett  ord.  E.  Warming  inrangerar  i sin  :iOm  SJcud- 
bygning , Overvintring  og  Foryngelse ” Calla  palustris  i 


156 


sin  10:de  grupp:  Overjordiske  Vandrere  med  hurtig 
bortdoende  Primrod  och  undergruppen  c,  som  ut- 
märker  sig  genom  dic}-klisk  (pleiocyklisk)  utveckling 
utan  rosettbildning.  Dessutom  bifogas  en  kort  be- 
skrifning,  som  jag  i dess  helhet  vill  citera.  ” Calla 
palustris  kan  sættes  som  Type  paa  det  krybende. 
straktleddede,  overjordiske  Lovskud-Sympodium  (selv 
om  Lavblade  forekomme  ved  Skudgrunden.)  Det  af 
Kimplanden  i Spiringsaaret  dannede  Rhizom  kan  naa 
c.  3 cm.  Længde.  Ejendommelig  er  Stillingen  af  de 
to  forste  Blade  paa  et  Sideskud,  lodret  over  hinanden 
paa  den  mod  Moderaxen  vendende  Side.  Af  de  i 
Blomstringstiden  udviklede  Lovblade  pleje  de  fleste 
at  tilhore  det  endnu  sterile  Sideskud.  Ivraftskud- 
det  i næstsidste  Lovblad-Axel.7*  Den  här  omnämnda 
superponerade  ställningen  hos  sidoskottets  tvänne  för- 
sta  blad  omtalas  redan  af  Eichler  i ” Blütliendia- 
[ /ramme ”,  hvilket  Waemixg  visst  pa  ett  annat  stalle 
framhällit.  Eichler  Säger  nämligen  : Der  Eigen- 

thümlichkeit,  dass  an  den  Zweigen  von  Calla  palu- 
stris u.  a.  das  auf  das  Torblatt  folgende  Blatt  diesem 
superponirt  ist,  anstatt,  wie  es  die  Regel  erforderte, 
auf  die  entgegengesetzte  Seite  zu  fallen,  haben  wir 
schon  in  der  Einleitung  Erwähnung  gethan.”  I in- 
ledningen  kallas  förhallandet  ’’eine  räthselhafte  Aus- 
nahme51. 

Beträffande  rizomets  och  rotens  anatomi  har  jag 
endast  kunnat  finna  ett  par  uppgifter  i De  Barts 
^Vergleichende  Anatomie ”,  nämligen  att  stammen  be- 
star  af  lamellöst  parenkym  samt  att  kärlknippena 
ett  stycke  inné  i stammen  äro  ^vereintläufig11,  samt 
hvad  roten  angär  Calla  palustris  bl.  a.  af  L.  Olivier  *) 
nämnd  som  exempel  pâ  att  i en  fuktig  miliö  växande 
rötter  hafva  en  lakunös  byggnad.  Härvid  fär  jag 


’)  Recherches  sur  l’appareil  tégumentaire  des  racines  (Ann. 
d.  sc.  nat.  6 Sér.  T.  XI.). 


157 


likväl  anmärka,  att  jag  icke  liaft  tillfälle  att  läsa^jv. 
Tieghehs  ” Structure  des  Aroidées ”. 

Under  April  ock.  Maj  manader  försökte  jag  i 
Örebrotrakten  följa  Calla  palustris'’  utveckling  steg 
för  steg  ock  i Augusti  manad  kompletterade  jag  mina 
iakttagelser  i ett  karr  vid  järnvägslinien  mellan  Kla- 
gerup  ock  Holmeja  i Skäne. 

Det  lifligt  gröna  rizomet  öfvervintrar  blad-  ock 
rotlöst  simmande  i vattnet.  Tillfälligtvis  kan  Calla 
äfven  växa  i'dy;  om  rizomet  äfven  da  är  rotlöst  om 
vintero,  kan  jag  icke  afgöra.  Rizomet,  som  bestar 
af  mer  eller  mindre  sträckta  leder  bär  om  va- 
ren  endast  bruna  lâgblad,  som  med  sin  bas  omfatta 
kela  periferien.  Dessa  lägblad  äro  likväl  endast  de 
kvarsittande  slidorna  af  de  bortfallna  örtbladen.  De 
pâ  varen  först  bildade  leden  äro  nagot  kortare  än  de, 
som  senare  uppkomma.  Rizomet  ruttnar  sä  smä- 
ningom  bort  baktill.  Pa  grund  käraf  kommer  detta 
endast  eller  knfvudsakligen  att  bestâ  af  en  ârsgene- 
ration.  Tidigt  pa  varen  utgöres  det  tydligen  af  näst- 
föregaende  ars  eller  äfven  af  nagra  af  därförut  ga- 
ende  ars  led.  Jag  kar  räknat  tili  12  — IG  à 17 
friska  led  frân  det  uppskjutande  skottets  bas  tili  den 
i bortdöende  stadda  rizomändan.  I de  bada  senare 
fallen  voro  tydligt  tvâ  generationer  i förening. 

Frân  nodi  ntgâ  pâ  rizomets  sidor  smlogrenar , af 
kvilka  det  stora  flertalet  utgöras  af  ofvannämnda  bild- 
ningar.  Dessa  sidoskott,  kvilka,  säsora  nämndt  är, 
afsmalna  ât  bâda  ändar  ock  beklädas  med  lâgblad, 
kunna  uppfattas  som  ett  slags  dvärggrenar.  De  äro 
ofta  nâgot  krökta,  hafva  en  afrnndad  bas  ock  en  tili- 
skärpt  spets.  Deras  längd  växlade  pâ  de  nppmätta 
exemplaren  mellan  1 ock  5 cm.  Internodiernas  antal 
ock  längd  växlar  i öfverensstämmelse  kärrned.  En 
gren,  som  kade  en  längd  af  ung.  14  mm,  bestod  af 
3 internodier  af  4 à 5 mm.  längd.  En  annan,  som 
mätte  5 cm.,  bade  5 internodier  9 à 10  mm.  langa. 


158 


Pâ  grand  af  den  ytterst  smala  insertionen  (ofta  nâ- 
stan  punktlik)  lossna  de  vid  den  ringaste  beröring.  Hu- 
ruvida  de  äfven  spontan!  lossna,  kan  jag  icke  be- 
stäindt  afgöra.  Det  ofvannämnda  fyndet  af  pâ  vat- 
tenytan  simmande  grenar  tyckes  nägot  tala  därför. 
För  att  vinna  fullständig  visshet  bärom,  fordi'as  iakt- 
tagelse  af  i akvarier  odlade  exemplar,  bvartill  jag 
saknat  tillfälle. 

ITtom  dessa  sidogrenar  finnas  emellertid  äfven 
andra,  soin  redan  frân  början  utmärka  sig  genom  en 
belt  annan  stj-rka.  Hit  höra  först  ocli  främst  det  ur 
det  näst  främsta  bladets  vinkel  utvecklade  sidoskottet, 
som  föryngrar  rizomet.  Det  är  pâ  denna  gren,  som 
den  egendomliga  snperponerade  bladställningen  före- 
kommer.  Det  första  bladet  liknar  alldeles  ett  mono- 
kotylt  förblad,  d.  v.  s.  det  är  adosseradt,  binnaktigt 
ocb  tväköladt.  Strax  nedom  spetsen  observeras  tvâ 
gröna,  trâdlika  bildningar,  bvilka  utgâ  frân  kölarne. 
Det  är  sälunda  att  uppfatta  säsom  ett  förblad,  bvil- 
ken  uppfattning  redan  uttalats  af  Eichlek.  Det  föl- 
jande  midt  öfver  förbladet  sittande  bladet  är  ett  van- 
ligt  örtblad  ocb  sedan  följa  de  öfriga  bladen  i */ 2 
spiral.  Dylika  kraftiga  sidoskott 1),  om  än  nägot 
svagare  än  det  nu  beskrifna,  finnas  äfven  pâ  andra 
delar  af  rizomet.  Stundom  kunna  de  t.  o.  m.  drifva 
sidoknoppar.  De  bafva  en  betydligt  bredare  insertion 
än  ’’dvärggrenarne7’.  Deras  första  (3  à 4)  bladbild- 
ningar  utgöras  af  lägblad. 

Alla  sidoknopparne  äro  tili  en  början  skyddade 
af  bladslidorna,  genom  bvilka  de  slutligen  bryta  ut. 
Sälänge  slidan  är  frisk,  bällas  grenarne  kvar  med 
större  kraft. 


’)  I sista  upplagan  af  Hartmans  fora  omnämnas  de  med 
följande  ord:  ri  ett  af  de  förras  (bladens)  veck  utvecklas  stundom 
proleptiskt  mer  eil.  mindre  lânga  (tili  öfver  30  cm),  efter  heia 
längden  med  talrika  strödda  och  omslidande  blad  försedda  skott." 


159 


Alla  dessa  sidogrenar  äro  att  uppfatta  sâsom 
propagations grenar , t y dâ  rizomefc  successivt  rufctnar 
bort,  blifva  de  alla,  äfyen  om  de  icke  dessförinnan 
hafva  lossnat,  sa  smâningom  fria. 

Bladen  äro  försedda  med  stora  slidor,  frâu  hvil- 
kas  ryggsida  bladskaftet  utgär.  Den  ofvan  bladskaf- 
tets  bas  belägna  delen  af  slidan  kan  jämföras  med 
ett  snärp.  Slidorna  äro  rullade  omkring  det  närmast 
yngre  bladets  skifva  och  de  ôfriga  yngre  delarne. 
BladskifVan  bar  i knoppen  ett  inrulladt  läge.  Ter- 
minalskottet  bär  endast  1 blad.  Blomställningeii  inne- 
slutes  till  en  början  i en  bladslida. 

JR'ôtterna , livilka  ntgâ  i kransar  frân  nodi,  äro 
till  en  början  nâgot  grönaktiga.  De  pâ  ôfre  sidan 
bildade  rötterna  växa  till  en  början  uppât,  men  böja 
sig  snart  nedät.  Ofta  bindras  de  af  bladslidorna  att 
framväxa.  Pâ  vâren  framskjnta  rötter  frân  de  skot- 
tets  bas  närmaste  nodi  (5),  längre  fram  pâ  sommaren 
bära  alla  nodi  rotkransar.  ßötternas  funktion  är 
utom  absorptionen  äfven  att  hâlla  rizomet  i jämvikt 
i vattnet 1).  Rotbâr  saknas,  sâsom  i allmänliet  fallet 
är  med  vattenväxter. 

Callas  awgtomisJca  förhällanden  erbjuda  äfven  ät- 
skilligt  af  intresse.  Dâ  jag  varit  sysselsatt  med  andra 
anatomiska  nndersökningar,  kan  jag  emellertid  endast 
meddela  de  stora  dragen. 

Bisomet  ntgöres  ytterst  af  en  smâlumig  epidermis 
med  föga  förtjockad,  kntiserad  yttervägg.  Därpa  följa 
nägra  lager  (3,  4 à 6)  af  ntan  intercellularer  förenade 
celler,  pâ  tvärsnitt  rundade  eller  nâgot  sträckta  pâ 
tvären,  pâ  längdsnitt  rektangulära.  De  föra  rikligt 
klorofyll.  Heia  den  öfriga  grundväfnaden  är  ytterst 
lakunös.  De  stora  lakunerna  skiljas  af  enradiga  cell- 
band,  bopfogade  af  rundade  celler,  som  äro  rikligt 
stärkelseförande.  De  yttre  cellerna  i denna  väfnad 
föra  dessutom  klorofyll.  Säckformiga,  rafidförande 


*)  Jmfr  Schenk:  Biologie  der  Wassergewächse. 


IGO 


idioblaster  skjuta  här  och  där  fran  banden  in  i la- 
kunerna.  De  föra  dessutom  ett  tydligt  plasmatiskt 
innehall.  Kärlknippena  äro  strödda  i den  lakunösa 
väfnaden.  De  yttre  kärlknippena  äro  kollaterala. 
Längre  in  pa  tvärsnittet  blifya  de  mera  aflänga  och 
ha  kärlen  placerade  i de  bada  ändarna.  Detta  torde 
bero  pa  kärlknippenas  anastomosering.  Nagra  af  de 
inre  kärlknippena  äro  perixylematiska,  i det  kärlen  i 
en  icke  füllt  sammanhängande  ring  omgifva  vekba- 
stet.  Dylika  perixylematiska  kärlknippen  äro  ingen 
sällsyntliet  i de  monokotyla  rizomen,  bl.  a.  finnas  de 
hos  den  besläktade  Acorus  (jmfr  De  Bary).  Vekbast- 
tvärsnittet  visar  dels  mera  vidlumiga  element,  för- 
modligen  silrör,  dels  smâlumiga  celler  med  grumligt 
innehall  (f'ölje-  eller  kambifomceller). 

De  korta  sido  g renames  anatomi  afviker  i nägra 
punkter  fran  rizomets.  Deras  epidermisyttervägg 
är  nägot  tjockare,  kutikulan  nagot  mera  utvecklad, 
lakunerna  äro  betydligt  mindre  och  kärlknippena  min- 
dre  utvecklade.  I ett  fall  tyckes  ett  kärlknippe 
endast  ha  ett  kärl,  och  stundom  synas  kärl  alldeles 
saknas,  sä  att  kärlknippet  endast  tyckes  besta  af 
vekbast.  Dessa  anmärkningar  gälla  endast  de  yttre 
kärlknippena.  Gruudväfnaden  för  ytterst  riklig  stär- 
kere. I vissa  afseenden  visa  dessa  sidoskott  samma 
afvikelse  fran  rizomet  soin  Potamogetonéernas  propa- 
gationsgrenar  (hibernacula)  frän  den  vanliga  stammen1). 

Boten  saknar  rothär  och  beklàdes  liögt  upp  af 
rotmössan.  Epidermis  och  ’’assise  epidermoidale”  äro 
kutiserade.  Stundom  sträcker  sig  kutiseringen  äfven 
tili  det  3:dje  lagret.  Ytterbarken  bestar  af  nagi’a 
fâ  smâcelliga  lager.  Den  framträder  bäst  i den  yngre 
roten.  Innerbarkens  celler  äro  tili  en  början  run- 
dade  och  ligga  pa  grund  af  bildningssättet  i vackra 
radiala  rader.  I den  äldre  roten  är  barken  mycket 

*)  Jmfr.  Sauvageau,  Notes  biologiques  sur  les  ’"Potamo- 
geton”. 


161 


lakunös.  Lakunbildningen  är  en  följd  af  tjocktill- 
växten,  hyarigenom  cellerna  sträckas  stärkt  i radial 
riktning,  under  det  att  deras  bredd  aftar.  Cellra- 
derna  blifva  sâlunda  slutligen  smala  lameller.  Endo- 
dermis  och  perikambium  äro  tydliga.  Kärlknippet 
visar  en  mycket  stör  omväxling  med  afseendo  pa  ved- 
stralarnes  antal.  Jag  har  iakttagit  4 — 8-arka  strängar. 

Hufvudmalet  för  denna  uppsats  är  att  pavisa 
förekomsten  af  propagationsgrenar,  särskildt  mera 
dvärgartade  sâdana.  I likhet  med  andra  vattenväx- 
ter  har  sâlunda  Calla  palustris  en  riklig  vegetativ 
förökning.  Jag  kan  icke  afsluta  denna  uppsats  battre 
än  med  Schenks  räsonnemang  om  vattenväxternas  be- 
hof  af  vegetativa  förökningsorgan.  ’’Die  Samen  resp. 
Sporen  der  Wassergewächse  finden  in  der  Natur  durch- 
aus nicht  leicht  die  zur  günstigen  Entwickelung  der 
Keimpflanzen  nötigen  Bedingungen.  Viele  gelangen  in 
zu  grossen  Tiefen,  wo  der  Lichtmangel  den  Unter- 
gang des  Keimlings  bewirkt,  viele  werden  im  Win- 
ter auf  trockene,  sandige  Ufer  geschwemmt,  wo  sie 
sich  nicht  entwickeln  können,  viele  gelangen  in  Bäche 
oder  Flüsse  mit  reissendem  Wasser,  welches  die  Iveim- 
pflänzchen  wegführt,  und  nur  ein  sehr  geringer 
Procentsatz  von  Keimpflänzchen  wird  an  günstigen 
Standorten  gedeihen  können.  Die  rein  vegetative 
Vermehrung  durch  Ausläufer,  losgeifissene  Zweige, 
Knospen  und  Knollen  sichert  dagegen  bei  den  Was- 
serpflanzen in  viel  höherem  Masse  die  Erhaltung 
der  Art.” 

II.  Rötterna  hos  Hottonia  palustris  Boerh. 

I den  biologiska  litteraturen  gäller  Hottonia  pa- 
lustris som  en  rotlös  växt.  H.  Schenk  omtalar  den 
pâ  fiera  stallen  i sitt  intressanta  arbete,  77 Biologie  cler 
Wassergetvächse11  (1885)  säsom  fullkomligt  rotlös.  Ett 
par  citât  göra  detta  tydligt.  ’’Entweder  flottiren  diese 
Gewächse  frei  und  wurzellos  im  Wasser,  wie  die  TJt- 


162 


ricularien,  Hottonia  etc.”,  Säger  hau  pâ  ett  stalle  och 
pä  ett  annat:  ”In  der  That  beweist  die  Existenz 

völlig  wurzelloser  Gewächse  innerhalb  der  submei’sen 
Flora,  wie  Aldrovandia , Utricidaria,  Hottonia , Cerato- 
phyllum , dass  diese  Organe  (die  Wurzeln)  nicht  abso- 
lut für  die  Erhaltung  des  pflanzlichen  Organismus 
unter  Wasser  nötig  sind.”  Han  upptager  vidare  Hot- 
tonia allra  först  i sin  1 :sta  grupp:  Zerschlitzblätterige, 
frei  im  Wasser  wurzellos  schwimmende  Formen.  I 
den  mera  detaljerade  beskrifningen  af  Hottoniq,  palu- 
stris motsäger  sig  likväl  Schenk  nägot,  i det  han  upp- 
gifver:  "Diese  merkwürdige  Primulacee  stecht  ')  mit 

ihrem  dünnen,  nicht  sehr  langen  Stengel  unterAvärts 
im  Schlamme , steigt  aus  demselben  auf  u.  s.  w.”  I 
själfva  verket  simmar  icke  Hottonia  fritt  i vattnet 
utan  sitter  med  den  undre  delen  af  stjälken  (rizomet) 
fast  i slammet.  Den  följande  beskrifningen  har  äfven 
betydelse  i detta  sammanhang,  hvarför  jag  anför  ett 
par  meningar.  ”Am  Grunde  des  Schaftes  entsprin- 
gen aus  dem  Hauptstengel  mehrere  sich  zuweilen  noch- 
mals gabelnde  Seitenzweige  in  regelmässigem  Um- 
kreis, deren  quirlige  Anordnung  jedenfalls  zum  Auf- 
rechthalten des  hohlens  Schaftes  beiträgt.  Unterwärts  ist 
der  Hauptstengel  mit  abgestorbenen  Blattresten  besetzt; 
er  scheint  unter  normalen  Umständen  keine  Wurzeln 
zu  treiben,  denn  iveder  an  meinen  Exemplaren  waren 
solche  zu  sehen , noch  findet  sich  irgendwo  eine  Angabe 
von  deren  Anwesenheit  ’).  Schenk  antager  vidare  som 
sannolikt,  att  rötter  Annas  pâ  de  af  Askenasy  (Bot. 
Ztg  1870)  omnämnda  landformerna  af  Hottonia. 

Liknande  uppgifter  möta  vi  i Kerners  ” Pjlanzen- 
leben ”,  hvilket  kanske  endast  beror  derpa,  att  Kerner 
hämtat  dem  frän  Schenk.  Hos  Kerner  läses:  ”An 

vielen  Wasserpflanzen  (z.  B.  Hottonia , Ceratophyllum , 
Najas')  wird  die  Aufzangung  nur  durch  die  Ober- 


*)  Kurs.  af  mig. 


163 


hautzellen  der  Laubblätter  vermittelt,  und  von  Wur- 
zeln ist  an  ihnen  keine  Spur  zu  finden." 

Med  Kerner?  uppgift  i frislct  xninne  blef  jag  där- 
för  ganska  förvänad  att  finna  rötter  hos  Hottonia  pa 
en  exkursion,  som  jag  hösten  1892  gjorde  tili  ett 
karr  pa  Kungsmarken  vid  Lund.  Som  de  iakttagna 
exemplaren  emellertid  växte  pa  grundt  vatten  antog 
jag,  att  rotbildningen  var  ett  abnormt,  af  det  laga 
vattenstândet  framkalladt  fenomen.  I varas  iakttog 
jag  emellertid  Hottonia  med  väl  utvecklade  rötter  pä 
djupt  \Tatten  i Orebrotrakten.  Det  fanns  salunda  skäl 
att  förmoda,  att  rotbildningen  hos  denn  a växt  var  ett 
füllt  normalt  förhällande.  Yid  en  mönstring  af  de 
exemplar,  som  förvaras  pa  Botaniska  Institutionen  i 
Lund,  visade  sig  ocksâ  i själfva  verket  alla  fullstän- 
digt  tagna  exemplar  hafva  rötter.  Rötter  maste  sa- 
lunda  anses  normalt  tillkomma  denna  växt. 

Rotterna , som  alla  äro  ogrenade,  langa  adventiv- 
rötter,  utgâ  isynnerhet  i stör  mängd  fran  den  i slam- 
met  nedstuckna  undre  delen  af  stammen  (rizomet),  men 
kunna  äfven  förekomma  högre  upp,  i hvilket  fäll  de 
utgâ  saväl  fran  bladbaserna  som  mellanrummen  mel- 
lan  bladen.  De  äro  tili  en  början  hvita,  men  bli 
sedan  brunaktiga.  Rothär  saknas.  Till  de  vatten- 
växter,  som  F.  Schwartz  räknar  upp  som  exempel 
pa  rotharslöshet,  näml.  Butomus  unibellatus,  Caltha 
palustris , Buryale  ferox , Hippur is  vulgaris , Lcmna  mi- 
nor och  trisulca , Limnanthemum , Menyanthes , Myrio- 
pliylhtm , Nymphcea  alba , Pistia  Strati ot es } Udora  occi- 
dentalism Victoria  rcyia^  kunna  salunda  läggas  Calla 
palustris  och  Hottonia  palustris. 

Emellertid  kan  denna  iakttagelse  af  rötter  hos 
Hottonia  icke  kallas  en  upptäckt,  dâ  en  mängd  flori- 
ster,  efter  hvad  jag  sedan  funnit,  observerat  desamma. 
I Nymans  Sveriges  Fançrogamer  heter  det:  ’’Rotstocken 

*)  Die  Wurzelhaare  der  Pflanzen  (aus  dem  II  Heft  der  Un- 
tersuchungen aus  dem  botanischen  Institut  zu  Tübingen. 


164 


är  läng  och  smal,  med  lânga,  smala,  enkla  rottägor, 
mycket  lös  och  svampig,  grön.”  I Mertens’  och  Kochs 
bearbetning  af  Rohlings  Deutschlands  Flora  förekom- 
mer  uppgiften:  ’’Eine  schlanke,  mit  Fasern  besetzte, 
im  Schlamme  kriechende  Wurzel  (—  rizom)  geht  nach 
oben  allmählig  in  den  schief  im  Wasser  heraufstei- 
genden, stielrunden,  ästigen  Stengel  über.”  Grenier 
säger  i Flore  de  la  Chaîne  Jurassique : ’’Tige  à partie 
submergée,  oblique  et  feuillée,  émettant  de  longues 
radicelles  à la  base  des  feuilles.”  Ungefär  samma 
beskrifning  förekommer  i Greniers  och  Godrons  Flore 
de  France:  ’’Tige  à partie  submergée,  oblique  et  feu- 
illée, émettant  de  la  rosette  de  longues  radicelles.” 
Och  i R.vfns  '’Flora”  läses:  "Roden  (=  rizomet)  fler- 
aarig  og  bestaar  af  haardannede  Trævler,  som  ned- 
sænke  sig  i Dyndet”  1j.  En  mängd  författare  hafva 
sâlunda  iakttagit  II ottonias  rötter,  sa  att  det  vâcker 
fôrvâning,  att  uppgiften  om  rotlöshet  kunnat  innästla 
sig  i den  biologiska  litteraturen. 

Jag  vill  slutligen  med  nâgra  ord  beröra  rizo- 
mets  och  rotens  anatomi.  Hufvuddragen  af  rizomets 
anatomi  âro  redan  beskrifna  af  Schenk  i ” Verglei- 
chende Anatomie  der  submersen  Gewächse ” (Bibliotheca 
botanica.  Heft.  I).  Jag  har  endast  nâgra  oväsentliga 
tillägg  att  göra.  Rotens  anatomi  är  troligen  icke 
förut  beskrifven. 

Rizomet  bestâr  ytterst  af  en  epidermis,  hvars 
yttervägg  är  nagot  förtjockad  och  har  en  skarpt 
afsatt  kutikula.  Egendomliga  korta  harbildningar 
med  stärkt  uppsvälld,  ovalformig  ändcell  förekomma 
pä  densamma.  Deras  funktion  är  obekant,  säger  Schenk. 
Innanför  epidermis  följer  ett  lager  af  i radial  riktning 
sträckta  celler,  som  efterföljes  af  tvänne  lager  ruu- 
dade  celler.  Här  vidtager  en  lakunös  zon,  som  räcker 
tili  strängslidan.  Lakunerna  äro  af  schizogent  ur- 

*)  For  alla  dessa  floristiska  uppgifter  har  jag  att  tacka  Do- 
centen  S.  Murbeck. 


165 


sprung.  Kärlknippet  är  koncentriskt.  ’’Die  Phloern- 
gruppen  verschmelzen  zu  einer  einheitlichen  Ringzone. 
Die  Gefässe  stehen  in  unterbrochenem  Ring  und  um- 
geben das  markähnliche  Holzparenchym  ....  Das 
Phloem  besitzt  deutliche  Siebröhren,  das  Xylem  anfangs 
Ring-  und  Schraubengefässe,  dann  Netzgefässe.  In 
älteren  Stengeln  ein  kurze  Zeit  thätiges  Cambium.” 

Roten  saknar  som  nämndt  rothär.  Epidermis 
och  ’’assise  épermoidale”  äro  kutiserade.  Alla  barkens 
celler  äro  tili  en  början  rundade  med  sma  fyrkantiga 
intercellularer.  Sedan  uppkomma  stora  lakuner  ge- 
nom  cellernas  sträckning  och  slutliga  förstöring.  En- 
dodermis  är  stundom  i sin  helhet  kutiserad.  Peri- 
kambium tydligt.  Kärlknippet  litet  med  ett  växlande 
antal  vedsträlar  (tetrarkt,  pendarkt  eller  hexarkt). 
Stundom  förekommer  ett  stört  kärl  i kärlknippets 
midt. 

Jag  vill  äfven  i detta  sammanhang  nämna,  att 
rötter  äfven  observerats  pâ  en  annan  som  rotlös  gäl- 
lande  vattenväxt,  nämligen  hos  släktet  Ceratopliyllum. 
Enligt  en  uppgift  i Warmings  Shudbygning  o.  s.  v. 
har  Leonhardi  observerat  en  öfver  en  tum  läng  ad- 
ventivrot pâ  en  gren  af  Ceratophyllum  icke  langt  fran 
yattenytan.  Möjligen  är  detta  ett  mera  abnormt  för- 
hallande. 

Hvad  Kerners  uppgift  om  Najas’  rotlöshet  be- 
träifar,  sä  är  den  heit  säkert  felaktig.  I den  ll:te 
upplagan  af  Hartmans  Flora  förekommer  om  Najas 
marina  uppgiften:  ’’Stjälken  ....  nedtill  rotslaende”. 


166 


T va  hybrider  frân  Gotland. 

Af  K.  Johansson. 


1.  Cirsium  acaule  (L.)  Scop,  x arvense  (L.)  Scop. 

Att  en  hybrid  kan  nppstâ  mellan  tvenne  i mor- 
fologiskt  och  biologiskt  afseende  sa  vidt  skilda  arter 
som  Cirsium  acaule  och  C.  arvense  är  ganska  ovân- 
tadt.  Denna  kombination  är  emellertid  âtminstone 
tvâ  gânger  iakttagen  pâ  Gotland.  De  tvâ  individ, 
som  liär  nedan  beskrifvas,  anträffades  denna  sommar 
af  författaren  nära  Ejmunds  i Mästerby  socken.  I 
deras  sällskap  växte  C.  acaule  i flera  exemplar,  men 
af  C.  arvense  sags  blott  ett  enda,  tillhörande  den  gröna, 
nästan  glatta  formen,  som  i habitus  närrnar  sig  var. 
ferox  Hn.  Det  ena  exemplaret  af  hybriden  var  ska- 
dadt  i toppen  ; blomkorgarnes  antal  hade  pa  detta 
varit  minst  12.  Det  oskadade  exemplaret  skall  full- 
ständigare  beskrifvas  : 

Rotbladen  voro  fä  och  künde  knappast  sagas 
bilda  en  rosett.  Rakt  ned  i jorden  sträckte  sig  en 
rotstock,  ungefär  sâdan  som  hos  C.  arvense , men  nâgot 
gröfre;  vid  upptagandet  medföljde  ungefär  1 dm.  af 
denna.  Dess  öfversta  del  uppbar,  utom  den  vissnade 
basen  af  fjolärsstjälken,  den  nu  blombärande  stjälken 
samt  en  bladrosett,  hvilken  utgick  frân  förra  ârets 
stamdel  och  icke  frân  ârets  stjälk.  Sannolikt  utbildas 
dock  knoppar  äfven  frân  sista  ârets  stjälkbas.  Ehuru 
säledes  rotstockens  öfre  del  företer  samma  utseende 
och  riktning  som  hos  C.  arvense , tillväxer  den  snarare 
som  C.  acaule. 

Stjälken  var  50  cm.  hög,  frân  midten  gi’enad  i 
en  enkel,  6-hâlkig,  bladig  kvast,  hvaremot  C.  arvense 
har  en  mer  sammansatt  blomställning.  Bladen  voro 
större  än  hos  C.  arvense , men  pâminte  i afseende  pâ 
färg  och  beklädnad  mera  om  denna  art  än  om  C. 
acaule.  De  voro  parflikade,  ehuru  ej  füllt  sä  djupt 
som  hos  C.  acaule.  Primärsegmenten  voro  i allmän- 


167 


het  försedda  med  tvâ  sidoflikar,  en  pâ  hvar  sida  om 
ändfliken,  och  slutade  sâledes  med  tre  gröfre  tornar. 
Hos  G acaule  sluta  primärsegmenten  vanligen  med 
fyra  flikar,  ocli  G arvcnse  har  antingen  heia  primär- 
segment  eller  bär  blott  pâ  främre  sidan  en  sidoflik. 
I öfverensstämmelse  harmed  var  hybridens  nervatur, 
jämförd  med  föräldrarnes,  intermediär. 

Hâlkarna  hade  i det  närmaste  samma  storlek  soin 
hos  G acaule.  Primârhâlken,  som  var  afblomstrad, 
hade  en  längd  af  31  mm.  och  en  bredd  af  17  mm. 
En  sekundârhâlk  med  nyss  utslagna  blommor  var  där- 
emot  blott  23x12  mm.  Om  sâledes  hâlkarnas  stor- 
lek rönt  stark  inverkan  af  G acaule , öfverensstämde 
fjällens  form  mera  med  C.  arvense , i det  de  mellersta 
och  nedre  hâlkfjâllen  voro  mer  eller  mindre  spetsiga 
samt  försedda  med  en  lâg  köl.  Hos  G arvense  âr 
denna  köl  tydligare,  nâgot  köttig  samt  vâgig,  hos 
G acaule  saknas  den;  hos  den  förra  âro  de  nedre  och 
mellersta  fjallen  spetsiga,  hos  den  senare  trubbiga. 
med  udd  af  tornen. 

Rörande  blomdelarna  visar  följande  sammanställ- 
ning  â nästa  sida  hybridens  förhallande  tili  föräl- 
drarna,  hvarvid  märkes,  att  for  G arvense  talen  inom 
parentes  gälla  honblommorna,  de  ôfriga  hanblommorna. 
De  tili  jämförelsen  insamlade  exemplaren  hafva  vuxit 
vid  Visby. 

Pollen  saknades  hos  hybriden  heit  och  hället, 
hvilket  ej  fâr  anses  vara  en  följd  af  korsningen  i och 
för  sig,  utan  snarare  beror  pâ  att  G acaule  realiter 
är  tvâbyggare,  i det  att  en  del  individ  sakna  hvarje 
spär  af  pollen,  medan  de  andra  hafva  sterila  pistiller. 

Redan  1892  är  denna  hybrid  funnen  och  urskild 
af  E.  Nordstrom.  Fyndorten  var  Bjerges  pâ  Gotland. 
Ett  af  insamlaren  meddeladt  ex.  visar,  att  blad  och 
blomdelar  i det  heia  öfverensstämma  med  den  ofvan 
beskrifna.  Dock  äro  de  ej  füllt  identiska,  ity  att 
stândarknapparne  hos  Bjerges-hybriden  hysa  pollen, 


168 


£ * 

p- 

U 

Ofc  CD 

P S 

p 

aq 

P: 


P- 

P 


Ha 


P" 

P 

£5o 

Cfq 

O 


P- 

h-i 

O 

C/l 

HJ 

© ku 

Kh 

P 

c/j  5î 

cr* 

O 

$é 

h- 

p: 

p ^ 

£ 

6 


H t±»  & 


S: 


P 

P-* 

P 


s. 

£ 


's» 

$ 


P 

p 

p^ 

p 

P- 


P 1 

£50 


Ëf. 

Cfq* 


Pc 

Cfq 


et-  «* 


crq 


c 

S- 


Cfq 

P 


co 

P 

B 


■s 

P: 


et-  ^ 

C/J  ._ 

S B 


<i 

p 


^ H-1 

Cfq  ^ o: 

CD  pj 


0 P:  2. 

e » o 

1 <B  g 

P°  H-  S 

CD  H p 
Ö CD  ^ 

P-  ^ g 


P ^ H? 

3 & at 

' u>  » 
cît: 

p p 

aq  7 


P^  et-, 

H i— 

O ^ 
O4  ^ 

P:  S- 
B 


CD 


PD  ' 
P - 
P ' 

aq 


Pc  çt- 

Q p 


P^ 

CD  p: 


aq’ 

aq 

po 


po 

aq 


P 

cP 

g: 

aq’ 

P 


Cj 

'3 

I 

03 


P 


Pj 

p: 

8» 


aq 

03 

'en 

I 

JP 

'o 

p 

5 


aq 


cP 

g; 

aq’ 

p 


H 

p 


I B 

< CD 

p:  c n 

X c+- 

H"  L_i  . 

p g 

pj  Q 

CD  £ 

7"  w. 

5’ 


po 

a4 

P: 


g p 
aq  'c/T' 
P P" 
Pî  £: 
P «, 
o P 

p:  ° 

r.‘  o_. 


O 


O 


CD  p: 

P"  g 

P P*. 
P Jq 
aq  2 

£ p 

p:  <ç 

H P 

p c» 

cîP.  C: 

P P- 

c/j  < 

P M. 

H O 

® © 
C*- 
*— ' Ct- 
p:  £5 

P a 

crc  S 

Gu  ° 

, 


£ 


169 


om  ock  af  tämligen  clalig  beskaffenket.  Denna  sva- 
rar  alltsâ  mot  kanexemplar  ock  ]iybrideu  frän  Mä- 
sterby  mot  honexemplar  af  C.  arvense. 

2.  Diplotaxis  muralis  (L.)  DC.  x tenuifolia  (L.)  DC. 

Redan  for  ett  par  âr  sedan  iakttog  författaren, 
att  enstaka  individ,  växande  i Yisby  bland  Diplotaxis 
muralis  ock  D.  tenuifolia , kade  väl  stora  blommor  ock 
väl  lânga  blomskaft  for  att  kunna  räknas  till  den  förra. 
ekuru  de  ej  keller  liknade  den  senare.  Nagon  när- 
mare  granskning  företogs  emellertid  ej  dâ.  En  denna 
sommar  företagen  noggrannare  undersökning  visar, 
att  dessa  individ  utgöra  kybrider.  Nedanstâende  be- 
skrifning  skall  klargöra  detta. 

Växten  âr  flerârig  ock  stammens  nedersta  del 
träaktig  som  kos  D.  tenuifolia.  Yngre,  ännu  föga 
förgrenade  individ  kafva  kufvudstammen  uppstigande 
ock  stärkt  bagböjd  som  kos  D.  muralis , dâ  däremot 
nnga  individ  af  I) . tenuifolia  kafva  en  upprät  stjälk. 
Förgreningssättet  är  kos  dessa  arter  olika,  i det  de 
första  grenarna  kos  D.  muralis  utga  vid  roten,  men 
kos  I).  tenuifolia  liögre  upp  pa  stjälken.  Hybriden 
är  redan  i jämförelsevis  nngt  stadium  sä  rikt  förgre- 
nad,  att  den  tydligen  har  bada  föräldrarnes  egenskap, 
d.  v.  s.  att  den  förgrenar  sig  bade  vid  stjälkens  bas 
ock  kögre  npp.  Harmed  sammanhänger  bladens  ställ- 
ning.  Unga  individ  af  D.  muralis  kafva  alla  bladen 
samlade  i rosett  vid  roten,  men  äldre  kafva  ofta  stjälk- 
blad  rätt  kögt  upp  pa  stammen  ock  i följd  däraf  en 
rikligare  förgrening.  Det  är  da  ej  oväntadt,  att  hy- 
briden kar  bladig  stjälk. 

För  öfriga  viktigare  delar  gäller  följande  jäm- 
förelse  a nästa  sida. 

Dâ  kärtill  kommer,  att  fröna  äro  illa  utbildade, 
ock  att  stândarknapparna  föra  odugligt  pollen  af  smä 
runda  körn,  medan  stamföräldrarna  kafva  större  ock 
nâgot  längsträckta  sädana,  vidare  att  det  vegetativa 

14 


Bot.  Not.  1890. 


170 


t»  W ’Si  (JO 

**'  î 3 

•??  p >-•  a 


& «5  3 
© < o 
P &. 

OJ  - 


£ " 


© o 5 

p 


M Ct' 

c a 

5?  ^ 2! 


<!  *-i 

>-■  p p 

® PT1  O 

- S 3 

S-  ^ , 


a % i 


O — 

3-  LP  K£ 

30  13 

O 30.  30 

w tl  i3 

3 H,  H 


Vf  "•  «2 
’-*.  30 
2C  P O 


s « 

2 3 


0 

1 


P s 


; P° 

ïâ 

P 

3 S: 


P-  ^ 

oo  g 

rt- 


P £L  P tti 


p:  rt-  p: 

: 3o.  g a? 

'K  > 
3 p s ^ 
Ü ° BL  TO 

— - p 

t±>  -, 

2:  Er  2 

s;  p O 

g H as 


O? 

C*. 


O C 


H*  ? S-’g 

Et  © o es 

f.  p o a 

kT1  ^ sr1 

S O 11  g 
B ° o 

3 < ce 

po  .p:  w s 

Ifo  Ü po  P 


CTq 

O 

<rt- 


- crq 


O 


crç 

ct- 


ao 


Vf 

p 


C: 

aj 

ffl 


P 


O 


© 


to 


aq 


po 

aq 

O 


B 


B 


p: 

*-i 

P 


171 


systemet  är  kräftigt  utbildadt,  samt  att  endast  enstaka 
individ  anträffats,  städse  bland  D.  muralis  ocb  D. 
tenuifolia , sä  kan  ej  betviflas,  att  bestämningen  är 
riktig,  d.  v.  s.  att  ifräga  yarande  mellanform  verk- 
ligen  är  en  hybrid  mellan  nämnda  arter,  ehuru  hy- 
brider eljes  äro  mindre  vanliga  inom  familjen  Cru- 
ciferæ. 


Literatu  röfversigt. 

Eriksson,  Jak.,  Fungi  parasitici  scandina- 
vici  exsiccati.  Fase.  9 et  10.  Iudex  universalis 
fase.  1 — 10,  spec.  1 — 500.  Stockholm  1895. 

I dessa  tvä  nu  utkomna  fase,  finnas  följaude 
nya  arter  beskrifna. 

449.  Vaccinia  pygmeea  Ebikss.  ’’Uredosporæ  in 
soris  minutis,  oblongis,  lineariter  ordinatis,  interdum 
coniluentibus,  aurantiacis,  cum  paraphysibus  apice  glo- 
boso-inflatis.  Sporæ  globosæ,  17 — 28  /u,  aculeatæ. 
Paraphyses  48 — 80  X 11 — 16  ja.  Teleutosporæ  in 
soris  minutis,  oblongis,  linearibus,  tectis,  atrofuscis 
hypophyllis.  Teleutosporæ  clavatæ,  apice  explanatæ 
vel  lateraliter  apiculatæ  medio  vix  constrictæ,  35 — 
42  X 11 — 14  /a.  Sueciæ  in  foliis  Calamagrostis  Epi- 
gei ad  Borgholm,  in  portu,  18 2 °j7 94”. 

450.  Vaccinia  Milii  Eeikss.  ’’Uredosporæ  in  soris 
oblongis  solitariis  vel  lineariter  ordinatis  in  maculis 
flavis  foliorum,  aurantiacis,  cum  paraphysibus  apice 
globoso-inflatis.  Sporæ  globosæ,  19 — 24  //,  aculeatæ. 
Paraphyces  usque  ad  64  /a.  Teleutosporæ  in  soris 
aggregatis,  oblongis,  tectis,  astrofuscis,  hypophyllis. 
Teleutosporæ  clavatæ,  apice  explanatæ,  27 — 41  ji 
longæ,  cellula  basalis  13  — 14  ju,  terminalis  12  — 19  a 
lata.  Sueciæ  in  foliis  Milii  effusi  ad  Experimentalfâl- 
tet  (Sjöstugan),  Stockholm,  a)  1 S 1 °|s94 ; ß)  1823[994.” 


172 


494.  Ascochyta  pucciniophila  Starb.  "Perithecia 
solitaria  vel  sæpissime  3 — 7 gregaria,  hypophylla, 
maculis  elevatis,  pallide  fuscidulis  insidentia,  epider- 
inide  elevato  cincta,  100 — 120  / i diam.  Sporulæ  fu- 
soideo-lanceolatæ  vel  interdum  oblongæ,  diu  continuæ, 
demum  medioseptatæ,  vix  constrictæ  utrinque  appen- 
diculis  brevibus  acutiusculis  præditæ,  8 — 12  X 2 — 3 
jU.  Sueciæ  in  foliis  Polygoni  amphibii  in  insulis  la- 
cus  Glottern,  par.  Qvillinge,  Östergötland,  18  |891.” 

498.  Didymaria  aquatica  Starb.  "Maculas  varia 
forma,  sæpissime  subor biculares,  confluentes,  amphi- 
genæ  e fusco  griseæ,  fusco margin atæ.  Hyphæ  non 

manifestæ.  Sporulæ  rectæ,  fusoideæ,  utrinque  obtu- 
siusculæ,  10 — 19  X 4 — 5 /u.  Sueciæ  in  foliis  Alis- 
matis  Plantaginis  in  lacu  Glottern,  Qvillinge,  Öster- 
götland, 18  |891.” 

500.  Heterosporium  Proteus  Starb.  ’’Cæspitulæ 
bypophyllæ,  laxe  gregariæ  in  maculis  aridis  foliorum 
insidentes,  hyphis  fasciculatis,  interdum  ad  basin  con- 
glutinatis  stipitemque  formantibus,  compositæ.  Efy- 
phæ  95 — 150  /_i  long.,  4,5  jU,  6,5  /il  crassæ.  Conidia 
e nodulis  hypbarum  oriunda,  et  formam  et  magnitu- 
dinem  valde  varia,  cylindracea  vel  cylindracea-ellip- 
soidea,  3-septata  16 — 24  X 4,5 — 8 /a,  2-septata  14 — 
15  X 6 — 7 fi,  1-septata  9 — 15  X 3 — 7,5  fi  vel  glo- 
bosa,  quæ  rarissime  adsunt,  5-— 6 diam.,  autem  con- 
spicue  et  densissime  ecbinulata.  lleterosporio  ecliinulato 
(Berk.)  Cooke  affinis  modis  sporidiorum  aliis  notis 
exceptis,  hæc  species  dignoscenda.  Sueciæ  in  foliis 
Querci  sp.  in  Upsala  18  '1091.” 

Tiselius  G.,  Potamogetones  suecici  exsic- 
cati.  Fase.  II  N:ris  51 — 100.  Stockholm  1895. 

Af  detta  vackra  exsiccatverk  bar  nu  âter  en 
f'asc.  utkommit;  vi  âtergifva  här  innehallsförtecknin- 
gen  och  ’’Uotulæ”  samt  nâgra  anmärkningar  pâ  eti- 
ketterna. 


173 


Index  secundi  fasciculi. 


51.  Potamogetonlucens.  (Plan- 

ta major,  florens.) 

52.  — — (Planta  major,  fruc- 

tificans.) 

53.  — — (Planta  aliquanto 

minor.) 

54.  — — F.  ovalifolia  M.  K. 

55.  F.  lancifolia  M.  K. 

56.  — — F.  insignis  Tis. 

57.  — — F.  amminata  Schum. 

cornuia  Pressl? 

58.  — — F.  acuminata Schum. 

cormita  Pressl.  (ste- 
rilis) 

59.  — — ß)  lucescens  Tis. 

60.  — —y)  longipetiolatus  Tis. 

61.  — — ö)  subviridis  Tis. 

62.  — — e)  confertus  Tis. 

63.  — — ß)  foliosus  Tis. 

64.  — — y)  longipeduncula- 

tns  Tis. 

65.  d)  splendidissimns  Tis. 

66.  — — F.  terrestris  (major) 

Tis. 

67.  — — F.  terrestris  (minor) 

Tis. 

68.  Potamogetou  decipiens 

Nolte.  F.  major  (ju- 
nior) Tis. 

69.  — — F.  major  (senior)  Tis. 

70.  — — F.  tgpica  Tis. 

71.  — — F.  transiens  (minor) 

Tis. 

72.  — — F.  transiens  (major) 

Tis. 

73.  — — F.  pulchella  (major) 

Tis. 

74.  — — F.  pulchella  (minor) 

Tis. 

75.  — — ß)  Torssandri  Tis. 

76.  — — y)  Torssandri  Tis. 

F.  terrestris  Tis. 


77.  — — Potamogeton  upsa- 

liensis  Tis.  F.  major 
(prima)  Tis. 

78.  F. major  (secunda)Tis. 

79.  — — F.  genuina  (prima) 

Tis. 

80.  F.  genuina  (secunda) 

81.  — — F.  intercédons  Tis. 

82.  — — ß)  jäsevadensis  (pri- 

mus) Tis. 

83.  — — ß)  jäsevadensis  (se- 

cundus)  Tis. 

84.  — — ß)  jäsevadensis  (ter- 

tius)  Tis. 

85.  Potamogeton  prælongus 

Wulf.  F.  elegans  (flo- 
rens) Tis. 

86.  — — F.  elegans  (sterilis) 

Tis. 

87.  F.  tgpica  (florens  Tis. 

88.  — — F.  tgpica  (fructifi- 

cans)  Tis. 

89.  Potamogeton  perfoliatus 

L.  F.  tgpica  Tis. 

90.  F .rotunäifolia  M.  K. 

91.  — — F.  densifolia  Tis. 

92.  — — F.  imbecilla  Tis. 

93.  Potamogeton  crispus  L. 

F.  tgpica  (florens)  Tis. 

94.  — — F.  tgpica  (fructifi- 

cans)  Tis. 

95.  Potamogeton  zosteræfo- 

lius  Schum.  F.  tgpica 
(florens)  Tis. 

96.  F.  tgpica  (fructif.)  Tis. 

97.  — — F.  magna  Tis. 

98.  Potamogeton  acutifolius 

Link. 

99.  Potamogeton  obtusifolius 

M.  K. 

100.  Potamogeton  mucronatus 
Schrad, 


174 


51.  Potamogeton  hicens  L.  Ad  P.  lucentem  L. 
lios  septemdecim  numéros  retuli,  quorum  alii  quidem 
probabiliter  ad  P.  Zizii  M.  K.  vel  P.  coriaceum  Nolle 
referri  possunt,  alii  vero  ejusmodi  sunt,  qui  antea 
neque  sub  aspectum  botanistarum  venerint  neque  in 
ullis  herbaris  exstent. 

Equidem,  quum  yivis  lias  omnes  formas  diligen- 
ter observaverim,  pro  certo  affirmare  ausus  sum,  mag- 
11am  earum  partem,  quamvis  dissimiles  videantur, 
tarnen  nihil  aliud  esse  quam  ejusmodi  P.  lucentis 
variationes,  quæ  præcipue  ex  varia  condicione,  at 
maxime  quidem  ex  varia  altitudine  aquæ  oriantur. 

Has,  numeris  51 — 58  signatas,  quæ  mutata  re- 
rum  externarum  condicione  facilius  ad  formam  pri- 
mariam  redire  posse  mihi  videntur,  ad  id  genus  retuli, 
quod  proprie  formam  appellavi. 

Reliquas,  numeris  59 — 67  signatas,  greeds  Uteris 
significavi.  Hæ  milii  majore  cum  difficultate  ad  for- 
mam  primariam  directe  revocari  posse  videntur,  magis 
fixæ  esse  et  constantes,  ita  ut  potius  propriam  spe- 
cie m constituere  posse  videantur. 

59.  Potamogeton  hicens  L.  ß)  lucescens  Tis. 
Hune  ac  sequentes  octo  numéros  multos  per  annos 
(30 — 40)  observavi  et  eas  constantes  percepi,  etsi  ple- 
rique  transitus  evidentes  ad  P.  lucentem  efficiunt. 
Has  formas  P.  Zizii  vel  P.  coriaceum  nominare  mihi 
tarnen  dubium  et  incertum  videtur.  N:um  59  multos 
ante  annos  P.  lucescentem  nominavi.  Cum  icône 
Reichenbacliii  66  (Icon.  Fl.  Germ,  et  Helv.,  vol.  sept.) 
me  judice  omnino  congruit.  In  hoc  opéré  planta  est 
P.  Zizii  a validus  nominata,  et  cum  Reichenbachio 
in  pagina  23  dicente:  ”C1.  Noltei  opinio,  liane  spe- 
ciem  P.  lucentis  minorem  varietatem  sistere  eo  magis 
plausu  cligna  videtur”  — — — omnino  consentio. 

Si  botanici  etiamnunc  plantam  P.  Zizii  nomi- 
nare volunt,  hoc  mihi  libenter  faciant,  sed  observan- 
dum  est  in  nostra  quidem  terra  ab  eadem,  sicut  ab 


175 


numeris  octa  sequentibus  transitus  ad  P.  lucentem 
occurrere.  Quibus  ex  rebus  banc  plantam  P.  luces- 
centem  nominavi.  Hoc  nomine  usus,  id  non  ita  accep- 
tum  esse  volo,  ut  videar  contendere  plantain  progressu 
temporum  esse  procreatam  ex.  P.  lucente.  Contra  ea 
verisimilius  esse  videtur,  bas  omnes  formas  minores 
esse  yetustiores  vel  primarias,  atque  causis  ex  multis 
suspicor,  P.  lucentem  ’’verum”,  formam  robustiorem, 
quæ  in  rebus  opportunioribus  crescit,  paulatim  ex  iis 
minoribus  exstitisse  formis,  quæ  nunc  plerumque  in 
rebus  angustioribus  et  nasci  et  vivere  videntur. 

65.  Potamogeton  lucens  L.  d)  splendidissimus 
Tis.  Hanc  plantam  nitore  insigni  excellentem,  ab 
amico  in  rebus  botanicis  diligentissimo  C.  F.  Sund- 
berg  primo  indagatam,  multos  per  annos  observans 
perpetuo  constantem  reperi. 

66.  Potamogeton  lucens  L.  Forma  terrestris  (ma- 
jor.) Tis.  Quoniam  liæc  quoque  planta  non  minus 
quam  pleræque  formæ  terrestres  multis  modis  variant 
neque  fieri  potuit,  ut  omnes  formas  in  aqua  tenui 
crescentes  limitarem,  boc  loco,  sicut  in  fasciculo  primo, 
quum  de  P.  gramineo  et  nitenti  agerem,  nomine  col- 
lectivo  P.  lucenti  utor.  P.  coriaceus  Nolte  mibi  non 
videtur  in  nostra  quidem  terra  boc  modo  se  confor- 
masse, ut  constantem  speciem  efficiat.  Folia  superiora 
nostræ  plantæ  sunt  minus  crassa  et  firma  atque  om- 
nes formæ  ejusdem  e P.  lucenti  facilius  deduci  posse 
videntur. 

68.  Potamogeton  decipiens  Nolte.  Forma  major 
Tis.  Hæc  species  multas  formas  complecti  videtur, 
quæ  in  celeri  progressu  pergunt  quæque  multis  modis 
multisque  rebus  commutantur.  Permultæ  ejusdem 
formæ  nunc  in  vicinitate  Upsaliæ  crescunt,  quo  bota- 
nistæ  itinera  facere  soient,  sed  perpaucæ  in  berbariis 
inveniuntur.  Per  annos  triginta  vel  quadraginta  banc 
plantam  observavi,  sed  primum  extremis  temporibus 
specimina  melius  involuta  inveni  et  Elias  Fries,  qui 


176 


liane  speciem  apud  nos  primum  indagavit,  de  eadem 
dicit  ”a  me  primo  distinetus  at  ita  sqvalidus,  ut  pro 
kerbario  normali  exhibere  non  licuerit”.  Cujus  plantæ, 
quo  melius  nosceretur,  sub  diversis  numeris  in  kac 
fasciculo  et  juniora  et  seniora  specimina  adhibui. 

71.  Potamogcton  decipiens  Noltc.  Forma  transient 
(minor)  Tis.  Hic  et  numerus  sequens  transitum  ve- 
rum inter  P.  decipientem  Nolte  et  P.  upsaliensem 
miki  efficere  videntur.  Nunc  ad  P.  decipientem  nunc 
ad  P.  upsaliensem  proprius  accedunt. 

74.  Potamogcton  decipiens  Nolte.  Forma  pulchella 
(minor)  Tis.  Hæc  forma  ac  prior  tenuitate  totius 
plantæ,  præsertim  foliorum,  a P.  decipienti  ”vero” 
multum  discrepat  sed  ceteris  rebus  cum  eodem  con- 
veniunt,  quamobrem  plantam  liane  pulchram  sub  spe- 
ciem P.  decipientis  dedi.  Multis  in  locis  lacus  Mâ- 
laren  satis  copiose  invenitur,  sed  nusquam  ad  formam 
P.  decipientis  majorem  transiens.  Forma  videtur  ex- 
tremis temporibus  in  terra  nostra  nata  esse,  eo  ma- 
gis  quod  in  kerbariis  nostrorum  botanicorum  num- 
quam  miki  occurit. 

75.  Potamogcton  decipiens  Noltc.  ß)  Torssandri 
Tis.  Etsi  kæc  quoque  forma  insignis  miki  videtur 
esse  orta  a.  P.  decipienti  ,;minore”,  tarnen  earn  græ- 
cis  litteris  signavi,  rarissime  folia  petiolata  apud  P. 
decipientem  inveniri  considerans.  Nomen  prinii  in- 
ventons ei  dedi.  In  lacu  Sillen  in  aqua  non  minus 
alta  quam  forma  prior  (pulckella)  copiose  nascitur. 
Forma  æqualis,  sed  foliis  minus  distincte  petiolatis 
Rector  Sigfrid  Almqvist  in  effluvio  lacus  Holmboda 
anno  præterito  indagavit.  Ex  eadem  forma  terrestris, 
quam  in  numéro  sequenti  dedi,  orta  est. 

77.  Potamogcton  upsediensis  Tis.  Forma  major 
(prima)  Tis.  Magna  cum  dubitatione  liane  et  sequ- 
entes  formas  speciem  propriam  exposui,  quum  lias 
omnes  re  vera  formas  extremas  P.  decipientis  Nolte 
esse  censeam.  Tarnen,  amicis  peritissimis  persuaden- 


177 


tibus,  easdem,  confusionem  evitandi  causa,  a Potamo- 
getone  decipienti  ”vero”  distinguere  volui. 

Foliis  pellucidis,  longe  productif,  lanceolato-oblon- 
gis,  pro  latitudine  angustis,  parum  acutis,  margin© 
undulatis  bæ  formæ  a P.  decipienti  non  parum  discre- 
pant; folia  sunt  potius  P.  rufescentis  vel  P.  prælongi 
vel  P.  lucentis  ’’minoris”  memora.  Præterea  apex  ille 
abruptus  et  cbaracteristicus  foliorum  P.  decipientis  ex 
majore  parte  abest.  Etiam  pedunculi  parum  sunt  in- 
crassati  contra  morem  solitum  P.  decipientis  nostræ 
qui  dem  terræ. 

Quibus  ex  rebus  formæ  ejusdem  aspectum  a P. 
decipienti  ’’typico  vel  genuino”  maxime  diversum  fe- 
runt  et  a botanicis  in  his  rebus  minus  versatis  facile 
confundi  possunt.  Sicut  ad  P.  decipientem  ’Verum”  et 
ob  eanclem  causam  bic  etiam  exempla  nonnulla  fere 
æqualia  sub  diversis  numeris  dedi.  Annos  permultos 
bas  formas  observavi  et  eas  satis  constantes  reperi, 
tarnen  mibi  probabile  videtur,  plerasque  dissimilitu- 
dines  ab  rebus  exterioribus  præsertim  aquæ  condicione 
pendere. 

79.  Potamogeton  upsaliensis  Tis.  Forma  genûina 
(major)  Tis.  Hoc  et  sequens  specimen,  licet  aliquanto 
robustiora,  me  judice  omnino  congruunt  cum  eis  spe- 
ciminibus  orig.  quæ,  in  flumine  Vilia  a.  cl.  Grorski 
et  "Wolfgang  lecta,  possideo. 

82.  Potamogeton  upsaliensis  Tis.  ß)  jäsevanden- 
sis  (primus')  Tis.  Hoc  et  duo  specimina  sequentia 
sunt  magis  quam  numeri  79  et  80  congruentia  cum 
alio  specimine  a Wolfgang  in  Wilna  lecto,  quod  etiam 
possideo.  Quin  P.  salicifolius  Wolfg.  et  litbuanicus 
Grorski  synonymici  sint,  dubitari  non  potest,  et  pro- 
pinquitatem  formarum  suecicarum  probandi  causa  ali- 
quot specimina  inter  se  pæne  æqualia  distribuere  mibi 
fuit  necessarium. 

Numeros  universos,  77 — 84,  licet  inter  se  non 
satis  æquales,  ad  eandem  speciem  esse  referendos  mibi 


178 


est  persuasum,  sicut  origiuem  eorurn,  pariter  ac  P. 
decipientis  Xolte,  in  hybriditate  esse  quærendam. 

Numeri  77  et  78  itemque  numeri  71  et  72 
transitus  ad  P.  decipientem,  formam  scilicet  typicam, 
milii  præbere  videntur. 

85.  Potamogeton  prœlongus  Wulf.  Forma  elegans 
Tis.  (florens.)  De  liac  specie  non  possum  non  afferre 
observation  em.  quant  feci.  Folia  enim  conservatione 
ac  pressione  concinne  in  duos  apices  fatiscunt,  id 
quod  in  nulla  alia  specie  Potamogetonum  vidi.  Causa 
cur  ita  fiat,  sine  dubio  ea  est,  quod  apex  foliorum 
est  navieularis  ob  eamque  rem  facile  frangitur  pres- 
sione. 

86.  Potamogeton  prælongus  Wulf.  Forma  elegans 
Tis.  Hæc  planta  cum  priore  eadem  fere  est,  tarnen 
longitudo  foliorum  et  viror  intensissimus  effecerunt, 
ut  eandem  sub  numerum  alium  exponerem. 

In  Xovitiis  ed.  2,  pag.  41  Elias  Fries  de  eadem 
dicit:  "Stirps  maxime  insignis,  cui  in  regionibus  me- 
ridionalibus  similem  vidi  nullam,  nisi  P.  prælongum 
fluviatilem,  cui  vero  intensissimo  virore,  omnis  nitoris 
experte  et  textura  totius  generis  delicatissima  ex- 
cellit”  — — — . 

92.  Potamogeton  per  foliotas  L.  Forma  imbccilla 
Tis.  Hæc  planta  fragilis  et  imbecilla  verum  est  te- 
stimonium evolutionis  hujus  generis  in  regionibus  bo- 
realibus.  Internodia  sicut  ac  tota  planta  sunt  longa  ; 
folia  tenera,  membranacea.  In  aqua  liquida  et  fri- 
gida  fructificare  non  potest.  Xullo  usquam  alio  loco, 
qui  quidem  tarn  altus  a mari  esset,  liane  speciem  in 
nostra  terra  indagare  potui. 

97.  Potamogeton  zoster cefolius  Schum.  Forma 
magna  Tis.  (Planta  sterilis)  Hane  formam  licet  ne 
florentem  quidem  dedi,  præsertim  ut  ostenderem,  quan- 
tam  nonnullæ  species  hujus  generis  adipiscantur  mag- 
nitudinem  in  regionibus  borealibus.  Folia  enim  ejus- 
dem  sttnt  bis  majora  quam  in  regionibus  nostris  mediis. 


179 


Apucl  nos  locum  nullum  magis  borealem  liujus  speciei 
inveni. 

56.  Ad.  P.  longifolium  Gay,  P.  macrophyllum 
AVolfg.P  accédons  Reich.  Icon.  PI.  Germ,  et  Helv., 
volum.  sept.  Icon  70?  Planta  foliis  lanceolato-produc- 
tis,  paulo  longius  acuminatis  et  petiolatis,  pedunculis 
incrassatis,  in  aqua  rapida  crescens.  Upland,  Fyris 
ad  Enstam.  — 57.  Foliis  brevius  cuspidatis  et  petio- 
latis, in  aqua  profunda  et  stagnante  crescens.  Sig- 
tuna.  — 58.  Foliis  angustioribus  longissime  acumi- 
natis et  petiolatis,  inferioribus  ad  costam  reductis,  in 
aqua  profunda  et  stagnante  crescens.  Upland,  Fy- 
singen.  — 59.  Planta  pedunculis  paulo  longioribus, 
foliis  breviter  petiolatis,  in  aqua  lluente  crescens,  Fy- 
ris ad  Enstam.  — 60.  Planta  pedunculis  paulo  lon- 
gioribus, foliis  superioribus  longe  petiolatis,  in  stagnis 
crescens.  Upland,  Norrsunda.  — 61.  Planta  pedun- 
culis brevioribus,  foliis  subsessilibus  in  aqua  brevi 
crescens.  Upland  in  lacu  Örnäs.  — 62.  Planta  fo- 
liosa,  tenuior,  pedunculis  et  spicis  brevioribus,  foliis 
minoribus  confertisque,  subsessilibus,  in  aqua  non  alta 
fundo  lapidoso  crescens.  Upland,  Lomma,  in  iacu 
Malar  en  ad  Ado.  — 63.  Planta  valde  foliosa,  longior 
et  omnibus  rebus  priore  validior,  foliis  subsessilibus, 
in  aqua  alta  fundo  non  firmo  crescens.  Medelpad, 
Holmsjön.  — 64.  Planta  tota  demersa,  foliis  dilatis, 
fere  subsessilibus,  paulo  majoribus  ; pedunculis  longis, 
valde  incrassatis,  in  aqua  rapide  fluente  crescens. 
Jemtland  in  flumine  Ansjo.  - — 65.  Planta  tota  de- 
mersa, foliis  minoribus,  evidenter  acutis,  brevissime 
petiolatis,  pedunculis  longissimis  atque  incrassatis,  in 
aqua  profunda  et  stagnante  crescens.  Jemtland  in 
lacu  Refsundsjö  ad  Gällö.  — 66.  Planta  foliis  supe- 
rioribus breviter  petiolatis,  ovatis  vel  lanceolatis,  mu- 
cronatis;  inferioribus  ad  costam  reductis.  — 67.  Planta 
foliis  omnibus  distinctius  petiolatis,  ovatis,  vix  acumi- 
natis. — 68.  Planta  junior,  spicis  brevioribus,  foliis 


180 


longioribus  mimisque  latis.  — 69.  Planta  senior, 
spicis  longioribus,  foliis  latioribus  minusque  longis.  — 

71.  Planta  spicis  minus  adultis,  foliis  productis.  — 

72.  Planta  foliis  longius  productis,  sicut  ac  prior 

formata  inter  P.  decipientem  et  P.  Upsaliensem  effi- 
ciens.  — 73.  Planta  foliis  caulorum  ovato-lanceola- 
tis,  acutiusculis,  foliis  ramorum  lanceolatis.  — 74. 
Planta  foliis  minoribus,  lanceolatis  in  apice  acutiuscu- 
lis. — 75.  Planta  foliis  evidentius  acutis,  supremis 

petiolatis.  — 77.  Planta  senior,  spicis  et  foliis  ma- 

joribus.  — 78.  Planta  junior,  spicis  minoribus,  foliis 
majoribus,  superioribus  de  P.  decipiente  Nolte  com- 
monentibus.  — 81.  Planta  foliis  paulo  latioribus.  — 

82.  Planta  foliis  lanceolatis  spicis  longioribus.  — 

83.  Planta  foliis  lanceolatis,  spicis  mediocribus.  — 

84.  — spicis  minoribus.  — 85.  Foliis  longissimis, 
magnifiée  subviridibus.  — 86.  Foliis  longissimis,  can- 
dide yiridibus.  — 87.  Foliis  mediocriter  longis,  fusco- 
viridibus.  — 88.  Foliis  brevioribus,  fusco-viridibus. 
— 92.  Planta  imbecilla,  foliis  dilatis  tenerisque.  — 
97.  Planta  sterilis  foliis  longissimis,  2 — 3 metr.  longa, 
non  emergens,  in  aqua  profunda,  liquida  et  frigida 
crescens.  Jemtland,  Hellesjö  in  lacu  Barrsjön. 

Norman,  J.  M.,  Norges  arktiske  flora.  I. 
Speciel  plantegeografi.  l:ste  del.  Kristiania  1894. 
760  sid.  8:o  samt  en  karta.  II.  Oversigtlig  frem- 
stilling  af  karplanternes  udbredning,  forliold  til  om- 
givelserne  m.  m.  l:ste  lialvdel.  1895,  445  sid. 

Kännedomen  en  växts  geografiska  utbredning 
mäste,  ss.  förf.  Säger,  livila  pa  kartlaggning  som  fun- 
dament. Men  en  sâdan  kartlaggning  förutsätter  en 
speciel  växttopografi.  Alla  kända  lokaliteter  äro  där- 
för  aftryckta  i första  afdelningen  af  förf:s  storar- 
tade  arbete  och  hafva  af  förf.  blifvit  införda  pâ  en 
karta  för  kvarje  art.  Efter  dessa  kartor,  som  icke 
publiceras,  har  sedan  i andra  afdelningen  den  öfver- 


181 


sigtliga  framställningen  af  livarje  växts  horizontala 
utbredning  blifvit  uppgjord.  Vid  livarje  art  i denna 
afdelning  meddelas  dessutom  uppgifter  angaende  ver- 
tikal utbredning,  topografi.sk  Statistik,  förliällande  tili 
omgifningarne  samt  nagra  vegetationsförhallanden. 

Det  arktiska  omrâdet  erbjuder  likasa  gynnsamma 
förhällancpn  som  andra  trakter  i Norge  for  under- 
sökning  angaende  växters  utbredning  genom  kulturen, 
liafströmmar,  elfvar  och  faglar.  Dar  finnas  öar  och 
större  trakter,  dar  man  med  säkerhet  vet  att  en  ko 
eller  hast  aldrig  varit.  Somliga  trakter  hafva  krea- 
tursafvel  utan  akerbruk,  andra  med  sadant.  Utbred- 
ningen  af  Stelläria  media  i det  arktiska  omrâdet  be- 
visar  enl.  förf.,  att  den  har  invandrat  med  kulturen 
och  att  den  sprides  hufvudsakligen  med  hjälp  af  hus- 
djuren,  specielt  korna.  De  starka  och  talrika  hafs- 
strömmarne  bidraga  att  sprida  manga  växter  ; atskil- 
liga  frön  fastna  vid  laminarierna  och  andra  tangarter 
samt  föras  af  strömmen  i land.  Elfvar,  i synnerhet 
Tana-elf,  kunna  flytta  heia  jordstycken  med  växter 
och  träd.  Vissa  lâglandsarter  förekomma  pa  högre 
belägna  trakter  endast  pa  "fugletuerne”,  hvilket  vi- 
sar  att  deras  utbredning  är  beroende  af  faglarne. 
Afven  vissa  växters  förekomst  pâ  en  del  obebodda 
öar  förklaras  genom  frönas  spridning  medelst  faglar. 

Mänga  interessanta  detaljer  förekommer  i detta 
arbete,  som  förtjenar  att  studeras  och  i Here  afseen- 
den  tagas  tili  förebild  af  svenska  florister. 


182 


Smärre  Notiser. 

Det  biologiske  Selskab  i Kristiania  d.  31  maj. 
D:r  Hjort  redogjorde  für  de  studier,  som  Iran  sjelf 
samt  prof.  G.  O.  Sars  ock  cand.  real.  Gran  anställt 
üfver  det  under  de  hydrografiska  expeditionerna  insam- 
lade  plankton-materialet.  Det  liade  insamlats  under 
olika  tider  pa  aret  och  utgjorde  saledes  den  första 
början  till  kunskapen  om  utbredningen  af  plankton 
vid  Norges  kust.  Man  har  funnit  att  hafvet  som- 
martiden  var  rikt  pa  talrika  djurformer,  men  att 
pä  senkösten  voro  lagt  staende  växter  (cilioflagel- 
later  och  diatomeer)  talrikast.  Orsakerna  tili  dessa 
växlingar  kunna  vara  af  olika  art.  Dels  spela  orga- 
nismernas  fortplantningsforkâllanden  en  stör  rol,  och 
dessa  hero  af  arstiderna,  dels  visa  sig  växlingar  un- 
der samma  arstider  under  olika  ar.  Bland  orsakerna 
härtill  äro  hafsströmmarne.  Sa  t.  ex.  f unnos  liösten 
1893  och  1894  de  organismer,  som  sillen  följer,  en- 
dast i de  saltare,  varmare  strömmarne.  I anledning 
af  föredraget  meddelade  prof.  Wille  att  han  sedan 
1887  riktat  sin  uppmärksamhet  pa  de  marina  cilio- 
flagellaterna  (peridineerna)  och  undersökt  material  fran 
Bohuslän,  Dröback,  Mandai,  Bukufjorden  och  Utsire, 
livari  han  funnit  17  arter,  3 nya.  De  fleste  arterna 
förekommo  sparsamt,  men  i syunerhet  om  vintren 
var  Ceratium  Tripos  allmän.  Cand.  real.  Gran  gjorde 
i anledning  af  föredraget  ett  meddelande  om  de  fritt 
simmande  diatomeernas  biologiska  förhällande  och  ut- 
bredning  vid  Norges  kust. 

Vetenskapsakademien  d.  12  juni.  Till  infö- 
rande  i handlingarne  antogs  en  afhandling  af  inge- 
niör  P.  Düsen,  New  and  some  little  known  mosses 
from  the  west  coast  of  Africa;  till  infürande  i bi- 
hanget  till  kandl.  antogos:  1)  Chlorophyceen  aus  Fal- 
bygden  in  Vestergötland,  af  d:r  0.  Borge,  2)  Nâgra 
anmärkningsvärda  Salix-  och  Betula- for  mer,  af  kand. 


183 


K.  Kjellmark,  3)  Botaniska  reseanteckningar  frân 
Gotland,  Öland  ocli  Smâland  1893  ock  1894,  af  stnd. 
Reinhold  Mattson;  till  inforande  i öfversigten  antogos: 
1)  Mycologiscke  Beiträge.  IV.  Aecidium  So  mmer  - 
f eldtii  und  Puccinia  mamillata , af  doc.  H.  0.  Joel, 
samt  Bidrag  till  kännedomen  om  kärlsträngsförloppet 
kos  $z7e«e-blomman,  af  fröken  Alida  Odbers. 

Den  11  Sept.  Prof.  Y.  B.  Wittrock  redogjorde 
för  sina  undersökningar  öfver  nâgra  sydamerikanska 
yäxters  florala  biologi,  livilka  utförts  pâ  i Bergie- 
lunds  botaniska  trädgard  odlade  arter  af  slägtena 
Loasa  ocli  Blumenbacliia. 

Fysiografiska  sällskapet  d.  28  Maj.  Prof. 
Areschoug  meddelade  nâgra  bidrag  till  de  geofila  väx- 
ternas  biologi. 

Monstrositet  af  Trifolium  liybridum  L.  Yid 

en  exkusion  i somras  anträflades  i ett  landsvägsdike 
ej  langt  kärifran  staden  en  ganska  besynnerlig  vâxt, 
som  vid  närmare  pâseende  befans  vara  en  monströs 
form  af  Trifolium  hybridum  L.  — Af  bladen  fans 
blott  uddbladet  kvar,  de  yoro  sâlunda  enkla.  Blom- 
ställningen  yar  ifrân  kufvud  förvandlad  till  en  liten 
dubbel  blomflock.  — Blommorna  voro  ofullständigt 
utyecklade  sa  att  nâgra  enskilda  délai-  ej  künde  sâr- 
skiljas.  Af  växten,  kvars  egendomliga  utseende  ge- 
nast foil  i ögonen,  fans  blott  en  enda  individ,  kvil- 
ken  förargligt  nog  bief  upptagen  innan  den  fick 
vidare  utyeckla  sig. 

Wenersborg  1 Nov.  1894. 

A.  S.  Trolander. 

Medel  mot  barrens  affallande  kos  pressade 
barrträd.  Sedan  de  delar  af  grenarna,  som  man  vill 
bevara  blifvit  nâgot  pressade  sâ  att  barren  antagit 
den  ställning,  de  sedan  skola  kafva,  bestrykes  barren 
vid  fästpunkten  med  en  blandning  af  Collodium  du- 


134 


plex  (20 — 25  gr.),  Svafvelæther  (20 — 25  gr.),  vene- 
tiansk  terpentin  (l j2  gr)  ocli  ricinolja  ('/2  gr.).  Af- 
fallna  barr  kunna  äfven  med  detta  i en  utländsk 
tidskrift  rekommenderade  medel  fastsättas. 

Prisnedsättning 

â 

Botaniska  Notiser 

1853—1856. 

Yid  reqvisition  genoin  bokhandeln  lemnas  50  °/0  rabatt 
â ursprungliga  priset,  sâledes  ârgângen  für  l,so  kr. 

Yid  direkt  reqvisition  frän  mig  lcostar  ârgângen  1,25  kr. 
Lund  20  Sept.  1895.  O.  Nordstedt. 

llos  Frans  B van  ström  & C:o 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erhallas: 

Grâtt  blompressningspapper  format  405x470  mm.  Pris  pr  ris  2,75 
Hvitt  „ „ 360x445  „ „ „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  ,,  „ ,,  „ 4,öo 

n ))  11?  bla  ,,  285x465  ,,  ,,  „ „ 7,75 

„ „ „ 13,  hvit  „ 285x465  „ „ ,.  J 9,— 

Obs!  De  bada  sistnämnda  sorterna  användas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 

Tryckfel. 

P.  96  rad  9 nedifr.  : f.  diancarta,  las  diamarta. 

,,  97  ,,  10  ,,  o,oio — 11,  läs  0,oio—ii. 

,.  99  ,,  12  uppfr.  (Moss),  läs  (Mass.) 

„ 102  „ 9 nedifr.  deminata,  läs  deminuta. 

,,  106  ,,  20  uppifr.  sultile,  läs  subtile. 


Innehall. 

Erikson,  Joh.,  Studier  öfver  hydrofila  växter,  s.  154. 
Johansson,  K.,  Tvä  hybrider  frän  Gotland,  s.  166. 
Malme,  G.  0.,  Lichenologiska  notiser.  III,  s.  187. 

— , Om  akenierna  hos  nâgra  Anthemidéer,  s.  147. 
Neuman,  L.  M.,  Om  Air  a Wïbdiana  Sonder,  s.  148. 
Literaturöfversigt  s.  171. 

Smärre  notiser  s.  182. 


Land,  ßerlingska  Boktryckeri-  och  Stilgjnteri-Aktiebolaget  1811  995. 


a 


Alfvarfloran  pâ  Öland. 

Förutgaende  meddelande. 

Af  Johan  Erikson. 

I.  Växtgeografish  skizz. 

Större  delen  af  Öland  upptages  af  den  s.  k.  Alf- 
varen. Härmed  menas  den  jämna  kalkplatä,  som  ut- 
gör  öns  större,  centrala  del  och.  i öster  och  vaster 
begränsas  och  afslutas  af  de  bâda  mer  eller  mindre 
branta  landtborgarne.  I sa  vidsträckt  bemärkelse  ta- 
ges  dock  ordet  alfvar  icke  alltid;  vanligen  menas  där- 
med  endast  den  trädlösa  delen  af  platan.  I största 
utsträckning  och  mest  utpräglad  uppträder  den  träd- 
lösa, stepplika  alfvaren  pâ  öns  södra  hälft,  där  den 
utsträcker  sig  mellan  Kalkstad  och  Lenstad  i norr 
ända  ned  tili  Ottenby  i söder,  d.  v.  s.  tili  en  längd 
af  ung.  4 nymil.  Alfvarens  bredd  är  nagot  växlande, 
dock  i allmänhet  omkring  3|4  nymil.  Pâ  heia  denna 
sträcka  finnes  nästan  icke  ett  träd,  icke  en  männi- 
skoboning;  endast  pâ  ett  par  ställen  ligga  s.  k.  alfva- 
gärdar,  omgifna  - af  litet  träd  vegetation  : allt  det  öf- 
riga  är  en,  som  det  synes,  brunsvedd  slätt,  med  nagra 
gröna  häckar  här  och  där.  Sa  beskrifves  ocksa  Alf- 
varen af  Linné  i hans  Ölandsresa:  ’’Allvarden  sags 

frân  Mysinge-hög  heit  brun  med  gröna  ränder,  längs- 
och  tvärt-före  strukna  lik  en  Land-Charta.”  Vandrar 
man  en  lugn,  solig  sommardag  fram  öfver  Alfvaren, 
synes  lüften  darra  af  hetta.  Värmen  är  i hög  grad 
tryckande.  Ökenstillketen  störes  endast  af  vipornas 
”ki-vi”  och  brockfagelns  melankoliska  rop. 

Orsaken  tili  Alfvarens  trädlöshet  är  den  lösa 
jordskorpans  ytterligt  ringa  djup.  Under  det  att  pâ 
sina  ställen  kalkhällen  ligger  alldeles  bar  eller  endast 
har  ett  löst  hölje  af  ett  2 — 4 cm.  djup,  betäckes  den 

15 


Bot.  Not.  1895. 


186 


pâ  andra  platser  af  ett  10  — 18  cm.  djupt  jordlager. 
Pâ  grund  af  sin  hârdliet  vittrar  nâmligen  kalkstenen 
endast  lângsamt,  och  myllbildningen  synes  blott  med 
svârighet  äga  rum.  Ytans  beskaffenhet  âr  mycket 
vâxlande.  Vissa  delar  af  densamma  utgöras  af  den 
nakna  hallen,  pâ  andra  ställen  har  förvittringen  just 
börjat,  sâ  att  marken  bestâr  af  större  eller  mindre 
kalkstycken,  pâ  andra  âter  har  förvittringen  fortgâtt 
till  bildning  af  en  rödaktig  kalkjord.  Här  och  dar 
finnas  grunda  vattensamlingar,  hvilka  ju  lângre  det 
lider  fram  pâ  sommaren  genom  afdunstning  alltmera 
försvinna,  stundom  lämnande  efter  sig  ett  tunt  ”bleke”. 
(Jmfr.  Linnés  ’’Grothlandska  Resa11.)  Den  minsta 
delen  af  Alfvaren  utgöres  af  i större  grad  myllblan- 
dad  jord:  det  âr  denna,  som  ger  upphof  ât  de  nâmnda 
gröna  fläckarne. 

Man  kan  a priori  inse,  att  den  flora,  som  före- 
kommer  pâ  denna  växtgrund,  skall  erbjuda  ätskilligt 
af  intresse  sâvâl  med  afseende  pâ  sin  sammansättning 
som  sin  morfologiska  cch  anatomiska  natur.  Under 
de  tre  exkursioner,  som  jag  ägnade  ât  den  södra  Alf- 
varen, hvarvid  sträckan  mellan  Lenstad  och  Södra 
Möckleby  genomströf’vades  (3  mil)  insamlades  eller 
antecknades  af  mig  följande  arter. 

Cirsium  acaule,  C.  lanceolatum,  Carlina  vulgaris,  Iliera- 
cium  macrolepideum  Norrl.  *sabulosorum  '),  H.  Auricula,  Ta- 
raxacum *palustre,  Leontodon  autumnalis  v.  coronopifolia 
Lge  (?),  Achillæa  Millefolium,  Antennaria  dioica,  Erjgeron 
acris,  Artemisia  rupestris,  A.  campestris,  A.  campestris  ß seri- 
cea,  Chrysantliemum  Leucanthemum,  Succisa  pratensis,  Sca- 
biosa  Columbaria,  Galium  boreale,  G.  verum,  G.  uligi  no  sum, 
G.  palustre,  Asperula  tinctoria,  Campanula  rotundifolia,  Con- 
volvulus arvensis,  Mentha  arvensis  ß ) rip  aria.  Thymus 
Serpyllum  ß)  angustifolia,  Calamintha  Acinos,  Prunella  vul- 
garis, P.  grandiflora,  Teucrium  Scordium,  Cynanchum 
Vincetoxicum,  Linaria  vulgaris,  Veronica  scutellata,  Pin- 
guicula  vulgaris,  Primula  farinosa  ß)  acaulis,  Globu- 
laria  vulgaris,  Plantago  major,  Plantago  lanceolata  ß)  dubia. 


')  Bast,  af  Aman.  Dahlstedt. 


187 


Plantago  maritima  v.  gentilis,  Ranunculus  Flammula, 
Braya  supina,  Hutchinsia  petræa,  Draba  incana  (endast 
rosetter,  kanske  var.  stricta  Hn  (=  D.  contorta  Ehrh.).  livilken 
enl.  Sjöstrand  förek.  pâ  Alfvaren,  Linum  catharticum,  Hy- 
pericum perforatum,  Helianthemum  ölandicum,  Helianthemum 
vtilgare  y)  petræum,  Viola  canina  1 ),  Viola  pumila  '),  Silene 
inflata  v.  petræa,  Diantlius  deltoides,  Gypsophila  fastigiata, 
Stellaria  graminea,  Cerastium  vulgatum,  Arenaria  serpylli- 
folia,  Sagina  nodosa,  S.  pro  cum  bens,  Sedum  rupestre, 
S.  acre,  S.  album,  Crataegus  monogyna,  Fragaria  collina,  Po- 
tentilla  fruticosa,  P.  Anserina,  P.  argentea,  P.  collina  '),  P. 
minor  1),  P.  Tormentilla,  P.  reptans,  Spiræa  Filipendula, 
Prunus  spinosa,  Vicia  Cracca  f.  humilis  Neum.,  Oxytropis 
campestris,  Medicago  Lupulina,  Trifolium  filiforme,  T pro- 
cumbens,  T.  arvense,  T.  pratense,  Lotus  corniculatus,  Antfiyl- 
lis  Vulneraria  v.  coccinea,  A.  Vulneraria  v.  ochroleuca,  Cal- 
luna  vulgaris,  Herniaria  glabra,  Scleranthus  perennis,  Poly- 
gonum amphibium  f.  aquaticum,  Rumex  Acetosella,  Salix 
repens,  Juniperus  communis,  Allium  Schoenoprasum,  Anthe- 
ricum  ramosum,  Potamogeton  natans,  Eriophorum  an- 
gustifolium,  C ar ex  glauca,  C.  Horns chuclii ana,  C.  flava, 
C.  Oederi,  C panicea,  C.  præcox,  C.  dioica,  C.  pulica- 
ris,  Festuca  rubra,  Festuca  rubra  v.  ölandica  Hack.  *),  F. 
ovina,  Festuca  ovina  ß)  glauca  *),  Briza  media,  Poa  alpina 
v.  nodosa  Hn.,  P.  compressa,  Molinia  coerulea,  Avena 
pratensis,  Triodia  decumbens,  Agrostis  alba,  A.  vulgaris, 
Sesleria  coerulea,  Alopecurus  geniculatus,  Phleum 
pratense  v.  nodosum,  Phleum  Böhmeri,  Anthoxanthum  odo- 
rat um. 

At  den  kryptogama  floran  ägnade  jag  föga  npp- 
märksamhet.  Den  tycktes  for  öfrigt  vara  tämligen 
fattigt  representerad.  Ett  par  af  de  vanli gaste  mos- 
sorna  voro  Tortula  tortuosa  2)  och  Grimmia  apocarpa. 
De  bildade  gemensamma,  svartbruna  tufvor.  Dess- 
utom  insamlades  Racomitrinm  canescens,  Ceratodon 
pnrpurens,  Bryum  cæspiticium  m.  fl.  Af  lafvar  före- 
komma  isynnerbet  Cladoniaarter  bl.  a.  den  märkvär- 
diga  Cladonia  vermicularis. 


*)  Best,  af  Doc.  S.  Murbeck. 

2)  Mossorna  äro  bestämda  af  Prof.  S.  Berggren. 


188 


Gi*anska  vi  närmare  ofvanstäende  fanerogainför- 
teckning,  kvilken  naturligtvis  langt  if'rän  är  fullstän- 
dig,  men  som  dock  gifver  en  föreställning  om  alfvar- 
florans  allmänna  drag,  sä  väcker  det  rel.  stora  antalet 
af  fuktigketsälskande  växter  kanske  nägon  förväning. 
I förteckningen  äro  alla  de  arter,  för  kvilka  i Hart- 
mans flora  uppgifvas  sadana  växtlokaler  som  ”fuktiga 
ängar,  fuktiga  stallen,  fuktiga  betesmarker,  stränder, 
diken,  kärrängar”  o.  s.  v.  utmärkta  med  spärrad  Stil. 
I densamma  upptagas  115  arter  och  former,  af 
hvilka  26  äro  hygrofila,  hvilket  i procent  gör  unge- 
fär  23  °|0.  Jag  har  äfven  verkställt  en  beräkning  pa 
grund  af  ofvanstäende  förteckning  och  de  bestämda 
uppgifter  om  förekomst  pâ  Alfvaren,  som  Annas  i 
Sjöstrands  ’’Calmar  Läns  och  Olands  Flora”,  och  kom- 
mit  tili  ung.  20  °|0  af  pâ  fuktiga  ställen  förekom- 
mande  arter. 

Alfvarfloran  sammansättes  salunda  af  tvänne  eller 
kanske  snarare  af  trenne  i biologiskt  afseende  vidt 
skilda  växtsamfund *)  : xerofyter,  hvilka  utgöra  den 

största  procenten,  hydrofyter  och  mesofyter.  Dessa 
senare  förekomma  hufvudsakligen  i de  grunda  insänk- 
ningar  i kalkplatän,  som  atminstone  under  vegeta- 
tionstidens  första  del  äro  öfversvämmade  och  därige- 
nom  gifva  upphof  ät  dy-  eller  liumusbildning.  Pä 
sina  ställen  träffar  man  äfven  djupare  vattensamlingar, 
i hvilka  en  spiggart,  Gasterosteus  pungitius,  i mängd 
förekommer  och  som  erbjuda  växtplats  för  sadana  ve- 
ritabla  vattenväxter  som  Potamogeton  natans  och  Po- 
lygonum amphibium  f.  aquaticum. 

I den  följande  framställningen  kommer  afseende 
hufvudsakligen  att  fästas  vid  Alfvarflorans  xerofila  ele- 
ment. Nâgra  af  de  anförda  arterna  äro  sä  sporadiska, 
att  endast  ett  eller  annat  växtstand  observerats.  Af 
sadana  knnna  nämnas  Prunus  spinosa , Cratcegus  mo- 


’)  Jmfr  E.  Warming,  Plantesamfund. 


189 


nogyna , Plantago  major  (pâ  en  yäg).  Andra  före- 
komtna  visserligen  sporadiskt,  men  dock  i större 
mängd,  sasom  Cirsium  lanceolatum , Carlina  vulgaris , 
Vicia  Cracca  o.  s.  v.  Af  följande  större  familjer  har 
jag  icke  funnit  nâgon  représentant:  Umbelliferæ,  Ona- 
grariæ,  Chenopodiaceæ,  Orchideæ,  Alismaceæ,  Junca- 
ceæ.  De  mest  spridda  arterna  pâ  den  torra  Alfvaren 
äro  i slutet  af  juni  och  början  af  juli,  har  det  synts 
mig:  Helianthemum  ôlandicum , som  kanske  âr  Alfva- 
rens  vanligaste  yâxt,  Helianthemum  petrœum , Sedum 
rupestre , S.  album , S.  acre , Herniaria  glabra , Thymus 
Serpyllum,  Calamentha  Acinos , Galium  boreale , G.  ve- 
rum , Linum  cathart icum , Hieracium  sabulosorum,  Campa- 
nula rotundif olia , Antennaria  dioica , Potentilla  fruticosa 
(föredrager  dock  grön,  tufvig  mark),  Arenaria  serpyl- 
lifolia  (död),  Artemisia  campestris  m.  varietet , Anthyllis 
Vulneraria  varieteterna,  isht  coccinea,  Cirsium  acaule, 
Dianthus  deltoides , Sesleria  coerulea , Anthoxanthum  odo- 
ratum , Po«  compressa , Agrostis  cdba , Silene  petrœa, 
Convolvulus  arvensis  m.  fl.  Insprängda  i detta  tacke 
äro  här  och  dar  kolonier  af  Alfvarens  mera  sällsynta 
växter,  sasom  Globularia  vulgaris  (i  mängd  isht  midt 
för  Resmo),  Gypsophila  fastigiata,  Anthericum  ramosum , 
Oxytropis  campestris  m.  fl.  Under  vâren  och  försom- 
marens  början  tillkomma  de  efemera  annuellerna, 
hvilka  vid  mitt  besök  stodo  vissnade,  sasom  Holosteum 
umbellatum , Androsace  septentrionalis , Teesdalia  nudi- 
caulis , Hutchinsia  petrœa,  Arenaria  serpyUifolia  m.  fl. 

De  första  nybyggarne  pâ  de  bara  hällarne  äro 
utom  mossor  isht  /Sedttmarterna  och  Herniaria  glabra , 
hvars  rot  är  nedstucken  i en  liten  remna,  linder  det 
att  dess  grenar  utbreda  sig  öfver  den  nakna  gründen. 
Innan  jag  slutar  detta  kapitel,  vill  jag  ännu  en  gâng 
hafva  sagdt,  att  luckor  Annas  i denna  växgeografiska 
skildring,  hvilka  jag  hoppas  att  kunna  fylla  tili  ett 
följande  är. 


190 


II.  Tillpassningar. 

Det  första  allmänna  intryck  man  fâr  af  alfvar Ve- 
getationen är  dess  ytterliga  nanism.  Växter,  som  pâ 
andra  stallen  uppnâ  en  höjd  af  20 — 30  cm.  ^ller  mera, 
blifva  bar  endast  af  nâgra  centimeters  (3,  4,  5)  höjd. 
För  att  äskädliggöra  detta  har  jag  satt  upp  följande 
tabell.  dar  alfvarväxternas  höjd  jämföres  med  upp- 


gifterna  pâ  motsvarande  arters  höjd 
(11  uppl.). 

Alfvaren. 

i Hartmans  flora 

Hartmans  flora. 

Achillæa  Millefolium 

5 cm. 

10 — 15  tum  (Nyman) 

Potentilla  Tormentilla 

3 à 5 „ 

*/ j — 1 fot 

„ argentea 

4 „ 

,/I  — l1  2 fot 

Calamintha  Acinos 

3 „ 

Va— 1 „ 

Spiræa  Filipendula 

1.  4—5  „ 

1—2  „ 

Teucrium  Scordium 

3 à 4 

s-i  -, 

Galium  verum 

5 » 

1—2 

Trifolium  pratense 

5—10  „ 

1 -2 

Silene  petræa  (krypande( 

15  » 

1-2 

Convolvulus  arvensis  (krypande) 

15  „ 

fiera  „ 

Phleum  pratense  /i  nodosum  4 

cm.  stundom^  1—4  „ 

Scabiosa  Columbaria 

8 cm. 

omkriug  fotshög 

Yicia  Cracca 

io 

1-3  fot 

Plantago  lanceolata 

6-11  „ 

1 j 2 — 1 stund.  2 fot. 

Bromus  mollis 

5 — 6 ,, 

vanl.  1 fot. 

Poa  alpina  5 — 6 ,,  ’/2 — 1V'2  fot. 

Sträna  hos  Festuca  ovina  v.  glauca  hade  en  höjd  af  12  cm. 
och  bladskifvan  en  längd  af  3 à 4 cm.  Hos  en  Sandform  af  samma 
varietet  fran  Yidtsköfle  Drifva  hade  strâna  en  höjd  af  32  — 37  cm. 
och  bladskifvan  en  längd  af  13 — 16  cm. 

Nanismen  visar  sig  vidare  därigenom,  att  acaula 
former  förekomma.  Primula  farinosa  och  Androsace 
septentrionalis  uppträda  nästan  alltid  utan  eller  med 
ytterst  kort  stängel.  Carlina  vulgaris  uppträder  ofta 
alldeles  acaul.  Förmodligen  gäller  detsamma  FIolo- 
steum  umbell  at  um , fastän  det  icke  iakttogs.  Oxgtropis 
campestris  har  vid  blomningen  en  ytterst  kort  stän- 
gel, hvilken  sedan  höjer  sig  nagot,  sä  att  den  vid 
fruktmognaden  nâr  en  höjd  af  4 cm.  eller  mera. 

I denna  samling  af  dvärgar  höja  sig  endast  nâ- 
gra fâ  arter  som  relativa  jättar,  nämligen  Potentilla 
fruticosa , hvars  uppmätta  individer  hade  en  höjd  af 
8—15  cm.,  men  som  enl.  Sjöstrand  kan  nâ  en  höjd 


191 


af  2 — 3 fot,  Juniperus  communis  samt  en  och  annan 
sporadisk  buske  af  andra  släkten,  sâsom  Cratœgus , 
Prunus  spinosa.  Enligt  Warmings  nyaste,  intressanta 
arbete  ” PJantesamfund”  är  det  isynnerhet  vattenbrist 
och  stark  afdunstning,  som  framkalla  dvärgväxt. 
Samma  faktorer  inverka  tydligen  äfven  här,  hvar- 
jämte  näringsgrundens  fattigdom  pa  humusämnen  torde 
hafya  nagon  betydelse. 

Nanismen  gäller  emellertid  icke  blott  stammen, 
den  stracker  sig  äfven  tili  bladen,  sâsom  redan  med 
afseende  pa  ett  gras  pâpekats.  I allmänhet  är  det 
smalbladiga  arter,  som  uppträda  pâ  alfvaren,  sâsom 
Galium&rter,  Silenaccer , Alsinaceer , Helianthemumarter , 
Paronychieer  o.  s.  v.  Den  mest  karaktäristiska  arten 
för  Alfvaren,  MeUanthemum  ölandicum , har  blad  af 
1 1 '2 — 3 mm.  bredd,  under  det  att  deras  längd  är 
6- — 1 3 mm.,  enl.  de  gjorda  mätningarne.  Järnför  man 
alfvarformer  med  former  af  samma  art  frân  annat 


hâll,  skall  man 


som 


kortare 
skola  belysa 


finna, 
smalare 
detta. 


att  de  förras  blad  äro  säväl 
än  de  senares.  Nägra  siffror 


i längd 
3 mm. 


Thymus  Serpyllum  fr.  Alfvaren, 

„ fr.  sand  i östra  Skäne  5 

Convolvulus  arvensis  1 ) fr.  Alfvaren  18 
„ fr.  vägkant  i Skäne  45 

,,  fr.  âker  i Skäne  40 

Prunus  spinosa  fr.  Alfvaren  17—20 

,,  fr.  gärdesgärd  i Skäne  27 

Helianthemum  petræum  (fr.  Alfv.)  6 

„ vulgare  fr.  Stockholms  skärg.  16 
„ ,,  fr.  Smaland  24 

.,  obscurum  fr.  Smaland  21 

De  öfre  stjälkbladen  hos  Campanula  rotundifolia  hade  endast 
en  bredd  af  nâgot  mer  än  mm. 

Ocksä  äro  i Üororna,  t.  ex.  hos  SjöSTRAND,  smalbladiga  va- 
rieteter  särskildt  uppställda  för  Alfvaren,  sâsom  Tliymus  Serpyl- 
lum ß)  angustifolia,  Silene  inflata  ß)  petrœa,  Helianthemum  vul- 
gare ß)  petræum,  Plantago  maritima  ß)  gentilis  samt  för  Convol- 
vidus  arvensis  och  Campanula  rotundifolia  omnämnda. 

Denna  bladens  ringa  storlek,  en  karaktär,  som 
âterfinnes  hos  alla  xerofila  växtsamfund,  är  orsakad 


bredd 

ngt  mer  än  1 mm. 

2 „ 

3 ., 

14  I, 
24  „ 

7-9 

15  „ 

2 „ 

3 „ 

7 „ 

9 


')  De  uppmätta  bladen  ungefär  frän  stjälkens  midt. 


192 


af  växtens  sträfvan  att  sä  mycket  som  möjligt  redu- 
cera  sin  transpirationsyta.  Mest  utpräglad  framträder 
denna  egendomlighet  hos  ökenväxter,  livarpâ  G.  Yol- 
kens  i sin  mästerliga  ökenafhandling  ’)  lämnat  sä  sla- 
ende  exempel.  En  mängd  andra  författare  hafva  kon- 
staterat  en  liknande  tillpassning  för  andra  floromraden 
eller  för  särskilda  familjer.  Jag  vill  här  ännu  nämna 
endast  ett  exempel  nämligen  den  arktiska  heden,  hvil- 
ken  enligt  E.  Warmings *  2)  och  Kjellmans  3)  undersök- 
ningar  bär  en  af  nanism  präglad  vegetation,  bade 
med  afseende  pa  arternas  ringa  höjd  och  bladens 
obetydliga  storlek.  De  yttre  förhallanden,  som  be- 
tinga  denna  polarväxternas  förkrympthet,  äro  enligt 
Warming  näringsbrist,  köld,  torka,  stark  afdunstning. 
Alla  dessa  faktorer  inverka  tydligen  äfven  pa  Alfvar- 
florans  dvärgartade  habitus. 

En  periodish  ytf  'orminsTcning  är  ett  annat  af  de 
medel,  hvaraf  xerofyterna  begagna  sig  för  att  uthärda 
ett  torrt  klimats  ytterligheter.  En  sädan  ytreduktion 
kan  antingen  försigga  pa  det  satt,  att  heia  växten 
med  undantag  af  fröna  eller  atminstone  växtens  öfver- 
jordiska  del  under  den  mest  ’’kritiska”  tiden  äro  för- 
svunna,  vissnade  ; eller  ock  hafva  bladen  förmäga  att 
i större  eller  mindre  grad  rulla  ihop  sina  skifvor, 
när  torkan  blir  för  excessiv.  I de  fiesta  xerofytsam- 
fund  finnes  ett  antal  annueller,  hvilka  pa  grund  af 
den  hastighet,  hvarmed  de  genomlöpa  sin  utveckling 
frän  frö  tili  frö,  förtjäna  namnet  efemerer.  Glands 
Alfvarflora  äger  äfven  fiera  sâdana  växter.  Exempel 
härpa  erbjuda  : Teesdalia  nudicaulis , Hutchinsia  petrcea, 
Draba  verna , Cerastium  pumilum , C.  semidecandrum , 
Arenaria  serpyllifolia , Plantayo  minor  (uppgifves  af 
Sjöstrand  säsom  bade  ett-  och  tvâârig),  Androsace 
septentrionalis , Holostenm  umbettatum , Bromus  mollis , 

*)  Die  Flora  der  Ægyptisch- Arabischen  Wüste. 

2)  Om  Grönlands  Vegetation. 

3)  TTr  polarväxternas  lif. 


193 


m.  fl.  Vissa  af  dessa  arter,  t.  ex.  Arenaria  serpylli- 
folia , synas  pâ  Alfvaren  vara  mera  utpräglade  efe- 
merer än  pâ  sandjord.  Alla  de  individer  af  nämnda 
art,  jag  säg  pâ  Alfvaren,  voro  vissnade,  under  det 
att  man  pâ  sandmark erna  i östra  Skâne  kan  se  friska 
plantor  af  densamma  heia  sommaren,  hvilket  môjligen 
äfven  kan  bero  dârpâ,  att  fiera  generationer  hâr  ef- 
terfôlja  hvarandra.  Ett  annat  slag  af  efemera  vâxter 
äro  de  för  alla  stepper  ocb  ôknar  sâ  karaktâristiska 
lölcväxterna , bvilka  vid  tiden  för  den  största  hettan, 
endast  lefva  med  sitt  under  jorden  belägna  perenne- 
ringsorgan,  den  af  en  mängd  slidor  skyddade  löken. 
Alfvaren  bar  endast  ett  egentligt  exempel  härpä, 
nämligen  Alfvarlöken,  Allium  Schoenoprasum.  Härtill 
skulle  man  môjligen  ocksä  kunna  räkna  nägra  fler- 
äriga  gras,  hvilka  pâ  Alfvaren  hastigt  vissna,*säsom 
Sesleria  coerulea , Boa  alpina , Brisa  media  m.  fl. 

Atskilliga  af  Alfvarens  växter  hafva  förmäga  att 
i torka  rulla  in  sina  blad.  Det  gäller  först  och  främst 
âtskilliga  gras,  säsom  Festuca  ovina  med  va'rietet,  Fe- 
stuca  rubra , Festuca  ölandica , Anthoxanthum  odoratum 
(har  enl.  Warming  inrullbara  blad),  men  äfven  âtskil- 
liga andra  växter,  Hieracium  sabulosorum , Antennaria 
dioica , Oxytropis  campestris  (smäbladen  äro  ngt  inrul- 
lade  med  kanterna),  Potentilla  fruticosa  (bladkanter 
ngt  tillbakarullade),  Gflobularia  vulgaris  (bladen  vika 
ihop  sig). 

Det  är  ett  mycket  gammalt  erfarenhetsrön,  att 
en  starkare  harbildning  uppträder  pâ  en  torrare  lokal 
(dock  icke  undantagslöst).  Gf.  Volkens  *)  har  först 
riktigt  klargjort  härens  betydelse,  i det  han  betonar, 
att  man  mäste  skarpt  skilja  mellan  tvä  slags  hâr,  de 
luftförande  och  de  saftfyllda.  Endast  de  förra  kunna 
tillmätas  betydelsen  af  transpirationsnedsättande  me- 
del,  under  det  att  de  senare  tvärtom  tjäna  att  öka 


1 ) Anf.  arbete. 


194 


transpirationeu.  De  luftfyllda  hären  kännas  igen  pâ 
sin  livita  färg.  I allmänhet  uppträda  de  säsom  ett 
tätt,  hvitt  ludd,  ett  s.  k.  filtludd.  Mänga  af  Alfva- 
rens  växter  äro  försedda  med  en  glesare  eller  tätare 
beklädnad  af  dylika  har,  men  jag  anför  endast  nägra 
fa  exempel.  Plantago  lanceolata  uppträder  i en  sär- 
skild  form  (P.  lanceolata  ß)  dubia),  som  i allrn.  har 
smalare  bladskifva  och  hvars  blad  i yngre  tillstand 
äro  hâriga  pâ  heia  skifvan,  isht  den  undre  sidan,  i 
äldre  tillstand  företrädesvis  vid  basen.  Hos  Plantago 
maritima  v.  gentilis  äro  bladen  vid  basen  omgifna  af 
länga  livitglänsande  har.  Antennaria  dioica  uppträder 
i tvâ  former,  den  ena  med  glatt  eller  föga  harig 
bladöfversida,  den  andra,  hvilken  tycktes  vara  den  van- 
ligaste,  med  bladen  lika  hvitludna  pâ  of'van-  som  pâ 
undersidan.  Medicago  Lupulina  uppträder  i en  mycket 
graluden  form.  Af  Lotus  corniculatus  förekommer 
äfven  varieteten  hirsutus , enl.  Sjöstrand.  Äfven  af 
Helianthemum  ölandicum  förekomma  hâriga  former,  va- 
rieteterna  ci/iatum  och  canescens,  pâ  södra  Alfvarens 
sydligaste  del.  hvilka  jag  likväl  icke  hade  tillfälle  att 
iakttaga  o.  s.  v. 

Vaxbetäclcning  pâ  öfverhudens  yttervägg  synes 
mera  sällan  förekomma.  Enligt  E.  Hackel  *)  har  Fe- 
stuca  ovina  ß)  glauca  alltid  mer  eller  mindre  vaxbe- 
täckta  blad  (’’vaginæ  et  lamiuæ  . . . semper  plus  mi- 
nusve  pruinosae”).  Eör  Festuca  ölandica  uppgifver 
Hackel  ’’laminæ  . . . pruinosæ?”.  Frâgetecknet  kan 
omellertid  strykas:  bladskifvorna  äro  äfven  hos  denna 
form  vaxklädda. 

En  egendomlighet  i växtsättet,  bestäende  däx-i,  att 
grenarne  eller  stammarne  lägga  sig  ned  utmed  mar- 
ken, hvarigenom  de  gifva  upphof  ät  den  sä  kallade 
spalierformen *  2),  som  träffas  hos  växter  tillhörande  heit 
olika  växtsamhällen,  den  subglaciala  floran,  halofy- 


’)  Monograpliia  Festucarum. 

2)  Warming,  Plantesamfund. 


195 


terna,  sandväxter,  finnes  äfven  hos  mânga  Alfvarens 
växter.  Utmärkta  genom  detta  växtsätt  äro  alla  Alf- 
varens Artemisiaaxtex , A.  campestris , A.  rupestris , A. 
laciniata  (fr an  Borgholms  Alfvar),  Herniaria  glabra , 
Convolvulus  arvensis,  Silene  petrœa , Thymus  Serpyllum , 
Potentilla  minor , Plileuni  pratense  ß nodosuni  (stundom). 
I mer  eller  mindre  grad  aterfinnes  samma  fenomen 
hos  Helianthemum  Ölandicum , Helianthemum  petrceum , 
Juniperus  communis  m.  fl.  Ännu  är  icke  enighet 
uppnädd  angaende  förklaringen  af  detta  växtsätt.  Fß. 
Meigen  *)  förklarar  med  afseende  pa  Chiles  xerofyter 
företeelsen  heit  enkelt  som  ett  skyddsmedel  mot  bläst. 
"Pflanzen,  die  sich  dem  Boden  dicht  anschmiegen,  be- 
finden sich  in  weniger  bewegter  Luft,  zumal  wenn 
sie  hinter  Felsblöcken  und  Steinen  Schutz  suchen.” 
Wabming  a)  ater  Säger:  "De  fælles  Former  have  sik- 

kert  en  fælles  Grund,  og  icke  kan  Videnskaben  nojes 
med  den  let  givne  Forklaring,  at  Planterne  ville 
’’undgaa  Stormene”.  Bimeligvis  maa  Gründen  soges 
i den  Varmeforskjel,  der  er  mellem  Luftens  og  Jor- 
dens  Varme  paa  den  Tid,  da  Skuddene  udvikle  sig  . . . 
Iovrigt  anforer  Kbasan,  at  Planterne  paa  homother- 
misk  Bund,  navnlig  i ett  varmere  Luftklima,  faae  op- 
rette  og  kräftige  Skud,  paa  heterothermisk,  med  især 
alpint  Klima,  nedliggende.”  Nagon  egen  mening  har 
jag  icke  ännu  kunnat  bilda  mig;  jag  vill  likväl  an- 
märka,  att  växtgrunden  pa  Alfvaren  är  liomotermisk. 

En  mycket  vanlig  företeelse  hos  xerofyter  är 
bildningen  af  skott  med  sma  internodier  och  följakt- 
ligen  mycket  tätt  sittande  blad:  mânga  xerofyter  äro 
rosettvcixter.  Vi  hafva  härvid  att  urskilja  olika  fall, 
sâsom  en  enkel  rosett,  en  förening  af  fiera  = en  tufva, 
en  ytterst  tat,  nästan  kompakt  förening  af  rosetter, 


')  Fr.  Meigen,  Biologische  Beobachtungen  aus  der  Flora  San- 
tiagos in  Chile.  (Engl.  Jahrb.  18  Bd.) 

Anf.  arbete. 


196 


hvilken  växtform  af  Meigen  *)  kallas  ’’Polster”.  Enkla 
rosetter  förekomma  hos  säväl  ett-  som  fieräriga  väx- 
ter  pâ  Alfvaren,  sâsoin  Androsace  septentrionalis,  Draba 
verna , Plantagoarterna, , Hieracium  sabulosorum.  Cirsium 
acaide  m.  fl.  Som  öfvergängsformer  mellan  tufvor 
och  ”Polster”  skulle  man  möjligen  kunna  upptaga 
Globularia  vulgaris  ocli  Gypsophila  fastigiata.  I hvarje 
fall  äro  deras  vegetativa  skott  mycket  tättställda.  Hos 
Gypsophila  äro  dock  internodierna  nâgot  utdragna. 
Tufvorna  ock  putorna  äro  tydliga  tillpassningar  till  ett 
torrt  klimat.  Särskildt  genom  de  senare  vinnes  den 
fördelen,  att  den  inneslutna  lüften  endast  med  svâ- 
righet  uttorkar,  hvarigenom  äfven  marken  inonder 
halles  fuktig. 

Meigen  ')  framhâller  en  annan  biologisk  egenhet 
hos  dessa  ”Polsterpllanzen”,  nämligen  Jcvarsittandet  aj 
de  gamla  bladen.  De  vissnade  bladen  bortföras  icke 
af  vinden,  utan  stanna  i putan,  där  de  endast  lâng- 
samt  undergâ  förmultning.  Denna  samling  af  mer 
eller  mindre  förmultnade  blad  verkar  sâsom  en  svamp, 
sâ  att  en  mängd  vatten  däraf  upptages  under  ett 
regn,  som  sedan  sâ  smâningom  aflämnas.  Atminstone 
en  dylik  vâxt  kan  antecknas  frân  Alfvaren,  näml. 
Globularia  vulgaris.  Äfven  hos  ett  par  andra  alfvar- 
växter  har  jag  funnit  döda  blad  eller  bladrester  kvar- 
sittande,  Artemisia  rupestris  och  A.  laciniata , men  da 
dessa  icke  äro  rosettväxter  blir  betydelsen  häraf  min- 
dre i ögonen  fallande.  Möjligen  kunna  dessa  blad 
hafva  nâgon  betydelse  sâsom  skyddsmedel  mot  köld. 
Äfven  hos  Oxytropis  campestris  är  stammen  nedtill  be- 
klädd  med  stiplerna  och  slidorna  efter  de  gamla,  viss- 
nade bladen.  Här  förtjänar  det  ocksä  att  erinras  om 
de  kvarsittande,  vissnade  bladslidor,  som  finnas  hos 
mänga  xerofila  gräs,  hvarpâ  E.  Hackel  2)  först  har 

’)  Anf.  artete. 

J)  Uber  einige  Eigentümlichkeiten  der  Gräser  trockener 
Klimate.  (Yerhandl.  d.  zool.  bot.  Gesellsch.  in  Wien  1890). 


197 


riktat  uppmärksamheten.  Han  kallar  sâdana  gras 
tunilcatgi  äs  ocli  urskiljer  tvâ  slag  af  tunicæ,  nämligen 
’’Strohtuniken”  och  ’’Faser  tuniken”.  Endast  det  förra 
slaget  är  representeradt  pâ  Alfvaren.  De  karaktäri- 
seras  af  Hackel  pâ  följande  satt:  ’’Strohtuniken  be- 

stehen aus  dicht  über  einander  geschachtelten,  derben, 
oft  glänzenden,  ungetheilten,  strohartigen  Scheiden.” 
Följande  alfvargräs  hafva  ’’Stroh  tuniken”  : A vena  pra- 
tensis, Festuca  ovina,  Festuca  ovina  ß ) glauca,  Fe- 
stuca  ölandica,  Sesleria  coerulea,  af  hvilka  de  fiesta 
äfven  af  Hackel  anföras  som  tunikatgräs.  Ett  syn- 
nerligt  vackert  exemplar  kärpa  erbjuda  Festuca  ölan- 
dica och  Festuca  ovina  ß glauca  (ocksa  kallad  v.  va- 
ginata  Wimm.  & Grab.),  om  hvilken  ocksa  Hartman 
(11  uppl.)  säger  ”med  sträet  högt  upp  beklädt  af  blad- 
lösa,  halmgula  slidor  fran  föregaende  är”. 

I den  nyss  citerade  afhandlingen  af  Hackel  om- 
talas  äfven  ett  par  andra  morfologiska  tillpassningar 
hos  xerofila  gräs,  nämligen  förekomsten  af  JcnölliJca 
eller  lölclika  vattenupplagrande  uppsvällningar  vid  straets 
bas.  Dylika  ”Kn ollen-  und  Zvviebelgräser”  äro  enligt 
Hackel  i stört  sedt  endast  bekanta  fran  omraden  med 
periodisk  torka.  Da  Hackel  icke  funnit  stärkeise,  fet 
olja  eller  socker  i knölarne,  sa  anser  han  det  vara 
sannolikt,  att  desamma  icke  äro  reservnaringsorgan, 
utan  endast  vattenupplagringsorgan.  Genom  G.  J. 
Johanssons  ’)  vackra  undersökningar  har  det  emeller- 
tid  adagalagts,  att  reservnäringen  hos  en  mängd  gräs 
utgöres  af  egendomliga  inulinartade  ämnen,  sasom 
triticin,  phlein  o.  s.  v.  Knölarne  hos  Phleuni  pra- 
tence  ß)  nodosum  innehâlla  phlein.  Sannolikt  är  det 
samma  förhallande  med  öfriga  gräsknölar  och  likale- 
des  med  ”löken”  hos  Poa  biäbosa.  Detta  hindrar  na- 
terligtvis  icke,  att  icke  dessa  organ  äfven  kunna  vara 
vattenbehällare.  Att  ”löken”  hos  Poa  bidbosa  är  en 

*)  Om  gräsens  kväfvefria  reservnäringsämnen,  särskildt  de 
inulinartade  kolhydraten  (Kgl.  Sv.  Vet.  Akad.  Handl.  Bd.  23). 


198 


tillpassning  till  ett  torrt  klimat  framgar  tydligt  däraf, 
att  den  vid  odling  under  tillräcklig  vattentillgäng  för- 
s vinner.  Af  knölgräs  upp trader  Phleum  pratense  ß) 
nodosum  med  synnerligen  val  utvecklade  knülar  pâ 
Alfvaren.  Poa  bulbosa  anträffades  visserligen  icke  af 
raig  pâ  Alfvaren  ock  är  heller  icke  af  Sjöstrand  be- 
stämdt  uppgifven  för  denna  lokal,  men  val  âtskilliga 
andra  pâ  Öland,  men  da  detta  gras  kan  vâxa  pâ  de 
stora,  torra  kögslätterna  i Baluschistan  (Aitchison), 
dar  det  är  det  allmännaste  graset,  anser  jag  det  icke 
för  osannolikt.  att  det  äfven  förekommer  pâ  Alfvaren. 
Poa  alpina  förekommer  pâ  Alfvaren  i en  särskild  form, 
var.  nodosa , utmärkt  genom  nedtill  knöllikt  tufvigt 
strâ,  men  dâ  alla  exemplar,  jag  pâtraffade  voro  viss- 
nade,  har  jag  icke  kunnat  bilda  mig  nâgon  mening 
om  knölens  betydelse. 


(Forts. 


199 


Om  floran  i nagra  kalktuffer  fran  Vestergötland. 

Af  J.  M.  Hulth. 

Förberedande  meddelande. 

Under  kortare  besök  i Sköfde-trakten  1890  och 
1894  samt  sommaren  1895  ')  har  jag  halt  tillfälle 
att  undersöka  ett  par  kalktuff-förekomster,  om  livilkas 
flora  jag  här  vill  lemna  ett  förberedande  meddelande. 
Jag  hoppas  nästa  sommar  fa  fortsätta  och  komplettera 
undersökningarne,  för  hvilka  jag  sedan  i särskild  upp- 
sats,  belyst  genom  profiler  och  teckningar,  ämnar 
redogöra. 

Den  intressantaste  fyndigheten  är  belägen  strax 
söder  om  Skultorps  järnvägsstation  vid  ett  stenbrott, 
tillhörigt  Herr  Vallström  i Sköfde. 

Platsens  höjd  öfver  hafvet  torde  utgöra  vid  pass 
185  m. 

Kalktuffen  förekommer  i en  backsluttning  mellan 
kalk-  och  alunskifferlagren.  Frän  de  förra  ha  de 
tuffafsättande  källorna  framsprungit,  hvilka  nu  störta 
ned  i det  för  ungefär  15  är  sedan  upptagna  stenbrottet. 
Tuffbildningen  hade  dock  langt  före  detta  afstannat, 
hvilket  man  kan  sluta  af  den  icke  sä  obetydliga  jord- 
betäckningen. 

Lagerföljden,  som  tydligt  künde  iakttagas  i en  ge- 
nom  tuffen  nyligen  sprängd  gang,  var  i hufvudsak 
följande  : Ofver  moränen  läg  svämsand  af  varierande 

mäktighet.  Hvarken  vid  undersökningen  pä  platsen, 
ej  heller  vid  slamning  af  hemförda  prof  künde  nagra 
växtlemningar  upptäckas. 

Ofver  sanden,  stundom  dock  inbäddad  i denna, 
följde  en  liten,  högst  10  cm.  mäktig  zon  af  kalk- 
tuff,  uteslutande  bestäende  af  mossor  i heia,  och  väl 
utvecklade  tufvor.  De  utgöras  (enl.  bestämning  af 
Kand.  E.  Jäderholm)  af  en  enda  art: 

’)  De  1895  gjorda  sainlingarne  ha  dock  ej  ännu  blifvit  be- 
arbetade. 


200 


Arnblystegium  falcatum  (Brid.). 

Pâ  en  stuff  iakttogos  nâgra  ännu  obestärada  blad- 
fragment.  Närmare  undersökningar  skola  som  jag 
boppas  afgöra  arten  af  den  fanerogamflora,  som  vid 
denna  tid  växte  i källsprangens  närbet. 

Mosstuffen  öfverlagras  af  bleke  tili  en  mäktighet 
af  0,80  in.  Bleket  varierar  i färg  och  innehaller  liär 
och  dar  tuffbankar  med  nagon  ej  närmare  bestämbar 
bladmossa.  Pâ  bleket  följer  ett  skikt  med  gulkvit, 
porös  kalktuff.  (högst  30  cm.)  ofvan  och  nedan  be- 
gränsadt  af  svarta  jordfärgade  ränder,  innehällande 
vittrade  tuffbitar.  Tuffen  är  yttersb  rik  pâ  aftryck 
af  växtdelar.  De  hittills  säkert  bestämda  hänföras 
tili  följande  arter: 

Betula  alba  L.  : blad  (talrika).  Möjligen  före- 
komma  bade  B.  verrucosa  och  odor  ata. 

Pinus  silvestris  L.:  en  kotte  (togs  1895). 

Salix  caprea  L.:  blad  (ytterst  talrika)  i alla  stor- 
lekar. 

Salix  cinerea  L.:  blad,  ett  par  stycken. 

Sorbus  Aucuparia  L.  : ett  par  smâ  blad-fragment. 

l'ilia  europœa  L.:  ett  blad. 

Pcltigera  canina  (L.)  Th.  Fr.  : en  bâlflik. 

Ofver  det  af  svarta  ränder  begränsade  tuffskiktet 
vidtager  ett  högst  1,80  meter  mäktigt  lager  af  kalk- 
tuffer,  rika  pâ  växtlemningar. 

De  funna  arterna  äro: 

Acer  platanoides  L.  : ett  bladfragment  i en  stuff 
lillsammans  med  ek  och  hassel. 

Betula  alba  L.:  ett  par  blad. 

Corglus  Avellana  L.:  grenar,  blad  i stör  mängd, 
ett  hanhänge,  fiera  stycken  bägarfoder,  nöt- 
ter  ensamma  eller  i klasar.  Den  rikliga 
förekomsten  af  hassel  är  särskildt  utmär- 
kande  för  detta  tufflager. 

Pinus  silvestris  L.:  en  kotte  (funnen  1895). 

Populus  tremula  L.:  blad. 


201 


Quer  eus  Robur  L.:  fiera  blad. 

Salix  caprea  L.  : blad. 

Salix  cinerea  L.:  blad. 

Sorbits  Aucuparia  L.:  bladfragment. 

TJlmus  montana  Sm.:  ett  par  blad. 

Amblystegiimi  (jlaucum. 

Detta  mäktiga  tufflager  begränsades  ocksa  i sin 
ordning  af  en  svart  rand,  ofvanpa  hvilken  följde  bleke 
och  tufflager,  som  längre  fram  i gangen  nâdde  en 
sammanlagd  mäktighet  af  ända  tili  1,9  m.  Floran 
tycks  vara  likartad  med  ”Ek-hasselzonens”.  Öfver  allt- 
sammans  hvilar  jordbetäckning. 

De  slutsatser,  man  kan  draga  af  denna  kalktuflf- 
fyndighet,  skola  här  blott  antydningsvis  beröras.  Ej 
heller  skall  jag  anställa  nagra  jämförelser  med  andra 
förekomster  eller  den  i dessa  förekommande  floran. 

Bildningen  af  kalktuffen  vid  Skultorp  har  na- 
turligtvis  erfordrat  en  relativt  lang  tid. 

Att  afbrott  i källornas  verksamhet  egt  rum,  fram- 
gar  väl  tydligen  af  de  svarta  vittringsränder,  (7  — 10 
cm.  breda)  som  pâ  vissa  bestämda  nivaer  genomdraga 
kalktuffen. 

Kanske  herrskade  ännu  ett  arktiskt  klimat,  när 
källsprängen  började  flöda  och  svämma  ut  sand  frân 
moränen. 

När  Amblystegium-täcket  inbäddades  i tuff  och 
bleket  afsattes,  hade  väl  klimatet  förbättrats.  Om 
floran  vid  denna  tid  veta  vi  ej  mycket.  Troligen  var 
den  subarktisk. 

Emellertid,  sedan  blekeafsättningen  upphört,  in- 
bäddades i kalktuffen,  som  nu  ater  bildades,  lem- 
ningar  af  en  löfangsvegetation  med  sälj,  björk,  rönn 
och  lind.  Detta  lagers  skarpt  markerade  skilnad 
frân  det  öfver liggande,  betyder  troligen  att  det  re- 
presenterar  en  särskild  afdelning  mot  detta  af  ek  och 
hassel  karakteriserade  lager. 


Bot.  Not.  1895. 


16 


202 


Ek-hasselzonen  visar  oss  representanter  af  en  yppig 
löfäng  med  hassel,  ek,  lönn,  aim  m.  m.,  sädan  man 
ännu  kan  fa  se  den  pa  af  kulturen  mera  orörda  stal- 
len pa  Billingens  sluttningar.  Att  löfängar  fordom 
varit  mycket  allmänna  tram  gar  emellertid  saväl  af 
denna  kalktuff  som  äfven  af  de  mänga  fynd  af  ek 
ocli  hassel,  jag  gjort  i torfmossarne  bade  ofvan  och 
nedan  trapplagret. 


Jag  öfvergar  härefter  att  likaledes  i korthet  om- 
nämna  en  annan  fyndighet,  hvars  växtlemningar  visa 
en  flora,  i hufvudsak  olik  den  nu  pa  platsen  radande. 

Denna  kalktuff  förekommer  i bottnen  af  en  torf- 
mosse,  tillhörig  egendomen  Mariesjö,  strax  norr  om 
Sköfde.  Tuffen,  som  genom  torftägt  och  blekeupp- 
tagning,  blifvit  delvis  blottlagd,  har  afsatt  sig  kring 
ett  stärkt  kallspräng,  som  ännu  flödar.  Eilgang  öf- 
verliggande  lager  ha  enligt  en  i närheten  af  fyndig- 
heten  tagen  profil  utgjorts  af: 
mylla:  12  cm., 
torf:  50  cm., 

bleke:  40  ein., 

Tuffen , hvars  mäktighet  jag  ej  1890  künde  ut- 
röna,  är  hard  och  spröd  samt  mörknar  vid  torkning. 
Den  innehaller  mossor,  som  ännu  äro  obestämda,  samt 
dessutom  talrika  bladaftryck,  hvilka  hufvudsakligen 
utgöras  af  Salices. 

Lektor  A.  N.  Lundström  har  godhetsfullt  gran- 
skat stufferna  och  har  som  siikert  ingaende  bestämt 
blad  af 

Salix  myrtilloides  L., 

Salix  Lapponum  L.  samt  dessutom  S.  myrtilloides- 
hybrider. 

Mindre  säkra  äro  bestämningarne  af 
Salix  phylicifolia  L., 

Salix  ylauca  L., 


203 


Salix  depressa  L. 

För  öfrigt  förekomma  bl.  annat  talrika  blad  af 
Myrtillus  utiginosa  L. 

Dessa  nu  anförda  växtlemningar  antyda  en  i 
trakten  fordom  herskande  flora  med  atminstone  sub- 
glacial  karakter. 

Närmare  undersökningar  af  kalktuffen  och  den 
kringliggande  torfmossen  skola  heit  säkert  ge  utred- 
ningar  om  denna  intressanta  floras  öden  och  utveck- 
lingshistoria. 


I Lerdala  och  Bergs  socknar  vid  Billingens  nord- 
vestra  ända  vistades  jag  nagra  dagar  sommaren  1894 
för  att  studera  därvarande  kalktuffer. 

Jag  kan  emellertid  för  närvarande  icke  säga 
mer  om  dem,  än  att  de  ega  en  stör  mäktighet  och 
tyckas  vara  mycket  fattiga  pa  växtaftryck. 

De  sparsamma  bladaftryck,  som  Annas  i mina 
der  insamlade  stuffer,  äro  att  hänföra  tili  hassel , aim , 
lind  och  sälj.  Nägon  indelning  i zoner  med  olika 
floror  künde  jag  ej  iakttaga,  utan  torde  kalktuffen 
bildats  pâ  en  tid,  som  kännetecknats  af  ofvannämnda 
växter. 

Yid  Stälkvarn  träffade  jag  ett  löst  block  med 
ytterst  talrika  aftryck  af  en  lefvermossa, 

Hepatica  conica  (L.)  [enl.  best,  af  Kand.  E.  Nyman]. 


För  närmare  saväl  geologiska  som  botaniska  de- 
taljer  rörande  ofvannämda  och  andra  kalktuff-fyndig- 
heterna,  skall  jag,  som  sagdt,  efter  fortsatta  under- 
sökningar i särskild  uppsats  redogöra. 


204 


Om  förekomsten  af  Crambe  maritima  L. 
i Finnland. 

Af  P.  Hj.  Olsson. 

En  af  de  växter,  bvilkas  medborgarerätt  i den 
finska  floran  först  under  de  senare  aren  vunnit  er- 
kännande,  är  Crambe  maritima  L.  Uppgifter  om  dess 
förekomst  i landet  anträffas  redan  1765  bos  Kalm 
ocb  1821  bos  Prytz,  men  först  1885  erbölls  exemplar 
af  växten  tili  finska  museet.  Exemplaret  i fräga  in- 
lämnades  af  Professor  O.  M.  Reüter *  *),  som  medde- 
lade  att  detsamma  blifvit  funnet  pä  Skomakarskär 
vid  Tvärminne  by  i Ekenäs  skärgärd,  dar  växten  af 
allmogen  uppgafs  bafva  förekommit  omkring  tio  ärs 
tid,  eburu  den  först  nu  blommade.  Senare  bade  en 
korrespondent  tili  tidniugen  "Folkvännen”  formait,  att 
samma  växt  i stör  mängd  skulle  förekomma  äfven  pä 
Orskär  bolme  i Korps  yttre  skärgärd,  växande  utmed 
stranden  nâgra  famnar  frân  vanligt  vattenständ.  1890 
lämnade  Magister  Enzio  Reuter  ytterligare  bidrag  tili 
kännedomen  om  denna  växts  utbredning  2).  Föredra- 
garen  bade  funnit  exemplar  pâ  Aspö,  Vidskär  ocb 
Jurmo  i sydvästra  skärgarden.  Enligt  uppgift  af  be- 
folkningen  pä  Aspö  ocb  Jurmo,  for  bvilken  Crambe 
under  namn  af  strandkäl  är  allmänt  bekant,  skall 
denna  växt  förekomma  pa  Orskär,  Eiststrandreflan 
m.  fl.  bolmar.  Dess  utbredning  torde  därför  icke 
vara  sä  alldeles  inskränkt  tillägger  br  R. 

Att  detta  antagande  besannar  sig  bar  underteck- 
nad  ofta  varit  i tillfälle  att  konstatera.  Under  flere 
somrars  exkursioner  i sydvästra  skärgarden  bar  jag 
besökt  nästan  bvarje  bolme  ocb  mänga  af  dess  tu- 
sende  klippor  ocb  därvid  antecknat  Crambe  frân  öf- 
ver  30  lokaler. 

•)  Meddelanden  af  Societas  pro  Fauna  et  Flora  Fennica  XIII, 
Hfors  1886.  s.  229. 

*)  Medd.  Soc.  F.  Fl.  F.  XVLH,  Hfors  1891—92,  s.  230. 


‘205 


Första  gangen  jag  var  i tillfälle  att  se  denna 
stätliga  växt  var  i juli  1891  pâ  det  ofvannämnda 
Yidskär.  Holmen  ligger  midt  nte  i fjärden  af  samma 
namn,  omkring  10  km.  fran  Utö  fyrland  och  erbju- 
der  genom  sin  rika  vegetation  det  största  intresse  för 
botanisten.  Särskildt  äro  dess  omväxlande  klippiga, 
steniga  och  sandiga  stränder  lockande  för  dem  som 
studera  dessa  ständorters  vegetation.  Otaliga  Atrip- 
lex-former,  Aster,  Silene  litoralis  och  viscosa,  Salicornia, 
Cakile  och  — Crambe  m.  fl.  hafsstrandväxter  före- 
komma  ymnigt.  Den  sistnämnda  bildade  senaste  som- 
mar  pa  stranden  af  en  vik  at  sydost  ett  bestand  af 
omkring  40  individ,  högväxta,  prydliga  exemplar.  Pâ 
alla  kring  Yidskärsfjärden  belägna  holmar,  där  pas- 
sande  lokaliteter  Annas,  förekommer  Crambe.  Sa  t. 
ex.  pâ  Jurmo,  Skalmörn,  Örskär,  Bokullsandören,  Pat- 
tonskär  och  Storrefven  at  Kökarsidan,  Österskärs  läng- 
land, Transkär,  Björkö  ytterskär  m.  fl.  Österut  här- 
ifran  har  jag  anträffat  Crambe  pâ  Trunsö  langörn, 
där  den  växte  pâ  strandterrasserna  ända  upp  tili  hol- 
mens  krön,  Storörskär  och  Sandholmen  samt  pâ  ett 
par  smâ  holmar  i Borstö  ögrupp.  Nordligare  an  pâ 
Nötö  har  jag  ej  sett  växten.  I Vänö  skärgard  har 
jag  antecknat  strandkälen  fran  tre  lokaler,  i Hnttis 
har  jag  anträffat  densamma  endast  pâ  ett  ställe,  stran- 
den af  Orö.  Otvifvelaktigt  förekommer  den  därstädes 
pâ  flere  Ställen.  Ännu  östligare  befinner  sig  det  of- 
vannämnda fyndstället  vid  Tvärminne.  Fran  nyländ- 
ska  skärgarden  har  jag  mig  ej  bekanta  nagra  andra 
fyndorter.  I Lovisa  skall  arten  dock  anträffats  pä  en 
ballastplats  ]),  men  huruvida  den  inhämtats  dit  direkt 
eller  spridt  sig  själf  är  icke  utredt. 

. I aländska  skärgarden  har  jag  anträffat  arten  pâ 
Sandskär  och  Öland  vid  Kökar  samt  pâ  Klasponskär 
vid  Sottunga.  Pâ  Sandskär  i sistnämnda  skärgärd 

1)  Alcenius,  Otto,  Finlands  kärlväxter,  3 upplagan,  Hfors 
1895,  s.  153. 


206 


är  arten  funnen  af  Magister  Bergroth  1).  Lägger  jag 
ännu  härtill  en  fyndort  i Kökar,  Sandtufvorna,  där 
Stud.  Czarneeki  i är  funnit  växten,  har  jag  omnämnt 
alla  härtills  kända  fynd  af  Crambe  maritima  i Finn- 
land. 

Som  af  dessa  synes  har  denna  vackra  strandväxt 
nu  fatt  fast  fot  i landet  i det  den  förekommer  längs 
heia  hafsbandet  frän  Sottunga  och  Kökar  ända  tili 
Ekenäs.  Den  utbreder  sig  ocksa  allt  vidare.  Atmin- 
stone  har  jag  funnit  detta  vara  fallet  i Korpo  och 
Nagu  skärgardar,  där  jag  i är  fann  växten  pa  flere 
Ställen  där  den  äret  förut  saknades.  Den  sprider  sig 
tydligen  med  tillhjälp  af  vagorna,  alldenstund  endast 
de  stränder,  som  voro  vända  at  ett  tidigare  växt- 
ställe,  befunnos  beväxta  med  Crambe.  Den  torra, 
nötlika  skidan  är  ocksa  synnerligen  egnad  för  detta 
slag  af  fröspridning. 

Men  icke  endast  för  botanisten  erbjuder  denna 
växt  sitt  intresse.  Da  boskapen  gärna  lär  lörtära 
strandkalen  vore  det  skäl  för  skärgärdsbon  att  arbeta 
pa  dess  spridning.  Därigenom  skulle  han  erhalla  ett 
välkommet  bidrag  tili  sitt  knappa  foderförrad  och 
vära  karga,  ödsliga  stränder  skulle  erhalla  en  vacker 
prydnad. 


’)  Bergroth,  Ossian,  Anteckningar  om  Vegetationen  i gräns- 
trakterna  mellan  Aland  och  Aboomrädet.  Hfors  1894,  s.  66  (Sär- 
tryck  ur  Acta  Soc.  F.  Fl.  F.  XI). 


207 


Lichenologiska  notiser. 

Af  Gtüst.  0.  A:n  Malme. 

IV. 

Adjumenta  ad  Lichenographiam  Sueciæ 
meridionalis. 

In  itineribus,  quæ  ad  licbenes  observandos  colli- 
gendosque  annis  1889 — 1891  in  Suecia  meridionali 
suscepimus,  nonnullas  invenimus  novitias  Floræ  sue- 
cicæ,  nonnullas  species  formasve  aut  adbuc  omnino 
ignotas,  aut  ab  auctoribus  neglectas,  confusas  minus- 
que  bene  interpretatas.  Adjumentulis  ad  Licheno- 
graphiam Sueciæ  meridionalis,  collectionibus  tunc  re- 
portatis  suffultis,  in  Botaniska  Notiser  hujus  anni 
pag  137  seqq.  alibique  publicatis  hac  vice  sequentia 
addamus. 

Caloplaca  perfida  n.  sjn 

Crusta  lævigata,  albida,  tenuissima  v.  fere  obsoleta 
(KOH  passim  dilute  roseo-purpurascens),  hypothallo  in- 
distincto.  Apothecia  sparsa  v.  sat  sparsa,  minuta,  ad 
0,25  mm  lata,  adnata  v.  subinnata;  disco  primitus  ur- 
ceolato,  dein  persistenter  piano,  luteo;  margine  palli- 
dioro  (flavo)  primum  elevato  crassoque,  dein  ± ex- 
planato. 

Excipulum  strato  corticali  pseudoparenchymatico 
inferne  crassiusculo,  superne  attenuato;  strato  medul- 
lari  gonidiis  magnis,  usque  ad  15  /a  crassis,  referto  ; 
margine  proprio  demum  bene  evoluto.  Thecium  60 
— 75  /a  altum,  epithecio  granuloso  flavo  v.  flavoful- 
vescente,  hypothecio  incolorato  strato  gonidiifero  im- 
posito.  Paraphyses  sat  graciles,  gelatinam  copiosam 
percurrentes,  apicibus  clavatis  nonnihil  articulatis,  in- 
terdum  paullulum  ramosis  sat  cohærentes.  Asci  pri- 
mum subcylindrici,  dein  inflati,  membrana  apice  in- 
crassata.  Sporæ  12-næ — 16-næ,  vulgo  distichæ,  late 


208 


ellipsoideæ,  polaridyblastæ  isthmo  distincto,  8 — 11  ju 
longæ,  (5 — )5,5 — 6,5  fi  crassæ. 

KOH  thecium  roseo-purpurascit  (præsertim  epithe- 
cium);  J.  apices  ascorum  intense,  ceteræ  partes  thecii 
dilute  coerulescunt ; HN03  nihil  agit. 

Externo  habitu  in  memoriara  revocat  formas  sub-ecru- 
staceas  Caloplacce  pyraceæ  (Ach.)  Th.  Fr.,  ad  quam  sese  ha- 
bet fere  ut  Lecanora  Neuschildii  (Körb.)  Hedl.  ad  L.  atro- 
purpureani  (Schær.)  Hedl.;  differt  imprimis  dimensionibus 
numeroque  sporarum  apotheciisque  minoribus.  Lecanora  ceri- 
nella  Nyl.  solummodo  e descriptione  sat  manca  brevique  (in 
Flora  1872,  pag.  427  data)  nobis  est  nota.  Sporis  paucio- 
ribus  differre  videtur;  forsan  a specie  supra  descripta  tarnen 
non  diversa. 

Cortices  Fraxini  incolentem,  sociam  Lecanorœ  Ha- 
geni  (Ach.)  Körb,  et  Lecaniœ  cyrtellœ  (Ach.)  Th.  Fr  , 
ad  Esperöd  prope  Kivik  Scaniæ  orientalis  anno  1890 
legimus. 

Bacidia  intermissa  (Nyl.)  Malme. 

Crusta  tenuissima,  granulosa  v.  granuloso-leprosa, 
cinerascens  v.  albida  v.  cinereo-viridis,  indeterminata, 
hypothallo  indistincto.  Apothecia  sat  sparsa,  parva,  0,5 
— 0,75  mm.  lata,  sessilia  v.  leviter  elevata  v.  rarius 
fere  adnata:  disco  primitus  plano,  dein  plano  persi- 
stente v.  ± convexo,  nigro  v.  fusconigro  v.  castaneolo; 
margine  vulgo  pallidiore,  opaco,  tenui,  demum  exte- 
nuato  sæpeque  excluso. 

Excipuli  pars  marginalis  sat  crassa,  ex  hyphis 
radiantibus  conglutinatis  contexta,  extus  incolorata, 
intus  vulgo  dilute  fuscescens.  Thecium  80 — 100  ju 
altum,  superne  coeruleo-  v.  olivaceo-violaceum  v.  sor- 
dide coeruleum,  ceterum  incoloratum,  hypothecio  in- 
colorato  vel  fuscidulo.  Paraphyses  sat  laxe  cohæren- 
tes,  apicem  versus  interdum  parce  ramosæ,  distincte 
breviterque  clavatæ  v.  capitato-clavatæ  (sat  crebre  at 
indistincte  septatæ).  Asci  clavati.  Sporæ  octonæ,  in 
ascis  spiraliter  contortulæ,  pluriseptatæ  (septis  vulgo 


209 


12 — 15),  altero  apice  longe  attenuatæ,  (45 — )50 — 60 
( — 65)  fi  longæ,  2 — 3 fi  crassæ. 

J.  thecinm  coerulescit,  dein  ± sordide  fulvescit. 
KOH  partes  coloratæ  excipuli  hypotheciique  violascunt, 
parte  superiore  thecii  smaragdulo-coerulescente.  HN03 
apices  paraphysum  coeruleoviolascunt. 

Cum  compluribus  Bacidiæ  speciebus  fuit  confusa.  A 
B.  alrosanguinea  (Schær.)  Th.  Fr.,  B.  Friesiana  (Hepp) 
Körb,  et  affinibus  thecio  altiore  etc.  differt;  a B.  acerina 
(Pers.)  Arn.  paraphysum  indole  apotheciisque  minoribus  etc., 
a B.  endoleuca  (Nyl.)  Kickx  sporis  gracilioribus,  apotheciis 
magis  elevatis  etc.,  ab  utroque  reactione  KOH  in  parte  supe- 
riore thecii  provocata  est  distincta.  In  vicinitate  B.  mus- 
conim  (Sw.)  Arn.  collocanda  videtur. 

Jam  in  Arnold  exs.  (n.  283)  sub  nomine  B.  Frie- 
sianœ  ß violacées  distributa  est  hujus  speciei  forma  abieti- 
cola  umbrigeua,  quam  iterum  commémorât  celeberr.  Arnold 
in  Flora  1871,  pag.  54;  utroque  loco  sine  ulla  descriptione. 
Dein  in  Arn.,  Lieh,  fränk.  Jura,  pag.  187  ut  propria  spe- 
cies proposita  est.  Th.  M.  Fries  earn  ad  B.  acerinam  (Pers.) 
Arn.  pertinere  suspicatur  (Lieh.  Scand.  pag.  347).  — In 
Flora  1872,  pag.  355  celeberr.  Nylander  sub  nomine  Lcci- 
deæ  intermissce  formam  describit  alnicolam,  in  Nericia  lectam, 
postea  a Th.  M.  Fries  ut  formam  paullum  recedentem  ad 
B.  endoleucam  (Nyl.)  Kickx  relatam.  — Quæ  formæ  omnino 
confluunt  ad  eandemque  pertinent  speciem,  cui  unicum  nomen 
descriptione  suffultum,  adhuc  publici  juris  factum  retinen- 
dum  est. 

De  Lecidea  absistente  Nyl.  (Flora  1869,  pag.  295)- 
specimine  non  viso,  certain  opinionem  enuntiare  non  audemus; 
e descriptione  diversa  videtur.  — Quid  sit  Lecidea  inter- 
missa  Nyl.,  de  qua  jam  in  Flora  1871,  pag.  55  mentionem 
facit  celeberr.  Arnold,  nescimus.  Si  est  species  supra  de- 
scripta,  nullo  pacto  cum  B.  propingua  (Help)  Arn.  conjungi 
potest  (ut  jam  monuit  Th.  M.  Fries,  Lieh,  scand.  pag.  354). 

Specimina  scandinavica  Inijus  speciei  examinavi- 
mus:  e Sudermanlandia  : Björkvik  et  St.  Malm,  nbi 
in  regions  pineto-montana  sat  copiosa  occurrit,  sæpe 
socia  Lecideœ  lielvolæ  (Körb.)  Th.  Fr.,  Micarece  pra- 
sinœ  Fr.,  Baddies  acerinœ  (Pers.)  Arn.  etc.  (ad  Pi- 
"ceam  abietem,  Alnum  glutinosam  et  rarissime  ad  Sa- 


210 


licem  ciueream;  ipsi)  ; Nericia:  Götlunda  (alnicola; 
Blomberg)  et  Almby  (abieticola,  sub  nom.  Bacidiœ  ace- 
rince;  Hellbom);  Dalslandia:  Hafverud  (abieticola,  sub 
nom.  Bacidiœ  atrosanguineœ ; Hulting);  Bahusia:  Oroust 
(abieticola,  sub  nom.  Bacidiœ  atrosanguineœ  ; Hellbom)1). 
Verisimiliter  late  in  Suecia  distributa. 

Præterea  vidimus  ex  Aberfeldy  Scotiæ  (abieticola, 
sub  nom.  B.  eftusœ),  e Tatra  Hungariæ  (abieticola, 
sub  nom.  B.  arceutinœ ?;  Lojka)  et  e Bavaria:  Eich- 
stätt (Arn.  exs.  283). 

Lecidea  enalliza  Nyl.  var.  subplana  n.  var. 

Crusta  tenuissima,  æqualis,  albida  (KOH  immu- 
tata),  indeterminata.  Apotliecia  sparsa,  minuta,  0,2 — 
0,3  mm.  lata,  primitus  marginata,  sæpe. persistenter 
plana,  rarius  demum  convexiuscula,  opaca,  nigra. 

Excipuli  pars  marginalia  sat  tenuis,  ex  hyphis 
radiantibus  conglutinatis  contexta,  dilute  fuliginea  v. 
castaneo-fuliginea.  Thecium  40  — 50  ju  altum,  inco- 
loratum  v.  dilute  fuscidulum,  hypothecio  dilute  fuligi- 
neo-fusco,  rarius  fere  incolorato.  Paraphyses  sat  laxe 
cohærentes,  simplices,  1 — 1.5  /n  crassæ,  distincte  ca- 
pitato-clavatæ  (clava  usque  ad  4 //  crassa  fuliginea). 
Asci  late  clavati.  Sporæ  vulgo  16-næ,  simplices,  fu- 
siformi-oblongæ  v.  subellipsoideæ,  (4 — )5  — 7(  — 7,5)  fi 
longæ,  1,75 — 2,25  /u  crassæ. 


')  Ad  hanc  speciem  quoque  pei’tinent  specimina  smolandiea 
(e  Femsjö)  in  Th.  M.  Fries,  Lieh,  scand.  pag.  338  allata,  quæ 
crusta  paullulo  melius  evoluta  apotheciisque  margine  sæpissime 
persistente  nitiduloque  paullulum  differunt.  Vera  Bacidia  endo- 
lenca  (Nyl.)  Kickx  (Hepp  exs.  26,  Zwackh  exs.  337)  nobis  nondum 
e Suecia  adfuit. 

Etiam  specimina  alnicola  e Dunker  Sudermanlandiæ  (in 
Bot.  Not.  hujus  anni,  pag.  98,  commemorata)  et  salicicola  e Ve- 
stermo  ejusdem  provinciæ,  quæ  sub  nom.  Bacidiœ  endoleucœ  nobis 
benevole  communicavit  reverendissimus  BLOMBERG,  speciei  supra 
descriptæ  sunt. 


211 


Thecium  J.  coerulescit,  dein  ± sordidescit;  neque 
KOH  neque  HN03  ulla  mutatio  coloris  provocata. 

Apotheciis  minoribus  sæpe  persistenter  planis,  sporis 
minoribus,  hypothecio  sæpe  pallidiore  paullulum  differt  a Le- 
cidea  enalliza  Nyl.  (Th.  Fr.  Lieh,  scand.  pag.  519),  cujus 
var.  corticola  esse  videtur. 

Ad  corticem  Piceæ  abietis  ad  Sörgölet  par.  St. 
Malm  Sudermanlandiæ  sociam  Lecideœ  plusiosporœ  (Th. 
Fr.  & Hult.)  ß betidicolæ  (Kullh.)  Hedl.  sat  parce 
legi  mus. 

Buellia  coniopta  (Nyl.)  Malme. 

Syn.  : Lecanora  coniopta  Nyl.  Flora  1873,  pag. 
19;  Leigth.,  The  Lichen-flora  of  Great  Britain  (1879), 
pag.  216. 

Crusta  crassa  riinoso-areolata,  areolis  planis  v. 
leviter  convexis  rimulosis,  cinerea  v.  fuscocinerea  v. 
fusca  (KOH  immutata),  hypothallo  concolore  v.  paul- 
lulo  obscuriore.  Apothecia  sat  sparsa,  usque  ad  1 
mm.  lata,  innata  v.  adpressa;  disco  primitus  plano, 
dein  sæpe  ± conyexo,  opaco,  fusconigricante  v.  nigro; 
margine  pallidiore  parum  elevato  demum  sæpe  excluso. 

• Excipulum  omnino  lecideinum:  pars  marginalis 
nulla  gonidia  fovens,  hyphis  irregulariter  intricatis  v. 
pro  parte  radiantibus  contexta,  intus  incolorata  y.  fu- 
scidula,  extus  fuscescens.  Thecium  80  — 100  /u  altum, 
superne  fulvofuscescens,  ceterum  incoloratum,  hypo- 
thecio crasso  pallido,  sordidulo  v.  dilute  fuscescente. 
Paraphyses  sat  firmæ  crassæque,  apicibus  parce  ramo- 
sis,  uno  alteroque  septo  articulatis  leviterque  clayatis 
sat  cohærentes.  Asci  clavati.  Sporæ  octonæ,  dybla- 
stæ,  ellipsoideæ  v.  raro  suboblongæ,  medio  vulgo  non 
constrictæ,  episporio  inæqualiter  incrassato  (±  placo- 
diomorphæ),  18 — 22( — 24)  ju  longæ,  8 — 11(  — 13)  ju 
crassæ.  Spermatia  v.  pycnoconidia  bacillaria  tenuis- 
sima,  recta  v.  leviter  curvula,  4 — 5 fx  longa,  0,5  — 
0,7  /u  crassa. 


212 


Stratum  medulläre  crustæ  J.  uon  reagens.  The- 
cium  J.  intense  persistenterque  coerulescens;  KOH, 
HNO  3 niliil  agunt. 

Vera  est  Buélliœ  sp.  (neque  lUnodinæ ) B.  rinodinoidi 
Anzi  (Th.  M.  Fries,  Lieh,  scand.  pag.  602)  affinis.  Speci- 
mina  authentica  Lecanorce  conioptce  Nyl.  non  vidimus,  quare 
determinatio  non  omnino  certa  est;  de  structura  excipuli 
nihil  affert  celeberr.  Nylander. 

In  Flora  ejusdem  anni,  pag.  68  alia  describitur  IjCCCi- 
norce  species  sporis  dyblastis,  fuscis,  spermatiis  breviter  ba- 
cillaribus,  L.  sciodes,  Nyl.,  quæ  e descriptione  nullo  modo  a 
L.  coniopta  Nyl.  differre  videtur. 

Specimina  speciei  supra  descriptæ  reportavimus 
e Stenshufvud  Scaniæ  orientalis  (anno  1890)  nec  non 
e rupibus  ventosis  insularum  Yäderöarna  Babusiæ 
(anno  1891),  ubi  sat  copiose  occurrit. 

In  Botaniska  Notiser  1890,  pag.  164  descri- 
bitur Rinodina  biatorina  Körb,  ß budlioidcs  A.  Berg. 
Ut  vero  jam  e descriptione  manca  brevique  concludi 
licet,  ei  nihil  inest  commune  cum  Rinodina  biatorina 
Körb.  (Th.  Fr.  Lieh,  scand.  pag.  207),  sporis  majori- 
bus  episporio  valde  incrassato  facillime  dignota.  Spe- 
cimina e Kullaberg  Scaniæ  (loco  classico),  ab  amico 

A.  Berg  lecta  determinataque,  non  nisi  formam  sistunt 

Buelliæ  myriocarpæ  (D.C.)  Mudd : crusta  sat  tenui 

rimoso-areolata  y.  paullulum  verrucosa,  argillaceo-cine- 
rea  (KOH  immutata);  apotheciis  adnatis,  0,5 — 0,75  mm. 
latis,  planis  marginatisque,  rarius  demum  convexiuscu- 
lis,  nigris.  Interna  apothecii  structura  nullo  modo  a 

B.  myriocarpa  (f.  stigmat  a (Körb.))  recedit.  Sporæ 
11 — 14  ju  longæ,  6 — 8 latæ. 

Verisimiter  e loco  natali  pendet  habitus  nonnihil 
diversus  hujus  plantæ. 

Aliam  hujus  speciei  formam  reportavimus  e Sca- 
nia orientali  litorali  (ex.  gr.  ex  Âhus).  Crustam  ha- 
bet fuscam  v.  fuscocinereatn  (hyphis  non  amyloideis), 
sat  tenuem,  verruculosam  v.  rimoso-areolatam,  hypo- 
thallo  obscuro.  Habitu  sat  insignis,  at  apothecia  nul- 


218 


lam  offeruut  differentiam  a forma  vulgari  saxicola. 
Sporæ  12  — 17  ju  longæ,  6 — 7( — 8)  fi  crassæ.  No- 
minanda  /.  demi sscefo rmis,  si  placet. 

Saxa  lapidesque  incolit.  (Contra.) 


Tvänne  Piloselloider  frati  Halmstadstrakten. 

Af  K.  O.  E.  Stenström. 

Under  Hieracium-exkursioner  i trakten  af  Halm- 
stad  sommaren  1890  fästades  min  uppmärksamhet  vid 
tvänne  väl  markerade  former  af  den  intressanta  grupp 
af  Piloselloiderna,  som  Nägeli  och  Peter1)  sammanfattat 
i spec.-namnet  H.  Peleterianum  Mér.  — ett  namn  som 
emellertid  enligt  Norelin  2)  bör  utbytas  mot  H.  mac- 
rolepideum  Norrl. 

flepresentanterna  för  denna  formgrupp  liafva  en 
stör  utbredning:  frän  södra  Europas  alptrakter  (syd- 
vestra  Sclrweitz  och  Piemont  (’’das  gegenwärtige  Haupt- 
gebiet der  Species”  N.  & P.  s.  129)  — Siebenbürgen) 
tili  Skandinavien  och  norra  Ryssland. 

Med  afseende  pâ  formernas  i de  olika  trakterna 
aider,  sä  synas  de  sydeuropeiska  vara  betydligt  äldre 
än  de  skandinaviska.  De  förra  torde  redan  hafva 
nâtt  höjdpunkten  i sin  utveckling  eller  kanske  sna- 
rare  öfverskridit  detta  stadium  (jfr  N.  & P.  s.  129), 
de  senare  âter  befinna  sig  i ett  längt  tidigare  skede  3). 

')  C.  v.  Nägeli  und  A.  Peter,  Die  Hieracien  Mittel-Europas. 
Piloselloiden.  München  1885. 

2)  J.  P.  Norrlin,  Adnotationes  de  Pilosellis  fennicis.  Acta 
societatis  pro  Fauna  et  Flora  Fennica  II.  n.  4.  Helsingfors  1884. 
s.  56  samt  Densamme,  Bidrag  tili  Sfcand.  halföns  Hier acium flora. 
Ibidem  III.  n.  4.  1888.  s.  18. 

3)  Jfr.  H.  Dahlstedt.  Bidrag  till  sydöstra  Sveriges  Hiera- 
ciumflora.  Kongl.  Sv.  Vet.  Ak.  handlingar.  28.  N:o  15.  Stock- 
holm 1890.  s.  15. 


214 


Därpa  tyder  bl.  a.  den  större  formrikedoraen  hos  de 
skandinaviska,  hvaraf  man  med  fog  plägar  sluta  tili 
en  starkare  (yngre)  lifskraft. 

Sä  vidt  man  kittills  har  sig  bekant,  uppträder 
macrolepideum-gruppen  knappast  nagonstädes  i större 
saväl  individ-  som  formrikedom  än  pa  den  danska, 
men  tili  sin  naturbeskaffenket  mera  om  Sverige  erin- 
rande  ön  Bornholm1).  Här  förefaller  det  som  om  grup- 
pen agde  ett  maximum  af  lifskraft:  mänga  väl  af- 
gränsade  former,  otaliga  andra  af  ofta  högst  afvikande 
utseende  men  genom  öfvergangar  förenade  med  de 
mera  ’’typiska”  d.  v.  s.  centrala.  I östra  Sverige 
âter  tyckes  gruppen  ännu  vara  stadd  i morgonrod- 
naden  af  sin  utveckling:  pa  lämpliga  lokaler  ymnigt 
uppträdande  och  svagt  dififerentierade  former,  som 
städse  äro  sammanbundna  genom  talrika  öfvergangsled. 

H.  macrolepideum-gruppen  skiljer  sig  ifrân  U. 
Pilosella- Serien  genom  de  korta  homofylla  stolonerna. 
Denna  karaktär  utmärker  emellertid  äfven  H.  Hoppe- 
anmn  Schult.,  som  dessutom  kännetecknas  genom  sina 
breda  och  trubbiga  kolkfjäll.  Hvad  de  skandinaviska 
macrolep.  formerna  beträffar,  t.  ex.  den  första  af  de 
här  nedan  beskrifna,  sä  äro  dock  ofta  särskildt  de 
yttre  holkfjällen  mer  eller  mindre  trubbiga  och  af  en 
mer  eller  mindre  äggrund  eller  triangulär  form,  och 
stundom  anträffas  ff,  som  knappast  kunna  skiljas  frän 
den  värkliga  H.  Hoppeanum  2).  Denna  har  emeller- 
tid (enligt  N.  & P.)  en  mera  sydlig  och  östlig  ut- 
bredning. 

De  här  nedan  beskrifna  tvänne  macrolep.  for- 
merna stä  jämförelsQvis  langt  ifrân  hvarandra  (äro 
endast  mera  aflägset  besläktade)  och  äro  af  ett  sär- 
skildt intresse  sasom  ägande  förmedlande  karaktärer 

‘)  En  närmare  redogörelse  för  en  del  bornholmska  hieracier 
hoppas  jag  snart  fa  tillfälle  att  publicera. 

J)  Jfr.  H.  Dahlstedt,  Herbarium  Hieraciorum  Scand.  Cent. 
VI.  N:o  14  a.  — Jfr.  ocksa  Norrlin,  Adnotationes,  noten  s.  52. 


215 


mellan  den  alpinska  ” Peleterianuni”  och  den  östsven- 
ska  sabuJosorum  Dahlst. 

H.  mallotum  n. 

Involucrum  valde  pilosum  squamis  lat  is , folia  oblonrja. 

Rhisoma  subcrassum,  elongatum.  Stolones  sæpius 
2 — 3,  breves,  florendi  tempore  ad  5 cm.  longi,  crassi- 
usculi,  simplices,  macro  atque  homophylli,  niveo-tomen- 
tosi,  eglandulosi,  pilis  confertis  mollibus  albidis  ad  5 
mm.  longis  vix  vel  levissime  denticulatis  instructi. 

Folia  stolonum  c.  5 evoluta,  foliis  basalibus  ro- 
sulariis  æquantia  vel  etiam  majora,  ad  9 cm.  longa 
1 ,5  cm  lata,  oblonga — oblonge-lanceolata,  obtusa — 
acutiuscula  in  petiolum  latum  attenuata,  eglandulosa, 
supra  viridia  sparsim  et  breviter  (c.  2 mm.)  — (fol. 
superiora)  sat  dense  et  sat  longe  (c.  5 mm.)  pilosa 
effloccosa,  subtus  ± albicantia  stellato-floccosa — tomen- 
tosa  vix  vel  parum  pilosa  nervo  dorsali  leviter  pro- 
minente; fol.  basalia  here  ut  stolonum  inferiora.  Scapi 
utplurimum  2 —4,  ad  35  cm.  alti,  médiocres,  erecti 
— adscendentes,  monocephali,  2 — 3-squamosi,  vire- 
scentes,  superne  leviter  colorati,  parum  stellati  basin 
versus  atque  sub  involucro  (±  cano-floccosi,  pilis  raris 
— sparsis  1 — 2 mm.  longis  patentibus  albidis  basi  bre- 
vissime  atris  glandulisque  minutis — minutissimis  (c. 
0,25  mm.  longis)  atris  raris — (summo  apice)  densi- 
usculis  vel  densis  vestiti.  Involucrum  atroviride,  c.  11 
(10 — 12)  mm.  altum  5 — 6 mm.  latum,  basi  sat  sen- 
sim  in  scapum  attenuatum  (±  turbinatum),  hand  mul- 
tum  floccosum,  parum  conspicue  glandulosum,  pilis 
confertis  2 mm.  longis  sordescentibus  patentibus  flexu- 
osis  vestitum.  Squamae  inæquales,  imbricatæ,  latæ 
(ad  2,25  mm.),  immarginatæ — (interiores)  magis  ma- 
gisque  late  atque  pallide  marginatæ,  extimæ  sub- 
laxæ  breves  triangulares — triangulari-ovatæ  acumi- 
natæ  obtusiusculæ,  intermediæ  oblonge  ovales  acutiu- 
sculæ,  intimæ  apice  angusto  evidentius  acuto,  summo 


216 


apice  (brevissimo)  apud  omnes  subnudo  et  in  interio- 
ribus  leviter  colorato.  Calathidium  maxime  flavum 
— sulphureum,  28  — 32  mm.  latum,  ligulis  margina- 
libus  laceratis  arachnoideis  extus  ± purpureo-striatis 
involucrum  6 — 8 mm.  super  antibus.  Stylus  eodem 

fere  colore  ac  flores. 

Framför  allt  utmärkt  genom  holkarnas  starka 
och  utspärrade  harbeklädnad,  som  förlänar  dem  ett 
lurfvigt  utseende-  (däraf  namnet).  I detta  afseende 
öfverensstämmer  den  mera  med  de  alpinska  macrole- 
pidea,  till  de  vegetativa  delarnas  behâring  âter  när- 
mar  den  sig  de  östsvenska  sabulosorum-formerna.  Till 
holkarnas  utseende  och  färg  star  den  för  öfrigt  mera 
isolerad  och  förhäller  sig  härutinnan  tvärtom  mot  den 
följande,  hvars  färgskiftning  m.  m.  är  liksom  mera 
”pa  modet”  isynnerhet  hos  Pilosella-gruppen.  — De 
sma  fjällen  pa  holkskaften  hafva  ett  mera  obestämdt 
läge.  Yanligen  sitta  1 — 2 nära  hvarandra  strax  un- 
der holken  samt  ett  2:dra  eller  3:dje  pa  längre  af- 
ständ  härifran,  dock  vanligen  ofvan  skaftets  midt, 
ehuru  äfven  ej  sällan  mer  eller  mindre  längt  nedan- 
för  midten.  Huruvida  man  âter  i förekomsten  af 
fjäll  pa  skaftet  kan  sluta  tili  att  denna  och  andra 
närstaende  former  äro  mera  beslägtade  med  H.  Pilo- 
sella  an  med  H.  macrolepideum  (Peleterianum)  och 
H.  Hoppeanum  sâsom  visande  en  tendens  tili  förgre- 
ning,  det  torde  vara  mera  tvifvelaktigt.  Äfven  dessa 
(H.  macrolep.  och  Hoppean.)  äga  dylika  fjäll,  särskildt 
tydligt  hos  H.  Hoppean.  subsp.  testimoniale  Næg.  ‘) 

H.  grammophyllum  n. 

Involucrum  glandulosum  parum  pilosum , folia  ± 
linearia  setulifera. 

Rhizoma  mediocre.  Stolones  breves  c.  2 cm. 
longi,  subtenui,  floccosi  et  pilosi  fere  ut  præcedentis, 


1 Jfr  Hieracia  Nägeliana  N:o  1. 


217 


homopkylli,  foliis  4 — 6 evolutis.  Folia  subangu- 
stissima  ad  7 cm.  longa  3 — 6 mm.  lata,  linearia — 
lanceolata,  acuta,  integerrima  vel  levissime  repanda, 
eglandulosa,  supra  prasinata  effloccosa  setulis  ad  5 
mm.  longis  vestita,  subtus  pallidiora — albicantia  ± 
stellato-floccosa  præsertim  secundum  costam  sparsim 
pilosa  nervo  dorsali  vix  prominente.  Scapi  complures, 
monocepbali,  c.  2-squamosi,  erecti — adscendentes,  sub- 
tenui,  17 — 22  cm.  alti,  ± colorati,  inferne  levis- 
sime superne  densius  floccosi  usque  a basi  sparsim 
sub  involucro  dense  vel  conferte  glandulosi  glandulis 
robustis  atris  vel  apice  + luteis  partim  minutis  (ad 
0,5  mm.  longis)  partim  c.  duplo  longioribus  pilisque 
albidis  solitariis  ad  2 mm.  longis  immixtis  vestiti. 
Involucrum  10 — -11  mm.  altum  6 mm.  latum,  basi 
leviter  rotundatum — subtruncatum,  atrovirescens,  dense 
glandulosum,  hand  multum  floccosum,  in  squamis  ex- 
terioribus  præsertim  apicem  versus  ± pilosum,  glan- 
dulis atque  pilis  ceterum  ut  in  scapo.  Squamce  sat 
æqualibus,  ad  1,75  mm.  latæ,  ± viridi-marginatæ, 
extremæ  anguste  triangulares  vel  e basi  leviter  ovata 
elongate  triangulares  obtusiusculæ,  interiores  anguste 
oblongæ  acuminatæ  apice  ± coloratæ  acutæ.  Cala- 
thidium  i flavidum,  26 — 30  mm.  latum,  ligulis  mar- 
ginalibus  parum  laceratis  leviter  arachnoideis  extus 
stria  vel  vitta  purpurea  coloratis  involucrum  6 — 7 
mm.  superantibus.  Styli  color  idem  ac  florum. 

Lätt  igenkänd  pâ  de  smala,  mer  eller  mindre 
jämnbreda  bladen,  som  för  öfrigt  genom  sin  stärkt 
framträdande  bärbeklädnad  mera  erinrar  om  alpinska 
än  om  östsvenska  samsläktingar.  G-enom  de  glan- 
dulösa  bolkarna  âter  närmar  den  sig  mera  den  öst- 
svenska H.  sabulosorum  Dahlst.,  liksom  den  ock  i 
detta  afseende  öfverensstämmer  med  H.  subpeleteria- 
num  N.  & P.  ß tonsum  N.  & P.  (=  H.  Pilosella  var. 
Peleterianum  i Lindeb.  Hierac.  Scand.  exsicc.  N:o  2 
part.).  — Sâsom  det  redan  under  den  föregaende  näm- 


Bot.  Not.  1895 . 


17 


218 


des,  har  H.  grammophyllum  till  holkarnas  färgteck- 
ning  en  stor  likhet  raed  mânga  andra  Piloselloider, 
sa  t.  ex.  med  den  starkare  hâriga  H.  villipes  Dahlst. 
Hierac.  exsicc.  Fase.  IV.  N:o  6,  den  hârigare  mindre 
glandulösa  H.  subcrassescens  Dahlst.  Herb.  Hier.  Scand. 
Cent.  VI.  N:o  74,  den  med  nâgot  kortare  holkar  fër- 
sedda  H.  crassistolonum  Dahlst.  ibidem  Cent.  VIII  N:o 
3,  den  hârlësa  H.  pauperculum  Dahlst.  ibid.  Cent.  VIII. 
N:o  4,  den  med  lânga  spetsiga  holkfjäll  fërsedda  H. 
exacutum  Norrl.  Herb.  Pilosell.  fenn.  Fase.  I.  N:o  4, 
den  starkare  och  mërkare  hâriga  H.  concrescens  Norrl. 
Hier,  exsicc.  Fase.  I.  N:o  5,  vidare  en  aflägsnare 
likhet  med  de  blekare  holkarna  hos  H.  uniigerum  Norrl. 
ibid.  N:o  12  och  H.  firmistolonum  Dahlst.  modif.  Cent. 
VI.  N:o  91,  m.  fi. 


219 


Literatu  röfversigt. 

Svensk  botanisk  literatur  1894. 

Af  Th.  O.  B.  N.  Kkok. 

A.  I Sverige  tryckta  arbeten  eller  uppsatser. 

Agardh , J.  G .,  Analecta  algologica.  Observationes  de  spe- 
ciebus  algarum  minus  cognitis  earumque  dispositione. 
Lundæ.  4:o.  Continuatio  I.  Formis  Berlingianis  [tit.  ; 
144  s.  -f  2 tafl.].  Continuatio  II.  Typis  expressit  E. 
Malmström  [1)8;  1 s.  + 1 tall.]. 

Ur  Acta  Univ.  Lundensis,  tom.  29  ocli  30. 

Ander sson,  Gunnar , Om  senglaciala  och  postglaciala  aflag- 
ringar  i mellersta  Norrland.  — Stockholm,  Geol  Foren. 
Förh.,  bd.  16:  s.  531—575;  666—708. 

Äfven  särskildt,  med  dubbel  pag.  8:o  [88  s.].  — Dia- 
tomaceer  bestämda  af  P.  T.  Cleve  [s.  668 — 74;  682 
—89  = 48  - 54  ; 62—69], 

— , se  literaturfört.  för  1893. 

Areschoug,  F.  IV.  C.,  Det  fanerogama  embryots  nutrition. 
Inbjudning  tili  . . . filosofie  doktors  promotion  . . . i 
Lund  ...  d.  31  maj  1894.  Lund.  E.  Malmströms 
boktryckeri.  4:o  [36  s.]. 

Äfven  särskildt  [tit.;  21  s.].  — Äfven  i Acta  Univ. 
Lundensis,  tom.  30. 

Arnell,  H.  Willi.,  Moss-studier.  — Botan.  Notiser  1894:  s. 
49—63. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

B —n,  J.,  Björken  + Enen.  — Skogsvännen  1894:  s.  39— 
44;  49-53. 

Berg , A.,  En  ny  form  af  Torilis  Anthriscus  (L.)  Gmel.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  108 — 109. 

Berggren , G.  F.,  Bidrag  tili  historien  om  potatisodlingens 
införande  i Sverige.  — K.  Landtbruks-ak.  Handl.  och 
Tidskr.  33:  s.  21-36. 

Borge , 0.,  Süsswasser  — Chlorophyceen  gesammelt  von  Dr. 
A.  Osw.  Kihlman  im  nördlichsten  Russland,  Gouverne- 
ment Archangel.  Mit  3 Tafeln.  — Stockholm.  Kungl. 
boktryckeriet,  P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o  [41  s.]. 
— Sv.  Vet.-Ak.  Handl.,  Bihang,  bd.  19.  Afd.  III.  N:o  5. 

Äfven  särskildt. 

— , Über  die  Rhizoidenbildung  bei  einigen  fadenförmigen 
Chlorophyceen.  Akad.  afh.  . . . i Upsala  . . . för  filos. 
doktorsgrad  cl.  14  nov.  1894.  Upsala.  Upsala  Nya 
Tidniugs  Aktiebolags  tr.  8:o  [61  s.  -)-  2 Tab.]. 

Äfven  utan  disputationstitel. 


220 


Botaniska  Notiser  for  âr  1894  . . . utgifne  af  C.  F.  0.  Nord- 
stedt.  — Med  19  figurer  i texten.  — Lund.  Berliugska 
boktryckeri-  och  stilgjuteri-aktiebolaget.  8:o  [tit.;  IV; 
*274  s.]. 

Cleve , P.  T.,  Synopsis  of  the  naviculoid  Diatoms.  Part.  1. 
With  5 plates  + talrika  fig  i texten  . Stockholm. 
Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner.  4:o  [194; 
5 s.\ 

Utgör:  K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl..  bd.  26.  N:o  2. 

— , Redogörelse  for  de  svenska  hydrografiska  undersökuin- 
garne  âren  1893—1894  ...  II.  Planktonundersökningar, 
Cilioflagellater  och  Diatomaceer.  Med  2 taflor.  Ibid. 
8:o  16  s.  . — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl.,  Bihang,  bd.  20. 
Afd.  III.  N:o  2. 

Äfven  särskildt. 

— , se  Nor  disk  familjebok. 

E ...  d,  Märkvärdiga  trad.  - Skogvaktaren  4:  s.  81 — 88. 
Ekstavi,  Otto,  Om  monströst  utbildade  halkfjäll  bos  Lappa 
minor  L.  — Botau.  Notiser  1894:  s.  31 — 32. 

Afven  särskildt,  rued  oförändr  pag.  8:o. 

— , Teratologische  Beiträge.  — K.  Vet.-Ak.  Öfversigt  51: 
s.  73 — 78. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Zur  Kenntnis  der  Blütenbestäubung  auf  Novaja  Semlja. 
— Ibid.  s.  79 — 84. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Bidrag  tili  kännedomen  om  Novaja  Semljas  fanerogam- 
vegetation.  — Ibid.  s.  171 — 175. 

Afven  särskildt.  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Zur  Blütenbestäubuug  in  den  schwedischen  Hochgebir- 
gen. I.  — Ibid.  s.  419 — 431. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  Stockholm.  Kungl. 
boktryckeriet.  8:o. 

— , Om  Phyllodie  hos  Cornus  suecica  L.  — Botau.  Notiser 
1894:  s.  111-112. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Följdskrifter  : Samzelius,  Hugo.  Svar  tili  . . . Ibid.  s. 
183—184 

Ekstam,  Otto,  G-enmäle  ...  — Ibid.  s.  272. 
— , Byggnaden  hos  nagra  arktiska  växters,  specielt  Pedicu- 
laris-arters  rötter.  — Ibid.  s.  122  (notis). 

Elf  Strand,  M.,  Archieracien  aus  Norwegisch-Finumarken.  von 
Th.  M.  Fries  in  den  Jahren  1857  und  1864  gesammelt. 
— Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet,  P.  A.  Norstedt  & 
Söner.  8:o  31  s.].  — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Handl.  Bihang 

bd.  20.  Afd.  III.  N:o  1. 

Äfven  särskildt. 


221 


j E—n,  J.,  Nâgra  ord  om  gummiflöde  hos  stenfrukttrâden.  — 
Svenska  trâdgârdsfôren:s  tidskrift  1894:  s.  118—120. 

— , Om  växternas  hvilperioder  samt  om  ætherisering  sâsom 
ett  medel  att  förkorta  desamma.  — Ibid.  s.  178 — 182. 

Eriksson , Jakoh  & Henning , Ernst , Nâgra  hufvudresultat 
af  en  ny  undersökning  af  sâdesrosten.  Foregâende  med- 
delande.  Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet,  P.  A.  Nor- 
stedt  & Söner.  8:o  [19  s.]. 

Ursprung!,  i K.  Landtbruks-Ak.  Handl.  och  Tidskr. 
33:  s.  161—177. 

Pâ  tyska  i Zeitschr.  f.  Pflanzenkrankh.  4 (1894):  s.  66 
—73;  140—142;  197—203;  — 

Erikson , Johan,  Om  icke  geotropiska  och  negativt  geotro- 
piska  rotter  hos  sandvâxter.  — Botan.  Noliser  1894:  s. 
137-146. 

Pâ  tyska,  med  titel:  Ueber  negativ-geotropische  Wur- 
zeln bei  Sandpflanzen.  [Vorläufige  Mittheilung.],  i 
Bot.  Centralblatt,  Bd.  61  (1895)  s.  273 — 279.  — Äf- 
ven  särskildt.  Druck  von  Gebr.  Gotthelft,  Cassel. 
8:o  [7  s.]. 

— , Nâgra  ord  om  utvecklingen  hos  Halianthus  peploides.  — 
Ibid.  s.  218-223. 

Floderus , Björn  G.  0.,  Fragaria  collina  Ehr.  x vesca  Ehr. 
— Botan.  Notiser  1894:  s.  146—151. 

Fredrikson,  Th .,  Nâgra  biologiska  företeelser  vid  blomnin- 
gen  hos  Geranium  viscidulum  Fr.  — Botan.  Notiser  1894: 
s.  89-92. 

Fries,  Th.  If.,  Om  palmerna.  Med  13  bilder.  — Ord  och 
Bild  3:  s.  195-217. 

Grevillius,  A.  ¥.,  Nâgra  egendomliga  löfträdsformer  frän 
Norrland.  — Botan.  Notiser  1894:  s.  81—85  (+  5 fig. 
i texten). 

Afven  särskildt.  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Vissa  egendomligheter  i bladens  byggnad  hos  nâgra 
växter  frän  Olands  alvar.  — Ibid.  s.  115. 

■ — , Bidrag  tili  kännedomen  om  kärlväxt-vegetationen  pâ 
nephelinsyenitomrâdet  i Alnöns  norra  del  samt  pâ  när- 
liggande  holmar  i Medelpad.  — K.  Sv.  Vet.-Ak.  Öfvers. 
51:  s.  215—234  -j-  1 karta. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Henning,  Ernst,  Nâgra  ord  om  olika  predisposition  für  rost 
â säd.  Anförande  af  . . . — K.  Landtbr.-Ak.  Handl.  och 
Tidskr,  33:  s.  205-217. 

Afven  särskildt.  Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet. 
8:o  [13  s.]. 

— , se  Eriksson , Jakob. 


222 


Högbom , A.  G.,  Om  skogsvegetationen  i öfre  Norrland.  — 
Uppsatser  i den  norrländska  skogsfrâgan  etc.  [Stock- 
holm. 8:o  s.  86—94. 

— , Om  menniskans  inflytaude  pä  skogsvegetationen  i öfre 
Norrland.  — Ibid.  s.  95—101. 

— , Skogstyper.  — Ibid.  s.  102 — 106. 

Johansson , K.,  Polystichum  montanum  Roth,  funnen  i Järnt- 
land.  — Botan.  Notiser  1894:  s.  181  ( — 132). 

Juel,  0.,  Ueber  den  Mechanismus  der  Schizanthus-Blüte.  — 
K.  Sv.  Vet.-Ak.  Öfvers.  51  : s.  67 — 72  (-|-  2 fig.  i texten). 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Mykologische  Beiträge.  I— III.  — Ibid.  s.  409—418;  491 
—502  (4-  2 fig.  i texten);  503 — 508  (-f-  1 fig.  i texten). 

Alla  3 äfven  särskildt.  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Jungncr,  J.  R.,  Vegetationen  ofvan  trädgränsen.  — Botan. 
Notiser  1894:  s.  116—117. 

— , Byggnaden  af  bladen  hos  nâgra  smabladiga  fjällväxter 
ofvan  trädgränsen.  — Ibid.  s.  119. 

— , Utbildning  af  droppspetsar  hos  frukter  i regnrika  trak- 
ter.  — Ibid.  s.  120—121. 

— , Ett  egemlomligt  fall  af  pä  pollinerande  insekter  reage- 
ramle  "skyltning”.  — Ibid.  s.  121. 

— , Calonyction  speciosum  Chois.  — Ibid.  s.  121. 

— , Nâgra  exempel  pâ  frukt-  och  fröspriduing  vid  tropiska 
kuster.  — Ibid.  s.  122—123. 

— , Ranunculus  acris  L.  X auricomus  L.  — Ibid.  s.  156— 
162  (-}-  träsnitt  i texten). 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Om  bladtyperna  inom  släktet  Saxifraga,  der  as  fördelning 
pâ  bestämda  klimatomrâden  samt  förmodade  fylogene- 
tiska  ordningsföljd.  — Ibid.  s.  236 — 246. 

Jönsson,  Bengt,  Studier  öfver  algparasitism  hos  Gunnera  L. 
— Botan.  Notiser  1894:  s.  1 — 20  (-f-  6 fig.  i texten). 

Äfven  särskildt.  8:o. 

— , Undersökningar  öfver  respiration  och  assimilation  hos 
mossorna.  (Öfversättning.)  Botan.  Notiser  1894:  s. 
152-155. 

Ursprungl.  i Comptes  rendus  119  1894):  s.  440  —443. 
— Äfven  särskildt.  — Paris,  Gauthier- Villars  et 
fils.  4:o  [4  s.]. 

Kellgren,  A.  G.,  Rotsystemet  hos  Monotropa  Hypopitys.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  119  (notis). 

— , Geografiska  utbredningen  af  Ledum  palustre.  — Ibid.  s. 
122  (notis). 


‘223 


— , Nâgra  ord  om  den  skandinaviska  björkregionen.  — Ibid, 
s.  283— 286. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Klercker,  John  af  (Rotgrenarne  af  Pistia  Stratiotes).  — Bo- 
tan.  Notiser  1894:  s.  113  (notis). 

— , Yaccinium  Myrtillus  x Y.  Vitis  idæa.  — Ibid.  s.  120. 

Lagerheim , G.,  Ueber  die  andinen  Alchemilla-Arten  (Yor- 
läufige  Mittheilung).  — K.  Sv.  Yet.-Ak.  Öfvers.  51:  s. 
15-18.  * 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:0. 

— , En  egendomlig  Cyperacé,  Dichromena  frân  Panama.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  116  (notis). 

Ldkst,  0.,  Nâgot  om  växtnomenklaturen.  — Svenska  Tradgârds- 
fôr:s  Tidskrift  1894:  s.  6 — 11,  28 — 29,  38—40. 

— , Nâgot  om  svenska  växtnamn.  — Ibid.  s.  103 — 105;  121 
-123;  136-138. 

— , Ytterligare  nâgot  om  svenska  växtnamn.  — Tidning  för 
trâdgârdsodlare  1894:  s.  10 — 12. 

— , Nâgot  om  blomman  och  bennes  färger.  — Ibid.  s.  58; 
63-65. 

Lindberg,  G.  A.,  Hvilken  nytta  hafva  kakteerna  af  sina  tag- 
gar?  — Svenska  Trâdgârdsfôr:s  tidskrift  1894:  s.  55 — 
58,  67—71  (+  3 fig.  i texten). 

Äfven  särskildt.  Stockholm,  tryckt  i Central-trycke- 
riet.  8:o  [7  s.].  — Pâ  tyska  i Monatsschrift  für 
Kakteenkunde  1894:  s.  152  155;  166—169;  184... 

Äfven  särskildt.  Druck:  J.  Neumann,  Neudamm. 
8:o  (7  s.]. 

— , ....  Svenska  Trädgardsför:s  tidskrift  1894:  s.  55—58; 
67-71, 

Lindgren.  E.,  se  Nor  disk  Familjebok. 

Ljungstedt,  Karl , Nâgra  ord  om  de  latinska  växtnamnens 
uttal  och  skrift.  — Botan.  Notiser  1894:  s.  246—256. 

Lundström,  Axel  N,  Om  öfre  Morrlands  naturliga  hjälpkäl- 
lor.  — Uppsatser  i den  norrländska  skogsfrâgan  etc. 
[Stockholm.  8:o]  s.  65 — 74. 

— , Jordbruket  i öfre  Norrland,  dess  beroende  och  obero- 
ende  af  skogarne.  — Ibid  s.  75—85. 

Lönnberg,  Einar,  Nâgra  ord  om  Floridas  växtverld.  — Bo- 
tan. Notiser  1894:  s.  265 — 267. 

Murbeck,  Sv.,  Neue  oder  wenig  bekannte  Hybriden  in  dem 
botanischen  Garten  Bergiilund^  (hortus  Bergianus)  beo- 
bachtet von  — Mit  1 Tafel.  Stockholm.  Isaac  Marcus’ 
boktryckeriaktiebolag.  8:o  [21  s.].  — Acta  horti  Ber- 
giani,  bd.  2.  N:o  5. 

Äfven  särskildt. 


224 


Nathorst , A.  G.,  Eu  växtförande  lera  frân  Yiborg  i Finland. 
— Stockholm,  Geol.  Foren.  Förli.,  bd.  16:  s.  361—369. 
Växter:  s.  363  — 366. 

— , Zur  paläozoischen  Flora  der  arktischen  Zone  enthaltend 
die  auf  Spitzbergen,  auf  der  Bären-Insel  und  auf  No- 
vaja  Zemlja  von  den  schwedischen  Expeditionen  ent- 
deckten paläozoischen  Pflanzen.  — Mit  16  Tafeln.  Stock- 
holm. Kungl.  boktryckeriet.  P.  A.  Norstedt  & Söner. 
4:o  [80;  32  s.  -j-  2 träsnitt  i texten  -f-  2 kartor  . — 

K.  Sv.  Yet.-Ak.  Handl.  bd.  26.  N:o  4. 

Afven  särskildt. 

— , Die  Entdeckung  einer  fossilen  Glacialflora  in  Sachsen, 
am  äussersten  Rande  des  nordischen  Diluviums.  — K. 
Sv.  Vet.-Ak.  Öfvers.  51:  s.  519 — 543  (-f-  3 fig.  i texten). 
Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  [tryckt  1895],  8:o. 
— , se  NordisJc  Familjebok. 

Jfr  Literaturförf.  för  1893. 

Neuman,  L.  M.,  Botaniska  anteckningar  frân  Norra  Tysk- 
land  är  1890  och  91.  — Botan.  Notiser  1894:  s.  97 
-108. 

Nilsson,  Herman,  En  för  Skandinavien  ny  Salixhybrid.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  224 — 225. 

Afven  särskildt,  med  oförändrad  pag.  8:o.  — S.  alb  a 

L.  x S.  pentandra  L. 

Nordisk  familjebok  etc.,  bd.  18.  Stockholm.  8:o. 

— Signerade  botaniska  uppsatser  af: 

Cleve,  P.  T.:  Växtslem. 

Lindgren,  E.:  Växthus,  ympning. 

Nathorst,  A.  G.,  Zamites. 

■f  Sandahl,  0.  T.,  öfriga  botaniska  artiklar:  växter  — 
ängsskära. 

Nordstedt , C.  F.  0.,  se  Botaniska  Notiser. 
Normalförteckning  öfver  svenska  växtnamn  . . . Norrköping 

M.  W.  Wallberg  & C:o  boktryckeri.  8:o  87  s.]. 

Utgör:  N:o  17  af  Meddelanden  frân  K.  Landtbruks- 
styrelsen.  — Författare  äro:  Fries,  Th.  M.;  Jöns- 
son,  B.  ; Laurell,  F.  ocli  Lyttkens,  Aug. 

Nyman,  E , Sphagnum  Wulfii  Girg.  äterfunnen  vid  Upsala. 

— Botan.  Notiser  1894:  s.  129 — 131. 

Parasitsvampar  i vara  barrskogar.  — Skogvaktaren  4:  s.  102 
-107  + tafl.  I— III. 

Aftrjmk  ur  Lovén,  F.  A.,  Om  parasitsvamparna  etc. 
1874. 

Porat,  C.  0.  v.,  Kungsörstraktens  Hieracier.  — Botan.  Noti- 
ser 1894:  s.  33 — 44. 

Afven  särskildt  med  oförändr.  pag.  8:o. 


225 


Bossander,  C.  J.,  Om  acklimatisation  af  växter.  Föredrag. 
— K.  Landtbruks-Ak.  Handl.  och  Tidskr.  33:  s.  13 — 21. 

Segerstedt,  Per,  Studier  öfver  buskartade  stammars  skydds- 
väfnader.  Med  3 taflor.  — Stockholm.  Kungl.  bok- 
tryckeriet,  P.  A.  Norstedt  & Söner.  8:o  [86;  1 s.].  — 
K.  Sv.  Yet.-Ak.  Handl.,  Bihang  bd.  19.  Afd.  III.  N:o  4. 

Sernander , Rutger , Om  vara  röda  näckrosor.  — Botan.  No- 
tiser  1894:  s.  85 — 89. 

— , Om  s.  k.  glaciala  relikter.  Ibid.  s.  185 — 201. 

^.fven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Studier  öfver  den  gotländska  vegetationens  utvecklings- 
historia.  — Akad.  afli.  . . . i Upsala  . . . för  filos.  gra- 
dens  erhällande  d.  12  dec.  1894.  Upsala,  Upsala  Nya 
Tidnings  aktiebolags  tr.  8:o  [112  s.]. 

Simmons,  Herman  G.,  Nâgra  botaniska  iakttagelser  frân 
östra  Schleswig-Holstein.  — Botan.  Notiser  1894:  s. 
74-80. 

Pâ  tyska  i Botan.  Centrait)].,  Bd.  62  (1895)  s.  210 — 214. 

— , Koeleria  cristata  Pers.  frân  Borgholm.  Ibid.  s.  109. 

Starbäck,  Karl,  Studier  i Elias  Fries’  svampherbarium.  — I. 
Sphæriaceæ  imperfecte  cognitæ.  Med  4 taflor.  Stock- 
holm. Kungl.  boktryckeriet,  P.  A.  Norstedt  & Söner. 
8:o  [114  s.].  — Sv.  Vet-Ak.  Handl.,  Bihang  bd.  19. 
Afd.  III.  N:o  2. 

Äfven  ss.  akad.  afh.  i Upsala  för  filos.  gradens  vin- 
nande  d.  31  mars  1894. 

Svensson,  Nikolaus,  Nâgra  sâllsyntare  fanerogamer  frân  nor- 
ska  Finmarken.  — Botan.  Notiser  1894:  s.  124 — 128. 

Tolf,  Bob.,  Redogörelse  för  torfmossundersökningar  somma- 
ren  1893.  — Sv.  Mosskulturfôren:s  tidskrift  1894:  s. 
4-20;  140-154;  199-212;  265-283. 

Wittrock,  V.  JB.,  Om  Lianerna.  Föredrag  pâ  K.  Vet.-Ak. 
högtidsdag  d.  31  Mars  1894.  Stockholm,  Svenska  Dag- 
bladets  tryckeri.  Liten  8:o  [15  s.]. 

— , Ueber  die  höhere  epiphytische  Vegetation  in  Schweden. 
— Om  den  högre  epifyt-vegetationen  i Syerige.  — Stock- 
holm. Isaae  Marcus’  boktryckeri-aktiebolag.  8:o  ^29  s.]. 

Utgör:  Acta  liorti  Bergiani  bd  2.  N:o  6. 

— , Den  regnrika  och  milda  höstens  [1893]  inflytande  pâ 
vâxligheten  i Bergianska  botaniska  trâdgârden.  — Botan. 
Notiser  1894:  s.  123  (notis). 

O(rtenblad),  Th.,  Sibiriska  ärtträdet.  Caragana  arborescens 
(L.)  Lam.  — Skogsvânnen  1894:  s.  1—4. 


226 


Örtenblad,  Th.,  II.  Om  skogar  och  skogshuslnillning  i Xorr- 
land  och  Dalarne.  Med  11  plancher.  Stockholm.  Kungl. 
boktryckeriet,  P.  A.  Xorstedt  & Söner.  4:o  r216;  1 s.]. 
Biliang  tili  Domänstyrelsens  underd.  ber.  rör.  skogs- 
väsendet  är  1893. 

(Biograf!,  bibliografi.  naturläror  m.  m.) 

Almquist,  S.  & Lagcrsledt,  A7.  G-.  W.,  Lärobok  i naturkun- 
nigliet.  — Första  delen  läran  om  växterna  och  djuren. 
Femte  uppl.  Stockholm.  Kungl.  boktryckeriet,  P.  A. 
Xorstedt  & Söner.  8:o  [6  onum.  -f-  256  s.]. 

Läran  om  växterna:  1 s.  1 — 80  -j-  16  färgl.  tafl.  -j- 
73  bilder  i texten. 

Berg,  Hjalmar  & Lindén,  And.  Lärobok  i naturkunnighet. 
— Femte,  omarbetade  uppl.  Stockholm.  Kungl.  bok- 
tryckeriet, P.  A.  Xorstedt  & Söner.  Liten  8:o  IY;  247; 

Ts], 

Växterna:  s.  82  — 118. 

Botanist  eller  botaniker?  — Botau.  Xotiser  1894:  s.  182 — 183. 

Undert.:  En  gainmal  svensk  botanist. 

Celan  der,  Gr.  M , Naturlära  för  folkskolor  och  läroverkens 
lägre  klasser  [pâ  omslaget:  X r 1],  Elfte  uppl.  [pa  om- 
slaget:  Med  178  träsnitt],  Stockholm.  Kungl.  botryc- 
keriet,  P.  A.  Xorstedt  & Söner.  Liten  8:o  [219;  1 s.J. 
Kap.  7 & 8.  Inledning  tili  växtläran  & växtriket:  s. 
88—120. 

— , X:o  2.  Kortfattad  lärobok  i naturlära  för  folkskolor. 
Andra  stereotyperade  uppl.  — Ibid.  Liten  8:o  [140  s.]. 
Ivap.  7 & 8 = föreg.:  s.  66—89. 

EJ(riksso)»,  J Oskar  Theodor  Sandahl  j.  — Svenska  Träd- 
gärdsföris  tidskrift  1894:  s.  97—98  (+  porträtt). 

F..  C .,  Herbariekatalog  för  Skolungdom  upprättad  af  — . 

Stockholm.  Alb.  Bonniers  boktryckeri.  Liten  8:o  [92  s.]. 
Fries , Th.,  M.,  Bidrag  tili  en  lefnadsteekning  öfver  Carl 
von  Linné  II.  — Inbjudningsskrift  . . . Upsala.  Aka- 
demiska  boktryckeriet.  Edv.  Berling.  Stör  8:o  [s.  53 
—110]. 

Jfr  literaturfört.  för  1893. 

— , Xaturalhistorien  i Sverige  intill  medlet  af  1600-talet. 
— Inbjudningsskrift  tili  Gustaf  Adolfsfesten  . . . Ibid. 
8:o  [2;  75  (—78)  s.L 

Krok,  Th.  0.  B.  A7.,  Svensk  botanisk  literatur  1893.  — Bo- 
tan.  Xotiser  1894:  s.  175 — 179;  211 — 218. 

Äfven  särskildt.  8:o  [10  s.]. 

Lundeqvist,  A.  E , Xaturlära  för  folkskolans  barn.  — Hem- 
läxor.  V.  19:e  uppl.  . . . ytterligare  omarbetad  af  En 


227 


Lärare.  Norrköping.  M.  W.  Wallberg  & Comp.  Bok- 
tryckeri.  16:o  [62  s.]. 

Växterna:  s.  42—47. 

[Bisberg,  E.  6'.,]  Karl  v.  Linné.  Andra  uppl.  Med  12  illu- 
strationer.  — Stockholm.  Alb.  Bonniers  boktryckeri. 
Liten  8:o  [60  s.]. 

Utgör:  Öreskrifter  för  folket.  N:o  15. 

Sundström , C.  B.  og  Trybom,  Filip,  Naturhistorisk  atlas  for 
skoler.  — 58  tavler  med  863  afbildninger.  Stockholm. 
Kungl.  Boktryckeriet.  Ligg.  fol.  [1;  58  s.] 

Planteriget:  tavl.  41:  573 — 52:  758. 

Sôderén , 0.  V..  Naturhistoria.  Djurriket  med  62  illustra- 
tioner.  Växtriket  med  54  illustrationer.  Växternas  och 
djurens  utbredning  (växt-  och  djurgeografi)  med  16  illu- 
strationer. — Tillägg:  Descendensteorien  och  Darwinis- 
men af  W.  Leche.  — Stockholm.  Iduns  tryckeriaktie- 
bolag.  8:o  [3;  156  s.]. 

Andra  afd.  Växtriket:  s.  71 — 123;  tredje  afd.  Växter- 
nas och  djurens  utbredning:  s.  124 — 150. 

Utgör:  Bibliotek  för  allmänbildning  3. 

(Exsiccat.) 

Dahlstedt,  H.,  Herbarium  Ilieraciorum  Scandinaviæ  curavit 
— . Centur.  VI — VII,  Stockholmiæ.  Fol.  [100  -f-  100  n:r 
-f  1 -)-  1 s.  text  Linköping,  Linköpings  Lithografiska 
Aktiebolag  '. 

Tiselius,  Gustaf , Potaraogetones  suecici  exsiccati  quos  notulis 
adjunctis  distribuit  — . Stockholmiæ  typis  excudit  Josef 
Ahlberg.  Fol.  [7  s ]. 

Förordet,  innehällsfört.  ocli  ’’notulæ”  aftryckta  i Bo- 
tan.  Notiser  1894:  s.  163—173. 

B.  I utlandet  tryckta  uppsatser. 

Andersson,  Gunnar , 0m  den  forntida  förekomsten  af  sjö- 
nöten  (Trapa  natans  L.)  i Finland.  — Naturen  [Helsing- 
fors. 4:oJ:  s.  113 — 117  (-j-  2 fig.  i texten). 

Areschoug,  F.  W.  C.,  Artemisia  Stelleriana  Bess,  in  Europe. 
— The  Journ.  of  Botany  32:  s.  70—75. 

Borge,  0.,  Uebersicht  der  neu  erscheinenden  Desmidiaceen 
- Litteratur.  II.  — La  Nuova  Notarisia  1894:  s.  490 — 519. 

Äfven  särskildt.  8:o  [30  s.]. 

Cleve,  P.  T.,  Les  Diatomées  de  l’Equateur.  — Le  Diatomiste 
2:  s.  99-103  + PI.  VIl:e. 

— , Sur  quelques  espèces  nouvelles  ou  peu-connues.  — Ibid, 
s.  143-147  -f  PI.  III:  17-22  + PI.  IX. 

Jfr  literaturfört.  för  1893. 


228 


Eriksson , Jakob,  Lieber  die  Specialisirung  des  Parasitismus 
bei  den  Getreiderostpilzen.  — Ber.  d.  deutsch  bot.  Ges. 
12:  s.  292-331. 

Sedermera  pâ  svenska  i K.  Landtbr.-Ak.  Handl.  och 
Tidskr.  1895. 

Grevillius,  A.  Y.,  Biologisch-physiognomische  Untersuchungen 
einiger  schwedischer  Hainthälchen.  — Botan.  Zeit.  52:  I. 
s.  147-168. 

Jungner,  J.  II.,  Studien  über  die  Einwirkung  des  Klimas, 
hauptsächlich  der  Niederschläge,  auf  die  Gestalt  der 
Früchte.  Mit  zwei  Taf.  — Bot.  Centralbl.  Bd.  59:  s. 
65-74. 

— , Klima  und  Blatt  in  der  Regio  alpina.  — Flora  79.  Er- 
gänzungsband: s.  219 — 285. 

Äfven  särskildt.  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Kindberg,  N.  C.,  The  European  and  North  American  Poly- 
trichaceæ,  revised  by.  — Revue  bryologique  21:  s.  33—41. 
— , Check-List  of  European  and  North  American  Mosses 
(Bryineæ).  — The  Canadian  Record  of  Science  1894:  s. 
17-23;  72-76. 

Afven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Lagerbim,  G.,  Holopedium  Lagerh.  und  Microcrocis  Rieht. 
— La  Nuova  Notarisia  1893:  s.  207 — 210;  1894:  s.  655 
—658:  Einige  Worte  Herrn  P.  Richter  zur  Entgegnung. 
Afven  särskildt  1)  med  dubbel  pag.  [Pa  omslaget:]  Pa- 
dova. Tip.  del  Seminario.  8:o  [4  s.];  2)  8:o  [4  s.]. 
— , Ein  Beitrag  zur  Schneeflora  Spitzbergens.  — Ibid.  s. 
650-654. 

Afven  särskildt.  Padova,  Tip.  del  Semin.  8:o  [s.  3—7]. 
— , Zur  Anatomie  der  Zwiebel  von  Crinum  pratense  Herb.  — 
Kristiania,  Vid.  selskabs  Skrifter.  T.  Math.-naturv.  Klasse. 
1894.  N:o  3.  Kristiania  A.  W.  Bröggers  Buchdruckerei. 
8:o  [8  s.j. 

Afven  särskildt. 

— , Ueber  Uredineen  mit  variablem  Pleomorphismus.  Ein 
Beitrag  zur  Biologie  der  Rostpilze.  — Tromso  Museums 
Aarshefter  16  (1893):  s.  105—152  (tryckta  1894). 

— , Ueber  das  Auftreten  von  Chrysomyxa  Rhododendri  (DC.) 

Bary  auf  Topf-Rhododendrons.  — Ibid.  s.  153—155. 

— , Beiträge  zu  eiuer  Monographie  der  Salix-Parasiten.  — 
Ibid.  s.  156 — 167. 

De  3 sistnämnda  tills,  äfven  särskildt,  med  oförändr. 
pag.  Tromse  1894.  Tromsopostens  Buchdrucke- 
rei. 8:o. 

— , Ueber  Dipterocecidien  auf  Carex-Arten.  Ibid.  s.  168— 
174  (tryckta  1894). 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 


229 


— , Studien  über  arktische  Cryptogamen.  I.  Ueber  die  Ent- 
wickelung von  Tetraëdron  Kütz.  und  Euastropsis  Lagerh., 
eine  neue  Gattung  der  Hydrodictyaceen  (Mit  Tafel  I). 
Tromse.  Tromsopostens  Buchdruckerei,  M.  Arstad.  8:o 
[24  s.J. 

Ur:  Tromso  Museums  Aarshefter  17. 

Lindberg,  G.  A.,  Opuntia  Darwinii  Henslow  und  Opuntia 
galapageia  Henslow.  — Monatschr.  f.  Kakteenkunde  4: 
s 120-122;  134-135. 

Äfven  särskildt.  Druck:  J.  Neumann,  Neudamm.  8:o 

[4 

Löfgren , Alberto,  Ensaio  para  uma  synonimia  dos  nomes  po- 
puläres das  plantas  indigenas  do  Estado  de  S.  Paulo. 
— S.  Paulo.  Typ.  Hennies  Irmaos  1894  [pa  omslaget: 
1895].  8:o  [115  s.]. 

Utgör:  Boletim  da  Commissao  geographia  e geologica 
do  Estado  de  S.  Paulo.  N.  10. 

Nathorst,  A.  G , Eine  Probe  aus  dem  Torflager  bei  Lauen- 
burg. — Naturwiss.  Wochenschrift  Bd.  9:  s.  533 — 534. 

Tillägg. 

Lagerheim , G.:  Mykologisches  aus  dem  Schwarzwald.  — Mit- 
teil. des  Botan.  Vereins  f den  Kreis  Freiburg  u.  d. 
Land  Baden  1888;  s.  403 — 406. 

Äfven  särskildt.  med  titel:  Mykologische  Beiträge  IV. 
Mykologisches  etc.  Buchdruckerei  von  Chr.  Ströc- 
ker  in  Freiburg  in  B.  8:o  [4  s.]. 

— , Dritter  Beitrag  zur  Pilzflora  von  Freiburg.  — Mitteil, 
des  Badischen  botan.  Vereins  1889:  s.  142 — 145. 

Äfven  särskildt.  8.o  [3  s.]. 

— , Contributions  à la  Flore  mycologique  de  Portugal.  — 

Bolet,  da  Soc.  Broteriana  8 (1890):  s.  . . . 

Äfven  särskildt.  Imprensa  da  Universidade  [de  Coim- 
bra] 1890.  8:o  [14  s.]. 

— , Notiz  über  phycochromhaltige  Spirochæten.  — Deutsch. 

botan.  Ges.  Berichte  10  (1892):  s.  364 — 365. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o.  Berlin  1892. 
Gebrüder  Borntræger.  Ed.  Eggers.  8:o. 

— , Pflanzenpathologische  Mitteilungen  aus  Ecuador.  1.  Die 
^Mancha”  der  Kakaobäume.  — Zeitschr.  f.  Pflanzenkrankh. 
Bd.  2 (1892):  s.  195-197. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

— , Ueber  das  Sammeln  von  Süsswasser-Algen  in  den  Tro- 
pen. Einige  Rathschlage  von  — . Hierzu  ein  Holzschnitt. 
— Zeitschr.  f.  wiss  Mikroskopie  u.  f.  mikroskop.  Tech- 
nik, Bd  9 (1892):  s.  51-58. 

Äfven  särskildt.  8:o  [8  s.]. 


230 


— , Uebersicht  der  neu  erscheinenden  Desmidiaceen-Littera- 
tur.  III.  — La  Nuova  Notarisia  1898:  s.  137—191. 

Äfven  särskildt,  raed  dubbel  pag.  [Pa  omslaget:]  Pa- 
dova, Tip.  del  Seminario.  8:o  [25  s.]. 

Leche,  Förteckning  pä  tiden,  dâ  de  Allmænnaste  træ  och 
buskar  kring  Abo  utslagit  blad  ocli  blommor  ähren  1750, 
51  ocli  52,  enligen  Kongl.  Vet.  Acad,  begæran  utrönt 
af  — . Bidrag  tili  kännedom  af  Finlands  natur  och  folk, 
häft.  48:  s.  471 — 482.  Helsingfors  1889.  8:o. 

S.  481 — 482  : Tiden  dâ  de  villa  væxterna  kring  Äbo 
utslagit  sina  blommor  1752.  — Mskr.  i Sv.  Yet.-Ak. 
bibl.,  offentliggjordt  af  0.  Hjelt. 

Ortenblad , Th.,  Ueber  Reliktformationen  in  den  Wäldern 
Nord  Schwedens  (Norrlands).  — Centralblatt  f.  d.  ge- 
sammte  Forstwesen  19  (1898):  s.  465—74  -f  1 karta. 
Wien.  8:o. 

Bihang-. 

Utländingars  i Sverige  tryckta  uppsatser. 

Crépin,  François , Quelques  considérations  sur  la  distribution 
géografique  des  Rosa  en  Scandinavie.  — Botan.  Notiser 
1894:  s.  68-74. 

Kihlman,  A.  Osw.,  Finsk  botanisk  literatur  1891—1893.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  202—211. 

Magnus,  P.,  Ueber  Taphrina  Cornu  Cervi  Giesenhagen.  — 
Botan.  Notiser  1894:  s.  29 — 30. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 

Wille,  N.,  Om  et  subfossilt  Fund  af  Zostera  marina.  — Stock- 
holm, Geol.  Foren.  Förh.,  bd.  16:  s.  576—578. 

Äfven  särskildt,  med  oförändr.  pag.  8:o. 


Smärre  notiser. 

Biologisk  Selskab  i Kristiania  d.  17  okt.  Doc. 
Hansteen  meddelade  resultaterna  af  sina  undersökningar  öf- 
ver  sätersvallarnas  och  fjällängarnes  vegetation,  dess  sam- 
mansättning  och  de  särskilda  arternas  relativa  fodervärde. 
Pä  de  flesta  ställena  utgjordes  Vegetationen  tili  50  0 0 af  tili 
bete  odugliga  arter,  ss.  Ranunculis  acris.  Men  däremot  an- 
sâgs  Air  a cœspitosa , Festuca  ovina  och  Naräus  stricta  bilda 
utmärkta  beten.  Prof.  Wille  förevisade  en  alg,  Spirugyra 
rivularis,  som  prof.  Saks  funnit  pä  100  famnars  djup  i Mjö- 
den,  samt  redogjorde  för  sina  undersökningar  öfver  växt-  och 
djurorganismerna  i dricksvattnet  i Kristiania. 


231 


Videnskabsselskabet  i Kristiania  d.  4.  okt.  Prof. 
Blytt  anmälte  till  tryckning  ett  arbete:  ’’Bidrag  til  Kundska- 
ben  om  Norges  Snyltesoppe. 

Vetenskapsakademien  d.  9 Okt.  Till  införande 
i bihanget  till  handligarne  antogos  följande  alliand- 
lingar:  1)  Ein  bryologisclier  Ausflug  nach  Tasjö,  af 

lektor  H.  W.  Arnell  och  kand.  C.  Jensen;  2)  Sphæ 
rotila  halophila  (Bornm.)  Rouss.  et  Sacc.,  en  parasi- 
tisk  Hymenomycet  af  K.  Starbäck  ; 3)  De  sydsvenska 
formerna  af  Hhinodina  sophocles  ock  Rhinodina  exi- 
gua,  af  amanuensen  d:r  G.  0.  A:n  Malme;  4)  Ueber 
Wurzelsprosse  bei  Listera  cor  data  L.,  af  stud.  J.  A. 
E.  Brudin;  samt  till  införande  i öfversigten:  5)  Tvenne 
nya  fyndorter  for  subfossila  Trapafrukter  i Misterkults 
socken,  Smäland,  af  prof.  A.  G.  Nathorst;  6)  Kärl- 
växtfloran  pâ  Visby  miner,  af  lektor  C.  A.  M.  Lindman. 

Fysiografiska  sällskapet  d.  9 Okt.  Prof.  S. 

Berggren  redogjorde  för  arterna  af  slägtena  Polyotus 
ock  Fndlania  pâ  Nya  Seland. 

Societas  pro  Fauna  et  Flora  fennica.  Den 

4 Maj  1895.  Rektor  Brenner  redogjorde  for  nâgra 
af  konom  iakttagna  finska  Euphrasies. 

Seminariidirektor  Schalin  hade  insändt  nâgra 
äldre  botaniska  handskrifter  af  kistoriskt  intresse. 

Baron  E.  Hisinger  inlemnade  till  publikation  be- 
skrifning  ock  afbildning  af  Nuphar  luteum  var.  pur- 
pur  eo-signatum  His.  frän  Yihti.  Rektor  Arrhenius 
föredrog  om  nâgra  finska  Sodix-bastarder.  Till  pu- 
blikation anmäldes:  ’’Die  finnländischen  Zygnemaceen” 
af  K.  E.  Hvjn  och  ’’Mossor,  insamlade  i Kajana  Oster- 
botten  ock  angränsande  delar  af  Norra  Osterbotten 
ock  Norra  Karelen”  af  M.  Brenner. 

Den  5 OM.  Lektor  Mela  inlemnade  nâgra  säll- 
synta  fröväxter  frân  norra  Savolaks. 

Magister  H.  Lindberg  förevisade  särskilda  an- 
märkningsvärda  fanerogamer  frän  Karelska  näset, 


232 


deribland  nya  for  tinska  floran:  Leersia  oryzoides , 
Holcus  mollis,  Juncus  haïtiens  X filiformis. 

Dr.  Wainio  förevisade  lefvande  ex.  af  en  afvi- 
kaude,  möjligen  pathologisk  form  af  Chrysanthemum 
leucanthemum. 

Rektor  Brenner  föredrog  om  auxiliär  toppbild- 
niug  hos  granen. 

Stud.  Olsson  iulemnade  7 for  Alands  flora  nya 
bladmossor. 

Rektor  Arrhenius  och  prof.  Elpving  förevisade 
särskildt  anmärkningsvärda  fröväxter. 

Magister  R.  Herein  refererade  och  inlämnade  till 
tryckning  en  af  handling  med  titel  : Y äxtpaläontolo- 

giska  studier  P. 

Hos  Frans  Svanström  & Co 

Stockholm  Myntgatan  1. 

kan  erliâllas: 

G-râtt  blompressningspapper  format  405x470  mm  Pl  is  pr  ris  2,75 
Hvitt  „ ,,  360x445  ,,  ,,  „ „ 10— 

Herbariepapper  N:o  8,  hvit  färgton  240x400  4,50 

„ „ 11,  blâ  ,.  285x465  „ ..  „ 7,75 

,,  ,,  „ 13,  hvit  ,,  285x465  ,,  „ „ „ 9, — 

Obs!  De  bâda  sistnamnda  sorterna  användas  vid  Riksmusei  Botaniska 
afdelning. 


Innehâll. 

Hültîi , J.  M.,  Om  floran  i nâgra  kalktuffer  frân  Yestergöt- 
land,  s.  199. 

Erikson  Joh..  Alfvarfloran  pâ  Öland,  s.  185. 

Kro.-,  Th.,  Svensk  botanisk  literatur  1894,  s.  219. 

Malme,  G.  O.  A:n,  Lichenologiska  notiser  IV,  s.  207. 

Olsson,  P.  Hj..  0m  förekomsten  af  Crambe  maritima  L.  i 
Finland,  s.  204. 

Stensïrôm,  K.  0.  E.,  Tvenne  Piloselloider  fran  Halmstadstrak- 
ten,  s.  213. 

Smärre  notiser  s.  330. 


Land,  Berlingska  Iîoktryckeri-  och  Stilgÿateri-Aktiebolaget  18*  u95. 


Alfvarfloran  pâ  Öland. 

Af  Johan  Erikson. 

(Förutgaende  meddelaude.) 

(Forts,  fr.  s.  198.) 

I alia  xerofila  växtsamfund  träffas  en  mängd  arfcer 
med  mer  eller  mindre  upprätta  blad,  livarigenom  sol- 
strâlarne  träffa  bladskifvorna  under  en  spetsigare  vin- 
kel  och  blifva  mindre  effektiva.  Jag  riktade  icke 
min  uppmärksamhet  sä  mycket  pâ  detta  fbrhâllande 
under  mitt  besök  pâ  Alfvaren,  men  jag  antecknade 
dock  nägra  fall.  Hos  Gypsophila  fastigiata  äro  bladen 
rakt  uppâtriktade.  Potentilla  fruticosa  har  snedt  upp- 
âtriktade  blad;  det  samma  gäller  smâbladen  hos  Oxy- 
tropis  campest  ris.  Hos  Helianthemum  ölandicum  syntes 
ställningen  variera  efter  grenarnes  riktning.  Pâ  de 
upprätta  grenarne  voro  bladen  snedt  uppâtriktade, 
pâ  de  intill  marken  tryckta  daremot  vâgrâtta.  En 
dylik  tillpassning  finnes  äfven  hos  mânga  af  grasen, 
hos  Calluna , Helianthemum  petræum , o.  s.  v.  Hos  Cy- 
nanchum  Vincetoxicum  fällas  bladen  vid  torka  ned,  sâ 
att  de  hänga  perpendikulärt  med  ofvansidan  utât, 
hvarigenom  klyfôppningarne,  soin  äro  belägna  pâ  den 
undre  ytan,  blifva  mei’a  skyddade.  Efter  denna  kort- 
fattade  öfversikt  öfver  Alfvarväxternas  tillpassningar 
af  morfologisk  natur,  öfvergär  jag  tili  de  anatomislca 
tillpassningar  ne,  hvarvid  endast  nägra  af  de  mest  ka- 
raktäristiska  arterna  komma  att  behandlas  med  afse- 
ende  pâ  sin  bladanatomi. 

Redan  vid  min  första  exkursion,  slog  det  mig, 
att  bladen  hos  sâ  mânga  växter  voro  rödfärgade.  Jag 
hade  pâ  Gotland  sett  Sedum  album  växa  pâ  en  skug- 
gig  lokal,  där  den  hade  gröna,  med  sma  röda  prickar 
försedda  blad;  här  voro  dess  blad  alltid  intensivt  röd- 
färgade. Sedum  acre  hade  pâ  Alfvaren  brunrödfär- 


Bot.  Not.  1895, 


18 


234 


gade  blad;  när  den  växer  pâ  sandjord  i Skane,  äro 
de  merendels  gröna.  Följande  fall  af  röda  eil  er  bla- 
röda  blad  iakttogos:  Sedum  album , S.  acre , S.  rupestre, 
Thymus  Serpyllum  (ofta),  Calamintha  Acinos  (meren- 
dels), Spircea  Filipendula , Prunella  yrandißora  (pa 
undersidan),  Veronica  scutellata  m.  fl.  Som  bekant 
framkallas  denna  rödfärgning  i de  fiesta  fall  af  en 
antocyanlösning  i öfverkudens  celler;  nägon  gang  kan 
antocyan  äfyen  förekomma  i de  yttre  grundväfnads- 
cellerna.  Pa  heit  annat  satt  astadkommes  rödfärg- 
ningen  hos  ett  par  pâ  Kolumbias  högsta  bergstoppar 
förekommande  Lycopodier,  Lycopodium  rufescens  och 
L.  erythræum , hos  hvilka  det  röda  färgämnet  inne- 
hâlles  i öfverhudens  yttervägg  ‘j.  Betydelsen  af  denna 
rödfärgning  är,  sasom  Pick  först  framhallit,  att  astad- 
komma  en  röd  skärm,  som  utestänger  vissa,  pâ  kloro- 
fyllet  skadligt  inverkande  ljusstralar.  Att  denna  upp- 
fattning  är  riktig,  synes  mig  framgâ  af  sä  manga 
sakförhallanden,  att  det  knappast  behöfves  flera  för 
dess  fastslaende.  Sa  uppträder  antocyan  ofta  i unga 
växtdelar  och  groddplantor,  framför  allt  i tropikerna* 2). 
Kerners  experiment  pâ  berget  Blaser  (öfver  5000  m.) 
i Tyroien,  dar  han  i en  försöksträdgard  odlade  dal- 
och slättväxter,  har  isht  en  öfvertygande  kraft.  ”Da 
ergab  sich  nun  das  merkvürdige  Resultat,  dass  nur 
diejenigen  Arten  in  so  beträchtlicher  Höhe  gediehen, 
welche  im  Stande  waren,  durch  Anthokyanbildung 
sich  vor  der  schädlichen  Wirkung  der  im  Hochge- 
birge weit  intensiveren  Beleuchtung  zu  schützen”  3). 
Min  iakttagelse  pâ  ofvannämnde  Lycopodier , som  en- 
list Spring  växa  i en  zon  mellan  15200  och  13300 
fots  höjd,  där  insolationen  sälunda  är  ytterst  intensiv, 
är  äfven  en  bekräftelse. 

')  Jmfr  Joli.  Erikson,  Bidrag  tili  kännedomen  om  Lycopo- 
dinébladens  anatomi. 

s)  Jmfr.  Warming,  anf.  arbete. 

3)  Se  Gr.  Haberlandt,  Physiologische  Pflanzenanatomie. 


235 


Pâ  Alfvaren  är  ocksâ,  i fôljd  af  defc  ringa  an- 
talet  regndagar  under  vegetationstiden  (se  nedan), 
insolationen  större  än  pâ  torra  stallen  pâ  fastlandet  ; 
häraf  förklaras  den  rikliga  förekomsten  af  antocyan- 
förande  yäxter. 

Bladhistologien  har  ännu  af  mig  undersökts  en- 
dast hos  14  1 ) arter,  hvilka  likväl  i allm.  kunna 
anses  som  särskildt  karaktäristiska  för  Alfvaren. 

Mesofyllet  bestär  alltid  af  mycket  tätt  förenade 
celler,  sä  att  det  inter cellulära  systemet  är  nedbragt 
till  ett  minimum.  Endast  hos  Artemisia  laciniata, 
som  likväl  icke  är  nägon  egentlig  alfvarväxt,  da  den 
”bäst  trifves  pâ  odlade  Ställen  invid  Alfvaren”  (Sjö- 
strand),  är  det  undre  mesofyllet  tämligen  löst  hopfo- 
gadt.  Hos  en  stör  del  af  Alfvarens  dikotyla  arter 
är  ruesofyllstrukturen  isolateral , hvilket  stär  i samband 
med  ett  mer  eller  mindre  upprätt  läge  af  bladen  eller 
bladsegmenten.  Af  de  undersökta  arterna  utmärkte 
sig  följando  genom  isolateralism  : Globularia  vulgaris, 
Artemisia  rupestris,  Artemisia  laciniata , Prunella  gran- 
diflora,  Hclianthemum  ölandicum,  Oxytropis  campestris, 
Gypsophila  fastigiata,  Asperula  tinctoria  2).  Hos  dem 
alla  utgöres  nästan  heia  tvärsnittet,  af  pallisader;  en- 
dast ett  (eller  fiera)  lager  pâ  tvärsnittets  midt  utgöres 
af  rundade  celler.  En  mer  eller  mindre  tydligt  bi- 
facial byggnad,  pâ  det  sättet  att  de  undre  cellerna 
äro  kortare  än  de  öfre,  träffas  hos  Cynanchum  Vince- 
toxicum,  Potentilla  fruticosa,  Hclianthemum  petrœum  3). 
En  isolateral  bladbyggnad  är  utmärkande  för  utpräg- 


*)  Helianthemum  ölandicum,  H.  petræum,  Artemisia  rupe- 
stris, A.  laciniata,  Gypsophila  fastigiata,  Potentilla  fruticosa,  Glo- 
bularia vulgaris,  Asperula  tinctoria,  Cynanchum  Vincetoxicum, 
Oxytropis  campestris,  Prunella  grandiflora,  Festuca  rubra  ß)  ölan- 
dica,  Festuca  ovina,  Festuca  ovina  ß ) glauca. 

2)  Icke  alltid  füllt  tydligt. 

3)  Med  tendens  tili  isoleralism,  i det  att  det  understa  lagret 
ofta  bestar  af  korta  pallisader. 


286 


ladt  xerofila  växtsamfund,  sasom  ökeuväxter,  mediter- 
ranfloran,  steppfloran,  den  amerikanska  prairiefloran 
(Volkens,  Heinricher).  I vart  land  utmärka  sig  den 
östskanska  sandfloran  genom  en  stör  procent  af  arter 
med  isolaterala  blad1),  ocli  tydligen  finnas  ännu  flera 
fall  af  isolateralism  än  de  anförda  kos  Alfvarfloran. 
Denna  företeelse  synes  mig  enklast  ocli  naturligast 
tolkas  i öfverensstämmelse  med  den  uppfattning  af  pal- 
lisadparenkymet  soin  en  äfven  transpirationsnedsättande 
yäfnad,  hvilken  framställts  af  F.  Areschoug  2).  För 
denna  uppfattning  talar  ej  blott  pallisadväfnadens 
starka  utveckling  pâ  stallen,  dar  stör  lufttorrhet  räder, 
utan  äfven  det  direkta  försöket,  att  pallisadväfnadeu 
ökas,  när  afdunstningen  ökas,  hvarjämte,  enligt  hvad 
man  funnit,  vissa  jdtre  faktorer,  som  göra  en  liflig 
transpiration  ödesdiger  för  växten,  sasom  salthalt  i 
näringsgrunden,  skadade  rötter,  motverkas  af  en  kraf- 
tigare  pallisadbildning  (Jmfr.  Plantesamfund). 

I kudsystemet  träffa  vi  kär  sasom  vanligt  de 
ilesta  xerofila  tillpassningarne. 

Epidermis’  yttervägg  är  alltid  mer  eller  mindre 
förtjockad,  bestär  af  oförändrad  cellulosa  samt  kar 
en  skarpt  afsatt  kutikula.  Tjockast  är  kutikidan  kos 
Asperula  tinctoria.  Festuca  rubra  ß)  Ölandica  ock  Fe- 
stuca  ovina  ß)  glauca  kafva  ytterväggen  kutiserad. 

De  beklädande  liärbildningarnes  form  är  växlande. 
Artemisia  rupestris  kar  glesa  gaffelkär;  Artemisia  la- 
ciniata  kar  tätare  gaffelkär,  tätast  pa  den  undre  ytan. 
Oxytropis  campestris  bär  pâ  bada  sidor,  tätast  pa  den 
undre,  raka,  encelliga,  knottriga  kar;  likaledes  Potcn- 
tilla  fruticosa , kos  kvilken  pa  den  undre  sidan  där- 
jämte  uppträda  smä  tvacelliga  ’’Kopfkaare”.  Helian- 
themum  petreeum  är  pâ  den  öfre  ytan  försedd  med 
tilltryckta  enkla  kär  eller  gaffelkär,  som  kafva  en 

’)  Eni.  ännu  ej  publicerade  undersökningar. 

2)  Jämförande  undersökningar  öfver  bladets  anatomi  och 
Der  Einfluss  des  Klimas  auf  die  Organisation  der  Pflanzen. 


237 


spetsig  vinkel  mellan  grenarne,  pâ  den  undre  med 
rikt  förgrenade,  skaftade  stjärnhar,  hvars  grenar  bilda 
etfc  tätt  virrvarr,  under  hvilket  tydligen  ’’ein  wind- 
stiller RaunU  uppstâr  o.  s.  v.  I allmänket  äro  de 
undersökta  liârbildningarnes  cellväggar  ytterst  för- 
tjockade,  stundom  ända  tili  cellhaligketens  försvin- 
nande. 

Egendomligast  äro  de  hârbüdningar,  som  upp- 
träda  lios  Globularia  vulgaris.  Undersöker  man  ett 
Globulari ablad  med  loupen,  finner  man  öfyerallt  pâ 
ytan  sma  hyita  pvickar,  som  utgöras  af  sma  konkre- 
ment  af  ett  sait.  Dâ  saltet  loses  af  ättiksyra,  ut- 
göres  det  tydligen  af  kolsyrad  kalk.  Under  mikro- 
skopet  visa  sig  dessa  sma  kalkklumpar  vara  belägna 
öfver  sma  förkrympta  bârbüdningar.  Själfva  liaret 
sitter  i en  liten  insänkning  ocb  bestâr  af  en  smalare 
basalcell  ocb  ett  tväcelligt  bufvud,  livars  celler  föra 
ett  gulbrunt,  grumligt  innehall.  Epidermisytterväg- 
gen  förtunnas  alltmera,  ju  mera  den  närmar  sig  hä- 
ret,  och  sluter  sig  till  en  under  hâret  belägen  cell, 
sâsom  framgâr  af  bifogade  figur.  De  öfver  hären 
belägna  kalkinkrustationerna  äfvensom  det  afbrott  i 
epidermis,  som  äger  rum  vid  hären,  visa,  att  vatten 
afskiljes  genom  dessa  organ.  Vi  hafva  salunda  här 
att  göra  med  hydatoder , vattenafsöndrande  och  troli- 
gen  äfven  vattenupptagande  organ,  af  samma  art, 
som  G.  Haberlandt  i en  intressant  af  handling  nyli- 

gen  beskrifvit  hos  fiera  växter.  Globularias  hydatoder 
böra  närmast  rubriceras  under  nyssnämnde  författares 
’’Elercelliga  trikomhydatoder”.  Likartade  bildningar 
har  äfven  G.  Yolkens  beskrifvit  hos  Plumbaginéerna *  2). 
Af  Haberlandt  uppfattas  kydatoderna  sâsom  ett  slags 
regulatorer,  hvilka  afse  att  förhindra  saväl  vatten- 

’)  Über  wassersecernirende  und  wasserabsorbirende  Organe. 
(Sitzungsbericht  d.  kais.  Akad.  d.  Wiss.  in  Wien.) 

2)  Die  Kalkdrüsen  der  Plumbagineen  (Ber.  d.  deutsch,  bot. 
Ges.  II). 


238 


öfverfyllnad  (detta  i första  rummet)  soni  vattenbrist 
i bladets  väfnader.  Möjligen  kunna  de  kos  Globnla- 
ria,  Plumbagineer  ocli  audra  kalkafsöndrande  växter 
äfven  anses  som  regulatorer  för 
kalkhalten,  sä  att  de  tjäna  att  ur 
bladets  väfnader  afskilja  öfverflü- 
dig  kalk. 

Hos  bada  Alfvarens  Helianthemumformer,  Heli- 
anthemum ölandicum  och  Helianthemum  pelrceum  äro 
epidermis’  innerväggar  förslemmade.  I bada  fällen  är 
det  öfvervägande  antalet  epidermisinnerväggar  pä  detta 
satt  ombildade.  Stundom  observeras  äfven  en  och 
annan  förslemmad  hypodermacell.  Denna  egendom- 
liga  ombildning  af  öfverhudens  imiervägg  har  först 
iakttagits  af  Radlkofer  *)  och  har  sedan  af  E.  Ljung- 
ström *  2)  beskrifvits  hos  en  mängd  Ericineer.  Hvad  för- 
klaringen  af  detta  auatomiska  strukturförhällande 
beträffar,  sä  är  man  i det  stora  heia  ense  om  att 
uppfatta  det  sasom  ett  transpirationsskydd  (Jmfr  för 
öfrigt  Ljungström,  Westermayer,  Fleischer,  Volkens, 
StenstrÖm).  Jag  vill  i detta  sammankang  icke  lämna 
oanmärkt,  att  en  dylik  förslemning  äfven  förekommer 
hos  den  gotländska  arten  Helianthemum  Fumana , kvil- 
ken  söder  om  Yisby  växer  pä  alfvarliknande  terräng  3). 
De  öfriga  xerofila  tillpassningarne,  som  jag  hos  denna 
art  iakttagit,  äro:  spalierväxt,  barrliknande  blad, 

isolateralism,  förtjockad  yttervägg,  dvärglika  vegeta- 
tionsgrenar  (endast  de  vegetativt  florala  grenarne 
hafva  utdragna  internodier)  o.  s.  v. 

Hvad  alfvarväxternas  IclyfÖppningar  beträffar,  sä 
ligga  de  i allmänhet  i ytans  nivä.  Hos  üxgtropis 
campestris  äro  de  dock  nägot  nedsänkta,  i synnerhet 

’)  Monographie  der  Sapindaceengattung  Serjania  (1875). 

2)  Bladets  byggnad  inom  familjen  Ericineæ  (Lunds  Univ. 
ârsskrift  T.  XIX). 

3)  Yäxer  vid  Lummelunda  norr  om  Y'ishy  pä  den  sandiga 
hafsstranden. 


239 


pâ  den.  öfre  sidan.  Hos  de  bada  förut  nämnda  Fc- 
stuca  varieteterna  äro  de  belägna  sasom  hos  andra 
xerofila  gras.  Potentilla  fruticosa  har  af  de  nervikta 
bladkanterna  skyddade  transpirationsstrimmor.  Ytter- 
listerna  äro  ofta  klolika,  sasom  hos  Helianthemum 
ölanäicum , Globularia  vulgaris , Artemisia  rupestris  m.  fl. 

Hos  Festuca  ovina  ß)  gtauca  uppträder  en  hypo- 
dermal  epidermisförstärlcning  af  6 lager  sklerenkymcel- 
ler  pâ  bladets  yttre  sida,  Hackel  *)  anför  om  denna 
form:  "stratis  sclerenchymaticis  1 — 4 plerumque  vali- 
dis”,  men  det  är  att  märka,  att  hau  alltid  undersökt 
det  öfversta  stjälkbladet,  under  det  att  mitt  tvärsnitt 
är  frän  ett  rotblad.  För  jämförelses  skull  kan  näm- 
nas,  att  samma  form  fran  Vidtsköfle  Stora  Drifva  i 
Skane  i rotbladen  bade  endast  2 lager  sklerenkym- 
celler.  Om  Festuca  rubra  ß)  ölanclica  Säger  Hackel: 
”fasciculis  sclerenchymaticis  inferioribus  in  strata  plura 
continua  confluentibus”.  Jag  har  icke  undersökt  det 
öfre  stjälkbladets  anatomi,  da  jag  endast  fann  friska 
rotblad.  Dessa  hafva  emellertid  icke  hopflytande  skle- 
renkymknippen.  Festuca  ovinas  rotblad  hade  3 lager 
sklerenkymceller  pâ  yttre  sidan. 

III.  KlimatisTca  förhällanden. 

Angaende  Alfvarens  klimatiska  förhällanden  sak- 
nas  ännu  i det  stora  heia  bestämda  data.  Jag  hade 
icke  själf  beredt  mig  att  göra  nagra  iakttagelser  här- 
öfver,  men  det  är  min  afsikt  att  under  en  följande 
sommar  verkställa  sa  mânga  observationer,  som  kunna 
vara  af  nöden.  Vid  Borgholm  hafva  sedan  nâgra  âr 
tillbaka  âtskilliga  meteorologiska  observationer  sam- 
lats,  som  Annas  införda  i Badprospekten.  Om  än  de 
icke  kunna  anses  äga  nagon  giltighet  för  den  egent- 
liga  Alfvaren,  da  de  äro  gjorda  pâ  ’’höjden  vid  Borg- 
holm”,  kan  det  dock  hafva  sitt  intresse  att  anföra 
desamma. 


4)  Anf.  arbete. 


240 


1 89  3. 


Mânadsmedia  för  höjden  vid  Borgholm  (Celsius) 


kl.  8 f. 

m.  kl.  2 e.  m. 

kl.  9 e. 

m.  Minimum 

8—30  Juni. 

16,9° 

20,2° 

14.2° 

hvarje  dygn. 
9.9» 

Juli 

18,7° 

21,8° 

15.4» 

11,9» 

Augusti 

17,6° 

20,4° 

15.7» 

11,6» 

Medium  för  denn  a tid 

17.7° 

20, s° 

15,1» 

. 11.1, 

1 — 15  September 

12,2° 

15.7° 

12,3» 

8,“ 

8—30  Juni 

Fuktigketsprocent. 

kl.8f.  m.  kl.  2 e.  m. 
61,8  51 

kl.  9 e.  m. 
73,3 

Juli  (1-4  o.  28- 

-31) 

70,7 

65,4 

78,8 

Augusti 

69.8 

61,9 

59.4 

79,7 

Medium 

67.4 

77,3 

1 — 15  September 

74.7 

65,8 

77,5 

Nederbörd  i mm.  Antal  regndagar  '). 

Juni,  Juli.  Augusti 

1892  186  30 

1893  138  27 

Som  allmän  uppgift  förekommer  i nämnda  Bad- 
prospekt upplysningen,  att  nederbörden  under  för- 
sommaren,  särskildt  under  Juni  och  Juli  mänader, 
är  ringa,  att  regndagarne  salunda  äro  fa,  vanligen 
en  tredjedel  rnindre  än  pa  fastlandet.  Liknande  upp- 
gifter  hörde  jag  af  flere  personer  i trakten,  bl.  a.  af 
Lektor  K.  Düsen  i Kalmar.  Af  honom  erhöll  jag 
ocksa  det  meddelandet,  att  snön  under  vintern  van- 
ligen blaser  bort  frân  Alfvaren.  Alfvarvegetationen 
har  salunda  icke  under  vintern  det  skyddande  tacke, 
som  ett  tunnare  eller  tjockare  snölager  erbjuder. 
Nagra  slutsatser  kunna  dragas  af  det  anförda  stati- 
stiska  materialet.  Vegetationstiden  är  mycket  torr 
pa  grund  af  det  ringa  antalet  regndagar  och  den  för 
soi  och  vindar  exponerade  lokaliteten.  Fuktighets- 
procenten  kan  vid  Borgholm  sjunka  tili  50  °/0,  d.  v. 
s.  tili  samma  tal,  som  betecknar  den  relativa  luft- 
f'uktigketen  pa  det  torra  prärieomradet  pa  Nordame- 
rikas Kordillerplata  (Mayr),  och  säkerligen  gar  den 

*)  Som  regndagar  räknas  dagar  med  mer  än  0,2  mm.  ne- 
derbörd. 


241 


ännu  längre  ned  inné  pa  Alfvaren.  Afdunstningen 
maste  salunda  blifva  betydlig:  häraf  de  talrika  xero- 
fila  tillpassningarne.  De  undersökningar  angaende 
Alfvarens  klimatiska  förhallanden,  som  kräfvas  för 
att  füllt  första  alfvarflorans  natur,  äro  i synnerhet 
uppmätning  af  den  relativa  luftfuktigheten  pa  olika 
ställen  och  tider,  af  afdunstningshöjden,  af  tempera- 
turen  i lüften  och  i jorden  pa  olika  tidpnnkter. 


242 


Botaniska  Sektionen  af  Naturvetenskapliga 
Studentsällskapet  i Upsala. 

Den.  16  okt.  1894. 

(Forts.) 

4.  En  Moriola-liknande  laf. 

Af  E.  Nyman. 

Vid  fiera  tillfällen  liar  jag  under  sysslande  med 
bestämning  af  mossor  pâtrâffat  en  bildning,  med  bvars 
rätta  natur  jag  visserligen  ännu  ej  är  füllt  pâ  det 
klara,  men  som  likväl  torde  förtjena  att  i korthet 
beskrifvas,  dâ  möjligen  nâgon  af  Bot.  Notisers  läsare 
kan  komma  att  anträffa  nägot  liknmde. 

Sa  länge  jag  endast  iakttagit  ifrâgavarande  bild- 
ning pâ  bladen  af  Oncophorus  strumifer  (Ekrh.)  Brid., 
insamlad  i Upsala-trakten,  antog  jag  utan  att  ingä 
pâ  en  mera  detaljerad  granskning,  att  jag  funnit  nä- 
gon  ovanligare  form  af  gonidier  tillhörande  nämda 
mossa.  Sedan  jag  emellertid  lyckats  finna  liknande 
kroppar  äfven  pâ  bladen  af  tvä  andra  mossor,  Dicra- 
num  majus  Sm.  och  Jung  r mania  orcaclensis  Hook., 
bäda  frän  Norges  vestkust,  beslöt  jag  närmare  under- 
söka  desamma.  Det  visade  sig  dâ,  om  man  \dd  c:a 
140  gängers  förstoring  betraktade  ett  mossblad,  hvarpä 
nämda  bildning  uppträdde,  att  de  gröna,  gonidielik- 
nande  klumparne,  hvilka  utan  nâgon  bestämd  ord- 
ning  voro  spridda  öfver  bladets  y ta,  medels  fina, 
hyalina  trädar  stodo  i förbindelse  med  hvarandra. 

Vid  vanlig  loupeförstoring  blifva  väl  de  gröna 
klumparne  men  ej  trädarne  synliga.  De  sparsam! 
septerade,  3 à 4 /i  breda,  hyfliknande  trädarne  kunna 
lätt,  dâ  de  observeras  pâ  Dicranum  majus  Sm.,  för- 
vexlas  med  de  flnaste  hyalina  förgreningarne  af  de 
hos  denna  art  i bladvecken  ymnigt  förekommande 
rhizoiderna.  Att  trädarne  pâ  nägot  sätt  medelst  kau- 


rtol.  Not.  1890- 


243 


storier  eller  dylikt  varit  fästade  vid  mossans  väfnader, 
kar  icke  kunnat  iakttagas. 

Ofta  löpa  liera  trâdar  i bladets  längdriktning, 
följande  den  ränna,  som  pa  öfversidan  bildas  genom 
bladkanternas  bopvikning.  Trâdarne  anastomosera 
rikligt  och  äro,  isynnerhet  vid  bladets  kanter,  för- 
sedda  med  talrika,  kortare  leder,  hvdka  vanligen  af- 
slutas  med  de  nämda  gröna  klumparne. 

Dessa  klumpar,  af  hvilka  de  största  kunna  mäta 
ända  tili  75  /a  i diameter,  de  minsta  c:a  15  /u , äro 
af  en  sferisk,  elipsoidisk  eller  stundom  ganska  oregel- 
bunden  form  och  bestâ  af  en  hyalin  pseudoparenky- 
matisk  hyfkapsel,  som  omsluter  en  grön  alg  (Tetra- 
sporacé?).  Yid  ett  tillfälle  har  jag  iakttagit,  att  en 
af  de  minsta  klumparne  uppkommit  pa  sadant  satt, 
att  tva  närbelägna  hyfgrenar  gemensamt  omslutit  ett 
algindivid,  bildande  kring  detsamma  ett  fâcelligt  hylle. 

Som  ifragavarande  bildning  i mycket  erinrade  om 
en  figur  som  Zukal  i sina  ’’Flechtenstudien”  x)  lämnat 
öfver  den  af  honom  uppstälda  Lichenopeziza  bryophila 
tillsände  jag  nämde  forskare  ett  préparât  och  begärde 
bans  utlâtande  om  detsamma.  Enligt  benaget  ined- 
delad  upplysning  skulle  den  af  mig  funna  lafven  icke 
vara  identisk  med  Lichenopeziza  bryophila  utan  heit 
enkelt  représentera  ett  utvecklingsstadium  af  nagon 
Bilimbia  eller  Biator a.  Emellertid  finnes  icke,  sä 

vidt  jag  har  mig  bekant,  inom  nämda  slägten  nagon 
art,  som  under  nâgot  stadium  af  sin  utveckling  eger 
algelementet  heit  och  hallet  omslutet  af  en  psendo- 
parenkymatisk  hyfkapsel. 

Sannolikast  synes  mig  vara,  att  vi  har  hafva  att 
göra  med  den  sterila  bâlen  af  nägon  form  tillhörande 
eller  stâende  i närheten  af  det  af  Norman  beskrifna 
slägtet  Moriola,  hvilket  slägte  just  utmärkes  deraf,  att 

J)  Zukal,  H.  : Flechtenstudien.  — Denkschriften  d.  Kaiserlich, 
akad.  d.  Wissenschaften.  Wien  1884,  pag.  284 — 88,  tab.  VI.  fig. 
7-16. 


244 


algen  inneslutes  inom  en  kapsel  af  pseudoparenkyma- 
tisk  hyfväfnad. 

Alldenstund  ofvan  beskrifna  bildning  endast  an- 
träffats  i sterilt  stadium  och  först  sedan  den  intorkat 
och  en  längre  tid  förvarats  i herbariet  blifvit  före- 
mâl  för  en  mera  ingâende  undersökning,  bar  den  ty- 
värr  icke  kunnat  odlas  ej  heller  med  säkerhet  be- 
stämmas,  utan  har  jag,  som  ofvan  antydts,  endast 
velat  fästa  uppmärksamheten  pa  densamma,  ifall  den 
händelsevis  skulle  anträffas  af  nagon  botanist.  Det 
künde  nämligen  vara  af  intresse  att  genom  odling 
söka  bringa  den  tili  fertilitet  eller  — om  detta  icke 
skulle  lyckas  — att  ätminstone  erhalla  visshet  om 
naturen  af  den  ingâende  algen,  livilket  icke  borde 
vara  förenadt  med  svarigliet,  om  algen  isolerades  och 
odlades  pa  lämpligt  substrat.  Den  möjligheten  synes 
mig  icke  heller  utesluten,  att  framtida  fynd  skola 
lämna  bevis  för  tillvaron  af  tvenne  paralella  serier  i 
fräga  om  byggnaden  af  fruktkroppen  inom  gruppen 
Moriolei,  den  ena  omfattande  de  hittills  kända  for- 
merna  med  mörkfärgade  liyfer  och  gymnocarp  frukt- 
kropp,  den  andra,  för  hvilken  nyss  beskrifna  lafbal 
skulle  vara  en  représentant,  med  hyalina  liyfer  och 
— livilket  endast  gissningsvis  ma  antydas  — angio- 
carp  fruktkropp. 

Den  30  okt.  1894. 

1.  Fil.  Kand.  A.  Bründin  föredrog  om  rotskott 
hos  Listera  cordata  (se  Bihang  till  K.  Sv.  Vet.  Akad. 
Handl.  Bd.  21,  Afd.  III  N:o  12). 

2.  Euphorbia  Peplus  L.  v.  tricuspidata  nov.  var. 

Af  Th.  Fredriksson. 

Sommaren  1891  anträffade  jag  i Dalby  sn  i 
Upland  i en  potatisâker  3 individ  af  en  Euphorbia 
Peplus,  som  visade  ett  särdeles  egendoinligt  utseende 
med  hänsyn  tili  bladformen.  Exemplaren,  som  växte 


245 


vidt  skilda,  visade  fullkomlig  öfverensstämmelse  sins 
emellan  och  voro  val  utbildade,  sa  att  nâgon  anled- 
ning  ej  förelag  att  misstänka  en  monstrositet.  Det 


största  individet  var  ungefar  10  cm  högt,  nedtill  för- 
sedt  med  ett  par  sidogrenar,  de  tvâ  öfriga  voro  omkr. 
6 cm.  höga  och  ogrenade.  Det,  som  nu  förlänar 
denna  form  ett  frân  en  Euphorbia  sä  främmande  ut- 


246 


seende,  är,  att  bladen  ej  äro  heia,  sâsom  annars  är 
regel  inom  detta  slägte,  utan  3-flikiga  med  smal  ut- 
dragen  spetsflik.  Sidoflikarne  kunna  hafva  ett  ganska 
vexlande  utseende,  i det  de  än  äro  heia,  än  2 — 3 
tandade,  än  spetsiga,  än  trubbiga.  Bladbasen  är  vigglik, 
bladets  största  bredd  ofvan  midten.  Detta  fall  af 
loberade  blad  inom  slägtet  Euphorbia  är  sä  mycket 
intressantare,  som  man  förut  ej  känner  mer  än  en 
enda  form  derinom  med  liknande  blad,  nämligen  E. 
cxigua  y tricuspidata  Koch.  (Jacq.  Mise.  II  p.  311. 
Jacq.  Icon.  Plant,  var.  tab.  88.) 

Trots  ifrigt  sökande  pa  samma  och  närgränsande 
lokaler  under  de  fyra  följande  somrarne  har  jag  ej 
lyckats  finna  nâgra  fiera  exemplar,  hvarför  jag  nu  ej 
a user  mig  böra  dröja  längre  med  att  meddela  beskrif- 
ning  pa  varieteten  i fraga. 

E.  Pcphis  L.  v.  tricuspidata  nov.  var.  foliis 
cuneiformibus  trilobatis  lobo  apicali  elongato  acumi- 
nate, lobis  lateralibus  ± obtusis  interdum  2 — 3 dentatis. 

3.  Lie.  R.  Sernander  redogjorde  för  Vegetationen 
pa  de  gotländska  myrarne  (Se  R.  Sernander  : Studier 
öfver  den  gotländska  vegetationens  utvecklingshistoria 
Diss.  Upsala  1894). 

Den  13  nov.  1894. 

1.  Lektor  A.  N.  Ldndström  föredrog  ”om  sjuk- 
domar  hos  odlad  granskog”. 

2.  Lie.  R.  Sernander  redogjorde  för  teina  studier 
öfver  den  gotländska  vegetationens  utvecklingshistoria' 
(Se  R.  Sernander:  Studier  öfver  den  gotländska  ve- 
getationens utvecklingshistoria  Diss.  Upsala  1894). 

27  nov.  1894. 

1.  Prof.  Kjellman  demonstrerade  en  samling 
stanjdelar,  blad,  frukter  m.  m.,  som  underkastats  ma- 
reration,  sä  att  endast  det  egentliga  "skelettet”  ater- 
stod,  samt  päpekade  de  stora  fördelar,  som  macéra- 


247 


tionsmetoden  erbjuder  i och  för  studiet  af  kärlsträngarne 
och  de  mekaniska  väfnadernas  lopp  i växten. 

2.  Kand.  E.  Borgström  förevisade  de  i bot.  träd- 
gärden  odlade  representanterna  för  slägtena  Verbascum, 
Pentstemon,  Mimulus , Torenia  och  Digitalis. 

3.  Kand.  K.  Kjellmark  föredrog  om  nägra  Be- 
tula- och  Salixformer  frän  Nerike  och  Westmanland 
(Se  K.  Kjellmark:  Nägra  anmärkningsvärda  Salix  - 
och  Betulaformer.  Bihang  till  K.  Sv.  Vet.  Akad. 
Handl.  Band  21.  Afd.  III,  N:o  7). 

4.  En  röd  Bulbochsete. 

Af  Astrid  Cleve. 

I Oktober  1894  fann  jag  pä  vid  Sunnersta  tagen 
Fontinalis  hypnoides  bland  andra  epifytiska  alger 
äfven  fiera  exemplar  af  en  steril  Bulbochcete , utmärkt 
däraf  att  den  var  heit  och  hallet  lysande  röd,  i det 
att  alia  cellerna  hade  ett  rödt  cellinnehäll.  Sa  vidt 
jag  har  mig  bekant  finnes  intet  dylikt  förhallande 
omnämndt  i litteraturen  för  denna  alg,  däremot  har 
ett  liknande  förhallande  blifvit  iakttaget  pâ  en  när- 
stäende  alg,  Oedocladium.  Upptäckaren  Stahl  säger 
om  denna  alg  i Pringsheims  Jahrbücher  f.  Wiss.  Bot. 
1892,  att  den  genom  uttorkning  kan  fas  att  utbilda 
hvilskott,  ’’Dauersprosse”,  i det  cellerna  fyllas  med  re- 
servnäring,  deras  gröna  färg  gär  förlorad  och  inne- 
hället  fär  rödgul  färg.  Pa  den  medföljande  afbild- 
ningen  päminner  denna  färg  stärkt  om  den  af  mig 
pä  Bulbochæte  iakttagna.  Det  är  troligen  ocksä  här 
frägan  om  ett  hvilskott,  bestämdt  för  öfvervintring, 
men  den  röda  färgen  torde  ej  ätminstone  enbart  bero 
pä  reservnäring,  utan  är  troligen  snarare  ett  skydds- 
medel  för  klorofyllet  under  den  kalla  tiden.  Härför 
talar  ocksä,  att  den  röda  färgen  mattas  och  smä- 
ningom  försvinner,  hvarvid  den  gröna  ater  framkom- 
mer,  om  algen  prépareras  i gelatinglj’cerin. 


248 


6.  Biologiska  Moss-studier.  I. 

Af  E.  Nyman. 

Det  är  sedan  länge  kändt,  att  manga  växter  äro 
utrustade  med  organisationsförhällanden,  hvilka  sanno- 
likast  äro  att  tolka  sâsom  ett  slags  försvarsanordning 
mot  angrepp  frân  djurverlden. 

Sâsom  fungerande  i nämda  riktning  betraktar 
man  ju  icke  blott  de  rent  mekaniskt  verbände  skydds- 
mecllen  sâsom  tornar,  taggar  o.  s.  v.  utan  äfven  gif- 
tiga  eller  illaluktande  och  illasmakande  ämnen  sâsom 
garfämnen  och  dylikt  mäste  tillskrifvas  liknande  verk- 
ningar. 

Mest  studerade  och  lättast  att  iakttaga  äro  dessa 
företeelser  hos  de  högre  växterna,  men  äfven  inom 
en  sä  relativt  lägt  stäende  grupp  som  mossorna,  ja, 
sannolikt  äfven  lägre  ned  i systemet  kan  man  ha 
anledning  misstänka  förekomsten  af  analoga  inrätt- 
ningar. 

Under  excursioner  har  jag  ofta  varit  i tillfällo 
iakttaga,  hurusom  bladen  hos  vissa  bladmossor,  som 
trifvas  pä  fuktiga  och  skuggiga  lokaler,  t.  ex.  Astro- 
phyllum- arter  varit  m.  1.  m.  skadade,  stundom  heit 
och  hället  uppätna,  synbarligen  af  snäckor,  enär  jag 
ej  sä  sällan  öfverraskat  dessa  djur,  dâ  de  krupit  pä 
bladen.  Jag  märkte  vidare,  att  bladen  vanligen  icke 
voro  jämnt  afbitna,  utan  att  vissa  partier,  isynnerhet 
bladkanten  och  stundom  äfven  den  i bladets  rnidt- 
linie  löpande  nerven,  blifvit  skonade. 

Förklaringen  härtill  faller  sig  ganska  naturlig, 
om  man  närmare  granskar  ett  dylikt  blad.  Välja  vi 
sâsom  exempel  Astrophyllum  cuspidatum  (L.  Neck.),  sä 
äro  bladen  hos  denna  art  frân  spetsen  till  basen  tätt 
besatta  med  en  rad  hvassa  tänder,  bildade  af  celler 
med  smä  lumina  och  tjocka,  stärkt  kutiniserade  ytter- 
väggar.  Att  dessa  tänder  skola  utöfva  ett  kräftigt 


Bot.  Not.  1805. 


249 


motstând  mot  snäckans  tuggorgan  synes  mig  mycket 
antagligfc. 

For  att  emellertid  experimented  söka  utröna, 
hum  harmed  förhöll  sig,  inneslötos  i ett  med  lock 
försedt  bleckkärl  ett  par  tufvor  af  tvâ  Astrophyllum- 
arter,  A.  spinosum  (Voit.)  med  stärkt  tandade  och  A. 
pseudopunctatum  (B.  S.)  med  otandade  blad,  bâda  ar- 
terna  insamlade  i Jämtland.  Sâsom  försöksdjur  inne- 
slötos i samma  kärl  nâgra  individ  af  en  snäcka, 
Helix  arbustorum.  Da  mossorna  efter  nagon  tid  un- 
dersöktes,  visade  det  sig,  att  kos  arten  med  helbräd- 
dad  kant  vissa  blad  i sin  helliet  voro  förstörda,  andra 
m.  1.  m.  stärkt  skadade,  under  det  att  bladen  hos 
den  med  tänder  försedda  arten  antingen  heit  och 
hallet  blifvit  skonade  eller  endast  angripna  tili  siua 
mjukare  delar,  d.  v.  s.  partierna  mellan  kanten  och 
nerven.  Bladtänderna  äro  hos  Astrophylluni  spinosum 
särdeles  kraftiga  och  resistenta  mot  konc.  svafvelsyra, 
som  deremot  hastigt  loser  öfriga  partier  af  bladet, 
hvarjämte  äfven  en  del  af  dem  torde  innehâlla  at- 
minstone  spar  af  garfämnen,  hvilket  säkerligen  i sin 
man  bidrager  tili  att  göra  dem  mindre  njutbara. 

Vid  anställandet  af  ot'van  beskx'ilna  experiment 
hade  jag  mig  icke  bekant,  att  Stahl  l)  redan  förut 
utfört  liknande  och  dervid  kommit  tili  samma  résultat 
angâende  tolkningen  af  bladtändernas  betydelse  sä- 
som  försvarsvapen  hos  mossorna.  Halten  af  kiselsyra, 
hvilken  enligt  Treffners  2)  uhdersökningar  hos  vissa 
bladmossor  är  ganska  stör,  anser  Stahl  (1.  c.)  äfven 
spela  en  viss  rol  säsom  skyddsmedel. 

Pa  samma  gang  ofvan  beskrifna  experiment  ut- 
fördes,  hade  jag  i ett  glaskärl  med  vatten  placerat 

*)  E.  Stahl,  Pflanzen  und  Schnecken.  Sonder- Abdruck  aus 
d.  Jenaischen  Zeitschrift  für  Naturwissenschaft  und  Medicin.  Bd. 
XXII  N.  F.  XV.  Jena  1888. 

2)  E.  Treffner,  Beiträde  zur  Chemie  der  Laubmosse.  Disserta- 
tion. Dorpat  1881. 


Bot.  Not.  1800. 


19 


250 


âtskilliga  individ  af  en  flytande  lefvermossa,  Riccia 
natans  L , saralade  vid  Vesteràs  at  herr  C.  Söder- 
ström. I kärlet  funnos  vidare  nâgra  individ  af  Lemna 
minor  samt  dessutom  en  hei  mängd  smärre  vatten- 
djur,  sâsom  insektlarver,  krustaceer  o.  s.  v. 

Dâ  det  sâlunda  sammansatta  vâxt-  och  djursam- 
hället  efter  nâgon  tid  undersöktes  befauns  det,  att 
Riccia  natans  i sin  helhet  förstörts  med  undantag 
dock  af  de  pâ  bâlens  undersida  talrikt  befintliga.,  fjäll- 
liknande  bildningarne,  hvilkas  uppgift  bland  aunat 
torde  vara  den  att  hâlla  den  flytande  växten  i jäm- 
vikt.  Dessa  fjäll  funnos  i stör  mängd  samlade  pâ 
kärlets  botten. 

Egentliga  intresset  med  deras  bevarande  ligger 
emellertid  i den  omständighet,  att  de  liksom  de  ofvan 
beskrifna  Astrophyllum- bladen  utefter  sin  kàut  och 
isynnerhet  mot  spetsen  äro  försedda  med  skarpa  tünder. 

Utom  dessa  fjäll-lika  büdningar  hos  Ricca  natans 
bade  äfven  Lenina  minor  lämnats  orörd,  hvilket  âter 
torde  kunna  tillskrifvas  den  ymniga  närvaron  af  ra- 
fider.  Att  liknande  skydssanordningar  existera  hos 
en  hei  del  vattenväxter  framgAr  af  Stahls  (1.  c.)  un- 
dersökningar,  och  särskildt  föref'aller  det  mig  icke 
oantagligt  — ehuru  jag  uttryckligen  vill  betona,  att 
jag  hvarken  anstält  uagra  experiment  i den  riktningen 
eller  i literaturen  sett  nâgon  antydan  derom  — att 
de  greniga,  af  oxalsyrad  kalk  bestaende,  s.  k.  ”inre 
hären”  i bladen  hos  2Vÿmp/*<®a-arterna  kunna  ega  en 
viss  betydelse  sâsom  försvarsvapen  mot  djur,  isynner- 
het större  sötvattenmollusker. 

Att  dessa  ”inre  härs”  vigtigaste  uppgift  torde 
vara  att  skydda  bladskaften  synes  mig  mycket  troligt, 
enär  just  ett  afbitande  af  dessa  förorsakar  förlust  af 
heia  assimilationsytan.  Mindre  skador  pä  bladskifvan 
deremot,  som  man  ofta  ser  ästadkomna  af  vattenin- 
sekter  t.  ex.  af  larver  tili  en  skalbagge,  Gailernca 
Nymphœœ  m.  fl.  äro  af  ringa  betydelse,  emedan  i detta 


251 


fall  alltid  vissa  partier  af  bladskifvan  fortfarande 
kunna  vara  funkfcionsdugliga. 

Den  11  dec.  1894. 

1.  Doktor  Starbäck  framstälde  ’’Anmärkningar 
till  discomyceternas  Systematik”  (Se  K.  Starbäck:  Di- 
scomycetenstudieD . Bihang  till  K.  Sv.  Vet.  Akad. 
Handl.  Band  21.  Afd.  III.  N:o  5)  samt  lemnade  ett 
meddelande  om  Robergea  unica,  funnen  af  Kand. 
Kjellmark  i Axbergs  socken  i Nerike. 


Ein  parasitischer  Pilz  als  Index  der  inneren 
Natur  eines  Pflanzenbastards. 

Von  Jakob  Eriksson. 

Gegen  Ende  des  letzt  verwiechenen  August  trat 
in  dem  der  hiesigen  pflanzenphysiologischen  Abthei- 
lung gehörigen  Versuchsgarten  in  grosser  Fülle  eine 
Rostpilzform  auf,  die  'wegen  der  äusseren  Umstände, 
unter  denen  sie  vorkam,  ein  besonderes  Interesse  ver- 
sprach. Der  Pilz  war  offenbar  eine  Form  der  Puc- 
cinia  dispersa  Eriks.  & Henn.  im  Uredostadium,  — 
aber  welche?  Das  konnte  man  wohl  fragen,  da  sie 
auf  einem  Bastard  von  Roggen  und  Weizen  schma- 
rotzte. Die  betreffenden  Bastardpflanzen  waren  aus 
Getreidekörnern  erzogen,  die  aus  Deutschland  stamm- 
ten, wahrscheinlich  eine  Nachzucht  der  von  W.  Rim- 
pau  in  Schianstedt  vor  wenigen  Jahren  ausgeführten 
erfolgreichen  Kreuzungsversuche a).  Diese  Pflanzen 
hatten  den  Winter  gut  überstanden  und  trugen  jetzt 
einige  zwanzig  gut  entwickelte  Ähren,  die  freilich 
am  meisten  einem  Weizen,  z.  B.  Bestehorns  Dividen- 

')  W.  Rimpau,  Kreuzungsprodukte  landwirthschaftlicher 
Kulturpflanzen.  Berlin,  189g  s.  19. 


Bot.  Not.  1895. 


252 


den,  ähnlich  waren,  gleichwohl  aber  eine  nicht  un- 
bedeutend grössere  Länge  besassen,  als  sogar  die  läng- 
sten Weizenähren  zu  haben  pflegen.  Die  Ähren  stimm- 
ten also  mit  der  von  Rtmpau  in  der  eben  citierten 
Abhandlung  gegebenen  Abbildung  auf  der  Taf.  VI, 
Fig.  59,  vollständig  überein. 

In  Folge  der  hybriden  Natur  der  Nährpflanze 
hatte  man  alle  Ursache  sich  zu  fragen,  welche 
Form  der  Puccinia  dispersa  hier  vorliegen  möchte. 
Von  dieser  Rostart  tragen  nämlich  die  beiden  Gfe- 
treidearten,  welche  die  Eltern  des  Bastards  sind,  wie 
an  anderem  Orte  gezeigt  worden  ist  2),  je  ihre  specia- 
lisierte  Form:  1)  f.  sp.  Secalis  auf  Roggen  und  2)  f. 
sp.  Tritici  auf  Weizen,  welche  Formen  derart  biolo- 
gisch getrennt  sind,  dass  die  Form  des  Roggens  nur 
Roggen,  und  die  Form  des  Weizens  nur  AVeizen 
anstecken  kann. 

Inwiefern  die  eigenthümlicke  Unterlage,  worauf 
sich  der  Pilz  im  hier  vorliegenden  Falle  befand  — 
welche  Unterlage,  so  zu  sagen,  Blut  von  teils  Rog- 
gen teils  AVeizen  enthielt  — dem  daraus  genähr- 
ten Schmarotzer  intermediäre  Eigenschaften  verleihen 
könnte,  so  dass  dieser  im  Stande  wäre  sowohl  Roggen 
als  auch  AAreizen  anzustecken,  konnten  nur  Versuche 
entscheiden.  Deshalb  ordnete  ich  auch  sofort  einige 
derartige  Infektionsversuche  an.  Das  Sporenmaterial 
wurde  am  Morgen  des  31  August  zum  Keimen  ein- 
gelegt, und  obgleich  dessen  Keimfähigkeit  sich  schlech- 
ter erwies,  als  es  bei  der  Uredo  dispersa  gewöhnlich 
der  Fall  ist,  nämlich  am  Nachmittage  desselben  Tages 
nur  als  Spur  geschätzt  werden  konnte,  — ja  noch 
am  dritten  Tage  nach  der  Einlegung  war  bei  den 
übriggebliebenen  Sporen  die  Keimung  nicht  höher 

3)  J.  Eriksson,  Om  parasitismens  specialisering  hos  sädes- 
rostsvatnparne.  Iv»l.  Landtbr.-Akad.  Handl.  o.  Tidskr , 1895,  s.  26; 
oder  Über  die  Specialisierung  des  Parasitismus  bei  den  Getreide- 
rostpilzen. Ber.  d.  Deutsch.  Bot.  Gesellsch.,  1894,  H.  9,  s.  316. 


253 


gestiegen,  — so  wurde  dennoch  eine  Infektion  mit 
demselben  ausgeführt,  teils  auf  3 Roggenpflanzen,  die 
nach  der  am  16.  desselben  Monats  erfolgten  Aussaat 
gezogen  waren,  teils  auf  3 ebenso  alten  und  auf 
dieselbe  Weise  gezogenen  AVeizenpflanzen.  Bei  den 
Roggenpflanzen  geschah  die  Infektion  an  25,  bei  den 
Weizenpflanzen  an  26  Stellen. 

Das  Resultat  dieser  Infektionsversuche  war  nach 
11  Tagen  reichliches  Hervortreten  neuer  Pu- 
steln in  der  Weizennummer  an  25  den  inficierten 
Stellen,  und  nach  ferneren  4 Tagen  ebenfalls  reich- 
liche Pusteln  an  der  letzten  der  26  Infektionsstellen. 
Anders  verhielt  es  sich  mit  der  Roggennummer,  die 
intakt  und  rein  blieb,  und  zwar  an  sämtlichen  In- 
fektionsstellen noch  nach  35  Tagen. 

Es  ergab  sich  also  keine  Einwirkung  der  hybri- 
den Unterlage  auf  den  darauf  schmarotzenden  Pilz 
in  der  Richtung,  dass  diesem  die  Fähigkeit  verliehen 
wäre,  Pflanzenindividuen  beider  Eltern  anzustecken, 
sondern  es  zeigte  der  Versuch,  dass  das  innere  Wesen 
des  Bastards  thatsiichlich  dasjenige  war,  was  auch  der 
äussere  Habitus  desselben  angab,  dass  er  nämlich 
dem  Weizen  viel  näher  stand  als  dem  Roggen. 

Experimentalfältet  den  4 November  1895. 


Om  nagra  fossila  mossor  fran  vara  qvartära 
kalktuffaflagringar . 

Af  A.  Gr.  Nathorst. 

Med  anledning  af  hr  J.  M.  Hulths  intressanta 
uppsats  om  nagra  kalktuffer  i Vestergötland  (Bot. 
Notiser  1895,  sid.  199),  deri  äfven  förekomsten  af 
Hepatica  conica  (L)  Lindb.  i ett  löst  block  vid  Stäl- 
kvarn  omnämnes,  har  jag  trott  det  kunna  vara  af 
intresse  att  offentliggöra  nedanstaende  meddelande  om 


Bot.  Not.  1895. 


254 


saväl  denna  arts  soin  nâgra  andra  mossors  fürekomst 
i andra  kalktufi'bildningar.  Nâmnde  art  har  jag  re- 
dan sedan  1890  känt  sâsom  fossil  frän  Skâne,  ehuru 
omständigheterna  föranledt,  att  jag  hittills  icke  pu- 
blicerat  nägot  derom. 

Bladmossor  äro  i vissa  kalktuffaflagringar  langt 
ifrän  sällsjmta,  utan  tvärtom  ganska  vanliga.  Oftast 
förekomma  de  sä,  att  de  bilda  verkliga  lager  eller  ban- 
kar,  livilka  uteslutande  besta  af  ännu  upprätt  staende 
kalkinkrusterade  mosstufvor.  Dessa  hafva  uppkom- 
mit  pâ  sä  satt,  att  den  kolsyrade  kalken  utfällts  pâ 
den  ännu  växande  mossan  och  öfverdragit  heia  växten 
med  en  kalkskorpa.  Sedan  har  i tidernas  längd 
sjelfva  mossan  i kalkutfällningens  inre  i de  fiesta 
fall  ater  upplösts,  men  stundom  finnas  dock  stam- 
marne  i behäll. 

De  pa  detta  sätt  förekommande  mossorna  tilläta 
ingen  säker  bestämning,  endast  en  sädan,  som  kan 
grundas  pâ  habitus,  men  som  kalkinkrustationen  gif- 
ver  intryck  af  att  mossans  blad  varit  tjockare  an  i 
verkligheten,  blir  äfven  habitusbilden  mindre  tillför- 
litlig.  De  manga  brj-ologer,  som  jag  frägat  tili  rads 
augäende  den  stora  mängd  pa  detta  sätt  bevarade 
mossor,  som  förvaras  i Riksmuseum,  hafva  ej  heller 
velat  lemna  nägon  definitiv  bestämning  af  desamma, 
utan  stannat  vid  anförandet  af  nägra  sannolikheter. 
Jag  har  derföre  i mina  uppsatser  om  kalktuff-före- 
komsterna  icke  velat  anföra  nâgra  namn  pâ  de  i de- 
samma befintliga  mosslemningarne.  I förbigäende  ma 
nämnas,  att  man  ej  sällan  vid  kalkhaltiga  källor  har 
tillfälle  att  iakttaga,  huru  mossan  i sin  öfre  del  ännu 
fortlefver.  medan  den  nedre  deremot  är  inkrusterad 
af  kalk  och  död.  Stundom  finnas  mossorna  sâsom 
tunna,  icke  inkrusterade  mossbäddar  mellan  kalktutf- 
lagren,  och  dessa  mossor  kunna  bestämmas  lika  väl 
som  de  i torf  förekommande,  enär  bladens  byggnad 
ännu  är  i behäll. 


255 


De  mossor,  som  jag  här  vill  omnämna,  äro  i för- 
sta  rummet  nâgra  lefvermossor,  hvilka  redan  1890 
benäget  blifvit  bestämda  at  lektor  H.  W.  Arnell. 
Att  denna  bestämning  dâ  utfördes  föranleddes  närmast 
deraf,  att  jag  i en  frân  frib.  Claes  Kurck  pâ  Peters- 
borg  i juli  1888  erbâllen  kalktuffsamling  frân  Eska- 
torp, vester  om  Bâlteberga  i Qvistoftadalen,  Ottarps 
socken,  Skâne,  jemte  Marchantia  polymorpha  L.,  bvil- 
ken  Kurck  sjelf  identifierat,  âfven  trodde  mig  igen- 
känna  Hepatica  (Fegatella)  conica  (L.)  Lindb.  Dâ  jag 
skickade  denna  samling  till  Arnell,  bifogade  jag  âfven 
nâgra  andra  i museet  befintliga  lefvermossor  frân  olika 
kalktufflager.  Arnell  meddelade  mig  sâsom  résultat 
af  sin  undersökning,  att  bestâmningen  af  bâda  de 
anförda  arterna  frân  Eskatorp  visât  sig  riktig,  bvar- 
jemte  ban  âfven  funnit  Chomocarpon  quadratics  (Scop.) 
Lindb.  (=  Preissia  commutata ) sâvâl  i samlingen  frân 
Eskatorp  som  frân  Lerdalens  qvarnrânnna  i Vester- 
götland,  der  den  insamlats  af  A.  P.  Carlson  1885. 
Yidare  bade  ban  urskilt  Riccardia  ( Aneura ) pinguis 
(L.)  B.  Gr.,  men  som  jag  dessvärre  ej  för  tillfället 
bar  exemplar  et  tillgängligt,  kan  jag  ej  angifva,  frân 
bvilken  lokal  den  bärstammar,  om  frân  nâgon  af  de 
nämnda  eller  frân  ännu  nâgon  annan.  Det  mä  an- 
märkas,  att  Arnell  i frâga  om  de  bâda  sistnämnda 
arternas  bestämning  säger,  att  ban  ”ej  gerna  kan  ba 
misstagit  sig”  pâ  dem:  ’’gröfre  ühomocarpon  blir  lik 
Marchantia , men  bar  ej  dess  breda  klynnegrenade 
midtelnerv”.  — Förekomsten  af  Marchantia  poly- 
morpha i Qvistoftadalens  kalktuff  bar  för  öfrigt  varit 
temligen  länge  känd  af  skanska  geologer  ocb  botani- 
ster,  om  ocksä  nägot  meddelande  derom  hittills  icke 
i tryck,  sävidt  jag  kan  erinra  mig,  förelegat.  Riks- 
museet  eger  ett  exemplar  af  densamma,  taget  af  pro- 
fessor B.  Lundgren  1884  ”strax  norr  om  tegelbruket, 
norr  om  Qvistofta  kyrka”. 


256 


Sjelf  har  jag  1891  tagit  vackra  exemplar  af 
Marchantia  polymorpha  i de  undre  kalktufflagren  vid 
Langsele  i Asele  lappmark  '). 

Denna  ai’t  synes  salunda  mindre  sällan  träffas 
fossil  i kalktaff  an  de  öfriga,  och  det  torde  i sam- 
band  harmed  vara  af  intresse  att  erinra  derora,  att 
ett  par  andra  arter  af  samma  slägte  äro  kända  redan 
frân  eocena  kalktuffaflagringar  i Frankrike. 

I samband  med  ofvanstâende  redogörelse  för  nâ- 
gra  fossila  lefvermossor,  begagnar  jag  tillfallet  redo- 
göra  för  ännu  ett  intressant  mossfynd,  nemligen  det 
af  Astrophyllum  punctatum  (L.)  Neck,  vid  Ekedalen  i 
Vestergötland,  der  den  insamlats  af  A.  F.  Carlson 
1885.  Den  förekommer  här  i det  lösa  kalkslammet 
(bleket)  under  form  af  sma  platta  lösa  skifvor,  hvilka 
utgöras  af  pä  bladen  utfälld  kolsyrad  kalk;  dessa 
skifvor  ligga  isolerade,  och  hvar  och  eu  motsvarar 
ett  blad.  Pa  ena  sidan  synes  af'tryck  af  bladets  me- 
delnerv  och  stundom  äfven  en  mycket  tydlig  cell- 
struktur,  hvarjemte  det  ville  synas,  soin  vore  na-gon 
organi.sk  substans  stundom  ännu  qvar.  För  bestäm- 
ningen  af  denna  art  star  jag  i förbindelse  tili  lektor 
N.  C.  Kindberg  och  kand.  E.  Nyman,  hvilka  för  nagra 
ar  sedan  undersökte  exemplaren.  De  ansâgo  att  nä- 
gon  annan  art  ej  gerna  künde  komma  i betraktande. 

Frägan  om  dessa  mossors  stratigrafiska  förekomst 
i kalktuffen  har  jag  ansett  öfverflödig  att  här  vid- 
röra,  enär  den  skulle  föra  mig  längre  än  som  med 
denna  lilla  uppsats  afsedt  varit. 

Stockholm  den  7 Nov.  1895. 

')  Bestämningen  är  visserligen  icke  granskad  af  nagon  spe- 
cialist, men  torde  dock  kunna  anses  säker. 


257 

Om  hafre  sâsom  epifyt  *). 

Af  A.  G.  Nathobst. 

Med  anledning  af  professor  V.  Wittrocks  under- 
sökningar  öfver  högre  växter  sâsom  epifyter  2 ) i värt 
land,  har  jag  de  bäda  senaste  somrarne  gjort  nägra 
anteckningar  öfver  förekomsten  af  sädana,  hvilka  jag 
sedan  öfverlemnat  tili  Imnom  att  använda  för  en  even- 
tuJl  fortsättning  af  anförda  arbete.  Under  nu  för- 
flutna  sommar  (1895),  hvilken  jag  med  min  familj 
tillbringade  pâ  Hesslö  i Lerbo  socken,  Södermanland, 
hade  jag  tillfälle  att  iakttaga  nagra  fall  af  hafre  sâ- 
som epifyt,  hvilka,  pâ  grand  af  det  satt  livarpa  denna 
uppträdde  och  andra  i samband  dermed  staende  om- 
ständigheter,  torde  vara  värdt  ett  särskildt  omnäm- 
nande. 

Den  30  juli  observerade  jag  en  nâgra  centime- 
ter hög  planta  af  hafre  pâ  en  gren  af  den  lönn,  som 
befinner  sig  framför  Hesslö  gärd.  Höjden  öfver  mar- 
ken var  nära  2 *|2  meter,  och  hafren  hade  ej  sin 
plats  i nägon  samling  af  jord  ei  1er  mylla,  utan  utgick 
frän  sjelfva  barken,  som  här  var  nägot  mossbevuxen. 
Högt  uppe  i samma  träd  sags  sedermera  med  kikare 
ännu  ett  exemplar.  I en  annan  lönn  i närheten  iakt- 
togs  derpâ  ett  ungefär  lika  stört  exemplar  af  en  hafre- 
planta,  hvilken  hade  sin  plats  pâ  stammen  ofvanför 
förgreningen  och  äfven  här  utgâende  omedelbart  frän 
(en  spricka  i)  barken. 

Norr  om  dessa  träd  fanns  ett  hafrefält,  och  norr 
om  detta  en  bergkulle,  bevuxen  med  diverse  löfträd, 
sâsom  ek,  lind,  asp,  rönn,  hassel  etc.  Dä  jag  nu  här 
efterspanade,  om  möjligen  ytterligare  hafreplantor  skulle 
förekomma,  träffades  sâdana  i ett  tiotal  olika  träd 

*)  Föredraget  inför  Botaniska  Sällskapet  i Stockholm  den 
23  Oktober  1895. 

J)  Y.  "Wittrock,  Om  den  högre  epifytvegetationen  i Sverige. 
Acta  Horti  Bergiani.  Bd,  2,  N:o  6.  Stockholm  1894. 


Bot.  Not.  18 U5. 


20 


258 


ocli  liksom  förut,  med  ett  enda  undantag,  icke  i för- 
greningar  utan  pâ-grenarne  eller  stammen,  vid  olika 
böjd  öfver  marken,  frân  nära  basen  till  mjmket  bögt 
upp.  Det  exemplar,  som  fanns  i en  förgrening,  bade 
dock,  äfven  detta,  körnet  inkiladt  i en  barkspringa. 
Foljande  dag  besöktes  en  med  löfträd  beväxt  berg- 
kulle  mellan  Hesslö  ocb  Dagöbolm,  bvilken  pâ  ömse 
sidor  omgafs  af  hafrefält,  ocb  äfven  här  blef  resulta- 
tet  detsamma:  uuga  hafreplantor  anträtfades  utgäende 
frân  barken  af  trädens  stammar  eller  grenar,  meren- 
dels  pa  den  för  solen  minst  utsatta  norra  sidan  ocb 
ofta,  men  icke  alltid,  der  stammen  var  bevuxen  med 
mossa.  Yidare  observerades  ytterligare  exemplar  pâ 
träd  pâ  samma  lokaler  som  föregäende  dag,  ocb  fiere 
af  dessa  sutto  sä  bögt  upp  i trädens  (ekarnes)  kro- 
nor, att  jag  först  med  kikare  künde  iakttaga  dem. 
Ett  ytterligare  antal  observerades  den  2 augusti. 

Som  ingen  bâfre  pâ  fälten  ännu  var  mögen, 
mäste  ifrägavarande  plantor  bärstamma  frân  bafre- 
korn,  som  af  fäglar  förut  blifvit  ditförda.  Men  detta 
mäste  bafva  skett  vid  bafresâdden  i april,  ocb  att 
plantorna  först  nu  kommit  fram,  mäs.te  bafva  berott 
derpâ,  att  nägon  nämnvärd  nederbörd  icke  under 
mellantiden  egt  rum  förrän  i senare  bälften  af  juli. 
Yisserligen  bade  äfven  regn  fallit  vid  midsommar, 
men  det  var  dä  icke  sä  längvarigt.  Möjligt  är  ju, 
att  en  eller  annan  planta  redan  dâ  grott  ocb  sedan 
vissnat,  fastän  den  icke  blifvit  observerad.  Före 
midten  af  juli  undersökte  jag  fiere  af  de  träd,  i bvilka 
jag  i slutet  af  mânaden  fann  bafreplantorna,  men  dâ 
funnos  de  ej. 

Efter  den  7 augusti  föll  âter  mycket  regn,  ocb 
den  13  fann  jag  en  stör  mängd  nya  plantor  under 
samma  förbällanden  som  förut.  Som  jag  emellertid 
icke  gjort  nâgot  märke  pâ  de  träd,  der  jag  vid  för- 
sta  undersökningen  fann  sâdana,  vâgade  jag  endast 
sâsom  nya  anteckna  de  exemplar,  om  hvilka  jag  med 


259 


visshet  kände,  att  de  ej  förufc  funnits.  I en  lönn, 
der  jag  förut  iakttagit  9 exemplar,  räknades  nu  minst 
18,  delvis  sä  högt  uppe  pâ  grenarne,  att  de  först 
med  kikare  künde  urskiljas;  i en  lind,  der  förut  en- 
dast 4 exemplar  iakttagits,  funnos  nu  1 2 ; i en  annan 
funnos  13  i st.  f.  3 o.  s.  v.  Som  väderleken  seder- 
mera  bief  mindre  regnig,  vissnade  en  del  af  exem- 
plaren  efter  hand.  Det  näst  största  (fig.  1)  var  ett, 
som  bade  sin  plats  pâ  en  endast  2 à 3 centimeter 
tjock  gren  af  rönn,  kvilken  var  bevuxen  med  manga 
lafvar.  Detta  exemplar  iakttogs  redan  den  30  eller 
31  juli;  en  mänad  senare,  den  30  augusti,  skar  jag 
ut  det  och  lade  det  i press,  emedan  sjelfva  körnet 
(af  faglar)  dragits  ut  ur  den  lilla  spricka,  deri  det 
varit  inkiladt,  sa  att  det  nu  var  alldeles  blottadt 
(jfr  fig.).  Som  jag  lemnade  Hesslö  den  1 September, 
stannade  jag  ej  länge  nog  för  att  iakttaga,  om  nägot 
af  exemplaren  kom  i blomning,  hvilket  jag  knappast 
skulle  tro.  Detta  beror  naturligtvis  pâ  väderleken; 
om  denna  är  regnig,  torde  sä  nägon  gang  kunna  ske, 
bvilket  ju  för  öfrigt  äfven  star  i samband  med  be- 
skuggning,  underlagets  beskaffenhet  o.  s.  v.  Exem- 
plaret  (fig.  2)  togs  redan  den  30  juli  pâ  en  död  gren 
af  lind,  i bvars  murkna  ved  rotträdarne  trängt  längt 
in.  Detta  exemplar  skulle  heit  visst  nâtt  en  kräftig 
utveckling,  om  det  varit  beskuggadt  och  erhällit  till- 
räcklig  fuktighet. 

Det  satt,  hvarpa  de  unga  plantorna  uppträdde, 
var  ofta  mycket  egendomligt,  i det  att  körnen  voro 
inkilade  i sä  fina  sprickor  och  sä  langt  under  barken, 
att  plantan  tycktes  framtränga  omedelbart  ur  trädet 
(fig.  3),  sä  att  man  först  genom  att  skära  ut  ett  bark- 
stycke  kom  underfund  med  hafrekornets  läge  Äfven. 
deras  plats  pâ  sjelfva  de  släta  stammarne  var  märklig 
nog,  ty  i motsats  mot  öfriga  epifyter  hade  de,  sasom 
förut  nämndt,  i regeln  icke  plats  i f’örgreningarne, 


260 


utan  pâ  stammen  eller  grenarne, 

och  i fraga  om  dessa 

senare  saväl 

pâ  deras  öfre  som  undre  sida. 

Inalles  antecknade  jag  129 
olika  träd,  nemligen: 

hafreplantor  pâ  39 

Trädslag 

Antal  träd  med 
hafreplantor. 

Antal  hafreplantor 

Asp 

1 

4 

Ask 

2 

9 

Björk 

1 

1 

Ek 

13 

36 

Lind 

12 

44 

Lönn 

4 

22 

Päronträd 

1 

5 

Rönn 

4 

7 

Sälg 

1 

1 

I verkligheten  var  nog  det  observerade  anta’let 
nagot  större,  fastän  jag,  af  farhâga  att  anteckna  samma 
exemplar  tvâ  ganger,  sasorn  nämndt  uraktlät  att  upp- 
teckna  en  del  plantor,  hvilka  jag  dock  belt  visst  fbrut 
icke  observerat.  Det  största  pâ  ett  och  samma  träd 
iakttagna  antalet  plantor  var  18,  hvilka  anträffades 
pâ  en  lönn.  Päronträdet  var  utan  mossa  och  utan 
nämnvärda  lafvar,  hvarföre  plantornas  förekomst  här, 
der  de  sjmtes  frambryta  omedelbart  ur  barken,  tedde 
sig  mycket  egendomlig.  Mänga  af  ekarne  voro  knappt 
manstjocka.  Den  asp,  pâ  hvilken  hafreplantorna  iakt- 
togos,  bade  nedtill  en  ovanligt  tjock,  nästan  eklik 
bark,  fläckvis  med  mossa,  och  det  var  här,  som  exem- 
plaren  funnos,  vid  2 à 3 meters  höjd.  Yid  flere  till- 
fällen syntes  mossan,  som  jn  qvarhäller  fuktighet,  be- 
främja  plantornas  förekomst  och  utveckling. 

Da  de  träd,  pâ  hvilka  hafreplantorna  blef'vo 
funna,  hade  sin  plats  pâ  ställen,  der  aldrig  nagon 
säd  blifvit  körd  fram,  och  dâ  en  mängd  exemplar 
hade  sin  plats  högt  frân  marken,  ja  t.  o.  m.  uppât 
topparne,  kan  det  här  ej  vara  fraga  om  körn,  som 


261 


vid  sädesbergning  fastnat  i barkspringor,  da  sädes- 
lassen strukit  förbi,  hvilket  professor  Witteock  antagit 
for  nâgra  af  bonom  i oktober  mânad  iakttagna  plantor 
af  rag,  sittande  i barkspringor  pâ  ekar  och  askar, 
bvilka  hade  sin  plats  in  vid  vagen  1).  Här  deremot 
kan  det  endast  hafva  varit  en  fâgel,  som  füllt  af- 
sigtligt  stoppât  in  körnen  i barkspringorna.  Och  vid 
betraktande  af  det  satt,  pä  hvilket  de  förekomma, 
nemligen  mi  dt  pâ  tjocka  lodräta  stammar,  samt  ej 
blott  ofvanpâ  grenarne,  utan  äfven  pâ  dessas  sidor, 
ja  undersidor,  synes  det  mig  ej  gerna  kunna  betviflas, 
att  den  fâgel,  hvarom  det  här  är  frâga,  maste  varit 
nötväclcan  ( Sitta  europcea  L.),  hvilken,  för  att  tala  med 
Nilsson,  ’’klättrar  pâ  trädstammarne  uppât,  nedät  och 
ât  sidorna.”  Nâgra  direkta  bevis  för  detta  antagande 
kan  jag  visserligen  icke  lemna,  om  ej  sâsom  sädant 
fâr  anses,  att  jag  i nâgra  af  de  hafrebärande  träden 
äfven  fann  nötskal,  inkilade  i springor  pâ  det  för 
denna  fâgel  bekanta  satt.  Fägeln  sjelf  har  jag  der- 
till  sett  i denna  trakt.  Folkskoleinspektören  Dr.  J. 
A.  Wallin  i Kantorp  meddelade  mig  dessutom,  att 
nötväckan  plägade  infinna  sig  der,  dä  man  om  vint- 
ren  strödde  ut  frön  för  andra  fäglar. 

Nilsson  uppgifver  uttryckligen  i sin  fauna  (Fog- 
larne,  3:dje  uppl.,  sid.  186),  att  nötväckan  äter  hafre, 
och  hvad  som  der  anföres  om  dess  födoämnen  torde 
i samband  härmed  förtjena  anföras  i sin  helhet: 
” Födoämnen  : Isynnerhet  insekter,  hvilka  han  uppsöker 
i trädens  bark.  Om  hösten  förtär  han  äfven  ollon 
och  nötter.  Dessa  sätter  hau  fast  i en  springa  i bar- 
ken, ställer  sig  deröfver  med  hufvudet  nedätvändt, 
bultar  derpä  med  näbben,  hvarvid  han  använder  heia 
kroppens  tyngd,  och  öppnar  pâ  detta  satt  skalet  och 
uttager  kärnan.  — I fängenskapen  kan  man  föda  ko- 
nom  med  hampfrön,  hafre,  bröd  och  gröppning,  som 


*)  Wittrock,  1.  c.  sid.  23,  not.  4. 


262 


blifvit  uppmjukadt  i mjölk.  — I fria  tillständet  sam- 
lar  hau  förräd  af  sitt  öfverflöd  i häl  i träd.  — Al- 
ven  i fangenskapen  marker  man  denna  dess  instinkt 
att  undangömma  det  öfverflödiga  tili  en  annan  mâltid.” 

Alla  omständigheter  synas  mig  sâlunda  med  en 
tili  vissbet  gränsande  sannolikhet  tala  för,  att  det  är 
nötväckan,  som  utfört  bafreplanteringarne  i träden 
vid  Hesslö. 

Det  ma  erinras  derom,  att  unga  hafreplantor  re- 
dan förnt  äro  iakttagna  af  dr.  O.  Nordstedt  pä  stam- 
men af  en  ask  vid  Strömsberg  nära  Jönköping  x). 
Vid  förfragan  om  deras  närmare  förekomstsätt  har 
dr.  Nordstedt  benäget  meddelat  mig,  att  ’’haften  före- 
kom  sittande  i springor  pä  den  nägot  lutande  stam- 
men af  en  ask  (val  6 alnar  i omkrets),  vid  den  gamla 
uppfartsvägen  till  garden;  som  denna  väg  är  mycket 
brant,  begagnas  den  nästan  aldrig.  Derför  har  nog 
ej  nägot  bafrelass  körts  förbi,  utan  antagligast  är  val, 
att  fröna  blifvit  ditförda  af  foglar”.  Höjden  öfver 
marken  antogs  vara  omkring  3 meter,  och  plantorna 
funnos  pa  den  up  pat  vända  sidan  af  stammen. 

Det  är  sâlunda  ganska  sannolikt,  att  nötväckan 
äfven  här  tjenstgjort  som  planterare. 

Det  ma  pä  tal  om  fâglars  verksamliet  i detta 
bänseende  ej  förbises,  att  andra  fâglar  äfven  plocka 
bort  de  unga  plantorna.  Sa  faun  jag  en  gang  en  af 
bafreplantorna  försvunnen  ur  päronträdet,  ocb  vid  ett 
annat  tillfälle  var  en  ung  planta  af,  sâsom  jag  an- 
tager,  Taraxacum  officinale , hvilken  jag  en  eftermid- 
dag  iakttagit  i kronan  af  en  persisk  syren,  foljande 
morgon  försvunnen l)  2). 


l)  Wittrock,  1.  c.  sid.  9. 

')  Om  man  i förstnämnda  fall  künde  tänka  sig  möjligheten 
deraf  — pâ  hvilken  jag  dock  icke  tror  — att  nägon  pojke  klättrat 
upp  i trädet  och  dervid  skrapat  hört  den  högt  upp  pä  stammen 
belägna  plantan,  sä  är  nägot  dylikt  i senare  fallet  deremot  ute- 
slutet. 


263 


Forldaring  till  figurer  na  pâ  taß.  1. 

Fig.  1.  Det  näst  största  af  de  iakttagna  hafreexem- 
plaren,  pâ  en  lafbevuxen  gren  af  rönn,  2 à B cm.  i diame- 
ter. Det  venstra  af  de  pâ  teckningen  skenbart  afskurna  bla- 
den har  i verkligheten  en  längd  af  ytterligare  10  cm.  utöfver 
den  pâ  teckningen  synliga  delen,  det  högra  6,5  d:o  d:o. 

Fig.  2.  Ett  pâ  en  död  gren  af  lind  förekommande 
exemplar,  som  insändt  lânga  rotträdar  i den  murkna  veden. 

Fig.  3.  Bark  af  ask  med  en  derur  frambrytande  hafre- 
planta. 


Smärre  notiser. 

Till  professor  i botanik  vid  Stockholms  Högskola 
är  dr.  Gr.  Lagerheim  utnämnd. 

Letterstedtska  resstipendiet  har  i âr  erhallits 
af  doc.  S.  Murbeck  hufvudsakligen  tili  en  resa  i Algier. 

Fysiografiska  sällskapet  d.  13  nov.  Prof.  Are- 
schoug  redogjorde  för  de  olika  typerna  af  örtartade 
perenner  och  deras  förhällande  tili  öfriga  växter. 

Vetenskapsakademien  d.  13  nov.  Till  infö- 
rande  i bihanget  tili  handlingarne  antogs  en  afhand- 
ling  af  dr.  P.  J.  Hellbom,  Lichenæa  Neo  Zeelandica, 
seu  Lichenes  Novæ  Zeelandiæ  a Sv.  Berggren  annis 
1774 — 75  collecti.  — Prof.  Cleve  lemnade  en  redo- 
görelse  för  en  för  Bihanget  afsedd  afhandling  af  doc. 
C.  V.  S.  Aurivillius,  Das  Plankton  des  Baltischen 
Meeres. 

Vetenskapssocieteten  d.  7 decf  Lektor  Lund- 
ström redogjorde  för  nagra  nyare  undersökningar  öfver 
växters  känsloförmaga. 

Societas  pro  Fauna  et  Flora  fennica  den  2 

Nov.  Prof.  Sælan  förevisade  en  steril  djupvattens- 
form  af  Littorella  Jac.  Mag.  A.  Lindberg  föredrog  om 
särskilda  kärl växter  fr.  sydöstra  Finland. 


2 64 


Skandinaviska  former  af  Alchemilla  vulgaris  L. 

Till  ledning  för  dem,  som  önska  göra  nâgon  be- 
kantskap  med  de  skandinaviska,  af  Dr.  Büser  under 
de  senaste  âren  urskilda  formerna  af  Alchemilla  vul- 
garis L.  och  som  möjligen  äfven  genom  insamling  af 
material  ât  vära  museer  eller  bytesföreningar  vilja 
främja  kunskapen  om  dessa  formers  utbredning  pâ 
vâr  halfö,  meddelas  liar  pâ  anmodan  af  tidskriftens 
redaktion  en  bestämningstabell,  i hvilken  dock  hän- 
syn  är  tagen  blott  till  de  mer  utbredda  och  för  un- 
dertecknad  nâgot  närmare  bekanta  typerna.  — Be- 
träffande  nâgra  andra,  af  Büsek  frân  norra  Sverige 
anförda  och,  sâsom  det  för  närvarande  tyckes,  mera 
sällsynta  former,  at  hvilka  antingen  intet  eller  ett 
inskränkt  material  föreligger,  hän visas  till  nedanstâ- 
ende  källskrifter  ’)  samt  tili  Botan.  Notiser  1893  s. 
171  — 5 och  1894  s.  226  — 8,  der  aftryck  af  original- 
beskrifningarna  meddelas. 

I bestämningstabellen  äro  blott  de  mest  i ögonen 
fallande  karaktererna  framhallna.  Yid  sidan  af  dessa 
träffar  man  i allmänhet  talrika  andra,  ofta  i förun- 


')  R.  Buser  Notes  sur  quelques  Alcliimilles  crit.  ou  nouv. 
[Extr.  du  Bull,  de  la  Soc.  Dauph.  1892  (Grenoble  1891)].  — Inne- 
hâller  beskrifning  af  A.  pubescens  Lam.  ißA.  minor  Huds/),  A. 
pastorales  Bus.  etc. 

„ Alchimilles  nouvelles  françaises  [Append.  N:o  II  du  Bull, 
de  l'Herbier  Boissier,  vol.  I (Genève  1893)].  — Innehâller  beskrif- 
ning af  A.  plicata  Bus.,  A.  filicaulis  Bus.  med  /.  vestita  Bus.. 
A.  glomerulans  Bus.  etc. 

„ Notes  sur  plusieurs  Alchimilles  crit.  ou  nouv.  [Extr.  des 
"Scrinia  Floræ  selectæ”  de  M.  Ch.  Magnier  (N:o  12,  1893)  St.  Quen- 
tin.]. — Har  beskrifvas  A ■ alpestres  Schm.,  A.  suberenata  Bus.  etc. 

„ Zur  Kenntn.  d.  Schweiz.  Alchimillen  [Sep.-Abz.  aus  d.  Ber. 
d.  Schweiz,  bot.  Ges.  Heft  IV,  1894  (Bern  1894)].  — Här  beskrif- 
ning af  A.  acutangula  Bus.  etc. 

„ Sur  les  Alchimilles  subnivales  etc.  [Extr.  du  Bull,  de  l'Her- 
bier Boiss.,  Vol.  II.  N:os  1 & 2 (Genève  1894)].  — Här  beskrifning 
af  A.  acutidens  Bus.,  A.  connivens  ß Wichurœ  Bus.  etc. 

Ilol.  Not.  1SU5. 


265 


derlig  grad  konstanta  skiljaktigketer  mellan  de  olika 
typerna  1).  Icke  dess  mindre  förefaller  det,  med  hän- 
syn  till  andra  omständigheter,  mer  naturenligt  att 
tilldela  dessa  senare  eu  nägot  lägre  systematisk  rang 
än  den  af  sjelfständiga  species. 

I.  Alla  eller  en  större  mängd  fruktbägare  hârbekladda. 

A.  Stjelkar  ända  upp  jemte  blomställningsgrenarne 
bâriga. 

1.  Rotbladens  mellersta  lob  pâ  kvar  sida  med  4 
— 5 tänder  (spetstanden  ej  inberäknad);  liela 
växtens  hârbeklâdnad  mycket  rik,  a bladens 

undersida  nâgot  silkeglänsande 

A.  vulg.  *pubescens  (Lah.)  2). 

2.  Rotbladens  mellersta  lob  pâ  hvar  sida  med  6 — 
9 tänder  (spetstanden  ej  inberäknad);  härbe- 
klädnaden  rik,  men  ingenstädes  silkeglänsande. 

a.  Rotblad  med  7 lober;  de  fiesta  fruktbägarne 
kortare  än  sina  skaft.  Vanligen  smaväxt 
med  nägot  läderartade  blad  och  temligen 
giesa  blomgyttringar  A.  vulg.  *vestita  (Bos.). 

b.  Rotblad  med  9 lober;  de  fiesta  fruktbägarne 
längre  än  sina  skaft.  Vanligen  storväxt  med 
mjuka  blad  och.  äfven  mot  fruktmognaden 
täta  blomgyttringar.  A.  vulg.  *pastoralis  (Bus.) 

B.  Stjelkar  upptill  jemte  blomställningsgrenarne  full- 

ständigt  glatta.  . . A.  vulg.  -ßlicaulis  (Bus.) 

II.  Alla  fruktbägare  fullkomligt  utan  hârbeklâdnad. 
A.  Stjelkar  och  rotbladsskaft  rikt  beklädda  med  ut- 

staende  har. 

1.  Mellersta  stjelkblad  temligen  langt  skaftade, 
liksom  de  öfre  med  nägot  utdragna  lober  och 
spetsiga  tänder.  . . A.  vulg.  * acutangula  (Bus.) 

9 Det  är  underteoknads  afsigt  att  framdeles  närmare  yttra 
sig  om  formernas  konstans  inom  detta  slägte  och  den  sannolika 
orsaken  dertill. 

2)  I Lunds  Botan.  Förenings  växtbyte  utdelad  under  det  af 
Buser  först  använda  namnet  Alchemilla  minor  Huns. 


266 


2.  Mellersta  stje]kblad  temligen  kort  skaftade,  lik- 
som  de  öfre  ined  korta  och  bredt  trubbia'a  lober 

samt  temligen  trubbiga  tänder 

A.  viilg.  *subcrenata  (Bos.). 

B.  Stjelkar  och  rotbladsskaft  beklädda  med  tilltryckta 
har  eller  nästan  glatta. 

1.  Nerverna  pâ  rotbladens  undersida  i liela  sitt 
förlopp  beklädda  med  silkeglänsande  har  (stärkt 
tilltryckta  och  derför  lätt  förbisedda);  de  ytter- 
sta  bladlobernas  undersida  mot  basen  likaledes 
tilltryckt  gleshäriga  och  derigenom  svagt  skim- 
rande;  de  öfre  stjelkbladens  tänder  nägot  diver- 
gerande  i riktning  mot  lobernas  spets  . 
A.  vulg.  *obtusa  (Bus.). 

2.  Nerverna  pä  rotbladens  undersida  nästan  alltid 
blott  i yttre  hälften  glest  harbeklädda ; heia 
bladytan  för  öfrigt  fullständigt  glatt;  de  öfre 
stjelkbladens  tänder  med  sina  spetsar  konverge- 

rande  mot  lobernas  spets 

A.  vulg.  *alpestris  (Schm.). 

Sv.  Murbeck. 


Innehäll. 

Cleve,  A.,  En  röd  Bulbochæte,  s.  247. 

Erikson,  Joh.,  Alfvarfloran  pä  Öland,  s 233. 

Eriksson,  Jak.,  Ein  parasitischer  Pilz  als  Index  der  inneren 
Natur  eines  Pflanzenbastards,  s.  251. 

Fredriksson,  Th.,  Euphorbia  Peplus  L.  v.  fricuspidata  nov. 
var.,  s.  244. 

Nathorst,  A.,  Om  hafre  som  epifyt,  s.  257. 

— , Om  nägra  fossila  mossor  som  qvartära  kalktuffaflagringar, 
s.  258. 

Nyman,  E.,  Biologiska  moss-studier,  s.  248. 

— , En  ilforiohi-liknande  laf,  s.  242. 

Smärre  notiser  s.  263. 


Lund,  Berlingska  Boktryekeri-  och  Stilirjuteri-Aktiebolaget  ls1 


Bot.  Not.  189S. 


Tafl.  1. 


V 


New  York  Botanical  Garden  Library 


5185  00267  2770